Den 30 December. 301
reslås, nemi. institutets understödjande med ett ökadt ärligt an¬
slag af 3,333 H-.dr tc sk. Ii:ko, beräknadt efter verkliga kost¬
naden 266 Hulr 52 sk. B.ko för elev af mankön, med någon
nedsättning* eller 260 R:dr R:ko, för elev af qvinnokön. Häri¬
genom kunde ett ytterligare antal af 13 döfstumma, 1 från hvarje
stift och 1 frän hufvudstaden vinna inträde vid inrättningen,
så mycket mer behöfiigt, som de sökandes antal bland allmo¬
gens barn snarare till- än aftaga. Genom denna tillökning i
elevpersonalen, underhållen genom Statens försorg, kunde in¬
stitutet minska och småningom upphöra med det mindre an¬
tal elever, som inrättningen på egen bekostnad underhåller och
åter få sina tillgångar ökade genom sålunda besparade medel.
Institutets särskilda afdelnirg för blinda har till följe af den¬
samma vid 1844 års Riksdag beviljadt Statsanslag af 3,000
R:dr B:ko årligen, varit i verksamhet alltsedan hösten 1846 i
den af II. M. Konungen nådigst skänkta, medelst Statsbidrag
nyinredda lokal å öfra Manilla, hvilken, erbjudande utrymme
för ett dubbelt större antal elever, nu endast begagnas af 17
sådana, i brist af underhållsmedel för flera. Do å egendomen
nedlagda betydliga kostnader, äfvensom de nu årligen utgående
för lärare- och vårdare-personalens aflöning, skulle likväl skän¬
ka en vida större valuta i gagn och nytta, om ett större an¬
tal blinda der finge begagna undervisningen. Härtill erfordras
endast betäckandet af den direkta kostnaden för dessa elevers
kost, beklädnad m. m., så att, för ett ytterligare femnadt Stats¬
anslag af endast 3,000 R:dr R:ko årligen, lika manga gfatister
ytterligare kunde emottagas, som för det första större ansla¬
get af 3,000 R:dr B:ko, eller en blind från hvarje stift och
en från Stockholms stad, tillsammans 13. Underhållskostnaden
för hvarje elev kan åstadkommas för 200 K:dr B:ko, enligt
hvilket för 15 elever gör R:dr B:ko 2,600, Öfriga 400 IUdc
B:ko äro för tillökning i inventarier, deras underhåll m. fh,
erforderliga.
I högsta måtto behöflig och välsignelserik vore denna till¬
ökning i institutets verksamhet, hvarigenom upplysning och
gagnelighet bereddes sådane af landets mest vanlottade barn,
som nu måste framsläpa sitt lif i dubbelt mörker och elände.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.tc
15:o Måns Mänsson från Kalmar Län J
«])e bördor, som vidlåda jordbruket, och huru tyngden
deraf på många orter hotar med idkarens obestånd och jord¬
brukets förfall, derom lära meningarna icke vara delade efter
de förhandlingar i detta ämne, som både länge och fullständigt
varit förde; men den lika länge väntade lindringen har ty
värr allt hittills uteblifvit, då man undersökt grunder till des¬
302 Den 30 December.
sa bördor, har bland annat visat sig, att den så kallade hem-
mantalsräntan tillkommit för tillfälliga behof och bordt upp¬
höra, när dessa behof icke vidare varit för handen, men lik¬
väl blifvit bibehållen, såsom un stående grundskatt; för oss fö¬
refaller det likväl uppenbart, att, då denna ränta icke, såsom
en stående skatt, rättsenligt tillkommit, så är det en orättvisa
att utfordra den; och en orättvisa kan aldrig gifva elt sannt
stöd, hvarken åt jemnvigten emellan Statsmakterne eller åt
den enskilta äganderätten; dessutom är minskningen af skatten
för många hemman en alldeles oundviklig nödvändighet, obe¬
roende af alla rättsgrunder, så vida man icke vill förutsätta,
att meningen är att af hela den skattskyldiga menigheten en¬
dast bilda fattighjon.
På samma tid som folkmängden ökat sig iO procent, har
brottslingarnes antal ökats SO procent, samt fattighjon och de
behöfvande ökats öfver 200 procent; men, invände en och an¬
nan, det der bedröfliga tillståndet liar väl intet sammanhang
med grundskatterne; men ty värr är det sa, då de der skatte¬
bönder och brukare blifva från hlis och hem afhyste, yttras att
Staten eller socknen måste nu försörja oss; då Kronan eller
enskildta icke kunna lemna sin jord och lägenheter till bruk och
begagnande på de vilkor, att vi kan lifnära oss, så made de
försörja oss på annat vis. Att de onaturliga grundskatterne
är en kräfta, hvilka förr eller sednare förtära hela samhället,
derom äro alla tänkande ense; ty att af ett skattehemman, af
så svag beskaffenhet att det icke ens är säljbart, utpressa ända
till 5 å 400 Il:dr årligen uti direkta skatter och onera, tyc¬
kes vara lindrigast sagdt öchristligt; och synes endast vara
tillskapadt för att tillintetgöra ändamålet med Skaparens stora
verk; hvad var Guds afsigt med menniskans skapelse? att
hon skulle blifva lycklig här i lifvet och lycklig efter döden.
Blir hon det, då det bl i Iver henne ålagdt och föreskrifvet så¬
dana vilkor, att hon omöjligen kan uppfylla sina förbindelser
hvarken emot sig sjelf eller emot nästan.
Det finnes individer, hvilka påstå* att grundskatter icke
kunna borttagas eller eftergifvas, derföre att de från Heden¬
hös blifvit jorden ålagda, och att Kronan eller Staten endast
bar ett slags arrende för skattejorden, hvilken de förmena
tillhöra Staten. Detta påstående innebär lika så många miss¬
tag sorn ord; hemman och boställen har af begynnelsen al¬
drig tillhört Stat eller Krona; så mycket mindre som Stat
och Krona icke fans till, då de förre fritt och obehindradt in¬
kräktades af det lediga och ödeliggande landet. De Svenska
hemmanen hafva icke, såsom i Ryssland, varit Kronans, utan
tillhört sina ägare fullkomligen, som i början voro så fria, att
Den 30 December. 303
de icke erkände någon menniska öfver sig. Af dessa hafva
under tiden Krono- och Frälsehemman uppkommit.
Först pä Riksdagen 12512 Iemnade Rikets Ständer den
jord oell lägenheter, som icke då vore uti enskild mans hand,
till Kronan eller Staten.
Rå hvad sätt har hemmantals-räntan uppkommit?
a) Boskapspenningarne beviljades fiirst 1020 till liqviderandet
af riksgälden, inen ehuru denna längesedan upphört, fort¬
far dock afgiften såsom en stående skatt;
ij Byggningshjelpen, beviljad till byggnaden af några Kungs¬
gårdar och Fästen, föremålet uppfylldes, räntan fortfar
att utgå.
cj Dagsverks-räntan, likaledes till Konungens gårdar anvist,
förvandlad till en ständig skatt.
d) Landtågsgärden beviljides 1617 till krigsfolkets underhåll
under Polska kriget; står qvar ännu såsom ordinarie skatt.
ej Salpeterhjelpen qvarstår såsom ett ständigt onus på jor¬
den, tvertemöt biafskedet 1668, som försäkrar allmogen ota
snar befrielse derifrån.
f) Skjutsfärdspenningar och Kungshästar, åtagne 1642 i stäl¬
let för åliggandet att fortskaffa Konungens eril betsmän och
främmande sändebud.
g) Vinterkörsel uppkom till anskaffning af ved till Konun¬
gens gårdar och lästen.
På hvad sätt har hemmantals-räntan blifvit förvandlad
till ordinarie skatt? Ifrån S6!!2 års Riksdag ända till 1772
års Riksdag utöfvades Rikets Ständers makt helt och hållet
af det Sekreta-Utskottet, bestående af iOÖ ledamöter, nemli¬
gen SO Adelsmän, 23 Prester och 23 af Borgare-Ståndet, men
ingen enda af Bonde-Ståndet tilläts att få veta hvad som fö-
rehades; Bonde-Ståndet förtryckte^till den grad, att det midt un¬
der brinnande Riksdag 1719 afvisades och hemförlofvades; Landt-
marskalken P. Ribbing yttrade, att bönderne dermed icke ha¬
de att göra. Under denna beprisade frihetstiden infördes heni-
mantals-räntan uti jordböckerne till ständig skatt, utan Bonde-
Ståndets hörande.
Af sådant förhållande synes tydligen, att hemmantals-ran-
tans, Utgående såsom ständig skatt, icke har stöd af lag, myc¬
ket mindre några rättsgrunder för sig; ty det kan väl icke
falla någon in påstå, att det är rättvist att skattejorden allena
skall bålla och underhålla hela rust- och roterings-bördan,
samt på köpet betala uti direkta skatter 2 å 500 R:dr årli¬
gen, då ett frälse säterihemman, som är värdt 10 gånger så
mycket, betalar ingenting.
Såvida man antager såsom rättsgrund, att alla skatter och
304 Den 30 December.
önera, som utgå, äroafsedde att upprätthålla samhällskontraktet
och försvara Staten, följer ju deraf, att hvar och en hör bi¬
draga, i proportion för hvad han äger* till samhällets bestånd;
sker annorlunda, kommer orätt att bli rätt; osanning att bli
sanning. Den* som ser sig orättvist och barbariskt behandlad,
tid efter annan* kommer tyvärr slutligen på den tanken, att
han icke hyser någon aktning för hvarken andelig eller verlds¬
lig lag; hvad närvarande tid går hafvande med än lätt att in¬
se, om man icke är alltför mycket starrblind.
Den lagstiftande makten bör, om den vill uppfylla sin be¬
stämmelse, göra rättvisa åt alla medborgare! såvida samhället
skall äga bestånd; i motsatt fall leder det till samhällets upp¬
lösning: hvilka träffa då ansvaret? Jo dem, som kunnat stifta
rättvisa, men icke gjort det.
Då Stats-Utskottet vid flere föregående Riksdagar erkänt,
att hemmantals-räntan tillkommit för tillfälliga behof, och, att
de afsedda behofven långt för detta upphört; så förlitar jag
mig derpå, att Rikets Högloft. Ständer inse nödvändigheten
af, att från den öfverbeskaltade skattejorden borttaga de ona¬
turliga skatter, hvilka barbari och envälde pålagt.
I anledning häraf får jag vördsamligen föreslå, att hem¬
mantals-räntan mätte försvinna utur Kronans räkenskaper, så¬
som ordinarie skatt; och'att alla de hemman och lägenheter,
af hvad natur de vara må, hvilka dessa skatter utgjort, måtte
från desamma befrias.
Nu kommer frågan, hvar skali penningar tagas, för att
ersätta löntagare eller indelningshafvare, eller rattare sagdt in¬
delningshafvare med (lere? Jo Riksgäldskontoret har af Rikets
Ständer, vid fyrfaldiga Riksdagar, blifvit ålagdt, dels skänka,
dels låna bort flere millioner: de penningar man skänkt bort
har man naturligtvis icke haft mera besvär af; men de mil¬
lioner man lånat bort har man vanligtvis efter mycket bråk
haft det besväret att få afskrifva.
Af allt detta synes, att man har medel, blott man bar
vilja, men viljan är troligen den, att göra godt först, och rätt
sedan, ehuru vår christliga lag hjuder att man bör göra rätt
först och godt sedan.
Om remiss till vederbörligt tjtskölt anhålles.tt
14:o Erik Christensson från Götheborgs och Bohus Län:
«Majoren i arméen, f, d. Kommendanten å Ny-Elfsborg,
R. S. O., Herr G. Krook, har anmodat mig, att i motionsväg
till Rikets Höglofl. Ständer aflemna en, af honom författad,
skriftlig ansökan om beviljande af ersättning för en honom,
Under hans tjenstetid såsom Kommendant på ofvannämnde fäst¬
ning, tillkommande sportel, hvilken han, i anseende till irå-*
Den 30 December. 305
k.idt konkurstillstånd. Idol t till en del kommit i åtnjutande af,
oaktadt lian tvänne särskildta gånger hos Kongl. Majit i un¬
derdånighet anhållit om utbekommande af hela den honom af
Rikets Ständer tillerkända ersättningssumman. Beskatfenhelen
af ofvanbemälte sportelersättning och hvad med dess beviljan¬
de och utbekommande äger sammanhang kan inhämtas, dels
af Herr Majorens och Riddarens härmed bifogade ansökan,
dels af de allegater, som åtfölja densamtni. Då, såsom hand-
lingarne tydligen och klart upplysa, Herr Major Krooks nyss-
bemälte ansökan är grundad på rätt och billighet, kan jag för
min del icke annat än föreslå dess beviljande, helst afseende
på samma gång måste göras på Major Krooks långvariga tjen¬
stetid, hans medellöshet samt att han har hustru och sex
minderåriga barn att försörja.
Om remiss till vederbörligt Utskott af så väl delta mitt
memorial, som Herr Major Krooks till Rikets Höglofl. Stän¬
der ställda ödmjuka ansökan och de densamma bifogade au-
entika handlingar får jag vordsamligen anhållan
15:o Carl Ersson från Westerås Län:
”Vid förra Riksdagen väcktes motion om återgång till
soldatrotar vid Westmanlands regemente af från dem indra¬
gen spannmål, och om anvisande af spannmål eller deremot
svarande lösen efter markegång åt en del rotar vid samma
regemente.
I anledning af denna motion, uti hvilken öfrige full¬
mäktige från Westmanlands Län, äfvensom en Piiksdagsman af
detta Stånd från Orebro Län instämde, afgif Stats-Utskottet, i
memorial N:o 227, det yttrande, alt då ofvanberörde ersätt¬
ningsfråga, i den utsträckning deråt gifvits, innefattade ett
ämne af den invecklade och vidlyftiga beskaffenhet, att det
icke skäligen kunde förväntas, det ett Ständernes Utskott der¬
öfver yttrade sig förr, än sedan ärendet blifvit af vederböran¬
de embetsrayndigheter behandladt och ulredt, hvilket då ic¬
ke ägt turn, ansåge Utskattet, enär rotehållarne vid Westman¬
lands regemente dessutom vore obetaget att i ämnet göra un¬
derdånig framställning hos Kongl. Majit, sig af dessa skäl för¬
hindrat att å ifrågavarande motion tillstyrka bifall.
Begagnande den sålunda anvisade utvägen, afgafs under¬
dånig ansökning i ämnet lill Kongl. Majit, som, efter veder-
börandes hörande, deröfver resolverade på sätt i bestyrkt af¬
skrift bifogade resolution af den 2 sistlidne Oktober närma¬
re utvisar.
Ehuru derigenom bifall till den sålunda gjorda begäran
om knekte-tuDnans tilldelande in natura åt rotehållarne icke
Bonde-St. Prot. vid Riksd. 1850—1851. II. 20
306
Den 30 December.
erhölls, tvekar jag deslo mindre att å nyo framställa frågan
(ill föremål för Stämlernes pröfning, sorn mitt billiga och på
goda skäl grundade yrkande blifvit med fullkomligt tillstyr¬
kande understödt af Kongl. Kammar- och Krigs-kollegierne
sarai Statskontoret, i bemälde embetsverks öfver den underdå¬
niga ansökningen den 22 Maj innevarande år afgifna utlå¬
tande.
Jemlc det jag härmedelst lill alla delar förnyar ifrågava¬
rande vid förra Riksdagen väckta motion, hvars utvecklande
vid detta tillfälle jag, till und Okände af vidlyftighet, icke
anser behöfligt, eftersom innehållet deraf finnes fullständigt
anfördt i Stats-Utskottets ofvanberöide Utlåtande, till hvilket
jag således endast hänvisar, under erinran allenast, att den i-
frågaslällde ersättningen måtte från 1851 års början till sol-
dat-rotarnc utgå, vågar jag tillika framställa den ödmjuka an¬
hållan, att Stats-Utskottet, till hvars behandling denna motion
torde komma alt öfverlemnas, behagade, innan pröfning der¬
af äger rum, från Kongl. Landtföi svars-Departementels Kansii-
Expedition infordra den derstädes förvarade, ämnet röran¬
de, akt, efter tagen noga kännedom af hvars innehåll, tillika
med hvad de uti Frosten arbete öfver Svenska krigslagfa-
renhefen, andia delen, pag. 425—430 åberopade författnin¬
gar om Westmanlands regementes indelnings-stadga, jag är
öfvertygad att å min nu förnyade motion skall fästas allt det
afseende, som af ämnets för de roteringsskyldige vigtiga be¬
skaffenhet onekligen påkallas.
Uti förestående motion förena vi oss till alla delar: Erik
Mallmin, P. E. Andersson, Jan Jansson, alla från Westerås
Län samt Jöns Eric Ericsson från Örebro Län.«
16:o Herinan Jönsson Öbom från Norrbottens Län:
”För en hvar utaf oss lärer det vara bekant, att motio¬
ner blifvit vid föregående Riksdagar väckta om förhöjning i
salpeterpriset, men utan alt det önskade resultatet derigenom
vunnits. Vi veta äfven ganska väl, att salpetertillverkmngen,
som förr utgjort en ganska god binäring, nu genom det tid
etter annan nedsatta priset å den af Kronan inlösta salpetern,
betydligt förminskats, och a't Regeringen, i följd deraf, sett
sig nödsakad alt fylla behofvet af denna vara från utlandet,
till icke ringa förlust för vått land, då man tager i betrak¬
tande, huru betydliga penningesummor, som derigenom un¬
dandrages jordbruksidkaren.
På sätt Rikets Ständers Revisorers sednast afgifna berät¬
telse gifver vid handen, har salpeterprisel här i Riket varit
från och med 1816 till år 1834, 7 rdr 24 sk.; år 1835, 6
rdr 32 sk.; från och med 1837 till och med 1842, 5 rdr
Den 30 December.
307
oell derefter till 1848, 5 rdr 32 sk., allt banko, hvilket haft
till påföljd, all ju mera nedtryckt salpeterpriset varit, desto
mindre äfven tillverkningen, så alt införseln af salpeter årli¬
gen stigit och föranledt, att en mängd af landels penningar
kommit ur landel.
Att på sätt som nu skett lala salpetertillverkningen in*
om landet, som en jordbrukarens binäring, genom nedtryck¬
ta priser förfalla, ja kanske helt och hållet upphöra, samt
derefter genom införskrifning af dylik vara, till utländningen
bortkasta så stora penningesummor, som aldrig återkomma,
för en vara, sora kan och bör tillverkas inom vårt eget land,
torde vara mindre statsekonomiskt handladi, och torde bitt¬
rast få erfaras, om så olyckligt skulle hända, alt, vid ett möj¬
ligen inträffande krig, all införsel utifrån af denna då ound¬
gängliga vara vore stängd, och tillgång derpå skulle saknas
inom vårt eget land.
Den vinst man påräknar för statskassan genom del lägre
priset för den utländska salpetern, kan icke jemföras med den
förlust landet lider genom denna binärings undertryckande
och förfall; och är isynnerhet för den jordbrukande klassen,
så mycket mera påkallande, som denna näring kunde och
borde vara en hjelp till de tunga skattebördornas utgörande.
Jag får derföre vördsammast föreslå, att salpetertillverk¬
ningen mätte Ater upphjelpas medelst prisets förhöjande på
den inhemska salpetern, och att detta pris måtte bestämmas
till hvad det varit till och med 1834, nemligen 7 rdr 24 sk.
eller till minst 6 rdr 32 sk. banko lispundet; anhållandes jag
derjemte, att denna min motion mätte till vederbörligt Ut¬
skott remitteras. ’
!7:o Urik Månsson från Blekinge Län:
”Ibland de klasser af krigsmakten, som äro mest vanlot¬
tade i afseende på hoppet om bergning på ålderdomen, sedan
de tjenat fäderneslandet under de kraftfullare åren, äro onek¬
ligen båtsmännen De erhålla 8 rdr banko om året af Ami-
ralitets-ki igsmans-kassan, och följden deraf är, att de på ål¬
derdomen med hustrur och barn falla socknarnes fattigvård
tilt last.
Det är visserligen sant, ali äfven öfriga mililärgemenska-
pens pensioner äro otillräckliga, och det vore önskvsrdt, att
äfven det kunde afhjelpa*; men då jag har anledning förmo¬
da, alt dels Amil alitets-krigsmans- kassan bör kunna utdela
större pensioner, dels på sjöförsvarsanslaget, genom besparin¬
gar, medel dertill kunde vinnas, har jag trott mig böra fä¬
sta Rikets Ständers uppmärksamhet på detta missförhållande
och vågar föreslå:
Den 30 December.
alt Rikets Ständer täcktes bestämma ett pensions¬
belopp af 30 rdr banko för alla båtsmän, som vid
50 års ålder efter 30 års oklanderlig tjenst afske-
das; samt af 20 rdr banko för dem, som vid 50
års ålder och 20 års tjenst afgå;
samt anhåller jag, att då Stats-Utskottet, till hvilket jag ut-
bedjer mig att denna min motion måtte blifva remitterad,
upplyser Riks-Stånden dels om Amiralitets-krigsrnans-kassans
ställning, dels om den hittills vanliga afgång inom båtsmans-
hållet af personer utöfver 60 år, hvilket lärer efter mönster-
ruHorna kunna af Sjöförsvai s-Departementet upplysas, Ut¬
skottet benäget ville uppgifva det belopp, som möjligen kunde
ifrågakomma, att af Statsverket för ändamålet utgöras, och på
pensionsslaterna sålunda upptagas.”
18:o Per Edén från Wester-Norrlands Län:
”Ibland de många olägenheter, soro, synnerligast i de
norra orterna af Riket, icke sällan leda till förtryck, är den
rantegifvarne ålagde skyldigheten, att under hvilka omstän¬
digheter som helst, då läntetagaren uppsagt räntespannmålen
ih natura, densamma in natura leverera. Detta låter vis¬
serligen utan svårighet göra sig under de år, då årsväxten är
god, men ju svårare och allmännare missväxter träffa landet,
hvilket, ty värr, icke är sällsynt i Norrland, desto svårare,
om icke rent af omöjligt, blifver det att anskaffa sådan spann¬
mål, som är antaglig eller levereringsgild.
Om ock räntetagare!] skulle anse under sin värdighet,
att sjelf lill det yttersta preja räntegifvare, begagnar han sig
gerna af den utvägen, att öfverlåta sin rätt till någon annan,
som icke studsar tillbaka för att tillfredsställa sin snikenhet
och bestämmer för den, hvilken icke har afradsgild spannmål
att leverera, ett öfverdrifvet lösningspris, ofta till 4 ä 5 och
ännu flera rdr utöfver det gångbara ä hvarje tunna, allt ef¬
ter som han förmodar svårigheten vara större eller mindre
för räntegifvaren att leverera sin spanmål in natura.
Om nu räntegifvaren efter mycken möda och besvär möj¬
ligen varit nog lycklig alt anskaffa levereringsgild spanmål,
samt således möjiigen kan undvika att lösa densamma efter
det höga pris, som räntetagaren eller dennes länsinnehafvare
behaga bestämma, så inträder dessutom skyldigheten för ho¬
nom alt skjutsa spannmålen uti de norra länen ända till åtta
mils väg, då uti andra sädesrikare provinser skjulsningsskyl-
digheten upphörer efter tillryggalagda sex mil.
De missförhållanden, som jag här ofvan uppgifvit, inhäf¬
ta icke sällan och hafva gifvit mig, som anser dem innefatta
en icke ringa obillighet, anledning att härmed till Rikets Stan-
Den 30 December.
309
ders synnerliga och allvarliga behjertande framställa den be¬
gäran, alt, derest de redan vid denna Riksdag af flere andra
motionärer väckta förslag oni natura-prasslationens upphöran¬
de icke skulle bifallas. Rikets Ständer ville uti underdånig
skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla om utfärdande af det
stadgande, att vid de händelser, då missväxt å någon ort in¬
träffar, så att räntegifvarne af årets skörd icke kunna påräkna
sådan spanmål, som kan antagas för levereringsgild, det må
vara räntegifvare tillåtet, att med penningar godtgöra hvad
honom åligger att leverera, efter det pris, som å sådana ti¬
der är i orten gångbart, och sådant oaktadt räntetagaren
fordrat spantnålens levererande in natura; äfvensom att skyl¬
digheten att skjutsa ränlespanmålen i de norra länen icke
måtte sträcka sig utöfver sex mil, eller den väglängd, som för
räntegifvare i Rikets öfrige provinser finnes stadgad, samt att,
derest räntetagaren är boende närmare räntegifvarens hem¬
vist än nu nämndt är, ränlegifvaren icke må vara förbunden
skjutsa spanniålen längre väg än till räntetagarens hemvist,
antingen denne är med boställe försedd eller icke; anhållan¬
de® jag om remiss af denna motion till vederbörligt Ut¬
skott.»
lilio Pehr Nilsson från Christianstads Liim
”Då det icke i allmänhet lärer kunna lyckas att stifta
bolag för försäkring af boskap, och man temligen allmänt er¬
känner de svårigheter derför, sorn möta, och snart sagdt omöj¬
ligheten att uppgöra tillfredsställande reglor derför, men erfa¬
renheten visat, att inga säkrare medel finnas mot boskaps¬
sjuka i allmänhet och den så kallade lungsjukan i synnerhet,
än nedslagtning af de äfven genom beröring med insjuknade,
för sjukdomen misstänkte kreaturen, hvilket åter än en allt¬
för stor uppoffring, yrkad af den enskilde för det allmän¬
na bästa, för att lemnäs utan ersättning; och då det just är
genom en sådan hastigt vidtagen nedslagtning, som det allmän¬
na befrias från större olyckor och förluster, lärer väl ingen
kunna förneka att Statens mellanträdande är af behofvet på-
kalladt, och det enda som kan betrygga landets boskapssköt¬
sel, hvilken är grundvalen för jordbruket och sålunda mäktigt
inverkande på alla folkklassers väl.
Jag tvekar derföre icke att vördsamt föreslå:
att ett anslag lill ersättning för nedslagtning af
boskap, under lungsjukans och boskapspests gång¬
barhet, måtte af Rikets Ständer beviljas.
Hvad sättet och vilkoren för dess disposition angår, lår
jag vördsamt öfverlemna detta till Utskottets bedömande; en¬
dast antydande min förmodan, att det lämpligast kunde anvi¬
310
Den 30 December.
sas på Kiksgälds-kontoret; att endast under gångbar smitta
de ågare af kreatur vore till ersättning berättigade, sorn kun¬
na styrka, att de vidtagit nödiga försigtighetsmått för smittans
undvikande, samt då sådan smitta inom ladugård förmärkts,
genast vidtagit nedslagtning och användt all erforderlig för¬
sigtighet.
Att genom värdering lösen bestämmes, fcehöfver jag ej
säga; äfvensom att ersättningen, för att motsvara ändamålet,
bör, så snart förhållandet är vederbörligen styrkt, skyndsamt
utbetalas.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till Stats-
Utskottet.
Härmed Törenar sig Jöns Månsson från Malmöhus Län.”
20:o David Andersson från Hallands Län :
”Under den olyckliga kreaturs-farsot, som år 18-48 utbröt
i provinsen Halland och som sannolikt föranleddes af inför-
skrifna utländska hästkreatur, råkade Eldsberga socken att-
blilva den ort, der lungsjukan först härjade ibland boskapen.
Genom en af dessa tillfälligheter, som ingen försigtighet kati
afhjelpa, och oaktadt all nödig omsorg, kom smittan ifrån det
gods, till hvilket de utländska kreaturen blifvit införskrifne, o-
bemärkt in ibland kyrkoherdens boskap, och derefter spridde
den sig till en del socknemäns; alla måste nedslagta sina la¬
dugårdar.
Då farsoten vidare utbredt sig på andra ställen, vidtog,
såsom bekant är, Regeringen den utvägen, att anslå ersättning
åt dem, som, för att hindra farsolens framfart, ålades alt
slagta sin boskap. Men som i Eldsberga, innan denna åtgärd
vidtogs, redan nedslagtningen blifvit utförd, har ingen ersättning
der kommit de lidande tillgodo.
I)å likväl denna deras olycka icke tillkommit genom nå¬
got eget förvållande, utan snarare synes blifvit en, ehuru o-
skyldig, följd af ifrandet för att genom allmänna medel befor¬
dra utländska racers spridning i fäderneslandet, fordrar dock
billigheten, att de som först, och innan man ens kunde nog
sorgfälligt bevara sig mot smittan, derigenom rönt förluster,
icke blifva uteslutne från den välgörenhet, som från Statens
sida egnats åt dem, hvilka sedermera lidit deraf; och jag tror
mig derföre uppfylla en pligt, då jag vördsamt anhåller:
att ersättning för bestyrkt nedslagtning af inalles
19 oxar och 20 kor, tillhörige pastor och sockne-,
män i Eldsberga, i öfverensstämmelse med hvad
annorstädes blifvit medgifvet, må af Staten utbe¬
talas.
De intyg, sorn vid allmän sockenstämma afgifvits (ifver
Den 30 December.
311
förhållandet, skola af mig, till Högloft. Stats-Utskottet, dit
detta mitt memorial torde blifva remitferadt, vördsamt af-
lemnas.”
21:o Sven Andersson från Skaraborgs Län:
”Uland de missförhållanden, sorn annu qvarstå sedan äldre
tider, i afseende på jordens olika beskattning, är den genom
Kongl, förordningen af den 51 December 1689 vid köp och
öfverlåtelse af krono- och kronoskatte-rusthåils-hemman vid de
indeldta kavalleri-regementen, hvaribland äfven Westgötha re¬
gemente, ehuru nu förändradt till infanteri, äfven är inbegri¬
pet; den för afträdare af dylika hemman bestämda afgift till
Wadstena krigsmanshus-kässa, af en procent af köpesumman,
är högst orättvis, enär vid köp af andra hemman betalas en¬
dast L-.dels procent eller så kallad permille; detta förutsätter
en emot likhet i skyldigheter och rättigheter högt stridande
orättvisa, som synes utan minsta svårighet kunna rättas. Då
krigsmanshus-kassans räkenskaper utvisa, att den är i en god
ställning, och om emot förmodan kassan i framtiden skulle
behöfva förstärkning, bör väl den, såsom ämnad för försvars¬
verkets gagn. hämta sitt understöd af liela nationen, som har
gemensam fördel deraf, och ett sådant understöd icke ensamt
drabba en ringa del af nationen, som i alla fall är genom rust¬
ningen nog hardt betungad, billighet och rättvisa fordra, att
denna från forntiden så ojemnt fördelade beskattning, som nu
åtföljer rusthållshemman, måtte, i förhållande till annan jord,
afskaffas, och afgiften i likhet dermed nedsättas till en tionde¬
dels procent, elier så kallad permille-afgift.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles,*
22:o C. G. Sandberg och Johan Westermark från Wester¬
bottens Län:
”Då, såsom förhållandet under flera af de föregående åren
beklagligen varit, årsväxten i det Län, i hvilken vår hembygd
är belägen, utfallit ojemn och missgynnande, hafva vi ansett
det för en helig pligt, att fästa Ilikets Ständers uppmärksam¬
het på den omständighet, som är föremål för denna motion.
I likhet med en mängd andra provinser, njöt äfven We¬
sterbottens Lan undsättningslån af Staten till minskande af
hungersnöden och det elände, som derstädes inträffade efter
1830 — 1854 årens missväxter. Nöden var så stor, att bark
och andra för menniskor mindro tjenliga födoämnen måste till¬
gripas, och återbetalningen af den skuld, hvilken en stor del
af allmogen då åsamkade sig, har gifvit mången husfader an¬
ledning till bekymmer.
Med tacksamhet erkännande det goda, sorn Westerbottens
Läns innevånare under sagde tid åtnjöto, hade vi gerna velat
312
Den 30 December
undvika fullgörandet af det uppdrag, sorn vära kommittenter
oss ålagt, det nemligen, att vördsamt oell ödmjukast framställa
motion om erhållande af afskrifning af den skuld, som i följd
af erhällne undsättningslån uppkommit och ännu kan för nyss¬
nämnde provins återstå ogulden, oell att denna afskrifning äfven
måtte åtnjutas af Bydeå socknemän, oaktadt desse, enligt ac¬
kord med Kongl. Majit och Kronan, uppbyggt sockenmagasin;
och hoppas vi så mycket heldre, att Rikets Ständer måtte
behjerta och villfara denna vår begäran, som Kongl. Majit,
uti den till Ständerne aflemnade nådiga propositionen, sjelf utta¬
lat den åsigten, att en mängd utsökningslån måste afskrifvas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.«
23:o Peter Petersson från Jönköpings Län:
”En gammal sann regel torde icke tå förglömmas: ali
den som odlar Sveriges jord, ökar Svea land; denna sats bör
icke af någon Rikets innebyggare förbises, utan på det krafti¬
gaste uppmuntras. Anslag göras till åtskilliga inrättningar,
byggnader, fabriker, schäferier, stuterier, landtbruksskolor m.
m., men få äro de anslag, som uppmuntra odlaren, stenbry-
taren, trädplanteraren och skogsluishållaren, m. m., sorn.till
ett förbättradt jordbruk hörer, hvarom icke vidare behöfver or¬
das, än att blott väcka det jordbrukande Ståndets uppmärk¬
samhet derå.
I anledning häraf tager jag mig friheten att föreslå Högloft.
Rikets Ständer, det anslag måtte göras till hela Rikets hushålls-
sällskaper, hvilka derigenom kornme i tillfälle att med något
uppmuntrande bidrag belöna flitige odlare, för framtiden var¬
aktigare stängsel-uppföra re, väganläggare, vattenaftappare, trä¬
gårds- och skogsplanterare och vårdare, likasom de, hvilka
uppföra hus och byggnader på mindre kostsamma, dock be¬
qväma och ändamålsenliga sätt, med allt mera sorn befordrar
jordbruket och därmed förenad trefnad och framgång.
Denna billiga uppoffring af Staten sktdle medföra de
lyckligaste verkningar, och hushållssällskaperna skulle derige¬
nom i ganska betydlig mån vinna anseende och uträtta många
nyttiga saker, då de ägde några medel att belöna den flitige
odlaren, som endast nu sker genom något offentligt tillkänna-
gifvande af dess mödor och arbeten; hvaremot de kraftigaste
åtgärder skulle befordras till landets uppodling och förkofran.
Om endast till en början 2,000 Ridr Biko årligen blefvo
till hvarje hushållnings-sällskap i Riket anslaget, så skulle inom
kort tid hundradetals täflingar om priset uppstå. Hushållnings-
sällskaperna skulle årligen utdela anslagen till omrörde ända¬
mål, utan att använda medlen till större företag, som fordra
högre Statsbidrag,
Den 30 December.
313
Jemte anhållan om remiss till vederbörligt Utskott, hoppas
jag om bifall till motionen.
Häruti instämmer J. G. Wasmuth från Stockholms Län.”
2-4:o Ingemund Odin från Gottlands Län:
«Wishy hospital är en af de äldsta fromma stiftelser, som
i norden finnas, enär dess anor gå ända opp till tiden förchri-
stendomens införande på Gottland; och detta hospitals bestånd
blef fordom tryggadt, ej blott af fromma menniskor, som efter
tidens åsigter, genom goda gerningar, gåfvor till prester och
fattiga, ville förvärfva sig en evig frid, utan äfven genom den
store Danske Konung Fredrik 1, som, samtidigt med Gustaf
Wasa, förberedde hvad sonen, Christian lil slutligen utförde,
eller det katholska mörkrets och svekets fördrifvande, samt
ljusets, sanningens och det rättas seger.
r Sedan denna seger blifvit vunnen och det rätta dermed
befästadt, så skulle man väl tro, att^aktning för äganderätten
borde blifva desto starkare, ju mera upplysningen stege, och
således starkast i våra dagar, som ju berömma sig af större
insigters ägande, än hvaraf de förflutna tidehvarfven haft att
glädja sig. Men att det icke så förhåller sig, utan att den
katholska tiden och reformationens första dagar voro långt
mera angelägna om åtminstone de fromma stiftelsernas rätt.
än man varit i det förra seklet, det är hvad jag nu går att ådaga¬
lägga.
Gottlands gamla lagar visa, huru enskildte byggde kloster,
deribland Helgeandshuset och S:t Görans hospital i Wisby, och
begåfvade dem med rika-skänker af både jord och lösören;
och den äldste i behåll varande jordebok af år 1G11 visar,
hvilka de förra voro. Att taga något från dessa stiftelser,
skulle varit ett helgerån, dertill ingen ville göra sig skyldig.
Kom så reformationen. Gottland lydde då under Danmark,
öfver hvilket Fredrik I förde spiran. Småningom undergräfde
han katholicismens bestånd.
Klostrens innevånare märkte snart hvad tiden led, och
började så småningom öfvergifva sina fridlysta boningar, för
att i andra länder utösa sina förbannelser och stifta ondt mot
den förment kätterske Kungen. Snart blef det ena klostret ef¬
ter det andra öde. Nu trädde städernas innevånare fram till
thronen och begärde de öfvergifne boningarue och deras tillhö¬
righeter till nyttiga ändamål, och den vise Kung Fredrik bi¬
föll detta. Så i Malmö år 1528: Gråbrödra- och Helgeands-
klostren voro i förfall, staden fick dem, det förra till hospital
och det sednare lill rådhus — och äger dem ännu — och
ett år sednare fick staden ytterligare gåfvor till hospitalet m.
314
Den 30 December.
ni.; — så i Landskrona år 1330, — så i Trelleborg, Ystad
och Halmstad år 1352, och så i Wisby samma år.
Lyckligtvis är donations-brefvet, livad Wisby angår, icke
förstördt, och man finnér deraf, att Wisby stads innevånare
och menige allmogen, ej blott (ingo Gråbrödra-klostret i Wisby
till ett hospital, utan äfven att alla de jordar, åkrar, ängar,
beten och egendomar, som tillhört Helgeandshuset och andra
ödekyrkor i Wisby skulle till evig lid blifva till hospitalet,
med alla deraf utgående räntor; och var härvid endast det
vilkor fästadt, «att hvad förrberörde egendom, åker, äng och
jord kunde afkasta, skulle endast uppbäras och komma till de
arma fattiga och sjuka menniskors underhåll, nytta och behof
uti förenämnde hospital och icke förvändas eller förkommas,
eller blifva till någon annan mans nytta i någon måtto."
Kung Fredrik dog i April 1335, och det katholska partiet
reste stridsbaneret mot hans äldsta son; men denne krossade
den upproriska ligan och Christian lil intog sin faders thron
i Augusti 1356, hvarefter han i Oktober samma år höll Riks¬
dag och afgaf sin Kunga-försäkran, innehållande bland annat,
att alla skulle behålla sina privilegier och skyddas till lag, skäl
och rätt, med undantag af biskoparne, hvilkas gods skulle in¬
dragas till Kronan, hvilket allt bekräftades genom 1356 års
recess, som visar, att klostren skulle blifva vid makt till dess
Konungen hann derom en annan förordning göra. Sedan to-
gos, ”flera kloster, som antingen voro öfvergilna af klosterfol¬
ket eller bestämda till indragning.” Men att Kungen indrog
sådana kloster, som redan voro disponerade, visar ingen ur¬
kund, utan tvertom, att han 1357 ”låt rikeliga försörja kyr¬
kor, skolor, hospitaler och prester med tillbörligt underhåll,
satte till särskildte stiftslänsmän. som skulle bevara de förras
rätt, och befallte nämnde tjenstemän, att uppteckna kyrkors,
skolors, hospitalers och presters inkomster öfver hela Riket”,
hvarefter dessa njöto, icke allenast hvad de haft uti ”bisko-
parnes tid, men de, som icke tillbörligen förr voro försörjda,
blefvo nu med mera räntor och underhåll försedda.”
Långt ifrån att ändra detta, stadfästade Konungen sitt verk
genom 1358 års recess och »le bekanta Ribe-artiklarne. — Men
icke nog härmed, de Danska Kouungarne vakade öfver hospita¬
lets rätt, hvilket vi finna dels af ett den 9 Januari 1374 till
Borgmästare och Råd i Wisby utfardadt bref, hvari Konungen
befaller dem ”återskaffa Wisby hospital åtskilliga från det¬
samma afsöndrade gårdar, och göra en jordebok öfver hospi¬
talets alla tillhörigheter”, och dels af en annan Kunglig skrif¬
velse af den 6 Juli nyssnämnde år, hvari föreskrifves, ”att
som en del hospitalet i Wisby jord blifvit lagd under Wis-
Den 30 December.
315
borgs slott, så skulle från det sednare årligen till hospitalet
betalas en oxe, ii pund korn och 4 daler.»
Yräl grundad och derföre respekterad var således i Dan¬
ska tiden hospitalets i Wisby rätt, och sä beskaffad stadfästa-
des den ytterligare och uttryckligare genom freden i Brömse¬
bro år 1643, då Gottland till Sverige afträddes. Men icke
nog dermed, denna rätt är ytterligare befästad genom Svensk
kyrkolag, Svenska Konungars försäkringar, förordningar och
resolutioner samt Svenska presterskapets privilegier.
Och likväl är den gamla rätten sin grundval rubbad samt
Gottland beröfvad, alltsedan den tid af skam och nesa för fä¬
derneslandet, som frihetstid kallas. Serafimer-ordens-gillet ta¬
ger hospitalets rika inkomster, omkring 2,000 R:dr B:ko årli¬
gen, och hospitalet får ej mera än 400 R:dr, hvarigenom den
rysligaste fattigdom och elände rädt öfver de beklagansvärda
hospitalets innevånare, hvilket i sednare tider till någon del
inåst afhjelpas, genom en på Gottländska folket taxerad hög
årlig kurhus-afgift, hvilken icke till sitt egentliga ändamål,
nemligen botande af veneriska smittan, utan till lazarettets
behof måst användas. — Förgäfves har man klagat och sökt
rättvisa. Sednast skedde detta den tl Oktober 1826. Serafimer-
ordens-gillet hördes och fäktade mäktigt för bibehållandet af
det under dess vård lagda rika hospitalet i Wisby. Mot lan¬
dets klara rätt, med historiska handlingar styrkt, åberopade
gillet Helgeandsholms-beslut af år 1282, hvilket likväl, som
hvarje historieskrifvare vet, är ett understucket, först i Kung
Carl fX:s tid framkommet dokument; och vidare ville det
med Christian III:s‘samt Fredrik Il:s konfirmationer åt Wisby
stads privilegier af åren 1358 och 1371, deri dessa Konungar
förbehållit sig att få revidera samma privilegier, visa att ho¬
spitalet ej hade andra fri- och rättigheter, än sådane, som ef¬
ter godtfinnande kunde ändras och upphäfvas.
Men utom det, att fråga var om stadens och icke om hospita¬
lets privilegier, så är det i föregående visadt, att dessa af Danska
Konungen respekterades ännu 1374 så samvetsgrant som möj¬
ligt. Detta dels förbisågs och var dels icke kändt, och följ¬
den blef nådigt afslag på ofvannämnde klagan af den 29 Ok¬
tober 1828, hufvudsakligen stödt på den åsigten, att hvad en
Konung gifvit, kunde cn annan återtaga. Men detta är en våd¬
lig lära. Alla kyrkor, prester och skolor kunna på det sättet
mista hvad de äga, ty mycket deraf är genom Kongl, bref
doneradt. Så var t. ex. förhållandet med Malmö rektors lö¬
ningshemman. De voro skänkta genom Danska Kongl bref
af 1383 och 1647. Gåfvans ägande var befästad genom freds-
traktater och Svenska Konungars resolutioner. Men den togs.
316
Den 30 December.
bort genom ett Kongl, bref af den 21 September 1855, —
innan erforderliga upplysningar vunnits om gåfvans beskaffen¬
het och de densamma bekräftande dokumenterna. Sedan dessa
upplysningar dragits fram för thronen, så återställdes det gamla
rättsförhållandet genom ett Kongl, bref af den 11 Februari
1647, hvilket jag förbehåller mig få till vederbörande Utskott
framdeles öfverlemna.
Nu bifogas åtskilliga handlingar, som visa hospitalets rätt
oell med detsamma Gottlands; och jag anhåller vördsammast,
att Rikets Ständer ville i till Kongl. Maj:ts adåtande under¬
dånig skrifvelse begära, att nämnde rätt må landet återgifvas,
samt Wisby hospital få behålla alla sina inkomster oafkortade,
— att de må, som]det heter i 1532 års Kongl, bref, ”endast upp¬
bäras och komma till de arma, fattiga och sjuka menniskors
underhäll och behof uti förenämnde hospital och icke förvändas
eller förkommas eller blifva till någon annan mans nytto i nå¬
gon måtto».
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamme¬
ligen.
Härutinnan förenar jag mig till alla delar: Jakob Lindby.»
25:o V. Talmannen J. A. Zetterberg från Stockholms Län:
”Thomas Thorild, bonde-ättlingen från Svarteborgs socken,
tolkaren af Svenska Bonde-Ståndets ära, kämpen för religions¬
friheten, tryckfriheten, representations-förändringen, qvinnans
rättigheter m: m.; han, hvars odödliga anda nu som bäst ar¬
betar i våra medborgerliga institutioner. Thomas Thorild —
hvars namn till Sveriges stolthet är kändt öfver hela det bil¬
dade Europa — ägde, då han för sin höga frihets-sträfvan af
Regeringen drefs i landsflykt, en trogen vän, som städse följde
honom i nöd och lust.
Prestdottern från Södermanland, Mamsell Gustava Kowsky,
följde den store fosterlandsvännen, sin trolofvade till Greifs¬
wald, blef hans maka och hade der år 1808 den smärtan att
säga den döende sitt sista farväl.
Få Svenskar torde känna, att denna ädla Svenska, Tho-
rilds enka, ännu qvarlefver på samma plats, i hvars grannskap
Thorilds stoft hvilar.
Hon är nu öfver 80 år gammal och åtnjuter i den främ¬
mande staden allmän aktning och vördnad.
Men den åttatioåriga har att,kämpa med stor nöd och fattigdom
sedan hon nyligen mistat sitt enda stöd, sin måg, professor Florello
(också Svensk), sorn i sitt hus lemnade henne en fristad och
lörsträckte henne de dagliga behofven, så långt hans egna
knappa tillgångar det inedgåfvo.
Den 30 December. 317
Thorilds efterlemnade enka lider nu nöd i främmande
landlll
Till härdande af Svenska folkets ära hemställer jag der¬
före inför Rikets nu församlade Ständer (det var Rikets Stän¬
der, som Thorild tillegnade sina höga arbeten), att till hans
enka, professorskan fru Gustava Thorild i Greifswald årli¬
gen intill hennes död måtte af statsmedlen utbetalas i pension
500 riksdaler banko — i alla fall en alltför ringa gärd åt se-
kularsnilllet Thorilds minne, en alltför ringa godtgörelse för
den hårda orättvisa, som den andra statsmakten för 87 år se¬
dan lät vederfaras folkets störste man.
Den åldrigas dagar äro snart räknade. Jag vågar slutli¬
gen föreslå, att efter fru Thorilds död ifrågavarande pension
måtte, förminskad till hälften, anslås åt Thorilds här i Stock¬
holm lefvande sonhustru, ett högst aktningsvärdt fruntimmer,
som efter sin mans bortgång med 2:ne oförsörjda barn, Thorilds
sonsöner, äfven i stor fattigdom framsläpar ett beklagans¬
värd! lif.
Om remiss anhålles.» u
2G:o Jöns Erik Eriksson från Orebro Län;
«Då stigande priser å skogseflekter, i förening med en
hvarje år tilltagande förbrukning deraf, ovedersi gligen antyda till¬
gå ngarnes förminskning, torde det icke synas underligt, om jag
vågar påkalla Rikets Ständers uppmärksamhet på den i sanning
mindre lyckliga belägenhet, hvaruti, i anledning af dessa för¬
hållanden, en mängd skoglösa hemman inom den ort, jag har
äran representera, befinna sig.
Under de sista 20 åren har priset på skogseflekter inom
Orebro, härad stigit med 55 i procent. Att denna prisstegring
hårdast drabbar den mindre hemmansägaren, som, i saknad af
ved och stängselvirke, måste köpa dessa förnödenheter och der¬
till frakta dem ofta öfver 2 mii till sitt hem, torde endast be¬
höfva nämnas, för att erkännas. Jag vill blott tillägga, att då
detta dessutom måste ske på en tid, som annars vanligen an¬
vändes att genom körslor och dylikt skaffa sig någon hjelp till
gäldandet af de dryga skaltebördorna, så är belägenheten i san¬
ning icke afundsvärd. För landtmannen i allmänhet är hvar¬
je tillökning i de konlanta utgifterna högst kännbar, och huru
då icke-mycket mer lör den, för hvilken några riksdaler är
en stor penning! Mången mindre hemmansägare har derföre,
till följe af de ständigt ökade utgifterna och oaktadt all ospard
arbetsförmåga och de mest hushållsaktiga beräkningar, likväl
ofta nog måste sakna det nödvändiga till lekamlig bergning för
sig och sin familj.
Detta högst beklagliga förhållande skulle, åtminstone till
318
Den 30 December.
någon del, kunna lindras, om de skoglöse hemmansägarne lin¬
ge hämta sina skogsförnödenheter från någon allmänning eller
kronopark, utan annan utgift, än den s. k. utsvningslösen. Skulle
äfven icke hela behofvet på sådant sätt kunna erhållas, så vo¬
re dock ett eller annat lass något, och något är bättre än in¬
tet. Inom Länet finnes ock en kronopark, Tysslingen benämnd,
af 630 tunnlands, 20 kapplands area), hvilken, om den blefve
åt häradsboerne upplåten, skulle kunna vara de skoglöse hem¬
manen till någon hjelp. Enligt de uppgifter, jag af vederböran¬
de förskaffat mig, utgör visserligen icke den egentliga skogs¬
marken mer än 448 tunnland, 9 kappland, sedan 202 tunnland,
41 kappland impedimenter blifvit från hela arealen afdragen,
samt afkastningen icke mer än cirka 200 enbetslass; men jag
beder att ännu en gång få erinra att något också är någotl
Af dessa anledningar och då de Heste af häraderne inom
Länet äga rätt till utsyning å någon allmänning, får jag vörd¬
samt anhålla: att kronoparken Tysslingen inom Orebro Län
och Lekebergs härad måtte varda åt häradsboerne upplåten.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.«
27:o Nils Larsson från Jemtlands Län:
«1 ändamål att söka verka för sedlig och materiel Kirkoff
rån bland den stora massan af Svenska folket, hafva några för
allmänt väl nitälskande personer från skiljda delar af Riket, på
inbjudning af Hushållnings-sällskapet i Jönköpings Län, sam¬
man! rädt bär i Stockholm, för att öfverlägga om de åtgärder,
som, för vinnande af sagde mål, vore att vidtaga.
Man har under dessa rådplägningar kommit till den öfver¬
tygelse att, fastän mycket kan vara att för den goda saken
uträtta på den väg, man först ämnat beträda, nemligen att bil¬
da ett sällskap, utsträckt öfver hela landet, hvars ledamöter, ge¬
nom goda efterdömen, råd och verksamt biträde skulle söka
att upphjelpa den sjunkande moraliteten, saint förekomma, der
görligt vore, de vanligaste anledningarne till en tryckande fat¬
tigdom, så är detta medel dock, af många skäl, ensamt icke
tillräckligt verksamt. Man har deremot trott, att det goda än¬
damålet bäst skulle befrämjas genom en utsträckt och lifvad
verksamhet hos de i Länen inrättade Hushållnings-sällskaper.
Allestädes göres hellof utaf införandet af passande binä¬
ringar bland allmogen, utaf inrättande af ränteförsäkrings-an-
stalter, sparkassor och dylikt, att ej tala om de fördelar, som
skulle uppstå genom ett ändamålsenligt ordnande af de för
jordbruket ofta skadliga förhållanden, som äga rum emellan
jordägare ä ena sidan samt landtbönder, torpare och arrenda¬
torer å den andra. Allt detta kan och bör vara föremål för
Hushållnings-sällskapens omtanka; och män med nit och för¬
Den 30 December.
319
måga att verka i denna riktning skola ej saknas inom någon
provins, blott man kan och vill afhjelpa det förnämsta hindret
mot all nyttig verksamhet, saknaden af nödiga medel.
Det är sant att många af våra Hushållnings-sällskap hafva
understundom funnits endast till namnet; föga eller ingen verk¬
samhet har ofta försports, men detta kan icke klandras, och
det är mindre att förundra sig deröfver, än att motsatsen ofta
inträffat och, som man med skäl kan hoppas, hädanefter of¬
tare skall inträffa. Hvad har man nemligen fordrat af dessa
flushållnings-sällskaper? Jo, först och främst penningeuppoff-
ring af dess ledamöter uti den årliga afgiften, och dertill upp¬
offring af tid och möda, till hvilken sednare uppoffring hvarje
tänkande och verksam man naturligtvis varit så mycket min¬
dre benägen, som han alltid skolat finna de inskränkta, med
svårighet sammanskrapade tillgångarne otillräckliga till hvarje
mera omfattande åtgärd.
Saknaden af penningar, denna så oumbärliga vehikel för
utförandet af hvarje ekonomiskt företag, måste afhjelpas, så
vida man vill alt den så lyckligt uttänkta institution, som
vi kalia Hushållningssällskap, skall uppfylla sin bestämmelse,
hvilken blir allt högre och vidsträcktare, ju mera samhälls-för-
hållanderne månfaldigas; och det är för att bidraga till af-
hjelpande af ifrågavarande brist, som jag blifvit anmodad att
i detta Stånd motionera ett årligt anslag af' ett tusende rdr
för hvarje Hushållnings-sallskap i de större Länen, samt i pro¬
portion derefter för dem i de mindre, att användas till of-
vanuppgifne och andra dermed sammanhang ägande ända¬
mål.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.”
28:o af Pehr Nilsson från Christianstads Län:
”Vid 1847 års Riksdag ingaf jag en motion: att arrenda¬
torer af på 30 år utarrenderade Mililiae-boställen måtte till¬
erkännas options-rätl, att få bibehålla de af dem arrenderade
boställen, då de ikläda sig skyldigheten att uppfylla alla de
vilkor, sorn vid ny arrende-auktion blifvit föreskrtfne.
Motionen undestöddes då af vederbörligt Utskott och antogs
af samtlige Riks-Stånden, men nådig sanktion har hittills icke
derpå följt, hvarföre jag nu anser mig föranlåten att härige¬
nom upptaga samma motion, till behjertande af Rikets nu
församlade Ständer, nemligen:
att då, vid Ii Ilända! u pet arrende-kontrakt, Militiee-bostäl-
ien ytterligare utbjudas på arrende, det måtte lemnäs förre
arrendatorn af sådant boställe options-rätt, att emot de vil¬
kor, som vid ny arrende-auktion blifvit bestämde, då bostäl¬
let till den högstbjudande med klubbslag blifvit befästad!?
320 Den 30 December.
samma boställe ånyo öfvertaga, då han inom åtta dagar efter
auktionen sig hos Konungens Befallningshafvande i Länet der¬
till anmäler.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Häruti instämmer Johannes Nilsson från Malmöhus Län.**
29:o Jako& Lindby från Gottlands Län:
'Den allmänna väghållnings-skyldigheten, i dess närva¬
rande skick, utgör en tung börda, tryckande i synnerhet Sve¬
riges skattskyldige allmoge, eller innehafvare egentligast af
krono-skatte- och frälse-hemman; då deremot i begynnelsen
af landets odling och derifrån sig härledande vägbrytning ge¬
nom berg, skogar och dalar, hvarken företaget eller fortsätt¬
ningen på långt när icke var så betungande, som den sedan
blifvit och ännu fortfar alt vara, emedan denna skyldighet,
den tiden, utgjorde en gemensam börda, från hvilken ingen
jordägare kunde frikännas, han måtte tillhöra hvilken klass i
samhället som helst. I följd af detta förhållande fullgjordes
utan allt knot detta stor ansträngning erfordrande arbete,
emedan alla gemensamt deri deltogo, såsom ett lätt företag,
hvilket ingen hade skäl, att hvarken klandra eller än
mindre ångra, utan tvertom gynnades det ena lycka¬
de försöket efter det andra med ett allmänt bifall och god¬
kännande, i synnerhet då transporten af alla slags varu-pro-
duklioner, hvilka i sin begynnelse voro få, lättades i samma
mån, som väglängdernes antal ökades och den årliga under-
hålloings-skyldigheten blef af nödvändigheten påkallad, ehu¬
ru svår den var att åstadkomma i ett folkfattigt land, då
efter nyare tiders sed, man efter gammalmodigt bruk icke
fanns belåten med bruket af klöfsadlade hästar för den allmänna
kommunikationen emellan landskaper, härader, socknar, byar
och enskildtas gårdar. Denna lid är icke så långt aflägsen, att
den icke hos någon åldrig man kan hafva fästat sig i minnet.
Men då undantagslagar tid efter annan stiftades för en-
skilta korporationers företräden och deras fritagande från del¬
tagande i den allmänna tungan, till och med för hela land¬
skaper, såsom säterier i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus
Län, då först kändes oket trycka den öfriga delen af Sveriges
öfriga skattskyldiga allmoge, till den förvånande höjd, som
nedan omförtnälde uppgift skall utvisa, och torde fordra nå¬
gon uppmärksamhet af Rikets nu församlade Ständer.
En ny vägdelning i Gottlands Läns södra fögderi har
för några år sedan blifvit afslutad, och kostnaden för den¬
samma har uppgått till följande, icke obetydliga belopp; då af
548j-:dels mantal utgått i kontanta penninge-bidrag, för vä-
garnes mätning af landtmätare, erforderliga handllangnings-
Den 30 December
321
dagsverken dervid, civila tjenstemanna-biträden, samt mil-,
halfmils- och fjerdedelsmils-stolpar af slen, en summa af 11
riksdaler banko på hvarje hell förmedladt hemman, utgöran¬
de för hela fögderiet tillsammans 6029 riksdaler 18 ski11 ingar
banko. För norra fögderiet återstår nu, alt uppfylla ena¬
handa skyldighet, som södra fögderiet redan utgjort; och
då denna skyldighets uppfyllande redan den 4:de sistlidne No¬
vember) vid hållet allmänt sammanträde med Gottlands all¬
moge i norra delen af landet, på tingsstället Alleqvia i Endre
socken, genom härads-rättens afkunnade utslag blifvit bestämd,
anser jag mig, i den haftdelse delta beslut, som troligtvis in¬
träffar, skulle vinna laga kraft, ehvad besvär deremot anföras
eller icke, härigenom vördsamt anhålla om ersättning för den¬
na vidtomfattande vägdelning af allmänna medel, eller den
fond, som är bestämd till väganläggningar, och enligt efter¬
följande beräkning kan antagas blifva sådan, som jag nu får
äran uppgifva. — Kostnaden för landets södra del eller fögderi
är beräknad till och har utgjorts af 548^:dels hemman med
ellofva (11) riksdaler bauko; men då i denna beräkning upp¬
tagits utgiften för nya milstolpars uppförande, då sådane der¬
emot kunna i norra fögderiet anses för det mesta fullkomligt
brukbara, hvarigenom utgiften för milstolparne betydligt min¬
skas; men den egentliga kostnaden för vägdelningen inom
landets norra del ökas derigenom, att densamma, med Fårön
inberäknad, utgör nära nog tvåtredjedelar af landets hela vidd.
Denna min uppgift grundar sig icke allenast på landskapets
naturliga läge, utan lärer jemväl kunna bestyrkas till riktig¬
heten af de flere kartor, hvilka så väl i äldre som sednare
tider blifvit upprättade Beräkningen för kostnaden, som för
den allmänna vägdelningen inom norra fögderiet kan ega
rum, må således antagas utgöra, för 549£ hemman å 11 rör
banko, 6048 riksdaler banko; alltså och emedan denna summa
icke lärer kunna undvikas att bestrida , vågar underteck¬
nad, Riksdags-fullmäktig för Gottlands norra fögderi, vördsam¬
mast hemställa, om icke, i anledning af hvad jag nu haft
äran anföra, skälig anledning förekommer lill bifall af mina
koramiltenters ön-kan och anhållan, att af den fond, som är be¬
stämd till väganläggningar och anlagda vägars delning, få kom¬
ma i åtnjutande af det belopp, som motsvarar åtminstone
delar af kostnaden, som kominer att illgöras; men för lyft¬
ningen hvaraf tiden utnnolägenliel torde kunna bestämmas
intill dess vägdelningen hinner verkställas, och kostnadsbelop-
pet då försl med säkerhet kan bestämmas efter i behörig ord¬
ning granskade och godkände räkningar.
Bonde St. Prat. Fiksd. 1860—åt. //• 21
322 Den 30 December.
Anhållande om remiss tilli vederbörligt Utskott.”
30:o af Peter Martensson från Jönköpings Län:
«Inom detta Riksstånd hade jag äran under sistlidne
Riksdag, genom väckt motion, vördsamt föreslå Rikets Ständer
en nedsättning och likformighet i Svenska postportot öfver he¬
la Riket, efter det i England då antagna så kallade penny¬
systemet, som der åstadkommit högst förvånande resultater
icke allenast i brefvex lingens hastiga tillökning ända till det
otroliga, utan ock genom de ytterst fördelaktiga verkningar
denna reform haft på landets industri i allmänhet.
Min motion i detta ämne innehöll följande förslag:
l:o en nedsättning af nuvarande postporto till 4, högst 5 sk.
banko för hvart breflod, och lika till alla inrikes post¬
kontor, oberoende af våglängden;
2:o att, när denna nedsättning i portobeloppet verkat en ökad
brefvexling och följaktligen en högre inkomst för post¬
kassan, hvilken boivie kunna antagas skola åstadkommas
inom 2 å 3 år, en ytterligare nedsättning då måste ske af
ännu en skilling för hvart breflod, eller till 3 eller 4 sk.
banko, allt efter som det högre eller lägre portobeloppet
kommer att vid den i första punkten omnämnda nedsatt-
ningen blifva antaget;
3:o att efter ytterligare 2 till 3 år, eller längre tid, om så
skulle anses nödigt, en lika nedsättning af en skilling
banko borde ske för hvart breflod, allt efter som bref-
vexlingen ökade porto-inkomsten till dess att portot ned-
ginge till 2 skilling banko lodet, hvarefter någon vidare
nedsättning icke skulle komma i fråga;
Och förmenade jag att, genom denna nedsättning af det
nu ojemna och högre portot, någon så tryckande kris icke
skulle uppkomma, som i händelse nedsättningen skedde på en
gång, helst brefvex lingen, enligt min förmodan nu komme att
öka inkomsterna progressivt med den småningom skeende ned¬
sättningen.
Efter alt min motion blef remitterad till Bevillnings-Ut-
skoltet, afgaf detsamma, uti sitt betänkande N:o 7, deröfver
följande utlåtande, nemligen:
Utskottet inser och medgifver visserligen nyttan af denna
förenkling i upphörden och redovisningen utaf postmedlen, som
ett sådaDt system, som det ifrågasatta, skulle medföra, och
vill ej eller bestrida, alt ju eD ökad brefvexling bör af det¬
samma blifva en följd; men då, för att tillförlitligen kunna
bedömma förslagets lämplighet och de sannolika följderna af
dess antagande, med hänsigt till portointraden, nödigt är att
hafvo tillgång till fullständiga, på förhållandet der, hvarest
Den 30 December.
323
systemet redan blifvit infördl, grundade upplysningar och be¬
räkningar i berörde hänseenden, har Utskotlet, i saknad der¬
af och då kändt är, att i andra länder, der ett öfver hela
landet bestämdt lika postporto blifvit antaget, åtminstone till
en början högst betydliga minskningar i de vanliga inkomster¬
na uppkommit, hvilket här skulle blifva desto mera betänkligt,
som Postverkets inkomster de sednare åren i allt fall betyd¬
ligt medtagits, dels genom den förhöjda skjutslegan och dels
genom det större antal hästar, som i ansseende till posternas
ökade tyngd och utsträckning måst användas, ansett sig böra
hemställa: att min ofvannämnde motion icke måtte till någon
åtgärd föranleda.
f följd af detta afslyrkande afslogs min motion hos samt¬
lige Riks-Stånden.
Mina åsigter, om de stora fördelar, som då ifrågasatta reform
hos oss liksom hos andra nationer, der den blifvit antagen,
skulle medföra, äro hos mig nu desamma, som under förra Piiks-
dagen och ännu ytterligare stärkta deraf, att den införts i Frank¬
rike, Preussen, Danmark och Ryssland, och, så vidt jag kän¬
ner, med samma lyckliga resulat. Hvarföre skulle då ej re¬
formen vara tillämplig för Sverige? Obestridligt är, att refor¬
men skulle tillvägabringa en stor enkelhet och lättnad i upp¬
börden och expeditionen genom den lika porto-beräkningen,
ett förhållande som äfven sednaste Bevillnings-utskolt erkände,
och lika obestridligt är det ock, att brefvexlingen deraf skulle
ökas, om ej fördubblas, dels genom det låga portot och dels genom
de hundratusentals bref, som nu årligen befordras genom resande
och formän, som med ett lägre porto skulle tillfalla Postverket.
Sista året af Englands gamla postsystem eller år 1839,
var portot i England ganska högt och ett enkelt bref af un¬
der 2J lod svensk vigt kostade för en väglängd af 1 till 15
Engelska mil 4 pence eller omkring 16 sk. Svenskt riksgälds
och i förhållande derefter för tyngre bref och längre distans,
enligt hvad bilagan Litt. A utvisar. Under detta år lemnade
Engelska Postverket en bruttoinkomst af 2,390,763, och ha¬
de en omkostnadsstat af 756,999 samt lemnade Staten en be¬
hållning af 1,633,764 allt pund sterling.
Eldigt hvad äfven bilagde tabell Litt. B utvisar, minska¬
des väl porto-inkomsten ganska betydligt de första åren af
penny-systemets införande, som skedde från och med den 10
Januari 1840; men man bör ihågkomma att nedsättningen var
så stor, att när lägsta porto efter gamla systemet var för
2g lod 16 sk. rgs, blef det ej fullt 4 sk. rgs för ett enkelt
bref inom alla Englands gränsor, och att betydliga utgifter
blefvo en följd af reformen.
324 Den 30 December.
I Sverige deremot inbringar ett medel-porto af 5 »k.
banko, enligt gjorda beräkningar en något högre uppbörd än
nu gällande posttaxa, och en nedsättning deraf till 4 sk. ban¬
ko skulle således åstadkomma en högst obetydlig nedsättning
eller minskning af Postverkets nuvarande uppbörd, och sorn
säkerligen på 1 å 2 år skulle mer än ersättas genom den ö-
kade brefvexliDgen, som deraf obestridligen skulle blifva en
följd.
Jag tar utig friheten här vidfoga bilagan Litt, C., som
utvisar den ofantliga, ja nästan otroliga tillväxt i brefvéxlin-
gen som blifvit en löljd af portonedsättningen i England, och
som fortfarande ökas hvarje år, och, ehuru omkostnadsstaten
såsom en naturlig följd deraf är i jemnt stigande, är det lik¬
väl utom allt tvifvel, att behållningen till Statskassan inom en
kort tid, om ej redan nu, blir större än den var under gamla
systemets sista år. Den vigtiga reformen, att med stämpfadt
papper kunna frankera sina bref, är äfven af så stort interes¬
se, att den otvifvelaktig! i vårt land förtjenar efterföljd; ty
detta sätt att betala bref är af dubbel vigt: dels deraf att det
underlättar och fortskyndar expeditionen, och dels deraf, att
det medför en stor lätthet för de korrespondenter som bo på
landet, äfvensom för hvar och en annan, att på detta sätt be¬
tala sina bref på postkontoren, och för Staten en vinst att för¬
skottsvis få portouppbörden disponibel.
1 följd häraf får jag vördsamt föreslå:
l:o att Rikets Ständer nedsätter postportoafgiften för ett en¬
kelt bref, vägande 1 lod o. s. v. till -i sk. banko till alla ri¬
kets postkontor, utan afseende på längre eller kortare väg, och
i förhållande derefter för bref af högre vigt;
2:o att frankeringssätt medelst stämpladt papper införes,
och att dessa stämplar lämpas efter det fastställda portot, af
poststyrelsen hålles allmänheten tillhanda på alla rikets post¬
kontor äfvensom på andra försäljningsställen ; och
3:o att, om Rikets Ständer skulle af bristande upplysnin¬
gar och beräkningar, tillämpliga på förhållanden inom Svenska
postverket, se sig föranlåten att uppskjuta denna vigtiga fråga
till en kommande Riksdag, Rikets Ständer då i önsfcningsväg
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att poststyrelsen
måtte intill nästa Riksdag utarbeta nödiga statistiska tabeller,
som kunna komma att tjena kommande Ständer till ledning
för afgörande af denna vigtiga reform.
Om remiss till Rikets Ständers Bevillnings-Utskott an-
hålles.«
31:o Olaus Eriksson och Tobias Lind från Götheborgs oeb
Bohus Län:
”Man har redan länge anmärkt och öfverklagat den o¬
Den 30 December.
325
lämpliga indelningen af landet, såväl hvad dess administra¬
tion som andra förhållande vidkommer. Detta gäller äfven
på mångfaldiga orter om indelningen för helsovården i s. k.
provincial-läkare-distrikt. Särdeles kan den landsända, hvil¬
kens ombud vi äro, beklaga sig öfver en olämplig dylik. Med
en befolkning af omkring 130,000 själar på landsbygden, ä-
ger Götheborgs och Bohus Län blott trenne provincialläka¬
re, af hvilkas platser den enes är så beskaffad, till löne- och
andra villkor, att den nästan alltid står vakant. Kongl. Maj:t
har visserligen i sin nådiga proposition om Statsverkets reg¬
lering föreslagit inrättandet af en provincial-läkare-beställning
i södra delen af Länet, hvars sydligast boende bebyggare hit¬
tills måst hämta sitt legala läkarebiträde från det 10 mil der¬
ifrån aflägsna Uddevalla. På samma gång vi högeligen gil¬
la och tillstyrka denna proposition, måste vi dock förklara,
att behofvet af en dylik tjensteman der, hvarest läkareperso¬
nalen i Götheborg, Kongsbacka, Kongelf och Marstrand möj¬
ligtvis kunde vara att tillgå, mot kontant erkänsla, är betyd¬
ligt mindre, än det som råder i södra delen af norra Bo¬
hus Län, den såkallade Sunnerviken, samt Qville, Tanums och
Bullarens härader af Norrviken.
Fördenskull föreslå vi alt Rikets Ständer täcktes bevilja
ett anslag af 450 rdr banko till en provincialläkare i nämn¬
de föreslagna distrikt. Detta distrikt räknar en befolkning af
öfver 41,000 personer, af hvilka hälften hafva minst 5, och
den andra hälften ända till 9 mil till sin nuvarande, i Ström¬
stad boende, provincial-läkare — ett afstånd, hvilket, för-
dubbladt med läkarens väg till den sjuke, medtager en tids¬
utdrägt, som gör det till en dårskap att ens tänka på hans
biträde; och i medico-legala fall, såsom vid obduktioner och
dylikt, beredes Staten i utgifter till skjuts och dagtrakta¬
mente en omkostnad, som föga motsvarar andamålet. Detta
distrikt räknar ock inom sig flera skärgårdssamhällen, af hvil¬
ka ett par i befolkning och rörelse uppväger mången icke o-
belydlig småstad, och dessutom äger allmänna badorter. Sam¬
ma trakt är, i anseende till den mängd fiskare och strand¬
sittare här bo, i följd af dessas bostäder, bekajad med en
ständig sjuklighet, hvarföre mortaliteten der är relativt gan¬
ska stor. Kustens beskaffenhet, som föranleder täta skepps¬
brott och vinddrifningar, gör den till en lätt landstignings-
punkt för utländska epidemier, hvilket allt samraanräknadt
gör anställandet af en provincial-läkare här högst nödvändigt,
ej blott för orten, utan äfven för hela landet.
Det ringa anslag vi för detta ändamål begärt skall, efter
vår öfvertygelse, blifva tillräckligt, Orten bebos nemligen
326
Den 30 December.
äf en myckenhet ståndspersoner, hvilka förklarat sig med nö¬
je vilja, om Staten blott med något mellankomme, bidraga
till en läkares underhåll.
Särskildt vilja vi dock yrka, att om denna motion, så¬
som vi för det allmänna bästa hoppas och önska, bifalles,
den blifvande provincial-läkaren förständigas att välja sin sta¬
tion i Tunge härad, på eller i närheten af Qvistrum, samt
att ett apothek, hurti litet som helst, der måtte upprättas.
Vi anhålla slutligen om remiss af denna motion till ve¬
derbörligt Utskott.”
32:o Pehr Nilsson från Christianstads Län :
”Med anledning af Sjö-Ministerns förslag till anslag för
flottan, har jag gjort mig underrättad om att ibland utgif¬
terna för den utgår åtskilliga medel i kontant, såsom inqvar-
teringsersättning för militära och civila embets- och tjenste¬
män, oaktadt det att, åtminstone vid Stockholms station, nä¬
stan til Iräckl ige bostadslägenheter för hela den dithörande
embets- och tjenstemanna-personalen i min tanka skulle kun¬
na finnas inom de å Kongl. Skeppsholmen varande, Kongl.
Maj:t och kronan tillhörige byggnader, om med dem ägde
rum en i anspråk billig och för öfrigt rättvis fördelning, och
jag tror derföre, att anslagssumman i någon mån skulle kun¬
na minskas genom de kontanta inqvarterings-medel, hvilka
med skäl det vid kunde besparas. Jag får således härmed till
Rikets Ständers uppmärksamhet och åtgärd anmäla, att en ny
reglering med de å Kongl. Skeppsholmen befintliga boställs-lä-
genheter må blifva anbefalld och företagen, grundad på billig¬
het i pretentioner och rättvisa i fördelningen.
Efter de underrättelser jag insamlat öfver ämnet, har
jag funnit så mycket mera skäl til! denna anmälan, som, ef¬
ter min oförgripliga mening, i denna sak förut både godtyc¬
ke och mannamån gjort sig gällande.
För att bevisa, hvad jag nu sagdt, vill jag, ora det så
erfordras, när denna motion till behandling inför Ständerne
förekommer, närmare utveckla ämnet, hvartill jag äfven häm¬
tat stöd för mina åsigter, dels af Kongl. Majlis nådiga bref
den 13 November 1830, dels af Kongl. Förvaltningens af Sjö-
Ärendena underdåniga utlåtande den 13 November 1831, samt
Kongl. Maj:ts derå följde nådiga bref den 20 Januari 1832,
hvaraf jag jemväl då skall lia äran förete bestyrkta afskriften
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles
33:o Jöns Månsson från Malmöhus Län.
’Uti alla, enligt Rikets Ständers beslut, af Kongl. Majit
i nåder utfärdade författningar, angående villkoren för till¬
verkning och försäljning af bränvin, hafva kronofogdar, lands-
Den 30 December.
237
och stads-fiskaler samt länsmän eller andre behörige åklaga¬
re varit tillerkände bestämda andelar uti de böter för brott
emot nämnde förordningar, som på deras åtal blifvit ådömde.
Dock lärer ofta inträffat alt, sedan sådane förbrytelser blifvit
åtalade och de brottslige af Kongl. Majli, enligt Dess Högste
Domstols beslut, till ansvar fällde, Kongl. Majit, uppå de sak-
fäldes underdåniga ansökningar, af gunst och nåd eftergifvit,
och befriat de brottslige från allt ansvar och således äfven
från utgifvandet af åklagarens andel i de ådömde böterna och
värdet af den förbruten dömde bränvinsbrännings-redskapen;
så att åklagaren, efter att hafva fullgjort sin vid tjenstens
förlust honom föreskrifne ijenstepligt, och efter många tings-
resor, kostnader och obehag, ändteligen fått sin beslagareåt-
gärd af högsta domaremakten godkänd, likväl sett sig gå mi¬
ste om sin derföre välförtjenta lön.
Tvenne sådane tilldragelser kan jag nu vördsamt med¬
dela detta Hedervärda Riks-Stånd, och anhåller om uppmärk¬
samhet dervid. <
Genom härvid i original bilagde 2:ne Kongl. Majlis nå¬
diga utslag af den 6 Juli 1836 och den 28 September 1839
hafva Bryggaren Claes Axel Schmidte och Bryggaren Olof
Julius Arenander samt sysslomännen uti denne sistnämndes
konkurs, bruksidkaren Samuel Owen och kamereraren Lago
A. Lundén, blifvit dömde att böta tillsammans 3,000 riksda¬
ler banko för oloflig bränvins-bränning samt alt mista de
bränvinsbrännings-redskap som dervid varit begagnade. Det¬
ta skedde på åtal af då varande landsfiskalen i Stockholms län,
numera stadsfiskalen i Malmö, Herman Julius Laurell, som
alltså bordt åtnjuta två tredjedelar af de ådömde böterna och
försäljningssumman för den förbrutne dömde redskapen ; men
högstsalig Hans Majit Konung Carl XIV Johan efterskänkte af
nåd alltsammans, med undantag af 200 riksdaler banko, som
Schmidte ålades alt till Laurell utgifva samt Laurells andel
uti de vid Frösunda och Cathrinedahl begagnade och för¬
brutna bränvinsverken, som, Laurell ovetande, såldes på Ar-
renanders konkursauktion för ölverdrifvet lågt pris och lära
blifvit inropade för konkursmassans räkning; deremot Schraid-
tes förbrutna dubbla pistoriska bränvinsverk, att drifvas med
ånga, skall varit värdi öfver 10,000 rdr, eller mera än det
som nu för tiden finnes vid Hufvudstad, och sora flere af
Ståndsbröderne sjelfva sett.
Efter hvad sålunda tillgått, ingick Laurell under år 1846
till vår nuvarande nådiga Konung med underdånig ansökning
att af allmänna medel erhålla en gratifikation, motsvarande
åtminstone Laurells andel af de eflergifna böterna i ofvan-
328
Den 30 December.
närande mål; men ehuru Kongl. Statskontoret, hvars yttran¬
de öfver berörde ansökning i nåder blifvit iöfordradt, till¬
styrkt nådigt bifall till Laurella så beskaffade underdåniga
anhållan, blef densamma likväl afslagen.
Med afseende å dessa nu i korthet upprepade förhållan¬
den och då det icke är med billighet öfverensstämmande alt
Laurell, som i 14 år med nit och duglighet bestridt den al¬
deles lönlösa landsfiskalstjensten inom Stockholms Län, skall
gå miste om sin lagliga och af Kongl. Maj:t i domstolsväg
honora tilldömde rätt, vågar jag härmed vördsamt väcka mo¬
tion derom, att Rikets Ständer måtte åt Laurell al allmänna
medel anslå en gratifikation, motsvarande åtminstone hans
andel af de bötesmedel, hvaraf han sålunda gått miste eller,
efter afdrag af de 200 rdr som Schmidte blifvit ålagd att ut¬
gifva, ett tu>ende åtta hundrade rdr banko, eller någon del
deraf,”
54:o Lars Olsson från Stora Kopparbergs Lärt:
«Uti en af mig vid 1844 och 1843 årens Riksdag väckt
motion, som igenfinnes uti Hederv. Bonde-Ståndets protokoll
för den 24 Augusti 4844, framställde jag yrkande om ett an¬
slag af allmänna medel till ett belopp af 2,000 R:dr B:ko,
hvaraf den ena hälften skulle användas för kostnaderno i och
för rifning af en kajdamm vid Gråda kanal i Stora Koppar¬
bergs Län, och den andra hälften tor undersökningar om de
odlingslägenheter, som genom vattenytans sänkning i [)al-elf-
ven blefvo att tillgå. Med afslag bemöttes denna min motion,
på skäl att frågan då icke ansågs nog utredd genom behöriga
undersökningar, så att utrönas kunde hvilken skada nämnda
dammbyggnad vid det af Staten öfvergifna kanal-arbetet för¬
orsakat och förorsakar.
Sådane undersökningar äro nu verkställda, hvilka styrka
befogenheten af min förra, så-väl som denna motion; och är
det med anledning häraf jag vördsamt anhåller om anslag till
så väl denna byggnads utrifning, som för betäckande af uct-
dersökningskostnaderne till det belopp, som, enligt de handlin¬
gar jag ofördröjligen skall till Höglofl. Stats-Utskottet inlem¬
na, erfordras.
Om remiss till nämnde Utskott anhålles.«
33:o J. G. Wasmuth från Stockholms Län;
«Då vid hvarje Riksdag förslager ingifvas till Rikets Stän¬
der, rörande anslag till uppbyggande, samt vidmakthållande
af fästningsverken inom riket, vore det önskligt, om vid nämn¬
de förslagers upprättande äfven samma beräkning dervid iakt¬
togs, som hvar och en annan sparsam och tänkande person
gör vid dylika fall. Nemligen, om jag hade den eller den
Den 30 December. 329
byggnaden som är mig öfverflödig eller oanvändbar, jag skall
af densamma begagna hvad sig göra låter, för att göra mig
en besparing, och det sora jag icke kan begagna skall jag för¬
sälja och använda till bestridande af erforderliga utgifter; men
denna beräkning göres sällan när frågan är om Kronans bygg¬
nader, jag vill i följd deraf nämna den gamla Fredriksbergs
fästning, hvilken byggnad nu och för kommande tider synes
vara alldeles öfverflödig, dels genom den försänkning som verk¬
ställdes 1837 och följande åren i det så kallade Oxdjupet,
med en kostnad af omkring 230,000 R:dr R:ko, hvarigenom
inloppet förbi denna fästning till Stockholm är alldeles före¬
kommit, och dels till följd af det skick hvaruti denna fäst¬
ning för närvarande befinnes; för omkring 23 år sedan bort¬
fördes alla der befintliga kanoner, och lör 12 år sedan, eller
vid samma tid då dess hundraåriga fest bordt firas, afrefs och
bortfördes äfven det koppartak, hvarmed den nedre delen af
fästningen var påtäckt, och öfver hvars användande jag hop¬
pas att Rikets Ständers revisorer tagit eller ock tager kän¬
nedom. Och den öfre delen af fästningen, hvilken varit täckt
med bräder, är nu af ålder äfven försvunnen. Det synes såle¬
des icke vara afsigten att för dess sällsynta byggnad behålla den¬
samma; då dessa förberedelser med taken ägt rum, trodde man
med skäl att en närmare rifning skulle äga rum; isynnerhet
af det skäl, att en betydande byggnad de sednare åren verk¬
ställts vid Waxholms fästning, belägen på en half mils af¬
stånd sjöväg från Fredriksborg, och hvarest ännu flera års ar¬
bete kommer att fortfara. Vid Waxholms fästningsbyggnad
har årligen erfordrats 130,000 mursten, och då ett mångdub¬
belt antal sådan sten finnes i den gamla byggnaden, hvilken
ändå snarligen förvandlas till en grushög, vill jag alltså häri¬
genom fästa Rikets nu församlade Ständers uppmärksamhet
härpå, samt föreslå användandet af den gamla Fredriksborgs
fästning till den nu pågående byggnaden vid Waxholm. Men
om detta icke skulle synas vara ändamålsenligt, borde den
gamla taklösa byggnaden försäljas, medan den ännu äger nå¬
got värde.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.«
56:o Densamme:
«Vid genomläsandet i tidningarne af de förslager, hvilka
Öfverdirektören vid landtm äteriet låtit till Kongl. Maj:t in¬
komma, har jag dervid kommit att närmare eftersinna det
tillstånd i hvilket landtmäteriet sig för närvarande befinner,
och dervid med förvåning erfarit den liknöjdhet, som så väl
Regeringen som Rikets Ständer visat för denna vigtiga och
bland de nödvändigaste af alla för landet gjorda inrättningar.
330
Deri 30 December.
Felet till landtmannens missnöje, för att icke säga rädsla
för landtmäteriet, ligger egentligen i författningarnes ofullstän¬
dighet, och ofta nog ändamålsvidriga beskaffenhet.
Då för några år sedan en ny Öfverdirektör tillsattes, ha¬
de man allt skäl att hoppas mera genomgripande reformer i
landtmäteriet, än hvad som nn visat sig. De cirkulärer, för¬
fattningar, instruktioner och förslager som ständigt utkomma,
äro till föga annan nytta än att öka det redan stora lappver¬
ket af landtmäteriförlättningar, och gör det snart nog omöj¬
ligt för landtmätaren att hälla reda på hvilken författning han
har att rätta sig efter.
Hvad löningssättet beträffar, så anser jag det lika så o-
lämpligt som orättvist; ofta nog blir den på laga skifte oför¬
beredda bonden lagsökt för skifteskostnaden, hvilket ofta lagt
grunden till hans obestånd och slutliga ruin. Mången gång
måste också landtmätaren genom trakasserier och krångel gå
miste om sitt förtjenta arfvode. Det är derföre både billigt
och rättvist, att landtmätarne komma i åtnjutande af bestämd
årlig inkomst, motsvarande deras svåra och ansvarsfulla arbe¬
ten, så att de icke som nu är händelsen, måste vara beroende
af omständigheter, t. ex. vid missväxtår, då alla landtmanna-
göromålen vanligen afstanna, och landtmätarne hafva ingenting
att lefva af. Dessa äro Statens tjenstemän och böra såsom så¬
dana behandlas, och icke såsom legohjon.
Den motion jag nu aflemnar, borde egentligen komma
från Landtmäteri-Styrelsen, men som en väntan derpå säkerligen
blefve alltför långvarig, får jag nu afgifva följande förslag:
Öfverdirektörs-embetet för landtmäteriet bestämmer ett
visst antal af rikets län, hvilka, i anseende till sitt läge, äro
mest olika i afseende på Iandtmäterirgöromålens beskatlenhet
och handläggning. Från hvarje af dessa län utväljer der va¬
rande Landshöfding, i förening med förste landtmätaren, den
skickligaste och till göromålen mest anförtrodde landtmätaren,
utan anseende till grad; dessa landtmätare bilda en kommitté
och sammanträda i Stockholm, och hvars åligganden äro:
l:o Att samla alla äldre och yngre författningar m. m., eller
i allt hvad landtmäteriet tillhörer, samt derefter upprätta
förslag till ny författning och stadga, så väl för laga skif¬
ten som alla andra landtmäteri-göromål och instruktioner;
2:o Att, särskildt hvad hägnads-förordningen beträffar, hvilken
förnämligast är alldeles bristfällig oell oduglig, kommittéen
må utarbeta en noggran och för rikets län antaglig och
lämplig förordning;
3:o Bestämmande af den årliga lön, som bör landtmätarne af Staten
tillkomma, hvaremot allt arfvode (med undantag af den van-
Den 30 December. 331
liga resekostnaden, som bör af jordägaren till landtmäta¬
ren utbetalas) i öfverensstämmelse med landtmäleri-taxan,
efter uppsatt räkning, skall till Statsverket ingå, och af
kronobetjeningen indrifvas; och är det billigt att jordäga¬
ren lemnäs något längre anstånd med betalningen då laga
skiftet blifvit verkstäldt, på det att den ofta dryga kost¬
naden må blifva honom mindre kännbar;
4:o Landtmäteri-taxans reglering och bestämmande;
S:o Landtmätarnes pension vid en bestämd ålder, och efter
vissa tjenstgör) ngsår;
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.«
57:o Tobias Lind från Götheborgs och Bohus Län:
«Jag föreslår, det Rikets Ständer måtte föranstalta oman¬
nan lokal för Riksgäldskontoret, så att Rikets stora offentliga
boksamling, Kongl, bibliotheket, hvilket snart saknar tak öf¬
ver hufvudet, mätte få inrymmas i f. d. Hessensteinska hu¬
set å Riddarholmen.
Kongl, bibliothekets lokal i slottet är redan så inskränkt,
att dess rika skatter icke kunna uppställas och ordnas ; och
det är icke tänkbart att slottet skall kunna erbjuda större ut¬
rymme för Kongl, bibliotheket, då man nyligen sett Utrikes-
Departementet förflyttas från Kongl, slottet.
I det blifvande national-museum kan och bör icke Kongl,
bibliotheket få plats, emedan lokalen ingalunda öfverstiger be-
hofvet för de samlingar, som främst af alla äro ämnade att
der förvaras; emedan det är olämpligt att under ett tak sam¬
manföra så olikartade samlingar som ett bibliothek med tafle-
och staty-museum, fornsaker, rust- och kläd- samt konst¬
kammare, enär, då alla dessa samlingar samtidigt ökas, den
ena nödvändigt måste intränga på den andras område, och e-
medan en sådan lokal är utom all utveckling, så att med de
årligen växande bokmassorna utrymmet derstädes för Kongl,
bibliotheket inom kort skall befinnas lika inskränkt, som det
redan är i Kongl, slottet.
Deremot erbjuder f. d. Hessensteinska lokalen å Riddar¬
holmen tillfälle till utvidgning under långa tider; och ställer
derjemte Kongl, bibliotheket, denna bildningens vigtiga häf¬
stång i hufvudstaden, uti närmare beröring med embetsverken,
samt gör Kongl, bibliothekets skatter lättare tillgängliga för
allmänheten, än om Kongl, bibliotheket förlädes på Blasie¬
holmen.
Det kan synas besynnerligt att fordra, det Riksgäldskon¬
toret, ett Rikets Ständers verk, så der helt enkelt skall flytta
undan. Men redan vid 1840—1841 årens Riksdag beslutade
Rikets Ständer, att Riksgäldskontoret skulle afflytta till Sund-
332
Den 30 December.
hetskollegii f. d. inskränkta lokal vid Riddarholms-quain, för
att lemna rum åt Riksarkivet, ehuru hittills outredda krafter
hindrade verkställigheten af detta beslut, så att Staten i stäl¬
let vid 1844 års Riksdag fick, medelst uppoffring af 80,000
R:dr R:ko, åt Riksarkivet anskaffa särskild lokal, — en upp¬
offring, som ånyo kommer att drabba det allmänna, derest
särskild bostad skall, såsom snart blir nödvändigt, inköpas för
Kongl, bibliotheket. Deremot förekommer det icke osanno¬
likt, att Riksgäldskontoret skulle kunna berga sig med vida
inskränktare utrymme, än det nu äger, och att sådant skulle
kunna beredas detsamma i någon af Kronans redan ägande
byggnader.
Jag anhåller att denna min motion måtte blifva remitte¬
rad till Höglofl. Stats-Utskottet.«
38:o Erik Carlsson från Stockholms Län;
«Efter hvad jag har mig bekant och närlagde handlingar
styrka, har Häradsskrifvaren Pehr Israel Odman å sitt i Ly¬
hundra härad af Stockholms län belägna boställe, fem åttonde¬
dels mantal Ahlby, till äng och åker uppodlat 47 tunnland
mark, förut till största delen bestående af alldeles oduglige
kärr och mossar, hvarförutan han å åkerjorden till samma
boställe gjort åtskilliga förbättringar, för hvilket allt kostna¬
den uppgått till omkring 4,000 R:dr B:ko. A en del af nämn¬
de odlingar har väl Odman erhållit frihetsår; men
då en del af odlingsmarken från börjin varit af egenskap
att först efter ett eller två årtionden och förnyade omarbet¬
ningar förvandlas till svartmylla;
då marken, i anseende till en flerårig men nu snart af-
slutad tvist om angränsande sjöars sänkning, ännu icke kun¬
nat aftappas;
då odiingarne, ehuru till större delen för längre tid sedan
verkställda, i följd af anförde omständigheter hittills icke kun¬
nat lemna påräknad afkastning;
och då Staten för framtiden kommer att draga vinst af
odiingarne, antingen häradsskrifvare - tjensterne indragas eller
ny lönereglering för dem uppgöres; i förra fallet genom högre
arrende af bostället, och i det sednare derigenom att bostället
högre uppskattas och den. kontanta lönen blifver i proportion
mindre; så ock emedan Odmans ekonomiska ställning, i följd
af de å odiingarne nedlagde kostnader, hvilka blifvit bestridde
med upplånade medel, samt talrikheten af hans familj sådant
påkallar, föreslår jag härmed:
att Staten åt Häradsskrifvaren P. I. Ödman med¬
delar ett räntefritt lån af 4,000 R:dr B:ko, emot
borgen af 2:ne eller flera personer, hvilkas veder¬
Den 30 December. 333
häftighet af vederbörliga auktoriteter styrkes, och
att om tio år återbetalas på en gång.
Att denna motion måtte till vederbörligt Utskott remitte¬
ras, anhåller jag ödmjukast.«
59:o Pehr Edén från Wester-Norrlands Län:
«Innan tiden tillandagår för väckande af de frågor, som
vid detta Riksmöte blifva föremål för behandling, skyndar jag
härmed att framlägga en sak, den en i Ögonen fallande nöd¬
vändighet ålägger mig att rekommendera till Rikets Ständers
synnerliga behjertande.
Det är en erkänd sanning, att ett lands ekonomiska ut¬
veckling i betydlig grad står i beroende af den kommunikation,
som förefinnes med andra länder. Samma förhållande uppen¬
barar sig jemväl vid frågan om en enskild socken. Så länge
en sådan, i synnerhet om den ligger aflägse från en mera be¬
bodd trakt, icke har tillfälle till gemenskap med sina grannar,
lider den genom detta förhållande ett stort mehn, som ovil¬
korligen tillintetgör möjligheten till dess ekonomiska framåt¬
skridande.
Ett sådant förhållande, med dess menliga följder, framstår
i synnerhet uti en af Medelpads aflägsna socknar, Hafverö, och
jag finner mig af öfvertygelse och pligt i högsta grad uppma¬
nad, att inför Rikets Ständer framhålla den förlägenhet i thy
fall, hvaruti Hafverö socken för närvarande befinner sig.
Från Hafverö kyrka, som är belägen vid pass midt i sock¬
nen, är det 2^ mil till närmaste med åkdon farbara väg, en
väg, som ifrån Hafverö går till Rorgsjö kyrka, der först all¬
männa vägen går åt Ostersund och Sundsvall. Huru betun¬
gande detta förhållande måste vara för sockenboerne, kan en¬
dast den inse, som sjelf bevittnat och lidit deraf. Hafverö soc¬
ken är, tyvärr, ofta hemsökt af härda år och missväxt; den
måste taga sina förnödenheter från Ostersund eller Sundsvall.
Men hvilken svårighet uppstår ej härvid? Vintertiden, då sjö-
arne äro tillfrusna oph de genom skogar och kärr plöja sig en
väg, någorlunda farbar, kan detta förhållande dock någorlunda
mildras; men mot våren, då sjöarna blifva öppna och skogs¬
vägarna försvunna, och sommartiden, är det för dem en nära
nog naturlig omöjlighet att till och ifrån ofvannämnde städer
kunna afyttra sina landtmannnaprodukter och derföre tillbyta
sig ett knappt utsäde för våren.
Redan hafva dessa sockenboer visat sin goda vilja att sjelf¬
va söka afhjelpa denna vägbrist; men den nu slutade kyrko¬
byggnaden, som varat i 4 år, har till den grad medtagit sock¬
nens tillgångar, att de sett sig nödsakade upphöra med den
kostsamma vägbrytningen. Må det derföre ej synes en smula
334
Den 30 December.
orättvist, att denna aflägsna och fattiga socken mäste med si¬
na ringa tillgångar, i sin mån bidraga till Statens bestånd, men
deremot sjellve ej skörda ringaste frukter af sina mödosamt
hopsparade skärfvar ? — Skulle deremot Rikets Ständer vilja
underlätta Hafverö sockens bemödande till sin inre förkofran,
så skulle, utan tvifvel, de goda frukterna deraf snart röja sig.
Kaste vi en blick på de lyckliga resultaterna af den för ej län¬
gesedan uppbrutna vägen genom Lycksele Lappmark i We¬
sterbottens Län, så inse vi nogsamt, hvilken oberäknelig fördel
det enskildta och på samma gång det allmänna skördar af så¬
dana slags statsbidrag. Såsom sakerna nu befinna sig, angå¬
ende Hafverö, är det anmärkningsvärdt, att socknen på en are¬
al af 150,000 tunnland endast upptager en folkmängd af 784
menniskor, hvilket förhållande, jemförelsevis med andra sock¬
nar med beqvämligare kommunikationer, förefaller nog besyn¬
nerligt. Saken är dock lätt förklarad. Då Hafverö socken ic¬
ke en gång har en egen väg, är det naturligt, att ingen, som
känner det oundgängliga behofvet deraf, vill dit inflytta, utan
söker man heldre att intränga sig uti en tätt bebygd trakt,
med någorlunda beqvämlig kommunikation, än att söka sitt
nyhemman uti det vidsträckta, men på sockenväg vanlottade
Hafverö, der ännu mycket vore i åkerbruket och ekonomisk
väg i öfrigt att uträtta.
Jag kan ej, så klart som jag önskade, inför Rikets Stän¬
der åskådliggöra denna högst maktpåliggande sak; men jag er¬
känner öppet att jag skulle anse mig hafva uträttat ett godt
verk, om jag, genom detta mitt enkla anförande, lyckats väc¬
ka något intresse för afhjelpande af dessa mina landmäns svå¬
raste och tungsaminaste onera.
Då jag således härmed vördsamt föreslår, att Staten, med
sina medel, måtte bidraga till brytande af en väg genom Haf¬
verö socken i Medelpad, hvilken väg, om den sedermera kom-
me i beröring med den så kallade Kårböhle-vägen genom Hog-
dahls socken i Herjeådalen, ännu mer skulle blifva såväl det
enskildta som det allmänna till högsta båtnad; är det i den
förhoppningen, att delta mitt förslag ej blir lemnadt utan afse¬
ende, utan fastmer föremål för Rikets Ständers synnerliga be-
pröfvande och frågan behandlad med det allvar, sakens vigt
kräfver.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
40:o Lars Olsson från Stora Kopparbergs Län:
«Till de många förslag, som i vårt Stånd förekommit, i af¬
sigt att lindra de stora kostnader, som med fångars forslande
äro förenade, vågar jag föreslå, att af Rikets Ständer anslås
en lämplig årlig summa till Konungens Befallningshafvandes
Den 30 December. 335
disposition, för uppgörande af kontrakter med länsmän eller
andra pålitlige personer i hvarje sorken, som, då en person
för brott är förfallen till häkte, honom under bevakning tager,
intill dess, efter anmälan af länsmannen hos domaren, ting var¬
der hållet, och att äfven på enahanda sätt förfares om upp¬
skof med ransakningen mäst ske, samt att, i fall vatten- och
bröd-strafT och kyrkoplikt den brottslige ålägges, han då må till
länsfängelset insändas och i den orten utstå dessa straff samt
sedan lösgifvas; och yrkar jag härförutan att, om detta mitt
förslag antages, hvarigenom, utom det afsedda ändamålet, kun¬
na vinnas fördelarne att mindre förderfvade brottslingar slippa
inkomma biand större på länshäktet, och att någon inkomst
beredes länsmännen, det omnämnda anslaget må blifva så till¬
räckligt, att det förslår ej mindre till inköp af fängsel och god t-
görelse af vanliga fångtraktamenten, än ock till ersättning
för fångars skjutsande till förvaringsstället, så alt kommunerna
i detta hänseende icke med någon kostnad belastas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.«
41:o Densamme:
”Den olikhet, som lärer inom Sverige äga rum vid skatt¬
läggning af qvarnar, att i den ena orten siminrättning, anbrin¬
gad vid så kallade sandstenar eller vanliga qvarnstenar, icke
särskildt är belagd med skatt, deremot på andra orter före¬
kommer ett motsatt förhållande, som derjemte förorsakar kost¬
nader genom återförvisningar af skattläggningsärenden och nya
undersökningar för utrönande af det belopp spanmål, som å qvarn
förvandlas till siktmjöl, hvilket i sjelfva verket ändå aldrig
kan utrönas, föranleder mig påyrka, att, för vinnande af likhet
i denna beskattning, måtte varda tydligen stadgadt, att Kongl.
Maj:t och Kronan icke må äga rätt till annan andel af tullen
vid en qvarn, än den, som pålägges såsom grundskatt å hvarje
stenpar, hvilka inrättningar än må anbringas i förening med
qvarnverket för erhållande af bättre och finare mjölsorter, eller
så kalladt samsiktadt mjöl; — härifrån dock undantagne så
kallade stålqvarns-stenar, som icke begagnas utan i förening
med sikt och i ett sammanhang derföre skattläggas. Skulle nå¬
gon skatt för ofvannämnde sikt-inrättningar äfvensom grvnverk
och dylikt, som ofta i qvarnar inrättas, komma i fråga, synes
fast heldre sådant böra blifva föremål för bevillnings erläggan¬
de, intill dess enahanda beskattningssätt kan blifva stadgadt för
qvarnverk i allmänhet, i stället för den nuvarande orimliga
grundskatten å sådana verk.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.«
42:o Erik Christensson från Götheborgs och Bohus Län:
«.lag föreslår förhöjning i lönen för en tjensteman, sekre¬
336 Den 30 December.
teraren i General-landtmäteri-konloret. Jag väcker ogerna mo¬
tion om förhöjda anslag; de komma nog ändå,' ofta utan att
man vet huru och med hvad skäl, och när de en gång kom¬
mit, gå de icke lätt sin väg. Men här är ett alldeles särskildt
förhållande: General-landtmäteri-kontorets förhandlingar och gö¬
romål beröra så omedelbart Bonde-Ståndets intressen, att detta
verk påkallar närmare uppmärksamhet af vårt Stånd, än an¬
dra Rikets centrala embetsverk.
Det gifves intet allmänt styrelseverk sammansatt af så få
personer, som Öfver-direktörs-embetet för landtmäteriet, hvilket
nemligen endast består af en öfverdirektör med beslutande-rätt
och en sekreterare, som med öfverdirektören delar ansvaret,
men äger endast reservationsrätt. Här saknas således den vexel¬
verkan, som till nytta för ärendernas behandling finnes ej alle¬
nast i kollegiala embetsverk, utan äfven i andra förvaltande
verk, der chefen visserligen ensam har beslutande-rätt, men
är omgifven af flere rådgifvare, såsom t. ex. i Tullstyrelsen
och Fångstyrelsen, En gifven följd af denna styrelsens kon¬
centrering är, att öfverdirektörens och sekreterarens större el¬
ler mindre duglighet alltid måste blifva starkt framstående;
hvarföre det således alltid blir af vigt, att landtmäteri-sekrete-
raren äger både full iosigt i embetets alla grenar och nog fast¬
het att ej låta undertrycka sina åsigter, helst hans ställning till
chefen mången gång kan göra utöfvandet af hans reservations¬
rätt obehagligt.
För att erhålla och bibehålla duglige sekreterare i berör¬
de verk, erfordras en aflöning, som freda dem från närings-
omsorger och tillåta dem att odeladt egna sig åt denna vigti¬
ga förvaltningsgren. Då nu sekreterarens lön icke utgör me¬
ra än i,074 R:dr bko, oberäknade de obetydliga sportlerna, för
reslår jag afbjelpandet af detta missförhållande dymedelst* att
lönen hojes till 1,600 R:dr bko, och utbeder mig att till för¬
svar för denna yrkade förhöjning få fästa uppmärksamheten å
följande omständigheter. Sekreteriatet i General-landtmäteri-
kontoret kan icke jeroföras med sekreterare-tjensterne i Rikets
kollegier och andra centrala styrelseverk; ty i alla dessa är
sekreteraren endast expeditionshafvande, men deltager icke i
rådslagen, och ännu mindre är för besluten ansvarig. Landt-
mäteri-sekreteraren deremot är både expeditionshafvande och
ansvarig rådgifvare, samt förenar således i sin befattning leda¬
motens och sekreterarens i andra verk åligganden. Dertill fö¬
rekommer äfven inom verket ett förhållande, som alltför tyd¬
ligt visar, att sekreterarebefattningen vid sednast skedda stats-
regleringar blifvit vanlottad. Sekreterarens lön är nemligen li¬
ka med tvenne andra tjenstemäns i General-landtmäteri-konto-
Den 30 December.
337
ret, hvaribland fiskalens, hvars befattning likvisst jemförelsevis
är ganska underordnad. An mera — sekreteraren i General-
landtmäteri-kontoret saknar, hvad i något annat verk ej är
händelsen, allt kansli-biträde, och måste således i sina förut
knappa vilkor vidkännas en ytterligare förknappning för aflö-
nande af skrifvarebiträde. Detta sistnämnda missförhållande
har val Regeringen sökt afhjelpa genom på sednare åren be¬
viljade ersättningar under namn af gratifikation, hvilket medel
visserligen kan vara lämpligt för tillfälliga, men ingalunda för
stadigvarande förhållanden, och hvarvid dessutom bör anmär¬
kas, att gratifikations beviljande kan bero af personliga om¬
ständigheter.
På dessa skäl föreslår jag, att sekreterarens i General-
landtmäteri-kontoret lön måtte förhöjas tiil likhet med de råd¬
gifvande biträdenas i Tull- och Fångstyrelserne, eller till 1,600
R:dr bko; hvarigenom dessutom en riktigare proportion up.p-
komme ej blott till de öfrige tjenstemännens i General-landt-
mäteri-kontoret löner, utan äfven till öfverdirektörens.
Om remiss till vederbörligt Utskott af denna motion an-
hålles,”
45:o Julias Lind från Götheborgs och Bohus Län:
«Embetsverken i hufvudstaden hafva länge haft för sed
att med sina expensmedel prenumerera på tidningar, och i
somliga verk går deltaså långt, att hvar och en af verkets mån¬
ga fördelningar håller särskildt exemplar af Post- och Inrikes-
Tidningar, hvarjemte bestås ett exemplar åt hvardera af her¬
rar bisittare eller s. k. Råd. Oafsedd denna misshushållning
med Statens medel, föranleder detta oskick till tidningsläseri i
stort, derigenom att åtskilliga verkets tjenstemän; sedan tid¬
ningars studerande i etnbetsverken, såsom ofvan antydt är, blif¬
vit legaliserad!, sammansätta sig, för att hålla flera andra tid¬
ningar än Post- och Inrikes; ja man kan till och med i några
embetsverk få se alla Stoekholms-bladen.
Vid inträdet i embetsverken på deras arbetstider mellan
10 och 2 får man ofta se tjenstemännen läsa tidningar och hö¬
ra dem utförligen afhandla innehållet, i stället för att de, en¬
ligt sin pligt, borde på de korta arbetstiderna uteslutande fegna
sig åt tjensten. Man invänder, att de genom arbete hemma
ersätta hvad de sålunda försumma, men häremot förekommer
dels, att det gifves embetsverk, hvilkas göromål icke kunna för¬
rättas annorstädes än på embetsrummet, och dels att syssel-
sättningarne uti några embetsverk äro af den beskaffenhet, att
de svårligen kunna kontrolleras.
Utom det att genom detta tidningsläseri på embetsrum-
Bonde-St. Brot. vid Riksd. 1850—1851. II. 22
338
Den 30 December.
men ärenderna försummas, så uppstår härigenom en dålig an¬
da inom embetsverken. Staten lönar embetsmännen icke en¬
samt derföre, att de skola någorlunda försvarligt sköta de lö¬
pande ärenderna, utan derföre också att de skola helt och
hållet egna sig åt tjensten. Man känner embetsman, hvilka
från deras första inträde i ett eller annat verk och allt fram¬
gent så uteslutande och mångsidigt följt ärendernas behand¬
ling och utveckling inom desamma, att de äro att betrakta
såsom dessa verks lefvande samveten. De hafva icke tid att
på embetsrummen sysselsätta sig med tidningsläsande.
På grund af hvad' nu anfördt blifvit föreslår jag här¬
medelst, att Rikets Ständer måtte ingå till Kongl. Maj:t med
underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t i nåder täcktes till em¬
betsverken i hufvudstaden aflåta nådigt förständigande, att
det kan vara tillräckligt om hvarje embetsverk prenumererar
å ett exemplar af Post- och Inrikes Tidningar, som meddela
legala annonser och tillkännagifvanden, hvarigenom både in¬
träffar en icke obetydlig ekonomisk besparing för Staten och
tidningsläsandets indirekta legalisering upphör.
Jag är ingalunda af dem, som ogilla läsandet af tidnin¬
gar, den källa, hvarifrån vi hämta en stor del af vår bild¬
ning. Jag endast önskar förekomma, att Slaten icke derige¬
nom må lida hyarken i ekonomiskt eller moraliskt hänseende.
Hvad beträffar de tvenne embetsverken, Riksarkivet och Kgl.
Bibliolheket, till hvilkas befattning hörer att bland hela lan¬
dets litteratur äfven bevara ett fullständigt exemplar af tid¬
ningspressens alster, så böra de i främsta rummet förbjudas
ati dag för dag uttaga tidningarna, emedan dessa härigenom
ganska ofta blifva ofullständiga och sålunda ändamålet förfe¬
las. Hela årgångarna böra naturligtvis aflemnas från bok-
tryckarne, jemte det öfriga årstrycket.
Slutligen tyckes det vara en lika opåkallad som öfver¬
flödig statsutgift, att med Statens medel för embetsverkens
räkning prenumerera å Statskalendern. Jag anhåller om rät¬
telse i dessa begge afseenden, samt att denna min motion
måtte blifva remitterad till vederbörligt Utskott.”
44:o Pehr Bengtsson från Kalmar Län:
»I egenskap af Revisor vid sednaste Stats-Revision har
nain uppmärksamhet blifvit fästad på de ofantliga summor,
som Rikets sjö- och stapelstäder årligen uppbära under namn
af tolag, och som uppgå till nära 400,000 rdr banko. Af
Kongl, brefvet den 21 September 1715 finner man, att ordi¬
narie tolagen blifvit anvisad till underhåll af bryggor och
packhus. Man borde väl till följe häraf vara benägen att
tfö,' dét Rikets sjö- och stapelstäder odeladt skulle använda
Den 30 December.
339
tolagen till desamma ursprungligen anvisade ändamålen, men
så är icke förhållandet. En mängd missbruk hafva under
långliga tider insmugit sig, och dels af tryckta revisionsbe¬
rättelser öfver vissa städers drätsel, dels af allmänna tidnin¬
gar, som årligen utkomma och lemna allmänheten kännedom
om samma städers drätselåtgärder, erfar mari, huruledes tola¬
gen användes till städernas fattigförsörjnitigar, dårhusinrätt¬
ningar, undervisnings-anstalter och flera dylika för tolagens
hufvudbestämmelser alldeles främmande föremål. I jemnbredd
med dessa missbruk anslå Rikets Ständer, snart sågdt, vid
hvarje Riksdag stora penningesummor lill hamn- och broan¬
läggningar och reparationer å desamma inom städerna, hvil¬
ka summor dels såsom lån mot nedsatt ränta, dels såsom an¬
slag utan återbetalningsskyIdighet utgå.
Under des^a besynnerliga förhållanden måste hvar och
en ovilkorligen fråga sig sjelf, om inan på sådant sätt bör,
kan eller vill hylla dessa missbruk, utöfvade af en samhälls¬
klass, som vi nu slutligen erfarit hafva i flera århundraden
skattefritt njutit frukterna af Svenska folkets svett och ar-
betsflit , som under lika lång tid på den ekonomiska lag¬
stiftningens väg vetat att knäböja inför thrönen, och genom
dess ynnestfulla medgifvande förstått förskaffa sig fördelar på
den arme landlmannens bekostnad. Atl här framdraga beVi-
sen för detta mitt yttrande i afseende på de ofvannämnda
missbruken, hvilka i tryckta officiella handlingar kunna å-
terfinnas, skulle alltför lange upplaga Hedervärda Ståndets tid,
om också icke 90 § Regeringsformen förbjöd mig, att till
pröfning framdraga enskilde medborgares och korporationers
förhållanden. Nog af, missbruken bedrifvas uppenbarligen in¬
för hela nationens ögou, och de hvarken böra eller kunna
hädanefter opåminte tillåtas eller stillatigande medgifvas af
Rikets Höglofl. Ständer.
Med all aktning för 114 § Regeringsformen, och oaktadt
jag väl vet och känner, alt Vällofl. Dorgare-Ståndet under
loppet af 1834 års Riksdag vägrade remiss å herr Waerns
motion, rörande undersökning och reglering af den till sjö-
och stapelstäderna ingående tolag, och ansåg denna fråga va¬
ra af priviiegii-natur, vågar jag dock bestrida detta påståen¬
de. Att Regering, Ständer och Borgarskap icke ansett frågan
vara af priviiegii-natur, bevisas bäst deraf, att uti tulltaxan
af den 24 April 1816 tolagsfrihet blifvit stadgad för åtskilliga
varor, såsom t. ex. för tågvirke, ur, verktyg, väfnader, ättic-
ka, öl m. fl. artiklar. Att Regeringen icke ansett frågan vä¬
ra af priviiegii-natur bevisas äfvenväl deraf, att ett Kongl,
bref af den 14 Augusti 1830 fritager trädvaror och ull fräd
340
Den 30 December.
tolag; alt Rikets Höglofl. Ständer icke ansett frågan vara af
privilegii-natur bevisas deraf, ätt tolagsfrågor blifvit af Ri¬
kets Ständer och deras Utskott vid Riksdagarne, utan afseen¬
de på Borgare-Ståndets mening, handlagde. Att tolagen icke
hörer till städernas privilegier bevisas slutligen deraf, att dess
benämning bärleder sitt ursprung från Tyska ordet Zulage,
som betyder tillägg, nemligen allmänna tullen, och den ut¬
går med en viss procent-beräkning på den sednare. Är tull-
uppbörden allmän, så blifver tolagen det äfvenledes, så myc¬
ket mer, som den bestämmes till sitt belopp af den förra.
Då man häraf lätteligen kan inse, ali den städerna tid
efter annan på ekonomisk lagstiftningsväg medgifne rättighet
till uppbärande af tolag, hvars rältsenliga tillvaro man nu
mera vågar hoppas på annan väg få utredd, icke är af pri-
vilegii-natur, utan endast och allenast är en allmän uppbörd,
och hvilken likaväl af Rikets Ständer kan upphäfvas, som
den under deras hittills varande stillatigande kunnat med-
gifvas, så; och till förekommande af framtida skeende miss¬
bruk vid dess användande, vågar jag vördsamt föreslå Rikets
nu församlade Ständer:
Att genom underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhål¬
la, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder från Rikets samtlige sjö-
och stapelstäder låta infordra verificerade räkenskaper för de
sistförfluten 5 åren öfver uppbörden och användandet af dé
städerna förunnade tolagsmedel, och att Kongl. Majit behaga¬
de i nåder låta öfverlemna dessa räkenskaper till Rikets Stän¬
ders näst sammanträdande Revisorer, på det att Revisorerne,
efter deröfver skedd anmärkning, må sättas i tillfälle att kun¬
na till Rikets näst sammanträdande Ständer inkomma med
nödiga upplysningar rörande ofvanbemälde missbruk, samt
Rikets Ständer sålunda äfvenväl sättas i tillfälle att derefter
fatta beslut; huruvida all tolag bör upphöra, eller till sitt
nu utgående belopp förminskas; och slutligen att Kongl.
Majit äfvenledes täcktes i nåder vidtaga samma åtgärd för
framtiden, så att alla derefter följande räkenskaper öfver to-
lagsmedlen må allt framgent blifva ett bestämdt föremål till
granskning för framtida sammanträdande Stats-Revisorer.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott an-
hålles.«
4S:o E. M. Falk från Skaraborgs Län:
((Postinrättningen i Sverige är för detta flederv. Stånd
känd nästan endast såsom en börda, hvars tyngd de jordbru¬
kande klasserne få bära, men från hvars fördelar de äro ute¬
stängde.
f hela vårt vidsträckta rike finnas för närvarande blott
Den 30 December. 341
140 postkontor. Af dessa äro 86 i städerna och endast 84 i
köpingar och på landet. Då man nu besinnar, att fedela r bo
på landet, så inses lätt, hvilket stort missförhållande som äger
rum i afseende på postkontorens fördelning. Orsaken är icke svår
att finna. Den består naturligtvis deruti, att man icke velat
inrätta postkontor på andra ställen än der brefvens antal kyn¬
de påräknas blifva så stort, att inkomsten åtminstone motsva¬
rade kostnaden för kontorets personal. Då nu vid alla post¬
kontor en större eller mindre uppbörd äger rum, och dess¬
utom penningesuinmor till obegränsadt belopp kunna hvarje
postförvaltare anförtros genom rekommenderade bref, som af
honom mottagas eller utlemnas och för hvilka Staten är an¬
svarig, så följer häraf, att han måste vara väl aflönad och att
sådana postkontor icke kunna inrättas utan en betydligare kost¬
nad. Deras antal är derföre så inskränkt, att endast en ringa
del af Sveriges befolkning kan begagna posten. För att denna
nyttiga och oumbärliga anstalt må kunna småningom utbildas
till hvad den bör vara och medföra de fördelar, som dermed
åsyftas, måste den göras tillgänglig öfver hela landet på sam¬
ma sätt, som i de flesta af vår verldsdeis öfriga länder. Detta
består deruti, att, utom på de egentliga postkontoren, bref
kunna inlemnas på en stor mängd andra ställen, hvarest pen-
ningeuppbörd ej äger rum, och der således icke någon post¬
mästare erfordras. För detta ändamål har man uppfunnit ett
särskildt slags stämpladt papper, sorn afsändaren fäster å bref¬
vet, och hvarigenom portot betalas, eller, rättare sagdt, bref¬
vet friköpes, så att det sedermera fortskaffas, utan vidare af¬
gift, till den ort dit det är adresseradt. Ett sålunda frigjordt
bref kan alla tider af dygnet nedsläppas uti en låda å alla de
för detta ändamål inrättade emottagningsställen och allt hvad
som der behöfves är en person, som, då tiden är inne, hop¬
samlar brefven och inlägger dem i en väska, som atlemnas
till postiljonen, när han åker förb'. Väskan medföljer då till
närmaste postkontor, der brefven sorteras och vidare behand¬
las på vanligt sätt. Dylika emottagningsställen medföra blott
ringa kostnad oell kunna således inrättas på alla gästgifvare-
och postgårdar, likasom i hvarje vid allmän lands- eller post¬
väg belägen by eller enskild gård. Men för aft verkställa i-
frågavarande sätt att med stämpladt papper, i stället för med
penningar, betala postporto, är det nödvändigt, att detta göres
lika öfver hela landet för bref af samma vigt och icke beräk¬
nas jemväl efter afståndet af den ort, dit brefvet skall fort-
skallas. Detta, bos oss ännu gällande beräkningssätt, medför en
mängd olägenheter, och är derföre afskafTadt i de liesta länder
i Europa, äfvensom i Norra Amerika. Resultaterna hafva öf¬
verallt utfallit gynsamt, och det bör icke anses för tidigt, at£
342
Den 30 December.
äfven vi börja bereda oss till att följa exemplet, då saken är
lätt verkställd med ringa kostnad och, i följd af ofvan anför¬
da förhållanden, mera af bebofvet påkallad i Sverige än an¬
norstädes, der man redan långt förut ägt ett ojemförligt större
antal postkontor än bär. Vid bestämmandet af ifrågavarande
likformiga porto bör man tillse, att det icke beräknas så högt
att det öfverstiger hvad som nu i medeltal erlägges för den
inhemska brefvexlingen, och det torde kunna antagas, att en af-
gilt af fyra skillingar banko för bref om ett lods vigt, och så
vidare, skulle, till en början, bäst motsvara de begge olika än¬
damålen att bereda betydlig lättnad för den inhemska bref¬
vexlingen, i förening med tillräcklig inkomst för postverket.
Då likväl ett sådant porto innefattar en nedsättning i den af¬
gift, som nu betalas för de flesta inrikes bref, så skulle en
minskning i postinkomsten deraf blifva en följd, så vida icke
brefvens antal ökades i motsvarande mån. Huru snart detta
kommer att inträtfa hos oss, kan man naturligtvis icke med
full visshet på förhand beräkna, lika litet som beloppet af den
förlust, som i början skulle uppkomma i följd af nedsättnin-
gen, men man kan taga för gifvet, att brefvens ökade antal
skulle ganska snart betäcka förlusten, i anseende till de mån¬
ga nya emottagningsställen, som komme att inrättas, de be¬
tydliga lättnader, som skulle kunna beredas för brefvex-
vexliogen, och den nedsättning i algiften som komme att äga
rum, i fall ett likformigt porto infördes. Erfarenheten med de
utrikes brefven från och till Sverige, för hvilka afgifter i sed¬
nare tider blifvit ansenligen nedsatt, har visat, att inkomsten
derigenom ingalunda förminskats, och i alla länder, der ett lågt
likformigt porto införts, har brefantalet på ett nästan otroligt sätt
mångdubblats. Så t. ex. i England, der ett sådant porto af
omkring 2£ sk. B:ko infördes år 1840, ökades brefvens antal
första året från 76 millioner till 169 millioner och således nä¬
ra 125 procent. Tillökningen har sedermera jemt fortgått, så att
Engelska postverket år 1849 befordrade omkring 357 millioner
bref, utgörande en tillökning, på dessa 10 år, af 545 procent.
Inkomsten uppgick till omkring 24 millioner riksdaler och
lemnade, sedan omkostnaderna blifvit bestridda, en behållning
af öfver 10 millioner R:dr B:ko, eller nära lika mycket som
hela Svenska Statsinkomsten.
Antalet af bref, som fortskaffats från samtliga pstkontoren
i Sverige, utgjorde år 1857 2,889,695
« 1858 2,975,350
« 1859 2,822,255
Summa för tre år 8,678,280
eller i medeltal årligen 2,895,760 stycken.
Den 30 December.
343
Under de sistförflutna Irenne åren har antalet utgjort:
år 1847 3,240,217
« 1848 5,303,231
« 184!) 5,499,462
Summa för dessa tre år 10,042,950 stycken
eller i medeltal årligen 3,547,643 bref.
Således har tillökningen på 10 år endast utgjort 431,883
bref, eller omkring 13 procent. Deremot synes postverkets
inkomst icke hafva ökats på dessa 10 år. Den utgjorde 1840
B:ko 632,379 R:dr, och är nu i gällande Riksstat upptagen
till 600,000 R:dr B:ko, som anses lemna i behållning 115,000
R:dr R:ko. Dock lärer postverket för närvarande äga ett öf¬
verskott, utöfver dess påräknade inkomster, af omkring 160,000
R:dr B:ko. Detta öfverskott skulle sannolikt förslå att be¬
täcka den förlust, som under de första åren kunde uppstå om
portot nedsatj.es till ofvanberörde likformiga afgift.
Sättet att med stämpladt papper betala bref, medför äf¬
ven betydlig lättnad för uppbörden och dess kontrollerande,
så att underslef blir nästan omöjligt. Det är dessutom en stor
fördel för Staten, att postuppbörden inflyter förskottsvis. Man
har derföre i andra länder sökt befrämja detta sätt att betala
porto, derigenom att man stadgat en hög lösen för obetalta
bref. I England måste emottagaren erlägga dubbelt porto om
han vill utlösa ett sådant bref. Detta gäller äfven för de fall,
då afsändaren icke med fulla beloppet karterat ett bref, hvil¬
ket, i sådant fall, anses alldeles obetalt, utan afseende på den
eller de portostämplar, som äro åsatte. För dylika bref, eller
de som afsändaren betalar med penningar, kommer i Danmark
att erläggas i porto 6 sk. per lod, hvaremot portostämplar
skola säljas för 4 sk. stycket, men med rabatt, då flere kö¬
pas på en gång, så att för 100 stämplar, eller så kallade fri¬
marker, betalas 4 Riksbankdaler.
På grund af hvad jag nu anfört, och på det att postvä¬
sendet må bättre motsvara den dryga kostnad och de många
olägenheter, som derigenom tillskyndas Sveriges jordbrukare,
får jag vördsamt föreslå : att Rikets Ständer, med den uti 57
och 60 §§ Regeringsformen dem förbehållna ratt, må besluta
följande, att lända till efterrättelse från och med år 1852.
§ 1. För orekommenderade bref, som genom post¬
verket fortskafias från en ort till en annan inom riket,
skall någon högre afgift ej äga rum, än fyra skillingar
banko för hvarje lod af brefvets vigt, som beräknas så¬
lunda, att bref, vägande mer än 1 lod anses väga 2 lod
2 « « « 3 «
5 « « « 4 «
och så vidare i samma förhållande för tyngre bref.
344
Den 30 December.
§ 2. Undantag härifrån må äga rum, i den händel¬
se att Kongl. Maj:t skulle i nåder tillåta att, på sätt jag
kommer att här nedan föreslå, postporto får betalas med
stämpladt papper, i likhet med hvad som sker i andra
länder.
§ 5. Från och med den dag då dessa portostämp¬
lar skola begagnas, må postporto för orekommenderade
inrikes bref, som icke äro belagde med dylikt stämpladt
papper till fulla det i § 1 stadgade belopp, vare sig att
afsändaren betalar brefvet med penningar, eller att det skall
af emottagaren utlösas, böjas till sex skillingar banko för
hvarje lod af brefvets vigt, beräknad enligt den här of¬
van fastställda grund.
§ 4. Att något bestämdt bidrag af Postverket ej må
i Riksstaten uppföras utöfver hvad som kommer att be¬
räknas för Postverkets egna stat och omkostnader; men
att deremot, sedan Postverkets utgifter blifvit bestridde,
den öfverskjutande behållningen skall till Statsverket in¬
betalas.
1 sammanhang härmed får jag vidare föreslå: att Rikets
Ständer må, enligt 89 § Regeringsformen, hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla :
A) Att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder, som
erfordras för införande af det här ofvan omförmäl-
da sätt att betala postporto med stämpladt papper,
i likhet med det i England brukliga, och hvarå
prof härjemte bifogas.
B) Att sådana poststämplar, till en början af 4, 8 och
12 sk. R:ko valör, måtte förfärdigas och på samt¬
lige rikets ordinarie postkontor hållas allmänheten
tillhanda styckevis till det å hvarje sådan stämpel
utsatta pris, men att 100 stämplar ä 1 sk., eller
ett deremot svarande antal af högre valör, måtte
försäljas för ett till åtta riksdaler banko jemkadt
belopp, och så vidare.
C) Att, utom nyssnämnde ordinarie postkontor, emottag-
ningsställen lör de på ifrågavarande sätt portostämp-
lade bref måtte inrättas öfver allt i riket, der det
lämpligen kan ske och så att den betungande kro-
nobreibäringen måtte kunna derigenom inskränkas.
I Att de till sådana emottagningsställen inlemnade el¬
ier ankommande bref, adresserade till person i
grannskapet, måtte på lämpligt sätt till dem fort-
ska (läs.
E Att porto för bref, som på dessa ställen inlemnas,
Den 30 December.
345
icke måtte få betalas med penningar, utan antin¬
gen sändas obetalte eller ock vara försedda med
full portostämpel, enligt ofvanstående beräknings¬
grund.
F) Att, i annat fall, derest brefvet är försedt med por¬
tostämpel till mindre belopp, än det som, enligt
denna beräkningsgrund, lordras för ett bref af så¬
dan vigt, detsamma skall anses belt och hållet o-
betaldt; samt slutligen
G) Att emottagaren, om han vill utlösa ett obetaldt
bref, skall för detsamma erlägga sex skillingar ban¬
ko för hvarje lod af dess vigt enligt samma be¬
räkningsgrund.
Upplysningsvis får jag här tillägga, att ifrågavarande por¬
tostämplar skola vara på baksidan försedda med en lösning af
gummi, så att de lätt kunna fästas å brefven, att de tillver¬
kas i hela ark, som sedermera sönderklippas då stämplarne
skola begagnas, att, vid brefvets framkomst till första ordina¬
rie postkontor, en svart, outplånlig stämpel anbringas öfver
portostämpeln, sorn derigenom göres obrukbar ; att någon för¬
falskning af dessa portostämplar icke behöfver befaras i anse¬
ende till deras låga valör och svårigheten för en förfalskare
att afsätta en så stor mängd, att lian han deraf kunde hämta
någon vinst, motsvarande kostnaden och äfventyret, samt att
sådan förfalskning icke skett i England, der stämplarne nu be¬
gagnats i mera än 10 års tid.
I detta land omfattades saken från dess första början med
största ifver af hela nationen, och den så kallade arbets- och
jordbruksidkande klassen anser den ännu för en af de sednare
tiders största välgerningar. Jag hoppas, att den skall fram¬
bringa samma goda verkan hos oss, som i andra länder, och
vågar derföre påräkna Rikets Ständers och isynnerhet Bonde-
Ståndets bifall till denna motion, under anhållan, att densam¬
ma måtte varda till Beviilnings-Utskottet remitterad, samt att
Stats- och Ekonomi-Utskotten deraf jemväl måtte erhålla del.«
46:o Bengt Gudmundsson från Hallands Län :
”Frågan om rätta förhållandet med de så kallade «Kyrko-
hemmanen« i Halland står ännu, efter en mer än 20:årig be¬
handling af Regering och Ständer, i samma obestämda skick;
och alla bemödanden att på ett fullt öfvertygande sätt utreda
densamma, synas för alltid gäckas af den brist på bevisning,
som såväl å kyrkornas, som kronans och åboernes sida äger
rum. Då nu dertill kommer, att genom ett Regerings-beslut
kyrkorna befriats från en bevisningsskyldighet för den tvety¬
diga stängselrätt, hvarpå de grundat anspråken på ägande- och
346
Den 30 December.
dispositionsrätt till dessa ursprungligen Kronan tillhörande hem¬
man, ehuru om de verkligen och ovilkorligen ägde en sådan
rätt, kyrkohandlingar och offentliga akter väl skulle densam¬
ma utvisa, samt å Kronans vägnar ingen verksamhet visas
för att återvinna Kronans, efter ali trovärdighet, i de flesta fall,
af prester och kyrkoförvaltningar, under oroliga och oordnade
tidsförhållanden inkräktade rätt; så att åboerne blifvit de,
som måste anskaffa all bevisning, hvartill de i sin i allmänhet
arma och okunniga ställning icke kunna äga nog förmåga, så
synes det som denna sak skulle blifva, under ännu lång tid,
ett sorgligt bevis på vår lagstiftande makts liknöjdhet för be¬
varandet af det allmännas rätt och bästa. Det enfaldigaste för¬
nuft kan nemligen icke dölja för sig, att då af så många utaf
Rikets Ständer äfven godkända anledningar (se 1840—41 årens
underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t) Kronan har ägande¬
rätten till dessa hemman (med undantag af några kyrkor do¬
nerade, hvaruti ingen begärt rubbning), och kyrkorna aldrig
sedan reformationens införande i Danska länderna ägt annat
än en åt dem anslagen viss ränta (alldeles som de i Sverige
brukliga löningsräntor), det strider mot Statens rätt, att kyr¬
korna vilja bibehålla en dispositionsrätt utöfver den anslagna
räntan; hvilken dispositionsrätt åter blifver ett nytt brott mot
Statens och folkets sanna bästa, då den afser hindrandet af
jordens öfverlåtande i sjelfägande händer, enligt den stora prin¬
cip, som Regering och folkombud så vist och endrägtigt Hyllat
i den välgörande, gällande skatteköps-förordningen. Olägenhe¬
terna af den osäkra besittningen af jorden, den låga punkt,
hvarpå denna osäkerhet qvarhåller jordbruket, de påfund och
egennyttiga beräkningar, hvilka deraf framkallas hos myndig¬
heter och enskilte, som kunna hafva fördel af de tätare om¬
bytena i besittningsrätten, borttagandet af den kärlek för fä¬
dernejorden, som eljest gör så mycket till det arbetande fol¬
kets trefnad och gör det så redeboget till mången uppoffring
för fosterlandet; skulle ej alla dessa och flera andra betrak¬
telser kunna öfvertyga de hårda sinnen, som vidhålla behörig¬
heten af en inkräktad dispositionsrätt, att dessa hemman böra
lemnäs med full äganderätt åt enskilte, och företrädesvis åt
dem, som nu derå äro åboer eller arrendatorer.
Regeringen har, till förberedandet af möjligheten dertill,
låtit benäget utföra en undersökning, huru förhållandet var,
den tid provinsen Halland var under Danska kronan. Denna
undersökning, verkställd af en utmärkt skicklig man, och till
sin fullständighet och pålitlighet vitsordad af tre Danmarks i
dessa förhållanden utmärkt kunnige män, har ådagalagt otill¬
förlitligheten af de skäl, hvarpå egentligen Kongl, brefvet den
Den 30 December.
347
22 Maj 1819, samt Kongl, resolutionerne den 29 Mars 1825
och 26 April 1826 sig grunda, och att den s. k. Städselrätten
alldeles icke ovilkorligen innefattar ägande- eller dispositions¬
rätten, äfven om den icke skulle vara inkräktad. Emellertid
har sjelfva denna undersökning, så noggrant och förtjenstfull! den
än blifvit utförd, icke kunnat vara i alla enskilda fall grundad på
sådana handlingar, som kunna anses bevisa för eller mot laga
åtkomst; och under Hallands första tillfälliga öfverlåtelse eller
förpantning, samt efter provinsens fulla afträdande till Sverige,
hafva många omständigheter förändrat en del af dessa hem¬
mans förutvarande förhållanden; hvilket tydligen bevisas af
donations-bref, förpantnings-bref o. s. v., samt utvisa äfven
jordeböckernas anteckningar, ehuru äfven dessa ej kunna blif¬
va tillräckliga åtkomstbevis, huru dylika hemman, som förut
ansetts kyrkan tillhöriga, derunder hemfallit till Kronan. Med
ett ord: laga bevisning visar sig medföra sådana svårigheter,
att dess åläggande är nära nog detsamma, som att säga: »rät¬
telse får ej vinnas; orättvisa, der den ägt rum, måste fortfara.«
Så ville emellertid icke Rikets Ständer, då de afgåfvo of¬
van åberopade underdåniga skrifvelse, och ej heller Konungen,
då han anbefallde afgifvandet af sin nådiga proposition tili
Rikets Ständer af den 5 Augusti 18.24.
I denna proposition visar Konungen sig hafva uppfattat
hela vigten af denna fråga, då Hans Majit erkände Rikets
Ständers afsigt varit: att bereda åboerne «en möjlighet
att till hemmanen förvärfva jordpgande- och dispositions¬
rätt»; och då Kongl. Majit yttrade sig för vinnandet af det¬
ta ändamål, «på en mindre besvärlig och kostsam väg», än
den Rikets Ständer åsyftat med en allmän undersökning.
Reklagligen hade Hans Majit icke blifvit nog upplyst om
de förhållanden, som äfven gjorde det af honom föreslagna
sättet betänkligt att antaga. I andra punkten af det förslag,
som den nådiga propositionen innehöll, förutsattes en förplig¬
telse för åboerne, «att för vinnandet af en oqvald besittning
för all framtid oförändradt utgått den afgäld, hvarom det för
närvarande var ömsesidigt öfverenskommet«; och enligt 4:de
punkten skulle »denna afgäld, utöfver hemmansräntan, uti hem¬
manens jordeboksränta intagas till framtida ovilkorlig efterrät¬
telse», m. m.
Då nu de arrendevilkor, som tillkommit, sedan det ur¬
gamla bortstädjandet, genom ett Regerings-påbud, och utan Ri¬
kets Ständers beslut, upphäfdes, i allmänhet äro så öfverdrif-
ne, att en efter dem beräknad ny, everldlig ränta skulle för¬
sätta de flesta åboer i nödvändighet att lemna hemmanen, e-
medan mången blott åtagit sig arrendet för att få vara qvar
348
Den 30 December.
på fädernejorden, upplifvad af hopp och förtroende till Rikets
Ständers ord och bemödanden för en förändring i den god¬
tyckliga åtgärden, kunde ej dessa föreslagna vilkor antagas;
och dessutom afslog Preste-Ståndet, liksom förut och efteråt,
all förändring. Men det är att vänta af Kongl. Maj:ts ömhet
och omvårdnad för hvad rätt och nyttigt är, att detta afslag
till Hans Maj:ts nådiga proposition icke skall minska Hans
Maj:ts välvilja för frågans lösning; och då detta, såsom nämndt
är, svårligen kan ske utan en modifikation af de eljest rätt¬
visa anspråk, som Staten säkert äger, och af de billiga för¬
hoppningar, som nuvarande åboer och arrendatorer hyst, an¬
ser jag mig böra vördsamt föreslå Rikets Ständer en utväg,
sorn synes mer än tillräckligt betrygga och befordra kyrkor¬
nas och presterskapets fördel, samt vore af beskaffenhet att
lemna åboerne en möjlighet till förvärfvandet af den ägande-
och dispositionsrätt, som egentligen varit hvad de eftertrakta,
och hvilken såväl Hans Maj:t som Rikets Ständer åsyftat.
Jag utbeder mig derföre att få till Stats-Utskottets utred¬
ning och utlåtande öfverlemna följande förslag, hufvudsakligen
grundad! på Kongl. Maj:ts nådiga proposition vid 1844 års
Riksdag:
l:o Kyrkorna och presterskapet i Halland försäkras om
framtida oqvaldt åtnjutande af den ränta, som under
namn af landtgille af ålder utgått från de numererade
kyrkohemmanen i Halland; allt efter hvad jordeböcker-
na nu utvisa;
2:o såsom ersättning för den städja, hvilken kyrkor eller
presterskap i äldre tider uppburit vid förändring med
åboer å nämnde hemman, äfvensom för de arrenden,
hvilka i sednare tid blifvit i stället för städjandet an¬
befallde, komma kyrkorna och presterskapet, att åt¬
njuta en förhöjd ränta, under namn af städje-ersättning.
5:o Denna förhöjda ränta bestämmes på det sätt, att
a) städje-brefven emellan år 1776 (då realisationen
befästade myntvärdet) och 1826 tagas till grund
för densamma ;
bj såsom medium af tiden mellan åboförändringarne
antages omkring 17 år;
c) i följd häraf beräknas den under de 50 åren van¬
liga städjan, förvandlad i penningar, der någon an¬
del varit på annat sätt bestämd, tredubbel; (hvil¬
ket beräkningssätt blifver så mycket billigare till
fördel för räntetagarne, som 1850 års realisation
förändrat myntfoten endast till 128 sk. eller 2?
R:dr på R:dr specie).
ben 30 December. 349
d) sedan sålunda medeltalet af städjans kapitalbelopp
blifvit för SO år funnet, uträknas räntan derå ef¬
ter S procent; och denna ränta blifver det årliga
belopp, som under namn af städje-ersättning skall
i all framtid af hemmanet utgå.
l:o Denna städje-ersättning skall under det namnet, utöfver
ordinarie räntan, uti hemmanens jordeboksränta inta¬
gas till framtida ovilkorlig efterrättelse;
S:ö på sådana vilkor anses de åboer och arrendatorer, som
nu innehafva hemmanen, de förre från 1832 års bör¬
jan, de sednare vid nuvarande arrende-kontrakts ut¬
gång, berättigade att fortfarande besitta hemmanen, de,
deras hustrur och barn, led efter led, såsom för Kro-
no-åboer stadgadt är ;
6:o skulle nuvarande åbo eller arrendator önska, att genom
skatteköp, på samma sätt som Krono-åbo förvärfva
jordägande-rätt i det kyrkohemman, som han nu inne¬
hafver, eller hans éfterlefvande hustru eller barn, skall
sådant vara dem tilllörsäkradt;
7:o vid beräknandet af skatteköpskiliingen, hvaraf hälften
till Kronan och hälften till kyrkan erlägges, och som
för dessa hemman skall motsvara tolf års ränta, kom¬
mer endast den äldre jotdeboksräntan att läggas till
grund, men Icke den nya, som under namn af «städje-
fersättning» utgår,
t hopp att detta förslag skall vinna afseende, såväl hos
Rikets Ständer, som hos Kongl. Maj:t, och i förtröstan uppå,
att Högv. Preste-Ståndet icke vidare skall lägga hinder för ett
beslut, som afser Statens, kyrkans och den enskiltes gemen¬
samma, sanna fördel, vågar jag anhålla om remiss af detta
förslag till Stats-Utskottet.
Härmed förenar sig D. Anderssön.a
Uppå framställning af Talmannen blefvo samtlige ofvaniri-
tagné motioner till Stats-Utskottet remitterade.
§6' ...
Efter föredragning remitterades till Bevillnings-Utskottet
följande motioner:
l:o af Pehr Hansson från Wermlands Län:
”Mig har det ofta förefallit, minst sagdt, besynnerligt, att
Kronan tillvällat sig i beslag taget gods, synnerligast derför,
att jag aldrig kunnat förklara den inkomst, som sålunda till¬
faller Staten, annorlunda än som en sorts ingrepp i den en¬
skildes ägande-rätt, och då vinsten således skulle blifva eri
orättfärdig penning, som alltid drager flere med sig bort, vil-'
le jag gerna, för min del, söka skydda Staten för én sådari
350
Den 30 December.
olycksbringande inkomst-källa. Såsom sjelf boende vid Norr¬
ska gränsen, har jag tillika ofta sett, att då gods blifvit taget
i beslag, långt ifrån allt blifvit redovist till Staten, utan stör¬
re delen liksom bortsmällt, hvarigenom ådagalagts, att det till
sitt upphof brottsliga lurendrejeriet alstrat ännu flere brotts¬
lingar. På grund af dessa, som jag tror, vigtiga skäl, vill jag
heröställa, om icke mycket bättre vore, att de stadganden,
som säga, att del eller det godset vare till Kronan förbrutet,
förändrades så, alt dylikt gods skall till afsändaren återställas,
utan att likväl lurendrejarens böter derföre minskades, fast-
heldre ökades; ty min mening är icke att lägga hyende under
brottet. Jag afskyr detsamma. Jag afskyr äfven den vinst,
som deraf följer.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.’’
2:o af Anders Medin från Kronobergs Län:
”Anmodad af mine kommittenter, altsöka undanrödja an¬
ledningen till det missnöje, som förfatlningarne rörande till¬
verkning och försäljning af bränvin under flera decennier fort¬
farande framkallat, finnér jag mig skyldig att delta uppdrag
fullgöra. För allmogen är det numera ingen hemlighet, att
alla uti berörda författningar gjorde ändringar icke åsyftat
hvarken mer eller mindre, än alt tillintetgöra den ringa vinst,
som åboer på mindre hemmansdelar kunnat hämla af denna
handtering, och hvilkas vinst, så liten den varit, icke saknat
inflytande på välståndet och på möjligheten för den mindre
bemedlade att göra hvar man rätt i en landsort, som saknar
afsättning för spannmål och potates. Del har icke heller kun¬
nat undfalla uppmärksamheten, att husbehofsbränningen för¬
klarats skadlig för den enskilte och för det allmänna, såsom
frambringande ett öfverflöd af bränvin till måttlighetens och
sedlighetens förderf, och att af denna anledning husbehofs¬
bränningen blifvit så beskattad, att höga afgifter skulle af¬
skräcka från rättighetens begagnande, troligen derföre att än¬
damålet ej kunnat vinnas på annat sätt, då man blygts att
nyttja ordet förbud; men deremot har dock blifvit bemärkt,
hurusom fabriksbränningen, hvarigenom bränvinsproduktionen
blifvit minst dubbelt större, på alla möjliga sätt gynnats, dels
genom en lägre beskattning, än som bordt påföras, efter jem¬
förelse af konstbränneriernes större afverkhingsförmåga, och
dels äfven genom tillåtelsen att begagna sådan redskap för lä¬
gre hemmansvärden, än som, efter beräkning af nyssnämnde
afverkningsförmåga, jemförd med den af enkla redskap, skäli¬
gen bordt komma i fråga. Detta allt och motiverna dertill,
liar, som jag redan antydt, icke kunnat undfalla allmogens
Uppmärksamhet; det har vållat en ovilja, ett misstroende, som
Den 30 December.
351
ej lätt utplånas. Man tycker sig finna ett alltjemnt fortgåen¬
de bemödande att gynna den bättre lottade på den mindre
bemedlades bekostnad, liksom fruktade man, att allmogen
skulle blifva mindre medgörlig, om den lyckades att berga
sig. Detta väcker harm, men äfven en viss förundran, att
det, efter en mångårig verksamhet, ännu ej lyckats en viss,
för sin omsorg om fabriksbränningen länge känd person, att,
till ännu större förmån för sig och sina vederlikar och till
småpannorhas förstörande, få mäskekaren beskattade, och att
högre ansvar ej blifvit åsatt för oloflig bränvinsminutering
och fylleri medelst bränvin, som blifvit tillverkadt med lyft¬
pannor, än för likartade missbruk med den vara, som fram¬
bringas genom konstapparater. Ja, man tror — dåraktigt
nog — att den krogrörelse, som nu opåtaldt bedrifves af så
kallade landthandlare, hvaraf mycket oridt uppkommer öfver¬
allt, der öppna salubodar blifvit tillåtne, är ämnad att bereda
öfvergången till en undantags-lag, hvarigenom handeln om
bränvin, som tillverkas i lyftpannor, skulle förbjudas. Huru
än dermed kommer att tillgå, nödgas jag likväl påyrka föl¬
jande förändringar och tillägg uti nu gällande bränvinsför-
ordning:
l:o att bränvinsbränningstiden indelas i 6 terminer med
en månad till hvardera;
2:o att hvad förordningen stadgar rörande rättigheten att
begagna enkel, d. ä. första och andra klassens redskap, och
den för sådan redskap bestämda skatt förblifver oförändrad,
likväl med vilkor;
3:o att, som till grund för rättigheten att begagna enkel
redskap af viss rymd mot åsatt skatt antagits så väl taxerings¬
värdet å den egendom, hvarest bränvinsbränningen bedrifves,
som den högsta qvantitet bränvin, som med sådan redskap
möjligen kan tillverkas, samma grundsats äfven må göras gäl¬
lande för rättigheten att nyttja sammansatte redskap, med
hvilka, efter hvad kändt är, kan tillverkas nära dubbelt me¬
ra än hvad för bestämmandet af hittills stadgade afgifter blif¬
vit beräknadt, och således afgiften för så beskaffade redskap
varder förökad med minst 50 proc., och rättigheten att nyttja
redskap af viss bestämd rymd och derefter beräknad högre
afverkningsförmåga, begränsas af ett i samma förhållande hö¬
gre jordvärde;
4:o att försegling af bränvinsredskap måtte upphöra, helst
som denna, i saknad af fortsatt kontroll, till intet gagnande
åtgärd, årligen kostar Staten nära 4000 rdr bko och vållar
kronobetjeningen många besvär, likväl mot hederlig ersättning/
352
Den 30 December.
och tillskyndar redskapsägarne en onödig utgift och tid¬
spillan; och
5:o som ostiidigt är, att ulminutering af bränvin och an¬
dra spritdrycker, så väl som af blandningar, de der kallas
arrak, rom, vin eller något annat, vållar mycket ondt, så fö¬
reslås jemväl, att landthandlare, som i öppen salubod eller
annorledes försäljer spritdrycker, af hvad namn eller beskaf¬
fenhet sorn helsi, i mindre qvantitet än en kanna, måtte, då
han härmed andra gången beträdes, icke allenast fällas till
böter efter gällande lag och författningar, utan äfven förkla¬
ras handelsrättigheten förlustig och oberättigad att sådan rät¬
tighet återförvärfva.
Oro remiss till Höglofl. Bevillnings-Utskottet får jag vörd¬
samt anhålla.”
Häruti instämde Peter Mårtensson från Jönköpings, Ola
Mänsson från Christianstads och Olof Larsson från Gefleborgs
Län, med flere.
3:o af Christen Andersson från Malmöhus Län:
”Den obilliga förmån, som i 13 § af underrättelserna till
Tulltaxan är tillagd utländningar, hvilka här i landet låta byg¬
ga fartyg eller köpa nybyggda fartyg, att tullfritt få införå
alla inventarier, hvilka till fartygens utrustning erfordras, så¬
som tågvirke, segel, kettingar, ankare o. m. d., under det der¬
emot Svenska medborgare, hvilka nybygga eller köpa nybygg¬
da fartyg, för alla sådana förnödenheter till fartygs utrust¬
ning nödgas erlägga tull, i fäll de vilja desamma utifrån in¬
föra, har länge varit föremål för ett rättvist missnöje, ej
mindre hos inhemska skeppsrederierne, än ock hos alla till¬
verkare, som åstadkomma dylika förnödenheter, hvarom för¬
nyade framställningar till Regeringen burit vittnesbörd. Det
är tid att detta privilegium åt främlingar, ett bedröfligt min¬
nesmärke från en tidpunkt, då utländska inflytelser gällde mer
än afseendet på inhemska intressen, försvinner utur vår lag¬
stiftning, och att utländningar, ej i Sverige erhålla större rätt
än landets egna innevånare, och hvartill är så mycket större
skäl, som ej i något främmande land en motsvarande förmån
är Svenska medborgare tillagd.
Jag yrkar och föreslår derföre, alt ifrågavarande före¬
skrift må utur 13 § af underrättelserna till Tulltaxan bort¬
tagas, och annan förmån, i afseende på införseln af skeppsin-
ventarier, ej tilläggas utländningar än inhemska medborgare,
som här låta nybygga eller köpa nybyggda fartyg, samt an¬
håller om remiss af denna motion till Höglofl. Bevillnings-
tjtskottet.”
Den 30 December.
353
4:o af Pehr Nilsson från Christianstads Län:
”Erfarenheten har visat, att den författning, sora bestäm¬
mer bränvinsbrännings redskapens försegling, icke medför be¬
hörig kontroll, ty sedan dessa redskaps försegling af kronobe-
tjeningen mot den bestämda afgiften verkställts, skall densam¬
ma icke af kronobetjeningen uppbrytas, utan måste ägaren till
redskapen sjelf borttaga förseglingen, då han skall bränna.
Häraf finner man, att ändamålet med den anbefallda förseg¬
lingen af bränvinsredskapen är förfelad. — Jag föreslår der¬
före, att nämnde försegling, hvarmed en onyttig penningeut-
gift till kronobetjeningen är förenad, måtte hädanefter alldeles
upphöra, ty bästa kontrollen är den, att om någon utöfvar
oloflig bränvinsbränning, kronobetjeningen verkställer beslag hos
den, som gör sig förfallen till en dylik öfverträdelse.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
5:o af J. J. Rulberg från Norrbottens Län:
”Den lindring i tullafgiften af 33j procent å varor, som
till Sverige och med Svenska fartyg direkte införas från län¬
der på andra sidan Goda Hoppsudden, af 25 procent ifrån
Södra Amerika, och af 15 procent ifrån Norra Amerika, är,
roed den utveckling Sveriges transatlantiska sjöfart nu vunnit,
visserligen öfverflödig, och anses äfven så af de betydligare
skeppsredarne sjelfva, hvilka, utan denna lindring, nog skulle
skicka sina fartyg lill dessa aflägsnare farvatten i anseende till
de högre frakter, som derifrån erhållas. Sedan reciprocitets-
traktater blifvit ingångna roed de flesta sjöfarande nationer,
så gifver också denna undantagslagstiftning våra skeppsredare
föga eller ringa fördel, när ett utländskt fartyg, som utgått
med frakt ifrån Sverige, här vid återfrakten ifrån transatlan¬
tiska hamnar får tillgodonjuta enahanda tull-lindring för sin
last. Men för Svenska handeln och konsumenterne i gemen
medför denna undantagslagstiftning ganska stora olägenheter,
emedan den föranleder och nära nog tvingar våra handlande
att införskrifva varor direkt från de aflägsnaste orter, utan att
priserna der, som ibland äro grnska höga, kunna här möjligt¬
vis vara vid införskrifningen kända, hvarigenom ej sällan sto¬
ra förluster uppslå, hvaremot den högre tullen vid införandet
af kolonialvaror ifrån Europeiska hamnar hindrar införskrif¬
ningen af sådana varor derifrån och begagnandet af en för¬
delaktig konjunktur, när priserna der äro låga. Jag yrkar
och föreslår derföre, att hela denna undantagslagstiftning, så¬
som numera utan allt förnuftigt ändamål och snarare mer
skadlig än gagnelig, må alldeles borttagas, och tullen å alla
slags kolonialvaror bestämmas alldeles lika, hvarifrån de må
införas.
Bonde-St Prat vid Riksd. 1850—1851. II. 25
354
Den 30 December.
Jag anhåller om remiss af denna motiou till Högloft. Be¬
vill nings-Utskottet.”
6:0 af Jöns Månsson från Malmöhus Län:
”Då man iDom detta Stånd afhör de mångfaldiga åsigter
om bränvinslagstiftningen och beskattningen, kommer man till
den bedröfliga slutsatsen, som af så mycket annat under våra
öfverläggningar bestyrkes, att det är vårt lands olycka att
man inom den ekonomiska lagstiftningen och de dithörande
delar af skatteväsendet illfänas att göra allmänna författnin¬
gar, som skola gälla för alla delar af det vidsträckta landet,
från Lappmarken till Skånes yttersta kust, och hvilka till
jordmån, näringsvägar, afsättnings-bruk samt sjelfva befolk-
ningarnes skaplynne, äro så skiljaktige. Detta vållar, att in¬
ora Rikets Ständer hvarje ort-intresse söker undertrycka de
öfriges och går hand i hand med de olycklige stånds- och
klassintressena, alt åstadkomma och underhålla den förbistring
i folkets välfärdsangelägenheter, som vi skåda i Ståndsbeslu-
ten, under det att Regeringen äfven å sin sida, af förkärlek
för centralisationssystemet och ömtålighet om sin inflytelse,
förbiser omöjligheten att på sådant sätt genom allmänna makt¬
språk befordra allas väl och hvarje enskildis rätt.
Det må förlåtas den, som vid så många Riksdagar med
bedröfvelse skådat dessa söndringar och ohejdade anspråk up¬
på eftergifter för obetänkta hugskott, att han ber att få yttra
ett besinningens ord; ty hvad man här hört yrkas i fråga
om bränvinsbränningen leder till myckel ondt, om ej sinnena
kunna förenas. Det är fåfängt att numera söka inbilla nå¬
gon, alt bränvinsbränningen kan i alla orter af Riket skiljas
från den enskifta landthushållningen. På min ort skulle det
leda till så stor skada för mången landtbrukare, att han skul¬
le få gå från hus och hem, om, såsom ofta händer, flera års
skördar blifva skadade af kalla och regniga somrar, eller un¬
der dåliga år, då potatessköi den är det enda, som kan erbjuda
medel till utskylders och andra utbetalningars fullgörande,
den icke till en del kunde förvandlas i det mera transporta¬
bla och afsättbara bränvinet. Vi äga der inga bruk, inga
sågverk, inga manufakturer, med ett ord, inga närbelägna af¬
nämare till våra jordbruksprodukter, utan måste de sökas i
några få städer, hvarifrån skeppningen sker, men der tillför¬
selns mängd och jordbrukarens penningebehof nedtrycka pri¬
sen. Hvad potatesutskeppning angår, så är den förenad med
stora svårigheter, oell det ar likväl detta säde, hvars odling
af många skäl mest utbredt sig, enär derigenom den sämre
jorden kunnat begagnas, samt potates, ihop med blandsäden,
säkrast lönar sig genom förvandling i bränvin. Skulle nu det¬
Den 30 December.
355
ta hindras genom en dyr beskattning, å den orten, helst un¬
der denna tiden, då stora utgifter erfordras för landtmännen i
följd af enskiften ocfi deraf följande utflyttningar m. tn., så
skulle mångens ofärd föranledas, ty våra skördar skulle ej
blifva hälften så mycket värda; och dessutom skulle det blif¬
va oss omöjligt att så underhålla ladugårdaroe, att vår öppna
jord kunde fortfarande hållas till den fruktbarhet som nu.
De svåra utlagor och onera, som nu till stor del böra
och måste utgöras i penningar, skulle icke kunna utgå; och
Staten skulle lida betydligt, gemensamt med ortens folk.
Det vore önskligt, att de Utskott, som komma alt hand¬
hafva denna fråga, måtte väl betänka hvad de i detta afseen¬
de tillstyrka Rikets Ständer; och jag förenar mig visserligen i
deras önskningar, som vilja befrielse från beskattning för den
egentliga husbehofsbränningen, en låg skatt för de enida ver¬
ken, anseende att dermed borde förstås både första och andra
klassens verk med eld (emedan det är ett verkligt oförnuft att
tvinga folket, genom en högre beskattning på andra klassen,
att öda bränsle och förlora tid), samt en förhöjd skatt för
3:dje och 4:de klassernas verk, men i synnerhet betydlig, då
dertill begagnas ånga, äfvensom för femte klassens; men om
detta ej kan vinnas, anser jag det vara af yttersta nödvändig¬
het, att vid denna Riksdag man icke låter förleda sig till en
högre beskattnings påläggande å de två första klasserna, utan
allena höjer 3:dje och 4:de klassernas ångapparaters afgift
med 25, och 5:le klassens med 50 procent.
Det har visat sig, att Statens inkomst af bränvinsbrän-
nings-afgiften nedgått betydligt, sedan man vid föregående
Riksdagar förhöjt densamma. En stor del hafva nedlagt sina
mindre bränneriet; de stora fabrikstillverkningarne hafva i vida
större mån förökat sin produktion; detta har varit hela vin¬
sten och tillkommit några få; men Staten har förlorat och
det mindre jordbruket förlorat, och i följd deraf det allmän¬
na, under det att bränvinsfloden blifvit större och ej mindre,
der ej klokhet, trefnad och belåtenhet hos folket ingjutit för¬
akt för låga njutningar och håg för arbete, bildning och sed¬
ligt sällskapslif. Låtom oss bereda välstånd hos folket, och
det skall sky liderligheten! Utarma det, och vi skola bringa
det till laster och brott. Jag ber att man måtte betänka,
att det icke är genom tvång och skattebördor, som man fram¬
kallar förkofran och näringsflit, utan genom frihet i bemö¬
dandet att förvärfva och förkofra sig.
Jag anhåller att detta mitt anförande må få åtfölja mo¬
tionerna till vederbörligt Utskott.”
356
Den 30 December.
7:o af Ola Mänsson från Christianstads Län:
”Då jag till Rikets Ständers pröfning vågar framlägga ett
förslag till förändring af 43 § i femte artikeln af Kongl. Maj:ts
nådiga förordning, angående vilkoren för tillverkning och för¬
säljning af bränvin den 13 Oktober 1848, inser jag på för¬
hand, att den af mig här nedan uttalade mening af flera
olika tänkande skall möta ett redan beräknadt motstånd ; men
då jag medelst min inre öfvertygelse icke hyser några ensidi¬
ga eller egennyttiga åsigter för mina framställningar, och då jag
endast och allenast åsyftar rättsförhållanden, som så väl i mo¬
raliskt och ekonomiskt, som fysiskt afseende, öfverensstämma
med folkens lagbundna frihet och trefnad, så torde det, med
öfverseende af min svaghet att hafva en egen tanka, den må
då i öfrigt delas af någon eller flera, icke förtänkas mig, alt
jag i grundlagsenlig väg går att uttala den.
Genom ofvan åberopade lagrum är det alla och en hvar
förbudet att, så vida han icke har särskild näringsfrihet, till
andra än sina arbetare och underhafvande försälja bränvin un¬
der en kanna. Uti detta bud har lagstiftarne trott sig finna
ett medel, att hamma lönnkrögeriet och fyllerilasten. Detta
felaktiga lagstadgande har likväl blifvit allt för påtagligt, allt för
ofullständigt, att motsvara det åsyftade och vigtiga ändamålet;
hvad man har velat afskaffa, har i stället blifvit befordradt,
med thy åtföljande olägenheter.
Då jag här i korthet tar mig friheten att motivera min
åsigt, så vill jag endast i förbigående hemställa till Rikets
Ständer, huruvida det är med rättvisa förenligt, alt förbjuda
den, som, mot afgift till Staten, uti bränvin förvandlar sina
produkter, afyttra det uti större eller mindre qvantiteter. Vo¬
re lönnkrögeri och fyllerilasten häraf hämmad, funnes någon
menniska i landet, utom allmänna åklagaremakten, som hade
ringaste fördel af ett sådant förbud, då skulle jag icke klaga,
icke af nyhetsbegär yrka ändring; men då just delta förbud
befordrar fylleri, lönnkrögeri, prejeri, rättegångar och, hvad
värre är, ökar antalet af menedare, så måste jag med särdeles
bekymmer se ett sådant stadgande qvarstå i Svensk lag.
Får tillverkame tillåtelse att försälja sin vara utan afse¬
ende på qvantitet, likväl med fölbud, så att bränvinet ej på
stället förtäres, då upphöra till största delen de af mig upp¬
räknade olägenheter. Den fattige köper sig den lilla portion
bränvin, han behöfver och har råd och lägenhet till, direkte
från tillverkningsstället hem i sitt hus. Han har då icke säll¬
skap med supkamrater, och utan sällskap inträffar sällan att
någon förtär så mycken spirituosa, alt han blir öfverlastad.
Lönnkrögerierna, som nu befordras, derigenom att tillverkar-
Den 30 December.
357
ne, som ej gerna blottställa sig för åtal i och för minuthan¬
del, lemna sitt bränvin åt smygförsäljningsmän, skola i sådant
fall aldrig eller åtminstone högst sällan besökas; fyllerilaster¬
na och Illy åtföljande oordningar, som på lönnkrogen och i
sällskap mest befordras, i betydlig mån aftaga; domstolarne
icke öfverhopas af bränvinsbränningsraål, och mången om ed¬
gångs vigt mindre kunnig eller likgiltig person ryckas som
en brand ur elden. Af dessa och flera skäl yrkar jag, att ett
lagstadgande i bränvinsförordningen måtte inflyta, som lemnar
tillverkare rätt all till hvem som helst sälja minst en fjerdedels
leanna bränvin, hvilket likväl icke på stället får förtäras.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
8:0 af Johan Johansson från Örebro Län:
”Det är representantens pligt, att, så vidt han förmår, be¬
vaka och beifra alla folkklassers rättigheter, då dessa äro i
öfverensstämmelse med allmänt väl, samt att utsträcka skyd¬
det till individernas, i fall detta allmänna bästa fordrar upp¬
offringar af enskilta klassers rättigheter.
Bonde-Ståndet har under sekler visat sig respektera den¬
na pligt; del skall ej ogilla, att jag går att ådagalägga, huru
en visserligen fåtalig, men med tillförsäkrade rättigheter och
deremot svarande skyldigheter tillkommen klass, blifvit satt i
beroende af polismaklens godtycke och tvingad till en beskatt¬
ning, som aldrig bordt kunna den åläggas, utan Rikets Stän¬
ders särskilta beslut, men nu blifvit af den, till folkets beskat¬
tande icke berättigade, verkställande makten densamma ålagd.
Förhållandet är följande:
Traktörs-societeten i Stockholm hade för utöfvandet af en
rörelse, hvarå dess medlemmar ägde burskap, erhållit ett
Kongl. Reglemente af den 23 November 1770.
Detta reglemente åsyftade reglering af den bättre värds¬
husrörelsen uti hufvudstaden, der både resande och andra,
som icke hafva hushåll, måste anlita offentliga spisanstalter.
Detta reglemente har aldrig blifvit upphäft eller förän-
dradt, förr än Kongl. Maj: t år 1849 förklarade, att hädanef¬
ter traklörsrättigheter icke skulle med burskap förenas. De,
som redan egde en sådan, voro likväl dervid bibehåilne. Af
de 50 traktörer, som eljest haft burskap, befinnas nu blott
44 traktörer qvar. Men oaktadt dessa, så länge de lefva och
uppfylla sina förbindelser för burskaps åtnjutande, icke bordt
kunna underkastas andra ordningar eller beskattningar, än de
i lag och författningar föreskrifne, har Öfver-Ståthållare-Em-
betet tagit sig den makten, att föreskrifva dels inskränkta li¬
der för lokalernas öppnande, dels afgifters erläggande, 0111
denna inskränkning icke skulle tillämpas. För alt undgå in¬
358
Den 30 December.
skränkningen i mattimmarne, ingick traktörs - societeten på
erläggandet af en frivillig afgift, så länge deDna var billig
(den utgjorde emellan 5 och 10 rdr bko), men emellertid har
nu, under åberopande af Rikets Ständers beslut om bränvins-
utminuteringens beskattande, Öfver-Ståthållare-Embetet tilläm¬
pat den allmännare föreskriften om minuterings-afgift för krog¬
hållning på traktörerne, och af samma skäl, som detta skett,
kan denna afgift godtyckligt förhöjas hurusom helst.
Sådant hade sä mycket mindre bordt kunna ske, som
genom nämnde reglemente med deras burskap blifvit förenad
icke endast rättigheten, utan skyldigheten att tillhandahålla
gästerna bränvin m. m., samt aldrig tillförene dylik minute¬
rings-afgift varit dem ålagd.
Förhållandet med utminuteringen af bränvin å krogarne
har deremot varit helt annorlunda, emedan krognäringen al¬
drig varit förenad med burskap och alltid berott af polismak¬
tens tillfälliga förordnanden.
På detta sätt hafva traktörerne blifvit tvingade att för
detta året antingen betala en afgift af etthundra riksdaler
banko om året, utöfver sina utlagor till Staten och borgerliga
utskylder till staden, för att få under vanliga tider på dagen
hålla sina lokaler öppna för gäster, eller ock att se hela sin
rörelse tillintetgjord; ty då källare, värdshus och krogar stå
öppna hela dagen, är det gifvet att alla besöka dem och ej
traktörsställena, helst som i den vidsträckta staden inga in¬
skränkta timmar kunna af den spridda och på olika tider
lediga befolkningen begagnas. Äfven för nästa år skall en
sådan afgift förskottsvis erläggas; och det finnes intet skäl,
hvarföre den ej kan uppdrifvas till 2 å 300 rdr, lika väl som
til! 100.
Som detta godtyckliga beslut af Öfver-Ståthållare-Embe-
tet blifvit fruktlöst öfverklagadt, men rättigheten för de nu¬
varande burskapsegande traktörer och traktörs - enkor bör
vara lika skyddad, som alla andra en gång till personer lag¬
enligt förunnade rättigheter; vågar jag vördsamt föreslå:
att i den bevillningsstadga för bränvins tillverkning
och försäljning, som vid denna Riksdag blifver be¬
slutad, måtte förklaras, att de traktörer Uti huf-
vudstaden, sora, på gruod af Kongl. Reglementet
af den 23 November 1770, äga med burskap för¬
enad utminuterings-rättighet af bränvin, äfvensom
enkor efter sådane borgare må oqvaldt få utöfva
sina i reglementet bestämda rättigheter, utan att
underkastas andra utlagor, än de som i vanlig ord-
Ven 30 December.
359
ning tillkomma Kongl. Maj:t och Kronan, eller
skola till staden för borgerlig rörelse utgöras.
Detta mitt förslag innebär ingen afsigt att rubba det nu
vidtagna beslutet, att burskap icke framdeles må å bränvins-
utminutering meddelas. Det rörer endast de nuvarande trak¬
törer och enkor efter sådane, som nu innehafva burskap;
och hvilkas antal med hvarje år sammansmälta, så att befri¬
elsen för en oriktigt tillkommen beskattning icke kan lända
hufvudstadens drätsel till någon synnerlig förlust, då denna
utskyld aldrig bordt kunna beräknas, och dessutom det visat
sig, att utminuterings-afgiften för krogar m. fl. uppgått till
vida utöfver hvad deraf för stadskassan beräknats.
Jag anhåller att denna min motion må till Bevillnings¬
utskottet remitteras.”
9:o af Pehr Byslröni från Jemtlands Län:
”Herjeådalens innevånare, hvilka ej af sina jordägor kun¬
na hämta nödig lifsbergning m. in., nödgas derföre genom
binäringar skaffa sig utkomslbergning. Bland dessa sednare
är handeln med Norrige en af de väsendtligaste, men äfven
denna näringsgren försvåras och till en del förhindras genom
orimligt höga tullafgifter, som mäste erläggas vid gränsetullen
Funnäsdalen hvilka afgifter också föranleda till de otaliga
försök, som göras, och som allt för ofta komma att passera
med förbifart af ifrågavarande tull, hvilket för luiendrejaien
ej är svårt deruppe i fjälltrakten i de ofantliga stora öde¬
marker, genom förbivägar af berörde gränsetull, på olofligt
sätt ifrån Norrige inpraktisera sina medhafvande effekter. Bland
dessa sednare är den så kallade Norska tobaken en af de
mest betydliga. Af denna vara har allmogen rättighet att
införa tullfritt 25 rullar eller 25 skälp., anén skulle detta be¬
lopp med en enda mark öfverskridas, då är hela förrådet för-
verkadt, hvilket gör, att nämnde gränsetull med dylika varor
sällan Varder besökt, oaktadt detta är för öfrigt ingen brist
af denna vara; härtill passar sig gamla ordspråket ganska vål:
det rinner mycket vatten medan mjölnaren sofver. Att såle¬
des söka undanrödja dessa olägenheter och förhindra dem att
på olofliga vägar undandraga sig de umgälder, som af en
landsfaderlig regering kunna stadgas, får jag derföre föreslå:
att för alla de innevånare i Herjeådalen, som handla med
brödrafolket, tullafgifterna för deras derifrån hämtade varor
skulle nedsättas till mipst hälften, emot hvad de nu äro; och
att förbudet för införsel af Norska tobaken skulle helt och
hållet upphöra, och i det stället för hvarje skålpund Norsk
tobak skulle erläggas en skilling banko i tullafgift för det an-
360
Den 30 December.
tal af skålpund, som öfverstiger det förut tullfritt bestämda
antalet 25.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
10:o Peter Gabrielsson från Kronobergs Län:
«För att förekomma dels en öfverdrifven och omåttlig
bränvinstillverkning, dels de olyckliga följderna af nu gällande
tillåtelse till bränvinsförsäljning vid vissa tillfällen, får jag fö¬
reslå följande ändringar i förlättningarne om bränvins tillverk¬
ning och försäljning :
l:o Att väl äng- och andra konstbrännerier må tillå¬
tas , men utan att derigenom må kunna vinnas en högre
bränvinstillverkning, än som med enkel bränvinsredskap, elter
hemmansvärdet och öfriga stadgade grunder, på lika tid kan
åstadkommas. Således om på en egendom fås efter hemmans¬
värdet begagnas en enkel bränvinspanna om SO kannor, får ej
annan bränvinsredskap af hvad slag som helst nyttjas, hvari¬
genom en högre bränvinstillverkning, än den högsta möjliga å
nämnde SO kannors panna på samma tid kan åstadkommas,
och sålunda en motsvarande inskränkning i pannerymden el¬
ler bränningstiden för hvarje annan särskild sort bränvinsred¬
skap efter kändt eller utrönt förhållande utsättas och bestäm¬
mas. Då man genom föreskrifter och understödjande af nyk¬
terhetsföreningars bemödanden, i allt hvad möjligt är, söker
att inskränka och motverka bränvinets förtärande, såsom högst
skadligt, finnes val intet oförståndigare och orimligare, än att
genom lagstiftningen om bränvinstillverkningen liksom upp¬
muntra till en högre tillverkning och deraf följande större
konsumtion, och det är kändt, i hvilken orimlig grad denna
tillverkning med ganska små pannor stiger vid konstbränne-
rierna, särdeles genom de i sednare tider uppförda ångbränne-
rier, och huru ock dessa sistnämndas antal på de sednare åren
ökats, så att snart sagdt de flesta brännerier dertill förändras.
Om ingen bom sättes härföre, blir bränvinsfloden alldeles för¬
färlig. Det hjelper alldeles icke genom en högre beskattning,
ty derigenom drifvas inrättningarna blott ännu starkare, för
att på mängden af tillverkningen få ersättning för skatten,
och ännu har intet bränvin tillverkats och kommer icke att
tillverkas, som icke förtärts. Om all husbehofsbränning upp¬
hörde och bränvinsbränningen endast finge utöfvas såsom fa¬
briksnäring efter särskildt tillstånd på vissa ställen, då kunde
tillverkningen modereras genom inskränkning i tillåtelserna ef¬
ter befunnen erfarenhet om förhållandet, men icke så vid nu¬
varande författning. Dessutom då man lagt i deras beröring
den grund, att all bränvinstillverkning med enkel bränvinsred-
skap^efter stadgadt hemmansvärde skulle lämpligen utgöra en
Den 30 December.
361
husbehofsbränning för folket, huru kan man då skäligen tillåta
en utsträckning, och så högst betydlig utsträckning häraf ge¬
nom begagnandet af andra bränvinsredskap. Att vilja derige¬
nom vinna en större bevillnings intägt för Staten, är ett skäl,
som icke lämpligen härvid bör få gälla. Genom det förslag
jag ofvan framställt i delta ämne, komma i öfrigt icke konst-
brännerierna att mindre begagnas, emedan besparingen al bränn¬
materialet och arbete gör dem förmånligare,' och - någon högre
bevillning icke borde dem åläggas, än de enkla pannorna, enär
de icke då mer afverkade, än dessa.
2:o Att all försäljning inom och utom hus af bränvin,
liksom af portvin, arrak, konjak, rom, punsch, likör samt
med bränvin inblandadt vin eller annan dryck, vid ansenligt
vite förbjödes vid marknader, auktioner, torgdagar, husförhör,
stämmor, skjutsningar, skallgångar, eller andra allmänna samman¬
komster; äfvensom lika vite fastställdes för köpare, som vid dessa
tillfällen tillhandlade sig dessa drycker eller deni på stället för¬
tärde. De högst skadliga och olyckliga följderna af den hit¬
tills gällande tillåtelsen i detta fall äro nogsamt kända; stora
förluster förorsakas enskildta i följd af lättade tillfällen till
stölder, bedrägerier vid handel och liqvider, penningars och
effekters förlorande, gräl, slagsmål och annat våld samt oredor
i flera fall uppkomma, och hvad nödvändigt behof kan det
väl vara för den vid dessa tillfällen samlade menigheten, att
ovilkorligt få njuta dessa drycker, och må de icke skäligen
finna sig belåtna med att dervid erhålla mat, kaffe, porter,
öl och andra sorter vin, än portvin. Det är väl sant, att de
kunna medföra hornflaskor med starka drycker och i hem¬
lighet förtära deraf; det komme dock mindre att äga rum,
ledde mera sällan till fylleri, och utgör således icke verkligt
skäl mot förbudet.
5:o Att den vid flera Riksdagar hittills förgäfves yrkade
ändring i 54 § af bränvinsförordningen, «att köpare må få vitt¬
na i frågor om olaga försäljning af det bränvin han sjelf sig
tillhandlat« må antagas. Utan en sådan föreskrift har erfa¬
renheten visat, att olaga bränvinsförsäljning sällan kan bevi¬
sas, och några skadliga följder eller olägenheter af denna före¬
skrift förmår jag icke inse.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott fåi
jag vördsamt anhållan
§ 7-
Nedannämnde Ståndsledamöter hade ingifvit följande nu fö¬
redragna motioner, nemi.:
l:o Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus Län:
«För att en syssla, vare sig i Statens eller enskild kom-
362
Den 30 December.
muns tjenst, må vederbörligen kunna skötas, är det nödvän¬
digt, att den eller de, åt hvilka den anförtrotts, blifva satte i
tillfälle att kunna uppfylla sina pligler. ingen kan förnuftigt-
vis tillförbindas att verka utöfver sin förmåga, eller att ut¬
rätta det, som under vanliga förhållanden erfordrar tvenne el¬
ler flere individers förenade krafter. Tilltaga under årens
lopp de med en befattning förenade arbeten, så att de ej med
bästa vilja kunna af den person, som bestrider densamma,
medhinnas utan andras biträde, så tillkommer det den myn¬
dighet, samfund, samhälle, enskildt» korporationer eller em¬
betsverk, hvarunder bemälte syssla sorterar, eller af hvilken
den är beroende, att i jemnbredd med det växande arbetet
öka arbetskraften. Underlåter den detta, så handlar den ej
blott emot billighetens fordringar, utan äfven emot sitt eget,
det enskildtas eller det allmännas intresse. Riktigheten af des¬
sa satser torde näppeligen af någon kunna med grundade skäl
bestridas.
Efter att hafva förutskickat dessa anmärkningar, hvilka
för deras enkelhet och ovedersäglighets skull torde kunna sä¬
gas vara axiomatiska, går jag att fästa Rikets Höglofl. Stän¬
ders uppmärksamhet på det förhållande, att den vid Rikets
Ständers Banks lånekontor i Götheborg anställde ombudsman
nu, synnerligast sedan den nya kreditivrörelsen tillkommit,
omöjligen kan ensam bestrida alla de med hans tjenst förenade
åligganden. Jag vet med fullkomlig visshet, att han, på det
att de löpande göromålen ej, till Bankens och det allmännas
skada, må fördröjas, är nödsakad att ständigt hålla ett biträde,
stundom till och med tvänne sådana. Naturligtvis måste han
taga ersättningen för deras möda ur egen kassa, och detta bör,
med den ringa lön han af Banken åtnjuter, ingen med skäl
kunna fordra. Jag vågar fördenskull föreslå, att Rikets Hög¬
lofl. Ständer måtte af Bankens under hand hafvande medel
anslå en lämplig summa, att årligen utgå till aflöning åt en
kanslist, hvilken såsom ombudsmannens biträde varder vid
Rikets Ständers lånekontor i Götheborg anställd.
Om remiss till Banko-Utskottet af detta mitt memorial
får jag vördsamt anhålla.a
2:o Daniel Danielsson från Jönköpings Län :
«Af erfarenheten har man funnit den sanning, att Sven¬
ska Riksgäldskontorets sedlar, hvilka utgåfvos utan hypothek,
men med Rikets Ständers försäkran om invexling, mottogos i
krono- och privat-liqvider inom riket, lika begärligt som då
varande Svenska bankosedlar, och att, sedan riksgäldssedlarne
blifvit invexlade, privatbankssedlarne, ehuru utgifna mot tre
gånger större hypothek, än som verkligen erfordras, icke för¬
Den 30 December. 363
mått has nationen framkalla den belåtenhet i penningeliqvider,
som riksgäldssedlarne sig tillvunno. Annu märkligare företer
sig denna missbelåtenhet med privatbankssedlarne, då dessa, ut¬
om hvad säkerheten i hypotheket beträffar, gifva säkerhet ge¬
nom vexling i riksbankssedlar, och riksbankssedlars vexling i
silfvérspecie-mynt; hvilka alla säkerhetsåtgärder riksgäldssed¬
larne helt och hållet saknade, men hvilka sednare ändå togos
begärligare inom och utom riket, än nu varande privatbanks-
sedlar.
Riksgäldssedlarnes egenskaper för gångbarhet äro vigtiga
upptäckter, men bestå blott deruti, att Rikets Ständer vidse-
delutgifningen icke öfverskred sin egen kredit samt tillät riks¬
gäldssedlarnes intagande i Kronouppbörd.
Förestående erfa renhetsrön, kända af hela Svenska natio¬
nen och äfven af utländingar, bevisa: att sedelmynt med säk¬
ra hypotheker och utlefvad vexling mot rikets bästa mynt,
men som ej tages i Kronouppbörd och är af Statsmakt garan¬
terad, är för nationen blott ett nödfalls-mynt; hvaremot man
af riksgäldssedlarne erfarit: att sedelmynt utan hypotkek och
utan vexelförbindelse, men utgifvit af vederhäftig känd styrel¬
se och gångbart i Kronouppbörd, tages begärligt fullgodt elter
åsatt valör.
På grund af så vunna, säkra, klara erfarenhetsrön, på¬
tvingas man den öfvertygelse::, att Svenska penningeverken
kunna ombildas till stor belåtenhet och vinst, både för Staten
och enskildte.
För penningeverkens ombildning vore nödigt att förbjuda
Svenska jordhypotheksföreningarne att vidare upptaga utländ¬
ska lån, och att ej tillåta privatbankerne ny oktroy på andra
vilkor, än här nedan föreslås.
Deremot skulle Rikets Ständer bemyndiga Riksgäldskon¬
toret, eller en särskildt afdelning deraf, tillverka Svenska jord-
hypotheks-sedlar, hvilka kunna stiliseras så, som bilagan litt.
A. utvisar, och blifva på samma valör, men af olika färg och
olika stilisering med Riksbankens sedlar.
Dessa jordhypotheks-sedlar skulle äga Rikets Ständers
garanti inom riket, och utställas i rörelsen blott på det sätt,
att sedlarne genom kreditiv tillhandahöllos de jordhypotheks-
föreningar och jordhypotheks provins-diskont-privatbanker, som
presterade hypotiserad jord till god säkerhet för den af Ri¬
kets Ständer gifne garanti, som ock vore tillfyllestgörande för
hypothekssedlarnes begärliga emottagande i krono- och privat-
liqvider. För hvad nämnde föreningar och privatbatbanker af
sina kreditiv begagnat, skulle samma inrättningar, vid årsredo-
görelsen till Riksgäldskontoret, betala årligen 2| procent, hvaraf |
364
Den 30 December.
procent tili omkostnader (för sedlarnes förfärdigande, räken¬
skapers förande, revisorers aflöning etc. etc.) och 2 procent
såsom Riksgäldskontorets räntevinst.
Genom sådana länevilkor förmådde:
Svenska jord-hypotheks-föreningarne att afbörda sin skuld
på 25 år, hvarom öfvertygande beräkningar finnas i bilagorna
litt. B. och C.
Svenska jordhypotheks-provins-diskont-privatbanker drifva
dermed diskontering till större vinst, än nuvarande privatban¬
ker äga af både kreditiv- ocb diskont-rörelserna, hvarom till¬
förlitlig utredning vinnes af bilagan litt. D, jemförd med bila¬
gorna litt. F.ochF.
Antages jord-hypotheks-föreningarnes och jordbypotheks pri-
vatbankernes sammanlagda blifvande behof till SO millioner
R:dr B:ko, inbragte samma kapital en årlig ränta, å 2 pro¬
cent, till Riksgäldskontoret en million, som Rikets Ständer
kunde årligen påräkna och använda till Riksbankens betryg¬
gande och förkofran.
Antages förenämnde förslag, följde;
Att Svenska jord-hypotheks-föreningarnes skuldsättning hos ut-
Iändningen upphörde;
Alt privatbankar, efter här föreslagne organisation, sköttes lät¬
tare och med mindre risk, samt finge icke mindre års¬
vinst på rörelsen, än nuvarande privatbanker ;
Att nationen ägde blott två slags sedelmynt, båda gångbara i
krono- och privat-Iiqvider ;
Att hypotheksmynt blefve tillräckligt, så för skattebidragens
utgörande, som för alla privat-liqvider inom riket, samt
hvilket mynt komme att äga samma säkerhet för inlös¬
ningen, som privatbankssedlarne nu äga, och samma gång¬
barhet inom riket, som fordna riksgäldssedlarne ägde i
krono- och privat-liqvider;
Att riksbankssedlarne blefvo jemnare spridda öfver hela riket
och (ör handeln mer än öfverflödigt tillräckliga, ty riks¬
bankssedlarne innehöllos icke i privatbankernes kassor
för vexling;
Att skuldsatte jordägare bereddas det förmånliga vilkor, att
skulden kunde med lika årlig ränta amorteras på 23 år
inom riket, i stället för på 41 år till utländningen;
Att privatbankerne blifva lika nyttiga för Staten, för privata
kapitaler och för jordägare;
Att riksbanken bekommer årligen omkring en million R:dr
B:ko kapitaltillskott, till bestånd och förkofran i den verk¬
samhet, hvartill han för handeln kan anlitas.
Den 30 December.
365
Dessa nationens och Statens vigtiga fördelar af jordhypo-
thekssedlars utställande i penningerörelsen antyda, att före-
slagne hypothekssedlar utgöra nationens och Statens enda rädd¬
ningsmedel för afvändande af den fara, att nuvarande pennin-
gerörelse icke sammanstörtar i svåraste oreda och förvirring.
Denna fara har nationen allt hitintills hyst — men som o-
viss — dock börjar den nu öfvergå till fruktan och hemsk a-
ning, icke allenast hos nationen i allmänhet, utan synnerligast
hos de mera tänkande hvilka kunna genomskåda farans bety¬
delse, som finnes deri: l:o att nuvarande privatbanker icke
äro så inrättade, att de tillförlitligen kunna skydda sig sjelfva,
ännu mindre låntagarne, från den våda, som oförutsett kan in¬
träffa genom vexeltvånget, hvilket åbragt privatbankerne allt¬
jemt stigande omkostnader, och som snart äro ökade till den
grad, att aktieägarne både vilja och måste med bankrörelsen
inom kort tid upphöra; och 2:o att Svenska hypotheksföre-
ningarne, hvars föremål det varit att bereda Svenska jordägare
lån för billig ränta, hafva kommit derhän, att Svenska med¬
borgare nu hos utländningen häfta för skuld af omkring 20 mil¬
lioner Svenska R:dr B:ko, och att samma lånesätt forigår till
kapitalskuldens förökande och för att kunna betala förfallna
räntor å utländska lånen, det är gifvet. När man nu efter-
sinnar, att utländska lånen icke till Sverige inbringat reda
penningar, eller Riksbankens silfverförråd kunnat öka sig nå¬
got betydligt öfver hvad det vanligen varit; så inses ju lätt
att utländska långifvarne icke lemnat lånet i penningar eller
silfver, utan i de till Sverige importerade varor, hvilka redan
äro förbrukade; men de låntagna 20 millionerna Svenska R:dr
B:ko återstå att med årliga S procent amortera och förränta,
som på 41 år gör 41 millioner Svenska R:dr B:ko, hvilka —
efter lånelustens slut, och för vår samtids missräkning — ut¬
ländske långifvarne, med Svenska silfverspecie-riksdalrar lyfta
ur Sveriges Rikes Ständers Bank.
Dessa skuggsidor af privatbankerne och hypotheksfore-
ningarne kunde icke betraktas före stiftelsen af dessa verk,
hvarföre deras klandrande nu endast kunde ske af oförstånd
eller elakhet; men när erfarenheten har bragt dem i dagen,
böra vi icke blunda för att afhålla oss ifrån att se dem, utan
vi skola betrakta dem för att af dem förvärfva nyttig lärdom,
som består deruti, att vi afhjelpa de brister, som kunna skada
vår penningerörelse och vår kredit.
Hvad bär förut blifvit antydt, icke allenast om faran för
nuvarande penningerörelsens bestånd i afseende på privatban-
kernes nuvarande inrättning och hypotheksföreningarnes låne-
rätt utom riket, utan ock om de fördelar, som beredas hypo-
366 Den 30 December.
theksföreningar, blifvande nybildade privatbanker, kapitalister
och skuldsatte jordägare, samt nationen och Staten i allmänhet,
kominer att utgöra föremål för nu sammanträdde Rikets Ständers
vigtigaste öfverläggning och beslut. Faran kan afvändas och för¬
delarna vinnas derigenom, att jordhypotheks - myntet af Ri¬
kets Ständer garanteras och under Riksgäldskontorets kontroll
tillverkas samt genom kreditiv tillhanda hålles jordhypotheks-
föreningar och nybildade privatbanker, mot af dessa inrättnin¬
gar presteradt hypothek i jord, p°> det sätt denna skrift med
tillhörande bilagor litt. A, B, C, D, E och F utförligare re¬
dogör.
När nu är anfördt hvad sunda förnuftet fordrar för anta¬
gandet af förenämnde förslag, är tid att afsluta denna skrift ;
dock måste jag ännu anföra något till vederläggning af hvad
emot min skrift måhända genast skall invändas af inskränkt¬
het och enfaldighet och af den afundsamma egennyttan, sorn
ej kan fördraga att den skuldsatte med sin ränta gerna och
villigt bidrager till Statens upprätthållande och nationens väl¬
gång. Man föreställe sig. att alla egennyttige kapitalister med
tillhjelp af ockrare, inskränkta och enfaldiga menniskor, skola
till vederläggning af min skrift till alla rikets provinser ut¬
skicka det argument — förslaget duger ickel — när hypo-
theks-sedlarne vid påfordran icke af Riksbanken invexlas, falla
de i kurs till 0 eller obetydligt värde. Oförnuftet i detta skrik
afslöjas och uppenbaras inför hela Svenska nationen tydligt
och klart; ty så länge Svenska Riksbanks-sedlar finnas skola
hypotheks-sedlar till föreslagne beloppet, femtio millioner, tagas
i krono-och privat-liqvider inom riket lika begärligt som Riks-
bankssedlarne eller förra riksgäldssedlarne, samt, i afseende bå¬
de på nyttan för Staten och gångbarheten, med största nöje
emottagas framför nuvarande privatbanks-sedlar. Ehuru hy-
potheks-sedlarne äro ett inrikes mynt, som icke kan stå i
kurs hos utländningen, är det ju klart, att de, i följd af sitt
säkra hypothek, icke allenast inom landet kunna tagas lika
begärligt som Riksbanks-sedlar, utan ock, till följd af lika gång¬
barhet med dem, hafva inom landet med Riksbanks-sedlar li¬
ka kurs. Alltså måste hypotheks-sedlar inom riket stå i sam¬
ma värde som Riksbanks-sedlar.
Riksbanks-sedlars kurs kan icke falla betydligt, utan skul¬
den dertill skulle finnas i Riksbankens felaktiga förvaltning —
det vill säga: att banken icke förmår vid anfordran invexla
sina utställda sedlar.
Till en sådan oförmåga hos Riksbanken bidrager icke de
föreslagne hypotheks-sedlarnes utställande; tvertom, hypotheks-
sedlarne tillskynda Riksgäldskontoret årligen en million ränte-
Den 30 December.
367
vinst, hvilken, anordnad till Riksbanken, måtte för honom ut¬
göra, om än icke i nödens stund förkofran, åtminstone ett be¬
tydligt understöd, och man kan ju icke neka till att under¬
stödet vore så stort, att man bade skäl tro det skulle upp¬
rätthålla Riksbankens redbara verksamhet; och så länge hypo-
theks-sedlarne på detta sätt kunna upprätthålla kursen å Riks¬
bankens sedlar, måtte hypotheks-sedlarne, med sin derjemte
ägande amorteringsförmåga, väl kunna inom landet vara lika
gångbara med Riksbanks-sedlarne, hvars kurs blifver genom
hypotheks-sediarne egentligen upprätthållen.
Göres den invändning, att det icke går an, att Rikets
Ständer hafva under sin styrelse både en bank, som är förbun¬
den invexla sedlar med silfver, och ett annat penningverk, som
endast utställer penningar för hypothiserad jord, så är en så¬
dan invändning en oförtäckt osanning; ty Rikets Ständer äga
alldeles icke något hyputheksverk, hypotheksföreningar eller
hypotheks-sedlar, emedan dessa inrättningar äfvensom sedlar-
ne äro helt och hållet af privat natur, hvaröfver Rikets Stän¬
der hålla säkraste kontrollen vid sedlarnes både tillverkande
och utställande, som ock återställande; för hvilken utöfvade
kontroll Rikets Ständer få, icke allenast kostnaderna ersatte,
utan äfven det omnämnda betydliga understödet till Riksban¬
ken från förenämnde privat-inrättningar.
Med det understöd af en million, Riksbanken årligen er-
höile, samt med dess egen räntevinst, tyckes Riksbanken, ef¬
ter hypotheksföreningarnes upphörande med att taga utländ¬
ska lån, böra kunna, om icke göra någon förkofran i, åtmin¬
stone bibehålla sitt silfverförråd, under påkänningar för ut¬
ländska handelns reglerande samt utländska lånens förräntan¬
de. Men skulle det måhända för riket vara och alltid blifva,
under hvilka konjunkturer som helst, mest gagneligt, att hy-
potheksföreningarne ålades öfvertaga och ansvara för de af
Riksbanken gifne landtegendoms-lån. Riksbankens ställning vo¬
re sedermera lätt reglerad derhän, att lian icke ägde flera
sedlar utelöpande, än som kunde med silfver invexlas. Med
den räntevinst Riksbanken sedermera kunde förvärfva och det
här ofvan omnämnde årliga tillskott af en million R:dr B:ko,
ägde Riksbanken tillfälle att förskaffa sig silfver, hvarföre sed¬
lar icke utgåfvos, utan utgjorde en särskild fond för diskonte¬
ring mot vexlar, som af låntagaren återlöstes med silfver och
efter konjunkturen bestämd ränta — det vill säga; på samma
sätt som Engelska banken, mot hypotiserad vexel, lemnar silfver
på bestämd tid, inom hvilken vexeln skall med silfver återlösas.
Riksbanken hade alltid då silfverförråd för utländska handelns
reglerande och utländska lånens förräntande, komme aldrig på
368 Den 30 December.
obestånd, utan alltjemt förkofrades, och för realisationer vore
då mera icke att frukta. Rikets Ständers Bank, så inrättad,
skulle, alltid förkofras, alltid för utländska handeln lemna
så stort understöd, som vöre förenligt med nationens sanna
behof, alltid upplifva handlandes rådighet och omtanka, att
befrämja exportens förökande, samt banken genom stigande
siifverfond på aldra första görliga sätt komma derhän, att fi¬
lialkontor med silfver för diskontering af vexlar kunde inrät¬
tas i Götheborg, Gefle, Malmö m. fl. städer, som deraf hade
behof för utländska handeln. Dessa goda utsigter för Rikets
Ständers Banks betryggande böra vara nog tillfredsställande för
tanken, att Banken kan bringas i det skick, att den uppfyller
allt hvad nationens sanna intresse af Banken kan fordra, hvar¬
före jag är öfvertygad, att alla redbara, gamla och unga, köp¬
män skola förena sig med öfriga klasser af Svenska nationen,
att ej antaga förslag, som kunde öfverlåta Rikets Ständers
Bank till en nationalbank, ställd på aktier, hvilken derigenom
blefve en privatbank i stort för få personer, och hvars verk¬
samhet i framtiden, riket till gagn eller skada, icke låter sig
nu beräkna.
Huru Riksgäldskontorets räntevinst af hypotheks-sedlar
skulle anordnas till Riksbanken, och denna förvandla hypo¬
theks-sedlar i silfver, genom inköp af vexlar, synes, enligt
hvad förut är omnämndt, i bilagan litt. A.
Men skulle Rikets Höglofl. Ständer anse summan för högt
tilltagen, kan ändring deri göras, men att ingen måtte vara
obetaget, att vid oktrojens början göra inträde, dock med vil¬
kor för alla delägare, att ingen erhölle större inträdesrätt än
motsvarande hälften af ograverad jords taxeringsbelopp, och
en tredjedel efter domarevärde.
Denna min motion anhåller jag må blifva remitterad till
vederbörligt Utskott.«
3:o J. P. Sandstedt från Jönköpings Län:
”Då, enligt tryckta tillkännagifvanden, det visat sig, att
Riksbankens och Privatbankernes utelöpande sedlar förhållit
sig som 5 till 3; och då i öfrigt något förbindande för Pri-
valbankerne icke ägt rum, att till Riksbanken införskaffa silf¬
ver, utan fastmer, genom konstlade transaktioner, Riksbanken
varit den, som, vare sig genom obligationsköp eller beläning
m. ra., måst träda emellan med sina bankosedlar, så synes ock
rätta tiden nu vara inne, att med allvar och kraft konsolide¬
ra Rikets Ständers Rank.
Jag får derföre vördsamt föreslå: att åtminstone hälften
af Bankens behållna vinst för åren 1848, 1849 och 1850 måt¬
te för Banken reserveras, och att åtgärder genom inrättande af
Den 30 December.
369
Filial-kontor i otterne inåtte snarligen vidtagas, liva i igenom
den tid icke må varn aflägsnad, dä i landet finnes endast en
sorts mynt, nemligen Riksbankens och dess Fiiial-afdelningars
invisning;! r.
Jag är fullt öfvertygad, att otti Privatbankerne ej varit
inrättade, så hade med Bankens silfver-fond sig annorlunda
förhållit.
I öfrigt är det nogsamt bekant, hvilka obehag, sorn mö¬
ta vid Privatbankssedlarnes emottagande i uppbörd, i depo¬
sition för börd, och vid inbetalning af alla liqvider till em-
betsverken i Riket.
Jag anhåller, att denna min mo inn måtte lill Banko-Ut¬
skottet öfvei lemnäs.
Häruti förenar sig Johannes Johansson ftåti Jönköpings
Län.»
4;o Erik Andersson från Stora Kopparbergs Län:
»Som, efter hvad erfarenheten redan visat, Privatbanker¬
ne varit och äro för landet högst skadliga i flerfaldiga afse-
enden, och deribland att Riksbanken, hvars vinst af Rikets
Ständer användes till landets och nationens bästa, fått vid¬
kännas i sina inkomster en minskning, motsvarande de en¬
skilde Bank-intressenternas vinst; så anser jag tiden vara inne,
alt vidtaga åtgärder lill landets befriande, så fort sig göra lå¬
ter, från alla privata, till sina verkningar för landet mineran¬
de bank-inrättningar, helst deras vin t, hvilken uppkommer
derigenom, att de taga ränta, icke på Riksbankens mynt, ulan
på sjelfgjorda, intet värde ägande papperslappar, aldrig kom¬
mer nationen tillgodo, ulan, utpressad till största delen af
den fattigare befolkningen, okar de enskildte individernes ka¬
pital med en högst o,kälig vinst.
Jemte det jag således vördsamt hemställer, alt Rikets
Ständer måtte fatta beslut om Privatbankernes upphörande i
dtn män den för hvar och en af dem beviljade oktroj går
lill ända, får jag, instämmande i den 'förut väckta motionen
om inrättande af Filial afdclningar utaf Ililisbanlten nii Wisby
och Gefle, jemväl föreslå, att dylika afdelningar må i stället
för Privatbankerne åvägabringas i flera andra städer, såsom
Fahlun, Carlstad, Jönköping, Linköping eller andra dertill pas¬
sande ställen.
Öfvertygad, som jag är, att landets eller nationens fördel
icke får uppoffras för att bereda några enskilda individer en
lika orimlig, som för de fattigare tryckande inkomst, vågar
jag hoppas, att äfven de representanter, hvilka äro intressera¬
de i Privatbankerne, icke skola motarbeta, utan oegennyttigt
Bonde-St. Prot. vid Riksd. 1850—1S5L II
370
Den 30 December.
instämma i denna min framställning, om livars remitterande
till Höglofl. Banko-Utskottet anhålles.”
5:o Anders Andersson fiån Östergöthlands Län:
”Det är ingen ny fråga jag till Ständernes begrundande
framställer; likväl kan jag icke underlåta alt väcka motion i
ett ämne, som ådragit sig allmänhetens ovilja så mycket som
detta; det är visserligen bekant, huru en del af de näst före¬
gående Riksdagarnes representanter, isynnerhet inom Bonde-
Ståndet, gjort allvarsamma påminnelser om det skadliga för
allmogen med Privat-Bankernes tillvaro; likväl synas tyvärr
såväl Rikets Ständer som Regeringen ännu ej deråt egnat den
uppmärksamhet, som sakens vigt klafver. När man finner,
att dessa Banker utsträckas allt mer och mer, och Riksbankens
mynt derigenom utträngas ur den allmänna rörelsen, hvarige¬
nom landtmannen och isynnerhet den mindi e bemedlade, hvars
hela kapital tages i anspråk när han skall u-tgöra sina krono¬
utskylder, icke så sällan sältas i brydsam ma omständigheter,
ty' låkar detta kapital olyckligtvis att bestå af privatbanks-
sedlar, så är han, oaktadt bästa vilja, urståndsalt alt fullgöra
denna skyldighet — följden blir naturligtvis rest längder och
dermed åtföljande kostnader, således en ny börda på den, som
måhända är förut Dog nedtryckt ; den kan visst icke vara så stor,
men den är för den fattige stor nog, och det så mycket mer,
som den är oskyldig och åstadkommen derigenom, att den
lagstiftande makten tillåter ett mynt få foitfara, som den ej
anser äga nog garanti att användas till Statens behof, men ej
räknar så noga, om en orh annan individ af samhället derpå skulle
förlora litet mer eller mindre; sfi får ja«, på grund af hvad
sålunda i största korthet blifvit andiaget, yrka, alt Privat-
bankerne helt och hållet mätte upphöra och Låne-konlor
af Riksbanken inrättas på de ställen, der sådana anses behöfli-
ga, hvilka öfvertaga den lånerörelse Privatbankerne innehade
och vore med full säkerhet föienade; räntan på de sålunda
utlånta penningar kommo då Staten tillgodo och kunde an¬
vändas lill allmänt nyttiga förelag åt det samhälle, hvaraf
den är uppburen, i stället för hvad som nu sker, att den fal¬
ler i enskiltes händer, väl tillgodo för dessa, men ej till nå¬
gon synnerlig belåtenhet för det allmänna.
Med full förtröstan, att Utskottet till denna för landet
så vigtiga sak lemnar den uppmärksamhet, som den klafver,
och till Ständeme framkommer med ett förslag till förän¬
dring, sorn är på billighet och rättvisa grundad!, vågar jag
hoppas.
Om remiss till vederbörligt Utskott, anhålles.
Den 30 December.
371
Häruti förenar sig Johannes Johansson från Jönköpings
Län.
6:0 Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län :
«En, enligt min mening, obestridlig sanning, är otvifvel¬
aktig! den, att Bankens vinst uppkommer genom jordbruka¬
rens och näiingsidkarens bidrag. Det bör derföre ej vara nå¬
got tvifvel underkastadt, det rätta användandet af denna vinst
vore, alt den återgick till jordbrukets och näringarnes upp-
bjelpande och icke. som nu sker, drages derifrån till främ¬
mande föremål. .Rikets- Ständer borde väl sjelfva hafva de
medel, som af Bankovinsten inflyta, om händer, och icke låta
Regeringen använda dem lill hjelp ät de konstlade och öfver-
drifna behof, sorn nu fordras till statsanslagen, och hvarför
det båldt beskattade landet i alli fall får vidkännas så dryga
utgifter. Till följe häraf skulle jag vilja föreslå, attBmkovin-
stens belopp, efter det afdrag man möjligtvis kunde göra i
och för fondens ytterligare förstärkande, användes till pen ni n-
geförlägenhetens förminskande och den allmänna rörelsens
opphjelpande i landet. Delta kunde lätteligen verkställas der¬
igenom, att Banken använde sin vin-t till fastighets lånerörel¬
sens utvidgande, genom att mot inteckning i fast egendom
och mot lägre ränta, än den nu fastställda, utlåna dessa pen¬
ningar, hvilket utan tvifvel skulle i hög grad befordra jord¬
brukets sjelfständighet och jordens ökade odling. Kunde dei¬
je nite Filial kontor på flera ställen af Riket inrättas, i stället
för de skadliga Prival-bankerne, tror jag, att en högst väsendt¬
lig förmån kunde beredas det allmänna. Bankens säkerhet
kunde genom denna utvidgning af lånerörelsen på intet sätt
afventyras, emedan den genom inteckningar i fast egendom
alltid har en säker garanti mot möjliga förluster. Fördelen
för jordbrukaren, hos hvilken pennihgebristen nu är så tryc¬
kande, och som derföre ofta ser sig nödsakad att kasta sig i
armarne på de för landet så förderfbga Prival-bankerne, är
ock obestridlig.
Och yrkar jag derföre, att, som Banken står under Stäii-
dornes särskilda styrelse, Banko Utskottet måtte fästa Sländer-
nes uppmärksamhet derpå, att ej, såsom vi nu af den Kongl
propositionen fiona vara ämnadt, den andra stats-maklen fort¬
varande tillegnan sig och efter behag använder de medel, som
af Bankovinsten inflyta, och sorn rätteligen borde användas
på för hela landet ny 11 i g a ändamål, så vida vi ej vilja
se det allmännas fördel på eli ganska betänkligt säll satt på
spel.
Oin remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
372
Den 3r) December.
Och blefvo, efter framställning af Talmannen, dessa motio¬
ner till Banko-Utskottet remitterade.
s«.
Nils Larsfon från Jemtlands Län hade ingifvit jJetla me
inorial:
'Jemtlands aflägsenhet af 50 å 70 mil från de orter, der
Lmdtbruks-kolor finnas, förbjudet delta Läns allmoge, atl ens
besöka dessa för jordbruket gagneliga inrättningar, och nämn¬
de allmoge-är således icke i tillfälle atl kunna inhämta sådana
för ett ändamålsenligt jordbi niss bedrifvande nödiga kunskaper,
som vid en Landtbruksskola kunna vinnas, utan mäste vara
inskränkt till kännedomen at del inom orten från ålder van¬
liga bruket, hvadan ock Jemtlands jordbruk, med få undantag,
ännu befinner sig på en mindi e fördelaktig ståndpunkt.
Det är derföre af högsta behof påkalladt, atl en Landt¬
bruksskola iniältas i Jemtland, men då cfc■ till erforderliga
medel saknas, och med anledning deraf, att Kongl. Majit, uti
dess nådiga proposition till Rikets nu församlade Ständer, an¬
gående Siatsveikels tillstånd och behof, i nåder vttrat, det er¬
farenheten bekräftat, att de lägre Landlbruksskolorna icke
kunna utöfva åsyftad verksamhet med mindre statsbidrag än
2000 rdr banko för hvatd era, vågar jag vördsamt föreslå be-
viljändal af ett årligt statsbidrag al nämnde belopp, 2000
rdr banko, för organiserande och underhållande af en lägre
Landtbruksskola i Jemtland, enligt de grunder, sorn för de Öf¬
riga lägre Landlbruksskolorna arn ftireskrifna, och med de
vilkor, som Kongl. Majit, uti ofvannämnda nådiga proposition,
för beviljande af tillökning i stafs bidraget för dessa, nådigst
föreslagit, nemligen: atl lärokursen skall utgöra tvenne nr,
och att tolf friplatser böra vid skolan finnas. Öfvertygad
derom, alt ingen skall förneka nyttan eller betvifla nödvän¬
digheten af en sådan inrättning, inskiänker jag mig till hvad
här ofvan är anlördl, och anhåller att motionen remitteras till
vederbörligt Utskott.’’
Anders Olsson från Jemtlands Län förklarade sig icke hafva
kunnat instämma i motionen, enar han icke kände, hvilken
nytta och gagn landtbruksskole!’ för mindre bemedlade jord¬
brukare kunde medföra, derom han anhöll, att de af Ståndets
medlemmar, som i sådant afseende besuto kunskap och erfa¬
renhet, ville honom upplysa; och sedan motionen af flere
blifvit begärd på bordel, blef densamma derstädes hvilande.
§»•
Oavid Andersson från Hallands Län hade ingifvit följande
motion:
Deri 30 December.
373
”Det finnes reformer, som man, ulan att behöfva inlåta
sig på gissningarnes område, med visshet kan förutsäga, att de
litet förr eller litet sednare, ovilkorligen skola äga rum. Om
man derjemte med största sannolikhet är i tillfälle att bedö¬
ma huru dessa reformer komma att utföras, sä finnes ej vi¬
dare något rimligt skäl, att lör blott liknöjdhet och lättja
uppskjuta dermed från den ena Riksdagen lill den andra, från den
ena mansåldern till den andra. Bland reformer af ofvannämnda
art finnes ingen mera erkändt behöflig, mera enkel i utförande
eller mera gifven sätterån förenklingen af mått, mål, vigt och
mynt. Då dertill kommer alt denna så högst väsendtliga reform
icke på minsta vis ingriper i någons politiska rättigheter, hoppas
jag kunna påräkna alla upplysta fosterlandsvänners bistånd och
medverkan till det stora målets vinnande. Alt deras föi ena¬
de krafter verkligen äro af nöden, torde lätt inses, da denna
reform säkerligen har emot -ig dem, som icke vilja tillåta
någon reform, och alla dem, som finna det beqvämare att al¬
sia, än att undersöka dugligheten af det föreslagna.
De i Sverige nu brukliga sätt att mäta, måla, väga och
räkna, äro följande:
l:o Tvenne måll enheter, alnen och foten, den förra de¬
lad i 24 verktum och den sednare i 10 decimaltum.
2:o Trenne ylrnåtl-enheter: qvadratalnen = 576 qvadr.-
verktum, qvadratfoten — 100 qv. dee.-tum och tuunelandet
— 32 kappland = 14,000 qv.-alnar = 56,000 qv.-fot.
3:o Fyra mål enheter: kubikalnen = 13,824 kub.-yerk-
lum, kubikfoten = 1,000 kub. dec.-tum, kannan = 2 stop
= 8 qvarter = 32 jumfrur — 100 kub. dec.-tum; kappen
= If kanna = 56 ort eller jumfrur.
4:o Tretton vigt-enheter:
guldvigt, skölp., vägande 4,637,62 ass.
silfvervigl , 4,384 „
apotheksvigt (libra) 7,416 ,,
viktualievigt, skålp. 8,848 „
stapelstadsvigt ,, 7,078y
uppstadsvigt ,, (slitniugsmån oberäkn.) 7,432,% ,,
d:o ,, (d:o inberäkn.) 7,450%y ,,
bergsvigt, „ (d:o oberäkn.) 7786,% ,,
d:o „ (d:o inberäkn.) 7821,7a %• „
tackjernsvigt ,, (d:o oberäkn.) 10,122%% ,,
d:o „ (d:o inberäkn.) 10,168%%% ,,
rå kopparvigt, nya 7,886,743 „
d:o d:o gamla 7,853%% ,,
5:o 3:ne mynt-enheter: riksdaler specie = ,,|ö vi k tu a lie¬
rna i k fint silfver, riksdaler banko = vikt.-mark fint silfver’
riksdaler riksgälds — %T| vikt.amark fint silfver.
374
Den 30 December.
Jag vill icke nu trolla med en historik, örn luiru allt
detta tilkommit. Mycken bevisning torde ej vara af nöden,
för att få erkändt, det ingen helgjuten tanke ligger till grund
för det befintliga, ulan att. det är den mest osamman ■
hängande samling af tillfälligheter och jemkningar. Det torde
således lätt inses, att påståendet det vi äga ett tolftals-rakne-
system, är rent af en dikt, liksom det vi uti dessa befängdhe¬
ter (jag kan icke kalla dem system) skulle äga ett ursvenskt
historiskt monument.
Då således det befintliga icke gerna kan försvaras ur någon
synpunkt, då det icke kan bestridas, att alla de föl ändringar,
som i dessa hänseenden blifvit under det sista halfva seklet
gjorda i åtskilliga länder, samtligen gå ut på att närma sig
det metriska systemet, så är det, efter mitt förmenande, allde¬
les klart, all vi uti detta fall icke hatva annat alt göra, än
att med tacksamhet tillegna oss resultaten af andra nationers
vetenskapliga strål vallden.
Delta befriar oss helt och hållet ifrån att fördjupa oss
tili undersökningar, för att på spekulativ väg finna en utgångs¬
punkt. Det metri-ka systemet är gifvet till alla sina delar,
dess skönhet ligger icke blott deruti, att hvarje enhet är delad
i tiondelar, utan äfven att de fem grundenheterna för mått,
yta, mål, vigt och mynt stå i ett rationelt förhållande till hvar¬
andra. Att nu ytterligare försöka lappa på det gamla, på sätt
som föreslogs 18‘2t), genom att dela de gamla enheterna i tion¬
delar, vore derföre att göra en reform, som hade alla besvär¬
ligheterna, men blott hälften af de fördelar införandet af ett
pä vetenskapliga grunder hvilande förnuftigt system tillskyn¬
dar oss. Det är nemligen det inbördes förhållandet emellan
de fem grundenheterna som då komine att saknas, och det är
detta, som i det praktiska lifvet gör lätt, äfven för den mindre
kunnige, att hjelpa sig sjelf, der han nu måste anlita andra.
Om t. ex. ett tunnland vore en fyrkant, sorn hade 100 alnar
till sida, så kunde hvem som helst mäta upp sin jord, men
då, såsom nu är förhållandet 1 tunnland är en fyrkant, som
har till sida 118 alnar 7^ turn, sä blir saken kinkigare, om
ej rent af omöjlig. Men dessa olägenheter röjås i flera hän¬
seenden, och när vi en gång blifva lyckliga nog att genom
praktisk utöfning lä erfara fördelarne af ett fullständigt på rent
vetenskapliga grunder uppgjordt system, så skola vi förvåna oss
öfver att vi så länge dröjt tillegna oss hvad som stått till
buds. Denna förenkling afser således icke blott räkenskaps¬
förares fördel, utan i ännu större grad hela allmänhetens.
Jag föreslår derföre, då bebofvet af förenkling är alldeles
påtagligt, att denna förändring matie göras, såsom biskop Agardh
Den 30 December
375
vid förra Riksmötet yttrade sig: ”så vetenskaplig som möjligt,
på det att den må blifva så nyttig som möjligt». Detta sker
helt enkelt genom antagande af det metriska systemet och dess
tillämpning äfven på mynt. Men för att göra öfvergången sfi
lätt som möjligt, böra vi följa de praktiske Holländarnes exem¬
pel. De hafva nemligen bibehållit sina gamla inhemska be¬
nämningar och derunder insatt de nya värdena. På samma
sätt föreslår jag nu vördsammast, det vi skola antaga det me¬
triska systemet, men behålla de gamla svenska brnämningarne,
som närmast passa in på de nya indelningarna, och får jag,
i enlighet med dessa mina uttryckta åsigter, afgifva följande:
Förslag till elt nytt system för mått, mål, vigt och mynt.
1 Art. Om grunderna :
1. Tiomilliondelen af jordens qvartmeridian är grunden¬
heten för måttet och kallas aln.
2. Qvadraten på etthundra alnar är enheten för ytmåt-
tet och kallas tunnland.
3. Kuben på tiondedelen af en alu är enheten för må¬
let cch kallas hrus.
4. Tyngden af elt krus rent vatten vid sin största tät¬
het i lufttomt rum är vigt-enheten och kallas skålpund.
5. Ett stycke pregladt mynt-silfver, beslående, af åtta
delar finsilfver och två delar koppar, samt vägande en hun¬
dradel af ett skålpund, är myntenhelen och kallas daler.
2 Art. Om enheternas öfver- och under-afdelningar.
1. 1 stång = 10 alnar; 1 aln (mått-enheten) = 10 hand;
1 hand — 10 tum; l tum = 10 lineer.
2. 1 tunnland (ytmått-enheten) = 10 skäppeland; 1 skäp-
pelaud = 10 kannland.
3. 1 oxhufvud = 10 spann; 1 spann = 10 kappar;
1 kappe — 10 krus; 1 krus (mål-enheten) = 10 ort.
4. 1 läst = 10 centner; 1 centner = 10 pund ; 1 pund
= 10 skålpund; 1 skålpund (vigt-enheten zn 10 uns; 1 uns
= 10 lod; 1 lod = 10 gramm.
5. 1 daler (mynt-enheten) = 10 mai k; 1 maik = 10
ören.
3 Art. Om tillämpningen.
1. Kongl. Majit täcktes i nåder, så fort sig göra låter,
låta införa det nya systemet för mått, mål, vigt och mynt i
Statens räkenskaper.
2. Krönta måttstockar, målkäril och vigter, både af gam¬
la och nya systemet, skola af justerare tillhandahållas allmän¬
heten intill 1860 års slut. Derefter endast af nya systemet;
dock vare ingen förment, att äfven efter den tiden få sina
376
Den 30 December.
gamla målkäril och vigter omjusterade, så länge de skäligen
kunna begagnas.
3. Hvar och en, som begagnar det nya systemet, vare
pligtig att i kontrakter, uthändigade räkningar och andra af-
handlingar uttryckligen tillägga orden •nya systemet.»
4. Den nya myntenheten daler motsvarar närmast 40
skillingar banko efter nu brukliga räknesätt, hvadan Rikets
Ständers bank kommer att inlösa nuvarande, på riksdaler ban¬
ko utställda sedlar, efter en bestämd kurs till 40 skillingar
= 1 daler.
5. Rikets Ständers Rank kommer, sedan nu befintliga
sedlar blifvit förditna, endast att utgifva sedlar å 500, 100,
50, 10 och 5 daler.
6. Silfvermynt kommer att preglas till 1 da let s-stycke,
5 marks-stycke och 2 marks-stycke. Kopparmynt tili 1 marks*
stycke, 5 öre-stycke och 1 öre-stycke.
7. /Vilt silfvermynt blir af enahanda korn. samt vigt i
förhållande till rnyntenhetens, po det sätt, att 2 5marks-styc-
ken, likasåväl om 5 2-marks-stycken, väga lika med ldalers-
stycke.
8. Enär kopparmyntet icke innebar motsvarande valuta,
utan måste anses såsom skiljemynt, vare ingen pligtig att i li¬
qvid emottaga mer än 1 daler i kopparmynt.
9. Det i rörelsen befintliga silfver- och kopparmynt e-
mottages fortfarande i Kronans uppbörd sålunda: 1 specie-
riksdaief för 32 mark; }, specieriksdaler för 16 mark; | specie-
riksdaler för 8 mark; j specieriksdaler för 4 mark och
specieriksdaler för 2 mark, samt kopparmyntet å 2 skillingar
banko för 5 ören; 1 skilling banko för 3 ören; * skilling banko
tor 2 ören och £ skilling banko för 1 öre.
10. Detta silfvermynt, likasåväl som det redan slagna,
i banken befintliga, kommer att af Banken fortfarande ut-
lemnas, för alt begagnas i rörelsen till dess det blifvit för¬
slitet.
Under anhållan om remiss af denna min motion till ve¬
derbörligt Utskott, vill iag nu blott i förbigående omnämna,
huru detta nya system ungefärligen passar in med det befintliga,
hvaraf hvar och en blir i tillfälle sjelf inse, att svårigheterna
af en öfvergång ej äio så stora, som man i allmänhet före¬
ställer sig.
En aln, nya systemet, är = 40 verktum, hvarigenom
underafdelningen en hand, nya systemet, är = 4 verktum; så¬
ledes blir l fot = 3 hand nya systemet.
I tunnland, nya systemet, = 2 tunnland,
1 krus, Dya systemet, = kanna
Den 30 December.
377
1 spann, nya systemet, =
1 skålpund nya systemet, = 2j marker vikt.-vigt,
1 daler, nya systemet, == 40 sk. bko
1 mark, nya systemet, = 4 sk. bko
1 öre, nya systemet, = 4 rst bko.«
Och föredrogs, i sammanhang härmed, af Bengt Gudmunds¬
son från Hallands och Christen Andersson från Malmöhus Län
aflemnade anföranden i ämnet, af detta ian hål I:
”Det är utan tvifvel för äldre män en kinkig sak, att
inlära nya begrepp om storheter, men man är skyldig att gö¬
ra sig något omak, då stora fördelar dervid är att vinna för
samhället och för efterkommande till everldliga tider. Det
förefaller mig alldeles klart, att iDgen skäligen kan försvarade
närvarande mått-, mål-, vigt- och mynt-räknesätten, eller ens
påstå att vi äga något system i detta hänseende. Då nu fråga
varit väckt och ytterligare vid denna Riksdag är väckt om
en oundgängligen nödvändig skattejemkning och skatteförenk-
ling, så finner jag särdeles lämpligt, att den nu föreslagna re¬
formen förginge eller åtminstone beslöts samtidigt med skatte-
jemkningen. Men äfven om ingen skattejemkning nu skulle
komma att äga rum, så är det af stor vigt, att ett system för
mått, mål, vigt och mynt antages, hvarigenom stor enkelhet i
Statens och enskildes räkenskaper kunde vinnas, ja! möjligen
personalen vid de offentliga >'äkenskaps-verken kunde med en
tredjedel minskas. Vi räkna ju aI(dagligen till tio, och våra
pastorer draga nog försorg, att lionden ej (örglömmes, hvar¬
före skulle vi då ej så godt först som sist antaga ett helt tion-
deräknings-system för mått, mål, vigt och mynt.”
«l)et förslag, som nu medbrodren David Andersson afgifvit,
angående mått, mål och vigt, samt myntets bringande i öfver¬
ensstämmelse dermed, synes förtjena största uppmärksamhet.
Det kan ej förnekas, att förbistringen i dessa för folkets dag¬
liga förhållanden vigtiga begrepp, medför de största olägenhe¬
ter, krångliga beräkningar och uträkningar, missförstånd och
deraf härledda tvister, samt inom handelslifvet dagligen visar
behofvet af ett snart afhjelpande.
Man har sett, huru i de länder, som i sednare tideran-
tagit ett väl genomfördt decimal-system, folket funnit sig myc¬
ket belåtet dermed; och efter den beskrifning' man fått på
sättet, huru i Holland öfvergången skett från de gamla för¬
hållandena i dessa delar till ett sådant system, måste bekän¬
nas, alt inga större svårigheter, utan snarare mera lätthet hos
oss finnes, för att komma till samma mål.
Det förslag, som här hos oss förut varit uppgifvet och
ämnadt till antagande, uppfyller ej ändamålet; det inför väl
Bonde-St. Prot. vid Riksd. 1850—51. II. 25
378
Den 30 December.
decimalsystemet, men utan sammanhang mellan de olika sät¬
ten att mäta, väga och räkna myntet. Det nu afgifna försla¬
get afser ett sådant sammanhang, och det visar, att ändamålet
kan uppnås, med högst få förändringar af de gamla benäm-
ningarne. Det utgör ett helt, som skulle komma att blifva af
ofantlig vigt för såväl vår inre rörelse , sorn vår haridelsge-
menskap med utländningen ; och jag hoppas, att många röster
inom detta Stånd skola med mig intyga, att det vanliga ska¬
let emot en så nyttig förändring, nemligen att allmogen icke
skulle kunna lära sig det nya, utan deraf förvillas, icke är
grundadt; utan att, helst om föränd,ringen blef så enkel, som
här föreslagits, äfven den äldre generationen skulle fatta den
och finna sig dermed belåten. Att den yngre kommer att gö¬
ra det, derom är intet tvifvel, då dertill kommer, att, för un¬
dervisningen i folkskolorna, förändringen skulle medföra en
stor lindring och säkerhet.
Jag uppmanar derföre vördsamt Rikets Ständer, att egna
åt denna sak sin uppmärksamhet, samt vågar i detta afseende,
utom de i motionen anlörda skäl, åberopa Biskop Agardhs
vid sista Riksdagen derom afgifna förträffliga reservation, samt
anhåller, att detta mitt anlörande måtte blifva till vederbörligt
Utskott, i sammanhang med den af David Andersson väckta
motion, remitteradt.«
Förre Talmannen Anders Eriksson: «Jag har redan förut
instämt i en framställning af enahanda syfte som David An¬
derssons motion, och vid förra Riksdagen ifrade jag äfven för
reformen. Då voro flere emot densamma, men nu äro åter
många derför; Utskottet bör ock finna, att Rikets Ständer ön¬
ska den. Sista Riksdagen stannade två Stånd emot två. Allt¬
sedan 1825 års Riksdag har fråga varit om decimalsystemets
införande i mått, mål och vigt, och i proposition vid nästgång-
ne Riksmöte utlofvade Kongl. Maj:t, att den väntade förbätt¬
ringen snart skulle sättas i verket. At förevarande motion,
såsom påkallande en högst nödig och nyttig förändring, önskar
jag all framgång.»
Häruti instämde Anders Gastafsson, Gustaf Petersson och
A. W. Svartling från Östergöthlands, Pehr Pehrsson från Öre¬
bro samt Arvid Arvidsson från Elfsborgs Län, med flere.
Anders Andersson från Skaraborgs Län : «Ej för att tala
mot motionen, deri jag instämmer, önskar jag densamma bord¬
lagd, utan endast för att få motionen jemte ingifna anföran¬
den upplästa, hvilket nu, sista motionsdagen icke torde med-
hinnas.«
Diskussionen var slut; och blef David Anderssons ifråga¬
varande motion, enligt begäran, hvilande på bordet.
Den 30 December.
379
§ 10.
Lästes ett af Erik Christensson från Götheborgs och Bo¬
hus Län ingifvet memorial af följande innehåll :
«Sedan den uti 27 § af adeliga privilegierna den 16 Ok¬
tober 1725 Ridderskapet och Adeln förbehållne rätt, att en¬
samme äga frälsejord, längesedan upphört, synes mig det i 31
§ af samma privilegier förekommande stadgande, om frälse¬
mans rätt till jordägande andelen i de böter, som för miss-
gerningar, begångna uppå deras frälsejord, ådömas, desto min¬
dre vara vidare lämpligt, som Ridderskapet och Adeln endast
för ägande frälsejord ägde sådan rätt till böter och, sedan en
betydlig del af denna jord numera öfvergått i de ofrälse Stån¬
dens händer, privilegiet alltså fortfarande qvarstår egentligen
blott för frälsejordägare, af hvad stånd de vara må, men in¬
galunda för Ridderskapet och Adeln, betraktad såsom stånd.
Då emellertid beskaffenheten af ett brott icke är annorlunda,
om detsamma föröfvas å frälsejord eller annorstädes, samt jord¬
ägande andelen i böter icke heller synes hafva tillkommit så¬
som skadeersättning, hvilken, der sådan bör ifrågakomma, sär¬
skildt varder förbrytaren ådömd, kan någon giltig rättsgrund
för bibehållandet af detta privilegium svårligen uppsökas. Upp-
häfvandet deraf kan ej heller anses medföra ingrepp i enskild
persons eganderätt, då skäligen antagas bör, att denna, frälse¬
jorden åtföljande, ovissa förmån desto mindre kan på värdet å
sådan jord inverka, som ägare deraf icke lärer hvarken kun¬
na eller ens vilja på framdeles å egorna skeende förbrytelser
grunda någon förhoppning om inkomst. Deremot äger Kro¬
nan, som ensam får vidkännas kostnaderna för bevarande af
allmän ordning samt lagarnes hållande i helgd, rättmätiga och
grundade anspråk, att utan inskränkning tillgodonjuta dess, så¬
som någon ersättning för dessa kostnader, påräknade och i
allmänna lagen tillerkända förmån af andel i böter. Oberäk-
nadt den pekuniära förlust, som genom nu ifrågavarande pri¬
vilegium tillskyndas Kronan, så uppkomma deraf ock åtskilli¬
ga andra olägenheter, som ingalunda böra förbises. Bland des¬
sa torde i första rummet förtjena att nämnas, huruledes ett
noggrant iakttagande af meranämnda privilegium medförer nöd¬
vändigheten deraf, att vid brottmålsransakningar anställa ofta
nog tidsödande och stundom fruktlösa undersökningar, om ej
mindre huruvida ett åtaladt brott är begånget å jord af fräl¬
se- eller annan natur, än ock, i förra fallet, hvilken eller hvil¬
ka enskilde personer, i egenskap af ägare till antingen frälse¬
jorden eller frälseräntan, äro berättigade till andel i böterna.
Denna fördelning af den eljest Kronan tillkommande bötesan-
del bidrager dessutom äfven, i sin mån, att inveckla våra än¬
dock nog vidlyftiga redogörelser öfver allmänna medel.
380
Dén 30 December.
Af nu anförde skäl och då Adelns rätt att, enligt 14 §
af förenämnde privilegier, anlägga krogar, villigt eftergifvits,
samt, i afseende å hvarjehanda onera, såsom utöfvande af fjer-
dingsmannabestyr m. m., frälsejorden blifvit försatt i likhet
med jord af annan natur, torde, under nuvarande tidsförhål¬
landen, afskatfandet af förberörde stadgande om frälsemans
rätt till jordägande (eljest Kronans) andel i böter icke möta
särdeles hinder; och då för öfrigt adelsman, lika med andre
medborgare, enligt allmänna lagen, är berättigad till målsegande,
andel i böter, samt slutligen begagnandet af den, uti 31 § af
oftanämnda privilegier, adeln tillerkände ccmakt sina bönder
och enskylte betjente, vid små förbrytelser, uppstudsigheter
och försummelser, tillbörligen att aga och näpsa«, icke vidare
lärer ifrågakomma, sedan bildningen äfven hos de lägre folk¬
klasserna alltmer stigit, dels i allmänhet husbönders och un-
derhafvandes ömsesidiga rättigheter och -skyldigheter äro uti
nu gällande lag och författningar närmare bestämda, får jag,
under förhoppning, att Ridderskapet och Adeln för sin del så¬
dant medgifver, härmedelst vördsamt föreslå, det Rikets Stän¬
der ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att ofvan-
berörde 31 § af adeliga privilegierna den 16 Oktober 1725
måtte i sin helhet, och företrädesvis den del deraf, som angår
böters fördelning, till ali kraft och verkan upphäfvas.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.«
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län, som begärde
och erhöll ordet, yttrade: «Hvad angår framställningen om
upphörande af Adelns rättighet till krogars anläggande, hop¬
pas jag på den högsinthet hos Adeln, att densamma afstår från
nämnde rättighet, hvars qvarstående ej är förenligt med tidens
anda.»
Sedan Sekreteraren erinrat, det motionen icke innehåller
en dylik framställning, återtog Strindlund, det han icke ville
lemna obemäldt, att en Wäsby egendom tillydande krog ännu
står så nära Hammarby kyrka, att man från krogknuten skul¬
le kunna skjuta en tjäder, som sute på kyrkans tornspets;
och begärdes motionen af flere på bordet, der den äfven för-
blef hvilande.
§ ti.
Anmältes åtskilliga särskildt förtecknade motioner, hvilka
framdeles till behandling skulle förekomma.
Ut supra
In fidem,
A- E. Ros.
Den 30 December. 381
Tillagg:
Motioner, anmäldta den 30 December 1850, af:
l:o Erile Mänsson från Blekinge Län:
ölbland de onaturligheter, som uppstått genom förvända
begrepp om den rätta naturen af eganderätt, arfsrätt och
giftermålsförening, qvarstår det stadgandet, ali oäkta barn icke
må ärfva sin moder.
Man söker bemöta yrkandet af en så orimlig lags afskaf-
fande dermed, att det skulle vara af «christendom«, som den
lagliga arfsrätten inskränkts till lagligt äktenskap; och denna
advokatyr drifves i ett land, der det enligt lag blott behöfs,
att fadren efter giftermålet vill erkänna hustruns barn för sina,
för att gifva dem arfsrätt. Det vill säga, med andra ord: man¬
nen skall gifvas en rätt, som kan utsträckas till de i laga äk¬
tenskapet aliade barnens förfång^ men qvinnan och det oskyl¬
diga barnet skola icke aga rättigheter att gifva och taga arf,
oaktadt detta grundar sig på ett sant och kändt förhållande.
I sanning, slutföljden är lika besynnerlig, som dess vidhållan¬
de vittnar om en hög grad af omensklighet och orättvisa.
Deremot är det ett af de sorgligaste bevis på de vanställ¬
da begrepp, som fördomar och skenhelighet framkalla, att man
kan till den grad förgäta det arma barnets oskuld i modrens
förseelse, att man väl vill fördölja denna, men icke skydda den
oskyldiges naturliga rätt, icke låta de naturliga band, som fästa
en moder vid sitt barn, gälla.
I min öfvertygelse lider sjelfva sedligheten derpå, att
ej de oäkta barnens arfsrätt är offentligen skyddad; och jag
vågar derföre vördsamt föreslå, under afvaktan af det nya lag¬
verkets antagande,
att, genom en på Rikets Ständers begäran utfärdad
förordning, måtte stadgas, «att med ändring i Skap.
7 § Ärfda-Balken, äfven barn, som aflats i lönska¬
läge, utan äktenskaps lofven, eller i hordom, eller i
förbudna leder, må efter moder arf taga, äfvensom
efter egna barn och bröstarfvingar; och njute de af
fader och moder nödtorftig föda och uppfostran till
dess de sig sjelfva nära kunna. Dör endera af för-
äldrarne och lemnar ej gods efter sig, föde den då
barnet som efter lefver.a
Om remiss af denna min motion till Lag-Utskottet an-
hålles.”
Bonde-St. Prot. vid Riksd. 1850—1851. II. 26
382
Den 30 December.
2:o Johan Johansson från Örebro Län:
«I fordna tider, såsom bekant är, fortskaflade allmogen
med fri skjuts alla dem, hvilka för en eller annan orsak an-
sågos vara stadde på resor i offentliga värf, och sålunda äfven
Konungen med dess hofstat, då lian i landet färdades; men om¬
sider påbjöds en skatt under benämning: «årliga hästar», som
ännu qvarstår i hemmansräntorna, och emot hvars erläggande
skyldigheten, att fritt skjutsa Konungen skulle upphöra. Se¬
dermera synes Regenterne, då skjuts af dem begagnades, haf¬
va betalt enahanda lega, som resande i allmänhet; och inne¬
håller Kongl, kungörelsen af den 1 November 1792, att ehu¬
ru Bonde-Ståndet vid Riksdagen 1789, då skjutslegan förhöjdes
från 4 sk. till 8 sk. milen, erbjudit, att skjutsa Konungen och
den Kongl, familjen emot ditintills vanlig lega, förklarades
likväl, att den förhöjda legan, som för andra resande vöre ut¬
satt, skulle äfven vid kungsskjutser erläggas. Sammaledes är
genom Kongl, kungörelsen af den 28 Juni 1809 och Kongl,
kungörelsen af den 18 Augusti 1819 stadgadt, att enahanda le¬
ga, som vid gästgifvareskjuts, jemväl skall betalas vid kung¬
skjuts.
Oaktadt ingen laga bestämmelse finnes, för utgörande af
särskild så kallad kungskjuts, torde dock en dylik vara nödvän¬
dig, i anseende till det större antal hästar, som på en gång er¬
fordras, och hvilka mångenstädes vid gästgifvaregårdarne icke
kunna åstadkommas; men man har häraf tagit sig anledning ej
allenast att uppbuda skjuts för Konungen och den Kongl. Fa¬
miljen efter den ordning, som gäller för kronoskjuts, utan ock
att i sednare tider erlägga blott den ringare lega, som derföre
utgår.
l)å jag är öfvertygad, det hvarje medborgare finnes lika
benägen att skjutsa en älskad Konung, och jag anser det ej öf¬
verensstämma med en fri nations värdighet, att för dess Re¬
gent betalas lägre skjutslega, än den ringaste underofficer är
pligtig erlägga, får jag vördsamligen föreslå, det lagligen för¬
ordnas måtte, att alla, som å landet hemman äga eller bruka,
utan något undantag, skola vid Konungens och den Kongl. Fa¬
miljens resor, då sådant påkallas, utgöra skjuts efter förmed¬
ladt mantal, samt att, för dylik skjutsning, bör i lega erläggas
lika med hvad nu är eller framdeles blifver bestämdt'på hvar¬
je särskild ort, för begagnande af gästgifveriskjuts efter entre¬
prenad.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.«
3:o David Andersson från Hallands Län:
«llikets Ständer begärde vid sista Riksdag hos Kongl. Majit,
i följd af deras åsigt, att postskjutsskyldigheten borde skiljas
Pen 30 December,
383
från jordbruket, att en undersökning borde anställas, huruvida,
utan någon betydlig minskning i den inkomst Staten för det
närvarande erhåller af postverket, postskjutsskyldigheten kun¬
de, genom postföringens bestridande medelst entreprenad eller
på annat lämpligt sätt, skiljas från jordbruket, mot åliggande
för posthemman, att fullgöra de onera, hvarifrån de nu äro be¬
friade, samt till Rikets Ständer afgifva nådig framställning i
ämnet, m. m.
Men det synes vara ovisst, huruvida detta ärende, hvilket,
om det till allmän belåtenhet skall afslutas, lärer böra behand¬
las i ett sammanhang med gästgifveriskjutseps reglering, kan
så skyndsamt afgöras och till verkställighet bringas, att de
postskjutsskyldige snart blifva ersatte fÖF de ökade bördor,
hvilka denria skyldighet under sednare tider medfört, och
hvilkas tyngd såväl Rikets Ständer, som äfven postförvaltningen
erkänt böra afhjelpas.
Jag vågar, i anledning häraf, och i dop öfvertygelse, att
åtgärden, utan någon menlig inverkan på postverkets ställning i
det hela, skall kunna bifallas, vördsamt föreslå:
att, intill dess en ändamålsenligare reglering af post¬
skjutsen kan genomföras, postskjutslegap må förhö¬
jas till 20 sk. banko per mil för den före 1850
varande postföringen, samt 24 sk. per mil för den
derefter tillkomne.
Då det lärer vara förhållandet, att en del posthemman
åligga äfven rotering, men ett sådant onus, derest postskjuts¬
skyldigheten skall fortfarande åligga jordbruket, synes böra en¬
ligt 1801 års förordning upphöra, får jag äfven föreslå?
att Rikets Ständer mätte begära nödiga uppgifter,
angående detta förhållande, på det derefter må kun-
pa i betraktande komma, huru, i samband med post¬
skjutsregleringen, roteringsskyidigheten må kunna
eftergifvas.
Jag anhåller om denna min motions remitterande till ve¬
derbörligt Utskott.
Härmed förenar sig Bengt Gudmundsson från samma Län.«
4:o Peter Petersson från Jönköpings Län:
"Sorn postskjutsen i sednare tider blifvit ganska betun¬
gande, emot hvad den fordom varit, och de fördelar, som post¬
hemmanen njuta, icke på långt när motsvara den tunga, som
de nu mera få vidkännas, i jemförelse med hemman, söm ut¬
göra kronoskjuts, brefbäring och dylikt; så får jag för Högloll.
Rikets Ständer föreslå, det posthemmanen, som fortskaffa or¬
dinarie poster utöfver fem mil i veckan, måtte berättigas, att
erhålla betalning efter 24 sk. banko milen för do derutöfver,
384
Den 30 December.
samt att å de vägar i Riket, der poster ankomma eller afgå
utöfver 2:ne gånger på hvarje håll i veckan, posterna till det¬
ta antal måtte nedsättas, utom vid tillfällen då Rikets behof så
fordrar, då extra poster kunna afsändas, hvilka alltid skulle
betalas med nämnde skjutslega.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhå|Ies.«
S:o Peter Gabrielsson från Kronobergs Län:
«Många vilja påstå, att med vissa administrativa frå¬
gor, uti hvilka Regeringen, enligt Grundlagen, ensam äger
beslutande-rätt, det anmärkningsvärda förhållande inträffar, att,
ehuru gång efter annan af Ständerne framställde, de likväl
sällan vinna gehör hos den andra Statsmakten, förrän de så
ofta blifvit förnyade, att Regeringen icke skäligen kan undgå,
att å dem fästa afseende, och att detta förhållande i visst af¬
seende skulle äga rum med frågan om lämpligaste sättet för
utgörande af skjutsningsbesväret å landet, Men månne icke
orsaken till den ringa belåtenhet, sorn af Regeringens i detta
hänseende redan vidtagna åtgärder försports, snarare bör sökas
i de särdeles skiljaktiga åsigter, som inom Ständerne sjelfva
förefinnas om bästa sältet för ordnande af denna angelägenhet,
än uti någon hos Regeringen förutsatt obenägenhet att gå folk¬
ombudens billiga önskningar till mötes?
Detta är åtminstone min öfvertygelse, hvilken jag grun¬
dar på den omständighet, att de fleste förslag, som i ämnet
blifvit väckte, gått derpå ut, att lyfta skjutsningsbesväret från
jordbruket och öfverlemna detsamma omedelbart i Statens hän¬
der. Dessa förslag, örn an tänkbara, äro likväl, i följd af in¬
om vårt land befintliga förhållanden, ingalunda verkställbara.
Behofvet att, så vidt möjligt är, göra skjutsningsbesväret
så litet betungande för jordbruket, som möjligt, är emellertid
å alla sidor erkändt, och det är öfvertvgelsen härom, hvilken
föranleder mig, att i detta afseende uppgifva det i min tanka
enklaste sätt för tillvägabringande af denna lindring.
Un sådan anser jag böra uppkomma, derest, utan afseende
derpå huruvida billiga entreprenadkontrakter för skjutsningsr
bestyrets öhertagande af någon v|ss person kunna uppgöras
eller icke, skjutslegan å landet öfverallt förhöjdes till 24 sk.
bko milen, hulken förhöjning skulle gälla äfven för kronor
skjuts, fångtransporter m. m. De skjutsnjngsskyldige, antin¬
gen de tillhörde håll- eller reservlag, skulle i afseende på den
resandes fortkomst eller den tid, inom hvilken förut icke upp¬
bådad skjuts borde framskaffas, icke vara underkastade andra
åligganden och skyldigheter, än som genom äldre författnin¬
gar redan blifvit bestämde, hvilken omständighet ej borde hin¬
dra de skjutningsskyldige, att med enskilde entreprenörer ö(-
Den 30 December. 385
verenskomma om skjutsningens öfvertagande på längre eller
kortare tid.
Förvissad att en hvar af mine Ståndsbröder, som närma¬
re öfvertänkt ämnet, skall hufvudsakligen dela min deruti nu
uttalade öfvertygelse, och att den af mig föreslagna ovilkorliga
förhöjning i skjutslegan å landet skall, särdeles hvad de håll*
skjutsskyldige beträffar, medföra lätthet för tillvägabringande
af överenskommelser emellan dein och enskild person om
skjutsningens öfvertagande på billiga vilkor, vågar jag påräk¬
na, det ofvananförda åsigter mätte af Ständerne uppmärksam¬
mas och blifva uttalade i den underdåniga skrifvelse, hvar¬
med, såsom jag hoppas, Rikets Ständer komma att till Kongl.
Majit ingå, för vinnande af ändamålsenlig reglering af denna
för landet vigtiga angelägenhet; anhållande jag slutligen om re¬
miss af denna motion till vederbörligt Utskott,«
J. P. Sandstedt från Jönköpings Län;
«Sedan Rikets Ständer vid flerfaldiga Riksdagar klagat öf¬
ver den betungande reserv- och hållskjutsskyldigheten och
börjat se sig om efter medel, alt göra densamma mindre
tryckande, tillkom, genom Ständemes och Konungens samver¬
kan, en förändring härutinnan af den 5 Augusti 1844,
Genom nämnde förordning afhjelptes visserligen olägenhe¬
terna på de ställen, der entreprenad kunnat åvägabringas, men
på andra, der sådant ej låtit sig göra, fortfara olägenheterna,
och man borde derföie vara betänkt på, att öfver hela landet
bereda en lättnad i detta onus, sorn, särdeles i min hemort, är
ganska (ryckande. Ibland andra svårigheter och olägenheter
reservskjutsskyldigheten medför, kan anföras, att mången på
en mindre hemmansdel sittande bonde, af förutnämnde orsak,
icke en gång kan föda ett par oxar, hvilka ovedersägligen äro
af en oändligt större nytta för hans hemmansbruk, utan må¬
ste dertill begagna hästar, derföre att han på samma gång ic¬
ke kan löda båda delarne, Huru mycket dyrare äro icke hä¬
sta rne dessutom både att anskaffa och underhålla,
Åberopande de orsaker, hvilka flere mine Ståndsbröder
förut anfört, jemte ofvanstående, får jag vördsamt föreslå: «att
skjutslegan generelt förhöjes till 24 sk, bko milen för hvarje
häst, på äfven sådana ställen, der entreprenad ej kunnat åvä-
gab> ingas.
Jag har visserligen förut instämt med Peter Petersson från
Jönköpings Län i lians, uti ifrågavarande ämne väckta motion,
men anser mig likväl pligtig, att i denna fråga, å mine korn-
mittenters vägnar, yttra dessa ord samt tillika vördsamt an¬
hålla, att Rikets Ständer ville till Kongl, Majit ingå med un¬
derdånig skrifvelse, åsyftande förbättring uti skjutsväsendet i
sjn helhet.«
386 Den 30 December.
7:o Peter Petersson från Jönköpings Län :
«Såsom okunnig örn Kongl. Kammarkollegii samt Konun¬
gens Befallningshafvandes i Riket gifne utlåtanden, hvarpå
Kongl. Maj-.t grundat sitt höga afslag på Rikets sist församla^
de Ständers önskningsmål, rörande någon lättnad i gästgifveri-
och reservskjutsbestyret, hvars tryckande bördor genljuda öf¬
ver hela Riket, och utgjort föremålet för så många välgrunda¬
de klagorop vid hvarje Riksdag under en tidslängd af 20 ä
50 år, ntan att vi, innevånare i Jönköpings Län, under denna
långa tid njutit den aldraringaste lindring, och hvilket äfven
lärer vara förhållandet i en c|el af mine Ståndsbröders hemor¬
ter, nödgas jag åter framställa denna bedröfliga klagan för Ri¬
kets Högloil. Ständer, med hopp om medlidsamt biträde och
medverkan, att återigen för Koriungathronen beklaga vår nöd,
hvarigenom jag, jemte eget medvetande om en snart behöflig
hjelp i denna dignande börda, uppfyller mitt Riksdagsmanna¬
kall för hemmavarande medbroder, hvilka med de mest be¬
klagliga känslor och ögon fyllda med smärtans förtviflade tå¬
rar bådo mig före min afresa från orten, att anropa så väl
Konung som Ständer om medverkan till åtminstone någon lin¬
dring j deras nöd och betryck, på det icke flere, än som re¬
dan skett, blifva nödsakade att se sig bortdrifna från ett tarf¬
ligt, dock kärt hem, af andra, som snart komma i samma o-
lyckliga belägenhet, då de törhända efter en kort tid nog
kämpat med samma tryckande skjutspålaga, samt den ene ef¬
ter den andra måste se sig såsom nådehjon i de ofta af fat¬
tigdom nedtryckta kommunerna.
Då jag, som nämndt är, nu icke känner skälen till Kongl.
Maj:ts alslag på Ständernes önskningsbeslut sista Riksdagen,
har jag likväl hopp om att få åse dessa handlingar, då jag
framdeles skall vidare utveckla förhållandet under sakens vi¬
dare handläggning; men emellertid och innan motionstiden tili-
ändagår, så får jag framställa mine skjutsskyldige kommiteur
ters behof af förändringar härutinnan,
Om för den ort, jag representerar, ingen annan förän-r
öring kan vinnas, så skulle jag blott önska en rättvis och bil?
lig tolkning af Kongl. Maj:ts nådiga cirkulärbref af den 2 Au¬
gusti 1844, nemligen i så måtto, att de skjutsskyldige med si¬
na små och svaga hästar, s§ långt möjligt är, söka befordra
de resandes fortkomst, fortare än nu sker; men att på gäst-
gifvaregårdar.ne håda hästar och formän öfver det antal, som
nu finnes, är en ren omöjlighet, utan att snart blifva ruineran¬
de; men om entreprenören finge jemte de närmast gästgifvar
regårdarne belägne hemman, t. ex. de på j, och, om det
behöfdes, i mils afstånd liggande, gemensamt öfvertaga entre¬
Den 30 December.
337
prenaden, jemte en dräglig budningstid, samt de J mil och der¬
öfver frän gästgifvaregårdarne belägne hemman lemnade någon
ersättning för befrielsen, jemte skyldighet att vid påträngande be¬
hof vara tillgänglige med skjulsbiträde efter erhållne förbuds-
sedlar, så kunde både de resande samt de skjutsskyldige vara
någorlunda belåtne å ömse sidor; men, såsom det nu är stäldt,
att det icke betalas mer, än som fortfarit i öfver 31 år, då
myntets värde var helt olika och då en duglig skjutshäst en¬
dast gällde emellan 20 å SO U:dr, som nu af lika beskaffen¬
het får betalas med ISO å 500 lt:dr och deröfver, samt rät¬
tighet blifvit leornad åtskillige personer, såsom gesäller, fån¬
gar, soldater, under- och öfverbefäl, som fordom hade bostäl¬
len och åkte efter egna hästar, jemte poster och paketvagnar
m. m., att begagna gästgifveriskjuts, så finner hvar och en
rättänkande, att det icke är ett otidigt skrik, utan orsak, som
Vore högst föraktligt, utan en på goda skäl grundad sanning.
Då man nu tager i betraktande, att blott mindre hästar
kunna i de magrare trakterna underhållas, och då dessa ömk¬
liga kräk blifva släpade för en stor och tung vagn med flera
saker och personer uti, samt råka ut för en okunnig eller o-
barmhertig körare, så är den fattiga bondens förnämsta egen¬
dom på ett enda skjutshåll förlorad; och det behöfver icke
göras många uppsättningar, förr än han är Utfattig. Sådan är
ställningen ; den är tyvärr en lefvande sanning utan öfverdrift,
isynnerhet i största delen af länet. Jag vilt derföre fråga hvar
och en med ringaste känsla för mensklighetens och likars nöd,
om någon rättelse icke vore af högsta nöden påkallad uti åliggan¬
det atf, för lumpna 16 sk. bko milen, då minst dubbelt vore behöf-
ligt, fly från sitt hem, när de stränga skjutsbuden anlända, spänna
hästen från plogen eller hövagnen samt lemna sitt angelägna
arbete, för att lörhjelpa skjutsberättigade fort på en mindre
angelägen resa, såsom en bal, ett spektakel eller andra dyli¬
ka värf.
Skildringen synes vidare af bifogade, från Mo härad nyli¬
gen ankomne anförande, som torde få åtfölja till vederbörligt
Utskott, dit jag anhåller att få denna motion remitterad.
Häri förena sig Daniel Danielsson, J. P. Sandstedt och Jo¬
hannes Johansson från Jönköpings Län.«
Hvilka motioner bordlädes.
tn fidem,
A. E. Ros.
AA
'
•i? t.-t •
i
.
fä 0 0; « Éll . t fr tV ' n!
is
i»p
ir
*.• i
t
t
-
f
"
:
• - ,■
■ A
\ , . .... ... •
. ..ti ; i: . i;i :■ i! ■ ' .<v-s\
. ii . ii
.