Hedcniirda
BONDE-STÅNDETS
PROTOKOLLER
vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm
Åren 1847 OCH 1848.
Första Bandat.
■yO'
STOCKHOZJtr,
Östlund & Berling, 1848.
Protokoll, hållet hos Hedervärda
Bonde-Ståndet vid Lagtima
Riksdagen i Slockholm, /ö/-
jande dagar år IS47.
Den 10 Koveöiber.
§ 1.
Sedan, i enlighet med Rikets Sländers vid sisthållna Riks¬
möte fattade beslut och Kongl. Maj:ts genom öppet
Bref den 17 nästlidne Julii utfärdade kallelse till Rikets
Ständer, alt den 15 uti denna månad här i Slockholm till
Lagtima Riksdag sammanträda, Riksdagen sistnämnde dag
blifvit med ötliga högtidligheter utlyst, samt fullmakterna
för Bonde-Ståndets ombud undergått den i 21 § Riksdags¬
ordningen föreskrilna granskning och inlrädestecken blifvit
Ombuden denna dag meddelade, sammanträdde nu, kl.
half till 1 eftermiddagen, Ståndet in pleno uti dess van¬
liga samlingsrum, hvarvid det för undertecknad, Härads¬
höfding uti Norra Ångermanlands Domsaga, den 9 inne¬
varande månad af Kongl. Maj:t i Nåder meddelade förord¬
nande, att vid denna Riksdag vara Sekreterare hos Bonde-
Ståndet, upplästes, hvarefter undertecknad aliade den i 24
§ af Riksdags-Ordningen föreskrifna ed och helsade Stån¬
det sålunda:
''Aktningsvärde Ledamöter af Rikets Bonde-Stånd!
Okänd och obekant inom området af de ämnen, som
utgöra föremålen för Representationens sysselsättning, har
jag blifvit kallad af Konungens förtroende från min aflägsna
verkningskrets, att, såsom det Hedervärda Bonde-Ståndets
4
Den 19 November 1847.
Sekreterare, på sätt Grundlagen föreskrifver, deltaga i Stån¬
dets förhandlingar. Så oväntad och stor äran af dettaför-
troende syntes mig, har jag dock icke utan besinning vå¬
gat emottaga den, emedan densamma äfven medförde plig-
ter, hviikas vigt och betydelse jag icke kunde förbise.
Att emellertid utgången af denna sjelfpröfning blef den,
att jag nu befinner mig ibland Eder, redlige Danneman,
må ej anses hafva härflutit från öfvermodigt uppskattande
af min förmåga att motsvara uppdragets vigt. Grunden
ligger djupare. Undersåtlig vördnad och kärlek till Den,
som uppdraget gifvit, varm tillgifvenhet för det Stånd, till
hvars Ledamöter uppdraget ställde mig i ett närmare för¬
hållande; se der driffjedrarna för mitt beslut.
Men till det vigtiga uppdragets fullgörande är ej vil¬
jan nog. Erfarenhet är i ett värf, som detta, af stor vigt
och Edert förtroende det vigtigaste. För att förvärfva dessa
erforderligheter behöfver til! en början jag Edert öfver¬
seende, alltid Eder välvilja. Jag erbjuder derföre allt
hvad jag har att erbjuda, nemligen redligt bemödande, rena
afsigter och öppet handlingssätt. År detta nog, så skattar
jag min ställning lycklig, ty jag kan då fylla mina pligter
och min tillfredsställelse deröfver skall då mötas af Eder.
Stora för samtid och efterverld vigtiga frågor ställas
till Eder pröfning. De lösas ej af hugskott, de drifvas ej
till verklig mognad af känslans värma. Tanken måste kal¬
las upp till redbar ansträngning, grunder för och grunder
emot med samvetsgrant alfvar pröfvas, ej med partisinnets
väld, ej med spetsfundighetens lek och ej med tanklöshe¬
tens lättsinne. Endast en sådan pröfning skiljer skämt
från verkligheten, soffrar slaggen från den ädla metallen;
endast en sådan pröfning höfves fosterlandsvännen, då
frågorna röra fosterlandets väl eller ve. Och då vi hos
hvarandra igenkänna detta sinnets alfvar, förenadt med
hjertats värma för allt ädelt och stort, skall den inbördes
aktningen föda vänskap och vänskapen föda fridsamhet och
skonsamhet emot skiljda meningar i rådslagen, samt för¬
trolighet och trefnad i sammanlefnaden.
Med blicken på denna ljusa tafla af de förhållanden,
som inom oss skola bildas och fortbildas under loppet af
det gemensamma arbete, vi nu gå att börja, tillönskar jag
öfver våra förehafvanden den Högsles nåd och välsignelse,
och innesluter mig i Ståndets välvilja och bevågenhet.”
Den 19 November 1847.
5
§ 2.
Sekreteraren anmälde, att, vid inträdestecknens ut¬
delande, Hans Excellens Herr Justitias-Stats-Ministern till¬
ställt honom följande nu upplästa Protokollsutdrag, tillika
med förteckning öfver Ståndets Ledamöter:
Utdrag af Protokollet, hållet inför Hans
Excellence Herr Justitiee-Stats-Mi-
nistern, vid Lagtima Riksdagen i
Stockholm den 17 November 1847.
S. D. För granskning af de Riksdagsmannafullmakter,
hvilka Hedervärda Bonde-Ståndets Ledamöter förlidne går¬
dag iugifvit tili Hans Excellence Herr Grefven och Justitiae-
Stats-Ministern, hade Hans Excellence utsatt denna dag
och, till följd af stadgandet i 21 § i Riksdags-Ordningen,
anmodat nämnde Stånds Fullmäktige i Rikets Ständers
Rank och Riksgälds-Kontor, att, till upplysningars afgifvande,
i dag klockan 5 e. m. sig infinna i det å Rong!. Slottet
anvisade rum; och inställde sig nu Bankofullmäktige Jan
Olsson från Stockholms Län, Sven Heurlin irån Krono¬
bergs Län och Bengt Gudmundsson från Hallands Län,
äfvensom Fullmäktige i Riksgälds-Kontoret, förre Talman¬
nen Hans Jansson från Elfsborgs Län, Eric Norberg
från Westmanlands Län och Johan August Zetterberg
från Stockholms Län.
De ingifna Fullmakterna blcfvo härefter granskade,
med valprotokollen jemförde och, såsom iörfattade i den
form Riksdags-Ordningens 22 § föreskrifver, utan undan¬
tag, godkände.
För Kinnevalds Härad hade icke någon Riksdagsfull¬
mäktig sig anmält; och upplystes i afseende härå, att se¬
dan Nils Håkansson i nackeqvarn, hvilken den 25 sist-
lidne Augusti blifvit utsedd till Ombud för nämnde Härad,
hos Kongl. Maj;ts Befallningshafvande i Kronobergs Län
tillkännagifvit sig vara af sjukdom hindrad att detta upp¬
drag emottaga, har Kongl, Maj:ts bemälde Befallningshaf¬
vande, genom den 1 sistlidne Oktober meddeladt utslag,
hvilket blifvit af Kongl. Maj:t den 8 i denna månad fast¬
ställd!, godkänt det anmäldta förfallet och förordnat, att nytt
Riksdagsmannaval för Häradet borde förrättas.
Hans Excellence Herr Grefven och Justitiae-Stats-
Den 19 November 1847.
Ministern tillkännagaf vidare, att, enligt ifrån Justitiae-Re-
visions-Expeditionen inhämtad upplysning, till denna Ex¬
pedition inkommit underdåniga besvär öfver Riksdagsman-
navalen dels i Lysings och Dahls Härader, och dels i La¬
ne, Tunge, Sotenäs och Sörbygdens Härader; men att,
då de underdåniga förklaringar, Högste Domstolen, vid
föredragning af förstnämnda besvär, den 1 i denna månad
ifrån vederbörande infordrat, ännu icke blifvit öfverlem-
nade, samt besvären öfver det sednare valet ej inkommit
förr än den 15 i denna månad, intetdera af dessa mål än¬
nu kunnat af Högsta Domstolen afgöras.
Slutligen skulle anmärkas, att sedan Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande i Jemtlands Län, uppå af Jonas Ersson
i Dille anförde besvär, genom den 18 sistlidne September
meddeladt och af Jonas Ersson företedt Utslag, förklarat
honom berättigad att vid denna Riksdag, i egenskap af
Fullmäktig för allmogen inom de i Jemtlands Läns Norra
Domsaga hörande Tingslag, sig inställa, hafva några under¬
dåniga besvär emot samma Utslag, enligt hvad å detsam¬
ma gjord anteckning utvisar, icke intill den 27 derpåfölj-
de Oktober till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkom¬
mit, likasom sådana ej heller sedermera blifvit till Justitise-
Revisions-Expeditionen insände.
Ofver hvad sålunda förekommit skulle Protokollsut¬
drag utskrifvas att, tillika med förteckning öfver Ledamö-
terne, varda Hedervärda Bonde-Ståndet tillställdt; hvar¬
jemte polletter borde samtlige af Ståndets antecknade Le¬
damöter meddelas samt de ingifna valprotokollen dem åter¬
ställas.
In fidem Protocolli,
C. J. Thyselius.
Förteckning å Hedervärda Bonde-Ståndets Le¬
damöter vid Lagtima Riksdagen i Stock¬
holm 1847.
Upsala Län:
Hubo, Trögds oell Asunda Härader:
Adolf Fredriesson i Unsta.
Lagunda, Hagunda, Ulleråkers, Bälinge, Waxala
och Rasbo Härader:
Johan Pehrsson i Årsta.
Den 19 November 1847.
7
Örbyhus, Norunda och Olands Härader, med Leuf¬
sta, Films och Dannemora Tingslag:
Pehr Olsson i Bro.
Stockkolms Län:
Sjuhundra, Lyhundra och Närdinghundra Härader
samt Frötuna och Länna Skeppslag:
Olof Jansson i Waxtuna.
Frösåkers Härad samt Wäddö, Häfverö, Bro och
Wätö Skeppslag:
Matts Pehrsson i Öster Edsvik.
Färentuna Härad:
Eric Carlsson i Wäsby. o
Sollentuna Härad samt Danderyds, Akers och
Wermdö Skeppslag:
Anders Ersson i Åsätra.
Långhundra, Semminghundra, Erlinghundra och
Wallentuna Härader:
Johan Olsson i Husby.
Sotholms, Öknebo och Svartlösa Härader:
Pehr Sahlström i Bahlsberga.
Skaraborgs Län:
Kinnefjerdings, Kinne, Skånings och Laske Härader.
Johannes Andersson i Storebacken.
Wiste, Ase, Kållands och Barne Härader:
Carl Tholson i Bragnum.
Wadsbo Härad i
Anders Andersson i Walla.
Wartofta och Frökinds Härader:
Johan Bergström i Backgården Slöta.
Wilske, Gudhems, Walle och Kåkinds Härader:
Erik Andersson på Nya Dahla.
Kr o no bergs Län:
Sunnerbo Härad:
Peller Gabrielsson i Ljungby.
Allbo och Norrvidinge Härader:
Sven Heurlin i Bråthult.
8 Den 19 November 1847.
Uppvidinge och Konga Härader:
Gustaf Johansson i Högnalöf.
Jönköpings Län:
Tveta, Mo och Wista Härader:
Detler Jönsson i Träslända.
Wästra Härad:
Anders Johan Sandstedt i Knäfvelsby.
Norra och Södra Wedbo Härader:
Petter Johan Pettersson i Köttstorp.
Östra Härad:
Petter Persson i Adelforss.
Östbo Härad
Andreas Bengtsson i Asen.
Westbo Härad:
Petter Mårtensson i Härsamo.
Westmanlands Län:
Thorstuna, Simtuna, Öfver- och Ytter-Tjurbo samt
Wåhla Härader:
Erik Malmin i Gestre.
Norrbo och Wagnsbro Härader:
I.ars Pettersson i Gräna.
Gamla Norbergs och Skinnskattebergs Härader:
Anders Jansson i Karbenning.
Tuhundra, Siende och Snefringe Härader:
Erik Norberg i Skällby.
Åkerbo Härad:
Carl Ersson i Wester Wreta.
Östergöthlands med Wadstena Län.
Lysings och Dahls Härader:
Anders Gustafsson i Yxstad.
Björkekinds, östkinds och Lösings Härader:
Magnus Månsson i Furingstad.
Hammarkinds Härad och Stegeborgs Skärgårds
Tingslag:
Johan Johansson i Warsten.
Den 19 November 1847.
9
Finspongs Läns samt Bråbo, Gullbergs och
Bobergs Härader.
Carl Nilsson i Westanå.
Memmings, Skärkinds, Åkerbo, Bankekinds och
Hanekinds Härader :
Anders Jonsson i Öckna.
Wifolka och Walkebo Härader.
Olof Nilsson i Grönlund.
Kinda och Ydre Härader:
Lars Magnus Knutson i Tjuk.
Aska och Göstrings Härader:
Gustaf Pettersson i Bossgård.
Södermanlands Län:
Jönåkers, Oppunda, Willåttinge, Rönö och
Kölebo Härader:
Förre vice Talmannen Nils Pehrsson i Boda. o
Wester-Rekarnes, Öster-Rekarnes, Daga, Akers
och Selebo Härader:
Nils Fredrik Husberg i Brandsbohl.
Elfsborgs Län:
Nordahls, Walbo och Sundahls Härader:
Lars Larsson i Södra Blekan.
Tossbo och Wedbo Härader:
Förre Talmannen Hans Jansson t Bräcketorp.
As, Gäseneds och Kullings Härader:
Efraim Larsson i Fölene.
Flundre, Wäne, Wettle, Bjärke och Ale Härader:
Sven Svensson i Tingberg.
Kinds och Redevägs Härader:
Anders Gunnarsson i Akarnehult.
Marks Härad:
Johan Petter Andersson i Hattestad Kullagården.
Bollebygds och Wedens Härader:
Petter Haraldsson i Kållared.
Calmar Län och Öland.
Norra och Södra Tjust Härader:
Pehr Bengtsson i Killingsö.
10 Den 19 November 1847.
Ölands Norra Mot:
Sven Isaksson i Wipetorp.
Ölands Södra Mot:
Jan Samuelsson i Klefva.
Södra Möre Härad:
Jonas Pettersson i Qvilla.
Aspelands, Sevedes och Tunaläns Härader:
Jonas Petter Danielsson i Tveta.
Handhörds, Stranda och Norra Möre Härader:
Carl Mannus Enej ström i Bötterum.
Stora Kopparbergs Län.
Söderberkes Bergslags Härad samt Norrberkes och
Grangärdes Tingslag:
Johan Bergström i Westerby.
Näs och Malugns Tingslag:
Lars Johan Gezelius i Westgård.
Kopparbergs och Näsgårds Fögderi'
Anders Ersson i Norhyttan.
Säthers Läns Fögderi:
Erik Andersson i Westansjö.
Nedan Siljans Fögderi:
Liss Lars Olsson i Westannor.
Ofvan Siljans Fögderi:
Kräk Matts Mattsson i Utmeland.
Örebro Län.
Hardemo, Kumla och Sundbo Härader:
Jahan Johansson i Skyberga.
Edsbergs, Grimstens, Lekebergs och Carlskoga
Härader:
forre Talmannen Anders Ericson i Kärne.
Fellingsbro och Glanshammars samt Örebro Härader:
Anders Andersson i Wesslingby.
Askers och Sköllersta Härader:
Anders Pehrsson i Essleboda.
Ben 19 November 1847. 11
Lindes och Rambergs, Nora och Hjulsjö, Grythytte
och Hälleforss samt Nya Kopparbergs Bergs¬
lagers Härader:
Pehr Persson i Wässland.
Wermlands Län.
Fernebo Härad:
Anders Johansson i Jonstorp.
Nyeds, Wisnums, Ölme och Wäse Härader:
Anders Andersson i Öna.
Kihls och Grums Härader samt Carlstads Tingslag:
Jonas Christoffersson i Klaxås.
Elfdahls Härad samt Fryksdahls Härads Öfre och
Nedre Tingslag:
Jöns Ersson i Södra Soneby.
Nordmarks Härad:
Anders Kylander i Backa.
Gillberga och Näs Härader:
förre vice Talmannen Per Eriksson i Nysäter.
Jösse Härad:
Elof Andersson i Ränkesed.
Gefleborgs Län.
Gestrikland:
Hans Persson i Ostby,
Norra Helsingelands Domsaga:
Erik Persson i Björkmo.
Södra Helsingelands Domsaga:
Olof Pehrsson i Gråsäter.
Westra Helsingelands Domsaga:
Erik Ersson i Wallsta.
Westernorrlands Län.
o
Norra Ångermanlands Domsaga:
Per Mattsson i Sehl.
Södra Ångermanlands Domsaga:
a) Öfra landet.
Nils Strindlund i Skedom.
12 Den 19 November 1847.
6) Nedra landet. '
Petter Ostman i Hy.
Medelpad:
Pehr Pehrsson Edén i Edsta.
Jemtlands Län:
Herjeådalen ■
Sven Jonsson i Olingdahl.
Bergs, Ovikens, Hallens, Sunne och Undersåkers
Tingslag.
Anders Olofsson i Lillbacken.
Norra Jemtlands Domsaga:
Jonas Ersson i Dille.
Westerbottens Län.
Norra Domsagan:
Häradsdomaren Johan Westermark i Degerbyn.
Södra Domsagan:
Guslaf Glad i Grisbacka.
Norrbottens Län.
Norra Domsagan:
Johan Jakob Rutberg i Björknäs.
Södra Domsagan:
Herrman Jönsson Öbom i Pehrson.
Gottlands Län.
Norra Häradet:
Christen Persson i Sojdeby.
Södra Häradet.
Ingemund Odin i Odvalls.
Malmöhus Län.
Torna, Bara och Harjagers Härader:
Christen Andersson i Krutmöllan.
Onsjö, Luggude och Rönnebergs Härader:
Sone Persson i Carlsborg.
Den 19 November 1847. 13
Oxie, Skytts och Wemmenhögs Härader
Jöns Mänsson i Lilla Svedala.
Färs och Frosta Härader:
Nils Jeppsson i Hörby.
1.janits och Herrestads Härader:
Ola Månsson i Gårdlösa, jemväl Fullmäktig för Jerre¬
stads och Ingelstads i ärader i Christianstads Län.
Christianstads Län.
Jerrestads och Ingelstads Härader:
Se näst ofvan.
Gerts Härad:
Jöns Jönsson i Westra Wram.
Willands och Albo Härader:
Nils Andersson i Öståkra.
Östra och Westra Göinge Härader:
Per Nilsson i Sandby.
Norra och Södra Asbo samt Bjäre Härader:
Pehr Pålsson i Sonestorp.
Blekinge Län.
Listers Härad:
Erik Mänsson i Jockarp.
Bräkne Härad:
Ola Persson i Hakarp.
Östra Härad:
Arnold Svensson i Mölletorp.
Medelstads Härad:
Guslaf Bernhard Appelqvist i Ormanstorp.
Hallands Län.
Halmstads, Höks och Tönnersjö Härader:
Magnus Hallberg i Gräsryd.
Årstads, Faurås och Himble Härader:
Bengt Gudmundsson i Berthe.
Wiske och Fjäre Härader:
Bengt Petter Skantze i Gressela.
14
Den 19 November 1847.
Götheborgs och Bohus Län.
Lane, Tunge, Sörbygdens, St ängenäs oell Sotenäs
i lärader:
Olaus Eriksson i Åseröd.
Orousts, Tjörns, Inlands Nordre och Fräkne Härader:
Lars Rasmusson i Hufveröd.
Inlands Torpe och Södre, Askims, Westra och
Östra Risings samt Säivedahls Härader:
Lars Wenander i Herrmansby.
Tanums och Bullarens Härader:
Tobias Lind i Gerum.
Qville och Wette Härader:
Hans Liansson i Kjelleviken.
§ 3.
Som härefter utröntes, att bland Ståndets tillstädes—
varande Ledamöter Johan Jacob Rutberg från Norrbot¬
tens Län de liesta Riksmöten bevistat, anmodades han att i
Ståndet föra ordet, intilldess Talman blefve af Kongl. Maj:t
i Nåder förordnad. Rutberg intog Talmansstolen, under
åkallan af den Högste9 nåd och bistånd till Ståndets före¬
stående öfverläggniugar och beslut.
§ 4.
Efter skedd anmälan förordnades vice Notarien i Kongl.
Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt, J. U. Kandidaten Nils
August Fröman och vice Notarien i bernälte Hofrätt Arendt
Dreijer samt vice Auditören Per Julius Björner och vice
Notarien i samma Kongl. Hofrätt Abraham Roström, att
tillsvidare, och intilldess Ståndets Kanslitjenstemän blefve
tillsatte, hos Ståndet tjenstgöra, de två förstnämnde i egen¬
skap af Notarier och de tvänne sednare såsom Kanslister.
§ 5.
Efter erinran af Ordföranden, att Ståndet borde vara
betänkt på val af Deputerade, hvilka skulle anhålla om un¬
derrättelse, å hvilken tid Hans Maj:t Konungen behagade
emottaga Deputation från Ståndet till begärande af Talman
och vice Talman, utsåg Ståndet, i enlighet med förslag af
Bengt Gudmundsson från Hallands Län, Lass Lars Ols¬
Den 19 November 1847.
1 f>
son från Stora Kopparbergs Län och Peter Martensson
från Jönköpings Län, att, under ordförande af Gustaf Bern¬
hard Appelquist från Blekinge Län, vara Ståndets Depu¬
terade; hvarefter, och sedan dcputationen afgått till Kongl.
Slottet, derifrån den, efter någon stunds förlopp, återkom,
Appelquist tillkännagaf det svar vara deputerade lemnadt,
alt Kongl. Maj:t ville i morgon, kl. en qvart till 1 e. ni.,
emottaga den deputation från Ståndet, som komme att
Talman begära.
§ (i.
Anmodades Anders Andersson från Skaraborgs Län
att anföra den deputation, hvilken framdeles komme att
hos Kongl. Majit anhålla om utnämnande af Talman
och vice Talman; och skulle denna deputation i öfrigt ut¬
göras af följande nu utsedde Ledamöter, nemligen:
Adolf Fredriksson från Upsala Län; Olof Johans¬
son från Stockholms Län; Erik Andersson från Skara¬
borgs Län; Petter Gabrielsson från Kronobergs Län;
Peter Johan Pettersson från Jönköpings Län; Frik
Malmin från Westmanlands Län; Anders Gustafsson
från Östergöthlands med Wadstena Län; Nils Fredrik.
Husberg från Södermanlands Län; Sven Svensson från
Elfsborgs Län; Jan Samuelsson från Calmar Län: An¬
ders Ersson från Stora Kopparbergs Län: Anders Pers¬
son från Örebro Län; Anders Andersson från Werm¬
lands Län; Erik Ersson från Gefleborgs Län; Per Pers¬
son från Westernorrlands Län; Jonas Ersson flån jemt¬
lands Län; Johan Westermark från Westerbottens Län;
Herrman Jönsson Öbom från Norrbottens Län; Chri¬
sten Persson irån Gottlands Län; Sone Persson från
Malmöhus Län; Nils Andersson från Christianstads Län;
Ola Persson från Blekinge Län; Bengt Peter Skantze
från Halmstads Län, och Lars Wenander från Götheborgs
och Bohus Län; hvarförutan, efter förslag af Ordföranden,
förre Talmannen Hans Jansson och förre vice Talman¬
nen Nils Persson i Boda anmodades att i Deputation n
deltaga.
§ 7-
Med anledning af hemställan utaf förre Talmannen
Hans Jansson, beslöts, att för Ståndets räkning skulle pre¬
numereras å ett exemplar af hvardera utaf alla i Hufvud-
!:!
16 Den 19 November 1847.
staden utkommande Tidningar, ifrån och med November
månads början detta ar til! och med slutet af Junii månad
nästkommande år; och skulle Stats-Kalendern jemte Stock¬
holms Adress-Kalender för innevarande år äfven inköpas;
hvilket beslut skulle det blifvande Stats-Utskottet med¬
delas.
8 8.
Ståndet beslöt, att af ofvan intagne förteckning öfver
dess Ledamöter skulle tryckas 600 exemplar, med tillägg
af fullständig uppgift om Ledamöternes adress i hem¬
orten, hvilken för hvarje Ledamot, vid hans namn, borde
utsättas; hvarjemte borde iakttagas, att orden ”förre Riks¬
dagsman” blefve satte framför namnet å hvar och en Leda¬
mot, som bevistat något föregående Riksmöte; och skulle
denna tryckning efter åtagande ombesörjas af Sekreteraren,
hvilken för sådant ändamål uppläste ofvanberörde förteck¬
ning, dervid hvarje Ståndets Ledamot hade tillfälle att sin
adress uppgifva.
§ 9-
Till Ordningsmän vid Ståndets sammanträden utsagos:
Anders Andersson från Skaraborgs Län, Bengt Gud¬
mundsson från Hallands Län och Per Persson från Öre¬
bro Län; och uppdrog Ståndet åt Per Olsson från Up¬
sala Län, Carl Ersson från Westerås Län och Andreas
Bengtsson från Jönköpings Län att hålla hand öfver ord¬
ningen å Ståndets klubb.
§ 10.
Förre Talmannen Hans Jansson föreslog, att lid nu
kunde bestämmas för företagande af val till Elektorer för
tillsättande af de i Grundlagen bestämda Utskott; men
skulle denna fråga tills vidare, och intilldess Matrikeln öf¬
ver Ståndets Ledamöter blifvit tryckt, anstå.
Sedan tiden för nytt sammanträde blifvit bestämd till
kl. XII på dagen i morgon, åtskiljdes Ståndet kl. tre qvart
till 3 e. m.
In fidem
A. E. Ros.
Den 20 November 1847.
17
Ilen 30 1'oveinber,
Plenum kl. 12 pn dagen.
§ i.
Protokollet för nästlidne dag, jden 19 innevarande
månad, justerades.
§ 2.
Den Deputation, hvilken gårdagen blifvit utsedd att
hos Kongl. Majit anhålla om utnämnande af Talman och
vice Talman, afgick nu till Kongl. Slottet, hvarifrån den
efter någon stunds förlopp återkom, då Anders Andersson
från Skaraborgs Län, som Deputatioueo anfört, tillkänna-
gaf, att Kongl. Majit i Nåder förordnat till Hedervärda
Bonde-Ståndets Talman under innevarande Riksdag, en af
Ståndets Fullmäktige uti Riksgälds-Kontoret, Riksdags¬
mannen för Tossbo och Wedbo Härader uti Elfsborgs Län,
Hans Jansson i Bräcketorp, samt till vice Talman, Riks-
dagsfullmäktigen för Jönåkers, Oppunda, Willåttinge, Rönö
och Hölebo Härader uti Södermanlands Län, Nils Pehrs¬
son i Boda, hvilka inför Kongl. Majit atlagt den i 23 §
Riksdags-Ordningen föreskrifna ed.
§ 3.
Sedan Anders Andersson härefter tillönskat den
utsedde Talmannen och vice Talmannen den Högstes bi¬
stånd i deras vigtiga kall, samt till Ståndet framfört Hans
Majit Konungens helsning och försäkran om dess fortfaran¬
de nåd, intogs Talmans-stolen af Hans Jansson, till hvil¬
ken Rutberg öfverlemnade klubban, hvarefter Talmannen
helsade sålunda:
”Hedervärda Ståndsbröder, högtaktade och älskade vänner!
Då jag nu, kallad af Konungens höga förtroende,
jemväl för detta Riksmöte intager Talmans-stolen inom detta
Stånd, känner jag i djupet af mitt hjerta hela vigten och
betydelsen af de pligter detta dyrbara förtroende innebär;
men på samma gång känner jag äfven hugsvalelsen, att
minnas, huru öfverseendet, vänskapen och välviljan hos
de många bland eder, som sågo mig första gången be¬
träda denna plats, hulpo mig att då fullgöra det ärofulla
uppdraget.
18
Den 20 November 1847.
Jag är densamma nu som då och alltid, och jag
vet att äfven J arén desamma, derföre misströstar jag
icke; och då de nya medbroder ibland oss, som nu för
första gången uppträda, äro valde till det vigtiga Ombuds-
mannaskapet af samma folk, som jag alltid älskat, för hvars
lätt Och val jag alltid med viljans renhet och värma sökt
att verka efter mina krafters mått, tager jag mig deraf
anledning hoppas, att, derest jag ej hittills förfelat vägen,
Eder väg går åt samma led som min, oell att målet är
detsamma: Fosterlandets båtnad och välfärd. Jag har nämnt
min bana och mitt mål. Att vidlyftigt redogöra för dom
är nu ej rätta tiden — här ej rätta stället. I detta Stån¬
dets häfder har jag min åklagare och min försvarare, men
min banas riktning kan med ett ord angifvas — och ordet
är: Framåt! Ej invigd i lärdomens hemligheter, har min
själ hämtat sin upplysning endast ur betraktandet af natu¬
ren och de menskliga förhållanden, som utvecklat sig un¬
der mina ögon; och jag har under dessa betraktelser trott
mig finna två saker: att det varit rörelse, och att rörelsen
gått framåt. Desse iakttagelser har jag trott användbara
äfven på våra samfundsförhållanden. Jag har derföre yrkat,
att uti dessa borde finnas en rörelse framåt, ej tillbaka,
eller med andra ord utveckling och fortgång till ett bättre,
.lag har såsom medel dertill yrkat på upplysning och bild¬
ning för alla samhällsklasser, pä rättvis fördelning af rät¬
tigheter och skyldigheter medborgare emellan, och bland
rättigheter främst, att hvar och en röst i allmänna låd¬
slagen må få gälla hvad den kan och bör, ty först der¬
igenom kan en Regering erfara folkets verkliga behof och
önskningar. Men naturkrafternas rörelser äro afmatta, lug¬
na och säkra. Jag har velat att rörelsen inom Samfunds-
förhållanderna äfven skulle blifva sådana. Låt det nya,
sorn uppträder med anspråk att uttränga det föråldrade,
möta svårigheter och motstånd, det sätter sig derigenom
uti sina former och dessa blifva fastare. Hvad godt
och rätt är uti det nya, tillbakahålles icke i längden genom
något motstånd, dess inneboende kraft starkes och härdas,
och det går slutligen fram till seger och fullbordan. —
Denna tro har varit il in tröst under meningsstrideinas
bistra skiften, och den, som inträder på dessa striders tum¬
melplats, handlar klokt för sin sinnesfrid, om han äger
och bibehåller denna tro.
Den 20 November 1847.
19
Men denna tro vinnes ej utan tro och förtröstan på
den Evige, som styrer folkslagens likasom enskildta rrien-
niskors öden och som med sin Allmakt bereder slutlig
och varaktig seger åt det, som Hans vishet finnér godt och
rätt. I Hans namn må vi derföre börja alla våra företag;
och måtte Han, den Allsvåldige, styrka och underhålla vår
tro på det rättas seger, så att vi ej förtröttas att derför
verka; och måtte Han upplysa och leda våra rådslag, så
att vi ej söka eller främja annat, än hvad som länder till
Hans namns ära och Fosterlandets sanna väl.
O blott ett hjerta och en själ må Nordens söner
nämnas, och allmänt väl bli allas väl, och rätt och plis¬
ter jernnäs; åt glömskan allt må lemnäs, som gör ett
brödrasinne kallt, och Christi Anda lifva allt, som tänkes
och som ämnas!
Med denna bön innesluter jag mig i mine Stånds¬
bröders vänskap och förtroende.”
§ 4.
Vice Talmannen yttrade sedermera:
”Aktade och älskade medbroder af detta Stånd! Det
dyrbara vedermäle af fortfarande förtroende, som Konungen
i nåder täckts skänka mig, då han äfven vid detta Riks¬
möte förordnat mig att vara detta Stånds vice Talman, är
mig dubbelt dyrbart, då det är vid sidan af en så högt
aktad och genom mångårig tillgifvenhet förbunden vän,
som jag får taga min plats. Detta tillgifvenhetsband oss
emellan gifver likväl anledning till den lifliga önskan, att
jag aldrig mätte behöfva intaga hans plats i våra rådslag.
Men skulle denna händelse likväl inträffa, har jag Gudi lof
gammal bepröfvad vänskap och välvilja hos de fleste af
eder mine ståndsbröder att stödja mig vid, och hoppas der¬
före med den Högstes bistånd, att dervid kunna fullgöra
min pligt, att jag derföre kan stå till svars för Konungen
och Fosterlandet; och anhåller jag slutligen att i Ståndets
vänskap och förtroende städse vara innesluten.”
§ 5.
Talmannen uppläste de tal, som han å Ståndets väg¬
nar ämnade hålla, såsom anförande den Deputation, hvil¬
ken komme att inför Hans Majit Konungen nedlägga Stån¬
dets undersåtliga vördnad samt uppvakta Hermes Majit
20
Den 20 November 1847.
Drottningen, Hennes Maj:t Enkedrottningen, Hans Kongl.
Höghet Kronprinsen och de öfrige Kongl, personerne, hvil¬
ka tal voro af följande lydelse:
”Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Då ombuden för Sveriges Allmoge, 3:ne år sedan, med
underdånig lyckönskan nalkades den thron, Eders Kongl.
Maj:t då nyss förut intagit, var det hoppet, som förestaf-
vade hyllningens varma lof och jubel, nu deremot är det
erfarenheten, som dikterar den underdåniga heisningens
ord. Att uttrycken ändock i sin mening äro de samma,
är den kraftigaste borgen för Svenska Folkets fortfarande
lycka, — och det vet, hvem det har att tacka för denna
lycka. En hög och vidsträckt själsbildning, lifvad af verk¬
samhetens anda, odlad af hjertats värma för allt stort och
ädelt, och som tagit det rätta och sanna till sitt ögonmärke,
är nog för den enskilde att vinna aktning och tillgifvenhet
hos medmennniskor; men när dessa egenskaper visa sig i
oskiljaktig förening hos den, som blifvit satt att leda ett
Folks öden, taga de utan motstånd i besittning verl-
dens, på samma gång som undersåtarnes, kärlek, vördnad
och beundran.
Och när, under en sådan öfverhet, all god gåfvas gif¬
vare skänker fridens välsignelse, nedgjuter öfver landet de
goda årens ymnighet, och Kung och Folk med ömsesidigt
förtroende kunna mötas i rådslag för ett älskadt foster¬
lands väl, till stiftande af lagar, som på en gång värna
och främja upplysningens segervinningar, näringsflitens er-
öfringar och först och sist Gudsfruktans och goda seders
helgd och välde, då må väl det land prisas lyckligt bland
länder, och dess Folk främst af alla ära Gud och älska
Konungen.
Och huru Svenska Allmogen kan älska sin Konung,
veta häfderna att förtälja, visste ock den Store Konung,
som till sitt valspråk hade: Gud och Sveriges Allmoge;
och då vi söka att häfda Fadrens ära, är vår gärd endast
det uppriktiga uttrycket af våra hjertans innersta känslor
för Eders Kongl. Maj:ts dyrbara person.
Bondeståndet utbeder sig underdånigst, att i Eders
Kongl. Maj:ts fortfarande huldhet och nåd framgent få vara
inneslutet.”
Den 20 November 1847.
21
”Stormäktigsta, Allcrnådigsta Drottning!
Sveriges Allmoge frambär genom oss, dess Ombud,
inför Eders Kongl. Maj:t gärden af dess undersåtliga vörd¬
nad och kärlek.
Det gick af ålder en sägen bland menige man, att
huslig lycka, modren till all annan lycka och herrliga
samfundsdygders fostrarinna, icke trifdes i palatsen, utan
flyktade från deras glans till stilla obemärkta hyddor:
den sägen höres icke mer, och den låga hyddan är icke
mera ensam om denna lycka, sedan densamma länge blom¬
strat i Sveriges Konungaborg och ryktet derom framträngt
till landets fjermaste bygder. Det är derföre, som Allmo¬
gen tror sig stå i skuld hos Eders Kongl. Maj:t; det är
derföre vi tolke dess tacksamhet, ej mindre för den glädje,
hugnad och uppmuntran, Eders Kongl. Maj:t genom den¬
na lyckas skapande spridt och sprider öfver de stunder,
då Hans Maj:ts, vår Nå lige Konungs, regeringsbekymmer
låta känna deras tyngd, än ock för det höga och sköna
välsignelserika föredöme, som dermed är gifvet och som
i Svenska hjertan skall bereda Eders Kongl. Maj:t den var¬
aktigaste minnesvård.
Bondeståndet anhåller underdånigst att få vara i Eders
Kongl. Majtts Nåd inneslutet.”
”Stormäktigsta, Allernådigsta Enke-Drottning!
Inför Eders Kongl. Maj:t träda Bonde-Ståndets Om¬
bud att i djupaste underdånighet betyga Ståndets under¬
såtliga vördnad och tillgifvenhet.
Mer än något annat Stånd räknar delta ibland sig
nödens och armodets barn; det har derföre också större
rätt än något annat att föra dessas talan. Denna talan
är här tacksamhetens, och utförandet deraf den ljufvaste
af de pligter, som nämnde målsmanskap oss ålägger. Äf¬
ven med fara att såra Eders Kongl. Maj:ts finkänslighet,
tvingar oss denna pligts lifliga medvetande att en gång gif¬
va röst åt de nödens tårar, Eders Kongl. Maj:ts välgören¬
het i tysthet aftorkat, åt de tacksamhetens välsignelser
och förböner, som sökt Gud, då de ej känt Den, som gjort
dem godt på jorden.
Det är oss kärt att hoppas, att Eders Kongl. Maj:t i
den älskade och älskande omgifningen af barn och barna¬
barn , i trogna undersåters oförändrade vördnad och kär¬
22
Den 20 November 1847.
lek, sami i ädla gerningars minne funnit och finner någon
tröst och hugsvalelse, i den djupa och heliga sorg, hvilken
Svenska Folkets Ombud, dl de senast här samlades, med
djupt deltagande inför Eders Kongl. Majit beklagade.
Bondeståndet anhåller i djupaste underdånighet att
fortfarande få vara inneslutet uti Eders Kongl. Maj:ts Nåd.
’’Högborne Furste, Sveriges och Norriges Kronprins!
Då Svenska Allmogens Ombud första gången hafva
den Nåden att inför Eders Kongl. Höghet tolka sina un-
dersåtliga känslor, är det ej mindre hjertats än plägsedens
bud de efterkomma. De hafva nemligen längtat att få ut¬
trycka de förhoppningar, med hvilka äfven den ringaste
undersåten följt thron-arfvingens bildningsbana; och om
dessa förhoppningars omfång och halt behöfva vi ej säga
mera, än att de stå i förhållande till den utmärkta föräl-
dravård. Eders Kongl. Höghet åtnjutit, de höga föredömen,
Eders Kongl. Höghet städse haft för ögonen.
Det är ett högt och herrligt kall, lör hvilket Eders
Kongl. Höghet bildar sig, ty knappast hos något folk hafva
Konungens personliga egenskaper gällt och gälla så myc¬
ket, som hos Nordens. Framfarna häfder hafva sina mör¬
ka blad, förtäljande om spith, -afund och småsinnade rän¬
ker; men ljusa blad skimra fram emellan dem, här och
der, och på de bladen står skrifvet, att om Sveriges Ko¬
nung, då faran och fienden varit nära, dragit sitt svärd
och sjelf gått i spetsen för sitt folk, så har Svenskt mod
och trohet aldrig svikit. Men vårt tidehvarf är fridens,
och vi hoppas till Gud att så måtte blifva. Dock — äfven
i fridens värf finnes en vädjoban fer Konungsliga idrotter.
Upplysningen, odlingen, näringsfliten hafva härtåg att göra,
eröfringar att vinna. Att gå i spetsen för dem, är också
en Konungslig ära. Och vi äro nog lycklige att äga en
grund för vår tro, att Eders Kongl. Höghet så dömmer,
då vi alla känna, att Eders Kongl. Höghet redan behagat
taga sin vård om Rikets högsta bildningsverk, och då tilli¬
ka nogsamt är oss bekant, med hvilken omsorg Eders
Kongl. Höghet gjort till föremål för särskild uppmärksam¬
het och omtanka modren för alla näringar och den vi när¬
mast känna och omfatta, nemligen jordbruksnäringen. Vår
tacksamhet derför uttala vi i en bön till Konungars Ko¬
nung, att Han måtte förläna Eders Kongl. Höghet nåd
och framgång i dess adla sträfvanden och sålunda betrygga
jemväl våra efterkommandes lycka och sällhet.
Den 20 November 1847.
23
Bonde-Ståndet anhåller att få vara inneslutet i Eders
Kongl. Höghets huldhet och nåd.”
Samtliga dessa tal blefvo af Ståndet godkända.
8 6.
Sedan, efter framställning af Bengt Gudmundsson
från Hallands Län, Nils Strindlund (rån Wester-Norr-
lands Län blifvit utsedd att anföra den Deputation, hvil¬
ken kommer att helsa Med-Stånden, upplästes förslag till
de tal han dervid ämnade, å Ståndets vägnar, hålla och
hvilka af Ståndet godkändes.
8 7-
Att närvara vid de under Riksdacen inträdande Tal-
mans-konklaver utsåg Ståndet Eric Norberg från We¬
sterås Län och Bengt Gudmundsson från Hallands Län;
0 h uppdrogs åt Talmannen att, då någondera af dem kun¬
ne vara från deltagande i konklaverna hindrad, annan Le¬
damot i stället tillkalla.
§ 8.
Vid det förhållande att Riksdagsfullmäktigen för Toss¬
bo och Wedbo Härader i Elfsborgs Län Hans Jansson
1 nåder blifvit till Talman utsedd, och nytt val för nämnde
Härader, enligt Riksdags-Ordningens 17 således borde
anställas, beslöt Ståndet, alt genom skrifvelse, hvilken
kommer att af Sekreteraren undertecknas, Hans Excellens
Herr Justitiae-Stats-Ministern skulle, så fort ske kunde,
anmodas att genom dess embetsåtgärd föranstalta, det så¬
dant val blefve för Tossbo och Wedbo Härader hållet.
§ 9.
Efter framställning af Per Sahlström från Stock¬
holms Län beslöts, att genom annons, hvilken borde i
allmänna Tidningarne införas, underrättelse skulle Stadens
Boktryckare meddelas, att anbud å tryckning af detta Stånds
Protokoll vid innevarande Riksdag finge uti Ståndets Can¬
celli aflemnas så skyndsamt som möjligt och sednast inom
nästkommande veckas utgång, dervid tillika borde företes
proftryck af olika stilar och format.
8 10.
Ståndet beslöt, att skriftligt uppdrag skulle den å dess
klubb uppassande Vaktmästare meddelas, att från Kongl.
24
Den 22 November 1847.
General-Post-Kontoret liar i Staden uttaga alla till Stån¬
dets Ledamöter adresserade, icke rekommenderade bref,
äfvensom vanlig skriftlig underrättelse om ankomst af de
rekommenderade, om hvilka sednares uttagande Ståndets
Ledamöter ville hvar för sig sjelfve gå i författning.
Ståndet åtskiljdes klockan 1/2 till 2 e. m.
In fidem
A. E. Ros.
Den SS Wovember.
Pleil nili kl. 11 f. m.
§ i.
Protokollet för den 20 uti denna månad justerades.
§ 2-
Korrekturet å den till tryckning lemnade förtecknin¬
gen öfver Ståndets Ledamöter upplästes och granskades
samt blef, sedan åtskilliga rättelser och tillägg deri skett,
med förbehåll af dessas iakttagande, till slutlig tryckniug
antaget.
§ 3.
Den Deputation, hvilken, å Bonde-Ståndets vägnar,
skulle helsa och lyckönska de öfrige Stånden, bestämdes
att utgöras af en nu utsedd Ledamot från hvarje Län,
samt afgick, anförd af Nils Strindlund från Wester-
Norrlands Län.
§ 4.
Talmannen anmälde, att, enligt tillhandakommen
underrättelse, Hans Majit Konungen tillkännagifvit sig vilja
i dag kl. 1/2 till 6 e. m. emottaga Riks-Ståndens under¬
dåniga uppvaktnings-deputationer; och beslöts, i anledning
häraf, att Ståndet skulle i dess Sessionsrum ånyo samlas
en fjerdedels timma före nyssnämnde tid, för att till Kongl.
Slottet gemensamt afgå.
§ 5.
På anmälan af Talmannen, att i Ståndets Cancelli-
Direktion fråga uppstått om användandet af 100 för Stån¬
dets räkning disponible exemplar af dess protokoller för
Den 22 November 1847.
25
sisthållne Riksdag; beslöts att desamma skulle för Stån¬
dets räkning reqvireras och bland Stånds-Ledamöterne ut¬
delas, dock företrädesvis till dem, som nyssnämnde Riks¬
möte icke bevistat.
§ 6.
Vidare anmälde Talmannen, att Ståndets Cancelli-
Direktion begärt upplysning, huru många exemplar af den
minnespenning, hvilken blifvit preglad i anledning af Deras
Majestäters, Konungens och Drottningens, vid sisthållna
Riksmöte skedda kröning, och af hvilken minnespenning,
enligt vid samma Riksdag fattadt beslut, hvarje då när¬
varande Stånds-Ledamot borde ett exemplar erhålla, för
detta Stånd kunde behöfvas, utöfver det antal, utgörande
63 stycken, som redan blifvit Ståndet tillställdt; och be¬
slöts att, för utrönande häraf, förteckning, med ledning af
matrikeln öfver Ståndets Ledamöter vid förra Riksdagen,
borde upprättas och de exemplar, hvilka tillkomme nu
frånvarande Ledamöter eller, i händelse af dödsfall, deras
rättsinnehafvare, emot qvitto öfverlenmas till någon af de¬
ras vid denna Riksdag tillstädesvarande länsboer, för att
af desse tillställas ägaren; hvaremot nu närvarande och
till erhållande af omförmälde minnespenning berättigade
skulle äga att när som helst utfå hvar sitt af de Ståndet
redan tillhandakomna exemplar.
§ 7.
Nils Strindlund jemte den Deputation, hvilken
haft uppdrag att helsa och lyckönska Med-Stånden, åter¬
kom nu, hvarvid Strindlund tillkännagaf, att Med-Stån¬
den, hvart för sig, försäkrat Bonde-Ståndet om deras akt¬
ning och vänskap, samt aflemnade till Protokollet följande
skriftliga, af honom å Ståndets vägnar till de öfrige Stån¬
den hållna tal:
”Högvälborne Herr Grefve och Landt-Marskalk, så ock
Högloft. Ridderskapet och Adeln!
Efter gammal sed, som till och med vunnit helgden
af Grundlagsbud, är det de särskilda Riks-Ståndens pligt,
att vid början af ett Riksmöte helsa och tillönska hvaran¬
dra god och lyckosam begynnelse och fortgång i deras
förestående samhällsvigtiga arbeten.
Men då vi nu å Bonde-Ståndets vägnar frambära
en vördnadsfull helsning till Rikets Första Stånd, fullgöra
20
Den 22 November 1S47.
vi ej blott en i Grundlagen föreskrifven skyldighet, utan
vi skänka dermed en otvungen hyllning åt glansen af de
stora minnen, som Fäderneslandets häfder med tacksamhet
förvara, och åt de personliga förtjenster, den varma Fo¬
sterlandskärlek, den höga bildning, den vidsträckta erfa¬
renhet och bepröfvade trohet i Statens värf, som utmärka
så manga af Itidderskapets och Adelns Ledamöter.
Vi vilja-ej tala om det vigtiga interesse, som Rid-
derskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet, såsom egare
och odlare af största delen af landets jord, hafva gemen¬
samt, ty ett fast större och vigtigare interesse bör sam¬
manbinda dessa och alla andra Stånd, och det är Fäder¬
neslandets. I don mån hvarje Stånd i beslut och handling
erkänner denna sanning, i samma mån har det anspråk på
hela Landets aktning; och är denna åsigt den rätta, så är
den ock på en gång måttstocken och målet för allas våra
sträfvanden; och med den säkra förhoppning att Bonde-
Ståndet ej skall lemnäs utan föredöme och uppmuntran i
denna riktning från Rikets Första Stånd, utbeder sig Bon¬
de-Ståndet att fortfarande fa vara inneslutet i RidJerska-
pets och Adelns välvilja och förtroende.”
”Högvördiaste Herr Doktor och Erke-Biskop, så ock
det Högvördiga Preste-Ståndets Ledamöter!
Det är ej blott häfdvunnen set, som manat Bonde¬
ståndet, att genom oss, dess Deputerade, till Högvördiga
Preste-Ståndet framföra en vördsam helsning och lyckön¬
skan, det är vördnaden för det heliga kall, Preste-Ståndet
bekläder san t derjemte känslan af de närmare band af
tillgifvenhet och högaktning, som förena de fleste af dessa
Stånds Ledamöter och som, knutna ihembyggden, vi hop¬
pas här skola ytterligare stadfastas.
Om ock naturen af Preste-Ståndets häga kallelse å
ena sidan ställer dess Ledamöter, lill deras hufvudsakliga
verksamhet utom och öfvei de verldsliga bestyren och tim¬
liga angelägenheternas område, lemnar dock å andra si¬
dan vår kyrkoförfattning icke allenast mangfalldiga titlfällen
för Beligioris-Läraren, att i dylika angelägenheter taga verk¬
sam del, utan till och med påbjuder det. Och på samma
gång våra Biksdagshäfder vitsorda, huru mycket behand¬
lingen af allmänna, sämhällsvigtiga ärenden förut vunnit
genom medverkan af Högvördige Preste-Ståndets upplysta,
Den 22 November 1847.
27
sakkunniga och fosterländska nit, innehålla de ock en bor¬
gen för den förhoppning, att det Högvördiga Ståndet äfven nu
i de invecklade samhällsfrågorna meddelar det ljus och den
ledning, som vetenskapen har att gifva, äfvensom i me-
ningsstriderna de fridsmedlande åsigter, som förtaga all bit¬
terhet ur sinnena, då nitets värma någon gång kan leda
till ömsesidig öfverdrift, och i den emotsedda uppfyllelsen
af denna förhoppning får Bonde-Ståndet en förökad anled¬
ning till den vördnad, hvarmed det nu anhåller att få vara in¬
neslutet i Högvördiga Preste-Ståndets välvilja och förtroende.”
”Högädle Herr Borgmästare och Talman, samt Leda¬
möter af det Välloll. Borgare-Ståndet!
Från de spridda bygderna åter här församladt till
fosterländska rådslag, känner Bonde-Ståndet en liflig ön¬
skan att helsa det Vällofl. Borgare-Ståndet, och på samma
gång upplifva gammal vänskap med dess Ledamöter och
uttrycka en hjertlig lyckönskan till hugnad oell framgång
vid de gemensamma, för fosterlandet vigtiga förehafvande»,
som oss förestå.
Utan att underkänna redbarheten och fosterlandskär¬
leken hos olika tänkande, må det vara Bonde-Ståndet til¬
låtet, att betyga sin fägnad deröfver, att så många af dess
varmaste önskningar funnit ett gensvar hos det Väilofl.
Borgare-Ståndet, och sin förhoppning, att detta förhållande
under innevarande Riksmöte och allt framgent må fortfara.
Denna förhoppning är lugnande vid tanken på de vig¬
tiga, vidt omfattande och i samhällslifvet djupt ingripande
frågor, sorn denna gång kunna blifva föremål för pröfning
och påkalla beslut. Dess ämnen fordra samlad sakkunskap
för skärskådande af deras rätta halt, ömsesidigt förtroende
i rådslag och beslut. Och då Bonde-Ståndet utlofvar red¬
bar medverkan till hvad som kan lända till ett älskadt
fosterlands båtnad och väl, är det förvissadt, att det der¬
uti skall mötas af Vällofl. Borgare-Ståndet.
Det är derföre Bonde-Ståndet med förtroende inne¬
sluter sig uti Vällofl. Borgare-Ståndets fortfarande vänskap
och tillgifvenhet.
§ 8.
Anmäldes och inbeledsagades tvänne Konungens Öf¬
verste Kammarjunkare, Grefve Ludvig Ernst von Ste¬
dingk och Grefve Erik August Lewenhaupt, hvilka, på
28
Den 22 November 1847.
Den 22 November 1847.
29
Hans Maj:t Konungens Nådiga befallning inbjödo Bonde-
Slåndet att i morgon kl. 11 f. ni. lör lliksdagspredikans
afbörande infinna sig i hufvudstadens Storkyrka samt att,
efter slutad Gudstjenst, uppträda å Rikssalen till Plenum
Plenorum för Riksdagens öppnande.
§ 9.
Från VnHofi. Borgare-Slåndet ankom och emottogs på
vanligt salt en Deputation, anförd af Borgmästaren i Stock¬
holm Johan Fredrik Ekland, hvilken helsade Ståndet
sålunda:
’’Högaktade Talman och Ledamöter!
Vid detta tillfälle, då till det Hedervärda Bonde-Stån¬
det anmäles Borgare-Ståndets första helsning vid denna
Riksdag, återkallas med tillfredsställelse i minnet de för¬
hållanden, som emellan Borgare- och Bonde-Stånden vid
föregående Riksdagar ägt rum. Förtroende och samver¬
kan äro och måste fortfarande vara nödvändiga vilkor för
en utveckling till Fäderneslandets båtnad af de stor upp¬
märksamhet förtjenande samhälls-angelägenheter, som vid
detta Riksmöte blifva föremål för öfverläggningar och be¬
slut. Att det Hedervärda Bonde-Ståndet delar dessa tänke¬
sätt, derom är Borgare-Ståndet förvissadt, och, förklaran¬
de dess högaktning och tillgifvenhet, utbeder sig Borgare-
Ståndet att få vara bibehållet uti Hedervärda Ståndets vän¬
skap och välvilja.’’
Talmannan svarade:
”Uti den lyckönskning, som Vällofl. Borgare-Ståndet
låtit framföra till Bonde-Ståndet, igenkänner Bonde-Ståndet
gammal bepröfvad välvilja och förtroende. Det skall vara
Bonde-Ståndet en kär pligt att städse visa sig vara vär¬
digt ett sådant förtroende af ett Stånd, med hvilket Bonde-
Ståndet i så många afseenden är förenadt; och torde
Bonde-Ståndets försäkran härom, äfvensom dess förhopp¬
ningar om fortfarande samstämmighet i frågan om fäder¬
neslandets väl, blifva till Valloil. Borgare-Ståndet framförde.”
Härefter anmäldes och inbeledsagades en Deputation
från Högvördige Preste-Ståndet, hvilken Deputatious Ord¬
förande, Biskopen i Skara, Doktor J. A. Bulseh , till Stån¬
det framförde följande helsning:
’’Högtärade Talman, Hedervärda Stånd!
Till det Hedervärda Bonde-Ståndet frambär Preste-
Ståndet genom oss, dess utsedde Deputerade, sin upprik¬
tiga, vänskapsfulla välkomsthelsning.
Då Rikets Ständer, efter en förfluten mellantid, nu
åter sammanträdt, möta oss, jemte fyrfaldiga anledningar
att åt en mild Försyn hembära vår tacksägelse för det
framfarna, äfven många och vigtiga ämnen för vår åt fram¬
tiden syftande omsorg och omtanke. Att bringa dessa
ämnen till ett afgörande, som länder till betryggande af
Samhällets bestånd och till befrämjande af dess lycka och
välstånd, är, utan tvifvel, samtlige Riks-Ståndens upprik¬
tigaste önskan och sträfvan. Men erinrom oss härvid, att
vi icke sjelfve äro skapare af vår framtid, och låtom oss
först och främst sätta vårt hopp dertill, att den Högstes
skyddande liand fortfarande utsträcks öfver Svea land, och
att Han, efter sin vishet och nåd, allt framgent vill gifva
oss sin välsignelses gåfvor. Först genom denna öfver¬
tygelse skola vi känna oss rätt lifvade och styrkte till sant
fosterländska bemödanden, och skola, såsom det egnar
tänkande män, i förtröstansfullt saktmod och lugn både
börja och fortsätta våra nu förestående arbeten.
Presten, som genom sitt kall och andra sina sam¬
hällsförhållanden, närmare än någon af de öfrige samhälls¬
klasserna , är med allmogen förbunden, måste ock mera,
än någon, känna och värdera de, både för det offentliga
och enskilda lifvet gagnande egenskaper, som af ålder så
hedrande utmärkt den Svenska allmogen. Högtärade och
Hedervärde Män! Genom dessa egenskaper skolén J ock
vid nu innevarande Riksmöte bidraga till de för land och
folk gagnande beslut, som kunna ifrågakomma, och det är
med denna säkra förhoppning, som Preste-Ståndet beder
Eder emottaga förvissningen om sitt redliga uppsåt att,
efter bästa insigt och förmåga, med Eder samverka.
Med detta uttryck af sina tänkesätt innesluter sig
Preste-Ståndet i Högtärade Talmannens och Hedervärda
Bonde-Ståndets fortfarande förtroende, vänskap och välvilja.”
Härpå afgaf Talmannen följande svar:
”De tänkesätt af välvilja, grundade på det samband,
som förenar Högvördige Preste-Ståndet och Bonde-Ståndet,
förbinder Bonde-Ståndet till den uppriktigaste tacksam¬
30
Den 22 November 1847.
het oell erkänsla; orh anhåller Bonde-Ståndet, alt dess
försäkran derom måtte blifva till Högvördige Preste-Stån-
det framförd, jemte den önskan, att Bonde-Ståndet fortfa¬
rande måtte få vara inneslutet uti Högvördige Preste-Stån-
dets förtroende.”
Från Höglofl. Bidderskapet och Adeln ankom likaledes
och inbeledsagades en Deputation, anförd af Ofver-Kammar-
herren Grefve Nils Gyldenstolpe, hvilken höll följande tal:
''Hedervärde Talman ch Ledamöter af Bonde-Ståndet!
Ridderskapet och Adeln har åt oss, dess Deputerade,
uppdragit att återbära den vänskapsfulla helsning och lyck¬
önskan, Ridderskapet och Adeln nyss från Hedervärda Bon¬
de-Ståndet fått emottaga.
Vid ett möte af Svenska Folkets ombud är det med
glad tillförsigt till en god utgång af de, Representationens
behandling tillhörande ärender, som Ridderskapet och Adeln
vid sin sida återfinner det Slånd, hvarifrån det första och
äldsta Ridderskap utgått och med hvilket Stånd Ridder¬
skapet och Adeln är innerligt förenadt genom de starka
banden af gemensam kärlek till den gamla kära fosterjor¬
den och delade omsorger för dess uppodling och dess för¬
svar. Stolt öfver att tillhöra en nation, uti hvilken Danne-
mannen genom sitt ljusa förstånd och sitt oförvillade om¬
döme intager ett så utmärkt rum, räcker Ridderskapet
och Adeln trohjertad! handen åt det Hedervärda Bonde-
Ståndet, under betygande af orubblig vänskap och osvik¬
lig tillgifvenhet.”
Härtill svarades af Talmannen:
”Bonde-Ståndet anhåller, att dess varma erkänsla och
tacksamhet måtte framföras till Herr Landtmarskalken och
Högloflige Ridderskapet och Adeln för de för Bonde-Stån-
det uttalade välönskningar. Det skall städse blifva Bonde-
Ståndets syftemål, att uti de angelägenheter, som röra
Fäderneslandet, söka samverka till det rättas och nyttigas
seger och såmedelst dela Höglofl. Ridderskapet och Adelns
välkända tänkesätt. Bonde-Ståndet anhåller, att uti Hög-
loTlige Ridderskapet och Adelns fortfarande välvilja få vara
inneslutet.”
§ 10.
Talmannen uppläste sedermera det tal han, vid Riks¬
dagens öppnande, å Rikssalen ämnade inför Hans Maj:!
Den 22 November 1847.
31
Konungen å Ståndets vägnar hålla, och var detta tal så
lydande:
”Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Bonde-Ståndet, åter församladt till Lagtima Riksmöte,
nedlägger inför Eders Maj:ts thron gärden af sin djupa
undersåtliga vördnad och tillgifvenhet.
Lika högt som Bonde-Ståndet skattar rättigheten att
få till Konunga-thronen frambära sina angelägenheter, lika
djupt känner oCk Ståndet de förbindelser, som deltagandet
i rådslagen om fäderneslandets väl detsamma ålägger. Ju
v i stigare, ju mera ingripande i samhällslifvet dessa ange¬
lägenheter äro, som påkalla pröfning och beslut, desto-
mera maktpåliggande är deras kall, som skola pröfva och
besluta, desto större deras ansvar inför samtid och efterverld.
Att Bonde-Ståndet delar dessa förbindelser med öf¬
rige Svenska folkets Ombud, innebär visserligen en lug¬
nande tillfredsställelse; men med bekymmer skulle Ståndet
gå dess ansvarsfulla uppdrag till mötes, derest icke Eders
Kongl Majit redan, under Dess korta regeringstid, skänkt
Svenska folket så många vedermälen af den höga vishet,
den varma nitälskan och den oafbrutna verksamhet, med
hvilken Eders Kongl. Majit omfattat, ordnat och ledt fo¬
sterlandets angelägenbeter.
Förtroendet emellan Konung oall Folk är häfstången
ej blott för uppehållande af bestående samhällsförhållanden,
utan jemväl för befordran af samhällets utveckling och
förkofran i upplysning och ära, välstånd och styrka. I
detta förtroende ligger det starkaste värn emot yttre fien¬
der och inre, liksom det utgör grunden för medborgares
trefnad, lycka ock förnöjsamhet.
Med dessa tänkesätt, som städse skola leda våra
handlingar, utbeder sig Bonde-Standet att i Eders Kongl.
Maj:ts fortfarande Nåd och hulda omvårdnad få vara in¬
neslutet.*
Detta förslag till tal blef af Ståndet godkändt.
§ 11.
Efter hemställan af Talmannen, beslöts, att val af F-
lektorer, hvilka inom Ståndet skulle välja Ledamöter till
de uti Grundlagen bestämde Utskott, komme, derest hin¬
der ej inträffade, att för sig gå nästkommande Onsdag den
24 i denna månad, i sammanhang hvarmed äfven enhäl-
32
Den 23 November 1847.
ligt stadgades, att de blifvande Elektorerne jemte Talman¬
nen och Sekreteraren skulle äga att upprätta förslag om
tillsättning af Kanslitjenstemän och Vaktbetjente, som hos
Ståndet under denna Riksdag komma att tjenstgöra, och
derjemte föreslå beloppet och fördelningen af de arfvoden,
som för sådant ändamål höra reqvireras.
Ståndet åtskiljdes kl. half till 2 e. m.
In fidem
A. E. Ros.
Plenum lil. Vt till 6 e. 111
§ i-
Ståndet sammanträdde nu och afgick till Riddarhuset,
för att derifrån, jemte de öfrige Riks-Stånden, begifva sig
till Kongl. Slottet, att uppvakta Deras Majestäter Konun¬
gen, Drottningen och Enke-Drottningen, H. K. II. Kron-
Prinsen samt de öfrige Kongl. Personerne; hvarefter Stån¬
det, vid nedgåendet från Kongl. Slottet åtskiljdes.
In fidem
A. E. Ros.
Hen 83 November.
Plenum kl. lO 1 ni.
Till följd af den Ståndet nästlidne dag tillhandakomne
inbjudning, begaf sig Slåndet först till Storkyrkan och, efter
derstädes bevistad Gudstjenst, till Riks-Salen , hvarest
Kongl. Majit, på sätt 26 § i Riksdags-Ordningen föreskrif-
ver, öppnade Riksdagen och lät Rikets Ständer afhöra be¬
rättelsen orri hvad i Rikets Styrelse, sedan sistlidna Riks¬
dag, sig tilldragit; och öfverlemnades af denna berättelse
äfvensom af Kongl. Maj:ts Nådiga proposition om Stats¬
verkets tillstånd och behof ett exemplar till Talmannen.
Ståndet åtskiljdes vid nedgåendet från Rikssalen.
In fidem
A. E. Ros.
Den 24 November 1847.
33
»en 21 Vo vendler.
Plenum lil. 10 f. m.
§ i-
Protokollet för den 22 och 23 innevarande månad
justerades.
§ 2.
Anmälde Talmannen, att de svar, H. M. Konungen,
H. M. Drottningen, H. M. Enke-Drottningen och H. K.
H. Kron-Prinsen täcktes afgifva å de tal, som höllos, då
Ronde-Ståndet sistlidne Måndag hade Nåden aflägga sin
underdåniga uppvaktning, blifvit till Slåndet aflemnade,
men som Ståndets samtlige Ledamöter vid berörde tillfälle
varit tillstädes, ansågs uppläsandet af nämnde Nådiga svar
nu icke behöfligt; dock skulle desamma här intagas, så
lydande:
'Till Bonde-Ståndets stora Deputation!
Med sann tillfredsställelse ser Jag mig omsifven af
Bonde-Ståndets medlemmar. Deras tillgifvenhet är för
Mig dyrbar, — deras sällhet utgör föremålet för mina be¬
mödanden.
Våra häfder förete det sköna och egna förhållande,
att Sveriges allmoge, sedan urminnes tider, deltagit i råd¬
slagen om Samhällets angelägenheter och dervid gagnat Riket
genom sin redlighet och sitt sunda förstånd.
Måtte Bonde-Ståndet, för eget och det allmännas
väl, sorgfälligt upprätthålla denna dyrbara rättighet och
alltid visa sig deraf värdigt, genom Fosterlandskärlek, tro¬
het mot Konungen, vördnad för Lag och Rätt!
Jag gläder mig med Eder, att årets gröda i landets
flesta delar belönat odlarens möda.
Ofver vår älskade fosterjord nedkallar Jag den hög¬
stes vård och välsignelse.
Räknen alltid, redlige Dannemän, på min synnerliga
Välvilja och bevågenhet.”
'Emottagen min uppriktiga erkänsla för de tänkesätt
J på Bonde-Ståndets vägnar för mig yttrat. De känslor, J
liysi n för mig och mina barn, äro mig dyrbara; Jag vet
#lt uppskatta deras värde och besvarar dem med lifliga
Imskningnr för Eder och lidra hemmavarande familjers
■ortfarande välgång.
3
34
Den 24 November 1847.
Råknen alltid pä mitt deltagande och min synnerliga
ynnest och bevågenhet.”
” Redlige Danneman!
Emottagen min uppriktiga erkänsla för de tänkesätt,
J på det Hedervärda Bonde-Ståndets vägnar mig förklaiat.
J kännen den tillgifvenhet Jag lör Eder hyser; den är el t
arf, som Jag jemte de Mina lått efter den Store Konung,
J med tacksamhet påminnen Eder. Jäg ärar hans minne,
då Jag åt Sveriges Bonde-Stånd förvarar det deltagande
Han åt detsamma egnat.
Jag tillönskar Eder, redlige Danneman, framgång uti
Edra arbeten, och försäkrar Eder om min Konungsliga yn¬
nest och välvilja.”
”Jag emottager med lifligaste erkänsla de tänkesätt,
som det Hedervärda Bonde-Ståndet för Mig ultryckt. Jag
känner och värderar de egenskaper, som utmärka den
Svenska Odalmannen; dess Gudsfruktan, dess laglydnad
samt dess trohet emot Konung och Fosterland. Den akt¬
ning, Jag för dessa egenskaper hyser, är Eder en borgen för
min uppriktiga tillgifvenhet och för de alfvarliga önskningar
Jag gör för deras fortfarande och till Rikets sannskyldiga
väl ledande utveckling.
Jag tillönskar Eder, redlige Danneman, all framgång
uti Edra förestående arbeten, och försäkrar Eder om Min
synnerliga välvilja och bevågenhet.”
§ 3.
Föredrogs Kongl. Maj:ts å Rikssalen afgifna Berättelse
om hvad i Rikets Styrelse sedan sistlidne Riksdag sig till¬
dragit, men ansågs likaledes ej behöfva uppläsas, enär
Ståndets Ledamöter vid nämnde tillfälle inhämtat hufvud-
sakliga innehållet af nämnde berättelse, som dessutom snart
blefve i tryck tillgänglig.
§ 4.
Kongl. Majrts likaledes å Rikssalen sistlidne gårdag
till Ståndets Talmän aflemnade nådiga proposition, angående
Stats-Verkets tillstånd och behof föredrogs derefter; och
blef, på hemställan al Nils Strindlund från Wester-Norrlands
Län, med Ståndets enhälliga bifall tills vidare bordlagd.
§5.
Sedan upplyst blifvit, att af de i Protokollet för deri
22 dennes omförmälde kröningsmedaljer ytterligare ett antal
Den 24 November 1847.
35
af 34 erfordrades; skulle detta antal från Rikets Ständers
Bank reqvireras.
§ 6.
Enligt Ståndets beslut den 22 uti innevarande månad,
företogs nu val af Elektorer, som inom Ståndet skulle ut¬
se Ledamöter i de uti Grundlagen bestämda Utskott samt,
till följe af Ståndets sistberörde dag jemväl fattade beslut,
tillika upprätta förslag å dem bland anmälda sökande, sorn
borde ifrågakomma vid tillsättande af Ståndets Kansli,
samt antagande af nödig vaktbetjening ; och sedan, på Tal¬
mannens derom gjorda hemställan, Ståndet beslutat, att
ifrågavarande val borde försiggå på det sätt, att Riksdags¬
männen för hvart Län inom sig utsåge sådan Elektor, till-
kännagafs, vid upprop af Länens namn, att till Elektorer
blifvit valda:
för Upsala Län: Jan Persson i Årsta.
Stockholms d:o Johan Olsson i Husby.
Skaraborgs d:o Anders Andersson i Walla.
Kronobergs d:o Sven Heurlin i Bråthult.
Jönköpings d:o Peter Persson i Ädelfors.
Westmanlands d:o Erik Norberg i Skällby.
Östergöthlands d:o Gustaf Pettersson i Bossgård.
Södermanlands d:o v. Talmannen Nils Persson i Boda
Elfsborgs d:o Efraim Larsson i Fålene.
Kalmar d:o Sven Isaksson i Wipetorp.
St. Kopparbergs d:o Lars Johansson Gezelius i West¬
gård
Örebro d:o f. Talman Anders Eriksson i Kärne.
Wermlands d:o f. v. Talman Per Eriksson i Nysäter.
Gefleborgs d:o Hans Pehrsson i Östby.
Wester-Norrlands d:o Pehr Mattsson i Sehl.
v Jemtlands d:o Sven Jönsson i Olingdal)!.
„ Westerbottens d:o Gustaf Glad i Grisbacka.
„ Norrbottens d:o Johan Jakob Hutberg i Björknäs.
ii Gottlands d:0 Christen Pehrsson i Sojdeby.
„ Malmöhus d:o Christen Andersson i Krutmöllan.
„ Christianstads d:o Pehr Nilsson i Sandby.
Blekinge d:o Gustaf Bernhard Appelqvist
i Ormanstorp.
» Hallands <l:o Bengt Gudmundsson i Berte.
„ Götheborgs och Bohus Län: Lars Rasmussom Hufveröd.
Bengt Gudmundsson från Hallands Län begärde
v
v
V
V
V
V
V
V
n
V
36
Den 24 November 1847.
derefter ordet och anförde: att ehuru Riksdags-Ordningen
ej bestämde det Suppleanter till Utskotts-Ledamöter
borde utses, hade ett sådant bruk dock både skäl och sed¬
vana för sig. hvarföre Talaren ansåg fråga nu endast hin¬
na uppslå derom, burn många Suppleanter skulle utväl¬
jas, i hvilket afseende han ville föreslå 3 för Constilu-
lions-Utskottet, 6 för Stats-, 6 för Bevillnings-, 3 för Lag-
6 för Allm. Besvärs- och Ekonomi-samt 2 för Expedilions-
Utskottet.
Anders Andersson från Skaraborgs Län ansåg den
grund, i afseende på Suppleanternes antal kunna följas,
att detsamma utgjorde hälften af Ledamöternes, med iakt¬
tagande deraf, att i de Utskott, der Ståndet hade Nio Le¬
damöter, Suppleanterne bestämdes till Fem; hvarjemte
Talaren hemställde, huruvida det icke borde anses tillräck¬
ligt, att Utskotts-Ledamot, som finge förfall att bevista Ut¬
skotts sammanträde, anmälde detsamma hos Ståndets Tal¬
man och Sekreteraren, utan att han behofde derom göra
anmälan i Ståndets plenum.
Talmannen yttrade, i anledning häraf, att vid förra
riksdagar svårigheter mött för Suppleant att få inträde
i Utskott, då han ej varit försedd med Protokollsutdrag,
som vitsordat, det ordinarie Utskotts-Ledamoten i Stån¬
dets Plenum anmält förfall och Suppleanten i följd deraf
fått uppdrag att haris plats i Utskottet intaga, och att, der¬
est den fördel, som siste Talaren åsyftat, skulle vinnas,
vore det nödigt, att Ståndet genom formligt beslut, en
gång för alla , befullmäktigade Suppleanterne att, så snart
ordinarie Utskotts-Ledamöterne hade förfall, deras platser
i Utskotten intaga, hvadan Talmannen hemställde, huru¬
vida Ståndet ville om ett sådant beslut sig förena.
Per Pillsson från Christianstads Län vitsordade be-
hofvet af Suppleanter för Utskotts-Ledamöterne, äfvensom
att deras antal borde vara talrikt nog, för att vara tillräckligt vid
de förfall af sjukdom och andra orsaker, som kunde inträffa.
Pengt Gudmundsson tilläde till hvad han förut
i ämnet yttrat, att han endast velat höra Ståndets tankar
derom, huruvida Suppleanter borde väljas och till hvilket
antal. Hvad Anders Andersson derutöfver anfört, inne¬
fattade en ny fråga, den Talaren önskade måtte blifva bord¬
lagd , emedan han, först sedan både Utskotts-Ledarnöler
och Suppleanter blifvit valde, deruti kunde instämma.
Den 24 November 1847.
37
jPer Nilsson från Christianstads Lön förenade sig
med Pengt Gudmundsson i hvad som rörde ordningen
för den af Anders Andersson väckta frågas behandling,
men ansåg för sin del forrnenligast, att Utskotts-Ledamot
anmälde sitt förfall i Ståndets Plenum, och Suppleanter ge¬
nom utdrag af Piotokollet bemyndigades att i Utskottet
inträda.
V. Talmannen Nils Persson anmärkte, att Supple¬
anterne vid inträtTadt förfall för Utskotts-Ladamöterne van¬
ligen inträdt i deras ställe, i den ordning de vid valet er¬
hållit, men att, om också i detta afseende någon svårighet
icke mötte till besättande af lediga rum i Utskottet, utan
att anmälan derom förut skett i Ståndet, vore dock en dy¬
lik anmälan nödvändig, och i sammanhang dermed jemväl
Suppleantens förseende med särskildt Protokolls-utdrag för
ii arje tillfälle, på det att icke, såsom vid sista Riksdagen,
någon Ståndets plats i Utskotten måtte blifva vakant.
Häruti instämde flere.
Anders Andersson ville nu ej vidare fortsätta dis¬
kussionen, då frågan vore begärd på bordet; men kundo
dock ej underlåta att anmärka, det förfall för Utskotts-Le-
damöter så hastigt kunde inträffa, alt, då emellan Stån¬
dens Plena en och annan dag förflyter. Utskottssamman¬
träden under tiden kunde hållas, deri Ståndet hade färre
Ledamöter än detsamma tillkomme, och att det varit sådant
förhållande Talaren med sitt förslag åsyftat att förekomma.
Sedan diskussionen öfver denna fråga förklarats slu¬
tad, blef frågan om Suppleanternes antal åter företagen;
och beslöts dervid, att till Constitutions-Utskottet skulle
väljas 4 Suppleanter, till Stats-Utskotiet 6, till Bevillnings¬
utskottet 8, till Banko-Utskottet 6, till Lag-Utskottet 3,
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet 8 och tilli
Expeditions-Utskottet 2.
§ 7.
Uppå derom af Talmannen gjord hemställan, bestäm¬
des, att Elektorerne skulle sammanträda i dag på eft. m.
kl. 1/2 5, för att upprätta förslag för tillsättning af Stån¬
dets banslipersonal och antagande af Vaktbetjening, samt
nästkommande Fredag, å timma, som framdeles skulle ut¬
sättas, för att utse Ledamöter inom Ståndet till Utskotten.
38
Den 24 November 1847.
§ B.
Med anledning af det uppdrag Elektorerne erhållit att
upprätta förslag för tillsättande af Ståndets Kansli, hem¬
ställde Nils Strindlund från Westernorrlands Län, huru¬
vida del icke vöre nödigt att på förhand bestämma huru
många Kanslister Ståndet borde tillsätta, hvilket bestäm¬
mande Talaren ansåg tillkomma Ståndet.
Häruti instämde Petter Pehrsson från Jönköpings Län.
Talmannen erinrade härvid, att Elektorernes åliggande
icke sträckte sig vidare än till att upprätta ett förslag till
Kanslitjensternas besättande och att det berodde på det
blifvande Stats-Utskottet att bestämma, huru stora och huru
många kanslist-arlvoden, Ståndet komme att erhålla ; hvadan
han hemställde, om icke lämpligast vore att lemna åt E-
lektorerne att föreslå, huru många Kanslister som borda
antagas.
J. J. Rulberg från Norrbottens Län ansåg det af
Talmannen föreslagna behandlingssätt af frågan ändamåls¬
enligast, då han förmodade att Elektorernes förslag i detta
afseende komme att underställas Ståndets pröfning.
Strindlund ansåg deremot det vara i sin ordning, att
Ståndet på förhand och till ledning för Elektorerne, som
annars häruti kunde råka i villrådighet, bestämde, huru
många Kanslister som borde antagas. Han trodde, att häri¬
genom skulle förekommas hvad vid förra Riksdagen in¬
träffade, att nemligen så många Kanslister antogos, att för
en del af dem icke kunde föreslås högre aflöning än En
Riksdaler om dagen, hvilket vore mindre än vaktbetjenin-
gen i Ståndet uppbure.
Sekreteraren upplyste derefter, dels huru många sö¬
kande, som anmält sig till ifrågavarande befattningar, dels
huru många sådana tjenstemän vid sistförflutne Riksdag
varit antagne, och yttrade tillika, att Kansliets göromål vid
innevarande Riksdag sannolikt icke torde blifva mindre än
vid den föregående, helst Sekreteraren ansåge oundgäng¬
ligen nödvändigt, dels att två Notarier ständigt suto vid
Protokollet, dels ock att, i olikhet med hvad förr varit
öfligt, det i Ståndet förda Protokoll renskrefs innan det
aflernnades till tryckeriet, emedan det vore nog äfventyrligt
att enda exemplaret eller konceptet sålunda utlemnades
med fara att genom våda eller oaktsamhet förstöras.
Den 25 November 1847.
39
Rulberg instämde i hvad Sekreteraren yttrat om
vådan af att utlemna originalprotokollet, och uppmanade
Strindlund, att låta dess förslag i afseende på bestäm¬
mande af Kanslisternes antal förfalla; och, sedan Strind¬
lund till denna hemställan bifallit, blef, på derom af Tal¬
mannen frsmställd proposition, beslutadt, att öfverlemna
åt Elektorerne att föreslå det antal Kanslister, de funno
lämpligt, och låta det slutliga bestämmandet af detta antal
bero tills vidare och intilldess Stats-Utskottet deröfver sig
\ ttrat.
§ 9.
Rörjades läsningen af Kongl. Maj:ts på bordet hvilande
Nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof samt
fortsattes till 8:de Hufvudtiteln.
§ 10.
Anmältes att Protokolls-Utdrag N:s 1 och 2 från Rid-
derskapet och Adeln till Ståndet ankommit.
§ 11.
I afseende på offentlighet vid Ståndets sammanträden
beslöts, uppå Talmannens hemställan, att vid de tillfällen,
då ett större tillopp af åhörare vore att förvänta, skulle
inträdeskort utdelas till ett antal, emotsvarande läktarens
utrymme, och icke andra åhörare inlåtas, än de som med
dylika kort voro försedde; hvilka kort sedermera vid bort¬
gåendet af Vaktmästarne borde återfordras.
§ 12.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem
A. E. Ros.
Den 35 Sovenilier.
Flemuii lil. 11 t. lii
§ i-
Det nästlidne dag förde Protokoll justerades.
§ 2.
Det Protokoll, hvilket gårdagen blifvit hållet vid Stån¬
dets Elektorers sammanträde, till utseende af såväl Kansli-
40
Den 25 November 1847.
tjenstemän sorn Vaktbetjening, upplästes och var af föl¬
jande lydelse:
Ar 1847 den 24 November sammanträdde, en¬
ligt ISonde-Siåndets beslut, dess Elektorer, i
närvaro af Talman och undertecknad Sekre¬
terare, för att upprätta förslag till organisa¬
tion af Ståndets Kansli och tillsättande af så
väl de tjensler, sorn dervid kunde linnas nö¬
dige, äfvensom af Vaktbetjening.
1 afseende på Protokollsföringen ansågo Elektorerne,
för att få densamma handhafd med skicklighet och skynd¬
samhet, så att Protokollerna i oafbruten ordning justeras
och till trycket befordras, nödigt, att, utom de 2:ne Nota¬
rier, som i Riksdags-Ordningen föreskrifvas, 2:ne Extra-
Ordinarier antagas, med lika arfvode för hvardera af desse
tjenstemän, eller hvad som efter Stat bestås en Notarie vid
Riks-Stånden, nemligen Fyra Riksdaler Tjugufyra Skillingar
Banko. Som Elektorerne ansågo nödigt, att Memorial-
Protokollet hos Bonde-Ståndet vid denna Riksdag föres
turvis af 2: ne utaf Notarierne, hvilka i sådant afseende på
samma gång uti hvarje Plenum sitta vid Protokollet, hvar¬
af en utaf dem alltid ansvarar för uppsättningen, funno E-
lektorerne, med afseende å det trägnare arbete, som i
följd häraf komme att åligga Notailerne vid denna Riks¬
dag emot under sista Riksdagen, sig icke med skäl kunna
föreslå besparande af någon del utaf det föreslagna Notarie-
arfvodet till någon kanslistaflöning.
Utom de 4 i Riksdags-Ordningen upptagne Kansli-
tjenster, kvilka dels hafva inseende öfver expeditionen inom
Kansliet, dels ansvara för bordlistor och Ståndets Diarium,
och dels besörja Sekreteraregöromålen vid Ståndets En¬
skifta Utskott och korrekturläsning af Ståndets Protokoller,
ansågo Elektorerne sådane tjenstemän böra väljas, hvilka
för llit, ordningssinne och berömvärdt uppförande gjort sig
kände, samt allönas, efter vanlig Stat, med Tre Riksdaler
Banko per dag.
Extra Kansligöromålen bestå hufvudsakligen i Expe¬
ditionernas renskrifning, och för sådant ändamål ansågs
böra reqvireras Tio Extra Kanslistarfvoden , eller t\å mera
än sista Riksdagen, då af Notai iearfvodena på Notariernes be¬
kostnad besparades Två Riksdaler Banko dagligen till Kans¬
listaflöning; och ville, såsom skäl till denna tillökning af
Den 25 November 1847.
41
Extra Kanslistarfvodena, Elektorerne åberopa erforderlis-
heten af större antal af Kanslister vid denna än föregående
Riksdagar, då, enligt, öfverenskommen ordning, ledande till
säkerhet, att icke Koncept-Protokollerna förstöras eller ner¬
sölas, desse vid denna Riksdag böra renoveras och det re¬
noverade exemplaret tillhandahållas Boktryckaren.
I ungefärlig öfverensstämmelse roed hvad vid förra
Riksdagen bestämdes, ansågo Elektorerne böra antagas Sja
Extra Kanslister med Två Riksdaler Banko samt Tolf med
En Riksdaler Sexton skillingar samma mynt aflöning per dag.
Vaktbetjeningen, som förr utgjorts af 5 Vaktmästare,
tvänne för uppassning hos Ståndet, en hos Talmannen, en
hos Sekreteraren och en å klubben, funno Elektorerne
böra aflönas, nu sorn förr, med En R:dr lGsk. om dagen.
\ id valen ansågo Elektorerne sig böra fästa det vil¬
kor, att om någon af Kanslitjenstemännen ingår till tjenst¬
göring i Utskott, upphör hans befattning inom Ståndets
Kansli, äfvensom om någon af desse tjenstemän skulle fin¬
nas sakna den skicklighet och flit, som för befattningen
erfordras, eller i öfrigt genom obehörigt intrång i Ståndets
förhandlingar eller mindre god konduit i annat afseende
gör sig oförtjent af Ståndets vidare förtroende, må han,
efter derom gjord anmälan, från sin befattning entledigas.
Samma vilkor borde, efter Elektorernes åsigt, fästas vid
Vaktbetjeningens antagande.
Härpå föreslogo Elektorerne till ofvanomförmälde be¬
fattningar , elter urskiljning bland de sökande, följande,
nemligen:
Till Ordinarie Notarier:
Hofrätts v. Notarien, J. U. Candiduten N. A. Fröman.
t-, Arndt Dreijer.
Till Extra Ordinarie)':
v. Häradshöfdingen A. J. Th. Nyman,
it ii Walfrid Holin.
Till Ordinarie Kanslister:
v. Audifören P. J. Björner.
Hofrätts v. Notarien Abr. Boström.
ti ,t A. L. Fryckholm.
v. Auditören E. F. Ziervogel.
42
Den 25 November 1847.
Till Extra Ordinarier med 2 lt:dr B:ko aflöning:
Extra Ordin. Kanslisten C. Th. Hedin.
„ „ C. Fr. Dahlborg.
„ „ A. Neijber.
v. Auditören C. L. Forsberg.
„ O. O. Afzelius.
Hofrätts E. 0. Notarien J. Söderholm.
Extra Ord. Kanslisten O. W. Seippel.
Till Extra Ordinarier med 1 R: dr 16 sk. II:ko aflöning:
Extra Ord. Amanuensen, Ph. Mai;. C. A. Lindström.
Extra Ord. Kanslisten Cl. H. Sahlström.
v. Häradshöfdingen Fr. Ljung.
Hofrätts Efxtra Ord. Kanslisten Th. E. 7engvall.
Extra Ord. Notarien C. Pettersson.
Exstra Ord. Kanslisten N. D. Sillén.
Extra Ord. Kammarskrifvaren C. M. R. Rande.
„ „ G. W. Braun.
„ „ J. Ölander.
„ „ J. F. Wettermark.
„ „ A. Götlin.
Fogdeskrifvaren C. Dyberg.
Till Vaktmästare:
hos Ståndet: Johan Gustaf Engman och
„ Per Rob. Fyrvall, den sednare genom votering;
hos Talmannen: Lars Kjellstedt,
hos Sekreteraren: A. P. Anderssén, samt
på Klubben: Guslaf Gustafsson.
Och blef detta till Ståndets pröfning underställda för¬
slag till alla delar godkändt, och de föreslagne tjenstemän-
nen således antagne att under Riksdagen hos Ståndet tjenst¬
gör, i den egenskap förslaget omförmäler.
§ 3.
Efter anmälan af Talmannen, att, utaf Konstitutions¬
utskottets vid 1840 års Riksdag afgifna förslag till en för¬
än d t arl National-representation, 24 exemplar voro att för
Ståndets räkning tillgå, beslöt Ståndet, att af desamma bor¬
de utdelas ett exemplar på de vid denna Riksdag närva¬
rande Ledamöterne från hvart och ett Län gemensamt.
§ 4-
Sedan läsningen af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående Statsverkets tillstånd och behof nu blifvit fortsatt
Den 27 November 1847.
43
och slutad, samt Ståndets Ledamöter förklarat sig icke äska
uppläsandet af de till densamma hörande bilagor, beslöts,
det Propositionen komme att hvila på bordet, intilldess
Stats-Utskottet hunnit blifva behörigen tillsatt.
Ståndet åtskiljdes kl. half till 2 e. m.
In fidem
A. E. Ros.
■ten 27 November.
Plenum kl. lO f. m.
§ i.
Protokollet för den 25 innevarande månad upplästes
och godkändes.
§ 2.
Sedan Ronde-Ståndet, genom beslut den 24 i denna
månad, förordnat, att Ledamöter uti de genom Grundlagen
bestämda Utskott skulle inom Ståndet väljas af dess nämn¬
de dag utsedde Elektorer, hade de sistnämnde, till följd
häraf, förliden gårdag förrättat val till Utskotts-Ledamöter,
öfver hvilka, jemte deras vid samma tillfälle likaledes ut¬
sedde Suppleanter, en så lydande skriftlig förteckning nu
inlemnades och upplästes:
Till Ledamöter och Suppleanter uti de genom Riks-
dags-Ordningen bestämde Utskott hafva Hedervärda Bonde¬
ståndets Elektorer enhälligt utsett följande bland Ståndets
medlemmar:
Konstitutions- Utskottet:
Ledamöter:
Förre Talmannen Anders Eriksson från Orebro Län,
vice Talmannen Kils Persson från Södermanlands Län,
förre vice Talmannen Per Eriksson från Wermlands Län.
Johan Jakob Rulberg från Norrbottens Län,
Elik Norberg från Westerås Län, och
Bengt Gudmundsson från Hallands Län.
Suppleanter:
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län,
Nils Fredrik Husberg från Södermanlands Län,
Erik Andersson från Skaraborgs Län, och
Magnus Månsson från'Östergöthlands Län.
Den 27 November 1S47.
Stcits-Utskottel:
Ledamöter:
Sven Heurlin fran Kronobergs Län,
Anders Andersson från Skaraborgs Län,
Nils Strindlund från Wesler-Norrlands Län,
Per Persson från Orebro Län,
Petter Persson från Jönköpings Län,
Matts Persson från Stockholms Län,
Haus Persson från Gefleborgs Län,
Johannes Andersson från Skaraborgs Län, och
Lars Rasmusson från Götheborgs och Kohus Län.
Suppleanter:
Jöns Månsson från Malmöhus Län,
Tobias Lind, från Götheborgs och Bohus Län,
Gustaf Glad hån Westerbottens Län,
Anders Gustafsson från Östergöthlands Län,
Elof Andersson från Wermlands Län, och
Johan Bergström från Stora Kopparbergs Län.
Bevillnings-Utskotlel:
Ledamöter:
Johan Persson från Upsala Län,
Per Mattsson från Wesler-Norrlands Län,
Gustaf PeHersson från Östergöthlands Län,
Efraim Larsson från Elfsborgs Län ,
Sven Jonsson Irån Jemtlands Län,
Sven Isaksson från Kalmar Län,
Christen Andersson från Malmöhus Län,
Anders Johan Sandstedt från Jönköpings Län,
Jöns Ersson från Wermlands Län,
Lars Johan Gezelius från Stora Kopparbergs Län,
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge Län, och
Anders Jansson från Westerås Län.
Suppleanter:
Erik Persson från Gefleborgs Län,
Arnolda Svensson från Blekinge Län,
Erik Mallmin från Westerås Län,
Bengt Petter Skantze från Hallands Län,
Johan Bergström från Skaraborgs Län,
lierman Jönsson Öbom från Norrbottens Län,
Erik Carlsson från Stockholms Län, och
Ola Mänsson hän Christianstads Län
Den 27 November 1847.
Banko-Utskottet :
Ledamöter:
Per Pålsson från Christianstads Län,
Per Nilsson från Christianstads Län,
Petter Mårtensson från Jönköpings Län,
Johan Petter Andersson från Elfsborgs Län,
Petter Gabrielsson från Kronobergs Län,
Nils Jeppsson från Malmöhus Län,
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län,
Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs Län, och
Per Östman från Wester-Norrlands Län.
Suppleanter:
Anders Eriksson från Stora Kopparbergs Län,
Carl Tholsson från Skaraborgs Län,
Anders Andersson från Wermlands Län,
Petter Johan Pettersson från Jönköpings Län,
Jan Samuelsson från Kalmar Län, och
Nils Andersson från Christianstads Län.
Lag-Utskottet :
Ledamöter:
Johan Olsson från Stockholms Län,
Carl Ersson från Westerås Län,
Per Sahlström från Stockholms Län, och
Johan Johansson från Örebro Län.
Suppleanter:
Olof Persson från Gefleborgs Län,
Johan Johansson från Östergöthlands Län, och
Lars Wenander från Götheborgs och Bohus Län.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
Ledamöter:
Jöns Jönsson från Christianstads Län,
Per Bengtsson från Kalmar Län,
Anders Jonsson från Östergöthlands Län,
Haus Hansson från Götheborgs och Bohus Län,
Per Olsson från Upsala Län,
Lars Larsson från Elfsborgs Län,
Lars Magnus Knutsson f ån Östergöthlands Län,
Anders Andersson från Örebro Län,
Anders Johansson från Wermlands Län,
Erik Andersson från Stora Kopparbergs Län,
46
Den 27 November 1847.
Anders Persson från Örebro Län, och
Christen Persson från Gottlands Län.
Suppleanter:
Petter Jönsson från Jönköpings Län,
Adolf Fredriksson från Upsala Län,
Carl Magnus Engström från Kalmar Län,
Anders Kylander från Wermlands Län,
Erik Mänsson från Blekinge Län,
Sven Svensson från Elfsborgs Län,
Carl Nilsson från Östergöthlands Län, och
Jonas Pettersson från Kalmar Län.
Expeditions-Utskottet:
Ledamöter:
Petter Haraldsson från Elfsborgs Län,
Sone Persson från Malmöhus Län, och
Olof Johansson från Stockholms Län.
Suppleanter:
Anders Olofsson från Jemtlands Län, och
Per Persson Edén från Westcr-Norrlands Län.
Och blef det af Elektorerne sålunda förrättade val
till Ledamöter och Suppleanter i Utskotten af Ståndet gil—
ladt oell antaget.
§ 3.
Härefter företogs till vidare behandling den, i sam¬
manhang med Bengt Gudmundssons hån Hallands Län
framställning om val af Suppleanter för Utskotten, af An¬
ders Andersson från Skaraborgs Län väckta, sedan den
24 innevarande månad på bordet »vilande fråga om sättet
för Suppleant, att, vid inträffande förfall för ordinarie Ut-
skotts-Ledamot, i Utskott vinna inträde, dervid Sekrete¬
raren föredrog och uppläste ett skriftligt förslag till beslut
i ämnet, af innehåll att, vid Suppleanternes inträde i Ut¬
skott borde iakttagas den ordning att de Sistnämnde taga
plats efter Utskottets ordinarie Ledamöter, utan afseende
å de rum, som innehafts af dem, i hvilkas ställe Supple-
anterne ingått, samt att, då Ledamot i Utskott är hin¬
drad från tjenstgöring derstädes och sådant hos Talman¬
nen anmält, närmast i ordningen varande Suppleant må
ega i Utskottei inträda.
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län be¬
Den 27 November 1847.
47
gärde nu ordet och anförde, att han för sin del bvste tvif¬
velsmål, huruvida ett sådant beslut vore i denna del tillfyl¬
lestgörande, helst inom Stats-Utskottet vid 1840 års Riks¬
dag gjort sig gällande den åsigt, att, då Grundlagen icke
innefattade föreskrift om val af Suppleanter för Ledamö-
terne i Utskott, Suppleanterne icke borde i Utskottetemot-
tagas, med mindre de voro af Ståndet dertill särskildt be¬
myndigade; hvadan Talaren hemställde, om icke, i likhet
med hvad för sådant fall förut iakttagits, Suppleanterne
borde hvarje gång af Talmannan och Sekreteraren förses
med Protokolls-utdrag öfver deras behörighet att inträda i
Utskottet, dock utan att Ståndets hörande i sådant afseen¬
de erfordrades.
Lars Larsson från Elfsborgs Län filikjianagaf, att vid
nyssnämnde Riksdag enahanda förhållande egt rum inom
Bevillnings-Utskottet, enär öfrige Stånden icke velat god¬
känna Bonde-Ståndets förfogande, att Suppleanterne genom
elt allmänt beslut bemyndigades att, vid inträffadt förfall
för ordinarie ledamot, dennes plats i Utskotlet intaga.
Peller laersson från Jönköpings Län vitsordade att
jemväl vid sista Riksdagen hinder mött för Suppleanters
inträde i Utskott, i saknad af särskildt Protokolls-Utdrag
från Ståndet.
Erik Andersson från Skaraborgs Län förklarade, att,
då i grundlagen icke stadgades, att suppleanter, hvarje gång
deras inträde i Utskott vore i fråga, borde vara försedde
med särskilt bevis öfver sin behörighet dertill, lian för sin
del ansåge ofvanintagne förslag vara såsom ett Ståndets
allmänna beslut i detta ämne tillräckligt.
Talmannen tillkännagaf, att, enligt hans åsigt, de öf¬
rige Stånden icke egde befatta sig dermed om Bonde-Stån¬
det funne för godt att genom ett allmänt beslut befullmäk¬
tiga Suppleanterne, att, vid inträffande förfall för ordinarie
Utskottets ledamot, dennes plats i Utskottet intaga, utan
särskilt för hvarje gång af Ståndet dertill meddeladt för¬
ordnande; hvarefter
Peter Jönsson från Jönköpings Län förmälde sig
desto hellre godkänna det upplästa förslaget till beslut i
ämnet, som Ståndet såmedelst på en gång kunde afgöra
hvad i annat fail vid inträffande hinder för Utskottslednmot
hvarje gång skulle beslutas. Dessutom kunde sådant hin¬
der så hastigt intiäffa, alt plenum derefter hos Ståndet icke
48
Den 27 November 1847.
hölles förr. än efter det för Utskottet bestämda samman¬
träde, hvarvid sålunda skulle komma att saknas det för
Ståndet föreskrifna antal ledamöter. I allt fall och om det
föreslagna beslutet mot förmodan icke vore tillfyllest, finge
man framdeles, i händelse af behof, i frågan vidtaga an¬
nat förfogande
Lars Larsson trodde skiljaktigheten vid frågans be-
dömmande beslå deruti, att Utskotten icke vilja befatta sig
med undersökning, i hvilken ordning sinsemellan Supple-
anterne derstädes böra ingå; men om äfven i denna del
bestämda föreskrifter på förhand meddelades, borde man
icke befara några svårigheter eller invändningar från Ut¬
skotten.
Strindlund återtog, att om det föreslagna beslutet
gillades af Ståndets öfrige medlemmar, hade han icke något
deremot, men lian egde erfarenhet deraf, att hvarken Rid—
derskapet och Adeln eller Preste-Ståndet tillförene velat
erkänna Bonde-Ståndets rätt att på förhand tillsätta Ut-
skotts-Suppleanter. Säkrast vore derföre, att åt Talmannen
och Sekreteraren uppdraga att, utan Ståndets hörande, för
hvarje gång meddela Suppleanterne skriftligt bevis öfver
deras behörighet att i Utskottet inträda.
Peter Jönsson förenade sig härmed.
V. Talmannen Nils Persson ansåg målet säkrast vin¬
nas, om, då förfall för ordinarie Utskottsledamot inträffar, an¬
mälan derom göres hos Ståndets Talman och Sekreterare,
hvilka, på sätt jemväl vid förra Riksdagen iakttogs, utan
Ståndets börande, försedde närmast i ordningen varande
suppleant med skriftligt befullmäktigande, att i den hindrade
Ledamotens ställe intaga plats i Utskottet.
Häruti instämde jahan Jakob Rulberg från Norr¬
bottens Län, Per Olsson från Upsala Län och Olof Jo¬
hansson från Stockholms Län.
Diskussionen förklarades härmed slutad, och sedan
Slåndet bifallit Talmannens härefter gjorde hemställan, att
för ordinarie Utskottsledamot inträffande förfall borde i
Ståndets Kansli anmälas, samt jemväl beslutat, att ord¬
ningen, hvaruti Suppleanter vid inträffande behof skulle
till tjenstgöring i Utskott inkallas, komme att bestämmas
efter det rum, hvar och en af dem å här ofvan, un¬
der nästföregående §, intagna förteckning innehade, an¬
togs och gillades af Ståndet det af Sekreteraren föreslagna
Den 27 November 1817.
49
beslut, med det tillägg att, vid anmälan om inträde i Ut¬
skott, Suppleanterne böra auktorisera sig med skriftligt be¬
vis, antingen af Talmannen eller Sekreteraren; och skulle
utdrag af Protokollet häröfver tillställas främste Ledamo¬
ten i hvarje Utskott, att Utskotten till efterrättelse meddelas.
§ 4.
Talmannen begärde fä fästa Ståndets uppmärksam¬
het derpå, att antalet af vid Riksdagen afgifvande motioner
kunde, med bibehållande af den hvarje Ledamot i Grund¬
lagen förbehållna motionsrätt, likväl i betydlig mån in¬
skränkas, derest de Ledamöter, som voro betänkte på fram¬
ställande af förslager i lika syftning, förenade sig om en
och samma motion, eller, der någon skiljaktighet i åsigter
förefunnes, anmälde sådant genom tillägg och närmare ut¬
veckling af förut framställde motioner i likartade ämnen,
hvarigenom skulle vinnas icke allenast tid, utan äfven be¬
sparing i kostnaden för tryckning af Ståndets Protokoller;
i hvilken framställning f. Talmannen Anders Eriksson
från Orebro Län sig förenade samt föreslog tillika, att val
af Ledamöter uti det Utskott, som komme att upptaga och
bereda Ståndets enskildta besvär och angelägenheter, nu
måtte företagas.
Per Sahlström från Stockholms Län begärde or¬
det och, jemte det han likaledes instämde uti den af Tal¬
mannen yttrade åsigt om förmånen af motionernas inskiänk-
ning, anhöll att, då han vore betänkt på väckande af mo¬
tioner i åtskilliga allmänna ämnen, det måtte bestämmas,
hvarest sådana motioner kunde få aflemnas till lägenhet
för Ståndets öfrige medlemmar att deraf taga kännedom.
Beträffande ämnet för sine tilltänkte framställningar ville
talaren endast tillkännagifva, att, som Kongl. Maj-.ts nådi¬
ga proposition om Statsverkets tillstånd och hellof icke in¬
nefattade något förslag om bibehållande för folkundervis¬
ningen af dertill nu anslagna halfva så kallade Skvddsaf-
pifteri, han trodde en motion i denna syftning icke böra
åsidosättas för Bonde-Slåndet, som bäst hade sig bekant
viglen af de a angelägenhet. Vidare ville han framställa
ett förslag till nödens lindrande i missväxtår, dermed lian
dock tänkt uppskjuta i afvakta!) på den Kongl. Proposition,
sorn, med anledning af hvad Haus Maj:t Konungen uti sitt.
helsningsta! till Ständerne å Rikssalen bland annat v 11 rut,
4
50
Den 27 November 1847.
förmodades icke skola i detta amne uteblifva; och tänkte
han slutligen i särskildta motioner antyda behofvet af an¬
slag, dels för befrämjande af odiingsföretag, dels ock till
väganläggningar.
Talmannen erinrade härvid, att till Ståndet anmälda
motioner icke annorlunda kunde i det af Sahlström an¬
tydde afseende deponeras, an att desamma efter upplä¬
sandet lemnades hvilande pä bordet.
Sahlström instämde häruti, men anhöll att, för vin¬
nande af det med förevarande öfverläggning afsedde ända¬
mål, de anmälde motionerna måtte ouppläste bordläggas,
helst en eller annan ändring deri skulle kunna tillkomma
i följd af annan Ledamots, efter af motionen tagen känne¬
dom, deremot möjligen framställande anmärkning.
Strindlund upptog åter frågan om val till Ledamö¬
ter i Ståndets enskildta Utskott, samt hemställde, om icke
dertill företrädesvis borde utses de Ledamöter, som förut
icke voro till tjenstgöring i Utskott invalde: i hvilken åsigt
de fleste af Ståndets medlemmar hördes instämma.
I afseende på Sahlströms ofvananförde yttrande, som
skulle Kongl. Maj:ts nådiga Proposition icke innefatta nå¬
gon framställning om anslag för Folkundervisningen, ville
Talaren åter erinra sig, att slik framställning der icke sak¬
nades; men beträffande sättet för motionernas behandling
instämde Talaren i den af Sahlström yttrade åsigt, att de¬
samma kunde oläste bIif\a hvilande på bordet.
Petter Jönsson från Jönköpings Län anmälde, att
han hade för afsigt hos Ståndet väcka motioner, dels att
Kotehåliarne vid indeldta Infanteriet måtte befrias från dem
nu åliggande passevolans-afgifter, äfvensom han möjligt¬
vis, i sammanhang dermed, ville utsträcka delta yrkande
jemväl till indeldta Kavalleriet, hvilken skattenedsättning,
som åtminstone i Småland vöre af behofvet påkallad, ock¬
så kunde anses för den ringaste och billigaste; dels ock
om den förändring i afseende på Skjutsningshesväret, att
skjulslegan blefve förhöjd till 24 sk. banko milen, jemväl
på de ställen, der, i följd af fokala förhållanden eller
eljest, entreprenad för skjutsens utgörande icke kun¬
de tillvägabringas. I Småland, som är ett fattigt land och
mera glest befolkadt, hade sådan entreprenad icke kunnat
erhållas. Den reservskjutsskvldige vore ej sällan boende
på till och med en mils afstånd från gästgifvaregården, oell
Den 27 November 1S47.
51
då på sednare tider redan i bredd med folkökningen till¬
tagande hemmansklyfning, svårigheten att förmå närboende
jordägare att åtaga sig skjutsningshesväret, gått ända
derhän, att för 1/8 dels hemman i sådant afseende måste
betalas ända till 20 R:dr om året, hade icke sällan inträf¬
fat att de ringare jordägarne utarmats och varit nödsakade
att sälja de obetydliga hemrnanslotter, hvaraf de eljest kun¬
nat hafva sin bergning. Under resan hit hade Talaren med
ledsnad erfarit, att skjulslegan inom Jönköpings Län, der
vägen var svårast, utgjorde endast 16 sk., men deremot
i Östergöthland, hvarest vägen är vida mindre besvärlig,
allestädes betalades med 24 sk. banko milen. Bägge dessa,
såmedelst anmälda motioner, hvilka Talaren förbehöll sig
att framdeles få skriftligen närmare utveckla, anhöll han
måtte i sinom tid till vederbörligt Utskott remitteras.
Peter Persson från Jönköpings Län, Christen
Persson' från Gottlands Län och Jöns Ersson från Werm¬
lands Län förenade sig uti hvad Sahlström anfört om be¬
hof af anslag för den egentliga Folkundervisningen, derom
Eric Persson från Gefleborgs Län och Per Matts¬
son från Wester-Norrlands Län jemväl förklarade sig erna
inkomma med framställning.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län instämde
åter i Sahlströms yttrande om anslag till förekommande af
nöd i missväxtår.
Jöns Ersson instämde vidare i Petter Jönssons
framställning om Skjutslegans förhöjning, och Petter Pers¬
son från Jönköpings Län anmälde , att i detta ämne vo¬
re en särskild motion från honom att förvänta.
Talmannen föreslog härefter, att, för befrämjande af
den utaf honom föreslagne inskränkning i motionernas an¬
tal, desamma kunde 2:ne dagar före uppläsandet i Stån¬
det allemnas i dess Kansli, hvarest det vore tillfälle för
öfrige Ledamöter att oin samma motioner taga kännedom;
i sammanhang hvarmed
Sekreteraren hemställde, om icke det åsyftade än¬
damålet säkrast vunnes derigenom, att, sedan motionerna
sålunda blifvit allemnade i Kansliet, desamme derstädes
uppfördes på en särskild lista, med i korthet a lfa tia d an¬
teckning öfver motionärens namn och framställningarues huf-
vudsakliga innehåll, hvilken lista borde för Ståndets Le¬
damöter hållas tillgänglig.
52
Den 27 November 1847.
Strindlund förklarade sig icke hafva nåsot att er¬
inra mot hvad sålunda föreslagits, så vida motion ansåges
väckt, så snait den skriftligen vöre å Ståndets Kansli in-
lemnad, ty eljest skulle det förhållande inträiTa att mo¬
tionstiden blefve två dagar kortare, än hvad i Grundlagen
medgifves; hvarjemte Talaren, i afseende på förhållandet
med de hos Ståndet muntligen väckta motioner, häntydde
på det i nyssnämnde lag förekommande stadgande, att de¬
samma böra nästa Plenum skriftligen ingifvas.
F. Talmannen Anders Eriksson, som i frågan om me¬
dels anslående för Folkundervisningen var ense med Sahl¬
ström? och jemväl instämde i Strindlunds sist anförde
yttrande, angående muntliga motioner, ansåg det vara grund¬
lagsvidrigt att i Ståndet fatta formligt beslut i afseende på
inskränkning i motionernas antal och trodde förslaget der¬
om böra uttryckas endast såsom en vänlig uppmaning och
allmän önskan hos Ståndet.
Flere af Ståndets medlemmar hördes i denna åsigt
instämma.
Per Östman från Wester-Norrlands Län delade äf¬
ven åsigten om sättet för minskning af motionernas antal,
men ville icke lemna oanmärkt, att åtminstone en del af
Ståndets Ledamöter hade från sine kommittenter i upp¬
drag att framföra motioner, ofta af mera enskild syftning,
och att de hemmavarande följde sin representant med sär¬
deles uppmärksamhet och lunne sig missbelåtne om deras
uppdrag icke fullgjordes.
Talmannen tillkännagaf, att då hans framställning icke
afsåg någon inskränkning uti den, hvarje Ledamot enligt
Grundlagen förbehållne motionsrätt, utan endast beredande
af en feidel för Ståndets samtlige medlemmar, proposition
orri beslut å berörde framställning icke koninre att ega runi.
§ 5.
Till Ledamöter i det Utskott, som komme att upp¬
taga oell bereda Ståndets enskildta besvär och angelägen¬
heter, utsagos af Ståndet följande:
från Upsala Län: Adolf Fredriksson.
„ Stockholms — Anders Ersson.
„ Skaraborgs — Eric Andersson.
„ Kronobergs — (lustaf Johansson.
,, .linköpings — Peter Johan Petersson.
Den 27 November 1847.
53
Från Westerås Län: Lar.s Petersson.
„ Östergöthlands — Olof Nilsson.
„ Södermanlands — Nils Fredrik Husberg.
„ Elfsborgs — Anders Gunnarsson.
„ Kalmar — Jonas Petter Danielsson.
„ St. Kopparbergs — Kråk Matts Mattsson.
„ Örebro — Johan Johansson.
„ Wermlands — Jonas Christoffersson.
,, Gefleborgs — Eric Ersson.
„ Wester-Norrlands— Per Persson Edén.
,, Jemtlands — Jonas Ersson.
„ Westerbottens — Johan Westermark.
„ Norrbottens — Herman Jönsson Öb om.
„ Gottlands — Ingemund Odin.
„ Malmöhus — Ola Månsson.
„ Christianstads — Nils Andersson.
„ Blekinge — Ola Persson.
„ Hallands — Magnus Hallberg, och
„ Götheborgs och Bohus Län: Lars Wenander.
Till Protokollsförande hos Utskottet utsågs, på Se¬
kreterarens förslag, Kanslisten hos Ståndet, v. Auditören
E. F. Ziervogel j och skulle Utskottet, så snart det sam¬
manträder, äga inom sig välja Ordförande.
§ 6.
Upplästes en af Anders Olofsson från Jemtlands
Län ingifven så lydande motion:
Öfverensstämmande med en sann rättsgrund, kan det
ej vara, att i en Stat den ene medborgaren betungas med
samma eller drygare bördor än andra emot ringare ersätt¬
ning. Sådant är likväl förbållandet i vårt land med ett af
de tyngsta och orättvisaste af de onera, som vidhäfta jord¬
bruket, nemligen Skjutsningsskyldigheten. Sedan Rikets
Ständer vid flerfaidiga Riksdagar förut klagat öfver den
betungande hållskjutsskyldigheten och sedan börjat se sig om
efter medel, att åtminstone göra densamma mindre odräglig,
tillkom, genom Ständernas och Konungens samverkan, den
förordning rörande denna angelägenhet, som är intagen i
Kongl. Maj:ts Cirkulär till samtlige Dess Befallningshaf¬
vande den 2 Augusti 1844.
54
Den 27 November 1847.
Jti mera jag begrundat denna förordnings stadganden
och dermed jernfört förhållanderna i de särskildta landsor¬
terna inom vårt land, desto mera har jag blifvit befästad i
den öfvertygelsen, att lagstiftningen uti ifrågavarande äm¬
ne ej bordt vara så allmän, ej enahanda för hela vårt vid¬
sträckta land. Det finnes nemligen trakter, der allmogen
vissa tider af året ej har annan sysselsättning för sig och
sina dragare, och ej annan penningeförtjenst än skjutsning.
För dessa är hela det genom nämnde förordning införda
entreprenadväsendet en stötesten derföre, att det beröfvar
dem en eftersökt och behöflig biförtjenst. Det gifves åter
andra orter, der antingen Rergsverken erbjuda en lönande
forsslingsförtjenst, eller ock all den tid, som ej upptages af
jordbruket, måste begagnas dels för hemforsslande från
spridda och långt bort belägna jordtegar af den knappa
äring de gifva, dels för hemförande från aflägsna städer af
lifsförnödenheter eller utförande till dessa ställen af egna
slöjdprodukter, eller af boskapsskötselns och jagtens af¬
kastning, och der således både männer och dragare äro
ständigt och långt från hemmet sysselsatta en god del af
året. För dessa orter åter, synnerligen om, såsom för¬
hållandet vanligen är i desamma, glest bebodda, med dåliga
och backiga vägar försedda, och sällan besökta, är nämn¬
de entreprenadväsende, om ej rent af skadligt, åtminstone
rent af onyttigt, emedan det är omöjligt, i thy att i såda¬
na erhålla en skjuts-entreprenör, med mindre man skulle
löna honom så, att utskylderna dertill blefve den drygaste
bland skatter, låter sig icke verkställa.
Efter dessa allmänna anmärkningar öfvergår jag till
egentliga föremålet för det förslag jag ämnat framställa,
eller att skjutslegan, oberoende af entreprenad, måtte för¬
höjas pä landet i allmänhet till 24 sk. banko milen; så¬
som närmare skäl dertill torde jag få anföra: först, att en
sådan förhöjning rättfärdigas af den ständigt fortgående
prisförhöjningen på varor, eller som är detsamma pennin¬
gens fallande i värde; vidare, att då entreprenadväsendet
sannolikt är infördt öfverallt, der det kan införas, denna för¬
höjning, för såvidt den varit beräknad att utgöra en låckel-
se till entreprenadens antagande, nu mera förlorat all kraft
och verkan, och således utan skada i detta afseende kan
göras allmän, samt slutligen och hufvudsakligen, att der¬
igenom möjlighat kunde beredas till vinnande af en lin¬
Den 27 November 1847.
55
dring i hållskjuts-besväret äfven A de orter, der entrepre¬
nad ej kunnat inrättas. Till dessa orter hörer den, för
hvilken jag här förer talan och jag ville derföre förhål lan—
derna derstädes visa, hvilken fördel en sådan allmän för¬
höjning i skjutslegan skulle medföra. Tvifvelsutan känna
flera af Ståndsbröderne huru förhållandet är med hållskjuts—
skyldigheten i glest bebodda trakter, der resande sällan
färdas. Den hållskjutsskyldige jordbrukaren måste nemli¬
gen fara fram till gästgifvaregården kanske en eller flera
mil från hemmet, ligga der ett dygn och uppehålla sig och
hästen samt slutligen resa hem utan att hafva en styfvers
förtjenst, hvilket allt medtagit sina två dygn; ej under då,
om man äfven på dryga vilkor söker lega någon af dem,
sorn lio i grannskapet af gästgifvaregården atl fullgöra denna
skjutsskyldighet. Vöre skjutslegan så pass hög, att denne
a isåg sjelfva skjutsningen för en förtjenst, skulle han na-
turigtvis vara benägnare att åtaga sig besväret; derigenom
kunde utan så många omvägar och så mycken kostnad en
väsendtlig del af hållskjutsskyldighetens olägenheter undan-
rödjas, och mera lättlegda entreprenörer likasom af sig
sjelfva uppstå.
På grund af hvad jag har anfört, hoppas jag, att icke
blott billigheten, af hvad jag yrkat, är bevisad, utan äfven
rättvisan; och i förhoppning att flere af Ståndsbröderne bi¬
träda min mening, anhåller jag, att detta Memorial måtte
varda till vederbörligt Utskott remitteradt.
Stockholm den 20 November 1847.
Anders Olsson,
för Jemtlands Södra Domsaga.
På begäran af Sone Persson från Skåne med flere
af Ståndets Ledamöter, lemnades denna motion tillsvidare
hvilande på bordet.
§ 7-
Anmäldes och af flere Ståndets Ledamöter inbeledsa¬
gades Herr Stats-Rådet, Chefen för Finans-Departementet
och Riddaren af Kongl. Maj:ts Nordstjerne-Orden Sven
Abraham Munthe, hvilken på Kongl. Maj:ts Nådiga befall¬
ning till Ståndet aflemnade Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi-
sition och skrifvelser, angående:
1:0 Antagande af ny strafflag.
Den 27 November 1847.
2:o Vissa Lagbestämmelser med afseende på enskildte
Banker.
3:o Förslag till förändrade stadganden med afseende
på förlags-inteckning.
4:o Uppförande af nya Cellfängelser jemte öfrige der¬
med sammanhang ägande bestämmelser.
5:o Förnyadt anslag till Lagberedningen.
6:0 Rättigheter till pension för åtskillige tjenstemän
vid fångvården.
7:o Förändrade grunder för Beväringsmanskapets ut¬
tagande till vapenöfning och krigstjenst.
8:0 Grunderna för meddelande af rättighet att tillver¬
ka och i minut försälja bränvin samt beskattningen derå.
9:o Nedsättning af den från Stora Kopparbergs Bergs¬
lag utgående Kopparränta, samt befrielse för allmogen från
åliggandet att in natura till Bergslaget lefverera kol.
10:o Medels anskaffande för slutlig liqvid vid inköp af
ny lokal för Mynt- och Kontrollverken.
ll:o Upphörande mot vissa vilkor af Rotehållarnes i
Bohus Län skyldighet, att förse Båtsmän med så kallad
rotekost.
12 0 Staden Marstrands inrättande till ett etablissement
för Vestra Sjöförsvaret.
13-o T i 11 v ägabringande af en Lots- och Båkinrättning
på Statens bekostnad å Götha Kanal och de sjöar den¬
samma genomlöper, äfvensom å Götha eif.
14:o Indragning af Hofjagtvarfvet härstädes.
15:o Kronans öfvertagande af båtsmännens beklädnad,
mot vissa afgifter af Rotehållarne.
16:o Stats-Rådet och Riddaren Friherre Staiil von
Holsteins utnämnande, att under innevarande Riksdag ut¬
öfva den befattning med Riksdagärenden, som, enligt 36
och 42 §§ Riksdagsordningen, en Stats-Råds-Ledamot till¬
kommer.
17:o Upphörande af Nådårs- och Liggetids besparin¬
gar vid tillträde af Embeten med lön på Stat, samt årliga
anslag till Arméens och Civil-Statens Pensionskassor och
Amiralitets-Krigsmans-Kassan, såsom ersättning för de in¬
komster, dessa kassor af nämnde besparingar tillgodo-
komma.
18:o Lönetillökning för Lotspersonalen, och
19:o Den tillökade ordinarie Båtsmansroteringen.
Den 27 November 1847.
57
Sedan Talmannen, jemte förklarande att berörde Nå¬
diga Propositioner och skrivelser sku'le hos Ståndet blifva
grundlagsenlig! behandlade, betygat Ståndets underdåniga
vördnad och tillgifvenhet för Kongl. Maj:t, afträdde Herr
Stats-Rådet, utbeledsagad af flere Ståndets medlemmar.
§ 8.
Upplästes Kongl. Maj:ts nådiga Propositioner:
aj den 17 sistlidne September.
l:o Angående antagande af ny Strafflag; och
2:o Angående vissa Lagbestämmelser med afseende
på enskildte banker.
Af den 16 sistlidne Oktober.
3:o Med förslag till förändrade stadganden i afseende
på förlagsinteckning.
Af den 9:de innevarande månad.
4;o Angående förnyadt aDslag till Lagberedningen.
5:o Angående upphörande mot vissa vilkor af Rote¬
hållarnes i Bohus Län skyldighet, att förse Båts¬
män med så kallad rotekost.
6:0 Angående Staden Marstrands utseende till ett
etablissement för Vestra Sjöförsvaret.
7:o Angående tillvägabringande af en Lots- och Båk¬
inrättning å Götha Kanal och Götha Elf.
8:0 Angående indragning af Hofjagtvarfvet härstädes.
Af den 18 innevarande månad.
9:o Angående förändrade grunder för Beväringens
uttagande till vapenöfning och krigstjenst.
Äfvensom Kongl Maj:ts nådiga skrifvelse den 9:de
i denna månad, angående:
l:o Uppförande af nya Cellfängelser jemte öfriga der¬
med i sammanhang ägande bestämmelser, och
2:o Pension för åtskillige tjenstemän vid fångvården;
hvilka samtliga handlingar, på flere Stånds-Ledamöters be¬
gäran, lades på bordet.
§ 9.
Börjades läsningen af Kongl. Maj;ts nådiga Proposi¬
tion den 18 innevarande månad, angående grunderna för
meddelande af rättighet att tillverka och i minut försälja
bränvin samt om beskattningen derå; men dermed hanns
denna dag icke till slut.
58
Den 29 November 1847.
§ 10.
Ståndet åtskiljdes kl. en qvart lill 3 ett. rnidd.
In fidem
A. E. Iios.
Den 39 fovemlier.
Plenum kl. lO 1. lii.
§. i.
Det inför Ståndet den 27 innevarande månad förda
Protokoll justerades.
§ 2.
Talmannen hemställde, att, vid det förhållande att vid
Ståndets sista sammanträde den päbörjade läsningen af
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående bränvinsbrän-
ningen icke hann bringas till slut, utan nu komme att fort¬
sättas samt plena hos öfrige Stånden denna dag icke in¬
träffade, detta plenum torde få anses såsom en fortsättning
af Ståndets sednaste sammanträde; hvilket förslag af Stån¬
det bifölls och godkändes.
§ 3.
Lästes till slut Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, an¬
gående grunderna för rättigheten att tillverka, omdistillera
och i minut försälja bränvin, äfvensom för beskattningen
dervid; hvarefter samma Proposition lades på bordet.
§ 4.
Eric Andersson från Skaraborgs Län begärde ordet
och uppläste en så lydande, skrifteligen författad reser¬
vation.
’’Mot det förhållande, att de Elektorer, som tillsatt Ut-
skottsledamöter och Kanslibetjening med oinskränkt rätt,
efter öllig sed blifvit valde, en ifrån hvarje Län, den Le¬
damoten, nemligen som derifrån bevistat de flesta Riks¬
dagar, har jag icke något att anmärka; men att dessa
Elektorer också följt samma princip vid valet af ordinarie
Ledamöter till de allmänna Utskotten, är i min tanke min¬
dre rigtigt, ty derigenom inträffar det skefva förhållande,
Den 29 November 1847.
59
att den Domsaga eller Härad, som hvarje Riksdag ombyter
Riksdagsman, hvilket är händelsen med (lera, blir bestän¬
digt orepresenterad i Utskotten, der Riksdagsmannakallets
utöfning är vid beredning af ärenderna det mest makt¬
påliggande. De nykomne Riksdagsmännen, 45 till antalet,
hafva visserligen, så långt rummet medgifvit, blifvit tagna till
reserv i Utskotten eller till Suppleanter, men man kan
taga för gifvet, efter den anda, som gjort sig gällande hos
pluraliteten af Elektorerne, att om de 62 återvalde Riks¬
dagsmännen varit tillräck lige att fylla äfven dessa platser,
icke någon nykommen Riksdagsman heller dertill blifvit
vald. Tiden går dock framåt och de opröfvade tänkesätten
hos de nykomne Riksdagsmännen hade icke så alldeles
bordt förbises vid det orrinämda valet, då hvarje ort har
lika rätt att i Utskotten representeras, och då härtill kom¬
mer att en och annan Suppleant af de nykomne Riksdags¬
männen endast vid något tillfälle kan få inträda i ett Ut¬
skott om någon Ordinarie Ledamot blir sjuk eller får an¬
nat laga förfall, får jag härmed afsäga mig det tredje Supp¬
leantrummet i Konstilutions-Utskottet, hvartill Elektorerne
utsett mig, enligt nästlidne plenidag upplästa valprotokoll,
enär jag på nämnde plats icke ser mig derigenom kunna
få något alt uträtta för det allmännas väl.”
Sven Heurlin från Kronobergs Län begärde i anled¬
ning häraf ordet, och sedan Talmannen erinrat, att, Eric
Anderssons anförande icke borde betraktas annor¬
lunda än såsom hans enskilda tanke och således icke bli
föremål för diskussion, yttrade: Jag delar väl Talmannens å-
sigt i afseende å Eric Anderssons anförande och vill, i
anledning deraf, icke yttra mig vidare, än att betyga mitt
ogillande öfver det klander, Eric Andersson framställt
emot Elektorernes val till Utskolts-Ledamöter. Utom det
att af alder varit den ordning inom Ståndet, att de Le¬
damöter deraf, som bevistat de flesta Riksdagar, blifvit
till Ledamöter i Utskotten utsedde, kan jag för min del
icke inse annat än att de, såsom mest mogne och erfarne,
dertill äro mest skicklige, och då jag första gången deltog
i Boude- Ståndets förhandlingar, uppträdde jag ej med den
öfverspända tanke om mig sjelf, att jag skulle kunna ut¬
rätta mer än de Ledamöter af Ståndet, som tillförene ut-
öfvat Riksdagsmannakallet.
r,o
Den 29 November 1847.
Eric Andersson förmente, att Hem lins yttrande vöre
vederlagdt af livad Erik Andersson skrift) gen andragit.
§ 5.
Upplästes (vänne af Peter Jönsson från 'Jönköpings
Län inlemnade så lydande motioner, hvilka Peter Jönsson
vid Ståndets sista sammanträde förmält sig vara sinnad att
v äcka:
1 :o
Ibland den mängd af allmänna onera, som tid efter
annan blifvit fästade vid Svenska jordbruket, finues väl
knappast någon, som är mera tryckande och mera ojemt
fördeladt, än Rust- och Roteringsbesväret, hvarföre det
ock behöfver all möjlig lindring och understöd af allmänna
medel, så mycket mera, som det är bestämdt till hela lan¬
dets försvar. Innan detta försvar mera utvidgas är först
nödigt tillse, att de skattdragande förm i underhålla detta
framdeles; för den skull anser jag behofvet påkalla någon
snar hjelp och föreslår, att belilädnadsbidraget måtte be-
Irias från Jordbrukaren och i dess ställe anslås af allmänna
medel, tillräckligt för nuvarande behof, så att Rotehållarne
blifva från denna utgift hädanefter befriade. Jag tror mig
ej behöfva beledsaga denna motion med några långa kom-
mentarier. tv behofvet är kändt.
Pehr Pehrsson, Anders Johan Sandstedt och Prter
Johun Pettersson från Jönköpings Län samt Johan Peter
Danielsson från Calmar Län förenade sig med Peter
Jönsson.
2:o
Lyckligtvis hafva vi upplefvat ett tidehvarf, som förer
i skölden förädlade tänkesätt, Sanning och Rätt. Den för
hardt skattlagde understödjer mer än fordomdags den all¬
männa rösten. Svenska folket anser numera icke sorn rätt¬
vist eller billigt, att den ene medborgaren i samhället ut¬
mattas mer än den andre för en tredjes beqvämlighet, jag
menar Gästgifveri- och Reservskjutsen, sorn äro ibland de
mest tryckande onera för Jordbruket, särdeles i min hem¬
ort, der entreprenad är overkställbar. Först deraf att hem¬
manen äro lör långt afiägsne ifrån gästgifvaregården, så
att flera timmar erfordras förr än hästar kunna framskaffas,
och dessutom kan vissa tider på året flera veckor passera,
som ej går någon skjuts, att under denna tid hålla ett an¬
Den 29 November 1847.
til
tal hästar framme, skulle blifva alltför kostsamt, hvarföre
det ej låter sig göra att anställa entreprenad, ty då hand¬
lande och marknadssökande från en ort till en annan kunna
begagna 20 hästar på dagen, sedan på längre tid ej er¬
fordras några, hvarföre blefve alltför kostsamt att hålla det
antal hästar, som tillfälligtvis behöfdes, hvarföre jag anhål¬
ler att skjutslegan förhöjes till 24 sk. Banko på de ställen,
som ej entreprenad är verkställbar, ty i annor händelse
komma alltför många af de mindre hemmansegare att
blifva alldeles utfattige och falla fattigförsörjningen till last.
Per medium betalas i min ort 30 till 40 R:dr om året åt
den som håller en häst och har denna utgift tvingat
många att sälja sina hemman. Jag tror att detta för¬
hållande är en smärta för en resande, om han är rättän¬
kande; att resa genom Småland, der vägen är till det me¬
sta backig, och då kan kommer till sköna OstergyIIn beta¬
las en tredjedel mer der vägen är nära jemn, visserligen
ej för mycket, men på förstnämnde stället för litet;; hvar¬
före jag begär att skjutslegan förhöjes till 24 sk. Banko
milen Om remiss anhålles till behörigt Utskott.
Häruti instämde Jan Peter Danielsson från Calmar
Län, hvarefter Kräk Matts Mattsson uppläste följande
skriftliga anförande:
Instämmande med de värde Ledamöter om skjutsle-
gans förhöjande till 24 sk. Banko milen äfven på de or
ter, som genom lokala eller andra förhållanden inga En¬
treprenörer för skjutsens ansvarighet kunnat eller svårli¬
gen kunna, utan de Skjutsskyldiges allt för dryga och känn¬
bara kostnader, erhållas; kan jag likväl icke underlåta bär
anföra de hufvudsakligaste skäl, hvarföre inom Ofvan-
Siljans Fögderi, för hvilken ort jag representerar, inga
Entreprenörer kunnat fås eller framdeles fås kunna:
lro De nog långa och för det mesta svåra skjutshåll,
i vissa fall för dragarne omöjliga att uthärda.
2:o Skjutsens olika erforderlighet de tider af året, då
både folk och dragare kunde hafva någon ledighet, snart
sagt ingen skjuts påkallas. Deremot sommartiden och un¬
der de i Mora socken 2:ne årliga marknaderne ingen, utan
alla Skjutsskyldiges tillhjelp, knappt ändå, mäktar skjutsen
utgöra; och dertill kommer denna tid, som skjutsen till så
hög grad påkallas, en livar nödgas vid sina långt från skju -
ombytsställena aflägsna fäbodar och deromkring på sko-
62
Den 29 November 1847.
garne vidt spridda stugor vara sysselsatt med bergning och
öfrige för jordbrukaren högst nödvändiga arbeten och bi¬
näringar.
Erfarenheten har i långliga tider visat, som jag gör
mig förvissad, af ingen rättänkande lärer kunna bestri¬
das, att den skjutsskyldige för det mesta besväras med
skjuts af dem, som resa för sina nöjen och spekulationer
— ’’Rätt och Sanning”, som numera utgör samhällets grund¬
val och förhoppningar, blir inkonseqvent om den ena med¬
borgaren äfven i sådant fall skall utgöra ett onus för den
andre, som likväl med nu ifrågavarande Skjutsskyldige eger
rum genom den allt för ringa ersättning af de resande.
Anropar jag och hoppas samtelige Riksståndens medver¬
kan om Skjutslegans förhöjande till 24 sk. Banko milen
för den fattiga ort, Ofvan-Siljans Fögderi, hvarföre jag re¬
presenterar.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Härefter beslöts, att dessa motioner skulle till nästa
Plenum förblifva hvilande på bordet.
§ 6.
Eric Pehrsson från Gefleborgs Län hade ingifvit ett
så lydande memorial:
I anledning af Rikets sist församlade Ständers beslut,
att hälften af Kapitationsafgiften skulle få användas till upp-
hjelpande och understöd åt Folkskolorna i Riket, har en
betydlig del af sådane skolor tillkommit, som i annor hän¬
delse för medellöshet och måhända motvilja icke ännu
uppnått den verksamhet, hvaruti de nu befinna sig; och
som kommunerne fästat sina beräkningar derpå, att fram¬
gent få erhålla ett sådant understöd, vågar jag vördsamt
föreslå, att Rikets Ständer äfven vid denna Riksdag ville
anvisa enahanda tillgång, eller hälften af den så kallade
kapitations-afgiften, för att användas inom hvarje Socken
eller Skoldistrikt på enahanda grunder och vilkor, som vid
sistlidne Riksdag bestämdes, ty i saknad af dessa medel
torde en betydlig del af ifrågavarande Skol-inrättningar
blifva urståndsatt att motsvara sin bestämmelse.
Remiss till vederbörligt Utskott begäres.
Pehr Östman från Wester-Norrlands Län förenade
sig med Eric Pehrsson, och Pehr Sahlstöm från Stock¬
holms Län uppläste härefter följande, i samme ämne förut
ingifne motion:
Den 29 November 1847.
63
Den omsorg och utmärkta välvilja, hvarmed den All¬
männa Folkundervisningen både af Ständer och Regering
vid nästlidne Riksdag omfattades, föranlåter till den för¬
hoppning, att densamma vid detta Riksmöte icke skall lem¬
näs utan understöd.
Det erfordras säkerligen ingen bevisning vid detta till¬
fälle, för att ådagalägga huru välgörande denna omsorg
varit, eller för den inflytelse, som derigenom utöfvas på
nuvarande och kommande slägten, hvarföre det ock torde
kunna anses som en pligt att söka medverka dertill, att
denna undervisning kan komma att i ett ordnadt skick fort¬
fara. Af denna anledning, och då de vid sista Riksdag be¬
viljade anslag för Folkundervisningen, nemligen: ”den
såkallade halfva Skydds-afgiften , hvilken af församlingarne,
i förhållande till antalet af mantalsskrifne personer, nu ut¬
går för vidsträckta, men mindre folkrika församlingar,
20,000 R:dr, för Seminarierne, 9,100, och till Stipendier
vid de sistnämnde 12,000, tillsammans 41,100 Riksdaler,
ännu icke kunnat å ordinarie Riks-Staten uppföras, utan
således böra för hvarje Riksdag beviljas, tager jag mig
friheten härigenom motionsvis begära, det förstnämnda an¬
slag, eller halfva Skydds-afgiften, måtte för Folkundervis¬
ningens befrämjande liksom hittills få fortfara, samt att de
särskilta anslagen 41,000 R:dr, för de dermed afsedda än¬
damålen, likaledes beviljas och utgå; hemställande jag för
öfrigt till Ståndets mogna ompröfning, om och huruvida
några andra åtgärder böra vidtagas, för att åt anslagen till
Folkundervisningen söka bereda den stabilitet, som ensamt
kan försäkra denna angelägenhets oberoende af tidens väx¬
lande meningar och betrygga Folkundervisningens oafbrulna
fortsättning för framtiden.
Om remiss häraf till Siats-Utskottet anhålles.
Med förenämnde motion förena vi oss till alla delar
och anse förslaget högst behölligt för menniskoslägtets för¬
ädling och upplysning.
Petter Persson, A. Johansson,
från Jönköpings Län. från Wermland.
Häruti instämde Johan Pehrsson och Per Olsson
från Upsala Län, Anders Johan Sandstedt från Jönköpings
Län, Pehr Nilsson från Christianstads Län samt Sven
Isaksson från Calmar Län med flere af Ståndets Ledamö-
ter; hvarefter f. Talmannen Anders Eriksson från Ore¬
bro Län förmälte sig biträda' Sahlströms mening, sorn han
(i 4
Den 29 November 1847.
irke trodde af någon skulle emotsägas, men sade sig för
sin del, och på det ändamålet med Folkundervisningen i
möjligaste måtto skulle vinnas, vilja föreslå, att hela ka-
pitations- eller skydds-afgiften måtte användas till förmån
för Folkundervisningen på det sätt, att halfva beloppet der¬
af utgick till det ändamål, hvartill det hittills varit af-
sedt, och den andra hälften finge användas till vård och
underhåll åt fattiga barn, hvilka så väl som de för¬
mögnares barn behöfde undervisning, men, i brist af klä¬
der och föda , saknade utväg att af undervisningen sig begagna.
Anders Gunnarsson från Elfsborgs Län samt Pe¬
ter Persson och Anders Johan Sandstedt, jemte större
delen af Ståndets öfrige Ledamöter, tillkännagåfvo, att de
delade Anders Erikssons mening.
Sahlström förklarade härefter, att han i sista mo¬
mentet af motionen aritydt, att lämpligaste sättet lör Folk¬
undervisningens behöriga oidnande och framtida betryggan¬
de vore, att de medel, som dertill komme att anslås,
blefve å Ordinarie Riks-Staten uppförde, och alt han, till
vinnande af detta ändamål, hoppades Ståndets bistånd och
medverkan; hvadan Sahlström önskade, att Talmannen
ville derom tillfråga Ståndet och inhämta dess mening,
huruvida detsamma till ernående af Sahlströms syftemål,
i afseende å anslagets uppförande på Ordinarie Stat, ville
medverka.
Eric Persson förmälte sig instämma med Sahl¬
ström att de till Folkundervisningens belrämjande utgående
medel, 41,000 R:dr, må på Ordinarie Stat uppföras; men
ansåg att Kapilations- eller Skydds-Afgiften, såsom varan¬
de af bevillnings-natur, icke borde eller kunde såsom stän¬
digt utgående medel anslås.
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län för¬
klarade, atl han vore af samma åsigt som Anders Eriks¬
son i afseende å användandet af hela Kapitations-Afgiften
till Folkundervisningens befrämjande, och tilläde, att saken
så talade för sig sjelf, att ingen kunde dermed vara miss¬
nöjd; men att han i afseende å fördelningen af medlen
icke vore med Anders Eriksson ense. iian trodde att
hälften icke borde bestämmas till det ändamål, hvartill med¬
len hittills varit afsedde, och hälften till de medellöse bar¬
nens underhåll och vård. hälften för det ena elier andra
ändamålet kunde å ena orten blifva för mycket och på den
Den 29 November 1847.
65
andra otillräcklig. Talaren ansåg derföre ändamålsenligas!,
att fördelningen besörjdes af Skol-Direktionen och att den¬
samma, hvilken i andra maktpåliggande frågor egde beslu¬
tande-rätt, såsom till- och afsättande af Lärare, m. m.,
borde tillstädjas att om medlens användande efter sig före¬
teende omständigheter ordna och bestämma.
Uti detta Strindlunds yttrande instämde Jöns Jöns¬
son och Nils Andersson från Christianstads Län samt
Peter Haraldsson från Elfsborgs Län; och beslöts, att
Eric Anderssons och Sahlströms motioner skulle läggas
på bordet och med ytterligare diskusion deröfver anstå in¬
till dess de ånyo förekommo.
§ 7.
Upplästes och iades på bordet en af Peter Jönsson
från Skaraborgs Län ytterligare inlemnad så lydande motion :
’’Ett hufvudsakligt fel i vår kyrkas institutioner är den
obegränsade tillåtelsen att taga Adjunkt, när man blott vill
löna och föda honom. Då han blott blifvit en mer vid
Pastorns bord och en dränglön till för hans sedelbok har
ock Adjunktskaran ökats vida öfver hvad nyttigt varit både
för Preste-Ståndet och Guds församling; så har man sett
den unge Pastorn med sitt stora Pastorat väl medhinna
verldsliga bestyr och att utföra dem med ett nit, som skulle
hedrat den driftigaste Inspektor, men deremot sakna tid
att hålla ett husförhör, resa på ett enda sjukbesök eller
att predika oftare än högmässan på högtidsdagarne, och
knappast detta. Själavårdens och Gudstjenstens bestri¬
dande har för öfrigt kastats helt och hållet på Adjunkten,
som bäst varit i sin förmans tycke, ju svalare han kunnat
hålla den andeliga temperaturen i församlingen. Att en
gammal man får biträde, när han icke längre orkar, kan
vara rätt och skäligt; men felet är, att S. M. Adjunkter
alltid ställas i samma förhållande till Pastor, som drängen
till husbonden. Han skall gå dit Pastor sänder och göra
hvarken mer eller mindre, än Pastor befaller. — Genom
denna beroende ställning gå många stora krafter för för¬
samlingen förlorade och den man, som med christeligt nit,
kraft och värma började sitt embete, under hopp att verka
för mensklighetens timliga och eviga väl, tröttnar efter ett
tiotal af år och faller i håglöshet och försoffelse samt skö-
5
66 * Den 29 November 1847.
ter tjensten såsom dagsverke. I allmänhet förlåter honom
en Pastor gerna för dessa lyten oell den kallsinnighet, han
härmed ådrager sig af åhörarne, då det tvertom ofta blir
ett fel hos Adjunkten om han öfverglänser Pastor, med stör¬
re skicklighet och gåfvor, samt derigenom vinner åhörarnes
kärlek. Man är sig sjelf närmast. Menniskan blifver med
åren allt mer trög, stelnar i en viss form och är ogen
mot hvarje förändring. Så händer äfven en gammal
Pastor. Det skall bli som det är, heter det i min tid,
äfven om en föreslagen förändring aldrig så tydligt vore
en förbättring. Emellertid lider kommunen. Pastorsgöro-
mål med tillsyn öfver de vigtiga, på samhällets framtid så
väsendtligt inverkande folkskolorna, christendomen, undervis¬
ningen, och kommunalbestyren tillvexa med folkökningen;
samhällets ställningar och förhållanden inveckla sig allt
mer och mer. Derföre så framt icke församlingen skall
gå framom sin Pastor, eller alldeles utan honom, till både
Pastor ocb Församlingens största skada, så måste Pastors¬
embetet beklädas antingen af en Ordinarie med fulla både
själs- och kroppskrafter för, sitt vigtiga kall, eller ock med
en Extra Ordinarie af nämnde egenskaper och som icke
kan bindas i sin verksamhet af den gamles egensinnighet,
håglöshet eller slöhet, utan endast af sin prest-ed och
lagen. Erfarenheten visar hvad förnuftet äfven utan denna
inser, att Pastoraten blifva bättre skötta af vikarier. Då
ordnas och redas intrasslade räkenskaper, stadgar vidtagas
för ny ordning och nytt skick, som kanske under ett tju¬
gutal af år hört till fromma önskningar, ty mannen, som
leder, ar i bästa åldern för sin verksamhet.
Jag föreslår således, att inga S. M. Adjunkter vidare
missiveras, utom en till hvarje Kontraktsprost, utan i de¬
ras ställe Pastors- och Komministersvikarier. Således,
när Pastor icke hinner med, eller orkar att sköta sin tjenst,
må han begära, icke Adjunkt utan vikarius. Med denne
vikarius må Pastor antingen låta dela göromålen, eller ock,
ifall han sjelf icke mäktar sköta något med besked, öfver¬
lemna hela embetsbefattningen åt vikarien att mot skälig
lön förvalta med en Pastors fulla ansvar.
Då Komminister och Pastor vanligen bo i särskilda
församlingar, med en å två mil och stundom mer emellan
kyrkorna, inträffar ofta, att vägen emellan Pastor och de
längst bort bosatte åboar i Annexförsamlingen, till oell med
Den 29 November 1847.
67
i Småland går till 2 å 3 mil, någon gång än längre. Det
blir i sådane fall för en Paslor alldeles omöjligt, alt, jemte
Pastoral- och Själavården i Moderförsamlingen, kunna egna
nödig tillsyn öfver Folkskolorna i Annexen, äfvensom det
är ett stort besvär för Aboer i Annexförsamlingar, att i
allt hvad Pastoralvården rörer nödgas besöka den fjerran
aflägse Pastorn. Händer nu så, att Pastorn är borta, så
är resan förgäfves och åhöraren nödgas nu kanske resa
en väg af flera mil för att få Pastors tillåtelse att få sin
husfru af Komministern kyrkotagen. I anledning häraf,
ville jag föreslå, det åt Komministern skulle uppdragas att
sköta pastoralvården i Annexförsamlingen och för detta
besvär åtnjuta Pastors sportler i samma församling. Här¬
med lyftades en tryckande börda från församlingen, och
komministern erhölle en liten förbättring i sina små, och
i de flesta fall otillräckliga iönevilkor. — Jag anhåller att
denna min motion måtte till vederbörligt Utskott blifva re¬
mitterad.”
§ 8.
Föredrogs Kongl. Maj:ts Nådiga proposition af den
12 i denna månad, angående nedsättning uti den af Stora
Kopparbergs Bergslag utgående Kopparränta från hvart
tionde till hvart trettionde skeppund af tillverkningen samt
upphörande af St. Kopparbergs Läns innevånares skyldig¬
het att in natura lefverera deras hemmansränta och man¬
tals- eller qvarntulls-kol; och efter slutad läsning lades
densamma på bordet.
8 9.
Tillkännagaf Talmannen, att från (vänne Boktryckare,
nemligen Kongl. Boktryckaren P. A. Norstedt <$• Söner
samt A. G. Hellsten, inkommit skriftliga anbud å tryck¬
ningen af Ståndets Protokoll, med dervid fogade prof af
tryck och papper; och sedan Strindlund erinrat, att,
enär vid sista Riksdag den Boktryckare, som haft sig upp¬
draget att trycka Ståndets Protokoll, icke på hvarje ark
tryckt så mycket som profvet visat och derigenom åstad¬
kommit, sig till vinst, flera ark, än eljest varit behöflig!,
på det Riksdagskostnaderna ej må onödigtvis ökas, de nu
ingifna profven måtte noga granskas och jemföras med
hvad framdeles af Boktryckaren lemnäs färdigtryckt, och
slike, genom Boktryckarens underlåtenhet att fullgöra sitt
68
Den 29 November 1847.
åtagande, onödiga kostnader förekommas, samt Anders
Pehrsson från Örebro Län förklarat, att han ansåg nödigt,
det behörigt kontrakt med Boktryckaren blefve afslutadt;
stadnade Ståndet i det beslut, att öfverlemna pröfningen
af ofvanberörde anbud till Ståndets Elektorer, hvilka alltså
bemyndigades att, i samråd med Talmannen och Sekrete¬
raren, i fråga om tryckningen af Ståndets Protokoll, å Stån¬
dets vägnar besluta.
§ 10.
Föredrogos Kongl. Maj:ts Nådiga Propositioner af den
12 innevarande månad.
l:o angående s. k. Nådårs- och Liggetidsbesparingar
vid tillträde af Elektorer oeh tjenster på Rikets Stat samt
till Arméens och Civil-Statens Pensionskassor och Amira-
litets-Krigsmanskassan, såsom ersättning för de inkomster
dessa Kassor af nämnde besparingar åtnjuta; och
2:o angående medel till slutligt liqviderande af köpe¬
skillingen för en ny lokal, för mynt- och kontrollverken
inköpt egendom, äfvensom till betäckande af öfrige med
desse verks flyttning förenade kostnader.
Dessa Propositioner^ lästes och lades på bordet.
§ 11.
Föredrogos och lades på bordet Kongl. Maj:ts Nådiga
skrifvelser :
l:o af den 9 nästk. Oktober, i fråga om Båtsmans-
beklädnadens öfvertagande af kronan emot en viss afgift
dertill af Rust- och Rotehållare, och
2:o af den 8 i sistberördc månad med öfverlemnande
af Roteringsverken för den tillökade ordinarie Båtsmans-
Roteringen.
§ 12.
Föredrogs och lades på bordet Rikets Ständers Revi¬
sorers Berättelser, l:o angående verkställd granskning ej
mindre af Bankens och Tumba Bruks räkenskaper för år
1844. än äfven af dessa Verks Styrelse och förvaltning,
och 2:o, angående d:o d:o för åren 1845 och 1846.
§ 13.
Föredrogos och lades på bordet: Justitie-Ombuds-
mannens Embetsberättelse för åren 1844 och 1845, jemte
dervid fogade bilagor, samt den af bemälde Embetsman,
Den 1 December 1847.
69
vid innevarande Riksdag tili Rikets Ständer afgifne Be¬
rättelse.
§. 14.
Talmannen uppläste Kongl. Maj:ts Nådiga skrifvelse
af den 16 i denna månad, angående förordnande för Stats-
Rådet, Kommendören af Kongl. Maj:ts Nordstjerne-Orden,
Friherre Otto Wilhelm Staél von Holstein att, under
innevarande Riksdag, utöfva deu befattning med Riksdags-
ärenden, som, enligt 36 och 42 §§. af Riksdags-Ordnin-
gen, en Ledamot af Stats-Rådet tillkommer; hvarefter
skrifvelsen lades till handlingarne.
§ 15.
Lästes och lades till Handlingarne ankomne Protokolls-
Utdrag från Medstånden, nemligen:
l:o från Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:o 1, och
2:o från Högvördige Preste-Ståndet N:ris 1 och 2.
§ 16.
Upplästes och lades till Handlingarne ett af Kommit-
terade till Tryckfrihetens vård, den 15 innevarande månad,
afgifvet memorial.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem
A. E. Ros.
Deu 1 December.
Plenum kl. 12 på dagen.
§ i.
Protokollet för den 29 sistlidne månad upplästes och
godkändes.
§ 2.
Sedan Bonde-Ståndet, genom beslut den 29 uti näst-
förlidne månad, åt dess Elektorer uppdragit att pröfva an¬
tagligheten af inkomne anbud å tryckning af de under
innevarande Riksdag hos Ståndet förda Protokoll; så upp¬
lästes nu till Ståndets kännedom ett så lydande:
’ Protokoll, hållet vid sammanträde af Heder¬
värda Bonde-Ståndets Elektorer, den 30 No¬
vember 1847.
S. J). Enligt Bonde-Ståndets sistlidne dag derom gifne
uppdrag, sammanträdde Ijilektorerne, i närvaro af Talman¬
70
Den 1 December 1847.
nen och Sekreteraren, för att pröfva de anbud å tryckning
af Ståndets Protokoll under innevarande Riksdag, sorn, jemte
proftryck af olika stilar oell format, blifvit af Herrar Bok-
tryckarne P. A. Korstedt fy Söner samt A. G. Hell¬
sten till Ståndets Kanlsi inlemnade; och efter det nämnde
proftryck blifvit granskade, bemälde Spekulanter hörde,
och deras anbud sinsemellan jemförde, funno Elektorerne,
hvilkas mening delades af Talmannen och Sekreteraren,
för godt antaga det anbud, som blifvit af Hellsten fram-
ställdt, i följd hvaraf denne åter inkallades, dervid han in¬
för Protokollet upprepade, det han åtoge sig att, emot det
af honom nu bestämda pris, Elfva Riksdaler 24 sk. Banko
för arket, papperet oberäknadt, verkställa tryckningen af
Ståndets Protokoll med sådana stilar och i det format, som
proftrycket N:o 1 utvisade, hvarjemte Hellsten förband
sig att, derest tillräckligt manuskript lemnades och uppe¬
håll ej skedde i korrekturläsningen, i hvarje vecka trycka
sex ark; ocb ansågo Elektorerne det till Protokollens tryck¬
ning erforderliga tryckpapper böra från Rikets Ständers
Riksgälds-Kontor reqvireras.”
Och blef hvad Elektorerne sålunda beslutat sf Ståndet
gilladt och antaget; hvarefter Talmannen anmälde och upp¬
läste inkomne skriftliga ansökningar af Enkorna C. C.
Svanberg och Sofia Sjögren, hvilka hvar för sig gjort
erbjudande att besörja häftning och skärning af Ståndets
Protokoll, mot ersättning, i enlighet med hvad vid före¬
gående Riksdagar i sådant afseende utgått, af 4 sk. Banko
för hvarje 100:de ark, derom efter någon diskussion, hvar¬
af likväl, enligt Ståndets på Talmannens framställning
gjorde medgifvande, de närmare detaljerne icke skulle till
Protokollet upptagas, Ståndet äfvenledes uppdrog åt Elek¬
torerne att, sedan Sökanderna ytterligare blifvit hörde, å
Ståndets vägnar besluta.
§; 3.
Anmäldes, att, sedan Eric Andersson från Skaraborgs
Län, uti plenum den 29 sistlidne månad, afsagt sig det
honom lemnade uppdrag att vara Suppleant i Konstitutions¬
utskottet, Bonde-Ståndets Elektorer påföljde dag utsett
Olof Nilsson från Östergöthlands Län, att den sålunda
h diga Suppleantsplatsen intaga.
§ 4.
Till vidare behandling företogs härefter Kongl. Maj:ts
Den 1 December 1847.
71
till Rikets Stander aflåtne och, sedan den 24 sistlidne må¬
nad, på bordet hvilande nådiga proposition om Statsver¬
kets tillstånd och behof dervid.
Bengt Gudmundsson från Hallands Län begärde
ordet och yttrade: Då, efter hvad jag erfarit, Stats-Ut-
skottet redan blifvit organiseradt, anser jag Ståndet icke
böra vidare fördröja remitterandet af den Nådiga Proposi¬
tionen till Utskottets granskning. Vid Propositionens ge¬
nomläsande bar min synnerliga uppmärksamhet fästats vid
åtskilliga deruti förekommande framställningar, mot hvilka
jag anhåller att skriftligen få framföra de anmärkningar,
sakens beskaffenhet synes mig påkalla; hvarefter Bengt
Gudmundsson lät genom Kancellisten hos Ståndet, v.
Auditören Ziervogel uppläsa ett så lydande anförande:
’’Mine Bröder!
Folkets Representanter hafva då nu åter emottagit den
vigtiga handling, som våra Grundlagar ålagt Regeringen
att vid början af hvarje Riksdag till dem aflemna, för att
ådagalägga Stats-Verkets tillstånd och behof, samt gifva
en ledning för tillvägabringandet af de erforderliga Stats¬
inkomsterna och fördelningen af Stats-Utgifterna. En¬
hvar af oss lärer erinra sig, huru ofta Svenska Allmogens om¬
bud beklagat sig öfver den ringa uppmärksamhet, som i
dessa Regeringshandlingar vanligen egnats åt allmogens be¬
tryckta ställning, då den ojemförligt drygaste delen af
Statsinkomsterna hämtas från de skatter, hvilka äro på¬
lagda jordbruket, och de slags utskylder, hvilka tyngst
drabba den stora arbetande massan af folket.
Vid hvarje Riksdag, allt sedan vårt Konstitutionella
Statsskick år 1809 grundlädes, har denna klagan höjts mer
och mindre, allt som anspråken på de skattdragandes upp¬
offringar varit större eller ringare; men alltid utan att
Regeringen deråt visat sig lemtia någon uppmärksamhet.
Vid förra Riksdagen hade Bonde-Ståndet äfven att beklaga
sig öfver den då afgifna Kongl. Propositionens fortfarande
förbiseende af Grundskatternas, i jordbrukande klassens
välstånd djupt ingripande skick, och vi yrkade nödvändig¬
heten att minska de dryga och i mångå fall synbarligen
öfverdrifna Statsutgifterna. Men, såsom vanligt vid ett Re-
gent-ombyte, uppflammade hoppet på en framtida förän¬
dring häri, och Svenska Folkets besinningsfulla billighets-
72
Den 1 December 1847.
känsla bjöd tålamod, för att se, hvad den Nya Regeringen,
efter att fått mera tid för sina Riksvårdande arbetens plan¬
läggande och anordnande, skulle företaga. Man väntade,
att hon icke blott af de beslut och önskningar, som Ri¬
kets Ständers pluralitet stundom framställt till ändamåls¬
enliga reformer, utan äfven af de undertryckta opinions¬
yttringarna från ett Stånds minoritet, hvilken dock repre¬
senterar snart sagdt hela folkets massa, skulle finna sig ma¬
nad, att med den största omsorg pröfva nationens krafter,
bördornas tyngd, skatteväsendets orättvisor, uppbördssät-
tets brister, samt derefter med nit och omtanka bereda
alla de inskränkningar och besparingar, utan hvilka omöj¬
ligt en början kan göras till en skatte-reform, som måste
förlikas med de begrepp om de samhälls-rättigheter, hvil¬
ka upplysningen utvecklat och hvilka med hvarje dag åda¬
galägga icke blott det våldsamma, utan äfven det oförnuf¬
tiga och förderfliga af våra gamla beskattningsbruk. I stäl¬
let att nu, efter tre års tid, finna denna förväntan mot¬
svarad, mötas vi åter af en Proposition, angående Stats¬
verket, deri man ser fortfarande anspråk på ökade upp¬
offringar af folket, utan att kunna uppsöka några bemö¬
danden att ens lindra dessa, genom rättvisare och enklare
skattegrunder. Allt skall stå qvar i det hela såsom förut;
blott några ytliga förändringar i uppbörds- och redovis-
ningssättet skulle underlätta embetsbestyren; de skattdra¬
gandes börda blifva densamma; och man liksom skryter
af. att den icke ännu mera ökas, fastän man beräknar de
influtna öfverskotten, hvilka i sig sjelf endast äro den
skatteökning, som de utarmande grundskatterna och den
felaktiga tullbeskattningen redan framkallat, såsom en fort¬
farande tillgång. Ja! man till och med tvekar ej, att an¬
visa Stats-utgifternas bestridande med en Allmän Inrätt¬
nings, Bankens vinst, ehuru denna af så många på rätts¬
grund och klokhet stödda skäl aldrig borde tagas i be¬
räkning för Statens årliga tarf; utan såsom garanti för an¬
dras egendom! en behöflig tillgång i ögonblick af Rikets
fara; samt ett medel att utveckla nationens ekonomiska
krafter och underlätta dess financiella ställning, borde spa¬
ras och vårdas, så mycket ske kunde.
Under sådana omständigheter, Mine Rröder, synes det
mig, som vore det folkombudens pligt, att med orubbligt
allvar vägra beviljandet af förhöjda anslag; omsorgsfullt af-
Den i December 1847.
73
skilja, hvad som är oumbärligt för fäderneslandets behof,
ifrån det som kan umbäras eller med större besparing
åstadkommas, samt att endast söka medlen till det förra
af de tillgångar, som kunna hämtas från det sednare. Jag
behöfver icke säga, att för Bonde-Ståndet är detta en så
mycket heligare pligt, som vi äro Ombud för den del af
Svenska Folket, hvars enskilda välfärd i synnerhet, såväl
då det gäller att våga lif som egendom, måste offras för
den allmänna, och hvilken således mest tryckes af miss¬
hushållningen med Statsmedlen och misstagen i förvaltningen.
Utgående ifrån dessa begrepp om min pligt, har jag
trott mig böra framlägga en granskning af den Kongl. Pro¬
positionen och Förslag till förändringar i densamma, för
att dertill påkalla Siats-Utskottets synnerliga uppmärksam¬
het. Jag har trott, att om min mening delas af Bonde-
Ståndet, skulle ett i tid skeende uttryck deraf lemna Ut¬
skottet ett behöfligt stöd för dess, såsom jag hoppas, vid
en omsorgsfull pröfning snart fattade öfvertygelse, att hvar¬
ken Nationens förmåga, Skatteväsendets nuvarande skick,
Jordbrukets och Näringarnes ställning, eller Regeringens
behandling af de dithörande ekonomiska förhållande, med¬
gifva en förhöjning af Riks-Staten, utan fastmer göra en
nedsättning deri önskvärd. För detta ändamål utbeder jag
mig Ståndets uppmärksamhet till följande anmärkningar vid
den Kongl. Propositionen, hvilka jag anhåller Stats-Ut-
skottet måtte företaga och utreda i sammanhang med
handläggningen af densamma.
Hvad först angår den i Propositionen uttryckta till¬
fredsställelse öfver, att de hufvudsakligaste behofven kunna
fyllas, utan förhöjning i nu gällande Stats-Reglerings Stats-
bristssumma, så uppmanar jag Stats-Utskottet, att såväl
för Rikets Ständer, som för Regeringen skingra den vill¬
farelse, sorn en sådan tillfredsställelse utvisar. Vore nem¬
ligen vårt beskattningsväsende uppfördt på fullt rättvis och
förnuftig grundval; vore det af verklig förmögenhet och
inkomst, således af folkets en gång vunna rikedom och
fortfarande årliga vinst af sina företag och sitt arbete, som
skatterna utgingo, då vöre visserligen det tillfredsställande,
om öfverskotten af inkomsterna visade, att nationalförmö¬
genheten kunde tillåta fortfarande anslag af hela det i Stats¬
verket ingående skattebeloppet. Men nu, då deremot icke
1/4 ():del af Statsinkomsterna grundas på detta sanna för-
74
Den 1 December 1847.
hällande, utan största delen tillkomma, genom grundskatt
och tvångsafgifter på förbrukningen af till största delen lif¬
vets nödvändiga behof, är det ingående skattebeloppet icke
något bevis på Nationalvälmågan. Det ingår, under det
Folket utarmas, och det är till och med sannolikare,
att folket allt mer utarmas i samma mån uppbörden vi¬
sar öfverskott. Om således Stats-Otskottet icke kan ge¬
mensamt med Bevillnings-lTtskottet åstadkomma en för¬
ändring i hela vårt beskattningssystem, hvarom jag har
anledning tro att motioner komma att väckas, och jag
erkänner gerna, att det är svårt under öfrige trägna göro¬
mål för Utskotten, att utarbeta fullständiga förslag dertill j
så synes det likväl vara nödigt, att Utskottet åtminstone
hos Rikets Ständer anmälte behofvet, att Ständerna hos
Kongl. Maj:t anhålla, att Regeringen måtte vid nästa Riks¬
dag framlägga ett Förslag till ett förbättradt beskattnings-
sätt; äfvensom att Rikets Ständer utlofvade en lämplig
belöning för den som utarbetade och innan nästa Riksdag
till Rikets Ständers Riksgälds-Fullmäktige ingaf ett antag¬
ligt förslag till nya beskattningsgrunder.
Hvad sedan angår påräknandet af Banko-vinsten för
Statsbehofven, yrkar jag, att Stats-Utskottet alldeles måtte
afstå derifrån, och föreslå Rikets Ständer, att skilja frå¬
gan om denna vinsts anlitande från sjelfva Stats-Regle-
ringen; börande på sin höjd hos Rikets Ständer ifrågakom¬
ma att dermed bestrida några i samband med Jordbrukets,
Bergsbrukets, Handelns och Näringarnas förkofran stående
utgifter, hvilka särskildt kunde erfordras.
Med bekymmer måste man finna, att Regeringen, un¬
der djupa freden, föreslår Rikets Ständer att beträda lå-
nevägen. På mindre än 16 år bar i landet under Regerin¬
gens skydd och uppmuntran ett privatbanks.sys.tem, med
stora i många fall orättvisa fördelar utbildat sig, hvilket
om det hade varit till verklig fördel, redan hade bordt
bidragit till en märkbar utveckling af landets industri, och
satt enskildta Kapital-krafter i tillfälle att understödja och
förbättra våra hufvudnäringar. Om det oaktadt så icke är,
om associationskraften ännu ingenting hos oss förmår, om
ännu man alltid skall ropa på Staten! — Staten! då frå¬
ga är att bistå enskildta företag eller lokala åtgärder, så
är det ett sorgligt bevis på systemets falskhet, och att
under dess fortfarande tillika inveckla Staten i ett Stats-
Dcn 1 December 1847.
75
låne-system, skulle vara att ännu mera lemna det arbe¬
tande folkets välfärd till pris åt ett penningevälde, hvilkets
natur är, då det icke motväges af ett sannt och rättvist
beskattningssätt, att hopa Ivapitalerne på allt förre hän¬
der, i samma mån som det inkräktar på allas sjelfbestånd.
Måtte vi, mine bröder, aldrig upplefva den dag, då Sveri¬
ges allmoge, om ej för försvaret af Fosterjordens sjelfständig¬
het, nödgas låta förskrifva sina söners arf, frihet och ära, för
alt garantera Statslån, som under hvilken allmän embets-
förvaltning de än ställas, och för hvilka prisade ändamål
de än yrkas, ovilkorligen fordra af efterkommande större
uppoffringar, än de skenbara fördelar de erbjuda åt sam¬
tiden. Tro mig, de tjena blott att bilda nya frätdjur,
som lefva af arbetets svett och sprida röta i samhälls¬
kroppen. Det är genom ett Bank-System för allmän, icke
för enskild räkning, som Svenska Folkets Representanter,
när de behaga att med klok beräkning ordna det, kunna
icke endast befordra de produktiva näringarne, utan äfven
besörja alla de förskott, som erfordras till allmänt nyttiga
företag, hvilka den ena generationen, på grund af sin er¬
farenhet oall upplysning, vill bereda åt den kommande.
Då går man icke öfver sina krafter, man framkallar ej an¬
strängningar, som under en osäker framgång fordra, så¬
som offer, enskild välfärd och allmänt förtroende. Man
går under en stadig tillväxt af folkets moralitet och eko¬
nomiska fördelar, säkert om ock något långsammare till
samhällets stora mål: allmän trefnad och bildning, befriad
från alla de missföihållanden, den osäkerhet och det för¬
tryck, som blifva följden af öfverdrifterna, hvilka kunna
blifva lika förstörande i fråga om hastiga eröfringar af inre
rikedomar, som af yttre öfvervälde. Låtom oss derföre
protestera emot allt lån för Staten, under nuvarande för¬
hållanden. Den icke skuldsatta Svenska Staten skall då,
i det ögonblick en stor ansträngning skulle behöfvas, äga
ökad kraft i det förtroende dess behållua ställning ingifver.
Om dessa allmänna åsigter gillas, så synes mig, att
det spetiela af Stal sregleringen måste, i öfverensstämmelse
dermed, på ett helt annat sätt behandlas, än i den Kongl.
Propositionen är föreslaget, och jag går att vid hvarje
Hufvudtitel göra de vigtigaste anmärkningar den synas
föranleda.
76
Den i December 1847.
Första Hufvudtiteln.
Afven vid denna Riskdag ser man ingen tanka på in¬
skränkning af Hofhåilningsanslaget. Jag behölver ej upp¬
repa de skäl,'sorn likväl bordt föranleda dertill; de hafva
vid förra Riksdagen i detta Stånd blifvit anförde, utan att
kunna vederläggas. Mycket stort, i förhållande titl Folkets
antal och förmåga, är Konungens enskildta Hofhållnings-
anslag, då det, inberäknadt Riksgälds-Kontorets årliga ut¬
betalning, uppgår till 620,000 R:dr Ranko årligen; och
man borde så mycket mera kunnat hoppas, att de år 1823
tillökte 100,000 K:dr Banko kunde indragas, som det om¬
talas att framlidne Hans Maj:t Konung Carl XIV Johan
skall hafva efterlemnat en stor förmögenhet. Då det nu
likväl befinnes, att, oaktadt Kron-Prinsen ännu är ogift, Hans
Kongl. Höghets Hofhållningsanslag skulle förökas till 100,000
R:dr Banko : synes Stats-Utskottet, som förmodligen un¬
der granskningen är berättigadt att taga kännedom om bo¬
uppteckningen efter Högstsalig Konungen, böra för Rikets
Ständer utreda förhållandet, på det att Ständerna må kun¬
na i följd deraf fatta ett med folkets ringa förmåga och
Konungahusets verkliga behof öfverensstämmande beslut.
Jag anser, att antingen en minskning i Konungens eller ock
ett förbiifvande vid Kron-Prinsens nuvarande anslag, in¬
till dess Hans Kongl. Höghet, såsom familjefader, skulle
behöfva ett större, vore det på samma gång lämpligaste
och för de höge Personerne mest tillfredsställande.
Andra Hufvudtiteln.
Väl vetande, att anslaget till fångars vård och trakta¬
mente icke kan gifvas annan natur än ett förslagsanslag,
anser jag dock, att den så betydliga föreslagna förhöjningen
i dess beräkning bör undvikas. Jag ber Utskottet söka
kännedom, om till hvad del de förändrade föreskrifterna
om lösdrifveri och laga försvar kunnat visa en minskning
i antalet af häktade personer; äfven som till hvad del kor-
rektionsanstalternas förbättrade ordningar kunna lofva för¬
minskad kostnad. Jag tror, att en öfverdrifven förslags-
beräkning i sin mån kan verka till mindre uppmärksamhet
pä hushållningen med medlen; och föreslår att blott be¬
räkna anslaget till 600,000 R.dr. Som föga hopp är, att
komma nu genast till en rationellare beskatlning, är det
bättre att öfverskotten i Riksgälds-Kontoret ersätta bri- '
sterne i förslagsanslagen, än att genom dessas höga bertik-
Den 1 December 1847.
77
ning upptaga ännu mera, än hvad som behöfves ur de
skattdragandes fickor.
Hvad Lag-Beredningen vunnit på förökning af Le¬
damöter, vill jag ej söka utreda, men i hopp att dess ar¬
beten efter denna Riksdag må kunna lättare utföras, yrkar
jag en inskränkning i dess anslag.
Likaså anser jag, att Utskottet bör med stor varsamhet
behandla frågan om anslaget för uppförande af Läns-,
Stads- och Härads fäng elser.
Det synes böra förut utredas, om förslaget till Dom¬
sagornas delning är antagligt, och om icke det vore nödigt
att Brottmåls-Domstolarna skifjdes från Tvistemåls-Rätterna.
Tredje Hufvudtiteln.
Vid denna titel anser jag mig böra yrka nedsättning
i anslaget, svarande mot den besparing, som kunde till-
vägabringas genom en förändring af Minister-uppdragen i
Wien, Berlin och Paris till Charge d’Affaires-befattningar,
Jag kan ej inse, att våra förhållanden till Österrike, Frank¬
rike och Preussen äro af beskaffenhet att erfordra diplo¬
mater af första rangen, och att sådane på sin höjd kunde
behöfvas i London, Petersburg och Köpenhamn.
Fjerde Hufvudtiteln.
Med förundran lära Rikets Ständer finna, att den ut-
lofvade förändrade organisationen af Landtförsvaret skall
komma att erfordra så betydligt ökadt anslag. Man hade
ej föreställt sig att midt under en djup fred, som icke sy¬
nes det ringaste hotas, se ifrågasättas*på samma gången
så stora uppoffringar fordrande förändring med Bevärings¬
manskapet och tillika bibehållandet af hela den indeldta ar¬
méen; besynnerligt nog har man aldrig fått se denna sed-
nares verkliga kostnad. Säkert är den ofantligt större,
än Regeringen sjelf inser eller tror; jag anhåller att Ut¬
skottet måtte tillstyrka Rikets Ständer, att hos Kongl. Maj:t
begära, det genom sakkunnige män i alla Län en beräk¬
ning uppgöres öfver hvad Ryttaren och Soldaten, då alla
kostnader, häst, torp och jordvärde, brukningshjelp m. m.
inräknas, kosta Rust- och Rotehållare samt Staten, äfvensom
hvad öfver- och under-befälet och Tjenstemanna-Staterne
vid ltegementer och Corpser hafva i lön, boställsvärden
och särskilda från Staten utgående inkomster, samt derom
lemna näst församlade Riksens Ständer del. Jag förmodar,
att om ock det skulle fordras ett anslag af ifrån 500 till
1000 Pi-.dr för hvarje Län, alltefter Regementernas styrka,
78
Den i December 1847.
för denna utredning, skulle det löna sig, då Rikets Stän¬
der derigenom kommo i tillfälle, att inse hela kostnaden
af denna inrättning, som försätter den Svenska Jordbruka¬
ren i en så obehaglig ställning och tynger på de mån¬
ga onera af alla stag, hvilka utom tryckande skatter arn
honom pålagda.
Jag anser likväl ingen våda finnas i att nedsätta den
indeldta arméen tilt hälften af hvad den nu är.
Det synes mig föga välbetänkt att fordra en förläng¬
ning af Beväringsmanskapets vapenöfning i fredstid; om
den ännu mera förlängdes, blef ändock resultatet att ge¬
nerationer efter generationer icke hade nytta deraf, under
det att den generation, som vid krigets verkliga utbrott
vore skyldig att utgå, ändock behöfde en ögonblicklig öf¬
ning och undervisning.
Om Beväringsynglingen, såsom den Kongl Proposi¬
tionen antyder, i 14 dagar öfvas enskildt och 17 dygn
med stammen, så blifver allt detta ändock blott en öfning
i handgrepp och rörelser, som all erfarenhet visat kar»
vinnas på kort tid, helst om någon ringa underrättelse
derom i yngre åren erhållits. Hvad fälttjenst m. m. an¬
går, så blir dock undervisningen deri ytlig ända till dess
iälllifvet börjat, då, enligt hvad mången militär sagt mig,
några dagars vexelundervisning inom truppen gör mer än
alla tryckta instruktioner och befäls predikningar. Deremot
skulle en hel månads uppoffring af beväringsynglingen för¬
svåra hans möjlighet att få enskildt tjenst och ändamåls-
löst föröka Statens utgifter. Beväringsmanskapets vapen¬
öfning borde hos oss icke gerna anses annorlunda, än
som en erinran om hvarje medborgares pligt, alt värna
fosterjorden, samt en utveckling af den enkla undervisning
i rörelser m. m., som, jemte handvapneus bruk redan bor¬
de vid allmänna undervisnings-anstalterna grundläggas och
vid Beväringsmötena utsträckas till äfven eldvapnets. Så
snart man frångår principen att denna öfning ej bör vin¬
nas af alla; så snait man undantager från denna pligt nå¬
gon — hor hela Beväringsinrättningen förlorat sin egent¬
liga karakter. Den blir då ett onyttigt tillägg till så myc¬
ket annat förfeladt i vårt samhällsskick. Jag yrkar derföre
bibehållandet af ett förslagsanslag, beräknadt för den nu
vanliga styrkan, och efter högst 12 dygns öfning för alla,
under tillstyrkande att beväring oeji utredning må finnas i
Den 1 December 1847.
79
tillräcklig myckenhet fördelade i orterna, och i så bruk-
bart skick, att de i behofvets stund kunna, på sätt 1809
års Riksens Ständer begärde, begagnas till försvar mot fi¬
enden , hvaremot jag tror, att om man frångår all militärisk
lyx, en kontant ersättning kunde gifvas för beklädnadsper¬
sedlarna åt dem, som sjelfve önskade dermed förse sig.
Derigenom kunde beklädnadsförrådens kostnad nedsättas.'
Mig synes, att allt anslag till Exercice-Esqvadroner och
Compagnier måste förvägras, intill dess att Regeringen vili
göra en inskränkning i indeldta arméens numerär. Skulle
åter en sådan medgifvas, bör man gifva anslag för dessa
behof, så att den ständiga styrkan må få en god militärisk
daning, samt således icke endast blifva en utmärkt stam
för beväringen, utan äfven kunna lemna ämnen till under¬
befäl, då krig gör en större nationalbeväpning nödig.
Hvad angår de mindre utgifter, för värfvade arméen,
anhåller jag att Utskottet mätte afse, att en liten minsk¬
ning i dess personal och hästantal omöjligt kan utöfva nå¬
gon menlig verkan på landets försvar. Det som således
nu fordras, bör pa detta sätt kunna vinnas. En annan sak
vöre, om Regeringen ville ingå på nedsättning af indeldta
arméen till hälften, så att 2 rotar nedsattes till en och 3
rusthåll till 2. Då skulle gerna en sådan förökning af värf¬
vade arméen böra medgifvas, att den kunde bevaka fäst¬
ningar och korrektionsanstalterna m. m., utan att indeldta
truppen behöfde dertill kallas till aflägsna orter.
1 sammanhang med denna del af den Kongl. Proposi¬
tionen tillstyrker jag Stats-Utskottet, att föreslå Rikets
Ständer en hemställen till Kongl. Majit, att icke under
fredstid en sa stark kassation af saväl indeldta som värf¬
vade arméen ma äga rum, som den nu vid mönstringarna
brukas; emedan sådant, utom de direkta förluster det vållar
Kronan och Rust~j och Rothållare, äfven ansenligt bidrager
till armodets utbredande och fängelsernas befolkande.
Hvartill egentligen en så obetydlig Sappör-korps skulle
tjena, som den föreslagna, måtte vara en hemlighet i ln-
geniör-vetenskapen; att förena Sappörs-yrket med fång-
bevakningen,^ vöre visserligen att låta Sappörerne praktiskt
lära sig af tångarne huru man, utan speciell öfning, kan
begagna konsten. Men i ett land, der ännu så mycket
återstår att göra för kanal-anläggningar och allmänna arbe¬
80
Den 1 December 1847.
ten, synes manskap icke tryta, då det behöfves för fäst—
ningsförsvar och belägringsarbetena.
I fråga om de extra anslagen till denna titel, som blif¬
vit äskade till ett belopp af 929,725 R:dr, synes betänk¬
ligheter uppslå, icke endast för gevär sanslag et då Ut¬
skottet lärer finna huru felaktig gevärsfäbrikationen vid Carl
Gustafs gevärsfaktori varit anordnad, utan äfven för fäst—
ningsbyggnaderna. Det synes nära nog otroligt, att sådana
summor skola nu åter erfordras, efter de stora anslag, som
dertill förut varit gifna, om arbetena riktigt utförts efter
välberäknade förslag. Jemför man dessa kostnader för de
fyra fästningarne, med dem som ifrågakommo för 60 till
100 år sedan, då likväl antalet af Rikets fästningar var
mångdubbelt och fästningarna spelade en vida större roll
i försvaret, så skulle ingen kunna tro på möjligheten, att
hushållningen i denna del af Krigsförvaltningeri är omsorgs¬
full. Stats-Utskottet lärer vara betänkt uppå, att söka
upplysningar i dessa delar, äfvensom angående reservför-
råder, samt att meddela Rikets Ständer närmare under¬
rättelse derom.
Femte Hufvudtiteln.
I fråga om Sjöförsvaret visar sjelfva den Kongl. Pro¬
positionen en sådan obestämdhet, angående dess lämpli¬
gaste organissation, och så betydliga bevis på sanningen
af deras sats, som under 3o fredsår yrkat att man skulle
låta bli att bygga linieskepp och svåra fregattey, intilldess
ångkraftens bästa användningssätt hunnit utredas, att man
måste beklaga att så onyttiga uppoffringar derföre skett.
Då man betraktar den oss förelagda listan på en mängd
olika sorter fartyg, finner man ock, att ännu intet visst
system antagits och att vi således stå på samma punkt som
förut. Att under sådana förhållanden uppoffra penningar
på särskildta slag af fartyg, hvilka sedan befinnas icke
motsvara ändamålet, synes vara en förkastlig misshushåll¬
ning. Ingen anledning är, att något krigstillstånd ännu
behöfver befaras. Sjö-Ministern erkänner ju sjelf, att vå¬
ra skärgårds-fartygs antal öfverstiga, hvad efter hans plan
erfordras. Till anfall behöfva vi ej rusta oss; otroligt är
det, att vår Konungs politik skulle inveckla oss i något
krig, der icke de stora handlande makterna, som med oss
hafva samma intressen, skulle försvara håfvens frihet äfven
för oss; och beträder fienden vårt land, skall Sverige»
Den 1 December 1847.
81
öllttioge nog veta sin pligt. Den skall då visa, att det är
folkets frihets- och sjelfsfändighetskänsla, som vet att till¬
intetgöra inkräktningar. Ännu har aldrig de stående hä-
rarne, sorn under freden utsugit landets must, varit till-
ränklige att fördrifva den i landet en gång inkomna och
befästad? fiendtliga öfvermakten. Det har alltid måst blif¬
va folkets egen sak, så vittnar verldshistorien. Hvad nu.
det speciella af denna titel angår, kan jag ej fatta, hurti
ett land med flera hundra mils kuster kan vinna ökad
styrka i sitt sjöförsvar, medelst en tillökt numerär af 90
Jungmän och 45 Under-kanonierer. Jag vet deremot, att
tusental af vår ungdom, med friskt mod och stor skick¬
lighet, i farans stund skola hjelpa en Regerihg, om den
gjort sig förtjent af Fosterlandet, att göra Jungmans- och
Kanonier-tjensten; att se sådana småaktigheter tillhöra
en försvarsplan ingifver åtminstone ingen anslagsifver.
Jag vill icke direkte bestrida att en distrikt-indelning
för Sjöbeväringen kan vara förtjent af uppmärksamhet; men
på det hela synes den mig redan i sjelfva verket vunnen,
ty tvinga till sjötjenst den, som ej vill, matte icke vara me¬
ningen. Jag erkänner deremot, att i enrolleringen af vår
KolTerdi-flottas befäl och manskap ligger någonting plan-
messigt, mera storartadt och verksamt, än i allt det öfriga.
Men om jag skall dertill lemna min röst, då det otvifvel¬
aktig! är en uppoffring, en stor uppoffring af folket, så
yrkar jag frångåendet af den ändamålslösa och kostsamma
Råtsmansindelningen; eller åtminstone att, i likhet med hvad
jag föreslagit för indeldta Arméen, Båtsmanshållet öfver
allt må nedsättas till 2 rotar om en Ratsman. Då dere¬
mot det kunde yrkas vid antagningen någon sjövana, samt
medel till Båtsmannens öfning och förbättrade vilkor lät¬
tare anskaffas, vore dermed Staten, Flottan, Rust- och
Rothållare samt Båtsmännen gemensamt bättre belåtna.
Hvad Svenska flottan vunnit på att utlöpa med var
stora till största delen ovana båtsmanspersonal, har ju dess
historia vitsordat.
Förbättring af Lotsarnes vilkor tillstyrker jag, men
fordrar såsom ett vilkor, att inrikes och kustseglationen
må blifva helt och hållet befriad från skyldigheten att taga
lots, utan afseende på om de tillfälligtvis inkomma från
öppna sjön. Jag anser afven, alt lotsning å insjiiar oell
6
82
Den 1 December 1847.
kanaler kan tillvägabringas för vida mindre kostnad, än
den begärda. Att gifva en sådan anstalt dyrt öfverbefäl
är alldeles onödigt, då tillsynen kan uppdragas Kronobe-
tjeningen.
I öfrigt tillstyrker jag, att ännu en tid låta Lots-
och Fyrings-Staterna bibehålla sitt anslag, till förbättring
af Lots- och Båkinrättningen, intilldess de äro i den ord¬
ning, att inkomsten blifver större än utgiftsbehofvet, då
taxorna böra till handelns och sjöfartens nytta nedsättas.
Sjette Hufvud-Titeln.
Förslaget till Bergs- och Kommerse-Collegiernas för¬
vandling till Ofverstyrelser för Bergverken och för Han¬
deln och Slöjder, torde visserligen vara af nytta. Det
är enligt med de principer, som redan för nära 40 år
sedan yttrades af Biksens Ständer och det Förslag, som
för 30 år sedan blef första gången utarbetadt af deras Ut¬
skott, ulan att Regeringen kunnat förmås att förut vidtaga
åtgärden. Det synes likväl som skulle besparing kunna
göras på så kalladt tillfälligt biträde och på de föredragan¬
de Kommerse-Råden, ifall ej äfven General-DirektÖrernes
lön kunde något nedsättas; hvaremot de lägre tjenstemän-
nernes lening tålde någon förbättring. Det är ett olyck¬
ligt system, att så illa löna de ringare tjensterna, att de¬
ras innehafvare ej kunna egna sig helt och hållet åt tjensten och
undgå skuldsättning och bekymmer. Det är detta tillstånd,
som icke endast verkar menligt på våra Embetsverks tjenst,
utan äfven tillintetgör Embetsmännens sjelfständighet och
pligtkänsla. Jag yrkar i allmänhet, att Utskottet måtte
söka afhjelpa denna brist i så inånga af våra förvaltnings¬
verk som möjligt, hvaremot en minskning i de högre
Embetsmännens betydliga lönevilkor snarare kunde för
framtiden 6tadgas.
Äfven vågar jag utbedja, att Utskottet måtte sätta Ri¬
kets Ständer i tillfälle, alt för Hans Majit Konungen ut¬
tala en åsigt om Embetsmännens och Statens ömsesidiga
ställning, i afseende på de förres skyldigheter att förrätta
de likartade tjenster, hvilka vid nya organisationer kunde
dem åläggas; samt det allmännas förbindelse att, ifall af
vägran, fortfarande gifva dem lön. Jag kan omöjligt be¬
trakta detta förhållande mellan Staten och Tjenstemannen,
såsom ett ouppsägbart Kontrakt på ena sidan, då det icke
är det äfven å andra, och ännu mindre då det blott är
Den 1 December 1847.
83
af ogenhet och egennytta, som individen undandrager sig
att göra rätt för den lön, som Staten erbjuder. Jag an¬
ser att den, som en gång, till följd af examens-väsendets
honom gifna företrädesrätt, vunnit en Statens tjenst, icke
kan hafva rätt att undskylla sig med oförmågan till någon
vanlig Embetsbefattuing af likartad beskaffenhet, som han
förut innehåll, och, om lian gör det, synes Staten hafva rätt
uppsäga hans tjenst. Men jag lemnar villigt åt Utskottet,
att i detta afseende yttra en, på grundlig undersökning af
rättsprincipen, stödd öfvertygelse.
Hvad den föreslagna förändringen med Lands-Staten
beträffar, anser jag det vara högst betänkligt, att vidtaga
den, innan våra grundskatter äro afskaffade eller åtmin¬
stone mycket förenklade; och tror dessutom alt det vore
mycket lämpligare att bibehålla Häradsskrifvare-befattnin-
garne, såsom Kontrollanter, samt förena Kronofogde-
och Länsinans-betattningarne, hvarigenom en hastigare
kommunikation mellan Landshöfdinge-Einbetena oell den
exekutiva personalen vunnes. Sedan bildningen så pass till¬
tagit, att man ganska väl nu kan fordra för Länsmans-
tjensterne desamma kunskaper, som fordom för fogdarne,
ser jag intet hinder att på det sättet omordna uppbörds-
och exekutionsbestyren. Då blef Häradsskrifvare-Konto-
ret icke blott en säkrare kontroll, än de resande, med
folket obekante ’’Härads-Bokhållare”, utan allmänheten kun¬
de måhända äfven der finna biträde och råd i en del an¬
gelägenheter, som erfordra formaliteters iakttagande in¬
till dess en gång ständiga Notarier på Landsbygden kunde
inrättas. Jag tror att saken tål att betänka.
De betydliga anslag, som begäras för Hamnbyggna¬
der,-förtjena visserligeu uppmärksamhet. Att dessa arbe¬
ten kunna anses äfven gagna landsbyggderna medgifves;
men jag befarar, att manger orätt i att alltför mycket trotsa
naturhinder vid dylika anläggningar, och de redan rönta
missödena vid Wisby och Cimbritshamn föranleda mig
att uppmana Utskottet till att söka noga utreda för Ri¬
kets Ständer om verkligen de nya planerna för arbetena
derstädes kunna lofva dessas bestånd. Eljest kastas åter
Hundralusen Riksdaler ändamålslöst i hafvet.
Att på 3 år af Statsmedel uppoffra en half million
Riksdaler på väg,arne, ulom hvad de väghållande menighe-
terna bekosta, synes mig allt vara betänkligt, under nu¬
84
Den 1 December.
varande ställning, då så mycket af Statens tillgångar ta-
ges i anspråk. Vi böre dock hoppas på Utskottets om¬
sorgsfulla pröfning af förslagen såväl härtill som till öfriga
anslag på denna Titel.
Sjunde Hufvud-Titeln.
Det är beklagligt, att vi måste fortfara att gifva det
betydliga anslaget till Kongl. Kammar-Collegium, i följd
deraf att aldrig våra grundskatter kunna blifva afskaffade
eller ens förenklade. Jag hoppas, att Utskottet måtte fä¬
sta uppmärksamhet till de förslag dertill, som säkert vid
denna Riksdag förekomma, samt vid anslaget för Kam-
mar-Collegii Stat fästa vilkoret, att hädanefter de tjen¬
stemän, som antagas, endast blifva tillförordnade, så
att Staten' måtte befrias från ett öfverdrifvet pensionsbe¬
lopp, då en gång detta Embetsverk kan förvandlas till en
Statistisk Ryrå under Civil-Departementet.
Alt Charina Sigillatx-verket skulle fordra allt stör¬
re omkostnader var att motse, men detta förhållande hör
ytterligare tjena att ådagalägga det oförståndiga i alla dy¬
lika beskattningar på folket, som under det de hindra och
fördyra rättvisans och styrelsens anlitande, i uppbörd ko¬
sta ofantligt mera, än den enda naturliga, direkta bevill'
ningen af förmögenhet och inkomst. Då vårt postväsende
ännu erfordrar förbättring, kunna ej ökade kostnader und¬
vikas, men jag tror, att Utskottet dervid borde afse, att
postskjutslegan på ett billigt sätt höjes, innan man bevil¬
jar allt för mycket till nya poster. Jag vågar uppmana
Utskottet till en synnerlig uppmärksamhet på förvaltnin¬
gen af myntverkets angelägenheter. Det synes mig sorn
detta verk skulle redan visat sig så dyrt, att vår mynt¬
ning för vida bättre pris skulle kunna åstadkommas på ac¬
kord med utländska myntverk. Kan det vara någon hem¬
lig naturkraft, liknande den som inverkar pä myntprofven,
sorn gör att denna anstalt, i stället att såsom i forntiden
förtjena, fordrar ständigt ökade kostnader?
I anledning af de begärda anslagen för St. Barthele¬
my, hade jag trott alt Rikets Ständer skulle få någon un¬
derrättelse om hvad regeringen gjort för att antingen få
afyttra denna koloni eller bringa dess förvaltning i det
Skick, att den kunde underhållas af oris innevånare och
häUMUimgähh rnu m, in. derstädes,
Den 1 December 1847.
85
Åttonde hufvudtitcln.
Det synes mig en motsägelse, att nya Professors-
löner vid Universiteten behöfvas, då det är kändt, att de
Professorer, som finnas, blott hålla föreläsningar några
timmar i veckan. Skulle det då icke kunna så ställas, att,
vid mera ensidigt bildade Professorers afgång, platserna
besattes med mera mångsidigt bildade män, som åtoge sig
att för de visserligen ganska goda lönerna läsa i flera äm¬
nen. Skulle det slutligen icke v*ra nödigt, att en gång
fråga sig, om verkligen detta kostbara löningssätt af Staten
och de af Staten Universiteten skänkta medel bör fort¬
fara, eller om ej lönerna vid Universiteten borde kunna
hämta sina egentliga inkomster af dem, som begagna lek¬
tionerna och hvilka böra synas betala för undervisningen.
Jag kan väl fatta, att en sådan förändring ej nu kan ske,
och att sjelfva ifrågasättandet deraf skall väcka en stor
harm; men den tid måtte väl en gång komma, då, genom
Universitetens fullkomliga inträdande i samfundslifvet såsom
verksamma bildningsanstalter, den ensidighet och de öf-
verdrifna anspråk skola försvinna, som nu utmärka våra
så kallade lärda Samhällen.
De begärdta 3000 R:dr till Eklesiastik-Departementet,
för biträdet af sakkunnige män, beviljar jag visserligen
för min del gerna, blott man får garantier; l:o för sak¬
kunskapen och 2:o för att den kan något uträtta. Jag
skulle likväl tro, att Stals-Utskottet borde vara betänkt up¬
på att föreslå en särskild Ofver-Styrelse för Undervisnings¬
anstalterna i Riket, ungefär efter samma grunder, som
den för ”Bergverken’’ och ”Handeln” i Propositionen
föreslagna, sorn under Eklesiastik-Ministern öfvertog för¬
valtningen af alla Rikets högre och lägre Läroverk, så
alt Akademi-Kanslererne, de öfverflödiga Biskoparne och
Consistoriales derifrån befriades. I sådant fall kunde de
begärda 3000 R:dr dertill användas, jemte en och annan
tjensteman i Eklesiastik-Departementet, utan Statens ök¬
ning.
Jag trodde, att Gymnastik-inrättningarna i hufvudsta-
den så pass begagnades mot betalning, att Lärarne vid de¬
samma kunde påräkna nödig inkomst. Ar det ej så, sy¬
nes det bevisa, att dessa inrättningar äro tilltagna i större
skala och kostsammare, än de behöfde.
Att Stockholms stad skall ifrågasätta 10,000 R:drs an¬
86
Den 1 December 1847.
slag af hela Riket, för de uppoffringar staden en gång vil¬
ligt gjort till undervisningsanstalter föt sina egna innevå¬
nares barn, var verkligen oväntadt. Skulle öfriga Landet
räkna lika noga, med de olTer det bringat till hufvudsta-
den, torde saldo blifva otaliga nollor mera. Utskottet
torde finna sig uppmanadt, att blott göra en liten beräk¬
ning på hvad de landtmän, som hafva sin afsättning på
hufvudstaden, betala i last-, bro- och vågpenningar m. m.,
för att få ett begrepp om de indirekta anslagen folket be¬
talar till hufvudstaden. Stockholm den 1 December 1847.
B- Gudmundsson,
från Halland.”
Häruti instämma till alla delar
Christen Andersson, Pehr Nilsson,
fr. Malmöhus Län. fr. Christianstads Län.
T hvad Pengt Gudmundsson sålunda andragit, före¬
nade sig Petter Persson, Andreas Bengtsson, Anders
Johan Sandstedt, Petter Mårtensson och Petter Jo¬
han Pettersson från Jönköpings Län, Petter Olsson och
Johan Persson från Upsala Län, Olof johansson, Erik
Carlsson och Anders Eriksson från Stockholms Län,
Petter Haraldsson och Johan Petter Andersson från
Elfsborgs Län, Sven Isaksson, Carl Magnus Eng¬
ström , Jan Samuelsson och Jonas Pettersson från
Calmar Län, Petter Gabrielsson från Kronobergs Län,
Erik Mallmin och Lars Pettersson från Westerås Län,
Anders Andersson från Örebro Län, Hans Hansson
från Götheborgs och Bohus Län, Johan Westermark och
Gustaf Glad, från Westerbottens Län, Jöns Jönsson
och Nils Andersson från Christianstads Län, Magnus
Hallberg och Bengt Petter Skantze från Hallands Län,
Erik Månsson fran Blekinge län, Erik Ersson från
G ödeborgs Län, samt Sven Jonsson och Anders Olofs¬
son från Jemtlands Län.
Hvarjemte Bengt Gudmundsson förbehöll sig att, i
anledning af den Kongl. Propositionen, få å en annan Ple-
ni-dag afgifva de vidare anmärkningar mot de till 8:de
och 9:de hufvudtitlarne äskade anslag, han vore sinnad
framställa, men hvars skriftliga författande hittills icke med-
hunnits, och hvilka han anhöll sedermera måtte blifva re¬
mitterade till Stats-Utskottet, för att vid ämnets granskning
komma under öfvervägande.
Den 1 December 1847.
87
Johan Johansson från Örebro Län uppläste följande
skriftliga anförande:
”Den upplästa Kongl. Propositionen är icke egnad att
framkalla de känslor af tillfredsställelse och erkänsla, hvar¬
med den trogne undersåten så gerna ville möta hvarje med¬
delande ifrån Konungen till dess folk. Den förra Regerin¬
gen tadlades icke utan skäl, för det hon allt för mycket
anlitade de skattdragandes krafter, för det system hon syn¬
tes följa, att icke möta behofvet efter dess oundgänglighet
för det allmännas tjenst, utan efter de sannolika utsigterna
till dess tillfredsställande. Man uppbar af landet skatter,
under ena eller andra formen, skapade sålunda öfverskott
å inkomsterna, och detta förhållande, som vid första på¬
seendet tyckes böra vara en glädje och lycka för folket,
blef tvertom en olycka, emedan öfverskotten ej blefvo an¬
vända för att minska bördorna, utan för att fylla de stän¬
digt växande önskningarna efter nya anslag En ny Re¬
gering uppträdde, och man hoppades nu se ett nytt system
införas i detta, som i de flesta andra hänseenden. Detta
hopp synes ej vilja realisera sig. Det är tvertom med
smärta man finner Regeringen af den 8 Mars 1844 gå 1
den gamlas fotspår och nästan söka öfverträffa henne.
Denna erfarenhet trodde sig mången göra redan vid förra
Riksdagen. Men raan svarade dem, hos hvilka dylika far¬
hågor yppade sig, att hon ännu vore för ny, för obekant
med ställningen, att hafva kunnat uppgöra någon fullstän¬
dig Statsplan, något ordnadt operationssystem. Man antog
denna tröstegrund och fortfor att hoppas. Den ifrågavaran¬
de Kongl. Propositionen synes likväl äga åtminstone den
ostridiga förtjensten, att hafva skingrat illusionerna och
låta hvar och en se klart i saken. Det är då med väg¬
ledning af denna stadgade kunskap jag ber att få till mina
Ståndsbröders bepröfvanden hemställa några anmärkningar
deröfver.
Den Kongl. Propositionen börjar med uttryckande af
den lilliga önskan "att inskränka Statsutgifterna i den mån
sådant kunde med Statens sanna fördel förenas." Denna
högsinta önskan är ett verkligt Konungsligt tänkesätt, så¬
dant folket hoppats finna hos sin Regent. Det måste då
lika lifligt beklaga, att denna landsfaderliga önskan aldrig
kunnat blifva verklighet och icke heller nu kan det. Jag
vågar likväl tro, att sådant härleder sig, icke från någon
88
Den 1 December 184".
verklig och oemotståndlig nödvändighet, utan från de olika
begrepp om Statens sanna fördel, som gjort sig gällande
hos Konungens Råd, och ,det hade kanske varit nödigt,
att Konungens Rådgifvare, innan de tillstyrkte den nådiga
Propositionen, kollationerat sina åsigler i ämnet med fol-
kets. De skulle då hafva erfarit, att folket icke tror sin
fördel, hvars väl alltid måste menas med Statens — be¬
stå deri, att af de skattdragande utpressa den yttersta skarf¬
ven, derföre att den möjligen kan utpressas, och sedan
framleta behof, hvartill skatterna skola användas; att det
icke tror det Staten verkligen varit illa styrd på den tid dess
utgifter voro mindre; att till exempel vid 1818 års Riks¬
dag, då dessa utgifter bestämdes tili 5,474,844 R:dr, eller,
om man dertill läggpr persedel-utskyldernas nuvarande
pris, som med nära halfannan milion förhöjer siflerbelop-
pet, mot hvad den syntes utgöra 1818, då sistnämnde års
Budget i verkligheten blir 6,930,200 R:dr, det tror, säger
jag, icke att Statens sanna fördel då var mera försummad
än nu, att vi då hade oskickligare och okunnigare Embets¬
man, att vi då icke egde en här, lika beredd att strida
och dö för landets försvar, sorn nu, och i synnerhet tror
det icke, att Statens sanna fördel år 1848 skall mer än
en half gång bättre bevakas och vårdas, än 30 år förut,
derför att Statsbudgeten, enligt hvad den Kongl. Propo¬
sitionen åsyftar, nästa år skulle bli mycket mer än 50
procent högre, än den var 1818. Detta skulle Konungens
Rådgifvare erfarit, om de behagat inhämta folkets tanka
rörande dess sannskyldiga nytta. Jag har läst och sett,
att det verkligen gifvits Regeringar i Sverige, hvilka så
betraktat folkets väl, och att de icke ens varit så långt
aflägsnade från vår tid, att de utesluta möjligheten af all
jemförelse. Bedrager jag mig icke, så innehåller Stats-
Kontorets arkiv Riksstaterne för 60 och 70 år sedan,
hvilka gifva exemplet af minskade utgifter, ett bruk, som
man efter 1810 icke ansett värdt att följa, men i hvilket
fall nationen torde hysa en olika mening.
För att nu gå något litet i detalj med granskningen
af den Kongl. Propositionens allt för vigtiga innehåll, så
förlitar jag mig först vid det förhöjda anslag af 75,000
R:dr, som är begärdt för Hans Kongl, Höghet Kron-Prin-
sen. Man skulle kunna anmärka, att de Kongl. Prinsarne,
ehuru kära och dyrbara för nationen, genom de förhopp-
Den 1 December 1847.
89
ningar deras personlighet väcker, och den borgen för thro-
nens framlida bestånd deras tillvaro innebär, likväl icke
omedelbart ingå i administrations-förhållan ferna, och så¬
ledes ålägga folket skyldigheten att genom penningeanslag
sörja för beståndet af en förvaltningsgren eller Embets-
mannapersonal, som eljest icke skulle kunna existera.
De tillhöra nemligen ännu icke Staten, som på dem eger
några förbindelser och således deremot svarande pligter,
de tillhöra sina höga Föräldrar, hvilkas glädje och stolt¬
het de äro, och då Nationen med skyldig omtanka sörjt
för dessa höga Föräldrars konungsliga behof, har hon
äfven sörjt för de ädla telningarne af den mäktiga stam¬
men. Detta skulle kunna anmärkas. Men då jag förutser,
det jag skall mötas af den invändningen, huru det varit
gammal praxis, att bevilja anslag åt de Kongl. Barnen, så¬
som de kallats, så vill jag låta denna invändning gälla och
hålla mig till den gamla praxis. Låtom oss då se hvad
lärdomar och föresyn den gifver oss. Den Kongl. Propo¬
sitionen säger, att "Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsen nu
mera uppnått den ålder, som för honom medför behof af
egen hofhållning'’, hvarföre dess nuvarande anslag af 25,000
R:dr föreslås att höjas till 100,000 R:dr B:ko. Nåväl, nu
säger oss den åberopade praxis, att Kron-Prinsen Carl
Auqust , som vid sin hitkomst var en 41 års man, och
således innehade dubbla åldern med Hans Kongl. Höghet
Kron-Prinsen Carl, icke kände detta "behof af egen hof¬
hållning," utan åt vid sin adoptive faders bord, alldeles så,
som jag hört sägas, att nu varande Kron-Prinsen gör hos
sin verklige Herr Fader. 1810 års Ständer anslogo åt
Carl August en underhålls-summa af 25,000 H:dr, hvil¬
ken skulle fördubblas vid hans förmälning. De beklagliga
uppträdena den 20 Junii 1810 gåfvo ett sorgligt, men
ovedersägligt bevis, att folkets kärlek för en Konung eller
Thronföljare icke mates efter glansen af hans hofhållning,
eller sitfortalet i underhållssumman, elier kanske att om
denna af folket tages i beräkning, ökar sig kärleken må¬
hända i samma gradtal, som apanaget minskas.
Men jag går ännu längre, jag väljer ett exempel, hvars
oemotsägliga auktoritet ingen lärer jäfva. Ar 1810 anslogo
Ständerna åt då varande Kron-Prinsen Carl Joban, som
var en nära 46-årig man, som hade en gemål och en
6»
Den 1 December 1847.
11-årig son, en underhållssumma af 66,666 R:dr 32 sk,
B-.ko, och likväl fann Carl Joban sig belåten dermed och
afböjde till och med den förhöjning deri, som af följande
Riksdags Ständer erbjöds honom. Nu voro emedlertid
dessa 100,000 R:dr R;gs allt hvad Carl Johan uppbar
af Staten. Deremot undfår Hans Kongl. Höghet Kron-
Prinsen Carl, utom sitt anslag af Svenska Stats-Verket,
ett annat af det Norrska, uppgående till aldraminst lika
belopp, och har således redan , såsom ensam, ett dubbelt
så stort anslag som den äfvenledes ensamme Carl August,
och ett nära lika stort med sin förmälde Herr Farfader.
Vid 1840 års Riksdag ansåg Bonde-Ståndet, att den
då varande Första hufvudtiteln var allt för hög för en så
fattig Stat som Sverige, helst när man erinrade sig, att
Konungen af Riksgälds-Kontoret dessutom uppbar 200,000
R;dr Banko, och att det Norrska bidraget till nämnde Ti¬
tel var 240,000 R.‘dr, hvarigenom Titelns iukomser i verk¬
ligheten stego till 1,160,000 R:dr, således till mera än
dubbelt än den var 1812, och de föreslogo således en ned¬
sättning deri med 100,000 R:dr. Nu skulle likväl igenom
den begärda förhöjningen denna Titel stiga till 761,700
R:dr B:ko eller 23,000 Rrdr mer än hvad den var, när
den var som högst, eller 1829, då Prinsessan Sophia Al¬
bertina ännu lefde, och 42,000 R:dr mer, än hvad den
var ifrån 1830 till 1844, fastän hufvudpersonen på den
då varande första hufvudtiteln, Konung Carl Johan, af-
gått derifrån. Jag är fullt öfvertygad, att om Rädgifvare¬
na framställt saken från denna sida, hade den nu gjorda
Propositionen angående första hufvudlitelns förhöjning ute-
blifvit, och mig hade besparats den obehagliga men oelter-
gifliga pligten, att göra dessa anmärkningar.
I sammanhang härmed kan jag ej underlåta att fästa
uppmärksamheten på den underrättelse, Kongl. Maj:t fun¬
nit för godt meddela Rikets Ständer, att Kabinetts-kassans
skuld nu blifvit minskad till 52,633 R:dr Banko', detta är
så vida fägnesamt för Ständerna att förnimma, som denna
skulds nu förestående totala försvinnande utan tvifvel lem-
nar Kongl. Majit en lättad möjlighet att följa sin faderliga
böjelse att af egna medel sörja för en älskad sons behof,
i synnerhet när han finnér dem stå i förening med ett
annat hans hjerta lika nära: Statens anseende, fördel och
trygghet.
Den 1 December 1847,
91
Vid den andra hufvudtiteln fäster jag mig för när¬
varande endast vid det ökade anslaget lör fångvården af
20,000 R.dr. Denna är en af de aldra beklagligaste ut¬
giftsposter, en folkrepresentation någonsin kan hafva att
bestrida. Dermed är likväl den egenheten förknippad, att
både dess sanna och dess falska sidor hafva på en gång
något tröstande och nedslående. Om det verkligen för-
holle sig så, att folket så förderfvats, att det ständigt
växande antal af brottslingar erfordrar en ständig växande
fångvårdskostnad, så vore förhållandet i hög grad tröst¬
löst. A andra sidan deremot, om det vore sannt, att
denna omkostnad, som förlidet år lärer uppgått till emel¬
lan 8 och 900.000 R:dr, för det kommande skulle kun¬
na nedsättas till 650,000 R:dr, vore sådant likväl en tröst
både i anseende till den minskade utgiften och den min¬
skade sedeslösheten. Men nu äro begge sakerna fiktioner.
Lyckligtvis har Svenska folket icke så försämrats till sin
moral, som man velat förespegla oss, att brotten och
brottslingarne stigit i någon proportion till fångkostnaden,
utan är denna till det aldra minsta ett resultat af ända-
målsvidriga anstalter och författningar. Och denna min¬
skade anslagssumma för fångvården är endast en fik¬
tion, ty det är ett allmänt kändt faktum, att nämnde för¬
slagssumma aldrig varit tillräcklig, utan ständigt öfverskri-
ilits med icke mindre än 1 å 200,000 R:dr, och nu sed¬
nast med kanske närmare 400,000 R:dr. Detta ämne är
allt för vidlyftigt och djupt ingripande uti både lagstiftning
och lagskipning, att jag skulle tilltro mig här så kunna be¬
handla detsamma, som sakens vigt erfordrar, eller att jag
ens tror sådant ligga inom gränsen af Stars-Utskottets åt¬
göranden: hvarföre jag här åtnöjer mig med att endast
påpeka det såsom ett af de förnämsta föremålen för Stän¬
dernas behjertande och uppmärksamhet.
Vid Tredje Hufvudtiteln återkommer jag till den så
ofta yttrade, men aldrig med behörig uppmärksamhet om¬
fattade önskan om ett förändradt system för hela den Di¬
plomatiska Stålens organisation. Det är så ofta taladt om
gagnlösheten af denna Statslyx, att jag ej vill trötta med
samma sakers upprepande, utan inskränker mig till den
önskan, att Stats-Utskottet ändteligen en gång måtte göra
önskningen till verkiighel, företaga en reglering af denna
Stats minskade, dervid anställde funktionärers höga Titlar
92
Den 1 December 1847.
och derigenom deras underhållssumma. samt på detta salt
åstadkomma en besparing ej blott för vår Riksstat, utan
äfven för Brödrarikets, en besparing, som är en af de mest
behötliga och lyckligtvis äfven en af de lättast vidtagna,
endast man dertill har redbart allvar och ej låter afskräc¬
ka sig af tomma föregifvanden och föråldrade plägseder.
Försvars-Verket till Lands och Sjös utgör en af dessa
kinkiga punkter, som det i vår administration knappt synes
tillåtet att vidröra, emedan det tyckes vara Regeringens
skötebarn och som dessa vanligen äro bortskämde barn,
hvilka man med sådan klemhet omhuldar, att man, i stäl¬
let att stärka och befordra deras trefnad, tvärtom förslap-
par och forderfvar dem. Det är likväl hufvudsakligen fol¬
ket som skulle förvaras, landet som skulle hägnas; men
så enfaldigt är folket, att jag tycker mig höra det färdigt
att ropa: kunna vi ej bli försvarade för bättre pris, så
önska vi nästan, Gud förlåte oss! att icke alls försvaras.
Då jag förmodar, att detta ärende kommer att föranleda
mer än en anmärkning, mer än en motion, så åtnöjer jag
mig härmed att endast vidröra ett pär hufvudpunkter.
Dessa äro:
Om, såsom det försäkras och jag äfven vili tro, för¬
ändringar och förbättringar erfordras inom Arméens och
Flottans organisation och förvaltning, så söke man medel
dertill inom förhand varande tillgångar, genom besparingar
och indragningar, och jag vågar med full tillförsigt försäkra,
att, om någonsin, skola skriftens ord här sannas: ' Den
iler söker han finner.” Den andra anmärkningen rörer
Beväringen, hvars vapenöfningar man föreslagit att förlänga,
och för hvilket ändamål ett ökadt anslag af 58,000 R:dr
ar begärdt. Hade sådant skett i afsigt att minska den slå¬
ende hären och således kostnaden derföre, så liäde väl
landets innevånare underkastat sig det ökade obehaget af
sina söners förlängda tjenstgöring vid geväret, i stället för
vid plogen och yrkena, tröstande sig för denna uppoffring
med den besparing i utskylderna, som häraf skulle blifva
• m följd. Men sådan är icke meningen. Man vill icke
blott bibehålla den stående hären, utan äfven föröka den
med nya corpser och förstärka den med beväringen, som
skulle införlifvas med Regementerna, liksom de ställas un¬
der krigisk disciplin och gifva en förhöjd glans och rike¬
dom i numerär åt lustlägren. Jag tror mig uttala liela
Den 1 December 1847.
93
Svenska folkets tanka, då jag uppmanar Stats-Utskottet att
afböja (lenna nya tunga, som skulle dubbelt trycka landet,
både genom penninge-uppoffring och genom uppoffring af
fruktlöst förspilld arbetskraft, samt de onyttiga försakelser,
hvartill den skulle dömma landets ungdom.
En reform af Läroverken säges vara i fråga. Det
ligger utom min krets att yttra mig deröfver; men hvad
jag ej kan underlåta erinra är, att sannolikt finnas äfven
inom denna administrationsgrens för hand varande tillgån¬
gar, om de rätt användas, tillräckliga medel att bestrida de
utgifter, som en och annan ny anstalt dervid kan föran¬
leda. Då jag här talar om nya Läroanstalter, måste jag
yttra den önskan, att en sådan för blifvande Statsmän äf¬
ven måtte organiseras. Den är sannerligen en ibland de
mest behöfliga. Det vore af nöden att undervisa dem,
hvilka en gång skola åtaga sig folkets styrelse, om sättet
att värdigt uppfylla detta kall, om kännedomen om dess
behof, af dess önskningar, af dess 'sanna fördel”, om
århundradets riktning, om den bildade verldens allmänna
ställning, om det band af inbördes aktning och brödra-
kärlek, hvarmed folken allt tydligare syfta att förbinda sig,
och som snart nog skall göra en stor del af de utgifter
onödiga, hvilka nu tynga staternas budget.
Det skulle bli alltför vidlyftigt, att längre fullfölja gransk¬
ningen af den Kongl. Propositionens särskilda detaljer,
hvarvid jag för öfrigt förbehåller mig rättigheten, att längre
fram återkomma med en eller möjligen flera påminnel¬
ser. Det är lika litet min mening, som jag förmodar att
det är detta Stånds eller något af modståndens, att blindt
och envist förvägra de anslag, som kunna begäras och pröf-
vas erforderliga till folkets välförstådda nytta, till odlingar,
till allmänt gagnande och lättade kommunikationer, till konster
och vetenskapers eller industriens uppmuntran till förtjent
belöning, eller understöd åt dem, som med sina kunskaper,
sina talanger, sina mödor och uppoffringar gagnat och he¬
drat fäderneslandet. Sverige är ej så fattigt och dess folk
ej så obildadt, så känslolöst, så otacksamt, att det skulle
sakna tillgångar för dessa upphöjda ändamål eller vägra
deras användande. Men deremot anhåller jag, att Stats-
Utskoltet måtte med obeveklig stränghet utstryka alla de
nya anslag, som icke åsyfta dylika föremål, som antingen
ej lia folkets verkliga gagn till ögonmärke, eller för hvilka
94
Den 1 December 1847.
Regeringen kan och bör finna utvägar inom redan bestäm¬
da anslag, om hon rätt begagnar dem.
Innan jag lemnar detta ämne bör jag dock vidröra
tvenne frågor, som tillkommit i de senast afiåtne Kongl.
Propositionerna. Den ena angår ett Statslån. När 1812
års Ständer förmåddes vidtaga åtgärder med den utländska
Statsskuldens nedsättning till en tredjedel, väckte denna
deras villfarighet mycket tadel. Man ansåg den likväl nyt¬
tig i två hänseenden, det ena, emedan landet sålunda be¬
friades från en tryckande skuldbörda, och det andra, eme¬
dan genom detta hushållsgrepp vägen skulle vara stängd
för den framtida möjligheten att skuldsätta Riket. Rege¬
ringen underlät icke heller att bland sina förtjenster an¬
föra den, att hafva befriat landet från sin gäld; och då
många svaga försök sedermera gjordes att åter inleda lan¬
det på skuldsättningens bana, förkastades och ogillades de,
hvarvid man icke försummade att för Regeringen fram¬
hålla denna åtgärd, hvilken hon ansett sig så högt till be¬
römmelse, uppmanande henne att icke sjelf nedrifva, utan
vidmakthålla sitt eget verk. Och nu vill vår nuvarande
Regering, som ej gjort sig delaktig i sin föregångares för¬
tjenst om skuldens utplånande, bli delaktig i dess fel;
försöket till en ny skuldsättning. Jag hoppas, att detta
försök ej skall mötas af bifall å Rikets Ständers sida oell
särskildt att Bondeståndet skall anmoda Stats-Utskottet att
afstyrka åtgärden, såsom förderflig och menlig för landet.
Den andra frågan rörer Marstrands användande till en
station för Flottan. Detta förslag hörer till de obegriplig¬
heter, till hvilkas förklarande åtminstone mitt förnuft sak¬
nar alla tillgångar. Man är allmänt ense om, att i händelse
faran af ett krig skulle hota landet, är det från östern denna
fara skulle komma, och det är således till dess afvärjande
alla ansträngningar böra göras. Nu deremot synes man
tilja följa den för strategien hittills obekanta method, att
lägea försvarsanstalterna, icke i grannskapet af den förmo¬
dade henden, utan så långt bort ifrån honom som möjligt.
Emot hvilken skulle väl Marstrands beväpnande rigtas?
Det var behöfligt när Danmark oell Norge utgjorde en
stat och anfall derifrån voro att frukta. Men nu, då Sve¬
rige och Norge äro ett genom en högtidlig förening, och
Sverige och Danmark äfven kunna anses för ett genom
det band af brödrakärlek och inbördes aktning, som för¬
Den 1 December 1847,
95
binder begge folken, har Marstrand i alla hänseende förlo¬
rat sin militäriska betydenhet, endast bibehållande den mer¬
kantila, såsom förmodligen den bästa hamn i Nordsjön.
Man synes ej vilja draga någon nytta af denna dess sann¬
skyldiga vigt, men deremot sträfva att gifva den en annan,
som den ej eger och aldrig kan få. Inga krigsfiottor lära
derifrån komma att utlöpa för att beherrska håfven, och i
händelse af ett anfall på fästningen bör denna anses ega
styrka nog till eget försvar, samt, om den behöfver under¬
stödjas af en Skärgårdsflotta, ega tillgång dertill frän den
närbelägna Götheborgs-Stationen. Men från hvem skulle an¬
fallet komma? Kanske från England ? Idéen låter väl temligen
orimlig; men då det icke gifves någon möjlighat, hvilken
man ej kan förespegla såsom sannolik, när man der¬
på vill bygga ett system och gifva färg åt ett projekt, så
vill jag ett ögonblick låta paradoxen gälla såsom tänkbar.
Då frågar jag hvar och en det aldraringaste bekant med
krigshistorien: Ifall Englands Regering skulle vilja förnya
anfallet mot Köpenhamn, denna af dess eget folk, ej min¬
dre än af hela verlden ogillade våldshandling, med krig an¬
falla ett (redligt land och bemäktiga sig dess hamnar, är
det då troligt att några skärgårdsfartyg skulle kunna hindra
dess ofantliga flottor att borttaga en vid öppna hafvet be¬
lägen fästning, som de på alla sidor kunna kringhvärfva och
öfverhölja med kulor och bomber, och att dessa flottor,
som eröfrade Malta och Köpenhamn, icke äfven skulle
kunna taga det lilla Marstrand. Jag har här talat om eit
anfall på ett fredligt land. Har åter en gång en Svensk
regering nog litet begrepp om landets sanna fördel och
dess naturliga bundsförvandter eller flender, att hon inveck-'
lar oss i ett krig mot en Stat, med hvilken vi rimligtvis
ej kunna hafva något obytt, så lärer det ej vara endast
Marstrand, utan flera andra af kustpunkterna, som kunde
komma i fara. Detta skulle emellertid förutsätta en sådan
upp och nedvändning af alla vanliga förhållanden, ett så¬
dant misskännande af Sveriges verkliga intressen, att inga
motanstalter lära på förhand kunna vidtagas till en dylik
vådas afvärjande. Jag anhåller således om ett afstyrkande
af hela förslaget.
Anbålles att detta mitt anförande mätte få åtfö'ja de
Kongl. Propositionerna till Siats-Utskottet. Stockholm den
29 November 1847. Johan Johansson,
från Örebro Län.’’
96
Den 1 December 1847.
Häruti förena sig
Anders Persson, Anders Gunnarsson,
fran Örebro Län. från Elfsborgs Län.
Malls Persson från Stockholms Län : "I saknad af
fullständig kännedom om de förändrade åligganden, som,
enligt den under 5:te Hufvudtiteln inbegripne förnyade tjenst-
görings- och aflöningsstat för Lotsverket, dervid anställdo
tjenstemän hädanefter skulle tillkomma, är jag väl för när¬
varande icke i tillfälle härom afgifva ett detaljeradt ytttan—
de, men hoppas få tillfälle inkomma med de, efter min
tanke, nödiga påminnelser i detta ämne, då detsamma hos
Utskottet förekommer till handläggning. I afseende på
deri Kongl. Propositionen i öfiigt, har jag med förvåning
erfarit, att, uti en för landet så föga gynnande period, som
den närvarande, då (lere af Rikets provinser nyligen varit
hemsökta af missväxt, hvarigenom jordbrukaren i allmän¬
het kommit i den svåra belägenhet, att hans bördor sna¬
rare borde lättas, än förökas, de för Statsverket äskade
anslag likväl blifvit, till nästan alla dess hufvudtitlar, vida
högre upptagne, än tillförene. Afven hos öfrige Riks¬
stånden har detta förhållande icke lemnats oanmärkt. Mot
de höga anslagen hafva förekommit allmänna och allvarliga
protester, och jag för min del instämmer deiuti så mycket
hellre, som jag tror det ligga Rondeståndet närmast att
tillse, det åtgärder i tid vidtagas för beredande af önskvärd
lindring åt den skuldsatta jordbrukaren.’’
Per Sahlström från Stockholms Län: ”Det är väl icke
min afsigt att nu inlåta mig i närmare granskning af eller
framställa speciella anmärkningar mot den Kongl. Proposi¬
tionen om Statsverkets tillstånd och behof, men jag kan
icke underlåta alt betyga det bekymmer jag erfar deröfver,
att den föreslagna Statsregleringen icke kunnat tillvägabrin-
gas utan förnyade anslag och ytterligare skatteökning, .lag
beklagar, att Regeringen — en Regering, på hvilken Na¬
tionen trott sig äga anledning hysa de bästa förhoppningar
— äger så ringa kännedom om tillståndet i landet och dess
förmåga till utgörande af de onera, som redan äro dess
innevånare pålagde, att densamma kunnat framkomma med
så beskaffade förslag till en än ytterligare beskattning, sorn
i den Kongl. Propositionen blifvit framställde. Isynnerhet
synes mig do begärda anslagen till Försvarsverkets ord¬
nande och Embetsveikens reorganisation vara tilltagne ut-
Den t December 1847.
07
Öfver hvad de skattdragande mäkta åstadkomma; men jag
hyser den förhoppning, att, då inom Stats-Utskottet finnas
åtminstone 2:ne Stånds Ledamöter, som tillse att anslagen
inskränkas inom befintliga tillgångar, dessas röster må
göra sig gällande, och jag uppmanar Utskottet att med den
allvarsammaste samvetsgrannhet pröfva och begrunda hvad
af de begärda anslagen är för Statens väl oundgäng¬
ligt, och anser mig jemväl böra fästa Utskottets uppmärk¬
samhet dervid, att de uppgifna tillgångarna måhända icke
alltid äro för det afsedda ändamålet tillgängliga.”
Med Sahlström förenade sig Per Mattsson från
Westernorrlands Län, Lars Johan Gezelius, Liss Lars
Olsson, Erik Andersson och Anders Eriksson från
Stora Kopparborgs Län, f. d. vice Talmannen Per Eriks¬
son, Jonas Kristoffersson, Anders Kylander och Elof
Andersson från Wermlands Län, Sven Svensson från
Elfsborgs Län, Alls Fredrik Husberg från Södermanlands
Län, Per Bengtsson och Jonas Peter Danielsson från
Kalmar Län, Per Pålsson från Christianstads Län, samt
Ingemund Odin från Gottlands Län.
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län: ”Stån¬
det har lemnat mig sitt förtroende att vara Ledamot i
Stats-Utskottet, der den närmare granskningen af Kongl.
Maj:ts proposition samt undersökning om behofvet af der¬
uti begärde ytterligare anslag förekommer, och jag vill der¬
före nu icke vara vidlyftig; men, i afseende på vissa delar
af nämnde Nådiga Proposition, anhåller jag få här tillkänna¬
gifva de åsieter, i öfverensstämmelse hvarmed jag anser
frågan om Statsregleringen böra behandlas. I den Kongl.
Propositionen begäres icke mindre ari 1,170,000 R:dr B:ko
utöfver hvad för Stats-Verkets behof för närvarande är an¬
slaget. Om man än icke kan undgå medgifva, att af de
föreslagna förändringarna en del äro för landet gagneliga
och af behofvet påkallade, tror jag dock för min del den
förestående Statsregleringen böra inskränkas inom de till¬
gångar, sorn af ffir närvarande utgående skatter kunna på¬
räknas, helst genom indragning på åtskilliga titlar af nu
gällande Stat betydliga besparingar kunna beredas alt för
de afsedda förändringarna vara tillgängliga, ty erkännas må¬
ste att tiderna nu icke äro bättre, än vid slutet afsistliJnp
Riksdag. Åtskilliga orter hafva under de sednare åren
7
98
Den 1 December 1847.
träffats af missväxt, med deraf för landtmannen föranledda
bekymmersamma lörhållanden, och lilla kreditivet har för
n(hjelpande af den allmänna förlägenheten måst aiditas.
Bättre än Bonde-Ståndet och dernäst Preste-Ståndet är det
ingen som känner den allmänna fattigdomen i landet. Om
Bankens ställning och den uppgifna Bankovinsten vill jag
närmare yttra mig, sedan Banko-Utskottet afgifvit sitt betän¬
kande derom, och tror mig nu endast böra fästa uppmärk¬
samheten derå, att Bankens grundfond till stor del utgöres
af inköpta obligationer samt att, för det i Bankens hvalf
befintliga silfver, kontanta penningar blifvit utgifne; — och
härigenom har ingen minskning i landets rörelsekapital
uppkommit. Min mening är i korthet, att motsätta mig
alla förslag till reorganisationer, som icke kunna tillväga-
bringas med de för hvarje ändamål förut tillgängliga medel,
och jag anser de Statsmän föga skicklige, som för hvarje
förbättring i landets institutioner påkalla förnyade och för¬
höjda anslag. Den föreslagna förändringen med Landstats-
tjenstemännen, hvarigenom de nu varande Häradsskrifvarne
skulle utbytas mot så kallade Härads Bokhållare och an¬
talet af Länsmännen ökas i förhållande till dem tilldeldte
ökade göromål, skulle, om den bifölles, otvifvelaktig! med¬
föra dryga kostnader. Så skulle t. ex. inom Westerbottens
Län tillsättas icke mindre än 6 nya Länsmän, och roed
denna utsträckning af antalet är jag öfverlygad, att landet
skulle komma att aflöna 1000 så beskaffade tjenstemän.
Med Fångvåiden anser jag förhållandet för närvaran¬
de vara under all kritik, hvilket omdöme jag stöder huf¬
vudsakligen på min, såsom Ledamot af 1845 års Stats-
Revision, vunna erfarenhet. Jag påstår nemligen och till¬
tror mig kunna bevisa, att hvad i denna förvaltningsgren
åtgöres, visst icke motsvarar beloppet af dertill redan be¬
viljade anslag, och likväl utvisa räkenskaperna ett deficit
af 80 till 85,000 K:dr Banko. Hvad angår framställningen
om anslag för ytterligare byggnader vid Operahuset, för¬
menar jag Rikets Ständer icke böra befatta sig med så
beskaffade byggnadsförslag, som nästan uteslutande afse
nöje och förströelse för hufvudstadens innevånare och hvar¬
af åtminstone Bonde-Ståndets Ledamöter i allmänhet icke
kunna draga fördel, och förefaller det mig dessutom billigt,
att de, som vilja roa sig, sjelfva få släppa till fiolerna.
Den 1 December 1847.
99
Beträffande de föreslagna förändringarna vid Bevärin-
gens uttagande till vapenöfning och krigstjenst, anser jag
vådligt att antaga hvad derom föreslagits, då, förutan ö-
kade kostnader, grunden, hvarefter Beväringsskyldigheten
hos oss bestämmes, såmedelst skulle helt och hållet upp-
rifvas. Fäderneslandets försvar utgjorde ändamålet med
beväringens inrättande, och för vinnande af detta ändamål
erfordras visserligen en vidare utsträckt exercis-skyldighet,
hvarigenom, under de föreslagna förlängda öfningsmötena,
en mängd för jordbruket erforderliga dagsverken skulle
ändamålslöst förspillas, då i allt fall den disciplin, som
under sådana möten borde manskapet bibringas, inom
kort vore bortglömd. 1 händelse deremot af krig kunde
vid början deraf någon tid anslås för beväringens öfvande
i vapen, och på sådant sätt skulle man ock undvika olä¬
genheten af de under sednare år så ofta anbefallda för¬
ändringar i gällande exercisreglementen.
I afseende på undervisningsverken anser jag att, innan
ytterligare anslag för tillvägabringande af dermed föreslagna
förändringar beviljas, icke allenast Filosofiska fakulteterna,
utan äfven de Akademiska Konsistorierna böra blifva i ämnet
hörde, till vinnande af tillförlitlig kännedom, huruvida de
ifrågaställa retormerna kunna vara för dqn allmänna bild¬
ningen gagneliga. Jag vill väl icke bestrida, att de på sed¬
nare tider inrättade Elementar-skolor, hvarest lönerna för
lärarepersonalen utgå med 1.000 R:dr, då deremot vid de
äldre läroverken i sådant afseende är anslaget blott 400
R:dr, derigenom kommit i tillfälle att tillegna sig de skick¬
ligaste lärare och jemväl, geuom sin föresyn, så att säga,
ryckt upp till tällan de förut varande läroanstalter, men
härvid bör dock anmärkas den styrelsen öfver Elementar¬
skolorna förbehållna rätt att bland lärjungarne utmönstra
dem, som visa sig i mindre grad ega fallenhet för studi¬
er, än doras i sådant afseende lyckligare lottade kamrater,
och denna utmönstring fruktar jag skulle, med allmännare
införande af en sådan rättighet, oftast träffa allmogens
barn, hvilka icke alltid i deras tidigaste år varit i tillfälle att
tillegna sig den underbyggnad, hvaraf studiernas fortgång
sedermera i sä betydlig mån underlättas. Vid ämnets be¬
handling hos Stats-Utskottet skall jag icke underlåta att
vidare anföra hvad jag i saken kan finna anmärkningsvärdt.”
100
Den 1 December 1317.
Efraim Larsson fiån Elfsborgs Län vltrade sig skrift¬
ligen sålunda:
' Den Kongl. Propositionen om Siats-Verkets lillslånd
och behof, i stället att man hoppades den skulle blifva
ett bevis på Regeringens bemödanden att minska nationens
bördor, har visat sig vara full af anspråk på förökade an¬
slag. Hvad sorn i synnerhet måste förvåna, äro de. sorn
ifrågasättas för Försvarsväsendet, midt Modej- djupa fre¬
den, hvilken af ingen fara synes hotad. Det är bekant
huru Rikets Ständer redan år 1823 förklarade sig icke
kunna bevilja ytterligare medel till försvaret, under freds¬
tid, samt att de derföre till Kongl. Maj:t hemställde, att
då anvisade tillgångar mätte blifva använde till ändamålen,
på det sätt, att kostnaderna, i möjligaste mån, inskränktes,
samt anhöllo, att Konungen, för hvad i en eller annan del
af den militära omfattningen kunde finnas nödigt vid ut¬
förandet af Försvarsverken till lands och sjös, ”mätte
söka tillgång inom de redan befintliga anslagen för desam¬
ma.” Då disponerade bägge de militära anslags-titlarne
tillsammans 4,111,350 R:dr, utom Indelnings-Verkets be¬
tydliga indirekta kostnader. Sedan har ständigt yrkats för¬
ökning, och Rikets Ständer hafva sett sig nödsakade alt
anslå ofantliga summor för "lillfälliga behof;" men
hvilka sedan visat sig blifva snart sagdt ”slående’’.
Så hafva, fastän de ständiga anslagen blifvit förhöjde:
1830 med 376.000 årligen.
1 »34 med 147,600,
1840 med 803,000 och 1844 med 95,000 R:dr, eller
inalles, årsanslagen för arméen och flottan, uppgått från
4,111.350 R:dr tili 5,532,340 R:dr, likväl icke mindre än
6 millioner extra anslag beviljats; och ändock finner man
nu af Regeringen begäres:
För Landtförsvaret, en ständig tillökning af 141,426
R:dr 20 sk. årligen och 929,725 R;rir särskildt, fördeldta
på tre år, samt för Sjöförsvaret en årlig tillökning af
129,140 R:dr, samt 781.500 R:dr, fördeldta på 3 år.
Under sådana förhållanden, och då hvarken Regerin¬
gen visat sig vara betänkt på någon lindring i Indalnings-
Verkets börda, eller någon förminskning af de härda grund¬
skatter, som jordbruket måste utgöra, kan jag ej lemna
min röst till det ringaste förhöjda anslag för Försvarsver¬
ken. Den byggd jag representerar är den hårdast ro-
ferade i hela Riket. Förgäfves har ändring deri blifvit be¬
Den 1 December 1847.
10
gärd, ehuru ingenting vore billigare, än att ilen beviljades;
och jag skulle förråda mina kominiUeuters väl, om jag ej
öppet förklarade att, så båldt beskattade och onererade
de nu äro, kunna de icke högre skatter utgöra. Jag yr¬
kar derföre, att Höglofiiga Stats-Utskottet måtte underkasta
dessa anslag den noggrannaste pröfning saint föreslå alla
möjliga inskränkningar i Riks-Staten. I synnerhet anser
jag mig böra afstyrka anslag för Instruktions-Kompa¬
nier, så länge Regeringen icke vill göra någon förändring
inom indeldta arméen, så att besparing kan uppstå; äfven¬
som anslag till nämnde arméens utsträckta möten. Likaså
synes minskning i Lif-Gardets till häst styrka kunna
ske, för att få medel till förbättrad lönestat; samt minsk¬
ning i Kavalleriets och Artilleriets hästar, under fre¬
den , tili bestridande af fourageringskostnaden. En sär¬
skild Sappör-Trupp är obehöflig, då våra indeldta sol¬
dater lemna skickliga ämnen dertill, i fall af behof.
Hvad angår förökning af Allmänna Beväringcns an¬
slag oell utvidgning af exercis-tiden för Beväringen, m.
m, så måste jag motsätta mig dessa förslag, såsom dels
medförande allt för stora uppoffringar af de arbetande klas¬
sernas tid. dels påkallande kostnader, hvilka, enligt, hvad
jag ofvan visat, Rikets Ständer förut yrkat böra tillväga-
bringas genom besparingar i andra delar af försvarsanslagen.
I fråga om fästningsbyggnader och nybyggnad af Krigs¬
fartyg vågar jag äfven bestrida anslag, så länge icke nå¬
gon organisation framlägges, som visar att de kunna lill-
vägabringas gpnom besparingar på andra håll. Sjö-Mini¬
sterns så kallade organisationsförslag utvisar ju synbarligen,
att man ej ännu vet huru Sjöförsvaret på det ändamåls¬
enligaste kan inrättas; och under sådana omständigheter
är det rådligast, att nöja sig med hvad man har samt
blott underhålla detta.
Jag anser det vara otjenligt att förändra beklädnads-
sättet tor Båtsmännen. Regeringen borde heldre tänka
uppå, att förändra hela Båtsmansbållet; likasom indeldta
arméen borde det förminskas; och sedan man väl gjort
denna indragning och lättat folkets bördor, kunde man
lätt åstadkomma en bättre utrustning och öfning för den
styrka, som skulle underhållas. Ait på sätt nu sker vilja
bibehålla i fred en vapenmakt, som landet icke förmår full¬
ständigt bekosta, är ett misstag, som skadar hela samhäl¬
102
Den 1 December 1817. r]
let, förökar fattigdomen och brotten, sprider laglöshet och
lättja, samt gör både Regering och folk bekymmer.
Jag vägrar derföre alla anslag, utom dem, som skäligen
kunna påkallas för allmänna undervisningen, intill dess vi
få emottaga sådana Regeringsförslag, att nationen dermed
kan vara belåten. Måtte Utskottet äfven å sin sida fatta
samma princip. Jag uppmanar det dertill, och anhåller att
detta anförande måtte få den Kongl. Propositionen åtfölja.
För öfrigt förenar jag mig i Bengt Gudmundssons an¬
förande. Stockholm den 1 December 1847.”
Häruti instämde Christen Persson från Gottlands Län.
v. Talmannen Nils Persson: ”Jag arnar icke ingå
i speciell undersökning om behofvet af de i den Kongl.
Propositionen äskade förhöjda anslag, och anser att, då
Bonde-Ståndet inom Stats-Utskottet äger representanter af
kända tänkesätt, hvilka icke skola underlåta att, med iakt¬
tagande af nödig sparsamhet, söka afböja en öfver tillgån¬
gar och behof utsträckt obehörig skattetillökning, särskild
uppmaning dertill är öfverflödig; men en sak vill jag dock
närmare vidröra, nemligen hevärings-skyldigheten. Anta¬
gandet af den föreslagna utsträckningen af denna skyldig¬
het skulle i landet väcka bekymmer och oro. Till mehn
för allmogens utkomst och bergning skulle derigenom en
stor mängd arbetskrafter under en bel månads tid onödigt
och onyttigt förspillas, och detta så mycket värre, som
sådant inträffade sommartiden, då dagarne äro längst och
de för Landtmannen vigtigaste göromål vid bergsel, jord¬
bruk, upprättande och reparation af stängsel, allmänna och
enskildta byggnadsföretag m. fl., påkalla den högsta verk¬
samhet. Jag delar den hos Sveriges allmoge i allmänhet
rådande öfvertygelsen, att till och med den under närva¬
rande förhållanden vanliga bevärings-exercisen är af allt för
litet gagn och anser äfven på denna grund, att tiden för
densamma icke bör ytterligare utsträckas. Jag hoppas att
vi allt framgent få tillgodonjuta fredens lugn, och örn äfven,
mot förmodan, ett krig sknile inträffa, bör vällandet kun¬
na värnas af den stående arméen åtminstone så länge, som
erfordras för beväringen, att, under 2 å 3 veckors vapen¬
öfning, förvärfva den disciplin, som för dess användande
mot fienden är af nöden. På dessa skäl anser jag mig
icke kunna bifalla hvad den Kongl. Propositionen om för¬
Den 1 Deeember 1847.
103
ändrade stadganden för Beväringens uttagande till tjenst¬
göring innehåller.”
1 detta anförande förenade sig Gustaf Pettersson, An¬
ders Jönsson, Lars Magnus Knutsson, Magnus
Månsson och Carl Nilsson från Östergöthlands Län, äf¬
vensom Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs Län ,
Nils Jeppsson från Malmöhus Län och Anders Anders¬
son från Wermlands Län.
Peter Persson från Jönköpings Läri anförde skriftli¬
gen följande:
”Jag har genomläst den Kongl. Propositionen om
Statsverkets tillstånd och behof, hvaraf jag inhemtat, att
Statsutgilterna öfverstiga landets förmåga. Nationen hade
väntat lindring i sina skatter, som kunde skett genom re¬
former och indragning af en stor del frätande Embetsman
samt en del af Kavalleri-Regementen, som kosta Staten
så betydligt och tjena till ingenting under fredens lyckli¬
ga lugn. Jag förenar mig med Bengt Gudmundsson,
och skall i Stats-Utskottet, dit den Kongl. Propositionen
blifver remitterad, samvetsgrant pröfva och votera för mi¬
na åsigter i hvarje förekommande fråga.”
Guslaf Johansson från Kronobergs Län tillkännagaf,
att äfven han haft för afsigt att yttra sig öfver den Kongl.
Propositionen, men blifvit förekommen af Bengt Gud¬
mundsson, i hvilkens anförande han alltså instämde.
Olof Persson från Gefleborgs Län, och
Ola Persson från Blekinge Län uppläste hvar för
sig följande skriftliga anföranden :
”Jagar öfvertygad derom, att jag icke är den ende,
som med verklig förvåning mottagit Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition om Statsverkets tillstånd och behof. Denna
Proposition visar enahanda resultat, som alla sådana, hvil¬
ka för Rikets Ständer blifvit framlagda allt sedan vårt nya
Statsskick in 11 udde. Allt större och större anslag hafva
blifvit äskade. Man har trott sig äga skäl att hoppas, att
samma anslag längesedan uppnått sin högsta höjd . men i
en sådan förhoppning har man alltid varit och är ännu
bedragen. Statsutgifterna tilltaga med hvarje Riksdag i en
sadan betydenhet, att de skattdragandes betryck och un¬
dergång, förr eller sednare måste deraf blifva en nödvän¬
dig följd. Statsbudgeten utgjorde är 1S09, såsom bekant
i 04
Den 1 December 1847.
är, cirka Tre millioner R:dr banko, hvarefter den succes¬
siv stigit; och nu begäres icke mindre än något öfver
12.200.000 R:dr för Slatsverkels ordinarie årliga utgifter,
hvartill kommer, under namn af tillfälliga utgifter, mer än
3.600.000 R:dr, sorn, fördeladt på 3 år, gör 1,200,000
K:dr årligen, så att Statens årliga utgiftssumma uppgårän¬
da till 13,400,000 R:dr och öfverstiger sednaste Statsreg-
leringens med icke mindre än en hel Million R:dr banko.
Under närvarande förhållande, då det djupaste fredslugn
är rådande, och sedan fäderneslandet på ett tredjedels år¬
hundrade icke väpnat sig emot någon fiende, är det i san¬
ning oväntadt, att finna Regeringen till Rikets Ständer
framställa behof af en så ansenlig förhöjning i Statsutgif¬
terna. Det låter ganska väl, att den betydliga tillökningen
i utgifterna kan bestridas utan att man behöfver höja den
allmänna Bevillningen; men i sjelfva verket torde det vara
enahanda under hvilken rubrik skatterna erläggas; de sko¬
la i alla fall utgå af folket, direkt eller indirekt, de må
heta Allmänna. Tull- eller Bränvinsbrännings-bevilluingar
rn. nri. Folket är i behof af nedsättning i skatterna; och
jag vill vid sådant förhållande icke göra mig skyldig till
den föret)!åelsen, att hafva biträdt desammas ytterligare
förhöjande. Öfverlygäd derom, att det Utskott, söm i för¬
sta hand kommer att handlägga förevarande Nådiga Propo¬
sition, bäst är i tillfälle att pröfva Statsbehofven, och til¬
lika känner de skiltdragandes svaga vilkor, anser jag öf-
veitlödigt, att här utbreda mig uti vidlyftiga detalj-anmärk¬
ningar, men kan likväl icke undgå att förklara, det jag an¬
ter deri föreslagna utsträckningen af Bevärings-Exercisen,
så till lands som sjös, icke af ringaste behof påkallad,
hvadan de för detta ändamål äskade anslag helt och hål¬
let böra utgå. Stockholm den 30 November 1847.
01. Pehrsson,
från Gefleborgs Län.”
Härmed förenar sig Hans Persson från Gefleborgs
Län.
Emot den nu aflåtna Kongl. Propositionen anhåller
jag att få göra följande påminnelser:
Man har anmärkt som ett hufvuddrag. eller rättare,
som ett hufvudfel i åtskilliga äldre Svenska Regeringars
lynne, att de alltför mycket eftersträfvat yttre ära och ut-
Den i December 1847.
105
märkelser, att de satt landet i en falsk ställning och velat
gifva det på den Europeiska samhällskroppen en öfverläg¬
senhet, en vigt och betydenhet, hvaremot dess inrestyrka
och tillgångar icke svarade. Man beskyller den Store Gu¬
slaf Adolf för att hafva velat skrifva lagar för Tyskland ,
Carl X Gusta/ för att hafva velat beherrska Europas
nord och Carl Xll för att hafva velat eröfra riken, en¬
dast för att bortskänka dem. Det tillkommer icke mig att
undersöka med hvad rättvisa man gör dessa stora män så¬
dana beskyllningar. Men visst är, att i det Svenska Re-
geringslynnet synes ligga en viss benägenhet till utmär¬
kelse, på bekostnad af landets verkliga fördelar och inte—
ressen. Regeringen sedan 1810 synes likväl benägen att
öfverbjuda alla sina föregångare på denna utmärkelsens
väg, men har beklagligen dervid råkat välja den för folket
sorgligaste och vådligaste stråten. Den fikar visserligen
icke efter segrar och eröfringar och blodiga troféer be¬
teckna ej dess bana. Den är likväl derföre icke mindre
betecknad af smärtfulla minnen, ty folkets tårar och lidan¬
den visar hvar hon framgått. Det är på statsbudgetens väg
hon söker sin utmärkelse; det är genom dess öfverste-
grande utöfver alla gränsor, snart sagdt utöfver all rim¬
lighet, hon väntar sina triumfer. På slagfältet vinner
hon inga segrar; det är inom Stats- och Bevillnings-Ut-
skotten hon söker tillkämpa sig dem.
När de Europeiska krigen slutade, blef det andra Re¬
geringars bemödanden att bota de erhållna såren, och en
och annan har i detta fall föregått med exempel, som åt¬
minstone icke äro oförtjenta att anföras. Sålunda bar den
Engelska bjudit till att nedsätta sin budget, ooh verkligen
lyckats att från 70 millioner pund sterling få den minskad
till ungefär 50, dervid den i 20 år förblifvit. Om man
deremot skalle sökt ständigt höja den, om man velat upp¬
drifva den till 100 eller 150, så skulle ett ofantligt nej!
från alla landsändar mött försökaren. Dess granne, Frank¬
rike, har visserligen följt ett annat system och under al¬
lehanda förevändningar ökat Statsutgifterna. Dess styrka
liar likväl sjeli förskräckts för detta systems följder och
skyndat att nedsätta den. 1 alla fall måste det medgifvas,
att dess åtgärder äro en obetydlighet emot den Svenskas,
och att vår styrelse är förmodligen den enda i verlden,
7*
106
Den i December 1847.
som lyckats att på icke 40 år fyrdubblat sin budget, utan
att skapat någon enda ny hjelpkälla, hvarur ökade till¬
gångar skulle flöda. Om man tror, att den aldra minsta
öfverdrift ligger i dessa påståenden, eller att tadellystna-
den förestafvat ett ord af hvad jag här sagt, så beder jag
att få bestyrka min utsago med offentliga handlingar; år
1810 fastställdes budgeten till 3,434,226 R:dr; förra Riks¬
dagen stegrades den 11,384,790 R;dr. Lägger man nu
härtill de af Kongl. Maj;t redan äskade 888,000 R:dr,
hvilken summa med säkerhet kan förmodas under Riks¬
dagens lopp komma att ökas till det runda talet af en mil¬
lion, så ha vi 12,384,790 R;dr. Således fyra gånger 1810
års budget. Man skulle ändå känna en liten skymt al be¬
låtenhet, om detta ofantliga ziflertal visade beloppet af den
sannskyldiga Statsutgiften, Men nu kommer härtill ett barn
af vår tids uppfinningsrika snille, den extra Statsregleiin¬
gen, gående hand i hand med den ordinarie och visande
på millioner. Och likväl uttrycker hvarken den ordinarie
eller den extra Riksstaten verkliga förhållandet af folkets
bördor. Utgifterna äro ännu andra, för hvilka intet namn
finnes, sedan det af extra blifvit upptaget. Sådana äro de
särskilda utgiftsposternas öfverskridande, och för att blott
nämna en enda, fångvården, som medtagit nära dubbla
beloppet af det fastställda Statsanslaget, de summor som
utgå från Riksgälds-Kontoret och hvaraf Hans Maj:t Ko¬
nungen allena uppbär 200,000 R-dr, bankens aflöningsstat
och andra utgifter med mycket annat, som ej svnes afhuf-
vudtitlarne. Det händer således alla år, att den verkliga
Statsutgiften vida öfverskrider Riksstaten oftast med 50,
stundom med flera procent. Jag nämner såsom exempel
blott ett enda år 1838, då Riksstaten påräknade 10,269.589
R:dr, men kronouppbörden i verkligheten utgjorde 16,628.042
R:dr. Jag lärer ej behöfva säga någon af detta Stånd,
huru tungt dessa skatter trycka, huru länge vårt land suc¬
kat efter en lindring deri, och huru denna längtan blif¬
vit allmer allmän och märkbar, ju mer de bedröfliga följ¬
derna af den oerhörda beskattningen låtit känna sig i en
tilltagande förlägenhet, i en ökad fattigmängd, och i det
högst anmärkningsvärda och betänkliga förhållande, att äk¬
tenskapen, i proportion mot folkmängden, minskats med
en fjerdedel, hvaraf omisskänneligen synes, att Svenska
folket alltmer och mer saknar tillgångar att följa naturens
och hjertats drift, att bosätta och gifta sig.
Den 1 December 1847.
107
Det berättas, att den store Konungen Fredrik af Preus¬
sen på skämt yttrat, det Sverige måste vara det mäktigaste
land i verlden, emedan det i århundraden arbetat på sin
egen undergång, men ännu icke lyckats att fullborda den.
Han kände likväl endast vår krigiska och politiska historia.
Hvad skulle han väl hafva sagt om han känt vår finan-
ciella, om han hört talas om vår på icke 40 år fyrdubbla-
de budget. Han skulle då icke skämtat; han skulle då
med allvarlig uppsyn tillagt: Nu lära likväl bemödanderna
lyckas. Det är dock tid att en gräns sättes för förstörings-
arbetet. I andra konstitutionella länder afslå representan-
terne något af regeringen frainstäldt förslag, uttryckande
derigenom sitt ogillande af hennes system, och detta är
för Ministrarne ett tecken att draga sig tillbaka, för att
lemna rum åt andra, hvilka bättre förstå uppfatta och mot¬
svara nationens fordringar. Om någonsin anledning fun¬
nits till en sådan åtgärd, så lemna de nu afgifna Kongl.
Propositionerna en dylik. De föreslå ingenting mindre än
en Statsbuget, uppgående till halfva Sedelstockens belopp,
och likväl lemnande en brist, som skulle fyllas med Stats¬
lån, Jag anhåller derföre, att Stats-Utskottet måtte upp¬
manas att helt och hållet afstyrka alla de fordrade ansla¬
gen, med undantag af de få, som kunna lända till landets
omedelbara nytta eller afse ett betygande af aktning och
erkänsla för någon förtjent medborgare.
Ibland anslagsposterna är en, söm jag skulle önska
kunna utesluta från denna allmänna förkastelse, om icke
min önskan att den aldrig funnits deribland varit ännu
lifligare, jag menar de föreslagna 75,000 R:dr åt H. K. H.
Kronprinsen, Det gifves likväl ingen ibland dem alla, som
tydligare bevisar, huru litet Konungens rådgilvare gjort
sig reda för behofvens verklighet, och för folkets tänke¬
sätt, än just denna. Hade de, sin pligt likmätigt, föreställt
Hans Majit Konungen, att första Hufvudtiteln redan är allt¬
för oproportionerligt dryg, att den är jemförelsevis större,
än den någonsin varit, och att Hans llerr Son, H. K. 14.
Kronprinsen, utom hvad han uppbär på den Svenska Riks¬
staten, särskildt har ett ännu högre på den Norrska, så
är jag fullt öfvertygad, att denna fordran aldrig blifvit
framställd. Jag kan således i anseende till den icke göra
något undantag, helst jag skulle tro det olämpligt och
förnärmande. Den föreslagna förhöjningen har nemligen,
108
Den 1 December 1847.
efter mitt förmenande, tillkommit, icke såsom ett uttryck
af behofvet, emedaD det ej är troligt, att den Kongl. Fa¬
miljen, som af båda de förenade rikena uppbär en summa
af en million R:dr, icke skulle inom denna utomordentligt
rika budget finna tillgångar att bestrida en högt älskad med¬
lems behof. Förslaget har sannolikt tillkommit af rådgifva-
renas missförstådda begrepp om Statens värdighet och fol¬
kets önskningar. Till dessa hörde då, enligt deras före-
speglande, en egen hofhållning för H. K. H. Kronprinsen,
hvilken om ett eller två år förmodligen skulle komma att
förhöjas. Af samma skäl skulle enskildta hofhållningar åt
DD. KK. HH. Arfiurstarne och H. K. H. Prinsessan, hvil¬
ka alla inom några få år uppnå den ålder deras äldste
Herr Broder nu innehar, blifva behöflige; det är nödigt
att Rikets Ständer upplysa Monarken, att hans Rådgifvare
i detta fall helt och hållet misstagit sig om folkets tänke¬
sätt, att Nationen önskar Konungen och Dess ädla Hus
all möjlig sällhet och trefnad, men att hon tror, att de
bäst befordras, icke genom en förhöjning i dess folks bör¬
dor, utan snarare genom en minskning deri. Det är detta
tänkesätt jag tror aldra säkrast uttryckas genom ett afslag
äfven af denria punkt i den Kongl. Propositionen, och H. M.
Konungen skall säkert med sin upphöjda skarpsynthet
häri se, icke en afsigt att i ringaste mån oroa eller förnär¬
ma Hans heliga Person, utan en erinran ål Hans rådgifva¬
re, att de icke äga anspråk på Nationens förtroende.
Detta mitt yttrande anhåller jag måtte få åtfölja den
Kongl. Propositionen. Stockholm den 29 November 1847.
Ola Perhsson,
frän Blekinge.”
Med Ola Pehrsson förenade sig Gustaf Bernhard
Appelqvist och Arnold Svensson från Blekinge Län.
Sedan Talmannen härefter tillkännagifvit att bland
dem af Ståndets Ledamöter, som anmält sig vilja i före¬
varande fråga sig yttra, ännu återstodo 12 talare, hvilkas
afhörande, i anseende till den redan långt framskridna ti¬
den, nu icke medhunnes, heslöt Ståndet, efter det Johan
Jacob Rutberg från Norrbottens Län och Lars Larsson
hån Elfsborgs Län påyrkat inställande af Remiss å den
Kongl. Propositionen, intilldess alla de Ledamöter, som i
sådant afseende sig anmält, fått tillfälle deröfver sig ut¬
Den 2 December 1847.
109
låta, det skulle för fullbordande af diskussionen i ämnet
detta Plenum fortsättas i morgon kl. 12 på dagen.
Ståndet åtskiljdes kl. tre qvart till 3 e. rn.
In fidem
A. E. Ros.
Den 3 December.
Plenum 1&1. 13 på dagen-
§ i-
Talmannen erinrade derom, att, som tiden icke tillät
att alla de af Ståndets Ledamöter, hvilka i sednaste Ple¬
num, vid föredragningen af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion om Statsverkets tillstånd och behof, begärde ordet,
då fingo yttra sig, medgaf Ståndet ätt detta Plenum finge
betraktas såsom en fortsättning af det sisthållne, men hem¬
ställde, om icke, för att minska föredragningslistan, Kongl.
Majrts Berättelse, om hvad i Rikets Styrelse sig tilldragit,
kunde, enär Ståndet redan förklarat sig ej äska densam-
mas uppläsande och annan åtgärd dermed icke vore före-
skrifven, nu få från nämnde lista atTöras och till Ståndets
handlingar läggas; hvilken hemställan enhälligt hifölls.
§• 2.
Förre Talmannen Anders Eriksson från Örebro Län
begärde derefter ordet och uppläste ett så lydande anförande:
r'l sammanhang med den af Ståndsbrodern Sahl¬
ström i ett föregående Plenum väckta motion rörande an¬
slag till Folkundervisningens befrämjande, hvilken motion
jag till alla delar biträder, får, under åberopande af hvad
jag under diskussionen i berörde Plenum muntligen yttra¬
de, jag härmed motionsvis föreslå: att sedan personliga
skyddsafgiften vid sista Riksdag blifvit till hälften nedsatt,
och genom Kongl. Maj:ts Kungörelse den 13 Mars nästli-
det år är vordet stadgadt, att en lika summa, som motsva¬
rade berörde nedsättning, skulle ulan undantag under be¬
nämning af ’’Folk-skole-afgift” till folkundervisningens be¬
främjande anslås och utgå, jemte det denna afgift bör för
alsedda ändamålet fortfarande utgöras, det återstående af
kapitationsafgiften, eller andra hälften af den före sista
Riksdag utgående, jemväl måtte för samma ändamål an¬
110
Den 2 December 1847.
vändas, på det sätt, att dermed besörjdes fattige barns un¬
derhåll vid Skolorna, under den tid de af undervisningen
derstädes sig begagna.
Väl är genom berörde Kongl. Förordning tillstadt att,
under vissa vilkor, uppå skeende anmälan hos vederböran¬
de och elter af dem meddeladt tillstånd, det öfverskott,
hvilket, sedan det med afgifteris utgående nu afsedda än¬
damålet vore vunnet, möjligen kunde uppkomma, finge
till fattiga barns underhåll vid skolorna, samt andra för
barnen nyttige inrättningar användas; men särdeles på
landsbyggden, der skolorna måst på de flesta ställen or¬
ganiseras, skolehus uppbyggas och löner åt lärarne an¬
ordnas, kan påtagligen något öfverskott af nu anslagna me-
' del icke vara att påräkna. De mindre bemedlades barn,
i saknad af nödigt underhåll vid skolorna, blifva följaktli¬
gen, oansedt det tillfälle till undervisning, som derstädes
dem är beredt, nödsakade att lemna detsamma obegagnadt
och det ädla syftemålet med folkundervisningen, eller upp¬
lysningens spridande till samhällets flesta individer, blir un¬
der sådana förhållanden i betydlig min förfeladt, eller åt¬
minstone endast till hälften vunnet.
Det är af detta skäl, som jag hämtar stöd till min of-
vanberörda hemställan, och anhåller jag om remiss till ve¬
derbörligt Utskott.’’
Häruti instämde Adolf Fredriksson, Per Olsson
och Jan Persson från Upsala Län, Erik Andersson och
Carl Tholsson från Skaraborgs Län, Petter Jönsson,
Anders Johan Sandstedt, Petter Johan Pellersson,
Petter Pehrsson och Petter Mårtensson frän Jönkö¬
pings Län. Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands
Län, v. Talmannen Nils Persson från Södermanlands
Lån, Sven Svensson, Anders Gunnarsson och Petter
Haraldsson från Elfsborgs Län, Anders Jonsson och
Anders Andersson från Wermlands Län samt Sone Pers¬
son från Malmöhus Län.
I samma ämne föredrog jemväl Malts Pehrsson
från Stockholms Län skriftligen:
”Då det blifvit föreslaget att halfva Skyddsafgiften
fortfarande bör användas för Folkskolorna och att uppföra
anslaget på Riks-Staten, anser jag mig böra fästa upp¬
märksamheten uppå, att det synes vara en rättvis åtgärd
om hela Skyddsafgiften för Folkundervisningen anslogs och
Den 2 December 1847.
lil
direkte inom hvarje Församling fick uppbäras och på sam¬
ma sätt som Fattigvårdsafgiften jemlikt andra Kommunal¬
förvaltningen tillhörande medel, för ändamålet användas och
årligen redovisas.
Derigenom undveks omgången med medlens depone¬
rande i Landt-Ränterierna, och anslaget blefve då icke
fortfarande beroende af besluten angående Statsmedlen, u-
tan blef afgiften, genom sjelfva den en gång af Konung
och Ständer antagna Lagen, en ständig och säker grund¬
val för Folkundervisningens bestånd.
Jag anhåller om remiss af detta Förslag till vederbör¬
ligt Utskott.”
Med Matts Pehrsson förenade sig Olof Johansson,
Erik Carlsson och Anders Eriksson från Stockholms
Län, Johannes Andersson från Skaraborgs Län, Pehr
Bengtsson från Calmar Län samt Johan Johansson och
Anders Andersson från Örebro Län.
Sedan derefter Sven Jonsson från Jemtlands Län
anmält, det han i förevarande vigtiga ämne äfven författat
ett skriftligt anförande, hvilket han önskade få uppläsa,
hemställde Talmannen till Sven Jonsson och Ståndet, hu¬
ruvida icke fortsättningen af diskussionen rörande ifråga¬
varande ämne kunde uppskjutas, till dess Sahlströms på
bordet hvilande motion föredroges till remiss, hvilket bi¬
fölls ; dock skulle Sven Jonssons berörde anförande un¬
der tiden vara tillgängligt för dem, som derom ville taga
kännedom.
§ 3.
Derefter uppropades i nedanstående ordning de Stån¬
dets Ledamöter, som uti sisthållne Plenum, vid fråga om
remitterande af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om Stats—
Verkets tillstånd och behof, anmält sig till ordet, och yttrade :
Lars Leir sson från Elfsborgs Län: ’’De anspråk, den
Kongl. Propositionen innefattar, strida helt och hållet emot
och äro nedslående för de förhoppningar, Nationen väntat
sig att finna motsvarade af det nuvarande Regeringssyste¬
met. Väl tidigt hafva dessa förhoppningar slagit felt, ehuru
man fruktade, att en framtid ej skulle underlåta att ihåg¬
komma det gamla systemets planer, som tryckt Sverige
under århundraden. Och i samma mån man ser sina för¬
hoppningar felslagna, i samma mån inträder ock nödvän¬
digheten för Nationalrepresentationen att i tid taga sig till¬
112
Den 2 December 1847.
vara och vaka öfver fosterlandets angelägenheter. Dertill
hörer dock ej att sätta sig emot nödvändiga utgifter, ty
Statens fortgående verksamhet erfordrar penningar, men
väl sådana reformer, som de, hvilka nu föreslås i landets
försvarsverk, i krigsväsendet. Det är allom bekant, huru
under 30 års tid behofven i berörde afseende vid hvarje
Riksdag framställts större och större och aldrig funnits
uppfyllda, men all reform bör vara en förbättring, förbätt¬
ringen en förenkling. Reformen bör uppehålla och utbil¬
da sig sjelf och ej vid hvarje nytt sammanträde af skatt¬
dragande ropa på nya anslag och dock stå ofullbordad; ty
icke är det en för landet nyttig reform, som endast upp¬
slukar mer och mer af landets tillgångar. Lofvad vare en
mild Försyns huldhet emot Nordens Iand! hafvets vågor
gå vakt kring dess gräusor och dessa gränsor äro ej rita¬
de i sanden. Vårt försvar är vigtigt, men folkets välstånd,
dess förmåga att kunna samla något utöfver stundens be¬
hof är ock vigtigt, så länge den gamla satsen står fast,
att till lyckliga krig fordras tre ting: det första är pengar,
den andra pengar, och det tredje pengar. Äger landet väl¬
måga och förnuftiga institutioner, så finnes der fosterlands¬
kärlek, och den är dock det tryggaste värnet. Icke äro ly¬
sande arméer nödiga för Sverige, som för Preussen och
andra länder, med gränsor tecknade i sanden. Jag skulle
derföre anse att vi, till det afseende vi ha att fordra af en
fosterländsk regering, bestrida all nu föreslagen förändring
i landt- och sjöförsvaret, som icke kan vinnas med nu be¬
fintliga anslag, och framdeles medgifva nya endast succes¬
sivt och i den mån verkliga förbättringar visas vara' till—
vägabragta. Beträffande föreslagna förändringar i Landt-
Statens reglerande medgifver jag väl att några af desam¬
ma äro af behofvet påkallade, men anser stora anslag der¬
till icke behöfliga. Då dessa förändringar så lång tid va¬
rit föremål lör pröfning och dervid stannat, torde hvad
dertill erfordras i anslagsväg ej böra medgifvas annorlun¬
da än successivt i samma mån förbättringarna inträda och
visa sig ändamålsenliga.
Jag kommer derefter till hvad den Kongl. Propositio¬
nen innehåller om Läroverken. Allt hvad som åsyftar
folkens fortgång i upplysning och bildning bör visserligen
i första rummet behjertas; men dåde tillgångar, som här¬
till redan äro auslagne, alltför väl medgifva reformer, vill
Den 2 December 1847.
113
jag att sådana skola verkställas och underkastas Rikets
Ständers skärskådan, innan jag bifaller ytterligare anslag. ,
I likhet med många andra, hade jag ämnat att skrift¬
ligen framställa mina anmärkningar emot den ifrågavarande
Kongl. Propositionen, men dels hafva här framkommit så
många skrifter, dels vet jag huru litet dylika remisser
föregående anmärkningar från detta och de andra Stånden
blifva i Utskotten afsedda. I detta medvetande och då
mig är bekant, att först sedan Utskottets betänkande till
Ståndet ankommit, rätta tiden är inne att taga ämnet i
noggrannare granskning och skärskådan, skall jag nu icke
längre med något muntligt föredrag belasta Protokollet.
Jag vill endast med några ord tillkännagifva för Siats-Ut¬
skottet min åsigt om landets ställning. Denna ställning är
ej att prisa, ehuru vi väl må tacka Försynen, som ej hår¬
dare strafTat oss. Under den närmast förflutna tiden hafva
de flesta orter fått vidkännas missväxt. En sådan olycka
trycker den fattige ej blott det år, den inträffar, utan äf¬
ven lång tid efteråt. Således hafva vi ej att skryta af
större välmåga i landet nu än fordom. I samma mån folk¬
mängden ökas, ökas behofvet af lifsförnödenheter. Den
som saknar dem, den fattiga, hvart tager han sin tillflykt
om ej till jordbrukaren V Det finnes ej någon börda, der¬
uti jordbruket ej har sin del, och till bördans tyngd bi¬
drager ej minst dess ojemna fördelning. Och den ojemna
beskattningen är för Bonde-Ståndet lika bekant som kännbar.
Jag vill tillägga ännu tvänne anmärkningar vid den
Kongl. Propositionen. Den deri intagna beräkning af Ban¬
kovinsten och den föreslagna användningen deraf för Stats¬
behof äro oriktiga och vittna ej om grundliga insigter i
Stats-Ekonomien hos Konungens Rådgifvare. Om Banken
äger någon behållning, är det det största misstag att der¬
på anticipera, då de verkliga behofven ej äro större. Skul¬
le denna vinst användas, borde det ske tili jordbrukets
uppmuntrande, för att inbringa åtminstone behållningen af
ökad välmåga i landet. Användes den på annat sätt, blir
följden en vacklande financiel! ställning. Att åter införa
Sverige på Statslånebanan är ett gammalt försök, som för
14 år sedan gjordes. Det lyckades då Rikets Ständer att
undkomma detsamma. Stora förespeglingar saknades ej
heller då, Ständerna kunde ej rätt fatta dem, men anade
8
114
Den 2 December 1847.
oråd. Det var ej följande Riksdag förbehållet att upptäcka
hvad dermed afsågs, nemligen att freda vederbörande från
en närmare granskning af den så kallade Kabinetts-kassan.
Med erinran häraf har Stats-Utskottet allt skäl att, vid be¬
räkning af såväl Statens behof som dess tillgångar, noga
granska och skärskåda deras verklighet och sedan derom
göra en detaljerad framställning, så att hvarje Stånd må
komma i tillfälle att dervid göra sina anmärkningar.”
Johannes Andersson från Skaraborgs Län erhöll
derefter ordet och anförde: ’’Det är redan så mycket taladt
i den vigtiga fråga, som nu är föremål för öfverläggning,
att jag ej tror mig om att tillägga något nytt. Då jag
dessutom är Ledamot i Stats-Utskottet, har jag der till¬
fälle, och skall ock begagna det, att göra gällande mina
tankar om denna Kongl. Proposition, som framställer en
så mörk tafla. Det är ej mer än 2 år och 5 månader se¬
dan Rikets Ständer sednast åtskiljdes, och, då de nu åter
sammanbinda, möta dem nya fordringar pä skattehöjning
till belopp af en million och flera hundra tusen riksdaler.
Jag önskar på det lifligaste, att en ändring i dessa oroväc¬
kande förhållanden måtte vara att snart emotse.
Jöns Månsson från Malmöhus Län androg skriftligen :
”Jag anser mig böra framställa den önskan, att Höglofl.
Stats-Utskottet måtte afstyrka de ifrågasatta anslagen till
Reväringsmanskapets förlängda vapenöfningar. Det vöre
en stor olycka för jordbruket, som redan är af rust- och
rotehåll samt grundskatter så hardt tryckt, om flera hundra
tusen dagsverken under sommaren ytterligare skulle un¬
danryckas det, samt dertill betydliga penningesummor
ofiras på en föga nyttig exercis, hvilka medel, till följd af
beskattningssättet, äfven till största delen skulle utkräf-
vas af jordbruket. Det är väl bekant, att redan nuvarande
korta öfningstid för Reväringen är ett svårt onus, såväl
för husbönder som för den tjenande klassen. En yngling
i den ålder, då han skall uppfylla sin beväringspligt, har
svårt att få tjenst; och den, som har mycket folk fästadt
vid jordbruk eller handtverk, lider af deras frånvaro. För
min del anser jag, att om ingen lindring i indelningsver¬
kets börda och i grundskatten kan vinnas, så borde hela
den nu brukliga bevärings-exercisen inställas. Om mönstring
och inskrifning i rudorna skedde, så vore det tids nog att
uppbåda till vapenöfning, då rikets lugn hotades, emedan
Den 2 December 1847.
115
vi i alla fall, då man under fredens lugn utsuger oss ge¬
nom en så stor stående krigshär icke lärer kunna ut¬
rusta någon så betydlig styrka derutöfver. Jag anser mig
äfven böra anmärka emot den föreslagna fördelningen af
bevärings-distrikter; det föreslås nemligen, att fördela till
sjödistrikter socknar i Skåne, hvilkas innevånare visserli¬
gen skulle blifva mycket obelåtna, om de blefvo uppbådade
att tjenstgöra till sjös. Försigtigheten torde äfven bjuda,
att lemna Skånes befolkning att försvara provinsen, så
vida det ej gäller att biträda andra orter af Svenska fo¬
sterjorden.
Jag anhåller, att delta mitt anförande måtte få till
Stats-Utskottet med den Kongl. Propositionen åtfölja.”
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus Län yttra¬
de: ”Angående den Kongl. Propositionen är redan så myc¬
ket taladt och skrifvet, att jag inskränker mig till att in¬
stämma uti Ola Perssons från Blekinge skriftliga an¬
förande sistlidne gårdag. Hvad den stående arméen be¬
träffar, äfvensom bevärings-exercisen, skall jag framdeles
genom motion göra mina åsigler gällande.”
Per Ostman från Wester-Norrlands Län: ”Då i detta
ämne redan tillräckligt mycket blifvit ordadt, skulle jag gerna
hafva afstått från att förlänga diskussionen, derest ej pligt—
känslan manade mig att framställa några anmärkningar,
som oafvisligen uppstått hos mig vid betraktande af den
Kongl. Propositionens innehåll. Den första af dessa an¬
märkningar rörer den föreslagna utsträckningen af Bevä-
ringens vapenöfning till 31 dagar. Det förefaller mig un¬
derligt, att i dessa fredliga tider, då icke någon fiende ho¬
tar våra gränsor , man icke desto mindre fordrar att
allmogens söner skola underkasta sig en så långvarig
vapenöfning; att regeringen icke kunnat föreställa sig, huru
på detta sätt ungdomen drages från jordbruket, handeln och
sjöfarten under den dyrbaraste tiden af året. Jag hade
föreställt mig, att alla sannt tänkande snarare bort förena
sig om att söka förkorta, ja helt och hållet borttaga all
vapenöfning under fredstid med Beväringsmanskapet, endast
att detsamma infördes för hvarje år i rudorna, så att man
visste hvilka som skulle utskrifvas, då nöden sådant for¬
drade. Vidare har det synts mig oförklarligt, hvarföre Stats¬
anslagen oupphörligt ökats under en trettioårig fred, i stäl¬
let för trettioårigt krig. En ny organisation i arméen och
116
Den 2 December 1847.
i öfriga slyrelsegrenar kail väl i vissa delar förtjena bifall
och hafva varit emotsedda med förhoppningar, men dessa
förhoppningar kunna icke anses uppfyllda dermed, att de
väntade förändringarna tyckes åsyfta endast alt öka folkets
bördor. När då härtill, bland annat, genom ytterligare ut¬
sträckning af Beväringsskyidigheten, jordbrukarens arbets¬
styrka minskas, hvarifrån skola skatterna tagas? Beträffan¬
de derefter hvad om Bankovinstens användande blifvit före¬
slaget, tyckes det, efter mitt begrepp, stödja sig på en o-
riktig uppfattning af National-Ekonomiens läror. Så vidt
jag förstår, måste Bankovinstens ändamålsenligaste och nyt¬
tigaste användning bestå deri, att densamma får qvarstå i
Banken och disponeras till förmånliga lån för jordbrukets,
handelns och näringarnes upphjelpande, men ej skingras
och förslösas på organisationsförsök, som icke medföra någon
båtnad för landets materiella intressen. Jag kommer slut¬
ligen till trågan om Statslån. 1 detta afseende har Rege¬
ringen visserligen ej de ljufvaste minnen från år 1840
och Kabinettskassans tider. Ordet Statslån blef då så för¬
hatligt, att jag hade önskat att det ej förekommit i den
Kongl. Propositionen. Jag tror ock, att Siats-Utskottets
Ledamöter af detta Stånd, i medvetande af denna opinion,
skola emot detta förslag göra så kraftiga anmärkningar,
att man tryggt kan hoppas det bästa.”
Häruti instämde Petter Mårtensson från Jönkö¬
pings Län.
I anledning af hvad som yttrats angående den för¬
längda tiden för National-Beväringens vapenöfning, erinrade
Talmannen, att detta ämne utgjorde föremål för en sär¬
skild Kongl. Proposition, hvarföre anmärkningarna i afse¬
ende derpå lämpligast borde anföras, då sistnämnde Propo¬
sition blefve föredragen.
Jöns Ersson från Wermlands Län: ”1 afseende på
vissa delar af Kongl, Maj:ts Proposition om Statsverkets
tillstånd och behof hade jag ock åtskilliga betänkligheter
att yttra, men jag inskränker mig till att instämma i Bengt
Gudmundssons sistlidne gårdag afgifrie sakrika anförande.
Sven Heurlin från Kronobergs Län: ”Jag hade ock
ämnat utveckla mina åsigter om den oerhörda tillökning i
anslagen, som den Kongl. Propositionen företer, men då
redan så mycket är derom taladt och skrifvet, har jag ej
annat att säga än hvad redan sagdt är. Jag skall likväl,
Den 2 December 1847.
117
då dessa ämnen komma under pröfning i Stats-Utskottet,
söka göra Ståndets åsigter gällande, så vidt på mig beror.”
Gustaf Glad fiån Westerbottens Län: ”Då jag sist¬
lidne gårdag begärde ordet, var det egentligen för att lem¬
na en upplysning i anledning af Ståndsbrodren Strind-
lunds anmärkning dervid, att 6 nya Länsmän blifvit före¬
slagna att tillsättas i Westerbottens Län. Förhållandet är
nemligen, att tre Socknar i Westerbottens Län sakna dyli¬
ka Tjenstemän, och de tre öfriga föreslagna Länsmännen
lära vara ärnade för Lappmarken, der de jemväl äro be-
höflige. Något öfverflöd på Länsmän i detta Län kan ej
sägas vara förhanden, om ock en Socken, nemligen Umeå
har tvenne, ty denna Socken består af 160 Hemman. Hvad
i öfrigt angår den ifrågavarande Kongl. Propositionen, in¬
stämmer jag i hvad Strindlund, anmärkt.”
Johan Jakob Rutberg från Norrbottens Län: ”Se¬
dan jag anmälde mig, har Ståndsbrodern Ola Persson
från Blekinge baft ett yttrande i ämnet, deruti jag instäm¬
mer, under önskan att anslagen vid denna Riksdag ej må
blifva större än de vid sednaste Riksdag beviljade.”
Sone Pehrsson från Malmöhus Län uppläste deref¬
ter följande skriftliga anförande:
”Vid föredragningen af dessa Kongl. Maj:ts Nådiga Pro¬
positioner, som, i anseende till de deri begärda större an¬
slagssummor, väckt så mycken oro och bekymmer inom
Ståndet, hvilket‘äfven jag inom eget bröst erfar. Då jag
med våra svaga tillgångar jemför de uppgifna summorna,
hvartill medel för närvarande ej finnes att tillgå, förra
årets brist och de ovanligt höga spanmålspriserna försatte
mängden af den arbetande klassen i så knappa och bryd-
samma omständigheter för deras lifsuppehälle som detta,
tyvärr! för många blir i flera år ganska kännbart, så att
lindring i de nuvarande utgifterna mer vore af nöden på¬
kallad; och i afseende på den föreslagna utsträckningen af
Bevärings-manskapets vapenöfning kan jag med min röst
icke biträda, utan önskar jag, att det mätte förblifva vid
hvad det nu är, så länge och intilldess någon indragning
skett af de indeldta Regementerna, som i min tanke till
stor fördel och inkomst för Staten borde kunna låta sig
göra. Vi äro folkets ombud, och det dyrbara förtroende,
som vi fått emottaga, bör väl således för oss utgöra den
heligaste pligt, att öppet uttala Folkets och landets ställ¬
118
Den 2 December 1847.
ningar och förhållanden, samt deras ratt och väl efter yt¬
tersta förmåga bevaka och bereda.
Med fullt förtroende lill Höglolliga Siats-Utskottets
Ledamöter, betvillar jag icke, att de med sannt och mo¬
get öfvervägande afstyrka de anslagssummor, som möjli¬
gen kunna umbäras, intill den tid att tillgångarna det med¬
gifva, och anhålies att detta mitt anförande må få lill Ut¬
skottet åtfölja Kongl. Maj:ts Nådiga, Proposition.”
Erik Pehrsson från Gefleborgs Län: ’’Jag afsfår från
allt vidlyftigare ordande öfver förevarande Kongl. Proposi¬
tion och förenar mig i de åsigter, som derom blifvit utta¬
lade. Den enskilda öfvertvgelsen vill jag dock uttala, att
om, såsom jag lifligt önskar, den stående arméen kunde
blifva reducerad, detta likväl icke borde ske på det sätt,
att National-beväringen derigenom skulle erhålla en mera
utsträckt tjenstgöringsskvldighet.’’
Erik Andersson från Skaraborgs Län: ”Lika med
Ståndsbrodren Sahlström, kan jag ej nog beklaga att Re¬
geringen ansett sig kunna yrka på högre anslag, och detta
under den djupaste fred, och utan att hafva lemriat någon
uppmärksamhet åt hvad som så ofta blifvit yrkadt om in¬
dragning af åtminstone hälften af den stående arméen och
af en mängd öfverflödiga embeten. För Skattebonden,
som så väl behöfde det, ökas bördan i stället för att lät¬
tas, och oaktadt alla mödor, alla försakelser, som de må¬
ste utstå, hvilka inneha de svagaste hemmanen, kunna de
vid årets slut ej sammanlägga annat än skulder. Det mest
framstående beviset på ett sådant förhållande är den stän¬
digt mer och mer tilltagande pauperismen, Ledd af dessa
afsigter och af en sådan erfarenhet, förenar jag mig uti
hvad Ståndsbrodren Bengt Gudmundsson anfört i sak,
men ej i sättet. Jag kan nemligen ej gilla den bittra to¬
nen och minst det föreslagna inträngandet i Carl XIV Jo¬
hans Sterbhus. Der har Stats-Utskottet ej något att göra.
Vi hafva en ädel Konung, som gjort landet mycket godt,
och derföre bör det ej blifva hans lott att mötas af otack¬
samhet fiån vårt Stånd och att här nedsvärtas af bläck,
som flutit ur främmande penna.”
Ola Mansson fran Malmöhus Län: ”Jag instämmer
hufvudsakligen i Bengt Gudmundssons sistlidne gårdag
afgifr.a anförande, men är derifrån skiljaktig i fråga om de
äskade anslagen för iståndsättande af hamnarna i Wisby
Den 2 December 1847.
119
och Cimbritshamn. Det är åtminstone ej det kringboende
folkets fel, att dessa hamnbyggnader blifvit förstörda—va¬
re sig helt och hållet genom olyckliga naturhändelser eller
möjligen till någon del genom uraktlåtenhet af vederböran¬
de Hamnstyrelse; men det är deremot för de deromkring
boende af oberäknelig vigt, att hamnarna göras brukbara.
Detta visar sig bäst deraf, att, såsom jag har mig bekant,
i trakten af Cimbritshamn, omkring 13,000 R:dr blifvit
sammanskjutna för hamnreparationens verkställande. Det
är dessutom i Statens eget interesse, att denna byggnad
blir fullbordad, om icke för annat, åtminstone derföre att
på annat sätt ej kan tillgodogöras hvad derpå redan blif¬
vit kostadt, och ej heller det dertill redan beviljade lån af
25,000 R:dr, annorlunda än genom blifvande hamnintrader
liqvideras. På dessa skäl tillstyrker jag anslag för ifrågavarande
ändamål, men öfverlåter åt Stats-Utskottet att efter pröf¬
ning bestämma, huru stora dessa anslag böra blifva.”
Sedan diskussionen öfver detta ämne förklarats slu¬
tad, bifölls, på Talmannens derom gjorda hemställan, att
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd
och behof skulle till Stats-Utskottet remitteras, jemte alla
dervid skriftligen och muntligen framställda anmärkningar.
§ 4.
Föredrogs Kongl. Maj:ts den 27 sisth November bord¬
lagda nådiga Proposition om antagande af ny Strafflag med
flera hithörande lagbestämmelser.
Härvid yttrade;
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län: ’’Jag
anhåller hos Ståndets Ledamöter af Lag-Utskottet, att de,
då denna Kongl. Proposition der kommer under pröfning,
ville påyrka, att min vid sednaste Riksdag i afseende på
ifrågavarande Strafflag afgifna reservation varder i Utskot¬
tet uppläst. Genom denna utväg besparar jag Ståndet den
tid, som skulle åtgå att nu uppläsa samma reservation.
Mina åsigter äro oförändrade.’’
Den Kongl. Propositionen remitterades till Lag-Ut-
skottet, dit Strindlunds ofvanintagne yttrande skulle den¬
samma åtfölja.
§ 5.
Ånyo föredrogs Kongl. Majds nådiga Proposition, an¬
gående vissa lagbestämmelser med afseende på enskilda
120
Den 2 December 1847.
Banker, hvilken sedan den 27 sisllidne November hvilat
på Ståndets bord.
Bengt Gudmundsson från Hallands Län begärde
ordet oell anförde: ”Jag har genomläst nu ifrågavarande
Kongl. Proposition och finner åtskilliga af de deruti före¬
kommande stadganden af behofvet påkallade; men der¬
emot har jag saknat ett och annat, som der bordt före¬
komma. Så t. ex. föreskrifver Kongl. Kungörelsen an¬
gående Enskilda Banker den 9 Januari 1846, att dessa
Banker intill år 1851 få utgifva sedlar på 3 R:dr 16 sk.
valör men ej derunder, och, efter sistnämnde år, får se¬
delvalören ej vara lägre än 6 R:dr 32 sk. banko. Dessa
stadganden öfverensstämma väl ej med Rikets Ständers
vid sistlidne Riksdag uttalade önskan, men de äro nu lag.
Sedan denna lag stiftades, hafva dels äldre Banker erhål¬
lit ny oktroj, dels nya Banker uppkommit. De förnyade
oktrojerna, likasom de nya, måste öfverensstämma med
ofvanåberopade Banklag, i hvad den stadgar om sedelva¬
lören. Nu hafva emedlertid dessa äldre Banker kredit¬
sedlar af lägre valör än ofvannämnda i allmänna rörelsen
utelöpande och med de nya Bankerna blir förhållandet
enahanda efter år 1851. Inom hvad tid dessa sedlar un¬
der 3 Il:dr 16 sk. utgifna af Banker, som fått förnyad ok¬
troj efter 1846 eller de under 6 R:dr 32 sk. valör, som
blifva utgifna före 1851 utaf såväl sistnämnde Banker som
af dem, som sedan 1846 uppkommit, skola inlösas, der¬
om innehåller den Kongl. Propositionen icke något stad¬
gande. Jag föreslår derföre, att för berörde sedlars inlö¬
sen stadgas en prsescriptionstid af två år, i likhet med
hvad i händelse af Bank-bolags upplösning är vordet före-
skrifvet.”
Härmed förenade sig Anders Gunnarsson från Elfs¬
borgs Län.
Den Kongl. Propositionen remitterades, jemte Bengt
Gudmundssons yttrande, till Lag-Utskottet.
§ 6.
Föredrogs och remitterades till Lag-Utskottet Kongl.
Maj:ts, sedan den 27 sistlidne November, på bordet hvi¬
lande nådiga Proposition, med förslag tili förordning an¬
gående förlags-inteckning.
§ 7-
Sedan Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående an¬
slag för uppförande af Cellfängelser och i afseende på an¬
Den 2 December 1947.
121
dra frågor, som med fängelseregleringen äga sammanhang,
den 27 sistlidne November blifvit bordlagd, blef densam¬
ma nu ånyo föredragen; dervid Nils Strindlund från
Wester-Norrlands Län anförde: ”Jag har vid denna Kongl.
Proposition ej annat än en hemställan att göra, den nem¬
ligen, att Propositionen ej må i Utskott förekomma, förrän
Lag-Utskottet afgifvit sitt betänkande om Strafflagen och
Ståndet deröfver sig yttrat, så att det är afgjordt, huru¬
vida Cellfängelser blifva behöfiiga, innan frågan om anslag
till desamma kommer under pröfning.”
Flere utaf Ståndets Ledamöter instämde.
Talmannen hemställde, huruvida Ståndet ville remit¬
tera den Kongl. Propositionen till Stats-Utskottet, hvilket
bifölls, sedan Strindlund förklarat, att han med ofvan-
berörde hemställan ej åsyftat något uppehåll med remis¬
sen, utan endast velat fästa Stats—Utskottets uppmärksam¬
het på förut nämnde omständighet.
§ 8.
Föredrogs ånyo Kongl. Maj:ts, sedan den 27 sist-
förfiutne November, bordlagde nådiga Proposition om för¬
ändrade grunder för Beväringsmanskapets uttagande till
vapenöfning och annan tjenstgöring m. m.
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län: ”De
anmärkningar rörande detta ämne, som redan blifvit yt¬
trade under det den Kongl. Propositionen angående Stats¬
verkets tillstånd och behof förehades, tyckas mig vara till¬
räckliga alt ådagalägga Ståndets åsigter derom, och då
Stats-Utskottet tager denna Proposition i öfvervägande lä¬
rer det ej underlåta att åt berörde anmärkningar lemna
allt det afseende de så väl förtjena; hvarföre jag hem¬
ställer, om icke nu ifrågavarande Kongl. Proposition må,
utan vidare ordande, till Stats-Utskottet remitteras.”
Härmed förenade sig Lars Olsson från Stora Kop¬
parbergs Län.
Johan Jahob Butberg från Norrbottens Län: ”Jag
hemställer om denna Kongl. Proposition ej kunde förbi¬
gås, då diskussionen derom i detta Plenum sannolikt ej
binner afslutas.”
Talmannen påminde derom, att denna Kongl. Propo¬
sitionen nu för andra gången föredroges, hvadan remiss af
densamma, enligt Grundlagen, i detta plenum borde äga rum.
8*
Den 2 December 18-17.
Anders Johansson från Wermlands Län uppläste'
följande skriftliga anförande:
’’Hvad Beväringsskyldigheten beträffar, anser jag icke
något skäl vora för handen, att föröka denna skyldighet
med en förlängd exercis. De utskrifna ynglingarne skulle
derigenom få vidkännas en alltför stor tyngd, en del genom
5 å 6 veckors tidsspillan, och äfven kunde hända svårig¬
heten för andra, att under det året få tjenst, då husbon¬
den visste att han under bästa tiden af året skulle vara
så länge i saknad af sitt tjenstehjon. Vi böra val också
hoppas, att, i händelse af krig, det icke skulle komma så
brådstörtande, utan att den mera behötliga exercisen kunde
då få inhemtas. Jag bevistade sista kriget såsom Beväring,
och det saknades då ingalunda tid att blifva öfvad i vapen.”
F. Talmannen Anders Ersson från Orebro Län instämde.
V. Talmannen Nils Persson: ”Då den fråga, som ut¬
gör föremål för denna Kongl. Proposition, blifvit förut vid¬
rörd af nästan alla dem, som yttrat sig om den Kongl.
Propositionen angående Statsverkets tillstånd och behof,
skulle jag vilja föreslå, att hvad som i sammanhang med
sistnämnda Kongl. Proposition blifvit i förevarande ämne
anfördt, måtte blifva ur Protokollet utskrifvet och bilagdt
remissen af den nu ifrågavarande Kongl." Propositionen.”
Med v. Talmannen förenade sig Erik Persson från
Gefleborgs Län samt flere af Ståndets Ledamöter.
Ett af Johan Peller Andersson från Elfsborgs Län
inlemnadt skriftligt anförande upplästes derefter och var
af följande lydelse:
”Vid den af Kongl. Maj:t till Rikets Ständer afgifna
Nådiga Proposition, angående förändrade grunder för Bevä¬
ringsmanskapets uttagande till vapenöfning och tjenstgöring
m. m., utbeder jag mig få, före dess öfverlemnande till
Utskottets behandling, foga följande anmärkningar.
Då Beväringsmanskapets utskrifning först beviljades
och anbefalldes, befann sig Fäderneslandet uti en högst
kritisk belägenhet, så väl i afseende på dess förhållanden
till utländska makter, som ock hvad beträffade ställningar¬
na inom riket; och med den sjelfuppoffring, som Svenska
folket aldrig förnekat, då fäderneslandet varit i fara, be¬
viljade också Rikets Ständer, enligt 3 § i Riksdagsbeslu¬
tet 1812, att landets ungdom från 20 till och med 25 års
ålder skulle få uppbudas och uttagas till fosterlandets värn
Den 2 December 1817.
123
och försvar mot en anfallande fiende, då Rikets gränsor
hotades eller ofredades; men också endast då. Efter
händelserna i Norrige 1814 har en 33-årig fred gjort det
öfverflödigt att uppbuda beväringsmanskapet till annan tjenst¬
göring, än den för hvarje år ingående nya klassens beor¬
drande till inlärande af de enklaste och nödvändigaste ele-
menterna i Vapenkonst och Militäröfningar. Dessa öfnin-
gar hade också försiggått till det unga manskapets både
nytta och förnöjelse samt i allo gillats af samhällets mog¬
nade medlemmar; men att utsträcka dessa öfningar utöfver
de gränsor, som för desamma hitintills varit och ännu äro
utstakade, eller gifva deras ändamål en annan rigtning än
den ursprungliga, anser jag närvarande tiders kraf icke
fordra eller påkalla. Kongl. Maj:ts vid detta Riksmötes öpp¬
nande till Rikets Ständer hållna Nådiga Throntal lemnar,
för riktigheten af denna min åsigt en säker borgen i det
Kongl. Maj:t deruti Nådigst täcktes förklara, att de förena¬
de Rikenas ställning till alla främmande makter i ömsesi¬
dig aktning och vänskap icke lemna någonting öfrigt att
önska.
Det må visserligen icke förnekas, att det vore en rin¬
ga klokhet, att ej säga stor dåraktighet, om man under
fridens lugn öfverlemnade sig åt en blind säkerhet, och
försummade de åtgärder af omtanka och vaksamhet, som
äro oundgängliga, så vida ett försvar mot möjligen skeen¬
de anfall, skal! med framgång kunna utföras. Men jag vå¬
gar tro, att vårt kära fädernesland i detta afseende, hvad
åtminstone manskapet beträffar, är med närvarande anord¬
ningar fulleligen betrvggadt; ty den Svenska Nationalkän¬
slan kan sig icke förneka, då det gäller strid och försvar
för en vördad Konung och en älskad fosterjord. Historien
vitsordar, att den Svenska Allmogen aldrig behöft mer än
duglige anförare för att lära de djerfva våldsmän, som lan¬
det anfallit, att en fiende icke onäpst beträder Sveriges
jord. En Engelbrecht och en Gustaf Wasa behöfde inga
vapenöfvade härar för att rensa och från landet utdrifva
utländska förtryckare; och Generalen Stenbocks i hast
sammanrafsade Småländska bondehär var i sina skinnpel-
sar och trädskor god nog att <]väsa öfvermodet hos den
fältvane utländska Armé, som år 1710 öfversvämmade Ri¬
kets sydligaste provinser.
Invänder man ock, att närvarande tiders krigskonst for¬
124
Den 2 December 1847.
drar en mera uppöfvad taktik, sä länder derå till svar, att
denna högre fordran gäller hufvudsakligen Befälet, men
endast i ringa mån manskapet, hvars förnämligaste och
mest värderika egenskaper, då det gäller strid, lärer böra
anses vara disciplinarisk lydnad och ett förnöjsamt, oför¬
skräckt mod. Det minutiösa i handgreppens noggranna
utförande väger föga eller intet på segrens vågskål.
Till paradexercisers utförande må väl den till sin un-
derhålskostnad landet svårt betungande stående arméen
böra anses tillräcklig, utan att landets ungdom må för så¬
dana ändamål ryckas från jordbruket och andra nyttiga
näringsvärf. Begreppet om den Militäriska lydnaden har
denna ungdom tillräckligt tillfälle att inhemta under de nu
öfliga beväringsexerciserna och det inneboende modet fö¬
des af belåtenheten, hvilken i sin ordning åter uppkommer
af öfvertygelsen hos det samfällda folket, att det finnér
sig hägnadt i sina billiga rättigheter och att dess ädlaste
krafter icke någon tid förspillas till onytta och öfverllöd,
eller för ett tomt prål; men hvilken rigtning skulle denna
öfvertygelse taga, om så många tusende ynglingar, som före¬
slaget blifvit, skulle från jordbruket och skördeanden be¬
ordras till militäriska leköiningar, till förspillning, men icke,
T såsom det i den Nådiga Kongl. Propositionen heter, bespa¬
ring af arbetsdagar och Statsutgifter. Följden blefve all¬
män missbelåtenhet, som i främsta rummet af sig aliade
liknöjdhet, sorn är en föga tillförlitlig vapenbroder i stri¬
den för fosterlandets försvar, i fall sådant i en framtid
skulle påfordras.
Jag yrkar fördenskull vördsammast, att den af Sven¬
ska folket åtagna beväringsskyldigheten icke må utsträckas
utöfver hvad, som för närvarande äger rum, emedan en
vidare utsträckning under närvarande förhållanden ej blott
är obehöflig utan för landet menlig. Stockholm den 1
December 1847.”
Häruti förenar jag mig A. Gunnarsson,
från Elfsborgs Län.”
Häruti instämde Johan Bergström från Skaraborgs
Län, Petter Persson från Jönköpings Län samt Efraim
Larsson, Sven Svensson och Petter Haraldsson från
Elfsborgs Län.
Den 2 December 1847.
125
Lars Larsson från Elfsborgs Län: ”Man hade bordt
förutsätta i den Kongl. Propositionen, att en tillökning i
Bevärings-manskapets tjenstskyldighet skulle vara förenad
med en nedsättning eller indragning af den stående ar¬
méen. I sådant fall, men ej eljest, hade det varit att
vänta, det Bikels Ständer skulle hafva tagit förslaget i be¬
traktande. Nu äter måste jag lika med de föregående Ta-
larne, bestrida all utsträckning af Beväringsmanskapets va¬
penöfning. Man föreställe sig den belägenhet, hvaruti den
stora mängden af de fattiges barn, som måste söka sitt
bröd i andras tjenst, derigenom skulle försättas. Erfaren¬
heten visar, att desse, äfven nu, det år de skola deltaga
i beväringsexercisen, deraf lida mehn vid betingande af års¬
tjenst och lönevilkor dervid. Under sådana år, som de vi
nu haft, skulle dessa ej kunna få någon årslön, derest de
under en för jordbruket så vigtig och så lång tid, som
nu föreslaget är, skulle hållas från sine sysslor. Detta
skulle medföra en menlig verkan, och nyttan deraf bestå
blott i statsparad och ökad budget. Då Beväringen först
utskrefs var fäderneslandet i en kritisk belägenhet, och
den utsknfna ungdomen måste samma år följa den gamla
stammen enrot fiendens läger, men det förspordes ej nå¬
gon olägenhet deraf, att dessa ynglingar voro ovana och
oöfvade i det nya yrket. Öfningen vanns småningom, och
om Beväringens vapenöfning nu hehalles vid 14 dagar eller
utsträckes till 31, är detta manskap dock, i händelse af
krig, lika mycket i behof af öfning i den verkliga fält—
tjensten. På dessa grunder bestrider jag all utsträckning
i beväringsskyldigheten, till dess man visar sig med allvar
vara betänkt på den stående arméens minskande.”
Pehr Jönsson från Jönköpings Län: ”Jag har haft för
afsigt att väcka motion om upphörande af Beväringens
vapenöfningar, emedan detta är mina kommittenters lifliga
önskan, och jag finner mig deraf så mycket kraftigare upp¬
manad att uttala mitt bestridande af denna Kongl. Propo¬
sition. Få af de Kongl. Propositioner, som blifvit Rikets
Ständer meddelade, hafva svnts mig så motbjudande som
denna. Den föreslår nemligen något, som för jordbruket
skulle medföra en oersättlig skada, ty det är ej nog med
att den föreslagna längre vapenöfningen skulle beröfva jord¬
bruket dess kraftfullaste arbetare under 31 dagar, den tid
då brådast är, utan man får säkert dertill lägga ytterligare
12G
Den 2 December 1847.
14 dagar, innan den, som deltagit i vapenöfningen, åter
med full kraft kan träda in i det afbrutna jordbruksarbe¬
tet. För att icke tala om den oro hos föräldrar och barn,
hvilken åtföljer denna utskrifning af de unge sönerne från
hemmet och som genom förlängning af den tid, de skola
vara borta, ännu mera ökas, vill jag blott fästa uppmärk¬
samhet derpå, huru lösdrifveriet genom denna utskrifning
föranledes och ännu mera skulle befordras, om vapenöf-
ningarna förlängdes. Den vanliga frågan, då en tjenare
skall städjas, är redan nu: är du i beväringsåren? och blir
sval et jakande, blir ock den städjande mindre benägen att
fästa sig vid den tjenstsökande. Denne går miste om tjenst
och blir lösdrifvare, eller han får tjenst på sämre vilkor,
och det oaktadt blir husbonden mer eller mindre lidande.
Tjenaren åter, om han skall leja karl för sig, måste der¬
på förspilla hvad hän genom omtänksamhet och flit kunnat
samla för sin framtid. Vid detta förhållande måste jag
bestrida den Kongl. Propositionen. Om det deruti fram¬
ställda förslaget varit förenadt med anbud Om nedsättning
till hälften af den nu så tryckande roteringen, hade jag
väl haft något skäl att lyssna dertill, men jag skulle än¬
dock, vid betraktande af det myckna onda beväringsskyl-
digheten medförer, hafva tvekat, huruvida jag bordt med¬
gifva en ytterligare utsträckning deraf."
N.ls Strindlund: 'Med anledning af hvad v. Tal¬
mannen yttrade, angående utskrifning af Protokollet öfver
diskussionen rörande den Kongl. Propositionen om Stats-
Verkets tillstånd och behof, för att biläggas vid remissen
af nu ifrågavarande Kongl. Proposition, får jag endast an¬
märka, att om sistnämnde Kongl. Proposition blifver re-
mitteradt till Stats-Utskottet, som jag anser den böra blif¬
va, då en utsträckning i beväringsmanskapets vapenöfning
kommer att medföra ökade kostnader för Stats-Verket, är
någon sådan utskrifning af Protokollet icke behöflig, efter
som samma Protokoll är hos Utskottet att tillgå."
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län: "Vid bör¬
jan af sistförllutne Riksdag hugnades Rikets Ständer med
nådigt löfte, att vårt dryga försvarsverk skulle minskas så
till lands som sjös. Jag, som de öfrige representanterne
från det så tungt roterade Småland, interesserade mig, då
som nu, föi en rotejemnkning. Här skrefvos motioner i
delta ämne, och svaren blefvo, att det öfverklagade onda
Den 2 December 1847.
127
skulle afhjelpas i sammanhang med en förenkling i Landt-
och Sjöförsvaret, hvilken skulle föreläggas nästkommande
Ständer.
Men denna förenkling har blifvit en ökning i stället
för en minskning i skattebördorna. Jag hade äfven nu ämnat
framställa en motion i nyssberörde ämne eller om rote¬
jemnkning; men, \id blicken på denna Kongl. Proposition,
har jag stadnat i tvekan, huruvida en sådan åtgärd nu
skulle löna mödan. I afseende på förevarande Kongl. Pro¬
positionen vill jag likväl fästa särskild uppmärksamhet på
den deri uttalade princip, att, bland de till vapenöfning
skyldige, de längsta skola först utgå. Denna princip in¬
nebär en uppenbar orättvisa; och, om så olyckligt skulle
vara, att det öfriga af denna Kongl. Proposition blefve an¬
taget, yrkar jag dock, att nämnde princip ej må godkän¬
nas. Jag bestrider emedlertid, för min del, all utsträck¬
ning i beväringsskyldigheten.’’
Lars Wenander från Götheborgs och Bohus Län
anmälde, att han vore sinnad framställa en motion om upp¬
hörande af beväringsskyldigheten.
V. Talmannen Nils Persson: ”Då jag föreslog ut¬
skrifning af Protokollet öfver diskussionen om den Kongl.
Propositionen, angående Stats-Verkets tillstånd och behof,
så vidt detta Protokoll innefattade Ståndsbrödenes yttran¬
den, rörande det ämne, som är föremål för nu ifråga¬
varande Kongl. Proposition, föreställde jag mig, att denna
skulle remitteras, ej till Stats-Utskottet, utan till Allrnän-
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottet. Blir den nu re¬
mitterad till Stats-Utskottet, så är visserligen någon sådan
utskrifning af Protokollet icke behöflig, men remitteras
Propositionen till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tet, anser jag fortfarande, att en sådan Protokollsutskrif-
ning bör äga rum, och det sålunda utskrifna Protokolls¬
utdraget åtfölja denna Proposition.”
Häruti instämde Gustaf Pettersson från Östergöth¬
lands Län. °
Mats Pehrsson från Stockholms Län: ”Efter mitt för¬
menande bör denna Kongl. Proposition remitteras till All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; och som jag hy¬
ser tvifvelsmål, huruvida Transsumt af det Protokoll, som
hållits vid diskussionen öfver en Kongl. Proposition, eller
enskild motion förmånligt kan biläggas remissen af en an¬
128
Den 2 December 1847.
nan sådan Proposition eller motion, anser jag rådIigast, att
Ståndets Ledamöter nu särskildt yttra sig öfver det före¬
varande ämnet. Jag vill i afseende på detta ämne fästa
uppmärksamheten på en omständighet. Det är bekant, att
Beväringsmanskapet har fritt val att undergå vapenöfning
till lands eller sjös. Att kustboerna välja det sednare al¬
ternativet, är både att förutse och hoppas. Skall nu den¬
na vapenöfning ske vid någon flottans station, så blir
det för dem, som bo t. ex. i grannskapet af Haparanda,
en oerhörd kostnad att förflytta sig hit till Stockholm, och
ännu större kostnad skulle det medföra att flytta Flottans
Station eller inrätta en ny Station, t. ex. vid Umeå. Och
som åtminstone för den Beväringsskyldige nämnde kostnad
blir ännu större, ju längre tiden för vapenöfningen bestäm¬
mes, kan jag ej annat än bestrida den föreslagna utsträck¬
ningen i tiden för berörde vapenöfningar; samt upprepar
hvad jag redan sagt, att Ståndsbröderne böra nu begagna
sig at tillfället, att öfver denna Kongl. Proposition yttra si¬
na tankar.”
Talmannen anförde, i afseende på frågan derom, till
hvilket Utskott denna Kongl. Proposition skulle remitte¬
ras, att ehuru den förändring i Beväringsmanskapets va¬
penöfning, som dermed åsyftades, kunde medföra större
kostnader, begärdes likväl icke i denna Proposition något
anslag för berörde ändamål, hvadan densamma på sådan
grund ej borde till Stats-Utskottet remitteras, och vid be¬
traktande af det ämne, som utgjorde föremål för denna
Kongl. Proposition, ansåg Talmannen detsamma hänförligt
till dem, som af allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
plägat behandlas.
Lars Larsson från Elfsborgs Län: 'Till en början
får jag förklara, det jag anser ali diskussion derom, till
hvilket Utskott den Kongl. Propositionen skall remitteras,
böra uppskjutas, till dess diskussionen öfver ämnet för Pro¬
positionen blifvit slutad. Mina åsigter i den förra frågan,
eller till hvilket Utskott Propositionen hörer, öfverensstämma
med hvad Talmannen nyss yttrat. Ofta förekomma i Ut¬
skott ärenden af den beskaffenhet, att annat Utskott der¬
öfver måste höras och Utskotten draga då sjelfva för¬
sorg om att sådant sker.”
Gustaf Bernh. Appelqvist från Blekinge Län: "För
min del anser jag, att den ifrågavarande Kongl. Propositio¬
Den 2 December 1847.
129
nen bör remitteras till Stats-Utskottet. Behöfver detta i
ämnet höra Ekonomi-Utskottet, kan ju sådant lätteligen
försiggå.”
Jonas Peter Danielsson från Calmar Län anförde
derefter skriftligen:
”Beträffande den Kongl. Propositionen, rörande ut¬
sträckning af Bevärings exercisen till 31 dagar, har redan
så mycket blifvit ordadt, att man skulle kanhända an¬
se öfverflödigt att ämnet vidare afhandla, hvarföre jag
ock i största korthet får gifva mina åsigter tillkänna. Un¬
der nu fredliga förhållanden anser jag denna utsträckning
i Bevärings-exercisen icke öfverensstämmande med tidens
kraf, ty icke är att förmoda att ett krig skulle komma
öfver oss som en hvirfvelvind, emedan det merendels ry¬
ker innan det täger eld, och torde alltså blifva tid, vid ett
påkommande behof, bibringa Beväringen denna nödiga öf¬
ning. — Den nu vanliga vapenöfningen anser jag af sam¬
ma skäl böra upphöra och Beväringsmanskapet endast qvar¬
stå i rullorna.”
Peter Jönsson från Jönköpings Län: ”Jag hemställer
till Talmannen, att han ville till Ståndet framställa propo¬
sition derom, att, till hvilket Utskott den nu ifrågavarande
Kongl. Propositionen må varda remitterad, densamma måt¬
te åtföljas af ett sådant Transsumt af Protokollet, som v.
Talmannen föreskrifvit.
Nils Strindlund: ”Jag får blott fästa uppmärksam¬
heten derpå, att den så kallade ekonomiska lagstiftningen
tillhör Konungen och att Allmänna Besvärs- och Ekono¬
mi-Utskottets egentliga uppdrag är att handlägga och be¬
reda ärenden, som tillhöra nämnde lagstiftning, i hvilka Ri¬
kets Ständer blott äga makt att besluta föreställningar och
önskningar att hos Konungen anmälas. Ett sådant ämne
är ej det förevarande. Beväringsskyldigheten grundar sig
på ett kontrakt emellan begge Statsmakterna. Skulle nn
Ståndet remittera denna Kongl. Proposition till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Uiskottet, så kunde detta anses in¬
nebära ett medgifvande, att Konungen egde i detta ämne
att ensam besluta och lagstifta. Det är jemväl af detta
skäl, som jag fortfarande yrkar, att den Kongl. Propositio¬
nen må varda till Stats-Utskottet remilterad.”
Häruti instämde Peter Persson från Jönköpings Län.
" 9
130
Den 2 December 1847.
Iiengt Gudmundsson: ”Jemte det jag åberopar hvad
mitt sistlidne gårdag afgifne yttrande innehåller, i afseen-
på det ämne, hvarom denna Kongl. Propositionen särskildt
handlar, färenar jag mig med v. Talmannen Nils Pers¬
son derom, att ett Transsumt bör göras af allt, som i dis¬
kussionen om Kongl. Maj:ts Proposition angående Stats¬
verkets tillstånd och behof rörande detta ämne förekommit.
Då jag hört att den allmänna tankan inom Ståndet,
är den, att någon utsträckning i Beväringsmanskapets va¬
penöfning ej bör komma i fråga med mindre någon lin¬
dring i den jordbruket hardt tryckande roteringen jemväl
tillvägabringas, vill jag, såsom ett tillägg tili hvad jag sist¬
lidne gårdag yttrade, meddela en i hast gjord beräkning,
huru mycken arbetskraft, som årligen skulle borttagas från
jordbruket och näringarna, derest den föreslagna längre ti¬
den för Beväringens vapenöfning antages. Denna arbets¬
styrkans minskning skulle bestiga sig till icke mindre än
225,138 dagsverken. Hos hvarje Svensk lefver ännu i
friskt minne år 1808. Då var krig och nöd, nu är ljuflig
fred. Men skulle ännu en gång den bistra tiden åter¬
komma och fienden beträda våra gränser, är jag viss der¬
om, att hvar och en känner sin pligt och uppfyller deri.
Man ur huset går då i striden, och jag går sjelf med orri
jag duger.
Flere af Ståndets Ledamöter instämde häruti.
Anders Andersson från Skaraborgs Län: ’’Jag har
med flit afhållit mig från att uttala mina åsigter i denna,
som andra frågor, innan desamma blifvit till Utskottet re¬
mitterade, emedan jag anser en sådan diskussion på för¬
hand icke tjena till annat än att förslösa tid och vålla
kostnader. Angående det nu ifrågavarande ämnet hade
jag ej heller behöft yttra mig, ty derom kan inom detta
Stånd ej finnas mer än en tanka; men i anledning af en
värd talares framställda mening, att om nu förevarande
Kongl. Proposition remitterades till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet, skulle en sådan åtgärd anses kunna
innebära ett erkännande, att Konungen, å det ämne, hvar¬
om Propositionen handlar, ägde 'ensam beslutande rätt,
får jag endast anmärka att, om Konungen ansett sig äga
en sådan rätt, hade han ej behöft till Rikets Ständer af¬
låta någon särskild Proposition i det ämnet, utan endast
Den 2 December 1847.
131
äskat det för den tillämnade förändringen erforderliga stör¬
re anslaget.”
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län: ”Statsmak¬
ternas ömsesidiga rättigheter måste hållas i helgd. Om nu
förevarande Kongl. Proposition skolat remitteras till Eko¬
nomi-Utskottet eller annat Utskott än Stats-Utskottet, så
hade väl icke derutur uteslutits hvad som influtit i den
Kongl. Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof,
nemligen beloppet af den ökade kostnad, som förändrin¬
gen i Brefhäringsskyldighetens fullgörande medförer. Som
det nu är, sammanhänga dessa Kongl. Propositioner och
böra derföre remitteras till samma Utskott, nemligen Stats-
Utskottet. Anser detta Utskott för ämnets fullständiga be¬
handling nödigt alt sammanträda med Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet, kan sådant ske. Men remitteras
denna Kongl. Proposition till Allmänna Besvärs- oell Eko¬
nomi-Utskottet, så kan det, såsom Ståndsbrodren Strind¬
lund anmärkt, gifva anledning till den förmodan, att Stån¬
det medgifvit Konungen rätt att i denna sak ensam be¬
sluta.”
Talmannen erinrade, att om det förhållande, att hvar
och en Kongl. Proposition, som åberopas i Propositionen
om Statsverkets tillstånd och behof, skulle remitteras till
Stats-Utskottet, så skulle jemväl den Kongl. Propositionen,
angående grunderna för rättigheten att tillverka och försäl¬
ja bränvin remitteras till Stats—Uttkottet. Hvarjemte Tal¬
mannen tillkännagaf, att, enligt ankomna Protokolls-utdrag
från Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet, dessa
Stånd remitterat förevarande Kongl. Proposition till All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
Johan Jaeob Butberg: ”När frågan om de kost¬
nader, som blifva en följd af den uti ifrågavarande Kongl.
Proposition föreslagna utsträckning af Beväringsskyldighe-
ten, kommer att gå till Stats-Utskottet, anser jag att äfven
sjelfva den Kongl. Propositionen bör dit remitteras.”
Bengt Gudmundsson: ”Jag tror det vara temligen
likgiltigt till hvilkendera af de båda nämnda Utskotten den¬
na Kongl. Proposition remitteras, ty Utskotten lära ej un¬
derlåta att, derest så nödigt pröfvas, sammanträda lör att
i ämnet öfverlägga. Vid sistlidne Riksdag förekom fråga
om rättighet för Beväringen att nyttja egna kläder emot
132
Den 2 December 1847.
slitningspenningar, och jag erinrar mig, att denna fråga be¬
handlades af ett sålunda sammansatt Utskott.”
Nils Strindlund: "Jag kan likväl ej underlåta att,
såsom jag förut gjort, yrka, att den Kongl. Propositionen
må till Stats-Utskottet remitteras, och detta hufvudsakligen
af det skäl, att jag ej vill det Remissen i någon måtto
skall antyda ett medgifvande, att Konungen i detta ämne
har ensam beslutande rätt.”
Häruti instämde Johan Johansson från Örebro Län.
Sekreteraren anförde, att han för sin del ansåg den
ifrågavarande Kongl. Propositionen egentligen och hufvud¬
sakligen höra till allmänna Bévfsärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets behandling, hvarvid, och då såväl den Nådiga Pro¬
positionen, som diskussionen i ämnet häntydde på det i
Propositionen om Stats-YTerkets tillstånd och behof begär¬
da anslag. Sekreteraren förutsåg, att allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet icke skulle underlåta den gemen¬
samma öfverläggning i frågan med Stats-Utskottet, antingen
in plenis eller genom Deputerade, hvartill det, enligt 43 §
R. O., är berättigadt.
Sedan Talmannen framställt till Ståndet, huruvida det
ville till Stats-Utskottet remittera Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, angående förändrade grunder för Bevärings¬
manskapets uttagande till vapenöfning och annan tjenstgö¬
ring m. ni., och denna framställning blifvit med blandade
Ja och Nej besvarad, samt efter det, i anledning häraf.
Sekreteraren uppläst 3 Mom. 29 § och 1 Mom. af 49 §
i Riksdags-Ordningen, blef, på flere Stan isledamöters be¬
gäran, frågan derom, till hvilket Utskott ifrågavarande Kongl.
Proposition skulle remitteras, till nästa Plenum bordlagd.
§ 9.
Föredrogs Kongl. Maj:ts, sedan den 27 sistlidne No¬
vember, på bordet hvilande Nådiga Proposition, angående
upphörande emot vissa vilkor af Rolhållarnes vid Båts-
manshållet i Bohus Län skyldighet, att förse sina Båtsmän
med en månads uppfordringskost.
Lars Larsson från Elfsborgs Län: ”Då denna fråga
är af ungefär samma beskaffenhet som den nyss förehafda,
i det afseende, att den bör af sammansatt Utskott hand¬
läggas, föreslår jag, att densamma må till Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottet remitteras.”
Den 2 December 1847.
133
Lars Wenander från Götheborgs och Bohus Län:
”'Som jag arnar väcka motion i det ämne, hvilket utgör
föremål för denna Kongl. Proposition, får jag deruti till¬
fälle att utveckla mina från densamma skiljaktiga åsigter
och skall ej mer upptaga tiden med några anmärkningar.”
Uppå Talmannens hemställan remitterades denna Kongl.
Proposition till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
§ 10.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående Staden
Marstrands utseende till etablissement för Westra Sjöför¬
svaret, hvilken hvilat på Ståndets bord sedan den 27 sist¬
lidne November, blef nu ånyo föredragen; dervid
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län begär¬
de ordet och yttrade: ”Jag anser den flyttning af Flottans
etablissement från Götheborg till Marstrand, hvilken i den
Kongl. Propositionen föreslås, vara förenad med alltför sto¬
ra kostnader. Då förut sakkunnige män ansett Götheborg
för den lämpligaste plats för ett dylikt etablissement, kuDna
sakkunnige män hädanefter finna en plats i berörde hän¬
seende tjenligare än Marstrand, och då skall en ny flytt¬
ning verkställas. Jag tycker att då kunnige män och fram-
farne store Konungar utsett och erkänt Götheborg såsom
den bästa och säkraste stödjepunkten för vestra Sjöförsva¬
ret, så är det nu icke skäl att utsätta sig för alla de stora
kostnader, som den föreslagna flyttningen komme att med¬
föra, samt de förluster, som skulle uppstå vid försäljning
i Götheborg af dervarande byggnader och varf, hvilka ej
lära betalas högt, då de sannolikt ej äro användbara för
enskildes behof. Jag bestrider derföre den ifrågaställde
flyttningen.”
Häruti instämde flere af Ståndets Ledamöter; hvar¬
efter deri Kongl. Propositionen remitterades till Stats-
Utskottet.
§ 11.
Föredrogs Kongl. Maj:ts den 27 sistl. November bord-
lagde Nådiga Proposition i fråga om tillvägabringandet för
Statens räkning af en Lots och Båkinrättning å Göta Ka¬
nal samt de sjöar, hvarigenom densamma ledes, äfvensom
å Göta Elf.
Bengt Gudmundsson från Hallands Län åberopade
härvid hvad lian rörande denna fråga yttrat uti dess sist¬
lidne gårdag, vid föredragningen af Kongl. Maj:ts Nådiga
134
Den 2 December 1847.
Proposition om Stats-Verkets tillstånd och hellof, afgifne
skriftliga anförande.
På Talmannens hemställan remitterades nu ifråga¬
varande Kongl. Proposition till Stats-Utskottet.
§ 12.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition i fråga om indrag¬
ning af Hofjagtvarfvet härstädes, hvilken sedan den 27
sistlidne November hvilat på Ståndets bord, föredrogs
derefter och remitterades tili Stats-Utskottet.
§ 13.
Föredrogs Kongl. Maj:ts sedan den 27 sistlidne No¬
vember bordlagde Nådiga skrifvelse, om förnyadt anslag
till Lagberedningen.
Bengt Gudmundsson från Hallands Län: ”Jag åbero¬
par hvad härom förekommer i mina skriftligen afgifna an¬
märkningar vid den Kongl. Propositionen om Stats-Verkets
tillstånd och behof.”
Johan Jakob Rutberg: ”Jag får anhålla, att Stats-
Utskottet i dess blifvande Betänkande ville upplysa, huru
mycket denna Lagberedning från dess början till närva¬
rande tid kostat Staten.”
Häruti instämde Lars Larsson från Elfsborgs Län
och Johan Johansson från örebro Län.
Deri Kongl, skrifvelsen med ofvanstående anmärknin¬
gar remitterades till Stats-Utskottet.
§ 14.
Kongl. Maj:ts den 27 sistl. November bordlagda Nå¬
diga Skrifvelse, angående rättighet till pension för åtskilliga
vid Fångvården antagne Tjenstemän, blef derefter föredra¬
gen och, sedan Bengt Gudmundsson åberopat hvad han
i afseende derpå yttrat uti sine anmärkningar vid den Kongl.
Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof, remitte¬
rad till Stats-Utskottet.
§ 15.
Föredrogs Kongl. Majrts, sedan den 29 sistl. November
på Ståndets bord hvilande Nådiga Proposition, angående
nedsättning uti den af Stora Kopparbergs Bergslag utgåen¬
de Kopparräntan från hvart 10:de till hvart 30:de skeppund
af tillverkningen samt upphörande af allmogens inom åt¬
skilliga socknar af Stora Kopparbergs Län skyldighet att
in natura till Bergslaget lefverera deras Hemmansränte-
och .Mantals- eller Qvarntullskoi. Härvid yttrade:
Den 2 December 1847.
135
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län; "Denna
fråga har förut blifvit af Rikets Ständer behandlad och i
Stats-lJtskottet, der jag då satt, blef det utredt och visadt,
att Stora Kopparbergs Bergslag på en mängd af år ej ut¬
gjort det skeppundtal af Kopparränta, som detsamma åle¬
gat. Jag anser Bergslaget i följd deraf hafva alldeles för¬
verkat ali rätt till den kolränta, de af allmogen uppbära,
äfvensom andra förmåner, som med beräkning på nämnde
räntas utgående tili oförminskadt belopp må vara Bergs¬
laget tillslaget. J, g är i allmänhet ej emot, att grundränta
minskas och nedsättes, men jag vill ej att det skall ske
partiell; jag vill ej, att vissa näringar och korporationer
dermed skola gynnas. Vi hafva sett, att Jernbruken vun¬
nit nedsättning i deras skatt; vi höra nu att Stora Kop¬
parbergs Bergslag skall få en sådan nedsättning, men al¬
drig har det försports, ej heller spörjes det nu, att jord¬
bruket skall erhålla någon lindring i dess dryga onera.
Innan sådant sker, kan jag med min röst ej bidraga till nå¬
gon skatteminskning.”
Häruti instämde Lars Johan Gezelius, Lars Ols¬
son och Anders Ersson från Stora Kopparbergs Län.
Eric Andersson från Stora Kopparbergs Län upp¬
läste ett så lydande skriftligt anförande :
, ”Emot den i Kongl. Maj:ts Proposition föreslagna för¬
ändring om upphörandet af skyldigheten för en del sock¬
nar och byalag inom Stora Kopparbergs Län, att till Fahlu
Bergslag in natura lefverera sina Hemmans- och Mantals¬
bok har jag intet att anmärka, utan finnér densamma grun¬
da sig~på de skattskyldiges egen begäran; men finner tillika,
att full bevillning eller den såkallade skyddsafgiften derige¬
nom vore dem föreslagen. Detta tyckes ock vid första på-
spendet vara en obestridlig rättvisa. Jag torde dock fä
fästa mina Ståndsbröders uppmärksamhet på en annan
sak, rörande hemmanskolen, hvilka i allt fall komma att
erläggas efter markegång. Denna markegång stödjer sig
icke på något, sorn jordbruket kan framalstra, utan blott på
tillgång af skog. Denna tillgång minskas med hvarje år,
och priset på kol varder naturligtvis derigenom ökadt, och
som markegången alltid står i lika förhållande med inköps¬
priset, måhända äfven derutöfver, så länge t|enstemännens
löner utgå i Kol och hvilka äfven har sitt veto i marke¬
gången, blir följden den, att de skattskyldige alltid får för¬
136
Den 2 December 1847.
höjning på sin hemmansränta. Min anhållan vore der¬
före, att så länge hemmansräntan utgår i kol, den ned¬
sättning i skyddsafgiften, som hitintills ägt rum, fortfarande
måtte den fattige skattdraganden förunnas. Anhållande jag,
att detta mitt anförande måtte, i följd af den Kongl. Pro¬
positionen, få till vederbörligt Utskott remitteras.”
Uppå Talmannens hemställan, remitterade Ståndet ifrå¬
gavarande Kongl. Proposition, med dervid afgifna munt¬
liga och skriftliga anföranden, till Stats-Utskottet.
§ 16.
Föredrogs Kongl. Maj:ts, den 29 sistlidne November
bordlagde Nådiga Proposition om upphörande af s. k.
Nådårs- och Liggetidsbesparingar vid tillträden af Embeten
och Tjenster på Rikets Stat samt om årliga anslag till
Arméens och Civil-Statens Pensionskassor och Amiralitets-
krigsmanshus-Kassan, såsom ersättning för de inkomster
dessa Kassor af nämnde besparingar åtnjuta, och remitte-
terades till Stats-Utskottet.
§ 17.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående medel till
slutligt liqviderande af köpeskillingen för en till ny lokal
för Mynt- och Kontrollverken inköpt Egendom, äfvensom
till betäckande af öfriga med dessa Verks flyttning förena¬
de kostnader, • hvilken sedan den 29 sistlidne November
varit bordlagd, föredrogs och remitterades till Stats-Ut¬
skottet.
§ 18.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utskottet Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition, angående löne—tillökning för Lots-
personalen i Riket, hvilken Kongl. Proposition sedan den
29 sistlidne November hvilat på Ståndets bord.
§ 19.
Slutligen föredrogs Kongl. Maj:ts, sedan den 29 sist¬
lidne November bordlagda, Nådiga Proposition, i fråga om
Båtsmansbeklädnadens öfvertagande af Kronan emot en
viss afgift dertill af Rust- och Rotehållarne;
Och yttrade härvid :
jErik Pehrsson från Gefleborgs Län uti skriftlgt an¬
förande :
”Det är i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Propo¬
sition, rörande Båtsmansbeklädnadsskyldighetens utgörande,
Deri 2 December 1847.
137
medelst årlig passevolans, som det torde tillåtas mig yt¬
tra betänkligheter. Vid 1840 års Riksdag fingo Ständerna
emottaga en lika Nådig Proposition, hvilken dåvarande
Ständer icke tilltrodde sig på annat sätt böra understödja,
an att Rotehållarne borde höras och sig deröfver yttra,
om de voro villige att utgöra Passevolans, eller förblifva
vid sin utrustningsskyldighet. Den Nådiga Proposition för¬
mäler ock, alt de blifvit hörde och att icke alla funnit sig
hugade att med penningar afbörda sig Beklädnadsskyldig-
heten. Jag anser således, att Rikets Ständer icke rättsen-
ligt kunna och böra vidare understödja den Kongl. Propo¬
sitionen, än att, om så nödigt pröfvas, Rotehållarne må i
frågan höras, ty då ett Kontrakt emellan Kongl. Majit och
Kronan å ena sidan, och Rotehållarne å den andra, är fast—
stäldt och underskrifvet, så torde det tillhöra Kontrahen-
ternes frivilliga öfverenskommelse om ändring deri sökes,
och bör således icke tillkomma Rikets Ständer såsom tredje
man, att emot Rotehållarnes vilja föreskrifva dem en skyl¬
dighet, hvartill de aldrig lemnat sitt bifall.
Jag beslrider således antagandet af den Nådiga Pro¬
positionen och yrkar helgden af 1688 års fastställde Båts-
mans-Kontrakt med Gefleborgs, Westernorrlands och We¬
sterbottens Län.
Att detta må till vederbörligt Utskott remitteras, der¬
om anhålles vördsamt.”
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län: ”För
min del bestrider jag hvad i den Kongl. Propositionen blif¬
vit föreslaget. På Kongl. Majds befallning har Landshöf¬
dingen i Jetta ämne hört Båtsmans-rotehållarne i min hem¬
ort, dervid jag också var tillstädes, men af Rotehållarne
funnos endast två, som ingingo på förslaget, och skälen till
ett sådant förhållande äro ganska enkla, ty för det första,
är den beklädnad, Kronan består, så dålig, att manskapet
under köld och svår väderlek lider skada till helsan t hvar—
löre det är svårt för rotehållaren att få karl för roten,
och för det andra är den kontanta utgiften för allmogen
svår att bestrida. Deremot, då folket får lemna klädes¬
persedlar af egen tillverkning, vadmal, som de sjelfva väft,
samt strumpor och skjortor, hafva de lättare för att full¬
göra detta onus, och manskapet har då mera tillförsigt att
bli varmt och väl klädda. Hvarföre kronans beklädnad
9*
138
Den 2 December 1847.
alltid blir usel, vet man väl. Anskaffandet deraf lemnäs
nemligen på passevolans till Cheferne och desse skola der¬
på förtjena. Denna förtjenst vinnes väl i första hand på
manskapets bekostnad, som får slita ondt och förstöra hel¬
san, men att äfven rotehållaren har skada deraf, har jag
redan visat. På dessa skäl bestrider jag hvad i den Kongl.
Propositionen blifvit föreslaget.”
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge Län
anmälde, att han i detta ämne författat ett skriftligt an¬
förande, det lian anhöll att i nästa plenum få inlemna.
Bengt Gudmundsson från Hallands Län: ”Äfven i
min hemort hafva Båtsmansrotehållarne blifvit i detta äm¬
ne hörde. Jag vet ej huru många, som dertill lemnat bi¬
fall, men jag vet, att de liesta vägrat ingå på det förslag,
som framställdes och som nu utgör föremålet för den Kongl.
Propositionen. Jag kan ej heller deråt lemna bifall, eme¬
dan jag tydligen förutser, att det ej skall medföra hvarken
lindring för rotehållaren eller fördel för Staten. Följden
deraf skall nemligen blifva först Beklädnads-direktioner,
som kosta pengar och öfver hvilka man sedan får hö¬
ra samma klagan, som öfver de redan befintliga. Vi¬
dare blir fråga om enhet i manskapets beklädnad och der¬
vid kommer möjligen att fästas mera afseende på grannlåt
än derpå att beklädnaden blir varm och tjenlig för man¬
skapet. Dessutom vet jag ej, om det är rättsenligt och
Staten värdigt att intränga i bestämda rättsförhållanden en¬
skilde emellan. Dessa förhållanden emellan rotehållaren
och båtsmannen grunda sig på kontrakter, hvilka, då de
i laglig ordning äro ingångne af fullmyndige personer, böra
lända till efterrättelse. Jag tror ock, att derigenom både
rotehållarens och båtsmannens rätt är säkrast och bäst
betryggad.”
Christen Persson från Gottlands Län: ”Båtsmans¬
rotehållarne i min hemort hafva också blifvit i ämnet hör¬
da och åsigterna äro der desamma, som Ståndsbrodren
Strindlund uttalat, hvarföre jag förenar mig med honom.”
Pehr Mattsson från Wester-Norrlands Län: ”1 min
hemtrakt finnes icke någon Båtsmans-rotehållare, sorn, då
Landshöfdingen i Länet hörde dem öfver det förslag, som
är föremål för denna Kongl. Proposition, dertill lemnade
bifall. Jag har derföre så mycket större skäl att förena
mig i hvad Strindlund i ämnet yttrat.”
Den 2 December 1847.
139
Pehr Sahlström från Stockholms Län: ”Utom de
skäl, sorn blifvit omnämnda af Ståndsbrodren Strindlund
och hvilka äro ganska grundade, finner jag äfven ett an¬
nat, som talar emot bifall från rotehållarens sida, till hvad
uti den Kongl. Propositionen blifvit föreslaget. Så vidt jag
nemligen kunnat fatta, innehåller nämnde förslag att rote¬
hållaren skulle årligen betala 4/’5de!ar af hvad han nu ut¬
gör till Båtsmannens beklädnad. I min ort ifrågakommer
dylik beklädnad endast hvart annat eller hvart tredje år,
hvadan således en förhöjning i detta onus skulle uppkom¬
ma, derest rotehållaren hvarje år skulle utbetala 4/5delar
af nämnde kostnad. Ar meningen denna, har jag, sorn
sagdt är, deruti ett nytt skäl för bestridande af förslaget;
men jag uppmanar Utskottets Ledamöter att noga efterse,
huruvida något misstag om rätta meningen af förslaget i
detta afseende blifvit af mig begånget.”
Häruti instämde Matts Persson från Stockholms Län
samt Jonas Pettersson från Calmar Län, Olof Persson
från Gefleborgs Län och Sven Svensson i Elfsborgs Län.
Ingemund Odin från Gottlands Län: ”Ehuru en del
af mina kommitenter, i anseende dertill att kassation af
beklädnadspersedlar inträffade, då Båtsmännen anländt till
till Carlskrona, oaktadt samma beklädnadspersedlar vid
afmönstringsorten varit försvarliga och inkassabla, hvilket
förhållande orsakat Rotehållarne nya kostnader, kunde ön¬
ska ingå på det föreslagna beklädnadssättet, kan jag dock
icke dertill lemna mitt bifall, synnerligen då en betydlig
penningeutgift, ända till 4/5delar af hela beklädnadens vär¬
de årligen skall utgöras, utan anhåller att mina komitenter
deröfver måtte varda hörda.”
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus Län: ”Jag
har här visserligen hört många tala emot det förslag den
Kongl. Propositionen innehåller, men meningarna och in-
teressena kunna vara olika, och i min hemort äro rust-och
rotehållarne benägne att antaga nämnde förslag; hvarföre
jag röstar för detsamma.”
Gusaf Glad från Westerbottens Län: ”1 Wester¬
bottens Län finnes visserligen icke mer än en socken,
som har batsmans-indelning, men då der samma betänk¬
ligheter förefinnas som Ståndsbrodren Strindlund fram¬
ställt, förenar jag mig med honom.”
140
Den 4 December 1847.
Lars Wenander från Götheborgs och Bohus Län
anhöll att framdeles få inkomma med en motion i motsatt
syftning emot hvad i den Kongl. Propositionen vore före¬
slaget.
Talmannen hemställde, huruvida Ståndet ville remit¬
tera den Kongl. Propositionen till Stats-Utskottet, hvilkeu
hemställan bifölls.
Ståndet åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem
A. E. Ros.
Bea <1 December.
Plenum kl. lO I. in.
§ i.
Det inför Ståndet den 1 innevarande månad hållna
Protokoll justerades.
§ 2.
Talmannen tillkännagaf, att i ordningen borde nu till
föredragning förekomma Kongl. Maj:ts på bordet hvilande
Nådiga Proposition, angående rättighet att tillverka och di¬
stillera bränvin m. m.; men som Talmannen vore förvis¬
sad, att flere Ledamöter af Ståndet uti detta ämne hyste
likartade tänkesätt och efter rådplägning härutinnan kunde
om enahanda yttrande sig förena, så och för vinnande af
tid och minskning i kostnaden för tryckning af Protokollet
öfver en till äfventyrs alltför vidlyftig diskussion, föreslog
Talmannen, att med förnyad föredragning af berörde Nå¬
diga Proposition kunde få anslå till eftermiddagen, då Stån¬
det kl. if2 till 7 till fortsättning af detta Plenum komme
att sammanträda och hvaremedlertid Ståndets Ledamöter
kunde meddela hvarandra sina tankar i ämnet samt de lik¬
tänkande om afgifvande af enahanda yttranden öfverens¬
komma; och blef detta Talmannens förslag af Ståndet bi¬
fallet och godkändt.
§. 3.
Upplästes ett från Jolian Persson från Upsala Län
ingifvet så lydande skriftligt yttrande:
”Under de flera Riksmöten jag såsom fullmäktig va¬
llen 4 December 1847.
141
rit anförtrodd, att inom detta Stånd utföra mina Kommit-
tenters talan, hafva ständigt ökade anslag blifvit af Rege¬
ringen begärda samt af Rikets Ständer beviljade, och Kongl.
Majit har jemväl uti sin vid denna Riksdag till Rikets Stän¬
der allåtna Nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och
behof, föreslagit ytterligare ökade utgifter för lliks-Statens
4:de Hufvud-Titel. Vid pröfningen af denna Hufvud-Titel
anhåller jag att få påminna om den kännedom, som litet
hvar lärer äga om de skattdragandes redan alltför betun¬
gade belägenhet och om den erfarenhet, som icke lärer
undgått någon, att, ehuru Landets industriella lif och der¬
igenom beredda ressurser tilltagit, dessa likväl ingalunda
formerats ens i samma mån, som de enskilta och allmän¬
na nödvändigaste behofven förstorats. Nationens alla till¬
gängliga utvägar äro i sanning högt påkallade åt andra håll
till befordrande af dess intellektuella och ekonomiska för¬
kofran och välstånd, som, i samma mån det ändamålsen¬
ligt utvecklas och befästas, skall, med lifvande af national-
andan och känslan af lycka och oberoende, bereda krafter
fullt nog till motande af yttre våld samt till bevakande af
våra rättigheter och intressen; och då föröfrigt de redan
befintliga anslagen, efter min tanka, äro mer än tillräckli¬
ga för ordnandet af ett, efter Landets närvarande inre och
yttre förhållande lämpadt försvar, torde jag få upprepa och
åberopa såsom min egen den önskan, hvilken Rikets Stän¬
der redan vid 1823 års Riksdag framställt, att nemligen
Försvarsverkets kostnader måtte, om icke inskränkas, åt¬
minstone icke vidare utsträckas.
’’Hvad särskilt angår den föreslagna förändringen med
Beväringsmanskapets vapenöfningar och den för dessa öf-
ningar utsträckta tid, kan jag, för mili del, icke annat ;än
på det högsta motsätta mig förslaget. Bevärings-exercisen
har för Landtmannen ej mindre än för den Bevärings-
skvldige redan i sitt nu befintliga skick medfört stora olä¬
genheter, direkta och indirekta kostnader, i det den för
den förre borttagit, under en vigtig tid af året, ända till
öfver 60,000 arbetare från hans jordbruk, och för de sed¬
nare, särdeles dem, som hos andra nödgats söka utkomst
och uppehälle, och hvilka utgöra den ojemnförligt största
delen, iöranledt ofta oöfvervinnerliga svårigheter för erhål¬
lande af tjenst under konskriptionsåret, annat att förtiga;
och om nu, på sätt den Kengl. Propositionen föreslår,
142
Den 4 December 1847.
vapenöfningarna skulle än längre till tiden varda utsträck¬
ta, komme ofvanberörde olägenheter, eller rättare, förlu¬
ster af arbetskraft för jordbruket att i betydlig mån ökas.
Väl må jag medge, att dessa afseenden böra för Landets
vigtigare, mera maktpåliggande ändamål försvinna; men
jag frågar, kan derigenom något sådant ändamål vinnas?
Kan genom ökad exercistid, — genom Beväringsmanska¬
pets fördelning på stående arméen och flottan, hvars uni¬
form den måste antaga, en gräns för de år efter år ökade
kostnaderna för Beväringsmanskapets vapenöfningar vara
ernådd? Blir Beväringsynglingen, genom 16 dagars längre
exercistid, soldat eller bättre egnad att försvara fosterlan¬
det? Ar Landets politiska ställning sådan, att, efter 35
års oafbruten fred, vi hafva att motse en rubbning i detta
önskvärda förhållande och således behof af i vapnet inöf-
vadt förstärkt manskap? Jag tror det icke, men deremot
är jag öfvertygad, att om Fäderneslandets frihet och sjelf¬
ständighet skulle af fienden hotas, samma anda, som lif-
vade Dalkarlarne under Engelbrecht ech Skånska All¬
mogen under Stenbock, ännu qvarlefver oförminskad, och
att denna anda, stärkt af ekonomiska krafter och af bil-
dadt befäl för dess ändamålsenliga ledning och användande,
skall göra tillfyllest för försvaret af det dyrbaraste vi äga,
Frihet och Fosterland.
Under en fridsam Konung, ständigt betänkt på landets
väl, och under ett yttre lugn, som icke på länge, efter
all sannolikhet, skall störas, synes der vara företrädesvis
angeläget, att så vidt möjligt, utkämpa vår strid emot inre
missförhållanden och behofver, hvarförutan samhället icke
kan närma sig sin moraliska och materiella fullkomning.
Jag har till dessa missförhållanden, som borde rättas, för
min del icke kunnat undgå att räkna just den, i förhållan¬
de till Landets knappa tillgångar, alltför stora andel För¬
svarsverket redan uppslukar, endast för ett tillfälligt, ovil-
korligt, tvifvelaktigt behof, och får derföre, jemte detta mitt
bestridande af ökade utgifter, i stället föreslå, att stående
arméen måtte till en tredjedel indragas, så att frenne ro¬
tar sammanslogos till två oeh så vidare, samt att de så¬
lunda besparade tillgångar måtte användas till krigsmalerie-
lens och utredningspersedlarnas fullsländigande samt i all¬
mänhet till våra ägande försvarsmedels fullkomligare ord¬
nande. Anhållande jag att detta mitt anförande måtte få
Den 4 December 1847.
143
till vederbörligt Utskott åtfölja remissen af den Kongl.
Propositionen.”
Ståndet beslöt, att detta skriftliga anförande skulle åt¬
följa den redan till Stals-Utskottet remitterade Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof.
§ 4.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län begärde
ordet, under åberopande, att han, sorn sista Plenidag icke
varit i tillfälle meddela sina tankar i afseende å då till
Lag-Utskottet remitterade Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
om antagande af ny Straff-Lag med flera dithörande Lag¬
bestämmelser, förbehållit sig rätt att framdeles tå afgifva
yttrande i ämnet, och uppläste följande skriftliga anförande:
”Sedan jag tillika med 33 af mina Ståndsbröder stad-
nat till minoriteten vid sista Riksdag, i frågan om anta¬
gandet af principen för ett nytt Straffsystem, kan jag icke
underlåta, att, till följd af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
i ämnet, afgifva mina åsigter, till tydning för Lag-Utskot¬
tet, som denna reform kommer att bearbeta och pröfva,
helst som jag af mine kommiltenter erhållit en särskild
petition, hvilken jag äfven har äran bifoga, tili stöd för de
åsigter jag vid sista Riksdag i denna stora Reformfråga hyste.
Det är en allmänt erkänd sak, att ingenting nödvän¬
digare, ingenting angelägnare förefinnes i vår Lagstiftning
än en annan organisation af Straff- och Ransakningsfän-
gelserna, äfvensom skärpning af de straff, hvilka skola dels
afhålla förbrytaren och dels förbättra honom, att han icke
återfaller i brott. Denna väntan blef uppfylld, då vi vid si¬
sta Riksdag erhöll förslag till en ny Strafflag, efter Kongl.
Maj:ts och Lagkommitéens tanka öfverensstämmande med
tidens kraf och menniskovärdets upprätthållande; åtskilliga
åsigter gjörde sig gällande, då Lag-Utskottet blott framställ¬
de principerna för densamma, grundade på frihetsstraff,
med förkastande af alla i vår efter 1734 års Lag varan¬
de straffbestämmelser, utom dödsstraffet. Äfven jag hyste
samma åsigter, likväl icke att förkasta principen i sin hel¬
het, utan blott att i gröfre brott och vid liera återfall
deri, jag ansåg Cellstraffen utan vidare kroppbestraff¬
ning icke vara tillräckligt skydd för samhället.
Allmänna opinionen inom landet har äfven höjt sin röst
för samma åsigt och, till och med en viss nedslagenhet
och fruktan ägt rum öfver en så, efter opinionens förme.
144
Den 4 December 1847.
nande, vek straffmetod, som blifvit antagen och gjort sig
gällande.
Sedan nu, under denna Riksdag, denna för samhället
så vigtiga fråga kommer under Rikets Ständers öfverlägg¬
ning, vill jag härigenom fästa Lag-Utskottets uppmärksam¬
het på nödvändigheten af allvarsamma och efter tidens
fordringar och kraf öfverensstämmande straffbestämmelser.
Det är ett af de största bland tidens fordringar och kraf,
att Staten eller den Lagstiftande makten må uppfylla sin
första bestämmelse, hvilken är, att skaffa fredliga och o-
förvitliga medborgare säkerhet till lif och egendom. Nu
saknas på flera ställen en sådan. Granhällen och Byalag
måste fördenskull sjelfva vid sina gårdar hålla vakt, för
att under nattens hvila njuta lugn.
Jag yrkar fördenskull, att 2:dra och 3:dje resan
stöld, jemte alla öfriga gröfre brott, måtte beläggas med
något allvarsamt kroppsstraff. Jag anser ensamhets¬
fängelse icke vara tillräckligt utan åtföljande kroppsstraff.
Man säger väl, att enslighetsfängelser äro gräsligare än
dödsstraffet och till och med beröfva objektet förståndet,
om de också ej lyckas förbättra dem. I sådant fall äro
de verkligen olyckliga, och nära förhatligare än sjelfva döds¬
straffet. Men den af experimentet ännu oupplysta delen,
den stora obildade massan, med ett ord: förbrytareslägtet,
gör sig ingalunda begrepp om fängelsestraffen, inrättade
huru som helst; de flesta redan vana vid fängelseluften,
anse arresten för ett lappri, och tycka sig nästan kunna
ostraffadt mörda, råna och plundra, då deras brott ej til¬
lika är belagdt med något svårare kroppsstraff, och då så
mycket petitioner och framställningar till Rikets Ständer
älven under sista Riksdag framstodo ifrån åtskilliga lands¬
orter, just för en alltför mild och svag Brottsmåls-lagstift-
ninr, som i sednare åren gjort sig gällande, är det ej skäl
att lagstiftaren dertill blundar—hvilket icke skulle egt rum,
om Lagförslaget framkommit under en mindre sömnig Riks¬
dag, än den föregående.
Den andra mycket vigtiga omständigheten är latitu¬
den, sorn jag anser vara alltför vidsträckt. Afven den¬
na omständighet var en utaf dem, jag hyste farhåga för
att antaga sistlidne Riksdag. Domaren har igenom denna
vidsträckta latitud fått en rätlighet öfver medborgares väl¬
färd, som är vidsträcktare än Majestätets prerogrativer, att
Den 4 December 1847.
145
mildrande förmedla emellan den höga rättvisan och Lagens
ensidiga behof. Intet folk, intet land anser jag lyckligare
än dem, som hafva bestämda lagar och ingen domare
skall vara mera lycklig än den, som har en lag som be¬
stämmer utöfningen af hans domsrätt. Våra skickligste
domare och jurister hysa stora betänkligheter, huru de
skola vid åtskilliga tillfällen fälla en dom; och då vi kän¬
na att en betydlig del af våra tjenstförrättande domare på
landet utgöres af unga män, hvilka för några få år sedan
från Akademien utgått på den praktisa banan, skulle det
blifva ganska svårt för dem att kunna möta det rätta. De¬
ras insigter och theoretiska skicklighet och goda vilja med-
gifver jag gerna, men jag tviflar att det är välbetänkt, att
åt dem öfverlemna en så vidsträckt och obestämd makt, der
det handlar om menniskans lif, välfärd och egendom samt fa¬
miljers hela lugn och lycka. Den sakfällde skall aldrig anse sin
dom rättvis, misstroende och privata konsiderationer, korrup¬
tion och våld skall träffa domaren; Lagen skall upphöra att i
folkets ögon vara en rättvis måttstock för den brottsliga
gerningens straffbarhet, och domarecorpsen skall förr eller
sednare förlora sitt förtroende.
Af alla dessa med flera många andra skäl, som jag
har förbigått, har jag velat fästa Höglofl. Lag-Utskottets
uppmärksamhet deruppå, att latituden blir inskränkt till
det möjligaste. I 1734 års strafflag finnes sällsynta spår
efter en sådan latitud. Skulle man äfven förespegla
sig politiska skakningar — hvad vore då latituden — en
makt, ett medel i domarernaktens hand, att i brottets hår¬
daste bemärkels straffa förbrytaren, hvilken slräfvat för
sin frihet och ära.
Om remiss, i sammanhag med den Kongl. Proposi¬
tionen till Lag-Utskottet, får jag ödmjukt anhålla.’’
Som den af Andreas Bengtsson uti anförandet åbe¬
ropade petition vore endast ställd till honom sjelf, i egen¬
skap af representant, förklarade Andreas Bengtsson, ef¬
ter erinran af Talmannen, att han från densammas inlem-
nande till Ståndet afstode.
Erik Persson från Gefleborgs Län: ”Jag förenar mig
uti ifrågavarande ämne till alla delar med Andreas Bengts¬
son. Äfven jag har af mina kommittenter fält uppdrag
10
MG
lien 4 December 1847.
att yrka svårare straff, än förslaget till Strafflagen föreslår.
Den målning om osäkerhet till lif och egendom, hvilken
Andreas Bengtsson i sitt anförande uppdragit, saknar
icke motstycke, i min hembyggd, som visar att samma o-
lägenhet äfven der gjort sig gällande.”
Jöns Ersson från Wermlands Län instämde uti An¬
dreas' Bengtssons yttrade åsigter och hänvisande till det
anförande Jöns Ersson, i anledning af Rriminal-Lag-för-
slaget, vid sista Riksdag afgifvit; och förenade sig dessu¬
tom med Andreas Bengtsson, Lars Johan Gezelius,
Andreas Ersson och Lars Olsson från St. Kopparbergs
Län. Sven Svensson, Ephraim Larsson, Johan Peter
Andersson och Anders Gunnarsson från Elfsborgs
Län, Jonas Petersson och Jonas Peter Danielsson
från Calmar Län samt Eric Carlsson och Olof Jonsson
från Stockholms Län, hvilken sistnämnde förbehöll sig att
vid nästa Plenum få inkomma med särskildt yttrande i äm¬
net.
.. Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge Län:
”Afven jag har af mina Kommittenter erhållit uppdrag att
söka medverka till svårare straffbestämmelser för de gröf¬
re brotten. Endast skärpning i straffen kan, efter min
åsigt, sätta en gräns för eller åtminstone minska förbrytel¬
serna, öfver hvilkas öfverhandtagande en allmän klagan
rättmätigt föres, ty då fruktan för straffet icke afhåller för¬
brytaren, drager han icke i betänkande att intränga i en
fredlig boning och bland dess innevånare utbreda mord
och förstörelse samt skada dem till lif och egendom.
Erik Mänsson, Arnold Svensson och Olof Pers¬
son från Blekinge Län, Christen Persson från Gottlands
Län, Sone Persson och Jöns Månsson från Skåne,
Peter Johan Peterson fråu Jönköpings Län och Gustaf
Johansson från Kronobergs Län, förklarade sig dela sam¬
ma åsigter som Appelqvist.
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län: ”Jag
hade ämnat utförligare utveckla mina åsigter om nödvän¬
digheten af högre straffbestämmelser i allmänhet och sär¬
deles för de gröfre brotten, än dem förslaget till Strafflag
upptager. Allmänna tidningarna äro ständigt öfverfvllda
med berättelser om mord och rån samt andra grofva för¬
brytelser, som till stort antal öfverallt i landet föiöfvas.
Säkerheten till lif och egendom är så litet skyddad, att
Den 4 December 1847.
147
snart sagdt allestädes, då man nödgas lemna hus och gård,
vakt måste hållas för att skydda hemmavarande qvinnor
och barn för missdådares besök samt deras våld och härj¬
ningar. Jag måste erkänna, att den frid, vi ha med utlan¬
det, är föga hugnande, då ofrid och förstörelse hemsöka
oss af egna medborgare i våra egna hus och boningar.
För att sätta en gräns för brottens ohejdade framfart, äro
lämpliga straff, motsvarande brottens beskaffenhet, af nö¬
den. Min föresats att utförligare behandla detta ämne,
vill jag dock lemna å sido, då jag vet att en stor del af
Lag-Utskottets Ledamöter äro domare, hvilka varit och
äro i tillfälle att med tillståndet i landet göra sig väl be¬
kanta och säkerligen skola veta att föreslå straff, lämpliga
och ändamålsenliga att hejda och förekomma det öfver¬
handtagande onda.’’
Pehr Olsson och Adolf Fredriksson från Upsala
Län, Olof Nilsson från Östergöthlands Län, Jöns Jöns¬
son från Skåne, Peter Persson från Jönköpings Län,
Johan Bergström från St. Kopparbergs Län, Anders
Andersson, Jonas Christoffersson, Elof Andersson
och Anders Kylander från Wermlands Län samt Peter
Haraldsson från Elfsborgs Län m. fl. förenade sig uti
Strindlunds afgifna yttrande.
Olaus Eriksson från Bohus Län och Carl Thols¬
son från Skaraborgs Län förklarade, att de af sina kom¬
mittenter likaledes blifvit uppmanade att tillkännagifva, att
samteliga deras önskan vore, att straffen blefvo skärpta
och att de i allo instämde uti Andreas Bengtssons skrift¬
liga anförande; tilläggande Olaus Eriksson, att han trod¬
de hela Ståndets tanka vara odelad om nödvändigheten af
straffens skärpande.
Peter Jönsson från Jönköpings Län: ”Sedan Andreas
Bengtsson uti sitt skriftliga anförande uttalat tänkesätt,
som äfven hos mine kommittenter äro rådande, samt Strind¬
lund omtalat förhållanden, som likaledes äro gängse i min
hemort, hade jag icke ärnat yttra mig i ämnet, utan endast
instämma i Andreas Bengtssons och Strindlunds åsig¬
ter, så vida de fullkomligt stått tillsammans med mina egna
och mine kommittenters; men i min hemort anser man i
allmänhet det föreslagna Straffsystemet alltför mildt, och
den önskan uttalar sig odelad, att nu gällande Strafflag må
fortfara att efterlefvas med de förändringar, som med ti¬
148
Den 4 December.
dens fordringar kunna vara öfverensstämmande. För min
del skulle jag anse skärpning af i gamla Lagen stadgade
straff vara nödvändig, ty derförutan är ingen förbättring
eller minskning i brottens antal att förvänta.”
Per Ostman från Wester-Norrlands Län: ”Det är
ledsamt att från alla båll höra klagan öfver brottens till¬
tagande, oell under sådana förhållanden kunde vår tid med
skäl kallas illa upplyst. Mångå af Ståndets Ledamöter haf¬
va så väl skriftligen som muntligen yttrat sig för bibe¬
hållande af nu gällande lag, samt till och med för skärp¬
ning i dess straffbestämmelser, och förmenat att brottens
tillväxt derigenom skulle förekommas. Men då erfarenhe¬
ten visat, att brotten fortgått i ett jemnt tilltagande, synes
det, att nu gällande strafflag icke förmår att återhålla brot¬
ten ; utan ett bättre straffsystem måste följas, ett sådant
som afskräcker från brottens föröfvande; och på samma
gång förbättrar och återför den brottslige från hans irrba-
nk. Då det således visat sig, att det Straffsystem, som
hittills blifvit följdt, icke uppfyllt sin bestämmelse, bör det¬
samma icke förmycket lofordas, och det föreslagna, ehuru
oförsökt, bör derföre icke på förhand förkastas. Lagstif¬
tande makten bör i tid vara betänkt på och uttänka me¬
del till förbättring, och om broltcns antal genom nu före¬
slagna straffsystem kunde förminskas och sedlighet bland
brottslingar ernås, vore ett önskvärdt mål vunnet. Jag hy¬
ser dessutom den tillit til! Lag-Utskottet att detsamma
skall samvetsgrannt begrunda ämnets vigt, utforska det
rätta och veta att föreslå ändamålsenliga straff.”
Uti detta Ostmans yttrande instämde Per Mattsson
från Wester-Norrlands Län, f. vice Talmannen Per E-
riksson från Wermland, Olof Persson och Erik Ers¬
son irån Gefleborgs Län, Matts Persson från Stock¬
holms Län, Anders Jansson och Erik Malmin från
Westerås Län, Johan Westermark från Westerbottens
Län, Tobias Lind från Bohus Län, Ephraim Larsson
från Elfsborgs Län, Erik Andersson från St. Koppar¬
bergs Län samt Peter Mårtensson från Jönköpings Län.
Lars Rasmusson från Bohus Län: ”Ehuru me¬
ningarna i min hembyggd äro delade, så höra likväl
de af mina kommittenter lill flertalet, som tro att nya
straffsystemet har företräde framför det hittills gällande;
och som det förra icke allenast afser afskräckande från
Den 4 December 1847.
149
brott, utan äfven den brottsliges förbättring och återförande
till samhället, förenar jag mig med dem, som talat för ett
förbättradt straffsystem, och instämmer således till alla de¬
lar uti hvad Ståndsbrodren Ostman andragit.”
Petter Jönsson : ”Det har blifvit yttradt, att det gam¬
la Straffsystemet icke motsvarat dess ändamål. Jag med¬
ger att detsamma är bchäftadt med fel och ofullkomlighe¬
ter, men jag torde ej behöfva erinra, att man har makt
att förbättra hvad som deri kan fattas. För min del kan jag
ej annat än anse det hittills följda Straffsystemet vida gag-
neligare än det nya. 1 min hemort har jag kommit till
den erfarenhet, att straff med spö för rån, stöld och andra
brott af gröfre art medfört åsyftad verkan. Det kan vis¬
serligen invändas, att sådana vanhederliga straff, som spö¬
straffet, leda till mensklighetens förderf, men så är en¬
dast fallet då den brottslige, efter utståndet straff, utstö-
tes från samhället och sina likar. Om den straffade, se¬
dan han, genom undergående af kyrkoplikten, försonat sitt
brott, lemnäs ohånad och beredes tillfälle att återgå till
samhället och förbättra sig, tror jag att det stränga straf¬
fet icke skall leda till öfverdrift, utan blifva nyttigt och
gagneligt. Den fallne bör derföre icke hånas, utan i stället
vinna deltagande i sin olyckliga belägenhet. Skulle dock
det nya straffsystemet finnas förmånligare och bättre, skulle
det glädja mig, och jag vill icke sätta mig deremot; likväl
är min öfvertygelse icke stadgad eller min tanke derom så¬
dan. Jag bekänner det.”
Andreas Bengtsson: ”Då jag i sak blifvit förekom¬
men af Ostman, vill jag endast med anledning af åtskil-
lige talares yttranden, lästa Ståndets uppmärksamhet der¬
på, att mitt skriftliga anförande icke afser någon rubbning
i principen eller grunden uti af Rikets Höglofl. Ständer
redan vid sista Riksdag antagna förslag. Jag har endast
velat hemställa till Lagutskottets ompröfvande, att vid
tillämpningen af berörde förslag straffen för de gröfre brot¬
ten blifva tillräckliga, d. v. s. sådana att de motsvara än¬
damålet samt att latituden eller det i domarens hand lag¬
da omfånget af bestämmandet utaf straffgraden må närmare
bestämmas och för domaren blifva i möjligaste måtto in¬
skränkt. Straffbestämmelserna i 1734 års Lag äro mer
bestämda, och jag anser en gifven måttstock vid tillämp¬
ningen af straff för särskilda brott vara så väl för dorna-
150
Den 4 December 1847.
ren som den tilltalade det lyckligaste. Endast dessa om¬
ständigheter, nemligen straffens tillräcklighet med afseende
å brottens mer eller mindre svåra beskaffenhet och in¬
skränkning i latituden, omfattar mitt yttrande, men inga¬
lunda rubbning uti den redan stadgade principen.”
Olof Persson: ”Jag har förut förklarat mig vara af
samma äsigter uti ifrågavarande ämne, som Andreas
Bengtsson; meri jag har ansett mig böra tillägga, att så
val i min hemort sorn under uppresan till hufvudstaden,
jag hört en allmän klagan deröfver, att straffen för de
gröfre brotten ej voro nog svåra eller sådana att de af-
höllo från brottens föröfvande, samt önskan att straffen
borde heldre skärpas, än mildras. Synnerlig skärpning
tarfvas, efter mitt omdöme, uti straffen för rån och stöld
samt strängt ansvar bör stadgas för dem, som gömma
och dölja stulet gods; ty om tjufven icke ägde tillfälle
att genom s. k. tjufgömmare dölja sitt brott, skulle så
många stölder, som nu begås, icke föröfvas. Jag hoppas,
att Lag-Utskottet må fästa noggrann och tillbörlig upp¬
märksamhet på ansvaret för sistnämnde slag af förbry¬
telser, och derföre föreslå skarpa och ändamålsenliga straff.”
Anders Andersson från Skaraborgs Län: ”Jag an¬
ser det vara att anticipera en sak att yttra sig öfver straf¬
fen på förhand innan Utskottet handlagt och beredt frå¬
gan. Jag har icke heller nu begärt ordet för att uti ifrå¬
gavarande ämne vidare mig utlåta, utan endast af den an¬
ledning att en talare yttrat, att nödvändigheten af straffens
skärpande vore hela Ståndets odelade mening, samt att
spöstraffets upplifvande och bibehållande skulle för brot¬
tens minskning vara nyttigt och gagneligt. Denna mening
kan jag, för min del, icke biträda. Jag anser straffets ända¬
mål böra vara den brottsliges förbättring och icke hans
förderf. Någon förbättring är icke att af spöstraffet för¬
vänta, ty den som klädt pålen är förlorad och har, så¬
som man säger, bitit hufvudet af skammen.”
Johannes Andersson från Skaraborgs Län, Per
Bengtsson från Calmar Län, Anders Johansson från
Wermland, Matts Persson från Stockholms Län och Per
Persson från Örebro Län samt Per Nilsson från Skåne
förenade sig uti den af Anders Andersson yttrade mening.
Lars Rasmusson förklarade sig vara af samma
åsigter sorn Anders Andersson, men då han nu vore af
Den 4 December 1847.
151
denne förekommen, förenade han sig med Anders An¬
dersson.
Förre Talmannen Anders Eriksson från Örebro Län:
”Af diskussionen uti ifrågavarande ämne har jag förnummit,
att i Ståndet finnas delade tankar, i afseende å lämplig¬
heten af ett strängare eller mildare straffsystem. Jag skulle
dock tro det vara en kristlig pligt, att en brottsling åter-
föres till kristlig sammanlefnad. Det är af historiens vitt¬
nesbörd kändt, att de svårare straffen, hvilka blott verka
på kroppen och ej på själen, förhindra den brottsliges å-
tergång på en bättre och ädlare bana. De råa straffen,
sådana som rådbråkning och andra likartade, äro numera
afskaffade. Tidsandan är mildare oell man söker på an¬
nan väg förbättra den fallne. Då den brottslige slitit spö
eller undergått annat vanhedrande straff, är hopp om hans
återförande till förbättring och sedlighet icke att förvänta.
Han har förlorat sin heder. Hans vanära är utmärkt och
skall följa honom under hela lifstiden i hans betyg, samt
hindra honom att återgå till samhället, äfven om han sö¬
ker att bättra sig. I samma mån som han finnér sig för¬
skjuten, förhärdas han och hans återförande blir omöjligt.
Det nya straffsystemet deremot, hvilket åsyftar att föra
den brottslige till sjelfbesinning och afsky för brottet, hop¬
pas jag skall verka motsatsen. Sedan den brottslige i
tysthet utstått sitt straff, utan att blifva offentligen van¬
hedrad och skymfad, skall han, med ett genom fängelse¬
straffet mildradt sinne, kunna fortgå på bättringens väg.
Kropps- och andra svårare straff skola aldrig åstadkomma
minskning i brottens antal. Vi veta äfven, att i de länder,
der sådana straff användas, är brottsligheten större än i
dem, der ett mildare straffsystem gjort sig gällande. Jag
kan ej neka att på sednare tider, sedan de svårare kropps-
straffen hos oss börjat i viss mån afskaffas, brottslingar—
nes antal öfverhufvud tilltagit. Om sådant kan tillskrifvas
de lindrigare straffarterna, anser jag ett misstag begånget
derutinnan, att de svårare straffen borttogos, innan CelI—
fängelserne hunnit blifva färdiga och tillfälle att hålla brotts-
lingarne från hvarandra skiljde blifvit beredt. Blotta en¬
samheten, endast afbruten af Själasörjarens och Fångvak¬
tarens besök synes mig innebära ett ganska svårt straff,
och jag har med tillfredsställelse af berättelser i allmänna
tidningarna erfarit, att på de orter i Riket, der Celfängel-
152
Den 4 December 1847.
ser nu äro inrättade, en märkbar förbättring bland tångar¬
ne börjat visa sig.”
Huruti instämde Per Bengtsson från Calmar Län,
v. Talmannen Nils Pehrsson från Södermanland, Anders
Pehrsson från Orebro Län, Gustaf Glad Jean Wester¬
bottens Län, Lars Magnus Knutsson fran Östergöthlands
Län samt Per Pehrsson från Wester-Norrlands Län.
Nils Jeppsson från Malmöhus Län: ”Jag kan ej dela
deras åsigt, som yrka att det i 1734 års Lag gällande
straffsystem må fortfara. Det är föråldradt och erfaren¬
heten har tillräckligen visat, att någon nytta och fördel
icke är vidare deraf att förvänta. Lika med de flesta är
jag angelägen om ett straffsystem, som på en gång af-
skräcker från brott och åstadkommer allmän sedlighet.
Då redan ansenliga anslag blifvit lemnade och stora upp¬
offringar gjorts för vinnande af ett ändamålsenligt straff¬
system, bör man icke opröfvadt från detsamma afstå eller
rifva upp hvad redan kan vara gjort. Jag önskar och hop¬
pas blott, att hvad som åtgöres må motsvara ändamålet
och cellerna blifva så inrättade, att de må medföra åsyftad
verkan. Min tanke är, att man ej bör vika tillbaka, utan
oaflåtligen framgå på den nya banan, som redan vid sista
Riksdag, genom antagande af grunderna, blifvit beträdd.”
Sven Heurlin från Kronobergs Län: ”Jag har ej be¬
gärt ordet för att förlänga diskussionen, emedan jag är
förvissad att Lag-Utskottet skall samvetsgrannt behandla
frågan; men jag har härmed blott velat säga, att, ehuru
jag är från samma landskap, som Peter Jönsson, jag ej
kunnat förvärfva mig den erfarenhet, att spöstraffen med¬
fört en sådan verkan, som Peter Jönsson omförmält.”
Gustaf Petersson från Östergöthlands Län inlemna¬
de ett så lydande skriftligt anförande:
”Öfvertygad om nödvändigheten att skärpa nu gäl¬
lande strafflagen, hade jag ämnqt tala i detta ämne, så
mycket hellre, som jag dertill blifvit skriftligen uppmanad
af mina kommittenter; men som flere af Slåndsbröderne
förekommit mig, inskränker jag mig till instämmande
med dem, som talat för strängare straff, än som nu til¬
lämpas ; anhållande jag att mine kommittenters ofvan-
nämde uppdrag Protokollet bilägges.”
Varande dervid fogadt, följande skrift:
”Den mängd brott, som i orten, alltsedan sista Riks¬
Den 4 December 1847.
153
dagsbeslutet i fråga om spöstraffets upphörande, ägt rum,
föranleda undertecknade W. Stenby församlings innevå¬
nare, inom hvilkens område ej mindre än omkring 13
gröfre stölder inom kort tid ägt rum, alt hos Aska och
Göstrings Häraders vid nu pågående Riksmöte varande Re¬
presentant anhålla, det genom hans benägna medverkan
motion framdeles väckes om sträng skärpning i nuvarande
strafflag för hvarjehanda brott, synnerligast stöld, hvarför¬
utan samhället ingalunda synes kunna till dess egendom tryg¬
gas, utan snarare, genom de dryga Statsutgifter, den förökade
mängden af förbrytare orsakar, än mera lederas. W. Sten¬
by den 21 November 1847. Nils Grentzelius, v. Pa¬
stor, J. W. Hallman, Anders Johansson, Bengt
Nilsson, A. Hallin, N. Pettersson, Anders Olofsson,
Anders Andersson, Petter Larsson, Anders Bengts¬
son, Jonas Persson, Peller Larsson, Carl Persson.''
Efter uppläsandet hvaraf diskussionen ansågs slutad;
och skulle hvad sålunda skriftligen och muntligen blifvit
vitradt åtfölja den redan till Lag-Utskottet remitterade Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition, angående antagande af en ny
strafflag m. m.
§ 5.
Föredrogos och lades tili handlingarna från respektive
Medstånden ankomne Protokolls-utdrag, nemligen:
frän Häglof. Bidderskapet och Adeln:
för den 27 nasti. November N:o 4, och för den 30 i sam¬
ma månad N:ris 5 & 6;
från Högvördige Presle-Sländet:
för den 27 nasti. November N:o 3, och lör den 30 i sam¬
ma månad N:ris 4, 5, 6, 7, 8, 9 & 10, samt för den 2 i
denna månad N:o 11; och
från Vallo fl. Borgare-Ståndet:
för den 27 Nov. N:ris 1, 3, 4 och 4 1/2, samt för d. 1
innevarande månad, N:ris 6, 7, 8 & 9.
§ 6.
Föredrogs åter Kongl. Maj:s nådiga Proposition, an¬
gående förändrade grunder för Beväringsmanskapets utta¬
gande till vapenöfning och annan tjenstgöring m. m., och
sedan Talmannen erinrat, att, enligt hvad ofvananrnärkte,
från Högvördige Preste-Ståndet meddelade Protokollsut¬
drag för den 2 i denna månad under N:o 11 utvisar, Hög¬
lo»
154
Den 4 December 1847.
vördige Slåndet afven remitterat samma nådiga Proposition
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, yttrade
Johan Jakob Rutberg från Norrbottens Län, efler det
han begärt och erhållit ordet: ”Jag har mig bekant att frå¬
gor om dylika ämnen, som ifrågavarande, plägat remitteras
till Sammansatt Stats- och Ekonomi-Utskott.’’
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län: ”Då
alla respektive Med-Stånden redan remitterat ifrågavarande
Kongl. Proposition till Ekonomi-Utskottet, är visserligen in¬
tet tvifvel, till hvilket Utskott Bonde-Ståndet kommer att
densamma öfverlemna; men jag anser att denna fråga bör
behandlas i enlighet med stadgandet i 2 Mom. af 34 §
Riksdagsordningen, så att Utskottet endast skall äga att
bestämma sjelfva ämnets beskaffenhet, enligt Grundlagen,
men icke huruledes detsamma bör afgöras; ty genom ett
slikt förbehåll anser jag Rikets Ständers rätt bevarad.”
F. Talmannen Anders Eriksson från Örebro Län:
”Då, enligt hvad upplyst är, do frenne respektive Med-
stånden remitterat ifrågavarande Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
position till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, tor¬
de vidare ordande om målet bör till nämnde eller annat
Utskotts behandling öfverlemnas vara ändamålslöst. In¬
stämmande i Slrindlunds yttrade åsigt, får jag blott til¬
lägga, att jag, för att meddela Ekonomi-Utskottet Ståndets
tankar uti detta ämne , anser nödigt, att alla de vid före¬
dragningen af Kongl. Maj:ts till Stats-Utskottet remitterade
nådiga Proposition, angående Stats.verkets tillstånd och be¬
hof, afgifna muntliga eller skriftliga yttranden, som rörde
ifrågavarande ämne, böra ur Protokollen utskrifvas och
denna remiss åtfölja.”
Ståndet beslöt, att ifrågavarande nådiga Proposition,
jemte hvad under diskussionen så väl angående denna nå¬
diga Proposition, som äfven vid föredragning af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition, angående Statsverkets tillstånd
och behof, uti förevarande ämne blifvit skriftligen och munt¬
ligen yttradt, skulle till Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet remitteras.
§ 7.
Till vidare åtgärd föredrogs Kongl. Majrfs, sedan den
29 uti förliden månad på bordet hvilande nådiga skrifvel¬
se , med öfverlemnande af Roteringsverken för den tillöka¬
de ordinarie Båtsmans-roteringen.
Den 4 December 1S47.
155
Bengt Gudmundsson från Hallands Län åberopade
hvad han förut i ämnet anfört, och Lars Rasmusson från
Bohus Län och Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekin¬
ge Län förbehöllo sig att framdeles lå inkomma med de
anmärkningar, hvartill de, i anledning af berörde Nådiga
Skrifvelse, förmente sig äga fog; och blef den Nådiga Skrif—
velsen derefter, för grundlagsenlig åtgärd, till Stats-Utskot¬
tet remitterad.
§ 8.
Vid förnyad föredragning af Rikets Ständers Reviso¬
rers Berättelse, angående verkställd granskning, ej mindre
af Bankens och Tumba Bruks Räkenskaper för år 1844,
än äfven af dessa Verks styrelse och förvaltning, samt
samme Revisorers enahanda Berättelse för åren 1845 och
1846, blefvo berörde Berättelser till Banko-Utskottet re¬
mitterade.
§ 9.
Föredrogs ånyo och remitterades till Lag-Utskottet
Rikets Ständers Justitiae-Oinbndsmans Embets-Berättolse
för åren 1845 och 1846.
§ 10.
Till vidare åtgärd föredrogos på bordet hvilande, af
Petter Jönsson från Jönköpings Län, Erik Perrsson från
Gefleborgs Län, Christer Persson och Ingemund Odin
från Gottlands Län, samt Petter Johan Pettersson och
Petter Persson från Jönköpings Län ingifna motioner, an¬
gående dels lindring i rustnings- och roterings-besväret
och dels Smålands Husar-Regementes förändring till In¬
fanteri under fredstider; och sedan Olof Johansson från
Stockholms Län förklarat, att han förenade sig med Erik
Pehrsson, Peter Mårtensson från Jönköpings Län med
Peter Persson, i håga om lindring i rustnings- och ro-
teringsbesväret, samt motionären Peter Jönsson med sist-
liemälde Petter Persson om Smålands Husar-Regementes
afsittande, beslöt Slåndet att remittera alla ofvanberörda Mo¬
tioner til! Stats-Utskottet.
§ 11.
Pehr Nilsson från Christianstads Län hade ingifvit
en så lydande motion:
"Det finnes visserligen ingen af oss, som tvekar att
J 56
Den 4 December 1847.
hembära hvarje offer för fäderneslandet, då det är fråga
om att bevara dess sjelfständighet och rädda vår nationalära.
Men det mäste vara påkostande, att tydligen se huru den
jordbrukande klassen nedtynges af bördor, under fredens
lugn, derigenom att ett Försvars-system bibehålles, hvilket
icke endast bådar på ett öppet kontraktsbrott, utan der¬
jemte i behofvets stund aldrig kan blifva tillräckligt, så
vida ej Sveriges allmoge då uppstår till nya uppoffringar
af lif och egendom. Sådant är likväl förhållandet med vår
nuvarande, af indeldta arméen och beväringsmanskapet
sammansatta militär-organisation. Indelningsverket grun¬
dades på en försäkran, att jordbrukande klassen skulle
vara befriad från utskrifning. På det vilkoret åtogs det af
jorden. Bevärings-inrättningen bröt aftalet, men rust- och
rothållares skyldigheter qvarstå, och utfordras i flera af-
seenden strängare, än förut. En öfver trettioårig fred
hade likväl erbjudit tillfälle att afhjelpa, eller åtmin¬
stone lindra denna orättvisa emot Sveriges allmoge,
som hufvudsakligast får dertill lemna sina söner, sin jord,
sina bidrag i penningar och effekter, samt derutöfver äfven
arbetsbidrag. I det stället finna vi med förvåning, att Re¬
geringen föreslår oss att låta vår ungdom mer än fördub¬
bla tiden för sina vapenöfningar, och dertill fordras förö¬
kade skattebidrag, under det att någon minskning i Indel¬
nings- Verket icke ifrågasättes, eller någon lindring i de
olägenheter det medför, utlofvas.”
Anser dä Regeringen vår ekonomiska ställning så lyck¬
lig, att vi kunna bortspilla Hora hundra tusen dagsverken
och Riksdaler på nära nog ändamålslösa vapenöfningar ?
I sanning! det förefaller oförklarligt, att se så stora for¬
dringar framställas, utan alla angifna eller ens upptänkba-
ra anledningar.
Kan det då undfalla cn Regering, som vill landets
framsteg i odling och välmåga, folkets utbildning och tref¬
nad, att dessa öfverdrifter måste hafva en alldeles motsatt
verkan? Eller kan man väl tänka sig att ej dessa folkets
offer af tid, arbete och kostnader skola medföra icke blott
ekonomiska lidanden, utan äfven moraliskt ondt? Skåde
vi icke, huru dessa täta kassationer och afsked inom stän¬
diga arméen bidraga till förökandet af sysslolösa, fattiga
och brottslingar? Se vi icke huru rust- och rothållare
lida deraf och af den älven i annan väg utsträckta mili¬
Den 4 December 1847.
157
tärlyxen? Kan det nekas, att till och med under fredens
lugn mången husfader derigenom ådragits förluster, som
rubbat hans välstånd, drifvit honom från hans jord, ja!
försatt mången i ohjelpligt armod ? Och hvad är väl, om
det fördomsfritt betraktas, detta Indelningsverk, som for¬
drar att en viss klass af jordbrukare skall anskaffa och
underhålla nära nog hela försvarspersonalen , under det
att de andra Folk-klasserna endast i ringa mån dertill bi¬
draga? Har det någonsin visat sig i farans stund erbjuda
landet en tillräcklig, krigsvand, sig i stridens faror villigt
kastande bär, eller har icke nationen alltid måst vid så¬
dana tillfällen göra de ytterligaste ansträngningar? Jag vet
ganska väl, att indeldta krigsmannen och hans befäl, såsom
redlige Svenske män, med personlig tapperhet, gått att upp¬
fylla sina pligter och våga sitt lif; och det kan derföre ej
vara min mening att förneka deras förtjenster. Men sjelf¬
va inrättningen, soldatens allmänna egenskap af familjfa¬
der, befälets ekonomiska omständigheter, ännu bibehållna
för allt det högre, den på det hela ringa öfningstid, som
dessa förhållanden och Statens oförmåga att bekosta
en så talrik ständig härs längre sammanhållning medgif-
vit; den med andra organisationssätt för landet alldeles o-
jemförligt större kostnad, som denna inrättning medför,
då karlen är utkommenderad ; allt detta har gjort Indel¬
ningsverket icke blott i ekonomiskt, utan äfven i militä¬
riskt afseende olämpligare, i samma mån krigskonsten ut¬
vecklat sig och erfarenheten visat, att krigen, icke såsom
förr, kunna ifrågakommas för kabinettsgräl och Regenter-
nes nycker, samt föras af lejda härar, utan nu ega den
inflytelse på nationernas intressen, att de måste med all
kraft utföras skyndsamt och afgörande.
Betraktar man noga indeldta arméens organisation, må¬
ste det genast vara påfallande, att den icke eger något,
som kan lofva större militäriska fördelar än andra slags
organisationer, men väl motsatsen. Icke kan det nemligen
vara legosättet, sorn gör den bättre; ty helt naturligt är,
att rust- och rotehållare söka få karlen för så godt köp,
som möjligt; således är det troligt, att så väl om Staten
direkte lejde manskapet, som om detta utskrefs, blef det
snarare bättre valdt än nu. Legosättet gör dessutom, att
antingen karlen måste gråna i tjensten, eller rust- ocb
rotehållare göra större uppoffriugar, än dem billigt bör
158
Den 4 December 1847.
äläggas. Icke kan det vara lönesättetj ty det gör till
en ren nödvändighet för karlen, att gifta sig, och att med
obelåtenhet se sig kallas till tjenstgöring, om han ej sär¬
skildt och rikligen aflönas. Kan man väl tro, att torpet
skulle göra hjeltar; nå väl, så låtom då torpsystemet fort¬
fara, men befriom den jordbrukande klassen från att en¬
samt bära legan och underhållet af karlen, som, antagen för
hela landets försvar, väl bör af folkets allmänna bidrag be¬
kostas! Men då man ser huru dessa öfver vidsträckta trak¬
ter spridda torpen försvåra tillsyn, samling, öfning, med
ett ord allt, som för truppens militära duglighet erfordras;
hvari skulle då torpsystemets förträfflighet bestå? Man
säger, att soldaten, genom ägandet af ett eget hem, skulle
hysa starkare fosterlandskärlek och strida tapprare för egen
härd. Besannas detta af krigshistorien*? De Franska re-
volutionshärarne, som slogos så tappert för friheten; de
Tyska landtvärnsmännen, som räddade Tysklands sjelf¬
ständighet, sedan deras Furstars lejda härar i 20 år oupp¬
hörligt blifvit slagna af Franska konskriberade, hade väl de ett
torpsystem? Voro de ej liksom Fransmännen till stor del
frivilligt utgångne eller genom allmän värnepligt uttagne
af landets unge män? Väckte de ej genom sin mandom
och tapperhet de stående härarnas fruktan och verldens
beundran? Men om sålunda inga ekonomiska eller militä¬
ra fördelar vinnas af Indelningsverket, huru många o-
lägenheter har det icke? Arméen, spridd öfver 4000 qva-
dratmils yta, kan ej hastigt samlas och sändas till kuster¬
nas hotade punkter. Man måste således hålla större styr¬
ka än som behöfdes, för att förekomma fiendens öfverra-
skande anfall. Då Arméen väl framkommer till gränsor-
na, är redan dess styrka försvagad och landet af lågandet
mer eller mindre besväradt. Om deremot en vida mindre
rörlig och öfvad styrka fanns på sådana orter, hvarifrån
den lätt transporterades till hotade punkter, gjorde den
mera nytta och sparade landets krafter. Med ett ord: det
är omöjligt att inse de stora fördelarna af ett indelnings¬
verk, som, om det någonsin varit ändamålsenligt, hvilket
jag ej behöfver inlåta mig om, dock säkert icke numera
är det.
Jag skulle således af innerlig öfvertygelse tro mig bö¬
ra och kunna föreslå hela Indelningsverkets upplösning,
om ej cn sådan åtgärd skulle föranleda ett ulvidgadt be-
Den 4 December 1847.
159
väringssvstem, eller en större värfvad styrka, än hvad lan¬
det nn kan åstadkomma. Jag anser nemligen, att hvarken
Regeringen eller de förskräckta i landet skola anse oss,
oaktadt iridens lugn, kunna hafva nog af vår nuvarande
national-beväring och värfvade armé. Men hvad jag an¬
ser mig kunna yrka och hvari jag förmodar, att detta Stånd
med mig instämmer, det är: att indeldta arméen må
nedsättas till hälften, så att 2 Rust- och Rotehåll
(ryttare, soldater och båtsmän) sammanslås till ett.
Svenska jorden behöfver en sådan lindring. Vi se
tydligen, att alla våra billiga fordringar på grundskatternas
förminskande hvarken af Regeringen eller af de öfriga
samhällsklasserna behjertas; att man med de eländigaste
skäl bestrider hemmantalsräntans upphörande; att man till
och med vid förslagen till förändrad National-Representa-
tion söker gifva öfvermakten åt de klasser, som nu lefva
på Kronoskattejordens utarmade brukare; att, med ett ord,
vi icke komma till ett rättvist beskattningssätt. Det är då så
mycket vigtigare, att rust- och roteringsbördan lindras.
En sådan lindring till hälften är alldeles icke för mycket,
då man betraktar de utlagor och onera, som åligga jor¬
den. En minskning af halfva indeldta arméen är alldeles
icke vådlig för försvaret. Våra Beväringsklasser utgöra
nu hvarje år omkring 20,000 man. Om behofvet uppstår
att återbringa ständiga arméen till sitt fulla antal, är det
således lätt verkstäldt, och det med folk, som åtminstone
redan har någon öfning. Men jag tror, att man gerna kun¬
de för all framtid bestämma en fullkomlig indragning af
denna hälft; helst det ser ut, som våra fyra dyra fäst—
ningsbyggnader och våra korrektionsanstalter , allmänna
arbetsföretag m m., skulle göra någon mindre ökning af
värfvade arméen rent af oumbärlig, om ej den indeldta skall,
emot sin bestämmelse och kontraktens helgd, alltför mycket
dertill användas.
Sättet, hvarpå denna indragning borde ske, lemnar
jag åt Utskottet att närmare utreda. Här vill jag blott
vördsamt fästa uppmärksamheten på följande grunder:
l:o Att först bestämdes, hvilka två rust- och rot-
häll, som skola sammanslås.
2:o Att, sedan af varande indeldta ryttare, soldater
och båtsmän de, som sjelfve önskade afsked, icke skulle
det vägras; och alt om begge, tillhörande det nya rust-
och rotehållet, sådant önskade, karl kunde från annat rust-
160
Den 4 December 1847.
eller rotehåll inom samma kompani förflyttas. Skulle åter
ingen förflyttning kunna ske, borde genom lottning af-
göras, hvem som lills vidare skulle i tjensten qvarstadna.
3:o Att den i tjensten qvarvarande skulle få en billig
förhöjning å sina lönevilkor, som likväl skulle insättas i
sparbank, med vilkor att icke af karlen få uttagas, förr
än han ur tjensten afgick, eller, i händelse af dödsfall,
af dess lagliga arfvingar.
4:o Ätt sedan alltid vid karls antagande stadgades en
sådan afsättning af löneinkomsten i sparbank eller lif-
ränte-anstalter (om sådana uppstå) ; samt
5:o Att, under namn af årlig Våliant-afgift, Rust¬
håll betalar 50 och Rotehåll 20 R:dr Riksgäldssedlar till
en vid hvarje regemente eller corps inrättad kassa, som
med namn af Öfnings- och Undervisningsfond under be¬
fälets och rust- eller rotehållares ombuds gemensamma
vård, skall användas till den ständiga indeldta stammens
instruktion och öfning samt till belöning för utmärkt upp¬
förande.
Under det genom denna åtgärd jordens bördor något
lindrades, skulle således, såsom lätt inses, bättre vilkor,
fullständigare bildning, en lugnare ålderdom beredas den
indeldta krigsmannen, och den minskade, men såsom stam
för National-Beväringen tillräckliga, indeldta styrkan
kunde i krigets ögonblick lemna de bästa garantier för dug¬
lighet och användbarhet, till och med såsom underbefäl.
Det faller äfven häraf, isynnerhet om det lyckades, att
en gång lindra jordens grundskatter, att denna stammens
vilkor kunde ytterligare förbättras, om det befanns att dess
indeldta natur verkligen borde bibehållas; och jag kan ej
rimligen inse hvad betänklighet, som skulle möta för ned-
sättningen af nuvarande antalet, då man ju under 10 till
15 år med säkerhet hade att påräkna en stor del af den
afskedade styrkan, om den skulle behöfva anvärfvas för
ett krig. Betrakte vi hvilka besparingar Staten och lan¬
dets jordbrukare haft, om en sådan åtgärd vidtagits för
trettio år sedan, då en långvarig fred redan kunde mot¬
ses, så inses lätt vigten af att nu besluta den; då ingen
anledning är att värk land skulle behöfva invecklas i något
krig och, i händelse af anfall, hela nuvarande slägtet, ge¬
nom beväringsöfningarna, är beredt att fatta vapen till den
kära fosterjordens försvar.
Den 4 December 1847.
161
Slutligen får jag fästa uppmärksamheten derpå, att
genom denna åtgärd, och utan att till den grad minska det
befäl, som måste finnas öfvadt för att anföra den ständiga
arméen och Beväringsmanskapet, Kongl. Älaj:t blef i till¬
fälle att kunna inskränka det högre indeldta befälet, hvar¬
igenom en del af deras dyrbara boställen kunde utarren¬
deras och bidraga till en nödig löneförbättring för de läg¬
sta OfTicers-graderna samt för Underbefälet, hvarigenom
det nuvarande missförhållandet i arméens lönesätt afhjelptes.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till
Stats-Utskottel.”
Efter nppläsandet hvaraf förre v. Talmannen Pehr
Ericsson och Jöns Ersson från Wermlands Län, Nils
Andersson, Jöns Månsson, Nils Jeppsson och Chri¬
sten Andersson från Skåne, Petter Haraldsson från
Elfsborgs Län,^ samt Jonas Christoffersson och Anders
Andersson från Wermland instämde med Pehr Nilsson;
och sedan Bengt Gudmundsson från Hallands Län med
flere anhållit att få med motioner i samma ämne inkomma,
lades Pehr Nilssons berörde motion på bordet.
§ 12.
Andreas Benglsson från Jönköpings Län uppläste
tvänne så lydande motioner:
l:o ”Sedan vid sista Riksdag Rikets Ständer med Kongl.
Maj:ts nådiga bifall antagit en lika arfs- och giftorätt, men
derigenom icke upphäft de stadganden 9 Kap. Giftermåls-
balken tillerkänner hustru till morgongåfva, samt 17 Kap.
samma balk, som tillerkänner den efterlemnade makan för¬
del af bo oskifto, och som å landsbyggden en allmän be¬
låtenhet med lika arfs- och giftorätten sig visat, dock med
undantag af fördel och morgongåfva, som ovilkorligen till¬
erkänner qvinnan större arfsrätt än mannen, samt dess¬
utom flera rättegångar och tvister vid upprättande af arfs-
skiften i detta fall försports, och att, vid undanrödjandet
af dessa lagbestämmelser, en mera enkel och redig form
för arfsskiften uppslår, vågar jag vördsamt föreslå, det Ri¬
kets Ständer upphäfva de delar af 9 Kap. Giftermålsbal-
ken i hvad den tillerkänner qvinna rätt till morgongåfva,
sorn äfven 17 Kap. samma balk och 3:je § af 12 Kapit¬
let Ärfdabalkeu , i hvad det rörer den efterlemnade makans
rätt till fördel af bo oskifte.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles ödmjukligen.”
11
162
Den 4 December 1847.
2:o ”Uti Kongl. Förordningen den 29 Juni 1812 är
föreskrifvet: ”att den, som vill söka ändring uti Konsi¬
storiernas utslag i de mål, som derefter omedelbarligen
dragas under Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, åligger icke
allenast, att inom samma tid, som de underdåniga be¬
svären skola till Kongl. Majit ingifvas, Konsistorium om
denna sin föresats underrätta, utan ock att, inom utgången
af lika lång tid derefter, med bevis inför Konsistorium
styrka, att han sine besvär i laga tid och ordning ingifvit.
Enahanda förhållande bör äfven iakttagas uti de mål, som
dragas från Konsistorium till Hofrätternas och derifrån till
Kongl. Maj:ts egen Nådiga pröfning, så att Konsistorium
åligger i hänvisningen till besvärs anförande, som å ut¬
slaget tydligare bör utsättas, tillika införa, att den miss¬
nöjde inom samma tid, som han äger sina besvär, efter
hvad i hvarje ort är föreskrifvet, till Hofrätten ingifva, skall
hos Konsistorium anmäla, att han ämnar öfver Utslaget be¬
svär anföra, och derefter inom 30 dagar från sista in¬
ställelsedagen, i Hofrätten, med bevis derifrån inför Kon¬
sistorium styrka, att han sina besvär ingifvit, såvida de¬
samma skola komma under pröfning; äfvensom det skall
åligga Hofrätten, att, jemte meddelande af hänvisning i
hvad ordning dess utslag i dylika mål må dragas under
Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning, föreskrifva klaganden, att
inom den tid, som han sina besvär hos Kongl. Majit i un¬
derdånighet bör inlemna, hos Konsistorium anmäla sitt
tillämnade ändringssökande, och derefter inom 30 dagar
från den dag, då de underdåniga besvären sednast böra
vara ingifne, hos Konsistorium med bevis styrka, att han
sin klagan verkligen fullföljt, vid äfventyr att, om något
deraf underlåtes, vara all vidare talan i målet förlustig.
Den häruti meddelade föreskrift, att den missnöjde
skall inom besvärslidens utgång underrätta Konsistorium
om sin föresats att klaga, och sedan inom en lika tid der¬
efter med bevis styrka, att han verkligen klagat, synes
vara alldeles onödig och blott leda till besvär och kost¬
nader samt möjlig förlust af fatalier för parter, samt in¬
komster för Registratorcr i Justitia?- och Ecclesiastik-De-
partementerna, samt tjenstemän i Hofrätterna, som dylika
bevis meddela. Underrättelsen till Konsistorium, att den
missnöjde ämnar klaga, innefattar ej, att han denna sin
föresats verkligen fullföljer, hvadan en sådan underrättelse
Den 4 December 1847.
163
intet bevisar, och Konsistorium kan inga åtgärder för be¬
slutets verkställighet vidtaga, förrän en månad förflutit från
besvärstidens utgång, då beviset om besvärens ingifvande
skulle i Konsistorium företes, och då är Konsistorium re¬
dan genom den alltid skeende remissen å besvären till
Konsistorii och öfrige vederbörandes utlåtande redan un¬
derrättad derom. I alla mål, som direkle fullföljas från
Konsistorium till Kongl. Maj:t, är förhållandet sådant; och
jag förmodar, att det också är i de mål, som gå till Hof¬
rätterna och vidare till Högsta Domstolen, enär troligen i
alla Konsistorier utlåtande erfordras. Under denna förut¬
sättning, och då för inga andra besvärsmål en sådan ord¬
ning är föreskrifven, hemställer jag, att Rikets Ständer må
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att ofvannämnde
Kongl. Forordning må upphäfvas, men att, om den be-
höfde för sistnämnde mål, eller de som till Hofrätterna
fullföljas, bibehållas, den åtminstone måtte för de förre
alldeles förfalla.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.’’
Och beslöt Ståndet, att dessa bägge motioner skulle
till Lag-Utskottet remitteras.
§ 13.
Andreas Benglsson från Jönköpings Län uppläste
följande motion:
”De författningar, som stadga om Presternes rättig¬
heter af församlingarna, äro föga eller intet kända, hvaraf
följer, att de afgifter Presterne fordra, icke kunna till rig-
tighelen kontrolleras. Till stor del utfordras alltså dessa
rättigheter ock till högre belopp än vara bör, och hvar¬
före klagan särdeles å vissa orter städse försports, att
icke tala om likstolar, som mera allmänt uttagas öfver
hvad lagligt är, vill jag som exempel anföra, att, i orter
jag känner, för lysningssedlar tagas ända tili Tio R:dr R:gs
och lärft till en skjorta. Af dessa skäl föranlåtes jag att
hemställa, att Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i un¬
derdånighet anhålla, att liksom i andra ämnen, samlingar
af gällande författningar blifvit utarbetade och tryckta, upp¬
tagande äfven taxor ä tjenstemäns löner och inkomster,
en samling af gällande författningar rörande Presternes rät¬
tigheter af församlingar i hvarje stift måtte upprättas och
tryckas, deiaf folket kunde lära känna hvad Presten af
dem har laglig rätt att fordra och erhålla. Jag vet väl, att
164
Den 4 December 1847.
år 1843 en samling af Ecclesiastika författningar utkommit,
men frågan om Presträttigheter finnas deruti alldeles förbi¬
gången.
Om remiss af detta mitt memorial till vederbörligt
Utskott får jag vördsammeligen anhålla.”
Häruti instämde Anders Johan Sandstedt, Petter
Jönsson och Petter Mårtensson från Jönköpings Län;
hvarefter motionen blef hvilande på bordet.
§ 14.
Pehr Nilsson från Christianstads Län och Jöns
Mänsson från Malmöhus Län hade ingifvit tvänne så ly¬
dande anföranden:
”Redan vid förra Riksdagen väckte jag en motion om
upphörande af mötespassevolansen för indeldta Kavalleriets
hästar; men den blef icke af Utskott behörigen handlagd, så
att Rikets Ständer derom ej fattade beslut. Jag vågar nu
förnya densamma. Rusthållarne hafva ingått i prolongation
af Passevolanskontrakten villkorligen till nästa Riksdag, och
det synes vara billigt, att de nu befrias för framtiden, då
otvifvelaktigt i denna del af militär-anslagen det är lika
billigt som i de andra, att Staten gemensamt bekostar den
Armées öfning, som skall tjena till Rikets försvar. Rust-
tjensten har i sednare tiderna blifvit så betungande, att en
lindring deri alldeles icke förutsätter någon störie fördel,
gifven åt Rusthållarne, än den, som rotehållet vunnit ge¬
nom mötespassevolansens öfverflyttning på Statsverket. Jag
hoppas således, att inom detta Stånd icke röna någon be¬
tänklighet vid min begäran, att få denna min motion re¬
mitterad till vederbörligt Utskott.
Pehr Nilsson,
från Christianstads Län.”
”Jag anhåller att få förena mig i den motion, som med-
brodren Pehr Nilsson väkt, angående upphörande af mö¬
tespassevolansen för kavalleriets hästar. Jag gördettarned
så mycket mera hopp, att finna Höglofi. Stats-Utskottet
tillstyrka densamma, som i synnerhet flerestädes och öfver¬
allt i Skåne augmentsräntorna äro ganska obetydliga och
otillräckliga för att betacka de växande anspråken på Rust-
hållarnes bidrag. Rikets Sländer och landets Regering
hafva redan erkänt principen, att utgifterna för Arméens
öfning, såsom en för hela Rikets innebyggare gemensam
angelägenhet, bör bestridas af gemensamma anslag och icke
Den 4 December 1847.
165
nedtyngande hvila blott på den jordbrukande klassen. Jag
hoppas derföre, att vår billiga anhållan icke denna gången
skall lemnäs utan uppmärksamhet, och anhåller att detta
mitt memorial må till Stats-Utskottet remitteras.
Jöns Månsson,
från Malmöhus Län.”
sorn upplästes; och förklarade sig Anders Andersson hån
Orebro Län, v. Talman Nils Pehrsson från Söderman¬
lands Län, Petter Jönsson och Petter Pehrsson från
Jönköpings Län, Sone Pehrsson, Christen Andersson
och Nils Andersson från Skåne samt Gustaf Johansson
fiån Kronobergs Län häruti instämma.
Sedan Johan Pehrsson från Upsala Lan och Pehr
Pålsson från Skåne förmält sig hafva motioner i ena¬
handa syftning att framställa; blefvo Pehr Nilssons och
Jöns Månssons motioner lagda på bordet.
§ 15.
Föredrogs Banko-Utskottets memorial N:o 1, med an¬
hållan om arfvoden, i och för erforderligt Cancellibiträde
hos Utskottet.
Lades på bordet.
§ 16.
Anmäldes och af flere Ståndets Ledamöter inbeledsa¬
gades Stats-Rådet m. m. Herr S. A. Munthe, som på
Kongl. Maj:ts Nådiga befallning till Ståndet aflemnade:
l:o Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående åtgär¬
der för behöfvandes undsättning i missväxtår samt härmed
gemenskap egande frågor;
2:o Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, dels i anledning
af vid sista Riksdagen gjord begäran om utredning af Skogs-
planteringskassans inkomster och utgifter, dels angående
särskilda framställningar i fråga om vården och tillsynen å,
samt hushållningen med, i Riket varande häradsallmän-
ningar;
3:o Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, rörande befri¬
else för de vi d Kongl. Maj:ts Beskickningar å Utrikes o>ter
anställde embets- och tjenstemän från bevillning å den del
af deras aflöning, som utaf Norrska Statens medel bestås;
4:o Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående under¬
stöd af allmänna medel för Tullstatens enskilda pensions-
inrältning;
5:o Kongl. Majrls Nådiga Proposition, angående sä-
166
Den 4 December 1847.
kerhetshanrilingarna för det till fullbordande af hamnanlägg¬
ningen i Götheborg af Rikets Ständer beviljade lån, stort
140,000 R:dr;
6:o Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse, angående Fahlu
Stads ordinarie båtsmansrotering;
7:o Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, i fråga om en
närmare och fullständig utredning af förhållandet med ut-
socknefrälsejordens i Halland roteringsskyldighet, samt om
lindring uti ifrågavarande rotering;
8:o Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse i fråga om för¬
re Landskamereraren, Kammarrätts-Rådet G. Sylvanders
underdåniga ansökning rörande eftergift af ett honom till
ersättning ådömdt belopp;
9:o Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition med förslag till
förordning, angående handelsboks vitsord;
10:o Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse, i anledning af
åtskilliga, utaf Rikets Ständer vid sistförflutna Riksmöte
föreslagna lagförändringar.
Sedan Talmannen, jemte förklarande, att berörde Nå¬
diga Propositioner och Skrifvelser skulle vederbörligen blif¬
va handlagde, betygat Ståndets underdåniga vördnad och
tillgifvenhet för Kongl. Muj:t, utheledsagades Herr Stats-
Rådet.
§ 17.
Då till vidare åtgärd föredrogos Peter Jönssons från
Jönköpings Län, Anders Olssons från Jemtlands Län och
Kråk Malts Mattssons från Stora Kopparbergs Län på
bordet hvilande motioner, angående förhöjning i skjuts-
legan, upplästes af Petter Pehrsson från Jönköpings Län,
Magnus Månsson, Anders Jönsson och Carl Nilsson
från Östergöthlands Län, Hans Hansson från Bohus Län,
Christen Pehrsson och Ingemund Odin från Gottlands
Län, Johan Petter Andersson från Elfsborgs Län, Sone
Pehrsson, Pehr Nilsson och Nils Andersson från Skå¬
ne, Sven Jonsson från Jemtland, Jonas Pettersson från
Calmar Län och Guslaf Glad från Westerbottens Län
samt Jöns Ersson från Wermlands Län i samma eller
dithörande ämnen ingjfne motioner; hvarefter, och sedan
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län förenat sig med
Petter Pehrsson, Johan. Bergström från Skaraborgs
Län, Herrman Jönsson Öbom från Norrbottens Län och
Den 4 December 1847.
167
Johan Westermark från Westerbottens Län med Johan
Petter Andersson och Magnus Hallberg från Hallands
Län med Sone Pehrsson; samt Anders Andersson
från Skaraborgs Län, Nils Jeppsson Arån Skåne, An¬
ders Andersson och Anders Johansson från Wermland,
Pehr Nilsson och Andreas Bengtsson uti ämnet sig ut¬
låtit, beslöts att en sammanfattning af de ingifna motio¬
nerna jemte hvad vidare kunde blifva motioneradt och an-
fördt, skulle upprättas och frågan i nästa Plenum åter fö¬
rekomma.
§ 18.
Till vidare åtgärd föredrogos Per Sahlströms från
Stochholms Län, Erik Perssons från Gelleborgs Län, f.
Talmannen Anders Erikssons från Örebro Län och Matts
Perssons från Stockholms Län på bordet hvilande mo¬
tioner, angående anslag till folkundervisningens befrämjande,
och efter det Sone Persson från Skåne förklarat sig dela
samma åsigt som Sahlström, föredrogos och upplästes föl¬
jande af Per Mattsson från W'ester~Norrlands Län, Lars
Gezelius, Lars ' Olsson och Matts Mattsson från St.
Kopparbergs Län, Anders Ersson från samma Län och
Sven Jonsson från Jemtlands Län i ämnet angifne, så ly¬
dande anföranden:
”Uti de ingifna Motionerna har blifvit föreslagit, att
den såkallade Skyddsafgiften, hvilken utgår efter l:sta Ar¬
tikeln i nu gällande Bevillnings-Stadga, skulle hädanefter
som hittills utgöras och derefter till hela beloppet återbä-
ras till Socknarna för att användas till Folkundervisningen.
Om nu, såsom det är all anledning att förmoda, berörde
afgift kan undvaras bland Statsbidragen, instämmer jag så
mycket heldre deri, helst jag ämnat väcka enahanda mo¬
tion, likväl med anhållan, det nämnde medel måtte öfver-
lemnas till Skol-Direktionens disposition inom hvarje di¬
strikt, för att efter godtfinnande användas, dels till förhöjd
lön åt de Skollärare, som hafva ett större antal barn, dels
ock till bidrag för inrättande af en ändamålsenlig Slöjdsko¬
la så väl sorn till kläder och föda för värnlösa och fattiga
harn, hvilka ej äga föräldravård och understöd; skulle så
hända, alt inom vissa distrikter, hvilket ej är anledning att
förmoda, något deraf öfverblifver, må deraf bildas en kas¬
sa, som under noggrann tillsyn vårdas och förräntas af
förbemälde Direktion till framtida behof, Att detta mitt
168
Den 4 December 1847.
anförande mätte åtfölja de i ämnet ingifne motioner till
vederbörligt Utskott, derom vågar jag allerödmjukast an¬
hålla. Pehr Matisson,
från Wester-Norrlands Län.”
sammanhang med hvad i nästföregående Plenum
blifvit inom Ståndet yttradt, rörande anslag till Folkunder¬
visningen, anse vi oss böra fästa Ståndets uppmärksamhet
på det egna förhållande, som äger rum i de orter, för
hvilka vi hafva att föra talan.
Det är allom kändt, alt, enligt 148 § i nu gällande
Bevillnings-Förordning, ”Allmogen i Öster- och Wester-
Dalarne, nemligen Ofvan- och Nedan-Siljans samt Wester-
Dals fögderi, är befriad från bevillning efter l:a och 2:a
artikeln, till hälften. Denna befrielse, som i långliga tider
åtnjutits, har sin orsak i den allmänt kända fattigdom,
som trycker allmogen i dessa trakter till följd af den sva¬
ga och frostländta jordmånen, som gör åkerbruket föga
gifvande och osäkert. Af detta förhållande har den be¬
kymmersama följd inträffat, att den af Rikets Ständer till
Folkundervisningen anslagna halfva skyddsafgiflen icke till
mer än hälften af hälften, eller en fjerdedel, kommit för¬
samlingarna i vår ort till godo. Att detta är ett missför¬
hållande, lärer icke kunna bestridas. 1 en ort, der fat¬
tigdomen är så stor, att den påkallat Rikets Ständers upp¬
märksamhet och föranledt nedsättning i den personella
skyddsafgiften, der befolkningen är så talrik, meri tillika så
kringspridd, att inom större delen af församlingarna byar
finnas, som hafva 2 å 3, ja ända till 5å6 mil till kyrkan,
i en sådan ort måste inrättandet af skolor i enlighet med
Kongl. Maj:ts derom gifua Nådiga stadga, blifva kostsam¬
mare, än i bättre lottade trakter. Och likväl äro de medel,
som härtill skola användas, inskränkta till hälften af hvad i
dessa bättre lottade orter för sådant ändamål kan påräknas.
I detta Stånd har fråga blifvit väckt derom, att hela
skyddsafgiften borde anslås till Folkundervisningens befräm¬
jande, och denna framställning har vunnit ett stort bifall.
Detta bevisar huru varmt denna stora angelägenhet ligger
Ståndet om hjertat. Vi dela denna värma för en af Fä¬
derneslandets vigtigaste angelägenheter, och tro oss, på
samma gång vi fullgöra en för oss helig förbindelse mot
oss sjelfva och våra kommittenter, tillika gå Ståndets ädla
afsigter till mötes, då vi, på grund af hvad anfördt blifvit,
foreslå: att
Den 4 December 1847.
169
Inom Ofvan- och Nedan-Siljans samt Wester-Dals
fögderierna af Stora Kopparbergs Län, hela den der ut¬
gående skyddsafgiften måtte anslås till Folkundervisnin¬
gens befrämjande på det sätt, som om halfva denna af-
gilts användande hittills varit föreskrifvet.
Vi anhålla att delta vårt förslag måtte till vederbörligt
Utskott fä ålfölja Slåndsbrodren Sahlströms] motion i
ämnet.
L- Gezelius. Lars Olsson. . M. Mattsson.”
”1 hvad Representanterne från Öfre Dalarne anfört, rö¬
rande Folkskoleväsendet, får jag endast göra det tillägg,
att äfv^n i de socknar af Stora Kopparbergs Län, der
större eller mindre del af skyddsafgiften är inbegripen un¬
der kolskatten till Stora Kopparbergs Bergslag, eller i den
så kallade Kungsgårdshjelpen, icke destomindre hälften af
skyddsafgiften till det belopp, den rätteligen skulle utgå,
måtte anslås till Folkundervisningens befrämjande, och
derest, som vi hoppas, liela skyddsafgiften till detta vig¬
tiga ändamål skulle varda anslagen, densamma, oberoende
af dylika nedsättningar eller förvandlingar, måtte hos oss
i Kopparbergs- och Näsgårds fögderier, för hvilka jag re¬
presenterar, likasom i andra orter, oförryckt komma Folk¬
undervisningen till godo.
Jag anhåller att detta tillägg måtte i protokollsutdrag
få åtfölja ämnet till vederbörligt Utskott.
Anders Ersson,
från Stora Kopparbergs Län.”
”Första §. af Kongl. Majrts Nådiga stadga af den 18 Juni
1842, angående Folkundervisningen i Riket, föreskrifver,
att i hvarje Stads församling och hvarje socken på landet
bör finnas minst en, helst fast, skola med vederbörligen
godkänd lärare. Ingen, som nitälskar lör upplysning och
mensklighetens förädling, kan någonsin misskänna det ädla
syfte, som för denna föreskrift ligger till grund, och önsk-
ligt vore, att della stadgande kunde öfverallt i riket brin¬
gas lill verkställighet utan alltför kännbara uppoffringar för
dem, som till Folkskolornas bildande och framgena nn-
derhåll enligt stadgan äro förpligtade. Beklagligtvis möta
härvid i vissa delar af riket stora, att ej säga oöfvervin-
herliga, hinder. 1 provinsen Herjeådalen, af naturen yt¬
terst svagt lottad, idkas intet egentligt åkerbruk. De ti¬
ll*
170
Den 4 December 1847.
diga nattfroster, som der nästan årligen inträffa, göra den¬
na näringsgren för innevånarne lönlös. En följd häraf ar,
att hvarje husfader der ständigt måste vara betänkt [>å att
fi ån nästgränsande provinser köpa säd för sig och sitt hus¬
håll. Under sådana omständigheter blifver anskaffandet af
de i Stadgan till folkskoleläraren anslagna minst 8 tunnor
säd, hälften råg och hälften korn, icke utan ett vigtigt in-
flytande på menigheternas ekonomiska bestånd. Men äf¬
ven om detta hinder möjligtvis, genom försakelser och in¬
skränkningar af alla slag å föräldrarnas sida, skulle kunna
öfvervinnas, möter dock en ännu större svårighet vid bar¬
nens utrustande till skolan. Genom byarnas spridda läge,
åtminstone i vissa trakter af provinsen, få barnen 1 f'2, 3/’4
och 1 mil samt på många ställen öfver 2 mils väg till
skolan. Denna väg kan icke dagligen af dem tillryggaläg-
gas. De måste således förses med matsäck och inackor¬
deras hos i grannskapet af skolan boende personer. Hvar
och en, som någorlunda känner en fattig bondes inre hus¬
hållning och lefnadssätt, skall snart inse de svårigheter,
som härvid alltid måste uppkomma. Hemma i föräldra-
huset få barnen dela den ytterst tarfliga kost, som der kan
bestås. Skola barnen deremot utrustas till främmande men-
niskor, är det naturligt och till (öije deraf lätt att förutse,
det föräldrakänslan och en viss ambition bjuda en bättre
och om möjligt ymnigare kost. Samma förhållande är ock
att emotse vid barnens klädsel.
Men, torde man invända, Kongl. Majds stadga med-
gtfver ju ambulatoriska skolor, hvarvid de uppräknade svå¬
righeterna försvinna. Visserligen, men frågan blifver då:
kan en ambulatorisk skola för undervisningen medföra
samma gagn eller ens ditåt, som en fast skola? Författa¬
ren af dessa rader tror det icke. Till följe af lokala för¬
hållanden skulle i vissa distrikter här å orten läraren icke
kunna vistas mer än högst l/Sdel af året. Hvad barnen
möjligtvis under denna korta tid hunnit lära, skall otvif-
velaktigt kun ta glömmas under lärarens långa frånva¬
ro. Man har visserligen föreslagit, att de barn, som
sålunda icke voro i tillfälle att dagligen begagna lärarens
undervisning, skulle en viss dag i veckan, eller söndagarna,
infinna sig hos läraren, för att förhöras i hvad de inhäm¬
tat och på detta sätt i minnet bibehålla sitt lilla kunskaps¬
förråd. Godt och väl, men om distrikter finnas, inom
Den 4 December 1847.
171
hvilka byarna äro så belägna, att barnen (ingo 2 och 3
mil och derutöfver till det ställe, der läraren vistades, kan
man då ens med sken af rimlighet foidra, att 8—10 års
barn en gång i veckan skola tillryggalägga denna långa
väg fram och åter. Den, som begär för mycket, får van¬
ligtvis intet.
I anledning af hvad jag sålunda andragit, vågar jag
härigenom yrka, alt, såsom Rikets Ständer vid sistförflutna
Riksmöte beslutit, icke allenast halfva kapitationsafgiften
måtte få till skolan och skollärarens underhållande använ¬
das, utan äfven ett statsbidrag till lärarens aflöning an¬
slås; och anhåller jag, att denna motion måtte till veder¬
börligt Utskott remitteras. Sven Jonsson,
från Jemtland.”
Johan Bergström från Stora Kopparbergs Län: ”Jag
instämmer uti mine länskamraters ingifna motion, men får
i sammanhang dermed förklara, att som i min hemort,
der skyddsafgiften, i anseende till der utgående s. k. Kungs-
gårdshjelp, är nedsatt till 3/4:delar, skyddsafgiften till det
belopp den i andra orter af riket utgöres, äfven derstädes
måtte till Folkundervisningen anslås.”
Erik Persson: ”Jag har, vid uppläsandet af uti i-
frågavarande ämne ingifna motioner, förnummit, att det i
allmänhet blifvit yrkadt, att de medel, som till Folkunder¬
visningens befrämjande skulle anslås, borde på ordinarie
stat uppföras. Jag medger, att det anslag, som för när¬
varande till berörde ändamål utgår och hvilket, om jag ej
minnes orätt, utgör ett bplopp af cirka 4000 R:dr, må så¬
som ständiga medel utgöras. Men om det återstående af
kapitations- eller skyddsafgiften , såsom jemväl är vordet
föreslaget, och hvilket förslag jag biträder, skulle till ena¬
handa ändamål anslås och användas, kan och bör denna
afgift, såsom varande af bevillningsnatur, icke på ordinarie
Riksstaten uppföras. Dessutom kunna icke alla skolor af
denna tillökning vara i behof. Många äga medel, erhållna
genom testamenten och gåfvor, och tror jag derföre vara
bäst. att Skoldirektionerna må sjelfve uttaxera hvad sorn
förskolornas behöriga upprätthållande kan vara erforderligt.”
Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands Län
yttrade sig skriftligen sålunda:
"Det har troligen icke någonsin nekats, att mennisko-
själens förädling är ett af de mål, hvarför det åligger sta¬
173
Den 4 December 1847.
ten att verka. Likaså har man svårligen någonsin kunnat
förneka hvarje samhällsmedlems rätt att deraf komma i
åtnjutande, men man har icke i alla tider besinnat, att
staten först då uppfyllt sin pligt i detta afseende, när så¬
dana anstalter blifvit vidtagna, att möjlighet finnes för hvar
och en enskild, inom hvilken klass eller under hvilka för¬
hållanden han än må vara född, att i ungdomsåren er¬
hålla nödig undervisning. Så har inom vårt fädernesland
först under de sednast förflutna åren något blifvit ulrättadt
för de lägre klassernas bildning. Anda till närvarande tid
hafva de barn på landsbyggden, hvilkas föräldrar icke va¬
rit nog lyckliga att kunna åt sina barn bekosta enskild un¬
dervisning, icke erhållit annan själsodling än den kunskap
i religionen, hvilken ansetts oundgängligen erfordras för
rättigheten att benämnas Christen och hvars fullständiga
bibringande, sedan föiståndet hos barnet ända till dess fem¬
tonde år icke blifvit uppöfvadt, för församlingarnas pre¬
sterskap ofta utgjort ett ganska mödosamt embetsåliggande.
Dock har man af dessa vanlottade måst fordra samma akt¬
ning för statens välfärd, som af andra, ehuru de icke nå¬
gonsin fått lära inse, hvartill denna välfärd egentligen gag¬
nade och ännu mindre hvad fordel de sjelfve deraf kunde
hafva, hvadan ock denna aktning ofta hos dem saknats, så
att Staten, genom sin liknöjdhet för enskildas bilduing,
sjelf inom sig skapat en klass odugliga och skadliga med¬
lemmar, hvilkas menliga tillgöranden inom samhället på¬
kallat större uppoffringar, än som skulle erfordrats för att
af dem ifrån början bilda redbara och nyttiga medborgare.
Vid åtankan härpå är det innerligen glädjande, att er¬
fara den förändring i allmänna tänkesättet, hvars inträffan¬
de uppenbarar sig i inrättandet af folkskolor inom landt—
församlingarna. Denna inrättnings, på ofvannämnda i kort¬
het framställda grundsatser och erfarenhetsrön, sig stöd¬
jande, nödvändighet är sä allmänt erkänd, att den af re¬
geringen och Rikets Ständer säkerligen äfven nu skall om-
faltas med samma beredvillighet, som vid nästförutgångna
riksdag. Motioner hafva ock, under förlitande härpå, vid
detta riksmöte redan blifvit väckta. Slåndsbrodren P.
Sahlström har med rätta fästat uppmärksamheten på vig¬
ten af att betrygga folkskolornas fortfarande bestånd I
denna åsigt förenar jag mig till alla delar, rnen med nå¬
gon skiljaktighet i alseende på densammas förverkligande;
Den 4 December 1947.
173
dels emedan hälften af den såkallade skyddsafgiften tillika
med anslaget af 20,000 R:dr, som vid nästföregående riks¬
dag beviljades till befrämjande af folkundervisningen, icke
är för ändamålet tillräckligt, i anseende till den mängd af
fattiga inom de flesta socknar, hvilkas barn icke kunna
besöka skolorna, utan att med kläder och underhåll äfven
bispringas, och dels till följd af svårigheten, att socknarna
emellan rättvist efter behofvet fördela ett bestämdt anslag,
synes mig lämpligare, att hela den såkallade skyddsafgif¬
ten blefve till folkskolornas nnderhållande använd, i stället
att jemte hälften af nämnde afgift omförmälde anslag skulle
för samma ändamål begagnas. Inom hvarje socken är
onekligen antalet af barn större eller mindre i förhållande
till de inom socknen mantalsskrifna personer; och enär
ofvanberörde afgift utgår af hvarje mantalsskrifven person,
tyckes ett socknevis utdeladt understöd, hvars erforderliga
belopp beror af barnens antal, icke kunna med afseende
å behofvet deraf rättvisare fördelas socknarna emellan, än
då summan af den inom en socken utgående skyddsafgift
till samma sockens folkskola anvises. Härigenom skulle
troligen folkskolorna komma i tillfälle att så löna sine lä¬
rare, att någon särskild uppmuntran att för detta kall sig
bilda, framdeles icke blefve erforderlig och således det vid
förra riksdagen beviljade anslag till stipendier vid folksko¬
lelärareseminarierna kunna indragas, men hvilket dock,
innan förhållandet härutinnan blefve tillförlitligen kändt,
borde tills vidare för samma ändamål utgå. Beträffande
sättet för öfverlemnande! till skoldirektionerna af dessa
medel, synes det alldeles öfverflödigt och endast föran¬
ledande till tidsutdrägt, ökade besvär och utgifter, att lå¬
ta desamma först utgå till landtränterierna och sedan å-
nyo komma i uppbördsmännens händer, för att till skol¬
direktionerna öfverlemnas, utan vore med mera enkelhet
och lika stor säkerhet i afseende å redovisningen fören¬
ligt, att kronofogdarne tillåtas att genast efter uppbörden
medlen direkte skoldirektionerna tillställa, emot qvittenser,
hvarmed deras behöriga leverering inför vederbörande myn¬
dighet tillförlitligen redovisas.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda anfördt blifvit,
får jag motionsvis hemställa, att äfven den Statsverket nu
förbehållne hälft af skyddsafgiften måtte afstås och allt
framgent såsom en ständig inkomst få utgå till folkskolor¬
174
Den 4 December 1847.
na i Riket, i den ordning här ofvan antydes, hvarom be-
gäres remiss till Stats-Utskottet, att behandlas i samman¬
hang med andra i detta ämne väckta motioner.”
Häruti förena sig Pehr Bengtsson från Calmar Län,
J. P. Danielsson från Calmar Län.
Häruti instämde Gustaf Petersson och Olof Nils¬
son från Östergöthlands Län, Olaus Eriksson från Bo¬
hus Län, Jöns Månsson från iMalmöhtis Län, Peter Jöns¬
son från Jönköpings Län, Christer Persson och Inge¬
mund Odin från Gottlands Län, Anders Andersson från
Örebro Län, Bengt Peter Skantze från Hallands Län
och Ola Persson från Blekinge Län.
Lars Wenander från Bohus Län och Juns Ersson
från Wermlands Län uppläste följande skriftliga anföran¬
den:
”Sedan, genom Kongl. Maj:ts utfärdade Nådiga författ¬
ningar, menigheterna i allmänhet blifvit skyldige ansedde,
att inom hvarje kommun, för folkundervisningens befräm¬
jande samt fattigvårdens ändamålsenligare organisation,
vidtaga de mått och steg, som för ändamålets vinnande er¬
fordras, i öfverensstämmelse med berörda Nådiga föreskrif¬
ter; så, och ehuru ingen lärer kunna förneka, att dessa
föreskrifter, hvars anda och mening varit och är god, än¬
damålsenligt utförda, måste i en framtid leda till menighe¬
tens stora båtnad och framskridande, så väl i andligt som
moraliskt hänseende, samt således bör i möjligaste måtto
efterkommas i de delar det med landets ekonomiska
ställning låter sig verkställas; men som det är en allmänt
erkänd sak, att icke allenast medel saknas, utan äfven bo¬
städer för uppförandet af ändamålsenliga byggnader, så väl
för skollärare, hvilka ovilkorligen bör beredas bestämd bo¬
stad, som för fattighusbyggnader, utom hvilka fattigvården
enligt föreskrift icke är verkställbar; och som dessa sta¬
tioner icke kunna af de i liera delar af Riket meddellösa
kommunerna beredas utan Statens mellankomst, vågar jag
härmed föreslå, det Kongl. Maj:t och Rikets Ständer ge¬
mensamt ville till lättnad uti kommunernas tryckande om¬
ständigheter i detta afseende upplåta och för framtida be¬
gagnande anslå ett eller 2:ne inom hvarje socken belägna
kronohemman, i mon af socknarnas storlek, enligt, det för¬
slag, som bär nedan upptages, hvarå ifrågavarande byggna-
Den 4 December 1847.
175
afkomsten deraf skulle för detta ändamål af skole- och
fattigvårdsstyrelserna användas, efter de i socknestämma
derom lemnade föreskrffter; att de socknar, som bestodo
af 20 till 30 mantal, skulle tillkomma ett hemman i de e-
mellan 30 å 40 mantal lf och derutöfver till 50 man¬
tal, 2:ne hemman och så vidare. Skulle någon socken
eller kommun innehålla mindre än 20 mantal, borde minst
1/2 hemman krono för detta ändamål upplåtas. Om emot
förmodan någon församling finnes, inom hvars område kro¬
nohemman icke är att tillgå, skulle lå sig anslaget, antin¬
gen deremot svarande kontant statsanslag, eller något i
nästgränsande socken befintligt hemman, hvilket kommunen
ägde till den högstbjudande upplåta, emot anskaffandet af
en deremot svarande tjenlig lokal inom samhället, förut¬
satt i öfrigt, att de sålunda anslagna hemmanen skulle bestå
af dem, som voro för ändamålet bäst belägne, och hvarom
hvarje kommun borde äga rätt lemna uppgift. — Jag har
väl framställt en fråga, som i min ringa förmåga synes va¬
ra besvärlig att utreda; men med förutsättning att ett kon-
stitutionelt lands folk eger sjelf att ändra och förbättra sina
lagar, och saken dessutom i min förmodan icke saknar
sympathier inom rikets församlade Ständer, vågar jag hy¬
sa det hopp, att menigheternas på detta sätt uttalade ön¬
skan måtte vinna Kongl. Maj.ts och Ständernas gemen¬
samma medverkan.
Enligt 77 §. Regeringsformen, skola Kronans lägenheter
förvaltas efter de grunder Rikets Ständer derom föreskrifva:
dock att de personer eliedr menigheter, som efter hittills
gällande författningar sådana Kronans tillhörigheter inne¬
hafva eller nyttja, må njuta laglig rätt deiå tillgodo; men
hvad detta sednare alternativ angår, så är det väl kändt,
att kronohemmanen, som hufvudsakligen består af bostäl¬
len, i fordno anslagne för öfver- och underbefälets vid
arméen löneförmåner, numera såsom ett monopolium öf-
vergått till Regements-chefernes fria disposition, utan nå¬
gon stadgad redovisningsskyldighet till Staten; men ehuru
detta ägt runi med Rikets Ständers bifall, lärer dock
hinder ej möta, att derom efter påkalladt behof annorlun¬
da förordna, emedan de i detta afseende befintliga författ¬
ningar troligen i så måtto upphäft sig sjelfva, som de liesta
boställen i anseende till vanhäfd nu mera blifvit af Rege-
rnents-cheferne afhände dem, dc voro på lön anslagne,
176
Den 4 December 1847.
samt dels på obestämd och dels på bestämd viss tid, till
arrendatorer upplåtne, emot höga arrenden, som skola in¬
gå till boställskassa!! och användas till löneförhöjningar,
hvilka lära sparsamt utdelas, synnerligast till det lägre
krigsbefälet, hvars missnöje öfver den okontrollerade in¬
komsten och utdelningen kommit till menighetens kun¬
skap; hvadan, och då krigsbefälet har eller bör hafva si¬
ne löneförmåner på stat anslagna, det vore tillbörligt, att
dispositionsrätten öfver kronohemmanen i riket skulle för
regementscheterne vidare fortfara, örn hvars afskaflände i
i öfrigt särskilt fråga borde uppstå. Att de för ofvan-
nämnde ändamål erforderliga hemmanen äro bortarren¬
derade på längre eller kortare tid, borde så mycket min¬
dre ligga i vägen för detta anslag, som det stipulerade
arrendet kunde under tiden ingå till kommunernas sty¬
relser för att behörigen användas; och finge det ankomma
på församlingarna att med arrendeinnehafvaren öfverens¬
komma, att emot lämpligt afdrag af arrendet vinna rät¬
tigheten, att derstädes uppföra de för skole- och fattigvården
erforderliga byggnader, icke förtigande erforderlig lokal för
Socknemagasiner, som ovillkorligen borde inrättas uti de
kommuner, der det ej redan skett, och hvarom särskild
motion kommer att väckas.
Att jag kanhända, i strid emot 51 § Riksdagsordnin¬
gen, sammanblandat Skole- och Fattigvårdsinrättningarr»',
såsom egande enahanda för kommunernas omvårdnad öf¬
verensstämmande föremål, torde benäget ursäktas; med
ödmjuk anhållan, att så vida dessa ämnen icke få i ett
sam manhang behandlas, detta memorial måtte, då enahanda
motiver, så väl i ena som andra afseendet begagnas, blif¬
va föremål endast för Skolundervisningens befrämjande,
deraf den följd skulle uppstå, att halfva antalet af de före-
slagne hemmanen skulle, jemte det bidrag Riksdagsmannen
P. Sahlström med flere ledamöter i Bondeståndet före¬
slagit (.hvaruti jag i allo instämmer), icke lärer kunna i
någon mån anses öfverstiga det i allmänhet erforderliga be¬
hof, för ifrågavarande Skolinrättningars organisation och
framtida underhåll, synnerligast i min hemort, der fattig¬
dom och brist på byggnadsmaterialier lägga hinder i vä¬
gen för uppfyllandet af denna maktpåliggande angelägenhet.
Anhållande jag tillika, det memorialet torde lill behörigt
Den 4 December 1847.
177
Utskott remitteras; och i sammanhang med de flera i detta
ämne äfgifna motioner handläggas.
Lars Wenander."
''Jemte det jag instämmer uti ståndsbrodren P. Sahl¬
ströms motion derom, att Folkskolorna blifva bibehållne
vid den andel af skyddsäfgiften, som dem under sistlidne
Riksdag tillerkändes i allmänhet, föranlåtes jag i anseende
till den del af mine koinhiittenter, sorn utgöra Finhe-äll-
mogen, och öfrige inom riket, hvilka hörä till samma
kategori att de ej erlägga mera än hälften Uti nämnde
afgift, anhålla att deras Folkskolor må komma i åtnjutan¬
de af allt hvad, som från nämnde medborgare i sådant af¬
seende skulle utgå; ty den obetydliga andel dé annars
kunna erhålla, svarar ingalunda emot behofvet, hvilket för
närvarande är stort. Emedan de ännU qvarstå på samma
låga ståndpunkt, som Sverges allmoge i allmänhet innehaft,
i anseende till bildning; hvarvid den Ock kommer att för¬
blifva, om medel ej blifva tillgängliga för ändamålets vin¬
nande att till någon del hjelpa den Ur sin förlägenhet.
Skulle denna min framställning ej Vinna framgång,
så anhåller jag, att motsvarande medel anslås af Statens
öfriga tillgångar, till ändamålet, sorn sökes; då man här
föresatt sig att göra något helt, får man ej sluta vid half¬
gjord! arbete; ty då är allt hvad man dertill uppoffrat en
ren förlust.
Utaf denna anledning tillförser jag mig Rikets Hög-
loflige Ständers behjertande i denna ömtåliga fråga, och
hoppas sålunda, genom den ena eller andra utvägen, beredef
erforderliga medel till densamma.
Öm remiss till Vederbörligt Utskott anhålles.
Jöns Ersson
Olaus Ericsson och Tobias Lind från Robus Län
förklarade sig instämma uti Wenandeis anförahde.
Lars Larsson från Elfsborgs Län: ’’jag delar i allo
deras åsigt, som bragt denna fråga å bane. Sjelf hade
jag tänkt Väcka motion i samma ämne, men då liera så¬
dana redan ingått, anser jäg det öfverflödigt. Jag vill här¬
med blott i korthet yttra mirt tanke i saken. Fortfarande
anslag till folkundervisningens befrämjande är nödvändigt.
Ändamålet skulle belt och hållet förfelas, om de till Se-
tiiinarierne och Stipendiefonden anslagna medel undanryck-
H
178
Den 4 December 1947.
tes desamma; och sådant skulle Sfven förhållandet blifva,
derest församlingarna icke fortfarande finge uppbära den
till skoleväsendet anviste del af kapitationsafgilten. l)e,
hvilka dana sig till folkskole-lärare, tillhöra i allmänhet
den fattigare folkklassen och skulle utan understöd icke
kunna uppehålla sig under läroåren. Men att uppföra des¬
sa medel på ordinarie Stat, kan jag icke biträda. Kapitations-
afgiften är bevillning och således sådan, att den kan efter
behof af Rikets Ständer bibehållas eller borttagas. Upp¬
föres den på ordinarie Stat förlorar den natur af bevill¬
ning. Med visshet kan man dessutom icke förutse huru
länge behof af dessa medel kan göras. Hvad Seminari-
erne och Stipendiifonden angår, så och då det är kändt
att en allmän reorganisation i skolväsendet är för handen,
och jag är öfvertygad att denna blifver så vidsträckt, att
den jemväl kommer att omfatta folkundervisningen — i
så måtto att skicklige lärare för densamma utan särskilda
läroanstalter eller Seminarier blefvo danade, torde ansla¬
gen till Seminarierne icke vidare blifva erforderliga. —
Beträffande anslagets belopp anser jag detsamma icke nu
böra till ziffran bestämmas, utan föreslår, att till vederbö¬
rande Utskott må öfverlemnas att pröfva, huruvida de re¬
dan anslagna medlen kunna anses tillräckliga, eller om till¬
ökning deraf är af nöden. I fråga om redovisningen af
medlen delar jag Lars Magnus Knutssons åsigt, att de
icke böra förut ifrån kommunerna ingå i ränteriet och deri¬
från åter till kommunerna utbetalas, utan att de ifrån upp-
bördsmannen må gå direkte till kommunerna emot qvitto,
som sedermera bilägges räkenskaperna. Denna omväg att
hos Konungens llefallningshafvande afhemta medlen med¬
för på många ställen mycken olägenhet.”
Peter Jönsson från Jönköpings Län: ”.lag tror icke,
att de nu till folkundervisningens befrämjande anslagna med¬
len kunna nedsättas: men om pröfning om medlens till¬
räcklighet i Utskottet till äfventyrs skulle förekomma, an¬
ser jag mig böra fästa Utskottets uppmärksamhet derpå,
att någon tillökning måtte de smärre församlingarna i ri¬
ket tilläggas. Minimum för lärares lön är stadgad, och
denna måste utgå, utan afseende på dess större eller min¬
dre bidrag, församlingen åtnjuter. För de smärre försam¬
lingarna blifver skolväsendet sålunda mer belungande än i
större socknar, och hos dem uppstår intet öfverskott till
Den 4 December 1847.
179
understöd åt fattiga barn. Hvad lyftningen af medlen be¬
träffar, anser jag det hittills brukliga sätt såsom det bästa,
och i min ort har deraf icke försports någon olägenhet.
Skulle sådan för medlens lyftning i ränterierna, med af¬
seende å församlingens aflägsna läge från läne-residens-
staden, uppstå, kan det förekommas, om medlen sändas till
närmast församlingen boende kronobetjent.”
Per Nilsson från Skåne och Guslaf Johansson
från Kronobergs Län förenade sig med Peter Jönsson.
Nils Jeppsson från Skåne: ”Jag delar den inom Stån¬
det uttalade åsigt, att fortfarande understöd till folkunder¬
visningens befrämjande är både ny ttigt och nödvändigt. Jag
vill blott, i afseende å medlens användande, göra den er¬
inran. att Skole-direktionen icke måtte vara bunden att
till vissa bestämda ändamål använda desamma, utan ega
rätt att derom efter behof och sig företeende omständig¬
heter förfoga, helst jag är viss, att. styrelsen är mest i till¬
fälle att inse behöfligheten af medlens användande till det
ena elter andra ändamålet.”
Nils Mänsson från Blekinge, Jöns Mänsson, Nils
Andersson och Jöns Jönsson från Skåne instämde i
Nils Jeppsons yttrande.
Lars Larsson: ”1 anledning af Petter Jönssons yt¬
trande vill jag endast anmärka, att jag icke kan inse hvar¬
före skolirnättningen i en mindre folkrik församling har
behof af större anslag, än skoleväsendet i en folkrikare soc¬
ken. Enligt mitt omdöme ligger det i klar dag, att sko¬
lan i en större församling tarfvar drygare omkostnader,
än samma inrättning i en mindre och så tvertom, eller
koslnaderna för skoloväsendets upprätthållande bör förhålla
sig lill socknens folkmängd.”
V. Talmannen Nils Persson från Södermanlands
Län: ”Jag tror, att hvarje församling bör tillgodonjuta allt
hvad för upprätthållande af dess skoleväsende blifvit an¬
slaget, och att något afseende icke bör göras på den om¬
ständighet om någon församling tillförene blifvit hugnad
med donationer för sådant ändamål, hvilket förhållande
dessutom, så vidt jag känner, med ganska få församlingars
skolor eger rum. I de större och folkrikare församlin¬
garna äro större bidrag uppenbarligare af nöden än i smär¬
re och mindre folkrika. Sådana större församlingar fin¬
nas , hvilkas utsträckning i längden utgöra ända till fyra
180
Den 4 December 1847,
mil och å bredden två. Uti sådana kan en skola icke vara
tillräcklig, emedan utrymme för barnens inlogerande i när-,
heten af skolan kan saknas och svårighet för barnens un¬
derhåll och vård uppstå. Der är således oundvikligt för
att bibringa alla barnen del af undervisningen, att ambula-
toriska skolor inrättas, hvaraf större omkostnader måste
blifva en följd. Jag anser derföre, att hvar och en för¬
samling må blifva bibehållen vid hvad den uti bidrag er¬
hållit, och att någon jemkning den ena socken till fördel
på den andras bekostnad icke må ifrågakomma.’’
Petter Jönsson: ”Det är ledsamt att jag icke kunnat
göra mig begriplig för Lars Larsson/ men jag kan ej
underlåta uttrycka min förundran, att Lars Larsfon ej
kan fatta, att då bidraget till sko]eväsendet utgår i för¬
hållande till församlingens folkmängd, t. ex. en socken med
500 innevånare, sorn äro skyldiga att utgöra skyddsafgift,
endast har fjerdedelen i bidrag mot en församling med
2000 sådana personer, men att då lärarelönen till stadgadt
belopp måste utgöras, en sådan församling eger ett jernn-
förelsevjs mindre belopp att använda till skolinrättningens
båtnad. Jag yrkade, att Utskottet måtte undersöka och
föreslå jemnknjng uti ett slikt missförhållande. För öfrigt
och då jag en längre tid varit ledamot uti skolestyrelsen
i den församling, hvarest jag bor, tror jag mig haft till¬
fälle lära känna de med skolväsendet förknippade förhål-,
landen.”
Matts Persson: ”Jag vill icke förlänga den redan nog
vidlyftiga diskussionen, men kan ej underlåta förklara, att
jag, gillande Sahlströms hemställan, anser att ett direkt
anslag på stat för folkskoleväsendet samt för i sammanhang
dermed stående seminarierne och stipendiifonden bär lem-
nas och uppföras. Jag tror dock icke, att det återstående
af skyddsafgiften, som af en annan motionär blifvit före¬
slagen att till samma ändamål utgå, ett förslag, som jag
till alla delar biträder, helst, efter mitt förmenande för
stora summor till folkundervisningens befrämjande aldrig
kunna anslås, kan på ordinarie stat uppföras, då Rikets
Ständer ensamt ega att derom besluta; dock kan samma
afgift såsom ständig komma att utgå, om Konung och Ri¬
kets Ständer gilla och antaga den att såsom en kommunel!
utskyld för framtiden utgöras, hvarefter den direkte skulle
Den 4 December 1847.
181
af kommunen uppbäras, i likhet med fattigvårdsafgiften,
för ändemålet användas och årligen redovisas. För min
del kan jag icke neka, det jag helst sage att all möjlig säker¬
het blef beredd till befästande af folkundervisningens oaf-
brutna fortskridande. Den som med interesse och värma
följt folkskoleväsendets utveckling sedan sista Riksdag, då
jag äfven deruti väckte motion, skall med tillfredsställelse
erfara det. välgörande inflytande, undervisningen redan visat
sig medföra, och det goda, den redan åstadkommit. Inga
uppoffringar från statens och det allmännas sida kan nu
vara för stora, ty dessa blifva i dubbelt afseende veder-
gällda. Jag skall ej heller upphöra att i ruin mån med¬
verka till skolans förkofran. Någon har yttrat, att för de
folkskolor, som kunde ega några medel, genom till dem
föiut gjorda donationer eller testamenten, bidragen borde
förminskas; men sådan är icke min mening. Staten har
derpå intet anspråk och bör icke heller på ett sådant för¬
hållande fästa afseende. Anslagen böra i församlingarna
endast med hänseende till deras storlek fördelas ; och jag
är viss, att hvad som till detta ändamål användes skall icke
förgäfves vara bortkastadt.”
Diskussionen ansågs slutad, oell, på Talmannens pro¬
position, blefvo alla ofvanberörda motioner, jemte hvad der¬
vid blifvit muntligen andraget, till Stats-Utskottet remitteradt.
§ 19,
Föredrogs ånyo och remitterades till Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottet Petter Jönssons från Jön¬
köpings Län, sedan den 29 nästhdne November på bordet
hvilanda motion, angående upphörande af S. M. Adjunkters
missiverande samt om uppdrag åt Komministrarne att om¬
besörja pastoralvården i Annexförsamlingar.
Ståndet åtskiljdes kl, 1 fi till 3 e. m.
In fidem
A. E. Ros,
Plenum lil. */» till 7 e, 111.
§ i-
Från Högvördige Presteståndet ankomne Protokolls¬
182
Den 4 December 184T.
utdrag N:ris 12 och 13 upplästes och lades till handlin¬
garna.
§ 2.
Till vidare behandling föredrogs Kongl. Maj:ts den 18
sistlidne månad till Rikets Ständer aflåtne, sedan den 29
påföljde å bordet hvilande Nådiga Proposition, angående
grunderna för meddelande af rättighet att tillverka och i
minut försälja bränvin samt om beskattningen dervid, då
Erik Norberg från Westmanlands Län såsom sitt
yttrande inlemnade den af honom, i egenskap af ledamot
uti den af Kongl. Maj;t för frågans utredande i Nåder ned¬
satta Kommitté, dit afgifne skriftliga reservation, som upp¬
lästes, så lydande:
”Såsom ledamot i den af Kongl. Maj:t i Nåder för¬
ordnade Kommitté för utarbetande af förslag till ny för¬
fattning, angående vilkoren och grunderna för tillverkning
och försäljning af bränvin inom Riket, har jag icke lyc¬
kats göra mina åsigter gällande i den del af denna ange¬
lägenhet, som rörer husbehofsbränningcn. Jag nödgas der¬
före härmed afgifva min reservation emot pluralitetens be¬
slut i della, särdeles för Rikets allmoge, högst vigtiga äm¬
ne, och med detsamma uttala de åsigter, som, efter mitt
omdöme, derutinnan synas böra blifva gillade.
Då med husbehofsbränvinsbränning, enligt hvad denna
benämning antyder, endast förslås sådan bränvinstillverk-
ning, som motsvarar landtbrukarens eget behof af brän¬
vin för honom och hans arbetsfolk, drank för hans kreatur
samt ett ändamålsenligt användande af sådana mindre full—
haltiga jordprodukter, som eljest skulle till största delen blif¬
va oanvändbara; så synes det ligga i sakens natur, att
denna tillverkning bör, liksom hvarje annan husslöjd och
landtmannanäring, till exempel brygd och bak, så litet som
möjligt hindras eller försvåras af inskränkande och mot¬
verkande författningar. Kommitténs pluralitet har dock, i
motsats af denna åsigt, framställt ett sådant förslag, rö¬
rande husbehofsbränvinsbränningsredskapens beskaffenhet
och beskattningen derå, att all bränvinsbränning af detta
slag, efter min öfvertygelse, derigenom göres nästan o-
möjlig, så att den följaktligen måste upphöra, landtbru¬
karen blifva urståndsatt att åtnjuta de fördelar, sorn tued
Den -i December 1847.
183
husbehofsbränvinsbränningen afses, samt nödsakad att för
sitt behof af bränvin och drank vända sig till dem, hvilka
idka bräuvinsbränningen såsom fabriksrörelse. Sådant är
dock obestridligen ett steg, som i väsendtlig mån kommer
att hämma jordbrukets utveckling, och följaktligen äfven
bidraga till undergräfvande af jordbrukarens välstånd; men
då dessa begge omständigheter obestridligen äro af allt för
stor vigt, för att så väl af Kongl. Majrt som af Rikets Stän¬
der lemnäs obemärkte, är jag fullkomligen öfvertygad, att
berörde förslag skall uti ifrågavarande afseende erhålla den
rättelse, som af behofvet påkallas. Husbehofsbränvinsbrän¬
ningen borde, efter min åsigt, här i riket, likasom i vissa
andra länder, såsom t. ex. Preussen och Österrike, der
jordbrukets förkofran på allt sätt befordras, och der det¬
samma af sådan orsak jemväl befinner sig på en ganska
fördelaktig ståndpunkt, ehuru till inskränkt belopp, lemnäs
utan särskild beskattning, samt, i afseende å tillverkningstiden,
icke underkastas annan inskränkning, än den sjelfva årstidernas
naturliga gång föreskrifver, nemligen, att endast den varma
tiden af året fi ån dylik bränvinstillverkning undantages, eller
tiden fiån den 1 Juni till den 1 Oktober, då samma tillverkning
icke lämpligen kan ega rum, och behofvet af drank för krea¬
turen, som under denna årstid hemta sin föda ute å mar¬
ken, icke förefinnes. För den händelse, att sådan fullkom¬
lig befrielse från beskattning icke skulle kunna för husbe¬
hofsbränvinsbränningen medgifvas, hemställer och föreslår
jag vördsamt, att beskattningen derå icke tnå komma att
öfverstiga hvad i nu gällande författning är stadgadt. E-
huru det onekligen är naturligast och rättast, att den, som
endast idkar biänvinsbränning till husbehof, bör få inrätta
redskapen dertill på det sätt, han för sig finner lämpligast,
vill jag dock icke bestrida, att en bestämd form derföre
genom allmän författning måtte stadgas, enär man i annat
fail har skäl att befara, det de, som idka bränvinsbrän-
ningen fabriksmessig!, skola, för att undandraga sig be¬
skattning, endast angifva sig till bränvinstillverkning för hus¬
behof ; men jag kan derföre icke inse eller medgifva, att
husbehofsbränningsredskapen bör så inrättas och konstrue¬
ras, alt tillverkningen blifver nästan omöjlig; hvilket, en¬
ligt min tanke, inträffar, om den af kommittéens flertal för
husbehofsbränningen föreslagna redskap fastställes. Jag
184
Den 4 December 1847.
hemställer derföre, att, i stället för detta förslag, må för¬
ordnas, att pannans rymd må få utgöra 22 kannor, kok¬
rummet inberäknade, att pannans höjd må få uppgå till
minst hälften af hennes största vidd eller diameter; att
hatten får innehålla två tredjedelar af den för parman be¬
stämda rymd, samt att för afkylningen må kunna nyttjas
imkylare, pipor eller slang, utan annan inskränkning, än
den, att dervid icke får finnas rektifikation, så att förbrän-
nan alltid måste omklarasj hvarmedelst äfven kunde und¬
vikas den betydliga kostnad, sorn af redskapens förnyade
omgörning skulle blifva en följd.
Men afven om detta milt sista alternativ skulle Vinna
afseende, så är likväl husbehofsbränvinsbtänningen derige¬
nom redan så inskränkt, att den kan anses såsom Undan¬
tag, då fabriksbränningen är vorden regel. Genom de af
kommittéen nU föreslagna åtgärder blefve denna husbehofs¬
bränning ännu ytterligare så förtyngd, att deri kan anses
de facto uppbäfven. Hvilken ersättning erhålla Sveriges
mindre hemmansegare för denna Uppoffring? Så Vidt jag
kan inse, ingen i materielt hänseende, måhända också ingen i
moraliskt, då bränvin, ehuru ej tillverkadt hemma i husen,
likväl säkerligen icke komme att tryta i handeln; med arm
ledning hvaraf jag på det högsta yrkar, att en större del
af den skatt, som efter husbehofsbränvinsbränningens till-
intetgörelse af fabriksbränningen kommer att ulga. må lånda
jordbruket till godo genom förminskning af någon bland
dess många onera,
Att jordbruket är Sveriges hnfvudnäring, att den va¬
rit öfver höfvan nedtyngd af skatter till Staten, och att dert
ännu behöfver och föHjenar lindring deri, det lärer ingeli}
som vill göra anspråk på att följa med sin tid, kunna neka.
När Staten afstod ekskogen till skatlejordägaren, skedde
det icke Utan lösen, ehuru det var högst naturligt, att den
som ägde jorden borde ock äga skogen. Nu (ages den
jordbrukaren lika naturligen tillhöriga husbehöfsbränvinsbrän*
ningsrättigheten från honom, ehuru i (lera repriser, hvar*
före skall detta ske utan lösen? denna lösen, efter hvad
jag ofvan yttrat, kau bär lämpligast Utgå i lindring åfjord*
brukets skatter. E. Norberg/’
Nils Strindlund från Wester-Nori lands Län hade
ötlemnat följande, nu upplästa, skriftliga Memorial j
Den 4 December 1847.
185
”Min tanka är, i frågan om bränvinsbränningen, att om
Kongl. Maj:ts och Rikets Ständer tro sig kunna helt och
hållet förbjuda bränvinsbränningen inom Riket, och förbud
emot införsel från främmande land till Sverige, af alla spi¬
rituosa, så vore det för Svea Land det mest förmånliga;
och Sveriges inbyggare skulle af själ och hjerta nu och i
framtiden prisa 1847 års Regering och Rikets Ständer.
Kan ej detta ske, då är det andra alternativet dernäst
i ordningen det bästa, att all bränvinsbränning bletve allde¬
les fri, ty äfven då skulle bränvinstloden förminskas; och
då vore ej bränvinet en föibuden frukt, hvilken i allmän¬
het är så söt att förtära.”
Sven Heurlin från Kronobergs Län begärde ordet och
yttrade: ”Då uti denna dags förmiddags-plenum förslag väck¬
tes och beslut fattades derom, att frågan om bränvinsbrän¬
ningen skulle vid detta, endast i sådant ändamål utsatte,
sammanträde behandlas, kunde jag ej annorlunda fatta nämn¬
da förslag, än att den härvid förekommande diskussion skulle
föras utom protokollet, för att såmedelst söka sammanjem¬
ka de inom Ståndet i denna fråga rådande stridiga åsigter
tilt ett om möjligt enhälligt yttrande, som kunde, vid den
Kongl. Propositionens remitterande till behörigt Utskott,
densamma åtfölja till ledning för Utskottet vid sakens hand-
hafvande. Om nu åter hvarje ledamots yttrande skall till
protokollet upptagas, anser jag detta ändamål förfeladt, och
hemställer derföre, att diskussionen i ämnet icke må i pro¬
tokollet inflyta samt att den Kongl. Propositionen först i
nästa plenum till vederbörligt Utskott remitteras.”
Talmannen erinrade härtill, att äfven han hyste den
önskan, att Ståndets åsigter i denna fråga, så vidt möjligt
vore, kunde till ett helt sammanjemkas, men då Ståndet
nu, efter föregånget anslag, sammantradt till allmänt ple¬
num, dervid, enligt Grundlagen, något icke finge yttras utom
protokollet, vore äfven nödigt, att den förefallande diskussio¬
nen till protokollet upptoges. Om, efter slutad öfverlägg¬
ning, ledamöternes yttrande sedermera kunde till ett för
Ståndet gemensamt anförande sammanfattas, vore sådant
måhända förmånligast och jemväl ledande till vinnande af
det utaf Heurlin antydde ändamål.
12*
Den 4 December 1847.
Heurlin återfick ordet och anförde vidare: ”Afstgten
med Rikets Ständers vid förra Riksdagen fattade beslut, att
hos Kongl. Majit anhålla om förordnande af en kommitté
för utarbetande af förslag till ny författning, angående grun¬
den för tillverkning och försäljning af bränvin, har varit att
derigenom bereda jordbrukaren en, på rattvisa och billighet
grundad, vidsträcktare frihet i denna näringsgren, men uti
bemälde kommittés i ämnet afgifna betänkande framlysa å-
sigter af alldeles motsatt innehåll till våra såmedelst utta¬
lade önskningar. Jag tvekar icke att kalla detta betänkande
det största missfoster inom vetandets område, och lör min del
har jag numera stadgat mitt omdöme, huru litet ändamålsen¬
ligt det är att nedsätta kommittéer för uppgörande af förslager
till vinnande af allmänt gagneliga ändamål. Tro väl Konung
och Rikets Ständer, att bränvinsbränningsrättigheten kan med
ett enda penndrag tillintetgöras? I sådant fall lyckönskar
jag icke allenast dem, utan äfven Länsmän och Fiskaler, som
skola tillse efterlefnad af i ämnet utkommande författningar.
Exempel i denna del saknas icke från Konung Gustaf den
tredjes tidehvarf, då bränvinsbränningsrättigheten på våldsamt
sätt afhändes den jordbrukande delen af landets innevåna¬
re. För närvarande anses väl denna rättighet åter vara en
jordbrukarens tillhörighet, men jag frågar, hvaraf består väl
egentligen denna förmån, då husbehofsbränningen nu mera
är nästan helt och hållet undertryckt af de på sednare ti¬
der i stort antal inrättade konstbrännerier, hvilkas ägare
skörda hela vinsten af denna för jordbrukets bestånd så
vigtiga näringsgren? I min hemort åtminstone råder i all¬
mänhet det förhållande, att ägarne af de större konstbrän-
nerierna nästan till hvad pris som helst förskaffa sig rudi-
materier från de mindre förmögne jordägarne, hvilka, ur¬
ståndsätta att sjelfve använda sina produkter, oftast för de¬
samma få emottaga bränvin i betalning; och jag frågar yt¬
terligare, hvad har framkallat denna öfverdrifna spekulations-
anda? Jo, de band, Konung och Ständer vid ena Riksdagen
efter den andra alltjemt lagt på husbehofsbränningen, hafva
ensamt framkallat den syndaflod af bränvin, hvaraf Fäder¬
neslandet för närvarande är öfversvämmadt. Vid föregångne
Riksdagar har jag ifrat för frihet i bränvinstillverkningen,
och ännu är min öfvertygelse i detta ämne icke rubbad.
Jag önskar konstbräunerierna skiljda från husbehofstillverk-
ningen, som jag påyrkar måtte, i likhet med hvart och ett
Den 4 December 1847.
187
annat enskildt hushållsföretag, för jordbrukaren lemnäs fri
och obehindrad, utan inskränkning till vissa terminer och
utan korrektif genom den hittills för vissa tider anbefallda
försegling af redskapen. Pannerymden tror jag böra be¬
stämmas till 22 kannor, utan afseende på redskapens form,
blott densamma alltid förblifver enkel och utan tillsats af
något slags konstapparat, likasom jag anser så beskaffad
husbehofsbränning böra befrias från all beskattning, ty det
förefaller mig onaturligt och obilligt, att jordbrukaren be¬
skattas endast för det han till eget behof förädlar de pro¬
dukter, hans egen jord framalstrar. Hvad deremot angår
konstbrännerierna tror jag skatten för densamma säkrast
kunna bestämmas af ortens taxerings-kommitlé, hvars leda¬
möter äga närmaste kännedom om tillverknirigsbeloppet vid
hvarje sådan inom distriktet befintlig inrättning. En i för¬
hållande till tillverkningsbeloppet rättvis beskattning å konst¬
brännerierna torde eljest icke kunna ernås, ty vi sakna icke
exempel på en, genom redskapens sammansättning så högt
uppdrifven produktion, att med en 10 kannors panna kun¬
nat på 6 månader tillverkas icke mindre än 9 till 10,000
kannor bränvin och möjligen blir konstens uppfinning i denna
del inom kort så vida fullkomnad, att ett lika tillverknings—
belopp kan åstadkommas med redskap af hälften mindre
kannrymd. För öfrigt delar jag de åsigter, en Ståndsleda¬
mot, Petter Gabrielsson från Kronobergs Län, uti fram¬
deles ingifvande skriftligt anförande närmare utvecklat.’’
Med Heurlin instämde Johannes Andersson från
Skaraborgs Län.
Vice Talmannen Nils Pehrsson: ”Man har trott sig
cga anledning til! den förhoppning, att, då i följd af Ri¬
kets Ständers derom framställda begäran, en särskild kom¬
mitté varit nedsatt för utarbetande af förslag till författning
om bränvinsbränningen, någon vidlyftigare diskussion öfver
detla ämne vid innevarande Riksdag icke skulle hos Riks-
Stånden blifva behöflig, men ty värr finnes det från kom¬
mittéen utgångna förslag vara så beskaffadt, att antagande der¬
af lika litet skulle medföra allmän belåtenhet, som fortsatt
tillämpning af hvad Rikets Ständer tillförene i frågan sjelf¬
ve åtgjort och beslutat. Man har börjat att, medelst in¬
skränkning i den för husbehofsbränvinsbränningens utöf¬
ning tillåtna tid och ökad beskattning, söka, genom hö¬
jande af priset på bränvin, minska den tilltagande fylleri¬
199
Den 4 December 1847.
lasten och såmedelst förbättra moraliteten hos landets inne¬
byggare. Jag erinrar mig härom mänga vackra yttranden
från 1834 års Kiksdag, men erfarenheten har visat, att dessa
klingande talesätt endast tjenat till täckmantel för egen¬
nyttan och förnämligast alsett att till fabrikanternes fördel
inkräkta på jordbrukarens obestridliga rätt, att sjelf för¬
ädla sina produkter för eget husbehof. Jag anade redan
då, att genom den medgifna tillåtelsen till förfärdigande
och begagnande af bränvjnsbränningsredskap af hvad form
och konstruktion som helst, skulle uppkomma det resultat,
som sedermera ock inträlTat, nemligen att produktionen af
bränvin i landet nära 3 gånger fördubblats. Enahanda
grundsats synes hafva gjort sig gällande inom kommit¬
tén, hvars afgifna betänkande går ut på icke mindre än
att, genom en föreslagen omåttlig beskattning, helt och
hållet förstöra husbehofsbränningen och såmedelst beröfva
jordbrukaren en af dess oumbärligaste och mest välgrun¬
dade rättigheter. Rikets Ständers framställning om be-
hofvet af en kommitté, för ordnande af denna angelägen¬
het, afsåg deremot, att kommittén skulle grunda sitt förslag
på bränvinsbränningens återförande till hvad den fordom
varit, eller att utöfvas med enkel redskap, och derigenom
söka förminska den omåttliga produktionen af sådan vara,
hvars ymniga tillgång för nedsatt pris hufvudsakligen bi-
droge till fylleriets utbredande och en ökad sedeslöshet.
Men andra och främmande interessen hafva motverkat den¬
na syftning och framalstrat det från kommittén afgifna ab¬
surda förslag. För min del tror jag, i motsats lill kom¬
mitténs åsigter, husbehofsbränningen, i likhet med andra
husslöjder, såsom bryggd och bak, böra lemnäs jordbruka¬
ren till fri utöfning, och, om icke, då just jordbrukaren
är den ende, som hittills haft denna rättighet sig förbe¬
hållen , husbehofsbränningen jemväl kan fritagas från all
beskattning, bör afgiften för begagnande deraf blifva mått¬
lig och åtminstone icke höjas utöfver hvad för närvarande
i sådant afseende utgår. Skall åter fabriksbränningen få
fortfara och kanske än vidare utvidgas, hyser jeg ringa
förhoppning om moralitetens förbättrande. Bränvin finnes
allestädes till öfverflöd, och i samma mån priset derå, vid
ymnigare tillgång, måste nedsättas, ökas fylleriet, med
deraf härledda oordningar samt sedeförderf, och på nöd¬
vändigheten att sälta en gräns härför, anser jag den strän¬
Dcn 4 December 1847.
189
gaste uppmärksamhet böra rigtas. Jag önskar, att Ståndet
i denna (råga kunde förena sig uti ett gemensamt och en¬
stämmigt yttrande, till ledning, i afseende på de inom Bon¬
de-Ståndet rådande tänkesätt, då ämnet hos vederbörligt
Utskott till behandling förekommer, och inskränker mig
till hvad jag nu andragit, intill dess jag får tillfälle inhämta
innehållet af Ståndsbrodren Pehr Gabrielssons förväntade
anförande.”
I v. Talmannen Nils Perssons yttrande instämde
Johan Petter Andersson och Sven Svensson från Elfs¬
borgs Län, Per Mattsson från Wester-Norrlands Län,
Olof Johansson, Anders Eriksson och Erih Carlsson
från Stockholms Län, Gustaf Pettersson och Lars Mag¬
nus Knutsson från Östergöthlands Län, Anders Johan
Sandstedt från Jönköpings Län, Lars Johan Gezelius,
Lars Olsson och Anders Eriksson från Stora Koppar¬
bergs Län samt f. vice Talmannen Pehr Eriksson, Anders
Kylander, Anders Andersson, Jonas Kristoffersson
och Elof Andersson från Wermlands Län.
Petter Gabrielsson från Kronobergs Län yttrado
sig skriftligen sålunda:
’’Bränvinsbränningen, jemte vilkoren derför och rät¬
tigheten dertill, hafva sedan långliga tider tillbaka utgjort
ett ständigt trätofrö och utgör ännu ett vigtigt tvisteämne
bland Rikets Lagstiftande församling. Orsakerna till detta
förhållande kunna måhända utfinnas vara flerahanda, men
den sannaste och mest inverkande har dock alltid varit och
är den, stundom falska, stundom ock rigtiga åsigten, att
denna tillverkning skulle för sin ägare vara mer än vanligt
lönande. Sålunda, och i den inbillning, att man derige¬
nom skulle kunna förmera kronans inkomster, blef, ge¬
nom Kongl. Kungörelsen den 14 September 1775, brän-
vinsbränningsrättigheten förklarad för ett regale, som ut-
öfvades på kronans bekostnad å inrättade kronobrannerier;
men sedan erfarenheten visat, att denna inkräktning på
allmogens sjelfskrifna rätt, att sina produkter sjelfve för¬
ädla, väckt i landet en allt mer och mer genomgripande
oro och missbelåtenhet, blef genom Kongl. Förordningen
den 20 December 1787 förordnadt, att bränvinsbränningen
såsom regale skulle i viss mån inskränkas och under fri¬
villigt arrende på tio år, emot viss afgift, upplåtas till
husbehof; hvilket förordnande sedermera blef, genom Kongl.
190
Den 4 December 1847.
Cirkulär-brefvet elen 18 April oell Kongl. Förordningen den
15 November 1797, förlängdt pä ytterligare tid af tio år,
i hvilket förhållande den ändring dock genom Riksdags¬
beslutet år 1800, § 5, och Kongl. Förordningen den 15
Juni samma år, gjordes, att Rikets Ständer beviljade för
fri bränvinstillverkning en viss afgift i säd; hvarefter, jem¬
likt Kongl. Kungörelsen den 6 September och den 20
December 1815 samt den 15 Juli 1818, husbehofsbränvins-
bränningsrättigheten och hvad dertill hörde upplåts fri,
emot derföre bestämda afgifter, hvilket fortfor intill dess
Rikets Ständer, vid 1823 års Rikspiöte, öfvertvgade om
skadligheten och statsförlusten af kronobränneriernas vi¬
dare bedrifvande, beslöto desammas totala upphäfvande
samt ordnade bränvinstillverkningsrättigheten på ungefär
enahanda grunder, som för densamma ännu gälla, hvarom
ock en Kongl. Kungörelse utgick den 19 Maj 1824. De
förändringar, som sedan dess blifvit i merberörde afseende
vidtagna, hafva, utan rubbning af de egentliga grunderna,
som fotats på innehafvare af jord å landet eller grund i
stad, endast afsett beskattningsbeloppet, som af bränvins-
tillverkaren till Staten derför utgöras borde, jemte be¬
skaffenheten af den redskap, som för tillverkningen an-
vändts m. m. d.; och hafva härvid Rikets Ständer, isam¬
ma mån som bränvinsproduktionen år efter år tilltagit och
förthy blifvit af nitiska fosterlandsvänner ogillad, klandrad
och öfverldagad, trott sig finna uti förhöjda beskattningar
å bränvinstillverkningen det säkraste medlet att motverka
en öfver-produktion af den numera såsom landsskadelig
ansedda varan; hvilken åsigt, särdeles från och med 1834
och 1835 årens Riksdag, gjort sig bland Riksförsamlin¬
garna gällande, så att bränvinsbrännings-afgifterna från och
med nämnde tid blifvit, Riksdag efter Riksdag, mer och mer
förhöjde, allt i den nyss ofvanberörde välmenande afsigten,
att dymedelst nedtvinga tillverkningsbeloppet.
Som nu likväl erfarenheten visat, att ju högre skat¬
tebeloppet blifvit för bränvinstillverkningen bestämdt, pro¬
duktionen desto mer tilltagit till följd af de anlagda stora
konstbrännerierna; men allmogen deremot, som, i anseen¬
de till den höga skatten, icke ansett sig förmå att brän-
vinsbränning utöfva, blifvit tvingad att från annor hand köpa
sitt eget behof af bränvin, det han dock efter all natur¬
lig rätt och billighet bordt kunna af sin egen afrad få för
Den 4 December 1847.
191
sitt eget behof åt sig och de sina utan vidare afgäld till¬
verka. Det är således icke genom ett förhöjdt beskatt-
ningssystem, som bränvinsproduktionen i sitt nuvarande öf-
verllödande förmår hämmas, enär följderna af detta system
deremot endast visat sig vara vinst för den store bränvins-
bränningspatronen, men förtryck för den obemedlade landt—
mannen, som til! följe af den så obilligt ålagde skattetun-
gan, blifvit beröfvad möjligheten till utöfvandet af sin na¬
turliga rätt att åtminstone för eget behof och för brukning
inom sitt hus få, utan annan afgäld än sitt eget arbete och
hvad dertill hörer, förädla de alster hans egande eller bru¬
kande jord frambringat.
Fördenskull och då, enligt hvad ofvan ådagalagdt är,
de många hvarannan afvexlande fluktuationerna i Riksför¬
samlingens åsigler, angående rätta sättet för denna ekono¬
miska lagstiftningsgrund, alla utan undantag visat sig ver¬
kande i motsatt rigtning mot det mål, hvartill man sträf¬
va!, samt medfört följder, stridiga mot hvad man afsett och
beräknat; alltså torde en hvar för det allmännas väl, gagn
och nytta ifrande fosterlandsvän finna det vara af behof
och nödvändighet påkalladt, att, med förkastande af de
hittills tillgripna, odugliga och skadliga befunna, ofvanbe-
rörda systemerna, söka utfinna någon annan och säkrare
grund för afledandet af de skador och missförhållanden,
som de förra systemerna medfört. Och har, efter längre
och väl mognade begrundanden i detta fall, jag för min
del trott mig finna, mot den öfverflödande bränvins¬
produktionen och allmogens nesliga förtryck, att ej få utan
särskild skatt för eget husbehof af egen afrad bränvin till¬
verka, det säkraste medel vara, att lösgöra bränvinsbrän-
ningsrättigheten från grund och jord, samt tillegna densam¬
ma, åt hvilken, eho det vara må, grund- och jordegare eller
icke, att sig deraf fritt begagna, utan all afgift än den, som,
i fall tillverkningen kan komma under namn af fabrikation
till försäljning, må förthy kunna försäljningstillverkaren i
och för en sådan handtering åläggas af vederbörande taxe-
ringskommitéer, som dock aldrig, under nu besagde för¬
hållanden, böra så i beskattningsväg afse den enskildes
bränvinsbränning i husbohofsväg.
De gynnsamma följder, som jag af ett sådant stad¬
gande, i fall mina här yttrade åsigter antagas, vågar inig
förvänta, äro dels belåtenhet hos allmogen, som da er-
192
Den 4 December 1847.
holle frihet att sjelfve obehindradt tillverka sitt husbehof
af den visserligen af mången förkastade, men dock för de
fleste inom vårt land såsom nödvändighetsartikel ansedda
varan, dels ock omöjlighet för de nuvarande större brän-
vinsproducenterne, att derefter såsom hittills bedrifva sina
tillverkningar i den ofantliga skala, som nu sker; emedan
så väl afsättningen, till följd af den skattefria husbehofs-
Lränningen, måste väsendtligen och betydligen minskas,
som ock tillgången på bränningsämnen för dem blifva i
de flesta fall otillräcklig, då allmogen icke mera behöfde
till dem afyttra sina jordprodukter, för att desamma se¬
dermera i förädladt skick efter förbränningen återköpa till
enormt förhöjda priser, samt taxeringskommittéerna dess¬
utom egde för sig öppet fält, att, genom påförande bevill¬
ning, stäfja hvarje öfverproducent, som velat och vetat på
ett eller annat sätt förskaffa sig utväg och råämnen till
bränvinsbränning i den mängd, som från nuvarande konst-
brännerier utgår.
Skulle likväl emot förmodan dessa mina yttrade åsig—
ter icke lyckas att vid nuvarande Riksmöte göra sig hos
Representationsförsamlingen gällande, så yrkar jag åtmin¬
stone bifall till den på lika enkla och sanna som natur¬
liga och obestridliga rättsgrunder sig stödjande princip, att
hvarje jordinnehafvare må genom Lag tillerkännas den rät¬
tighet, att, sedan han behörigen skattat för sitt jordinne-
haf, han må ega att utan vidare afgäld få förädla samma
innehafs-produkter, på hvad sätt honom fördelaktigast sy¬
nas må, och samma produkter afyttra, vare sig i förädladt eller
oförädladt tillstånd; dock så, att, om förädlingsföretagen ut¬
sträcka sig utöfver tillverkarens innehafvande jordsproduktio¬
ner och råämnen anskaffas genom uppköp från andra, tillverk¬
ningen då anses såsom fabrikation och i detta fall såsom så¬
dan i vanlig ordning taxeras och beskattas.
Och om äfven detta sednare alternativ skulle röna ett
öfvervägande motstånd och de gamla inrotade fördomarna
sålunda förmå att ännu någon tid göra sig gällande, så
vågar jag dock göra mig försäkrad derom, att Rikets nu
försandade Stander icke lära kunna längre förvägra Sveri¬
ges besutne allmoge, att hvar och en för sig, der han så
vill och kan, af egna produkter och till eget husbehof af¬
verka bränvin vid hvad tid af året som helst, skattefritt
med en pannerymd, som dock icke må öfverstiga 22 kan¬
Den 4 December 1847.
193
nor, dock enkel. Om remiss härå till behörigt Utskott
anhålles vördsamligen. Stockholm den 4 December 1847.”
I denna motion förena sig: P. Mårtenson från Jön¬
köpings Län och Bengt Gudmundsson från Halland.
Häruti instämde Brik Andersson från Skaraborgs Län,
Johan Persson och Adolf Fredriksson från Upsala Län,
v. Talmannen Nils Persson från Södermanlands Län,
Anders Jonsson, Magnus Månsson, Johan Johans¬
son, Anders Guslafsson och Olof Nilsson från Öster¬
göthlands Län, Bengt Petter Skantze och Magnus Hall¬
berg från Hallands Län, Anders Johan Sandstedt från
Jönköpings Län, Erik Mallmin från Westerås Län, iars
Olsson, Erik Andersson och Anders Eriksson från
Stora Kopparbergs Län, Erik Karlsson från Stockholms
Län, Olof Persson från Geleborgs Län, Johan Petter
Andersson och Sven Svensson från Elfsborgs Län, Lars
Rasmusson, Tobias Lind och Hans Hansson från Gö¬
theborgs och Röhus Län, Jöns Ersson från Wermlands
Län och I)er Mattsson från Wester-Norrlands Län.
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge Län upp¬
läste ett så lydande skriftligt anförande:
”Det ämne, som ifrågavarande Kongl. Proposition af-
handlar, har, som bekant är, utgjort föremål för öfverlägg-
ningar inom en särskild kommitté, som kort efter sednaste
Riksdag blef af Kongl. Maj:t tillförordnad; om nu den Kongl.
Propositionen skall betraktas såsom resultat af denna kom¬
mittés verksamhet, så vågar jag påstå, att de icke obetyd¬
liga kostnaderna för kommitténs sammanvaro äro, efter
vanligheten, bortkastade penningar; ty nog ser man genast,
att allmogen, som ändå utgör den drygaste delen af folket
och för hvilken närvarande fråga är en af de aldravigtiga-
ste, ingalunda kan finna sig tillfredsställd med det sätt,
hvarpå densamma här blifvit affärdad. Jag dröjer derföre
ej att uttala min allvarligaste protest emot godkännandet
af den i omförmälde Kongl. Proposition föreslagna lagstift¬
ning rörande bränvinsbränningshandteringen : — en lagstift¬
ning, så oförenlig med Bondeståndets otia uttryckta åsigter
och önskningar i detta fall, så hinderlig för landets förkof¬
ran i moraliskt hänseende, att man sannerligen måste för¬
vånas öfver förslagets framkomst i en tid, som hetes vara
så rik på helsosamma förbättringsplaner.
13
194
Den 4 December 1847.
m
Det är förut mer än tillfyllest bevisadt, att bränvins¬
bränningen, sådan den utöfvas af den mindre jordbrukaren,
är för dennes näring i flera afseende oumbärlig, ehvad än
häremot må invändas al moderna reformatorer, som visst
icke lida blist på theoretiska hugskott, men som med til¬
lämpningen eller praktiken äro litet eller intet hemmastad¬
de. Likaså har den sanningen ofta blifvit framhållen och
af erfarenheten på ett beklagligt sätt bekräftad, att den ge->
nom de större, eller så kallade konslbrännerierna stegrade
tillverkningen af bränvin i samma mån skapat en ökad kon¬
sumtion af varan, med allt det derifrån härledda och stän¬
digt öfverklagade sedeförderfvet. Svårligen hade vi således
kunnat vänta oss att af Regeringen få emottaga ett förslag,
som lemnar dessa begge förhållanden alldeles ur sigte, då
det går ut på att göra bränvinsbränningen till en fabriks-
rörelse, hvarigenom så väl allmogen med sin inskränkta
tillverkning beröfvas all utsigt att kunna derpå bereda sig
någon inkomst, som äfven en ytterligare fart gilves åt det
redan land och rike förhärjande bränvinsflödet från de stora
brännerierna. Att biträda en framställning af denna syft¬
ning är mig icke möjligt, utan yrkar jag tvertom, att de
Utskott, som komma att handlägga den Kongl. Propositio¬
nen, måtte icke allenast förkasta den vådliga principen af
bränvinsbränningens förvandling till fri näring, men jemväl
föreslå afskaffandet af all konstbränning, med fastställelse af
samma beskattning för husbehofstillverkningen, som vid sist—
lidne Riksdag bestämdes för lista klassens redskap.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Med förestående anförande förenar jag mig till alla
delar.
Arnold Svensson,
Fullmäktig från Blekinge.”
samt tilläde Appelqvist muntligen, hurusom det före-
fölle honom besynnerligt, att förslag till inrättande af konst-
brännerier till produktionens förökande kunde framställas
vid en tidpunkt, då anslag jemväl begärdes för nykterhets¬
föreningars befrämjande.
Härmed förenade sig Efraim Larsson och Peter
Haraldsson från Elfsborgs Län samt Christer Persson
från Gottlands Län.
Jöns Jönsson från Christianstads Län afgaf följande
skriftliga yttrande:
Den 4 December 1847.
195
”Inom hela det vidsträckta fält, sorn vår ekonomiska
lagstiftning omfattar, finnes icke något ärende, som de sed-
naste riksdagarna utgjort föremål för så många strider, som
frågan om bränvinstillverkningen. Den har varit ett träto¬
frö, hvilket man vid slutet af hvarje Riksmöte trott sig
hafva qväft, men som dock städse åter uppspirat, och som,
tack vore den nu ifrågavarande nådiga Propositionen, den¬
na gången lofvar en riktigt ymnig skörd.
Den åsigt Kongl. Majit uttalat, att frågan om brän¬
vinstillverkningen bör betraktas från synpunkten af dess
inflytande i såväl ekonomiskt som moraliskt hänseende, är
en sanning, som alltid varit erkänd, men att en undersök¬
ning härom skulle leda till den slutföljd, att bränvinsbrän¬
ningen bör förändras från hvad den nu är och af ålder va¬
rit, en binäring åt jordbruket, till en fabriksrörelse, är der¬
emot en nyhet, som erfordrar en allvarlig granskning, och
hvars ofelbarhet jag för min del högeligen betviflar.
Jag antager gerna, och tror det vara fullkomligt rik¬
tigt, att bränvinsbränningen, idkad såsom fabrik och efter
alla konstens reglor, skulle lemna en högre produkt af det
råämne, som för ändamålet användes, än då tillverkningen
sker i mindre skala och med enkel eller åtminstone föga
komplicerad redskap, samt att, såsom följd häraf, deri be¬
hållning, bränvinsbränningen komme att lemna några få
fabriksidkare, också borde öfverstiga den vinst, som för
närvarande kan deraf påräknas; men om man också häraf
finner bevis för den satsen, att den rike, som naturligtvis
ensam btefve i tillfälle att anlägga och idka kostsamma
bränvinsfabriker, finge å dessa skörda betydlig vinst, så föl¬
jer likväl icke deraf att bränvinsbränningen, fabriksmessig!
idkad, skulle blifva af någon allmän ekonomisk nytta. Ef¬
ter mitt omdöme komme snarare motsatsen att inträffa, ty
i sa fall måste ju den fördel af bränvinstillverkningen, som
landtmannen nu påräknar för sin ladugård, helt och hållet
gå förlorad, och om man också ej vill taga i beräkning
denna omständighet, hvilken dock är af omätlig vigt i ett
land, der man, i följd af klimatets hårdhet, ofta med gan¬
ska knapp fodertillgång måste föda kreaturen på stall mera än
hälften af året, så är det väl icke eller så absolut hvarken nyt¬
tigt eller rätt, att den inkomst, som kan hemtas af bränvins-
produktionen, skall stanna uteslutande på några få rika per¬
soners händer; mig synes det långt både gagncligare feit
196
Den 4 December 1847.
det allmänna och billigare, att samma inkomst, likasom
hvarje annan näringskälla, får tillgodokomma så många af
landets fiincbyggare som möjligt, samt att man således äf¬
ven någon gång tänker på den jordbrukande klassen och
ej ständigt kastar allt i händerna på de rike, som redan
tillskansat sig allt för mycket af samhällets goda; och hvad
sedan angår det inflytande i moraliskt hänseende, som
bränvinsbränningen eller rättare bränvinssupandet utöfvar,
så huru vill man väl tro att detta kan vara beroende der¬
af, huruvida varans tillverkning utgör en binäring åt jord¬
bruket eiler en fabriksrörelse. Nej, så länge bränvin fin¬
nes och får tillverkas, skola nog producenterne tillse, att
köpare ej sakna beqväm tillgång på varan, och då nu Kongl.
Majit, i Dess förslag till Statsreglering, äfven beräknat brän-
vinsskatten till nära dubbelt belopp af hvad den hitintills
utgjort, hvilket omöjligen kunnat ske, om man i sjelfva
verket tänkt på någon minskning i konsumtionen , eller icke
rent af tvertom insett, att det föreslagna nya beskattnings-
sättet å mäskkaren nödvändigt leder till bränvinsproduk-
tionens mångdubblande, så tyckes det också ej heller vara
så synnerligt alfvar med påståendet, att bränvinsbränningens
förändring till fabriksrörelse skulle verka godt i moraliskt
hänseende, hvarföre jag också, utan vidare räsounementer,
lemnar ”moraliteten’’ åt sitt öde.
Ett ord vill jag dock ännu tillägga. Det har redan
allt för länge varit en jargon bland de store herrar brän-
vinspatroner och deras gynnare, att bonden, det vill säga
den mindre landtbrukaren, ej borde få tillverka bränvin,
emedan han och hans folk derigenom endast gjordes till
supare. Denna skamlösa saga är alltför allmänt utspridd,
för att icke en gång böra tillbakavisas. Jag begagnar der¬
före detta tillfälle, att för egen del och å hela den jordbru¬
kande klassens vägnar protestera emot en sådan insinua¬
tion, och jag förklarar också, utan fruktan för vederlägg¬
ning, att minsta antalet af dem, som nedsuddla sig i fyl¬
lerilasten och slutligen befolka våra hospitaler eller fän¬
gelser, utgår från jordbrukarens hem; men att deremot
rätta upphofvet till den fruktansvärda tillökningen af tiggare
och brottslingar, sorn så hårdt anlita statens tillgångar
och så eftertänklig! hota samhällets framtid, bör sökas
just hos dessa stora, som genom införandet af det lika
egennyttiga som obarmhertiga statsdrängs-systemet gjort en
Den 4 December 1847.
197
stor del af arbetsklassen till proletärer. Men så mycket
om principerna. Jag öfvergår nu till den tillämpning, som
deraf blifvit gjord i den Nådiga propositionen.
Då, vid våra Riksdagar, någon röst vågat höja sig för
en billig och behöflig nedsättning i jordbrukets bördor,
blir alltid svaret, att man måste respektera häfdvunna rät¬
tigheter, att en sådan lättnad i jordens beskattning skulle
återfalla på de öfriga samhällsklasserna och att jordbruka¬
ren således bör tåla och lida. Nu gäller det en motsatt
fråga. Jordbrukaren eger ett enda privilegium, nemligen
att tillverka bränvin, detta bar länge varit en nagel i ögat
för de rike. sorn ej fått slå under sig äfven denna inkomst¬
källa; de hafva ändtligen hunnit så långt, alt de fått ge¬
nom komrnitterade uppgöra ett förslag, hvarigenom jord¬
brukaren skulle berölvas samma privilegium, och hvad gör
Regeringen dä till skydd för den hårdast betungade af alla
samhällsklasser? jo, den talar dåmera hvarken om häfd¬
vunna rättigheter eller om jordbrukarens behof af denna
lilla förmån; den förklarar helt enkelt förslaget mycket nyt¬
tigt i både ekonomiskt och moraliskt hänseende, men sä¬
ger sig dock icke vilja proponera, att jordbrukaren skulle
på en gång mista samma förmån. Detta sednare tillägget
låter visst mycket godt; skada blott, att man, vid närmare
granskning af den Nådiga propositionen, finner detsamma
i sjelfva verket sakna all betydelse, och att således Re¬
geringen, i samma stund deri begär millioner nya statsan¬
slag, framlägger den äfven ett projekt, hvars antagande
skall beröfva jordbruket den enda hjelp, det hitintills haft,
och hvilken i många orter äfven varit och är enda utvä¬
gen för erhållande af en kontant inkomst till gäldande af
de Riksdag efter Riksdag ökade skatterna
Jag har yttrat, att den modifikation af kommitterades
förslag, som till förmån för jordbrukaren blifvit gjord i
den Nådiga propositionen, vore utan all betydelse, och
jag skall nu söka visa. att jag har rätt i detta påstående.
Härvid anser jag det alldeles öfverflödigt att yttra mig om
den så kallade egentliga husb eli o fs b rå n n i n g en, sådan den¬
na i den Nådiga propositionen föreslås. En hvar, med
ringaste kännedom om bränvinstillverkningen, vet nog, att
det icke betalar hvarken tid eller möda, att bränna med
en enkel panna om högst 18 kannors rymd, så att den
saken förbjuder sig sjelf; utan är det således om husbe-
198
Den 4 December 1847.
ho fsbränning en, betraktad såsom binäring åt jord¬
bruketj«ja8 egentligen har att tala; och för att ådagaläg¬
ga riktigheten af mitt påstående i fråga om denna, anser
jag mig blott behöfva uppställa en jemförelse emellan de
föreslagna vilkoren för utöfningen deraf och af fabriksbrän-
ningen, i hvilket fall den Nådiga propositionen antager, att
vid husbehofsbränningen icke skulle få begagnas större än
63 kannors enkel panna eller 47 kannors panna med mäsk-
värmare, hvaremot fabriksbränningen skulle få utöfvas med
redskap af hvad omfång och beskaffenhet som helst; att,
i afseende å tiden, husbehofsbränningen skulle vara bun¬
den vid tre bestämda terminer af två månader hvardera,
men fabriksbränningen lemnäs fri, under hvilken af de sex
för bränvinsbränningen tillåtna månader som helst; samt
att slutligen husbehofsbränningen skulle belastas med en
mångdubbelt förhöjd, alldeles öfverdrifven afgift, och fa-
briksbränningen deremot endast beskattas efter mäskkarens
storlek och antal, och hvilken beskattning omöjligen kan
kontrolleras, åtminstone af andra än de i yrkets hemlighe¬
ter riktigt invigde, samt i öfrigt synes, vid jemförelse
af beskattningen af husbehofsbränningen, vara beräknad
omkring tre gånger lägre än denna, synnerligast om
man ihågkommer. att mäsken kan begagnas dubbelt
tjockare i en komplicerad redskap än i en enkel. Vill
man efter allt detta anse möjligt, att jordbrukaren någon¬
sin skall kunna konkurrera med fabrikanten, och likväl,
i samma stund jordbrukaren ej kan detta, måste ju hans
rättighet att idka bränvinsbränning de facto upphöra, hvil¬
ket Herrar kommitterade äfven helt öppet framställt såsom
målet för deras önskningar och hopp, dervid de ej helier
underlåtit att tidt och ofta åberopa det å vissa orter så
högt beundrade Preussen. Ja! märkvärdiga Preussen! du
har redan skänkt oss nya uniformer åt vår armé; det är
efter ditt mönster förslaget till förändring af vår beväring
utgått; vi hafva dig att tacka för idén om våra gamla,
hederliga kollegiers utbyte emot genpral-direktioner, hvil¬
ket väl oekså låter något bättre. Skulle vi nu äfven få'
brännerierna inrättade elter ditt föredöme, så få vi väl snart
allt annat på samma sätt, men derifrån bevare oss milde
Herre Gud!
På grund af hvad jag sålunda anfört, yrkar, jag att den
Nådiga Propositionen måtte lemnäs utan allt afseende ; att
Den 4 Dscember 1847.
199
bränvinsbränningen således hädanefter som hittills må för¬
blifva vid jordbruket, och att den nu gällande bränvins-
förordningen fortfarande bibehålies, endast med de mindre
förändringar i redaktionen , behofvet möjligen kan på¬
kalla."
Hvaruti Per Pålsson från Christianstads Län förkla¬
rade sig instämma.
Johan Bergström från Skaraborgs Län anförde skrift¬
ligen :
”Man hör allmänt, och tyvärr icke utan skäl, den kla¬
gan föras, såsom ock det för hvarje sann fosterlandsvän
måste vara högst bekymrande, att sedeslöshet, brott och
fattigdom både i stad och land få alltmer öfverhanden.
Detta måste någorstädes i någon yttre orsak hafva sin rot;
ty den inre grunden, böjelsen till det onda, hvilken äfven
en hedning kunnat med beklagande erkänna, har alltid va¬
rit densamma, utan att likväl knappt nog någon tid lem-
nat djupare spår af moralisk upplösning, än denna. Jag
tvekar ej att uppgifva bränvinet såsom en af de verksam¬
maste orsakerna till detta förhållande. Det medgifves lätt
af hvar och en, att omättligt bruk af denna rusdryck häf¬
ver utarmande till följeslagare, äfvensom att de liesta brott
begås i ett öfverlastadt tillstånd. Men står detta fast, så
följer icke allenast, att bränvinet redan i detta afseende är
högst skadligt, utan ock att ställningen det förutan skulle
vara vida bättre och lyckligare ibland oss. Men skulle vi
icke häraf känna oss uppmanade att vidtaga kraftiga mått
och steg mot denna inhemska fiende, som utbreder sådan
förödelse i fäderneslandet? Skulle vid se en vådeld brinna,
och icke bidraga till dess släckande, en pest utbreda sig,
och icke vara betänkte på dess hämmande, en flod Öfver¬
svämma, och icke genom fördämning söka mota den? Detta
har ofta varit ett föremål för både den ena och andra stats¬
maktens öfverläggning, och jag tviflar ej, att det ju äfven
vid innevarande Riksmöte kommer under deras visa om-
bepröfvande. För min ringa del vill jag helst föreslå ett
totalt alskalTande af all bränvinstillverkning, och det af föl¬
jande skäl: l:o Lmedan det är omöjligt att förekomma
dryckenskap med allt deraf alstradt elände, så länge till¬
verkningen, såsom denna bedrifves, skaffar en så rik till¬
gång på denna sannskyldiga öfverflödsvara. Med hvad rätt
klandra vi drinkaren eller håna vi hans uselhet, eller af-
200
Den 4 December 1847.
sky vi hans brott, då vi sjelfve lägge snaran för hans föl-
ter Y T* ingen blauner för att ösa sitt bränvin i rännste¬
nen. lnteiesset ligger ju i förbrukningen: ju ymnigare
denna är, desto bättre för producenten. Men är det klokt
att sätta lifsfarligt vapen i dårars händer? Ofverstiger icke
den frestelsen en svag menniskonatur motståndskraft, att
plantera detta kunskapens träd på godt och ondt i hennes
lifs lustgård, och sedan säga, kom ej vid det! dess frukt
dödar! 8kall ej den mellan tvänne eldar: det vaknande
samvetets förebråelser och begärets öfvermakt, stående, hvars
goda beslut gäckas af vanmakten, vända sig bedjande till
producenten och säga: ”medverka ej längre till min och
tusendes ofärd!” Sådana i öster höras ej så sällan. Men
hvad svarar den i vår tid så beprisade menniskokärleken här¬
på? Den svarar antingen, såsom den döfve, ingenting, el¬
ler, såsom den kallblodige, med förakt och hån; den sva¬
rar med ångbränneriers landsförödande volkaner och lava¬
strömmar! 2:o Emedan bränvinet är obeböfligt. Jag har
kallat det en öfverflödsvara, ehuru det gifvit sig namn af
”husbehof.” Det är dock ingalunda ett behof för alla hus,
och borde icke vara det för något. Man invänder, ”att
Nordbon i vårt kalla klimat och arbetaren vid sitt släp be-
höfver det till lifskrafternas uppfriskning, och att ingen an¬
nan dryck lemnar fullt motsvarande surrogat.” Men ve¬
tenskapen har längesedan brutit stafven öfver detta och dy¬
lika inkast; läkarekonsten har förklarat bränvinet för ett
gift; historien visar, alt vårt gamla kraftfulla Skandinavien
i årtusenden kunnat begå sig utan bränvin, och erfaren¬
heten bestyrker än i dag, att det kan undvaras, utan minsk¬
ning hvarken i arbetskraft eller sinnets munterhet. Man
har äfven invändt, "att utan bränvinsbranning och fritt bruk
af egna jordprodukter kunde man ej till sin nytta och
förkofran i ekonomiskt afseende realisera hvad jorden ka¬
star af sig." Men ladugården då? Ar väl bränvinsbrän-
ningen ett medel till dess upphjelpande? De förståndigaste
landtbrukare påstå motsatsen, och det på grunder, som
vinna det odlade förnuftets bifall, ehuru här icke är stället
att upprepa dem. Om man sluppe taga lifsförnödenheter
af utländningen och utföra Kikets mynt, vore icke detta
en fördel för landet ? För huru mångå millioner importeras icke
nu kött, smör, ost, talg, o. s. v.? Jag vill icke här anföra exemp¬
let af de 20 st. oxar, som i Trondjem utfordrades vid ett
Den 4 December 1847.
201
ångbränneri, och om hvilka det försäkras, att de af dran-
ken ”blifvit galna” såsom orden lyda, men det visar, att
om redan dranken verkar skadligt på boskapen, sjelfva
bränvinet måste vara så mycket skadligare för menniskan,
och att bränneriet och ladugården ej står i vänskapligt för¬
hållande till hvarandra. Man hör äfven det inkastet göras,
”att om bränvinsbränningen nedlades och afskafifades, skul¬
le Staten i den försvunna bränvinsskatten förlora ganska
betydligt af sina inkomster, utan att på annan väg hafva
ersättning.” Mig synes, att denna inkomst kan temligen
ställas i jemnbredd med den, som Parisiska industrien
drager af Negerfolken för afgudabilder, som utskeppas till
dem från Frankrikes hamnar, eller med dem, som Engel¬
ska regeringen i Calcutta hemtar af Ostindiska hedningars
Juggernautsdyrkan. I det allmänna och enskilda eländet
hamnar sig bränvinstillverkningens industri och den deraf
påräknade statsvinsten. — 3:o Jordfrukternas besparing till
deras rätta ändamål. Den gode skaparen låter den säkert
ej i det ändamålet årligen frambringas, att de skola undan¬
dragas den fattige och förvandlas i ett naturstridigt bruk.
De gifvas oss till näringsämnen, men ett sådant lär väl
numera ingen vilja påstå att bränvinet är. Vårt land är
väl i allmänhet sterilt, uppfyldt med berg, skogar, sjöar
och vattendrag; men producerar likväl så mycken spann¬
mål och andra jordfrukter, att, om de användas till sitt
rätta ändamål, skulle de, då ej missväxt inträffar, vara fullt
tillräckliga till invånarnes behof. Nu deremot finnes ofta
brist på allting annat, blott icke på bränvin, och knappt
behöfs ett missväxtår, för att stegra nöden till en fruktans¬
värd höjd. Månne icke i detta missbruk grunden bör sö¬
kas till den skada, som drabbat det förnämsta råämne,
hvaraf bränvinet tillverkas? —4:o Sedernas förbättring. Det¬
ta skäl behöfver jag, enligt hvad ofvan är anfördt, endast
nämna, för att dess giltighet genast skall inses. Ty det är
icke blott en lös förmodan, utan en gifven och erkänd
sanning, att bränvinet är till största delen osedlighetens
källa. Och ändtligen 5:o den allmänliga kärlekens kraf,
enligt hvilket vi böra älska vår nästa så, som oss sjelfva,
och följaktligen afvända hvad honom skadligt, men befräm¬
ja det honom nyttigt är. Af dessa förenade skäl skulle
jag helst önska, att all bränvinsbränning efter vissa års för-
13»
202
Den 4 December 1847.
lopp, hvarunder nationen hade tid att förbereda sig derpå
och derefter ordna sin hushållning, alldeles upphörde och
förklarades afskaffad. Men då detta för närvarande synes
vara ett oupphinneligt mål, så vore ett sådant yrkande sä¬
kert till ingen nytta. Jag inskränker mig derföre, i en¬
lighet med mine Kommittenters uppdrag, till det påstå¬
endet:
Att ailä ångbrännerier måtte förbjudas, men alt dere¬
mot bränvinstillverkningen med enkel redskap blifver fri
och tillåten hela året om.
Jag utgår härvid endels från den förutsättning, att så¬
dant skulle medföra mindre olyckliga följder både för sed¬
lighet och hushållning, för enskild som allmän välfärd. Erdigt
en känd naturlag har menniskan mera benägenhet till det för¬
bjudna, än det tillåtna, och har svårare vid att finna sig deri,
om det ock tydligen är beräknat på hennes bästa. Det kostar
henne derföre mycken ansträngning och sjelfförsakelse att
afhålla sig ifrån lagbrott och öfverträdelse. Deremot sy¬
nes hon med mera förnuft och hofsamhet kunna begagna
det tillåtna. Enligt denna erfarenhet skulle jag tro, att
den kinkiga frågan om den vidd, till hvilken bränvinsbrän-
ningen må vara tillåten och om de minst förderfliga verk¬
ningarna deraf, löser sig bäst på det uppgifna sättet. Men der¬
vid har jag äfven ögat på den enorma förbrukningen af
materialier, som skulle tjena till födoämnen. Jag skulle
väl här på ziffran vilja för hedervärda Ståndet framlägga
beloppet både af det kannetål bränvin, som på år och dag
tillverkas i landet och af det tunntal jordprodukter, som
dertill åtgår. Men ehuru sådana uppgifter kunde egna sig
till att väcka häpenhet hos hvar och en tänkande, får jag
likväl nu endast exempelvis anföra, huru saken står i ett
enda af de pastorater, hvars ombud jag har äran vara. I
det pastoratet voro förliden vinter 8 ångbrännerier (tre nya
hafva sedermera tillkommit}, med en daglig förbrukning af
152 tunnor potates och ett lika pundtal kornmalt (hvar¬
förutan på det ena brändes 717 tunnor råg}, tillsammans
27,360 tunnor potates och 27,360 pund malt. Huru mån¬
ga menniskor hade icke under detta svåra år häraf kun¬
nat hafva sin näring, om dessa födoämnen blifvit använda
på sitt naturliga sätt! Vore den fordran obillig, att en sådan
kommun tillförpligtades att med en del af den indragna
vinsten underhålla dem, som genom förlusten af dessa lifs—
Den 4 December 1847.
203
förnödenheter lidit hungersnöd'1? Slutligen får jag förklara,
att om det förslag, jag framställt, skulle lemnäs utan af¬
seende, min tanke och proposition då är:
Att bränvinsbränningen både med större och min¬
dre redskap må, utan inskränkning, hela äret fri-
gifvas. Skälet dertill är i det föregående uttaladt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
”1 anledning af förestående sannfärdiga uppgifter yr¬
kar jag, att bränvinsbränningen med enkel redskap måtte
tillåtas hela året igenom, och att konstbränneri-hränning
förbjudes. A. Gunnarsson,
från Elfsborgs Län.”
Sone Persson från Malmöhus Län: ’’Så länge brän¬
vin i landet får tillverkas, bör, efter min tanka, husbehofs-
bränningen skyddas och bibehållas, samt landtmannen så¬
medelst lemnäs tillfälle att till eget gagn förädla de pro¬
dukter, hans jord framalstrar. Då, med förbiseende af de
Större ångbränneriernas förtryckande inverkan på jordbru¬
ket, man likväl tillät begagnande af så beskaffade inrätt¬
ningar, hade man föreställt sig att, genom detta tillverk-
ningssätt, bränvinsbränningen skulle inskränkas och nykter¬
heten i allmänhet befordras, men misstaget härutinnan vi¬
sar sig bäst af den ymniga tillgång på bränvin, som öfver¬
allt i landet förefinnes. Jag önskar, att denna näring må
få ensamt åtfölja jorden, och förenar mig med dem af Stån¬
dets ledamöter, som påyrkat fri husbehofsbränning med
mindre och enkel redskap, samt anhåller att framdeles få
vidare yttra mig i denna fråga.’’
Peter Persson från Jönköpings Län, Per Nilsson
från Christianstads Län, Erik Mänsson från Blekinge Län,
Per Bengtsson från Calmar Län, Nils Jeppsson från
Malmöhus Län och Carl Magnus Engström från Cal¬
mar Län inlemnade hvar för sig följande skriftliga an¬
föranden :
”Regeringen har utsändt öfver landet nykterhets-
predikanter, som predika välsignelse öfver nykterhet och
fördömelse öfver fyllerilasten, hvilket öfverensstämmer med
min öfvertygelse, helst som fyllerilasten alstrar brott och
fattigdom. Bränvinsbränningen var till en början endast
fästad vid jorden såsom husbehofsbränning, men nu hal¬
den af (lera mäktige intressen bildat sig till fabriksinrätt-
204
Den 4 December 1847,
ning, som slutligen kommer att dränka en stor del af mensk-
Kgheten i denna giftiga flod.
Jag skulle helst önskat en Kongl, proposition om för¬
bud mot så väl alla utländska spirituösa drycker, som vårt
inhemska bränvin; emedan så ofta händer, att menniskor,
genom detta berusande gift förderfva sig sjelfva och sina
familjer.
Men jag fruktar att öfvertygelsen och tidsandan ännu
icke är fullmogen, utan jag hoppas att tiden går framåt
och att Regeringen och folket skola inse, likasom i brö¬
drariket Norrige, att bränvinsbränningen är en förderflig
industri.
Jag får likväl till en början föreslå, att alla större
konst- och bränvinsfabriker måtte försvinna, hvilka i den
största skala öfvei svämma landet, och att endast husbe¬
hofsbränning med högst 22 kannors panna må tillåtas utan
någon skatt, då jag är säker, att en stor del af det önska¬
de målet blir vunnet.
Jag anhåller om remiss till vederbörligt Utskott. Stock¬
holm den 4 December 1847.
Per Persson,
Riksdagsfullmäktig från Jönköpings Län.”
”1 all min öfvertygelse skall det blifva en stor olycka
för icke endast den stora jordbrukande klassen i landet, utan
äfven för hela samhället, om det system skulle antagas för
bränvinsbränningen, som med anledning af komrnitterades
betänkande uti den Kongl, propositionen blifvit oss före¬
slaget. En så öfverdrifven beskattning för husbehofsbrän-
ningen med de mindre, enkla redskapen, skulle helt och
hållet tillintetgöra den mindre jordbrukaren. Han skulle
för afsättningen af sitt jordbruks alster komma i det olid¬
ligaste beroende af de stora bränvinsfabrikanterne, då det
vore honom alldeles omöjligt att sjelf förvandla sin slösäd
och sina potäter till säljbar vara. Han skulle omöjligen
kunna utgöra de svåra utlagor, som drabba hans jord. Och
under det att på det sättet mängden af små jordbrukare
bringades i armod, skulle floden af det bränvin, som de
stora bränvinsbrännarne utan all medtäflan lät svämma
öfver landet, visa sitt härjande inflytande på massan af fol¬
ket. Det är ett misstag, som blott låter förklara sig från
en fullkomlig obekantskap med folkets lif, att tro fylleri¬
lasten utgå ifrån den biänvinstillverkning, som inskränker
Den 4 December 1847.
205
sig till landthushållningens inre behof af ett medel till att
tillgodogöra misslyckade eller skämda skördar, eller att er¬
sätta en iråkad foderbrist, o. s. v. Den lasten har dere¬
mot sin hufvudsakliga uppkomst genom det slags bränvins-
tillverkning, som, skeende uteslutande i och för afsättning,
begagnar alla möjliga utvägar att för godt köp kunna till¬
verka och sprida bränvinet. Dessutom är och blifver den¬
na last, om samhället i öfrigt är ordnadt efter rättvisa och
menskliga principer, alltid ett undantag från den stora mäng¬
dens lefnadsordning; och lagar och stadganden böra väl
icke för undantagens skull trycka hela klasser eller befolk¬
ningar.
Jag kan ej föreställa mig, att man kan afhjelpa miss¬
förhållanden genom att göra de enkla förhållanderna i sam¬
hället mera invecklade. Mig synes, att man redan alltför
mycket inskränkt brärivinlsagstiftningen och bränvinsbeskatt-
ningeri. Ingenting synes mig naturligare, än att husbe¬
hofsbränning en får vara en sak för sig och såsom så¬
dan vara fri, eller åtminstone mycket billigt beskattad.
Deremot bör all deröfver sträckt tillverkning af bränvin
högt beskattas; så högt, att den icke gerna kan blif¬
va föremål för en särskild industri, så vida det ej vi¬
sar sig, att den kan finna andra utvägar till afyttring
än inhemska marknaden; ty den är icke blott öfver¬
flödig, utan skadlig. Utgående ifrån denna synpunkt
och öfvertygad, att enhvar, som har ringaste begrepp om
den mindre jordbrukarens belägenhet i landet, skall med¬
gifva, att han, för att kunna utgöra sina utlagor, behöfver
till någon liten del kunna afyttra det bränvin han kan hämta
af en husbehofsbränning, som nästan under de flesta år
är ett vilkor för hans ladugårds afkastning; vågar jag vörd¬
samt föreslå, att Utskotten måtte afstyrka den Kongl, pro¬
positionen och deremot föreslå Rikets Ständer följande
grunder för bränvinstillverkningen och beskattningen, nem¬
ligen:
l:o Rättigheten att tillverka bränvin tillhör uteslutande
jorden.
2:o Bränvinstillverkningen kan ske:
a) såsom Husbehofsbränning, med enkla verk,
utan eller med mäskvärmare;
b) såsom Fabriksbränning, då sammansätta verk
eller ång-apparater dertill begagnas.
206
Den 4 December 1847.
3:o Bränvinstillverkning beskattas efter följande be¬
räkning:
a) Ali Husbehofsbränning, efter den beräkning,
som nu är gällande för Ira klassen, antingen
mäskvärmare begagnas eller icke;
b) All Fabri k sbr ånni n g, efter den beräkning,
som nu är gällande för 5:te klassen, samt dertill
100 proc. förhöjning.
Härigenom skulle de nu i 3:je och 4:de klasserna in¬
begripna sammansatta verk ingå bland de så kallade konst¬
apparaterna, hvilket är en nödvändighet, då ingen säker
kontroll kan vinnas på de skiljaktigheter emellan alla dessa
slag, hvilka till produktionens uppdrifvande kunna åstad¬
kommas.
4:o Hvad angår tiden för bränvinsbränningen samt
rättigheten att skatta för blott begagnandet af hälften der¬
af, bibehållas nu gällande föreskrifter.
Beträffande försäljning af bränvin och stadgande der¬
för, beder jag Utskotten att noga betänka de svårigheter,
som en alltför stegrad afgift på utminuteringen måste med¬
föra och hvilka äro så allmänt kända, att de ej behöfva
vidare af mig utredas. Åtminstone borde den endast gälla
den egentliga kroghållningen.
Jag anhåller, att detta mitt anförande må den Kongl,
propositionen åtfölja. Pehr Nilsson,
från Christianstads Län.”
Härmed förenar sig Nils Andersson,
från Christianstads Län.
”Jag anhåller att få, med remissen af den Kongl, pro¬
positionen om grunderna för utöfningen af bränvinsbrän-
ningsrättigheten samt försäljning af bränvin, bifoga följande
anmärkningar, samt i sammanhang dermed afgifva ett för¬
slag. Jag anser det nemligen icke vara den mindre jord-
brukaren, som, genom begagnande af den uråldriga rättig¬
heten att bränna bränvin, vållar det öfverflöd af denna va-
ra, hvilket ytterst medför fylleriet och deraf häl ledande
olyckor och oordningar. Dessa sorgliga förhållanden, äro
en följd af det i stort skeende fabriksidkandet, som först
tillkom, genom de dubbla pistoriska verlien, och sedan ut¬
sträcktes genom ångapparater, konstverk, och så vidare;
det ärj min tanka en den besynnerligaste motsats, att or¬
da för nykterhetssaken och fordra anslag för dess befräm¬
jande, medan det man icke endast tillåter, en den oin¬
Den December 1847.
skränktaste fabriksbränning, utan genom en orimlig be¬
skattning vill undertrycka den mindre jordbrukarens behof
af att på fördelaktigaste sött använda sin ofta på annat
sätt icke säljbara eller användbara skörd. Genom en så¬
dan beskattning, som i den Kongl, propositionen föreslås,
måste den ringare landtmannen nödvändigt tvingas att an¬
taga de stora bränneri-patronernes anbud för sin säd
och sina potäter; och det beroende, hvari han nu, till sin
stora skada är af deras industriösa välbehag, skall derige¬
nom ännu mera befästas. Det är deremot de stora, sam¬
mansatta, och de, medelst ånga drifna konstverken, som
måste, om möjligt, göras oskadliga. Ingenting annat än
dessas inskränkande kan återställa förhållandet, som nu så
rubbats genom felaktig lagstiftning och beskattning; de of¬
fentliga statistiska uppgifterna utvisa de anmärkningsvär¬
daste resultater deraf; så till exempel finner man, att oak¬
tadt antalet af de bränvinspannor, för hvilka skatt erlagts,
nedgått från 170,570, som de utgjorde 1830 till 64,172
som de utgjorde 1846, och derå kannerymd ifrån 3,530,560,
som den var 1830 till blott 1,100,707, som den uppgif¬
vas vara 1846, så tillverkas i dessa färre och smärre pan¬
nor, en ojemförligt större myckenhet bränvin, och det till
den grad, att den ena, som skattar 75 R:dr B:ko för en
10 kannors jianna, af 3:je klassens verk (med rektifikator,
drifven med ånga), på samma tid som den andra, med en¬
kel panna och mäskvärmare om 40 kannors rymd, kan till¬
verka 2.500 kannor, ehuru äfven denna får betala lika hög
afgift. Dylika missförhållanden innebära icke endast en på¬
taglig orättvisa, utan de måste bidraga att nedtrycka den
ena och uppmuntra den andra, till dessa ofantliga ansträng¬
ningar i bränvinstillverkning med ånga och konstverk ; hvil¬
ka gjort så orimligt ondt och rubbat så mångens välfärd.
Den säkraste utväg man kan taga för att återställa jemvig-
ten emellan bränvinstillverkningen och jordbrukets behof
af rättigheten att kunna tillgodogöra sina produkter, är att
låta bränningen med enkla redskap vara lågt beskattad.
Jag skulle tro, att den nuvarande afgiften för l:sta klas¬
sens verk borde nedsättas till hälften, och 2:a klassen till
3/4:delar niet hvad den nu är, men att deremot samman¬
satta verk, och isynnerhet de, som drifvas med ånga, må¬
ste mycket högre beskattas, än nu är fallet; jag vågar der¬
före yrka, .alt l:o alla så kallade konstverk, tillhörande 3:dje,
208
Den 4 December 1847.
4:de oell 5:te klasserna af nu varande tariff, måtte under
intet vilkor få begagnas, då jordvärdet icke uppgår till
minst 10,000 R:dr, för begagnande af en 10 kannors pan¬
na, och derutöfver till högst 30 kannors rymd, lämpas ef¬
ter egendomsvärdet; 2-.o att beskattningen å 3:dje och 4:de
klassens verk förhöjes till likhet med hvad för 5:te klas¬
sens verk funnes nu stadgadt, men de nuvarande under
5:te klassen upptagne apparater, till dubbelt derutöfver.
Slutligen yrkar jag, att Utskotten måtte afstyrka all
förändring i den principen, att bränvinsbränningsrätten an¬
ses uteslutande tillhöra jordbruket. Skulle under våra för
jordbruket bekymmersamma förhållanden denna rättighet
öfvergå till städerna, så vore ock hela den mindre jord-
brukande klassens välfärd förstörd. Jag hoppas, att Utskot¬
ten, hvad försäljning af bränvin angår, icke underlåta afse
producentens billiga rätt; och anhåller jag att detta mitt
anförande må af Utskotten behjertas. Stockholm den 4
December 1847. Erik Mänsson,
från Blekinge.”
Härmed förenar jag mig Ola L. Pehrsson,
från Blekinge.
”Icke allenast vid denia Riksdag, utan för långliga år
tillbaka , har biänvinsbrännings-lagstiftningen alltid varit
föremål för vidlyftiga diskusioner hos Rikets Ständer vid
hvarje Riksdag. Hvad som dermed egentligen är vunnet lä¬
rer nog hvarje patriotiskt sinnad medborgare inom fäder¬
neslandet emellan Riksdagarna erfarit, genom det stora
öfverflöd, af bränvin som bringar så väl den ena som an¬
dra medborgaren i betänkligheter öfver de mångfaldiga brott,
och laster, som dagligen uppkomma genom denna öfver¬
flödsvara — men medlen att hämma detta öfverhandtagande
onda, ligga utom min förmåga att rätt bedömma. — Lik¬
väl har jag trott, och ännu tror, att konstbrännerierna äro
dertill hufvudsakliga orsaken, detta onda, som i närmaste
slägtband med Privatbankarna, slutligen undergräfver lan¬
dets välstånd. Om icke genast, så inträffar det ofelbart
efter någon tids förlopp. För att möjligtvis förekomma
detta, ville jag derlöre föreslå, att husbehofsbränningen och
fabriksbränningen måtte skiljas från hvarandra, den först¬
nämnda under en fri utöfning, från och med 15 kannors
jianna till och med 24, allt med enkel redskap. Fabriks¬
bränningen må äfven vara tillåten från och med sistnämn¬
Den 4 December 1847.
209
de kannetal, till och med 60 kannor, samt beläggas med
den skatt, som fullkomligen motsvarar tillverkningsbelop-
pet, hvilket sistnämnde fabriksbrännaren bör inför taxerings¬
kommittéen med ed styrka: och denna kommitté är bäst
i tillfälle att granska riktigheten af hans uppgift samt der¬
efter bestämma skattebidraget efter den, af Rikets Stäuder
för hvarje tillverkad kanna bränvin bestämda skatt eller
afgift.
Då min ringa förmåga i denna så vigtiga lagstiftnings¬
fråga icke vidare för närvarande kan utveckla sig, lemnar
jag den till de sakrikare Ståndsbröderne att bedöma, sko¬
lande jag i det Utskott denna fråga kommer att behandlas,
närmare uttala mina åsigter.
Och anhåller jag att detta anförande måtte till Ut¬
skottet få åtfölja dun Kongl. Propositionen. Stockholm i
December 1847. Pehr Bengtsson,
från Calmar Län.”
"Ofver Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, rörande brän-
vinsbränningen, kan jag icke annat än uttrycka min högsta
obelåtenhet. Det synes mig också, som skulle Kongl.
Mej:t, på Herrar kommitterades projekt i denna fråga, haf¬
va fästat för mycket afseende.
Skulle husbehofsbränningen hädanefter med högst
18 kannors panneryrnd få begagnas, och detta efter sådan
konstruktion, som af kommitterade eller Kongl. Maj:t
blifvit föreslagen, samt med beskattning af 24 sk. B:ko på
hvarje kanna, så inses tydligt, att denna nödvändighets-
bränning icke kan i längden bära sig, utan helt och hållet
tillintetgöras.
Hvad angår binäringsbränningen, så torde denna vara
den enda och rälta, som bör vara från husbehofsbränjiin-
gen skiljd, till så väl benämning som beskattning. Der¬
före borde, enligt min åsigt, utsträckningen af pannerym-
den också vara bestämd till 90 kannors enkel redskap,
utöfver hvilken panneryrnd icke någon borde vara tillåten
att begagnas; och för den händelse, att den enkla pannan
för en större jordegare, efter nutidens höga sätt att se
vissa saker, skulle vara för simpel till begagnande, så mätte
det väl vara för denne fritt att begagna hurudan redskaps-
form som helst, blott afverkningsbeloppet deraf icke öfver-
stiger den 90 kannnors enkla pannans.
14
210
Den 4 December 1847.
Den i Kongl. Propositionen omnämnde fabriksbrännin-
gen kan icke anses vara af behofvet påkallad, ty bränvin
liar hitintills icke saknats i Sverige, och är det således
icke nödvändigt att lemna Herrar Fabrikanter ett vidsträck¬
tare utrymme för denna industri, än de hitintills ägt, på
hela jordbrukets bekostnad, hvarföre jag också yrkar mera
inskränkning af denna deras, för landet högst menliga,
rättighet.
Jag torde rättmätigt få fråga, hvad nytta det skulle
medföra för vårt magra Sverige, om t. ex. inom hvarje
Län blott 10 stycken sådana fabriker anlades, som till¬
verkade det högsta tillåtna kanntalet. Vi skulle ju då blif¬
va nog lyckliga, att af dessa erhålla en bränvinsproduktion
af omkring 40 millioner (40,000,000) kannor utom hvad
hinärings- och husbehofsbränningen kunde lemna såsom
hjelpkällor.
Under föregående Riksmöten har man med skäl kla¬
gat öfver den syndaflod af bränvin, som i Sverige tillver¬
kats, och i jemnbredd härmed omtalat den sedeslöshet
hos menniskor, som vållats genom bränvinets omåttliga
förtärande — nu åter synes mig som skulle man glömt
allt hvad som härom blifvit ordadt — blott för att få fa-
brikspannorna i full gång — till landets förstöring. Exem¬
pel härpå hafva redan varit gifna, derigenom att Herrar Fabri¬
kanter med sina ångmachinerier icke allenast förbränt deras
egen potates och spanmål, utan jemväl uppjagat priserna
deromkring för inköp af närboendes — sä att knappast
någon enda skäppa kunnat få inköpas af fattige likar, till
deras nödtorftiga lifsuppehälle. Ja! oförsigtigheten har till
och med redan gått så långt, att Herrar bränvinspatroner,
efter hvad som tillförlitligt berättats, skola med svårighet
hafva kunnat förskaffa spanmål åt sina underhafvande, samt
måst låta flerfaldiga tunnland jord ligga obesådde, — för brist
på utsäde. Är redan förhållandet sådant, anser jag allt
bemödande böra ansträngas, för att söka i tid hejda spe-
kulationsandan i dessa oroväckande företag.
Vördsamt anhålles, att detta memorial måtte åtfölja
den Kongl. Propositionen till vederbörligt Utskott. Stock¬
holm den 4 December 1847. Nils Jeppsson.'1'
"Då det lemnäs mig tillfälle, att äfven yttra mina tan¬
kar öfver det för landet så vigtiga ämne, som nu är under
diskussion, nemligen bränvinsbränningen, och för att icke
Den 4 December 1847.
med min tystnad likasom bifalla, får jag i korthet gifva
tillkänna, att jag hade väntat ett helt annat resultat i den¬
na fråga, af en kommitté, som bordt haft Rikets sanna
väl till syftemål, än som nu är händelsen. Jag fäster mig
i synnerhet vid kommittéens förordande och Regeringens
tillstyrkande, att bränvinsbränningen må få utöfvas fabriks¬
messig!, oansedt fabriksidkaren innehafver jordbruk eller
ej. Att bränvinsbränningen i vårt land, som den hittills
utöfvats, varit och är ett ondt, som verkat menligt på sam¬
hällskroppen, derom är icke något tvifvel, ty både i fy¬
siskt, moraliskt och ekonomiskt hänseende förderfva!' det
den enskilde, och i synnerhet den lägre arbetande klas¬
sen, som icke kan njuta bränvinet med måtta; och att
bränvinsbränningen, fabriksmessig! utöfvad, skall i dubbelt
afseende verka menligt, blir en gifven följd; ty ju större
qvantitet, som tillverkas af bränvin, ju lägre blir priset på
detsamma, och derigenom ju mera åtkomligt, ju mera an-
litadt.
Det är i min tanka en oriktig princip, att tillstyrka
bränvinsfabriker i ett land, som, med undantag af Skåne
och de medlersta Sveriges provinser, sjelft icke äger föda
för dess befolkning, utan måste derpå lida brist, isynner¬
het då mer eller mindre missväxt inträffar, som ofta är en
följd af vårt hårda klimat. Att bränvinsfabriksidkaren, al
hvilken man icke kan vänta sig någon ädlare känsla för
mindre väl lottade likars nöd, ty det är af dem han be¬
räknar sin vinst, måste, i den ort der fabriken blifver an¬
lagd, upphandla de rudimaterier, som fordras för dess fa¬
briks drift, är gifvet att så sker, och att derigenom dyr
tid på födoämnen skall blifva en gifven följd, och svårig¬
het, om icke omöjlighet, för den fattigare klassen således
uppstå, att kunna förse sig med födoämne till lifsuppe¬
hälle, då den icke är i tillfälle att kunna i förtid upphandla
sitt behof för året, hvarigenom nöd och elände måste in¬
träffa och förorsaka mång tusende tårar. Bränvinsbrännin¬
gen, utöfvad fabriksmessigt i vårt land, måste således haf¬
va samma verkan som en mer eller mindre svår missväxt,
allt efler som fabriken drifves i större eller mindre skala;
och hvad igenom den högre beskattningen påräknas skall
blifva en vinst för Statskassan, förloras i mångdubbelt af¬
seende genom det ekonomiska obestånd och den demora¬
lisation den förorsakar.
Den 4 December 1847.
Vära skatter äro visserligen tryckande och verka
menligt på landets förkofran, men bränvinsbränningen så
utöfvad, som den nu föreslagna, måste verka till dess un¬
dergång. Jag kan således icke med min röst biträda kom¬
mitténs förordande om bränvinsbränningens utöfvande med
fabrik, och anhåller vördnadsfullt, att detta mitt anförande
måtle få åtfölja den Kongl, propositionen i detta ämne till
vederbörligt Utskott. Stockholm den 3 December 1847.
C. M. Engström,
Riksdagsfullmäktig från Calmar Län."
Förre Talmannen Anders Eriksson från Orebro Län :
”Att kalla bränvinet en syndaflod kan jag icke godkänna;
ty bränvin är ändock, likasom alla andra produkter, en
Guds gåfva, som icke bör förkastas. Icke rår bränvinet
för att menniskor deraf förtära till öfverflöd; lika litet som
vattnet rår för att man deruti kan dränka sig, eller skjut¬
gevär för det man med dem kan skjuta ihjäl sig. Olä¬
genheterna i detta, likasom i andra hänseenden, vållas af
missbruk, och det är mot dessa man bör vidtaga hämman¬
de åtgärder, hvilka åter stå i närmaste förening med om¬
sorgen för folkets upplysning och moraliska förbättring,
hvarigenom den på mångårig vana grundade föreställningen
om behofvet af spritdrycker småningom kan förminskas
och upphöra; men att nu på en gång komma ifrån bru¬
ket deraf, tror jag icke låter sig göra, emedan, om än
bränvinet kunde afskaflas, detsamma ofelbart skulle er¬
sättas genom utländska varor af enahanda beskaffenhet.
Missbruket af starka drycker har hos oss nått sin kulmi¬
nationspunkt, och måste följaktligen hädanefter anses vara
i aftagande. I nu förevarande fråga om bränvinstillverk-
ningen är jag hufvudsakligen ense med Petter Gabriels¬
son här ofvan derom afgifne yttrande, och anser att åt¬
minstone husbehofsbränningen med 22 kannors panna och
i öfrigt enkel redskap bör få hela året afgiftsfritt utöfvas,
utan fastställande af vissa bestämmelser i afseende på pan¬
nans form eller dimensioner, hvarigenom allmogen alle¬
nast onödigtvis bloitställes för en vinningslysten kronobe-
tjenings obehöriga kitslighet. Äfven mot fabriksbränneri-
erna vili jag vara lika liberal. Då de en gång tillkommit,
måga de äfvenledes för framtiden fortfara, med rättighet
för ägarne att drifva tillverkningen hela året om, eller så
mångå månader deraf, de vid mantalsskrifningarna upp-
Den 4 December 1847.
213
gifva ; dock med förbehåll, att beskattningen å dessa in¬
rättningar öfverlemnades åt ortens taxerings-kommitté, att
bestämma i förhållande till tillverkningsbeloppet; och detta
anser jag skola verka derhän, att fabriksbränningen små¬
ningom saktar sig sjelf.’’
Härmed förenade sig Anders Pehrsson från Orebro Län.
Anders Andersson från Orebro Län : ”Jemte det jag
instämmer uti de af Sven Heurlin, v. Talmannen Nils
Persson och Petter Gabrielsson från Kronobergs Län
i ämnet afgifna yttranden, anhåller jag, att i nästa plenum
få närmare framställa mina åsigter i skriftligt memorial, som
torde få öfverlemnas till samma Utskott, dit den Kongl,
propsitionen remitteras.”
Sven Isaksson från Calmar län: ”Sedan jag begärde
ordet, hafva flere talare yttrat sig i lika syftning med hvad
jag ärnat anföra, och hufvudsakligen är jag förekommen af
ståndsbrodren Peter Gabrielsson från Kronobergs län,
i hvars anförande jag finnér mig uppmanad att instämma.
Ofvertygad att bränvin, måttligt tillverkadt och med måtta
njutet, är en gåfva, den der icke må förkastas, tror jag
husbehofsbränningen böra under hela året och utan skatt,
eller, om sådant tilläfventyrs icke skulle låta sig göra, mot
den minsta möjliga afgift, åt jordbrukaren upplåtas. Kom¬
mitténs förslag anser jag vara oförnuftigt och overkställbart,
samt för dem, sorn ega ett mindre jordbruk, nedtryckande,
då, i följd af den origtigt uppgifna beskattningsgrunden, de
sistnämnde derigenom skulle betagas möjligheten att sjelf—
ve förädla sina produkter. Den tid, då skatten för hus¬
behofsbränning var måttlig, höides nödropen i landet icke
sä starka från de mindre bemedlade, hvilka nu, jemte det
de måste sälja sina rudimaterie!' till de förmögnare, dessu¬
tom få onödigtvis spilla sin tid med att hos på afstånd bo¬
ende handlande och fabrikanter förse sig med. det förråd
af bränvin, som i deras hus icke kan undvaras. Men lika
oskadlig, som husbehofsbränningen, lika vådlig är fabriks¬
tillverkningen för landets välmåga, och jag skulle tro att
en inskränkning i sistnämnde tillverkning, i förening med
fri husbehofsbränning med 22 kannors panna, vore ett kraf¬
tigt medel att motverka den tilltagande fattigdom, sorn vid
föregående Riksdagar från nästan alla landsorter öfverkla-
gats. Slutligen har jag icke velat underlåta att betyga
ståndsbrodren Peter Gabrielsson min tacksamhet för den
211
Den 4 December 1847.
moda, han användt på författandet af sitt i frågan afgifna
sakrika och välgrundade anförande."
Lars Larsson från Elfsborgslän: ”Vid förflutna Riks¬
dagar har man halt till föremål, så väl uti enskildte mo¬
tioner, som äfven uti till Rikets Ständer aflåtne proposi¬
tioner, att på en gång minska bränvinstillverkningen och
hämma den med så mycket skäl i landet öfverklagade fyl¬
lerilasten. Det från den, för ämnets närmare utredande,
sedermera nedsatte kommitté utgångne förslag, som utgör
grunden för Kongl. .Majtts vid innevarande riksdag till Ri¬
kets Ständer aflemnade Nådiga Proposition i fråga om brän-
vinslagstiftningen, äger då åtminstone den förtjenst, att ic¬
ke uteslutande fästa sig vid ofvannämnde 2:ne hufvudmo-
menter: och då jag erkänner, att Rikets Ständers tillförene
fattade beslut i denna näringsgren oftast medfört ett mot¬
satt resultat mot hvad man åsyftat, det nemligen, att, i
stället för bränvinsproduktionens inskränkande, densamma
alltjemt ökats och tilltagit, tror jag mig kunna förutse, att
enahanda förhållande skulle än vidare och i större skala
inträffa, om hvad Kongl. Maj:t, på grund af kommittera-
des betänkande, nu föreslagit vunne Ständernas bifall och
godkännande. De många under ämnets behandling i det¬
ta Stånd nu förekomna skriftliga och muntliga föredrag
äro af så väsendtligen olika syftning och innehåll, att jag
sannerligen sväfvar i ovisshet, till hvilket eller hvilka deraf
jag bör foga mina åsigter, och jag är öfvertygad, att alla
dessa olikartade meningar skola, vid sakens handläggning
hos vederbörligt Utskott, dit densamma må blifva remitte¬
rad, i hög grad försvåra möjligheten att rätt uppfatta och
urskilja den för Bondeståndet gemensamma tanka i denna
angelägenhet, om allt hvad härom blifvit taladt och skrif-
vet i befintligt skick till Utskottet öfverlemrias. För afhjel-
pande af denna olägenhet skulle jag derföre vilja föreslå
att, utan afseende på detaljerna af den i ämnet redan fö¬
refallna diskussion, Ståndet förenar sig uli ett enkelt och
kort yttrande, hvars sammanfattning vi kunde uppdraga åt
Ståndets Sekreterare eller någon al tjenstemännen i kans¬
liet, och hvartill jag såsom hufvudgrunder vill föreslå: att
den så kallade husbehofsbränvinsbränningen, hvarmed för¬
stås tillverkning med enkel redskap, om till och med 22
kannors rymd för jordbrukets bestånd bibehålies, i enlig¬
het med derom nu gällande författningar; att, såsom binä¬
Den 4 December 1847.
215
ring vid jordbruket, anses tillverkning med enkel redskap
af mäskvärmare, pannans rymd beräknad sill 35 å 45 kan¬
nor, för utöfvande hvaraf skatten lämpligen kan ökas 10,
15 lill 20 procent utöfver hvad för så beskaffad tillverk¬
ning lör närvarande utgår; att konstbrännerierna, der till¬
verkningen drifves fabriksmessig!, icke må beskattas i för¬
hållande efter qvantiteten af tillmäskningen, eller med andra
ord efter mäskekarens storlek och antal, såsom vid före¬
gångna Riksdagar det varit påyrkadt af kände bränvinsfabri-
kanter, utan beskattningsgrunden blifva densamma, som
följts i nu gällande författning, dock med förhöjning i be¬
loppet af 50 till 100 procent; att tiden för bränvinsbiän-
ningsrättighetens begagnande utsträckes till 8 månader om
året, med tillstånd att, efter föregången behörig anmälan,
bränna till husbehof och såsom binäring 1, 2, 4 eller lie¬
ra månader efter lägenhet och godtfinnande samt medgif¬
vande jemväl för fabrikanterne att utöfva tillverkningen fiån
1 lill 8 månader, och att all försegling af redskapen, såsom
besvärlig och utan ändamål, afskalfas. Om denna välmenta
framställning vinner Ståndets bifall, upprepar jag mitt för¬
ut omnämnda förslag, att vi alla derom förena oss i ett
enhälligt beslut, hvarigenom kunde förekommas onödig tids¬
utdrägt, och vi med större trygghet emotse ett säkrare re¬
sultat för uppfyllande af Bondeståndets gemensamma önsk¬
ningar.’’
Jöns Mänsson från Malmöhus Län anförde skriftligen:
”1 anledning af den Kongl. Propositionen, angående
grunderna för bränvinstillverkningen och försäljningen af
bränvin, anser jag mig böra anmärka, att denna angelä¬
genhet fordrar helt andra stadganden än de föreslagna. Det
har, alltsedan man började att genom speciella föreskrifter
söka inskränka och småaktigt beskatta bränvinstillverknin¬
gen, visat sig att allt detta endast tjenat till att framkalla
de djerfvaste bemödanden att kringgå författningarna, und¬
gå beskattningen, samt föröka tillverkningen för afsalu,
hvilket egentligen är orsaken till öfverdriften i bran vinets
bruk, emedan derigenom prisets sänkning nära nog till
ytterlighet blifvit en följd. Jag anser, att det skulle vara
högst olyckligt för jordbruket och tillika för hela landet,
om man genom en så hård beskattning, som den Proposi¬
tionen föreslår, skulle helt och hållet tillintetgöra husbe-
hofsbränningen och framkalla en ännu ytterligare fabriks-
216
Den 4 December 1847.
bränning, 3n den vi redan uppnått. Följderna deraf skulle
blifva, att den mindre jordbrukaren i synnerhet helt och
hållet kom i beroende af fabriksbrännaren för afyttringen af
sin sämre spanmål och potates, och att denne sednare an¬
strängde sig på det högsta, för att bringa bränvinsbrän-
ningen till högsta möjliga belopp. I vårt land, med si¬
na ofta skämda skördar, sina ofta förekommande miss¬
växter på foder, och så vidare, är bränvinsbränningen nöd¬
vändig för landthushållningen; man må nu derom säga
hvad man behagar, och att nykterheten skulle befordras ge¬
nom att rycka den från jordbruket till en särskild fabriks¬
industri, så är detta ett ofantligt misstag. Så länge brän¬
vinsbränningen verkställes med enkel redskap för det e-
gentliga husbehofvet, och en afsättning inom orten för att
underlätta skatternas utgörande, äro inga vådor af den att
befara. Det måttliga bruket går i bredd med en sådan
naturlig produktion; det är först med Öfverdriften af till¬
verkningen, som omåttligheten i bruket börjar, och fylleri-
lasten, lätt att tillfredsställa, sprider sig vildt omkring.
Efter all den erfarenhet, som jag kunnat vinna, vågar
jag derföre, i motsats mot kommitterades betänkande och den
Kongl. Propositionen, yrka: att bränvinsbrännings-rättighe-
ten fortfarande må anses tillhöra jorden. Att den må å
landet få ske med enkla verk, med eller utan mäskvär-
mare, och med ända till 100 kannors panna, utan att der¬
före betala högre afgift, än efter hvad nu för första klas¬
sen finnes stadgadt, emedan det synes orimligt, att man
skall betala förhöjning för mäskvärmaren. då den länder
till besparing af bränsle och arbete. Afgilten må blifva
efter nuvarande tariff ända till 50 kannor; men att från
och med 50 till 65 förhöjes den med 2 lt:dr per kanna;
från och ,med 65 till 80 med 3 R:dr per kanna; och från
och med 80 till 100, med 4 R.dr per kanna. Att dere¬
mot inga bränvinsapparater, sådana som nu räknas till
3:dje, 4:de och 5:te klasserna, må få begagnas, vid påföljd
af böter, motsvarande värdet af ett helt års högsta möjli¬
ga tillverkning, samt redskapens konfiskation.
Skulle Utskotten icke kunna tillstyrka denna genom¬
gripande åtgärd, hvarigenom säkert en stor vinst bereddes
landet, och i framtiden lagstiftningen och beskattningen blef-
'0 enklare och rättvisare, så yrkar jag åtminstone, att de
grunder derför, som medbrodren Pehr Nilsson föreslagit
Den 4 December 1847. 217
måtte af Utskotten biträdas; och anhåller jag att detta mitt
anförande må lå den Kongl. Propositionen åtfölja.”
Peter Jönsson fiån Jönköpings Län.- ”Jag är icke
beredd att skriftligen yttra mig i denna fråga, emedan jag trott
det vara förmånligast, om vi alla förenat oss uti ett enda
yttrande. Vår röst hade kanske då kunnat göra sig gäl¬
lande. Men diskussionen har nu så vida fortgått, att jag
misströstar om möjligheten af en sådan enighet.
Jag har inhämtat den skiljaktighet i åsigten, som in¬
om detta Stånd är rådande i afseende på förevarande äm¬
ne. En del försvara de små bränvinspannorna, en annan
del de större, och några, som vilja helt och hållet upp¬
häfva all tillverkning af ifrågaslällde vara, hafva framställt
de svåra följder, som fiån bräiivinstillverkningen äro oskilj¬
aktiga. Jag medgifver, att sådana följder i verkligheten fin¬
nas, kanske iner än annorstädes just i min hemort, hvar¬
est den allmänna förlägenheten liera gånger före min afresa
lill Riksdagen låtit mig höra uppmaningen: ”Kare laga så att
”bränvinet minskas på det vi må få åtminstone något potates
”qvar till vårt lifsuppehälle, vi svälta och måste lifnära oss
”med salt och vattenvälling!” men husbehofsbränningen är
en rättighet, som jag tror icke böra skiljas från jordägande¬
rätten. De, som tillförene försvarat fabriksbiänningen, haf¬
va i allmänhet utgått från den grundsats, att man icke bör
qväfva utvecklingen af den enskilda industrien. Jag gil¬
lar väl äfven denna åsigt såsom en allmän sats, men ön¬
skar och åslundar i alla förhållanden en lagbunden frihet.
En talare har här betygat sin förundran deröfver, att an¬
slag begäras för nykterhetsföreningar på samma gång som
fråga väckas om bränvinsbränningens inrättande till fabriks-
rörelse. Med kännedom om det varma nit, hvarmed nyk-
terhets-saken omfattas af H. M. Konungen, från hvilken
bägge nyssnämnde förslag utgått, kan jag icke deltaga i
denna förvåning, och då allt bruk af bränvin för närvaran¬
de icke torde kunna afskafias, emedan detsamma i svårt
fall skulle ersättas genom utländska spritdrycker af icke
mindre skadlig inverkan, tror jag nykterhetsreformen böra
fortgå endast på öfvertygelsens väg och i bredd med det
öfverdåd af bränvin, som ingenstädes lärer saknas. Jag
skulle icke förundrat mig, om, i stället för det till nyk¬
terhetens befrämjande för hela riket äskade belopp af 1Ö00
14 *
218
Den 4 December 1847.
R:dr, en lika summa blifvit bogard för hvarje liin. Viii
vetande, att hufvudsakligaste vilkoret för nykterhetens be¬
fordrande bestar i förmågan att beherrska egna begär och
böjelser, hvarförutan fyllerilasten snart skulle alldeles taga
öfverhand, tror jag dock en livar, för vinnande af nyss¬
nämnda helsosamma ändamål, jemväl bör vara betänkt på
andra åtgärder för minskande af bränvinsproduktionen i
landet. För min del anser jag i detta afseende bäst och
utan våda, att, mot nu utgående afgift, vidblifva husbehofs-
bränningen med 22 kannors panna och enkel redskap; och
då någon antaglig beskattningsgrund för fabrikbrännerierna,
derest de skola fortfara, hittills icke blifvit uppgifven, så
ock för den oförmodade händelse, att, genom de öfriga tre
Ståndens beslut, bränvinsbrännings-rättigheten skulle blifva
upplåten åt andra, än den jordägande delen af nationen,
anhåller jag att till bedömmande få framställa de åsigter, i
enlighet hvarmed jag anser konstbrännnerierna böra be¬
skattas. Det torde väl icke kunna motsägas, att brott och
fattigdom hufvudsakligen vållas genom den ymniga tillgång
af bränvin, som uppkommit medelst den i konstbränneri-
erna tillvägabragta ölverproduktion af sådan vara. Det sy¬
nes mig derföre billigt, att skatten för dylika fabriksinrält-
ningar bestämdes sålunda, alt ägarne deraf uteslutande lin¬
ge bestrida de för fångvården och fattigförsörjningen i lan¬
det erforderliga utgifter, hvilka, bestämde, enligt hvarje års
afslutade räkenskaper deröfver, sedermera fördelades till
utgörande på dem, som, genom utöfvandet af fabriksbrän-
ningen, så beskaffade utgifter vållat; och om man skulle
med våld frånrycka jordägarne rättigheten till begagnande
af den oskadliga husbehofsbränningen, må vi lemna denna
rättighet ifrån oss endast mot befrielse från alla till fång¬
vård och fattigförsörjning belöpande utgifter, hvilka, såsom jag
förut nämndt, skulle öfvertagas af fabrikanterne. Med iakt¬
tagande häraf betviflar jag icke, att antalet af konstbrän-
nerier och i sammanhang dermed öfverflödet af bränvin
skulle i betydlig mån minskas. För öfrigt förenar jag mig
med dem af Ståndets ledamöter, soot påyrkat fri hus¬
behofsbränning med mindre redskap ock måttlig beskatt-
uing.”
I anledning af hvad den siste talaren salunda yttrat,
som skulle grunden för beskattningen å hränvinsbrännin-
gen såsom fabriksnäring icke tillförene vara uppgifven,
Den 4 December 1S47.
219
erinrade Talmannen om de bestämmelser, sorn i denna
del voro uti Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition intagne.
Petter Jönsson förklarade härtill, att han väl icke
förbisett hvad den Kongl. Propositionen i förevarande hän¬
seende innehölle, men att han väntat att inom Ståndet
skulle väckas något antagligt förslag till beskattning å så
beskaffade inrättningar.
Guslaf Glad från Westerbottens Län: ”Afven jag
vill uppträda till försvar för husbehofsbränningens bibe¬
hållande, dock icke i så vidsträckt mån, att densamma
lemnäs fri under hela året, ty på vida kortare tid, kanske
på en månad, kan jordägaren tillverka hvad för hans hus¬
behof under det återstående af året erfordras. För brän-
vinsbränningsrättighetens begagnande såsom binäring vid
jordbruket föreslår jag en förhöjd beskattning af 50 pro¬
cent utöfver hvad nu gällande författningar bestämmes,
likasom jag anser skatten för bruk af sammansatte till verk—
ningsredskap lämpligen kunna höjas med 100 procent, eller
till dubbla beloppet af hvad för närvarande i sådant afse¬
ende utgår. Fabriksbrännerierna äro de, sorn utöfva på
folkets välmåga och moraliska tillstånd den skadligaste in¬
verkan, och det är derföre billigt, att deras innehafvare få
med högre skatter bidraga till Statens utgifter för fångvård
och fattigförsörjning, i min hemort hafva väl de flesle af-
sagt sig begagnande af bränvinsbränningsrättigheten, och
Norrland, som i allmänhet är fattigt på säd, har haft span-
nemål alt allåta till andra orter, men bränvin, hämtadt
från Södra provinserna, finnes likväl till öfverllöd, och bland
den fattigare delen af befolkningen äro 90 personer af 100
begilne på omättligt förtärande deraf. Detta förhållande
utgör för mig ett ytterligare skäl, att påyrka en lörhöjd
beskattning å den bränvinsbränuiog, sorn utöfvas såsom
fabriksnäring,"
Pehr Ostman från Westernorrlands Län: "Jag vill ej
förlänga diskussionen i detta ämne och förenar mig derföre
i förre Talmannen Anders Erikssons yttrande, med mi¬
na egne instämmande, åsigter — likväl med det tillägg,
att, vid bedömmande al denna maktpåliggande fråga, man
bör fästa afseende, icke allenast på den ekonomiska vigten
deraf, utan äfven i bredd dermed på dess förhållande till
moralitet och sedlighet; och då allt omdöme bör grundas
pä erfarenhet, vill jag något närmare antyda i hvad mån
220
Den 4 December 1847.
bränvinsbränningen verkat godt eller ofördelaktigt på det
moraliska tillståndet i landet. Om inan år efter annat jem-
för tariffen öfver bränvinsbränningsskatten med Justitiai-
Statsministerns embetsberättelse öf\er brottmålsb gskipnin-
gen, visar sig att antalet af begångna förbrytelser tilltagit
i samma mån beskattningen å husbehofsbränningen ökats.
Grunden härtill igenfmnes lätteligen i den ymnigare till¬
gång på bränvin för nedsatt pris, som, jemte husbehofs-
bränningens upphörande, åstadkommits genom de tid elter
annan åstadkomne konstbrännerier, hvilka utgöra nationens
förderf och dem jag icke tvekar att kalla en kräfta i sta¬
ten; och, öfvertygad om det nära sammanhang, hvaruti
bestämmelserna, rörande bränvinsbränningsrätten, slår till
den för landet så vigtiga kriminal-lagstiftningen, tror jag
det vara särdeles maktpåliggande, att vi i förevarande Irå¬
ga bortlägga alla egennyttiga beräkningar på enskild fördel
och endast fästa oss vid bemödandet att gagna di t allmän¬
na. Min mening är att söka återföra bränvinstillverkningen
till hvad den fordom varit, nemligen en nyttig husslöjd,
och om dessa åsigter vinna framgång, komma vi sjelfva i
tillfälle bedöma, om icke sådant vore för moralitetens be¬
främjande gagneligt.”
Jonas Petter Danielsson från Calmar Län: ”De
fleste talare hafva höjt sin röst för en vidsträcktare fri¬
het i afseende på husbehofsbränningen, och jag för min
del instämmer i de af Ståndsbrodren Petter Gabrielsson
yttrade åsigter, med hemställan tillika, att, jemte det brän-
ningstiden inskränkes till 8 månader af året, för husbehofs-
tillverkning må begagnas enkel redskap om 22 kannors
rymd, men begagnande af större eller annorlunda beskaf¬
fad redskap anses såsom fabriksnäring, hvarföre skatten bör
i förhållande till kannerymden af ortens taxeringskommitté
lämpligast kunna bestämmas.”
Jonas Pettersson från Calmar Län afgaf en så ly¬
dande skritlig reservation:
”Tillåtelse och förbud på bränvinets tillverkning, upp¬
komna beskattningar samt lagar och författningar i detta
ämne, hafva i århundraden varit föremål för Riks-Stån-
dons behandlingar vid Riksmöten; men oaktadt de åt¬
gärder, sorn företagits, har ändå denna tillverkning år¬
ligen tilltagit och synes ännu mera af de förberedande
anstalterna, att med stora steg vara i framskridande, och
Den 4 December 1847.
221
det till den grad, att den blifver, mera än den redan är,
högst skadlig för det allmänna.
Af de Kongl. Propositionerna har jag, ehuru flygtigt,
inhämtat, att anslag påtänkts för sådana personer, som in¬
om vårt kära fädernesland skulle befrämja nykterhet. Af den
förberedande kommitténs åtgärder, rörande bränvinstillverk¬
ningen, har man tagit kännedom att dess egentliga syfte¬
mål varit, att på det lättaste och behändigaste sätt kunna
i större skala producera denna vara. Tvenne alldeles mot¬
satta förhållanden.
Jag tror om måttligheten, hvilken jag icke betviflar vi
alla önska vore rådande, månne icke då de båda första af
kommittén föreslagna klassitikationerna, husbehofs- och bi-
näringstillverkningarna voro tillräckliga för beredande af de
qvantiteter bränvin, som skulle kunna erfordras för Sven¬
ska folket, och öfverstiger det min förmåga, att begripa,
hvartill en sådan öfverflödig bränvinstillverkning skall tje¬
na, alldenstund vi ha oss bekant, att sällan eller aldrig
denna produkt exporteras till utlanden, utan måste till
följe deraf lörläras af landets innebyggare. Det har ju i
sednare tider arbetats mycket för folkets upplysning, i
såväl moraliskt som ekonomiskt hänseende; men hvad
framgång månne väl de goda anstalterna skola vinna, om
den öfversvämmande bränvinslloden skall fortfarande till¬
taga. Det af kommittén kalkylerade belopp, som årligen
skulle kunna produceras å konstbrännerierna, blefve mera
än tillräckligt för hela nationens berusning. Att anställa
sådana förödelser, som blifva en oundviklig följd af dylik
öfverflödig tillverkning, öfver de af försynen till lifvets
uppehälle för menniskor och djur frambringade ämnen,
är icke patriotiskt. Vi hafva oss nästan alla bekant, att se¬
dan konstbrännnerisystemet blef bragt å bane, har vid fyr¬
faldiga tillfällen, i synnerhet i missväxtår, nöd uppstått, i
de fattigare folkklasserna, och hafva tiggareskarorna be¬
tydligt förökats; hyddans innevånare hafva ofta snart sagdt
måst qvidande försmäkta; emedan de icke kunnat erhålla
lifvets oumbärligheter, hvilket kunnat, om den spannemål
och potates, som blifvit begagnad till öfverflödig bränvins¬
tillverkning, användts till sådana hungrigas mättande.
Emedlertid vågar jag tillstyrka, att alla konstbrännerier
under hvad namn som helst måtte förbjudas, såsom skad¬
liga för det allmänna, samt endast enkla pannor bibehållas
222
Den 4 December 1847.
efter derå lämpligen åsätta skatter, oeh att, bränvinstill-
verkningen blefve fästad vid jord- eller hemmansbruket.
Och kan jag till och med icke inse, det några betänklig¬
heter kunde komma i håga, om enkla tillverkningen bletve
fri hvilken tid sorn helst af året; den förståndige landt-
mannen skulle nog veta att så ordna sin hushållning, att
den icke blefve skadlig, hvarken för honom sjelf eller för
det allmänna; men helt annat är det med konstbrännaren
eller fabrikanten, som, drifven af spekulationsandan, alltid
sträfvar efter det som kan lemna största vinsten, om den
än tillkommer på de fattiges bekostnad.
Anhålles att denna reservation måtte få åtfölja Pro¬
positionen till vederbörligt Utskott.’’
Guslaf Johansson från Kronobergs Län, uppläste
ett skriltligt anförande af följande innehåll:
”Jag är öfvertygad, att ingen Svensk finnes, den stör¬
sta storsuparen icke undantagen, som icke erkänner brän-
vinsväsendet, som det nu i vårt fädernesland befmnes och
bedrifves, såsom ett ondt, ett ganska stort ondt, mäktigt
att om det får ohämmadt fortgå, ensamt omstörta Sverige;
och således önskar häri någon andi ing. Men lika allmänt
inan erkänner det onda, lika oense är man om botemedlen.
Om än egennyttan hos några kan söndra tänkesätten i frå¬
ga om försvarsplan mot den inhemska frenden, så gäller
det icke om alla. Af dem, som hata spritdrycken och
uppriktigt önska honom bort, gifvas stundom icke Ivå af
alldeles lika mening. En del mena, att biänvinsfloden bör
ökas, och först sedan vi drunknat i den, sedan förderfvet
nått sin höjd och tusende sinom tusende gålt under i syn¬
dafloden, skall Noach räddas i arken, ett nytt nyktert och
sedligt slägte, bättradt af den hårda pröfnjngen uppkomma,
och att förrän man genomgått denna krisis ingen återgång
är möjlig. Detta är en förfärlig kur, en den äfventyrliga-
ste operation, och läkaren bör icke tillgiipa den ulan i
yttersta nödfall. En annan del tro, att nykterhetssaken är
på god väg och går framåt med stora steg; man bör blott
underhålla nykterhets-agenter, stifta och undei hålla för¬
eningar och verket går sjelfmant. Att det går framåt, är
troligt; men icke går det så fort, som behöflig! är, oell ho
vet, om det nånsin kan komma till något godt resultat.
Sker detta, kan man hålla det nära för ett underverk, att
Den 4 December 1847.
223
hålla armen i barmen, att låta ulfven vara i fårahjorden är
åtminstone icke vist, och aflöper icke utan våda. Att
gjuta olja på eld är icke rådligt, när man har för afsigt
att släcka elden. Begäret är en eld och såsom herre den
farligaste och bränvinet är oljan på elden. Huru skola nyk¬
terhetsföreningarna, denna fåtaliga om ock oförtrutna brand¬
corps, kunna släcka en mordbrand, som millioner utsätta på
nära nog lika många ställen. Der således påtändarne äro
flere än de som släcka, hafva de sednare icke hopp att segra.
De behöfva derföre underhjelpas genom att minska deras mot¬
ståndskrafter. Och då nykterhetens värste fiende är bränvi¬
net, ville jag föreslå en lag, som något satte en gräns för till¬
verkningen, och genom varans fördyrande gjorde sjelfmordet
genom drycken åtminstone kostsammare. Kunde det bli så
dyrt, att dagkarlen icke mäktade supa ihjäl sig för sin dags¬
penning, ej ens byta bort förnuftet för bränvin, vore det, i
min enfaldiga tanka, icke så litet dermed vunnet för den
goda saken. Jag ville derföre föreslå; l.o en minskad till-
verkningstid, nemligen trenne månader i stältet för 6, som
nu äro för bränvinstillverkning tillåtna; 2:o en ökad skatt till
8 sk. banko per kanna af hvad som tillverkas, och att till¬
verkningsförmågan beräknas efter mäskkarens storlek, så¬
som det säkraste beräkningssättet; 3:o att efter fem års
förlopp bränviusbränningen i Sverige måtte inställas, hvil¬
ket kan ske utan enskildas förlust, då de hafva så lång tid
framför sig att de ordna sin ekonomi; 4:o att inga kro¬
gar på landet, vare sig gästgifvaregårdar eller andra nästen,
på hvilka bränvin eller andra rusgifvande drycker få för¬
säljas, vidare må tillåtas, utan att hvar och en, som icke
kan undvara sådana drycker, må föra dem med sig.
Att dessa mina anmärkningar måtte åtfölja remissen
af den Kongl. Propositionen anhålles ödmjukligen.’’
Carl Nilsson från Östergöthlands Län: ”Då, i följd
af de olika åsigter, som under nu förefallne diskussion
blifvit yttrade, jag förutser, att Ståndets alla medlemmar
icke komma att förena sig om ett gemensamt beslut, an¬
håller" jag, att å annan Pieni-dag i frågan få utveckla mina
tankar uti skriftligt anförande, sora torde öfverlernnas till
det Utskott, dit den Kongl. Propositionen varder remitterad."’
Jonas Pettersson från Calmar Län: ”Till hvad jag förut
yttrat, vill jag endast tillägga det yrkande, att försegling
å bränvinsbränningsredskap hädanefter icke må äga rum.’’
221
Den 4 December 1847.
Malts Persson från Stockholms Län: "Jag hade icke
ernat deltaga i diskussionen öfver detta redan nog vidlyf¬
tigt behandlade ämne, men, då jag instämmer uti det af många
här uttalade omdöme, att lagstiftningen i fråga om brän-
vinsbränningsrättens utöfvande är för landet olycklig, vill jag
endast fästa uppmärksamheten derpå, att ingen ännu uppgifvit
det i min tanka enda rigtiga korrektif mot de olägenheter,
som öfverklagas. I min hemort, som räknar 30 till 40,000
innevånare, är klagan allmän öfver nu i ämnet gällande
författning, genom hvilken den mindre förmögne jordbru¬
karen, för medelst en orimligt hög beskattning, betages
möjligheten att sjelf tillverka det bränvin, han för egen
och husfolks räkning behöfver. Denna olägenhet har på
sednare år, då potatesväxten, enligt hvad allmänt är kändt,
varit angripen af deri gångbara sjukdom, som gjort densam¬
ma till annat ändamål, än för bränvinsbränning, oanvänd¬
bar, varit riestomer kännbar, som hela potalesskörden för
ganska trånga dymedelst gått totalt förlorad; ty få hafva, i
anseende till den höga beskattningen, kunnat anmäla sig till
husbehofsbränning. Förlägenheten ökas än mer genom den
osäkerhet, som råder i lagstiftningen för denna närings¬
gren. Efter hvarje Riksdag har jordägaren, i följd af allt¬
jemt förändrade stadganden och ofta med stor kostnad,
måst låta förändra sin bränvinsredskap, och med skäl kun¬
na derföre våra tid efter annan utkomna författningar om
biänvinstillverkningen kallas en kopparslagare-lagsliltning,
ty dessa handtverkare äro de, som deraf egentligen
skördat vinsten. För min del anser jag bränvinsbrän-
ningsrättigheten böra från alla band frigöras. Denna
eftergift skulle väl kanske till en början än vidare öppna
dörrarna på fabrikanternes eller de såkallade bränvinspa-
tronernes brännerier, och en flod af bränvin till någon tid
öfversvämma landet, men låtom patronerne biänna till dess
de biänna upp sig sjelfva, och floden skall hämmas och
patronernes bränneriportar åter tillslutas. Då inträder
åter möjligheten för den ringare jordbrukaren, att begagna
sig af rättigheten att sjelf tillverka hvad för hans eget hus¬
behof erfordras. Jag vill väl icke påstå, att bränvin är
oundgängligen nödvändigt, men vana och begär hafva hos
arbetaren gjort denna dryck nästan oumbärlig, och kunde
den än förbjudas, skall densamma dock ofelbart ersättas
genom begagnande af utländska spritdrycker. Vid utfär¬
Den 4 December 18 47.
225
dande af författningarna rörande denna näringsgren har o-
betänkt nog förbisetts orättvisan i det förhållande, att lagar
stiftas angående användande af den egendom, man sjelf för-
värfvat och betalt. Jag gillar ej detta våld på ägande-rä'-
ten, och skall jag skatta till Staten, gör jag det helst utan
förmynderskap öfver mina åtgärder. Hvad jag nu yttrat
är ett sannt uttryck af min lifliga öfvertygelse, och på an¬
nan väg tror jag oss icke uppnå det mål vi alla gemen¬
samt eftersträfva.”
Häruti instämde Per Olsson från Uplands län, Olof
Johansson, Anders Eriksson och Erik Karlsson från
Stockholms län, Sven Isaksson från Calmar län, Lars
Johan Gezelius från Stora Kopparbergs län och Inge¬
mund Odin från Gottlands län.
Herman Jönsson Öbom från Norrbottens län: "Man
har yttrat, att bränvinsbränningen vore nödvändig för jord¬
brukets bestånd. Jag vägar tvifla derpå och vill i detta
afseende upplysa, att inom Norrbottens län äro alla bränne¬
rier, förutom ett enda, numera nedlagde, utan att någon
menlig verkan på jordbruket häraf försports, eller någon
enda jordägare blifvit urståndsatt att uppfylla sina förbin¬
delser. Tvertom synes sådant hafva medlört den välgöran¬
de följd att nöd och fattigdom inom provinsen minskats.
Jag för min del protesterar mot beviljande af fri bränvins¬
bränning, och yrkar att denna näring, som genom sina följ¬
der alstrar brott och fattigdom, må beläggas med skatt,
som åtminstone i någon mån kan ersätta Statens utgifter
till långvård och fattigförsörjning.”
Petter Jönsson från Jönköpings län: "Icke heller jag
har i min hemort hört yttras den åsigt, att bränvinsbrän¬
ningen vore för jordbruket oumbärlig. Många af allmogen
hafva nedlagt denna handtering, ilian skada för deras landt¬
bruk; men ingen har, så vidt jag vet, ansett sig dertill tvin¬
gad af de i gällande författningar intagna bestämmelser.”
Diskussionen i ämnet förklarades härmed slutad, och,
sedan I almannen (ästat Ståndets uppmärksamhet på den
skiljaktighet i åsigter och förslag, som under öfverläggnin-
gen förekommit, vid hvilket förhållande någon sammanjemk-
ning af allas yttranden till ett för Ståndet gemensamt, icke
vore verkställbar, blef den Kongl. Proposition, med dervid
afgifna skriftliga och muntliga anföranden, remitterad till
15
226
Den 8 December 184".
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; hvarefter Stån¬
det åtskiljdes kl. 10 e. m.
In fidem
A. E. Ros.
Den S December.
Plenum kl. lO t lii
8 1.
Justerades Protokollet för den 2 innevarande månad.
§ 2'
I anledning af Notarien Arndt Dreijcrs skriftligen
gjorda ansökning, att, som han, till följe af hans faders
timade frånfälle, vore nödsakad företaga en resa till hem¬
orten, ledighet från Notariebefattningen kunde honom för¬
unnas till medlet af Januari månad nästkommande år, för¬
ordnades, med bifall till berörde ansökning, ordinarie Kan¬
didaten hos Ståndet Axel Leopold Fryckholm att, emot
åtnjutande af det Dreijer tillkommande arfvode, Notarie¬
befattningen under nämnde tid uppehålla; hvarjemte, uppå
Sekreterarens framställning, beslöts, att någon af Ståndets
Extra Kanslister, den Sekreteraren egde utse, emellertid
skulle såsom ordinarie Kanslist i Fryckholms ställe och
med uppbärande af hans arfvode tjenstgöra, samt ätt den
besparing af ett extra Kanslist-arfvode, som derigenom
uppkomme, borde användas såsom belöning för den af de
minst aflönade extra kanslister, som Nieraf genom flit och
skicklighet gjort sig mest förtjent.
8 3.
Föredrogs och lades till handlingarna Protokolls-ut¬
dragen N:ris 7—10 från Ridderskapet och Adeln, samt N:ris
10—13 från Borgare-Ståndet.
§ 4.
Upplästes och bifölls Stats-Utskottets memorial N:o 1,
angående tillökning af Utskottets tjenstemanna-personal.
§ 5.
Föredrogs och bifölls Bsvillnings-Utskottets memorial
N:o 1, om antagande af en Kanslist utöfver den i Riks¬
dagsordningens 24 § bestämda kanslipersonal.
§ 6-
Föredrogs och biföllos Expeditions-Utskottets memo¬
rialer N:o 1, angående ökadt Kanslibiträde m. m.
Den 8 December 1847.
227
N:o 2, angående upplagau af Bihanget till Riks¬
ståndens Protokoll; och
N:o 3 i fråga om prenumeration å Bihanget till Riks¬
ståndens Protokoll.
§ 7.
Föredrogs ånyo Banko-Utskottets sedan den 4 uti
innevarande månad på bordet hvilande memorial N:o 1,
med anhållan om arfvoden i och för erforderligt kansli¬
biträde hos Höglofi. Utskottet;
Och bifölls detta memorial, i hvad det rörde bestäm¬
mande af antalet utaf kanslitjenstemän.
§ 8.
Föredrogs Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition med för¬
slag till förordning, angående Handelsboks vitsord, och re¬
mitterades till Lag-Utskottet.
§• 9.
Föredrogs Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, i frågan
om en närmare och fullständig utredning af förhållandet
med Utsockne Frälsejordens i Halland roteringsskyldighet
samt om lindring uti ifrågavarande rotering; och blef denna
Kongl. Proposition, på begäran af Bengt Gudmundsson
från Hallands Län, med hvilken flere Ståndsledamöter för¬
enade sig, lagd på bordet.
§ 10.
Föredrogs och bordlädes Kongl. Maj:ts Nådiga Propo¬
sition, angående åtgärder för behöfvandes undsättning i
missväxtår samt härmed gemenskap egande frågor.
§ 11.
Föredrogs och lades på bordet Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, dels i anledning af vid sista Riksdagen gjord
begäran om utredning af Skogsplanteringskassans inkomster
och utgifter, dels angående särskilda framställningar, i fråga
om vården och tillsynen å samt hushållningen med de i
Riket varande Härads-allmänningar.
§ 12.
Föredrogs och remitterades till Bevillnings-Utskottet,
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, rörande befrielse för de
vid Kongl. Maj:ts Beskickningar å utrikes orter anställde
Embets- och Tjenstemän från bevillning å den del af de¬
ras aflöning, som utaf Norrska Statens medel bestås.
§ 13.
Föredrogs Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående
228
Den 8 December 1847.
understöd af allmänna medel för Tullstatens enskilda pen-
sionsinrättning.
Nils Strindlund från Wester-Norrlands län begärde
upplysning, huruvida Tullstatens både embels- och tjenste¬
män uti berörde pensionsinrättning äro delaktige; och sedan
Talmannen, i anledning deraf, genmält, att i den Kongl.
Propositionen talades endast om tjenstemän och betjente,
fortfor Strindlund: ”Anledningen till min nyss framställ¬
da fråga var den, att, såsom bekant är, inom Tullverket
finnas flere högre embetsman, som innehafva embeten inom
andra Statens verk, och för dessa embeten ega rätt till of¬
ta ganska goda pensioner. Skulle bemälde embetsman va¬
ra delaktige i den ifiågavarande pensionsinrättningen, anser
jag det icke vara i sin ordning att Statens medel anvisas
till understöd dertill, endast för att i dubbelt n ått rikta sådane
högre embetsman med pensioner. Oaktadt den upplys¬
ning jag erhållit, att i den Kongl. Propositionen talas en¬
dast om tjenstemän och betjente, är min nyss yttrade betänk¬
lighet ej helt och hållet undanröjd, ty jag befarar, att be¬
rörde benämning af tjenstemän och betjente inom Tullsta¬
ten motsvarar hvad man annars menar med embets- och
tjenstemän, och jag önskar derföre, att Utskottet måtte ut¬
reda förhållandet och tillse, att icke nämnde högre embets¬
man, som innehafva embete i annat verk, genom Statsan¬
slag till ifrågavarande inrättning, på två eller liera ställen
få uppbära pensioner af Statens medel.”
På hemställan af Talmannen remitterades denna Kongl.
Proposition till Stats-Utskoltet.
§ 14.
Talmannen tillkännagaf, att, i anseende till den mängd
motioner, som voro anmälda, komme plenum att hallas
jemväl på eftermiddagen, och utsattes tiden derför till kl. 6.
§ 15.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utskottet Kongl.
Majlis Nådiga Proposition, angående säkerhetshandlingarna
för del till fullbordande af hamnanläggningen vid Göthe¬
borg af Rikets Ständer beviljade lån, stort 140,000 R:dr.
§ 16.
Föredrogs Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse i anledning
af åtskilliga utaf Rikets Ständer vid sistförflutna Riksmöte
Den 8 December 1847.
229
föreslagna lagförändringar; och skulle densamma bland Stån¬
dets handlingar förvaras.
§ 17.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utskottet Kongl.
Maj:ts nådiga Skrifvelse, angående Fahlu stads ordinarie
båtsmans-rotering.
§ 18.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utskottet Kongl.
Maj ts Nådiga Skrifvelse, i fråga om förre Landskamreraren
G. Sylvanders underdåniga ansökning, rörande eftergift af
ett honom lill ersättning ådömdt belopp.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem
A. E. Ros.
Plenum lil. 6 e- 111.
§ i-
' 1 sammanhang med Peter Jönssons från Jönköpings
län med flere Stånds-Ledamöters förut väckta motioner, rö¬
rande skjutningsskyldigheten, afgåfvos i samma ämne oell
enahanda syftning, dels skriftliga, dels muntliga anföranden
al Johun Bery ström från St. Kopparbergs län, Johannes
Andersson från Skaraborgs län. Nils Jeppsson från Malmö¬
hus län, Jöns Jönsson och Pehr Palsson från Christi¬
anstads län, Jonas Ersson från Jemtlands län, Ola Pers¬
son från Rlekinge län. Per Persson Edén från Wester-
Norrlands län, Olof Persson från Gefleborgs län, Arnold
Svensson från Blekinge län, Guslaf Petersson från Öster¬
göthlands län, I)eter Mårtensson från Jönköpings län,
Lars Olsson från Stora Kopparbergs län, Sven Heurlin
Irån Kronobergs län, Christen Andersson från Malmö¬
hus län, Gustaf Johansson från Kronobergs län. Ola
Månsson från Blekinge- län, Olof Nilsson från Öster¬
göthlands län, Erih Persson från Gefleborgs län, Anders
Gustafsson från Östergöthlands län, Per Östman från
Wester-Norrlands län, Andreas Bengtsson 'från Jönkö¬
pings län, Lars Rasmusson från Götheborgs- och Bohus
län, Nils Strindlund från Wester-Norrlands län, vice
Talmannen Nils Persson från Södermanlands län och An¬
330
Den 11 December 1S47,
ders Persson från Örebro län; och ski:lle, i öfverens¬
stämmelse med Ståndets i sislhållne plenum fattade beslut,
dessa serskilda yttranden, i hvilka de fleste af Ståndets öf¬
rige ledamöter instämde, sammanfattas till en gemensam
motion i berörde fråga, hvilken sedan den blifvit justerad,
borde till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet re¬
mitteras.
Ståndet åtskiljdes kl. 9 e. m. In fidem
A. E. Ros.
D«*n 11 December.
Plenum kl. lO f. m.
§ 1-
De inför Ståndet den 4:de dennes för- och efter-
middagen förda Protokoll blefvo nu justerade.
§ 2.
Ståndets Sekreterare uppläste Kongl. Maj:ts den 26
nästlidne November gifna Nådiga Utslag, hvarigenom Kongl.
Maj t, af anförde orsaker, fastställt Konungens Befallnings-
hafvandes i Götheborgs och Bohus Län den 4 förutgångne
Oktober meddelade Resolution, i fråga om öfverklagadt
Riksdagsmannaval inom Sunnervikens Domsaga af berörde
Län* och blef samma Nådiga Utslag lagdt till handlingarna.
§ 3.
Följande fiån Medslånden ankomne Protokolls-Ut¬
drag lades, efter skedd föredragning, till handlingarna, nem¬
ligen :
Ridderskapet och Adelns N:ris 11—13.
Presteståndets . . . N:ris 12—23.
Borgareståndets . . . N:ris 14—19.
§ 4.
Föredrogos Rikets Ständers Revisorers år 1845 af-
gifna Berättelser, angående verkställda granskningar af:
l:o Statsverkets jemte tillhörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning;
2:o Riksgäldskontorets förvaltning och räkenskaper samt
Götha-Kanal Bolags och Malmö f. d. Diskont-inrättningars
utredningar; och
3:o de under Kongl. Kommerse-Kollegium ställda fon¬
der och medel.
Den 11 Dscember 1847.
231
Dessa berättelser, jemte de af Kongl. Majit infordrade
underdåniga utlåtanden, som, i anledning af nämnde Revi¬
sorers Berättelser, blifvit från de förvaltande verken afgif-
na, blefvo till Stats-Utskottet remitterade.
8 5.
Vid föredragning af allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottets memorial N:o 1, med begäran, det Utskottet
måtte tillåtas att, utöfver hvad Riksdags-Ordningen med-
gifver. antaga en Notarie och 2 Kanalister, blef samma
memorial af Ståndet bifallet.
§• 6.
Föredrogs åter Kongl. Maj:ts i sista plenum på bor¬
det lagda Nådiga Proposition, i fråga om en närmare och
fullständig utredning af förhållandet med utsockne frälse¬
jordens i Halland roterings-skyldighet, samt om lindring
uti ifrågavarande rotering: i anledning hvaraf Bengt Gud¬
mundsson från nämnde Län inlemnade ett skriftligt anfö¬
rande till protokollet af denna lydelse:
”Vid remissen af denna Kongl. Proposition, hvars goda
syftning och rättvisa jag erkänner, och hvilken i afseende
på de föreslagna rnedlingsåtgärderna, säkert skall mötas med
Halländska provinsens tacksamhet, utbeder jag mig likväl,
att få vördsamt fästa Utskottets uppmärksamhet på några
omständigheter, som synas böta inverka på Utskottets för¬
beredande behandling af saken.
Det är nemligen bekant, att utsockne frälset i Halland
aldrig ansetts böra erlägga utskrifningspenningar till högre
belopp än hälften mot skattejorden. Således synes äfven
frågan om skyldigheten, det blifve nu till ordinarie- eller
extra-rotering, icke kunna blifva mera än om hälften; i
hvilket fall det borde blifva 10, men ej 6 hemman om ro¬
ten. På sätt Sjöförsvars-Departementet utredt, är likväl
utsockne frälsejordens frihet från ordinarie rotering bevisad,
samt af Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse d. 13 Fe¬
bruari 1841, likaledes erkänd, och jag vågar darföre hop¬
pas, att Utskottet icke tvekar att tillstyrka Rikets Ständer
en bestämd förklaring i detta afseende; så mycket heldre,
som 1810 års Ständers ord, i fråga om extra roteringen,
på sätt jag redan vid Riksdagen 1840 visat, icke äro så¬
dana, som de blifvit af embetsvsrken åberopade, utan der-
232
Den 11 December 1847.
emot innehålla: ”att ali i riket varande, då oroterad
jord'' skulle i extra roteringen ingå, utan att alls omorda
huruvida det blott var den ”ordinarie rotering icke under¬
kastade,11’ hvilken inskränkning i begreppet först uppkom,
genom embetsverkens origtiga eitering af Rikets Ständers ord.
Då den för snart ett sekel sedan (1756) gifna förkla¬
ring af Rikets Sländer och Konung ansetts betrygga ut¬
sockne frälsejorden i Halland för rotering, lärer Utskottet,
lika med Kongl. Maj:t, finna rättvist, att ej rubba iöihål¬
landen, hvarpå jordens värde i alf och köp under så lång
tid berott; och jag förmodar alltså, att Utskottet äfven af-
styrker all fråga om vakans-afgift, äfven af den lindriga
natur, som alternativet i den Kongl. Propositionen ifråga¬
sätter.
Deremot anser jag att såväl rättvisan som provinsens
säkerhet och fördel skulle bäst vara iakttagen , genom för¬
klarandet, att det Halländska utsockne frälset bibehålies i
siri urgamla frihet fiån rotering under fredstid, af hvad slag
det vara må, emot erläggande af de, utaf ålder vanliga
utskrifningspenningar; samt genom de i Kongl, resolu¬
tionen föreslagna åtgärder för ersättning af uttagne vakans-
afgifler, m. m., hvilka af en sådan förklaring blifva en följd.
Hemställande detta lill Utskottets omsorgsfulla pröfning,
anhåller jag, att detta mitt anförande må få remissen af den
Nådiga Propositionen åtfölja. Stockholm d. 10 Dec. 1847,”
Härmed förenar sig
Bengt Petter Skantze, och Magnus Hallberg
ii ån Hallands Län.
På framställd proposition af Talmannen, beslöts, att
dpn Kongl. Propositionen, tillika med Bengt Gudmunds¬
sons skriftliga anförande, skulle till Slats-Ufskottet re¬
mitteras.
§. 7.
Då nu ånyo föredrogs Kongl. Majlis sedan sista ple¬
num på bordet hvilande Nådiga Proposition, angående åt¬
gärder för behöfvandes undsättning i missväxtår samt här¬
med gemenskap ägande frågor, uppläste Pehr Sahlström
från Stockholms Län ett skriftligt anförande, som ägde sam¬
manhang med den Kongl. Propositionen, och hvilket var af
detta innehåll:
”1 anledning af Kongl Maj:ts den 8 dennes bordlagda
Nådiga Proposition, angående anstalter till nödlidandes un¬
Den 11 December 1847.
233
derstöd vid inträffande missväxtår, anhåller jag att der\id
få göra några korta erinringar, åsyftande att söka utreda
huruvida några andra åtgärder, än de i den Kongl. Pi opo¬
sitionen angilne, må kunna sidtagas för ernående af det vig¬
tiga ändamålet.
Då jag ingalunda kan förutsätta, att Regeringen önskar
att än vidare bibehålla och utöfva det indirekta förmyn¬
derskap, som är en nödvändig följd af Statens inblandning
i de ärender, om äga ett närmare sammanhang med den
längesedan medgifna friare spanmålshandel!!, och icke heller
kan förbise de stora svårigheter, Regeringen måste möta och
öfvervinna, för att hafva de för detta ändamål nödiga och
tillräckliga summorna disponibla till användande; så hade
jag förmodat, att Regeringen kunnat i främsta rummet vän¬
da sin uppmärksamhet å de förhåll,inden, den Kongl. Pro¬
positionen utvisar, för att begagna dem på annat sätt och
i en annan riktning, måhända mera förenlig med Regeringens
och folkets sanna intresse.
Sedan i den Kongl. Propositionen blifvit ådaga-
lagdt, att undsättningsbeloppet i och för de under åren
1845 och 1846 inträffade missväxter tillsammans ut¬
gjort: Statsbidrng 1,557,386 R:dr; i frivilliga gåfvor af
korporationer och enskilda 142,790 R:dr i kontant samt
1,918 tunnor spanrnål, så nidaros vidare: att utförseln
af spanrnål, under åren 1844, 1845 och 1846, utgjort
ett saminanräknadt belopp af 852,232 tunnor, hvartill
komma de under detta år och intilldess exportförbudet
inträffade, utförda 428.293 tunnor, utgörande sålunda un¬
der dessa 4 år ett sammanlagdt exportbelopp af 1,092,951
tunnor. Afdrages härifrån den uppgifna importen under
de 3:ne förstnämnde åren 187,574 tunnor, jemte den i år
sannolikt högt beräknade införseln af 55,377 tunnor, så
uppkommer det resultat, att, under ifrågavarande 4 år, då
flera af Rikets mest sädesbärande provinser uthärdat 2:ne
svåra missväxtår, samt bränvinsbränningen obehindrad fort¬
gått, Riket ändock kunnat exportera 850,000 tunnor span-
mål mera, eller utöfver hvad som blifvit infördt. Af detta
utrönta och konstaterade förhållande hade jag för min del
önskat Regeringen velat draga den bestämda slutföljd, att
landets produktion af spanrnål numera står vid den punkt,
att detsamma dermed bör kunna ej allenast försörja sig
15*
234
Den II December 1847.
»jolft, utan ock aflägga en del deraf för inträffande olyc¬
kor och tillfälliga behof; och således undvika alt blott¬
ställa sig och Rikets finanser för de svårigheter och för¬
luster, som undsättning i penningar eller spanmål städse
medföra, eller belasta landet med en ny magasinsinrätt-
ning, aldrahelst efter den erfarenhet och de minnen, som
ännu qvarstå eller den förras verksamhet och följder.
Emedlertid, och då den inrättning jag önskar få fö¬
reslå till nödens afhjelpande vid inträffande missväxter, äf¬
vensom till den fria spanmålshandel upprätthållande och
befordran af en jemnare export, icke så snart kan komma
till stadga eller utöfva en fullt afgörande inflytelse, lärer
det väl finnas nödvändigt, att Regeringen förses med några
utvägar till förekommande af alltför uppjagade priser å span¬
mål samt brist derå under de närmast kommande åren;
men till bildande af s. k. reserv-upplag för allmän räk¬
ning, samt dermed förenade dryga kostnader och afskrif-
nings-procenter m. m., kan jag för ingen del lemna mitt
bifall.
Af nu anförda skäl dertill föranlåten, begagnar jag det
förbehåll, jag förut framställt, nemligen, att, efter inhämtad
kännedom af de i Hans Majit Konungens Throntal antydda
åsigter i detta hänseende, derefter få göra den motion i
ämnet, hvartill jag kunde finna mig befogad.”
Uppå härefter af Talmannen framställd proposition, be¬
slöt Ståndet att till Stats-Utskottet remittera den ifråga¬
varande Kongl. Propositionen, jemte Sahlströms skriftliga
anförande.
§ 8.
I sammanhang härmed anhöll Pehr Sahlström alt
nu få uppläsa den motion, hvarom uti slutet af Sahl¬
ströms nu remitterade anförande omförmäles, och hvilken
han förbehållit sig att, efter inhemtad kännedom af de-
uti Hans Majit Konungens throntal antydda åsigter i ämnet,
lå väcka; och var denna motion, som angick åtgärders
vidtagande för nödlidandes undsättning i missväxtår, så
lydande:
”Den bittra erfarenhet, som en stor del af Rikets
innevånare, särdeles under åren 1844 och 1845, fått vidkän¬
nas, nemligen, att de mest fruktbara och sädesrikare pro¬
vinserna äfven kunnat träffas af svår missväxt, bör natur¬
ligtvis föranleda till den lifliga önskan, att denna erfarenhet
Den 11 December 1847.
235
icke må gå förlorad för framtiden, utan i stället för¬
anleda till så beskaffade åtgärder, som kunna mildra följ¬
derna af dylika möjligtvis återkommande olyckor. Det
har länge oell med fulla skäl blifvit anmärkt såsom gan¬
ska besynnerligt och vådligt, att Sverige, till 2/3 af dess
yta beläget öfver 60:de latitudsgraden, och hvarest i all¬
mänhet på 5 år skörden vanligast är ett år dålig, ett år
god och 3 år medelmåttig, och der sålunda inagasiner äro
alldeles oumbärliga, dylika antingen saknas, eller, om de
finnas, likväl icke uppfylla deras egentliga ändamål. Med
ledning af dessa förhållanden har det allmänna landlbru-
karemöte, som i år ägt ruin, uttryckt den önskan, att äm¬
net måtte af lagstiftningen tagas i moget öfvervägande och
att de reglementariska stadganden, som nu konstituera våra
få mpg isinsinrättningar, må bringas till 'mera ailmänlighet
och till den enhet och sammanhang i principer och åt¬
gärder, som erfordras för att möjligtvis för framtiden frälsa
landet från faran af hungersnöd. Det torde således till¬
höra den jordbrukande medborgareklassen, att å sin sida
gå detta behof och dessa önskningar till mötes; för hvil¬
ket ändamål jag anhåller att få göra en efter möjligheten
sammanträngd framställning, örn uyttan af några sunda
förfoganden i omförmäldte afseende, för att derå grunda
min motion.
Kännedomen af vårt stränga klimats inverkan på hela
jordbrukshushållningen har redan bordt öfvertyga en hvar
att ingen annan säkerhet för landet gifves mot missväxt, än
att varda beredd derpå, och sådant med alla de medel, som
kunna stå i vår makt att använda. Att faran för framtiden
betydligt ökats genom den allmänna benägenhet till för¬
skämning af potatesväxten, som yppats under de 2:ne sed¬
nare åren, lärer väl icke dragas i tvifvelmål, hvarföre
ock en nödig omtanka ytterligare påkallas för den olyck¬
liga händelse, att denna till sina orsaker ej utrönta farsot
skulle än vidare utbreda sig. Hittills har Statens mellan¬
komst medelst undsätt ning såtgärder utgjort nästan den en¬
da utväg, som varit att tillgå vid de olyckor, som härflu¬
tit från mera allmänna eller partiella missväxter, oberäk-
nadt det i sig sjelft obehagliga och ofta nog missbrukade
anlitandet af den allmänna välgörenheten; men detta på¬
kallande af andras biträde har ock haft till följd, att Sta¬
tens och enskildas tillgångar blifvit öfver höfvan anlitade,
Den 11 December 1847.
alt folkets egon kraft och omtanka fortfarande slumrat, oell
att de bristande behofven mäst fvllas af en dyr utländsk
tillförsel. Likväl är det äldre förhållandet såvida förändradt
till vår fördel, att den sistnämnda eller tillförseln numera
är vida mindre än förr; då de skördar, som landet under
de bättre åren frambringar, både underhålter en vida stör¬
re folkmängd än vi förr ägt, och äfven kunna underlätta
det företag, sorn åsyftas alt aflägga en viss del för fram¬
tida behof. Möjligheten af det sednare bevisas bäst ige¬
nom den i de bättre åren vanliga spanmålsutförseln, för
(lera år beräknad, vida öfverstigande hvad som införes,
och hvilka fortsatta exporter äro af oberäknelig vigt och
fördel, icke allenast derföre, att den åt Banken införskaffar
reella valutor, hvilka upprätthålla och styrka penninge-
värdet, som i sin ordning ger lif åt alla näringar och all
slags rörelse samt befordrar den litliga handel och varu¬
omsättning, som för en civiliserad nation är af så stort
och nyttigt inflytande; utan förnämligast emedan den at
vårt jordbruk och öfriga deraf beroende näringar bör och
kan gifva den uppmuntran och högre utveckling, hvarför¬
utan deras framgång i bredd med andra länder icke låter
tänka sig. För att ernå och rätt kunna bpgagna dessa ef¬
terlängtade och oskattbara fördelar, och för att å den all¬
männa verldsmarknadcn åt vår spannmål bevara det värde
den derstädes redan tillvunnit sig, erfordras dock, att at
exporten deraf förskaffa en stadga, en säkerhet, som icke
kan påräknas förrän landets egna behof blifvit betryggade;
folket genom egen omtanka befriadt från de missöden, som
städse följa missväxterna i spåren, samt Regeringen fri¬
gjord från det förmynderskap, som hittills ålegat densam¬
ma för att genom högst betydliga och ändock sällan till¬
räckliga ansträngningar sörja för folkets bergning, och på
samma gång försättas utom don hårda nödvändighet, att
antingeu förbjuda spänmålsutförseln, eller äfventyra de ar¬
betande klassernas nöd och undergång.
Att här specielt upptaga förhållandet med de undsätt-
iiingsåtgärder som Regeringen måst vidtaga såväl under
den föregående som sednare missväxtperioden, anser jag
öfverflödigt, och måhända endast tjenande att upplifva ett
smärtsamt minne af olyckor, som möjligen kunnat genom
större försigtighet och omtanka förekommas; hvarföre jag
inskränker mig till uppgift af det undsättningsbelopp, Sta¬
Dcn 11 December 1847.
237
ten lemnat till åtskilliga provinser i och för nödens afhjel-
pande under de sista 3:ne åren, hvilka utgör en sam¬
manräknad summa af 1,557,386 R:dr B:ko. Vilkoren för
lånens erhållande och användning, äfvensom för dessa me¬
dels återbetalning, hafva visserligen blifvit reglerade på ett
sätt, som bordt föranleda till mera ordning och ömsesidig
belåtenhet; dock lärer tyngden deraf å de skuldsattas si¬
da, liksom de förluster Staten dervid måst vidkännas, icke
kunna eller böra förbises.
Likasom det icke lärer undfalla den mera uppmärk¬
samme, att det i hög gradjär äfventyrlig! och förledande,
att vid de tillfälliga olyckor, som här omförmälas, Staten
skall nödgas mellankomma för afhjelpande af den brist
som enskildtas omtanka bordt kunna afvända; likaså bör
man hoppas, att utvägar för en större sjelfständighets er¬
nående icke behöfva långväga sökas, eller att detta för¬
litande till egna krafter ej skall saknas, blott desamma rätt
ordnas och begagnas. Hittills hafva de befintliga socken¬
magasinen och de reglementer, hvarefter desamma förval¬
tats, högst sällan, om någonsin afsett en fullständig und¬
sättning vid inträffande missväxt; och att de icke heller kun¬
nat göra det, blir tydligt om man närmare undersöker de¬
ras nuvarande organisation. Dels bero deras inrättande,
om inan undantager ett par af de norra länen i afseende
på tillgång för utsädeskorn, helt och hållet på menighe¬
ternas godtfinnande; dels äger utlåning rum både under
bättre och sämre år, så att, då större förlägenhet inträf¬
fat, antingen löga tillgång funnits för densatnmas afhjelpan¬
de eller ock låntagarne nödgats fullgöra sina förbindelser
under så hårda vilkor, att inrättningen alldeles förfelat dess
ändamål; dels användes afkastningen oftast för så beskaf¬
fade kommunala behof och utgifter, hvilka egentligen ålig¬
ga blott hemmansinnehafvarne, men härigenom hvälfvas
hufvudsakligast på de fattigare, som alltid utgöra största
antalet af lånebehöfvande; dels är, å de flesta ställen, rän¬
tan a lånen alltför hög och betungande, t. ex. då den ut¬
gör 4 kappar å tunnan för lån på ett halft års tid, således
25 procent; och slufligen, att missbruk af dessa inrättnin¬
gar gatt derhän, att s. k. sockenmagasiner finnas, som till¬
höra bolag elier några af enskildta delägare, hvilka icke
akta för rof att, på sätt nyss anfördt är, ockra på all¬
mogens och de fattigares nödställda belägenhet. Att före¬
238 Den 11 December 1847.
gående Regeringar, genom legaliserande af dylika dels o-
sammanhängande, dels piincipvidriga anstalter, i verklig¬
heten motarbetat det ändamål, som främst bordt afses, det
inses numera temligen allmänt, och förklarar till fullo både
det otillräckliga antalet af dessa inrättningar och den ringa
verkan de hittills kunnat medföra.
I anledning af nu anförda förhållanden föranlåtes jag
vördsamt att motionsvis begära såväl detta som öfriga
Riks-Ståndens benägna medverkan för: en till Rikets
alla orter utsträckt inrättning af Socken- och Di-
striktsmagasiner för upplag af spanmål, användbart
oell tillräckligt att ersätta innevänarnes bristande
brödbehof vid verkliga missväxtår.
Då jag förut sökt motivera behofvet och nyttan af
dessa anstalters vidtagande, torde det äfven vara en pligt
att afgifva åtminstone några af de vilkor och hufvudbe-
stämmelser, som blifva erforderliga, om det åsyftade ända¬
målet skall vinnas. Dertill borde få räknas: att dessa in¬
rättningar erhålla ett gemensamt, på utrönta sunda prin¬
ciper grundadt reglemente för deras bildande, vård och för¬
valtning under Socken-nämndernas närmaste inseende och
ansvarighet; att magasinshusen uppföres å församlingens
eller distriktets gemensamma kostnad, och hvartill således
alla, som kunna draga fördel af inrättningen, böra bidraga,
samt enligt de bästa methoder för erhållande af rymlighet,
luftvexling och säkerhet; att inrättningarna göras efter
liand, under vissa år lill bestämda belopp för hemman eller
person, med afräkning för hvad som i magasinsfond redan
kan vara att tillgå;; att torkad säd härtill företrädesvis be¬
gagnas, men att, derest hinder dervid möta, förrådshusen
böra förses med luftrör och aftappningsanstalter, så att det
mödosamma och ofta återkommande besväret med skyff—
ling må kunna undvikas; att en del af upplaget må kunna
kapitaliseras, d. v. s. försäljning vid högre och uppköp vid
lägre priser, hvarigenom ett kapital småningom kan blifva
tillgängligt att användas, helst till underlättande af fattig¬
vårdsstyrelsens åligganden; att utlåningarna göras blott med
afseende å verkligt behof, och endast då inträffad missväxt,
knapp tillgång under ovanligt höga priser, eller andra
högst vigtiga skäl dertill föranleda; att årliga räntan för
meddelade lån må bestämmas till 2, men icke öfverstiga
3 kappar å tunnan, äfven om det skulle finnas billigt till¬
Den 11 December 1847.
239
erkänna delegarne någon lägre ränta för hvad de insatt
och i låneväg icke åter utbekommit; att den för spanmåls-
upplag i allmänhet så betungande afskrifning å inneliggande
förråd rättvisligen må nedsättas till 1 procent på otorkad,
och § procent för torr säd. såsom närmast öfverensstäm¬
mande med behofvet och verkliga förhållandet, det jag un¬
der 32 års erfarenhet haft tillfälle inhemta; att förvaltares
och mätares sammanslagna arfvoden må beräknas till högst
1 procent, då förrådet utgör 500 tunnor och derunder,
samt £ procent om behållningen öfversliger nämnde be¬
lopp, helst det som en allmän regel lärer kunna uppställas;
att en kommunalbefattning icke bör åtföljas af en kostsam¬
mare aflöning, hufvudsakligare på de fattigares bekostnad;
samt slutligen och framförallt, att det spanmålsbelopp, hvar¬
med magasinerna komma att förses, så bestämmes, att det
må utgöra en någorlunda tillräcklig nödfalls-utväg för minst
ett år, vid tillfällen af missväxt, och då sädesprisen tillika
så uppjagas, att jordbrukaren och den arbetande klassen
låkar i en oförvållad förlägenhet för lifvets främsta behof.
För egen del, och ehuru min tanke härom hvarken löser
eller binder, anser jag mig likväl böra anföra densamma,
och denna är: att för hvarje äldre eller yngre person öf¬
ver 6 års ålder inom församlingen eller distriktet utgör
= tunna Råg, eller | tunna Korn, eller 1 tunna Hafra,
öet minimum, hvartill magasinsförråden inom 8 till 10 år
efter deras af Ständerna medgifna allmännare anordning,
böra bringas, såvida det åsyftade ändamålet och de af det¬
samma beroende resultater skola kunna vinnas.
För den händelse, att representationen kommer att åt
ämnet lemna den uppmärksamhet detsamma synes förtjena,
ingår deruti en bestämmelse, den jag icke vågar att an¬
norlunda än i förbigående vidröra, nemligen sättet och vil¬
koret) för magasinens första bildande. Hittills har, såvidt
mig är bekant, dylika sammaukott grundats på hemmans-
beräkningar; men ett annat sätt finnes äfven, nemligen ef¬
ter personalen, och fråga skall tvifvelsutan uppstå, hvilket-
dera är det naturligaste och bästa, och hvilket kan när¬
mast förena den enskiltes anspråk på afseende å dess mer
eller mindre goda ekonomiska ställning, med hela sam¬
hällets fordran och det allmännas rätt? I förra fallet upp¬
kommer väl den fördel, alt insättningsbeloppet kan och bör
åtfölja hemmanet eller hemmansdelen, i hvars hand den må
210
Den 11 December 1847.
finnas, oell utgöra en densamma tillhörig egendom, hvaraf
skyldighet följer att ansvara lör alla de derå boende eller
dit hörande personers bergning; men som dock icke ute¬
sluter möjligheten, att torpare, backstugusittare m. fl. än¬
dock kommo att vid missväxtår och andra tillfällen falla
församlingarnas fattigvård till särdeles last. Sker åter till¬
skottet efter beräkning af personalen, synes sådant tillåta
en efter verkliga beholvet afpassad fördelning i utlånings-
väg, men som dock påkallar både rättighet att vid afrit¬
ning eller dödsfall återfå gjord insats och skyldighet att
göra insättning vid inflyttning och barnens inträde i en viss
ålder, hvilket allt torde medföra stora svårigheter och
hvarigenom behandlingen och räkenskapskontrollen möjligt¬
vis kunde blifva mera vidlyftig och äfventyrlig, än den nö¬
diga enkelheten vid en kommunalbefatti ing medgifver.
I afseende på de betänkligheter och tvifvelsmål, sorn
mot denna min motion kunna uppställas, är jag så långt
ifrån att desamma i deras helhet underkänna, som jag nog¬
samt inser, att det resultat jag önskat blir ganska tryckan¬
de, särdeles vid början af banan. Ofvertygelsen om äm¬
nets stora vigt och inflytelse, såväl för Staten som för
hvarje enskild medborgare, för denna tid liksom en kom¬
mande, och aldramest det begrepp jag fattat om jordbru¬
kets sanna intresse oell fordringar, har uppmanat mig till
denna framställning, för hvilken jag således hoppas det
undseende, som en redlig afsigt bör kunna påräkna. Då
jag alltså icke anser mig böra gå blifvande anmärkningar
i förväg, afbidar jag U skottets behandling och den diskus¬
sion, som derefter kan uppkomma, för att efter förmåga
dervid afgifva de upplysningsr, som för ämnets närmare ut¬
redning kunna anses nödiga.
Om vederbörlig remiss får jag vördsamt anhålla.”
Nils Strindlund från Westernorrlands Län begärde
härpå ordet och yttrade: ”Utan att i ringaste mån vilja
underkänna motionens goda syfte och den fördel förslagets
antagande möjfigen kunde medföra, vill jag dock härvid
foga en erinran, den nemligen, att vid behandlingen af detta
ämne i Utskottet ej måtte föreslås eller motionären åstad¬
komma några förändringar uti de förutvarande, af Kongl.
Majrt på några kommuners särskilda framställningar fast¬
ställda reglementen för Socken- eller Distriktmagasiner och
Sparlån-inrättningar, förmenande jag, att det må ankomma
Den il December 1847. S41
på Socknarna sjelfva att begära ändring uti dessa regle¬
menten, om de sådant önska.”
Uti detta Strindlunds yttrande instämde till alla de¬
lar Pehr Olsson från Upsala Län, Olof Johansson och
Anders Eriksson från Stockholms, Johannes Andersson
från Skaraborgs, Petter Mårtensson från Jönköpings,
Ephraim Larsson från Elfsborgs, Sven Isaksson från
Calmar, Lors Olsson och Anders Eriksson från St. Kop¬
parbergs, Anders Andersson från Orebro, Anders Jo¬
hansson från Wermlands, Erik Pehrsson och Erik
Ersson från Gefleborgs, Pehr Mathsson och Pehr Pehrs¬
son Edén från Westernorrlands, samtlige Riksdagsmän¬
nen från Jemtlands och Gottlands, Jöns Månsson från
Malmöhus län samt Pehr Nilsson från Christianstads län.
Sahlströms motion blef, på begäran af Johan Jakob
Rulberg från Norrbottens län, lagd på bordet.
§ 9.
Efter förnyad föredragning af Kongl. Maj:ts sedan sista
plenum på bordet hvilande Nådiga Proposition, dels i an¬
ledning af sista Riksdagen gjord begäran om utredning af
skogsplanteringskassans inkomster och utgifter, dels angå¬
ende serskilda framställningar i fråga om vården och till¬
synen å, samt hushållningen med de i riket varande hä-
radsallmänningar, blef samma Nådiga Proposition remitte¬
rad till Stats-Utskottet.
§ 10.
Vid förnyad föredragning af Petter Nilssons från
Christianstads och Jöns Månssons från Malmöhus län se¬
dan den 4 dennes på bordet hvilande motioner, angående
upphörande af mötespassevolansen för indeldta Kavalleriets
hästar, tillkännagåfvo Jonas Peter Danielsson från Cal¬
mar och Petter Persson från Jönköpings län, att de före¬
nade sig uti de åsigter i ämnet, hvilka blifvit uti Per Nils¬
sons motion framställda, Peller Persson under förkla¬
rande derjemte, alt han af sina komnuttenter fått uppdrag
att väcka motion häiom, men numera afstod derifrån, se¬
dan Per Nilsson i sin motion uttalat Peter Perssons
egen öfvertygelse i saken; hvarförutan följande motioner,
rörande samma ämne, i sammanhang härmed ingåfvos och
upplästes:
16
212
Den 11 December 1847.
l:o af Johan Persson frän Upsala län:
’’I likhet med hvad redan inom Ståndet blifvit motio-
neradt, får jag äfven anhålla att mötespassevolansen för
indeldta kavalleriets hästar måtte upphöra och rusthällarne
således befrias från denna afgift, som i stället borde öfver-
fiyttas på Statsverket, och tror jag att det med billighet
och rättvisa skulle vara öfverensstämmande, om Staten el¬
ler det allmänna vidkändes kostnaderna för arméens öfning,
då den stående krigsmaktens upprätthållande i öfrigt helt
och hållet hvilar på den enskilde och eljest nog betungade
jordbrukaren; äfven andra skäl finnas, som tala för lin¬
dring uti ofvanberörde pålaga. De rustandes bördor hafva
på sednare tider blifvit alltmera tryckande. Icke sällan fö¬
rekommer, att vissa år något öfningsmöte icke äger rum,
eller att rustningshästen äfven under mötestiden af en eller
annan orsak blifver hemma och då på rushållet erhåller
utfodring, men det oaktadt måste den rustande likväl ut¬
göra passevolans-afgiften. Det lilla augment, som rust¬
hållaren härför erhåller såsom vederlag, kan icke på nå¬
got sätt sägas motsvara kostnaden, ty just under den tid,
som rusthållaren har bästa tillfälle att utan någon synner¬
lig kostnad föda hästen, nemligen under Junii och Julit
månader, då gräsbete finnes, skall hästen vara vid möten
och dess underhåll der bekostas af rusthållaren. Rusthål¬
lets befrielse ifrån denna afgift skulle dessutom för de ru¬
stande icke innebära någon serskild fördel, utan endast en
billig jemkning, helst den från rusthållet förut utgående
mötespassevolansen redan är på Statsverket öfverflyttad.
Jag anhåller om remiss härå tilt vederbörligt Utskott,
i sammanhang med de förut i enahanda syftning ingifna
motioner.”
Härmed förena sig Per Olsson från Upsala län,
Joli. Olsson, Olof Johansson från Stockholms län, A-
dolph Fredricsson från Upsala län, And. Andersson
från Orebro län.
Med motionären förenade sig v. Talman Nils Persson.
2:o af Jöns Jönsson från Christianstads län:
’’Frågan om utgörandet af mötespassevolansen, som vid
flera Riksdagar förevarit, fordrar att ännu en gång vidröras
och till alfvarsarnt betraktande framläggas, hvarföre jag
Den 11 December 1847.
24 o
också i detta vigtiga ämne måste begära såväl Ståndets
som Rikets Ständers uppmärksamhet och afseende.
Att tala ytterligare, än som redan tillförene är gjordt,
om de besvär, hvilka betunga den skattskyldiga jorden, an¬
ser jag öfverflödigt, och förfogar mig således till sjelfva
saken. Det är derföre jag utbeder mig Rikets Ständers
och Ståndsbrödernes uppmärksamhet på, hilrusom det all- „
tid klagats och ännu klagas öfver tyngden och orimlighe¬
ten af det onus, som mötesptssevolans-afgiften för så väl
trossen som tjenslhästarnas underhåll under öfningsmöten
och läger medför, och derföre yrkar jag, att sedan, allt ef¬
ter 1841 års Riksdagsbeslut, karlpassevolansen utgått af
allmänna medel, hästpassevolanseo måtte likaledes godtgö-
ras eller betalas genom bevillning, och rusthållare således
befrias från utgörandet af denna afgift under lustläger, öl-
ningsmöten och andra bortkommenderingar, på lika billig
grund, som att under krigstider de rustningsskyldige äro
alldeles frikallade från denna afgift, så väl för trossen, som
för karl och häst.
Detta mitt memorial anhåller jag måtte till vederbör¬
ligt Utskott remitteras.’’
3:o af Per Pålsson från samma län:
”Det indeldta kavalleriets rusttjenst är så betungande
för rusthällarne, att lindring deri säkert af alla de orter,
der det finnes indeladt, lärer önskas; men isynnerhet må¬
ste detta vara fallet i Skåne, der augmentsbidragen äro sfi
ytterst ringa och der på ett enda hemman hela bördan
hvilar med en ojemförlig tyngd. Jag har derföre blifvit
uppmanad af mina kommittenter att fästa Rikets Sländers
uppmärksamhet på billigheten af mötespassevolansens upp-
häfvande för hästar, och får derföre förena mig i den nio
tion, som medbrodren Per Nilsson redan väckt, angående
rusthållares befrielse från mötespassevolansens erläggande,
så att Staten, liksom redan är fallet för infanteriernas och
kavalleriernas manskap, äfven må öfvertaga underhållet af
indeldta kavalleriernas hästar under möten och läger.
l)et kan ej undgå Höglofiiga Stals-Utskottet, att en
allmän anskaffning vid mötesplatserna af fouragepersedlarna
m. rn. böra utfalla vida lindrigare, än då de enskilde sko¬
la hvar för sig anskaffa, transportera och låta utfordra de¬
samma, samt att billigheten fordrar, att dylika för försvars¬
verket erforderliga behof anskaffas för gemensam räkning
244
Den 11 December 1847.
af alla de samhällsklasser, som deraf draga fördel. Jag ut¬
beder mig att denna min vördsamma framställning mä till
Stats-lJtskottet remitteras, som derom lärer med Ekonomi¬
utskottet öfverlägga.”
Häruti instämma
Nils Jeppsson, Ola Månsson, Sone Persson.
Härmed iörenade sig Christen Andersson från Malmö¬
hus län.
Ståndet beslöt härefter, uppå framställning af Talman¬
nen, remiss af samtlige dessa motioner till Stats-Utskottet.
§ *1-
Föredrogs åter Pehr Nilssons från Christianstads
Län sedan den 4 dennesph bordet hvilande motion, angående
indeldta Arméens nedsättande till hälften; dervid Anders
Pehrsson från Orebro Län, under förmälan, att han hade
en motion i samma ämne, som han önskade skulle blifva
remitterad i förening med Pehr Nilssons bordlagda mo¬
tion, uppläste ett så lydande:
”Vördsamt Memorial.
Flere af mine medbroder hafva redan, vid de Kongl.
Propositionernas remiss, yttrat sig ogillande om bevärin-
gens förlängda exercis, tilläggande: så vidt denna åtgärd
icke sättes i förening med en betydlig minskning af den
stående hären. Det ämne jag här går att behandla, är
således icke främmande för Ståndet, och jag kan våga hop¬
pas, att det inom detsamma icke torde finna ett ogynsamt
emottagande eller likgiltiga åhörare. Jag ärnar nemligen
just taga denna fråga om den stående härens minskning i
betraktande, och söka, så vidt min förmåga medgifver,
ådagalägga, att denna kan ske, icke allenast utan något äf¬
ventyr för landet, utan äfven till dess stora och obestrid¬
liga båtnad, och att ej blott det, utan äfven de, som nu
tillhöra denna stående här, och skulle vara interesserade
för dess bibehållande, dervid skulle vinna.
Det är så ofta sagdt, att det blifvit en fras i allas
mun, att de stående härarna utsuga folkens kraft och till¬
gångar och göra dem likgiltiga för hela sin ställning, eme¬
dan det så kallade försvarsverket under freden till den
grad ulblottar dem, att de i farans stund tycka sig hafva
ingenting värdt att försvara, men att deremot ett folks be¬
låtenhet med sin samhällsställning är den säkraste borgen
Den 11 December 1847
245
för dess försvar, den bästa hären mot en angripande fien¬
de. Den senare af dessa satser har man ännu icke hos
oss ansett mödan värd att pröfva till sin giltighet; den
förra deremot tyckes man med hvarje dag allt mer be¬
möda sig om att förvandla till praktisk visshet. Det är
då tid, att man ändtligen omsorgsfullt pröfvar frågan och
undersöker huruvida det alltid bör förblifva i sitt nuvarande
skick, eller huruvida icke någon rättelse är möjlig. Det
är för en sådan undersökning jag utbeder mig Ståndets
uppmärksamhet för en kort stund.
Från den tid, då Sverige förde krig på Europas kon¬
tinent, der stora härar kunna sammandrabba pä vidsträckta
ställen och betydliga kavalleri-massor derpå behöfva an¬
vändas, hade vårt land en mängd regementen till häst.
Dessas obpgagnelighet i mera kuperade trakter, d. v. s. i
det egentliga Norden , insågs snart, och vid 1788 -90 årens
krig hade man ingen annan plats för dem, än att skicka
manskapet såsom besättningar på tlottan och att lemna
deras hästar hemma. Man tog likväl på tiden råd af er¬
farenheten; efter kriget skyndade man således att minska det
öfverflödiga rytteriet och lät Ost- och Westgötha samt hälf¬
ten af Smålands kavalleriregementen afsitta, till stor lätt¬
nad för de rustande och till mycken båtnad för Statskas¬
san, som erhöll en ökad inkomst genom hästvakansafgiften.
Man ansåg sig förmodligen böra gå längre i indragningar,
emedan Sverige då ännu ägde Finland. Norige tillhörde
Danmark, och Pomern var en Svensk provins, samt ställ¬
ningen i Europa sådan, att landet möjligen kunde inveck¬
las i krig samtidigt på tre punkter och på någotdera stäj-
let behöfva uppträda med en större styrka till häst. Ar
1808 inträffade detta. Sverige hade då krig i Finland,
krig i Norige, och i Skåne måste en här hållas samlad
mot ett befaradt anfall fi än Danmark, understödt af Fran¬
syska hjelptrupper. Om jag ej bedrar mig, var likväl he¬
la kavalleristyrkan ändå icke använd; åtminstone är det
fullkomligt säkert, att den, som fanns, ansågs fullt tillräck¬
lig för ändamålet. Under det följande kriget i Tyskland
1813 och 1814 var kavalleriet till större delen användt,
ehuru det hade det missödet att blott en liten styrka nå¬
gonsin fick sammanträffa med fienden, nemligen vid Born¬
höft. Under det derefter följande korta fälttåget mot Norige,
då den väpnade styrkan var nära 50,000 inan, voro der-
246
Den 11 December 1847.
ibland endast tre eller fyra sqvadroner kavalleri, och dessa
användes nästan endast till brefposter. Sedan denna tid
har Sveriges ställning såsom militärstat snart sagdt helt
och hållet förändrats. Dess politik har blifvit att söka lyc¬
kan och tryggheten inom sina gränsor och ej eftersträfva
eröfringar utom dem. ett system, för hvars bibehållande
Svenska folket till och med fördragit den smärtsammaste
af alla uppoffringar: Finlands förlust, och försakat den
möjliga utsigten till dess återfående. Sverige ärnar såle¬
des icke mer anfalla; det ärnar blott försvara sig i hän¬
delse det angripes. Ar det då verkligen skäl att det ru¬
star och väpnar sig, som om det hvar dag sorn helst är-
nade tåga ut på nya landtvinningar? Man lärer svara,
att sådant icke är meningen, utan endast att bereda sig
på ett kraftfullt motvärn i behofvets stund.
Då frågar jag: synes väl ringaste anledning vara till
ett fredsbrott med våra grannar, eller rättare, med den
enda granne, hvarifrån ett sådant kunde fruktas, från Ryss¬
land ? det lärer ingen påslå. Tvertom torde man vara
allmänt ense, att de Europeiska förhållanderna äro ganska
fredliga, att ingen Stat tyckes hysa fiendtliga afsigter mot
en annan, och att i synnerhet ej den ringaste skymt af
någon fara hotar oss. Man skall emedlertid anmärka, att
en sådan möjligen i tidens längd kan inträda. Nåväl, huru
skulle det då komma att tillgå?
Under närvarande politiska ställning kan en makt ej
ensam angripa en annan; ett allmänt krig måste uppstå,
och detta krig får ej bli för eröfringen af en provins, utan
för upprätthållandet af en princip. Kan man föreställa sig
möjligheten, att Sverige i en sådan krisis skulle bli en¬
samt, blottstäldt för hela Europas anfall? Sådant är ej
tänkbart, ty det skulle förutsätta en grad af oskicklighet
och halsstarrighet hos vår Regering, mot hvilka inga be¬
räkningar äro möjliga och som förmodligen i främsta rum¬
met skulle väpna hela folket mot en Styrelse, som så miss¬
kände sin pligt. Det är då sannolikt, att Sverige emot den
fiende, som hotade dess gränsor, äfven skulle kunna påräkna
bundsförvandter, med hvilkas biträde anfallet ej blefve svårt
att afböja. Men låtom oss icke lita på dem; låtom oss
antaga att vi voro ensanma, lemnade åt våra egna krafter.
Äro de verkligen så otillräckliga för ett folk, som vill för¬
svara sig? Med huru stor styrka kunde då fienden anfal¬
la? Man skall säga, att han kau om vintern nalkas oss
Den 11 December\ 1847.
247
på tvenne punkter: öfver Ålands haf och Qvarken. Det
förstnämnda tillfryser någon gång, men då nästan al¬
drig förr än i Mars månad och ligger endast några dagar.
Han skulle ha sin armé samlad på Åländska öarna, för¬
sedd med alla förråder för en tid af flera månader, för att,
i händelse hafvet lade sig, vara färdig att gå deröfver. Detta
kunde éj bli obekant för oss, som då hade full tid att vid—
| taga anstalter till hans emottagande, och han skulle på nå¬
gra dagar fullända landets eröfring eller äfventyra att, när
isen uppbryter, stå hjelplös, urstånd att hvarken retirera
eller förstärka sig, blottställd för hela Sveriges anfall.
Vill han åter tåga öfver Qvarken, så måste han, för
den väg af ungefär 80 mil från Finska kusten till Stock¬
holm han har att tillryggalägga , medföra proviant, fo¬
der, transporthästar och alla sina behof, emedan sådana ej
finnas i mer än ringa mängd på strandvägen, samt nödgas
till större delen bivuakera under vintern den tid af en
månad, som tåget skulle påstå, innan han framträngde till
de mera befolkade trakterna i Upland. Inser icke hvar och
en, huru lätt allt härunder måste vara för den samlade
Svenska styrkan, att angripa och förstöra honom? Mankan
således taga för gifvet, att han icke väljer någondera af dessa
äfventyrliga vägar, utan att han begagnar öppet vatten. För
att komma i land på Svenska kusten, bör han dock först
ha slagit och skingrat vår skärgårdsflotta, hvilket icke
torde vara någon så lätt sak. Det är dock ingen omöj¬
lighet, och jag antager således det värsta af alla fall, det,
att han antingen lyckas häri, eller förmår undvika henne och
beträda Svenska kusten, hvilket våra trupper ej kunna hindra.
Huru stark bör han väl då anses vara när han uppträder
här? Jag har frågat kunnige militärer i ämnet, och de ha
■Ä sagt mig, att fienden omöjligen med ringaste skymt af
hopp om framgång kan nalkas Sverige i tanka att eröfra
det, utan ep armé af 40,000 man. Denna skulle behöfva
ungefär 80 artilleripjeser och bland sig räkna åtminstone
1000 man kavalleri. Nu fordrar likväl en sådan armé om¬
kring 2,000 trosshästar, artilleriet behöfver ungefär 1,000
och kavalleriet 1,200, såleder minst 4,000 hästar. Dessas
transporterande allena skulle erfordra aldraminst hundra
större fartyg, och om man beräknar 100 mindre sådana
för folket, skulle således 200 transportfartyg behöfvas för
en dylik armé. Man ser häraf, att en landstigning icke är
någon så lätt sak, som den vanligen anses när man vill
248
Den 11 December 1847.
förespegla hotande faror, och att det är att förutsätta alla
möjliga chancer af hade lycka och skicklighet å fiendens
sida, samt alla motsatta å vår, för att ett dylikt företag
skulle aflöpa för honom utan motstånd och förluster. Men
nu står han då på Svenska jorden med sina 40.000 man.
Böra dessa verkligen så mycket förskräcka oss? Med en
beväring af 80,000 man och endast hälften deraf under
vapen, med en gammal stam af armén minst 10 eller
15.000 man, äro vi honom redan till antalet öfverlägsne,
hafva hela landets styrka att påräkna som förstärkning, och
med mod och fosterlandskärlek hos de stridande bör ut¬
gången icke vara särdeles oviss, så framt man icke, såsom jag
redan nämnt, förmått utsläcka dessa känslor i folkets bröst.
För att sådant ej skall ske, är det likväl nödigt, att
man under freden rustar sig till kriget, icke genom uttöm¬
mandet af landets krafter för onyttiga vapenölningar, utan
derigenom, att man besparar dem till behofvets stund, alt
man gör folket belåtet med sin ställning, färdigt att till
dess försvar våga och uppoffra något. Det är med ett ord
nödigt, ej att öka, utan att minska försvarskostnaderna.
Dessa beräknas i Forsells Statistik redan år 1844 tili
9,160,006 R:dr. De skulle, efter hvad de Kongl. Propo¬
sitionerna innehålla, nu komma att ökas med ytterligare
280.000 R:dr, utan att deri räkna den så kallade Extra
Statsregleringen, som, efter hvad man vet, går till flera
millioner och nu i de Kongl. Propositionerna är upptagen
till 1,717,000 R:dr, endast för 4:de och 5:te Hufvudtitlar-
na. När dessa fördelas på tre år, skulle således hela för¬
svarsverket komma att kosta något öfver 10 millioner,
d. v. s. att hvar och en af landets innevånare, äfven den
utfattigaste och barnet i vaggan, skall årligen betala 3 R:dr
Banko för utsigtein, att en gång i en framtid se våra ef¬
terkommande i tredje eller fjerde led försvaras mot en
fiendtlig här. I sanning en nedslående verklighet, såsom
vedergällning för ett aflägset och osäkert hopp! Det är då
tid att detta en gång förändras, att verkligheten blir bättre
på det hoppet måtte bli säkrare, att vi, som nu lefva, bli
lyckligare, på det våra barn äfven måtte bli det, och ej,
såsom det nu hotar, både vi och de utarmade och elän¬
dige, som hafva ingenting att försvara.
När man ser på hela vårt försvarsverks organisation,
är det sannerligen det orimligaste man kan tänka sig, och
Den 11 December 1847.
249
man skulle måhända icke allt för mycket fela, om man
kallade det ett utarmnings-system för både armén och fol¬
ket samt nata nog ett rättslöshetstillstånd. När Carl XI
stiftade indelningsverket, som var en förträfflig stiftelse för
sin tid, var första vilkoret dervid, att, mot det folket åtog
sig en ständig armés underhåll, skulle det slippa att sjelft
gå i fält, eller att utskrifningarna skulle upphöra. Detta
vilkor bröts redan under hans son och efterträdare; men
det skedde under en envåldskonung och ett allt hotande
krig. Både krigssystemet och enväldet blefvo också deri¬
genom förhatliga. Nu har man likväl, midt under freden
och under ett konstitutionell samhällstillstånd, infört samma
system, som krig och envälde ej längre ursäktade; man har
på en gång ålagt folket att betala soldaten och sjelf vara
soldat. Det förmåddes åtaga sig denna dubbla börda, un¬
der det man sade, att en allmän fiende hotade Europas
sjelfständighet och äfven vi behöfde väpna oss deremot.
Nu hotar oss ingenting, och likväl vill man att vi skola
föröka våra ansträngningar, både betala mera penningar och
uppoffra mer af våra söners och tjenares tid på exercis¬
fälten. Jag gör mig med någorlunda visshet det hopp, att
sådant icke skall ske. Men det är ej nog dermed. Det
är nödigt, att inskränkningar vidtagas i det redan bestående,
och det är till dem jag nu vill komma.
Vår armé, tillsammans 32,814 man, hvaraf 4,705 man
kavalleri, är dels värfvad, dels indeld. Den förra, som ut¬
gör 5,900 man, kostar för närvarande 935,116 R:dr, såle¬
des hvarje man ungefär 158 R:dr. Häribland bör dock
räknas 1000 man kavalleri- och artillerit—hästar samt allt
befäl, så att kostnaden för hvarje värfvad soldat egentligen
icke är så stor och måhända ej kan upptagas högre än till
ungefär 100 R:dr. Det bör äfven anmärkas, att, i hän¬
delse af ett krig, ingår denna värfvade härs underhåll i
krigskostnaden, hvilket ej är fallet med den indeldta. Den¬
na sistnämndas kostnad är så olika, att öfversigten deraf
företer den aldra besynnerligaste tafla. Enligt förlidet års
markegångstaxor kostar således en soldat vid Jemtlands re¬
gemente 23 R:dr 15 sk., vid Westerbottens 28 R:dr 11
sk. vid Wermlands 33 R:dr 40 sk., vid Norrbottens 35
R:dr 41 sk., vid Norra Skånska 34 R:dr 13 sk., vid Elfs¬
borgs 38 R:dr vid Gefleborgs 37 R:dr 5 sk., vid Nerikes
16 *
250
Den 11 December 1847.
45 R:dr, vid Södermanlands 45 R:dr 11 sk., vid Jönkö¬
pings 45 R:dr 28 sk., vid Skaraborgs 51 R:dr, vid Lifgre¬
nadiererna 54 R:dr 46 sk., vid Calmar 55 R:dr 22 sk.,
vid Dalregementet 55 R:dr 36 sk., vid YVesterNorrlands
60 R:dr 27 sk., vid Södra Skånska 62 lt:dr 32 sk., vid
Kronobergs 72 R:dr, vid Westmanlands 77 R:dr 6 sk.,
vid Uplands 86 R:dr 20 sk , vid Bohusläns 98 R:dr 6 sk.
och i Stockholms län 112 R:dr 8 sk. Här har jag endast
vidrört infanteriet, ty kavalleriet är, som hvar man vet,
ojemförligt dyrare, och en ryttare-vakans, t. ex. vid Lifre¬
gementets husarer, betalas ensamt med 176 R:dr banko, och
anses dock sorn en fördel att erhålla.
Man ser häraf, att underhållsskyldigheten af den in-
deldta armén faller ofantligt olika. Kan man t. ex. antaga,
att en soldat vid Norra Skånska regementet är blott hälf¬
ten så god, som en vid det Södra, att en vid Jemtlands
är föga mer än femtedelen så användbar, som en från Stock¬
holms län o. s. v., hvilket likväl skulle vara en följd af
den olika kostnaden. I medeltal kostar likväl hvarje infanterist
ungefär 52 R:dr banko. Men denna kostnad är ensamt
för freden, ty under ett krig går hans underhåll oafkor-
tadt till hans hemmavarande hustru och barn, och en all¬
deles ny fältstat uppgöres för honom, likasom för befälet,
så att allt hvad landet påkostat under 30 å 40 år endast
varit för hans öfning. Nu är likväl denna öfning i medel¬
tal högst 13 dagar, och hvarje sådan öfningsdag för ett af¬
lägset, kanske först under våra barnbarn inträffande behof,
kostar 4 R:dr banko. Man torde erkänna, att denna fär¬
dighet är något dyr, och att den troligen kunde erhållas
för bättre pris.
Ser man på befälet, så äro dess vilkor, i allmänhet
nemligen, ehuru betungande för landet, likväl ingenting
mindre än tillräckliga för löntagarena. Vid gardena äro de
visserligen något bättre, ty en kapten har der 1.600 R:dr
och en löjtnant 500 R:dr, men vid det indeldta infanteriet
äro lönerna ytterst knappa. Första officeraregraden är 200
R;dr, stundom 250, hvarmed den dyra uniformen och mö¬
tena skola bestridas. Tjenstgöringen upptager visserligen
icke lång tid; men den sa kallade hedersprineipen hindrar
från andra lofliga näringsutvägars begagnande, och följden
Den 11 December 1847.
251
skildra. Först vid 40 år, eller kanske ännu senare, hin¬
ner en officer den grad, som vanligen är sista målet för
de aldraflestas framgång på befordringsbanan; Kaptens-
graden. Han får då 800 Rrdrs lön. Men icke heller des¬
sa erhåller han i verkligheten, ty då ackordsränta. afgilter
till pensionskassan och mångå andra dylika afdragas, lärer,
after hvad man sett offentligen uppgifvet, icke mer än 560
R:dr återstå, således på långt när icke nog för en husfa¬
der, knappt för en ensam person. Underofficerarne ha från
80 till 240 R:dr, och hinna vanligen aldrig längre, således
icke till den samhällsställning, att de verkligen kunna an¬
ses äga dagligt bröd.
Resultaterna af de öfverdrlfna uppoffringar, hvartill
Svenska folket tvingas för sitt framtida försvar, är således
ett illa lönt och fattigt befäl, en trupp, som öfvas högst 13
dagar om året, och derunder föga efler intet i den egent¬
liga fält-tjensten, som dock borde vara hufvudsaken, och
vid ett infallande krig är det nära nog detsamma, som om
ingen armé funnes, ty en alldeles ny underhållsstat vidta¬
ger nu, och den gamla fortgår derjemte oförändrad. Och
likväl säger man oss, att äfven dessa utgifter, både de van¬
liga och de utomordentliga för ett krig, ändå ej äro till¬
räckliga, utan att vi och våra söner tillika sjelfva måste
vara soldater!
Jag skulle föreslå den värfvade arméens bibehållande,
emedan denna, såsom jag ofvan nämnt, har fördelen al att
kosta något nära lika det ena året, som det andra och på
hvad ställe af landet den befinner sig, samt att, vid ett
krig, clemia kostnad ingår i den allmänna krigskostnaden.
Men tillvaron af denna värfvade armé innebär deremot så
mångå moraliska olägenheter, att jag derföre tvekar att afgifva
ett sådant förslag. Med bedröfvelse ser man några tusen man
af landets raskaste befolkning undandragas näringarna och
arbetet, och tillbringa sin tid, väi icke sysslolösa, men upp¬
tagna med alldeles gagnlösa sysselsättningar, som icke al¬
stra en enda skilling» praktisk nytta, men bereda deras e-
gen skada genom garnisonsorternas ovanor och, jag vågar
väl tillägga, det förvända sätt, hvarpå de behandlas. For¬
domdags var krigstjensten en slags tvångs-anstalt, en straff-
och föibättrings-skola, der lättja och andra smärre oarter
försonades. Nu är krigstjensten ett vådligt experimental¬
fält, der man först blottställer oerfarne ynglingar, deni man
252
Den 11 December 1847.
lockat att taga värfning, för alla en stor stads förförelser, i sam¬
ma mån man ger honom få eller inga tillgångar alt till¬
fredsställa de begär man retar, och sedan med oblidkelig
hårdhet straffar dem, för det de ej kunnat motstå frestel¬
sen. En obetydlig förseelse, en några gånger förnyad ru¬
sighet, en ungdomslättsinnighet äro nog för att skilja ho¬
nom från den egentliga krigstjensten; döma honom till
pionier-corpsen, det vill med andra ord säga: ställa ho¬
nom nära nog i samma Klass med sakfällde förbrytare och
slutligen genom alla graderna dana honom till en sådan.
De icke 6 000 man värfvade soldaterne hafva således all-
strat en klass af mer än 1,500 pionierer, upptagna på
samma lista som fästningsfångar, utom den icke obetydliga
andel i brottens statistik, som omedelbart härliyter från de
värfvade regementerna. Det är detta olycksaliga förhål¬
lande, denna förstärkning af fångar och kostnaden derföre,
som föranleder mig till den önskan, att hela den värfvade
arméen kunde upphöra, eller åtminstone att föga mer än
artilleriets stam måtte bli på värfvad fot.
Innan jag framställer mitt förslag, måste jag vidröra
ett annat missförhållande, nemligen befälets öfverdrifna an¬
tal. Det är en stor villfarelse att tro, del en sådan mängd
officerare behöfves ens för kriget och ännu mindre tor
freden. Den som ser en manöver på exercisfältet eller
vet något om hur det tillgår i en garnisonstjenst, har kun¬
nat erfara, att de yngre officerarne vid kompanierna ha
så godt som ingenting att göra annat, än följa med trup¬
pen, och, efter hvad jag hort sägas, är detta ännu mer
fallet i krig, och att truppens tjenstbarhet för det aldra-
mesta beror på kaptenen, eller på löjtnanten, örn han, så¬
som ofta sker, förrättar dess tjenst, samt på fältväbeln,
och i allmänhet på underofficerarncs och korporalernes
duglighet. Nu händer det under krig vanligen, att ett o-
proportionerligt större antal soldater stupar eller afgår ge¬
nom sjukdomar, än officerare, hvarföre också hvarje sådant
lemnar ett betydligt öfverskott af officerare, som man har
svårt att placera, eller rent af måste lemna brödlösa. Då
t. ex. Danzig innehades af Fransmännen år 1813, uppsat¬
tes der ett helt regemente endast af officerare, och efter
freden i Paris blef en ofantlig mängd sådana utan tjenst,
hvarföre de måste egna sig stundom åt de ringaste yr¬
ken. Något när detsamma händer äfven i freden, då of¬
Den 11 December 1847.
253
ficerare, som utlömt sina egna tillgångar och ej kunna lef¬
va af sin ringa lön eller pension, måste taga afsked i för¬
tid, söka sig andra befattningar, hvartill de ej under sin
föregående bana kunnat inhämta förberedande studier, eller
anropa sina slägtingars understöd, eller rent af förfalla i
ganska tryckande omständigheter. Kastar man en blick i
Statskalendern, så finner man, att vid postverket 45 och vid
tullstaten 47 officerare äro anställda, ofta i de ringare gra¬
derna, och dessutom lära många stå i så underordnade be¬
fattningar, att de icke ens få ett rum i kalendern. Att
hvarken den allmänna eller den enskildta hushållningen
härpå vinner, torde hvar och en inse, och det vore då
väl, oin Staten i detta fall följde ett annat system, om hon
minskade befälets mängd, men förbättrade dess vilkor.
Efter denna förutskickade anmärkning går jag till fram¬
ställningen af mitt förslag, som är följande:
ålan bör, i anseende till befälet, så mycket möjligt är,
återgå till indelningsverkets ursprungliga idé. Således in¬
dragas de alldeles öfverfiödiga Distrikts-Chefs- och In-
spektörs-embetena. Arméen fördelas i brigader på det
sättet, att hvarje af de nuvarande regementerna delas i två
bataljoner, hvilkas Chefer hvar för sig bli omedelbart an¬
svariga för bataljonens ekonomi och disciplin under bri¬
gadchefen, hvilken blir ungefär svarande mot de äldre Re-
gements-Cheferne, och som erhåller den bästa indelnin¬
gen af de två fordna regementers, hvilka sålunda förenas
till en brigad. Hvarje bataljon består af fyra kompanier,
hvartdera med 2 officerare, 4 underofficerare och 6 kor¬
poralen Regementspastors- och Auditörs-tjensterna, så¬
som alldeles obehöfliga, indragas, och på sin höjd må en
Auditör för hvarannan eller tredje brigad bibehållas, att bi¬
träda vid de juridiska och ekonomiska ärender.som kunna
förefalla inom hans distrikt. Roställena återgifvas åt allt
befäl och underbefäl, och lönerna ordnas så, att hvar och
en i mån af sin befattning må vara fullt bergad, hvilket
torde vilja säga, att de för allt öfver- och underbefäl till
och med Bataljons-Chefen, måste åtminstone ökas med 50
procent och tillfalla innehafvare!) utan alla afdrag. Sven¬
ska hären slogs icke sämre under Carl XII eller 1788—
90 och 1808, derföre att dess befäl hade boställen och
voro jordbrukare. Manskapet bör förminskas till något
mindre än, hälften, så att det indeldta Infanteriet, i stället
254
Den 11 December 1847.
för 23,000 man, som det nu utgör, komme att utgöra 10
elter 12,000. Hvarje soldat får sitt torp till boställe och en
bestämd lön, lika för alla och inom alla provinser, hvilken
lön torde komma att bestämmas till 50 R:dr B:ko, såle¬
des ungefär medeltalet af hvad rotevakansäfgiften för när¬
varande utgör, eller snarare något mer, enär torpet är in-
räknadt i vakansafgiften, men nu skulle innehafvas af sol¬
daten. Jag lärer knappt behöfva tillägga, att dessa soldater
skulle längre och bättre öfvas, än som nu sker, och tjena
till stam för beväringen. Detta rör Infanteriet.
Kavalleriet förminskas till högst 2,000 man, hvarvid
måhända så kunde tillgå, att de Skånska regementerna
nedsattes till 800 man tillsammans, Smålands husarer helt
och hållet indragas, Lifregementets husar- och dragon-
corps förenades till en enda om 500 man, Jemtlands häst¬
jägare likaledes minskades till hälften, Kronprinsens husar¬
regemente bibehölls, och Lifgardet till häst indrogs.
Alla de värfvade regementena borde indragas, med
undantag af Artillerierna ocb kanhända Wermlands fält¬
jägare, som kostar jemförelsevis obetydligt, och äro en
ganska brukbar trupp, alldeles passande för ett krig i
Norden. Artillerierna kunde likväl, såsom jag tror, utan
skada minskas med en tredjedel, eller kanske ännu mer,
hvarigenom manskapet kunde bättre afiönas, och således
deras instruktion och tjenstbarhet ökas. Jag föreställer mig,
att Artilleriet för närvarande, utan egentlig nytta för vapnet,
sysselsattes med en stundom ganska ringhaltig tjenstgöring,
och att hela corpsen skulle vinna, om den vore fåtaligare,
men bättre lönad. Detta gäller särdeles i anseende tili
befälet, som äro både för många och för illa lönte. Jag
tror ej, att en officer ovilkorligen behöfs för hvar eller
hvarannan kanon, utan att en stor del af pjeserua gan¬
ska väl kunna rigtas och skötas af en skicklig under-officer
eller konstapel. Jag upprepar här hvad jag sagt i anse¬
ende till infanteriet, eller att i krig en del af beväringen
anslogs till artilleriets förstärkning, såsom nu redan sker i
lust- eller öfningslägren.
Man skall anmärka, att genom detta förslag skulle äf¬
ven garderna försvinna och således hufvudstaden gå i mist¬
ning om den garnison, hon behöfver. Jag tror visserligen
icke, att sådant skulle för Stockholm vara en förlust, utan
tvertom en vinst, men denna saknad behöfver den icke
Den 11 December 1847.
255
heller lida. Om t. ex. hvarje år 1000 man infanteri och
200 man kavalleri af den indeldta armén beordrades till tjenst¬
göring i Stockholm, och hvilken då äfven kunde bestrida
fångbevakningen på Långholmen, vöre detta allt hvad sorn
behöfdes, och innebar tillika en öfning för armén, utan att
likväl dess garnisonstjenst blef så långvarig, att den kunde
hinna så menligt inverka på truppens moral, som nu är
fallet med den värfvade. Vill man rigtigt öfvertyga sig
om den fulla tillräckligheten af den här föreslagna styrkan,
så behöfver man blott taga någon kunskap om, huru garni¬
sonen i Stockholm disponeras. Man skall då finna, att
ungefär g af posterna användas för de Kongl, personernas
tjenst; att bevaka Slottet, Stallet, Riddarhuset, Operahuset;
och blott ett par poster vid Banken, på Riddarholmen och
på Kungsholmsbron kunna afse någon nytta för det all¬
männa; att t. ex. vid Södermalmstorg finnes en vakt, ehuru
ingen enda post är utsatt på hela malmen mer än pikpo¬
sten, utan den skickar sin aflösning hvarannan timma den
långa vägen tili Riddarholmen; att Lifgardets till häst enda
tjenstgöring består i, att hvarje dag, då Kongl. Hofvet vi¬
stas i Stockholm, sända ungefär 20 man upp till slottets
högvakt att sätta sina hästar i stallet, föra dem till vatt¬
ning och nästa dag åter hem samt att på sin höjd en gång
i veckan rycka ut att skyldra för de Kongl. Personerna
när de fara der förbi, men hvilket nu för tiden sällan sker.
Vill man fråga en soldat, som tjent t. ex. 20 år vid Lif¬
gardet till häst — och jag förmodar att en och annan så¬
dan finnes — hvad han gjort under de bästa och kraft¬
fullaste åren af sin lifstid, så skulle han svara; Jag har först
med sorg och nöd lärt mig rida och öfriga exercisens till¬
hörigheter; jag har ryktat en häst, som efter att några år
hafva stått på stallet och om somrarna deltagit i några
manövrer på Ladugårdsgärdet, kasserats och bortsålts som
oduglig; jag har ett par gånger i månaden ridit upp till
Kongl. Slottet och lagt mig på britsen i corps de gardet,
och om vårarna har jag måhända sjelf haft det förtroende¬
uppdrag att svälja in ridkonstens elementer i något trögt
rekrythufvud, alldeles efter samma method, som de inpräg¬
lades i mitt. På sådant sätt har jag gagnat mig sjelf och
fäderneslandet!
I sammanhang med denna nya organisntion af arméa
vore det nödigt, att Staten omedelbarligen öfvertoge ouibe-
256
Den 11 December 1847.
sörjandet af all niateriels anskaffande, hela munderingen,
både dess inköp och vård samt remonten, och kanske på
entreprenad upplät åt den minstbjudande kavallerihästarnas
underhåll. Alla de besparingar, sorn härigenom uppkommo,
borde ingå till Staten och skulle högst väsendtligt bidraga
till lättande af folkets bördor samt göra de ordinarie skat¬
ternas upphörande möjligt,
Jag kommer nu till flottan. Enligt hvad Kongl. Majrts
Proposition utvisar, har Regeringen ändtligen kommit till
den förnufts- och tidsenliga åsigt, att inga linieskepp
mer böra byggas. Detta är verkligen ett stort steg på
reformernas bana, hvilket vi tacksamt böra erkänna, ej
blotl för sakens egen skull, utan isynnerhet för principens,
emedan det visar, att de, som redan för några och tjugu år
sedan yrkade denna sats, icke hade så orätt, och att all
insigt och sakförstånd icke ovilkorligen bor inom de offici¬
ella hufvudena, d. v. s. inom dem, som af pligt och skyl¬
dighet behandla ett ämne. Men detta steg är ej det enda,
som behöfver tagas. Alt förklara, det man arnar vårda
och bibehålla dessa linieskepp, som man aldrig tänker för¬
öka, är egentligen en motsägelse, ty det är naturligt att
de skola efter hand bli obrukbara och värda intet, hvar¬
emot, om man nu genast iståndsatte och försålde dem, de
skulle inbringa en betydlig summa åt Statskassan, och det
af Regeringen öfvergifna, af henne sjelf för olämpligt för¬
klarade, systemet åtminstone i sin graf bii nytttigt till nå¬
got, nemligen att gifva medel till det nya och förbättrade
systemets införande. Då linieskeppen försvinna,, upphör
äfven behöfligheten af de för dem beräknade dockorna,
eller i fall några flera sådana behöfvas för de nya ångfar¬
tygens förvarande, kunna de åtminstone uppföras i mindre
dimensioner.
Men en annan fråga är: då sjöförsvars - systemet
sålunda ändras, och i allmänhet hela försvarssystemet be-
hölver få en annan riktning, är det då verkligen skäl att
bibehålla Carlskrona såsom flottans hufvudstation ? Det är
att förmoda, att ifall ett krig med vår östra granne skulle
uppkomma — och det är efter all sannolikhet ännu på ett
par sekel det enda, som möjligen kan uppkomma — så
är det ganska troligt, det strider komma att utkämpas kring
Stockholm, både på sjö- och landssidan. År det då verk¬
ligen öfverensstämmande med en god strategi, att hafva
Den 11 December 1847.
257
vår förnämsta sjöstyrka förlagd femtio mil ifrån operatio¬
nernas hufvudbasis? Vore det ej lämpligare att hafva hen¬
ne i hufvudstaden, som måste bli försvarets medelpunkt,
emedan dess intagande alltid skall bli fiendens ögonmärke?
Och ifall någon annan position utom Stockholm skulle
väljas till station för en del af flottan, vore ej Grisslehamn
måhända härtill den lämpligaste punkten? Detta öfverlem-
nar jag emellertid åt den med krigsyrket och dess högre
ledning bekante att afgöra, och inskränker mig här till
hvad som rörer mitt syftemål: åstadkommande af någon
besparing för landet.
En sådan skulle, efter min tanka, vinnas genom en för¬
ändrad organisation af båtsmanshället, på hvars olämplig¬
het och tidsvidrighet man icke nog gifvit akt. Denna del
af indelningsverket är bekajad med alla dess olägenheter,
utan att ega någon enda af dess fördelar. Råtsmanshållet
består af något öfver 8,000 .man, hvaraf dock blott något
öfver 7,000 äro effektiva. Afven deras kostnad är högst
olika på olika orter, t. ex. i Westerbotten Banko R:dr 37,
45 sk., i Södermanland 46 R:dr 27 sk., i Gefleborgs Län
47 R:dr 16 sk. , i Norrbottens 43 R:dr 27 sk., ,i Calmar
Län 51 R:dr 8 sk., men på det dit hörande Öland 56
R:dr 40 sk., i Östergöthland 58 R:dr 22 sk., på Gottland
58 R:dr 14 sk., i Stockholms Län 60 R:dr 2 sk., i Hal¬
land 67 R:dr 17 sk., i Elfsborgs Län 66 R:dr 11 sk., i
Blekinge 72 R:dr 4 sk., och i Bohus Län 73 R:dr 8 sk.
1 medeltal kostar hvarje båtsman ungefär 55 R:dr Banko.
När en soldat antages för roten, undervisas han åtminstone
i hvad som till hans yrke hörer; men båtsmannen, som är
ämnad till sjörensten och att användas i skeppstimmermans- ,
stundom äfven i muraryrket, får ingen undervisning deri.
Han beordras om bord på ett fartyg utan ringaste kunskap
om hvad någon tågända heter, om sättet att röra sig på
däck, att klättra i vanterna eller något af hvad sjörensten
fordrar. Han skickas på varfvet och vet intet om timmer¬
mansyrket. Han sändes till murarearbete, och har aldrig
tagit murslef i handen. Den tjenst han gör blir också der¬
efter. Man svarar väl, att hans dagsverke ej kostar myc¬
ket, emedan han blott har 6 sk. banko om dagen; men in¬
gen kalkyl är falskare. Tvertom gifves intet arbete dy¬
rare än båtsmannens, och ingen mera onödigtvis för-
17
258
Den 11 December 1847.
spilld arbetskraft, än hans, hvilket jag här genast skall med
siffror bevisa.
På Skeppsholmen här i Stockholm användas årligen
200 såkallade årstjenare, hvilka vistas här hela året, och
200 halfårstjenare, hvilka komma i början af April och af¬
tåga i Oktober. Jag vet ej ined visshet antalet af dem,
som användas i Carlskrona och Götheborg, men förmodar
att de gå tillsammans till ungefär 800 man, hvaraf hälften
års- och hälften halfårstjenare. Dessutom 25 man dispo¬
nerade för krigs-akademien på Carlberg. Således icke fullt
en sjettedel af hela båtsmanshållet årligen i tjenstgöring,
eller bestridande ungefär 270,000 dagsverken å 300 arbets¬
dagar för helt och 150 för halft år. Detta låter visserligen
mycket; men jag beder dem, som vilja öfvertyga sig om
dessas verkliga värde, att någon dag besöka Skeppsholmen,
för att se, om der finnas spår efter 200 raske mäns arbets¬
krafter året om. Det är väl sant, att härifrån bör afräknas
ungefär 30, hvilka begagnas såsom ordonnanser, det vill
med andra ord säga, hustjenare hos åtskilige embets- och
tjenstemän vid stationen. Återstå likväl 170. Han skall då
förvånas öfver att der ingenting mer synes göras än som
skulle kunna ske med högst 15 eller 20 man, rätt använ¬
da. Om t. ex. en bänk skall flyttas från ett ställe till ett
annat, kommenderas icke sällan 8 eller 10 man dertill, och
en dubbel styrka att hopsamla och bortföra några affallna
löf. När kyrkan var under byggnad ditskickades stundom
100 man, som om de varit duglige murare på 2 eller 3
månader skulle uppfört hela byggnaden. Att hon nu stod
under arbete i 16 år bevisar bäst deras skicklighet. Om
man reducerar de ofvannämnda 270,000 dagsverkena till
värde af 70,000, så har man säkert icke räknat för lågt.
Nu erhåller väl hvarje karl endast 6 sk. Banko om dagen,
det är sannt; men dertil komma 2 marker bröd och några
runstycken kontant, så att hela portionen kostar ungefär
10 sk., således för året 76 R:dr. Vidare hans bekläd¬
nad, som för årstjenaren lärer vara hel, och något mindre
för halfårstjenaren, samt måhända kan tagas till 24 R:dr.
Så hans transport och dagtraktamente under bort- och hem¬
resan, som utan öfverdrift kan beräknas till 10 R:dr på
hvarje karl, hvilken sålunda kostar 110 R:dr, utom sjuk¬
vård och kasernering. När man för äret ej kan räkna mer
än 900 årstjenare, kosta dessa således ungefär 100,000
Den 11 December 1847.
259
R:dr. Men nu bör dertill läggas hela båtsmanshållets kost¬
nad hemma på roten, hvilken torde kunna antagas till un¬
gefär 400,000 R:dr, eller tillsammans 500.000 R:dr. Så¬
ledes kostar hvarje dagsverke, båtsmannen bestrider, Staten
nära 5 1/2 ll:dr Banko.
Nu beder jag, att man härtill tager i öfvervägande en
omständighet, måhända ännu betänkligare, än sjelfva pen-
ningeutgiften. Här klagas, och det med skäl, öfver en till¬
tagande fattigdom, näringslöshet bland de arbetande och
ringare folkklasserna samt deraf föranledda brott. Nåväl!
nu arbetar Staten äfven i denna rigtning snart sagdt syste¬
matiskt på eländets förökande. Hon rycker årligen några
hundrade, närmare ett par tusen arbetsföre och idoge bond¬
drängar — ty annat äro båtsmännen icke — från sina hem¬
orter, för att ett helt eller halft år tillbringa ett lätt¬
jefullt, men skenbart sysselsatt, tråkigt och halft sväl¬
tande i hufvudstaden och 2:ne andra större städer, med
hvilkas oseder och förförelser de bli bekanta, den enda
kunskap måhända de der inhämta. Det är dock minsta
delen af det onda. Den större är, att hon dermed tager
brödet från dessa städers och orters egen arbetslösa be¬
folkning, och i synnerhet är detta att anmärka i anseende
til! Stockholm, der så många fattiga kunde få sysselsätt¬
ning med hvad årstjenarena nu bestrida, och handtverkare
äga ett slags anspråk att få förrätta de arbeten, som be-
höfvas för det allmänna, under hvilket de äro skattskyldi¬
ga. Kanske både fattigdomen och brotten icke så obe¬
tydligt minskas om detta i statsekonomiskt och moraliskt
hänseende olämpliga förhållande icke funnes. Hvad sär¬
skildt hufvudstadens båtsmän angår, göra de, mig veterli¬
gen, ingen annan tjenst än vid Kongl. Hofvet, der de be¬
gagnas som sluproddare, handräckning i köken, o. s. v.
Jag förmodar, att detta icke var egentliga ändamålet med
corpsens organisation, och att de Kongl. Personerna icke
hafva någon nytta af dem, motsvarande deras kostnad, äf¬
vensom att deras egen säkerhet och deras effekters vård
ej det ringaste äfventyrades, i fall garnisonssoldaternes po¬
ster utanför deras dörrar något litet minskades.
Jag tager mig då friheten föreslå hela Båtsmanshållets
totala indragning, i mån af afgång, att i stället handt¬
verkare och arbetsfolk på de särskildta stationsorterna be¬
gagnas till förrättande af Kronans arbeten af alla slag, och
260 Den 11 December 1847.
att vanligt sjöfolk förhyrdes till fartygs bemannande. Dc
Embets- och Tjenstemän vid stationerna, som hafva rät¬
tighet till båtsmansordonnanser, borde erhålla en penninge-
ersättning.
För ett krig har man beräknat flottans besättning till
21,608 man, således ingenting för linieskeppen, hvilket be¬
styrker den förmodan, det meningen är att aldrig be¬
gagna dem, och att följaktligen den sannt statsekonomi-
ska meningen bordo vara, att af dem draga den enda möj¬
liga nytta de någonsin gifvit eller kunna gifva genom de¬
ras försäljning. Man ser då, att båtsmanshållet knappt
räcker till tredjedelen af flottans bemanning, utan att de
två tredjedelarna måste sökas hos sjöbeväringen. Det vore
då så godt att hos den hämta alla tre delarna och att kan¬
hända genom en något ökad portionsskilling göra inträdet
i sjötjensten mera angenämt för beväringsynglingarne.
Det är dessa ynglingar landet i farans stund hufvud¬
sakligen måste påräkna för sitt försvar, och deras nit för
detta höga ändamål, deras mod och uppoffrande fosterlands¬
kärlek skulle bli en följd af deras fäders och anförvandtOrs
belåtenhet med sin samhällsställning. Jag har hört be¬
rättas, att en gammal Romersk Statsman, som i det ännu
återstående, ehuru stympade och försvagade, Karthago såg
en farlig fiende till hans fädernesland, derföre slöt hvarje
sitt yttrande i Senaten med de orden: Karthago bör
förstöras. Så tänker jag väl icke i anseende till den ståen¬
de armén, sorn både enskildt och allmänt har och förtje-
nar min fullkomliga högaktning, och hvars fel det icke är,
att han kostar så mycket och gagnar så litet. Men jag
tänker och jag vågar tro, att hvarje förståndig Svensk tän¬
ker det med mig, och att snart ett rop från Ostan och
Westan och alla Sveriges landsändar skall höjas så starkt
och mäktigt, att intet öra skall kunna vara doft och intet
hjerta känslolöst derför; den stående hären måste betyd¬
ligt minskas, på det icke fäderneslandet just igenom sitt
försvarsverk matte förstöras.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles."’ _
Härmed förena sig Johan Johansson från (trobro
Län, Anders Andersson från Örebro Län, Ola IJehrsson
från Gefleborgs Län och Pehr Östman från Westernorr¬
lands Län.
Den 11 December 1847.
261
Uti innehållet häraf instämde Nils Fredrik Husberg
från Södermanlands, Ephraim Larsson, Sven Svensson,
Anders Gunnarson, Johan Peter Andersson och Peter
Haraldsson från Elfsborgs, Sven Isaksson, Jan Sa¬
muelsson och Jonas Pettersson från Calmar, Liss
Lars Olsson och Anders Eriksson från Stora Koppar¬
bergs, Jöns Ersson och Elof Andersson från Werm¬
lands, Pehr Pehrsson Edén från Westernorrlands samt
Johan Westermark och Gustaf Glad från Westerbot¬
tens Län.
Johannes Andersson från Skaraborgs Län ingaf här¬
efter följande memorial:
’’Då Rikets Ständer vid ett och annat tillfälle yttrat
sin önskan om en ordentlig plans utarbetande för landets
försvar, låg dervid alltid till grund den tanken, att planen
skulle blifva ändamålsenlig, beräknad på de förändrade
förhållanden, som inträdt efter 1809 och ländande till be¬
sparing i utgifterna. När man af dem fordrade bevärings-
systemets antagande, samtyckte de omsider dertill ehuru
icke utan motsträfvighet, men under den förutsättning,
att, när de belastade sig med denna nya börda, skulle an¬
dra bördor deremot lättas, och således en minskning ske
i den stående arméen. Europa var då under vapen; det
Napoleonska öfverväldet tryckte det på alla sidor, och det
gällde att kunna afskudda sig detta ok. Härtill behöfde
alla krafter anlitas, både de vanliga och de som på något
sätt kunde bringas i rörelse. Då var således icke att tän¬
ka på någon minskning i den beväpnade styrkan. Men
striden är nu längesedan utkämpad och Sverige har i jemt
ett tredjedels sekel åtnjutit ettidess historia obekant freds¬
lugn. Det tyckes då säga sig sjelft; det tyckes vara en
nästan oundgänglig följd af sakens beskaffenhet, att denna
fred skulle begagnas till stärkande af Statens krafter, till
lättnad i dess bördor. Med smärta måste man erfara, att
Regeringen icke så betraktat saken; att hon tvertom, midt
under den djupaste fred, söker rusta sig och öfva strids¬
krafterna, som om fienden hvarje ögonblick vore att vänta
på var gräns, böre 1808 hängde denna gräns både åt öster
och vester tillsammans med främmande stater, och kunde
när som helst öfverskridas af deras härar. Detta hände.
Sverige hade då ingen beväring, och dess krigsbudget var
då icke tredjedelen så hög som nu — den bestämdes vid
262
Den 11 December 1847.
1810 års Riksdag (ill endast 1,493,816 R:dr, för både armé
och flotta tillsammans, men blef 1845 bestämd till 5,532,340
R:dr, och ordet extra statsreglering till allahanda ma¬
teriella och andra behof var lyckligtvis då ännu okändt.
Och likväl kunde Sverige då inom 3 månader uppställa en
väpnad styrka af 100,000 man, som blott behöft ett för-
nuftsenligare anvä*dande, för att vara tillräcklig för lan¬
dets försvar mot båda dessa flender. Nu är Norrige för¬
enadt med Sverige, Danska folket vår vän och bundsför¬
vandt, och dess Regering kan således icke bli annat, äf¬
ven om en sådan, i framtiden, misskännande sitt verkliga
interesse, skulle kunna gifva anledning till en diplomatisk
misshällighet. Endast ifrån öster kunna möjligtvis moln
uppstiga. Men från denne granne skiljer oss ett haf,
och de korta och sällsynta tider, då isen lägger en brygga
deröfver, förtjena verkligen icke att tagas i beräkning,
emedan denna bryggas begagnande dels vore ett verkligt
hasardspel, som en klok fiende ej gerna försöker, dels
skulle erfordra medförandet af så ofantliga förråder till
arméns underhåll, att denna väg i sjelfva verket blef svå¬
rare än öppna sjövägen. Ingen fiende kan sålunda adfalla
oss oförberedda, och, med undantag af England, som är
helt och hållet en östat, finnes intet land i Europa, så
lätt att försvara som Sverige.
Och under dessa gynnande förhållanden åtnöjes man
icke ens med de oerhörda uppoffringar, hvartill landet i
några och trettio år låtit förmå sig, de penningar det ut-
gifvit och den arbetskraft det (örslösat till underhållande
af stridskrafter, hvilkas användande intet ögonblick varit
ifrågasatt. Man åtnöjes ej med den redan existerande bud¬
geten, man fordrar dess förökande på ordinarie stat med
280,000 R;dr och ett extra anslag af 1,711,000 R:dr. Man
är ej tillfreds med de fjorton dagar landets ungdom hit¬
tills nödgats lemna sina hem, för att tjenstgöra såsom sol¬
dater; man fordrar denna tids förökande till 31 dagar, hvar¬
af mer än hälften skulle användas till dess förening med
de egentliga soldaterne, och de sålunda sjelfve förvandlas
till soldater. Det är ej upplyst, att den stående arméen,
den, på hvars användande nationen i främsta rummet bör
räkna, en längre tid ansetts tilli äckligt öfvad på 10 exer¬
cisdagar och högst på 13; och nu fordrar man, att be¬
väringen, som väl alltid bör anlitas endast i andra rum¬
Den 11 December 1847.
263
met, skall exercera tre gånger så länge. Jag vågar tro,
att de rådgifvare, som tillstyrkt ett sådant förslag, lika
litet gjort sig reda för landets verkliga behof af försvar,
som för folkets tänkesätt och böjelser. Den första af detta
folk, som de gjort sig den mödan att tillspörja, skulle
likväl kunna säga dem, att folket verkligen känner mindre
bekymmer öfver svårigheten att bli försvaradt i behofvets
stund, än öfver svårigheten att utgöra de allt nedtyngande
försvarskostnaderna, när intet sådant behof under mans¬
åldrar varit för handen; han skulle sagt dem, att det för¬
dragit obehaget af beväringsynglingarnes exercis, allt un¬
der ett fortfarande hopp om en minskning i den stående
armén; att, när man icke uppfyller detta hopp, kännes det
ofvannämnda obehaget med hvarje dag mera tryckande;
men att på en gång vilja liksom för alltid tillintetgöra ett
sådant hopp och samtidigt dermed fordra obehagets för¬
dubblande, är verkligen att alltför mycket lita på folkets
medgörlighet. Denna medgörlighet måste dock en gång
hafva sin gröns, och, bedrager jag mig ej, så tror jag, att
den ifrågavarande delen af den Kongl. Propositionen ändt-
ligen satte en sådan gräns. Nya anslag, hand i hand med
förlängd beväringsexercis, är sannerligen för mycket på en
gång; och jag skulle särdeles misstaga mig, om jag trodde,
att någon enda af detta Stånd finnes benägen att säga ja
till sådana anspråk.
Mitt förslag är sålunda, att de af Kongl. Majit be¬
stämda 31 dagarna för beväringens exercis nedsättas till
20, dock under förbehåll, att denna förlängning icke vid¬
tager förr än Kongl. Majit funnit för godt att gå nationens
önskningar till mötes, och minskar den stående hären med
hälften, eller åtminstone tredjedelen af dess nuvarande
numerär, då i första fallet 2:ne Rust- eller Rotehåll om en
soldat, och i sednare 3 om 2:ne. Skulle åter denna ön¬
skan ej lyckas tillvinna sig en Nådig uppmärksamhet, så
är min tanke, att någon förlängning af beväringens vapen-
öfningar af intet skäl bör ifrågakomma, lika litet som nå¬
gra ökade anslag till de särskildt uppgifna ändamålpn, hvil¬
ka, om de anses nödvändiga, böra bestridas med tillgångar,
som redan förefinnas. Men sjelfva denna nödvändighet,
och nödvändigheten af de flesta i den Kongl. Propositio¬
nen begärda anslag, tycker jag mig hafva starka skäl alf.
betvifla. Dessa skäl hemtar jag från clt yttrande på Rid¬
264 Den 11 December 1847.
dårhuset af en man, på en gång Statens Högste Embets¬
man och Chefen för Konungens hof, således genom detta
dubbla Nådiga förtroende den bäst qvalificerade, att repre¬
sentera den Konungsliga viljan och tänkesättet. Han har,
efter hvad jag hört berättas, inför Ridderskapet och Adeln
förklarat, att Kongl. Maj:t, då Högstdensamme till Stän¬
derna atlåtit sina Propositioner, gjort hvad han trott sig
böra, och att Kongl. Maj:t, nöjd att sålunda hafva uppfyllt
sin pligt, afbidade, om ej med likgiltighet, dock med full¬
komligt lugn, hvad Rikets Ständer dervid åtgjorde. Om
således verkligen behofven voro stora, tvingande, om Sta¬
tens lugn, ära och anseende, ej utan deras fyllande kunde
vidmakthållas, om de med ett ord voro af den beskaffen¬
het, som allena kan, snart sagdt, tvinga ett Konungsligt
hjerta, att af sitt folk, som länge ropat efter en lindring i
sina bördor, tvertom begära nya uppoffringar, så skulle
jag' förmoda, att Konungen icke kunde med så fullkomligt
lugn emotse utgången af ett förslag, vid hvilket så myc¬
ket vore fästadt, och genom hvars förvägrande så mycket
kunde äfventyras. Men sådant måste icke vara fallet. För
att dömma efter Herr Justitiae-Ministerns ofvannämnda yt¬
trande, tyckes Kongl. Maj:t, om jag får nyttja detta ord,
icke särdeles hålla på de Nådiga Propositionerna. Han har
gifvit vika för sina rådgifvares föreställningar; Han har låtit
deras meningar och önskningar komma till Rikets Ständers
kunskap och dermed gjort hvad Högstdensamme trott sig
böra, öfverlemnande åt proponenterne både försvaret och
ansvaret derföre. Detta är en vink åt Rikets Ständer,
som de och deras Utskott icke böra lemna obegagnad.
De hafva den tillfredsställelsen, att om de nödgas afslå
några, kanske de flesta Kongl. Propositionerna, rubba de
derigenom icke detta upphöjda själslugn hos sin Konung,
hvars bibehållande måste vara så dyrbart för hvarje tro¬
gen undersåte, emedan det till en del kan anses som en
borgen för Statens lugn. Skulle åter en eller annan råd¬
gifvares sinneslugn deraf för något ögonblick rubbas, så
skola Rikets Ständer kunna trösta sig med den tanken,
alt denna rubbning blir den enda inom samhällskroppen,
deras afslag möjligen kan förorsaka, och att äfven den
hvarken blir långvarig eller våldsam, utan att jecuvigten
snart återstälies.
Om Remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Den 11 December 1847.
205
Häruti hördes instämma Jolian Pehrsson från Upsala,
Olof Johansson från Stockholms, Petter Haraldsson
från Kronobergs samt Anders Johan Sandstedt och
Peter Pehrsson från Jönköpings Län, hvilken sistnämnde
här förutan muntligen anförde: ’’De skattskyldige jordägar-
ne i Riket hafva med skäl väntat reformer till förbättring
och lindring uti sina skatter och onera, isynnerhet uti den
allt nedtryckande roteringsbördan. Vid flera Riksdagar är
yrkadt nedsättning uti den ordinarie roteringen så väl i
afseende å kavalleri som infanteri, men alla yrkanden här¬
utinnan och föreslagna förbättringar äro lemnade å sido,
hvaremot fordringar om nya anslag, öfverstigande landets
förmåga, framställts. Lika med brödren Pehr Nilsson
yrkar jag, med afseende härå, halfva indeldta arméns in¬
dragande, på det sätt, att 2:ne nummer eller rotar skulle
komma att underhålla en karl; af denna reform torde vi
icke hafva något ledsamt att befara, helst under det fort¬
farande fredslugn vi åtnjuta.”
Med Peter Pehrsson instämde Pehr Olsson från
Upsala och Anders Eriksson samt Johan Olsson från
Stockholms Län.
I sammanhang härmed upplästes nu ett af Anders
Andersson från Örebro Län ingifvet memorial af följande
innehåll:
”Ehuru redan förekommen af flere bland mina stånds¬
bröder, skulle jag likväl anse som en försummelse af mi¬
na kommittenters rätt, en förgätenhet af deras uppdrag,
om jag underlät att anmäla ett af dem och sannolikt af he¬
la landet lifligt kändt behof: en minskning i den stående
hären. Alla möjliga skäl tala derföre: bördan dpraf, som
trycker landet, obehöfligheten af sjelfva utgiften och
den långvariga fred, som i mer än 30 år hugnat landet.
Att denna af ingenting lärer komma att störas, har hvar
och en redan trott sig finna i Europas allmänna ställning.
Men det mest öfvertygande och glädjande bevis på denna
förmodans rigtighet finna vi i Kongl. Majlis tal vid Riksda¬
gens början, hvari det heter: ”De förenade Rikenas ställ¬
ning till alla främmande makter lemnar i ömsesidig aktning
och vänskap ingenting öfrigt att önska.” Dessa minnes¬
värda ord ha fäst sig i hvarje god undersåtes hjerta, lika¬
som de i talets slut yttrade, hvarigenom Kongl. Maj-.t ”ned-
17*
266 Den 11 December 1847.
kallar den Allsmäktiges välsignelse öfver framgången af
våra öfverläggningar.” Om vi skola kunna vänta någon
sådan framgång, således någon följd af dessa höga önsk¬
ningar, är det väl i första rummet vår pligt att begagna
fredens lugn, för att lindra folkets bördor och sätta det i
stånd att kunna bära de ökade tyngder, som ett i tider¬
nas längd en gång inträffande krig måste medföra. Göra
vi ej det, så hafva vi intet skäl att klaga öfver dessa tyng¬
der. Man skall då svara oss: hvarföre tänkte ni icke i
den goda dagen på den onda och beredde er derpå? Huru,
om någon oförsigtig hushållare skulle under skördetiden i
sus och dus förtära hela den inbergade grödan, hade han
väl då skäl att klaga öfver att han måste hungra om vin¬
fred? Så hafva vi likväl hittills gjort. Vi hafva under fre¬
den uttömt landets krafter på en obehöflig och obegagnad
militärstyrkas underhåll, så att vi, i händelse freden en
gång brytes, hafva ingenting öfrigt att föra kriget med,
ingenting att bestrida detta nya underhåll, hvarpå vår armé
då skall kräfva. Vi skola då nödgas svara alldeles som
den ofvannämnde obetänksamme landtmannen: Vi ha un¬
der hösten uppätit de förråder, vi bordt samla för vintern!
Af dessa anledningar tar jag mig friheten föreslå en
indragning af en del at den stående indeldta armén. Vis¬
serligen är jag öfvertygad om, att denna indragning kunde
göras vida större; men för att ej beskyllas för öfverdrifna
fordringar, åtnöjer jag mig med att endast begära kavalleriets
reducerande till hälften af hvad det nu är, så att tvenne
rusthåll frngo förenas om en häst och karl, samt infanteriets
förminskning med en tredjedel, så att tre rothåll förenades
om att underhålla två soldater. Hvarföre jag föreslagit en
större indragning af rytteriet än af fotfolket, har sin grund
deri, att kavalleriet i vårt land är nära nog obehöfligt och
på ytterst få ställen användbart. Efter hvad jag hört sä¬
gas, har detta käcka vapen också haft det missödet, att
aldrig lia blifvit begagnadt i någon större styrka sedan sla¬
get vid Gadebusch, som Stenbock gaf den 20 December
1712, således icke på 135 år, om man ej dit vill räkna
en träffning under kriget i Tyskland, således ändå icke på
Svensk botten. Under alla de krig, som förts i den Skan¬
dinaviska Norden på de sista 150 åren, ha troligen aldrig
1000 man kavalleri sammandrabbat med fienden. Det är
då tydligt, att vi ej behöfva en styrka af nära 5000 man.
Den 11 December 1847.
267
Må man icke mot detta förslag invända, att indelnings¬
verket intager en paragraf i Regeringsformen, och en för¬
ändring deri således ej kan ske, annat än såsom vanlig
grundlagsförändring. 80 §. Regeringsformen säger nemli¬
gen, att dess hufvudgrunder skola vara orubbade intill dess
Konung och Ständer hnna nödigt någon ändring deri sam¬
fäldt att göra. Saken beror således pä Konung och Stän¬
der. Af de sednare tyckas ganska många vara öfvertyga-
de om en förändrings behöflighet, åtminstone de, som
det närvarande förhållandet mest trycker, rust- och rote-
hållarne. Jag gör mig förvissad, det Kongl. Majit äfven
skall känna sig öfvertygad derom, så snart Han erfar, att
folket är det.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Förre vice Talmannen Per Eriksson och Jonas
Christoffersson från Wermelands, Anders Jonsson från
Östergöthlands, Jöns Månsson från Malmöhus, Jöns Jöns¬
son från Christianstads och Lars Rasmusson från Göthe¬
borgs och Bohus Län hördes häruti instämma.
Nils Jeppsson från Malmöhus Län: ”Jag ämnade vis¬
serligen väcka motion i förevarande ämne, men då så
många af Ståndsbröderne förekommit mig härutinnan, vill
jag från denna min afsigt afstå, på det protokollet ej må i
denna fråga vidare ökas. Nedsättningen af arméen till hälf¬
ten tror jag icke skulle medföra någon risque och jag skul¬
le högeligen önska en sådan nedsättning, särdeles hvad ka¬
valleriet beträffar. Hvad Kongl. Maj:t under föregående
Riksdagar låtit förstå, att en indragning i arméen skulle
orsaka ökandet af beväringen, tror jag icke vara nödvän¬
digt. Jag förenar mig med dem, som vilja nedsättning, så
att 2 Rusthållare skulle komma att uppsätta 1 häst och
karl, samt 2:ne rotar en soldat.’’
Erik Andersson från Skaraborgs Län hemställde nu,
om ej Ståndet ville förena sig uti den mening, att hela
den stående arméen borde nedsättas till hälften, men då
Talmannen härvid erinrade, att olika åsigter i frågan gjort
sig gällande, att en del önskat arméens nedsättning till
hälften, andra till en tredjedel, samt att det tillkomme Ut¬
skottet att sammanjemka meningarna, förklarade Erik An¬
dersson-, att Iian, vid sådant förhållande, förenade sig med
hvad Anders Persson och Johannes Andersson uti si¬
na motioner framställt.
268
Den 11 December 1847.
johan Juli. Rutberg från Norrbottens Län: ''Då jag
redan för 25 år sedan väckt motion om minskning af ar¬
méen och uti kostnaderna för dess underhållande, tror jag
mig i allo handla konseqvent genom att nu förena mig
med dem, som yrka nedsättning till hälften af vår nu ä-
gande krigsmakt.”
Diskussionen förklarades vara slutad, och, efter propo¬
sition af Talmannen, blef Peter Nilssons bordlagda mo¬
tion, jemte samtliga nu väckta motioner i samma ämne, re¬
mitterad till Stats-Utskottet.
§ 12.
Vid förnyad föredragning af Andreas Bengtssons
från Jönköpings Län sedan den 4:de dennes på bordet
hvilande motion, angående upprättande af en samling gäl¬
lande författningar rörande presternes rättigheter af försam¬
lingarna, blef motionen till Allmänna Besvärs- och Ekono-
mie-Utskottet remitterad.
Ståndet åtskiljdes klockan 2 eft. midd.
In fidem
A. E. Ros.
Plenum lil. 'f, (i c- in.
§ i-
Upplästes och remitterades till Stats-Utskottet följan¬
de ingifna memorial:
l:o af Per Sahlström från Stockholms Län:
”Den allmänna nytta och förkofran, som jordbruket
fått åtnjuta genom de vid föregående Riksdagar beviljade
anslag och beredda lånebiträden för utdikriing och aftapp¬
ning till beredande af odlingsföretag, föranlåter till den
förhoppning, att Rikets nu församlade Ständer icke lemna
delta angelägna föremål utan uppmärksamhet.
De upplysningar jag sökt och erhållit, angående dis¬
positionen och fördelningen af det vid nästliden Riksdag
för detta ändamål anvisade belopp, och hvilka uppgifter
jag tager mig friheten härjemte bifoga, utvisa, att arbeten
till beredande af odlingsföretag äro uti rikets flesta orter
i full gång, samt ännu flera ifrågasatta att utföras, för så
vidt något biträde från Statens sida dervid kan erhållas.
Den 11 December 1S47.
269
Vid detta förhållande, och då otvifvelaktig! är, att i-
frågaställda anslag äro af största vigt och nödvändighet, så
vida landet skall kunna framgå på den bana af ekonomisk
kultur, som för detsamma öppnat sig, och hvilken innevå-
narne visat sig böjda att beträda, finnér jag mig uppma¬
nad att motionsvis vördsamt yrka och föreslå: att Rikets
Ständer besluta ett fortfarande odlings-auslag af 50,000
R:dr årligen intill nästa Riksdag, på sätt och med de vil¬
kor för disposition och erhållandet, som hittills varit före-
skrifne.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.”
2:o af Sven Jonsson från Jemtlands Län:
”Enär Herjeådalen likasom Jemtland och flera andra
provinser är full af stora så kallade myror, och dessa, som
till stor del äro orsaken till ofta inträffande och för åker¬
brukarens gröda högst skadliga nattfroster, efter en ända-
damålsenlig aftappning icke allenast skulle förskaffa landt-
mannen en god höafkastniiig, utan äfven befordra större sä¬
kerhet för nattfrosterna, men Herjeådalens fattige innevå¬
nare sakna medel till dylika aftappningars fullgörande, vå¬
gar jag i största ödmjukhet fästa Rikets Ständers upp¬
märksamhet på detta förhållande och på nödvändigheten
af ett Stats-anslag till Herjeådalens innevånare för ofta-
nämnda aftappningar, hvilket jag så mycket mera anser bö¬
ra beviljas, som flera andra provinser vid föregående Riks¬
dagar blifvit med Statsanslag för samma ändamål hugnade;
anhållande jag, att denna motion måtte till vederbörligt
Utskott remitteras.”
”Instämmer till alla delar med Sven Jonsson, med
tillägg, att som Agronomen Jonsson har denna sommar
besökt provinsen Jemtland, och har funnit att denna pro¬
vins är i stort behof af myrors aftappning så väl för od¬
ling som för frostskadors afhjelpande, men som allmogen
inom denna provins är i fattiga omständigheter, så anhåller
jag, att Jemtland måtte blifva understöd! af något Statsan¬
slag, för att verkställa nämnde myraftappning. Jonas Ers¬
son från Jemtland, Anders Olsson i Jemtland.”
n§ 2.
Per Sahlström från Stockholms Län hade ingifvit
nedanintagne motioner, som nu upplästes:
”De synbara fördelar, som blifvit landet beredda ge¬
nom de anslag, som vid 2:ne föregående Riksdagar blifvit
2*0
Den 11 December 1847.
beviljade för de allmänna landsvägarnas förbättrande, utgöra
säkraste bevisen för deras ändamålsenlighet och nyttan af
deras fortfarande. Dessa vägförbättringsbiträden hafva i
hög grad väckt menigheternas böjelse för dylika företag i
alla delar af riket och hvilket förhållande således ingifver
den säkra förhoppning, att hvad Ständerna härtill framgent
kunna anvisa, skall blifva väl och med sund beräkning an-
vändt. Med kännedomen af våra vägars svåra beskaffen¬
het på ganska många orter förenar sig alltså den ganska
billiga önskan om de stöire olägenheternas efter hand ske¬
ende afhjelpande, och då väghållningen i och för sig sjelf
utgör en af jordbrukets tyngre bördor, betydligare i samma
mån som orterna äro glesare bebyggda, är dot ock endast
genom Statens biträden, som man kan vänta de hufvud-
sakliga förbättringar, som våra vägar i allmänhet erfordra.
Efter inhämtade upplysningar, att väg- och vatten-
" byggnads-styrelsen sedan sista Riksdag låtit verkställa un¬
dersökningar samt tillstyrkt Statsbidrag till vägförbättrings-
arbeten, uppgående till ett belopp af 399,598 R:dr 1 sk.
2 r.st R:gs, och att således af det då beviljade-anslaget
endast 1 R:dr 46 sk. 10 r:st R:gs återstå, anser jag det
vara tydligt, att ifrågavarande anslag icke bör under dess
nuvarande belopp nedsättas. Af den uppgift, jag härjemte
tager mig friheten bifoga å länsvis beviljade, utbekomne och
ännu innestående vägbyggnads-anslag, synes väl icke i
hvad proportion menigheterna deltagit i dessa kostnader;
men erfarenheten från nästan alla orter intygar dock, att
menigheterna öfverallt och utan tvekan iakttagit skyl¬
digheten, att till större eller mindre del uti berörde kost¬
nader deltaga.
Biand de vilkor, som å sednaste Riksdag fästades vid
då beviljadt vägförbättrings-anslag, var äfven det, att Sta¬
tens biträde skulle företrädesvis användas å vägar för den
större trafiken och rörelsen; men jag har anledning för¬
moda, att detta vilkor icke blifvit till fullo afsedt. Till be¬
fordrande af denna åsigt, den Ständerna icke lära under-
derlåta att äfven nu uttala, äfvensom för ändamål att lät¬
tare kunna anordna och företaga dessa nyltiga arbeten,
samt derigenom vid inträffande behof kunna sysselsätta en
större mängd arbetsbehöfvande, skulle, enligt mitt förme¬
nande, särdeles bidraga, om Landshöfdingarne anbefalldes
att, hvar för sitt Län, låta undersöka de för den större rö-
Den 11 December 1847.
271
reisen besvärligast vägsträckorna, samt öfver deras förbätt¬
ring eller omläggning låta uppgöra planer och kostnads¬
förslag att i förväg vara att tillgå, och hvilka sednare, un¬
der förutsättning att desamma af orternas innevånare blif¬
va kända, lättare skulle leda till öfverenskommelse om bi¬
drag för utförandet, helst som på flera ställen ortsinnevå-
narne nu måste genomgå flera formaliteter och vidkännas
betydliga kostnader, för att få en ifrågasatt vägsträcka un¬
dersökt samt arbetsplan m. m. uppgjord. Till undvikande
af orättvisa bör det erkännande bär göras: att en och an¬
nan af Herrar Landshöfdingar redan sökt gå denna nu ut¬
tryckta önskan till mötes, men flera finnas ock som hit¬
tills underlåtit att på detta sätt underlätta och befrämja en
allmännare framgång af vägförbättrings-anslagets hufvudsak-
liga syfte.
I anledning af hvad jag nu haft äran anföra och i än¬
damål att söka medverka till underhållande af den benä¬
genhet och de anledningar, som redan förefinnas till våra
vägars allmänna förbättring, samt för att efter möjligheten
söka betrygga landet vid fördelar, som så mäktigt inverka
på dess kultur och ekonomiska förkofran, finner jag mig
uppmanad att motionsvis vördsamt föreslå: l:o Att Ri¬
kets Ständer besluta ett fortfarande vägförbättrings-anslag
af 133,333-5- R:dr årligen intill nästa Riksdag, för att ute¬
slutande till detta behof och utan återbetalnings-skyldighet
af Kongl. Maj:t såsom hittills, i mån af behof och fullgjor¬
da prestanda, disponeras. 2:o Att, i ändamål af en syste¬
matiskt ordnad vägförbättring och landsorternas deraf be¬
roende större fördel, Ständerna hos Kongl. Maj:t måtte an¬
hålla, det Landshöfdingarne måtte anbefallas att, genom
Landtmätarnes, eller väg- och vattenbyggnads-styrelsens bi¬
träde, låta styckevis undersöka och affatta de för den stör¬
re trafiken besvärligaste vägsträckorna inom hvarje Län,
samt deröfver afgifva arbets- och kostnads-förslag, och de¬
samma ortens innevånare delgifva samt deras yttranden
derom, jemte de nödiga bidragen för verkställandet deraf,
inhämta; samt 3:o Att det hittills utgående anslag för väg-
och valtenbyggnads-styrelsen, samt undersöknings-kostnader
och expenser i och för allmänna arbeten, må oförändradt
fortfara.
Om remiss till Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-
Utskotten anhålles.”
272
Den 11 December 1847.
Häruti instämde Anders Johan Sandstedt från Jön¬
köpings, Sven Svensson från Elfsborgs, Lars Gezelius
från Stora Kopparbergs samt Anders Johansson från
Wermlands Län.
Förre Talmannen Anders Eriksson: ”Om jag icke
funnit uti Kongl. Propositionen om Statsverkets tillstånd
och behof upptaget, för det af motionären afsedda ända¬
mål, Statsanslag till belopp af icke allenast 400,000 R:dr
för 3:ne år, utan till och med 500,000 R:dr, skulle jag
icke underlåtit att väcka motion i ämnet, men vid nu
nämnde förhållande anser jag det vara öfverflödigt, hvar¬
före jag inskränker mig till att understödja motionären, un¬
der förhoppning, att Stats-Utskottet icke lärer underlåta
att, till sådana företag, som nu äro i fråga, framför andra
föremål hemställa om utgifvande af den utaf Kongl. Majit
i förenämnde afseende äskade summa. Vi hafva oss nog¬
samt bekant, att åtskilliga af missväxt lidande län lått fram¬
för andra njuta af vägförbättringsanslaget och dragit fördel
deraf. De andra länen, hvilka i detta fall stått tillbaka,
hafva förhoppning om understöd i sin tur. Uti min hem¬
ort är för närvarande å bane fråga om en ny vägs anläg¬
gande genom Carlskoga Bergslag, hvilken väg, om den
komme lill stånd, skulle medföra stora fördelar och för¬
korta vägen till Norrige minst 2 mil.”
Uppå framställning af Talmannen, beslöt Ståndet att
remittera Sahlströms ifrågavarande motion, jemte hvad i
anledning af densamma blifvit till protokollet anfördt, till
Stats-Utskottet.
§ 3.
Följande af A. J. Sandstedt från Jönköpings Län in¬
lemnade och nu uppläste motion fick, på flera Ledamöters
af Ståndet begäran, hvila på bordet:
”Sorn byvägarna i allmänhet underhållas så illa, att
hvarken de hemmansägare, som äro boende längre från
Läns- och Häradsvägarna, kunna färdas till ting-, kyrka
och qvarn, eller, vid derom skedd pålysning, å desamma
fortskaffa den kronotionde, som på dagen måste lefve-
reras, samt Presterskapet icke utan mycken svårighet kan
färdas till aflägsnare hemman; men deremot alla de hem¬
man, som äro belägna nära de indeldta läns- och härads¬
vägarna, alltid hafva beqvämlighet på de andres bekostnad,
hvilka, ehuru aflägset boende från de allmänna vägarne,
Den 11 December 1847.
273
likväl mäste till deras underhåll bidraga — får jag, såsom
en rättvis fördelning af byvägarnas underhåll, föreslå: att
alla, hvar inom sin församling, böra i lika mån bi¬
draga till de inom socknen belägna byvägars un¬
derhållande. Det finnes visserligen en författning, som
ålägger hemmansägar ne att underhålla byvägar, i den mån
de kunna draga nytta deraf för egen del; då emellertid ett
hemman icke kan behöfva att begagna byvägen till mer än
l/4:del deraf, måste den längre fram boende hemmans¬
ägaren sålunda, för egen del, upparbeta de öfriga 3/4:delarna
af vägen, hvilket på de flesta ställen medför stora kostna¬
der, dem den mindre bemedlade icke utan sin hemmans-
dels undergång kan åstadkomma.
Anhålles om remiss till vederbörligt Utskott.”
Härmed förenar sig Petter Pehrsson,
från Jönköpings Län.
§ 4,
Vidare ingåfvos och upplästes motioner:
l:o af N- Fr. Husberg från Södermanlands Län af
detta innehåll:
”För att i någon, om än ringa mån, motverka det hos
våra större jordbrukare öfverhandtagande systemet, att taga
sina hemman under eget bruk, hvilket system i så vä¬
sendtlig måtto ökar behofvet af statdrängar, förminskar och
undergräfver Bondeståndet och på landsbygden vållar otro¬
ligt mycken fattigdom; tager jag mig friheten härmedelst
väcka den motion, att hvarje jordbrukare, som har mer än
ett mantal under eget bruk, skall, för hvad han deröfver
eller mer brukar, erlägga en bestämd afgift till den sockens
fattigvård, der jorden är belägen. Första hemmanet eller
mantalet skulle således brukas fritt för denna afgift, men
för andra och följande mantalen borde erläggas till ex¬
empel 5 å 10 R:dr — mer eller mindre — för hvarje, och
i mån derefter för mindre andelar.
Rätteligen borde denna afgift ökas progressivt; men
jag förutser den svårighet, som afgiftens fördelning skulle
åstadkomma, der egendomen vore belägen inom mer än en
socken, och jag måste derföre afstå från sådant yrkande.
Jag vågar tro, att detta förslag grundar sig på så billig
rättvisa, att det utan mitt vidare förordande skall vinna he-
18
374
Den 11 December 1847.
dervärda Ståndets bifall, och anhåller att det för vidare lag¬
enlig behandling blir till vederbörligt Utskott remitteradt,
der ock nödigt afseende lärer göras på lämpligheten eller
olämpligheten att äfven utkräfva denna afgift af sådana bo¬
ställen och kungsgårdar, som äro uppskattade till hög man-
talsberäkning, men ej uppkommit till sådan, medelst under¬
lydande hemmans sammanslående.
1 anledning häraf fick på begäran vice Talmannen Nils
Pehrsson ordet och yttrade: "Jag finner mig desloheldre
befogad att instämma med motionären, som erfarenhet vi¬
sat, att de större egendomsherrarne vanligast slagit under
sig till eget bruk flera hemman, hvarigenom de färre landt-
hönderne oftast blifva backstugusittare; de brukare af smär¬
re hemmansdelar, som blifva qvar, utarmas och falla slut¬
ligen fattigvården till last, samt många andra olägenheter
åstadkommas.”
Johan Persson och Per Olsson från Upsala Län,
Olof Johansson och Anders Eriksson från Stockholms,
Johan Bergström från Skaraborgs, Petter Gabrielsson
från Kronobergs, Erik Mallmin, Anders Jansson och
Carl Ersson från Westerås, Gustaf Pettersson från
Östergöthlands, Ephraim Larsson, Sven Svensson, Jo¬
han Petter Andersson och Petter Haraldsson från
Elfsborgs, Lars Johan Gezelius och Anders Eriksson
från Stora Kopparbergs, samt Anders Andersson och
Anders Pehrsson från Örebro län instämde med Hus¬
berg och vice Talmannen; samt
2:o af /.ars Wenander från Götheborgs och Bohus
län, en så lydande:
”Sedan, genom Kongl. Maj:ts utfärdade Nådiga förord¬
ningar, menigheterna i allmänhet blifvit skyldige ansedde,
att inom hvarje kommun, för folkundervisningens befräm¬
jande samt fattigvårdens ändamålsenligare organisation,
vidtaga de mått och steg, som för ändamålets vinnande
erfordras, i Öfverensstämmelse med berörde Nådiga före¬
skrifter; så och ehuru ingen lärer kunna förneka, att des¬
sa föreskrifter, hvars anda och mening varit och är god,
ändamålsenligt utförda, måste i en framtid leda till menig¬
hetens störa båtnad och framskridande, så väl i andligt
som moraliskt hänseende, samt således bör i möjligaste
måtto efterkommas i de delar det med landets ekonomiska
ställning låter sig verkställa; men, soin det är en allmänt
Den 11 December 1847.
275
erkänd sak, att icke allenast medel saknas, utan äfven bo¬
städer för uppförandet af ändamålsenliga byggnader, så väl
för Skollärarne, hvilka ovilkorligen bör beredas bestämd bo¬
stad, som för fattighus-byggnader, utom hvilka fattigvården,
enligt föreskrift, icke är verkställbar, och som dessa sta¬
tioner icke kunna af de i liera delar af riket meddellösa
kommunerna beredas utan Statens mellankomst; vågar jag
härmed föreslå, det Kongl. Maj:t och Rikets Högloll. Stän¬
der gemensamt ville, till lättnad uti kommunernas tryckan¬
de omständigheter i detta afseende, upplåta och för fram¬
tida begagnande anslå ett eller 2:ne inom hvarje socken
beläget kronohemman, i mån af socknarnas storlek, enligt
det förslag, som här nedan upptages, hvarå ifrågavarande
byggnader kunde uppföras, och förblifva en bestämd sta¬
tion; och att afkomsten deraf skulle för detta ändamål af
Skole- och Fattigvårdsstvrelserna användas, efter de i soc¬
kenstämma derom lemnade föreskrifter; att de socknar,
som bestodo af 20 till 30 mantal, skulle tillkomma ett
hemman, de emellan 30 och 40 mantal 1~ och derutöfver
till 50 mantal tvenne hemman, och så vidare; skulle nå¬
gon socken eller kommun innehålla mindre än 20 hemman,
borde i mantal krono- för detta samhälle upplåtas; om
emot förmodan någon församling funnes, inom hvars områ¬
de kronohemman icke är alt tillgå, skulle den tå sig ansla¬
get, antingen deremot svarande Statsanslag, eller något i
nästgränsande socken befintligt så beskaffadt hemman,
hvilket kommunen ägde till den högstbjudandande upplåta,
emot anskaffandet af en deremot svarande tjenlig lokal
inom samhället, förutsatt i öfrigt, att de sålunda anslagna
hemmanen skulle bestå af dem, som vore för ändamålet
bäst belägna, och hvarom hvarje kornmun borde ega rätt att
lemna uppgift. Jag har väl framställt en fråga, som i min
ringa förmåga synes vara besvärlig att utreda; men med
förutsättning, att ett konstitutionell lands folk äger sjelf att
ändra och förbättra sina lagar, och saken dessutom i min
förmodan icke saknar sympathier inom Rikets församlade
Ständer, vågar jag hysa det hopp, att menigheternas på
detta sätt uttalade önskan måtte vinna Kongl. Maj:ts och
Ständernas gemensamma medverkan.
Enligt 77 § Regeringsformen, skola Kronans lägenhe¬
ter förvaltas efter de grunder, Rikets Ständer derom före¬
skrifva : dock att de personer eller menigheter, som efter
276
Den 11 December 1847.
dittills gällande författningar sådana Kronans (illliörigheter
innehafva eller nyttja, må njuta laglig rätt derå tillgodo;
men hvad detta sednare alternativ angår, så är det väl
kändt, att kronohemmanen, som hufvudsakligen bestå af
boställen, i fordno anslagne för öfver- och underbefälets
vid arméen löneförmåner, nu mera såsom ett monopolium
öfvergått till regements-chefernes fria disposition, utan nå¬
gon stadgad redovisningsskyldighet till Staten; men huru¬
vida detta ägt rum med Rikets Ständers bifall, lärer dock
hinder ej möta, att derom efter påkalladt behof annorlun¬
da förordna, emedan de i detta afseende befintliga författ¬
ningar troligen gått sin upplösning till mötes, som de fle¬
sta boställen, i anseende till vanhäfd, numera blifvit af re-
gementscheferne afhände dem, de voro på lön anslagne,
samt dels på obestämd och dels viss tid till arrendatorer
upplåtna, emot höga arrenden, som skola ingå till boställs-
kassan och användas till löneförhöjningar, hvilka lära spar¬
samt utdelas, synnerligast till det lägre krigsbefälet, hvars
missnöje öfver de okontrollerade inkomster och utdelnin¬
gar kommit till menighetens kunskap; hvadan ock då krigs¬
befälet har och bör hafva sina löneförmåner på stat an¬
slagna, det vore otillbörligt, att dispositionsrätten öfver kro¬
nohemmanen i riket skulle för regements-cheferne vidare
fortfara, om hvars afskalTande i öfrigt serskildt fråga bor¬
de uppstå — att de för ofvannämnda ändamål erforderliga
hemman äro bortarrenderade på längre eller kortare tid,
borde så mycket mindre ligga i vägen för detta anslag,
som det stipulerade arrendet kunde under tiden ingå till
kommunernas styrelse, för att behörigen användas; och
finge det ankomma på församlingarna, att med arrende-
innehafvaren öfverenskomma, att emot lämpligt afdrag på
arrendet vinna rättigheten, att derstädes uppföra de för
skole- och fattigvården erforderliga byggnader. Ehuru dessa
frågor, angående folkundervisningen och fattigvården ankom¬
ma på kommunernas enahanda och lika beskaffade omvård¬
nad, Ilar jag dock kommit i tvifvelsmål, huruvida de grundlags-
enligt sunna i sammanhang behandlas och afgöras; och vågar
jag härmed anhålla, att, så vida detta ej kan ske, memo¬
rialet endast måtte, i afseende på fattigvårdens organisation
och framtida bestånd, Rikets Höglofl. Ständers pröfning
föredragas; hvadan den följd skulle uppstå, att hälften af
de föreslagna hemmannen torde för ifrågavarande ändamål
Den 11 December 1847.
277
för framtiden anslås såsom ett bidrag, att i någon mån
lindra den nödställda belägenhet, hvaruti landet, isynnerhet
i min hemort, befinner sig; anhållande jag tillika, att detta
memorial varder till behörigt Utskott remitteradt.”
Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län
anmälte, att han oförtöfvadt ämnade inkomma med en mo¬
tion, som serskildt anginge fattigvården, och begärde för¬
denskull bordläggning af Husbergs och IVenatiders nu
upplästa memorial, hvilka alltså lades på bordet.
§ 5.
Ett af Petter Persson från Jönköpings Län ingifvet
så lydande memorial upplästes;
”Vid alla Riksdagar sedan 1828 har jag och flera
Riksdags-ombud väckt motioner om Lagmans-rätternas in¬
dragning. Vid 1840 års Riksdag hafva samtlige Rikets
Ständer ansett Lagmans-rätterna vara obehöfliga och öf-
verflödiga, och genom en underdånig skrifvelse tillstyrkt
deras indragning.
Lagmans-rätterna äro en hjelpreda för krångelmaka¬
re, advokater och processmakare, som för 12 sk. vade-
penningar kunna uppehålla en rättmätig sak i flera år, till
stor skada för den redlige medborgaren.
Jag får derföre föreslå, att Lagmans-rätterna måtte ge¬
nast indragas på den grund och de vilkor, som Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse af den 10 Oktober 1840
innehåller, helst sorn divisionerna i Hof-rätterna äro för¬
stärkta, att tvistemål kunna der fortare afgöras. Jag an¬
håller derföre, att en förnyad underdånig skiifvelse i detta
ämne måtte utfärdas.
Jag anhåller, att denna motion måtte remitteras till
Höglofl. Lag-Utskottet.”
Härmed förena sig Petter Gabrielsson från Krono¬
bergs Län, Petter Johan Pettersson och A. J. Sand¬
stedt från Jönköpings Län, Anders Gunnarsson från
Elfsborgs, Anders Andersson från Örebro och Anders
Andersson från Wermlands Län.
I sammanhang härmed upplästes en motion af Adolf
Fredriksson från Upsala Län af detta innehåll:
”Vid flera föregående Riksdagar har fråga blifvit väckt
om Lagmans-rätternas indrauninu. och Ständerna hafva om
278
Den il December 1847.
dessa Domstolars obehörighet varit temligeii ense, så att
deras tankar i ämnet blifvit tydligen och på anförda giltiga
skäl uttalad, men, detta oaktadt, finnas Lagmans-rätterna
ännu qvar, emedan Ständernas underdåniga förslag om de¬
ras upphörande ej lyckats tillvinna sig Kongl. Majrts Nå¬
diga sanktion. Troligen har denna uteblifvit, ej af den an¬
ledning att man ansett dessa domstolars borttagande men¬
ligt eller vådligt för lagskipningen, utan emedan man vill
afbida tiden till dess förslaget till ny civillag kunde föreläggas
Ständerna till antagning. Jag deremot hyser den fruktan,
att denna väntan torde blifva alltför lång. Man har ju i
flera decennier härpå arbetat, utan att få arbetet färdigt, och
då slutligen ett förslag en gång kommer att framgifvas,
torde man ej kunna begära en kortare tid af Ständerna
för dess pröfning, än den som åtgått för dess sammanfatt¬
ning. Alt vi emedlertid skola lemna alla vigtigare och makt¬
påliggande lagfrågor å sido, för att trösta oss med ett vansk¬
ligt hopp, som kanske först i våra barns eller barnabarns
tid kan låta realisera sig, dertill finner jag ingen rimlig
anledning.
Att Lagmansrätterna ej endast äro öfverfiödiga, utan till
och med menliga för befordrande af en snar och ändamåls¬
enlig lagskipning — derom torde tankarna ej mera vara
delade, om man, notabene, afser ifrån några få individers
tänkesätt, som gjort till sin politiska trosats att spjerna
emot alla förändringar, endast derföre att de äro förändrin¬
gar. Öfverfiödiga anser jag Lagmansrätterna vara, derföre,
att de äro alldeles på samma sätt sammansatte som Hä¬
radsrätter, i följd hvaraf någon större lagkunskap och er¬
farenhet här ej är att vänta, än i den rätt, som i lörsta
instance handlagt målet. Tvertom; erfarenheten har ofta
visat, att, under det den skicklige och erfarne domaren
handlägger målen i Häradsrätten, tagas till domare i Lag-
mansrätt ej sällan antingen personer, som ej gjort do-
marevärfvet till sitt hufvudyrke, utan hvilka för sitt höga
nöjes skull dermed några månader på året vilja sig syssel¬
sätta, eller ock, såsom vanligen förhållandet på sednare
tider blifvit, sedan nemligen lagsagorna efter ordinarie lag¬
mäns frånfälle ej blifvit med ordinarie domare försedde —
troligen med anledning af dessa domstolars förväntade in¬
dragning — yngre jurister på extra ordinarie Stat från Hof-
rätterna. Den skicklige och erfarne domaren, som gjort
Den 11 December 1847.
279
domarevärfvet till sitt lefnadsyrke, söker sig antingen dom¬
saga på landet eller plats inom Hofrätterna eller Revisio¬
nen, som lernnar honom full sysselsättning och god berg¬
ning, men ingalunda en lagsaga, som hvarken ger honom
tillräcklig sysselsättning eller full bergning. Jag tror mig
således hafva visat, att dessa domstolar äro mindre ända¬
målsenliga. Men ej nog att de det äro, de äro, såsom jag
yttrat, äfven menliga för lagskipningens gång. De lemna
nemligen den trälgirige eller tredskande endast ett tillfälle att
draga ut målets slutliga afgörande en rund tid — ett
å två år — till stort förfång för den ärliga rättssökan-
den. Det simplaste och klaraste skuldfordringsmål kan på
det sätt med erläggande af en obetydlig vadeskilling uppe¬
hållas i åratal.
Vid betraktande nu derjemte, att utvägen till vädjade
måls pröfning står en hvar öppen till Hofrätt, som är på
helt annat sätt organiserad än Häradsrätt, och innehar e-
genskapen af verklig Öfverrätt, och vid besinnande af den
omständighet, att brottmål, som väl äro af vigtigare beskaf¬
fenhet än civilmål, gå direkte från Häradsrätt till Hofrätt,
så synas Lagmansrätterna utan ringaste olägenhet kunna
bortgå.
Jag anser mig derföre böra väcka motion om Lag-
mansrätternas indragning, och anhåller om remiss härå till
Lag-Utskottet.”
Johan Bergström från Skaraborgs, Petter Haralds¬
son från Elfsborgs, Petter Mårtensson från Jönköpings,
Sven Isaksson fl ått Calmar, Jöns Månsson från Malmö¬
hus, Nils Andersson från Christianstads, Ola Pehrsson
från Blekinge och Bengt Petter Skantze från Hallands
Län förenade sig med Adolf Fredriksson.
Nils Strindlund från Westernorrlands Län: ”örn
Lagmännen och Lagmansrätterna varit hvad dermed åsyf¬
tats, hade man icke emot dem haft något att anmärka;
men erfarenheten har gifvit vid handen ett helt annat för¬
hållande. Man har nemligen sett och ser yngre jurister,
ja sådane, sorn icke ännu fått skägg, uti dessa domstolar
pröfva Häradsrätternas och äldre Häradshöfdingars beslut,
och jag kan således icke underlåta att förena mig med
dem, som yrka Lagmansrätternas indragning; dock tror jag,
att man, i förening härmed, bör vara betänkt på att öka
Hofrätterna med en division till: ty skulle Hofrätterna icke
280
Den 11 December 1847.
förstärkas, blefve en följd, att processen förlängdes i af¬
seende å tiden, då flera mål, sorn nu stanna vid Lag-
mansrätterna, hvilka Rätter äro att anse som gallrings—
domstolar, skulle öka Hofrättens arbeten; jag önskar och
vill derföre föreslå, att Lag-Utskottet ville godkänna mo¬
tionens innehåll, samt, på samma gång som Utskottet in¬
kommer till Ständerna med förslag om Lagmansrätternas
upphörande, jemväl föreslå Hofrätternas ökande med en di¬
vision till.’1
Häruti hördes instämma Per Olsson från Upsala,
Olof Nilsson från Östergöthlands, Jon Samuelsson från
Calmar, Herman Öbom från Norrbottens, Erik Mäns¬
son och Arnold Svensson från Blekinge samt Christen
Persson från Gottlands Län.
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge: ”Jag
har varit en af deni, som vid föregående Riksdagar yrkat
Lagmansrätternas indragning och instämmer alltså äfven nu
i yrkandet derom
Nils Jeppsson från Malmöhus Län: ”Äfven jag hör
till dem, som vilja Lagmansrätternas indragning; dock ön¬
skar jag icke, att Hofiätterna på samma gång skola ökas.
Jag tror nemligen, att det är högst få mål, som komma till
Lagmansrätten och icke vidare fortsätta marschen till Hof¬
rätten, i följd hvaraf Hofrättens göromål skulle genom Lag¬
mansrätternas indragning, enligt min tanka, i obetydlig mån
ökas. Uti de af motionärerne uttalade åsigter instämmer
jag fullkomligt, men stannar också dervid.”
Vice Talmannen Nils Persson: ”Den nu gjorda fram¬
ställningen om Lagmansrätternas upphörande är icke den
första i ämnet; ty dylika framställningar hafva, såsom för¬
ut är anmärkt, flera gånger tillförene varit föremål för Ri¬
kets Ständers uppmärksamhet, utan att dock något resultat
deraf följt. Nu tror jag dock tiden vara inne för frågans
framgång och tror det i synnerhet deraf, att Justiti®-Om-
budsmannen uti sin berättelse upptager förslag till den, i-
frågasaita förändringen i lagskipningen och instansernas för¬
minskande från 4 till 3. Jag hoppas, att Lag-Utskottet
skall äga tillräcklig anledning för bifall till hvad som är fö¬
reslaget, deruti jemväl inbegripet JustitiBe-Ombudsmannens
framställning om Hofrätternas ökande, för hvilket ändamål
kanske lämpligt skulle kunna användas de i följd af in¬
Den 11 December 1847.
281
dragningen blifvande lediga Lagmännen, då pensioner ål
desse blefve obehöfliga.”
Lars Gezelius från St. Kopparbergs Län, Christen
Andersson från Malmöhus samt Jöns Jönsson från Chri¬
stianstads Län instämde.
Nils Strindlund: ”Jag gillar väl i allmänhet hvad
vice Talmannen yttrat; men jag önskade dock, att Lag¬
utskottet, vid handläggningen af frågan, noga såg sig före
vid valet till ledamöter i den nya division inom Hofrätten
och innan det föreslår att uti den intaga de gamla Lag¬
männen, af hvilka jag känner (lere, hvilkas inträde ej skulle
lända Hofrätten till mycken fromma. Att uppgifva namn,
hvilket ej skulle vara särdeles svårt, anser jag nu ej lämp¬
ligt, utan sparar dermed till dess det kan behöfvas, och vill
jag endast tillägga, att den minsta olägenhet, man kunde
hafva af nu antydda personer, vore, om de öfverfördes på
indragningsstaten.”
Sven Heurlin från Kronobergs Län: ”Om jag icke
missminner mig, har det vid 3 föregående Riksdagar varit
Rikets Ständers beslut, att Lagrnansrätterna skulle indra¬
gas. Kongl. Majit har emedlertid uppskjutit indragningen,
i afbidan på det nya civil-lagförslaget. Detta brådskas ej
med, det liksom ligger i dvala, troligen utan att i vår tid
föreläggas Ständerna, ja, Gild vet när sådant kommer att
ske, och likväl begäres Riksdag efter Riksdag nya anslag till
lagberedningen, men hvad den utträttar, om ej att den lef¬
ver godt, vet man ej. Beklagligen kan en trätgirig part,
genom alt draga målen till Lagmansrätt, uppehålla deras
slutliga afgörande i (lera år, under det den redlige mot¬
parten går under. Jag vill ej säga att sportlerna bär ver¬
ka något på saken, fastän lösen är dryg hos Lagmans¬
rätten, men hufvudsumma!! är, att det är bra beklagligt,
att målen så långt uttänjas, att jag för min del rekom¬
menderar motioriärernes åsigter, och yrkar att Lagmans-
rätterna, utan afvaktan på det väntade civil-lagförslaget,
må upphöra. Med den nya divisionen i Hofrätten må si
länge dröja.”
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län och Jonas
Pettersson från Calmar Län instämde.
Johan Jacob Butberg från Norrbottens Län: ”Icke
jag heller har något emot, alt Lagrnansrätterna upphöra;
18*
982
Den 11 December 1847.
dock anser jag, att Hofrätterna på samma gång böra för¬
stärkas. För öfrigt hoppas jag att Lag-Utskottet skaffar
sig ali tillgänglig upplysning i ämnet och behandlar det¬
samma, som dess vigt kräfver.’’
Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län
lät teckna till Protokollet, att han instämde med Motio-
närerne.
Diskussionen förklarades slutad; och, på framställning
af Talmannen, blefvo Peter Perssons och Adolf Fredriks¬
sons ofvanintagne motioner, jemte hvad i anledning af dem
nu blifvit yttradt, remitterade till Lag-Utskottet.
§ 6.
Upplästes följande, rörande kronobrefbäringen, ingifna
motioner, nemligen:
l:o af Peter Haraldsson från Elfsborgs Län:
”Då hvar och en inom fäderneslandet och särdeles
jordbrukaren af krono- och krono-skatte samt en del af fräl¬
sejord i fyrfaldiga hänseenden äro till den grad så hardt
och omenskligt betungade, ej allenast med hardt tryckande
skatter, särdeles å de orter, der en mager och mindre bör¬
dig jord befinnes, utan äfven för dessa jordägor vidkännas
åtskilliga andra påföljder, utom dem, som, enligt gällande
skattläggningsmethod, skola till Staten utgöras; och antalpt af
dessa, som vid skattläggningarna ej någonsin finnas om¬
nämnda, alltså ej heller bör anses som några" sådana,
som böra och skola utgå å hemmanen utöfver jordräntan;
så äro dessa så kallade påföljder, som en del hemman
blifvit och blifva skyldiga förklarade, allt för många, och
äfven sådana, att de, efter min tanka, ej böra utgöras af en¬
skilde jordägare; deribland finnes nemligen den så kallade
kronobrefbärings-skyldigheteri, hvilken inom en del hära¬
der och fögderier utgöres gemensamt medelst ersättning
till vissa hemman, hvilka blifvit anslagna till att fortskaffa
kronobrefven; men deremot uti en del härader och fög¬
derier erhålla dessa så hardt belastade hemman alldeles
ingen upphjelp, utan måste ensamt vidkännas della så
hårdt och obilligt tryckande onus, som till utgörandet der¬
af ej fordrar mindre, än att tvenne dagar i hvarje vecka
stå tillreds med 2, 3 till och med 4 personer, för alt då,
genast efter ankomsten, på åtskilliga håll fortställa de mel¬
lan kronofogden och kronolänsmannen samt till och med
Den 11 December 1847.
283
ifrån fjerdingsmannen, nämndemannen och öfrige tjenste¬
män i orten avancerade bref, samt kyrkoposter till herrar
pastorer. Här torde lätt kuuna inses, hvad förlust detta för¬
hållande tillskyndar jordbrukaren, som, med uppoffring af
så många oersatta' dagsverken, måste likväl dem för¬
lora vid sitt jordbruk, der hansa väl behöfde att få begagna
dem till dess förkofran, för att deraf kunna vinna sin berg-
ning.
Det är alltså af dessa omständigheter, jag nu inför Ri¬
kets här församlade Ständer detta ärende framställer, be-
ledsagadt med den förhoppning, att då saken och förhål¬
landet blifva pröfvade, skäl ej skall saknas att aflyfta des¬
sa så obilliga och hårdt för jordbrukaren tryckande besvär¬
ligheter. Jag vill derföre föreslå, att kronobrefbäringen öf¬
ver hela riket hädanefter måtte, efter förut af kronofogdarne,
hvar inom sitt fögderi, uppgjordt förslag, fördelas pa stationer¬
na inom häraderna, der kronobrefven nödvändigt skola passe¬
ra, samt miltalet någorlunda emellan hvarje station bestäm¬
mas, och derefter uppgöras ett sammandrag, på det milantalet
inom fögderiet, sedan alla de ställen blifvit upptagna, dit
bref böra af stationerna fortställas, samt sedan derefter ge¬
nom entreprenad få bestämdt minsta beloppet, hvarföre kro¬
no- och tjenstemännens bref kunna på bestämda 2:ne da¬
gar i hvarje vecka behörigen fortställas; och sedan på det¬
ta sätt, medelst entreprenad, blifvit utrönt för livad belopp
detta kunde ske, så tror jag mig finna det vara med rätt
och billighet förenadt, att den ersättning, sorn kommer att
utgå till dero, som sig för lägsta ersättning ataga att fort¬
skaffa dessa bref, bör utgå, och öfverskottet af allmänna
postmedlen, så att jordbrukaren ej vidare med denna så
högst besvärande, betungande och nära nog alldeles obilli¬
ga så kallade skyldighet vidare hafva att skaffa.
Slutligen vänder jag mig till det Utskott, hvartill den¬
na min motion blifver remitterad, och hoppas att, etter skedd
granskning och noga bepröfvande, Utskottet ej lärer sakna
skäl för att tillstyrka detta mitt förslag.
Derefter vågar jag äfven tro, att då saken vida¬
re blifver föredragen inför Rikets nu församlade Ständer,
detta mitt, efter min tanka rättvisa och billiga samt af hög¬
sta behofvet påkallade förändrade sätt med kronobrefbä¬
ringen måtte vinna framgång.
284
Den 11 December 1847.
Om remiss till vederböi ligt Utskott af denna min mo¬
tion anhålles.”
Härmed förenade sig Peter Gabrielsson från Kro¬
nobergs Län.
2:o af Johan Bergström från Skaraborgs Län:
”Om det är ett mai, hvartill en vis och god lagstift¬
ning alltid sträfva! och bör sträfva, att, så vidt möjligt är,
mellan statsboigarne, serskildt af den jordbrukande klassen,
fördela lika pligter och rättigheter, och att alltid tillgodose
ett onus med en motsvarande förmån, och om det verkar
välgörande på dessa statsborgares belåtenhet och trefnad, i
samma mån lagstiftningen närmar sig eller uppnår detta
mål, så kan det å andra sidan icke annat än både synas
och vara obilligt, och i följd deraf missnöje väckande, att
se andra, för öfrigt lika lottade och af samma medborgar-
klass, njuta friheter, dem man sjelf saknar, oell se sig be¬
tungad af onera, för andra främmande. Sådana fall inträ fia
alltför ofta och föranleda knot, missämja, afund, rättegån¬
gar och klagomål, för hvilka rr.an gerna önskade lagstift¬
ningen urskuldad. Ibland dessa fall vill jag bär blott fä¬
sta uppmärksamheten på ett, som, åtminstone i min hem¬
bygd, och jag skulle tro att förhållandet är detsamma öf¬
verallt, icke är så litet graverande. Det har uppkommit
genom den vissa hemman och gårdar ålagda skyldigheten
att, utan all ersättning och motsvarig förmån, fortskaffa
alla kronobref och lokalrnyndigheters expeditioner. Det
inses lätt, att detta i en tid, då så många invecklade för¬
hållanden, ett processjukt lynne hos folket och den stigan¬
de fattigdomen sätta kronobetjeningen så mycket att göra,
icke är ett så ringa onus, som mången torde föreställa sig.
Det kan inträda tillfällen, då familjeledamöterne på det
hemman, som är belastadt med ifrågavarande onus, måste gå
nästan man ur huse, för att hvar på sitt håll, ofta en half
mils väg och derutöfver, framföra den ankomna posten;
för att icke nämna störandet af den nattro, arbetaren så
val behöfver, och andra olägenheter, af väder, väglag och
angelägna hushållssysslor. Och för allt delta har man ej
allenast ingen den ringaste ersättning, utan, om en timma
försummas, pliktfälles man, såsom många exempel bestyr¬
ka, ej sällan till 10 å 12 R:dr B:ko böter. Men hvarföre
skola nu somliges hemman eller hela byalag härmed vara
betungade, under det andra äro frikallade derifrån V Visser-
Den 11 December 1847.
285
l:gen torde lokala omständigheter och de betungade hem¬
manens belägenhet i de Hesla fall göra detta onus för dem
till en nödvändighet; byarna eller de enstaka hemmanen
ligga icke alltid så, att en skyldighetens cirkulation dem
emellan är möjlig. Dock torde den väl kunna något vi¬
dare utsträckas och således mera sällan återkomma, om
vederbörande toge läget på provinschartan i närmare ögon¬
sigte. Och i all händelse bör väl dragas försorg derom,
att ett så besvärande onus tillerkännes en lämplig ersätt¬
ning, mot hvilken ingen lär vilja undandraga sig det. I
fö jd häraf yrkar jag, att kronobrefbäringsskyldigheten icke
allenast utsträckes så långt, som lokala förhållanden göra
det möjligt, utan ock att de hemmans åboer, hvilka denna
skyldighet åligger eller framdeles ålägges, tillmätes en emot
besväret svarande ersättning, antingen kontant af Stats¬
medlen, eller i proportionerlig minskning af Krono-utskyl-
derna, och att denna ersättning blifver större, i mån af
de hemmans fåtalighet, af hvilka meranämnde skyldighet
utkräfves, och mindre i mån af deras talrikhet, det är,
ställes i ett jemlikhetsförhållande till onus, t. ex. efter
miltalet beräknadt.
Skulle detta förslag ej vinna bifall, får jag i ödmjuk¬
het föreslå, det ofvannämnde betungande skyldighet bom¬
me att genom entreprenad fullgöras, samt entreprenad¬
summan lika fördelas emellan alla hemman i häradet,
hvilka grundlagsenlig! kunde åläggas i en sådan fördelning
deltaga.”
3:o Af A. J. Sandstedt från Jönköpings Län: ”Bland
den otaliga mängd onera och utskylder af alla slag, som
här i landet blifvit hopade på jordbruket, medför krono¬
brefbäringsskyldigheten, för en del hemmansinnehafvare,
icke den minsta olägenheten. Väl stadgar Kongl. Brefvet
af den 11 Juni 1811 till Kongl. Kammar-Kollegium, att
de hemman, som bestrida denna brefbäring, äro frikallade
från att utgöra kronoskjuts; men att detta onus icke på
långt när motsvarar brefbäringsbesväret, är uppenbart, när
inan eftersinnar, att kronoskjuts, åtminstone uti en del or¬
ter, mera sällan förekommer, och att för densammas ut¬
görande alltid betalas vanlig skjutslega, hvaremot forlskaf-
fandet af kronobref 1 å lf mils väglängd ganska ofta kom¬
mer i fråga flera gånger i veckan för hemmansinnehafvare,
så väl under hö- och sädesbergningen, som under den o¬
280
Den 11 December 1847.
blidaste väderlek. Ett dagsverke mer eller mindre för
Iand (mannen kan vara af högsta värde. Icke den ringa¬
ste ersättning för allt detta besvär erhålles. Den, som så¬
ledes är nog olycklig, att ega ett hemman, som ligger läg¬
ligt till emellan kronobetjeningens boställen och kommer
att deltaga deri. får utstå ett ganska svårt onus och må¬
ste nära nog hålla en särskild person, som under flera
dagar i veckan föga kan medhinna att uträtta annat, än
fortskaffa brefven.
Sådant är förhållandet på många ställen i min ort.
På andra återigen förekomma kanske icke mer än 2 å 3
bref i veckan att hära, och detta måhända äfven på kor¬
tare håll, såsom § eller f mil, men medgifvas måste lik¬
väl alltid, att denna brefbäring tillskynda de hemman, hvil¬
ka äro anviste att bestrida densamma, en icke så obetyd¬
lig tunga, framför de öfriga. Att så är händelsen, bevisas
bland annat deraf, att på en del ställen, hvarest brefbä-
ringsskyldigheten varit allt för mycket tryckande, hafva
kommunerna sjelfve kommit öfverens om att sammanskjuta
något litet belopp till de brefbäringsskyldige, för att så¬
medelst i någon mån hålla dem skadeslöse för det besvär,
de framför andra äro underkastade. I anledning häraf
tager jag mig friheten hemställa till Höglofl. Utskotttet och
respektive inedståndens bepröfvande, huruvida det icke
vore med största rättvisa och billighet förenligt, att alla
hemmansegare inom hvar sitt Härad måtte åläggas årligen
sammanskjuta en billig afgift till de brefbärande, som blifva
ålagde detta onus, motsvarande deras besvär-
Anhållande om remiss till vederbörligt Utskott.’’
Härmed förenar jag mig, och anser att alla hemman
i häradet böra vidkännas lika tunga i förenämnde afse¬
ende. Peter Pehrsson,
Riksdagsfullmäktig från Jönköpings Län.
4:o Af Anders Andersson från Wermlands Län:
’’Bland vanlottade medlemmar af vårt samhälle är skäl
att räkna kronobrefbärare. Väl äro de vanligen frikände
från utgörande af all sorts skjuts. Men detta kan man
skäligen ej räkna så högt, att det motsvarar de besvär
brefbäringen medför. Ty den, som utgör skjuts, har väl
någon ersättning att påräkna, men brefbärare allsintet, e-
huru de stundom flera gånger om dagen måste både ri¬
dande och gående fortställa flera bref. Detta är kännbart
Den 11 December 1847.
287
nog vid många tillfällen och isynnerhet under sånings- och
skördetiden, da en livar behöfver begagna sin arbets-styrka,
både med folk och kreatur. I anledning häraf, tager jag
mig friheten hemställa, huruvida det icke vore med stör¬
sta rättvisa och billighet förenligt, synnerligast sorn post¬
verket inbringar staten en icke ringa summa årligen, att
en liten del deraf ansloges såsom ersättning åt de bref-
föringsskyIdigo, till exempel 12 sk. B:ko milen, då
häst för brefvens fortkomst oundgängligen vöre nödig, samt
ti sk. B:ko milen, då de utan häst kunna fortstäilas. Här¬
öfver skulle det åligga Kronofogdar och Länsmän att föra
diarium, samt vid hvarje års slut sammankalla de bref¬
bäringsskyldige. lill jemförelse af deras bref-föringslistor,
och deröfver afgifva räkning till medlens utbekommande
på vederbörlig ort.
Och skulle det äfven vara nyssnämnde tjenstemäns
ovillkorliga skyldighet, att, så vida det på dem ankommer,
utfärda sådana bref, som af kronobrefbärare skola fort-
skalTas, så tidigt, att ej häst för deras fortställande behöf¬
ver begagnas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Uti ofvanstående memorial förenar jag mig till alla
delar. A. Johansson från Wermland.
Förre Talmannen Anders Ersson instämde med An¬
ders Andersson.
5:o af Anders Persson från Orebro Län:
”Till jemkning i den obilliga fördelning af onera, som
ega rum hemman emellan, får jag, i afseende på lättnad i
kronobrefbärings-skyldigheten, föreslå, det hemman, som
äro underkastade ett sådant onus, måtte tillerkännas någon
ersättning för detta dess besvär. Jag proponerar den till
minst 8 sk. B:ko per mil, att utgå af allmänna medel, enligt
tjenliga föreskrifter för medlens utbetalande. Önskligast
vore dock, om hela detta missförhållande af skyldighet och
icke skyldighet i förenämnde läll kunde häfvas, enär det ej
finnes något skäl, hvarföre ett hemman af samma natur,
med ett annat inom samma härad, skall vara ålagdt flera
skyldigheter än det andra, ondast för den skull, att det rå¬
kat ligga beqvämt till hands lör en kronobetjent eller em-
bets- och tjensteman, för att genom delsamas försorg få
deras bref ibrtskaflade.
Om remiss till vederbörligt Utskott, anhålles samt
288
Den 11 December 1817.
6:o af Tobias Lind frän Götheborgs och Bohus Län :
”Vid sistlidne Riksdag oell äfven vid flera föregående
hafva många inom detta Stånd framfört klagan öfver det
tryckande onus, sorn med kronobrefbärinpen i landet är
förknippadt. Ingen lärer kunna bestrida, att detta är en
tunga för folket, den Staten lemnat utan den ringaste ve¬
dergällning, och huru, i ett fritt land, sådant kan ega rum,
är mig oförklarligt. En ersättning skall visst vara de bref-
bärande tillerkänd derigenom, att de äro fritagna för krono¬
skjuts; men denna förmån är endast ett sken af belöning
och i sjelfva verket alldeles intet; ty kronoskjuts i fred¬
liga tider är en tillfällig händelse, hvarföre man har kon¬
tant betalning när den inträffar, och kan således icke uti
något afseende motsvara kronobrefpostens förskaffande.
Jag får således äran föreslå, alt brefbäringen hädanefter
mätte för hvarje år, elter af Kronofogde eller Länsman
upprättadt förslag om dess lämpligaste gång inom hvarje
härad eller socken, utbjudas på entreprenad och ersättnin¬
gen utgöras af de medel, Postverket till staten årligen in¬
bringar, och för den händelse dessa medel icke skulle
blifva tillräckliga, sedan de i mån af behof till hvarje Län
utgått, den blifvande bristen erläggas af häraderna efter
förmedlade hemmantalet. Den billighet och rättvisa, som,
efter mitt förmenande, härmed skulle stå tillsammans, gif-
ver hopp derom, att det Utskott, som kommer att be¬
handla frågan, för sin del tillstyrker densammas framgång.
Om remiss häraf anhålles.-’
Med förestående motion förenar sig till alla delar
Bengt Peter Skantze
från Hallands Län.
Häruti förenade sig Guslaf Petersson från Öster¬
göthland , Johannes Andersson från Skaraborgs samt
Olof Johansson och Anders Eriksson från Stock¬
holms Län.
På flere af S åndets ledamöters begäran blefvo samt¬
liga dessa motioner lagda på bordet.
§ 7.
Nedanstående motioner hade blifvit ingifna och upp¬
lästes nu i den ordning de här förekomma:
l:o af A. J. Sandstedt från Jönköpings Län:
”Då alla de, som bo inom samma församling, eller
inom ett eller flera till en domsaga hörande härader, draga
Den 11 December 1847.
289
gemensam nytta och fördel af prestgård, tingshus och hä-
radsfängelse, synes det ock vara med rätts- och billighets-
grund öfverensstämmande, att skyldigheten i afseende på
byggnad och underhåll af nämnde allmänna hus åtminstone
för säterier och ladugårdar, samt afhyste rå- och rörshem¬
man utsträcktes till likhet med hvad åligger de hemman
och lägenheter, hvilka nu hafva sådan skyldighet sig ålagd.
I öfverensstämmelse härmed får jag alltså vördsammast
föreslå, att, med ändring af allmänna lagens stadgande här¬
om i 26 Kap. 2 och 4 §§ Byggninga-balken, befrielsen för
säterier, ladugårdar samt afhyste rå- och rörshemman i
detta afseende måtte upphöra, samt dem följaktligen åläg¬
gas att, lika med andra jordägare, deltaga i byggnad och
underhållande af prestgårdar, tingshus och häradsfängelser.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles."
Johan Persson från Upsala, Petter Persson från
Jönköpings, I)etler Gabrielsson från Kronobergs samt
Anders Gunnarsson och Johan Petter Andersson från
Elfsborgs län instämde.
2:o Åf Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands
län följande 2:ne motioner:
a) ”Sedan förväifningsrälten af jord blifvit efter hand
Utvidgad och slutligen efter hand år 1810 bland Svenske
medborgare allmän, så att äfven all jord af frälsenatur, icke
en gång säterierna undantagna, derefter kunnat af andra
än adelsmän ägas, har en stor del af frälsejorden öfver-
gått i de ofrälse Ståndens ego och sedermera af dessa in¬
nehafts med enahanda frihet från onera och skattebidrag,
som å densamma under benämning frälserätt blifvit adeln
såsom ett detta Stånd förbehållet privilegium oftast nog
godtyckligt förunnad. Sålunda upphörde väl, till följd af
beslutet 1810, frälserätt å jord att vara ett ståndsprivile-
gium, men det qvarstår det oaktadt och skattebidragens
orättvisa fördelning fortfar ännu att betunga en del jord¬
ägare. Inseende det rättsenliga deruti, att de, som åtnjuta
enahanda rättigheter, ikläda sig lika pligter, har förändring
härutinnan ofta blifvit payrkad och ett förslag till skatte-
jemnkning nu jemväl blifvit genom Regeringens föranstal¬
tande utarbetadt. Då det likväl kan vara ovisst, huruvida
uti ett ämne, der motstånd af enskilda interessen är så
sannolikt, snar framgång skall vinnas åt tillämpningen isin
29 U
Dea 11 December 1847.
helhet af ilen för rättsenlig erkända grundsatsen, utbeder
jag mig att få, med tillämpning af berörde grundsats, före¬
slå utsträckning af åliggandet att allmänna hus bygga oell
underhålla. Afven i detta afseende stå rättighet och pligt
uti ojemnt förhållande. Rättigheten är lika för alla, men
bördan drabbar endast en del. Mitt förslag är derföre, att
alla hemman, af hvad natur de än må vara, måtte åläggas
att eller förmedladt mantal ifrågavarande onus lika utgöra.
Undantag härifrån bör endast ega rum för sådana hemman,
hvilka särskildt åligga något annat onus, i anseende till
hvars utgörande de kunna vara förhindrade att till större
eller mindre del uti ifrågavarande afseende bidraga.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Häruti förenade sig Pehr Benglsson från Calmar län.
^ IB vDen kallsinnighet och det ovänliga förhållande,
sorn beklagligen ofta ega rum emellan en församlings in¬
nevånare och dess religionsvårdare. hafva icke sällan föran*-
ledts så väl af det olämpliga sätt, hvarpå presterskapets aflöning
till en del utgår, som ock af obilligheten af en del praestatio-
ner, hvilkas utgörande åt presterne är en för församlingarna
bestämd skyldighet. Då likväl förtroendet för själasörjaren
är en nödvändighet, hvarförutan denne ej förmår uppfylla
sitt vigtiga kall, är det önskvärdt, att dessa och andra hin¬
der derför undanrödjas. Hvad den ändamålsenliga regle¬
ringen af presternes löneinkomster beträffar, så vill jag,
åtminstone för närvarande, öfverlemna detta ämnes be¬
grundande åt dem, som bättre än jag inse, huru densam¬
ma bör kunna ändamålsenligt tillvägabringas. Jag anhåller
nu endast att få fästa uppmärksamheten derå, att den för¬
samlingarna åliggande byggnadsskyldighet vid kyrkoherde-
boställen är så väl skadlig i antydde hänseende, som äfven
obillig, hvilket säkerligen hvarje opartisk profvare skall
medgifva. Man erinre sig blott alla de tvister, som emel¬
lan pastorer och församlingar uppstått dels om beskaffen¬
heten af de hus, hvilka socknen tillkomma att å kyrko¬
herdeboställen bygga, och dels derom, huruvida uppkomna
bristfälligbeter varit af sådan beskaffenhet, att deras re¬
parerande tillhört den ene eller andre, hvilka tvister olfa
icke kunnat slitas utan anlitande af lagskipningens hand¬
hafvare och nästan alltid lagt grund till en mer eller min¬
dre varaktig likgiltighet å ena eller andra sidan, som haft
oberäkneliga följder. Obilligluten uti församlingarnas ifiå-
Den 11 December 1847.
291
gavarande åliggande synes lält, då man besinnar det för¬
hållande, att Komministrarne, hvilkas löneinkomster äro
ojemförligt mindre än Kyrkoherdarnes, likväl sjelfva un¬
derhålla sina boställen, äfvensom deraf, att den grundsats
synes i allmänhet i lagen antagen, att den, hvilken jorden
brukar och njuter dess afkastning, bör bygga och under¬
hålla de hus, som å densamma äro nödiga, i öfverensstäm¬
melse hvarmed årlig byggnadsskyldighet blifvit ålagd ej
blott boställsinnehafvare i allmänhet, än äfven arrendatorer
af enskildes hemman.
1 Skåne hafva ock Kyrkoherdarne alltid sjelfva un¬
derhållit sina boställen utan biträde af församlingarna, och
detta, såsom författningen lyder, antingen de uppburit hel¬
gonssky Id eller icke, hvilken afgift i alla fall icke kan an¬
ses såsom något vederlag för byggnadsskyldigheten, enär
den hufvudsakligen är en gäld, som godtyckligt erlägges.
Man har icke förmärkt alt Kyrkoherdarne i denna provins
öfver en sådan skyldighet beklagat sig eller sökt alt varda
derifrån befriade. Jag vågar derföre, med någon förhopp¬
ning att åt mitt förslag vinna framgång, hemställa, det Ri¬
kets Ständer måtte hos Hans Majit Konungen göra under¬
dånig anmälan om behofvet och lämpligheten deraf, att äf¬
ven Kyrkoherdarne i rikets öfriga provinser åläggas, att
sjelfve utan församlingarnas biträde bygga och underhålla
sina boställen, samt tillika begära, att Nådigt stadgande
derom måtte varda utfärdade
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Häruti förenade sig Pehr Benglsson och J. P. Da¬
nielsson från Calmar Län.
\ 3:o af Erik Carlsson från Stockholms Län: ”Hvar
och en utaf största delen af Rikets allmoge känner den
stora tyngd och omkostnad landtbrukaren är underkastad
med att bygga och underhålla pastorsboställena på landet,
hvilket är äfven ibland hvad man kan kalla landtbrukarens
blodsugningar.
Men efter lagens föreskrifter i ofvannämnde åliggan¬
den, så kan jag icke finna annat, än att pastorerne tillväl¬
la sig en större rött än dem tillhörer; ty de fleste pasto¬
rerne äga den principen, att om en spiltpall, krubba eller
dörr i ett stall eller fähus blifver det minsta bristfällig, el¬
ler om det fattas en fotstång eller hangel på ett tak, ja —
till och med om det är en rula ur elt fönster eller en
292
Den 11 December 1847.
spik ur en fordring, ja — att räkna upp allt, skulle blifva
för mycket, utan, med ett ord sagdt, ifrån det största till
det minsta, så är det bara att ge sockneboerna tillkänna,
att de skola genast till prestgården och reparera och i-
ståndsätta, ehuru det kan vara ovisst, om det är af ålder
och bruk, eller af prestens vangömmo, hvilket bara är att
betunga och betrycka den fattige jordbrukaren.
Men en pastor sitter dock med 2 till 3000 R:dr ban¬
ko lön om året, för nära på sagdt blott en dag i veckan,
och dessutom äger rätt att taga betalt för nära på alla si¬
na tjenste-åligganden, som honom blifva anmodade, hvarvid
är sällsynt att någon skonsamhet spörjes.
Och som den nya nu gällande fattigförsörjnings-för-
lattningen frikallar pastorerne ifrån alla deras förut skyldiga
åligganden, och hela den stora tyngden är öfverflyttad på
jordbrukaren, hvilket är efter de nya stadgandena ganska
betungande och bekymmersamt, alltså, och på dessa grun¬
der, finnér jag ingen obillighet vara, alt Riksens Ständer
taga dessa mina yttranden i öfvervägande och befria den
alltid hårdt vanlottade landtbrukaren ifrån alla dess åliggan¬
den med pastors-byggnaderna, och att pastorerne, som sitta
med så stora inkomster, måtte sjelfve blifva ålagde att si¬
na hus bygga och underhålla. Ty då en komminister, som
kanske icke bekommer mera än 3 högst 400 R:dr banko
lön oin året, kan sjelf komma ut med att bygga och kan
äfven hafva en ganska stor familj och bekommer dessu¬
tom ganska litet eller inga vidare inkomster, alltså finnér
jag icke, att mina yttranden kunna vara för strängt grun¬
dade.
Om remiss till behörigt Utskott anhålles.’’
Anders Gunnarsson från Elfsborgs Län instämde.
4:o af Johan Johansson från Östergöthlands Län:
’’Då prestgårdsbyggnad, som, enligt 26 Kap. 2 § Byggnin-
gabalken, ännu qvarstår såsom en skyldighet för en del af
församlingen att underhålla, lika så väl som de uti 1 § af
samma lagrum omnämnda allmänna hus och byggnader,
bör anses såsom hela församlingens skyldighet att bygga
och underhålla, helst pastors rättigheter utgå af alla hem¬
man inom pastoratet, lika som dess tjenstebefattning nume¬
ra är utan undantag hela pastoratets rättighet; men en del
hemman, såsom säterier och prestgårdar m. fl., likväl äro
Den 11 December 1847.
293
fiån samma skyldighet befriade, hvarigenom de öfrige i
sin mån äro deremot betungade.
På enahanda sätt förhåller det sig äfven med tingshus
och häradsfängelsebyggnad, för hvars underhållande de hem¬
man, som deraf draga fördel, äro befriade.
Jag anser alltså en jemnare fördelning af detta onus
kunna rättvisligen till vägabringas genom den ändring uti
26 Kap. 2 § Byggningabalken: ”Att alla, som i socknen bo,
skola utan undantag efter oförmedlade hemmantalet, pre¬
stegård bygga”; samt 4 §: ”Att alla, som i häradet bo,
skola efter förmedladt hemmantal bygga och underhålla
tingshus och häradsfängelse med flera för häradets behof
nödiga ansedda hus och byggnader."
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Med föreskrifne memorial förena sig undertecknade:
Magnus Mänsson och Anders Jonsson från Öster¬
göthlands Län, samt Anders Eriksson från Stockholms
Län.
* 5:o af Olof Johansson från Stockholms Län:
"Vid sistlidne Riksdag väckte jag fråga derom, att få
ett för allmänheten i långliga tider öfverklagadt ondt un-
danröjdt, nemligen det olämpliga sätt, hvarpå Rikets pre¬
sterskap aflönas, och föreslog då åtskilliga, efter mitt be¬
grepp, möjliga åtgärder för sådana löneförmåners utgöran¬
de på ett sätt, som, närmare än nu är förhållandet, skul¬
le stå tillsammans med både preste-embetets värdighet och
löngifvandes jemnlika beskattning i sådant afseende; men
Rikets då församlade Ständer fästade derpå icke synner¬
ligt afseende, enär frågan, såsom den af mig då framställ¬
des, måhända hade ett allt för vidsträckt och uti gamla
häfdvunna vanor allt för djupt ingripande syftemål; och
må derföre den, som mäktigare är än jag i förmåga att
framställa antagliga grunder för erforderlig reform i sin
helhet af berörde löningssält, dermed framkomma och va¬
ra till utgången, men ej i god vilja, lyckligare än jag.
Dock återstår ännu min öfvertygelse, att utgörandet
af åtskillige bland de så kallade presträttigheterna äro i
högsta grad både obilliga och för de i sådant afseende
skattskyldige högst betungande, äfvensom att, utan rubb¬
ning af det hela i presternes aflöning, deruti bör åstad¬
kommas de förändringar både i rättigheter och skyldig¬
heter, som äro af behofvet mest påkallade och i ögonen
294
Den 11 December 1847.
fallande; och får jag i sådant afseende fästa Rikets Ilög-
lofl. Ständers uppmärksamhet i första rummet på den ona¬
turliga och snart sagdt ochristliga skyldigheten att vid tima-
de dödsfall erlägga så kallad likstol till församlingens kyr¬
koherde, samt dernäst på olämpligheten deraf, att försam¬
lingarna skola underhålla byggnaderna å boställen, som blif¬
vit åt kyrkoherdarne upplåtne.
Att likstols erhållande hittills och för närvarande ut¬
gör en laglig eller häfdvunnen rättighet för församlingarnes
pastorer, har jag nog erfarit af en mängd äldre författ¬
ningar, som för utgörandet deraf i olika provinser af riket
hafva åtskilliga olika bestämmelser, och tidens sed är nu¬
mera sådan, att man icke kan klandra den, som begagnar
sig utaf de rättigheter han erhållit; men uti de derom ut¬
färdade äldsta författningar, nemligen af den 24 Januari
1552, den 20 Augusti 1556 och den 10 Januari 1617 har
jag förgäfves eftersökt någon rimlig anledning till denna
beskattning, och jag måste således stadna i den öfvertv-
gelsen, att bruket af likstols erläggande härleder sig ifrån
hedniska och katholska religionstiderna, då presternes egen¬
nytta uppfann alla möjliga sätt att beskatta de enfaldiga
menniskor, hvars själasörjare de sade sig vara, hvilket
gamla bruk sedermera förblifvit rättigheter, sorn ansetts
böra genom författningar betryggas; derföre jag också an¬
ser tiden nu vara inne, att om upphörandet af en så ona¬
turlig presterlig löneinkomst göra framställning.
Kongl. Resolutionen af den 1 Mars 1754 stadgar, att
om i oskiftadt bo vid mannens eller hustruns död 6 kor
finnas, bör gifvas i likstol, och att denna förmån ut¬
tages af herrar pastorer efter ordets strängaste bemärkel¬
se, derpå har man alltför många sorgliga exempel. Så
t. ex. händer, att en bonde eller herreman genom döden
faller ifrån sin hustru med många barn, eller att hustrun
dör och efterlemnar maka och barn, och att i boet finnas
6 kokreatur. Regrafningen med alla de kostnader och sorg¬
liga bestyr, som dermed äro förenade, försiggår, utan att
omnämna de bekymmer och utgifter, som varit en följd af
den allidnes måhända långsamma sjukdom. Derefter aflö-
res under djup saknad, men för att undvika klander från
kyrkoherdens sida, oftast ladugårdens bästa ko till prest¬
gården, eller också betalas ett derföre, elter pastors godt¬
finnande, åsadt högt värde, och detta sker derföre, att det
hetes vara kyrkoherdens rättighet; men nu kommer tiden
Den 11 December 1847.
295
för bouppteckningens upprättande efter den döde, och der¬
vid företer sig boets verkliga ställning, som under begge
makarnes lifstid och gemensamma sträfvanden möjligen
kunnat sammanhållas. Sterbhuset är fördjupadt i skuld
och sedan hvarje fordringsegare tagit sitt ut, motser den
eftevlefvande makan för sig och de sina endast nöd och
elände; men emellertid är den ko, som möjligen kunnat
återstå, redan borta eller också afhemtas den, såsom kyrko¬
herdens väl förvärfvade egendom, utan ringaste afseende
derpå, om maka och barn dermed bringas till förtviflan
eller komma att sakna den sista återstående näringen. Nu
frågas billigtvis, är icke detta ett förhatligt och i högsta
grad tryckande onus, hvarföre pastor icke ger den ringa¬
ste valuta, eller står det i något rimligt förhållande till själa¬
sörjarens ringa och honom ändå åliggande besvär vid den
dödes begrafning, som ändå oftast får vidkännas af kom¬
ministern eller adjunkten, utan att desse få någon andel i
likstol, eller är det väl med vår religion och våra läror öfver¬
ensstämmande, att ett kärt äktenskaps slitande genom dö¬
den skall förorsaka glädje och öfverdrifven inkomst hos
den, som af själ och hjerta bör deltaga uti och söka trö¬
sta den sörjande makan och de fader- eller moderlösa
barnen ? Jag för min del tror icke, att någon bör gilla
eller vilja hafva ett dylikt förhållande beståndande.
Vidkommande derefter skyldigheten för församlingen,
att underhålla byggnaderna å kyrkoherdeboställen, så lig¬
ger deruti en nära nog lika stor orimlighet, som i afseen¬
de å likstols utgörande, helst då hvarje civil och militiae
boställsinnehafvare, enligt gällande författningar, äro skyl¬
dige att underhålla och efter lag bygga hus å sina bostäl¬
len; och kan jag således ej inse, hvarföre icke kyrkoher¬
darne må anses lika skyldige att underhålla husen å sina
boställen, som komministrar eller kaplaner, de der jem¬
förelsevis med pastorer äro ganska dåligt aflönade, men
ändå få en sådan skyldighet vidkännas och dessutom hafva
samma pligt, sorn kyrkoherdarne, att fortplanta och för¬
svara chrislendomens läror.
Dessutom bär erfarenheten visat, att den rättighet,
som för närvarande tillkommer kyrkoherdar att erhålla ny¬
byggnader och underhåll af husen å sina boställen, ofta
föranleder till missämja och ovänskap emellan pastorer och
dess församlingsboer, enär pretentionerna merändels blifva
296
Den 11 December 1847.
obilliga samt för församlingen i hög grad tryckande ; och
huru skall väl ett Christligt allmänt samband, såsom sig
bör, ega rum emellan läraren och åhöraren så länge ett
sådant förhållande får fortfara?
Med anledning af allt detta och för att således möj¬
ligen komma ett steg närmare uti rättvisa, likhet och bil¬
lighet i afseende å presterskapets förmåner, jemförliga med
dem Statens tjenstemän åtnjuta, så får jag härmed vörd¬
samt föreslå och för min del tillstyrka, att alla afgifter till
Kyrkoherdarne, under namn af likstol, måtte helt och hål¬
let öfver hela riket afskaffas, äfvensom församlingarna för
framtiden befrias från all nybyggnads- och underhålls-skyl-
dighet af hittills varande kyrkoherde-boställens åbyggnader,
då jag deremot är förvissad, att mera varaktigt förtroende
skall uppstå emellan församlingarna och deras själasörjare,
än hvad nu är förhållandet', och vågar jag hoppas, att den¬
na min motion af hvar och en med rätt och sanning tän¬
kande skall understödjas, äfvensom att herrar Pastorer,
om också med någon uppoffring, sjelfve alltså skola inse
nödvändigheten uti de förändringar, jag nu föreslagit, då
de erinra sig den missämja och den tvedrägt, som till följd
af nu omnämnde förhållanden af dem erfarits.
Hvad jag sålunda föreslagit, rörande församlingarnas
befriande ifrån nybyggnads- och underhållsskyldighet af hus
å kyrkoherdeboställen, derföre boställsinnehafvarne sjelfve
skola ansvara, bör äfven gälla i afseende å Biskoparnes
boställen.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
6:0 af Peller Johan Pettersson från Jönköpings län:
”Ibland bestående ojemnheter och obilliga fördelningar
af förmåner är Kyrkoherdarnes och Komministrarnes bo¬
stadsbyggnad. De förra hafva i detta hänseende endast
rättigheter och de sednare endast skyldigheter. En Kyr¬
koherde kan fordra af sin församling, att hon skall repa¬
rera och, när så behöfves, nybygga hans boställe. Kom¬
ministern åter är skyldig att göra det sjelf. Förnuft och
rättvisa tyckas likväl fordra, att förhållandet borde vara
tvertom; och jag tager mig således friheten föreslå den för¬
ändring i bestående författningar och stadganden, rörande
detta ämne, att församlingarna befrias från skyldig¬
heten alt bygga eller reparera Icyrkoherdeboställena,
hvilka deras innehafvare böra åläggas, att sjelfve iståndr
Den 11 December 1847.
297
Sätta elior nybygga, med rättighet till ersättning af efter¬
trädaren för öfverbyggnad, om den är ändamålsenligt gjord,
som af- och tillträdessynen bestämmer.
Att byggnadsskyldigheten för Pastorerne icke är något
för dessa embetsman alldeles nytt onus, vet åtminstone
hvarje innevånare i Skåne, der denna skyldighet, sedan
långliga tider, ålegat Pastorerne. Man har derföre icke
hört, att Pastoraterne i nämnda provins derföre varit mindre
eftersökta, eller deras innehafvare deraf utblottats och fun¬
nit sig illa lottade. Slutligen bör jag undanrödja ett in¬
kast, som måhända skall göras, nemligen, att detta ärende
rörer presterskapets privilegier, hvilkas rubbning skulle in¬
nebära en grundlagsförändring, och således ej kunna ske
på annat sätt, än det Regeringsformen föreskrifver vid
sådana förändringar. Jag anmärker då, att 114 § Re¬
geringsformen, som man för dylika fall någon gång åbe¬
ropat, endast angår Rilcs-Ståndens privilegier, d. v. s.
deras i Grundlagen förbehållna rättighet, att utgöra Rikets
Ständer, och att i dessa rättigheter ingen ändring kan
ske, utan båda Statsmakternas samtycke. Hvad som der¬
emot rörer presterskapets öfriga förhållanden är lika litet
någon grundlagsfråga, som hvad som rörer andra Stånds,
och man har detta året sett Konungen af egen makts full¬
komlighet göra en högst betydlig förändring i Borgare-
Ståndets hittills bestående privilegier, den del deraf, som
egentligen utgör detta Stånds lifsprincip, dess näringsrät-
tigheter, hvilka utsträckts till alla medborgare, utan iaktta¬
gande af hittills gällande ordningar och författningar, hvar¬
igenom i sjelfva verket dess privilegier upphäfts, utan att
någon förändring derföre skett i dess skyldigheter, så
mycket mer måste dä Konung och Ständer gemensamt
kunna vidtaga de jemkningar i presterskapets löneförmåner,
som de finna för godt att besluta.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Per Jönsson från Jönköpings län fick härefter på be¬
gäran ordet och yttrade: ”Jag gillar till alla delar de åsig-
ter, som blifvit framställda uti samtliga de nu upplästa mo¬
tionerna, och vill tillika nämna, att jag vid föregående Riks¬
dagar sjelf väckt motion derom, att Pastorerne sjelfve skulle
underhålla sina boställshus, utan att jag lyckats vinna syf¬
temålet för min motion, och icke heller tror, att det nu
19*
298
Den lt December 1847.
bättre lyckas; hvarföre jag inskränker mig till att yrka en
förändrad lydelse af 26 Kap. 2 § Byggninga-balken, der det,
i fråga om prestegårdshusen heter: "När de af ålder och
bruk och ej af Prestens vanrvckt förfalla, då skola sock¬
nemän dem bygga och bättra på deras bekostnad.” Detta
stadgande har ofta orsakat rättegångar emellan boställsaf-
trädarne och församlingarna. Domstolarna, som haft olika
åsigter i frågan, hafva än ålagt afträdarne och än församlingarna
byggnadsskyldigheten. Kunna icke Pastorerne, såsom mo-
tionärerne åsyfta, och jag skulle önska, åläggas att sjelfve
bygga å sina boställen, så vidblifver jag mitt förutnämnda
yrkande om förtydligande af lagrummet, och jag anser Pa¬
storerne böra vara särdeles belåtna, om församlingarna
åtaga sig nybyggnaden, mot det att Pastor ålades under-
fiållnir.gsskyIdigheten. För öfrigt äv jag mest böjd att in¬
stämma med Sandstedty der han yrkar, att säterier, ladu¬
gårdar samt afhyste rå- och rörshemman ej må undandra¬
ga sig att deltaga i byggnad och underhållande af preste-
gårdar, tingshus och häradsfängelser. Det är obilligt, att
ägare af dylika lägenheter, som mest behöfva domare och
prest, betala derföre minst, ehuru de sitta med flera tor¬
pare under sig, ja, ofta med halfva tjoget. Sedan frälse-
egendomarna numera kunna af andra än adelsmän be¬
sittas, tror jag vi hafva mera skäl att vänta biträde af dem,
än förr. Jag instämmer, såsom jag redan tillkännagifvit,
hufvudsakligast uti hvad Sandstedt motionerat.”
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus län begärde
samtliga motionerna på bordet; hvilket föranlät
Andreas Dengtsson från Jönköpings län, att yttra,
det han helst önskat motionernas remitterande nu; men
då detta troligen ej komme att ske, sedan de blifvit be¬
gärda på bordet, ville han för närvarande afstå från vidare
yttrande i ämnet, intill dess remissen komme att ega rum.
Nils Strindlund från Westernorrlands län anmärkte,
i fråga om Olof Johanssons motion, angående likstols
upphörande, att presterskapet i allmänhet i hans hemort,
med undantag af några få, afsagt sig likstol efter aflidna
personer, såsom en skamlig uppbörd, den de blygdes att
emottaga; hvilken anmärkning gaf
Petter Gabrielsson från Kronobergs län anledning
till det förklarande, att sådan blygsamhet icke sträckt sig
till Pastorerne i hans hembygd.
Den 11 December 1847.
299
Andreas Bengtsson från Jönköpings län: ”Efter min
tanka angå de upplästa motionerna olika ämnen. En fråga
är, huruvida säterier, ladugårdars samt afhyste rå- och
rörs-hemman skola deltaga i prestegårdsbyggnad med flera
allmänna byggnader, eller ej. Motionerna härom önskade
jag nu må blifva remitterade. I)å numera många af Bonde-
Ståndet erhållit sådana egendomar, hvarom här är fråga,
så ligger det särdeles vigt uppå, att Ståndet för sin del
afsäger sig rättigheten att för dessa vara befriadt från ifrå¬
gavarande onera, och jag skulle vilja, att Ståndet uttryckte
en gemensam tanka härutinnan, på det att, genom ådaga¬
läggande af en sådan enighet, framgång af det åsyftade
ändamålet bättre skulle kunna beredas. I sådant fall vore
motionernas bordläggning jemväl onödig. Den väckta Irå¬
gan åter om likstols utgörande eller icke hörer ej hit ”
Talmannen tog sig af Andreas Bengtssons yttrande
anledning att utveckla skillnaden emellan de olika menin¬
garna i motionerna, under förklarande, att en del anginge
skyldighet för säterier med flera hemman af frälse natur,
att deltaga uti prestegårdsbyggnad, tingshus och härads-
fängelse, andra rörde skyldighet för pastorerne att sjelfve
bygga och underhålla sina bostadsbyggnader, samt åter an¬
dra upphörande af likstol; hemställande Talmannen till
Ståndet, huruvida icke, då motionerna, ehuru innehållande
olika ämnen, likväl böra remitteras till samma Utskott,
och då diskussion så länge fortgått, man kunde, för und¬
vikande af en möjligen blifvande lång diskussion vid re¬
missen, nu remittera dem samtliga, då de fingo följas åt
till Utskottet.
Sone Pehrsson från Malmöhus län, som i ordningen
anmält sig att tala, fick nu ordet, dervid han, fortsättande
diskussionen, yttrade: "Uti min hemort äro församlingarna
frikända från skyldighet att bygga och underhålla preste¬
gårdshusen, hvilket onus anses tillhöra Kyrkoherdarne sjelf¬
va. Hvad tingshus och häradsfängelse angår, så bekänner
jag mig till dem, som önska att en hvar deltager uti de¬
ras byggande, säterierna icke undantagna.”
Anders Jonsson från Östergöthlands län sade sig
vara förekommen ntaf Sone Pehrsson, med hvilken han
härutinnan delade lika åsigt.
Christen Persson från Gottlands Län anhöll om
borddläggning af motionerna, emedan han ville inkomma
300
Den 11 December 1847.
med motion i enahanda syfte med några af de nu upp¬
lästa, och upplyste, att på Gottland bygga församlingarna
jemväl åt Komministrarne, samt att derstädes ofta hållas
ekonomiska besigtningar, hvilka falla församlingarna, som
få betala deni, nog dyra.
Sedan Talmaunen hänvisat Christen Persson, att,
rörande de af honom beskrifna förhållanden , hvilka ej äga
sammanhang med nu föredragna motioner, väcka ny molion,
om han derutinnan önskade vinna någon ändring, samt, i
anledning af nu framställd anhållan utaf Sven Isakson från
Calmar Län, att, i händelse af samtliga motionernas re¬
mitterande vid detta tillfälle, fä framdeles inkomma med
motion rörande likstol, velat en gång för alla erinra der¬
om, att man icke har af nöden att begära en motion på
bordet för att få ingifva motion i samma ämne, och icke
heller behöfver förbehålla sig, att få inkomma med mo¬
tion vid remiss af en annan utaf enahanda syfte, uppropa¬
des Gustaf johansson från Kronobergs Län, som sig i
ordningen anmält; och förklarade denne härvid, att om
likstol fortfarande skulle till presterskapet utgifvas, den
borde beräknas till viss procent af behållningen i boet,
samt att, i fråga om tingshus och häradsfängelse, han de¬
lade lika mening med dem som velat att Säterierna m. fl.
hemman af frälse natur skulle uti byggnads-skyldigheten haf¬
va sin anpart.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län: ’’Jag
hemställer till Ståndet, huruvida icke man skulle kun¬
na skilja frågan om Säteriernas deltagande i prestgårds-
byggnad m. m. från de öfriga ämnena och remittera mo¬
tionerna härom, samt om ej Ståndet ville gemensamt ut¬
trycka den mening, att de friheter, Säterierna i förutnämn¬
de afseende hittills fått åtnjuta, borde framdeles dem be¬
tagas.’’
Jöns Ersson från Wermlands Län instämde med
Andreas Bengtsson.
Förre Talmannen Anders Eriksson: ’’Det förefaller
mig litet oformligt och stridande mot grundlagen, att, så¬
som Andreas Bengtsson föreslagit, fatta en gemensam
mening eller ett Ståndsbeslut i en allmän fråga, första gån¬
gen den förekommer i Ståndet. Frågan skal) nemligen först
behandlas af Utskott. Sedermera och då den återkommer
Dea 11 December 1847.
301
till Ståndet, blifver nog tid för en sådan gemensam menings
uttalande, om skäl dertill -förefinnas.”
Diskussionen förklarades nu slutad; hvarpå Talman¬
nen hemställde till de ledamöter af Ståndet, hvilka begärt
motionerna på bordet, om de icke ville afstå från bord¬
läggningen, hvilken hemställan bifölls; och blefvo härefter
de nu upplästa motioner, som angingo frågan om skyldig¬
het för säterier, ladugårdar, samt afhyste rå- och rörs¬
hemman, att deltaga uti byggnad och underhåll af preste-
gårdsbyggrad, tingshus och häradsfängelse, uppå framställ¬
ning af Talmannen, till Lag-Utskottet remitterade.
Sedan Andreas Bengtson härefter ånyo erhållit or¬
det och derunder tillkännagifvit sin önskan, det alla de le¬
damöter af Ståndet, hvilka ville medgifva, hvad uti de nu
remitterade motionerna blifvit föreslaget, måtte stiga upp,
på det man skulle kunna skönja med huru enhälligt bifall
frågan blifvit omfattad, sani t Bengt Gudmundsson från
Hallands Län härvid anmärkt, att bifallet för saken bäst
visat sig derigenom, att icke någon talat emot den, gjorde
Talmannen framställning om de öfriga nu upplästa motioner¬
nas remitterande; och blefvo dessa samtlige jemväl remit¬
terade till Lag-Utskottet.
§ 8.
Ola Mänsson från Malmöhus Län hade ingifvit ett
memorial, som nu upplästes och var af följande innnehåll:
Uti vissa delar af Kongl. Majds Nådiga stadga om
folkundervisningen i riket, af den 18 Juni 1842, har jag
af förekommen anledning funnit mig föranlåten, att före¬
slå följande ändringar:
l:o Som 3 § i stadgan föreskrifver, att i kostnaden
för anskaffande och underhåll af tjenliga rum till folksko¬
lor alla inom distriktet boende skola deltaga efter de grun¬
der som i orten följas, i fråga om kyrkobyggnad, sa har,
såsom följd häraf, uti den ort jag representerar, den hän¬
delse inträffat, att det så kallade ypperliga frälset och de
säterier i Skåne, som utgöra ordinarie rotering, samt nju¬
ta befriele ifrån kyrkobyggnad, undandragit sig deltagandet
af skolhusbyggnad och dess underhåll. Inom den socken, der
jag bor, finnas till och med vissa af allmogen, som inne¬
hafva hemman af säteri-natur, hvilka icke ens kunnat hvar¬
ken i godo eller genom lag förmås lill deltagande i denna
byggnad. Jag vill derföre fästa Rikets Högloft. Ständers
302
Den 11 December 1847.
uppmärksamhet på, huruvida det är lämpligt, att i de sock¬
nar, der säterier äro belägna, jemte allmoge med egna
hemman och lägenheter, säteriegare befrias från skolhus-
byggnad och underhåll, samt de öfriga dermed betungas.
I min tanke hafva säterierna tillräckliga privilegier ändå,
att icke nya hade bordt tillskapas; jag vill tro att behof-
vet af en förändring i detta afseende icke kan undfalla
Sveriges representanter; väl äro de flesta skolhus, som till
folkskolor erfordras, i riket redan uppförda, men några
måste ännu återstå, och underhåll deraf återstår alltid.
Alltså och enär säteriernas innehafvare, de må vara af
hvilken rang i staten som helst, om de än icke äro i be¬
hof af undervisning i folkskola för egna barn, om de äro
uti den ställning i samhället, att de kunna ombesörja un¬
dervisningen för dem genom informator eller uti andra lä¬
roverk, så måste det ändå blifva en sanning, att säteri¬
egare alltid hafva underlydande inhyseshjon, stattorpare och
husmän, hvilkas barn uti folkskolan tarfva undervisning;
det bör väl derföre anses vara en billig fordran, att han,
som begagnar ifrågaställde barns föräldrar till sitt arbete,
äfven bidrager till kostnaden för deras undervisning, och
således till anskaffande och underhåll af det hus, der den
skall meddelas i mån af den gårds- och hemmantals stor¬
lek han innehar. Jäg föreslår derföre, att åberopade 3 §
måtte erhålla följande förändrade lydelse: ”Hvarje skol¬
distrikt åligger anskaffa och underhålla tjenliga rum för de
folkskolor, som inom distriktet finnas eller blifva inrättade.
1 kostnaden härtill skola alla inom distriktet boende del¬
taga efter de grunder, jemlikt 2 mom. af 5 § i Kongl.
Förordningen om sockenstämmor i riket den 29 Augusti
1843 följas, i fråga om rösträtt på sockenstämma.
2:o Väl har i 2 mom. af 6 § i stadgan blifvit be¬
stämdt, huru vid tillsättande af skollärare bör tillgå; men
gräns för sökande, alt å flera ställen på samma gång, el¬
ler innan sig visar, huruvida förslag på redan ingifven an¬
sökan erhållits, har icke blifvit föreskrifven. Händelser
hafva deraf inträffat, sem väckt allmän förtrytelse i sam¬
hället. Jag har exempel härpå uti mitt kommiltentsskap.
Skollärare hafva der samtidigt ingifvit ansökningar till flera
lediga folkskolor, vunnit förslag och samtidig kallelse lill
skollärare för flera ställen; då han nu icke kunnat antaga
mer än en beställning, så hafva de öfriga församlingarna
Den 11 December 1847.
303
varit nödsakade att ånyo förklara sin folkskola ledig.
Jag föreslår derföre den förklaring af 6 § 2 morn., att sö¬
kande till folkskolor icke böra samtidigt ingifva ansöknin¬
gar på flera ställen, förrän de ifrån det först sökta försla¬
get lediga äro; samt att, i afseende på ansvar härå, Kongl.
Cirkulär-brefvet den 15 Juni 1833, angående ansvar för
sökande till klockare- och organistbeställningar, som be¬
finnas innehafva samtidiga förslag, måtte tillämpas.
Om remiss till behörigt Utskott anhåiles.”
Härefter uppläste Tobias Lind från Götheborgs och
Bohus Län, ett memorial af denna lydelse:
”Enär Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga om folkundervis¬
ningen i riket den 18 Juni 1842 icke gifver någen be¬
stämmelse för skollärare, huru länge de böra stanna qvar
vid den skola der de blifvit engagerade, får jag härmed
föreslå, att Rikets Ständer täcktes tillstyrka, det förutnämn¬
de Nådiga Stadga erhåller det tillägg, att så snart skollä¬
rare sökt en befattning och derå undfått vederbörande myn-
dighets-fullmakt, han bör ovilkorligen tjensten tillträda och
densamma förestå aldraminst elt år, likväl med oförän¬
drad rättighet för skolstyrelsen, att honom dessförinnan af¬
skeda, ifall han med oskicklighet beträdes. Motivet för
denna motion är, att sig redan visat, det skollärare på fle¬
ra ställen återtagit sina ansökningar, ”innan sysslan blifvit
tillträdd”, eller ock 2 å 3 månader derefter, sökt och er¬
hållit annan plats. Att dessa täta flyttningar äro obehag¬
liga, kan man klart inse; ty de förorsaka ej allenast skol¬
styrelserna besvär och kostnad med annons i tidnin¬
garna om nya lärare, utan åstadkomma uppehåll och af¬
brott i skolans jemna gång, så att ändamålets goda syft¬
ning betydligt förfelas. 1 följd häraf, och så vida detta
förslag vinner Konungs och Ständers bifall, bör skollärare
hädanefter vid sina ansökningar, så vida de innehaft ordi¬
narie befattning, foga ordförandens i skolstyrelsen bevis,
att den bestämda tjenstetiden på stället är tilländalu-
pen. Förlitande på att dessa åsigter delas af flere mine
Ståndsbröder, anhåiles om remiss häraf till vederbörligt
Utskott.”
På begäran fick Nils Jeppsson från Malmöhus Län
ordet och yttrade: ”Jag kan fullkomligen bekräfta hvad
Ola Månsson uti sin motion uppgifvit, att säterierna i
Skåne icke deltaga i skolhusbyggnad, och det just af det
301
Den 11 December 1847.
skal, alt de icke heller deltaga i kyrkobyggnad. Delta tror
jag för min del vara orätt, och jag anser mig skyldig att
tillkännagifva min mening härutinnan, som är den, att de
s. k. säterierna i Skåne böra icke mer än andra vara be¬
friade från skolhusbyggnad.”
De båda upplästa memorialen remitterades härefter
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
§ 9-
Lästes följande memorial:
l:o af Johan Person från Upsala Län:
n’Då, såsom förhållandet under flera af de sistförflut-
na åren beklagligen varit, årsväxten utfallit ojemn och miss¬
gynnande, torde få landskapsinnevånare erfara så känn¬
bar inverkan deraf, som den provins’s innebyggare, hvars
talan jag, vid detta Riktmöte, är anförtrodd att föra. Upp¬
länningen, hvars enda och uteslutande näring är jordbru¬
ket, saknar, i anseende till lokalförhållanden, tillfälle -till
en mer omfattande och lönande boskapsskötsel och af de
oskattbara förmåner, som andra provinsers iunevånare häm¬
ta utur deras skogar och fiskvatten, att förtiga andra nä¬
ringsfång och inkomstkällor, såsom forsling af malm, lin¬
odling m. m., är äfven han i allmänhet i mistning. Då
de ymniga skördar, som han eljest hämtar af den bördi¬
ga jorden, slå honom felt, står Upplänningen redlös, och,
i saknad af ressursser, som binäringar bereda, hemfallen åt
behofvet. Följderna af de hårda missväxtåren hafva djupt
ingripit i Upsala Läns innebyggares ekonomiska ställning,
och många år skola beklagligen framfara, innan spåren
deraf blifva utplånade och innevånarne försatta i en obe¬
roende och bekymmerfri belägenhet. Före omförmäldte
inträffade missgynnande förhållanden har Uplänningen en
lång följd af år sett sin idoghet krönt med framgång, och
har för sin bergning icke varit i behof af andras hjelp
och understöd. Länge sträfvade han äfven nu emot, men
slutligen nödgades han anlita det allmänna om bistånd.
Upsala Läns iunevånare begärde ooh erhöllo år 1844 och
förlidet år undsättning af dertill utaf Rikets Höglofl. Stän¬
der anslagna medel emot räntefri återbetalningsskyldighet.
Innevarande års någorlunda gynnsamt utfallna skörd har
satt dem i den tillfredsställande belägenhet, att de återgul-
riif den del af lånet, sorn detta år skulle inbetalas. Att
Den 11 December 1847.
305
fullgöra detta deras åliggande har dock icke skett utan
uppoffring. Mången landtman, som under missväxtåren
nödgats inskränka sin ladugård, antingen för anskaffande
af penningar till nödvändiga och påkallande behof eller
för brist på födoämnen åt kreaturen, har, i medvetande
af den kända och erkända satsen, att jorden icke gifver
ulan att få igen, måst till höga, ja! stundom dubbla priser
mot de vanliga, förskaffa den fyllnad af kreatur, som ladu¬
gården saknade. Det återstående af undsättningslånet, som
visserligen afhjelpte ögonblickets behof och hvaraf 66,666
R:dr 32 sk. skola gäldas nästa år och sista inbetalningen,
en lika stor summa, det derpå följande, skall icke heller
utan uppoffring kunna återbetalas, helst länets innevånare
dessförinnan ingalunda hunnit hemta sig från deras fler¬
åriga förluster.
Vid betraktande derföre af de verkligen kännbara följ¬
der, som återgäldandet af det erhållna undsättningslånet
för länets innebyggare oeftergiflig! måste medföra, och den
välvilja, hvarmed innevånare i andra delar af riket, såsom
norra och vestra delarna deraf, under der, för icke länge¬
sedan, inträffade missväxtår, blifvit af Rikets Höglofl. Stän¬
der hugnade, medelst eftergift och afskrifning af just så¬
dana medel, sorn de ifrågavarande, förardåtes jag till fram¬
ställning af den anhållan, att Rikets Höglofl. Ständer täck¬
tes af det utaf Upsala läns innevånare upptagne räntefria
lån efterskänka hälften af sista inbetalningen eller 33,333
R:dr 16 sk. B:ko.
Ofvertygad att denna min billiga begäran skall af en
hvar behjertas och vinna en så gynnsam framgång som
den förtjenar, anhåller jag om remiss till vederbörligt
Utskott.”
I ofvanstående motion förena vi oss undertecknade:
P. Olsson, Adolf Fredriksson,
från Upland. från Upsala Län.
2:o Af Olof Johansson från Stockholms Län;
”Det kan icke vara Heder.ärda Ståndets ledamöter,
och särdeles dem i orterna omkring hufvudstaden boende,
okändt, huru som 1844 och 1845 årens skördar i Stock¬
holms, Upsala och Westerås Län nästan allmänt felslogo,
det förra året i följd af en ovanlig och uthållande väta,
och det sednare året dels derigenom, att höstsädet år 1844
20
306 Den 11 December 1847.
måste med den då erhållna af viita slöa och skadade rå¬
gen i otjenlig väderlek verkställas, och derföre i allmänhet
misslyckades, dels igenom den ihållande torka, som ut¬
märkte 1845 års sommar.
De för landtmannen under dessa åren förderfliga följ¬
derna dröjde ej heller att visa sig; 1844 års rika, men af
väta alldeles före och under inbergningen skadade och till
större delen förruttnade gröda var i allmänhet snart sagdt
utan kärna, och förslog således föga i hushållningen samt
gällde litet pris; redan under 1845 års vinter blef förhål¬
landet så betänkligt, att regeringen ej kunde undvika an¬
stalters vidtagande till landtmannens förseende med spann¬
mål till brödföda och till vårsådd: men skörden blef, af
ofvan anförda orsaker, äfven det året ringa, så att landt¬
mannen, långt ifrån att kunna afbörda någon del af det er¬
hållna understödet, tvertom måste förses med ytterligare
sådant, dels af spannmål och dels af mjöl; skuldsättnin¬
gen och förlägenheten, särdeles bland allmogen, blef all¬
män; kreaturen mäste till halfva värdet afyttras, dels för
foderbrist, dels för anskaffande af medel till utskylders be¬
talning, och till inköp af brödföda, dertill undsättnings-
spannmålen ej förslog. Men då äfven denna utväg i all¬
mänhet var otillräcklig, nödgades en mängd landtbrukare
se sin egendom och icke sällan sin jord bortgå till van¬
värde på utmätningsauktioner, eller eljest genom annan
försäljning.
Då landtmannens sålunda iråkade olyckliga belägen¬
het till obetydlig del kunnat hjelpas genom de, visserligen
något bättre, men dock allenast medelmåttiga skördarna
sistlidet och innevarande år, fortfar den, ty värr ännu, och
är slutet derpå svårt att förutse, derest icke Kongl. Maj:t
och Rikets Ständer skulle täckas bevilja möjligaste lindri¬
ga villkor för den ännu återstående betydliga delen af åter¬
betalningen af de landtmannen iemnade spannmåls-und-
sättningar.
Som vid åtskilliga andra förut dylika förhållanden ägt
rum, någon billig afskrifning blifvit af Kongl. Maj:t och,
Rikets Ständer beviljad; alltså får jag härigenom i under¬
dånighet anhålla, det Kongl. Maj:t och Rikets Ständer äf¬
ven nu täcktes, i likhet med hvad medbrodren Johan
Pehrsson m. fl. från Upsala Län i sin vid detta Riks¬
möte ingifna motion begärt, att få för Upsala Läns inne¬
Den 11 December 1847.
307
vånare afskrifvet, nemligen hälften utaf den tredje eller si¬
sta afbetalningen, likaledes måtte beviljas Stockholms Läns
skuldsatte innevånare.
Anhållande jag om remiss till vederbörligt Utskott.”
Häruti instämde Drile Carlsson och Anders Ers¬
son från Stockholms Län.
3 o Af Peter Gabrielsson från Kronobergs Län:
”Under sommaren år 1846 träffades innebyggarna uti
Pjätteryds, Hamneda och Nöftja socknar inom Kronobergs
Län, af den svåra olyckshändelsen, att all deras växande
gröda blef af en hagelskur nedslagen och totalt förderf-
vad. Den i anledning af detta olycksfall uppkomna nöden
bland den fattigare allmogen blef förskräcklig, och skulle
hafva bragt de arme innebyggarne till fullkomlig under¬
gång och kanske hungersdödens gräsligheter, derest icke
lyckligare lottade och menniskoälskande grannar, närmare
och fjermare, trädt ömsint välgörande emellan de olyck¬
liga samt dessas mörka öde och hemska belägenhet; men
huru långt kunde väl den enskildta välgörenheten förmå
sträcka sin hjelp! Den kunde icke racka iner än till de
armas räddning undan de första tidernas bittraste nöd oell
hungrens qval. Och sedan de olyckliga sålunda samt med
uppoffring af det lilla de kunnat i redbarheter äga, för
dagens bergning framsläpat sig i sitt elände öfver vintern,
funno de sig vid vårens ankomst ännu mera hopplöse ; ty
de ägde hvarken spannmål till utsäde, eller medel till rin¬
gaste inköp deraf. Genom länets aktade Holdings bemed¬
ling, beviljade då Kongl. Maj:t allernådigst, genom Nådigt
Bref, till nyssbemälde Dess Befallningshafvande, af den 23
Mars innevarande år, ett räntefritt lån af Statsmedlen, stort
SOOO R;dr Banko, att fördelas bland de mest nödlidande
inom de frenne ofvanberurda församlingarna, mot förbin¬
delse att återbetala lånet till ena hälften vid uppbördsstäm-
man för 1847 års Krono-utskvlder; eller vid början af nu
instundande år; och till den andra hälften vid uppbörds-
stämman för nästa års Krono-utskylder. Med ledning af
synevärderings-instrumenter, angående de skador hvar och
en af de lånesökande för sig lidit, fördelades derefter total—
låncsumman så, alt 1,200 R;dr tillföllo Pjelteryds, 1,100
R:dr Hamneda och 700 R:dr Nöttja församling. Angående
den vidare fördelningen, inom hvardera af dessa socknar,
har jag ännu icke erhållit uågra förteckningar från Hjelte»
308 Den ii December 1847.
ryds och Nöttja församlingar; men af uppgiften från Ham¬
neda inhämtas, att de lånesökande innebyggarnes derstädes,
43 till antalet, sammanlagda förluster skattats till ett be¬
lopp af 1,906 Ridr 32 sk. Banko, deraf således det till
Hamneda utlemnade låneunderstödet 1,100 R:dr utgör nära
58 procent. Lånebidragen utdelades och skuldsedlarna å
desamma daterades och underskrefvos den 11 Maj detta
år, samt innehållande de ofvanberörda betalningsförbindel¬
serna, hvilka de arma lånesökanderne sågo sig tvungne att
ikläda sig, för att frälsa sig utur ögonblickets mest trän¬
gande förlägenhet, eller bristen på såningssäd, ehuru mörka
än utsigterna för dem sannolikt förefunnos, att kunna de
ingångna förbindelserna fullgöra, enär så alldeles utblottade,
som de då voro, sedan låneunderstödet blifvit till anskaf¬
fande af utsäde användt, för dem ingen annan utväg fanns
än att ytterligare skuldsätta sig, för att berga sig fram tills
den nya skörden erhölls; och då nu af denna nya skörd
sistberörde skuldsättning först naturligtvis måste afbördas,
och vidare en del deraf utbytas mot höst-utsäde; så lärer
det väl också för hvarje rättsinnad tänkare finnar klart, att
den derefter qvarvarande ringa delen omöjligen kan, ut¬
öfver en usel bergning, jemväl räcka till någon afbetalning
å det erhållna lånebidraget af allmänna medel. Och skulle
en sådan afbetalning, som förbindelserna innehålla, utkräf-
vas och kunna hos de skattskyldige uttagas, så biefve de
armes belägenhet ännu sämre, än den var förlidne vår, då
de nu icke hafva utsigt till något vidare låneunderstöd,
och den följd, som häraf uppstode, vore, att de fleste af
desse förut af fattigdomen nedtryckte, men då alldeles ut¬
armade måste falla församlingarnas allmänna fattigförsörj¬
ningar till last; för afböjande af hvilket missöde jag också
erhållit uppdrag, att, å de fattige låntagarnes äfvensom de
ofvanberörda 3:ne församlingarnas öfrige innebyggares väg¬
nar i Nådcväg hos Kongl. Majit bönfalla om Nådigste upp¬
skof med den till nästblifvande krono-uppbördsstämma ut¬
läste låneatbi talningen tills vidare, och till en början åt¬
minstone intill dess Rikets nu församlade Ständer beslutat
öfver min nu görande vördsamma hemställan, att utur alla
de här ofvan anförda ömmande skäl, Rikets Ständer, med
behjertande af de här ifrågavarande låntagares stora och
ytterliga fattigdom och omöjligheten för dem, att af deras
ringa jordlotters afkastning, äfven under gynsamma år,
Den 11 December 1847.
309
afsätta, utöfver bergningsbehofven någon sparpenning till
hårdare tider, hvadan de ock, när ett olycKsslag inträffar,
äro utur stånd, att utan andras bistånd rädda sig undan nö¬
den, höggunstigast måtte täckas helt och hållet efterskänka
hela det åt dessa olyckliga af Kongl. Majtts Allernådigst
beviljade låneunderstödet, såsom den enda möjligheten att
bibehålla desse af en oförvållad skada hemsökte, vid de
ringa lägenheter, som i förening med flit, arbetsamhet och
sparsamhet lemna sina brukare en om ock högst knapp
näring.
Anhålles om remiss härå till vederbörligt Utskott, dit
jag utbeder mig få framdeles ingifva soeknestämmobevis
från de särsildta församlingarna, angående låntagarnes ut¬
fattiga tillstånd.’’
4:o Af Ingemund Odin och Christen Pehrsson
från Gottland :
”De missväxter, som under 2:ne sistförflutna år hem¬
sökt åtskilliga orter i Riket, hafva sannolikt ingenstädes
varit så tryckande som på Gotttand. Nästföregående året
hade lofvat skördens välsignelser, men dels den långt in¬
på hösten fortfarande regniga väderleken, dels det ytter¬
ligt sänkta vanpriset på alla jordens alster försatte redan
då landets jordbrukande allmoge i förlägenhet och bekym¬
mer, samt grundläde dess obestånd, som sedermera fort¬
gått i ett bedröfligt tilltagande. Det var af innevarande år
man hoppades någon möjlighet att afhjelpa betrycket; men
äfven denna förhoppning har genom ett annat slags kala¬
mitet blifvit tillintetgjord. Fiskeriet vid alla Gottlands ku¬
ster har till den grad felslagit, att före slutet af Oktober
månad 7,383^ tunnor Norrsk Sill och 119 tunnor Ström¬
ming måst införas endast till Wisby stad ; hvad dels efter
denna tid till stadens hamn, dels under årets lopp till
landets många uthamnar inkommit eller inkommer, kan ej
beräknas till mindre än fyratusen femhundra tunr.or,
hvartill ytterligare bör läggas minst 1000 tunnor importe¬
rad skörströmming. Gottlands redan utarmade innevånare
hafva således nödsakats för saltad fisk, som utgör de ar¬
betande folkklassernas mest efterfrågade näringsmedel, ut¬
betala 150,000 Ridr B:ko, om icke derutöfver. Frågar
man, hvilka utvägar landet äger till anskaffande af så an¬
senliga penningesummor, så måste svaret blifva nedslå¬
ende.
310
Den 11 December 1847.
Skogen, som i förra tider kunnat på vissa trakter
anvisa en tillflykt i nöden, är nu till den bästa delen ut-
piundrad. Och skörden af åkrarna kan till så många ho¬
pade behof visst icke anses tillräcklig, ehuru den af hvete,
korn och hafra varit någorlunda god; ty rågen, som är or¬
tens hufvudutsäde, och potates, som kanske hufvudsakligast
bidrager till folkets lifsuppehälle, hafva i allmänhet gifvit
ganska svag äring, och detta just på de mest sädesbärande
trakterna af landet.
Det lärer icke väcka förundran, att här uppgifna or¬
saker för satt öns innebyggare i allmänhet i ett tillstånd af
tryckande nöd och bekymmer. De, som skulle kallas be-
sutne, äro nedsänkte i skulder till enskildte för erhållne
förskolter och till kronan för lemnad undsättning. Fattig—
personalen har under de sednare åren fått en förfärlig
tillväxt. För någon öfverdrift i dessa uppgifter må vi så
mycket mindre misstänkas, som de lära nogsamt vitsordas
af de rörande framställningar, hvilka större delen af lan¬
dets presterskap så väl 1815 som 1846 till Kongl. Maj:t i
underdånighet ingifvit.
Det är af dessa bedröfliga anledningar, som under¬
tecknade, Gottländska allmogens ombud, våga utbedja sig
Rikets Ständers gällande förord till Hans Majit Konungen,
om afskrifning för sådana utarmade låntagare, hvilka vid
anstäldt exekutivt indrifvande af kronobetjeningen befunnits
eller befinnas sakna tillgång till undsättningens afbetalande,
utan att den aftvungna gemensamma ansvarigheten må be¬
lasta de fattiga kommunerna.
Då en sådan bön, hvilken af det trängande behofvet
nu förestafvas, hittills, så vidt vi veta, aldrig blifvit förut
inför Rikets Höglofl. Ständer af Gottlands innevånare fram¬
buren, motse vi med tillförsigt höggunstigt bifall, osli an¬
hålla vördsamt om remiss till vederbörligt Utskott," samt
5:o af Erik Mallmin från Westerås Län:
”Inom Westmanlands Län och isynnerhet östra delen
deraf, eller den ort jag har äran representera, inträlTade,
såsom allmänt kändt är, år 1845 en så total missväxt, att
på (lera ställen ej fick skördas lika mycket som var ijt-
sådt. Denna olycka förökades betydligt deraf,' att under
flera de föregående åren årsväxten varit dålig, och så
knapp, att hvad sorn inbergats med möda räckt til! bröd¬
föda och utsäde hos en ort, af fivilken största delen har
Den 11 December 1847.
311
ingen annan afsättningsprodukt än spannmål. Till afhjel-
pande af den förskräckliga nöd, som blef en följd af 1845
års missväxt, erhöllo ortens innevånare undeistöd dels af
gåfvomedel, insamlade från andra provinser, dels anslag af
Staten utan återbetalnings-skyldighet. Ehuru nyssberörde
understöd voro rikeliga och sådant äfven erkännes, synner¬
ligen af dem, som derigenom frälsades från att blifva ett
rof för döden, förorsakad af hunger och svält, måste dock
Statsanslag begäras, och hvilket också Regeringen anvisat
mot återbetalnings-skyldighet med en tredjedel vid hvar¬
dera af uppbördsstämmorna för uppbärandet af 1846, 1847
och 1848 årens kronoutskylder. Detta Statsanslag förde¬
lades mellan de jordbrukande personerne, som ej mindre
härigenom, än ock mer genom den skuldsättning flera före¬
gående årens ringa skörd och ett års missväxt medfört,
numera äro komne uti en ganska bekymmersam belägen¬
het, hvilken väl 2:ne års goda skördar något minskat, men
långt ifrån afhjelpt. Vid nu anförde förhållanden torde der¬
hos behjertas den framställning, jag nu går att göra, för¬
anledd ej mindre af mina Ivommittenters gifna uppdrag, än
af min egen kännedom om det stora och verkliga behof
af lindring, min hemorts innevånare för närvarande känna.
Jag vågar derföre föreslå, att, i likhet med hvad mina
Ståndsbröder för Upsala Län begärt, äfven Westmanlands
Läus innevånare kunde beviljas eftergift af det erhållna
statsanslaget mot återbetalningsskyldighet, samt att uti så¬
dant afseende måtte medgifvas frihet från betalning af en
sjettedel utaf det erhållna lånet, samt afskrifning af denna
sjettedel äga rum vid den låneliqvid, som skall verkställas
vid uppbördsstämman för 1848 års kronoutskylder. Skulle
emot förmodan denna min nu framställda begäran ej vin¬
na det afseende, den enligt min öfvertygelse förljenar, vå¬
gar jag för sådan händelse föreslå: att den af socknarna
ingångna gemensamma återbetalningsskyldighet mätte för¬
klaras upphöra, och hvad sorn sedermera vid anställd ut¬
sökning hos hvarje låntagare ej kan gäldas, få gå till af¬
skrifning, på sätt och i den ordning Kongl. Majit up¬
på Rikets Ständers hemställan medgifvit för de und¬
sättningslån, som varit beviljade innevånarne i rikets nor¬
ra provinser.
Och anhåller jag uti största ödmjukhet om remiss
häraf till vederbörligt Utskott.’’
313 Den 15 December 1847.
Uppå flere ledamöters af Ståndet begäran lades dessa
memorial på bordet.
Ståndet åtskiljdes klockan 1/4 öfver 8 eftermiddagen.
In fidem
A. E. Ros.
Den 15 December.
Plenum hl. 1© l‘. in.
§ i-
Det inför Ståndet den 8 innevarande månad förda pro¬
tokoll justerades.
§ 2-
Sedan, på sätt protokollet för den 8 innevarande må¬
nad utvisar, Bonde-Ståndet beslutat, att de af Petter
Jönsson från Jönköpings län med flere Ledamöter ingifna
motioner, i fråga om hållskjutsens reglerande, skulle uti
en motion, uttryckande bela Ståndets mening och önsknin¬
gar uti berörde ämne, sammanfattas, samt remitterat ären¬
det i sådant skick för grundlagsenlig behandling till All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; så föredrogs nu
följande förslag till gemensam motion uti ifrågavarande ämne:
”l:o Skjutsningsskyldigheten är ej allenast ett af de
orättvisaste bland alla onera, som trycka jordbruket, utan
den har jemväl, genom det sätt, hvarpå dess utgörande
varit och till en del ännu är ordnadt, medfört oberäkneligt
stort sedeförderf för det uppväxande slägtet. Det har der¬
före länge varit och är Bonde-Ståndets fiffigaste önskan,
att detta onus måtte helt och hållet lyftas från jordbruket.
Rättvisan af en sådan fordran lärer ej kunna förnekas, om
man besinnar, att ifrågavarande skyldighet trycker hufvud-
sakligen endast en näringsgren, men fördelarna deraf till—
godokomma alla näringar och interessen, till och med nö¬
jets och tidsfördrifvets.
2:o För att tillvägabringa hvad i föregående punkt
blifvit yrkadt, föreslås att, med antagande af den grundsats,
att här, såsom i andra länder, fortskalTandet af resande gö¬
res till föremål för den enskilda spekulationen under be¬
hörig uppsigt af Regeringsmakten, så att ordning och sä¬
kerhet vidmakthållas, och att, der så lägligt kan vara, po¬
sters och paketers forslande dermed lörenas_ vid hvarje
Den 15 December 1847.
313
af nuvarande eller blifvande skjutsstationer s. k. entrepre-
nad-skjutsning, ovilkorligen skall inrättas, och alt Konun¬
gens Befallningshafvande bör äga att å auktion till den
minstbjudande bortsluta denna rättighet eller skyldighet, med
bestämmande af sådan skjutslega, att hvarken deri nu skjuts¬
skyldige eller det allmänna betungas med något understöd
för skjutsningens uppehållande.
3:o Skulle det nu föreslagna sältet ej varda antaget
och godkändt, så, ehuru obestridligt är, att den resande
och icke jordbruket eller någon annan särskild näring bör
vidkännas resans kostnader, bör såsom en öfvergång till
ofvannämnda ordning, som på en gång är den enklaste
och rättvisaste, under tiden, med förutsättning att vid alla
gästgifveiier entreprenad-skjutsning ovilkorligen skall fin¬
nas, dermed så förfaras, att skjutsskyldigheten å auktion
utbjudes, men högsta legan bestämmes till 32 sk. banko
milen för hvärje häst, och att, derest entreprenör på detta
sätt ej kan erhållas, utan särskildt understöd ändock ifrå-
gakommer, detta då af Staten, och ej af de nu befintliga
skjutslagen bör erläggas. Och kunde dertill anslås Kro¬
nans behållna räntor eller andra disponibla Statsinkomster.
Genom hvilkendera af de sålunda föreslagna utvägarna
som antagas, skall, derest de hvar för sig med tillbörlig
klokhet och omtänksamhet ordnas och inrättas, två förde¬
lar vinnas; dels den, att jordbruket befrias från skjutsnings¬
besvär! med alla dess olägenheter, dels ock att det na¬
turliga förhållande inträder, att på de trakter, der konkur¬
rensen af dem, som önska skjutsa, är fiffigast, den resande
kan färdas med minsta kostnaden, möjligen för nu varande
lägsta legan eller 1(5 sk. banko milen.
4:o Kan åter icke någondera af nämnda utvägar ännu
vidtagas, bör man dock söka minska de olägenheter, som
vidlåda det genom Kongl. Maj:ts Cirkulär-Bref den 2 Au¬
gusti 1844 införda entreprenad-väsendet, och derigenom
tillika bereda dess allmännare antagande. Dertill hörer i
första rummet att nedsätta det öfverdrifna antal hästar, som
vederbörande Konungens Befallningshafvande på de flesta
ställen föreskrifvit. Bestämmandet af hästarnas antal vid
hvarje station och inom hvad tid de skola resande tillhan¬
dahållas bör öfverlemnas till domaren i orten, med biträde
af nämnd, i stället för att det hittills skett genom Konun-
20*
314
Den 15 December 1847.
gens Befallningshafvande. Dervid skall afses den minsk¬
ning i hehofvet af skjutshästar, som ångbåtsfarten eller an¬
dra dylika fortskafTningssätt kunna medföra. Skjutsskyl¬
digheten och gäktgifverirörelsen med de fördelar, som dem
åtfölja, skola alltid, der så låter sig göra, vara förenade hos
samma person, och derföre om annan person än den, som
förut innehar gästgifveriet, öfvertager skjutsentreprenaden,
bör på honom öfverflyttas fördelen af sjelfva gästgifveri¬
rörelse^ och de förmåner af anslagna räntor eller skatte¬
friheter, som kunna vara det gamla gästgifverihemmannet
förunnade, böra öfvergå till det hemman, dit skjutsningen
flyttas, och det gamla gästgifverihemmannet inträda i sam¬
ma skyldigheter, som det före gästgifveriets öfvertagan-
de utgjort.
5:o Der lokala hinder eller ofvannämnde Författnings
felaktiga tillämpning gjort det omöjligt att hittills inrätta
entreprenad-skjutsning, fordrar rättvisan, och yrkas derföre,
att skjutslegan icke destomindre höjes till 24 sk. på landet
och 28 sk. i stad på milen för hvarje häst.
6:o Samma skjutslega, som för resandes förskaffande,
skall ock bestås vid Kungs- och Kronoskjuts samt fångars
transporterande.
7:o 1 allmänhet bör dock stadgas, till förekommande
af alltför höga ersättningar till embetsman för resor i sta¬
tens tjenst, eller i embetsförrättningar för enskildes räk¬
ning, att det hästantal, som de äga att nyttja efter 1827
års resereglemente, måtte nedsättas, så att ersättningar¬
na, oaktadt den högre skjutslegan, hädanefter icke måtte
blifva högre än hittills”; efter uppläsandet hvaraf, berörde
förslag af Ståndet gillades och godkändes; skolande det¬
samma alltså till ofvannämnde Utskott öfverlemnas.
§ 8.
Olof Johansson från Stockholms Län begärde or¬
det och uppläste ett så lydande skriftligt anförande:
”Då Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående för¬
slag till ny allmän kriminallag, Lördagen den 4 dennes fö¬
revar till öfverläggning inom detta Hedervärda Stånd, för¬
enade jag mig hufvudsakligen uti det anförande, som stånds-
brodren Andreas Benglsson i detta ämne afgaf, men för¬
behöll mig att uti vissa delar af berörde lagförslag få till
Den 15 December 1847.
315
Ståndet afgifva de ytterligare eller andra åsigter, hvartill
jag med anledning af frågans vigt för samhället, och efter
densannnas nogare begrundande, kunde anse mig befogad;
och lår jag i sådant afseende nu göra några tillägg, såsom
min särskildta tanka dels i fråga om nödvändigheten af
dödsstraffets bibehållande för gröfre förbrytelser, dels an¬
gående olämpligheten af ådömda dödsstraffs förvandling i
lifstids fängelse, och dels i fråga om rättighet för domsto¬
larna, att i vissa fall, efter omständigheterna, bestämma
den brottsliges straff efter den ena eller andra af de uti
Lagförslaget föreskrifna grader.
Det är visserligen efter Försynens lagar gifvet, att den
ena menniskan icke bör hafva rättighet att beröfva den
andra lifvet, och alla förslag, sorn utgå derpå, att dödsstraf¬
fet för begångna brött så sparsamt som möjligt bör til¬
lämpas eller verkställas, är alltså en ganska vacker följd af
vår tids mera upplysta och i bildning långt framskridna
förhållanden; men om en menniska eller medlem i sam¬
hället, sedan den kan anses hafva kommit till mogen ål¬
der, och vara i utöfningen af sina sinnens rätta bruk, ge¬
nom laster och begående afuppsåtligt mord, rån och stöld
eller mordbrand och andra nidingsdåd, blifver vådlig för
det öfriga samhällets säkerhet, eller andra laglydiga med-
menniskors trygghet till lif eller egendom, så måste det
vara samhäliets rättighet, att genom användande af döds¬
straff befria sig ifrån en dylik medlem, som icke kan an¬
nat än hos välfrejdade menniskor väcka afsky, och således
bör derifrån utrotas såsom ett förderfligt ogräs. I sådant
lall anser jag alltså för min del, att dödsstraffet bör: uti
nya strafflagen bibehållas, och då det af domstolen måste
tillämpas, ovilkorligen fullbordas; dock icke förr än minst
ett år förlupit, efter det brottslingen är vorden till lifvets
förlust dömd, och dödsdomen blifvit fastställd, i annat fall,
än då rnissdådaren blifvit å bar gerning gripen, och något
tvifvel alltså icke kan uppstå, att han verkligen begått den
Illgerning, som med lifvets förlust bör straffas, på det att,
i fall brottslingen, oaktadt emot honom förekommen be¬
visning, skulle vara oskyldig, eller brottet å sig falskeligen
erkänt, sådant under tiden möjligen måtte kunna uppda¬
gas, och samhället tryggas emot en förhastad verkställig¬
het af det ådömda dödsstraffet. Då skulle, efter min tan¬
ka dödsstraflet medföra ändamålsenlig skräck och varning
316
Den 15 December 1847.
för begående af brott, derföre dylikt straff ådömmes. Samhället
blefve då befriadt från en för detsamma förhatlig varelse, och
staten sluppe att å fästningar eller andra häkten föda och
kläda en mängd uslingar, hvilkas lif icke mera kan hafva
något värde för dem, enär detta, vid de liesta nu varande
fall, erhållits i utbyte mot lifstidsfängelse,* som måste an¬
ses svårare än den ögonblickliga döden på stupstocken. I
sammanhang hvarmed jag alltså är af den mening, att lifs-
tidsfängelse, som icke åstadkommer någon varning för
andra än den dertill dömde, sedan han ett eller annat år
varit i fängelse innesluten, bör för framtiden afskaffas.
Hvad deremot angår sådana brott, som icke kunna
med dödsstraff beläggas, men hvarföre den brottslige efter
nya strafflags-förslaget skulle ådömmas vissa års fängelse i
cell, så anser jag att sådant straff i intet fall bör utsträc¬
kas lill längre tid än tre år, och stöder jag mitt omdöme
derom på den fullkomliga öfvertygelse, att en brottsling,
som efter undergången annan bestiaffning icke kan åter-
gifvas friheten, emedan han fortfarande tios vara en för
samhället vådlig person, lika litet eller Ilka mycket för¬
bättras på 3 år, som i fall han ända till 10 år skulle i
häkte förvaras. Tvertom tror jag, att fängelsestraff utöfver
3:ne år skadar och förslappar arrestanten i både fysiskt
och moraliskt afseende, ty det förefaller mig påtagligt, att
arrestanten under de första åren skall djupast sakna sin
frihet, och derunder både inse rättvisan af straffet, samt,
om möjligt, stadga goda föresatser till förbättring, om han
då kunde erhålla friheten och blifva återgifven åt samhäl¬
let och en ärlig vandel; men då han genom ett längre
inspärrande i enskild cell otvifvelaktigt anser detta straff
alltför omenskligt och onaturligt, så blir han i de flesta
fall liknöjd och förslappad, utan någon allvarlig tanka på
förbättring; men också i många fall förhärdad och förbit¬
trad på ett samhälle, som så hardt straffar en begången,
men ångrad förbrytelse, utan att, medan tider varit, lemna
honom tillfälle att under frihetstillstånd visa sin ånger och
föresats till förbättring, och följden blir, i fall han uthär¬
dar i fängelset öfver denna period, att fiendskapen till hans
medmenniskor redan tagit öfverhand öfver alla bättre
känslor, och att han utgår ifrån häktet icke ångerfull och
förbättrad, utan med full föresats att vid första tillfälle ge-
nom nya brott hämnas på det samhälle, som sålunda låtit
Den 15 December 1947.' 317
honom försmäkta i fängelse många år af sin verksammaste
lefnad.
På dessa grunder anser jag mig böra tillstyrka, att så
vidt möjligt är liden för straffängelse må förkortas, och
att dertill dömde personer, så snart de efter 1 å 2 års
fängelse visa ånger öfver sitt brott och föresats till för¬
bättring, måtte ställas på fri fot, derest de erhålla laga för¬
svar eller med arbete kunna på egen hand sig ärligen för¬
sörja, på det brottslingen derigenom må komma i tillfälle
»It bättra sitt lefverne, i fall hans ånger och föresats der¬
till är allvarlig, och hvarigenom samhället lår det sig vär¬
diga medvetandet, att icke hafva lagt öfverdrifvet hinder i
vägen för en fallen medlems återinträdande i sina mensk-
liga och naturliga rättigheter. Men då jag föreslår mild¬
het i lagstiftningen, der mildhet möjligen kan åstadkomma
elior åtminstone åsyftar den brottsliges förbättring, så an¬
ser jag också nödigt, att i bredd dermed påyrka skärpning
i straff för sådana brottslingar, som missbruka den frihet,
som i förenämnde afsigt kan dem förunnas; och får jag i
sådant afseende föreslå, att den, som undergått fängelsestraff
för urbota brott och blifvit på förbättringsförsök frigifven,
men återigen begår dylikt brott, skall straffas med svårare
fängelse i mörk cell eller under förknappning af annars
vanlig fångföda, allt efter omständigheterna och under lämp¬
lig tid, och bör sådant fängelsestraff ådömmas äfven för an¬
dra och tredje resan begånget urbota brott, men om så¬
dan brottsling fjerde gången dermed beträdes, bör döds¬
straff honom ådömmas och utan skonsmål verkställas, enär
en sådan menniska då kan anses oförbätterlig och icke vi¬
dare bör sättas i tillfälle att skada samhället eller må ligga
Staten till last.
Vidare får jag fästa uppmärksamhet på det, efter mitt
omdöme, olämpliga i förslaget till ny kriminallag, så vidt
detsamma åsyftar öfverlemnandet till domstolarna att i vissa
fall efter omständigheterna bestämma, efter hvilken grad
straff skall ådömmas för begagna brott. Det är nemligen
min åsigt, att, der förbrytelsen är bestämd, der bör också
straffet vara föreskrifvet, så att det icke må bero på do¬
marens godtycke att derom besluta, hvarigenom skulle kun¬
na hända, att af olika domare lika brott belädes med olika
straff, eller hvad som vore lika beklagligt, att den tilltala¬
des mer eller mindre förmåga att urskulda sitt brott inför
318 Den 15 *. ecember 1847.
domstolen skulle kunna hafva inflytande på straffbestäm¬
melsen, eller att den tilltalade behöfde frukta för domarens
enskildta begär att ådömma ett öfverdrifvet straff. Dock.
anser jag icke nödigt, att i detta fall framställa speciella
anmärkningar, utan är öfvertygad derom, att Lag-Utskottet
och Rikets Höglofl. Ständer i öfrigt, med all möjlig sorg¬
fällighet bedomina denna vigliga fråga i sin helhet, och
således, der omständigheterna så fordra, rälta hvad rät¬
tas oeh förtydligas kan.
Slutligen, och såsom ytterligare stöd för de af mig nu
uttalade åsigter, får jag vördsamt åberopa Herr Kammar¬
rådet Theorells betänkande, afgifvet och år 1844 till trycket
befordradt i sammanhang med Lag Beredningens under¬
dåniga utlåtande, angående domslolarnas organisation, de
straff, som i ny allmän kriminallag böra bestämmas och
om Förlikningskommittéer; och anhåller jag att detta mitt
anförande måtte få remissen till Lag-Utskottet åtfölja.
Och beslöt Ståndet, att Olof Johanssons berörde
anförande skulle i sammanhang med Kongl. Maj:ts den
4 dennes till Lag-Utskottet remitterade Nådiga Pro¬
position, angående antagande af ny strafflag jemte flera
dithörande lagbestämmelser, till Lag-Utskottet öfverlemnas.
§ 4.
' Upplästes följande af Ephraim Larsson från Elfs¬
borgs Län, Anders Andersson från Örebro Län, Peter
Pehrsson från Jönköpings Län, Gustaf Pettersson och
Lars Magnus Knutsson från Östrgötlands Län, Gustaf
Johansson från Kronobergs Län, Peter Johan Petters¬
son från Jönköpings Län, Anders Gunnarsson från Elfs¬
borgs Län och Olof Nilsson från Östergöthlads Län in-
gifna skriftliga anföranden:
”Då tiden icke medgaf mig att tinder diskussionen,
angående Kongl. Majtts Nådiga Proposition rörande brän-
vinsbränningen samt grunderna och beskattningssättet der¬
för, få före beslutet om samma Nådiga Pi opositions öfver¬
lemnande till vederbörligt Utskotts behandling framställa
mina åsigter i detta för iandtallmogen högst vigtiga ämne;
så utbeder jag mig vördsammast, att följande erinringar
dervid måtte blifva remissen efterskickade.
Att antaga mäsk ekarens storlek och rymd såsom be¬
räkningsgrund för åsättande Bevillnings-Taxeringsbelopp *
Den 15 December 1847.
319
och för utöfvandet af bränvinsbränningsrättigheten, vore så
orimligt, ändamålsvidrigt och orättvist, att jag med full
säkerhet anser mig förvissad derom, att en sådan idé icke
kan förmå tillvinna sig ringaste gehör inom Riksförsamlin¬
gen, ty en sådan beräkningsgrund, om den blefve antagen
och fastställd, skulle åt de större bränvinsbränningspatro-
nerne lemna ett alltför öppet fält att besvika Staten på
den afgäld, som bör erläggas i och för det stora till verk—
ningsbeloppet, hvilket i de natt och dag, söckne- och hel—
gedagar lika hela bränningstiden igenom rastlöst bedrifna
konstbrännerierna afverkas, enär mäskningen kunde allt
för väl till blott en ringa del ske i bränneriet, men till
största delen deremot verkställas annorstädes och mäsk-
dranken sedermera derifrån afföras till bränneriet för att
der afkokas. Hvad husbehofsbränningen åter angår, så
skulle densamma åter genom ett sådant beskattningssystein
blifva än mera orättvist undertryckt än den nu är, emedan
taxatinnen då komme att för de 6 å 8 gånger om året,
som husbehofsbrännaren behöfver begagna mäskekaret, ty
flitigare brännes icke vanligen, åtminstone i min hemort,
likväl beräknas och utgå likasom för hela den angifna ti¬
den; men äfven om någon eller några skulle förmå och
för sin utkomst nödgas begagna sig något flitigare af brän-
ningsrätten, så måste det väl finnas vara högst obilligt, att
genom en orimlig skattebördas påläggande förhindra och
försvåra de bemödanden, som den fattige bebyggaren och
brukaren af en styfmoderlig jordmån ser sig nödsakad att
använda, för att förädla de alster, som af den magra jor¬
den kunna frambringas, på det desamma sålunda måtte
något förslå i utbyteshandel med grannar i sädesrika trak¬
ter, ty den förnämsta jordafkastningen, som i de härader,
för hvilkas allmoge jag representerar, utgöres af potäter,
enär säden dels icke gerna går till, dels ock är så litet
gifvande, att skörden ofta nog icke lönar arbetet, hvaraf
följer, att då tillgången på poläter vanligtvis är god i alla
de kringliggande trakterna och afsättningen å desamma
sålunda saknas, utan en alltför lång och kostsam transport,
så gifves ingen annan utväg för brukaren af en så föga
tacksam jord, än att förädla en del af sin potatesskörd till
bränvin, så vida han skall kunna få utan någon särdeles
förlust tillbyta sig sitt behof af spannemål och tillika an¬
320 Den 15 December 1847.
skaffa penningar till Krono-utskvldernas utgörande. Och
likväl skulle man för en sålunda nödtvungen, af yttersta
behof frammanad binäringsgren vilja pålägga den fattiga
allmogen en än ytterligare tunga! Sådant kan icke vara
Riksens Ständers mening; och jag protesterar för min del
vördsammast emot hvarje åtgärd, som till ett sådant re¬
sultat kunde föranleda, samt yrkar, att, såvida icke allmo¬
gens husbehofsbränningsrält, såsom naturlig billighet och
oförvillade, ärliga förnuftsgrunder kräfva, lemnäs alldeles
obehindrad och skattefri, eller skattebeloppet nedsättes, nå¬
gon förändring, till vidare intrassling af beskattningsväsen-
det, eller förhöjning i husbehnfsbränningsskatten alldeles
icke må få ske, utan i detta fall det åtminstone måtte få',
hvad bränvinsbränning af allmogen med enkel redskap an¬
går, förblifva vid hvad hittills derom blifvit stadgadt, med de
förändringar endast, att förseglingen, såsom onyttig och
obehöflig samt utan ändamål och medförande besvär, tids¬
spillan och kostnader, måtte förklaras böra upphöra, samt
bränningstidens början stadgas vidtaga den 1 Oktober
i stället för den 1 November, på det allmogen måtte blif¬
va i tillfälle att genast använda den potates, som vid upp¬
tagningen må kunna visa anlag för att snart taga röta.
Bränningstiden kunde deremot sluta med Mars månad.
Hvad de större brännerierna beträffar, så vöre visst
önskligt, att de såsom landsförderfliga kunde utrotas genom
förbud eller så förhöjda pålagor, att de sjelfmant af ägar-
ne nedlades; men då dessa såsom de maktägandes sköte¬
barn, äro förskansade inom en alltför stark egennytta, så
lära ock mina önskningar i detta fall ej komma att gälla
mer än en ropandes röst i öknen. Stockholm den 7 De¬
cember 1847. Ephraim Larsson,
från Elfsborgs Län.®
”Kongl. Majlis Nådiga proposition, rörande bränvins-
bränningen, föranleder mig till ett par anmärkningar der¬
vid, hvari jag uttalar mina kommittenters önskan och vå¬
gar tro mig uttala äfven en stor del af detta Stånds. Dess
innehåll motsvarade icke vår förväntan. Vi hade trott oss
äfven i detta fall kunna hoppas någon lindring i de tyng¬
der, som trycka jordbruket; men vår väntan har i det
hänseendet lika litet gått i fullbordan, som i något annat.
Tvertom innehåller den Kongl. Propositionen, som mig
synes, ett förökande af tyngden. Det är mig, och säkert
Den 15 December 1847.
321
de flesta med mig, omöjligt att inse, hvarföre just *denna
näringsgren skall betryckas och förföljas mer än alla an¬
dra. Den är likväl en del af husslöjden, en mer eller min¬
dre oumbärlig nödvändighet i landtrnannens hushållning,
åtminstone för de Hesta en vigtigt ingrediens; deri landi—
mannen begagnar sina produkter till åtskilliga bruk, till
brödbakning, brygd, bränvinsbränning, och af dessa är
det just den sednare, som för mången är den vigtigaste,
emedan han derpå beräknar en del af ladugårdens under¬
håll och derigenom sin åkers fruktbarhet.
Man skall häremot invända, att bränvinet för honom
sjelf är en öfverflödsvara, och att ladugården skulle kunna
äga bestånd utom dranken, hvarföre man hämtat bevis
från de äldre tider, då intet bränvin i landet var kändt,
men ladugårdsskötsel likväl vida högre uppdrifven än nu,
så att dess produkter till och med kunde utskeppas. Det¬
ta vill jag icke bestrida. Jag erinrar blott, att här är frå¬
ga hvarken om forntidens hushållssätt eller om framtidens,
utan helt enkelt örn nutidens. Att bränvinsbränningen in¬
går deri som en oundgänglig beståndsdel, lärer ingen kunna
neka. Kommer landtmannen en gång till en bättre öfver¬
tygelse i ämnet, får han lära sig ett lättare, mindre kost¬
samt sätt, att med lika fördel framföda sin boskap, lärer
ingen förnuftig landtman försumma att deraf begagna sig.
Men intill dess sådant skett, tyckes han hafva ett natur¬
ligt anspråk att få förblifva vid hvad han nu kan och lärt.
Hvad bränvinets öfverflöd för honom sjelf beträffar, så tor¬
de man benäget tillåta mig erinra, att benämningen öfver¬
flöd beror på de olika begrepp, man fäster dervid. Ut¬
ländska drycker och kryddor af alla slag, likasom utländ¬
ska tyger, måste väl vara ett större öfverflöd, än alstret af
den jord, landtmannen sjelf odlar. Men likväl har ingen
tänkt på att beröfva någon njutningen af dessa främmande
artiklar när han har smak derför och råd att förskaffa sig
dem. Och äfven i anseende till de inhemska produkterna,
till sjelfva alstren af landtrnannens husslöjd, skulle det icke
äfven kunna sägas, att öl och svagdricka äro öfverflöds-
varor, att den naturligaste, enklaste och helsosammaste dryc¬
ken är vatten; att följaktligen både hembrygden och fa-
briksbrygden böra högt beskattas? Än tobaken då, som
till en stor del är en utländsk vara, och hvars förderflig-
21
322
Den 15 December 1847.
het för mage och tänder läkarekonsten lärer kunna vits¬
orda, med hvilken värma bör ej predikas mot den, huru
bör icke den förföljas eller åtminstone högt beskattas, såsom
förstörande både för den allmänna och enskilda hushåll¬
ningen '( Framför allt cigarrerna, dessa för ögonen, magen och
kassan lika skadliga narkotiska medel, genom hvilkas flitiga
förbrännande en medelmåttig årsinkomst snart uppgår i rök.
När det således icke torde vara möjligt att beröfva
menniska» allt, hvad hon anser för en njutning eller ett
behof, derföre att en annan behagar kalla det ett öfverflöd,
torde det vara billigt, att man unnar landtmannen, hvad
han sjelf kallar en nödvändighet och en naturlig rättighet.
Man har ännu ej gått så långt, att man bestämt dimen¬
sionerna af den ugn, hvari det är honom tillåtet att koka
sitt dricka. Det vore då kanske det enklaste, att man icke
heller befattade sig med att fastställa storleken af den pan¬
na, hvari han finner för- sig tjenligt att bränna sitt brän¬
vin. Men då ett sådant förslag förmodligen skulle anses
som ett kätteri och således ännu för tidigt väckt, nöjer
jag mig med att föreslå, det en 22 kannors panna måtte
anses såsom en husbehofvets tillhörighet och lemnäs lika
fri och oantastad, som hvarje annan husbehofsartikel, eller
med andra ord, att husbehofs-bränvinsbränningen
med en 22 kannors panna och derunder mätte blifva
helt och hållet fri för hvarje landtman, att begagna hvad
tid på året han finnér för sig tjenligast, och sådant utan
alla afgifter, och att deremot fabriksbränningen måtte be¬
handlas som annan fabriksnäring, ställas i bredd med till
exempel brödbakning, öl- eller porterbryggning; tillverk¬
ningssättet öfverlemnas åt tillverkarens förstånd och godt¬
finnande, äfvensom tillverkningstiden och beskattningen der¬
före ordnas i enlighet med skatten för andra loffiga näringar.
Anhålles att detta mitt anförande måtte eftersändas
till det Utskott, dit den Kongl, propositionen gått.
A. Andersson,
från Orebro län.”
”Sorn bränvinsminutering vid auktionsförrättningar och
andra folksamlingar, äfvensom i enskildta kojor, merendels
af obehöriga och medellösa personer verkställes, hvarige¬
nom förorsakats orédor, slagsmål och brott, och derigenom
fredligt folk så ofta genom fyllerilasten blifva öfverfalla
till lif och lem. Dessa bränvinsförsäljare äga icke ringaste
Den 15 December 1847.
323
tillgång till böter, utan blifva ofta 5 ä 6 gånger lagsökta
och i brist af böter dömda, att resa 12 å 16 mil till läns¬
häktet att afsitta sina böter på vatten och bröd, som med
skjuts och underhåll för alla sådana förbrytare öfver hela
riket kostar Staten icke obetydliga penningsummor; och
för att förekomma dessa menliga följder, får jag föreslå:
l:o Att alla de, som tillsläppa sina hus till sådane o-
behörige bränvinsminuterare, böra ansvara för böterna lika
med försäljaren.
2:o Att den hemmansägare, som vet och känner, att
hans torpare och underhafvande olofligt utöfvar brän¬
vinsminutering, mätte sjelf ansvara för böterna.
Genom dessa lagstadganden skall sedligheten tilltaga
och fyllerilasten och brott till en stor del försvinna; an¬
hållande om remiss till Lag-Utskottet. P. Pehrsson
från Jönköpings Län.”
Härmed förenar jag mig till alla delar, och anser att
någon åtgärd härvid bör hagas för sedlighetens befräm¬
jande. A. J. Sandstedt
från Jönköpings Län.
”Det vore stort och vackert om Riksdagen begynte i
ädel täflan, att med sunda och väl öfverlagda rådslag söka
befordra det allmänna bästa, men det tyckes såsom kotte¬
rier med all kraft söka utverka sig enskifte förmåner. Så
har nu uppenbart bildat sig ett parti, bestående af pen-
ninge-aristokrater, hvilka vilja helt och hållet tillrycka sig
bränvinsbränningen, genom mera utvidgadt införande af stora
pistoriska pannor, hvilka endast de förmögnare kunna anlägga.
Med sunda förnuftet kan omöjligen den principen ve¬
derläggas, att bränvinsbränningen bör vara förenad med
jordbruket; ty det är ju jordens produkter, som skola för¬
vandlas, och det är både en obillighet och ett våld att
frånrycka landtmannen rättigheten att sjelf behandla den
till sin egen bästa förmån. Monopolier äro i lagen för¬
bjudna och likväl vill man förvandla deri vigtigaste närings¬
grenen till ett monopolium i några få personers händer.
Ett väl afpassadt och lagom stort bränneri är det vig¬
tigaste för jordbrukaren. Jag vill ej uppehålla med en
beskrifning af dess fördelar för jordens bättre skötsel, för
befordrandet af dess högre afkastning, för boskaps-skötseln,
för svinafveln, för erhållandet af mera kött, talg, smör,
ost, m. m. Man lägger hög tull på införandet af dessa
324
Den 15 December 1847.
produkter, för att derigenom befordra deras förkofran, och
med detsamma lägger man alla möjliga hinder i vägen för
deras producerande. Jag tror, att vid öfverläggningen om
Statens bästa aldrig funnits ett exempel, der man följt en
så förvänd och mot allt sundt förnuft stridande princip.
Man påstår sig minska bränvinstillverkningen genom
större fabriker på färre händer, men erfarenheten har vi¬
sat motsatsen; och det är naturligt, att då man med en
stor pistorisk panna tillverkar 2, 3 å 400 kannor på dyg¬
net, i stället för en mindre, der 10, högst 20 kannor åstad¬
kommas, blifver ju den tillverkade qvantiteten mångfaldigt
större. Skall det nu blifva endast fabriks-anläggningar,
så kommer landet att öfversvämmas af bränvin.
Man trodde sig kunna minska supandet och liderlig¬
heten genom de stora pannornas beläggande med hög skatt,
men erfarenheten har visat att liderlighet och fattigdom
hafva stigit i samma mån, som de stora pannorna ökat
sig. Det dageligen stigande antalet af uslingar i korrek¬
tionshusen och den mängd häkten nu byggas ådagalägga
det uppenbarligen.
Låtom oss undersöka de socknar, der större ångbrän-
nerier äro anlagda och man skall der finna fattigdomen
aldra störst; de ödelägga landet rundtomkring och förstö¬
ra på några få veckor, hvad som erfordras för hela vinterns
underhåll. På herregårdarna, der stattorparesvstemet är
infördt, är fattigdomen i socknen störst; och detta är en
sanning, som öfverallt skall af inhämtade undersökningar
stadfästa sig.
I en del af Norrland eller Westerbotten finnas få
brännerier, och der är supandet värre än på andra ställen ;
ty drycken blir kärare då den förskrifves från andra håll,
liksom vore det en utländsk vara. En värd talare inom
Bonde-Ståndet har anfört, att i hela hans trakt finnes in¬
gen enda bränvinspanna, men bränvin införskrifves, och
supandet är så stort, att af 100 personer 90 äro rent af
förstörde.
Östergöthland åter, der så många pannor finnas, är
det en sällsynthet att se någon öfverlastad, och på våra
större marknader, der flera tusende äro samlade, skall
man knappast finna en enda öfverlastad, och skulle man
möta någon sådan, är det merändels af vin eller andra
lörnäma drycker. Vid domstolarna derstädes passera 11c-
Den 15 December 1847.
325
ra ting och år, utan att någon enda är anklagad för
fylleri.
Ilar fordras anslag på anslag, men huru kan man be¬
gära att vi skola bevilja dem, då man fråntager oss rättig¬
heten att tillverka våra produkter, och rycker oss inkomst¬
källan ur händerna? Härigenom skulle vi endast betala
stora skatter och kasta fördelarna af bränvins-tillverknin-
gen i några monopolisters bänder.
Att den tillsatta kommittén om bränvinstillverkningen
tillstyrker pistoriska pannor är ej underligt, då en enda
person i samma kommitté äger tre ^3) sådana, enligt be¬
rättelse.
Vilja de åtaga sig statsanslagen, både nu och fram¬
deles, blifver förhållandet naturligtvis annorlunda; men ic¬
ke kunna vi åstadkomma de medel, som, stridande mot
sjelfva konstitutionen, beröfvas oss.
Af hvad jag anfört, inses att man ej kan fatta något
skadligare och för landet mera förstörande beslut, än att
öfverlåta bränvinstillverkningen såsom fabriksinrättning åt
spekulationsandan, hvilken skall rusa fram öfver landet som
en vild storm, endast lemnande förstörelse i sina spår.
Jag yrkar således, å alla mina kommitlenters vägnar, och
jag tror att hela Bondeståndet skall direkte instämma, att
bränvinsbränningen måtte blifva fri, med rättighet att brän¬
na hela året om. Då kan landtmannen inrätta den efter
det större eller mindre jordbruk, han har att underhålla,
samt låta alla göromålen fortgå i jemn och oafbruten ord¬
ning, hvarigenom han kan uppdrifva sin afkastning till hög¬
sta möjlighet. Genom den nu inskränkta tiden måste mart
forcera tillverkningen, hvarigenom man ej kan begagna
sitt stora öfverflöd pä drank, som efter den bestämda ti¬
den åter brister; och hvar och en, som har minsta be¬
grepp om boskapsskötseln, inser skadligheten af detta af¬
brott. Om hösten finnas flera produkter, som man, helst
i våta år, har svårt att förvara, men hvilka man med fri
bränvinsbränning med fördel skulle kunna använda, i stäl¬
let för att de nu gå förlorade. Så har i år inträffat, att
potatesen rutfnat, och många, många tusende tunnor måst
bortkastas, hvilka, om man till sin fördel fått begagna dem,
ersatt landtmannen den stora förlust, han lider af en orim¬
lig och oförnuftig författning. Förlusten har i vår ort va
rit så stor, att 1 tunna potates gäller nu der 8 R:dr R:gs
326
Den 15 December 1847.
ehuru pofatesodlirigen der i trakten är ganska stor. En
allmän och vigtig omständighet ar äfven, att en hemmans¬
ägare då kan inrätta sin ladugård derefter, antaga ett af-
passadt antal tjenstefolk och någorlunda bestämdt ordna
göromålen; riu måste han den ena tiden hafva mer, den
andra mindre folk, hvilket missförhållande och skadlighet
lätt inses. Samma oordning råder i ladugården. Med ett
ord, jordbrukaren kan aldrig sköta sitt jordbruk i syste¬
matisk ordning, och således aldrig uppdrifva det till den
höjd, hans eget oell Statens bästa kräfver. Hvarföre skall
man då genom författningar förstöra den näringsgren, som
är Statens förnämsta inkomstkälla, på hvilken alla andra
näringar bero? Låt i stället denna näringsgren vara fri,
så skall man snart skönja landets allmänna förkofran. Alla
andra handlingar äro ju fria; hvarföre skall den förnäm¬
sta då ej befrias från sina bojor? Det vore väl bättre att
uppoffra några spekulanters intresse, och befrämja det
allmännas.
Må derföre alla pannor i första och andra klassen va¬
ra fria från skatt hela året om, men de stora konstpan¬
norna beläggas med mycket hög skatt; och yrkar jag, att
den måste antagas till 200 procent mer, än den nu gäl¬
lande skatten. Spekulanten har ju ändå fritt fält för sin verk¬
samhet. Vi tå i alla fall ett å två ångbrännerier i hvarje
socken; ty på ett års tid äro flera byggda i min hemort,
som fräta, likt en kräfta i samhället.
Till stöd för hvad jag yrkat här ofvan, bifogar jag
ett utdrag af de mest sakkunnige jordbrukare från flera
härader inom Östergöthland, som torde få åtfölja anförandet
till Utskottet. G. Pettersson från Östergöthland.”
Härmed förenar sig Anders Gustafsson frän Öster¬
göthland.
”Då det af bränvinskommittén uppgjorda förslag till
ny beskattningsgrund för bränvinstillverkningen, redan blif¬
vit inom Ståndet så tillräckligt behandladt, att derom för
närvarande icke torde vara mera att orda, så har jag. en¬
dast, dels för att gå mina kommittenters önskningar till
mötes, dels till följd af egen öfvertygelse, härmedelst velat
föreslå, att, om möjligt är, all konstbränning, af hvad be¬
skaffenhet som helst, måtte afskaflas, eller, om detta icke
låter sig göra, åtminstone en mera rättsenlig beskattnings,-
grund må i en blifvande bränvinsbrännings-förordriing be¬
stämmas; och vågar jag i sådant afseende föreslå: att af-
Den 15 December 1847.
327
giften för enkel redskap, icke öfverstigande 25 kannors
rymd, måtte minskas med 25 procent, men att afgiften
deremot lör fabriks- eller konstbränneribränning höjes med
50 procent utöfver den för dylika redskaper nu utgåen¬
de skatt.
Om remiss härå till Bevillnings-Utskottet anhålles.
Lars Magnus Knutsson,
från Östergöthland.”
”Alldenstund dryckenskapsbegäret genom dess segrar öfver
förnuftet snarare är att anse för en sjukdom, än ett brott, oell
denna sjukdom inverkar menligt, icke blott på individen,
hvars helsa och trefnad det förstör, äfvensom familjens
husliga frid och lycka, utan ock smittande inverkar på
samhället, och då af fylleriet, såsom förnuftets mördare och
de djuriska lasternas lössläppare, de flesta brott förberedas
och verkställas ; ty måste fylleribegäret såsom en sjukdom
behandlas; och då Staten uppbyggt kurhus för veneriska
smittan, bör man äfven vara betänkt att inrätta kurhus för
fyllerismittan. Man har funnit Schreiberska kurmethoden
lemna tillfredsställande resultater i att kurera fyllerisjukan.
Då ändamålet med straff är att tillika förbättra, och detta
mer än i något annat fall är händelsen med denna af Schrei¬
ber uppfunna kurmethod för drinkare; vågar jag föreslå
den förändring i förordningen mot dryckenskap, att den
som 3:dje gången fälles för fylleribrott, måtte, i stället för
vatten och bröd, dömmas att undergå Schreiberska kuren,
för hvilket ändamål hvarje länshäkte bör vara försedd med
tjenlig lokal för dylika patienter, och en i staden boende
läkare, mot skälig ersättning af Staten, vara förbunden
taga kännedom om nämnde kurmethod, och densamma på
den dömde tillämpa. G. Johansson,
från Kronobergs Län.”
"Uti den Kongl. Propositionen rörande bränvinsbrän-
ningen förekommer en fråga, egentligen hörande till den
om Statsverkets tillstånd och behof, den nemligen, om
ett begärdt anslag af tre tusende Riksdaler till Nykterhets-
predikanters kringsändande i landsorterna. Det är mig
icke möjligt att rätt förena de båda stridiga principer,
som bär uttala sig: den ena bränvinets förderflighet och
riksskadlighet, och den andra dess vigt såsom en hufvud-
sakligt påräknad inkomstkälla för Staten. I den förmodan
att många dela min tröga fattningsgåfva i detta fall, tager jag
mig friheten framställa den motsägelse, jag här tycker mig
32S
Den 15 December 1647.
linna i (less fulla åskådlighet, så vidt den är mig möjlig
att framställa.
Man säger: bränvinet är ett gift för kropp oell själ,
dess förtäring kan liknas vid en af de sju dödssynderna,
och dess införande i landet har varit en riksolycka. Alla
lagstiftarens och menniskovännens bemödanden böra således
gå ut på ej blott att motarbeta dess spridande och all—
manlighet, utan äfven att helt och l\pllet utrota det. Först
när sådant lyckats, kunna kraft och helsa återvända till
menniskokroppen, och samhället och gudsfruktan, dygder
och goda seder uppblomstra. Ar detta sant, så måste det
i främsta rummet åligga lagstiftaren, att förbjuda all till¬
verkning deraf, och på sin höjd förbehålla den åt apothe¬
karen i och för vissa läkemedels beredande, hvari någon
gång giftet kan ingå såsom en nödvändig beståndsdel. Då
jag här nämner gift, erinrar jag om det bestående förbu¬
det emot dess försäljning, såsom en ganska riktig och nöd¬
vändig åtgärd, tjenlig att vidtaga mot hvarje annat sam-
hällsondt, hvilket man erkänt såsom sådant. I åtskilliga
andra länder har jag hört sägas, att spelhusen, dessa för-
derfvets nästen, voro utarrenderade mot en årlig afgift.
Allmänna rösten höjde sig derstädes mot denna föraktliga
inkomstkälla, och regeringarna upphäfde derföre arrendet. De
fullföljde likväl systemet och använde alla i deras makt
slående medel att utrota spelhusen. Hos oss har något
ungefär dylikt skett i anseende till Nummerlotteriet. Man
utskickade ej predikanter att tala emot spelraseriet, under
det man fortfor att draga nytta af dess förderflighet, utan
man upphäfde helt enkelt lotterierna, försakade till och
med den deraf fallande Statsinkomsten, och Hans Maj:t
Konungen har, efter Dess anträde till Regeringen, fullföljt
systemet, att afböja dessa hazardsspels förderfliga följder
genom förbudet emot utländska lottsedlars försäljning.
Är således bränvinet verkligen ett gift, en pest, en olycka,
så bör det behandlas som alla dylika, d. v. s. utrotas,
förbjudas, och all tillverkning deraf hindras. Tilltror man
sig åstadkomma detta, så har jag för min del ingenting der¬
emot. Tilltror man sig åter icke något sådant, så bör man ej
begå den uppenbara motsägelsen, att kringsända predikan¬
ter^ att varna emot dryckers förtäring, och medan de i
kyrkan arbeta i sin kallelse, rundt omkring henne indi¬
rekt säga till folket: ”Brännen och förlären bränvin, på
det Staten måtte lå ej blott sina förra inkomster, utan äf-
Den 15 December 1847. 329
ven ännu högre och med detsamma hennes fördel deri¬
genom befordras.”
”Då jag således icke är i stånd att förlika de båda
Kongl, åsigterna: den ena om bränvinets moraliska förderf
lighet och den andra om dess Statsekonomiska nytta såsom
en inkomslgren, ensam nära nog motsvarande hela den
egentliga bevillningen — då jag icke vågar ovilkorligt för¬
kasta hvarken den ena eller den andra, går jag en medel¬
väg neli antager såsom det sannolika, alt bränvinet, likt så
mycket annat, blifvit genom vana och tidsförhållanden ett
behof, ooh bör som sådant betraktas, nyttigt, åtminstone
oskadligt, när det med måtta och förnuft användes, förderf¬
ligt endast genom dess missbruk. Skulle man icke komma
sanningen temligen nära, om man sade, att det är blott
dessa sistnämnda, som ifrarena och straffpredikanterne tagit
i betraktande, icke det lofliga och oskadliga bruket, och att
för en enda. sorn förderfvat sig genom öfverdrift, drager
man i härnad mot, uppskrämmer och fördömmer de fem¬
hundra eller tusen, som deri sett ett oskyldigt njutnings¬
medel, ett behof, af hvars tillfredsställande hvarken de
eller Staten lidit någon mehn. Det är dessas sak jag ta¬
ger mig friheten att föra, troende mig dervid föra frihe¬
tens, förnuftets och den sanna Statsekonomiens. För att
kunna efter min förmåga utföra denna talan, anhåller jag
om mina medbröders benägna uppmärksamhet på de grun¬
der, jag först måste anföra, emedan jag, utom dem, icke
skulle hafva något tillräckligt stöd för mitt förslag.
Då man stiftar lagar för menniskor, vore det kanske
icke onyttigt att först göra sig en liten reda för mennisko-
naturens beskaffenhet. Denna är sådan, att hon i barn¬
domen och ungdomen behofver ledning och undervisning
om det rätta, samt derefter i mannaåren behöfver frihet
att följa sitt eget förnuft och tillämpa hvad hon lärt. Att
deremot behandla henne som ett ständigt barn och oupp¬
hörligt vilja lora henne i ledband, kringstänga och inskrän¬
ka henne, är just rätta sättet alt väcka hennes motsträf¬
vighet och ovilja mot det tryckande förmynderskapet, huru
välment det än må vara att genom förbudet reta hennes
begär och fästa hennes uppmärksamhet på saker, som hon
måhända eljest aldrig skulle tänkt på. ifall man icke lik¬
som med tlit påpekat dem. Låt tio vägar föra till målet
21*
330
Den 15 December 1847.
och nio af dem vara fria. men ställ vakt vid den tionde
^"kolen få se alla äflas om att få gå just den vägen,
föi gödande, att den är bättre, ginare och behagligare än
alla andra.
Detta är likväl just hvad Sveriges lagstiftare och Stats¬
makten tinder mer än ett sekel gjort, i anseende till brän-
vinet. Dess tillverkning och försäljning har allt sedan år
1740 varit ett föremål för Regerings och Riksdagars åt¬
gärder. Man har än tillåtit, än förbjudit det. Man har
derigenom gjort bränvinet till ett mål för uppmärksamhe¬
ten och spekulationen; man har genom den ständiga vex-
lingen mellan förbud och tillåtelse demoraliserat folket oell
bragt olyckor öfver det till en ojemförligt större grad, än
bränvinets öfverklagade missbruk någonsin kunnat åstad¬
komma. Gud fann en gång, i sin oändliga vishet, skäl,
att i den lustgård, han anvisat till menniskans hemvist,
unna henne begagnandet af alla dess rika alster, alla dess
herrliga frukter, förbjudande henne blott en enda: frukten
på kunskapens träd. Han visste, att just detta förbud skulle
reta hennes begär att smaka derpå, emedan Hans afsigt
icke var att hon skulle i sorglös njutning tillbringa ett o-
gagneligt lif, utan genom nöden och behofvet tvingas att
spänna sina krafter och utveckla sina förmögenheter. Den¬
na var verkan af den gudomliga åtgärden, men af de
mensktiga förbudsåtgärderna uppkommer en motsatt verkan.
Deraf allt det förderf, som i mera än ett sekel flödat öfver
landet, icke genom bränvinet, utan genom dess officiella
behandling. I synnerhet har detta förderf blifvit märkbart,
när Regeringen föll på den olycksaliga hushållsprincipen,
att betrakta bränvinet såsom en guldgrufva för Staten och
de i sorligt minne förvarade kronobrännerierna uppkommo.
Man har tadlat Gustaf den 3:dje derföre; man har förgätit,
huru han sjelf erkände, att han häri begått ett misstag;
huru han tio år efter anstaltens vidtagande, eller vid 1786
års Riksdag, föreslog Ständerna att afstå derifrån, samt då
detta förslag, genom en beklaglig opposition bos 2:ne Riks¬
stånd, afslogs, likväl följande året sjelfmant till en del fri—
gaf bränvinsbränningen. Det må härvid ej lemnäs obe¬
märkt, att den bevillning Gustaf den 3:dje begärde af Stän¬
derna för denna frihet var 18 tunnor guld, svarande efter
nutidens myntfot mot 800,000 R:dr Banko. Denna skatt
ansågo Ständerna då omöjlig att bära af Sverige och Fin¬
Den 15 December 1847.
331
land. Men nu tror den Kongl. Propositionen, att Sverige
ensamt kan bära en skatt af 1.200,000 R:dr. Man måste
verkligen beklaga, att de, som haft skyldigheten att härvid
tillhandagå Kongl. Maj:t med råd och upplysningar, icke
fästat dess höga uppmärksamhet på ej blott det tryckande
i beskattningen, utan äfven på det moraliskt förderlliga i
de försök att kringgå lagen och undvika den tunga skatten,
6om häraf skulle uppkomma; och att vår tid sålunda skulle
se förnyas kronobränneriernas olyckliga dagar, 70 år ef¬
ter, sedan deras upphofsman förklarat åtgärden för ett misstag.
Vore det ej på tiden, att man tog lärdom af erfaren¬
heten och slutade med det, hvarmed man bordt börja —
alldeles som man gjort med systemet för näringarnas upp—
hjelpande — att man lemnade dem åt sig sjelfva, öfverty¬
ga d att de på egen hand bäst taga sig fram? Det är län¬
gesedan erkändt, att friheten är den bästa rägen till all
loflig och nyttig näringsutveckling, det säkraste medlet till
alla skadliga eller icke lönande yrkens afskaflände. Alltse¬
dan den tid, då ett förnuftsenligare handelssystem började
införas hos oss, hafva våra fabriker uppblomstrat, de nem¬
ligen, som befunnos enliga med landets tillgångar och fol¬
kets lynne, men sådana deremot upphört, som icke voro det.
Tillverkaren förstår alltid bäst sjelf, hvad hans fördel
fordrar, och friheten är af alla uppmuntringsmedel det yp¬
persta, man kan gifva honom. Jag lärer för öfrigt icke
behöfva om näringsfrihets-principens nytta undervisa en
Regering, som sjelf proklamerat henne, och i hvad jag nu
kommer att föreslå, gör jag ingenting annat än åberopar
tillämpningen af den grundsats, Kongl. Maj:t sjelf prak¬
tiskt bekänner.
Innan jag framställer den, bör jag dock söka undan¬
rödja ett inkast, som jag förutser skall möta mig. Man
torde tala om bränvinets missbruk. Härpå svarar jag: de,
som låta sådant komma sig till last, som genom det för¬
ledas till oordningar eller brott, utgöra icke Svenska fol¬
ket, och Svenska folket protesterar högtidligt mot skym¬
fen att med dem förblandas. All frihet kan missbrukas
och i främsta rummet händernas frihet; men skola vi der¬
före binda alla händer, eller blott medgifva dem frihet un¬
der vissa tider af året och mot en betämd afgift ? Kan man
ej berusa sig med andra drycker än bränvin? Kan mane
öfverlasta sig med bordets njutningar? Skola de således för¬
bjudas? Kan man ej ruinera sig genom ett tanklöst begär att
332 Den 15 December 1847.
kläder följa alla modets vexlingar? Skall en lag och en beskatt¬
ning stiftas, för att förekomma detta ? I allt råder nu mera en
temligen loflig frihet, och det ena ordnar sig således af
sig sjelft efter det andra.
Endast med bränneriet vill man göra ett undantag, å-
beropande folkets nytta för inskränkningen, samma stund
man åberopar Statskassans nytta för utvidgningen af dess
förbrukning. Jag deremot vågar anhålla, det man måtte
upphöra att anse folket som ett barn, att man måtte nå¬
got förtro sig åt dess eget förnuft, omdöme och hushålls-
begregp, att man måtte tro det landtmannen, näringsidka¬
ren sjelf bäst kan bedömma, när det för honom är nyttigt
eller icke nyttigt att bränna, när tillfälligheten af en ska¬
dad skörd eller någon annan omständighet påkallar eller en
motsatt afstyrker bränvinsbränningen, att man således icke
hindrar honom från att begagna den, när den kan vara
honom gagnelig, och liksom tvinga honom dertill, när hon
medför ingen nytta, eller åtminstone en vida ringare; att
man öfverlemnar åt det allmänna förståndet, sedlighetskän¬
slan och den tilltagande hyfsningen, att afböja missbruken
af b<-änvinets förtäring liksom andra olater; att man med
ett ord upphör att göra bränvinet till ett statsmakternas
oaflåtligen återkommande öfverläggningsämne, utan låter det
förblifva hvad det är: ett närings- och hushållsämne, all¬
deles som brödbakning, brygd, spånad och väfnad m. m.
Mitt förslag är sålunda:
Bränvinsbränningen ställes i samma förhållande som
alla andra näringar, den blifve fri och obeskattad, så län¬
ge den endast användes såsom hemnäring, vare sig i stad
eller på landet, och må det stå hvar och en fritt, att brän¬
na när och huru han behagar, utan att Staten blandar sig
deri, så länge han ej behandlar bränvinsbränningen som
en fabriksgren.
Hvem som åter det gör, hvem som anlägger brän-
vinsfabrik i stad eller på landet, skatte derför såsom för
annan fabriksrörelse eller lofllig näring, hvarvid det må stå
honom fritt, att använda hvad apparater eller methoder,
lian finner för godt, helt och hållet som det tillgår vid al¬
la andra slöjder och näringar.
Måhända skall någon härvid känna en rysning för de
stora, så kallade sädes- och potates-ödande verk, hvarvid
en stor mängd födoämnen sägas förbrännas; men jag sva¬
rar, hvad jag förut sagt: antingen är bränvinet ett gift,
Den 15 December 1847.
333
dier en vanlig vara. I det förra fallet bör det under in¬
gen synpunkt få tillverkas, i det sednare åter är det na¬
turligtvis en vinst för näringsidkaren, och följaktligen för
landet, att hans tillverkning kan ske med så liten åtgång
och materiel som möjligt; kunna t. ex. 1,000 kannor brän¬
vin, som förbrukaren behöfver, erhållas af 30 tunnor säd i
stället för 50, så är det en fördel för de brödbehöfvande. För¬
bjuder man åter de konstrika apparaterna och således de
50 tunnorna åtgå, så uppkommer deraf ingen annan följd,
än att de törstande få släcka sin törst med en lika qvan¬
titet bränvin; men de hungrande gå i mistning af den upp¬
brända qvantitet brödföda. Är detta verkligen att hushål¬
la klokt för den enskilde och för det allmänna?
Hela frågan beror på utredandet af begreppet om
bränvinet, antingen det är ett gift eller en behofsartikel;
och det är till denna utredning jag icke nog kan uppmana.
Jag anhåller att dessa mina påminnelser måtte få åt¬
följa den Kongl. Propositionen till allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet. P. J. Pettersson
från Jönköpings Län.”
”1 anledning af den åsigt, som inom Ståndet uttalades
vid föredragning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, an¬
gående grunderna för rättighet till bränvinsbränning m m.,
att nemligen Ståndet, så vidt möjligt vore, borde förena
sig om en gemensam mening i frågan, tillkännagaf jag i
förra Lördagens plenum, att jag för min del vore beredd
biträda den åsigt Ståndsbrodren Per Gabrielsson uti det
af honom då inlemnade skriftliga yttrande uttalat; men
enär det sednare visat sig, att tankarna i detta för landt¬
mannen så vigtiga ärende varit så väsendtligen skiljaktiga,
att någon sammanjemkning deraf icke gerna kan blifva
möjlig, anhåller jag, att innan den nådiga propositionen öf-
veriemnas till vederbörligt Utskott, få uttala de grunder,
jag anser lagstiftningen deruti böra följa.
I sådant afseende måste jag till en början protestera
emot bränvinsbrännings-rättighetens skiljande från jord¬
bruket. Åkerbruket är här i landet hårdast betungadt af
alla näringar, och det enda privilegium, som jorden hit¬
intills ägt, är rättigheten att tillverka bränvin. Att nu rycka
denna lilla hjelpkälla från landtmannen, utan att i förening
dermed bereda någon motsvarande lättnad i hans onera,
kan derföre hvarken vara rätt eller välberäknadt, synnor»
334
Den 15 December 184T.
ligast då man vet, att å många orter inom landet bränvins-
tillverkningen hitintills varit nära nog den enda utväg, landt-
mannen ägt för anskaffande af en kontant penning till be¬
talande af de ständigt stigande skattebördorna. Följden
häraf blelve endast den, att den mindre jordbrukaren, i stäl¬
let att sjelf kunna förädla sina produkter, blefve nödsakad
föra dem till bränvinsfabrikanterne, som kanske icke skul¬
le lemna annan betalning än bränvin, och i hvarje tall till¬
egna sig hela vinsten af tillverkningen. Dessutom har
månne icke erfarenheten af de hitintills idkade stora brän-
nerierna redan visat hvad väg det skulle taga, om brän-
vinstillverkningen (inge öfvergå till en fabriksnäring? Jo!
det säkra resultatet blefve det, att å alla födoämnen, som
ej slukades af bränvinspannorna, skulle priserna uppjagas
på ett betänkligt sätt, och en (lod af bränvin öfversvämma
landet, synnerligast som det nu föreslagna nya beskatt-
ningssättet så väsendtligen gynnar de stora och konstiga
redskapen.
Dernäst kan jag icke underlåta alt jemväl protestera
emot de stadganden, som den nådiga propositionen före¬
slår, i afseende å inrättandet af de redskap, som skulle få
användas för husbehofs-och binäringsbränningen. — Jag Kan
nemligen icke inse, hvarföre man ej skulle hafva frihet att
hädanefter som hitintills begagna sådana redskap, som kun¬
na anses fördelaktigast, eller hvarföre man ej kan få haf¬
va en rörmaschin i pannan. Månne meningen härmed kan
vara, att genom de kostnader, som måste blifva en följd af
bränvinsredskapens omarbetning och de förluster, sorn kun¬
na förutses deraf, att rörmaschin ej finge begagnas, man
vill helt och hållet betaga deri mindre jordbrukaren all
tanka på möjligheten att sjelf tillverka bränvin, och att
fabrikerna således genast skulle få fältet fritt från all täf¬
lan? Ar så förhållandet, så har landtmannen verkligen
stort skäl att beklaga sig öfver förslaget, och likväl kan
jag ej inse någon annan grund för de anmärkta stad-
ganderna.
För min del yrkar jag derföre, att den nu gällande
bränvinsförordningen måtte bibehållas, endast med de för¬
ändringar, att husbehofsbränning, som idkas med enkel red¬
skap under 22 kannors rymd, måtte lemnäs lii från skatt,
men att skatten deremot höjes för bränvins-apparater i 3,
4 och 5 klasserna af vanlig beskaffenhet med 50 procent,
Den 15 December 1847.
335
och då ånga användes med 100 procent utöfver hvad nu
varande tariffer upptager. 0. Nilsson,
från Östergöthland.’’
''Angående den mycket omrörda bränvinsbrännigsrät-
tigheten får jag härmed inför hedervärda Ståndet anföra
mina åsigter, sorn äro följande:
Som jordbruket i alla afseenden är underkastadt sin
dryga beskattning, anser jag det förslaget vara lämpligast,
att en allmän husbehofsbränning måtte blifva tillåten af
egna produkter, utan någon särskild afgift, med en högst
22 kannors panna, enkel redskap och hatten beräknad ef¬
ter pannans storlek, efter nu gällande författning, hela året
igenom; att icke något förseglingsbesvär måtte få äga rum;
och att om den föreslagna näringsbränningen skulle kun¬
na beviljas, att den af kommittén påförda beskattning
derå måtte förhöjas med femtio procent; men att den fö¬
reslagna fabriksbränningen alldeles inte målte tillåtas, eme¬
dan den medtoge en så stor del af landets födoämnen,
att sådant föiorsakade skadliga följder, för de landsorter,
som blifva i behof att inköpa spannemål till sitt lifsuppe¬
hälle, och hvad frukten af det myckna bränvinet gifvit och
gifver i landet är alla Ståndsbröderne bekant. Bränvin är
visst ett medel, som icke skadade, om det ej missbruka¬
des. Men vr hafva många bevis derpå, att tillfället för-
ledt mången vis man till galenskap. Om öfverflöd på brän¬
vin icke vore tillgängligt, blefve aldrig missbruket så stort;
men som vi nu lefva i en tid, som arbetas på folkets bild¬
ning och nykterhetsförbund och anslag fordras till befräm¬
jande deraf, hvarföre kan icke då den öfverdrifna brän-
vinstillverkningen få förminskas? Då icke allt det onda på
en gång kan utrotas, bör man välja det minsta.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Andeas Gunnarsson,
från Elfsborgs Län’’
Sedan Christen Persson från Gottlands län. Johan
Westermark från Westerbottens län och Sven Svensson
från Elfsborgs län förenat sig med Efraim Larsson, Jan
Samuelsson från Calmar län med Anders Andersson,
samt Erik Persson från Gefleborgs län, Petter Mårtens-
son från Jönköpings län och Anders Gunnarsson från
Elfsborgs län förklarat sig dela enahanda åsigter, sorn Pet¬
ter Persson, uppläste Elof Andersson från Wermlands
län, följande memorial:
336
Den 15 December 1847.
”Ehuru förut så många sakkunnige och högt upplyste
män, med djup insigt om det rätta, som äfven praktiskt
skickliga så inom som utom fäderneslandet, framställt brän-
vinsbränningens bästa afseende, vågar jag likväl anhålla
att äfven mina enfaldiga tänkesätt och ordalag måtte i Stån¬
dets öfverläggningar få inflyta.
Inom Jösse härad af Wermlands län bestå de liesta
hemman af ganska inskränkta åkerfält, så alt många af
mina koinmittenfers hemman näppeligen uppgå till 100 tun¬
neland iniösningsareal, och detta förmedladt icke uppgår
till hälften, ja, en del icke en gång till 40 tunnland; men
likväl måste der sig försörja 10 å 15 hushåll. Utaf nyss¬
nämnda ägorymd och förmedling finna vi, att deras jordmån
är ganska svag, bestående af sand- och grusbackar; der¬
emot finnas ternligen stora skogsområden, hvarur dessa mån¬
ga hushåll med idoghet oell möda hemforsla födoämnen till
sina hjordar, äfvensom de frambringa potäter i sina grus¬
backar samt svedjefalls rågar. Om dessa menniskor nu,
efter gammal vana och mödosamt arbete, skulle känna sig
i behof af en okonstlad Svensk sup, den de af sina potäter,
med sin enkla redskap tillverka, derom borde icke så myc¬
ket diskuteras. Att de icke kunna med sin enkla redskap,
såsom den upplysta kommittén omförmäler med de före-
speglade konstbrännerierna, utpressa hälften så mycket
bränvin af samma dosis låämne, det medgifves; men jag
vill förmoda, att i och med detsamma de kunna tillverka
bränvin, äga de en till kreaturens födoämne mera stärkan¬
de drägg, som i Ihy fall till den magra svedjefalis-råghal-
men är nödvändig, om de skola kunna underhålla sin bo¬
skap och följaktligen få någon betydlig spillning till sina
magra jordtorfvor.
Således är det mina kommittenters högsta behof, att
bränvinsbränningen med deras små bränvinspannor, af hvad
form de vara må, till och med 20 å 22 kannors rymd, mot
en billig beskattning under 8 månader af året, må vara
tillåten, ja, jag påslår att den till och med bör vara fri
och utan skatt, så väl som de öfriga lödoämnenas till¬
verkning.
Skulle denna rättighet vägras den fattige jordbruka¬
ren, sådan den påpekad är, medelst konstbränneriernas
anläggande i sådana svaga sädesorter, som den jag repre¬
senterar, då hysa Regering och Rikets Ständer troligtvis
Den 15 December 1847.
337
icke lika faderlig omvårdnad för alla undersåter, så den
fattige som den rike. Låt konstbrännerierna af den som
det mäktar, i städerna och de bördiga landsorterna, upp¬
rättas dock med vanlig föregången undersökning af på stäl¬
let tillkallad Häradsrätt så väl till denna som andra bruks-
och fabriksinrättningar, och i proportion beskattas, ty det
blir för dem ett procentgifvande yrke, troligen mera vinst¬
gifvande, än för en liten jordbruksägare, som är påbördad
alla möjliga onera, som skall hålla de många och långa
landsvägarna vid makt, framfärda den resande för en lum¬
pen penning, och säkerligen med l/"4:dels procent af sitt
fastighetsvärde årligen afbörda sina krono-utskylder samt
dessförutan aflöna Ecklesiastikstaten och all möjlig betje¬
ning med in natura prestationer; skulle denna då icke få
af sin egen jords aister, hvarföre han så tillfyllest erlägger
sin skatt, till husbehof använda dessa till hvad han vill,
till dricka, bröd eller bränvin. Man hör väl af de lärde,
att bonden bör aflägga bränvinet, men å alla möjliga sam¬
manträden till hvilka bonden har äran blifva bjuden af dem,
förtäras ganska stora qvantiteter utländska spirituösa dryc¬
ker, och det är ju nutidens sätt att följa med modet. Ja!
låt bonden komma derhän, så blifva nog fattigvårdsanstal-
terna och cellfängelserna anlitade, ty der lefver han med
mindre bekymmer, än att förfäkta sin jordtorfva. Blefve
åter de utländska dryckerna mera afskydda; skulle den upp¬
växande bondeklassen, som redan år från år allt mer och
mer anser för en skam att förtära bränvin till öfverflöd,
småningom aflägga detta, och måttligheten skulle då till¬
växa, och om jordbruket mindre beskattades, destomera
hopp och mod skulle lifva bondesonen att qvarstadna vid
jordtorfvan, ty ju mera han belastas, ju mera vändes hå-
^ gen derifrån och riglas åt herremannaklassen, och slutli¬
gen blir Statsmaschinen icke mera ändamålsenlig, ty sjelf¬
va dragkraften blir förslappad. Jag, den enfaldigaste bland
riksmötets medlemmar, kan icke inse det rätta i så vigtiga
värf, men under den tid jag hunnit upplefva, har jag sjelf
stått vid rodret, som man säger, och vet hvad svett och
möda det kostar att vara bonde och försvara sin torfva och
göra hvar man rätt, den må icke inkomma vid elofte
stunden.
Men låt nu konstbrännerierna uppkomma när och hvar
22
338
Den 15 December 1847.
som helsi, och i täflan uppköpa födoämnena från de svaga
sädesorterna och i läflan till minsta pris sälja sittbränvin åt
landtkrämare, som sedan med smyg utminutera, äfvensom
göra varuutbyte, då bonden till bröllop och begrafningar
m. m. behöfver spirituosa, och låt sedan bondesönerne blif¬
va riktigt införlifvade med krigsmannavrket, granlåten och
lättjan, medelst långa vapenöfningar, sen får man erfara
om icke både bröd och penningar komma att fattas i
landena.
Att detta mitt anförande måtte till vederbörligt Ut¬
skott med öfriga i ämnet rörande handlingar remitteras,
anhålles vördsammeligen.”
Häruti instämde förre vice Talmannen Per Eriksson
från Wermlands Län; hvarefter Matts Pehrsson från
Stockholms Län yttrade: ”Jag hyser i afseende å bränvins-
bränningen samma åsigter, som Peter Johan Petersson
i sitt skriftliga anförande uttalat, och förenar mig deruti till
alla delar. Jag vill endast tillägga, att de skäl, som
Johan Peter Petersson såsom stöd för sina åsigter i brän-
vinsbränningsfiågan anfört, äro ulur moralisk synpunkt så¬
dana, att jag anser den Kongl. Propositionen vara dermed
fullkomligen vederlagd.
Anders Ersson och Eric Carlsson från Stockholms
län, Per Olsson från Upsala län, Andreas Bengtsson
från Jönköpings län, Johan Johansson från Örebro län,
Erik Ersson från Gefleborgs län och Anders Olsson
från Jemtlands län, sade sig äfven i detta ämne dela Pe¬
ter Johan Peterssons mening.
Ståndet beslöt, att ofvanintagna anförande, jemte hvad
dervid blifvit muntligen andraget, skulle öfverlemnas till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, dit den Kongl.
Propositionen uti ifrågarande ämne förut är vorden remit¬
terad.
§ 5.
Föredrogs och upplästes ett inför Herr Justitise-Stats-
Ministern den 13 innevarande månad hållet, och Ståndet
tillhandakommet protokoll, hvaraf inhämtades, att hem¬
mansägaren Johan Persson i Hesslelycka den 10 dennes
till Herr Justitias-Stats-Ministern inlcmnat ej mindre en den
23 nasti. November, efter föregånget val, för Johan Pers¬
son utfärdad fullmakt, att vara ombud i Hedervärda Bon¬
Den 15 December 1847.
339
deståndet för Kinnevalds härad af Kronobergs län, än ock
det vid valförrättningen förda protokoll, samt att fullmakten
blifvit i behörig ordning granskad samt riktig befunnen och
godkänd.
Talmannen välkomnade Johan Persson, som var
tillstädes, och denna intog derefter säte bland öfriga från
ofvanberörde Län utsedde Riksdagsfullmäktige.
§ 6.
Pehr Sahlström från Stockholms Län anmälte, att Riks-
dagsfullmäktigen för Erlinghundra, Semminghundra, Lång¬
hundra och Wallentuna härader i berörde Län, Johan Ols¬
son, förliden Måndag den 13 innevarande månad här i sta¬
den med döden afgått; och beslöt Ståndet, att om Johan
Olssons frånfälle uti skrifvelse underrätta Herr Jastitiae-
Stats-Ministern, i afseende å nytt val till Riksdagsman från
nämnde härad i Johan Olssons ställe.
§ 7.
Sedan anmäldt blifvit, att genom Riksdagsmannen,
Fullmäktigen i Rikets Ständers Bank, Johan Olssons från
Stockholms län, den 13 innevarande månad, timade död,
ett ledigt rum i Lag-Utskottet uppstått; beslöts, det skul¬
le Ståndets förste suppleant i bemälda Utskott, Riksdags-
fullmäktigen Olof Persson från Gefleborgs län, såsom le¬
damot i Utskottet inträda; i hvilken följd Ståndets Elekto¬
rer uppdrogos att utse annan suppleant i Lag-Utskottet i
stället för Olof Persson.
§ S.
Jöns Ersson från Wermlands län uppläste följande
skriftliga anförande:
”Ehuru jag alltid velat iakttaga all möjlig hushållning,
såväl uti det enskildta, som uti det allmänna, föranlåtes jag,
såsom dertill uppmanad af mine kommittenter, anlita stats¬
medlen om någon hjelp för dem, som genom en natur¬
händelse blifvit bragta uti stor nöd och fattigdom inom
Elfdahls härad.
Det finnas flera hemman, som hafva sina ägor beläg¬
na å ömse sidor af Clara eif, hvilket vattendrag, straxt ef¬
ter det utsädet var verkstäldt, sistlidet år så öfversväm-
made marken, att icke allenast utsädet, utan en betydlig
del af sjelfva marken gick forlorad, tillika med några åbygg-
340
Den 15 December 1847.
naclér, hvilket bilagde handlingar närmare upplysa, och
hvaruti förlusten är uppskattad till ett sammanräknadt be¬
lopp af 1,575 R:dr 23 sk. banko, hvilken summa likväl
utgör en ringa del, emot förlusten de lidit, då man be¬
traktar den uti dess helhet.
De äga en mycket inskränkt areal äf inrösningsjord,
och isynnerhet af sådan, som är tjenlig till åker; denna
blef till en betydlig del förstörd, — sädeskornet med det
derå använda arbetet af folk och kreatur gick ock förlo¬
radt, — många voro redan i skuld för det sädeskorn,
som vattnet bortfört, — en ny skuldsättning måste ske,
för anskaffande af sädeskorn, som åter skulle utarbetas i
den jord, som möjligen kunde dertill göras tjenlig; innan
allt detta kunde verkställas, var den tjenliga tiden för sä¬
rlingen förbi, och skörden i följd deraf dels klen, dels ock
nästan ingen. Till råga på allt detta, blef slutliga följden
den, att åter en ny skuldsättning blef oundviklig, för så¬
väl sädeskorn, som större delen af brödfödan för inneva¬
rande år.
Ehuru det anförda torde vara tillräckligt, för att visa,
att den förutnämnda uppskattningssumman ingalunda mot¬
svarar den förlust, som genom omförmäldta händelse in¬
träffat, vågar jag likväl icke anhålla om något annat belopp,
än den förutnämnda summan, hvarigenom nöden till nå¬
gon del kommer att afhjelpas, hvartill jag alltid, i den rin¬
ga mån jag kunnat, varit beredvillig; och hoppas att icke
allenast mina värde ståndsbröder, utan äfven ledamöterne
inom de öfriga respektiva Riks-Stånden, med mig dela
samma tanka.
Det torde också vara bekant, att under den tid jag
haft äran representera som folkets ombud, jag icke sökt
någon enskildt fördel för min hemort, utan i högsta nöd¬
fall, och skall icke heller göra det; hvarigenom jag tillför-
ser mig Rikets Höglofl. Ständers behjertande i denna för
de nödstäldta menniskorna så högst angelägna och på de¬
ras väl eller ve beroende fråga.
Om remiss till vederbörligt Uttkott anhålles.”
Varande dervid fogade fyra besigtnings-instrument.
Ståndet beslöt, att berörde motion, jemte dervid foga¬
de bilagor, skulle remitteras till Stats-Utskottet.
§ 9.
Uppläste» och remitterades till Allmänna Besvärs- och
Den 15 December 1847.
341
Ekonomi-Utskottet följande af Jöns Ersson från Werm¬
lands län ingifna motion:
”Efter hvad mig blifvit berättadt från en tjensteman,
inom mitt kommittentskap, lärer den osed innästlat sig,
särdeles uti Ofra Elfvedahls härad, att beväringsskyldige
ynglingar icke inställa sig vid de årliga mönstringarna och
följaktligen icke heller vid vapenöfningarna. Detta oskick
förorsakar icke allenast stora ledsamheter inom orten, utan
äfven ett odrägligt besvär för kronobetjenter, och i syn¬
nerhet fjerdingsmännen, som måste springa genom hela
deras distrikter från by till by, för att samla dem till in¬
förande å bestämd dag till länets residensstad Carlstad;
och ofta är hela besväret förgäfves, emedan de bevärings¬
skyldige äro afresta till aflägsna orter.
Om den berättelse, jag erhållit, är sannfärdig, som jag
förmodar, så lärer omförmäldta oskick gått så långt, att
icke halfva antalet af beväringsskyldige inställt sig vid den
beramade mönstringen för innevarande år; så måtte den,
för den tredskande mycket beqvämliga påföljden, i hän¬
delse han träffas, att erhålla fri skjuts till Carlstad och
sedan derifrån till öfningsmötesplatsen, om han blifver
aproberad, vara alldeles ändamålslös att förmå honom till
inställelse. Utan måste i stället någon sådan påföljd för
den tredskande förutsättas, som svarar mot ändamålet.
Såsom några lämpliga böter föreslås lf R:dr i silfver-
mynt, med motsvarande förvandling till annan lämplig på¬
följd, om tillgång till böterna saknas.
Då en lag finnes, måtte den tjena till efterrättelse,
så väl för den ena, som den andra. Något undantag eller
sjelfsvåld bör deruti icke få äga rum.
Jag känner icke, om någonting i berörde afseende är
att befara i andra orter. Likväl tror jag det är bäst, att
hämma det onda i tid, innan det får fästa rot och utvidga
sig allt för mycket.
Helt annat är förhållandet med den ifrågasatta utsträck¬
ningen af beväringens årliga vapenöfningar. Den ville jag
heldre afskaffa än förlänga; ty med den förut bestämda
tiden har berörda öfningsmöten medtagit årligen närmare
100,000 R:dr Banko af Statens medel. Lägger man här¬
till alla de dagsverken och enskildas uppoffringar, som der¬
igenom förspillas från hufvudnäringen för vårt land, nem¬
ligen iordbruket, så kommer man till inånga gånger den
342
Den 15 December 1847.
förutnämnda summan, utan att man derföre äger något
surrogat; ty med det fredslugn vi lyckligtvis för närvaran¬
de äga med våra grannriken, skola vi hoppas, att icke så
hastigt omvända förhållanden inträffa, utan, med ett klokt
användande af den öfriga armén, man skulle få tid att in¬
öfva beväringen med vapen, innan behofvet påkallade dess
användande. Då kunde man också vara tryggad om, att
den gjorde nytta med hvad den lärt, hvilket man i annat
fall aldrig kan påräkna, utan att hvad man dertill uppoffrar
är en gifven förlust.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.’’
§ 10.
Erik Ersson från Gefleborgs län uppläste ett så ly¬
dande skriftligt anförande:
’’Det är ingen ny fråga, jag till Ständernas begrundan¬
de framställer; likväl kan jag icke underlåta, att väcka mo¬
tion i ett ämne, som ådragit sig allmänhetens ovilja, så
mycket som detta, åtminstone i den ort jag har äran re¬
presentera. Det är visserligen bekant1, huru en del af de
nästföregående Riksdagarnas Uepresentantanter, i synnerhet
inom Ronde-Ståndet, gjort de allvarsammaste påminnelser
om det skadliga för allmogen med Privatbankernas tillvaro;
likväl synas, tyvärr! Rikets Ständer såväl som Regeringen
ännu ej egnat den uppmärksamhet deråt, som sakens vigt
kräfver, när man (inner, att dessa Ränker med hvarje år
utsträckas allt mer och mer, och derigenom uttränga Riks-
Bankens mynt ur den allmänna rörelsen, hvarigenom landt-
mannen och i synnerhet den mindre bemedlade, hvars he¬
la kapital tages i anspråk, när han skall utgöra sina kro¬
noutskylder, icke så sällan sättes i brydsamma omständig¬
heter, ty råkar detta kapital olyckligtvis bestå af privat-
bankosedlar, så är han med sin bästa vilja urståndsatt att
fullgöra denna skyldighet; följden blir naturligtvis restlängd
och dermed åtföljande kostnad; således en ny börda på den,
som måhända är nog nedtryckt förut; den kan visst icke
vara så stor; men den är för den fattigare stor nog, och
det så mycket mer, som den är oskyldig, och åstadkom¬
men derföre, att den Lagstiftande makten tillåter ett mynt
få fortfara, som den ej anser garantera att använda till Sta¬
tens behof, men väl ej räknar så noga, om en och annan
individ af samhället derpå skulle förlora litet mer eller min¬
Den 15 December 1847.
343
dre. Jag anser denna rörelse äfven vådlig att fortfara,
emedan den efter en löljd af år troligen lägger en del af
Svenska jorden i privatbankernas händer och derigenom
skapar ett penningeintresse, som slutligen ej står att häm¬
ma. På grund af hvad sålunda i största korthet är andra-
get, yrkar jag, att privatbankerna helt och hållet måtte upp¬
höra, och Låne-kontor af Banken inrättas på de ställen,
der sådana anses behöfliga, hvilka öfvertogo de lånerörel¬
ser, privatbankerna då innehade, och voro med full säker¬
het förenade. Räntan på de sålunda utlånta penningar
kommo då Staten tillgodo och kunde användas till all¬
mänt nyttiga företag åt det samhälle, hvaraf den är upp¬
buren, i stället för hvad som nu sker, att den faller i en-
skiltas händer, väl tillgodo för desse, men ej lill någon
synnerlig belåtenhet för det allmänna. Med full förtröstan,
att Utskottet till denna för landet så vigtiga sak lemnar
den uppmärksamhet den kräfver och till Ständerna fram¬
kommer med ett förslag till förändring, som är på billig¬
het och rättvisa grundadt, vågar jag hoppas. Om remiss
till vederbörligt Utskott anhåller ödmjukast. Stockholm den
7 December 1847.”
Häruti instämde Carl Ersson från Westerås Län,
Petter Gabrielsson från Kronobergs Län, Matts Pers¬
son, Olof Johansson och Anders Ersson från Stock¬
holms Län, Pehr Olsson från Upsala Län, Petter Mår¬
tensson från Jönköpings Län, Guslaf Johansson från
Kronobergs Län, Carl Tholsson från Skaraborgs - Län,
Johan Persson från Kronobergs Län, Erik Pehrsson
från Gefleborgs Län, Lars Olsson från St. Kopparbergs
Län. Anders Andersson från Örebro Län, Ingemund
Odin från Gottlands Län, Sven Jonsson och Jonas
Ersson från Jemtlands Län, Jöns Månsson, Pehr Nils¬
son och Nils Andersson från Skåne, Pengt Petter
Skantze från Hallands Län, Anders Olsson från Jemt¬
lands Län, Hans limsson och Tobias Lind från Gö¬
theborgs Län, Johan Westermark från Westerbottens
Län, Erik Andersson från St. Kopparbergs Län, Per
Pehrsson Edén från Wester-Norrlands Län, Jonas Chri¬
stoffersson, Anders Andersson och Anders Kylander
från Wermlands Län; och upplästes härefter en af Jolian
Bergström från Skaraborgs Län i samma ämne ingifven
motion:
344
Den 15 December 1847.
"Ibland de ämnen, som på sednare tider tagit allmän¬
na uppmärksamheten i anspråk, är knappt något, hvarom
meningarna äro så delade, som om Privat-Banker och de¬
ras nytta eller skadlighet för landet. För deras inrättande
torde val ett godt syftemål mer än utsigt till egen vinning
legat till grund.
Det kan gerna antagas, att deras första upphofsman,
utom en vinstgifvande omsättning af egna kapitaler, afsågo
en för landtmannen isynnerhet lättad tillgång på lån för
jordbruket och andra näringars upphjelpande. I samma
mån företaget lyckades, lockade det till efterföljd, till dess
landet öfversvämmades af så beskaffade låneanstalter och
af det mynt, de satte i omlopp. Men erfarenheten är en
god läromästarinna i allting bättre, än alla theorier och
kalkyler. Det har visat sig, att om Privat-Bankerna å
ena sidan vunno sitt ändamål, så förfelades detta å andra.
Den lätttade tillgången var frestande och framkallade förut
okända behof. Den ena skuldsatte sig efter den andra, of¬
ta i oträngda mål. Lånesystemet blef ett skuldsystem.
Detta nät omsluter hela landet; få torde de jordbrukare
vara, som icke ligga i Privat-Bankers händer, och vi haf¬
va ej sett de bättre frukterna deraf i en stigande välmåga,
snarare motsatsen. Dock detta är de låntagandes egen sak,
och jag vill icke, genom att uppehålla mig dervid, tränga
mig in i andras ekonomiska angelägenheter. Men detta
minskar icke önskan, att penningeställningen i landet vore
bättre. Penningen är en aristokrat, men han behöfver en
fast och stadig fot, för att försvara sin makt. Icke alla
Privatbanker torde hafva valuta, svarande emot det ute¬
löpande sedelmyntet, och hvad är då öfverskottet af detta,
annat än en fiktion? Och huru skall snan egentligen veta,
hvad värde sådant mynt äger, om en Privatbank af nå¬
gon oförutsedd händelse bringades till cession. — Nord-
Amerika och andra länder ha mer än ett varnande exem¬
pel att upplysa; i hvilken svår belägenhet skulle icke då
låntagaren råka? Till detta förespeglade slår sig ett an¬
nat verkligt ondt: lättheten att efterapa de flesta Privat-
Bankers sedlar. Denna efterapning och förfalskning har
man ofta kommit på spåren. I min hembygd utprånglades
på en marknad omkring 700 R:dr falska Privatbankssedlar.
Genom sådant får den oskyldige ej sällan Iida både förlust
och misstankar. Men det största onda, som Privatbanker¬
Den 15 December 1847.
345
na efter mitt förmenande hafva med sig, består deruti, att
den enskildta vinst, de af sin lånerörelse draga, fråndrages
Riksens Ständers Bank; dennas mynt får man numera säl¬
lan se i landsorten, och skulle det nuvarande Privatbank¬
systemet ännu mera utvidgas, vöre fara värdt, att hela lan¬
det omsider komme under dess makt. I enlighet härmed
är detta min oförgripliga mening, och det förslag jag djerf—
ves underställa Ståndsbrödernes pröfning.
Att alla Privatbanker efterhand, som deras nuvarande
oktrojer gå till ända, indrogos, inga nya sanktioner, men att
Riksbanken i stället derhän utvidgar sin lånerörelse, att den
fullt och till och med derutöfver företräder och motsvarar
Privatbankernas nuvarande inrättning, sålunda att den i
hvarje Läneresidensstad inrättar ett lånekontor, i likhet med
hvad som redan äger rum i Götheborg och Malmö, och
enligt det reglemente, som för dessa är gällande, blott med
nedsättnig af räntan till fyra procent.
Derigenom skulle Bankovinsten ganska betydligt ö-
kas och lemna utväg till betäckande af äskade anslag, utan
att skattegifvarne behöfde betungas med nya och ökade på¬
lagor, äfvensom de, hvilka utöfver egna behof hafva kapi¬
taler, dem de nu, såsom förhållandet lär vara här i huf-
vudstaden, blott med svårighet kunna få utlånta, derige¬
nom lemnades tillfälle att insätta dem i Riks-Bankens låne¬
kontor.
Om remiss till Utskott, som vederbör, anhålles.”
Uti förestående förena sig till alla delar.
Joli. Pet. Andersson Gustaf Johansson
från Elfsborgs Län. från Kronobergs Län.
Erik Erssons och Johan Bergströms motioner lä¬
des på bordet.
§ H.
Anmäldes och inbeledsagades af flere Ståndets leda¬
möter Herr Statsrådet och Kommendören af Kongl. Nord-
stjerne-Orden S. A. Munthe, som på Kongl. Maj:ts be¬
fallning till Siandet allemnade följande Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Propositioner och Skrifvelse!':
l:o Angående upplåtande åt Ultuna Landtbruks-institut
af Kronoparken lilla Djurgården;
2:o Om förändringar uti nu gällande bestämmelser i
22*
346
Den 15 December 1847.
afseende på handels- och sjöfartsförhållanderna emellan
Sverige och Norrige;
3:o Om förhöjning i pensionsbeloppen för första och
andra Landtmätarne i riket;
4:o Angående afskrifning af en del utaf det för Hal¬
lands Län år 1846 beviljade undsättningsanslag;
5:o Höjande den till skolorna i åtskilliga städer inom
Lunds Stift utgående helgonskyld;
6:o Om afsöndring af jord från indragne mönsterskrif¬
varbostället vid f. d. Adelsfane-regementetSolleberg, Börje-
Olofsgården, till byggnadsplats för ett skolhus i Rockeby
församling, Skaraborgs Län;
7:o I anledning af Rikets Ständers vid sednaste Riks¬
dag gjorde framställning i fråga om national-representa-
tionens ombildning;
8:o Om beviljande af kreditivrätt å Rikets Ständers
Bank för Stockholms Stads Drätselkommision till ett be¬
lopp af högst 200,000 R:dr B.ko;
9:o Om pension för Öfverstelöjtnanten J. Edström $
10:o I fråga om upphörande af Invalid-inrättningen å
Ulriksdahl;
11 :o Angående bildandet af ett nytt Artilleri-batteri,
att förläggas i Norrland;
12:o Angående den s. k. kurhusafgiften;
13:o Om åtgärder för Hospitalsfondens förstärkande;
14:o Om eftergift af den Häradsskrifvaren i Gestrik¬
land* fögderi af Gefleborgs Län, J. Engström, ådömde
ersättning af för ringa beräknad kolningsfrihets bevillning
för Forssbacka bruks rekognitionsskogar;
15:o Med förslag till ny Tulltaxa;
16:o Om eftergift af Kronans rätt till ett efter trum¬
slagaren Wippel fallet danaarf;
17:o Dito dito efter hushållerskan Chrislina Bengts¬
son, och
18:o Om afskrifning af ett aflidne Majoren ./. Wern¬
bergs sterbhusdelägare till gäldande af ådömd t ersättnings¬
belopp för en vid Götheborgs artilleri-ammunitionsförråd
yppad balans.
Sedan Talmannen, jemte förklarande, att berörde Nå¬
diga Propositioner och Skrivelser skulle vinna grundlags¬
enlig behandling, betygat Ståndets underdåniga vördnad och
Den 15 December 1847.
347
tillgifvenhet för Kongl. Maj:t, utbeledsagades Herr Stats¬
rådet.
§ 12.
*“ Då till vidare åtgärd föredrogos Johan Perssons
från Upsala Län, Erik Mallmins från Westerås Län,
Olof Johanssons från Stockholms Län, Ingemund Odins
och Christen Pehrssons från Gottlands Län, Peter Ga-
brielssons från Kronobergs Län och Per Sahlströms
från Stockholms Län, sedan den 11 innevarande månad,
på bordet hvilande motioner, angående dels afskrifning af
undsättningslån och dels åtgärder för behöfvande i miss¬
växtår, upplästes följande af Ephraim Larsson från Elfs¬
borgs Län, Matts Mattsson från Stora Kopparbergs Län
och Johan Pettersson från Calmar Län i samma ämne in-
gifna motioner:
”Uppmanad af mine kommittenter får jag till Heder¬
värda Ståndets behjertande öfverlemna följande: år 1846
skedde en totat missväxt i större delen af Elfsborgs Län,
hvaraf en hungersnöd var hotande det kommande året.
Emellertid var ingen annan utväg, emedan enskildta för¬
mögenheten var otillräcklig, än hos Kongl. Maj:t anhålla
om understöd af allmänna medel, som beviljades emot en
gemensam ansvarighet at pastoraterna eller socknarnas ge¬
mensamma ansvarighet. Detta bifölls; de erhållna medlen
utdelades till de mindre oell utfattige jordbrukarne, torpare
och större delen soldater, hvilka icke iiörde till fattigperso¬
nalen. Följden blifver, då återbetalningen skall ske, att
den gemensamma ansvarigheten får till större delen utbe¬
tala undsätlningslånen hellre än att vidare se fattigperso¬
nalen ökad i samhället. Inom detta Stånd är väckt mo¬
tion om afskrifning af erhållna undsättningsinedel för Stock¬
holms och Upsala Län, ehuru dessa Läns innevånare af
allmänna välgörenheten erhållit betydliga sammanskotter,
hvaribland Elfsborgs Län äfven bidragit. Jag yrkar således,
att en lika rättvis afskrifning måtte ske till undsältnings-
tagare inom Elfsborgs Län; i annat fall bestrider jag, att
den ena Riksprovinsen skall äga företräde före den andra.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Ephraim Larsson, från Elfsborgs Län.”
’’Uti Ofvan-Siljans Fögderi af Stora Kopparbergs Län,
eller den ort, jag representerar såsom Riksdagsfullmäktig,
uppgingo ännu vid den 31 sisth Augusti skulden iör un¬
der åren 1831, 32, 33, 37, 38 och 39 erhållen undsätt-
348
Den 15 December 1847.
ringsspannemål till ett sammanräknadt belopp af 8,159
R:dr 44 sk. B:ko, oaktadt de afskrifningar, som, till följd
af Rikets Ständers och Kongl. Maj:ts förordnanden, ägt
rum af fordringar hos sådane gäldenärer, hvilka vid derom
hållna undersökningar ansetts utfattige. Af öfverdrifvet
nit för Statens bästa, och för att företaga det hos en stor
del af allmogen gängse varande begreppet, att blott man
finge undsättning, så vöre det en skuld, om hvars betalande
man icke behöfde bekymra sig; kom man emellertid att
vid de omförmäldta undersökningarna beräkna möjlig be¬
talningsförmåga hos personer, hvilka sedermera befunnits
helt och hållet sakna sådan, och som, om än ifrågavarande
skulder ännu i tiotal af år balanserades i räkenskaperna,
aldrig skola kunna förskaffa sig medel till samma skulders
liqviderande, utan den följd ovillkorligen förr eller sednare
inträffar, att Statens fordran för ofvannämnde års undsätt¬
ningar måste afskrifvas, aldrahelst som för dylika skulder
icke får utpantas det som för låntagaren i dess hushåll
eller för dess jordbruk är oundgängligt nödigt och behöf¬
lig!. Den i min hemort rådande fattigdom är dessutom
för allmänt känd, för att man icke deraf skulle kunna på
förhand sluta, att med sådana villkor för rättighet till me-
ranämnda fordringars utkräfvande någon tillgång aldrig skall
komma att finnas, utan fordringarnas qvarstående endast
förorsaka de klent lönte kronobetjenterne kostnader och
besvär i och för utmätningsresor; och af dessa orsaker
anhåller jag också, att Rikets Höglofl. Ständer täcktes be¬
vilja afskrifning af omförmäldta skuld, 8,159 R:dr 44 sk.,
eller att åtminstone måtte förordnas ny undersökning för
att må utrönas, hvilka låntagare nu mera sakna all utväg
att betala deras undsättningsskulder. Om remiss till ve¬
derbörligt Utskott anhålles. M. Mattsson,
från St. Kopparbergs Län.”
”Sedan flere af Ståndets ledamöter vid sista pleno
väckt fråga om afskrifning af de lån, af allmänna medel,
som innevånarne i vissa af rikets provinser erhållit såsom
understöd för lindring af den hungersnöd, som varit en
följd af 1845 och 1846 års inträffade missväxter, så vågar
jag anhålla, att, såvida låntagarne af berörda lån i de upp¬
gifna orterna blifva befriade ifrån åierbetalnings-skyldigheten,
en sådan befrielse äfven måtte tillerkännas dem af mine
kommittenter, som nödgats för sin och sine familjers rädd¬
ning från undergång emottaga dylika nödhjelpsmedel.
Den 15 December 1847.
349
Att skildra den nöd, som i anledning af nämnde miss¬
växter beherrskade Calmarprovinsen och isynnerhet vissa
delar af Södra Möre härad, vöre ett öfverflöd, emedan den
nog genom de till Konungens Befallningshafvande ingifna
rapporter blifvit allmänt kunnig. Men i stället utbeder jag
mig friheten, att få uppgifva några detaljer, rörande den
svårighet, som kommer att träffa de mindre och fattigare
jordbrukarne vid återbetalningen af berörde låneunderstöd.
Calmar-orten och isynnerhet vissa delar af Södra Möre
härad äro bergaktiga trakter, hvilkas innebyggare alltid
utan afseende på årsväxten årligen måste anskaffa en del
af den spannemål, som erfordras till brödfödan; det är så¬
ledes icke att ifrån åkerbruket förvänta någon afsättning,
de enda af ortens penningeinkomster äro skogsprodukter
och boskapsskötsels-afkastning; men skogarna äro till det
mesta uttömda, och boskapsskötseln, i likhet med en del
af rikets öfriga provinser, på så låg ståndpunkt, att de min¬
dre jordbrukarne, eller de, som nödgats anlita Staten om
berörde lån, icke kunna deraf vänta betydliga penninge¬
inkomster. Jag betviflar icke, att till återbetalandet deraf
måste mången använda de enda husgerådssaker, som äro
oundgängliga; men hvad är derom att säga, man måste
betala sin skuld; dock vågar jag ytterligare anhålla, eller
förnya mina anspråk, att om de öfriga af rikets provinser
erhålla eftergift af Staten, äfven mina kommittenter icke
måtte förglömmas. Om remiss till vederbörligt Utskottt
anhålles. J. Pettersson, från Calmar län.”
Peter Haraldsson, Anders Gunnarsson och Jo¬
han Peter Andersson från Elfsborgs län instämde med
Efraim Larsson, och Carl Magnus Engström från Cal¬
mar län med Jonas Pettersson.
Matts Persson från Stockholms län: ”Då flere af
Ståndsbröderne från Stockholms och Upsala län yrkat ned¬
sättning och afskrifning af innevånarne i nämnde län be¬
viljade undsättningsanslag, samt jag af mine kommittenter
blifvit anmodad, att i enahanda syftning göra framställningar,
så får jag härmed tillkännagifva mina tankar uti detta äm¬
ne. Genom enskildte samtal med de af mine ståndsbrö¬
der, som härutinnan väckt motioner, är deras åsigter mig
icke obekanta, men dessa kan jag för min del icke gilla.
I allmänhet har blifvit yrkadt, att undfå afskrifning af de
beviljade anslagen. Jag tror dock, att en sådan åtgärd ic¬
350 Den 15 December 1847.
ke bör medgifvas, utom under särskilda omständigheter.
Det är allmänt kändt, alt, under den de sistförllulna åren
herrskande nöden, Regeringen blef anlitad om ganska stora
belopp i undsättningsvag, och att stora summor jemväl
beviljades under de af Rikets Ständer i sådant afseende
föreskrifna vilkor. För utdelningen af de sålunda erhållna
medlen bildades i länen undsättnings-kommittéer och se¬
dermera i hvarje kommun en så kallad nödhjelps-kommitté.
I den mån missväxten i hvarje ort varit omfattande, ålåg
det berörde kommittéer att fördela medlen. Nödhjelps-
kommittéerna hade således i första rummet att tillse, det
de mest fattiga och utblottade blefvo hulpna. 1 andra rum¬
met kommo de, som sjelfva kunde anses gälda hvad de
erhöllo. bör dessa blir återbetalningen mest kännbar, ty
det är ej nog, att de måste ansvara för hvad de sjelfva
lant, utan äfven, till följd af den för undsättningens erhål¬
lande stadgade gemensamma ansvarighet för det, hvarmed
de fattiga, för hvilka återbetalningen blir svår, om ej o-
möjlig, blifvit i nödens stund bisprungne. Det tyckes i
sanning vara hardt, att nödgas betala ej m ndre för sig än
äfven lör andra. Mången insåg väl denna svårighet, men
da annan räddning icke var möjlig, helst den enskilda väl¬
görenheten, så mycket den äfven bidrog till nödens mil¬
drande, icke kunde vara nog till de behöfvandes under¬
stöd, måste man underkasta sig det hårda vilkoret. — Jag
för min del anser derföre, att någon allmän afskrifning ic¬
ke bör medgifvas eller äga rum. En sådan åtgärd skulle
återfalla på dem, som man trodde sig hjelpa. Min me¬
ning är, att alla, hvilka erhållit understöd och äro i till¬
fälle att detsamma återgälda, böra ingalunda undgå betal¬
ningsskyldighet. Endast för dem, hvilka icke hafva egen¬
dom eller annan utväg att betala sina andelar i undsätt¬
ningen, och för hvilka fattigdomsbevis kunna presteras, bör
eftergift äga rum. Mina åsigter och förslag i detta ämne
har jag närmare sökt skriftligen utreda, och torde det til¬
låtas mig att uppläsa hvad jag sålunda uppfattat.”
Matts Persson uppläste härefter ett så lydande skrift¬
ligt anförande: ”1 anledning af den svåra missväxt och der¬
af följande nöd ibland den jordbrukande klassen och större
delen af arbetande befolkningen inom Slockholms, Upsala,
Westmanlands, Södermanlands, en del af Calmar, Blekinge
och Hallands län, lemnade, såsom bekant är, Kongl. Majit
Den 15 December 1847.
351
af Statsmedlen undsättningslån, emot det att menigheterna
iklädde sig en gemensam ansvarighet. Jag vet ej, om en
sådan öfverallt ingicks; men jag förmodar, att liksom i
Stockholms län, detta på de flesta orter var fallet, och åter¬
betalningens tid stundar, icke blott med de vanliga bekym¬
ren för hvad man sjelf erhållit, och hvilket hvarje redlig
man, med innerlig tacksamhet för den hjelp han emotta-
git. säkert efter all förmåga villigt söker under lyckligare
förhållanden att afbörda sig, utan äfven med det betänk¬
ligare, möjligen den enskildta välfärden hotande åliggandet,
att betala hvad andra utbekommit, hvilkas medellöshet icke
kunnat afhjelpas genom de bidrag, som räddat dem från
hungersdöden.
Man kan visserligen säga: denna betalningsskyldighet
var känd, hvarföre ikläder man sig en sådan ansvarighet
för andra, då man kunnat förutse, att den måste drabba
dem, som äga något? Men jag svarar, att säkert vid åsy¬
nen af en allmän nöd, enhvar af våra medborgare skulle
gjort detsamma, som mängden af hemmansägare i dessa
trakter gjort, nemligen antagit anbudet, för att kunna räd¬
da sin omgifning från hungerns sorgliga följeslagare, makt¬
löshet, sjukdomar och döden, utan att afskräckas af följ¬
derna för sin egen enskildta välfärd.
Då likväl den enskildta välfärden icke heller kan vara
likgiltig för det allmänna, och då det är lätt att förutse,
huru en svår rubbning i densamma, inom så betyd¬
liga landsorter, måste menligt inverka på hela samhäl¬
let, torde det vara välbetänkt, att i tid söka afböja de skad¬
liga följderna, som stränga utsökningar af undsättningslå-
nen nödvändigt måste medföra; äfvensom att taga i beräk¬
ning hvad uppoffringar, som Staten på det hela hade måst
göra, om ej de enskildta trädt emellan och hjelpt de ar¬
ma, som ej kunde hjelpa sig sjelfva. Jag tror i detta af¬
seende billigheten bjuder, att erkänna det de låntagandes
skyldighet till gemensam ansvarighet icke bör utsträckas
längre, än hvad som behöfs för att befordra och påskynda
återbetalningen af dem, som äga något; att deras ansvarig¬
het för sådana, som verkligen äro alldeles utblottade på
tillgångar, icke bör af Staten ifrågasättas; och att således
Rikets Ständer borde hos Kongl. Majit göra den hemstäl¬
lan, att vid återfordrandet af de åt nämnda Läns innevå¬
nare, emot menigheternas gemensamma ansvarighet, er¬
352
Den 15 December 1847.
hållna undsättningslån, fiirst må utredas hvad belopp, som
deraf drabbar dem, hvilka befinnas i den belägenhet, att
de genom fattigbevis kunna styrka sin oförmåga att lånet
återgälda; hvarefter detta belopp borde afdragas från hela
lånebeloppet. Derefter borde de återstående, enligt för¬
bindelsens lydelse, ansvara för betalningen af det öfriga,
återbetalningen begynna, och Rikets Ständer vid nästa sam¬
manträde underrättas om det skick, hvari liqviden sig då
befinner, för att kunna vidtaga de åtgärder, som kunna
anses nödiga för bevarandet af Statens rött, utan att fram¬
kalla ett på allmänna välfärden återfallande enskildt lidande.
Genom en sådan åtgärd skulle vinnas, att endast den
verkligen behöfvande blef befriad från återbetalningsskyl-
dighet; att de, som ingått borgen, billigt befriades från be¬
talningsansvar för dem, som Staten sjelf måst på något
sätt bista, om icke andra med sin borgen mellankommit;
samt att ingen fråga uppstod att genom eftergift af viss an¬
del utaf försträckningarna gifva favörer åt dem, som äro i
den ställning att de kunna fullgöra sina förbindelser. Äf¬
ven skulle derigenom betalningen af en stor del af låne¬
beloppet påskyndas, hvarigenom medel blefvo disponibla,
som eljest under hvarjehanda förevändningar torde komma
att länge undanhållas Statsverket.
Jag anhåller om remiss af denna motion till Stats¬
utskottet.”
Lars Larsson från Elfsborgs län: ”1 afseende å nu
förevarande fråga, nemligen om yrkad afskrifning eller ned¬
sättning af förflutna åren meddelade undsättningsanslag,
får jag härmed gifva min mening tillkänna. Huru ringa
och otilliäckligt relativt till behofvet det undsättningslån,
sorn åtminstone af Elfsborgs län erhölls, känner jag bäst,
oell vet äfven huru många betänkligheter med afseende å
de stränga vilkor, som Rikets Ständer till Kongl. Majit
framställt för beviljande af sådana lån, hos de något be¬
medlade innevånaine i länet, i och för upptagande af lå¬
nen, uppstodo. Kommunen kunde icke ulan nödfall och
endast för att rädda de nödställda, antaga de hårda vilko-
ren och ikläda sig den gemensamma ansvarigheten. Se¬
dan de utblottade, för att erhålla en ringa skärf till rädd¬
ning, sålunda måst ardita de föimögnare och kommunen
nödgats fullgöra de föreskrifna vilkoren, blef det Socknenämn-
dernas åliggande, att ombesörja utdelningen af de undlång-
Den 15 December 1847.
353
na medlen, och dessa stå härföre i moraliskt och juridiskt
afseende för kommunen i ansvar. Jag tror väl, i likhet
med hvad motionärerne yrkat, att eftergift blir af nödvän¬
digt behof, men anser en allmän afskrifning icke böra äga
rum. Utsökning bör först ske och medlen utkrälvas, samt
endast i det läll, att sedan efter behörig undersökning är
vordet utrönt, att gäldenärer ej kunna betala, bör, på det
borgesmännen ej måtte få sitta emellan och vidkännas be¬
talning i och för deras löftesansvarighet afskrifning tillå¬
tas. Endast under sådana omständigheter kan skyldighet
för Staten uppstå att förunna eftergift, och efter min åsigt
bör den icke stiäckas vidare. Om derföre de för återbe¬
talningen lemnade föreskrifter äro för stränga, kunna de
mildras, om Rikets Ständer för återgäldandet lemna längre
anstånd. Framför allt anser jag, att utmätning hos bor¬
gesmännen, på gäldenärernes skuld, ej må äga rum."
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge Län,
jemte lieie andra af Ståndets Ledamöter tillkäimagåfvo,
att de älven hade för alsigt att uti iirågavarande ämne
väcka motioner; och blefvo, på (lere Ledamöters begäran,
de uti Irågan om afskrifning af undsättningsmedel ingilna
anföranden till nästa plenum hvilande på bordet.
§ 13,
Upplästes och lades på bordet följande af Carl Ers¬
son från Westerås län ingifna motion:
"Då den vissa och beständiga soldat-indelningen för
Westmanlands infanteri-regemente uppgjordes, fann Kongl.
Majit för godt att, genom Kongl. Instruktionen för role-
rings-kommissionerna af den 3 Januari 1683 i 9 §, Kneck-
te-kontraktet den 20 November 1685, samt Kongl. Bref¬
ven den 3 Julii 1684, och den 13 Januari 1685, så väl
som General-lndelmngs-Verket för Westmanland af den 18
April 1693, tilldela en del rotar i Westmanland Iva tun¬
nor och en del en tunna spanmål, hvilken skulle utgå af
Kronans tiondesäd, eller, vid brist deraf, lösen derföre er¬
läggas efter 3 daler silfvermynt för tunnan. Af förrom-
nämnda tvänne tunnor är den ena förlänad rotarna till de¬
ras knecktehålls understöd och utgår årligen från Stats¬
verket till kneckte-legomedels-kassan efter 3 daler silfver¬
mynt eller 24 sk. banko per tunna, med 466 Ridr banko,
23
354
Den 15 December 1847.
sorn utgör nämnda kassas ärliga fond, oell den andra så¬
som ersättning för dagverksskyldighet i Sahlbergs fögderi
för detsammas tjenstbarheter till silfververket i Wesler-
Fernbo socken, för det densamma, vid vissa indelningen ,
åtog sig uppsättande och underhåll af ett dubbelt antal
soldater emot hvad förr varit öfligt, samt rolama i Fellings¬
bro, Näsby och Ervalla socknar af Nerike, för det de äro
betungade med skjutsningsskyldighet på tvänne stora och
mycket befarna vägar, som gå genom deras socknar, samt
emedan de måste berga några under Kungsörs kungsgård
belägna ängar.
Vid Indelnings-Verkets afslutande år 1698 brfunnos
tillgångarna af Kronans behållna tionde icke medgifva mera
spannemål in natura, än 458 tunnor, vid pass 24 kappar
rågadt mål per tunna, hälften råg och hälften korn. För
återstoden i denna, den så kallade dagsverkstunnan, und-
ficks lösen efter 24 sk. banko per tunna för Stats- Verket.
Af denna i korthet afTattade framställning om tillkom¬
sten af och ändamålet med den rotehållarne vid Westman¬
lands Kongl. Regemente på hvarje rote anslagna kronotionde-
spanmål ådagalägges. att de 932 rotar af Regementet, hvil¬
ka, enligt ofvanåberopade författningars innehåll, varit be¬
rättigade att årligen in natura uppbära den till understöd
i knecktehållet anslagna kronotionde-tunna, allt från den tid,
då Indelnings-Verket tog sin början, för densamma endast
fått uppbära lösen, efter tre daler silfvermynt eller 24 sk.
banko per tunna, en ersättning, som enligt det pris, som
var gängse vid Indelnings-Verkets upprättande och då va¬
rande myntvalvation, utgjorde en tunna spannemåls ellek-
tiva värde.
Då, på sätt jag redan visat, Kongl. Majit och Kronan,
genom den så kallade dagsverkslunnans indragning, erhål¬
lit en årlig behållning af flera hundra tunnor kronotionde-
spannemål, en vinst, den Statsverket numera säkert utan
afsaknad skulle kunna umbära, synes det vara tid på att
visa, huru litet förenligt så väl med allmänna rättsprinci¬
per, som Kronans värdighet, ett fortfarande bestånd af det¬
ta, minst sagdt, obilliga förhållande måste förekomma hvar
och en rättänkande medborgare. Mera än ett och tre-
fjerdedels århundraden hafva förflutit sedan Kronan åtog sig
den förbindelse, jag här ofvan antydt, ulan att hitlillls haf¬
va uppfyllt densamma. Längre kan icke den skattdragan¬
de» 15 December 1847.
355
de lida denna oförrätt, och vi böra ej längre tveka att af-
slöja ett förhållande, som på ett så ingripande sätt kränkt
våra rättigheter; den tid måste väl nu ändtligen vara för
b.anden, då lag och rätt skola gälla lika för alla.
Redan uti 1683 års Riksdagsbeslut, 24 §:n, har Kongl.
Majit tillförsäkrat allmogen att, ”så väl i god som ond tid,
uttagsspannemålen skulle med tre daler silfvermynt för tunnan
och icke högre betalas.15 Denna försäkran har från Kronans
sida icke blifvit iakttagen Hon har, oaktadt sedermera
inlrälTade förändrade tidsförhållanden, utkräft af allmogen
dess afrad efter gallande markegångspris, men sjelf, ehuru
tidens vexlingar och deraf föranledda andra förhållanden
borde vara lika för alla, ansett sig berättigad att lösa hvar¬
je tunna med tre daler silfvermynt eller 24 sk. B:ko. Att
detta icke kan vara rättsenlig!, inser lätt en hvar, som
vill låna sin uppmärksamhet åt ämnet och som gjort sig en
klar och redig föreställning om grundbegreppet af kontrakt,
nemligen att det skall vara lika gällande för bägge kon-
trahen terne.
Längesedan hade tiden varit inne att på detta miss¬
förhållande fästa vederbörandes uppmärksamhet, men då
sådant hittills icke skett, anser jag mig nu så väl af rätts¬
känsla, som af en billig omtanka för bevakandet af mina
landsmäns rätt, uppmanad att föreslå följande: nemligen,
att först och främst de 458 tunnor spannemål, hvilka år
1833 blifvit indragne, måtte in natura återgå till rolama,
samt sedermera att återstående 474 tunnor måtte ersättas
af annan Kronans behållna spannemål, eller ock att lösen för
desamma nu och framgent må af Staten erläggas efter år¬
ligen gällande markegångspris; hvaremot rotarne sjelfva skul¬
le tillförbinda sig att för hvarje år betala de 466 R:dr
B:ko, hvilka, såsom redan är nämndt, af Statsverket blif¬
vit erlagde till knecktelegornedelskassan, i och för nämnde
kassas framtida bestånd.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.”
Härmed förena sig:
E. Norberg Erik Mallmin Lars Petersson
från Westerås län från Westerås län från Westerås län.
Undertecknad, såsom Riksdagsman för Fellingsbro, Näs¬
by och Ervalla socknar inom Nerikes län, förenar sig äf¬
venledes uti förberörde motion.
A. Andersson.
356
Den 15 December 1847.
§ 14.
Pehr Ostman från Wester-Norrlands län uppläste
ett så lydande anförande:
”Då det alltid är en oeftergiflig pligt för den, sorn
har beslutanderätten sig uppdragen, att ändra alla miss¬
förhållanden och att se till, att den ena samhällsmedlem¬
men ej betungas med svårare onus än den andra; men,
oaktadt alla bemödanden, att åt de hemman, som hafva
postskjutsningsskyldigheten sig ålagd, lemna motsvarig er¬
sättning för deras uppoffringar, till närvarande tid miss¬
lyckats, änskönt det måste såsom säkert antagas, att post¬
väsendet är en af de vigtigaste inrättningar för landet, så
hoppas jag, att nuvarande Rikets Ständer med någon me¬
ra värma än förr omfatta ett så allmänt, nyttigt och makt¬
påliggande ämne.
Att postförarne lida ett mångfaldigt större betryck än
andra jordbrukare, är både insedt och erkändi, men att
detta betryck med ökad tyngd hvarje år låter känna sig,
allt efter som samhällets utveckling fortgår och vetenska¬
perna utbilda sig, lägger erfarenheten klait i dagen, eme¬
dan deraf en lifligare korrespondens uppkommer och pe¬
riodiska skrifter kringspridas, hvilket allt ökar postens tyngd
och lager dragarnes krafter i anspråk, samt icke kan’an¬
nat än hafva det menligaste inflytande på jordbrukets ut¬
veckling och förkofran.
Om häremot skulle invändas, att poslhemmanen hafva
vissa friheter, som ej äro annat jordbruk förunnade, nem¬
ligen rotefrihet och frikallelse från alin anna körslor m.
m., så ehuru medgifvas kan, att dessa förmåner vid post¬
verkets första uppkomst i början af 17:do århundradet, då
brefven fortskaffades dels genom gående och dels genom
ridande person, måhända ersätta besväret, kunna dessa fri¬
heter numera ej ens motväga det ansvar, som med post-
föringen är förknippadt. Postförarnes betryck är många
gånger lagdt i dagen; ett ytterligare factum torde dock här
få framställas.
Inom den ort, hvars representant jag är, gifvas en
poststation, som tillsammans utgör 20 1/2 seland och må¬
ste skjutsa tillsammans 416 mil om året, men erhåller i
skjutslega för 266 ij2 mil efter 12 sk. och för de öfriga
149 1/2 efter 16 sk. Banko milen, som, jemfördt med den
vid samma station gällande hållskjutslega 24 sk. samma
Den 15 December 1847.
357
mynt, lemnar en förlust af 80 R:dr Banko årligen, hvartill
kommer att skjutshållet vid berörde poststation är icke
mindre än 3:ne mil, som gör att dragarne, i synnerhet vid
större snöfall, äfventyras och skadas.
För att i någon mån lindra detta svåra onus, som
länge nog tryckt detta posthemman och posthemman i all¬
mänhet, föreslår jag, att postskjutsningsbestyret må lemnäs
till fri täflan, medelst anställande af entreprenad-auktion på
fem år, då den, som åtager sig detta bestyr, af postverket
bör erhålla godfgörelse, hvaremot de nuvarande posthem-
tnanen, sorn blifvit befriade från postföringen, borde till
Staten betala en afgift, motsvarande rotefriheten och tilli¬
ka deltaga i de inom sina kommuner förefallande allmänna
körslor m. m.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.”
Och upplästes härefter följande af Pehr Nilsson från
Skåne, Anders Jonsson och Gustaf Pettersson från
Östergöthlands Län, Nils Jeppsson, Sone Pehrsson,
Jöns Jönsson och Jöns Mänsson från Skåne, Gustaf
Johansson från Kronobergs Län och Pehr Pehrsson
liden från Westernorrlands Län i samma ämne ingifna
motioner:
”Då man af många förhållanden synes kunna motse,
att den handelsfrihet, som alltmer utvecklar sig i de stora
handlande Staterna, skall bidraga att höja spanmålspriser-
na till en billigare och jemnare norm än den, som de ägt
under spärrnings- oclffprohibitiv-systemet, samt i följd deraf
priserna på äfven andra förnödenheter torde bibehålla den
stegring, de redan börjat utvisa under dessa sista åren, sy¬
nes det vara nödigt, att vi tänka på dem, som hafva sig skyl¬
digheter ålagda, hvilka fordra underhåll af biträden och åstad¬
komma andra utgifter. Först ibland dessa synas postförare bö¬
ra komma i åtanka, såväl af allmänna som enskildta skäl,
emedan allmänheten har fördel af posternas skyndsamma
och ordentliga gång. hvilken icke kan påräknas utan goda
hästar och pålitligt folk; men postförare kunna omöjligt lem¬
na dessa garantier, om de icke billigt ersättas försina om¬
sorger. Den nuvarande postskjutslegan är onekligen allt¬
för ringa; äfven der posthemmanens godhet skulle kunna
något afhjelpa missförhållandet. Om den deremot blefve så
tillräcklig, att den ersatte kostnad och besvär med postens
fortskaffning, så skulle säkert postföringen af snällposterna
358
Den 15 December 1847.
Kunna illgöras Sfven af de ordinarie poslhemmanen, och
då blef del möjligt, att komma till en reglering med po¬
sterna, så att dessa Kunde gå oftare orterna emellan. En
följd deraf, i förening med postportots nedsättning, skulle
Milva en vidare större inkomst för postverket, så att sä¬
kert på alla sätt fördelar vunnos. Jag vågar derföre före¬
slå, att postskjutslegan måtte bestämmas till 24 sk. B:ko
för de posthenmianen af ålder åliggande ordinarie posterna,
samt till 24 sk. B:ko för de poster, som bäd inefter kunna
ifrågakomma att utgöras, utöfver dem, som posthemmanen ur¬
sprungligen ålegat.
Jag anhåller om remiss af denna motion till Stats¬
utskottet. Pehr Nilsson,
från Christianstads Län.’’
Härmed förenar sig Jöns Månsson,
från Malmöhus Län.
’’Det är en lika gammal som rättvis klagan, att jord¬
bruket här i landet är öfver all billighet betungadt med
cnera och skatter af mångfaldiga slag. En del af dem äro
grundade i sjelfva vårt statsskick, och kunna således svår¬
ligen förhjelpas utan mera genomgripande reformer i för¬
valtningens alla delar, men andra deremot stå icke ens i
det ringaste sammanhang hvarken med våra politiska insti¬
tutioner eller det af ålder hos oss gällande beskattnings-
system; och då härtill kommer, att de icke eller i någon
mån äro beroende af landtmannanäringen, synes det vara
dessa bördor, på hvilkas afhjelpande man i främsta rummet
hör vara betänkt.
Till sådana räknar jag, bland andra, den en del hem¬
man ålagde skyldighet att bestrida postföring. Det kan vis¬
serligen förklaras och må kanske äfven äga något sken. om
ej just af billighet, så åtminstone af nödvändighet, att vid
organisationen af de första posterna, då landet ännu var
föga befolkadt och inrättningen ej med egna medel kunde
bestå, postföreningen ålades en del hemman, uien att se¬
dan postverket numera icke allenast kan bestrida sina egna
utgifter, utan dertill lemnar Staten ett högst betydligt årligt
öfverskott, oberäknadt de stora summor, som tid efter an¬
nan nedläggas i kostsamma ångfartyg, för hvilka syssel¬
sättning nog ofta saknas, dessa hemman likväl fortfarande
skola vidkännas ett sådant onus, kan deremot icke vara
annat än i högsta måtto obilligt, svnnerligast då man iliåg-
kommer, att samma onus i sednare tider väsendlli-
Den 15 December 1847.
359
gen ökats, dels derigenom att myntvärdet undergått be¬
tydliga förändringar, så att den ersättning, som för skjuls—
ningen nu utgår, relativt vida understiger hvad som förr i
sådant afseende i ppburits, och dels ock genom det onö¬
digt befunna arrengcmentet, att postiljoner numera ständigt
åtfölja posterna samt den kännbara tillökning dessa er¬
hållit, synnerligast genom den mängd tidningar, som nu
alltid rnedgå, man på många ställen måste skjutsa med
tvänne hästar och stundom medsända hänne karlar till
postkontoren för väskornas af- och pålassning, utan att lik¬
väl erhålla skjutslega för mera än en häst. Lägger man
sedan härtill, alt de skjutsskyldige ofta hafva lång väg att
fara till och från postkontoren, utan att derföre undfå ringa¬
ste ersättning och vidare att de likaledes utan all godt-
görelse stundom få i flera timmar invänta posternas an¬
komst; så är det lätt att inse, hvilket ofantligt onus postför-
ingen utgör, och att detta icke i någon mån kan anses
ersatt genom de små förmåner, posthemmanen i vissa lands¬
orter åtnjuta.
Med anledning af hvad jag sålunda anfört, samt då
billighet och i ättvisa bjuda, att deu korresponderande och
ej den arme jordbrukaren bör bekosta brefloringen, yrkar
jag ödmjukeligen att postverket hädanefter måtte genom
beting föranstalta om äfven de äldre posternas fortskaflan-
de, på sätt med en del, under sednare tider tillkom¬
na nya poster äger rum, och att, om hinder härföre skulle
möta, postlegan måtte höjas till likhet med hvad å när¬
mast belägna gästgifvaregardar i skjutslega betalas samt ut¬
gå för det antal hästar, som å hvarje station rätteligen er¬
fordras. Stockholm den 8 December 1847.
Anders Jonsson, från Östergöthland.”
Uti förestående memorial förena sig undertecknade:
Carl Nilsson, Magnus Månsson,
från Östergöthland. från Östergöthland.
"Sedan frågan om en jemnare fördelning af skatter
och onera med mera värma än hittills blifvit omlattad,
vågar jag, under åberopande af hvad jag vid föregående
Hiksdagar i ämnet anfört, fästa Ståndets uppmärksamhet
på en, vissa samhällsmedlemmar hårdt tryckande börda,
nemligen Postföringen, hvilken särdeles drabbar de der¬
med belastade, vid stora stråkvägen belägna, posthemmanen.
För att tydligare ådagalägga, huru postförarnes skyl-
360
Den 15 Decrmber 1847.
digheter gång efter annan blifvit ökade, utan att några mot¬
svarande lättigheter eller någon särdeles lindring dem för¬
unnats, torde följande historik icke vara så alldeles ur
vägen.
Ar 1636, då postverket först infördes i Sverige, in¬
skränkte sig postlörarnes skyldighet till förskaffande af
bref med gående hud, emedan detta ej så ofta påkom,
voro de postheinmanen tillerkände friheter en tillräcklig
ersättning derföre; förhållandet förändrades väl ej så be¬
tydligt, fastän posten några år dei nfter måste fortskalTas nied
ridande bud eller med enbetsskjuts hänne gånger i veckan.
Först på 1700:talet började postföringen anses för en
börda, hvilket ock af den tidens Riksdagsförhandlingar kan
inhämtas, ithy att den fördubblades, så att fyra poster i
veckan, ehuru hvardera blott efter en häst, passerade de
större vägarna. Men hvad var väl denna börda emot ilen
nu för tiden postheinmanen åliggande ?
Denna skyldighet, som så förökats, att till och med
6 å 7 hästar på dagen utgå från stationer, der posterna
mötas, har likväl icke medfört för posthemmanen motsva¬
rande förmåner eli ;r förbättrat deras vilkor. Den hufvud-
sakligaste fördel, som blifvit dem förunnad, nemligen ro-
tefrihelen, för att icke tala om så obetydliga, som befrielse
från körslor till allmänna behof m. rn., och hvilka kunna
hafva sin motsvarighet i den välplägnad åt postiljonerne,
hvilken ofta vid sträng köld och ruskigt väder så väl be-
höfves, kunna icke betraktas såsom eftergift, utan snarare
såsom af nödvändigheten föranledda, på det icke några
hinder för postföringen mätte möta. Rotefriheten, sou»
högst kan skattas till Femtio Riksdaler banko för ett man¬
tal, godtgör ju ingalunda den kostnad och de förluster,
postbonden måste vidkännas, helst som åtminstone (vänne
vagnar samt liera kärror årligen utslitas, hvilka minst kun¬
na värderas till Etthundrade Riksdaler banko, och kan
följaktligen icke räcka till sjelfva skjutsnfngen. Dessutom
vidkännas posthemmanen andra förluster, dels derigenom
att ladugården måste betydligt inskränkas i mån af häst-
antalets förökande; och dels derföre, att jordens brukande
och andra angelägna göromål mången gång måste åsido¬
sättas, enär, vid inträffande svårt väder och väglag, flere
karlar erfordras lör att undanrödja hindren för postens
fortkomst.
Den 15 December 1847.
361
Om man härtill tager i betraktande den ringa lega,
12 sk. banko milen, som af postverket erhålles för trans¬
porterandet af den stora postväskan, hvilken af fyra å sex
karlar med möda flyttas från ena vagnen till den andra,
och vet att återskjutsen för postiljonen ensam, utan nå¬
gon tyngd alls, betalas med 24 sk. banko, äfvensom att
den på gästgifvareskjuts ställda snällposten, som erfor¬
drar åtta hästar i veckan, betalas med ännu högre
lega eller 28 sk. banko milen, samt har litet eller intet
lass, så synes, vid jemförelse deraf, att postverket, för half¬
va hästantalet, eller de som erfordras till snällposten och
icke har något lass, betalar 28 sk. banko milen och för
den andra hälften, med ofta tunga lass, endast 12, eller
16 sk. banko mindre för hvarje mil, obilligheten och det
rika postverkets ockreri mot de fattiga postbönderna så
mycket tydligare.
Hvad kosta icke de stora postångfartygen Staten, och
huru många resor hinna de väl göra under de få som¬
marmånaderna, då deremot postbonden måste hvarje års¬
tid tillsläppa folk och kreatur, som slita ondt, och kanske
mången gång förderfvas.
Jag vill icke trötta hedervärda Ståndet med uppräk¬
nande af de ännu flera olägenheter, mer eller mindre o-
rimliga, som vidlåda posthemmanen, och hvilka dessutom
klarligen kunna inses af hvar och en, utan föreslår öd¬
mjukligen, antingen:
Att postskjutslegan, i likhet med gäst.ifvareskjufsen,
förhöjes till 24 sk. banko milen, i synnerhet som flera
posthemmans innehafvare, hvilka icke kunna underhålla
det erforderliga hästantalet, sjelfve få betala denna lega
vid bortackorderande af skjutsningen, eller ock, hvad bät¬
tre vore, att postheinmanen få deltaga i alla efter hem-
mansnaturen åliggande onera, samt postföringen på gäst-
gifverierna öfvertlyttas.
Annu en fråga kunde med skäl göras: den nemligen,
att flera poster, till och med fyra å fem afgå från och till
samma städer på samma dag, såsom t. ex. mellan Jönkö¬
ping och Linköping; kunde icke någon af dessa indragas,
och den indragnas postföring på någon annan öfverflyttas ?
En stor vinst skulle postverket och någon lindring post¬
hemmanen derigenom tillskyndas.
23*
362
Den 15 December 1847.
Skulle den nu föreslagna förändringen af Rikets Högled.
Ständer anses overkställbar, så tillåt mig få försäkra, att
den i Östergöthland icke allenast låter verkställa sig, utan,
efter hvad jag särskildt har mig bekant, är af posthem-
mansinnehafvarne högst efterlängtad.
Gustaf Pettersson från Östergöthland.”
”Under flera föregående Riksmöten hafva medbröder-
ne inom detta Stånd väckt anspråk om lindring i postfö-
rings-skyldighetens utgörande; dock utan att härvid vun¬
nits någon synnerlig ändring.
Jag tager mig derföre friheten, att ytterligare förnya
denna fråga, under anhållan, att postförare måtte befrias
från en postföringsskvldighet, för hvilken de icke i någon
mån hafva motsvarande lindring uti från jordbruket utgå¬
ende utskylder, samt att denna postföringsskyldighet hä¬
danefter måtte, antingen efter ackord, eller genom entre¬
prenad, till den minstbjudande upplåtas. Och icke kanjsg
inse, att staten eller postverket har behof af att belasta
jordbruket med körslor och dagsverken, för hvilka icke
full ersättning gifves. Hvar och en, som är bekant med
de tyngder, jordbruket i öfrigt har sig påförda, känner äf¬
ven ganska väl, att denna tryckande börda icke längre bör
vidlåda några vissa hemmansdelar inom olika orter, utan
att de derföre tillgodonjuta besväret motsvarande godtgö-
relse; och för den händelse, att postverkets medel icke
skulle blifva för denna forslingsskyIdighet tillräckliga, tor¬
de det vara billigt, att posttaxan höjdes till det belopp, att
postförarne, eller de, som åtaga sig postföringen, kunna er¬
hålla full ersättning derföre.
Hvad jag här anfört anser jag icke böra möta minsta
motstånd, synnerligast som de nuvarande postföringsskyl-
dige icke i någon mån vilja undandraga sig skyldigheten
att, i likhet med öfriga, inom hvarje ort, befintliga hem¬
man af samma natur, utgöra dess utskylder och onera.
Mig synes derföre öfverflödigt att vidlyftigare orda öf¬
ver denna fråga, helst uti föregående Riksdagens proto¬
koller hvar och en kan närmare blifva i tillfälle att öfver
frågan och uti ämnet taga kännedom. Frågan är dessu¬
tom ganska klar och erfordrar alltså inga kornmentarier.
Nils Jeppsson från Skåne.”
'”Vid flera föregående Riksdagar har h åga blifvit väckt
om lindring i de onera, som åligga posthemmanen, eller
/Jcu 15 December 1847.
363
att skjutslegan för posternas fortskaflånde måtte höjas till
hvad, som blef bestämdt för reservskjutsens utgörande;
härtill uppmanad så väl af min pligt såsom Riksdagsman,
som ock af mine kommittenter, tillförser jag mig mina
värda ståndsbröders bistånd för genomdrifvandet af en frå¬
ga, hvarigenom vi kunna afvälta en sten ifrån den börda,
som för hvarje dag trycker alltmer den förut hårdt be¬
skattade landtmannens skuldror, och att vi efter förmåga
förena våra krafter till dess verksamma bistånd.
Den öfverdrifna tunga och det besvär, som postfö¬
ringen åtföljer, är en sak, som för hvarje öga ligger i den
klaraste dag, och som icke bör lemnäs obemärkt, ty näp¬
peligen finnas några inom fäderneslandet mera betungade
he uman än de, som blifvit anslagna till postförsel och i
lleri århundraden denna skyldighet innehaft. Det torde
icke vara för bittida att på något sätt mildra postbönder-
nes tyngder, och får jag i korthet framlägga de olägenhe¬
ter, som med nämnde postförsel äro förenade. Icke nog
att under nattens mörker och svårt väglag stå redo att
utsläppa folk och kreatur, hurudan väderleken än må va¬
ra, för att fortskaffa de vanliga posterna, som komma på
bestämd dag och någorlunda tid, utan äfven och ännu
mera besvärligt är det med de utrikes samt extra posterna,
hvilkas ankomst alltid är obestämd, emedan det beror på
väder och vind för deras fortskaffande öfver hafvet 5 i
följd häraf måste altid folk och hästar hela året om finnas
i beredskap, och mången gång får hästarna spännas från
plogen, eller annat för landtmannen nödvändigt och bråd¬
skande arbete uppskjutas, hvarigenom en icke obetydlig
förlust kan blifva följden. Enligt Kongl. Post-Direktörs-
Embetets kungörelse för år 1824, som innehåller, att alla
lösa bref och väskor skola åtfölja allmänna brefposten, hvil¬
ka ofta stiga till flera punds vigt; och dessa jemte den
ordinarie postkappsäcken läggas på åkdonen och dertill po-
sliljonen jemte en dräng, som måste åtfölja hästarna för
deras återhämtande, synes detta i sämre väglag vara ett
fullkomligt lass för 2:ne hästar, och likväl betalas blott för
en häst med 10 sk. banko milen.
Enligt gästgifväreskjutsordningen finnes en viss tyngd
af 20 lisp. bestämd för hvarje häst, men genom denna
Kongl. Post-Styrelsens Kungörelse finnes deremot ingen
bestämd, utan kan såväl vara 40 som 20 lisp., hvilket sy¬
364
Den 15 December 1847.
nes orimligt; och då, utom delta förhållande, jemväl obser¬
veras postförares ansvarsfulla skjutsningsskyldighet emot
andra skjutsskyldige, samt posternas rättighet att köra for¬
tare än hvad skjutsordningen härutinnan föreskrifver, synas
dessa postförares olägenheter emot andra skjutsningsskyl-
dige fullt motsvara de, åtminstone i min hemort, der posl-
förarne äro underkastade rust- och roteringsskyldighet, rin¬
ga förmåner, som de för sina hemman njuta mot andra.
Af hvad jag således anfört, torde hvar och en inse
billigheten af postskjutslegans förhöjning till 24 sk. banko
milen, i likhet med vanliga skjutslegan, helst de icke haf¬
va några vantningspenningar att påräkna, icke heller nå¬
gon ersättning för sina till postförseln erforderliga åkdon,
som i anseende till det myckna begagnandet, slitas oell
tarfva ett ständigt underhåll, hvilket medför en betydlig
kostnad, hvilket förhållande af ingen lärer kunna bestridas.
Af denna min motion anhålles om remiss till veder¬
börligt Utskott. S. Pehrsson,
Riksdagsman från Skåne.’’
Härmed förenar sig till alla delar
Andreas Bengtsson,
från Jönköpings Län.”
’’Redan under flera föregående Riksdagar har hos
detta Stånd fråga varit väckt om befrielse eller åtminstone
lättnad i den tryckande börda, som en del hemman må¬
ste vidkännas, i följd af den dem ålagda postföringsskyl-
dighet, och ehuru Ståndets rättvisa klagan i detta afseende,
likasom i många andra, hittills städse blifvit undertryckt,
kan jag dock icke underlåta att å nyo draga detta ärende
under Rikets Ständers pröfning, öfvertygad att billighet och
sanning någon gång skola vinna uppmärksamhet.
Då man vet, att Postverket är inrättadt för Statens och
enskildtes gagn och beqvämlighet, tyckes också ingenting
vara naturligare än att de, som begagna denna inrättning,
äfven bestrida dermed förenade kostnader, och vid sådant
förhållande framstår också i full dager orimligheten af landt—
mannens åliggande att bestrida postföringen. Det är vis¬
serligen sannt, att en liten ersättning för postskjutsen upp-
bäres och att i vissa orter äfven några obetydliga friheter
tillkomma posthemmanen (inom min hemort är likväl detta
icke förhållandet), men om också denna lilla ersättning,
hvilken, som jag tror, uppgår till omkring 12 sk. banko
Den 15 December 1847.
365
för hvarje mil posten fortskafias, i förening med nämnda
friheter, der sådana finnas, möjligen kunde utgöra en nå¬
gorlunda billig, om också knapp, ersättning den tid posterna
först inrättades, så böra vi ihågkomma, dels att myntvärdet
den tiden var helt annorlunda än nu, och dels att poster¬
na då kunde afsändas med ridande bud, hvaremot de nu
alltid åtföljas af postiljoner och dessutom under de sednare
åren så betydligt ökats, att för deras förskaffande erfor¬
dras minst tvenne hästar, utan att likväl betalning erhålles
för mera au en. Att sådant är i högsta grad orättvist kan
ingen bestrida, som, utan afseende å egna fördelar, endast
vill hålla sig vid sak, och då nu härtill kommer att Post¬
verkets finanser visa den lyckliga ställning, att ett betyd¬
ligt öfverskott derifrån årligen lemnäs till Stats-verket, obe¬
räknad! de kanske ännu större uppoffringar, som göras för
byggande af ångfartyg, hvilka, såsom förhållandet detta år
varit med ångfartyget Nordstjernan, sedermera upplåtas åt
enskildta personer, dervid Staten, långt ifrån att erhålla nå¬
gon inkomst, tvertom måste göra betydliga tillskott; så sy¬
nes också ingenting billigare, än att jordbruket helt och
hållet befrias från detta onus, hvilket nu mera ej ens är
behöfligt för det allmänna, och att Post-verket öfvertager
bestyret med samtliga posternas förskaffande, vare sig ef¬
ter beting eller på annat sätt, som kan finnas lämpligt.
Skulle, emot förmodan, detta förslag icke vinna bi¬
fall, yrkar jag att postlegan måtte höjas till likhet med
hvad för gästgifvarskjuts nu i allmänhet betalas, eller 24
sk. banko milen för hvarje häst, som i sjelfva verket er¬
fordras lör posternas fortkomst. Stockholm d. 9 Dec. 1847.
Jöns Jönsson,
från Christianstads Län.’’
Härmed förenar sig Per Påhlsson,
i Skåne.
”1 samma mån som man funnit sig böra befordra in¬
rättandet af fasta skjuts-stationer genom entreprenad och
i allmänhet att med gästgifvarskjuts befordra så väl utri¬
kes paket- och snällposter, som äfven fångarne, synes det
blifva af förenadt intresse lör det allmänna och för Statio¬
nernas innehafvare, att äfven den ordinarie postföringen må
på dessa skjutsstationer öfverflyttas, emedan sådant skall
försäkra dem om en på bestämda tider beräknelig för¬
tjenst, och posten bör kunna vida ordeutligare och skynd¬
366
Den 15 December 1847.
sammare fortskaffas, än nu då postgårdarnas ofia aflägsna
läge från stora landsvägen vållar omgång och tidsförlust.
Då likväl, uppå derom i åtskilliga orter gjorda ansöknin¬
gar, Ofver-Postdirektörs-embetet förklarat sig icke kunna
afgöra frågan härom, och Kongl. Kammar-Kollegium icke
lärer förändra de resolutioner, som Konungens Befallnings¬
hafvande i enskildta läll gifva, och hvilka, enär Postskjuts-
legan ännu är så låg, vanligen grundats på skjutslagens
vägran att utgöra postskjutsen, så får jag vördsamt före¬
slå, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit hemställa,
det ordinarie och extra posterna måtte för framtiden blif¬
va med gästgifvareskjuts befordrade, hvaremot posthemma-
nen komma att åläggas bidrag, som kunna motsvara de för¬
delar de genom befrielse från postskjutsen kunna anses
åtnjuta. Skulle icke Ekonomi-Utskottet, lill hvilkets
handläggning jag anhåller att denna min motion må öfver-
lemnas, anse sig böra densamma tillstyrka, så vågar jag
föreslå, att, i likhet med hvad redan al flere blifvit yrkadt,
postskjutslegan må förhöjas till 24 sk. per mil.
Jöns Månsson, från Malmöhus Län.”
”Ehuru fråga blifvit vid föregående Riksdagar väckt
om postskjutslegans förhöjning, har detta ej kunnat föran¬
leda till ett önskadt mål; och då behofvet påkallar en skä¬
lig rättelse häruti, nödsakas jag å nyo göra Rikets Ständer
uppmärksamma härpå. Jag vill ej tro, att de klagande
skola blifva längre ohörda, särdeles som Postverket er¬
bjuder tillgång att lemna en lämplig ersättning till dem,
som likt bien föra honungen in i kupan. Arbetaren är ju
värd sin lön, och jag anser ej tillständigt, att Staten skall
vilja låta dessa sträfva natt och dag, bittida och sent, utan
att lämpa lönen någorlunda efter arbetet. Då den allmän¬
na postgången år 1636 först öppnades här i landet, in¬
skränkte sig postförarnes skyldigheter till brefvens för¬
skaffande med gående bud; detta besvär påkom ej särde¬
les ofta, och var tillräckligen ersatt med de posthemmanen
förunnade friheter. Det är öfverflödigt att vidlyftigt orda
om huru posten förökat sig sedan den tiden, ty det är all¬
mänt bekant; skulle postlegan ökas i samma mån, då blef-
ve behållningen för Staten ringa. Jag vill emellertid ej
vara obillig i mitt förslag, och yrkar endast, att postskjuts¬
legan må höjas lill 20 sk. Banko milen för hvarje häst,
Den 15 December 1847.
367
och så vida sanning och rättvisa få göra sig gällande, bör
val ej detta kunna nekas. G Johansson,
från Kronobergs Län."
”Ifrån åtskilliga orter af riket hafva postförarne, tid
efter annan, genom sine representanter vid Riksdagarna,
anfört och ådagalagt det betryck, de lida genom post-
föringen.
Det är ostridigt, att detta onus i sednare tider, sär¬
deles å vissa orter, blifvit och fortfarande skall blifva, för
postförarne allt mer och mer kännbart, i samma mån som
en lilligare korrespondens och periodiska skrifters utspri¬
dande, till följe af folkökningen, vetenskapernas och indu¬
striens utveckling, allt mer och mer öka posternas tyngd.
Och så länge postförarnes så kallade friheter, eller godt-
görelse för postföringen, fortfara att gälla eller utgå efter
nu stadgade grunder, kunna klagomålen öfver de härmed
förknippade olägenheter aldrig komma att upphöra.
Postförarne inom det distrikt, hvilket jag represente¬
rar, hafva uppmanat mig, att hos Rikets Höglofl. Ständer
söka befordra en jemkning i detta tryckande onus.
Att särskildt beskrifva de olägenheter och kostnader,
som åtfölja deras ansvarsfulla och besvärliga åliggande,
torde vara öfverflödigt, helst derom tillförene blifvit så myc¬
ket relateradt; i korthet må nämnas: att elfvernas osäker¬
het, betydliga snöfall och vägarnas deraf härledda dåliga
beskaffenhet, långa och backiga skjutshåll, ofta inträffande
missväxter, högt uppdrifna foderpriser, flera andra olägen¬
heter att förbigå, äro naturhinder, som serskildt i Norra
delarna af riket, som oftast i hög grad försvåra postfö-
ringsbestyret.
Som nu svårigheten med postföringen onekligen drab¬
bar postförarne olika, på olika orter af riket, så vill jag, på
det i möjligaste måtto rättvisa måtte beredas hvar och en
efter hans kostnad och besvär, såsom naturligaste betal¬
ningssättet föreslå, att postskjutsningen ställdes på entre¬
prenad, och att deremot posthemmanens innehafvare från-
trädde de friheter hvaraf de äro i åtnjutande. Genom en
sådan entreprenad måste vinnas den förmånen, att, efter
hvarje orts beskaffenhet och i den mån flere eller färre
poster i veckan der framgå, betalningen blir derefter läm¬
pad. Denna entreprenad borde, om detta förslag vunne bi¬
368
Den 15 December 1847.
fall, vara oberoende af håll- och reservskjutsens öfverta-
gande på enahanda sätt.
Det har någon gång blifvit anmärkt, att en sådan för¬
ändring, som den ifrågavarande, icke kunde tillvägabringa»
förr än posthemmanens innehafvare blefvo deröfver hörde;
derför ligger ju icke eller något hinder i vägen; jag troi
för visso att de ingenting högre önska, än att få ett val
emellan dessa alternativer sig uppdraget. De som då fin¬
nas vilja emot de gamla friheterna behålla det gamla skjuts-
ningssältet, liksom de, hvilka emot friheternas afstående till
Staten ville åtaga sig vanliga utgifter för sina hemman,
kunde på detta vis få lika rätt, hvar och en efter sitt sätt
att se saken.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 December 1847.
Pehr Pehrsson Edén,
från Wester-Norrlands län.”
Som jag tillförene vid tvänne föregående Riksdagar
väckt motion i föreståande syftning, får jag härmedelst blott
till alla delar instämma uti hvad medbrodren Pehr Pehrs¬
son anfört, och med det tillägg, att om ej entreprenad kan
tillvägabringas, det skjutslega!! förhöjes i likhet med håll-
och reservskjutsen, med afdrag likväl af deras ringa för¬
måner. P■ Mattsson
från Norra Ångermanland.”
Sedan Anders Johan Sandstedt från Jönköpings län
förenat sig med Sone Persson, samt Johan Westermark
och Gustaf Glad från Westerbottens län, jemte Herr¬
man Jönsson Öbom fiån Norrbottens län förklarat sig
instämma uti Pehr Pehrsson Edéns anförande, hem¬
ställde Pehr Östman, huruvida ifrågavarande ämne icke
kunde behandlas på enahanda sätt, som frågan om skjuts-
nings-anstalterna och de ingifna motionerna sammanfallas
till en enda, innefattande hela Ståndets gemensamma åsigt
i ämnet.
Erik Pehrsson från Gefleborgs län: 'Uppmanad af
mine kommittenter, har äfven jag ärnat väcka framställning
om förändring uti den postheminanen åliggande skyldighet
att fortskaffa posten; men, som jag i likhet med hvad
Östman och Pehr Pehrsson Edén anfort, haft för af¬
sigt att föreslå postforslingens upplåtande på entreprenad
emot det att postheminanen roterades och till Staten för
Den 15 December 1847.
309
roten erlade vakans-afgift, och jag sålunda är af samma å-
sigtcr som bemälde mine Ståndsbröder, anser jag särskild
motion icke af nöden, utan instämmer uti deras afgifna
motioner; och enär sammanfattningen af de i skjutsnings-
frågan väckta motioner till en, för hela Ståndet gemen¬
sam, visat sig lämplig och verkställbar, förenar jag mig
äfven uti det af Östman, i afseende å detta ämnes be¬
handling på'lika sätt gjorda hemställan.”
Sone Persson: ”Jag har väckt motion uti den post¬
hemmanen ålagde skyldighet att fortskaffa posten, men har
uti min berörde motion endast yrkat förhöjning uti nu ut¬
gående postskjutslega. Kunde dock, på sätt Östman före¬
slagit, detta onus helt och hållet flyttas från jordbruket och
entreprenad i afseende å postskjutsningsväsendet tillvägabrin¬
gas, anser jag sådant förmånligare och biträder derföre
Östmans derutinnan yttrade mening. Uti Östmans för¬
slag om de i Ståndet uti denna fråga uttalade åsigters sam¬
manfattning instämmer jag äfven, helst en sådan åtgärd
underlättar frågans behandling i Utskottet.”
Olof Johansson från Stockholms län fick nu ordet
och uppläste följande skriftliga anförande:
”Inom detta Hedervärda Stånd hatva under innevaran¬
de Riksdag åtskilliga motioner blifvit väckta om skjutsle-
gans bestämmande till 24 sk. banko milen för hvarje häst
vid skjutsning gästgifvaregårdarne emellan å landet inom
riket, utan afseende derå, om skjutsningen kan genom en¬
treprenad tillvägabringas eller icke, äfvensom angående ett
lämpligare sätt, än nu är gällande, för fullgörandet af den vissa
hemman ålagda kronobrefbärings-skyldigheten. Men ehuru
nästan vid alla Riksdagar, så långt tillbaka jag mins, ändringar
varit sökte uti postföringsskyldigheten eller ökad ersättning
äskad för forslandet af ordinarie och extra poster emellan s. k.
postgårdar eller posthemman, har, mig veterligen, någon motion
i detta syftemål nu icke varit inom Bonde-Ståndet framställd.
Jag anser likväl, att postföringen, som nu är ålagd vissa dertill
anslagna hemman, utgör en ibland de mest betungande skyl¬
digheter, och att de fördelar, som dermed besvärade hem¬
man hittills blifvit törunnade, ingalunda svara emot detta
mödosamma onus, äfvensom att frågan om förändring uti
postföringssättet eller förhöjd ersättning för postskjutsnin-
gen bör ihågkomma» samtidigt med frågan om förändring
24
370
J)en 15 December 1847.
uti eller ökad betalning för all annan skjutsskyldighet, e-
huru dessa ämnen äro i visst fall af olika beskaffenhet,’ och
således icke kunna i samma motion framställas.
Hvad således särskildt angår postsxjutsskyldigheten, så
får jag vördsamt föreslå, att de nuvarande postföringshem-
manen eller poslgårdarne öfvgr hela riket derifrån måtte be¬
frias, emot förbindelse att, efter hemmanens natur, lika
med andra hemman deltaga i de skyldigheter, hvarifrån post¬
hemmannen efter nu gällande författningar äro fritagne,
och att postföringen måtte öfverlfyttas på de allmänna gäst-
gifvaregårdarna att derifrån besörjas emot vid hvarje skjuts¬
station bestämd lega för hästar och åkdon samt att de så
kallade gästgifvarehästarne efter behof dertill måtte anslås
såsom varande å stället alltid tillgängliga, eller, der skjuts-
ningen på entreprenad är upplåten, erforderligt antal hä¬
star för hvarje dygn till postföringen afsättas.
Skulle återigen denna proposition icke kunna antagas
eller anses verkställbar, så föreslår jag likväl, att skjutslegan
för den posthemmannen åliggande både ordinarie och extra
postföring måtte bestämmas till tjugufyra skillingar Banko
milen, jemte lega för åkdon, i likhet med hvad som nu är
föreskrifvet då gästgifvareskjuts begagnas; och grundar sig
billigheten uti denna framställning på följande omständig¬
heter, nemligen, att postföringen väl kan anses vara svårare
men ingalunda lindrigare skjuts, än den sorn utgöreså gäst-
gifvaregårdarna. Att enligt Kongl. Öfver-Postdirektörs-
embetets kungörelse af den 3 Februari 1843, grundad på
Kongl. Maj:ts nådiga beslut af den 3 December 1842, skjuts¬
legan för extra och en del annan postföring redan då blif¬
vit bestämd till 16 sk. Banko milen, eller lika som för gäst¬
gifvareskjuts vid den tiden var stadgadt; att jag icke kan
inse hvarföre skjutslegan skall vara mindre för ordinarie än
för extra postföring, då ordinarie posterna tvertom äro stör¬
re och tyngre att transportera än de extra; att om skjuts¬
legan för gästgifvareskjuts i allmänhet förhöjes till 24 sk.
Banko milen, det också är billigt, att samma förhöjning till¬
kommer posthemmans innehafvare för dem åliggande post¬
skjuts eller postföring; att den frihet i åtskilliga allmänna
besvär och pålagor, som blifvit posthemman förunnad, efter
mitt begrepp alldeles icke utgör ersättning för skjutslegan
eller dermed har sammanhang, utan bör betraktas såsom
ersättning för posthcmmans-bondens skyldighet att ständigt
Deri 15 December 1847.
371
i och för postforslingen stå tillhanda med folk och dragare
i hvad väglag och väder som helst, deraf hans landtman-
na-göromål måste stå efter, och hans hemman eller jord¬
bruk vanvårdas, enär det icke sällan händer, att postbon¬
den med sina hästar måste halfva, till och med hela dygn
vänta på postens ankomst, hvaremellertid de icke kunna
till annat arbete begagnas, eller efter hemkomsten äro ar¬
betsföra, innan tillräcklig hvila erhållits; att vid många
postgårdar, såsom t. ex. emellan Stockholm och Grisle-
hamn. postskjutsen påkommer till och med fem gånger i
veckan, utom de extra poster, som ganska ofta inträffa,
då ordinarie posterna öfver Alands haf uppehållas af is el¬
ler storm eller andra hinder; och slutligen, att, efter hvad
erfarenheten visat, Postverkets årliga inkomster äro så be¬
skaffade och så betydliga, att postbönderne, som med stor
möda och tidspillan dertill i väsendtlig mån bidraga, åt¬
minstone böra hafva lika ersättning för postskjuts, sorn
andra postskyldige åtnjuta för vida lindrigare skjutskörslor.”
Häruti instämde Anders Ersson från Stockholms
län; hvarefter Peter Jönsson från Jönköpings län yttra¬
de: ”Jag hade ämnat uti ifrågavarande ämne väcka motion,
men blyges nu, sedan så mycket deruti blifvit ordadt, att
jag endast skulle komma att säga om, hvad deruti redan
är yttradt. Min öfvertygelse är, att postföringens upplå¬
tande på entreprenad aldrig skall lyckas. Ett väsendtligt
hinder deremot uppstår deruti, att posthemmanen skola
beläggas med rotering, hvilket jag fruktar blir overkställ-
bart. Deremot tror jag förhöjning i postskjutslegan vara
mera lämplig, och är öfvertygad, att de fleste dermed sko¬
la bli nöjde. Några motionärer hafva föreslagit, att legan
borde höjas till 20 sk. banko för hvarje mil, men 24 sk.
är, efter mitt förmenande, icke för mycket.”
Peter Olsson från Upsala län, Andreas Bengtsson
och Peter Mårtensson från Jönköpings län, Bengt Pe¬
ter Skantze från Hallands län och Jonas Peter Dani¬
elsson från Calmar län instämde uti den af Peter Jöns¬
son yttrade mening.
Per Nilsson: ”Jag har i min motion yrkat, att legan
för postens fortskaflånde måtte förhöjas i likhet med håll—
skjutslegan eller till 24 sk. banko för milen. Enahanda
förslag har äfven af andra motionärer blifvit yttradt, men
tvänne andra meningar hafva äfven försports. Den ena
372
Den 15 December 1847.
har haft till föremål postföringens skiljande frän jordbru¬
ket, medelst densammas öfverlåtande på entreprenad. Om
sådant lät sig göra och kunde till vägabringas, vore, äfven
efter mitt förmenande det bästa; men jag hyser tvifvel,
att en slik åtgärd kan verkställas. Den undra meningen
utgår på postforslingens öfverflyttande på reservskjutsen.
Ett sådant förslag kan jag ingalunda biträda, utan sätter
mig helt och hullet deremot, emedan reservskjutsen är
förut nog betungande. Jag tror att i denna fråga flera än
två alternativer icke böra ifrågakomma eller ens föreslås,
nemligen postföringens fullkomliga skiljande från jordbruket
eller förhöjning i nu gällande postskjutslega."
Erik Persson: ”Jag bar förut yttrat min tanka i äm¬
net. Posthemmanen böra helt och hållet skiljas från skyl¬
digheten att fortskaffa posten, hemmanen inroteras och be¬
tala vakans-afgift, samt postskjutsen ställas på entrepre¬
nad. Invändningar, att roteringen af posthemmanen skul¬
le bli besvärlig och overkställbar, hafva af en talare blif¬
vit framställda. Jag tror det ej, utan är tvertom öfverty-
gad, att hemmansroteringen utan något hinder skall låta
sig göra. Blott förhöjning i skjutslegan vore ingalunda
rättvis, och, efter mitt förmenande, kan en för alla orter
lika skjutslega icke bestämmas. Ersättningen bör förhål¬
la sig till vägens längd och beskaffenhet, samt hemmanet
tillkommande roteandel; ty den lega, som på det ena stäl¬
let kan anses tillräcklig eller till och med vara för stor,
kan på ett annat vara otillräcklig och för liten. Jag tror
att Ståndet uti denria sak icke bör uttala mer än en me¬
ning; — postforslingens skiljande från hemmanen och den¬
sammas upplåtande på entreprenad.”
Johan Bergström från Skaraborgs läD: ”Efter mitt
omdöme tror jag icke annan förändring af nöden, än att
postskjutslegan blifver förhöjd. För ingen del kan jag bi¬
träda deras förslag, som yrkat postforslingens öfverflyttan¬
de på reservskjuts, som för de skjutsningsskyldiga för när¬
varande är ett nog tryckande och kännbart onus.”
Anders Andersson från Skaraborgs län: ”Så stridiga
åsigter hafva under diskussionen i detta ämne gjort sig
gällande, att jag tror någon sammanjemkning deraf icke
låter sig göra; hvadan jag anser alla i ämnet ingifna mo¬
tioner böra omedelbarligen till Utskottets behandling öf-
verlemnas.”
Den 15 December 1847.
373
Nils Strindlund från Wester-Norrlands län: ”Annan
mening än den, som yrkat förhöjning i postskjutslegan, är
icke rättvis, och tror jag att de fleste Ledamöterne deruti
instämma. Ingen uppmärksamhet bör, efter min åsigt, eg¬
nas förslaget om postforslingens öfverflyttande på gästgif¬
veri- eller reservskjuts. Om posthemmanen roterades och
rotefriheten sålunda indroges, komme fördel derigenom
Kronan tillgodo, men skjutsen blefve ändock qvar vid jord¬
bruket.”
Uti Slrindlunds yttrande instämde Peter Persson
från Jönköpings län.
Olof Johansson : "Uti mitt skriftliga anförande har
jag uttalat mina åsigter uti ifrågavarande ämne. Att post¬
skjutsen upplåtes på entreprenad, om en slik åtgärd kun¬
de tillvägabringas, har jag för min del intet emot, men
under närvarande förhållanden tror jag man bör åtnöja sig
med legans förhöjning.”
Peter Jönsson: ”Att sammanföra åsigterna i detta
ämne till en enda motion, såsom i skjutsfrågan, anser jag
vara det lämpligaste. Man bör då i första rummet yrka
förhöjning af legan och i det andra uttala den önskan, att
postforslingsbesväret blefve från jordbruket skiljdt. Denna
mening, ehuru föga hopp är att den kan vinna gehör, bör
uttalas och ingalunda undertryckas."
Vice Talman Nils Persson: ’’Att postskjutslegan bör
förhöjas till enahanda belopp som vanlig skjutslega, derom
är ej mer än en mening. Jag tror, att man för närva¬
rande bör vara belåten alt kunna få legan förhöjd, ty
att postforslingen skulle bli skiljd från jordbruket och en¬
treprenader för postens förskaffande tillvägabragta kan icke
bli annat än en from önskan. Om försök dermed gjor¬
des, skulle, efter min öfvertygelse, förhållandet bli enahan¬
da som med hållskjutsens upplåtande på entreprenad.”
Många af Ståndets medlemmar hördes häri instämma.
Pehr Ostman: "Örn man blott förhöjer legan, kom¬
mer det hufvudsakligaste ändamålet eller postskjutsnings-
besvärets skiljande från jordbruket aldrig att vinnas. Min
mening är och blir, att postforslingen lemnäs till fri täflan
och om entreprenader icke kunna tillvägabringas, bör det
rika postverket sjelf ombesörja postens fortskaflande. En
talare har yttrat, att i första rummet borde yrkas förhöj¬
374
Den 15 December 1847.
ning i postskjutslegan och sedermera i andra rummet det
dock vida önskligare eller postskjutsningsbesvärets upplåtan¬
de på entreprenad sättas i fråga. Om postskjutsens regle¬
ring nödvändigt skall framställas alternativt, tror jag dock att
dessa bägge förslag böra stä i omvändt förhållande, eller post¬
skjutsens öfvertagande på entreprenad sättas i främsta rum¬
met och endast i det fall, att den i detta hänseende utta¬
lade önskan icke kan vinnas, det andra alternativet eller för¬
höjning i legan sökas göras gällande.”
Flere af Ståndets ledamöter instämde i Ostmans
mening.
Diskussionen förklarades slutad, och, på Talmannens
proposition, beslöt Ståndet, att alla de i frågan om förän¬
dringar i postskjutsningsbesväret ingifna motioner skulle
till Stats-Utskottet remitteras.
§ 15.
Föredrogos från respektive Med-Stånden ankomne
Protokolls-Utdrag, nemligen:
Från Högloft. Ridder skåpet och Adeln:
N:ris 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 20.
Från Högvördige Presteståndet:
N:ris 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35,
36, 37, 38 och 39; samt
Från Vällofl. Borgareståndet :
N:ris 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29 och 30,
hvarefter berörde Protokolls-Utdrag lades till handlingarna.
§ 16.
För alt besöka hemorten begärde och erhöllo Erik
Norberg, Carl Ersson, Lars Petersson och Erik Mall¬
min från Westerås Län samt Anders Andersson från
Örebro Län ledighet från Riksdagen undsr tvänne veckors
tid, räknad, för Norberg, Carl Ersson och Lars Pe¬
tersson från den 18, för Anders Andersson från den
19 och för Erik Mallmin från den 20 innevarande må¬
nad; och utsåg Ståndet Andreas Benglsson från Jönkö¬
pings Län, som blifvit vald till förste suppleant i Konsti-
tutions-Utskottet, att under Norbergs frånvaro vara leda¬
mot i nämnde Utskott, Peter Jönsson från Jönköpings
Län, hvilken är vorden utsedd till förste suppleant i all¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, att till Anders
Anderssons återkomst vara ledamot i bemälde Utskott
samt Johan Johansson från Östergöthlands Län, hvilken
Den 15 December 1847.
375
är förste suppleant i Lag-Utskottet, att vara ledamot i sam¬
ma Utskott under Carl Erssons bortovaro.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 eft. midd.
In fidem
A. E. Ros.
lien 15 December*
Plenum lil. 6 c. m.
§ i-
Genom Protokolls-Utdrag den 8 innevarande månad,
N:o 21, hade Höglofl. Ridderskapet och Adeln med Bonde-
Ståndet kommunicerat nedannämnde, af Herr LLammar-
hjelm, Carl Gustaf, hos förstberörde Riks-Stånd samma
dag väckta motioner, angående:
l:o Minskning af fångkosten m. m.
2:o Samlande af medel till bildande af Skattkammare
för Riket.
3:o Statsanslag till befordrande af landets uppodling.
4:o Ändring i nu gällande förordning rörande bränvins-
bränningsrättigheten.
5:o Inrättande af Lånekontor för Riks-Bankens räk¬
ning i hvarje Landshöfdinge-Residensstad.
6:o Uppförande af förvaringsrum å Carlsborgs fästning
för Bankens redbarheter.
7:o Förändring i Stattorpare- och Proletär-Systemet.
8:o Förändring i tiden för tjenstehjons flyttning från
landet.
9:o Förändring i Stadgan om Folkundervisningen i Riket.
10:o Folkskolornas inrättande med särskildta lärarin¬
nor och undervisningsrum för flickor, samt
ll:o Tillsyn öfver fullgörande af anbefallde kommunal¬
befattningar.
Men som, efter det dessa motioner blifvit upplästa,
ingen af Ståndets ledamöter ville någondera af dem såsom
egen motion upptaga, blefvo desamma lagda till handlin¬
garna, såsom icke till annan åtgärd föranledande.
§ 2.
Pehr Sahlström från Stockholms Län uppläste föl¬
jande anförande:
370
Den 15 December 1847.
”Den välförtjenta uppmärksamhet, som Regeringen
fästat vid de tjenande och fattigare folkklassernas belä¬
genhet, genom utfärdande af Fattigvårdsstadgan af don 25
Maj detta år, förtjenar tvifvelsutan all tacksamhet, aldra-
helst den åsyftar och bör kunna medföra goda resultater,
så vida föreskrifterna deruti med noggranhet och omsorg
kunna handhafvas och utföras. Af de vidsträcktare skyl¬
digheter i detta afseende, som blifvit Fattigvårdsstyrelserna
och församlingarna ålagda, blir det dock en gifven följd,
att vida större utgifter för ändamålet erfordras än förut,
och troligen blifva dessa drygare, än landet förmår bära,
så vida icke någon lindring kan beredas från annat håll.
Endast den omständighet, att fattigvårdens pligt i allmänhet
numera är att bereda och anvisa tiilfällen till arbete och
nyttig sysselsättning åt alla arbetsföra, som deraf komma
i behof, skall ofelbart förorsaka både betydliga kostnader
och förlägenhet, emedan jag är öfvertygad, att ifrågavaran¬
de skyldighet icke kan fullgöras på annat sätt, än genom
föranstaltande af ordentliga arbetsinrättningar, åtminsone på
de flesta orter, och hvartill erfordras förlag, så till rudi-
rnaterier som arbetslöner m. m. Härvid förekommer den
vigtiga frågan, hvarest dessa förlag skola erhållas, enär
den i Stadgan förutsatta taxation sannolikt måste för detta
ändamål blifva otillräcklig, och de i flera af Rikets mera
bördiga provinser inträffade missväxtåren medtagit såväl en
större del af församlingarnas fattigkassor, som allmogens
förmåga, att denna nya utskyld förskottsvis utgöra. Att
härvid anvisa till några låneutvägar, skulle endast ådaga¬
lägga obekantskap med allmogens verkliga ställning jemte
oförmågan att beräkna den dubbla skada, som uppkommer
af räntebeloppet och kapitalförlusten å arbetsinrättningarnas
tillverkningar, hvilken sednare omständighet likväl blifver
alltför säker och betydlig, för att härvid kunna förbises.
Det synes således blifva af yttersta nödvändighet, att ut¬
finna och anvisa någon utväg till församlingarnas lindring
och understöd, för att möjliggöra ofvannämnde. Kongl. För¬
fattnings syftemål, alt genom tillhandahållande af arbets¬
förtjenst förekomma laster och brott samt afhjelpa den nöd
och uselhet, som äro vissa följder af en bristfällig och lättje¬
full uppfostran, äfvensom af brist på lofliga utvägar till
sjeKTörsörjning; hvarförutan fattigvårdens pligt att besörja
fattiga, värnlösa eller varnvårdade barns uppfostran, för
Den 15 December 1847.
att åt samhället kunna bereda ett af moraliskt duglighet
mera utmärkt slägte, kommer att erfordra betydliga till¬
gångar, helst som man icke bör föreställa sig, att tiggeriet
skall upphöra eller den fattigare klassens barnauppforstran
kan förbättras vid ett lösligt handhafvande af åberopade,
författningsföreskrifter, hvilket likväl blir händelsen om
dessa nödiga tillgångar saknas.
Föranledd af dessa bevekelsegrunder och med känsla
för min pligt att efter förmåga bidraga till ett godt ända¬
mål, tager jag mig friheten att motionsvis föreslå: allden
återstående halfva skyddsafgiften må anslås och un¬
der namn af fattigvårdsafgift utgå och användas till
understöd för för samling ärnäs fattigvård, efter sam¬
ma grunder för uppbörd, utdelning och redovisning,
som för follcskoleafgiften blifvit stadgade.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Häruti instämde Johan Perssn, Per Olsson och
Adolf Fredricksson från Upsala län, Anders Eriksson
från Stockholms län, Gustaf Johansson från Kronobergs
län, Peter Persson, Andreas Bengtsson, Anders Jo¬
han Sandstedt och Peter Jönsson från Jönköpings län,
vice Talmannen Nils Persson från Södermanlands län,
Efraim Larsson, Johan Peter Andersson och Sven
Svensson från Elfsborgs län, Lars Johan Gezelius och
Erik Andersson från Stora Kopparbergs län, Sone Pers¬
son från Malmöhus län, samt Per Nilsson och Jöns
Jönsson från Christianstads län; hvarefter Per Bengtsson
fi ån Kalmar län inlemnade ett så lydande skriftligt anfö¬
rande :
t ”Vid antagande af det förslag till stadganden om fat¬
tigvården i riket, hvarmed Kongl. Majit den 25:te sisth
Maj i ämnet utfärdade förordning öfverensstämmer, hafva
Rikets Ständer gillat den åsigt, att fattigvården är en skyl¬
dighet för samhället i sin helhet, eller Staten, och att den
sålunda icke kan anses tillhöra kommunerna enskildt, an¬
norlunda än till följd af fördelning af detta Statens ålig¬
gande. På grund deraf har ansetts obestridligt, att det
vore mest rättsenligt, om hela rikets fattigvård bekostades
af Staten direkte och alla dess medlemmar, i mån af sina
vilkor, till denna kostnad bidraga, men hvilket dock an¬
tagits, icke kunna tillvägabringas i anledning af de olägen-
24»
37S
Den 15 December 1847,
heter, som dermed voro förenade. Olagenheterna af tun¬
gans olika fördelande, då fattigvården besörjes af kommu¬
nerna, hafva synts mindre svåra att fördraga, än de, som
hvarje annan reglering skulle medföra, och derföre har
den i äldre författningar stadgade fördelningen af fattigvår¬
den socknevis blifvit i omnämnda Kongl. Förordning bibehållen.
Sålunda drabbar fattigvården hårdast de bidragande inom
de socknar, hvarest de fattigas antal är störst, och då ic¬
ke någon gräns finnes för detta antals stigande, enär in¬
flyttning från andra socknar icke kan någon förvägras, fin¬
nes icke någon garanti derför, att vissa socknars innevå¬
nare blifva utöfver förmåga i ifrågavarande afseende be¬
tungade. Om denna olikhet i socknemeriigheternas be¬
tungande för ifrågavarande ändamål icke kan undvikas, är
derföre detta mera angeläget, att, inom hvarje socken, bi¬
dragen af de enskilde varder med iakttagande af billighet
bestämda, hvarföre i ärendets beskaffenhet något hinder
icke finnes. Detta förhindras dock af omförmälde Kongl.
Förordning, enär den meddelar speciella stadganden om be¬
loppet af det bidrag, hvar och en skall erlägga, hvarom
stadgas i 10:de §. Olika förhållanden inom socknarna for¬
dra olikhet i detta afseende. En del jordbrukare hafva
för sed att begagna endast så kallade étatkarlar, hvilkas
underhåll, bestämdt endast för dem sjelfve, icke är tillräck¬
ligt äfven för hustru och barn. Torpen läggas till gar¬
den och torparen göres till statkarl, och det händer på
detta sätt ganska ofta, att mången icke haft någon arbe¬
tare, sorn icke slutligen fallit allmänna fattigvården till last.
Enahanda förhållande inträffar äfven med fabriksidkares och
fleres arbetare. Månne det är billigt, att dessa, hvilka dra¬
ga fördel af arbetarens krafter mot så ringa ersättning, att
han slutligen blifver urståndsatt att sig sjelf försörja, lik¬
väl icke skola till fattigvården bidraga mera än de, hvilka
bereda tillfälle för sina arbetare att, äfven när krafterna
svika, sig sjelfve underhålla. En hvar skall härå säkerli¬
gen gifva ett nekande svar. Föreskriften i 10:de § af
Förordningen synes derföre icke vara lämplig.
Hvad angår förvaltningen af socknarnas fattigvårds-an-
gelägenheter, så torde man hafva skäliga anledningar att
befara, det de icke varda allestädes på det fördelaktigaste
sätt handhafda, sedan, enligt 3 § 2 mom. af berörde Kongl.
Förordning, Kyrkoherdarne numera i eke äro pligligc,
Den 15 December 1847.
379
utan endast berättigade att deruti deltaga. Fattigvårds¬
styrelsen åligger att föra protokoller vid dess sammanträ¬
den, meddela utdrag deraf, expediera skrifvelse^ för hvil¬
ka fataliefider äro bestämda, samt föra räkenskaper öfver
och redovisa om händer hafda medel m. m. dylikt, till
hvars ordentliga förrättande inom många socknar med-
lemmarne säkerligen sakna både vana och förmåga, och
det kommer i sådant fall att bero på Kyrkoherdens god¬
tycke, huruvida, genom hans frivilliga biträde, dessa ålig¬
ganden varda uppfyllda eller icke, hvadan det synes nö¬
digt, att Kyrkoherden förklaras skyldig att vara fattigvårds¬
styrelsens ordförande.
Med stöd af hvad sålunda korteligen anfördt blifvit,
föreslår jag följande förändrade stadganden, nemligen:
l:o Att, med upphäfvande af 10 § i Kongl. Fattig-
vårds-stadgan den 25 Maj detta år, socknemenigheterna må
varda berättigade att icke blott, på sätt i hvarje fall lämp¬
ligast synes, ordna sin fattigvård, endast med iakttagande
deraf, att betlande ej får' tillökas, utan äfven med af¬
seende å särskilda förhållanden bestämma det större eller
mindre bidrag, den ena eller andra dertill skall erlägga.
2:o Att en hvar, som från andra socknar låter perso¬
ner till sig inflytta, må varda skyldig att under de fem
första åren ansvara för och bekosta de inflyttandes un¬
derhåll, samt
3:o Att Kyrkoherdarne må åligga att, utan val, vara
ordförande i fattigvårdsstyrelserna.
Om remiss till vederbörtigt Utskott anhålles."
Och blefvo de af Sahlström och Per Bengtsson
sålunda väckta motioner, på begäran af flere Ståndets Le¬
damöter, lemnade hvilande på bordet.
§ 3.
Sven Heurlin från Kronobergs Län uppläste en så
lydande motion:
’’Då det är alltför orättvist emot alla öfrige skattdra¬
gande medborgare, att delägare i Privat-Bankerna icke
alls i denna egenskap bidraga till Stats-utgifterna, fastän
de äga uteslutande privilegium på ett slags fabrikation,
Sedelrörelse, hvilket, enligt hvad af offentligen medde¬
lade redovisningar är så lönande, att den inbringar sexton
till tjugu procent om året, och då till och med det låter
380
Den 15 December 1847.
länka sig att Privatbankaktierna, elium representerade al
inländskc män, skulle kunna egentligen tillhöra utländin¬
gar och icke en gång Staten då deraf hade den ringa
bevillning, sorn den efter 11 :te Artikeln borde kunna på¬
räkna, och hvilken troligen äfven eljest till stor del undan¬
drages densamma, emedan dels aktieägarne icke alltid äro
såsom sådane kända af Taxeringskommittéerna i orterna,
dels deras vinstandelar icke vid alla tillfällen kunna kon¬
trolleras; så får jag vördsamt föreslå, att Prival-Bank
bolagen måtte anläggas att för hvarje år, innan utbetalning
af delägares så kallade räntevinst sker, till Uppbörds¬
verket i den ort der Banken har sitt Hufvudkontor, utbe¬
tala delägarnes bevillning efter följande grunder:
l:o Då Bankens behållna vinst uppgår till 6 procent
af de kontant insatte medlen efter 2:a Artikeln af Rikets
Ständers Bevillningsförordning, eller 5 procent af inkomsten.
2:o Då denna vinst uppgår ifrån 6 till 12 procent å
nämnde insättningar, 10 procent af inkomsten; samt
3:o Då vinsten öfverstiger tolf procent, l/Srdel af det
öfverstigande beloppet.
Jag tror, att ingen skall kunna med sken af billighet
motsätta sig denna beskattning af Privatbank-rörelsen. Så¬
som bekant är, var det alltid förr vanligt då Privata Di¬
skonter privilegierades, att en viss andel af vinsten, om
den öfversteg laglig ränta, tillföll på ett eller annat sätt
det allmänna; till och med då privilegier lemnats åt kanal¬
bolag, har Staten förbehållit sig en viss andel af vinsten,
om denne öfversteg ett risken motsvarande räntebelopp.
Hvarje annan näring blifver hardt nog beskattad, fastän
dess bedrifvande fordrar stora uppotrringar af arbete och
tid, måhända ofta af helsa; men Banknäringen eller rätta¬
re Sedelfabrikationen, skulle förblifva befriad derifrån? En
sådan skattefrihet måste i ännu större mån bidraga att för¬
öka den obilliga hopning af förmögenhet på få händer, som
den Privatbankerna olagligt tillerkända rättigheten att ut¬
färda sedlar redan bereder, och det synes vara hög tid,
att söka minska dess framfart. Massans af folket tillta¬
gande armod manar Rikets Ständer att fästa uppmärksam¬
heten på denna angelägenhet.
Jag anhåller, att denna min motion må till Bevillnings¬
utskottet remitteras.’
Med förestående motion förenar jag mig så mycket
Den 15 December 1847.
381
hellre, som jag i samma fråga ärnat väcka en dylik, hvil¬
ken nu derigenom blifvit öfver flodig.
E. Andersson,
från Skaraborgs Län.
Med Heurlin instämde vidare Olof Johansson och
Erilc Karlsson från Stockholms Län, Anders Jonsson
från Östergöthlands Län, Peter Gabrielsson från Krono¬
bergs Län, Andreas Benglsson från Jönköpings Län, E-
fraim Larsson, Peter Haraldsson och Sven Svensson
från Elfsborgs Län, Anders Andersson från Örebro Län,
med flere af Ståndets ledamöter.
Nils Strindlund från Westernorrlands Län begärde
ordet och yltrade; ”1 förevarande fråga hade jag ärnat in¬
komma med särskild motion, men ser mig i detta afseen¬
de förekommen af Ståndsbrodren Heurlin, och sedan mo¬
tion i ämnet nu sålunda blifvit framställd, tror jag frågan
härom böra hos Bondeståndet med värma omfattas och
uppmärksamt behandlas. Då inrättandet af Piivatbanker
icke kunnat förekommas, utan sådana i mängd uppkommit,
är jag så mycket hellre öfvertygad om nödvändigheten af
en lämplig och rättvis beskattning å sådana Bankbolag, som
detta skulle utgöra enda medlet att inskränka Privatbanks-
rörelsen och sålunda i någon mån hämma det i landet
allt mer kringgripande förderf, som vållats af ifrågavaran¬
de inrättningar, hvilka, då de, genom samlande af en oskä¬
lig vinst på få händer, hopa förmögenheten, just derigenom
förderfva det öfriga folket och bilda nationen till stackare,
oförmögna att fullgöra hvad hvar och en tillkommer. Be-
villningsförordningens 1 § innehåller den, på sann rätts¬
grund hvilande, allmänna bestämmelse, att hvar och en
bör beskattas i mån af inkomst samt förmögenhet, och jag
frågar, hvem hämtar väl större inkomst af sina kapitaler,
än delägare i Privatbanker? Jag yrkar derföre, att sådana
Bankbolag må beläggas med så hög beskattning, att del¬
ägaren, vid upphörande af den för hvarje bank redan be¬
viljade oktroy, mista smaken för fortfarande med rörelsen,
och, jemte det jag för öfrigt instämmer med Sven Heur¬
lin, anhåller jag, att Utskottet, dit förevarande motion må
blifva remitterad, förelägges att i ämnet inkomma medför¬
slag inom sådan utsatt kortare tid, att tillfälle må vara öp¬
pet till återremiss, i händelse beskattningen icke blifvit till
nog högt belopp föreslagen.”
382
Den 15 December 1847.
Vice Talmannen Nils Persson, äfvensom Per Ols¬
son från Upsala Län, Johan Pettersson och Gustaf Jo¬
hansson från Kronobergs Län, Efraim Larsson från
Elfsborgs Län och Anders Andersson från Örebro Län
tillkännagåfvo, att de delade Strindlunds i ämnet yttrade
åsigter, deruti jemväl flere af Ståndets öfrige ledamöter
instämde.
Per Nilsson från Christianstads län: ”1 detta ämne,
som jemväl vid sista Riksdag varit föremål för öfverlägg¬
ning, är jag, i frågan om hög bevillning å enskildta bankbo¬
lag, af lika mening med Ståndsbrodren Heurlin, med hvil¬
ken jag, såsom af honom förekommen, anhåller att få mig
förena.’’
Sone Persson från Malmöhus län: ”Afven jag hade
varit betänkt väcka motion i förevarande ämne, men, der¬
uti redan förekommen, instämmer jag med Heurlin och
Strindlund, hvilkas ofvan utvecklade åsigter jag fullkom¬
ligt delar, samt anhåller att vederbörligt Utskott måtte med
noggrannhet vidtaga allvarsamma mått och steg till Pri-
vatbanksbolagens ändamålsenliga och rättvisa beskattande.”
Jöns Jönsson från Christianstads län ingaf skriftligen
en så lydande motion:
”Ehuru, efter en kort underrättelse i tidningarna, jag
kan tro mig vara förekommen genom Herr Kapten Ham-
marhjclms motiön på Riddarhuset sistlidne Onsdag, men
jag icke har kännedom af samma motions innehåll i sin hel¬
het, vill jag inför Hedervärda Ståndet uttala mina åsigter
om Privatbankernas och Hypotheksförningarnas beskattande,
och tillika begära Ståndets uppmärksamhet för de skäl, pä
hvilka mina åsigter i denna fråga grunda sig.
Efter mitt förmenande är det obestridligt, att de en¬
skildta bankerna och hypotheksföreningarna både af bil¬
lighet och af nödvändighet böra beskattas. Detta nem¬
ligen är billigt, emedan de i sjelfva verket äro icke an¬
nat än bolag, ingångna af enskilda och, då andra sådana
beskattas, antingen efter egna uppgifter eller efter sanno¬
likheter om den gemensamma vinsten af den rörelse, de
drifva, så finnes intet skäl till undantag för Privatbankerna
och Hypotheksföreningarna. Att deras verksamhet beslår
i penningerörelse förändrar icke saken det ringaste. Vill
man, för rörelsens likhet skull, jemföra dessa associationer
med Rikets Ständers Bank och på den grund önska uu-
Den 15 December 1847.
383
dantage! bibehållet, så bör noga märkas, att den vinst, som
uppkommer af Riks-Bankens penningerörelse, är Statens,
och sig sjelf kan väl Staten i sådant fall icke beskatta —
då deremot vinsten af Privatbankernas och Hypotheksför-
eningarnas penningerörelse tillfaller enskilda, i detta fall
fullkomligt jemförliga med andra medborgare, som skatta
för egendom och rörelse.
Jag vågar ock tro det vara nödvändigt att beskatta
dessa oftanämnda bolag, emedan igenom dem minskas
till betydlig mån den vinst, som Rikets Ständer borde haf¬
va af sin Bank, hvars lånerörelse måste bli ju mer in¬
skränkt, desto flera Privatbanker och Hypotheksföreningar
uppkomma, samt allt eftersom dessa utvidga sin rörelse och
hos sig fästa de vederhäftiga lånbehöfvande. Räkna Rik¬
sens Ständer något godt af bankovinsten, så må de ock se
till, att åtgärder till densammas vidmakthållande för fram¬
tiden icke uraktlåtas. Jag anser derföre billigt och nöd¬
vändigt, att taga skadan igen genom Privatbankernas och
Hypotheksföreningarnas beskattning, hvilken bör ske till
åtminstone hälften af deras behållna räntevinst, hvilken kan
variera mellan 10—20 procent af tillskjutna kapitalet.
För att lätta och derigenom utvidga Riksbankens lå¬
nerörelse, önskade jag flera filial-kontor, men tror att all¬
mänheten skulle beqvämt vara belåten med sex sådana,
om dessa ändamålsenligt förläggas. Jemte allmänhetens
beqvämlighet bör man äfven tillse, att förvaltningskostnaden
icke allt för mycket förstoras.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
På begäran af någre Ståndsledamöter fingo ofvanin-
tagna 2me motioner hvila på bordet.
§ 4.
Inlemnades och upplästes följande memorialer:
l:o af Sven Heurlin från Kronobergs län:
”De nu gällande föreskrifterna för val af Klockare
och Orgelnister påkalla en väsendtlig förändring. Oaktadt
redan i Kongl. Resolutionen på allmogens besvär år 1734,
§ 78, Kongl. Maj:t utlofvade, att församlingarna, ”med
Pastors samråd”, skulle få till Klockare ”utvälja hvem de
hafva bästa förtroende till", så har sedan Pastor tolkat
detta såsom en afgörande rättighet; och nu anses han hafva
hälften af rösterna, hvarigenom händer, att han i sjelfva ver¬
384
Den 15 December 1847.
ket ensam bestämmer tillsättningen, da han alltid är i till¬
fälle att få någon församlingsbo med sig.
Likväl har, ännu i de sednare åren, då fråga upp¬
stått om Klockares valrätt inom Bonde-Ståndet, Kongl.
Maj:t förklarat, att Klockare, såsom antagen af försam¬
lingen, endast vore att betrakta såsom församlingens, men
icke såsom kyrkans eller Presterskapets tjenare, hvarföre
ock honom tillerkänts att välja och kunna väljas till Riks¬
dagsfullmäktig i Ståndet.
Då nu en sådan rättighet icke väl öfverensstämmer
med det förhållande, att Klockare skulle vara de facto
utnämnd och beroende af Presterskapet samt i alla fall
församlingarnas rätt att utse de personer, som skola af dem
lönas, underhållas och pensioneras, bör på allt sätt be¬
varas, vågar jag vördsamt föreslå, att i fråga om val af
Klockare och Orgelnist, Pastor endast må utöfva rösträtt
i och för prestgården.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till Eko¬
nomi-Utskottet.”
Häruti instämde Adolf Fredriksson från Upsala län,
Olof Johansson, Andreas Eriksson och Erik Carls¬
son från Stockholms län, Johannes Andersson från Ska¬
raborgs län, Petter Gabrielsson från Kronobergs län,
Gustaf Pettersson, Anders Jonsson, Anders Gustafs¬
son och Magnus Mänsson från Östergöthlands län samt
Jonas Cristoffersson från Wermlands län.
2:o af Jöns Mänsson från Malmöhus län;
”1 Kongl. Maj:ts Nådiga stadga, angående Folkun¬
dervisningen i Riket, af den 18 Juni 1842 finnes före-
skrifvet (§ 6, mom. 2), att ”mellan de på förslag till Skol¬
lärare uppförde, anställes val af församlingens i socken¬
stämma samlade röstegande Ledamöter, hvarvid rösterna
beräknas likasom vid klockare-val, och Ordförandens i
Skolstyrelsens röst gäller likasom Kyrkoherdes vid kloc¬
kareval.
Nu är förhållandet, att, vid klockareval, Kyrkoherden
bar hälften af rösträttigheten mot församlingen, med un¬
dantag likväl af Skåne, Halland, Blekinge och Bohus Län.
Öfverdriften af en sådan rättighet är så påtaglig, då hela
tillsättningen lika gerna kunnat alldeles öfverleinnas till Pre-
sten, hvilken icke behöfver, för att utöfva den, mer än för¬
skaffa sig cn xenda rösts biträde, att cn allmän rättelse häri
Den 15 December 1847.
385
synes vara af högsta behof påkallad, helst erfarenheten
Vid folkskolornas inrättande redan >i flera orter ådagalagt,
att det torde med skäl ifrågasättas om presternes sjelfskrif¬
venhet till ordförande i skol-direktionerna är för sakens
framgång fördelaktig. Den är äfven angelägen för de nämn¬
da provinserna, emedan Kongl. Majit genom en Resolution
den 31 Januari 1843, förklarat presterskapets rätt i Skå¬
ne, i fråga om tillsättning af skollärare, vara densamma,
som i öfriga riket; och således då fråga uppstår om ge¬
mensam klockare och skollärare, en söndring alltid upp¬
står.
Jag anser mig derföre bora fästa Bikets Ständers upp¬
märksamhet på denna sak, äfvensom på nödvändigheten, att
något stadgande vinnes, hvarigenom antagen skollärare till—
förbindes viss uppsägningstid, innan han får öfvergifva be¬
fattningen. Nu händer, att sedan, icke utan uppoffring,
skollärare blifvit antagen, denne efter en kort tid afsäger
sig lärarekallet, och nya uppoffringar måste af församlin¬
gen göras. Detta lärer ej kunna genom förbehåll i en¬
skildt kontrakt afhjelpas, om ej åliggandet äfven i författ¬
ningarna finnes intaget.
Jag anhåller om remiss af denna motion till Ekono¬
mi-Utskottet,”
3:o Af Per Bengtsson från Calmar län:
”Vid tillsättande af folkskollärare-befattningar är, jem¬
likt 2 mom. 6 § af Kongl. Stadgan den 18 Juni 1842,
Pastor tillagd rättighet att rösta på lika sätt, som vid till¬
sättande af organist- och klockarebefattningar, det vill säga,
att Pastor röstar för embetet till hälften mot församlingen, och
derjemte för boställe. Jag vågar påstå, att en så stor
makt hos Pastor vid tillsättandet af dessa Irenne beställ¬
ningar ej allenast är olämplig, utan äfven i högsta grad
skadlig och vådlig. En Pastor kan äga sina mindre goda
egenskaper, kan vara svag för slafvisk undergifvenhet, och
det är då gifvet, alt den sökande, som genom ett krypan¬
de uppförande gör sig till hans slaf, är sjelfskrifven tilt
lärarebefattningen åt församlingens barn eller till organist-
och klockarebeställningar. Det kan äfven hända, att Pa¬
stors enskilda förhållanden kunna inverka på hans val, så att
han ej aktar på församlingens röst med mera. Detta kati
återigen verka högst menligt. Barnen dela föräldrarnas tyc-
25
386
Den 15 December 1847.
ken, ej Pastors, och den undervisning de få af en lärare,
sorn ej äger deras förtroende och tillgifvenhet, är mycket
förfelad. Pastors barn åter begagna ej skolan, så att för
honom kan det vara likgiltigt. Jag anser alltså, att, då
skolstyrelsen, deri Pastor deltager, yttrar sig öfver de sö¬
kande skollärarnes behörighet, Pastors egentliga makt der¬
med bör vara slut. Sedan må allmänna omdömet, som
sällan, om någonsin, misskänner en dygdig och redbar men¬
niska, och allmänna förtroendet bestämma valet bland de
på förslaget uppförda. Jag föreslår derföre, att ofvanåbe-
ropade föreskrift i skolstadgan af år 1842, samt att hvad
som är föreskrifvet om Pastors rösträtt vid tillsättande af
organist- och klockarebeställningar, måtte sålunda förän¬
dras, att Pastor vid tillsättande af folkskollärare- och or¬
ganist- samt klockarebestäliningar, må rösta på sätt som
sker vid komministersval, med endast 2:ne tjensteröster.
Om remiss till vederbörligt Utskott härå anhålles."
Och blefvo dessa memorialer, efter derom framställd
proposition, remitterade till allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottet.
§ 5.
* Föredrogs ytterligare de sedan den 11 innevarande
månad på Ståndets bord hvilande, af Peter Haraldsson
från Elfsborgs Län, Johan Bergström från Skaraborgs
Län, Anders Johan Sandstedt från Jönköpings Län,
Anders Andersson från Wermlands Län, Anders Pers¬
son från Örebro Län och Tobias Lind från Götheborgs
och Bohus Län väckta motioner, angående förändring af
föreskrifterna i afseende å den vissa hemman åliggande
Kronobrefbäringsskyldighet, dervid Anders Gunnarsson
och Sven Svensson från Elfsborgs Län, Hans Hansson
från Götheborgs och Bohus Län samt Peter Mårtensson
från Jönköpings Län, hvar för sig ingåfvo skriftliga anfö¬
randen, som upplästes så lydande:
”Sorn i min magra hemort finnas för många hemman,
som äro underkastade att fullgöra Kronobrefbärings-skyl-
digheten, hafva mine Kommittenter uppmanat mig att fram¬
föra deras rättvisa klagan, öfver det onus Kronobrefbärin-
gen medförer, då de ingalunda hafva någon motsvarande
ersättning. — Väl att en gammal författning tillägger befrielse
från Kronoskjuts; men som i de aflägsnare orter ganska
-sällan utgår något sådant, och dessutom efter nuvarande
Den 15 December 1847.
387
stadga betalas för denna så väl som annan skjuts, kan detta
således icke anses som någon onus, som motsvarar — det
är icke något obetydligt besvär för ägaren eller brukaren
af en liten hemmansdel, att 2:ne gånger i veckan bestrida
brefbäringen med flere personer, hela året igenom; detta
fråntager jordbruket många dagsverken, som alltid är kän-
bart, men svårast under bergningstiden; försummas något
af embets- och tjenstemännens bref att efter föreskrift fört-
skaffas, då följer genast åtal och böter. Sålunda torde re¬
spektive Stånden solklar! inse lidandet, och i anledning här¬
af får jag vördsamt föreslå, att, såsom ringa gångpenningar,
desse brefbäringsskyldige måtte af postkassan eller staten
erhålla 8 sk. Banko milen för hvarje kronopost eller bref,
som kan befallas dem att fortskaffa. Detta är ett på den kla¬
raste rättvisa grundade kraf, om brefbäringen skall anses
vara någon skyldighet. Likväl med den erinran, att de
kronobrefbäringsskvldiges hemman, som äro belägna inom
något reserv-skjutslag ■— icke må anslås till reservskjuts-
skyldigheten. Emedan om skjuts- och brefbäring på en
gång inträffade, kunde det blifva en omöjlighet att fullgöra
allt. Ersättning till hvarje brefbärings-station bör kontrol¬
leras af närmaste Kronobetjening.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 December 1847.
Anders Gunnarsson
från Elfsborgs län.”
''Ehuru vid flera föregående Riksdagar motioner af
hedervärda Bonde-Ståndet blifvit väckta, åsyftande de tungt
belastade jordbrukande klassers lättnad i åtskilliga onera,
deribland kronobrefbärings-skyldigheten är ett för en del
hemmansägare icke just den minsta börda, så har likvist
icke ännu det åsyftade ändamålet vunnit framgång.
Jag ser mig derföre såväl af egen erfarenhet sorn mi¬
ne Kommittenters uppdrag pligtig, att vid innevarande Riks¬
dag fästa hedervärda Ståndsbrödernes och isynnerhet Hög-
lod. Utskottets ledamöters åtanka i detta af flere med¬
broder behjertade ämne, att då de hemmansägare, hvilka
ligga i läge för brefbäringar och således denna börda blif¬
vit ålagde för, under alla tider af året, så väl under den
oblida årstiden, som då, när hö- och sädesbergningen på¬
kallar jordbrukarnes samhälliga arbetsstyrka, flera dagar i
veckan användas till breffortskaffande från och till tjenste-
398 Den 15 December 1847.
männen, samt kyrkor ofta 1 å 1 1/ä mils väg, hvarigenom
llerfaldiga dagsverken vid jordbruket förspillas, utan att des¬
se vanlottade hemmansägare derföre åtnjuta den ringaste
motsvarande ersättning; att desse hemmansägare blifvit fri¬
kände från utgörande af Kronoskjuts, kan icke anses för
någon lättnad, emedan derföre, då den som sällan inträffar,
betalas skjutspenningar som för annan skjuts.
Jag vill derföre hemställa till Höglofl. Utskottets och
Respektive Medståndens bepröfvande, huruvida icke vore
med största rättvisa och billighet förenadt, att någon liten
del af Postverket eller Statsmedel ansloges såsom ersätt¬
ning för de brefbäringsskvldige till minst 8 sk. banko för
hvarje hel mil, ett kronobref transporterades, skulle detta
till en del bidraga till en lättnad för de brefbärande och
dermed åtföljande ansvarsskyldighet. Dock bör sådana
hemman, som tillhöra reservskjutslag, icke med brefbärings-
skyldighet åläggas, hvilket icke, vid de tillfällen då både
skjutsorder och; bref på samma gång ankomma, den af
dem på en gång bestridas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles. Stock¬
holm den 14 Dec. 1847. Sv. Svensson,
från Elfsborgs Län.”
”Den ersättning, hvilken hemman ålagde brefbäring
åt kronobetjente och andre embets- och tjenstemän, åt¬
njuta för detta deras besvär, nemligen befrielse från kro-
noskjutsen, är alltför ringa i proportion af besväret, att ej
någon ändring deri vore af nöden. Kronoskjutsen påkom¬
mer nemligen ungefär en gång om året, under det bref-
bäringsskyldige hemmansinnehafvare få lunka hvarje dag
hela året. Billigheten fordrar en jemnare fördelning af
detta onus. Det är ej rätt, att ett hemman skall vara un-
derkastadt flerdubbla skyldigheter mot ett annat i samma
härad, endast för den skull, att det råkat komma i farvatt¬
net för-on kronobetjent eller annan tjensteman, som fått
sitt boställe nära invid samma hemman. Denna jemkning
kan lätteligen vinnas derigenom, att brefbäringen häradsvis
bortlåtes på auktion åt entreprenörer, hvilka böra bo nära
invid dylika embets- och tjenstemän, samt att entreprenad¬
summan utgöres af öfverskjutande postmedlen. Jag före¬
slår derföre dnnna åtgärd, och anhåller om remiss häraf
till vederbörligt Utskott. Stockholm den 11 Decemb. 1847.
Ilans Hansson,
från Götheborgs och Bohus Län."
Den 15 December 1847.
389
"Allmänt är kändt det svåra onus, som kronobref-
bäringen vidlåder åtskilliga hemman i hvarje ort; mycket
försvåradt genom det missbruk, som dervid ofta äger rum.
Såsom vederlag härför äro de till brefbäring anslagna hem¬
man befriade från kronoskjuts. Då man nu jemfor detta
med hvartannat, är skillnaden snart gifven; och tyngden
stannar alltid på den till brefbäring anslagna hemmansde-
len, emedan kronobref passera dagligen, antingen från Kro¬
nofogden, Domaren, Häradsskrifvare!), Länsmannen, Fjer-
dingsmannen eller ock andre, som till brefbäring anse sig
berättigade. Kronoskjutsen återigen cirkulerar icke på helt
år genom hvarje härad; dervid är att anmärka, att hem¬
mantalet ligger till grund för fullgörandet af denna skyl¬
dighet. Så är förhållandet likväl icke med brefbäringen:
en liten obetydlig hemmanslott, deri besutenheten knappt
är möjlig, får i likhet med ett större hemman, draga för¬
sorg om brefvens fortskaffande utan ringaste uppehåll. Fä¬
stes nu afseende derpå, att ofvannämnde tjenstemän van¬
ligen bo på sine boställen eller ock egne hemman, så fin¬
ner man obilligheten så mycket större, som de hemman,
hvilka ligga i farvattnet, alltid besväras med brefbäring,
hvarmed en person är sysselsatt en stor del af året, då
deremot skjutshemraanen helt och hållet äro fria, sedan de,
högst en gång om året, utgjort kronoskjuts, för hvilken de
erhålla full skjutslega. Med afseende å allt detta vågar
jag förnya den begäran, som vid flera riksmöten ägt rum,
nemligen, att ersättning för kronobrefs fortskaffande må er¬
hållas; att denna ersättning kommer att utgå af allmänna
medel, t. ex. postmedlen, såsom tillräckliga och mest
lämpliga, alldenstund kronobrefbäring, fast den verkställes
med gående bud, icke är annat än kronopost; att ersätt¬
ningen beräknas utgå efter miltal, i förhållande till det be¬
svär brefven förorsaka mindre eller större hemman, be¬
stämmes till minst 8 sk. banko milen; samt att, på det nå¬
gon rättelse härutinnan må vinnas, brefbäringen ställes på
entreprenad inom hvarje socken, då dels mycken lättnad
uppstår för insättningens bestämmande, dels ock att man
kan bestämma tiden t. ex. 5 år, under hvilken brefven för
den sålunda bestämda afgiften böra fortställas. Bref bör
ej få skickas mer än % gånger i veckan.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles. Stock¬
holm den 14 December 1847. P. Mårtensson,
från Westbo Härad, Jönköpings Län."
390
Den 15 December 1847.
Häruti förenar sig Petter Gabrielsson Irån Krono¬
bergs Län.
Med Petter Månsson instämde ytterligare Johan
Pettersson från Kronobergs Län.
Lars Larsson från Elfsborgs län: ”1 förevarande äm¬
ne har väl äfven jag för afsigt att inkomma med särskild
motion af hufvudsakligen enahanda syftning, ehuru med
någon olikhet i afseende på detaljbestämmelserna, men an¬
ser denna omständighet icke böra hindra, att de i frågan
redan ingifva anföranden nu remitteras till vederbörligt
Utskott.”
Nils Jeppsson från Malmöhus län: ”Jag afstår från
min förut hysta afsigt, att väcka särskild motion i denna
fråga, då jag deruti ser mig förekommen af åtskillige Stånds¬
ledamöter, men vill ändock i korthet uttala mina åsigter
i ämnet. Man har i allmänhet utgått från den förutsätt¬
ning, att de brefbäringsskyldige borde tillerkännas ersätt¬
ning för möda och tidspillan vid fullgörandet af detta nog
betungande onus; men jag tviflar på möjligheten af sådan
ersättnings beredande och föreställer mig, att den enda lin¬
dring härvid står alt vinna, skulle bestå uti brefbärings-
skyldighetens utsträckande jemväl till säterier, rå- och rörs-
samt insockne-frälsehemman. För öfrigt, och då ifråga¬
varande skyldighet icke torde kunna helt och hållet afskaf-
fas, återstår blott att fästa uppmärksamheten på det der¬
vid rådande, för allmänheten känbart besvärliga förhållande,
att i tjenstärenden anlita kronobrefbäringen, ofta taga den¬
samma i anspråk utöfver de 2:ne dagar i veckan, då så¬
dant i vanliga fall är, enligt Kongl. Förordningen den 4
December 1830, medgifvet, och ej sällan påfordra fort-
skaffandet af skrifvelser hvarje dag i veckan. För sär¬
skildta fall, då större skyndsamhet är af nöden, vet jag
väl, att vederbörande äro dertill berättigade, med förbin¬
delse dock å deras sida, att till upplysning för brefbärarne
å brefvets omslag i korthet anteckna dess innehåll, men
denna tillåtelse utgör ett undantag från den allmänna före¬
skrift, att brefbäringsskyldigtieten bör endast 2:ne dagar i
veckan anlitas. Jag önskar derföre, att allvarsamma åt¬
gärder vidtagas till en ändamålsenlig inskränkning uti ifrå¬
gavarande åliggande, och hemställer, om icke det borde
uppdragas åt vederbörligt Utskott, att, jemte frågans be¬
handling i öfrigt, inkomma med förslag å lämplig strafl-
Den 15 December 1847. 391
bestämmelse för den eller de embets- och tjenstemän,
som utan verkligt behof besvära allmänheten med den än¬
dock nog betungande brefbäringen.”
Härmed förenade sig Sone Persson från Malmöhus
län och Per Nilsson från Christianstads län, hvilken sist¬
nämnde jemväl förklarade sig instämma i Hans Hans¬
sons ofvanintagna anförande.
Sven Heurlin från Kronobergs län: ”Att kronobref-
bäringsskyldigheten utgör ett för allmänheten mera betun¬
gande onus än kronoskjutsen, lärer väl ingen vilja bestrida,
lika litet som det kan förnekas, att förstnämnde onus faller
sig olika för olika hemman, i anseende till deras belägen¬
het, afstånd från hvarandra, och ordningen, hvarefter sam¬
ma åliggande de särskildta hemmanen emellan blifvit/örde-
ladt. Uppfyllandet af ifrågavarande skyldighet skulle dock
icke^i allmänhet kännas i så hög grad besvärligt, om icke
rättigheten till densammas påkallande ofta missbrukades af
Kronofogdar och Länsmän, hvilka, sedan de, till trots af i
ämnet gifna föreskrifter, nu mera nästan allmänt låta fort¬
skaffa deras bref uti låsta väskor, om hvars innehåll bref¬
bäraren således icke får kännedom, begagna sig af krono¬
brefbäringen för afsändande af tidningar och skrifvelser i
så enskildta ämnen, som t. ex. då en lägre kronobetjent,
af skyldig aktning för någon sin förman, vill underrätta
denne om sin hustrus lyckliga nedkomst eller förväntad
afkastning i ladugården eller andra dylika tillfälligheter,
som med hans tjensteåligganden icke äga ringaste samman¬
hang. Lika med Nils Jeppsson önskar jag derföre, att
allvarsamma åtgärder vidtagas för hämmande af detta oskick,
och att vederbörande förbjudas, vid ansvar såsom för tjen¬
stefel, icke allenast att begagna sig af kronobrefbäringen i
enskildta ärenden, utan ock att dervid använda låsta vä¬
skor, på det den brefbäringsskyldige sjelf må komma i
tillfälle bedömma, hvad slags bud han fortskaffar. Slutli¬
gen, och för att på något sätt afhjelpa det omjeinna för¬
hållande, som råder emellan de hvarandra för närvarande
motsvarande åligganderna af kronobrefbäring och utgörande
af kronoskjuts, tror jag det vara ändamålsenligast, att til¬
lägga de brefbäringsskyldige inom hvarje härad en efter
omständigheterna lämpad viss godtgörelse i penningar för
hvarje mil ett embetsbref fortskaffas, hvilken afgift tjenli-
gast torde böra utgå ur häradets kassa.”
392
Den 15 December 1847.
I dessa åsigter förenade sig Petter Persson från
Jönköpings län och Jöns Jönsson från Christianstads län;
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge län i
”Då brefbäringsskyldigheten är ett onus, som för andra
hemman motsvaras af kronoskjutsen, derföre godtgörelse
erhålies af Statsmedlen, kan jag icke dela den förre tala¬
rens åsigt, att brefbäringsbesväret bör ersättas af kom¬
munerna, och, då jag sjelf är betänkt på framställande af
motion i detta ämne, inskränker jag mig för närvarande
till det förklarande, att jag anser kostnaden för kronobref-
bäringen bör3 betäckas af öfverskottet å postmedlen.”
Med Appelqvist instämde Olof Johansson från
Stockholms Ian.”
Erik Månsson från Blekinge län yttrade sig skrift¬
ligen sålunda:
”Den så kallade kronobrefbäringsskyldigheten har un¬
der tidernas lopp blifvit ett allt svårare onus för allmogen,
och alla de förordningar, hvarigenom man sökt att förekomma
missbruken dermed, hafva visat sig otillräckliga. Det är
endast i få fall, som befrielsen från kronoskjutsen kan an¬
ses motsvara tyngden af detta onus, och det synes omöj¬
ligt att rättvist fördela det, så länge det skall utgöras af
de särskildta hemman, hvilkas olika läge och afstånd för¬
ändra alla förhållanden. Enda sättet att tillvägabringa en
brefpost, som, inrättad för gemensamt gagn, bör genom
lika uppoffring åstadkommas och underhållas, synes mig
vara att låta utbjuda fortskatlningsskyldigheten till den, som
för det billigaste vill åtaga sig densamma, samt att sedan
fördela kostnaden på hela häradet, eller om icke alla sock¬
narna kunna derom förenas, inom den socken, som anta¬
ger detta sätt, att utgöra brefposten. Jag får derföre vörd¬
samt föreslå, alt Rikets Ständer måtte hos Kongl, Maj:t an¬
hålla: att det hittills åt Landshöfdingarne lemnade uppdrag,
att låta anordna kronobrefbäringen genom kronobetjenin-
gens ålgärd, och fördelning på hemman, hvilka emot denna
skyldighets fullgörande befrias från kronoskjuts o. s. v.,
måtte återkallas, och häradsmenigheterna åläggas att ge¬
mensamt ansvara för brefbäringsskyldigheten, på det sätt,
att den uppdrages åt den eller dem, som för den lägsta er¬
sättningen åtaga sig brefvens förskaffande, och kan ställa
behörig borgen för detta åtagandes fullgörande. Öfver¬
lemnande till Utskottet, att föreslå de vidare vilkor och
Deri 15 December 1847.
393
bestämmelser, som kunna anses nödiga, anhåller jag att
detta mitt memorial må till Ekonomi-Utskottet remitteras.”
Elof Andersson från Wermlands län: ”Med känne¬
dom orri det rådande förhållandet i min hemort, hvarest
allmogen ej sällan fått sina hästar förderfvade vid de, ef¬
ter Sveriges förening med Norrige, så ofta påkommande
kungs- och kronoskjulsnmgar, anser jag sistnämde ålig¬
gande vara för jordbrukaren vida besvärligare, än krono¬
brefbäringen, och tror att allt förhållande emellan dessa
begge onera följaktligen bör upphöra. Lättast kunde den¬
na förändring tillvägabringas på det sätt, att brefbärings¬
skyldigheten på auktion upplätes åt den minstbjudande.”
Diskussionen förklarades härmed slutad, och ifrågavaran¬
de motioner, med dervid afgifria skriftliga och muntliga an¬
föranden, remitterades till Stats-Utskottet.-
§ 6.
Af Erik Andersson från Skaraborgs Län, uppläste»
ett så lydande anförande:
Utan tvifvel är det många, som jemte mig önska, att
det i församlingarna tjenstgörande så kallade lägre prester-
skapet blefve itiågkommet med en förbättrad lönereglering.
Hvad kan vara orsaken att den vid flera Riksdagar yrkade
förbättringen i deras utkomst icke vunnit det afseende, den¬
samma så högt påkallar? Jo, denna orsak är, att plurali—
teten af det högre presterskapet vid Riksdagarna vill väl
en förbättrad lönereglering för det lägre presterskapet på
folkets eller Statens bekostnad, hvilken af oförmåga icke
kan lägga till så mycket, som ifrån det högre bör tagas ;
men att af kyrkans rikedom, der tillgång finnes nog, så
reglera mellan kyrkans tjenare, att de alla, hvar och en i
Sin klass, voro väl bärgade — se då hafva pluraliteten af de
högvördige fäderna hittills, sedan det nya stats-skickets bör¬
jan, alltid haft till hands 114 §, Regeringsformen såsom
svepskäl deremot. Det är likväl det lägre presterskapet,
som står folket närmast och af hvilket det tvifvelsutan häm¬
tar sin mesta nytta och upplysning, och hvad kan då vara
orimligare än att detta presterskap af kyrkans rikedom skail
vara så knappt lönadt, att en stor del af dem, som icke
ärft enskild förmögenhet, befinna sig i verkligt armod, hvar-
25*
394
Den 15 December 1847.
emot det högre presterskapet snart sagdt får njuta och äga
öfverflöd med furstliga inkomster.
Mig synes derföre, att någon jemnare fördelning af
presterskapets löner borde tillvägabringas, ty ingen kan
med skäl fordra, att Komministrarne på landet, hvilkas knap¬
pa lönetillgångar vi alla känna, skola, i en nu varande tids
fordringar, kunna vara belåtne med detsamma, som de voro
på t680:talet. Finnes det t. ex. någon reson i det ålig¬
gandet, att dessa sjelfva skola bygga och underhålla sina
boställen, men pastorerne deremot icke?
Utan att gå 114 §. Regeringsformen förnär, hvilken
tillåter privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, ”för¬
ändringar och jemkningar, som Rikets behof kunna fordra”,
önskar jag och begär, att komministrarnes så länge förda
billiga klagan måtte blifva, ej blott med tomma ord och
önskningar behjertad, utan ock med verkligt bispringande
af behöfliga jemkningar stillad, utan att församlingarna der¬
med på något sätt ytterligare betungas, det de ej tåla vid,
och det jag ock vet att komministrarne sjelfve ieke skul¬
le vilja.
Vill man verkligen hjelpa och jemka rättstillståndet
till något bättre, än det för närvarande är, emellan prester¬
skapet; nog finnas medel, och dessa, som här nedanför
skola uppgifvas, böra väl icke längre motverkas af det hö¬
gre presterskapet, då min mening ingalunda är, att något
ifrån dem skall tagas af deras innehafvande löneförmåner,
så länge de nu varande innehafvarne lefva, men efter de¬
ras död kan oeh bör en billig jemkning ske sålunda, alt
af pastors rika löneinkomster då skulle anslås årligen minst
tio tunnor afradsgild spannemal till komministern i försam¬
lingen såsom lönetillökning och dubbelt spannemålsbelopp »
de församlingar, hvarest finnas två komministrar, att dem
emellan fördelas.
Dessutom kunde, utan ringaste förlust elfer skada för
det allmänna, Biskopsembefena öfverflyttas på Domprostar-
ne, hvarom särskild motion redan är väckt, och Biskops-
lönerna, efter de nuvarande Biskoparnes frånfälle, inom
hvarje stift fördelas och anslås till dess Komministrar.
Jag anhåller vördsamt, att denna min motion mätte
klifva till vederbörligt Utskott remitterad.”
I sammanhang hvarmed Sone Persson från Malmö¬
hus län. skriftligen anförde:
Den 15 December 1847.
895
”Det förslag jag nu har äran framlägga så väl af egen
böjelse som efter mina Kommittenters förklarade önskan,
och jag tror mig ej säga för mycket, då jag tillägger, att
denna önskan sannolikt delas af de liesta orters innevåna¬
re, innefattar ett icke ringa ämne och förtjenar en allvar¬
lig uppmärksamhet, och hvartill jag utbeder mig mina vär-
de Ståndsbröders medverkan för sakens framgång — det an¬
går nemligen en bättre och tidsenligare reglering af det
högvördige presterskapets löningssätt. Jag lärer för ingen
behöfva skildra det obehag, trassel och skandal, samt de
tvister och misshälligheter emellan lärare och åhörare, som
det nuvarande löningssättet medför, äfvensom huru ojemnt
lönevillkoren äro fördelade i thv, att de inom åtskilliga
församlingar icke motsvara behofven och de billiga an¬
språken, meri åter inom andra äro alltför höga och obe¬
gränsade.
Jag tager mig derföre friheten föreslå, att, i mån af in¬
träffande ledigheter af pastorater, prestelionden måtte in¬
drag as och likasom kronotionden till staten inbetalas, med
rättighet för de skattdragande, att, om de det vilja, lösa den
med penningar efter årets markegång, hvaremot prester¬
skapet skulle af Staten förses med kontant penningelön,
lämpad efter hvarje församlings folklikhet och vidd, samt
följaktligen i förhållande till den större eller mindre möda
dess vård förorsakar, hvarjemte prestboställena borde ut¬
arrenderas på en längre tid, helst på 30 år, med skyldig¬
het för blifvande arrendatorer, att åt Kyrkoherden, som
borde bo å bostället, försvarligt underhålla ett par hästar
samt2å3 kor, eller ock dertill aflemna motsvarande foder.
Genom denna förändring skulle vördiga presterskapets tid
och omtanka icke komma att upptagas af andra sysselsätt¬
ningar än sådane, de der rätteligen voro mod det heliga
prestembetet förenliga; hvadan jag ock smickrar mig med
det goda hoppet, att mången rättskaffens lärare i förslaget
instämmer. Alla mindre samt till antalet mångfalldiga
presträttigheter borde försvinna, helst sportelinkomsterna för
andra embetsman äro afskaffade, och en förfatlning utfär¬
das, hvarigenom bestämdes, i visst oföiänderligt penninge-
belopp, hvad till Kyrkoherden skulle erläggas för lysning,
vigsel, barndop och begrafningar, hvilken författning borde
ovillkorligen en gång om året från predikstolarna uppläsas,
på det hvar och en måtte känna hvad han vore skyldig
396
Den 15 ' ecember 1817.
till sin pustor betala. Jag vet väl, att sådana afgifler redan
skola vara bestämda, men jag har alldrig hört en så¬
dan författning uppläsas och allmänheten är derom i o-
kunnighet.
Vid de flesta kyrkorna i Riket lärer den seden fort¬
fara, att presten på det heliga altaret emoltager ett så kal¬
ladt offer å de tre större högtidsdagarna vid Jul, Påsk och
Pingst, samt äfven vid andra tillfällen; men då, efter min
tanka, denna plägsed är störande för andaklen och vanhel¬
gande af det heliga altaret, enär man der framträder, icke
med andakt, utan med en tryckande känsla, uppkommen
af en onödig, ofia påkostande penningeutgift, anser jag om-
förmälda offer böra upphöra, eller ock förbytas till en viss
för hvarje mantalsskrifven person fastställd afgift, som hus¬
bonden en gång om året hade att erlägga för sig och sitt
folk.
När en kyrkoherde eller komminister af sjuklighet el¬
ler annat förfall nödgas söka tjenstledighet, och genom Kon-
sistorii förordnande, en vikarius ankommer, bör denna af
den ordinarie tjenstemannens lön erhålla en så tillräcklig
inkomst, att han under tiden dermed kan finna sig full¬
komligt bergad och belåten, och detta förhållande genom
Konsistorii försorg anordnas så, att församlingen icke på
något sätt må betungas med en del af hans nödvändiga
underhåll. Jag skulle derföre vilja föreslå, till förekom¬
mande af allt prejeri, att i den tillförordnade prestman-
nens löneinkomster ovilkorligen måste inbegripas de in¬
komster, som kyrkoherden i pastoratet vanligen tillfal¬
ler för lysningar, vigsel, barndop, kyrkotagning och be-
grafningar, emedan alla sådana förrättningar hos den till¬
förordnade prestmannen skola anmälas och af honom verk¬
ställas; och jag anser att den, som gör bönen, ock bör
hafva lönen.
Jag har här förut yttrat, att jag i denna framställ¬
ning trodde mig uttrycka de flesta menigheters önskan.
Jag tror mig äfven våga tillägga, att ganska många upp¬
lysta och sannt kristliga prester, hvilka icke kunna vara
känslolösa för det ti.lsvidriga och obehagliga, som af
nu varande löningssätt är en följd, -finna en förändring här¬
utinnan nödvändig eller åtminstone nyttig; och då mitt för¬
slag icke åsyftar att rubba någons bestående rätt, utan en¬
dast ufser framtiden, gör jag mig förhoppning derom, att
Den 15 December 1847.
397
frågan äfven hos det Högvördiga Preste-Ståndet icke kom¬
mer att möta alltför mycket motstånd, samt anhåller så¬
ledes, alt denna min motion måtte remitteras till veder¬
börligt Utskott, som må ega att föreslå en underdånig
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t."
Häruti instämde Juns Mänsson från Malmöhus län,
Per Nilsson från Christianstads län, Peter Mårtensson
från Jönköpings län, samt Christen Persson och Inge¬
mund Odin från Gottlands län ; hvarefter
Petter Persson från Jönköpings län och Anders
Olofson från Jemtlands län hvar för sig ingåfvo skriftli¬
ga anföranden af följande innehåll:
”Vid alla föregående Riksdagar öro väckta motioner
om presterskapets olämpliga löningssätt. Jag är nu af mi¬
ne kommittenter uppmanad att väcka motion i samma äm¬
ne, och gör det så mycket heldre, som jag af egen öf¬
vertygelse anser bohofvet påkalla densamma. Presterska¬
pets löningssätt, som förmodligen härstammar från kathol-
ska tiden, är föraktligt, både för presterskapet och åhö-
rarne. I stället att det bör vara hjertlighet och förtroen¬
de mellan en kristelig lärare och åhörare, så alstrar det
misstroende och ofta split, helst pastorerne äro berättiga¬
de att utom sin lön uppbära betalning för barndop, lyse-
sedlar och, vid menniskans frånfälle, likstolar, allt u-
tan någon norm. Andra statens embetsman få deremot
förrätta sin tjenst utan sådana sportler. Jag får derföre
föreslå:
l:o Att presterskapets afiöningssätt blifver regleradt
så, att de, lika med andra embets- och tjenstemän, få sin
lön bestämd i ett visst belopp spannemål af hvarje hem¬
man eller tomt i staden, eller ock med penningar efter
markegångspris, och att alla andra sportler och likstolar
måtte försvinna.
2:o Att sedan församlingarna efter syn en gång lem-
nat prestgårdarna i lagligt stånd, pastorerne måtte sedan,
lika som andra statens tjenstemän, underhålla sina bostäl¬
len med lagliga hus och byggnader, på det hemmansägar-
ne, sorn en del ligga liera mil från bostället, måtte här¬
med slippa besväras.
Jag anhåller om remiss till vederbörligt Utskott.”
Med förestående förenar sig till alla delar:
P. J. Pettersson från Jönköpings län, A. J. Sandstedt,
398
Den 15 December 1847.
från Jönköpings län, Andreas Bengtsson från Jönköping»
län.
’’Då jag nu går att väcka motion i ett ämne, som må¬
hända flera Riksdagar förut varit föremål för Ständernas pröf¬
ning, jag menar likstol, förbigår jag allt ordande om de menli¬
ga följder, som förorsaka obehag emellan lärare och å-
hörare, genom obestämda lagbud, och skrider således till
sjelfva ämnet. På åtskilliga orter i riket inom församlin¬
garna hafva redan, på grund af Kongl, cirkuläret af den
28 Maj 1830, konventioner emellan pastorerne och för¬
samlingarna blifvit upprättade, för ej mindre bestämmande
af grunderna för beräknigen af så kallad likstol, än äfven
för öfriga pastoraliers utgörande; men som det blott skett
i få församlingar, och merendels i de, som äro konsisto¬
riel^, hvarest de knnna lämpligast upprättas, och största
delen ännu icke har någon lämplig rättsgrund för beräk¬
ningen af likstol, helst 1681 års förordning numera i slikt
fall icke är tillämplig, så har, genom pastors mer eller min¬
dre grannlagenhet, oftast (lere af den mindre bemedlade
klassen fått vidkännas en större likstols-afgift, än som
motsvarade lians tillgångar; och som Rikets Ständer vid si¬
sta Riksdagen genom underdånig skrifvelse insett nödvän¬
digheten att få en bestämmelsegrund antagen för denna
afgifts erläggande, samt dervid stadgat, att denna afgift
bör till vederbörande utgöras med en fjerdedels procent af
summans behållning, enligt lagligen upprättad bouppteck¬
ning, dock att en dylik afgift icke finge öfverstiga 50 R:dr
banko; alltså yrkar jag härmedelst, att ofvan berörde sist
församlade Ständers beslut måtte, genom särskild skrifvelse
till Kongl. Majit, nu ånyo upplifva», med anhållan, det
Kongl. Majit täcktes lemna sitt Nådiga bifall och sanktion.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Med Anders Olsson instämde Erik Ersson från
Gefleborgs län; hvarefter dessa motioner remitterades till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
§ 7.
Upplästes och remitterades till Stats-Utskottet följande,
af Johan Bergström från Stora Kopparbergs Län ingifne
memorial:
"Jemte frågan om förändring uti gästgifveriskjutsens
utgörande, får jag ödmjukast anhålla, att Krono-och Krut¬
zen 15 December 1847.
399
skjutsens utgörande under fredliga tider måtte skiljas ifrån
jordbruket på det sätt, att Kronan, medelst entreprenad
eller ackord med några vid vägarna boende, sjelf besörj¬
de krutets forslande, så att jordbrukare, som äro boende
3 ä 4 mil ifrån den väg, hvarå krutet transporteras, ej
måtte betungas med de långa och kostsamma resorna vid
krutskjutsens utgörande.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles."
Häruti instämmer undertecknad till alla delar.
Erik Andersson,
från Stora Kopparbergs Län.
§ 8.
Ingemund Odin från Gottlands Län hade gemensamt
med Christen Pehrsson från samma Län ingifvit ett så
lydande anförande;
”Sedan vi den 4 dennes uti Ståndet ingifvit en deri¬
från genast till Högloft. Ekonomi- och Besvärs-Utskottet
remitterad motion, angående högst nödvändig reglering och
jemkning af Båtsmansrotarna på Gottland, håfve vi, efter
erhållen kunskap derom, att icke blott Rotehållare i Ri¬
kets skärgårdar, utan större delen af rotelagen på Oland,
under åberopande af Kongl. Förordningen den 1 Februari
1739, § 23, blifvit befriade från skyldigheten att anlägga
så kallade Båtsmanstorp; och få vi, som vunnit erfarenhet
af, huru tryckande detta onus befunnits för Rotehållare i
vår ort, ödmjukeligen anhålla om sådant utvidgande af
vår ofvannämnde motion, att den jemväl innefattar vår
vördsamma ansökning om enahanda befrielse från anläg¬
gande af Båtsmanstorp på Gottland, der desse icke redan
blifvit inrättade och behörigen godkände.
Skälen lill denna vår anhållan äro:
l:o Att så väl Rotehållare som Båtsmän på Gottland
befinna sig med den gamla aflöningen mest belåtna.
2:o Att anskaffande af den till torpet erforderliga ägo¬
vidden af fyra lunnland till äng och åker duglig jord möter
otroliga svårigheter på en ort, der icke allenast ägosprid¬
ningen i allmänhet är större än i någon ai Rikets öfriga
landsorter, der samma båtsmansrotar ofta bestå af intres¬
senter, boende i olika socknar, pastorater och ting, samt
der flyttning af båtsmansbyggnader, såsom alla uppförda af
»ten, förorsakar betydliga och obehöfliga kostnader och der
■100
Den 15 December 184?.
priset pä sådana torplägenheter, der de möjligen kunna
erhållas, vanligen uppdrifves till obillighet.
3:o Att erfarenheten redan visat, det båtsmän, som er¬
hållit sådana torplägenheter, inom kort tid derigenom rå¬
kat i obestånd, samt med nödvändigheten att försörja hu¬
stru och barn, fallit roten till last. Det är på såda¬
na skäl vi nu vördsamt anhålla, att denna vår ansökning
om befrielse från skyldigheten att anlägga båtsmanstorp på
Gottland, må såsom tillägg till vår förut afgifna motion af
Höglofl. Utskottet mottagas och behandlas.”
I sammanhang hvarmed Gustaf Bernhard Appel¬
qvist från Blekinge län uppläste följande anförande:
”Ibland de tyngder, som mest trycka jordbrukaren,
serdeles i åtskilliga provinser, och som blir honom dub¬
belt oangenäm genom den öfvertygelse, alt ingen slags för¬
del tillskvndas staten af hans uppoffringar, men hvarpå
uppmärksamheten likväl hittills icke blifvit så rigtad, som
ämnet förtjena t, är bålsmansr Otering en. Det torde va¬
ra svårt att, bland mängden af onödiga statsutgifter i vårt
land, utleta någon onödigare än denna, Landet underhål¬
ler omkring 8,000 man båtsmän, som i medeltal kosta nå¬
gra och 50 B:dr banko: af dessa 8,000 man hämtar sta¬
ten årligen ungefär l/6:del till bestridande af arbeten i
Slockholm, Carlskrona och Götheborg, eller till beman¬
ning på några utgående kronofartyg, förer dem då med dryg
kostnad långa vägar, stundom ända upp ifiån Norrbotten
ned tiil Carlskrona, och hemskickar dem samma väg efter
tjenstgöringens slut. Dessa båtsmän äro vanligen allde¬
les okunniga i sjömansyrket, till hvilket de äro bestämda
och i de arbeten på hvarfven, hvartill de användas, hvar¬
före deras biträde lärer vara af ganska litet värde; när de
häri hunnit inhämta någon erfarenhet, är deras tjenstgö-
lingstid tillända, och de hemsändas, för att nästa år utby¬
tas mot nya, med hvilkas inöfning samma kurs vidtages }
kunde man sammaniäkna allt hvad båtsmannen således
kostar rotehållarena genom det ständiga underhållet, det
allmänna genom dagtraktamente, klädesslitning, kasserne-
ringskostnad, sjukvård och transporter, samt jeni föres den¬
na summa med de effektiva dagsverken kronan årligen er¬
håller genom båtsmännen, så skulle man häpna öfver huru
dyra dessa dagsverken blifva i verkligheten, fastän de sken¬
bart tyckas fås för särdeles godt pris. Visst är, alt ont
Den 15 December 1847.
401
inga båtsmän funnes, om staten i stället, i mån af behof,
antoge dugligt arbetsfolk inom orterna, der hvarfven äro
belägna, och för fartygs bemanning förhyrde öfvadt sjöfolk,
så skulle alla vinna, både rotehållarena, som sluppe den
nuvarande tyngden af det effektiva båtsmanshållet, staten,
som fick duglige arbetare och sjömän, och de skattdragan¬
de i allmänhet, som genom öfverskottet på rotevakans-
afgiften mot kostnaden lör arbetarenas och sjömännens möj¬
liga föl höjda dagaflöning, vunne en lindring i skatterna.
Vi taga oss således friheten föreslå båtsmanshållets full¬
komliga indragning, i mån af de nuvarande båtsmän¬
nens afgång, och att rotehållarena tillåtas i stället utgöra en
vakans-algift, bestämd till exempel till Trettiotre Riksdaler
16 sk. banko för hvarje rote, som Kronan årligen tillhan-
dahålles.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott
anhålles.”
Häruti instämde Sven Svensson från Elfsborgs län,
Jonas Petersson och Jan Samuelsson från Calmar län,
Hans Hansson från Götheborgs och Bohus län, samt
Bengt Peter Skantze och Magnus Hallberg från Hal¬
lands län; hvarefter dessa memorialer remitterades till Stats¬
utskottet.
§ 9.
Efter åberopande af sitt, vid föredragning och remiss
af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående kronans an¬
bud, att på vissa vilkor öfvertaga båtsmansbeklädnaden,
gjorda förbehåll alt få inkomma med ytterligare erinringar
mot nämnde förslag, uppläste Gustaf Bernhard Appel¬
qvist fiån Blekinge län, ett så lydande anförande:
’’Vid den Kongl. Propositionen, rörande Kronans an¬
bud att öfvertaga båtsmansbeklädnaden, anhålla vi få göra
följande erinringar i hvad som angår vår hemort Blekinge.
Efter många, vid nästan hvarje Riksdag förnyade kla¬
gomål öfver den ojemnt fallande båtsmansroteringen i den¬
na provins, sorn utgör 1,500 man, och åtskilliga förslag
till jemkningar deri, för hvilket ändamål äfven kommitté
varit tillsatt, beslöt Kongl. Majit, under den 14 Juli 1835,
med bifall till Rikets Ständers yttrade åsigt, att indelnings¬
verket inom Blekinge skulle återföras till sina grunder;
26
402
Ben 15 December 1847.
alt de vid 1826 års extra roteringsjemkning derstädes till¬
komna omkring 25 ordinarie nya båtsmansnummer, bor¬
de anslås till understöd för båtsmanshåll! i provinsen; att
tiltskottsräntetagare borde komma i åtnjutande af stna rän¬
tor till det belopp, som efter markegångsförvandling mot¬
svarade den effektiva rustning, de för räntorna utgöra, men
skattgifvarena likväl åtnjuta ytterligare 10 års anstånd med
Tänteförhöjningen, hvilket anstånd skulle beräknas från och
med 1834, och derjemte en skälig lindring i räntebelop-
pet, der något hemman kunde befinnas mera betungadt
än andra med detsamma jemngoda i .orten, samt att till
betäckande af den härigenom uppkommande brist för rän-
tetagarne, skulle få användas kronans behållna indelnings-
öfverskott eller reservräntor, äfvensom de ofvannämnda 25
nya ordinarie rotarna. Nu inträffade likväl det besynner¬
liga förhållande, att omförmäldta Konungabref aldrig blef
rotehållarena meddeladt, utan år 1839, således först 4 år
derefter, lärer en kungörelse på åtskilliga ställen af länet
blifvit uppläst, hvari det nämnda Konungabrefvet i förbi¬
gående åberopas, men så ofullständigt och otydligt, att
allmogen icke deraf kunde fatta innehållet och ärendets
verkliga betydelse, hvarföre dervid icke fastades någon upp¬
märksamhet. Först år 1844, då saken skulle sättas i verk¬
ställighet, erfor man, hvarom frågan handlat, och älven då
erhöllo häradsskrifvarne i länet, blott genom afskrift af ko¬
nungabrefvet, kunskap om förhållandet. Aiskillige rotehål¬
lare i länet skaffade sig då dylika afskrifter och begärde,
i anledning deraf anstånd med den förhöjda räntans ut¬
görande, tills de erhållit nedsättning i grundräntan och
hunnit eftersinna, huruvida det för dem var fördelaktigt att
deltaga i den effektiva rustningen. Man svarade dem då,
att som de icke inom förelagd tid härom gjort anmälan,
hade de försutit sin rätt. Häröfver anfördes besvär i Kongl.
Kammar-Rätten, som ogillade besvärshänvisningen i hvad
den angick nedsättning i grundräntan, och hvad debeterin-
gen angick, derföre, att räntepersedlarna icke blifvit, speci¬
ficerade, ehurn räntan ej är bestämd i persedlar. Häröf¬
ver äro åter besvär af rotehållarena anförda hos Kongl.
Majit, men hvilka ännu icke hunnit afgöras.
Af alla dessa särskildta åtgärder af de i många år
förda klagomålen öfver roteringens tyngd och ojemnhet
*amt af de bemödandens fruktlöshet, som vidtagits för att
Den 15 December 1847.
403
åstadkomma en sådan, tyckes emedlertid det temmeligen
säkra resultat kunna dragas, att det lärer vara nära omöj¬
ligt att i Blekinge tillvägabringa en så noggrann och rätt¬
vis fördelning af rustningsskyldigheten, att den tillfreds¬
ställer hvars och ens billiga fordringar. Skall således verk¬
ligen den hittills bestående båtsmansstyrkan af provinsen
effektift ntgöras, så tage vi oss friheten föreslå, att en all¬
män refning inom länet måtte på statens bekostnad före¬
tagas, att rustningsdalerstalet bestämmes lika för hvarje
båtmanshåll och en Kommitté tillsättes, hvilken uppgör
jemkning rotarne emellan inom hela länet, då det lemnäs
fritt åt den, som det önskar, att effektift rusta, och åt den,
som det ej vill, att med penningar lösa sig från denna
skyldighet, men helst att denna sistnämnde rättighet måtte
tillerkännas hvar och en. Dock våga vi tro det bästa va¬
ra, att det till exempel tillätes hvarje rote att till Kronan
betala 33 R:dr 16 sk. Banko, då Staten, som vanligtvis år¬
ligen kommenderar en tredjedel af styrkan, eller 500 man,
till tjenstgöring vid flottan, hade för hvarje karls under¬
håll 100 R:dr Banko, samt att, i hvilket fall som helst, den
sedan år 1834 erlagde räntan för de 25 nya ordinarie
båtsmansnummerna, måtte tillkomma dem, som enligt det
omförmäldta Konungabrefvet af den 14 Juli 1835, derpå
hafva anspråk.
Genom det ofvan anförda tro vi oss äfven hafva be¬
svarat den Kongl, propositionen om öfvertagandet af båts-
mansbeklädnaden. När någon helhet i detta fall ändå icke
skilde vinnas, när rotehållare!! skulle fortfara, att både er¬
lägga en kontant ersättning, svarande mot 4/o:delar af nu¬
varande beklädnadskostnad, och icke desto mindre in na¬
tura förse båtsmännen med skjortor, strnmpor, skor och
kappsäck samt Staten dertill vidkännas en årlig förhöjd
kostnad af 28,000 R:dr; så är det oss omöjligt att inse
hvad hvarken det allmänna eller den enskilde derpå skul¬
le vinna, hvarföre vi icke dertill kunna lemna vål t bifall.
G. B. Apelqvist, Arnold, Svensson, Erik Månsson,
01. Pehrsson, från Blekinge län.”
Hvilket anförande remitterades till Stats-Utskottet, till
behandling i sammanhang med Högstberörda Nådiga pro¬
position.
§ 10.
Ett af Christen Pehrsson och Ingemund Odin från
Gottlands län ingifvet så Mande anförande:
404
Den 15 December 1847.
”Ett förhållande uti våra nu gällande utmätnings- och
bysättningslagar, åtminstone såsom de hos Konungens Be¬
fallningshafvande på Gottland handhafvas, har uti sagde
'år hemort vackt mycken, och som oss synes välgrundad,
missbelåtenhet. En onödig och kostsam omgång eger för
lagsökande rum derigenom, att för vanliga skuldebref, som
icke ega exekutiv kraft, icke uti samma resolution, som
föreskrifver utmätning hos gäldenär, stadgas att, vid bristan¬
de tillgång dertill, bysättning må ega rum, utan måste först
ny ansökning derom till vederbörande exekutor ingifvas.
För att få detta öfverklagade förhållande afhjelpt, anhålla
vi om remiss af detta vårt anförande till Lag-Utskottet.”
Upplästes och remitterades tili Lag-Utskottet.
§ 11.
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge län upp¬
läste nedanstående motion:
”Allmänna meningen tyckes under de sednare åren allt
mer och mer stanna i den öfvertygelse, att Bankens vinst
uppkommer genom jordbrukarens och näringsidkarens o-
medelbara bidrag, emedan det är deras inbetalta räntor,
sorn bilda den, att, säger jag, denna vinst bör åter tillfalla
den källa, hvarur den flutit, och således återgå till jord¬
bruket och näringarna, icke dragas derifrån till främmande
ändamål. Med stöd af denna allmänna mening kan jag
då måhända hoppas, att det förslag, jag här ärnar fram¬
ställa, icke skall mötas af ogillande, åtminstone från jord¬
brukarens och näringsidkarens sida. Det är följande:
Att af Bankens behållna vinst, sedan det afdrag skett,
som Rikets Ständer möjligen filina oundgängligt för fon¬
dens förstärkande, så stor del, som ske kan, uteslutande
måtte bestämmas till fastighetslån, hvarigenom jordbrukets
sjelfständighet skulle befordras och således jordens odling
ökas. På det ett sådant ändamål måtte vinnas, vore det
nödigt att räntan derå icke blefve högre än 3 procent och
ett amortissement af 2, högst 3 procent bestämdes. Som
det för den allägsne boende jordbrukaren är en svar och
ofta kostsam utväg att antingen sjelf eller genom ombud
i Stockholm uttaga sina lån i Banken, föreslår jag, det han
måtte hos Landshöfdinge-Embctet i sin ort få uttaga och
<|\ittera sjelfva lånet, när det utfaller, och sedan der göra
sina årliga inbetalningar derpå. Jag vågar tro, att fonden
Den 15 December 1847.
405
för dessa fastighetslån kunde ökas med femhundratusen
Riksdaler. Det blifvande öfverskottet å Bankovinsten före¬
slår jag, att den måtte användas till filial-afdelningar af
diskont inom vissa län. På det likväl sådana diskontlån måtte
blifva af någon verklig nytta, är min Önskan, att räntan
derå nedsättes fi a i 5 till 4 procent, och straffräntan från
8 till 6, samt att de nu vanliga halfårs-afbetalningarna för¬
ändras till årliga, emedan landtmannen ej har mer än en
skörd om året, och således blott en gång hvarje år eger
några medel till afbetalning å sin skuld.
Jag anhåller om remiss af denna motion till Banko-
Utskottet.”
I denna motion förenar jag mig till alla delar.
Arnold Svensson,
från Blekinge.
Johan Pehrsson och Adolf Fredriksson från Up¬
sala län, Olof Johansson och Erik Carlsson från Stock¬
holms län, Johannes Andersson, Johan Bergström och
Carl Tholsson från Skaraborgs län, Petter Gabrielsson,
Guslaf Johansson och Johan Pettersson från Krono¬
bergs län. Lars Pettersson från Westerås län, Lars
Magnus Pettersson och Anders Gustafsson från Öster¬
göthlands län, Johan Petter Andersson, Anders Gun¬
narsson och Sven Svensson från Elfsborgs län, Per
Bengtsson, Jan Samuelsson och Jonas Petter Da¬
nielsson från Calmar län, Lars Johan Gezelius och Lars
Olsson från Stora Kopparbergs län, f. v. Talmannen Per
Eriksson från Wermlands län, Erik Ersson från Gelle-
borgs län, Anders Olofsson från Jemtlands län, Inge¬
mund Odin från Gottlands län, Christen Andersson och
Nils Jeppsson från Malmöhus län, Jöns Jönsson och
Per Nilsson från Christianstads län, Ola Pehrsson och
Erik Månsson från Blekinge län, Bengt Petter Skantze
från Hallands län samt Hans Hansson från Götheborgs
och Bohus län förklarade sig samtlige instämma med Ap¬
pelqvist j hvarefter
Pehr Olsson från Upsala län och Anders Johan
Sandstedt från Jönköpings län, hvar för, sig ingåfvo föl¬
jande skriftliga anföranden:
”På grundade skäl beslöto Rikets sednast församlade
Ständer att föröka Bankens Cirkulations-kapital för lån mot
inteckning i fast egendom på landet och i städerna med
406
Den 15 December 1847.
1.000.000 R:<lr, så alt efter sista Riksdag hela lånefonden
uppgått till 6,500,000 R:dr Banko. Fördelaktigheten af
dessa lån, särdeles för den mindre jordbrukaren, samt den
penningeförlägenhet, som inom landet varit rådande, har
orsakat, att denna lånerörelsegren sedermera af lånesökan-
de blifvit så starkt anlitad, alt någon förmån af berörde, ej
obetydliga tillökning i lånefonden numera icke förnimmes.
Låneansökningar blifva nu lika länge som förut, i saknad
af tillgängliga medel, hvilande, och den lånesökande, som
vid ansökningen af lånet icke tagit i betraktande ett så långt
dröjsmål, kommer, i afbidan på lånnts sena utbekommande,
icke sällan i förlägenhet. Enligt hvad jag kan påminna
mig, var vid sista Riksdag 760 låneakter å en summa af
vid pass 700,000 R:dr hvilande, och, oansedt ofvanberörde
tillökning af cirkulations—kapitalet, äro, på sätt jag af Rikets
Ständers Revisorers sednast afgifna berättelse inhämtat,
icke mindre än 639 låneakter, till belopp af 562,433 R:dr,
i sådant skick, att lånen kunde när som helst utgifvas, så
vida icke erforderliga medel dertill saknades; och är jag
förvissad, alt antalet af nya lån dagligen ökas. Då, i främ¬
sta rummet afses den hufvudsakliga omständighet, att
Bankens säkerhet af förstärkning eller tillökning uti fastig¬
hets—länp-fonden icke kan äfventyras, helst Ranken för lån
emot pant af fast egendom har full säkerhet och på såda¬
na gjort obetydliga, om ens några förluster, samt vidare ta¬
gas i betraktande de stora fördelar, som åt den jordbru¬
kande delen af allmänheten, hos hvilken penningebristen
redan tillförene är ganska stor, och i anseende till de flera
på hvarandra följande missväxtåren än värre låtit känna
sig tryckande, genom en utvidgning i fastighetslåne-rörel-
sen skulle beredas, anser jag mig jemväl, med hänseende
till det gagn i allmänhet, som en slik åtgärd skulle till¬
skynda landet, samt det omdöme i enahanda syftning, som
Rikets Ständers Revisorer uti deras ofvanberörde berättelse
uttalat, ega grundad anledning till den hemställan, att Ban¬
kens fastighelslåne-fond mätte än ytterligare ökas med
1.000.000 R:dr, så att helt; dess dagscirkulations-fond kom-
me att utgöra 7,500,000 R:dr Banko.
Denna min motion anhåller jag måtte blifva till Hög-
lofl. Banko-Utskottet remitterad.”
Härmed förenar sig Olof Johansson från Stockholms län.
”Uppmanad af hemmavarande kommittenter och i stöd
Den 15 December 1847.
407
af 1844 och 1845 års då församlade Ständers beslut, öka¬
des cirkulations-kapitalet för lån emot inteckning i fast
egendom på landet och i städerna med en million Riks¬
daler, så att nu hela lånefonden är, om jag icke missmin-
ner mig, 6,500,000 R:dr Banko, men fördelaktigheten af
dessa lån, särdeles för den mindre jordbrukaren jemförd
med den penningebrist, som råder inom landet, bar för¬
orsakat, att denna lånerörelsegren blifvit af behof så starkt
anlitad, att låne tnsökningar blifva nu lika länge som förut,
i saknad af tillgängliga medel, hvilande, och lånesökande,
som vid ansökningen af lånet icke tagit i betraktande ett
så långvarigt dröjsmål, komma, i afbidan på lånets sena
utbekommande, i stor förlägenhet deraf.
Hvad jag kan påminna mig vid sista Riksdag, var här
ett belopp af 760 låneansökningar, i afvaktan att utbekom¬
ma lån till en summa af 700,000 R:dr, men, i brist af me¬
del, icke kunde utbekommas, förr än tillökning, af sist för¬
samlade Ständer, blifvit beviljad. Af Rikets sist försam¬
lade Revisorers sednast afgifna berättelse inhämtas: att
icke mindre än 639 låneakter till ett belopp af 562,433
R:dr Banko, i blist på penningar, icke kunnat utgå, oell äro
i sådant skick, att länen kunde när som helst utgifvas om
ické erforderliga medel dertill saknades, och är jag öfver-
tygad, att antalet af nya lån dagligen ökar sig. Och i främ¬
sta rummet afses den hufvudsakliga omständigheten, att
Bankens säkerhet af tillökning uti fastighetslåne-fonden icke
kan äfventyras, helst Banken för lån emot pant af fast
egendom har full säkerhet derför, och på sådana lån gjort
obetydliga och ringa förluster.
Om man lager vidare i betraktande de stora fördelar,
som åt den jordbrukande delen af allmänheten, hos hvilken
penningebristen redan är ganska stor, och i anseende till
de (lera på hvarandra följande missväxtår, har allmogen
allt mer och mer nödgats anlita denna lånefond.
Och i stöd af sist församlade Revisorers utlåtande,
finnér jag grundade anledningar till hemställan, att Ban¬
kens fastighets-låne-fond måtte vid denna Riksdag ytterli¬
gare förökas med en million Riksdaler Banko, så att hela
dess cirkulationsfond kommer att utgöra 7,500,000 R:dr B:ko.
Anhållande om remiss till Höglofl. Banko-Utskottet.”
408 Den 15 December 1847.
”Sorn Diskontlån är så förderfligt för den skuldsatte
allmogen, med alla dess kostnader, domarebevis, kommis-
sionsarfvode och täta omsättningar, så att de derigenom
blifva alldeles ruinerade, så får jag föreslå, att fastighets-
lånefonden blifver förökad till 7,500,000 R:dr, hvarigenom
Banken aldrig förlorar, och de skuldsatte fastighetsegarne
kunde få stående och oberoende amorterings-lån, och för¬
enar n ig derföre med brödren Sandstedt.
Petter Pehrsson, Riksdagsfullmäktig från Jönköpings län.’’
Äfven förenar jag mig till alla delar uti förestående
motion. J, Pettersson,
från Jönköpings län.
som upplästes; och blefvo dessa motioner remitterade till
Banko-Utskottet.
§ 12.
Af Pehr Ostman från Wester-Norrlands län npp-
lästes ett memorial af följande innehåll:
”Onekligen är vid de föregående Riksdagarna betyd¬
liga summor anslagna i och för lättandet och utvidgandet
af kommunikationer orter emellan inom Riket, och ehuru
vid 1840 och 1841 årens Riksdag Höglull. Stats-Utskottet
tillstyrkte ett anslag af 2,000 R:dr Banko, till inrättande
af en ändamålsenligare färjinrättning å Ångermanna-elfven,
emellan Veda och Hornön, blef sådant då "afslaget, hufvud¬
sakligen på den grund, att dermed vore (åstadt det vilkor,
att de färjhållningsskyldige äfven borde tillskjuta 1,000
R:dr samma mynt och sedan underhålla en slik färjinrätt¬
ning, och hvadan något anslag till ifrågavarande ändamål
ej blef beviljadt, men då de nuvarande färjorna så väl vid
Weda och Hornön som vid Frånö och Norrland, hvilka
sednare äfven måste anlitas de tider af året, som kom¬
munikation å det förstnämnda stället ar stängd, icke i när¬
varande skick ärofullt ändamålsenligt inrättade för åkdonens
transport, af den anledning, att dessa, i anseende till
ofta inträffande sjögång, nödvändigt mäste hafva form af
en båt och färjan således lägges sidlängs efter den höga
brygga"; under åkdonens in- och utlastning, då så väl
mindre som större åkdons in- och utlastning verkställes
medelst handkraft, hvilket har till följd, att större personal
dervid måste användas, än som i och för rodden är nöd¬
vändig, och hvartill hufvudsakligen kommer, att större åk¬
don mycket äfventyra* att blifva skadade. Och hvilken
Den 15 December 1847.
409
olägenhet säkrast afhjelpes derigenom, att färjorna I aktern,
ofvan vattenlinien, erhåller en bred form, som bildar en
lutande plan, hvarpå vagnen från bryggan, hvilken äfven
erhåller nödig ändring, ingår i färjan, och i anseende till
åkdonens tyngd bör å hvarje färjbryga anbringas så kal¬
lade vindspel, som begagnas för in- och utlastning, och
hvarigenom så väl öfverfarten för de resande, sorn besväret
för de färjhållningsskyldige, betydligt komme att underlättas.
För utförande af denna förbättring föreslår jag, att
innevarande Riksdags Ständer måtte bevilja ett anslag af
1,000 R:dr Banko, hvilka fördelas på det sättet, att 300
R:dr användes till förbättring af färjor och bryggor å hvar¬
dera stället, Weda och Hornön, och 2,000 R:dr samma
mynt vid Frånö och Norrland. Att den af mig föreslagne
förbättringen af färjinrättningen är af behofvet påkallad,
och att det anslag, som dertill begärts, ingalunda är öf¬
verdrifvet, torde kunna vitsordas af dem, som färdats öf¬
ver den nära 1/4 mil breda Ängermanna-elfven.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Hvarjemte Östman muntligen vitsordade, att den fö¬
reslagna åtgärden vöre af högsta behof påkallad, enär, i
anseende till de naturhinder, som, särdeles hösltiden vid
storm och hög sjö, försvårade öfverfarten öfver Ånger¬
manna-elfven, en jemn och någorlunda säker kommunika¬
tion med motliggande land icke kunde underhållas genom
nu befintliga, ej fullt ändamålsenliga färjinrättningar, till
hvars afhjelpande det vore långt bättre att använda de
medel, som skulle erfordras för en inom länet ifrågaställd
kostsam väganläggning, derom undersökning redan ägt rum.
Med hvilket sålunda gjorda tillägg Östmans förestående
motion remitterades till Stats-Utskottet.
§ 13.
Föredrogos och upplästes följande inkomna Memo¬
rialer :
l:o Af Pehr Pehrsson Edén från Wester-Norr¬
lands Län:
”Kongl. Förordningen af den 19 Maj 1845, angående
förändring i vissa delar af lagens stadgande om giftorätt,
har erhållit olika tydning uti hvad densamma rörer gifto¬
rätt emellan de makar, hvilkas äktenskap voro ingångna
26*
410
Den 15 December 1817.
förr än nämnde förordning kungjordes till efterlefnad,
hvaraf redan händt, att rättegångar uppstått huru gifto¬
rätten uti sådana äktenskap skall tillämpas, enär å ena si¬
dan blifvit yrkadt, aff, då ofvannämnde Kongl. Förordning
icke stadgar något undantag för de äldre äktenskapen,
giftorätten uti samma äktenskap jemväl skall tillerkännas
man och hustru till hälften hvardera; då deremot å andra
sidan fordrats, att med giftorätten uti de förut ingångna
äktenskapen bör förhållas efter hvad förut stadgadt var.
Till förekommande af missförstånd och olika tillämp¬
ning, samt rättegångar och kostnader, hvilka härigenom
ytterligare kunna komma att blifva en följd, samt till vin¬
nande af mera enhet i lagskipningen, vill jag härmed före¬
slå, det Rikets Höglofl. Ständer böra hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, det Kongl. Majit i nåder täcktes
utfärda en förklaring öfver 10 Kap. 2 §. Giftermåls-Bal-
ken. såsom den lyder uti Kongl. Förordningen af den 19
Maj 1845, det med giftorätten uti sådana äktenskap, som
vore ingångna före den 14 September 1845, skall förhål¬
las, efter hvad förut stadgadt var, i enlighet med hvad af
Lag-Utskottet vid sistförflutne Riksdag blef föreslaget och
af Rikets då församlade Ständer antaget, äfvensom att,
hvad beträffar det 9 Kap. 3 §. genom samma förordning för¬
ändrade stadgande, angående enkans morgongåfva, hvaruti
oftanämnde förordning i vissa fall afviker ifrån den i all¬
männa lagen förut bestämda föreskrift, lagen äfven på ena¬
handa sätt eller enligt förra stadgandet bör tillämpas, så
snart fråga är om de äktenskap, som voro ingångna in¬
nan samma förordning af den 19 Maj 1845 trädde i verk¬
samhet.
En sådan förklaring är, efter min åsigt, så mycket
mera af nöden, som i annat fall, derest det motsatta al¬
ternativet någorstädes skulle komma att göra sig gällande,
detsamma vore en kränkning af äganderätten, hvarigenom
den ena makan skulle frånkännas en del af den egendom,
hvartill han en gång lagligmätigt blifvit egare, och den an¬
dra makan deremot skulle tilläggas en andel, hvaraf hon
icke vore berättigad, eller på hvilken hon icke ens kunnat
göra anspråk.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.”
Häruti instämmer Pehr Östman
från Wester-Norrlands län.
Deri 15 December 1847. 411
2:o Af Hans Hansson från Götheborgs och Bo¬
hus län;
”Den af Konung och Ständer vid sista Riksdag an¬
tagna arfslagen lemnar en otydlighet, som på åtskilliga or¬
ter föranledt flera förvillelser och tvister, nemligen, i an¬
seende till giftorätten. Den är visserligen bestämd för äk¬
tenskap, som ingåtts efter lagens antagande, men stadgar in¬
genting för sådana äktenskap, som stiftats före densamma.
Deraf har händt, att vid arfskiften efter äkta makar, som
ingått sin förening före den 14 September 1845, har man
på somliga ställen delat boet efter den gamla lagen, och
på andra efter den nya, så att på det ena mannen tagit
arf till två tredjedelar och hustrun till en tredjedel, men
på andra ställen en lika arfsrätt tillerkänts båda; alltså
anhåller jag ödmjukast inför Rikets nu församlade Stän¬
der om ett förtydligande deraf, så att det ej hädanefter
må kunna ytterligare uppstiga några tv ister vid kommande
arfskiften, hvarföre jag anhåller, att denna min motion måt¬
te remitteras till Lag-Utskottet, hvilket må anmodas in¬
komma med ett förslag, huru giftorätt må beräknas för
äktenskap, som äro ingångna före den nu gällande arfs-
lagens antagande.”.
Härmed förenar sig Anders Andersson från Werm¬
land.
3:o Af Lars Larsson från Elfsborgs län:
''Sedan vid sistförflutna Riksdag Kongl. Majit och Ri¬
kets Ständer beslutat den förändring af 2 § uti 10 Kap.
giftermåls-balken, som uti Kongl. Förordningen den 19
Maj 1845 omförmäles, att nemligen arfs- och giftorätten
emellan man och hustru jemväl efter landsrätt blifvit ut¬
sträckt till hälften för hvardera; men, till förekommande
af missförstånd och olika tillämpning af denna sålunda för¬
ändrade § i lagen, afgaf Lag-Ulskottet vid samma Riksdag
uti Betänkande den 22 Maj 1845 förslag till det stadgan¬
de, att med giftorätten uti sådana äktenskap, som äro in¬
gångna förr än den af Kongl. Majit och Rikets Ständer be¬
slutade förändring af lagen, rörande arfs- och giftorätten,
blifvit till efterrättelse kungjord, skall förhållas efter hvad
förut stadgadt varit. Detta förslag lärer af 3:ne Riksstånd
blifvit godkändt, och utgör således, eldigt Grundlagen, Rik¬
sens Ständers beslut, men blef ej, i anseende till Riksda¬
412
Den 15 December 1847.
gens då inträffade upplösning från Expeditions-Utskottet,
genom underdånig skrifvelse, expedieradt.
I anledning häraf, och som behofvet af detta stadgan¬
des skyndsamma allmängörande är alltför högljudt att kun¬
na undertryckas, samt såsom ledande till orättvisa och
kränkning af en laglig ägande-rätt, hvilket åter gifver an¬
ledning till missnöje och rättegångar med sina obehagliga
följder bland närskylda, vågar jag yrka, att detta memo¬
rial måtte till vederbörligt Utskott remitteras, med erinran
till Utskottet, att Riksens Ständers här ofvan åberopade
beslut, medelst underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:ts nå¬
diga sanktion expediera."
Häruti instämde Anders Gunnarsson och Sven
Svensson från Elfsborgs län.
4:o Af Anders Persson från Orebro län:
Som skiljaktiga meningar hafva yppat sig såväl bland
lagkloke som icke lagkloke, huru 10 Kap. 2 § giftermåls-
balken rätteligen bör förstås, rörande giftorätt makar emel¬
lan i sådana äktenskap, som före Kongl. Förordningens af
den 19 Maj 1845 promulgerande till efterlefnad, blifvit in-
gångne, får jag vördsamligen föreslå, det en förklaring öf¬
ver lagens rätta förstånd i detta fall måtte utfärdas.
Vigast och enklast vore väl, det berörde lagrum, ’’man
och hustru hafva giftorätt", tolkades fullt ordagrant,
ty derigenom kommo ej efterräkningar vid timande upp¬
lösningar af bo ifråga, huruvida äktenskapet vore stiftadt
före eller efter den dag lagen promulgerades; och föreslår
jag derföre, om möjligt vore, att bemäldte lagrum måtte
på så sätt blifva tolkadt; men skulle detta ej vara fören¬
ligt med lagens rätta grund och mening, får jag dock vörd-
samligen föreslå, att förklaringen i enlighet med densam¬
ma afgåfves.
Om remiss häraf till Lag-Utskottet anhålles."
Andreas Bengtsson från Jönköpings län fick härefter
ordet och anförde : ”Afven jag har haft största skäl att väc¬
ka motion i förevarande ämne, derifrån jag icke heller skul¬
le afstått, om icke frågan ändock vore uti redan inkomna
och nu upplästa motioner till fullo utvecklad. Lika med
ståndsbrodren Lars Larsson har jag sedan förra Riksda¬
gen i minnet, hurusom nu ifrågaställda lagförklaring re¬
dan då beslutats af Konung och Ständer, ehuru någon för¬
fattning i ämnet sedermera icke utkommit. Jag hade
Den 15 December 1847. 413
likväl föreställt mig, att lagen om giftorätt borde tillämpas
lika för alla äktenskap, ehvad de voro ingångna före eller
efter det ifrågavarande lagstadgande till efterrättelse kun¬
gjordes, men do fierfaldiga olika, mot hvarandra stridande
domslut i fråga härom, som kommit till min kännedom,
hafva för mig uppenbarat den oreda och osäkerhet, som
blifvit rådande i denna del af lagskipningen. För afhjel-
pande af denna olägenhet biträder jag yrkandet om den
af inotionärerne föreslagna lagförklaring, som efter min
tanka bör utgå från den princip, att stadgandet af giftorätt
i bo, med en retroaktif tolkning, anses lika gällande för
alla äktenskap, vare sig stiftade före eller efter lagens pro-
rnulgerande, oell jag hoppas att inom de tre Riksstånd,
der behofvet af utförlig bestämmelse i denna fråga redan
en gång tillförene blifvit erkändt, tankarna härom nu icke
må vara förändrade."
Jonas Petter Danielsson från Kalmar län : ’’Jag in¬
stämmer med dem, som påyrkat en förklaring öfver ifrå¬
gavarande lagrum.”
Anders Olofsson från Jemtlands län tillkännagaf sig
vara förekommen af Per Persson Edén och instämde med
honom; hvarefter ofvanintagna motioner, med hvad dervid
blifvit muntligen anfördt, remitterades till Lag-Utskottet.
§ 14.
Vid nu åter skedd föredragning af Anders Johan
Sandstedts från Jönköpings län den 11 innevarande må¬
nad bordlagda motion, angående en allmännare fördelning
af skyldigheten lill underhållande af byvägar, inlemnade
Jöns Jönsson från Kristianstads län, ett skriftligt an¬
förande af följande lydelse:
"Ståndsbrodren A. J. Sandstedts memorial, rörande
byvägars underhållande, och hvaruti han föreslår: ”att al¬
la, hvar inom sin församling, böra i lika mån bidraga till
de inom socknen belägna byvägars underhållande", hvilket
vid sista plenum af mig begärdes hvilande på bordet, må¬
ste jag, enligt min fulla öfvertygelse, begära att det lem¬
näs utan allt afseende, och att det måtte med denna an¬
gelägenhet förblifva vid hvad Kongl. Resolutionen den 8
Jan. 1735, § 8 stadgar, eller att: ”de så kallade byvägar
skola endast underhållas af dem, som sig der-
Den 15 December 1847.
af betjena, 6å att landet dermed icke vidare, för en el¬
ler annans beqvämlighets skull, bör besväras.”
”Hvad rörer framställningen: att alla de hemman, som
äro belägna nära de indeldta läns- och häradsvägarna, all¬
tid hafva beqvämlighet på de andras bekostnad, hvilka, ehuru
aflägsna från de allmänna vägarna, likväl måste till deras
underhåll bidraga, får jag endast svara, att de hemman,
som ligga närmare lands- och mera befarna vägar, alltid
äro förtyngda af reservskjuts-skyldighet samt brefbäring,
jemte flera andra onera, hvaraf de aflägsnare ingenting
hvarken veta eller känna.
Jag anhåller, alt detta anförande må åtfölja den blif¬
vande remissen.”
Hvaruti Jöns Månsson från Malmöhus län, Pehr
Nilsson, Per Pålsson och Nils Andersson från Chri¬
stianstads län, Lars Johan Gezelius från Stora Koppar¬
bergs län och Sven Svensson fiån Elfsborgs län instämde.
Anders Johan Sandstedt: ”Motionen är föranledd
af mina kommittenters derom mig meddelide uppdrag.
Sjelf bade jag väl till en början tänkt utsträcka detta yr¬
kande till ett förslag, att underhållet af byvägarna inom
hvarje härad borde emellan häradets alla jordägare, efter
enahanda grund som lands- och häradsvägar, lika fördelas,
men vid närmare besinnande har jag funnit rättast, att in¬
skränka mig till den framställning motionen innefattar.”
Lars Larsson från Elfsborgs län: ”Jag hoppas att
icke vara vara ensam om den åsigt, att en allmännare ut¬
sträckning af skyldigheten till byvägars underhållande vore
en obehörig, ja, deri aldra orimligaste börda, som kunde
samhället åläggas.
Man vet, att här i landet lokalförhållandet ofta är så¬
dant, att byvägarna leda allenast till helt enstaka gårdar
och hemman, och jag för min del kan icke en gång inse,
huru man vågar framkomma med begäran om ett allmänt
åtagande att underhålla dessa vägar, som tillkommit och
begagnas endast för enskildta ändamål, lika litet som jag
tror det vara klokt oell ändamålsenligt, att på dessa vägar
nedlägga mer arbete, än som erfordras för att hålla dem
öppna och någorlunda farbara. Vi veta, att sockenvägar få
anläggas, men sakna ej heller erfarenhet af de svårigheter,
som med deras allmänt fördelade underhåll äro förenade.
Skulle vi nu ytterligare åtaga oss iståndsätlande och uppe¬
Den 15 December 1847.
415
hållande för framtiden af alla byvägar, fruktar jag att alla
arbetskrafter för åtminstone en mansålder blefve på ett så¬
dant företag utan gagn förspillda. Jag bestrider derföre
hvad Ståndsbrodren Sandstedt föreslagit, och yrkar att med
byvägarna måtte få förblifva vid hvad af ålder varit, eller
att desamma från by till by underhållas af dem, till hvil¬
kas fördel och beqvämlighet de äro anlagda.”
Anders Eriksson frän Stockholms län instämde med
Lars Larsson.
Nils Jeppsson från Malmöhus län: ”Jag rår ej för
att icke heller jag kan biträda det af Sandstedt väckta
förslag. För min del finner jag icke, att, i afseende pä by¬
vägars anläggande och underhåll, man bör utgå från annan
grundsats än den, som återfinnes uti nu i ämnet gällande
författning af år 1735, eller att byvägar böra underhållas
af den, som sig deraf betjena.”
Erik Persson från Gefleborgs län: ”Den af Stånds¬
brodren Jöns Jönsson åberopade 8 § i Kongl. Resoln-
tionen den 8 Januari 1735 i fråga om byvägars underhåll
anser jag äfven hädanefter böra tillämpas öfver allt, hvar¬
est icke såkallad jemföresdelning blifvit verkställd. På så¬
dana ställen åter torde ifrågavarande underhållsskvIdighet
lämpligen böra fördelas emellan samtlige delägarne i hvarje
skifteslag. Jag anser datta så mycket rättvisare, sorn in¬
gen lärer bestrida, att den, som får delaktighet i samfällde
förmåner, jemväl bör åtaga sig motsvarande delaktighet i
det gemensamma besväret.”
Efter sålunda slutad diskussion blef Sandstedts mo¬
tion, tillika hvad dervid anförts, remitteradt till Lag-Utskottet.
§ 15.
Nils Fredrik Husbergs från Södermanlands län af-
gifna, sedan den 11 innevarande månad på bordet hvilande,
motion, angående bestämmande af viss afgift till fattigvår¬
den för gårdsbruk, som öfverstiger ett mantal, föredrogs
nu å nyo och blef, efter derom framställd proposition, re¬
mitterad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
§ 16.
Sedan, vid en åter skedd föredragning af Lars We¬
nander s från Götheborgs och Bohus län den 11 i denna
månad bordlagde motion, om beviljande af understöd till
fattigvården inom hvarje församling, Nils Jeppsson från
416
Den 15 December 1847.
Malmöhus län förklarat sig icke kunna biträda den af We¬
nander föreslagna upplåtelse till kommunerna af krono¬
hemman för berörde ändamål, blef motionen remitterad till
Stats-Utskottet.
§ 17.
Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus län in¬
lemnade, jemte åberopade bilagor, ett så lydande memorial:
”Med anledning af Morlanda Församlingsboers i Gö¬
theborgs stift och län hos mig gjorda begäran, det jag vid
nu pågående Riksmöte ville utverka något bidrag af all¬
männa medel till församlingens fattigvård, får jag, med
öfverlemnande härhos af ett uti allmän sockenstämma den
3 sistlidne Oktober fattadt beslut i ämnet, jemte en öfver
folkmängden, fattigpersonalen och utgörande fattigförsörj-
ningsbidrag upprättad tabellarisk uppgift, vördsamligen fä¬
sta Rikets Höglofl. Ständers uppmärksamhet å de härvid
förekommande, för församlingen ömmande omständigheter.
Af nyssnämnda Sockenstämmoprotokoll inhämtas, hvad
för öfrigt lärer vara allmänneligen kändt och erkändt, att
den stora mängd skärgårdsfiskare och strandsittare, som å
Rikets vestra kust, isynnerhet uti Bohuslänska skärgården
äro bosatta, befinna sig i ytterst knappa och torftiga vil¬
kor, en naturlig följd af det osäkra och numera föga in¬
bringande näringsfång, hvaråt de sig egnat. Då sillfisket
för en mansålder tillbaka var någorlunda lönande, ström¬
made till denna skärgård från aflägsna och närliggande or¬
ter en mängd fattiga, ej allenast af offentliga uppmaningar,
utan ock af de privilegier, som fiskare förunnades. Genom
detta starka tillopp och den ohejdade ifver, hvarmed fisket
bedrefs, förknappades småningom tillgången på fisk, så att
fiskerinäringen snart åter aftynade och slutligen föll i lä¬
gervall. Imedlertid qvarstadnade den stora folkmängden,
i förhoppning på lyckligare tider, och de till denna klass
hörande fattiga af alla åldrar hafva alltsedan, i tilltagande
mängd, betungat så väl egna som närliggande socknar med
bettlande. De lyckligare lottade hafva visserligen efter för¬
måga sökt afhjelpa den öfverhandtagande nöden; men för¬
samlingsboerna, dertill förut icke alltid med fullkomlig be¬
stämdhet lagligen förbundne, hafva dock med smärta fun¬
nit, att deras hjelp varit allt för otillräcklig för alla dessa
på de nakna klipporna, i eländiga kojor bosatta samt af
skärgårdens hårda klimat och brist på lifsmedel hemsökta
Den 15 December 1817.
417
innebyggare. Då Kongl. Majit under den 25 Maj inneva¬
rande år utfärdat en Nådig Förordning angående fattigvår¬
den i riket och hvarje församlings eller fattigvårdssamhäl-
les skyldigheter i detta afseende blifvit närmare besläntda,
har Morlanda församling, som förväntat, alt fattigvårdens
allmänna reglerande skulle medföra någon lindring i dess
tryckande börda, likväl funnit, att ett motsatt förhållande in¬
träffat, enär förut, innan bettlandet totalt förbjöds och för¬
budets öfverskridande blef med strängare ansvar belagdt,
äfven närliggande socknar utom pastoratet, medelst allmosois
utdelande, bidrogo till underhåll af denna församlings fatti¬
ga. Enligt tabell utgör den personal, som af fattigvård är
i behof, ej mindre än 922 individer, eller något mer än
l/6:del af de bättre lottades antal, 5,234 personer, och
fattigvårdsbidraget, som af denna sistnämnda, i goda och
bergliga vilkor stadda folkmängd skulle utpressas, uppgår
till det enorma beloppet af 7,176 R:dr Riksgäldsmynt.
Om nu i betraktande tages, att det ifrågavarande sam¬
hällets betungande med denna dryga fattigvård hufvudsak¬
ligen eller till största delen föranledts genom de, angående
fiskerinäringens upphjelpande utkomna allmänna författnin¬
gar, torde församlingens anhållan om understöd finnas så
mycket mera på billighet grundad, som anslag till faltig-
vårdsunderstöd för åtskilliga andra, måhända mindre van¬
lottade kommuner förut af Rikets Ständer blifvit beviljade,
nemligen till Carlskrona stad 3,000 ll:dr och till fördelning
mellan åtskilliga garnisonsorter samt till underhåll för så¬
dana fattiga, hvilkas mantalsskrifningsort är okänd, tillsam¬
mans 10,000 R:dr årligen, allt banko; och vågar jag der¬
före anhålla, att för Morlanda församling måtte beviljas ett
efter församlingens behof, med beräkning af dess egna till¬
gångar, lämpadt anslag, som torde kunna inskränkas till
2,000 R:dr Banko årligen.’’
§ .18.
Af Jonas Peter Danielsson från Calmar Län in-
lemnades ett nu uppläst anförande af följande innehåll:
”Bland de oordningar, sorn på landet i allmänhet
öfverklagas, äro äfven de, som å våra landtmarknader före¬
falla. Orsaken till detta onda är onekligen bränvin jemte
andra spirituösa drycker, som å marknaderna hållas all¬
mänheten tillhanda. Hvad bränvinsminutering beträffar, så
27
418
Den 13 December 1847.
finnes väl i författningen föreskrifvet huru dermed bör för¬
hållas, nemligen alt icke någon får utlemna bränvin, derest
ej mat finnes att tillgå för dem, som det begära, men hu¬
ru dermed tillgår ligger alltför klart i öppen dag; krog-
besökarne äro äfven till största delen Ijenstedrängar och
andra mindre anständiga personer, som icke sällan besöka
marknaderna endast och allenast för att tillställa slagsmål
och hämnas någon på annat ställe liden oförrätt. För att
till slika bedrifter uppelda sig, besöka de först krogarna och,
sedan grunden der blifvit lagd, så retas begäret till något
bättre •—• då besökes vinkällaren, der ruset fullbordas
och kassan tömmes; följden al allt detta blir oväsende och
slagsmål, som kronobetjeningen iiögst sällan kan afstyra.
lied anledning häraf föreslår och yrkar jag, att all
krog- och källarrörelse å landtmarknader och andre offent¬
liga samlingar måtte förbjudas, med undantag af att mat,
öl och kaffé må af dertill berättigade försäljas, under upp¬
sigt af kronobetjeningen. Icke allenast lugnet och den
allmänna säkerheten skulle härigenom tryggas och befräm¬
jas, utan mången fattig yngling skulle äfven från stallet
hemgå med både förnult och penningar i behåll, hvilket i
dessa tider beklagligtvis vanligen icke är förhållandet.
Anhålles om remiss till vederbörligt Utskott.”
Remitterades till allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet.
§ 19.
Jonas Peter Danielsson och Carl Magnus Eng¬
ström från Calmar Län samt Hans Persson från Gefle¬
borgs Län begärde och erhöllo ledighet från Riksdagsgöro-
målen på tre veckors tid, räknadt från den 20 innevaran¬
de månad, för att i enskildta angelägenheter besöka deras
hemorter; och skulle Jöns Månsson från Malmöhus Län,
såsom den förste af de för Stats-Utskottet valde supple¬
anter, i nämnde Utskott under tiden i Hans Perssons
ställe tjenstgöra.
Ståndet åtskiljdes kl. en qvart till 10 e. m.
In fidem
A. E. Ros.
Dell 18 December 1847.
410
Hen 18 December.
F lenina kl */« lO 1. m
8 i-
Protokollen för den 11 dennes, före- och eftermid¬
dagen, justerades.
§ 2.
Lästes Kongl. Maj:ts den 30:de sistlidne November
gifna Nådiga Utslag, i fråga om öfverklagadt Riksdagsman¬
naval för Lysings och Dahls härader af Östergöthlands län;
och blef samma Nådiga Utslag lagdt till handlingarna.
§ 3.
Anders Andersson från Skaraborgs län hemställde
till Ståndet, huruvida icke, då för närvarande några ären¬
den voro beroende på Ståndets Elektorers åtgärd, och ge¬
nom Bankofullmäktigen, Riksdagsmannen för Erlinghun¬
dra med liera härader inom Stockholms län, Johan Ols¬
sons timade dödliga frånfälle, ledighet ibland elektorerne
uppstått, ny elektor nu kunde utses, och blef, till följd af
denna hemställan, Matts Persson från Stockholms län
vald till elektor i aflidne Johan Olssons ställe.
§ 4-
Föredrogs Kongl. Maj:ts Nådiga skrifvelse, i anledning
af Rikets Ständers vid sednaste Riksdag gjorda underdå¬
niga framställning, i fråga om National-Representationens
ornbildning, dervid Pehr Sahlström från Stockholms län
på begäran erhöll ordet och yttrade: Detta Kongl, med¬
delande är af den beskaffenhet, att det verkligen beror på
en lyckträff, huruvida det kommer under öfverläggning el¬
ler icke. Jag fruktar det sednare, då ett Riks-Stånd re¬
dan lagt det till handlingarna, utan att dervid fästa ringa¬
ste vigt. Bonde-Ståndet kan dock räkna sig till heder att
hafva alfvarligen ifrat för och uppehållit ämnet, samt be¬
gärt dess vidare utveckling. Jag kan ej tro, att Ståndet
nu skulle vilja ådraga sig den förebråelsen att icke låta
frågan komma till diskussion, utan undertrycka den.
För min del önskar jag att få upptaga förslaget såsom min
motion, för att deruti få föreslå de förändringar, hvartill
420
Den 18 December 1847.
jag finner mig befogad, oell detsamma kan gifva anledning;
hemställande jag till Ståndet, om detta ej skulle låta sig
göra, och det sålunda ändrade förslaget, såsom motion
nemligen, kunna öfverlemnas till Konstitufions-Utskottet.
För denna händelse skulle jag begära den Nådiga Skrifvel-
sen hvilanda på bordet, intilldess jag kunde hinna få mo¬
tionen färdig oell derom göra anmälan.”
Nils Strindlund från Wester-Norrlands län : ”Att det
icke kan förmenas någon ledamot af Ståndet att taga hela
arbetet såsom egen motion, och låta inlemna det, efter vid¬
tagna ändringar, till Konstitutions-Utskottet, derom lärer ej
vara tu tal, lien någon remiss derå nu till Utskottet tror
jag icke vara tillåten. Någon sådan är icke eller Kongl.
Maj:ts mening med den Nådiga Skrifvelsen, utan Kongl.
Majit har endast velat underrätta Ständerna uti hvad skick
ärendet för närvarande sig befinner.’’
Sedan Talmannen härpå ånyo uppläst slutet af före¬
varande Nådiga Skrifvelse, der det heter: ”Varande Kongl.
Majit förvissad, alt Rikets Sländer skola, i den ordning
grundlagarna föreskrifva, åt ärendet egna den lugna och o-
väldiga pröfning, som fosterlandets sanna val och sakens
vigt kräfva”, samt tillkännagifvit att det ieke vore något
hinder för enskild ledamot af Ståndet, att upptaga försla¬
get med förändringar såsom egen motion, fortsattes dis—
kusssionen, derunder Sven Heurlin från Kronobergs län
yttrade: ”Jag är lill största delen förekommen af medbro-
dren Strindlund, och jag vill endast till hvad han anfört
lägga, att jag anser ifrågavarande förslag till representatio¬
nens ombildning så litet afseende all naturlig och mensk¬
lig rätt, att det i ingen mån kan tagas i försvar eller otis
förtjena diskussion.”
Flere af Ståndets ledamöter hördes häruti iastämma,
hvaribland Peter Persson från Jönköpings län, hvilken
särskildt begärde få till protokollet antecknadt, att han de¬
lade lika åsigter med Strindlund och Heurlin.
Vice Talmannen Nils Persson: ”Efter den kännedom jag
tagit af förslaget, har jag kommit till den slutsats, att det
icke är af den beskaffenhet, att oförändradt kunna anta¬
gas, och jag tror alt icke någon, ej en gång de, som upp¬
gjort detsamma, helt och hållet gilla det. Detta hindrar
dock ej att ju man kan, efter iakttagna ändringar, tillägg
och förkortningar, upplaga det såsom motion, derest nå¬
Dcn 18 December 1847.
421
gon dertill skulle finna sig hågad, helst det finnas delar i
förslaget, som kunna göras användbara.”
Erik Andersson från Skaraborgs och Efraim Lars¬
son från Elfsborgs län instämde.
Johan Jakob Rutberg från Norrbottens län: ”Om
någon enskild ledamot af Ståndet vill begagna sig af ifrå¬
gavarande förslag för att, såsom sitt eget opus, efter vid¬
tagna förändringar, få det grundlagsenligt handlagdt, är det
honom icke betaget, att för detta fall vända sig till Kon-
stitutions-Utskottet, och der inlemna hvad han kan hafva
inhämtat; men någon remiss af den Kongl. Skrifvelsen
anser jag nu icke kunna grundlagsenligt ske, och icke el¬
ler någon annan åtgärd dermed böra vidtagas, än att läg¬
ga den lill handlingarna.”
Sone Persson från Malmöhus län, Gustaf Bern¬
hard Appelqvist från Blekinge och Anders Olofsson
från Jemtlands län instämde.
Per Sahlström: "Jag vet ganska väl, att kommitténs
förslag i dess befintliga skick, eller utan vidtagna förän¬
dringar, icke kan antagas, och det är jemväl derföre min af¬
sigt, att om detsamma med de äldre och erfarnare ledamöter-
ne inom Ståndet rådgöra och öfverlägga. Jag önskar endast,
att ämnet ej må undertryckas, dertill det är af alldeles för
stor vigt, men hvilket torde komma att ske, derest försla¬
get lägges till handlingarna. Vi böra erinra oss, att vi
under många år umgåtts med tanken på förändringar i
representationen, derför det icke heller nu bör vara oss
tillåtet att behandla saken med likgiltighet. Om vi nu
skulle helt och hållet lägga å sido förslaget och under¬
trycka all diskussion och pröfning af detsamma, så, och
för den händelse det, som jag förmodar, är vår önskan alt
erhålla förändring uti vår representation, blefve det ett nytt
arbete och en ny bana vi finge beträda, för att uppnå vår
önskan; det är, till förekommande häraf, jag förklarat mig
vilja upptaga förslaget, efter med detsamma vidtagna för¬
ändringar, såsom egen motion.”
Sekreteraren anförde till protokollet, att han för sin
del ansåg besluts fattande om remiss af den Kongl. Skrif¬
velsen stå i strid med 81 § Regeringsformen och 29 §
Riksdagsordningen, då Kongl. Majit icke till Ständerna öf¬
verlemna! Nådig proposition med förslag till någon Grund¬
lagsförändring; att diskussionen i detta syfte alltså vore
422
Den 18 December 1817.
olämplig, och enda ålgården med den Kongl. Skrifvelse!]
vore att lägga den till handlingarna, samt att sådant lik¬
väl icke hindrade enskild ledamot af Ståndet, att vidtaga
nödiga ansedda ändringar i kommitténs betänkande och
förslag, att sedermera upptaga detta såsom eget och der¬
med anmäla sig hos Konstitutions-Utskottet för dess grund-
lagsenliga behandling.
Flere af Ståndets ledamöter hördes uti detta Sekre¬
terarens yttrande instämma, Nils Strindlund och förre
Talmannen Anders Driksson linder förklarande derjem¬
te, att de, som begärt ordet för att yttra sig, numera, så¬
som förekomne i hvad de hade att säga, afstodo; tilläg¬
gande dock förre Talmannen, att just det förhållande, att
icke en gång någon af de 15 ledamöter, som utgjort Kom¬
mittén, varit med förslaget i sin helhet nöjd, bäst be¬
kräftade dess olämplighet i dess nu befintliga oförändra¬
de skick.
Lars Larsson från Elfsborgs län: *’Såvida den nu
uppstådda diskussionen anginge, hvad åtgärd borde med den
Kongl. Skrifvelsen vidlagas, om den borde remitteras eller
läggas till handlingarna, är jag förekommen af Sekrete¬
raren, och jag skulle då icke vidare förlänga diskussionen;
men som den, enligt min tanka, angår en ledamots yttran¬
de att vilja upptaga det af komrnitlerade uppgjorda för¬
slag till representationens ombildning såsom egen motion,
sedan behöfliga ändringar vidtagits, så vill jag nämna, att
jag sannerligen icke kan rekommendera förslaget, med
mindre att Slåndsbrodren Sahlström, som äger förmåga
dertill, vidtager de förändringar med detsamma, som det
kräfver och han anser behöfliga; och är det min innerliga
önskan, hvad Kongl. Maj:t också uti den nådiga skrifvel-
sen tyckes åsyfta, att en så särdeles vigtig samt i allmän¬
na opinionen bemärkt fråga, som representationens för¬
bättrande, icke måtte förfalla, utan af Konstitutions-Utskot¬
tet noga skärskådas, på det något önskligt resultat måtte
uppstå.”
Anders Olofsson från Jemtlands län, hvilken redan
instämt uti hvad Rulberg anfört, ville jemväl hafva till
protokollet anmärkt, att han likaledes förenade sig med
Sekreteraren uti hvad af honom yttrats.
Anders Andersson från Skaraborgs län: ''Frågan om
ombildningen af representationssättet är visserligen vigtig,
Den 18 December 1847.
423
derom lärer ingen tvifla; men nu förevarande Kongl, skrif¬
velse innehåller endast ett tillkännagifvande på hvad punkt
den nu står och hvad som hittills är vidgjordt. Den kan
numera, efter min tanka, icke falla, ty om äfven icke nå¬
gon väcker motion eller ingifver förslag derom, så är det
likafullt Ivonstitutioris-Utskottets skyldighet att upptaga den
och då vi hafva så många ledamöter inom nämnde Utskott,
som äro ifrige och oförtrutne att bevaka sin rätt, så tror
jag vi i detta afseende hafva intet att frukta. Jag röstar
för, att den Kongl. Skrifvelsen lägges till handlingarna.”
Sedan Talmannen härefter tillkännagifva, att, då en
ledamot af Ståndet fordrat den Kongl, skrifvelsen på bor¬
det, densamma kommer att förblifva hvilande, derest den¬
ne ledamot icke afstode från sin begäran, förklarade
Sahlström, att, om bordläggningen vore stridande emot
vanlig form, han gerna ville från sitt yttrande derom af¬
stå, särdeles som han förmodade sin rätt vara oförkränkt
att ändå äga tillgång till den Kongl. Skrifvelsen med dit¬
hörande handlingar i ämnet.
Diskussionen förklarades vara slutad, och blef, uppå
framställning af Talmannen, förevarande Nådiga Skrifvelse
lagd lill handlingarna.
§ 5.
Föredrogos, dels Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse, med
förslag till förnyad Tulltaxa, dels Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, angående beviljande af kreditiv]ätt å Rikets
Ständers Bank för Stockholms Stads Drätselkommission
till ett belopp af högst 200.000 R:dr B:ko, och blefvo så
väl den Nådiga Skrifvelsen, som ock den Kongl. Proposi¬
tionen, på lieie ledamöters af Ståndet begäran, hvilande
på bordet.
§ 6.
Efter skedd föredragning af Kongl. Maj:ts Nådiga
Skrifvelse, angående förändringar uti nu gällande bestäm¬
melser i afseende på handels- och sjöfartsföihållanden e-
mellan Sverige och Norrige, blef samma Kongl. Skiifvelse
lagd till handlingarna.
§ 7-
Då nu föredrogs Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, an¬
gående afskrifning af en del utaf det för Hallands län år
1846 beviljade undsättningsanslag, blef samma Kongl. Pro¬
424
Den 18 December 1S47.
position, efter det Johan Jakob Kalberg frän Norrbot¬
tens län förmält, att lian för sin del biföll densamma,
uppå af Talmannen gjord framställning, remitterad till
Stats-Utskottet.
§ 8.
Likaledes remitterades till Stats-Utskottet, efter skedd
föredragning, följande Kongl. Majrts Nådiga Propositioner:
l:o Angående upplåtande åt Ultuna landtbruks-institut
af Kronoparken lilla Djurgården;
2:0 angående förhöjning i pensionsbeloppen för för¬
ste och andre landtmätarne i riket;
3:o angående pension å allmänna indragnings-staten
för Ofverste-Löjtnanten J. Edström;
4:o angående afskrifning af den Häradsskrifvaren i
Gestriklands fögderi af Gefleborgs län, J. E. Engström
ådömda ersättning af för ringa beräknad kolningsfrihets-
bevillning för Forsbacka bruks rekognitions-skogar;
5:o i anledning af gjorda ansökningar om eftergift af
Kronans rätt till ett efter Trumpetaren Mårten Wimpel
fallet Dana-arf;
6:o angående eftergift af ett Kronan tillfallet Dana¬
arf efter aflidna hushållerskan Clir. Bengtsson;
7:o om afsöndring af jord från indragna Mönster¬
skrifvareboställe! vid f. d. Adelsfaneregementet, Selleberg
Börje, Olofsgården till byggnadsplats och omgifning för ett
skolhus i Rockeby församling inom Skaraborgs län;
8:0 rörande den till skolorna i åtskilliga städer inom
Lunds stift utgående helgonskyld; och
9:o angående särskilda åtgärder till Hospitalsfondnns
understödjande; samt Kongl. Maj:ts Nådiga Skrivelser:
l:o Angående afskrifning af ett aflidne Majoren J.
Wernbergs sterbhusdelägare till gäldande ådömdt ersätt¬
ningbelopp för en vid Götheborgs Artilleri-Ammunittions-
förråd yppad balans; och
2:o i fråga om upphörandel af Invalidinrättningen å
Ulriksdal.
§ 9.
Vid föredragning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående bildande af ett nytt Artilleri-batteri, att förläggas
i Norrland, ingaf Ephraim Larsson från Elfsborgs Län
följande skriftliga, nu upplästa anförande:
Den 18 December 1847. 425
*1 anledning af den Kongl. Propositionen om anslag
till upprättandet af ett Batteri-Artilleri i Norra delen af
riket, anser jag mig böra fästa Utskottets uppmärksamhet
derpå, att den ständiga värfvade artilleripersonalen synes
vara fullt tillräcklig för behofvet, då en del af bevärings¬
manskapet äfven öfvas; hvarföre svårligen någon lärer kun¬
na fatta, att ej behofvet af ett artilleri-batteri i norra or¬
terna skulle kunna fyllas genom detachering ifrån Svea
eller Götha Artilleriregementena. Det är visserligen sant,
att dylika mindre kommenderingar i aflägsna orter icke vi¬
sat sig fördelaktiga, hvarken i militäriskt, ekonomiskt eller
disciplinärt afseende; men samma betänkligheter uppstå
äfven för en särskildt organiserad mindre corps, aflägsnad
från högre tillsyn. Men skulle det oaktadt en sådan nöd¬
vändigt behöfvas, synes den bäst kunna tillvägabringas ge¬
nom en förminskning i nuvarande artilleristyrka. Det all¬
männa behof af besparing i statsutgifterna är redan så till¬
räckligen från detta Stånd vitsordadt, att jag icke behöfver
vidare åberopa det; men jag anhåller att på detta sätt få
uppmana Utskottet att afstyrka bifall till den Kongl. Propo¬
sitionen, hvarföre detta mitt anförande torde få densamma
till Stats-Utskottet åtfölja.”
Nils Strindlund från Westernorrlands Län fick här¬
på ordet och yttrade: ”Utan att kunna ingå i pröfning,
huruvida vårt förutvarande artilleri är tillräckligt eller icke
för Rikets behof, kan jag dock icke underlåta att fram¬
ställa några anmärkningar emot den Kongl. Propositionen.
Jag tror nemligen, att sjelfva marken i anseende tid dess
kuperade läge är olämplig och obeqväm för artilleri, samt
att, om fienden skulle försöka att intränga, en sockens
eller bys befolkning, med den öfning i skarpskytte den
äger, skulle vid försvaret göra mera nytta för sig, än en
så liten artilleristyrka.”
Med Strindlund instämde Anders Gunnarsson från
Elfsborgs, Per Mattsson från Westernorrlands, Anders
Olofsson från Jemtlands, samt Johan Westermark och
Gustaf Glad från Westerbottens Län.
Johan Jacob Rutberg från Norrbottens Län: ”An-
gående den ringa nytta vi skulle hafva af det projekterade
Artilleribatteriet är jag af lika tanka med Strindlund, och
anser danandet och tillkomsten deraf icke tjena till annat,
27*
426
Den 18 December 1847.
än att förstöra de uti den Nådiga Propositionen omförmäld-
te fonder; hvarföre jag finner mig föranlåten att afstyrka bi¬
fall til! Batteriets uppsättning, helst försvarsstyrkan i Norr¬
land redan är tillräcklig förut.’1
Lars Larsson från Elfsborgs Län; "Äfven jag delar
lika åsigter med föregående talare, att, nemligen, det ifrå-
gaställde detachementet icke skulle medföra mot kostna¬
derna svarande nytta.”
Diskussionen var slut; och blef, på framställning af
Talmannen, den Kongl. Propositionen, jemte hvad i anledning
af den skriftligen och muntligen nu blifvit anfördt, remit¬
terad till Stats-Utskottet.
§ 10.
Föredrogs och remitterades till Bevillnings-Utskottet
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående den s. k. kur-
husafgiften.
§ 11.
Lästes Herr Hammarhjelms, Carl Gustaf, hos
Ridderskapet och Adeln väckta samt Ståndet kommuni¬
cerade motion, angående bevillning af Privat-Bankernas rän-
tevinster, hvilken motion lades till handlingarna.
§ 12.
Likaledes lades till handlingarna, efter skedd föredrag¬
ning, ankomna protokolls-utdrag
från Ridderskapet och Adeln, N:ris 22 och 23, samt
från Borgare-Ståndet, N:ris 31—35.
§ 13.
Sven Heurlin från Kronobergs Län uppläste följan¬
de af honom nu väckte motion:
”Inom Svenska kyrkan råder ännu ett missbruk, som,
i mindre upplysta tider af den fromma vantron alstradt,
af vanan och århundraderna vunnit sin enda häfd, som
icke blott är stridande emot en renad kyrkoförfattnings-
anda och störande för den religiösa känslan, utan också hos
mången enfaldig väcker högt förvillande begrepp oro
salighetsläran och dess tillämpning, sorn med ett ord gör
Herrans bord, äfven i våra dagar, nära nog till en aflats—
disk. Jag torde knappt behöfva säga, att jag lärmed menar
den på mångå orter inom riket öfliga, så kallade offringen
till presterskapet på de större högtidsdagarna. Ofta och
allvarligt har denna osed blifvit öfverklagad, och hagan om
dess afskaffande har icke sällan utgjort föremål för Stän-
Den 18 December 1847.
427
demas öfverläggningar. Redan vid 1840 års Riksdag hade
man kommit så långt, att ett gemensamt beslut om ifråga¬
varande missbruks upphörande blef fattadt, men be¬
synnerligt nog behagade Regeringen på ett knapphän¬
digt skäl icke skänka sitt bifall till Rikets Ständers an¬
hållan härutinnan och, öfvertygad derom att min afsigt oro
den åldriga sedens icke längre bibehållande i vår kyrka, i
allmänhet delas af det Högvördige Presterskapet, tager jag
mig friheten ånyo, och med bättre hopp om framgång,
väcka denna fråga.
Jag har i så väl äldre som nyare kyrkoförfattningar
eftersökt, huruvida offringen kunde för sin tillvaro äga nå¬
got stöd af gällande lag, men min forskning har varit för¬
gäfves. Endast denna omständighet, oberäknadt de ofvan
anförda för andakten och det religiösa lifvet samt det goda
förståndet, lärare och åhörare emellan, ännu vigtigare, bor¬
de vara tillräckligt att verka en helsosam förändring, men
jag har anledning frukta, att ett eller annat enstaka intres¬
se finnér sig rubbadt på sin häfdvunna grund, om oseden,
icke rättigheten borttages, och vill såsom ett ytterligare
skäl derför här anföra de gamla visa domare-reglornas ord;
"Oseedher bör ingen hjelpa.’1
Det är icke mitt syfte med denna motion att åstad¬
komma någon förminskning i det lägre och merendels svagt
lönade presterskapets inkomster; men som detta likväl blir
en följd af offringens indragning, och i öfvertygelse der¬
om, att arbetaren på den andeliga åkern, när han rätt ut¬
för det ofta obemärkta, men alltid maktpåliggande, menni-
skoälskaode och vördnadsvärda kallet, icke har mindre mö¬
da och bekymmer, än han på den timliga, vill jag härmed
föreslå, att presterskapet måtte, såsom vederlag för hvad
salunda kan i deras löneförmåner minskas, i stället på de
dagar, som förr öflige varit till offrens upphämtande, er¬
hålla en kollekt, med särskildt förbehåll, att densamma
endast i utanför kyrkodörren stående bäcken får, efter slu¬
tad Gudstjenst, upptagas.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till ve¬
derbörligt Utskott.”
Häruti förenade sig Petter Gabrielsson från Krono¬
bergs län, Petter Mårtensson från Jönköpings och An¬
ders Gunnarsson från Elfsborgs län.
Muntligt tilläde härefter Sven Heurlin: ”Enligt gäl¬
lande lag har allt bettlande upphört, offringen är ett tig-
428 Den 18 december 1847.
geri oell tiggeriet är bettlande, soni icke är värdigt pre-
sterskapet; ett Stånd, sorn borde gifva andra värdigare fö¬
redömen.”
Erik Pehrsson från Gefleborgs län: ”1 anledning af
hvad brödren Henrlin nu skriftligen och muntligen an¬
fört, vill jag nämna, att i min hembygd finnes ej dylik
offring. Den är, genom en Kongl. Förordning af år 1681
förbjuden, och någon kollekt finnes icke heller annorstädes,
än der offring förut ägt rum. Jag skulle anse presterska-
pet böra betagas denna sjelftagna rätt; åtminstone vill jag
ej den skall utsträckas till andra landsorter, än de, der
den för närvarande tillätes.”
Förre Talmannen Anders Eriksson: ”Om denna s. k.
offring är förut i Lag förbjuden, så är väl Heurlins me¬
ning att få straffbestämmelse eller förhöjdt vite på dem,
och i så fall lärer väl motionen böra remitteras till Lag¬
utskottet. Jag trodde något ansvar för denna händelse
vara öfverflödigt, emedan jag ej kände till att sådana pläg-
seder funnos, men nu, sedan jag derom är upplyst, att i
andra orter så går till, tror jag ett förbud deremot icke
skulle vara onyttigt. Offringens förbytande i kollekt må¬
ste jag dock motsätta mig, ty detta vore endast en flytt¬
ning af tiggeriet utom kyrkodörren.
Flere af Ståndets Ledamöter instämde med förre Tal¬
mannen.
Heurlins motion, jemte hvad under diskussionen der¬
om blifvit yttradt, blef, uppå framställning af Talmannen,
remitterad till Lag-Utskottet.
§ 14.
Följande af Sven Heurlin från Kron bergs län in-
gifne memorial upplästes:
”Ephorerne vid Stiftens läroverk synas ämna begagna
sig af sin mer eller mindre lagliga makt att utfärda före¬
skrifter till att, så mycket de förmå, hindra den fattiga eller
obemedlade att komma fram till de högre undervisnings¬
anstalterna, eiler att kunna) der uppehålla sig. Åtminstone
har Biskopen i Wexiö nyligen gjort det stadgande, som i
denna anda helt och hållet intränger på enskilda frihetens
område. Han har nemligen förbjudit Gymnasii-ungdomen
att få gifva privat undervisning, hvartill endast de publi¬
ka lararne således skulle berättigas. Man kan lätt finna,
hvilket bekymmer detta stadgande väcker bos obemedlade
Den 18 December 1847.
429
föräldrar, hvilka, omgifna af barn med fallenhet för stu¬
dier, sakna utvägar att bekosta deras, på detta sätt för¬
svårade och endast för de förmögnare öppnen slående un¬
dervisning. Om en sådan, emot fattigdomen och enskilda
friheten rigtad åtgärd, fordom varit vidtagen, så hade sä¬
kert hvarken en Linné eller en Sjögren, eller många andra af
dem, som sedan utgjort Wexiö stifts och hela fosterlandets
heder, hvilka icke förmått att genomgå den dyrlejda Skole-
inrättnirigen, blifvit hvad de blefvo; och säkert är, att ge¬
nom stadgandet all utveckling af månget fattigt barns lyck¬
liga anlag tillintetgöres.
Det måtte likväl icke vara fadrens ägodelar, utan bar¬
nets anlag, som borde öppna tillgången till de högre läro¬
verken? Eller skall svaret på den stora frågan : ”Hvad månd
varda af detta barnet?" utfalla så: ”Det kommer an på
om barnet är rik mans barn”! eller skall väl i en tid, som
börjat yrka bildningens spridande genom folkskolan, den
högre vetenskapliga bildningen med afundsjukt småsinne
tillsluta lärdomsskolan icke blott för Bondens och Borga¬
rens, utan äfven för Prestens och Embetsmannens barn,
om deras föräldrar icke äro rika? Frågan måste besvaras;
ty rätta förhållandet är, att medelmåttiga tillgångar icke för¬
slå för att hålla barnen hela året öfver inackorderade i
stiftsstäderna och der nöjaktigt vedergälla de af Ephorerne
privilegierade Lärarne för de privata timmarnas undervis-
ningsmöda, en vedergällning, som icke lärer blifva ansedd
vunnen genom helårslönen och den dubbla tjenstårsbe-
räkningen för den halfåriga publika undervisningen. Om
de privilegierade Skollärarne uthärda de sålunda dem be¬
skärda göromålen och medhinna dem, utan att slarfva dem
ifrån sig, så visar detta, att de för sina löner och tjenst-
årsfördelar uträtta mindre än de kunna och böra.
Betraktas de oundvikliga följderna af detta Biskopliga
stadgande för alla i landsorterna boende, så visar det sig
isynnerhet lika så olyckligt, som det är i sig sjelf våld¬
samt; ty för det, första gör det skolgången i Stiftsstaden
dyrare, än sjelfva vistelsen vid universitetet, och för det
andra gör det föräldrarne ökade bekymmer för barnens
tillsyn under de långa loftimmarna, en tillsyn, som under
de publika lästerminerna lät lare egnas åt barnen af lärarne
och värdfolket.
Man har förut ansett såsom en lycka för den obe¬
430 Den 18 December 1847.
medlade cirkularisten eller gymnasisten, att få sig en kon¬
dition, och anförtrodde gerna sina barn åt den välartade
ynglingens ledning. Utsigten för honom och lättnaden för
de fattiga föräldrarne var mycket värderad. Under tiden
kunde å ömse sidor något inbesparas lör den förestående
akademifärden. Nödvändigheten att såsom andras ledare
vara uppmärksam på sig sjelf och tidigt blifva stadgad, i
förening med den tidiga vunna färdigheten att undervisa
andra, gjorde, att äfven de unga Studenterne lätt erhöllo
akademisk kondition. Nu tillintetgöras dessa utsigter. Den
fattiga gymnasisten skall hafva intet, ty de lönta lärarne
skola hafva allt. Ej nog att ynglingens utkomst skall
lörsvåras. Ständigt ansedd och anseende sig sjelf såsom
barn, skall han hvarken vinna den stadga, den vana att
sörja för sig sjelf, eller den förmåga att handleda och un¬
dervisa andra, som det tidiga konditionerandet erbjöd. Den
nyordinerade presten skall hädanefter aldrig hafva förhört
en katecheslexa, den nypromoverade Magistern, som sjelf
skall undergå praktiskt undervisningsprof, skall aldrig haf¬
va rättat en stil, eller försökt sina undervisningsgåfvor på
en sida af grammatikan.
Då man vidare betraktar verkningarna af detta pre-
lantentiska tilltag, så finnér man att det icke endast skall
medföra moralisk skada, emedan minskad sysselsättning
och ett mot skyldig och oskyldig lika offentligt visadt
misstroende förvärrar den förre och förorättar den sedna¬
re inom ynglingaskaran; det skall äfven medföra ett fy¬
siskt, emedan barnen icke skola kunna tillbringa ferierna
på landet, i hemmet, i den friska naturen, utan måste
qvarhållas i de larda och dimmiga stiftsstäderna för den
dyra lärdomens skull, om de ej någorstädes lör tillfället
köras ut ur staden, emedan eljest under en stor mark-
nadsvecka rummet skulle betalas med lika mycket, som
för hela året
Hela åtgärden synes utvisa, att Biskopen anser bar¬
nen böra hållas i skolan för lärarnes och stadsboernes bä¬
sta och icke för föräldrarnas och gvmnasisternes. In¬
gen säkerhet är, att ej andra Biskopar gå och göra sam¬
maledes.
Alt enskildt öfverklaga detta ingrepp i enskild rätt,
tjenar till föga, då vederbörande alltid kunna på många sätt
Den 18 December 1847.
431
hämua sig på den yngling, som vågar åtaga sig enskild
information, emot deras nådiga tillstånd.
Men under sådana omständigheter anser jag, att Ri¬
kets Ständer böra påkalla Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
på det djerfva steget. Det skall visa Konungen, huru våd¬
ligt detta ephorat, uteslutande lemnadt i prelaternes hän¬
der, är; det skall påkalla Regeringens uppmärksamhet på
vigten, att läroverken befrias från godtycket, och det skall
framkalla befallningen att återkalla ett påbud, tilt hvilket
ingen myndighet, icke en gång, efter hvad jag förmodar,
Regeringen sjelf skulle tilltro sig äga laglig rättighet; ty
Sveriges innebyggare måtte väl tå antaga till enskilda lära¬
re för sina barn, hvem de behaga, och Sveriges ynglingar
måtte väl, om de kunna tilltro sig att undervisa barn t
enskilda hus till föräldrarnes belåtenhet, äga rätt att der¬
till använda sina lediga stunder. Jag begär remiss af den¬
na motion till Ekonomi-Utskottet.”
Sedan Guslaf Johansson från Kronobergs samt An¬
ders Jolian Sandstedt, Peter Persson och Peter Mår¬
tenson från Jönköpings län instämt med Heurlin, Elef
memorialet til! allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitteradt.
§. 15.
Johan Persson från Upsala län inlemnade följande
skriftliga anförande, med deruti åberopade skrift:
"Sedan Hedervärda Ståndet den 15 dennes till Stats¬
utskottet remitterat åtskilliga Ståndsbröders motioner, an¬
gående dels postföringens skiljande från de så kallade post¬
hemmannen och densammas öfvertagande på entreprenad,
samt dels förhöjning i nu gällande postskjutslega, har jag
af ätskillige af mine kommittenter emottagit en skrift i be¬
rörde ämne, som jag har äran härhos bifoga. Denna
skrift innehåller enahanda begäran, som, enligt hvad jag
af de i ämnet ingifna motioner inhämtat, uti desamma
blifvit framställd. Under yttradt misshag orh klagan öfver
den posthemmannen åliggande skyldighet, att fortskaffa po¬
sten utan att derföre åtnjuta ersättning, som i någon mån
kan anses motsvara dermed förenade besvär, hafva be-
mälde mine kommittenter uttryckt den önskan, att blifva
helt och hållet befriade från postföringen, emot skyldighet
att åtaga sig rotering eller, om sådant icke vore möjligt
433
Den 18 December 1847.
att åstadkomma och verkställa, en lämplig förhöjning, mot¬
svarande skjutslegan vid gästgifveriet, blefve de post-
föringsskyldige tillerkänd.
Inseende det alltför besvärliga onus, som postförin-
gen innebär, har jag trott mig böra gå mine bemälde kom-
mittenters önskan till mötes; och jag får således, jemte
det jag i alio biträder de i detta ämne framställda motio¬
ner, vördsammast hemställa, att sådan förändring i post-
föringen, som, på sätt ofvanberördt är, mine Kommittenter
önskningsvis uttalat, måtte tillvägabringas; anhållande jag
att denna min motion, jemte ofvanåberopade skrift, måtte
öfverlemnas till det Utskott, till hvilket de öfriga i ämnet
gjorda framställningar blifvit remitterade.”
Härmed förenar sig P. Olsson, från Upland.
”Undertecknade, egare af samtlige posthemmanen å
postlinien emellan Upsala och Gede, tillhopa 5 7/8:dels
mantal, få hos Riksdagsfullmäktige af hedervärda Bonde-
Ståndet från denna trakt vördsamt anhålla, att de täcktes
hos Rikets nu församlade Höglo!]. Ständer genom motion
väcka fråga om postens förskaffande annorledes, än af an-
slagne posthemman ; hvaremot vi för vår del äro benägna
att åtaga oss sådan rotering, som andra hemman åligger,
och frånträda de förmåner, som i öfrigt äro posthemmanen
förunnade. Hvad ofvannämnda postlinien beträffar, der or¬
dinarie posten å sex ombytesställen med hänne hästar och
fordon fortskaffas tvänne gånger i hvarje vecka, extra po¬
ster oberäknade, så hafva vi funnit detta åliggande öfver
måttan betungande. Vi nödgas för postföringen hålla minst
tvänne hästar hvardera och nödiga fordon. Beräknar man
värdet härå med jemväl fästadt afseende å de täta omby¬
ten och nya uppsättningar, som måste ske för att hålla allt
i så tjenstbart skick som påfordras vid dylik skjuts, der
icke det ringaste manquement, vid strängaste ansvar, får in¬
träffa, är lätt begripligt huru tryckande detta onus är, syn¬
nerligast under sådana tider, då jordbruket tar bondens alla
arbetskrafter i anspråk.
De skäl, som talat för införande af en ny skjuts¬
ordning, hvarigenom en del af det tryckande skjutsbesvä¬
ret blifvit lyftadt från bondens skuldror, våge vi hoppas
lika gälla hvad postföreningen angår. För omorganisering
af denna inrättning synes tiden så mycket hellre vara inne,
som lättade kommunikationer yppats och den, efter hvad
i andra länder lärer vara inlördt, äfven här i Riket torde
Den 18 December 1947.
433
kunna på åtskilliga ställen öfverflyttas på ångfartygskom-
munikationer och diligensinrättningar. Skulle i en fram¬
tid jernvägar inom riket blifva inrättade, är naturligt att
postföringen, såsom den nu befinnes, på de flesta ställen
upphör. Det torde derföre äfven å andra sidan vara nö¬
digt, att något lyssna till den betungade postbondens röst,
på det han icke, då hans postföringsonus måste försvinna,
må finnas obenägen att åtaga sig andra deremot svarande
prsestationer, dertill han eljest vid sådant fall icke lärer
lagligen kunna åläggas.
Skulle Riksens Höglotl. Ständer till denna vår vörd¬
samma framställning lemna gehör och den för deras del
understödja, samt vår Allernådigste Konung, med Sin för
den betrycktes hjelp, aldrig hvilande omsorg, i Nåder fin¬
na skäl till denna vår klagan, torde, efter vederbörandes
hörande inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, en regle¬
ring derutinnan kunna tillvägabringas.
För den händelse deremot, att denna angelägenhet uti
dess vidsträcktare omfattning, sådan som vi tänkt oss den,
icke skulle kunna ordnas, d. v. s. postföringens totala öf-
verflyttande på skjutsbestyret eller andra kommunikations-
anstalter tillvägabringas, våga vi yrka, att den nu utgående
postskjutslegan måtte förhöjas till lika belopp, som för gäst-
gifveriskjuts är bestämdt; ty intet kan väl vara billigare,
än att något litet af de hundra-tusentals riksdaler, som
postverket inbringar, och för hvars öfverskottsmedel byg¬
gas präktiga ångfartyg, tillgodokommer den fattige post¬
bonden, som drager den egentliga tungan af denna in¬
rättning. Wallskogs Postgård.
Anders Jaensson och Erik Jaensson (bom.-), Åsby
Postgård, Jöns Olofsson, Erik Andersson, Göthmana
Postgård; Jaen Ersson, Erik Ersson, Siggeboda Post¬
gård; Jaen Olsson, Erik Andersson (born.), Meheda
Postgård; Thomas Persson, L. Mattsson, Per Ols¬
son (born.).
För Yfre Posthemman, L. G. Psilander.”
Efter uppläsandet och sedan Matts Persson från
Stockholms län instämt med Johan Persson, blef anfö¬
randet med bilagan remitteradt till Stats-Utskottet, dit mo¬
tioner i samma ämne förut remitterats.
28
434
Den 18 December 1847.
5 16.
Nedanintagne motioner i samma ämne ingåfvos och
upplästes, nemligen:
y l:o af Lars Larsson från Elfsborgs län:
”Utan att besvära Rikets Ständer med vidlyftiga för¬
beredande premisser i ämnet, torde det ingalunda kunna
nekas, att extra-kronobrelbäringen inom hela vårt län ut¬
gör eit ganska betungande onus, som med hänsigt till de
rättsförhållanden, hvarmed statsmakterna, enligt samhällslä-
rans fordringar, synas småningom benägna att afskudda de
vålds- och tvångsfjettrar, som i många olikartade fall, ännu
qvarstå såsom kränkande och sorgliga spår efter den råa ål¬
derdomen, påkallar ett alfvarligt behjertande. Det ligger i
sakens natur, att extra-kronobrefbräs ingen tillkommit från
synpunkten af samma tvång, som kronoskjuts och postfö¬
ring med mera dylikt. Dessa sednare hafva dels från bör¬
jan haft sig vissa förmåner och ersättningar tillagda, dels
har Staten, inseende det otillräckliga, tid efter annan sökt
afhjelpa dessa obilliga rättsförhållanden medborgare emel¬
lan, men extra kronobrefbäringsbesväret har till närvaran¬
de tid blifvit helt och hållet åt sitt öde lemnadt. Men
skulle det väl längre vara en upplyst Stat likgiltigt eller
värdigt, att se en sådan mängd bland sina medlemmar
fvungna att lemna sina hus och nödvändigaste arbeten, för
att flera resor i veckan fortskaffa Statens angelägenheter.
Som extra kronobrefbäringen numera icke är extra, utan
fullkomlig ordinarie kronopostföring till orternas alla sprid¬
da delar, och således ostridigt bör hänföras såsom en
utgrening af landets allmänna postkommunikations- och
exekutionsväsende, samt då Kongl. Maj:ts Nådiga Propo¬
sition, på grund af postverkets räkenskaper utvisar, det
denna inrättning lemnar ett icke obetydligt öfverskott,
hvarmed medel kunna reserveras till postverkets ytterligare
förbättring och hvad dermed kan stå i sammanhang, tager
jag mig friheten föreslå, det Rikets nu församlade Ständer
genom underdånig skrifvelse ville anhålla, det Kongl. Maj:t
i Nåder täcktes förständiga samtlige dess Befallningshaf¬
vande i länen, att genom vederbörande kronofogdar, sock-
nevis undersöka och reglera det så kallade extra-brefbä-
ringsbesväret, hvarmedelst statens och kommunens bud och
befallnjngar varda fortskaffade å vissa bestämda dagar, samt
inkomma med förslag, motsvarande ungefärliga ersättnin¬
Den 18 December 1847. 435
gen för de postskyldiges tunga, hvilkas hemman alltid böra
bestämmas i lämpligaste läge till hvarandra, så väl som
postgångens sträckning, samt så få till antalet, som be-
hofvet oundgängligen kan medgifva; hvarefter och sedan
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen inkommit med
motiverade förslag öfver ungefärliga ersättningsbeloppet till
de extra brefbäringsskyldige i riket, Kongl. Maj:t i Nåder
ville tillse, det tillgång för detta ändamål varder utaf Ri¬
kets postmedel beredda. Jag anhåller om remiss till ve¬
derbörligt Utskott.”
Häruti instämde Anders Eriksson från Stockholms,
samt Efraim Larsson och Johan Peter Andersson
från Elfsborgs län ; samt
v 2:o af Gustaf Bernhard Appelqvist och Arnold
Svensson från Blekinge:
”Ibland de många större och mindre tyngder, som
hvila på jordbruket, är äfven brefbäringsskyldigheten. Den
tid hon uppkom, voro förhållanderna annorlunda, och tun¬
gan var då icke särdeles kännbar. De hemman, som den¬
na skyldighet ålades, befriades deremot från kronoskjut-
sen, och ehuru denna sistnämnda till namnet betaltes, hvil¬
ket ej var fallet med brefbäringen, tyckte de sig lixväl
hafva gjort en vinst. Den ofta påkommande kronoskjut-
sen och den våldsamma framfarten dervid, som mången
gång förstörde allmogens hästar, gjorde den till en verk¬
lig landsplåga, och uppbudandet dertill var vanligtvis en
förskräckelse för hela orten. Deremot skrefvo tjenstemän
och embetsmyndigheter icke särdeles mycket; skyldigheten
att bära deras bref påkom således icke ofta, och utöfva-
des någorlunda, om ej i maklighet, åtminstone utan svår
ansträngning. Nu åter är förhållandet annorlunda; krono-
skjutsen påkommer mera sällan; dervid tillgår fogligt och
menskligt, och en åtminstone någorlunda billig betalning
erhålles, som gifver en slags ersättning för bördan. Bref¬
bäringen har deremot mångfaldigat sig, emedan skrifveriet
gjort det, och de härtill anslagna hemmanen äro ojem¬
förligt mer betungade, än fordom var fallet; tungan blir så
mycket större, som skyldigheten måste bestridas utan ali
ersättning.
Vi taga oss friheten föreslå den förändring, att kro¬
nobrefbäringen hädanefter måtte betalas med 12 sk. banko
milen, när brefven fortskaffa* med ridande bud, och med
Den 18 December 1847.
6 sk., när det sker med gående, samt att medlen härtill
tagas al postverkets kassa, hvilken det synes närmast ålig¬
ga att ombesörja denna allmänna angelägenhet. Om re¬
miss till vederbörligt Utskott anhålles.’*
Jöns Månsson, Sone Persson och Ola Månsson
från Malmöhus samt Per Nilsson från Christianstads län,
förenade sig med Appelqvist och Arnold Svensson.
Nils Strindlund från WesterNorrlands, Erik Pers¬
son från Gefleborgs, Gustaf Glad från Westerbotten och
Herman Öbom från Norrbottens län, upplvste, att i deras
hemorter någon kronobrefbäring icke ägde rum; hvaremot
Per Persson Edén från Wester-Norrland och Anders
Olofsson från Jemtland förmälde, att dylik brefbäring fanns
till uti Medelpad och Jemtland, Anders Olofsson, un¬
der förklarande tillika, att skyldigheten att fortskaffa bref¬
ven icke är ålagd vissa hemman, utan alla, samt att hem-
mansägarne brukade betala gästgifvarne något visst för
det de åtogo sig detta onus.
Peter Jönsson från Jönköpingslän: ”Genom Strind¬
lund s med flera ståndsbröders yttrande, att uti de norra
länen icke finnes någon brefbäringsskyldighet, styrkes jag
ännu mer uti min fattade öfvertygelse om nyttan och nöd¬
vändigheten af nu väckta motioner, dem jag instämmer uti,
och jag vill fästa Utskottets uppmärksamhet derpå, att,
när uti de län, som äro glest bebodda och der kronobe-
tjeningen bo aflägse ifrån hvarandra, icke finnes en sådan
brefbäringsskyldighet, hvarom här är fråga, den icke eller
tyckes vara behöflig uti de tätare bebyggda trakterna af
Riket, hvarföre Utskottet bör söka afskaffa detta missbruk.
Till motionernas innehåll vill jag alltså lägga det förslag
eller den önskan, att kronobrefbäringen helt och hållet
bl efve upphäfven.”
Ofvanomförmäldta båda motioner blefvo härefter, på
framställd proposition af Talmannen, remitterade tili Stats¬
utskottet.
§ 17.
Af Lars Larsson från Elfsborgs län upplästes ett så
lydande memorial:
”1 en ort, der sällan eller nästan aldrig sädestillgångarna
motsvara folkmängdens behof, är det af största vigt att begagna
alla tillfällen, som erbjuda sig att befrämja odlings-före-
Den 18 December 1847. 437
tag och bortröja alla de hinder, som ligga i vägen för de¬
ras fullbordande. Den sjö, som är belägen emellan hem¬
mannen Wassända, Näs, Wångsjö, Hökekil och Wägne i
Eds och Håbols socknar, Wedbo härad af Elfsborgs län,
och med sitt årliga flöde skadar icke blott dessa hemmans
ägor, utan äfven hemmannen Bodaln och Rönhult, samt öf-
versvämmar allmänna landsvägen, som går här förbi mel¬
lan Åmål och Fredrikshall, en å två alnar, och gör den nära
ofarbar, utgör, utom detta, ett hinder för odlingen af 96
tunnland och 10 kappland god och fruktbärande mark.—
Denna sjö, Wångsjön kallad, som efter en å två dagars
regnväder öfversvämmar omkringliggande sanka trakter och
borttager icke sällan det med möda afslagna vattengrä¬
set utmed dess stränder, kan lätteligen sänkas genom
gräfning och sprängning i den eif, hvarigenom den ut¬
löper i sjön Grann genom hemmannet Wägnes ägor.
Wångsjöns sänkning har länge varit påtänkt; men ortens
fattigdom har varit ett hinder för detta företag. Denna
fattigdom är ännu fortfarande, och den valtensjuka mark,
som nu endast lemnar några lass usel starr, som måste
ofta bergås af ägarne under det de vada i alns djupt
vatten, kunde blifva rika sädesfält i denna magra ort och
gifva god näring åt dess många behöfvande innevånare, om
dessa hinder kunde bortröjas. Det är af dessa anlednin¬
gar, som jordägarne å ofvannämnda hemman låtit upp¬
mäta egorna, som äro dränkta af vatten, genom Wång¬
sjöns uppsvällande, låtit anställa afvägning och upprätta
kostnadsförslag för dess sänkning; och desse jordägare
anropa Rikets nu församlade Ständer, att åt dem så väl
som åt många andra af Rikets innevånare, som äro vida
bättre lottade, malte beviljas ett anslag af allmänna me¬
del af 3,000 R:dr Banko, för att få dessa vattensjuka mar¬
ker odlingsbara. Det vore tungt om denna billiga begäran
skulle blifva afslagen, då denna orts innevånare i sin mån
årligen måste bidraga till dylika företags befrämjande i an¬
dra orter. Då jag af ortens innevånare blifvit anmodad
aft väcka motion i detta, deras välfärd rörande ämne, hvil¬
ket äfven i anseende till landsvägens öfversvämmande rö¬
rer det allmännas, hoppas jag att Rikets Ständer icke un¬
derlåta att å detta ämne fästa godhetsfull uppmärksamhet,
hvadan jag anhåller att denna motion må till Stats-Utskot-
tet blifva remitterad.’’
438
Den 18 December 1847.
Talmannen tillkännagaf, att motionen anginge den ort,
för hvilken han blifvit utsedd till representant, att charta
och öfriga handlingar, som ärendet rörde, blifvit ingifna
till Kongl. Majit, jemte underdånig ansökan om anslags er¬
hållande för i motionen uppgifne ändamål, samt att jord-
ägarne jemväl trott sig böra hos Rikets Ständer framställa
begäran om anslag.
Memorialet blef härefter, uppå framställning, till Stats¬
utskottet remitteradt.”
§ 19.
' Elof Andersson från Wermlands län ingaf denna
motion:
”Ibland de tyngsta besvär, som hvila på det hardt
beskattade jordbruket, anses i synnerhet i bergiga och glest
befolkade trakter med skäl väghållningsskyldigheten; men
denna skyldighet är dubbelt tryckande å de orter, hvarest
en större bruksdrift är i gång. För att öfvertyga sig om
sanningen häraf, behöfver nian endast förflytta sig till
Wermland, der tunga foror med jerneflekter och trädvaror
oupphörligt slita vägarna. Der är icke sällsynt, att lands¬
vägen genom dessa tunga transporter på en enda dag till
den grad förstöres, att färden af resande, hela året ige¬
nom icke skulle jemförelsevis medfört en så menlig ver¬
kan; ty det är vanligast i regnväder, som bonden söker
dessa binäringar, emedan hans jordbruksarbete då är min¬
dre tjenligt. Det är klart, hvilken förstöring å vägarna en
sådan transport under sådana förhållanden kan åstadkom¬
ma. Man må icke säga, att denna olägenhet endast är par¬
tiell och förlusten ringa. Tager man i betraktande, att den
drabbar en hel, ja, flera provinser, och att väghållnings-
skyldige merendels befinna sig på flera mils afstånd från
den vid fördelningen dem anvisade väglängd, att hemman¬
nen i allmänhet äro styckade i mindre delar och deras be-
byggare i små omständigheter, att bruksägarens nyck mån¬
gen gång gäller mera än lagen, i fråga om vägens lagliga
och farbara skick; att i min hemort till exempel, der trans¬
porten af jern och plankor, vattudragen emellan, är högst
liflig, vägens underhållande är ett allt för svårt onus oell
kostat ett enda hemman flera hundrade riksdaler om året;
och när härtill kommer, de i öfrigt tunga skattebördorna,
de fruktlöst förspillda karl- och ökedagsverkena, hvaraf
jordbruket och de husliga omständigheterna i märkbar mån
Den 18 December 1847.
439
lida, den vinst, som med de fattigares arbetskraft sålunda
beredes bruksidkaren; så må man icke förundra sig der¬
öfver, att jag anser närvarande fråga af stor vigt i både
rättsenligt och ekonomiskt afseende, samt derföre högeli¬
gen påkallar mine Ståndsbröders medverkan till vinnande
af rättelse härutinnan och en jemnare fördelning vid vä¬
gars byggande och underhållande. Det är med tillförsigt
att denna klagan icke vidare eller längre skall lemnäs ohörd,
jag nu uppträder att förfäkta mine hemmavarande och li¬
dande kommittenters rättigheter, och får derföre föreslå:
att det måtte genom lag stadgas, huru och i hvad mån
jernbruk, sågverk och andra större industriella anläggnin¬
gar må i vägars och broars byggnad och underhåll del¬
taga. Skulle oundvikliga hinder möta för nyssnämnda in¬
rättningar, att in natura en sådan skyldighet prestera, så
kunna ju häradernas väg- och brounderhåilning uppskattas,
och bruken i samma proportion som de afgifva röst vid
prestval, äfvensom deltaga i afgiften til! bestridande af me-
ranämnda ändamål; ty häraderna hafva alltid årliga, kon¬
tanta utgifter till färjor och större broar, hvarvid brukens bi¬
drag vore de öfriga väghållningsskyldige till hjelp och lättnad.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles."
Häruti förena sig P, Eriksson, Jonas Christophers¬
son, A. Kylander, Jöns Ersson och Anders Anders¬
son från YVermland.
Johan Westermark och Gustaf Glad från Wester¬
bottens län förenade sig med Elof Andersson, hvars mo¬
tion remitterades till Lag-Utskottet.
§ 19-
Lästes följande af nedannämnde personer ingifne me¬
morial :
l:o af Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus län:
”Föregående Rikets Ständer anslogo för utdikningar
och aftappningar af sanka trakter och sjöar, samt till be¬
redande af odlingsföretag, 150,000 R:dr banko; men jag
tror ingen af oss finnes, hvar och en från sin hemort,
som icke rnedgifver, att det finnas sanka trakter, mossar
och sjöar att aftappa, länsa och bearbeta och således icke
inser den förmån landet i detta afseende kunde tillskyndas.
Hvilka stora sträckor, öfverdränkta, finnas ej, som skulle
vara lill ortens och menighetens båtnad, gagn och prydnad,
om de kunde utbyta sin lägervall mot en bördigare jord¬
mån och genom upptagandet från ett intet — genom des*
410 Den 18 December 1817.
beredande till odling — tillskynda trakten en hel annan
atmospher och sundhet — men, hvad fattas? Jo! medel.
Folket är för utarmadt och förmår icke att åtaga sig vid¬
sträcktare arbeten, som först efter många år skulle kunna
bära några skördar. Vore det ej då vida bättre, att anslå
allt hvad anslås kan till dylika produktiva ändamål och fö¬
retag, landets förkofran och gagn, — än att meddela sitt
hägn åt det, änskönt fredstid, allt slukande och förtärande
försvarsverket.
Jag är ej nöjd med att detta anslag endast fortfar,
utan yrkar jag, att det förhöjes till minst 300,000 R:dr
Banko, under enahanda föreskrifna vilkor.
Om remiss till vederbörligt Utskott får jag ödmjukast
anhålla.”
Tobias Lind från samma län förenade sig med mo¬
tionären.
Härvid yttrade Lars Larsson från Elfsborgs län:
”Bland alla de företag, hvilka Rikets Ständer vidtagit för
jordbrukets förkofran, är intet, som i vigt kan jemföra*
med åtgärden att anslå bidrag till vattenaftappningar, ge¬
nom hvilka bidrag å Statens sida landet så småningom be¬
frias från sina vattendränkta marker, sådana, som beklag¬
ligtvis ännu finnas i öfverflöd. Erfarenheten har visat, att
folket alltid närt den önskan, det Rikets Ständer främst
ansloge medel lill dylika aftappningars anställande; och
jag vill af denna anledning icke allenast understödja mo¬
tionen i fråga om ett generelt anslag, utan jag vill, i fråga
om storleken af detta, gå längre än motionären sjelf, ithy
att jag för ifrågavarande föremål yrkar så stort anslag, som
möjligen kan medgifvas, i stället för 300,000, R:dr 500,000
R:dr eller derutöfver.”
G. B. Appelqvist från Blekinge, Bengt Petter Skantze
från Hallands, Petter Jönsson, Petter Persson och
Petter Mårtensson från Jönköpings, Per Olsson från
Upsala, Gustaf Johansson från Kronobergs, Lars Ge¬
zelius och Brik Andersson från Stora Kopparbergs,
Anders Andersson från Wermlands och Sven Jonsson
från Jemtlands län instämde.
2:o af Anders Andersson från Wermlands län:
”Om odlingsanslag, eller lån, af allmänna medel för
något ställe borde komma uti åtanka, skulle det verkligen
i första rummet böra fästas afseende vid möjligheten att
Den 18 December 1847. 441
hålla sjön Wenern vid sin vanligen minsta vattenhöjd. Der¬
igenom skulle 1000:detals tunneland den bördigaste åker¬
jord befrias från den Öfversvämning, som nu ofta inträffar;
ty Wenern stiger stundom ända till 4 alnar öfver sin min¬
sta vattenhöjd i anseende til! det enda, allt för trånga ut¬
loppet.
Vid första påseendet kan väl detta anses endast åsyf¬
ta enskildes fördel; men då saken tages uti närmare be¬
traktande, finnér man motsatsen. Ty alldenstund sädes-
produktionen derigenom komme att förökas med flera
1000:de tunnor årligen, skulle väl sådant äfven komma att
gagna det allmänna. Häremot kan möjlgen invändas, att
segelfarten på sådant sätt komme att lida. Men äfven det
kan ju icke blifva händelsen; ty hamnar och segelleder
äro, samt måste i alla fall vara inrättade efter sjöns lägsta
vattenhöjd, och således är alldeles intet hinder att befara,
om förenämnde ändamål kunde vinnas.
Jag vågar derföre anhålla, att Rikets nu församlade
Ständer ville föreslå ett anslag för undersöknings verk¬
ställande, om möjligheten att vid Trollhättan, eiler på an¬
nat tjenligt ställe, tillvägabringa ett särskildt utlopp, hvil¬
ket skulle förses med dammslussar eller stämbord, hvilka
voro att tillgå då sjön började stiga, och, i annat fall, hål¬
las tillslutna; äfvensom jag föreslår, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. i\laj:t i underdånighet anhålla, det Kongl.
Majit, med anledning af hållen undersökning, täcktes vid
nästkommande Riksdag afgifva nådig proposition i ämnet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Härmed förena sig P. Eriksson, Jonas Chrisof¬
fersson samt A. Johansson från Wermland.
Härmed förenade sig Carl Tholsson hån Skaraborgs län.
3:o Af Per Nilsson från Christianstads län:
”Ibland de trakter af Skåne, der betydlig jord dels ge¬
nom sjöars och kärrs aftappning, dels genom ofantliga mos¬
sars utdikning och odling kunde göras fruktbara, är Örke¬
neds socken i Öfra Göinge härad af Christianstads län. På
ungefär 32 1/4 mantal underhålles nu en fattigpersonal
af emellan 260 och 270 personer, af hvilka en stor del
skulle kunna erhålla arbetsförtjenst, om odlingsarbeten der
företogos; men, tryckta af utlagor och sistlidet år hem¬
sökta af missväxt, kunna socknens innevånare icke an¬
skaffa medel för så omfattande företag, utan h,.fv» hos
28*
Den 18 Detembtr 1847.
Hans Maj:t Konnngen framställt en underdånig begäran att
prhålla ett väntefritt lån, motsvarande hvad, efter hållen
undersökning, kan anses för odlingsföretaget erforderligt,
för att detsamma efter sjette året med en femtedel hvarje
år återgälda.
Jag får vördsamt föreslå, att, på det denna betydliga
jordvidd icke må ligga ouppodlad och fattigdomen i orten
tillväxa, Rikets Ständer, vid fördelningen af anslagen till
jordbrukets förbättring, måtte taga i beräkning detta Ör¬
keneds sockens behof; och, i förmodan att Kongl. Maj:t
i anledning af den underdåniga ansökningen, genom veder¬
börande låter undersöka beholvet samt derefter lämpar an¬
slaget, hoppas jag, alt tillgång bör kunna af Rikets Stän¬
der anvisas.”
Hvarvid var fogadt ett protokollsutdrag; och tilläde
Per Nilsson nu muntligen, att ansökning redan ingått till
Kongl. Majrt, angående förberedande undersöknings an¬
ställande.
Christen Andersson från Malmöhus län instämde
med motionären om Statsanslags meddelande för den ifrå—
gasat'a aftappningen, men ville endast att anslagen för dy¬
lika föremål skulle meddelas såsom lån med återbetalnings-
skytdighet, enär den orts innevånare, som erhöllo sådana
anslag, genom aftappningarna fingo sina ägor utvidgade och
drogo vinsten sjelfva af företagets anställande, hvarigenom
de naturligtvis blefvo i tillfälle att framdeles återgälda
hvad dem förskjutits. Lånen borde emedlertid gifvas på
så lång tid och mot låg ränta, blott de återbetaltes, ty el¬
jest kunde andra län i riket anse sig jemförelsevis åsi¬
dosatta.
Uti detta yttrande instämde Jöns Månsson Lån Mal¬
möhus, Jöns Jönsson från Christianstads, Elof Anders¬
son, Jöns Ersson och Anders Kylander från Werm¬
lands, Per Pålsson, Sone Persson från Skåne samt Jo¬
nas Pelersson från Kalmare län.
4:o Af Nils Andersson från Christianstads län:
”Då Ifö sjö, belägen i Gualöfs, Ifö, Ifötofta, Kiaby,
Ljungby, Näsums och Wånga socknar, åt angränsande trak¬
ter gör en betydlig skada, hvilken, på sätt genom offent¬
liga handlingar, beskrifningar och kartor af åren 1840,
1842 och 1843 finnes bestyrkt, uppgår till 7 ä 8,000 R:dr
årligen, men, genom sjöns utdikning, icke endast denna
Den 18 Detember 1847.
443
betydliga förlust kunde för framtiden förekommas, utan
många hundra tunnlands odlingsbar mark, såväl åker sorn
äng, vinnas, får jag, dertill uppmanad utaf de kringboende,
hvilkas enskilte krafter icke äro tillräcklige, och öfvertyga*!
om den stora allmänna nytta, som företaget skulle med¬
föra, vördsamt föreslå, att Rikets Ständer måtte dertill af
allmänna medel anslå 20,000 R:dr såsom anslag och 20,000
R:dr såsom léne-understöd, att, mot billig ränta och åter-
betalningsskyldighet, återgäldas.
Vigten af detta företag låter sig lätt inses, då man
erfar, att genom det starka tillopp af vatten, som Ifösjöri
har ifrån Levresjön, Grundsjön, Kiaby- och Carlsholms-
sjön och flera åar, hvilket tillopp i sednare åren så be¬
tydligt tilltagit i följd af utvidgad dikning, sjöns vattenhöjd
förökes, så att en stor del af Gualöfs ägor blifvit bort¬
sköljde. Detta kan icke förekommas utan genom Amins-
åns sänkning, hvilken fordrar ett dervarande vattenverks,
’’Bro-Möllas” inlösning och rifning samt betydliga utdik-
ningsarbeten. En ganska vidsträckt landsträcka skulle der¬
igenom blifva befriad från tillfälliga öfversvämningar samt
kunna betydligt uppodlas.
Jag vågar så mycket heldre hoppas, att denna min
framställning skall mötas af Rikets Ständers välvilja, sorn
Skåne i ringa mån fått åtnjuta några understöd för dylika
större aftappningsföretag, hvilka till andra orter utgått och
visat sig der så välgörande; och får jag vördsamt anhålla
om denna motions öfversändande till Stats-Utskottet, lill
hvilket Utskott jag skall hafva äran öfverlemna de hand¬
lingar och kartor, som vidare utveckla förhållandet." samt
5:o af Jonas Peter Danielsson från Kalmar län:
’’Att genom Emmåns öfversvämning vårtiden betydlig
förödelse förorsakas å de vidsträckta ägorna till de på
slättbygden inom Aspelands och Handbörds härader i Kal¬
mare län belägna hemman är allmänt kändt och torde
äfven af åtskilliga ögonvittnen inom detta hedervärda Stånd
kunna ytterligare bekräftas. Med behjertande af detta be¬
klagansvärda förhållande hafva äfven Rikets Stävder vid
1840 och 1841 årens Riksdag, sedan genom anställd un¬
dersökning blifvit utröndt, att öfversvämningen kunde genom
vattendragets sänkning och upprensande afvärjas till befräm¬
jande af detta för hela orten i många afseenden nyttiga
företag af statsmedel beviljat ett anslag af 45,000 R:dr
444
Den 18 December 1847.
Banko, hvaraf 10,000 R:dr utan återbetalnlngsskyldighet
och öfriga 35,000 R:dr, såsom lån, mot vilkor, som till
säkerhet för medlens återbetalande ansågos erforderliga.
Genom det öfver detta arbete uppgjorda kostnadsförslag
samt den taxering, som blifvit förrättad å den af öfver-
svämningen lidande mark, hafva dock fördelarna af medlens
användande och ansvars-skyldigheten för deras återbeta¬
lande blifvit så ojemnt afvägda, att endast omkring en tred¬
jedel af anslaget skulle komma att användas inom Aspe¬
lands härad, men de inom detta härad belägna hemman
likväl komma att ansvara för återbetalningen af nära två
tredjedelar af det beviljade lånet; hvarföre äfven hem-
inansägarne inom Aspelands härad icke kunnat vedervåga,
att på sådana grunder inlåta sig i företaget och ikläda sig
den såsom vilkor för anslagets utlemnande till säkerhet
lör medlens återbetalning fordrade ansvarsskyldighet. Ehu¬
ru nitiska försök till sammanjemkande af de stridiga in¬
tressena blifvit gjorda samt Rikets Ständer vid sistlidne
Riksdag förnyade det beviljade anslaget, har dock icke nå¬
got för begge häradernas innevånare antagligt förslag till
arbetets företagande af begge häraderna gemensamt kun¬
nat tillvägabringas, hvarföre de anslagna medlen ej heller
kunnat utbekommas, utan blifvit till andra ändamål an¬
visade.
Då likväl genom numera verkställd undersökning, som
blifvit af Styrelsen öfver väg- och vattenbygnader pröfvad
och godkänd, vederbörlig upplysning vunnits, att Emmåns
sänkning och upprensande inom Aspelands härad kan verk¬
ställas utan skada för de nedanför belägna ägor inom
Handbörds härad, hafva jordägarne inom Aspelands härad
under innevarande år påbörjat detta af nödvändigheten högt
påkallade arbete, till hvars fullbordande dock nödiga me¬
del saknas. Det är af sådan anledning jag, af mina kom-
rnitenter dertill uppmanad, vågar till hedervärda ståndsbrö-
dernes behjertande öfverlemna denna för min hemort så vig¬
tiga angelägenhet, samt vördsamt framställa den, med hän¬
seende till det tillförene beviljade anslagets belopp, visser¬
ligen icke obilliga anhållan, att endast niondedelen deraf
eller 5,000 Riksdaler banko måtte af statsmedlen an¬
slås såsom bidrag till sänkning och upprensning af
Emman inom Aspelands härad, enligt den af Herr
Major Olivecrona upprättade och af Kongl. Maj:t
Den 18 December 1847.
445
fastställda arbetsplan, mot de vilkor, som till sä¬
kerhet för arbetets behöriga verkställande och med¬
lens användande till ändamålet kunna anses nödiga.
Med anhållan om remiss af denna min motion tilt
vederbörligt Utskott, får jag bifoga en af strandägarne in¬
om Aspelands härad undertecknad framställning i ämnet,
som blifvit till mig öfverlemnad.”
Hvarvid var fogad en bilaga.
Peter Persson från Jönköpings län förenade sig med
motionären, under förmälan, att han ansåg den ifråga¬
varande sänkningen och upprensningen vara högst nödig
för orten.
Lars Larsson från Elfsborgs län fick på begäran
härefter ordet och yttrade: ”Jag måste bekänna, att det är
verkligen nedslående, att här inom detta Stånd höra så¬
dana yttranden, som Christen Anderssons sednaste. Uti
anslagsväg skulle jag väl tro, att icke något ämne bor¬
de afses och sättas framför det nu ifrågavarande, eller me¬
ra af Svenska allmogen behjertas och understödjas. Jag
har mer än en gång härstädes hört, huru anslag dels med
Ståndets öppet uttalade bifall och dels stillatigande med-
gifvits enskilda korporationer till uppmuddringar, till kanal¬
anläggningar med mera dylikt. Huru kan denna frikostig¬
het stå tillsammans med att man, när det blifver fråga om
anslag för allmänt och erkändt nyttiga företag, nekar så¬
dana. Har fosterlandet ej fördel deraf, att orter, der till¬
förene nöd herrskat, genom sådana åtgärders vidtagande,
som nu är i fråga, blifva välmående? Ännu en gång må¬
ste jag förklara, det jag ej inom detta Stånd önskat höra
någon upphäfva sin röst emot nu ifrågasatte anslagen, helst
jag tror mig vara förvissad, att sådant icke uti något af de
andra Stånden kommer att inträffa.”
Christen Andersson: ,;’Jag torde få göra Lars
Larsson uppmärksam derpå, att jag ingalunda bestridt
anslag till vattenaftappningar, utan endast velat att ansla¬
gen skulle meddelas såsom lån; och, under åberopande af
mitt förra yttrande, vill jag framställa den frågan, huru¬
vida det icke är rätt och billigt, att de, hvilka genom Sta¬
tens mellankomst fått sin egendom ökad och förbättrad,
jemväl böra anses skyldige att, i den mån de kun¬
na, återgälda Staten hvad dem för nämnda ändamål för¬
skjutits Y’’
446
Den 18 December 1847.
Herman Öbom från Norrbottens län upplyste, i an¬
ledning af hvad nu blifvit yttradt, att flera orter i Norr¬
bottens län erhållit understöd af anslaget till vattenaftapp-
ningar, hvilket understöd, om det eller någon del deraf
lemnats mot vilkor af återbetalningsskyldighet, ej skulle
ländt de behöfvande till någon fromma.
Diskussionen förklarades nu vara slutad; och blefvo,
uppå framställd proposition af Talmannen, samtliga i den¬
na § intagne memorial, jemte hvad i anledning af dem
blifvit anfördt, remitterade till Stats-Utskottet.
§ 20.
Nedanintagne memorial ingåfvos och upplästes, nem¬
ligen :
, l:o af Ola Persson från Blekinge:
”Ibland onera, som tungt trycka Svenska jordbrukaren,
är onekligen allmänna väghållnings—skyIdigheten, som, om
man från en riktig synpunkt bedömmer denna tunga, al¬
drig borde ligga på Svenska hemmansegarnes skuldror,
utan bör af de resande vidkännas. Hvar och en vet af
dagliga erfarenheten, huru många obehagligheter en väg-
hållningsskyldig hemmansegare är underkastad, dels me¬
delst afståndet mellan sin bostad och det bestämda väg¬
stycket, hvilket afstånd på åtskilliga orter kan vara flera
mil, döls genom den partiskhet, som ofta den väghållande
kan vara underkastad vid de anställda vägbcsigtningarna,
om en kronobetjent vill vara kittslig.
Vid betraktande häraf, och med en blick kastad på
andra länders bruk i denna del, såsom i grannriket Dan¬
mark, Tyskland och Frankrike, der vägarna underhållas
genom de medel, som af de resande erläggas vid passe¬
randet af en vägsträcka om ungefär 1 svensk mil, får jag
vördsamt proponera, att allmänna väghålInings-skyIdigheten
må från jordbruken blifva skiljd, och vägarnas underhål¬
lande uppkomma på ett med billighet och rättvisa öfver¬
ensstämmande sätt; i grund hvaraf jag vördsamt föreslår:
l:mo att vägstycket emellan hvarje gästgifvaregård i riket
upplåtes på entreprenad-auktion under vissa år åt den, som
vill underhålla detsamma, hvaremot entreprenören eger att
uppbära af hvarje åkande eller ridande person en afgift af
2 sk:r för en med 2:ne hästar eller oxar förspänd vagn,
och i sk. för ett af 1 kreatur draget åkdon, eller en ri¬
Den 18 December 1847.
447
dande, hvaremot gående personer äro från all afgift be¬
friade; 2:o att vid hvarje sådan station skall finnas en fäll¬
bom tvärsöfver vägen och en vaktstuga, der afgiften er¬
lägges, hvarefter och sedan den blifvit liqviderad, fällbom-
men öppnas och den vägfarande får passera. Anhålles att detta
mitt anförande må blifva till allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottet remitteradt.”
Häruti instämma :
Joli. Westermark, Pehr Pehrsson Edén,
från Westerbottens län. från Wester-Norrland.
Samtlige de öfrige Representanterne från Blekinge för¬
enade sig med Ola Pärsson; och
v 2:o af Lars Gezelius från Stora Kopparbergs län:
”Enär jag vid sistförflutna Riksdag, utan gynnande re¬
sultat, väckt fråga om en förändrad lindrigare grund för
bestämmandet af underhållet af allmänna väg- och bro¬
byggnader i riket, anser jag mig pligtig, att till jemkning
i någon mån af de stora olikheter i skyldigheter och rät¬
tigheter, som samhällsmedlemmarne emellan härutinnan
ega rum, åter påkalla Riksens Ständers förnyade upp¬
märksamhet.
Till bruks- och bergverkens samt såg- och mjölqvar-
nars nytta och behof hafva väl en myckenhet vägar blifvit
i landet anlaggde, men det kostsamma underhållet af dem
är likväl vordet fördeladt på det redan i öfrigt nog be¬
tungade landlbruket. Egarne af dylika verk hafva ock tid
efter annan beredt sig i och för sjelfva verken åtskilliga
rättigheter, såsom att rösta vid prestval och socknestäm-
mor, att representera vid Riksdagen; men, oaktadt de der¬
jemte genom den lättade transporten och den lifligare rö¬
relse vägars upptagande i olika rigtningar medfört, draga
af vägarnas begagnande den största fördelen, sakna de lik¬
väl motsvarande skyldighet, att i vägunderhållet för sjelf¬
va verken deltaga. Ett dylikt förhållande kan icke vara
förenligt med billighet och rätt.
Det kan väl emot nämnde verks delaktighet i berörde
onus invändas, att rörelsen vid dem icke är ständig, utan
tvertom tillfällig, enär densamma ena året höjes, det an¬
dra åter nedsättes eller ock helt och hållet upphör — och
att indelning af särskilda väglotter på dylika verk af så¬
dan grund vore mindre lämplig. Min tanka är ej heller
nu, att vägloltsstyeken skola till underhåll på deni indelas.
448
Den 18 December 1847.
De kunna dock till sjelfva underhållskostnaden bidraga*
Äfven torde den invändning, som några gjort, vara mindre
välgrundad, att nemligen ej verken sjelfva, utan kringlig¬
gande hemman begagna vägarna för deras effekters trans¬
porterande, och att de i fraktlönerna njuta ersättning för
skyldigheten att underhålla vägarna. Den är så mycket
orimligare, som ersättningen för frakten ofta ej är tillräck¬
lig att underhålla häst och karl, och det således blir än
mindre möjligt att deraf afsätta någon penning till de dyra
vägarnas underhåll. Oftast är det ock ej de kringliggande
hemmanen, utan antingen verkens egen personal eller lång¬
väga forbönder, som draga den möjliga vinsten af frakterna.
Inom den landsort, för hvilken jag förer talan, under¬
hållas ej vägarna till vissa lotter af särskilde hemmans¬
egare, utan hemmanen äro sammanslagna till rotar och
underhållet bestiides af en så kallad rotemästare, hvar¬
efter kostnaden årligen fördelas på roteinteressenterne. I
denna kostnad synas äfven ofvannämnda verk böra för den
tid, derunder de drifvas och ej ligga neder, skäligen ta¬
ga del.
Jag får på grund häraf vördsamligen föreslå: att
egare af bruk- och bergverk, mjöl- och sågqvarnar, som i
och för verken inom församlingarna njuta rösträtt och an¬
dra förmåner, hädanefter må vara skyldige att, så vidt
verken drifvas, deltaga i kostnaden för vägars och broars
underhåll, samt att grunden för bestämmandet af deras an¬
del i kostnaden må blifva den, hvarefter de ega för ver¬
ken rösträtt vid prestval inom församlingarna, i förhållan¬
de till öfrige väghållningsskyldige hemmansinnehafvare.
Att detta förslag måtte till Lag- och allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskotten varda remitteradt, anhålles
vördsamt.”
Härmed förenar sig Lars Olsson från St. Koppar¬
bergs län.
Häruti förenade sig Erik Andersson från samma län
samt Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus län.
Andreas Benglsson från Jönköpings län: "Jemte
det jag instämmer uti Gezelii motion, vill jag tillika näm¬
na, att jag sisllidne Riksdag väckte motion i enahanda syf¬
te, att Utskottet tillstyrkte bifall till motionen, hvilken äf¬
ven bifölls af Preste- och Bonde-Stånden, hvaremot Rid—
derskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet afstyrkte den,
Den 18 December 1847.
449
efter alla anledningar i anseende till de inom dessa Stånd
varande bruksinteressena. Gezelii motion får jag nu e-
medlertid rekommendera till det bästa, och hoppas jag fram¬
gång åt densamma, så att ifrågavarande onus må jemväl
tynga bruken och fabrikerna.”
Ola Perssons och Lars Gezelii motioner blefvo
härpå remitterade till Lag-Utskottet.
§ 21.
Lästes och remitterades till Stats-Utskottet följande af
Johan Bergström från Skaraborgs län ingifna motion:
’’Det var en både behöflig och berömvärd omtanka
när man, till landets upphjelpande och förkofran, började
vända sin uppmärksamhet på allmänna vägarnas förbättring
samt dertill begära och erhålla anslag af statsmedlen.
Derigenom har redan mycket i åtskilliga provinser blifvit
i detta hänseende uträttadt. Mycket, kanske det mesta,
till målets vinnande återstår dock ännu. Dels trögheten
hos folket, dels statskassans otillräcklighet har vallat, att
denna angelägenhet hvarken blifvit med den värma omfat¬
tad eller till deri vidd utförd, som önskeligt varit. En god
början är dock gjord och lofvar fullbordan. Det ogjorda
har ännu hopp om verkställighet. I många landsorter är
allsintet ännu vidgjordt; så i den jag tillhör. Men om nå¬
gonstädes, så påkallas der en förbättring. Befolkningen är
talrik, orten uppfylld med städer, herregårdar, bruk m. m.;
således mycket besökt, och de vägfarande många, men vä¬
garna dåliga. Ej allenast många backar af svår beskaffen¬
het voro att jemna och utgräfva, elier leda vägen utmed
sidan, utan vissa årstider är ock jemna vägen, i anseende
till jordmånens nasur, otroligt besvärlig. Lokalmyndighe¬
terna hafva haft häradsboarna sammankallade till öfver¬
läggning om förbättring; en allmän önskan uttalade sig, att
en sådan måtte vidtagas; de förklarade sig beredvilliga att
gå in på erläggandet af 1^3 af kostnaderna, om Staten
ville förskjuta de andra 2/3:delarne. Detta är ock, i öfver¬
ensstämmelse dermed, min enskildta begäran; och utbeder
jag mig Hedervärda Ståndets benägna medverkan till er¬
hållande af ett sådant statsanslag, förbehållande mig likväl,
att framdeles få inkomma icke mindre med upplysningar
om deu väglängd, hvars förbättring jag förordar, än med
29
450
Den 18 December 1847.
uppgift pä beloppet af det statsanslag, som anses erfor¬
derligt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.1*
5 22.
Till Lag-Utskottet remitterades l:o följande af Per
Olsson från Upsala län ingifna motion:
”Bygningabalkens 25 Kap. 8 § ålägger: ”’Alle, som
på landet hemman ega idler bruka, skola vägar rödja och
broar bygga.’” Detta synes vara en obillig fördelning af
denna skyldighet i de orter, der bergverk, bruk, såg och
mjölqvarnar eller andra verk och fabriksinrättningar äro
förlagda, emedan dessa isynnerhet taga vägarnas begag¬
nande i anspråk genom körslor af alla möjliga slag, såsom
frakter af kol, malm, timmer, jern m. m. Detta gäller
synnerligast bergverk och verk till förädlande af bergver¬
kens produkter. En hvar lärer nogsamt känna detta för¬
hållande, så att vidare ordande derom ej är af nöden.
Jag vill derföre föreslå, att ej hemmantalet hädanefter fast¬
ställes såsom grund för skyldigheten af väg- och brobygg¬
nad, utan att alla lägenheter, af hvad natur som helst,
deruti deltaga, samt alt taxeringsvärdet skulle utgöra grun¬
den för beräknande af skyldigheten att deltaga i det onus,
nämnde lagrum omförmäler, samt att detsammas lydelse
förändras i enlighet med den nu föreslagna nya beräk¬
ningsgrunden. Den rättvisa torde derigenom i någon mån
vinnas, att alla, som begagna vägar och broar, äfven vid¬
kännas deras underhåll.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
2:o detta memorial af Andreas Benglsson från Jön¬
köpings län:
"Som i sednare åren en större associations-anda visat
sig i alla delar af landet och en ymnigare tillgång af pen¬
ningar igenom hypotheksföreningarnas och privatbanker¬
nas stiftande uppkommit, följer deraf, att räntan å pennin¬
gelån måste nedsättas. Detta har verkligen skedt i all¬
männa lånerörelsen enskildte personer emellan på landet,
hvarest sällan eller aldrig fordras högre än 5 procent
ränta. Men i större allmänna låneinrättningar fordras 6
procent, hvadan händelsen har varit i de sednare åren, att
kyrko- och fattigkassor måst låta sina kapital ligga ofrukt¬
bara, hvarigenom en ej obetydlig förlust uppstått. Jemväl
Den 18 December 1847.
451
skulle räntefotens nedsättande till 5 procent bidraga till
mycken lättnad i det allmänna atTärslifvets räkningar, då
bevillningsprocenten försvunne, samt äfven bereda den fat¬
tigare delen af folket, som tillfälligtvis, utan att bestämma
räntebeloppet, blifvit skuldsatt, någon lindring häruti. Af
dessa med flera andra skäl vågar jag vördsamt föreslå Ri¬
kets Ständer, att räntefoten nedsättes från 6 till 5 procent
om året, samt att de i allmänna lagen gällande stadgan-
den härutinnan måtte upphöra att vara gällande till högre
belopp än 5 procent.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles."
§ 23.
Ingåfvos och upplästes följande af nedannämnde Le¬
damöter ingifna memorialer, Hendigen:
l:o af Sone Persson från Malmöhus län:
”Då Riks-Bankens betydliga vinst svnes utvisa, att Ri¬
kets Ständer kunna anse det sätt, hvarpå denna Banks
lånerörelse nu bedrifves, vara ändamålsenligt och den me¬
talliska valutans proportion till sedelstocken synes så för¬
månlig, att en utvidgning af Bankens lånerörelse bords
kunna äga rum, vågar jag fästa Rikets Ständers uppmärk¬
samhet på de fördelar, som kunde vinnas så väl lör sär¬
skilda landsorter, som genom en ökad inkomst för Ban¬
ken, om lånekontor blefvo inrättade i flera orter än de
tvänne, utom Stockholm, der sådana för närvarande finnas.
Jag kan icke annat inse, än att en sådan åtgärd skulle tje¬
na till att åt Riksbanken bereda fördelarna af en täflan
med Privatbankerna samt åt lånesökande fördelen af en
nedsatt ränta, som ej synes obillig, då man ser huru en¬
skilda kapitalister genom de enskilda Bankinrättningarna
förskaffa sig betydliga årsvinster, hvilka borde och kunde,
begagnade af Rikets Ständers Bank, vara till fördel för det
allmänna, i stället att, såsom nu är fallet, endast gagna nå¬
gra få enskilda kapitalister, hvilkas pappersmynt eller rät¬
tare sagdt skuldsedlar vi i daglig handel och vandel för¬
nöta, under det de i sina kassakistor insamla riksmyntet.
Till förekommande af denna Privalbanksystemets alltför vida
utsträckning tror jag mig derföre med allt skäl böra föreslå:
l:o att Rikets Ständers Bank måtte inrätta ett Låne¬
kontor i hvarje större provins samt ett sådant för 2:ne
mindre tillsammans, så att den lånsökande allmänheten
452
Den 18 December 1847.
niåtte hafva lättare kommunikation med Lånekontorens
styrelser;
2:o att räntan å diskontlånen nedsättes till 4 eller 4
1 fi procent, samt att omsättning af sådana lån endast en
gang om året behöfde verkställas;
3:o att Handelsdiskonten, som vid hvarje särskildt
Lånekontor borde drifva rörelse, hufvudsakligen med upp-
lånta medel, och vid hvilken alltid 5 procent ränta borde
beräknas, må begagnas af handlande, fabrikanter och i all¬
mänhet sådana, som drifva större näringsrörelse, men låne¬
kontorens vanliga kreditivfonder deremot endast tillhanda¬
hållas jordbrukare, embetsman, o. s. v.;
4:o att i den mån denna Bankens rörelse visar sig
stadgad och dess vinst ökas, Rikets Ständer mätte vara be¬
tänkte, att låta den jordägande allmänheten begagna sia af
fastighetslån till 3 procent ränta och 2 å 3 procent årlig
afbetalning.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till ve¬
derbörligt Utskott.”
Härmed förenade sig Jöns Månsson från Malmöhus
län och Per Alisson från Christianstads län.
2:o Af C. M. Engström från Calmar län;
en tid, då man lemnar den kallt beräknande ego-
isten och penningearistokraten fritt privilegium, att, me¬
delst Privat-bankinrättningar och Hypotheksföreningar, till
Riksbankens förlust, tillskansa sig landets penningerörelse,
och att med en mångdubbel ränta få ockra på sine olyck¬
lige gäldenärers bekostnad, lemnäs den idoge och arbetsam¬
me, men fattige handtverkaren och den mindre förmögne
hemmansägaren till ett rof för dess kreditorers god¬
tyckliga behandlingssätt, då de icke kunna blifva deläga¬
re hvarken uti de förra eller sednare Bankinrättningarna,
utan derifrån uteslutas på grund af deras egendomars
låga uppskattningsvärde; denna orättvisa har blifvit i mer
och mindre grad begången vid de nuvarande hypotheks-
föreningarnas stiftande. Fosterlandsvännen måste i be¬
traktande häraf med största smärta i en framtid emotse
vårt land förvandladt till ett annat Irland, med egendo¬
marnas och rikedommens hopande på få magnaters hän¬
der, men massan af folket förtryckt och nedsjunken i stör¬
sta fattigdom och elände. Den mindre hemmansägarens
fall blifver en oundviklig följd, som förorsakas honom först
genom de oerhörda skattebördornas utgörande till Staten,
Den 18 December 1847.
453
så genom skuldsättning derför uti omskrifna procenteri-
inrättningar, hvilka med högt beräknad ränta undergräfva
hans bestånd, och hvilkas delägare icke lära uraktlåta, att
begagna hvarje tillfälle att, vid de kritiska ögonblick, som
fiir den mindre hemmansägaren kunna inträffa, då söka att
slå under sig dess lilla hemmansdel, och derigenom brin¬
ga honom på obestånd, så till tiggarstafven och slutligen
med hustru och barn hemfallen till fattigförsörjningen.
Att nu påyrka dessa Bankinrättningars upphörande vore
en ropandes röst i öknen, och bevises bäst deraf, att, oak¬
tadt liera motioner under sistförflutna Riksdagar blifvit
väckta i den syftning, att Privatbankerna måtte indragas,
hafva icke allenast de äldre sedermera erhållit nya oktrojer,
utan liera nya Banker blifvit beviljade; och först då torde
påyrkandet om rättelse häruti vinna gehör, sedan dessa
Banker genom deras skadliga inflytande bragt landet i för¬
derf och förstörelsen nått sin höjd.
För att emedlertid till någon del motverka dessa Bank¬
inrättningars ruinerande verkan, fordras Statens snara mel¬
lankomst, och jag föreslår derföre vördsamligen: att, då
Riks-Banken genom dess till flera millioner uppgående ränte-
vinst, är uti den lyckliga ställning att kunna utvidga dess
lånerörelse, detta måtte ske genom Filialbankers inrättande
uti hvarje residensstad, der den mindre jordägaren kan
få erhålla amorteringslån med lågt beräknad ränta och lin¬
driga omkostnader, samt lånebeloppet bestämmas till 2/3-
delar af uppskattade egendomsvärdet, eller hälften af ske¬
ende domarevärde; att 500 R:dr Banko måtte blifva det
största lån, som kan bekommas på en hand, på det de,
som besitta större egendommar icke måtte medtaga den
afsatta lånefonden uti Filialbanken till de mindre hemmans-
ägarnes förfång, helst de förre äro uti bättre tillfälle att
kunna erhålla lån uti Riks-Banken, samt att Banken såsom
fullgod säkerhet för dess amorteringslån erhåller första in¬
teckningen uti låntagarens egendom. Skulle, emot förmo¬
dan, Filialbankers inrättande uti hvarje residensstad röna
motstånd, i anseende till ökade omkostnader för den der¬
till erforderliga embetspersonalen, så får jag vördsamligen
föreslå: att Filialbanker måtte inrättas åtminstone uti de
residensstäder, der de nuvarande Privatbankerna äro in¬
rättade eller hafva Filialkontor, och att de, äfvensom do
redan uti Götheborg och Malmö varande diskonter, måtte,
454
Den 18 December 1847.
utom diskontlån, Sfven utsträcka deras lånerörelse till
amorteringslån för det afsedda ändamålet.
Om remiss till vederbörligt Utskott får jag vördsam-
ligen anhålla."
Häruti förenar sig J. P. Danielsson från Calmar län.
3:o Af Ephrahim Larsson från Elfsborgs län:
”Vid riksmötena åren 1829 och 1830 samt 1834 och
1835 hafva Rikets då församlade Ständer i välmening åsyf¬
tat en förbättring af landets financiella ställning och våra
kredillagar. Det har trots af många, som i denna del an¬
sett sig äga grundlig kännedom och erfarenhet, att inrät¬
tandet af Privatbanker var den säkraste utvägen för ända¬
målets vinnande, så att fastighetsvärdet bibehölls och od-
lingsfliten, jemte öfriga näringar, derigenom underlättades;
men många andra, som af Privatbankerna icke dragit eller
draga någon enskild vinst, sågo redan ifrån första början,
att Privatbanksimättningarna voro, om icke sista stöten
för Svenska bondens från forntiden hafda fri- och sjelfstän¬
dighet, åtminstone ett bidragande medel dertill. Det lig¬
ger i sakens natur, att hvarje enskild eller bolag af sin
rörelse drager den största vinst, som är möjlig, men då
en sådan vinst ingriper i Statens intresse och enskildes
bestånd, påkallar den visserligen uppmärksamhet. Den
lätta tillgång att erhålla penningelån, som öppnades genom
Privatbankerna, hvilkas liggande kontanta värde eller sä¬
kerhet, i förhållande till de utelöpande sedlarna, kan vara
svårt nog att bedömma, har gjert, att en sådan mängd lån
blifvit upptagna, att nära allt hvad jordbruket afkastar,
åtgår till ränteinbetalningar, hvilka räntemedel, som till¬
skynda Privatbankerna en otrolig vinst, stadna i enskildes
händer, så att Staten deraf icke drager någon nytta; tvert-
om belastas både Staten osh Kommunerna årligen allt mer
och mer med en mängd fattigas och brottslingars försör¬
jande. De fattigare och mindre bemedlade äro de, af hvil¬
ka Privatbariksbolagen draga sin största vinst, så att här
sannas skriftens ord: ”De der litet hafva, från dem skall
ock det lilla varda fråntaget."
Det medgifves väl, att Privatbankerna icke böra i hast
och på en gång upplösas och försvinna, ty derigenom skulle
de lika hastiga inbetalningarna förorsaka en ännu större
skada; jag yrkar således, att när den för Privatbankerna
beviljade oktroj tilländalupit, dessa Ränker, såsom för lan¬
Den 18 December 1847.
455
det högst skadliga, måga upphöra, samt att Rikets nu för¬
samlade Ständer omsorgsfullt måtte bereda tillfälle, genom
Riksbankens dels nu befintliga, dels blifvande räntevinst,
att anslå medel efter behof till utlåning, så väl genom Ban¬
kodiskonten i Stockholm, som äfven genom Lånekontoren
i Malmö och Götheborg, äfvensom att Lånekontor genom
Riksbankens utgrening inrättas i Rikets samtliga provin¬
ser; hvarjemte räntan för denna Diskontrörelse må ned¬
sättas från fem till fyra procent, samt straffräntan från åtta
till sex procent; — skur denna räntenedsättning och pen-
ningetillgång beredes för så väl Riksbankens, som Låne-
kontorens diskontering under nu påstående Riksdag, hvil¬
ket med lätthet låter sig verkställa, då tillgång finnes af
den Bankens betydliga räntevinst, Ständerna äga att dis¬
ponera, skall deraf otvifvelaktigt följa, att Privatbankerna i
låneväg mindre anlitas, samt blifva i följd deraf mindre
skadliga. Den stora nytta, som härigenom kari beredas
fäderneslandet, i förening med de gäldskyldiges underlättan¬
de i deras tryckande belägenhet, är af så mycken vigt och
så lätt af hvarje medborgare insedd, att jag hoppas ali
möjlig framgång åt denna maktpåliggande fråga.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Häruti instämde Johan Peter Andersson fran Elfs¬
borgs län.
4:o Af Jöns Månsson från Malmöhus län:
'Under en tid, då jordbrukets sträfvande till en större
produktion, samt till förbättradt åkerbruk och boskaps¬
skötsel, betydligt utsträckt behofvet af kapital, men de
hinder, som ännu qvarstå för jordegendomarnas lätta af¬
sättning, göra beholvet af lån till ett vilkor för möjlighe¬
ten att vinna detta mål, vågar jag vördsamt begära ned¬
sättning till fyra procent i Rikets Ständers Banks låneränta
på lån å namn och reverser, eller den så kallade diskont¬
belåningen; äfvensom en utsträckning af lånetiden för jord¬
brukare och bergsmän till ett helt år, med omsättning af
en fjerdedel om året, i stället för den nu stadgade låne-
terminen af högst 6 månader.
Jag hemställer om ej en sådan förändring i nuvaran¬
de stadganden skulle vara i många afseenden önskvärd.
Att för landtmannen inom ett halft år börja återbetalning
af lån, som göras för löretag, hvilka först efter några år
kunna bära frukt, och åtminstone aldrig på mindre tid än
456
Den 18 December 1847.
ett helt år gifva början till någon ersättning, kan ej vara
förenligt nied den enskildta hushållningen; han måste till
och med taga länet så stort, att den törsta inbetalningen
kan dermed erläggas; hvilket förökar lånebehofvet och med¬
tager lånetillgångar, som eljest kunde af andra begagnas.
Att genom hög ränta för Ilikets Ständers Banks utlåning,
så att säga, befordra privatbankernas oskäliga vinst på sin
sedelfabrikation, synes åter icke vara förenligt med en god
hushållning för det allmänna.
Jag tror, att förändringen skulle leda till gemensam
fördel för jord- och bergsbruket och Banken, hvilken sy¬
nes mig böra betydligt utsträcka sin lånerörelse, på det
landet deraf ma hafva den fulla nytta, som en så betydlig
och säker bankinrättning kunde erbjuda.
Jag anhåller om remiss af denna motion till Banko-
Utskottet.”
5:o af Magnus Mänsson från Östergöthlands län:
”Då räntan af penningelån i Rikets Ständers Banko-
Diskontverk alltid erlägges i förskott, så väl vid lånets er¬
hållande, som vid hvarje skeende omsättning, hvilket all¬
tid gör en betydlig vinst för Diskontverket, men uppgår
till en hög procent hos låntagaren, vågar jag i ödmjukhet
föreslå, att räntan i Rikets Ständers Banko-Diskontverk ned-
sättes till fyra procent, emot samma förbindelser, som nu
gälla, nemligen, att räntan erlägges i förskott, såväl vid
lånets erhållande, som vid hvarje skeende omsättning, och
för den tid, som öfversliger förfallodagen, sex procent
När låntagaren får beräkna alla de besvär och om¬
kostnader han nödgas vidkännas för låns erhållande i Ban-
ko-Diskontverket, så blifver räntan för honom ganska hög.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Härmed förena sig underteknade i allo:
Joh. Johansson från Östergöthland, Anders Jonsson
från Östergöthland, Lars Magn. Knutsson från Öster¬
göthland.
Pengt Peter Skantze från Hallands län instämde
med motionären.
6:o af Christen Andersson från Malmöhus län:
”Det har visat sig, sedan en allmän nedsättning i räntan
här i landet ägt rum, att Rikets Ständers Banks utlåning på
namn och reverser genom Banko-diskonten och Låne-kon-
toren, i följd af den nuvarande fem-procents-räntan, samt
Den 18 December 1847.
457
de kostnader och provisioner, som vid de täta omsättnin¬
garna af i landsorten boende personer måste utgöras, icke
blifvit så begagnad, som förut; att en del af krcditifven för
donna rörelse blifva obegagnade; samt att Bankens vinst
alltså blifver förminskad; hvarigenom i sin mån Rikets
Ständer inskränkas i deras verksamhet för jord- och bergs¬
brukets, näringarnas och handelns befordrande. Anled¬
ningen kan visserligen till en del sökas i privatbankernas
utsträckta lane- och kreditiv-rörelse, hvilken inom loppet
af 10 till 12 år, så ansenligt, genom deras sedelfabrika¬
tion, förökat rörelsemedlet. Beklagligen kan det älven sö¬
kas deri, att just genom det felaktiga i vårt privatbank¬
system kapitalen alltmer hopa sig på färre händer, samt
industriens förläggande derigenom blifver alltmer inskränkt
till de personer, som kunna disponera privatbankernas ka¬
pitaler; sa att man t. ex. nu ser, att dessa i allmänhet ic¬
ke göra omsättningar, utan blott genom kommissionärers
biträde och Tantans betalande förvandla privatbanklånen i
slående lån. Men i alla fall är det ett kändt förhållande,
att Rikets Ständers bank förlorar på den förminskade ut¬
låningen ; att mängden af små jord- och bergsbrukare li¬
da af den höga räntan, och att vinsten tillfaller privat¬
bankernas aktie-egare, hvilka såsom disponerande inteck-
ningssäkerheter, fått sig en rättighet beviljad att å dessa
utfärda ett slags valutor eller polletter, som laeeu, för
allmän säkerhet eljest förbjuder alla andra enskildta med¬
borgare att utställa. Under dessa förhållanden, och öfver-
tygad att Rikets Ständer äfven i flera andra afseenden måt¬
te finna sig manade, att på ett ändamålsenligare sätt orga¬
nisera och utvidga deras Banks rörelse, föreslår jag, att
diskonträntan måtte i Bankodiskonten och Lånekontoren
) nedsättas till 4 procent. En sådan nedsättning är så myc¬
ket nödvändigare, som denna ränta redan är antagen för
lån å vexlar, hvilka således mot all den erfarenhet, som
andra länders rörelse visar, hos oss hafva lägre diskont¬
ränta än jordbruket. Jag anhåller om remiss af denna
min motion till Banko-Utskottet.”
Härmed förena sig och instämma
Joh- Olsson och Matts Persson från Stockholms
I län.
7:o af Magnus Mänsson från Östergöthlands län:
”För afhjelpande af penningebrist hafva Diskonter blif-
29*
458
Den 18 December 1847.
vit inrättade för alla näringsgrenar inom riket; för en del
af dessa näringsgrenar är Diskontinrättningen ganska nyt¬
tig, för en annan åter högst skadlig i anseende till den
korta lånetiden. Den näringsgren, som icke kan draga för¬
del af Diskontinrättningen är jordbruket. För en jordbru¬
kare att upptaga lån, der han ovillkorligen är förbunden
att omsätta lånet på sex månader, medför alltid svåra följ¬
der; och är för det mesta fallet, att han nödgas be¬
gagna respitmånaderna och då erlägga åtta procent.
Jag vågar derföre i ödmjukhet föreslå: att lån i Ri¬
kets Ständers Banko-Diskont hädanefter må få tagas på
12 månader, emot omsättande af l/5:tedel i lånesumman
vid förfallodagen, och för dem, som önska lån på sex må¬
nader, omsättning af l/JOide! af lånesumman, emot sam¬
ma förbindelser, som nu gäller, nemligen: att räntan af-
räknas i förskott, så väl vid lånets erhållande, som vid
hvarje skeende omsättniug.
Jag är fullt öfvertygad om, att denna förlängda låne-
tid i Rikets Ständers Banko-Diskontverk skall medföra en
stor lättnad för jordbrukaren, äfvensom lika öfvertygad,
att enhvar inom Hedervärda Ståndet känner, hvilken våda
den korta lånetiden mången gång för jordbrukaren medför.
Att genom denna förlängda lånetid några förluster
skulle blifva att befara för Diskontverket, kan jag icke för¬
moda, utan tror att den förlängda tiden alltid skall med¬
föra lättnad för jordbrukaren, att kunna omsätta sitt lån.
Och får jag slutligen andraga: att den, som söker
lån i afsigt att ej återbetala det, kan lika lätt på 6 måna¬
der som på 12 månader göra sig urståndsatt att kunna beta¬
la sin skuld; och komma vederhäftighets-betygens sann¬
färdiga utsaga, då den som dem påtecknar först gör sig
noga underrättad om låntagarens och löftesmännens eko¬
nomiska ställning, att alltid lägga hinder för några för¬
luster.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Härmed (örena sig:
Anders Jonsson Joli- Johansson
från Östergöthland. från Östergöthland.
Häruti förenade sig Anders Gustafsson från Öster¬
göthlands och Sven Isaksson från Kalmar län.
Samtlige dessa memorial blefvo, uppå framställd pro¬
position af Talmannen, till Banko-Utskottet remitterade.
Den 18 December 1847.
459
§ 24.
Lästes och remitterades till Lag-Utskottet följande af
Peter Persson från Jönköpings län ingifne memorial:
”Sorn ibland Kronolänsmännens vigtigaste befattningar
är att hålla ordning och skick ibland folket, så är det af
största vigt. att vid desse tjenstemäns tillsättande duglige
och respekterade personer utses, hvilka böra vara obero¬
ende och så lönade att de kunna berga sig utan prejerier.
Vid tillsättningen af dessa tjenstemän tillgår det van¬
ligen så, att Landshöfdingen utfärdar för dem godtyckliga
förordnanden, och utan ransakning och dom afskedar dem,
hvarigenom dessa tjenstemäns sjelfständighet till stor del
förminskas.
Som den Kongl, propositionen upptager länsmän¬
nen i sin föreslagna lönereglering, vill jag nu endast före¬
slå: att för alla länsmän måtte utfärdas sådana fullmakter,
att de icke kunna godtyckligt afsättas utan laglig ransak¬
ning och dom.
Jag anhåller om remiss till vederbörligt Utskott.”
§ 25.
Peter Persson från Jönköpings län hade ingifvit ett
så lydande memorial:
’’Det torde icke vara obekant för någon, som haft
något att uträtta vid ett Lagtima ting, hurusom genom do¬
marens ökade besvär vid den honom ålagda noggrannare
kontrollen öfver charteringen af handlingar, tingsterminer-
na förlängas till föga fromma för rättsökande, som ofta
måste vänta halfva dagen, medan några få invecklade af-
handlingar, hvaruti en mängd in natura praestationer före-
skrifvas, läsas, ytterligare läsas och granskas samt jem-
föras med markegångstaxor, taxeringslängder och till på
köpet nästan omskrifvas, medelst upprättande af förtecknin¬
gar å afhandlingarna angående de grunder, som följas vid
värdens och prisers bestämmande. Visserligen borde
en del af allt detta redan före afhandlingens inlemnande
till rätten vara verkstäldt; men så är oftast icke fallet, och
i alla fall återstår att verkställa granskning, då domaren
icke sjelf förut verkställt charteringen, utan sådant oftast
sker af så kallade Chartae-Sigillatae-Försäljningsmän, hvilka
icke så noga verkställa charteringen, då de under åbe¬
ropande endast af olika åsigter kunna freda sig från all
460
Den 18 December 1847.
ansvarspåföljd, sorn de i sjelfva verket hvälfva pä doma¬
ren, hvilken ytterst ansvarar för charteringens rigtighet och
har hufvudsakligaste besväret, utan att vid sådant förhål¬
lande hafva någon vinst af chartae-försäljningen, sorn skördas
af Charlas-Sigillatae-försäljningsmannen.
Rättvisa och Ullighet kräfva häruti en förändring, hvars
följd skall, såsom jag hoppas, bereda så väl domarens sorn
rättsökandens belåtenhet.
Jag föreslår i sådant afseende, att charteringen, som
egentligen är att hänföra till uppbörd af en kronans intrad,
måtte åläggas någon inom domsagan eller häradet boende
kronobetjent, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande der¬
till utses och kan prrestera vanlig uppbördsborgen och ej
borgen för hela det uppburna chartadieloppet, emedan så¬
dan borgen ej är lätt att skaffa och har hittills förorsakat
att försäljningsmännen icke kunnat förse sig med större
chartiebelopp, än att det varit slut å halfva tinget. Doma¬
ren skulle häremot blifva fri från annan skyldighet i af¬
seende på charteringen, än att vid lämpligt ansvar tillse
att handlingar, som skola charteras, äro det, och att i an¬
nat fall ej mottaga dem, utan att behöfva ingå i under¬
sökning orri charteringens rigtighet, samt att i kanten af
de särskildta protokollerna öfver inteckningar, lagfarter,
bouppteckningar och afhandlingar, uti hvilket sistnämnde
protokoll äfven borde intagas testamenten, summariskt an¬
teckna chartffibeloppet med en särskild nummer, som hän¬
visade till chartce-uppbördsmannens enahanda nummer uti
uppbördslängden, deruti borde korteligen antecknas grun¬
den för charteringen och denna längd sedermera inom
föreskrifven tid insändas till Kongl. Hofrätten till redan
föreskrifven granskning.
På detta sätt vunnes också härförutan en ytterligare
fördel, nemligen att en del kronobetjenters knappa löne¬
inkomster kunde i någon mån förbättras, och för sådant
ändamål skulle jag också önska stadgadt, att, utom den be¬
viljade försäljningsprovisionen, medgåfves rättighet att för
chartans vidhäftande och behöriga påskrift taga 2 sk. b.ko
för hvarje charta, som tillika köpes hos försäljningsman,
och 4 sk. samma mynt för den som köpes å annat ställe;
dock skulle vid ansvar icke få påläggas större chartaj-antal,
an som oundgängligen behöfdes.
V al är nu föreskrifvet, att försäljningsmännen icke får
Den 18 December 1847.
461
laga mera vinst på försäljningen, än den honom medgifna
försäljningsprorenten; men också tror jag ej, att försäljnings-
mannen derföre är skyldig att vidhäfta och påskrifva char-
tan, och oftast är detta värdt 2 å 4 sk. mot att för sak¬
nad af denna åtgärd blifva tillbakavisad af domaren, hvari¬
genom de mindre skrifkunnige, eller den som alls icke kan
skrifva, oftast fått vidkännas långt högre kostnad, antingen
i kontant eller någon traktering för besväret. Häraf följer
således naturligt af sig sjelft, att alla de handlingar, sorn
skida intagas uti ofvannämnda protokoller, skola vid tingen
först uppvisas hos chartse-uppbördsmannen för anteckning
i dess längd, samt för granskning och omförmälde afgifts
erläggande, i den händelse charteringen skett af annan, än
uppböidsm.mnen sjelf.
Skulle icke detta mitt förslag af Rikets Höglofl. Stän¬
der gillas, vågar jag föreslå, att i chartae-sigillatse-författ-
ningen måtte stadgas, att ingen annan inom domsagan, än
häradshöfdingen må försälja charlor till sådana handlingar,
som vid någon domstol derstädes skola uppvisas", dervid
kunde fästas skyldighet för honom, att, antingen mot någon,
eller utan annan vinst derpå än försäljningsprovisionen,
vidhäfta chartan och påskrifva den, så att icke hinder mö¬
ter för handlingens emottagande af rätten. Detta synes
mig verkeligen billigt, då derigenom kunde löna sig för
domaren att hålla ett särskildt pålitligt biträde, som före
hvarje rättegångstimma kunde hinna verkställa charterin¬
gen, och domaren, med tillförsigt till sitt biträdes ordent¬
lighet, undslippa i rätten den nu ofta förefallande, småak¬
tiga och tidsödande granskning af charteringen, utan egna
tiden åt de mera maktpåliggande göromålens rastlösa gång.
Slutligen vill jag också hafva anmärkt, att, med bästa
vilja att vara noggrann med charteringen, den dock, efter
olika åsigter, kan blifva förklarad icke hafva skett rätteli¬
gen i enlighet med författningens anda, ett förhållande de¬
sto ursäktligare vid tillämpning afen författning, der man måst
stadga, alt der hon är tvetydig i afseende på chartae-be-
loppens användande, skall tagas det högsta beloppet; och
jag yrkar i följd häraf, att ansvar för charteringsmannen
endast måtte komma i fråga, för den händelse att han
öfverbevisas om vårdslöshet och slem vinning, och att han
endast i detta fall också må kunna åläggas betala den bri¬
stande chartan, om tillgång saknas hos den, som chartera
462
Den 18 December 1847.
låtit, men att i annat fall denna ersättning må åligga den¬
ne sednare, och att i alla händelser, som följd häraf, i
fall af åtal, detta äfven delgifves den, som låtit verkställa
charteringen.
Om remiss häraf till Bevillnings-Utskottet anhålles.”
Efter uppläsandet häraf fick, på begäran, förre Tal¬
mannen Anders Eriksson ordet, dervid han förmälde:
”att det skulle blifva en föreskrift, det chartaesigillatse-för-
säljningsmännen borde påhäfta de försålda »hartorna på
rättegångshandlingarna samt vara berättigade att för på-
häftningen taga lösen, tror jag ej vore bra, enär det blef-
ve en beskattning och ett tvång för de rättsökande. Nu
åligger det försäljningsmannen att upplysa, huru stor char¬
ta till den eller den handlingen tarfvas, och dermed tror
jag man skall vara nöjd, särdeles som försäljningsmännen
alltid äro benägne att, mot en liten särskild vedergällning,
påhäfta och makulera chartan för den det önskar; i följd
hvaraf jag ^ icke vill medgifva tillkomsten af något nytt
stadgande, hvarigenom större provision, än den förut med-
gifna, skulle åt försäljarne lemnäs. För öfrigt tror jag det
vara bäst, att hvad sjelfva chartseförsäljningen beträffar med
den tillgår, som författningen bjuder.’’
Med förre Talmanen instämde Johan Persson från
Upsala län, Carl Tholsson och Erik Andersson från
Skaraborgs län, Anders Gunnarson från Elfsborgs, Sven
Jonsson från Jemtlands, Per Persson Edén från VVe-
ster-Norrlands, Ola Mänsson från Malmöhus, Nils An¬
dersson från Christianstads, samt Benyt Peter Skantze
från Hallands län.
Per Nilsson från Christianstads län: ”Äfven jag in¬
stämmer med förre Talmannen, och kan för ingen del gil¬
la, hvad i motionen blifvit föreslaget, att nemligen ytter¬
ligare beskatta de tingsökande med 2 sk. b:ko Och mera
för charta:påhäftningen, likaledes anser jag det vara lämp¬
ligast, att Domhafvanderne sjelfve äga bestyret med char-
tseförsäljningen genom någon af sina biträden. Länsman¬
nen kan ej alltid finnas på tingstället.”
Ofverläggningen var slut; och blef Peter Perssons
motion, jemte under diskussionen förekomna muntliga ytt¬
randen, remitterad till Bevillnings-Utskottet.
Den 18 December 1847.
463
§ 26.
Jonas Ersson från Jemtlands län uppläste detta me¬
morial :
”1 anledning af mine hemmavarande kommittenters
anhållan, anser jag mig både skyldig och pligtig, att inför
Rikets nu församlade Ständer utveckla de skäl, hvarige¬
nom orimligheten af 14 § Bevillningsförordningen, angå¬
ende hästhandlare eller sådane, som resa att sälja hästar,
icke bör kunna på Jemtlands allmoge, som med försälj¬
ning af egna och sina grannars hästar sig befattar, tilläm¬
pas.
Jemtlands innevånare försälja, mig veterligen, ej nå¬
got annat, än hvad som frambringas å deras egen nog
drygt beskattade jord, och inom dess landamären lidande
brist på de flesta provinsers ädlare och dyrbarare alster,
äga de dock hästrace, som alstras och uppfödes utan nå¬
gra stuterier, äfvensom boskapsafvel, hvilket utgör den e-
gentligaste binäringen för provinsen.
Enär nu dessa artiklar utgöra den enda källa för de¬
ras utkomst, hvarmed de skola godtgöra alla deras onera,
är det väl då billigt, att man för försäljning deraf skall
blifva särskildt taxerad och beskattad, eller kan det mot
all rättsprincip vara stridande, att den mera lottade eller
annorstädes i rikets södra provinser försälja sina varor,
ej skulle hafva rätt till försäljning, jemväl medföra sin min¬
dre bemedlade grannes, som icke hade råd och lägenhet
att för ett ringa parti göra en med många besvär och dry¬
ga kostnader förenad resa, utan att en sådan omständig¬
het skall antagas för landthandel. Orsaken till berörde be¬
skattning är således för mig främmande, och åtminstone
kan den ej realiseras på ett begripligt sätt; ty öfver be¬
rörde 14 § i Bevillningsförordningen, som lyder sålunda:
''Hästhandlare eller sådana, som resa att sälja och byta
hästar, erlägga, utan åtskilnaden på hufvudman eller föl¬
jeslagare, hvarje person, som sig n ed sådan handte¬
ring befattar, 25 R:dr banko, och skall, med vederbö¬
rande uppbördsmäns qvittens styrkas, att bevillningsaf-
giften för löpande året blifvit riktigt erlagd, eller säkerhet
derföre ställd, innan Konungens Befallningshafvande eller
vederbörande Magistrat meddelar dem pass, hvilket pass
bör uttryckligen innehålla, alt de till en sådan handel äro
berättigade.” Detta innehåll har i min tanke endast afse-
464 Den 18 December 1847.
ende på de personer, som sökt och vunnit tillstånd, samt
resa land och riket upp året igenom,' och ingen annan
sysselsättning hafva, likväl står sådant föreskrifvet. Under
sådan hästhandel begripes icke de byten eller försäljnin¬
gar, af hvilka en fastighetsinnehafvare, i och för sin fa¬
stighet, har behof. Dessa ord kunna endast tillämpas på
de hemmansägare, sorn sälja sina hästar hemma eller inom
landet; men ej något vidare på Jemtlands innevånare, kan
således i intet fall oftaberörde § tillämpas, helst dessa
icke äga någon annan rcssurs, än att försälja och exporte¬
ra sina hästar förnämligast utom läns, hvarvid någon för¬
del dermed kan vinnas, ty inom landet kan inga hästar
afvttras, så vida icke någon export utom landet får äga
rum; men skulle den grundprincipen, som i merberörde
§ antydes, göras gällande eller vidare, såsom hittills ägt
rum, utgrena sig så, att Jemtlänningen för afsalu af det
alster, som hans egen nog harrit beskattade jord fram¬
bringar, ända till förutnämnda belopp, lärer ingen dermed
sig befatta, hvilket skulle föranleda till en icke ringa för¬
lust för provinsen.
Vid betraktandet derjemte, ej mindre af Jemtlands fö¬
ga tacksamma jord, som med ringa fördel framalstrar an¬
nat än häst- och boskapsafvel, hvaraf i allt fall den stör¬
sta och egentliga reveny måste dragas, bör man lätt fin¬
na, att Jemtlänningens lott är vida mindre afundsvärd än
de flera provinsers innevånare, som hafva blott några ndl
till större städer, och isynnerhet hufvudstaden, då deremot
Jemtlänningen alltid får resa 50 a 60 ända till 70 mils
väg, för att afyttra sina produkter, ock dessutom vore un¬
derkastad det hårda öde, att till Kongl. Majrt och Kronan
utgifva bevillning eller en alldeles ny och ej beräknad skalt.
På grund af hvad jag sålunda haft äran andraga, och
som väl kändt är, att Jemtlands allmoge hvarken har span¬
nmål eller lin eller något dylikt till att afyttra, utan nämn¬
de produkter få tvertom köpas för hvart år, så måste
billigheten deraf visas, att Jemtlands innevånare måste få
fritt och öppet försälja sina hästar, såväl utom sorn inom
landet, utan någon bevillning, såvida häst- och boskapsaf¬
vel är den enda binäring, som kan med någon reveny be¬
räknas för landtmannen.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott
anhålles. ”
Den 18 December 1847.
465
Sedan Erik Ersson från Gefleborgs län förklarat sig
vilja instämma uti Jonas Erssons motion och derjemte
yrka befrielse från omförmäldte bevillning, likaledes för
Helsinglands innevånare vid försäljningar af hästar, blef
motionen remitterad till Bevillnings-Utskottet.
§ 27.
Följande af Anders Olofsson från Jemtlands län in-
gifna motion upplästes:
”Det är bekant, att i de flesta landsorter har nämnde-
mansbefaltningen på senare åren blifvit ett verkligt onus,
och då den är åtföljd af så ringa ersättning för den derå
nedlagda mödan och tidspillan, kan man ej förundra sig
att så få finnas benägne att frivilligt åtaga sig densamma.
Det händer således ofta nog, att när någon, som hans
medborgares förtroende kallar till detta uppdrag, genom
anställd votering nödgas åtaga sig detsamma, han åtmin¬
stone icke bibehåller det längre än lagen ovilkorligen for¬
drar, och, efter de bestämda två årens förlopp, skyndar
att afsäga sig detsamma. Härvid förnyas återigen samina
olägenhet för de väljande, hvilka ej veta hvem de skola
utse, samma underhandlingar med den sorn valet trätlar
och samma obehag för denne.
För att om möjligt åstadkomma någon lättnad i detta
besvär och för de utsedde nämndemännen göra det i nå¬
gon mån mindre motbjudande att öfvertaga befattningen,
föreslår jag, att de åtminstone mätte erhålla rese- och
dagtraktamente vid syneförrätlningar å militiebo¬
ställen och öfriga Kronohemman, hvarigenom de lill
en början skulle äga någon ersättning för den möda och
tidsförlust dessa åligganden förorsaka dem.
”Jag anhåller om remiss af denna motion till veder¬
börligt Utskott.”
Peter Jönsson från Jönköpings län yttrade härvid :
Jag förenar mig med motionären och anser rättvist,
att nämndemännen åtminstone erhålla resekostnadsersätt-
ning och traktamente vid de syneförrättningar motionen
omförmäler.”
Jöns Mänsson och Ola Månsson från Malmöhus
län, Anders Gustafsson från Östergöthlands, Johan Pe¬
ter Andersson och Sven Svensson från Elfsborgs, förre
o r\
4G6
Den 18 December 1847.
Talmannen Anders Eriksson från Örebro samt Per
Nilsson fsån Christianstads län instämde med motio¬
nären.
Uppå framställning blef Anders Olofssons motion
härpå till Lag-Utskottet remitterad.
§ 28.
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus län upp¬
läste ett memorial af denna lydelse:
”Flera motioner äro redan väckta, rörande anslag till
folkskolorna samt återstående hälften af skyddsafgiflens
användande dertill såsom en tor denna inrättning blifvande
årlig fond; alltså borde väl jag derom icke vidare orda,
men kan likväl icke underlåta att göra mina åsigter i frå¬
gan kända ”och gällande så långt jag förmår.” — Att den
vid nästlidna Riksdag till skolorna beviljade ena hälften af
föiutnämnde afgift måtte dertill framgent utgå, är hvad
jag fullkomligt önskar, likasom att Kronofogdarne måtte till
skolstyrelserna inom hvarje socken direkte, emot qvitto,
hvilket de vid sine årsredovisningar af Kronouppbörden
bifoga, dessa medel öfverlemna, så att den omväg, som
nu äger rum, må undvikas, att afgiften först skall insändas
till Landtränterierna och derifrån, efter förutgången anord¬
ning, åter uttagas, hvilket alltid är förenadt med kostnad
medelst erläggande af postporto orh kommissionärsarfvo-
dtm etc., som efter detta förslag kunde besparas. Hvad
åter beträffar andra hälften af skyddsafgiften, som äfven
framdeles, efter hvad en och annan föreslagit, skulle till
skolorna användas, så hyser jag visst ingen betänklig¬
het, att icke Staten vid en blifvande Statsreglering skall
kunna dessa medel undvara, utan tror tvertom, och efter
att hafva inom vårt fädernesland räknat en sällsynt lång¬
varig fred, det icke är Staten värdigt att ens göra anspråk
på en sådan i sig sjelf, onaturlig afgift; dock skulle jag
önska, att Riksens Ständer icke bestämdt föreskrefvo, att den¬
na personella afgift ovillkorligen borde till skolorna an¬
vändas, utan det finge öfverlåtas tili hvarje kommun, att
dermed efter eget godtfinnande förfara, emedan desse sjelf—
ve äro alttid bäst i tillfälle att känna, hvilkendera inrätt¬
ning, skolan eller fattigvården, mest vore i behof; derige¬
nom vore frihet gifven åt en hvar och afgiften erlades
endast när omständigheterna kräfde. Man har så mycket
Den 18 December 1847.
467
mera skäl till denna åtgärds vidtagande, som all anledning
är alt hoppas, det Riksens Ständer, vid hvarje Riksdag,
icke skola förbise, att af allmänna medel anvisa, efter till¬
gångarna lämpliga summor för upplysningens och civili¬
sationens spridande bland menniskoslägtet.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles ”
Och blef, i afvaktan på andra motioner i samma ämne,
detta memorial hvilande på bordet.
§ 29.
Lästes och remitterades till Banko-Utskottet följande
af Ingemund Odin från Gottland nu ingifna memorial:
”Sorn ön Gottland genom sitt aflägsna och isolerade
läge under vissa tider af året saknar all kommunikation
med fasta landet, hvarigenom icke allenast all rörelse af-
stannar, utan äfven ofta vid hindrad postgång en total
penningebrist uppstår, så får jag, i likhet med hvad uti fle¬
ra inom detta Stånd ingifna motioner om filial-lånekontor
i Landsorterna blifvit framstäldt, yrka anläggandet af ett låne¬
kontor i Wisby stad på Gottland, så mycket heldre, som
någon privatbank der icke finnes, äfvensom att sökte och
bifall ne lån, under de tider postgången är afbruten hela
tre månader om året, de beviljade lånen ej kunna erhållas
med mindre ytterligare bevis om lånsökandens vederhäf¬
tighet m. m. samt dermed förenade dryga kostnader och
postporto måste bekostas.
8 30.
Uppå begäran och för att i enskildta angelägenhe¬
ter besöka sina hemorter beviljade Ståndet ledighet från
Riksdags-göromålen åt nedannämnde Riksdags-fullmäktige,
nemligen:
Matts Persson från Stockholms län, under 3:ne
veckors tid, räknadt från den 23 i denna månad; och skulle
under tiden, från och med den 21 dennes, till dess Matts
Perssons permission blefve slut, Tobias Lind från Gö¬
theborgs och Bohus län vara Ordinarie Ledamot i Stats¬
utskottet;
Olof Johansson från Stockholms län, under tiden
från morgondagen till den (5 Januari nästinstundande år;
skolande Anders Olofsson från Jemtlands län under sam¬
ma tid inträda uti Expedilions-Utskottet såsom Ordinarie
Ledamot;
468
Den 18 December 1847.
Anders Johansson från Wermlands län, under ti¬
den t rån den 27 i denna månad till den 5 Januari näst¬
kommande år; i hvars ställe Anders Kylander från sam¬
ina län kommer att ingå såsom Ordinarie Ledamot uti
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet;
Adolph Fredriksson från Upsala län, under 3 vec¬
kors tid, räknadt från den 20 i denna månad;
Nils Fredrik Husberg från Södermanlands län, un¬
der 14 dagar, räknadt från den 23 i denna månad;
Anders Eriksson från Stockholms län, under tiden
ifrån och med den 23 i denna månad till den 4 näst¬
kommande Januari;
Per Olsson från Upsala län, under tiden från den
23 i denna månad till den 13 nästkommande Januari; och
skulle under samma tid Erik Mänsson från Blekinge in¬
träda såsom Ordinarie Ledamot uti Allmänna Besvärs- oell
Ekonomi-Utskottet;
Per Sahlström från Stockholms län, under 14 da¬
gars tid, räknadt från den 23 i denna månad; och skulle
under tiden Lars Wenander från Götheborgs och Bohus
län inträda såsom Ordinarie Ledamot uti Lag-Utskottet;
Johan Bergström från Stora Kopparbergs län, under
3 veckors lid, räknadt från den 22 i denna månad;
Petter Johan Pettersson från Jönköpings län, un¬
der 3 veckors lid, räknadt från den 22 i denna månad;
Johan Johansson från Östergöthland, under 3 vec¬
kors tid, räknadt från sistnämnde dag;
Magnus Månsson från samma län, likaledes på 3
veckor, räknadt från den 22 i denna månad;
Gustaf Pettersson från samma län, under 3 veckors
tid, från den 22 i denna månad; i hvilkens ställe Erik
Persson från Gefleborgs län kommer att inträda såsom
Ordinarie Ledamot i Bevillnings-Utskottet;
Carl Nilsson från Östergöthlands län, under lika
lång tid, räknadt från den 22 i denna månad; samt
Anders Jonsson från Westerås län, under samma
tid, i hvilkens ställe Arnold Svensson från Blekinge län
kommer att inträda såsom Ordinarie Ledamot i Bevillnings-
Utskottet, till dess Anders Jonsson återkommer.
Ståndet åtskiljdes klockan 3 eftermiddagen.
In fidem
A. E. Ros.
Den 21 December 1847.
469
Hen 31 llecember.
Plenum lil. 7 e. 111.
§ i.
Föredrogos och bordlädes följande Stats-Utskoltets
ullåtanden: (N:o 3), i fråga om användandet af de å an¬
slagen till uppförande af Cellfängelser uppkomna reser¬
vationer ;
(N:o 4), i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse,
rörande medels anvisande till Topographiska corpsens ar¬
beten samt till fortsättning af de pågående fästningsbygg
naderna under nästkommande år, och
(N:o 5), i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvel¬
se, rörande anslag för nya dockbyggnadens i Carlskrona
fullbordan samt förändring af flintlås-gevär till gevär med
slagkrutsantändning.
§ 2.
Föredrogos och lades till handlingarna Expeditions-
Utskottets memorial (N:o 5), i anledning af erhållen anmo¬
dan om införande i Riksdagsbeslutet af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Skrifvelse, angående åtskilliga föreslagna Lagförän¬
dringar.
§ 3.
Föredrogos och lades till handlingarna från Resp.
Med-Slånden ankomne Protokollsutdrag, nemligen:
Frän Högloft. Ridderskapet och Adeln:
N:ris 24, 25, 26, 27 och 29.
Från Högvördiga Preste-Slåndet:
N:ris 40, 41, 42 och 43.
Från Vållo fl. Borgar-Ståndet:
N:ris 36, 37 och 38.
§ 4.
Föredrogs en i Högvördiga Preste-Ståndet af Doktor
Säve väckt och Bonde-Ståndet kommunicerad motion, om
förnyande af Rikets Ständers vid förra Riksdagen gjorda
underdåniga anhållan om dels förlängning af tiden för Folk¬
skolornas ordnande, dels förändring i § 1, mom. 1, af
den Nådiga Stadgan om folkundervisningen; efter upplä¬
sandet af hvilken motion Nils Strindlund från Wester-
470
Den 21 December 1847.
Norrlands län yttrade: ”Det är mycket sannt livad Doktor
Säve i sin motion yttrat. I min hemort hafva många
skolor icke kommit tili stånd, i saknad af lärare, hvilka
icke hunnit, från Seminarierne utexamineras. Församlin¬
garna hafva, såvidt på dem berott, ställt sig Kongl. Majits
Nådiga Stadga om Folkundervisningen till efterrättelse; de
hafva uppbyggt skolhus och i öfrigt behörigen ordnat sko-
leväsendet, men de kunna icke undervisa och examinera
lärare. Flera församlingar hafva, såsom jag med säkerhet
känner, fyra å fem gånger låtit i allmänna tidningarna kun¬
göra de lediga tjensterna, men ingen sökande till erhål¬
lande deraf sig anmält. Sålunda hafva skolorna icke in¬
om föreskrifna tiden kommit i gång och vid sådant för¬
hållande kan folket, ehuru det gjort allt hvad det kunnat,
ändock komma att anses såsom lagbrytare. Om några år
skall ett tillräckligt antal lärare hinna i Seminarium bildas
och den nu öfverklagade bristen på lärare blifva afhjelpt.
Jag instämmer derföre med Doktor Säve uti dess motion
om förlängning af tiden för skolornas ordnande och tror
mig böra tillägga, att det ingalunde bör tillskrifvas folket,
att folkskolorna på många ställen icke ännu till undervis¬
ning kunnat begagnas."
Andreas Bengtsson från Jönköpings län:
”Alven i min hemort har det förhållande inträffat,
att Skolorna på flera ställen icke kunnat bringas i behö¬
rigt skick, af brist på examinerade lärare, och följden der¬
af har blifvit, att församlingarna icke kunnat komma i åt¬
njutande af den för skolväsendets ordnande anslagna halfva
skyddsafgiften, eller s. k. folkskolemedlen, hvilka således
fått ligga oanvända."
Olaus Eriksson från Bohus län;
"Som jag sjelf ämnat väcka motion i samma syftning,
som Doktor Säve, instämmer jag så mycket heldre med
motionären.’’
Sedan Anders Olsson från Jemtlands län förklarat,
att förhållandet i afseende å Skolväsendet i hans hem¬
ort vore enahanda med hvad Strindlund yttrat, samt
Petter Persson och Peller Jönsson från Jönköpings
län med flere af Ståndets Ledamöter förenat sig uti Doktor
Säves motion, blef densamma till Allmänna Bcsrärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad.
Den 21 December 1847.
471
§ 5.
Pehr Sahlström från Stockholms län, efter det han
begärt och erhållit ordet, yttrade: ”Jag får till en början
gifva tillkänna, att jag vid sista Riksdag väckte enahanda
motion, som den jag nu går att framställa, och att, ehuru
den då icke vann framgång, jag anser ämnet af den vigt,
att en förnyad framställning icke bör uteblifva”; och upp¬
läste Sahlström härefter ett så lydande skriftligt anförande:
”Till sina orsaker alltför väl kända, för att af någon
kunna anses ogrundade, äro de sedan långt aflägsna tider
framställde och sedermera oafbrutet förnyade klagomål öf¬
ver de skattebördor och onera, som under mångfalldiga
benämningar nedtrycka jordbruket och göra det nästan o-
möjligt för landtmannen, att dermed förvärfva sin berg¬
ning och utkomst. Obestridligt måste det derföre vara,
att anledningen till dessa klagomål bör, så vidt möjligt är,
genom ändamålsenliga och rättvisa författningar undanröd-
jas, och jag är fullt öfvertygad, att så väl Rikets Ständer,
som Kongl. Majit skola låta sig särdeles angeläget vara,
att härutinnan vidtaga alla de åtgärder till förbättring, som
äro möjliga samt med rättvisa och billighet förenliga. Med
dessa förutsättningar och då det åligger hvarje Riksdags¬
fullmäktig, att, efter yttersta förmåga, söka befordra allt,
som för hans kommittenters och samhällets välstånd kan
vara erforderligt, får jag vördsammast anhålla, att, till jord¬
brukets och landtmannanäringens upphjelpande och för¬
sättande i bättre belägenhet, än den, i hvilken desamma
för närvarande sig betinna, mig måtte tillåtas framstäMa
här nedan omförrnälde förslag, och ehuru jag antager, att
hufvudsaken till landlmannens och synnerligast den jord¬
brukande allmogens nedtryckta belägenhet och obestånd be¬
står deruti, att den jord de odla, blifvit belagd med allt
för stora skatter och onera, är likväl derföre ingalunda
min mening, att vilja ensidigt påyrka, alt jordbrukare
skola på Statens öfriga näringsgrenars bekostnad befrias
från de utskylder och praestationer, hvilka af jordbruket,
såsom Statens hufvudnäring rättvisligen böra utgå, samt
för Statens styrelse, försvar och bestånd äro erforder¬
liga, helst jag är fullt öfvertygad, att jordbruket och dess
idkare äro i stånd, att utan svårighet fullgöra sina ålig¬
ganden uti omförrnälde afseende, endast desse åligganden
varda på hela jordbruket lika och rättvisligen fördelade;
472
Den 21 December 1847.
men en sådan fördelning utgör oek, efter min öfvertygel¬
se, det enda och oeftergitliga vilkoret derföre, att ofta-
nämnde yrke skall kunna fullgöra hvad Staten för sitt be¬
stånd af detsamma eger att fordra; ty just derigenom,
att, på sätt hitintills skett, en del af jorden blifvit privi¬
legierad och befriad från nästan allt bidrag till Staten, och
den öfriga delen måst utgöra hvad å hela jordbruket be-
lupit, har följt, att denna sistnämnde del blifvit af skatter
och onera öfverlastad och derföre kommit nära sin un¬
dergång.
Jag hemstätler och yrkar således, att ali jord inom
riket, utan afseende å hvad jordeboks-natur den hitintills
må hafva innehaft, må försättas i det naturliga tillstånd af
jemlikhet, i anseende till onera och utskylder till Staten,
i hvilket jorden från början varit, och att således de all¬
männa onera, utskylder och pravstationer in natura, som
af jorden böra utgå, på alla hemman och särskildt skatt—
lagde lägenheter lika fördelas, efter hemmanens och lägen¬
heternas godhet och beskaffenhet, eller, med andra ord,
att hvarje hemman och skattlagd jordlägenhet må i för¬
hållande till dess godhet och beskaffenhet åläggas lika
allmänna utskylder, onera och prastationer in natura.
För sådant ändamål föreslår jag, att Rikets Ständer
må hos Kongl. Maj:t begära, det följande förberedande åt¬
gärder varda vidtagna innan nästa Riksdag, så att den så¬
lunda föreslagna skattejemkningen då må kunna af Rikets
Ständer verkställas, nemligen:
l:o Att genom Konungens Befallningshafvande i hvarje
län må upprättas noggranna och fullständiga uppgifter på
a) alla de allmänna utskylder, onera och prestationer in
natura, som från jordlägenheter och hemman inom länet
utgöras, och b) antalet af alla hemman och skattlagde
jordlägenheter, fördelade i klasser efter deras olika jorde-
boksnatur, med särskilda förteckningar öfver hvarje hem¬
mans elier lägenhets allmänna utskylder, onera och prae-
stationer in natura.
2:o Att likaledes, genom Konungens Befallningshaf-
vandes försorg, uppgöras tillförlitliga förslag till en lika
fördelning af de allmänna utskylder, onera och prajstatio-
ner in natura, som från jorden inom hvarje län nu ut¬
göras, på alla der belägna hemman och jordlägenheter,
efter medium af de 10 sednaste årens taxeringsvärde, utan
Den 21 December 1847. 473
afseende å den särskildta jordeboksnatur, som för närva¬
rande finnes hemmanen eller lägenheterna åsatt.
3:o Att öfver dessa förslag må höras deputerade från
hvarje socken, på det att, om taxeringsvärdet, af en eller
annan orsak, å något hemman eller lägenhet skulle befin¬
nas origtigt, nödig rättelse deri må kunna göras.
4:o Att, sedan sålunda blifvit bestämdt, huru storan¬
part af allmänna utskylder, onera och prsestationer in
natura hvarje hemman och lägenhet böra vidkännas, ej
allenast uträkningar bora verkställas å den tillökning i så¬
dana utskylder, onera och praestationer, som drabba de
privilegierade hemmanen och lägenheterne, såsom Säterier,
Rå- och Rörshemman m. m. emot hvad de förut utgjort,
samt den minskning i utskylderna, som tillskyndas de nu
hårdare skattlagde krono- och kronoskattehemmanen, utan
ock bestämda uppgifter å de ersättningsbelopp, som här¬
före böra tillerkännas de förut privilegierade hemmanen
och lägenheterna, och utgifvas af dem, som förr varit hår¬
dare skattlagde.
Då dessa förslag och uppgifter blifvit vid en kom¬
mande Riksdag Rikets Ständer förelagde, anser jag det
först vara möjligt att vidtaga erforderliga åtgärder till den
nya skattläggningens verkställande, och hvilka åtgärder, ef¬
ter mitt förmenande, böra bestå deri, att af allmänna me¬
del beviljas exempelvis 100,000 R:dr Banko årligen i 10
år, hvaraf hvarje år utbetalas ett motsvarande belopp af
den till Säterierna och de öfriga privilegierade hemmanen för
deras tillökade skatter bestämda ersättning uti det län, der
ersättningen först blefve stadgad att betalas. Att hvarje
privilegieradt hemman eller lägenhet, genast efter det den
fått emottaga sitt ersättningsbelopp, skall börja utgöra sin
anpart uti de allmänna utskylderna, onera och prastatio-
nerna in natura, hvilken anpart jemväl skall användas till
omförmälde ersättningsbelopp, som således inom de 10 fi¬
rén öfver hela riket kan blifva guldet, efter hvilken tid
den nya beskattningen först bör tiäda i verket, i följd
hvaraf den gamla under tiden bör fortgå orubbad, och bör
sedermera den minskning, som tillskyndas de hårdare skatt¬
lagde hemmanen och lägenheterna, icke förr än 10 år der¬
efter komma dem tillgodo, utan de under denna tid fort¬
farande utgöra hvad dem af ålder ålegat samt skillnaden
30*
474
Den 21 Dceember 1847,
emellan hvad deraf skall utgå i utskylder m. m. efter den
nya beskattningen och det. de förut utgifvit, jemte en bil¬
lig löseskilling för kronojorden, till Statsverket ingå, såsom
ersättning för ofvanberörde årliga Statsanslag af 100,000
R:dr. Krono- och kronoskattejorden kommer således först
att efter 20 år åtnjuta den föreslagna minskningen i dess
allmänna utskylder, onera och prawtationer in natura.
Ehuru jag nu föreslagit, att full ersättning, på ofvan
omförmälde sätt, bör utgifvas för den minskning i vär¬
de, som den privilegierade jorden, genom ifrågavarande
åtgärder, kommer att vidkännas, och något rättsvidrigt här¬
utinnan således icke kan anses vara föreslaget, torde lik¬
väl invändas, att ett våld mot egariderätten ändock blefve
föröfvadt, enär den, sorn köpt eller annorledes blifvit
egare till privilegierad jord, bör, på grund af allmänna
rättsbegrepp, vara försäkrad om ostördt bibehållande af
samma jord, sadan den till sin natur befanns, då han der¬
af kom i besittning; men då härvid öfverväges det sätt,
på hvilket privilegierna blifvit ifrågavarande jord tillagde
och under hvilka förhållanden sådant ägt rum, samt med
skäl ifragasättas kan, huruvida så beskaffade fördelar eller
privilegier kunnat samma jord rättsenligt meddelas, enär
sadant obestridligen skett på den öfriga jordens och det
allmännas bekostnad, lära dessa rättsbegrepp genom mitt
förslag icke kunna anses förnärmade.
Om remiss häraf till Stats- samt Allmänna Resvärs-
och Ekonomi-Utskotten anhålles vördsamt.”
Sedan vice Talmannen Nils Persson och Nils Fre¬
drik Husberg från Södermanlands län, Erik Carlsson
och Anders Ersson från Stockholms län, Petter Mår¬
tensson från Jönköpings län, Sven Svensson från Elfs¬
borgs län, Elof Andersson från Wermlands län, Bengt
Petter Skantze fran Hallands län, Anders Andersson
från Orebro län, Anders Ersson från Stora Kopparbergs
län med flere instämt uti Sahlströms anförande, tillkän-
nagaf Anders Persson från Örebro län, att han hade en
motion af hufvudsakligt lika syftning med den, som blifvit
af Sahlström framställd; och uppläste Anders Persson
följande skriftliga memorial :
”Bland frågor, som i synnerhet förtjena att upptagas,
begrundas, behjertas och bjsvaras, är den, huruvida be¬
skattningen af Riket* innebyggare utgår jemnt och lika,
Den 21 Deeernber 1847.
475
eller ojemnheter och orättvisa, såsom det påstås, i detta
afseendet äro verkliga. Jag kan icke undvika att erkänna
dem såsom verkliga och ser i följd deraf min, med hvarje
rättänkande gemensamma, pligt, att medverka till rättelse.
Tider hafva varit, vi vete det alle, då makt var gällande i
stället för rätt, då man icke frågade sig hvad man borde,
utan blott hvad man kunde. Grunderna för våra beskatt¬
ningar uppkommo de ej i sådana tider, och stå de ej qvari
det hufvudsakliga såsom ovedersägliga bevis, att så bedröf-
liga tider hafva varit? Men så länge grunderna äro qvar
och gälla i sin tillämpning, månne icke också tiderna äro
qvar och klagas rättmätigt Öfver våld och uppenbar orätt¬
visa? eller hvilka äro grunderna, som nu följas vid be¬
skattningen? Gör man afseende på rättigheter, då man
ålägger skyldigheter, så att hvar och en, i den mån han
njuter hägn, skydd, omvårdnad och förmåner af det all¬
männa, också förbindes att offra sin gärd till hvad samhäl¬
let behöfver sammanskjuta för sitt bestånd, sin trygghet,
utveckling och trefnad? Man har ställt samhällsmachinen
på fyra hjul — ligger det ock lika tyngd på hvardera af
hjulen? År ingen del af vagnen belastad för hardt, så att
han går ojemnt och illa? Samhällets högsta mål är ju^all¬
mänt väl. Icke vinnes detta mål derigenom, att någon
viss del af samhället skall vara dömd att alltid lida. Den
nedtryckte kan ej vara hvad han bör, hvarken för andra
eller sig sjelf. Men om nu denna är en nödvändig lem af
det hela, om det just är ifrån den, som den närande mö¬
dan, den uppehållande kraften måste påräknas, huru oför¬
ståndigt då på samma gång, som obilligt, att hopa tyng¬
derna på honom.
Beskattningsbördorna äro ojemnt och liksom slump¬
vis fördelade, icke blott i afseende på Riksståndens för¬
hållande till hvarandra (i hvilket onaturliga förhållande all
ting måste blifva onaturligt), utan äfven i afseende på det
inbördes förhållandet emellan medlemmarne af samma stånd.
Men ämnet är af för stor omfattning och för mycket in¬
vecklad art, för att kunna af mig fullständigt utredas och
genomföras. Jag anser detta icke ens kunna ske af Rikets
församlade Ständer i detta nu; får således vördsamligen
föreslå, att Rikets Ständer, för det första, beslutade, attén
genomgripande, på billighet och rättvisa grundad, skat-
tejcmltning skall ske.
476
Den 21 December 1847.
Fastän erfarenheten synes vilja vittna afskr5ckar.de
emot förslaget om tillsättande af kommittéer för regle¬
ring af Rikets vigtigaste angelägenheter , så synes dock i
denna sak ej vara annan utväg att välja, och i alla fall bör
man icke försumma sin pligt eller öfvergifva ens det sva¬
gaste hoppet; hvarföre jag vågar, för det andra, likaledes
föreslå att ingå lill Kongl. Majit med en underdånig an¬
hållan, att Han täckes i nåder förordna en kommitté af
sakkunnige och för redlige tänkesätt och god vilja kände
män, att sammanträda, så fort sig göra låter, i hufvud-
staden, för att vidtaga de förberedande åtgärder, som er¬
fordras, och uppgöra en öfversigt af nu varande beskatt¬
ningens förhållande emellan Rikets medlemmar inbördes,
samt uppsätta ett förslag till en jemnare fördelning af alla
heskattningar, och med dessa sina åtgärder inkomma i un¬
derdånighet till Kongl. Majit tidigt före nästblifvande Riks¬
dag, så att Han, vid dess början, i Kader täcktes, med an¬
ledning deraf, låta aflemna till Rikets Ständer en proposi¬
tion om Skattebördornas jemnare fördelning.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Hvarefter Anders Persson muntligen tilläde, att om
en skatternas jemnare fördelning, utan nedsättande af kom¬
mitté, kuude tillvägabringas, sage han det gerna, men
att han för sin del icke insåg något lämpligare sätt att
vinna det önskvärda ändamålet.
Ephraim Larsson från Elfsborgs län instämde med
Anders Persson; och blefvo ifrågavarande motioner, jemte
de i anledning deraf afgifna muntliga yttranden, härefter
till Stats-Utskottet remitterade.
S 6.
F. Talman Anders Eriksson från Orebro län, upp¬
läste ett så lydande skriftligt anförande:
"Vid flera föregående riksmöten har fråga varit 4väckt
om Bergstingsrätternas afskafiande och Rikets Ständer haf¬
va äfven uttalat sin öfvertygelse om lämpligheten häraf,
men icke destomindre qvarstå dessa domstolar, som syn¬
barligen kunna alldeles umbäras, då de dit hörande målen
äro ytterst fåtaliga och sällan påkalla någon sådan speciel
insigt i bergsvetenskapen, att ju ej de låta utreda sig vid
de allmänna domstolarna, särdeles om man vidtoge den
utvägen, att när dylika mål förekomma i första instansen,
hvilken naturligtvis skulle blifva Häradsrätten, en tjenste-
Den 21 December 1847,
477
man af Bergsstaten tillkallades såsom ledamot i Rätten,
för att tillhandagå domaren med möjeligen behöfliga upp¬
lysningar. Men, utom det, att Bergstingsrälterria sålunda
äro öfverflödiga, skulle deras indragning tillskynda de rätts-
sökande många direkta fördelar, derigenom, att målen blef¬
vo skyndsammare afgjorda, enär nu, som man vet, dessa
Rätter blott eu gång om året sammanträda, hvaremot Hä¬
radsrätterna på vissa orter hafva flera ordinarie ting årli¬
gen. Lägger man för öfrigt härtill den pekuriiära vinst,
som ifrågavarande åtgärd borde medföra äfven för stats¬
verket, så mäktar jag i sanning icke inse, hvilken giltig
invändning, som kan emot densamma framställas och jag
finner mig derföre uppmanad, att hos Rikets Ständer hem¬
ställa, om icke de för sin del kunde ånyo besluta, det böra
Bergstingsrätterna upphöra, och de mål, som der pläga
handläggas, öfvergå till Häradsrätterna, såsom första dom¬
stol.
Denna motion torde för vanlig behandling blifva till
vederbörligt Utskott hänskjuten,”
Härmed förena sig:
A. Johansson och Anders Andersson från Werm¬
land, P. Persson från Orebro län.
Häruti instämde L. J. Gezelius från Kopparbergs
län, hvarefter jVt7s Strindlund från Wester-Norrlandsjän
yttrade: "Det vore af väsendtlig nytta, att dessa domstolar
indrogos och upphörde, och de äro verkligen mindre behöf¬
liga, ja! jag kan nästan säga, otjenliga, då alla dithörande
mål likaväl kunna behandlas af domaren i orten. Mången
gång har i min hemort händt, att då Bergmästaren kom¬
mit till tingsställe, för att förrätta tinget, inga mål funnits
för honom att handlägga. Ett hufvudsakligt skäl, som
dessutom talar för nämnde Rätters upphörande, är den
omständighet, att de endast en gång om året sammanträ¬
da. Derigenom uppstår tidsutdrägt för, målens behand¬
ling, som än ytterligare ett år kan förlängas, om det lyc¬
kas att med advokaters tillhjelp få mål uppskjutna. Jag
anser i öfrigt obehörigt, att särskild domstol skall finnas
för upptagande af vissa mål, och hoppas att Lag-Utskot¬
tet skall föreslå enhet i lagskipningen, och dessa måls öf-
verflytlande på allmänna domstolarna, hvaremot intet hin¬
der skäligen kan förefinnas. Fördomen måste nötas bort;
jag instärtimer således med Anders Eriksson, med den
478
Den 21 December 1847.
fulla tillförsigt, att de mål, som nu tillhöra Bergstingsrät¬
terna, skola likaväl utan Bergmästare skötas och handhafvas.”
Pehr Östman från Wester-Norrtands län: ’’Jag in¬
stämmer så mycket heldre med motionären, som jag fun¬
nit ifrågavarande domstolar ingalunda gagneliga, utan tvert-
om skadliga i så måtto, att de sammanträda med alltför
långa mellanrum, och på få ställen, så att rättssökande
måste öfver höfvan vänta på målens afgörande och, för att
derstädes uppvakta, göra långa och kostsamma resor. Jag
tror för öfrigt, att målen i allmänhet icke äro af annan be¬
skaffenhet eller mera invecklade, än att domaren i orten
kan dem handlägga.
Förre Talmannen Anders Eriksson: "Jag har begärt
ordet, endast för att tillägga, att om andra än rent juridiska
mål eller sådana, som angå bedömmandet, huruvida jern
är felaktigt eller har oarter, skulle förekomma, dessa mål,
innan de af Bergstingsrätten afgöras, vanligen remitteras
till öfvermasmästarens utlåtande. På lika sätt kunna de
andra Domstolarna äfven gå tillväga. Hvad Östman i öf¬
rigt yttrat om Bergstingsrälternas olägenheter, är ganska
sant. Deras vidsträckta jurisdiktion nödga parterne att fa¬
ra långa, vägar och den omständighet, att de endast en gång
om året sammanträda, vållar mycken tidsutdrägt i lagskip-
ningen. Bergmästarne äro dessutom icke alltid de skick¬
ligaste jurister; deras vetenskap är vida skiljd från juri¬
diken. De hafva väl tagit Hofrättsexamen, men jag tror
den ensam icke kunna bilda skickliga domare.”
Andreas Bengtsson från Jönköpings län förenade sig
med Anders Eriksson.
Diskussionen förklarades slutad; och ifrågavarande mo¬
tion, jemte hvad dervid blifvit muntligen andraget, remitte¬
rades tilli Lag-Utskottet.
§ 7.
Andreas Bengtsson från Jönköpings län uppläste ett
så lydande skriftligt anförande:
”Då Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om antagandet
af ny strafflag remitterades till Höglofl. J_,ag-Utskottet, gaf
jag, genom särskildt anförande, mina åsigter och tankar i
detta vigtiga lagstiftningsärende tillkänna, nemligen, att jag
ansåg de straflbestämmelser af dödsstraff, fängelse och
böter icke vara alldeles tillräckliga, utan att längelsestraf-
Den 21 December 1847.
479
fet blefve förenadt med något lämpligt kroppsstraff. Olika
meningar inom detta Stånd uppstodo och en del tolkade
min mening, att antingen qvarblifva vid det gamla, eller
åter i den nya lagen införa våra nu brukliga spöstraff, men
ingendera delen var mitt syftemål; mitt syftemål vill jag
derföre nu i motionsväg framlägga, för att undanrödja de
olika meningar, som derigenom tilläfventyrs såväl i Lag-
Utskottet som äfven i Riks-Stånden kunna uppstå.
Att återgå till de i längre tider förhatliga och barba¬
riska spöstraffen är icke öfverensstämmande med tidsan¬
dan och bildningens framåtskridande. Hvad jag svnnerli-
gast och framför alla öfriga straffbestämmelser skulle vilja
föreslå, är tvångsarbete på främmande ort, d. v. s. De-
portationsstraff. Detta straffsystem har äfven uti civili¬
serade länder, såsom t. ex. England, blifvit antaget — be¬
synnerligt nog, att, under den långa tidrymd af 30 år, se¬
dan Rikets Ständer önskade en ny strafflag, icke mera
vigt blifvit lagdt på detta straffsystem, ej heller några åt¬
gärder blifvit vidtagna, för att kunna erhålla upplysning om,
huruvida det kunde för Sverige blifva verkställbart eller
icke, helst Sverige icke äger för närvarande någon passan¬
de plats till straffkoloni; väl äger Sverige ön Barthelemy,
men denna ö är dels bebodd af derstädes från äldre tider
bosatte innevånare, dels möta andra svårigheter att kunna
af densamma bereda en straffkoloni.
Bland kroppsstraff för gröfre brottslingar och för så-
dane personer, som äro för allmänna säkerheten högst
vådliga, om de genom rymning ernå friheten, torde tvångs¬
arbete på längre eller kortare tid med eller utan bojor ef¬
ter omständigheterna vara lämpligast; — sådant tvångsarbete
bör emedlertid, icke som nu sker, förrättas på Rikets fäst¬
ningar eller annorstädes inom landet, der rymning kan ä-
ga rum, utan på någon aflägsen ort, hvarföre det bör vara
förenadt med deportation; för detta ändamål bör en straff¬
koloni anläggas uader ett luftstreck, som är tjenligt för
odling af spannmål, och der tillgång äfven är på andra fö¬
doämnen, så att kolonien kan föda sig sjelf, medelst för-
brytarnes arbete. Tjenlig lokal derföre synes vara i Södra
Amerika, der en stor landsträcka finnes, som ännu icke af
andra makter blifvit tagen i besittning; — från Staterna
vid Platafloden, ända till Syd-Amerikas yttersta spets, fin¬
nes nemligen icke ännu något Europeiskt nybygge. Detta
480 Den 21 December 1847.
land, som i storlek är jemnförligt med England, begrän¬
sas i vester af landet Chili, som är ganska fruktbart, och
omgifves i öster och söder af stora verldshaf\et. —Föran¬
läggning af en Svensk koloni derstädes torde tjenligaste
platsen sökas omkring floden Negro, som har sitt ut¬
lopp på östra kusten, vid 41 ista breddsgraden, kornmann
de från nordvest, der den har sitt ursprung i Andiska
bergskedjan. I trakten af denna flods utlopp finnas åt-»
skilliga hamnar, hvaraf en lärer vara stor och säker. —
Klimatet är der blidare än i Sverige; vintertiden fallet
väl snö, men den qvarligger sällan eller aldrig öfver da¬
gen. — Om sommaren är värman stark. — Landet har
god gräsväxt, synnerligast kring vattendragen. Till brän¬
sle finnas buskväxter, men gröfre skog, såsom tim¬
mer, lärer på de flesta ställen saknas, hvarföre trädvaror
mäste troligen ditföras till byggnader, såsom årligen plä¬
gar ske till nästgränsande länder i Syd-Amerika från Sveri¬
ge. Sjöledes är kommunikationen lätt med Brasilien och
staterna kring Platafloden, och landvågen kan man kom¬
municera med staden Conception i Chili, genom derva¬
rande pass i Andiska bergkedjan nära Triquapol. Trak¬
ten är fiskrik, och saltgropar finnas i närheten; viktualier
kunna till en början hämtas från Buones-Ayres vid Plata¬
floden, der de finnas i stort öfverflöd och hafva ett ringa
värde — afståndet sjöledes kan vara omkring 60 å 70
Svenska mil, och kan således med gynnande vind tillrygga—
läggas på få dagar. Svenska Konsuler finnas redan förut,
såväl derstädes som på andra närbelägna större handels¬
platser, t. ex. Rio-Janeiro i Brasilien. Från Sverige kan
man ditsegla på 3 eller 4 månader, och segelleden är väl
känd af Svenska Coopvierdiskeppare, som årligen begifva sig till
dessa trakter, synnerligast från Stockholm, Götheborg och
Gefle, för alt hämta laster af socker och kaffe från Brasilien.
Ur moralisk synpunkt betraktadt, kan man ej förneka
samhället rättigheten att befria sig från personer, sorn vil¬
ja störa ordningen och friden inom samhället; delta är icke
annat än ett sjelfförsvar, hvilket i alla tider ansetts både
tillåtligt och nödvändigt, så väl för enskildte som för Sta¬
ten. Deportations-systemet innehåller således icke något
rättsvidrig!;. Det lärer äfven komma att utöfva det helso-
samma moraliska inflytande på brottslingar, att de taga sig
tillvara för sådana förbrytelser, som kunna medföra depor¬
tation, isynnerhet om de till deportation dömde ställas un¬
Den 21 December 1847.
481
der krigslagarna, hvilket torde vara nödvändigt för att vid¬
makthålla ordningen inom straffkolonien.
Fängelsestraffet, utan att vara förenadt med något
kroppstraff, väcker icke någon farhåga hos brottslingen
och afskräcker ej derföre från förbrytelser. Tvertom tor¬
de mången finna, att han i fängelset lefver bättre och me¬
ra sorgfritt, än då han är på fri fot och fängelse-systemet
kan sålunda mången gång uppmuntra till brott, så mycket
heldre som det alltid finnes möjlighet till rymning för
den, som skulle ledsna vid fängelselifvet, så länge han får
qvarstadna inom fäderneslandet. På en aflägsen ort, der
man är omgifven af vilda folkslag, lärer deremot rymning
ej kunna komma i fråga; och skulle det ske, så uppkom¬
mer deraf ändock ingen våda för det aflägsna fäderneslan¬
det. Af dessa skäl synes deportation vara att föredraga
framför fängelsestraff; men deportationen måste vara före¬
nad med tvångsarbete, dels derföre, att sysslolöshet alltid
har ett skadligt inflytande på menniskor samt gifver an¬
ledning och rådrum till upptäckande af nya förbrytelser,
dels af den orsak, att brottslingen bör, likasom andra men¬
niskor, försörja sig sjelf och icke lefva på andras arbete;
han bör dessutom, om ske kan, äfven försörja sin bevak¬
ning, som endast för hans skull är hindrad från att sig
sjelf försörja. Det strider emot all naturrätt, att den lag¬
lydige medborgaren skall arbeta både för sitt eget och för
brottslingens underhåll, och att lagbrytaren skall, i följd af
sin förbrytelse blifva befriad från alla lefnadsomsorger. så¬
dant sker likväl, om fängelsestraffet antages såsom den en¬
da påföljd af lagbrott. Man måste således bibehålla den
del af kroppstraff, som innefattas under benämningen:
tvångsarbete.
Man invänder mot deportationssystemet, att kostna¬
der äro dermed förenade — men kostar då fängelsesyste¬
met ingenting? Har man förglömt att 1,300,000 Ridö B:ko
blefvo år 1841 af Ständerna beviljade till fängelsebyggna¬
der, samt att til! samma ändamål nu ytterligare af Rege¬
ringen begäres 600,000 R:dr. Häruti är ändock icke in¬
begripen någon underhållskostnad, hvarken för fångar el¬
ler bevakning; denna underhållskostnad har sednast upp¬
gått till 737,000 R:dr, endast för ett år; med sådana sum¬
mor kunna utan tvifvel straffkolonier anläggas, och under-
31
482
Den 21 December 1847.
hällas. Det är ock fara värdt, att ju flera fängelser man
bygger, desto flera fångar skall man erhålla att inspärra
i dessa fängelser, och kostnaderna för fångvården skall
derigenom ökas i oändlighet, såsom ock förhållandet varit
alltsedan år 1816, då fångvården kunde bestridas med
118,000 R:dr. Fyra år derefter var den redan fördub¬
blad; ett tiotal sednare befanns den tredubblad; inom ett
tiotal längre framräckte icke fyrdubbla beloppet på långt
när till utgifterna för fångvården, och för närvarande upp¬
stiga dessa kostnader till mer än sexdubbelt af hvad det
var för 30 år tillbaka.
Fångpersonalen, ehuru stor, har likväl icke ökat sig
i samma proportion som kostnaderna. Orsaken härtill har
varit, att de effektiva straffen förminskats och fängelsestraf¬
fen derigenom ökats; men om man nu får antaga, att fän¬
gelsestraffet efter nya straffsystemet skall tillämpas för bå¬
de mindre och gröfre förbrytare, är fara värdt, att denna
underhållskostnad uppgår till dubbelt belopp emot hvad
den för närvarande är, och skulle man kunna förmoda att
kostnaderna för inrättandet af ett deportationssystem icke
skulle kunna blifva så afskräckande, enär här finnas på
Rikets fästningar till fästning dömde personer 1860, samt
på korrektionshusen i Stockholm, Norrköping och Göthe¬
borg 1250, förutan krono-arbetscorpsen som uppgår till
1200. Häraf kan man beräkna, att minst 1000 af de på
fästningarna befintlige gröfre förbrytarne äro sådane, att
de bordt undergå depcrtationsstraff, samt af de vid kor-
rektionsinrättningarna minst 800, hvaraf blir den nuinerä-
ren af 1800, som således skulle blifva deporterad, härigenom
skulle man förmoda, att en icke obetydlig lättnad och minsk¬
ning i underhållskostnaderna skulle uppkomma, som äfven
en ganska betydlig lindring i bevakningen, som nu utgöres
af indeldta regementerna, skulle åstadkommas. Jag anser
fördenskull, att, om man tager Statens ekonomiska fördel
i betraktande äfven i detta fall, mycket skulle med tiden
vinnas, som äfven samhället destomera vore säkrare, att
dessa för allmänna säkerheten vådliga personer aldrig kun¬
de detsamma oroa, medelst rymning eller att förskaffa sig
tillfälle att komma på fri fot, för att dels föröfva nya brott
och dels hämnas på dem, som varit orsak till deras gri¬
pande.
Den 21 December 1847.
483
Jag vikar fördenskull, att, jemte det Rikets Ständer vid
nu pågående Riksdag fatta beslut om antagandet af de i
Lagförslaget bestämda straff, äfven deportationssystemet
bör föreslås. Jag skulle tillika önska att man på verk¬
ställigheten af ett dylikt straffsystem borde vara betänkt
samt" at' antingen i diplomatisk väg eller genom de vid
den föreslagna deportationsorten närmast anställde konsu¬
ler och handelsagenter gjorde sig underrättad om för¬
hållandet närmare, samt att man icke öfverflödigt slösade
bort milioner R:dr på ett straffsystem, soin efter allt ut-
utseende icke tillräckligt motsvarar ändamålet, samt dess¬
utom med tiden måste blifva förenadt med så dryga kost¬
nader, att Statsverket dem i längden aldrig kan uthärda.
Erkännande jag slutligen, att detta mitt förslag ej så till¬
räckligt kunnat utvecklats, som jag verkligen bordt; men jag
vädjar likväl till de personers omdöme, som hafva mera
verldserfarenhet än jag, samt hemställer saken till allvar¬
ligt och noga begrundande af den lagstiftande makten;
hvad jag vet, är det, att flere med mig önska få en för¬
bättrad och i kostnad lindrigare fångvård, samt. straff, sorn
tillika äro tillräckliga för samhällets skydd.
Om remiss häraf till Höglofl. Lag-Utskottet anhålles
ödmjukeligen.”
Härmed förena sig Peter Gabrielsson från Krono¬
bergs Län, Sone Persson från Skåne, Anders Gunnars¬
son från Elfsborgs Län, Lars Olsson från Stora Koppar¬
bergs Län, J. Bergström från Skaraborgs Län.
Hvarefter Andreas Bengtsson muntligen tilläde, att
den af honom föreslagna plan för tillvägabringande af de¬
portation för brottslingar kunde väl anses äfventyrlig och
och afskräckande för dermed förenade kostnader, men om
tillfälle till ernående af berörde ändamål skulle kunna be¬
redas inom landet, såsom vid grufvor och andra inrättnin¬
gar, vore mycket dermed vunnet.
Anders Ersson och Erik, Carlsson från Stock¬
holms län, Erik Persson från Gefleborgs län, Ephraim
Larsson, Petter Haraldsson och Johan Petter An¬
dersson från Elfsborgs län samt Anders Jonsson från
Östergöthlands län förenade sig med Andreas Bengtsson.
Petter Jönsson från Jönköpings län:
”Om det af Ståndsbrodren Andreas Bengtsson före¬
slagna deportationssystem kunde bringas till verkställighet,
484
Den 21 December 1847.
vöre ofantligt väl och ett stort ändamål dermed vunnet.
Vid 1834 års Riksdag var, i anledning af väckt motion,
ett sådant förslag å bane. Det väckte väl uppmärksamhet
i Lag-Utskottet, men Utskottet ansåg sig icke kunna till¬
styrka detsamma, hvartill hufvudsakligaste hindret var den
stora kostnad, som ett sådant system förutsattes skulle
medföra. Jag för min del anser deportationen böra före¬
dragas fängelsesystemet, och tror, att man för vinnande af
detta ändamål icke bör låta afskräcka sig af kostnaden.
Jag instämmer derföre med Andreas Benglsson."
Petter Pehrsson från Jönköpings län:
”Till följd af mine kommittenters uppdrag och mina
egna åsigter af saken, förenar jag mig i Andreas Bengts¬
sons anförande. Öfverallt inom Riket öfverklagas de gröfre
brottens tillväxt och för deras minskande anser jag An¬
dreas Bengtssons förslag lämpligt, och således värdt att
behjertas, samt önskar ingenting lifligare, än att detsamma
lät sig verkställas.”
Pehr Ostman från Wester-Norrlands län:
”Jag kan icke biträda motionärens mening. Att bort¬
föra brottslingarne, såsom Andreas Bengtsson föreslagit,
till en annan verldsdel, tror jag skulle blifva för långt och
förenadt med allt för stora kostnader. Väl kunde, om än¬
damålsenliga åtgärder vidtogos, ändamålet vinnas på när¬
mare håll och utan så stora uppoffringar. Inom Riket fin¬
nes mycket, som ännu ej är upparbetadt och många före¬
mål för användande af arbetskrafter. Men jag håller dock
före, att man på samma gång man är sysselsatt med an¬
tagande af en ny strafflag, hvilken vi hoppas skola med¬
föra välgörande följder, icke bör väcka frågor om införande
af straff, som med grunderna i den nya strafflagen äro så
vidt skiljaktiga, som det ifrågavarande straffsystemet. Låtom
oss först försöka hvad nu är å bane och erfarenheten visa
oss hvad den nya Strafflagen kan åstadkomma, innan vi
gå att tänka på andra förslag.”
Gustaf Glad från Westerbottens län:
”Att brottslingars aflägsnande och deportation skulle
medföra välgörande följder är uppenbart. Jag instämmer
derföre uti den af Andreas Bengtsson yttrade mening.
Och då jag har mig bekant, att Sverige i den del af Sö¬
dra Amerika, som Andreas Bengtsson förmenat vara tjen-
ligt till anläggande af en deportations-koloni, skall äga ett
Den 21 December 1847.
485
Iand, benämndt Nya Guinea, hvilket skall vara fruktbart,
torde det vara lämpligt, att Sverige åter toge det i besitt¬
ning, och till berörde ändamål använde detsamma.”
Johan Bergström från Skaraborgs län:
”Jag har tillförene förenat mig uti Andreas Bengts¬
sons motion och vill endast tillägga, att någon ändamåls¬
enlig åtgärd för de gröfre brottens hämmande måtte vid¬
tagas. Brottslingen vårdas nu i allmänhet så, att hans
ställning är bättre än den fries; och tror jag af nämnde
skäl, alt deportationsstraffet vore lämpligt.”
Lars Larsson från Elfsborgs län:
'Jag vet, att fråga om deportation af brottslingar till¬
förene varit föremål för Rikets Ständers uppmärksamhet,
men i förtid afstannat af fruktan för den stora kostnad,
som dermed ansågs vara förenlig. Nu vore det efter min
åsigt icke rigtigt och eftertänksamt, att använda så stora
kostnader, som nu utgå, för uppbyggande af fängelser,
hvilka för antagande af cellsystemet äro af nöden och på
samma gång gå i befattning om anskaffande af deportations¬
ort för förbrytare. Alltför stora kostnader äro redan för
vinnande af förstnämnda ändamål nedlagde, att man der¬
med kan upphöra och stadna på halfva vägen. Hvad vi
nu, efter min tanke, hafva att göra, är att anmoda det Ut¬
skott, till hvars behandling Andreas Bengtssons motion
blifver remitterad, att inhämta kännedom om huru och i
hvad mån ändamålet vunnits i de Stater, som antagit de¬
portationsstraffet och derjemte användt cellsystemet samt
meddela Rikets Ständer upplysning ej mindre derom, än
äfven om hvilketdera straffsystem framför det andra äger
företräde. Deportationsstraffet är radikalt och landet vore
visserligen derigenom mest skyddadt, ty förbrytarne göras
nyttiga för sig sjelfva och oskadliga för andra. Men innan
någon åtgärd dermed under nuvarande förhållanden vidta¬
ges, bör upplysning om de följder, som deportationsstraf¬
fet medfört, skaffas från de Stater, som om ett slikt sy¬
stems antagande redan gått i befattning.”
Häruti instämde Peter Mårtensson från Jönköpings län.
Talmannen förklarade, att han, i anledning af Lars
I.arssons yttrande, trodde sig böra upplysa, att England,
hvilket vore den första stat, inom hvilket ifrågavarande
straffsystem gjort sig gällande och antagits, numera bör¬
jat ledsna dervid och icke funnit detsamma motsvara det
486
Den 21 December 1847.
ändamål, sorn åsyftades, eller de förhoppningar, man deraf
väntade.
Andreas Bene]lsson: ”Min motion innefattar intet an¬
nat, än att deportationsstraffet icke utur förslaget till ny
strafflag ma uteslutas, på det att man må hafva detsamma
i én framtid att tillgå, bland annat äfven för minskning uti
de cellsystemet följa k tiga, oerhörda kostnader. Att depor-
' tationsstrafTet är ändamålsenligt, tror jag ingen kan emot-
säga, och om England, hvilket, i anseende till sina besitt¬
ningar i Australien, hade godt tillfälle tili tjenlig deporta¬
tionsort, och jemväl var den första stat, som antog be¬
rörde straffsystem, numera dervid ledsnat, känner jag ej;
men det vet jag med visshet, att deportationsstraffet, åt¬
minstone i början af dess användande, ansågs verka godt.
Om, för besparande af kostnader, deportationsort för för¬
brytare kunde inom landet beredas, vore önskligt. De
norra orterna skulle synas dertill lämpliga. Norrland med
dess grufvor, dess stora ouppodlade marker och dess sko¬
gar skulle lemna tillräckligt tillfälle att använda brottslin—
garnes arbetskrafter, så att äfven nytta deraf kunde dragas.’’
Ostman: I anledning af siste talarens yttrande, att
Norrland skulle blifva lämpligt till deportationsort, får jag
förklara, att Norrländningen ingalunda är benägen att i
sin ort emottaga brottslingar från rikets öfriga delar. Tjuf-
var och brottslingar hafva vi nog, och de, som redan fin¬
nas, kunna allt hjelpa sig sjelfva, utan att deras antal för¬
ökas. En slik inrättning skulle i vår ort bilda frö till fle¬
ra förbrytare, och åstadkomma än flera brott, än derstä¬
des nu föröfvas. Jag undanbeder mig derföre en slik ko¬
lonisation; men om, för landets upphjelpande och odlande,
konstnärer, skickliga arbetare och redligt folk i stället skul¬
le oss tillsändas, skola de af oss med välvilja emottagas.”
Diskussionen ansågs slutad och Andreas Bengtssons
ifrågavarande motion, jemte dervid afgifna muntliga yt¬
tranden, remitterades till Lag-Utskottet.
§ 8.
Upplästes och remitterades till Stats-Utskottet följan¬
de af Anders Jokan Sandstedt från Jönköpings län in-
gifne, af Andreas Bengtsson från samma län nu biträd¬
de, motion:
”Sorn nästan alla provinser i riket hafva kommunika¬
Den 21 December 1847.
487
tion och postgångar åt alla håll, hvaremot det härad, jag
har äran representera, nemligen Westra härad i Jönkö¬
pings län, icke har något postkontor, ehuru detta vidsträck¬
ta härad, med omkring 30,000 innevånare, har 5 å 6 mil
till närmaste postkontor. Vid Wrigsta gästgifvaregård,
som är belägen nära midt i häradet, hvarest sammanstö¬
ta, utom flera häradsvägar, 5 större landsvägar, och der
årligen 2:ne större frimarknader hållas, samt torgdagar i
hvarje vecka, och sedan Kongl. Näringsstadgan bief fast¬
ställd, har vid Wrigsta bosatt sig 3:ne handlande, en fär¬
gare, en kopparslagare och en garfvare, samt privilegieradt apo¬
thek och läkare, och dertill kommer, att ett bolag har uppbyggt
ett så kalladt stadshus, der postmästare kan inrymmas,
och i häradet finnas en stor del förmögna godsägare, utom
menigheten, som så väl behöfver postgång.
Alltså får jag anhålla om Rikets Högloflige Ständers
medverkan och bifall, att ett postkontor vid Wrigsta gäst¬
gifvaregård måtte tillstyrkas, hvarpå jag anser att Staten
skall mera vinna än förlora.
Anhålles om remiss till vederbörligt Utskott.
Jag anser att ett postkontor är behöfiigt i Wrigstad,
och förenar mig med brödren Sandstedt i detta memorial.
P. Jönsson, Peter Persson från Jönköpings län.”
På grund af den lokala kännedom jag eger om Wrig¬
stad, anser jag äfven det inrättande af ett postkontor för
hela den deromkring liggande orten vara af behofvet på-
kalladt, hvarföre jag så mycket heldre vill instämma med
motionären.
P. Mårtensson,
från Jönköpings län.
§ 9.
Tobias Lind och Hans Hansson från Götheborgs
och Bohus län uppläste hvar för sig följande skriftliga an¬
föranden ;
"Vid föredragningen inom detta Stånd af Kongl. Maj:ts
Nådiga proposition om landtförsvaret och beväringsexer¬
cisen, yttrade jag, att derom framdeles genom motion göra
mina tankar gällande, och det är detta löfte jag nu går att
fullgöra. Redan vid sistlidna Riksdag väckte jag fråga om
en del af indeldta arméens indragning, men rönte ej nå¬
gon framgång, emedan Utskottet vid handläggningen deraf
488
Den 21 December 1847.
gjorde (Ion anmärkning, att, då Kongl. Majit lili Thron-
talet vid samma Riksmötes öppnande tillkännagifvit sin Nå¬
diga afsigt rörande en reorganisation af arméen, en dylik
motion icke tillsvidare torde böra till någon åtgärd från
Rikets Ständers sida föranleda, hvilket jemväl Rikets Stän¬
der biföllo.
Trenne år hafva sedan dess förflutit, utan att någon
förändring inom arméen, i öfverensstämmelse med mitt då
framställda förslag, ägt rum, hvarföre jag finner mig upp¬
manad, att å nyo göra en framställning i detta ämne.
Hvad nu, likasom sist, dertill föranledt mig, kan lätt inses
isynnerhet inom detta Stånd, hvars representanter i större
och mindre mån fått erfara tyngden af den så hårdt tryc¬
kande rust- och roteringsskyldigheten; motivet lärer in¬
gen ibland oss jäfva, ty krigshärens underhållande öfver-
går alla praestationer, hvarmed landet är behäftadt. Att
en förminskning af stående arméen utan fara för fädernes¬
landets sjelfständighet kan tillvägabringas, är måhända, ef¬
ter mångens öfvertygelse, tvifvel underkastadt. För min
del anser jag likväl icke ett så Jant steg vara af så afskräc-
kande beskaffenhet, som man i allmänhet föreställer sig.
Jag torde derföre i korthet få framställa de hufvudsakli-
gaste skälen till min öfvertygelse i detta fall. Erinrar man
sig nemligen de väsendtligt förändrade förhållanden, som
under senare tider, således efter indelningsverkets upp¬
rättande, inträdt uti vårt land, derigenom att dess vid¬
sträckta besittningar både i öster och söder gått förlorade,
så skall säkerligen den frågan af sig sjelf uppstå: behöf-
ver Sverige verkeligen en lika talrik stående krigsstyrka,
sedan det blifvit inneslutet inom mera naturliga gränsor,
som då det äfven hade sina besittningar att försvara? —
För min del kan jag icke derom öfvertyga mig, utan anser,
att Sverige vid den tidpunkt indelningsverket tillkom, för
de många och till en del nyss gjorda eröfringarnas bibe¬
hållande, hade ett ojemförligt större behof af en stående
här, än numera kan vara fallet; — flera af de eröfrade
ländernas läge och beskaffenhet i öfrigt utgjorde, efter
hvad jemväl historien vittnar, en beständig äggelse till
krigsanfall af de makter, som ansågo deras besittning så¬
som vilkoret för sjelfbestånd, hvilket åtminstone var för¬
hållandet med Ryssland i afseende på våra besittningar vid
Östersjön. Vi hafva äfven genom föreningen med Norrige
Den 21 December 1847. 489
minskat våra fordna fienders antal, och kunna af flera an¬
ledningar, dem jag ej här tror mig behöfva nämna, i det
stället med all tillförsigt af detta land påräkna ett kraft¬
fullare bistånd i farans stund, än vi, i anseende till lokala
förhållanden, någonsin hade att förvänta af någon biand de
förlorade besittningarna. Nekas kan väl icke, att andra
Europeiska makter i senare tider ökat sina arméer; men
jag anser äfven så hafva skett i vårt land, om också den
minskning af indeldta arméen, jag nu arnar att föreslå,
komme att gå i verkställighet, och får i detta afseende
erinra om extra roterings- och beväringsmanskapets till¬
komst. Dessutom är, efter min tanka om saken, ett lands
trygghet mot fienden ingalunda uteslutande beroende på
en talrik krigshär, uten derjemte på den förmåga hos stör¬
sta klassen af dess innebyggare, att fullgöra de mångfal¬
diga behof, som, utom sjelfva krigsmanskapets uppehål¬
lande, alltid åtfölja ett krigs utförande.
På dessa öfvertygelsens grunder vågar jag föreslå, att
hälften af hela den stående arméen indrages ; och hoppas
jag, det Konungen och Riksens Ständer, i enlighet nied
80 § Regeringsformen, skola finna, att nu är tiden inne
för en så vigtig åtgärds vidtagande, då vi redan räknat 33
på hvarandra följande, års frid inom vårt kära fädernes¬
land. Hvad beväringsexercis sedermera vidkommer, skulle
jag icke bestrida, sedan arméen sålunda blifvit minskad,
att den utsträcktes till några dagar mera än hvad nu äger
rum, men intill dess må den blifva oförändrad.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.”
' Uppmanad af mine kommittent?! får jag, i likhet med
flere af mine Ståndsbröder, söka vinna den af hela landet
önskade nedsättning i den stående arméen, hvarföre jag
vördsamligen får framställa huru tryckande roteringsskyl¬
digheten är inom Polius Län.
Hemmanen derstädes äro små, emedan Norrska hem-
mansindelningen är bibehållen, hvilken medgifver mindre
areal på hemmanet, än den Svenska. Detta oaktadt, är
hvarje hemman derstädes ålagdt, att hvar för sig hålla
en inroterad soldat, hvilket, i sig sjelft tryckande, kan blif¬
va än mer kännbart, när ofta händer, att sonen, jemte
drängen, äro begge i beväringsåren, måste alltså tåga ut
till öfning för landets försvar, jemte den inro-totade soldaten.
490
lien 21 December 1847.
Huru kännbart detta är för landlmannen, öfverlemnar jag
till livars och ens eget omdöme. Derföre yrkar jag ned¬
sättning med en tredjedel i soldats- och båtsmansrote!in¬
gen. Anhållande om remiss till vederbörligt Utskott."
Förre Talmannen Anders Eriksson från Örebro län
yttrade: ”Ehuru jag icke förslår mig på krigsväsendet, så
att jag tilltror mig kunna stiga på hvilket sätt Rikets för¬
svar ändamålsenligas! bör organiseras, tror jag dock, att
Sverige icke kan vara så olikt andra länder, att exempel
derifrån icke kunde tagas, och hvad i berörde afseende
derstädes är gällande, äfven kunna tillämpas på Sverige.
Jag vet, att då ett krig i andra länder är slutadt och fre¬
den inträdt, reduceras den stående arméen så, att endast
en stam blir qvar. En slik åtgärd anser jag äfven hos
oss kunna vidtagas, utan att frukta fara i nödens stund,
och har föreställt mig, att den ordinarie roteringen kunde
till en tredjedel nedsättas och två-tredjedelar deraf stå
qvar. Hvilken besparing skulle icke en slik åtgärd hafva
medfört, och hvilken välmåga skulle icke deraf alstrats un¬
der den långa fred, som vi nu åtnjutit, och hvilken jag
hoppas vi, med afseende å Rikets fredliga förhållanden till
grannstaterna, fortfarande skola fä åtnjuta! Fastän den långt
för detta bordt vidtagas, anser jag likväl, att nedsättning af
armén, så fort ske kan, bör tillvägabringas. Det är ej
nog att, då krig botar, man har folk att sända till strids
mot fienden, man här äfven behof af penningar, hvartill
välmåga i landet är nödvändig. Om derföre vid ett kr igs
annalkande, en allmän välmåga är spridd bland samhäl¬
lets medlemmar, och en hvar har något att riskera, skall
försvaret blifva starkare, än om man har intet att våga
och förlora. Skulle krig inträffa, hvilket jag dock hoppas
vara långt aflägse, kommer det icke så häftigt, att man
icke har tid att rekrytera och öfva manskapet, som med
vår talrika beväring icke skall utgöra en ringa styrka. Min
mening är likväl ingalunda, att derigenom anticipera på el¬
ler förlänga bevärings-manskapets exercis; ty jag tror ic¬
ke så mycken öfning vara af nöden, blott kärlek till fä¬
derneslandet lifvar försvararen.’’
Sedan diskussionen härefter förklarats slutad, remit¬
terades ifrågavarande motioner, jemte hvad dervid blifvit
muntligen andraget till Stats-Utskottet.
Den 21 December 18 47.
491
§ 10.
Magnus Månsson från Östergöthlands län upplästa
ett så lydande skriftligt anförande:
”Då Sverige gör sig en ära af att kallas ett fritt Iand,
att aldrig hafva fallit under eröfrarens välde, att alltid haf¬
va bibehållit sin sjelfständighet, och hafva varit ett frihe¬
tens hem, långt innan det öfriga Europa förstod detta ords
betydelse, vöre det kanske icke obilligt, om man ändtli-
gen blef betänkt på att göra dessa fraser till verklighet.
Det hette i fordna dagar, att hvar odalbonde var en man
för sig, och så borde det rätteligen ännu vara, ty ännu
har icke Svenska bonden afstått sitt oberoende och gjort
sig till lifegen under någon herre. Men om man ser på
det sannskyldiga förhållandet, så skall man likväl finna,
att en ganska stor del af skatte-allrnogen i sjelfva verket
tjenar under en sträng och förtryckande herre, som heter
Staten. Till den måste han hembära större delen af sin
jords afkastning, ofta nog så mycket, att ej tillräckligt der¬
af återstår för honom att bestrida odlingskostnaden. Ja !
denna herre nöjes icke en gång med att taga sin andel
af hvad jorden verkligen alstrar, utan fordrar ut sin skatt
af bonden, äfven om denna icke sjelf uppbär någon af
jorden. Så har det icke alltid varit, så har det först
blifvit på en tid af ungefär 2 och 1/2 århundrade sedan,
det vill säga just under den tid, som man börjat kalla
upplysningens, då man efter hand lyckats ålägga skatte-
ailmogen den ena bördan efter den andra, under förevänd¬
ning af ett tillfälligt trängande behof, efter' hvars upphö¬
rande skatten äfven, enligt löfte, skulle upphöra. Det till¬
fälliga behofvet tog slut, men skatten har slått qvar och
man har hört af några djupsinnige statsmän don satsen
drifvas, alt sådant ingenting betyder, ty Kronan äger jor¬
den, bonden innehar den af henne som en förläning, han
vet hvilka onera och prestationer vidhänga henne, och när
han köpte sin egendom, ber äknades köpeskillingen derefter.
Det skulle blifva alltför vidlyftigt och tröttande, att till
vederläggning upptaga dessa och dylika sofismer. Jag an¬
märker således blott, att om Kronan verkligen är’ skatte-
bondens länsherre, så borde hon af honom icke taga mer
än en måltlig och billig skatt, såsom länsherrar vanligen
taaa af sina vasaller; är hon hans herre, så borde hon
492
Den 21 December 1847.
8'rninsfone oj betrakta honom annorlunda an soin hälften—
brukare, och åtnöjas med halfva afkastningen, kanske, som
mänga andra herrar göra, försörja honom vid missväxter;
är han slutligen en fri medborgare i samhället, som fri¬
villigt och ]iå god tro åtagit sig vissa skyldigheter för en
viss bestämd tid, så bör Staten mot honom hålla sitt löf¬
te, ej utfordra skatten för längre tid än som öfverenskom¬
ma var, och gifva akt på hans rättvisa klagan öfver de oli—
deliga tyrgder, som trycka honom, och deri förunna ho¬
nom en behörig jemnkning, enligt förnuftets och billighe¬
tens fordringar.
Ingen af detta Stånd lärer misstaga sig om meningen
af hvad jag nu anfört, utan inse det jag talat om den o-
privilegierade jordens grundskatter, och att jag, lika
sorn vi alla, önska deras upphörande. Denna önskan har
varit så ofta och i så alfvarliga och bevekande ordalag
framställd, att regeringen ej kunnat undgå att höra henne;
men bland alla de förslager, hon under snart 40 ars lopp
afgifvit till Ständerna, har intet syftat derpå, och bland al¬
la de kommittéer hön sammankallat, har ingen haft detta
högst vigtiga ärende till föremål.
Jag vågar tro, att det likväl är på tiden, att grund-
skatternas upphörande och deras jemna fördelning på all
jord omsider blir alfvar. Då meningen ej är eller kan
vara hvarken att beröfva Staten den inkomst, hon af dem
påräknar, eller att utan ersättning med en högre skatt be¬
tunga den privilegierade jorden, hvars nuvarande innehaf¬
vare till en del köpt den med beräkning på den skattfri¬
het hon åtnjuter, tager jag mig friheten föreslå, att Ri¬
kets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t anhålla om
förberedande åtgärders vidtagande härtill, att all
den jord, som nu är besvarad med grundskatt, måtte vär¬
deras till sitt verkliga värde, och bredvid detsamma grund¬
skatterna utsättas till deras belopp efter ett medium af 10
års markegång; att, sedan detta skett, den besparing,
som uppkommer genom en minskning i den slående
härens underhållskostnad, och hvilken minskning jag
förmodar snart skall börja, detta belopp först användes
till beredande af lättnad i de värst betungade hem¬
manens grundskatter, att sedan efter hand en allmännare
nedsättning i dessa skatter, enligt någon viss billig princip,
Den 21 December 1847.
493
medgifves, och att den brist, som möjligen sedan uppstår,
fylles genom bevillning.
Förslaget tål kanhända några jemnkningar och modi¬
fikationer, men jag är öfvertygad, att, om man med ärlig¬
het vill ändamålet, skall man med förnuft och samdrägt,
alltid kunna utfinna medlen.
Jag anhåller om remiss till behörigt Utskott.”
Härmed förenar sig
Anders Jonsson
från Östergöthland.
Ståndet beslöt att remittera denna motion till Stats¬
utskottet.
§ 1U
Upplästes följande af Jöns Jönsson, Jöns Månsson
och Sone Persson från Skåne samt Jonas Pettersson
och Jonas Petter Danielsson från Calmar län ingifna
motioner:
”Enligt bestämdt uppdrag af mine kommittenter, för-
anlåtes jag härmedelst vidröra ett ämne, som, fastän utan
framgång, varit föremål för behandling vid föregående Riks¬
dagar och sednast den år 1844, jag menar nemligen: en
billig nedsättning uti den afträdesafgift, som vid åboombyto
å skatte-rusthåll till Wadstena Krigsmanshuskassa måste
erläggas.
Då denna afgift först pålades sådana rusthållshemman,
voro tidsförhållanderna helt annorlunda i afseende på kö-
peskillingarne, hvilka då, på långt när icke voro så höga
som nu, hvarföre också denna afgift den tiden icke heller
vara så kännbar som nu, då ärliga 'rustningskostnaderna
äro så dryga, att de, på sina ställen, icke utan bekymmer
och med svårighet kunna utgöras. Jag föreslår således en
rättvis förminskning i afträdesafgiften till Wadstena Krigs¬
manshuskassa, sålunda: att, vid ombyte af åbo å skatterust¬
håll, till nämnda kassa erlägges, icke en, utan såsom för
hemman af annan natur, en tiondedels procent per mille
af köpesumman. Den motion, som vid 1844 års Riksdag
i ämnet afgafs af Ståndsbrodren Ola Svensson, och som
igenfinnes uti Usta bandet af Ståndets då förda protokoller,
pagina 206, åberopar jag, såsom klart och tydligen genom¬
förd, och tager derföre i anspråk Ståndsbrödernes behjer¬
tande af denna, för rustningsskyldige, granska vigtiga frå¬
494
Den 21 December 1817.
ga, samt anhålla om detta mitt memorials remitterande
till vederbörligt Utskott.”
”Ibland de missförhållanden, som ännu qvarstå sedan
gamla tider, då under envålds-regeringar man icke var så
noga om sättet, att uttaga skatter och afgifter af folket,
och då förhållandena med jordegendom icke ännu voro
sådana, att köp och salu af dylik egendom så ofta ifråga—
kommo som nu, då jordens inteckning blifvit så allmän
och penningens rörlighet verkat äfven till fastigheternas
oftare ombyte af egare, är det egenmäktiga och obilliga
stadgandet, att rusthåll skola, vid skeende köp, till krigs—
manshuset erlägga en af hundradel, i stället för att af-
giften för all annan fastighet blolt är en af tusendet.
Detta stadgande medför numera ett betydligt hinder för
försäljning af rusthålls-hemman; det förutsätter en, emot
likhet i skyldigheter och rättigheter stridande orättvisa,
och det synes utan alla svårigheter kunna förändras,
då Krigsmanshuskassans räkenskaper utvisa, alt den är i
god ställning, samt freden lofvar att ännu i lång tid be¬
trygga kassan för ovanliga utgifter.
Skulle afgiften icke kunna af kassan umbäras, hvilket
likväl för det närvarande är fallet, eller skulle i framtiden
kassan behöfva förstärkning, bör väl hon, såsom ämnad för
försvarsverkets gagn, hämta sitt understöd af hela nationen,
som har gemensam fördel af försvaret, men detta under¬
stöd icke drabba en mindre del deraf, som i alla fall är
genom sjelfva rusttjensten svårt betungad. Det inses lätt
hvilken ofantlig skillnad det är, att nu för tiden, vid hvarje
ombyte af ägare, erlägga en så dryg afgift, sedan jord-
egendomarne så betydligt stigit i penningvärde, emot hvad
de voro i den tid, då afgiften pålades: ett förhållande, som
likväl icke härleder sig af den förökade afkastningen, utan
af sjelfva penningnumerärens förökning. Missförhållandet
blifver derföre med hvarje tiotal år allt större och större.
Jag anhåller derföre, att krigsmanshusafgiften, om den
icke kan helt och hållet för ali fastighet upphäfvas, åt¬
minstone måtte för rusthåll nedsättas till likhet med hvad
för annan egendom finnes stadgadt.
Remiss begäres till Stats-Utskottet.”
”Vid liera föregående Riksdagar bar klagan förts der¬
öfver, alt, vid inköp af rusthållshemman, en procent af kö¬
pesumman skall erläggas till krigsmanshuskassan, då andra
hemman deremot blott betala så kallad per milie-afgift,
Den 21 December 1847.
495
eller l/10:dels procent af köpesumman. Detta synes stri¬
dande emot all rättvisa, enär rusthållshemman hafva det
kostsammaste krigsfolket att underhålla, och erfarenheten
har visat, att manskapet vid kavalleri-regemenlerna, vid
afskedstagande!, icke erhåller större underhåll än infanteri-
ster; alltså, och enär ständiga ombyten och köp om kro¬
noskattehemman afslutas samt oerhörda summor från rust-
hållen utgå tili krigsmanshuskassan, får jag yrka, att nå¬
gon jemförlig lindring dessa hemman emellan må ega rum.
Ar 1689 den 31 December stiftades krigsmanhuskas-
sans inrättning, medelst af Kongl. Majit i Nåder utfärdad
Förordning, som har alltsedan fortfarit. Tiden måste så¬
ledes vara inne till vinnande af rättelse i förberörde hän¬
seende; och vågar jag således föreslå, att rusti) ills-afträ-
des-afgiften vid köp, byte eller gåfva må blifva nedsatt till
en per mille eller lika med den, som utgår af andra hem¬
man, synnerligast som krigsmanshuskassan, genom nu åbe¬
ropade omständigheter, har blifvit så betydligen tillökt, att
den vid 1837 års slut utgjorde 1,016,900 R:dr Ranko,
hvilken summa från den tiden ganska mycket förökat sig,
och enär härtill läggas de årliga ränteinkomsterna, så tyc¬
kes det vara med all billighet öfverensstämmande, att den
af mig föreslagna ändringen vinner bifall, emedan nämnde
kassa icke desto mindre är och blir tillräcklig för pensio¬
ners utdelande åt gemena krigsfolket, så mvckct mera,
som det ganska sällan inträffar, att någon tjenar så län¬
ge, att han berättigas till pension. Så är åtminstone fallet
vid Skånska Kavalleri-regementerna, der manskapet för
hvarjehanda omständigheter vanligtvis blott tjena några år.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
”Billighet och rättvisa fordra, att de från fornliden o-
jemnt fördelade beskattningar, sorn åtfölja äganderätten till
vissa slag af jord, i förhållande till annor jord, böra af-
skalfas. Vid köp af sådana hemman, sorn äro anslagna
till båtsmans-rusthåll vid de så kallade Usta, 2:dra och
3;dje indelnings-kompanierna af Södra Möre, för hvilken ort
jag representerar, är alltid afträdaren skyldig betala en för
hundrade, då deremot, vid köp af hemman utaf annor na¬
tur, endast betalas en af tusende. De stadganden, hvarå
denna höga beskattning grundas, äro för rusthåll, Kongl.
Förordningen den 31 December 1689, sorn (öreskrifver,
att afträdaien skall betala till Wadstena krigsmanshus
496
Den 21 December 1947.
en procent, oell Kongl. Brefvet till Amiralitets-Kollegium
af den 6 December 1782, som bestämmer, att afträdes-
afgift vid köp af Båtsmans-ruslhåll, bör på enahanda sätt
erläggas. Då den ifrågavarande krigsmanshusafgiften be¬
stämdes, voro förhållanden i flera hänseenden annorlunda
än nu, behofven större och hemmansvärdena mindre. Det
är således tid, att den orättvisa, berörda författningar med¬
föra, bör upphöra och rusthållen äfven komma i åtnju¬
tande af enahanda förmåner, sorn andra hemman, nemli¬
gen: att Amiralitets-krigsmanshus-afgiften, en för hundrade,
nedsättes till en för hvarje tusende. En sådan nedsätt¬
ning kan icke medföra några betänkligheter, emedan Ami-
ralitets-krigsmanshuskassan är så betydlig, att brist för det
afsedda ändamålet icke kan befaras för en framtid; men
om någon sådan skulle kunna yppas, hvilket icke är tänk¬
bart, så är väl ingenting billigare, än att en sådan brist
blefve ersatt af de skattdragande i allmänhet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsam-
ligen.”
”1 en lid, då klagan öfver ojemn beskattning å vissa
hemman icke är någon nyhet, och afskaffandet af obilliga
och orättvisa skattebördor, allt mer och mer gör sig gäl¬
lande, torde det tillåtas mig få fästa Hedervärda Ståndets
uppmärksamhet derå, huru som vid försäljning af rusthålls¬
hemman vid indeldta Kavalleri-regementen, Kongl. För¬
ordningen af den 31 December 1689 föreskrifter, att vid
köp af, sådana hemman, som öro anslagna till rusthåll, af-
trädaren skall betala en procent för hundrade, till Wad¬
stena krigsmanshuskassa, då deremot vid köp af annan jord
betalas endast en för tusende. Kongl. Förordningen den
4 Maj 1778, hvarigenom 1689 års förordning stadfästes,
samt Kongl. Brefvet till Amiralitets-Kollegium den 6 De¬
cember 1782, enligt hvilket Amiralitets-Krigsmanskassan
försäkrades om enahanda affrädesafgift vid köp af båts-
mansrusthåll, som förut af rusthållaren betalts; den förra
af dessa författningar har tillkommit under enväldets tid,
och de sednare under en tid, då folket hade obetydligt
vidsträcktare rättigheter, än under enväldet och behofvet
måhända var större. Nu deremot äro helt andra förhållan¬
den ; fastighetsvärdena äro mångfaldigt högre, och rust¬
håll ganska ofta ombytas ; och är mera nästan allmänt ve¬
dertaget, att denna obilliga afgift genom köpekontrakt till¬
Den 21 December 1847.
497
förbindas tillträdaren, hvadan ingenting är naturl gare, än
att dessa, såväl som sjelfva hemmanen, försvagas. Tiden
tyckes nu vara inne, då denna obilliga beskattning, dessa
författningar medföra, bör öfver hela riket upphöra, och
rusthållen komma i åtnjutande af samma förmåner sorn
andra hemman och att krigsmanshusafgiften af en pro¬
cent, som åtföljer försäljningen af rusthållshemman, ned¬
sättes till en per mille, eller lika belopp med hvad som
vid försäljning af andra hemman erlägges.”
Härefter uppläste Gustuf Bernhard Appelqvist från
Blekinge län, å egna och öfriga representanters från nämn¬
de län vägnar, följande skriftliga anförande:
”Redan vid flera föregående riksmölen hafva motioner
blifvit väckte, åsyftande nedsättning af den alltför dryga
afträdes—afgift, bestående af en procent af köpesumman,
som måste erläggas till Wadstena Krigsmanshus och Arrii-
ralitetskrigsmanskassan vid hvarje åbo-ombyte å rusthåll.
Dessa motioner hafva alltid mötts med afslag och, ehuru befa¬
rande detsamma öde träffar denna, kunna vi likväl icke
underlåta att, dertill uppmanade så val af egen öfvertygel¬
se, sorn ock af våra kommittenter, ånyo väcka detta äm¬
ne å bane.
Afgiften till Wadstena Krigsmanshuskassan har, som
redan vid sistlidne Riksdag upplystes, tillkommit genom
en Kongl. Förordning af den 31 December 1689, hvilken
ytterligare stadfästas genom Kongl. Kungörelsen den 4
Maj 1778. Sedan dess, eller genom Kongl. Brefvet af
den 6 December 1782, har Amiralitetskrigsinanskassan blif¬
vit tillagd enahanda rätt vid åbo-ombyten å båtsmans-rust-
håll. Huruvida denna dryga afgift var nödvändig för kas¬
sornas bestånd vid de tidor den ålades, är något, som vi
hvarken kunna bestrida eller bejaka; men hvad vi vete är,
att den numera är alldeles obehöflig, hvilket bäst kan in¬
hämtas deraf, att Amiralitetskrigsinanskassan, hvilken är
delad uti tvänne fonder, nemi. Pei sions- och Gratialfon-
den, har, enligt nämnde kassas herrar revisorers berättelse för
åren 1843 till och med 1845, jemte Kongl. Direktionens öfver
samma kassa afgifne betänkande vid föreslagne förändrin¬
gar i kassans reglemente af den 11 Maj innevarande år,
till hvilken berättelse och betänkande vi i öfrigt hänvisa,
från och med år 1838 lill och med år 1846 ökats, den
32
408
Den 21 December 1847.
förra fonden med 143,671 R:dr 10 sk. 3 r:st, och den
sednare med 101,041 R:dr 44 sk. 1 r-:st banko, och
det oaktadt så väl pensioner som gratifikationer under sed¬
nare åren betydligen blifvit förhöjde. Amiralitetskrigsmans-
kassans alla kapital-tillgångar uppgingo vid 1846 års slut
till icke mindre än 1,011,866 R:dr 46 sk. 7 nst banko,
och, enligt hvad vi äfven hafva oss bekant, utgör Wad¬
stena Krigsmanskassas behållning för närvarande circa en
och en half million R:dr Banko; och komma afgifterna att
fortfarande utgå efter enahanda beräkningsgrund som hit¬
tills, lära dessa summor saart nog fördubblas; men huru
vida det vore med billighet oell rättvisa öfverensstämman¬
de, att på bekostnad af de, redan förut genom en mängd
andra pålagor, hardt tryckta -rusthållarne bilda en fond,
som icke på något sätt finnes af behofvet påkallad, lemna
vi åt en hvar rättänkande att bedömma. En annan om¬
ständighet, som härvid icke bör förbises, och som i hög
grad gör den dryga afgiften ännu mera fryckände, är, att
det icke är nog med det afträdes-afgiften måste betalas
för hvarje köp af rusthåll, som lagfares, utan äfven för
de flera öfverlåtelser, som kunna ske köpare emellan, utan
alt lagfart sökes eller ens kan hinna att erhållas, ty icke
sällan inträffar, att den, som köper ett rusthåll ena dagen,
öfverlåter samma köp på annor person dagen efter, och
denne åter på en tredje person, så att då uppbud och fa¬
sta slutligen begäres, finnes hemmanet gått uti 3:ne köp,
då afträdes-afgift måste betalas för alla tre köpen. Vi vå¬
ga alitsia föreslå, alt denna obilliga beskattningsgrund icke
allenast förändras till likhet med den afgift, som äger rum
vid köp af andra hemman eller efter en per mille, utan
att äfven densamma icke uti något läll må beräknas vid
andra köp än dem, som lagfaras.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Häruti instämde Johannes Andersson från Skaraborgs
Lån och Anders Olsson från Jemtland, Tobias Lind
från Bohus Län och Bengt Peter Skantze från Hal¬
lands Län.
v. Talmannen Nils Pehrsson från Södermanlands
Län yttrade:
”Ben tid då nu utgående afgift vid köp af rusthålls¬
hemman anslogs till Wadstena Krigsmanshuskassa, var den
icke så hög, men nu, sedan fastighetsvärdena ökats och
köpeskillingarne i följd deraf blifvit större, är berörde af-
Den 21 December 1847.
499
gift oerhörd. Jag anser, att den bör nedsättas t likhet
med hvad vid köp af andra hemman utgår eller en per
mille, och förenar mig derföre med dem, som föreslagit
en sådan nedsättning. Om afgiften till sådant belopp ned-
sattes, är jag öfvertygad, att Krigsmanshuskassans inkom¬
ster, ändock icke skulle förminskas, ty hemmanen omlht-
tas nu till följd af innehafvarens vållade obestånd eller an¬
dra omständigheter oftare än tillförene.”
Pehr Östman från Westernorrlands Län, Olof
Nilsson från Östergöthlands Län och Pehr Påhlsson
från Skåne förenade sig uti den af vice Talmannen yttra¬
de mening.
Pehr Nilsson från Skåne: ”Jag hade sjelf ämnat
väcka motion i detta ämne, men då jag nu är förekom¬
men af åtskillig» af mina länskamrater, inskränker jag mig
att instämma i deras åsigter. Jag anser orimligt och
grundlöst att denna afgift skall utgå med en procent af
köpeskillingen utaf rusthållshemmanen, då af andre hem¬
man endast utgöres 1/T0:dels procent, och gratialer till
afskedade kavallerister ändock icke utgå till högre belopp
än åt sådane af fotfolket. Min mening är derföre, att
ifrågavarande afgift må nedsättas till det belopp, som af
andre hemman utgöres.”
Nils Andersson från Skåne instämde med Pehr Nilsson.
Nils Jeppsson från Skåne: ”Jag kan ej annat än
anmärka den obillighet, som tyckes ligga deri, att, fastän
Kronorrusthållshemman i anseende till den kostsamma rust¬
ningen äro belagde med större skatter och onera än an¬
dre hemman, från rusthållshemmanen likväl utgår storrå
tlllträdesafgift, än från andra hemman. Förhållandet bor¬
de vara tvertom, och jag anser både rättmätigt och billigt,
É att rusthållshemmanen varda helt och hållet från denna
afgift befriade; hvadan jag förenar mig med dem af motio-
närerne, hvilka yrkat afgiftens upphörande, och hoppas,
att det Utskott, till hvars behandling frågan blifver öfver-
lemnad, skall å detta förslag fästa behörig uppmärksamhet.”
Diskussionen förklarades slutad; och de uti föreva¬
rande ämne väckta motioner skulle, jemte hvad dervid
blifvit muntligen yttradt, lill Stats-Utskottet remitteras.
Ståndet åtskiljdes kl. en qvart till 10 e. m.
fri fidem
A E. Ros.
i
soo
Den 22 December 1847.
It en 33 December.
Plenum kl lO I lii
8 1-
Det hos Ståndet hållna protokoll den 15 innevarande
månad, f. m. och e. rri., upplästes och godkändes.
§ 2.
Talmannen begärde få hos Ståndets Ledamöter åter¬
föra i minnet den redan vid motionstidens början, så-orn
Ståndets gemensamma tanka fattade öfverenskommelse, alt,
för inskränkning i antalet af motioner, de samma icke skul¬
le omedelbart i Ståndets plenum väckas, utan skriftligen
aflemnas i Ståndets kansli till anteckning å en för sådant
ändamål upprättad förteckning, efter hvilken ärenderna se¬
dermera skulle inför Ståndet föredragas. Denna öfverens-
komna ordning för ärendernas behandling, sorn iakttagits
af en del Ståndsledamöter, hade åter af andra lemnats å-
sido, hvilket haft till följd, att anföranden, som aflemnats
i kansliet, redan under de fiirsta motionsdagarna, ända
hittills, icke kunnat komma lill föredragning. Talmannen
ansåg derföre den ordning i dagens plenum böra följas,
att de å föredragningslistan redan upptagna ärenden först
komma under handläggning, innan nya ämnen anmäldes,
dock utan inskränkning i den hvarje ledamot förbehållna
motionsrätt, som, enligt ofvanberörde öfverenskommelse,
vore bevarad genom motionens aflemnande i kansliet.
Sven Heurlin från Kronobergs län begärde härvid
ordet och yttrade: ”Den af Talmannen åberopade öfver¬
enskommelse om sättet för motionsrättens utöfvande i det¬
ta Stånd under innevarande Riksdag, har väl blifvit fram¬
ställd såsom ett förslag, och såsom sådant vunnit Stån¬
dets bifall, men derigenom ingalunda fått kraft af formligt
beslut, och om än ett sådant beslut fattats, hade förhand¬
lingen derom utgjort ett ingrepp i den fria yttranderät¬
ten, och således gått vid sidan af grundlagen, som berät¬
tigar hvarje Ståndsledamot, att från sin bänk anmäla och
yttra sig i de frågor, som kunna hos Ståndet komma un¬
der öfverläggniag. Tvänne af mig väckta motioner har
jag väl inlemnat i kansliet, för erhållande af afskrifter der-
Den 22 December 1847.
501
af, men jag har låtit afföra dem från kansliets föredrag¬
ningslista, emedan jag ansett mig vara berättigad och äga
förmåga att sjelf uppläsa dem inför Ståndet, hvilket jag
ock verkställt, helst jag ansett och anser det vara af stor
vigt för hvarje ledamot att öfvervara behandlingen af hvad
han hos Ståndet motionerat, derför hinder åter kunde upp¬
stå, om hans motion ovilkorligen skulle efter ordningen å
listan fiir Ståndet föredragas.”
Nils Strindlund från Wester-Norrlands län: "Min
mening är visserligen icke att i någon mån söka förnärma
en eller annan Ståndsledamot i hans fria yttranderätt så¬
som Riksdagsman, men jag föreställer mig, att, om det är
vackert att en enskild man står vid sina ord, måste så¬
dant äfvenledes och i lika mån vara hedrande för ett h It
Riksstånd. Lika med många andra af Bondeståndets le¬
damöter har jag ställt mig ifrågavarande öfverenskommel¬
se, deremot ingen haft något att erinra, till efterrättelse,
och i kansliet aflemnat flera motioner, öfvertvgad att få
desamma i sin ordning föredragna; och, då jag gör mig
förvissad, all den förre värde talaren icke åsyftar att med
föredragning af dessa jemte öfrige Ståndsledamöters i ena¬
handa ordning behandlade motioner, skall till sist uppskju¬
tas, anhåller jag att föredragningslistan må bestämma ord¬
ningen för ärendernas grundlagsenliga handläggning. Hvad
nämnde talare föröfrigt yttrat om sin förmåga att inför
Ståndet sjelf uppläsa sina skriftliga anföranden, hade jag
icke väntat få höra framställas, då jag är öfvertygad, att ena¬
handa förmåga saknas hos ingen af Ståndets medlemmar,
ehuru en och annan möjligen icke ännu tillvunnit sig den
hardiess och parlamentariska vana, som först genom längre
tidserfarenhet och öfning förvärfvas.”
Med Strindlund hördes många af Ståndets Ledamö¬
ter instämma.
Henr lin'. "Mitt anmärkta yttrande har antingen blif¬
vit af den förre talaren orätt uppfattadt, eller har jag icke
uttryckt mig med tillräcklig tydlighet. Afsigten var icke
chikanera eller häntyda på oförmåga till muntligt föredrag
hos någon eller några bland Ståndets ledamöter, långt min¬
dre att anmärka bristande skicklighet att uppläsa hvad för¬
ut skriftligen afTattats; men jag hemställer, om icke någon
gång här blifvit upplästa anföranden, hvilkas innehåll icke
Den 22 December 1847.
kunnat uppfattats af andra Ståndsmedlemmar, än dem, som
haft sin plats å de främsta bänkarna."
Diskussionen var slutad, och Talmannen tillkännagaf,
att i dagens plenum ärenderna kommo att anmälas i den
ordning desamma voro på föredragninglistorna antecknade,
■med iakttagande jemväl, att motion ansågs väckt, såvida
densamma inom motionstidens ulgång vore å kansliet be¬
hörigen aflemuad eller till ämnet uppgifen.
§ 3.
Föredrogos ånyo Höglofl. Stats-Utskottets förlidne går¬
dag bordlagda memorialer, N:ris 3, 4 och 5, samt fingo,
på flere Ståndsledamöters begäran, ytterligare hvila på bor¬
det till nästa plenum.
§ i-
Åter föredrogos de af Joban Persson från Upsala
län, Erik Mallmin från Westerås län, Olof Johansson
från Stockholms län, Ingemund Odin och Christen Pers¬
son från Gottlands län, Peter Gabrielsson hån Krono¬
bergs län, Efraim Larsson från Elfsborgs län, Matts
Mattsson från Stora Kopparbergs län, Jonas Peters¬
son från Kalmar län och Malls Persson från Stockholms
län, hvar för sig ingifna, på Ståndets bord hvilande motio¬
ner, angående afskrifning och eftergift af de en del lands¬
orter beviljade undsättningslån af allmänna medel; hvarvid
först upplästes ett af samtlige Riksdagsfullmäktige från Ble¬
kinge län, gemensamt ingifvet skriftligt anförande, så ly¬
dande :
”Då vi uppträda att i motionsväg söka bereda en för¬
del för det län, i hvilket vår hembygd är belägen, veta
vi alltförväl, att fosterlandet är den hembygd, den gemen¬
samma, på hvars fördelar Riksdagsmannen, med förbiseen¬
de af alia enskilda intressen, har att rikta sin uppmärk¬
samhet, men vi veta ock, att hvad som i väsendtlig mån
rörer en del af samhället, det rör i viss mån äfven det
hela, och det är denna öfvertygelse, som hos oss stadgat
beslutet, att bär väcka motion om, att det lån af allmän¬
na medel, hvarmed en nådig Konung sistliden vår bisprang
sina nödlidande undersåter i Blekinge län, måtte till hälf¬
ten, eller tili den del deraf, som elter innevarande års
skatteuppbörd ännu är obetald, varda för de bctalningsskyl-
dige afskrifvef.
Den 22 December 1847.
503
Den nöd, som sistlidne vår i följd af missväxt i an¬
dra länder, och felslagen skörd på flera ställen i vårt land
herrskade i Bera af Sveriges provinser, nådde i ingen af
dem den höjd, som den nådde i Blekinge. Menniskor och
djur hungrade båda, de sågos liksom tvista med hvaran¬
dra om de unga knopparna å träden, om de första väx¬
terna å marken. Hundradetals menniskor drefvo inom de
flesta socknar sysslolösa omkring och sökte arbete och
bröd, och de liesta hade litet eller intet att gifva dessa sig
alltjemnt ökande tiggarskaror; ty flertalet af hemmansägare
lånade sjelfva sitt bröd, och lån behöfde de för att kun¬
na beså sin jord. — Ett outsägligt elände skulle på mån¬
ga ställen hafva uppkommit om ej den enskilda välgören¬
heten å ena sidan och staten å den andra räckt de nödli¬
dande en hjelpsam hand; — men staten halp genom lån,
lånet var räntefritt, men lånet skall återbetalas till hälften
med innevarande års kronoskatter, oaktadt innevarande
års skörd varit, hvad Blekinge beträffar, i fråga om all
vårsäd, under medelmåttan, och till hälften med nästkom¬
mande års kronoutskylder. Den som nu står i skuld för
det utsäde, å hvilket han skördade högst 4:de kornet,
den, som till följd af ändrade priser, måste betala en tun¬
na af sitt utsäde med mer än 2 tunnor, samma sädesslag,
af sin skörd; månne icke han måste duka under, om ej
hjelp mellankoinmer; månne icke han på visst sätt får be¬
tala 100 procent å sitt räntefria lån. Tager man derjemte
i betraktande, att de fattiga, i ingen af Sveriges provinser
ökat sig i en så otalig progression som i Blekinge, att de¬
ras underhåll nästan uteslutande drabbar jordbrukaren, och
att denne, åtminstone hvad Blekinge beträlfar, under en
följd af år, sett sina förhoppningar om skörd i mer eller
mindre mån slå fel; så finner man lätt huru svårt, om
ej omöjligt, det skall blifva för honom, alt återgälda sin i-
frågavarande skuld till Staten. Det dr troligtvis första gån¬
gen en hjelp, sådan som den nu föreslagna, sökes för
Blekinge, men hvar orh en, som intresserar sig för dess
framtid, fruktar ej utan skäl, att det ej blir den sista.
Blekinge är ej mer hvad det fordom varit. Vackert är
det än med sin i sig sjelf fattiga, men på omvexling så
rika natur, med sina berg och sina skogar. Men största
delen af de sednare äro numera nedhuggna, och i skogar¬
nas ställe växa inga skördar, ty sköl dar växa ej på klip-
504,
Den 22 December 1847.
por, och sparsamt nog emellan dem. Emellan dem växer
visserligen potates, men potatesen har sjuknat nu, och
med den sjuknade det Blekingska åkerbruket, hvars för¬
nämsta säde den var, och kommer sig ej före förr än det
fått en annan hufvudriktning. Försök i denna väg hafva
väl redan blifvit gjorda, men år skola gå om, innan dessa
kunna bära några egentliga frukter, och intill dess blir den
mindre jordbi ukarens stallning i Blekinge — och stora fin¬
nas ej der — ytterst bekymmersam. — I hopp att hvad
vi nu anfört <j motsäges af någon, som känner förhållan—
derna i Blekinge, anhålla vi om denna motions remitteran¬
de till vederbörligt Utskott.”
Bengt Gudmundsson från Hallands län fick nu or¬
det och anförde: ”Jag instämmer med motionärerne, och,
ehuru min hembygd Halland icke kan berömma sig af
den rikedom på omvexlande naturskönheter, somisistupp-
lä-ta motion icke orätt tillägges Blekinge, är förhållandet
med nöden hos folket enahanda i Halland, genom deri
brist på spannemål, bröd och jordfrukter, som under in¬
nevarande år derstädes gifvit sig tillkänna. Då jag nu så¬
ledes förordar den begärda afskrifningen för Blekinge, tror
jag mig med skäl tillika kunna påyrka, att, vid frågans be¬
handling hos vederbörligt Utskott, man icke må förbise be-
hofvet i andra län, hvarest tillståndet är enahanda, och jag
hemställer fördenskull, att sådan afskrifning jemväl må ut¬
sträckas till de undsättningslån, som meddelats innevånarne
i Halland.”
Vice Talmannen Nils Persson och Nils Fredrik
Husberg från Södermanlands län, Magnus Månsson från
Östergöthlands län, Johan Petter Andersson från Elfs¬
borgs län, Carl Tholsson från Skaraborgs län och Sven
Isaksson från Calmar län hade ingifvit skriftliga anföranden
af följande innehåll:
”Dels genom gåfvor så väl af Staten, som af en väl¬
görande allmänhet, dels genom undsättningslån af den först¬
nämnda, njöt Nyköpings läns allmoge — liksom andra or¬
ters — bidrag till minskande af hungersnöden och eländet
derstädes efter 1845 års missväxt. — Nöden var dock så
allmän och bitter, att mossa och andra för menniskor min¬
dre tjenliga födoämnen måste flerestädes tillgripas; och
återbetalningen af den skuld, hvari de flesta då satte sig,
gör ännu för mången husfader bekymren tärande och fram¬
Den 22 December 1847.
505
tiden mörk. — Med innerlig tacksamhet erkänna vi emed¬
lertid det goda vår ort då njöt, och gerna hade vi derföre
velat undvika fullgörandet af det uppdrag vi såsom repre¬
presentanter inom detta Stånd från Nyköpings län nu dock
enligt vår pligt måste göra, det nemligen, att vördsamt och
ödmjukast framställa motion om erhållande af eftergift i
betalningsskyldigheten af ifrågavarande undsättnings¬
lån till lika andel deraf, sorn nästgränsande län till följd af
deras Uiksdägsfullmäktiges petitioner derom möjligen erhålla.
Att denna vår motion måtte bli anvisad till vederbör¬
ligt Utskott, och der, i sammanhang med öfrige i samma
amne, behandlad, få vi slutligen anhålla.”
Nils Persson, N. Fr. Husberg.
v. Talman.
”Efter 1845 års svåra missväxt nödgades äfven en del
af innevånarne i Östergöthlands län söka undsättningslån.
Jag får således förena mig med de värde Ståndsbröderne,
som yrkat afskrifning till en del å de undsättningslån, sorn
erhållits, och yrkar att samma förmån måtte blifva tiller¬
känd de låntagare i Östergöthlands län, som komma lånta-
garne i de öfriga länen tillgodo.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Magnus Mänsson,
från Östergöthland.”
Härmed förenar sig äfven Anders Jonsson
från Östergöthland.
”1846 års svaga skörd förorsakade, synnerligast i
Westgöthadelen af Elfsborgs län, en stor nöd, icke allenast
för de fattigaste klasserna, utan äfven för ett stort antal
af dem, som skulle räknas till de mera bergade. — Marks
härad, med omkring 30,000 innevånare, behöfver i medel¬
måttigt goda år (lera tusen tunnor spannemål årligen,
som måste anskaffas från andra orter; och efter 1846 års
felslagna skörd, intilldess innevarande års gröda kunde an¬
litas, blef behofvet tredubbelt. Då härtill kommer det
oerhörda pris, som existerade nästlidne vår och sommar,
nemligen omkring 30 I\:dr för råg, 26 R:dr för korn och 18
R:dr för bafra, samt andra sädesslag i förhållande derefter, så
kan man tänka sig hvilken mörk tafla sådana omständighe¬
ter förespegla, så mycket mer, som en stor del af befolk¬
ningen hade spannemålsskulder för föregående åren.
Undsättning, genom af Kongl. Maj:t i Nåder beviljade
32*
506
Den '22 December 1847.
räntefria lån erhölls afven i Elfsborgs Ian, emot församlin¬
garnas gemensamma ansvarighet. Dessa lån emottogos af
församlingarnas socknenämnder, som derföre, å församlin¬
garnas vägnar till Konungens Befallningshafvande afgåfvo
förbindelser att betala hälften vid 1847, och andra hälften
vid 1848 års kronouppbörder.
Efter att hafva andragit detta, skulle jag gå att full¬
göra ett erhållet uppdrag, nemligen, ett försök att bereda
någon eftergift i lörenämnde lån, men tvekar om sättet för
en sådan framställning. — Val hafva Riksdagsfullmäktige
från åtskilliga orter väckt fråga om direkt eftergift, dervid
Upsala läns Riksdagsmän begärt 33,000 R:dr eftergift. —
Öfvertygad om att hafva öfvervägande skäl för en sådan
anhållan för min hemort, emedan Westgöthadelen af Elfs¬
borgs län, med få undantag, är en ibland de svagaste orter
inom riket, i anseende till jordens njugga afkastning och
ofta inträffande svaga skördar, der nöden och bristen hos
mängden af folket måste tålas som dagliga gäster; tycker
jag mig dock på förhand se, alt Staten icke kan tåla så be¬
tydliga afskrifningar, hvarföre jag icke vågar sträcka mina
kommittenters pertentioner derhän. — Men då meranämnda
statslån blifvit med sådana vilkor emottagna, så följer der¬
af att, då de blifvit utdelade till de mest behöfvande, som
icke åtnjuta fattigförsörjning, borgesmännen för de flesta
komma att upplefva svedan för dess återgäldande; jag vill
derföre, i likhet med hvad medbrodren Malls Persson
från Stockholms län föreslagit, äfven hemställa, att afskrif¬
ning måtte få äga rum, der tillgång hos hufvudgäldenä-
rerne, enligt af kronobetjeningen meddeladt bevis, komme
att saknas, m. rn,, som Malts Perssons motion innehål¬
ler, hvartill jag hänförer mig. Joli. Pet Andersson,
från Elfsborgs län.”
”Efter den svåra missväxt år 1846, hvarmed den ort
blef hemsökt, tör hvilken jag representerar, nödgades åt¬
skilliga församlingar upptaga lån af allmänna medel med
gemensam återbetalningsskyldighet i 2:ne terminer. Dessa
medel utdelades af nedsatta kommittéer till de mest nöd¬
lidande inom hvarje socken, under samma vilkor, som vid
lånets erhållande voro bestämda.
Genom skrifvelse från mine kommittenter har jag fått
mig bekant, det tillgång redan lärer saknas hos åtskillige
personer af dem, som upptagit lån, så att borgesmännen
Den 22 December 1817.
507
utan invändning måste v idkännas betalningsskyldighet, hvil¬
ket är nog tryckande för en fatlig allmoge, hvarföre jag
tager mig friheten motionsvis anhålla, det så stor del af
lånebeloppet, som icke möjligen hos gäldenärerne sjelfve
kunna utgå, måtte dem eftergifvas, så att borgesmännen,
till följd deraf, kunde undgå betalningsskyldighet.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Carl Tholsson,
från Skaraborgs län.”
”Om remiss för följande motion till Högloflige Stats¬
utskottet får jag ödmjukast anhålla. Det är visserligen
bedröfligt att behöfva anropa sina medmenniskor om hjelp
för sitt lifsuppehälle, men ännu bedröfligare är det, alt icke
kunna uppfylla de förbindelser, man till följd af denna hjelps
erhållande måst ikläda sig. Emellertid är ställningen på
Oland, i anledning af flera på hvarandra följande missväxt¬
år, så beklagansvärd, att jag icke ser någon möjlighet för
de församlingar, hvilka sednast fått undsättningslån, att dem
någonsin kunna återgälda.
På den kala kalkstensklippan finnas inga binäringar;
en fjerdedel af befolkningen utgöres af backstugusittare
och annat löst folk, som ej äga någon annan möjlighet till
sitt försörjande, än det tillfälliga arbete de kunna öfver¬
komma hos hemmansegarne, hvilka sjelfve, på sine små
och magra gårdar endast med yttersta sparsamhet kunna
draga sig fram. Desse backstugusittare, dessa eländets
barn är det, som tillgodonjutit undsättningslånen. Att af
dem någonsin återfå någon betalning var ej tänkbart, der¬
före öfvertogo också på (lera ställen församlingarnas fattig¬
kassor med ens de erhållna undsättningslånen och utdelade
dem till skänks åt de blottställda. Är det nu billigt, att
hemmansägarne, som sjelfve befinna sig i så knappa om¬
ständigheter, skola blottställas för lagsökningar med thy
åtföljande förluster, för det deras hjertan förbjödo dem att
låta deras hungrande grannar ihjälsvälta och derföre lem-
nade dem den enda hjelp, som fanns att tillgå — sine namn
och borgesförbindelser.
Under dessa förhållanden och på anförda skal får jag
hos Rikets Ständer ödmjukligen anhålla, att ifrågavarande
till Öland lemnade undsättningslån måtte helt och hållet
afskrifvas. Sven Isaksson, från Calmar län.”
Härmed förenar sig Jan Samuelsson från Ölands
Södra Mot.”
508
Den 22 December 1847.
Efter uppläsande, hvaraf Petter Persson från Jönkö¬
pings län vltrade:
”Att för alla län, som i följd af de sednare årens
missväxt måst upptaga undsättningslån, bevilja en generell
afskrifning af de försträckta medlen, fruktar jag skulle för
framtiden innebära ett vådligt prejudikat, allenast till den
bättre lottades fördel; men jag ömmar för fattigdomen,
der den är verklig och i behof af bistånd, samt hemstäl¬
ler derföre, att afskrifningsfrågan må behandlas med var¬
samhet och urskiljning, så att den begärda eftergiften å
ifrågavarande medel endast må komma de sannskyldigt be¬
höfvande tillgodo.”
Per Benglsson från Calmar län:
”Jag instämmer med den förre, värde Talaren, och
anhåller att, i händelse afskrifning af de beviljade und-
sättningslånen till större eller mindre del beviljas, sådan
förmån jemväl må utsträckas till innevånarne i min hem¬
ort, Norra och Södra Tjust härad af Calmar län, der de
lägre folkklassernas beklagansvärda belägenhet i sanning
gör en slik eftergift af högsta behof påkallad.”
Johan Persson från Upsala län:
”Jag anhåller få fästa Ståndets uppmärksamhet derpå,
att min förevarande motion om afskrifning afser blott 1 /'9-
del af det till allmogen i Upsala län beviljade understöd.
Lånet utgick med 300,000 R:dr, och det är endast för
hälften af sista inbetalningen, eller 33,333 R:dr 16 sk. jag
yrkat eftergift, hvilken framställning, såsom grundad på
verkligt behof och med billigheten på sin sida, jag ytter¬
ligare till bifall förordar.”
Herrman Jönsson Öbom från Norrbottens län:
”Efter inträffad missväxt funno, som bekant är, inne¬
vånarne i Rikets Norra provinser vid 1828 —1830 årens Riks¬
dag sig föranlåtna att anlita Staten om undsättning, men
denna deras framställning underkändes och folket nödsa¬
kades hjelpa sig sjelf så godt det förmådde. Detta af-
slag har dock icke verkat menligt för landet, utan blef
fast heldre välgörande i så måtto, att, särdeles inom Norr¬
bottens län, folket lärt sig inse behofvet af socknemagasi-
ners inrättande, hvarest under goda år den öfverflödiga
spannemålen aflemnas till förvarande för kommande tider,
då knappa skördar eller total missväxt göra en sådan be¬
sparing till en välgerning för orten, som derigenom icke
Den 22 December 1847.
509
sättes i nödvändighet att påfordra undsättning af allmänna
medel. Detta förhållande utgör för mig tillräckligt skäl, att,
så vidt på mig ankommer, icke medgifva eftergift af ifråga¬
varande, till särskildta delar af Riket utgångna undsättnings¬
lån vidare, än för den del deraf, till hvars gäldande till¬
gång saknas hos den verklige gäldenären, så att de, som i
detta afseende för andra iklädt sig borgen, må från sam¬
ma förbindelsers uppfyllande befrias.”
Olans Eriksson från Götheborgs och Bohus län:
”1 den mån afskrifning af erhållna undsättningslån kan
vinna Ständernes bifall, finner jag mig uppmanad lill det
yrkande, att innevånarne i Götheborgs och Bohus län icke
måtte uteslutas från delaktighet i nämnde förmån. Behof¬
vet af lindring för det fattigare folket är der kanske stör¬
re, än i de flesta andra landsorter inom riket.”
Häruti instämde Lars Wenander från Götheborgs
och Bolms län.
Per Ostman från Wester-Norrlands län:
”Det utgör ett smärtsamt förhållande, att så många
motioner om afskrifning af beviljade undsättningslån från
nästan alla delar af Riket nu på en gång inkommit, och
för min del skulle jag visserligen vara böjd medgifva den
begärda eftergiften, — helst Ständerna vid 1840 och 1841
årens Riksdag skänkt innevånarne i Norrland enahanda
förmån i afseende på dem förut meddeladt understöd, —
om icke härvid uppstode den betänklighet, att beviljande
af en total afskrifning vore stridande mot klokhetens for¬
dringar. Jag bet villar ingalunda behofvet af lindring, men
föreställer mig att lämpligaste och rätta sättet för tillväga-
bringande deraf vore en vidare utsträckning i tiden för åter¬
betalningens fullgörande och att sedermera afskrifning be¬
viljades endast för den del af ifrågavarande medel, till
hvars gäldande tillgång saknades hos dem, som kommit i
åtnjutande af understödet, derför borgensmännens ansva¬
righet billigtvis må upphöra; ty hårdt vore i sanning, om
desse med egen uppoffring skulle få plikta för deras väl¬
mening och beredvillighet att understödja sina nödlidan¬
de medmenniskor. Före beviljandet af den Norra länen
år 1840 förunnade eftergift å erhållna undsättningsmedel
anställdes i hvarje ort undersökning till utrönande af gäl-
denärens förmåga eller oförmåga att betala hvad han af
förskottet bekommit, men vid dessa undersökningar för¬
510
Den 22 December 1847.
fors dock icke med den stränghet, att jordbrukaren der¬
igenom beröfvades möjligheten att fortsätta sitt yrke och
näringsfång. Den, som ägde tillgång, fick återgälda hvad
han åtnjutit, — den verkligt fattige erhöll eftergift, hvilket
äfven utsträcktes till hans borgesman, och så tror jag man
äfven nu bör gå till väga vid bestämmandet af den af¬
skrifning, hvarmed de af motionärerne uppgifna landsorter
böra hugnas. Åberopande för öfrigt de principer, som
åteifinnas i Ståndsbrodren Malts Perssons skriftliga an¬
förande i ämnet, förenar jag mig i hans der uttalade åsigter.”
Med Ostman instämde Per Persson Edén från We¬
ster-Norrlands och Gustaf Glad från Westerbottens län.
Sven Heurlin från Kronobergs län:
''Mitt hjerta klappar varmt för hvarje ädel uppoffring,
vare sig af Staten eller den enskilde, till lindrande af med -
menniskors lidande, men att i förevarande fråga bevilja en
total afskrifning, på sätt af flere Ledamöter härföreslagits,
skulle — jag fruktar det med skäl — blifva ett vådligt
prejudikat för framtiden. Rikets Ständer skulle derigenom
icke osannolikt ledas till beslutet, att en annan gång, då
sådant ifrågakomme, icke bevilja kreditiv för nödlidandes
undsättning i missväxtår, af fruktan att än ytterligare se
sig utsatte för ett offentligt gycklande med Statens medel.
Lika med hvad för de Norra länen förut iakttagits, tror
jag i denna fråga återbetalningsskyldigheten böra bestäm¬
mas efter föregången noggrann undersökning om verkliga
förmågan dertill, dervid rättvist och behörigt afseende på
förekommande ömmande omständigheter icke bör lemnäs
å sido, och hvarigenom man bäst kommer i tillfälle att in¬
hämta om eftergift af vissa procent af lånesumman eller
hela beloppet är af nöden, hvilket sistnämnde förhållande
må inträda, der förbindelsens infriande skulle bringa gälde-
nären i armod och elände. Såsom Ledamot i Stats-Ut-
skottet får jag, vid frågans behandling derstädes, vidare
tillfälle att närmare utveckla mina åsigter.”
I hvad Heurlin sålunda andragit, förenade sig Olof
Johansson, Erik Carlsson och Anders Eriksson från
Stockholms län, Guslaf Johansson och Jolian Pellers¬
son från Kronobergs län, Lars Magnus Knutsson från
Östergöthlands län, samtlige Fullmäktige från Werm¬
lands län, Erik Ersson från Gefleborgs län, Anders
Olofsson och Jonas Ersson från Jemtlands län, samt
Sone Persson och Jöns Månsson från Malmöhus län.
Den 22 December 1847. 511
Sven Isaksson från Calmar län:
''Syftningen i min motion i förevarande ämne är be¬
redande af total afskrifning af undsättningslånet åt inne-
vånarne på Öland, emedan jag tror mig för visso veta, att
ingen enda bofast man för eget behof användt det ringa¬
ste af ifrågavarande medel. Om än en och annan sådan
från början fått del i det lemnade understödet, har han
måst skänka bort alltsammans till den mängd af fattige
uslingar, som i det djupaste elände tillbringa sitt lif på
Ölands nakna kalkstensklippor, der nöden ofta varit så
stor, att de till största delen måst taga sin föda af trädens
bark och andra hvarken helsosamma eller närande växt¬
ämnen, för att skydda sig mot hungersdöden. Af dessa
beklagansvärda skulle låneunderstödet således återfordras,
ty andre hafva deraf icke varit i åtnjutande, och detta för¬
hållande ulgör i min tanke tillräcklig grund för yrkandet
af total afskrifning för Öland.”
Anders Andersson från Skaraborgs Län: ”Endast i
korthet vill jag angifva de åsigter, jag vid frågans behand¬
ling i Stats-Utskottet skall söka närmare utveckla. Jag
gillar icke och kommer ej heller att tillstyrka en gene¬
rell afskrifning, emedan fördelen deraf skulle tillfalla jem¬
väl dem, som icke äro i behof af en sådan eftergift; inen
all lindring, som kan beredas genom utsträckning af tiden
för återbetalningsskyldighetens fullgörande, anser jag både
kunna och böra medgifvas.’’
Herrrman Jönsson Öbom från Norrbottens Län:
"Den af en föregående talare omförmälde undersökning blef
i Norrbotten väl hållen, men underkändes sedermera af
Kongl. Maj:t, och Konungens Befallningshafvande anbefall¬
des vidtaga förnyade åtgärder till undsättningsmedlens in-
drifvande, dock så att krafvel icke sträckte sig till de skuld¬
sattes borgesman, hvilka lemnades för deras förbindelser
oantastade, ehuru tillgång saknades hos sjelfva gäldenärerne;
men desse lingö ofta släppa till det oumbärligaste af sin
egendom, såsom kreatur och redskap för återgäldande af
det en gång erhållna förskottet.’’
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge Län:
"En del motionärer hafva hvar för sin ort påyrkat full¬
komlig eftergift. Så är ej förhållandet i min och mina
landsmäns gemensamma framställning, rörande vår hemort
Blekinge., Vårt yrkande afser endast hvad som kan hos
512
Den 22 December 1817.
gäldenärerne brista i beloppet af första inbetalningen, jemte
hvad af återstoden framdeles skulle kännas alltför svårt
och betungande alt återgälda. Denna åstundan hoppas jag
skall af ingen missbilligas, minst af dem, som känna nö¬
den i Blekinge och hvilkas hjertan klappa varmt för mensk-
ligheten nu, då de äro i tillfälle att bereda någon lindring
åt nödställde medmenniskor.”
Johan Jacob Rutberg från Norrbottens: ”Jag för
min del tror oss lämpligast komma ifrån denna fråga, om
Stats-Utskottet nu föreslår samma åtgärder, som vid 1840
och 1841 årens Riksdag bestämdes, att nemligen, hvad
som icke, efter en gång bos gäldenären anställd under¬
sökning, kan utgå, må få afskrifvas, samt att vid sådana
undersökningar utsädesspannemål, dragare, foder och nö¬
dig redskap för jordbruket icke tillika tages i betraktande.”
Gustaf Glad från Westerbottens Län: ”Jag hyllar
den åsigt, att anstånd med återbetalningen, men icke af¬
skrifning bör beviljas. Mod besparade tillgångar under
bättre år kan och bör skulden småningom afbördas, en¬
dast att vid skeende utsökningar man icke från jordbru¬
karen tager utsädet, foder och erfoderlig redskap.”
Ingemund Odin från Gottlands Län: ”Vår motion
påyrkar icke generell afskrifning för hela Gottland, men
vi begära sådan för utfattige gäldenärer, äfvensom deras
borgensmän, hvilka sistnämnde sannerligen ändock måste
använda nog bemödande, för att slutligen kunna betala för
sig sjelfve. Jag instämmer för öfrigt med Appelqvist och
vill här endast tillägga den önskan, att ledamöterne i Stats-
Utskottet må allvarligen behjerta motionens syftning och
innehåll.”
Pehr Nilsson från Christianstads Län ingaf ett skrift¬
ligt anförande, som upplästes, så lydande:
”Sorn jag förnummit, att många representanter före¬
slagit afskrifning af de undsättningsmedel, som blifvit deras
kommittenter beviljade, i anledning af den innevarande år
inträlTade missväxt, emedan af deras utkräfvande endast en
ytterlig nöd skulle uppkomma; så får äfven jag vördsamt
föreslå, att det Örkeneds församling meddelade enahanda
lån af 1000 R:dr B:ko måtte inneslutas i de så allmänt
önskade afskrifningarna. Denna församling är en af do
fattigaste och af svår missväxt mest hemsökta orter inom
Christianstads Län och troligtvis inom hela södra Sverige.
Den 22 December 1847. 513
Skulle lånemedlen af denna utfattiga församling uttagas,
vore för densamma endast elände och hunger att emotse.
Jag anhåller om remiss till vederbörligt Utskott.”
Sedan diskussionen härefter förklarats slutad, blefvo,
på proposition af Talmannen, samtlige förevarande motio¬
ner, med hvad dervid muntligen anförts , remitterade till
Stats-Utskottet.
§ 5.
y Till vidare behandling företogs Pehr Sahlströms
från Stockholms Län, sedan den 11 innevarande månad
på Ståndets bord hvilande motion, angående en till Rikets
alla orter utsträckt inrättning af sockne- eller distrikt—
magasiner för upplag af spannemå! till nödlidandes und¬
sättning i missväxtår, dervid först upplästes ett af
Johan Peter Andersson från Elfsborgs Län ingif—
vet skriftligt anförande af följande innehåll:
”1 sammanhang med Ståndsbrodren P. Sahlströms
väckta motion om en till alla Rikets orter utsträckt in¬
rättning af socken- eller distriktsmagasiner för upplag af
spannemål, användbar och tillräcklig att ersätta innevå-
narnes bristande brödbehof vid verkliga missväxtår, får jag
anhålla att dervid foga några erinringar.
Utan att i ringaste mån misskänna motionärens goda
syftning, anser jag mig dock böra tillkännagifva, det jag
anser att något sådant beslut å Ständernas sida icke bör
fattas, som skulle leda till några tvångsåtgärder härutinnan.
Det finnas många socknar, åtminstone i min hemort, som
tillsvidare måst ordna sina folkskolor efter ambulatorisk
method, just af orsak att de ännu icke hunnit eller mäk¬
tat uppföra skolbus, som i mindre och skogfattiga distrik¬
ter icke betyder så ringa. Skulle nu härtill komma, att en
magasinsinrättning, utan undantag, skulle utsträckas till
alla delar af Riket, hvars kostnader med magasinsbygg¬
nader äro ganska betydliga, så blifver allmogen på som¬
liga ställen alltför hårdt belastad.
Att magasinsinrättningen är nyttig då den anordnas
och skötes på ett ändamålsenligt sätt vill jag icke bestri¬
da, men att taga ett för stort och genomgripande steg här¬
med, innan de, icke så få redan inrättade magasiner kom¬
ma i den ställning genom deras handhafvande, att de med¬
föra bepröfvad nvtta och ändamålsenlighet, anser jag vara
33
S14
Den 23 December 1847.
förenadt med för stora uppoffringar, och tror, att det för
närvarande icke bör sträcka sig längre än att fästa folkets
uppmärksamhet deråt, då, der de med nytta och fördel
kunna inrättas, de icke länge lära uteblifva, helst detta
ämne äfven i min hemort varit föremål för samtal med¬
borgare emellan, men blifvit af oförmågan hänskjutet tili
framtiden.
Att detta mitt anförande får åtfölja den nämnda mo¬
tionen till vederbörligt Utskott anhålles.”
I ofvanintagne anförande instämde vidare Ephraim
Larsson och Anders Gunnarsson från Elfsborgs Län.
Johan Bergström från Skaraborgs Län: ”Jag delar
visserligen Ståndsbrodren Sahlströms åsigt om nyttan af
magasiners inrättande för upplag och besparing af den in¬
om hvarje kommun för tillfället öfverflödiga spannemål,
men kan icke förena mig i den mening, att tvångsåtgär¬
der äro lämpliga för vinnande af detta ändamål. För min
del skulle jag anse rättare, att åtgärderna stadnade vid en
såsom hemställan gjord uppmaning till hvarje kommun, att
genom magasiners bildande eller på annat Ijenligt sätt
inom sig bilda en för 2 å 3 år tillräcklig besparing, hvar¬
af inträffande missväxt och nöd kommunens behöfvande
medlemmar kunde hafva att påräkna ett säkert och till¬
räckligt understöd.”
Lars Wenander från Götheborgs och Bohus Län
uppläste härefter ett så lydande ödmjukt anförande:
”Med anledning af den utaf Ståndsbrodren P. Sahl¬
ström ingifna motion, till svar å Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, angående Magasinsinrättningar i Riket m. m.,
att användas vid inträffade missväxtår, vågar jag härmed,
utan att misskänna motionärens detaljerade förslag och
anförande, hvaruti jag till större delen instämmer, i syn¬
nerhet förorda socknemagasiners ovilkorliga tillvägabringan-
de. Men hvad sättet huru det bör ske angår, kan jag
icke dela den åsigt, som dervid gjort sig gällande; att
kommunerna skulle tillförbindas, emot tre kappars ränta
på tunnan, uppföra och vidmakthålla så beskaffade låne-
magasiner, låter sig icke så lätt verkställa; ty detta tvångs-
system, såsom jemväl stridande emot den lofordade nä¬
ringsfriheten, skulle vara utan allt ändamål för samhället,
synnerligast i skoglösa orter, hvarest skuldsätlningar blefve
en ovilkorlig följd, hvadan jag anser bibehållandet af den
Den 22 December 1847.
frihet hvarje kommun äger, att sjelfva upprätta de reglor
för förvaltningen, som de för sig anse förmånligast, eme¬
dan den ränta, som vanligast beräknas till åtta kappar på
tunnan, kommer menigheten sjelf tillgodo, för att använ¬
das till betäckande af andra kommunen årligen påkomman¬
de utgifter, och i första rummet den obegränsade fattig¬
vården och folkundervisningsanstalter m. m. Om enskild
person i vår ort förbunde sig, att emot en slik ränta till¬
handahålla allmogen spannemål i missväxtår, vore en slik
låneanstalt af oberäknelig fördel, emot de förhatliga auk¬
tionerna, hvarigenom spannemålspriserna uppdrifvits till
den höjd, att esomoftast frenne tunnor få om hösten an¬
vändas, för att betäcka en tunna, oberäknad! körslor och
tidspillan.
Resultatet af spannemålsbristen i vår ort har inneva¬
rande år varit af följande för menigheten högst ofördel¬
aktiga följder: efter det undsättningslånet fått emottagas,
inköptes korn för 22 R:dr och bönor för 2ö å 27 R:dr,
allt R:gs per tunna; sedan detta bidrag, som icke fyllde
t/4:dei af behofvet, varit användt, måste auktionsbanan an¬
litas, dervid kornet måste godtgöras med 24 å 25 R:dr
och bönor med 28 till 30 R:dr per tunna; häraf har den
följd uppstått, att efter nu gängse pris den skyldiga nöd¬
gas använda 2 1/2 tunna för att godtgöra en, oberäknad!
sina resor och tidspillan, just under den tid, vår-och höst¬
arbetet på jorden skulle verkställas; häraf är uppenbart,
att en så beskaffad låneanstalt, enskild eller allmän, skul¬
le vara för en menighet gagnelig, men den enskifte span-
nemålsinnehafvaren har ännu större fördel, att i missväxt¬
år låta försälja sitt förråd, än att dermed betjena allmo¬
gen emot åtta kappar på tunnan.
Ehuru jag icke förordar enskilta så beskaffade inrätt¬
ningar såsom ett monopol för den, som ville derpå ingå,
anser jag socknemagasiners tillvägabringande i större ska¬
la, böra kunna verka en förbättring i landets beklagans¬
värda ställning.
Anhållande jag, att detta anförande måtte få åtfölja P.
Sahlströms motion till behörigt Utskott.”
Sven Heurlin från Kronobergs län: ”Jag beklagar, att
jag icke kan efterkomma motionärens vackra uppmaning,
att medverka till antagande af hans förslag till distrikt-
magasiners allmänna inrättande. Med motionen åsyfta*
516
Den 22 December 1847.
nemligen tillvägabringande af en generell lag, som jag fruk¬
tar skulle medföra stora olägenheter för de i allmänhet
fattigare orterna af landet, synnerligast med afseende på
den till alltför högt belopp föreslagna, efter person och
viss ålder beräknade insats eller tillskott, hvaraf undsätt-
ningsfonden skulle bildas. Rättast och ändamålsenligast an¬
ser jag derföre, att låta hvarje församling eller kommun
inom sig så reglementera och fritt besluta, sorn den, i af¬
seende till olika tillgång och förhållanden, rnå i förevaran¬
de fall linna för sig gagneligt, och vill i dylika enskildta
angelägenheter ingalunda underkasta mig och mina kom-
miltenter Statens förmynderskap. Men låtom oss först
bannlysa de iriordenglar, som kommit oss att så djupt kän¬
na följderna af ett inträffande missväxtår. Konstbränne-
rier är namnet på dessa mordenglar, som bragt detta för¬
derf öfver landet. Tåg bort dessa, och missväxt skall icke
vidare öfverklagas, utan landets gröda vara fullt tillräcklig
att underhålla och nära dess innebyggare på hvarje ort.
Man hade hoppats, att Konungen skulle härtill sträckt sin
landsfaderliga omsorg, men tvertom rekommenderas just
tillvaron af dessa förderlliga inrättningar.’’
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus län
yttrade sig skriftligen sålunda:
’ Den uti Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående
åtgärder för behöfvandes undsättning i missväxtår, uttalade
ädla och menniskoälskande afsigt, som uppenbarat sig för¬
nämligast uti förslaget om anläggande af så kallade re-
serv-magasiner, vill jag visst icke motsätta mig. Tvertom
inser jag mera än väl, huru välgörande dylika inrättningar
vid många tillfällen kunna blifva. Men hvad jag vid til¬
lämpningen häraf fruktar, är det föreslagna sättet, hvarpå
dessa magasiner skulle komma att förvaltas.
Enligt min oförgripliga mening skulle ock en säkra¬
re, och med vida mindre omgångar förenad hjelp för den
behöfvande i nödens stund kunna påräknas, om sockne-
magasiner blefvo allmänt och öfver hela riket anlagda.
Länge har fördelen häraf i min hemort varit insedd, och
troligen hade ock förslagen härom gått i verkställighet, der¬
est icke ett hinder förefunnits uti den brist pä byggnads¬
materialier, som uti vår, likasom flera andra provinser, är
radande. För afhjelpande häraf och tillvägabringande af
dessa obestridligen allmänt nyttiga magasiners inrättande
Den 22 December 1847.
517
tgår jag nu derföre alt framlägga ett förslag, som jag vå¬
gar hoppas skall vinna mina Ståndsbröders behjertande,
det nemligen, att en lånesumma af minst 200,000 R:dr
banko skulle af statsmedlen anslås, hvilken, efter framde¬
les bestämmande grunder, komme att fördelas mellan skog¬
lösa socknar, för det af mig nu uppgifna ändamål, såsom
räntefritt lån, på 2, eller högst 4 års tid. Statens säker¬
het för det sålunda beviljade lånet skulle bevaras genom
af socknens samtliga innebyggare gemensamt utfärdad an-
svarighetsförbindelse, och lånets återbetalning ske genom
amortissement, som af vederbörande, efter enskildt träffad
öfverenskommelse, blefve bestämdt.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.”
Häruti instämde Erik Carlsson från Stockholms län.
Erik Persson från Gelleborgs län anmälde sig vara
förekommen af Sven Heurlin, i hvilkens yttrade asigter
han till alla delar instämde.
Per Nilsson från Christianstads län: ’’Jag gillar syft¬
ningen af Sahlströms motion, men kan icke biträda åsig-
ten om behofvet af åläggande för vederbörande menighe¬
ter att antaga den föreslagna magasinsinrättningen. Tvert¬
om anser jag det böra lemnäs åt kommunernas fria val,
att i denna del vidtaga de åtgärder, som för hvarje ort
finnas ändamålsenliga.
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge län och
Bengt Peter Skantze från Hallands län förenade sig med
Per Nilsson.
Johan Jakob Rutberg från Norrbottens län: ”En
talare har yttrat, att konslbrännerierna vållat den i landet
öfverklagade missväxt. Jag vill i detta afseende endast
upplysa, att så icke är förhållandet i Norrland. Der till¬
verkas föga eller intet bränvin, och landet har likväl fått
Vidkännas missväxt i på hvarandra följande 7 år.”
Nils Jeppsson från Malmöhus län: ”Jag kan ej inse
nödvändigheten af ett allmänt stadgande om distriktmaga-
siners inrättande. Likasom hvarje enskild måste vara be¬
tänkt på utvägar till underhåll, tror jag äfven det vara
gagneligt, om inom hvarje församling vidtogos åtgärder för
bildande af en besparingsfond utaf för tillfället öfverflödig
spanmål, att vid inträffande behof vara för delägarne till¬
gänglig, men jag anser det vara kommunens rätt, att i af-
518
Den 22 December 1847.
seende p3 regleringen af denna angelägenhet, »jelf förfoga
och fritt besluta, utan offentligt förmynderskap.”
Sedan Jöns Månsson från Malmöhus län förklarat
sig instämma med Nils Jeppsson, blef Sahlströms mo¬
tion remitterad till Stats-Utskottet.
§ 6.
Ytterligare föredrogos de af Johan Bergström från
Skaraborgs län och Erik Ersson från Gefleborgs län,
hvar för sig väckta, sedan den 15 innevarande månad, på
Ståndets bord hvilande motioner, om privatbankernas upp¬
hörande, samt utvidgande af Rikets Ständers Banks låne¬
rörelse; och blefvo, på derom framställd proposition, des¬
sa motioner remitterade till Banko-Utskottet.
8 7.
Jöns Jönssons från Christianstads län den 15 i den¬
na månad väckta och bordlagda motion, angående dels fö¬
reslagen högre beskattning å privatbanker och hypotheks-
föreningar, dels ock en vidare utsträckning af Rikets Stän¬
ders Ranks lånerörelse, föredrogos nu åter, dervid
Jöns Månsson från Malmöhus län uppläste följande
skriftliga anförande:
’’I anledning af medbrodren Jöns Jönssons afgifna
förslag, att pålägga privatbanker och hypotheksföreningar
bevillning, samt att inrätta flera bankolåne-kontor, utbe¬
der jag mig att få fästa uppmärksamheten på det oformli¬
ga i motionen, som innehåller två alldeles olika frågor,
den ena egnande sig till Bevillnings-Utskottets behandling,
den andra tillhörande Banko-Utskottets handläggning. Men,
då således jag förmodar, att icke motionen i sitt nuvaran¬
de skick kan få remiss, så anser jag mig böra uppmana
Jöns Jönsson, att så tillvida förändra densamma, att för¬
slaget om bevillning af hypotheks-föreningar återkallas.
Det förundrar mig, att en fullmäktig från Skånska
allmogen, hvilken funnit en ganska betydlig fördel af pro¬
vinsens hypotkeks-anstalt, icke insett den stora skillnad,
som företer sig emellan privatbank-rörelsen och hypotheks-
väsendet. Då det förra är ett privilegieradt procenteri, så
är hypotheksanstalten endast en medlande åtgärd mellan
lånebehöfvande och lånegifvande, och deltagarna i densam¬
ma kunna betraktas såsom ägande ett slags förtroende¬
uppdrag, afseende gemensamma fördelar. Den genom lå¬
Den 22 December 1847.
519
nens amortertering, efter mångåriga, med ansvar och om¬
sorger förenade inbetalningar, slutligen uppkommande skuld¬
friheten, kan i de flesta fall först komma efterkommande
till godo, och måste då blifva såsom synlig förmögenhet be¬
skattad i sin ordning. Icke så privatbanks-aktiernas årli¬
ga och öfverdrifna utdelningar af räntevinsten, som häm¬
tas af en monopoliserad sedelfabrikation.
Skulle således Jöns Jönsson icke vilja utesluta hy-
potheks-föreningarna utur sin motion, men den. under nu¬
varande eller förändrad form, remitteras till Bevillnings¬
utskottet, anhåller jag, att till Utskottet må få åtfölja den¬
na min vördsamma protest emot all fråga om bevillning
af Hypotheks-föreningarne, såsom i sjelfva verket o-
möjlig att utfordra, då dessa inrättningar icke hafva någon
disponibel räntevinst, utan inbetalningarna fullt utgå till
de afsedda ändamålen.”
Per Nilsson från Christianstads län: "Jöns Jönssons
förenämnde motion går ut på att lika beskatta privatbanker och
hypothekföreningar. Hvad de förra beträffar, gillar jag de i
motionen framställda åsigter, och går i detta afseende så långt,
att jag ville pålägga privatbankerna en skatt, som uppginge
till halfva summan af den genom deras oskäliga ocker år¬
ligen uppkommande vinst, för utrönande af hvars rätta be¬
lopp det vore nödigt att någon af Rikets Ständer utsedd
Ledamot deltoge i den årliga revisionen af hvarje sådan
Banks räkenskaper. Ej mindre Statens än äfven den en¬
skildtes fördel skulle härigenom otvifvelaktig! befrämjas.
Med hypotheksföreningarna åter är förhållandet helt annor¬
lunda. Dessa inrättningar hafva för ändamål att, på enahanda
sätt som genom lån i Riks-Banken, bereda en möjlighet för
jordbrukaren, att, om än långsamt, vinna skuldfrihet. Han be¬
talar för lån i en så beskalTad inrättning 5 procents ränta jemtö
i procent, allt årligen, för kapitalets amorterande, och alla
låntagare äro likaledes delägare i föreningen, hvars låne¬
rörelse icke är beräknad på inkomst för delägarne, långt
mindre afser ett skamligt ockrande på de mindre bemedlades
bekostnad. I brist af kontanta penningar händer väl nå¬
gon gång, att föreningen utfärdar assignationer i innehafva-
rens hand, intill dess desamma af föreningen åter inlösas,
i motsats hvartill Privatbankerna alltjemt sjelfva draga rän¬
ta å sina penningar. Denna fullkomliga olikhet borde icke
hafva undfallit motionärens uppmärksamhet, och jag upp¬
520
Den 22 December 1847.
manar honom att återtaga yrkandet om lika beskattning å
Hypolheksföreningar och enskildta Bankbolag.”
Häruti instämde Peller Mårtensson från Jönköpings
län samt Sone Persson från Malmöhus län; hvarefter
Anders Gunnarsson från Elfsborgs län i frågan af-
gaf ett så lydande skriftligt anförande:
”Enär värde Standsbröderne uttalat sin allmänna tanka
vara den, att privatbankerna äro hinderliga för Riks-Ban-
kens inkomster, samt skadliga för landet, får jag vördsamt
föreslå, att hos Kongl. Maj:t måtte göras underdånig an¬
hållan derom, att med oktrojcrnas utgång, icke förnyade
oktroijer för de nu varande privatbankerna må beviljas,
liksom oktroj för inrättandet af någon ny icke må tillåtas.
Skulle åter oktroj meddelas, borde sådant icke bevil¬
jas utan särskildte förbehåll, så att Riks-Banken äfven hade
någon fördel af privatbankernas sedelemission.
Jag vagar derföre vördsamt föreslå, att privatbankerna
ej må få utgifva sedlar å mindre valör än 6 R:dr 32 sk.
Banko; att privatbankerna måtte åläggas att till Riks-Ban¬
ken årligen betala 1 ipi procent af deras utelöpande kre¬
dit-sedelstock, beräknad efter den summa, som visar sig
störst uti de uppgifter, hvilka fyra gånger om året af-
lemnas; att privatbankerna skola anses pligtiga att an¬
tingen inom Riks-Banken eller i dess grannskap hålla
vexlingskommissionärer, som postdagligen tillhandagå med
sedelinvexling af de remisser, som i och för publika verks
räkningar från landsorterna ingå, och att privatbankerna
böra förskaffa sig kreditivrätt i Riks-Banken.
Såsom skäl för hvad jag nu föreslagit, får jag fä¬
sta Ståndets uppmärksamhet derå, att de utelöpande pri-
vatbankssedlar, som utgör nära l/3del emot Riks-Bankens
sedelstock, ej emottagas i Kronans uppbörd, samt att börds-
talan mången gång gått förlorad, endast derigenom, att pri¬
vatbanksedlar icke kunnat eller hunnit utbytas emot Riks¬
mynt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Peller Persson från Jönköpings län och Anders
Eriksson från Stockholms län förenade sig uti Per Nils¬
sons ofvanintagna yttrande, Petter Persson med det til¬
lägg, att privatbankerna i landet åstadkommit större skada
och olägenhet, än man vid deras inrättande kunnat före¬
ställa sig.
Den 22 December 1947.
521
Lars Olsson från Stora Kopparbergs län yttrade sig
skriftligen sålunda:
”Då frågan om privatbankerna senast förevar i Stån¬
det, instämde jag med dem af mina Medbroder, som yt¬
trade sig öfver dessa inrättningars skadliga inflytelse på de
orter, der de finnas och på hela riket i allmänhet. Jag
anhåller nu att något närmare få utveckla min mening öf¬
ver frågan.
De, som tid efter annan uttalat sig varnande eiler o-
gillande om privatbankerna, ha dessas försvarare påstått
hafva hämtat ingifvelsen från den vanliga Svenska afunden
öfver andras verkliga eller förmenta stora fördelar, hvaraf
de sjelfva icke blifvit delaktiga. Utan att vilja bestrida
möjligheten af en sådan anledning för en eller annans
handlingssätt, är det dock lika säkert, att ingen sådan be¬
vekelsegrund erfordras för att inse samhällsvådorna af des¬
sa stiftelser, med den utsträckning de tagit och med den
beskaffenhet man tillåtit dem erhålla. Då de fått utgifva
sedlar ända till 2 R:dr Banko värde, och den inskränk¬
ning, som 1845 års Lag häri gör, likväl icke går högre
upp än till 6 R:dr 32 sk., så måste häraf det menliga för¬
hållande uppkomma, att dessa bankers sedlar uttränga allt
annat, att de gå ända ned i den alldagliga rörelsen, att de
blifva den enda varumätaren, och att orri en gång, hvilket
man torde medgifva icke är omöjligt, en enda privatbank,
ansträngd af många sedelinnehafvare, sorn på en gäng ut¬
fordra sina penningar, ser och nödvändigt måste se sig ur
stånd att vid anfordran fullgöra sina förbindelser, kunska¬
pen härom skall såsom en löpeld ila genom landet, miss¬
troendet väckas till alla privatbanker, och, när dessa blifva
urstånd att inlösa de presenterade sedlarna, hela Riket
med ens blir likasom utan mynt, den fruktansvärdaste ore¬
da uppkomma och tusentals meriniskor bli offer för denna
ögonblickets villervalla. Man skall häremot anmärka, att
som säkra inteckningar i fast egendom svara för bankernas
utelöpande sedlar, kan ingen förlust i längden uppkomma,
utan med tid och tålamod skall förvirringen reda sig, och
hvarje bank bli i stånd att göra rätt för sig. Det tror
jag äfven; men en sådan tid kan den fattige icke gifva sig,
ett sådant tålamod kan han ej äga, emedan man vid den¬
na utredning hänvisar honom till månaders och års vän-
33*
52a
Den 22 December 1847.
tan, men han för dagen behöfver sina penningar, för att
tillfredsställa dagens oundgäBliga behof. Hade bankerna
endast fått utgifva större sedlar, t. ex. å minst 20 R:dr
Banko, om de sålunda stannat inom den större rörelsen,
så hade vådan af en sådan brytning åtminstone blifvit vida
mindre och ej så kännbar för alla samhällsklasser, ej med¬
förande en sådan skakning, som nu torde bli fallet. Mån¬
ga kunna ännu erinra sig den förlägenhet och de förluster,
som blefvo följder för både det allmänna och tusentals en¬
skifta, genom Götha Kanals, Malmös och Götheborgs di¬
skonters fall. Och likväl voro dessa endast till antalet tre
och de utgåfvo inga småsedlar. Hvad skall det då blifva,
om samma katastrof en gång förnyas med alla våra pri¬
vatbanker, hvilkas sedlar öfversvämma landet i millioner
brokiga lappar?
En af denna öfversvämnings menliga följder har redan
på många ställen låtit känna sig. Då det allmänna gifvit
helgd åt deras tillvaro och genom denna helgd liksom
tvungit landets innevånare att emottaga deras reverser så¬
som mynt, emedan det är det enda tillgängliga, så borde
också deraf följa, att dessa sedlar skulle för mynt anses.
Sådant ankommer likväl nu mera helt och hållet på god¬
tycket, och detta godtycke, i förening med illviljan, kan
ofta åstadkomma oersättliga förluster. Jag talar icke om
de händelser, då uppbördsman vägra att i Kronans upp¬
börd emottaga privatbankssedlarna, ty dessa obehag för de
skattskyldige inskränka sig till eljest onödiga stämmobö-
ters erläggande och en besvärlig omväg. Värre är då en
bördesskilling skall deponeras. Bördesmannen, som endast
med yttersta svårighet och kanske mot betydliga uppoff¬
ringar varit i stånd att sammanskrapa den erforderliga
summan, för att sålunda ur obarmhertiga fordringsägares
eller egennyttiga spekulanters händer rädda sin egen eller
en nära anförvandts egendom, har ej kunnat afböja, att en
och annan privatbankssedel befinner sig bland summan,
emedan tillräckligt antal bankosedlar ej är att tillgå i or¬
ten. Nu nekar egendomens köpare att emottaga dessa
privatbankssedlar, påstående, att de icke äro Rikets mynt;
bördesmannens alla ansträngningar göras härigenom frukt¬
lösa, och spekulationen på hans eller hans närmastes un¬
dergång vinner fullbordan.
Jag nämnde i början af min motion, att afunden på-
Dcn 22 December 1847.
523
Ståtts hafva sin del i klagomålen öfver privatbankernas för¬
derflighet. Denna beskyllning torde dock tåla sin förkla¬
ring. Att missunna någon dess lofliga vinst på ett yrke,
hvaråt han egnat sin egendom, sina kunskaper och sin tan¬
keförmåga, och genom hvars bedrifvande han ingenting an¬
nat gör än skördar de rättmätiga frukterna af sin flit, sin
omtanka och sina aldrig hvilande ansträngningar — sådant
är lågt och föraktligt. Men då, såsom här, personer, hvil¬
ka ingenting våga, ingenting arbeta, ingenting behöfva kun¬
na, endast med tillhjelp af en mindre välbetänkt lag sättas
i tillfälle att utan allt bemödande, utan all omtanka skörda
12 till 18 procent å sina penningar och göra det utan
risk, utan äfventyr, utan annat besvär, än vinstens utqvit-
terande; då de i stället hvälfva äfventyret och vådan på
hela den stora majoriteten af Svenska folket, som genom deras
beräkningar möjligen kan bringas i den svåraste förlägen¬
het, i verklig nöd; då de härigenom beröfva Riks-Banken
en vinst, påräknad att fylla en del af det allmännas behof,
hvilket behof sålunda antingen skall lemnäs ouppfylldt,
eller fyllas genom de skattdragandes ytterligare betungan¬
de; då dessa privatbankers intressenters dagliga vinst så¬
lunda i sjelfva verket tages ur folkets fickor — då är det
icke afund, utan pligtkänsla, som talar ur deras mun, hvilka
yrka, att dessa inrättningars förderflighet bör begränsas;
att i en tid, som med skäl uppreser sig mot allt förtryck,
det må utöfvas af regeringar eller korporationer, en pen-
ninge-aristokrati ej må lagligen tillåtas bilda sig, mäktigare
och vådligare än börds-aristokratien någonsin varit, emedan
den sträcker sina tusentals armar kring hela samhället och
ingriper i dess innersta lif, i den fattiges koja, som i den
bättre lottades boning, och kan der skaka alias välfärd,
äfventyra allas framtid.
Til! dessa röster må det äfven förunnas mig att lägga
min. Jag tauer mig då friheten föreslå, att ingen för¬
längd oktroj mätte beviljas för någon gammal bank,
eller någon ny få bilda sig; alt de redan existeran¬
de mätte upphöra, sä snart sådant blir möjligt ,• att,
intilldess del sker, aktieägarnes vinst utöfver 6 pro¬
cent å deras verkligen deponerade kontanta kapital,
belägges med hög bevillning; att, så snart någon
privatbank upphört, en filial-afdelning af Banko¬
diskonten inrättas i dess ställe; att räntan vid des¬
521
Den 22 December 1847.
sa diskonter nedsättes lill 4 procent och .Ifodel af
kapitalet afbetales en gång om året.
Om remiss tili behörigt Utskott anhålles.”
Johan Persson fiån Kronobergs län. Johan Peter
Andersson från Elfsborgs län, Peter Mårtensson från
Jönköpings län, Sven Isaksson och Jaen Samuelsson
från Calmar län. Erik Persson från Gefleborgs län. Per
Mattsson och Per Persson Edén från Wester-Norrlands
län, Gustaf Glad från Westerbottens län. Sone Pers¬
son från Malmöhus län samt Olaus Eriksson från Gö¬
theborgs och Bohus län förenade sig med Lars Olsson.
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus län: ”Uti
Lars Olssons anförande instämmer äfven jag och ön¬
skar, att ny oktroj hädanefter icke må beviljas privatban¬
ker, sedan de redan bestämda tilländalnpit, samt föreställer
mig, att när tiden för nuvarande så beskaffade oktrojers
upphörande inträffar, Rikets Ständers Banks räntevinst, så
vida den för sådant ändamål reserveras, skall vara tillräck¬
lig att dermed suppleera privatbankerna.”
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge län:
’’Ja2 erinrar mig, hurusom Rikets sednast församlade
Ständer beslöto, att till Kongl. Majit aflåta underdånig skrif¬
velse med begäran, att nya eller förlängda oktrojer för
privatbanker icke vidare skulle meddelas. Då emedlertid
denna framställning allt hitintills icke vunnit afseende, an¬
ser jag desto nödvändigare att förena mig i yrkandet om
bestäinmandet af hög bevillning å sådana banker, som del-
ägarné deruti af sine kapitaler skördar den högsta vinst.
Denna inkomst uppgår ej sällan till 18 å 20 procent år¬
ligen och jag anser det icke obilligt, om hälften deraf be¬
taltes i bevillning till Statskassan. Jemte tillkännagifvande
af dessa mina åsigter, hemställer jag tillika om förnyande
af ofvanförstnämnda underdåniga skrifvelse.”
Med Appelqvist förenade sig Anders Eriksson från
Stockholms län, Petter Persson från Jönköpings län, In¬
gemund Odin från Gottlands län samt Nils Jeppsson
och Jöns Månsson från Malmöhus län.
Christen Andersson från Malmöhus län tillkännagaf,
att han i frågan ärnade afgifva skriftligt yttrande, dermed
han förbehöll sig få inkomma å annan plenidag.
Jöns Pettersson från Calmar Län inlemnade ett
skriftligt anförande, så lydande:
Den 22 December 1847.
525
”Alltsedan penningar och mynt blefvo brukliga i vårt
land, kan man nästan påstå, att aldrig så stora oredor för¬
märkts i det borgerliga samhället, som sedan privatbanker
inrättades. De förfalskningar, efterapningar och bedräge¬
rier, som blifvit verkställde på berörde assignotioner, hvari¬
genom mången förlorat både heder och egendom, äro o-
räkneliga; då man nu tillägger, att ingen enskild är skyl¬
dig emottaga dessa penningar, samt äfven att de icke god¬
kännas till liqvid af kronouppbörderna och icke vid börd
af fastigheter, i hvilket sistnämnde fall allmogen ej sällan
behöfver göra upplåningar, men dessa äro svåra alt erhålla
af Riksban kens mynt, emedan privatbanksegarne nq mera
dragit det ur allmänna rörelsen, så äro landets förluster
icke så obetydliga; men härmed icke nog: man förestäl¬
le sig den vinst dessa bolag årligen inkassera medelst
ordinarie- och straffräntor m. m.; och af hvem drages
dessa medel om icke af nationen, och det emedan bolags¬
männen sjelfve bruka och begagna den egendom, som skall
utgöra hypothek för de i allmänt omlopp varande sedlarna;
hvad är sådant annat, än att så småningom transportera
de mindre jordbrukarnes egendomar i de störres händer.
Ehuru icke okunnig om, att detta ämne vid sista
Riksdag föranledde till vidlyftiga diskussioner utan någon
framgång, så fordrar .ändå min pligt såsom folkombud, att
tillkännagifva allmänna opinionens önskan, hvilken är den,
att dessa inrättningar (privatbankerna), såsom högst skad¬
liga för det allmänna, måtte, så fort möjligheten det med-
gifver, eller då de dem tillåtna oktroyerna lupit till ända,
afskaflas. Och tror jag att Riksbankens mynt kunde utan
Statens förlust på enahanda sätt utlånas och förmoder
att inga hinder kunna möta för lånekontors anläggande ide
provinsers residenser, der sådant vore af behofvet påkalladt,
då äfven dessa lån af en allmoge med lika lätthet kunde
erhållas, och blefve då den derigenom uppkomne vinsten
en Statsinkomst och icke enskilde individers.
Men som jag nog har mig bekant, alt mina yrkanden
rörande meranämnde bankers alskaffandp, i anseende till
oundanröjdliga hinder, icke kunna för närvarande föranle¬
da till någon önsklig utgång, så inskränker jag mina på¬
ståenden dertill, att dessa inrättningar måtte såsom andra
fahriker och rörelser beläggas med efter deras inkomster
lämplig skatt.
52G
Den 22 December 1847.
Genom 62 mom. af Kongl. Kungörelsen den 1 Au¬
gusti 1845, angående Bankoverkets styrelse och förvaltning,
har i fråga om så kallad straffränta för lån ur bankodi¬
skonten den förändringen af dittills gällande föreskrifter
blifvit vidtagen, att sådan ränta, beräknad till samma be¬
lopp som förut, eller till 3 procent utöfver ordinarie rän¬
tan, icke påföres under de första 14 dagarna efter förfallo—
tiden, derest lånet under dessa 14 dagar varder inbetalt
eller omsatt, samt äfven om liqvid uteblifver, upphör att
beräknas 3:ne månader efter förlällodagen, eller i händel¬
se låntagaren dessförinnan råkar i konkurstillstånd, å den
dag då konkursen anses börjad.
Denna lindring i förut gällande bestämmelser är bil¬
lig och rättvis, såsom utgående från antagandet, att för¬
hållanden inträffa, då en å två veckors dröjsmål med li-
qviden är oförvålladt eller åtminstone ursäktligt, och att
när betalning inom respitmånaderna uteblifver och lagsök¬
ning måste ega rum, sådant oftast härrör af den betal-
ningsskyldiges iråkade obestånd eller oförmåga att anskaffa
de erforderliga medlen.
Men jag kan ej inse, hvarföre privatbankerna böra i
detta hänseende gynnas med vidsträcktare förmåner än
dem, som tillgodonjutes af bankodiskonten. Emedlertid
lära privatbankerna, åberopande de för dem utfärdade Nå¬
diga Reglementen, fortfara att uppbära öfverränta ända från
förfallo- till betalningsdagen, hvilket så mycket mindre nu
mera torde kunna försvaras, som meningen med de före¬
skrifter, hvarunder privatbankerna blifvit oktrojerade, inga¬
lunda kan hafva varit att bereda dessa enskilda banker
rättighet, att, vare sig i något fall, uppbära högre ränta,
än Statens diskontinrättningar få sig till godo beräkna;
hvaraf borde följa, att den för beräkning af straffränta för
diskontlån nu medgifna lindring bör blifva gällande äfven
fiir privatbankslån.
Jag vågar derföre hemställa, om icke Rikets Höglofl.
Ständer ville uttala en härmed öfverensstämmande åsigt, på
det att det anmärkte missförhållandet måtte varda afhjelpt
för återstående tiden af dessa inrättningars tillvaro.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vörd¬
sammeligen.”
Härmed förenar sig Jan Samuelsson och Sven
Isaksson från Calmar Län.
Den 22 December 1847.
527
som upplästes, hvarefter, sedan Talmannen med anmärk¬
ning hurusom Jöns Jönssons förevarande motion om¬
fattade olika ämnen, hvaraf närmare utredandet egentligen
skulle tillkomma särskildta Utskott, hemställt om öfver¬
lemnande af samma motion till Banko-Utskottet, som vid
frågans behandling ägde att med annat eller andra behö¬
riga Utskott sammanträda, blef, med bifall till berörde
framställning, motionen, jemte dervid skriftligen och munt¬
ligen afgifna anföranden, till Banko-Utskottet remitterad.
§ 8.
Föredrogs ånyo Sven Heurlins från Kronobergs Län
den 15 innevarande månad hos Ståndet bordlagda motion,
om privatbanksrörelsens ytterligare beskattande medelst
åsättande bevillning till föreslaget belopp, och remitterades
till handläggning af Bevillnings-Utskottet.
§ 9.
Vid nu åter skedd föredragning af Carl Erssons från
Westerås Län, på bordet sedan den 15 i denna månad
hvilande motion om förändrade stadganden i afseende på
utgörande af den Soldatrotarna i Westmanland anslagne
kronotionde, blef samma motion remitterad till Stats-Ut-
skottet.
§ 10.
y Då nu åter föredrogs dea af Pehr Sahlström från
Stockholms Län hos Ståndet väckta, från den 15 dennes
på bordet hvilande motion, angående anslag af den åter¬
stående hälften af skyddsafgiften till understöd för för¬
samlingarnas fattigvård, inlemnades af Lars Johan Ge¬
zelius och Lars Olsson från Stora Kopparbergs Län föl¬
jande skriftliga anförande:
”Jemte det vi til! alla delar instämma uli den af
Ståndsbrodren Pehr Sahlströms från Stockholms Län
till Hedervärda Ståndet ingifne motion och önska den¬
samma all möjlig framgång i vederbörligt Utskott, nemli¬
gen, att återstående halfva skyddsafgiften, som icke redan
är beviljad för folkundervisningen, malte få anslås och un¬
der namn af fatligvårdsafgift ulgå och användas till un¬
derstöd för församlingarnas fattigv ård, förbehålla vi oss,
att till samma motion lå göra det tillägg, att, om den skulle
vinna framgång af Rikets nu församlade Ständer, de sock¬
nar inom Öster- och Wester-Dalarne, för hvilka vi repre¬
sentera, måtte i och för sin stora fattigdom komma i
526
Den 22 December 1847.
åtnjutande af lika motsvarande understöd, sorn öfriga soek-
ner i Riket blifvit af Sahlström föreslaget, ehuru desse
förstnämnda, såsom missgynnade af naturförhållanden, enligt
Bevillningsförordningen, icke erlägga mer än hälften af
skyddsafgiften.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Häruti instämma Malts Mattsson och Erik An~
(lersson från St. Kopparbergs Län.
Hvarefter Ephraim Larsson från Elfsborgs Län
uppläste ett så lydande memorial:
”Då jag varit sinnad att vid denna Riksdag väcka mo¬
tion om hela skvddsafgiftens användande till folkundervis¬
ningen inom Riket, men motion blifvit väckt inom detta
Stånd af medbrodren Sahlström derom, att den återstå¬
ende skyddsafgiften, 12 sk. å mansperson jemte 6 sk. å
qvinnsperson, skulle användas till fattigförsörjningen inom
kommunerna; så anser jag, att detta bör så tydas, att
hvarje socken eller mindre samhälle bör få sin andel efter
folkmängden, emedan, om flera pastorater skulle samman¬
blandas, oredor deraf skulle uppstå; jag förenar mig i
motionärens tanke, och önskar framgång åt densamma;
men får erinra, att om det skulle uppstå brist i summan till
bivjllningens fyllande, och denna skulle påläggas jordbru¬
ket eller, under annan benämning, å person, då bestrider
jag motionärens åsigt, emedan hvarje kommun, enligt Kongl.
Maj:ts Nådiga Stadga om fattigvården i Riket, är ålagd
sina fattiga underhålla.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Sedan Anders Jonsson från Östergöthlands Län för¬
mält sig instämma med Ephraim Larsson, blef Sahl¬
ströms förevarande motion, jemte ofvan intagne anföran¬
den, remitterad till Stats-Utskottet.
§ IL
Föredrogs åter Per Bengtssons från Calmar Län
den 15 innevarande månad bordlagde motion, om förän¬
drade föreskrifter i afseende på den församlingarna i Ri¬
ket åliggande fattigvård, och blef, efter det Nils Strind¬
lund från Westernorrlands Län och Andreas Bengtsson
från Jönköpings Län hvar för sig tillkännagifvit sig vilja
framdeles inkomma med skriftliga anföranden i ämnet, re¬
mitterad till allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
Den 22 December 1847.
529
§ 12.
Kongl. Maj:ts till Rikets Ständer aflåtne, från den 18
innevarande månad på Ståndets bord hviiande Nådiga Skrif¬
velse, med förslag till förnyad Tulltaxa, föredrogs nu åter,
dervid
Peter Persson från Jönköpings Län skriftligen an¬
förde :
’’Af den Kongl, skrifvelsen med förslag till en ny tull¬
taxa har jag inhämtat, att det Nådiga förslaget innehåller
en stor nedsättning i tullafgifterna å import-artiklar från
främmande länder, och isynnerhet på de artiklar, som
Svenska jorden kan framalstra; på spannemål till exempel
är i förslaget en nedsättning emot nu gällande tulltaxa
af 25 procent föreslagen, på ett pund färskt kött från 32
sk. till 20 sk.; på en tunna salt kött från 6 R:dr 32 sk. till
4 R:dr; på ett pund fläsk från 1 l\:dr 1(5 sk. till 36 sk.;
gå ett pund smör från 2 Rtdr 24 sk. till 1 R:dr 16 sk.;
äfvensom priset på oxar skulle nedsättas till hälften emot
nu gällande tulltaxa.
Jag kan icke bifalla denna Kongl. Skrifvelse om ned¬
sättning i tullen af följande skäl:
Jorden, som är alla näringars moder, är hårdast be¬
skattad samt gifver Staten de största inkomster; den bor¬
de derföre i första rummet understödjas och uppmuntras
samt den inhemska industrien genom tullförfattningar skyd¬
das, på det utländniagen icke skall kunna öfversvämma lan¬
det med sådana landtmannaprodukter, som vi sjelfve kun¬
na frambringa till landets behof. Genom denna föreslag¬
na nedsättning i tullen skall utländningen undertrycka vå¬
ra näringar och slutligen utdraga vårt silfver och reela
mynt ur landet; men icke härmed nog, den nu gällande
tulltaxan har icke allenast inbringat till Staten öfver en half
million mera än förut, utan äfven lockat den idoje jord¬
brukaren att odla sin jord, och derigenom frambringa span¬
nemål till vida större afkastning af sina ladugårdar, än för
landets behof erfordras.
Jag är säker, att, så vida den nu varande tulltaxan får
bihehållas, jorden skall ännu mera uppodlas och våra ladu-j
gårdar inbringa lifsmedel af alla slag, vida merg än till'
landets behof tarfyas, hvarigenom exporten skall iörötå?
obh penningarna' blifva inom våra gränsoL
M
530
Den 22 December 1847.
Jag anhåller att detta mitt anförande får åtfölja den
Nådiga Skrifvelsen till vederbörligt Utskott, samt att Ut¬
skottet ville afstyrka den föreslagna nedsältningen i tullen
på alla produkter, sorn kunna inom landet framalstras,
och att det må förblifva vid den nu gällande tulltaxan.'"
Erik Persson från Gefleborgs län: ”Vid öfversigten
af det till Ständerna öfverlemnade förslag till förnyad tull-1
taxa har jag med ledsnad funnit, med hvilken inkonse¬
qvens detta vigtiga ämne blifvit behandladt, och den åt¬
skillnad, som gjort sig gällande emellan bergshandteringen
å ena sidan, samt jordbruket, ladugårdsskötseln och öfriga
landtrrrananäringar å den andra. Ehuru nemligen först¬
nämnde handtering är den näring, som hos oss synes kun¬
na täfla med utländskt inflytande, har den likväl för sina
alster fått en skyddstull af icke mindre än 4 R:dr för ett
skeppund stångjern och 8 R:dr 24 sk. för lika tyngd af
jernplåtar, under det de sistnämnda blifvit lemnade nästan
åt sitt öde. Jag hemställer huru det kan Stå tillsammans
med en förnuftig statshushållning att nedsätta införseltul-*
len å jordbruks-, ladugårds-* och andra landtmannanäringars
produkter till den grad, förslaget innehåller. Ar det vät
meningen ätt Undergräfva vår odlings- och näringsflit, för
att låta bankens silfver utvandra till en mera treflig hus-*
bondel Deremot synes Nord-Amerikas för några år sedan
antagna tulltariff gifva varnande exempel. Jag förbigår vid
detta tillfälle att specificera andra, än de mest i ögonen
fallande artiklar. Hudar hafva1 blifvit till införsel frigifna,
tullen å kreatur nedsatt med 50 procent, och lin, ohäck-*
ladt, som efter nu gällande tulltaxa varit skyddadt med t
R:dr 8 sk. importtull för lispundet, har r sådant afseende
nedgått till 12 sk., ehuru vi från linets bördiga hemland
sjelfve nödgas köpa fröet, som, efter lispund beräknadt, i
medeltal kostar 32 i>k. banko. Hvad den föreslagna tull-*
bestämmelsen å medelmåttiga och gröfre linneväfnader an-*
går, synes som ville man icke veta utaf våra husslöjder*
eller ens tänka på, att vi äro skyldiga att försörja våra latti-*
ga. Slutligen,, och medan jag ännu har ordet, kan' jäg ic¬
ke förbigå att jemväl bestrida den föreslagna nedsättningeri
i införseltull å spannemål, ehuru jag sjelf har mitt hem i
en sädesfattig provins; men jag är medlem i samhället*
och såsom sådan har jag alltid trott mig finna, att då e«>
tern lider,, är också liela statskroppen sjuk.11
Den 22 December 1847.
531
Johan Peter Andersson från Elfsborgs län utlät sig
skriftligen sålunda:
”Emot det af Kongl. Maj:t i Nåder afgifna förslaget
till ny tulltaxa anser jag mycket väsendtligt vara att anr
märka, hvilket jag ock hoppas icke undgår Utskottets upp¬
märksamhet; men anser mig dock nu böra inskränka mig
hufvudsakligen till framförande af de anmärkningar, hvilka
den landsorts intressen, dem jag här är pligtig att beva¬
ka, ålägga mig skyldigheten att icke med tystnad förbigå.
Under skydd af ännu gällande tullagstiftning, som för¬
bjuder införseln af alla sådana bomullsväfnader, hvilka in¬
gå i de mindre bemedlade klassernas förbrukning, och äf¬
venledes utaf vadmal, har väfnadsindustrien uti några hä¬
rader i Elfsborgs län inom tre tiotal år uppnått en för¬
vånande grad af utveckling, och husfliten sysselsätter nu i
dessa trakter mer än femtio tusende meuniskor med ifrå¬
gavarande tillverkningar. Den inbördes täflan har oek
nedsatt priserna till de lägsta, med arbetarens tarfliga ut¬
komst möjliga, hvilket ock nogsamt är kändt, då kaliko
säljes till 11 sk. alnen, och klädningstyger till 12, 13 å
14 sk. alnen, hvarföre ock ingen klagan hörts ifrån förbru¬
karens sida, när han till så lindriga priser kan erhålla en
vacker och solid vara. Men dessa husflitens tillverkningar
åstadkommas med väfnad för liand, och hvad ullgarnet
beträffar, som användes till vadmal och andra gröfre ylle^
väfnader, så spinnes detta också för hand, och det är
således omöjligt för de idoga innevånarne i dessa trakter,
att med hvilken ansträngning och sparsamhet som helst
kunna åstadkomma sina väfnader till så låga priser som
de Engelska, hvilka tillverkas med machiner af den mest
uppdrifna fullkomlighet och i den aldra största skala, så
att fabrikanten kan nöja sig med den aldra ringaste vinst
på hvarje aln eller pjes. Annu omöjligare är denna täf¬
lan med den Engelska varan, till följd deraf, att väfvaren
hos oss skall erlägga i tull, efter förslaget, 5 sk. banko för
hvarje skålpund ofärgadt bomullsgarn, och 8 sk. banko
för skålpundet af färgadt garn. Att under sådana förhål¬
landen borttaga de hittills beslående förbuden emot inför¬
sel af gröfre bomulls- och ylleväfnader, skulle endast va¬
ra alt fullkomligt lössläppa lurendrejeriet, hvilket, tyvärr! re¬
dan drifves i nog stor omfattning, och att helt och hål¬
let ruinera husfliteu i förutnämnda härader, hvilken der-
532 Den 22 December 1847,
städes nu gifver utkomst ät ett så stort antal innevånare,
för hvilka något annat näringsfång ej finnes.
.Tåg yrkar derföre, att nu gällande förbud emot inför¬
sel af bomulls- och ylleväfnader må bibehållas äfven i
den nya tulltaxan, och protesterar i förväg uti min lands¬
orts interesse emot all ändring derutinnan.
Då jag nyss nämnt om lurendrejeriet, så måste jag äf¬
ven göra en vigtig anmärkning emot en annan nyhet i
tulltaxeförslaget, hvilken förefallit mig högst obetänkt. Uti
förslaget äro nemligen alla tullvärden uteslutna, och det
heter, att när böter vid beslag skola erläggas, vare sig till
den förbrutna varans enkla eller dubbla värde, så skola
böterna beräknas efter tullvärdena uti nu gällande tulltaxa.
På detta sätt skulle vi således hädanefter få tvänne
gällande tulltaxor att rätta oss efter, och deri trafikerande
måste vara tvungen att göra sig den onödiga kostnaden
att förskaffa sig begge två. Detta leder nödvändigt till för¬
villelse och omgång, och jag anhåller derföre hos det ä-
rade Ståndet, att det må åligga Bevillnings-Utskottet, att i
det förslag till taxa, sora Utskottet varder afgifvande, in¬
föra tullvärdena uti en särskild kolumn, likasom hittills.
Då de föreslagna tullafgifterna äro beräknade till ett visst
procentbelopp eller 25 procent af de flesta varors värde,
så kan det också för Utskottet icke medföya något arbete
att upptaga och införa dessa värden. De uppgifna tull¬
värdena i nu gällande tulltaxa kunna för ändamålet be¬
gagnas, utom i de få fall, der dessa, efter ändrade varu¬
priser, tåla någon rättelse och jemkning. Jag förnyar der¬
före min anhållan, att Ståndet matte ålägga Bevillnings-
Utskottet anförandet af tullvärdena uti tulltaxe-förslaget, och
begär derjemte att dessa mina anmärkningar måtte få åtfölja
remissen af den Kongl. Propositionen tili Utskottet.”
Häruti förenar sig And. Gunnarsson från Elfsborgs
län.
Mod Johan Peter Andersson instämde ytterligare
Ephraim Larsson och Peter Haraldsson från Elfsborgs
län; hvarefter
Per Mattsson från Wester-Norrlands län afgaf föl¬
jande skriftliga yttrande:
”Såsom Riksdagsfullmäktig från Norrland får jag, i
anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse, med förslag
till ny tulltaxa, framställa några anmärkningar, härn tade
Den 22 December 1847.
533
..från faran af en alltför stor förlust för denna del af riket,
om den i samma Nådiga Skrifvelse föreslagna tullncdsätt-
ning för provinsens förnämsta afsättningsai tiklar skulle
vinna Rikets Ständers stadfästelse.
Norrlands hufvudnäringar äro boskapsskötsel, skogs¬
produkter samt hemväfnad; dessa näringar äro de, på
hvilka provinsens oberoende hvilar; de fordra derföre hägn
och skydd för deras förkofran.
Den föreslagna tillåtelsen, att mot erläggande af tull
importera lärft, som ej väger öfver 3 lod pr aln, hotar
hemväfnadens bestånd och fullkomnande. Vi känna nog¬
samt, att i England tillverkas sådant lärft medelst machi-
nerier; detta gör, att om äfven ansenlig skyddstull sattes å
sådant lärft, skulle likväl skillnaden i tillverkningskostnaden
mellan det Engelska och Svenska göra det möjligt för
Engelsmännen, att med fördel afsätta denna vara, samt så¬
lunda qväfva hågen hos Norrlänningen att vinna högsta
skicklighet i denna hemslöjd, enär den produkt, som der¬
af vunnes, ej är tillräckligt skyddad, utan mäste säljas till
underpris.
Bland skogsprodukter är ved den, sorn från Norrland,
framför andra, afsättes på Stockholm och södra orter. I
afseende å denna exportartikel blefve förhållandet med
Finland enahanda som med England, i afseende på lärftet,
ehuru här ej tillverknings- utan fraktkostnaden blefve vål¬
lande till denna näringsgrens undergång. Skillnaden i lä¬
get gör, att Finnen skulle kunna sälja sin ved till 4 R:dr
lägre pris än det Norrlänningen borde erhålla, för att få
så väl frakten ersatt, som någon vinst på sin vara, samt
ej nödgas sälja en vedlast för blotta fraktumgälder, såsom
ofta var fallet, då den liberala traktaten med Finland exi¬
sterade. Finnen täger ock endast silfver från Banken i ut¬
byte för sin vara. Å denna artikel blir således tullen det
säkraste värnet till prisets upprätthållande, likasom import¬
förbud å lärft af ofvannämnda fina beskaffenhet, för Norr¬
ländska hemväfnaders förkofran och fullkomnande.
Vid tvänne föregående Riksdagar har jag sökt och
lyckats vinna skydd å våra näringar, så att tullen blifvit
höjd såväl å gröfre lärfter, som på ved af alla slag, hvil¬
ket högeligen bidragit till en jemnare varornas afsättning,
helst dessa varor äro sådana, som svårligen kunna luren-
drejas in i landet.
534
Den 22 December 1847.
Den 22 December 1847.
535
Jag vill derföre nu fästa Ståndsbrörlernes uppmärksam¬
het å detta förhållande, och böra vi betänka huru vigtigt
det är för vårt lands näringar, att gifva skydd åt dem, så
vidt möjligt är. Går detta förloradt och priset nedsättes genom
låga tullafgifter, lära vi väl nödgas tillåta utländningen sät¬
ta sig i besittning af den tillverkning, som eljest borde till¬
komma oss, eller låta honom bestämma det pris, för hvil¬
ket vi böra sälja våra artiklar, hvilket ej kan väl stå i
förening med Sveriges industriella förkofran.
Till skydd för Norrlands hufvudnäringar får jag der¬
före föreslå:
l:o att förbudet att importera lärft, som väger 3 lod pr
aln, bibehålies; och
2:o att samma tull, som bestämdes vid sista Riksdagen
bibehålies å gröfre linneväfnader, ved af alla slag, lin, ström¬
ming, kött, hästar och hornboskap; deremotjkunde tullen å
smör nedsättas med 24 sk. pr Lispund.
Hvad i öfrigt förekommer i tulltaxan, derom måga de,
som äro mera sakkunnige* afgifva sina grundade omdö¬
men: blott den modernäring, som tillkommer landets all¬
moge, betryggas.
Ått detta mitt anförande må åtfölja den Kongl. Pro¬
positionen till vederbörligt Utskott, anhålles.’’
Hvaruti Per Ostman från Wester-Norrlands län för¬
klarade sig instämma.
Anders Johan Sandstedt från Jönköpings län upp¬
läste ett så lydande anförande;
”Den Kongl. Skrifvelsen föreslår en nedsättning i tull¬
taxan på nästan alla våra näringar ; jag anser deremot att
tullen bör förblifva oförändrad efter nu gällande taxa. Ic¬
ke allenast våra Svenska näringar skulle förtryckas genom
den föreslagna nedsättningen, utan Statens inkomster skulle
jemväl derigenom förminskas. Den nuvarande tulltaxan
har ökat statsinkomsterna med icke mindre än 867,677
Ridr; denna inkomst skulle förminskas, en nedsättning i
afgifterna vunne stadfästelse af Rikets Ständer. Af dessa
skäl yrkar jag förslagets ogillande och skall efter min
förmåga i Bevillnings-Utskottet, dit den Kongl. Skrifvel¬
sen blifver remitterad, söka att göra mina åsigter gällande.
Jag anhåller att detta mitt anförande måtte få åtfölja
den Kongl. Skrifvelsen till nämnde Utskott.’’
samt tilläde muntligen: "För att närmare motivera hvad
jag ofvan yttrat om Statens vinst genom tillämpning af nu
gällande tullbestämmelser, vill jag i korthet endast anföra
följande på offentliga handlingar grundade fakta. Statens
inkomster af Tullverket uppgingo år 1843 till 4,134,161
R:dr 10 sk. 10 rist.. år 1844 till 3,909,866 Ridr 18 sk.
1 r:st., år 1845 till 4,244,812 R:dr 26 sk., som per me¬
dium för hvarje år utgör ett belopp af 4,096.280 R:dr 2
sk. 4 rist.: men år 1846, då nu gällande tulltaxa bör¬
jade att tillämpas, stego ifrågavarande inkomster ända till
4,963,957 Ridr 17 sk. 10 rist. Statens inkomst på denna
väg hade således på ett år ökats med 867,677 Ridr 15
6 r:st, och mig synes på detta skäl oklokt, att rubba en
för det allmänna så gagnelig författning.”
Anders Jonsson från Östergöthlands län, Lars Jo^
han Gezelius och Johan Bergström från Stora Kop¬
parbergs län samt Sven Jonsson från Jemtlands län för¬
klarade sig instämma med Sandstedt.
Andreas Bengtsson från Jönköpings län:
”Tullagstiftningen har nästan vid alla föregående Riks¬
dagar utgjort föremål för strid emellan 2:ne motsatta in¬
tressen, handelns och näringarnas, af hvilka det förra of¬
tast tillskansat sig de flesta förmåner på det sednares be¬
kostnad. Till hämmande af detta missförhållande och för
de inhemska näringarnas upphjelpande vidtogo Rikets sednast
församlade Ständer de i min tanka ändamålsenligaste åtgär¬
der, medelst bestämmande af en lämplig skyddstull å hvad
landet sjelf kan frambringa. Om jag än icke vill motsäga,
att tullafgifterna för en dal vamartiklar äro i gällande tull¬
taxa nog högt beräknade och derföre nu kunna och böra
i någon män lindras, syrtes det mig å andra sidan vara
uppenbart att den föreslagna nedsättningen af införseltul-
I len å alla landtmannaprodukter skulle helt och hållet un¬
dergräfva jordbrukarens välstånd, särdeles i de orter, der
spannemålsafsättning icke utgör allmogens enda näringsme¬
del. Det alltmer stigande intresset för landtmannanäringen
har föranledt de under sednare åren hållna allmänna landf--
bruksmöten, der landets jordägare samlats, för att, genom
utbyte af rön och erfarenhet i denna näringsgren, deråt
bereda den utveckling och fullkomning, landets klimat och
belägenhet medgifva. — Rikets sednast församlade Stän¬
der hafva anvisat det betydliga beloppet af 70,000 R:dr till
boskapsskötselns upphjelpande medelst inköp af utländsk
536
Den 22 December 1847.
raceboskap, och genom arbete och ansträngning hafva v»
redan hunnit derhän, att vi, med undantag kanske blott
af Stockholm, som dock jemförelsevis utgör en ringa del
af riket, snart nog kunna undvara utländsk tillförsel; men
hvartill gagnar val detta framåtskridande, om jordbrukaren
åter beröfvas det oundgängliga skyddet af en lämplig im¬
porttull å de alster hans näring frambringar? Åtminstone
i de landsorter, såsom Östergöthland och Småland, hvar¬
est, i följd af lättad varutrafik och under skydd af nu gäl¬
lande tullbestämmelser, ladugårdsskötsel i sednare år till¬
vunnit sig en allmännare uppmärksamhet, skulle genom
antagande af det nva tallförslaget, denna näringsgren åter
tillintetgöras. En föregående talare har med fullständighet
visat i huiu hög grad Statsinkomsterna ökats genom til¬
lämpning af nu gällande tulltaxa, det vore ju följaktligen,
älven ur Stats-Ekonomisk synpunkt betraktadt, högst oklokt,
att antaga den nu föreslagna nedsättning i införseltullen,
hvarigenom för öfrigt skulle vållas hvad som inträffar, då
importen i ett land öfverstiger exporten, nemligen brist
och förlust för samhället i sin helhet. Instämmande vi¬
dare med dém, som redan i ämnet afgifvit yttranden, har
jag ansett öfverflödigt att sjelf skriftligen sammanfatta mina
tankar, helst ämnet redan synes mig så utredt, att Leda-
möterne i det Utskott, dit frågan varder remitterad, i sa-
keiis närvarande skick, äro satta i tillfälle, att med foster¬
ländskt nit och värma ifra för landets väl och skydda oss,
dess innebyggare, mot utländsk roflystnad.”
Pettér Mårtensson från Jönköpings län ingaf ett så
lydande skriftligt anförande:
’’Emot den nu på Ståndets bord liggande Kongl. Pro¬
positionen med förslag till ny tulltaxa måste jag göra nå¬
gra vigtiga anmärkningar, hvilka jag anhåller måtte få till
Utskottet åtfölja remissen af propositionen och dem jag
hoppas, att åtminstone detta ärade Stånds Ledamöter skola
i Utskottet understödja.
Att handelsmännen vilja införa så mycket utländskt
kram, som möjligt, för att derpå hafva förtjenst, och att
utländningen likaledes vill till oss sälja så mycket sorn möj¬
ligt, finner jag alldeles icke underligt. Krämarens och
ntländningens intresse ari det stycket ett och detsamma.
Men krämarens intresse var ännu aldrig fäderneslandets,1
hvilket är, att de inhemska näringarna skola äga treffiä
Den 22 December 1847.
537
och flor, och den tillväxande befolkningen finna uti ökade
näringsutvägar utkomst och sysselsättning. Borttagas dessa
utvägar, så återstå för de torftiga klasserna, hvilka här i
landet äro så talrika, endast utsigt till fattighuset eller
fängelset.
Eftergifterna för handelsmännens och utländningens önsk¬
ningar och fördelar tyckas mig sannerligen uti den Kongl,
propositionen vara drifria nog långt, då man äfven vill in¬
släppa utländskt brännvin och borttagit förbudet för detta
gift. Utaf den landsplågan tycker jag, att våra possessiona-
ters storbrännerier redan åstadkomma tillräckligt.
Men i följd af den orts intressen, hvilka jag här är
skyldig att bevaka, kan jag än mindre instämma uti den
Kongl, propositionen och finna den välbetänkt. Idogheten
uti tillverkningar af vadmal och andra gröfre ylleväfnader
och likaså i åstadkommandet af bomullsväfnader är i min
hemort icke ringa, och husfliten har der, Gudi lofvadt!
tilltagit med hvarje år och gifvit arbetsförtjenst åt många
fattiga. Men hvarthän skall detta fatliga folk taga vägen,
om både gröfre ylle- och bomullsväfnader få utifrån in¬
föras? Såsom jag säkert har mig bekant, åstadkommas
dessa tillverkningar, både hvad spinningen och väfnaden
beträffar, uti det rika England med stora, mycket full¬
komliga machiner, och der skall ej vara något ovanligt,
att tusende, till femtonhundrade, ja, tvåtusende arbetare,
i synnerhet barn, få träla i en enda sådan fabrik alldeles
som slafvar, och nöja sig med huru liten lön som helst,
den rike fabriksherren vill bestå. Omöjligt är, att husfli¬
ten i våra bygder, der vi ofta måste köpa spannemålen
ganska dyrt, kan uthärda en täflan med dessa fabriker.
Tullafgifterna tyckas \äl nu vara skäligen tilltagna. Men
huru länge räcker denna herrlighet? Lyckas krämarne och
utländningen vid denna Riksdag att få förbuden borttagna;
lätt nedsätta de sedan vid nästa Riksdag de högre tuilaf-
gifterna, hvarmed husfiiten och städernas slöjdidkare nu
strykas om munnen och skola lockas att gå in på förbu¬
dens afskaffande. Den listen är lätt begriplig; så enfal¬
diga äro vi ej, att vi icke den förstå. Vore det propo-
neradt, att de nu föreslagna afgifterna skulle fortgå minst
i tio år och under denna tid icke få nedsättas, så kunde
förslaget hafva något för sig. Men att ingå på något så-
34*
538
Den 22 December 1847.
dant, derför akta sig visserligen krämarne och utländnin-
gens förespråkare; ty det vore, att tvert afhugga hela de¬
ras plan. Vid sådant förhållande anser jag mig följaktli¬
gen icke kunna bifalla de ifrågavarande förbudens afskaf-
fande, utan yrkar att desamma i den tulltaxa, som nu af
Bevillnings-Utskottet skall utarbetas, varda bibehållne lika¬
som hittills.”
Nils Strindlund från Westernorrlands Län: ”Det
af Kongl. Maj:t till Rikets Ständer nu öfverlemnade förslag
till förnyad tulltaxa synes mig vara utgånget ur en för
dess egen existens alltför ofördelaktig synpunkt. Jag stöder
detta omdöme på jemförelsen med tullagstiftningen, syn¬
nerligast i England och Frankrike. Huru hafva icke des¬
se Stater omgärdat sig med de strängaste importförbud, till
skydd för deras egna näringar? I Engelska tullagarna fin¬
nas, om jag ej misstager mig, icke mindre än 120 sär¬
skildte förbud, och tillsynen öfver författningarnas efter¬
lefnad handhafves der med den stränghet, att, om i stä¬
derna en för innehafvande af förbjudet gods misstänkt
person anträffas åkande och, vid derom erhållen till¬
sägelse af bevakningen, icke genast stadnar, straffet för
ett sådant trots utgör 100 P. St. böter, om än han icke
innehafver så beskaffade varor, i hvilket fall åter böterna
utgå till mångdubbelt högre belopp. Enahanda stränghet
i principer, men med nödiga förändringar i afseende på
detaljbestämmelserna, anser jag hos oss vara af nöden, för
att skydda vår egen näringsflit; och för vinnande af konse¬
qvens och rättvisa härutinnan, tror jag det vara ändamåls¬
enligast, att genom noggrann undersökning först få utrönt
priset på de i tulltaxan upptagna varuartiklar ej mindre i
utlandet, än äfven här i Riket, hvarefter, genom jemfö¬
relse af dessa priser sins emellan, man lätteligen kan le¬
das till resultatet of en lämplig tullbestämmelse för hvarje
artikel. Det är oss icke främmande i hvad betydlig mån
tullintraderna stigit genom tillämpning af en gällande tull¬
taxa. Den har således medfört ett dubbelt gagn, nemli¬
gen, att öka Statsinkomsterna på samma gång den leinnat
önskvärd! skydd åt näringarna. Särskildt med afseende på
den af Regeringen så nyligen beviljade näringsfrihet, anser
jag närvarande tidpunkt vara den aldra olämpligaste för
införselförbudens och den högre tullens upphäfvande just
vid början af en sådan allmännare frihet. Det vore lika¬
som att släppa fårön på bete med ulfvar — det vore be-
Den 22 December 1847.
539
diägeri, och jag för min del ser ingen möjlighet till lan¬
dets förkofrandc i näringen och husslöjden, om tullfri in¬
försel eller alltför låg tull bestämmes för sådana effekter,
som kunna inom landet framalstras. Vi böra erinra oss,
att inom samhället finnas flera, än de, som tillhöra den
tärande klassen, hvars medlemmar alltför väl kunna vara
belåtna med landets egna tillverkningar, eller, om de ändt-
ligen åstunda utländska, böra och måste beqväma sig att
derföre erlägga den tull, som för bevarande af inhemsk
konstflit är af nöden att bestämmas. Staten består ock
af närande medlemmar och äfven dessa böra få lefva vid
6idan af de andra. Genom förbudens borttagande försvå¬
ras äfven kontrollen öfver författningens efterlefnad. Att
i landet insmugla en till införsel förbjuden vara föreställer
jag mig nemligen såsom svårare, än att från tulluingälders
erläggande undansnilla en tillåten, och jag är öfvertygad,
att hufvudsakliga vinsten af förbudens upphäfvande skulle
stadna i händerna på lurendrejare och industririddare. Af¬
ven ett annat förhållande har väckt min uppmärksamhet.
Kongl. Majlis Proposition till Ständerna angående brän-
vinsbränningen, föreslår skatt å tillverkning af sådan vara
inom landet, men bränvin skulle, enligt Regeringens nu före¬
varande förslag till tulltaxa, ändock kunna få införas från
utrikes ort. Detta innebär ju uppenbarligen en kontrast,
lika påtaglig, som jag icke kan begripa, huru man kan för¬
orda bränvinstillverkning i större skala inom landet och än
vidare dess införsel från utländsk ort på samma gång man
uppmanar landets innevånare till nykterhet och begär an¬
slag till dess befrämjande. Det kan kallas att bygga upp
med ena handen och rifva ned med den andra. Jag hem¬
ställer till Bevillnings-Utskottet, om icke med iakttagande
af nödiga och lämpliga partiella förändringar, nu gällande
tulltaxa, som gifvit Staten ökade inkomster, kan och bör
utan total omstöpning i det närmaste bibehållas, stödjande
mig vid erfarenheten om vådan af för mycket brådstörtan¬
de förändringar i allmänhet, i afseende hvarå jag exempel¬
vis frågar: om Banken öppnades och dess penningar (ingo
på en gång utströmma bland allmänheten, hvem skulle väl
våga påslå, att sådant på längden vore för landet gug-
neligt."
Med Strindlund hördes de fleste af Ståndets leda¬
möter instämma.
540
Den 22 December 1847.
Peter Jönsson från Jönköpings Län: ”Sedan jag
begärde ordet har ämnet, särdeles genom Ståndsbröderne
Andreas Bengtssons och Strindlunds värderika föredrag
blifvit utveckladt till den tydlighet, att dervid intet är att
ytterligare tillägga, men jag kan ändock icke underlåta att
uttrycka den ledsnad, hvarmed jag tagit kännedom om för¬
slaget till tnllafgifternas nedsättande. Jag hade deremot
hyst förtröstan om hjelp och skydd för jordbruket och
industrien, hvarföre jag finner mig uppmanad att instäm¬
ma med dem, som påyrkat bibehållande af de i nu gäl¬
lande tulltaxa införda bestämmelser.”
Sone Persson från Malmöhus Län: ”Rörande den
föreslagna förändringen i tulltaxan är jag i hufvudsaken
iörekoinmen af de Ståndsbröder, som i frågan redan utta¬
lat sin mening, och hvari jag till det mesta fullkomligt
instämmer, med allenast tillägg af den önskan, att Utskot¬
tet, vid tullförfattningens uppgörande, må noga tillse och
urskilja, hvilka varuartiklar vårt land från utrikes orter be-
höfver införa och hvad å andra sidan inom landet kan pro¬
duceras. De förra böra få införas mot möjligast billiga
tullafgifter, men de sednare förbjudas till införsel och be¬
läggas med sådana kontroller, att författningen i denna del
blifver ändamålsenlig och icke alstrar lagbrytare, såsom i
liera afseenden för närvarande är fallet. När nemligen en
utländsk, men till införsel lofgifven vara är belagd med
hög tuilafgift, är det en gifven följd, att köpmannen söker
på annat, fast otillåtet sätt förskaffa sig densamma; är den
åter förbjuden och får mot ingen tull införas, gäckas la¬
gen äfven i detta fall, och — en gång lyckligt inkommen
— afyttras och förbrukas varan såsom annat lofgifvet gods;
men om försöket misslyckas och varan konfiskeras, säljes
densamma på auktion och qvarblifver således inom landet
i hvarje händelse; hvartill gagna då sådana förbud, så
länge det förbjudna godset får inom landet förbrukas? I
min tanka borde sådana utländska varor, som äro öfver-
llödiga eller kunna inom landet tillverkas, vara till inför¬
sel absolut förbjudna och konfiskabla, hvarhelst de påträf¬
fades, till och med om det vore på kroppen,rför att se der-
mera re-exporteras eller alldeles förstöras, hvarjemte skulle
stadgas strängt ansvar för den, som med sådant gods an¬
träffades. Genom en sådan tull-lagstiftning kunde man
hoppas förekomma lagbrott, och deri skulle äfven föranleda
Den 22 December 1847.
541
till minskning i kostnaden för bevakningen, hvarigenom e-
icke obetydlig fördel blefve Staten tillskyndad.
Förre Talmannen Anders Eriksson från Orebro Län-
”Jag har alltid varit af den tanka, att genom tullafgifte.
skydda inhemsk näringsflit och industri, men jag dela»
icke det förmenande, att samma afgift bör, till men för
konsumenterne, uppjagas alltför högt. Den före börja:
af år 1840 och 1841 årens Riksdag för utarbetande a
förslag till förnyad tulltaxa nedsatta kommitté har, uti si'
i frågan afgifna betänkande, tydligt och fullständigt bevisa
att den inhemska fabrikationen af sådana varuartiklar, so
varit till införsel förbjudne eller med högre tullafgifter be-
lagde, icke gått framåt eller i någon mån förbättrats, eme¬
dan fabrikanterne i allmänhet förlitat sig på den höga
skyddstullen och följaktligen kunnat åsidosätta den högre
arbetsskicklighet och fullkomnad, hvars uppnående å an¬
dra sidan varit af nöden för en del andra varutillverkare,
hvilka, då deras produkter fåttj mot ringa eller ingen
tull i landet inkomma, måst tillegna sig hvarje konstens
uppfinning i yrket, för att kunna med någon fördel kon¬
kurrera med utländningen. Dessa bevis äro, såsom grun¬
dade på verkligt sakförhållande, icke goda att vederlägga.
Sjelfve Robert Peel, Englands förre premier-minister, en
af nutidens störste Statsmän, har i Englands parlament
slutligen nödgats erkänna, att han misstagit sig i sin förut
hyllade åsigt om nyttan och nödvändigheten af de höga
tnllafgifternas och importförbudens bibehållande. Höga tull¬
afgifter påkalla stark bevakning, hvars underhållande i
Sverige kostar flera 100,000 R:dr, och en sådan lagstift¬
ning är i allt fall demoraliserande, då, såsom hos oss, all¬
männa opinionen icke följer med den af lagen utstakade
straffbestämmelse. I våra större städer, der lurendrejeri-
brott i mängd förekomma och beifras, äro de icke under¬
kastade ett sådant ogillande af allmänna omdömet, som
hvarje annan, om äfven ringare, förbrytelse, och huru än
lagens straffdom öfver lurendrejaren utfaller, anses den
oftast hård och orättvis. En lag, hvars straffbestämmel¬
ser icke gillas af opinionens dom, kan icke vara annat än
skadlig för samhället och består icke i längden mot dess
medborgares oförändrade tänkesätt. Medvetandet härom
är för mig ett tillräckligt bevis på olämpligheten af våra
gällande tull-lagar med deras för en del varuartiklar äunu
542
Den 22 December 1847.
bibehållna införselförbud, hvaröfver en säker och osviklig
kontroll aldrig skall kunna tillvägabringas. Vi veta ju lill
exempel, att utländskt kläde är till införsel förbjudet, men
sådant finnes, föryttras och förbrukas dock till öfverflöd.
Icke Staten, blott lurendrejaren vinner härpå, och den är¬
lige lider förlust i det han nödgas konkurrera med lag¬
brytaren. Sverige, jag medger det, bör väl icke vara
det första land, som antager upphäfvande af alla tullförbud,
hvilka dock likasom öfrige tullbestämmelser äro från bör¬
jan uppkomna på ett artificielt sätt, men jag hyser den
åsigt att vi, med bibehållande för närvarande af en mått¬
lig skyddstull, böra, så vidt sig göra låter, följa exemplet
i andra länder, hvarest tullafgifterna blifvit i mån af be¬
hof nedsatte och såmedelst närma oss möjligheten att små¬
ningom ernå en allmännare tullfrihet, som visserligen icke
kan eller bör med ett enda penndrag införas. Hvad nu
särskildt beträffar den föreslagna förändringen i gällande
tulltaxa vill jag icke ingå i speciel granskning deraf, men
det förefaller mig besynnerligt, att densamma innefattar
exportförbud för malm- och tackjern — det enda fall der
sådant förbud föreslagits lill antagande — då nämnde berg-
verksalster dock skulle få i Riket från utländsk ort in¬
föras. På detta, tifl bruksegares fördel på bergsmännens
bekostnad tillkomne stadgande vill jag särskildt fästa ve¬
derbörligt Utskotts uppmärksamhet.’’
Häruti instämde Erik Ersson från Gefleborgs Län,
Lars Rasmusson, Tobias Lind och Olaus Eriksson
från Götheborgs och Bohus Län samt Lars Westermark
från Westerbottens Län.
Nils Strindlund: ”1 anledning af Ståndsbrodren
So ne Perssons anförande vill jag nämna, att jag icke har
något att invända mot hans förslag om återutförsel af så¬
dana förbjudna varor, sorn, i landet insmuglade, kunna
tagas i beslag och dömmas förbrutne. En annan talare
har vidrört den före 1840 och 1841 årens Riksdag för¬
ordnade kommitté för tullärendens behandling. Denna
kommitté, hvars ledamöter utgjordes blott af köpare, ej
säljare, har, genom sitt i tullfrågan då afgifna betänkande,
uttryckligen besannat ordspråket: ”när man sätter bocken
till trädgårdsmästare, kan man på förhand beräkna huru
väl trädgården blir skött.” Ett beslut, dikteradt blott af
enskildt intresse såsom det nyssnämnda, måste följaktligen
Den 22 December 1847.
543
blifva helt och hållet ensidigt. Sådant har ock resultatet
blifvit af de sedermera förordnade kommittéer, dels för
National-representalionens ombildning och dels för behand¬
ling af bränvinsbränningsfrågan, i hvilka ämnen de för Stän¬
derna framlagda förslag i sin syftning röja en omisskännelig
frändskap till den såkallade tullkommitténs ofvannämnde
betänkande. Med det af samma talare från England åbe¬
ropade exempel af nedsatta tullafgifter hänger åter så till¬
sammans, alt Engelsmännen icke minskat importtullen på
andra varor än sådana,”hvilkas införande från annan ort hos
dem är af nöden. 1 detta afseende måste vi sätta tro till
officiella uppgifter och fakta, som ligga hvar och en för
ögonen.”
Häruti instämde Lars Olsson från Stora Kopparbergs
län och Anders Gunnarsson från Elfsborgs län, med fle¬
re af Ståndets öfriga ledamöter.
Andreas Bengtsson: ”Det är med afseende på förre
Talmannen Anders Erikssons yttrande, att den inhemska
fabrikationen af till införsel förbjudna eller med hög tull
belagda varuartiklar icke förbättrats, jag nu åter begärt or¬
det. För vederläggande af detta påstående hänvisar jag
allenast till den här i hufvudstaden, för allmänheten nu
tillgängliga exposition af Svenska slöjdalster, som har att
framvisa tillverkningar, bättre och smakfullare, än sjelfva
herr Lejas utländska fabrikater, med hvilka de prydliga
arbeten, som förfärdigas vid metallfabriken i Jönköping, ic¬
ke heller skulle lida på jemförelsen; hvilket allt tyckes
utgöra ett påtagligt bevis, att, oaktadt tull och förbud, den
inhemska konstfliten på sednare åren i betydlig mån till¬
tagit, och skall, under skydd af lämpligare tullbesfämmel-
ser, än vidare utvecklas.”
Lars Larsson från Elfsborgslän: ”Det är med fiågan
om tullbestämmelser, såsom med hvarje annat samhällsför¬
hållande, att den alltid af skiljda interessen blifvit sedd
från olika sidor. Sällan har man hört någon medlem af
landels inre befolkning ifra för afskaflande af gällande in¬
förselförbud; men alltid vid de sednaste Riksdagarna och
jemväl vid nu innevarande, har sådant påyrkats såsom en
nödvändighet af dem, som representera handelsintresset. I
detta afseende tror jag Sverige icke böra hasta framom an¬
dra länder med en mera uppdrifven fabriksrörelse, utan
fast heldre söka hålla medelvägen fri från öfverdiift å nå-
544
Den 22 December 1847.
gondra stdan. Englands och Frankrikes tullförfattningar
innehålla, efter hvad jag vill minnas, vida större antal för¬
bud, än vår nu gällande tulltaxa. Att England, hvars po¬
litik alltid framför Sveriges hyllat prohibitifva system och
åsigter, likasom en del andra länder tid efter annan allt¬
mer lossat banden af tullagarnas bestämmelser, härleder sig
sannerligen icke fi ån någon annan liberalism, än den, en
tvingande nödvändighet förestafvat. Eget intresse har nem¬
ligen lärt Engelsmännen att nedsätta importtullen å de för
landet erforderliga trävaruartiklar, och hvad spannemål be¬
träffar, lät aristokratien icke beqväma sig till en slik efter¬
gift förr, än redan tusentals menniskor dött hungersdöden.
I afseende på vårt land har det icke undfallit min upp¬
märksamhet, hurusom det finnes en mängd varor, sorn,
fastän förbjudna till införsel, likväl kunna lätt insmygas,
och att så äfven sker är allom bekant. Staten förlorar
derigenom en påräknad och nödvändig inkomst, men va¬
rorna finnas ändock och förbrukas i myckenhet. A såda¬
na varor, då de icke äro alldeles oumbärliga, vill jag der¬
före föreslå bestämmande af en, visserligen ej för ringa,
men också icke för hög skyddstull, hvarigenom den ärliga
medborgaren kunde fredas från delaktighet, i äfventyrliga
lagöfverträdelser. Hvad åter angår sådana varor, som in¬
om landet kunna till lika och jemförlig godhet med de ut¬
ländska produceras, anser jag det vara högst oförnuftigt,
att å dem icke bibehålla en skyddstull, tillräcklig att väcka
och underhålla en gagnelig täflan med utländningen. För¬
bud tror jag deremot böra bibehållas mot de utländska öf-
verflödsartiklar, hvilkas införande i landet är underkastadt
större svårigheter, och derföre, genom ändamålsenliga kon¬
troller, bör lättare kunna hindras och förekommas. Då
jag nu tillägger att, i min tanka, Sverige icke bör vara
det första land, som helt och hållet stryker ordet ''förbud”
ur sin tulltaxa, vill jag derjemte hafva tillkännagifvit, att
jag uttalat dessa åsigter, för att, jemte det Kongl, förslaget,
komma till Utskottets kännedom. Sedermera, då ämnet der
vunnit vederbörlig behandling, är tiden inne att punktvis
antyda de mer eller mindre nödiga förändringar, förslaget
vid en närmare granskning påkallar.”
Gustaf Johansson från Kronobergs län:
”En talare har yttrat, att låg införseltull befordrar nä¬
ringarnas utveckling. Så är åtminstone icke förhållandet
Den 22 December 1847.
545
i min hemort, hvarest, under nu gällande högre tullbe¬
stämmelser, landtmannanäringen visat sig mer lönande och
i synnerhet ladugårdsskötsein på de sednare åren i vä¬
sendtlig mån tilltagit.”
V. Talmannen Nils Persson:
”Med den föreslagna förändringen i tulltaxan förhåller
sig på samma sätt, som med andra förslag, vid hvars upp¬
görande man mindre tagit i boi åkning det allmänna bästa,
än enskildt intresse. Konsumentt mes rätt synes deruti
oftast vara bättre försedd och bevarad, än producenternes,
éhuru det är otvifvelaktig! att dessas ömsesidiga rättighe¬
ter och förbindelser böra mätas efter hvarandra. Väl gif¬
vas det åtskilliga varuartiklar, hvarå högre tullafgift för in¬
försel icke torde böra bestämmas, än förslaget upptager —
de nemligen, sorn kunna i landet lätt. insmygas och till
följd deraf ej lämpligen böra beläggas med förbud eller
alltför hög tull, men för jordbruk, ladugårdsskötsel och
hemslöjder innebär samina förslag alls intet skydd. Jord¬
produkterna skulle genom den alltför låga införseltullen
falla i värde och landtmannen, hvilkens inkomster af hus¬
slöjden redan äro så nedsalta, att lian på dem knappast
kan förtjena vatten och bröd, än vidare förtryckas och
råka i allt sämre belägenhet, så mycket säkrare, som han
nu mera saknar tillfälle till nästan alla binäringar vid sitt
landtbruk, i hvilket afseende jag endast vill nämna, att, i
följd af den ökade ångbålsfarten, lägenhet till förtjenst ge¬
nom körslor blifvit allt mer sällsynt, med undantag kan¬
hända endast af de orter, hvarest något större bruk eller
bergverk är beläget. Endast med ett exempel vill jag upp¬
lysa obilligheten af en enda punkt i förslaget. I gällande
tulltaxa är artikeln humbla belagd med 1 Il:dr 24 sk.
skyddstull för lispund, och Stockholms brvggare hafva
alltid klagat öfver denna efter deras tanka alltför höga ta¬
xering; men att denna klagan varit obefogad, visar sig
bäst af det förhållande, att under sednare åren alltid 5
till 10,000 lispund humbla i Stockholm legat oförsåld på
upplag. Och likväl vill man nu nedsätta tullen på sådan
vara. Jag ingår icke i vidare granskning af förslaget, utan
förenar mig med dem af Ståndets Ledamöter, som påyr¬
kat bibehållande af en måttlig skyddstull å alla landtman-
éaprodukter,”
33
54C
Den 22 December 1847.
Med v. Talmannen instämde Anders Gustafsson från
Östergöthlands län, Petter Persson från Jönköpings län,
Sven Svensson från Elfsborgs län, Jöns Månsson från
Malmöhus län och Jöns Jönsson från Christianstads
län.
Diskussionen förklarades härmed slutad, och, på pro¬
position derom, blef den Kongl, skrifvelsen med förslaget,
jemte dervid skriftligen och muntligen gjorda framställ¬
ningar, af Ståndet remitterad till Bevillnings-Utskottet.
§ 13.
Föredrogos och bordlädes Stats-Utskoltets memorialer:
N:o 6, angående ersättande af de tillökade Riksdags-
kostnaderna för Herr Landtmarskalken och Herrar Talmän;
N:o 7, angående Riksdagskostnadernas bestridande; och
N:o 8, angående förskott å aflöningen för den till
Riks-Stånden och Utskotten anställda betjening.
§ 14.
För att i enskildta angelägenheter besöka sin hemort,
beviljade Ståndet Johan Persson från Upsala län ledighet
från Riksdagsgöromålen på 14 dagar, räknade från den 24
innevarande månad, under hvilken tid Johan Bergström
från Skaraborgs län, såsom närmast i ordningen varande
Suppleant, skulle i Johan Perssons ställe inträda till tjenst¬
göring i Bevillnings-Utskottet.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem
A. E. Ros.
Plenum kl. 6 e. m.
5 i-
Matts Persson från Stockholms län hade ingifvit ett
så lydande memorial:
”Den Kongl. Propositionen om Statsverkets tillstånd
och behof innehåller ibland annat ett yrkande om anslag till
förbättrande af Iotsarnes löner, stort 10,000 R:dr och gif-
ver tillika anledning att förvänta något resultat af de ar¬
beten, som en kommitté haft att utföra för en reorganisa¬
tion af lotsverket.
Den 22 December 1847.
547
Ingen, som det ringaste är bekant med lotsverkets
ställning och sjöfartens behof, kan annat än önska en än¬
damålsenlig reform i detta afseende, och ingen, sorn med
sakkännedom pröfvar förslagen till en sådan, förnekar att
ju en föibättring af Iotsarnes vilkor i allmänhet och en
stor del stationers i synnerhet, är ett vilkor för utföran¬
det deraf.
Men ingenting visar tydligare den brist, som nu rå¬
deri förmåga att verkställa reformerna, än denna Etta (1)
med sina trogna fyra nollor (0,000); ty tänker man sig Sven¬
ska kusten med alla sina fjärdar, vikar och inlopp, utgörande
flera hundra mil, så inses lätt huru mycket 10,000 IUdr
kunna uträtta, i fråga om det bristfälliga lotsväsendets or¬
ganisation. Icke är det några stickstyfrar till en och an¬
nan mästerlots, eller några förhoppningar om några riks¬
dalers förhöjning i ständiga lönen för sekundlotsarne, sorn
kunna sprida kunskaper och skicklighet hos lotspersonaten
eller lifva den tiil vaksamhet och nit. Dertill fordras, att
betrygga Iotsarnes utkomst i och genom yrket; och detta
fordrar vida större inkomster än de nu i allmänhet äga.
Men, säger man, huru vinna detta1'? Staten har ej råd
att lemna mera! J ropen ju på skattenedsättning!—-Ja, och
detta med rätta. Men betänkte man rätt att det är han¬
deln och sjöfarten, som i alla fall måste vara beredvilliga
att uppoffra för lotsverkets förbättring, i samma mån sorn
de deraf hämta verkliga fördelar, vore saken ganska lätt.
Då måste man likväl finna sig uti, att erkänna de styrelse-
och lagstiffningsmisstag, hvilka nu vållat, att lotsverket för-
blifver i ett dåligt skick, under det att sjöfarten lider ge¬
nom stora förluster och kostnader, som icke tjena till än¬
damålet.
Det är tydligt, att lotsinrättningen hufvudsakligen fin¬
nes och behöfves för den stora sjöfarten, för in- och ut¬
ländska fartyg, som komma från och gå ut till öppna sjön.
För kustfarten är den af underordnad vigt. Emellertid
har man, i stället att beräkna lots-personalen efter den
stora fartens behof och genom goda vilkor, men sträng
uppsigt, bålla den i verksamhet, utsträckt anlalet af lotsar
pä somliga stationer öfver behofvet, och derigenom lemnat
dem i ett tillstånd af behof, som qväfver hågen och på¬
kallar öfverseende med oduglighet och försumlighet. Se¬
dan man väl så gjort, har man ropat: ”l.otsarne kunna ej
348 Den 22 December 1847.
foda sig af den stora sjöfarten ; kustfarten måste bidraga.’’
Saken var alltför absurd för att kunna i allo genomföras,
ålan visste alltför väl, att kustfararne blott i få fall behöf-
de lotsbiträde. Men svepskäl finnas alltid; oell ett sådant
7“ den öppna sjön. Sveriges kust är sådan, att
Skärgardarna icke öfverallt sammanhänga. Under kust-
seglationen måste man ofta föredraga att gå ut i sjön, dels
för vind, dels för genväg, dels för vådliga farleder. Om
man nu befallde kustfarare att begära lots, hvar gång de
måste utgå i öppna sjön och åter inlöpa i skären, så hade
man ju för sig ett skäl — och man besinnade ej, att man
derigenom lade en börda på egna kustallmogen, sorn ofta
mäste medtaga hela deras lilla förtjenst af kustfartens rin¬
ga vinster. Ja, man gick så långt, att genom en Kongl.
Besolution, i olikhet med förut gällande stadganden och
domstolarnas beslut, hela Bottniska viken förklarades för
öppen sjö, så att den der trafikerande allmogen måst be¬
tala dryga, onödiga utgifter för en lotsning, som den of¬
tast kunde sjelf bättre utföra än lotsarne. Om man un¬
derlåter att taga lots, äro så orimliga böter stadgade, att
öe medtaga en hel resas fraktförljenst; likväl kan
aliggandet att taga lots ofta vålla uppehåll, medförande
lörlusten af en hel fraktresa. Alla de obehag, rättegångar,
böter, uppehåll, m. m., som dessa ändamålsvidriga före¬
skrifter framkallat, bevittnas af en mängd mål vid dom¬
stolarna, och folket samt lotsarne lida deraf gemensamt,
under det blott några få gagna sig d^raf.
Om nu kustfararen befriades från dessa besvärande
stadganden och i de få fall, då han behöfde lots, undgick att
särskildt betala honom, så skulle han med glädje erlägga
den billiga afgift, som behöfdes för att vida rikligare förse
lotsverket med sina behof, än hvad det genom de 10,000
K:dr kunde vinna. Gerna betalte kustfararen en afgift,
motsvarande hälften eller tvåtredjedelar af lots- och bak—
afgiften, om han fick erlägga den på samma gång med
denna för hela resan och deremot endast behöfde betala
Kost- och resepenningar, då han behöfde anlita lotsen. Ge¬
nom en sådan lotsningsafgift skulle lotsverket hafva att
påräkna en mycket betydlig inkomst och inrikes handeln
samt sjöfarten blifva väl belåtna.
Jag får derföre vördsamt föreslå:
l:o Att en noggran fördelning efter verkliga behofvet
rr.å ske med lotspersonalen.
Den 22 December 1847.
549
2:o Att af lots- och båkmedlen en förbättring af lot-
sarnes löner till vagabringas.
3:o Att alla fartyg, som afgå till eller ankomma rrån
utrikes ort, erlägga lotspenningar, m. m., enligt hvad sär¬
skildt stadgadt är eller blifver.
4:o Att alla fartyg, bestämda till eller kommande från
inrikes, ort på samma gång de erlägga lots- och båkafgift,
tillika för hvarje resa utgöra under namn af lolsnings-
penningar, 50 å 66 2/3 procent deraf; hvilken uppbörd
särskildt redovisas och utdelas till lotspersonalen, i mån af
stationernas behof, allt efter deras mer eller mindre för¬
tjenst under året.
5:o Att då af kustfarare lots begagnas, denna endast
erhåller kost- och resepenningar; och
6:o Att således intet tvång ålägges kustfararen att
vid inlopp från öppen sjö taga lots.
Jag anhåller att denna min motion må till Stats-Ut-
skottet remitteras, att i sammanhang med frågan om lots-
anslaget behandlas.’’
Som upplästes och remitterades till Stats-Utskottet,
för att i sammanhang med Kongt. Maj:ts till Rikets Stän¬
der aflåtna Nådiga proposition, angående Statsverkets till¬
stånd och behof, behandlas.
§ 2.
Till vidare behandling föredrogs Kongl, Maj:ts till Ri¬
kets Ständer aflåtne, den 18 innevarande månad hos Stån¬
det bordlagde, nådiga proposition, angående beviljande af
kreditivrätt för Stockholms Stads Drätselkommission å Ri¬
kets Ständers Bank till ett belopp af högst 200,000 R:dr
Banko, dervid
Lars Olsson från Stora Kopparbergs län begärde
ordet och yttrade: ”Då jag vid ett föregående plenum be¬
gärde nu förevarande Kongl, proposition hvilande, var det
i afsigt att vid remissen beledsaga den till Utskottet med
några anmärkningar, men som jag sedermera under tiden
närmare observerat densammas innehåll och funnit att nå¬
gon förlust för Banken härvid icke är att befara, afstår jag
nu från de påtänkta anmärkningarna, dem jag dock icke
skall förglömma vid ett mera afpassadt tillfälle.”
Ståndet remitterade härefter den Kongl, propositionen
till Ranko-Ulskottet.
550
Den 22 December 1847.
: . S 3\
Ånyo föredrogs Tobias Linds från Götheborgs och
Bohus län, sedan den 18 innevarande månad på Ståndets
bord hvilande motion, angående den personella skyddsaf-
giftens öfverlåtande åt kommunerna till användande för
folkundervisning och fattigvård; och blef, på derom fram¬
ställd proposition, samma motion remitterad till Stats-Ut-
skottet.
§ 4.
Föredrogos och upplästes följande hos Ståndet väckta
motioner:
l:o af Johan Persson från Upsala län:
”Obilligheten och orättvisan af skatternas olika för¬
delning å jordegendomen i vårt land har länge varit
känd och insedd, och vid (lera tillfällen har det blifvit y'r-
kadt att detta missförhållande borde rättas. Det finnes
visserligen nu mera ingen privilegierad jord i den mening,
som skulle den endast vara tillåten att med tily åtföljande
fri- och rättigheter innehafvas af något visst stånd; ty
efter 1809 års statshvälfning står det med all billighet och
rätt Svenska bonden, lika så väl som adelsmannen, öppet
att få förvärfva sig och besitta jord af hvad slags natur
sem helst. Denna rättighet står nu mera hvarje Svensk
medborgare öppen och ett icke obetydligt, utan tvertom
ganska stort antal af frälse- och säterjhemrnan hafva sedan
nämnde år öfvergått från Adeln till Bondeståndet; vårt
Stånd äger sålunda nu, såsom Stånd betraktadt, icke att
klaga öfver något monopolium i detta fall, ty fördelarna
af säterifriheten komma de af Bondeståndet, sorn äga sä¬
terier, i alla delar lika mycket till godo, som öfriga med^
borgare, hvilka äro ägare af så beskaffad jord.
Missförhållandet och orättvisan, som före 1809 ägde
rum och förmenade Bondeståndet att förvärfva sig och
besitta säterier, är sålunda nu mera icke att öfverklaga.
Bondeståndet äger och kan nu mera rörande den privi¬
legierade jorden, icke äga något eget, från landets öfriga
Stånd skiljdt interesse, ty Bondeståndet har i detta fall
lika fördelar och rättigheter, sorn de öfriga Stånden. Men
nekas kan dock icke, att de skatter och onera, som ålig¬
ga den icke privilegierade jorden, tungt och orättvist en¬
samt hvila på densamma, samt förhindra jordbrukets upp-
blomstring dymedelst, att de stora och tryckande på skat-
Den 22 December 1847.
551
tejorden lagda utskylderna, sluka större delen af jordens
afkastning, så att jordbrukaren med all sin svett och möda
icke kan höja sig ur sin betryckta ställning.
Att beskatta frälse- och säterijorden till lika belopp
som kronoskattet, vore att gora det onda ännu värre. Ali
jord skulle då blifva förtryckt. Mig synes, att man bör gå
en alldeles motsatt väg, så att man, i stället för att göra
den fria jorden till skaltejord, bör man göra all jord fri,
det vill med andra ord säga, att man borde lemna skatte-
jorden frihet och tillfälle att lösgöra sig från de band, som
nu betunga densamma.
Att skattejorden skulle lemnäs frihet på det sättet,
att skatterna efterskänktes, lärer ingen med något sken af
billighet kunna begära. Staten skulle derpå förlora och
endast de enskilde skattejordsinnehafvarne göra en tillfäl¬
lig vinst, genom den skänk de fingo. Huru, frågar man,
skall skattejorden då kunna frigöras? Svaret synes mig
ligga nära tili hands, och vara så enkelt, att man endast
må förundra sig öfver att det ej allmänt inses. Men det
enklaste öfverse vi ofta, just för dess enkelhets skull, un¬
der det uppmärksamheten afledes på främmande och aflägs¬
na, ofta mindre vigtiga föremål. — Skattejorden ger till
Kronan en viss årlig skatt. Denna skatt är ju, och kan ju
ej annat än anses såsom räntan af den fordran, som Kro¬
nan har genom seklers häfd i jorden intecknad. Under
närvarande förhållande är det jordägaren förment att göra
några afbetalningar på den vid jorden häftande kapitalskul¬
den, hvaremot han är ålagd att, ovilkorligen hvarje år, be¬
tala räntan, som utgår såsom en skatt till Kronan. Att
hafva en skuld, som man icke kan få inbetala, är ett svårt
onus, ja en orättvisa, som förlamar gäldenärens bemödan¬
de att förkofra sig. Gör deremot den na vid skatle-
jorden fästade och ouppsägbara skulden till Kro¬
nan lill oupp sägb ar ; lemna ägaren af skattehemman
rättighet, att om och när han kan få jemte räntan afbe¬
tala något visst, vare sig mer eller mindre af kapitalet,
och hans ställning blir då helt annan, hans bemödanden
alt förkofra sig få då ett mål, nemligen framtida obero¬
ende, och han skall sedan med mera håg, kraft och fram¬
gång än förut sträfva, då han vet, att med hvarje riksda¬
ler, som han afbetalt på kapitalskulden, blir hans ställning
lättad och friare.
552
Den 22 December 1847.
Detta, mine bröder! är den enda rätta oell sanna väg,
på hvilken jag anser att skatteadösningen kan och bör ske,
och jag vågar derföre vördsamt föreslå: att all skal-
lejord må lemnäs /u/l frihet att lösköpa sig
dymedelst, att den, jemte skatten eller den
årliga räntan måfå till Kronan göra af¬
betalning ar pä den vid jorden häftande
kapitalskulden, hvarigenom den årliga
räntan eller skatten minskades i den man,
kapi t al a fb e talnin g ar skett, och slutligen
naturligtvis alldeles för svunne, då hela det
mot den nuvarande skatten svarande kapitalet blif¬
vit lill Kronan inbetaldi. Skatlejorden skulle lemnäs
frihet lill frälseköp, men icke åläggas dertill,
utan della öfverlännäs åt hvarje jordägares eget
val, antingen han ville verkställa skattelösen eller
icke, och i förra fallet äfven lemnäs honom full fri¬
het, all när han så kunde och funne för godt, samt
till hvilket belopp som helst, dock icke under en pro¬
cent af kapitalskulden, få verkställa afbetalningarna
å skattelösen.”
Äf de för jördens skattelösen influtna medlen före¬
slår jag, att en egen skattmedelsfond mätte bil¬
das, som, ställdunder Rikets Ständers kontroll, allt¬
jemt framgent oförskingrad skulle bibehållas vid sitt
ursprungliga kapitalbelopp, och endast räntan af
skallemedelsfonden antiändas i stället för den ford¬
na af jorden utgående grundskatten, helst för pro¬
duktiva ändamål oell i första rummet till jordbrukets bä¬
sta, sorn är och föiblifver landets första modernäring, för
hvilken hittills dock så litet blifvit gjordt.
Bildades af de för skattelösen influtna medlen diskont-
banker i provinserna, i stället för de nu med allt skäl
så mycket öfverklagade privatbankerna, som utgöra en tä¬
rande kräfta för landet, och lemnades enskilde personer,
mot fullgod säkerhet, rättighet till upp- och afskrifnings-
konlo, likasom i piivalbankerna i de nya (ör Statens räk¬
ning bedrifna skattebankerna, så skulle dessa sednare lem¬
na så högst betydlig vinst, att Rikets Ständer väl icke, så¬
som nu är händelsen, skulle se sig vara i förlägenhet för
fyllandet af de för statens behof nödiga auslagen. Sedan
jordbrukets tunga blifvit lättad, skulle detsamma, under-"
Den 22 December 1847.
553:
s'iödt och omvårdadt såsom det förtjenar att vara, upp¬
blomstra till ett förut okändt allmänt välstånd; öfriga yr¬
ken och näringar skulle med detsamma icke sakna upp¬
muntran och trefnad och under sådana förhållanden skulle
de för Statens och landets fortgående utveckling och för¬
kofran nödiga medlen visst icke felas och tanken på stats-
skuldssystemet, från hvilket vi bedje Gud bevara oss, så¬
ledes alldeles försvinna.
Under den glada förhoppning, att detta mitt förslag,
sorn icke i ringaste mån träder någons enskilda rätt för
nära, om det — sorn jag hoppas, kommer att utföras och
sättas i verket, skall af hvar ooti en, sorn utan egennytta
nitälskar för jordbrukets väl och förkofran, behjertas, an¬
håller jag vördsamt att motionen varder till vederbörligt
Utskott remitterad.”
Häruti instämde Petter Persson från Jönköpings län,
Sven Isaksson från Calmar län och Anders Eriksson
från Stora Kopparbergs län.
2:o Af Per Olsson från Upsala Län:
”Vid alla de sednast hällne Riksmöten hafva i detta
Hedervärda Stånd höjt sig flera förenade röster, som yr¬
kat jemkning uti de jorden åtföljande skattebördor. E-
huru det enskilda intresset icke kunnat förmås gifva vika
för det allmänna bästa oc i någon verkan af hvad sålunda
billigtvis blifvit fordradt ännu icke försports, tror jag att,
för det motstånd, som saken hos den privilegierade jordens
innehafvare rönt. samt den svårighet, som vid en sådan
skattejämkning tilläfventyrs kan uppstå, den goda saken
likväl icke bör lemnäs å sido, utan att man framgent bör
söka att afbörda den öfver höfvan skattdragande jorden
de onera, hvarmed den orättmätigt blifvit belastad. Vid
hvarje nytt Riksmöte har detta ämne vunnit allt mer
behjertande, med allt mera värma blifvit omfattadt, och
vid betraktande af den möda oell svårighet, som med
hvarje år för den skattdragande jordbrukaren uppkommer
att kunna afbörda sig de dryga skatterna, finnér jag mig
föranlåten att i detta ämne göra förnyad framställning.
Jag vill härmed icke tala om eller föreslå någon djupt
ingripande reform i skatteväsendet eller en sådan, sorn
titan åtskilnad på jordens natur af säteri-, rå- och förs-,
frälse- eller skattehemman åstadkomme en fullkomlig jonni-
35*
554
Den 22 December 1847.
likhet i afseende å de af jorden till Staten utgående onera
oell ulskylder. Jag inser nog de stora svårigheter, som
vid en sådan reglering skulle möta och medger gerna o-
billigheten att söka, utan motsvarande ersättning, från¬
taga nuvarande innehafvare af privilegierad jord den rätt
i och med förvärfvandet deraf kommit dem till godo. Jag
lemnar således å sido alla konrmentarier öfver rättmätig¬
heten af den privilegierade jordens fullkomliga frihet Irån
skattebördor och vill icke eller orda om deri från urmin¬
nes tider från skattejorden utgående ordinarie eller jorde-
boksräntan; endast rättvisan eller orättmätighelen af den
dryga mantalsräntan skall blifva föremål för min framställ¬
ning. Då man kastar blicken tillbaka på berörde räntas
uppkomst och de särskilda titlar, hvaraf den består, skall
man finna att desamma till mesta delen tillkommit genom be-
villningar i första hälften af 1600-talet, oeh att de först
blott till en tid antagits, men sedan, utan vidare fråga der¬
om, kommit att fortfara. Vid Riksdagen år 1719 då, så¬
som öfiigt var, ända till antagandet af 1772 års Regerings¬
form, Svenska folkets urgamla rätt alt sig sjelft beskatta
utöfvades af det så kallade Sekreta-Utskottet, hvilket be¬
stod af medlemmar från de tre första Stånden, infördes,
utan böndernes hörande eller deras, i hvilkas händer den
skattdragande jorden då uteslutande var, mantalsräntan i
jordeböckerne såsom tillfällig utlaga, och jag utbeder mig
att nu i största korthet få omförmäla hurusom dess sär¬
skilda titlar för vissa, då behöfliga ändamål, ursprungligen
blifvit beviljade; så veta vi, att år 1617 mantalsräntans för¬
sta titel eller landttogsgärden beviljades till understöd för
fortsättandet af då varande kriget mot konungariket Polen.
Allmänna frälset utgör väl denna ränta till hälften, men
denna andel utgår i rusttjenst och, efter förvandling, är
den föga betungande. Den andra titeln af mantalsräntan
är bvggningshjelpen, hvilken väl förmenas vara en gam¬
mal ränta, som skall hafva sitt upphof af Svenska allmo¬
gens uråldriga skyldighet att bygga och underhålla gränse-
husen och fästningarna, men först omtalas i Riksdagsbe¬
slutet af år 1652, ehuru den då nämnes såsom ”bland
förra utlagor.” Oansedt detta uttryck i Riksdagsbeslutet,
är det uppenbart, att densamma först då uppkommit och
enär dessutom berörde skyldighet, som vid denna tid be¬
stod i utgörande af tjenstbartiptvT in natura, numera upp¬
Den 22 December 1847.
555
hört, sedan kronans allmänna hus byggas och underhållas
på Statens bekostnad, synes det billigt, att, hvad jorden
sålunda olagligen blifvit påbördat, åtminstone nu, då in¬
gen anledning till skattetitelns bibehållande förefinnes, måt¬
te upphöra. Den så kallade Salpeterhjelpen, som utgör
tredje titeln af ifrågavarande ränta, utgjordes sedan 1644
för undgående af allmogen ålagd skyldighet att till sjuderi—
erna framföra salpeterjord, ved och aska m. m. Huru¬
vida allmogen någonsin åtagit sig denna skyldighet eller
den derför utgående penningeafgälden är tvifvelaktigt, men
vare härmed huru som helst, tror jag dock, då salpeter-
sjuderierna numera upphört att bedrifvas för kronans räk¬
ning, samt särskildt anslag för salpeter och krut är lem-
nadt, att den skattdragande icke vidare kan varda förplig-
tad att nämnde afgäld utgöra. Med de öfriga titlarna eller
boskaps-, skjuts-, färd- och dagsverkspenningarna är för¬
hållandet enahanda. De förstnämnde beviljades år 1620
för alt användas till betalning af Rikets gäld. Ehuru Ri¬
ket numera är i den lyckliga belägenhet, att det icke har
någon skuld att afbörda, fortfara ändock de till sådant ända¬
mål auslagne medlen att utgå. Skjutsfärdspenningarna å-
togos visserligen år 1642, för att vinna befrielse Rån det
för allmogen högst betungande onus att prsstera fri skjuts
och gästning åt dem, som fäidades i kronans ärender, åt
tågande krigsfolk och åt Adeln, då den behagade färdas
till herredagar och möten. Denna ränta utgöres, såsom
bekant är, med tre daler på hvarje fiel gård och frälset
deltager deri till hälften. Det kunde väl på sin tid synas
vara mycket vunnet, att för så godt pris slippa herrarnes,
desses väpnares och följes besök i de torftiga bondgårdar¬
na; men i våra tider ser jag intet gilligt skäl att jorden
skall fortfarande betungas med en ränta, hvars uppkomst
och grund är så obillig och hvars utgörande bibehåller
minnet af besök, så förhatliga, att den Svenska allmogen
från den nödgats med penningar köpa sig fri. Dagsvreks-
penningarna äro uppkomna från skyldigheten för skatte-,
krono- och frälsehemman att utgöra dagsverken till kro¬
nans-, slott- och fästningar samt Konnngens säterier och
djurgårdar. Denna skyldighet var då nödig, emedan an¬
slag för sådana ändamål icke funnos. Förhållandet är dock
nu för tiden äfven i detta fall mycket annorlunda.
Af hvad jag sålunda på kända förhållanden haft äran
■556
Den 22 December 1847.
andraga, torde orättmäligheten och obilligheten af map-
•alsräntans utgående vara visad; jag vågar derföre vördr
»sammast yrka, att denna för skattrjorden så högst orätt¬
vist tillkomne afgäld måtte upphöra och skattejorden der¬
ifrån blifva befriad.
Anhållandes jag ödmjukeligen om remiss till veder¬
börligt Utskott ”
3:o af Jolian Johansson från Örebro län:
"Grundskatternas upphö frände är ett gammalt,
vid hvarje Riksdag återkommande, af många representanter
behandladt ämne, men som dock aldrig kan för ofta be¬
handlas; det är ett af dessa, hvarmed man, efter Apostelns
lära, bör hålla på i tid och i otid, under förhoppning, att
det en gån j skall lyckas den ropande rösten att .göra sig
börd. Jag höjer nu äfven en af dessa ropande röster, o-
viss huruvida den skall höras, men fullkomligt viss, att
sådant en gång och snart skall ske, om det än icke ve¬
derfares min stämma.
Man skall anmärka, att Kongl. Maj:t detta år upp¬
dragit åt en kommitté att utarbeta ett förslag i ämnet, oell
alt detsamma torde komma att vid innevarande Riksdag
föreläggas Rikets Ständer. Men dels har jag hört berät¬
tas, att förslaget ej lärer af Kongl. Maj:t blifvit godkändt
i sin helhet, hvarigenom det i sjelfva verket reduceras
lill nära nog noll; dels, om det också verkligen i sitt ur¬
sprungliga skick förelägges Ständerna, afser det likväl blott
en förenkling i uppbördssätt^, således visserligen en för¬
del för den skattdragahde, men likväl icke hvad som vore
föremålet för dess egentliga önskningar, det, hvarförutan
jordbrukets trefnad och sjelfständiga bestånd aldrig kan
'innas; all jords lika beskattning och följaktligen bördor¬
nas lättande för den mindre jordbrukaren, hvilken nu fö¬
reträdesvis tryckes af deras tyngd.
Vidare torde jag mötas af ett inkast, som någon gång
blifvit gjordt emot ett dylikt förslag, och hvilket vi sed¬
igt sett upprepadt af Hans Excellens Herr Justitiai-Stats-
ministern, sorn på Riddarhuset talat om de statsinkomsters
oförändrade bibehållande, som icke utan Konungens med¬
gifvande kunna minskas. Jag förmodar att Hans Excellens
Herr (Grefve Posse härmed afsett de statsinkomster, sorn
jugå liU och egentligen utgöra indelningsverket, ty rmi
/.Velia säger visserligen Regerings-Formens 80 § att det
Den 22 December 1847.
557
förblifver oförändradt till sina hufvudgrunder, intilldess Kon¬
ung och Ständer samfäldt förändra dem. Men om Herr
Grefvens afsigt vore att utsträcka denna mening äfven till
de andra så kallade ordinarie inkomsterna, såsom åtski¬
lige talare i samma syftning förut gjort, och sorn hela gån¬
gen af hans föredrag icke otydligt antyder, så måste jag
högtidligt protestera deremot, intilldess jag af något grund¬
lagens stadgande blifvit öfvertygad om oriktigheten af mitt
begrepp, att grundskatterna stå i alldeles samma förhål¬
lande som alla andra skatter, och bero af Ständerna allena
att bibehålla, förändra, minska och förhöja. Det heter väl
i Regerings-Formens 59 §, att Konungen skall till Stats¬
utskottet framställa ''hvad Staten kan tarfva utöfver de
ordinarie inkomster’’; men deraf följer icke annat, än att
lagstiftaren föreställt sig, det de ordinarie inkomsterna skola
i främsta rummet anlitas, aldrig att de tillhöra Konungen
mer än några andra, eller att han har något veto i frågan
om deras förändring, eller att de äro något annat än skat¬
ter,i hvilkas åtagande mäste ske af Rikets Ständer allena
vid allmän Riksdag, efter hvad 57 § föreskrifver. De äro,
såsom alla andra gärder och utskylder, bevillningar, dem
Ständerna tid efter annan åtagit sig, ehuru de, beklagligen
lika så månget annat åtagande, råkat bli permamenta, eme¬
dan det alltid varit lättare för Regeringen att få en skatt
beviljad, än sedan för Ständerna att få den afskaffad. Den
minsta bekantskap med vår historia säger likväl, att de
ursprungligen aldrig varit annat än bevillningar. Annor¬
lunda hafva de icke heller af vår nuvarande Grundlags
stiftare blifvit ansedda, hvarom Regerings-Formen 64 och
65 §§ vittna, der det heter, att "så väl Rikets ordinaiie
statsmedel och inkomster, som — — extraordinarie utla¬
gor och bevillningar - — vare under Konungens disposi¬
tion att till de af Rikets Ständer pröfvade behof och efter
den upprättade Staten anordnas”, tilläggande: 'Messa medel
må icke annorlunda användas, än fastställd t blifvit.” Vill
man föröfrigt hafva ett praktiskt bevis, huru dermed för¬
farits, så erinrar jag, att till de ordinarie inkomsterna äfven
räknas mantalspenningarna, men hvilka, sorn bekant är,
Ständerna omedelbarligen bestämt.
En annan invändning torde ännu möta mig, den äf¬
venledes ofta upprepade, att de s. k. grundskatterna häfta
vid jorden, att dennas innehafvare egentligen ej äro att
anse annorlunda, än som arrendatorer af Kronan; att de
558
Den 22 December 1847.
nu varande köparena vetat med hvilka tyngder egendo¬
marna varit belastade, och att dessa tyngder ingått i kö¬
pet, hvarföre de icke hafva någon rättighet att fordra be¬
frielse derifrån, emedan en sådan befrielse egentligen icke
skulle vara annat än en skänk. Till svar härå skulle man
kanske, utan särdeles stor obillighet, kunna omvända sat¬
sen och säga till den privilegierade jordens innehafvare, att
deras friheter och rättigheter tillkommit, dels genom vålds-
kräktningar, dels genom äldre Konungars vnnestbevis, dem
tillegnade utan folkets hörande, med förnärmande af dess
rätt och på dess bekostnad, samt alt de följaktligen af den
behöriga personen, d. v. s. af folket, kunna återtagas. Men
jag vill ej gå så långt i bevisning, emedan sådant skulle
medföra undersökningar och efterräkningar, tid hvilka min
afsigt icke är att komma. Jag åtnöjer mig således med att
förblifva vid det nuvarande rättstillståndet och tager till
vägledning huru Kongl. Maj:t sjelf betraktat detta. Bor¬
gare-Ståndets skråordningar och privilegier voro detsamma
beviljade såsom ersättning för de skyldigheter, det åtagit
sig att underhålla sine embetsman och bestrida de öfriga
onera, som ålågo städerna. Många röster höjde sig emot
det tidsvidriga och för den allmänna medborgerliga lättighe-
ten förnärmande i dessa undantagslagar, och Kongl. Maj.t,
lyssnande till den allmänna rösten, upphäfver genom den
nya näringsfrihetsstadgan dessa äldre författningar, utan af¬
seende på beslående privilegier och utan att samtidigt med¬
gifva, eller ens kunna medgifva städernas borgerskap fri¬
het från de åligganden, som utgjorde vilkoret för privile¬
giernas beviljande. Jag tror icke, att jordbrukets tungor,
de s. k. grundskatterna, hafva någon större helgd än Bor-
gare-Slåndefs privilegier. De sistnämnda kunde upphäfvas
af den, som beviljat dem, Kongl. Majit; de förra måste då
också kunna upphäfvas af den statsmakt, som beviljat dem:
'Rikets Ständer.
Jag är emedlertid icke alldeles ense med mig sjelf om
den grundsats, som i den omtalta näringsfrihets författnin¬
gen af Kongl. Maj:t blifvit följd, och ärnar derföre icke
föreslå den såsom ett exempel för Rikets Ständer att löi¬
ja. Jag tror tvertom, att man icke i ett samhälle bör gå
alltför bröstgänges tillväga, alltför brådstörtadt upphäfva be¬
stående förhållanden, utan, när dessa befinnas tryckande
och orät t v iso, visserligen förändra dem, men göra det mo-
Den 22 December 1847.
559
deratiun och aktning för andras välfärd och billiga önsk¬
ningar, således med så lindrig hand som möjligt, och mot
skälig ersättning.
Hvad grundskatterna angår, så bör jag anmärka, att
de blifvit pålagda efter en så obillig, jag kan väl tillägga,
så förnufsvidrig princip, att de redan deri hafva alla skäl
emot sig, och intet enda för sig. De hafva nemligen be¬
räknats efter hemmantalet. Ingen beräkningsgrund gifves
likväl oformligare och olillförlitligare. Jag lärer icke be¬
höfva säga någon medlem af detta Stånd, hvad han vet
förut, eller att benämningen hemman vanligen ingenting
bevisar i frågan om en jordegendoms verkliga värde; men
för att bestyrka detta begrepp med officiella handlingar,
anmärker jag, att då ett kronohemman i medeltal värde¬
ras till 3,851 R:dr, och ett kronoskatte till 4,404, så vär¬
deras ett frälsehemman likaledes i medeltal till 4,928 och
ett säteri-hemman till 6,792. Detta är således nära dub¬
belt så godt som kronohemmanet. Går man något litet
närmare i detalj, så kommer man till de orimligaste, jag
kail väl säga "de löjligaste”, motsägelser. Så t. ex. fin¬
nes i Norrbottens län ett frälsehemman, taxeradt till 0
(säger Sex) Riksdaler Banko bredevid ett annat, värderadt
till 12,800 R:dr, således till 2,130 gånger mer. I Cal¬
mar är ett kronoskattehemman värderadt till 600 R:dr
bredevid ett annat till 24,000 R:dr; i Upsala län ett dy¬
likt till 1000 och ett annat till 20,000; i Stockholms, ett
till 1,066, och ett annat till 33,333, samt ett frälsehem¬
man i samma län till 900, och ett annat till 40,000; i
Wermlands ett kronoskatte, värderadt till ICO och ett an¬
nat till 50,000. För öfrigt är hemmanens värdering till
1, 2 å 400 R:dr, särdeles l iand kronoln mmanen, in
gen sällsynthet, lika litet som bland säterihemman, att de
värderas till 16 å 40,000 R:dr. Om nu dessa så ytterst
olika hemman äro lika beskattade, behöfver jag icke mer
än nämna ett sådant förhållande, för att ådagalägga dess
ytterliga orättvisa och behofvet af en rättelse. Inkastet
om köpesumman är egentligen intet; ty det gifves mång¬
faldiga hemman, som under mer än ett par århundraden
icke blifvit sålda, utan gått i arf från far till son, och om
regeln skulle tillämpas på dem, skulle sådant med lika
mycket skäl böra ske på säteriägare, hvaraf liera äfven
forde ha gått i arf inom ätterna, hvarföre nuvarande in-
560
Den 22 December 1847.
Den 22 December 1847.
561
nehafvarena ej rimligen kunna åberopa köpesumman, sorn
något skäl till befrielse från skatten efter det sannskyldi¬
ga värdet. Örn för öfrigt staten kunde taga af hemmanet
så stor andel, sorn svarade mot grundräntan, och åtmin¬
stone låta ägaren behålla den lilla återstående delen skatte¬
fri oell ograverad, så vore redan mycket dervid vunnet, ty
han kunde då åtminstone säga, att han ägde denna torfva;
men nu kan han ej betrakta sig annorlunda än som bru¬
kare åt Staten, hvilken stundom tager mer än brorsdelen
af honom, oell ej blott tager sin andel af den verkliga
skörden, utan fordrar ut sin s. k. rätt, skörden må blifva
hurudan sorn helst, ja till och med om den blifver alls
ingen. Häraf följer, antingen att hemmansägaren, trälande
för skattens sammänbringande, saknar alla tillgångar och
all tid att använda på jordens odling, der någon jord tin¬
nes att odla, eller der ingen sådan finnes, hvilket ofta nog
är fället, hålles i ett ständigt tillstånd af armod och be¬
tryck. Vore icke detta nedslående förhållande, slapp hem¬
mansägaren att skatta mer än hvad rimligt och billigt är,
d. v. s. skattade lian icke mer än andra medborgare i sam¬
hället, så skulle hans belägenhet derigenom högst väsendt¬
ligt förbättras, en sjelfständig och belåten, följaktligen idog
och omtänksam jordbrukareklass bilda sig, landels odling
och välstånd tilltaga, samt alla de fördelar häraf uppkom¬
ma, som äro de naturliga följderna af folkets trefnad och
Välbefinnande, således äfven dess bildning och sedlighet.
Annu ett inkast återstår för mig att undanrödja, in¬
nan jag kan komma till sjelfva mitt förslag. Det är den
föregilna svårigheten för allmogen att utgöra sin skatt i
penningar, hvaremot man påstår, att det skall vara vida
lättare för bonden att erlägga den i alstren af sin jord.
Något skäl för detta påstående fanns måhända på deri
tid, då skatterna pålades, och då en stor del af handeln
och rörelsen bestod i byteshandel, och derifrån har tradi¬
tionen härledt sig, att det skulle vara lättare betala i natu-
ra-persedlar än i penningar. Natura-persedlarua hafva län¬
gesedan upphört att erläggas i sitt ursprungliga skick, om
de ens någonsin gjort det; endast sädén återstår. Nu frå¬
gar jag hvar och en; Är det verkligen en fördel för landt—
mannen att få köra in sin spannmål till kronomagasinet, ofta
i det värsta väglag ? Att der pä alla möjliga sätt huft-
las och trakasseras, dels i anseende till måttet, dels i an--
seende till torkningen; eller att efter indelningstagarens
anvisning nödgas köra den i menföre 6 mil, eller för att
undvika hästarnes förderfvande och tidsförsummelsen af
detta åliggande, betala den till ett högre pris, än den verk¬
ligen går och gäller? Och kronan, till hvilken han lefve-
rerar siri säd, hvad gör hon dermed? Hon säljer den, och
indelningshafvaren, när han verkligen emottager sädén in
natura, hvad gör han dermed? Han säljer den. Vore det
då icke den enklaste, lättaste och ginaste vägen, att bon¬
den sjelf sålde sin säd och betalte sin skatt i pennin¬
gar? Sådant kan endast någon gång bli betungande genom
det otjenliga uppbördssättet, då, såsom nu sker, alla skat¬
ter för hela året på en gång och nära nog samtidigt inom
få veckor måste utgå från hela landet. Men det är icke
sagdt, att denna orimlighet alltid skall förblifva sådan, ti¬
tan ärnar jag äfven i detta fall framställa ett förbättrings¬
förslag. Jag anmärker härvid blott i förbigående, att om
naturpraestationerna upphörde och alla skatter erlades i
penningar, skulle Staten, utom allt annat, kunna bespara ic¬
ke mindre än 34 magasins-förvaltares löner, och sjelfva
magasinsbyggnadernas försäljning lemna en icke obetydlig
tillgång åt statskassan.
De ordinarie skatterna, med undantag af knecktehållet
eller vakansafgifterna, äro ordinarie räntor, afradsspanne-
mål och tiondespannemål. Dessa utgjorde år 1841, hvil¬
ket år jag här täger till exempel;
Ordinarie räntor 2,532,572.
Afrads-spannemål 320,838.
Tionde-spannemål 917,939.
Summa R:dr B:ko 3,771,349.
Vid förra riksdagen beräknades dessa tre inkomstposter
tillsammans endast till 3,337,170 R:dr, men jag har för
säkerhetens skull upptagit den högre summan.
Denna summa utgår nu förnämligast af den oprivile-
! gierade jorden. Fråga skulle då vara att få den fördelad
på all jord i riket. Låt oss se huru sådant skulle bli
möjligt.
Enligt de af Representations-Kommittéen samlade sta¬
tistiska uppgifter, uppgår den jord, Bonde-Ståndet ensamt
innehafver, till ett taxeringsvärde af 160,600,166 R:dr Banko.
36
562
Den 22 December 1847.
Antager man att det Sr denna jord, som hufvudsakligast
erlägger den dryga skatten af 3,771,349 R:dr, så torde
man icke komma så särdeles långt från verkliga förhållan¬
det, och det befmnes då, att Bonde-Ståndets jord, det vill
säga, med få undantag, den minst bördiga och de torfti¬
gaste brukarena till Staten betala endast i dessa utskylder
ungefär 2 l/3dels procent af hela sitt grundkapital, eller
hälften af egendomarnas afkastning, utom hvad de måste
erlägga för roteringen, i bevillning, i prestetionde, i väg¬
underhåll och alla andra smärre skyldigheter och gärder.
Hela Sveriges jord, med undantag af bruks- och stadsjord,
är deremottaxerad till 332,475,094 R:dr, hvaraf för
61,705,943 U:dr innehafvas af arrendatorer. Häri äro
boställen och Kronans egendomar icke inberäknade. Ville
man fördela de ordinarie skatterna på hela jorden, så är
mitt förslag följande:
All Rikets jord, utom Kronans och städernas, taxeras
under förutsättning, att derå icke hvilade andra ordinarie
utskylder än roteringen och rusttjensten, samt prestetion-
den. Härigenom skulle den uppgå till ett vida betydligare
värde än nu, då taxeyingen sker med afdrag för alla grund¬
skatterna. Isynnerhet blefve detta fallet med den opri¬
vilegierade jorden, som nu förnämligast tryckes af dessa
tyngder. När härtill kommer det högre pris, hvartill egen¬
domar under de sista åren stigit, till följd af dels de go¬
da skördarna, dels landtmannaprodukternas ökade pris,
skulle man kanske icke osannolikt kunna antaga, att hela
jordens uppskattningsvärde, efter den föreslagna beräk¬
ningsgrunden, steg till närmare 500 millioner R:dr. Nu
gjorde man ett öfverslag af de ofvannämnde grundskatter¬
nas penningevärde under 10 år, tog medeltalet deraf och
fördelte det jemt på hela jordens taxeringsbelopp. Jag för¬
modar, att det då skulle komma att utgöra ungefär 2/3d< Is
eller högst 3/4dels procent af nämnde totalbelopp. Detta
vill säga, att den, hvars egendom värderas till 1000 R:dr,
skulle, i stället för de ofvannämnda grnndskatterna, kom¬
ma att erlägga 13 R:dr 16 sk., högst 16 R:dr 32 sk. Ban¬
ko. Sådant vore visserligen redan ganska mycket, men
dock för mängdeu af den oprivilegierade jordens innehaf¬
vare vida mindre, än do för närvarande utgöra.
Skulle det då hända, hvilket jag åtminstone vågar hoppas,
och hvarpå representationens bemödanden böra utgå, att
Den 22 December 1947.
563
en gång i en, kanske icke a'lt för långt aflägsen framtid rust-
kneckt- och båtsmans-hållet kommer att lyftas från jord¬
brukarens skuldror, och presterskapet erhåller bestämda
löner, så undergår hvarje socken eller hvarje rust- och
rote—håll, der, genom kyrkoherdens eller soldatens afgång,
en sådan lindring inträffat, en ny taxering, anställd efter
den beräkningsgrund, alt ingen tionde eller intet soldat¬
underhåll eller intet af någotdera slaget längre vidhänger
egendomen, och dess grundränta utgår nu till ett högre
belopp efter samma regel, ökar derigenom Statens inkomst
och bereder följaktligen tillfälle för henne att utbetala den
kontanta lönen till den nye kyrkoherden eller till den nye
soldaten, i fall en sådan verkligen skall antagas efter den
afgångne.
I ordningen kommer nu inkastet om svårigheten för
landtmannen att utgöra skatten i penningar. Jag har re¬
dan, som jag tror, någorlunda besvarat detta inkast; men
för att göra det fullständigt, föreslår jag:
Staten behöfver egentligen icke utskylderna annat än
qvartalsvis till embetsmännens aflöning och till åtskilliga
material-utgifters bestridande, hvilka aldrig erfordras på en
enda gång, utan efter hand under årets lopp. Det linnes
då intet skäl, hvarföre hon skall af de skattdragande på en
enda gång utfordra hela skatten. Det naturligaste och en¬
klaste vore då, att landtmannen äfven erlade den qvar¬
talsvis fyra gånger om året. Så sker det i åtskilliga an¬
dra länder. Sådant skulle, säger man, öka uppbördsmän-
nens besvär. Nåväl! denna svårighet kunde afhjelpas der¬
igenom, att hvarje socken eller distrikt inom socknarna
sins emellan utsåg en person, som ombetroddes att upp¬
bära hvar och en skattskyldigs bidrag, med rättighet för
den det ville, att erlägga det på en gång, och eljest att
göra det i fyra terminer, samt att, sedan det skett, till¬
ställa kronofogden uppbörden för hvarje qvartal. De, som
icke betalt, fingo då i vanlig ordning af kronobetjeningen
lagsökas. Säger man att Staten härigenom skulle erhålla
sina skatteqvartaler till en stor del först efteiåt, sedan hon
sjelf behöft göra sina utbetalningar, så vore ingenting lät¬
tare, än att Banken gick i förskott för dem och sedan er¬
höll godlgörelse i den mån medel inflöto. Hvar och en
lärer inse, ej blott att ingen förlust härigenom uppkom för
Banken, utan äfven icke ens något större besvär för des*
tjenstemän.
564
Den 22 December 1847.
Skall jag behöfva för någon inom detta Stånd beskrif¬
va alla fördelarna af denna förändring? Den nuvarande
osäkra och ingenting sägande hemmantalsberäkningen kom-
me att (örsvinna, äfvensom det ofantligt tillkrånglade skat-
tebpräkningssdttet och det nästan lika intrasslade jorde-
bokssystemet. En enda mälare för jorden gafs: dess vär¬
de, och för den skattskyldige en enda beräkningsgrund för
dess skatter: detta värde. Jordbrukaren hade sin utskyld
bestämd, han kunde sjelf kontrollera riktigheten af dess
debitering och, hvad som vore en hufvudsak: skatten vo¬
re bestämd, alltid sig lika, och han nödgades ej, såsom
nu, med dubbel förskräckelse emotse en svag skörd eller
missväxt, fiirst för sjelfva missväxtens skull och sedan för
det vida högre skattebelopp, han derigenom skulle nödgas
vidkännas, förmedelst den högre markegångssättningen. Här¬
af blefve också en följd, att en mängd af de embeten och
tjenster, hvilka nu finnas till endast för att utreda och nå¬
gorlunda vidmakthålla den intrasslade harfvan: jordeboks-
systemet, skatteberäkningen och uppbördssättet, då blefvo
öfverfiödiga och med tiden kunde indragas. Jag nämner
icke alls den förnämsta orh oberäkneliga fördelen för, i
synnerhet de torftiga jordbrukarne, hvilka härigenom, i-
från torpare åt staten, skulle höjas till sjelfständige ägare
af siri jord och åt den kunna egna en bättre vård samt
sjelfve njuta någon glädje af lifvet. Denna fördel är nem¬
ligen så uppenbar, så i ögonen fallande, att den vid första
blicken gifver sig sjelf vid handen.
Annu en invändning har jag hört göras af de särde¬
les försigtige: att grundskatterna nu äro bestämda i na-
tura-persedlar, hvilka alltid bibehålla sitt inre värde, hvar¬
igenom Staten i dem äger en säker och oföränderlig in¬
komst; beräknas de åter i penningar, så skulle det icke
vara alldeles omöjligt att vårt myntvärde kunde undergå en
ny af dessa många förändringar, hvarför det under tider¬
nas lopp varit blottställdt, att 1830 års banklag häremot
icke innebär någon säker borgen, emedan olyckliga om¬
ständigheter kunna förleda statsmakterna till dess brytan¬
de, och att Kronans ordinarie inkomster sålunda kornmo
att lida en betydlig minskning. Härtill svarar jag, att vid
en sådan allmän olycka led Staten icke värre än den en¬
skilde; att, när dess löntagare tingo sina löner efter det
gällande myntvärdet, ingen rubbning derigenom uppkom i
Den 22 December 1847.
565
siflertalet, hvarken af dess inkomster eller utgifter; men
att, om det befunnes, att genom myntets fallna värde des¬
sa löner och öfriga anslag Vöro otillräckliga för behofvet,
lära förmodligen vederbörande då, som nu, icke underlåta,
att för Rikets Ständer framställa det ökade behofvet och
begära en förhöjning i hufvudtitlarnas numerär, hvilken
icke heller blef för de skattdragande så svår att utgöra,
då naturligtvis alla egendoms- och varu-värden stigit i pro¬
portion mot myntvärdets fall. Vill man emedlertid und¬
vika äfven denna så kallade våda, så är det ju ganska lätt
att på hvarje debetsedel utsätta, det skatten är beräknad
etter 1830 års myntfot och alltid skall utgå efter den.
Det faller af sig sjelft, att embetsmännens beräkning
af spannemål under lönerna bör upphöra; att den nuvaran¬
de lönespanmålen beräknas elter ett medeltal af de sista
10 årens riksmarkegång, och tillägges lönen för att fram¬
gent till oförändradt belopp dermed utgå, hvaremot kanske
de nuvarande innehafvarena af indeldta löner borde för de¬
ras lifstid tillförsäkras om någon slags ersättning för deras
möjligen häraf uppkommande förlust.
Den hufvudsakligaste och verkliga invändningen åter¬
står: de privilegierade jordägarnes lidande genom den hö¬
gre andel i grundskatten, hvilken sålunda skulle komma
att drabba dem. Deras förlust kunde afhjelpas derigenom,
att, sedan den föreslagna skatteregleringen vore verkställd,
en beräkning anställdes öfver det högre skattebelopp, hvar
och en jordägare sålunda komme att vidkännas; att, när
detta vore utrönt för en tid af t. ex. fem år, medeltalet
deraf toges till grund för det minskade värde hans egen¬
dom derigenom undergått; att om t. ex. hans skatter för¬
ut utgjort 100 R:dr, men de numera befunnos hafva sti¬
git till 150, de öfverskjutande 50 R:dr kapitaliserades och
dervid ansågos utgöra 5 procents ränta å ett motsvarande
kapital, hvilket sålunda blefve 1,000 R:dr; att han för
denna summa erhölle en statsobligation, löpande med 3
eller 4 procent; att dessa obligationer å innehafvarens sida
vore ouppsägbara, men att Staten för deras iulösen anslog
en årlig amorteringssumma af t. ex. en half million, hvar¬
med räntorna bestriddes, och så mycket af kapitalet ut¬
lottades och inlöstes, som tillgången medgaf. Sådant kom¬
me visserligen att medföra en ökad statsutgift; men dels
skulle denna årligen minskas, dels blefve — tyngden deraf
Den 22 December 1947.
ett intet mot den lättnad, som bereddes den stora majori¬
teten af Svenska folket: dess betryckta ochtorftiga skatte-
allmoge.
Jag erkänner emedlertid, att jag vågar tro, det sjelfva
den föreslagna jemkningen i de ordinarie skatterna ej är
den enda lättnad, sorn i denna väg återstår att bereda na¬
tionen. För min tanka framställer sig möjligheten af en
större, ännu mera genomgripande reform i denna väg. Vi
ländtmän veta någorlunda under huru många rubriker skat—
teskyldigheten träffar oss; men jag kan försäkra, att det
är föga bättre i städerna, särdeles i Stockholm. Här må¬
ste den skattskyldige ej blott erlägga sina penningar till
Kronans uppbördsman och till presterskapet, utan han er¬
håller dessutom hvarje år 4 eller 5 särskildta debetsedlar,
som på olika ställen och olika tider måste liqvideras, och
uppbörden och fördelningen af dessa stadsutskylder sys¬
selsätter i Stockholm en skara af embets- och tjenstemän,
föga mindre talrik, än hela Statsverkets inkomster och ut¬
gifter göra det.
Städerna äro skyldiga att underhålla sina tjenstemän
och bestrida öfriga kommunalutgifter. Som detta på åt¬
skilliga ställen likväl skulle falla sig alltför tungt, så har
Staten der kommit dem till hjelp med den så kallade to¬
lagen. Denna innebär både en orättvisa till sin idé och
till sitt beräkningssätt mycket trassel, besvär och kostna¬
der. En vara säges belagd med en viss tull. Men nu
kommer härtill tolagen, vissa procent å tullen, hvilkas ut¬
räkning är krånglig och svår, och som denna tolag icke
ens är lika stor i alla städer, så uppslår det sällsamma
förhållande, att det kan vara vinst för den trafikerande, att
låta förtulla varan i en annan stad, än der han bor, och
sedan derifrån afhämta henne. Att en mängd tjenstemän
måste underhållas endast för dessa onödiga omvägars skull,
är tydligt.
Nu föreställer jag mig deremot, att, efter hvad jag
redan tagit mig friheten föreslå, Rikgäldskonloret ensamt
emottog uppbörden af alla Statens skatter, hvad namn de
måtte hafva, och ensamt bestridde dess utgifter, samt att
Staten direkt uppbar all skatt och a/lönade alla em-
belsmän, desse måtte vara omedelbarligen hennes el¬
ler städernas, mätte vara civile, militäre eller ekle-
siastike. De äro dock alltid det allmännas tjenare och
Den 22 December 1847.
567
måste underhållas af dess medel, dessa måtte utgå under
livad form och benämning som helst. De gå dock alltid
ur folkets fickor. En gammal regel är, att den raka vä¬
gen är den ginaste, och sådant gäller i skattefrågor nä¬
stan mer än några andra. Om nu Riksgäldskontoret emot¬
tog all statens upphörd och besörjde all dess utgift af
hvad slag det vara må, så skulle detta verk en gång kun¬
na förelägga Svenska folket en samlad öfversigt af hela
statskassans ställning, hvilken det hittills aldrig erhållit,och
det skulle en gång verkligen få veta hvad det betalar, och
till hvem det betalar. Sådant vore redan stor fördel, men
icke den enda, än mindre den största jag åsyftar. Jag fö¬
reställer mig följande system vid hela dess beskattningssätt:
Hvart år, nyårstiden, t. ex. i Januari, sker öfver hela
riket en allmän taxering af all egendom och all inkomst af
näringar och slöjder. Om denna taxering förrättades, så¬
som nu sker, socken- eller distriktvis, och inom de sär¬
skilda yrkena, listorna från hvar och en tillställdes läns¬
styrelserna, och från dem ingingo till Riksgäldskontorets
fullmäktige, så hade de en samlad öfversigt af hela rikets e-
gendoms- och inkomst-taxeringsvärde. Det kände då re¬
dan — aproximativt, ty om några tusen, till och med ett
par hundra tusen riksdaler mer eller mindre, kan här ic¬
ke blifva fråga — hvad åtskilliga redan influtna inkomst¬
titlar utgjorde, såsom tullmedel, stämpelafgift, postme¬
del, arrendemedel, o. s. v. Det kände den af Sländerna
bestämda staten, och visste således hvad till utgifternas be¬
stridande erfordrades utöfver dessa inkomsttitlars belopp.
Det uppgjorde då repartitioner på lönen efter taxeringssum-
man å fast egendom och inkomst af näring eller slöjd,
och detta belopp fördeltes sedan inom länen och yrkena
på de skattskyldige. Härigenom skulle Staten erhålla hvad
den behöfde, icke mer och icke mindre, ingen statsbrist
uppkomma, och, hvad än bättre vore, intet öfverskott,
hvilket, som man vet, genom vårt sällsamma statshushåil-
ningssyslem, i stället för en lycka, som det borda vara,
blifvit en verklig riksolycka.
Jag förutser ganska väl, att en så stor och genom¬
gripande reform, som den här af mig föreslagna, icke lä¬
rer kunna på en gång vidtagas, eller sådant bli en ome¬
delbar följd af sjelfva förslagets väckande; men jag tror
dock, att det är nyttigt att det väckes, att tankarna ledas
568
Den 22 December 1847.
derpå, och opinionen småningom förberedes, emedan blott
på detta sätt någon förändring är möjlig. Visst är, alt en
sadan förändring blir allt mer oell mer behöflig.
För att visa hvilket utseende statsbudgeten genom ett
sådant förslag skulle komma att antaga, vill jag anföra föl¬
jande fakta:
Landets jordegendom är, såsom jag redan nämnt, för
närvarande taxerad ttll 332,475,094, men skulle, såsom
jag förmodat, efter den ofvannämnda beräkningsgrunden,
befinnas hafva stigit till 500 millioner. Ett någorlunda li¬
ka förhållande skulle uppkomma med bergsbruket, hvilket
för närvarande är taxeradt till 28,131,119 R:dr banko, men
hvilket, när man derifrån allyftade hammarskattsjernet och
alla de utskylder, som nu dervid häfta, skulle komma att
taxeras till 35 millioner. Näringsidkarnes inkomst är upp¬
gifven till 4,586,140 R:dr? efter 5 procent, motsvarande
ett kapitalvärde af ungefär 100 millioner. Man har således:
Jordegendomen 500,000,000.
Bergsbruket 35,000,000.
Näringarna 100,000,000.
Hus och tomter i städerna 64,129,069.
Stadsjorden 5,659’s94!
Summa B:o R:dr 704,788,663.
Jag förutsätter, att riksstaten*en gång blef en verklig¬
het och komme att upptaga alla statens utgifter, således
äfven dem, som utgå från Riksgäldskontoret, t. ex. Hans
Majit Konungens, af 1815 års Ständer, beslutade ersätt¬
ning för den liqviderade riksskulden, 200,000 R:dr, jemte
åtskilliga andra smärre poster, och städernas embetsmäns
löner, under det att måhända presterskapets löneinkom¬
ster, och det indelta kavalleriets och infanteriets tills vi¬
dare utgingo som nu, emedan dels icke en total förändring
häri är möjlig ännu på flera år, dels jag icke vill förskräcka
med för stora summor. Jag förmodar då, att hela riks-
staten skulle komma att stiga till 12 millioner. Häraf kun¬
na de extra inkomsterna af sjötullsmedel, post- och stäm-
pelafgiftsmedel, samt åtskilliga af de ordinarie, t. ex. ar¬
rendemedel, mantalspenningar, hästvakans-spanmål m. m.,
antagas till ungefär 6 millioner. Återstår då en lika sum¬
ma att fylla genom bevillning, hvilken skulle blifva unge¬
fär 5/Ö:dels procent af egendomsvärdet, d. v. s., att hvarje
Den 22 December 1847. 569
1000 R:drs egendom eller 50 R:drs inkomst af näring el¬
ler yrke, skulle erlägga ungefär 8 R:dr 16 sk. banko. Det¬
ta synes väl i ett sålunda sainmanlagdt belopp ganska be¬
tydligt; men jag beder hvar och en öfverräkna hvad han
nu i (lera särskildta poster och under åtskilliga rubriker
får betala, och jag är öfvertygad, att de flesta skola finna
den sålunda uppkommande totalskatten likväl innebära en
lindring. Kunde någon viss andel af bankovinsten anslås,
att årligen ingå till Riksgäldskontoret såsom bidrag till Sta¬
tens allmänna utgifter, blefve äfven detta någon lindring
för de skattdragande.
Det gifves visserligen ett annat alternativ för grund¬
skatternas nedsättning, som vid första ögonkastet synes lät¬
tare. Det vore att öfverse deras belopp vid hvart och ett
särskildt hemman eller egendom, och detta belopps fast¬
ställande till en viss proportion mot hemmanets värde.
I sådant fall borde taxeringsvärdet alltid antagas med för¬
utsättning, att inga grundskatter dervid häftade, och sålun¬
da uträknas hvad hemmanet skulle vara värdt, om det vo¬
re fritt från alla utskylder. När sådant vore utrönt, bor¬
de grundskatten bestämmas till ett visst maximum, t. ex.
25 procent af afkastningen. Den brist, som härigenom
kunde uppkomma, borde sedan fyllas med bevillning. Åt¬
skilligt talar visserligen för delta förslag, särdeles lättheten
af den partiella jemkningen, hvilken sålunda ej komme att
ske med andra hemman än dem, hvilka dertill anmälde
sig, och systemet kunde i alla fall utföras i alla dess öfri¬
ga detaljer, eller att skatten förvandlades till penningar ef¬
ter medeltalet af 10 års markegång, och utgjordes qvar¬
talsvis. Men jag fruktar, att en viss obillighet likväl häri¬
genom begicks emot de smärre jordägarne, hvilka icke
heller på detta sätt kunde komma att vinna all den lätt¬
nad de behöfde, och att t. ex. rote- eller rusthållsskyl-
digheten för några hemman komme att öfverstiga hela det
sålunda fastställda maximum, och bristen behöfde fyllas af
Staten, hvilket skulle vålla nya omvägar. Likväl har jag
velat framställa äfven detta förslag i bredd med det förra
och mera genomförda, fullt Öfvertygad, att en högst betydT
lig vinst skulle tillskyndas landets jordbrukare, och såle¬
des hela fäderneslandet, om någotdera förslaget antoges.
Jag anhåller om remiss till vederbörligt Utskott."
36 *
570
Den 22 December 1847.
Uti föregående motion instämmer till alla delar Län
Olsson från Stora Kopparbergs tän.
Härmed förenade sig Erik Ersson från Gefleborgs
och Anders Olofsson fran Jemtlands län.
4:o Af Gystaf Peterson från Östergöthlands Län:
’’Jag återupptager en redan vid sista Riksdag af mig
motionsvis gjord framställning i ett ämne, som jag tror
vara förtjent af allmän uppmärksamhet. Ingen lärer väf
nemligen vilja bestrida, det tiden kan vara inne att göra
något med allvar för vår modernäring, jordbrukets
upphjelpande. Betia behof har snart sagdt i alla tider varit
erkändt och utlaladt från pluraliteten af nationen, men allt¬
sammans har dock fått förblifva på sin gamla fot och följ¬
den har varit alf, under det andra näringar i vårt land
gjort betydliga framsteg, jordbruket, som uppehåller
och skattar till samhällets alla medlemmar, förblifvit på
samma låga ståndpunkt, förtryckt genom privilegier, hvil¬
ka från början kommit de bäst lottade tillgodo på de min¬
dre bemedlades bekostnad. Med dessa privilegier kan jag
naturligen icke mena något annat, än den snart sagdt full¬
komliga skattefrihet för en del jordegendomar, hvarigenom
andra åter blifvit alldeles nedtyngde under bördan af rän¬
tor och onera, att, sedan dessa utgått, en knapp bergning
åtesstår för hemmanens ägare, men alls intet blir öfrigt
till landtbrukets upphjelpande, medelst införande af i
andra länder gjorde, uppfinningar och nyttiga förbätt¬
ringar, som ofta erfordra större omkostnad, hvilken
blott småningom och i mån af den tid, som erfordras
för sådana uppfinningar att bära mognad frukt, ersättas.
För att emedlertid kunna åstadkomma någon slags för¬
bättring, har landtmannens enda utväg varit att belasta sin
jord med skuld, men denna har alltid medfört tungan af
räntebetalningar, hvilka, lagda till de öfriga skatterna, fun¬
nits ytterst kännbara, hvaremot den beräknade hjelpen ofta
uteblifvit. Som denna hjelp, efter mitt förmenande, icke
slår att finna i något annat, än lindring af skatterna, kom¬
mer denna min motion att innefatta ett förslag till skatte¬
jämkning, det jag nu torde få till Ständernas bedömman-
de framställa.
De olika slagen af hemman här i landet äro så mång¬
faldiga att det kan handa, äfven inom delta Stånd, finnes
mången, som i hast icke kan uppräkna dem alla till sina
Den 22 December 1847.
571
särskildta benämnigar, ty do uppgå tifl, om icke öfverstiga
trettiotalet. Skiljaktigheten i benämning gör visserligen i
det hela ej stort till saken, kan Ilända blott understundom
någon förvirring vid uppbördsverket, men det väsendtliga
är olikheten i beskattning; det är denna olikhet, som ver¬
kar menligt för jordbruket, och hvaruti rättelse är af be-
hofvet så högt påkallad. Orimligheten häri märkes bäst
vid betraktande af det förhållande att, utaf 2.'ne lika stora
och lika gifvande hemman, hvilkas ägor gränsa till hvar¬
andra, det ena ofta bär dubbelt så stor skaft som det an¬
dra, blott af den orsak, att det förra kallas kronoskatte,
det sednare säteri. Man har val harvid anmärkt, att det
mest betungade hemmanet kostat mindre i inköp, än det
lindrigare beskattade, och deruti velat linna elt skäl för
bibehållande af den olika beskattningen; meri man besin¬
nar då icke, att, om en orättvisa en gång skett vid jor¬
dens taxering, det derföre icke är skäl att i alla tider vid¬
hålla densamma. Ytterligare har man förmenat, alt en
minskning i utlagor för de mest taxerade hemman skulle
vara en gåfva åt dessa hemmans innehafvare, kanhända
på de andras bekostnad; nien man har härvid förbisett,
att saken kan uppgöras på ett sätt, som skulle undan¬
rödja all anledning till klagan äfven i detta fall. Hufvud-
saken är endast en god vilja, och då man äge_r grundad
förhoppning att nu finna en sådan å Regeringens sida,
återstår endast den önskning, att representalionen måtte
med allvar och ifver omfatta saken, som då säkert vinner
framgång, likasom hvarje annat förslag med rätt och bil¬
lighet på sin sida.
Förslager till skattejemkniflg hafva flera gånger, mer
och mindre lyckade, varit framställde och för snart 20 år
sedan väcktes redan ett, som må Ilända icke vöre att för¬
kasta. Den grund, hvarpå detta förslag hvilade, var ett
väl ordnadt fondsystem. Sedan en uppskattning och vär¬
dering af alla olika hemman skett, skulle statsbidragen,
jemte alla kommande onera och besvär, derefter fördelas
lika för alla; genom sammanslående af de olika hemma¬
nens antal och deras statsbidrag, kunde man komma till
ett medium af hvad ett skattehemman och elt frälsehem¬
man hvardera borde betala i årliga utskylder. För alt nå¬
gorlunda jemka dessa olika förhållanden, skulle, för hvad
sorn skattehemmanen komma att efter den nya regleriu-
572
Den 22 December 1847.
gen betala mindre, än hvad de nu göra, statsobligationer
af Riksgäldskontoret utfärdas, å hvilka skattehemmanen
blott betalde räntan samt en eller annan procents amor-
tissement. De homman, som efter skattejemkningen skulle
komma att betala mer, än de nu göra, erhålla en med
ränta löpande Statsobligation, motsvarande det kapital, för
hvilket det lindrade hemmanet komma att betala räntan;
till exempel: ett hemman, som komme att betala 25 R:dr
iner än nu, erhölle i ersättning en 5 procent bärande obli¬
gation å 500 R:dr Banko, och ett, som komme att betala
25 lt:dr mindre, gaf en förbindelse på 500 R:dr, hvarpå
endast räntan betaides och icke någon inteckning erfor¬
drades, såsom försäkrad i den med kronoutskylderna ut¬
gående ränta och amortissement. Huruvida räntan kunde
nedsättas tili 4 eller 3 och amortissementet blifva 1 pro¬
cent i stället för 2, blefve något, som ytterligare kunde
komma under bepröfvande.
Ett annat förslag har jag äfven varit sinnad att fram¬
ställa, nemligen att alla hemman skulle kunna friköpas
från skatt. Detta skulle, förmodar jag, kunna verkställas
på det sätt, att Staten i låneväg försträckte den för ända¬
målet erforderliga summa, som sedermera amortissements-
vfs återbetaldes af hemmansägarne. Ett hemman, till e-
xempel, som, då alla onera vore beräknade, crlägger 60
R:dr Banko i skatter, borde, mot inbetalning till Staten af
det kapital, hvaraf nämnde summa utgör ränta efter 6
procent, eller 1000 R:dr, vara befriad från skatt, och Sta¬
tens inkomster skulle besörjas genom att i låneväg göra
denna summa fruktbärande. Det kapital, som erfordrades
för alt friköpa ett hemman, skulle af Banken försträckas
hemmansägaren på samma vilkor, som vanliga lån eller
mot inbetalning af 4 procents ränta i amortissement. För
dessa lån erfordrades för Banken icke någon intecknings-
säkerhet, i fall det stadgades, att återbetalningen i stadgad
ordning debiterades hemmansägarne och uttoges på samma
sätt och efter lika grund, som skatterna för närvarande.
Skulle man åter invända, att Banken icke äger tillräcklig
fond för ett så stort företag, vill jag erinra, att det väl
icke vore omöjligt för Banken, att i låneväg upptaga den
summa, som för behofvet vore af nöden. Man har sett
andra stater, der finansbegreppen äro mer utvecklade, än
hos oss, med fördel kunna göra statslån- äfven då det gällt
Den 22 December 1847.
573
mindre intressen, och jag tror, att ett statslån för åväga¬
bringande af en så stor reform, som oinfattade hela den
Svenska jorden, skulle äga företräde framför alla de så
beskaffade lån, som hos oss kunna komma i fråga och
jemväl vara mindre äfventyrligt, än något annat. Om se¬
dermera, efter genomförande af detta lörslag, ytterligare
skatter i en framtid erfordrades från jordbruket, kunde
sådana, i den mån de beviljades, lika åsättas all jord ef¬
ter dess värde och utan afseende på jordnaturen, hvaraf
till och med sjelfva benämningarna härigenom komme att
försvinna.
Då jag vid förra Riksdagen föreslog en hemställan till
Kongl. .Majit om nedsättande af en kommitté, sammansatt
af sakkunnige män, för att utarbeta ett förslag till förän¬
dring i jordens beskattning efter här ofvan angifna grun¬
der, begick jag ett misstag, som erfarenheten numera var¬
nat mig att repetera. Huru litet genom sådana kommit-
teér uträttas, hafva vi nemligen alla för ögonen i de stora
frågor, som afse national-representationens ombildning och
bränvinsbränningen. Jag inskränker mig således till an¬
hållan om remiss å denna min motion till Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottet, under förhoppning, att hvad
jag här ofvan framställt vinner Ständernas bifall, lika sä¬
kert, som jag är öfvertygad, att behofvet af den föreslagna
reformen kommer att behjertas af Regeringen.”
Härutinnan förenar sig Peter Gabrielsson från Kro¬
nobergs Län.
Lika med motionären, anse vi den i motionen före¬
slagna hemmantalsjemkningen vara af behofvet påkalladt,
och instämma till alla delar deri: P. Mårtensson från
Jönköpings Län, Ephraim Larsson från' Elfsborgs Län,
Lars M. Knutsson från Östergöthland.
Talmannen anmärkte, att, utan afseende å den sista
motionärens hemställan om remiss å bans förslag till All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, Talmannen ansåg
detsamma, lika med öfriga nu uppläste motioner, böra
öfverlemnas till Stats-Utskottets behandling; med instäm¬
mande hvaruti Ståndet remitterade dessa fyra motioner
till Stats-Utskottet.
§. 5.
Af Per Nilsson och Nils Andersson från Christi¬
anstads län var ingifven en så lydande motion:
574
Den 22 December 1847.
”Då det scr ut, som vi, äfven vid denna Riksdag, ic¬
ke torde komma till någon förenkling af grundskatterna,
eller till bestämd lösningsrätt i fråga om indeldta räntor,
tiondespannemål o. s. v., men ofoget att kassera lösnings-
spannemälen numera är i sådant tilltagande, att det snart
är alldeles omöjligt för tiondegifvare att tillfredsställa lön¬
tagares fordringar, och under hvarjehanda förevändningar
de förre tvingas till öfverdrifna lösningspriser, vågar jag
vördsamt föreslå:
Att då tionde-löningstagare icke finnér sig belåten med
sådan säd, som tionde-gifvaren kan lemna till den vigt,
som i orten anses vara vanlig för antaglig vara (i Skåne
antages den till 14 Lisp. för tunna råg, och 11 Lisp. för
tunna korn), samt hvilken vigt i markegångstaxan bör va¬
ra bestämd, tiondegifvaren må vara berättigad att lösa den¬
samma efter markegångspris, med förhöjning af 16 sk. ban¬
ko pr tunna."
Härmed förenar sig Jöns Månsson från Malmöhus län.
Sedan Erik Persson från Gefleborgs län, Jonas
Kristö Ifersson från Wermlands län, Kristen Anders¬
son från Malmöhus län, samt Johan Westermark och
Gustaf Glad från Westerbottens län förklarat sig instäm¬
ma med motionären, blef samma motion tili Stats-Utskot-
tet remillerad.
§. 6.
Upplästes och remitterades till Lag-Utskottet nedan¬
stående af Ingemund Odin och Kristen Persson från
Gottlands län ingifna motion:
”Sorn på ön Gottland egentligen icke finnas några större
vattenådror, som gifva vatten för nödiga verks drifvande
längre tid än vårdödet varar, hvilket vanligen räcker en
månad eller högst sex veckor, och i vissa år icke mer än
hälften af samma tid, och de vid dessa få lägenheter upp¬
förda tullmjölqvarnar befinnas alldeles otillräckliga för för¬
mälning af behödig spannemål, helst några af dem redan
äro utdömda för den påbörjade myraftappningen; så hafva
Gottlands innebyggare, för att skaffa sig en utväg i detta
fall, vid mindre vattenrännilar anlagt små husbehofsqvar-
nar; vid sina tröskverk tillbyggt hästqvarnar, hvilka drifvas
af samma hjul, som tröskverket, äfvensom en och annan
väderrnjölqvarn, hvilka sednare, i anseende till ortens pla¬
Den 22 December 1847.
575
na beskaffenhet, äro mindre användbara, då man undanta¬
ger några få vid hafskusterna belägna. Berörde små qvar¬
nar. sorn äro anlagda, dels för ägarens enskilta behof, dels
att kunna hjelpa mindre bemedlade grannar fattiga back¬
stugusittare, som sakna medel att bygga dylika qvarnar,
och hvilka i det hela icke kunna anses annorlanda än verk¬
liga nödhjelpsinrättningar, hafva ännu aldrig gifvit ägaren nå¬
gon behållning, som öfverstigit byggnadskostnadenlikvisst
möter den tryckande omständigheten, att ingen spannemål
får förmalas utom för eget behof, så vida qvarnarna ej
blifvit skattlagda. Vi våga derföre vördsamt anropa Rikets
Höglofl. Ständer om vinnande af den frikallelse för ifråga¬
varande qvarnägare, att utan afgift till Staten få bestrida
den spannemålsförmalning, som vid berörde smärre qvarn¬
verk kan åstadkommas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsam¬
meligen.”
§. 7.
Följande motioner föredrogos och upplästes:
l:o Af Peter Persson från Jönköpings län:
”Då, såsom bekant är, vid en af de vigtigaste befatt¬
ningar, Häradshöfding och Nämnd har att fullgöra, nemli¬
gen vid boställe-syner, endast 2:ne Nämndemän jemte Hä¬
radshöfdingen utgöra domfördt antal, anser jag för min del
det slöra antal af 7 Nämndemän vid urtima ting, der så
obetydliga mål, som t. ex. snatteri förekomma, till belopp, of¬
ta af endast några skillingars värde, vara obehöfligt, helst
dessa, som äro lönlösa, ofta få resa flera mil, för dylika
urtima ting.
Jag vill alltså föreslå, att urtima tingen kunna försig¬
gå med tillkallande af blott 2:ne Nämndemän, då å dessa
ting förehafvas endast sådana obetydliga mål, som ofvan-
åberopade; och jag anhåller om denna min motions remitte¬
rande till Lag-Utskottet.”
Med motionären instämde Andreas Gunnarsson från
Elfsborgs län, Kristen Persson från Gottlands län, Pe¬
ter Jönsson från Jönköpings län, samt Anders Eriksson
och Erik Carlsson från Stockholms län, af hvilka Kri¬
sten Persson tillkännagaf, att han sjelf varit betänkt på
framställande af enahanda förslag, med allenast den förän¬
dring, att han velat föreslå, det 3 Nämndemän i så be¬
576
Den 22 December 1847.
skaffade mål skulle utgöra domfördt antal ledamöter i Hä-
rads-Hätt.
2:o Af Anders Eriksson från St. Kopparbergs Län:
”Uti 23 Kap. 1 § Rättegångsbalken stadgas, att ”å
Härads- och Lagmansting, så ock vid laga syn i jordatvist
må ej dömas, ther ej sju i Nämnden äro.”
Detta stadgande har dock sedermera blifvit i så måtto
ändradt, som, enligt 60 § uti Kongl. Maj:ts förnyade Nå¬
diga Militie - Boställsordning af den 23 Januari 1836, och
Kongl, kungörelsen den 10 Juni 1841, husesyner å mi¬
litieboställen och prestebohl kunna verkställas af domhaf-
vanden med biträde af endast, 2:ne nämndemän; men fort¬
farande gäller likväl den föreskrift, att vid härads- och
lagmansting sju nämndemän måste vara tillstädes, för att
utgöra domfördt antal nämnd.
För de fleste, åtminstone bland detta Stånds ledamö¬
ter, är det, utan tvifvel, nogsamt bekant, hurusom denna
föreskrift, synnerligast i afseende å de Urtima Härads¬
tingen, hvilka, till följe af brottens ständigt ökade tillväxt,
särdeles ofta påkomma, förorsakar den, som till nämnde¬
man utses, en kostnad, tidspillan och besvär, vida öfver-
stigande den vanligtvis ringa ersättning, som i och för
nämndemannabefattningen är att påräkna. Heldre än att
söka genom Statens mellankomst få denna ersättning lämp¬
ligen förökad, anser jag det vara bättre och ändamålsenli-
gare, att en lindring beredes uti de olägenheter, som af
nämndemannabefattningen nu äro en oundviklig följd.
Enligt Lagkommittéens motiver till förslag' tili Allmän
Civillag, åsyftar Nämndens inrättning, att tillförlitliga vittnen,
om hvad vid rätten förelöper, skola finnas; att Nämnden,
genom sin kännedom om folket, orten oell sederna, skall
gifva ljus i mången fråga, och dess röst vid besluten vara
allmänna valets och rättskänslans kontrollerande motvigt, i
händelse af skefhet i åsigter, eller förgätenhet af pligt hos
domaren.
Då denna af Lagkommittéen uttryckta åsigt om nämn¬
dens ändamål äfven synes mig rigtig, och man icke gerna
kan påstå, det Nämndens befattning är af mindre vigt och
betydenhet vid behandlingen af husesynsmål, än vid hand¬
läggningen af de brottmål, som vanligtvis å urtima härads¬
ting förekomma, samt man allthitintills ej heller funnit nå¬
gra olägenheter, vare sig i ett eller annat afseende, hafva
Den 22 December 1847.
577
uppkommit derigenom, att ett så ringa antal nämndemän,
som, enligt hvad ofvanföre är omnämdt, numera vanligt¬
vis biträda vid husesynsmål, vågar jag på grund af hvad
sålunda blifvit anfördt, vördsamt föreslå, det stadgas måtte,
att vid urtima Häradsting för handläggning af brottmål,
rätten skall anses domför med domhafvanden och endast
3 nämndemän.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.”
Lars Olsson från Stora Kopparbergs Län och An¬
ders Olofsson från Jemtlands Län instämde med Anders
Eriksson, hvarefter dessa 2:ne motioner remitterades till
Lag-Utskottet.
8 8-
t Efter uppläsande af följande utaf Olaus Eriksson
från Götheborgs och Bohus Län hos Ståndet väckte motion :
”Uti Kongl. Stadgan angående folkundervisningen i
Riket, en författning, som har många och obestridliga för-
tjenster, har ett stadgande influtit, att alla församlingar
skola betala lika mycket till deras skollärare. I anledning
häraf får jag dock upplysa att uti den trakt, jag represen¬
terar, äro socknarna mycket olika, som jag ock vet dem
vara nästan öfverallt i riket ; uti Sörbygdens härad är en
socken, som hetar Sanne, som allenast utgör 18j* mantal,
då Knogstad socken utgör 57J; i den ena af dessa sock¬
nar har skolläraren 40 å 50 barn om året att undervisa, då
han i den andra deremot har öfver 400. Inom Sanne
Härad är förhållandet, att en socken, vid namn Draxmark,
är icke mera än 6 hela mantal, då Herrestads socken be¬
står af emellan 40 å 50, och som lokalen icke medgifver
någon förening med en annan församling, så finner hvar
och en, att detta blifver en så tung börda för en så liten
församling, att det till en stor del motverkar det ädla syf¬
temålet, som samma Nådiga Författning åsyftar. Härigenom
uppkommer ett missförhållande, sorn jag anser nödvändigt
böra afhjelpas, och vågar jag derföre i ödmjukhet föreslå,
att det måtte blifva hvarje församling öppet lemnadt, att
sjelf aftala med skolläraren om deras lönev.lkor, utan att
någon bestämmelse må föreskrifvas hvarken om lönens
belopp eller sättet för dess utgående, utan att detta mätte
öfverlemnas lill skolstyrelsen inom hvarje församling.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
37
578
Den 22 December 1847.
begärde Peter Jönsson från Jönköpings Län ordet
och yttrade: ''Instämmande med motionären anser jag bil¬
ligheten fordra, att mindre socknar få på hvad sätt och till
dal belopp, de mäkta åstadkomma, aflöna sina skollärare.
För en del sådana socknar skulle 40 tunnor spannemål
om året blifva en alltför dryg utgift, särdeles der, till be¬
sparande af kostnad, skollärarebefattningen kunde förenas
med klockare- eller organistbeställning.’’
Sven Svensson från Elfsborgs Län instämde häruti,
och Ståndet remitterade Olaus Erikssons motion till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
§ 9.
En af Petter Persson från Jönköpings län ingifven,
så lydande motion:
”Sorn en del rusthållare af Smålands Husarregemente,
till följd af Kongl. Maj:ts Nådiga Bref af den 30 Juni 1S32,
enligt kontrakt för 15 år från den 1 Juni 1833, fått blifva
vakante på häst och karl, emot en årlig afgift till Kongl.
Maj:t och Kronan af 116 R:dr 32 sk. Banko jemte tross-
passevolans- och trosskusk-lön, så får jag, så vida Små¬
lands Husar-Regemente icke får afsitta, enligt väckta mo¬
tioner, hvilket jag helst önskar, härmed föreslå, att de nu
varande vakante-rusthålls-nummer få ännu under fredens
lugn bibehållas vid sine vakans-kontrakter, hvilket in¬
bringar en årlig inkomst för Staten, under det, att i mot¬
satt fall, rusthållarne skulle blifva ruinerade genom en ha¬
stig uppsättning.
Jag anhåller om remiss till vederbörligt Utskott.’’
Härmed förenar sig A. J. Sandstedt från Jönkö¬
pings län.
Upplästes och remitterades till Stats-Utskottet.
§ 10.
Ola Mänsson från Malmöhus län hade motionsvis
ingifvit ett så lydande memorial:
”Genom Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, äger
väl Konungens Befallningshafvande makt, alt uppå derom
gjord ansökan meddela handräckning å fordran, som här¬
leder sig från inrop af varor uppå offentlig aukticn, och
är arundadt på ordentligen földt auktions-protokoll; men
sorn orden i bemäldte Förordning lyda, att, "äfvensom
ett sädant behandlingssätt icke i något falt, och sä-
Den 22 December 1847.
579
ledes ej eller i den händelse ali gäldenär emot kraf-
vet gör invändning, och målet förthy kommer all fort¬
gå pä sätt eljest är i allmänhet föreskrifvet, må för
gäldenär medföra någon ökad kostnad utöfver den
som skolat uppstå, derest ofvanbemälte utmätnings-
resolution icke varit gifven, så bär mer bemäldte För¬
ordning kommit att förfela det åsyftade målet, alldenstund
och sedan grunderna deraf nu mera äro i allmänhet kända,
gäldenärerne vid så beskaffade utmätningsförsök, och un¬
der medvetande af, att de kostnader sökanden måst vid¬
kännas, för att utbekomma handräcknings-resolutionen, icke
i sådant fall drabba honom, om han dervid gör invänd¬
ning, helt trankilt nekar krafvet. Den olägenhet, tidsut¬
drägt och de kostnader, som härvid utan skäl drabba auk¬
tionsförrättare!), för utbekommande af dess rättmätiga for¬
dran, föranlåta mig, att hos Rikets Höglofl. Ständer före¬
slå den förändring i merbemälda Kongl. Förordning, att,
med uteslutande af åberopade föreskriften, gäldenär, som
vid ifrågavarande efter behörig resolution anstäldt
utmätningsförsök, nekar krafvet, eller deremot något
invänder, samt derefter genom målets utredning vid
domstol varder funnen med osanning, vare skyldig
ersätta genom resolutionen tillkomne och sökanden
åbragte 'kostnader, utöfver de rältegångsutgifter, dom¬
stolen för målets handläggning derstädes kan finna
skäligt ålägga, samt i öfrigt stånda enahanda an¬
svar f enligt 9 Kap. 11 § Handels-Balken, sådan den
lyder i Kongl. Förordningen den 30 Maj f 835, stad¬
gar för den som nekar sin liand och förskrifning
och varder funnen med osanning.
Om Hedervärda Ståndets remiss till vederbörligt Ut¬
skott får jag vördsamt anhålla.”
Härmed förena sig lill alla delar
Per Pålsson, Sone Persson,
från Skåne. från Skåne.
Som upplästes och remitterades till Lag-Utskottet.
§ IL
i Vid uppläsandet af en utaf Lars Wenander från
Götheborgs och Bohus län ingifven motion af följande in¬
nehåll:
’’I anseende till de beklagligtvis ofta påkommande
ofördelaktiga skördar af landtbruket, som föranledt brist
580
Den 22 December 1847.
pä spannemåls-lillgångarna för utsäde och brödföda, sä att
skuldsättningar år efter annat blifvit en ovilkorlig följd,
synnerligast elter förlidet års inträffade missväxt, då und-
sättningslan måst, till afhjelpande af en ringa del af be-
hofvet, anlitas, och som, ehuru innevarande års skörd täf-
Iade med medelmaltan, likväl och innan de för lifvets
bergning, innevarande års sommar tillkomna, utgifterna
kunnat med årets gröda betäckas, lemnat sådana spår efter
sig, att fruktan för en ytterligare brist för nästa års som¬
mar inträdt, synnerligast emedan mycken jord, i brist på
utsäde, blifvit obesådd, och potates-afkastningen genom större
industri-företag och förskämning, nu går sin förvandling
till mötes, har dock menigheten, efter inhämtad känne¬
dom af de fördelar, som vid förefallande slika spannemåls-
behof skola vara att påräkna, om inrättandet af sockne-
magasiner tillvägabringades, hvarifrån lån i behofvets stund
kunde erhållas, komrnit till den öfvertygelsen, att detta
företag skulle medföra mycken och allmänt erkänd nytta
för landet; men som alla medel saknas för tillfredsstäl¬
landet af dessa tänkesätt, har utförandet deraf uteblifvit,
Och kan icke heller, i saknad af förmåga, utan biträde verk¬
ställas. I anledning så väl häraf, sorn af särskildt erhållna
uppmaningar, vagar jag härmed anhålla, att de socknemän
inom Götheborgs och Bobus län, hvilka icke äga tillgång
på byggnad smaterialier, såsom Hisingön, fem socknar in¬
om Inlands Södre och fem socknar inom Inlands Nordre
härader, samt Oroust och Tjörns härader, måtte af Rikets
Höglofl. Ständer tillerkännas och beviljas rättigheten, att
utur Bankovinslen eller annan disponibel kassa undfå ett
för fyra år räritefrilt lån af 25,000 R:dr Banko, som der¬
efter finge genom ränteafbetalningar successivt ersättas, på
sätt för Bankolån finnes föreskrifvet, för att användas till
uppförande af socknemagasiner, hvarigenom i behofvets
stund lån af spannemål kunde för menigheten blifva att
tillgå.
Af den anda och mening, som inom Rikets församlade
Ständer gjort sig gällande, i afseende på den obemedlade
jordbrukarens upprätthållande, hyser jag det hopp, att den¬
na ansökning gunstbenäget godkännes, om ock andra vil¬
kor för lånets återbetalning, lämpade efter ti Jens kraf,
skulle af behörigt Utskott föreskrifvas; och i detta hopp
om bifall vågar jag ödmjukast föreslå de vilkor, på hvilka
Den 22 December 1847.
581
berörde lån borde kunna genom Läne-Styrelsen utbekom-
mas. Att de socknemän företrädesvis skulle komma i åt¬
njutande af detta lån, så långt tillgångarna medgåfvo, som
hos Konungens Höge Befallningshafvande sig derom först
anmälte i fortsatt ordning, och dervid fogade:
Ett i laglig ordning och form hållet socknestämmobe-
slut af innehåll: l:o att inom socknen icke finnas några
byggnadsmaterialier att tillgå;
2:o Att socknemännen deruti förbundit sig gemensam
ansvarighet för lånets behöriga återbetalning i föreskrifven
ordning;
3:o Åtagit sig förbindelsen, att, enligt upprättadt och
vid handlingarna bilogadt kostnadsförslag, uppföra ända¬
målsenligt sockenmagasin i mån af socknens hemmantal
och befolkning;
4:o Föibindelse att i berörde socken-magasin i vissa
bestämda år insätta spannemål, för samlande af en fond,
i öfverensstämmelse med det reglemente, som skulle upp¬
rättas och handlingarna åtfölja. Dessa handlingars auten-
tika beskaffenhet skulle Landshöfdir.ge-Embetet granska
och fastställa; hvarefter, och sedan dessa handlingar blifvit
sålunda godkända, detta embete skulle öfversända ett exem¬
plar deraf till det embetsverk, som fått sig uppdraget att
lånebeloppen utlemna, och i sammanhang dermed medlen
utreqvirera, för att emot qvitto lånekommunen tillställa.
Om denna maktpåliggande åtgärd kunde tillvägabrin-
gas ju förr dess hellre, skulle den öfvertygelse icke mån¬
ga år derefter stadga sig, att många nu besvärande en-
skilta och kommunala utgifter skulle af denna inrättning
kunna bestridas. Anhållande jag lika ödmjukt, att ansök¬
ningen till behörigt Utskott remitteras."
yttrade Jöns Ersson från Wermlands län:
”Det skulle utgöra ett vådligt prejudikat för framti¬
den om Rikets Ständer, med bifall till motionärens fram¬
ställning, nu beviljade läntefria statslån för uppförande af
socknemagasiner. Församlingarna skulle nemligen kanhän¬
da inom kort utsträcka anspråket på sådant bidrag till upp¬
byggande jemväl af socknestugor och andra hus af dylik
beskaffenhet. För min del kan jag derföre icke biträda
hvad Wenander föreslagit."
Med Jöns Ersson instämde flere af Ståndets leda¬
möter, hvarefter motionen remitterades till Stats-Utskottet.
592
Den 22 December 1847.
§ 12.
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus län samt
Johan Johansson fiån Östergöthlands län hade hvar för
sig ingifvit följande motioner:
”För betryggande utaf omyndiges rält i landsorten,
såsom det för Stockholm och andra släder redan skedt,
genom den af Kongl. Maj:ts och Itikets Ständer fastställda
instruktion för Justitia- Kollegium och Förmyndare-kamrar,
vågar jag nu i ödmjukhet föreslå, att Hederv. Ståndet be¬
näget ville förena sig med mig uti en underdånig hem¬
ställan hos Kongl. Maj:t, om utfärdande utaf en författ¬
ning i samma syftning, som den ofvan åberopade, och
gällande för hvarje landsort. I denna författning borde,
enligt mitt förmenande, derjemte inflyta åläggande för hvar¬
je förmyndare eller auktionsförrättare, att, vid honom fö-
relagdt lämpligt vite, sednast inom frenne månader efter
anställd auktion å omyndiges egendom, derföre redovisa.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles öd¬
mjukligen.”
”l)å den säkerhet för betryggande af omyndiges rätt,
som uti Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845 omlörmä-
les, ännu icke är vunnen, emedan icke någon bestämd fö¬
reskrift är gifven, som ålägger utväljande af gode män, för
att hafva tillsyn öfver förvaltningen af omyndiges egendom,
och, som flera hinder för inrättande af förmyndarekamma¬
re på landsbyggden skulle möta, då ännu icke något för¬
slag dertill blifvit framlagdt, får jag, med tillägg och ändring
uti ofvan åberopade Kongl. Förorordning, vördsamt föreslå:
Att stad, socken eller härad skall åligga att inom sig
utvälja gode män, en eller flera, att hafva tillsyn öfver
förvaltningen af dit hörande omyndiges egendom. Brinna
gode män, efter granskning af förmyndareräkning, eller på
annat sätt, att förmyndaren den omyndiges egendom ej
rätteligen fövaltar, äfvensom om förmyndare linnes vara
på obestånd, anmäle sådant för Rätten, som pröfvar, om
annan förmyndare förordnas må. För detta ändamål skall
det åligga domaren att lemna dessa gode män förteckning
på tillförordnade förmyndare inom distriktet, för att vara i
tillfälle att sitt uppdrag ordentligt fullgöra, och, i händelse
af försummelse, af förmyndarne fordra redo och räkning.
Dessa gode män böra, såsom ersättning för besvär och
tidspillan, tillkomma viss procent af den behållning, allem-
Den 22 December 1847.
583
nåd förmyndareräkning utvisar, och der ingen behållning,
utan endast fastighet finnes, af dess inkomst åtnjuta hvad
skäligt anses, hvilket uti afgifven räkning bör aflöras, för
att af förmyndaren gode männen tillhandahållas.
Om remiss till vederbörligt Ulskott anhålles.”
Härmed förena tig Magnus Månsson och Anders
Jonsson från Östergöthlands län.
Med Johan Johansson instämde ytterligare Olaus
Mänsson från Malmöhus län och Bengt Peter Skantze
från Hallands län; hvaremot
Peter Jönsson från Jönköpings län yttrade: ”Jag be-
tvifiar nödvändigheten och nyttan af den föreslagna förän¬
dringen i Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845, ty, utom
det att de omyndigas rätt tyckes mig tillräckligt bevarad
genom tillåtelsen att, för sådana pupiller, som sakna när¬
mare anhöriga, hvilka äro förbundna att vårda deras ange¬
lägenheter, i händelse af behof, hänskjuta granskningen af
lemnad förmyndareräkning till inom socknen boende för¬
ståndige män, fruktar jag tillika, att, om öfverinseendet öf¬
ver förvaltningen af alla omyndigas egendom öfverlemna-
des åt vissa inom hvarje härad, stad eller socken valde
gode män, sådant kunde föranleda missbruk och prejeri,
hvadan jag för min del afstyrker motionens antagande.”
Ola Månsson från Malmöhuslän: "Sladgandet i 1845
års författning om kontroll öfver förvaltning af omyndigs
gods har i min hemort icke föranledt ringaste åtgärder;
och då jag anser omyndigas rätt framför allt böra i möj¬
ligaste måtto betryggas, finner jag mig uppmanad att in¬
stämma i Ståndsbrodren Johan Johanssons framställning.”
Johan Bergström från Skaraborgs Län tillkännagaf
sig äfven hafva inlemnat ett skriftligt anförande i fråga om
förmyndares redovisningsskyldighet.
Per Östman från Westernorrlands Län: ”åled till¬
lä m jv n i n g af nu i ämnet gällande författningar anser jag
för min del de omyndiges rätt vara med full säkerhet tryg¬
gad; men jag har fästat min uppmärksamhet vid en an¬
nan olägenhet i detta afseende, nemligen att särdeles på
landet många förmyndare icke äga nog skicklighet och
förstånd att så förvalta dem anförtrodda pupillmedel, att de,
äfven med den bästa vilja, kunna freda sig sjelfva för an¬
märkning och efterräkningar vid slutligen afgifvande redo¬
visning, sorn kan deni afTordras icke allenast af myndlin-
584 Den 22 December 1847.
gens ariförvandter, utan ock af domstolen. Jag hade der¬
före inom detta Stånd väntat någon framställning om in¬
rättande på landet af ändamålsenligt organiserade förmyn¬
darekamrar, hvars ledamöter borde äga tillräcklig skicklig¬
het och sakkännedom för att kunna till den omyndiges
gagn förvalta hans tillgångar, mot erhållande af viss pro¬
cent å behållningen eller inkomsten, såsom ersättning.
Ett sådant stadgande skulle mest öfverensstämma med mi¬
na åsigter i detta ämne.”
Anders Gustafsson från Östergöthland anmälde sig
jemväl hafva inlemnat ett i lika syltning med motionärens
i frågan uppsatt skriftligt anförande.
Diskussionen var slutad och förevarande 2 motioner
blefvo, jemte hvad dervid nu muntligen anförts, remitera-
de till Lag-Utskottet.
§ 13.
Upplästes en af Per Bengtsson från Calmar Län hos
Ståndet motionsvis gjord framställning af följande innehåll:
”Vid vår lagskipning inträffar icke sällan att domaren,
i anseende till en mängd af å olika tider utfärdade författ¬
ningar i ett och samma ämne, råkar i förlägenhet öfver
bedömandet af hvad som är gällande lag eller icke. Detta före¬
kommer i synnerhet, då fråga är att tillämpa ekonomiska
stadganden, hvilka till följd af ämnets beskaffenhet äro
mera än annan lag underkastade förändring och i hvilka
derföre stridigheterna blifva desto flera. Så har underde sed¬
nare åren ansetts ovisst, huruvida, för syn å Militie-boställs-
hemman, förrättningsmännen äro berättigade till ersättning.
Enligt äldre författningar skulle sådan ersättning icke ut¬
gå; men Militieboställsordningen af den 23 Januari 1838,
hvarigenom alla äldre hithörande författningar blifvit npp-
liäfde, innehåller icke härom något stadgande, hvaraf skul¬
le kunna härledas dels den slutsats, att numera något för¬
bud icke finnes för förrättningsmän vid syn å militiebo¬
ställen, att, i likhet med hvad för syner å kyrkoherde¬
boställen äger rum, beräkna sig ersättning, och de således
vara dertill berättigade, samt dels ock den, att, enär icke
någon sådan rättighet i författningen uttryckligen stadgas,
densammas uttagande icke vore med lag öfverensstäm¬
mande. Med den förra åsigten öfverensstämmer Kongl.
Förordningen den 18 Mars 1843, som medgifver särskildt
för ifrågavarande förrättningar tillförordnade extra domare
Den 22 December 1847.
585
och auditörer, godtgörelse af boställsinnehafvaren och så¬
ledes gillar denne sednares åliggande att sådan godtgörel¬
se utgifva. Men häremot stridande och med den sednare
åsigten öfverensstämmande synes Kongl. Förordningen den
25 Januari 1842, hvarigenom nämndemän och fjerdings-
män, för besigtningar å boställen, som äro upplåtne åt
befälet vid arméen, berättigas till ersättning af Staten; men
hvilken förordning från de syneförrättningar, hvarföre er¬
sättning bestämmes att utgå, tillika undantager sådana,
vid hvilka det skulle åligga nämndemännen att, i egenskap
af ledamöter i Häradsrätterna, utan godtgörelse deltaga.
Erfarenheten bestyrker fullkomligen den förmodan, att en
sådan tvetydighet i lagen föranleder till olikhet i tillämp¬
ningen, hvilket icke är förenligt med hvars och ens anspråk
på lika rätt, samt i följd deraf åstadkommer välgrundad
missbelåtenhet, hvadan och då behofvet synes påkalla,
att ett bestämdt stadgande i omförmäldta afseende utfärdas,
Det jemväl synes med billighet öfverensstämmande, att er¬
sättning för syner å ifrågavarande hemman till förrättnings¬
männen utgår; ty icke något skäl finnes, hvarföre inne¬
hafvare af militieboställen böra framför andre boställsinne
hafvare befrias från dessa omkostnader, och hvarföre skulle
man just uti ifrågavarande hänseende frånkänna förrätt-
ningsmännen all ersättning för deras besvär och tidspillan,
hvilket, hvad särskildt angår nämndemännen, vore desto
mera orättvist, som desses befattning är ett jorden åtföl¬
jande onus, från hvars utgörande en stor del fastighets¬
ägare äro befriade. I anledning häraf får jag hos Ståndet
föreslå fattande af det beslut, att hos Hans Majrt Konun¬
gen göra underdånig anhållan om utfärdande af en förord¬
ning, som bestämmer rättighet för förrättningsmän vid sy¬
ner å militieboställen, att för samma syner af boställs-inne-
hafvaren erhålla ersättning, hvilken, om bostället är till
arrendator upplåtet, bör af honom erläggas, hvarom remiss
till Besvärs- och Ekonomi-Utskottet begäres.’’
Häruti förena sig J. P. Danielsson från Calmar Län
och Lars Magn. Knutsson från Östergöthland.
Sedan Anders Jonsson från Östergöthlands Län,
Christen Pehrsson från Gottlands samt Christen
Andersson och Nils Jeppsson från Malmöhus Län för¬
klarat sig dela Per Bengtssons åsigter i denna fråga, blef
motionen remitterad till Lag-Utskottet.
37*
58C
Den 22 December 1847.
«5 14.
— Af Adolf Fredriksson från Upsala län hade ingif-
vits en skriftlig motion, som nu upplästes, så lydande:
”Det hörer till karakteren af vår lagskipning, att hvarje
Svensk medborgare skall af sin vederlike dömas. Så¬
lunda sitta jordbrukare såsom bisittare i häradsrätt, bor¬
gare i rådhusrätt, och hofrätt, som ännu i dag såsom för¬
sta instans handlägger vissa Ridderskapet och Adeln rö¬
rande mål, har ursprungligen varit en domstol för detta
Stånd och denna domstols medlemmar att betrakta såsom
adels vederlikar. Den allt omstöpande tiden har förän¬
drat mycket i vår lagskipning, men den här antydda grund¬
tanken finnes dock ännu bibehållen oförändrad i våra hä¬
radsrätter, och till en stor del äfven vid rådhusrätterna.
Bisittarne i rådhusrätter, rådmännen, hafva dock i anseende
till ökade göromål, förvandlats från en blott och bar för-
troendeplats till en i våra flesta städer ganska indrägtig
tjenstebefattning, under det bisittarne i häradsrätt, nämn¬
demännen, ännu bibehålla sin ursprungliga egenskap af en
slags förtroendeplats utan någon löneförmån. Min afsigt är
ej nu att påyrka eller föreslå någon sådan löneförmån.
Jag fruktar nemligen högeligen för alla nya löners tillska¬
pande, väl vetande, att de måste tagas från den närande
samhällsklassens kassa, och medgifver dessutom alltför väl,
att en nämndemans åligganden och göromål i allmänhet
ej äro jemförliga med en Rådmans och Magistratspersons.
Jag föreslår derföre endast, att, då nämndens ledamö¬
ter kallas att deltaga i syneförrättningar å boställen, hvilka
ske för Statens räkning och ej egentligen tillhöra deras
befattning eller äro af kommunal beskaffenhet, och hvilka
förrättningar nu allt oftare påkomma, samt äro förenade
ej endast med uppoffring af tid, utan jemväl af medel, all¬
denstund ofta långväga resor härför måste företagas, nämn¬
deman härföre måtte få åtnjuta någon skälig ersättning,
till beräkning hvaraf Kongl. Maj:ts nu gällande rese- och
traktaments-reglemente möjligen kan läggas till grund, så
att nämndeman finge beräkna sig för dylika onerösa för¬
rättningar, dagtraktamente och skjutslega. Jag anser den¬
na ersättning billig, och vågar hoppas, att i denna min mo¬
tion af Ståndet blifva understödd.
Angående åter sättet för denna ersättnings utbekom¬
mande, så vill jag föreslå, att det vid syneförrättningen
Den 22 December 1847.
587
närvarande kronoombudet genast vid förrättninge ns slut
lemnade nämndemännen ett bevis om hans närvaro vid
synen, tillika med uträknadt belopp på belöpendevså väl
rese- som traktaments-ersättning, och detta bevis eller
debetsedel, hvad namn man härå vill gifva kan vara lik¬
giltigt, vore åter kronofogden skyldig, att vid uppbörds-
stämman för kronoutskylderna, efter skedd granskning, in¬
lösa, sedan den blifvit qvitterad, hvarefter densamma borde
såsom verifikation åtfölja fogdens uppbördsredovisning in¬
för länsstyrelsen.
Om remiss härå till vederbörligt Utskott begäres."
Sven Svensson från Elfsborgs län instämde häruti,
och Ståndet remitterade Adolf Fredrikssons motion till
Stats-Utskottet.
§ 15.
Hos Ståndet hade Peter Gabrielsson från Krono¬
bergs län väckt följande motion:
"Genom 15:de § i Kongl. Instruktionen för Landshöf-
dingarne i riket den 4 November 1734 är förordnadt, att,
vid bro- och vägsyner, tvänne af Nämnden böra, jemte
Kronobetjenterne, vara tillstädes, utan att hvarken dervid
eller sedermera blifvit omnämndt, än mindre bestämdt, hu¬
ruvida Nämndemännen, för detta dem ålagde besvär, skul¬
le njuta någon ersättning; och har sålunda detta onus af
Nämnden burits hela den mängd af år, som sedan berör¬
de stadgandes tillkomst förflutit, utan erhållande af någon
vedergällning för, vare sig tidspillan eller skjuts till och i-
från samt under vägsyner. Som likväl bestyret med väg-
syning ingalunda må kunna anses och betraktas såsom nå¬
gon egentlig del af nämndemannabefattningens göromål,
utan såsom ett särskilt uppdrag öfverlåtet åt Nämndemän¬
nen, såsom i vägsyningsfrågor sakkunnige personer, och
samma bestyr ej heller kan komma under benämning af
kommunal-förtroende, enär det genom ett Regeringens för¬
ordnande tillkommit; alltså, och ehuru frågan om ersätt¬
ning för här ifrågavarande besvär hittills lagts å sido, och
jemväl måste anses förfallen, för så vidt densamma rörer
den förflutna tiden, lärer det likväl finnas både skäligt, bil¬
ligt och rättvist, att, då anmälan nu derom göres, en så¬
dan ersättning blifver för framtiden beviljad och anslagen,
särdeles som vägsyneförrättningarna äro för Nämnden en
icke obetydlig tunga, enär hvarje sådan förrättning med-
588
Den 22 December 1847.
tager flera dagars tid, och förrättningsmannen derunder
nödgas färdas ända till 30 å 40 mils väg och derutöfver.
Fördenskull och då Nämndemännen härförutan äro be¬
tungade af en mängd andra lönlösa tjenstegöromål, deri¬
bland äfven, enligt Kongl. Förordningen den 20 Juli 1720,
extra kronoförrättningar, på hvilka de sig sjelfva skola un¬
derhålla, får jag härmedelst vördsamligen hemställa, att
Nämndemän hädanefter måtte tillerkännas och få tillgodo¬
njuta för allmänna vägsyner ersättning, i enlighet med hvad
härom rörande förrättningar i privata mål redan förut stad¬
gadt är uti Kongl. Expeditions-taxan den 15 Maj 1821.
Om remiss härå till vederbörligt Utskott anhålles vörd¬
samligen.”
Som upplästes; hvarefter, sedan Johan Peter An¬
dersson från Elfsborgs län och Jöns Månsson från Malmö¬
hus län förenat sig med motionären,
Per Ostman från Westernorrlands län fick ordet, och
yttrade: ”Jag hade ärnat väcka motion i lika syftning, som
den förevarande, dertill föranledd af en i min hemort rå¬
dande allmän missbelåtenhet hos Nämnden, som, förutom
dess åliggande att biträda i Härads-Rätten vid lagtima och
urtima ting samt syner, deremellan af Kronobetjeningen
ofta anlitas i hvarjehanda ärenden, utan all godtgörelse för
besvär och tidspillan. Då nu andra tjenstemän, högre och
lägre, få för hvarje af dem verkställd förrättning beräkna
ett visst arfvode sig tillgodo, bör det äfven synas billigt
att denna förmån utsträckes jemväl till Nämnden, och jag
föreslår i detta afseende, att en Nämndeman, för hvar dag
han nödgas i och för tjensten förspilla, undfår ersättning
för skjuts och dagtraktamente till lika belopp, med hvad
Gode män i skiftesmål äga beräkna.’’
Kristen Persson från Gottlands län: ”Hvad den för¬
re talaren uppgifvit om de olägenheter, som med Nämn-
demannabefattningen äro förenade, äger äfvenledes sin til¬
lämpning på Gottland, der Nämnden är lika hardt anlitad,
som annorstädes. Jag instämmer derföre med dem, som
påyrkat ersättning åt Nämnden för de dagar, som äro upp¬
tagna af tjenstegöromål, hemställande, att denna ersättning
måtte bestämmas att utgå af allmänna medel, hvilket stad¬
gande torde vara så mycket nödvändigare, som jag erin¬
rar mig, hurusom, då jag såsom Nämndeman en gång hos
Konungens Befallningshafvande på Gottland anmälde mig
Den 22 December 1847.
589
om ersättning för biträde vid vägsyn, Konungens Befall¬
ningshafvande blott meddelade det svar, att sådan kostnad
icke borde af Staten ersättas.”
Sven Isaksson från Calmar län: ”Jag känner icke
någon författning, som ålägger Nämndemän att följa Läns¬
mannen på vägsyn. Jag har ock, såsom Nämndeman, sjelf
en gång undandragit mig sådant, vid derom erhållen till¬
sägelse, och detta hade till följd, att ifrågavarande bestyr i
min hemort, på Öland, nu icke vidare: betraktas såsom ett
ovilkorligt Nämndens åliggande. Nämnden är dessutom in¬
galunda lydande under Länsmännen, hvilka till sitt biträde
äga begagna helt andra personer, nemligen Fjerdingsmän-
nen."
Herman Jönsson Öbom från Norrbottens län: ”Jag
biträder icke åsigten, att ersättning till Nämnden för väg¬
syner må utgå af Statsmedlen. Sådan godtgörelse bör
likväl få beräknas, och jag föreslår, att hvarje socken för
så beskaffade förrättningar betalar sin Nämndeman, efter
af denne vid förrättningens slut aflemnad räkning.”
Peter Jönsson från Jönköpings län : ”Billigheten for¬
drar, att Nämnden får ersättning, då dess biträde "vid väg¬
syner anlitas; men att denna utgift skulle bekostas af sock¬
nen, inom hvilken den tillkallade Nämndemannen är bo¬
ende, vore orättvist. Vägsynerna ske nemligen icke för
socknens skull, utan till fördel för den resande allmänhe¬
ten, och kostnaden derför bör ju således bestridas af all¬
männa medel. Måhända äro, på sätt Ståndsbrodren Sven
Isaksson yttrat, Nämndemännen alls icke förbundne att
biträda vid ifrågavarande förrättningar. Huru härmed för¬
håller sig, känner jag ej; men jag önskar, att en författ¬
ning i ämnet må utfärdas, eller, i händelse den redan fin¬
nes, till allmänhetens kännedom förnyas, på det Nämn¬
den må sättas i tillfälle att, lika öfverallt, sjelf bedöma,
hvad som i detta fall är dess skyldighet eller icke.”
Häri instämde Gustaf Johansson och Johan Pet¬
tersson från Kronobergs län.
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge län: ”1
min hemort, likasom på många andra orter, kallas Nämn¬
den till vägsynings-förrättningar och får biträda dervid u-
tan ersättning. Att sådan godtgörelse erhålles, anser jag
billigt, men gillar för ingen del åsigten, att meuighetcrna
590
Den 22 December 1847.
sjelfva skulle få vidkännas kostnaden härför. Jordbruka¬
ren är minsann ändock nog betungad.
Hled Appelqvist förenade sig Anders Olofsson från
Jemtlands län, Ola Persson från Blekinge län, Bengt
Peter Skantze från Hallands län och Sone Persson frän
Malmöhus län.
Efter sålunda slutad diskussion blef Peter Gabriels-
sons förevarande motion, med dervid afgifne yttranden,
remitterad till Stats-Utskottet.
§ 16.
Efter uppläsande af följande utaf Hans Hansson från
Götheborgs och Bohus län skriftligen ingifna motion:
”Den allmänna och välgrundade öfvertygelsen om den
börda, som genom skjuts och dermed förenade skyldighe¬
ter åligger Svenska hemman, föranlåter mig alt till fördel
för gästgifvare inom norra delen af Bohus län inför Rikets
Ständer vördsamligen framställa följande:
Med anledning af Konungens Befallningshafvandes
Kungörelser hafva flera gånger auktion om skjutsens ut¬
görande genom entreprenad varit utlyst; men några an¬
tagliga anbud att på detta sätt utgöra skjutsskyldigheten
hafva ej blifvit gjorda, hufvudsakligen af det skäl, att då
skjutsen öfriga delen af året är ringa, den likväl under
sommarmånaderna eller den tid, då hästar isynnerhet be-
höfvas för landtbruket, blir för badgästers förskaffande så
mycket pressantare samt ingen hjelp vid denna tid kan
af angränsande hemman påräknas, emedan de l:o behöfva
sina hästar sjelfve och 2:o ligga på minst l/4:dels och
stundom 1 f2 mils och deröfver, afstånd från gästgifvare¬
gården. Skjutsens utgörande har således blifvit oförän¬
drad; det åligger i följd deraf gästgifvare att skaffa hästar;
hållhästarnas antal är ringa, men skjutsen betydlig under
badterminerna; reservlagen äro vidsträckta, i följd af hem¬
manens spridda läge på afstånd från gästgifvaregårdarna,
sora förr nämndt är. Gästgifvare åligger derföre, att i sin
tjenst hålla en person, hvars hufvudsakliga sysselsättning
under höbergnings- och skördetiden blir att skaffa hästar
åt resande; den nytta husbonden, gästgifvaren, har af sitt
hjon under den angelägnaste tiden af året blir derföre
temligen ringa} hvadan jag hemställer, om ej billigheten
fordrar, det de resande, för hvilkas skull personen egent¬
Den 22 December 1847.
59t
ligen är stadd, med ett billigt arfvode, hvilket jag föreslår
till 4 sk. banko för hvarje uppbudad häst, borde ersätta
gästgifvaren dess förlust.
Och anhåller jag om remiss häraf till vederbörligt
Utskott.”
blef samma motion remitterad till Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet.
. § 17.
Jonas Petter Danielsson från Calmar län bade in-
gifvit nedanstående motion:
”Länge har man insett behofvet af förändring uti
sättet för kronobetjeningens aflöning i och för utmätnin¬
gars verkställande — det behöfves icke upprepas hvad
alla känna, att genom nu gällande författningar utmät-
nings-arfvodena äro mest betungande för den fattigaste de¬
len af gäldenärer och fordringsägare; då den, som har
att fordra 12 sk. och vili anställa utmätning för denna
summa, kan komma att betala lika många riksdaler i ut-
mätningskostnader, hvilka icke hårdare drabba den som är
skyldig lika många tusende riksdaler; det högst obilliga
häruti lärer icke kunna bestridas, lika som man icke får för¬
bise, huru som under-exekutorerne ofta nödgas att i de¬
biterandet af dessa arfvoden öfverskrida författningarna,
synnerligast då, när flera utmätningar under samma resa
förrättas, det nästan ligger utom gränsen af det möjliga,
att lagenligt upprätta kostnadsräkning, alldenstund den
ena kan vara boende å 1/2 mil, den andra 2 1/8 och den
tredje 3 5/8:dels o. s. v. från exekutorns hemvist, och
författningarna bestämma, att gäldenärerne gemensamt skola
repartitionsvis ersätta kostnader för skjuts m. m.
Med anledning af hvad jag sålunda anfört, finner jag
mig föranlåten att föreslå upphäfvandet af hittills gällande
föreskrifter i afseende på utmätnings-arfvodenas beräkning
och med detsamma yrka att arfvodet borde utgå med en be¬
stämd summa, proportionerad efter summans storlek, som
skall uttagas, dock sä, att ett bestämdt belopp föreskrif-
ves, hvilket utmätningsarfvodena icke nså öfverstiga.
Anhålles att denna motion måtte till vederbörligt Ut¬
skott remitteras.”
Sedan Jöns Jönsson från Christianstads län förklarat
sig instämma i motionens innehåll, blef densamma remit¬
terad till Lag-Utskottet.
592
Den 22 December 1847.
§ 18.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remit¬
terades en af Erih Mallmin från Westerås län, jemte
åberopad bilaga, ingifven, nu uppläst, motion af följande
innehåll:
”1 öfverensstämmelse med mina kommittenters yttrade
önskan och egen öfvertygelse, går jag att väcka följande
motion, hvarå jag anhåller om remiss till vederbörligt
Utskott.
Wåhla härad , som ock utgör Norra Fjerdhundra
kontraktet af Erkestiftet, beläget i Uplands landskap, men
tillhörigt Westerås län, röner alla de olägenheter, som må¬
ste blifva en följd af en orts aflägsenhet från den stad,
der länsstyrelsen är förlagd. Från medelpunkten af hära¬
det räknas 10 mil till länsresidenset Westerås, men till
Upsala endast 5. Häradsboerne afsätta sina produkter och
göra sina inköp i Upsala, såsom närmaste afsättnings- och
uppköpsplatsen, men i och för måls bevakande och ut¬
förande, kommunala bestyrs uträttande m. m., måste de
ofta företaga enkomma resor till länsresidensstaden. Den
i följd af häradets läge svåra postkommunikationen emel¬
lan häradet och den stad, der länsstyrelsen är förlagd,
ökar i betydlig mån de olägenheter, som häradsboerne må¬
ste vidkännas genom deras lydande under Westerås län.
Således är närmaste postkontor, Tierp beläget 2 1 /2 mil
utom häradet, från hvilket postkontor brefven först måste
afgå till Upsala, 4 1/2 mil, för att slutligen försändas till
Westerås 7 1/2 mil. Ej nog att härigenom fatalier ofta
för enskilde gå förlorade och fatalietiden i sjelfva verket
för dem förkortas, utan länsstyrelsens kungörelser och
kommunikationer med kronobetjeningen fördröjas betydligen
till stort mehn för så väl enskilde personer, som under¬
lydande tjenstemän.
Ett större antal af Wåhla härads innebyggare hafva
derföre, i en mig öfverlemnad promemoria, den jag här bi¬
fogar, anmodat mig, att vid innevarande Riksmöte fram¬
ställa deras önskan, att Wåhla härad måtte få framdeles
lyda under Upsala län, hvars länsstyrelse ligger häradet
så nära, i stället att höra under Westerås län. Af de om¬
ständigheter jag här ofvan antydt torde ock vara ådaga-
lagdt, att denna önskan har skäl för sig, och då dess upp¬
fyllande ej kan annat än i sin mån bidraga till lättnad i
Den 22 December 1847.
59.1
administration, samt bärtill kommer att Upsala län, såsom
både till folkmängd och arealinnehåll betydligt mindre än
Westerås län, utan någon olägenhet kunde inom sig upp¬
taga detta härad, vågar jag göra mig den förhoppning, att
så väl Rikets Ständer som Hans Majestät Konungen måtte
villfara Wåhla häradsboers billiga önskan härutinnan, hvar¬
igenom en lättnad och fördpl beredes, ej mindre ett helt
härads befolkning, än sjelfva den administrativa makten.
Till lättnad for frågans pröfning i Ekonomi-Utskottet
får jag gifva följande statistiska upplysningar. Häradet
utgöres af en större och tre mindre socknar nemligen:
Oster Wåhla socken, innehållande 107 5/16:dels mantal
med 2,836 innebyggare, Harbo socken innehållande 49 1/8-
dels mantal med 1,148 innebyggare, Nora socken innehål¬
lande 49 l/3:dels mantal med 2,388 innebyggare och
Huddunge socken, innehållande 25 3/8 mantal med 1,087
innebyggare.”
§ 19.
Upplästes och remitterades till Stats-Utskottet följande
af Carl Magnus Engström från Calmar Län ingilna
motion:
”Sann upplysning, frihet i näringarna, måtta i de all¬
männa utgifterne och deras jemna fördelande på de skatt¬
dragande äro första vilkoren för ett samhälles förkofran,
trefnad och lycka. Att Regering och Ständer, i hvad upp¬
lysningen och näringsfriheten beträffar, gjort mycket och
hvaraf man har att vänta välsignelserika skördar, kan icke
nekas; men på modernäringen, jordbruket, hvilar ännu
tungt den största bördan genom de vid hvarje Riksdag ö-
kade Statsbidragen, som slutligen måste tillintetgöra den,
isynnerhet på de mindre hemmansdelarna förut skuldsalte
Krono- och Kronoskatte-allmogen, hvars upprätthållande
bör vara Statens ovilkorliga pligt, medelst att jemna miss¬
förhållandet mellan skatternas fördelning.
Af ordinarie räntor af alla slag och benämningar, som
äro Krono- och Skatlehemman påförda, äro flera i äldre
tider först tillkomne såsom krigsgärder, och som sådana
bordt försvinna, sedan orsaken till deras debitering upp¬
hört, men de hafva blifvit såsom permanenta skatter allt
hittills bibehållna. Ar 1617 blef den såkallade Landt-
togsgärden beviljad, äfvensom boskapspenningar 1620,
594
Den 22 December 1847.
under Konung Gustaf 11 Adolfs tid; oell såsom krigsgär¬
der utgingo de först under Polska kriget och sedermera
under trettioåriga tyska kriget, deruti Svenskarne deltogo
till freden 1648; och säkerligen hade då dessa tryckande
skatter upphört, om icke en alltför tidig död gjort slut på
denne Konungs ärorika hjeltebana uti slaget vid Lutzen
1632. Vid Riksdagen 1642 äfvensom 1660 klagade väl
Bondeståndet öfver de tryckande skattebördorna, men blef
med hårda ord af den då nästan allrådande Adelil till¬
bakavisad!, och den, som vågade anföra klagomål, sökte
man till att få ansedd såsom upprorsstiftare. Riket var
denna tid inveckladt uti nästan beständiga krig, till hvil¬
kas utförande de ordinarie skatterna icke kunde förslå, då
inkomsterna så betydligt förminskats, genom skattehem¬
manens omåttliga förskingring, både före dessa gärders
beviljande, men isynnerhet under Drottning Christinas och
Carl Xl:s förmyndareregeringar, hvarföre ock dessa gärders
bibehållande blef en följd af krigen och, af okunnighet om
orsaken till deras tillkomst, sedermera intill våra dagar bi-
behållne såsom häfd.
Från uti Riksarkivet förvarade handlingar har er¬
hållits den upplysning, att Landttogsgärden, en i Sverige
urgammal pålaga, beviljades till bestämdt qvantum första
gången på Riksdagen i Upsala 1617, att det året utgå, på
del gränsehusen (fästningarna) måge blifva i lid och
väl provianterade; så ock krigsfolket, som mot fien¬
den brukas, nödtorfteligen uppehållit, och icke för
hunger eller nöd skuld nödgas att öfvergifva Rik¬
sens värn, enligt ordalydelsen i 3 punkten af Riksdags¬
beslutet. Den var således till sin nalur en extra ordinär
krigshjelp, men då behofvet deraf år för år fortfor, har
den kommit att i Kronans räkenskaper införas såsom år¬
ligt utlega. Vid Riksdagen i Stockholm år 1660 anhöll
fördenskull allmogen, att landttogsgärden måtte i fredstid
eftergifvas; men Kongl. Resolutionen på allmogens besvär
den 26 November 1660 förklarar, att medan Gärden i
Kronans böcker mångå år varit uppförd, kunde all¬
mogen derför ej befrias. Med boskapspenningar är
förhållandet enahanda. Denna förmögenhetsskatt bevilja¬
des genom Riksdagsbeslutet af den 17 Mars 1620. på
fränne år till Riksgäldens betalande, och alt Riket
i tid måtte med vapen och värjor, skepp och skytt
Den 22 December 1847. 595
blifva försörjd t, och städer och fästningar i lid och
medan stillhet är uppbyggde. Den beviljades på nytt
1622 och flera följande Riksdagar, vanligtvis för 2:ne år
i sender. I 1650 års Riksdagsbeslut § 4 tacka Ständerna,
att de blifvit skonade för boskapsskatten till nästa Riks¬
dag, men lofva, att när den förunte försoningstiden förlu-
pit, och Gud ymnigare årsväxt gifvandes varder, ej undan¬
draga sig den vanliga boskapsskatten när fäderneslandets
nöd det fordrar. Också beviljades den ånyo redan 1652
för Irenne år, samt 1655 cch 1657, utan att då någon be¬
stämd tid nämnes; men utgick då liksom tillförene såsom
krigshjelp, som den också i Ständernas af Upp- och Sö¬
dermanlands beslut af deri 12 Maj 1657 uttryckligen kallas,
samt beräknas skola tillika med krigen upphöra.
Af ofvan anförda upplysningar visas, att dessa skaller
verkligen tillkommit såsom krigsgärder, hvarpå sjelfva be¬
nämningen Landltogsgärd äfven häntvder. Att desse skat¬
ter, som årligen utgå af hvarje fullt hemman Krono- och
Kronoskatte med 26 å 27 R:dr B:ko, nu i 230 år fortfarit
att utgöras af den i alla afseenden hårdt betryckte krono-
och skatte-allmogen, bör vara ett simpelt, men talande
skäl, att de nu böra borttagas och icke bibehållas af gam¬
mal häfd, ”emedan gärden i kronans böcker i många
år varit uppförclhelst sorn denna allmoge tåligt
icke allenast mast försaka egna beqvämligheter, utan ock
mången gång uti de mindre väl lottade provinser måst
vidkännas inskränkningar uti lifvets nödvändigaste behof för
att kunna till Staten fullgöra dessa skatter.
Tidsförhållandena äro mycket förändrade sedan dessa
gärder beviljades; och då Sanning och Rätt allt mera göra
sig gällande, har man skäl hysa det hopp, att denna Riks¬
dags Höglofl. Ständer med sina upphöjda tänkesätt torde
icke allenast inse nödvändigheten af, att till någon del
jemna missförhållandet i afseende på skatternas utgörande,
utan äfven finna medel och utvägar att bringa en sådan
skattejemkning i verkställighet.
I anledning häraf får jag vördsamligen föreslå:
l:o Att landttogsgärden äfvensom boskapspenningarna
måtte försvinna utur Kronans räkenskaper såsom ordinarie
räntor, och alla de hemman och lägenheter, af hvad natur
de vara må, som dessa skatter hittills utgjort, mätte från
desamma hädanefter blifia befriade.
596 Ben 22 December 1847.
2:o Att det belopp, hvartill dessa gärder uppgå, måtte till
de indeliiingsinnehafvare oell augmentstagare, till hvilkas aflö¬
ning dessa mantalsräntor varit anslagne, oafkortadt godt-
göras, på det ingens rätt genom dessa skatters indragning
måtte blifva förnärmad, såsom händelsen varit vid bygg-
ningshjelpens borttagande. Till detta ändamål torde'Ri¬
kets Ständer finna medel antingen uti Riksstatens ordinarie
räntor, Riksbankens räntevinst, eller i värsta fallet genom
bevillning.
Med förhoppning, att Ståndets ledamöter behaga sig
med mig förena, får jag anhålla om remiss till vederbörligt
Utskott.”
Härmed förena sig Sven Isaksson från Calmar län,
A. Andersson från Örebro län.
§ 20.
Af Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus län
hade ingifvits nedanstående motion:
"I egenskap af representant för Orousts och Tjörns
härader af Bohus län, der mångfaldiga frälsehemman, me¬
delst i sednare åren åsatt ordinarie rotering, blifvit från¬
tagna deras uråldriga frälsenatnr, framställer jag härmed
till Hedervärda Ståndets behjertande dessa hemmansåboers
klagan och anhållan om den rättelse, hvartill ännu gällande
författningar föranleda:
Förhållandet är, att, oaktadt Kongl. Kungörelsen af den
31 Oktober 1829, som legat till grund för ifrågavarande
rotering, icke ålägger andra frälsehemman än rå- och rörs-
samt insockne, förändring från extra- till ordinarie rotering,
hafva dock veckodagshemman i Bohus län, sorn, enligt
Kongl. Resolutionen af den 26 Oktober 1682, äga större
förmåner och friheter, blifvit ansedda till likhet med do
insockne-frälsehemman, som finnas i Sveriges gamla pro¬
vinser och förthy såsom före den 6 April 1810 abaliene-
rade från säteriet, hvarunder de hört, ålagde utgöra stän¬
dig rotering i stället för endast under krig.
Hemmansåboerne, för hvilka jag förer denna klagan,
hafva förmodat, att så länge de privilegier icke äro i laga
ordning upphäfda, som för Bohus län äro gällande, borde
dessa åboer få dem tillgodonjuta; — och sjelf öfvertygad,
att sådant vore det rätta, har jag derföre icke tvekat fram¬
draga förhållandet till rättelse, helst och efter min enskild-
ta öfvertygelse, jag icke kan undertrycka den tanka, att,
då 1810 års Riksdagsbeslut,^ som legat till grund för den
Den 22 December 1847.
597
tillkomna roteringen, föreskrifver det blott sådan jord, som
vore underkastad ständig rotering, borde en sådan ä-
sättas, en misstydning af detta stadgande skett, enär Bo¬
hus läns insockne, elier, som de rätteligen heta Vecko-
dagshemuian, de der fråu begynnelsen varit fritagne från
ordinarie rotering, blifvit beröfvade deras urgamla rättighet,
som ock haft till följd, att de i värdet betydligen fallit,
dertill äfven den anmärkningsvärda omständighet föranledt,
alt icke 3:ne hemman, som af Bohus läns skatte skola ut¬
göra en båtsmansrote, utan endast 2:ne hemman blifvit
dertill anslagne.
För bestyrkandet af denna min anmälan, att Bohus
läns veckodagshemman aldrig haft ordinarie rotering och
derifrån skola vara befriade, åberopar jag 8 § af 1723
års adeliga privilegier, och bifogar äfven i afskrift förberörde
Kongl. Maj:ts Nådiga Resolution om dessa veckodagshem-
mans nära likhet med säterifriheten såsom varande af det
i kameral-afhandlingarna omförmdldte ”ypperliga frälset.”
Som upplästes och af Ståndet remitterades till Stats-Ut-
skottet.
§ 21.
Följande till Ståndet ingifne motioner upplästes:
l:o Af Peter Mårtensson från Jönköpings län:
”Vid 2:ne föregående Riksmöten har jag, utan att af¬
seende derå blifvit fäsladt, väckt fråga om behofvet af en
instruktion för kronofjerdingsman, eller bestämmande af
de dem åliggande skyldigheter. Jag förnyar nu denna frå¬
ga, under hopp att den, såsom åsyftande ett för allmogen
godt ändamål, under innevarande Riksmöte måtte uppta¬
gas till benäget bepröfvande.
Kronofjerdingsmännen, åtminstone i min hemort, äro
af kronofogde, häradsskrifvare och länsmän, öfverhopade
af en mängd deras befattning, enligt min tanke, icke
tillhörande eller lämpliga förrättningar, hvaribland bör näm¬
nas utmätningar, indrifvande af kronoutskylder, kommuni¬
kation af enskildte lagsökningar, stämningar, vägsyner och
mera dylikt, som icke medföra annan ersättning, än de icke
obetydliga och med kostnad förenade besvär, som deraf
alltid äro en följd. Instruktion för fjerdingsman är således
af nöden påkallad, helst deras klagan öfver dem pålagde,
som de påstå, obehöriga göromål ej kunnat vinna ringaste
uppmärksamhet hos Konungens Befallningshafvande, tro¬
598
Den 22 December 1847.
ligen af det skal, att denna auktorité saknar stöd af lag,
att kunna läcka de klagande cn hjelpsam liand,
Kongl. Maj:ts förbud mot fri gästning och skjuts af
den 23 November 1Ö86 ålägger fjerdingsman att inkalla
skjuts för Kronans räkning, och Kongl. Stadgan den 4 Juli
1695 bjuder, att fjerdingsman böra tillhandagå vid kom-
mnnikation af stämningar, för hvilket allt, enligt Kongl,
taxan den 18 Juli 1661, ersättning borde dem tillkomma,
som orden lyda: ”arfvode efter öfligt bruk”. Detta öfliga
bruk är knappt tack, och de skatta sig särdeles lyckliga,
i fall de undgå obehaget alt varda inkallade till förhör hos
Landshöfdinge-Embetet, för underlåtenheten att på be¬
stämd tid (denna tid kan ofta vara få dagar, inom hvilka
de få promenera 2. 3 å 4 mil samt lega en särskild per¬
son att vara dem såsom biträde och vittne följaktige vid
förrättningen-) fullgöra de ordres, ofvannämnde tjenstemän
behaga föreskrifva.”
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukligen.”
2:o af Peller Gabrielsson från Kronobergs län:
"Oaktadt fjerdingsmanstjensterna å landet äro af den
ålder, att redan ett Kongligt patent af deri 20 Mars 1593
stadgar, det "Häradsfogden skulle äga att i alla socknar
förordna och tillsätta fjerdingsman”, så finnes dock ännu
mig veterligen för dem icke utfärdad någon instruktion an¬
gående deras tjensteåligganden och skyldigheter. Väl haf¬
va under tidernas lopp åtskilliga dem rörande föreskrifter
tillkommit, såsom genom 16 § af 3 Kap. i Kongl. Fiskeri-
stadgan den 14 November 1766, att det åligger fjerdings-
så väl som nämndemän, att hvar i sin trakt, efter fördel¬
ning af kronobetjente, hafva inseende derå, alt vintertiden,
när stark frost eller mycken snö infaller, vakar och öpp¬
ningar å isen upphuggas, på det täppning ej må qväfva
fisken; ehuru nämnde Kongl. Stadga försigtigtvis icke om¬
talar hvarken hvilka skulle vara skyldiga att vakarna upp¬
hugga och öfver hvilkas tillgöranden i detta fall sålunda
inseende borde hållas, ej eller hvarifrån aflöningen för
upphuggningsarbetet skulle tagas; samt i Kongl. Itesolu-
tionen på allmogens i Jösse, Gillbergs och Nordmarks
härader i Wermland enskildta besvär den 13 Januarii 1770,
det kronofogdar icke kan betagas, att i mindre utmätnings¬
mål betjena sig af fjerdingsmans biträde, dock så, att upp¬
börden stadnar på kronofogdens eget äfventyr och ansvar,
Den 22 December 1847.
599
hvarförutan genom Kongl. Brefvet den 7 November 1777
stadgas, alt fjerdingsman ej måga nylljas såsom kronofull-
mäktige, och genom Kongl. Brefvet den 4 Februari 1811,
att Statsverket icke må med någon utgift för fjerdingsmans
underhåtlande betungas; men någon sammanfattning af fjer¬
dingsmans åligganden och rättigheter har aldrig blifvit gjord,
hvilket föranledt derhän, att kronofogdar och länsmän kunna
godtyckligen beordra de dem underlydande fjerdingsmännen
till förrättningar, såsom brefs och kommuriikations-hand-
lingars förskaffande m. m., hvilka bestyr dock ofta nog
icke angå annat än desse förmäns egne och enskilde an¬
gelägenheter, dem fjerdingsmännen sålunda förmås ombe¬
sörja, just derföre, alt en fjerdingsman icke fält för sig
stadgadt hvad honom i tjensteväg skall åligga eller icke,
Utan en långlig vana utan skäl gjort förmännens enskilda
önskningar, vilja och befallningar till en slags lag för ho-
hom; hvilket förhållande ofta nog gör fjerdingsmansbe-
fattningen till ett högst besvärande onus, särdeles i de
orter, der boställen icke densamma åtfölja, utan, såsom i
Kronobergs län, jemlikt Secreta Utskottets fastställelse-
resolution den 18 Maj 1723, och säkerligen jemväl i de
flesta öfriga delar af Biket, befattningen lönlöst bestrides
af socknemännen turvis.
Utur dessa skäl och då det i allt fall mäste anses
vara i sin mån både maktpåliggande och billigt, att den,
som till någon tjenstebefattning, ehuru underordnad denna
ock må vara, förordnas, jemväl försättes i tillfälle att er¬
hålla noggrann kännedom om de åligganden, som befatt¬
ningen åtfölja, får jag vördsamligen anhålla, det en full¬
ständig instruktion för fjerdingsmännen i Riket måtte upp¬
rättas och utfärdas, upptagande alla de åligganden, som en
fjerdingsman i och för denna befattning tillhörer att om¬
besörja. och särskildt åtskiljande de ärenden han utan allt
arfvode uträtta bör, samt särskildt de förrättningar, för liv il¬
ka lian må äga rätt att uppbära dagtraktamente och häst-
lego-ersättning; och torde för sådant ändamål detta me¬
morial blifva till Utskotts-behandling remiReradt.”
Hvaruti Joban Petter Andersson och Sven Svens¬
son från Elfsborgs län, Jöns Jönsson från Christianstads
län samt Pengt Petter Skantze från Hallands län instämde.
3:o Af Anders Jonsson från Östergöthlands län:
”Det är knappast möjligt att uttänka något onus, sorn