Hedervärda
BONDE-STÅNDETS
PROTOKOLLER
vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm
ÅREN 1856 OCH 1859.
Första Bandet.
STOCKHOLM, 1856.
TYPOGRAFISKA FÖRENINGENS BOKTRYCKERI.
Protokoll, hållet hos Hedervärda
Bonde-Ståndel vid Lagtima
Riksdagen i Stockholm föl¬
jande dagar år 1856.
l)en 20 Oktober.
§ i.
Genom Riksdags-beslutet den 5 December 1854 och Kongl.
Maj:ts i anledning deraf utfärdade Nådiga kallelse, hade Ri¬
kets Ständer blifvit kallade att sammanträda till Lagtima Riks¬
dag här i Stockholm, Onsdagen den 15 innevarande Oktober
månad. Under öfliga högtidligheter hade sisfberörde dag
Riksmötet blifvit utlyst, hvarefter fullmakteme för Bonde-
Ståndets Ombud undergått den i 21:ste §:n Riksdags-Ordnin-
gen föreskrifna granskning, samt inträdes-poletter Ombuden
meddelats; och uppträdde nu klockan XII på dagen Ståndet
in pleno uti dess vanliga samlingsrum, dervid Undertecknad,
Häradshöfding uti Listers Härads Domsaga af Blekinge Län,
uppläste Kongl. Maj:ts den 8 nästlidne September för honom
utfärdade Nådiga Förordnande, att under denna Riksdag vara
Sekreterare hos Ståndet, aflade derefter den i 24:de §:n Riks-
dags-Ordningen föreskrifna ed, och helsade Ståndet sålunda:
»Hedervärde Ledamöter af Rikets Bonde-Stånd!
Då Hans Maj:t Konungen behagat anförtro mig den he¬
drande och maktpåliggande befattningen att, vid nu ingående
Riksmöte, vara Sekreterare hos Hedervärda Bonde-Ståndet,
måste jag tro, att detta skett mindre derföre, att Hans Majit
ansåg mig företrädesvis vara i besittning af de kunskaper och
den erfarenhet, som måhända voro af nöden för platsen vid
den tid våra nu gällande Grundlagar antogos, — men hvilka
derefter hos Sekreteraren mindre anlitats i samma mån sti¬
gande bildning och upplysning blifvit en tillhörighet för detta
Riks-Stånds egna Ledamöter, — än för det att Hans Majit
4
Den 20 Oktober.
egde sig bekant, att jag, som är uppfödd på landet och redan
från ungdomsåren väl bekant med Sveriges Odalmannastam
och dess angelägenheter, sedermera under större delen af
min tjenstemannatid lefvat och verkat för, samt dervid lärt
känna och värdera densamma.
Den ed, jag aflagt, skall af mig hållas helig. — Och
jag vill, genom ärlighet i uppsåt, öppenhet i handling och det
mod, som har den förra egenskapen till vilkor och den sed¬
nare till följd, söka förvärfva mig Edert förtroende och Eder
välvilja. — Se der mitt löfte; och på samma gång min äre¬
girighet 1
Måtte den Allsmäktige förläna mig Sitt bistånd, och
måtte Hans sannings ljus visa Eder vägen vid rådslag och
beslut till vårt älskade fäderneslands ära, välstånd och för¬
kofran \»
Förre Talmannen, Riksdagsfullmäktige!! Nils Strindlund
frän Westernorrlands Län, hvilken befanns vara den Leda¬
mot af Ståndet, som bevistat de flesta Riksmöten, intog Ord¬
förande-platsen, hvarefter, uppå förslag af Sekreteraren och
proposition af Ordföranden, Ståndet förordnade Hof-Rätts vice
Notarien Axel Leopold Frykholm och vice Häradshöfdingen
Johan Söderholm samt vice Notarien Claes Flerman Sahlström
och vice Häradshöfdingen Johan Philip Bratt att tills vidare
och intilldess Ståndets Kansli-tjenstemän blefvo tillsatte, hos
Ståndet tjenstgöra, de två förstnämnde i egenskap af Nota¬
rier, och de tvenne sednare såsom Kanslister.
§ 2-
Vid inträdes-poletternas utdelande hade Hans Excellens
Herr Justitie-Stats-Ministern tillställt Ståndets Sekreterare dels
följande, nu upplästa Protokolls-Utdrag:
Utdrag af Protokollet, hållet inför Hans
Excellens Ilerr Jns titie-Stals-M inis tern
vid Lagtima Riksdagen i Stockholm den
18 Oktober i856.
§ 3. S. D. Efter det Hedervärda Bonde-Ståndet den 16
innevarande månad till Hans Excellens Pierr Justitie Stats-
Ministern aflemnat sina Riksdagsmanna-fullmakter, hade Hans
Excellens för granskning af desamma utsatt denna dag, dervid
nämnde Stånds fullmäktige i Rikets Ständers Bank och Riks¬
gäldskontor, jemlikt stadgandet i 21 § Riksdags-Ordningen,
blifvit anmodade att komma tillstädes för upplysningars afgif-
Den SO Oktober.
o
vande; Och inställde sig till följa häraf nu, å anvisadt rum
inom Kongl. Slottet, desse fullmäktige, nemligen: Erik Mallmin
från Westerås Län, Malis Persson och Josef Holm från Stock¬
holms Län, Johan Persson från Upsala Län, Anders Andersson
från Skaraborgs Län och förre vice Talmannen Johan August
Zellerberg från Stockholms Län.
Under granskningen af fullmakterna anmärktes att vid
dem, som blifvit ingifne för Anders Jansson i Nordmarkshyttan
Fernebo Härad, för förre vice Talmannen Per Erikson i Ny¬
säter Gillbergs Härad och för Anders Jonsson i Sundsbyn Nord¬
marks Härad, icke, i öfverensstämmelse med föreskriften i 22
§ Riksdags-Ordningen, funnos fogade protokoll öfver valen,
och att till följd häraf icke af nu företedda handlingar kunde
inhemtas om någotdera af ombuden för Gillbergs och Nord¬
marks Härader äfven vore befullmäktigadt för det med dessa
Härader till samma domsaga hörande Näs Härad, för hvilket
Särskildt ombud ej infunnit sig; men som föremålet för nu
förevarande granskning, enligt 21 § i Riksdags-Ordningen, en¬
dast vore att undersöka, huruvida fullmakterna blifvit utfärdade
i den form, påföljande § föreskrifver, samt i detta hänseende
anledning till anmärkning ej förefanns ansågs omförmälde un¬
derlåtenhet ej lägga hinder i vägen för meddelande af polett
åt bemäldte ombud, utan endast bara i protokollet, Hedervärda
Bonde-Ståndet till kännedom, antecknas.
I öfrige fullmakterna anmärktes ej heller några sådana
afvikelser från det meddelade formuläret, som kunde till otyd¬
lighet eller ofullständighet föranleda; i följd hvaraf de samt¬
liga blefvo godkända; och upplyste Hans Excellens HerrJu-
stitie-Stats-Ministern att klagan öfver Riksdagsmannavalet för
Listers Härad blifvit förd, först hos Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande i Blekinge Län och sedermera hos Kongl. Maj:t, och att
Dess Nådiga Utslag deröfver ännu ej vore meddeladt.
öfver hvad sålunda förekommit skulle Utdrag af Proto¬
kollet utskrifvas och, tillika med förteckning å Hedervärda
Bonde-Ståndets Ledamöter till Ståndet öfverlemnas; hvarjemte
poletter skulle tillställas de antecknade Ledamöterne, hvilka
jemväl egde att återfå de af dem inlemnade valprotokoll. Ar
och dag som ofvan. Ex protocollo
Karl Joh. Berg.
Hvarvid och med föranledande af den i berörde Proto¬
koll framställda anmälan, att tre Ledamöter af Ståndet, nem¬
ligen: förre vice Talmannen Per Eriksson i Nysäter, Anders
Jansson i Nordmarkshyttan samt Anders Jonsson i Sundsbyn,
alla från Wermlands Län, icke hade sina fullmakter åtföljda
6
Den SO Oktober.
af behörigt val-protokoll, på sätt Riksdags-Ordningens 22:dra
§ föreskrifver, Ståndet, genom Ordföranden, anmodade bemälde
Ledamöter att berörde Protokoll med det snaraste från Ve¬
derbörande söka införskaffa, hvaremedlertid hinder icke mötte
för dem att utöfva sitt Riksdagsmannakall; och ärendet för
öfrigt, i afvaktan på Val-protokollens inlemnaude, blef hvilande;
dels nedanintagne förteckning på Ståndets Ledamöter:
Förteckning på Hedervärda Bonde-Stån¬
dets Ledamöter vid Lagtima Riksda¬
gen i Stockholm år 1856.
Upsala Län:
Håbo, Asunda och Trögds Härader:
Possessionaten Paul Fritz Mengel.
Lagunda, Hagunda, Ulleråkers, Bälinge, Waxala och Rasbo
Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen, fullmäktigen i Riksgälds-Kontoret jo¬
han Persson i Ärsta.
Norunda, Wendels, Tierps, Wesslands och Elfkarleby, Leuf-
stads, Films och Dannemora Tingslager samt
Olands Härad:
Landtbrukaren Samuel Ödman.
Stockholms Län:
Närdingshundra, Lyhundra, Sjuhundra samt Frötuna och Länna
Skeppslags Häraders Domsaga:
Gustaf Larsson i Rönsbohl.
Frösåkers Härad, samt Wäddö och Häfverö jemte Bro och
Wätö Skeppslager:
f. Riksdagsfullmäktigen, Bankofullmäktigen Malts Persson i Öster
Edsvik.
Färentuna Härad:
f. Riksdagsfullmäktigen Erik jarlsson i Thorslunda.
Sollentuna Härad samt Akers, Wermdö och Danderyds
Skeppslager:
f. Riksdagsfullmäktigen Johan Gustaf Wassmuth på Wreta.
Långhundra, Semminghundra, Erlinghundra och Wallentuna
Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen, Bankofullmäktigen Josef Holm i Wiggby.
Sotholms, Öknebo och Svartlösa Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Per Sahlström på Berga.
Den SO Oktober.
7
Skaraborgs Län:
Kinne, Kinnefjerdings, Skånings och Laske Härader:
Nämndemannen Johannes Linder i Åkedal.
Wiste, Åse, Kållands och Barne Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Carl Tholsson i Bragnum.
Wadsbo Härad:
f. Riksdagsfullmäktigen, Fullmäktigen i Riksgälds-Kontoret
Anders Andersson i Walla.
Wartofta och Frökinds Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Gustaf Bjerkander i Brismetorp.
Wilske, Gudhems, Walle och Kåkinds Härader:
Johannes Magnus Lundahl i Krackgården Stenstorp.
Kronobergs Län:
Sunnerbo Härad:
Nämndemannen Bengt Nilsson i -Össlöf.
Norrvidinge, Kinnevalds och Albo Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Anders Medin på Möckelsnäs.
Uppvidinge och Konga Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Gustaf Johansson i Högnalöf.
Jönköpings Län:
Tveta Wista och Mo Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Petter Jönsson i Träslända.
Westra Härad:
Johannes Holm i Rya.
Norra och Södra Wedbo Härader:
Johannes Larsson i Ryd.
Östra Härad:
f. Riksdagsfullmäktigen Daniel Danielsson i Nyabyberg.
Östbo och Westbo Härader:
Nils Svensson i Hyltan.
Westmanlands Län:
Wåhla, Öfver- och Ytter-Tjurbo, Thorstuna och Simtuna
Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen, Bankofullmäktigen Erik Mallmin i
Gestre.
Norrbo, Wagnsbro, Gamla Norbergs och Skinnskattebergs
Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Anders Jansson i Örbeck.
Tuhundra och Siende Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Pehr Erik Andersson i Bärby.
Snefringe Härad:
8
Den 20 Oktober.
f. Riksdagsfullmäktige!! Olof Olsson i Wester Lundby.
Åkerbo Härad:
f. Nämndemannen Lars Johansson i Sörby.
Östergöthlands Län:
Aska, Bobergs och Dahls Härader:
Jonas Andersson i Häckenäs.
Lysings och Göstrings Härader:
Petter Kqjrl Andersson i Wistena.
Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds Härader:
Nämndemannen Carl Gustaf Cederskog i Kullstad.
Kinda och Ydre Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Lars Magnus Knutsson i Tjuk.
Bråbo, Memmings, Lösings, Björkekinds och Östkinds Härader
f. Riksdagsfullmäktigen Magnus Månsson i Furingstad.
Walkebo, Wifolka och Gullbergs Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Anders Pehrsson i Fetjestad.
Risinge samt Hellestads och Tjellmo Härader:
Anders Petter Andersson i Bohyttan.
Hammarkinds och Skärkinds Härader, samt Stegeborgs Skär
gårds Tingslager,
f. Riksdagsfullmäktigen Johan Johansson i Warsten.
Södermanlands Län:
Jönåkers, Rönö, Hölebo, Willåttinge och Oppunda Härader
Nämndemannen Erik Olsson i Ramsta.
Öster- och Wester- Rekarnes, Daga, Akers och Selebo Härader
Nämndemannen Anders Eriksson i Wiggeby.
Elfsborgs Län:
Nordahls, Sundahls och Wahlbo Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Anders Eriksson i Nordkärr.
Tossbo och Wedbo Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Lars Guslaf Andersson i Torpane.
Kullings, Ahle och Wettle Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Ephraim Larsson i Fölened.
Kinds och Redevägs Härader:
Josef Smedberg i Wedåkra.
Åhs och Gäseneds Härader:
Johannes Andreasson i Grude.
Marks och Bollebygds Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Johan Petter Andreasson i Hattestad.
Wedens Härad:
Nämndemannen Pehr Benjaminsson i Temta.
Den 20 Oktober. 9
Wäne, Flundre och Bjerke Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Carl Dahlgren i Håsten.
Calmare Län :
Tjusts Härad:
Anders Magnus Andersson i Boda.
Tunaläns, Sefvedes och Aspelands Härader:
Anders Andersson i Perstorp.
Hanbörds, Stranda och Norra Möre Härader:
f. Nämndemannen Gustaf Jonsson i Skeppentorp.
Södra Möre Härad:
f. Riksdagsfullmäktigen Nils Persson i Yggesbo.
Olands Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Erik Johan Rudberg i Halltorp
Kopparbergs Län:
Söderberkes, Norrberkes och Grangärdes Tingslager:
f. Riksdagsfullmäktigen Johan Bergström i Westerby.
Nås, Malungs, Lima och Äppelbo Tingslager:
f. Riksdagsfullmäktigen Lars Gezelius i Westgård.
Näsgårds Fögderi:
Nämndemannen, f. Riksdagsfullmäktigen Anders Ersson i Norr¬
hyttan.
Kopparbergs Fögderi:
Nämndemannen, f. Riksdagsfullmäktigen Slars Johan Anders¬
son i Forssa.
Säthers Fögderi:
f. Riksdagsfullmäktigen Erik Andersson i Westansjö.
Nedan-Siljans Fögderi:
f. Riksdagsfullmäktigen Liss Lars Olsson i Westannor.
Ofvan-Siljans Fögderi:
Bälter Sven Ersson i östnor.
Nerikes Län:
Hardemo Härad:
Nämndemannen, f. Riksdagsfullmäktigen Johan Johansson i Sky¬
berga.
Kumla Härad:
Erik Olsson i Sånnersta.
Carlskoga Härad:
f. Riksdagsfullmäktigen Gustaf Hullman i Källmo.
Sundbo, Lekebergs, Edsbergs och Grimstens Härader:
Carl Guslaf Sköldberg i Westanby.
Glanshammars, Örebro, Askers och Sköllersta Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Anders Persson i Käfvesta.
10
Den 20 Oktober.
Lindes och Ramsbergs samt Nja Kopparbergs Bergslager:
f. Riksdagsfullmäktigen Johan Lekberg i Westra Bohr.
Fellingsbro Härad:
Häradsdomaren Anders Larsson i Norlund.
Grythytte och Helleforss samt Nora och Hjulsjö Bergslager:
f. Riksdagsfullmäktigen Nils Nilsson i Lindesby.
Wermlands Län:
Wäse, Wissnums, Nyeds och ölme Härader:
Nämndemannen Olof Olsson i Slängserud.
Fernebo Härad:
Anders Jansson i Nordmarkshyttan.
Carlstads, Kihls och Grum& Härader:
Olof Olsson i Westra Olsäterstorp.
Elfdahls Öfre och Nedre samt Fryksdahls Öfre och Nedre
Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Nils Andersson i Bäfvik.
Gillbergs och Näs Härader:
f. d. vice Talmannen Pehr Eriksson i Nysäter.
Nordmarks Härad:
Nämndemannen Anders Jonsson i Sundsbyn.
Jösse Härad:
f. Nämndemannen Olof Olsson i Olebyn.
Gefleborgs Län:
Gestriklands Domsaga:
Erik Hansson i Tjernäs.
Norra Helsinglands Domsaga:
f. Nämndemannen Pehr Andersson i Hammarsvall.
Södra Plelsinglands Domsaga:
f. Riksdagsfullmäktigen Olof Larsson i Svarfven.
Westra Helsinglands Domsaga:
f. Riksdagsfullmäktigen Erik Ersson i Wallsta.
Wester - Norrlands Län:
Norra Ångermanlands Domsaga:
Häradsdomaren, f. Riksdagsfullmäktigen Pehr Matisson i Sehl.
Södra Ångermanlands Domsaga, Öfre Landet:
f. Talmannen Nils Strindlund i Skedom.
Södra Ångermanlands Domsaga, Nedre Landet:
f. Riksdagsfullmäktigen Pehr Östman i Ry.
Medelpad:
f. Riksdagsfullmäktigen Erik Larsson i Skallböle.
Deri SO Oktober.
11
Jemtlands Län:
Sveg och Hede Tingslager:
Erik Mattsson i Kolsätt.
Hallens, Bergs, Ovikens och Undersåkers Tingslager:
f. Riksdagsfullrnäktigen Anders Olsson i Lillbacken.
Jemtlands Norra Domsaga:
f. Riksdagsfullrnäktigen Nils Larsson i Tullus.
W est erb o t lens Län :
Norra Domsagan:
f. Riksdagsfullrnäktigen Johan Westermark i Degerbyn.
Medlersta Domsagan:
Johan Peller Wallmark i Bodbyn.
Södra Domsagan:
f. Riksdagsfullrnäktigen Guslaf Glad i Grisbacka.
Norrbottens Län:
Norra Domsagan:
Nämndemannen Johan Erik Rutström i Mattila.
Piteå Härad:
f. Riksdagsfullrnäktigen Anders Andersson Bäckström i Portsnäs.
Neder-Luleå, Ofver-Luleå och Råneå Härader:
f. Riksdagsfullrnäktigen Herman Jönsson Öbom i Pehrsö.
Gottlands Län:
Norra Domsagan:
f. Riksdagsfullrnäktigen Jacob Lindby i Näsungs.
Södra Domsagan:
f. Riksdagsfullrnäktigen Olof Lagergren i Oxarfve.
Malmöhus Län:
Torna och Bara Härader:
Häradsdomaren Anders Persson i Burlöf,
Onsjö, Rönnebergs och Harjagers Härader:
Nämndemannen Nils Olsson i Öslöf.
Luggude Härad:
f. Riksdagsfullrnäktigen Måns Persson i Påarp.
Oxie, Skytts och Wemmenhögs Härader:
f. Riksdagsfullrnäktigen Per Nilsson i Espö.
Färs och Frosta Härader:
f. Nämndemannen Per Nilsson i Alestad.
Christianstads Län:
Ingelstads och Jerrestads Härader, samt för Ljunitz och
Herrestads Härader af Malmöhus Län:
12
Dan 20 Oktober.
f. Riksdagsfullmäktige!! Ola Hånsson i Gårdslösa.
Albo, Gärds och Willands Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Nils Andersson i Öståkra.
östra och Westra Göinge Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Nils Svensson i Ebbarp.
Norra och Södra Asbo samt Bjäre Härader:
Nämndemannen Nils Hansson i Norra Waralöf.
Blekinge Län:
Listers Härad:
f. Riksdagsfullmäktigen Jöns Persson i Boa.
Bräkne Härad:
f. Nämndemannen Sven Haraldsson i Råå.
Östra Härad:
f. Riksdagsfullmäktigen Håkan Pellersson i Rödeby.
Medelstads Härad:
f. Riksdagsfullmäktigen Nils Svenssoq i Björkeryd.
Hallands Län:
Halmstads, Höks och Tönnersjö Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen David Andersson i Brennarp.
Årstads, Faurås och Himble härader:
Anders Gudmundsson i Berthe.
Wiske och Fjäre Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Anders Nilsson i Qvia.
Götheb or g s och Bohus Län:
Lane, Tunge, Stångenäs, Sörbygdens och Sotenäs Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Olaus Eriksson i Åseröd.
Inlands fyra Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Lars Rasmusson i Hufveröd.
Orousts och Tjörns Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Johannes Nilsson i Eskekärr.
Askims, Westra och Östra Hisings samt Säfvedahls Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Erik Christensson i Tingstad.
Qville, Wette, Tanums och Bullarens Härader:
f. Riksdagsfullmäktigen Tobias Lind i Gerum.
Uppå hemställan af Ordföranden beslöts, att af denna för¬
teckning skulle, så fort sig göra lät, tryckas 800 exemplar,
med tillägg af fullständig uppgift om Ledamöternes adress i
hemorten, hvilken för hvarje Ledamot vid hans namn borde
utsättas. Tryckningen skulle ombesörjas af Ordföranden och
Sekreteraren, hvilken sednare för sådant ändamål uppläste för¬
teckningen, dervid hvarje Ståndets Ledamot hade tillfälle att
sin adress fullständigt uppgifva.
Den SO Oktober.
13
§ 3.
På förslag af Per Sahlström från Stockholms Län utsågos
Bankofullmäktigen Joseph Holm från Stockholms, Daniel Da¬
nielsson från Jönköpings och Per Erik Andersson från West¬
manlands Län till Deputerade, hvilka egde att, å Ståndets
vägnar, anhålla om underrättelse, å hvilken tid Hans Maj:t
Konungen behagade emottaga Deputation från Ståndet till be¬
gärande af Talman och vice Talman; hvarefter bemälde De¬
puterade till Kongl. Slottet afgingo.
§
De uti nästföregående § omförmälde Deputerade åter-
kommo nu från Kongl. Slottet, och tillkännagaf deras Ordfö¬
rande, Joseph Holm, att det svar blifvit dem lemnadt, att
Kongl. Maj:t ville å morgondagen kl. 4r 1 e. m. emottaga den
Deputation från Ståndet, som komme att hegära Talmän.
Efter det Ordföranden å Ståndets vägnar tackat Depute¬
rade för deras nu hafda besvär, beslöt Ståndet, i samman¬
hang härmed och uppå förslag af Malls Persson från Stock¬
holms Län att uppdraga åt Per Sahlström från samma Län,
med hans begifvande, att anföra ofvanbemälte Deputation, till
Ledamöter hvari invaldes följande af Ståndets Medlemmar:
Samuel Odman från Upsala,
Guslaf Larsson från Stockholms,
Anders Andersson från Skaraborgs,
Gustaf Johansson från Kronobergs,
Nils Svensson från Jönköpings,
Lars Johanson från Westerås,
Jonas Andersson från Östergöthlands,
Anders Ericsson från Södermanlands,
Johannes Andersson från Elfsborgs,
Gustaf Jansson från Kalmar,
Anders Ersson från Stora Kopparbergs,
Carl Guslaf Sköldberg från Nerikes.
Olof Olsson i Olsäterstorp från Wermlands,
Eric Hansson från Gefleborgs,
Nils Strindlund från Westernorrlands,
Erik Mallsson från Jemtlands,
Johan Peter Wallmark från Westerbottens,
Johan Erik Rudström från Norrbottens,
Jacob Lindby från Gottlands,
Per Nilsson i Alestad från Malmöhus,
Nils Hansson från Christianstads,
Sven Haraldsson från Blekinge,
14
Den 20 Oktober.
Anders Gudmundsson från Hallands, samt
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus Län.
§ 5-
Per Sahlström från Stockholms Län hemställde, att Stån¬
det ville medgifva, det från och med morgondagen fritt till¬
träde, i den mån utrymmet det medgaf, lemnades åhörare å
läktaren till Ståndets sessionsrum under plena jemväl för denna
Riksdag, såsom förut vanligt varit, hvilken hemställan bifölls.
§ 6.
Uppå hemställan af Ordföranden, med hvilken Per Östman
från Westernorrlands, Anders Andersson från Skaraborgs, Matts
Persson från Stockholms och Johan Persson från Upsala Län
med flere hördes instämma, beslöt Ståndet att för dess räk¬
ning låta prenumerera å ett exemplar af hvardera utaf alla i
liufvudstaden utkommande tidningar från och med Oktober
månads början detta år och för den tid Riksdagen fortgår;
hvarjemte Statskalendern och Stockholms Adresskalender för
båda åren 1856 och 1857 jemväl borde för Ståndets räkning-
inköpas; hvilket beslut skulle det blifvande Stats-Utskottet
meddelas.
§ 7.
Efter framställning af Per Sahlström från Stockholms Län
utsagos till Ordningsmän: vid Ståndets sammanträden: Johan
Persson, från Upsala, Ola Månsson från Christianstads samt Anders
Persson från Örebro Län, och å Ståndets klubb: Anders Anders¬
son från Skaraborgs, Malts Persson från Stockholms, Erik Mall¬
min från Westmanlands samt Joseph Hohn fVån Stockholms Län.
§ 8.
Ola Månsson från Skåne blef, uppå hemställan af Matts
Persson från Stockholms Län utsedd att anföra den Deputa¬
tion, som kommer att å Ståndets vägnar helsa Med-Stånden.
§ 9-
Efter framställning af Per Sahlström från Stockholms Län
beslöts, att genom annons, som borde uti Tidningarne Afton¬
bladet och Stockholms Dagblad införas, infordra anbud å tryck¬
ning, häftning och skärning af detta Stånds Protokoll och der¬
till hörande Register vid innevarande Riksdag att uti Stån¬
dets Kansli aflemnas så skyndsamt som möjligt och sednast
inom denna veckas utgång, dervid tillika borde företes prof¬
tryck af olika stilar och format, med derå utsatta priser.
Den 21 Oktober.
15
Sedan tiden för nästa sammanträde blifvit bestämd till kl.
12 å morgondagen, åtskiljdes Ståndet kl. § 2 eft. midd.
Ut supra
In fidem
Carl IVester.
Den 21 Oktober,
Plenum kl. 13 middagen.
§ I-
Sedan det i Plenum förlidne gårdag förda Protokoll blif¬
vit justeradt och godkändt, hemställde Anders Andersson från
Skaraborgs Län, huruvida icke, enär man föregående Riks¬
dagar erfarit, att vid tryckningen af förteckningen öfver Stån¬
dets Ledamöter flera feltryck förekommit, Ståndet ansåg nö-
nigt, att den Boktryckare, som får sig tryekningen af nämnde
förteckning anförtrodd, borde tillsägas att till Ståndet aflemna
ett korrekturexemplar deraf, för att uti detsamma måtte kunna
göras de ändringar, som möjligen kunde vara af nöden; och
blef denna Anders Anderssons hemställan af Ståndet gillad.
§ 2-
Anders Andersson från Skaraborgs Län begärde ytterligare
ordet och yttrade: Som jag i går, då val af Ledamöter till
den Deputation, som, å Ståndets vägnar, skall hos Kongl. Maj:t
anhålla om utnämnande af Talmän, försiggick, icke ihågkom
att upplysa, att vid föregående Riksmöten det icke varit ovan¬
ligt, att yngre Ståndskamrater fått, ehuru icke dertill valde,
uti sådana Deputationer deltaga, anhåller jag nu, att en af mina
yngre landsmän, Willielm Lunddahl, måtte få uti den i dag
till Hans Maj:t Konungen afgående Deputation deltaga.
Ståndet aktade skäligt till Anders Anderssons nämnde an¬
hållan lemna bifall.
§• 3.
Den Deputation, som i gårdagens Plenum blifvit utsedd,
att hos Kongl. Majit anhålla om utnämnande af Talmän, af-
gick nu till Kongl. Slottet, och Olaus Eriksson från Götheborgs-
och Bohus Län intog Ordförandeplatsen; hvaruppå och se¬
dan Deputationen efter någon stunds förlopp från slottet
10
Ded 21 Oktober.
återkommit, Per Sahlström från Stockholms Län, som Depu-
tationen anfört, sig utlät:
»Sedan det uppdrag, vi erhållit, blifvit fullgjord t, få vi in¬
för Ståndet äran anmäla, att Hans Maj:t Konungen till Tal¬
man i Bonde-Ståndet vid denna Riksdag behagat utnämna
förre Talmannen, Riksdagsfullmäktigen för Södra Ångerman¬
lands Domsaga och öfra Landet Nils Strindlund, samt till vice
Talman Riksdagsfullmäktigen för Wadsbo Härad af Skaraborgs
Län Anders Andersson, hvilka begge deras ed inför Konungen
aflagt; och göra vi oss förvissade att dessa val skett till det
allmännas och Ståndets fullkomliga belåtenhet.»
§ 4.
Olaus Eriksson från Götheborgs- och Bohus Län, hvilken,
på sätt ofvan förmäldt är, innehaft Ordförandeplatsen, yttrade:
»Det är för detta Stånd en glädje att erfara, det Kongl. Maj:t
behagat i Nåder ånyo till vår Talman utse brödren Strind¬
lund, hvilken, utom det att han besitter en grundlig kännedom,
om hvad som till Riksdagsmannakallet hörer, tillvunnit sig allas
vår odelade aktning och belåtenhet för det sätt, på hvilket
han vid nästförflutna Riksdag ledde våra öfverläggningar. Äf¬
ven Ståndets utsedde vice Talman är af oss så känd, att vi kunna
glädja oss öfver valet. Jag önskar eder begge lycka, helsa
och allt godt, och öfverlemnar härmed klubban; hvarefter den
utsedde Talmannen hälsade Ståndet och Sekreteraren sålunda:
»Mine Bröder!
Då jag för två år sedan, nedsteg från det rum, der jag
nu står, trodde jag föga, i anseende till mina många år, att
jag skulle ännu en gång, ifrån detsamma, tilltala Eder. Hem¬
mets stilla verksamhet har dock, genom Commitenternes för¬
troende och nu Vår Nådige Konungs vilja, måst utbytas
emot det vigtiga offentliga värf, i hvilket jag nu uppträder.
Det är andra gången mig ålägges detta värf. Med en
känsla, som jag ej blyges för att benämna fruktan, helsade jag
Eder, mine Bröder, vid sista Riksmöte. En erfarenhet, sam¬
lad från flertalet af de Riksdagar, som hållits under närva¬
rande statsförfattning, ansåg jag dock icke tillräcklig för det
lika ansvarsfulla som hedrande förtroendet såsom Eder Tal¬
man.
Denna känsla tvingar mig icke i dag, ty det förtroende,
den välvilja, den vänskap, hvarmed jag af alla mina stånds¬
bröder möttes förra gången har lärt mig, att talmanskapets
börda alldrabäst uppbäres på kamraters skuldror.
Hvem skulle väl också då kunna förtänka mig, om jag
Den 21 Oktober.
17
nu med en sådan erfarenhet, icke tvekar i valet om, huru¬
vida jag, såsom Talman eller vän, skall tilltala Eder. Mitt
hjerta bjuder det sednare. Jag tror mig hafva skäl dertill, ty
hvarthän jag här blickar, möta mig de kända och kära dra¬
gen af vänner, som, i förening med mig, verkat för foster¬
landet.
Denna anblick utgör min rikedom; också har jag på
samlandet af denna skatt användt hvad man fordom räknade
för en slägt-ålder, nämligen trettiotre år.
Således, gode vänner och Odalmän, emottagen den gamle
vännens helsning såsom välkomne till det mest maktpålig¬
gande af alla värf: Lagstiftarens. Jag är stolt öfver att så¬
lunda kunna helsa Eder, ty det finnes intet land, mer än
vårt, der bonden, den gamle Odalmannen, har högre och mera
bestämd del i lagstiftningen, intet land, der han eger större
berättigande härtill, genom mera frejdade anor, genom rikare
historia; och denna Eder ära, mine Bröder, tillegnar jag ock mig.
Men densamma ålägger oss ock förbindelser. Med Guds
hjelp böra vi dock hoppas kunna uppfylla dem. Jag lånar
detta fältrop från vår störste krigare.
Det kan måhända synas eget att för våra fredliga värf
just taga detta. Men äfven för oss kommer att gälla strid,
till och med eröfringar. Dock komma dessa att ske inom
egna landamären.
De krigiska företeelser, oss vid sista Riksmöte hotade,
hafva nu, åtminstone för en tid, försvunnit. Men de krafter,
vi då voro nödsakade att rigta utåt, böra vi nu rigta inåt;
ty den, som planterar trädet, eger ock rätt att skörda dess
frukt. Odlaren och industri-idkaren hafva många bekymmer;
men den seger, de vinna, är lugnare än den, som blifvit vun¬
nen med blod.
Det är till dessa eröfringar, vi gå, för beredandet af de
beslut och åtgärder, hvarigenom vårt fosterland skall vinna
förkofran till inre oberoende, som säkrast afvisar yttre våld.
Det är genom vissheten, att denna seger ej skall gå oss ur
händerna, som jag med tacksamhet emottagit min Konungs
förtroende, att äfven denna Riksdag uppträda såsom Heder¬
värda Bonde-Ståndets Talman.
Grundlagens bud hindrar Talmannen att deltaga i Stån¬
dets öfverläggningar; han eger blott leda ärendernas gång,
och de äldre Brödernes erfarenhet i riksdagsförhandlingar
samt de yngres nit hafva äfven gjort det öfverflödigt, då
enighet råder emellan kamrater, och partistrider sättas åsido: ty
allt stort här i verlden vinnes bäst genom gemensam verkan. La¬
tona derföre enighet och måtta vara vår lösen; jag menar dock ej
2
18
Den S1 Oktober
den slafviska, ty Nordens söner äro frie män, och skulle nå¬
gon göra försök att betaga oss vår frihet, så blir han snart
öfvertygad, att detta ej häfver sig så lätt.
Gud bevare vårt fosterland, och läte sin nådiga hand
styra våra företag och gifva oss kraft att utföra de värf,
som oss äro anförtrodda!
Yid min sida här hafva vi Hederv. Bonde-Ståndets af
Kongl. Maj:t i Nåder utnämnde Sekreterare vid detta Riks¬
möte, Herr Häradshöfdingen Carl Wester. Han är tillförene
af Ståndets fleste ledamöter och i vårt land vida känd såsom
utmärkt domare och embetsman. Han anställdes af Bonde-
Ståndet uti dess Kansli för omkring sexton år tillbaka, och
nu af Kongl. Maj:t utsedd till Ståndets Sekreterare, kan det
för oss icke vara annat än fägnande att erfara, det begge
Stats-makterna med deras val träffat samma person, och för
mig särskildt tillfredsställande att ega biträde af en sådan be¬
pröfvad embetsman och vän.
Jag önskar honom hjertligen välkommen oell försäkrar
att han härstädes skall röna samma vänskap och förtroende,
som jag vet, att hans vänner i hemorten egnade honom vid
afresan hit.
§ 5.
Vice Talmannen yttrade sålunda:
»Bröder och kamrater! Kongl. Maj:t liar i Nåder beha¬
gat utnämna mig till en plats, som jag ingalunda eftersträf¬
va!, men hvilken jag',- dertill uppmanad af Ståndets Talman
och Sekreterare samt mina gamle kamrater, icke velat undan¬
bedja mig. Mitt handlingssätt är tillförne kändt utaf en stor
del ibland eder, mine bröder, och jag vill icke här uttala'stora
och förblommerade ord om hvad jag uträttat eller kan kom¬
ma att uträtta, utan jag underkastar mina handlingar bröder-
nes rättvisa opinion, som, då våra öfverläggningar slutas, der¬
öfver må fällas. Kongl. Majit har till vår Talman utsett den
man, som vid förra Riksmötet ledde Ståndets öfverläggningar;
det är således nu blott en fortsättning af hans förra befatt¬
ning, som han utöfvar; och då jag är innerligt öfvertygad,
att alla de, som bevistade sistförflutna Riksmöte, icke kunna
annat än högakta hans handlingssätt, helsar jag honom hjert¬
ligt välkommen och innesluter äfven Ståndets Sekreterare i
denna välkomsthelsning. Jag har väl varit och är ännu af
den åsigten, att detta Riks-stånd, likasom de öfriga, bör sjelf
få utse sin Sekreterare, men jag vet ock, att, om det varit
Ståndet tillåtet att nu välja denne, valet aldrig kunnat utfalla
bättre. De goda egenskaper, som vår nuvarande Sekreterare
De?i St Oktober.
19
besitter, har Talmannen redan tolkat, och jag inskränker mig
således till att endast instämma uti hvad han derutinnan yttrat.
Om jag under Riksdagens lopp skulle någon gång behöfva
intaga Talmansstolen, så förlitar jag mig på mina kamraters
och vänners undseende och beder dem vara förvissade der¬
om, att, om ock min förmåga är svag, viljan aldrig skall fat¬
tas, till följd hvaraf jag ock hoppas att, med den Högstes
bistånd, dervid kunna fullgöra min pligt. Slutligen bederjag
Gud bevara Konungen, fäderneslandet och alla dess innebyg¬
gare samt nedkallar den Högstes välsignelse öfver oss alla.
§ 6.
Sekreteraren uppläste ett från Kongl. Maj:ts Öfverste Kam¬
marherre ankommet bref, deruti Ståndet underrättas, att till
samlingsrum för de respektive Riks-Ståndens helsnings-de-
putationer till Hans Maj:t Konungen och den Kongl, familjen
Onsdagen den 22:dre i denna månad blifvit utsedd Hennes Majit
Enke-Drottningens matsal 1 tr. upp från östra slottshvalfvet.
§ 7.
De tal, som Talemannen å Ståndets vägnar ämnade hålla,
vid anförandet af den Deputation, hvilken komme att inför H.
M, Konungen nedlägga Ståndets undersåtliga vördnad samt
uppvakta Hennes Maj:t Drottningen, Hennes Maj:t Enke-Drott-
ningen samt D.D. K.K. H.H. Kronprinsen och Kronprinsses-
san, upplästes och voro af följande lydelse:
»Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Till Eders Kongl. Maj:t frambär nu vid ett ingående riks¬
möte Sveriges Allmoge en underdånig, vördnads- och kär¬
leksfull helsning! Yi föra denna helsning med oss lika varm
och upprigtig från landets yttersta gränsor oell från ett folk,
som med hvarje dag alltmera ser och gläder sig åt de höga
egenskaper, vår Konung sig tillegnat och gör gällande i stun-
deliga omsorger för detta kära Fädernesland!
Konungahusets fröjder, likasom dess sorger, tillhöra fol¬
ket. Bland de förra, tackad vare Försynen, som styrer verl-
dens öden, räkna vi den, att, sedan sista riksmötet icke nå¬
gon af de sednare, åtminstone af mera ömmande art, finnes
att dela; utan att deremot vår Konungs fadershjerta fått ny
anledning till glädje deruti, att Eders Kongl. Maj:ts ädle Son,
Prins Oscar, knutit en förbindelse, som skall bereda Honom
huslig lycka, och som framkallat förhoppningar och välönsk¬
ningar så i hyddorna som i ltonungaborgen.
20
Den 24 Oktober.
Bonde-Ståndet anhåller om Eders Kongl. Maj:ts nådiga
ynnest och bevågenhet 1»
»Stormäktigsta, Allernådigsta Drottning!
Vid nu ingående Riksmöte har Bonde-Ståndet åter den
rättigheten och nåden att för Eders Kongl. Maj:t nedlägga
sin underdåniga hyllning och välönskan.
Denna rättighet eger för Bonde-Ståndet så mycket större
värde, som vördnaden för Eders Kongl. Maj:ts städse erkända
höga egenskaper slagit allt djupare rötter i Svenska folkets
hjertan, hvilka med sann glädje värdera dessa egenskaper
såsom den hästa föresyn, — på samma gång de försäkra oss,
att Eders Kongl. Maj:t med nådigt välbehag förnimmer folkets
tillgifvenhet, äfven då den tolkas i så enkla ord, som All¬
mogens okonstlade flärdlöshet erbjuder.
Särskildt och vid detta tillfälle har Bonde-Ståndet att lyck¬
önska Eders Kongl. Maj:t och Konungahuset till den trolofning,
Hans Kongl. Höghet Prins Oscar, med Sina Höga Föräldrars
bifall, nyligen ingått, och hvilken vi af hela vårt hjerta hop¬
pas skall blifva det Furstliga paret, Deras Höga Föräldrar
och Anförvandter, samt vårt fädernesland till sann glädje
och lycka!
Under bön om Den Allsmäktiges beskydd för Eders
Kongl. Maj:t, anhåller Bonde-Ståndet att få vara inneslutet i
Eder Kongl. Maj:ts nådiga bevågenhet!»
»Stormäktigsta, Allernådigsta Enkedrottning!
Hvarje gång Sveriges Bonde-Stånd har den nåden att upp¬
vakta E. K. M. sökas ord att uttrycka Svenska Allmogens
vördnad och tillgifvenhet, som icke kunnat ökas; tacksam¬
hetsförbindelser, som aldrig skola glömmas, och välgångsönsk¬
ningar, som icke upphöra att följa Eders Kongl. Maj:t. Men
Eders Kongl. Maj:t har utan tvifvel lärt att känna Svenska
Allmogens enkla öppenhet, och skall sålunda icke försmå dess
okonstlade yttringar och hjertliga hyllning.
När nya och stora anledningar till glädjefulla förhopp¬
ningar uppstå inom ett älskadt Konungahus, då lifvas folket
af samma orsak och samma känslor; och derför hafva All¬
mogens ombud längtat att få för Eders Kongl. Maj:t nedlägga
sina från lijertat gående lyckönskningar till den äktenskap¬
liga förening, som Hans Kongl. Höghet Prins Oscar, folkets
älskling, ämnar ingå; och för hvilken, likasom för Eders Kongl.
Majit och hela det Kongl. Huset, Sveriges Allmoge beder om
Den Högstes beskydd och välsignelse!»
Den $1 Oktober.
21
vHögborne Furste, Nådigste Kronprins!
Högborna Furstinna, Nådigsta Kronprinsessa!
Svenska Allmogens Ombud glädja sig åt det tillfälle, som
Grundlagen och, utan tvifvel, äfven Eders Kongl. Högheters
välvilliga hjertelag beredt desse Ombud, att nu få frambära
en lika vördsam som kärleksfull helsning och hyllning.
Sedan Bonde-Ståndet sist egde den nåden att — då till
afsked — uppvakta Eders Kongl. Högheter, hafva stora och
maktpåliggande värf för någon tid tagit Eders Kongl. Hög-
heter bort från oss till Brödrafolket; men vi hafva med lif¬
ligt deltagande följt Eders Kongl. Högheter på dessa färder,
dessa segertåg i ädlare mening, antingen hos våra trofaste
Bröder, hvilkas öppenhet i väsende och lynne icke tillå¬
ter någon konstgjord hyllning: eller hos våra mera sydländ¬
ske grannar och själsförvandter, hvilka icke känna någon pligt
att gå längre en hög Gäst till mötes, än förstånd och hjerta
gemensamt gilla och bjuda.
Ja! med en ren glädje och stegradt hopp har Sveriges
Allmoge iakttagit dessa företeelser, tillitsfullt skådande fram¬
tiden an, och förvissadt, att Eders Kongl. Högheter, till hvilka
det Svenska folket ändock anser sig ega bördsrätt, icke finna
behöflig någon mångordig försäkran om detta folks vördnads-
fulla tillgifvenhet; — och folket ej heller att särskildt utbedja
sig Eders Kongl. Högheters nådiga ynnest och välvilja\»
Samtliga dessa tal blefvo af Ståndet godkända.
§ 8.
Johan Lekberg från Örebro Län anmälde, att Johan Guslaf
Wassmuth från Stockholms Län vore af sjukdom förhindrad
att för närvarande bevista Ståndets plena.
§ 9.
Vid det förhållande, att Riksdagsfullmäktigen för Södra
Ångermanlands Domsaga, öfre landet, f. Talmannen Nils Strind¬
lund, i Nåder blifvit till Talman utsedd och nytt val för nämn¬
de Domsaga, enligt Riksdagsordningens 17 §, således borde
anställas, beslöt Ståndet, att genom skrifvelse, hvilken kommer
att af Sekreteraren undertecknas, Herr Stats-Rådet och Chefen
för Civil-Departementet, så fort ske kunde, skulle anmodas
att, genom dess embetsåtgärd, föranstalta, det sådant val
blefve hållet; och var denna skrifvelse så lydande:
Till Herr Stats-Rådet och Chefen för Civil-Departementet!
Sedan Kongl Maj:t denna dag till Talman för Hederv.
22
Den SS Oktober.
Bonde-Ståndet vid innevarande Riksdag i Nåder utnämnt och
förordnat Riksdagsfullmäktigen från Södra Ångermanlands Dom¬
saga, öfre landet, förre Talmannen Nils Strindlund, har, enligt
meddeladt uppdrag af Ståndet, undertecknad Sekreterare här¬
medelst äran anhålla, att Tit. behagade förordna derom, att
nytt val till fullmäktig i Ståndet, i den utsedde Talmannens
ställe, må i föreskrifven ordning verkställas. Stockholm den
21 Oktober 1856.
Ståndet åtskiljdes kl \ 2 eft. midd.
In fidem
Carl Wester.
I)en 22 Oktober.
Plenum kl. lO f. m.
§ 1.
Protokollet för nästlidne gårdag justerades och godkän¬
des.
§ 2.
Ola Månsson från Skåne, hvilken blifvit utsedd att an¬
föra den Deputation, som å Bonde-Ståndets vägnar skall helsa
de öfriga Riks-Stånden, uppläste de Tal, han dervid ämnade
å detta Stånds vägnar hålla, och hvilka lydde som följer:
»Högvälborne Herr Grefve och Landtmarskalk!
Högloflige Ridderskap och Adel!
Ej endast för att fullgöra Grundlagens bud, utan äfven
af verklig högaktning, frambär Bonde-Ståndet genom denna
sin Deputation till Höglofl. Ridd. och Adeln Ståndets vörd¬
samma helsning och lyckönskan.
Då Rikets Ständer åter äro samlade för att, i kraft af sin
konstitution, behandla och afgöra vigtiga, i samhällsbyggnaden
djupt ingripande ärenden, fordras för ett älskadt fäderneslands
framtid och lycka icke allenast snille, kraft, ihärdighet, verk¬
samhet och en redlig vilja hos den enskilde representanten;
det fordras dessutom de statsmanna-insigter, som böra sökas
och finnas inom Rikets första Stånd. Bonde-Ståndet, som på
sitt enkla, flärd fria sätt aldrig skall underlåta att efter bästa
öfvertygelse verka för sådana beslut, som äro nyttiga för Fä¬
derneslandet, hyser derföre den ofelbara förhoppning, att Ridd.
Den 22 Oktober.
23
och Adeln i sin upphöjda ställning och med sina djupa insig-
ter, under nu pågående Riksmöte, i väsendtlig mån skall bi¬
draga till en tidsenlig och önskvärd lösning af samhällets vig-
tigaste angelägenheter.
Med dessa uttryck af sina tänkesätt torde Bonde-Ståndet
fortfarande få vara inneslutet i Höglofl. Ridd. och Adelns akt¬
ning och förtroende!»
»Högvördigste Herr Doktor och Erkebiskop!
Högvördiga Stånd!
Med aktning och vördnad helsar och lyckönskar Bonde-
Ståndet, uti enkla och okonstlade ord, genom oss dess De¬
puterade, det Högvördiga Ståndet, såsom den del af Repre¬
sentationen, hvilken, genom samband och samverkan, inom de
mindre kretsarne i samhällslifvet, närmast bör känna Allmo¬
gens önskningar, ställningar och behof.
Under nu pågående Riksdag har Preste-Ståndet återigen
ett stort mål för sin verksamhet. För fosterjorden och dess
folk skola troligen många och vigtiga frågor komma under
de nu sammanträdande Riks-Ständens behandling; och då
Bonde-Ståndet, som af innersta hjerta älskar sitt fosterland,
härmed förklarar, att det, efter yttersta förmåga, skall söka
att gå alla de tidens fordringar till mötes, som, förenade med
enskild rätt och båtnad, afse allmänt väl, förväntar det att
Högvördiga Preste-Ståndet, med sin lärdom, sin sakkännedom,
sitt upplysta och kristliga nit samt sin kärlek till de heliga
sanningar, Preste-Ståndet, såsom Christi tjenare, offentligen
förkunnar, alltid skall medverka till beslut, som öfverens¬
stämma med Ståndets höga kallelse att lyckliggöra samt
sprida frid och ljus inom alla folkklasser.
Under dessa välönskningar anhåller Bonde-Ståndet vörd-
samligen att få vara inneslutet i Högv. Preste-Ståndets yn¬
nest, aktning och tillgifvenhet!»
»Högädle Herr Talman!
Vällofliga Borgare-Stånd!
B onde-Ståndets hjertliga helsning och vänliga lyckön¬
skan hafva Deputerade att för Vällofliga Borgare-Ståndet
frambära.
Af de frågor, som under pågående Riksdag komma att
upptaga Ståndens verksamhet, uppstå många, stora och vig¬
tiga, för jordbruket, handeln och näringarne. Borgare- och
Bonde-Stånden hafva i dessa för landets framsteg och för¬
kofran maktpåliggande ärenden enahanda intressen. Dessa
24
Ben 22 Oktober.
Stånd böra derföre, såsom egentliga reprosentanter för närings¬
flitens möda, med enighet, förtroende och fosterlandskärlek
under förenade krafter söka det mål, som länder ett älskadt
fädernesland till välgång och ära.
Bonde-Ståndet, hvilket, lika varmt som de öfriga Stånden,
nitälskar för ärendenas lugna och mogna pröfning, väntar af
Borgare-Ståndet det understöd i alla fosterländska sträfvanden,
det i afseende på de närande Ståndens gemensamma för¬
delar bör kunna påräkna.
Mod dessa välönskningar anhåller Bonde-Ståndet att alltid
få vara inneslutet i Vällofliga Borgare-Ståndets vänskap och
förtroende l»
Sedan Ståndet, efter framställning af Talmannen, godkänt
berörde tal, utvaldes nu de Ledamöter, en från hvarje Län,
som skulle utgöra nämnde Deputation, hvarjemte förklarades,
att icke något hinder mötte för enhvar af Ståndets öfrige
Ledamöter, som sådant kunde önska, att uti Deputationen
deltaga.
§ 3.
Af Slåndcls Sekreterare upplästes vidare förslag till det tal,
som Talmannen vid Kiksdagens öppnande å Rikssalen äm¬
nade inför H. Bl. Konungen å Ståndets vägnar hålla; och
blef detta förslag jemväl af Ståndet gilladt.
§ 4.
Uppå förslag af vice Talmannen Anders Andersson utsåg
Ståndet Fullmäktigen i Rikets Ständers Bank Matts Pehrsson
samt förre vice Talmannen Per Eriksson frän Wermlands Län
att närvara vid de under Riksdagen inträffande Talmanskon-
klaver; och uppdrogs åt Talmannen att, då någondera af
dem kunde vara från deltagande i konklaverna hindrad, an¬
nan Ledamot i stället tillkalla.
§ 5.
Ola Månsson från Skåne yttrade: Jag får hemställa, att
Ståndet nu ville bestämma dag för val af Elektorer, hvilka
inom Ståndet ega utse Ledamöter till de uti Grundlagen be¬
stämda Utskott m. m., äfvensom sättet för Elektorernes ut¬
väljande. I förra afseendet skulle jag vilja föreslå, att första
plenum inom Ståndet, efter det Plenum Plenorum försiggått,
måtte varda bestämdt såsom det plenum, under hvilket före¬
nämnde vigtiga val bör ega rum.
I anledning af denna hemställan anförde:
Matts Persson från Stockholms Län. Att vi nu bestämma
Den 22 Oktober.
25
tid för valet af Elektorer, dervid har jag icke något att an¬
märka. I fråga om sättet för valet, är det min önskan, att
det blifver enahanda med hvad förut vanligt varit, så att en
Elektor utses för hvarje Län.
Johan Lekberg frän Örebro Län: Då här finnas Län, som
hafva sina representanter alla nyvalde, såsom t. ex. Söder¬
manland, och desse måhända sjelfve önska att ibland Elek-
torerne vara representerade af någon äldre Ledamot utaf
Ståndet, så tager jag mig friheten att till Elektor för nämnde
Provins föreslå Sahlström, med hvars utseende dertill Fullmäk¬
tige från Nyköpings Län torde blifva fullt belåtne.
Vice Talmannen Anders Andersson: Man kan ej undra
på, att då inom ett Län finnas endast 2:ne representanter och
båda dessa äro nykomne, de kunna finna valet något bryd-
samt. Detta hindrar dock ej, att jag anser, det valet bör för¬
siggå på förr vanligt sätt. Min önskan är derjemte, att an¬
slagen till det plenum, uti hvilket Elektorerne skola utses, böra
innefatta upplysning derom, att valet då skall ske.
Anders Persson från Örebro Län: Jag instämmer hufvud¬
sakligen med vice Talmannen. För den händelse, att de
ifrågavarande nya Ledamöterne af Ståndet ej vilja ibland sig
utse Elektor, så må de ega rätt att dertill utse annan Leda¬
mot af Ståndet. Detta är deras ensak och något, som Stån¬
det icke har af nöden att befatta sig med.
Häruti hördes flere Ledamöter af Ståndet instämma.
Ola Månsson: Jag instämmer så mycket hellre med
föregående Talare, som det, enligt min åsigt, ej bör vara nå¬
gon Ledamot af Ståndet förment att välja Elektor inom eller
utom det Län, hvartill han sig räknar. Har man förtroende
till någon Länskamrat, blifver denne sannolikt icke förbigången.
Talmannen tillkännagaf nu, att han skulle iakttaga Stån¬
dets uttalade önskan i afseende å tiden för valet af Elekto¬
rerne; hvarefter, uppå särskilda framställningar af Talmannen,
beslöts, dels att, på förut vanligt sätt, till Elektorer skulle
utses en Ledamot af Ståndet för hvarje Län, och dels att
representanterne från samma Län egde utse till Elektor ibland
sig eller bland Ståndets öfrige Ledamöter den, till hvilken de
kunde hafva största förtroende.
§ 6.
Den uti § 2 omförmälda Deputation afgick samt återkom
efter någon stunds förlopp, dervid dess Ordförande Ola Måns¬
son yttrade: Jag får för Ståndet äran tillkännagifva, att De-
putationen fullgjort det uppdrag att helsa och lyckönska Med-
Stånden, hvilket den af Ståndet erhållit. De helsningar, vi
26
Den 22 Oktober.
framburit, hafva på det mest förekommande och vänskapliga
sätt blifvit emottagne och besvarade af så väl Herr Landt-
Marskalken, som Herrar Talmän; och hafva dessa hedt oss i
utbyte till Ståndet från Med-Stånden återbära dessas högakt¬
ning, vänskap och tillgifvenhet för Bonde-Ståndet.
Talmannen tackade å Ståndets vägnar Deputerade för full¬
görandet af Ståndets dem gifna uppdrag.
§ 7.
Från Vällofliga Borgare-Ståndet ankom och emottogs på
vanligt sätt en Deputation, anförd af Rådmannen i Stockholm
Herr Brodin, hvilken helsade Ståndet sålunda:
»Välädle Herr Talman samt Ledamöter af Hedervärda
Bonde-Ståndet!
Jemte det Borgare-Ståndets hjertliga, vänskapsfull hels¬
ning till det Hedervärda Bonde-Ståndet vid detta Riksmötes
början, genom oss, Borgare-Ståndets Deputerade, framföres,
önskar Borgare-Ståndet lycka till de förestående förhandlin-
garne. Arenderne äro vigtiga, och det säkraste medlet för
deras ändamålsenliga beredning och lösning är ofelbart sann
fosterlandskänsla i förening med inbördes förtroende emellan
folkets Ombud. Att dessa tänkesätt delas af det Hedervärda
Bonde-Ståndet, derom är Borgare-Ståndet förvissadt, och med
denna öfvertygelse utbeder sig Borgare-Ståndet att få städse
vara inneslutet i Hedervärda Ståndets vänskap och välvilja!»
Talmannen svarade härå:
-•Det kan ej annat än fägna Bonde-Ståndet att höra de
välönskningar för detsamma, som Herrar Deputerade å det
Vällofl. Ståndets vägnar behagat uttala. Bonde-Ståndet erin¬
rar sig lifligt de vänskapliga förhållanden, som emellan Bor¬
gare- och Bonde-Stånden under en längre följd af år rädt;
och denna vänskap har ännu icke förkolnat. Tanken härpå
låter oss hoppas, att nämnde båda Stånd jemväl för framtiden
skola verka gemensamt i allt, som är för fosterlandet nyttigt.
Bonde-Ståndet anhåller, att dessa uttryck af vänskap och
förhoppningar å Ståndets sida må varda af Herr Rådmannen
och Herrar Deputerade återförde till högtärade Borgare-Ståndet,
i hvars fortfarande aktning och vänskap Ståndet utbeder sig
att få vara inneslutet!»
§ 8.
Anmäldes och inbeledsagades två Konungens Öfverste-
Kammarjunkare, Grefve Ludvig Ernsi von Stedingk och Friherre
Carl Jedvard Bonde, hvilka, på Hans Maj:t Konungens Kådiga
Den 22 Oktober.
27
befallning inbjödo Ståndet att i morgon förmiddag för Riks-
dagspredikans afhörande infinna sig i Hufvudstadens Storkyr¬
ka, samt att, efter slutad Gudstjenst, möta Hans Maj:t å Riks¬
salen till Plenum Plenorum för Riksdagens öppnande.
§ 9.
Härefter anmäldes och inbeledsagades en Deputation från
Högvördiga Preste-Ståndet, hvilkens Deputations Ordförande,
Biskopen i Lund, Doktor Thomander till Ståndet framförde föl¬
jande helsning:
»Högtärade Talman! Hedervärda Stånd!
Presteståndet helsar det Hederv. Bonde-Ståndet välkom¬
met till ett förnyadt deltagande i fäderneslandets vigtigaste
öfverläggningar och värf. Svensk prest och svensk bonde
äro väl skickade och väl vane att med hvarandra samråda
om gemensamt väl. Hvarderas bo ligger icke långt ifrån den
andras, ser ej heller den andras så olika ut: ofta skiljer man
dem ej på annat åt, än att den ene har några steg närmare
till den sista hvilokammaren. Är än deras klädebonad nå¬
got skiljaktig, så känner dock den svenske bonden ofta sin
egen son igen under den allvarsamma embetsdrägten. Ingen-
deras koja är nu mera den lägsta i landet; men till den, som
lägre är, hitta de båda rätt väl vägen, och den öfvade hjes-
san stöter sig icke på den låga ingången, der den fattige bor.
Gäller det att vidkännas fadrens gamla tro, så är heller in¬
gendera senfärdig eller vacklande. Blifva någon gång deras
meningar mycket delade, så röra de gemenligen en hushålls-
fråga; men en liushållsfråga kan ju vara ett litet tvisteämne
de trognaste vänner emellan, utan att husfriden derföre förja¬
gas. Den sednaste riksdagens lagstiftning vågade sig ut på
stora och genombrytande förändringar i landets hushållning:
de hade säkerligen icke blifvit vågade, fin mindre genomför¬
da, öm icke en stor sedlig nöd och en föga ringare borger¬
lig nytta hade förestafvat dem. Det har gått, såsom det all¬
tid går, när ett land har mod att göra sådan rättvisa, som
smakar bitter. Ett land försakar aldrig en snöd vinning utan
att af ett sådant offer skörda välsignelse. Bland alla de folk,
som hafva fallit sent eller tidigt under träldomens ok, bland
alla de folk, hvilkas namn äro utstrukna ur menniskornas
erinran, har intet enda fallit genom sin gudsfruktan, sin lag¬
lydnad, sin endrägt eller sin fosterlandskärlek, har intet enda
fallit utan genom sitt sedeförderf, sin gudlöshet, sin egennyt¬
ta och sin sjelfupplösning. Försynen har beskärt våra nord¬
liga bygder så många stora timliga fördelar, somliga med
28
Den SS Oktober.
andra folk gemensamma, andra en frukt af våra egendomliga
forhållanden. Till de sednare hörer i hela Skandinavien bon¬
dens sjelfständiga rådplägning om sitt fäderneslands angelä¬
genheter. Måtte äfven framgent mycket godt i Svea land
härigenom blifva uträttadt! Mätte äfven detta nu begynnande
riksmötes förhandlingar häfda vår gamla fosterländska lösen:
Gud och Sveriges allmoge!
I det Hedervärda Ståndets välvilja och förtroende önskar
Preste-Ståndet att städse få vara inneslutet!»
Härtill svarades af Talmannen:
»Med glädje emottager Bonde-Ståndet det Högvördiga
Ståndets välkomsthelsning. Bonde- och Preste-Stånden äro
likasom sammanvuxna med hvarandra. De hafva ifrån fordom
stått i vänskapliga förhållanden till hvarandra så väl i statens
värf som i hemmets mera enskildta bestyr. Om understun¬
dom vid Ståndens handläggning af allmänna ärenden någon
tvist i sak uppstått, så kan icke sådant räknas såsom tvist.
Bonde-Ståndet anhåller, att Herrar Deputerade behagade in¬
för Högvördiga Ståndet tolka Bonde-Ståndets fortfarande be¬
ständiga vänskap och aktning för Preste-Ståndet 1»
§ 10.
Från Höglofliga Ridderskapet och Adeln ankom likaledes
och inbeledsagades en Deputation, anförd af Landshöfdingen
m. m. Grefve Carl Mörner, hvilken höll följande helsningstal:
»Till Hedervärda Bonde-Ståndet!
Ridderskapet och Adeln ber att genom oss, dess Depu¬
terade, få till Hedervärda Bonde-Ståndet återbära de hjert-
liga helsningar och lyckönskningar, Ridderskapet och Adeln
nyss haft fägnaden att från det Hedervärda Ståndet emottaga.
Då, enligt grundlagens bud och på Konungens kallelse,
Bonde-Ståndets Ledamöter åter infunnit sig för att deltaga uti
rådplägningar och beslut, som afse fosterlandets gagn och bä¬
sta, hoppas Ridderskapet och Adeln, att det hedervärda Stån¬
det skall beredvilligt räcka oss handen att söka medverka till
fördelar, som stå i oskiljaktigt samband med fäderneslandets.
Under fredens välgörande inflytande och den idoge jord¬
brukarens ostörda sträfvanden, hafva näringarne uppnått en
förut sällspord höjd; och en för landet särdeles lycklig kon¬
junktur gör uppoffringar för dess trefnad och förkofran lättare
än någonsin.
Ridderskapet och Adeln lyckönskar till förestående vig¬
tiga öfverläggningar, under den fasta öfvertygelse att deskola
leda till det mål, dit vi alia syfta — allmänt och enskildt väl 1
Den 22 Oktober.
29
Ridderskapet och Adela begagnar detta tillfälle att för¬
säkra det Hedervärda Bonde-Ståndet örn sin upprigtiga akt¬
ning och tillgifvenhet!»
Härpå afgaf Talmannen detta svar:
»Bonde-Ståndet emottager med så mycket större kärlek
och tacksamhet helsningen, som Ståndet har sig bekant den
urgamla riddersmannakraft och värdighet, som Ridderskapet
och Adeln besitter och ådagalagt genom att bistå Bonde-Stån¬
det i främjandet af fosterlandets väl och skyddande af det¬
samma, då farorna varit öfverhängande. Samma lit, som for¬
dom, hyser ännu Bonde-Ståndet till Ridderskapet och Adeln
för afvärjande af möjliga framtida olyckor från landet och det
Allmänna, och det är af sådana skäl, som jag å Bonde-Stån¬
dets vägnar anhåller att Herr Grefven och Landshöfdingen
samt Herrar Deputerade måtte till Höglofliga Ståndet återföra
uttrycken af Bonde-Ståndets vänskap, aktning och tillgifvenhet!»
§ 11.
Talmannen anmälde, att, enligt ankommet meddelande, Hans
Maj:t Konungen tillkännagifvit sig vilja i dag klockan half till
7 eft. midd. emottaga Riks-Ståndens underdåniga uppvakt-
nings-deputationer; och beslöts, i anledning häraf, att Ståndet
skulle i dess sessionsrum å nyo samlas en half timma före
nyssnämnde tid, klockan 6 eftermiddagen, för att till Kongl.
Slottet gemensamt afgå.
Sedan plenum blifvit utsatt till i morgon klockan 10 för¬
middagen, åtskiljdes Ståndet klockan f 1 eftermiddagen.
Ut supra In fidem
Carl IVesler.
Plemim^kl O e. in.
Ståndet sammanträdde nu och, efter läsning å korrektu¬
ret till katalogen öfver Ståndets Ledamöter, hvarmed dock ej
hanns till slut, afgick till Riddarhuset för att jemte öfrige Riks-
Stånden begifva sig till Kongl. Slottet att uppvakta Deras Ma¬
jestäter Konungen, Drottningen och Enke-Drottningen, Hans
Kongl. Höghet Kronprinsen samt Hennes Kongl. Höghet Kron¬
prinsessan ; hvarefter Ståndet vid nedgåendet från Kongl. Slot¬
tet åtskiljdes. Ut supra In fidem
Carl IVester.
30
Den 23 och 23 Oktober.
Den 23 Oktober.
Plenum kl. lO f. m.
Fortsattes läsningen af korrekturet till katalogen öfver Stån¬
dets Ledamöter, hvarefter, jemlikt Kongl. Maj:ts förlidna går¬
dag till Ständerna gjorda inbjudning att i dag kl. kl. { till
11 f. m. komma tillstädes först till gudstjenst i Stadens Stor¬
kyrka och sedermera å Riks-Salen till Plenum Plenorum, Stån¬
det nu begaf sig till Storkyrkan och vidare, efter der bevistad
gudstjenst, till Riks-Salen, hvarest Kongl. Maj:t, på sätt 26
§ Riksdags-Ordningen föreskrifver, öppnade Riksdagen och
lät Rikets Ständer afhöra Berättelsen om hvad sedan sista
Riksdag uti Rikets styrelse sig tilldragit, och tillkännagafs, att
af denna Berättelse ett exemplar skulle till Talmännen öfver-
lemnas.
Ståndet åtskiljdes vid nedgåendet från Riks-Salen.
Ut supra. In fidem
Carl IVester.
Den 25 Oktober.
Plenum kl. lO f. m.
§ 1.
Fortsattes och afslutades läsningen af korrekturet tillför¬
teckningen öfver Ståndets Ledamöter, hvarefter Talmannen er¬
inrade, att, vid det förhållande att Sunne Härad af Jemtlands
Län icke, så vidt synas kunde, valt någon Riksdagsfullmäktig,
skrifvelse borde till vederbörande aflåtas med begäran om vals
anställande; och yttrade med anledning häraf:
Anders Olsson från Jemtland: Jag anser mig böra, i an¬
ledning af hvad Talmannen nu erinrat, upplysa, att jag inne¬
har Sockenstämmo-Protokoll, som visar, att Sunne Härads-
boer beslutat att förena sig med dem, som redan då utsett
mig till fullmäktig vid innevarande Riksmöte.
Anders Pehrsson från Örebro Län: Om, såsom Anders
Olofsson uppgifvit, Sunne Häradsboer verkligen valt honom
till sin fullmäktig vid detta Riksmöte, anser jag honom böra
lemnäs tillfälle att denna uppgift styrka genom anskaffande af
Protokolls-utdrag öfver valförrättningen.
Den 25 Oktober.
31
V. Talmannen Anders Andersson: Då Grundlagen föreskrif-
ver, att hvarje Härad skall ställa Riksdagsfullmäktig tor sig,
betviflar jag ingalunda, att Sunne Jläradsboers mening varit
att förena sig med dem, som valt Anders Olsson till sitt om¬
bud vid innevarande Riksmöte; men då icke något ordentligt
val skall hafva skett, lärer det väl vara af nöden för oss att
tillse, det Grundlagens ofvannämnde föreskrift efterlefves.
Nils Larsson från Jemtland: Efter hvad för mig uppgif¬
vits, lärer förhållandet vara sådant, att den person, som varit
vald till Elektor för Sunne Härad, af något förfall förhindrats
att vid valförrättningen personligen tillstädeskomma, men i
stället vid nämnde förrättning skriftligen röstat på en utom
Domsagan boende person. Sorn detta förfarande icke var
enligt med Grundlagens föreskrift, kunde något afseende å
den insände valsedeln icke fästas, i följd hvaraf Sunne Hä-
radsboer sedermera lära haft något sammanträde och der¬
vid beslutat att förena sig med dem, som utsett Anders Olofs¬
son till sin fullmäktig; och ehuruväl denna deras sistnämnda
åtgärd icke är enlig med Grundlagen, hafva de dock derige¬
nom gifvit tillkänna sin önskan att få Anders Olofsson till sin
representant vid detta Riksmöte.
Sedan Sekreteraren uppläst 16 § R. O., beslöt Ståndet,
uppå derom af Talmannen framställd proposition, att uti skrif¬
velse till Chefen för Civil-Departementet anmäla förhållandet
samt anhålla, att vederbörande, genom hans embetsåtgärd måtte
varda förständigade att, derest sådant icke redan skett, Riks¬
dagsmannaval för Sunne Härad i grundlagsenlig ordning an¬
ställa.
§ 2.
Enligt Ståndets den 21 i denna månad fattade beslut
företogs nu val af Elektorer, som inom Ståndet skulle utse
ledamöter i de uti Grundlagen bestämda Utskott samt tillika
upprätta förslag å dem bland anmälde sökande, som borde
ifrågakomma vid tillsättande af Ståndets Kansli; och blefvo,
vid upprop af Länens namn, till Elektorer valde
För Upsala Län Johan Persson i Ärsta :
» Stockholms Län Matts Persson i Öster Edsvik,
» Skaraborgs Län v. Talmannen Anders Andersson i Walla,
» Kronobergs Län Anders Medin i Möckelsnäs,
.v Jönköpings Län Peter Jönsson i Träslända,
» Westmanlands Län Erik Mallmin i Gestre,
» Östergöthlands Län Lars Magnus Knutsson i Tjuk,
» Södermanlands Län Anders Eriksson i Wiggeby,
» Elfsborgs Län Anders Eriksson i Nordkärr,
32
Den 25 Oktober.
För Calmar Län Erik Johan Rudberg i Halltorp,
” Stora Kopparbergs Län Erik Andersson i Westansjö,
’> Örebro Län Anders Persson i Käfvesta,
» Wermlands Län f. v. Talmannen Per Eriksson i Nysäter,
” Gefleborgs Län Erik Eriksson i Wallsta,
» Wester-Norrlands Län Pehr Mattsson i Sehl,
» Jemtlands Län Nils Larsson i Tullus,
» Westerbottens Län Guslaf Glad i Grisbacka,
» Norrbottens Län Herman Öbom i Persö,
» Gottlands Län Jakob Lindby i Näsungs,
» Malmöhus Län Pehr Nilsson i Espö,
» Christianstads Län Ola Månsson i Gårdlösa,
» Blekinge Län Nils Svensson i Björkeryd,
» Hallands Län David Andersson i Brännarp och
» Götheborgs- och Bohus Län Lars Rasmusson i Hufveröd.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes
Kongl. Maj-.ts Nådiga Berättelse om hvad i Riket och
dess styrelse sig tilldragit sedan sista Riksdag; och Rikets
Ständers Justitie-Ombudsmans Berättelse till Riksdagen år 1856,
samt Tryckfrihets-Kommittéens Berättelse.
§ 4.
Föredrogos och lades lill handlingarne från Högloft. Rid-
derskapet och Adeln ankomne Protokolls-Utdrag N:ris 1—3.
§ 5.
Uppå derom af Talmannen framstäldt förslag beslöt Stån¬
det, att till Vaktbctjening under innevarande Riksdag antaga:
L. P. Molin,
R. P. Fyrwald,
C. J. Carlsson,
P. J. Liljander och
J. A. Hillman;
och skulle af desse de 4 förstnämnde ega att beräkna sig
arfvode till godo från och med Riksdagens början den 15:de i
denna månad, samt Hillman från och med 4: de dagen före
sistnämnde tid, då Hillman i tjenstgöring inträdt.
§ 6.
Uppå derom af Ola Månsson från Christianstads Län fram¬
stäldt förslag beslöt Ståndet att, genom utdrag af Protokollet,
meddela de öfriga resp. Riks-Stånden, att Ståndet med sär¬
deles nöje skulle se, att Med-Ståndens Ledamöter, så ofta
Den 27 Oktober.
33
de dertill hafva tillfälle, behagade besöka den för Bonde-
Ståndet i Bergstrahlska huset inrättade Klubb, hvilken hålles
öppen alla aftnar, då Plenum i Ståndet icke inträffar.
Ståndet åtskiljdes kl. £ till 12 f. m.
In fidem,
Carl JVester.
Den 27 Oktober.
Plenum kl. lO f. m.
§ 1.
Protokollen för den 22 före- och eftermiddagen, samt för
den 23 och 25 innevarande Oktober månad justerades och
godkändes.
§ 2.
Vice Talmannen Anders Andersson fick på begäran or¬
det och yttrade: Det nyss justerade Protokollet af den 22
innevarande Oktober innehåller visserligen, i öfverensstämmelse
med Grundlagens bud, att en af de funktioner, Ståndets valde
Elektorer ega, är att utse Ledamöter uti de i Grundlagen be¬
stämda Utskott; men för undvikande af framtida strider Stån¬
dets medlemmar emellan, i fråga om tillsättandet af Ledamö¬
ter af Bonde-Ståndet uti andra, än de i Grundlagen specielt
nämnde Utskott, som möjligen kunna under Riksdagens lopp
komma att bildas, hemställer jag, att det justerade Protokollet
i nämnde del bör sålunda tolkas och förstås, att Ståndets Elek¬
torer jemväl må ombetros rättigheten att utse Ledamöter inom
Ståndet till Utskott af sistnämnde beskaffenhet; och jag an¬
håller, det Talmannen behagade göra framställning härom.
I anledning af hvad vice Talmannen sålunda föreslagit
och uppå Proposition af Talmannen beslöts, att Ståndets nu¬
mera utsedde Elektorer skola ega att tillsätta jemväl Leda¬
möter med deras Suppleanter i de särskilda, uti Grundlagen
icke specielt omnämnda Utskott, som under Riksdagen kunna
komma att bildas.
§ 3.
Efter derom gjordt förslag af Matts Persson från Stock¬
holms Län beslöts att Ståndets Elektorer skulle, å sig emel-
3
34
Den 21 Oktober.
Ian öfverenskommen tid sammanträda under morgondagen
för upprättande af förslag till dem bland de sökande, som
borde ifrågakomma yid tillsättande af Ståndets Kansli, äfven¬
som för antagande af Boktryckare för tryckning och Bokbin¬
dare för häftning och inbindning af Ståndets Protokoller med
tillhörande Register, samt nästkommande Onsdag å förmid¬
dagen för val af Ledamöter med deras Suppleanter för Bonde-
Ståndet till de uti 28—36 §§ af Riksdags-Ordningen om¬
nämnda Rikets Ständers Utskott.
§ 4.
Anders Medin från Kronobergs Län, som på begäran
fått ordet, yttrade: »Icke för att inleda någon diskussion i den
maktpåliggande skjutsfrågan, utan endast för att upptysa Bon¬
de-Ståndets Medlemmar om hvad mina kommittenter, ja till
och med kommittenterne från hela Kronobergs Län, tänka i
detta ämne, har jag till Herr Sekreteraren aflemna! en, till
Kongl. Majit ställd, af en mängd jordbrukare inom nämnde
Län undertecknad underdånig petition, rörande ändringar i
skjutsbestyret, hvilken petition jag anhåller måtte nu varda
nppläst.
Ståndets Sekreterare uppläste härefter den underdåniga
petitionen.
Sedan, i anledning häraf Peter Jönsson från Jönköpings,
Nils Svensson frås Christianstads, Gustafjohansson från Kro¬
nobergs, Jöns Persson från Blekinge, Olof Lagergren från
Gottlands och Jolumnes Andreasson från Elfsborgs Län till-
kännagifvit, de fyra förstnämnde, att jemväl de fått i upp¬
drag att till Kongl. Majit ingifva dylika petitioner och de tvenne
sistnämnde, att petitioner i skjutsfrågan från deras kommitten¬
ter redan till Kongl. Majit ingått, ansåg Ståndet, uppå fram¬
ställning af Talmannen, någon annan åtgärd i fråga om den
uppläste petitionen ej behöflig, än att, såsom Medin begärde,
lägga dem till handlingarne.
I sammanhang härmed uppläste Nils Andesson från
Christianstads Län följande motion i samma ämne:
Vördsamt Mernorial!
Vidhållande den öfvertygelse, jag vid föregående Riks¬
dag uttalat, att Bonde-Ståndet mäste anse såsom cn ibland
sina dyrbaraste pligter mot Allmogen att fästa Konungens
och Med-Ståndens uppmärksamhet på nödvändigheten,, att, så
vidt under utveckling af landets ekonomiska förhållanden kan
blifva möjligt, horeda skjutsningsskyldighetens aflyftande från
jordbruket; samt synnerligen stärkt i denna åsigt genom dessa
Den 21 Oktober.
35
sista årens betydligt ökade svårigheter för landtmannen, att
nämnde skyldighet fullgöra; anhåller jag, att i detta hänseende
få afgifva ett förslag till underdånig hemställan hos Hans
Kongl. Majestät.
Jag skall dervid taga ledning af de åsigter, som vid så¬
väl 1850—51 årens Riksdag af detta Stånd så allmänt anto-
gos till grund för Ståndets enskilda framställning i ämnet,
till Landets Konung, som de, hvilka vid sista Riksdagen ut¬
gjorde de flesta af Stånds-Ledamöternes tankar derom; anta¬
gande, att jag derigenom bättre skulle kunna lyckas, att för¬
ena meningarne om hvad som genast eller någorlunda skynd¬
samt kunde göra, för att efterhand komma till det enda rätt¬
visa och samhällsnyttiga målet: fortskaffningsväsendets öfver¬
lemnande till den enskilda företagsamheten, under helgden af
frivilliga öfverenskommelser samt inseende och kontroll af
allmänna ordningsmakten.
I sådant afseende vågar jag föreslå:
1) Att en reglering af gästgifveri-skjutsen måste allmänt till-
vägabringas, grundad på en förening af resandes fortskaff-
ning, på bestämda tider, med ordinarie bref- och paket¬
poster; hvarvid väl afseende bör fästas på möjligheten, att
å stationerna besörja resandes förplägning, men icke ute¬
slutande denna, å hvarje station, med skjuts-åtagandet för¬
enas, såsom föranledande svårigheter för skjutshållens lämp¬
ligare reglering samt öfverenskommelsers afslutande.
2) Att denna reglering tillika måtte afse resandes befordran¬
de vid andra tider, emot en derefter lämpad högre afgift.
3) Att intill dess ändamålet med en sådan reglering samt
skjutsens öfverlåtande till entreprenörer kan allmänt åstad¬
kommas, entreprenad-auktioner hvarje år utlysas för de
stationer, der skjutsen ännu måste af den skjutsskyldiga
jorden utgöras, samt på det sätt, att, der sådant ske kan,
såväl skjuts- som gästgifveri-hållningen och postskjutsen
förenas; hörandes dervid de entreprenörer få företräde,
hvilka med lägsta anbud förena full vederhäftig borgen
för kontraktets ordentliga uppfyllande, samt underkasta sig
bestämda och betryggande vitén för underlåtenhet deraf,
i och för de särskilda delar af åtagandet.
4) Att skjutslegan för resande, som åtfölja post- och paket¬
vagnar, må särskildt bestämmas till högst 32 sk. b:ko per
mil, för hvarje häst; men för dem, som fortskaffas med
egna, eller på stationerna mot viss afgift legda fordon, till
minst 32 sk. och högst 1 Riksdaler Banko per mil, för
hvarje sådan — allt efter ortens priser och förhållanden;
samt att, då på någon ort sådan öfverenskommelse icke
36
Den 27 Oktober.
kan träffas, utan att entreprenören tillerkännes någon sär¬
skild ersättning, vare sig i penningar eller prsestanda, kost¬
naden derför måtte få utgå från Statsverket, af ett dertill
anvisadt särskildt förslags-anslag.
5) Att intill dess en sådan reglering af post- och gästgifveri-
skjutsen kan allmänt genomföras, öfverallt der entrepre¬
nadskjuts under tiden kan föranstaltas, skjutslegan må hö¬
jas till 40 sk. b:ko per mil för hvarje häst, samt hvad der¬
utöfver kan såsom vilkor entreprenören tillerkännas, må
på sätt mom. 4 innefattar, af Statsverket utbetalas.
6) Att, om ej en sådan allmän anordning af skjuts- och post¬
väsendet kan skyndsamt låta sig verkställas, eller i som¬
liga orter entreprenader icke utan öfverdrifven kostnad för
Statsverket kunna uppgöras, den åtgärd genast måtte vid¬
tagas, att allmänna skjutslegan måtte forhöjas till 32 sk.
b:ko per mil för hvarje häst, samt lika betalning erläggas
för kungs- och krono-skjuts; äfvensom vagnslegan något
ytterligare förhöjas.
I förtröstan, att Stats- och Ekonomi-Utskotten, till hvil¬
kas utredning denna min motion lärer böra öfverlemnas, skall
taga i betraktande den trängande nödvändigheten att uti detta
ämne framlägga för Rikets Ständer ett förslag, på de här
föreslagna grunder, sedan det under längre tid visat sig, att
varu- och arbets-priser så stigit, att underhållet och inköpet
af hästar, samt anskaffandet af pålitligt folk till skjuts-upp-
sigten blifvit i allmänhet en half gång och mångenstädes dub¬
belt dyrare, än förut, får jag vördsamt anhålla om remiss af
denna min motion till ofvannämnda Utskott.
Stockholm den 25 Oktober 1856.
Nils Andersson,
från Christianstads Län.
Efter uppläsningen häraf anmälde Johan Persson från
Upsala Län, att han och öfrige Riksdags-Ombuden för Länet
gemensamt afgifvit en motion i samma ämne, hvilken före¬
drogs och skulle till Protokollet anmärkas, af följande lydelse:
Vördsamt Memorial!
Jag utbeder mig Rikets Ständers förnyade pröfning af
en fråga, som i hundrade år varit föremål för den stora jord¬
brukande befolkningens önskningar och Bonde-Ståndets på
nästan hvarje Riksdag förnyade framställningar till Med-Stån-
den och Landets Konung. Frågan är angående skjutsskyl¬
dighetens reglerande på ett lämpligt, med afseende på landt-
mannens ställning billigt samt i förhållande till hans kostna¬
der rättvist sätt. För det närvarande vill jag ej inlåta mig i
Den 27 Oktober.
37
betraktelser öfver önskvärdheten eller möjligheten att ännu
helt och hållet lyfta denna tunga börda från jordbruket, eller
genast åstadkomma stora vidtomfattande förändringar deri.
Jag hoppas, att detta kan komma att blifva med större fram¬
gång än nu föremål för lagstiftande maktens förhandlingar och
beslut, sedan fortskaffningsmedlen, medelst ångfartyg, jernvä¬
gar och ständiga postvagnar, diligenser m. m. hunnit mera
utföras; nu kan, i min tanke, endast ifrågakomma, att, på
den grundval, som finnes, förbättra skjutsinrättningen i Riket.
De hinder för jordbrukets välordnade arbeten, den rubb¬
ning i ett efter dessas verkliga behof väl afpassadt antal dra¬
gare, det ökade behof af biträde för skjutsandet, det störande
i landtmannens inre hushållning, o. s. v., som äro följder af
skjutsningsbesväret, är så ofta omordadt, så allmänt utaf alla
kändt, att jag icke behöfver ingå i någon bevisning deraf.
Äfven de Ledamöter af de öfriga Riks-Stånden, som vägrat
att ansluta sig till Bonde-Ståndets rättmätiga fordringar på en
genomgripande förändring af skjuts-skyldigheten, hafva erkänt
det tryckande i densamma, ehuru de ansett detta onus ej
kunna lyftas från jordbruket.
Tiden visar alltmer, att denna börda måste åtminstone
lindras, i samma mån, som landets allmänna ekonomiska för¬
hållanden göra den olämpligare och orättvisare. Rikets Stän¬
der hafva äfven sökt göra något, genom skjutslegans efter
hand skedda förhöjning samt åtgärder för skjutsentreprenader
m. m., ehuru detta icke kan i grund afhjelpa de lidanden,
som drabba mängden af skjutsskyldige. Men under dessa
sista åren har ett ovanligt missförhållande inträdt emellan
penninge- och varuvärden, hvilket inverkat betydligt på ar¬
betskostnader och löner. Det kan antagas, att öfverallt i lan¬
det inköp och underhåll af hästar fördyrats å de flesta orter
till dubbelt och deröfver, samt dagsverksprisen stigit i Samma
förhållande. Då nu äfven tages i betraktande att, genom
den, visserligen med nuvarande skjutsväsende oundvikliga,
men icke destomindre nog godtyckliga rättighet, som en enda
person eger, att för sig fordra skjuts med en häst, alltid en
karl måste medfölja, så uppstår oftast, helst då skjutshållen
äro långa eller vägarne svåra, att hela dagen åtgår för denne,
och att, då skjutslegan på flere håll understiger skjutskarlens
dagspenning, ingenting öfverblifver för hästens och åkdonets
begagnande. Ännu svårare är det der, hvarest entreprenader icke
finnas och skjutsskyldige hafva lång väg till gästgifvaregår¬
den, der karl och häst ofta uppehållas nära heta dygnet för
att vänta på resande, och stundom skjutsning ej ens erhålles.
38
Dea 27 Oktober.
I betraktande af hvad jag nu anfört, vågar jag alltså
föreslå:
l:o att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit underdånigst
hemställa om skjutslegans allmänna förhöjning till minst
En Riksdaler Riksmynt per mil å landet samt med någon
förhöjning deri för Städernc.
2:o att vagnslegan måtte förhöjas till dubbelt mot hvad nu
är stadgadt.
Derjemte föreslår jag, att, i sammanhang härmed, Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Majit förnya deras förut gjorda
underdåniga önskan, det Konungens Befallningshafvande måtte
uppmanas, att öfverallt i Länen söka tillvägabringa entrepre¬
nader för skjutshållningen, till underlättande hvaraf torde böra
iakttagas:
att de hemman eller lägenheter, som äro dertill
lämpligast belägna samt erbjuda bästa beqvämlig¬
het, måtte af Konungens Befallningshafvande, efter
det de skjutsande inom hvarje ort blifvit hörde,
till skjutsombyten utses, utan afseende på de äldre
gästgifvaregårdarne, hvilka genom sina öfverdrif-
na anspråk ofta förhindra billiga entreprenad-vil-
kors erhållande och derigenom vålla håll-]och
rosorv-skyldige många"olägenheter och kostnader;
samt
att der entreprenader endast mot betydligare er¬
sättning af skjutsskyldige kunna föranstaltas, skjuts-
legan vid dylika gästgifverier må, i förhållande
till entreprenadsummans belopp, bestämmas högre
än ofvan föreslagna minimum, j
Jag anhåller om remiss af donnaDninfmotion till veder¬
börligt Utskott!
Stockholm den 27 Oktober 1856.
Johan Pehrsson,
n fr. Upsala Län. ijjjjp
Häruti instämdo Samuel Odman och P. Mengel.
Dessa motioner blefvo, på begäran af vice Talmannen
Anders Andersson och Erik Ersson från Gefleborgs Län,
samt i öfverensstämmelse med af Ståndet förut uttalad åsigt
hvilande på bordet.
§ 5.
Följande af David Andersson från Hallands Län upp¬
lästa skriftliga yttrande skulle i protokollet inflyta:
Den °27 Oktober.
39
Under loppet af sista riksmöte räknade Svenska Bonde-
Ståndet både många och stora förluster. Äfven under den
tid,, som sedermera förflutit, har döden bland dem, hvilka då
deltogo i förhandlingarne, täljt sina offer. En vacker pläg¬
sed bjuder att åt de bortgångne brödernes minne egna sak¬
nadens skyldiga gärd, helst då de gjort sig väl förtjente af
fäderneslandet, och må det derföre icke förtänkas en läns-
kamrat till Bengt Gudmundsson, om han här och vid detta
tillfälle i några okonstlade ord söker uttala den förlust, ej min¬
dre samhället, än den enskilda vänkretsen, genom Gudmunds¬
sons den 31 Maj 1855 inträffade frånfälle lidit; ty nekas kan
icke, att han i lifstiden, med hänseende till sin samhällsställ¬
ning och sin verksamhet, var en mera ovanlig personlighet,
och att hans riksdagsmannabana helt och hållit ligger inom
Svenskhetens, det sannas och det rättas område. Hufvud och
hjerta hade han, för att i hvardagsspråk med få ord uttrycka
något mer, än hvardagsbegrepp, på deras rätta ställe. — Ko¬
nungen ärade han, men han såg likväl alltid i honom en men¬
niska, icke ofelbarheten eller den' högsta visheten: fäderneslandet
älskade han, ty det var hans fäders jord, bruten af deras möda
och svett; bröderne tjenade han, ty de voro, likasom han, odlare¬
söner. Medborgares aktning och förtroende förde honom ti¬
digt in i den rådplägande församlingen, der lian oskiljaktigt
slöt sig till Anders Danielsson och Kils Månsson, hvilka då fram-
stodo som do förnämste kämparne för folkfriheten, folkupp¬
lysningen och folkintressena, och hvilkas åsigter, grundsatser,
handlingssätt och syften, han allt framgent icke allenast hyl¬
lade, utan ock efterföljde. — Derföre var och förhlef han en
sjelfständig man, med hvars oförställda, alltid öppet uttalade
öfvertygelse ej kunde dagtingas; om hvars röst ej kunde köp-
slagas, och detta oaktadt var han ingen blind förkastare af
andras mening, ingen omild domare öfver andras åsigter. —
I botten af sin själ frisinnad och fosterländsk, ville han blott
det rättas framgång och förtjenstens lön: ville, att allt skulle
lända till allmänt väl och enskild fromma, att alia bemödan¬
den skulle förenas till detta höga mål, och alla personliga för¬
delar tillbakasättas för befrämjande deraf. — Väl hafva per¬
soner här framstått med större förmåga, än lian; men i afsig-
ternas renhet, i handlingssättets ärlighet, öfverträffades han
icke af någon. — Derigenom vann han också vänner, som er¬
kände hans förtjenster och gjorde rättvisa åt hans egenska¬
per, — egenskaper, som jag önskade meraf allmänt spridda
bland Sveriges Bonde-Stånd. Också han egde svagheter:
men det öfvervägande förträffeliga i hans i karakter och skap¬
lynne undansköt dem i bakgrunden. Få hafva derför såsom
40
De/i 21 Oktober.
folkombud haft en vackrare bana, än han, och minnet af hvad
han verkat skall öfverlefva honom, ty det är förvaradt i våra
handlingar och i förenade hjortan. Den stora lifsfrågan, eller
folkrepresentationens tidsenligare ombildning, lemnade han efter
sig åt yngre och kommande Ståndsbröder att förfäkta och be¬
fordra, glad i den öfvertygelsen, att framtiden icke skall lägga
densamma helt knapphändigt på bordet. — Han tillhör nu den
Riksförsamling, hvars tillvaro är lika evig som dess grundla¬
gar, der inga tvistefrågor dela medlemmarne, der alla öfver-
läggningar äro afslutade och det goda har sin härliga be¬
löning.
Oförgätlig heder ät den hedervärdes minne!
§ 6.
Ståndet beslöt, att, på sätt förut vanligt varit, de Nådiga
svar, som II. M. Konungen, II. M. Drottningen, II. M. Knke-
Drottningen samt IJ K. II. Kronprinsen, å egna och sin
Höga Gemåls II. K. II. Kronprinsessans vägnar täcktes af¬
gifva å de Tal, som höllos, då Bonde-Ståndet hade Nåden
aflägga sin underd. uppvaktning, äfvensom det Tal, som Tal¬
mannen vid Riksdagens öppnande å Rikssalen inför H. M.
Konungen å Ståndets vägnar hållit, skulle i Protokollet an¬
tagas; och voro dessa Tal af följande lydelse:
Hans Maj:t Konungens:
»Mina omsorger för ett älskadt Fosterlands väl finna en
ljuf belöning i Bonde-Ståndets erkännnande af Mitt redliga
uppsåt och Mina oafbrutna bemödanden.
J kännen Min ömhet och Mitt förtroende för Sveriges
Allmoge samt Min uppriktiga tacksamhet för den tillgifvenhet,
Jag af densamma alltid erfarit.
Dessa tänkesätt finna en ökad kraft i Edert lifliga del¬
tagande för den förening, som skall bereda Min Sons fram¬
tida lycka.
Jag förblifver Eder, redlige Dannemän, med all nåd och
ynnest städse välbevågen.»
Hennes Majit Drottningens:
»Bondeståndets förnyade försäkran om dess tillgifvenhet
är för Mig alltid lika dyrbar.
Jag är öfvertygad om, att Min blifvande Sonhustru skall
lifvas af samma ömhet och välvilja, som Jag ständigt hyst
för Eder och Edra anhöriga.
Jag skall inplanta dessa tänkesätt i Hennes ädla sinne,
och tror Mig kunna lofva, att J skolén återfinna dem lika lif-
Den 27 Oktober.
41
liga hos Henne sorn hos Mig, då Jag nu med nöje försäkrar
Bonde-Ståndet om min fortfarande bevågenhet.»
Hennes Maj:t Enke-Drottning ens:
»De förnyade uttryck af tillgifvenhet, J frambären till Mig,
äro dyrbara för Mitt hjerta och påkalla Min lifliga tacksamhet.
.Jag har rönt många prof på Bonde-Ståndets välvilja, och
bibehåller dem i erkänsamt minne.
Dess deltagande i såväl sorgens som glädjens skiften har
alltid varit Mig förunnadt, och är det med nöje Jag nu åter¬
finner dessa tänkesätt i anledning af Min älskade Sonsons blif¬
vande förening.
Varén alltid förvissade, redlige Danneman, om Min fort¬
farande välvilja och bevågenhet!»
Hans Kongl. Höghet Kronprinsens:
»Redlige Dannemän! Emottagen Min Gemåls och Min
varma tacksägelse för Eder hjertliga helsning, en helsning, för
Oss så mycket dyrbarare, som den till Oss frambäres af den
Svenska Allmogens Ombud. Odlare af den jord, från hvilken
förgångna slägten af det Svenska folket före Oss hemtat, och
kommande slägten efter Oss skola hemta sin näring och sin
kraft att bereda Sveriges väl och häfda dess ära, arén J åter
församlade här, för att vid Riksmötet yttra Edra tankar om
det, hvaraf vårt älskade fädernesland göres behof, för att dess
andliga och materiella krafter måtte erhålla den fortsatta ut¬
veckling, som höfves ett folk, hugstort, sjelfständigt och fritt
från fordom. Sådant är ett ädelt värf, och Jag är öfvertygad
derom, att J skolén fullgöra det med samma redbarhet, samma
djupa trofasthet, som alltid utmärkt Odalmannen i Norden.
En trogen Son af Mitt fädernesland, följer Jag Eder dervid
med Mina lifligaste välönskningar, och beder Eder, hedervärde
Ledamöter af Bonde-Ståndet, emottaga försäkran örn Min
och Min Gemåls fortfarande ynnest oeh välvilja.»
Talmannens:
»Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Då folkombuden åter samlas omkring sin Konungs Thron
för att i den betydelserika timman för ett nytt Riksmötes öpp¬
nande emottaga Konungens budskap om fosterlandets ange¬
lägenheter, framträda helt naturligt på en gång för tanken:
minnenas skördar, hjertats glädje öfver stunden och framtidens
hopp.
I första rummet besinna vi då i dag, huruledes fädernes¬
landet uti jordbruk och bergshandtering, handel och näringar
42
Den 50 Oktober.
vunnit måhända förr icke anade framsteg genom den Gudom¬
liga Försynens beskydd, och dernäst genom Konungens aldrig
hvilande omsorger, att värna och hägna landet samt befordra
tidsenliga förbättringar uti statens inre lifsverksamhet,' uti la¬
gar och författningar.
Häraf alstras och lefver den ftacksamhet, som Bonde-
Ståndet uti enkla ord, men från hjertats djup, till sin Adle
Konung har nåden och glädjen att i denna högtidliga stund
frambära.
Uti en så beskaffad det förflutnas erfarenhet, liemtar jemväl
Bonde-Ståndet stöd för sitt hopp om framtiden: och då det
synes uppenbart, att en hastig och betydelserik utvecklings¬
period för vårt land inträdt, dervid största omsorg fordras vid
att kunna tillegna sig och väl använda det goda, men på
samma gång undvika det onda, som dermed vill följa, sätter
folket, nu som förr, sin lit till sin Konung; och Bonde-Stån¬
det skall icke svika, så vidt på detsamma ankommer, att, ef¬
ter bästa förstånd och makt, söka befordra fäderneslandets ära
och lycka!
Gud bevare vår älskade Koaung!»
Ståndet åtskiljdes kl. 12 f. m.
Ut supra. In fidem,
Carl Wester.
Den ,30 Oktober.
Plenum kl. 9.0 f. na.
§ I-
Föredrogs och upplästes det Protokoll, hvilket blifvit hål¬
let vid Ståndets Elektorers sammanträde till utseende af Ivansli-
tjenstemän samt antagande af de anbud, som inkommit å dels
tryckning, dels ock falsning, skärning och inbindning af Stån¬
dets Protokoller och Register för innevarande Riksdag: och
var detta Protokoll af följande lydelse:
Protokoll, hållet hos Hedervärda Bonde¬
stånd ets Elektorer den 29:de Ok¬
tober 1850.
I afseende å Kansliets tillsättande m. m. funno Elekto-
rerne lämpligt hos Hedervärda Bonde-Ståndet föreslå:
Den 30 ,Oktober.
43
att nu likasom förr antagas till protokollsföring 2 Nota¬
rier utom de i Grundlagen bestämda;
att utom de fyra Ord. Kanslisteme antagas 18 e. o.
Kanslister för de alltmera ökade göromälens skyndsamma för¬
rättande, ehuru desse tjensteman icke kunna påräkna lika stort
arfvode;
att till aflöningen behöfvas 4 notarie- och såsom förr 14
lcanslist-arfvoden, till de belopp för hvarje, som kunna i behö¬
rig ordning varda bestämda; och att af dessa 2 notarie- och
2 kanslist-arfvoden böra utgå från och med den 15:de samt
öfrige 2 notarie- och kanslistarfvoden frän och med den 23:dje
uti innevarande Okt. månad;
att fördelningen af kanslistarfvodena kunde något längre
fram under Riksdagen närmare bestämmas;
att göromålens indelning i Kansliet öfverlemnades till Se¬
kreterarens bestämmande;
att, om någon af de tjenstemän, som nu komma att inta¬
gas, funne plats i annat Riks-Stånd, eller i Utskott, han icke der¬
efter må stadna qvar i detta Riks-Stånds Kansli; och att om
någon af Kanslitjenstemännen skulle, emot förmodan, genom för¬
sumlighet, obehörigt intrång i Ståndets förhandlingar, eller el¬
jest mindre godt uppförande göra sig oförtjent af vidare för¬
troende, han då skulle kunna, på anmälan, från sin befattning
entledigas; — samt att nu antagas till
Notarier:
Frykholm, A. L., vice Notarie i Kongl. Svea Hof-Rätt.
Söderholm, Johan, vice Häradshöfding.
Sahlström, C. II., e. o. Kanslist i Kongl. Just.-Rev.-Exped.
Bratt, Johan Filip, vice Häradshöfding.
Ordinarie Kanslister:
Husberg, II, v. Häradshöfding.
Ölander, Johan Erik, t. f. Kammarskrifvare.
Ekermann, Arvid, v. Häradshöfding.
Linde, Lars Gustaf, Landskanslist.
Extra-Ordinarie Kanslister:
Sellén, Didrik, v. Notarie.
Carlquist, Carl Johan, e. o. Notarie.
Sjöberg, Carl Rudolf, e. o. Kontorsskrifvare.
Ekbohrn, C. M., Phil. Magister.
Götlin, Aron, e. o. Kammarskrifvare.
Baude, Carl Magnus, e. o. Kammarskrifvare.
Neijber, August, t. f. Not. i Riksgälds-Kontoret.
Sandsjö, Adolf Wilhelm, t. f. Kammarskrifvare.
44
Uen 30 Oktober.
Hedin, Carl August, t. f. Kassaskr. i R. St. Bank.
Wijnbladt, Herrman, e. o. Kanslist i K. Eckl.-Dep:t.
Ström, Ludvig, Regements-Skrifvare.
Krook, Frans, Hof-Rätts-Auskultant.
Bergquist, Carl Erland, t. f. Kammarskrifvare.
Ramström, Ferdinand, v. Häradshöfding.
Hagborgh, Carl Peter, t. f. Kansl. i K. Maj:ts Just. Stats-Exp.
Ljungberg, Bernhard, t. f. Kammarskrifvare.
Arpi, Ragnar Thorbjörn, t. f. Notarie; och
Setréus, Olof, Philos. Magister.
Efter företagen granskning af de för tryck, inbindning
och skärning gjorda anbud, funno Elektorerne sig böra före¬
slå till antagande: för tryckningen af Ståndets Protokoller med
tillhörande Register Boktryckaren A. G. Hellstens anbud, un¬
der vilkor, att han ordentligen lemnar sex till åtta tryckta ark i
veckan med lika stilar och täthet, som ingifna profvets, samt
upplaga af 400 exemplar efter 12 R:dr 32 sk. Banko för hvart
ark; samt för falsning skärning och inhäftning uti blått pap¬
persband af Protokoller och Register, datutaf M. G. Hellström
gjorda anbud efter ett pris af 5 sk. Banko för hvarje band;
hvarförutan det förbehåll borde härvid fästas, att, om arbetet
icke obehindradt och fullgodt verkställdes enligt aftal, Heder¬
värda Bonde-Ståndet då skulle ega att för dess fullgörande
vända sig till annor person.
In fidem,
Carl Wester.
Och blef detta, Ståndets pröfning underställda, förslag till
alla delar godkändt, och de föreslagne fjenstemännen således
antagne att under Riksdagen hos Ståndet tjenstgöra i den
egenskap, förslaget omförmäler.
§ 2.
Sedan Bonde-Ståndet, genom beslut den 27 i denna månad,
förordnat, att Ledamöter för Ståndet uti de i 29, 30, 31, 32, 33,
34 och 36 §§. R. O. föreskrifna Rikets Ständers Utskott skulle
inom Ståndet väljas af dess, nämnde dag utsedde, Elektorer,
hade de sistnämnde, till följd häraf, förliden gårdag förrättat
nämnde val; och erfors af det dervid förde Protokoll, som
nu föredrogs och upplästes, att följande blifvit till Ledamöter
och Suppleanter uti nedannämnde Utskott utsedde, nemligen:
Den 50 Oktober.
45
i Kons titutions- Visko t te t.
Ledamöter:
Vice Talmannen Anders Andersson från Skaraborgs Län,
Pehr Sahlström från Stockholms Län,
f. d. vice 4 almannen Pehr Eriksson från Wermlands Län,
Johan Pehrsson från Upsala Län,
Tobias Lind från Götheborgs- och Bohus Län, och
Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands Län.
S u p'p 1 e a n t e r :
Paul Fritz Mengel från Upsala Län,
Pehr Nilsson i Alastad från Malmöhus Län,
Erik Olsson från Södermanlands Län och
Anders Jansson från Wermlands Län.
i Stats-Vt sko t te t.
Ledamöter:
Matts Pehrsson från Stockholms Län,
Ola Månsson från Christianstads Län.
Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län,
David Andersson från Hallands Län,
Pehr Mattsson från Wester-Norrlands Län,
Erik Mallmin från Westmanlands Län,
Anders Pehrsson från Nerikes Län,
Anders Eriksson från Elfsborgs Län och
Anders Ersson från Kopparbergs Län.
Suppleanter:
S. Odman från Upsala Län,
Anders Eriksson från Södermanlands Län,
Gustaf Larsson från Stockholms Län,
J. M. Lundahl från Skaraborgs Län,
C. G. Cederskog från Östergöthlands Län, och
Olof Olofsson i Olsbyn från Wermlands Län.
i Bevillni/igs-Vtskottet.
Ledamöter :
Anders Jansson från Westmanlands Län,
Joseph Holm från Stockholms Län,
Erik Christensson frän Götheborgs- och Bohus Län,
Carl Tholsson från Skaraborgs Län,
Anders Pehrsson från Östergöthlands Län,
40
Den 50 Oktober.
Nils Larsson från Jemtlands Län,
Erik Andersson från Kopparbergs Län,
Daniel Danielsson från Jönkopings Län,
Pehr Nilsson i Espö från Malmöhus Län,
Grustaf Hultman från Nerikes Län,
Nils Andersson från Wermlands Län, och
Grustaf Glad från Westerbottens Län.
Suppleanter:
Olof Lagergren från Gottlands Län,
Nils Pehrsson från Calmar Län,
Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes Län,
Anders G udmnhdsson från Hallands Län,
Anders Persson från Malmöhus Län,
Anders Jonsson från Wermlands Län,
Nils Olsson från Malmöhus Län,
Lars Johansson från Westmanlands Län och
Johannes Holm från Jönköpings Län.
i Banko-Utskottet.
Ledamöter:
Olaus Driksson från Götheborgs- och Bohus Län,
Nils Andersson från Christianstads Län,
Pehr Östman fråu Wester-Norrlands Län,
Nils Svensson från Blekinge Län,
Carl Dahlgren från Elfsborgs Län,
Nils Nilsson från Nerikes Län,
Erik Johan Rudberg fran Calmar Län,
Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs Län, och
Herman Öbom från Norrbottens Län.
Suppleanter:
Olof Olofsson från Westmanlands Län,
Jonas Andersson från Östergöthlands Län,
Pehr Karl Andersson från Östergöthlands Län,
Nils Hansson från Christianstads Län,
Sven Haraldsson från Blekinge Län, och
Olof Olofsson i Slängserud från Wermlands Län,
i Lag-Utskottet.
Ledamöter:
Pehr Erik Andersson från Westmanlands Län,
Den 50 Oktober.
4
Erilc Ersson från Gefleborgs Län,
Johan Johansson från Nerikes Län, och
Johan Lekberg från sistnämnde Län.
Suppleanter^
Johannes'Elisson från Götheborgs och Bohus Län,
Bälter Sven Eriksson från Kopparbergs Län, och
Bengt Nilsson från Kronobergs Län.
i Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
Ledamöter:
Peter Jönsson från Jönköpings Län,
Efraim Larsson från Elfsborgs Län,
Jan Andersson från Kopparbergs Län,
Anders Medin från Kronobergs Län,
Erik Carlsson från Stockholms Län,
Jakob Lindby från Gottlands Län,
Nils Svensson från Christianstads Län,
Jöns Pehrsson från Blekinge Län,
Anders Nilsson från Hallands Län,
Johan Peter Andreasson från Elfsborgs Län,
Magnus Månsson från Östergöthlands Län, och
Custaf Bjerkander från Skaraborgs Län.
Suppleanter:
Johan Bergström från Kopparbergs Län,
Johan Johansson från Östergöthlands Län,
Lars Gezelius från Kopparbergs Län,
Olof Larsson från Gefleborgs Län,
Anders Bäckström från Norrbottens Län,
Erik Larsson från Wester-Norrlands Län,
Johan Westermark från Westerbottens Län,
Anders Magnus Andersson från Calmar Län, och
Amders Larsson från Nerikes Län.
i Expeditions-Utskotta t.
Ledamöter:
Liss Lars Ohlsson från Kopparbergs Län,
Håkan Petersson från Blekinge Län, och
Anders Olsson från Jemtlands Län.
Suppleanter:
Måns Pehrsson från Malmöhus Län,
48
Den 30 Oktober.
Gustaf Johansson från Kronobergs Län, och
Johannes Andreasson från Elfsborgs Län.
§ 3.
Matts Pehrsson från Stockholms Län, hvilken, på begä¬
ran, fick ordet, hemställde, huruvida icke vid! denna, lika som
vid föregående Riksdagar egt rum, Suppleant borde till tjenst¬
göring i Utskott inträda, så snart ordinarie Ledamot hos Tal¬
mannen eller Sekreteraren anmält förfall, emedan, i annan hän¬
delse och om det uppgifna förfallet skulle hos Ståndet anmä¬
las, innan Suppleants tjenstgöring får vidtaga, icke allenast
mycken tidsutdrägt, utan äfven andra olägenheter, deraf kunde
föranledas.
Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands, Peter Jöns¬
son från Jönköpings, Pehr Nilsson från Malmöhus cch Nils
Svensson från Blekinge instämde; hvarefter ordet begärdes af
nedannämnde Ledamöter, som yttrade:
v. Talmannen Anders Andersson: Jag delar fullkomligt
Matts Pehrssons nu uttalade mening; men önskar det tillägg,
att Suppleanterne inträda till tjenstgöring i den ordning, uti
hvilken de uti Elektorernas protokoll förekomma.
Olaus Eriksson från Götheborgs- och Bohus Län: Med
anledning af hvad som vid nästlidne Riksdag inträffade, hem¬
ställer jag, att samtlige Utskottens Hrr Ordförande underrät¬
tas om detta Ståndets beslut.
David Andersson från Hallands Län instämde.
Sedan diskussionen förklarats slutad, beslöt Ståndet, uppå
derom af Talmannen gjord hemställan, att, då Suppleanter i Ut¬
skott inträda, de böra taga plats efter Utskottets Ordinarie Le¬
damöter i den ordning de blifvit till Suppleanter utsedde, utan
afseende å de rum, de Ledamöter, i hvilkas ställe Suppleanter-
ne inträdt, förut innehaft, och att, då Ledamot i Utskott är
hindrad att der tjcnstgöra och han sådant hos Talmannen
eller Sekreteraren anmält, den närmast i ordningen varande
Suppleant må ega att, utan annat förordnande, än bevis derom
af Talmannen eller Sekreteraren, uti Utskottet ingå; och skulle
underrättelse härom Utskotten meddelas, genom Utdrag af
Protokollet.
§ 4.
Efter någon diskussion, hvilken dock icke skulle
i Protokollet inflyta, beslöt Ståndet, att till Ledamöter i det
Utskott, sorn kommer att upptaga och bereda Ståndets
enskildta besvär och angelägenheter, representanteme från
Den 50 Oktober.
49
hvarje Län borde sig emellan länsvis välja en Ledamotj och
blefvo nu dertill utsedda:
Från Upsala Län Paul Fritz Mengel.
» Stockholms Län Johan Gustaf Wassmuth.
>’ Skaraborgs Län Johannes Linder.
» Kronobergs Län Ggustaf Johansson.
» Jönköpings Län Nils Svensson.
» Westmanlands Län Lars Johansson.
” Östergöthlands Län Anders Peter Andersson.
» Södermanlands Län Erik Olsson.
» Elfsborgs Län Josef Svedberg.
n Kalmar Län Gustaf Jonsson.
» Kopparbergs Län Johan Bergström.
» Nerikes Län Erik Olsson.
» Wermlands Län Olof Olsson i Olsäterstorp.
» Gefleborgs Län Pehr Andersson.
v Wester-Norrlands Län Erik Larsson.
v Jemtlands Län Erik Matsson.
» Westerbottens Län Johan Petter Wallmark.
» Norrbottens Län Johan Erik Rutström.
» Gottlands Län Olof Lagergren.
» Malmöhus Län Nils Olsson.
» Christianstads Län Nils Hansson.
» Blekinge Län Sven Haraldsson.
» Hallands Län Anders Gudmundsson, samt
» Götheborgs och Bohus Län Johannes Nilsson.
§ 5.
Nils Svensson från Christianstads Län begärde ordet och
uppläste en så lydande motion:
Om än en folkets representant ser sina bästa bemö¬
danden blifva fruktlösa, och sina på billighet och rättvisa
grundade önskningar lemnäs utan afseende, får han likväl ej
tröttna vid att uttala sin öfvertygelse och försöka alla möj¬
liga medel för tillvägabringande af rättelser i de missförhål¬
landen, som hårdast trycka folket. Ett ibland dessa är den
ännu från enväldets och frigästningens tid qvarstående skyl¬
digheten, för de jordbrukare, hvilkas hemman äro belägna när¬
mast omkring gäst. ifvaregårdarne och hvilka ej tillhöra någon
af de privilegierade samhällsklasserna, att fortskaffa de resande
emot en ersättning, sorn för närvarande knappast motsvarar hälf¬
ten af den verkliga kostnaden. Så långt man minnes tillbaka,
har från detta stånd, så väl enskildt som offentligen och
isynnerhet vid Riksdagame, missnöjets och förkastelsens dom
uttalats emot reservskjutsens utgörande på detta föråldrade
4
50
Den 30 Oktober.
och förtryckande sätt; men följden häraf har alltid blifvit, att
de tvenne privilegierade Stånden, som äro de, hvilka mest begag¬
na sig af reservskjutsen, hvarje gång tillbakavisat Bondc-
Ståndets mest billiga anspråk i detta afseende. I de flesta
andra fall hafva de upplyste Med-Stånden någorlunda följt
med sin tid, men i denna för den oprivilegierade jordbrukaren
särdeles vigtiga fråga har aldrig tidens kraf kunnat hos dem
göra sig gällande; deremot har väl Regeringen tid efter an¬
nan vidtagit åtgärder för afhjelpande af det öfverklagade miss¬
förhållandet, men dessa hafva varit högst obetydliga, och vid
tillämpningen visat sig föga eller intet verkande.
Den mest genomgripande och tidsenliga, af dem var onek¬
ligen föreskriften i Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den 2 Au¬
gusti 1844 om reservskjutsens ställande på entreprenad; men
bestämmandet af vilkoren derföre lades i händerna på en
Embetsmanna-korps, som väl begagnar sig af reservskjutsen,
men icke bidrager till dess utgörande, och följden deraf blef
föreskriften om hästars tillhandahållande vid stationerna inom
så kort tid, att entreprenad ej kunde eller kan tillvägabrin-
gas utan underlags-hemmanens allt för svåra betungande, med
tillskotter, synnerligast i de trakter, der hemmanen till följd af
laga skifte ligga spridda. På de flesta ställen hafva således
dylika inrättningar icke kunnat komma till stånd, och der de
finnas äro de skjutsskyldige lika hardt betungade som förut.
Så betalas till exempel vid de skjutsstationer inom Göinge
Härader, der entreprenad kunnat komma till stånd, till och med
80 R:dr Banko på helt hemman om året af de reservskyl¬
dige, och denna utgift måste erläggas af de fattige jordbru-
karne endast och allenast derföre, att de rike egendomsher-
rarne skola åtnjuta den förmånen att beqvämt och skyndsamt
kunna resa, ofta endast för sitt nöje utan att behöfva betala
mera än hälften af skjutskostnaden. Att dessa kostnader verk¬
ligen uppgå till dubbla beloppet emot den fastställda skjuts-
legan, bevisas genast genom en enkel jemförelse med kostna¬
den för varors transporterande, hvilken bestämmes af fria öf-
verenskommelser, och således måsto vara öfverensstämmande
med rätta värdet. I forlön betalas nemligen nu minst 2 R:dr R:gs
milen för 2:ne hästar; ofta då väglaget är svårare, 2 R:dr 24 sk.
till och med 3 R:dr milen, och formannen behöfver likväl ej
färdas fortare, än han behagar; men skjutslegan för 2:ne hä¬
star är endast 1 R:dr å 1 R:dr 12 sk. R:gs milen, och om
entreprenad finnes 1 R:dr 24 sk. samma mynt per mil. Den
skjutsande är skyldig taga 1 Sk:$C last efter hvarje häst, fär¬
das minst en mil på 1| timma, hurudant än väglaget månde
vara, och får till och med icke sjelf köra sinahästar. For-
Den 30 Oktober.
51
mannen åter är sjelf herre öfver sin tid och sina hästar, och be-
höfver ej åtaga sig några foror, utom då han dertill har till¬
fälle. Men den reservskjuts-skyldige måste genast åtlyda håll¬
karlens maktspråk och utan afseende på om han har aldrig
så angelägna göromål hemma, inställa sig med sina hästar
vid gästgifvaregården, för att öfverlemna dem åt den resan¬
des godtyckliga behandling. Så länge denna gamla godtyck¬
liga och förvända lagstiftning qvarstår, äro egarne till de
hemman, hvilka olyckligtvis finnas belägne i grannskapet, eller
på en half mil nära gästgifvaregårdens, icke hvad de tro sig
vara: frie sjelfständige bönder, utan slafvar, som bero af de
resandes, gästgifvarnes och hållkarlarnes behag, och således icke
råda hvarken öfver sin tid, sig sjelfve eller sin egendom. Att
detta förhållande måste verka nedtryckande på folklynnet och
kännas förnärmande för den fria national-karakteren, är ostri¬
digt, och dagliga erfarenheten visar detsamma. Men för att
afhjelpa detta, behöfves ingen annan åtgärd, än att blott er¬
känna och tillämpa den enkla grundsatsen, att den, som vill
åka, bör sjelf betala hvad skjutsen å ort och ställe är värd.
För vinnande af detta ändamål vågar jag föreslå:
att Entreprenad-auktioner måtte anställas vid alla
gästgifvarcgårdar inom riket för gästgifveri, håll
och reservskjutsens öfverlåtande vid hvarje sta¬
tion åt den eller de, som vilja åtaga sig berörde
skjuts för lägsta priset, utan något tillskott från de
förut reserv-skjutsskyldiges sida, hvarefter de re¬
sande sedan böra erlägga den skjutslega, som så¬
lunda å ort och ställe blifvit betingad.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott an-
hålles.v Stockholm den 27 Oktober 1856.
Nils Svensson.
På begäran af Matts Pehrsson från Stockholms Län m.
fl. af Ståndets Ledamöter, lemnadcs denna motion tills vidare
hvilande på bordet.
§ 6.
Uppläste Nils Andersson från Christianstads Län, hvil¬
ken på begäran fått ordet, nedanintagne motion:
»I samband med behofvet att förhöja skjutslegan, såvida
ej den skjutsskyldige jordinnehafvaren på det obilligaste sätt
skall underkastas fortfarande förluster, och mångenstädes, under
den tilltagande efterfrågan af fortskaffnings-medel, utarmas,
torde enhvar inse nödvändigheten att söka förskona Statsver¬
ket från de betydliga och såsom ett missbruk länge betrak¬
52
Den 30 Oktober.
tade ersättningar för resor i embetsärenden, uppgående till
högre belopp, än det antal hästar, som i verkligheten behöfva
begagnas.
Jag inser väl, att någon skillnad i det hästantal, som bör
personer af olika betydenhet ersättas, måste antagas; men
nu fastställda Rese-reglemente tillerkänner i allmänhet för
embets-resor ett vida större, än som behöfves; och på samma
gång, som Rikets Ständer söka att befordra uppkomsten af
ett bättre ordnadt skjuts-väsende, synes det ock vara billigt,
att embets- och tjenstemän åtnöja sig med att få ersättning
för det utlägg, de för sina resor göra; helst om vid denna
Riksdag löneförhöjningar dem beviljas.
Jag vågar alltså föreslå:
att en underdånig hemställan af Rikets Ständer hos
Kongl. Maj:t må göras, angående en förändrad
beräkning för ersättning af resor i embets-ären-
den; samt att densamma måtte hädanefter endast
utgå för det antal hästar, som behöfva begagnas.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till Stats¬
utskottet! v Stockholm den 25 Oktober 1856.
Nils Andersson,
från Christianstads Län.
Och skulle denna motion tills vidare hvila på Ståndets bord.
§ 7.
Upplästes en af Johan Pehrsson fr. Upsala Län ingifven
så lydande motion:
Vördsamt Memorial!
Jag utbedjer mig Rikets Ständers förnyade pröfning af en
fråga, som i hundrade år varit föremål för den stora jordbru¬
kande befolkningens önskningar och Bonde-Ståndets, på nä¬
stan hvarje Riksdag, förnyade framställningar till Med-Stånden
och Landets Konung. Frågan är angående Skjutsskyldighe¬
tens reglerande på ett lämpligt, med afseende på landtman-
nens ställning billigt, samt i förhållande till hans kostnader
rättvist sätt. För det närvarande vill jag ej inlåta mig i be¬
traktelser öfver önskvärdheten eller möjligheten, att ännu helt
och hållet lyfta denna tunga börda från jordbruket, eller ge¬
nast åstadkomma stora vidtomfattande förändringar deri. Jag
hoppas, att detta kan komma att blifva, med större framgång
än nu, föremål för Lagstiftande maktens förhandlingar och be¬
slut, sedan fortskaffningsmedlen, medelst ångfartyg, jernvägar
och ständiga postvagnar, diligenser m. m. hunnit mera utföras;
nu kan, i min tanke, endast ifrågakomma, att på den grundval,
som finnes, förbättra skjutsinrättningen i Riket.
De hinder för jordbrukets välordnade arbeten, den rubb¬
Den 30 Oktober.
53
ning i ett efter dessas verkliga behof väl afpassadt antal dra¬
gare, det ökade behof af biträde för skjutsandet, det störande
i landtmannens inre hushållning o. s. v., som äro följder af
skjutsningsbesväret, är så ofta omordadt, så allmänt utaf alla
kändt, att jag icke behöfver ingå i någon bevisning deraf.
Afven de Ledamöter af de öfriga Riks-Stånden, som vägrat
att ansluta sig till Bonde-Ståndets rättmätiga fordringar påen
genomgripande förändring af skjutsskyldigheten, hafva erkännt
det tryckande i densamma, ehuru de ansett detta onus ej
kunna lyftas från jordbruket.
Tiden visar alltmer, att denna börda måste åtminstone
lindras, i samma män som landets allmänna, ekonomiska för¬
hållanden göra den olämpligare och orättvisare. Rikets Stän¬
der hafva äfven sökt göra något genom skjutslegans efter
hand skedda förhöjning samt åtgärder för skjutsentreprenader
m. m., ehuru detta icke kan i grunden afhjelpa de lidanden,
som drabba mängden af skjutsskyldige. Men under dessa si¬
sta åren har ett ovanligt missförhållande iriträdt emellan pen¬
ning- och varuvärden, hvilket inverkat betydligt på arbets¬
kostnader och löner. Det kan antagas, att öfverallt i landet
inköp och underhåll af hästar fördyrats i de flesta orter till
dubbelt och deröfver, samt dagsverksprisen stigit i samma för¬
hållande. Då nu äfven tages i betraktande, att genom den
visserligen mod nuvarande skjutsväsende oundvikliga, men icke
destomindre nog godtyckliga rättighet, som en enda person
eger, att för sig fordra skjuts med en häst, alltid en karl må¬
ste medfölja, så uppstår oftast, helst då skjutshållen äro långa,
eller vägarne svåra, att hela dagen åtgår för denne, och att
då skjutslegan på flera håll understiger skjutskarlens dags¬
penning, ingenting öfverblifver för hästens och åkdonets be¬
gagnande. Ännu svårare är det der entreprenader icke fin¬
nas, och skjutsskyldige hafva lång väg till gästgifvaregården,
der karl och häst ofta uppehållas nära hela dygnet för att
vänta på resande, och stundom skjutsning ej ens erhålles.
I betraktande af hvad jag nu anfört, vågar jag alltså
föreslå:
l:o. Att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t underdånigst
hemställa om skjutslegans allmänna förhöjning till nvnst
En Riksdaler Riksmynt per mil å landet samt med nå.on
förhöjning deri för Städerne.
2:o. Att vagnslegan måtte förhöjas till dubbelt mot hvad nu
är stadgadt.
Derjemte föreslår jag, att, i sammanhang härmed, Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Maj:t förnya deras förut gjorda un¬
derdåniga önskan, det Konungens Befallningshafvande matte
54
Den 30 Oktober.
uppmanas, att öfverallt i Länen söka tillvägabringa entreprena¬
der för skjutshållningen, till underlättande hvaraf torde böra
iakttagas:
att de hemman eller lägenheter, som äro dertill
lämpligast belägna samt erbjuda bästa beqvämlig¬
het, måtte af Konungens Befallningshafvande, efter
det de skjutsande inom hvarje ort blifvit hörde, till
skjutsombyten utses, utan afseende på de äldre
gästgifvaregårdarne, hvilka genom sina öfverdrifna
anspråk ofta förhindra billiga entreprenadsvilkors
erhållande och derigenom vålla håll- och reserv¬
skyldige många olägenheter och kostnader; samt
att, der entreprenader endast mot betydligare er¬
sättning af skjutsskyldige kunna föranstaltas, skjuts-
legan vid dylika gästgifverier må, i förhållande till
entreprenadsummans belopp, bestämmas högre, än
ofvan föreslagna minimum.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till veder¬
börligt Utskott\»
Stockholm den 27 Oktober 1856,
Johan Pehrsson,
fr. Upsala Län.
Häruti instämde Samuel Ödman och P. Fr. Mengel.
Sedan Erik Carlsson fr. Stockholms och Erik Olsson fr.
Nerikes Län förenat sig uti hvad Johan Pehrsson i sin mo¬
tion föreslagit, beslöt Ståndet, att densamma skulle tills vi¬
dare blifva på Ståndets bord hvilande.
§ 8.
Upplästes och lades på bordet en af Jöns Pehrsson från
Blekinge inlemnad motion af följande innehåll:
»Vördsamt Memorial!
Ofta har inom detta Riks-Stånd påkallats Rikets Stän¬
ders uppmärksamhet till Presterskapets löningssätt i Landt-
församlingame samt alla de missförhållanden, hvartill det leder
såväl för församlingsboarne, som för Presterne sjelfve. -
Att under katliolska tiden, då mycken egendom anslogs
till kyrkor och kloster, Prester och Munkar aflönades såväl
genom utlagor af jorden (Tionde), som offer och gåfvor, var
mindre underligt, ty den religionen afsåg hufvudsakligen att
hänföra genom ceremonier och, under skenet af välgörenhet
och utdelande af nåd och syndernas förlåtelse, komma åtfol-
Den 30 Oktober.
55
kets medel och tillgångar: men besynnerligare förefaller det,
att, om ock öfvergången till vår nuvarande rena Evangeliska
hira fordrade en lenare behandling af Presterskapets intressen,
och Tionden således, till en tredjedel, åt dem fortfarande an¬
slogs, samt några andra fördelar af dem bibehöllos, man ännu,
tvåhundrade år derefter, kunde i Preste-Ståndets privilegier
stadfästa löne- och inkomstsätt, hvilka redan då visat sig så
olämpliga, såväl för Presterne sjelfve, som för församlingarna.
Ännu märkvärdigare förefaller det, att, äfven ifrån tiden
af privilegiernas utfärdande, Presterskapet icke sjelf insett, utur
allmän synpunkt betraktadt, fördelarne och nödvändigheten för
mängden bland sig att få lönesättct förändradt, sin ställning
till åhörarne mera tillfredsställande samt sina verldsliga bestyr
minskade, för att lugnare och verksammare kunna egna sig
åt det dyrbara kall, som borde, såsom Guds tjenare samt
mensklighetens upplysare och rådgifvare, vara hufvudföremå-
let för deras lifs verksamhet.
Betrakte vi Landtprestpns ställning genom löningssättet,
så synes den vara lika betänklig för honom, sorn i många fall
obehaglig för församlingarnas medlemmar. Är det af ett stort
och fördelaktigt boställe, sorn han skall taga en betydlig del
af medlen till sin och sin familjs bergning, så vet hvarje jord¬
brukare hvilken tid, uppmärksamhet och omsorg ett vidsträckt
landtbruk erfordrar; huru skall han väl kunna sköta detta, utan
att eftersätta sin andliga verksamhet? Är åter bostället ringa,
så är det vanligen genom andra slags inkomster af jordegen-
domarne i församlingen, som han skall söka hufvudsakligen
sitt och de sinas underhåll. I begge fallen kommer han genom
tionde-uppbörden, samt i sednare fallet genom behofvet, att söka
föröka de andra slag af uppbörd, hvartill han anses berät¬
tigad, i en obehaglig ställning till en stor del af sina försam¬
lingsboer, hvilkas krafter i de flesta fall icke medgifva, om de
ock villigt önskade det, att uppfylla hans anspråk. Det lig¬
ger dessutom något orimligt i den princip, att Bresten skall ge¬
nom en så betydlig afgift, som Tionden, lönas af jordbruket,
då hans kall väl afser menniskorna, men ej jorden.
Betänker man derjemte Prestens ställning, såsom tillika
en Statens Embetsman, ty det kan ej nekas, att den Prote¬
stantiske Presten så är — måste det vara för honom obe¬
hagligt, att, till en del af sina behof, bero af gåfvor och skän¬
ker. — Statens öfriga tjenstemän äro förbjudne, att för sin
tjensteutöfning sådana emottaga. Presten deremot emottager dem
och skulle stundom ej kunna bestå, om han skulle afsäga sig
dem. Folket åter ser visserligen ofta med ängslan sig pligtigt, att
en och två gånger om året afgifva en ofta svårt förvärfvad
56
Den 30 Oktober.
penning till Statens uppbördsman; men i Presten skådar mäng¬
den en uppbördsman, som fordrar af dem afgifter, tvungna eller
frivilliga för, snart sagdt, hvarje vigtigare förhållande i deras lif,
och som till och med beskatta de dödsfall inom familjen, hvilka
ofta störde de efterlefvandes välfärd och trefnad.
Jag har måhända redan allt förmycket inlåtit mig i skil¬
dringen af hvad en och hvar af oss nogsamt vet och känner;
men detta må tillgifvas mig, då möjligen för några af Riks¬
ståndens Ledamöter rätta förhållandet härmed på landsbyg¬
den icke är bekant, och det nästan synes, som skulle en del
af sjelfva Preste-Ståndet alltför litet hafva fästat vigt vid det
tidsvidriga och ofjenliga i Landtpresterskapets aflöningssätt, samt
alla de oformligheter, de orättvisor och den harm, det fram¬
kallar, såväl hos folket, som inom Presterskapet, der den ene
kan frossa i öfverflöd, under det den vida verksammare knap¬
past kan lifnära sig.
Att detta lönesätt måste gå en förändring till mötes, kan
ej längre betviflas. Skall den gå för sig snart, till det all¬
männas belåtenhet, eller skall den fördröjas genom sorglöshet
inom Lagstiftningen, motstånd af det privilegierade Preste-Stån¬
det, tvehågsenhet hos dem, som ej direkt lida deraf, — derom
är nu frågan. Hitintills lia alla bemödanden af Bonde-Ståndet
att vinna rättelse deri, misslyckats: men tiden har utvecklat be¬
visen för våra bemödandens välbetänktliet och de stå be¬
klagligen fram i sjelfva de villfarelser, som Presterskapets, ge¬
nom löningssättet, falska ställning till folket föranledt och un¬
derhållit. Eller hvad är väl en bland hufvudanledningarna till
den öfverklagade aftagande gudsfruktan, likgiltigheten för den
Gudalära, som utgjort våra förfäders själafröjd, och de reli-
gionsbruk, som tillfredsställt deras gudliga sinnen, och ännu,
Gud vare lofvad, utgör vår tröst och hugsvalelse? Hvad är
väl orsaken till utbredandet af dessa svärmerier och grubble¬
rier, dessa snart sagdt vansinniga funder, hvartill en ej obetyd¬
lig del af vårt Lands befolkning redan kommit, och vi nästan
dagligen se nya anhängare sluta sig, och som, under det så
kallade Läseriets oskyldigare yttre, söka sig vidunderliga, sam¬
hällsupplösande former? Huru skola väl i vårtid, med vår nu¬
mera utredda kännedom om don heliga Skrift samt Evangelii
höga sanningar och gudomliga budskap, kunna återväckas dessa,
såsom onyttiga och förståndsförvirrande, längesedan utdömda
läror, som Vederdöpare och några andra inbilska sekter nu
drifva, eller huru kunde uppstå sådana vansinniga tros-satser
och samfunds-bildningar, som Mormoners m. fl., om ej Pre¬
sterskapet, mångenstädes upptaget med den ökning i verlds-
liga bestyr, som dess lönesätt, jordbruk och deraf följande in¬
Den 30 Oktober.
bl
skränkning i andlig verksamhet vållar, försummade den andel,
det borde taga i omsorgen för ungdomens undervisning och
de äldres uppbyggelse genom ett omsorgsfullare fullgörande af
Prediko-embetets pligter? Nej! tiden är inne, att göra frågan
om ett förändradt löningssätt till föremål för Lagstiftande mak¬
tens synnerliga omvårdnad. Preste-Ståndet, om det vill bibe¬
hålla Svenska folkets förtroende och aktning, kan ej längre
förneka vigten och önskvärdheten deraf.
Jag vågar i anledning häraf vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t anhålla, att
åt en Kommitté, bestående af sakkunnige män, så¬
väl Prester, som Lekmän, måtte uppdragas, att, ef¬
ter inhemtande af uppgifter om Presterskapets löne¬
inkomster under de sista tio åren, och med led¬
ning af taxerings-uppgifternas medium under denna
tid, uppgöra förslag till en allmän aflönings-stat för
Presterskapet, på det att Rikets Ständer vid nästa
Riksdag må komma i tillfälle, att hos Kongl. Maj:t
vidare framställa huru de anse, att löningssättet, utan
rubbning i förhållandet för de nuvarande medlem¬
mar, som önska vid det gamla förblifva, må kunna
i framtiden bestämmas och utgöras.
Om remiss häraf till Stats- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskotten anhålles.
Jöns Pehrsson.
§ 9-
Pehr Ostman fr. Wester-Norrlands Län fick på begäran
ordet och yttrade: Då Ståndet i afseende på de motioner,
som härstädes kunna väckas i fråga om skjutsnings-skyldig-
heten, funnit önskvärdt att alla sådana motioner skola, sävidt
möjligt är, sammanföras till en enda motion, håller jag före,
att Ståndet bör bestämma någon tid, inom hvilken alla mo¬
tioner i skjutsningsfrågan böra vara till Ståndet ingifna. För
min del tror jag det vara lämpligt att bestämma, att alla så¬
dana motioner böra vara inlemnade före instundande November
månads utgång och icke någon remiss af dem dessförinnan ske.
Nils Larsson fr. Jemtlands Län: Jag önskar gerna, att
Ståndets Ledamöter måtte kunna förena sig om en motion i
skjutsningsfrågan, men att besluta, det någon remiss till Ut¬
skott af sådana motioner icke skall ega rum förrän vid No¬
vember månads utgång, anser jag icke gå an, helst motions¬
tiden dessförinnan skulle kunna vara tilländalupen. Jag skulle
derföre finna det vara godt, om motionerna i skjutsningsfrå¬
gan vore ingifna minst 8 dagar före motionstidens utgång, och
58
Den 30 Oktober.
att innan dess icke någon motion i detta ämne till Utskott
remmitterades.
Diskussionen var slutad, och Ståndet beslöt, uppå derom
af Talmannen framställd proposition, att alla motioner i skjuts-
' ningsfrågan, som redan blifvit inom Ståndet väckta eller hä¬
danefter komma att väckas, skola, för att, om möjligt är, åstad¬
komma någon sammanjemkning i åsigterna, blifva hvilande på
Ståndets bord till 8 dagar före motionstidens slut.
§ 10.
Ingafs och upplästes af Erik Ersson från Gefleborgs Län
nedanintagna motion:
;;Då frågan om skatteförenklingen vid sistlidne Riks¬
dag af Rikets Ständer behandlades och afgjordes, kunde man
visserligen förutse, att en del tionde- och räntegifvare, eller
de, som med sin tionde och sina räntor voro anslagne till så-
dane Tjenstemän och Inrättningar, som icke genast kunde åläg¬
gas att taga lösen efter medelmarkegångspris, skulle till
en början blifva mer och hårdare betungade af sina grund¬
räntor, än de, som finge lösa dem efter medelpris; men icke
kunde man på förhand beräkna, eller ens ana, att skillnaden
skulle blifva så stor, som den, till följd af de genom tidsom-
ständigheterna uppdrifna höga pris på nästan alla räntepersedlar
verkligen blef och vid liqviden af förlidet års krono-utskylder
ovedersägligen lades i dagen. Man må derföre icke förundra
sig om de tionde- och räntegifvare tro sig hafva orsak till
klagan, hvilka vid sistlidet, säkerligen innevarande och troligen
flera år måste betala sina räntor i B:ko emot hvad andra eller
de, som fått lösa efter medelpris, hafva erlagt i Riksgälds, enär
de förstnämnde otvifvelaktig! fått sina hemman med lika rät¬
tigheter och skyldigheter som de sednare. Att de förstnämnde
få vidkännas tungan af de högre ränteprisen i dubbla om¬
gångar, kan man ock taga för säkert, ty först få de nu betala
sina räntor efter högsta gångbara pris, eller i bästa fall efter
årets markegång för hvarje år, och sedan de ändtligen fått
rättighet och med detsamma skyldighet att erlägga lösen
efter medelpris, så hafva de föregående årens höga marke-
gångspriser uppdrifvit medelmarkegångspriset så, att de, må¬
hända, och ganska troligt, om goda år inträffa, stå vida högre
än de gångbara årsprisen; hvadan desse räntegifvare äfven då
måste deltaga i de föregående årens högre priser, ehuru de
tillförene till fullo betalt efter de sistnämnda.
Jag har härmed icke velat klandra, att de Tjenstemän,
som fått sig tillförsäkrade vissa tionde-eller ränte-anslag, utan
förbehåll, dervid fått bibehållas, ty dertill egde de full rät¬
Den 30 Oktober.
tighet; men jag anser att tionde- och räntegifvare äfven bör
tillerkännas rättvisa; och då denna icke torde kunna vinnas
på annat sätt, än att Staten träder emellan, så vågar jag fö¬
reslå och yrka: Att Rikets nu församlade Ständer måtte
afsätta ett reserv-anslag, hvaraf alla tionde-och räntegifvare,
sorn vid liqviden af sistlidet och innevarande års tionde och
ränte-anslag varit och äro skyldige att erlägga lösen efter
gånghart eller årets markegång spris, måtte erhålla-er sättning
för hvad de erlagt utöfver hvardera årets medelpris, och att
från och med nästkommande år desse, i likhet med andra
räntegifvare, tillerkännas rättigheten att få lösa efter medel¬
pris samt att de Tjenstemän och andra, som dertill ega rät¬
tighet, må af Staten få uppbära, eller dit återlemna, skillna¬
den emellan årets och medelmarkeg äng spris et.
Skulle mot förmodan Stats-Utskottet och i följd deraf
Rikets Ständer icke lenina bifall till hvad jag här ofvan före¬
slagit, och hvarigenom rättvisa vunnes för alla, så vågar jag
särskildt fästa Utskottets synnerliga uppmärksamhet pä föl¬
jande: I följd af Stadgarne uti Kongl. Maj:ts Nådiga Kun¬
görelse den 11 Maj 1855, angående sättet för grundräntors
och kronotiondens utgörande § 1 och 6 har tvist uppkommit
emellan Lärarne vid Gefle gymnasium och tiondegifvare uti
Arbrå socken, hvilka tillika med flera socknar i Helsingland
och Upland med en del af sin kronotionde äro anslagne till
nämnde gymnasii-stat, emedan Lärarne fordrat lösen efter gång¬
bart pris; men tiondegifvarne tro sig böra få lösa den efter
medelpris och det af dubbla skäl: för det första emedan hon¬
dén icke är anslagen af vissa hemman till vissa Lärare, utan
går, efter hvarf kring socknen, in till gymnasii-staten gemen¬
samt; hvadan det enligt tiondegifvarnes åsigt bör inbegripas
under namn af: »Allmänna verk och Inrättningar», hvilka en¬
ligt ofvan åberopade §§ skola taga lösen efter medelpris; och
för det andra, emedan, om uppsägning här skall ega rum,
man icke kan inse, huru den skall tillgå, då en eller flere af
de nuvarande Lärarne afgå och nye blifva tillsatte, som skola
taga lösen efter medelpris, hvilka af tiondegifvarne i Ar¬
brå eller andra socknar i Helsingland eller i Upland
skola då uppsägas till leverering in natura och hvilka
skola lösa efter medelpris, då alla otvifvelaktig! ega lika rät¬
tigheter och skyldigheter; och huru fördela den prisskillnad
som häraf blir en ovillkorlig följd på alla, då uppbörden sker
i den ena socknen så, i en annan på ett annat sätt, stundom
in natura och stundom efter öfverenskommet eller åsatt pris.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs Län har dock
uti en härhos i afskrift bifogade Resolution af den 21 Maj
60
Den 30 Oktober.
detta år förklarat samtlige nuvarande Lektorerne vid Gefle
gymnasium berättigade till uppsägning af sin tionde och att
uppbära eller taga lösen för densamma efter gamla sättet samt
att det i mån af nuvarande Lärarnes afgång skulle bero på
Dom-kapitlets bestämmande huru och till hvem tionden då
bör utgöras. Ofver denna Resolution har väl tiondegifvarne
i Arbrå nu anfört besvär i Kammar-Kollegium, men för den
händelse att ändring deruti icke skulle vinnas, så inträder ove¬
dersägligen ofvan antydda svårigheter med åtföljande oreda,
hvilket icke kan aflöpa utan att ge anledning till många tvi¬
ster och måhända ändlösa rättegångar; hvadan det enligt min
åsigt är Ständernas pligt att undanrödja dessa orsaker och i
möjligaste måtto bereda rättvisa åt alla; och för att ernå och
vinna detta, hvilket i förevarande fall på annat sätt svårligen
kan erhållas, vågar jag föreslå och yrka, att all till Gefle
Gymnasium anslagen kronotionde måtte få lösas efter tio
års medelmarkegång, så väl för sistl. och innevarande år
som sedermera framgent, och att de Lärare, som ega rättig¬
het att taga lösen efter gånghart pris, måtte hållas skades¬
lösa af Staten för skillnaden emellan medelpriset och det
gångbara för hvarje år, samt att Stats-Utskottet för öfrigt
vidtager och föreslår de mått och steg som det anser lämp¬
ligast och snarast leda till det åsyftade målet.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsammast I»
Häruti förena sig Pehr Andersson från samma Län.
Konungens Befallningshafvandes i Gefleborgs Län
Resolution uppå den af Arbrå socknemän gjorda
ansökning om utlåtande eller bestämmande huru i
följd af Kongl. Förordningen den 11 IM aj 1855,
angående sättet för Grundräntors och Kronotion-
des utgörande förfaras skall i afseende å den från
Arbrå socken till Gefle Gymnasium utgående Krono¬
tionde 116 tunnor 28 kappar, hvilken icke utaf vissa
hemman, utan efter hvarf och icke till dessa Lä¬
rare, utan till Gymnasiistaten gemensamt utgöres
och efter socknemännens tanke borde lika med
den till Upsala Akademi anslagne Kronotionde
få lösas efter medelmarkegångspris, men icke efter
gamla sättet, som Gymnasiistaten fordrar, och hvil¬
ket ofelbart skulle medföra mångå svårigheter och
tvister emellan Gymnasiistaten ochj Tiondegifvarne
och emellan dessa sednare inbördes, samt, att i alla fall
få bestämdt veta, om alla eller huru många af Lärarne
nu genast och sedan årligen ega rätt att uppbära
Den 30 Oktober.
61
lönen efter gamla sättet eller erhålla styrkt uppgift
å alla deras fullmakts dato och tiondebelopp; i an¬
ledning hvaraf, sedan Domkapitlet i Upsala med¬
delat uppgift å hvardera fullmakts datum, Gymna-
sii-staten med gemensam förklaring och Inspector
Scholae proximus, Herr Kontrakts-Prosten och Kyr¬
koherden i Gefle, Ledamoten af Kongl. Nordstjerne¬
orden Doktor A. Nordström med särskildt yttrande
inkommit: Gifven å Gefle Lands-Kontor den 21
Maj 1856!
Konungens Befallningshafvande har af handlingarne i må¬
let, jemförde med här tillgänglige räkenskaper och handlingar
funnit tillförlitligen ådagalagdt, att den Kronotionde, hvarom
här är fråga, blifvit genom Kongl. Brefven den 25 Mars 1623
och den 24 December 1652, Kongl. Resolutionen å Prester¬
skapets besvär den 1 September 1664 § 1 och Presterskapets
Privilegier den 16 Oktober 1723 § 4, anslagen och bekräftad
såsom lön att underhålla Lärarne vid härvarande Gymnasium
personligen, eller den så kallade Gymnasii-staten, men icke
åt Gymnasium såsom allmänt verk eller inrättning betraktadt;
och att hvarje Lärare fått sig vissa Kyrkolierbergen anvisade,
med rätt att välja sina tionde-inspektorer eller uppbördsman,
hvadan oek den från Arbrå socken till Gymnasii-staten utgående
Kronotionden 116 tunnor 28 kappar uti krono-räkenskäperne
afforas, lika fördelad, eller med 19 tunnor 15kappar till
hvardera af de 6 Lektorerne, af hvilka de fyra äldste dess¬
utom hafva 15 tunnor 144 kappar och de 2:ne yngste 3 tunnor
27{J kappar från Norra Helsingland, jemväl till lika andel
deraf hvardera, samt att af dessa sex 2:ne, eller Lektorerne C.
A. Forssell och E. A. Carlsten hafva hvardera 160, 2:ne eller
Lektorerne J. O. Forssén och C. F. Wiberg hvardera 150,
och 2:ne, eller Lektorerne C. Klintberg och Th. G. Salin,
hvardera 136 tunnor 5 kappar, och att de alla äro utnämnde
före utfärdandet af det Kongl. Cirkuläret den 12 April 1853,
den yngste den 16 Mars samma år, utan att särskildt förbe¬
håll om förändring blifvit i fullmakterne eller konstitutorialerne
eller annorledes gjordt, och hvilka således alla äro vid deras
uppsägningsrätt bibehållne samt för hvilka förändringen först
med deras afgång från Embetet får träda i verkställighet,
enär de icke sjelfve förklarat sig önska, att den derförinnan
må försiggå, utan tvertom, på derom, enligt föreskrift fram¬
ställd, fråga förklarat sig önska att få deras löner fortfarande
in natura uppbära och derefter genom det sammanslagna
Läroverkets nu varande Rektor J. Selgren den dem anslagna
Kronotionden till leverering in natura uppsagt.
62
Den 50 Oktober.
Då det följaktligen är hvar och en af de nu varande
Gymnasii-Lärarne ostridiga rättighet både att vid uppsägnings-
rättcn bibehållas och att efter godtfinnande densamma gemen¬
samt eller hvar för sig begagna, och då ändamålet med den
endast till Lärames löner anslagna kronotionde, icke är jem-
förligt med det, för hvilket tionde blifvit anslagen till upprätt¬
hållande af allmänna verk och inrättningar, kyrkor, akademier
och fromma stiftelser, för hvilka l:sta § af den utafsökanderne
åberopade Kongl. Kungörelse ovilkorligen bestämmer 10 års
medelpris såsom beräkningsgrund, hvaremot löningspriset för
lönespannemålen är beroende af fullmakternes dato samt deruti
intagne vilkor och förbehåll, jemte äldre Löntagares optionsrätt;
alltså pröfvar Konungens Befallningshafvande skäligt, att i
öfverensstämmelse med nyss åberopade § och här ofvan ut¬
redde förhållande och så länge detsamma forlfar, förklara
samtlige nu varande Lektorer vid Gefle Gymnasium berättigade
att vid uppsägningsrätten för den från Arbrå socken till deras
aflöning anslagna kronotionde-spanmål bibehållas och med
uppbörden deraf på vanligt sätt, eller i förr stadgad ordning
förfara; kommande det i mån af nu varande Lärarnes afgång
att af öfverenskommelse eller Domkapitlets bestämmande bero,
huruvida Arbrå socknemän må deras nu ifrågavarande tionde,
116 tunnor 28 kappar, till blott en eller flere af Lärarne ut¬
göra och, som följd deraf, efter hvilketdera beräkningssättet
lösen för detsamma då bör erläggas.
Den med denna Resolution missnöjde är obetaget att,
enligt Kongl. Förordningen den 10 Januari 1759 deröfver hos
Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-Kollegium inom fyra månader
efter häraf bevisligen erhållen del, 'hvarje månad till trettio
dagar räknad, den dag likväl oberäknad, då Resolutionen till¬
ställes, innan klockan 12 å dagen besvär anföra och den i
Kongl. Förordningen den 3 December 1812 stadgade Kansli-
afgiften, sexton skillingar banko, då tillika bifoga, hvarjemte och
i händelse den besvärande är Ståndsperson, honom åligger att
till följd af Kongl. Kammar-Kollegii kungörelse den 25 Februari
1803 och cirkulärbref den 13 December 1805, antingen sjelf
eller genom ombud i Kongl. Kollegium uttaga besvären med
derå tecknad Kommunikations-resolution och dem härstädes
aflemna emot bevis, som till Kongl. Kollegium ingifvas bör
inom 2:ne månader från Kommunikations-resolutionsdagen,
vid påföljd att besvären i annat fall icke komma under pröf¬
ning, utan att målet, såsom förfallet anses och afskrifves. Al¬
och dag som föreskrifvet står.»
L. Ad. Prytz.
J. G. Strandberg.
Den 50 Oktober.
63
Uppläst för Arbrå Socknemän i allmän Sockenstämma
den 8 Juni 1856.
O. Karlson.
Per Larson i Kurland. Olof Hansson i Mörtsjö.
Vidimeras
O. Berggren. Sam. Kring.
Sedan Olof Larsson från sistnämnde Län häruti sig för¬
enat, upplyste Talmannen, att Kongl. Maj:t, genom Nådigt
Bref till Konsistorium i Götheborg af den 31 Maj innevarande
år, förklarat, att tiondetagare icke vidare ega att uppsäga ti-
ondens lefvererande in natura, utan skola räntegifvarne vara
berättigade att lösa densamma efter 10 års medelmarke-
gångspris.
Härefter begärde följande Ledamöter ordet och yttrade:
Pehr Mattsson från Wester-NorrlandsLän: »Då förhål¬
landet inom Wester-Norrlands Län är enahanda, som Erik
Ersson i sin motion påpekat, har jag varit sinnad att väcka
motion i ämnet, men jag inskränker mig nu till att instämma
uti hvad Erik Earsson anfört.»
Johan Pehrsson från Upsala Län instämde till alla delar
uti hvad Erik Ersson uppgifvit.»
Pehr Östman från Wester-Norrlands Län: »Klagomålen
öfver de missförhållanden och olägenheter, som Erik Ersson
i sin motion framställt, äro allmänna i landsorten; hvarföre
jag hufvudsakligen instämmer uti hvad han anfört, men med
det tillägg, att hvad han föreslagit i afsende på Gefle Gym¬
nasium måtte utsträckas till alla Gymnasier i Riket.
Erik Ersson: Jag anser mig böra upplysa Östman och
öfrige Ståndsbröder derom, att Usta mom. af min motion af-
ser all kronotionde, men om den af mig i nämnde mom. fö¬
reslagna ändring icke vinnes, så har jag uti 2:dra mom. fö¬
reslagit, att ändringen måtte, åtminstone hvad Gymnasium i
Gefle beträffar, åvägabringas.
Smedberg från Elfsborgs Län: »Äfven jag har varit sin¬
nad att i denna fråga väcka motion, men jag anser sådant
numera öfverflödigt samt instämmer uti Erik Erssons motion.»
Diskussionen förklarades fulländad, och Erik Erssons
ifrågavarande motion blef, uppå derom gjord begäran, tills
vidare hvilande på bordet.
§ u.
Upplästes och bordlädes en af Håkan Pettersson från
Blekinge Län ingifven, så lydande motion:
G4
Den 30 Oktober.
Vördsamt Memorial!
Reserv-skjutsen har alltid utgjort ett klagoämne vid Riks-
dagarne; man tyckes öfverallt medgifva dessa klagomåls bil¬
lighet; men hitintills har åt dem icke egnats den uppmärk¬
samhet, som måhända vederbordt och deras täta återkomst
förtjenat. Man har blott en och annan gång medgifvit en
ringa förhöjning; likväl är skjutslegan ännu så oansenlig, att
knappast skjutsbondens dagsverke gäldas lika med en annan
arbetares, ännu mindre lemnar någon ersättning för hästarnes
frånvaro vid för jordbruket gagnande arbete.
Vi få derföre anhålla om remiss för följande motion:
Att, med upphäfvande af alla nu gällande författningar
rörande skjutsskyldigheten, stadgas måtte, det entreprenad¬
skjuts på alla gästgifverigårdar i hela Riket skall inrättas; att
skjutslegan med stadgadt maximum af En Riksdaler och fem¬
tio öre (1 R:dr 50 öre) Riksmynt pr mil kan betäcka skjuts-
ningsbesväret, så , att icke någon utgift å hemmansegarnes
sida må ifrågakomma; för hvilket ändamål, derest sig visa
skulle, att å något ställe skjutsningsbesväret vore förenadt med
så svåra olägenheter, att det ej, äfven för det ofvananförda pri¬
set, kunde å entreprenad blifva öfverlåtet, Statsmedel då an¬
vändes till betäckande af den öfverstigande kostnaden. I följd
häraf, blefve detta, så ofta öfverklagade onus lyftadt från
jordbruket.
Skulle detta förslag, ännu komma att anses overkställbart,
hvilket vi ingalunda tro det vara, så yrka vi oeftergifligt, det
Statsmakterne rättvisligen behjerta hela landets klagan, åtmin¬
stone i så måtto, att skjutslegan, utan afseende på entrepre¬
nad- eller vanlig reserv-skjuts förhöjes till en Riksdaler Riks¬
mynt pr mil, samt att vagnslegan förhöjes till dubbelt hvad
den nu är.
Håkan Pettersson. Jöns Pehrsson.
Sven Haraldsson. Nils Svensson.
§ 12.
Föredrogos 2:ne af förre v. Talmannen Pehr Eriksson
samt Anders Jonsson och Anders Jansson från Wermlands
Län inlemnade Val-protokoll, hvaraf sig visade, att de blifvit
till Fullmäktige vid detta Riksmöte utsedde, nemligen v. Tal¬
mannen Pehr Eriksson för Gillberga och Näs Härader, An¬
ders Jonsson för Nordmarks Härad, samt Anders Jansson
för Fernebo Härad; och som icke något dervid var att er¬
inra, skulle nämnde Protokoll till vederbörande återlemnas.
§ 13.
Föredrogos och lades till handlingarne nedannänmde från re¬
spektive Med-Stånden ankomna Protokolls-utdrag, nemligen från
Den 51 Oktober.
65
Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:o 4, samt
Vällofl. Borgare-Ståndet N:ris 1 och 2.
§ 14.
Sedan Protokollet för den 27 i denna månad blifvit ju-
steradt och godkändt samt Ståndet bestämt tiden för nästa
sammanträde till kl. 10 å morgondagen, åtskiljdes Ståndet
kl. £ till 12 f. m. Ut supra.
In fidem,
Carl IVester.
Den 31 Oktober.
Plenum kl. lO f. m.
§ 1-
Efter skedd föredragning remitterades till Lag-Utskot¬
tet Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans, den 25 innevarande
månad bordlagda, Embetsberättelser för år 1854, berättelse
till Riksdagen år 1856, samt dervid fogade berättelse till Ri¬
kets Ständer af de till Tryckfrihetens vård utsedde Kom-
mitterade.
§ 2.
Olof Larsson från Gefleborgs Län uppläste följande
motion:
v Vördsamt Memorial.
Efter mångårigt tal om bran vinets förderflighet för na¬
tionen, kom den sednaste hållna Riksdagen till det resultat,
att förbrukningen af denna vara borde förminskas genom
betydligt ökad beskattning derå. Betta ändamål synes till
någon del vara vunnet, ty den så kallade måttliga förbruk¬
ningen har aftagit genom förminskad tillgång på varan, hvar¬
emot fylleriet icke i samma mån aftagit, emedan en mängd
personer under de nya förhållandena, då de någon gång
komma i tillfälle att få bränvin, missbruka detta tillfälle så
att de berusa sig.
Det bör synas öfverensstämmande med hela syftningen
af de hitintills vidtagna åtgärderna, att man med stränghet
kontrollerar alla för syftemålet utfärdade författningar, deri¬
bland helst dem, som gälla minut-försäljningen och med det¬
samma förbrukningen af bränvin. Det tillhör således tillsy¬
nen deröfver att ingenstädes en försäljning i smyg må ega
66
Dan 31 Oktober.
rum: likväl finner man sådant på många ställen, och dessa så
kallade lönnkrogar befordra supandet, (synnerligast på landet)
långt mera än de erkände krogarne, ty då varan i dem ut-
säljes utan att belastas med den betydliga minuterings-afgif-
ten kan priset hållas lägre, och supandet derigenom betyd¬
ligt underlättas.
Dessutom synes det vara i hög grad osedligt och för¬
tryckande, om en ort, en församling vill freda sig från alla
de bekanta följderne af superiet, och fördenskull icke vill
tillåta någon krog inom sitt område, samma ort icke skall
kunna freda sig derifrån, utan tvertom löpa fara att uppbära
lönnkrögeriets ännu vådligare följder.
Lönnkrogar äro visserligen förbjudne, men allenast vid
vite de första tre gångorna, då samma person sig förbryter;
vitet är ock så lågt, att lagbrytaren snart och innan han hin¬
ner åtalas, gjort en så betydlig vinst, att böterne blifva honom
jemförelsevis en obetydlighet; fördenskull borde straffet böra
förändras och ansenligt skärpas, så att om böter för första och
andra öfverträdelsen anses böra qvarstå, en förnyad brotts¬
lighet i detta fall borde beläggas med enkelt fängelse ifrån
6 veckor till oell med 3 månader, och för 4:de resan från
och med 6 månader, t. o. m. 2 år. Jag anhåller, att mine
Ståndsbröder ville förena sig om detta yrkande, sedan erfa¬
renheten visat, huru otillräcklig den åsätta bestraffningen va¬
rit; jag behöfver icke ibland oss afmåla alla de oordningar,
hvilka genom lönnkrogarne uppkomma, huru en oerfaren ung¬
dom genom dem förledes, huru fattigdom och brott genom
supandet uppkommer, huru hvarje husfader lider genom den
opålitlighet, som uppkommer hos hans folk, o. s. v. Vi veta
det alla tyvärr mer än väl, och det är lika mycket till vår
fördel, som det tillhör vårt allmänna sedliga åliggande, då vi gore
allt för att söka undanrödja det onda, jag här öfverklagat.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Denna motion blef på begäran bordlagd.
§ 3.
Följande motion blef af Måns Persson från Malmöhus
Län ingifven och uppläst:
»Under det sistförflutna årtiondet har erfarenheten mer
än tillräckligt hunnit ådagalägga, att nu gällande förordning,
i afseende på handel om lösören, som köparen låter i sälja¬
rens vård qvarblifva, af den 20 November 1845, lika litet som
dess föregångare, förmått uppfylla det dermed egentligen åsyf¬
tade ändamålet, att nemligen förekomma svekfulla tillställ¬
ningar medelst diktade köpeafhandlingar om gäldenärs lös¬
Den 3/ Oktober.
67
egendom, för att undandraga densamma utmätning. Hvad
den allraminst förmått förekomma har varit sådana lösöre¬
köp, genom hvilka, änskönt icke diktade, en cessionsmässig
gäldenär blifver i tillfälle att med full liqvid gynna en afsina
borgenärer, på bekostnad af de öfriges rätt. "l)et torde der¬
före vara tid på, att Lagstiftaren härutinnan åstadkommer en
snar rättelse, lika mycket påkallad af rättvisans kraf, som af
den allmänna kreditens intresse.
Säkraste medlet att förebygga allt slags bedrägeri vid
dessa olycksaliga lösöreköp vore visserligen att med nämnde
författnings totala upphäfvande, formligen förbjuda dem.
Då likväl en så radikal åtgärd, ehuru önsklig, icke är
att hoppas, inskränker jag mig till att, såsom tillägg uti högst¬
berörde Kongl. Förordning, föreslå det stadgandet, att
alla de, som vid så beskaffadt lösöreköps af slu¬
tande redan ega lagligen grundade fordringar hos
säljaren, mätte, vid bristande annan tillgång hos
denne, få för sin godtgörelse njuta med köparen
lika rätt i det försålda och med honom dela mark
om mark.
Anhållandes jag, att de ändringar och tillägg i 7:de Ka¬
pitlet Utsöknings-Balken, 17:de Kapitlet Handels-Bnlken samt
måhända andra Lagens rum, måtte vidtagas, som, till följd af
detta mitt förslag, pröfvas nödiga och lämpliga.
Slutligen anhålles vördsammast om remiss häraf till ve¬
derbörligt Utskott!»
Motionen bordlädes.
§ 4.
Talmannen hemställde, om icke, då Ståndet redan förut
beslutat, att alla i skjutsfrågan inkommande motioner skulle
blifva å Ståndets bord hvilande till 8 dagar före motionstidens
slut, alla sådana motioner kunde och borde föras på en sär¬
skild lista, utan att behöfva uppsättas på den för hvarje sär¬
skild plenidag upprättade föredragningslista.
Härvid yttrade:
V. Talmannen Anders Andersson från Skaraborgs Län:
»Ståndet var, redan första dagen vi voro tillsamman, ense om
sättet att försöka förena och sammanjemka åsigterna i skjuts¬
frågan, af hvilken anledning jag äfven önskningsvis hemställer,
att icke mera än en motion i ämnet må tills vidare uppsättas
för hvarje Län. Vi skola derigenom kunna undvika mycket
onödigt skrifvande, och möjligen skola äfven derigenom dubblet¬
ter af motionerna blifva obehöfliga.»
68
Den 51 Oktober.
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Vice Talmannen hy¬
ser i denna fråga enahanda åsigt med mig. Jag såg i går Jo¬
han Persson från Upsala Län inlemna en motion i ämnet af
nästan samma syftning, som den vi, representanter från Jön¬
köpings Län, ämna ingifva. Vi hafva visserligen icke ännu
kommit fullkomligt öfverens derom; men om vi få taga närmare
kännedom om Johan Persson motion, så tror jag, att vi kunna
förena oss uti densamma, ty mig föreföll den vara särdeles
fullständig och väl motiverad.»
Diskussionen förklarades nu afslutad, hvarefter Ståndet,
på af Talmannen framställd proposition beslöt, att en särskild
lista skulle föras öfver alla till Ståndet ingifna motioner i skjuts¬
frågan, för att lätta öfversigten af hvad i nämnde ämne blif¬
vit framstäldt och yrkadt.
§ 5.
Föredrogs och remitterades till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi- Utskottet Nils Anderssons från Christianstads Län
sistlidne gårdag bordlagda motion, angående underdånig hem¬
ställan till Kongl. Majit om förändring i Rese-reglementet.
§ 6.
Vid nu skedd föredragning af Jöns Perssons från Blekinge
Län, den 30 i denna månad bordlagda, motion, angående un¬
derdånig hemställan till Kongl. Majit om nedsättande af en
Kommitté för upprättande af förslag till allmän aflöningsstat
för Presterskapet, begärdes ordet af
Anders Olsson från Jemtland, som yttrade: »Jag hade
tänkt väcka motion i samma ämne, men då jag finner det¬
samma väl och grundligt behandladt uti Jöns Perssons nu före¬
dragna anförande, så åtnöjer jag mig med att uti detsamma
helt och hållet instämma.»
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Gerna skulle jag se,
att en grundlig och genomgripande reform i detta ärende
komme till stånd, men förmodligen låter den länge nog vänta
på sig. Till en början vore det önskligt, att Pastorerne och
deras medhjelpare i själavården sins emellan litet bättre kom¬
me öfverens om en billigare och rättvisare fördelning af prest-
inkomsterne, än den, som hittills egt rum. Då jag önskar att
få taga närmare kännedom om Jöns Perssons motion, så an¬
håller jag, att den måtto få blifva hvilande på bordet.»
Flere Ledamöter af Ståndet hördes häruti instämma, hvar¬
efter motionen bordlädes.
Den 3 i Oktober.
69
§ 7-
Sedan Ståndet uppå förekommen anledning beslutat, att
alla motioner i skjutsfrågan skulle bordläggas, utan att vid till¬
fället behöfva uppläsas, inlemnades nu tvenne sådana, så lydande:
l:o Af Nils Olsson från Malmöhus Län: .
^Då jag nu framlägger ett förslag i skjutsfrågan, så sker
det på det att meningarne från min hemort äfven må blifva
hörda, när, som jag hoppas, en önskvärd sammanjemkning
af de olika åsigterna kommer att ske. Skälen för vårt yr¬
kande, att blifva befriade från denna börda, som strider
mot all rätts- och billighetskänsla, liksom mot alla sunda
statshushållningsgrundsatser, äro på förhand Rikets Ständer
väl bekanta, och det blir således öfverflödigt att här upprepa
dem. Jag vill blott erinra om det obilliga, okloka, ja orim¬
liga förhållande, att landtbrukaren, idkaren af landets moder¬
näring, hvars skörd kan väsendtligen bero på att hans åker-
körslor ske i rättan tid, — att landtbrukaren, säger jag, skall
vara tvungen*- att på kallelse af hvilken äfventyrare som helst,
in- eller utlänning, spänna hästen från plogen för att skjutsa
den som vill resa i enskildta ärenden, affärer eller för sitt
nöje, och det för en ersättning, som står i intet förhållande
till nu gällande höga priser på dragare och deras föda, eller
till arbetslönerna, hvilka äro så höga, att hela skjutslegan
knappast förslår till ersättning åt den, som kör hästen. Exem¬
pel saknas icke på skjutsskyldige, sorn velat betala ända till
10 R:dr i den bråda tiden tor att slippa en skjuts, hvarför
skjutslegan blott uppgått till 1 eller 2 R:dr. Denna börda
är ock så ojemnt fördelad och ojemnt tryckande förjordbru-
kare i olika trakter, och beroende på belägenheten nära eller
ljerran gästgifvaregårdarne, eller i mer eller mindre beresta
trakter, att dess förhatlighet derigenom ännu mera ökas, Jag
har erfarenhet om många hemman i min hemort, som bjudit
ända till 100 R:dr om året för befrielse från detta onus, men
jag har ock hört, att skjutsningen i vissa trakter skall vara
vida mindre betungande.
På de här anförda och för öfrigt allmänt bekanta skäl
föreslår jag vördsammast:
att hela skjutsningsbesväret må bli lyftadt från
jorden och af staten öfvertaget samt ordnadt i
sammanhang med postväsendet eller på annat sätt;
att, intills detta kan bli utfördt, skjutslegan genast
må blifva ökad till En Riksdaler Banko per mil;
att, ifall denna ökning af skjutslegan icke skulle
kunna bestämmas för hela året, den åtminstone
för höst och vår må fastställas till detta belopp.
70
Den 51 Oktober.
Om detta förslags behandling på enahanda sätt med öf¬
riga i skjutsfrågan inkommande motioner anhålles.»
2:o Af Nils Hansson från Cristianstads Län:
»I det tal, hvarmed H.M. Konungen öppnade detta Lagtima
Kiksmöte, har han med skal omnämnt de nya framsteg, som
åkerbruket årligen gör, och den lyckliga inverkan deraf på Rikets
öfriga näringar. Bonde-Ståndet erkänner med tacksamhet san¬
ningen häraf och medger gerna, att landtmannens ställning
under de sistförflutna årens lyckliga konjunkturer i allmänhet
blifvit väsendtligen förbättrad; men i förening med detta
medgifvande är det dock en oafvislig pligt hos Ståndets Re¬
presentanter att nu åter fästa uppmärksamheten på det lika
harda som orättvisa onus, hvaraf jordbruket fortfarande tryckes
genom skjutsnings-skjddigheten.
Olägenheterna af denna tunga äro så ofta och så full¬
ständigt på detta rum framhållna, samt dertill så allmänt både
kände och erkända, att jag anser det hvarken behöfligt eller
lämpligt att upptaga Ståndets tid med en utförligare fram¬
ställning i detta hänseende, utan inskränker mig nu att föreslå:
l:o, att intill dess en förändrad reglering för resandes
fortskaffande kan komma till stånd, skjutslegan vid så väl
gästgifverierna som för postföringen mätte förhöjas med 100
procent, och
2:o, att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t begära, att en Kommitée nedsättes, för att ut¬
reda och undersöka, om och på hvad vilkor fortskaffandet
af resande må här, såsom i andra länder, kunna ställas j
förbindelse med posternas befordrande och båda delarne af Post¬
verket öfvertagas, samt således den med skjutsskyldigheten nu
betungade jorden befrias från detta onus, antingen mot en viss
fastställd löse-skilling eller en gång för alla bestämd årlig af¬
gift, som i så fall borde till Postverket ingå; samt
3:o, att Rikets Ständer likaledes mätte anhålla, det Kongl.
Maj:st täcktes proposition och förslag i ämnet till Rikets näst
sammankommande Ständer afgifva.
Jag anhåller ödmjukeligen om remiss härå till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet!»
Motionen bordlädes.
,§ 8‘
Johan Lekberg från örebro Län uppläste härefter föl¬
jande: »Då Kyrkoherde uti regalt pastorat skall tillsättas,
uppstår inom dess befolkning bekymmer och oro, föranledd
deraf, att de icke med visshet veta till Kyrkoherde få utnämnd
den Prestman, de utvalt bland profpredikanterne, då det en¬
Den 5 / Oktober.
71
samt beror på Kongl. Maj:t; och då det merändels händer
att den, som församlingsboerne valt, blir förbigången, och en bland
de många, som direkte sökt hos Konungen, dertill i stället
blir utnämnd.
Väl händer någon gång, det församlingen kan med den
obekante Herden blifva belåten; men motsatsen inträffar be¬
klagligen allt för ofta. Och då så sker, öfvergår oron till
missbelåtenhet, hvilket verkar förstörande och söndrar det förtro¬
ende, som bör råda mellan lärare och åhörare; och fara är
för handen att menligt inverka på det religiösa området, som
framför allt bör lifvas och upprätthållas.
Detta oroväckande tillsättningssätt verkar ock menligt för
de Prestman, som blifvit föreslagne att aflägga prof, hvilket lät¬
tast inses deraf, att det händt, det inga sökanden anmält sig,
hvarigenom Konsistorium äfven tillskyndas ytterligare besvär
att kungöra ny ansökningstid.
För vinnande af Rikets Ständers medverkan att ändra
dessa missförhållanden till belåtenhet så väl för Kyrkoherden
som församlingsboerne i de regala pastoraten, bör icke för¬
bises den sanna principen: att den, som aflönar tjensteman-
nen, bör ock vara berättigad att utse hvilken han dertill fin¬
ner tjenligast; och synnerligen, här i fråga, bör den regeln
framförallt göras gällande.
Med stöd häraf vågar jag föreslå:
att den, af de pröfvande Prestmännen till re-
galt pastorat, som af församlingsboerne erhållit
fleste rösterne, skall Kongl. Majit till Kyrkoherde
utnämna.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Denna motion blef på begäran bordlagd.
§ 9-
Upplästes en af Johan Lekberg från örebro Län nu in-
gifven motion, så lydande:
^Frågan om hemmansklyfning och jordafsöndringar inom
vårt kära fädernesland utgör en ganska betydelsefull och makt¬
påliggande del af den lagstiftande maktens förhandlingar; men
de i afseende på dess lösning hitintills utfärdade kungörelser
och förordningar hafva, enligt hvad jag med visshet har mig
bekant, långt ifrån motsvarat folkets rättmätiga anspråk på
en trygg besittning af den jord, som genom köp, gåfva eller
testamente öfvergått till innehafvaren. Så till exempel stad¬
gas väl i Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse af den 9:de De¬
cember 1827, «att hemman får klyfvas till hvad hemmantal
72
Den 34 Oktober.
som helst, hlott en åbo derå kan vara besuten»; men der¬
efter förmäles i samma förordning, att å hemmansdelen skola
kunna födas ett bestämdt antal arbetsfolk, dragare, kor, får
och getter. Genom detta stadgande har den Kongl. Förord¬
ningen så godt som upphäft den hemmansklyfningsfrihet, som
den i ett annat beviljat; ty det ligger i sakens natur, ej blott
att hemmansdelar af samma storlek kunna vara hvarandra
mycket olika i afseende på jordens bördighet och andra, de¬
ras innehafvare till buds stående förvärfskällor, utan äfven att
en lika hemmansdel, som mycket väl skulle kunna under¬
hålla ett mindre antal personer och kreatur, ej kan framföda
ett så stort antal, som det i Lagen föreskrifna. Så länge en
Lag fortfar att ega gällande kraft bör den äfven tillämpas och
efterlefvas; men en sträng tillämpning af ifrågavarande förord¬
ning gör, att mången åbo, som med de sina, om ej antalet
af arbetsfolk, dragare och andra kreatur vore i den bestämdt,
mycket val skulle kunna berga sig på den lilla utbrutna hem¬
manslotten, nu med hustru och barn ställes på bar backe,
utan annat tak öfver sig, än det omätliga himlahvalfvet. Han
måste gå ifrån sin ärfda eller förvärfda teg och nödgas, i följd
deraf, många gånger antingen att beträda brottets bana, eller
ock med de sina falla det allmänna till last och tunga.
För att åt berörde stadgande i 1827 års författning gifva
mera kraft och tydlighet, har Kongl. Maj:t under den 10:de
Juli 1853, på grund af Rikets Ständers derom gjorda fram¬
ställningar, i Nåder utfärdat en Förordning, som i dess första
paragraf bestämmer, »att utan föregången undersökning, eller
särskild tillåtelse, må hemman klyfvas, då hvarje utklufven
del blir minst £:dels mantal, beräknad efter förmedling, der
sådan eger rum.» Denna Nådiga Förordning försvårar i ännu
högre grad, än den förra, hesutenheten och ingriper dessutom
på ett betänkligt sätt i eganderättens helgd. Den beröfvar
nemligen hvarje svensk man, som innehar ett hemman, eller
en hemmansdel, rättigheten att, efter godtfinnande, mellan sina
barn fördela jordegendomen. Sanningen af detta påstående
torde icke kunna jäfvas, och jag skulle fördenskull högeligen
önska, att Rikets nu församlade Ständer, så som sig veder¬
borde, behjertade densamma. Lagstiftningen i ett konstitutio-
nelt land bör alltid kunna antagas åsyfta så väl hela natio¬
nens som dess enskilda medlemmars frihet, trygghet, fram¬
åtskridande och välgång; men från en så beskaffad princip
tyckes icke den ifrågavarande Kongl. Förordningen hafva ut¬
gått, alldenstund den gör egaren af en större hemmansdel uti
en by till arfvinge eller bördesman af den mindre bemedlade
jordegarens lilla fastighet, ehuru de icke med hvarandra äro
Den 5i Oktober.
73
mera beslägtade, än att de begge härstamma från våra forsta
föräldrar Adam och Eva.
Beträffande dernäst ifrågavarande Förordningars bestäm¬
melser och stadganden, angående afsöndring af jord och lä¬
genheter från hemman, skulle jag önska det tillägg eller den
förändring, att »derest någon af sina föräldrar, i stället för
arfslott, eller tjenstehjon af sin husbonde, för trogen tjenst,
på lifstid erhållit ett stycke jord, utan derå utsatt mantal, bör
han eller hon dervid bibehållas mot den årliga afgift till Stam¬
hemmanet, hvilken i den mellan kontrahenterne upprättade
skriftliga öfverenskommelse stadgad varder, och detta utan
all slags föregående pröfning eller bifall af vissa dertill ut¬
sedda myndigheter. Vid den sistförflutna Riksdagen väcktes
en motion med enahanda syfte, som den, hvilken jag nu till
Ståndet öfverlemnar; men den lyckades ej att vinna Lagut¬
skottets tillstyrkan till bifall. Detta missöde borde väl hafva
afhållit mig från att nu göra en ny framställning rörande sam¬
ma ämne; men med tanken fästad på de sorgliga öden, som
årligen drabba en mängd familjer, hvilka för en ringa pen¬
ning, i följd af de i hemmansklyfnings-förordningen stadgade
föreskrifter, nödgas afstå sin lilla jordlapp, utan hopp att nå¬
gonsin mera inom fäderneslandet kunna förvärfva sig en så¬
dan, känner jag mig uppmanad, att ånyo på detta förhål¬
lande fästa så väl Bondeståndets som Medståndens uppmärk¬
samhet, på det att saken måtte af dem varda ej blott pröfvad
och diskuterad, utan äfven vederbörligen behjertad. Man klan¬
drar med skäl det hos oss rådande stattorpare-systemet; man
förvånas, när man läser berättelserna om de tusendetals med¬
borgare, som begifvit sig öfver hafvet till andra verldsdelar,
för att der söka sin utkomst; man erfar med känslor af den
bittraste smärta, att antalet af de fattige och brottslingarne år¬
ligen, för att ej säga dagligen och stundligen, tillvexer i en
förfärande progression; men jag vill fråga, om ej orsakerna
till dessa beklagansvärda förhållanden äro till en stor del att
söka uti de hinder, som de ofvanbemälda förordningarne lägga
i vägen för förvärfvandet och besittandet af en egen, om ock
liten, jordtorfva? Man tyckes icke hafva rätt insett eller fat¬
tat den förfärande framtidslöshet, som de innebära för tusen¬
detals medborgare, hvilka, om ej^ dessa eller dylika lagar exi¬
sterade, kunde i det kära fäderneslandet finna en nödtorftig
bergning för sig och de sina. — Framtidslöshet! Hvilken
ädel, kristligt sinnad medborgares tanke svindlar ej, då den
söker mäta djupet och vidden af alla de olyckor och af allt
det elände, som innefattas i detta, först på den sednare tiden
i vårt språk förekommande ord? Och likväl drager man icke
74
Den 5 i Oktober.
i betänkande att stifta lagar, som åt det dervid fästade be¬
greppet gifva en ännu större utsträckning. Icke sällan får
man höra yttras, att en obegränsad hemmansklyfning skulle
försämra jordbruket och bereda osäkerhet för de ordinarie
räntornas utgörande samt tillika ännu mera öka det i vårt land
redan rådande armodet. Jag för min del kan på intet sätt
hylla denna åsigt, af det enkla skäl. att otaliga fakta gifva
vid handen, att hemman, som blifvit styckade, inom några
få år uppdrifvits till en vida större afkastning, än under den
tid, då ingen styckning af dem ännu egt rum. Detta är också
ganska naturligt; ty ju flere armar, som bearbeta jorden, de¬
sto större måste odlingarne och i följd deraf afkastningen och
inkomsten blifva, och desto lättare böra ock skatterna af jord¬
egaren kunna erläggas. För resten utgå ju kronoräntorna med
förmånsrätt och någon förlust för Kronan kan alltså icke vara
att befara, i händelse en mindre hemmanslott, till gäldande af
Krono-skatterna, måste å exekutiv auktion försäljas. Säkert är
åtminstone att köpesumman å en hemmansdel, såld på exekutiv
auktion, icke blir mindre, än om egaren till densamma af sin
mera bemedlade granne drifves från gård och grund, mot en
så kallad skälig lösen.
På grund af dessa nu anförda skäl, samt så vidt man
anser egaren af en mindre hemmansdel tillhöra detsamma folk,
som omförmäles i 16 § Regeringsformen, och hvars frihet och
välfärd Sveriges Konung svurit att skydda, vågar jag föreslå,
att de här ofvan åberopade Kongl. Författningarna måtte varda
upphäfda, och hemmansklyfningen sålunda befriad från alla de
band, i hvilka den hitintills varit fängslad.
Örn remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Ordet begärdes af Petter Jönsson frän Jönköpings Län,
som anförde: »Jag har icke begärt ordet för att göra några
tillägg till hvad Lekberg i sitt memorial anfört, ty efter min
åsigt har han framställt sanna förhållandet, och vi böra hoppas
att få Lagstiftningen i ämnet ändrad i enlighet med hans fram¬
ställda önskningar. Jag vill blott anmärka, att man i senare
tider låtit sig angeläget vara att bestämma det minimum af
jordegendom, hvar och en kan få ega och besitta, men ej
något maximum. Detta tyckes man helt och hållet hafva
glömt af. I de äldsta tiderna fick man intaga så mycket
jord, som man kunde bruka, eller hvaraf man kunde berga
afkastningen; och då jorden sedermera blef i mantal satt,
tilläts ingen af allmogen att ega mer än ^ mantal. Nu för
tiden återigen säger man åt den fattige: »du får ej köpa så
litet du vill». Dock böra vi bemärka, att alla dessa inskränk¬
ningar i alla tider gällt Bondeståndet, ingalunda andra sam¬
Den 51 Oktober.
75
hällsklasser, ty de hafva kunnat, såsom man erfarit, slå under
sig hela kyrkosocknar, ja stundom ännu mera. Lekberg har
fullständigt utredt förhållandet härmed, och den lagstiftning,
han föreslår, är särdeles välgrundad. Bondeståndet bör i
denna fråga strängt yrka på de fattigares rätt och bästa;
den fattige får ej stjäla, ej heller tigga; detta har man med
skäl förebyggt genom lagar, hv ilka äfven jag gillar, men han
bör genom ärligt arbete kunna få förvärfva sig en jortorfva
inom sitt eget fädernesland, ty annars blir den naturliga följden,
att han söker sig ett annat, hvarest han eger frihet att, för
att skaffa sig ett hem, förvärfva sig så mycket eller så litet
jord honom lyster. Jag förenar mig till alla delar i Lekbergs
motion.»
Häruti hördes instämma: Nils Svensson från Jönköpings
Län. Gustaf Johansson från Kronobergs Län, Nils Nilsson
från Örebro Län, Petter Carl Andersson från Östergöthlands,
Jakob Lindby från Gottlands, Anders Olsson från Jemtlands,
Jöns Persson från Blekinge, och Johannes Nilsson från Göthe¬
borgs och Bohus Län, samt en stor del af Ståndets öfrige
Ledamöter.
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus Län: »Jag in¬
stämmer uti Lekbergs nu upplästa anförande, så mycket hellre
som det är helt och hållet en afskrift af min vid förra Riks¬
dagen väckta motion i samma ämne.»
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Äfven jag
förenar mig med motionären, med det tillägg, att, i fall vi
önska se alla de moras och eländiga trakter, hvarmed vårt
fädernesland är uppfylldt, en gång uppodlade, så må vi för
verkställande deraf lössläppa alla tillgängliga krafter, och derför
äfven tillåta den fattige att förvärfva sig jord, så mycket han
kan, det må nu blifva mer eller mindre.»
Ola Månsson från Skåne: »Det är med särdeles tillfreds¬
ställelse jag afhör och delar de frisinnade åsigter, som i ämnet
blifvit af motionären och Petter Jönsson uttalade; men då
något Lagutskott ännu icke- trädt i verksamhet, och då jag
önskar att komma i tillfälle att närmare taga kännedom af
motionens innehåll, samt att granska motiverna för densamma,
så begär jag, att den måtte blifva på Ståndets bord hvilande.
Nils Svensson från Cristianstads Län jemte en stor del
af Ståndets Ledamöter instämde med Ola Månsson.
Diskussionen förklarades härefter slutad, och motionen
bordlädes första gången.
§ 10.
Med anledning af derom framställd begäran beviljade
76
Den 5 November.
Ståndet Anders Eriksson från Södermanlands Län 8 dagars
ledighet från riksdagsgöromålen, att beräknas från och med
denna dag.
Ståndet åtskiljdes kl. 11 f. in.
Ut supra In fidem,
Carl JVester.
Den 5 November.
Plenum kl. 11 f. in.
§ u
Talmannen tillkännagaf, att, vid Talmans-konferens, som
i dag egt rum, dels öfverenskommelse blifvit träffad, att Plena
hos Riks-Stånden, derest omständigheterna, särdeles vid mo¬
tionstidens slut, icke påkallade tätare sammanträden, i all¬
mänhet skulle komma att hållas endast Onsdagar och Lör¬
dagar, på det Utskotten måtte vara oförhindrade att, till ären-
dernas skyndsamma behandling, använda öfrige söcknedagar
i veckan, och dels att, för behandling af frågan om aflöning
åt de vid Ståndens och Utskottens kanslier anställde personer,
Talmans-konferensen beslutat att, nästkommande Måndag den
10 innevarande månad, sammanträda med Utskottens Ordförande.
§ 2.
Upplästes följande af Per Mattsson från Wester-Norr-
lands Län ingifna motion:
»Vördsamt anförande.
Redan vid förliden Riksdag tog jag mig friheten väcka
motion derom, att den till Statsverket, ingående halfva skydds-
afgiften skulle få användas till enahanda ändamål, sorn redan
blifvit bestämd för ena hälften af nämnda afgift, eller i och
för Folkskolornas behof. Denna min framställning, som visser¬
ligen delades till största delen af Bonde-Ståndets Ledamöter,
lyckades icke röna ett så allmänt bifall hos öfriga Riks-Stån¬
den att ändamålet med min motion då kunde vinnas. I för¬
hoppning, att min hemställan nu skall erfara ett blidare öde,
tager jag mig ånyo friheten väcka enahanda motion, eller att
den till Statsverket ingående delen af personliga skyddsafgif-
ten måtte, såsom högst behöflig, för att icke säga absolut nöd¬
vändig, derest ämdamålet med folkskolornas inrättande, d v. s.
allmogens upplysning så uti intellektuel! som moraliskt hän¬
seende skall kunna vinnas, få, på sätt Skolstyrelsen derom
förordnar, användas till bestridande ej allenast af ett med ti¬
Den 5 November.
77
dens fordringar anständigt aflöningssätt för Skollärarne, än äf¬
ven såsom bidrag till fattiga barns vård och underhåll under
den tid, sorn de af skolan sig begagna. Nogsamt är det för
hvar och en af mina Ståndsbröder bekant, att den fattigare
delen af befolkningen icke mäktar, huru gerna de än sådant
skulle önska, hålla sina barn vid folkskolorna. Deras ringa
arbetsförtjenst är knappast tillräcklig att ens lifnära barnen
hemma; ännu otillräckligare blifver den naturligtvis att kun¬
na förse dem med tarfliga kläder och föda utomhus. För
den mera bemedlade kan det vara enahanda om barnen un¬
derhållas hemma eller vid någon undervisningsanstalt, men
icke så för den obemedlade; och jag vågar tryggt på¬
stå, och tror ingen skall motsäga mig deruti, att folkskolorna
egentligen blifvit inrättade för att den obemedlade klassens barn
skulle kunna, hvad som allt hittills varit endast den förmögnares
barn förbehållet, erhålla nödtorftig undervisning uti såväl kri¬
stendom som öfriga uti allmänna lifvet förekommande fall och
omständigheter. Jag dristar således så mycket hellre nu på¬
räkna bifall till denna nya framställning, sorn Bonde-Ståndet
vid sistlidne Riksdag icke tvekade att bevilja då begärda för¬
höjda anslag till alla öfriga allmänna skolor och bildningsanstalter.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Sedan Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands,
David Andersson från Hallands, Petter Jönsson från Jön¬
köpings, Erik Johan Rudberg och Nils Persson från Kal¬
mar, Liss Lars Olsson från Kopparbergs och Anders Medin
från Kronobergs Län m. fl. af Ståndets Ledamöter förenat sig
med motionären, remitterades motionen till Stats-Utskottet.
§ 3.
Af Johan Persson från Upsala Län inlemnades följande motion:
»Vördsamt Memorial.
Redan vid 1845 års Riksdag funno Rikets Ständer för
godt besluta, att ett, emot den då skedda nedsättningen af
den personliga bevillningen, ellers, k. Skydds-afgiften, svarande
belopp af 12 sk. banko för man och 6 sk. samma mynt för
qvinna skulle till folkundervisningens befrämjande inom hvarje
församling, eller der flera församlingar sig om en skola för¬
ena, inom dessa gemensamt anslås och utgå; tilläggandes
att likväl de städer, hvarest folkundervisningen hufvudsakligen
,besörjes såsom en för hela staden gemensam angelägenhet,
anslaget tillfölle hela staden. Detta beslut har onekligen ver¬
kat ganska välgörande för folkundervisningen och skulle sä¬
kert hafva uträttat ännu mera, om folkskoleväsendet öfverallt
och i synnerhet af dem, det närmast borde ligga om hjertat,
78
Den o November.
omsorgsfullt ordnats och upprätthållits; men dels har det vi¬
sat sig, att, i följd af folkets större behof och allmännare an¬
litande för sina barn af folkskolorna, dels genom den tillta¬
gande dyrheten, som vållat ökade kostnader för skolans bygg¬
nad och underhåll samt för inventarier och böcker m. m.,
vida större tillgång erfordras för att bringa Rikets Folkskole¬
väsende i det fullständigare skick, som denna riksvigtiga an¬
gelägenhet förtjenar.
För att vinna det vackra och för hvarje Svensk man
maktpåliggande ändamålet att, med ännu större kraft, utvidga
och förbättra folkundervisningen, och då Statens inkomster af
andra beskattningar nu visa sig så betydligt öfverstigande
det, sorn vid förra Riksdagen beräknades, samt då ingen
beskattning mindre lämpar sig till bestridande af Statens ofta
öfverflödiga utgifter, än personal-bevillning, hvilken onekligen,
i jemförelse med andra bevilluingar, innebär ett missförhål¬
lande emellan de förmögne och de obemedlade, nion der¬
emot denna beskattnings användande till det uppvexande, min¬
dre bemedlade, slägtets bästa mildrar utgörandets olika svå¬
righeter, så får jag vördsamt föreslå:
att äfven den återstående delen af skydds-afgif-
ter eller hela den efter l:sta Art. utgående be-
villningen, enligt hittills gällande grunder, må upp¬
bäras och öfverlemnas, på landet till församlingar-
nes Skol-styrelser, i Stockholm till Stads-nämnden
och i öfriga städer till de vederbörande, som der
hafva allmänna undervisningen om händer, med
bestämd föreskrift, att medlen endast må inom
socknen eller staden användas i och för folksko¬
lornas behof till undervisningens utvidgande, förbätt¬
rande och uppmuntrande, till fattiga barns under¬
håll under deras skolgång, äfvensom till inrättande
eller förbättrande af Slöjdskolor och öfverhufvud af
sådana antalter, hvarigenom ungdomen bibringas un¬
dervisning och öfning i handaslöjder och näringar.
Jag anhåller om remiss af denna motion till vederbörligt
Utskott!»
Stockholm den 30 Oktober 1856.
Johan Persson
från Upsala Län.
Häruti instämmer P. Fr. Mengel,
hvarefter Nils Nilsson och Johan Lekberg från Nerikes,
Håkan Pettersson från Blekinge, Johan Westermark från
Westerbottens, Måns Persson och Per Nilsson i Espö från
Malmöhus, Carl Dahlgren och Johan Petter Andreasson
Den 5 November.
79
från Elfsborgs, samt Joseph Holm från Stockholms Län m. fl.
instämde uti Johan Perssons motion.
Med förmälan af Matts Persson från Stockholms Län,
att han, i samma ämne, som det förevarande, jemväl affattat
motion, fick Matts Persson, enligt begäran, ordet och upp¬
läste följande motion:
»Vörsamt Anförande.
Rikets Ständer hafva vid flera Riksdagar beviljat betyd¬
liga anslag till så väl de högre undervisningsverken som till
Städernas lärdomsskolor, för att dessa må motsvara sin be¬
stämmelse, och om än den nya Stadgan för Elementar-Läro-
verken icke uppfyller de allmänna önskningarna, torde dock
Rikets Ständer i samma anda äfven nu meddela hvad som
möjligen ännu är beliöfligt för det ändamålet. Men under
det man sålunda företrädesvis tänkt på de undervisningsanstal¬
ter, der de bäst lottade folkklasserna söka en bildning, hvilken
många deribland ega råd och lägenhet att sjelfva till vida
högre belopp bekosta, än det, som af det allmänna dem af-
fordras, står Folkundervisningen ännu i en sä tillbakasatt ställ¬
ning, mot hvad hvarje för mensklighetens väl upprigtigt me¬
nande medborgare önskar, att jag är öfvertygad, det inom
detta Riks-Stånd, och som jag hoppas äfven inom de andra
Rilcs-Stånden, icke skall finnas en enda röst, som ej förenar
sig med min, i fråga om att verksammare understödja denna
stora, fosterländska angelägenhet. Det bör kunna förmodas,
att ingen enda af de nu församlade folkrepresentanterne är
tveksam om sin pligt att befordra folkskoleväsendets framgång,
om han sjelf gifvit sig möda att betrakta den ställning, hvari
det beklagligen ännu befinner sig, och hvilken, oaktadt de
åtgärder som Rikets Ständer hittils vidtagit och de medel,
de anvisat, ännu med skäl kan kallas hjelplös, — då tillgångar
i allmänhet fattas så väl för Skollärarnes tillräckliga aflönande,
som för Skolornas förseende med tillräckliga materialier, skol¬
böcker, m. m. samt för underhållandet af medellösa barn,
hvilka utan det allmännas bistånd icke kunna deltaga i skol¬
gången, och således lemnäs åt alla de svårigheter i sitt fram¬
tida lif, hvilka åtfölja okunnighet, ovana vid ordning, och den
för menniskosinnet nedslående känslan, att se sig ifrån barn¬
domen, genom föräldrars eller omgifnings armod, tillbakasatt,
föraktad och utesluten från de lyckligares gemenskap och del¬
tagande. Ack! man betänker beklagligtvis alltför litet den
skada och de olyckor, som samhället bereder sig sjelf ge¬
nom likgiltigheten för fattigdomens afföda, och genom den¬
nas behandling, såsom vore den ej ifrån början af sin bana
berättigad till någon den ringaste jemlikhet med de bättre
80
Den 5 November.
lottade klassernas barn. Säkert kan åt detta tillskrifvas en
stor del af de oläkbara sår, som häfta vid de gamla stånds-
och klassbildade samhällena. Nästan öfverallt finner man
att Skollärarnes löner äro så obetydliga, att de icke kunna
dermed berga sig, om de ock lefva ogifta, ännu mindre om
de, såsom för deras vigtiga kall önskvärdt vore, äro gifta och
kunde, genom huslig ordning samt qvinnans välvilliga omsorg
för de barns vård, som möjligen behöfva längre tid än an¬
dra vistas i skolhusen, fördelaktigt verka på skolungdomens
sedlighet. Och huru kan man väl begära, att den, som sak¬
nar bröd för dagen, då han är skyldig uppfylla sin under-
undervisningspligt, skulle göra det med den omsorg, den upp¬
märksamhet, det sinneslugn, som äro så väsendtliga för detta
vackra, men ofta tunga kall? Likaså finner man, i de flesta
orter, der ej de rikare och så kallade bättre klasser verksamt
omfatta folkskolorna, mängden af befolkningen genom sin i all¬
mänhet ringa förmögenhet och de svårigheter, hvarmed de sjelfve
anskaffa sig och de sina dagligt bröd, urståndsatt att som sig
borde inrätta skolhusen och förse skolorna med allt, hvad som
behöfves.
Deremot bör en hvar af oss kunna bevittna, det under
denna dystra ställning tröstrika förhållandet inom hela det
kära fosterlandet, att äfven den fattigaste delen af allmogen
och hela den talrika arbetsklassen på landet numera inser
behofvet af undervisning och önskar delaktighet deri för sina
barn. De hafva uppfattat värdet af kunskapsljuset och lyfta
längtande sina blickar åt detsamma. De börja ana, att detta
ljus dock är ämnadt till, att, i den mån deras sinnen förmå
begagna det, leda och gagna alla, samt att deraf således upp¬
står en rätt till delaktighet deri: ett förhållande, som bör glädja
och ej bekymra fosterlandsvännnen. Betänke vi den ställ¬
ning, hvari Sveriges allmoge nu befinner sig, hvem kan väl
då dölja för sig, att den kunnat vara ännu bättre och lyck¬
ligare, om man tidigare tänkt på folkskoleväsendet och verk¬
samt utbildat det såsom det bordt och kunnat vara? Och
skulle vi väl ej då söka göra allt, hvad vi förmå, för att be¬
reda ett sådant åt efterkommande? Skulle vi ej alla vara öf-
vertygade, att de medel, som dertill användas skola blifva
nyttigare, än allt annat, hvartill ofta, utan nog betänkande,
folkets skatter användas? Kan det väl längre förnekas, att,
de frön, som kunskapen om Naturen, om Jorden, om Sam¬
hället och Menniskan utsår, gifva rika skördar, då vi se de
ofantliga framsteg, som vetenskaperna forskningsförmågan,
och arbetsfärdigheten i dessa sednare tider beredt åt mensk-
ligheten? Nej! Menniskovännen skådar med tillfredsställelse
Den 5 November.
81
huru erfarenheten hos alla folk, sorn upprigtigt och allvarligt
söka befordra undervisningen och lenina frihet åt industrien
och arbetet, numera bevittnar den gamla satsen: att kunskap
är bättre än rikedom, och bildning samt uppfostran en förmö¬
genhet, som icke så lätt sviker som penningen. Skulle vi
icke då äfven söka draga nytta af denna erfarenhet? Det
har funnits tider, då de folk, som nu framstå såsom de ido¬
gaste, de kunskapsrikaste, arbetsskickligaste och förmögnaste,
ännu ej hade uppskattat en allmännare undervisnings vigt och
värde. Liksom .äfven vi då nöjde oss med hemmets ringa
tillgång på undervisning, så gjorde de: och pä den tiden stod
Svenska folket lika högt, ja tack vare förfäders kraft och
goda vett, samt framför allt de Svenska mödrarnas ädla nit,
gudsfruktan och sedlighet, hördes det sägas stå högre, än de
flesta andra i många hänseenden. Annu i dag är visserligen
hemmets undervisning och mödrarnas ömma vård derom den
goda kraft, som räddar de ungas sinnen från en ytterlig okun¬
nighet och råhet. Men tiderna äro olika mot förr. Folken
gå fram med jättesteg i snart sagdt alla de rigtningar, der
bildningens och välståndets mål kan sökas. Det folk, som ej
går med, blifver så efter, att det aldrig upphinner målet.
Helt annat och mera fordras nu för mängden, ja för hvarje
enskild, än förr, för att följa och hemta fördel af den stora
rörelsen och det rastlösa arbetet. Det är ej mera nog med
den vexelundervisning, som kan vinnas i hembygdens krets,
eller i eget landområde, om egna förhållanden allena. Det
har redan blifvit behof af en folkens vexelundervisning sins
emellan, som lyfter dem till allt mångsidigare begrepp och
allt större förmögenheter och färdigheter. Vilkoret för att
landets stora och ädla krafter skola kunna derunder gagna
eget folk, är att äfven detta folk ifrån ungdomen sättes i stånd
att uppfatta dessa begrepp och tillvinna sig frukterna deraf.
Detta kan blott ske genom en allmän, välordnad folkunder¬
visning.
I hopp, att en hvar af oss lifvas af nit för befordrandet
af denna sak, och då detta icke kan ske utan betydligare
tillgång på medel, än hvad folkskolorna hittills erhållit, ge¬
nom halfva personliga bevillningens anslående dertill, samt då
denna beskattning onekligen rättvisare och lämpligare synes
kunna användas till detta stora, för folkets mindre förmögna
klasser behöfliga ändamål, än till andra Statens behof, vågar
jag föreslå:
l:o, att äfven den återstående delen af första
artikeln utaf allmänna bevillningen, eller den s. k.
skydds-afgiften, måtte anslås att utgå till folksko-
6
82
Den b November.
loma, och på samma sätt debiteras, uppbäras och
redovisas, som den förut anslagna hälften deraf;
samt
2:o, att den måtte öfver hela Riket hållas hvarje
församling tillhanda, eller, der flera sig förena om
en skola, dennas Skolstyrelse, under förpligtelse, att
icke använda någon del deraf till annat än under¬
visningens behof samt lärares aflöning och medel¬
lösa barns understödjande i och för undervisning
och underhåll vid skolan.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till Stats¬
utskottet!”
Stockholm den 5 November 1856.
M. Pehrsson.
Sedan Gustaf Larsson och Erik Carlsson från Stock¬
holms, Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs, Per
Erik Andersson från Westmanlands, Gustaf Hultman från
Nerikes, Anders Ericsson, Lars Gustaf Andersson, Efraim
Larsson, Josef Smedberg och Per Benjaminsson från Elfs¬
borgs, Nils Svensson från Blekinge Län, samt flere Ståndets
Ledamöter förklarat sig dela de af Matts Pehrsson uttalade
åsigter, anmälde Tobias Lind från Götheborgs och Bohus
samt Johan Johansson från Östergöthlands Län, hvar efter
annan, att de, angående den s. k. Skydds-afgiftens använ¬
dande till folkundervisningens befrämjande, likaledes affattat
Skriftliga motioner, hvilka, i sammanhang med de redan upp¬
lästa, torde blifva Ståndet föredragne.
Berörde motioner upplästes alltså och befunnos af föl¬
jande lydelse:
Tobias Linds:
”Vördsamt Memorial.
Euru Kongl. Maj:t uti dess nådiga tal till Rikets vid denna
Riksdag församlade Ständer, bland annat, som är förtjent af
Största uppmärksamhet och förhoppningar, äfven låtit förstå, att
en proposition om vissa skatters borttagande eller nedsättning
skall vara att förvänta, men som det är oss, måhända, alla
obekant, huruvida berörde skattenedsättning kommer att afse
en hittills gångbar afgift till Staten, under namn af skydds¬
afgift, vill jag härmed såsom representant hemställa, om det
icke vore skäl, att i en tid, då Rikets financiella ställning nu
mer än tillförene dertill gifver anledning, föreslå att denna kon¬
tribution hädanefter upphör att till Statsverket ingå och redo¬
visas. Personliga skyddsafgiften, som finnes bestämd uti nu
gällande Bevillningsförordnings första Artis första § att erläg¬
Den 5 November.
83
gas med 6 till 12 sk. b:ko af höge och läge, fattige och rike
inom vissa åldrar, qvarstår ännu »traditioneltv såsom utgö¬
rande ett skydd för yttre våld och inre förtryck, men emot
sådant, som lyckligtvis icke heller förefinnes, förslår denna
skattepenning lika mycket som en droppe i hafvet, och man
bör derföre tänka på andra föremål, hvartill medel företrädes¬
vis och med skäl må användas. Jag föreslår således, det Ri¬
kets Ständer må besluta, att den personliga skydds-afgiften hä¬
danefter upphör att ingå till staten, men debiteras på samma sätt
och till lika belopp, såsom Bevillningsförordniugen föreskrifver,
att uppbäras af kronofogdarne och levereras i ränterierna, hvarest
härads- eller sockenboerne ega efter behörig reqvisition samma
medel återfå, i likhet med hvad redan finnes stadgadt för skol-
afgiften, och bör det sedermera stå kommunerna fritt att an¬
vända den till folkskolorna eller fattiga vanvårdade barns upp¬
fostran, allt efter som behofvet och omständigheterna för¬
anleda.
Om remiss häraf till Höglofl. Bevillnings-Utskottet an-
hålles
Stockholm den 3 November 1856.
Tobias Lind
från Bohus Län.
Uti denna motion förena vi oss:
O. Eriksson. E. Christensson. L. Rasmusson.
Johan Johanssons:
»Vördsamt Memorial.
På det hvarje församling måtte blifva i tillfälle att bättre
och ändamålsenligare kunna inrätta och ordna sina folkskolor,
så väl i anseende till lärarnes aflöning, som fattiga barns skol¬
gång och undervisning, med mera, som dertill hörer, och hvar¬
på denna, numera i allmänhet ansedda välgörenhets-anstalt huf¬
vudsakligen bör tryggas; samt till beredande af någon lättnad
och understöd till de mångå kommunala utskylder och besvär,
som i sednare tider tilltagit, ser jag mig föranlåten och upp¬
manad att hos Rikets Höglofl. Ständer framställa den lika så
billiga som af behofvet påkallade önskan och anhållan:
att den uti Usta Artikeln Bevillningsförordningen
ännu qvarstående personela bevillningen måtte på
det sätt upphöra, att den finge hädanefter ingå till
hvarje församlings skolkassa, i likhet med hvad re¬
dan blifvit till nämnde ändamål eftergifvet.
Om remiss häraf till behörigt Utskott anhålles!»
Stockholm den 4 November 1856.
.Toli. Johansson
från Östergöthland.
84
Den 5 November.
Härmed förenade sig Magnus Månsson från Östergöth¬
lands Län.
Ola Månsson från Skåne., Anders Persson från Nerikes,
Anders Åndersson från Kalmar och Johannes Nilsson från
Götheborgs och Bohus Län m. fl. instämde uti Tobias Linds
skriftliga anförande; hvarefter och sedan vice Talmannen An¬
ders Andersson förklarat, att han väl i hufvudsaken delade
motionärernes åsigter, men att han, i motsats till hvad Tobias
Lind, i dess anförande, begärt, ansåg motionerna böra remit¬
teras icke till Bevillnings-, utan till Stats-Utskottet, såsom
det i Grundlagen först nämnda af dem ärendets handläggning
tillkomme; samt
Lind, i anledning häraf, tillkännagifva, att, ehuru han, i
sin motion, anhållit om dennas remitterande till Bevillnings¬
utskottet, af anledning att han ansett en sådan åtgärd mest
rigtig och äfven ville minnas, att en, med hans lika beskaffad
motion, hvilken vid den föregående Riksdagen blifvit väckt, er¬
hållit remiss till Bevillnings-Utskottet, hvilket, vid motionens
behandling, emellertid sammanträdt med Stats-Utskottet, Lind
likväl öfverlemnade åt Ståndet att bestämma, till hvilket af
förenämnda båda Utskott ifrågavarande motioner rätteligen
borde öfverlemnas, begärdes ordet af följande Ledamöter, hvilka
yttrade:
Per Östman från Wester-Norrlands Län: »Jag förenar
mig hufvudsakligen i de afgifna motionerna och dessas syft¬
ning att, till folkskolornas befrämjande, öfverlemna den s. k.
personliga skydds-afgiften. I afseende å medlens användande,
torde det likväl tillåtas mig göra en erinran, föranledd af den
erfarenhet, jag tror mig hafva vunnit angående det sätt, på
hvilket folkskolorna, åtminstone i de norra orterne, hittills upp¬
nått det med deras inrättande afsedda ändamål. Vid 1840
års riksdag uttrycktes nemligen i allmänhet den åsigt, att de
skolor, som i församlingarna skulle inrättas, helst borde vara
fasta, och att der församlingarnes medellöshet eller lokala för¬
hållanden lade hinder i vägen för inrättandet af dylika, un¬
dervisningen tills vidare finge undantagsvis besörjas i flyttbara
eller s. k. ambulatoriska skolor. För min del gillade jag detta,
enär jag då ansåg de fasta skolorna hafva företräde och kunna
bättre, än de ambulatoriska, verka för folkundervisningen. Så
vidt folkskolorna i min hemort angår, har emellertid erfaren¬
heten gifvit ett motsatt resultat vid hand. Der, hvarest för¬
samlingarna äro vidsträckta och glest befolkade, hafva nem¬
ligen de fasta skolorna jemförelsevis ringa kunnat anlitas, allra-
minst af de fattigares barn, i händelse, hvilket för dem ofta
inträffar, skolan varit belägen på betydligare afstånd från de¬
Den 5 November.
85
ras hemvist. I sådana fall, hvilka ofta förekomma, är inrät¬
tandet af ambulatoriska skolor af behofvet högeligen påkalladt,
och jag hemställer derföre, att de medel, som, för folkunder¬
visningens befrämjande, kunna komma att anslås, hufvudsak¬
ligen blifva använda till ambulatoriska skolor, åtminstone i de
orter, der lokala förhållanden lägga hinder i vägen för de sär¬
skilda församlingarnas skolungdom, att mera allmänt besöka
den fasta skolan. Må denna emellertid fortfarande finnas så¬
som en central-punkt, hvarifrån undervisning till de flyttbara
skolorne utgår, och för dessa på det mest ändamålsenliga sätt
ordnas — sådant har jag visst intet emot — men må vi före¬
trädesvis rigta vår uppmärksamhet åt de ambulatoriska sko¬
lorna, hvilka, oaktadt de derstädes anställde lärare äro alltför
ringa aflönade, hvadan oek förbättring i desse lärares aflöning
är af högsta vigt, likväl åstadkommit mycket godt. Med för¬
behåll alltså, att de medel, för hvilkas anslående till folkun¬
dervisningens befrämjande, motioner nu blifvit afgifna, i främsta
rummet blifva uti de orter, der, enligt hvad jag nyss nämnt,
omständigheterna sådant påkalla, använda till inrättande af
ambulatoriska skolor och förbättring af de i dessa skolor, der
de redan finnas inrättade, anställde lärares aflöning, önskar
jag åt de väckta motionerna all den framgång, ärendets vig¬
tiga beskaffenhet onekligen förtjenar.»
Daniel Danielsson från Jönköpings, Gustaf Johansson
från Kronobergs och Johan Westermark från Westerbottens
Län, instämde med Östman.
Per Sahlström från Stockholms Län: »De motioner, som
nu blifvit väckta, innefatta ojäfaktiga bevis på den lifliga upp¬
märksamhet, hvarmed Bondeståndet följer den vigtiga frågan
om folkundervisningens befrämjande. Jag gläder mig häråt,
ty framtiden hvilar derpå. Då en föregående talare sökt rigta
vår uppmärksamhet på ambulatoriska skolor och nödvändig¬
heten af dessas inrättande, har jag begärt ordet, för att, i denna
fråga, hänvisa till en i dessa dagar uti bokhandeln utkommen
broschyr, sorn, under titel: »Om Svenska Folkskolans prak¬
tiska ordnande”, blifvit utgifven af den nitiske och i detta hän¬
seende om fäderneslandet synnerligen förtjente Grefve Thor¬
sten Rudenschöld. Denna broschyr, af hvilken enhvar, som
nitälskar för folkets undervisning, icke lärer underlåta att taga
närmare kännedom, angifver på ett klart och lättfattligt sätt
de på samma gång lämpligaste och minst kostsamma medel
för undervisningens ordnande från dess första början och allt
igenom. Kunde presterskapet eller vederbörande skolstyrelser
förmås att följa de af Grefve Rudenschöld, i detta arbete, lem-
nade anvisningar, är jag förvissad, att saken skulle endast
Den 5 November.
vinna derpå, och att kostnaderne, i sådant fall, icke heller
skulle blifva alltför dryga. öfvertygad, att den personliga
skydds-afgiften med mycket skäl bade kan och bör användas
till folkskolan och dess förbättrande, samt att vi, i detta af¬
seende, möjligen kunna hafva anledning förvänta de öfrige
Ståndens medverkan, instämmer jag hjertligt uti de härom
afgifna motioner.»
Talmannen upplyste, att den af Sahlström omnämnda
broschyr funnes tillgänglig å Bondeståndets klubb; hvarefter
sig yttrade:
Johan Bergström från Kopparbergs Län: »I anledning af
Östmans anförande, att, under uppgifna förhållanden, vår upp¬
märksamhet företrädesvis borde rigtas åt ambulatoriska skolor,
torde jag få åberopa Kongl. Stadgan angående Folkundervis¬
ningen i Riket den 18 Juni 1842, hvilken författning, i 1 §,
väl föreskrifver, att uti hvarje stadsförsamling och socken på
landet, minst en, helst fast skola bör finnas: men tillägger, att
der byar, hemman, torp eller lägenheter äro så aflägsna, att
dit hörande barn icke utan svårighet kunna begagna den fasta
skolan, mindre sådana, fasta eller flyttbara, må inrättas. Då
vederbörande församlingar eller skolstyrelser sålunda redan
hafva fullkomligt fria händer att ordna undervisningen på det
efter lokala förhållanden mest ändamålsenliga sätt, finner jag
mindre lämpligt att, vid det anslag dertill, hvarom nu är fråga,
i händelse detta beviljas, fästa något vilkor i afseende på
medlens användande, företrädesvis till ambulatoriska skolor,
utan anser hvarje reglementerande härom obehöfligt.»
Ola Månsson: »Jag ämnade just yttra, mig i samma
anda, som Bergström, och kan, lika med honom, icke inse,
hvartill något reglementerande i den af Östman uppgifna syft¬
ning nu skulle tjena, då vi nogsamt hafva oss bekant, att så¬
dant tillkommer endast vederbörande församlingar eller skol¬
styrelser, hvilkas beslut härom åtminstone icke jag vill gå i
förväg. För öfrigt instämmer jag i de väckta motionerna.»
Med Ola Månsson förenade sig Liss Lars Olsson från
Kopparbergs, Bengt Nilsson från Kronobergs, Nils Anders¬
son från Cristianstads, Efraim Larsson och Per Bengå¬
minsson från Elfsborgs Län m. fl.
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Jag förenade mig
i Per Mattssons motion, hvilken var den första af dem, som
i denna fråga, nu blifvit föredragna, och har, sedan dess, icke
yttrat mig. Nu har jag begärt ordet endast i anledning af
Sahlströms anförande, hvilket möjligen skulle kunna af en el¬
ler annan missförstås. Sålunda tror jag, att Sahlströms me¬
ning ingalunda varit, att församlingarna, i afseende å folkun¬
Den 5 November.
87
dervisningens ordnande, strängt skulle vara bundne vid de råd
och anvisningar, hvilka i den omtalade broschyren kunna vara
meddelade och hvilkas nytta eller andvändbarhet jag för öfrigt
hvarken kan eller vill jäfva, utan håller jag för att Sahlströms
yttrande närmast afsett att fästa uppmärksamheten vid de af
grefve Rudenschöld, såsom en i frågan särdeles kunnig och
erfaren man, lemnade råd, och att församlingarna eller veder¬
börande skolstyrelser, efter föregången pröfning, skulle ega
fria händer att deraf tillegna sig det, som i hvarje fall kunde
finnas mest ändamålsenligt och nyttigt. Man har åberopat
folkskolestadgans föreskrift, att i hvaije församling skulle finnas
en, helst fast, skola; men påkalla lokala förhållanden i vissa
orter ambulatoriska skolor, lära församlingarna desto mindre
vara förhindrade till sådana skolors inrättande, som, efter hvad
vi hört, författningen gifver uttryckligt tillstånd dertill. Med
ett ord, jag anser Sahlströms yttrande gå ut på, att för för¬
samlingarna eller skolstyrelserna göra det icke svårare, utan
lättare att, i afseende å skolornas ordnande, antaga hvad som
för hvarje ort bäst och nyttigast vara kan, samt förenar mig
derför med Saldström.»
Östman: »Det må tillåtas mig tillägga några ord i anled¬
ning af den upplysning, Ståndsbrodren Bergström nyss med¬
delat om folkskolestadgans föreskrift, att i hvarje församling
borde finnas en, helst fast, skola m. m.; om hvilken föreskrift
jag ingalunda varit i okunnighet. Att motsätta mig inrät¬
tandet af fasta skolor, der de verkligen behöfvas och äro gag¬
nande, hvarken är eller har kunnat vara min mening. Detta
tror jag mig ock tydligt hafva tillkännagifva då jag yttrade,
att en central-punkt borde finnas, hvarifrån undervisningen till
de flyttbara skolorna kunde liksom utgå så, att dessa sednare
på det mest ändamålsenliga sätt måtte blifva ordnade. Men
jag vidblifver fortfarande den åsigt, att, i de orter, sorn äro
glest befolkade och der skolungdomen har långt till den fa¬
sta skolan, de ambulatoriska företrädesvis äro af nytta, och följ¬
aktligen allmännare böra inrättas, ty det gagn, en fast skola,
om den mindre allmänt besökes, uträttar, blifver i sådant fall
jemförelsevis ringa, Långt ifrån således att motsätta mig mo¬
tionerna. hvilka jag tvärtom högligen biträder, önskar jag en¬
dast, att man icke allt för strängt fasthåller vid reglementet i
afseende å de fasta skolorna, utan jemväl lemnar nödig upp¬
märksamhet åt de ambulatoriska, hvilka, enligt erfarenheten,
visat sig såsom särdeles gagnande.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Instämmande
med motionärerne deruti, att den s. k. personliga skydds-af-
giften bör till folkundervisningens befrämjande anslås, anser
88
Den 5 November.
jag likväl af högsta vigt, att, då erfarenheten visat, det stora
brister förefunnits i afseende å våra folkskolor och att dessa
icke alltid väl uppfyllt det med deras inrättande åsyftade
ändamål, en noggrann undersökning företages angående dessa
brister, så att utväg derigenom må beredas för rättande af det
felaktiga. I detta hänseende kan jag icke underlåta att, lika-
med Sahlström, fästa uppmärksamhet vid den af Grefve Ru¬
denschöld, för folkskolans ändamålsenliga ordnande, lemnade
anvisning, samt förbehåller mig att, rörande detta vigtiga ämne,
vid annat tillfälle, fä skriftligen utveckla mina tankar.»
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Jag har med
uppmärksamhet följt uppläsandet af de motioner, som, utom
min egen, nu utgöra föremål för Ståndets öfverläggning, och
har dervid funnit, att samtlige motionärerne försigtigtvis af-
hållit sig från allt reglementerande i frågan. Jag tror ock,
att de häruti handlat fullkomligt rigtigt, ty vi böra ihågkomma,
att det nu hufvudsakligen är medel, som vi behöfva. Erhållas
dessa, hafva vi icke anledning betvifla, att ju församlingarna
och skolstyrelserna, om de äro kloka och omtänksamma, nog
skola använda medlen på det, med hänsigt till lokala för¬
hållanden, för hvarje församling mest ändamålsenliga sätt.
Vi behöfva således icke för närvarande inveckla oss i frågan
om de fasta eller ambulutoriska skolornas företräden sins
emellan. Må detta ankomma på vederbörande skolstyrelser!
Här är endast fråga om nödigt penninge-anslag, hvilket jag
lifligt önskar måtte beviljas. Detta är min åsigt af saken.»
Erik Carlsson och Gustaf Larsson från Stockholms,
Carl Tholsson från Skaraborgs, Carl Gustaf Cederskog och
Anders Persson från Östergörlands, Lars Gustaf Andersson
från Elfsborgs, Olof Olsson i Slängserud och Olof Olsson i
Vestra Olsäterstorp från Wermlands Län, m. fl. af Ståndets
Ledamöter, instämde med Matts Perhsson.
Anders Persson från Nerikes Län: »I hufvudsaken har
jag redan instämt med Tobias Lind och har dervid intet att
tillägga; men, i afseende å den uppkomna diskussionen, om
den skall åtfölja motionerna till det Utskott, dit dessa komma
att remitteras, torde jag få anmärka, att jag finner samma
diskussion temligen ändamålslös, ty då vi redan ega författning,
angående folkskolor, om huru dessa böra vara inrättade, lärer
det icke tillkomma Utskottet att härom reglementera.»
Per Nilsson i Espö från Malmöhus Län: »Jag är före¬
kommen af de talare, hvilka ansett hvarje reglementerande i
denna fråga öfverflödigt, och instämmer således med dem.»
Diskussionen förklarades slutad, hvarefter, beträffande
frågan om det Utskott, till hvilket Johan Perssons, Tobias
Den 5 November.
89
Linds och Johan Johanssons ofvan intagna motioner borde
remmitteras, ordet begärdes af Ola Månsson från Skåne,
hvilken yttrade:
»Ehuru Pehr Mattssons från Wester-Norrlands Län motion,
hvilken var af enahanda innehåll med de nu föredragna,
redan blifvit till Stats-Utskottet remitterad, och jag deraf
drager den slutföljd, att framställning nu kommer att ske
angående jemväl dessa motioners öfverlemnande till samma
Utskott — något som jag för öfrigt icke tänker motsätta mig —
är jag likväl af den öfvertygelse, att motionerna rätteligen
böra till Bevillnings-Utskottet remitteras, ty här är fråga om
anslag af medel, hvilka genom bevillning utgöras och, enligt
Grundlagen, åligger det Bevillnings-Utskottet att förslagsvis,
enligt de särskilda bevillningarne, beräkna de blifvande in¬
komsterna samt att, sedan Statsverkets behof blifvit utredda
och bestämda, föreslå sättet för bevillningens fördelning till
ulgörande, och först sedan sådant skett är Stats-Utskottet i
tillfälle att känna, huruvida några medel för vissa uppgifna
ändamål finnas att tillgå eller icke. Såsom nyss är nämndt:
jag motsätter mig ej remiss till Stats-Utskottet, hvilket vid
motionernas behandling i allt fall otvifvelaktig! lärer komma
att med Bevillnings-Utskottet sammanträda: men vill ej hafva
underlåtit antyda de skäl, på hvilka jag stödjer min öfver¬
tygelse om lämpligheten af motionernas remitterande till Be¬
villnings-Utskottet. v
Vice Talmannen Anders Andersson: »Jag hör, attén
Ledamot af Stats-Utskottet är af den mening, att ifrågavarande
motioner rätteligen tillhöra Bevillnings-Utskottet. Huruvida
hans åsigt är fullkomligt vigtig, vill jag lemna derhän. Om
han likväl tager i betraktande, att frågan här angår en Stats¬
verkets inkomst, pä hvilken man i anslagsväg nu gör anspråk
och att det tillkommer Stats-Utskottet icke allenast att utröna,
pröfva och föreslå det, som till Statsverkets behof erfordras,
utan ock att uppgifva huru mycket genom bevillning bör ut¬
göras, men sådant mindre lämpligt lärer kunna verkställas,
om Stats-Utskottet i första hand skulle sakna kännedom om
de framställda behofven af anslag, så tror jag vi göra rättast
uti att remittera motionerne till Stats-Utskottet, som, enligt
hvad redan blifvit nämndt, för frågans behandling, lärer komma
att med Bevillnings-Utskottet sammanträda.»
Ola Månsson: »Jag vill ej vidare strida härom, men
vidblifver min en gång uttalade åsigt. Bevillnings-Utskottet
skall ju icke allenast bereda alla frågor, som angå förändring
i föreskrifterna om bevillningens utgörande, utan oek, hvilket
här är hufvudsak, förslagsvis beräkna de blifvande inkomsterna
90
Den 5 November.
af de särskilda bevillningarne, och förr änBevillnings-Utskottet
företagit en sådan beräkning, lärer Stats-Utskottet icke veta,
om och till hvad belopp någon viss del af bevillningen för
uppgifvet ändamål är att tillgå,»
Sedan diskussionen jemväl härom förklarats slutad, och
Talmannen upplyst, att de motioner, af lika innehåll med de
förevarande, hvilka vid förflutue riksdagar blifvit väckte, er¬
hållit remiss till Stats-Utskottet, som, för motionernas behand¬
ling, med Bevillnings-Utskottet sammanträdt, beslöt Ståndet,
uppå derom af Talmannen framställd proposition, att Johan
Pehrssons, Tobias Linds och Johan Johanssons ifrågava¬
rande motioner samt, i anledning af dessa nu afgifna yttran¬
den skulle till Stats-Utskottet remitteras.
§ L
Pehr Mattsson från Wester-Norrlands Län ingaf följande
motion:
»Vördsamt Memorial.
Mycket har under de sednaste åren gjorts för underlät¬
tande och befarande af näringar och rörelse inom vårt fäder¬
nesland; men dermed är icke allt gjordt, som för detta ända¬
mål kunde oell borde göras. Erkännande så väl Regeringens
som Ständernas bemödanden i detta afseende, hyser jag der¬
jemte det fastaste förtroende för deras goda vilja att afhjelpa
hvad som brister, och tar mig derföre anledning att till mina
Ståndsbröders allvarliga behjertande framställa ett missförhål¬
lande, af hvars bedröfliga följder kanske i detta ögonblick
tusende af våra hemmavarande bröder lida de sorgligaste olä¬
genheter. Jag talar närmast om allmogens ställning i de norra
Länen, ehuru jag tror, att frågan till en del äfven rörer det
medlersta och södra Sveriges kustbefolkning.
Jag vill i sitt rätta ljus framställa saken, hvarom det är
fråga, och de mångfaldiga olägenheter, den i sitt närvarande
skick drar med sig, för att få den pröfvad och möjligen af-
hjelpt af de nu församlade Ständerna.
Enligt 2 § i Kongl. Maj:ts Seglations-Förordning af den
15 Maj 1843 ega icke från utrikes ort kommande, med last
försedda fartyg att inlöpa i andra än Stapelstadshamnar och
de med barlast försedda blott rätt att inlöpa i vissa uppräk¬
nade, med särskild tullbevakning försedda köpings- och landt-
hamnar. Af dessa sednare äro de norr om Sundsvall belägna
Nyland i Angermanelfven, Nordmaling, Rathan, Skellefteå och
Näsby. I analogi med denna föreskrift stadgar äfven samma
Förordning i samma §, att intet fartyg, som i någon af dessa
hamnar intagit last, vare sig på in- eller utrikes ort, må hos
den der på stället befintliga Tullstationen utklarera, utan skall
Den 5 November
91
detta ske från Nylands vid Hernösands Tullkammare, från
Nordmalings och Rathans vid Umeå, Skellefteå vid Piteå och
från Näsby vid Haparanda.
Så föreskrifver Författningen och så praktiseras det äfven.
De följder, som deraf uppstå, äro ganska menliga. Kommer
nu ett fartyg till någon af dessa hamnar, lastadt med span-
mål, salt eller andra lifsförnödenheter, så får det icke klarera
invid destinationsortens tullstation, utan måste då till närmaste
Stapelstads hamn för att vid dess tullkammare erlägga tull
och andra umgälder. Vore det nog med denna omväg, så
att fartyget sedan finge gå till den bestämmelseort, så kunde
man anse sig hafva kommit undan för godt pris: men så är
dock icke alltid fallet. Om fartyget icke är svenskt, eller icke
tillhör någon af de nationer, som ega rätt att idka kust¬
fart emellan våra hamnar, så måste det lossa sin last i den
hamn, der det klarerat, och den, som reqvirerat varorna, står
lika nära som om han aldrig fått dem. Ilan måste då antin¬
gen förhyra ett svenskt fartyg, som skall föra dem till den
plats, der de skola afyttras, hvarigenom, utom tillfälliga olä¬
genheter, lastnings- och lossningskostnaderna blifva dubbla,
och onödigtvis en lång tid åtgår, innan varorna sålunda blifva
för allmänheten på platsen tillgängliga — eller, om årstiden
är för långt liden för att kunna få dem sjöledes, så måste han
transportera dem landvägen flera mil, en utväg, som på sen¬
hösten alltid är både kostsam och svår. Och hvem får er¬
sätta dessa ökade omkostnader: hvem får lida af denna onö¬
diga tidsutdrägt? Icke är det köpmannen, som hemförskrifvit
varan; ty lian skall alltid veta att lägga transportkostnaderna
till varans pris, och sålunda hålla sig skadeslös; men allmo¬
gen, sorn behöfver och köper varan, får ersätta den och all¬
mogen får äfven lida utaf att den kommer försent till sin plats.
I hela Norrland har i år inträffat total missvext och der be-
höfves, utom salt och andra lifsförnödenheter, en ofantlig qvan¬
titet spanmål — och den behöfves snart; ty nöden står der
redan för dörren. Men efter den nuvarande Seglations-ord-
ningen måste hjelpen till de uppräknade platserne komma sent
och, när den kommer, kosta mera, än hvad den annars hade
behöft kosta. Sannt är visserligen, att Kongl. Maj:t för nå¬
gra dagar sedan uppå hemställan af Konungens Befallnings¬
hafvande i Hernösand och Umeå tillåtit, att fartyg, lastade med
spanmål må få inlöpa och klarera direkte i Örnsköldsvik och
Skellefteå, men detta gäller blott för den här gången, och
de öfriga platserne, nemi.: Nordmaling, Nyland, Rathan och
Näsby, från hvilka ännu ingen petition ingått, äro derifrån
naturligtvis uteslutne.
92
Uen 5 November.
Med fartyg, som i någon af dessa hamnar intagit last af
landets produkter, träd varor, tjära och jern, att föra till
andra platser, är förhållandet föga bättre. Så snart ett far¬
tyg för sådan afsigt ankommit till platsen, så måste skeppa¬
ren först resa in till Stapelhamnens Tullkammare och anmäla
sig till att intaga last. Ehuru tullbevakningen på stället re¬
dan under fortgången af lastningen är närvarande och kon¬
trollerar densamma, så kan han icke der få sina handlingar
påtecknade och klara, utan han måste ytterligare göra en
resa till Tullkammaren för detta ändamål, innan han får af¬
segla. Jag kan icke finna annat, än att allt sådant trassel är
en onödig formalism, som blott bidrager till att öka utskepp-
ningskostnaderna, utan att Staten eller den enskilde derpå har
någon vinst. Det enda skäl, -som rimligtvis kan anföras för
bibehållande af en sådan sakernas ställning, är det, att det
anses nödigt för kontrollen, och att städerna annars skulle för¬
lora sina tolagspenningar och andra möjliga afgifter, som vid
klareringen af fartyg böra erläggas. Hvad kontrollen beträf¬
far, så är den i sitt nuvarande skick icke säkrare än den
skulle vara, om det öfverlätes åt tullbevakningen på stället att
utfärda tullpasset; ty detta sker nu vid städernas Tullkam¬
mare endast och allenast på grund af och i öfverensstämmelse
med de uppgifter, som göras vid stationen. Och annorlunda
kan det icke ske, ty ingen af Tullkammarens egne tjenste¬
män finnes närvarande på platsen att kontrollera inlastningen.
Vore det då icke naturligast, att den tulltjensteman, som öf-
vervakat inlastningen, äfven utfärdade tullpass? Om han der¬
jemte ålades att på vissa tider till Tullkammaren insända re¬
dovisning för de afgifter, han uppburit både för Tullverkets
och städernas räkning, så komme ju ingen att lida i sin rätt;
men en stor fördel vore vunnen: man vöre nemi. befriad ifrån
ett onödigt krångel. En annan invändning, som torde göras
emot en dylik förändring, den nemligen att en Tullinspektor
eller Uppsyningsman skulle vara för mycket underordnad, eller
sakna insigt att utfärda dylika pass oell att meddela utifrån
kommande fartyg tillåtelse att lossa medhafd last, anser jag
blott såsom svepskäl. Ty om han anses skicklig att kontrol¬
lera ut- och inlastningar, så måste han äfven kunna, med tull¬
författningen i hand utfärda, ett tullpass eller ett tillståndsbevis
att lossa en simpel salt- eller spanmålslast. Kändt är äfven,
att Tullstyrelsen tillåtit Tullinspektören i Rathan att göra
detta, ehuru det är svårt att inse skälet till en sådan manna¬
mån, då det icke tillåtits på andra ställen.
Lägges nu till ofvananförda skäl äfven det, att fartyg
och gods, då de komma utifrån, vid alla dessa omvägar äfven-
Den 5 November.
93
tyras mera än fallet skulle vara, om fartyget finge direkte in¬
löpa i destinationshamnen, så tror jag mig hafva anfort’ nog
talande skäl för den förändring, jag redan antydt och som
jag nu vill innefatta i följande förslag:
Jag föreslår derföre, att Rikets Ständer må ingå till Kongl.
Maj:t med den hemställan, att den förändring vidtages i Segla-
tions-Ordningen, att fartyg, som till Nylands, Nordmalings,
Rathans och Näsby hamnar, der särskild tullbevakning finnes
anställd, ankomma och som äro lastade med spanmal, mjöl,
salt och andra egentliga lifsförnödenheter, som äro till inför¬
sel lofgifna, mätte få inklarera och lossa lasten i de hamnar
dit de äro destinerade, de må tillhöra hvilken nation som
helst och komma vare sig ifrån in- eller utrikes ort; samt
att fartyg, som på någon af dessa platser intagit last på in-
eller utrikes ort af landets produkter, träd, tjära och jern,
måtte derstädes få utklarera och der få erlägga alla umgäl¬
der både till Tullverket och Städerna, utan att som hittills be¬
höfva göra detta vid en flera mil aflägsen Stapelstads Tull¬
kammare. Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 4 November 1856.
P. Mattsson,
fr. Wester-Norrlands Län.
Härmed förenade sig Pehr Ostman från samma Län.
Sedan motionen blifvit uppläst, och Eric Larsson fr. Wester-
Norrlands, Johan Westermark och Grustaf Grlad från Wester¬
bottens, Johan Erik Rutström, Anders Andersson Bäckström
och Herrman Jönsson Öbom från Norrbottens, samt Nils
Persson från Kalmar Län förenat sig med motionären, yttrade:
Håkan Pettersson från Blekinge Län: »Afven jag bi¬
träder motionen, dock under förbehåll, att den förändring i
Seglations-ordningen, hvarom fråga blifvit väckt, må jemväl
för Sveriges sydligare kustorter vinna tillämpning.»
Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län: »Då
jag icke inser, hvarföre ej fäderneslandets alla kustorter, der
sjöfart idkas, må tillgodonjuta de fördelar, som af förslaget,
om det bifalles, äro att förvänta, instämmer jag, under nyss¬
nämnda tillägg, i Pehr Mattssons motion.»
Diskussionen afbröts för emottagande af de Kongl. Maj:ts
Nådiga Propositioner och Skrifvelser, som, efter hvad Talman¬
nen tillkännagaf, komme att från Kongl. Maj:t till Ståndet uti
detta plenum öfverlemnas.
§ 5-
Efter skedd anmälan, inbeledsagades af flere utaf Stån¬
dets Ledamöter Herr Stats-Rådet, Kommendören af Kongl.
94
Den 5 November.
Nordstjerne-Orden, N. P. Wallenstéen, hvilken, på Kongl,
Maj:ts Nådiga befallning, till Ståndet aflemnade Kongl. Maj:ts
nedan uppräknade Nådiga Propositioner och Skrifvelser till Ri¬
kets Ständer nemligen:
Propositioner:
l:o Angående vissa ändringar i nu gällande stadgan-
den om utskrifningssättet och inrättningen af allmänna bevä¬
ringsmanskapet.
2:o. Angående upphörande af det från Rotehållarne eller
Soldaterne vid indelta infanteriet nu utgående bidrag till sol¬
datbeklädnadens anskaffande och underhållande.
3:o. Om upphörande af fourage-passevolans-afgiften vid
beridna rusthålls-regementena.
4:0. I fråga om beräkningsgrunden för salpcterhjelpens
utgörande inom en del af Södermanlands län.
5:o. Om dispositionen af 6 st. holmar i Götheborgs och
Bohus Läns skärgård.
6:o. Om utbyte af Länsmansboställena Mellby och Näsby
mot kronoskattehammanet Bredinge på Öland.
7:o. Om upplåtande af mark å kronoparken Råda ås i
Skaraborgs Län för en vattenledning till staden Lidköping.
8:o. Om försäljning af f. d. landshöfdinge-residens-tom-
terna i staden Piteå med å dem befintliga byggnader;
och Skrifvelser:
9:o. I anledning af förre Myntmästaren Assessoren Gran-
dinsons underdåniga ansökning om ersättning för förlorade
boställsrum.
10:o. I anledning af åtskilliga utaf Rikets Ständer vid
sistförflutna Riksmöte föreslagna lagförändringar.
ll:o. Om förordnande af en Statsråds-Ledamot i afseende
på handläggningen af vissa i Riksdags-Ordningens 36 och
42 §§ omförmälda Riksdagsärenden.
Sedan Talmannen förklarat, det högstberörde Kongl. Pro¬
positioner och Skrifvelser skulle af Ståndet i grundlagsenlig
ordning behandlas, samt anhållit, det Herr Stats-Rådet och
Kommendören behagade till Kongl. Maj:t frambära uttryck af
Bondeståndets undersåtliga vördnad och tillgifvenhet, af-
trädde Herr Stats-Rådet, på öfrigt sätt utbeledsagad af flere
utaf Ståndets Ledamöter.
§ 6.
Fortsattes den, enligt hvad ofvan förmäles, påbörjade,
men, af den i nästförutståendo § upptagna anledning, afbrutna
diskussion, i följd af Pehr Mattssons från Wester-Norrlands
Den 5 November.
95
Län motion, angående förändring i Kongl. Seglations-Ordnin-
gen af den 15 Maj 1843; och yttrade dervid:
Per Nilsson i Espö från Malmöhus Län: »Jag biträder
så till vida motionen, som jag önskar, att den friare kustfart,
som i densamma endast för vissa nordliga hamnar blifvit
föreslagen, må utsträckas till alla sådana hamnar i Riket, der
tullbevakning är eller kan blifva anställd.»
Sedan Nils Svensson från Christianstads, David Anders¬
son, Anders Gudmundsson och Anders Nilsson från Hal¬
lands, Jöns Persson från Blekinge och Erik Johan Rudberg
från Kalmar län, med fl. af Ståndets Ledamöter, förmält sig,
under de af Lars Rassmusson och Per Nilsson gjorde för¬
behåll, instämma i Pehr Mattssons motion, blef densamma, på
flere Ledamöters begäran, bordlagd.
§ 7-
Af Anders Persson från Alalmöhus Län ingafs en så ly¬
dande motion:
»Vördsamt Memorial.
Ibland de fördelar, som jernvägarne beredt uti de länder,
der sådana blifvit anlagda, har den lättade afsändningen af
brefposterna visat sig vara af en synnerligt välgörande ver¬
kan, icke endast för allmänna styrelsens och förvaltningens
gång, utan äfven för handeln och rörelsen. Det är således
att hoppas, det äfven vårt land, om det lyckas att mera all¬
mänt åstadkomma jernvägar, skall komma i åtnjutande af dessa
fördelar: och det synes mig tillhöra Regeringens omsorg, att i
den mån jernvägar blifva i några orter färdiga, söka så ordna
post-afsändingen derinom, att den kan ske med den skynd¬
samhet och mindre kostnad, som jernvägs-transporterna er¬
bjuda.
Då nu jernvägen mellan Malmö och Lund blifvit färdig
och upplåten till allmänt begagnande, får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte, jemte frambärandet af
den åsigt, att i allmänhet der jernvägar, vare sig
genom Statens eller enskildes försorg blifva an-
lagde, sedan de till allmänt begagnande upplåtits,
tillfället bör af Postverket begagnas till brefs och
paketors afsändande å desamma, i underdånighet
hemställa, det Kongl. Maj:t, med anledning af
jernvägens öppnande mellan Lund och Malmö,
måtte anbefalla General-Poststyrelsen, att besörja
postens afsändande mellan dessa orter på jern¬
vägen.
Jag anhåller om denna min motions remitterande till
96
Den 5 November.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, med uppmaning att
så skyndsamt som ske kan med utlåtande deröfver till Riks-
Stånden inkomma.»
Stockholm den 3 November 1856.
Anders Pehrsson
från Malmöhus län.
Sedan motionen blifvit uppläst, remitterades densamma
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottet.
§ 8.
Nils Hansson från Christianstads län inlemnade följande
motion:
»Ödmjukt Memorial.
Som det för fosterlandets vänner å ena- sidan är en gläd¬
jande företeelse att se huruledes, inom vårt kära fädernes¬
land, år ifrån år, betydliga landsträckor, som våra förfäder
ansågo för oländiga och alldeles odugliga, men som nu af den
idoge odlaren äro förvandlade till en fruktbärande mark, så
måste man å andra sidan högeligen beklaga, att mången drif¬
tig och företagsam man förlamas, ja ofta nog helt och hållet
förhindras, uti denna så prisvärda verksamhet, till följe af för¬
åldrade, men ännu i lagen qvarstående stadganden, hvilka en¬
dast tjena ogena grannar till förevändning att omintetgöra
verkeligt nyttiga och lönande odlingsföretag. Ett enligt min
och säkerligen mångas erfarenhet numera i allo olämpligt
lagstadgande förefinnes uti Byggninga-balkens 4 kapitel 2 §,
angående afloppsdikcn, som böra läggas af oskift mark; enär
de deri föreskrifna dimensionerna på ett sådant dike äro allt¬
för otillräckliga, derest detsamma skall kunna motsvara det
dermed åsyftade ändamål å sidländt och vattensjuk mark.
Af denna anledning vågar jag vördsamt föreslå följande
förändrade ordalydelse i ofvanbemälte lagrum, nemligen:
Afloppsdike böra läggas af oskift mark minst 3
alnar bredt, 1| aln djupt samt 1 aln på bottnen;
men i händelse för odlingens verkställande erfor¬
dras större diken, må sådana läggas till den bredd
och det djup, som för ändamålets vinnande äro
nödiga, och vare i sistnämnde fall de, som äro
delaktige i marken, alla skyldiga deltaga i dikets
nygräfning och underhållande, enhvar i den mån
han deraf kan anses draga nytta.
Åsämjas de ej härom sjelfve, då bör det af
kompromiss bestämmas huru mycket hvar och en
bör dertill bidraga.
Den o November.
97
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhåller jag ödmjukligen.»
Stockholm den 3 November 1856.
N Hansson.
Efter det berörda motion blifvit uppläst, blef densamma
till Lag-Utskottet remitterad.
§ 9-
I anledning af Johan Lekbergs från Nerikes Län på bor¬
det hvilande motion om upphäfvande af Kongl. Förordnin-
garne den 19 December 1827 och den 13 Juli 1853, angå¬
ende hemmansklyfning och jordafsöndring, uppstod diskussion,
dervid sig yttrade:
Anders Petter Andersson från Östergöthlands Län skrift¬
ligen:
»Hufvudsakligen instämmande i den af Ståndsbrodren
Lekberg väckta motion om upphäfvande af alla hinder i lagar
och författningar för hemmansklyfning, hvilken motion jag
anser grundad helt och hållet på billighet och rättvisa, vill
jag, för min del, endast dertill lägga, att då Lekberg dervid
påpekat ingrepp i eganderätten och de olyckliga följder, som
deraf uppkomma, nemligen: landsflykt, sedeförderf, stattorpare-
system m. m., han icke erinrat, att det just är denna lag om
hemmansklyfningen, som vållar att tusentals menniskor snart
sagt årligen utströmma från Riket, lemnande den fädernetorfva.
som sett dem födas, för att i främmande länder nedlägga de
krafter, sorn så väl behöfts för fosteijorden. Häraf har också
händt att större, högst vigtiga arbeten, såsom jernvägar, sjö-
aftappningar, större byggnadsföretag i alla delar blifva mer och
mer omöjliga att utföra, samt arbetslönen stiger öfver höfvan.
Den så ofta framkastade satsen, att innehafvaren af en mindre
jordlägenhet nödvändigt vore beroende af en binäring, såsom
handtverk eller dylikt, synes nu också vara håfven, enär
dagspenningen på de flesta ställen stigit till 2 å 3 R:dr och så¬
lunda bör anses utgöra den bästa binäring. Jag instämmer i
Lekbergs motion.»
Olof Larsson från Gefleborgs Län, likaledes skriftligen:
»Det uti sistlidna Plenum väckta förslag, åsyftande att
tillvägabringa ett stadgande, hvarigenom man vinner rättighet
till en obegränsad hemmansklyfning, kan jag icke biträda,
och skälen derföre skall jag så kort som möjligt söka åda¬
galägga.
Utan att tilltro mig ega kännedom derom, huruvida Lag¬
stadgandet i afseende på hemmansklyfning är ändamålsenligt
för alla orter inom Riket, eller icke, får jag dock tillkänna-
7
98
Den 5 November.
gifva, att mig veterligt ingen missbelåtenhet med denna Stadga
försports inom min hemort. Man har ansett det vara en
nödvändighet, att en gräns finnes stadgad för liemmansstyck-
ningen, på det jordbruket må ega ett skydd emot den van¬
makt, som i annor händelse vore att befara.
Motionären har väl sökt visa, att jordbrukets framåtskri¬
dande och den dermed åtföljande välmågan skulle betydligt
främjas genom en vunnen rättighet att få stycka sina hem¬
man i huru små lotter som helst; men någon förmån i en
sådan rättighet har icke kunnat inses i min hemort, helst som
det visat sig att egare med större, eller väl besutna hemmans¬
delar åstadkommit de största odlingar, och således, i propor¬
tion till de mindre väl besutne, långtmera främjat jordbrukets
utvecklande och det allmänna bästa.
Om en obegränsad hemmansklyfning i verkligheten vore
ledande till ernående af de fördelar, motionären antydt, så
skulle man kunna skatta allmogen i det Län, der denna fri¬
het från äldre tider tillbaka varit tillåten för de lyckligast
lottade, men jag tviflar högeligen, att befolkningen inom detta
Län kan anses vara i en bättre ekonomisk ställning, än all¬
mogen i Rikets öfriga Län, och jag styrkes så mycket mera
i denna tro som erfarenheten visat, att ingen allmoge i Rikets
öfriga Län har funnit sig så nödgad, som denna, att utvan¬
dra kring alla Rikets orter för att betinga sig arbetsförtjenst
och såmedelst förskaffa sig brödet, och svårligen torde det
kunna nekas att icke den till ytterlighet utsträckta hemmans-
klyfningen varit bidragande till detta menliga förhållande.
Det tyckes äfven ligga i sakens natur, att sedan med ti-
dernes längd hemmansstyckningen gått till den ytterlighet att
egarne till hemmansdelarne blefvo mera att hänföra till hvad
man kallar backstugusittare, än verkliga hemmansegare, så fal¬
ler sig klart, att en större vanmakt inträder, arbetsförtjensten
blir hämmad, och den arbetande klassen sättes i långt mera
trångmål att kunna förskaffa sig arbetsförtjenst.
Deremot finner man att i de orter, der en mera samman¬
hållning i hemmansklyfningen egt rum, så finnas arbetsför-
tjenster i större skala, och i afseende på välståndet i allmän¬
het visar det sig fördelaktigare. Fördenskull tror jag, att
den nuvarande lagbestämmelsen, långt ifrån att vara skadlig,
tvärtom bidragit dertill att jordbrukaren hitintills, med alla de
svåra bördor, han är underkastad, förmått rädda sig från en
total undergång.
Den moraliska rättvisa, som blifvit antydd ligga deri, att
man bör ega rättighet att köpa och sälja huru litet och huru
mycket man vill, är visserligen vacker, men om man genom
Den 5 November.
99
tillvägabringandet af denna rättvisa skulle äfventyra att häm¬
ma jordbrukets utvecklande och undergräfva det allmänna
beståndet, så blefve denna rättvisa sannerligen allt tor dyrköpt.
Man kan icke neka, atk det väckta förslaget i moraliskt
afseende har ett godt syfte, men måhända, om man i detta
fall ansett sig böra taga steget fullt ut, så torde det icke va¬
rit afvikande från en kristlig rättsgrund, om det blifvit på¬
yrkad en återgång till de allraälsta lagorna, som påbjödo ett
klangår för livart 50:de år, då egendomen med undantag af
en del inom stadsmurarna, skulle fördelas lika mellan folket;
men jag tror äfven, att ett sådant förslag icke skulle kunna
bringas till antagande af nuvarande Rikets Ständer, icke heller
kan jag anse någon framtida nytta dermed skulle vinnas. Ty
de ögonblickliga fördelar, som derigenom åstadkommes, voro
nästan så skenbara, som de, hvilka en obegränsad hemmans-
klyfning kan tillskynda. Om man i första hand hade en vin¬
ning, så ånge man erfara motsatsen i längden.
Då jag, utan att på långt när hafva så grundligt som sig
bordt, visat förslagets oantaglighet, har jag dermed icke velat
förhindra förslagets antagande i de orter, der en obegränsad
hemmansklyfning finnes önskvärd, och der en sådan hemmans-
styckning med fördel kan tillämpas: icke heller har jag förbi-
sedt de olägenheter, som förärlledts genom lagens stadgande i
afseende på jordafsöndring. Om man kunde få detta stad¬
gande så utsträckt, som motionären åsyftat i afseende på hem¬
mansklyfning, så tror jag, att stora olägenheter skulle blifva
undanröjda. Men som jag fruktar, att man icke för närvarande
kan vinna framgång med en så stor förändring, så inskränker
jag mig till det yrkande, att minimum af det jordomfång, som
nu finnes bestämdt i jordafsöndringsstadgan, måtte åtminstone
nedsättas till hälften.
Att detta mitt anförande måtte få åtfölja Ståndsbrodren
Lekbergs motion till vederbörligt Utskott anhålles!»
Daniel Danielsson från Jönköpings Län: »Jag har be¬
gärt ordet endast för att härmedelst anhålla om bordläggning
af det utaf Olof Larsson nu upplästa anförande.»
Anders Eriksson från Elfsborgs Län, skriftligen:
»Man bör icke tänka sig annat, än att välmening legat
till grund för Kongl. Kungörelsen af den 13 Juli 1853, rörande
hemmansklyfning; men likväl har häruti ej allenast kommit att
inrymmas ett starkt ingrepp i eganderätten, som är menni-
skans heligaste dyrbarhet, utan äfven vid praktiserandet har
mött sådana hinder, som icke kunna öfvervinnas utan ändring
och rättelse i Förordningen, hvilket tydligen blifvit uttaladt
och bevisadt vid de sammankomster, som Konungens Befallnings-
100
Den 5 November.
hafvande inom hvarje Län hållit för undersökning af, huruvida
mindre hemmansdelar än Jrdels mantal kunde utgöra besutenhet
efter 1827 års Förordning. Att bestämma besutenhet genom en
lag, är lika onaturligt, som att föreskrifva tvångsåtgärder för
köpare och säljare, emedan i förra fallet företer sig, att den
ene kan vara besuten och lycklig med hundradetals mindre än
en annan, och i sednare tallet måste staten, som åtagit sig
förmynderskapet, tillhandahålla löseskillingen, ifall ingen kö¬
pare infinner sig, som har vilja och förmåga att inlösa den
obesutna hemmansdelen.
De skäl, som så ofta blifvit framhållna mot den friare
handeln af fastighet, äro hufvudsakligen att förvara Kronans
rätt, hvilka skäl äro så i ögonen fallande örigtiga, att man
icke ens kan tänka sig en sådan händelse, att den ärfda eller
inköpta mindre hemmansdelen icke vid försäljning uppgår till
det belopp, hvartill den för året kontribuerar, och då staten
å denna löseskilling eger och bör ega förmånsrätt, så är klart
att aldrig någon förlust för staten kan i följd af hemmanets mer
eller mindre klyfning uppkomma; och derigenom att hemmans¬
delen icke mäktar betala de till staten och samhället utgående
onera, visar det sig, att han varit för sin egare obesuten, och såle¬
des på naturlig väg måste falla i den mäktigarcs hand, utan
andra föreskrifter genom lag-bestämmelser. Att genom dessa
smärre fördelningar åfjord mindre arbetskrafter blifva att tillgå
för den större jordegaren eller possessionaten, är lika falskt
som det föregående, helst man har en friskare arbetspersonal
att tillgå i dessa vid fäderneslandet fästade sjelfständige små-
lottsegare, hvilka alltid genom arbete hos andra måste söka
sin hufvudsakliga bergning, än man har af den slafviske stat-
och backu-stugosittare samt inhysespersonalen, hvilka endast
såsom djur kunna framtvingas att vara nyttige medborgare.
Betraktar man åter saken utur politisk synpunkt, så företer
sig ganska klart, att ju mera man kan hafva folknumerärn
inom sjelfständighetens skrankor, desto mindre har man att
befrukta det ofta framhållna spöket socialismens eller paupe-
rismens öfverhandtagande; och skulle Rikets krafter behöfva
anlitas mot yttre våld, så är solklart, att hvar och en, som
besitter egen torfva, strider derför med enthusiasm, då deremot
den löse personen anser likgiltigt hvilken makt som regerar lan¬
det. Det torde derföre vara hög tid att behjerta, det icke
våra lagar må blifva en orsak till landets olycka och för¬
derf, hvartill redan ett starkt förebud företer sig i den större
utvandringen till aflägsnare länder, hvarigenom Riket, som är
mycket underbefolkadt, icke blir i tillfälle att åstadkomma de
förbättringar i flerfaldiga afseenden, som tiden så högt på¬
Den 5 November.
101
kallar, för att icke stå för långt efter andra civiliserade länder.
På dessa och fyrfaldiga onämnda skäl, vågar jag underställa,
om icke så väl Kongl. Förordningen af den 13 Juli 1853, sorn
Förordningen af år 1827 rörande hemmans-klyfningen måtte
upphäfvas, och handel af jord helt och hållet frigifvas; men
skulle ett sådant steg ännu icke synas vara tidsenligt, så
torde det få förblifva vid det stadgande som 1827 års hem-
mans-klyfnings-förordning innefattar, dock med den ändring,
att sådana lotter måtte få köpas och behållas med åsatt hem-
manstal, som äro medgifna uti 1827 års afsöndrings-förord-
ning att från hemman på viss tid eller för alltid, afsöndra;
dock, torde härvid böra stadgas någon gräns för hemmanets
brutna tal, att icke för mycken svårighet för skattskrifnings-
och uppbördsverken kommer att uppstå.
Om remiss af denna min motion till Lag-Utskottet an-
hålles»:
och hade Lars Ggustaf Andersson från Elfsborgs Län samt
förre vice Talmannen Per Eriksson, Anders Jönsson och
Olof Olsson i Slängserud från Wermlands Län uti Anders
Erikssons berörda motion sig förenat.
Paul Fritz Mengel från Upsala Län: »Ehuru det af
Olof Larsson upplästa anförande redan blifvit hegardt på
bordet och således icke i detta plenum lärer komma att till
vederbörligt Utskott remitteras, torde det likväl tillåtas mig,
att, i anledning deraf, nu yttra några ord. — Icke utan för¬
våning har jag hört, att i detta Stånd skiljaktiga tankar före¬
finnas i afseende å rättigheten att besitta jord. eller att tvifvel
skulle kunna uppstå derom, att man icke finge förvärfva och
behålla huru liten jordtorfva som helst, — något, sorn. efter
mitt förmenande, dock synes för enhvar innefatta en så obe¬
stridlig rättighet, att tvifvelsmål derom icke med skäl borde
ifrågakomma. Jag finner det, af sådan anledning, lika för¬
vånande, att vi uti en, efter min föreställning, så enkel sak
redan ega en ganska vidlyftig lagstiftning, om jag minnes
rätt, icke mindre än fem olika författningar, alla angående
hemmansklyfning och jordafsöndring; men så är det: ju mera
man söker lagstifta för att inskränka den naturliga rätten, i
desto större virrvarr råkar man, och desto flera författningar,
måste ock utfärdas; ty dessa idkeliga jemkningar att taga
från det ena hållet och lägga till åt det andra, utgöra icke
annat än fruktlösa bemödanden att med en orättvisa hindra
en annan. Antager man emellertid, att hvad som är rättvist
äfven är nyttigt, så skall lagstiftningen angående hemmans¬
klyfning och jordafsöndring blifva ytterst enkel. Då jag nu
anser hvarje af lagstiftningen upprest hinder för jordegendo¬
102
Den 5 November
mens klyfning eller afsöndring vara stridande emot den na¬
turliga rätten och följaktligen orättvis, så önskade jag att
Bondeståndet måtte, såsom allmän regel, uttala den grund¬
sats, att enhvar är berättigad att, på bästa sätt, försörja
sig och de sina på så liten eller stor jordrymd, som helst.’)
Med Mengel instämde Jöns Persson från Blekinge, -Nils
Nilsson från Nerikes och Efraim Larsson från Elfsborgs
Län, jemte många af Ståndets Ledamöter.
Per Sahlström från Stockholms Län: »Jag delar desto
hellre de af Mengel nu uttalade åsigter, som jag finner dessa
icke allenast rättvisa och billiga, utan ock öfverensstämmande
med dem, jag sjelf hyser och vid flera tillfällen, efter hästa
förmåga, sökt förfäkta. Jag har ock uti denna fråga, som
nu utgör föremål för öfverläggning, uppsatt en egen motion, men
då jag ännu icke hunnit att deraf taga afskrift och motions
ingifvande i tvenne exemplar lärer utgöra ett oeftergifligt
vilkor för rättighet till dess inlemnande, förbehåller jag mig
att, vid annat tillfälle, få närmare utveckla mina tankar i
ämnet.»
Olof Olsson i vestra Olsäterstorp från Wermlands Län
skriftligen:
»Ali Lagstiftning hör vara sådan, att den kan utan vissa
medlemmars i samhället uppenbarliga lidande efterlefvas och
af Domaremakten utan samvetsagg vid förefallande tvister
tillämpas. Detta är likväl icke fallet med 1827 års nådiga
förordning om Hemmansklyfning och Jordafsöndring. Jag
har ämnat vid detta Riksmöte väcka motion om förändring
uti nämnde författning. Och ehuru nu hufvudsakligen före¬
kommen af Ståndsbrodren J. Lekberg, som upptagit brödren
T. Linds motion vid sistlidne Riksdag, rörande detta ämne,
hvaruti jag instämmer och önskar motionen all framgång,
vill jag såsom tillägg yttra min tanka och vågar föreslå full¬
komlig omarbetning af nämnde Förordning i så liberal anda,
att hvar och en, som med full eganderätt besitter sin egen¬
dom, må ega frihet att derifrån afsöndra huru liten del som
helst, vare sig med visst åsatt mantal, eller afsöndringar; de
sistnämnda böra dock endast upplåtas på viss tid, högst 50
år, efter hvilkas förlopp de böra återgå till hemmansdelen mot
skälig lösen, icke såsom nu är föreskrifvet, alldeles för intet.
Ty då andemeningen uti nu gällande berörde Förordning måtte
antagas vara, att endast ouppodlad jord finge från hemmans¬
del afsöndras, så ligger efter min tanka en stor orättvisa
äfven deruti, att den, som köpt och upparbetat en oländig
mark och genom svett och möda bringat densamma till bör¬
dighet, skall lemna den ifrån sig för intet. Denna bestäm¬
Den 5 November.
103
melse är ock så hårdt skarpt, alt förord och aftal derpå icke
få inverka.
Vid utfärdandet af berörde Förordning med sedermera
gjorda tillägg måtte en särdeles stor farhåga blifvit hyst, att
jorden skulle blifva för mycket sönderstyckad, slutligen ingen
burgen lemnad, och staten icke kunna utfå sin skatt afjorden.
Men om blott de bestämmelser vid afsöndringar »bibehållas»,
att odalåker och äng icke få afsöndras, att vid öfverlåtelse
till annor man lägenheten får bördas af skatte-egaren, och
att årlig afgäld skall för afsöndrad lägenhet erläggas, så böra
dessa farhågor försvinna.
Med ordet obesuten hemmansdel måtte menas, att den
är så liten, att egaren ej derpå kan föda sig och de sina.
Om så sker, att en mindre lottegare i ett hemman icke kan
berga sig, så är ju klart, att han nödgas sälja sin lilla lott,
och då står det ju den större jordegaren fritt att köpa. Nå¬
gon annan olägenhet och skada kunna härigenom aldrig drabba
en större jordegare af en mindre, än den, att om den mindre
jordegaren göres oberoende af den större och får rätt att
sälja till hvem som helst, så får han hvad hans egendom
är värd, och detta kan ej vara mer än billigt och rättvist.
Och den, som ej vill sälja eller afsöndra något från sin hem¬
mansdel, är ju dertill icke tvungen.
Jag vill i korthet redogöra för huru förhållandet är med
afsöndringar i mitt kommittentskap och hela öfra delen af
Wermland: der finnas i de vidsträckta slcogarne ganska
många afsöndringar, men få, som öfverensstämma med för¬
fattningarna, sådana de nu äro. Många om författningarne
okunnige hafva köpt och köpa ännu mindre afsöndringar på
viss tid. Så länge den, som upplåtit jorden lefver och eger
egendomen, får den olagligt afsöndrade lägenheten vanligtvis
bibehållas, men om denne dör, eller säljer sin egendom, så
är numera allmänt vanligt, att den nya egaren anser sig som
arfvinge och bördeman till den mindre bemedlade förpant-
ningsegarens välfångna egendom.
Jag har så mången gång med grämelse hört förpant-
ningsegares grundade klagan, sett deras och deras hustrur
och barns tårar sedan de med stora uppoffringar genom en
för dem vidlyftig och kostsam rättegång, som medtagit alla
familjens tillgångar (ty till en början kan ingen öfvertyga
dem derom, att en så onaturlig lag finnes), fått besked om
den hårda behandlingens laglighet.
Jag kan icke heller förtiga, att jag hört flere aktade
domare yttra, att de med ovilja tillämpa det stränga lagbu¬
det, och derföre, om det finnes utvägar, anse sig böra söka
104
Den 5 November.
kringgå detsamma. Oeh de hafva sålunda uttalat sin förka¬
stelsedom öfver författningen, rörande hemmansklyfning och
jordafsöndring.
Man klagar i Wermland ej utan skäl öfver den årligen
tilltagande benägenheten hos arbetare af båda könen att
utvandra på arbete, dels till brödrariket Norrige och dels till
andra län inom Riket. Och man befarar, att den mindre be¬
medlade arbetsklassen nalkas ett upplösningstillstånd och våra
utgifter till fattigförsörjningen hota att öfverstiga våra krafter;
allt detta onda anser jag till en stor del härleda sig från felak¬
tigheten i nämnde författning, och man bör ej allt för myc¬
ket undra på att den, som genom lagbud saknar utsigt till
framtida bergning inom egna landamären, i sin hopplöshet
söker utkomma på andra orter; ty han förfaller allt mer oeh
mer i liknöjdhet och sedeslöshet oeh lefver blott för dagen
sedan han, som sagdt är, blifvit öfvertygad derom, att han
aldrig med laglig rätt kan blifva egare af en egen torfva jord,
derpå han kunde bygga sig ett näste, som, om lian dertill
egde rätt, skulle blifva af honom högt värderadt och betydligt
inverka på moral och sedlighet. Och ingen lär kunna för¬
neka den sanning, att ett eget hem och tak öfver hufvudet,
om än aldrig så tarflig», äro upplyftande för tankan.
Om remiss af detta anförande till vederbörligt Utskott
anhållesl»
Johannes Linder från Skaraborgs Län likaledes skrift¬
ligen: »Med tacksamhet instämmande med motionären vill
jag endast göra den erinring, att, då den Kongl. Förord¬
ningen af den 13 Juli 1853, om hemmansklyfning, blef kun¬
gjord i Rikets kyrkor, gick en isande förskräckelse genom
nationen, det vill säga, den mindre bemedlade delen af natio¬
nen, som derigenom såg sig dömd att frångå icke allenast
de mindre hemmansdelar, som den kunnat förvärfva eller fått
i gåfva, utan äfven dem, som man har ärft. Derutöfver: hvad
trassel och obehag har icke denna Nådiga Förordning föror¬
sakat vid domstolarne, och hur mycken kostnad har den icke
åbragt enskilda personer, då de sökt att lagfara med sina
handlingar. Nu kommer jag till det förhatliga ordet »obesu-
tenhet»; ett sådant ord kunde vara på sin plats för någon
längre tid tillbaka, då, genom pest eller krig, folket i landet
var så förminskadt, att det hmns flera hemmansdelar, än det
fanns personer, som kunde bruka dem, och det således var
fara för ödesmål. Men huru passar detta ord i vår tid, då
det icke finnes så många hemmansdelar, som det finnes per¬
soner, hvilka både mäkta att förvärfva, samt vilja och kunna
bruka dem och berga sig derpå? Och då Svenska folket
Den 5 November.
105
numera vunnit större insigt i jordbruket och andra närings¬
grenar, är det min fasta öfvertygelse, att i vår tid kan man
både kallas besuten och vara besuten på huru liten hemmans¬
del som helst, endast man icke af den lagstiftande makten
blifver förnekad att besitta den, ty då först, när man icke
får bebo och besitta den jordlapp, man ärligen åtkommit, då
är man obesuten, och detta är beklagansvärd!
Förhoppandes att Riksens Högloflige Ständer och dess
Lag-Utskott fästa synnerlig uppmärksamhet vid detta förhål¬
lande, utbeder jag mig att denna erinran måtte få vara
motionen följaktig till Höglofliga Utskottet!»
Nils Svensson från Jönköpings Län: »Jag har förut för¬
enat mig uti den af Lekberg afgifna motion, och finner det
högeligen orättvist, om man ej skulle få besitta och bruka
den jord, man köpt, eller med annat laga fång åtkommit,
äfven om denna vore till sin rymd aldrig så ringa. Hvad
jag, uti förevarande fråga, synnerligen skulle vilja framhålla,
är det obilliga uti bestämmelserna, som, i nu gällande för¬
fattningar om hemmansklyfning och jordafsöndring, finnas
meddelade angående besutenhet. Såsom vilkor för denna
stadgas val, att ett hushåll af minst tre arbetsföra personer,
förutom ett uppgifvet antal kreatur, skola af hemmansdelen
hafva sitt underhåll: men hvartill tjena dessa bestämmelser?
Eller månne Staten äfventyra r att af en, äfven till omfånget
ringa jordbit, icke utbekomma tillbörlig afgäld derför, att
samma jord förmår underhålla endast ett mindre antal per¬
soner och kreatur, än det i författningen uppgifna? Visserli¬
gen ej: ty en mindre jordrymd, väl och omsorgsfullt odlad
af en eller två personer, lemnar i många fall mera afkastning,
än en större jordrymd, mindre omsorgsfullt uppodlad eller
skött, om också af flere. En dräng gör t. ex. besparingar
af sin lön under tjenstetiden; huru obilligt att lagstiftningen
skall förmena honom att göra denna besparing fruktbärande,
medelst inköp af ett jordstycke, genom hvars odlande han
sannolikt, efter hand, skulle hafva beredt sig bergning. En
fabrikant på landet anses besuten på ej större jordrymd, än
som för hans fabriksbyggnad erfordras; men afkomst af fa-
briksrörelse, såsom beroende af skiftande konjunkturer, måste
för egaren i allmänhet anses mera osäker än den inkomst,
hvilken genom jordens odlande erhålles. Jag är derföre af
den mening, att inskränkning i rättigheten att förvärfva och
besitta jord, dennas omfång må nu vara huru ringa som helst,
desto mindre bör finnas, som erfarenheten nogsamt ådaga¬
lagt, att mera omsorg i allmänhet egnas åt skötseln af en
mindre än åt en större jord-andel.»
10C
Den 5 November.
Per Nilsson i Espö från Malmöhus Län: »Sedan Olof
Larssons yttrande blifvit hegardt på bordet, afstår jag för
närvarande från att yttra mig i ämnet, under anhållan att
öfrige, rörande hemmansklyfnings-frågan i dag afgifna sär¬
skilda motioner oell anföranden, jemväl bordläggas.»
Petter Jonsson från Jönköpings Län: »Det är med an¬
ledning af Olof Larssons anförande, hvilket till dess innehåll
står i fullkomlig motsats till Lekbergs motion, som jag begärt
ordet. Jag vill nemligen till Olof Larsson hemställa, om han
icke skulle Anna sig föranlåten att återtaga samma anförande,
äfven om sådant ej kari ske i dag, eftersom det redan blif¬
vit begärdt på bordet. -Bondeståndet har i förevarande fråga
ett behof, och borde derföre vara af en gemensam tanka;
och det är ledsamt om de öfrige Stånden, hvilka nog ändå
torde komma att motsätta sig reformen, skulle till sådant mot¬
stånd hemta ökad anledning från de af Olof Larsson yttrade
åsigter. Vi gifva derigenom Medstånden vapen i händerna
emot oss sjelfve. Om, uti Olof Larssons hemort, Gefleborgs
Län, sådan välmåga i allmänhet finnes rådande, att enhvar
derstädes skulle vara i tillfälle förvärfva sig större jordegen¬
dom, så är ett sådant förhållande visserligen lyckligt; men
kunna de köpa mycket, äro de derför icke underkastade
tvånget att köpa litet; och jag finner således den åberopade
välmågan icke innefatta skäl att motsätta sig en reform, i
afseende å hvars genomförande Ståndet i öfrigt visat särdeles
enighet. I hufvudsaken är jag ense med Mengel, hvilken,
på ett enkelt, men synnerligen tillfredsställande sätt uttryckt
de åsigter, hvilkas tillämpning skulle innefatta ett kraftigt
medel till vårt älskade fosterlands förkofran. Ännu en gång-
uppmanar jag Olof Larsson att, efter närmare pröfning och
begrundande, återtaga sitt anförande, ty jag är förvissad, att
då frågan kommer till Utskottet, skola de Ledamöter, hvilka
tillhöra de öfriga Stånden, såsom skäl för afslag å vår begä¬
ran, likasom taga ordet efter Olof Larsson, hvilket de eljest
kunde fått leta efter.»
Förre vice Talmannen Per Eriksson från Wermlands
Län: »Jag får endast tillkännagifva, att jag fullkomligt delar
de uti förevarande ämne af Ståndsbrodren Mengel uttalade
åsigter.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Lii Lekbergs
motion och de yttranden, särdeles Mengels, hvilka i anled¬
ning deraf här blifvit afgifna, åsyftande obegränsad frihet i
afseende på rättighet att förvärfva och besitta jord, huru myc¬
ket eller litet som helst, instämmer jag fullkomligt, enär jag
Den 5 November.
107
anser de åsigter, som häröfver blifvit uttalade, hvila på en sann
rättsgrund.»
„ Nils Svensson från Christianstads Län:
»Oaktadt flere talare redan 37ttrat sig, och åtskilliga motio¬
ner angående hemmansklyfningen jemväl blifvit afgifne, hvilka,
med ett enda undantag, alla gå ut på den åsigt, som är min
egen, att nemligen fullkomlig frihet bör råda i afseende på
rättigheten att förvärfva jord, vill jag likväl öka motionärer-
nes antal, enär, i anseende till frågans synnerliga vigt, jag-
finner enhvar böra söka att efter bästa förmåga medverka
till densammas lösning.
De, hvilka motsätta sig hemmansklyfningen och på allt
sätt, genom utförande af den ena författningen efter den an¬
dra, vilja för den mindre bemedlade inskränka rättigheten att
förvärfva och besitta huru litet jord som helst,—tro de verk¬
ligen på allvar, att Gud skapade jorden för att den skulle be¬
sittas endast af några få? Orimligheten af en sådan åsigt lig¬
ger ju i öppen dag. Jag skall för närvarande ej vara vidlyf¬
tig, helst jag i ämnet redan uppsatt en motion, den jag nu vill
uppläsa; men jag kan icke underlåta att dessförinnan fästa
uppmärksamhet dervid, att i afseende å rättigheten att besitta
huru litet jord som helst, det synnerligast är den fattiges rätt,
som är i fråga. Utan att träda sanningen för nära, vågar
jag påstå, att fattigdom tillen väsendtlig del just uppkommer af
det inskränkande förbudet, ty af erfarenhet vet jag, att mån¬
gen i min hemort, (belägen ej aflägset från Danmark, dit ut¬
vandringar ofta ske) skulle hafva bergat sig väl, om han hem¬
ma fått behålla den mindre jordrymd, han antingen ärft eller
med besparda tillgångar kunnat förvärfva, och ej, såsom nu,
varit underkastad lösningsanspråk af grannen. De, hvilka
sålunda fått gå från sin jord, hafva kännt sig liksom utstötte
från samhället och ansett att detta, hvilket de likväl hvar i
sin mån sökt gagna, varit emot dem otacksamt. De hafva
alltså utvandrat från fäderneslandet för att söka sig ett an¬
nat. Kunna författningar, hvilka sålunda hafva till följd, att
mången verksam och driftig arbetare nödgas öfvergifva fä¬
dernejorden, ur någon synpunkt försvaras? Helt säkert icke.
Jag är öfvertygad, att af de författningar, hvilka under de sista
tio åren utkommit, ingen varit till sina verkningar så skadlig,
som förordningen angående hemmansklyfning och jordafsön¬
dring af den 13 Juli 1853, och det oaktadt den icke kunnat
rätt länge tillämpas. Ehuru, såsom nyss är nämndt, många
redan afgifvit motioner om dess upphäfvande, vill jag likväl
öka antalet af dessa motioner, ty jag är öfvertygad om den
tyngd, som en stark och enhällig opinion utöfvar.»
108
Den 5 November.
Nilsson Svensson uppläste härefter följande skriftliga an¬
förande:
»Ibland alla de författningar, som under det sista tiotalet
af år utgått från Regeringen, har, efter min tanka, ingen ver¬
kat så ingripande på den allmänna egande- och förvärfvande-
rätten, som Kongl. Förordningen om hemmansklyfning och
jordafsöndring den 13 Juli 1853. Denna författning är till sin
grundsats lika orättvis, som den vid sin tillämpning visat sig
vara förnärmande och olycksbringande för det stora flertalet
af folket, ty, orättvist måste det vara, att den, som ärft eller
köpt ett stycke jord, icke skall få behålla detsamma, antingen
det är större eller mindre. Förnärmande är det utan tvifvel
i hög grad, att egaren af det lilla jordstycket skall nödsakas
afträda detsamma emot en löseskilling, som icke ens beror af
hvad han sjelf betalt, utan af en invecklad värdering, hvars
grunder han i de flesta fall icke förstår: olycksbringande blif-
ver det alltid för den mindre bemedlade, som efter det han
med flit och omtanka lyckats sammanspara så mycket, att
han kunnat köpa sig ett litet eget hemvist, och der bosätta
sig, genast mäste gå ifrån detsamma utan hopp och utan ut¬
sigt, att för framtiden någonsin mera kunna förvärfva sig en
egen torfva. Hvad händer då‘? Jo, hans verksamhetsdrift
förlamas, han blir ledsen och slutligen likgiltig för sitt öde,
och faller med hustru och barn inom kort den allmänna fat¬
tigförsörjningen till last. Är han åter af naturen begåfvad
med en kraftigare vilja och större beslutsamhet, skall han utan
tvifvel genast besluta att utvandra från ett land, der han blif¬
vit så stjufmoderligt behandlad, för att söka sig ett hem, ett
hem, hvarest inga djdika inskränkningar lägga hinder i vägen
för hans framåtsträfvanden. Konseqvent tillämpad, skall denna
förordning i en icke aflägsen framtid föranleda dertill, att fler¬
talet, eller den mindre bemedlade delen af folket, blir antin¬
gen fattighjon, utvandrare, eller slafvar, under det jorden eges
af endast några få rike magnater. Att landets allmänna väl¬
stånd icke i något afseende kan vinna derpå, är naturligt.
Jordens delning har alltid varit och är ett bevis på tilltagande
välmåga bland folket: men dess sammandragning till större
egendomar tvertom. Af egen erfarenhet från den ort, jag
representerar, kan jag intyga, att de mindre jordbrukarne icke
allenast odla och förbättra sin jord vida mer, än de store
godsegarne, utan ock, att de äro vida mindre skuldsatte i
förhållande till den jord de ega. Då jordens fria delning och
disponerande således, efter mitt förmenande, är förenlig både
med rättvisa och det allmännas fördel, vågar jag föreslå föl¬
jande bestämmelser i detta hänseende:
Den 5 November.
100
l:o Att det må tillåtas enhvar, som på lagligt
sätt ärft eller fdrvärfvat jord af huru litet omfång
som helst, att derå få åsatt hemmantal, saint er¬
hålla uppbud och fasta utan att någon lösningsrätt
må få komma i fråga.
2:o Att det må tillåtas egare af hemman, att pä
viss tid upplåta brukningsrätt till större eller min¬
dre jordrymd åt andra personer mot de vilkor,
hvarom de kunna öfverenskomma, och att innehaf¬
vare af sådan lägenhet må ega rätt att få deras
kontrakt intecknadt, utan att förut behöfva under¬
ställa detsamma någon Embets-myndighets pröf¬
ning.
Om remiss af denna min motion till vedcrböiligt Utskott
anhålles!»
Stockholm den 31 Oktober 1856.
Nils Svensson
från Christianstads Län.
Med Nils Svensson förenade sig samtlige representanter
från de Skånska Länen, med undantag af Ola Månsson, som
yttrade:
-•■Afven jag delar de af Nils Svensson uttalade åsigter,
hvad afsöndring af jord angår, dock med den inskränkning,
att hvarken den, som från sitt hemman afsöndrar jord, eller
den, till hvilken sålunda afsöndrad lägenhet öfverlemnas, sjelfve
må få bestämma den afgäld, som af den afsöndrade delen
bör utgå, enär, i sådant fall, skattskyldig jord lätteligen skulle
kunna minskas.»
Olof Larsson från Gefleborgs Län:
»I anledning af hvad Petter Jönsson emot innehållet af
mitt skriftliga yttrande anfört, beder jag få erinra, att mitt be¬
rörda yttrande sannolikt blifvit missförstädt. Det är nemligen
hufvudsakligen endast i afseende å den obegränsade hemmans¬
klyfning, Lekberg i sin motion förordat, som jag från ho¬
nom varit af skiljaktig mening, och det dessutom blott så till¬
vida, att jag, på anförda grunder, funnit den obegränsade
frihet, han förordat, icke vara ändamålsenlig och gagnande
för min hemort, hvarest jag hittills aldrig försport klagan öf¬
ver de, rörande hemmansklyfning, utkomna författningar, un¬
der det jag på samma gång tydligt gifvit tillkänna, att jag
ingalunda ville förhindra förslagets antagande i de orter, der
obegränsad hemmansklyfning tilläfventyrs kunde finnas för¬
delaktig; hvarförutan min yttrade åsigt om jordafsöndring och
vilkoren derför varit ändå mindre från innehållet af Lekbergs
motion skiljaktig. Jag finner mig således icke böra återtaga
110
Den 5 November.
ifrågavarande yttrande, utan må det åtfölja samtliga motio¬
nerna i ämnet till Utskottet, för att derstädes gälla för hvad
det kan.»
Mengel: »Då Olof Larsson ej vill återtaga sitt anförande,
till hvilket steg jag likväl trodde, att han, af välvilja för oss,
litet hvar, skulle kunnat förmås, gick min förhoppning derom
i grund. Jag vågar försäkra Olof Larsson, att i de öfriga
Stånden, deras antal torde blifva tillräckligt stort, hvilka mot¬
sätta sig reformen, och får tillika erinra, att, i händelse vi
nu icke äro enige, vi möjligen torde komma att röna olägen¬
het deraf uti andra frågor. Sålunda torde jag vid detta till¬
fälle få i minnet återkalla den utgång, som en annan, för Bonde¬
ståndet likaledes vigtig fråga erhöll vid sista Riksdag. Samma
fråga angick väckt motion om åliggande för den s. k. privi¬
legierade jorden, eller säterier, samt afhyste rå- och rörshem¬
man, att deltaga i Prestgårds- och Tingshus-byggnad. Denna
fråga omfattades med synnerligt deltagande utaf flertalet af
Ståndets dåvarande Ledamöter, men äfven då fanns det en Le¬
damot, hvilken satte sig deremot, och motionen fann verkli¬
gen ej gehör. Ungefär på samma sätt, såvidt resultatet be¬
träffar, gick det med den motion angående hemmansklyfning
och jordafsöndring, hvilken sista Riksdag väcktes af Tobias
Lind från Götheborgs och Bohus Län. Motionen afgafs den
14 December 1853 och remitterades till Lag-Utskottet den
17 i samma månad, men det deröfver af Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten gemensamt affattade betän¬
kande, hvilket, med högst få modifikationer, afstyrkte bifall
till reformen, inkom icke till Ständerne förr än den 22 No¬
vember 1854, således nära ett år derefter. Riksdagen nal¬
kades då sitt slut och den öfver betänkandet förda diskussion
blef, troligen af denna anledning, äfven i detta Stånd temligen
knapphändig; hvarefter Rikets Ständer afläto i ämnet en un¬
derdånig skrifvelse, hvilken åter föranledde utfärdande af Kongl.
Kungörelsen den 20 Juli sistlidet år, angående tillägg till för-
fattningarne om hemmansklyfning och jordafsöndring. Nämnda
författning, hvars vacklande bestämmelser och föreskrifter långt
ifrån motsvarade den utsträckning af rättigheten, hvarpå an¬
språk blifvit framställde, var således, i denna fråga, hela re¬
sultatet af en hel Riksdags arbete. Det är fullkomligt rigtigt
hvad Petter Jönsson yttrade, att vi ej, genom skiljaktiga åsig-
ter i en så beskaffad fråga, som den förevarande, böra gifva
vapen i händer på våra motståndare. Ju mera enighet, desto
större torde vår förhoppning vara att uppnå syftemålet. Jag
vågar derföre uppmana till enighet, utan hvilken flertalets be¬
mödanden sannolikt skola blifva förgäfves.»
Den 5 November.
lil
Sedan ett betydligare antal af Ståndets Ledamöter instämt
med Mengel och äfven Talmannen tillfrågat Olof Larsson,
om han ville återtaga sitt skriftliga anförande, men Olof Lars¬
son, i anledning häraf, under hänvisning till hvad han sednast
i frågan yttrat, förmält sig obenägen att anförandet återtaga,
yttrade:
Petter Jönsson: »Jag vill tillägga endast några ord. Ehuru
till en stor del förekommen af Mengel, är jag det ännu mer af
Olof Larsson sjelf. Han förklarar, att han icke är allt för
mycket skiljaktig från de uti Lekbergs motion uttalade åsigter,
och i följd deraf lärer alltsammans möjligen vara å Olof
Larssons sida endast ett litet missförstånd, hvilket utan svå¬
righet torde kunna redas. Mengels upplysning om den ut¬
gång, som motionen angående säteri-jordens deltagande uti
Prestgårds- och Tingshusbyggnad vid sista Riksdag erhöll,
är fullkomligt rigtig, och jag minnes ganska val, att det val¬
en vid denna Riksdag icke tillstädesvarande Länskamrat till
mig, hvilken motsatte sig motionen. Jag återkommer till
ämnet och tillåter mig att förnya min vänliga anhållan till
Olof Larsson, att, efter närmare besinnande, antingen återtaga
sitt skriftliga anförande, eller söka att ställa det i så nära öf¬
verensstämmelse som möjligt med Lekbergs motion.
Diskussionen förklarades slutad; hvarefter, enligt derom
af flere Ledamöter framställd begäran, ofvan intagna motioner
och anföranden i hemmansklyfnings-frågan bordlädes.
§ 10.
Nils Andersson från Christianstads Län uppläste följande
motion:
»Vördsamt Memorial.
Oaktadt så ofta Rikets Ständers uppmärksamhet blifvit
fästad på det fortfarande orättvisa förhållandet, att skyldig¬
heten till byggnad och underhåll af Tings- och Fånghus en¬
dast finnes ålagd en del hemmansegare, fastän alla, som i
Häradet bo, hafva deraf behof och nytta, har ingen rättelse
deri kunnat vinnas, och jag anser derföre mig böra förnya
min begäran, att denna angelägenhet måtte åter göras till
föremål för Rikets Ständers pröfning!
Då denna skyldighet i början pålades, undandrog sig
Adeln densamma, förmodligen för det den utöfvade i många
fall domsrätt öfver sina underhafvande: men att denna befri¬
else kunnat sedermera qvarstå för sätes- och ladugårdar, samt
rå- och rörshemman, sedan dessa numera kunna innehafvas
af hvilka folkklasser som helst, och sedan Adeln, genom
sina år 1809 gjorda koncessioner, godkändt den grundsats, att
112
Den 5 November.
den i allmänhet för sin ännu egande jord icke fordrar sådana
förmåner, som skulle föranleda till framtida missförhållanden
i allmänna medborgerliga skyldigheter, måste förefalla be¬
synnerligt.
Det måtte väl nu böra tagas i betraktande, att under
befolkningens tillvext och anspråken på husens förbättrade
skick, samt en vida kostsammare anordning af fängelserna,
utgifterna för såväl tingshusen som fängelserna förökats, samt
att dessa ökade kostnaders utgående af den oprivilegierade
jorden ensamt numera innebär en stor orättvisa; helst då de
öfriga utskylder och onera för densamma blifva allt tyngre,
samt anskaffning af byggnads-ämnen och arbetare möter vida
större svårighet, än förut.
Då emellertid det icke kan begäras, att Staten skulle
öfvertaga bekostandet af dessa slags allmänna byggnader,
emedan städerna underhålla sina domstols-lokaler och fän¬
gelser, måste det antagas, att den hittills befriade jord-egen¬
domens deltagande deri är lika rättvist, som det icke på det
hela bör kunna blifva synnerligen kännbart, då den i allmän¬
het består af större gods och jemförelsevis ringa beskattad
jord.
Jag får derföre vördsamt föreslå följande förändrade
redaktion af 26 Kapitlet 4 § Byggningabalken:
Tingsbyggnad skall hvarje Härad bygga efter
förmedlade hemmantalet, å vanlig tingsstad, eller
der Konungens Befallningshafvande pröfvar lägli¬
gast, sedan Rätten deröfver hörd är. Der skall
vara till det minsta en stufva, så stor som tarfvas
för Rättens sammanträden och två kamrar; samt
vare Häradet skyldigt, att den byggning under¬
hålla. Vid hvart tingsställe skall oek ett fängelse
vara, der missgerningsman må i förvar hållas.
Särskilda lnärader må dock, efter hvad Kongl.
Majit förordnar, hafva gemensam tingstad och
gemensamt häkte. För denna byggnads- och un¬
derhållsskyldighet må ingen i hemmantal satt jord
vara befriad, med undantag af preste- och klockare¬
bol, samt lotshemman; och skall kronan deltaga i
fängelse-byggnaden, då denna tillika begagnas för
fångar, som transporteras mellan länen.
Jag anhåller om remiss af denna motion till Lag-Utskottet!»
Stockholm den 1 November 1856.
Nils Andersson,
från Christianstads Län.
Häruti förenade sig Måns Pehrsson från Skåne.
Den 5 November.
113
Sedan Per Nilsson i Espö och Per Nilsson i Alestad
från Malmöhus, Carl Dahlgren och Lars Gustaf Anders¬
son från Elfsborgs samt Bengt Nilsson från Kronobergs Län
m. fl. förmält sig vara ense med motionären, yttrade:
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Jemväl jag instäm¬
mer i motionen af flera skäl, deribland äfven det, att då Sä-
teri-egare lika mycket, om icke mer än andre, begagna sig
af Tingssalarne, — rättvisa och billighet synas kräfva, att så-
dane fastighetsegare också deltaga i Tingshusens byggande.»
David Andersson från Hallands Län instämde.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Då jag ämnat
att, angående förändring i skyldigheten att bygga och under¬
hålla Tingshus, jemväl väcka motion och sålunda blifvit af
Nils Andersson förekommen, vill jag i anledning af hans nu
föredragna motion derom nämna några ord. I fordna tider
var skyldighet att bygga och underhålla Tingshus icke ett
så stort onus som nu. Orsaken dertill beror af tilltagande
folkmängd och deraf föranledt behof af ökadt utrymme i dessa
byggnader, äfvensom af den omständighet, att vid deras upp¬
förande numera, man, så vidt möjligt är, måste tillfredsställa
tidens anspråk, eller, med andra ord, såväl i detta som flera
andra hänseenden, följa med sin tid. Sålunda kostar Tings¬
huset i min hemort den icke obetydliga summan af 14,000
Riksdaler. När nu så är förhållandet och, såsom redan blif¬
vit nämndt, egare af Säterier hafva utaf Häradets Tingshus
lika mycket gagn, som öfrige Häradsboer, finnér jag både
rättvist och billigt, att Säteri-egarne jemväl bidraga till ifrå¬
gavarande byggnaders uppförande och underhåll, samt instäm¬
mer derför i motionen.»
Med Nils Svensson förenade sig Nils Svensson från Jön¬
köpings, Gustaf Johansson från Kronobergs, Josef Smedberg
från Elfsborgs samt Olaus Eriksson från Götheborgs och
Bohus Län m. fl.
Ola Månsson från Skåne: »Jag har begärt ordet för
att instämma i motionen, dock med det tillägg dervid, att in¬
nehafvare af Prest- och Klockarebohl, såsom likaledes egande
tillträde till ifrågavarande byggnader, jemväl måtte tillförbin¬
das att till deras uppförande och underhåll bidraga efter ena¬
handa grund, som för öfrige egare eller innehafvare af hem¬
man är eller kan blifva bestämd.»
Efraim Larsson från Elfsborgs Län var af lika åsigt
med Ola Månsson.
David Andersson från Hallands Län: »Jag har redan
instämt i Nils Anderssons motion, och önskade, att densamma,
hvilken i allt fall lärer komma att röna motstånd, kunde blifva
114 Den 5 November.
remitterad utan det af Ola Månsson ifrågasatta tillägg, hvar¬
med man vid annat tillfälle lämpligare torde kunna fram¬
komma, sedan man sett, hvilken utgång frågan i dess närva¬
rande skick erhålla. Jag hemställer derföre till Ola Månsson,
om han icke skulle vilja berörda tillägg återtaga.»
Med David Andersson förenade sig Anders Gudmunds¬
son från Hallands Län.
Ola Månsson: »Då jag icke inser, hvarföre innehafvare
af Prest- och Klockarebohl, mera än egare af Säterier samt
rå- och rörshemman, skulle vara från deltagande i Tingshus¬
byggnad befriade, saknar jag anledning att mitt härom fram¬
ställda förslag återtaga.»
Nils Andersson: »Jag bestrider ingalunda, att ju Ola
Månssons mening kan hafva mycket skäl för sig, men då jag
hyser förhoppning, att det, till förmån för Prest- och Klocka¬
rebohl samt lotshemman, uti motionen med fullkomlig afsigt,
gjorda undantag möjligen skulle kunna åt densamma bereda
framgång, är jag af den åsigt, att det af Ola Månssons för¬
ordade tillägg icke bör ifrågakomma.»
Anders Medin från Kronobergs Län: »Ehuru sjelf Säte¬
riegare, biträder jag likväl motionen, dock under det tillägg
och förbehåll, som Ola Månsson framställt, eller att innehaf¬
vare af Prest- och Klockarebohl äfven åläggas deltagande i
Tingshusbyggnad.
Sedan diskussionen förklarats slutad blefvo, uppå derom
af Talmannen gjord framställning, Nils Anderssons motion
samt i anledning deraf nu afgifna yttranden till Lag-Utskot¬
tet remitterade.
§ 11*
Anders Persson från Nerikes Län hemställde om icke,
enär, jemlikt 27 § i Riksdags-Ordningen, motionstiden beräk¬
nades från den dag, Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om Stats¬
verkets tillstånd och behof blifvit till Stats-Utskottet öfverlem-
nad, Talmannen ville offentligt tillkännagifva när berörde af-
lemnande skett, på det, med ledning deraf, Ståndet måtte
blifva i tillfälle bestämma dagen, då motionstiden vid inneva¬
rande riksmöte ginge till ända.
Sedan Talmannen, i anledning häraf, tillkännagifvit, att
Kongl. Maj:ts omförmälda Nådiga Proposition förliden dag blif¬
vit till Stats-Utskottet aflemnad, begärdes ordet af vice Tal¬
mannen Anders Andersson, som yttrade:
»Enär det alltid tillförene tillhört Talmans-konferensen
att, med afseende å dagen, då den Kongl. Propositionen blif¬
vit till Stats-Utskottet aflemnad, bestämma sista dagen afmo-
Den 5 November. 115
tionstiden, anser jag särskild åtgärd med anledning af Anders
Perssons hemställan icke från Ståndets sida påkallas.»;
Uppå derom af Talmannen framställd proposition, fann
jemväl Ståndet något särskildt beslut i anledning af ofvanbe-
rörde hemställan nu icke erforderligt.
§ 12.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets memorial N:o 1,
om antagande af ytterligare en Sekreterare, en Kamrerare och
två Notarier för Utskottets kansli.
§ 13.
Föredrogs och lades till liandlingarne Stats-Utskottets
memorial N:o 2 med anmälan, att Utskottet, som förliden dag
fått emottaga Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om Statsver¬
kets tillstånd och behof, anmodat Expeditions-Utskottet att
skyndsamt gå i författning om tryckning af nämnda Propo¬
sition med tillhörande bilagor.
§ 14.
Efter skedd föredragning lif ollos: Allmänna Besvärs-
och Ekonomi- Utskottets memorial N:o 1 angående tillökning
af Utskottets tjenstemannapersonal.
Expeditions- Utskottets memorial N:o 1 angående äskadt
Kansli-biträde.
Samma Utskotts memorial N:o 2, angående upplagan
af Bihanget till Rikets Ständers Protokoll; och
Samma Utskotts memorial N:o 3, i fråga om prenume¬
ration å nämnda Bihang.
§ 15.
Lades till handlingarne följande från Medstånden an¬
komne protokolls-utdrag:
från Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:r 5,
n Högv. Preste-Ståndet N:ris 1—3,
» Yällofl. Borgare-Ståndet N:ris 3—5, samt
Kongl. Maj:ts Nådiga Berättelse om hvad i Riket och
dess Styrelse sedan sista Riksdag, sig tilldragit.
§ 16.
Yid ånyo skedd föredragning af Jöns Perssons från Ble¬
kinge Län, sedan den 30 sistlidne Oktober, å Ståndets bord
hvilande motion angående underdånig hemställan till Kongl.
Maj:t om nedsättande af en kommitté för uppgörande af för¬
slag till allmän afiöningsstat för Presterskapet, begärdes ordet
116
Den 5 November.
af Daniel Danielsson från Jönköpings Län, hvilken inlemnade
följande skriftliga anförande:
vVördsamt Memorial.
I anledning af fråga om presterskapets löningssätt och
Jöns Perssons från Blekinge väckta motion, deruti jag till alla
delar instämmer, angående nedsättning af en kommitté för
uppgörande af en mera jemn och rättvis reglering af lö¬
nerna, så har jag, enär berörde reglering icke kan komma
1 verkställighet fön-, än först efter en kommande Biksdag, an¬
sett mig föranlåten såsom tillägg till motionen föreslå, till
skyndsamt företagande, bestämmelser om förbättring af ad-
junkternes löner, att utgå af ordinarie pastor eller hansrätls-
innehafvare.
Det torde vara otvifvelaktigt, att med nuvarande pennin-
gevärden och den prisstegring, som under de 20 sednaste åren
egt rum, adjunktlönen är alltför otillräcklig, äfven om, såsom
jag tror mig veta, lönen i vissa stift blifvit under nämnde tid
ökad. I Wexiö stift åter, der jag bor, har någon lönetillök-
ning för adjunkterne icke egt rum sedan år 1836, då, såsom sam¬
ma års prestmöteshandlingar § 7 upplysa, en adjunkt undfick,
jemte fritt vivre och skjuts i embetsärender, en kontant pen-
ningelön af 33 R:dr 16 sk. till 100 R:dr B:ko, efter stationens
olika beskaffenhet, hvarjemte adjunkten hade att påräkna fri¬
villiga bidrag eller så kallade offer af församlingen, hvilka utfalla
olika, och äro beroende på plägsed, eller det förtroende ad¬
junkten kan hafva tillvunnit sig, så att dess belopp icke torde
kunna beräknas annorlunda än approximativt till 66 R:dr 32
sk. B:ko i medeltal öfver hela stiftet, eller något deröfver.
Förenämnde lön räcker icke till att bestrida de nödvändiga¬
ste utgifterna för kläder, m. m.; än mindre kan den förslå,
om, såsom i de flesta fall är händelsen, adjunkten måst för sina
studier sätta sig i skuld och har årliga räntor att liqvidera.
Missförhållandet i aflöningsbeloppet blir än tydligare, om man be¬
sinnar att en vanlig gårdsdräng har vida större lön, än adjunk¬
ten, men ingen skuld. Den förre får väl icke begära extra
bidrag eller med andra ord tigga sitt uppehälle af andra per¬
soner. såsom adjunkten, för att någorlunda få sina penninge-
behof för året fyllda; men detta tiggande och offrande är ett
katholskt oskick, som i lag och författningar är förbjudet, och
alltså icke heller må vara en påräknad inkomstkälla för pre-
sten En pastor bör icke tillåta, än mindre tvinga, sin adjunkt
till berörde tiggeri, utan bör detsamma afskaffas, och pastor
gifva sin adjunkt en anständig och tillräcklig lön, dermed den
förre ganska väl kan komma ut med sin årliga lön af 2000
Den 5 November.
117
•—4000 R:dr B:ko, då en obemedlad arrendator, utan denna
årliga lön, ändock måste löna sin dräng, utan bidrag.
Hvarthän det anmärkta aflöningssättet ofelbart skall leda,
är lätt att finna. Adjunkten, skuldsatt och med sin otillräck¬
liga lön, måste för sin utkomst oell bergning, som till det
mesta beror af det offrande han kan skaffa sig, icke blott
lägga an på den mindre upplysta allmogens gifmildhet, utan
äfven, för att vinnna sina åhörares uppmärksamhet och in¬
verka på de svagare, begagna sig af en öfverdrift i ordets
förkunnande, som lätt alstrar villfarelser och grubblerier hos
de okunnige om religionens höga sanningar, deraf åter ofta
uppstår läseri med dess falska åsigter, hvilka äro så mycket
lättare att bibringa, som de smickra egenkärleken hos men-
niskan och göra en sinnlig framställning af religionen. Om
ej allt detta onda och skadliga uteslutande kan tillräknas
ndjunkternes ringa löner, så bidraga de dock dertill.
Jag vågar nu såsom tillägg till Jöns Perssons motion fö¬
reslå, att adjunktlönerne bestämmas till 200 R:dr B:ko, jemte
fritt vivre och skjuts i embetsresor samt att alla extra upp¬
börder i eller utom kyrka förbjudas, på det att ett mera
ädelt förhållande må uppkomma mellan Prest och Församling;
och anhåller jag att detta mitt anförande får åtfölja Jöns Pers¬
sons motion till vederbörligt Utskott.»
D. Danielsson,
från Jönköpings Län.
Häruti förenade sig J. Holm från samma Län.
Efter uppläsande hvaraf sig yttrade: Petter Jönsson
från Jönköpings Län: »Vid alla Riksdagar återkomma mo¬
tioner angående ökad aflöning åt det obefordrade Prester-
skapet; och med afseende å de grundade anspråk, denna
del af Presterskapet städse haft och äfven sökt att å högsta
ort göra gällande för vinnande af en förbättrad ekonomisk
ställning, aflät Kongl. Majit, om jag minnes rätt, år 1839,
cirkulär till Konsistorierne i Riket, med befallning att upp¬
göra och till Kongl. Majit inkomma med förslag i afseende å
medlen till förbättring af det obefordrade Presterskapets löne¬
förmåner och bestämmelser angående det minimum i berörde
afseende, som utaf Kyrkoherdar eller, andre vederbörande
borde denna del af Presterskapet tillhandahållas. Att, sådant
oaktadt, ifrågavarande Presterskap ännu är i samma bekym-
merfulla ställning är allt för sannt. För adjunkter, så länge
de vistas hos Pastorerne, kunna nog vilkoren, ehuru knappa,
dock vara drägliga, ty de hafva då åtminstone föda och bo¬
stad, men, när adjunkter förordnas till vice Pastorer, händer
det någon gång, att de icke erhålla ens dessa förmåner, utan
118
Den 5 November.
mäste i ett för allt åtnöjas med 24 tunnor spanmål årligen,
hvilken aflöning, utom dess otillräcklighet i och för sig, före¬
ter en i ögonen alltför stickande skillnad emot de hundrade¬
tals tunnor, sorn deras Kyrkoherdar åtnjuta. Jag säger icke
att alla vice Pastorer få åtuöjas med ofvannämnda knappa
aflöning, men en och annan måste dock dermed vara belå¬
ten, och sådant ensamt bevisar, att deras ekonomiska ställ¬
ning tarfvar skälig förbättring. I ändamål att detta må ske,
och frågan tages i öfvervägande af den Kommitté, hvilken,
för uppgörande af förslag till aflöningsstat för Presterskapet i
allmänhet, blifvit af Jöns Persson i dess motion ifrågaställd,
instämmer jag i detta afseende, nemligen så vidt frågan är
om förbättring i det obefordrade Presterskapets löneförmåner,
med värma uti Daniel Danielssons anförande.«
Paul Fritz Mengel från Upsala Län: v Jöns Perssons
motion är af särdeles stor vigt. Likaväl som vi känna, huru
ojemnt Presterskapets inkomster för närvarande äro fördelade,
hvilket missförhållande är ämnadt att, genom den af Jöns
Persson föreslagna Kommitté, afhjelpas, lika litet tror jag vi
i allmänhet hafva oss bekant inkomsternas verkliga belopp,
ty då, såsom nu är händelsen, Herrar Pastorer sjelfva med¬
dela uppgifter härom till vederbörande Taxerings-Kommittéer,
ligger det inom möjlighetens gräns att dessa uppgifter icke
alltid äro af den mest tillförlitliga beskaffenhet. Vid sådant
förhållande synes det vara af vigt, att den blifvande Kom¬
mittéens Ledamöter, hvilka naturligtvis icke alla skulle tillhöra
det Högvördiga Ståndet, utgöras af män med tillräcklig insigt
och sakkännedom för fullgörandet af deras uppdrag, hvars
ändamål, — inkomsternas jemna fördelning, — påminner om
den för undersökning angående städernas beskattning nedsatta
Kommitté. De under nuvarande förhållanden allt för ojemnt
fördelade inkomster, som af Presterskapet åtnjutas, påkalla
ock en sådan fördelning, ty under det Herrar Pastorer i all¬
mänhet stå sig ganska godt, är Komministrarnes ställning i
ekonomiskt afseende vanligtvis icke afundsvärdt. Att således
en eller annan af Herrar Pastorer torde finnas mindre benä¬
gen till den föreslagna jemkningen, lärer icke få anses under¬
ligt. Komministrarne åter, om de ock nu önska den, hoppas
dock på framtiden och att en gång, i sin ordning, blifva Pa¬
storer, och då glömma de gerna den tid, de varit Kommi¬
nistrar. Jag påminner mig huruledes vid ett, för icke så
länge sedan, uti ett visst Stift hållet Prestmöte, åtskillige öf-
verläggningsämnen ganska grundligt och vidlyftigt diskutera¬
des i flere timmar; men när fråga angående förbättring i det
lägre Presterskapets aflöning slutligen förekom, ville tiden ej
Den 5 November.
119
längre räcka till, utan mötet afslutades under bön och sång samt
med en måltid. För öfrigt är min åsigt, att ett af de bästa
medel en blifvande Kommitté hade att föreslå för frågans
lösning vore, om Presterskapets löner kunde komma att ingå
till Statsverket och, i likhet med hvad för andre Tjenstemän
eger rum, derifrån till Presterne utbetalas.»
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus, Anders
Pehrsson, Johan Johansson och Johan Lekberg från Neri¬
kes, Carl Tholsson från Skaraborgs, Carl Gustaf Anders¬
son, Carl Dahlgren och Per Benjaminsson från Elfsborgs,
Håkan Pettersson från Blekinge och Anders Persson från
Östergöthlands Län m. fl. hördes uti Mengels yttrande in¬
stämma.
Jöns Perssons motion och de i anledning deraf afgifna yt¬
tranden remitterades härefter till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi- Utskottet.
§ 17-
Föredrogs ånyo Olof Larssons från Gefleborgs Län se¬
dan den 31 nästlidne Oktober på bordet hvilande motion om
skärpta straffbestämmelser emot lönnkrögeri.
Efter det ett i berörde ämne afgifvet skriftligt yttrande
blifvit återtaget och, i anledning deraf, Ståndet ansett den
af omförmälda skriftliga yttrande föranledda diskussion böra
utur protokollet utgå, begärdes ordet af Anders Medin från
Kronobergs Län, hvilken yttrade:
»Då, uti den fråga, som utgör föremålet för Olof Lars¬
sons motion, gällande lagstiftning kan anses vara temligen ny
och således af beskaffenhet att jemförelsevis ringa erfarenhet
hittills kunnat vinnas hvarken angående dess brister eller för-
tjenster, tror jag Olof Larssons motion, hvars goda syfte jag
långt ifrån underskattar, dock vara för tidigt väckt.»
Med Medin förenade sig Anders Gudmundsson från Hal¬
lands, Efraim Ifarsson från Elfsborgs, Anders Andersson
från Kalmar, Nils Svensson från Blekinge Län m. fl. Stån¬
dets Ledamöter, hvarefter, uppå derom af Talmannen fram¬
ställd proposition, motionen, tillika med de dervid gjorda an¬
märkningar, remitterades till Lag-Utskottet.
§ 18.
Vid förnyad föredragning af Måns Perssons från Malmö¬
hus Län, sedan den 31 nästlidne Oktober på bordet hvilande
motion angående ändring i Kongl. Förordningen den 20 No¬
vember 1845, i fråga om köp af sådan lös egendom, hvilken
köparen låter i säljarens vård qvarblifva, inlemnade Pehr Ben-
120
Den 5 November.
jaminsson från Elfsborgs Län motion i samma ämne af föl¬
jande lydelse:
»Vördsamt Memorial.
Alldenstund bedrägeri ofta begås vid afhandlingars upprät¬
tande om köp af lösören, som få, enligt Kongl. Maj:ts Nådiga
Förordning af den 20 November 1845, i säljarens vård qvar¬
blifva, derigenom, att så vida en sådan afhandling finnes upp¬
rättad i öfverensstämmelse med högstberörde Nådiga Förord¬
ning, sålunda försålde lösören fredas från utmätning för säl¬
jarens öfriga skulder, men då värdet af så försålda lösören
merändels för lågt beräknas, så får jag hos Rikets nu för¬
samlade Ständer föreslå, att samma Nådiga Förordning måtte
ändras, så att de försålda lösörena må för säljarens öfriga
skulder få utmätas och å auktion försäljas, men att den, som
innehar köpeafhandling å så försålda lösören må, så vida han
kan fullgöra den i samma Förordning stadgade edgång, med
förmånsrätt utbekomma sin fordran enligt köpeafhandlingen,
men öfverskottet tillgodokomma den, som utmätningen sökt,
tills denna fordran blifvit fullt gulden.
Om remiss häraf till Lag-Utskottet får jag ödmjukast
anhålla.»
Stockholm den 3 November 1856.
Pehr Benjaminsson
från Elfsborgs Län.
Häruti instämma: J. Smedberg och Joli. Andersson från
samma Län.
Båda desssa motioner remitterades till Lag-Utskottet.
§ 19-
Sedan Talmannen, med förmälan att, i ordning enligt
Bordlistan, väl förekomne Johan Lekbergs från Nerikes Län
sedan den 31 nästlidne Oktober å bordet hvilande motion
angående förändring i sättet för Kyrkoherdars i regala pa¬
storat tillsättande; men att, enär Motionärens förslag härom
jemväl innefattade grundlagsförändring, Talmannen funne sig,
emot 81 § Regeringsformen, förhindrad framställa proposition
angående motionens remitterande till Utskott, begärdes ordet
af Lekberg, hvilken yttrade:
»Ehuru jag uti förevarande fråga ingalunda förbisett
Grundlagens stadgande, vill jag likväl, i följd af den emot
motionens remitterande från Talmannens sida yttrade betänk¬
lighet, nu återtaga motionen, hvilken jag emellertid är sin¬
nad att direkt till Konstitutions-Utskottet aflemna.»
Sedan motionen blifvit till Lekberg återställd, lät Stån¬
det härvid bero.
Den 8 November.
121
§ 20.
Efter förnyad föredragning af Jolian Lekbergs från Neri¬
kes Län sedan den 31 nästlidne Oktober å bordet hvilande
motion angående upphäfvande af Kongl. Förordningarne den
19 December 1827 och den 13 Juli 1853 rörande hemmans¬
klyfning och jordafsöndring, remitterades motionen, med der¬
vid gjorda anmärkningar, till Lag-Utskottet.
§ 21.
De Kongl. Maj:ts propositioner och skrifvelser, hvilka,
på sätt protokollet under § 5 innehåller, blifvit i dag till Stån¬
det öfverlemnade, bordlädes.
Ståndet åtskiljdes kl. omkring half till 3 e. m.
Ut supra, In fidem,
Carl Wester.
Den fl November.
Plenum lil. lO f. m.
§ 1.
I anseende till inträffad opasslighet hos Ståndets Talman,
som af sådan anledning icke kunde detta plenum öfvervara,
intog vice Talmannen Anders Andersson från Skaraborgs
Län Talmansstolen och ledde förhandlingarne.
§ 2.
Protokollen för den 30 och den 31 nästlidne Oktober
justerades och godkändes.
§ 3.
I anledning af framställd begäran af det Norrska Odels-
tingets President, Adolf Bredo Stabell, om tillträde för sig
till Ståndets Läktare under Ståndets sammanträden, beslöts
att aflåta inbjudning till Odelstings-Presidenten att taga plats
i Ståndets sessionsrum å dertill utsedt ställe invid Ståndets
Sekreterare.
§ 4.
Föredrogs ånyo och remitterades till Stats- Utskottet
Erik Eh-ssons från Gefleborgs Län sedan den 30 nästlidne
122 Den 8 November.
Oktober på bordet hvilande motion, angående afsättande af
reserv-anslag att användas vid liqvid emellan Tiondegifvare
och Räntetagare m. m.
§ 5.
Föredrogs ånyo Kongl. Maj:ts sedan den 5 innevarande
månad på bordet hvilande Nådiga Proposition, angående
vissa ändringar i nu gällande stadganden om utskrifningesät-
tet och inrättningen af Allmänna Beväringsmanskapet, dervid,
sedan den Nådiga Propositionen blifvit uppläst, nedananteck-
nade Ledamöter af Ståndet, som begärt ordet, yttrade sig i
följande ordning:
Ola Månsson från Skåne: »Då jag begärde ordet var
dertill hufvudsakligen anledningen att jag ville lemna de
Ståndsbröder, som möjligen icke genomläst den Nådiga Pro¬
positionen, upplysning om de 2:ne egentliga förändringarne
uti våra bevärings-författningar, sorn Propositionen afser; men
då denna nu blifvit uppläst, torde meddelandet af en sådan
upplysning vara obehöflig. Det är icke min vana och önskan,
att i förväg och innan vederbörligt Utskott handlagt Propo¬
sitioner och motioner, yttra mig öfver dessas innehåll, ty jag
har mig ganska väl bekant den ringa vigt Utskotten fästa vid
de från Stånden kommande digra diskussionerna, dem de oftast
icke gifva sig tid att genomläsa. Några ord i hufvudsaken vill
jag dock yttra. Plvad den Nådiga Propositionen innehåller i
afseende å legningsrättigheten, kan jag väl icke hafva något
synnerligt emot, men, beträffande den föreslagna framflyttnin-
gen af den för beväringsskyldighetens fullgörande bestämda
ålderstiden, är det min tanka, att Staten icke skall vinna nå¬
got på en dylik framflyttning, helst de ynglingar, hvilka vid
20 års ålder icke innehafva erforderlig vext och styrka för
att fullgöra beväringspligten, merändels icke heller sedermera
vinna en sådan tjenstbarhet, utan förblifva klena. Deremot
är det otvifvelaktig^, att Allmogen och Folket skulle på fram-
flyttningens bifallande förlora, ty inträder bevärings-skyldighe-
ten vid fyllda 20 år, så är sjelfva exercisen och vapenöfnin-
gen förbi, då ynglingarne uppnå myndiga år och såsom sjelf—
myndige få emottaga bestyr af mångfaldig art, i utöfningen
af hvilka de eljest blifvit genom öfningen i vapen hindrade.»
Häruti hördes instämma Peter Jönsson från Jönköpings,
Lars Magnus Knutsson och Johan Johansson från Öster¬
göthlands, Efraim Larsson och Per Benjaminsson fr. Elfs¬
borgs, Nils Persson och Anders Magnus Andersson från
Kalmar, Anders Ersson och Lars Gezelius från Stora Kop¬
parbergs samt Gustaf Hultman och Garl Gustaf Sköldberg
från Nerikes Län, med flere.
Den 8 November. 123
Per Östman från Wester-Norrlands Län: »Då Rikets
Ständer år 1812 åtogo sig, att till förstärkande utaf den stå¬
ende Armeén uppställa sina egna söner till beväring, skedde
detta under den beräkning, att, genom det biträde sålunda
lemnades åt Armeén, denna skulle kosta landet så mycket
mindre. Denna beräkning bar slagit felt; och att det nämnde
år fattade beslutet ingalunda är tillfredsställande för oss, åda-
galägges, bland annat, jemväl deraf, att ynglingarne just de
vackra sommardagarne, då rätta arbetstiden är inne, nödgas
att exercera. Detta är emellertid något, som numera icke
kan hjelpas; men vi böra likväl se till att vi ej få det sämre,
än vi nu hafva det, och att den för alia så dyrbara tiden
så litet som möjligt må förslösas, äfven hvad beträffar den
beväringsskyldige. Denne är, ganska naturligt, innan han
fullgjort exercis-skyldigheten, mindre eftersökt af jordbrukaren,
särdeles som vapenöfningen medtager icke ringa tid. Yng¬
lingen, om han är förståndig och eftertänksam, önskar också
sjelf att ju förr desto hellre fä fullgöra denna öfning, på det
att han icke deraf må uppehållas i att välja yrke. Någon
vinst för Armeén af framflyttningen i bevärings-skyldiglieten
kan, efter mitt förmenande, icke heller uppstå. Tvärtom tror
jag, att ungt blod bör in ibland landets försvarare. Ju äldre
beväringsynglingarne äro, desto mindre användbara äro de,
ty med ungdomen brukar alltid följa lättfattlighet att vänja
sig vid sådana öfningar, som åläggas en beväringsskyldig.
Jag är alltså emot den äskade framflyttningen uti tiden för
beväringspligtens fullgörande. — I fråga om den föreslagna
förändringen, beträffande rättigheten att ställa beväringskarl
för sig, tror jag, att skäl icke saknas för bifall till nämnde
förändring. Man har nemligen lättare att få legokarl, derest
man får taga denne af öde klassens beväringsskyldige, och
häruti ser jag intet ondt.»
Med Östman förenade sig Grustaf Grlad från Wester¬
bottens och Herman Jonsson Öbom från Norrbottens Län.
David Andersson från Hallands Län: »Frågan om be-
värings-skyldigheten har under föregående Riksdagar ganska
mycket afhandlats. Man har derunder allmännast varit af
den åsigten, att de medel, som till fullgörandet af denna
skyldighet utgått, varit rent af förspillda. Det hörer väl till
de fromma önskningarne att numera få någon genomgripande
reform i denna skyldighet, utgående på dess upphörande, vid¬
tagen, likväl tycker jag mig för framtiden se en skymt här¬
till, sedan folkskolorna kommit till stånd och blifvit rätt or¬
ganiserade. Skulle man nemligen icke kunna i dessa skolor
öfva barnen uti gymnastiska och militära idrotter, såsom exer¬
124
Den 8 November.
cis m. m. och dymedelst göra beväringen öfverflödig? För
att nu återkomma till innehållet af den Nådiga Propositionen,
så får jag nämna, att jag, för min del, icke har något emot
den äskade fram flyttningen i tiden för bevärings-skyldiglietens
fullgörande, alldenstund, med antagande deraf den förmånen
onekligen skulle vinnas, att beväringsynglingen blefve mera
utbildad till kroppen och dymedelst undveke att flere gånger
låta mäta om sig, hvilket deremot nu ofta inträffar. Propo¬
sitionen talar 0111 de stora summor, som utgå i beväringslega.
Dessa summor skola betydligen ökas, derest, såsom uti Pro¬
positionen är föreslaget, inskränkning uti rättigheten att lega
beväringskarl kominer att ega rum. Då, med antagande af
de föreslagna ändringarne uti våra författningar, rörande be-
värings-skyldigheten, denna skyldighet skulle upphöra först
ett år sednare, än hittills varit fallet, och å andra sidan rättig¬
heten att ställa beväringskarl för sig skulle inskränkas så till
vida, att legokarl utöfver 34 års ålder icke blefve godkänd,
ehuru den hittills blifvit godkänd intill fyllda 37 år, så skulle
bifall till förslagen ovilkorligen komma att orsaka ett betyd¬
ligare ingrepp i allmogens förut egda rättighet i fråga om
beväringen, och jag kan ej annat än fästa Utskottets synner¬
liga uppmärksamhet härpå äfvensom på den större kostnad för
folket en inskränkning uti rättigheten för personer att, såsom
hittills, intill fyllda 37 år taga beväringslega, skall medföra.»
Johannes Andersson från Elfsborgs, Johan Andersson
från Stora Kopparbergs, Olof Larsson från Gefleborgs och
Anders Nilsson från Hallands Län instämde.
Anders Medin från Kronobergs Län: »Nästan vid hvarje
Riksdag sedan 1812 har man diskuterat nu förevarande ämne
och önskat ändringar i bevärings-skyldigheten. Dessa önsk¬
ningar, som hufvudsakligen frän medlemmar af vårt Stånd
blifvit framställda, hafva dock strandat mot Medståndens
och Utskottens förklaringar, att man måste hålla sig vid och
uppfylla de ingångna kontrakterna. Nu synes dock afvikelser
från kontrakterna vara i fråga, och få se, om dessa ej komma
att blifva lag, vår bön förutan. Det kan väl vara sannt, att
ynglingarne äro klena vid 20 år, men den äskade framflytt-
ningen i tiden för be värings-skyldighetens fullgörande skulle
dock åstadkomma betydliga olägenheter för allmogen, som
ogerna skulle vilja derpå ingå. Antages emellertid denna
förändring, hvilket, såsom jag redan sagt, ej torde vara tvifvel
underkastadt, skulle jag dervid likväl vilja fästa det vilkor,
att ynglingen, han må vara utbildad eller icke, vid mönstrin¬
gen approberas eller kasseras och sålunda slipper att två, ja
ofta flera år å rad få inställa sig å nyo vid mönstringsstället,
Deti 8 November.
125
dit lian understundom kan hafva 6 å. 7 mils väg från sitt
hemvist. Under vilkor således, att beväringsynglingarne icke
blifva ställde på tillvext, kan jag alltså icke hafva mycket
att anmärka vid första alternativet i Propositionen. Hvad åter
andra alternativet beträffar, eller frågan om inskränkning i rät¬
tigheten att använda manspersoner intill fyllda 37 år till be¬
väring emot lega, kan jag ej annat än, instämmande med fö¬
regående Talare, förklara denna föreslagna tillbakaflyttning i
åldern för legd karl från 37 till 34 år vara alldeles olämplig
att vidtaga. En manspersons hästa ålder sträcker sig nog
utöfver fyllda 34 år och jag, som ofta vid beväringsmötena
varit närvarande och provianterat beväringen, har mig' nog¬
samt bekant, att de legda beväringskarlarne vid omförmälde
ålder, nemligen mellan 34 och 37 år, oftast fyllt sin plats lika
godt och bättre än de 20-åriga ynglingarne, som i anseende
till sin klenhet hafva skickats än hit än dit, såsom kockar,
handtlangare, med mera, då deromot de legda karlarne blif¬
vit använde såsom flygelmän. Jag kan för min del alltså
icke gilla den föreslagna förändringen i sista alternativet.»
1Vils Svensson från Christianstads Län: »Då jag försport,
att fråga var å bane att till Ständerne aflåta en Nådig Pro¬
position, angående bevärings-skyldigheten, väntade jag, att
deruti finna helt andra framställningar, än de nu för oss fram¬
lagda, men jag ser mig nu vara sviken i mitt hopp att helt
enkelt få bort ali beväringsexercis. Hvad nu först angår Pro¬
positionens första alternativ, så skulle, efter mitt förmenande,
ett bifall dertill blifva högst menligt för vårt Stånd och våra
åt jordbruket sig egnande söner. Vid fyllda 21 år är det
ibland oss vanligt, att ynglingen tillträder eget jordbruk och
träder i gifte. Allmänna meningen är dock den, att man icke
bör göra detta förr, än man fullgjort beväringspligten. Vid¬
kommande resonnementet, att ynglingarne ej äro utbildade
vid 20 års ålder, och att framflyttniugen derför vore nödig,
så får jag nämna, att vanligtvis approberas £: delar af de be-
väringsskyldige och endast :£:del af dem förklaras vara för
året oantaglige. Erfarenheten har dock visat, att de ynglin¬
gar, som en gång blifvit ställde på tillvext, sällan eller aldrig
uppnå den för beväringspligtens fullgörande erforderliga längd
och styrka. Under sådana förhållanden kan jag ej inse, hvar¬
till framflyttningen för de approberade skall tjena. Den före¬
slagna förändringen är förthy hvarken nödig eller nyttig.»
Härmed instämde Jolian Peter Wallmark från Wester¬
bottens, Anders Bäckström från Norrbottens, Anders Pers¬
son, Måns Persson och Per Nilsson i Ahlestad från Malmö¬
hus, Nils Andersson från Christianstads samt Lars Rassmus-
126
Den 8 November.
Son, Erik Christensson och Johannes Nilsson från Göthe¬
borgs och Bohus Län.
Änders Eriksson från Elfsborgs Län: »De förändringar
som Kgl. Majit föreslagit uti den Nådiga Propositionens båda
alternativer, anser jag, för min del, icke innebära de vådor,
åtskillige Talare här påpekat. Hvad nu först beträffar fram-
flyttningen af bevärings-skyldigheten ett år, så är det min tanka,
att denna framflyttning litet eller intet skulle medföra olägen¬
heter för allmogen, men deremot vara af väsendtlig fördel och
nytta för sjelfve beväringsynglingen, som dymedelst skulle vara
mindre utsatt för obehaget att under några år gå till och
från mönstringsstället för pröfning af användbarheten till be¬
väring, under hvilka marscher fram och tillbaka ynglin-
garne, i anseende till deras ungdom och mindre styrka, gan¬
ska ofta torde hafva svårt att uthärda strapagerne. Med bi¬
behållande af den nuvarande tiden för bevärings-skyldighetens
fullgörande, är det icke heller alltid fallet, att ynglingen full¬
gjort exercisen, då han uppnår myndiga år, ty han skall nu
hafva fyllt 20 år under loppet af det år, som föregår året,
hvarunder han skall exercera, hvaraf är tydligt, att en del
beväringsynglingar redan fyllt 21 år, innan denna exercis-
skyldighet försiggått. Hvad åter vidkommer andra alternati¬
vet, eller legd för bevärings-skyldigheten, så upphjelpes den
skedda nedsättningen uti legdkarlens ålder genom den tillika
föreslagna ändringen, att man får lega karlar inom 5:te klas¬
sens beväring. Jag tror fördenskull, att Ståndet gör klokast
uti att icke motsätta sig förslager af så liten vigt i fråga om
de vidtagna ändringarne, som den Nådiga Propositionen inne¬
håller. Det inträffar nog, att vi få saker att begrunda af mera
allvarsam art och då, för den händelse vi motsätta oss likt
och olikt, våra yttranden och önskningar skola vinna ringa
gehör.»
Jöns Persson från Blekinge: »Hvad de föreslagna för-
ändringarne, rörande bevärings-skyldighetens fullgörande an¬
går, så är jag förekommen af Ståndsbrodren Nils Svensson,
som uttalat jemväl min åsigt i ämnet. Den ovilja, som sy¬
nes möta de Kongl. Förslagen, tror jag härleda sig derifrån,
att ej dessa gått ut på beväringsexercisens totala afskaffande
eller upphörande i fredstid.»
Anders Persson från Örebro Län: »De uti den Kongl.
Propositionen påpekade olägenheterna af beväringsexercisens
försiggående å hittills vanlig tid för ynglingarne finnas min¬
dre i vprkligheten, än på papperet, ty vid 20 års ålder fylla
allmogens barn, som äro vana vid landtbruk, nog målet och
kunna utan olägenheter bära sitt gevär, hvaremot de ynglin¬
Den 8 November. 127
gar, som tillhöra städeme, oftare blifva satta på tillvext. Är
nu denna sats sann, som jag icke betviflar, så följer deraf, att,
genom framflyttningen, det ojemförligt större antal bevärings-
ynglingar, som tillhöra den jordbrukande klassen, skulle blifva
lidande och få plikta för städernes mindre antals skull. Af
detta skäl vill jag, att Ståndet vidblifver den gamla författnin¬
gen härutinnan, helst det i alla fall nu inträffar, att, med be¬
räkning af att lika många beväringsynglingar födas hvarje må¬
nad i året, T%:delar af dem icke hinna att fullgöra sin bevä-
ringspligt förr än efter fyllda 21 år, nemligen de, som under
de fem första månaderne af året fyllt 20 år. Skulle emeller¬
tid förslaget i denna del vinna Ständernes bifall, så skulle jag
deremot icke hafva mycket att andraga derest i sådant fall
det icke saknades deri den bestämmelse, att en bevärings-
yngling endast en gång må hafva åliggandet att inställa sig
till mönstring. En sådan bestämmelse synes mig vara på
billighet och rättvisa grundad och bör utgöra ett liufvudvilkor
för förändringen. I afseende å andra alternativet håller jag
före, att förändringen åtminstone bör inskränkas derhän, att
samma karl kan legas 3:ne gånger, men helst önskar jag, att
det måtte förblifva vid den gamla bestämmelsen jemväl här¬
utinnan.»
Nils Nilsson från Örebro och Nils Svensson från Ble¬
kinge Län hördes häri instämma.
Per JSilssoh i Espö från Malmöhus Län: »Antagandet af
de framlagda förslagen skulle, enligt min åsigt, endast verka
derhän, att vårt redan förut nog tryckande försvarsverk blefve
än mera tryckande. Våra söner äfvas och ödas nog, som vi
nu hafva det. Jag anser de förslagna förändringarne, rörande
bevärings-skyldighetens onödiga, och vidare diskussion i äm¬
net öfverflödig.»
Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs Län instämde.
Bengt Nilsson från Kronobergs Län förklarade sig in¬
stämma uti hvad Medin yttrat.
Johan Lekberg från Örebro Län. »En Ståndskamrat har
jag hört uppträda till försvar för den Nådiga Propositionen
och förklara, att bifall till densamma ej skulle medföra några
vådor för oss. Härtill vill jag svara, att, hvad första alterna¬
tivet beträffar, jag i allo delar Ola Månssons tanka om vådan
af att framflytta exercistiden till ynglingarnes myndiga^ år.
De betänkligheter åter, som blifvit uttalade emot den före¬
slagna förändringen i andra alternativet, anser jag vara för
långt drifna. Den medgifna rättigheten att få lega bevärings-
karl bland dem, som ännu qvarstå uti beväringsyngligames
öde klass, anser jag vara af den vigt, att jag gerna skänker
128
Den 8 November.
efter den inskränkning-, sorn blifvit äskad, i fråga om de legda
bcväringskarlarnes icke godkännande efter fyllda 37 år.»
Med Lekberg förenade sig Gustaf Jönsson från Kal¬
mar Län.
P. F. Mengel från Upsala Län. »Vöre det blott fråga
om, att beväringspligtens fullgörande skulle bestå endast uti
ynglingarnes uppvisande inför Landshöfdingen och Regements¬
chefen och vidare att, efter 14 dagars exercis samt marschen
fram till exercisplatsen och åter, nämnde pligt vore mot fä¬
derneslandet i allo fullgjord, då kunde det vara likgiltigt å
hvad tid excreisöfningen ginge för sig; men bakom denna för¬
bindelse ligger en annan och vigtigare, den nemligen, att om
leken upphör och allvar träder i stället, öfningen skall vara så
beskaffad, att den beväringsskyldige är satt i stånd att ordent¬
ligen uppfylla sin pligt mot fosterjorden. Vår stående armé
förslår ej långt till landets försvar,'men uti vår beväring ega
vi den bästa armé, något land kan uppvisa. Den största ut¬
hålligheten under krig eger o tvifvelaktigt mannen vid åldern
från och med 22 till och med 25 år. Tänker man sig, att
beväringen skall ut för deltagande i ett krig, så är det väl
angeläget, att den krigiska öfningen skett å en tid, då yng¬
lingen haft tillräcklig styrka för att icke af exercisen lida
mehn. Det är visserligen sannt, att det faller sig olägligt för
landtbrukaren att mista 22- eller 23-åriga armar vid jordbru¬
ket; men denna försakelse måste ju i alla fall han underka¬
sta sig, i händelse af krig, och uuder sådana förhållanden
förmenar jag det vara bäst att exercisöfningen sker vid en
sednare ålder, och icke vid så tidig, att ynglingen från mar¬
schen förpassas till sjukhuset. Vidkommande frågan om rät¬
tigheten för en beväringsyngling att ställa legd karl i sitt
ställe, så vet jag väl, att sådant är medgifvet och svårligen
kan ändring härutinnan nu ske, men sjelfva grundsatsen att tillåta
lega är, efter min öfvertygelse, helt och hållet falsk; hvadan
jag ingalunda kommer att votera för en utsträckning af denna
rätt. Den, som har intet, eller 75 R:dr eller 750 R:dr bör
lika deltaga i detta åliggande, och icke någon borde ega rätt
att derifrån köpa sig fri.»
Per Mattsson från Wester-Norrlands Län. »Jag är före¬
kommen af åtskillige föregående Talare, deribland Anders
Persson, Afven jag har varit Fullmäktig vid beväringsmön-
stringarne och har dervid iakttagit, att den, som en gång icke
fyllt målet, sällan under de påföljande åren uppnått detsamma.
Min önskan är, att ynglingarne måtte slippa att mer än en
gång inställa sig vid dylika förberedande beväringsmönstringar.»
Anders Ersson från Elfsborgs Län. »Ståndsbrodren ilen-
Den 8 November.
129
gel har förmodligen misstagit sig om livad den Nådiga Pro¬
positionen innehåller, då han talar om friköpandet från be-
väringspligten med 75 R:dr o. s. v. Förslaget fordrar på in¬
tet sätt bestämmande af någon fix lego-atgift, utan tvärtom.
Hvad detsamma förordar är blott inskränkning uti lefnads-
aldern för antagligheten af legd karl. Med Anders Persson,
uti hans yttrande i fråga om ynglingar, som äro ställde på
tiilvext, instämmer jag till alla delar.»
Anders Medin: »Något tillägg till mitt förra yttrande i
hufvudfrågan har jag icke att göra. Att jag ånyo begärde
ordet, var blott för att, då jag hör medbrodren Mengel för¬
klara rättigheten att lega beväringskarl vara högst förderflig,
hos honom anhålla, att han icke måtte väcka någon motion
i sådant syfte, ty emot en sådan motion skulle jag, och jag
tror många till mig, hafva mycket att erinra.»
Häruti hördes flera ledamöter af Ståndet instämma.
P. F. Mengel: »Det har icke varit min mening att i
detta ämne väcka någon motion, helst som jag är fullt öfver-
tygad, att våra Medstånd på det högsta skulle arbeta emot
upphörande af rättigheten att lega beväringskarl, enär det är
dessa Stånds söner, som oftast begagna sig utaf denna rättig¬
het, då deremot allmogens barn exercera sjelfva; men gäller
det en gång, kommer det nog att blifva de, som klandra, och
det med fog, den nu öfvade principen i beväringsfrågan.»
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »I likhet med
hvad Ola Månsson och Anders Persson yttrat, anser äfven
jag, att tiden för beväringsskvldighetens fullgörande bör vara
den det för närvarande är. Exercisen blifvor i alla fall ej
fullgjord förr än ynglingame dels fyllt och dels snart fylla 21
år, och i fält komma de då ej ut förr än vid 22 års ålder.
Längden på ynglingen tyckes mig vid mönstringen ej böra
komma särdeles i fråga. Vi veta utaf Biblen, att David slog
resen Goliath, och är det ej lyten, som hindra, så torde de
småvexte ynglingame vara lika goda som de långe.»
Diskussionen förklarades vara slutad : och blef härefter,
uppå proposition af Talmannen, den Nådiga Propositionen,
jemte under öfverläggningen derom afgifna yttranden, till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad.
§ 6.
Föredrogs ånyo Kongl. Maj:ts sedan den 5 innevarande
månad på bordet lxvilande Nådiga Proposition angående upp¬
hörande af det från Rotehållarne eller Soldaterne vid indelta
Infanteriet nu utgående bidrag till soldatbeklädnadens an¬
skaffande och underhåll: och yttrade härvid:
9
130
Den 8 November.
Ola Månsson från Skåne: »Vid genomseendet af den
nu föredragna Nådiga Propositionen har jag funnit, att den
föreslagna lindringen för Rotehållarne, i fråga om soldatbe¬
klädnadens anskaffande och underhåll, icke bestämdt skulle
tillgodokomma de vid Norra och Södra Skånska Infanteri-
Regementena under en tid af 50 år, från och med år 1816,
emot en afgift af 6 tunnor spanmål för hvarje nummer, va¬
kanta 385 rotar, utan har Kongl. Maj:t blott öfverlemnat pröf-
ningen härom till Ständernes afgörande. Då emellertid dessa
vakanta nummer, hvilka efter markegång lösa berörde 6 tun¬
nor spanmål, som bestå af hälften råg och hälften korn, draga
lika onera i fråga om roteringen, som de icke vakanta ro-
tarne, så kan jag icke underlåta att yrka det äfven samma
lindring måtte dem tillkomma med 6 R:dr 18 sk. 6 rst. B:ko
för hvart nummer, oller med en lindring till belopp af 2,458
R:dr 18 sk. 6 rst. B:ko för samtliga 385 vakanta rotarne,
hvilket belopp förthy bör utaf statsmedlen utgå. Detta • mitt
yttrande anhåller jag må få åtfölja den Nådiga Propositionen
till Stats-Utskottet.»
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Det var en gläd¬
jande nyhet, då denna Kongl. Proposition hit ankom, att er¬
fara, det Kongl. Maj:t täckes bereda Rotehållarne någon lin¬
dring i deras bördor genom förslaget att befria dem från den
hittills och för närvarande dem åliggande skyldigheten att
deltaga i soldatbeklädnadens anskaffande och underhåll: men
det var ock derför så mycket mera nedslående för mig att
derefter, vid Propositionens genomläsande, finna, det mina
landsmän, Rotehållarne i Jemtland, icke tillhörde de lyckli¬
ges antal.»
I fråga om Jemtlands Fältjägare-korps är det nemligen
yttradt i den ifrågavarande Propositionen, att Rotehållarne vid
densamma icke för närvarande vidkändes någon afgift för
Soldaternes beklädande, enär sådan afgift utginge från den
vid Jemtlands omrotering bildade roterings-kassan, hvars huf-
vudsakliga inkomster utgjordes af dit anslagne hemmansrän-
tor eller, i stället för dem, statsanslag, och att följaktligen
något statsanslag för det nu ifrågavarande ändamålet icke
behöfde komma i fråga för nämnde korps.
Allt detta hvilar således på den förutsättning, att Staten
redan skulle hafva genom den verkställda omroteringen be¬
friat Rotehållarne i Jemtland från beklädnadsskyldigheten.
Men så är likväl icke förhållandet. Väl är det fullkomligt
sannt, att roterings-kassans hufvudsakliga inkomster utgö¬
ras af statsanslag, men dessa statsanslag utgöra, enligt hvad
jag vidare skall hafva äran visa, en ersättning eller bidrag
Den 8 November. 131
till Roteliållarne, icke i och för deras beklädnads,skyldighet,
utan för den öfverrotering, som de måste utgöra utöfver ro-
teringsskyldigheten för deras jord. För att bevisa rigtighetcn
af detta mitt påstående, nödgas jag gä något tillbaka, och
det torde då tillåtas mig att få framställa en kort redogörelse
för sjelfva de hufvudgrunder, hvarpå den nya roteringen i
Jemtland byggdes. Sedan frågan om Jemtlands omrotering
förnyade gånger utgjort föremål för Rikets Ständers pröfning,
samt Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet an¬
hållit, att, jemte det Jemtlands soldater ålades samma skyl¬
digheter, som kronans indelta manskap i det öfriga Riket,
roteringen i nämnde provins måtte jernnäs till likhet med
roteringen i det öfriga Sverige, sedan hemmanens godhet,
grundränta och öfriga utskylder blifvit emellan länen behöri¬
gen jemförde och tagna i beräkning, samt att de hemmans-
och augmentsräntor, som af ålder varit anslagna till roterin-
gens upprätthållande derstädes, måtte till Statsverket indragas,
hade Kongl. Maj:t, sorn likväl icke kunde medgifva en så
stor nedsättning i nummerstyrkan, som skulle hafva blifvit en
följd af bifall till Ständernes framställning, anbefallt Krigs- och
Kammar-Kollegierna bland annat att inkomma med en utred¬
ning, utvisande medium af roteringen i rikets öfrige provinser,
för att tjena till ledning vid Jemtlands omrotering. Denna
utredning slutade med det resultat, att de egor och förmå¬
ner, som, enligt skattläggnings-methoden för Jemtland mot¬
svarade 1| mantal eller 10 tunnland skatt derstädes, borde
utgöra en soldatrote; hvarefter år 1846 dåvarande Landshöf¬
dingen i Jemtland, sedermera Statsrådet Sandströmer i un¬
derdånighet afgaf det.förslag, att, då den roteringsskyldiga
jorden, som, enligt en i Lands-Kontoret uppgjord beräkning,
antogs till 5,003 tunnland skatt, med tillämpning af den ifrå-
gaställda roteringsgrunden, endast skulle komma att lemna ett
antal af högst 500 rotar, de understöd af hemmansräntor m.
m. som rust- och rotehållare dittills åtnjutit, äfven framgent
måtte komma dem till godo, så, att ett ringare jordatal för
hvarje rote blefve erforderligt: i livilket afseende Landshöf¬
dingen anmälde, att, då nämnde bidrag årligen uppginge till
10,935 R:dr, och roteringskostnaden i Jemtland, under de då
sednast förflutna åren, utgjort i medeltal 24 R:dr 21 sk. 2f
rst., berörde tillgångar alltså, om roteringskostnaden antoges till
jemt 25 R:dr, motsvarade underhållskostnaden för 437 rotar
så att, då härtill lades förut beräknade . . . . 500 »
antalet blefve 937 rotar,
som, fördelade på 5000 tunnland skatt, gjorde i det närmaste
5 j tunneland skatt per rote.
132 Den 8 November-
Derefter behagade Kongl. Maj:t den 22 Maj 1846 be¬
sluta och förordna, bland annat: »att beträffande de grunder,
enligt, hvilka roterings-skyldigheten i Jemtland borde utgöras,
så emedan, i förhållande till egovidd och öfriga förmåner
jemte beräknad afkastning, som, efter hvad utredt vore, i
medeltal funnes till en soldatrote i Rikets öfriga provinser, de
egor och förmåner, som, enligt skattläggnings-methoden för
Jemtland motsvarade l|:dels mantal, eller 10 tunnland skatt
derstädes, i allmänhet kunde, med afseende jemväl å det rin¬
gare beloppet såväl af utskylderna som af roteringskostnaden,
anses fullt tillräckliga för att i Jemtland bilda en soldatrote,
mén härvid ock borde komma i betraktande, att, enligt indel¬
ningsverket i nämnde provins, för rustningens och roteringens
utgörande äro anslagna, dels af dervarande hemmansgrund-
räntov omkring 7,900 R:dr, dels ock hemmansräntor inom
Medelpad till ett belopp af ungefär 1,900 R:dr, äfvensom af
räntan å den så kallade reservmedels-kassan kunde påräknas
ett årligt bidrag af minst 1,200 R:dr, eller sammanräknadt
ungefär 11,000 R:dr, så att, enär det rotering underkastade
skattetalet inom provinsen kunde, efter afdrag af posthemma¬
nen, antagas uppgå till 4,980 tunnland, med beräknande af
hvad, vid fördelning af nyssberörda 11,000 R:dr, på hvarje
tunnland skatt i årligt understöd belöper, samt i förhållande
till den för en soldatrote i Jemtland vanliga kostnad, tunn¬
land skatt eller mantal i allmänhet kunde utgöra en rote,
det skulle såsom grund för ifrågavarande nya indelning till
rust- och soldathåll iakttagas, att, jemte det omförmälda rän¬
tor och bidrag borde till understöd vid rustningens och rote¬
ringens utgörande utgå för så vidt, som de icke komme att
erfordras till ersättning åt nuvarande inqvarteringstagare, för
öfrigt skulle till en soldatrote beräknas den egovidd och an¬
dra förmåner, som efter skattläggnings-methoden för Jemt¬
land motsvarade JJ gärde mantal eller 5.'- tunnland skatt, men
att, efter undersökning rörande hvarje hemmans godhet, der¬
vid alla slags odlingslägenheter, samt skog, fiske och andra
härligheter och inrättningar, af alla slag, hvilka i hemmanens
skattläggning voro inbegripna eller, efter ortens skattlägg-
ningsmethod borde vid ordentlig skattläggning afses, skulle i
beräkning ingå, sagde rotemantal finge ökas eller minskas i
förhållande till hemmanens sämre eller bättre beskaffenhet;
och som den med rustningen förenade kostnad kunde anses
uppgå till dubbelt det belopp, som blifvit beräkriadt för en
soldatrote, så borde ett rusthåll bestå af lika egor och för¬
måner, som efter ofvan anförda grunder motsvarade tvenne
soldatrotar.»
Den 8 November. 133
Efter dessa grunder verkställdes också; roteringen; och
häraf visar det sig uppenbart hvad jag oek just ville bevisa,
att ränte- eller statsanslagen afsågo att utgöra ersättning eller
bidrag för den öfverrotering, som provinsen sålunda måste
vidkännas.
Det blir också häraf lätt att visa huru pass godtgjord
roteliällaren kan anses vara för denna öfverrotering. Vi hafva
nu sett, att om, såsom Jemtlands innevånare ock sjelfva ön¬
skat och påyrkat, roteringen endast grundats på jorden, så
skulle en soldatrote hafva bestått af 1| mantal eller 10 tunn¬
land skatt, men att, med beräknande af de ofta åberopade
Statsanslagen, endast 5j tunnland skatt tilldelats hvarje rote.
Då sålunda Statsanslaget beräknats motsvara nära hälften af
soldatens underhåll, men detta anslag jemte räntan på rote-
rings-kassans grundfond endast belöper sig till 12 R:dr 32 sk.
Banko för hvarje rote, och soldatlönerna numera betingas till
50 R:dr å 66 R:dr 32 sk. s. m., så torde jag ej behöfva
göra någon vidlyftigare uträkning för att visa hvem som blir
den lidande parten. För de rotar, som äro anslagne till ka¬
valleriet, är missförhållandet ännu större; endast hästens vin¬
terföda, för att ej tala om inköpet af densamma m. m., kan
ej beräknas lägre än till 90 R:dr Banko, och bidraget från
Staten, som äfven här beräknats utgöra ersättning för nära
hälften, eller för rotens brist i jordatalet, utgör ej mer, än
som nyss nämndes, för soldathållet, ehuru det här utgår un¬
der annan form, nemligen till visst belopp, då ny häst insattes.
Vid betraktande af dessa omständigheter vågar jag hop¬
pas, att det icke må kunna anses obilligt om man begär att
Staten måtte erkänna dessa oftanämnda anslag såsom Rote-
hållarnes välförvärfvade egendom, och att Staten icke vidare
räknar på dem för nya ändamål, och om nu roterings-kassan,
för mera reda och mindre besvär, på Rotehållarens vägnar
inbetalar beklädnads-bidraget till Beklädnads-direktionen, men
roterings-kassan icke glömmer att föra beloppet Rotehållaren
till last vid liqviden om den utdelning, han har att från kas¬
san erhålla, så är det ju klart, att det blir Rotehållaren och
ingen annan, som får vidkännas utgiften. Dessutom visar ock
14 § i Knekte-kontraktet att beklädnads-bidraget erlägges
af Rotehållaren.
Vid Jemtlands Häst-jägare-korps är ock förhållandet i
afseende på beklädnads-skyldigheten alldeles detsamma som
vid Fält-jägare-korpsen och Infanteriet i allmänhet, så att
Rotehållarne vid densamma, enligt 3 § i Knekte-kontraktet,
till hälften med Kongl. Maj:t och Kronan bidraga till bekläd¬
nadens och sadelmundéringens anskaffande och underhållande,
134
Den 8 November.
emedan, enligt Kongl. Brefvet den 18 Oktober 1851, under¬
hållet af nämnde korps icke är grundadt på egentlig rustning,
som i rikets öfrige delar förefinnas, utan pä rotering, sålunda
att två sammanlagde soldatrotar gemensamt hålla karl och häst.
Med anledning af hvad jag nu haft äran yttra, vågar jag
hos Högloft. Stats-Utskottet, dit jag anhåller att detta mitt
yttrande måtte få åtfölja den Kongl. Propositionen, vördsamt an¬
hålla, att Utskottet mätte för Jemtlands rotehållare, såväl vid
Hästjägare- som Fältjägare-korpsen tillstyrka den lindring i ro-
teringsbördan, som Kongl. Maj:t i Nåder föreslagit för öfrige
rotehållare i Riket; viljande jag till nästa plenum inkomma
med skriftlig motion i ämnet.»
Anders Olofsson från Jemtlands Län: »Som min Läns-
kamrat Nils Larsson grundligt och klart framställt behofvet
och rättvisan af den föreslagna lindringens utsträckande jem¬
väl till Jemtland, samt han dertill förklarat, det hans mening
är att i ämnet väcka motion, så inskränker jag mig nu till att
endast i allo instämma med honom.»
Nils Svensson från Christianstads Län: »Det är verkli¬
gen för mig fägnande och tillfredsställande att se, det äfven
Regeringen någon gång tager initiativet till lättande af de
tryckande bördor, som belasta Rust- och Rotehållarne i all¬
mänhet och dem i min hemort isynnerhet. Då jemväl jag
är af den tanken, att alla bör ske lika rätt och jag har mig
bekant, huru strängt de blefvo upptagne, som 1816 fingo sina
nummer vakante, så ock med afseende jemväl derå, att span-
målen sedan den tiden betydligen i pris stigit, yrkar jag i likhet
med Ola Månsson, att de af honom omförmäldte 385 vakanta
numren måtte tillgodokomma den lindring i soldatbeklädnaden,
som är afsedd med den Nådiga Propositionen för öfrige Ro¬
tehållare. Någon annan erinran vid Propositionens innehåll
har jag icke att afgifva, utan hoppas jag, att Utskottet tillstyr¬
ker bifall till hvad Propositionen innehåller äfvensom de här inom
Ståndet nu gjorde tilläggen. — Så väl jag, som öfrige Le¬
damöter inom Ståndet från Skåne, väckte motion vid förra
Riksdagen om lindring i roteringen, utan, att gehör till våra
framställningar då lemnades. Nu hoppas jag det skall gå
bättre.»
Samtlige öfrige Representanterne ifrån Malmöhus oeh
Christianstads Län förklarade sig jemväl instämma med Ola
Månsson.
Anders Medin från Kronobergs Län: »Afven jag tillhör
en ort, som är tacksam för hvarje lindring i desj skatter och
onera ; och jag är förthy, åtminstone i vissa delar, belåten
med nu föredragna Nådiga Proposition. Jag skulle dock vilja
Den 8 November.
135
hafva en ändring uti, det sorn finnes yttradt i fråga om Sol¬
datens och Rotehållarnes inbördes förhållande, hvilken ändring
eller rättelse jag likväl finner lämpligast kunna ske genom
väckande af en motion, och denna skall icke uteblifva. Emed¬
lertid önskar jag all framgång åt det Nådiga förslaget.»
Bengt Nilsson och dustaf Johansson från Kronobergs
samt Johannes Andreasson och Per Benjaminsson från Elfs¬
borgs Län hördes häri instämma.
Olof Larsson från Jemtlands Län: »För min del har jag
ej något annat emot den Nådiga Propositionen att anmärka
än att, då den åsyftar lindring uti ett drygt onus, icke alla
få komma i åtnjutande deraf. Båtsmännen äro nemligen ieke
uti Propositionen omtalade, ehuru det är ©tvifvelaktigt, att ju
äfven de Rotehållare, som hålla Båtsmän, äro i behof af samma
lindring. Med denna utsträckning i Propositionens innehåll
önskar jag ali framgång åt densamma.»
Härmed förenade sig Erik Larsson från Wester-Norr-
lands Län.
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Ehuru Helsingland är
högre roteradt, än kanhända hvilken annan provins i Riket som
helst, så skulle dock den ifrågasatta lindringen icke komma
Helsingarne till godo. Detta är något, hvaruti ändring bör ske.
Att nu på stående fot framdraga de skäl, som berättiga oss
att söka ändring uti detta förhållande, är jag icke beredd,
men jag skall icke underlåta att derom aflemna motion.»
Häruti hördes Per Andersson från samma Län instämma.
Efter sålunda slutad diskussion blef den nu föredragna
Nådiga Propositionen, jemte dervid afgifna yttranden, uppå
framställning af Talmannen, till Stats-Utskottet remitterad.
§ 7-
Vid ånyo skedd föredragning af Kongl: Maj:ts sedan den
5 innevarande månad på bordet hvilande Nådiga Proposition
om upphörande af Fourage-Passeyolance-Afgiften vid Beridna
Rusthålls-Regementena, fick på begäran Daniel Danielsson
från Jönköpings Län ordet, dervid han yttrade: »Med största
tillfredsställelse har jag genomläst den nu föredragna Nådiga
Propositionen. Vid de 2:ne Riksmöten, jag förut bevistat, hafva
motioner i det syfte Propositionen innehåller af mig blifvit
väckte, utan att jag dermed något vunnit. Nu hoppas jag, att
saken skall vinna mera framgång, och oaktadt erhållet upp¬
drag, afstår jag dock fördenskull nu ifrån att väcka motion i
ämnet.»
Johan Persson från Upsala och Anders Andersson hån
Kalmar Län instämde.
136
Den S November.
Sedan vice 2almannen Anders Andersson jemväl till-
kännagifvit, att äfven lian velat väcka motion uti ämnet, men,
med afseende å den nu föredragna Nådiga Propositionens in¬
nehåll, derifrån afstode, klef den Kongl. Proposition med de
deraf föranledde yttranden till Stats-Utskottet remitterad.
§ 8.
Efter ånyo skedd föredragning remitterades till Stats¬
utskottet Kongl. Maj:ts Nådiga Propositioner, angående:
l:o beräkningsgrunden för Salpeterhjelpens utgörande inom
en del af Södermanlands Län;
2:o disposition af sex stycken holmar i Götheborgs och Bo¬
hus Läns Skärgård; '
3:o utbyte af Krono-Länsmansboställena Melbv och Näsby
emot Kronoskattehemmanet Bredinge på Oland;
4:o upplåtande af mark å kronoparken Rådaås i Skaraborgs
Län för en vattenledning till staden Lidköping; och
5:o försäljning af f. d. Landshöfdinge-residens-tomterne i
staden Piteå med å dem befintliga byggnader; samt
Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse, i anledning af förre Mynt¬
mästaren, Assessoren J. A. Grandinsons underdåniga ansök¬
ning om ersättning för förlorade boställsrum.
§ 9-
Lästes Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelser:
l:o i anledning af åtskilliga utaf Rikets Ständer vid sistför-
flutna Riksmöte föreslagna lagförändringar; och
2:o om förordnande af en Stats-Råds-Ledamot i afseende på
handläggningen af vissa i Riksdags-Ordningens 36 och
42 §§ omförmälda Riksdagsärenden;
Och blefvo samma Nådiga Skrifvelser, såsom icke erfordrande
annan åtgärd, lagde till handling arne.
§ 10.
Pehr Mattsson från Wester-Norrlands Län: Sedan den 5
innevarande månad på Ståndets bord hvilande motion, angå¬
ende förändring i Kongl; Seglations-Ordningen den 15 Maj
1843 föredrogs nu ånyo dervid Johan Johansson från Öster¬
göthlands Län, som på begäran fått ordet, lät uppläsa följande
skriftliga anförande :
»Vördsamt Memorial.
Hufvudsakligen instämmande uti Ståndsbrodren Pehr Matts¬
sons från Westcr-Norrland motion, åsyftande att lossa de band,
som enligt Seglations-Ordningen äro lagda på den utrikes sjö¬
Den 8 November.
137
farten, enär, då laster å fartyg till utrikes ort intagas, gods¬
egare och skeppare måste hos tullkammare vid närmaste sta¬
pelstad, ofta belägen på flera mils afstånd, uttaga fartygets för¬
passning och utkiarering samt erlägga de dermed förenade
umgälder, — ett missförhållande, som jemväl eger rum, vid kö¬
pingen Waldemarsvik, hvarest ej så obetydlig sjöfart idkas,
och som, oaktadt på stället finnes Tullinspektor och Tullbe¬
vakning, likväl måste vidkännas den i flera afseenden stora
olägenhet att vid Söderköpings Tullkammare, belägen på öf¬
ver 4 mils afstånd, söka fartygets förpassning och utkiarering,
hvarigenom uppehåll, med flera derigenom uppkommande olä¬
genheter förorsakas, som kunde förekoinmas derigenom, att
den på stället varande Tullinspektören blefve berättigad att
utfärda fartygets förpassning och utkiarering, samt de dervid
åliggande afgifterne uppbära.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Stockholm den 7 November 1856.
Johan Johansson,
från Östergöthland.
Sedan Gustaf Jonsson från Kalmar, Olaus Eriksson från
Götheborgs och Bohus, Ola Månsson från Christianstads och
Anders Peter Andersson från Östergöthlands Län förklarat
hvar för sig, att de, instämmande med Pehr Mattsson, påyr¬
kade, att den ändring uti Seglations-förordningen, lian afsåg med
sin motion, måtte utsträckas till hela Riket och samtlige Le-
damöterne af Ståndet jemväl uti detta yrkande instämt, blef,
uppå proposition af Talmannen, Pehr Mattsons motion jemte
dervid afgifna yttranden &\\ Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet remitterad.
§ 11.
Föredrogos nu ånyo och i ett sammanhang Anders Eriks¬
sons från Elfsborgs, Olof Larssons från Gefleborgs, Nils
Svenssons från Christianstads, Olof Olssons i Olsäterstorp
från Wermlands, Johannes Linders från Skaraborgs och A.
P. Anderssons från Östergöthlands Län, sedan den 5 inne¬
varande månad på bordet hvilande motioner, om ändring i
gällande författningar rörande Hemmansklyfning; dervid sig
yttrade: Nils Andersson från Wermlands Län: »Jag instäm¬
mer uti Olof Olssons i Olsäterstorp nu föredragna hvilande
motion, dock med tillägg till densammas innehåll, af hvad detta
skriftliga anförande innehåller».
Nils Andersson uppläste härefter följande anförande:
138
Ben 8 November.
»Vördsamt anförande.
För min del anser jag Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning
af den 13 Juli 1853 angående hemmansklyfning vara utan
ändamål och förorsaka endast besvär och nog dryga omkost¬
nader genom de deri föreskrifna undersökningar; det heter,
att, mindre hemmansdel än |:dels mantal får ej klyfvas utan
föregången undersökning; om alla hemman vore i jemförlig
godhet med hvarandra, så kunde ett sådant stadgande vara
lämpligt. Men så är icke händelsen åtminstone inom Werm¬
land, och samma förhållande förmodar jag eger rum i de flesta
af Rikets öfriga provinser. Såsom exempel vill jag anföra:
inom mitt kommitentskap finnas många hemman, der icke flera
än 4 åboer kunna efter nu gällande lag vara besutne på
§:delar, d. v. s. ett helt mantal; men likväl får ett sådant hem¬
man klyfvas i 8:ta delar, ja ännu längre; ty inom Wermland
är minimum för hemmansklyfning, på Konungens Befallnings-
hafvandes förslag, bestämdt till 5*f:dels mantal, och således
får ett helt mantal, inom nämnde Län, utan undersökning,
klyfvas i 24 delar, det må vara af hvad beskaffenhet som helst;
det finnes hemman, der fyra åboer äro väl besutne på ^:dels
mantal, föda hvar för sig 2:ne hästar samt 8 å 10 kor; men
ett sådant hemman får ej klyfvas i färre än 3 delar utan fö¬
regången undersökning. Rättigheten till hemmansklyfning lig¬
ger således icke uti hemmanens godhet, utan hufvudsakligen
i hemmantalets siffra.
Jag har härmed endast velat påpeka ändamålslösheten
och orimligheten i ofvannämnde Nådiga Förordning och der¬
jemte instämma med Ståndsbröderne Anders Eriksson och
Olof Olsson uti deras motioner angående hemmansklyfning, och
anhåller att detta mitt anförande får åtfölja motionerna till Ut¬
skottet.»
■Stockholm den 8 Nov. 1856. Nils Andersson,
från Wermlands Län.
Uti ofvanstående anförande instämde E. Olsson uti Ols-
byn i Wermland, äfvensom Anders Jansson från samma Län.
E. J. Rudberg från Oland anförde skriftligen sålunda:
»Vördsamt Memorial.
Enär Kongl. Kammar-Kollegii Cirkulär af den 5 Maj
1843 stadgar, att de Kronans skogsparker, hvilka upplåtas
under skattemannarätt, icke få styckas i mindre lotter, än
hvad vid försäljningen från Kronan egt rum, och då denna
författning således lägger hinder i vägen för den mindre be¬
medlade att der kunna få köpa sin jordtorfva i mån af den
tillgång, hvartill hans förmögenhet sig sträcker, har detta uti
min hemort, der sådana skogslotter finnas försålde under skatte-
Den 8 November.
139
mannarätt, inträffat, att, sedan den ursprungliga köparen till
en dylik lott deraf försålt större eller mindre delar till fattigt
folk, som icke haft tillfälle att köpa någon hel lott, tvister
och rättegångar uppstått emellan den för skogslotten skatt¬
skrifne och de fattiga personer, hvilka hlott på ett löst köpe¬
kontrakt satt sig ned på den af dem inköpta jorden, och all¬
tid så utfallit att domstolen, på grund af ofvanåberopade Cir¬
kulär, tilldömt jorden åt den för skogslotten skattskrifne och
den fattige således nödgats frånträda den jordtorfva af ett,
två å tre tunnland, som han kunnat betala och hvaraf han
äfven kunnat hafva sin utkomst.
I anledning af hvad jag här ofvan anfört och dåStånds-
brodren Lekberg från Nerikes Län väckt motion angående
hemmansklyfningen, eller att jord får säljas och köpas till huru
litet omfång som helst, och detta i allo öfverensstämmer med
mina åsigter, så tager jag mig friheten föreslå:
attofvannämnde Kongl. Kammar-Kollegii Cirkulär
måtte i så måtto ändras, att huru litet jord som
helst får af dessa Kronoparker försäljas, och kö-
parne deraf vara berättigade till erhållande af lag¬
fart å hvad de sig tillhandlat, för deras framtida
säkerhet.
Jag anhåller, att denna min motion mätte få remitteras
och åtfölja Ståndsbrodren Lekbergs motion till det Utskott
dit den remitteras, för att i ett sammanhang afgöras.»
Stockholm i November 1856. E. J. Rudberg,
från Oland.
Måns Persson från Malmöhus Län jemväl skriftligen på
nedanantecknade sätt:
vVördsamt Memorial.
Under de sistförflutna åren har fosterlandsvännen med
bedröfvelse iakttagit de alltjemnt i stor skala tilltagande ul-
vandringarne af arbetsföra samhälls-medlemroar till främ¬
mande land och verldsdelar, hvarigenom vårt eget land för¬
lorar mången för dess förkofran användbar och väl behöflig
kraft, på samma gång den utvandrade sjelf äfventyrar sin
egen framtida utkomst och lycka. Forskar man efter orsa¬
ken till denna tilltagande utvandringslust, så torde den icke
få sökas i någon aftagande kärlek till eget land och hem,
ty många och starka äro de band, som fästa menniskan vid
den jord, som sett henne födas; icke heller uti utsinade nä¬
ringskällor inom fäderneslandet, ty de, som af ålder der fun¬
nits, äro långt ifrån uttömda, och nya uppspringa årligen äf¬
ven hos oss i jemförelse med civilisationens framsteg; allra
minst torde denna utvandringslust få tillskrifvas någon allmän¬
140
Den 8 November.
nare lättsinnig åtrå efter omvexlingar och äfventyr, ty Nord¬
bon är af naturen trög oell älskar i allmänhet icke ombyte
af lefnadsvanor och yttre förhållanden. Orsaken måste vara
någon annan och ligga djupare, än man i allmänhet vill er¬
känna; jag tror den ligger på botten af vår närvarande sam-
hällsinrättnings grundvalar. Orsaken är i min tanka hufvud¬
sakligen den, att vårt samhälle ännu icke beviljat den arbe¬
tande medborgaren hvad han såsom menniska efter naturens
ordning har rätt att fordra: en fast puukt för sig och de sina
att stå uppå, en oqvald eganderätt till den jordlapp, hvarpå
han uppfört sin koja. Så länge detta icke skett, må man
icke vänta sig, att han kan känna sig rätt innerligt införlifvad
med det samhälle, han tillhör: Intill dess lefver han ett slags
nomadlif midt i det för öfrigt civiliserade samhället; hans bo¬
ning är såsom ett flyttbart tjäll utan varaktig stad, stående
på behaglig tid, det vill säga så länge jordegaren behagar,
och jordtäppan deromkring nära nog såsom en tillfällig be¬
tesmark, uppå hvars uppodling och förbättring han för den
osäkra besittningsrättens skull icke kan nedlägga synnerlig
möda och kostnad. Annorlunda skulle både boningen, så in¬
nan som utantill, och det dertill hörande jordområdet se ut,
om full eganderätt till det sednare kunde förvärfvas. I an¬
ledning häraf vågar jag vördsammast föreslå en så beskaffad
förändring i nu gällande lag om hemmansklyfning och jord¬
afsöndring, att
l:o Styckning af hemman må tillåtas åtminstone fyra
tunneland odelbar jord, hvarpå, med utsatt hem¬
mantal, fasta skulle beviljas med samma rätt och
säkerhet, som för större jordköp, samt
2:o Egare af minst -J-alels mantal och derutöfver be¬
rättigas att försälja åtminstone ett tunneland odel¬
bar jord, vare sig helt eller i mindre delar, till arf
och eget, emot en årlig afgift till hemmanet, fullt
motsvarande hemmanets deraf belöpande onera, hvil¬
ken afgift borde först vid sjelfva köpet och seder¬
mera hvart tionde år i Krono-ombuds närvaro be¬
stämmas af enkom dertill utsedde Iiommitterade
inom socknen, så vidt icke Socknenämnderna kunde
dertill lämpligen anses.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till veder-
- börligt Utskott och öfverlåter åt Utskottet att närmare be¬
stämma de regiementariska stadganden, som, till betryggande
af allmän och enskild rätt, härvid torde befinnas erforderliga.»
Stockholm den 1 November 1856. Måns Pehrsson
från Malmöhus Län.
Den 8 November.
141
Pehr Sahlström från Stockholms Län: »Jag anser mig
skyldig tillkännagifva, att jag, hindrad af ett vigtigt komunal-
bestyr, var frånvarande då medbrodren Lekbergs motion om
hemmansklyfningen inom Ståndet behandlades och till veder¬
börligt Utskott remitterades. Jag hade eljest velat instämma
med honom och gör det nu; men som saken jemväl kan ses
från en annan och ny sida, så har jag uppsatt mina tankar
skriftligen och utbeder mig Ståndets uppmärksamhet vid hvad
jag nu har att andraga.»
Härefter uppläste Sahlström en motion af denna lydelse:
»Vördsam Motion.
Kongl. Förordningen angående tillägg i gällande före¬
skrifter i afseende på hemmansklyfning och jordafsöndring,
af den 13 Juli 1853, framställer så talrika anledningar till
anmärkning och missbelåtenhet å Allmogens sida, särdeles
då följderna deraf nu börja visa sig, att endast obekantskap
med innehållet deraf, eller ytterlig likgiltighet för dessa följ¬
der, kunna föranleda till tystnad deröfver. Denna förordning
förklarar hvarje jordegare obesuten, som eger mindre än|
mantal och med detsamma oberättigad till lagfart, laga fasta
och inteckningsrätt för sin egendom, för såvida undersökning
och pröfning om besutenheten icke förut skett. Den uppdra¬
ger åt Landshöfdingen, med s. k. sakkunnige män, domsrät-
ten angående besutenheten för Länet i allmänhet, och ytter¬
ligare skall det bero af deputerade ur Sockennämnden att be¬
vilja eller afslå den besutenhet å mindre hemmansdelar, som
af ålder förefunnits och varit erkänd; allt utan minsta af¬
seende hvarken på tidens och rättvisans fordran på lättade
utvägar för den tillvexande folkmängdens bosättning och berg¬
ning, på arfvingars lagliga rätt till delning, eller på de önsk¬
ningar och beslut, som föregående Ständer i ämnet framställt.
En sålunda tillvägabragt och allmän osäkerhet i egande-
och besittningsrätt af mindre hemmansdelar, som häraf nöd¬
vändigtvis måste uppkomma, skall utöfva så mycket större
och vidsträcktare inflytelse, som redan genom Representations-
kommitténs arbeten och undersökningar för 10 år sedan det
blef utrönt, att icke mindre än 63,193 personer af allmogen
då funnos innehafvare af mindre än j mantal, hvilkas ekono¬
miska ställning således genom förordningens stadgande betyd¬
ligen förändras och äfventyras; än mera: deras hitintills egande
politiska rättigheter blifva ock synbart hotade och kringskurna,
ty obesutenheten medför ingen slags valrätt eller valbarhet,
icke ens i den vanliga Sockenstämman, än mindre vid sådana
142
Den 8 November.
valförrättningar och uppdrag, hvarå Allmogens bestånd, dess
medborgerliga och politiska rättigheter fortfarande bero.
Dessa för allmogen oblida förhållanden, jemte de lös-
ningsanspråk, som i förordningens l:sta § mom. 8, omförmälas,
och hvarigenom den fattigare kan tvingas att till en förmög¬
nare granne afstå sin måhända från fadren ärfda jordlott, for¬
dra ofelbart Bondeståndets synnerliga uppmärksamhet, samt
bestyrka det af mångå tänkande män yttrade omdöme, att
knappast någon förordning på de sednare 50 åren emanerat,
som mera kränkt don allmänna rättskänslan, eller oförmånli¬
gare inverkat på allmogens ställning i ekonomiskt och poli¬
tiskt afseende på dess urgamla och häfdvunna rättigheter.
Till förtydligande af det origtiga både i förordningens
tillkomst och dess tillämpning, äfvensom slutrigtigheten af den
åsigt i ämnet, som uttalades af Borgare- och Bondeståndens
Ledamöter i nästlidne Riksdags Ifonstitutions-Utskott, tager
jag mig friheten anföra en del af deras enhälliga reservation,
åtföljande Utskotts-Betänkandet N:o 6, mom. A.
»Då det Immades utan uppmärksamhet, håde att för¬
fattningen verkligen utgjorde en ändring i 1827 års förord¬
ning, och att Ständerna hegart en förberedande utredning af
det lämpligaste minimum för hemmansklyfning inom hvarje
ort, innan någon ändring i 1827 års förordning egde rum,
och afseende ej heller fästades på det förändrade skick, hvari
frågan sig befunne sedan Ständernas heslut i afseende på
lagförändringen icke inom föreskrifven tid blifvit tillämpadt,
hafva derigenom uppkommit de missförhållanden, att än¬
dring blifvit gjord i en gällande förordning, utan att denna
är vorden förklarad vara ändrad; att ett stadgande blifvit
lemnadt, som å flera orter inom Riket, om icke å de flesta,
föranleder undantagsbestämmelser, hvilka derjemte saknas
för tillämpning under en tid, som icke af någon föreskrift
är begränsad; att Kongl. Maj:t saknat kännedom om det
förändrade tänkesättet i afseende på hemmansklyfning och
jordafsöndring, som ofelbart funnit ett idtryck, om Ständer¬
nas beslut blifvit följdt, .så att upplysningar i dessa hän¬
seenden infordrats förr än föredragningen egde rum; samt
slutligen att Ständernas lagstiftningsrätt blifvit för nära
trädd. Lägges nu härtill, hvad som icke kan förnekas, att
författningens tillämpning skall medföra de vidunderligaste
förhållanden, då, för att anföra endast ett exempel, om en
person, egande ^ mantal, säljer detta till tvenne personer, eller
till hvardera T'5 mantal, hvarå ingendera är besuten, dessa
nya egare icke såsom sådane få anses och erkännas, utan
den förre egaren, som möjligen flyttat ur landet, skall an¬
Den S November.
143
svara för utskylderna, under det de nya förblifva i besitt¬
ning af jorden, hvarå hvarken de eller någon annan för
framtiden kunna erhålla laga åtkomsthandlingar, så skall
man nödgas medgifva, att hela detta tillgörande af de Hrr
Statsråder som den ifrågavarande författningens utfärdande
tillstyrkt, både från den ideella, den réella och den formella
synpunkten är af den betänkligaste beskaffenhet, och att,
likasom derigenom blifvit åsidosatte både Grundlagens stad¬
gande och Ständernas beslut, så har ock uppkommit en osä¬
kerhet i eganderätten, som i den mån författningen hinner
utöfva sina verkningar, skall fruktansvärdt förvilla rätts¬
begreppen och öka rättegångarne till oberäkneligt antal.»
Ytterligare åberopar jag Juridiska Föreningens yttrande
i ämnet, vid dess sammanträde i Stockholm den 30 Mars
1855, hvilket slutar med följande skarpa omdöme: »De både
stats ekonomiskt olyckliga och till stor osäkerhet i egande-
och besittningsrätt af mindre hemmansdelar ledande före¬
skrifterna i denna Författning, hvars upphäfvande vore i
flera hänseende önslcligt.» En sådan förklaring, beslutad och
afgifven genom en förening af Landets utmärktaste jurister
och domare, utan annat intresse eller pligt än att följa lagen
och tillse möjligheten af dess naturenliga tillämpning, bör kunna
öfvertyga enhvar om sanningen af hvad här rörande denna
författning och dess följder blifvit anfördt.
Sammanställer man vidare Förordningens föreskrifter om
besutenhet, med Riksdagsordningens 15 §, rörande Allmogens
valrätt och valbarhet efter hemmantal, så framträder häri icke
endast den största missaktning för detta Grundlagsbud, utan
äfven en tämligen oförtäckt uttalad afsigt, att, med åsidosät¬
tande af bestämda former, småningom undergräfva och förän¬
dra Grundlagen. Slaget är denna gång förnämligast rigtadt mot
Allmogen, dess stämma och tillvaro såsom Riksstånd, hvars
styrka märkbart skulle försvagas, om alla de, hvilka Förord¬
ningen förklarar för obesutne, derigenom förlora deras gamla
valrätt; men Bondeståndets ombud hvarken kunna eller böra
låta en dylik afgift vinna en obehindrad framgång, utan i stäl¬
let och med det stöd, en rättvis sak lemnar, söka försvara de¬
ras hufvudmäns från urålder ärfda rättighet att fulltaligt råda och
svara, der Rikets väl och det Allmännas rätt sådant påkallar.
Beträffande åter Förordningens sannolika verkan i afseende
på jordafsöndringar, så synas bestämmelserne härom alltför
mycket hindra jordens friare delning och uppodling, samt in¬
skränka den arbetande klassens naturliga rätt till fast bosätt¬
ning och sjelfständig bergning. Billigheten af en lagstiftning,
som gynnar denna rätt, inses väl, men erkännes sällan af dem,
144
Den 8 November.
hvilkas intresse det är att erhålla arbetare för godt pris; men
för rättvisan deraf talar både den gifna nödvändigheten att
realisera tidens begrepp och sträfvanden att underlätta den
ständigt tillvexande fattigare klassens behof af ökade utvägar
för dess bergning; äfvensom erfarenheten om Statsystemets
förstörande verkningar för samhällstillståndet, för sedligheten,
för barnauppfostran, för fattigvården och för allt, hvad Staten
för en framtid måsto såsom oundgängliga förbättringar iakttaga
och befordra. Det säkraste beviset för olämpligheten af För¬
fattningen i denna del, elior rättare omöjligheten att upprätt¬
hålla densammas efterlefnad, finnes oförtydbart af de ej lag¬
liga jordafsöndringar, som oupphörligt fortgå i Rikets alla de¬
lar, i följd af sakens alldeles egna och tvingande natur, och
sammanfattas med en erkänd Auktoritets yttrande: ”Försöket
att genom lagar lägga ett ovilkorligt hinder för hvad som
icke kan hindras, kulturens gång och jordens fria delning,
skall lika litet hädanefter som hitintills lyckas; men väl skall
man lyckas att derigenom demoralisera folket och bringa det
i vanmakt.'’
På grund af hvad jag nu anfört, föranlåtes jag vördsamt
yrka, att Kongl. Förordningen af den 13 Juli 1853 måtte
upphäfvas och förhållandet härutinnan regleras efter grundsat¬
sen af fri egande- och besittningsrätt samt do sundare åsig-
ter af ämnet, som under senare tider gjordt sig gällande.
Stockholm den 8 November 1856.
P. Sahlström.
Med Sahlström hördes instämma Lars Rassmusson och
Erik Christensson från Götheborgs och Bohus, Johan Pehrs¬
son från Upsala, Gustaf Larsson från Stockholms, Lars Gu¬
staf Andersson, Efraim Larsson, Johannes Andreasson,
Per Benjaminsson och Carl Dahlgren från Elfsborgs, Erik
Andersson från Stora Kopparbergs, Anders Persson och Gu¬
staf Hultman från Nerikes, förre vice Talmannen Per Eriks¬
son och Anders Jansson från Wermlands samt Per Nilsson
i Espö och Anders Persson från Malmöhus Län jemte många
flere af Ståndets Ledamöter.
Johan Peter Andreasson från Elfsborgs Län likaledes
skriftligen sålunda:
»Vördsamt Memorial.
Sistlidne Riksdag väckte jag motion om upphäfvande af
Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853 rörande hemmansklyf¬
ning, men i följd af den behandling frågan undergick, ledde
icke motionen till något önskat resultat; hvadan jag, med an¬
ledning häraf, samt med fästadt afseende å mina Kommittén-
Den 8 November.
145
ters uppdrag och önskningar härmed får göra förnyad fram¬
ställning i samma fråga.
Förenämnde Kongl. Förordning innehåller några stad-
ganden i l:sta §:n 2:dra, 3:dje och 10:de momenten och i
2:dra §:n G:te morn., hvilka medföra följder af eftertänklig be¬
skaffenhet såsom:
l:o Då någon har en obesuten hemmansdel i ett hemmans¬
nummer och kan få köpa en annan dylik i ett annat,
hvilka begge sammanlagda medföra besutenhet, skall detta
enligt 2:dra mom. vara förbjudet, oaktadt begge hem-
mansdelarne äro så belägna, att de med beqvämlighet
kunna brukas tillsammans? Eller om någon har besuten
del i ett hemmansnummer, skall det vara honom förbju¬
det köpa en obesuten del i ett annat och med den förra
sammanlägga i ett bruk?
Hittills har ofta ett dylikt sammanläggande skett; och
får det hädanefter ej ske, blir följden den, att försäljning^ af
obesutna hemmanslotter, som ärfvas, icke kan ske. — Åt¬
minstone blifver då hädanefter ett dylikt arf, (det enda, en
bonde i allmähet kan lemna sina barn,) utan allt värde.
2:o Utom i de orter, der jordens storskiftande skett på Sta¬
tens föranstaltande och bekostande, har någon omedel¬
bar embetsmannakontroll å hemmansklyfningen förr, än
genom ofvan åberopade Kongl. Förordning, ej varit på¬
bjuden, utan de enskilde hemmansegarne egt att efter
behag och lägenhet lösa den ene den andre ut, då nå¬
gon af dem ej haft besutet hemmantal, i hvilket fall reg-
lor varit gifna för bestämmandet af besutenhet. Nu är
i 3:dje och 10:de mom. en allmän kontroll föreskrifven,
deraf man föranlåtes anmärka, att, ehuru i Lag finnes
fern fång, nemligen, arf, skifte, köp, gåfva och pant, hvar¬
igenom jord förvärfvas, endast tre deraf blifvit uti först¬
nämnde moment uppräknade, nemligen köp, skifte och
gåfva; och kan man alltså fråga:
3:0 Om någon undfått inteckning i en obesuten hemmans¬
lott (inteckning deruti är ej förbjuden) och gäldenären
ej löser inteckningen inom föreskrifven tid, må det då vara
pantegaren förbjudet att erhålla pantevis uppbud och lag¬
fart enligt 9:de Kapitlet 3:dje §:n Jorda-Balken? Eller
skall utmätning och försäljning af sådan pant genom exe-
kutors handräkning vara omöjlig, och gäldenären såme¬
delst hafva vunnit ett jernbref?
Om hemman, till exempel ^dels mantal, ärfves af fyra
barn eller andre arfvingar, skall det vara förbjudet för
A att till B sälja sin lott, ehuru begge sammanlagda ej
10
146
Den 8 November.
utgöra full besutenhet, eller att A, B, C och D fortfa¬
rande innehafva hvar sin arfslott, om icke någon kan eller
vill lösa den ene den andre ut? Skola de alla i sådant
fall solidariskt ansvara för allmänna utskylder, med mera,
äfven sedan en eller några obesutna lotter, efter de nye
innehafvarnes död, gått i arf i sednare leder?
4:o Om i ett köp säljes aflinge- och arfvejord, men antingen
den sednare delen eller begge delarne hvar för sig icke
innehafva besutenhet, och bördemannen hvarken kan eller
vill lösa aflinge-jorden; månne i sådant fall Domaren
skall, enligt 5 Kap. Jorda-Balken, döma arfvejorden i börd,
men neka bördemannen lagfart derå, samt köparen lag¬
fart å aflingejorden?
5:o Det säges i 3:dje momentet, att, om klyfning sker innan
klyfningen godkänd blifvit, den förre hemmansinnehafva-
ren emellertid skall ansvara för hemmanet med dess ut¬
skylder, såsom ensam egare eller åbo.
Nu eger A. ^aleis mantal, deraf han öfverlåter hälf¬
ten till B. och andra hälften till C. Derefter emigre¬
rar A, eller dör utan tillgångar, eller, ehuru lefvande,
blifver utfattig. — B och C söka ej lagfart och ansvara
ej för hemmanet. — Till hvem må kronan eller kommu¬
nen då hålla sig för allmänna utskylder? — Dessa må ock
ordentligen af de obesutné utgöras, kunna de, med eller
utan deras vilja, drifvas från en ärligen förvärfvad och
betald egendom, och hvem tillfaller i sådant fall jorden?
Till Kronan kan den väl ej hemfalla?
6:o I anledning af 2:dra §:n 6 mom. kan man fråga: om
Kongl. Förordningen den 9:de November 1844, efter hvil¬
ken alla afhandlingar om jord, liurudana de än varit be¬
skaffade, få rum i inteckningsprotokollet, hvarigenom af-
handlingens innehafvare blifvit tillförsäkrade sin rätt mot
blifvande egare af hemmanet, till all kraft och verkan upp¬
hört, oaktadt nyssnämnde förordning tillkommit i den
; ordning, som säges i 87:de och 88:de §§:na Regerings¬
formen?
Huru rådvill man måste blifva uti svaret på dylika frå¬
gor, med författningen, Grundlagen och ännu beståndande
Civillag för ögonen, lärer hvar och en kunna inse; och det
är derföre som jag, manad af min pligt såsom representant
för en del af Rikets jordegare, till hvilka jag mig sjelf räknar,
icke kan undgå att i dessa delar påkalla Rikets Ständers och
vederbörande Utskotts synnerliga uppmärksamhet, med förslag,
att, enär ifrågavarande författning synes, efter hvad jag här
ådagalagt, påkalla en allt för grundlig revision, eller en så¬
Den 8 November. 147
dan förklaring, som skulle föranleda en helt och hållet ny
stadga, samma Nådiga Förordning måtte upphäfvas, såsom allt
för mycket närgående dispositions- och eganderätten, helst
förut gällande föreskrifter uti ofvananförda delar äro tillräck¬
liga i deras rigtning.
Det tillägg, som genom Kongl. Majrts Nådiga Kungörelse
af den 20:de Juli 1855 blifvit gjordt till författningarne om
hemmansklyfning, förminskar icke de af mig framställda olä¬
genheter, utan snarare leder till mera vidlyftighet och omgång
i frågor om förvärfvande och öfverlåtande af jord: och som
denna Nådiga Kungörelse är beroende af 1853 års Kongl.
Förordning, bör 'densamma jemte den sistnämnde upphäfvas.
Om remiss häraf till Högloflige Lag-Utskottet anhålles!»
Stockholm den 5 November 1856.
Job. Pet. Andreasson,
från Elfsborgs Län.
Ola Månsson från Skåne: v Jag instämmer uti andan och
tendensen af Sahlströms motion och kan icke underlåta att
nämna, det Grundlagens bud blifvit för nära trädt, så väl der¬
igenom, att bestämmelserna uti 87 §:n Regeringsformen icke
omedelbart efter 1840 års Riksdag blifvit följda i fråga om
hemmansklyfnings-författningarne, som ock att 1853 års förord¬
ning utkommit utan någon Ständernes impuls och så långt
efter 1840 års Riksdag. Då man vet, att Ständerne vid nämnde
Riksdag beslutat, om ock ej i frisinnad anda, för sin del än¬
dringar i liemmansklyfnings-författningarna, och detta ämne är
en fråga af allmän civillags natur samt nyssnämnde 87 § R. F.
föreskrifver, angående stiftande af sådan lag, att, då Ständerne
öfverenskommit om ny, eller upphäfvande, eller ändring af gam¬
mal, aflemne de sitt förslag till Konungen, som, sedan Han
Sitt beslut fattat, lemnar Ständerne derom besked; att om
Konungen icke förr, än Ständerne åtskiljas kan fatta sitt be¬
slut, Han är oförhindrad att före nästföljande Riksdags öpp¬
nande förslaget ordagrannt bifalla och allmän kungörelse derom
utfärda; men att, om detta ej sker, förslaget anses förfallet,
och att Konungen bör underrätta Ständerne vid deras nästa
sammankomst om de skäl, som hindrat förslagets antagande —
så synes häraf klart, att jag icke saknar skäl för mitt nyss
gjorda påstående. Jag önskar nu emellertid, att hemmans-
klyfningen och jordafsöndringen må blifva tillåtna obegrän-
sadt, ty deruti ligger rättvisa och billighet; men jag önskar
icke att Ständernes beslut vid 1840—41 årens Riksdag skall
ligga till grund för blifvande lagstiftning uti förevarande fråga,
ty detta beslut är ej så frisinnad t, som tidens anda kraf ver. v
148
Den 8 November.
Häruti instämde Petter Jönsson och Daniel Danielsson
från Jönköpings Län.
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län: »Jag
får tillkännagifva, att äfven jag blifvit uppmanad att väcka
motion i förevarande ämne, men afstår nu derifrån, då så
många Ledamöter inom Ståndet redan uttalat mina åsigter.
Desssa gå ut på, att hemmansklyfningen hör vara fri och att
hvar och en må stå fritt att förvärfva och besitta samt vara
besuten å så liten torfva han finnér lämpligt.»
Pehr Mattsson från Wester-Norrlands Län instämde.
Pehr Sahlström: »Jag har endast att, med anledningaf
Ola Månssons yttrande, tillägga hvad jag förut andragit, att
fråga verkligen inom nästlidne Riksdags Konstitutions-Utskott
blifvit väckt om att ställa vederbörande Stats-Råder under
Riks-Rätt för de af Ola Månsson påpekade förseelser emot
Grundlagens bud, som dem kommit till last; men att frågan
på en röst inom Utskottet förfallit.»
Olof Larsson skriftligen på följande sätt:
»Vördsamt anförande.
Det är icke utan smärta jag förnummit, att mina åsigter
i afseende på frågan om hemmansklyfning varit afvikande från
pluraliteten inom det Stånd, jag tillhör; att höja min röst emot
så många upplyste och erfarne män torde måhända anses
vara något djerft, men då jag, min pligt likmätigt, ansett mig
böra uttala de åsigter, jag af ren öfvertygelse hyser, så hoppas
jag, att det ädelmod, som städse gjort sig gällande i ett bil-
dadt och upplyst samhälle, icke illa upptager det jag ytterli¬
gare begärt ordet för att litet närmare redogöra för de skäl,
hvarpå jag grundat mina åsigter i denna fråga.
Som jag förut1 yttrat har det aldrig varit min afsigt att
lägga hinder i vägen för förslagets antagande för de orter, der
detsamma finnes tillämpligt, och fördenskull har jag trott,
att man borde söka tillvägabringa ett stadgande i detta fall,
som lemnade hvarje Län frihet att vara bibehållen vid den
Lag, som bestämmer en gräns för hemmansstyckningen, eller
ock att få den ändrad i enlighet med det väckta förslaget.
Detta anser jag vara så mycket mer af nöden, som vi veta,
att Rikets provinser och landskap äro så olika hvarandra i
lokala förhållanden.
Uti de provinser, der marken hufvudsakligast består af
åkrar och odlade fält, och jorden eger mera sammanhang, är
det sannolikt, att en obegränsad hemmansklyfning med min¬
dre svåra följder kan tillämpas, emedan man i de flesta fall
kan få sitt ego-område i ett sammanhang och helt nära sina
Den 8 November.
149
bostäder, men uti en provins, sådan sorn Helsingland, saknas
sådana ovärderliga förmåner.
Hvar och en, som egt tillfälle genomresa denna provins,
har tvifvelsutan fått sig ett begrepp om den stora skillnad, som
förefinnes emellan denna och Rikets sydligare provinser i af¬
seende på markens läge och lokala förhållanden, och, oaktadt
jag vet, att många af mina bröder ega fullständig kännedom
derom, så vill jag dock så kort som möjligt antyda de huf-
vudsakligaste hinder, som ligga i vägen för en alltför vidsträckt
hemmansklyfning.
Den så kallade afrösnings-jorden, eller skogsmarken, är icke
allenast af en ojemförlig större vidd, än den odlade, utan den
är kuperad med en myckenhet berg, hvaremellan sjöar, myrar,
träsk och odlad mark variera. Den så kallade odaljorden består
på de flesta ställen af ett ganska inskränkt omfång, och stun¬
dom af mycken svag beskaffenhet; deremot finnas utjordar
till icke liten betydenhet, och dessa ligga spridda i skogarne,
på kortare och längre afstånd, stundom en mil och deröfver
ifrån hemmannens bostäder.
När nu hemman med sådana spridda egor undergår styck¬
ning, så är den svårighet dermed förenad, att hvarje åbo är
tvungen att hafva sin bostad vid den så kallade odal-jorden,
så vida hemmansdelen skall kunna få någon tjenlig mark till
åker, hvaraf följer, att denna jord i likhet med utegoma skall,
i de flesta fall, delas i förhållande till den del, som styckas.
Ingendera lottegaren erhåller något beqvämare läge för ut¬
jorden ; vägen till desamma är lika lång, och fordrar således
mera än dubbel tidspillan för att komma till och från jorden,
än då den sköttes under en mans ego, detta försvårade för¬
hållande gör, att det blir rent af omöjligt att stycka ett hem¬
man i huru små lotter som helst, utan att jordbruket skall
sättas i vanmakt, och egarne till de små lotterne blifva to¬
talt ruinerade.
Man har derföre ansett, att jordafsöndrings-stadgan är
mera ändamålsenlig att tillämpas på vår ort, emedan hem¬
mansegaren har tillfälle att afsöndra den del af jord, som i
afseende på läget finnes bäst tjenlig att aflåta, och förden¬
skull har jag ansett det vara nödigt att påyrka en förändring
i denna stadga, så att de hufvudsakliga hindren för den min¬
dre bemedlade att skaffa sig en jordtorfva blifva undanröjda.
Ifrågavarande sak är af största vigt att begrunda, eme¬
dan den inverkar så mycket på samhällets bestånd, och jag
är förvissad derom, att vi alla sträfva till ett och samma
mål, nemligen: att främja både enskildt och allmänt väl, och
deraf följer, att ingen af oss vill söka tillvägabringa sådana
150
Den 8 November.
lagar, som lossa banden på den ena orten, och kastar tvån¬
get på den andra; endast genom orternas olikhet kan ett så¬
dant förhållande åstadkommas, och derföre anser jag det va¬
ra nödigt att lämpa lagarne efter orternas beskaffenhet och
olika förhållanden.
Det är endast detta korta tillägg, jag ansett mig böra
framhålla; för öfrigt afbidar jag med lugn sakens afgörande,
under förhoppning, att de män, som ega upplystare insigt i
saken än jag, måtte så ordna den, att allt blifver ledande till
det allmännas bästa.»
Stockholm den 8 November 1856.
Olof Larsson,
från Gefleborgs Län.
Johan Lehberg från Örebro Län: »Då Olof Larsson in¬
lemnade sin nu på bordet hvilande och emot min remitterade
motion om ändring uti hemmansklyfnings-författningarne allde¬
les stridande motion, begärde jag ej ordet för att vederlägga
hans åsigter, emedan många utaf mina Ståndsbröder uppma¬
nade honom att återtaga motionen, och jag hoppades, att
han skulle till dessa uppmaningar lyssna. Då nu detta mitt
hopp slog felt, och lian ytterligare uppläst och ingifvit ett
anförande i samma syfte, som det hvilande, så anser jag mig
pligtig att yttra några ord. Jag undrar storligen, om hans
ort kan vara så lycklig, som han vill låta påskina, och om
der ej, så väl som på andra ställen i Riket, finnas fattige,
som önska och behöfva att förvärfva en liten jordlott. Örn
så äfven skulle vara, och Olof Larsson sjelf innehafver en
särdeles lycklig ekonomisk ställning, så bör han dock be¬
tänka, att tiderna komma och gå; att detta lifvets goda är
förgängligt; att äfven lian kan komma uti en betryckt ställ¬
ning, men, om detta skulle vara omöjligt, att likväl hans barn
i framtiden möjligen kunna få orsak till glädje öfver frisin¬
nade bestämmelser i förevarande fråga. Äfven med den stör¬
sta aktning för andras öfvertygelse kan jag dock ej annat än
uppmana Olof Larsson, om ej för egen, så för sina efter¬
kommandes skull, alt återtaga sina motioner i det nu före¬
dragna ämnet, och synes mig detta återtagande vara desto
angelägnare, som det, efter min åsigt, icke är förenligt med
god takt att motarbeta i en särdeles vigtig fråga samtlige
sina Stånd skam rater.»
Olof Larsson: »Brödren Lekberg har uti ett ömt och
rörande språk varnat mig för orättvisa mot mina barn. Månne
jag ej skulle göra dem större orätt, om jag, i öfverensstäm¬
melse med hans förslag, så sönderstyckade min jordlott, att
de alla blefvo obesutne och sålunda kommo i betryck. Med
Den 8 November.
151
mina åsigters i ämnet tillämpning skulle ett af barnen kunna
få behålla qvar fädernejorden oell sättas i tillfälle att hjelpa
sina syskon. Jag kan alltså icke frångå min mening i frågan.»
Per Nilsson i Espö: »Jag hade sannerligen icke vän¬
tat, att inom detta Stånd få höra uttalas sådana åsigter, att
man önskar göra ett barn till fideikommissarie och de andra
till arbetare under honom. Detta sednare yttrande af Olof
Larsson visar halten och värdet af hans föregående andra-
ganden i ämnet. Jag hade önskat, som sagdt är, att hvad
han sagdt vore osagdt.»
Daniel Danielsson från Jönköpings, Carl Dahlgren och
Pehr Benjaminsson från Elfsborgs, samt, Nils Nilsson och
Carl Dustaf Sköldberg från Örebro Län hördes häri instämma.
Liss Lars Olsson fr. Stora Kopparbergs Län skriftligen:
»Vördsamt anförande.
Då uti det af Ståndsbrodren Olof Larsson från Gefle¬
borgs Län sistlidne plenidag upplästa och nu ånyo föredragna
skriftliga anförande, hvaruti han sökt ådagalägga skadlighe¬
ten af en, utaf Ståndsbrodren J. Lekberg uti ett föregående
plenum motionsvis föreslagen obegränsad hemmansklyfning,
bland annat förekommer: »om en obegränsad hemmansklyf¬
ning i verkligheten vore ledande till ernående af de fördelar,
motionären antydt, så skulle man knnna skatta allmogen i
det Län, der denna frihet från äldre tider tillbaka varit till¬
låten, för den lyckligast lottade; men jag tviflar högligen, att
befolkningen inom detta Län kan anses vara i en bättre eko¬
nomisk ställning, än allmogen i Rikets öfrige Län, och jag
styrkes så mycket mera i denna tro, sorn erfarenheten visat,
att ingen allmoge i Rikets öfriga Län har funnit sig så nöd¬
sakad att utvandra kring alla Rikets orter, för att betinga sig
arbetsförtjenst och såmedelst förskaffa sig brödet, och svårli¬
gen torde det kunna nekas, att icke den till ytterlighet ut¬
sträckta hemmansklyfningen varit bidragande till detta menliga
förhållande». — Jag tager för afgjordt att härmed menas Stora
Kopparbergs Län, och finner mig alltså föranlåten upplysa,
att Kongl. Brefvet af den 17 Augusti 1804, som specielt rör
denna ort, säger helt annat, än att hemmansklyfningen der¬
städes obegränsadt får passera, och hvilken Författning, under
de sednare årens tillämpning, i all sin stränghet, till följe af
den mängd till Konungens Befallningshafvande inkomna an¬
sökningar från de storskiftade Socknarne, hvaruti af störste del-
egaren uti en besutenhet yrkas, att efter gode mäns skatt¬
ning till sig få lösa den andres mindre del deri — haft till
påföljd att 100:tals hushåll, ofta nog bestående af enkor och
152
Den 8 November.
faderlösa bara, emot deras vilja till den mera förmögne måst
afstå den arfvejord, som deras förfäder i svett och möda odlat,
och hvarpå de i förening med andra lofliga binäringar kunnat
bereda sig och de sina en tarflig utkomst.
En sådan lagstiftning anser jag vara mera att beklaga,
än berömma, och jag vet sannerligen icke någon författning,
som vid dess tillämpning utpressat så många och bittra tårar
som denna, och gifvit anledning till större och mera oförson¬
lig fiendskap emellan närmaste slägtingar och grannar; —
hvarföre jag ock af större delen utaf mina kommittenter fått
i uppdrag, att vid denna Riksdag söka väcka ändring uti förr-
berörda Kongl. Bref, och hvilket jag icke heller är sinnad
underlåta.
Orsaken till allmogens myckna utvandring att söka ar¬
betsförtjenst på andra orter, ja äfven af dem, som ega öfver
en besutenhet, härleder sig från öfverbefolkningen i Länets
öfre socknar, uti hvilka, åtminstone en del, detta år icke
skördats ett enda korn, dugligt till utsäde nästa vår, och
ingalunda från en obegränsad hemmansklyfning; hvadan
äfven jag tillstyrker bifall till brödren Lekbergs förenämnde
motion, anhållande jag, att detta anförande måtte få åtfölja
det af Olof Larsson ingifna till vederbörligt Utskott.»
Stockholm den 8 November 1856.
Lars Olsson,
fr. Stora Kopparbergs Län.
Häruti förenade sig Sven Ersson från samma Län.
Med Liss Lars Olsson instämde Lars Gezelius från
Stora Kopparbergs Län.
Petter Jönsson: »Sedan Olof Larsson numera förklarat,
att han icke vill återtaga sina båda skriftliga andraganden
uti förevarande fråga, så föranlåtes jag göra honom ett annat
förslag, — det nemligen, om han icke ville så till vida inskränka
sina förslager, att de komme att afse endast den domsaga,
han här representerar, eller fasthellre endast hans egen familj.
Vill han icke heller härpå gå in, så har jag ej annat att
göra, än att erinra honom om hvad som hände Joseph. Han
syntes vara mera älskad af sina bröder, och detta förargade
ju dem så mycket att de sålde honom. Jag vill visserligen
icke säga, att detta var rätt gjordt, men menniskohjertat är
sig alltid likt, och tillämpningen af Olof Larssons satser skulle
kunna orsaka att syskon väl icke försålde, men i stället dräpte
hvarandra. Sträcker Olof Larsson emellertid sina framställ¬
ningars syften ej utom domsagan, eller hans familj, så torde
Utskottets blifvande utlåtande icke heller syfta längre; och
da må vi väl nöja oss. Jag upprepar nu emellertid den bön
Den 8 November.
153
jag framställt till Olof Larsson, och hoppas att få svar af
honom, då jag hört honom ytterligare begära ordet.»
Olof Larsson: »För min del skulle jag önska, att folket
inom hvarje Län finge tillfälle att yttra sig i denna maktpå¬
liggande fråga, ty då kunde den blifvande lagstiftningen blifva
lämpad efter de olika orternes olika intressen. Till genmäle
å Liss Lars Olssons yttrande får jag nämna, att jag hört
mången säga, att i Dalarne får man hafva så små hemman
som helst, och ändock vara bonde och besuten. Jag kan ej
inse, huru man blifvit egare till så små bitar, om ej hem-
mansklyfningen varit obegränsad. Om jag misstagit mig här¬
utinnan, tager jag gerna emot en upplysning och allraminst
skulle jag vilja påyrka att, om en obegränsad hemmansklyf¬
ning varit medgifven, man skall med lagstiftningen återgå till
motsatsen, ty sådant vore orättvist.»
Liss Lars Olsson: »Till svar å den upplysning, Olof
Larsson begärt får jag meddela, att nu gällande Förordning
i fråga om hemmansklyfning tillämpas i de flesta socknar
inom Stora Kopparbergs Län, åtminstone uti dem, som äro
skiftade; och oskiftado kan jag ej för närvarande påminna
mig flera, än Orsa, Lärna och Elfdalen.»
Petter Jönsson: »Då Olof Larsson ej besvarat min för¬
frågan i afseende å inskränkningen af betydelsen utaf hans
väckta förslag, anser jag mig böra hos Talmannen anhålla
om en sådan framställning till honom, som jag föreslagit.»
Sedan Talmannen förklarat, att han härutinnan icke
kunde efterkomma Petter Jönssons önskan, då Olof Larsson
icke velat lyssna till de utaf flere talare gjorda framställnin¬
gar om återtagande af Olof Larssons förslag, samt hvar och
en Ledamot inom Ståndet egde att fritt uttala sina åsigter
och önskningar i förekommande frågor, fick
Johan Lekberg åter ordet och yttrade: »I anledning af
Olof Larssons sista yttrande, det hvarje Läns innevånare
blefve satte i tillfället att i ämnet höras och gifva sina önsk¬
ningar tillkänna, vill jag nämna, att det numera torde vara
öfverflödigt, enär sådant redan skett. Önskligt torde emeller¬
tid varit, att Olof Larsson velat besvara Petter Jönssons för¬
frågan; men då han sådant ej velat göra, återstår för oss ej
annat än att afvakta utgången af sjelfva frågan.»
Diskussionen ansågs fulländad. Efter framställning af
Talmannen blefvo härefter samtlige de nu föredragna hvilande
motionerna, jemte hvad under öfverläggningen skriftligen och
muntligen blifvit föreslaget och anfördt, till Lag-Utskottet
remitterade.
154
Den 8 November.
Efter det Ståndet beslutat, att klockan 6 på eftermidda¬
gen åter sammanträda för fortsättningen af detta plenum, åt¬
skiljdes Ståndet nu kl. 2 eft. midd. Ut supra
In fidem,
Carl IVester.
Plenum kl. G e. m.
Vid skedd föredragning godkändes Konstitutions-Ut¬
skottets Memorial N:o 1, om arfvoden för Utskottets Kansli.
§ 2.
Föredrogs och godkändes Banko-Utskottets Memorial
N:o 1, med hemställan om arfvoden till Notarier och Kansli¬
ster; hvaremot samma Utskotts Memorial N:o 2, med hem¬
ställan om tillfällig förstärkning af fonder till diskontering och
utlåning för handel och näringar samt till kassa-kreditiv åt
enskilde personer, lades på hordet.
§ 3.
Nedannämnde från resp. Medstånden ankomna Protokolls-
Utdrag lades till handlingarne, nemligen från
Höglofl. Bidderskapet och Adeln N:ris 6—10.
Högvördige Preste-Ståndot N:ris 4 och 5, samt
Vällofl. Borgare-Ståndet N:ris 6—11.
§ 4.
Till Stats-Utskottet remitterades:
l:o. Rikets Ständers år 1855 församlade Revisorers Berät¬
telse om den af dem förrättade granskning af Statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under åren 1852 och 1853 tillika
med de, i anledning af denna berättelse, utaf vederbö¬
rande Kongl. Kollegier samt andra embetsverk och myn¬
digheter till Kongl. Maj:t i underdånighet afgifna utlå¬
tanden.
2:o. Bemälde Revisorers Berättelse om granskningen af de
under Kongl. Kommers-Kollegium ställda fonder och
Den 8 November. 155
mede], jemte nyssnämnde Kollegi deröfver afgifna under¬
dåniga utlåtande; samt
3:o. Samma Revisorers Berättelse; om granskningen af Riks-
gälds-Kontorets tillstånd och förvaltning, jemte Fullmäk¬
tiges i nämnde Kontor deröfver till Rikets Ständer af¬
gifna utlåtande.
§ 5.
Rikets Ständers Revisorers Berättelse, angående verk¬
ställd granskning af Bankoverkets styrelse och förvaltning
m. m. remitterades till Banko-Utskottet.
§ 6.
Per Nilsson i Espö från Malmöhus Län ingaf följande
motion:
»Säkerligen finnes det inom detta Hedervärda Stånd in¬
gen, som icke i likhet med mig tacksamt erkänner, att Kongl.
Maj:ts Nådiga Förordning af den 22 December 1846, angå¬
ende förnyade Stadganden för Handels-Ordning, var ett stort
steg framåt, och att densamma, i det den undanröjde de i
den gamla författningen, sedan skråtidens gyllene dagar, qvar¬
stående orimliga vilkoren för behörighet att idka handel m. m.,
samt sålunda gjorde det möjligt för hvarje välfrejdad person
att, oberoende af tillfälliga omständigheter, förvärfva sådan
rättighet, beredt allmänheten stora och väsendtliga fördelar.
Emellertid torde det dock icke kunna bestridas, det ju
en tioårig erfarenhet, under hvilken tiderymd den nya för¬
ordningen varit gällande, ådagalagt, att densamma, i likhet
med hvad som nästan alltid måste blifva fallet med nya för¬
fattningar inom den ekonomiska lagstiftningens område, i vissa
delar kan tarfva revision och ändring; jag vill i detta hän¬
seende nu endast tillåta mig fästa uppmärksamheten på 6 §
1 momentet af ifrågavarande förordning, innefattande vilkoren
»för anläggande af öppen salubod å landet», och deri bland
annat föreskrifves, att dylik salubod ej får hållas på mindre
än 3:ne mils afstånd från närmaste stad eller köping.
Detta stadgande har nemligen, hvad särskildt beträffar den
trakt, som jag representerar, visat sig alldeles olämplig, och
jag har grundade skäl att tro, det så jemväl är förhållandet
uti flere af de öfriga Rikets provinser, der, såsom uti Skåne,
ett jemnt stigande åkerbruk erbjuder oafbruten sysselsättning
åt så väl tjenare som dragare, och der befolkningen är högst
betydlig på qvadratmilen, samt en mängd löst arbetsfolk före-
finnas, de der, i saknad af tillgångar att göra större uppköp
på en gång, nödgas med sina familjer oftast i bokstaflig me¬
156
Den 8 November.
ning lefva för dagen. Ännu tydligare framstår detta, då man
tager i betraktande, att i södra Skåne, hvarest antalet af dy¬
likt fattigt folk inom mången socken uppgår till mer än 300
personer, tillfölje af det derstädes vår och höst samt gemen¬
ligen under större delen af vintern rådande dåliga väglaget,
1|, ja till och med en mils väg derstädes är fullt motsva¬
rande 3 mil på annat ställe.
De här ofvan påpekade olägenheterna af ifrågavarande
föreskrift uti Handels-Ordningens 6 § 1 moment hafva också
länge varit insedda uti min hembygd, samt år ifrån år kännts
allt svårare, och må det, såsom bevis på huru enhällig man
är uti den åsigten att deruti söka ernå förändring, tillåtas mig
nämna, att jag af mina kommittenter emottagit fem särskilda,
till Kongl. Maj:t i underdånighet ställda, petitioner i detta
syfte, undertecknade af flere hundrade allmänt aktade och
ansedde personer.
Det är med anledning häraf som jag vördsammast tager
mig friheten föreslå följande förändrade ordalydelse uti förut-
sagde 6 §:s 1 moment af gällande Handels-Ordning: »På minst
En mils afstånd från närmaste stad eller köping må jemväl
öppen salubod å landet kunna få anläggas» etc., och hyser
jag den förhoppning, att mine värde Ståndsbröder behagade
medverka till den föreslagna förändringen, den jag anser vara
högst behöflig och i allmänhetens sanna intresse; äfvensom
jag vågar hoppas, att de högtärade Medstånden ej skola
finna skäl förhanden att motsätta sig densamma, helst dy¬
medelst, enligt mitt förmenande, något intrång uti de bur-
skapsegande handlandenas rätt desto mindre kan inträffa,
som de egentlige Iandthandlandene i alla fall ej äro berätti¬
gade att utländskt gods omedelbart eller för egen räkning
från utrikes ort införa, utan måste de göra uppköp af sådana
varor hos stadshandlandene, samt äro således rätteligen att
anse som de sistnämndes kommissionärer.
Jag anhåller om remiss af denna' min motion till veder¬
börligt Utskott!»
Stockholm den 5 November 1856.
Per Nilsson
i Espö, Malmöhus Län.
Motionen lades på bordet.
§ 7.
Erik Johan Rudberg från Kalmar Län inlemnade nedan-
intagna motion:
»Att den jordbrukande allmogen allt sedan vårt nu va¬
rande lagstiftningsväsendes uppkomst, eller år 1734, då vår
Den 8 November.
157
nu gällande lag utgafs, varit besvärad med en mängd kom¬
munala och andra bestyr, är en känd sanning; att detta allt
framgent äfven kommer att ,så förblifva, är något, som icke
kan förekommas, utan en allt för stor rubbning uti hela vårt
samhällsskick, men likväl torde bördorna i många fall kunna
och böra lättas. Jag vill nu här endast fästa uppmärksam¬
heten på det stadgande, som bestämmer, att Härads-Rätt skall
utom en Ordförande bestå af 12 Nämndemän, ett antal vida
öfversfigande hvad nödvändigheten kan fordra. Då detta stad¬
gande utkom, var jordbruket ännu på en låg ståndpunkt, och
allmogen hade till följd deraf bättre tid, än hvad nu är fallet,
att sysselsätta sig med dessa befattningar, helst som de der¬
jemte alltid inbringade någon liten inkomst åt Nämndemän¬
nen för de bestyr, som då vanligen uppdrogos åt dem, så¬
som för exempel att förrätta bouppteckningar, sterbhus-utred-
ningar och rättegångsbiträden vid domstolarne m. m. Alla
sådana uppdrag, som förr nära nog uteslutande förrättades af
Nämndemännen, delas numera med uti orterne boende ci¬
vile Tjenstemän eller andra enskilde personer och sakförare,
så att Nämndens inkomster häraf äro alltför obetydliga, för
att de skola kunna locka någon sjelfständig person att qvar¬
stå någon längre tid som Nämndeman, än hvad honom en¬
ligt lag åligger, eller i två år, desto hellre sorn han alltid
mera måste finna sin uträkning vid att sköta ett lönande jord¬
bruk, än att med uppoffring af tid och penningar kringflacka
på thing- och andra, nämndemansbefattningen åtföljande förrätt¬
ningar. Att den i grunden vackra meningen med allmogens
deltagande i Härads-Rätternes göromål i betydlig mån min¬
skas genom ett ofta skeende ombyte af Nämndemän, är na¬
turligt, ty ingen lärer på den korta tiden af två år hinna stu¬
dera sig in uti de författningar, som för en Nämndeman äro
så vigtiga att känna, derest han icke skall som ett viljelöst
redskap deltaga uti Rättens öfverläggningar och beslut. Jag
vill derföre hafva äran föreslå: att Nämndemännens antal in¬
skränkas till sex vid hvarje Härads-Rätt, och att Rätten må
anses domför med Ordföranden och fyra Nämndemän; der¬
jemte föreslår jag att val till Nämndemän måtte ske inför
Härads-Rätt, genom ifrån soeknarne utsedde Elektorer, samt
slutligen, att sålunda utsedde Nämndemän skola hafva skyl¬
dighet att i denna egenskap qvarstå uti minst fem år, och på
det någon ersättning måtte erhållas för den uppoffring af tid
och penningar, som den enskilde sålunda mäste göra för det
allmänna, det måtte bestämmas, att Nämndemän ega att på
stat uppbära en årlig lön af 100 R:dr Banko, utom ersättning,
158 De?i 8 November.
enligt redan stadgade grunder för alla enskilde förrättningar,
der han i egenskap af Nämndeman varder tillkallad.
Om remiss härå till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm i November 1856.
E. J. Rudberg,
från Öland.
Motionen lades på bordet.
§ 8.
Erih Ersson från Gefleborgs Län inlemnade en så ly¬
dande niotion:
»Gällande stadganden uti 20 § af 18:de Kapitlet Skiftes¬
stadgan hafva fått en utsträckning, som vid närmare efter¬
sinnande torde finnas hvarken nödig eller nyttig. Det heter
nemligen deri, att, vid fråga om fastställelse af laga skifte,
Ägodelnings-Rätt skall »noga tillse och pröfva, att detsamma
är lagligen beskaffadt».
Att dessa ord icke få tagas i deras allrasträngaste be¬
tydelse sjmes redan deraf, att en sådan pröfning icke utan
syn å stället kan fullgöras, för att ej tala om den oändliga
granskning af alla enskildheter i Skiftesprotokoll och dertill
hörande handlingar samt dessas jemförande med charta, som
föreskriften kan omfatta.
Det är således nära gränsande till omöjlighet att nog-
grannt iakttaga berörda stadgande.
Men hvarföre skall det då finnas, eller hvarföre Ägodel¬
nings-Rätt sålunda åläggas göromål, sorn, tagna i detalj, kraf¬
vel- all den specialkunskap och skicklighet man af Landtmä¬
tare kan fordra?
Jag har anmärkt, att ifrågavarande stadgande i denna
dess utsträckning icke är nödigt; och jag torde, till försvar
derför, ej behöfva yttra annat, än att delegare i laga skifte
hafva, efter detsammas afslutande och handlingarnes aflem-
nande, Sextio dagars besvärstid, inom hvilken de väl böra
kunna inhemta, i hvad mån de kunna vara orätt behandlade,
utom i afseende å fel i uträkningen, deröfver de efter flera
års förlopp kunna föra talan.
Jag har äfven sagt, att det anmärkta stadgandet ej är nyt¬
tigt, och jag tror mig dertill hafva giltiga skäl. Visserligen
är, ty värr, den tid ännu ej helt och hållet förbi, då en nog¬
grannare kontroll å ifrågavarande vigtiga förrättningar erfor¬
drades. Om detta ändamål med det anmärkta stadgandet kan
fullt uppnås, lemnar jag i allt fall derhän. Men om ock så¬
dan kontroll kunde på detta sätt fullt utöfvas, qvarstå dock,
enär behofvet härutinnan måste ej oväsendtligen minskas ge¬
Den 8 November.
159
nom tillfällena att skiften genom besvär klandra, olägenheter,
som torde väl öfverväga de möjliga-fördelarna, l ill dessa
olägenheter, hvaruti måste inräknas den anmärkta svårighe¬
ten, om ej omöjligheten att stadgandet i allo fullgöra, och
som kan verka ofördelaktigt å lagens och domstolens anse¬
ende, hör, bland annat, den omständighet, som måhända är
den väsendtligaste, att, om domstolen fattar sitt åliggande
strängt efter orden, fastställelse å laga skifte kan, till stort mehn
för delegare, som derå nedlagt betydlig kostnad, alldeles ute¬
blifva i följd af till och med en mindre väsendtlig felaktig¬
het, så obetydlig, att delegare ej ansett nödigt att deröfver
klaga.
Mera torde jag ej behöfva anföra till forsvar för nsigten
om det onyttiga i stadgandet. Den, som något känner ifrå¬
gavarande förrättningar och de vigtiga förhållanden, som der¬
med sammanhänga och deraf bero, måste ock inse, att i ena¬
handa syftning åtskilligt annat äfven kunde i enskildheter
anmärkas.
På dessa skäl och grunder hemställer jag vördsamt att,
anförde § uti Skiftes-stadgan måtte erhålla den förändrade
lydelse, att, i stället för nu varande stadganden deri, emellan
orden »å skifte meddelas» och »i annor händerse» införes
följande stadgande: noga tillse och pröfva, att Krono-Ombud,
der sådant erfordrats, varit behörigen kalladt; att rågångarne
emot angränsande hemman eller lägenheter blifvit lagligen
uppgångne eller bestämde: att ej heller i öfrigt någon åtgärd
utelemnats, som, enligt denna stadga, till skiftesförrättningen
hört; att, på sätt 12 Kapitlet 1 § förmår, skifteslagets mark
i skiftet ingått och egorna icke blifvit delade i flera skiften,
än 10 § af samma Kapitel tillåter, utan iakttagande af hvad
i 11 § föreskrifves; att, enligt § 8 i samma Kapitel skiftet
hela skifteslaget öfvergått och blifvit verkstäldt emellan alla
inom skifteslaget varande egare och innehafvare af särskildta
hemman, hemmansdelar och sådana lägenheter, som icke lyda
under hemman och i dess ränta inbegripne äro; att före¬
skrifterna i 9 § af nämnda Kapitel fullgjorts; och att skiftes¬
lotternas form med stadganderne i samma Kapitels 14 § en¬
lig är.
Härjemte torde dock vara nödigt, och hemställer jag, att
till skydd för och bibehållande af en praxis, som grundar sig
å anmärkta obegränsande stadgande, föreskrifves såsom tillägg
till 16 § af 18 Kapitlet Skiftes-stadgan, att, om, då skiftes¬
förrättning i en eller flere delar blifvit öfverklagad, egodel-
nings-Rätten finner att skiftet äfven i annan del är origtigt
verkstäldt, må Rätten, vid sakens pröfning, om rättelse deri
160
Den 8 November.
äfven förordna. Om remiss till vederbörligt Utskott an¬
hålla !»
Stockholm den 31 Oktober 1856.
Erik Ersson,
från Gefleborgs Län.
Motionen lades på bordet.
§ 9.
Nedanstående motioner hade blifvit ingifna och upplä¬
stes:
l:o af Erik Ersson från Gefleborgs Län:
»Vid Härads-Rätterne förekomma icke sällan till behand¬
ling sådana mål, der, efter lagens gällande stadganden, Nämn¬
den rätteligen är jäfvig, men synes mig som lagskipningen ej
skulle lida deraf, att de olägenheter, som häraf härflyta af-
lijelptes genom undanrödjande, för sådana fall, af hvad an¬
gående jäf emot Domare är stadgadt.
Ur denna synpunkt vågar jag vördsamt föreslå, att en
författning måtte utfärdas, hvarigenom förklaras, att uti mål
rörande utbekommande af brandstod, eller allmän kassas for¬
dran, eller inteckning derför, eller uti frågor, sorn afse veder-
börandes hörande och afgifvande af utlåtande angående skjuts¬
skyldighet eller skjutsreglering, eller vägförbindelsers anläg¬
gande eller ändrande, Härads- eller Tingslags-Nämnd icke
må vara jäfvig derföre, att samma Nämnd tillhör den menig¬
het, som sådant mål eller sådan fråga angå kan.
Genom ett sådant stadgande kunde många olägliga, stun¬
dom skadliga uppskof i dylika saker undvikas, och ej obe¬
tydliga kostnader besparas både för staten och enskilde.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles 1»
Stockholm den 30 Oktober 1856.
Erik Ersson,
från Gefleborgs Län.
2:o af samme fullmäktig:
»Den tid, då genom Sveriges Rikes Lag stadgades, i 13
Cap. 1 § Rättegångs-Balken, såsom jäf emot Domare, bland
annat det: »om Domaren är i enthera parten i then skyldskap
eller Svågerlag, them äcktenskap efter 2 Cap. Giftermåls-Bal-
ken ej bygga må, hvarunder ock thess syskonabarn i skyld-*
skap, och ej i Svågerlag förstås», och det »om Domaren eller
hans skyldeman, som nu nämnde äro, äga i saken del, eller
kunna någon synnerlig nytto eller skada theraf vänta», samt i
17 Cap. 7 § samma Balk, bland jäf mot vittnen, »att de ej
måge vittna, som i then skyldskap, eller thet svågerlag med
enthera sakägarne äro, som i thet 13 Cap. 1 § om jäf emot
Den 8 November.
161
Domare sagdt är, ehvad the åberopas att vitna mot oller med
och vare lag samma ther alenast trolofning skedd är», den tiden
voro flera af stadganderne i 2 Kap. Giftermåls-Balken, »om them,
som äktenskap med hvarandra ej hygga måge, icke desamma
som nu. Tid efter annan hafva föreskrifterna deri förändrats,
och särskildt derutinnan, att nu mera icke såsom då erfor¬
dras Konungens tillstånd till äktenskap emellan syskonbarn, som,
enligt förut gällande stadganden, thy förutan icke kunnat ske.
På sätt nu anfördt är, hänvisar lagen, ifråga omjäfemot
vittne, för skyldskap till stadganderne om jäf emot Domare
och dessa till föreskrifterna uti 2 Kap. Giftermåls-Balken; hvaraf
har följt, att, sedan desse sistnämnda undergått förändringar,
tvifvelsmål kan ega rum, huru anförda stadgandet rörande
vittne, som oförändradt qvarstår, numera rätteligen bör tilläm¬
pas, åtminstone då fråga är om syskonbarns hörande såsom
vittne. Rörande jäf emot Domare anser jag sådant tvifvels¬
mål böra mindre ifrågakomma, under förutsättning att grann-
lagenheten fordrar det denne i thy fall hellre afträder såsom
jäfvig, än motsatsen. Något nytt stadgande i sistnämnda fall
torde derföre ej vara af nöden. Men för undanrödjandet af
fortfarande tvekan i afseende å vittnesjäf, i nämnda fall, och
då skälet till omförmäldta vittnesjäf torde i grunden ännu qvar¬
stå, hemställer jag vördsamt, att den lagförklaring må utfär¬
das, att den, som är syskonbarn till endera parten, är jäfvig
att vittna.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhållles!»
Stockholm den 30 Oktober 1856.
Erik Ersson,
från Gefleborgs L.än.
Häruti instämde Pehr Östman frän Wester-Norrlands Län.
3:o af Anders Olsson från Jemtlands Län:
Många röster hafva visserligen i landet hittills nöjt sig
för borttagande af det tvång i penningerörelsen, som är en
följd af de lagstadganden, hvarigenom räntan bestämmes till
vissa procent. Andra länders erfarenhet har äfven lärt oss,
att der räntan är frigifven, densamma oftast är lägre, än hos
oss; och ehuru jag är öfvertygad, att genom lossande af de
band, som nu vidlåda räntan, flera fördelar skulle beredas, så
väl köpmannen och öfriga industriidkare, som andra personer,
hvilka behöfva eller anse det förmånligt att upplåna penningar,
likasom att räntefrihet skulle i ej ringa mån förekomma pro-
centeriet, helst detta snarare omhuldas af de trånga gränsor,
inom hvilka penninge-transaktionerna nu få röra sig, anser jag
likväl allmänna opinionen ännu icke vara så stadgad, att en
11
162
Den 8 November,
framställning hos Ständerne om räntans frigifvande skulle hafva
att emotse enhälligt, icke ens öfvervägande, bifall.
Deremot är, enligt mitt förmenande, en annan förändring
i gällande bestämmelser om räntan både lämplig och påkal¬
lad med hänseende till nuvarande tidsförhållanden, nemligen
att blott en enda räntefot blefve för laglig ansedd, och att den¬
samma bestämdes till fem procent. Skälen härtill äro dels
att landtegendomar i allmänhet icke gifva i afkastning mer än
fem procent å köpeskillingen — ett förhållande, som åtminstone
existerar i min hemort, Jemtland — dels ock, att sedan en ny
mynträkning blifvit införd, grundande sig på decimal-systemet,
en betydlig lättnad vid ränteberäkningen skulle uppstå genom
räntans antagande till fem procent och hvarmedelst de många
trakasserier, som ega rum i följd af sex procents ränta med
bevillningsafdrag, skulle undvikas. Jag vågar derföre vörd¬
sammast föreslå, att, med uppliäfvande och ändring derutinnan
af nu gällande lagstadganden, räntan endast må varda bestämd
till fem för hundradet, och torde Vällofl. Lag-Utskottet, om
remiss hvartill af denna motion jag lika vördsamt anhåller, ut¬
arbeta förslag till förändringar, ej mindre af de stadganden i
allmänna lagen, som handla om räntan, än ock af samman¬
hang dermed egande särskilda författningar, för den händelse
att bestämmelserna om ränta till sex för hundradet komma
att upphöra.
Jäg hoppas och anhåller vänskapligen att mina Stånds¬
bröder värdes förena sig med mig i nu väckta motion!»
Stockholm den 3 November 1856.
Anders Olsson,
från Jemtlands Län.
4:o af Magnus Månsson från Östergöthlands Län:
»Då det enligt 26 Kap. 1 § Byggninga-Balken åligger
alla, som i socknen bo, att deltaga i kyrkobyggnad med flere
dertill hörande hus och byggnader, förekommer likväl uti an¬
dra paragrafen af nämnde Kap. det obilliga, att en del hem¬
man, nemligen Sätes- och Ladugårdar, så ock afhyste rå- och
rörshemman äro från Prestegårdsbyggnad befriade, — ett förhål¬
lande, som Lagstiftaren borde kunna afhjelpa, så att denna
skyldighet skulle åligga hela församlingen att gemensamt bestrida.
Denna fråga, som vid föregående Riksdagar varit väckt, men
utan framgång, bör nu mera ej anses eller betraktas såsom
ett ingrepp uti någons eganderätt, enär dermed afses ettjem-
nare fördelande af de skyldigheter, som för närvarande endast
betunga en del hemman inom församlingen.
Mera obilligt och orättvist synes den rättighet vara, som
vissa hemman tillgodonjuta på öfriges bekostnad, och det är
Don 8 IS ov ernber.
163
just denna klagan, sorn mer och mer tilltager, synnerligast inom
de församlingar, hvarest antalet af-de fritagne hemmanen öf-
verstiger de byggnadsskyldige.
Jag får med anledning häraf vördsamt föreslå om den
ändring i 26 Kap. 2 § Bygguinga-Balken: Prestegård skola ock
alle hemman inom församlingen bygga efter gårdatalet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm i November 1856.
Magnus Månsson,
från Östergöthlands Län.
Härmed förenade sig Joh. Johansson från samma Län.
5:o af Joli. Johansson från sistnämnde Län:
»Då 68 § uti Konkurs-Lagen den 12 Mars 1830 inne¬
håller, att Kronans Ombudsman, endast i den ort, der gälde-
nären ingifvit sin konkursansökan, skall om stämning genom
kallelse särskildt underrättas; men ofta förekommer, att gäl-
denärens egendom är spridd i åtskilliga orter, hvarigenom in¬
träffat, att de Kronans Uppbördsman, som äro utom cessionan-
tens hemvist, genom att ej tillgodonjuta en slik förmån att
erhålla särskild kallelse,' försutit tiden att bevaka Kongl. Maj:ts
och Kronans innestående skatter och utlagor, och således blif¬
vit skyldige att dem af egna tillgångar liqvidera, får jag
alltså anhålla om det tillägg uti ofvannämnde stadgande:
Att Kronans Ombudsmän i den eller de orter,
der gäldenären eger eller innehafver egendom eller
annat yrke, hvaraf Kronoutskylder utgå, skola om
konkursstämning genom särskild kallelse underrättas.
Om remiss häri till Lag-Utskottet anhålles 1»
Stockholm den 7 November 1856.
Joh. Johansson,
från Östergöthlands Län.
6:o af Johan Andersson från sistnämnde Län:
»1734 års Lag har tid efter annan, genom utfärdade Kongl.
Författningar, Förordningar, Förklaringar och hvad de allt heta,
undergått så många förändringar, att till och med högst få
af dess ursprungliga stadganden finnas, sorn ej under tidens
lopp blifvit åtminstone i vissa delar förändrade. Men ej nog
härmed: en stor del af dessa författningar, som sålunda ändra
eller upphäfva lagens ursprungliga föreskrifter och påbud, hafva
sjelfva blifvit upphäfna och förändrade genom andra, sednare
beslutade och utfärdade Kongl. Förordningar. Härigenom har
vårt lagverk blifvit lika voluminöst som svårfattligt, och
lagskipningens gång ojemn och osäker; men, då det för ett
samhälle ligger mycken vigt uppå, att dess medlemmar känna
de lagar och rättsreglor, som de äro skyldige lyda och efterfölja,
164 Den 8 November.
följer häraf, att ett så oredigt och digert lagväsende, som det,
vi nu ega, ej endast försvårar lagens studium och kännedom,
utan snart sagt utesluter den stora mängd af samhällsmedlem¬
mar, som ej gjort lagstudiet till sin hufvudsak, från möjlighe¬
ten att ens skaffa sig en flygtig kännedom om sina pligter och
skyldigheter. Största olägenheten häraf är, att Domaren ej
sällan sjelf sväfvar i ovisshet om hvad af alla dessa stadgan-
den och föreskrifter rätteligen ännu finnes gällande och tillämp¬
ligt. Härigenom blir sjelfva lagskipningen mycket osäker och
vacklande, så att utgången af en sak ej sällan beror på Do¬
marens individuella åsigter. De täta ombyten af Domare,
synnerligast vid Härads-Kätterna, öka dertill i betydlig mån
dessa olägenheter. Besinnar man nu vidare det fält för advo-
katoriska vändningar och undanflygter till rättvisans motver¬
kande och fördröjande, som härigenom uppstå, tror jag, att
man måste vara betänkt på undanrödjande af ett samhällsondt
af vida betänkligare beskaffenhet, än man vid första betrak¬
tandet ens förmår att ana.
Men om, hvad jag vill förmoda, ingen kan bestrida att
dessa anmärkningar med allt skäl gälla vår civila och kri¬
minella lagstiftning, gälla de i vida större mån den s. k. eko¬
nomiska lagstiftningen. Den endla oeh kriminella lagstiftnin¬
gen har i 1734 års lag haft liksom en gammal stam, kring
hvilken den uppvuxit och af hvilken den sam manhållits till
åtminstone någon enhet, under det den ekonomiska lagstift¬
ningen saknat och saknar allt dylikt stöd. — Den utgöres af
en samling författningar från olika tider och tidehvarf i de
mest olika och olikartade ämnen, utan all enhet, samman¬
hang oeh sammanhållning. Den är, så tillsägandes en sam¬
ling af de mest olika och olikartade ämnen, dem en tillfällig¬
het drifvit tillsammans. Hur är det möjligt för den stora mäng¬
den att härur uppfånga någon kännedom om sina skyldighe¬
ter och rättigheter? Hur svårt har icke äfven den mest erfarne
och skicklige tjenstemannen ofta att reda mera invecklade frågor,
dervid dessa författningar skola tillämpas? Hvad i den ena
af dessa stadgar, upphäfver ofta en annan, och hvad den ena be¬
faller, förbjuder en annan. Den oreda och förvirring, som häraf
uppstår, inverkar högst menligt på hela samhällskroppen.
Man klagar allmänt, och ej utan skäl, på en allt mer och
mer tilltagande böjelse för rättegångar och processer, hvar¬
igenom våra domstolar öfverhopas mod göromål; men hur
skall förhållandet kunna vara annorlunda, då det snart sagdt
är en omöjlighet för den stora mängden att skaffa sig ens en
flygtig kännedom om do lagar och förordningar, sorn bestäm¬
ma deras skyldigheter oeh utstaka deras rättigheter. Mången
Den 8 November.
165
rättegång skulle uteblifva, om tillfälle bereddes att bibringa
denna kännedom. Vi se redan i flera af de orter, der för-
likningsdomstolar blifvit organiserade, att dessa kunnat verka
och verkat mycket genom de upplysningar, de lemnat rättsö¬
kande, hvarigenom mången kostsam rättegång blifvit förekom¬
men. Bibringande af kännedom om lagens bestämmelser och
föreskrifter skulle gifva dessa förlikningsdomstolar, der de fin¬
nas, ett kraftigt stöd, och der de ej äro inrättade i betydlig
mån ersätta desamma.
Jag finner mig med anledning häraf alltså föranlåten föreslå:
Att Rikets nu församlade Ständer måtte ingå till Kongl.
Majrt med underdånig anhållan:
l:o att en kommitté af lagkunnige män måtte tillsättas, för att
utarbeta, ordna och uppsätta ett sammandrag, ej mindre
af alla de nu gällande Förordningar, Författningar, För¬
klaringar och Cirkulärer m. m., genom hvilka allmänna la¬
gen blifvit ändrad, än ock af våra alldeles oordnade eko¬
nomiska författningar.
2:o att en lika beskaffad revision af lagar och författningar
måtte härefter hvart 20:de år företagas.
3:o att, sedan en sådan sammandragen Lagsamling blifvit utar¬
betad, densamma genast måtte till trycket befordras, och ett
exemplar deraf utdelas till hvarje socken i Riket, för att
förvaras och för soekneboerne vara tillgänglig hos den
person, inom socknen, som dertill såsom mest lämplig vid
allmän sockenstämma utses, samt upplagan af denna sam¬
ling bestämmas så stor, att den äfven i Bokhandeln kunde för
allmänheten hållas tillgänglig, och ett bihang dertill, upp¬
tagande skedde lagförändringar, straxt efter hvarje Riks¬
dag utgifvas.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
begäres.»
Stockholm den 8 November 1856.
J. Andersson,
från Östergöthlands Län.
Häruti instämde Anders P. Andersson från samma Län; och
7:o af Joseph Smedberg från Elfsborgs Län:
»Bland alla Svenska lagar och författningar tinnes, efter
min tanka, knappast någon så obillig och så menligt inver¬
kande på eganderätten, som författningarna rörande besitt¬
ningsrätt å Kronohemman. Det stadgas nemligen i Kongl.
Brefvet flen 5 Febr. 1808 och Kammar-Kollegii derpå grun¬
dade Kungörelse den 29:de i samma månad, bland annat, att
äldste sonen efter en afliden hemmansåbo, eller, om denne
äfven är död, hans äldste son, skall ega tillträda hemmanet,
166
Den 8 November.
utan någon förbindelse för honom att till sina syskon eller
medarfvingar utgifva den ringaste lösen, hvaraf foijer, att då
en åbo, med sina samtlige barns tillhjelp, förvärfvat besitt¬
ningsrätten till ett Kronohemman, derå odlat, byggt och för¬
bättrat samt nedlagt ofta sina medel för förut ärfd och försåld
fastighet, äldste sonen likväl blir ensam arfvinge till alltsam¬
mans och dess medsyskon, ehuru de i sin mån kunnat bi¬
dragit lika så mycket till besittningsrättens förvärfvande och
hemmanets förbättring, måste såsom tjenstehjon gå derifrån
för att söka sin bergning i andras tjenst. Icke är sådant med
rätt och billighet förenligt. Otaliga klagomål och suckar
öfver ett sådant missförhållande hafva icke utan skäl blifvit
höjda. Hvarje kristligt sinnad fader och moder önska tvif¬
velsutan att alla deras barn skola hafva sin bergning; men
rättigheten att genom några testamentariska föreskrifter eller
andra förordnanden bereda dem lika rätt i afseende på ett
Kronohemman, synes vara dem, genom dessa författningar,
alldeles betagen, och om sådan rätt vore medgifven, kan lik¬
väl detta ofta blifva för sent. Då det lärer vara enhvar väl
bekant, att besittningsrätten å ett Kronohemman är i lika
högt värde med eganderätten till ett jemnförligt lika godt
Skattehemman samt värdena derå i dessa tider uppgå till mer
än fem- ja ända till tiodubbelt emot de värden, hemmanen
innehade 1808, så är förlusten för de barn eller arfvingar,
som icke åtnjuta det ringaste af hemmanet, så mycket be¬
tänkligare, helst de icke ega någon utsigt att kunna förvärfva
sig en egen' bostad i anseende till de höga priserne, dä der¬
emot deras äldste broder ofta blifver en rikeligen bosatt och
förmögen landtbrukare, eller, efter nu vidtagna benämning,
Patron och Possessionat. Dessa missförhållanden gifva mig
grundad anledning att påkalla Kongl. Maj:ts och Rikets Hög-
loflige Ständers omtanka om en rättsenlig förbättring uti slika
stadganden; hvadan jag önskar och föreslår: att ofvanåbero-
pade författningar, jemte öfriga i detta ämne gifna föreskrif¬
ter, måtte ändras och upphäfvas, så vidt de afse efterlefvande
makas och barns rättigheter, samt att allmänna lagens stad¬
gande, angående arfs-, giftorätt och morgongåfva, måtte ega
tillämpning, ej mindre å Krono-, än å Skatte- och Frälsehem¬
man, och besittningsrätten å Krono-, efter enahanda grunder
i afseende på arfve- eller aflinge-jord skiftas som allmänna
lagen i hvarje fall stadgar.
Beträffande den rätt, som närmaste arfvinge eller skydde-
man tillkommer, att till sig lösa arfvejord, innan laga stånd
Skommer ett köp, borde iakttagas och stadgas, att då Krcno-
hemmans åbo till oskyld, eller fjärmare skyld, mot en betin¬
Den C Ucvember.
167
gad löseskilling öfverlåter den besittningsrätt, som han i arf er¬
hållit, till närmaste arfvinge, om han vill lösa hemmanets be¬
sittningsrätt, bör, innan den föreskrifna fatalietiden gått till
ända, i Landtränteriet deponera löseskillingen, hvars belopp,
som alltid i Konungens Befallningshafvandes kungörelse bör
utsättas, må af den vilkorligt antagne åboen lyftas å den far¬
dag, som han tilläfventyrs kan skyldig förklaras att hemma¬
net frånträda — ett stadgande, som är lika så vigtigt och af
beliofvet påkalladt, som det ofta handt, att den, som utgifvit
några tusen Riksdaler för besittningsrätten till ett Kronohem¬
man, men blifvit ålagd att den afträda till en närmare be¬
slägtad, har ofta förlorat hela sin utgifna köpeskilling, eme¬
dan tillgångar brustit hos hans fångesman, — åtminstone har en
vidlyftig och kostsam rättegång, som räckt flera år, inträffat,
och åboen varit under tiden i mistning af både hemman och
penningar; hvadan ett närmare stadgande i detta afseende
är högst nödvändigt. Om remiss häraf till vederbörligt Ut¬
skott anhålles!»
Stockholm den 7 November 1856. J. Smedberg,
från Elfsborgs Län.
Häruti förenade sig samtlige Representanterne från We-
sterbottens samt Olaus Eriksson oell Erik Christensson från
Götheborgs och Bohus Län.
Tobias Lind, från sistnämnde Län begärde ordet och
yttrade: »De olägenheter, som Smedberg uti den nu upp¬
lästa motionen påpekat, äro verkligen att beklaga, ty ge¬
nom den lagstiftning, som vi för närvarande i detta ämne
ega, kan en person, som innehaft ett Skattehemman, hvil¬
ket han försålt och sedermera inköpt ett Kronohemman, ställa
så till, att äldste sonen utan lott och byte erhåller hem¬
manet, och de, andre barnen få måhända intet. Jag önskar
således motionen all möjlig framgång».
Diskussionen förklarades slutad; och blefvo härefter de
nu upplästa motionerna, uppå framställning af Talmannen, till
Lag-Utskottet remitterade.
§ io.
Johan Westermark från Westerbottens Län irgaf en så
lydande motion:
»En inhemsk näringsgren, som under sednare åren råkat
i totalt förfall, men som torde förtjena all billig uppmärksam¬
het, är salpetertillverkningen. Ej nog att denna tillverkning
utgör en binäring för den stora mängd af landets innebyg¬
gare, som idkar åkerbruk; den är äfven nödvändig med af¬
seende å landets sjeifförsvar mot möjligen inryckande fiender.
168
Den 8 November.
Oförklarligt blifver alltså, att, ehuru vid föregående Riksmö¬
ten af flere Stånds-ledamöter och äfven af Rikets Ständers
Revisorer uppmärksamheten blifvit fästad på vigten af att upp¬
muntra denna näringsgren, frågan härom dock ej hunnit verka
till någon åtgärds vidtagande å Ständernas sida. 1851 års
Stats-Revisorer framhöllo i deras berättelse angående Stats¬
verkets tillstånd, styrelse och förvaltning åren 1848 och 1849
vigten att uppmuntra Salpetertillverkningen i Riket, och i
detta Stånd väcktes vid sistförflutna Riksdag i enahanda syfte
motion af Ståndsbrodren Jonas Petter Danielsson från Kalmar
Län, som föreslog förhöjning i Kronans inlösningspris å Sal¬
peter. Dåvarande Stats-Utskott ville likväl icke lyssna här¬
till, och i följd deraf förföll frågan, vid hvilken utgång af sa¬
ken Bonde-Ståndet, som kraftigt understödde den föreslagna
förändringen, likväl ej kunde hafva någon del.
Orsaken till denna näringsgrens aftynande och förfall bör
hufvudsakligen sökas i det låga inlösningspris, som blifvit Sal¬
petern åsatt, i följd hvaraf det numera, helst sedan under lop¬
pet af de sednast förflutna tro åren de flesta andra varuartik-
lar och arbetslöner stigit med 25 å 50 procent, ej lönar sig
att här i landet tillverka denna nödvändighetsartikel, utan
föranlåtes Staten, för bibehållande af kruttillverkningens jemna
gång, låta från utlandet införa högst betydliga partier Salpe¬
ter. Utom den förlust, som härigenom i ekonomiskt hänse¬
ende drabbar Riket, kunna vi hotas af en annan, ännu be¬
tänkligare olägenhet, nemligen total brist på denna vara, i
händelse, vid uppkomsten af ett krig, det ej skulle med an¬
dra Staters intresse vara öfverensstämmande att förse oss med
en erforderlig qvantitet Salpeter, eller ett oväntädt infall vinter¬
tiden i vårt land af vår arffiende skulle inträffa och, i följd
deraf, våra krutförråder medtagas, samt i brist på erforder¬
liga partier Salpeter, sorn under denna årstid omöjligen kunde
utrikesifrån erhållas, all kruttillverkning afstadna. Då först
skulle vi med bitter ånger inse vårt oförstånd att vårdslösa
med en inhemsk näringsgren, så nödvändig för vårt sjelfför-
svar. Låtom oss derföre i tid egna saken en allvarlig upp¬
märksamhet; i tid, säger jag, ty frukterna af de åtgärder, vi
nu vidtaga till Salpetertillverkningens uppmuntrande och be¬
främjande komma landet först efter flere år härefter tillgodo,
enär, såsom bekant är, salpeterjordens beredande tarfvar flere
år, innan deraf någon Salpeter kan erhållas.
Jag föranlåtes derföre nu, att såsom tjenligaste medlet till
denna binärings uppmuntrande och förkofran föreslå:
att Kronans nu gällande lösning spris å Salpe¬
ter förhöjes med 1 R:dr 16 sk. J3:ko per lispund,
Den 8 November.
169
så att detsamma, i stället för det nu stadgade,
eller 5 H:dr 32 sk. B:ko, bestämdes till 7 R:dr
B:ko iger lispwnå.
Jag vill förmoda, att med denna prisstegring fabrikatio¬
nen kan bära sig, om ock ej lemna någon större vinst.
Hvad man förnämligast har invändt mot prisförhöjningen
är, att priset på krut, hvilken artikel för bergsprängning och
grufvubrott är nödvändig, skulle stiga i proportion till salpe¬
ter-prisförhöjningen, samt vissa delar af bergshandteringen
derigenom försvåras. Denna invändning tror jag likväl ej för-
tjenar mycket afseende, ty krut-åtgången vid bergshandterin¬
gen är ej så stor, att en prisförhöjning å varan af några skil-
lingar per lispund kan menligt inverka på detta näringsfång,
som utan all olägenhet kunde drifvas och drefs då lösnings-
priset å Salpeter var uppe i 7 R:dr 24 sk. Banko per lis¬
pund.
Anhållande jag, att detta mitt framställda förslag måtte
till behörigt Utskott varda re mitterad t!»
Joh. Westermark,
från Westerbottens Län.
Anders Medin från Kronobergs, Daniel Danielsson från
Jönköpings, Pehr Erik Andersson från Westmanlands, Her¬
man öbom, Johan Erik Rutström och Anders Bäckström från
Norrbottens samt Gustaf Glad och Johan Peter Wallmark
från Westerbottens Län instämde.
Motionen lades på bordet.
§ 11-
Nils Svensson från Jönköpings Län hade inlemnat ne-
danintagna, nu upplästa, anförande:
»Innan den af Ståndsbrodren Nils Andersson från Chri¬
stianstads Län väckta motion, angående Säteriernas förplig¬
tande att deltaga i Prestgårds- och Tingshus-byggnad remmit-
teras till Utskott, anhåller jag att få fästa så väl Ståndsbrö-
dernes, som Utskottets uppmärksamhet derpå, att, då utan
allt tvifvel orsaken till den i 1723 års Adeliga Privilegier Sä¬
terierna lemnade befrielse från deltagande uti ofvannämnde
allmänna byggnaders uppförande lärer böra sökas uti de om¬
ständigheter, att Ridderskapet och Adeln, åtminstone i all¬
mänhet, vid ofvannämnde tid icke allenast bestod sig egen
Huspredikant, till följd hvaraf de hvarken besökte eller be-
höfde besöka de allmänna kyrkorna, utan äfven sjelfve egde
doms- och straff-rätt öfver sina underhafvande, men denna
orsak numera upphört, billigheten nu fordrar upphäfvande och
borttagande af de förmåner, som Ridderskapet och Adeln,
170
Den 8 November.
framför den öfriga befolkningen i Sverige, genom cfvannämnde
privilegier, fått sig tillagd. Jag anhåller, att detta anförande
måtte få till Utskottet åtfölja!»
Stockholm den 8 November 1856.
Nils Svensson,
från Jönköpings Län.
Petter Jönsson från förenämnde Län anhöll att få förena
sig uti hvad Nils Svensson andragit; hvarefter Ståndet, uppå
derom af Talmannen gjord framställning, beslöt att till Lag¬
utskottet öfverlemna berörde anförande, för att i sammanhang
med Nils Anderssons från Christianstads Län i samma ämne
väckta motion behandlas.
§ 12.
Pehr Östman från Wester-N orri ands Län ingaf följande
motion:
»Genom Konungens Befallningshafvandes i Wester-Norr-
lands Län den 31 December 1850 gifna och af Kongl. Maj:ts
och Rikets Kammar-Kollegium den 9 Mars 1852 fastställda
utslag äro hemmanen 6-J Seland N:o 2 Näs och 20-|- Seland
N:ris 1 och 2 Näsland i Säbrå socken, Södra Ångermanlands
fögderi ålagde att emot åtnjutande af Båtsmans-rote-vakans-
afgift, biträda posthemmanen Mörtsal och Näs i den dem
åliggande postförnings-skyldighet, oaktadt egarne till de
sålunda betungade hemmanen deremot protesterade vid den
undersökning, som af Härads-Rätten blifvit i ämnet hållen.
Att förenämnde posthemman Mörtsal och Näs äro mera, än
hvad vanligen är fallet med dylika hemman, besvärade med
postföring, och att de således mer än väl vöre i behof af
lindring häruti, kan icke bestridas: men deremot synes ingen
billighetsgrund kunna uppletas, hvarför andra hemman, hvilka
aldrig varit indelade till posthemman, skola, emot egarnes be¬
gifvande, blifva ålagde ett onus, som både anses vara och
verkligen är ett af de för jordbruket mest tryckande, utan
att någon motsvarande ersättning dem derföre tilldelats, ty
den ringa förmån, som genom åtnjutande af Båtsmans-rote-
vakansafgiften blifvit dem medgifven, kan icke på något sätt
anses motsvara den förlust, som drabbat dem genom deras
hemmans fallande i pris, sedan de blifvit till postföring in¬
delade.
Med anledning häraf, och för att vinna rättelse uti den,
om icke orättvisa, så åtminstone obilliga behandling, som träf¬
fat hemmanen N:o 2 Näs och N:ris 1 och 2 Näsland, vågar
jag, under anhållan af Ståndsbrödernes samt öfrige Riksstån¬
dens medverkan, föreslå, att den postföring, sorn genom före¬
Den 8 November.
171
nämnde beslut blifvit dessa hemman ålagd, måtte, genom fö¬
renämnde Konungens Befallningshafvandes, eller Kongl. Gene¬
ral-Poststyrelsens försorg, utbjudas på entreprenad-auktion oell
den blifvande entreprenadsumman utgå af postmedlen, samt
ifrågavarande hemman derefter, emot afstående af den an¬
slagna Båtsmans-rote-vakansafgiften, åter få inträda uti deras
förra förhållande.
Slutligen får jag utbedja mig, att, då troligt är att flera
motioner i likartade ämnen komma att väckas, denna min
motion, såsom omfattande ett specielt fall, måtte vinna sär¬
skild behandling, utan sammanhang med någon annan motion!
Om remiss till vederbörligt Utskott anhälles!»
Stockholm i November 1856. Pehr Östman,
frän Wester-Horrlands Län.
Efter uppläsandet häraf anhöll David Andersson frän Hal¬
lands Län, att motionen måtte få hvila på Ståndets bord, eme¬
dan han hade sig bekant, att flere af detta Stånds ledamöter
vore sinnade att i samma ämne väcka motion.
Sedan v. Talmannen erinrat, att Ostmans ifrågavarande
motion afsåge ett specielt fall, yttrade Östman, som på be¬
gäran fick ordet: »Denna fråga har icke gemenskap med
håll- eller reservskjutsen, hvarföre jag önskar, att denna måtte
behandlas såsom fristående och skiljd ifrån andra motioner i
skjutsfrågan; och förbehåller jag mig, att framdeles hos Ut¬
skottet få förete handlingar, som visa sättet, på hvilket de
ifrågavarande hemmanen blifvit ålagda denna skjutsskyldighet.»
Diskussionen var slutad, och Östmans ifrågavarande mo¬
tion lades tills vidare på bordet.
§ 13.
Vidare föredrogos .och lades på bordet följande motioner,
nemi. af:
l:o Carl Tholsson från Skaraborgs Län:
»Enligt Kongl. Maj:ts Nådigao Besolution af den 12:te Fe¬
bruari 1735, har allmogen inom Ase Härad af Skaraborgs Län
varit tillerkänd utsyning af skogseffekter från Kronoparkerne
Hunne- och Halleberg - emot en billig afgift, hvilken förmån
fortfarande har varit Häradets skoglösa befolkning förunnad
intill år 1830.
Vid Reglering af ifrågavarande Kronoparker sistnämnde
och de 2:ne derpå följande åren, blef utsyningsförmånen Ase
Härads innevånare frånkänd, ehuru största delen deraf är i
saknad af egen skogstillgång; hvaremot allmogen i angrän¬
sande Wäne Härad tillerkändes utsyning, ehuru( de fleste
sjelfve ega skogstillgång på sina hemmansdelar.
172
Den 8 November.
Hos Konungens Befallningshafvande i Elfsborgs Län, un¬
der hvars inseende dessa Kronoparker blifvit ställde, har all¬
mogen förgäfves sökt, att vid sina fordna rättigheter varda
bibehållen, och hafva desslikes motioner i samma syftning vid
flera Riksdagar blifvit väckta, utan att någon ändring i detta
missförhållande kunnat tillvägabringas; likväl nödgas jag,
med ledning af Häradsboernes enträgna uppmaning och med
den kännedom, jag sjelf eger om det påkallade beliofvet af
utsyning, vördsamligen föreslå, det allmogen inom Ase Härad
af Skaraborgs Län, måtte, i likhet med angränsande Wäne
Härad af Elfsborgs Län — emot en afgift af Två R:dr Rgs
per famn — blifva tillerkänd årlig utsyning från berörde
Kronoparker af minst 12 famnar ved på hvarje helt mantal
och proportionaliter åt mindre hemmansdelar. På det Leda-
möterne inom Ekonomi-Utskottet, hvarest frågan kommer att
handläggas, måtte få kännedom om förfarings-sättet vid dessa
Kronoparker, får jag upplysa, det skogseffekterna årligen upp-
hugges och genom auktion försäljes; men vid dessa auktioner,
som alltid förrättas inom Elfsborgs Län å det ställe Konun¬
gens Befallningshafvande derstädes bestämmer, inställa sig
hundradetals personer af alla klasser för att inköpa hvarje¬
handa skogseffekter till hvad pris som helst — och räknar
man bland desse spekulanter flere Bränvinsbränningsidkare,
Tegelbruksegare med flere, hvilka hvardera inköpa 2 å 3
hundrade famnar ved; hvarjemte herrar sågverksegare från
de närbelägna sågverken infinna sig och uppköpa alla de såg¬
block, som äro åtkomliga för att förvandla till plank och brä¬
der, som sedermera föras till utlandet. — Dessa och dylika
spekulanter drifva sin spekulationsande så långt, att skogs-
effekterne uppnå understundom sitt tredubbla värde.
Jag hemställer till en hvars rättvisa bedömande, huruvida
det kan anses' rättsenligt att beröfva jordbruket dess fordna
rättigheter och öfverlåta detsamma i sådane spekulanters hän¬
der. Jag må här utan tvekan tillägga, att det är oftast en
ren omöjlighet för en Bonde eller Torpare att kunna inropa
en famn ved, en såg- eller timmerstock, ty innan han hun¬
nit göra något anbud, är han öfverbjuden, hvilket oftast sker
med en vink med hufvudet af dem, som vid dessa och andra
tillfällen intaga de främsta platserna.
Hvad blifver följden af dylika förhållanden? Jo följderna
blifva de, att allmogen och isynnerhet mindre bemedlade per¬
soner, som icke kunna uthärda en sådan täflan, nödgas me¬
delst åverkan förskaffa sig det oundgängligaste af sina behof.
Desse åverkare blifva understundom anhållne af jägeribetje-
ningen, då do, vid bristande tillgång, skola aftjena sitt brott i
Den 8 November.
173
Länsfängelserna, till icke ringa kostnad för Staten, hvilket
kundo undvikas derigenom, att folket emot ett ordentligt pris
förunnades de förmåner, som min motion innehåller.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 8 November 1856.
Carl Tholsson.
2:o Anders Petter Andersson från Östergöthlands Län:
»Vördsanit Memorial.
Utaf flere af mina kommittenter anmodad att framföra
deras klagan öfver ett ondt, som i synnerhet drabbar allmo¬
gen och den fattigaste delen af befolkningen, jag menar in¬
skränkningen i Kongl. Maj:ts Nådiga Handels-ordning af den
22 December 1846, hvarigenom, enligt 6 § 1 mom. i samma
Nådiga Författning, öppen salubod å landet ej må på min¬
dre än 3 mils afstånd från närmaste stad, få anläggas, och
hvaraf olägenheterna i betydlig mån redan hunnit visa sig.
Bland alla friheter, som, efter min tanke, minst höra be¬
tagas menniskan, är onekligen den, att för sina väl förvärfvade
penningar få köpa de nödvändigaste lifsförnödenheterna. Om
nu dessa förnödenheter, sedan husfadren, efter mycken an¬
strängning hunnit förvärfva sin dagspenning, skola köpas från
närmaste stad eller handelslägenhet, dit ofta den fattige van¬
draren får färdas 1 å 2 mil för att få de hemmavarandes
hunger stillad; hvad blir då vinsten för honom? Joden: att den
ena dagen går förlorad för honom, endast för att inköpa nöd¬
vändig mat m. m. för den andra, då han åter tvingas till
arbete, för att förvärfva den kommande dagens uppehälle
o. s. v. Jag vill icke tala om de penningar och den tid, som för¬
spillas på stadens näringsställen, under det hustru och barn,
hemma, sakna lifvets allraoundgängligaste behof och otåligt
vänta husfadrens ankomst. Olägenheterna häraf visa sig
sjelfva, utan att jag derpå behöfver fästa Ståndets uppmärk¬
samhet.
Jag anser derföre, att »handelsbod må hvar som helst
»af man eller qvinna på landet få anläggas, utan afseende
»på afstånd från stad eller annan handelslägenhet, mot den
»skatt till Kongl. Maj:t och Kronan samt kommunen, hvilken
»dervid kan prof vas skälig.»
Jag vet visserligen allt för väl, att denna min motion om
utsträckt handelsfrihet skall möta motstånd hos städernos
borgerskap och möjligen äfven af en och annan bland mina
Ståndsbröder: af de förre, såsom förnärmande deras ömtåliga
privilegier ; af de sednare, såsom uppmuntrande till lyx och
öfverflöd. Men lyckligtvis vederlägga dessa argumenter sig
sjelfva; emedan, hvad städerne beträffar, denna deras rätt
174
Den 8 November.
framför landtboen dels hvilar på en orättvis grund, och så¬
lunda slutligen måste falla; dels derföre, att det är klart, att
det, som på landet i en dylik handelslägenhet säljes, i all¬
mänhet kommit från närmaste stad och den handlande der
redan deraf skördat sin vinst. Hvad åter den så mycket om¬
talade förledande lyxen och öfverflödet vidkommer, så dra¬
ga nog brödbekymret och det dagliga behofvet försorg der¬
om, att lifvets nödvändigaste fordringar först tillfredsställas
och lyxen ändå nog sprides i hvarje stuga, så länge den så
kallade gårdfarihandeln med alla dess förderfliga följder får
lagligen ega rum, till största skada för allmogen.
Då ingen närmare eller bättre, än allmogen och den
fattiga klassen af medborgare, kan bedöma hvad som för dem
sjelfve kan vara nyttigt eller skadligt, vill jag, i sammanhang
härmed, föreslå, att .vden som på landet önskar handla med
»sådana artiklar, hvilka i allmänhet äro nödvändiga för lifvets
»uppehälle, må, till undvikande af onödiga omvägar, göra
»anmälan derom endast hos Socknenämnden i den församling,
»der rörelsen skall etableras, hvilken auktoritet, jemte eget
»utlåtande, derefter öfverlemnar saken till allmän sockenstäm-
»ma, på hvars af- eller tillstyrkande saken må bero». Olämp¬
ligheten af att, såsom nu sker, en Landshöfding i en resi¬
densstad, belägen kanske 5 å 8, ja flere mil från en lands¬
församling, skall handlägga frågor, såsom t. ex. hvarest den
för dagspenning arbetande dagakarlen bör få köpa sina förråd
och andra nödvändigheter, anser jag i ögonen genast fallande.»
A. P. Andersson,
från Östergöthlands Län.
3:o Jolian Andersson från Elfsborgs Län:
»Den forlön, å augmentsränte-spannemål, som sedan sista
skatteförenklings-method blifvit rusthållare anvisad, till utbe¬
kommande af Statsmedel från Landtränterierna i Länen, har
förorsakat rusthållarne både besvär, kostnad och tidsutdrägt,
innan dessa ringa medel kunnat erhållas, hvarföre jag, jemväl
på uppmaning af åtskillige rusthållare, vördsamt får framställa
påstående att ifrågavarande medel, cirka Etthundradetjugofem
R:dr R:gs till hvarje kompani årligen, måtte från Landtränterierne
kostnadsfritt tillställas kompaniernes fullmäktig, hvilken, emot
behörig redovisning för medlen hvart tredje år, finge använda
desse medel till rusthållarnes årliga utgifter, såsom transport¬
kostnad för deras soldatmunderingar till och ifrån möten, tross¬
kusklöner, uppbördsmans-arfvode m. m., så långt medlen räc¬
ker, eller ock, i annat fall, forlönerna komma vederbörande
rusthållare kostnadsfritt tillgodo i credit, vid hvarje års krono¬
uppbörd; ty om rusthållare, som bo långt ifrån Landträn-
Den 5 November.
175
terierna, skola bekosta skrifning, postporto och kommissionärs-
arfvode för utbekommande deraf, så blir icke något i behåll
att påräkna. — Om remiss häraf till behörigt Utskott anhålles
ödmjukligen 1»
Stockholm den 3 November 1856.
Joli. Andersson,
från Elfsborgs Län.
Häruti instämde Péhr Benjaminsson från samma Län.
4:o Samme fullmäktig:
.•»Emedan grödan för jordbrukaren och landtmannen i
allmänhet utgör dess hufvudsakligaste egendom, och ingen
med skäl kan bestrida, att åverkan derå är högst skadlig och
obehaglig, så får jag härigenom anhålla, att Lagens stadgande
i 9 Kapitlet 6 § Byggninga-Balken, med afseende på ansvar
och böter för åverkan, måtte blifva förändrad till denna ly¬
delse: »»Hvilken som med vilja släpper sin boskap i annans
obergade åker eller oslagna äng, bote hvarje gång för häst,
nötkreatur eller svin, tio daler, för get eller fårkreatur, sex
daler och skadan åter. Tjudrar man der häst eller andra
kreatur, vare lag samma. Är grödan afbergad, eller sker detta
i beteshage, vare bot hälften mindre. Låter någon drifva eller
valla sin boskap å annans enskilda skog eller mark, bote en
fjerdedel. Drifver vallhjon in kreatur, bote efter det som sagdt
är.»» Härigenom tror jng, att skada och åverkan å vexande
gröda skulle betydligt aftaga; hvadan jag vördsamt får an¬
hålla om remiss häraf till vederbörligt Utskott!»»
Stockholm den 3 November 1856.
Joh. Andersson,
från Elfsborgs Län.
Häruti instämde Pehr Benjaminsson från samma Län.
§ 14.
Nedanintagna motioner remitterades till Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottet, nemi. af:
l:o Erik Johan Rudberg från Kalmar Län:
»»Då fråga inom detta Stånd vid flere föregående Biks-
möten varit väckt rörande det tryckande onus, som brefbä-
ringen inom den ort, jag representerar, medför, torde det
måhända anses såsom en förspilld möda att vidare derom
orda; men anseende det som en pligt att uttala mina kommit-
tenters önskningar, särdeles då de äro öfverensstämmande med
egna åsigter och afse att tillvägabringa rättvisa i samhället,
der behofvet sådant påkallar, har jag icke tvekat att ånyo
upptaga följande:
176
Den 8 November.
På Öland utgöres den för jordbrukaren tryckande bref-
bäringen på 2:ne sätt, nemligen: i Norra Fögderiet verkstäl¬
les densamma af vissa personer, sorn af häradsboerne härför
erhålla godtgörelse; i Södra Fögderiet fortskaffas denna post
turvis af hemmansegarne, sedan kronofogden för hvarje år
dertill uppgjordt förslag, som å allmän sockenstämma skall
godkännas. — Någon ersättning för don sålunda fortskaffade
posten hafva de brefbäringsskyldige icke att påräkna; likväl
hafva de genom Kongl. Förordningen af den 30 November
1849, rörande Kronobrefbäringen, blifvit ålagde att 2:ne gån¬
ger i hvarje vecka fortskaffa denna post, och upptager detta
bestyr således 2:ne dagar i veckan för hemmansegaren, de
dagar dock oberäknade, som åtgå för extra brefs fortskaf-
fande, hvilket för ett år utgör, blott för den ordinarie bref-
bäringen 104 dagsverken för hvarje £ mantal, eller i pennin¬
gar efter den nuvarande daglönens beräkning med 1 R:dr
Riksmynt per dag, en summa af 104 R:dr samma mynt, — i
sanning en liten rätt nätt tillökning i de hemmans-onera, som
hafva sig brefbärings-skyldigheten ålagd.
Den invändningen torde möta, att då brefbäringen utgö¬
res i denna tur, den icke så ofta kunde till dessa hemman
återkomma, utan möjligen högst hvart hundrade år; men för
att vederlägga detta vill jag endast såsom ett exempel anföra,
att Glömminge socken är så belägen både för Kronofogde-
och Post-kontor, att hemmanen aldrig kunna undgå att, på
sätt som nu är stäldt med brefbäringen, denna skyldighet ut¬
göra. Denna församling består af cirka 20 mantal, men deraf
äro omkring 4 mantal genom ett särskildt Kongl. Bref be¬
friade från brefbärings-skyldigheten; återstår således 15 å 16
mantal, som hafva sig ålagde detta onus och hvilket de aldrig
kunna undkomma i anseende till deras läge, så länge den nu
gällande regleringen eger rum; och medgifvas måste väl, att
en dylik ungefär hvart 30:de år återkommande skatt af 104
R:dr Riksmynt eller derutöfver, allt efter gällande dagsverks-
priser, enligt hvad jag här ofvan nämnt, är en börda, som
alltid i betydlig mån skall nedsätta ett hemmans värde i jem¬
förelse med ett annat hemman, som icke, till följd af sitt läge,
kan drabbas af en dylik godtycklig pålaga.
Jag har nu blott anfört ett exempel för att visa obilli£-
heten uti det föreskrifna sättet för kionobrefbäringens utgö¬
rande, ehuru flera dylika finnas; men det kan vara nog med
detta enda, för att hvar och en, som vill det rätta, skall inse
huru origtigt det är att bibehålla en författning, som så hårdt
trycker den förut mer än tillräckligt beskattade jorden; och
är det i anledning häraf, och då kändt är, att Kongl. Post-
Den 8 November. 177
verket, utom ansenliga Statsanslag, årligen inkasserar betyd¬
liga belopp för brefpostföringen inom Riket, som jag vågar
anhålla:
Att Rikets Ständer ville bos Kongl. Maj:t i un¬
derdånighet föreslå, att Kronobrefbäringen måtte
till Postverket öfverflyttas och att detsamma måtte
låta ombesörja denna likasom all annan postföring
så, att allmogen derifrån må varda befriad.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm i November 1856.
JE. J. Rudberg,
från Öland.
2:o Anders Andersson från Kalmar Län:
»Ombud, som före mig bevistat våra Riksdagar och der¬
vid fört min hemorts talan, hafva förnyade gånger hos Rikets
Ständer framburit de önskningar, rustningsskyldige inom Små¬
land haft att anmäla om någon lindring i detta deras allt för
hårda besvär. Billigheten af deras klagomål insågs och er¬
kändes af Ständerna, som redan vid 1840—1841 årens Riks¬
dag ingingo till Kongl. Maj:t nied underdånig hemställan, att
Smålands husar-regemente, som är förlagdt inom Jönköpings,
Kronobergs och Kalmar Län, och som numera utgöres af en¬
dast 500 man, måtte, i likhet med den förut afsutna delen
af regementet, eller grenadier-bataljonen, äfvenledes afsitta.
Ehuru vid 3:ne sistförflutne Riksdagar motioner i samma ämne
blifvit gjorda, har likväl icke afhörts något Kongl. Maj:ts nå¬
diga beslut.
Redan vunnen erfarenhet borde således mana mig till tyst¬
nad; men på särskild anmodan af mina hemmavarande kom-
mittenter nödgas jag, att äfven hos Rikets Höglofliga Ständer
framkomma med en hemställan i ämnet. Smålands natur och
beskaffenhet är någorlunda känd, dess fattigdom är ingen ny¬
het; men provinsen, ehuru i förhållande till dess läge den minst
fruktbara, är ock jemförelsevis den hårdast roterade inom
hela Riket.
Att på ett hemman i denna magra ort, samt augements-
räntan från ett annat hemman, som uppgår endast till omkring
40 å 50 R:dr B:ko om året, underhålla husar samt häst, med
alla till munderingarne hörande utredningspersedlar, är något
mycket, ja till och med orimligt. Vanliga priset å en husar¬
häst går till 300 R:dr B:ko och derutöfver, och de exempel
höra ingalunda till undantagen, då dessa så dyrköpta hästar
efter 2 å 3 års tjenst för nummer, kasseras för fel och skador,
hvilket kan ske mer än en gång och närmast varit att härleda
derifrån, att under mötestiden hästarne förfarits af personer, som
12
178
Den 8 November.
oftast af lättsinne, någon gång af kitslighet, men alltid af brist
på eget intresse, vanskött det för rusthållaren så dyrköpta
hästkreaturet. Då Smålandshemmanen ej lemna annan af¬
kastning, än den som är beräknad för sådana kreatur, som
göra nytta för sig, och omöjligheten således gifver att kunna
uppföda nummerhästar inom provinsen, så blir häraf en följd,
att efter hvarje hästmönstring betydliga summor från det fattiga
Småland måste utgå till angränsande, mera bördiga Län och
Landskaper till uppköp af nya hästar i de kasserades ställe.
I detta ämne har vid föregående Riksdagar så mycket
blifvit taladt och skrifvet, att jag med ofvan anförda har tillräckli¬
gen motiverat min talan, och framställer härmed för min, och
mina kommittenters del nu förnyad anhållan, det ville Rikets
Högloflige, nu församlade Ständer till Kongl. Maj:t ånyo ingå
med underdånig hemställan om nådigt bifall dertill, att Små¬
lands husar-regemente måtte få afsitta i likhet med den redan
afsutna delen af regementet, mot ersättning derför af sju tunnor
spanmål, hälften korn, och hälften råg, efter medelmarkegång
af hvarje rusthållsnummer, som skulle tillskynda staten en
ärlig inkomst af omkring 24,000 R:dr B:ko och lindra så
mången rusthållares bryderi och bekymmer.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
får jag vördsamt anhålla!»
Stockholm den 8 November 1856.
Anders Andersson,
från Kalmar Län.
3:o Anders Bäckström från Norrbottens Län:
»Sedan nu genom Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse af
den 11 Maj 1855 är stadgadt, att indelta räntor och krono¬
tionde skola framgent få lösas efter de 10 sistförflutna
årens medelmarkegångspris, och således deraf följer, attj in¬
delningshafvare hafva likasom en bestämd lön på stat, endast
varierande efter fastställda markegångspriser;
Så emedan, efter min tanke, ytterligare fördel af detta
stadgande kunde tillskyndas, så väl räntetagare som gifvare
genom att kronofogdarne i hvarje fögderi i sammanhang med
öfrige kronoutskylder uppburo efter således stadgadt lösnings-
pris alla indelta räntor, för att till Länets ränteri redovisa, och
räntetagare derifrån, på en gång, kunde få lyfta sina löneanslag,
utan att behöfva, såsom nu, inlysa sina räntegifvare till be¬
talning af den sålunda bestämda penningelösen, och utskrifva
qvittens till hvar och en af dem, som ock, ehuru af ränte¬
tagare dertill bestämd dag, sällan sker, att alla räntegifvare
då inställa sig med betalning, och måste då, måhända efter
flera dagars hinder, slutligen utförda restlängd för laga indrif-
Den 8 November. 179
ning af de restskyldige, detta allt utan ringaste ersättning, ty
lönen blir alltid densamma.
För räntegifvaren skulle äfven detta medföra fördel, då
lian ej beliöfde, såsom nu, göra enskild resa, en stor del, sär¬
deles uti de norra Länen, flera mil för att betala den bestämda
lösen, utan finge afbörda denna skuld vid samma tillfälle, sorn.
öfriga kronoutlagor, oberäknadt den fördel, att räntegifvare
alltid visste bestämda stället, der lösen skulle utgöras, samt
på förhand beloppet, emedan det vore å honom tillhanda-
kommen debetsedel uppfördt.
Med anledning af ofvanberörda förhållande vågar jag-
vördsammast föreslå, att Rikets Ständer genom underdånig
skrifvelse hos Kongl. Majit måtte anhålla, det kronofogdarne hvar
och en inom sitt fögderi förständigades, att, i sammanhang
med öfrige kronoutskylder, efter Kongl. Majits Befallningshaf-
vandes förordnande, uppbära lösen för all indelt till uppsäg-
ningsrätt icke hänförd grundränta, så väl som i de fall, då
räntegifvaren eger uppsägningsrätt, men densamma icke be¬
gagnar, och medlen till Länens ränteri redovisa, för att der¬
ifrån till vederbörande räntetagare, efter det för hvarje år be¬
stämda medelmarkegångspris, utbetalas.
Jag vill hoppas så myeket mera Ständernas medverkan
häruti, som först åberopade nådiga kungörelse synes mig
stå i nära samband med hvad jag föreslagit, då den i 4:de §
innehåller, att i de fall, då räntegifvare ega uppsägningsrätt,
men räntetagare icke vilja emottaga spanmål, densamma skall
till kronans uppbördsman aflemnas, och räntetagare skola af
Statsverket efter medelpris för sin indelning betalas.
Jag kan ej annat finna, än att den föreslagna ändringen
skulle medföra betydlig lättnad, så väl för räntetagare som
gifvare, och om kronans uppbördsmäns göromål deraf möj¬
ligen skulle ökas, som måhända faller deremot, så kan det ej
uppväga fördelen, utan kunde, om så anses nödigt, en billig-
ersättning derför af Statsverket dem beviljas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 4 November 1856.
A. Bäckström:.
I anledning af denna motion yttrade:
Pehr Östman från Wester-Norrlands Län: ^Erfarenhe¬
ten har visat, att det sätt, på hvilket de indelta räntorna nu
utgöras, tillskyndar såväl räntetagare, som räntegifvare stör
olägenhet, hvarföre det skulle vara särdeles fördelaktigt, om
den af Bäckström föreslagna ändringen uti indelta räntornas
utgörande kunde vinnas. Jag instämmer således med Bäck¬
ström och önskar hans motion all möjlig framgång.
180 Den 8 November.
Erik Larsson från Wester-Norrlands och Herman Öbom
från Norrbottens Län instämde.
4:o Anders Jansson från Wermlands Län:
»Genom Kongl. Förordningen den 21 Oktober 1698 har
först blifvit stadgadt, hvad sedermera influtit i 4 §:n 17 Kap.
Ärfdabalken, i vår nu gällande lag, eller att af inventariisum-
man vid Bouppteckningar skall till de fattige gifvas 4 öre at
hvarje ett hundrade daler, eller en åttondels procent. — Det
har ock, så vidt jag kunnat erfara, blifvit i allmänhet iakttaget,
att denna så kallade åttondolsprocenten kommit den kom¬
muns fattigförsörjning tillgodo, inom hvilken den förtecknade
egendomen befunnits, då egaren i lifstiden varit derstädes bo¬
satt, och såsom en kontroll häröfver stadgar Kongl. Resolu¬
tionen don 23 September 1741, att, då bouppteckning till Dom¬
stolen ingifves, skall bevis öfver erlagd fattigprocent företes.
Att härmed dock icke allestädes noga förfares, och att den
kommun, som, efter min åsigt, bör komma i åtnjutande af
den så kallade fattigprocenten, ej heller alltid erhåller hvad
densamma tillkommer, har under de sednare åren flera gånger
inträffat och rättegång har äfven till följd af detta missför¬
hållande uppkommit. Det har nemligen handt, att personer,
bosatta t. ex. i en stad, haft egendom i en aflägsen lands¬
ort; vid en sådan persons dödsfall har bouppteckningen upp¬
rättats i staden, och i denna har man intagit äfven den på
landet belägna egendomen, eller, om man ock låtit verkställa
en bouppteckning öfver den senare, så har man i följe af fö¬
reskriften i 3 mom. 4 §:n Kongl Förordningen angående stämp¬
lade pappersafgifter in sandt den till Sterbhuset i staden för
charteringens bestämmande ; der blir då hela bouppteckningen
afslutad, fattigprocenten bestämd och äfven anammad. En
annan gång innehafves egendom på landet af ett å annan ort
etableradt Handelsbolag; när Bolagsman dör, upprättas ej nå¬
gon bouppteckning på landet, ty, säger man, Bolaget lefver,
och egendomen öfvergår genast vid dödsfallet till de öfrige
Bolagsmännen, eller den dödes arfvingar, som då inträda i
Bolaget, och således finnes ingen död mans egendom att för¬
teckna och ej heller någon fattigprocent att erlägga. Visser¬
ligen skulle i dessa, om jag så får kalla dem, olagligheter
rättelse vinnas genom rättegång; men hvar och en känner,
huru svårt och kostsamt det faller sig för en kommun på lan¬
det att drifva en sådan mot en aflägse boende part, och fat¬
tigkassan måste derföre ofta afstå från en rätt vacker inkomst,
som endast genom en lång rättegång kunnat vinnas. Af dessa
skäl ville jag vördsamt föreslå, att Rikets Höglofl. Ständer
hos Kongl. Maj:t i underdånighet begärde ett sadant förtyd-
Den 8 November. 181
ligande af stadganderna i ofvansagde afseende: Att, ehvad
egendom tillhör enskild man, eller Bolag, skall efter egares
eller delegares dödsfall förteckning upprättas å den inom
hvarje socken befintliga, den aflidne i lifstiden tillhöriga egen¬
dom, oeh åttondelsprocenten derefter ovilkorligen tillfalla den
församlings fattigvård, inom hvilken egendomen varit be¬
lägen.
Om remiss härå till vederbörande Utskott anhåller jag
vördsammast \»
Stockholm den 8 November 1856.
A. Jansson,
från Wermlands Län.
Häruti instämde Nils Andersson, Olof Olofsson från Släng¬
serud, Anders Jonsson och Olof Olofsson från Olsäterstorp,
alla från Wermlands Län.
§ 15.
Föredrogos och remitterades till Stats-Utskottet födande
motioner, nemligen:
l:o Nils Anderssons från Christianstads Län:
»Ofvertygad, att ibland de föremål, som såväl Landets Re¬
gering som Rikets Ständer finna sig inanade att omhulda och
understödja, jordbrukets utvidgande och förbättrande är ett
af de vigtigaste, samt uppmuntrad af det betydliga understöd,
som Rikets Ständer beviljat åt en mängd andra företag, till
förökande af landets odelbara jordrymder, genom aftappning
eller sänkning af sjöar, anser jag mig böra ännu en gång an¬
hålla om Rikets Ständers välvilliga uppmärksamhet till ett dy¬
likt, som redan vid den på Kongl. Maj:ts Nådiga befallning
hållna undersökning af Styrelsen för väg- och vattenbyggna¬
der vitsordats vara af en ganska vidsträckt beskaffenhet, och
hvars framtida nytta, såväl för det allmänna som för orten
och jordegarne bäst visar sig deraf, att emellan 6 och 700
tunnland skulle vinnas för odling, och dessutom do nuvarande
kringliggande betydliga egorna vid sjön skulle befrias från
den skada, som så ofta vållas genom öfversvämning.
Det är sänkningen af Ifö sjö i Skåne, som skulle med¬
gifva en så stor fördel, men hvilkens utförande erfordrar en
jemförelsevis dryg kostnad för jordegarne, i följd deraf, att
inlösning måste ske af en qvarn och såg m. m. hvilka borde
raseras i och för sänkningsarbetet.
Rikets Ständers Stats-Utskott ansåg visserligen sig, då
jag första gången väckte begäran att erhålla ett biträde af
Staten till belopp af 40,000 R:dr, dels lån, dels anslag, böra
hänvisa till det allmänna anslag, som de vid 1850 och 51
182
Den 8 November.
års Riksdag ställt till Kongl. Maj:ts disposition, men efter den
Nådigt anbefallda undersökningen, hvarvid befanns, att kost¬
naden skulle uppgå till 55,000 Riksdaler Banko, oell sedan
intressenterne förklarat sig villige att utföra arbetet med det
begärda biträdet, ansågs dock af bemälde Styrelse detta allt¬
för mycket ingripa i de årliga anslagen, som, redan till stor
del disponerade, icke i allmänhet kunna blifva tillräckliga för
så betydliga bidrag.
Det var under detta förhållande, som jag äfven vid sist-
lidne Riksdag begärde, att Rikets Ständer måtte för Ifö sjös
sänkning bevilja från Riksgälds-kontoret ett lån af 30,000
Riksdaler Banko, samt hos Kongl. Maj:t anhålla om ett anslag
utan återbetalning af 10,000 Riksdaler Banko, att användas
efter den på Kongl. Maj:ts befallning utfärdade arbetsplan,
pä en gång, eller på de terminer Kongl. Maj:t täcktes be¬
stämma.
Oaktadt jag fästade Stats-Utskottets uppmärksamhet på
nödvändigheten att vidtaga den princip, att på Riksgälds-
Kontoret anvisa sådana låneunderstöd, hvilka voro alltför be¬
tydliga för att utgå af de för aftappningar till Kongl. Maj:ts
disposition anvisade medel, och hvilkas bestämmelse egentli¬
gen var, att i anslags- men ej i låneväg begagnas, afstyrk-
tes min begäran, på den grund, att landvinningen vore nog
obetydlig för ett understöd af så betydligt belopp, samt att
Kongl. Maj:t icke skulle lära underlåta att lemna understö¬
det, om företaget vore af större allmän nytta. Enhvar må¬
ste inse, att Utskottet i detta afseende lärer förblandat låne¬
beloppet med anslaget. Det är påtagligt, att om kostnaden
vore för stor, jordegarne icke begärt lånet, ty det skall ju af
dem återbetalas; äfvensom att Styrelsen för väg och vatten¬
byggnader ej befattat sig med sakens fullständiga utredning,
om anslaget ansetts vara obilligt begärdt och orättvist.
Då icke endast 700 tunnland jord kan vinnas, utan vida större
landvidd betryggas mot öfversvämning, så visar det sig ju,
att här knappast är fråga om sex riksdalers statsanslag för
hvarje vunnet och förbättradt tunnland, och att således det
allmänna verkligen har att vänta omätligt större vinst i en
hel framtid.
Hvad angår beviljandet af anslag, så synes Kongl.
Maj:t visserligen redan hafva lemnat tillräckligt hopp derom;
men här är hufvudsaken att få lånet. Att detta bör kunna
lemnäs af Riksgäldskontoret, är en vigtig principfråga, som
icke endast rör denna sak, utan äfven det allmänna, nem¬
ligen om ej jordbruket bör uppmuntras på det sättet?
I hopp att Rikets Ständer en gång skall hylla denna
Den 8 November.
183
princip, som måtte blifva af den fördelaktigaste verkan, samt
säkert skall gagna hela landet, får jag utbedja mig att åter
få underställa densamma Rikets Ständers pröfning, samt vörd¬
samt fästa uppmärksamheten på de skäl, som för ifrågava¬
rande företag synas böra verka, till beviljande af ortens ön¬
skan. Dessa äro, utom det redan anförda, att så betydlig
odlingsbar mark dels tillvinnes, dels förbättras, samt att lösen
för vattenverken så betydligt ingår i kostnaden, hvilken dess¬
utom, på sätt undersökningshandlingarne utvisa, blifver betyd¬
lig; att många hemmansegare, som hvardera hafva sin lilla
fördel utaf aftappningsföretaget omöjligen kunna på en gång
åstadkomma så betydliga kapitaler, som motsvara deras an¬
delar, men att dessas bättre odling och den ifrån vattnet
vunna jorden i framtiden skall blifva icke endast en enskild,
utan äfven det allmänna tillkommande fördel.
Härtill kommer, att genom sjöns sänkning den skada kan
afhjelpas, som flera strandegare nu lida derigenom, att vatt¬
net ofta utskär hemmanens bästa jord, hvarigenom stundom
dessas egare lida stora förluster, samt till och med hotas för
sin och sina familjers framtid, då de befara, att en del af
egorna och kanske hela hemman komma att försvinna i
sjön, hvarigenom således äfven Staten skulle'förlora en del
af sin inkomst, om den ej i tid kommer denna bygd till hjelp,
hvilken hittills aldrig fått åtnjuta ringaste del i de betydliga
biträden, som en stor del andra orter af Rikets Ständer och
af Regeringen erhållit för dylika ändamål, och som der visat
så gynnsamma följder för odlingars utförande och landtbru-
kets förkofran.
Jag får på grund häraf vördsamt föreslå:
l:o Ått Rikets Ständer måtte till Ifö sjös sänk¬
ning bevilja ett Lån af Trettio Tusen Riksdaler
Banko, att af Riksgäldskontoret utgå, på de vilkor
och återbetalningsterminer, som, med afseende på
företagets nytta, Höglofl. Stats-Utskottet finner skä¬
ligt tillstyrka, samt
2:o Att Rikets Ständer, med tillkännagifvande af
detta sitt beslut, hos Kongl. Maj:t underdånigt
hemställa, att Hans Maj :t för samma ändamål måtte
Nådigt medgifva, att 10,000 Riksdaler Banko så¬
som anslag, utan återbetalningssJcyldighet, må, ef¬
ter den på Hans Maj:ts Nådiga befallning upp¬
gjorda arbetsplan, på en gång, eller på de termi-
mer, som befinnas lämpliga att bestämma, dertill
få användas.
Jag anhåller att denna min motion måtte blifva till Högh
184 Den 8 November.
Stats-Utskottet remitterad, och att Utskottet, i händelse det
anser några vidare upplysningar behöfliga än de, som jag
skall särskildt till Utskottet öfverlemna, ville från Styrelsen
öfver Väg- och Vattenbyggnader infordra de der förvarade
handlingar i målet, hvilka innehålla karta och beskrifning, äf¬
vensom detta Embetsverks afgifna Utlåtande.»
Stockholm den 3:dje November 1856.
Nils Andersson,
från Christianstads Län.
2:o Erih Johan Rudberga från Kalmar Län:
»Vid Kiksdagen 1810 öfverlemnade Rikets Ständer åt
Kongl. Maj:t att låta försälja och under eganderätt åt en¬
skilde upplåta sådana parker och skogar, som icke voro för
allmänt behof erforderliga, och under riksdagen 1817—1818
stadgade de vissa grunder för denna försäljning. Bland dessa
grunder förekom, att försäljningen skulle ske på öppen auk¬
tion till den, som bjöde högsta räntan. Enligt dessa Ständer¬
nas beslut blefvo äfven åtskilliga sådana kronoparker å Öland,
bland dem Rälla Tall, under skattemannarätt till enskilde upp¬
låtna. Inroparne, som endast hade för afsigt att hastigt skaffa
sig stor inkomst genom skogens nedfällning och afyttring, tve¬
kade ej att ådraga marken en ganska hög jordränta, vida öf-
verstigande hvad som efter skattläggningsmethoden för orten
kan på de särskilda lotterna belöpa: denna ränta, så hög den
än var, utgjorde nemligen blott en ringa procent af den in¬
komst, de skaffade sig genom skogens försäljning. Men när
skogen väl var nedhuggen, så försålde de förste inroparne
sina lotter, eller afhände sig dem på annat sätt åt okunnigt
och fattigt folk, sorn ej hade förmåga att inse, att de kala
sandfälten ej förmådde bära en så hög skatt. Följden har
blifvit, att flera af de på sådant sätt genom auktion till för
hög skatt uppdrifna lotterna i Rälla Tall fallit i ödesmål och
blifvit skattevrak; hvarföre man måst vidtaga sådana åtgärder,
som för en del lotter föranledt ny skatteförsäljning, nemligen
för lotterne N:o 3, 4 och 5, Rälla Tall, hvilka lotter då blif¬
vit förmedlade till £ kappe spanmål per Tunnland. Men
en större del af lotterne äro ännu betungade med den öfver-
drifna ränta, som de första inroparnes vinningslystnad och den
felaktiga beskattningsmethoden genom auktion ådrog dem. I
fråga om kronoparken Strandskogen beslöt Rikets Stäudervid
sednaste riksdag att lemna bifall till Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition att skattläggning efter ortens method måtte på
statsverkets bekostnad ega rum. Detta Rikets Ständers be¬
slut grundade sig på hufvudsakligen följande skäl, nemligen:
att sedan vid 1823 års riksdag den på felaktiga statsekono-
Den 8 November.
185
miska grunder byggda beskattningsmethoden, förmedelst auk¬
tion, måst frånträdas, hade nedsättning i sålunda åsatt grund¬
skatt, der denna varit för dryg, blifvit såväl på öland, som
på andra orter medgifven; att statsmakterna, som inledt en¬
skilda personer i dylika skatteköp, egde förpligtelse att af¬
hjelpa de olyckliga följderna deraf; att då skattläggning icke
blifvit i vanlig ordning verkställd, förmedling deraf ej heller
kunde författningsenligt erhållas, utan erfordrade Ständernas
bifall; att grundskatterna, som alltid borde lämpas efter jor¬
dens förmåga att bära dem, här vore vida högre, än efter
ortens skattläggningsmethod, samt om lägenheternas sednaste
köpare äfven haft kännedom om grundräntans belopp, de lik¬
väl kunnat vara i okunnighet om det sätt, hvarpå densamma
blifvit bestämd, och alltså ej haft aning derom, att skatten
stöde i missförhållande till nuvarande beskaffenheten af dessa
lägenheter, hvilka, såsom till största delen bestående af flyg-
sandsfält, voro ytterst svaga, samt, derest nedsättningen ej
beviljades, sannolikt folie i ödesmål och blefve skattevrak, då
innehafvarne komme att allt för tungt belasta fattigvården;
samt slutligen, att staten troligen redan skulle varit nödsakad
återtaga jorden, i fall denna varit mindre styckad och såle¬
des många enskilda personer derå icke nedlaggt odlings- och
byggnadskostnader. Alla dessa skäl gälla på fullkomligt sam¬
ma sätt för de öfrige kronoparkerne å Öland, nemligen: Rälla
Tall, Sörby- och Lindby Tallar, hvilka äro af alldeles ena¬
handa beskaffenhet. Jag tager mig derföre anledning, att på
dessa skäl, och med synnerligt afseende på den omständig¬
heten, att fattigvården skall få vidkännas en öfver måttan tung
underhållskostnad åt skogslotternes innehafvare, ifall staten
längre fortfar att vilja af dem utpressa den allt för höga jord¬
ränta, som nu är lotterna ålaggd, vördsamligen föreslå:
att Rikets Höglofl. Ständer måtte till Kongl.
Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse i fråga om
förre kronoparkerne Rälla Tall, Sörby Tall och
Lindby Tall å Öland, af lika syfte med det bifall
sednast församlade Ständer gåfvo till Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition i fråga om förre kronoparken
Strandskogen.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm i November 1856. E. J. Rudberg,
från Öland.
§ 16.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utskottet Joseph
Smedbergs från Elfsborgs Län så lydande motion:
186
Den 8 November.
»Den klagan, som af allmogen i åtskilliga orter uttalas
öfver den ojemnt fördelade Kronobrefbäringsskyldigheten, är
icke ogrundad, helst som den efter år 1849 blifvit en tillök¬
ning i beskattningen å den förut nog högt skattlagda jorden,
sedan alla Kronoskattehemman, samt Frälsehemman till hälf¬
ten, fått i debetsedlarne sig påförda icke så obetydliga bidrag
till de hemman inom häradet, som till brefbäringsstationer
blifvit utsedde. — Visserligen hade dessa hemman före denna
tid en ännu tyngre börda, då de ensamt, utan ersättning, fick
fortskaffa Kronoposten, men då hade de likväl några särskilda
förmåner, såsom befrielse från kungs- och krono-skjutsningar,
inqvarteringar, reservskjuts, fjerdings- och nämndemannabestyr
och dylikt mera, men sedan nuvarande reglering inträdt, hafva
alla sådana förmåner upphört; det heter väl nu, att denna
skyldighet blifvit jemnare fördelad; men hura många brister
finnas väl icke ännu i denna fördelning? Hvarföre äro ännu
så många hemman inom kommunerna fria från detta besvär,
såsom säterier och boställen, ja till och med vissa Län inom
Riket lära icke hafva känning af denna tunga. Då det icke,
åtminstone af en rättänkande samhällsmedlem, kan förnekas,
att alla behöfva veta och få kännedom om öfverhetens bud
och befallningar, samt ingen kan säga sig vara oberoende af
Domare, Kronofogde, Länsman etc., utan behöfva deras bi¬
träde, skydd och handräckning, samt hvad särskildt boställen
beträffar, desse äro de, som icke i ringa mån besvära krono-
brefbärarne, i anseende till de många ekonomiska besigtnin-
gar, laga syner, med oräkneligt annat, som dem rörer, så
synes det ock obilligt, att de förut nog drygt skattlagda hem¬
man skola vidkännas tyngden af ett slikt onus, som rörer
allas rätt. För att i detta hänseende komma rättvisan när¬
mare, får jag föreslå, att all kronobrefbäring bekostas af Sta¬
ten, samt att densamma antingen ställes på entreprenad, eller
att vissa lägliga hemman dertill utses af Konungens Befall¬
ningshafvande, eller Kronofogden, i hvilken sednare händelse
beloppet af den ersättning, som hvarje hemman bör tillkomma,
föreslås af Härads-Rätten och bestämmes af Konungens Be¬
fallningshafvande, samt att ersättningen från Landtränteriet ut-
anordnas och genom Kronofogden vederbörande tillhandahål-
les straxt efter uppbörden af årets allmänna kronoutskylder.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 8 November 1856.
J. Smedberg,
från Elfsborgs Län.
I anledning af denna motion yttrade:
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus Län: »Då
Den 8 November.
187
samma olägenheter förefinnas i min hemort, som motionären
påpekat, kan jag icke annat än instämma med honom.»
Lundahl från Skaraborgs Län instämde.
Anders Medin från Kronobergs Län: »Afven jag har
varit sinnad väcka motion i detta ämne, men då sådant nu¬
mera icke är af nöden, instämmer jag med Smedberg.»
Gustaf Johansson från Kronobergs samt Kils Svensson
och Johannes Nilsson från Blekinge Län instämde.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Vid sista Riks¬
dag väckte jag motion i detta ämne, men oaktadt den icke
vann någon framgång, kan jag icke annat än förena mig uti
hvad motionären föreslagit.»
Häruti hördes instämma David Andersson från Hallands,
Pehr Nilsson i Alestad och Måns Persson från Malmöhus,
Gustaf Larsson från Stockholms och Gustaf Jonsson från Kal¬
mar Län.
Rudberg: »Min åsigt är, att kronobrefbäringen bör öf-
vertagas af Postverket, och derföre förenar jag mig med mo¬
tionären.»
§ 17.
Föredrogs och bordlädes följande motioner, nemligen af:
l:o Erik Jolian Rudberg från Kalmar Län:
»Yid sistförflutna Riksdag yttrade Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet, i fråga om jordbrukets fullkomliga befri¬
ande från skjutsningsbesväret: att ifrågavarande befrielse är
det mål, hvartill hvarje reglering af skjuts skyldigheten bör
syfta. Likväl godkändes icke den af flere Ledamöter inom
Bonde-Ståndet föreslagna utvägen, att skjutsen ovilkorligen
skulle ställas på entreprenad och de resande erlägga betal¬
ning i förhållande till kostnaden för skjutsens upprätthållande.
Man befarade nemligen, att kostnaden skulle bli alltför tryc¬
kande för den resande; att den skulle bli så ojemn på olika
ställen, att ingen resekostnad skulle kunna på förhand be¬
stämmas och till följd deraf rörelsens obehindrade gång skulle
hämmas.
Emellertid är det en erkänd sak, att skjutsningsbesväret
orättvist blifvit lagdt på jordbruket, och upphäfvandet af en
orättvisa måste verka till det helas båtnad, äfven om vissa
intressen dervid skulle komma att lida. De intressen, man
i detta fall anfört, äro de inländska kommunikationernas, den
obehindrade rörelsens. Denna sönderfaller likväl i en stor
mängd underafdelningar. Resor i embetsärender, affärsresor,
lustresor äro alla af olika slag. De förra ersättas i allmän¬
het af Staten, dels af den, som påkallat eller föranledt dem.
188
Den 8 November.
De blifva således icke betungande för tjenstemännen, äfven
om skjutslegan skulle ökas. Deras börda skulle endast komma
att helt och hållet hvila på den, som är skyldig betala dem,
i stället för att den nu till en stor del trycker den skjutsskyl¬
dige. Affärsresorna böra kunna bära sin egen kostnad; göra
de det icke, utan jorden skall betungas, på det affärsmännen
ina kunna sköta sina spekulationer, så har man godkänt den
grundsatsen, att den ene samhällsmedlemmen skall beskattas,
tor att den andre må med större fördel kunna drifva sitt
yrke — en grundsats, som man underkänt inom allmänna nä¬
rings- och tull-lagstiftningen, och som man icke utan uppen¬
bar orättvisa kan vilja tillämpa emot jordbrukaren. Det tredje
slaget af resor, lustresorna, som ske för nöjets skull, böra sä¬
kert icke, ehuru de utgöra en god del af de resor, som be¬
svära jordbrukaren, tagas i betraktande; ty ingen lärer vara
nog obillig att vilja för deras skull fortfarande betunga lan¬
dets allmoge med en börda, som lägger oberäkneliga svårig¬
heter i vägen för ett väl ordnadt landtbruk. Jag anser såle¬
des det af sista Riksdagens Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskott emot skjutsentreprenader åberopade skäl vara full¬
komligt ogiltigt, och då något annat skäl, mig veterligt, icke
kan med rättvisa deremot anföras, så vågar jag vördsamligen
föreslå:
att Rikets Höglofl. Ständer måtte hos Kgl. Majit
göra underd. framställning, att skjutsen öfverallt
måtte ovilkorligen ställas på entreprenader och skjuts¬
legan ställas så, att den resande gifver full ersätt¬
ning för sitt fortskaffande, utan något slags bi¬
drag dertill från Statens eller jordbrukarens sida.
Men då ett sådant ordnande af skjutsväsendet icke lärer
kunna ske utan åtskilliga omgångar och tidsutdrägt, och lan¬
det emellertid icke bör sakna medel för resandes fortkomst,
så föranlåtes jag att antaga, det jordegaren tills vidare, och
intilldess skjutsen kan på det föreslagna sättet ordnas, bör
fortfara med resandes fortskaffande. Något skäl, hvarföre icke
den resande sådant oaktadt borde gifva full vedergällning för
det besvär, han förorsakar, kan likväl icke rättvisligen åbe¬
ropas. Tvärtom synes all billighet tala för den åsigten, att
han skall för sitt fortskaffande till fullo ersätta den skjutsande.
Jag hyser derföre den öfvertygelsen, att rätteligen en skjuts¬
lega skulle bestämmas, som för hvarje ort kunde anses unge¬
fär motsvara skjutskostnaden. Men då detta skulle föranleda
betydliga förberedande undersökningar, utan att likväl blifva
fullkomligt tillförlitligt och erfordra en tidsutdrägt, som vore
högst menlig för de skjutsskyldige, i fall de kunde hysa grun¬
Den 8 November.
189
dad förhoppning att på annat Sätt få en skälig ersättning be¬
stämd, så föranlåtes jag att förorda en tills vidare likformig
skjutslega öfver hela Riket. Med afseende på det höga in¬
köpspris, hvari hästkreatur och åkdon nu stå, och deras dryga
underhållskostnad samt de höga arbetslöner, som numera öf¬
verallt betalas, och hvilka göra det nödvändigt, att vid skjuts-
legans bestämmande äfven taga i behörigt betraktande, att
vid skjutsens utgörande alltid en person måste dragas från
arbetet, får jag derföre vidare såsom, efter mitt förmenande,
billigt, vördsamligen föreslå:
att, oberoende af entreprenadskjutsinrättningar och
frågan om dessas tillvägabringande, skjutslegan tills
vidare måtte höjas och bestämmas till 40 sk. B:ko
på milen för hvarje häst.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 1 November 1856.
JE. J. Rudberg,
från Kalmar Län.
Häruti förenade sig Nils Pehrsson och Gustaf Jonsson
från samma Län.
2:o Johannes Andersson från Elfsborgs Län:
»Ibland alla de skyldigheter och onera, som åligga jord¬
bruket i vårt land, finnes knappast någon som är så tryc¬
kande och besvärlig, eller så obilligt fördelad, som skyldig¬
heten att, med hästar, åkdon och forman, tillhandahålla skjuts
för resande, så väl för dem, som resa i angelägna embets-
ärender, som de, hvilka endast resa för nöje och tidsfördrif.
Icke sällan händer, att den skjutsskyldige måste, för att undgå
tilltal och dryga böter för försummelse, åsidosätta, för sin
egen del, de allravigtigaste jordbrukssysslor och körslor, för
att mot en ringa ersättning af 16, 20 eller på sin höjd 24 sk.
Banko milen, med häst och karl göra sin skyldighet, hvilken
alltid drabbar med ganska kännbar ekonomisk förlust, syn¬
nerligast i närvarande tid, då både hästar, åkdon och arbets¬
folk äro dubbelt dyrare än förr. En förbättring härutinnan
har länge nog och med skäl varit åstundad af mine skjuts¬
skyldige kommittenter i Åhs och Gäseneds härader, med
många flere, som jag nu under detta Riksmöte fått höra. Jag
vill förmoda, att ingen redlig medborgare ogillar en klagan öfver
den svåra belägenhet och det förtryck, hvari den skjutsskyl¬
dige sig för närvarande befinner. I anledning häraf får jag
vördsamt utbedja mig Höglofl. Rikets Ständers allvarliga och
kraftiga medverkan till en snar förbättring för den betun¬
gade skjutsskyldige, innan han blifver ohjelpligt ruinerad.
För åstadkommande af en sådan förbättring påstår jag, så
190
Den 8 November.
vida icke Kongl. Majit i Nåder, med afseende på de under¬
dåniga petitioner, som från flera landsorter till Honom blifvit
ingifna, uttänkt något bättre förslag till trångmålets a ('hjel¬
pande, att all skjutsning, till resandes fortkomst i städerna
och på landet, måtte ställas på entreprenad-auktion, hvilken
borde genom Konungens Befallningshafvandes i Länen för¬
sorg verkställas vid hvarje station för 2 å 3 år, och hvad
skjutslegan dervid öfverstege 40 sk. Banko i städernaooch 32
sk. milen på landet, måtte fyllas af Statens medel. Akdons-
legan anser jag böra förhöjas med jolel af nuvarande belopp.
Om remiss häraf till behörigt Utskott anhålles ödmjuke¬
ligen !»
Stockolm den 31 Oktober 1856. Joh:s Andersson,
från Elfsborgs Län.
3:o Pehr Benjaminsson från Elfsborgs Län:
»Ibland de mest tryckande onera, som vidlåda jordbru¬
ket, är skjutsskyldigheten. Jordbrukaren måste under brå¬
daste andetid åsidosätta sina angelägnaste göromål och fort¬
skaffa den resande emot en ringa ersättning af 16 sk. Banko
för milen, och 20 sk. Banko under några få månader af året,
der entreprenad å skjutsningen icke kunnat tillvägabringas,
och 24 sk. Banko milen, der entreprenad kunnat inrättas. Det
är icke nog med att den skjutsskyldige måste fortskaffa de
som i tjenste- och allmänna ärender resa, utan äfven andra,
som göra sina lustresor från en ort till en annan. Af de nu
högt uppdrifna priser å så väl hästar och åkdon, som tjenste-
hjous löner, kan hvarje rättänkande inse, att nuvarande skjuts¬
lega är nästan i allmänhet, och i synnerhet der, som äro
backiga vägar, för ringa, om man uppbådas att skjutsa en
resande 2 mil, derföre erhålles i ersättning för en häst och
kördon endast 36 sk. Banko, då skjutspenningarne beräknas
till 16 sk. Banko för milen: dertill åtgår en hel dag. —
Man måste, till andras tjenst lemna sin häst och åkdon, samt
dräng eller annan pålitlig person, derföre kostnaderna för en
sådan skjutsresa för den skjutsande kan skäligen beräknas
till 2 R:dr 16 sk. Banko; den skjutsande förlorar således på
en sådan resa 1 R:dr 28 sk. Banko. Hvem borde ersätta
den skjutsande eller jordbrukaren denna förlust? Borde den
resande icke göra det? Men ehuru rättvist, torde det ändock
inom Riksstånden möta motsägelse. Jag får derföre hos Ri¬
kets Högloflige, nu församlade Ständer föreslå, att skjutsskyl¬
digheten helt och hållet skiljes från jordbruket och ställes på
entreprenad, då skjutslegan på landet borde för hvaije häst
bestämmas till 40 sk. Banko, och vagnslegan till 3 sk. Banko
för milen, och i städerna till 44 sk. Banko milen för hvarje
Den 8 November.
191
häst och lika vagnslega som på landet. Och skulle efter en
sålunda förhöjd skjutslega ingen vilja åtaga sig skjuts-skyldig¬
heten, då borde Staten ersätta hvad derutöfver möjligen er¬
fordrades. Sådana entreprenad-auktioner borde på Konun¬
gens Befallningshafvandes föranstaltande hvart tredje år å
gästgifvaregårdarne förrättas.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott får jag ödmju¬
kast anhålla l»
Stockholm den 31 Oktober 1856. Pehr Benjaminsson,
från Elfsborgs Län.
4:o Olof Larsson från Gefleborgs Län:
»Under många föregående Riksdagar har Bondeståndet
förehaft frågor om skjutsinrättningen i Riket, hufvudsaldigast
i ändamål att få förhöjd skjutslega; men detta syfte är för
inskränkt, såvida skjutslegan icke blir så lämpad, att den fullt
motsvarar kostnaden för skjutsens bestridande.
Tiden förförändring i skjutsväsendet är nu inne; de åtgär¬
der, som redan äro vidtagna och ytterligare skola företagas till
beredande af lättade kommunikations-anstalter, böra betraktas
i samband med hvad som redan är gjordt för de äldre; och
således torde nu frågor om kanal-förbindelser och jernvägar
varda behandlade i sammanhang med frågor om ändring i
skjutsnings-bestyret, enär de alla angå medlet för resandes
fortkomst.
Den historiska grunden för skjutsningsbestyret må vara
laglig, eftersom det af Regeringarne blifvit ordnadt för längre
tider tillbaka; men sjelfva lagen saknar rättsgrund: den på¬
bjöds i de tider, då bonden var enda tillflykten för resandes
fortskaffande, och man hade då icke tänkt, än mindre fram¬
ställt, sednare tiders åsigter om en rättvis fördelning af skatte¬
bördorna, utan ansågs bonden såsom den der kunde åläggas
hvilken börda som helst, isynnerhet om den kunde utgöras i
tjenstbarheter. Nu för tiden finner man saken annorlunda:
man fäster icke afseende på innehafvaren af ett yrke, utan
på yrket sjelft, och man söker på allt sätt undanrödja de obil¬
liga och förtungande förhållanden, af hvilka ett yrkes tillvext
och förkofran återhållas; man öfverväger hvilka följder en be¬
skattning eller börda kan utöfva på yrket och näringen, samt
lemnar ingen å sido, ty hvarje produktion gagnar det hela;
och man har funnit jordbrukets nedtyngande af obilliga bör¬
dor icke kunna vara annat än högst menligt för det allmänna,
då jordbruket numera blifvit landets förnämsta hufvudnäring.
Äfven från moralisk synpunkt vet man väl hvilket obe¬
räkneligt sedeförderf vår skjutsinrättning åvägabragt på det
uppvexande slägtet. Jag behöfver blott erinra, att den bildade
192 Den 8 November.
ofta nyttjar ordet hällstuga, då han vill uttala motsatsen till
städadt skick, seder och ordentlighet, och detta uttryck finna
vi så mycket mera grundadt, som erfarenheten visat, att ungdo¬
men på sagde ställe eger lättaste tillfälle att inöfva sig till superi,
kortspel och flera lastbarheter; i följd hvaraf den lagstiftande
makten har pligt att äfven för denna orsak söka tillvägabringa
sådana förändringar i stadgandet för skjutsinrättningen, att se¬
deslöshet af densamma icke må befordras.
Yäl har någon förändring härutinnan vunnits genom re¬
formen att öfverlåta skjutsen ät entreprenör; men denna för¬
ändring, ehuru bidragande att undanrödja näst förut antydda
olägenheter, har dock icke åstadkommit någon lättnad i skjuts-
ningsbesväret, utan tvärtom ådagalagt, att denna tunga är så
mycket mera tryckande, som de fleste entreprenörer med sina
erhållna betydliga bidrag ändå icke kunna komma ut med
skjutsningsbesväret, utan ofta skilja sig från befattningen, så
snart de afslutade kontrakten gått till ända.
Det obilliga uti skjutsningsbesväret har derigenom blifvit
tydligen styrkt; de afgifter, hvarmed de skjutsskyldige friköpt
sig från skyldigheten att sjelfve skjutsa, visa icke allenast hvil¬
ket tryckande onus denna skyldighet i verkligheten är, utan
äfven åskådliggör obilligheten deruti, att det ena skjutsnings-
laget är underkastadt ojemförligt större börda än ett annat,
såsom t. ex. att inom det distrikt, jag har äran representera,
denna afgift varierar mellan 24 och 96 R:dr Rgs per mantal
räknadt, så likväl till förståendes, att hvar och en inom samma
skjutsningslag betalar lika i förhållande till skattetal; hvadan
skiljaktigheten uppstår skjutslagen emellan allt efter olikhet
i lokala förhållanden eller olikhet i trafik och rörelse.
Af hvad här ofvan i korthet blifvit antydt skönjes tyd¬
ligen, att stadgandet för nuvarande skjutsinrättning saknar en
sann rättsgrund; bevisen derför finner man, efter hvad förut
blifvit antydt dels derutaf, att en så stor olikhet i skjutsnings-
bördan förefinnes de skjutsskyldige emellan, dels deruti, att
den klass af medborgare, hvilken i förhållande till öfriga sam¬
hällsklasser drager minsta fördelen af skjutsinrättningen, skall
ensam vara underkastad denna svåra börda.
Under erkännande af bristande förmåga att kunna före¬
slå en förändring, som leder till en tillfyllestgörande rättelse,
har jag likväl trott det vara rättsenligast att staten härstädes,
likasom i åtskilliga andra länder öfvertager skjutsningsbestyret
eller att den kostnad, som erfordras åt entreprenaderne, be¬
kostas af allmänna medel.
Men emedan man måhända skall finna med mycken svå¬
Den 8 November.
193
righet förenade att på en gång och fullständigt omskapa denna
del af allmänna åligganden anser jag mig böra föreslå:
l:o Skjutslegans förhöjande till 40 sk. b:ko milen på landet
och ; 1 R:dr i städerne, och bör krono-skjutslegan, i en¬
lighet med hvad nu äger rum, bestämmas lika med den, som
utgår för håll- och reserv-skjutsen till 40 sk. samma mynt.
2:o Att, såvida skjutsningen vid vissa stationer icke kan be¬
stridas med den ersättning, som erhålles genom skjutsle-
gan, bör det bristande utgå af alla näringsgrenar, af hvars
och ens afgift i förhållande till hans bevillning enligt 2:dra
Artikeln.
3:o Skulle detta förslag icke vinna Rikets Ständers bifall, så
anser jag mig böra föreslå, att åtminstone egare af bruk,
fabriker, qvarnar, sågverk och inrättningar af alla slag,
hvilka hafva sig ålagd bevillning efter 2:dra Artikeln,
böra genom deras myckna anlitande af skjutsinrättningen
deltaga i underhållet deraf och således efter ofvansagda
grund deltaga i de afgifter, som erfordras för skjutsens
bestridande.
Uppbörden liksom debiteringen af dessa medel vare för
landet under länsstyrelsernes och för städerne under magi-
straternes kontroll, och njute Kronofogde och Häradsskrifvare
enahanda arfvode för debiteringen oell uppbörden häraf som
för uppbärandet af den bevillning, som ingår till Statsverket.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 29 Oktober 1856.
Olof Larsson,
från Gefleborgs Län.
5:o Samtlige Representanter ne från Jönköpings Län:
»Med de många, som från alla Rikets gränsor höja sin
stämma om skjutsskyldigheten, såsom alltför svår och betun¬
gande, nödgas vi på våra kommittenters begäran och vår egen
erfarenhet ändå öka deras antal. Det är ingalunda obekant
om Smålands mindre fruktbarhet, men det oaktadt med rote¬
ring och andra allmänna onera jemförelsevis hårdast beskat¬
tade land, och deraf är en följd, att innevånarne äro till stör¬
sta delen mindre bemedlade, och således hafva svårare att
kunna föda kreatur både till att bruka sina små och mindre
fruktbara jordlappar mellan berg och mossar, och att derutöf¬
ver hålla hästar för skjutsskyldighetens fullgörande; derföre
utgör det ett mera svårt och tryckande hinder för jordbru¬
kets skötsel och vård, emedan den skjutsskyldige måste ofta
taga hästen, som utgör mångens i vår ort nästan enda dugliga
dragkreatur, från plogen och sätta den för ett uppbudadt skjuts;
194 Den 8 November.
men oaktadt den förlust och olägenhet, den skjutsskyldige der¬
igenom får vidkännas, erhåller han icke så mycket i skjuts¬
pengar för både kreatur och åkdon, att den karl, som skjutsen
medföljt, är dermed efter ortens pris godtgjord, hvilket i kort¬
het skall bevisas: då skjutsbud ankommer med befallning att
inställa sig å en viss timma, antages att skjutshästen måste
efterskickas |-:dels, ja till och med ^:dels mil från den skjuts¬
skyldiges hemvist, och sedan färdas derifrån till gästgifvare¬
gården, som måhända utgör J mil och derutöfver, och då den
skjutsande fullgjort skjutset, som antages till 1| mil, erhål¬
ler han ju för skjuts och vagnslega 40 sk. R:gs, och då krea¬
turet blifvit återstäldt der det var hämtadt, har den skjutsskyl¬
dige således måst färdas 4|- mil; nu frågas' om det är hvar¬
ken i moraliskt eller lagenligt afsende billigt hegardt att verk¬
ställa dylika resor för så obetydlig summa, emedan den skjuts¬
skyldige ej kan uträtta något mera för den dagen, och såle¬
des är ju klart, att dagsverket för den, sorn åtföljt ej är der¬
med betaldt, samt allsintet för kreatur och åkdon. Detta ut¬
gör ej någon ny klagan öfver denna landsplåga, emedan den
varit af ålder ett föremål för riksdagsgöromålen, hvilket nu¬
mera med hopp om en ändamålsenlig och af hehofvet påkal¬
lad rättelse bör kunna vinna bifall, helst som varuvärdet å
kreatur och körredskap samt dagspenning stigit öfver dubbelt,
sedan sista författningen om skjutslegan utfärdades; derföre
hoppas vi, att Högloflige Stånden med beredvillighet skola sö¬
ka medverka till denna tryckande bördas skiljande från jord¬
bruket, eller åtminstone en efter tidens nu varande penninge-
värde någorlunda motsvarande ersättning, och derigenom visa
att billighet och rättvisa utgöra målet, utan några egennyttiga
afsigter; ty hvad kan vara mera rättvist, än att den, som ön¬
skar åka bör derför erlägga en någorlunda motsvarande er¬
sättning, helst som det icke bör vara något onus för jorden.
Att en viss förbättring skett i de orter, der skjutsskyl¬
digheten utgöres af entreprenörer, kan väl ej bestridas; men
äfven der otillräckligt i anseende till den ringa skjutslegan, och
derför verkar tryckande äfven för dem; men inom vårt land
finnes inga entreprenörer å landet, utan utgöres skjutsen af
dertill anslagne hemman för den vanliga ringa skjutslegan,
emedan inga entreprenörer tilltro sig att underhålla behöfligt
antal hästar i våra mindre bördiga trakter.
Med anledning häraf få vi föreslå, att skjutsskyldigheten
måtte blifva från jordbruket skiljd, hvilket förr eller sednare
borde blifva ett oemotståndligt tidens kraf; men skulle tiden
ännu ej vara inne flir en så grundlig förändring i skjutsskyl-
dighetsfrågan, genom andra mera maktpåliggande göromål,
Den 8 November.
195
oell således detta förslag af Riket Ständer ej vinna bifall, så
få vi, intill dess en sådan författning kan komma i verkstäl¬
lighet, föreslå:
l:o att skjutslegan å landet erlägges med 1 R:dr Rgs milen;
2:0 såsom vagnpenningar för enbetsvagn 6 sk. milen samt
dubbelt för tvåbetsvagn och
3:o i stad med en lämplig förhöjning för så väl skjuts som
vagnspennningar.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 7 November 1856.
D. Danielsson, ./. Holm,
från Ostra Härad. från Westra Härad.
Peter Jönsson, Nils Svensson,
från Tveta Härad. från Westbo och Östbo Härader.
Johannes Larsson,
från Norra och Södra Wedbo Härader.
6:o Anders Andersson från Kalmar Län:
»Skjutsningsbesväret och de dermed förenade omständig¬
heter och svårigheter öfverklagas icke utan största skäl af
alla dem, som hafva sig denna börda ålagd; hvadan det ock¬
så måste föranleda till rättmätiga klagomål öfver detsamma
vid hvarje Riksmöte.
Det är för jordbrukaren icke allenast ytterst tungt och
tidsödande, utan den ersättning, som för deras bärande erläg¬
ges, står ännu ej i något proportionerlig! förhållande till tyng¬
den af detsamma. Äfven jag nödgas derföre i detta afseende
höja min röst till klagan, liksom så många andra före mig hafva
gjort. Jag finnér mig uppmanad af egen erfarenhet, och syn¬
nerligast som jag sjelf är skjutsskyldig, och vet mig dess¬
utom gå mina kommittenters lifiiga önskningar till mötes, då
jag, så vidt i min svaga förmåga står, söker göra deras
billiga önskningar gällande, i det hopp, att Rikets Ständer
med Kongl. Maj:ts Nådiga samverkan måtte bestämma för
skjutsningsbesväret en sådan ersättning, som med tidsförhål¬
landena och tyngden af den öfverklagade bördan någorlunda
kan anses vara öfverensstämmande, på det att den reserv-
skjutsskyldige må slippa att längre sucka öfver ett åliggande,
som står högst illa tillsammans med billighetens fordringar.
Att denna skjutsskyldighet är mest kännbar inom de de¬
lar af Riket, der den lokala beskaffenheten hindrar verkställig¬
heten af entreprenad, är allmänt kändt. Sådant är också för¬
hållandet för det mesta i min hemort; hvadan reservskjuts-
skyldigheten derstädes oförändradt fortfar, utom på ett par
196
Den 8 November.
gästgifvaregård.!!-, der de reservskjutsskyldige få göra stora
tillskott till entreprenören. Do flesta hemmanen inom reserv¬
laget ligga | till och med ! mil ifrån gästgifvaregården, dit
färden från dem under den mörka årstiden är svår, till och
med vådlig. Den resande måste vänta på skjuts till och med
3 timmar, och följden deraf blir, att han kör så mycket for¬
tare, hvaraf hästen naturligtvis måste lida. För en väglängd
af mil fram och tillbaka, nemligen för § mil från reserv¬
hemmet till gästgifvaregården, och för 2 mil derifrån till nä¬
sta ombyte, får den skjutsskyldige, då löshäst begagnas, 32
sk. Banko, med hvilka han måste finna sig belåten. Om man ta¬
ger i betraktande, att den skjutsskyldige, då så kallade förbuds-
sedlar begagnas, måste vänta fullt 2 timmar innan några vänt¬
penningar få ega rum, så händer, genom klockornas olika
gång, att man kan få vänta 2-| timme, utan att sådana erhål¬
las. Hela dagen går således åt, och man kan ej förtjena me¬
ra än 32 sk.; skall man lega någon arbetare att förrätta gö-
romålen hemma under tiden, kan någon sådan ej fås under
1 R:dr om dagen. Således får den skjutsande lägga till 16
sk. Banko, samt låta hästen gå utan ringaste ersättning. Det
synes allt vara hårdt, då hemmanet ej åtnjuter någon lindring
af dess onera, hvartill anledning endast är att detsamma är
beläget nära en gästgifvaregård. Efter mitt förmenande synes
alltså meningen varit, att då gästgifvaregården först anlades
den skjutsande skulle komma i åtnjutande af full ersättning
för allt, som denna skyldighet medförde.
På grund af de utaf mig nu anförda skäl, hoppas jag, att
Rikets Höglofl. nu församlade Ständer måtte bevilja samt hos
Kongl. Maj:t i underdånighet föreslå:
l:o Att jordbrukaren måtte varda befriad från all skjuts-skyl¬
dighet, hvilken i hela dess utsträckning måtte på entre¬
prenad öfverflyttas, och att den resande får betala skjuts¬
penningar så, att entreprenören är fullt belåten;
2:o Att entreprenad-auktioner förrättas af Konungens Befall¬
ningshafvande, som, efter lokala förhållandena bestäm¬
mer det antal hästar, som genast på den resandes tillsä¬
gelse skola tillhandahållas; och
3:o Att intill dess denna fråga på nu föreslagna grunder blir
afgjord, legan för den skjuts, som för närvarande utgår
från så kallad reserv, måtte så snart omständigheterne
det tillåta, bestämmas till 32 sk. Banko för hvarje mil
från gästgifvaregård å landet, och 36 sk. samma mynt
från gästgifvaregård i stad, samt att vagnpenningarne för¬
höjas till dubbelt mot hvad de nu äro.
Den 8 Noveni!)er.
197
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhålles!»
Stockholm den 5 November 1856.
A. Andersson,
från Kalmar Län.
Härmed förenade sig A. M. Andersson från Kalmar Län.
7:o Ephraim Larsson från Elfsborgs Län:
»Under en längre tid af år, och Riksdag efter annan,
hafva talrika röster inom detta Riksstånd hörts med full öf¬
vertygelse klaga deröfver, att Svenska jorden blifvit allt mer
och mer betungad af tryckande skatter och onera. Ibland
dessa torde Reserv-skjutsen och Post-skjutsen icke anses för
de minst tryckande, och att den i hög grad hämmat utveck¬
lingen af vårt jordbruk torde knappast kunna bestridas af nå¬
gon, som närmare tagit kännedom om deras art och beskaf¬
fenhet. Rikets Högloft. Ständer hafva väl sjelfva också insett
behofvet af någon lindring för de skjutsskyldige och sökt att
åvägabringa en sådan genom inrättande af den s. k. entre¬
prenaden vid skjutsstationerna; men denna inrättning har dock,
der sådan kommit till stånd, icke allenast icke åstadkommit
någon lindring i dereserv-skjutsskyldiges beskattning, utan tvärt¬
om snarare ökat den, endast lemnande den resande fördelen
af att hastigare kunna tillryggalägga sin färd. Den reserv-
skjutsskyldige har nemligen icke kunnat frigöra sig från detta
tryckande onus, med mindre han till entreprenören erlagdt
ganska betydliga penningebelopp, eller fullgjort andra lika
tryckande åligganden. Väl hafva Rikets Ständer vid före¬
gående Riksdagar belutat, att, der icke entreprenader kunnat
tillvägabringas, skjutslegan under några få månader af året
skulle höjas till 20 sk. banko per mil för hvarje häst. Ehuru
otillräckligt detta i sjelfva verket än är, så är man ändock
något inne på lindringens bana. Jag är icke sjelf skjutsskyl¬
dig, och kan således icke sägas ifra för egen sak; men jag
har mig dock nogsamt bekant, huru skjutsskyldigheten tryc¬
ker dem, som haft det missödet att få den på sin lott, och
det är desse sednares talan jag söker att lika varmt, som
vore det min egen, uttala från detta rum. Hvad min ort
beträffar, nemligen Kullings, Ahle och Wädtle härader af Elfs¬
borgs län, hvilka inom sig underhålla icke mindre än 12 eller
flere gäsfgifvaregårdar, hvaraf vid en del entreprenader kun¬
nat åvägabringas, så har, då entreprenaden varit tilländalu-
pen, den på flera ställen upphört. Jag får till de respektive
Medståndens behjertande öfverlemna, om det är rättsenligt,
att man skall så godt som för intet fortskaffa den resande,
som ofta för sitt nöje gör sina resor genom landet. När nu
198
Den 8 November.
priserna blifvit så stegrade (öfver dubbelt), och den skjutsande
utskickar sin häst och åkdon, att skjutsa en och en half mil,
åtnjuter han för detta besvär under vissa månader af året
30 sk., hvarmed både häst och dräng skola anses betalte.
Jag yrkar således, att skjutslegan på landet måtte varda för¬
höjd till 32 sk. samt i städerna till 40 sk. och Postskjutsen
till 24 sk., allt Banko. Skulle Rikets Högloft. Ständer genom
något Statsanslag understödja de skjutsande, vore det äfven
en fördel.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 30 Oktober 1856.
Ephraim Larsson,
fr. Elfsborgs Län.
8:o Nils Nilsson från Örebro Län:
»Ibland de inrättningar, som från äldre tider alltför länge
qvarstått, såsom en jordegendomen och hufvudsakligen den
så kallade oprivilegierade jorden belastande börda, är skjuts-
ningsbesväret; och Bonde-Ståndet har äfven, nästan vid alla
Riksdagar, under hundradetals år, fästat Regeringens och Med-
ståndens uppmärksamhet på behofvet af densammas underlät¬
tande, samt i sednare tiderna påkallat dess aflyftande, såsom
en lemning från äldre förhållanden, hvilka numera icke be¬
höfva fortfara. Att i de gamla tiderna, då landet var föga be¬
folkat och odlat, städerna få och på stora afstånd, samt kö¬
pingar och byar aflägsna från hvarandra, med ofta obanade
vägar, skjutsskyldigheten såsom en allmän skyldighet för
skattejorden påbjöds, för att på resor och tåg befordra Ko-
nungarne och deras hof, Statens Embetsman, Krigsbefäl o. s. v.,
var en nödvändighet; men då skyldigheten utsträcktes till att
äfven fortskaffa alla, som för sitt nöje och beqvämlighet, eller
enskilda affärer, önskade resa, blef den ett det svåraste och
för landtbruket skadligaste onus. Det kan antagas, att om
man i tid varit betänkt på begagnandet af de tillgångar för
befordringsväsendets öfverlemnande till enskild företagsamhet,
som ökadt välstånd, samt landets tillvext i befolkning och be¬
byggda gårdar kunnat erbjuda, vårt land långt för detta,
liksom många andra länder, kommit från tvångsskjutsen till
frivilliga skjutsanstalter, genom för ändamålet lämpliga öfver-
enskommelser; helst om fortskaffningen förenats med postfö-
ringen. Men beklagligen hafva stora och mäktiga intressen
upphäft sig, ännu i de sednare tiderna emot alla verksammare
åtgärder för skjutsskyldighetens lossande från jordbruket, och
vi stå ännu, oaktadt de i alla fall föga båtande försöken till
entreprenader, hvilka ännu likväl qvarhålla bördan, så att
Den 8 November.
199
säga på samma punkt, som för hundrade år sedan, dåskjuts-
legans efterhand skedda förhöjning aldrig gått i bredd med
det förändrade förhållande, som penningen fått, till varupris
och arbetskostnader.
Det synes således vara nödvändigt, att Rikets Ständer
åter upptaga frågan om en förbättrad reglering af Skjutsnings-
besväret, saint att framförallt Bondeståndet icke tröttnar, att
sträfva åt detta för allmogens väl så högst vigtiga mål.
Jag torde ej behöfva återkalla i minnet alla de skäl,
som blifvit vid förra Riksdagar framhållna i detta ämne. En¬
hvar af oss vet, och vi böra hoppas att de andra Riksstånden
äfven känna och behjerta de oberäkneliga svårigheter och
förluster, som skjutsningen ådrager jordbruk och bergsbruk.
Det förra nödgas, för uppfyllande af skyldigheten, oftast in¬
skränka antalet af dragare, för att underhålla större antal
hästar, än som eljest behöfdes, och det sednare, som i all¬
mänhet har ringa odlad jord, samt knappa fodertillgångar,
har ännu större lidanden deraf. Men icke endast dragkraf¬
terna, utan äfven arbetskrafterna råka genom skjutsnings-
bcsväret i ett sådant missförhållande, att såväl landtbrukaren
som bergsmannen tvingas att på ett ofördelaktigt sätt ordna
sin hushållning, inskränka ladugården, eftersträfva att genom
foror och sjelfva skjutsningen minska sin förlust, och således
betaga jorden den näringskraft, som en fullständig boskaps¬
skötsel eljest kan gifva, och som i så väsentlig mån bidrager
till skördarnes ökning och alla andra folkklassers deraf hem-
tade fördelar.
I Bergslagen har det länge visat sig, att utan den lätt¬
nad, som andra kommunikations-anstalter, såsom kanal- och
båtfarter, mindre jernvägsbanor, o. s. v. kunnat gifva, möjlig¬
heten att underhålla tillräckligt antal dragare för handterin¬
gens bestånd och förkofran, längesedan skulle hafva i de
flesta orter upphört. Framskaffandet af kol oell malm, samt
denna sednares uppfordring försvåras och förhindras härige¬
nom; och det är hög tid att afhjelpa detta hinder för bergs-
handteringens bedrifvande, genom skjuts-skyldighetens snara
afskaffande i Bergslagen. Det är således der, men äfven i
hela öfriga landet vigtigt, att, då vi ännu väl icke kunna
hoppas en verksammare åtgärd för full befrielse från skjuts-
besväret, skjutshållningen åtminstone ställes på entreprenad,
och det med all den verksamhet och skyndsamhet som kan
beredas. Medlen att vinna detta ändamål synas vara, dels att
skjutslegan så höjes, att den, som yrkar fortskaffning genom
skjuts, verkligen betalar den kostnad, som hans fortskaffande
medför; dels att gästgifverierna regleras på så sätt, att man
200 Den 8 November.
icke afser bibehållandet af allenast de gamla gästgifvaregård
darne, hvilka ofta ej äro lämpligt belägna, för att kunna be¬
fordra entreprenad-skjuts, utan lemnar öppet för entreprena¬
dernas afslutande, att förflytta skjuts-ombyten och gästhåll¬
ning äfven till andra lämpliga och beqväma ställen; men på
sätt att icke ovilkorligen begge delarne borde vara öfverallt
förenade. Om då postskjutsen sammanslogcs med gästgifveri-
skjutsen, samt Postverket betalte omkostnaderna för de deraf
föranledda utgifter, så skulle säkerligen fortskaffnings-väsendet
blifva i förhållande mindre dyrt för såväl det allmänna, som
för den enskilde; ty företagsamheten skulle utfinna medel att
begagna uppfinningar och förbättringar i fordon, större om¬
sorg vid hästskötseln, samt hästanskaffningen, och bättre ut¬
räkning vid uppköp af lifsförnödenheter, m. m. för de resan¬
des behof, så att tillika den fria täflan om entreprenaderna,
hvilka kunde t. ex. hvart tredje eller femte år förnyas, skulle
bidraga att jemna priserna och förbättra gästhållningen.
Att möjligen icke öfverallt dylika entreprenader kunna
åvägabringas, är väl möjligt; men troligen skulle på de flesta
ställen så ské, om Länsbestyrelser och Socken-nämnder sökte
befordra saken. Ett kraftigt medel dertill vore, att till en
början så betydligt höja skjutslegan, att den erbjudna ransten
föranledde täflan. Den kunde t. ex. gerna bestämmas för
alla så tillkomna skjutshåll till En Riksdaler Banko per mil,
för hvaije häst; hvilket till och med under nuvarande steg¬
rade dagspenning, forlöner, inköps- och underhålls-priser för
hästarne, alldeles icke kan anses vara så öfverdrifvet, som de
torde föreställa sig, hvilka icke hafva begrepp om landtman-
nens och bergsmannens uppoffringar för skjutsningen.
Jag vågar alltså föreslå:
Att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit un¬
derdånigt hemställa:
l:o att Konungens Befallningshafvande må uppdragas,
att söka tillvägabringa entreprenader å Skjuts- och
Gästgifveri-hållning.
2:o att till befordrande häraf skjuts-ombytena, utan
afseende på nuvarande Gästgifvaregårdar, måtte
förläggas vid landsvägarne på de ställen, der en¬
treprenad lättast kan erhållas och derjemte finnas
lämpliga och beqvämliga.
3:o att derest ej på något ställe skjutshållning kan
med resandes förplägning förenas, sådant ej må
hindra skjuts-entreprenadens afslutande, så vida ej
afståndet till andra förplägningsställen är alltför
aflägset.
Den 8 November. 201
4:o att i öfrigt nödiga föreskrifter för entreprenadernas
afslutande m. m. utfärdas; samt
0:0 att skjutslogan förhöjes för alla skjutshåll, der så
väl entreprenad åtages, som der den icke kan
åvägabringas, till En Riksdaler Banko per mil för
hvarje häst.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 31 Oktober 1856.
Nils Nilsson,
från Örebro Län.
Härmed förenade sig Johan Johansson och J. Lehberg
från samma Län.
9:o Pehr Andersson från Gefleborgs Län:
»Ehuru jag för första gången beträder denna bana, så har
jag mig bekant att vid flera föregående Riksdagar väckts fråga
om skjutsskyldighetens skiljande från jordbruket; dock oaktadt
frågan alla gånger rönt motstånd, får jag likväl såsom full¬
mäktig för en ort, der skjutsskyldigheten är ett på jordbruket
tungt hvilande onus, i anseende dertill att i sednare åren re¬
sande mer och mer tilltagit af alla möjliga folkklasser, som snart
sagt kommit till i Skapelsen, mången af dem för att besöka
sina nöjen och förlustelser, som litet eller intet sätter värde
på den låga skjutslega, de betala; detta är i min tanka den
största orättvisa, att jordbrukaren, som alltid är sträfvande för
att sköta sin jord, måste, när budet hastande kommer, ge¬
nast lemna sin föresätta uträkning i göromålen åsido för att
skjutsa, ja stundom ända till 3 å 3| mils väg, som för denna
och näst påföljande dag gör kreaturet alldeles förslappadt till
att begagna. Detta har väckt både min och mina hemmavarande
kommittenters förtrytelse, att så nödgas färdas för en betal¬
ning af 16 å 20 sk. B:ko per mil (i de socknar, der entrepre¬
nörer ej kunnat erhållas). Denna låga betalning kan ej ens
motsvara det foder, kreaturet är i behof att förtära under ofvan¬
nämnda tid. Några torde väl påstå, att detta hör jorden till
såsom en grundskatt; men är det så att jordbrukaren skall
skatta till alla resande, hvem är det då, som icke tager skatt
i detta hänseende? Allmogen har likväl fordna tider måst
friköpa sig från våldgästning och skjutsning medelst en årlig
ränta med deså kallade skjutsfärspenningarne; hvad mera åter¬
står för skjutsens skiljande från jorden vet jag icke. — Pri¬
serna äro stegrade på lifsförnödenheter, arbetstid, foder, red¬
skap och hästar, med ett ord, allt, som skall begagnas till skjut¬
sens utgörande. Jag vill derföre förnjm de vid föregående Riks¬
dagar gjorda påstående att skjutsskyldigheten alldeles bör
skiljas från jorden, enär hon, enligt hvad ofvan ärnämndt, kan
202
Den 12 November.
anses redan hafva blifvit ålagd mer än hvad med skälig rätt¬
visa synes förenligt. Fördenskull vågar jag yrka och före¬
slå: att skjutsningsbestyret vid hvarje gästgifveri eller skjuts¬
ombyte inom Riket, måtte utbjudas och upplåtas genom auk¬
tion till den minstbjudande, utan tillskott af jordbruket eller
de så kallade skjutsskyldige, och att resande, efter den på
detta sätt bestämda skjutslega ega rättighet att på hittills öf-
ligt sätt fortskaffas. Först då, när skjutsen blifvit organiserad
pä detta sätt, kan den resande säga, att han åker för egna
penningar, men ingalunda dessförinnan. — Skulle detta förslag,
oaktadt den rättvisa, det innebär, anses oantagligt af samma
skäl som Ekonomi-Utskottet i sitt betänkande, uti detta ämne,
vid sistlidne Riksdag uttalade, så torde en annan utväg, som
leder till mera rättvisa, än den för närvarande gällande skjuts¬
författningen, böra försökas, nemligen, att maximum för skjuts-
legan vid entreprenad bestämmes till 1 R:dr 20 öre Riksmynt
jemte skälig ersättning för åk- och seldon, då detta begag¬
nas, och att der entreprenör icke kan erhållas, som åtager sig
skjutsen för nämnde pris, staten då måtte tillskjuta hvad som
erfordras derutöfver på alla de ställen, der sådant kommer i
fråga; och anhålles om remiss till vederbörligt Utskott\»
Stockholm den 5 November 1856.
Pehr Andersson,
från Gefleborgs Län.
Ståndet åtskiljdes kl. 8 e. m.
In fidem,
Carl JVester.
Den 12 November.
K*Bemsi» kl. SO I'. m.
§ I-
Då nu justerades och godkändes § 5 i Protokollet för den
8 i denna månad förmiddagens plenum, tillkännagaf Sekrete¬
raren, att, ehuru Bondeståndet, såsom Protokollet innehöll, be¬
slutat, att Kongl. Maj:ts deri omförmälda Nådiga Proposition
angående vissa ändringar i nu gällande Stadganden om utskrif-
ningssättet och inrättningen af Allmänna Beväringsmanskapet,
skulle remitteras till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tet; har likväl, genom felskrifning vid Remiss-Listans upprät¬
tande, handt, att deruti anmärkts, det den Kongl. Propositio¬
Den 1 2 November.
203
nen skulle remitteras till Stats-Utskottet; hvarom sedan
Protokolls-utdrag i vanlig ordning expedierats.
Med anledning häraf upplyste Ledamoten i Stats-Utskot¬
tet Anders Pehrsson från Orebro Län att detta ärende i går stått
å föredragningslistan hos Höglofl. Stats-Utskottet; att dervid
väl ifrån Bondeståndets sida anmärkts, att något misstag torde
hafva härvid förelupit; men att, med föranledande af remissens
innehåll, Utskottet beslutat att återsända nu ifrågavarande
Kongl. Proposition till detta Riksstånd; hvarför Anders Pers¬
son hemställde, om icke genom Protokolls-utdrag härifrån så¬
väl Höglofl. Stats- som Ekonomi- och Expeditions-Utskotten
samt måhända äfven Medstånden borde om den förelupna fel-
skrifningen underrättas.
På framställning af Talmannen beslöt Bondeståndet, att
till upplysning om förhållandet härmed och för undvikande af
vidare omväg med ärendets förberedande handläggning, Ut¬
drag af detta Protokoll skulle genast expedieras till samtlige
Riksstånden, samt till Stats-, Allmänna Besvärs- och Ekono¬
mi- äfvensom till Expeditions-Utskottet; hvarjemte originalet
till Kongl. Maj:ts ifrågavarande Nådiga Proposition, samt nu
justerade diskussionsprotokoll derom skulle till Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnas.
§ 2-
Det hos Ståndet den 5 November förda Protokoll, samt
§ 1 af Protokollet för innevarande dag, blefvo derefter juste¬
rade och godkände.
§ 3.
Y. Talmannen Anders Andersson från Skaraborgs Län
begärde ordet och anförde: »Vid sist förflutna plenum, då inom
Ståndet föredrogs Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående
ifrågaställa förändringar rörande Beväringspligtens fullgörande,
uppstod dervid en ganska vidlyftig diskussion, hvilken blifvit
temligen fullständigt refererad uti en härstädes utkommande
större tidning. Då det möjligen kan hos mina hemmavarande
kommittenter väcka någon förundran, att jag vid detta till¬
fälle ej yttrade mig, så vill jag hafva till dagens Protokoll an¬
märkt, att jag var derifrån förhindrad, då jag vid tillfället så¬
som Talman ledde Ståndets öfverläggningar, och i följd deraf
icke heller egde någon rätt att i diskussionen deltaga.»
Med anledning af v. Talmannens nu afgifna yttrande, an¬
förde Matts Persson från Stockholms Län, det han varit för¬
hindrad att ifrågavarande plenum öfvervara, och således icke
heller kunnat i den då hållna diskussionen taga någon del.
204
Den 12 November.
§ 4.
Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets Memorial N:o 2,
med hemställan om tillfällig förstärkning af fonden till diskon¬
tering och utlåning för handel och näringar, samt till kassa-
kreditiv åt enskilde personer.
§ 5.
Till handläggning förekom Per Nilssons i Espö, från
Malmöhus Län, den 8 i denna månad bordlagda, motion om
ändring i Kongl. Förordningen den 22 December 1846, så att
handelsbod må få finnas en mil från stad eller köping.
Härvid begärdes ordet af Pehr Östman från Wester-
Norrlands Län, sorn yttrade: »Jag anser de^kontrast vara allt¬
för stor, som förefinnes emellan nu gällande Handels-Ordnings
stadgande, som bjuder, att handelsbod å landet ej får finnas
på närmare än 3 mils afstånd från stad, och den kännedom,
erfarenheten gifver oss, att ofta nog inom en och samma för¬
samling på landet handelsbodar förekomma så nära hvarandra
belägna, att afståndet ej är större, än ett bösshåll, om man
begagnar ett godt gevär. Ifrågavarande stadgande i Handels-
Ordningen bör upphäfvas, ty jag kan icke finna, att någon
skada uppstår derigenom, att handelsbod hålles på ett afstånd
från stad, mindre än 3 mil, då de varor, som der försäljas,
alltid måste hemtas ifrån städerna. Jag var vore visserligen
helst böjd för att ingen gräns i afseende på afståndet bestäm¬
des, utan att en fullkomlig frihet i detta fall finge ega rum;
men framgången af ett slikt yrkande vore ganska osäker, då
detsamma tvifvelsutan skulle röna mycket motstånd, och af
denna anledning förenar jag mig med motionären, under på¬
stående, att afståndet måtte bestämmas till högst en mil från
staden.
Anders Jansson från Wermlands Län instämde häruti.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Vid sistlidne Riks¬
dag väckte jag motion i förevarande ämne; och| ehuru den
då icke rönte ringaste framgång, hade jag föresatt mig att
äfven denna Riksdag bringa samma fråga å bane. Då emel¬
lertid Ståndsbrodren Pehr Nilsson nu redan framställt motion
härom; så vill jag i ämnet yttra några ord. Jag kan för
min del icke inse, att någon skada uppkommer, eller att stä-
dernes intresse i ringaste måtto förnärmas derigenom, att han¬
delsbod å landet uppsattes på kortare afstånd från stad, än
3 mil, ty varorna måste i hvarje fall tagas hos städemes hand¬
lande, och dessas rätt må väl ej sträcka sig utöfver städer-
nes eget område. Att ett sådant stadgande, som det nu öf-
Den 12 November.
205
verklagade, får uti Handels-Ordningen qvarstå, innebär der¬
emot en stor orättvisa mot den fattigare folkklassen, som säl¬
lan eller aldrig förmår köpa sitt behof af köpmannavaror för
längre tid, än en half eller möjligen en hel vecka, och i följd
deraf måste använda en stor del af sin arbetstid till ständiga
stadsresor. Detta är verkligen hårdt och obilligt, och der¬
före skulle jag ingalunda hafva dragit i betänkande att före¬
slå, det handelsbod måtte få anläggas stad, huru nära som
helst; men då det torde vara bäst att framställa måttliga pre¬
tentioner, så förenar jag mig med Nils Persson uti hans yr¬
kande, att afståndet måtte bestämmas till en mil. De invänd¬
ningar, man i allmänhet gjort mot handelsbod å landet, an¬
ser jag förtjena intet afseende; man hav, t. ex. sagt, att
dessa handelslägenheter åatadkomma lyx och öfverflöd bland
allmogen. Detta kan jag ej tro, ty är det någon, som äl¬
skar sådant, så hittar han nog till handelsbodarne i städerna,
som äro dermed långt rikligare försedde än de på landet. Jag-
önskar att nu föredragna motion måtte tillvinna sig all den
uppmärksamhet, den i sjelfva verket så väl förtjena!-.»
Häruti instämde Nils Hansson och Måns Persson, båda
från Skåne, m. fl.
Nils Andersson från Christianstads Län inlemnade ett så
lydande anförande:
»Vördsamt Memorial.
Tacksamt erkännande de stora fördelar, som tillskyndats
det allmänna genom nu gällande Handels-Ordning af den 22
December 1846, skulle denna Nådiga Förordning i ännu högre
grad uppfylla sin bestämmelse, om föreskriften uti 1 Art. 6 §
1 mom. finge en förändrad lydelse. Derstädes stadgas nemli¬
gen: att öppen salubod å landet ej må, på mindre än 3 mils
afstånd från närmaste stad, få anläggas. Detta stadgande
medför betydliga olägenheter, särdeles för den mindre be¬
medlade klassen; också har jag af mina kommittenter, utom
det att jag emottagit särskilda, till Kongl. Maj:t i underdå¬
nighet ställda, petitioner i ämnet, blifvit anmodad hos Rikets
Ständer väcka motion om förändring uti ifrågavarande före¬
skrift. Troligen lider ingen provins mera af denna föreskrift,
än Skåne. Handels-Ordningen tillåter idkare af bergsbruks¬
rörelse å landet, hvar som helst vid sina bruk, anlägga så¬
dan salubod, som uti ofvannämnde 6 § 1 mom. åsyftas. Uti
Skåne finnes icke någon bergsbruksrörelse, och således kan
detta stadgande icke lända orten till någon fördel, då der¬
emot detsamma bringar betydlig favör åt de orter, der bergs¬
bruk finnes, synnerligast i de provinser, der afståndet emel¬
lan bruken knappast uppgår till 1 å 2 mil. Då 1846 års
206
Den 12 November.
Handels-Ordning tydligen tillkommit för att bereda allmo¬
gen beqvämare tillgång att på nära håll förskaffa sig de för¬
nödenheter, som erfordras, men detta vackra ändamål till en stor
del, åtminstone i den ort, jag har äran representera, går för¬
loradt genom stadgandet uti 6 § 1 morn., så får jag vörd¬
samt föreslå, att denna § måtte få följande förändrade ly¬
delse: »att handelsrörelse må hvar som helst på landet få
anläggas, dock icke närmare än 1 mil från stad, emot den
skatt till Kronan och kommunen, som, enligt gällande Bevill¬
ningsförordning och författningar, redan är, eller framdeles
Olifver bestämd; och vågar jag så mycket hellre utbedja mig
Ståndsbrödernes och öfrige Riksståndens medverkan härtill,
som det missförhållande, hvilket uppstår derigenom, att de
orter, der bergshandtering idkas, nu hafva större förmån af
Handels-Ordningen, än de orter, der sådan handtering icke
finnes, då skulle förekommas och bereda alla provinser samma
nytta och förmån af oftanämnde Handels-Ordning. Om re¬
miss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm i November 1856. Nils Andersson,
från Christianstads Län.
Anders Pehrsson från Malmöhus Län förenade sig med
Nils Andersson.
Pehr Nilsson i Espö: »Jag har förskaffat mig afskrifter
af de i motionen omnämnda petitioner, och anhåller att de
måtte, endast såsom bilagor, få åtfölja densamma till det Ut¬
skott, till hvars handläggning den blifvit remitterad.»
Jöns Pehrsson från Blekinge Län: »Äfven jag väckte vid
sistlidne Riksdag en motion i detta ämne, som dock hade så
ringa framgång, att det ingalunda är uppmuntrande till att
ånyo framställa samma fråga till Ständernas behjertande. För
att icke öka det nog dryga antalet af motioner, så vill jag
instämma i nu föredragna motion, och anhåller blott att få
göra det tillägg, att jag anser Handels-Ordningens stadgande,
om 3:ne mils afstånd emellan handelsbod å landet och stad,
i hög grad inkonseqvent, då på mångå ställen inom Riket
städer finnas på närmare afstånd, ja stundom icke mer än 1
å 2 mil från hvarandra. Beträffande den gamla frasen om
den lyx, handelslägenheter på landet utbreda, så vill jag er¬
inra, att lyx är lika skadlig i stad, som på landsbygden, men
ingen har framdragit ett dylikt skäl, då städernes intresse är
i fråga. Jag förenar mig i motionen och önskar den all
framgång.»
Nils Olsson, Anders Pehrsson och Pehr Nilsson i Ahle¬
stad, alla från Malmöhus Län, förmälde sig instämma med
motionären.
Den '12 November.
207
Anders Pehrsson från Örebro Län: -v Jag önskar blott få
till protokollet anmärkt, det jag till alla delar gillar de åsig-
ter, som blifvit i motionen framställde, och hoppas, att den¬
samma måtte hos Rikets Ständer vinna framgång och bifall.»?
Häruti hördes instämma Ephraim Larsson, Pehr Benja¬
minsson och Johannes Andersson, alla från Elfsborgs Län,
med flere.
Anders Medin från Kronobergs Län: ?? Afven jag gillar
motionärens åsigt, och i följd deraf jemväl deras, som i detta
ämne förenat sig med honom; men då jag tror, att motio¬
nen, i sitt nuvarande skick, kommer att möta stort motstånd
inom Borgare-Ståndet, så anser jag bättre att påpeka afstån-
dets bestämmande till två mil än en. Mest rättvist vore utan
allt tvifvel, att ingen bestämning om afståndet mellan handels¬
bod å landet och stad förekomme uti den Kongl. Förordnin¬
gen, då densamma icke föreskrifver något afstånd emellan de
handelsbodar, som å landet anläggas; men enär jag anser
erhållandet' af en sådan förändring nästan alldeles omöjligt,
vill jag föreslå, såsom en medelväg, afståndets inskränkande
till 2 mil, hvarigenom vi möjligen kunde hafva något hopp
om bifall till våra önskningar i denna fråga.??
Petter Jönsson från Jönköpings Län: ??I likhet med alla
föregående talare delar äfven jag helt och hållet motionärens
åsigtor, men önskar att uti den Kongl. Förordningen det till-
lägg måtte göras, att vederbörande församlingsboer måtte hö¬
ras öfver aila ansökningar att inom församlingen få anlägga
salubod. Detta vilkor skulle jag önska uti författningen in¬
ryckt, så mycket hellre, som man haft exempel derpå, att
kommuner lågt sig emot uppsättande af handelsbodar, äfven
om de varit på längre afstånd än 3 mil ifrån stad. Kommu-
nernes medlemmar äro bäst i tillfälle att bedöma om en ifrå-
gaställd handelslägenhet blir för orten nyttig eller icke; och
derför önskar jag att de deröfver måtte höras. Med detta
tillägg, hvilket jag önskar måtte komma till Utskottets kän¬
nedom, instämmer jag i motionen.»?
Med Petter Jönsson förenade sig Anders Andersson
från Kalmar, Nils Andersson från Wermlands, Nils Nilsson
från Nerikes, Johannes Andersson från Elfsborgs, Lars Rass¬
musson, Tobias Lind och Olaus Eriksson, alla från Göthe¬
borgs och Bohus Län, med flere Ståndets ledamöter.
Ola. Månsson från Skåne: >?Jag vill tillkännagifva, att
jag till alla delar instämmer i Pehr Nilssons och Nils Anders¬
sons motioner, ty om man antager såsom en allmän grund¬
sats, att hvar och en har frihet att på ärligt sätt försörja sig,
så bör denna grundsats äfven tillämpas i den del af lagstift¬
208
Den 12 November.
ningen, som nu är i fråga. Ju mera man, genom begrän¬
sande och inskränkande föreskrifter, lagstiftar om den natur¬
liga rättigheten för en och hvar att fritt få föda sig och sin
familj, desto flere lagbrytare tillskapar man i och med det¬
samma. Nu nedsätta sig handlande i smyg nästan hvar som
helst och öppna handelsbodar utan att dertill ega vederbör¬
ligt tillstånd, och utan att derföre erlägga stadgade afgifter.
Härigenom handla de olagligt, och merändels befatta sig så-
dane handelsmän med lönkrögeri och dylikt. I min hemort
har händt, att borgarne i städerne har låtit anställa »rappskall»
efter sådane smyghandelsmän, men desse hafva haft säkre
och pålitlige spioner, af hvilka de erhållit noggranna under¬
rättelser om de tilltänkta besöken, så att, innan Fiskalerne
med sina handtlangare hunnit till misstänkt ort, de konfiskabla
handelsvarorna varit bortförde och bringade i säkerhet, hvar¬
efter polistjenstemännen fått återvända med långa näsor. Att
tala om sättet, huru handelsmännen få i förtid underrättelse
om hos dem tilltänkta företag, lönar här icke mödan. Ju
mer man lagstiftar i detta ämne, desto flere sådane förbry¬
tare får man, som jag redan förut nämnt. Beträffande Petter
Jönssons anmärkning, att kommunerne böra höras öfver alla
ansökningar att få anlägga salubod, så gillar jag densamma,
men detta bör ske, vare sig att bodlägenheten kommer att
ligga på 1 eller 3 mils afstånd från stad.»
Jöns Pehrsson från Blekinge Län: »I anledning af Petter
Jönssons yrkande, att kommunerne måtte höras öfver ingifna
ansökningar att få inrätta handelsbod, så villjag erinra derom,
att vi redan hafva ett sådant stadgande uti Kongl. Kungö¬
relsen den 7 Februari 1852, som bjuder, att Socknenämnden
skall öfver ansökningen höras, och inom en månad till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande afgifva sitt yttrande. Till mitt förra
yttrande, dervid jag talade om inkonseqvensen att bestämma
läget för handelsbod å landet minst 3 mil från stad, då flere
städer i Riket icke ligga 3 mil från hvarandra, vill jag såsom
exempel foga, att Malmö och Lund ligga 1| mil från hvar¬
andra, samt att Eskilstuna och Thorshälla ingalunda skiljas
af 3 mils afstånd, utan befinna sig icke fullt 3 fjerdedels mil
nära hvarandra.»
Anders Petter Andersson från Östergöthlands Län an¬
mälde, det han i detta ämne inlemnat en motion, hvilken
han önskade, i sammanhang med de nu föredragna och di¬
skuterade, få till Utskottet remitterad.
Gustaf Johansson från Kronobergs Län; »Jag instäm¬
mer med Ståndsbrodren Petter Jönsson, och tror, att försam-
lingarne bäst känna till om handelsbod inom orten behöfves
Dan i 2 November.
209
eller icke, af hvilken anledning de äfven böra hafva beslu¬
tande rätt, att antingen bevilja eller förneka anläggandet af
en sådan.»
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Med anled¬
ning af Medins yttrande, det vi torde hafva bättre utsigt för
oss att vinna vårt ändamål, i fall vi inskränka vårt yrkande
till rättighet att anlägga handelsbod på 2 mils nfstånd från
stad, vill jag upplysa, att jag sistlidne Riksdag väckte en mo¬
tion af just detta innehåll, hvilken dock icke erhöll den rin¬
gaste framgång; fastmera passade en af Borgare-Ståndets le¬
damöter pä tillfället att väcka en motion i alldeles motsatt
syftning, eller att handelsbod å landet skulle befinna sig minst
4 mil aflägsnad från stad, således dubbelt mot hvad jag hade
begärt. Nu föredragna motioner äro, i mitt tycke, bra sådana
de äro, utan förändring. Det tillägg, som man föreslagit, eller
att församlingarne böra höras öfver ansökning att få anlägga
handelsbod, gillar jag och önskar få detsamma antaget; äf¬
venså yrkar jag, att i författningen måtte inflyta det stad¬
gande: att handelsrättighet anses ovilkorligen förverkad för
enhvar, som varder med lönkrögeri beträdd. I öfrigt före¬
nar jag mig i de af motionären framställda åsigter.»
Daniel Danielsson från Jönköpings Län: »Till följd af
Jöns, Pehrssons anförande, att en Kgl. Förordning redan an¬
befaller Socknenämndens hörande i fråga om beviljande af
handelsrättigheter å landet, vill jag anmärka, att dervid så
tillgår, att Socknenämnden, i hvilken mången gång icke fulla
antalet ledamöter finnes, och hvilken för tillfället möjligen be¬
står af högst få ledamöter, afgifver yttrande, utan att derom
lemna församlingens ledamöter minsta kännedom. På grund
af ett sådant yttrande meddelar sedermera Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande tillståndsresolution å landthandel bedrifvande,
hvaröfver församlingsboerne i den socken, hvarom fråga är,
ej så sällan förklara sig högeligen missnöjde, samt börja rät¬
tegång. Just i dessa dagar har jag, från en församling i We¬
stra Härad af Jönköpings Län, erhållit underdåniga besvär i
detta ämne, med uppdrag att ingifva dem på vederbörlig ort.
Af sådan anledning instämmer jag i Petter Jönssons yrkande,
att vederbörande församlings-ledamöter bära höras öfver nu
ifrågavarande ansökningar, och förenar mig för öfrigt med
motionärerne.»
Nils Andersson från Christianstads Län: Hvad nu fram¬
ställda yrkanden, att församlingarne böra höras öfver alla an¬
sökningar att å landet idka handelsrörelse, angår, så tror jag,
att ofvanåberopade Kongl. Kungörelse af den 7 Febr. 1852,
derutinnan är klar och tydlig, så att något vidare stadgande
14
210
Den 12 November.
derom icke synes mig erforderligt. Beträffande åter det alter¬
nativ, man äfven uppgifvit, eller att afståndet mellan handels¬
bod å landet och stad skulle bestämmas till 2 mil, så kan jag
icke derpå ingå, då derigenom ingen fördel vinnes, åtminstone
för min ort, alldenstund städerna i Skåne ligga hvarandra så
nära, att mellan åtskillige af dem afståndet icke är 2 mil, och
på detta sätt ej stort flere handelsbodar än enligt nu gällande
föreskrift skulle kunna anläggas till allmogens beqvämlighet
och betjenande. På dessa grunder tillstyrker jag, att Ståndet
måtte till Utskottet öfverlemna motionerna, under godkän¬
nande af de uti dem uttalade åsigter.»
Garl Dahlgren från Elfsborgs Län: »Jag vill endast till¬
kännagifva, att jag till alla delar instämmer uti de afgifna mo¬
tionerna.»
J. JE. Rutström från Norrbottens Län: »För min del fin¬
ner jag det vara ganska olämpligt att bestämma vissa afstånd
emellan handelsbod å landet^och i stad, ty den, som har pen¬
ningar nog att köpa sig erforderliga förnödenheter, bör få göra
det hvar som helst: på ju närmare håll, desto bättre. Men
då man ej kan hoppas att vinna allt på en gång, förenar jag
mig med motionärerne.»
Pehr Nilsson från Espö: »Jag är särdeles tacksam för
den medverkan och det understöd, Ståndsbröderne hafva lem-
nat för framgången af de ingifna motionerna. Detta visar äf¬
ven, att samma behof af lättare tillgång till hvarjehanda köp¬
mannaförnödenheter låtit känna sig lika väl öfver allt i det
öfriga Sverige, som i min hemort. Man har här talat om otill¬
räckligheten af Socken-nämndens hörande öfver ansökningar
om handelsbods öppnande, och ansett, att Församlingen i sin
helhet d. v. s. alla sockneboerne borde i denna fråga hafva
beslutanderätt. Häruppå kan jag dock icke ingå, ty om man
tager såsom grundsats, att ju mer man lagstiftar i ett dylikt
ämne, som detta, desto sämre blir det, så anser jag att vi
härutinnan böra reglementera så litet som möjligt. Att göra
frågan om anläggande af handelsbod å landet alldeles fri, utan
begränsning af något stadgande angående handelslägenhetens
afstånd från stad, anser jag icke vara rätt lämpligt, ty man
skulle derigenom möjligen göra intrång i städernes rättigheter
och för att kanske kunna förvänta bifall från den sidan, upp¬
offringen gäller, har jag gått en medelväg emellan att fordra
för mycket och för litet, derigenom att jag föreslagit afstån-
dets inskränkning till en mil.»
Jöns Pehrsson från Blekinge: »Då jag sisfhade ordet måtte
jag antingen hafva uttryckt mig illa, eller också har jag af
medbrodren Daniel Danielsson blifvit missförstådd. Jag ve
Den 12 November. 211
mycket väl, att enligt den åberopade Kongl. Kungörelsen, Soek-
nenämnd skall öfver en ansökning höras, och har äfven exempel
från min ort att Konungens Befallningshafvande alltid utlåtit
sig i enlighet med Socknenämndens till- eller afstyrkande.»
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Jag får tillkännagifva,
att i min hemort tilldragit sig enahanda händelse, som den
Daniel Danielsson från Jönköpings Län berättat derstädes hafva
egt rum; och jag anser, att man på detta förhållande bör fä¬
sta Utskottets synnerliga uppmärksamhet.»
Häruti instämde Gustaf Jonsson från Kalmar, Liss Lars
Olsson från Kopparbergs, Olof Larsson från Gefleborgs Län,
med flere.
Johan Petter Andreasson från Elfsborgs Län: »Jag har
begärt ordet endast för att gifva tillkänna, det jag helt och
hållet instämmer med de Ledamöter, som yrka att försam¬
lingen måtte höras öfver ingifven ansökning att å landet an¬
lägga handelsbod.»
Med J. P. Andreasson förenade sig Joseph Smedberg och
Johannes Andersson, båda från Elfsborgs Län.
Petter Garl Andersson från Östergöthlands Län: »Uti de
afgifna motionerna instämmer jag så mycket hellre, som jag
helst skulle önska, att ingen inskränkning måtte ega rum i
rättigheten att anlägga handelsbod å landet, hvarhelst en så¬
dan finnes för orten nyttig. Beträffande jemväl yrkandet om
församlingarnes hörande öfver sådana ansökningar, så bör,
enligt min åsigt, församlingen deröfver icke allenast höras,
utan äfven hafva beslutanderätt. Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande borde härmed hafva intet att säga, utan sedan an¬
sökningen vore till Sockennämnden ingifven, borde den, åt¬
följd af yttrande derifrån, till församlingen öfverlemnas, för
att å allmän Socken-stämma afgöras.»
Ola Månsson från Skåne: »Jag har här hört en del af
Ståndets Ledamöter, synnerligast de från Westergöthland och
Småland, strängt ifra för den åsigten, att Socken-stämma må
ega beslutanderätt i fråga om tillåtelse att idka handel å
landet, utan att ens Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dervid
skulle hafva något att säga. Denna åsigt skulle jag visser¬
ligen kunna dela, ifall denna Sockenstämmans beslutanderätt
utsträcktes all öfver handel å landet, och deribland isynnerhet öf¬
ver den förderfliga gårdfarihandeln, som under nuvarande förhål¬
landen förorsakar så mycket ondt i alla landsändar, der den
får fram och utbreder sin lyx bland allmogen. Håller man
en hämmande arm öfver all annan handel, men gör undantag för
denna sistnämnda, verkligt skadliga, så handlar man i hög
gard inkonsequent, och för inkonsequens vilja väl de värde
212 Den 12 November.
Ledamöterne, som så nitiskt ifrat för Sockenstämmans rätt,
icke blifva beskylld.
Häruti instämde Erik Carlsson och Gustaf Larsson från
Stockholms, Eils Andersson från Christianstads, Jöns Pehrs¬
son från Blekinge, Måns Pehrsson från Malmöhus Län, jemte
många flere af Ståndets Ledamöter.
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus Län: Jag har
förut instämt med Petter Jönsson och önskar nu blott få till-
lägga, att församlingen bör höras, ej genom sin Sockennämnd,
utan å Sockenstämma, ty det torde blifva svårt för en sö¬
kande att, ifall anläggningen icke är eller kan blifva för orten
nyttig, förmå en hel församling titt bifalla ansökningen, hvil¬
ket möjligen kunde låta sig gorå med de få Ledamöterne i
en Sockennämd.
Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus Län in¬
stämde:
Diskussionen förklarades nu vara slutad, och på af Tal¬
mannen derom framställd proposition blefvo ifrågavarande af
Pehr Nilsson i Espö från Malmöhus Län och Nils Anders¬
son frän Christianstads Län ingifna motioner remiterade till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, jemte de vid
dem gjorda anmärkningar och under diskussionen inlemnade
bilagor.
§ 6.
Nils Larsson från Jemtland begärde ordet och yttrade:
»Med anledning af hvad jag omnämnde i sista plenum vid
remmitterandet till vederbörligt Utskott af Kongl. Maj:ts Kå¬
diga Proposition, angående upphörandet af rotehållarnes eller
soldaternes vid indelta infanteriet bidrag till soldatbeklädna¬
dens anskaffande, anhåller jag att få uppläsa följande:
»Vördsamt Memorial.
Uti Kådig proposition till Rikets Ständer af den 28 näst-
lidne Oktober hade Kongl. Maj:t täckts föreslå, att det från
rotehållarne eller soldaterne vid indelta Infanteriet nu utgå¬
ende bidrag till soldatbeldädnadens anskaffande måtte upp¬
höra och att Rikets Ständer måtte i stället på Riks-statens
4:de Hufvudtitel anslå erforderliga medel för dessa bidrags
ersättande: dock ansåg Kongl. Maj:t något anslag för ifråga¬
varande ändamål icke nödigt för Jemtlands Fältjägare-korps
enär rotehållarne vid densamma icke för det närvarande vid¬
kändes någon afgift för soldaternes beklädande, utan denna
afgift utginge från den vid nya roteringens upprättande bil¬
dade Jemtlands roterings-kassa, hvars tillgångar och inkom¬
Den D2 November. 213
ster utgjordes af hemmans- och augments-räntor, eller numera
statsanslag.
Då sålunda det föreslagna undantaget för nämnde korps
och antagandet att rotehållarne icke vidkändes någon afgift
för soldatbeklädnaden syntes hafva den förutsättning till grund,
att staten redan skulle hafva genom ofvannämnde anslag till
roterings-kassan aflöst rotehållarne från beldädnadsskyldig-
heten; så framställde jag uti mitt yttrande till Hedervärda
Bonde-Ståndets protokoll, vid remissen af den Kongl, propo¬
sitionen, åtskilliga facta, som visa att ändamålet med sistom-
förmälde anslag icke till någon del varit att befria rotehål¬
larne från deras beklädnadsskyldighet, utan det varit att få
en större truppstyrka på provinsen indelad, än som skulle
blifvit fallet om roteringen grundats endast på jorden; att de
åberopade anslagen ändock icke på långt när förslå till att,
såsom afsigten varit, hålla rotehållarne skadeslöse för den öf-
ver-rotering, de sålunda måste vidkännas utöfver roterings-
skyldigheten för deras jord; att ehuru beklädnadsbidraget, för
undvikande af vidlyftigare omgångar med debitering och upp¬
börd m. m., direkte utgår från roterings-kassan till Bekläd-
nads-Direktionen, det dock är rotehållarne som få vidkännas
afgiften, enär den utgår af de medel, som skulle utgöra er¬
sättning för den omtalade öfver-roteringen: samt att rotarne
vid Jemtlands Hästjägare-korps, enligt Kongl. Brefvet af den
8 Oktober 1851, angående den för provinsen Jemtland upp¬
rättade nya rotering och 3 § i Knekte-kontraktet för Jemt¬
land, äro af samma natur som rotarne vid Fältjägare-korpsen
och Infanteriet i allmänhet, så att dessa rotar, till hälften med
Kongl. Maj:t och Kronan, bidraga till beklädnadens och sa¬
delmunderingens anskaffning och underhåll; på grund af hvil¬
ket allt jag till Ilöglofl. Stats-Utskottet ställde den vördsamma
anhållan, som i yttrandet återfinnes, hvarjemte jag, på det
frågan måtte blifva formenligt väckt, förklarade mig vilja in¬
komma med skriftlig motion i ämnet.
Sålunda och åberopande allt, hvad jag i nämnde yttrande
anfört, såsom vore det här åter upprepadt, vågar hos Rikets
Höglofl. Ständer jag nu vördsamt anhålla:
att Rikets Ständer måtte äfven för rotehållarne
vid så väl Jemtlands Hästjägare- som Fältjägare-
korps bereda befrielsen från dem åliggande skyl¬
dighet att bidraga till beklädnadens och sadelmun¬
deringens anskaffning och underhåll.
Och får jag till ledning för bestämmandet af det belopp,
hvarmed det af Kongl. Maj:t äskade anslaget till beklädnader
må, i händelse af bifall till min motion, ökas, härjemte i be¬
214
Den 12 November-
styrkte afskrifter bifoga Jemtlands Hästjägare- och Fältjäga-
re-Korpsers Beldädnads-direktioners medelsredogörelscr för år
1855.»
Stockholm den 12 November 1856.
Nils Larsson,
från Jemtlands Län.
Häruti instämmer till alla delar Anders Olsson frän Jemt¬
land.
Motionen remitterades till Stats-Utskottet.
§ 7.
Härefter föredrogs E. J. Rudbergs från Kalmar Län den
8 i denna månad bordlagda motion, angående förändring uti
tillsättandet af Nämndemän, samt deras aflöning; och inlem-
nades af Johan Petter Andreasson från Elfsborgs Län ett så
lydande anförande:
»Vid den motion, Ståndsbrodren E. J. Rudberg sistlidne
plenidag inom Ståndet väckte, rörande antal och valsätt, ifrå¬
ga om Nämndemän vid Ilärads-Rätt, anser jag mig böra bi¬
foga ett par anmärkningar:
Hvad först angår domfördt antal Nämndemän, som för
närvarande är 7, har motionären föreslagit till endast 4. Jag
tror dock för min del, att detta är en allt för stor reduktion,
och anser att detta antal icke bör understiga 5, synnerligast
då mål af större vigt förekomma till afgörande.
Hvad derefter beträffar motionärens förslag, att val af
Nämndemän skulle ske inför Härads-Rätt, genom Elektorer
från socknarne inom Häradet, så kan jag icke dela dessa
åsigter, för så vidt Nämndemännen dervid skulle kunna väljas
hvar som helst inom Häradet, utan afseende på förutvarande
distrikter. Detta vore, efter mitt sätt att se, mindre välbe¬
tänkt, emedan i sådant fall det kunde inträffa, att mången
socken eller Pastorat skulle blifva utan Nämndeman inom sin
kommun, hvarigenom mångfaldiga olägenheter och besvär för
allmogen skulle uppkomma, svnnerligast i de orter, hvarest för¬
hållandet är enahanda som i min hembygd, der Nämndemän¬
nen, hvar inom sitt distrikt, i de allraflesta fall, anlitas till
förrättande af bouppteckningar, arfskiften och auktioner m. m.
samt utfärdande af stämningar.
Vid sådant förhållande kan man lätteligen finna hvad
missbelåtenhet, besvär och tidspillan, jemte kostnader, skulle
förorsakas för distrikter, som komme att sakna en Nämnde¬
man inom sin vanliga gräns, och allmogen i följd deraf, vid
uttagandet af en stämning, eller anlitande om något annat af
här ofvan omnämnda, eller med dem likartade uppdrag och
Den 12 November.
215
förrättningar, nödgades vända sig till aflägse boende, dels min¬
dre och dels till en början alldeles okände personer.
Jag protesterar således emot det föreslagna valsättet och
yrkar bibehållandet af den rättighet, Kommunerna för närva¬
rande ega, att hvar inom sitt samhälle, socken eller pastorat,
till Nämndeman få utse den, till hvilken innevånarne hafva
bästa förtroende, hvarigenom äfven den nytta vinnes, som
åstadkommes genom Nämndens särskilda medlemmars nog¬
granna kännedom om sådana förhållanden, som närmare eller
enskildt röra den ort, der någon af dem är boende.
Att detta mitt anförande måtte få åtfölja remissen af Rud-
bergs motion till vederbörligt Utskott, anhålles!»
Stockholm den 12 November 1856.
Joh. Peter Andreasson,
från Elfsborgs Län.
Uti detta anförande instämde Joseph Smedberg, Johannes
Andersson och Pehr Benjaminsson, alla från Elfsborgs, samt
Olaus Eriksson, Erik Ghristensson och Johannes Nilsson,
alla från Göteborgs och Bohus Län.
Föredragningen afbröts af den anledning nästföljande §
omförmäler.
§ 8-
Enligt förut gjordt tillkännagifvande, anmäldes och inbe¬
ledsagades Herr Stats-Rådet och Kommendören af Kongl.
Nordstjerne-Orden, N. F. Wallensteen, som till Ståndet aflem-
nade Kongl. Majrts följande Nådiga Propositioner och Skrif-
velser, nemligen:
A. Propositioner:
l:o Om upphörandet af bördsrätt i stad;
2:o Om inrättandet af ett statistiskt embetsverk;
3:0 Angående anslag för geologiska undersökningar öfver hela
Riket, samt utgifvande af derpå grundade geognostiska
kartor;
4:o Angående fråga om medgifvande af rättighet för svensk
man, att i två eller flera inrikes städer samtidigt drifva
handel;
5:o Angående beviljandet af en gratifikationsvedergällniDg åt
Kapitenen A. Hahr, i och för utgifvandet af hans gene¬
ral-karta öfver Sverige;
6:o Angående berättigande för Öfver-Direktören m. m. A. E.
von Sydow, att vid afskedstagandet erhålla pension å
Allmänna Indragnings-Staten;
B. Skrifvelser:
7:o Angående resultaten af den nya lagstiftningen i afseende
å bränvinstillverkningen;
216
Den 12 November.
8:0 Angående hegardt ytterligare Statsbidrag till fullbordande
af sluss- och kanal-anläggningarne vid Deijefors och
Forshaga i Wermlands Län;
9:o Angående hegardt ytterligare låneunderstöd för fullbor¬
dande af jern vägsanläggningen mellan sjöarne Wessman
och Barken i Stora Kopparbergs Län;
C. Propositioner:
10:o Om bestämmandet af viss tid, hvarutöfver vid de nya jor-
deböekernes granskning, undersökning och jemförelse med
äldre jordeböeker icke må ega rum;
ll:o Angående godtgörelse till indelningshafvare för sådana
grundräntor, som i följd af qvarnare nedläggande afskrif-
vas;
12:o angående åtgärder till behöfvandes undsättning ijj miss-
vext-år:
13:o Angående förhöjning af den pension å Rikets Allmänna
Indragnings-Stat, som vid erhållet nådigt afsked blifvit
Kongl. Räntmästaren Wåhlberg tillerkänd.
Sedan Talmannen förklarat det Högstberörde Kongl. Pro¬
positioner och Skrifvelse!' skulle af Ståndet i grundlagsenlig
ordning behandlas, samt anhållit, det Herr Stats-Rådet och
Kommendören behagade till Kongl. Mnj:t frambära Bonde-
Ståndets försäkran om dess undersåtliga vördnad och tillgif¬
venhet, afträdde Herr Stats-Rådet, på öfligt sätt utbeledsa-
gad af flere af Ståndets Ledamöter.
§ 9-
Då nu åter fortsattes den påbörjade, men af den i näst¬
föregående § upptagna anledning afbrutna föredragningen af
B. J. Rudbergs från Kalmar Län ofvannämnda motion, yttra¬
de sig vidare sålunda:
Herman Jönsson Öbom från Norrbottens Län skriftligen :
»Bland de onera, med hvilka Allmogen här i landet blifvit
så idkeligen betungad, intager den personliga tjenstbarheten in¬
galunda minsta rummet, och såsom exempel tinner man äfven,
att sådana uppdrag, hvilka förut varit ansedda som ett he¬
drande förtroende, numera betraktas såsom ett besvär, hvilket
en hvar, så vidt möjligt är, söker afskudda sig. Bland dessa
tjenstbarheter intager Nämndemannabefattningen ett utmärkt
rum, då dermed för hvar och en Nämndeman är förenad en
uppoffring af två å tre månaders tid årligen utan all er¬
sättning.
Uti 1 Kap. 1 § Rättegångs-Balken stadgas, att Härads-
Nämndemän skola vara tolf till antalet, och Härads-Rätten icke
domför utan att minst 7 Nämndemän i Rätten sitta, då der-
Den 12 November.
217
emot 5 och 6 Kap. af samma Balk stadgar, att Rådstufvu-
Rätt är domför, då Ordföranden och tvänne Rådmän sitta i
Rätten; Egodelnings-Rätten består äfven blott af Ordföranden
och tvänne Nämndemän, ehuru denna Rätt tillkommer att
handlägga och afgöra de på landet förekommande och mest
vidlyftiga mål, och i hvilka Nämndens upplysningar och råd
isynnerhet och oftast behöfvas af Ordföranden.
Jag anser i följd häraf, att Rärads-Rätten äfven borde
kunna anses domför med samma antal Nämndemän, som Ego¬
delnings-Rätten, dock med det förbehåll, att i hvarje Härad
eller Tingslag må finnas tolf Nämndemän, som äro att tillgå
i händelse af jäf, och för meddelande af erforderliga upplys¬
ningar, samt att Nämndemän väljas på samma sätt, som Le¬
damöter i Egodelnings-Rätten.
Det är på ofvannämnda grunder jag vågar hos
Rikets Ständer anhålla, att ofvannämnde stadgan-
den måtte förändras, och Nämndemännens antal
vid Härads-Rätt mätte blifva lika med hvad som
nu eger rum vid Egodelnings-Rätt.
Och anhåller jag om remiss af denna motion till Lag¬
utskottet.»
Stockholm den 11 November 1856.
Herman Öbom,
från Norrbottens Län.
Häruti instämde Johan Westermark från Westerbottens
Län.
Ephraim Larsson från Elfsborgs Län: »Jag bestrider på
det högsta allt godkännande af Rudbergs motion, och förenar
mig i det af Johan Petter Andreasson från Elfsborgs Län
afgifna anförande.»
Anders Medin från Kronobergs Län: »De särskildta för¬
hållandena inom Riket, i afseende å belägenheten af olika hä¬
rader, gör att man i denna fråga näppeligen kan hafva sam¬
ma åsigter, ty de rätta sig, som sagdt är, efter olika lokala
omständigheter. I min hemort äro häraderne särdeles vid¬
sträckta, 7 å 8 mil i längd och bredd, och af denna anled¬
ning är det derstädes alldeles oundgängligen nödvändigt, att
Nämndemän väljas, så mycket möjligt är, från hvarje socken,
på det att upplysningar från hvarje ort måtte stå domaren
till buds, så att han kan undgå blifva missledd i hvarjehanda
fall, isynnerhet då ofta händer, att unge domare, som under¬
stundom sakna all kännedom om orten, blifva förordnade att
för längre eller kortare tid domare-embetet förvalta. Vid
tillsättande af förmyndare och vid afgörande af flera andra
218
Den 12 November.
maktpåliggande ärenden är det af stor vigt, att domaren kan
af Nämnden påräkna tillförlitliga och säkra upplysningar; och
som nuvarande sättet att välja Nämndeman synes mig här¬
utinnan lämpligt, så måste jag af denna anledning motsätta
mig allt bifall till motionen i denna del. Om jag ej alltför
mycket misstager mig, har motionären äfven föreslagit, att
blott Nämndemän skulle tillåtas att å landet hålla bouppteck¬
ningar och arfsskiften, samt mera dylikt. Detta kan jag in¬
galunda gilla, då flere andre kunna finnas, som dertill äro,
minst sagdt, lika skicklige som Nämndemän. I detta fall bör
man hafva full frihet att vända sig till den, för hvilken man
hyser det största förtroendet. Således kan jag ej heller i denna
del af förslaget dela motionärens åsigter.»
Uti Medins åsigter hördes instämma: Petter Jönsson
från Jönköpings, Liss Lars Olsson och Lars Gezelius från
Kopparbergs, Nils Nilsson från Nerikes, Anders Jonsson fr.
Wermlands, Anders Olsson från Jemtlands, Håkan Petters¬
son och Nils Svensson från Blekinge Län, jemte en stor del
af Ståndets öfrige ledamöter.
Johan Lekberg från Örebro Län: »Då jag hört så många
af Ståndets Ledamöter instämma med Medin, så hade jag väl
äfven dermed kunnat åtnöja mig, utan att särskildt uppträda;
men jag tycker mig märka, att Medin råkat ut för något
missförstånd angående den Nämndemän uteslutande tillkommande
rätt att förrätta bouppteckningar, m. m., och vill jag derför
blott erinra, att vår nu gällande Lag tillåter hvem som helst
att å landet sådana förrättningar sig åtaga. Hvad nu före¬
dragna motion beträffar, så önskar jag, att Nämnden hädan¬
efter, som hittills, må bestå af 12 ledamöter; men jag före¬
slår tillika, att Härads-Rätt, för att vara domför, må utgöras
af Domare och 5 Nämndemän, på det att desse sednare ej
måtte behöfva att i domstolen nöta bort 50 å 60 dagar om
året, hvilket i sanning är alltför mycket, då man besinnar,
att nämndemans-befattningen är en kommunal förtroendeplats,
som man bekläder nästan utan all ersättning för förspilld tid
och möda.»
Daniel Danielsson från Jönköpings Län instämde.
Medin: »Ehuru motionen i dag icke blifvit uppläst, så
vill jag dock minnas, att den innehöll det förslag, att blott
Nämndemän skulle å landet få förrätta bouppteckningar med
flera dylika bestyr, och derför har jag här tagit mig den fri¬
heten att uttrycka mitt ogillande af ett dylikt förslag.»
Diskussionen förklarades nu vara fulländad. På Talman¬
nens framställda proposition remitterades till Lag-Utskottet E.
Den 12 November.
219
J. Rudberga och Herrman Öboms nu föredragna motioner
jemte dervid gjorda skriftliga och muntliga anmärkningar.
§ 10.
Föredrogs och remitterades till Lag-Utskottet Erik Ers¬
sons, den 8 i denna månad bordlagda, motion om ändring i
18 kap. 20 § af Kongl. Stadgan om Skiftesverket i Riket.
§ 11.
Till handläggning förekom Johan Westermarks fr. We¬
sterbottens Län, sedan den 8 i denna månad på Ståndets bord
hvilande motion, angående åtgärder till Salpeter-näringens
uppmuntrande genom förhöjning i lösningspriset.
Ordet begärdes af Nils Svensson från Christianstads Län,
som yttrade: »Jag hade ämnat väcka motion i detta ämne,
men då jag blifvit förekommen af Ståndsbrodren Westermark,
så vill jag i hufvudsaken instämma med honom, för att icke
öka motionernas alltför stora antal. Många torde undra, hvar¬
före jag särskildt yttrar mig, då jag redan förklarat mig in¬
stämma i nu föredragna motion, men jag vill med få ord till¬
kännagifva min åsigt, emedan salpeter-näringen är för min
ort af särdeles vigt och betydenhet. De Ståndsbröder, som
bevistade 1840 års Riksdag, påminna sig säkerligen, att Stän¬
derna då uppmuntrade denna näring genom beviljande af
anslag och lån till dess vidare förkofrande, i följd hvaraf
äfven många lador inrättades, med jord och öfriga tillbehör.
Detta allt kostade ganska betydligt, och 8 å 10 år hinna för¬
löpa, innan man af de nedlagda koslnaderne kan påräkna
någon vinst. Sedermera nedsattes lösnings-priset från 6 R:dr
32 sk. till 5 R:dr B:ko pr L$L hvarigenom den påräknade
vinsten betydligen förminskades; detta oaktadt måste de, som
erhållit lån för näringens bedrifvande återbetala dessa på
oförändrade vilkor. Nu på sednare tider har lösnings-priset
visserligen blifvit höj dt till 5 R:dr 32 sk. B:ko pr \M., som
det för närvarande utgör; men man har från början dock
vilseledt ganska många, hvilka nappade på kroken, och dessa
vill man nu taga sin hand ifrån, och derigenom tillskynda
dem en ovilkorlig och alldeles oundviklig förlust. Sedan
näringen numera icke röner någon uppmuntran, så kommer,
åtminstone i min ort, den anskaffade salpeterjorden att utkö¬
ras på åkern såsom gödsel, samt ladorna att rifvas, och nä¬
ringen i sin helhet att nedläggas. I betraktande häraf anser
jag det vara både ekonomiskt och politiskt oklokt att ned¬
sätta lösningspriset. Äfven i fall vi, såsom lätt nog kan ske,
komma i krig med vår östra granne, så är det af största
220
Deti 12 November.
vigt för oss att vara försedde med tillräckligt qvantum af
krut, och vi kunna vara försäkrade derom, att det då ej
häfver sig så lätt att i hast skaffa så mycket salpeter, som
behöfves. På nu anförda skäl yrkar jag att lösningspriset å
salpeter må höjas med 1 R:dr 16 sk. B:ko pr L$>
Ståndets alla Ledamöter från Skåne in. fl. hördes häref¬
ter förena sig med Motionären.
Anders Medin från Kronobergs Län: »Vid föregående
Riksdag hade representanterne frän Kronobergs Län väckt
en motion i alldeles enahanda syftning, som den nu före¬
dragna. — Nils Svensson har klart och tydligt redogjort för
salpeter-näringens nuvarande ställning, af hvilken anledning
jag icke vill vara mångordig, utan instämma i hans yttrande.
Jag tillåter mig blott att fästa Ståndets uppmärksamhet på de
nu för tiden allt mer och mer stegrade arbetslönerna, på de
höjda omkostnaderna för tillverkningen i allmänhet och på
den allt dyrare och dyrare vordna veden, för att derefter
billigtvis och med skäl kunna förorda en förhöjning i lösnings¬
priset på denna nödvändighetsvara. Beslutas icke en sådan
förhöjning, så stå vi snart utan salpeter; åtminstone är det
förhållandet inom Kronobergs Län, att derstädes tillverkas
för närvarande icke hälften så mycket deraf, som för 10 år
sedan.»
Bengt Nilsson och Gustaf Johansson från Kronobergs,
samt Nils Pehrsson från Kalmar Län m. fl. instämde.
Pehr Erik Andersson från Westmanlands Län: »Jag är
förekommen af de tvenne föregående talarne, och vill blott
tillkännagifva, att salpeter-näringen, om ej förhöjning af in-
lösningspriset beslutas, enligt min åsigt, går alldeles förlorad
inom vårt land. I Westmanland är förhållandet enahanda
med hvad vi nyss hört från andra landsorter. Man kommer
visserligen att fortfara med salpeterkokningen under de 15 år,
man dertill förbundit sig, men efter dessa års förlopp komma
otvifvelaktigt alla salpeter-lador att nedslås, och jorden an¬
vändas till gödsling. Vi böra besinna, att ett stafrum ved för
några få år sedan kunde köpas för 3 å 4 R:dr, hvaremot det
nu måste betalas med 8 å 10 R:dr Riksmynt, alla andra pris¬
stegringar att förtiga. Jag instämmer derför med Motionären
och önskar hans motion all framgång, på det att Staten måtte
undgå att göra alltför stor förlust på sina, i och för salpeter¬
näringens upphjelpande, utgifna lån.»
Sedan diskussionen härefter förklarats slutad, blef motio¬
nen, uppå Talmannens derom framställda proposition, jemte
nu afgifna yttranden, till Stats-Utskottet remitterad.
Den -12 November.
221
§ 12.
Vid skedd föredragning af Pehr Östmans från Wester¬
norrlands Län, den 8 i denna månad bordlagda motion, an¬
gående förändring utio ålagd postförings-skyldighet för två
hemman inom Södra Ångermanlands fögderi, blef densamma
till Stats-Utskottet remitterad.
§ 13.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utskottet Carl
Tholssons från Skaraborgs Län, sedan den 8 i dgnna månad
på Ståndets bord hvilande, motion om rätt för Åse Härads-
boer till utlysning af skogseffekter på kronoparkerne Hunne-
oeh Halleberg.
§ 14.
A. P. Anderssons från Östergöthlands Län, den 8 i
denna månad bordlagda motion, angående förändring i 6 §
1 mom. af gällande Handels-Ordning, blef efter skedd före¬
dragning remitterad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet.
§ 15.
Till handläggning förekom Johannes Anderssons från
Elfsborgs Län, den 8 i denna månad bordlagda, motion, om
förändring i sättet för uppbörden och användandet af den
Rusthållarne tillagde forlön å augmentsränte-spanmål.
Härvid inlemnade Carl Dahlgren från Elfsborgs Län ett
så lydande anförande:
»Vördsamt Anförande!
Med anledning af den nu föredragna fråga rörande for¬
lönen för den spannemål, som utgör augments-räntan till rust¬
håll, förenar jag mig med motionären i det afseende, att for¬
lönen bör komma kostnadsfritt vederbörande rusthållsegare
tillgodo. Deremot anser jag, olika med honom, att sådant
lättast kan låta sig göra på det sätt, att Konungens Befallnings¬
hafvande, utan någon af rusthållsegaren derom förutgången
anhållan, öfverlemnar nämnde forlön till kronofogdarne, som
densamma utdelar på uppbördsstämmorna.
Det af Motionären föreslagna sätt, att forlönen skulle från
Landt-Ränterierna tillställas kompani-fullmäktig för att an¬
vändas till rusthållens årliga utgifter och redovisas endast
hvart tredje år, anser jag olämpligt, enär kompani-fullmäkti¬
gen icke är uppbördsman, och således icke utan ersättning
kunde åläggas en sådan redogörelse. Dessutom kanhända,
222
Den 12 November.
såsom t. ex. inom Kong]. Westgötha Regemente, att denne
fullmäktig bor i en aflägsen ort, och vanligen väljes företrä¬
desvis i närheten af regements-mötesplatsen.»
G. Dahlgren,
från Elfsborgs Län.
Häruti instämde Erik Olsson från Nerikes Län.
Johan Perhsson från Upsala Län: »Afven jag instämmer
med Dahlgren, och hemställer om icke motionären skulle vilja
ändra sista delen af sin motion i likhet med hvad Dahlgren
föreslagit. Kompanifullmäktig kan icke åläggas uppbära med¬
len, och jag anser bäst, att desamma från Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande öfverlemnades till Kronofogdarne, för att från
dem sedermera komma vederbörande tillhanda.» '
Gustaf Larsson från Stockholms Län instämde.
Johannes Andersson: »Min afsigt med motionen har en¬
dast varit, att ifrågavarande medel måtte på lämpligaste sätt
och utan kostnad komma räntetagarne till godo, af hvilken
anledning jag äfven gerna vill ingå på de förändringar i mo¬
tionen, som Dahlgren och Johan Pehrsson föreslagit.»
Ephraim Larsson från Elfsborgs Län instämde med mo¬
tionären.
Diskussionen förklarades slutad: och efter derom af Tal¬
mannen framställd proposition, blef motionen jemte dervid gjorde
anmärkningar till Stats-Utskottet remitterad.
§
Föreslogs och remitterades till Lag-Utskottet Johannes
Anderssons från Elfsborgs Län, jemväl den 8 i denna månad
bordlagda motion, om ändring af 9 Kap. 6 § Byggninga-
Balken, rörande böter för åverkan.
§ 16.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Memorial N:o 1
derom, att dels, utom det arfvode, som tillkommer en Kanslist
i Utskottet, ett Notarie-arfvode måtte beviljas att från och
med denna dag utgå, dels ock att, derest vid behandlingen
af de ärenden, som af Lag-Utskottet gemensamt med annat
Utskotts deputerade, komma att handläggas, särskildt biträde
skulle erfordras, en Notarie måtte få antagas med arfvode,
beräknadt från antagningsdagen.
§ 17.
Banko -Utskottets Utlåtande N:o 4 öfver väckt motion
angående upphäfvaridet tills vidare af stadgandet om vexlars
Den 12 November.
223
diskontering mot 4 procents ränta, blef, efter skedd föredrag¬
ning, af Ståndet godkändt.
§ 18.
Såsom icke erfordrande annan åtgärd lades till hand-
lingarne följande från resp. Medstånden ankomna Protokolls-
Utdrag:
från Högloft. Ridderskapet och Adeln N:ris 11—13
» Uögv. Preste-Ståndet » 6—10 och
» Vällofl. Borgare-Ståndet » 12—20.
§ 19.
En Ståndet, medelst Protokolls-Utdrag från Höglofl. Rid¬
derskapet och Adeln kommunicerad motion af Grefve Frölich,
David, angående prägling af guldmynt m. m. blef på begäran
bordlagd.
§ 20.
Nils Nilsson från Nerikes Län begärde ordet och upp¬
läste ett så lydande anförande:
»Vördsamt Memorial.
Det är en helig pligt för enhvar, som emottagit ett för¬
troendeuppdrag, att söka uppfylla detsamma med ali den om¬
sorg för dem, hvilka honom det gifvit, som samvetsgrann öf¬
vertygelse ålägger honom. Svenska allmogens riksdagsom-
bud skola, som jag hoppas, aldrig förgäta denna skyldighet;
och jag vågar tro att vi uppfylla den, då vi fästa vära Med-
ständers uppmärksamhet på nödvändigheten, att i denna be¬
tänkliga tid vårda det skattdragande folkets rätt samt landets
säkerhet mot följderna af de stora anspråk, som i detta ögon¬
blick, med mer eller mindre behörighet, göras på dess kraf¬
ter och tillgångar, för att afhjelpa svårigheterna af de tillfäl¬
liga missförhållanden, hvilka förökat Statens behof samt för¬
sämrat Rikets embets- och tjenstemäns ställning.
Rikets Ständer hafva fått emottaga en Kongl. Proposition
angående Statsverkets tillstånd och behof, hvilken ibland an¬
nat föreslår en förökning i de ordinarie Statsutgifterna med
högst betydliga summor. Två tredjedelar ungefärligen af dessa
afse ensamt löneförhöjningar.
Det är icke min afsigt, att här ingå i granskning af denna
proposition, eller att söka bedöma särskilda delar deraf. Jag
vill icke en gång nu fästa mig vid den oväntade tystnaden deri, om
någon reglering af de embetsverk, Stater och korpser, för hvilka
Regeringen äskar så hittills oerhörda lönebelopp; en omständig¬
het, hvilken likväl med skäl synes framkalla betänkligheter att
224
Den 12 November.
upptaga dessa anspråk till pröfning, om ej behjertansvärda förhål¬
landen för en del af Statens tjenare så högt påkallade den. Jag öf-
verlemnar således till Högh Stats-Utskottet att utreda de speciella
delarne deraf. Men deremot anser jag, att Bonde-Ståndet, såsom
Allmogens ombud, skulle svika sin pligt, om vi icke öppet fram¬
ställde våra farhågor för beviljandet af dessa begärda anslag,
i den form, som man sökt gifva åt desamma i den Kongl, pro¬
positionen.
Såväl de personella som materiella anslagen i Stats-regle-
ringen äro nemligen föreslagna till att uppföras på ordinarie
utgifts-staten. De deri äskade förhöjningar, emot förrra Stats-
regleringen måste dock anses hufvudsakligen föranledda af den
dyrhet, som under sista åren uppstått å alla lifsförnödenheter och
behofs-artiklar; då såsom nämndt är ingen reglering visar, att
större förändringar i Embetsverk och allmänna inrättningar
ifrågasättas. Erfarenheten har dock visat, att dylika missför¬
hållanden mellan penning- och varuvärden ofta förr inträdt,
men återgått till hvad som förut vanligt varit. Anledningarna
till dessa vexlingar äro tillfälliga och mycket ombytliga; hvar¬
före ock den enskilde undviker, så vidt möjligt är, att under
dylika tidsförhållanden ingå förbindelser för längre tid, hvilka
skulle utsätta honom för att i framtiden ådraga honom förstö¬
rande uppoffringar.
Så synas äfven en Nations representanter böra i dess angelä¬
genheter handla. Att nu under en tillfälligt dyr tid ådraga Sta¬
ten förbindelser, som skulle ålägga folket att för framtiden,
under fallande värden på egendom, produkter och arbete fort¬
farande betala Statens tjenare hvad dessa under tillfälliga be¬
hof fått sig anvisadt, vore så mycket obetänksammare, som
vi sett huru i strid med grundlagens anda och dess åt Rikets
Ständer i klara och tydliga ord lemnade uppdrag att utöfva
allena Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta, detta blif¬
vit så uttydt, att Rikets Ständer likväl icke skulle ega förändra
de i ordinarie Utgifts-staten en gång ingångna anslag utan
Konungens samtycke. Hvarje nu beviljadt förhöjdt anslag
skulle således blifva i framtiden beroende, icke afRikets Stän¬
der, som utöfva bevillningsrätten, utan af Regeringens välbe¬
hag. Då således det skulle vara oförenligt med en skyldig vård
af landets väl och folkets rätt, att nu bevilja de i den Kongl,
propositionen yrkade förhöjda anslag för all framtid, hyser
jag den öfvertygelse, att vi äro skyldige vårt ansvarsfulla kall,
såsom Nationens Ombud, till att trygga de skattdragande
mot vådan af den tolkning, att hvad som nu anses böra till
Statsverket anslås, utöfver vanligheten, skall äfven, sedan möj¬
ligen förhållandena förändrat sig, blifva ovilkorligen bestån¬
Den 42 November.
225
dande; oell jag föreslåv derföre Rikets Ständer att fatta föl¬
jande beslut:
l:o Alla de anslag, som vid denna Riksdag beviljas för
Statsverkets behof, utöfver den vid sistförflutna Riks¬
möte af Rikets Ständer upprättade ordinarie Stats¬
reglering, förblifva endast gällande till och med det
år, då ny Statsreglering af nästsammanträdande Ri¬
kets Ständer fastställes, med iakttagande af de in¬
skränkningar, som för särskilda delar deraf kunna
beslutas ;
2:o Alla de förhöjningar i aflöningsvilkor, som vid denna
Riksdag beviljas åt Embets- och Tjenstemän, skola
särskildt i Riks-Staten uppföras under rubrik: Till¬
fälligt lönebidrag.»
Jag anhåller att denna min motion måtte blifva till Ståts-
Utskottet remitterad!»
Stockholm den 12 November 1856.
Nils Nilsson,
från Örebro Län.
Härmed förenade sig till alla delar Anders Jansson från
Westmanland.
Häruti hördes instämma C. G. Sköldberg, Johan Lekberg,
Idrik Olsson och Gustaf Hultman, alla från Nerikes Län,
Lars Magnus Knutsson, Anders Pehrsson, Anders Petter An¬
dersson och Petter Garl Andersson, alla från Östergöthlands
Län, samt en stor del af Ståndets öfrige Ledamöter.
Motionen blef på begäran bordlagd.
§ 21.
Till handläggning förekom, att Stats-Utskottet återlemnat
de handlingar, som, anmärkte under § 2 i Prot. den 5 uti in¬
nevarande månad, till nämnde Utskott remitterats, med Stånds-
Ledamöterne Pehr Mattssons från Wester-Norrlands, Johan
Pehrssons från Upsala, Matts Pehrssons från Stockholms, Tobias
Linds från Götheborgs och Bohus, samt Johan Johanssons från
Östergöthlands Län, motioner, angående så kallade personliga
skyddsafgiftens öfverlemnande till kommunerne m. m.
Härvid yttrade Ola Månsson från Skåne: En motion
i samma ämne, som blifvit i Presteståndet väckt, har derifrån
blifvit remitterad till Bevillnings-Utskottet, och jag anhåller,
att motionerna från detta stånd i samma ämne måtte blifva
till samma Utskott remitterade.
Matts Pehrsson från Stockholms Län: Remissen måste
väl ändras till likhet med de andra Ståndens beslut; emeller-
15
226 Den 12 November.
tid anhåller jag, att frågan måtte till nästa plenum hvila på
bordet!
Talmannen anförde: Jag önskar få till Protokollet anmärkt,
att vid förra Riksdagen motioner i detta ämne från Bonde¬
ståndet remitterades till Stats-Utskottet, och att detta var or¬
saken, hvarför jag vid förra remissen ansåg att äfven nu så
borde tillgå.
öfverläggningen var slutad, och de ifrågavarande hand-
lingarne bordlädes, enligt derom gjord begäran.
§ 22.
Föredrogos följande, nu ingifna motioner:
l:o af Anders Pehrsson från Östergöthlands Län, så ly¬
dande :
»Vördsam Motion.
Vid sednaste Riksmöte hafva Statsmakterna — med fästadt
hufvudsakligt afseende derå, att den nationens moraliska och
fysiska kraft undergräfvande dryckenskapslasten, skulle stäf-
jns — uti bränvinstillverknings-lagstiftningen vidtagit en, så¬
som man hoppades, helsosam och genomgripande förändring.
Jemväl afsåg man härmed, att, genom en högre beskattning
å tillverkningen, bereda en Statsinkomst, hvarmed flera så vig¬
tiga industriella företag, såsom kommunikatioDS-anstalterna m.
fl., skulle kunna befrämjas.
Bränvinstillverkningen synes således hafva fått en rigt-
ning, att densamma, som dittintills vid hvarje återkommande
Riksmöte varit underkastad de största fluktuationer, mera grun¬
dade på hugskott, än klok beräkning af de oåtskiljaktiga in¬
tressena, Statens och den enskildes, — skulle kunna motse
en, om jag så må säga, framtid.
Till följd häraf hafva icke obetydliga kapitaler blifvit ned¬
lagda på denna näringsgren, om hvilkens fördel för landt-
mannen åsigterna visserligen äro delade, men som likväl, ef¬
ter mitt förmenande, och såvidt densamma bedömes utan in¬
tryck af halsstarriga förutsättningar, är och förblir ea nödvän¬
dighet för landtmannen.
Den synes mig alltså tarfva allt skydd från utländskt in¬
trång, och detta så mycket hellre, som i motsatt fall den af-
sedda nationens lyftning tillintetgöres, och den påräknade till—
verkningsskatten försvinner, och Staten får sig endast till
godo den tull, hvarmed den inkommande utländska spritdrycken
är belagd.
Enär nu tull-lagstiftningen, genom ett förlåtligt förbiseende,
icke kommit att lagga sådana hinder i vägen för denna im¬
port, hvilka bordt stå tillsammans med den inhemska bränvins-
Den 12 November. 227
tillverkningen, och det visat sig hvilka orimliga qvantiteter
utländska spritdrycker af det lägsta slaget genever under detta
år blifvit införda, och hvilka nu jemte den öfriga, utöfver
landets behof vidtagna, importen så störande inverka på vår
handels-balans samt bidraga i sin mån att framkalla den
nu rådande, med stora faror hotande, penningekrisen: så til¬
låter jag mig vördsamt föreslå, att Rikets nu församlade Stän¬
der för sin del besluta:
vatt cider, genever och andra härmed jemnför-
»liga spritdrycker icke få införas till Riket och der
»förtullas annorlunda än på krus, i likhet med
»andra likörer, att då draga enahanda tull-sats
»med dem, samt att Rikets Ständer, med under-
»dånig anmälan om detta sitt beslut, anhålla om
»Kongl. Maj:ts Nådiga stadfästelse härå, att träda
»i verkställighet genast, eller ock sist med början
»af nästkommande, 1857, års seglationstid.»
Anhållande jag, att denna min motion delgifves de resp.
Med-Stånden och blifver remitterad till Bevillnings-Utskottet
samt att detta må föreläggas att densamma skyndsamligen af¬
göra, oberoende af det förslag till ny Tull-taxa, hvilket Ut¬
skottet måhända kommer att afgifva.»
Stockholm den 3 November 1856.
And. Pehrsson,
från Östergöthlands Län.
Härmed förenade sig C. G. Cederskog.
Uti denna motion instämde: .David Andersson fr. Hal¬
lands, Pehr Erik Andersson fr. Westmanlands, Ephraim
Larsson fr. Elfsborgs, Liss Lars Olsson fr. Kopparbergs,
Anders Jonsson fr. Wermlands och Nils Svensson fr.
Blekinge Län jemte flere af Ståndets ledamöter.
2:o af Sven Haraldsson från Blekinge Län:
»Vördsamt Memorial.
Erfarenheten har visat, att under de två sista åren högst
betydliga qvantiteter utländskt bränvin blifvit införda, dels ge¬
nom lurendrejeri och tullförsnillning, dels på den så kallade
lofliga väg, som hållits den utländske tillverkaren öppen ge¬
nom tillåtelsen, att under rubrik af genever, cognac, rom,
o. s. v. emot tull införa färgade bränvinssorter, till hvilkas fa¬
brikation af utländningen till och med påstås, att våra eg¬
na spanmålslag, isynnerhet råg, begagnats. På detta sätt
skola de fördelar, som landtmannen och den inhemska brän-
vinstillverkaren kunde hemta af att få förse eget land med
hvad för folket behöfves, samt alla de fördelar gå förlorade,
som man hoppats vinna genom en minskning i bränvins-pro-
228
Den i 2 November.
duktionen oeh prisets förhöjning derå. Bränvin skulle i myc¬
kenhet införas, superiet underlättas, oeh oordningar saint se¬
deslöshet tilltaga,
Att söka så skyndsamt som möjligt afhjelpa detta miss¬
förhållande, innan det hinner ådraga samhället ännu mera
ondt, synes vara lagstiftarens pligt. Jag föreslår alltså, att
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t hemställa:
l:o att förbudet mot införsel af utländska brän-
vinssorter måtte utsträckas till äfven de sämre sor¬
ter af genever, cognac, rom och arrack, hvilka
icke inkomma till Riket i flaskor och buteljer af
glas, eller i så kallade krus af bränd lera, så att
endast dessa må mot tull få inkomma, samt
2:o att äfven de bättre slagen deraf anses af
Rikets Ständer böra erlägga högre tull, hvilken nu
genast borde af Utskottet föreslås.
Som dessa åtgärder erfordra skyndsamhet, om derigenom
skall förebyggas sådana missbruk, som i detta hänseende un¬
der sistlidna och detta år egt rum, men förslag till ny tull¬
taxa erfordrar längre tid att utarbeta, får jag derjemte föreslå:
att Högh Bevillnings-Utskottet måtte anmodas
särskildt och så fort ske kan inkomma till Rikets
Ständer med förslag om underdånig skrifvelse i
ämnet; samt
anhåller att detta mitt Memorial måtte till Utskottet remitteras
och samtlige Med-Stånden kommuniceras!»
Stockholm den 12 November 1856.
Sven Haraldsson,
från Blekinge Län.
Häruti förenade sig Jöns Pehrsson och Håkan Pettersson
från Blekinge, Pehr Nilsson i Ahlestad från Malmöhus Län,
samt David Andersson från Hallands Län, m. fl.
Efter uppläsning af dessa motioner beslöt Ståndet, att
desamma skulle Med-Stånden delgifvas, samt remitteras till
Bevillnings-Utskottet, som skulle anmodas att, sednast inom
en månad härefter, med Betänkande öfver desamma till Ri¬
kets Ständer inkomma.
§ 23.
De i § 8 af dagens protokoll omnämnda Kongl. Maj:ts
Nådiga Propositioner och Skrifvelser blefvo nu bordlagda.
§ 24.
Inlemnades nedanstående motioner:
l:o af Bengt Nilsson från Kronobergs Län:
Den 42 November. 229
»Vördsamt Memorial.
Ingen lärer kunna bestrida, att det dagtraktamente, som
för närvarande är bestämdt för s. k. gode män, vid laga skif¬
tesförrättningar, är alldeles otillräckligt, helst det med nu gäl¬
lande priser på födoämnen är rent af omöjligt att erhålla en
anständig dagkost för 1 R:dr Banko. Den gifna följden af
denna ringa ersättning är också den, att hvar och en anser
godemans-uppdraget för ett verkligt onus, som man endast
högst ogerna åtager sig och, så fort ske kan, söker blifva
befriad ifrån. Då nu vidare dessa, för det allmänna vigtiga,
befattningar, om de skola vara gagnande och motsvara det
åsyftade ändamålet, erfordra, att desammas innehafvare be¬
sitta vana och praktisk öfning vid de göromål, som utgöra
föremål för deras handläggning, så torde det vara fullt skäl
att så mycket höja dagtraktamentet för gode man, att han
ej gör förlust på detta förtroende-uppdrag, och kan finna sig
vid att dermed en längre tid fortfara. Endast dymedelst
skall det framdeles blifva möjligt erhålla praktiskt duglige och
insigtsfull gode män.
På grund häraf får jag äran föreslå, att det för gode
män nu stadgade dagtraktamente må varda förhöjdt ifrån 1
R:dr till 1 R:dr 32 sk. Banko, hvilken summa, enligt min
åsigt, är den minsta, hvartill detsamma rimligtvis kan be¬
stämmas.
Jag anhåller i ödmjukhet om vederbörlig remiss af denna
min motion!»
Stockholm den 8 November 1856.
Bengt Nilsson,
från Kronobergs Län.
2:o af Ephraim Larsson från Elfsborgs Län:
»Vördsamt Memorial.
Ehuru Rikets Ständer, såsom man med synnerlig till¬
fredsställelse sett, tid efter annan beviljat anslag till odlings-
företag, myrors, mossars och sjöars utdikning och aftappning,
landtbruks-institut, utflyttningsbidrag efter verkställda laga
skiften, afsättande af en fond i Rikets Ständers Bank i och
för odlingar m. m., hvilket allt burit välsignelserika frukter,
har likväl, mig veterligen, något understöd från Statens sida
icke blifvit lemnadt till kyrko- och skolhus-byggnader i Riket.
På uppmaning af mina kommittenter får jag derför fästa
Rikets Höglofl. Ständers uppmärksamhet å behofvet af en
fond utaf allmänna medel, hvarifrån lån, lika med fastighetslån,
för dylika byggnadsföretag, kunde vara att tillgå för dem, som
deraf äro i behof, helst virke och materialier vid byggnads¬
företag numera äro flerdubbelt fördyrade emot fordom, och
230 Den 12 November.
en stambok, om den också af en församling erhålles, ofta
uppgår till ett så ringa belopp, att till exempel från ett helt stift
endast blifvit insamlade 29 R:dr, samt församlingarna till följd
häraf mäste skuldsätta sig.
Jag hemställer alltså, att en fond af ett eller tvåhundra¬
tusen Riksdaler Riksmynt måtte utaf allmänna medel afsättas,
utur hvilken kunde erhållas amorteringslån till kyrko- och
skolhus-byggnader, och anhåller att denna motion måtte varda
till vederbörligt Utskott remitterad!»
Stockholm den 4 November 1856.
Ephraim Larsson,
frän Elfsborgs Län.
3:o af samme ledamot:
»Vördsamt Memorial.
Den Rusthållarne i Riket ålagda skyldighet, att på sin
bekostnad förse sitt manskap mod gevär och öfriga vapen,
kunde visserligen hafva skäl för sig vid den tid, då rusttjen-
sten först uppkom, och den, som ville åtaga sig att ställa ru¬
stad karl och häst till Kronans tjenst, derföre tillförsäkrades
några friheter för sitt hemman, men synes nu vara mot all
billighet och rättvisa stridande, sedan ansenliga gevärsfabriker
blifvit anlagda på Statens bekostnad, samt anslag af allmänna
medel, till inköp af nya gevär, vid hvarje Riksdag blifvit
gjorda; och jag yrkar derför, att Rusthållare vid regementen,
ehvad desse äro afsutne eller icke, måtte på Statens bekost¬
nad erhålla den föreskrifna utrustningen, i likhet med det
öfriga infanteriet, helst de rustande, i likhet med andre inne-
byggare, erlägga sina utskylder till Staten.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 4 November 1856.
Ephraim Larsson,
frän Elfsborgs Län.
4:o af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län:
»Vördsamt Memorial.
Uti underdånig skrifvelse af den 4 Augusti 1854 anhöll
Rikets då församlade Ständer hos Kongl. Majit om förtydli¬
gande af 26 Kap. 2 § Byggninga-Balken, i fråga om Kyrko-
herdarnes och församlingarnes skyldighet att underhålla de
hus å kyrkoherde-boställena, som af församlingarna byggas,
emedan ordalagen i denna § hafva gifvit anledning till en tolk¬
ning, hvarigenom socknemännen blifvit ålagde fullgöra äfven
mindre betydliga förbättringar å kyrkoherde-boställena, ehuru
lagstiftarens mening påtagligen varit, att, sedan församlingarna
till Kyrkoherdarne öfverantvardat husen i laga stånd, desse
sistnämnde sedermera skulle desamma underhålla, intill dess
Den 12 November.
231
de tarfva ombyggnad. Det heter nemligen: att, sedan Kyrko¬
herde emottagit husen i laga stånd, »dä skall han desamma
underhålla, intill dess de af ålder och bruk, och ej af Pre-
stens vanryckt, förfalla; då, heter det vidare, skall sockne¬
män dem bygga och bättra på egen bekostnad. Detta lilla
ordet »bättra» är det, som gifvit Kyrkoherdarne anledning
att skjuta ifrån sig all underhålls-skyldighet, ehuru det onek¬
ligen står i strid med hvad förut är sagdt. Med ordet under¬
hålla kan väl icke menas annat, än att hålla husen vid makt,
hvilket måste ske medelst reparationer, i rättan tid verkställda,
ty der, hvarest sådant försummas, måste snart ett hus för¬
falla af bristande underhåll. Orden bygga och bättra der¬
emot måste här, så vida det skall blifva någon mening i det
föregående, anses liktydiga, hvilket de också gerna kunna
vara, ty den högsta möjliga förbättring, som kan göras vid
ett hus, är väl den att ombygga det.
Kongl. Maj:ts Nådiga svar på Rikets Ständers underdå¬
niga skrifvelse antyder, att orsaken, hvarföre Kongl. Maj:t icke
kunnat densamma sanktionera, är den, att deruti »åsyftats ett
omständligt uppräknande af alla de särskilda fall, hvilka, vid
tillämpningen af de i 2G Kap. 2 § antydda grunder, för un¬
derhållandet af de s. k. laga husen, äro innefattade. Kongl.
Maj:t anser nemligen, att detta förslag, i stället att afhjelpa
de brister, det gällande stadgandet må hafva, och deråt be¬
reda större tydlighet, utan tvifvel skulle gifva anledning till
vida större stridigheter, än nu, då, om än sådana stundom ej
uteblifva, dock, i allmänhet, billighet och ömsesidiga medgif-
vanden ligga till grund för hvad som beslutes och verkstäl¬
les.» Hvarjemte Kongl. Maj:t, i betraktande häraf, och då
derjemte förekommit, att förslaget, ehuru det afser en förkla¬
ring af hvad nu är stadgadt, i flera delar måste, på sätt an¬
märkt blifvit, innefatta en verklig förändring af den gällande
lagen, och följaktligen ej kan, såsom förklaring af lag, med
verkan, äfven på förhållanden, som uppstått före utfärdandet,
antagas; hvarföre Kongl. Maj:t funnit sig föranlåten vägra
sanktion å ifrågavarande förslag.
Orsakerna, hvarföre Kongl. Maj:t funnit Sig föranlåten
att vägra sanktion å ifrågavarande Rikets Ständers underdå¬
niga skrifvelse, äro således treggehanda:
l:o Att Kongl. Maj:t anser, att en specifik förteckning å hvad
en Kyrkoherde skall underhålla kunde gifva anledning
till större stridigheter än nu;
2:o Att Rikets Ständers förslag afser en förklaring af hvad
nu ar stadgadt, men Kongl. Maj-.t deremot anser det¬
232 Den 4 Q November.
samma såsom en verklig förändring af den gällande la¬
gen, och
3:o Att Kongl. Maj:t, i följd häraf, icke kunnat densamma
göra tillämplig på förhållanden, som uppstått före utfär¬
dandet af en sådan lagförändring.
Med anledning af detta förhållande, och då det icke an¬
står en Representant att göra anmärkningar öfver hvad Kgl.
Maj:t behagat besluta, får jag nu i motionsväg föreslå, att
Rikets Ilögloflige Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdå¬
nighet anhålla, antingen om en förklaring af 26 Kap. 2 §
Byggninga-Balkcn, eller ock att endast det ordet »bättra»,
hvilket, enligt hvad förut är sagdt, jag anser liktydigt, på det
ställe det här står, med ordet »bygga», måtte ur 2 § utgå,
hvarefter jag tror att författningen är nog tydlig, utan för¬
klaring.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott an-
hålles\»
Stockholm den 7 November 1856.
Cr. Bjerkander,
från Skaraborgs Län.
5:o af Anders Jonsson från Wermlands Län:
»Vördsamt Memorial.
Med anledning af de sednaste årens tilldragelser och
rättegångar, angående bördsrätt till jord å landet, vill jag nu
i korthet föreslå någon ändring deruti, icke för att söka.borttaga
bördsrätten, men på det att densamma må blifva i likhet med
hvad uti brödrariket Norrige är antaget, der den arfvinge
eller bördesman, som icke inom 5 års tid efter afhänd arfve¬
jord gör sin bördestalan genom stämning gällande, köparen
är från densamma fri. Emedan, enligt nu gällande bördesrätt,
ingen kan förneka, att många barn och arfvingar fått lida
genom föräldrars försummelse eller, ofta nog, okunnighet,
utan att de sjelfve dertill varit vållande, enär de genom arf
fått sin från fadren efterlemnade egendoms-lott utan att veta
att den icke blifvit infastad, och på många sådana ställen vi¬
sats, att egaren sökt och erhållit ett eller tvenne uppbud i
laga tid, men dels af bristande hemul från säljarens sida, dels
af okunnighet, som i förra tider varit mera rådande, låtit lag¬
farten dervid afstadna, som nu efter deras död kommer i da¬
gen, då arfvingarne måste mot en bördeskilling, som nu kan¬
hända icke svarar mot jolel af egendomens värde — och är den
köpt gammal, blir det icke på långt när så mycket — lemna
den lott, de ansett sig skola få ärfva. Detta kan väl å ena
sidan försvaras med rätt, emedan säljaren icke fått mera, men
köpet gjordes i en tid, då egendomspriserna icke stodo högre,
Den 12 November.
233
och då säljaren för denna summa kunde få sig jemngod jord
i stället; men sådant är nu icke förhållandet. Häremot kan
visst anföras, att den, som icke i rättan tid söker laga stånd
på den egendom, han inköpt, får skylla sig sjelf; men det
bör äfven, å den andra sidan, likaledes anföras, att den bör¬
desman, som icke inom viss tid gör sitt bördesanspråk gäl¬
lande, äfven bör hafva sin bördestalan försutit; ty utan att,
som mig synes, billighet och rättvisa å båda sidor beredas,
kunna ej undvikas de nu ofta förekommande fall uti afdömde
bördesmål, der bördesman blifver ålagd betala de förbättrin¬
gar, som den afträdande gjort på egendomen, utan äfven bör-
desmannen tillerkännes rätt att få ersättning för det, sorn
egendomen kunnat blifva försämrad, hvilket sällan uppgöres i
godo, utan ny rättegång ånyo derpå följer. Ju längre den
afträdande, eller hans föräldrar, innehaft egendomen, ju svå¬
rare och långsammare att slita tvisten.
På grund af det nu anförda vågar jag föreslå, att rätt
till börd å jord på landet icke bör sträcka sig längre till¬
baka, än fulla fem års tid från den dag köpet afslutades
och köpebrefvet utfärdades, och att nu gällande lag om börd
sålunda blifver ändrad.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhålles!»
Stockholm den 9 November 1856.
Anders Jonsson,
från Wermlands Län.
6:o af Nils Svensson från Christianstads Län:
»Yördsamt Mernorial.
Länge har folket med förtrytsamhet och obehag erfarit,
att Privatbankernes sedlar, som, i synnerhet uti den från liuf-
vudstaden så aflägse landsort, hvilken jag representerar, till
mera än två tredjedelar utträngt Riksbankens mynt ur den
allmänna rörelsen, likväl icke emottagas hvarken i Riksens
Ständers Bank, vid de insättningar och liqvider, som der må¬
ste göras, eller vid uppbörden af kronoutskylder och andra
inbetalningar till Statens allmänna verk och inrättningar. Detta
förhållande har föranledt folket tro, det lagstiftande makten
tillåtit Privatbankerne utgifva ett mynt, så uselt, att det icke
skulle kunna emottagas som liqvid i allmänna inrättningar, utan
äfventyr af förlust, och denna farhåga, ehuru ogrundad, föran¬
leder likväl till obehagliga förvecklingar vid liqvider enskilde
personer emellan. Ej nog härmed, ty då Bankens mynt ej inom
orten förefinnes, men likväl så väl större som mindre inbe¬
talningar måste göras af kronoutskylder med mera, då torde
hvar och en finna hvad olägenhet det, i synnerhet för allmo¬
234
Den 12 November.
gen, medför, då ej hvad sorts gångbart mynt som helst, vid
sådana tillfällen, emottages.
Men samma makt, som tillåtit Privatbankerne utgifva sed¬
lar, måste äfven ega rätt ålägga desamma inlösa dem med
Riksmynt på flere ställen, än endast der de utgifvas, och en
sådan föreskrift skulle utan tvifvel vara förenlig med dessa
inrättningars egna fördelar, om den än förorsakade ökade ut¬
gifter för desamma, till hvilkas betäckande de dock ega rikliga
tillgångar i deras betydliga räntevinst. Då dessa vinster sam¬
las på folkets bekostnad, och endast aktie-egarne, som utgö¬
ras af några rike kapitalister, draga fördel deraf, vore det
visst önskligast om Privatbankerne indragits; men som de nu
ändteligen skola finnas, är det åtminstone billigt, att folket
slipper obehag och kostnader med utvexling af deras sedlar,
och med anledning häraf vågar jag således föreslå:
att hvarje Privatbank, eller annan enskild inrätt¬
ning, som utgifvcr tryckta eller graverade sedlar
och anvisningar, må åläggas att, på egen bekost¬
nad och ansvarsskyldighet, i hvarje Läns residens¬
stad hålla ett ombud, som genast vid uppvisandet
skall inlösa dessa sedlar med Riksens Ständers
mynt, och, såsom en följd deraf, sådana sedlar
skola emottagas, så väl vid insättningar i Riksens
Ständers Bank och Landtränterierne, som vid li-
qviderande af kronoutskylder och alla andra från
folket utgående allmänna onera, samt Herrar Kom¬
missarier i Riksens Ständers Bank, äfvensom Ränt-
mästarne i Länen, åläggas att, emot en viss pro¬
cent, som af Privatbankerne godtgöres, ombesörja
utvexlingen hos ombuden af de sålunda influtna
Privatbanks-medlen.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 11 November 1856.
Nils Svensson,
från Skåne,
7:o af Nils Hansson från Christianstads Län:
.»Ödmjukt Memorial.
Redan vid tvenne föregående Riksdagar hafva inom detta
Stånd motioner varit väckta om ändring af hvad i Kongl,
kungörelsen den 13 Februari 1849 stadgas i afseende å det
vapen, hvarvid Beväringsmanskapet bör inöfvas; och ehuru
de framställningar, som sålunda blifvit gjorda, icke ledt till
önskadt resultat, bör jag dock både af min öfvertygelse, och
för att efterkomma mina kommittenters enhälliga önskan, icke
Den iS November.
235
underlåta att nu ånyo fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
på följande förhållande.
Genom nyssnämnde Kongl, kungörelse stadgas nemligen,
bland annat, dels att beväringsynglingar inom do socknar,
som angränsa till hafvet, skola inöfvas till sjöexercis, och dels
att det skall bero af vederbörande mönsterherre att bestämma
hvilka af beväringsynglingarne, som skola tilldelas kavalleriet,
artilleriet eller sappör-depoterna i de orter, der sådana trupper
finnas.
Då likväl den omständigheten, att större eller mindre de¬
len af en socken gränsar intill hafvet, ingalunda innefattar
något bevis för, att dervarande beväringsynglingar, mer än
andra, hafva håg och fallenhet för sjötjensten, hvilken af mån¬
gen kan anses såsom ett nöje, men för andra åter är ytterst
motbjudande, helst mången finues, hvars kroppskonstitution
aldrig låter vänja sig vid vistandet på vattnet, samt det ej
heller är rätt att låta på en mönsterherres godtfinnande bero
att bestämma, hvilka beväringsynglingar, som skola indelas
till kavalleri-, artilleri- eller sappör-korpserne, så vågar jag
ödmjukast föreslå den ändring i ofvanberörde Kongl, kungö¬
relse, att det framgent måtte bero af ynglingarne sjelfve att
välja vid hvilket vapen de önska inöfvas, samt sålunda ingen
tvingas till sjötjenst, som ej dertill har håg och fallenhet, och
att, om ej erforderligt antal ynglingar anmäla sig till inöfning
vid kavalleri-, artilleri- eller sappör-korpserne, lottning bland
alla de till beväringstjenst approberade ynglingar måtte verk¬
ställas om hvilka, som böra på nämnde korpser fördelas.
I de orter, der fiskeri och sjöfart bedrifvas, och ynglingens
håg och sysselsättning sålunda redan från barndomen är rig-
tad åt sjömansyrket, skall säkert fullt tillräckligt bevärings¬
manskap erhållas till flottan, utan att man till sjötjenst tvingar
personer, som hafva naturlig och kanske ofta medfödd afsky
för hafvet, och, om de tvingas till sjötjenst, aldrig der kunna
blifva till ringaste gagn.
Som jag förmodar, att denna motion kommer att be¬
handlas i sammanhang med den af Kongl. Maj:t afgifna Nå¬
diga Proposition om framflyttning af tiden för beväringsskyl-
dighetens inträdande från 20 till 21 år, så har jag trott mig
böra vid detta tillfälle äfven fästa uppmärksamheten vid de
olägenheter för jordbruket, som derigenom skulle uppkomma,
då det är påtagligt, att ingen, som ännu är konskriptionsskyl¬
dig, och såmedelst, när som helst, kan äfventyra att,bli kom¬
menderad till krigstjenst, hvarken vågar ingå äktenskap eller
åtaga sig eget landtbruk, eller annat yrke.
Då jag derföre anser mig böra motsätta mig nyssnämnde
236
Den 12 November.
förslag, tror jag dock, att det dermed hufvudsakligast afsedda
ändamålet i allt fall skulle kunna vinnas, om den ändring i
nuvarande beväringsstadga infördes, att Kgl. Maj:t berättiga¬
des att vid förefallande behof för Rikets försvar uppbåda 2:dra
och 3:dje klasserna före den l:sta, hvilken, enligt nu gällande
föreskrifter, först bör kallas under vapen, innan de äldre klas¬
serna kunna till tjenstgöring uppbådas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 12 November 1856.
N. Hansson.
8:o af Johan Johansson från Östergöthlands Län:
»Vördsamt Memorial!
Föreskrifterna uti 1734 års lag, angående förmyndare¬
vården, lämpliga och tillräckliga på en tid, då rättsförhållan-
derne voro mindre invecklade, äro, ehuru sedermera närmare
bestämde och tillökade genom Kongl. Förordningen den 19
Maj 1845-, likväl icke för ändamålet tillfyllestgörande hvarken
å ena eller andra sidan, enär de grundsatser, som vid en del
domstolar göra sig gällande, icke lemna någon säker ledning
för den, som vill och är i stånd att redligt uppfylla sitt för¬
myndarekall, och såmedelst göra det nära nog omöjligt att,
utan egna uppoffringar, klanderfritt fullgöra sina åligganden.
En omständighet, som förtjenar uppmärksamhet, är sak¬
nad bestämmelse om den ränta, som å förmyndaremedel bör
beräknas. Efter en Kongl. Maj:ts dom af den 10 Maj 1801,
jemte sedermera gifna Kongl. Maj:ts domar uti mål af ena¬
handa beskaffenhet, lärer den praxis vid domstolarne i en del
orter gjort sig gällande, att räntan bör beräknas till sex pro¬
cent och vid hvarje års slut läggas till kapitalet, till ytterli¬
gare räntering. Häruti förefinnes dock efter min åsigt tvänne
origtigheter: den ena består deruti att beräkna räntan till
sex procent, sedan räntefoten numera nedgått så, att sällan å
fordringar med fullgod säkerhet erhålles mera än fem procent.
Det skulle således vara hårdt för en förmyndare, att redovisa
större afkastning å omyndiges medel, än desse i sjelfva verket
lemnat. Genom lag borde alltså stadgas, att ränta å omyn¬
diges medel borde till högst fem procent beräknas samt hvart
tredje år tilläggas kapitalet till ytterligare räntering, helst den
andra olägenheten, att genast vid årets slut lägga räntan till
kapitalet, är kanske ännu större; ty om det skulle antagas,
att räntan och afkastningen ordentligt på dagen inflöte, hvil¬
ket sällan är fallet, är det dock oftast för en förmyndare omöj¬
ligt att få dem genast utlånade — ett förhållande, som i afse¬
ende på mindre summor möter svårighet, då man nödgas för
medlen söka erforderlig säkerhet.
Den 12 November.
237
Vidare förekommer, att enär Kongl Förordningen den 19
Maj 1845 icke bestämt påbjuder, att gode män ovilkorligen
böra inom hvarje ort tillsättas, följden häraf blifvit, att desse
gode män på de flesta ställen icke blifvit utsedde; sådana äro
dock på det högsta af behofvet påkallade, särdeles på lands¬
bygden, der, utom det att desse, såsom i allmänhet närmare
bekante med kommunens innevånare och deras ställning, kun¬
de med större sakkännedom granska och pröfva aflemnade
räkningar, tillfälle härmedelst jemväl är öppet för de mindre
erfarne, att vid förekommande tvetydiga fall erhålla råd och
handledning. Ehuru många kommunala inrättningar förut fin¬
nas, torde likväl de ifrågavarande kunna anses vara de mest
behöflige, med afseende såväl å den kontroll, som derigenom
skulle komma att hållas å förmyndarne, som ock, sedan den¬
na inrättning vunnit förtroende, genom den minskning i tvister
om förmyndare-redovisning, som härigenom skulle blifva en
oneklig följd, förmånen blefve betydlig, dels för domstolarne, der
sådana tvister icke äro välkomna, och dels för förmyndarne,
hvilka mindre behöfde att frukta rättegångar, numera ofta nog
af en tillträdare emot afträdaren anställda, endast af farhåga
att eljest sjelfve blifva utsatte för en möjligen blifvande efter¬
trädares eller myndig blifven persons klander. Dylika gode
mäns utseende borde alltså, då förmyndare-kamrar icke lämp¬
ligen ännu på länge å landet kunna inrättas, ovilkorligen på¬
bjudas.
Jag får med anledning häraf vördsamt föreslå:
l:o att räntan å omyndiges medel må bestämmas till högst
fem och minst fyra procent och beräknas från den dag,
medlen influtit eller bordt inflyta, samt räntan läggas till
kapitalet hvart tredje år till ytterligare räntering;
2:o stad, socken eller härad bör åligga att utse gode män,
för att hafva tillsyn öfver omyndiges egendom, granska
arfsutdelningar, samt öfverse de räkningar, som förmyn¬
daren minst hvart tredje år bör afgifva, och om förmyn¬
daren den omyndiges egendom ej rätteligen förvaltar,
eller finnes vara på obestånd, eller genom döden afgått,
eller ock från orten afflyttat, dessa förhållanden hos Rätten
anmäla, som pröfvar om annan förmyndare förordnas må;
3:o bör det tillkomma domstol, som utom sin domvärjo för¬
ordnar förmyndare, att derom lemna underrättelse till
den Rätt, hvarunder förmyndaren är boende, för att uti
dess Förmynderskaps-protokoll antecknas; äfvensom ve¬
derbörande domare, att ofördröjligen lemna de utsedde
gode männen förteckning öfver de inom hvars och ens om-
238 Den 12 November.
råde tillförordnade förmyndare, på det omyndiges rätt
och säkerhet destomera kan blifva betryggad.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles !v
Stockholm den 11 November 1856.
Joli. Johansson,
från Östergöthlands Län.
Härmed förenade sig Magnus Månsson från Östergöth¬
lands Län.
9:o af J. P. Wallmark från Westerbottens Län:
»Vördsamt Memorial.
Den genom Kongl. Stadgan den 10 Februari 1824 för¬
ordnade afvittring inom Wester-Norrlands, Westerbottens och
Norrbottens Län, hvars ändamål är att skilja Kronans marker
från enskildes egor; att af de förra tillägga svaga hemman
fyllnad i deras behof; att urskilja hvad hemman utöfver deras
mantal och räntor i egor innehafva; att af Kronans öfverlopps-
mark indela och utstaka nybyggen; att genom dessa anstalter
bereda för hemmansåboerne full säkerhet om deras egorymd
och för idoge arbetare tillfälle till nya hemmans anläggning
på Kronans allmänningar och öfverloppsmarker, — skulle åstad¬
komma mycket godt, då densamma en gång kunde blifva
verkställd; men alldenstund den, inom Westerbottens Län åtmin¬
stone, bedrifves ganska långsamt, och mycket litet dervid hit¬
tills lärer vara uträttadt, får jag, på uppdrag af mina kommit-
tenter och då afvittringens långsamma gång åstadkommer
osäkerhet för hemmansegare och innehafvare samt derigenom
lägger ett väsendtligt hinder i vägen för landets uppodling,
vördsamt hemställa, att Rikets Ständer måtte anslå en större
summa för afvittringens skyndsammare bedrifvande; att flere
afvittrings-landtmätare må anställas, och att mätning och
skattläggning måtte gå i jemnbredd samt påskyndas så, att
hvar och en så mycket förr kunde få sina gränsor bestämda
samt säkerhet å sin beskärda jordlott, och jordbruket derige¬
nom tillvexa och förkofras.
Jag anhåller att denna min motion måtte varda till ve¬
derbörligt Utskott remitterad!»
Stockholm den 12 November 1856.
J. P. Wallmark,
från Westerbottens Län.
10:o af Måns Pehrsson från Malmöhus Läu:
»Vördsamt Memorial.
Uti Ottarps socken i Luggude härad i Malmöhus Län,
inom mitt valdistrikt, är för längre tider tillbaka kronotionden,
som en behaglig tids förläning lemnad åt pastorerne, emedan
deras inkomster då för tiden ansågos alldeles otillräckliga till
Den PH November. 239
deras anständiga bergning. Genom ett Kongl. Reskript, date-
radt Köpenhamn den 9:de Maj år Ett Tusende Femhundra Fem¬
tiofem, och underteeknadt Christian (se i öfrigt Bruzelius om
Skånska presterskapets löneinkomster, sid. 38), eger det miss¬
bruk numera rum, att kyrkoherden ännu är i besittning af
nämnde behagelig tids förläning, ehuru vilkoret, hvarföre den
blifvit lemnad, redan för längesedan upphört, i det att deras
inkomster nu äro mer än tiodubbelt förstorade. Så t. ex. kan
pastor i Ottarps församling med 35|f hela hemman, utom
41 frälsesäteri, af hvilka gifvas öfverhufvud 18 tunnor och 24
kappar af hvarje hel gård, påräkna minst 600 tunnor utom
kronotionden, då pastor, vid den tid förläningen skedde, ansågs
endast hafva 20 tunnor uti inkomst.
Detta missbruk förstoras af ännu ett, i hög grad trye-
kande för tiondegifvarne, i det pastor anser sig berättigad att
taga kronotionden in natura på samma sätt som presttionden,
då han antingen genom räkning på åkren tager hvar fem¬
tonde kärfve krono- å presttionde inberäknad, eller också
med dem, som viija ingå ackord, sex kappar af hvarje upp¬
skattad! tunnland, dels blott råg och korn, dels tredjedelen af
hvarje slag af de trenne vanliga sädessorterna, råg, korn och
hafre, hvilket, oberäknadt andra prestinkomster, med 112 tun¬
neland i allmänhet på hvarje helt hemman, utgör den ofvan¬
stående summan af 18 tunnor 24 kapp. på helgården.
Jag vågar derföre föreslå nämnde missbruks uppliäfvande
på så sätt, att antingen den på behagelig tid till pastor i
Ottarps socken förlänade kronotionden må indragas till Kronan
vid nu innehafvande pastors afgång, eller ock åtminstone,
ehvad pastor anses böra bibehålla denna förläning eller icke,
kronotionden i denna socken må, i likhet med densamma uti
andra socknar i häradet, få utgå efter förmedling, eller, som
man säger, uti rinnande säd; och då ofvannämnde missbruk
äfven torde ega rum uti en del socknar i andra härader af
Skåne, torde jag få hemställa till de bröder och landsmän,
hvilka känna förhållandet vara sådant, huruvida de ej skulle
vilja förena sig uti denna af mig väckta motion och medverka
till samma missbruks afskaffande.
Om remiss till vederbörligt Utskott af denna motion an-
hålles!»
Stockholm den 3 November 1856.
Måns Pehrsson,
från Malmöhus Län.
12:o J. P. Wallmark från Westerbottens Län:
»Vördsamt Memorial.
Då pastors- och komministers-boställen inom Westerbot-
240
Den 12 November.
tens Län, särdeles pastors-boställena, merändels äro till ego¬
vidd så rundeligen tilltagna, att de sällan hinna att af inne-
hafvaren skötas såsom sig borde; men det dels är af vigt
att jorden så mycket ske kan nppodlas och nyttiggöres, dels
ofta inträffar, att en afliden boställsinnehafvare efterlemna*
enka i yttersta fattigdom och utan att ega, såsom man säger,
tak öfver hufvudet, får jag, efter anmodan af mina kommit-
tenter, härigenom hemställa, att så stor del af dylika bostäl¬
lens jord måtte afsöndras, att den aflidne boställsinnehafvare^
efterleinnade enka, kunde derå få uppsätta en gård, afberga
foder för en eller tvenne kor samt för dem hafva fritt mulbete
å boställets mark, äfvensom ega rätt att, der tillgångar der¬
till finnas, af vindfällen, ris och stubbar å boställets skog
hemta något vedbrand; hvilka förmåner dock skulle få till¬
godonjutas endast af en enka efter afliden boställsinnehafvare
i sender.
Jag tror att fördel häraf skulle beredas ej allenast för
bostället genom jordens uppodling, utan äfven för en mängd
af enkor, hvilka, sedan deras män aflidit i Statens tjenst, of¬
tast befinna sig, såsom man säger, på bar backe och i ytter¬
sta armod på sin ålderdom. Och anhålles om remiss af denna
motion till vederbörligt Utskott\»
Stockholm den 10 November 1856.
J. P. Wallmark,
från Westerbottens Län.
13:o af Måns Pehrsson från Malmöhus Län:
»Vördsamt Memorial.
Att Rusthållarne äro ålagde att bekosta manskapets exer-
cisgevär och öfriga vapen, anser jag vara både mot billighet
och rättvisa stridande. Detta åliggande hade skäl för sig vid
den tid, då rusttjensten först uppkom, då den, som ville åtaga
sig ställa rustad karl och häst till kronans tjenst, derföre till¬
försäkrades några friheter för sitt hemman; men sedan an¬
senliga gevärs-faktorier blifvit på Statens bekostnad anlagda,
så hade det åliggande för rusthållarne att bekosta manska¬
pets vapen också bordt försvinna: enär man icke billigtvis
kan begära, att rusthållare ensamt skola utestängas från förde-
larne af gevärs-faktoriernas inrättande, till hvilka skostsamma
anläggning de i likhet med andre fått bidraga, då kostnaderna
af allmänna medel utgått. Jag föranlåtes fördenskull påyrka,
att rusthållare i Riket måtte, i likhet med rotehållare, be¬
frias från skyldigheten att bekosta manskapets exercis-gevär
och öfriga vapen; och att denna befrielse för rusthållarne bör
ega rum ehvad manskapet är afsutet eller icke.
Den 12 November. 241
Anhållande jag att denna min motion måtte till veder¬
börligt Utskott remitteras!»
Stockholm den 3 November 1856.
Måns Pehrsson,
från Malmöhus Län.
14:o af Erik Hansson från Gefleborgs Län:
»Vördsamt Memorial.
Enligt Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning af den 27 April
1846, angående Stångjerns-smidet och den gröfre jernföräd-
lingen samt Nådiga Kungörelse af samma dag angående Ham¬
mar-skatten, är det för egare af äldre Stångjerns-verk tillåtet
att öfvergå till oinskränkt tillverkningsrätt emot erläggande
af 4 Skepp, i årlig hammar-skatt, som motsvarar en tillverk¬
ning af 400 Skepp.
Det finnes likväl stångjerns-verk, vid hvilka tillverknin¬
gen icke kan uppdrifvas till detta belopp, men dock det pri¬
vilegierade smidet i betydlig mån ökas; vid ett verk, der till
exempel tillverkningsrätten enligt äldre privilegier utgör endast
50 Skepp, mot £ Skepp, i hammar-skatt, skulle kunna utsmi-
das 100 å 200 Skepp. Egaren kan likväl icke dertill öka
sitt smide, utan att anmäla sig till oinskränkt tillverkningsrätt
med ofvannämnde minimi-skatt, som för ett smide af 100 å
200 Skepp, blifver alltför betungande. Han måste alltså qvar¬
stå vid sin ursprungligen ringa tillverkningsrätt.
Detta synes mig vara ett band på näringen, skadligt för
dess idkare och af ingen nytta för Kongl. Maj:t och Kronan,
som derigenom gå miste om inkomster, som annars skulle
af det ökade smidet inflyta.
Och får jag alltså vördsamt föreslå att, om Kongl. Maj:ts
Nådiga Propositon om hammar-skattens upphörande icke vin¬
ner Kikets Ständers samtycke, stadgandet om minimi-af'giften
i hammarskatt måtte upphäfvas, och hammarskatten få
utgå i mån af tillverkning s-beloppet, hvilket för alla Stång¬
jerns-verk lemnades fritt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Erik Hansson,
från Gefleborgs Län.
15:0 af A. M. Andersson från Kalmar Län:
»Vördsamt Memorial.
Bestyret med förvaltningen af omyndiges egendom, hvil¬
ket ofta vållar stora förluster, särdeles då det tyvärr måste
åläggas' den icke skrifkunniga allmogen, är jemväl förenadt
med så mångahanda besvär, att de fullt, om ej något deröf¬
ver, böra ersättas. Allmänna Lagen medgifver val ersättning
i detta fall enligt stadgandet i 23 kapitlet 5 § Ärfda-Balken:
16
242 Den 12 November.
»att den förmynderskap väl och troligen förestått, skall njuta
den lön och vedergällning, som Rätten pröfvar skälig;» —
men som man icke kan sägas hafva väl och troligen före¬
stått ett förmynderskap förr än räkenskap derför blifvit lem-
nad, och någon anmärkning inom den af Lagen medgifna
klandertiden af ett år icke blifvit mot räkningen gjord, eller,
vid anstäldt klander, detta blifvit utan afseende lemnadt, skulle
enligt berörde Lagstadgande, en förmyndare rätteligen icke
heller förr vara berättigad att utfå sitt arfvode, och det dess¬
utom icke utan Rättens bestämmande, som ej lärer kunna ske
utan genom efterträdande förmyndares eller den myndigblif-
nes stämning till domstol. Kunde det åter antagas, att en
förmyndare uppfyllt lagens bud, att hafva sitt förmynderskap
väl förestått efter det han derföre vid hvarje års slut visat
redo, genom till Rätten inlemnad räkning, så skulle förmyn¬
dare för hvarje år behöfva söka Rätten för arfvodets bestäm¬
mande. Detta föranleder, utom tidsutdrägt för arfvodets utbe¬
kommande, och möjligen förlust vid bristande tillgång, män¬
ga och kostsamma omvägar, hvilka lätt kunna undvikas der¬
igenom att ett visst arfvode i lagen bestämmes.
I afseende på detta arfvodes belopp är praxis olika.
Vanligast beräknar en del förmyndare sig till godo en procent,
och en del, förmodligen med stöd af 40 § i Kongl. Förmyn¬
dare-Ordningen den 17 Mars 1669, hvar tjugonde penning af
den omyndiges årliga inkomst.
För vinnande af enhet härutinnan vågar jag anse arfvo¬
dets bestämmande nödigt, och att arfvodet tilltages fullt till¬
räckligt. Derföre tala flera omständigheter, såsom t. ex. att
förmyndares tillsyn öfver sin egen egendom minskas genom
vården om den omyndiges, att, oaktadt all möjlig försigtighet,
förluster ändock kunna uppstå; samt att ränteförluster be¬
stämdt drabba förmyndaren för den omyndiges arrenden och
mindre inkomster, hvilka under årets lopp efterhand inflyta
och löpa med ränta emot förmyndaren, ehuru de ej genast
kunnat mot fullgod säkerhet utlånas.
På dessa grunder får jag till Rikets Ständers afgörande
vördsamt föreslå:
Att sista momentet af 5 § i 23 Kapitlet Arfda-
Balken måtte utgå, och i dess ställe antagas: I
hvarje års-räkning öfver förvaltningen af omyndigs
egendom eger förmyndare rätt afskrifva en procent
af den omyndiges inkomst för året, såsom ersätt¬
ning för sitt besvär, samt dessutom kostnader för
resor, tidspillan och andra nödiga utgifter i och
förmynderskapet, enligt räkning.
Den 12 November.
243
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm d. 12 November 1856.
A. M. Andersson,
från Kalmar Län.
Härmed förenade sig A. Andersson från Kalmar Län.
16:o af Anders Pehrsson från Östergöthlands Län:
»Vördsamt Memorial.
Vid sistförflutna Riksmöte beslutade Rikets Ständer på
Lag- och Ekonomi-Utskottens tillstyrkande af i Bonde-Ståndet
väckt fråga, att till Kongl. Majit ingå med en underdånig
anhållan: »att Hans Majestät täcktes, i afseende på den i 26
Kapitlet 2 § Byggninga-Balken bestämda byggnads- och un¬
derh ålls-skyldighet i fråga om de hus, som enligt samma lag¬
rum socknemännen åligga att kyrkoherde färdige antvarda,
i Nåder utfärda den förklaring, att innehafvare af kyrkobolet
skall noga vårda och underhålla berörda hus genom skynd¬
samt och omsorgsfullt isfåndsättande, på egen kostnad, af
alla tid efter annan uppkommande mindre bristfälligheter å
tak, takrännor, skorstenar, knut- och brädfodring, dess an¬
strykning, eller å annan beklädnad, å murar, väggar, spislar
och kakelugnar, golf, dörrar, fönster, trappor och annat in¬
nanrede, hvilket allt ständigt bör i godt stånd hållas; men
att, om oaktadt af innehafvare vederbörligen fullgjord under-
hålls-skyldighet, byggnad genom ålder och bruk befinnes så
bristfällig, att den icke vidare kan för det afsedda ändamålet
användas, eller om genom vådeld, storm eller annan olycks¬
händelse, som innehafvaren icke kunnat afvärja, byggnaden
till sina väsendtligare delar blifvit så skadad, att ombyggnad
icke kan undvikas, eller om taket derå är så felaktigt, att
nytt måste påläggas, eller huset för sitt bestånd förses med
ny beklädnad, eller ock nya golf och ny takpanel deri inläg¬
gas, tillkommer socknemännen att sådant bekosta.»
Genom denna förklaring skulle cn mängd tvister emellan
församlingarna och presterskapet på landet för framtiden und¬
vikas, hvilka hittills uppstått i följd af den mindre fullständig¬
heten af det ofvanberörda lagstadgandet, och att en sådan
förklaring icke ifrån presterskapets sida synes böra möta motstånd,
torde man få antaga på den grund, att ingen enda ledamot
af Preste-Ståndet inom de begge Utskotten reserverade sig
mot dessas betänkande, hvari den underdåniga anhållan i all¬
deles enahanda ordalag föreslogs.
Detta oaktadt har inträffat, att Kongl. Majit den 18 Ja¬
nuari 1855 förklarat sig ej vilja lemna bifall till den begärda
lagförklaringen.
244
Den i2 November.
Skälen dertill äro mig icke bekanta: men det måtte ge¬
nom Konstitutions-Utskottet kunna blifva kändt hvilka betänk¬
ligheter kunnat föranleda Kongl. Maj:t till ett så oförväntadt
afslag af Rikets Ständers begäran. Då emellertid saken är
af ganska erkänd vigt för såväl församlingarna som prester-
skapet, och förslaget till förklaringens lydelse synes klart och
tydligt affattad, samt åtminstone inga väsendtligare ändringar
deri torde behöfvas, vågar jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer, med den förändrade redak¬
tion, som möjligen kan finnas nödig, måtte förnya
deras underdåniga skrifvelse af den 4 Augusti 1854,
angående skyldigheten att underhålla en del hus
i prestgård.
Min motion torde remitteras till Lag- och Allmänna Be¬
svärs- samt Ekonomi-Utskotten1»
Stockholm den 10 November 1856.
And. Pehrsson,
från Östergöthlands Län.
17:o af samme ledamot:
.»Vördsamt Memorial.
Genom de anslag, Rikets Ständer vid sistförflutna Riksdag
beviljat för utförande af flera allmänna arbeten, hafva rika
tillfällen till förtjenster för den arbetande klassen yppat sig.
Arbetslönerna hafva stigit 100 procent. De för åkerbruket
under några år gynnande konjunkturer, härledande sig huf-
vudsakligast från de stora behofvea af landtmanna-produkter,
det då emellan Stormakterna varande krig erfordrade, hafva
hittills medgifvit denna förhöjning i kostnaden för åkerbrukets
skötsel, men sannolikt skall detsamma, vid förändrade kon¬
junkturer, icke förmå bära denna förökade kostnad — och då
Stats-kassans ställning medgifver ännu större uppoffringar till
kommunikationernas underlättande och andre till allmän nytta
och beqvämlighet ledande företag, samt man vid sådant för¬
hållande har att vänta det nuvarande Rikets Ständer skola
derför bevilja stora anslag, äro ytterligare anledningar för
handen, att arbetskostnaderna för åkerbruket skola än vidare
stiga i samma mån större arbetskrafter fordras till allmänna
arbeten. Följderna deraf blifva, att jordbruket icke kan skö¬
tas såsom det bör. En vis omtanka kräfver således, att man,
innan anslag till stora allmänna arbeten meddelas, tillser, att,
utan att man skadar landets hufvudsakligaste näringsgren, jord¬
bruket, eger krafter att verkställa dem. I detta hänseende
skulle icke tillgångar vinnas om arbets-fångarne dertill an¬
vändes? Vid en flygtig granskning af organisationen utaf
fångarnes arbete, skall hvar och en inse, att i planen derför
Den 12 November.
245
finnas stora felaktigheter, ty att dessa fångar skola årligen
kosta Staten oerhörda summor, då arbetet står i det värde,
det nu eger, är derför det säkraste beviset. Genom den för¬
ändring i brottmåls-lagstiftningen, förra Riksdagen antog, hafva
arbets-fångarnes antal betydligt stigit, och jag förutser, att lag¬
stiftningen snart nog skall öfvergå till den naturliga och med
Statens fördelar mest förenliga bestämmelsen, att alla urbota
brott skola försonas med arbete och alla böter dertill förvand¬
las. För att icke i fortsättningen oklokt använda Statens
medel på verkställighet af ett straff, som borde lemna Staten
en tillgång och derigenom försona brottslingen med Staten,
är- det nödigt att icke längre dröja med ordnandet af dessa
Statens arbetstillgångar så, att Statens arbeten dermed utfö¬
ras, eller åtminstone derigenom erhålla ett betydligt biträde.
Att derför nu framställa något detaljeradt förslag torde
icke vara lämpligt och erfordrar större insigter, än jag eger;
men jag har ansett mig likväl skyldig att redogöra för det
sätt,_ hvarpå, efter min åsigt, förslaget praktiskt och fördelak¬
tigast skulle kunna utföras. Man har nemligen den erfaren¬
het att kompanier af Krono-arbets-korpsen hafva blifvit an¬
vända vid fängelse-byggnaderna och dervid i betydlig mån
minskat Statens utgifter. 150 man och derutöfver hafva varit
sammandragne och bevakats af 1 officer, 1 undcr-officer och
4 å 6 man. Man har mig veterligen icke någon erfarenhet
derom att desse Krono-arbetskarlar, rättvist behandlade, gjort
några brott emot person eller egendom. Alla inom ett Län
till arbete på viss tid dömde personer borde till en arbets-
korps, som af desse borde organiseras och hafva sin hufvud-
station inom Länet, öfverlemnas. Korpsen skulle hafva nödigt
befäl och polisbevakning och, i afseende på dess användande,
stå under Konungens Befallningshafvandes i Länet förfogande.
Den skulle användas i första rummet till allmänna arbeten
inom Länet och, om sådana' ej funnes, försändas till andra
orter. I brist på tillräckliga allmänna arbeten, borde den
kunna få af enskilda bolag begagnas. Vid markegångssätt-
ningen hvarje år skulle bestämmas den för kommande år
gällande dagspenning och priset för hvarje persons underhåll
per dag. Fångvården skulle af Staten eller det bolag, sorn
begagnade fångens arbete, uppbära dagspenningen, deraf godt¬
göra sig för hans underhåll och af öfverskottet tilldela de
till arbete dömde personer £:del, som borde såsom flitpen¬
ningar tillgodoföras fången och vid hans afgång honom redo¬
visas. De fångar, hvilka för opålitlighet eller lättja anmäldes
och efter undergången bestraffning derför icke läto sig rätta,
246
Den 12 November.
skulle genom Konungens BefallningshafVandes försorg ntstry-
kas från korpsen och till någon fästning försändas.
Jag anhåller det Rikets Ständer, med godkännande af
detta förslag, ville hos Kongl. Maj:t göra underdånig fram¬
ställning om verkställighet deraf, och anvisa så tillräckliga
medel för fångvården, som för de dermed förenade kostnader
kunna erfordras.
Till vederbörligt Utskott torde motionen blifva remitterad \»
Stockholm den 10 November 1856.
And. Pehrsson,
från Östergöthlands Län.
18:o af J. P. Wallmark från Westerbottens Län:
»Vördsamt Memorial.
Uenom Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853, angående
tillägg till gällande föreskrifter i afseende på hemmansklyfning
och jordafsöndring, är stadgadt, bland annat, att klyfning af
hemman ej får ske till mindre än ett åttondedels mantal, be-
räknadt efter förmedling, der sådan egt rum; att om klyfning
till mindre delar önskas, undersökning skall ske om besuten¬
het genom en Nämnd, mot ersättning, och att om sådan klyf¬
ning, som skall till undersökning föranleda, genom köp, skifte
eller gåfva af hemman, som med eganderätt innneliafves eller
genom öfverlåtelse af Krono- eller annat publikt hemman,
skett, lagföljd å sådant köp, skifte eller gåfva icke får ega
rum, kungörelse om åbo-ombytet ej utfärdas eller sednare
egaren eller åbon i sådan egenskap för hemmansdelen skatt-
skrifvas, eller i Kronans handlingar antecknas, innan klyfnin-
gen godkänd blifvit; äfvensom att, om förklaradt blifver det
klyfningen ej tillåtas må, köpet, skiftet eller gåfvan skall åter¬
gå och öfverlåtelsen af åborätt vara ogild, samt att för jord
och lägenhet, som från hemman afsöndras, de lagfarts- och
intecknings-åtgärder, om hvilka i 12 g 2 Kapitlet af Kongl.
Förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring är stad¬
gadt, icke må ega rum, innan afsöndringen visas vara veder¬
börligen godkänd; hvarjemte skyldigheten att mot lösen efter
värdering afstå mindre hemmansdel till större lottegare oför¬
ändrad qvarstår.
Dessa stadganden äro icke lämpliga för den landsort;
för hvilken jag blifvit utsedd till representant, föranleda dryga
kostnader för den föreskrifna undersökningen å hemmansde-
larne, samt utgöra ett mäktigt hinder för jordbrukets förkof¬
ran och tillvext.
Inom Westerbottens Län, med dess större ouppodlade
egovidder till hemmanen, jemförelsevis med sydligare, tätare
bebyggda och befolkade provinser, kunna hemmanen tåla en
Den 42 November.
247
utsträcktare klyfning, och besutenhet ega rum å mindre delar
än ett åttondedels mantal, helst skogsprodukter och djurfång
derstädes utgöra en binäring, hvilken för jordbrukaren i syd¬
ligare provinser oftast saknas.
Det ligger något särdeles hårdt. deruti, att den, som er¬
hållit en mindre hemmansdel, vare sig genom köp, skifte,
gåfva eller på annat sätt, der han genom arbete kunde för¬
värfva sin utkomst, skall ej allenast genast vara i mistning af
de förmåner, egande- eller besittningsrätt till jord medför,
utan äfven nödgas underkasta sig dryga undersökningskostna-
der innan han kan komma i besittning af dessa förmåner, samt
slutligen tilläfventyrs, sedan han fått vidkännas undersöknings-
kostnaderna, nödgas afstå hemmansdelen, för det densamma
icke innehåller den föreskrifna storleken, emot lösen, till ega¬
ren af en större hemmansdel.
På den mindre jordegaren, som borde understödjas, är
här i stället största bördan lagd, och den, som före Förord¬
ningens utfärdande förvärfvat större jordegendom, har genom
denna författning erhållit stor fördel och ett godt, sällan för-
summadt tillfälle att för en ringa löseskilling tillskansa
sig den mindre jordegarens lott. Det är tydligt att så måste
ske, då den följda grunden för en laga värdering vanligen
upptager hemmansdelens värde till endast litet öfver hälften
af det, som densamma i nuvarande tid och med nuvarande
egendomsvärden i verkligheten eger, och den, hvilken för¬
värfvat en mindre sådan hemmanslott, är ej allenast satt utom de
lagliga förmåner, som förvärfvandet af en jordtorfva medför, utan
rent af tvingad genom lag och nödvändighet att för under¬
pris afstå densamma, som han icke eger rätt att få besitta,
och på samma gång utsättas för förlust å köpeskilling, förlust
å nedlagdt arbete och äfventyr att befinna sig på bär backe,
sedan han förut kanske nödgats göra en oersättlig förlust på
en undersökning.
Det är af vigt för Westerbottens Län, att dess vidsträckta,
ödeliggande marker uppodlas och befolkas, att derigenom
åstadkömmes ett blidare klimat, och att nattfrosterne, som der
så ofta tillintetgöra jordbrukarens gröda, motarbetas.
Sådant vinnes visserligen icke genom oftaberörde För¬
ordnings stadganden, utan motarbetas deraf i högsta grad.
En mindre hemmansdel blir alltid mera uppodlad och bättre
skött, än ett större hemman med sina vidsträckta, ödelig¬
gande egor, och ett större hemman lemnar aldrig i propor¬
tion efter hemmantalet en så stor afkastning som ett mindre.
Hvarföre skola då oöfverstigliga hinder läggas i vägen för
den mindre bemedlade att förvärfva och med samma förmå¬
248 Den 12 November.
ner inför lagen, som den rikare, besitta och uppodla en min¬
dre hemmanslott?
För mig synes, som skulle just derigenom landets upp¬
odling och välstånd befordras, och icke, såsom nu skor, stora
landsträckor ligga ouppodlade och den mindre hemmansega¬
ren, tvungen att lemna sin jordtorfva för en ringa styfver till
den större jordegaren, och att afstå från den jord, som lemnat
honom med familj uppehälle, falla kommunernas fattigförsörj¬
ning till last.
Mina kommittenter hafva insett detta, och det är efter
af dem erhållet uppdrag jag vördsamt föreslår, att Kongl. För¬
ordningen den 13 Juli 1853 måtte helt och hållet upphäfvas,
samt för den händelse sådant anses icke lämpligen kunna
ske, lagfart och inteckning samt öfverlåtelse af åborätt må
inom Westerbottens Län, obehindradt och utan undersökning
om besutenhet, ega rum å Ett Sextondedels mantal och der¬
under, samt, i fråga om jordafsöndringar till mindre delar,
1827 års Kongl. Förordning lända till efterrättelse.o
Stockholm i November 1856.
J. P. Wallmark,
från Westerbottens Län.
19:o af J. F. Rutström från Norrbottens Län:
»Vördsamt Memorial.
Uti Neder-Torneå och Carl Gustafs, Öfver-Torneå och
Pajala tingslager af Norrbottens norra domsaga, der allmogen
talar endast Finska språket, måste, enär domare och andra
embets- och tjenstemän utom presterskapet icke känna och
för befordran till deras befattningar ej äro pligtige att ega
kännedom i nämnde språk, tolk användas vid härads-, tings-
och syne-rätter, egodelnings-rätter, landtmäteri-skiften och
afvittrings-förrättningar, bevärings-mönstringar jemte vid flera
andra embets- och tjenstemäns sammanträden, der allmogens
hörande erfordras.
För sagde ändamål äro för närvarande anställde tvenne
tolkar, nemligen en uti Neder-Torneå och Carl Gustafs sock¬
nars gemensamma samt en uti Ofver-Torneå och Pajala sock¬
nars särskilda tingslager, och för tolk-bestyret har från äldre
tider utgifvits en kappe korn af hvarje hemmansegare, som
innehaft så kallad Kök. Enär den finska allmogen betalar
lika skatt och utskylder till Staten, som Rikets öfriga inne-
byggare, synes det vara stridande emot all billighet, att sam¬
ma allmoge skall draga en enskild tunga för rättvisans ski¬
pande, hvarifrån Rikets öfrige medborgare äro befriade, en
tunga, som icke har annat skäl för sig, än att nämnde all¬
moge icke känner annat än sin folkstams språk.
Den 42 November.
249
Med den hoppfulla öfvertygelse, att Rikets Ständer långt
härförut behjertat denna fråga, om den blifvit framställd till
deras pröfning, vågar jag vördsamt hemställa, om det ej skulle
täckas Rikets Ständer medverka dertill, att Statsanslag till
aflönande af tolkar för finska allmogen i nämnde orter varder
beviljadt.
I sammanhang härmed vågar jag föreslå, att tvenne tol¬
kar, nemligen en uti Neder-Torneå och Carl Gustafs samt en
uti Öfver-Torneå* och Pajala tingslager, måtte fortfarande bi¬
behållas, och att i lön eller arfvode årligen bestås åt hvar¬
dera tolken 200 R:dr R:mt för biträde vid lagtima och ur¬
tima ting i brottmål, konkurs och urarfva mål, i de fall, då
cessions-ansökningen ingifves till domaren, under tiden då
lagtima ting ej hållas, och ansökningen således, enligt konkurs¬
lagen, bör vid urtima ting behandlas; men att tolkarne der¬
emot må åtnjuta skjuts och traktamente enligt rese-reglementet
för biträde vid häradssyner, egodelnings-rätter, landtmäteri-
skiften och afvittrings- jemte flera andra tillfälliga embets-
och tjenstemäns tillfälliga sammanträden, der allmogens hö¬
rande är nödigt, äfvensom vid bevärings-mönstringar, då dessa
sednare hållas öfver en fjerdedels mil från tolkens hemvist.
Att tolkningen vid urtima ting i tvistemål bör bekostas af den
part, som sådant ting begärt, synes vara med allmän lag öf¬
verensstämmande.
Anhållande jag att denna min motion till behörigt Utskott
varda remitterad!»
Stockholm den 7 November 1856.
J. JE. Rutström,
från Norrbottens Län.
20:o af Erik Carlsson från Stockholms Län:
»Vördsamt Memorial.
En stor del af hemmanen i de härader, för hvilka jag
är fullmäktig, har sina kronotionde- och persedelräntor an¬
slagna till Embets- och Tjenstemän m. fl., som, af naturliga
skäl, ej åtnöja sig med penningelösen deraf efter de 10 årens
medelmarkegångs-priser, utan intill afgången från tjensten for¬
dra den dem tillkommande lösningen efter årets markegång,
som genom de nu uppdrifna spanmåls- och persedelprisen
förhöja utlagorna med omkring 50 procent. Det är för egarne
af ofvannämnde vanlottade hemmansdelar, som likvisst hafva
lika rättighet med öfriga skattehemman, men genom ofvan
anförde omständigheter blifvit betungade med denna tryckande
förhöjning af utskylderna, som jag, framförande deras billiga
och rättvisa klagomål, vågar yrka och föreslå: att Rikets
Ständer måtte af Statsmedlen anslå ersättning till de tionde-
250 Den 12 November.
och räntegifvare, som sistlidne och detta år erlagt och erlägga
den högre lösen efter de stadgade markegångsprisen utöfver
hvad årens medelpriser utgöra, och att hädanefter de klagan¬
de, i likhet med öfrige skattskyldige, måtte erhålla rättighet
att lösa efter medelprisen samt att löningstagarne af Statsver¬
ket må erhålla den överskjutande eller inbetala den under¬
stigande skillnaden emellan medelmarkegångs- och årets priser.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsamt!v
Stockholm den 5 November 1856.
Eric Carlsson,
från Stockholms Län.
Häruti förenade sig Gustaf Larsson, från Stockholms
Län.
21:o af Johannes Larsson från Jönköpings Län:
»Vördsamt Anförande.
Då jag vid en föregående Plenidag hört olika meningar fram¬
ställas om sättet för våra Folkskolors ordnande och verksam¬
het, och någre talat för flyttbara skolor, anhåller jag, att i
möjligaste korthet få meddela hvad jag i detta ämne in-
liemtat.
Uti Adelöfs Församling, der jag hor, börjades skolunder¬
visningen i fast skola; men då denna ej kunde uppfylla sin
bestämmelse, utan en allmän klagan inom Församlingen för¬
spordes deröfver, att endast de närmast boende hade nytta
af skolan, inrättade man rum och sängställen så, att barn från
afiägsnare håll kunde i skolan tillbringa nätterna, och anskaf¬
fade en del födoämnen till fattigare barns underhåll. Då
emellertid ej heller detta gjorde tillfyllest, utan i flera afseen-
den en fortsatt klagan hördes, beslöts att skolan skulle hållas
fast i 3 månader och inom församlingen flyttas under 6 må¬
nader, af hvilka 3 borde tillbringas på hvarje ställe. Afven
detta ville ej utfalla till församlingens belåtenhet, emedan alla
tyckte det blifva för långt till skolans återkomst.
Vid höststämman 1841 beslöts derföre, att ännu en Skol¬
lärare skulle antagas. Detta skedde, och, ehuru den antagne
var en oexaminerad yngling, uppfyllde han till Församlingens
fullkomliga belåtenhet sin pligt. Församlingen delades i 12
Läserotar, 6 för hvardera skolmästaren, och det bestämdes,
att skolan skulle hållas en vecka i hvarje rote och följaktli¬
gen återkomma hvar 6:te vecka. Början härmed skedde i
Februari 1852 och sedan dess har skolan, på detta sätt, fort¬
farit 9 månader af året. Den hålles i hvarje hus inom roten,
så att, om 10 hemmansbrukare finnas i roten, återkommer
skolan till samma hus efter 15 läsemånader.
Med denna ordning har församlingen i hög grad funnit
Den 12 November. 251
sig belåten, helst den medfört den fördel, att i det hus, der sko¬
lan hålles, alla fattiga barn erhålla fri middag, till följd hvaraf
dels fattiga föräldrar få intresse att skicka sina barn till sko¬
lan, dels de, som dertill ej hafva lust, sakna skäl att förebära
hinder, då de af pastor, skolmästaren eller andra församlings¬
boer, som för skolan nitälska, erhålla tillsägelse att låta bar¬
nen besöka skolan. Den kostnad, middagen till de fattiga bar¬
nen medför, anses af ingen såsom ett svårt onus, och om nå¬
gon fattig brukare i roten ej har råd att den bestrida, bestå
hans bättre lottade grannar middagen åt sådana fattiga barn,
hvilkas antal gemenligen uppgår till 20 å 30. Inträffar dy¬
likt förhållande på enstaka hemman, så förbigås detta ställe.
Skolan emottages på herregårdarne, och af Pastor så väl som
af bönder med största beredvillighet.
Denna flyttbarhet har dessutom med sig den fördel, att
nästan alla barn inom församlingen få lika långt till skolan,
och att, då skolan befinner sig i roten, alla inom roten äro
skyldiga, att samma vecka sända sina i skolåldern varande
barn till skolan, med rättighet för hvem som helst från andra
rotar, att äfven skicka .sina barn dit. Den vackra årstiden
är skolan dagligen besökt af 60 å 70 barn och derutöfver,
så att i båda skolorna inom församlingen dagligen undervisas
minst 120 barn. Skolans inventarier förvaras i en dertill in¬
rättad koffert, som hvarje Måndagsmorgon afhemtas utaf den,
hvars,, tur det är att hos sig hafva skolan.
Ar 1852, då denna method tog sin början, var S. E.
Wilén Pastor i Adelöf; han besökte skolorna nästan hvarje
vecka och gjorde hvad han förmådde till skolans ordent¬
liga eftersyn. Den nuvarande Pastorn, Prosten J. Janzon,
har, för att uppmuntra till flitig skolgång, tillsagt båda skol-
mästarne att på Söndagsmorgnarna före gudsfjenstens början
infinna sig i kyrkan, på hvar sin sida om choret med de barn,
som i föregående vecka bevistat skolan, nemligen så många
som kunna läsa i bok. De förhöras då och få göra reda för
hvad de samma vecka lärt; skolmästarn, som är närvarande,
lemnar upplysning om barnens sedlighet och flit, då sådant
af Pastor äskas. Af Pastor hålles en gång om året examen
i hvarje rote med de barn, som det året bevistat skolan;
dervid närvara barnens föräldrar, och någon ledamot af Skol¬
styrelsen. Vid midsommar hålles en examen med alla fattiga
barn inom församlingen, och de, som då för flit hafva gjort
sig dertill förtjenta samt iakttagit sedlighet, erhålla stipendier
ur en fond, som för detta ändamål är donerad af f. d. Lands¬
höfdingen m. m. C. G. Bergenstråhle och hans Fru, född Lu¬
becker, hvilka bo inom församlingen. Då skolan var fast, be¬
252
Den 12 November.
söktes den sällan af 40 barn om dagen; det vanliga var 20
å 30.
Af hvad ofvan blifvit anfördt synes, att jag förordar flytt¬
bara skolor, helst i de församlingar, som äro stora och glest
befolkade. Måhända är denna method den fördelaktigaste
för hela riket; hvadan önskligt vore, om presterskapet ville,
hvar i sin församling, åtaga sig besväret att hafva tillsyn
öfver dylika skolor, om de, såsom jag hoppas, allmänneligen
blifva inrättade.
Dessa upplysningar har jag trott mig böra meddela för
den händelse, att någon ändring i nuvarande skolstadga kom¬
mer att vidtagas, till följd af den utaf flere talare inom detta
Stånd yrkade fullkomliga frihet för skolstyrelserna att orga¬
nisera skolan på det för kommunen mest ändamålsenliga sätt.
Med desse talare instämmer jag slutligen till alla delar
och anhåller, att detta mitt anförande må remitteras till det
Utskott, hvartill nämnde motitioner och yttranden blifvit re¬
mitterade.»
Stockholm den 12 November 1856.
Johannes Larsson,
från Jönköpings Län.
22:o af Joseph Smedberg från Elfborgs Län:
»Vördsamt Memoria).
Af stadgandet i 23 kapitlet 1 § Ärfdabalken, sådan den
lyder i Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845, hafva flere
dragit den slutsats, att förmyndare vore skyldig för hvarje år
redovisa räntan och den i sammanhang med kapitalet genast
räntebärande göra; men då det sällsynt inträffar, att räntan
erhålles på den dato den är förfallen till betalning, samt rättig¬
heten att taga ränta på ränta icke är lofligt, utan tvärtom
vid ansvar alldeles förbjudet, samt härtill kommer, att räntan,
om ock den skulle erhållas å förfallodagen, icke genast kan ut¬
lånas, emedan någon betingning derom på förhand ej kan ske,
i anseende till ovissheten om dess inflytande å bestämd dag,
så följer häraf, att förmyndare, om han vid hvarje års slut
skall i räkningen sammanföra räntan med kapitalet, finge vid¬
kännas en betydlig förlust, hvilket ej kan vara med lagens
ändamål förenligt; alltså, och emedan bestämd föreskrift i detta
hänseende icke finnes, föranlåtes jag föreslå en sådan för¬
klaring, eller tillägg till ofvanberörde lagrum, hvaruti stad¬
gades : att förmyndare icke är pligtig för hvarje år, utan
först hvart tredje år, lägga räntan till kapitalet och den
samma derefter räntebärande göra.»
Den 12 November.
253
Om remiss häraf till Lag-Utskottet anhålles!»
Stockholm i November 1856.
./. Smedberg,
från Elfborgs Län.
23:0 Af Anders Olsson från Jemtlands Län:
»Vördsamt Memorial.
Vid mänga föregående Riksdagar hafva röster höjt sig
för privatbankernes upphörande, utan att likväl Rikets Ständer
funnit skäl att lyssna dertill, eller i detta hänseende fatta
önskadt beslut; och det vill således synas som föga hopp före¬
finnes att nu vinna målet; men då enhvar, som vill fästa af¬
seende vid den allmänna rösten, utan tvifvel har sig bekant
det missnöje, privatbankarnes sedelmynt uti landsorten vackt,
enär desamma, ehuru de till större delen undanträngt Riks¬
bankens sedlar, icke såsom desse emottagas uti allmänna
uppbörden eller vid bördeskillingars erläggande m. m., så är
icke rätt attlemna frågan åsido. Allmänheten måste hålla tillgodo
med den nästan enda varurepresentant, som uti orterna finnas
att tillgå, men ser sig bedragen på densamma, då den icke
vid alla tillfällen är gällande, oaktadt oktrojerna meddelas af
Kongl. Maj:t. Redan detta förhållande tyckes bevisa olämp¬
ligheten af privatbankernes tillvaro och tala för deras upp-
häfvande;' men då härtill ytterligare kommer det onda, som
privatbankerne, med sina mångfaldiga transaktioner, verka på
det allmänna, vill jag hos Rikets Ständer föreslå, det dessa
banker, vid nuvarande oktrojers utgång, må upphöra och i
deras ställe Filialkontor af Riks-Banken öppnas inom hvaije
provins, då derigenom det allmänna komme i åtnjutande af
den vinst, sorn privatbankerne nu skörda utan att uppfylla
allmänhetens rättmätiga anspråk.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm i November 1856.
Anders Olsson,
från Jemtland.
24:o af Lars Gezelius från Kopparbergs Län:
»Vördsamt memorial.
Bland de frågor, som vid innevarande Riksdag väckas
och taga Rikets Ständers uppmärksamhet i anspråk, finnas få
vigtigare för Bondeståndet, än frågan om lindring i skjutsnings-
besväret. Om de mest giltiga skäl i allmänhet förefinnas för
detta besvärs förflyttande från jordbruket och öfvertagande af
Staten — lika med postinrättningen — eller ock förmedelst
så stort understöd af Statsverket till entreprenörer, att desse,
utan bidrag af de till skjutsning indelade hemmanen, åtaga
sig entreprenaden — så framträda skälen till lindring i denna
254
Den '12 November.
tryckande börda ännu mer i Dalarne. Vi hafva nu utsigter
dertill, att jernvägarne skola ersätta de större vägarnes huf-
vudsträckningar i de flesta delar af landet; men det synes
som i Dalarne ej några förgreningar af Gefle-Fahlu-jemvägen
skulle komma till stånd, utan skall skjutsningsbesväret i öfriga
delar af provinsen komma att qvarstå, ej blott lika tryckande
som förut, utan väl blifva ännu mera kännbart, då jernvägen
kommer att föra till Fahlun en myckenhet resande, hvilka se¬
dan derifrån skola sprida sig i alla rigtningar inom provinsen.
Desse resa antingen för sitt nöje, eller ock för affärer, och det
är derföre obilligt, att bonden skall till sin egen skada vara
skyldig att bidraga till denna fortkomst för godt pris. Cfäst-
gifveriskjutsen, som, på det sätt den nu är organiserad, än¬
dock alltid fortfar att vara ett onus, bör betalas tili sitt verk¬
liga värde.
Att få skjutslegan så mycket höjd, alt den skulle utgöra en
tillräcklig drifljeder för någon att åtaga sig skjutsningsskyldig-
heten på entreprenad, utan tillskott af de till gästgifvaregår¬
den indelade skjutsskyldiga hemmanen, är väl icke att hop¬
pas; men till förminskande af den dryga afgiften till entrepre¬
nören, som på några ställen uppgår ända till 70 R:dr Banko
på hemmantalet, villo jag föreslå, att Rikets Ständer för sin
del beslutade en framställning till Kongl. Maj:t om skjutsle-
gans förhöjande å landet till 1 R:dr 20 öre Riksmynt och för
städerna 1 R:dr 40 öre Riksmynt per mil, (hvilka belopp läm¬
pa sig till fördelning i tjerdedelaij, äfvensom att ersättningen
för åkdon bestämdes till 5 öre milen för kärra och 10 öre för
vagn, och dubbelt då fjädersäten begagnas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
L. Gezelius.
25:o af Johan Lekberg från Nerikes Län:
.»Vördsamt memorial.
Enligt 6 §:s 2:dra kap. af Kongl Maj:ts Nådiga skiftes¬
stadga af den 4 Maj 1827, ålägges god man att, på kallelse
af Landtmätaren, infinna sig och biträda vid förekommande
landtmäteriförrättningar, emot en dagspenning af 1 R:dr Ban¬
ko, hvarifrån afgår betalning för kost och husrum. När detta,
i följd af ökade priser på lefnadsbehofven, blir betaldt, åter¬
står nästan ingenting för den tid, han nödgas bortsätta från
egna göromål; och då en vanlig arbetskarl numera per dag
betalas med 1 R:dr 32 sk. å 2 R:dr Banko, visar sig i stort,
att den i författningen för god man bestämda aflöning är all¬
deles för låg. Detta har på sednare tider bidragit derhän, att
god man icke längre än ett år bibehåller detta förtroende,
och att nye och ovane gode män nästan ständigt måst af
Den 4% November.
255
Lantmätaren användas, som leder till stort melin oeh skada
för ett skifteslag, helst då det hör till undantagen att de ny¬
valde genast kunna med saker blick urskilja jordens olika
beskaffenhet, hvilket erfordras för att kunna indela egorna i
sådana grader, eller proportioner, att ett till alla delar rigtigt
förhållande emellan den sämre och bättre jorden må uppkom¬
ma; och då härtill kommer, att ingen numera vill emot en så
ringa, lönlös betalning åtaga sig dessa så maktpåliggande gö¬
romål, så synes tiden vara inne att afhjelpa detta förhållande;
och får jag fördenskull föreslå, det Rikets Ständer besluta: att god
man bör njuta under förrättningen samt nödiga resedagar dit
och derifrån minst 2 E:dr Banko om dagen, fri kost och hus¬
rum jemte skjuts efter en häst.
Kongl Skiftes-stadgans 14 kap. 4 § ålägger Landtmäta¬
ren, när förrättningen är slutad, till delegarne öfverlemna alla
till förrättningen hörande handlingar, utom karta, som enligt
17 kap. 2 § sist inom ett år från det skiftet faststäldt blifvit,
bör till delegarne aflemnas. Då det är en känd sak, att nä¬
stan vid hvart enda afslutadt skifte missnöje oeh klagomål upp¬
stå, dels öfver graderingen, dels öfver planläggningen m. m., och
då det är lika kändt, att, utan kartan till ledning, är och blir
det en omöjlighet att döma och förutse om den verkställda gra¬
deringen är figtig eller icke. I brist på karta att inse rigtighe-
ten häraf, har missnöjd delegare ofta misstagit sig och klagat
i oträngdt mål, som vid egodelningsrättens sammanträde, då
kartan blifvit tillgänglig, blifvit för honom uppdagadt, synes
det vara nödvändigt att Landtmätaren äfven vid skiftets afslu-
tande bör till delegarne aflemna karta: och då, utan skada
för Landtmätaren, eller ökade kostnader för skifteslaget, det
omnämnda förhållandet kan afhjeipas genom följande tillägg i
4 §:s 14 kap., att Landtmätaren vid förrättningens afslutande
äfven åligger aflemna konceptkartan; och att, sedan klagoti-
den tilländagått, utan besvär, eger han densamma återtaga,
och, i händelse af fullföljda besvär, sedan Egodelnings-Rätten
dem pröfvat.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 12 November 1856.
J. Lehberg,
från Orebro Län.
26:o af samme ledamot:
.»Vördsamt memorial.
Efter föreskriften i 30 kap. 1 § Rättegångs-Balken, är en
i IIof-Rätten tappande part skyldig derstädes, inom sjunde
dagen, nedsätta tuhundrade daler, så vidt han önskar draga
256
Den 12 November,
målet under Konungens bepröfvande, och, i händelse han äf¬
ven då förlorar sin talan, mister han ock desse 200 daler.
Detta är ingalunda öfverensstämmande med rättvisa, det
en rättsökande, utom sin sak med åtföljande omkostnader, skall
bringas att förlora en så stor summa penningar, hvarföre icke
det ringaste i rättegången är gjordt; och för att prestera des¬
sa 200 daler inom den korta tiden af sju dagar, händer ej
sällan, det hans ombud icke hinner underrätta honom om Hof-
Rättens beslut: och om han, i lyckligt fall, derinom blifvit
kungjord, återstår för den mindre bemedlade den nästan omöj¬
liga omständigheten, att genast genom lån få ihop dessa me¬
del, för att hinna dem i rättan tid öfversända, och det hän¬
der för det mesta, att han tvingas att afstå från sin talan, ehu¬
ru han haft giltiga skäl för ändrings vinnande.
Med förutsättande, att ett tillräckligt korrektiv för den
trätgirige, hvilken, emot bättre vetande, drager mål inför Kongl.
Maj:t, ändock står qvar i 16 § 30 kap. Rättegångs-Balken,
nemligen: att Högsta Domstolen kan ådöma en sådan part
böta till och med 500 daler silfvermynt, föreslår jag, det re-
visions-skillingen måtte försvinna, och det så mycket mera,
som Lagmans-Rätterne äro indragne, och tvistande parter rätt¬
visligen, utan att bortskänka penningar till belopp, som för
mången utgör dess hela förmögenhet, böra få sina tvistemål
pröfvade af alla de domstolar, som Staten konstituerat.
Om remiss anhålles!»
Stockholm den 12 November 1856.
J Lekberg,
från Örebro Län.
27:o af Gustaf Bjukander från Skaraborgs Län:
» Vördsamt memorial.
Yid nästlidne Riksdag väckte jag motion om inrättande
af Förliknings-domstolar. Lag-Uiskottet, till hvilket denna mo¬
tion blef remitterad, hann förmodeligen icke att handlägga
densamma, eftersom icke något betänkande deröfver under
Riksdagen afhördes. Jag anser emellertid att denna fråga är
af tillräckligt stor vigt för att ånyo väckas, helst jag har mig
bekant, att 1851 års Lag-Utskott med mycken omsorg utar¬
betat ett förslag i ämnet, ehuru detta sedermera måste falla,
då icke mer än två Stånd kunde detsamma bifalla, och Bon¬
de-ståndet, vid remissen af min motion nästlidne Riksdag, nä¬
stan allmänt omfattade saken såsom af behofvet påkallad.
Man vet, att största delen af de vid Härads-Rätterne före¬
kommande mål, äro af ganska litet värde och af den beskaf¬
fenhet, att de ganska väl skulle kunna biläggas utan så stora
kostnader och besvär, som en ofta långvarig rättegång med-
Den 12 November.
257
för; och det vore således en stor välgerning för samhället, om
någon åtgärd kunde vidtagas för att minska rättegångarnes
antal, helst hos många parter en fiendskap uppstår, som ofta
har de olyckligaste följder.
Förliknings-domstolame skulle i min tanke kunna hand¬
lägga hvilka mål som helst, der icke annan än parternes rätt
är i fråga; således endast undantagna brottmål af svårare be¬
skaffenhet, der allmänna åklagaremakten måste anlitas. Nå¬
gon synnerlig juridisk kunskap erfordras icke hos denna dom¬
stols ledamöter, blott sundt förnuft, i förening med rättvisa och
oväld, så att parterne till dem kunde hysa förtroende; ty na¬
turligtvis kunde aldrig något tvång ifrågakomma, utan blott en
godvillig öfverenskommelse, hvilken, skriftligen uppsatt, skulle
ega den kraft, att ett sålunda förlikt mål sedan icke mer kunde
upprifvas. Något arfvode till domstolens ledamöter skulle icke
ifrågakomma, ty detta skulle vara en hederstjenst, der hvar
och en skulle anse sig tillräckligt belönad af det medvetan¬
det att hafva gjort hvad kan kunnat för att stifta frid menni-
skor emellan; dock skulle det få bero af särskild öfverens¬
kommelse att godtgöra den af domstolens ledamöter, som
parterne anlitade om uppsättande af förliknings-skriften dem
emellan.
Ansvar för uraktlåten inställelse inför Förliknings-domsto-
len, är nödvändigt, äfvensom stadgande, att Härads-Rätt icke
måtte få upptaga något mål, som tillhört Förliknings-domstols
handläggning, med mindre bevis å stämningen företeddes, att
parterne varit inställde inför sistnämnde myndighet, ehuru för¬
likning icke kunnat tillvägabringas. — Utom dessa föreskrif¬
ter, vore hela inrättningen ändamålslös, emedan parterne el¬
jest skulle anse såsom en förödmjukelse för hvarandra att sö¬
ka förlikning, och derföre hellre försakade ett tillfälle till upp¬
görelse, om de än måhända å ömse sidor kunde vara derför
böjde.
På grund af mina sålunda uttalade åsigter, öfvergår jag
nu till:
Förslag
till Förliknings-Domstolar på Landet.
§ 1-
Inom hvarje församling på landet skall vara en Förlik-
nings-domstol, bestående af en ordförande och fyra ledamö¬
ter, utsedde på allmän sockenstämma för ett år i sänder, hvil¬
ken domstol det skall åligga att upptaga alla till Härads-Rätt
instämda mål af den beskaffenhet, att deras biläggande beror
af parternes frivilliga öfverenskommelse,
17
258
Den 12 November.
§ 2'
Domstolen skall, genom pålysning fran predikstolarne, un¬
derrätta parterne om tid och ställe, der de skola sig inföy dom¬
stolen inställa, i ändamål att förlika de tvister, hvaruti instämdt
blifvit; denna tid skall utsättas till minst tre dagar före den
dag, hvarå stämningen utsätter målets förekommande vid Hä-
rads-Rätten.
§ 3.
Part, som icke åtlyder Pörliknings-domstolens kallelse,
bote Fem Riksdaler Riksmynt till församlingens fattigkassa,
hvilka böter genast, af vederbörande exekutor, på domstolens
ordres, skall af den tredskande uttagas, hvarjemte käranden
utsätter sig för det äfventyr, att målet icke varder afHärads-
Rätten upptaget.
§ 4.
Yid inställelse inför Förliknings-domstolen, skola parterne
medhafva och för domstolen uppvisa alla de handlingar, som
målet röra.
§ 5-
Ehvad parterne förlikas eller icke, skall domstolen med¬
dela bevis öfver att de inför domstolen sig inställt.
§ 6<
Härads-Rätt må icke till pröfning upptaga något mal af
den beskaffenhet, att det tillhört Förliknings-domstols hand¬
läggning, utan att det bevis, nästföregående § omförmäler,
förevisas.
§ 7’
Förliknings-domstolen må icke utaf parterne fordra nå¬
gon betalning, utan så är att förlikning tillvägabringas, då det
ankommer på öfverenskommelse emellan parterne och den af
domstolens ledamöter, som skriftligen uppsätter vilkoren der¬
för, att detta biträde ersätta.
§ 8.
Inför domstolen öfverenskommen och skriftligen uppsatt
samt af båda parterne underskrifven förlikning, ege full gäl¬
lande kraft, så att ett sålunda uppgjordt mål sedan icke un¬
der någon förevändning kan ånyo upptagas.
Jag anhåller om remiss af denna motion till Lag-Utskot-
tet, sorn uppdrages att i detta förslag göra de förbättringar,
som kunna anses behöfliga!»
Stockholm den 10 November 1856.
G. Bjerkander,
från Skaraborgs Län.
Den 12 November.
259
28:o af samme ledamot:
»Vördsamt Memorial.
Vid nästlidne Riksdag väcktes inom detta Stånd motion
om ändring i 12:te punkten af Instruktion för Postmästare af
den 16 Februari 1707, åsyftande att få ett bestämdt stad¬
gande för Postmästarne, angående till Post-kontoren ankom¬
mande brefs afsändande till landsorten.
Utskottet, som vid besvarandet af denna motion anförde:
att utom det uti 12:te punkten af ifrågavarande Instruktion
förekommande stadgande: »att Postmästare måtte draga be¬
hörig omsorg, att de bref, som inkomma eller ingifvas och
på landet skola beställas, måga med gifna lägenheter till sina
orter varda utskickade och befordrade, hvarigenom honom
ock billigt bestås att en skälig rekognition eller vederkänsla sig
af eganderne att betinga», innehåller cirkuläret till samtlige
Postmästare i Riket den 11 Maj 1832, att i de fall, då Post¬
förvaltare och Correspondenter derom icke kunna öfverens¬
komma, det af Öfver-Postdirektörs-embetet skall bero, att
bestämma beloppet af Postförvaltares arfvode för lösväskors
emottagande och afsändande samt portoräkningars hållande
enligt stadgade grunder, ansåg att i detta hänsende redan
finnas föreskrifter, som äro fullt tillfredsställande, och att der¬
före något afseende icke måtte fästas å motionen.
Dessa nu åberopade föreskrifter äro dock ingalunda till¬
fredsställande, ty den så kallade skäliga rekognitionen eller
vederkänslan beror alltid af Postmästarens godtycke och är
ofta öfverdrifven; och Öfvei-Postdirektörs-embetets bestäm¬
mande afser endast lösväskors emottagande och afsändande
samt portoräkningars hållande; men om en person, som hål¬
ler egen lösväska, tillåter en eller annan af sina grannar, att
få sina till post-kontoret ankommande bref inlagde i denna
väska, och Postmästaren derom underrättas, så kan han vägra
att göra detta, om han derföre icke erhåller särskild »rekog¬
nition eller vederkänsla». Att så har skett och sker än i
dag, kan lätt bevisas, och jag ser icke, att några stadganden
deremot finnas. I fråga om brefs afsändande till landsorten,
är jag icke så anspråksfull, att jag fordrar, att Postmästarne
skola gå omkring på gatorna och prångla ut desamma; jag
fordrar icke heller, att de med posten skola utsändas till per¬
soner, som icke för Postmästaren uppgifvit, hvarest de invid
allmänna postvägen skola aflemnas, och jag fordrar icke en
gång, att Postmästaren skall efter denna uppgift utskicka bref¬
ven lösa; men hvad jag fordrar är, att då en person kommer
öfverens med någon af sina grannar, som håller egen lösvä¬
ska, att få sina till post-kontoret ankommande bref i samma
260 Den 12 November.
väska inlagda, och Postmästaren derom underrättas, denne
sednare då skall vara skyldig att, emot en icke godtycklig,
utan bestämd, vederkänsla, utsända sådana bref.
Att flere under nästliden Riksdag ansågo något stadgande
i detta hänseende öfverflödigt, kan förklaras deraf, att desse
icke haft med sådane Postmästare att göra, som varit obillige
i sina fordringar; ty många undantag äfven ibland dem fin¬
nas; men den, som sjelf icke har skäl till klagan, bör derföre
icke motsätta sig ett förtydligande af en otydlig lag, helst
allt godtycke är förhatligt, emedan det leder till prejeri och
deraf följande obehagliga tvister.
På grund häraf anhåller jag, att uti Instruktionen för
Postmästare ett stadgande måtte inflyta af följande lydelse:
Bref, som till Post-kontor ankomma, eller der
inlemnas, adresserade till på landet boende perso¬
ner, skall Postmästaren med strykande post, der
sådant sig göra låter, eller med enskilde postbud
utskicka, såvida brefegaren Postmästaren derom
anmodat och för honom företett tillstånd af någon
person, som vid Post-kontoret håller egen lösvä¬
ska, att uti densamma få inlagda de till honom
adresserade bref. Såsom vederkänsla härför eger
Postmästaren att, der annat ackord icke kan upp¬
göras, uppbära 2 Ore Riksmynt för hvarje sålunda
afskickadt bref.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott an-
hålles!»
Stockholm den 10 November 1856.
Cr. Bjerkander,
från Skaraborgs Län.
29:o af samme ledamot:
»Vördsamt Memorial.
Ibland de många oseder, som i åtskilliga delar af Riket
utöfvas, är äfventyrliga spel icke de minst förderfliga.
Kongl. Förordningen af den 2 Augusti 1792 stadgar vis¬
serligen temmeligen höga böter för dem, som utöfva sådana
spol, men deri omtalas endast kort och tärning. — Andra
spelsätt, hvaruti hvarken kort eller tärning begagnas, kunna
vara lika ruinerande, hvaribland jag vill nämna ett, under namn
af -»Singling», som består deruti, att af de spelande, två eller
flera, endera uppkastar i luften en styfver, och dess fall på
marken, med ena eller andra sidan uppåt, allt efter som don
kastande förut bestämdt, afgör om denne sednare vunnit eller
tappat.
Den 12 November. 261
Detta spel var i sin början temligen oskadligt, ty vinsten
eller förlusten gällde blott den styfver, som kastades; men i
sednare tider har det allt mer och mer urartat till ett verk¬
ligt hazardspel, ty de spelande sammanlägga penningar till
belopp ofta af 10—15 R:dr och derutöfver, och hvilken som
skall vinna denna summa, bestämmes genom ett enda kast
med en styfver, som ofvan nämndt är.
Detta spel drifves numera med fulkomlig passion i syn¬
nerhet af ynglingar, men äfven ofta af äldre karlar, och till
och med af minderårige gossar, och det är icke ovanligt att
tjenstedrängar och andre ynglingar spela bort på några tim¬
mar summor, stigande till 40—50 R:dr och derutöfver. Vid
auktioner, marknader och andra sammankomster, ser man
detta spel mycket öfvas, och nästan uteslutande utgör det
ungdomens af mankönet tidsfördrif på helgdags-eftermidda-
garne, åtminstone under den blidare årstiden; men icke nog
härmed, utan det ena onda föder det andra. De vinnande
af sällskapet anses förpligtade att bestå spirituosa, hvaraf van¬
ligtvis bränvin kommer i fråga; häraf uppkommer fylleri, gräl,
slagsmål och ganska förargelse-väckande uppträden. Prester-
skapet, Socken-Nämnden och andre för sedlighet nitälskande
personer, söka ofta förgäfves att motarbeta detta onda, eme¬
dan det är allmänt bekant, att inga lagbestämmelser äro ut¬
satte mot berörde spel. — Hotelser och förmaningar, offentli¬
gen eller enskildt gifna, blifva icke åtlydde, utan ofta gäckade.
Det är derföre högst nödvändigt att stränga straffbestämmel¬
ser stadgas i detta hänseende; men det är icke nog att till
de i 1792 års Förordning uppräknade spel. tillägga »Singling»,
ty många andra spelsätt finnes redan och flera kunna uppfin¬
nas, som äro lika ruinerande som detta; det är således icke
lätt att stifta en lag i detta hänseende, som icke kan kring¬
gås och som tillika icke är obillig, — fel, hvarmed förrbe-
rörde Förordning är behäftad, ty kort och tärning, som der
äro förbjudna, nyttjas nu allmänt, utan att något åtal kommer
i fråga; men en lag, som ostraffadt får öfverträdas, harju helt
och hållet förlorat sitt värde, och bör då hellre afskaffa s, eller
utbytas mot en annan, som är öfverensstämmande med tidens
fordringar, och som man på fullt allvar vill tillämpa. Jag
skall emellertid försöka att uppsätta ett förslag till tidsenliga
lagbestämmelser mot ruinerande och sedeförderfvande spel.
och får till den ändan föreslå, att en Förordning utfärdas af
följande lydelse:
Till befrämjande af ärbarhet och goda seder,
varda alla hazard-spel, d. v. s. alla sådana, der
endast lyckan afgör vinsten, hvarhelst de utöfvas,
262
Den 12 November.
alldeles förbjudna, vid äfventyr af konfiskation af
alla de penningar, som vid spelen vågas, och dess¬
utom Femtio Riksdaler Riksmynt böter, så väl för
värden (ifall spelen utöfvas inom hus) som för hvar
och en af de spelande. Böterna fördubblas hvarje
gång någon beträdes med ytterligare förbrytelse.
De delas till tveskiftes emellan angifvaren och sock¬
nens fattige. Vid lika ansvar och plikt varda jem¬
väl alla spel, mindre eller större, alldeles förbjudna
på källare, kaffehus och krogar.
Genom en sådan Förordning tror jag att hazardspel un¬
der hvilken form sorn helst skulle kunna anses förbjudna.
Så kallade tankespel, som vanligtvis spelas med kort eller
tärning, kunna visserligen äfven vara ruinerande, men dels
svårigheten att kunna utsätta en gränslinie emellan det skad¬
liga och oskadliga i dessa spel, dels ock det allmänna om¬
dömet i afseende härpå, har gjort att jag lemnat dessa spel
fria.
Utskottet torde emellertid taga detta förslag i öfvervä¬
gande och dervid göra de förbättringar, som kunna anses vara
af nöden.
Örn remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 10 November 1856.
Cr. Bjerkander,
från Skaraborgs Län.
30:o af samme ledamot:
„ »Vördsamt Memorial.
Enligt gällande Författningar få gamla minnesmärken från
forntiden icke förstöras, utan böra bibehållas så länge möjligt
är; men deraf följer icke att, då detta underhåll kräfver be¬
tydligare uppoffringar, någon enskild dermed skall belastas,
utan måsto i sådant fall Staten lenina erforderligt bidrag, så
vida det anses, att föremålet är af det värde, att det förtje-
nar att underhållas.
Namnet Lena, numera kalladt Kungs-Lena i Wester¬
göthland, är i historien mycket bekant för flera betydliga
fältslag, som der i trakten stått, synnerligast på 1200-talet,
hvarefter flera märken ännu finnas, hvaribland Kungs-Lena
kyrka är ett, som nu utgör föremålet för denna motion. Om
denna kyrka läses i Konversations-Lexikon 2 del. pag. 420
följande: »Kungslena kyrka, af gråsten, skall vara byggd i
»första hälften af 1200-talet, genom konung Erik XI:s (halte
»och läspe) försorg, troligen af tacksamhet för den seger, hans
»fader vann vid Lena år 1208, och fullkomligt vid Gestilren
»1210 öfver Sverker den unge. Den har tre små trätorn,
Den 12 November.
263
»hvilka anses blifvit uppförda till minne deraf, att Birger Jarl
»med sin son Waldemar och måg, konung Håkan i Norrige,
»Påskdagen 1258 bevistat gudstjensten i kyrkan: vid hvilket
»tillfälle Birger och Waldemar ledsagat Håkan emellan sig
»fram till altaret att offra. Kyrkan utvidgades 1783 och blef
»1818 förbättrad, så att den nu täflar i prydlighet med de
»flesta landtkyrkor.»
Dessa torn, hvaraf synnerligast det mellersta är af icke
obetydlig höjd, äro uppförde af korsvirke, som ännu ef tel¬
en tidrymd af 600 år, är fullkomligt friskt, men spånbelägg-
ningen är förstörd, hvarföre de måste förses med ny bekläd¬
nad antingen af spån, eller något annat, ännu varaktigare ämne,
samt oljemålas. Detta kan icke verkställas under 500 R:dr
Banko, men kyrkan eger icke hälften af denna summa, hvil¬
ket icke på långt när är tillräckligt för verkställande af an¬
dra nödvändiga reparationer å sjelfva kyrkan; och socknen
består till största delen af fattige eller mindre bemedlade
skattebönder, som icke mäkta att underhålla dessa, för öfver-
flödiga ansedda, torn, utan måste låta desamma nedruttna,
såvida icke Statsmedel kunna erhållas för deras underhåll.
Med anledning af detta förhållande ville jag hos Rikets
Höglofl. Ständer hemställa, huruvida dessa forntids-minnen
kunna anses vara af det värde, att de böra underhållas och, i
sådant fall, vördsamt anhålla, att ett anslag af Femhundrade
Riksdaler Banko måtte utaf Statsmedel beviljas, för att sätta
dem i det skick, att de ännu i några hundrade år kunna bi¬
behållas.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott an-
hålles!»
Stockholm den 10 November 1856.
6r. Bjerkander,
från Skaraborgs Län.
31 :o af samme ledamot:
»Vördsamt Memorial.
Vid nästliden Riksdag väckte jag motion om att de så
kallade vites-förbuden måtte afskaffas och i dess ställe ett
generelt förbud af Tio R:dr Banko måtte stadgas för all slags
ofredande af andras egor. Denna motion, som remitterades
till Lag-Utskottet, blef icke under Riksdagens lopp handlagd,
hvarföre jag i denna förnyade motion fullföljer mitt yrkande,
emedan jag fortfarande anser att frågan är af ganska stor
vigt, dels derföre, att de rätt betydliga kostnader, som äro
förenade med att söka Härads-Rätten, kunde undvikas; dels
derföre, att presterskapet måtte varda befriadt från det idke-
liga uppläsandet af förbudsdomar och åhörarne från att afhöra
264
Den 4 2 November.
dem, dels ock derföre, att icke någon måtte vara i okunnig¬
het om eller åtminstone icke kunna förebära okunnighet der¬
om, att förhud finnes; men synnerligast derföre, att lika rätt
måtte vederfaras alla, hvilket nu icke är förhållandet, då den
ene jordegaren kan till och med vid samma domstol få sig
beviljadt ett dubbelt högre vite, än den andre, och hvartill
skall ett slikt godtycke tjena? Borde icke den ene hafva
samma rätt som den andre?
Jag anhåller att Utskottet nu måtte taga denna motion
i öfvervägande och, med upphäfvande af rättigheten att söka
vites-förbud mot åverkan eller annat ofredande af enskildes
egor, i stället höja de i lag derföre bestämda böter till Tio
R:dr Banko.
Om remiss af denna motion till Lag-Utskottet anhålles!»
Stockholm den 12 November 1856.
G. Bjerkander,
från Skaraborgs Län.
32:o af samme ledamot:
»Vördsamt Memorial.
Ehuru jag väl förutser, att de åsigter, sorn jag nu går
att uttala, icke komma att delas af alla, och ehuru motioner
i samma sak redan blifvit väckta, så kan jag, det oaktadt,
icke underlåta att fullfölja min, långt löre resan till Riksda¬
gen, fattade föresats, att till Rikets Höglofl. Ständers behjer¬
tande framlägga en sak, som rörer menniskans obestridligaste
rättigheter i materielt hänseende: att nemligen få förvärfva
och nära sig af den jord, som i tidens begynnelse blifvit gif¬
ven, icke till några vissa personer, utan till hela mennisko¬
slägte!. Jag skulle önska att hvarenda representant af Bonde¬
ståndet, detta Stånd, hvars rätt denna fråga närmast rörer,
ville väcka motion deruti, på det att opinionsyttringen från
alla landsändar måtte blifva så kraftig, att alla motståndskraf¬
ter måste vika.
Hemmansklyfning och jordafsöndring hafva, sedan lång¬
liga tider tillbaka, varit stående riksdagsfrågor, och den ena
förordningen, upphäfvande, ändrande eller förklarande den
andra, hafva tid efter annan utkommit, och vid hvarje ny
sådan har den stora mängden af folket, hvars rätt den när¬
mast rörde, blifvit allt mer och mer förvillad, så att mången
icke förstod att iakttaga alla föreskrifna formaliteter; deraf
den stora mängd af rättegångar i jordatvister, som under de
sednaste åren uppkommit och bragt många, på sina små jord¬
lotter förnöjda, och genom arbetsamhet och omtanka ber-
gade, ehuru mindre bemedlade, familjer till armod.
Nästliden Riksdags Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Den ■I 2 November.
265
Ekonomi-Utskotts Betänkande i denna fråga, i anledning af
flera derom väckta motioner, är ganska märkligt. De inom
Bonde-Ståndet af flere Representanter väckta och af nästan
hela Ståndet vid remisserna understödda motioner ntgå alla
derpå, att förvärfvandet af jord skulle blifva så fritt som möj¬
ligt; men deremot hade Utskottet från Högvördiga Preste-
Ståndet emottagit en af flere ledamöter inom detta Stånd vid
remissen förordad motion af nära nog motsatt syftning. Med
anledning af detta förhållande ansåg sig Utskottet böra lemna
en utförlig redogörelse öfver tillkomsten af Kongl. Förordnin¬
gen af den 13 Juli 1853, uti hvilken så många brister blifvit
upptäckta, att Utskottet ansåg densamma, ehuru då blott nå¬
gra månader gammal, behöfva att i flera delar omarbetas.
Utaf denna redogörelse synes, att det åtgått en tid af icke
mindre än 20 år, för att få en sådan författning färdig. Kgl.
Maj:t utfärdade nemligen den 26 Oktober 1833 ett Nådigt
Cirkulärbref till samtelige Dess Befallningshafvande, utom i
Stora Kopparbergs Län, med förordnande att en Kommitté i
hvarje Län, med Landshöfdingen såsom Ordförande, Lands¬
sekreteraren och Häradshöfdingarne samt sex af Landshöf-
dingarne dertill utsedde personer, nemligen 2 jordbrukare af
Adel och Ståndspersoner, 2 af Preste- och 2 af Bondestån¬
det, skulle, efter inhemtande af lokala upplysningar, till Kgl.
Maj:t afgifva, underdånigt utlåtande i vissa uppgifna ämnen,
som rörde hemmansklyfning och jordafsöndring. Att en sålunda
sammansatt Kommitté, sorn endast utgjordes af två personer
af Bondeståndet, emot 10 å 12 i de andra Stånden, icke
skulle handla i allt för mycket liberal syftning i afseende på
de lägre folkklassernes behof, är naturligt, och derföre blef
också resultatet af alla dessa Kommittéers arbeten sådant, att
1853 års författning derpå hufvudsakligen grundades, ehuru
visserligen frågan efteråt genomgick flera instanser, innan den
af Kongl. Maj:t sistnämnde dag afgjordes. Utskottet, efter
att sålunda hafva redogjort för tillkomsten af ofta omför-
mälda Nådiga förordning, har slutligen uttalat sina egna
åsigter i ämnet, men dervid tydligen begått en motsägelse,
som jag icke kan underlåta att anmärka. Utskottet säger
nemligen: »att hemmansklyfning kan medföra stora fördelar
för det allmänna, dymedelst att den verksamt bidrager till
jordens allmännare odling och en i förhållande dertill ökad
produktion; äfvensom att det icke kan betviflas, att ju en
större arbetsflit, sparsamhet och omtanka böra vara att för¬
vänta hos den sjelfegande jordbrukaren och den, som har ut¬
sigten för sig att kunna blifva det, än hos den, för hvilken
en sådan förhoppning icke förefinnes.» Men straxt derefter
266
Den 4 2 November.
säger Utskottet det vara »fara. värdt att, vid ett inträffande
missvextår, de små jordegarne skulle förgås i hungersnöd och
elände, emedan deras antal vore för stort, att de mera väl¬
mående skulle kunna rädda dem; hvarjemte Utskottet befa¬
rar, att de af de små hemmansdelarne utgående bidrag till
Staten icke kunna utbekommas.
Men huru kan en allmännare jordens odling, och en i
förhållande dertill ökad produktion, jemte arbetsflit, sparsam¬
het och omtanka, som skulle blifva följden af jordens del¬
ning, förorsaka att nöden skulle blifva större vid inträffande
missvextår, än om alla dessa idoge jordegare voro backstugu¬
sittare eller andre lösa personer? Och hvarföre skulle icke
Staten kunna få ut sina bidrag så väl af de små som af de
Stora hemmanen, då de förra skötas lika väl som de sed¬
nare? Staten har ju alltid säkerhet i jorden, och denna sä¬
kerhet kan endast förringas i den mån jorden kommer i lä¬
gervall, — ett förhållande, som Utskottet erkänt icke inträf¬
far genom jordens sönderstyekande. I slutet af Betänkandet
tyckes Utskottet också verldigen hafva insett genomskinlighe¬
ten af sina satser, ty det säger, »att om dessa skäl, i och
för sig sjelfva, icke kunna tillerkännas full giltighet, utan en¬
dast vilkorligt, eller med hänsigt till landets industriella ut¬
veckling och folkets kulturgrad i allmänhet, så torde det lik¬
väl vara otvifvelaktigt, att meningarne ännu äro allt för myc¬
ket delade, för att ett fullkomligt frigifvande af hemmans-
klyfningen för närvarande kan ifrågakomma.» Der har man
då slutligen det egentliga skälet: alla andra äro endast toma
fraser, som icke kunna uthärda någon vederläggning; men
detta enda skäl grundar sig blott på egennyttan, och en så
simpel grund hoppas jag icke skall länge kunna emotstå vår
allt mer och mer till upplysning stigande tids ihärdiga på¬
tryckningar. Folkets målsmän böra derföre icke tröttna att
begagna hvarje tillfälle, för att skaka på denna grund; man
vet icke huru länge det skall heta, att »tiden ännu icke al¬
inne» ; kanske att denna tid är oss närmare, än vi kunna tro.
I förhoppning härpå tager jag mig friheten att nu till
Rikets Högloflige Ständer hemställa, att en skrifvelse till Kgl.
Maj:t måtte aflåtas, för att i underdånighet anhålla:
Att alla hittills gällande förordningar, angående hemmans¬
klyfning och jordafsöndring, måtte varda upphäfda och en
förordning utfärdas af detta innehåll:
l:o Att hemman hädanefter få klyfvas i huru små de¬
lar som helst, och fasta derå meddelas.
2:o Att jordafsöndringar från hemman, på viss tid,
må varda tilllåtna, i huru små eller stora delar
Den 4 2 November.
267
som helst, endast med det vilkor, att en emot
hemmanets onera svarande afgäld erlägges till stam¬
hemmanet, samt att Kongl. Majit alltid bibehålles
vid rättigheten att för statsbidragen få hålla sig
till hemmanet i dess helhet.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott an-
hålles!»
Stockholm den 10 November 1856. Gr. Bjerkander,
från Skaraborgs Län.
33:o af Johan Pehrsson från Upsala Län:
»Vördsamt Memorial.
Ehuru jag vid föregående Riksdag föreslog att tillväga¬
bringa en reform i rustnings-skyldighetens utgörande, men
hvilket då misslyckades, så vill jag nu ånyo väcka frågan, i
förhoppning att denna min motion måtte vinna bättre fram¬
gång. Ändamålet dermed har mindre afsett en direkt lindring
uti, utan fastmera en jemnare fördelning af kostnaderna för
rustningens utgörande, så att icke, som nu ofta är fallet,
dryga utgifter drabba de rustande vissa år, ofta då skörden
är ringa och penningetillgången derigenom är knapp.
Dessa förhållanden, hvilka för hvarje rustningsskyldig,
genom en dyrköpt erfarenhet, åro kända, föranledde en nu
icke närvarande ståndsbröder att vid 1850—1851 årens Riks¬
dag väcka motion, gående derpå ut, att Staten skulle öfver¬
taga så väl rustningsskyldigheten som ock underhållet och
uppsättningen af bevärings-, sadelmunderings- och beklädnads-
persedlarne vid Lif-Regementets Dragon-korps, emot det att
rusthållarne tillförbundo sig att årligen erlägga en viss kon¬
tant afgift till staten.
I detta förslag instämde flere Representanter inom detta
Stånd, hvilka yrkade förslagets utsträckande till Rikets samt¬
lige indelta Kavalleri-Regementen. Lika litet å denna motion,
som å flera i samma syftning vid föregående Riksmöten väckta
motioner, fastades dock afseende. De hafva af Stats-Utskot-
t,et alltid blifvit afstyrkte. Emellertid kan inhemtas, att dessa
motioner livilat på en rättvis grund och att, om de antagits,
skulle det ländt både Staten och de rustande till båtnad: Staten,
emedan det alltid är fördelaktigt att allt, hvad till arméen
hörer, ordnas efter ett system, och de rustande, emedan dessa
derigenom befriats från trassel och obehag, samt ett ofta öf¬
verdrifvet godtycke.
För Staten vore ett sådant öfvertagande af de skyldig¬
heter, som nu åligga de rustande, icke svårare, än då Staten,
sedan lång tid tillbaka, öfvertagit enahanda skyldighet för det
indelta infanteriet.
268
Den 1% November.
Sannolikt är dock att orsaken, hvarföre de cfvanomför-
mälda motionerna fått en mindre lycklig utgång, bör sökas
deri, att samtliga motionerna föreslagit ett visst belopp, som
i ofvanantydda ändamål årligen af hvarje rusthåll skulle kon¬
tant utgöras, om hvars tillräcklighet Stats-Utskottet antingen
icke blifvit öfvertygadt, eller tagit närmare kännedom och för¬
denskull hellre afstyrkt motionerna.
På det att emellertid en god sak icke må falla för svå¬
righeter, som både kunna och böra undanrödjas, utbeder jag
mig att vördsamt få föreslå:
l:o att Rikets Ständer måtte såsom en princip antaga,
det så väl remonterings-skyldigheten, som under¬
hållet af bevärings-, sadelmunderings- och bekläd-
nads-persedlarne vid samtlige indelta Kavalleri-Rege¬
mentena mätte på passevolans af Staten öfvertagas;
2:o att grunderna för denna passevolans af vederbö¬
rande embetsmyndigheter uppgjordes, och
3:o att Rusthållarne blefvo derefter länsvis hörde, hu¬
ruvida de icke på en dylik passevolans ingå.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsamt!»
Stockholm den 12 November 1856. Joh. Pehrsson,
från Upsala Län.
Häruti förenade sig Samuel Odman och P. F. Mengel.
34:o af Pehr Erik Andersson från Westmanlands Län:
»Vördsamt Memorial.
Den i 23 § af Kongl. Förordningen, angående försäljning
af bränvin, af den 18 Januari 1855, antagna grundsats, att
till kommunernas behof använda en väsendtlig del af brän-
vins-minuterings-afgifterna, är utan tvifvel rigtig, då derige¬
nom beredts tillfälle för kommunerna att på en gång, så vidt
möjligt är, lindra det elände, som superiet framkallat, och
underlätta sina sträfvanden till förbättrande af de kommunala
inrättningarna; men jag anser att nämnde grundsats icke er¬
hållit en fullt rigtig och ändamålsenlig tillämpning, enär stä-
derne uppenbarligen blifvit alltför mycket gynnade framför
landsförsamlingarna. Orsaken härtill är det stadgande, hvar¬
igenom krogar icke få finnas annorlunda än på visst afstånd
från städerne, och landsförsamlingarna derigenom nästan helt
och hållet gå miste om andel i minuterings-afgifterna.
I en stad, med t. ex. 4000 innevånare, kan utminuteras
kanske flere hundra gånger så mycket bränvin, som i en
landsföisamling med samma antal innevånare; och staden er¬
håller följaktligen flera hundra gånger större minuterings-afgift
än landsförsamlingen.
Denna ojemnhet i fördelningen är uppenbarligen obillig;
Den 12 November.
269
och den rättvisaste grunden är likväl redan i författningen
angifven uti bestämmelsen i afseende på landsförsamlingarna
inbördes, nemligen deras folkmängd.
Mig synes, att denna grund borde följas gemensamt för
städerne och landsförsamlingarna i samma Län; och får jag
alltså vördsamt föreslå: att, med ändring af ofvanberörde §,
i författningen om bränvinsför säljning en, stadgas måtte, att
den inom hvarje Län inflytande bränvins-minuterings-afgift,
som är anslagen åt kommunerna, af lemnäs i Landtränteriet,
hvarifrån det på hela Länet sammanlagda beloppet genom
Konungens Befallningshafvande fördelas på samtlige städer
och socknar, i förhållande till hvarderas folkmängd, att af
dem användas för deras fattigvård.
Om remiss härå till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 12 Kov. 1856. P. K. Andersson,
från Westmanlands Län.
35:0 af samme ledamot:
»Vördsamt Memorial.
Efter all anledning kommer vid denna Riksdag att före¬
tagas den högst behöfliga och vigtiga lagstiftningen om an¬
svar för bedrägeri i dess mångskiftande former; och det är
under förutsättning deraf, som jag går att vidröra ett ämne,
hvilket jag för min del anser lämpligast böra under samma
lagstiftning hänföras.
Då myndig person utaf domstol, af en eller annan an¬
ledning, förklaras omyndig, eger han visserligen derefter in¬
gen rätt att med laga verkan ingå aftal; men ingenting hin¬
drar honom att med personer, för hvilka hans omyndighets-
tillstånd är okändt, inlåta sig i affärer och tillnarra sig pen¬
ningar af dem: och ty värr vittnar dagliga erfarenheten, att
mången på sådant sätt gjort stora penningeförluster, utan att
ens få den omyndige bedragaren befordrad till något ansvar
för bedrägeriet. Det är visserligen stadgadt, att kungörelse i
tidningarne skall utfärdas, då någon förklaras omyndig, men
dels ljisas tidningarne af högst få bland allmogen, och dels
kan den omyndig förklarade hinna att bedraga många innan
kungörelsen hinner spridas. Dessutom kan han inlåta sig i
affärer med personer, som ej känna honom, t. ex. å mark¬
nader; och ej bör hans omyndighetstiilstånd i något fall göra
honom fri från ansvar för ett oredligt handlingssätt, hvartill
samma tillstånd underlättar tillfället: och det är med anled¬
ning häraf jag vördsamt föreslår, det i lag måtte stadgas, att
om person, som uppnått myndig ålder, men af domstol blif¬
vit förklarad omyndig, under döljande af sitt omyndighetstill-
stånd tillnarrar sig penningar eller varor, eller inlåter sig i
270
Den 12 November.
affärer och ingår aftal, som på grund af hans omyndighets-
tillstånd äro ogiltiga, han derför skall straffas såsom för be¬
drägeri.
Om remiss härå till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 12 November 1856.
P. E. Andersson,
från Westmanlands Län.
36:0 af Johannes Linder från Skaraborgs Län:
»Vördsamt Memorial.
Inom den ort, der jag bor, har uppstått ett förhållande, sorn,
genom tillämpningen af äldre, mindre ändamålsenliga författ¬
ningar, vållat enskild person ganska kännbar ekonomisk för¬
lust, och derför påkallar rättelse.
Vid midfastan 1847, och således långt efter den tid, då
Rikets Ständer beslutat om högst behöfliga förändringar i fö¬
reskrifterna rörande utarrenderandet af så beskaffade lägen¬
heter, för hvilka arrendeafgiften omedelbarligen ingår till Stats¬
verket, ehuru Kongl. Maj:ts i följd deraf utfärdade Nådiga
Kungörelse icke hann expedieras förr än några månader der¬
efter, eller den 17 påföljande Juli, tillträdde en af minaKom-
mittenter, Landtbrukaren Claes Th. Skårman, arrendet under
24 års tid af indragna profossbostället Bryntesgården Lind¬
ärfva, beläget i Kinnefjerdings härad och Skaraborgs Län.
Alltifrån år 1813, då detta boställe första gången utarren¬
derades, och till år 1841, har arrendet deraf utgjort 21 tun¬
nor 6 kappar afradsspanmål samt 67 R:dr Banko i penningar
årligen. Efter den tiden betaltes för år 1841 4 tunnor 16
kappar; för år 1842 6 tunnor 16 kappar, och för åren 1853
till och med 1856 25 tunnor 8 kappar årligen. Sedermera
och sedan beslut meddelats, att samma boställe skulle bort-
arrenderas på 24 år, och uppskattning deraf ega rum genom
Kronofogde, Häradsskrifvare och Landtmätare, hvarvid ar¬
rendebeloppet, med fästadt afseende å den vid bostället va¬
rande öppna jorden, föreslogs till 30 tunnor afradsspanmål
årligen, anmälde sig Skårman, genom ombud, vid den i Kgl.
Kammar-Kollegium till den 5 Juni 1846 utlysta arrende-auk¬
tion, såsom spekulant och, icke anande att ifrågavarande ar¬
rende skulle komma att öfverstiga hvad uppskattningsmännen
i sådant afseende föreslagit, underlät han att i den lemnade
fullmakten bestämma hvad han högst ville gifva: och följden
häraf blef den, att han genom något outredt förhållande fick
betala det oerhörda beloppet af 96-j tunnor, hälften Råg och
hälften Korn, i årligt arrende för mantal, som några år
förut icke gifvit Staten mer än 4j tunnor.
Under de första 5 åren måste också Skårman, med stor
Den 12 November.
271
förlust, utgifva detta ansenliga arrende, ehuru niin företrädare,
Riksdagsfullmaktigen E. M. Falk, vid 1850 års Riksdag, på¬
kallade Riksens Ständers bemedling att få detta arrende ned¬
satt till hvad rätt och skäligt vore.
Efter de första fem årens förlopp kunde Skårman icke
ställa godkänd, ny borgen; följden deraf blef, att han dömdes
arrenderättigheten förlustig, och derjemte ålades att till Stats¬
verket årligen erlägga skillnaden emellan nu uppgifna höga
beloppet och hvad som vid en blifvande ny arrende-auktion
kunde erhållas.
Vid anställd ny arrende-auktion uppgick arrendebeloppet
till 66 tunnor, hälften Råg och hälften Korn; skillnaden blef
således 30 tunnor 16 kappar spanmål, som årligen affordrats
Skårman och som, i händelse den utgår, skall för de 19 åter¬
stående arrendeåren tillskynda honom en gifven förlust af
579£ tunnor spanmål af sistnämnda sädesslag.
Vid ett sådant förhållande, och med den närmare kän¬
nedom jag, såsom nära boende, eger om den bortarrenderade
lägenhetens beskaffenhet, ovedersägligt är, att det deraf nu
utgående arrendet, 66 tunnor afrad, är ganska drygt, och
Staten således af densamma har all den afgäld, som deraf
skäligen bör vara att påräkna, synes mig orättvist, att den
uppgifna skillnaden skall utgå, hvilket bereder Staten en in¬
komst på den enskildes bekostnad. Jag får derföre vördsamt
föreslå, att de 30 tunnor 16 kappar afradsspanmål, som Landt¬
brukaren Skårman, under återstående tiden af nu gällande
arrende å Bryntesgården Lindärfva, årligen är förpligtad att
till Statsverket utgifva, utan att derföre kunna bereda sig den
ringaste godtgörelse, måtte honom eftergifvas och utur Stats¬
verkets räkenskaper afföras.
Om remiss till Högloflige Stats-Utskottet anhålles! För¬
behållande mig att till Stats-Utskottet få inkomma med nö¬
diga handlingar.»
Stockholm den 11 November 1856.
Johannes Linder,
från Skaraborgs Län.
37:o af Anders Jansson från Wermlands Län:
»Vördsamt Memorial.
Sedan Kongl. Maj:t redan år 1750 anslagit den så kal¬
lade åttondedels-procenten för grundläggning af ett Lazarett
för Fernebo och Nyeds härader i Wermland, insamlades me¬
del för denna anstalts tillvägande, och år 1773 uppfördes
en stenhusbyggnad för detta ändamål, mot en kostnad af
27,000 Daler Kopparmynt, hufvudsakligast sammanbragte inom
orten. Med denna ingalunda ändamålsenliga byggnad, hvil-
272
Den 12 November.
ken innehöll sex mindre sjukrum och svårligen kunde in¬
rymma mer än 25 patienter, kurhusets inberäknade, har man
måst finna sig belåten i 80 år, likvisst under de sednare åren
i kamp med verkliga svårigheter i anseende till det bristande
utrymmet. Med det beständigt stigande antalet af patienter
ökades slutligen obelåtenheten med den inskränkta lokalen
så, att man måste blifva betänkt på utvidgandet deraf. För
att ådagalägga tillvexten i patienternes antal, må det tillåtas
mig omnämna att dessa, under de sednast förflutna 15 åren,
utgjorts af:
År 1841 66 st. År 1846 93 st. År 1851 112 st.
1842 51 1847 72 1852 139
1843 79 1848 98 1853 126
1844 97 1849 106 1854 150
1845 74 1850 104 1856 187
Sima 367 st. 8:ma 473 st. S:ma 714 st.
Årligt medeltal 73 94 142.
Under dessa femton år har således patienternes antal för¬
dubblats, och det faller sig naturligt, att det förut knappa
utrymmet skulle under sådana förhållanden blifva ännu mera
otillräckligt. Lazaretts-Direktionen hade länge insett det på¬
trängande behofvet af en utvidgad lokal, men då Lazarettets
hela fond icke uppgick till mera än 9,364 R:dr 2 sk. 5 rst.
Banko, var det icke möjligt att dermed företaga en byggnad,
hvars kostnad kunde förutses skulle vida öfverstiga detta belopp.
Det kan visserligen synas, som skulle denna inrättning kunnat
samla en större fond, och ej heller behöfva frukta en skuld¬
sättning, i hopp att framdeles derå kunna göra af betalningar,
men inrättningens utgifter hafva alltid öfverstigit tillgångarne.
Af de äldre räkenskaperna inhemtas, att redan år 1824öfver-
stego utgifterna med 36 R:dr 20 sk. 8 rst. B:ko inkomsterna,
och påföljande året blef bristen ej mindre än 261 R:dr 43 sk.
8 rst. s. m. Detta förhållande har alltjemt fortfarit, och af
bilagde utdrag af räkenskaperne för de tio sistförflutna åren
inhemtas, att ett år har utgifts-summan med 1,986 R:dr öf¬
verstigit inkomsterna, och att i medeltal har under denna tid
den årliga bristen uppgått till 543 R:dr 6 sk. 2 rst. Banko.
Denna brist har väl blifvit betäckt genom bidrag från kur¬
husmedlen, men det faller sig klart att, under sådana förhål¬
landen, har någon kapital-fond icke kunnat hopläggas. Under
dessa bekymmerfull förhållanden fick Direktionen af Herr
Brukspatron Bernh. Berggren och dess Fru emottaga en gåfva
af 6,666f R:dr bankomynt, hvarigenom det blef en möjlighet
att påtänka Lazaretts-byggnadens utvidgande, men då det
icke var att vänta, det en ändamålsenlig förändring skulle
Den 12 November.
273
för denna summa åstadkomnas, lemnade Filipstads Bergslag
en gåfva af 4,000 R:dr Banko till samma ändamål. Med dessa
tillgångar har byggnaden innevarande år blifvit till största de¬
len utförd och innehåller nu, utom Läkarens emottagnings-
rum, trenne rum för betjeningen, badrum och kök, i trenne
våningar 10 större sjuksalar och ett mindre sjukrum samt fyra
rum för kurhuspatienter, och kommer således, äfven med en
stigande sjukpersonal, att ganska länge blifva tillräcklig för
dessa häraders behof. Genom de högt uppdrifna priserna, ej
allenast å byggnadsmaterialier, utan äfven arbetslöner, har
kostnaden för denna byggnad dock vida öfverstigit både för¬
slaget och tillgångarne, och vid den afslutning af räkenska-
perne, som egde rum den 29 sisth Oktober, uppgingo dessa
kostnader, enligt bilagde uppgift af Sysslomannen, till 16,149
R:dr 13 sk. 8 rst. B:ko; men som ännu återstå dels åtskilliga
arbeten å husets yttre, dels inredning af fyra sjuksalar, kan
man icke antaga totala kostnadssumman under 18,000 R:dr
B:ko, och som Direktionen, till betäckande häraf, endast haft
att tillgå ofvannämnde donerade medel, 10,666 R:dr 32 sk., har
Direktionen måst skuldsätta inrättningen för skillnaden. Med
den mindre folkmängd, Fernebo och Nyeds härader ega, kan
äfven den högsta kurhusafgift icke betäcka den sålunda upp¬
komna bristen, helst förlusterna på sjukvården och kosthåll¬
ningen säkerligen komma att framdeles ökas, i anseende till
lefnadsmedlens stegrade priser, och hvilken förlust således
skall taga öfverskottet af kurhusafgiften i anspråk, hvaraf föl¬
jer, att andra utvägar måste sökas för betäckande af den ge¬
nom nybyggnaden förorsakade kostnad. Då nu Lazaretterne
icke ega några andra tillgångar än nyssnämnde öfverskott
af kurhusmedlen och, såsom sagdt är, detta icke kan bilda
något bidrag till skuldens amorterande, samt Fernebo härads
innevånare, så val genom redan lemnade 10,666J R:dr B:ko,
som genom den allt framgent utgående kurhusafgiften, torde
hafva afgifvit de bidrag, som från denna ort skäligen kunna
förväntas, anhåller jag, att Rikets Högloft. Ständer täcktes
anslå en summa af Sex Tusen Sex Hundra Sextiosex Riks¬
daler 32 sk. Bankomynt till betäckande af de dels redan
gjorda, dels återstående omkostnaderna för utvidgandet och
ombyggnaden af Filipstads och Nyeds Bergslagers Lazarett.
Om remiss till vederbörligt Utskott af detta mitt memo¬
rial anhåller jag!»
Stockholm den 8 November 1856.
A. Jansson,
från Wermlands Län.
Häruti instämde O. Olsson i Slängserud af samma Län.
18
274
Deti i 2 November.
Inkomster och Utgifter vid Filipstads Lazarett
åren 1846-1855.
Inkomster.
|
procent vid
Bouppteck¬
ningar.
|
1 Åttondedels-
|
Ersättning
för Patienter.
|
Räntor å
uti ån te
medel.
|
inkomster.
|
Öfrige
|
|
Summa.
|
Brist.
|
År 1846
|
254
|
43
|
6
|
583
|
46
|
|
427
|
9
|
1
|
47
|
11
|
10
|
1.313
|
14
|
5
|
363
|
14
|
8
|
» 1S47
|
405
|
15
|
—
|
572
|
36
|
—
|
498
|
5
|
5
|
65
|
25
|
—
|
1,541
|
33
|
5
|
97
|
37
|
11
|
„ 1848
|
215
|
13
|
4
|
602
|
20
|
_
|
483
|
28
|
—
|
47
|
2
|
6
|
1,348
|
15
|
10
|
334
|
45
|
6
|
„ 1849
|
226
|
29
|
1
|
413
|
2
|
—
|
333
|
6
|
3
|
34
|
14
|
8
|
1,007
|
4
|
—
|
1,986
|
32
|
6
|
„ 1850
|
252
|
9
|
11
|
1,292
|
31
|
_
|
557
|
21
|
3
|
96
|
15
|
6
|
2,199
|
1 1
|
8
|
99
|
17
|
8
|
„ 1851
|
773
|
4
|
10
|
1,161
|
30
|
-
|
487
|
24
|
—
|
98
|
4
|
1
|
2,520
|
14
|
11
|
242
|
30
|
4
|
„ 1852
|
426
|
—
|
11
|
1.296
|
4
|
—
|
568
|
29
|
1
|
39
|
18
|
4
|
2,330
|
4
|
4
|
265
|
37
|
2
|
„ 1853
|
151
|
14
|
9
|
1,225
|
44
|
—
|
541
|
18
|
4
|
46
|
9
|
3
|
1,964
|
38
|
4
|
799
|
40
|
6
|
„ 1854
|
93
|
10
|
10
|
1,377
|
20
|
—
|
533
|
36
|
—
|
52
|
5
|
1
|
2,056
|
23
|
11
|
371
|
3
|
1
|
„ 1855
|
197
|
20
|
9
|
1.762
|
42
|
—
|
533
|
36
|
—
|
588
|
13
|
4
|
3,082
|
16
|
1
|
869
|
42
|
9
|
Summa
|
2,995
|
18
|
1J
|
10,288
|
35
|
~
|
4,964
|
21
|
5
|
1,115
|
5
|
7
|
19,363
|
32
|
11
|
5,431
|
14
|
1
|
Årligt
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
medeltal
|
299
|
25
|
11
|
1,028
|
41
|
U
|
496
|
21
|
4
|
lil
|
24
|
6
|
1,936
|
17
|
8
|
543
|
6
|
2
|
Utgifter.
|
Patienters
underhåll.
|
Aflöningar.
|
Öfrige
utgifter.
|
CO
a
S
B
P
|
År 1846
|
1,084
|
18
|
8
|
167
|
21
|
4
|
424
|
37
|
1
|
1,676
|
29
|
1
|
„ 1847
|
972
|
—
|
—
|
167
|
21
|
4
|
500
|
2
|
—
|
1,639
|
23
|
4
|
„ 1848
|
1,047
|
24
|
—
|
160
|
—
|
—
|
475
|
37
|
4
|
1,683
|
13
|
4
|
„ 1849
|
1,474
|
32
|
—
|
160
|
—
|
-
|
1,359
|
4
|
6
|
2,993
|
36
|
6
|
„ 1850
|
1,062
|
39
|
8
|
200
|
—
|
|
1,035
|
37
|
8
|
2,298
|
29
|
4
|
„ 1851
|
1,501
|
18
|
—
|
200
|
—
|
—
|
1,061
|
27
|
4
|
2,762
|
45
|
4
|
„ 1852
|
1,075
|
42
|
—
|
200
|
—
|
—
|
1,319
|
47
|
6
|
2,595
|
41
|
6
|
„ 1853
|
1,738
|
30
|
—
|
200
|
—
|
—
|
826
|
—
|
10
|
2,764
|
30
|
10
|
„ 1854
|
1.829
|
18
|
—
|
291
|
40
|
—
|
306
|
17
|
—
|
2.427
|
27
|
—
|
„ 1855
|
1,713
|
12
|
—
|
880
|
26
|
8
|
1,358
|
20
|
2
|
3,952
|
10
|
10
|
Summa
|
13,499
|
42
|
4
|
2,627
|
13
|
4
|
8,667
|
39
|
5
|
24,794
|
47
|
1
|
Årligt
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
medeltal
|
1,349
|
47
|
5
|
262
|
34
|
11
|
866
|
37
|
6
|
2,479
|
23
|
10
|
Rätteligen ur Räkenskaperna utdraget betygar
Franz von Schéele,
Lazaretts-Direktionens Ordförande.
Den 12 November. 275
Omkostnad
vid nya Lazarettsbyggnaden i Filipstad, beräknad till och med
den 29 Oktober 1856.
|
Banko.
|
|
Stensprängning
|
134
|
40
|
|
Inköp af Tegel
|
494
|
32
|
—
|
Kalksten och bränd Kalk ....
|
293
|
3
|
|
Ved till kalkbränning
|
424
|
8
|
|
Virke af alla slag
Jern, Smiden, Spik, Lås, Gångjern
|
3,049
|
10
|
|
och Redskap m. m
|
1,178
|
1
|
|
Takskiffer
|
176
|
32
|
|
Dörrar, Fönster m. m
|
423
|
16
|
|
Kakelugnar
|
243
|
5
|
|
Forlöner för diverse effekter
|
1,451
|
16
|
|
För Dagsverken: Mans- och Qvinns- . . .
|
6,890
|
17
|
8
|
Byggmästare- och Tillsyningsmans-arfvode
|
837
|
16
|
—
|
Diverse andra utgifter
|
553
|
9
|
—
|
Summa B:ko K:dr
Filipstad, som ofvan.
|
16,149)13
|
8
|
J. Bromell,
Lazaretts-Syssloman.
38:o af Erik Larsson, Pehr Mattsson och Pel er Östman
från Wester-Norrlands Län:
”Vördsamt Memorial.
Sedan så många motioner blifvit väckta inom detta Stånd,
angående skjutsskyldighetens lyftande ifrån jordbruket jemte
skjutslegans förhöjande och i dessa motioner blifvit nogsamt
utvecklade skälen derför, få vi undertecknade, fullmäktige från
Wester-Norrlands Län, dertill enhälligt uppmanade af våra
kommittenter, förena oss om ett gemensamt anförande och yrka:
l:o att ali skjutsningsskyldighet, vare sig håll eller reserv, lyf¬
tas från jordbruket och att entreprenad-auktion hålles öf¬
ver allt å så väl gästgifvaregårdar som skjutsstationer, då
skjutslegan bestämmes efter entreprenörens kostnad, som af
den resande erlägges, så att ingen afgift kommer att drabba
jordbruket.
2:o att skjutslegan höjes till 32 sk. B:ko per mil och Vägns-
legan till 4 sk. samt 2 sk. för enbetsåkdon, vare sig att
entreprena d kan till vägabringas eller icke, och hvad som
ej kan godtgöras af denna lega ersättes till entreprenö-
27G
Den i2 November.
rerne af Statens medel, hvilka uppbäras och redovisas af
kronofogdarne under namn af skjutsbevillning, hvaruti
alla, som utgöra bevillning, böra deltaga efter hvars och
ens inkomst;
3:o om ej dessa förutnämnde alternativer vinna Rikets Stän¬
ders bifall, så yrka vi, att skjutslegau då måtte höjas till
minst en Riksdaler Banko per mil, tillika med förutnämnde
åkdonslega, och att 4 sk. Banko betalas af den resande
för hvarje häst, som måste anskaffas utöfver det antal, som
först måste tillhandahållas, efter hvad vid auktion blifvit
bestämdt; och slutligen att, der ej lokala hinder möta,
eller för långt afstånd finnes mellan förutvarande gästgif¬
veri, det mätte tillåtas den blifvande entreprenören att
å sin egen lokal hålla hästar tillhanda, utan att behöfva
dem tillhandahålla vid gästgifvaregården. Skulle den re¬
sande önska intaga på gästgifvaregården, må bud derifrån
sändas till entreprenören, som då genast på kallelse bör
sig inställa.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 12 November 1856.
E. Larsson. Pehr Mattsson. Pehr Östman.
39:o af J. P. Wallmark från Westerbottens Län:
.»Vördsamt Memorial.
Bland de onera, som belasta jordbruket, är skjutsnings-
bestyret ett af de kännbaraste och för den skattdragande jord¬
brukaren inom det vidsträckta, längst kusten belägna Wester¬
bottens Län, mera betungande, än för andra, tätare bebyggda
provinser; och detta är tydligt af den väglängd, som den skjuts¬
skyldige inom nämnda glest bebyggda Län, har att tillrygga¬
lägga innan han kommer till skjutsningsstället och, efter full¬
gjort skjutsbestyr åter till sitt hemvist, samt den derigenom
vållande lönlösa tidspillan.
Om jordbrukaren skall lega för sitt skjutsbestyr, medför
detta för honom en så dryg utgift, att mången svårligen kan
densamma gälda, och verkställes åter skjuts-skyldigheten af
honom sjelf med eget folk och egna dragare, vållar detta för
hemmanets skötsel och landets odling en oersättlig förlust i
mans- och ökedagsverken, snart sagdt bortkastade på vägarne.
Att de nuvarande skjutspenningarne icke utgöra en till-
fyllestgöraude ersättning för den skjutsskyldiges besvär och
kostnad lärer vara klart af hvad jag här ofvan anfört och
framstår ännu tydligare då i betraktande tages de högt ste¬
grade priser på allt annat, vare sig löner till tjenstefolk, dags¬
penning till arbetsfolk m. m. som den skjutsskyldige numera får
vidkännas; och det är, under åberopande af dessa skäl och
Den 12 November.
277
på grund af mina kommittenters mig dertill lemnade uppdrag,
jag vördsamt hemställer att den nuvarande skjutslegan måtte
förhöjas till minst 40 skillingar banko, eller En R:dr Tolf skil-
lingar Riksmynt för milen till alla dem, som verkställa skjuts-
ningsbesväret, utan afseende derpå om skjutsningen besörjes
genom entreprenad eller verkställes af skattebönderne sjelfve.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott an-
hålles!»
Stockholm den 12 November 1856.
J. P. Wallmark,
från Westerbottens Län.
40:0 af Pehr Sahlström från Stockholms Län:
»Vördsamt Anförande.
Tyngden och skadan af det onus, som genom skjutsskyl¬
digheten trycker större delen af svenska jorden, är till dess
beskaffenhet och verkningar så noga känd, att den här icke
behöfver utförligt beskrifvas. Också har sedan äldre ti¬
der ständig klagan deröfver från Allmogens sida varit förd,
utan att kunna tillvinna sig den uppmärksamhet, som ämnets
utomordentliga vigt fordrat, ehuru det för hvarje oförvilladt
begrepp måste finnas tydligt, att denna, utom skattläggning
befintliga och således icke lagenliga skyldighet fortfarande hållit
och ännu håller hela den allmogen tillhörande jorden både i be¬
roende och vid en vida lägre odlingsgrad, än eljest skolat ega
rum; att denna skyldighet i sedligt afseende bety^dligt försäm¬
rat svenska folkkarakteren, samt i ekonomiskt afseende vållat
de skjutsskyldige stora förluster.
Detta förhållande kan och bör icke längre få fortfara,
särdeles som man numera alldeles icke kan åtnöjas med min¬
dre än fullkomlig jemlikhet inför lagen samt ett lika förhål¬
lande i rättigheter och skyldigheter, så att den ena folkklas¬
sen ej kan förtryckas genom tvungna uppoffringar till en an¬
nans fördel, hvilket härvid alltid varit händelsen.
Bland de orter, som hårdast tryckas af denna tvångsbörda,
räkna vi med största skäl Stockholms Län, der vägarne och
den lifligaste rörelsen sammanstöta från alla sidor, särdeles
under de årstider, då ångbåtsfarten är afbruten, hvilket förhål¬
lande verkar derhän att skjutsentreprenader äro ganska få och
kostsamma, samt på många ställen omöjliga att tillvägabringa;
hvadan ock följderna af den onaturliga skjutsningsskyldiglieten
här blifva så mycket mera förderfliga.
Med den billiga förväntan, att Rikets Ständer icke kunna
låta detta så orättvisa tillstånd än längre fortfara, anse vi oss
böra, vår pligt likmätigt, begära en genomgripande förändring i
detta från alla Rikets delar öfverklagade missförhållande, samt
278
Den 12 November.
få i sådant afseende och med det allvar, en så rättvis sak
kräfver, vördsamt yrka:
l:o Att intilldess en förändrad och fullständig reglering af
skjutsväsendet kan komma till stånd, skjutslegan bästäm-
mes till full motsvarighet af den verkliga kostnaden der¬
vid, enligt gällande priser å hästar och dagsverken, hvar¬
vid tillika bör afses den större tidspillan, som hållskjut¬
sen åstadkommer; hvilken skjutslega dock icke må under¬
stiga 1 R:dr Riksmynt per häst för milen, samt för for¬
don dubbelt mot hvad nu är stadgadt; äfvensom att denna
förökade ersättning må så skyndsamt som möjligt komma
de skjutsande till godo.
2:o Att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t begära, att en kommitté af rättänkande och kun¬
nige män förordnas till utredande af nuvarande skjutsvä¬
sendes tillkomst, dess inverkan och följder i afseende på
jordbrukets och folkets tillstånd och sedlighet, sättet att
befria jorden från denna tunga, antingen genom frivilliga
åtaganden, hvarigenom en fri näringsgren medelst begag¬
nande af forvagnar eller diligenser kunde uppkomma, eller
detsammas förande med posten, såsom i andra länder;
allt under förutsättning att ett tvång i detta hänseende
kommer att upphöra.
3:o Att Rikets Ständer likaledes måtte hos Kongl. Maj:t i un¬
derdånighet anhålla, att ärendets behandling må så skynd¬
samt befordras, att en derpå grundad Kongl. Proposition
må kunna till Rikets Ständers nästa sammanträde afgifvas.
Om remiss anhålles!»
Stockholm den 12 November 1856.
P. Sahlström,
från Stockholms Län.
Gustaf Larsson, Joh. Gust. Wasmuth, M. Pehrsson,
J. Holm och Eric Carlsson; alla från samma Län.
41:o af Anders Ersson från Kopparbergs Län:
»Vördsamt Memorial.
Den välförtjenta uppmärksamhet, som vid denna Riksdag
synes komma att egnas afbjelpandet af de olägenheter, som
skjutsningsbesväret för jordbrukaren medför, skulle sannolikt,
äfven utan motion från min sida, bidraga till lösningen af denna
under så många föregående Riksdagar väckta fråga; men min
kännedom om de egna förhållanden, som göra detta onus för
den landsort, jag representerar, ännu tyngre än för andra, äf¬
vensom mina kommittenters härom framställda enhälliga ön¬
skan, gör det för mig till ett åliggande att närmare redogöra
för dessa förhållanden, hvilka göra en förändring af skjuts-
Den 42 November.
279
ningsbosväret för Dalarne så önskvärdt. I denna landsort, der
bergsbruket och de dertill erforderliga forslor sysselsätta en
stor del af befolkningen, der denna till största delen består af
allmoge, för hvars behof i fråga om hästar provinsens starka,
men tunga hästrace är fullkomligt passande, finnas nästan inga
af dessa lättare hästar, som för skjutsandet erfordras; och då
allmogens hästar, som äro vana, att steg för steg på de svåra
vägarne draga de tunga jernlassen, spännas derifrån för att
framför den resandes vagn i språng framdrifvas, inträffar gan¬
ska ofta, att hästen, denna bondens dyrbaraste egendom, på
en sådan skjuts så illa medfares, att den, om icke för alltid ska¬
das, åtminstone för flere dagar blifver obrukbar. Entreprenader¬
na hafva visserligen hittills erbjudit en utväg, att, ehuru med dryg
uppoffring för jordegarne, undvika detta onda, dock på de mera
befarne vägarne endast på det sätt, att de skjutsskyldige, jemte
en dryg afgift af omkring 50 R:dr Riksmynt för hemmanet, måst
förbinda sig till att vissa tider, till exempel vid marknader, hålla
ett högst betydligt antal hästar entreprenören tillhanda. Denna
utväg, att på en gång genom kontanta bidrag och naturaprte-
stationer bidraga till resandes beqvämlighet, skall likväl snart
icke mera stå oss till buds, enär de stegrade priserna på så
väl hästar som foder till deras underhåll samt lönerna till
skjutsdrängar och kostnaden för anskaffande och underhållande
af fordon göra det omöjligt för entreprenörerne, att till pris,
som allmogen kan betala, åtaga sig skjutsen. En häst kan
i allmänhet taget, icke uthärda att gå mer än 2 mil om da¬
gen, och icke ens detta utan någon dags hvila. Om skjutsle-
gan vore en Riksdaler Banko per mil, så kunde hästen såle¬
des förtjena in Två Riksdaler Banko per dag, eller om han
finge hvila en dag i veckan 2| Riksdaler Riksmynt för da¬
gen. Nu måste likväl en häst, som så hårdt mödas, dagli¬
gen hafva minst 2 Lisp. hö, som i vår ort kostar 36 sk. Lisp.;
således 1| Riksdaler. En dräng kan i föda och lön beräk¬
nas kosta En Riksdaler per dag. Tager man nu i betraktande
kostnaden för anskaffandet och underhållandet af åkdon, hä¬
stens skoning m. m., så torde det vara uppenbart, att en Riks¬
daler Banko i skjutslega icke är för mycket. Men nu kom¬
mer härtill kostnaden för inköp af hästar samt för ersättande
af dem, som till följd af ansträngning förbrukas, eller genom
ofall omkomma, och man skall häraf finna, att entreprenö¬
rerne icke kunna med den nuvarande skjutslegan utan ett till¬
skott från de skjutsskyldige, som öfverstiger deras förmåga
och jemväl deras skyldighet, åtaga sig skjutsen. Jag säger
deras skyldighet; ty i de flere författningar, som bestämma
skjutsskyldigheten, stadgas att de skjutsande derför skulle er¬
280
Den 1% November.
hålla skälig ersättning. I fordna tider, då priserna voro lägre
och arbetslönerna voro mindre, ansågs icke heller skjutsen så¬
som ett svårt onus. Det är de förändrade priserna, under
det att skjutslegan icke undergått motsvarande förändring, som
gjort den till en olidelig börda. Hittills har man svarat, att
embetsmännens ringa löner icke medgåfve skjutslegans förhöj¬
ning; nu är proposition aflåten om förhöjning af lönerna; må
således hvarje sak få uppbära sin lön eller betalning, och den
skjutsande äfven sin!
Då jag likväl känner, att priserna äro olika, och i några
provinser lägre än i Dalarne, samt jag inser, att samma lag
måste gälla för hela Riket, vågar jag vördsamt föreslå:
att skjutslegan bestämmes till En Riksdaler Riks¬
mynt milen, der de skjutsskyldige sjelfve genom
utgörande af håll- och reservskjuts fullgöra detta
onus.
att der de skjutsskyldige ej kunna sjelfve utgöra
skjutsen, den må utbjudas på entreprenad, hvarvid,
derest anbud ej göres om åtagande af skjutsskyl¬
digheten emot En Riksdaler Riksmynt per mil, Ko¬
nungens Befallningshafvande efter pröfning af förhål¬
landena må bestämma det belopp, hvartill skjuts¬
legan på den ifrågavarande stationen må beräknas;
dock att legan icke må öfverstiga En Riksdaler
Banko, i hvilket fall de skjutsskyldige måste er¬
lägga hvad som för åstadkommande af entrepre¬
nad erfordras.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 12 November 1856.
Anders Ersson,
från St. Kopparbergs Län.
Häruti förenade sig Joli. Andersson, Lars Olsson, Erik
Andersson och Sven Ersson från samma Län.
42:o af Carl Dahlgren från Elfsborgs Län:
»Vördsamt Memorial.
Uppmanad af mina kommittenter att hos Rikets Ständer
frambära deras bekymmer öfver bibehållandet af jordbruka¬
rens skyldighet att, emot en ersättning, som aldrig kan mot¬
svara den börda, som honom derigenom pålägges, besörja
håll- och reserv skjuts en, ser jag mig föranlåten att öka an¬
talet af de framställningar om förändring deri, som äfven vid
denna Riksdag måste förnyas; då hvarken Medstånden eller
Regeringen synes vilja verksammare bidraga att ordna skjuts¬
väsendet så, att det kunde åtminstone mot någon billig ersätt¬
ning af de skjutsskyldige hemmanen lossas från jorden och
Den 42 November.
281
öfverlemnas åt den enskilda spekulationen, för att under offentlig
uppsigt bestridas. Utom det på enskildt och allmänt väl skad¬
ligt inverkande förhållandet, att den skjutsskyldige jordegaren
och i synnerhet de, som innehafva smärre hemmansdelar,
omöjligen, såsom den inre hushållningen fordrar, kunna rätt
ordna hvarken sin arbetstyrka, sina dragares antal eller sin
ladugård, då man är skyldig att hålla hästar och dräng till¬
reds, för att på vissa tider stå till tjenst åt vägfarande, veta
vi alla huru menligt isynnerhet hållskjutsväsendet, sådant det
ännu är, verkar på ordning och sedlighet hos det yngre släg-
tet och tjenande klassen, hvilka måste dervid begagnas och
ofta hela dygn bortöda sin läro- eller arbetstid på gästgifva-
regårdarne under ständiga frestelser till lättja, dobbel, dryc¬
kenskap o. s. v. Betrakte vi den skjutsskyldige hemmans¬
egaren åter, så finna vi, huru, då han ofta har flera mil att
Sända folk och hästar för att utgöra hållskjutsen, han måste
umbära dessa stundom i 1-| till 2 dygn, under till- och affärd
från skjutsombytet samt uppehället derstädes, hvilket rätt ofta
gifver till resultat, isynnerhet under de tider, då ångfartygen
deltaga i resandes transporter, att icke en gång den i alla fall
otillräckliga skjutslegan bidrager till en ringa ersättning för
förlusten. Man kan i allmänhet antaga, att då afståndet för
den hållskjutsskyldige öfverstiger 2 mil, och han således må¬
ste minst en half dag före inställelsetiden besörja skjutsens
afsändning till gästgifvaregården, samt, i fall hästen derifrån
begagnats, måste under en dag efteråt låta honom hvila, i
och för hästens och karlens underhåll och frånvaro för hans
arbete, förlorat 5 till 6 R:drs värde, och för det får lian en
skjutslega af endast mellan § eller högst R:dr Riksmynt.
Någon lättnad har visserligen vunnits, der entreprenader
kunnat åstadkommas; men den fördel, som man deraf väntat,
har äfven nästan öfverallt visat sig skenbar; ty allt efter som
priserna på hästars anskaffning och utfordring förhöjts, samt
den personal, som för entreprenörerne erfordrats, blifvit kost¬
sammare att löna och underhålla, hafva de skjutsskyldiga
hemmanen blifvit betungade på ett sätt, att ingen enda folk¬
klass i landet till den grad sett sina skatter eller onera för¬
ökade. Det gifves många exempel, att de måst söka vinna den
nödvändiga befrielsen från skjutsskyldigheten mot 100 Rulr,
ja det omtalas till och med fall, då de måst betala ännu mera
per hemman årligen till entreprenören. Och detta sker, un¬
der det en stor del andra hemman, genom privilegier och sär¬
skildta undantag, befinnas från skjutsskyldigheten helt och hål¬
let befriade.
Då nu detta sistnämnda missförhållande emellertid icke lärer
282 Den 12 November.
kunna ändras, samt i alla fall föga kunde lindra de af ålder
skjutsskyldiges lidande, utan endast ådraga detta äfven åt an¬
dra, måste något grundligare och allmännare sätt vidtagas att
komma jordbrukaren till hjelp. Detta sätt är, att helt och hål¬
let skilja skjutsskyldigheten från jorden, samt att skjutsen öf¬
verallt kommer att öfvertagas af entreprenörer, på så sätt, att,
genom anbud eller auktion, Konungens Befallningshafvande
antoge sådane, som på lägsta vilkor och emot borgens stäl¬
lande för åtagandets uppfyllande m. m., samt derefter sådana
taxor för hvarje skjutshåll utfärdades, att skjutslegan ersatte
livad som entreprenören billigtvis bör tillkomma, blifvande
minimibeloppet för legan bestämdt till 1 R:dr Riksmynt på lan¬
det och 1 R:dr 25 öre i stad, samt maximum till 1 R:dr 25
öre på landet och 1 R:dr 50 öre i stad, allt per mil för en häst.
Skulle äfven emot en sådan maximiiega entreprenör ej
kunna erhållas, borde Staten tillskjuta den summa, som erfor¬
dras för att erhålla entreprenad, hvarföre ett förslagsanslag
härtill borde ställas till Kongl. Maj:ts disposition.
Derjemte borde Konungens Befallningshafvande uppdra¬
gas, att, om svårighet möter till att vid de nuvarande gäst-
gifvaregårdarne erhålla entreprenad, omreglera skjutsombytena
så, att, om stället der entreprenad kan erhållas är lämpligt be¬
läget för skjutsombyte, dit förflytta detsamma.
Denna min motion torde blifva till Stats- och Ekonomi-
Utskotten remitterad!»
Stockholm den 12 November 1856.
C. Dahlgren,
från Elfsborgs Län.
43:o af Pehr Erik Andersson från Westmanlands Län:
»Vördsamt Memorial.
Angelägenheten af eldriors uppförande i vårt land för
spanmålens torkning har länge varit insedd, och den svåra
väderleken under bergningstiden innevarande år har gifvit oss
en ny och för mången jordbrukare rätt kännbar påminnelse
derom. Någon egentlig exporthandel med spanmål kan hos
oss aldrig uppstå, innan vi lärt oss att eldtorka vår spanmål.
Handlanden kan nu icke med fördel uppköpa den otorkade
spanmålen, emedan han, för lufttorkning deraf, behöfver så
stora magasiner och så dyrlegd arbetsstyrka för spanmålens
skoflande, att spanmålen står honom till för högt pris innan
den kommer i det skick, att den kan föras på sjön utan att
taga skada under sjötransporten. Och innan vår spanmål blif-
ver duglig till export, kan husbehofsbränningen icke med för¬
del eller ens rättvisa undertryckas. Men allmogen är oför¬
mögen att med egna tillgångar bygga eldrior. Jag föreslår
Den 12 November. 283
derföre, att de, som anmäla sig att bygga sådana, måtte, emot
ställd säkerhet för fullgörandet af byggnaden, erhålla räntefritt
statslån på högst 1,000 R:dr Riksmynt för hvarje eldria, att
återbetalas på tio år genom amortering.
Om remiss häraf anhålles\»
Stockholm den 12 November 1856.
P. E. Andersson,
från Westmanlands Län.
44:o af Erik Olsson från Nerikes Län:
.»Vördsamt Anförande.
Då vårt fädernesland, mer än de flesta andra länder, är
genomskuret af floder och smärre vattendrag, som vid sina
aflopp, genom afsättande af de uti vattenmassan inblandade
ämnen, allt mer och mer uppgrundas, har beliofvet ock länge
varit erkändt att söka motverka detta menliga förhållande och
tillgodogöra sig de fördelar, naturen sjelf anvisat derigenom,
att hon till fruktbarhet uppbringat fält, som den idoge arbeta¬
ren med plog eller spade ännu icke beträdt, derifrån afskräckt
af naturhinder, dem en sednare tid likväl lärt honom bekäm¬
pa och öfvervinna.
Till detta ändamåls vinnande bidraga kraftigt, ej mindre
de författningar, en vis Styrelse utfärdat till upphjelpande af
åkerbruket, landets förnämsta modernäring, än ock beviljan¬
det af understöd eller räntefria lån till befordrande af vatten-
sänkningsföretag.
Det är af sådan anledning jag vågar fästa Rikets Stän¬
ders uppmärksamhet å ett större odlingsföretag i min hemort,
hvarest ett bolag bildat sig för sänkning af Rahla-ån, som
flyter genom Kumla och Halsbergs socknar af Örebro Län.
Vid den undersökning, vice Kommissions-Landtmätaren
C. W. Fröman dermed verkställt, har blifvit utrönt, att genom
detta sänkningsföretag skulle omkring 2,000 tunnland ofvanför
ån belägen jord göras fruktbärande. Denna jord består af
sanka, utaf naturen bördiga, men genom vattenöfversvämning
skadade, kärrängar, hvilka i sin nuvarande beskaffenhet lem¬
na en högst ringa skörd af starrvexter.
Detta företag har, enligt till Styrelsen för väg- och vat¬
tenbyggnader inlemnadt förslag, beräknats kunna verkställas
för en kostnad af 34,272 R:dr 36 sk. Banko, en visserligen
betydlig, men, med afseende å dermed afsedda fördelar, icke
för hög summa.
Hvarje ledamot af sänkningsbolaget ville visserligen med
sin skärf deltaga i kostnaden för arbetets utförande, enär dess
nytta så allmänt erkännes; men då bolaget nästan uteslutande
består af sådan allmoge, som endast eger smärre kronoskatte-
284
Den 42 November.
hemmansdelar, hvilkas areal af duglig jord är obetydlig, sak¬
na dess medlemmar dertill nödiga medel, helst från de flesta
hemmansdelar en stor och ypperlig odlingsmark, för Kongl,
Maj:ts och Kronans behof, blifvit afsöndrad till exercisplatsen
Sannahed, och de till odling nu föreslagna vattendränkta ängs¬
marker utgöra cn betydlig del af hemmanens öfriga areal.
Då våra nära grannar, intressenterna i Mosjöns sänkning,
för detta arbetsföretag, beräknadt att kosta 49,759 R:dr 24
sk., hugnades med understöd, utan återbetalningsskyldighet,
af 5,000 R:dr och ett räntefritt lån, stort 20,000 R:dr, allt
Banko, anhåller jag hos Rikets Ständer, det bolaget för sänk¬
ning af Rahla-ån nu måtte erhålla ett anslag, utan återbetal-
ningsskyldighet, af 4,000 R:dr Banko samt ett räntefritt lån af
13,000 R:dr samma mynt.
Till denna min begäran vågar jag så mycket mer hop¬
pas bifall, som odlingsföretaget är af ganska omfattande vigt och
mången idog jordbrukares utkomst eller väl deraf är beroende.
Om remiss härå till Stats-Utskottet an hålles l»
Stockholmden 12 November 1856.
Eric Olsson,
från Kumla Härad af Nerikes Län.
45:o af Carl Dahlgren från Elfsborgs Län:
»Ödmjukt Memorial.
Ehuru fråga ofta nog varit väckt rörande nödvändighe¬
ten af att närmare bestämma och reglera förhållandet emel¬
lan de s. k. stamrotarne eller de hemman, som hafva soldat¬
torpen på sina egor, samt sådana hemman, sorn, under namn
af utrotar, endast bidraga till utförandet af de särskilda prse-
stationerna, hvilka till knektehållet utgå; så har dock i och
för denna angelägenhet ännu snart sagdt intet blifvit vidgjordt,
som tillförbinder utrotarne att, i förhållande till hemmantalet,
draga mera än en högst obetydlig del af den tunga, hvilken
stamrotarne måste bära, hufvudsakligen genom upplåtande af
jord på sina egor till soldattorpen.
Vanligen består en soldatrote i min ort af lf mantal,
hvaraf det hela hemmanet ensamt såsom stamrote har soldat¬
torpet på sina egor och lemnar bete till soldatens kreatur.
Dessutom deltager detta hemman uti alla andra prsestationer i
och för knektehållet till alldeles lika belopp med de \ man¬
tal som utgöra utroten. Då nu, jemförelsevis med jords upp¬
låtande till soldattorpet, alla öfriga prsestationer endast kunna
betraktas som en obetydlighet, så blir följden den, att utroten
endast drager omkring j så stor tunga af roteringen, som den
stamroten måste bära. De lOf kappar spanmål, som utro¬
tarne under namn af planpenningar stundom lära utbetala till
Den 1% November.
285
stamrotarne, men som oftast aldrig ifrågakomma, ersätta en¬
dast en mycket ringa del af denna skillnad.
Då vid indelningsverkets ursprungliga inrättande, soldattorpet
endast bestode af ett spannland åker och högst så storäng, att
derå tvenne stackar hö årligen kunde skördas, så är väl tro¬
ligt att de onera, hvilka utrotarne borde utgöra, när deribland
äfven inberäknades hälften uti den nu borttagna passevolans-
afgiften, i någon mån motsvarade stamrotarnes uppoffringar;
men numera, sedan man fordrar, att soldattorpen åtminstone
böra innehålla så mycken åker att derå kunna utsås 3 tun¬
nor hafre, \ tunna råg och 1-| tunna potäter samt äng för er¬
hållande af erforderligt hö till tvenne kor, är verkligen för¬
hållandet helt annorlunda. För ett sådant soldattorp erhålles
nu för tiden gerna 50 å 60 R:dr Banko i årligt arrende, men
hvilka utgifter bestrider utroten, som motsvara detta belopp,
sedan stamroten dessutom utgör hälften i nybyggnader, repa¬
rationer, jordens brukning och beklädnadsbidraget m. m.? Jo,
utroten deltager i dessa särskilda prsestationer till lika belopp
för fy mantal, som stamroten för 1 helt, och härigenom anses
den hafva gjort nog.
Jag föreställer mig att redan af hvad jag nu haft äran
anföra enhvar lärer inse huru högst rättvist och billigt
det är att stamrotarne åtminstone erhålla någorlunda motsva¬
rande vederlag för jorden, som dessa till soldattorpen måst
afstå, och tillåter mig att i detta afseende alternativt föreslå
antingen att hvarje utrote betalar till stamroten en årlig af¬
gift af 24 R:dr Banko, utgörande ungefär fy af hvad som för
ett soldattorp kan erhållas i arrende, samt dessutom till ^
deltager i alla andra prsestationer i och för knektehållet, un¬
der förutsättning att rotarne i allmänhet bestå af 1^ mantal;
eller ock att utrotarne ensamt bestrida alla de särskilda prae-
stationerne i och för roteringen, så att stamrotarne, med un¬
dantag af upplåtandet af jord till soldattorpen, icke med nå¬
gonting annat besväras. Härigenom skulle åtminstone någon
i förhållande till hemmantalet lämpad likhet i roteringsbördan
mellan stamrote och utrote kunna åstadkommas, så att knekte¬
hållet icke längre belastade det ena hemmanet med mång¬
dubbelt drygare uppoffringar än det andra.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 12 November 1856.
C. Dahlgren,
från Elfsborgs Län.
46:o af Herman Öbom från Norrbottens Län:
»Vördsamt Memorial.
Som Norrbottens Läns innevånare ofta lida genom miss.
286 Den 12 November.
växter i följd af nattfroster, som inträffar den tid på somma¬
ren då säden ännu står omogen, och ganska ofta på en enda
natt tillintetgöra Landtmannens hopp på en ymnig och god
skörd, samt dessa för orten menliga förhållande torde ej kunna
undanrödjas så länge der finnes en mängd skogs- och myr¬
trakter ouppodlade, som gömma kyla på bottnen hela sommaren,
och Länets innevånare dels sakna nödig insigt, att på det än¬
damålsenligaste sätt uppodla och förbättra berörde trakter,
dels äfven äro i saknad af alla de förmåner, som de öfriga
Rikets provinser ega, i Landtbruksskolor och Agronomer med
flere inrättningar för allmogens undervisning i vetenskaplig
och praktisk insigt i Landtmannanäringar; så vågar jag hop¬
pas att Rikets Höglofl. Ständer, täckes behjerta denna orts
belägenhet och bidraga till en erforderlig och nödvändig för¬
bättring deri.
Såsom det ändamålsenligaste och billigaste sätt att komma
till denna förbättring vågar jag vördsammast föreslå, att Ri¬
kets Höglofl. Ständer täcktes anslå tillräcklig lön på stat åt
en Agronom, som anställes inom Norrbottens Län, som med¬
delar allmogen undervisning i odling, dikning och anläggande
af vattuöfversilning för ängarnes förbättring.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm den 11 November 1856.
Herman Ölom,
från Norrbottens Län.
47:o af Lars Gezelius från Kopparbergs Län:
»Vördsamt Memorial.
I en tid, då kommunikations-anstalter i alla rigtningar
af landet och af allehanda slag befrämjas och af det allmänna
understödjas, anser jag det vara icke allenast min pligt, utan
äfven min rättighet, att påkalla Rikets Ständers medverkan för
en menighet, som i hög grad förtjenar och behöfver det all¬
männas bistånd. Innevånarne uti Öje kapellförsamling i Da¬
larne hafva hos Kongl. Maj:t gjort underdånig ansökning om
Statsanslag för en väganläggning genom sin församling, be¬
räknad till 58,150 R:dr Banko, och, sedan Kongl. Styrelsen
för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader blifvit hörd, har
Kongl. Maj:t i Nåder medgifvit att 250 R:dr Banko må såsom
bidrag till undersöknings-kostnaderna till kapellboarne utbeta¬
las, men i öfrigt funnit företaget endast kunna antecknas i
Kongl. Styrelsens general-förslag för att af Kongl. Maj:t till
Rikets nu församlade Ständers pröfning och afgörande hän-
skjutas; och har Kongl. Styrelsen, som ansett ifrågavarande
anläggning kunna verkställas för en kostnad af 4,000 R:dr
Banko milen, eller för 3^ mil tillsammans omkring 13,000 R:dr
Den 42 November.
287
Banko, gifvit församlingsboarne vid handen, att endast halfva
denna kostnad skulle komma att blifva Statsverkets bidrag,
då deremot återstoden skulle af menigheten utgöras. Men
sorn jag har mig väl bekant, att de ytterst fattige Öjeboarne
icke mäkta åstadkomma en så stor summa, och således otvif-
velaktigt följden skulle blifva att hela företaget blefve om
intet, hvilket åter vore i hög grad beklagligt, får jag till Ri¬
kets Ständers behjertande hemställa, att hela det beräknade
kostnadsbeloppet för ifrågavarande väganläggning måtte anvi¬
sas att af Statsmedel bestridas, hvarvid jag vill fästa Rikets
Ständers uppmärksamhet såväl derå, att Öje kapellförsamlings
innevånare, i saknad af all slags farväg, måste vår, sommar
och höst, dels bära och dels öfver 3:ne sjöar frakta sin säd
och alla sina lifsförnödenheter, hvilket gör för det fattiga fol¬
ket deras lefnadsuppehälle mera än annorstädes dyrt, sorn ock
derå, att oftanämnde väganläggning icke allenast för Öjebo¬
arne, utan ock för allmogen uti Wenjans, Malungs, Lima och
Transtrands församlingar är af största nytta och behof.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles!»
Stockholm i November 1856. Lars Gezelius.
Kungörelse.
För att Öje kapellboar delgifvas, har från Herr Krono¬
fogden till mig ankommit en så lydande skrifvelse:
»Till Kronofogden i Westerdahls fögderi! Kongl. Sty¬
relsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader har meddelat,
alt Kongl. Maj:t vid föredragning af Öje kapellboars under¬
dåniga ansökning om Statsbidrag för en, till kostnad af 58,150
R:dr Banko beräknad, väganläggning genom Öje kapellförsamling
i Nåder medgifvit, att ett belopp af 250 R:dr B:ko må af
nästkommande års undersökningsfond till kapellboarne utbe¬
talas såsom bidrag till de af dem bestridda kostnader för väg-
undersökningen, men i öfrigt funnit företaget endast kunna
antecknas i Kongl. Styrelsens general-förslag, som före nästa
Riksdag skall afgifvas till grund för Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition till Rikets Ständer om fond för vägbyggnadsarbe-
ten i Riket: och har Kongl. Styrelsen tillika vidhandengifvit
att ofvanberörde beviljade anslag nästa år af Kongl. Styrelsen
hitsändes för att kapellboarne tillställas, samt att Styrelsen
kommer att i general-förslaget anteckna företaget med den
anmärkning, att ifrågavarande sockenväg, som synes böra i
likhet med flera dylikartade, hvilka redan äro under utföran¬
de, kunna verkställas emot vid pass 4,000 R:dr B:ko milen,
eller för 3£ mil tillsammans omkring 13,000 R:dr Banko,
synes vara förtjent af ett Statsbidrag, svarande emot 2,000
R:dr berörde mynt för milen, då den öfriga kostnaden bör af
288
Den IS November.
menigheten utgöras; blifvande Herr Kronofogden härigenom
anbefald, att om hvad Kongl. Styrelsen sålunda tillkännagif-
vit, Öje kapellsboar skyndsamt bevisligen underrätta, äfvensom
derom att vägundersöknings-handlingarne tills vidare i Kongl.
Styrelsens archiv förvaras.
Fahlun i Lands-Canzelliet den 20 Juni 1856.
På Landshöfdinge-Embetets vägnar:
P. de Laval. B. V. Holmberg.»
Hvilket, härmed till Oje kapellboars kännedom meddelas.
Malungs Krono-Länsmans-Kontor d. 5 Juli 1856.
G. M. Bystedt.
48:o af Bengt Nilsson från Kronobergs Län:
»Vördsam Motion.
I min ort har häradsskrifvaren uppgjort de nya förenk¬
lade hemmansräntorna med beräkning af spanmålen efter 32
kappar å tunnan, på sätt i ortens undervisning och tiondeläng¬
der upptagits; och möjligen har äfven så skett annorstädes.
Det är väl sannt, att, enligt den numera upphäfda 1739 års
Förordning om mått, mål och vigt, tunnan upptages såsom
af gammalt till 32 strukna kappar; men i stället för tillförene
bruklig skakning och råga, som förbjöds, skulle tillmålas 4
kappar å tunnan säd; hvarigenom således tunnan rätteligen
utgör 36 kappar, sådan den ock i all tionde-leverering samt
köp och salu allmänligen sedan alltid beräknats, så att den
gamla tunnans innehåll af blott 32 kappar är af allmänheten
numera okänd. Berörde i de nya hemmansräntorna gjorda
beräkning af tunnan till blott 32 kappar är förvillande för fol¬
ket, som ej känner förhållandet, och den försvårar för dem
möjligheten att kontrollera uträkningarne, då det icke är lätt
för en bonde, hvarken att förstå huru en räntetunna blott ut¬
gör 32 kappar, när han i köp och salu samt vid tionde-
leverering aldrig erlagdt mindre än 36 kappar och marke-
gångspriset derefter räknas, icke heller att uträkna, hvad t. ex.
11 kappar som förekomma i den nya hemmansräntan å 32
kappar å tunnan, utgöra å 36 kappar å tunnan. I den nya
Förordningen om mått, mål och vigt finnes ej onmämndt hvad
den gamla tunnan säd i kappar innehållit; — blott i 2 § att
gamla måttet utgör 56 kannor, som är blott 32 kappar; icke
heller är i den, äfven uti de små almanachorna införda, jem-
förelsetabellen, skillnaden upptagen emellan det deri förekom¬
mande strukna och rågade mål, då samma kappetal förekom¬
mer i begge måtten och icke i det sistnämnde 18, 9, 4£, 2{,
1|, åtminstone förefaller den otydlig. I vissa orter räknas
ännu ett annat mått, gamla målet eller skäppemålet kalladt,
om 42 kappar å tunnan. Säkert blir det på många ställen
Den 1% November. 289
förblandadt med det rågade målet, som i jemförelsetabellen
förekommer.
På alla dessa skäl hemställer jag, att Rikets Ständer må
hos Kongl. Maj:t anhålla om utfärdandet af den föreskrift till
vederbörande, att i den nya hemmansräntan i Jordeboken
beräkna spanmålen efter 36 strukna kappar å tunnan (malt,
om det någonstädes finnes deri, efter 38 kappar) och att likaså
deri intaga kronotionden efter samma utsatta beräkning, hvil¬
ken äfven vid hädanefter skeende skattläggningar bör iakttagas.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhållcs!»
Stockholm den 12 November 1856.
Bengt Nilsson,
från Kronobergs Län.
49:o af samme ledamot:
»Vördsamt Memorial.
Uti den trakt, jag representerar, nemligen Sunnerbo Härad
inom Kronobergs Län, utgör, som bekant är, boskapsskötseln
ortens hufvudnäring, och bondens dyrbaraste egendom består
i kreatur. Anda tills för kort tid tillbaka har denna ort, detta
oaktadt, varit i fullkomlig saknad af djurläkare, — ett behof
desto mera kännbart, som man till närmaste stad har 7 å 8
mils väg. Numera finnes visserligen en djurläkare bosatt in¬
om Häradet; men då denne man ej är berättigad till någon
tjensteberäkning och mina kornmittenter dessutom i allmänhet
utgöras af medellöst folk, de der ej äro i tillfälle att garantera
honom en tillräcklig löneinkomst, är det tyvärr all anledning
befara, att vi ej längre få behålla honom, än till dess han
kan erhålla någon tjenst med bestämd lön, hvarefter det torde
blifva svårt, om ej rent af ogörligt, att få annan skicklig per¬
son i hans ställe.
På grund häraf, och då det är mig bekant, att Rikets
sist församlade Ständer beslöto ganska rikliga anslag för in¬
rättande af stationära djurläkare-befattningar inom åtskilliga
orter i Riket, hvilka då ansågos vara af behofvet påkallade,
tager jag mig i all ödmjukhet friheten föreslå, det en distrikt-
läkare-beställning må inrättas för Sunnerbo Härad med på
stat bestämd lön af 333 R:dr 16 sk. Banko samt med rät¬
tighet för den person, som till denna tjenst varder befordrad,
att få räkna sig tillgodo enahanda tjensteårs-beräkning, som
andra i Statens tjenst anställde djurläkare, dock under vilkor,
att han i yrket undergått föreskrifven examen inför vederbör¬
lig auktoritet.
19
290
De?i 12 November.
Om remiss af denna min motion till Stats-Utskottet an-
hålles ödmjukligen !»
Stockholm den 12 November 1856.
Bengt Nilsson.
50:o af Nils Svensson från Blekinge Län:
>iVördsamt Anförande.
Så väl af rättegångar som af tidningar har jag ofta in-
hemtat, huru föräldrar på det mest omenskliga sätt misshandla
sina barn. Ett sådant fall finnes fullständigt utveckladt uti
bilagde Utslag; och då allmänna lagen för detta fasansfulla
brott icke bestämmer något straff, vågar jag vördsammast
föreslå en uttrycklig straffbestämmelse härutinnan, beroende
af brottets beskaffenhet och den skada, som deraf möjligen
blifvit en följd.»
Stockholm den 12 November 1856.
Nils Svensson,
från Blekinge Län.
»Kongl. Majtts och Rikets Hof-Rätts öfver Skåne och
Blekinge utslag uppå ett besvär, Krono-Länsmannen J. P.
Nelsson anfört deröfver, att Medelstads Härads-Rätt, hvarest
klaganden, efter stämning, yrkat ansvar å Båtsmannen Johan
Pettersson Björns hustru Sofia Svensdotter i Skillinge, för det
hon skall vanvårdat och misshandlat sitt tre års gamla flicke¬
barn så, att detsamma derigenom blifvit fånigt samt befunnits
behäftadt med flere svåra ärr på kroppen, har medelst utslag
den 17 sistlidne Mars. jemte det yttrande meddelats angående
annat, hvarom nu icke är fråga, sig utlåtit, hurusom ransak-
ningen gåfve vid handen, att sedan Sofia Svensdotter kort
före Jul 1852 framfödt ett flickebarn och derefter i Maj må¬
nad 1853 antagit tjenst som amma, då barnet lemnades i vård
till förre Båtsmannen Lars Skillings hustru Elin Petersdotter
i Skillinge, som sedermera haft det om hand till Oktober 1854,
då Sofia Svensdotter frun sin tjenst hemkommit; så hade
Sofia Svensdotter, efter det barnet under påföljande vinter
insjuknat, bemött och handterat. det med den gränslösaste
hårdhet, fattat det i håret, då hon skolat upplyfta det från
dess sjukbädd, kastat det handlöst från sina armar bort åt
golfvet, upplagt det på bord och pallar, samt låtit det der¬
ifrån nedfalla, stött barnets hufvud mot den i stugan befint¬
liga spiseln, och då hon skolat gifva det mat, dervid begag¬
nat en så stor sked, att barnet blifvit såradt i munvikarne,
samt att enligt vittnesmålen och af Provincial-Läkaren Medi¬
cinae Doctorn A. F. Hellman, efter verkställd undersökning
afgifven edlig attest, barnet, som vid Sofia Svensdotters hem¬
Den 12 November.
291
komst i Oktober månad 1854 varit friskt samt kunnat gå,
numera vore liksom fånigt, ovanligt litet utbildadt och nästan
förlamadt i venstra sidan, hvartill Sofia Svensdotters hårda
och onaturliga behandling efter all sannolikhet föranledt, ehuru
sådant icke kunnat med tillförlitlighet utrönas, eller bestämmas.
Men ehuru ovedersägligt vöre, det Sofia Svensdotter på ett
fasaväckande sätt behandlat sitt barn; likväl och då lag¬
stiftaren, hvilken icke afsett möjligheten af ett sådant beteende
utaf en moder, som föröfrigt vore med godt förstånd begåf¬
vad, således icke eller utstakat något straff för en så onatur¬
lig och omensklig behandling, ansåge Härads-Rätten, då det
vanvårdade barnet redan blifvit Sofia Svensdotter fråntaget,
sig icke kunna vidare tillgöra, än förklara att hon ej kunde
efter verldslig lag till ansvar fällas; uti hvilket utslag klagan¬
den sökt ändring, hvaröfver Sofia Svensdotter blifvit hörd och
sig förklarat. Gifvet i Christianstad den 18 Juli 1856.
Kongl. Hof-Rätten som granskat, handlingarne i målet och
finner förklarandcn lagligen öfvertygad att hafva på sätt Hä¬
rads-Rätten jemväl antagit, vanvårdat och misshandlat sitt
ifrågavarande minderåriga barn, pröfvar förthy, med tillämp¬
ning af grunderna i 30 Kap. Missgernings-Balken rättvist att,
med ändring i öfverklagade delen af Härads-Rättens utslag
döma förklaranden, att för hvad henne sålunda till last kom¬
mit plikta 16 R:dr 32 sk. Banko till treskiftes emellan Kro¬
nan, Medelstads Härad och klaganden, eller att, vid bristande
tillgång till dessa böter, i stället undergå fjorton dagars fän¬
gelse vid vatten och bröd.
Ett exemplar af Kongl. IIof-Rättens utslag öfversändes
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge Län för att
i laga ordning till verkställighet befordras.
Den af parterne som med detta utslag icke åtnöjes —
— — — Actum ut supra.
På Kongl. Hof-Rättens vägnar:
J. II. Nolleroth. J. Fredriksson.
(Sigill.)
Gotth. Everlöf.»
al:o af samme ledamot:
»Vördsamt Memorial.
För ett och annat fall af bedrägeri finnes straff i vår lag
och gällande författningar bestämde; men en mängd andra be¬
drägerier existera, ofta af ganska grof beskaffenhet, för hvilka
all straffbestämmelse förbisetts, och då det är af särdeles vigt,
att redbarhet man och man emellan hålles i helgd, samt att,
der den sviker, och oredlighet vill göra sig gällande, näpst
derföre icke må behöfva sökas vid sidan af lagen, vågar jag
292
Den 12 November.
föreslå, att ett särskildt straff må stadgas för bedrägeri i all¬
mänhet, till exempel böter från och med 16 R:dr 32 sk. till
och med 100 R:dr Banko, eller motsvarande fängelse vid
vatten och bröd, allt efter brottets beskaffenhet.
Vördsamt anhålles om remiss till Vederbörligt Utskott 1»
Stockholm den 7 November 185G.
Nils Svensson,
från Blekinge Län.
52:o af Eric Ersson från Gefleborgs Län:
»Vördsamt Memorial.
1734- års lagstiftare, som med omisskännelig skicklighet
och nit fyllt sitt vigtiga kall, synes dock icke hafva användt
eller hunnit egna tillräcklig omtanka åt affattandet af ett ännu
gällande lagstadgande.
Uti 7 § 11 Kap. Rättegångsbalken, deri föreskrifves, huru
i tvistemål stämmas skall, heter nemi. i sista momentet:
»Håller någon sig undan, för thy, att han väntar stämning,
och är thet vetterligt at han i Häradet eller Staden vistas;
varde tå stämning fästad å husdör hans.»
Erfarenheten har allt för ofta visat, att berörde stadgande
innebär för den, som stämmas skall, rättegångsförmåner, hvilka,
med eljest antagna rättsgrunder ingalunda öfverensstämma.
Derigenom har skyldigheten att bevisa, det svaranden
håller sig undan, »för thy att han väntar stämning», och att
vetterligt är, »att han i Häradet eller i Staden vistas», helt
och hållet blifvit lagd å käranden. För hvem är det väl möjligt,
om svaranden iakttager någon försigtighet, att bevisa sådant?
och huru bör förfaras, om de, som stämmas skola, vistas utom
Häradet eller Staden? I detta sednare fall saknas all före¬
skrift. Att häraf måste följa, det medborgare blifvit och blifva
i sin rätt lidande, och att lagens nu anförda stadgande så¬
dant gynnar, är fullkomligen klart, utan att behöfva genom
exempel åskådliggöras.
På grund häraf, och i förmodan att vigten af en förän¬
dring i nu omförmäldta lagstadgande, skall allmänt inses och
kärandes rätt erkännas, vågar jag föreslå, att ifrågavarande
§:s två sista momenter erhålla följande förändrade lydelse:
»Ar han icke hemma, samt käranden ej vetterligt, hvar then,
som stämmas skall, vistas; och kan kunskap derom icke lätt
vinnas: varde tå stämning fästad å husdör hans; i kyrkio må
man ej stämmas, men väl å kyrkiovall.»
Härmed synes mig alla anspråk å en rättvis lagstiftning
härutinnan vara uppfyllda, då jag antager, det tillfälle att stäm¬
ma bör underlättas, ej stängas af den lag, som i öfrigt inne¬
håller korrektiver emot missbruk af rättegång. Häraf torde
Den 12 November.
293
tillika följa, att sålunda stämd svarande icke må fällas att
böta eller kunna tredskovis dömas, derest han uteblifver vid
första Ting, så vida ej visas kan, att han derförinnan varit
hemma, sedan stämningen å hans husdörr fästats. Skulle
dock rättvist finnas, att svaranden må anses ostämd ge¬
nom nämnde förfarande, derest han kan visa, det han, för
sjukdom eller annat laga förfall, eller enskild angelägenhet,
som ej tålt uppskof, varit hemifrån, bör, efter mitt förmenande,
med stor varsamhet till förmån för svaranden häruti stadgas,
att honom efter omständigheterna må tillåtas, att med ed be¬
tyga, det han ej hållit sig undan »för thy att han väntat
stämning!»
Onr remiss till Lag-Utskottet anhålles!»
Stockholm den 12 November 1856.
Eric Ersson,
från Gefleborgs Län.
53:o af Johannes Andersson från Elfsborgs Län:
»Vördsam Motion.
Så länge allmänna Lagens stadgande om bördsrätt får
vara gällande, anses håde billigt och rättvist, att bördeman,
för undvikande af en alldeles onödig och besvärlig penninge-
vexel, finge rättighet att i Rätten insätta bördeskillingen i
sådant mynt, som i allmän uppbörd och handel gäller, utan
att bestämdt vara förbunden till »det mynt, som i köpebref-
vet står», emedan der ofta förekommer ömsom både Banko
och Riksgälds samt äfven daler, hvilka sistnämnde mynt vore
nu mera nästan omöjligt att prestera; hvadan jag såväl å egen,
som kominittenters vägnar vördsamt vill anhålla om ändring
och tillägg i Jorda-Balken 5:te Kapitlet l:sta §, näst efter
orden: »i det mynt, som i köpebrefvet står», måtte tilläggas:
eller sådant mynt, som i allmän upphörd och handel gäl¬
lande äro.
Om remiss häraf till Lag-Utskottet anhålles ödmjukligen!»
Stockholm den 12 November 1856.
Johannes Andersson,
från Elfsborgs Län.
54:0 af samme ledamot:
»Vördsamt Memorial.
Då vid innevarande Riksdag flere ledamöter af Hederv.
Bondeståndet motionerat och ordat, som mig tyckes, i många
ädla syften, till förkofran af Landets jordbruk och Folksko¬
lornas ställning m. m., så kan jag icke underlåta att vörd¬
samt framställa en vigtig angelägenhet, som ligger mig och
troligen hvarje kristlig medborgare ömt om hjertat, nemligen:
att då inom församlingar, hvarest kyrkan antingen tarfva ny¬
294
Dm 12 November.
byggnad eller större reparationer, och kyrkokassorna äro utan
medel, och församlingens innevånare äro fattige och mindre
bemedlade, samt erfarenheten tydligen visar, att kollekt och
stamboksmedel är ganska otillräckliga för ändamålets utfö¬
rande, man då kunde uttänka någon verklig hjelp härutinnan,
så att mindre bemedlade församlingsboer måtte slippa att se,
antingen sina kyrkor förfalla, eller se sig sjelfve nödsakade
och försatte i en tryckande ekonomisk belägenhet, för kyr¬
kans iståndsättande, helst i nuvarande tid, då dagsverken, jern,
skogseffekter och andra materialier äro betydligt mycket dyrare,
än tillförene. Af dessa anledningar är det som jag nu vördsam¬
mast ville anhålla om Rikets Högloft. Ständers ädelmodiga
medverkan till förbättring i så beskaffade förhållanden; och
som anslag och bidrag af Statsmedel ofta påkallas och an¬
litas för mindre betydliga ändamål och afsigter, än kyrkors
nybyggnad och förbättring, så ville jag härigenom föreslå, att
Rikets Höglofl. nu församlade Ständer täcktes bevilja och af¬
sätta en lämplig fond af Statsmedel, som, emot en billig ränta
af högst 2 å 3 procent om året, vore att tillgå för de för¬
samlingar inom Riket, som styrka sig dertill vara i behof. —
Visserligen torde häremot blifva gjord invändning af dem, som
äro nog lyckliga att hafva nybyggda kyrkor, och icke behöfva
dylika hjelpmedel; men man torde också hafva skäl att för¬
moda, att desse icke alltid se på eget bästa utan ock på an¬
dras, då det gäller ett ädelmodigt och nyttigt beslut till den
mindre bemedlade allmänhetens hjelp i ett vigtigt och stort
företag.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles öd¬
mjukast l»
Stockholm den 12 November 1856.
Johannes Andersson,
från Elfsborgs Län.
Samtlige här ofvan uppräknade motioner blefvo härefter
bordlagda.
§ 25.
Uppå derom framställd begäran beviljade Ståndet E. J.
Rudberg från Kalmar Län ledighet från Riksdagsgöromålen
under 8 dagars tid, räknade från den 15 i denna månad;
och skulle under denna tid Olof Olsson från Westmanland
intaga Rudberga plats uti Banko-Utskottet.
Likaledes beviljade Ståndet Tobias Lind från Götheborgs
och Bohus Län ledighet från Utskottsgöromålen under några
dagars tid, derunder Pehr Nilsson i Alestad från Malmöhus
Den 15 November.
295
Län skulle uti Linds ställe tjenstgöra uti Konstitutions-Ut-
skottet.
§ 26.
Föredrog Talmannen en af e. o. Kammarskrifvaren Hen¬
rik Bratt ingifven så lydande ansökning:
»Till Hedervärda Bonde-Ståndet.
Undertecknad får ödmjukligen anhålla att blifva antagen
såsom biträde i Ståndets Kansli, under förhoppning, att om
någon e. o. Kanslistbefattning blifver ledig, då, på grund af förut
ingifven afsökning, blifva till e. o. Kanslist antagen.
Stockholm den 8 November 1856.
Henrik Bratt,
e. o. Kammarskrifvare.»
Ståndet, som redan antagit så många tjenstemän uti dess
kansli, som göromålens mängd och jemna gång erfordrade,
ansåg sig å denna ansökning icke kunna fästa afseende; hva¬
dan densamma, efter af Talmannen framställd proposition, blef
af Ståndet afslagen.
Ståndet åtskiljdes kl. ^ till 2 e. m.
Ut Supra.
In fidem,
Carl Wester.
Den 15 November.
Plenum Kl lO f. in.
§ I-
Föredrogs och remitterades till Lag-Utskottet Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition, med förslag till författning angående
upphörande af bördsrätt i stad.
§ 2.
Yid föredragning af Kongl. Maj:ts, sedan den 12 inneva¬
rande månad, å bordet hvilande Nådiga Proposistion, angående
godtgörelse till Indelningshafvare för sådana grundräntor, som,
till följd af qvarnars nedläggande, afskrifvas, begärdes ordet
af följande ledamöter, hvilka yttrade:
Peter Jönsson från Jönköpings Län:
»I den Kongl. Propositionen är föreslaget, att sådant In¬
delningshafvare, som, till följd af qvarnars nedläggning och
derpå grundad ränte-afskrifning, skulle gå i mistning af för
296
Den 15 November.
dem hittills bestämde q varn rån tor, böra, för denna förlust, till¬
försäkras godtgörelse af Statsmedel till belopp motsvarande
den upphörda räntan, och ehuru jag fullkomligt biträder be¬
rörda förslag, såsom egande all billighet för sig, kan jag lik¬
väl icke underlåta att härvid göra den erinran, att om Indel¬
ningshafvare sålunda skola af Statsmedel njuta ersättning för
åt dem på lön anslagna, men af uppgifven anledning upphörda
räntor, rättvisa och billighet ock synas fordra, att lika beskaffad
godtgörelse jemväl tillgodokommer icke allenast egare af sådana
berustade hemman, åt hvilka qvarnränta, som, i följd af qvams
ödeläggande, upphör, blifvit anslagen såsom stam för rustnin¬
gens utgörande, utan ock vederbörande strandegare vid rifning
af sådana vattenverk eller qvarnar, der dessa sednare åsatt
grundränta finnes uti hemmanens ränta inbegripen; anhållande
jag att detta mitt yttrande må få åtfölja vid remiss af den
Kongl. Propositionen till vederbörligt Utskott.v
Ola Månsson från Skåne:
»1 anledning af Petter Jönssons yttrande torde jag få
upplysa, att ifrågavarande Kongl. Proposition, som väl är för¬
anledd af Rikets Ständers vid sistlidne Riksdag till Kongl. Maj:t
aflåtna underdåniga skrifvelse om förändradt beskattningssätt
för mjöl- och sågqvarnar, dock utgör eller angår allenast en
särskild del af den i förevarande ämne å Ständernas sida gjor¬
da framställning. Denna innefattade nemligen icke blott un¬
derdånig anhållan att, sedan den om förändradt beskattnings¬
sätt för mjöl- och sågqvarnar väckta fråga blifvit, genom ve¬
derbörande Embetsverk, fullständigt utredd, Kongl. Maj:t täck¬
tes vid en kommande Riksdag i Nåder aflåta proposition dels
om skattlagde eller skattläggning underkastade såg- och tull-
mjölqvarnars befriande från grundräntor och dessas utbytande
emot bevillning, och dels om vederlag af Statsverket för de till
åtskilliga ändamål nu anvisade dylika räntor, utan uttryckte
tillika den önskan, att, då billighet fordrade, men författningar-
ne icke uttryckligen medgåfvo befrielse från grundränta för
sådana qvarn- och sågverk, som mäste nedläggas, genom all¬
män författning måtte, intilldess grundräntornes upphörande
kunde tillvägabringas, i Nåder varda stadgadt, att nedlagde
såg- och mjölqvarnar, derest grundräntan å dem icke vore
uti hemmanens ränta inbegripen, eller till visst ändamål anvisad,
fingo, under uppgifna vilkor, af Kongl. Kammar-Kollegium från
grundränta befrias. Nyssnämnda Embetsverk, som, i an¬
ledning af Ständernas skrifvelse, hade att med underdånigt
utlåtande till Kongl. Majit inkomma, förklarade dervid, att
Ständernas skrifvelse, så vidt dermed afsåges grundräntornas
alskaffande för qvarnar i allmänhet, föranledde vidlyftiga för¬
Den 45 November
297
beredande åtgärder, hvilka, då utlåtandet afgafs, ännu icke
hunnit afslutas, samt utlät sig derföre tills vidare endast öf¬
ver sednare delen af Ständernas framställning, eller frågan
om nedlagde såg- och mjölqvarnars befrielse från grundrän¬
tors utgörande; och med anledning af hvad Kammar-Kolle¬
gium, beträffande godtgörelse till indelningshafvare för upp¬
hörde qvarnräntor, tillstyrkt, har ifrågavarande Kongl. Propo¬
sition blifvit aflåten. Vid efterfrågan, som jag gjort i Kam¬
mar-Kollegium angående det skick, uti hvilket ärendet i öf¬
riga delar befunnes, har emedlertid föredraganden derstädes,
Herr Kammar-Rådet Falkman, tillkännagifva, att omförmälde
förberedande åtgärder numera hunnit afslutas, och att ären¬
det således kunde af honom inom kort föredragas. Efter all
sannolikhet, hafva vi derföre att förvänta Kongl. Proposition
angående grundräntors afskaffande för qvarnar i allmänhet,
hvilken proposition jemväl torde komma att omfatta de sär¬
skilda fall, Petter Jönsson i dess anförande uppgifvit.»
Diskussionen var slutad; hvarefter, enligt derom af Tal¬
mannen gjord framställning, ifrågavarande Kongl. Proposition
och hvad i anledning deraf nu blifvit yttradt, till Stats-Ut-
skottet remitterades.
§ 3.
Vidare remitterades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts,
likaledes sedan den 12 innevarande månad, på bordet hvi-
lande dels
Nådiga Propositioner:
l:o om inrättande af ett Statistiskt Embetsverk;
2:o angående anslag för geologiska undersökningar öfver
hela Riket samt utgifvande af derpå grundade geognostiska
kartor;
3:o angående beviljande af en gratifikations-vedergällning
åt Kapitenen A Hahr i och för utgifvande af hans general¬
karta öfver Sverige;
4:o angående berättigande för Öfverdirektören m. m.
A. E. von Sydow att, vid afskedstagandet, erhålla pension å
Allmänna Indragnings-Staten;
a:o angående bestämmande af viss tid, hvarutöfver, vid
de nya jordeböckernas granskning, undersökning uti och jem¬
förelse med äldre jordeböcker icke må ega rum;
6:o angående åtgärder till behöfvandes undsättning i miss-
vextår;
7:o om förhöjning af den pension å allmänna Indrag¬
nings-Staten, som, vid erhållet Nådigt afsked, blifvit Kongl,
Räntmästaren Gr. D. af Wåhlberg tillerkänd;
298
Den 15 November.
samt dels Nådiga skrifvelser:
8:0 angående begärdt ytterligare Statsbidrag till fullbor¬
dande af sluss- och kanal-anläggningarne vid Dejeforss och
Forsshaga i Wermlands Län; och
9:0 angående begärdt ytterligare låneunderstöd för full¬
bordande af jernvägsanläggningen emellan sjöarne Wessman
och Barken i Kopparbergs Län.
§ 4.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottet remittera¬
des Kongl. Maj:ts, sedan den 12 innevarande månad, å bor¬
det hvilande Kådiga Propositioner i fråga om medgifvande af
rättighet för Svensk man, att i två eller flere inrikes Städer
samtidigt drifva handel.
§ 5-
Efter det Kongl. Maj:ts likaledes å bordet hvilande Nå¬
diga Skrifvelse af den 30 sistlidne Oktober, angående resul¬
taten af den nya Lagstiftningen i afseende å bränvins-tillverk-
ningen blifvit uppläst, begärde följande ledamöter ordet och
yttrade:
Anders Petter Andersson från Östergöthlands Län skrift¬
ligen:
»Man behöfver blott kasta en blick på den vid sista Ple¬
num till vårt Stånd lemnade Kongl. Proposition i fråga om
Bränvinstillverkningen, förr, än man finner hvarthän den syf¬
tar, nemligen att helt och hållet tillintetgöra tillverkningen med
de så kallade småpannorna, ty det heter nemligen: »att med
de mindre pannorna tillverkas vida öfver dubbla beloppet ef¬
ter den på dem bestämda taxeringsafgift», hvilken ordalydelse
jag för min del anser viii kunna motsägas. Fäster man sig
vid förlidet års bränvinstillverkning af den till alla delar viii
inbergade och mogna skörd, så torde väl hända att, på ett
och annat ställe, med väl inrättad redskap, och särdeles konst¬
färdighet att drifva densamma, något kunde tillverkas utöf¬
ver det kalkylerade beloppet. Betänker man åter tillverk¬
ningen af detta års förfrusna och illa inbergade skörd, så kan
man taga för gifvet, att tillverkningen icke öfverstiger det be¬
stämda beloppet, utan tvertom. — Emedlertid tycks det vara
orätt att vidröra och vilja ändra en författning, som knappast
trädt i verksamhet, — och hvilken författning kostat sedna-
ste Riksmöte så mycken tid och möda. I sjelfva verket är
jag icke någon försvarare af hvarken mindre eller större briin-
Den 15 November.
299
vinstillverkning, utan anser jag densamma för ett allmänt ondt,
sorn undergräfver landets inre förkofran och förstör den all¬
männa välmågan, samt åstadkommer sedeslöshet och mycket
mera ondt. Olyckligtvis är väl tiden att upprycka detta on¬
das vidsträckta rötter ännu icke inne, ty om man försökte
sådant, har man tilläfventyrs att vänta ett annat ondt i stäl¬
let, nemligen öfversvämning af utländsk, för landet lika, om
icke ännu förderfligare, vara.
Mitt syfte härmed är att med några ord erinra hvilket-
dera tillverkningssättet, fabriksbränningen eller den mindre
tillverkningen, är det mest skadliga.
Fabriksbränningen aflöper visserligen med mindre tillverk¬
ningskostnad derigenom, att den drifves i större skala; hvar¬
emot densamma uppfräter först egarens hela spanmålsförråd
och sedermera allt, hvad som finnes i hela trakten deromkring,
ofta så, att egaren sjelf och hans underlydande måste hela
året om hemta deras lifsförnödenheter på flere mils afstånd,
samt föranleder tillika, att den närboende fattigare befolk¬
ningen, icke ens för penningar, kan få i trakten köpa sina
nödvändigaste lifsförnödenheter.
En mindre tillverkning kan deremot i sådant hänseende
icke' vara till ringaste skada. Vid ett val uppodladt hem¬
man kan ofta finnas sämre bergad säd och potatis, oduglig
till annat ändamål, men tillräcklig ensamt till en sådan min¬
dre tillverkning; och om något dervid skulle fattas, finnes all¬
tid i grannskapet sådan sämre vara att afyttra, utan att nå¬
gon förstöring derigenom sker af hvad till lefuadsbehofven
af en bättre vara kan vara nödvändigt.
Att ännu mer undertrycka den mindre tillverkningen vore
endast att åstadkomma flera lagöfverträdelser genom lönn¬
bränning.
Jag , anhåller derför vördsamt, att detta mitt anförande
måtte åtfölja den Nådiga skrifvelsén till vederbörligt Ut¬
skott !»
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Jag är till stor
del förekommen af Anders Petter Andersson, i hvars yttrande
jag icke kan annat än instämma. Jag är, likasom han, ej
den, hvilken hyllar bränvinsbränning, begagnar den icke heller
för egen del; men jag kan ej underlåta att här uttala min
öfvertygelse, det jag anser de uti den Kongl. Skrifvelsen, an¬
gående de mindre bränvinspannornas afverkningsförmåga, gjor¬
da beräkningar ganska otillförlitliga. Jag har i detta afse¬
ende nyligen haft underrättelser från Småland, hvilka alla
stämma deruti öfverens, att man, med den mindre redskapen,
300
Den 15 November.
allrahelst i år, till följd af den inbergade grödans i allmän¬
het mindre goda beskaffenhet, långt ifrån kan tillverka så
mycket, som i författningen blifvit beräknadt, och ganska
många i min hemort, ehuru de anmält sig till bränning för
håda månaderna, hafva likväl sett sig nödsakade att dermed
helt och hållet upphöra. Jag vill icke säga, att detta är hän¬
delsen i allmänhet, men nog är förhållandet sådant i min hem¬
ort. För öfrigt har jag trott och önskat, att bränvin s-till verk -
nings-författningen, ännu så litet tillämpad, skulle, åtminstone
vid denna Riksdag, fått förblifva oförändrad; men skulle, emot
hvad jag sålunda önskar, förhöjd tillverknings-skatt ändock
blifva bestämd, är min tanka att, om skatten för husbehofs-
bränningen ökas med en skilling riksgälds, den bör, för till¬
verkningen i större bränneri, ökas med en skilling banko \»
Med Petter Jönsson hördes Nils Svensson från Jönkö¬
pings Län instämma.
Sven Haraldsson från Blekinge Län skriftligen:
»I anledning af den nu föredragna Kongl. Skrifvelsen torde
det ej vara värdt att nu ingå i någon undersökning, huruvida,
på sätt deri säges, den under dessa två sista åren vunna er¬
farenheten ådagalagt, vatt grunderna för den nya lagstiftnin¬
gen om vilkoren för bränvinstillverkning i allmänhet äro rig-
tigav. Hvarken de, som tro detta, eller de, som bestrida det,
kunna efter en så kort tid grunda sitt omdöme på de resul¬
tater, man ännu skådat; ty det har lika litet visat sig, att det
genom skatte-tvånget framkallade fördyrandet af bränvinet
utöfvat någon undergörande verkan på förbrukningen deraf,
eller att minskningen deri, om en sådan verkligen egt rum,
förökat sedligheten eller förminskat fängelse-befolkningen, som
tvärtom till en stor del ökats.
Emellertid vill jag antaga, att möjligen erfarenheten kan
komma att framdeles visa hvad man nu i det afseendet sä¬
ger sig önska, under förutsättning, att man ger sig tålamod
att låta grunderna förblifva antagna åtminstone intill nästa
Riksdag. Jag vågar framställa den fråga, huru Regeringen
någonsin kan förvänta, att national-hushållningen skall kunna
utvecklas till något verkligt godt, då man äflas, att vid hvarje
Riksdag förändra föreskrifter och beskattningar och straffbe¬
stämmelser, för hvarje medborgares sträfvande att förbättra
sin enskilda hushållning och föröka sitt välstånd? Det synes
mig oförklarligt, att Regeringen, efter det ej inalles i fyra
månader på dessa sista två åren, det af henne sjelf vid sista
Riksdagen förordade system antogs, redan kan föreslå sådana
ändringar deri, som måste bidraga att åter förrycka det¬
samma.