Ilcilcrviir da
BONDESTÅNDETS
i
PROTOKOLLER
vid
Urtima Riksdagen i Slockholm
År 1845.
Sjunde Bandet.
STOCKHOLM, 1845.
p. a. norstedt & söner, Kongl. Boktryckare.
Den 4 Januari 1845.
Plenum kl. \ till 10 f. in.
§ 1-
Protokollen för eftermiddagarne den 23:dje
och 28:de sisllidne December justerades och god¬
kändes.
§ 2.
Talmannen uppstod och yttrade. Vi hafva
nu inträdt i ett nytt tidskifte och gå okända
öden till mötes. Hvilka förändrade förhållanden
i det allmänna eller enskildla lifvet derunder
skola uppstå, är det allenast Den förbehållit att
utröna, som styrer allas våra öden; men det vete
vi att, om vi ega den Högstes bistånd, allt skall
lända till det bästa. Vår första tanke bör der¬
före vara att anropa Honom om kraft och hjelp
i alla våra företa".
O
Ståndsbröder och vänner! Af hjerlat önskar
jag eder, edia Hustrur och Barn, ett godt nytt år:
att helsa och trefnad må gå i hand med lycka
och välsignelse och hoppas att, om vi få träffas,
antingen hemma i edia lugna boningar eller i
a DÖ
Statens hvärf, vi alltid må mola hvarandra såsom
vänner: att J mågen öfverse med de ofullkom¬
ligheter och brister, som vidlåda en hvar, och att
enighet, samdrägt och förtroende städse må ut¬
göra grunddragen i Svenska Bondens handlingssätt.
4
Den 4 Januari 1845.
§ 3.
Talmannen tillkännagaf, det han, jemte de
öfrige Riks-Ståndens talmän, för ett par dagar
sedan, till följe af deras derom gjorda anhållan,
undfått företräde hos Hans Kongl. Maj:t, för att
couferera om Riksdagsförhandlingarne och tiden
för deras afslulande. En lång öfverläggning hade
uppstått med anledning af de vigtiga frågor, som
ännu voro af Riksstånden oafgjorda. Borgare och
Bondeståndens talmän hade önskat, att en viss
dag måtte för Riksdagens afblåsände bestäm¬
mas, emedan de hyste förhoppning att, om så¬
dant skedde, ärenderne skulle erhålla en raskare
gång, och att liden för Rikets Ständers åtskiljande
icke skulle vara så långt aflägsen. De andra Tal¬
männen åter tviflade, att någon viss dag för det
O O
närvarande kunde utsättas; och underrättade
Kongl. Maj:t, det Ilan, i början af instundande
Februarii månad, ernade företaga en resa till
Brödra-Riket Norrige, der Ilan troligen komme
att qvardröja tvenne månader. Hans Maj:t yt¬
trade äfven, att Han med serdeles välbehag sage
O O
om R i k sd a g särende r n a kunde före Hans återkomst
afslutas, för hvilket ändamål Han ville foga an¬
stalt derom, att Ständerna, oaktadt Konungens
frånvaro, kunde hemförlofvas; hvarjemte Kongl.
Maj:t, på Borgare och Bondeståndens talmäns
underdåniga hemställan, täcktes i nåder förklara
att den 21 nästkommande April blefve sista da¬
gen af detta Riksmöte, hvilket således skulle vid
denna tidpunkt upphöra, äfven om en eller annan
fråga då ännu vore oafgjord. För min del, lort-
for Talmannen, ansåg jag det någon dag i Mars
månad kunde för Riksdagens slut bestämmas,
Den 4 Januari 1845.
5
men de andre Herrar Talmännen voro af motsatt
tanke och trodde, att då så vigtiga ärender, såsom
Criminal-Lagen, Credit-systemet och Finansväsen¬
det sam Representationsfrågan ännu icke rönt
Ständernas slutliga behandling, en längre tid för
deras sammanträde vara af nöden. Kongl. Maj:t
önskade ock, att Ständerna måtte komma till nå¬
got resultat i fråga om Representationssättets för¬
ändring, ehuru, såsom Hans Kongl. Majit sjelf
behagade yttra, deraf vore föga att hoppas, enär
saken ofta berodde på den slutna voteringssedeln.
I anledning häraf vill jag lägga en hvar på
sinnet, att verksamt bidraga lill Riksdagsgöromå-
lens fortskylidande, och hoppas jag, att åtmin¬
stone icke detta Stånd må, genom ärendernas ut¬
tänjande, gifva orsak till Riksdagens förlängning.
§ 4.
Ola Jeppsson från Blekinge Län ingaf föl¬
jande anförande:
”Ehuru det förslag till Straffbalk, hvilket ge¬
nom Kongl. Majlis Nådiga Proposition blifvit för
Rikets nu församlade Ständer framlagd t, synes vara
väl och omsorgsfullt utarbetadt, torde vid tillämp¬
ningen äfven af denna Lag möta svårigheter. Det
skulle måhända icke utan skäl anses förmätet af
mig, att ens bjuda till framställa svårigheten och
kostnaderna vid utförandet af detta straff-system,
äfvensom huruvida dessa kostnader i ett fattigt
land kunna uthärdas, samt tillika den mer eller
mindre framgång och nytta för kommande tider
och slägter, Nationen deraf kan hafva att hop¬
pas; det är således icke härom jag nu tilltror
6
Den 4 Januari 1845.
mig yttra någonting bestämdt; om än jag byser
någon farhåga må det förlåtas mig.
Jag har vid detta tillfälle endast trott mig
böra fästa Höglbfl. Lag-Utskottets uppmärksamhet
vid en och annan omständighet eller några få stad-
ganden i förslaget, dem jag tror, utan rubb¬
ning i systemet, kunna tåla jämkning och rät¬
telse. Då böter, på sätt i 2 Cap. 8 §. blifvit stad¬
gadt, skola ulga i Rrdr Silfver efter 1830 års
myntfot, har det icke kunnat undfalla min upp¬
märksamhet, hurusom dessa böter på åtskilliga
ställen blifvit till allt för högt belopp bestämda.
1 12 Cap. 3 §. är stadgadt 20 Rrdr bot,
för den som å Sön- eller Högtidsdag idkar arbe¬
te; jag anser visserligen att Sabbaten bör hållas
i helgd, men tror likväl det möjligen kan bända,
att en och annan mindre kunnig; om Lagens inne-
O O
båll, och mindre välbetänkt, såsom behäftad med
mensklig svaghet, skall komma att bli föremål
för den näpst, som i detta Lagstadgande be¬
stämmes, hvilket jag anser mångdubbelt för strängt.
I 13 Cap. 8 §. är staddgadt böter för svordom
vid allmänna sammankomster, såsom Valförrätt¬
ningar, Uppbörds- eller Socknestämmor, Landt-
mäteri-förrättningar m. m. till 25 R:dr, eller det¬
samma som 100 Rrdr Rrgds. Då jag har mig be¬
kant, att äfven med bibehållande af god ordning
vid en Uppbörds-stämma, eller en Landtmäteri-
förrättning, en Ed i hast snart kan vara fäld
eliel' uttalad, af den som dertill har vana, anser
jag dessa böter tåla en betydlig nedsättning. De
äro bestämda till mer än half mansbot, efter nu
gällande Lag, och skulle medtaga mer än halfva
Lösöre-tillgångarne för en mindre bemedlad jord¬
brukare, som härtill gjort sig förfallen, hvilket
Den 4 Januari 1845. 7
alltför hastigt och hardt kom att inverka på hans
och hans familjs ekonomiska bestånd. I 27 Gap.
3 §. är stadgadt böter till 10 R:dr, för den som
å andras agor tager vindfälle, ris, gren, topp
m. m. Äfvenledes är straffbestämmelsen i 4 §.
samma Capitel, fängelse i sjunde grad, för den
som tredje gången eller oftare begår dylik för¬
brytelse. Då slika öfverträdelser merendels begås af
sådane fattige likar, hvilkas följeslagare icke sällan
äro hunger, köld och nakenhet under vandringen
efter en börda ris, hemställer jagom icke detta bötes¬
belopp äfvensom straffbestämmelserne böra mildras.
Huruvida bötesbeloppet i 13 §. af samma
Capitel, som är bestämdt till 25 R:dr Silfver, för
den som olofligen jagar å annans mark, som ej
till park eller djurgård inhägnad är, står i förening
med rofdjurs utödande eller dödande, vågar jag
till Lag-Utskottets högt upplysta granskning och
bedomina lide hemställa.
Straff för mordbrand, på sätt som i 22 Cap.
sägs, anser jag i allmänhet böra skärpas. Vådligt
torde vara att ej i de fleste fallen här, tillämpa
dödsstraffet, såvida den brottslige är vid sina
sinnens rätta bruk. 23 Cap. 10 §, deri straff för
stöld bestämmes ända till och med femte resan,
anser jag böra jämkas och rättas, samt straffet
sålunda skärpas, att för tredje eller högst fjerde
resan stöld, må dömas till fängelse i första grad,
såvida nya straffsystemet antages. Tänkbart lärer
det icke vara, och exemplen äro alltför få, att
den som tvenne eller ti enne gånger undergått be¬
straffning för sådant brott, och åter kommit på
fri fot, blifvit förbättrad; en sådan olycklig är en
börda för samhället hvar han är, men bördan må¬
ste ovedersägligen blifva svårare för den fredlige
8 Den 4 Januari 1845.
medborgaren, då bofven kommer på fri fot. En
sorglig erfarenhet bar visat, att, efter stralflagar-
nes mildrande, brotten i den grad ökats, att stöl¬
der och våld af alla slag höra till det h vardagliga.
Straffbestämmelserna för rån, som i 24 Cap.
blifvit stadgade, anser jag vara alltför lindriga,
synnerligen stadganderne i 3, 6 och 7 §§. Da
rånare gör groft våld, och använder pinliga me¬
del, äfvensom, när den anfallne af rånaren får
svår kroppsskada, anser jag att den brottslige har
sitt dödsstraff väl förtjent, om än den misshand¬
lade blir vitl lif. Lagen börså vidt sig göra låter
skydda samhället för våld af alla slag, synner¬
ligen då vålden äro af denna grofva omenskliga art.
För att styrka huru allmänna rösten i min
hemort uttalat sig genom opinionsyttringar till
skärpande af straffen för sådana brott, som bär
ofvan blifvit antydda, vågar jag vördsammast
bifoga församlingarnes Socknestämmo-Protokoll
inom Bräkne Härad, hvilka till mig blifvit öfver¬
sända under yttrad önskan, att Lagstiftande För¬
samlingen måtte vidtaga sådana åtgärder, hvar¬
igenom den fredlige medborgaren blir skyddad
till lif och egendom.
Att detta mitt anförande, jemte åberopade
Socknestämmo-Protokollen, måtte få åtfölja Re¬
missen af den Kongl. Propositionen till Lag-Ut¬
skottet; derom vågar jag anhålla.
Stockholm den 4 Januari 1845.
Ola Jeppsson y
från Blekinge.”
Tillika med deri åberopade trenne Sockne-
stämmoprotokoll af den 21 Julii, 18 Augusti och
15 September sislledit år.
Den 4 Januari 1845.
9
I detta anförande instämde Lars Olofsson
från Stora Kopparbergs, förre vice Talmannen
Pehr Ericsson och Bengt Ericsson från Werm¬
land, Ephraim Larsson från Elfsborgs, Anders
Persson från Örebro, Johannes Johansson och
Eric Christensson från Götheborgs och Bohus,
Conrad Romin och Lars Norrby från Gottlands,
Pehr Niisson och Per Pålsson från Christian¬
stads, Måns Pehrsson j Jöns Månsson och Ola
Svensson från Malmöhus, Göran Johansson från
Kronobergs och Oiof Nilsson från Westerbottens
Län jemte flere Ledamöter af Ståndet.
Nils Strindlund från Westernorrlands Län
yttrade: Här har blifvit ifrågasatt den opinion,
som råder i landet, om den mildring i StrafTf-
Lagarne, hvilken de sednare tiderna, så i skrift
som tal, sökt göra gällande. Dessa ideer, som
väl kunna kallas vackra och öfverensstämmande
med känslans fordringar, duga ej i verkligheten,
åtminstone icke för vårt Land. Att så är, vittnar
tillräckligt folkets allmänna röst, hvilken i alla
Landsorter, dem jag genomrest, högt uttalat sig
emot alla försök att mildra den brottsliges straff.
Äfven i Hufvudstaden är deras antal ringa, som
hylla dessa nya ideer, och jag fruktar, att många
bland dem, hvilka önska en lindring i straffbe¬
stämmelserna, sjelfve icke äro så nogräknade att
inträda på nästans område.
Olof Larsson från Gefleborgs Län delade
dessa åsigler.
Gustaf Bernhard Appelquist från Blekinge:
Den mildring i straffbestämmelserne, hvilken för
åtskilliga fall redan skett, visar de bedröfligaste
resultater, ty, .ehuru den fredlige medborgaren
10 Den 4 Januari 1845.
för sin säkerhet till lif och lem, saknar han lik¬
väl detta skydd, som han icke en gång får åt¬
njuta i sitteget hus. Instämmande i Ola Jeppssons
välgrundade anmärkningar, vill äfven jag tillkän¬
nagifva, att allmänna opinionen i min hemort
ogillar Straff-Lagarnes förmildring. —
Ola Svensson och Jöns Månsson från Malmö¬
hus samt Pehr Nilsson från Christianstads Län,
hvilka redan instämt i Ola. Jeppssons anförande,
vitsordade att opinionen inom deras hemorter
vore sådan, Appelquist omtalat.
Lars Pettersson från Blekinge Län: Äfven
i min hemort är opinionen om Strafllagarne lik¬
artad med den redan antydda. Efter mitt för¬
menande, funnes väl flera anmärkningar att göra
emot det redan remitterade Criminal-Lagförsla-
get; men jag vill likväl icke nu uppgifva dessa,
utan blott lägga Lag-Utskottet på hjertat att noga
granska Straff-bestämmelserna och ställa desamma
i enhet med folkets röst och tidens kraf.
Pehr Jönsson från Skåne: Jag biträder före¬
gående talares mening och lemnar om opinionen
i min hemort samma upplysning, som flere före
mig afgifvit. Yäl är det en sanning, att döds¬
straffen kunna synas omenskliga, likasom spösli-
tandet vanhedrande, men lika obestridligt, som
af erfarenheten bevittnadt, är det förhållande,
att så länge fruktan för stränga straff funnits,
brottens antal varit vida färre och deras beskaf¬
fenhet mindre invecklad, än på de sednare li¬
derne, då Strafllagarne blifvit förmildrade. La¬
gens bestämmelse är att skydda den fredlige med¬
borgaren; och hoppas jag det Lag-Utskottet icke
lemnar denna regel åsido vid uppgörandet af sitt
Betänkande rörande Criminal-Lageu.
Den 4 Januari 1845.
11
Lars Larsson från Gefleborgs Län förklarade
sig dela Strindlunds mening.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län in¬
lämnade ett sä lydande anförande:
”Då nu ändtligen den tid är uppnådd, att
Rikets Ständer, genom Kongl. Majrts Nådiga om¬
sorg och välvilja, fått emottaga förslag till en för¬
ändrad Brottmåls- och Strafflag, har man med
ett stort hopp för framtiden gjort sig förvissad,
alt så väl Kongl. Maj:t, sorn alla dessa Lag¬
kunnige och vidt erfarne män, efter en mång¬
årig granskning och inhämtad kännedom, icke
allenast om de förhållanden som förefinnas
inom vårt Fädernesland, utan äfven i främmande
länder, framlagt ett förslag till landets gagn och
framtida båtnad, — ett förslag som säkerligen
skall vara grundadt uppå sådane principer, att
utan tvifvel det bör förblifva och utgöra vårt
lands sällhet.
Då det äfven tillkommer hvarje Svensk Re¬
presentant, att i alla de frågor, som äro af en
mera omfattande vigt yttra sina åsigter, samt
gifva sina tänkesätt tillkänna, har jag vid detta
tillfälle vågat framställa några anmärkningar,
hvilka torde af Högloflige Lag-Utskottet tagas i
O o O O
hetraklande; och torde Utskottet dervid öfverse den
ofullsländighet, hvarmed de äro relaterade och
framlagde, då jag saknar den juridiska kunskap,
som fordras för att kunna bedomina eli så vidt¬
omfattande fråga, som denna.
Vidkommande l:o Dödsstraffet, som blifvit
i Lag-Förslaget uteslutet i alla de fall, der ej,
genom uppenbart uppsåt af svårare art eller ill¬
vilja, lif blif vit af den brottslige spildt, och såle¬
des i många fall uteslutet för de brott, pä hvilka,
12
Den 4 Januari 1845.
efter nu gällande Lag, dödsstraff tillämpas; så är
detta säkerligen icke förenligt med den verksam¬
het oell den stränghet, sorn erfordras inom straff¬
bestämmelserna.
Att dödsstraffet är det mest fruktansvärda
och följaktligen det verksammaste af alla, är ove¬
dersägligt, och derpå hafva icke exempel saknats,
i synnerhet i de orter inom landet, der morali-
tcen icke varit alldeles förstörd; ty vid de till¬
fällen der någon undergått dödsstraffet, har mån¬
gen öfverdådig och vildsint menniskas själ ska¬
kats af fruktan för detta straff, och säkerligen har
denna fruktan blifvit den enda eller mest verksamma
orsaken, att brott icke skett, ehuru kännedom der¬
om, just i följd af brottets uteblifvande, saknats.
Lifstidsfängelse är visserligen att räkna till
ett af de svåraste straff, men den till lifstids¬
fängelse dömde bryr sig föga derom; ty han an¬
ser en fördel deri, att dels i en framtid kunna
vinna benådning, och dels genom rymning åter¬
vinna friheten. Det har så ofta inträffat, att
dylika för allmänna säkerheten högst vådliga per¬
soner genom rymning beredt sig friheten och
sedermera tygellöst begått brott utan någon gräns.
Jag yrkar fördenskull, alt alla gröfre brott,
såsom dråp, på hvad sätt det än belst må ske
(n. b. utan af våda), måtte beläggas med döds¬
straff, äfvensom större delaktighet deri, jemte
mordbrand, rån och plundring. Och då det se¬
dermera beror på Kongl. Maj:t att gifva nåd efter
brottets mer eller mindre uppsåtliga beskaffen¬
het, är icke vår tid ännu inne att så långt för-
7 O
bise detsamma.
2:o För att betrygga det värde edgång bör
ega, är del oundvikligt, atL icke allenast étt svårt
Den 4 Januari 1845.
13
straff för menedaren bör följa, utan äfven alt en
sadan brottsling bör beläggas med någon vanära tide
påföljd. Jag har fördenskull ansett, att den i 15
Capitlet 1 §. Straff-Balken stadgade straffbestäm¬
melse icke tillräckligt motsvarar ett så groft brott,
utan den som kan öfverbevisas hafva emot bättre
vetande burit falskt vittnesbörd, bör, förutan det
straff han, enligt denna lag, bör undergå, tillika
vara ärelös, och aldrig såsom vittne få begagnas,
eller i allmänna värf deltaga. Samma lag bör
äfven ega rum, der någon beträdes att hafva be¬
gått falsk borgenärs- eller värjemåls-ed; och då
en sådan öfverdådig medborgare, icke allenast in¬
för samhället, utan äfven inför sitt eget medve¬
tande, och inför den Gudomliga allvetenhel.cn
trottsat lagens bud, samt afsagt sig den benåd¬
ningsrätt, som, enligt religionen, en syndare bör
kunna meddelas, måste följden vara svår om ed¬
gång skall hållas i helgd.
3:o I flera fall af det nya Förslaget får en
mängd brottmål icke ställas under åtal, utan att
målsegaren det sjelf angifver, eller åtalet tillåter.
Detta stadgande bör visserligen icke äga rum i
andra fall, än emellan makar, barn och föräldrar,
der försoning dem emellan beror på enderas för¬
ödmjukande för den andra, men för öfrigt skulle
det leda till en stor obegränsning af brott, som
icke skulle blifva åtalade, synnerligast för en del
mera enfaldig och rättsinnad allmoge, och ban¬
diten skulle blott rikta sig emot sådane personer,
som der kunde tvinga eller skrämma med ho¬
tande af lif eller egendom, att hvarken yrka
eller medgifva åtal emot det begångna brottet,
och derför är det af högsta vigt att alla brott,
undantagandes dem jag of van nämnt, böra kunna
14
Den 4 Januari 1845.
lill pröfning upptagas och beifras, antingen den
-misshandlade det uttryckligen yrkar eller icke,
samt att i dylika fall angifvarens namn bör hål¬
las förtegadt, om angifvare!) det åslundar.
4:o Straffbestämmelsen för 3:dje resan stöld
har blifvit i Lagförslaget upptagen till blott nästa
straff öfver det, som gerningen följa bordt; jag
anser att då 3:dje resan stöld förekommer, straffet
bör vara dubbelt emot hvad för andra resan stöld
stadgas, så vida det icke uppgår till den högsta
straffbestämmelse.
Efter nu gällande Lag är straff för 3:dje
resan stöld ännu högre än hvad jag föreslagit,
och tror jag, att uti den lid, hvaruti vi oss nti
befinna, förr skärpning, än lindring i straff lör
tjufnad bör ega rum.
5:o Embetsman, sorn antingen vid sitt Era-
betes utöfvande begår några blott, eller vid an¬
dra tillfällen, bör i anseende till bestraffningen
anses lika med andra personer, samt dessutom
mista Einbele och tjenst, enligt 2 Cap. 14 §. i
Straff-Balken.
6:o Ansvarsbestämmelserne för bedräglig gäl¬
denär, tyckas äfven, emot hvad nuvarande Lag-
stadganden innefatta, vara betydligt mildrade, och
som det i sednare tider är nästan ordningen för
dagen att spörja bedrägliga förhållanden på fle¬
rahanda sätt, tyckes det dessa straff borde skär¬
pas eller också bibehållas, vid hvad Concurs-
Lagen i dylika fall stadgar och föreskrifver.
Då vårt Creditväsendet är så nära sin upp¬
lösning, är det väl icke utan skäl man betraktat
detta lagstadgande, och tilltror jag mig förden¬
skull yrka ett allvarligt straff i alla bedrägliga
förhållanden.
Den 4 Januari 1845.
15
7:o Då i så många fall i sednare tider Co-
O
imma la angelägenheter fordra åtskilliga samman-
nr» o
träden och öfverläggningar, och 11 Cap. 16 §.
stadgar, det inga sammankomster må ega rom utan
förut skedd anmälan hos vederbörande myndig¬
het så långt förut, att den kan tillstädes vara,
och att den som deremot bryter pliktar 50 R:dr;
så anser jag att dessa böter äro för högt tilltagna,
och att de derföre böra nedsättas eller helt och
hållet försvinna, emedan ett sådant Lagstadgande
kunde vid flerfaldiga tillfällen af myndighelerne
och kitsliga kronobetjenter iakttagas, och derige¬
nom bringa många lill böter, samt att följande
stadgande i stället måtte antagas, nemi.: Uti alla
Comunala angelägenheter måga menigheterne sam¬
manträda, utan att anmälan derom göres hos
vederbörande myndighet, dock må det bero på
myndigheter eller kronobetjenter att vid förefal¬
lande utlysta sammanträden sig infinna, för att
allmänna ordningen handhafva.
8:o Som straffbestämmelserna uti 27 Capitlet,
rörande åverkan eller olofligt jagande eller fiskan¬
de, tagit ett ”humanistiskt” steg, genom ett gan¬
ska betydligt bötesbelopp, utstakadt för den eller
de, som olofligen anlägga eller taga gångstigar
öfver andras ägor, släppa eller tjudra kreatur,
jaga eller fiska, m. m., ja ända till det enor¬
ma belopp ifrån 20 till 25 och 30 R:dr, men
dessa böter hafva förut, enligt Lag, varit 3 R:dr
16 sk. B:ko, hvilka nästan varit lillräcklige alt
freda ägor för dylika åverkningar, tyckes det i
ett steg vara taget för långt, helst som böterna
skola utgå i silfver efter 1830 års myntfot; och
som Lagstiftaren i så många svåra brott lindrat
IG
Den 4 Januari 1845.
straffbestämmelserna, synes del icke vara alldeles
riktigt, så högt uppdrifva dem i detta fall.
9:o Ehuru det hör medgifvas att Domaren,
bör hafva rådrum för sig, att, efter hrottets mer
eller mindre onda art eller beskaffenhet, lämpa
straffbestämmelserna derefter, är likväl en vid¬
sträckt och stor makt nedlagd i domarens hand,
och de fleste af straffbestämmelserna så olika, att
troligen skola antingen inga brottruålsdomar sättas
O O O
i verkställighet förrän de blifvit understälda, ej
mindre Hof-Rätten, än äfven Kongl. Maj:t, äfven
uti ringare brottmål, eller ock skall igenom en
olika tolkning af stadganderne, jemförde med för-
brytelserne, otvifvelaktigt ett missförhållande och
missförstånd till domaren vid slika fall uppkom¬
ma; derföre måste, så vidt möjligt är, vissa och
visst straff utstakas åtminstone i de flesta fallen.
Äfven har det blifvit leornad t fånge rättighet
i Fängelselagens 2 Cap. 3 §., "att då han i fän¬
gelse aftjenar böter, han må hafva rättighet för¬
skaffa sig bättre underhåll eller bättre beqväm-
ligheter än som i fängelset bestås” — samt i 4 §.:
”att lian ej skall till arbete tvingas, men vill han
sig sjelf tjenlig t arbete förskaffa, håfve lof dertill.”
Skulle ett sådant privilegium för fångar och för¬
brytare få ega rum, är man för vissad att sällan
några böter komma att erläggas af största delen
af förbrytare, som i motsatt fäll af räddhåga för
tvånget i fängelset skulle söka att sig derifrån med
böter freda; ty när fången under en dylik be¬
qvämlighet får aftjena 2 ä 3 R:dr om dagen samt
dessutom sjelf förskaffa sig arbete och bereda sig
bättre beqvämiigheter i fängelset, än hvad det
erbjuder, skall säkerligen ingen frukta derföre,
Den 4 Januari 1845.
17
och i sådant fall, skall slaten medhinna räkna
böterna som inkomma. Jag yrkar derföre att,
antingen fånge är dömd att aftjena böter eller
ej, han icke får begagna sig af andra för¬
delar, an dem fängelset erbjuder, samt dessutom
hållas till arbete i de fängelser der arbetsinrätt¬
ning finnes; ty icke bör Staten underhålla fånge
i fängelse till fördel för den brottslige, utan för
att dermed bestraffa lagbrytaren.
Ehuru dessa anmärkningar hafva mer eller
mindre betydenhet, återstår likväl ett ännu be¬
tydligare, och det är: Huru skall Sverige, ett
så fattigt land, kunna ordna ett sådant fängelse¬
system? Jag frågar, hvar skall medel tagas först
till Fängelsebyggnader och sedan till klädesper¬
sedlar och underhåll? — Detta blir det svå¬
raste, och jag fruktar att, i en tid, sådan som
den närvarande, då penningeväsendet utgör en
af de bekymmersammaste frågor för dagen, det
verkligen är betänkligt att kunna komma till det
O O
efterlängtade målet. — Nationen önskar verkligen
en förändring i våra Brotlmålslagar, och del är
O O ’
väl icke underligt, då Fångvården i Riket år 1841
uppgick lill det betydliga belopp af 546,958 R:dr,
men deremot för 20 år tillbaka eller 1821
icke till mera än 111,928 R:dr; således öfver
435,000 R:dr mera 1841; Och då, efter nuva¬
rande Straffsystem, underhållet för vattenfångarne
icke kostar Staten mer än några skilling om da¬
gen, men Fångvården likväl uppgår till så oerhörd
och betydlig summa, hvad skall den icke blifva,
då det nya förslaget skall tillämpas? Och då, efter
dess föreskrifter, en fånge skall på allt möjligt
sätt med kläder och föda underhållas, och un-
2
18 Den 4 Januari 1845.
dergå mildare behandling i alla afseenden, så är
det påtagligt, att det kommer Staten till vida större
kostnad, än för närvarande, som äfven transpor¬
ten af fångar lill de ofta aflägsna straflinrältnin-
garne blir drygare. Då inga andra kropps-straff
än fängelse-straff få existera, samt döds-sti affet är
så betydligt sparadt, tilltror jag mig vela att Fång¬
vården skall komma kosta Staten betydligt, kan¬
ske dubbelt emot hvad förhållandet är för när¬
varande, då det äfven blifvit föreslagit att ser¬
skild Religions-Lärare och Läkare skall på Sta¬
tens bekostnad anställas vid hvarje allmän straff-
inrättning; — äfven det skall betydligt öka kost¬
naderna och utgifterna för Staten.
Ehuru dessa anmärkningar äro dels i korthet
uppfattade och dels mindre fullständiga, skulle
jag våga hoppas att Lag-Utskottet tager dem i
betraktande.
Stockholm den 3 Januarii 1845.
Andreas Bengtsson,
från Jönköpings Län.
Discussionen förklarades uppbörd; oell beslu¬
tades att ofvanberörde anföranden med dervid
fogade handlingar tillika med i anledning deraf
afgifne yttranden, skulle till Lag-Utskottet remit¬
teras, för alt behandlas i sammanhang med Kongl.
Majlis nådiga Propositioner, rörande en förändrad
Criminal-Lag.
§ 5.
Upplästes följande af Samuel Samuelsson från
Östergöthlands Län ingifne anförande:
Bland de största hinder lör ett lands eko¬
nomiska sjelfbestånd och förkofran måste isyn-
Den 4 Jamiarii 1845.
19
nérhet, räknas elen beständiga obeständighet i
Handels- och Närings-Lagsliftningens samt pen-
ninge-väsendets ordnande, tj det är just denna
fluetuation, som verkar osäkerhet i alla industriella
företag, förlamar deras kraft och alstrar denna
olyckliga liknöjdhet, som icke tänker på en fram¬
tid, utan lefver för dagen och fortgår från stun¬
dens öfverflöd och njutnings-begär till den sena
och bed loll i ga erfarenhet af fattigdom och för¬
nedring. När man betraktar vårt fäderneslands
mångfalldiga naturförmåner, dess vidsträckta och
i allmänhet fruktbara jordmån för sädesodling,
dess utomordentligt gynnande lokal för en lill
högsta produetion uppdrifven boskapsskötsel, samt
dess rika skogar och bergverk; när man derjemte
eflersinnar att Sverige eger, hvad de flesta Euro¬
peiska länder saknar, en ordnad och af både in¬
hemsk och utländsk skuld alldeles oberoende Stats-
Kassa, en Riksbank bland de solidaste i verl-
den, och ett läge lika gynnande för sjelfständig¬
het mot yttre fiender, som för utbildning af
medborgerlig kraft och dygd; när man betraktar
alla dessa utomordentliga naturförmåner och der¬
efter frågar sig sjelf, hvad är, under så lyckliga
förhållanden, orsaken, att vårt fädernesland icke
skall kunna i Stats-Ekonomiskt hänseende med
framgång och välsignelse utbilda sin national-
kraft, ej en gång försäkra, ännu mindre öka sitt
välstånd, och äfven under den långvarigaste fred,
det någonsin egt, ej förstå att samla, ordna och
hos sig rotfästa fredens vanliga välgerningar, eko¬
nomisk belåtenhet och förkofran? då kan svaret
på denna fråga icke blifva annat, i hvarje upp¬
lyst och rättsinnigt omdöme, än att. det hufvud-
sakligaste armod, som under mer än ett sekel
20
Den 4 Januari 1845.
hemsökt vart Fädernesland, förspilt dess natio-
nal-rikedom, uttorkat dess näringskällor och mer
och mer förlamat dess utomordentligt starka grund¬
kraft, är den sällsynt olyckliga och uthållande
bristen på en djup, vidsträckt, storartad och om¬
fattande statsmannablick i ordnandet och förvalt¬
ningen af landels rika naturförmåner. Derifrån
dessa medelmåttans oupphörliga bemödanden att
försöka sin kraft på mångahanda vägar och på
alla misslyckas; derifrån denna oupphörliga fluc-
tuation emellan stridiga Slatsmanua-åsigter, delta
vacklande förvaltning-system emellan restrictiva
och liberala handels- och tull-författningar; detta
Statens omyndiga förmynderskap öfver näringar-
ne; denna bedröfliga ebb och flod af sedel-fabri¬
kation och stryp-system i Slals-Bankens förvalt¬
ning; denna osäkerhet, villrådighet, förvirring i
vår industriella och financielia ställning, denna
söndersplittring af fäderneslandets stora gemen¬
samma intressen, i den enskilla egennyttans
mångartade intressen af undautags-lagar och pri¬
vilegier. När man nu måste erkänna den obe¬
stridliga sanning, att äfven de rikaste materiella
krafter äro otillräckliga alt betrygga ett samhälles
välstånd, om de ej i ett väl ordnadt inbördes
sammanhang utbildas och göras fruktbärande,
så är det visserligen ej all förundra sig öfver,
att vi med den här ofvan tecknade svaga, plan¬
lösa och osammanhängande förvaltning, åt hvilken
landels näringar varit öfverlemnade, för närva¬
rande befinna oss i en allmän penninge-förlägen-
het, med aftynande näringar, med modernärin¬
gens produkters fallande till vanvärde, med ett
af skuld belastadl, af skatter nedtryckt jordbruk,
med en Riks-Bank, hotad af en ny bankrutt,
Den 4 Januari 1845. 21
efter lio år sedan dess sista ackord med Fyratio
procent till sina Creditorer, med en export, ej
en gång tillräcklig att bestrida vår skuld till ut¬
landet, sedan Sverige blifvit, till tröst för sin
fattigdom, förvandladt till en öfversvämmad fri¬
hamn för all verldens lyx och Härd, och så ut-
blolladt på all industri, att det icke en gång kan
förse barna-åldren med sina leksaker, utan måste
till liera 1000 R:drs värde hemta äfven dessa
från utländningen.
Denna tafla blifver ännu mera mörk och
förödmjukande, när den jemföres med våra gräns¬
stater Danmark och Norrige, som, oaktadt deras
stora underlägsenhet i Naturförmåner, på de sed-
nasle 30 år, genom en fosterländsk och utmärkt
skicklig Bankoförvaltning, för nästan värdelösa
statspapper upparbetat sitt mynt till al pari med
Hamburger Banko, och hvad Danmark särskilt
angår, med en areal af en sjettedel mot Sverige,
med en jordmån, i allmänhet mindre bördig än
den Svenska, med en statsskuld, som trycker
landets modernäring med en utomordentligt hög
beskattning, likväl, endast genom sin uppdrifna
industri och väl ordnade landthushållning, kan
blott af sitt jordbruk och sin boskapsskötsel be¬
reda en exporttillgång till vida högre värde, än
Sverige, af alla sina näringar tillsammantagne,
kan åstadkomma.
Efter dessa allmänna anmärkningar, som lik¬
väl stå i oskiljaktigt sammanhang med de äm¬
nen Banko-Utskottets betänkande N:o 29 omfat¬
tar, får jag, särskilt i fråga om den landsort,
som jag representerar, öppet och sanningsenligt
förklara, att, ehuru denna ort variten ibland de
mest välmående i riket, har likväl, genom den
22
Den 4 Januari 1845.
betydliga Sedel-utsläppning, som efter sista Riks¬
dagen ägde rum och Östgötha Privat-Banks rö¬
relse, Allmogen blifvit inledd uti ett skuldsätt-
nings-system, egendomsvärdet högt uppdrifvet, så
att nu, då jordens produkter fallit under pro¬
duktionsvärdet och penningebristen blifvit all¬
män, sedan flera millioner af rörelse-kapitalet
emot exporteradt Silfver ingått i Banken, en stor
mängd skuldsatta jordägare hotas med exsekutiva
åtgärder, kunna icke reda sig, utan måste se sin
egendom utmätningsvis försåld för halfva värdet
och sig sjelfve försatte i fattigdom.
Ehuru jag väl inser, att de åtgärder, Ban¬
ko-Utskottet föreslagit Lill myntets upprätthål¬
lande och penningebristens afhjelpande, icke äro
i sig sjelfva annat än utländsk skuldsättning och
sålunda ett palliatif-medel, för att öfverflytta
förlägenheten från det närvarande lill framtiden,
äro vi likväl efter min tanka komna till den höjd
af ekonomiskt obestånd, att annat ej är öfrigt,
än valet emellan de mindre bemedlade jordbru¬
kares undergång, eller försöket till deras rädd¬
ning genom utomordentliga medel.
Om det sålunda måste anses nödvändigt, att
genom Statspappers utgifvande bereda sig till¬
gång lill inre eller utländska låns erhållande,
för att förstärka Bankens metalliska fond och öka
landets rörelse-kapital, så skulle jag för min del tro,
alt detta Låne-systein borde inskränkas till så
liten skala som möjligt, och att för ändamålet till
pn början vore tillräckligt, att de sex millioner,
som äro anslagna till fastighetslån, öfverflyttades
på Riksgälds-Contoret, som deremot lill Banken
utfärdar sina obligationer lill motsvarande belopp,
utställda i Silfver med fyra procents ränta samt
Den 4 Januari 1845.
23
försedde med ränte-couponer. Denna låne-rörel-
se bör i första rummet från Banken afskiljas,
såsom alldeles oförenlig med en väl ordnad Banko-
rörelse; och öfverllyttningen har i öfrigt den
nytta med sig, att tilfgångarne till dessa för
jordbruket så välgörande lån kunna under Riks-
gälds-Contorets förvaltning betydligen ökas och
rörelsen på detta sätt föranleda lill bildande af
en allmän Hypotek s-förening för beredande af
Låne-understöd till jordbruket.
Detta är det enda utomordentliga sleg, som
jag anser för närvarande böra vidtagas, och jag
förnyar hvad förut är anmärkt, att penninge-
rörelsens ordnande är blott ett ytligt medel, att
för någon tid afhjelpa ilen närvarande förlägen¬
heten. Grundorsaken lill det onda som trycker
oss ligger myckel djupare, dels i vårt opatrioti¬
ska handels-och tull-system, hvarigenom utländsk
lyx öfversvämmar landet, Bankens metalliska
kassa medtages för alt godtgöra importens öfver¬
skott af exporten, dels i vårt jordbruks ringa
afkastning, i jemförelse med andra länders, dels
i en för högt uppdrifven bränvins-bränning,
hvarigenom landels exporttillgång af spannemål
förspilles inom landet, dels i högst brislfällige
Credit-Lagar, hvarigenom circulationen af rörelse¬
kapitalet hämmas och inbördes förtroendet sköflas
af vinglare och bedragare, och dels uti organi¬
sationen af Bankens närvarande styrelse, hvar¬
igenom det i sig sjelf högst ringa förråd inom
vårt land af vettenskaplig bildning och praktisk
skickligket i Finance-läran sällan eller aldrig kan
bana sig väg att deltaga i denna styrelse, hvil¬
ken deremot, sådan den nu är sammansatt, med
bästa vilja, blott af brist på sakkännedom, måste
24
Den 4 Januari 1845.
misslyckas, måste, Riksdag från Riksdag, lägga
nya länkar till den sekelslånga kedjan af en okun¬
nig och oskicklig förvaltning.
Jag anhåller, enligt det af mig under dis¬
kussionen gjorda förbehåll, att delta anförande
måtte få åtfölja den redan beslutade ålerremissen
af Banko-Utskottets ofvannämnde betänkande.
Slockholm den 27 December 1844.
Samuel Samuelsson,
från Östergöthlands Län.”
Och skulle detta anförande åtfölja den re¬
dan beslutade återremissen af Banko-Utskottets
betänkande N:o 29, med förslag till en i vissa
delar förändrad reglering af Bankens lånerö¬
relse m. m.
§ 6.
Till förnyad behandling företogs Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JN:o
109, i anledning af väckta motioner, angående
Presterskapets Löne-inkomster m. m.
Härvid yttrade Niclas Nilsson från Calmare
Län skriftligen:
Höglolliga Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet har uti sitt Utlåtande N:o 109 till större
delen afslagit så väl min sorn äfven Heres inom detta
Stånd väckta motioner, rörande förändring och nå¬
got till beloppet bestämdt stadgande i Prestlönerne.
Mig synes det som Utskottet icke vill att Pre-
sterna skola egentligen vara Prester, utan snarare
uppbördsman, handlare och jordbrukare. Troli¬
gen saknas icke detta snille bos det Högvördiga
Ståndet. Men Utskottet har efter min tanka bort
Den 4 Januari 1845.
25
taga desse motioner mera i betraktande, så att
Presten, så snart han har nedgått från prediksto¬
len, icke komme i tillfälle att nedrifva hvad han
der uppbj^ggt, ty detta sker, efter nu varan¬
de löningssält, genom de många uppbörder
som Presten har af församlingarne, så att Pre¬
sten, utom omtanken om jordbruket, sorn åtföljer
presträttigheterne, är lika sysselsatt med bokföring,
som en Kronofogde. Delta länder alltid till tvi-
stigheter och kallsinnighet emellan åhörare och
Pastor i församlingen, emedan Presterna sällan
efterlefva Kongl. Brefvet d. 26 November 1691,
utan alltid vilja förhöja de dem i samma Kongl,
bref tillerkände lönerältigheter; och delta sker
merendels vid Pastorernes första tillträde till för-
samlingarne, emedan den nykomne icke är nöjd
med den lön företrädaren har haft, utan vill
öka löningsförmånerne genom andra lönevil-
kor, som alltid gå ut på högre löneinkomster.
Detta förhållande med presträttigheterne synes
som det steg för steg skulle återgå lill Katol¬
ska tiden; hvarföre jag yrkar återremiss på be¬
tänkandet med den anhållan, att Utskottet nog-
sammare tager i betraktande så väl min, som de
öfriga i samma ämne väckte motioner, hvilka
åsyfta alt eli bestämd lön måtte föreslås och
bestämmas efter de löner de nu för närva¬
rande innehafva, och att desse löner i ett för
allt måtte bestämmas att utgå af församlin-
garne, antingen i konlante penningar, eller span-
nemål jemte boställen, dock all allt sker i grund af
Prostens och Kyrkoherdens lill Committeerne upp-
lemnade uppgifter på deras löneinkomster, hvar¬
efter de tili utskylder hafva blifvit debiterade, och
alt Utskottet inhämtar och förskaffar sig känne¬
26
Den 4 Januari 1845.
dom om desse uppgifter och derjemte utletar och
bestämmer lönerne till ett medium af de 10 sist-
förflulne årens markegångspris. Skulle Utskottet
falla på den tanken, att Presten, som har många
både andeliga och verldsliga göromål att ombe¬
sörja, icke skulle så noggrant fått tillfälle alt i
uppgiften utsätta sin inkomst, utan att han kun¬
de komma i förlust af hvad han nu har i lön,
om lönerättigheterne bestämmas efter ofvannäm-
de medium af 10 års markegångspris, hvilket jag
icke vill förmoda att dessa andeliga och Högvör-
diga män derigenom kunnat gjort sig den sam¬
vetsförebråelsen att de genom sina till kamrater-
ne aflemnade uppgifter har förnärmat Staten den
inkomst som honom deraf rätteligen tillhör; skulle,
säger jag, den glömskan eller svagheten inträffat hos
någon af desse andeliga fäder, då må det, efler nog¬
grann pröfning, vara honom tillåtet att rätta dessa
uppgifter, dock så, att hans löneinkomst, efter åbero¬
pade grunder, derigenom icke kommer att öfverstiga
den lön han nu innehar; och yrkar jag, alt författ-
ningarne om Prest-Privil. 1681 och 1721, Kongl.
Brefvet 1830 samt Kongl. Kungörelsen d. 3 April
1816 jemte Kongl. Brefvet d. 26 November 1691
upphäfvas och en ny författning i grund af hvad som
förut har blifvit åberopadt, måtte utfärdas, så att der¬
igenom komme att undvikas så väl Consistorii-och
Krono-ombuds anlitande med sämjors uppgörande,
sorn osämjor ocb tvistigheter emellan församlingarne
och paslorerne; och härigenom blefvo både försam¬
lingarne och pastorerne bättre belåtne, emedan der¬
med upphörde tvistigheterne om likstols betalande
jemte allt hvad Kongl. Brefvet af d. 26 November
1691 i öfrigt föreskrifver, hvilket är mest ledande till
Ivisligheter emellan åhörare och läraren, hvarföre
Den 4 Januari 1845.
27
jiig vill bedja Utskottet vara af den godheten att
försöka sätta botten i den säck, som nu synes vara
bottenlös samt ordna en sadan lönereglering, att
förtroende och sämja emellan Pastor oell åhöra¬
re kunde befrämjas; och tror jag att Utskottet
icke saknar materialier härtill af de motioner,
som i ämnet äro att tillgå.
Hvad som angår rättelse i Komministerslö¬
ner ne, så bar Kongl. Maj:t genom Cirkulärbref
af d. 5 Juli 1829 föresk ii fv i t huru dermed för¬
faras bör, när någon tvist om Komministers lö¬
neförmåner uppkommer, hvarföre jag afstyrker
allt bifall till Utskottets betänkande så vidt det
rörer Komministrarnes rättigheter.
Stockholm den 30 December 1844.
N. Nilsson,
från Calmar Län.”
Nils Strindlund från Vesternorrlands Län:
Utskottet bar tillstyrkt, att Ständerna mätte bos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl.
Maj:t, dels genom utfärdande nådigt Cirkulär,
täcktes uppmana Konsistorierne i Riket att söka
befrämja konventioners uppgörande om Kommi¬
nistrarnes lönerättigheter af Församlingarne, samt
att, i sådant ändamål, vid inträffad Kommini¬
sterledighet i Församling, der en dylik konven¬
tion icke redan linnes afslutad och behörigen
stadfästad, inhämta Församlingens tanka, huru¬
vida den åstundar, att en förening om Kommi¬
nisterns lön varder i behörig ordning upprättad;
hvarefter, och derest en sådan förening begäres,
ärendet kommer att handläggas på det sätt och
i den ordning, Kongl. Förordningen af d. 3 Juli
1829 föreskrifver; dels ock ålägga vederbörande
28
Den 4 Januari 1845.
Konsistorium i de Stift der Komministrar fin¬
nas, hvilka ej äro med Boställshus försedde el¬
ler derföre åtnjuta vederlag, att föranstalta, det
socknemännen varda till allmän sockneslämma
kallade, i ändamål, att vänlig förening om be¬
redandet af ifrågavarande för Församlingens be-
mälde lärare nödiga förmån, på sådant sätt må
kunna tillvägabringas. Då denna åtgärd oförtyd-
ligen afser tillvägabringande af en ytterligare
löneförökning för det Högvördige Presterskapet,
på den genom andra betydliga kontribulioner lill
dessa tjenstemän redan djupt tryckta allmogens
bekostnad, anser jag mig icke böra lemna bifall
åt Betänkandet i dessa delar. Kongl. Förordnin-
gen af den 16 Februari 1681 föreskrifver i 5 §.
i tydliga ordalag, att ”hvad Kapellanerna anbe¬
langar, desse skola med lön förses af Pastori-
”bus, hvilkas tjenst de förrätta”. Allmogen be¬
talar tionde af allt till sin Pastor, hvilken ålig¬
ger att af egna medel ersätta Kapellanen eller
den, som i tjensten honom biträder. Kommini¬
strarna hafva således inga anspråk på lönebidrag
af Församlingarne. De hafva väl, till följe af
allmogens medgifvande och Kongl. Maj:ts i anled¬
ning deraf utfärdade författning, rättighet att
åtnjuta, såsom det i förordningen heter ”till det
”högsta en half spann säd af hvar hel- eller half¬
gård, men af fjerdedels eller mindre torpare
”allenast en åttondedels tunna om-året.” Att de
undfå af Församlingen denna löneförmån klan¬
drar jag nu mera icke, men ingalunda vill jag
tillstädja att allmogen varder ytterligare betun¬
gad. Dela Pastor och Komminister ärligt och
redligt inkomsterne sinsemellan, böra de båda
vara fullt belåtne med hvad de redan ega. Jag
Den 4 Januari 1845.
29
vikar afslag å Betänkandet såväl i dessa som öf¬
riga delar.
Sven Isacsson från Calmare Län jemte flere
af Ståndets medlemmar biträdde denna mening.
Henric Andersson från Örebro Län: Den
gamla sägen: ”måttligt skola Kapellanerna haf¬
va,” har väl sin förklarliga grund, men torde
dock icke vara fullt rättvis. Derföre blefvo vid
Riksdagens början flere motioner inom delta Stånd
väckte för ett närmare och billigare bestämman¬
de af Presterskapets rättigheter; men motionärer-
ne hafva här talat för döfva öron och blifvit af-
spisade med det förklarande, att förslagen här¬
utinnan icke förtjenade något afseende. Deremot
har Utskottet tillstyrkt en ytterligare lönetillök-
ning till allmogens betungande, då det föresla¬
git, att Konsistorierne skulle vid inträffade Kom-
ministersledigheter hålla sockneslämmor och upp¬
rätta förslag till förbättrande af nämnde Embets-
mäns löneförmåner. Det vore vådligt bifalla Ut¬
skottets Betänkande i dessa delar, och derigenom
skulle Församlingarne ytterligare betungas. Den
af Ståndsbrodern Strindlund åberopade Kongl.
Författning styrker, att Kyrkoherden, men icke
Församlingen, är pligtig att aflöna Kapellanen.
Jag afslår derföre Betänkandet härutinnan. I
den del åter, hvarest afhandlas om Likstolsafgif-
ten, finnér jag Utskottets förslag riktigt, ty en
underdånig skrifvelse för reglerandet af denna
fråga synes mig nödvändig. Orsaken hvarföre
jag i detta ämne väckte motion, var den, alt jag
önskade få en tydlig och bestämd föreskrift i afse¬
ende å Presterskapets rättighet till Likstols afgift.
I stället ali Utskottet tillstyrkt, alt vid blif¬
vande ledighet Konsistorium måtte uppgöra Lö¬
30
Den 4 Januari 1845.
nereglering emellan Kapellaner och Församlin-
garne, hade det fasthellre, med stöd af ofvanbe-
rörde förordning, bort föreslå en Lönereglering
emellan Kyrkoherden och Komministrarne, så att
t. ex. den förre finge § och de sednare i af de¬
ras sammanlagde löneinkomster; och är jag ful¬
leligen öfvertygad, alt hvarje rätt-tänkande och
oegennyttig Kyrkoherde skulle med glädje se, om
en Lag stadgade, att han borde dela med sig åt
Komministrarne. Delta vore ock rätt, ty den
som delar mödan, bör ock dela lönen. Båda äro
de arbetare i ordet, och Komministerns embets-
pl ig ler äro nästan lika ansvarsfulle som Kyrko¬
herdens. Det går icke an att uppdraga samma
skillnadslinie emellan dessa tjenstemän, som den
man tänker sig emellan Generalen och Korpo¬
ralen. Jag yrkar återremiss af Betänkandet här¬
utinnan och att Utskottet må föreslå den regle¬
ring jag här nu _anlydt.
Nils Pehrsson från Calmare Län förklarade
sig vara förekommen af Strindlund, hvars me¬
ning han i allo delade.
Fredric von Zweigbergk från Skaraborgs Län;
Emedan jag icke anser ett direkt afslag å ifrå¬
gavarande Betänkande i sin helhet lämpligt eller
med ändamålet öfverensstämmande, utan fast¬
hellre tror en återremiss af åtskilliga delar deraf
vara af behof påkallad, utbeder jag mig att punkt¬
vis få till protokollet yttra min tanke.
Hvad härvid först angår ogillandet af det
väckta förslaget, att, genom minskning af Pastors
löneinkomster, förhöja Komministerns, så hade
frågan härom bordt närmare skärskådas, så mycket
hellre som vi känna att Pastorerne i smärre För¬
samlingar vore bättre belåtna om de finge hålla
Den 4 Januari 1845.
31
en Adjunkt, och det är högeligen oljenligt, alt,
såsom nu sker, Komministrarna lisaa Församlin-
■ n • .
garne lili tunga genom elt, att jag sa ma säga,
allmänt tiggeri.
Angående dernäst frågan om konventioners
uppgörande i afseende å Komministrarnes löner,
anser jag en skrifvelse derutinnan helt och hål¬
let öfverflödig, då vi ega gällande författningar,
som utstaka Kapellanernes rättigheter, och jag in¬
galunda är bjöd att belasta Allmogen med ytter¬
ligare pålagor, hvil k e L Utskottet synes åsyfta. Der¬
före afslår jag Betänkandet i denna del.
En motion har ock blifvit framställd, aLt
Boställen åt Komministrarna måtte tagas af de
så kallade Mensal- eller Stomhemmanen, hvilka
finnas spridda på särskilda trakter af såväl Mo-
derförsamlingarne som Annexen; men i stället
att fästa afseende å detta förslag, har Utskottet
blott tillstyrkt skrifvelse till Kongl. Maj:t, med
anhållan, att Konsistorierne måtte med Försam-
lingarne vänligen öfverenskomma om anskaffande
af dylike Boställen. Hade likväl Utskottet fäst
sig vid äldre författningar i ämnet, skulle det
otvifvelaktigt kommit till annat resultat. Ut¬
skottet hade då bordt finna, att Komminislrarne
inom flere Församlingar, der de inga Boställen
haft, egt rätt bruka och bebo Pastors Stomhem¬
man. Kongl. Resolutionen på allmogens besvär d.
25 Maj 1720 stadgar i 54 §., att när Kyrkoher¬
den sjelf brukar eller låter sin Kapellan bebo sitt
Annex, Mensal- eller Stomhemman, han derå nju¬
ter frihet för den årliga räntan, boskapspennin-
garne undantagne, eller från tionde, Lagmans¬
ränta, Tingsgästningspenningar, Riksdagsbevill-
ning, Inqvartering, Dagsverken, Skjutsfärd m. m.
32
Den 4 Januari 1845.
Kongl. Brefvet d. 31 Oktober 1741 stadgar
ock, att de Tilldelnings-Stommar, som äro upp-
Jålne till Kapellanens beboende, icke få säljas
till Skatte. Häraf visar det sig tydligt, att Bo¬
ställen tillförene blifvit åt Kapellanerne upplåtne
med inskränkning i Pastorernes rättigheter att
begagna Stombemmanen. Och har Kongl. Majit,
i konseqvens med detta förhållande, genom sär¬
skildt beslut sladgat, att Pastorernes Stomhem¬
man skulle upplåtas till beboende af Kommini-
strarne, såsom exempel hvarpå, jag torde få
nämna Norr-Eds, Grums och Segerstads Socknar
i Wermland, hvarest, i enlighet med Kongl.
Brefvet den 6 Maj 1812, halfva Stomhemmanet
blifvit till Komministers-boställe anslaget. Ett
lika förhållande inträffar ock på andra ställen,
ty genom Kongl. Brefvet d. 15 December 1813
förordnades, att en del af Stomhemmanet Ärt¬
marken i Steneby Pastorat å Dahlsland, skulle
upplåtas till Boställe åt en Adjunkt. På samma
sätt bestämdes ock i Kongl. Brefvet den 1 Sep¬
tember 1824, att Stomhemmanet Södra Moen p
mantal i Väse Härad skulle blifva Boställe åt
en Adjunkt, samt i Kongl. Brefvet den 20 Ja¬
nuari 1825, enligt hvilket Stomhemmanet Kyhl-
sätter, ett mantal i Färjelanda Pastorat, anslogs
till Boställe åt tvenne Komministrar. Mig sy¬
nes som Efiskotlet, om det tagit i betraktande
de af mig nu uppgifne förhållanden, bort till¬
styrka en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhål¬
lan, att Kongl. Majit täcktes föreskrifva, att å
de ställen der Mensal- eller Stomhemman finnas,
men Komministrarne äro i saknad af Boställen,
desse Hemman måtte, vid inträffande Kyrkoher¬
de-ledighet, åt Komministrarne upplåtas.
Den 4 Januari 1845.
33
I fråga om den så kallade Likslolsafgiften
harUlskottet tillstyrkt, att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t begära utfärdandet af en författning inne¬
hållande bestämmelse, att, ’’der ej annorlunda
finnes stadgadt eller serskild öfverenskommelse
är träffad, denne afgift skall till Pastor utgöras
med en qvart procent af den aflidnes behållna
qvarlåtenskap enligt bouppteckning.”
Redaktionen af detta skrifvelseförslag är min¬
dre väl lyckad, ty hvar finnes ej särskilda stad-
ganden rörande detta ämne? Exempelvis vill jag
åberopa 2 §. i Kongl. Förordningen den 8 Fe¬
bruari 1681 och Kongl. Rådets Resolution den
2 Januari 1713, i hvilken sistnämnda författning
är vordet föreskrifvet, att Likstol skall utgå af
aflidne personer antingen desse undfå Christlig
begrafning eller icke. En återremiss af Betän¬
kandet i denna del vore derföre nödvändig.
Vidkommande slutligen en motionärs frarns
ställning, angående frihet från 10:de-afgifls er¬
läggande af nyodlingar, förefaller mig Utskottets
jdtrande härom mindre rigtigt. Motionen afser så-
dane Hemmansinnehafvare, som på sina egor odla
oländig mark. De böra derföre njuta lika rätt, som
den Kongl. Kungörelsen d. 6 April 1810 och Kongl.
Brefvet påföljande Maj tillerkänner nyodlade lä¬
genheter; och då Kongl. Resolutionen för Wexiö
af den 12 September 1720 §. 1 och för Göthe¬
borg af den 1 Augusti samma år bestämma, att
från upptagne ödeshemman Prester! icke skall
hafva någon tionde under frihetsåren, hade Ut¬
skottet derutaf bort ega skäl tillstyrka bifall af
motionen. I följe häraf yrkar jag återremiss af
denna punkt i Betänkandet.
3
34
Den 4 Januari 1845.
Bengt Ericsson från Wermland instämde.
v. Talmannen Nils Pehrsson från Söderman¬
lands Län: Hvad Utskottet i sitt betänkande hem¬
ställt i afseende å konventioners uppgörande emel¬
lan Komministrarne och församlingarne, finnér
jag mig höjd att bifalla, enär desse åtgärder otvif-
velakligt skola hafva sin nytta med sig och un¬
danröja det missförhållande i beskattningen, som,
så länge Kongl. Förordningen af den 8 Februari
1681 förblifver gällande, måste förefinnas. I nämn¬
de förordning heter det nemligen: ”det Kapella-
nen borde af Allmogen uppbära { Spann Säd af
hvar hel- eller halfgård, men af i eller mindre
Torpare allenast ^ lunna om året.” Någon olik¬
het i skattebeloppet uppstår således ej emellan
hel- eller halfgård eller emellan fjerdedels Tor¬
pare eller dem, som besitta ända ner till den
lägsta del af helgård. Det händer ock nu, att
en person, som är egare af i mantal, letnnar
till Komministerns aflöning blolt en fjerding, då
deremot den, som innehafver A hemman och
sjelf sitter på en af desse jordlotter, men begag¬
nar brukare på de andra, får betala tre gånger
så mycket sorn fjerdedels lottegaren, eller tre
fjerdingar. Jag bifaller derföre Utskottets förslag
i denna del; hvaremot jag förenar mig med dem
som yrkat afslag å öfrige delar af betänkandet,
helst frågan om Likstol, sådan den blifvit fram¬
ställd, synes mig böra af sig sjelft nu förfalla.
Häri instämde Johan Andersson Lundberg
från Norrbottens, Johan Pehrsson från Upsala
och Lars Olofsson från Stora Kopparbergs Län.
Anders Ericsson från Elfsborgs Län: Röran¬
de den del af Betänkandet, som handlar om kon¬
ventioners upprättande, anser jag förslaget olämp¬
Den 4 Januari 1845.
35
ligt, eller, såsom talaren yttrade, underordnadt.
Emedan stadgandet i förut ofta åberopade 1681
års Kongl. Förordning är på det högsta otydlig
och dessutom i många orter ej efterlefves, ty det
inträffar t. ex. i min hemort, att en ägare af
-ritt mantal lemnar lika stort lönebidrag till Kom¬
minister med Helgårdsbonde, så har äfven jag
önskat ett förändradt Lagbud härutinnan; och
tager jag mig friheten, att i sådant afseende fö¬
reslå, alt ifrågavarande lönebidrag måtte, till det
belopp, som redan är vordet bestämdt, utgå ef¬
ter Hemmantalet, så att den nu befinteliga dis¬
proportionen emellan afgifterne af större och min¬
dre hemmansdel matte försvinna. Det gagnar till
intet, att hos Kongl. Maj:t anhålla, det vederbö¬
rande Konsistoriel’’skola söka uppgöra vänliga kon¬
ventioner emellan Allmogen och Komministrarna;
ty äfven, utan ett sådant stadgande, är det hvarje
kommun ohetaget, att i godo åstadkomma dylika
aftal. Det enda resultat, hvartill Utskottet ledt
sig, är ”påpekandet att Församlingarne höra del¬
taga i Byggnadsskyldigheten’’, och att det såle¬
des sökt till Allmogens betungande tillvägabrin¬
ga en vidsträcktare löningsskyldighet. På dessa
grunder ogillar jag desse delar af Betänkandet
och önskar att Ståndet må, såsom sitt beslut,
antaga hvad jag här ofvan föreslagit till ett när¬
mare och rättsenligare bestämmande af Kommi-
nistrarnes lönevillkor, hvaraf följer alt alla detta
ämne åsyftande motioner ej höra föranleda lill
någon Rikets Ständers åtgärd.
Förslaget att den s. k. Likstolsafgiften måtte
till utgående efter ett visst belopp bestämmas, an¬
ser jag mig deremot höra bifalla, enär, enligt
mitt förmenande, uttrycket, 'der ej annorlunda
36 Den 4 Januari 1845.
finnes stadgadt,” har afseende på gällande kon¬
ventioner, och samma förslag dessutom fotar sig
på en billig grund, tj, om den föreslagna före¬
skriften blifver Lag, kommer den omförmälde af-
giften att drabba icke den fattige och medellöse,
utan endast den förmögne, som eger bättre till¬
gångar; och önskar jag derföre att Talmannen
må framställa särskild proposition på bifall af
Betänkandet i denna del.
Johan Fredric Dahllöf från Elfsborgs Län:
Alltsedan början af vårt närvarande Statsskick
har snart sagdt vid hvarje Riksmöte fråga om
en förändrad reglering af Presterskapets lönevil-
kor varit å bane. Sådant är också ganska na¬
turligt, då flere af de olikartade inkomster, desse
Embetsman åtnjuta, qvarstå och hafva sin upp¬
rinnelse från Christendomens första tid, eller
från Kalholicismens besynnerliga bruk, hvilka
icke kunna stå rätt tillsammans med Christen¬
domens Läror och ett upplystare tidehvarfs for¬
dringar. Huru orimligt, och till missförhållande
emellan Lärare och åhörare föranledande, det
nuvarande aflöningssättet är, behöfver icke påpe¬
kas, emedan detta är så uppenbart, att det af
en hvar lätteligen lärer kunna inses och fattas.
Tiden synes mig derföre vara inne, att vidtaga
en genomgripande reform härutinnan; Och får
jag derföre, i likhet med hvad en motionär före
mig yrkat, föreslå, att Presterskapets Löneinkom¬
ster måtte uträknas och bestämmas att utgå efter
medium af de sist förflutne 10 årens uppgifter
till Taxerings-Committeerne och gällande Marke-
gångspris. Mig synes både Presten och Kommu¬
nen deraf böra blifva mest betjente; men i an¬
danom ser jag dock förut, att om ock trenne af
Den 4 Januari 1845. 37
Riks-Stånden ingå på ett sådant förslag, Preste-
Ståndet likväl skall detsamma förvägra; ty jag
erinrar mig ganska väl hurusom sistnämnde Stånd
vid nästlidne Riksdag, då en fråga rörande Pre-
sternas lönevilkor förevar till behandling, mot¬
satte sig all förändring och endast hade sina pri¬
vilegier för ögonen; och så länge det nu varan¬
de Representationssättet existerar, kan intet ut¬
rättas, utan måste jag åtminstone tills vidare
uppgifva alla förhoppningar om någon förändring
i denna del. Jag vill derföre icke tänka på nå¬
got, som är omöjligt.
Då det för mitt begrepp visar sig temligen
klart, att Utskottet genom sitt förslag, rörande
Boställen åt Komministrarne, sökt tillförbinda
kommunerna alt deltaga i Byggnadsskyldigheten
eller Boställens anskaffande, hvilket åliggande
icke tillhör Församlingarlie, och jag ingalunda
vill föröka Allmogens redan förut dryga ulskyl-
der till sitt Presterskap, förenar jag mig med
dem, som yrkat afslag å Betänkandet i denna
del. Icke eller vill jag medgifva upprättande
af nya konventioner, ulan håller jag mig fast
vid hvad 1681 års Kongl. Förordning bestäm¬
mer. Jag vill likväl icke härigenom hafva be¬
strid l, det ju icke Komministrarnes lönevilkor
med skäl behöfva upphjelpas; men detta bör ske
på bekostnad af Pastorerne, hvilka ock hafva så¬
dant sig ålagdt genom stadgandet i nyssnämnde
Kongl. Förordning, hvarest föreskrifves, att Ka-
pellanerne skola med lön förses af Pastorerne,
hvilkas tjenstebefattniugar de lill en del utöfva.
På detta Lagbud hade derföre Utskottet bordt
göra närmare afseende och icke så lösligt, såsom
nu skett, behandla den af en motionär väckta
38
Den 4 Januari 1845.
framställning, att Pastoverne böra med Kommi-
nistrarne dela sina inkomster sålunda, att de
förre deraf erhålla j och de sednare y Skälet,
att den föreslagna delningsgrunden icke skulle
låta sig användas för de fall, då inom ett Pasto¬
rat funnes flere än en Komminister, uthärdar
icke en närmare granskning, ty det synes mig
naturligt, att der två Komministrar finnas, dessa
skola tillsammantagne ega lika förmåner med
Kyrkoherden. Utskottet hade derföre bordt kom¬
ma till ett annat resultat, äfven om i sjelfva
saken intet kunnat vinnas.
I afseende å Likstolsafgiflen, instämmer jag
deremot i allo i hvad Utskottet härutinnan till¬
styrkt. Det är klart, att derigenom icke sker
någon förändring af de konventioner, hvilka kun¬
na gälla; men på huru många orter saknas icke
dylika aftal och i dessa Församlingar utgöres Lik¬
stolen i enlighet med 1681 års Författning, som
lyder, ”att der Bonde dör, som eger sex kor,
Preslen skall hafva den ena såsom Likstol.” Orim¬
ligt är att ett Sterbhus, som i Familje-Fadrens
eller Familje-Modrens bortgång lidit en djup och
smärtsam förlust, äfven skall ytterligare hetungas
af den onerösa Likstolsafgiflen.
I detta anförande instämde Jacob Kihlblom
från Södermanlands och Pehr Bengtsson från
Calmare Län jemte flere af Ståndets medlemmar.
Anders Pehrsson från Örebro Län. (Skriftligen):
Dä tanken fäster sig vid ändamålet med de
motioner, som i delta Betänkande äro vidrörda,
så föres den belt naturligt icke till några små-
artade enskildta intressen, icke heller till upp-
hjelpande eller nedsättande af en viss menni-
sko-klass, ulan till befrämjande af den sak,
som utgör hela samhällets högsta och varaktiga
Den 4 Januari 1845.
39
intresse, elen säkra grunden för allmänt väl, ro¬
ten till sann bildning, förädling, frid och tref¬
nad, jag menar Re/igionen. Detta ändamål må
nu vara i dessa motioner mer eller mindre tyd¬
ligt utlaladt; det utgör dock det rätta och an¬
tyder just derigenom den synpunkt, ifrån hvil¬
ken Utskottet bordt utgå vid bedömandet af dessa
motioner. Presterskapet är Religionens betjening.
Genom Presterskapet är det, som Religionen skall
utföra sitt verk till allas högsta båtnad, tillfreds¬
ställelse och belåtenhet för tiden och evigheten.
Frågan är just derföre den och ingen annan, om
Presterskapet under nu gällande stadgar är i
högsta mening hvad det bör vara eller om det i
allmänhet ens kan vara det, samt huru det skulle,
så vidt på samhället ankommer, ifall brister må¬
ste erkännas, förhjelpas till ett sådant tillstånd,
att det kan för det allmännas skull uppfylla sitt
vigtiga kall. Om Presten finner sig invecklad i
verldsliga åligganden, om hans mesta tid upp¬
tages af jordiska småbestyr, om han ser sig tvun¬
gen att tillika vara bonde, med ett ord: om han
vändes ifrån sin egentliga bestämmelse genom
lagstadganden eller genom egna oundgängliga be¬
hof för sig och sina, om ulsigterna för honom
•
äro för mörka eller stängda, och lian tryckes af
fattigdom och kämpar med oafvisliga bekymmer;
icke är det då, som samhället gjort hvad det
bör och kan för sin själasörjare, det vill med
andra ord säga: för sina egna själars uppbyggelse,
upplyftande, tillfredsställande; och under sådana
omständigheter kan det väl icke förekomma obil¬
ligt, om någon ändring önskas. De väckta mo¬
tionerna åsyfta alla någon ändring; — långt ifrån
all den ändring, sorn af behofvet är påkallad.
40 Den 4 Januari 1845.
En Kyrkoherde är nu just genom vära lagstad-
ganden snarare allt annat, än en sådan. En
Komminister är dömd att brottas med bekym¬
mer och armod under hela sitt lif, så vida ej
ett ari eller en af lagen motverkad lycka häri
göra undantag. — Vi hafva sett en värd Leda¬
mot af Presteståndet under innevarande Riks¬
möte uppgifva, att, om en Komministers familj
består af fyra personer, för hvar och en af dem
ej kan beräknas så mycket af nu bestådda löne-
tillgångar, som Staten består en af sina fångar,
och vi håfve, så vidt jag vet, ej sett denna upp¬
gift vederlagd. Under sådana omständigheter,
hurudan kan den allmänna själovården vara?
och månne det är gjordt, hvad hela Rikets befull-
mäkligade ombud böra och kunna göra, då man
låtit sig föredragas några klagomål, författat en
historia om några öfverklagade stadganden, del¬
tagit i missnöjet, medgifvet, att den ”nödställda
belägenheten påkallar ett allvarligare behjertan¬
de,” önskat att se den afhjelpt, funnit svårighe¬
ter vid att afhjelpa den och derföre skjutit ifrån
sig saken hel och hållen? Icke är det exemplen
af Religionens befordrare man genom detta för¬
farande följt. Då vore vi visst ännu utan både
Religion och Prester. Ju flera svårigheter, dess
mera mod! Uraktlåtenhet af heliga pligter ursäk¬
tas af inga svårigheter.
I första momentet af sitt svar på de väckta mo¬
tionerna, (sidan 9 i Betänkandet) har Utskottet gjort
afseende på intet annat än den större eller mindre
svårigheten för löngifvaren, alt utbetala den bestäm¬
da lönen, då likväl i främsta rummet hade bordt
ifrågakomma, på hvilketdera sättet det bästa in¬
bördes förhållandet emellan Läraren och Åhöra¬
Den 4 Januari 1845.
41
ren vore fredadt för "småaktiga oell obehagliga
tvister.” Derefter hade bordt kanske besinnas, att då
i alla fall lönegifvaren måste aflemna andra upp¬
bördsmedel till Kronofogden, det tilläfventyrs vore
lättare och beqvämare för honom, att då på samma
gång få afbörda sig sin afgift till Presterskapets
än att serskildt göra resor till Kronofogden och
till båda prestgårdarne, helst som det mycket väl
kunde låta sig göra att förvandla de till Prester-
skapet utgående löningspersedlar i penningar vid.
det tillfälle, då han dertill förvandlar det, som
nu af Kronofogden skall uppbäras, samt att det
vore äfven för Presterskapet lättare och beqvä¬
mare, att på en gång och det å viss tid uppbära
sin lön, än alt, såsom nu sker, nästan hela året
igenom nödgas vara till hands att emottaga små
afdeliningar af densamma.
I andra momentet (sidan 10 i Betänkandet)
hade kanske snarare bordt visas något sätt att
hålla Läraren skadeslös, om han ”egnade en mera
odelad omtanka åt de många och vigtiga ålig¬
ganden, som tillöra hans egentliga kall, än be¬
visas, att han bör vara jordbrukare.”
I tredje momentet (sid. 11 och 12 i Be¬
tänkandet) framlägges en tanke, att den föreslagna
lönejemkningen skulle ”alltför mycket ingripa i
de rättigheter och förmåner, hvilka församlingar-
nes Kyrkoherdar ega att oqvaldt tilldogonjuta.”
Denna lanke saknar stöd af något bevis, så framt
icke våra nu gällande befordringslagar äro oför¬
änderliga , äro lämpliga i sin helhet för alla ti¬
der och således det yppersta af alla mennisko¬
verk. Utskottet finner sig tillbakaslött af ”hin¬
der och betänkligheter, hvilka icke så lätt kunna
ur vägen rödjas.”
42
Den 4 Januari 4845.
Häruti är icke något gill tigt skäl att stad¬
na, då det är medgifvet, att dessa hinder och
betänkligheter likväl kunna rödjas bort. Men rät¬
telsen och jemkningen skulle, heter det ”för öf¬
rigt i sin tillämpning leda till resultat, de der
hvarken med den allmänna rättvisans anspråk
eller med riktiga befordringslagar låta sig förena.”
O O O Ö
Rättvisan, hon må vara allmän eller enskild,
har icke anspråk på mer, än hvad som behöfves
för ändamålets vinnande. Kan nu ej den ena
vara församlingens lärare och föresyn med dubbla
lönebeloppet, huru skall då den andra kunna vara
det nied hälften? Denne sednare är ju det nu
mångenstädes med omkring femte- eller sjettede-
len. — ”Riktiga befordringslagar skulle hindra
rättelsen.” Det tros icke, utan i stället, att de
skulle befrämja och bestämma den. — Der inom
ett pastorat två Komministrar äro, skulle följd¬
riktigt hvardera hafva halfva löneinkomsten emot
pastor i den församling, der Komministern är
skyldig att tjenslgöra och således, om pastoratet
blott utgör en församling, begge Komministrarne
tillsammans hafva hälften emot Pastor. Detta
pastorat är nemlingen då så stort, att hälften af
det, som nu der tillkommer alla tre presterna,
icke är obetydligt, utan alltför väl kan underhålla
en embetsman med familj. — Der åter inom ett
pastorat både Komminister och Kyrkoherde icke
kunna underhållas ulan billig missbelåtenhet an¬
tingen ifrån pastoratets eller Presternas sida, der
synes rättast, att indragning sker å komministra-
turen, och detta är hvad jag önskat.
Om den beräkningsgrund jag för denna in¬
dragning föreslagit icke är den bäst tillämpliga,
eller om något annat förekonnne i förslaget, sorn
Den 4 Januari 1845.
43
helt och hållet kunde utbytas mot något bättre,
eller borde förändras, hvilket alltför väl är möj¬
ligt, så är min billiga önskan, att Utskottet täcktes
fästa uppmärksamhet vid fjerde punkten i mo¬
tionen, der det heter, 'att om detta förslag i sin
helhet icke finnes lämpligt, det då måtte sam-
manjemkas med andra möjligen i samma syftning
gjorda förslag, eller ock ett annat vederbörligen
uppgöras, så att jemkning och rättelse i denna
lönereglering med det första möjliga blifva verk¬
ställda.”
Jag har ansett såsom obilligt, alt vilja be¬
hålla flera löntagare än man riktigt kan aflöna,
och hvilka förhållanden eller omständigheter,
som kunna göra ett sådant viljande billigt, har
Utskottet icke visat och torde ej heller kunna
visa. Om icke på förhand kan bestämmas huru
mycket det minsta skulle vara, hvarmed en Em¬
betsman med familj borde finna sig belåten;
så är ju utväg öppen att föreslå, det vederbö¬
rande Auctorileter måtte åläggas, att, vid inträf¬
fande ledighet å de mindre Sacellanierna, låta
församlingen höras i allmän sockenstämma, till
hvad belopp den vill löna en blifvande efterträ¬
dare, och, om detta då anses för ringa, i un¬
derdånighet anmäla förhållandet hos Kongl. Maj:t,
som då torde täckas i Nåder förordna, huru med
saken förhållas bör.
I Utskottets förevarande Betänkande förekom¬
mer det märkvärdiga, att, sedan Utskottet all¬
deles ogillat 1681 års Förordning om kommini¬
sterlöners utgörande, (sid. 12 och 13 i Betän¬
kandet) det föreslår såsom enda utvägen till sa¬
kens hjelpande, att konventioner skola uppgöras
om denna lön i försam linga i ne. Dessa kon ven-
44
Den 4 Januari 1845.
tioner skola, för att kunna stadfästas och blifva
gällande, vara grundade på lag, hvilket ock sy¬
nes å nionde sidan i Betänkandet, att Utskottet
har sig bekant. På hvilken lag vill då Utskot¬
tet, att dessa konventioner skola grundas? Natur¬
ligtvis på den, som Utskottet alldeles ogillat;
ty någon annan allmän lag finnes ju icke och är
ej heller af Utskottet föreslagen.
Af Betänkandet synes, att till Utskottets
kännedom kommit, att några af Komministrarne
äro i saknad af boställsjord och således lida minsk¬
ning i den lönerättighet, som deras likar ega;
men förslaget om denna obillighets afhjelpande
har icke väckt något afseende.
Deremot har Utskottet ansett sig böra för¬
orda byggnadshjelp för de Komministrar, som icke
byggt sjelfve de dem i lag ålagde hus. Är icke detta
en orättvisa emot de församlingar i hvilka desse
Komministrar äro anställde, och emot dessas likar,
som icke erhållit eller erhålla någon byggnads¬
hjelp?
Jag anhåller vördsamt om återremiss å Be¬
tänkandet, samt att detta mitt anförande måtte
få blifva remissen följaktigt till Utskottet, och
hoppas, att mera afseende måtte fästas vid före¬
varande vigtiga ämne.
Stockholm den 30 December 1844.
Anders Pehrsson,
ifrån Örebro Län.”
Ephraim Larsson från Elfsborgs Län: Den
slutsats, hvaruti Utskottet stannat, i fråga om
Komministrarnes Löner och deras Boställen, kan
jag icke biträda, men tror deremot, att Kommi-
strarne böra komma i åtnjutande af hvad dem
Den 4 Januari 1845.
45
blifvit tillerkändt genom 1681 års Kongl. För¬
fattning, och alt Pastor i de olika församlingarne
skall förse sin medhjelpare med tillräckligt un¬
derhåll. Vid dessa förhållanden hade den före¬
slagna underdåniga skrifvelsen, rörande konven¬
tioner mellan Komminister och Församlingarne, i
stället bordt åsyfta uppgörelse emellan Pastor och
Komminister, hvadan jag afslår Betänkandet i
denna del. — I fråga åter om Likstols-afgiften
delar jag Ståndsbrodern Dahl löfs åsigter.
Andreas Benglsson från Jönköpings Län: Jag
är hufvudsakligen förekommen af Ståndsbrodern
Dahllöf, och vill icke förlänga den redan långt
framskridna diskussionen i ämnet, utan blott gifva
tillkänna min åsigt, att af alla Ecclesiastika tjen¬
stemän, Komministrarna hafva största skäl till kla¬
gan öfver små inkomster. Ibland dem finnas
nemligen sådane, som, om man tager i betrak¬
tande, alt de besitta Krono-Skatte-jord och få vid¬
kännas dryga onera samt skola sjelfve bygga och
underhålla sina Boställen, knappt ega 20 å 30
Riksdalers årlig inkomst, oberäknadt de så kal¬
lade extra inkomsterne, hvilka äro allt för obe¬
tydliga för att ens böra nämnas. Att likväl till¬
vägabringa en sådan löne-reglering, som af Ut¬
skottet blifvit föreslagen, vore icke rätt, ty der¬
igenom skulle kommunerne ytterligare betungas.
Större skäl vore det, om det högre Presterskapet
ville dela med sig blott en obetydlig del af deras
rika intrader. Långt före detta Riksmöte har
fråga uppstått om Biskops-Embetenas upphörande.
Önskligt vore ock, om desse onytlige tjenster blefve
indragne, ty då kunde de dertill anslagna löner
lämpligen besparas och användas till löne-bidrag
åt de i detta hänseende vanlottade Komministrar-
Den 4 Januari 1845.
ne. Att, såsom föreslaget är, Presterskapets löne¬
inkomster skulle utgå i kontanta penningar, vore
kanhända mindre lämpligt, ty lättare är det för
Bonden att in natura lemna löne-lillskottet, än
att anskaffa penningar; och ifall han äfven skulle
ega mindre tillgång, lagar han dock alltid så att
han åtminstone har i behåll de produkter, som
skola in natura utgå. På sednare tider hafva
också t. ex. grundräntor och andra skatter blifvit
förvandlade i penningar, hvarföre en ökad svå¬
righet skulle för honom uppstå om Presterskapet
äfven finge rätt till kontanta löner.
Af mina Kommilenter uppmanad att åstad¬
komma ett besLämdt stadgande, rörande Likstols
afgifter, väckte jag i ämnet motion, och får jag
härutinnan upplysa att, enligt den uppgift jag
för trenne veckor sedan undfått i Ecclesiastik-
Departemenlet, Kongl. Maj:t meddelat yttrande
i anledning af Rikets Ständers vid sistlidne Riks¬
dag i denna fråga aflåtne underdåniga skrifvelse,
och förklarat sig icke deråt kunna lemna bifall.
Detta förhållande, hvilket ock upplystes under
den hos Högh Ridderskapet och Adeln yppade
diskussion i förevarande ämne, har ock halt till
följd att Adeln afslagit Betänkandet i denna del.
Det vore visserligen lyckligt och väl, om ett be¬
stämdt stadgande gåfves, ty inom de Församlin¬
gar, der konventioner icke finnas, har uppbörden
af bennilde afgift urartat nästan till ett prejeri;
men med ledsnad måste jag likväl förklara, att
då ett Stånd redan ogillat frågan, intet lärer kunna
vinnas.
David Andersson från Hallands Län: En
värd Ståndsbröder, som före mig uppträdt, bar
yttrat, att Utskottet lösligt behandlat frågan om
Den 4 Januari 1845.
47
den föreslagna regleringen af Presterskapets Löner,
och häruti har han egt ganska rätt; men Utskot¬
tet har likväl handlat conseqvent, enär det iakt¬
tagit allas privilegier; ty det har tillstyrkt en
ytterligare skyldighet å Allmogens sida och der¬
igenom icke förnärmat Bonde-Ståndets privilegier,
hvilka, enligt hvad vi veta, endast äro alt betala,
när någon fordrar. Sanningen häraf kan icke
bestridas. För en kort tid sedan, af icke mer
än trettio år, uppgick Budgeten till en fjerdedel
mindre belopp, än hvartill den nu blifvit bestämd,
och då kände man icke så många extra medel
eller utgifter, de der ej blifva synlige i den
egentliga Budgeten. Så länge privilegier finnas,
lära vi föga hafva att vänta någon billig förän¬
dring af detta beklagliga förhållande, utan torde
allt nödgas förblifva på samma ståndpunkt. Jag
vill dock hoppas, alt den nya Regeringen, som
visat så mycket nit och omtanka för folket väl,
skall öppet uttala sin mening samt bereda Land
och Folk en efterlängtad ocb behöflig mildring
och utsträcka en hjelpsam och räddande hand.
Komministrarnes belägenhet behöfver visserligen
behjertas, men Bonde-Ståndets ställning i för¬
mögenhets afseende är vida beklagligare. Landt-
mannen har, att jag så må säga, lidit skepps¬
brott och håller sig fast allenast vid en liten
planka. Denna behöfver blott ytterligare ned¬
tryckas, och den skeppsbrutne varder beröfvad
allt hopp örn räddning. Man bör akta på alla
Stånds intressen och åtminstone icke allt för
mycket lemna förmåner åt det ena på det an¬
dras bekostnad.
Utskottet har föreslagit Sockne-Stämmors hål¬
lande. Delta är på det högsta olämpligt, ty vi
48
Den 4 Januari 1845.
känna Bondens okunnighet att å Sockne-Stämmor
iaktaga sin rätt. Vanligen går det så till, att
Bresten bjLider Bonden till sig och öfvertalar honom,
att vid den instundande sammankomsten, antingen
stillatigande öfvervara behandlingen af den fråga,
som i stämman förekommer, eller ock att med
ett jakande svar bifalla framställningen. På så¬
dant sätt lyckas det ofta vederbörande att till¬
vägabringa höga och kännbara utgifter. Jag yr¬
kar derföre afslag härutinnan.
Vidkommande åter frågan om den s. k. Lik-
stols-afgiften, så kan jag icke annat än högligen
beklaga, att ännu i våra tider menniskan skall
vara en handelsvara i Prestens hand. När hon
födes i verlden skall Presten uppbära inkomst
för hennes döpelse. Så länge hon lefver skall
hon ständigt skatta till honom, och först se¬
dan hon aflidit skall slutliqviden uppgöras. Af
själ och hjerta önskar jag derföre, att en billig
jemkning af denna afgift må ske och att en
underdånig skrifvelse må beslutas. -
Inom min hemort hafva en del Pastorer
ålagt Torpare och Backstugusittare att, vid an¬
fordran, i Prest-rättigheter utgöra tvenne dags¬
verken på egen kost, då desse innehafva under
eller högst tvenne tunnland jord att bruka, och,
då deras jordbruk äro större, ett dubbelt antal
dagsverken. Efter Utskottets förmenande skulle
denna dagsverksskyldighet grunda sig på Kongl.
Resolutionerne den 5 Juni 1807, den 10 Augusti
1808 och den 30 Maj 1811. För att närmare
utreda denna fråga utbeder jag mig att få upp¬
läsa förstberörde Kongl. Resolution af den 5 Juni
1807, så lydande:
Gustaf
Den 4 Januari 1845.
49
Guataf Adolf etc. Sedan lill vår Nådiga pröf¬
ning i underdånighet blifvit hemställde de tvi¬
ster, hvilka uppstått emellan Kyrkoherdarme uti
Glimåkra och Örkenets samt Hishults och Fagers-
hults Församlingar af Christianstads Lån samt
en del Torpare och Husmän i samma församlin¬
gar, som hafva utsäde och berga gröda, — an¬
gående Kyrkoherdarnes påstående alt af bemälde
Torpare erhålla tertial och qvick-lionde, hvilket
åter desse sednare, under erbjudande af en
obetydlig penninge-afgift, dermed likväl Kyrko-
herdarne icke varit nöjde, till alla delar bestrid t;
så, och enär de flere föreställningar, som i an¬
ledning af Vår Nådiga befallning, blifvit de tvi¬
stande gjorde, att i godo med hvarannan öfver¬
enskomma, icke haft någon åsyftad verkan, håfve
Vi hvad i desse tvistemål å ena och andra sidan
blifvit anfördt, samt äfven uti afgifvet underdå¬
nigt utlåtande ytlradt, i Nådigt öfvervägande ta¬
git; och alldenstund Kongl. Förordningen af den
16 Oktober 1723 angående Skånska Presterska¬
pets uppbörd af sine åhörare stadgadt det vissa,
hvarutöfver Presterskapet icke bör kräfva något
af sine åhörare; äfven som deruti föreskrifves,
att desse sednare icke böra tredskas utgifva det
som deras Själasörjare i samma förordning blifvit
med rätta tillagdt; men denna förordning, som
uti 6 och 7 §§. föreskrifver, ”att alla de som
Bondehemman bruka, skola till Kyrkoherden gifva
tertial och qvick-lionde,” icke påbjuder, att denna
skyldighet äfven skall åligga Torpare, hvilka i
denna författning icke omnämnas; fördenskull
håfve Vi funnit, det Kyrkoherdarne Rollof An¬
dersson och Magnus Bothen icke kunna, i stöd af
4
50
Den 4 Januari 1845.
denna författning, med skäl påstå sig ega rätt
till tertial och qvick-tiondes erhållande af Tor¬
pare i deras församlingar; men emedan uti of-
vannämnde författnings 10 §. stadgas, ”att Hus¬
män och Inhysesfolk, sorn icke så och skära,
skola hvart år en höstedag arbeta vid Prestegår¬
den,” och Torpare hvilka ega jordbruk, ostridigt
kunna anses vara uti bättre belägenhet, än så-
dane husmän, samt följaktligen med sköl icke
kunna undandraga sig, att på något sätt förnöja
deras Pastor för det besvär, han, i anseende till
Själavården, bör för dem hafva ospard; thy och
enär alla föreställningar om en billig förening
härom dem emellan fruktlösa aflupit, bafve Vi,
i anledning af hvad 3 §. af Kongl, Resolutionen
den 6 Mars 1732 innehåller, gocltfunnit utstaka
hvad Torpare uti ofvanbemälde församlingar skola
till deras Kyrkoherdar erlägga, samt i sådant
afseende och i betraktande af Torpens olika beskaf¬
fenhet, i Nåder pröfvat skäligt förordna, att de i
Glimåkra och Örkenets, samt Hishults och Fager¬
hults Församlingar varande Torpare, hvilka inne¬
hafva öppen jord ifrån och med ett halft tunneland
till och med ett helt, skola på egen kost utgöra
till deras Kyrkoherdar vid Prestgårdarne tvenne
dagsverken om året, samt de Torpare som ega
öfver ett tunneland lill och med tvenne och der
utöfver likaledes på egen kost vid Prestgården
fyra dagsverken årligen, hvilka dagsverken hälf¬
ten om våren och hälften om hösten skola utgå,
eller med penningar efter årligt Markegångspris
skola ersättas; och skola Torpare, som icke inne¬
hafva ett halft tunnelands öppen jord, lika med
Husmän till Pastor årligen utgöra ett dagsverke
öm hösten.
Den. 4 Januari 1845.
51
För öfrigt och soin Prosten Rotlof Andersson
och Kyrkoherden Bothen i anseende lill denna
tvist uti flere år varit i saknad af någon billig
inkomst af Torparne i deras Församlingar; så
bafve Vi funnit skäligt förklara, att Torparne i
berörde församlingar, hvilka på annat sätt de¬
ras Kyrkoherdar icke förnjöt, skola för Iren¬
ne år tillbaka, antingen in natura utgöra eller
efter hvarje års Markegångspris, ersätta de dags¬
verken, som efter ofvannämnde grunder de nu
blifvit ansedde skyldige alt lill deras Kyrkoher¬
dar årligen utgöra.
O O
Hvad Vi således förordnat varder Eder i
Nåder tillkännagifvit, jemte det Vi härom Vår
Befallninghafvande i Christianstads Län tillskrifvit.
Vi befalle etc.
Högkvarteret Stralsund d. 15 Juni 1807.
Enligt Regeringen.
Mauritz Klingsporr. Ugglas.
Ehrenheim. Zibet.
J. A. Börtzell.
Lika lydande med originalet, intyga
B, Gudmundsson, Johan Johansson,
Riksdagsfullmägtig fr. Halland. Riksdagsman fr. Örebro Län.
Undersöker man noggrannare de skäl, som
ligga till grund för Kongl. Mlaj:t nyssberörde be¬
slut, visar det sig, efter milt förmenande, klart,
att decissionen står i uppenbar strid med pre-
misserne. Det Lagstridiga beslutet, hvilket, så¬
som talaren yttrade, uppkommit under Envålds-
regeringen, bör nu undanrödjas. Genom min
motion i ämnet, har jag ej åsyftat ett nytt stad¬
gande, utan endast upphäfvande af ett Regerin¬
52
Den 4 Januari 1845.
gens maktspråk, som blifvit Lag. Jag yrkar der¬
före återremiss i denna del af Betänkandet och
hoppas och väntar att Utskottet vid närmare be¬
sinnande skall lemna rättvisa åt de förnärmade
och behöfvande Torparne. Högligen obilligt sy¬
nes det mig, att en torpare eller ett inhyseshjon,
som besitter i tunland jord, skall efter den
måttstock, sorn på sednare tider iakttagits, utgöra
på egen kost tvenne dagsverken. Om en Bonde
begagnar denna lilla jordlapp lill potatisland, eger
Presterskapet deraf ingen inkomst. Den ifråga¬
varande beskattningen synes mig belt och hållet
oriktig och önskar jag derföre rättelse härutinnan,
så mycket heldre sorn den tillökning Presterska¬
pet, genom ofvannämnde resolution erhållit, till¬
kommit såsom jag redan nämnt, på olaglig väg.
Frågan om frihet från ifrågavarande dagsverks¬
skyldighets utgörande hafva väl blifvit föremål
för ålskillige rättegångar, men desse halva alltid,
äfven i högsta instansen, förlorats, emedan be¬
rörde Kongl, resolution åberopats, och den fat¬
tige Torparen, som sjelf icke kunnat utföra tvi¬
sten, ulan nödsakats kasla sig i händerna på Ad¬
vokater, har, i stället att vinna befrielse från ett
åliggande, hvilket rättsenligen honom icke till¬
hört, fått vidkännas ganska betydliga rättegångs-
umgälder.
Johannes Johansson från Örebro och Lars
Magnus Knutsson från Östergöthland instämde.
Anders Olofsson från Jemtlands Län. Då
jag väckte motion, att Lagstadgandet, rörande
Soldatens dagsverksskyldighet för så vidt det an¬
går Jemtlands och de öfriga Norra Länen, måtte
varda upphäfdt, var det egentligen min afsigt,
att vinna upplysning huruvida Kongl. Förord¬
Den 4 Januari 1845.
53
ningen af, om jag ej bedrager mig, år 1842 kun¬
de tillämpas på Jemtland, hvarest särskild kon¬
vention blifvit år 1699 upprättad och på grund
hvaraf någon dagsverksskyldighet för Soldat eller
Jägare icke ifrågakotmnit förr, än Sommaren 1843,
då en del af Presterskapet, åberopande sig af först¬
nämnde Författning, fordrade dylika dagsverken.
Andra åter tilltrodde sig icke ega anspråk på
denna rättighet, emedan de af ålder begagnat
sig af den så kallade Dragon-orten. Jag yrkar
återremiss häraf.
Hvad åter angår Betänkandet, rörande kon¬
ventioner emellan Församlins>arne och Kommi-
O
nistrarne samt frågan om vissa frihetsår från Ti-
onde för innehafvare af oländig mark, instämmer
jag, i förra fallet med Ståndsbrodern Strindlund
och i det sednare med von Zweigbergk.
F. d. vice Talmannen Pehr Eriksson från
Wermlands Län: Jag hvarken kan eller har nå¬
got att tillägga i ämnet, det isynnerhet Stånds-
bröderne Strindlund, Dahllöf och von Zweigbergk
så sakrikt utvecklat; och viii jag blott föreslå, att
Betänkandet, med ogillande, lägges till Handlin-
garne, utom i fråga om Likstolsafgiften, hvaruti
Betänkandet synes mig välgrundadt.
Pehr Sahlström från Stockholms Län: Efter
hvad redan talats i detta ämne, kunde det väl
synas öfverflödigt, att ytterligare tillägga något
till de yttranden, vice Talmannen och Stånds¬
brodern Dahllöf afgifvit, och hvari jag för min
del instämmer, men jag vill likväl för ett ögon¬
blick ulbedja mig Ståndets tålamod.
Jag anser mig ej helt och hållet böra ogilla
Betänkandet, särdeles i hvad det angår upprät¬
tande af konventioner inom Församlingarne. Nyt¬
54
Den 4 Januari 1845.
tan af dylika aftal, är jag sjelf i tillfälle att vits¬
orda, emedan inom den ort, der jag är boende,
konvention varit under loppet af flere Herrans
år ingången till folkets och Presterskapets ömse¬
sidiga belåtenhet.
Utskottet bade likväl bordt iakttaga, såsom
orden föllo, det item, att konventioner ovillkor¬
ligen skulle uppgöras, men icke få bero på Con-
sistorii eller Församlingens godtfinnande; ty van¬
ligen bänder då atl Consistorii-ombuden uppstap¬
la så mångå hinder för öfverenskommelsernas ge-
nomdrifvande, att försöken dertill helt och hål¬
let aflöpa utan frukt. Derföre yrkar jag att den
underdåniga skrifvelsen må så stiliseras, att Con¬
sistorium och Församlingarne finge sig ålagdt, att
dy like konventioner skulle träffas, emedan i an¬
nat fall Författningen blifver utan ändamål. Det
synes som Bonde-Ståndet, främst af alla Stånd,
borde afse Komministrarnes beklagliga ställning.
Jag vill väl ej bestämdt påslå, att orsaken hvar¬
före Komministrarne från flere Landsorter upp-
sändt ombud till detta Riksmöte varit den, att
försöka undfå någon liten behöflig förbättring i
deras Löneförmåner; men då de alltid visat sig
såsom trogna bundsförvandter med oss på den
Politiska banan, bör åtminstone icke delta Stånd
åsidosätta deras timliga bergning, så vidt likväl
sådant kan åstadkommas utan Allmogens ytter¬
ligare betungande. Beklagligt är, att Utskottet så
ringa aktat de många motioner, som i förevaran¬
de ämne blifvit väckte.
1 fråga om ägares af nyodlingar frihet från
10:de-afgift fruktar jag, att Utskottet begått ett
misstag; ty för min del skulle jag tro, att 1809
och 1810 årens beslut omfatta frihet från 10:de-
Den 4 Januari 1845.
55
afgift icke blott för nybyggen, utan äfven för
andra nyodlingar inom hela Riket; och anhåller
jag att Herr Sekreteraren ville härom lemna upp¬
lysning.
I öfrigt anser jag mig böra förklara att, ef¬
ter min åsigt, Komministrarne Hardins och He¬
dins emot Betänkandet afgifna reservation väl
förtjenar att begrundas, och skulle jag finna mig
belåten om Ståndet ville denna reservation an¬
taga. Hvar och en känner, att allmogen djupt
betungas af Presterne, hvilka snart sagd t aldrig
blifva nöjde och aldrig lemna åsido försöken att
förstora sine inkomster. Utskottet har icke fäst
sig vid det, som flere begärt, och uraktlåtit att
begrunda motionärernes förslag.
Sekreteraren upplyste, att, jemlikt Kongl.
Kungörelsen den 6 April 1810, har Prestestån-
det eftergifvit rättigheten lill Sädestiondes upp¬
tagande af Nybyggen och Nyodlingar af förut
icke bärande oländig mark under de Innehaf-
värne förundte frihetsår.
Carl Fredric Huss från Vester-Norrlands Län:
Uti den punkt af Betänkandet, sorn rörer Kom-
ministrarnes Lönerätt, instämmer jag med hvad
Ståndsbrodern Strindlund yttrat och yrkar såle¬
des afslag i denna del.
Öfver en af mig vid Riksdagens början vackt
motion, angående de så kallade Mensal- eller Stom-
hemmanens upplåtande till Boställen åt Kommi¬
nistrarne, har Utskottet afgifvit Betänkande, men
det synes mig, som om det antingen undvikit att
bestämdt yttra sig eller också icke gifvit svar på
tal. Motionen innehåller förslag, att uti de Pa¬
storat, som bestå af flere Församlingar och der
Kyrkoherden, utom den Prestegård, lian besitter
56
Den 4 Januari 1845.
inora Moder-Församlingen, äfven innehafver Hem¬
man i Annexet, delta sednare Prestebord skulle
upplåtas åt Komministern, som upprätthåller guds-
tjensten i Annexet. Jag var af mine Komrnitenter
uppmanad att framställa motion härom, och gjor¬
de detta så mycket hellre, som jag ansåg det
båldt och obilligt, att Kyrkoherden, sjelf bosatt
i en annan församling och här egande sin tjenst,
skulle på annat ställe innehafva ett Prestebord
på långt afstånd från haus egentliga bostad, och
hvaraf han således icke torde skörda någon sär-
deles behållning, och sådant oaktadt Församlin¬
gen, inom Annexet, egde en tjenstgörande Prest,
hvilken, ofta stadd i torftig belägenhet, skulle
genom ett sådant Hemmans upplåtande till Bo¬
ställe erhålla en förmån af oberäkneligt välde.
Jag trodde ett sådant på billighet grundadt jemk-
ningsforslag emellan Kyrkoherden och Kommini¬
stern icke skole mola något motstånd af Riksför¬
samlingen, ej ens från den andliga sidan, men
jag finnér nu att jag deri misstagit mig. Mitt för¬
slag var så mycket mera välmenande, som det
endast åsyftade en liten uppoffring åt Pastorer-
nes vanlottade embetsbroder, Komministrarne. Ut¬
skottet hai' antyd t, att sistnämnde Embetsman
vore i behof af Boställen. Sanningen häraf vill
jag icke bestrida. En motionär har ock till Ri¬
kets Ständers behjertande hemställt, att Kommi-
nistrarne mätte, såsom Pastorerne, få tillgodo¬
njuta någon Byggnadshjelp. Milt förslag åter åsyf¬
tade endast alt Annex-Hemmanen skulle vid in¬
träffande ledigheter tillfalla Komministrarne. Så¬
ledes har Utskottet, då det föreslagit den skrif¬
velse, hvilken redan blifvit omnämnd, utsträckt
sin pröfningsrätt och icke lemnat svar på min
Den 4 Januari 1845.
57
motion. Utskottets förslag synes mig dessutom
mindre val betänkt, ty det bar väl tillstyrkt,
att i de Stift, der Komministrar finnas, hvilka
sakna Boställshus, Konsistorium mätte föranstalta
om beredandet af ifrågavarande förmån, men Ut¬
skottet har icke besinnat eller föreslagit huru, el¬
ler på hvilkens bekostnad, plats för husens upp¬
förande skulle erhållas. Det är således på det
högsta nödvändigt, alt Utskottet äfven ginge i
författning om utseende af nödige platser och
tomter hvarpå Byggnaderne skola uppföras, så
vidt nemligen Utskottet icke förutsätter, att des¬
se, om jag så fur säga, Andeliga Bostäder skola
uppföras i luften; och yrkar jag på grund häraf
ålerremiss i denna del.
Likstolen är en lemning från det oupplysta
tidehvarf, då hvarje individ, huru stor syndare
han än var, blott behöfde gifva Presten en skänk
eller testamente för alt, såsom han trodde, erhålla
förlåtelse för under 1 ifvet begångna förseelser. Tion
på denna öfvernaturliga magt i Prestkastens hand
har försvunnit med tiden, i samma mån en re¬
nare åsigt af den Christna religionen hos Menig¬
heten gjort sig gällande. Jag vill äfven påså, att
stadgandet om ifrågavarande afgift till sin grund
är ochrisllig och står i dissharmoni med vår re-
ligion, som bjuder att handla utan egennytta
samt med sjelfförsakelse och uppoffring. Högeli¬
gen obilligt är att, dä t. ex. en Hustru med
flere Barn, stadd i mindre gynnande ekonomisk
belägenhet, förlorat sitt enda stöd i verlden, sin
Man, Enkan likväl måste till Presten utgifva för
den aflidnes likbegängelse en del af Sterbhusets
redbaraste egendom, nemligen ett Kokreatur. Pre-
sterskapet har åtminstone i min hemort icke be¬
58
Ven 4 Jarmari 1845.
gagnat sig af denna rättighet, förmodligen, eme¬
dan det ansett den obillig; men om vi antaga
Utskottets Betänkande, skall Presterskapet utan
tvifvel taga tillfället i akt, att göra anspråk på
berörde inkomst. Mig synas Presterne eller åt¬
minstone Kyrkoherdarne vara så väl försedda
med dryga lönevilkor, att tiden icke är inne för
tillskapandet af nya intrader.
Lars Bygden från Westerbottens Län: Inom
min hemort hafva icke Komministrarna skäl till
klagan och icke eller allmogen, ty om de förres
löneförmåner äro derstädes konventioner träffade.
Dessa hafva tillagt Komministrarna minst 70 tun¬
nor Spannemål såsom lön. Inom en församling
finnas tvenne Komministrar anställde och det
blefve derföre allt för tungt och tryckande, om
församlingen blefve skyldig uppbygga och an¬
skaffa tvenne Boställen. På församlingarne i We¬
sterbotten kan således den ifrågasatte skrifvelse!!
icke lämpas; och yrkar jag afslag å Betänkandet,
utom hvad Likstolen angår, i hvilken del jag bi¬
faller förslaget, det jag anser blifva för mine Kom-
mitenter nyttigt.
Olof Nilsson från Vesterbottens Län: Pre¬
sterskapets löner äro förut så höga, att någon till¬
ökning icke bör ifrågakomma. I allmänhet synes
mig Allmogens byggnadsskyldighet i afseende å
Boställen icke hillig och blefve den dessutom i
ännu högre grad orättvis, då tvenne Kommini¬
strar finnas i en församling. Jag instämmer så¬
ledes med dem, som yrkat afslag å Betänkandet
härom, men gillar deremot förslaget rörande Lik-
stolsafgiften, emedan det projekterade stadgandet
mera öfverensstämmer med billigheten, än det
Lagbud, som ännu är gällande och enligt hvil-
Den 4 Januari 1845.
59
lid Presten ofta i ett fattigt hus tillegnar sig
den redbaraste egendomen.
Johannes Johansson från Götheborgs och Bo¬
hus Län: Genom en konvention af d. 5 Septem¬
ber 1722, som blifvit träffad emellan Presterska-
pet och Försandingarne inom min hemort, äro
Presterskapets rättigheter bestämde; och yrkar jag,
att detta aftal fortfarande må gälla. Jag afslår
derföre Betänkandet i denna del, så vidt nemli¬
gen någon förändring derigenom skulle ske i de
konventioner, som tillförene upprättats.
Mathias Hjort och Erik Christensson från
Götheborgs och Bohus Län instämde:
Talmannen anmärkte, att förslaget icke gjor¬
de ingrepp i de konventioner, som en del För¬
samlingar förut träffat.
Niis Niisson från Wermlands Län skriftligen:
”Det är smäl tande finna Ekonomi-Utskotlels
pluralitets resultat i N:o 109, i frågan om Kommi¬
nisters aflöning och bergning; ty Utskottets be¬
slut visar, huru stort inflytande det högre Pre-
sterskapet har så i denna som i öfriga högst nöd¬
vändiga Reform-frågor. Följaktligen har Utskot¬
tet tillstyrkt en half messyr till de vanlottade
Komministrarnes bergning genom förbättrande der¬
af, genom församlingarnes hörande och betungande,
en åtgärd som under nuvarande svåra konjunk¬
turer är overkställbar och obillig, — således som
man säger drilladt sig från saken.
Efter mitt förmenande har Utskottet bordt
tillstyrka Rikets Ständer en underdånig skrifvelse
om nödvändigheten af konvention mellan Pastors
och Komministerslönerna jemte deras Byggnads-
frihelers lämpliga fördelande.
60
Den 4 Januari 1845.
De flera Ledamöter af Högre Presterskapet, som
deltagit i Höglofl. Utskottets Beslut, och som så
säkert och grundligt kändt detta behof, hafva verk¬
ligen visat en ädel handling om de gjort en så¬
dan satts gällande, som jag anlydt och således
bidragit till sina underordnade vanlottade brö¬
ders bergning. — Då de Hesla af Pastorerna njuta
det största öfverflöd genom sina löneinkomster,
då Kornminislrarne oftast sakna det nödvändiga-
, # O
ste för sig och de sina och nära nog efter forn¬
tidens tilldragelse behöfde sjelf följa sin plog;
tror jag mig icke fordra förmycket af Ordets
och Religionens män, då jag önskat den sjelfför¬
sakelse, att de höga och betydelsefulla orden från
Thronen ”Rätt och Sanning” äfven i denna fråga
o O
från Ulskotlet mera klart gjort sig gällande, och
härtill har icke Utskottet saknat materiel uti de
många remisser och motioner. Jag yrkar således
återremiss af förevarande Betänkande med anhål¬
lan, att Utskottet läcktes mera behjerta denna
vigtiga fråga.
N. Nilsson,
från Wermland.
Och tilläde Nils Nilsson muntligen: Utskot¬
tets förslag, rörande Likstolens utgående gillar jag
i allo, och önskar bifall Lill denna punkt i Be¬
tänkandet. En värd talare har hyst föga hopp
om framgång af en skrifvelse i detta ämne, men
för min del tviflar jag icke, att den nuvarande
Regeringen skall deråt lemna sin Nådiga sanktion.
Jöns Palmqvist från Skaraborgs Län delade
denna mening.
Strindlund. En och annan talare har ansett
1681 års förordning otydlig. Denna mening kan
Den 4 Januari 1845.
61
jag icke dela, ty genom denna författning äro
Presternas skyldigheter utstakade. Mig synes icke
5 §. i samma förordning obestämd, enär man
mäste antaga, att med mindre Torpare menas
åboer, sorn besitta mindre hemman. Allmogen
h»ir intet att skada med Komministrarnes aflö¬
ning, emedan, på sätt jag redan förut anmärkt,
desse Tjenstemän skola med löner förses af Pa-
storibus, hvilkas Embeten de till en del utöfva.
Taga vi ledning af Historien om Presterskapets
löneinkomster, så skole vi finna, att så ofta All¬
mogen sökt bereda sig någon lindring, en större
uppgift blifvit enda följden af dylika försök. Der¬
före vill jag ingalunda tillstyrka den föreslagna
skrifvelse!!, rörande konventioners uppgörande,
ulan vikar fastmer, att en skrifvelse må afJålas,
som åsyftar åläggande för Paslorerne, att med
lön förse Komministrarne. Det är så mycket
mera olämpligt och orättvist, att en jemkning af
desse Embetsmäns Lönevilkor icke vidtages, sorn
en tydlig Lag tillförbinder Pastorerne att löna
sine Medhjelpare. Tror man ”ändamålet helga
medlen”, blilver Utskottets förslag rättvist, men
denna åsigt hoppas jag Bonde-Ståndet icke hyllar.
Komministrarne göra icke annat än Paslorernes
tjenster; och de som uppoffra sin tid för bestri¬
dande af Själavården, böra icke sakna lön der¬
för, och bör denna tagas och utgå af Kyrkoher-
darne. Allmogen har fullgjort sitt åliggande, då
den lemnat l():de och andra lönefördelar åt sin
Pustor. Kyrkoherdarne böra ihågkomma Bibelns
Heliga Ord; ”Bind icke munnen för Oxen, som
tröskar”. Bifaller Ståndet den föreslagna skril-
velsen, fruktar jag densamma skall verka der¬
hän, alt utgifterne till Presternas aflöning för-
62
Den 4 Januari 1845.
höjes nied 50 eiler 100 procent. Yid en Soc-
kenslämma är det lätt att tillskapa nya onera;
ty desse sammankomsters hållande bestämmes af
Pastor. Denne utsätter dagen dertill pä en tid,
då hans antagonister äro bortreste på andra hvarf,
men aktar sig nog, att välja den dag då de per¬
soner kunna komma tillstädes, hvilka vanligen
försvara Allmogens rätt. Jag vill icke vältra skyl¬
digheten att aflöna Komministern på den tryckta
Allmogen. Gillas nu förslaget, varda måhända
en annan gång anslag eller Lönetillskott begärde
åt Hjelp-Presterne, åt hvilka åtminstone i en
del trakter Allmogen äfven får lemna sin skärf.
Adjunkternes lön är blott sexton tunnor och
således, efter nuvarande sädespris, icke högre än
en vanlig dränglön. Det synes således, som om
Pastorerne endast önskade uppbära inkomster-
ne, då andra utöfva tjensten. — I fråga om
Likslolsafgiflen biträder jag Ståndsbrodern Huss’s
mening. Många Prester blygas nu att uppbära
denna afgift, men godkännes förslaget och stad¬
gas ett Lagbud, som gåfve dem bestämd rättig¬
het till Likstol, skulle måhända ingen efterskän-
7 O
ka denna inkomst, tänkande, att ändamålet hel¬
gar medlen.
Häri instämde Nils Petter Pettersson från
Calmare, Anders Andersson från Örebro, Anders
Olofsson från Jemtlands och Anders Andersson
från Östergöthlands Län.
Sven Isacsson från Calmare Län: Redan vid
Riksdagens början instämde jag med Slåndsbro-
dern Niclas Nilsson i den af honom väckta mo¬
tion, angående Presterskapets aflöningssätt. Denna
motion har nu återkommit från Utskottet, så
tillvriden att, i stället för förenkling och mild-
Den 4 Januari 1845.
63
ling, efter min tanke, en svårare utgift tili Pa¬
stor och Komminister skulle drabba Församlin¬
gen. Fäster jag tanken vid 1681 års förordning,
så synes denna, så ofullständig den än är, vida
bättre än Utskottets förslag. Erfarenheten lärer,
att de konventioner, som Pastor och Församlin¬
gen emellan blifvit uppgjorde, ständigt stegrat
den förres anspråk och de sednares utgifter, hvil¬
ka till och med fördubblats, ty hemman, i min
hemort, som förut erlagt en, måste nu lemna
ända till två och en half tunnor säd. Lika med
Stundsbrodern Strindlund befarar jag för Allmo¬
gen mera tillökning än mildring genom den till¬
styrkta skrifvelsen.
Bifalles förslaget om bestämmande af Lik-
stolsafgiften lill visst belopp, blefve derigenom,
såsom talaren yttrade, ett fast hägte gifvet åt
Pastorerne, som derigenom hade lättare alt upp¬
bära samma afgift. Pastorerne i min hemort anse
denna från Hedna tiden qvarstående pålaga, skänd¬
lig och ovärdig; och Herr Prosten Annell har be¬
stämt förklarat, det han på intet vilkor ville fordra
Likstol. Till Betänkandet kan jag således icke lem¬
na bifall.
Johan Jacob Ruthberg från Norrbottens Län,
förklarade sig dela Strindlunds mening och ytt¬
rade, i afseende å gemenskapens skyldighet att
till Pastor utgöra dagsverken, del han ansåge
delta åliggande högst betungande för den fatti¬
gare folkklassen, isynnerhet i de Norra orterne,
der en sådan dagsverksskyldig, så vidt han sak¬
nade penningar, blefve tvungen alt vandra på
arbete ofta 6 ä 8 mil till Pastors boningsort.
Johannes åndersson från Skaraborgs Län:
Vidare diskussion af detta ämne synes mig öl-
64
Den 4 Januari 1845.
verflödig och vill jag endast förklara, det äfven
jag är en bland de mångå, såsom det vanligen
heter i våra Protokoll, som förenar sig med Stånds¬
bröden! Strindlund- Någon har önskat, alt Kom¬
minister Hardins emot Betänkandet afgilne re¬
servation måtte tagas till grund för Ståndets be¬
slut. Läser jag likväl noggrannare 3:de och 4:de
punkterne deraf, erfar jag snart den mening,
hvartill reservanten velat komma, och att denna
åsyftar allenast att öka bördan för den redan
djupt betungade Allmogen. Jag kan icke inse,
att någon otydlighet förefinnes i Kongl. Förord¬
ningen af d. 16 Februari 1681, der föreskrifvet
är, att Kapellanen är Pastorns, men icke För¬
samlingens tjenare. De lönebidrag, Församlin¬
gen tillskjuter åt sin Komminister, härleda sig
endast från ett frivilligt åtagande, som i början
endast afsåg en viss lid af år, men sedan lyc¬
kades det vederbörande alt göra detta åtagande
till Lag; och synes mig Utskottet nu vara på
god väg att ålägga Allmogen en ytterligare
skyldighet.
Gustaf Pettersson från Östergöthland skrift¬
ligen :
Vid föredragningen af förevarande Ekonomi-
Utskottets Betänkande N:o 109, ber jag att i kort¬
het få tillägga några ord.
Jag vill först tillkännage, att den tanke jag
hyser, alt med värvarande representation en om¬
organisering af Presternes löningssält, ehuru önsk-
lig den än vore, nära nog är en omöjlighet. Uti
denna punkt mer än i någon annan, kommer
man att mötas af ordet privilegier, och alla mo¬
tioner, som gå ut på någon grundligare reform, för¬
blifva
Den 4 Januari 1845. 65
blifva onyttiga. Ur denna synpunkt belraktadt,
återstår för närvarande icke mycket att vidare
säga eller göra i detta ämne.
O O
Hvad nu speciellt angår Utskottets tillstyr¬
kande i della Betänkande, så vill jag deraf finna,
alt meningen lär vara den, att lii den lägre
Presterskapets — Komminisli arnes löneförmåner
ökade, icke genom eftergifter från det allt för
högt lönade högre Presterskapet och Prelaternas
sida, utan snarare genom en ny beskattning på
folket. Huru mycket deltagande jag också hyser
för den fattigare och otillräckligt lönta klassen
af religionslärare, kan jag likväl icke biträda ett
förslag, som grundar sig på ofvannämnde vilkor.
Jag tar mig i det stället friheten föreslå, att,
då nu nästan i alla Socknar folkskolor äro in¬
rättade eller skola inrättas, lill lärare i dessa fö¬
reträdesvis måtte utses Komministrar, åtminstone
i de trakter der, såsom händelsen är i min hem¬
bygd, flere socknar slagit sig tillsammans om en
Kyrka, och i hvilka man har ända till tre ordi¬
narie prester, hvarigenom predikoturen endast in¬
träffar högst hvarannan Söndag för hvardera.
Hvad åter beträffar likslojen, anser jag det
vara presternes skyldighet att, utan särskild godt-
görelse, kasta de tre skoflarne mull på en men-
niskas likkista, då han under den aflidnes lifs¬
tid uppburit af honom måhända temligen betyd¬
liga inkomster. Jag vill derföre föreslå, att Stån¬
det för sin del måtte afstyrka all afgift under
namn af likstol, och inbjuda det Högvördiga Pre-
ste-Ståndet att deruti sig förena; men skulle Stån¬
det icke vilja gå in på mitt förslag, bifaller jag
5
Den 4 Januari 1845.
hellre hvad Utskottet i denna punkt tillstyrkt,
jin nu varande sältet för likstols utgörande.
Gustaf Pettersson,
från Östergöthland.
Ola Jeppsson frän Blekinge Län: Den till¬
rättavisning Utskottet fått upphöra, synes mig
väl förtjent. Jag kan icke instämma i reservan-
lernes förslag. Icke eller kan jag dela deras åsig-
ter, som gillat den föreslagna sluifvelsen om kon¬
ventioners uppgörande, ty om tvist yppas, då desse
aftal skola ske, vet jag icke hvarthän domsrätten
skall hänskjutas. I fråga om Byggnadsskyldighe¬
ten åt Komministrarne, synes Utskottet hafva
nappat på kroken.
Ehuru, enligt min mening, Likstolsafgiftens
utgående med ^ procent af Sterbhusets behållna
tillgångar, är med billigheten mera förenligt, än
att samma afgift skulle bestämmas lill i procent,
vill jag likväl icke motsätta mig Utskottets för¬
slag härutinnan; och hvad ytterligare angar Stånds-
kamraten David Anderssons hemställan, så tyc¬
kes han såsom motionär haft ganska lätt i sitt
yrkande, alt de Halländske Torparne eller Hus¬
mannen icke må mera betungas än i andra orter.
I Blekinge t. ex. utgör torparen endast ett dags¬
verke och detta på Pastors kost. Jag önskar att
Ståndet icke må emotsälta sig återremiss och tior
att Utskottet, sorn nu på nya året skiljt sig från
alla göromål och eger rent bord, skall närmare
behjerta motionernas förslag. »
David Andersson. I 87 år ungefär utgjorde
äfven inom Halland Torpare och Husmän dags¬
verksskyldigheten i enlighet med Kongl. Förord¬
ningen d. 16 Oktober 1723, men år 1811 blef
Den 4 Januari 1845.
67
denna skyldighet, genom ett enda maktspråk för¬
storad. Mitt förslag är på det högsta billigt. Det
är besynnerligt, att den rike, om han än eger
stora inkomster, likväl skall önska att erhålla, så¬
som Talaren yttrade, allt hvad han ser.
Olof Larsson från Gefleborgs Län: Jag vill
icke förlänga diskussionen i förevarande ämne,
utan blott tillkännagifva det jag gillar Utskot¬
tets Betänkande i hvad detsamma rörer Likstols
erläggande till Pastor, hvilken afgift är bestämd
till l procent af boets behållna tillgångar; men
i öfriga delar instämmer jag i allo i Brodern
Strindlimds anförande och yrkar afslag å Betän¬
kandet.
v. Talmannen Nils Pehrsson: Sedan jag sist
hade ordet har en och annan yrkat afslag i den
punkt af Betänkandet, som handlar om konven¬
tioner emellan Församlingar och Komministrar.
Gåfve icke 1681 års författning anledning till
olika, sinsemellan stridiga tolkningssätt på olika
orter, skulle jag ej yrka bifall å Betänkandet i
denna del. I min hemort går det så till, att
den, som eger flera Hemmanslotter, men icke
sjelf brukar desse, får betala särskild afgift för
hvarje Hemmansdel. Betänkandet visar ock, att
i andra orter ett lika missförhållande eger rum.
Ett förtydligande af förenämnde författning sy¬
nes mig derföre af nöden, och bifaller jag der¬
före Betänkandet i denna del.
Talmannen upplyste hurusom i hans hem¬
ort samma missförhållande, som det af vice Tal¬
mannen uppgifne, äfven der inträffar. Lönebe-
räkningen göres efter matlag, och jorddelen må
vara så liten som hälst påföres densamma likväl
den omförmälde afgiflen. Vid uppkomne tvistig-
(i8
Den 4 Januari 1845.
heter har Kammar-Collegiiim dömt eller 1681
iirs författning, hvars föreskriCter vore mindre
bestämda.
Niklas Nilsson, lag hoppas all Ståndet icke
må emotsiitta sig återremiss i de frågor mitt an¬
förande omnämner. Betänkandet, angående Lik¬
stol, är jag böjd att-antaga, ty nu händer, att,
om I. ex. en undantagsman allider, Presten i Lik¬
stol fordrar tio Riksdaler, ehuru den förre endast
egt i tillgångar Ett hundrade.
Dagsverksskyldigheten är för de mindre be¬
medlade torprarne högligen betungande, och i min
hemort har det inträffat, alt Presten lagsökt, så¬
som orden folio, de stackars uslingarne om de
någon gång försummat utgöra dagsverken. Vilen
hafva till och med blifvit åsalle.
Pehr Jönsson från Skåne: Denna fråga rö¬
rer väl hufvudsakligen det gamla Sverige, ty
Skåne har egna författningar om Presterskapets
lönerält. Men jag vill likväl icke stillatigande
förbigå densamma, då jag hör den olikhet som
råder i afseende å Komminislrarnes inkomster.
Det är sagdt, att desse äro till den grad små,
alt de endast kunna uppskattas till Trettio Riks¬
daler årligen. Antingen ligger häruti en osan¬
ning eller en obillighet, tv detta belopp utgör
ju icke en gång en half drängelön. I de för¬
samlingar, som äro så stora alt en Komminister
behöfves, äro ock Kyrkoherdens löneförmåner så
betydliga, att han äfven borde kunna löna Kom¬
ministern, som uträttar de åligganden Pastor rät¬
teligen tillhöra. Menighelerna böra derföre icke
betungas genom löneLilIskoLt åt Pastorernes med¬
hjelpare. Dock så länge frågorna härom skola
slitas af de fyra Stånden, se vi huru de aflöpa.
Den 4 Januari 1845.
69
Presterne äro sjelfva ledamöler af den Lagstif¬
tande församlingen, och hvad kunna vi väl un¬
der sådane förhållanden hafva atl vänta? Pasto-
rerne och Komministrarne äro båda Christi tje¬
nare. Kanske äga de icke Christi sinne och än¬
nu mindre Christi oegennyttiga kärlek. Deraf
härrör må hända Pastorernes missundsamhet emot
sine medhjelpare. Då likväl en lag linnes, nem¬
ligen Kongl. Förordningen d. 8 Februari 1681,
som bestämmer Kyrkoherdarnes skyldigheter här¬
utinnan, föreslår jag, att Ståndet må ingå med
en skrifvelse till Kongl. Maj:l och anhålla att be¬
rörde Kongl. Författning må bringas till verkstäl¬
lighet.. Detta lagbud Ivar nu en lång tid endast
varit en död bokstaf. Jag förenar mig i yrkan¬
det om återremiss.
Ola Svensson från Malmöhus Län: Som frå¬
gan om Likstol och Komministrarnes aflöning icke
angå Skåne, emedan särskildta författningar der
äro gällande, skall jag icke eller härutinnan öka
diskussionen; men hvad deremot beträffar Hus¬
männens dagsverksskyldighet, så rörer denna frå¬
ga såväl hemälte provins, som öfriga Sverige;
och anser jag att de Husmän eller Torpare, som
genom särskildta domar, grundande sig på 1807
års såsom prejudikat åberopade Kongl. Resolu¬
tion, blifvit ålagde att lill Pastor utgöra från 2
till och med 4 dagsverken på egen kost, hafva
i detta fall blifvit allt för bårdt beskattade, och
jag tror att sådant svårligen kan öfverensstäm¬
ma med rätta andemeningen i 10 §. af 1723 års
Kongl. Förordning, angående Presterskapets i Skå¬
ne rättigheter. Jag biträder således yrkandet af
återremiss i denna punkt, och önskar alt Ut¬
skottet ville föreslå någon åtgärd, hvarigenom ett
70 Den 4 Januari 1845.
prejudikat, som i ett enskildt mål tillkommit
och synes stå i strid så väl med den gällande
förordningen som verklig rättvisa, måtte blifva
undanröjdt.
Mäns Pehrsson och Jöns Månsson, från Malm¬
öhus Län instämde:
Sahlström. En eller annan har anmärkt så¬
som oriktigt, att jag till stöd för min mening
åberopat Komminister Hardins reservation. Jag
vill visserligen icke kalla min åsigt ofelbar, men
för alt rättfärdiga mig bar jag velat åter uppre¬
pa det vilkor, jag förut fästat vid reservationens
antagande, nemligen: ”så vidt den föreslagna än¬
dringen kunde utan allmogens ytterligare betun¬
gande till vägabringas’’. Min egen erfarenhet sade
mig och säger mig ännu, att dylika konventioner,
som här äro i fråga, äro nyttige och välgöran¬
de. Genom dylika aftal är församlingens skyl¬
dighet till sitt Presterskap bestämde under en
lång följd af år, och derunder kan någon förhöj¬
ning icke komma i fråga.
Pehr Nilsson från Christianstads Län för¬
klarade sig vara förekommen af Ståndsbröderna
Ola Svensson och David Andersson, i hvilkas yt¬
tranden han instämde.
Sven Isacsson: Ännu några ord utbeder jag
mig att få tillägga i fråga om Likstolsafgiflen. I
min hemort uttages icke Likstolen efter den af¬
lidne förr än bouppteckningen blifvit förrättad, och
en del Prester hafva äfven afsagt sig rättighet till
denna afgift. Jag vill derföre fästa Ståndets upp¬
märksamhet på olämpligheten af att nu begära
ett bestämdt stadgande rörande denna pålaga,
hvilken, såsom talaren yttrade, syntes vara i af-
tagande och torde i en framtid försvinna af sig
Den 4 Januari 1845.
71
sjelf. — Denna afgift upptages icke eller till stör¬
re belopp än j procent af boets behållning.
Fredric von Zweigbergk: Jag bar velat upp¬
mana Ståndet, att icke lemna åsido det af Anders
Pehrsson från Örebro Län väckta förslag, rörande
Pastorers och Kyrkoherdars löneförmåner, och ön¬
skar, att Ståndet må, om återremiss skei', såsom
sin gemensamma tanke antaga detta förslag.
I det skick det underdåniga skrifvelse-för-
slaget, angående Likstolsafgiften nu är, kan jag
icke bifalla detsamma, utan yrkar jag återremiss
i denna del och en förändrad redaktion af föl¬
jande ordalag: ”Att Kongl. Maj:t täcktes utfärda
en författning af innehåll att, der ej särskild öf¬
verenskommelse är träffad, denna Likstolsafgift
bör lill Pastor utgöras med” etc. Om den af Ut¬
skottet projekterade skrifvelsen godkändes, vore
detta detsamma, som att förhindra all förändring.
— Betänkandet innehåller nästan intet, och yr¬
kar jag derföre, att det må i sin helhet återre¬
mitteras.
Denna mening biträdde Johan August Zet¬
terberg från Stockholms Län.
Nils Nilsson från Wermlands Län: Jag hop¬
pas att de, som äro nog lycklige att ega kon¬
vention till bestämmande af Presterskapets löne-
vilkor, icke må emotsälta sig ett beslut rörande
Likstolsafgiften, hvilket inom flere provinser är
behöfligt och äfvenväl varit föremål för behand¬
ling vid flere Riksdagar. Pastorerne inom min
hemort uppbära vanligen en procent af den af-
lidnes behållna qvarlåtenskap enligt bouppteck¬
ning såsom Likstol. Förevarande förslag deremot,
hvilket icke kan inverka på invånarne i de för¬
samlingar, der särsk ild te aftal redan träffats, ned¬
72
Den 4 Januari 1845.
sätter denna afgift till } procent och stadgar en
bestämd Lag i detta ämne, hvilken otvifvelak-
tigt skall leda till redighet och sämja emellan
Pastor och Församlingen.
Anders Bengtsson önskade, att Ståndet ej
måtte afslå utan återremittera frågan om kon¬
ventioners uppgörande med Preslerskapet.
Fredric von Zweigbergk förklarade, att han
ingalunda velat motsätta sig beslutet rörande Lik¬
stolen, så framt han icke vore öfvertygad, att för¬
slaget, sådant det nu är, gällde till intet.
Måns Månsson från Calmare Län: Om miss¬
bruk på en del orter ega rum i afseende å tolk¬
ningen af 1681 års författning, böra väl dessa
rättas på annan väg, än genom upphäfvande af
förordningen, som synes mig fullt tydlig och be¬
stämd. — Författningen föreski ifver, att der 6
kor finnas, Prés ten skall hafva 1 i Likstol. Der
åter blott 5 kor finnas, 2 Daler, 4 kor, 1 Daler,
för ”ärfdabarn”, 16 Öre och tjenstehjon och an¬
dra barn 8 Öre.
David Andersson: Mig synes nyssberörde för¬
ordning tillräckligt tydlig, och vill jag derföre icke
bifalla Utskottets förslag. Tiden synes ännu icke
vara inne att yrka verkställighet af stadgandet
i 1681 års Förordning, att Pastor skall löna Kom¬
minister, utan torde förslaget derom böra kom¬
ma från Regeringen. För att komma till något
bestämdt resultat, vore bäst att Betänkandet i sin
helhet ålerremitterades, på det att Utskottet, med
ledning af de anmärkningar, som under diskus¬
sionen förekommit, måtte afgifva ett nytt yttrande.
Niclas Nilsson: Den ofta åberopade Kongl.
Förordningen tolkas olika på olika orter, och det
händer till och med att vederbörande Pastor ty¬
Den 4 Januari 1845.
73
der den så, att, om i ett bo finnes så mycken
egendom som svarar emot värdet af sex ko-krea¬
tur, lian påstår sig ega rätt att erhålla Udel af
egendomen.
Anders Ersson från Elfborgs Län. Sedan
upplyst är alt Ekonomi-Utskottet eger föga eller
intet att uträtta, och det torde blifva svårt att
fatta ett beslut, dervid allas åsigter kunna göras
gällande, yrkar jag återremiss af Betänkandet i
alla dess delar, med undantag af frågan om Lik¬
stol, som lämpligen torde särskilt kunna afgöras.
Discussionen förklarades vara slutad, och
blef till följe af Rutbergs hemställan, Betänkan¬
det företagit till afgörande punktvis; dervid
\:stupunkt.: Att Presterskapets aflöning måtte
utgå i penningar samt genom Häradskrifvare och
Kronofogde uppbäras;
Bifölls.
‘lidra punkt.: Angående utrrenderande af Pre¬
sterskapets Boställen;
Bifölls.
3idje punkt.: Angående väckt motion, att
Komminister, under vissa uppgifne vilkor oell om¬
ständigheter, borde tillerkännas rättighet till nå¬
gon andel af Kyrkoherdens löne-inkomster, hvil¬
ket förslag Utskottet afstyrkt;
Återremitterades med de dervid gjorde an¬
märkningar.
4:de punkt.: Angående Utskottets förslag, att
Rikets Ständer måtte till Kongl. Maj:t aflåta un¬
derdånig skrifvelse, i ändamål att befrämja dels
konventioners uppgörande örn Komministrars löne-
rättigheter af församlingarne, dels att genom vän¬
lig förening förmå desse att bekosta nödige Bo¬
ställshus åt Komminister, der sådane ej finnas,
eller vederlag derföre tillgodonjutas.
74
Den 4 Januari 1845.
Enär Talmannens proposition på bifall af
ifrågavarande punkt besvarades med blandade ja
och nej samt votering derjemte begärdes, upp¬
sattes, justerades och anslogs följande voterings¬
proposition.:
Den som bifaller återremiss af Ekonomi-Ut¬
skottets Betänkande N:o 109, i hvad det inne¬
håller förslag till underdåniga skrifvelser i de
ämnen, som pag. 14 och 15 innefatta;
röste Ja
Den det ej vill
röste Nej.
Vinner Nej; då äro Utskottets ofvanberörde
förslag af Ståndet ogillade.
Voteringen verkställdes härefter i vanlig ord¬
ning och utföll med 19 Ja mot 39 Nej, hvadan
Ståndet alltså ansågs hafva afslagit Betänkandet
i ofvanberörde delar.
Reservationer anmältes häremot af vice Tal¬
mannen Nils Persson från Södermanlands, Pehr
Sahlström, och Johan August Zetterberg från Stock¬
holms, Nils Nilsson_, Bengt Ericsson och Jonas
Kylander från Wermlands, Ola Jeppsson från
Blekinge, Carl Fredric Huss från Vester Norr¬
lands, Gustaf Pettersson från Östergöthlands,
Anders Ersson från Elfsborgs, Anders Bentsson
från Jönköpings och Anders Pehrson från Öre¬
bro Län.
5:te punkt.: Angående förändrade stadganden
om utgörande af Likstol.
Talmannens Proposition på bifall af Betän¬
kandet i denna fråga besvarades med blandade
ja och nej, hvarjemte votering begärdes, men
enär tiden så långt framskridit, att kl. nu vöre
^ till 3, fann Ståndet skäligt att uppskjuta af-
Den 4 Januari 1845.
75
görandet af denna punkt till eftermiddagens Ple¬
num; — Hvarefter Ståndet åtskiljdes.
Ut supra.
In fidem
C. G. Cassel.
Plenum kl. 5 e. m.
§ 1*
Det Protokoll, som i Ståndet fördes den 28
sistlidne December på förmiddagen, justerades och
godkändes.
§ 2.
Bengt Gudmundsson från Hallands Län in¬
lemnade följande skriftliga anförande:
I anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Propo¬
sition, angående lag om verkställighet af fängelse¬
straff’, har jag funnit mig föranlåten anföra föl¬
jande, som torde blifva jemte den Kongl. Pro¬
positionen till Lag-Utskottet remitteradt.
Enär dels sådane straffinrättningar, som uti
berörde Kongl. Proposition blifvit föreslagne, ehu¬
ru sedan längre tid tillbaka försökte i flere främ¬
mande Stater, sorn både i bildning och förmö¬
genhet stå främst bland nationerne, likväl ännu
icke vunnit del förtroende, eller ansetts vara så
lämplige, att deras antagande derstädes kunnat
allmänneligen ega rum, och dels anläggning på
försök af dylika fängelse-inrättningar är allt för
kostsamt, anser jag att fråga om desammas god¬
kännande och användande bär i landet, åtmin¬
stone för det närvarande, böra förfalla; ty då,
efter de noggrannaste förslag, kostnaden för hvarje
76
Den 4 Ja rinar i 1845.
cell uppgår Lill minst 1000 R:dr Banl<o, och
man ulan öfverdrift kan anlaga, alt antalet af de
fångar, som uti de förslagne straffinrättningarne
skulle intagas, innan kort kommer att uppgå till
7 ä 8000, så utgör kostnaden endast för fängelse-
byggnadernes uppförande 7 å 8,000,000 R:dr B:ko;
hvartill sedermera kommer desse byggnaders un¬
derhållande, aflöning för Föreståndare, Läkare,
Prester, Vaktbetjening och Militärbevakning, så
att den lindrigaste kåikul, som öfver kostnaden
för allt detta kan uppgöras, nödvändigt skall ut¬
visa så oerhöra summor, att man, vid den rin¬
gaste eftertanka på Rikets tillgångar och behof,
ovilkorligen måste finna, att dessa kostnader verk¬
ligen öfverstiga landets förmåga. Örn nu härtill
kommer, hvad jag åtminstone är fullt öfvertygad
om, nemligen att så beskaffade fängelsestraff, som
rle föreslagne, icke äro ändamålsenlige eller lämp¬
lige för bär i landet befintlige brottslingar, så
tror jag, att man har tillräcklig anledning att
förkasta förslaget till ifrågavarande straflinrält-
ningar. Att dylika straffinrättningar i vårt fä¬
dernesland aldrig kunna blifva tjenliga eller an- >
vändbara, anser jag vara utom allt tvifvel; ty
hvar och en, som kanner och begrundar den
rysliga belägenhet, hvari den fattiga delen af be¬
folkningen, eller den folkklass, från hvilken de
fleste brottslingar utgå, befinner sig, nemligen,
att dessa uslingar nästan ifrån början till slut af
deras lefnad nödgas föra strid på lif och död emot
det hårda klimatet och dess oskiljaktiga bunds-
förvandter, hungern och kölden, så är det i san¬
ning icke tänkbart, att ett fängelsestraff, derun¬
der fången har laglig rätt att fordra tillräck-
iige kläder, föda, värme och läkarevård, utan
Den 4 Januari 1845.
77
allt kroppsligt lidande eller ansträngning, skall
hvarken afskräcka från brott, eller förbättra mo¬
raliteten.
Då nu t. ex. Frankrike, som med rätt anses
stå främst bland nationerna i bildning, och jem¬
väl är de öfrige öfverlägset i nationalrikedom,
icke antagit det nya Fängelse-systemet, utan fort¬
farande såsom straff för gröfre brottslingar an¬
vänder tvångsarbete, till och med i kedjor, å
de så kallade Galererne, (i det närmaste motsva¬
rande vårt fästningsarbete), kan jag ej inse hvar¬
före detta slags straff icke jemväl här i landet
må få fortfarande användas; — helst detsamma,
om det riktigt handhafves, fullkomligen innebär
de egenskaper, sorn vid begreppet om straff äro
fästade, nemligen näpst för bröttlin gen och 'var¬
nagel för andra. Koslnaderne för detta fängelse¬
straffs användande, äro ock, i förhållande till
dyrheten af de föreslagne nya fängelse inrättnin¬
ga rne, så obetydlige och lämplige för Statens till¬
gångar, att det äfven i detta afseende bör med
allt skäl företrädesvis antagas.
Då jag nu gillar de i förslaget till ny straff¬
lag uttalade grundsattser, att de här i riket förr
brukelige bestraffningar af spö eller ris samt fän¬
gelse vid valten och bröd må, såsom omensklige
och olämplige för närvarande Lid afskaffas, och
att det såsom urbota bestraffning föreslagna fän¬
gelsestraff bör i stället användas; så yrkar och
föreslår jag härmed, att detta sistnämnde straff
alltid må verkställas vid arbete å någon kronans
fästning, der brottslingarne i första, andra och
tredje straffgraderna böra arbeta i kedjor, hvil¬
ket jemväl må ega rum i fjerde och femte gra-
derne. då säkerheter för brottslinearnes bevakning
78
Den 4 Januari 1845.
sådant fordrar, men att arbete i kedjor icke må
åläggas någon, som är dömd till fängelse i sjette
eller sjunde grad; att fångarne i de olika straff-
graderne må antingen å olika fästningar förvaras,
eller från hvarandra åtskiljas, så att fånge i en
högre straffgrad icke får arbeta eller förvaras till¬
hopa med fånge i en längre grad, samt att alla
sådana fästningsfångar må, så länge de å fäst¬
ning äro vistande, varda ställde under krigsar-
tiklarne, sorn för fångar i första, andra och tredje
grad alllid böra så tillämpas, som för militär¬
trupp under krig.
Deremot anser jag Cellsystemet, eller ensam¬
hetsfängelse vara tillämpligt och välgörande för
ransakningsfångar; hvarföre jag hemställer och
föreslår, att hvar och en, som är häktad och
tilltalad för gröfre brott, må, såvidt möjligt är,
under det ransakning derom med honom pågår,
hållas i enrum och skiljas från all gemenskap
med andra brottslingar.
Stockholm de 4 Januari 1845.
Jiengl Gudmundsson,
från Halland.
Efter uppläsandet blef anförandet till Lag-Ut¬
skottet remitteradt, för att i sammanhang med
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition i ämnet behandlas.
§ 3.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 109, i anledning af väckta motio¬
ner, angående Presterskapets löneinkomster, blef
under förmiddagen i sin helhet discuteradt samt
tillen del punkter afgjordt; och fortsattes nu före¬
dragningen till afgörande af återstående punkterne.
Den 4 Januari 1845.
79
5'.te punkt.: Angående förändrade stadganden
om utgörande af likstol;
Ståndet biföll Utskottets i ämnet framstäldte
förslag med den redationsföiändring, att Rikets
Ständer böra bos Kongl. Maj:t i underdånighet an¬
hålla, del Kongl. Maj:t, med upphäfvande af 1681
års Förordning jemte sedermera iitkomne Författ¬
ningar, angående likstol, måtLe täckas i Nåder
stadga, att, der ej serskild öfverenskommelse der¬
om mellan Församlingen och dess Presterskap är
träffad, likstolsafgift bör lill Pastor utgöras med
\ procent af den aflidnes behållna qvarlåtenskap,
enligt boupptekning; dock att en dylik afgift
aldrig må öfverstiga 50 R:dr B:ko.
6:te punkt.: Angående sammandrag och ord¬
nande samt ulgifvande från trycket af nu gäl¬
lande Författningar om Presterskapets löniugs-
rätligheter; . f
Utskottets afstyrkande bifölls.
lule punkt.: Angående förändring i gällande
föreskrifter om dels Torpares och Backstugusitta-
res, dels gemenskapens af indelta armen och flot¬
tan dagsverksskyldighet till Församlingens Kyrko¬
herde ;
Återremitterades.
8:de punkt.: Angående Kyrkoherdes rätt till
tionde af Nybyggen och Nyodlingar samt förut
icke bärande oländig mark;
Återremitterades.
§ 4.
Föredrogs åter Constitutions-Utskottets Ut¬
låtande N:o 19, till Rikets Ständer, angående
Kongl. Maj:Is Nådiga Proposition om ändringar
i 17, 22 och 24 §§. Regerings-Formen.
80
Den 4 Januari 1845.
1 anledning häraf begärdes ordet af följande
Stånds Ledamöter, som yttrade:
Daviel Andersson från Hallands Län: En re¬
servation är vid Betänkandet fogad oell jag ön¬
skar att den blefve uppläst.
Sedan flere af Ståndets Ledamöter, uppå
Talmans tillfråga huruvida Ståndet önskar Re-
servationens uppläsande, förklarade sig derom
förut hafva kännedom, fortsatte Talaren: Jag kan
ej neka det jag hyser en sorts fruktan att bifalla
förslaget; ty derigenom skulle man möjligen
komma att för framtiden tillskapa ett nytt Em¬
betsverk och nya Embetsman. I Hof-Rätterne
hände ofta förr, likasom nu, att meningarne på
de serskilda Divisionerne voro skiljaktiga så att
olika beslut folio i lika saker; för granskning och
vinnande af enhet i beslut Lief inrättandet af
Justilias-Revisionen nödvändigt. Om nu äfven
Högsta Domstolen skall organiseras så, alt arbe¬
tet der sker på flere afdelningar, torde hända
att ett nytt Embetsverk till Revision af dess be¬
slut blir nödigt. Detta jemte en del af de an¬
märkningar, som i revervationen äro framställde,
gör att jag icke kan bifalla betänkandet. Dess¬
utom skola, då vi hinna få goda bildningsanstal¬
ter och en högre folkupplysning, såsom jag hop¬
pas, tvister och brott betydligt aftaga. Domsto¬
larnas antal bör snarare inskränkas än ökas.
Ofta har fråga varit om Lagmans-Rätternes bort¬
tagande; vore då skäl att nu tillskapa en mycket
dyrlegdare inrättning.
Vice Talmannen Nils Persson: Jag får till¬
kännagifva, det jag af illamående var hindrad
deltaga i Utskottets handläggning af denna fråga.
Kongl.
O
Den 4 Januari 1845.
81
Kongl. Maj:Ls Proposition härleder sig derifrån,
att H ögste Domstolens Ledamöter ieke medhinna
att afgöra ärenderna så fort som behofvet påkal¬
lar. Målens enorma tilltagande förklarar förhål¬
landet att 1853 funnos blott 274 balancerade
mål, då deras antal år 1843 uppgålt till 1261.
Om man vill ändamålet, nemligen påskynda af¬
görande!, bör man ock vilja medlen. Att öka
antalet af Högsta Domstolens Ledamöter till mer
än 12 är nu icke i fråga, och om sådant fram¬
deles skulle behöfvas, kommer det alltid alt bero
på Rikets Ständer om de vilja göra anslag der¬
till ellei1 ej. Således är ingen våda vid att bi¬
falla betänkandet, b vais syfte är godt. Konun¬
gen har framställt saken på delta sätt, och icke
velat att Ledamöternes antal lill någon viss siffra
bestämdes i grundlagen, i fall förhållandet i fram¬
tiden skulle ändras, så att balancen på mål blefve
mindre, då äfven Ledamöternes antal vid inträf¬
fade ledigheter kunde minskas. Jag bifaller be¬
tänkandet.
Med vice Talmannen instämde Per Sahlström
från Stockholms Län, Anders Eriksson från Elfs¬
borgs Län och Gustaf Petterson från Östergöth¬
lands Län m. fl.
Jacob Kihlblom från Södermanlands Län:
mig synes, att den i Betänkandet gjorda och af
vice Talmannen åberopade uppgiften på inkomne,
afgjorde och balancerade mål hos Högste Dom¬
stolen, öfvertygande visar behofvet af att öka Le¬
damöternas antal. Den utgift, som deraf föror¬
sakas, uppväges fullt af nyttan att få en mängd
mål, hvarpå otålige personers välfärd beror, ha¬
stigt afgjorde. Jag yrkar bifall till betänkandet.
6
8 2
Den 4 Januari 1845.
Bengt Gudmundsson från Hallands Län:
Ehuru erfarenheten visat, att rättssökande länge
fått vänta på ärendernes afgörande uti Högsta
Domstolen, så anser jag doek det nu föreslagna
stadgandet lill ändring i grundlagen, lemna ett
nog vidstiäckt spelrum för tre Stånds beslut,
nemligen att öka antalet af Ledamöterne i Hög¬
sta Domstolen eller, såsom de kallas, Justitue-
Råden. Väl säges i förslaget att ”deras antal ej
kan ökas utöfver Tolf, med mindre Konungen
och Riksens Ständer, de sistnämnde i den ord¬
ning, som för anslagsfrågors afgörande finnes stad¬
gad, sådant besluta;” men härigenom är antalet
för framtiden icke begränsadt, och farhågan här¬
emot har väckt min uppmärksamhet på saken.
Jag vill antaga den förändring att Högsta Dom¬
stolen finge arbeta på Iva divisioner och med ett
färre antal Ledamöter vid mindre vigLiga måls
O o
afgörande. Kanhända det kan tydas såsom en
skuggrädsla för ökade kostnader, att ej vilja öka
Ledamöternas personal; men jag har aldrig va¬
rit den som velat pruta, då fråga varit om an¬
slag till Domare, ty jag anser högst nödigt att
Justitiae-äreuden må hafva en skyndsam och obe¬
hindrad gång. Vid Lagskipning, likasom vid
andra arbeten, måste hända, alt då bestyren äro
många och arbetspersonalen fåtalig, samt den ene
ofta beroende af den andre, så hopas göromålen;
och att afhjelpa sådant i Högsta Domstolen, sy¬
nes mig rättsenligast kunna ske på sätt jag ofvan
föreslagit, genom arbete å två afdelningar. Så
länge 17 §. Regeringsformen bar sin nuvarande
lydelse, får antalet af 12 "Justitiae-Råd ej öfver-
skridas; men ändras nämnde §. på sätt förslaget
innehåller, då kunde i en framtid hända, att.
Den 4 Januari 1845.
83
Adel och Prester, som icke visat sig synnerligt
sparsamme med folkets penningar, möjligen öka¬
de Ledarnölernes antal med ytterligare tolf. Jag
hyser dock icke det misstroende lill Regeringen
alt den äskat ett ökadt' antal, örn ej helio!vet
kräfde sådant. Besynnerligt förefaller mig alt
Utskottet begagnat uttrycket ”i den ordning, som
för anslagsfrågors afgörande finnes stadgadlämp¬
ligare hade varit att säga ”i den ordning som
O O o
formen för civila lagfrågor föreskrifver;” det stö¬
ter en tänkande person för hufvudet att här höra
talas om anslag, likasom saken skulle ställas på
entreprenad eller beting. De nu anförde skälen
äro de hufvudsakligaste, hvarför jag icke bifaller
utlåtandet; utan önskar jag dess återremitteran¬
de, jemte förklarande af Ståndets tanka, det Hög¬
sta Domstolens Ledamöter böra, vid afgörandet
af mindre vigtiga ärenden, albeta på två aldel¬
ningar; derigenom olägenheten af tidsutdräglen
för rättssökande skulle blifva afhjelpt.
Johan Fredrik Dahllöf från Elfsborgs Län;
Jag har genomläst reservationen af Herrar Hart¬
mansdorff' och Rääf m. 11., men hvarken denne
eller några Talares nu afgifne yttrande har bi¬
bringat mig någon annan öfvertygelse, än alt Ut¬
skottet gjort rätt uti att tillstyrka bifall till den
Kongl. Propositionen. Jag är lika benägen som
någon annan alt motsätta mig öfverflödiga anslags
beviljande, hvilket kan synas af Ståndets Proto¬
koller; men då jag betänker huru vigtig denna
fråga är, samt att en stor del af Nationens ve
eller väl beror på huruvida dem rörande rätts¬
frågor afgöras ett år förr eller sednare, så tve¬
kar jag icke alt bifalla utlåtandet, öfvertygad,
alt ifrågavarande förändring skall medföra en
84
Den 4 Januari 1845.
nylla, sorn vida öfverväger den kostnad, derige¬
nom kan förorsakas. Sländerna hafva ju sin pröf-
nimrsrätt si" förbehållen, oell kunna nedsätta Le-
O O
daniöternes antal, om behofvet af tillökningen
försvinner. Ärenderna höra gå sin jemna gång
och icke uppehållas. Alt tillskapandet af ett nytt
Embetsverk behöfver bli en följd af förändringen
kan jag, för min del, icke inse.
Johan August Zetterberg från Stockholms
Län samt Anders Eriksson och Ephraim Larsson
ifrån Elfsborgs Län förenade sig med Dahllöf.
Sven Jonsson från Jemtlands Län: Jag har
genomläst Propositionen, utlåtandet och reserva¬
tionen, samt finnér mig föranlåten bifalla den
föreslagna förändringen på de skäl, som äro an¬
förde af vice Talmannen, med hvilken jag före¬
nar mig.
Johan Jacob Rutberg från Norrbottens Län:
Orsaken att öka Ledamöternes antal skulle vara
mängden af balancerade mål som årligen till-
ö ^ D
tagit; likväl går del ej alltid så sakta med ären-
dernes afgörande; ty Dybeckska Testainens-tvislen
föredrogs i Högsta Domstolen dagen efter sedan
Revisionens yttrande inkommit. Om Sländeine
bifalla att Ledamöternes antal ökas, så är det
påtagligt att Sländerne äfven få bestå nya löner;
och tior jag, att balancen skall minskas om Ju¬
sti tiae-Råden visade större arbetshåg.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län : Be¬
hofvet af förstärkning bland Justitiae-Räden är Så
allmänt kändt, att derom icke behöfver ordas.
Det har händ t att man fått vänta hela 2 å 3
åren på algö ra nd c t af mål i Högsta Domstolen.
Jag är öfvertygad, alt om Kongl. Maj:t nu be¬
gärt anslag till extra tjenstemän för att biträda
Den 4 Januari' 1845.
85
derstädes, hade sådant beviljats. Det enda uti
förslaget, sorn fästat min uppmärksamhet såsom
mindre lämpligt, är begagnandet af uttrycket,
det Riksens Ständer skola besluta om ökandet af
Ledamöternes antal ”i den ordning, sorn för an¬
slagsfrågors afgörande finnes stadgadt.” Nu är
väl ingen våda deraf att befara, men möjligen
för framliden; ty vi se att äfven de bestämde
och noggrant valde Grundlagens uttryck tydas
än bit och än dit; och den vigliga frågan örn elt
större antal Juslitise-Råd kan framdeles komma
att bero på slumpen! af eli enda röst i elt för¬
stärkt Utskott, om två Stånd skulle stadna mot
två. Jag vill emedlertid icke motsätta mig för¬
slagets antagande, helst du det beror på komman¬
de Ständer att afgöra behofvet af anslag.
David Andersson'. Om jag vore lättrogen
skulle jag gå ifrån hvad jag förut yttrat, hvilket
kanhända är enfaldigt; dock sliter jag mig ej
från denna enfald eiler frångår mitt yttrande
förr, än fullt öfvertygande skäl och bevis äro af
mine vedersakare framlagde; och sådane finner jag
dem ännu icke hafva förebragt. Att målen äro mån¬
ga och balancen stor, såsom sagdt är, besti ides
icke; men jag vill erinra att Konungen vid Riks¬
dagens början lofva t reorganisera Embets ver¬
ken, så att förenklingar kunna ske. Jag tror
det nådiga löftet, som dock bör kunna verkstäl¬
las på annat sätt, än det nu föreslagna t. ex. ge¬
nom införande af en bättre arbetsordning, änden
hittills vanliga. Väl säges i Propositionen, att
Högsta Domstolen två dagar i veckan haft sessio¬
ner till och med på eflermiddagame, men icke
omtalas huru länge Ledamöterne hvarje gång varit
tillsammans. Dagsarbetet har icke varit långva¬
rigt, blott två limmar, om jag ej bedrar mig,
86
Den 4 Januari 1845.
samt således icke varit ansträngande, utan kan¬
hända till största delen utgjorts af hvarjehanda
småbestyr. Om Cheferna för arbetet ville på¬
skynda och föregå med godt exempel, så tror jag
det skulle gå fortare och balancen på kort tid
minskas; men då förhoppning finnes att få en
ökad personal, behöfs ingen ansträngning; tyman
har anledning lita på Ständernes beskedlighet.
Jag hyser förtroende lill Kongl. Majrts ofvannämn-
de löfte. De skäl Bengt Gudmundsson anfört äro
talande och jag instämmer uti hans yttrande.
Man har sagt sig icke kunna inse, att förändrin-
o O 7
gen kan gifva anledning till bildandet af ett nytt
Embetsverk; oell möjligt är väl att jag misstagit
mig i detta afseende; men jag fruktar dock alt
jag icke gjort det; ty vi hafva sett, att nu, ehuru
Högsta Domstolen icke arbetar på afdelningar,
utan tillsammans, olika beslut falla i lika frågor.
Huru mycket lättare uppstå ej sådane motsatta
beslut om Högsta Domstolen skulle arbeta på af¬
delningar? Oell om den det icke skall, hvartill
tjenar då att Öka Ledamöternes antal ? åtminstone
icke Lill påskyndande af arbetet. Yi bafva ju
bifallit en grundlagsförändring, som fri kall a r Ko¬
nungen från att vid utnämning till Justitiae-Råd
hålla sig till vissa kaster eller stånd; nu har han
fria händer att utse de dugligaste och med bästa
förmågan utrustade personer. Jag vet icke hvar¬
till den föreslagna förändringen i närvarande
stund skulle tjena; och ingalunda vill jag bort¬
skänka rättigheten att bestämma anslag, eller öf¬
verlemna åt tre Stånd eller åt slumpen i ett för¬
stärkt Utskott att afgöra sådane frågor, som denna.
Häri inlämde Conrad Romin från Gott¬
lands Län.
Den 4 Januari 1845.
87
Vice Talmannen Nils Persson: 1 afseende
på en Talares yttrande, det Utskottet bordt före¬
slå, att ett färre antal Ledamöter, än hittills va¬
rit bestämdt, finge afgöra mindre vigtiga ären¬
den, vill jag erinra, att Kongl. Majrts Proposition
icke innehåller något förslag till ändring- i detta
afseende, utan att Regeringsformens 22 §. här¬
om ännu gäller. Ett hufvudskål hvarför antalet
af balancerade mål från 1833 till 1843 så be¬
tydligt ökats, är att vid 1828 års Riksdag skilj-
des rättsfrågor från de administrativa Embels-
verken och öfverflyttades till Domstolarne.
Häri instämde Gustaf Pettersson från Öster¬
götlands Län.
Pehr Sahlström från Stockholms Län: För
mina oson framstår behofvet att få Ledamöternes
o
antal ökadt ganska tydligt, då de balancerade
målen stiga öfver tusende; och jag kan icke före¬
ställa mig huru desse mål skola kunna med slut
afhjelpas, om icke Konungen sättes i tillfälle att
genom personalens ökande påskynda arbeLenas
fortgång. Jag eger icke förmågan alt orda myc¬
ket och vidlyftigt om ingenting och vill icke
eller skryta med det förtoende jag hyser till Ko¬
nungen, under det jag betager honom tillfälle
att väl ordna vigtiga sarnhällsinrätLningar samt
sätter honom i en förlägenhet att nödgas lemna
företag till Rikets sanna väl ofullbordade. Jag
är fullt öfvertygad att Konungen till Ledamöter
i Högsta Domstolen utser män, som icke sofva
bort tiden. Förslaget är af Utskottet så upp-
stäldt, att jag anser mig böra bifalla detsamma;
och den bifogade reservationen rubbar på intet
sätt min öfvertygelse, samt är dessutom afgifven utaf
personer , nemligen Herrar v. Hartmansdorff' och
88 Deri 4 Januari 1845.
Rääf j som under Riksdagens lopp visat sig ser¬
deles benägne alt motverka icke mindre landels
väl, än äfven Konungens dermed förenade intresse ,
och, som det synes, äfven inom detta Stånd,
velat inverka på ärendernas gång.
Häruti instämde förre vice Talmannen Per
Eriksson, och Bengt Eriksson från Wermlands
Län samt Niklas Nilsson från Calmar Län m. fl.
Bengt Gudmundsson: Fastän jag såsom re¬
presentant oförställt uttalat mina åsigter, hyser
jag dock icke misstroende eller afvoghet mot Ko¬
nungens Nådiga åsigter. Det stadgande, som fin¬
nes i 17 §. Regeringsformen, har lik väl icke kun¬
nat undfalla min uppmärksamhet; och hvad jag
i detta afseende förut antydt, tror jag icke höra
förbises eller förkastas. Orden ”sex frälse och
sex ofrälse” vill jag hafva ur nämnde §. borttag-
ne; ty det bör få bero på Konungen att utan
afseende å visst Stånd utvälja Lagkunnige och
skicklige personer till Ledamöter i Högste Dom¬
stolen, Hvad jag åsyftar med påståendet om
återremiss, är, att Utskottet måtte ställa ifråga¬
varande Grundlags §§. i sådan harmoni med
hvarandra, att Högsta Domstolen vid obetydligare
måls afgörande kunde arbeta på två afdelningar,
hvarje bestående af fem ledamöter; hvaremot i
vigtigare mål minst sju borde döma, dock att
antalet af dem som afgöra en sak aldrig öfver-
stege åtta. En sådan förändring vill jag bifalla,
och begär proposition derå.
Talmannen anmärkte, att frågan om uteslu¬
tande ur 17 §. Regerings-Form. af orden ”sex
frälse och sex ofrälse” redan är utaf Ständerne
afgjord; samt att hvarken Kongl, propositionen
eller Utskottet nu föreslagit all Högste Domsto¬
Den 4 Januari 1845.
89
len må arbela på Divisioner, hvadan en sådan
proposition, som den siste talaren begärt icke
kan framställas.
Bengt Gudmundsson: Rörande den redan
afgjorda saken om borttagandet af orden ”frälse
och ofrälse”, medger jag att glömska bos mig va¬
rit för banden, förorsakad deraf att jag vid ge¬
nomläsandet af 17 §. Reg.-Form. icke besinnat,
att den gjorda förändringen ännu ej hunnit in¬
föras. Hvad åter angår den af mig begärda pro¬
positionen, så anser jag den böra framställas på
äterremiss, med förklarande af Ståndets enhälliga
tanka, det Utskottet borde föreslå arbete på af-
delningar i Högste Domstolen.
O O
David Andersson: Jag hade ej ämnat ytter¬
ligare begära ordet, men då en talare yttrat nå¬
got om att tala om ingenting och dervid syftat
på mig, så kan jag icke tillbakahålla den för¬
klaring alt, efter min tro, äro frågor, som röra
Grundlagen, särdeles viglige och böra ligga en
Representant nära om hjertat; och således kan
jag icke medge mig hafva talat i oträngd tid;
och vidkommande anmärkningen, att Konungen
ej bör betagas tillfälle att utföra de nyttige värf
han kan önska, utan medel härtill lemnäs ho¬
nom i händerna, så är icke eller den på sitt
ställe; ty förslaget innehåller ingenting om ar¬
bete å afdelningar i Högste Domstolen, ja, icke
något enda ord om förändring i arbetssättet. Vill
manen sak, så bör ock sägas huru man vill den,
men en dylik utredning saknas här. Min åsigt
af en sak, bestämmes aldrig af andras, ulan fin¬
ner jag att den, som för öfrigt må vara inin mot¬
ståndare, har rätt i en fråga, så ger jag honom
ock lätt. Jag vill fästa afseende på saken, icke
90
Deri 4 Januari 1845.
på personen, denne må vara en Hartmansdorff,
en Rääf eller någon annan. De här afgifne yt¬
tranden hafva icke kunnat ändra min öfverty¬
gelse, utan fortfar jag alt yrka det Utlåtandet
ej må antagas.
Rutberg: Jag har ej kunnat fatta Utskottets
yttrande, att Ständerna skola gemensamt med Ko¬
nungen besluta om tillökningen; ty om vi nu an¬
taga Utlåtandet, afsäga vi oss ju vår rätt att göra
en Grundlagsändring och öfverlåta den på Ko¬
nungen, hvilken således blefve den, som nämnde
hur många J ustiliae-Råd han behagade, då Slän-
derne ej linge annat göromål dervid, än att an¬
slå medel till löner. Jag afstyrker förslagets an¬
tagande.
Efter sålunda slutad diskussion förenade sig
Ståndet, såsom sin gemensamma tanke, om föl¬
jande, bland de mot Constitutions-Utskottets fö¬
revarande förslag framställde anmärkningar: att
ifrågavarande Grundlagsändringar möjligen kunde
dels i en framlid medföra obegränsade Statsut¬
gifter, dels genom Högsta Domaremaktens fördel¬
ning på särskilda Divisioner, rubba den enhet i
Lagskipningen, som, i synnerhet uti sista Instan-
cen, syntes vara af utomordentlig vigt att vår¬
da; och skulle dessa anmärkningar till Constilu-
lions-Utskottet hänvisas.
§ 5.
Föredrogos följande Bevillnings-Utskottets på
bordet hvilande Belänkanden:
N:o 14, i anledning af väckt motion om upp¬
bärande af en viss accis vid införsel till stad af
bränvin eller en mot dylik accis svarande brän-
vinsförsäljnings-afgift;
Bifölls.
Den 4 Januari 1845.
91
N:o 15, angående stämpling af spelkort samt
afgilten derför;
Bifölls.
§ 6.
Föredrogos, hvart efter annat, följande Slats-
och Bevillnings-Utskotlens Belänkanden och Ut¬
låtanden ;
N:o 19, i anledning af vackt motion om ned¬
sättning uti postportoafgiften;
Bifölls.
N:o 20, i anledning af Kongl. Majtts Nådiga
Skrifvelse örn restitution af bevillning, erlagd inom
Neder Calix Socken af Norrbottens Län;
Bifölls.
N:o 21, i anledning af väckt motion, att de
medel, som erfordras för Kurhus-anstalterne, må
af Statsverket utgå;
Bifölls.
N:o 22, i anledning af väckt fråga om in¬
rättande afen Statistisk Central-Bureau;
Bifölls.
JY:o 23, i anledning af väckt motion om be¬
frielse för invånarne i Wäddö Församling af Stock-
bolms Län från skyldigheten att uppföra och un¬
derhålla åtskilliga byggnader vid Grisslehamns
Post-Contor;
Bifölls.
§ 7.
Lars Norrby från Gottlands Län anmälte,
att lian, som blifvit af Ståndet förordnad att
under den, förre Talmannen Anders Eriksson be¬
viljade tjenstledighet, i hans ställe, tjenstgöra i
Bevillnings-Utskottet, redan förut inträd t såsom
suppleant i Utskottet; med anledning hvaraf Stån¬
det nu beslöt att Johannes Johansson från Göthe-
92
Den 4 Januari 1845.
borgs och Bolms Län skulle för Anders Eriksson
i nyssnämnde Utskott tjenstgöra.
§ 8-
Till Ståndet hade från öfrige Stånden an¬
kommit och lades till handlingarne följande Pro¬
tokolls-Utdrag:
Från Ridderskapet och Adelil N:ris 308 — 316.
— Preste-Ståndet 283—305.
— Borgare-Ståndet 208—213.
§ 9.
Anmäldes till bordläggning första gången
följande Stats-Utskottets Utlåtanden nemligen:
JY:o 104, i anledning af Kongl. Maj:ts Nåd.
Proposition, angående åtskilliga i Götheborgs och
Bohus Läns skärgård belägna holmars upplåtande
till fritt och allmänt begagnande;
N:o 105, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Remiss å Häradsskrifvare!! J. Tjsenii under¬
dåniga ansökning om befrielse från gäldande af
ådömde anmärkningsmedel;
N:o 106, i anledning af Kongl. Maj:ls Nå¬
diga Skrifvelse, angående Häradsskrifvaren J. Thy~
senii frikallande från ådömd skyldighet att er¬
sätta oriktigt afkortade kronoutskylder;
N:o 107, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Skrifvelse, angående afskrifning af de, i och
för den i Hufvudstaden sednast församlade Revi¬
sionen öfver Rikets Elementar-Läroverk utbetal-
de förskottssummor;
N:o 108, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Remiss å f. d. Kronofogden C. JVestlingers
och f. d. Häradsskrifvaren G. Lindfors underdå¬
niga ansökning om eftergift af ådömdt ersätt¬
Den 4 Januari 1845.
93
ningsansvar i följd af uraktlåten debitering och
uppbörd;
N:o 109, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Kemiss å f. d. vice Kronofogden J. P. Lund-
cjuists underdåniga ansökning om afskrifning af
dess uppbörds-balance;
N:o 110, i anledning af Kongl. Majlis Nå¬
diga Skrifvelse, angående den af Hans Excellence
Herr Friherre Löfwenskiöhl i underd. sökte för¬
längning af arrendet å Sundbyholms Kungsgård
i Södermanlands Län;
N:o lil, angående ifrågaställde förändringar
uti gällaJlde stad ga uden, dels rörande sältet för
Markegångsprisels bestämmande, dels i fråga om
beskaffenheten af afradsgild spannemål;
N:o 112, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Skrifvelse lill Rikets Ständer i fråga om del-
O ... . ^
aktighet i Civil-Statens pensionsinrätlning för Borg¬
mästare i Rikets Släder utom Stockholm, äfven¬
som för Commissions-Landtmätare;
,N:o 116, i anledning af Kongl. Majrts Nå¬
diga Skrifvelse till Rikets Ständer, angående af-
skaffande af slafveriet på St. Barthelemy;
JS:o 117, i anledning af Kongl. Maj:ls Nå¬
diga Proposition till Rikets Ständer, angående en
förändrad reglering i afseende på Stapelstäder¬
nas tolag;
N:o 118, i anledning af väckt motion om
ersättning till Kapten-Löjtnanten August Gossel-
mans sterbhusdelägare för kostnader, dem han i
lifstiden af egne medel fått vidkännas under en
för allmänt ändamål företagen resa till Södra
Amerika;
N:o 119, i anledning af väckt motion om
utbjudande på entreprenad af tryckning för all¬
männa verks räkning;
94
Den 4 Januari 1845.
N:o 120, i anledning af v ii c k t motion om
befrielse för vissa delägare i Martebo Myr från
ansvarighet för återbetalningen till Staten utaf
det lån, som kan erhållas för samma mvrs af¬
tappning, m. m.;
N:o 121, i anledning af väckt motion om
utgående till folia beloppet af det Häradsskrif-
varen i Calix fögderi tillagde löneanslag, m. m.;
N:o 122, i anledning af väckt motion om
anslag för en Slöjdskola i Christianstad;
N:o 123, i anledning af väckt motion om
anslag till befrämjande af Slöjdexpositioner;
N:o 124, i anledning af väckt motion om
anslag till ersättande af de utaf Landstats-ljen-
stemän utgifne accord ;
JS:o 125, i anledning af väckt motion om
ersättning åt Consistorii-Notarier för ökade gö¬
romål i följd af de i senare tider vidtagne an¬
stalter i afseende på Folkundervisningen;
N:o 126, i anledning af väckt motion om
godtgörelse Lill tjenstemännen vid Kongl. Biblio-
theket för en till Kansliposten Flink utgifven
Sportelersättning;
N:o 127, i anledning af väckt motion om
arfvode till Magist ra tspersoner vid inventering af
Land t-Ränteri medel;
N:o 128, i anledning af väckt motion om
ersättning till Städerne för fångkostnader, m. m.;
JY:o 129, i anledning af Herr K/ingstedts,
G. F., motion om godtgörelse till Lands-Kam-
mei eraren, Kammar-Rätts-Rådet Ferlin för af
honom utbetald anmärkningsprocent;
N:o 130, i anledning af väckt motion om
ett anslag till utskrifning af Registratur, som
bordt från Kongl. Majrts Kansli-Expeditioner af-
lemnas till Riks-Arkivet;
Den 4 Januari 184f>.
95
N:o 131, i anledning af \äckta motioner
om inköp af boställen ål Länsmännen i Lane
Härads östra distrikt inom Götheborgs och Bo-
O
hus Län; och
N:o 132, i anledning al en, med stöd af
56 § Riksdags-Ordningen, väckt motion om er¬
sättning till 3:ne Församlingar inom Linköpings
Stift, för utgifven så kallad Skolmästareskäppa
till Rector och Collega Scholae i Westervik.
Ståndet åtskildes kl. 8 e. m.
Ut Supra
In fidem
C. G. Cassel.
Den 8 Januari 1815.
Plenum kl. \ till 10 f. in.
§ L
Beviljade Ståndet 14 dagars förlängning i
den åt Olaus Eriksson från Götheborgs och Bo¬
hus Län förut meddeldte ledighet från Riksdags-
göromålen; och erhöll Jan Andersson från Up¬
sala Län likaledes förlängning i 8 dagar af den
ledighet från Riksdagsgöromålen, honom förut
blifvit beviljad.
§ 2.
Ståndet beslöt, att handläggningen af Bevil I-
villnings-Utskottets Betänkande N:o 12, angående
Tullbevillningen, skulle äga rum Onsdagen den
15 i denna månad.
96
Den 8 Junnar i 1845.
§ 3.
Vid förnyad föredragning af Stats-Utskottets
pä bordet hvilande Utlåtande N:o 113, i anled¬
ning af väckt fråga om nedsättning af afgiften
till Handels- och Sjöfartsfonden, berörde fonds
ingående till Riksgälds-Contoret, samt Convoij-
Commissariéts upplösning, inlemnade Johan Ja¬
cob Rutberg fi ån Norrbottens Län ett så lydan¬
de, nu uppläst skriftligt anförande:
”Då Handels- och Sjöfarlsfondens tillgångai’
uppkommit och bildats genom bidrag från båda
rikena Sverige och Norrige, lär det ingalunda
kunna förmenas detta sednare rike att i förvalt¬
ningen deraf deltaga. ALL lämpligare oell enklare
härom föranstalta, än, på sätt nu sker, genom en
Norrsk ledamot i Gonvoij-Gommissariet, loide näp¬
peligen kunna åstadkommas, då det visst icke går
an, att insätta en sådan i ett för Svenska ända¬
mål och ärender så helt och hållet särskildt em¬
betsverk, som Commerce-Collegium. Både form
och grannlagenhet emot brödrariket skulle häri¬
genom stötas, på samma gång, som raan med
skäl yrkar en förhöjning i detta rikes bidrag till
de gemensamma ulgiflerne för Consulers aflöning
och handelns skydd på Medelhafvet. Tvärtom
borde, för att härvid undvika all motsägelse, alla
Consulerne stallas under en Svensk och Norsk
gemensam Öfverstyrelse. En sådan tanke före-
sväfvade också i sisllidne Riksdags Stats-Ulskotls
första Betänkande, angående Convoij-Gommissari-
atets ombildning. För besörjande af de Cunvoij-
Commissariatet åliggande göromål erfordras bland
annat speciella insigter håde i hvad till utrust¬
ning af örlogsfartyg och Lill Bankiers affärer hö¬
rer;
Den 8 Januari 1845.
97
rer; men framför allt en på utländska handels¬
platser känd och erkänd firma. Allt detta äger
Commissariatet genom sin sammansättning och
häfd, och der sitter Commerce-Collegii President,
redan såsom Ordförande. Att förstöra en sådan
firma och inrättning, just i det ögonblick, då,
såsom Utskottet sjelf förutsätter, densamma egent¬
ligen och efter dess ursprungliga ändamål kunde
behöfva att begagnas genom Convoijens utsän¬
dande in. m., skulle minst medföra en förlust i
penningar, som icke obetydligt medtoge den ge¬
nom Convoj-Commissarialets indragning påräk¬
nade besparingen, emedan alla creditiver för upp¬
tagning af penningar på utländsk ort, sedermera
behöfde anskaffas af privata Bankirer. Utom okad
betjening eller ökade arfvoden skulle dessutom
Cornmerce-Collegion) äfven i framtiden icke kun-
na bestrida göromålen, och den framtida bespa¬
ringen blefve således lika oviss, sorn det är visst,
att förändringen till en början och länge skulle
föranleda till ökade kostnader. Ty då tjenstemän-
nen i Convoj-Commissariatet innehafva fullmak¬
ter på sine beställningar måste de, såsom äfven
afdelningen i Stats-Utskottet föreslagit, om Con¬
voj-Commissariatet upphör, ställas på indragnings-
stat och kunna icke mot sin vilja åläggas tjenst¬
göring i ett annat verk, hvilket deremot genast
skulle komma i behof af ersättning för ett helt
nytt bestyr. Antingen de till handels- och sjö-
lartsfondens ifrån Sverige inflytande afgifler kom¬
ma att till Riksgälds-Contoret ingå eller icke,
hvilket förra förhållande naturligtvis är princip-
enligt, om de utgöra bevillning, anser jag Con-
voj-Commissariatel, såsom en Uninnell och. der-
7
98 Den 8 Januari 1845.
jemte af ålder, den enda i sitt slag på sätt och
vis mångåriga förvaltning vi äga, böra bibehållas
både för att ej såra den Norrska, i detta fall
billiga ömtåligheten, och för alt ej i besparings-
väg bota ett ondi med hälften värre. Skulle åter
Convoj-Commissariatets behållningar och inkom¬
ster ifrån Sverige ej blifva öfverlemnade till Riks-
gälds-Conloret, anser jag det särdeles otjenligt att
förlägga ansvaret för förvaltningen af dessa be¬
tydliga medel på Commerce-Coliegium från Con-
voj-Commissariatet, som derföre erbjuder så till¬
räcklig erfarenhet och säkerhet. Åtminstone sy¬
nes mig denna fråga alldeles onödig att nu i för¬
väg behandla innan det rådrum förflutit i af¬
seende på frågan om nedsättning i sjelfva afgif-
ternes belopp, som Utskottet föreslagit eller också
denna nedsättning blifvit af Kongl. Majit i nåder
anbefalld ; ty att vidtaga en sådan åtgärd, är Kongl.
Maj:t efter min öfvertygelse oförhindrad utan pro¬
position till Rikets Ständer. Då äfven någon er¬
inran i detta afseende är öfverflödig, yrkar och
hemställer jag vördsamt, att Stals-Utskottets ifrå¬
gavarande betänkande må blott bifallas, så vidt
det rörer bibehållandet af nu varande beloppet
på afgifterne till Handels- och Sjöfartsfonden, des¬
sas och fondens behållningars öfverlemnande till
Riksgälds-Contoret, för att derifrån Kongl. Majit
tillhandahållas, äfvensom nödige åtgärders vid¬
tagande till ökning af bidraget från Norrige, men
i öfrigt afslås.
Johan Jacob Rutberg,
från Norrbottens Län.”
Fredric von Zweigbergk från Skaraborgs Län
yttrade: Det kan icke annat] än på det högsta
Den 8 Ja?mari 1845.
99
förundra mig att, da Stats-Utskollet nu fram¬
kommit med ett förslag lill indragning af öfver-
flödige Embets- och Tjenslebefaltningar, samt
deraf följande besparingar och minskning i för¬
valtningskostnaden, ett sådant förslag skall finna
motstånd, oaktadt sådane indragningar och be¬
sparingar iiro af största behof påkallade och jem¬
väl af folket dagligen påyrkade. Yid sådane fö¬
reteelser kan man med skäl fråga, hvad vill Sven¬
ska Folket, som ena gången bestrider och förne¬
kar hvad det den andra gången fordrar? Om nå¬
gon minskning uti de alltför dryga förvaltnings-
kostnaderne här i landet någonsin skall kunna
till vägabringas, måste sådant ske genom indrag¬
ningar och besparingar, hvilke nu mera äro desto
nödvändigare, som strypningen i penninge-väsen-
det ohejdad t fortfar, utan att någon möjlighet för
dess upphörande kan förutses eller beräknas. Att
erannlagenheten mot Brödrariket Norrige skulle
vara för nära trädd genom förevarande förslag,
kan jag ingalunda inse eller medgifva, då, enligt
de i förslaget uttalade grundsatser, en Norrsk
Ledamot, så hädanefter som hitintills, skall kom¬
ma att deltaga uti ledningen af de ärenden, som
för närvarande tillhöra Convoj-Commissariatet,
och föi' inge del kan jag finna lämpligt alt upp¬
draga samma ärendens förvaltning åt en särskild
Unions-Styrelse, enär sådant otvifvelaktig! blefve
alltför kostsamt och olämpligt. Jag gillar Utskot¬
tets förslag, såsom ett helsosamt steg framåt till
enkelhet och besparingar i Statsförvaltningen.
Häri instämde Petter Claesson och Ephraim
Larsson frun Elfsborgs, förre vice Talmannen
Per Eriksson, Per Olsson och Jan Persson från
Upsala, Anders Sundholm från Stockholms, G o¬
100
Den 8 Januari 1845.
rån Jonasson från Kronobergs, Petter Jonsson
från Skaraborgs, Anders Andersson från Örebro,
samt Bengt Ersson från Wermlands Län, m. fl.
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län:
Förevarande Betänkande åsyftar minskning till
Köpmännens fördel uti den nu stadgade afgift
till Handels- och Sjöfartsfonden, samt ett öfver-
flyltande af samma afgift på Allmänna Bevill-
ningen, oell således bela den öfriga befolknin¬
gens betungande med de omkostnader, som från
berörde fond för närvarande bestridas. Deremot
är författningen af fondens förvaltning till Com-
merce-Collegium, i sjelfva verket endast en bi¬
sak, uppfunnen af Handelsinteresset endast för
att kunna vinna förstberörde ändamål. Jag kan
derföre icke bifalla detta förslag, helst jag är
öfverlygad, dels att de dermed förespeglade be¬
sparingar i förvaltningskostnaden icke komma
att äga rum, enär en Styrelse, hvilken, såsom
Convoj-Commissariatet, är till sin egentliga na¬
tur Municipal, och således bevakar egna interes-
sen, ovedersägligen måsLe vara både mindre kost¬
sam och mera angelägen, att, så väl för egen för¬
del, som inför sina rnedinteressenter, iakttaga alla
möjliga besparingar och inskränkningar i utgifter,
än eLt Offentligt Embetsverk, hvilket vid sine för-
valtningsåtgärder icke har något annat ögonmär¬
ke, än det, att desamme må kunna inför Lagen
försvaras och dels att Convoj-Commissariatet,
till följd af sin sammansättning af både Köpmän
och Embetsmän, äger långt bättre insigt ide till
Handeln och dess befrämjande hörande ämnen,
än Comnierce-Collegium, hvars hufvudsakligaste
verksamhet måste vara rigtad åt helt andra äm¬
nen; Dessutom kan man Laga för afgjordt, att
Den 8 Januari 1845. 101
bemäldte Collegium icke ulan serskild ersättning
kan åläggas öfvertaga ifrågavarande bestyr, åt¬
minstone liar man haft ett färskt exempel på ett
dylikt förhållande helt nyligen, då man sett att
en Embetsman fått sig tillagde flere hundrade
Biksdaler i serskild ersättning för det han upp¬
satt en Kongl. Proposition, hvilkens handlägg¬
ning samme Embetsman dock i och för sitt Em¬
bete varit skyldig, att sig åtaga. En annan om¬
ständighet finnes jemväl, som, efter mitt omdö¬
me, gör Utskottets förslag oantagligt, den nem¬
ligen, att Cominerce-Collegium skulle emottaga
en Norrsk Ledamot. Sådant är ej allenast olämp¬
ligt utan ock grundlagsvidrigt; Ty uti ett Svenskt
Embetsverk kan ingen annan vara Embels- eller
Tjensteman, än den, som är Svensk Undersåte
och efter Svensk Lag behörig till en sådan be¬
fattning. För öfrigt synes den ifrågasatte ned-
sättningen i afgiflen till Handels- och Sjöfarts¬
fonden i närvarande stund vara desto mindre
lämplig, som Fredsverket med Barbaresk-Staterne
icke är afsluladt, utan Sverige derföre i denna
stund nödgas hålla krigsfartyg i Medelhafvet, för
hvilke kostnaden ganska säkert medtager Han¬
dels- och Sjöfartsfondens tillgångar, så att någon
förminskning i afgiften dertill icke kan äga rum.
När detta fredsverk en gång kommit till stånd,
är rälta tiden inne att förordna om en sådan
nedsättning, som omständigheterne kunna med¬
gifva, men dessförinnan är frågan derom för ti¬
digt väckt. Jag anser på desse skäl lämpligast
att afgiften till Handels- och Sjöfartsfonden för
närvarande blifver oförändrad, och att förvalt¬
ningen deraf, hädanefter som hitintills, beslrides
102 Den 8 Januari 1845.
af Convoj-Commissariatet, hvilket jag således,
lika med Medbrodern Rutberg, yrkar må fortfara.
Sven Jonsson och Anders Olsson från Jemt¬
lands, Lars Olsson från Stora Kopparbergs, Lars
Larsson från Gefleborgs, Jöns Mänsson från Malm¬
öhus Län, m. fl. förenade sig med Strindlund.
Pehr Jönsson från Chistianstads Län: Uti
den motion, som föranledt Stats-Utskottets före¬
varande Utlåtande, åberopas såsom grund för
nedsättning i afgiften till Handels- och Sjöfarts¬
fonden Kongl. Maj:ts vid Riksdagens öppnande
tillkännagifna afsigt, att icke vidare låta utbetala
den, Sveriges handel betungande, och Rikets vär¬
dighet förnärmande, årliga afgift, hvilken hitin¬
tills utgått till det Nordliga Afrikas Kust-Stater.
Men då man ännu icke vet, huru vida dessa Sta¬
ter dermed vilja låta sig nöja, utan ett slags krigs¬
tillstånd af berörde anledning emellan desse Sta-
ter och vårt Fädernesland redan äger rum, så
anser jag frågan om nedsättning i samma afgift
vara allt för tidigt väckt; Och då afgiften icke
egentligen drabbar Köpmännen, utan Consumen-
terne, så är för de förstnämnde icke någon gil¬
tig anledning för handen till klagan, helst det
för dem olvifvelaktigt skulle föranleda till vida
större förlust, om deras Skeppsladdningar afBar-
baresk-Staternes kapare borttogos, än att fortfa¬
rande erlägga afgiften till Handels- och Sjöfarts¬
fonden. Jag instämmer derföre i hvad Rutberg
och Strindlund yttrat, och yrkar afslag å före¬
varande utlåtande.
von Zweigbergk: Man har yttrat, att några
besparingar genom öfverflyttning af Convoij-Com-
missariatets göromål till Commerce-Collegium icke
skulle äga rum; att Commerce-Collegium icke
skulle äga tillräcklige insigter för desse göromål*
Den 8 Januari 1845.
103
bestridande, samt att en Norrsk Embetsmans del¬
tagande i desse göromål hos Collegium, såsom va¬
rande ett Svenskt Embetsverk, vore olämpligt och
lagstridigt; Men då någon serskild ersättning åt
Commerce-Collegium för ifrågavarande bestyr så
mycket mindre kan komma i fråga, som det, en¬
ligt Collegii instruktion, åligger detsamma, att
ombesörja allt som angår Rikets bandel, samt
utgiften till hushyra för de af Convoj-Commis-
sariatet begagnade Embetsrum kommer att upp¬
höra, är det alldeles ovedersägligt, att de åsyf¬
tade besparingarne kunna göras, och ehuru desse
icke äro så särdeles stora, böra de likväl icke
föraktas; ty det är en gammal regel, att den
som icke sparar i smått, aldrig kan få någon be¬
hållning i stort; Och då Commerce-Collegium
månadtligen får rapporter från Rikets alla Con-
suler och Handelsagenter, och det således före¬
trädesvis är i tillfälle att känna handelsförhål-
landerne på olike orter, samt den Norrska Leda¬
mot, som kommer att hos Collegium biträda vid
ofvanberörde göromål, icke får något med Col¬
legii öfrige Embetsåligganden att skaffa, så kan
jag icke finna, att de emot förevarande Utlåtan¬
de uti omförmälde afseende gjorde inkast äro
grundade, eller böra hindra bifall till detsamma.
Henrik Andersson från Örebro Län förenade
sig med von Zweigbergk.
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge
Län: Jemte det jag instämmer i hvad Medbro-
dren Struidlund yttrat, åberopar jag Friherre von
Krcemers vid utlåtandet fogade reservation, hvil¬
ken jag anser vara så väl motiverad, att allt
tvifvel om oläpligheten af hvad Utskottet före¬
slagit bör försvinna.
104 Den 8 Januari 1845.
Johan Fredrik Dahllöf från Elfsborgs Län:
Då Convoj-Commissariatet etablerades voro för-
hållanderna belt olika de, som nu ega rum.
Ett Svensk fartyg kunde då icke ulan största
fara att blifva uppbringadt af Barbaresk-Staternes
Sjöröfvare segla på Medelhafvet och de Levanti-
ska farvattnen. Nu deremot hafva dessa Stater
lill största delen blifvit underkufvade, och den
mäktigaste ibland dem, Algier, bar belt och hållet
upphört, så att der, i stället för barbari, numera
herskar civilisation. Något Svenskt Fartyg bar
vid Afrikanska kusten icke på långlig tid blifvit
uppbringadt, och de Svenska krigsfartyg, som för
närvarande befinna sig i Medelhafvet eller dess ham¬
nar, äro mera för öfning, än för handels försvar
utskickade. Jag anser derföre, att, sedan förhål-
landerne sålunda blifvit förändrade, en förändring
jemväl bör ega rum med Convoj-Commissariatet
och förvaltningen af den derunder ställde fond,
hvilken, efter min öfvertygelse, icke kan lämp¬
ligare administreras af någon annan än Commerce-
Collegiuin, som till sin disposition eger Handels-
Agenter och Consuler, hvilka, såsom detta Em¬
betsverk underlydande, äro skyldige att gå det¬
samma tillhanda med erfoderlige upplysningar
uti alla handeln och sjöfarten rörande ämnen.
Derigenom kunna de 6,500 R:dr, som årligen åt¬
gått till underhåll för Convoj-Commissariatet, be¬
sparas; och då Bonde-Ståndet alltid och med skäl
påyrkat besparingar i alla grenar af Statsförvalt¬
ningen, vore det i hög grad besynnerligt, om
Ståndet skulle motverka den icke obetydliga be¬
sparing, sorn sålunda kan komma att ega rum.
Att, såsom en värd Talare antydt, afgiften till
Handels- och Sjöfarls-fonden skulle, örn Ulskot-
Den B Januari 1845.
105
tets förslag blefve antaget, komma att öfverllyt-
tas på allmänna Bevillningen, och således blifva
betungande för liela allmänbeten, är destomera
ogrundad t, som någon nedsättning i samma af¬
gift, uti berörde förslag icke är tillstyrkt, utan
sådant skall bero derpå, huruvida behofvet af
denna afgift i framtiden kommer att fortfara.
Skulle bebofvet upphöra, finnes intet binder för
nedsättning i afgiften, men dessförinnan förblif-
ver den oförändrad. Jag anser Utlåtandet vara
välbetänkt, och yrkar derföre att detsamma må
bifallas.
Anders Eriksson från Elfsborgs, Jacob Kihl-
blom från Södermanlands, Anders Persson från
Örebro, samt Conrad Romin och Lars Norrby
från Gottlands Län instämde i hvad Dahllöf yttrat.
Pehr Nilsson från Christianstads Län: Före¬
varande Utlåtande åsyftar besparingar, som minst
inom vårt Stånd böra motverkas. Jag instämmer
i hvad Medbrodren Dahllöf yttrat, och bifaller
Utlåtandet.
Strindlund: En värd Ledamot har yttrat, att
Svenska Fartyg icke på flere år blifvit tagne af
Barbaresk-Staternes Sjöröfvare; att i desse Stater
nu mera herskar civilisation i stället för barbari,
samt att våra i Medelhafvet nu befintlige krigs¬
fartyg blifvit utskickade för öfnings skull och icke
för handelns skyddande. Jag får i anledning
häraf erinra samma värde Talare, att uppbring-
ningarne upphört för det att Sverige till nämnde
Stater hitintills erlagt årlig Tribut; att Barbaresk-
Staternes af samma Talare beprisade civilisation
består i ökade skälmstycken, och således icke är
mycket värd, samt att Kejsaren af Marocko, en¬
ligt hvad Utländska Tidningar upplysa, i anled¬
106
Den 8 Januari 1845.
ning af Svenska Tributens uteblifvande, yttrat,
att, sedan han fått sluta fred med Europas större
Stater, han nog skall lära de Nordligare Rikena
att utgifva Tributen, samt att Sverige och Dan¬
mark till följd häraf nödgats utrusta krigsskepp
för att skydda sin handel på platserne vid Me¬
delhafvet. Jag tror det vara häst, att under när¬
varande kritiska förhållanden sådane personer få
handhafva göromålen vid handelns skyddande
och befrämjande, som dervid ega vana, och att
Convoj-Commissariatet således får forlfara, åt¬
minstone intill dess fredsverket med oftanämnde
Stater kommer till stånd.
Sedan Talmannen, i anledning af hvad un¬
der öfverläggningen förekommit, erinrat, att nå¬
gon nedsättning i afgiften till Handels- och Sjö-
farts-Fonden uti förevarande Utlåtande icke blif¬
vit föreslagen, så yttrade
Rutberg: Vi hafva alla erfarenhet deraf, att
nya regleringar alltid medföra ökade kostnader.
Sådant blifver jemväl förhållandet med den nu
föreslagna, ty Convoj-Commissariatets Embets-
och Tjenstemän, såsom försedde med fullmakter
på deras innehafvande befattningar, måste upp¬
föras på indragnings-stat, och nya arfvoden be¬
viljas åt de Embets- och Tjenstemän i Commerce-
Collegium, som skola bestrida de af Convoj-Com¬
missariatet hitintills ombesörjde göromål. Tal¬
mannen, som alltid är benägen att lemna upp¬
lysningar, har jemväl vid detta tillfälle medde¬
lat en sådan, nemligen att någon nedsättning i
afgiften till Handels- och Sjöfarts-fonden icke är
vorden tillstyrkt. Utlåtandet innehåller dock
det förslag, att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t
skulle begära det Kongl. Majit måtte till Stan-
Den 8 Januari 1845.
107
lierne aflåta Nådig Proposition att berörde afgift
må förminskas; och derigenom forceras Konungen
till afgiftens nedsättande, hvilket, åtminstone un¬
der närvarande förhållande, icke är lämpligt.
Nils Nilsson från Wermlands Län: Det är
ledsamt att förevarande Utlåtande, som afser en
länge önskad förändring, skall inom Bonde-Stån¬
det nu mola motstånd. Ovedersägligen skall den
tillstyrkte förändringen medföra besparingar; ty
om än Convoj-Commissariatets Embets- och Tjen¬
stemän komma att uppföras på Indragnings-Slat,
så upphöra dock utgifterne till desse vid deras
död eller befordran till andra befattningar. Då
man ser på de emot Utlåtandet afgifne reserva¬
tioner, finner man att hvad Utskottet nu före¬
slagit, derstädes blifvit motverkadt endast af så-
dane, som i allmänhet tala för förhöjda Stats¬
anslag och icke interessera sig för besparingar.
Jag säger derföre än en gång, att det förefaller
mig i högsta grad besynnerligt, att detta förslag
icke gillas af Bonde-Ståndet, som eljest, då Stats-
Utskottet tillstyrkt förhöjning i Statsanslag, van¬
ligen måste, oaktadt sitt bestridande deraf, un¬
derkasta sig de Tre öfrige Riks-Ståndens bifal¬
lande Beslut, och således förnimma, att dylika
förhöjningar bifallas, såsom man ordspråksvis
säger, Ståndets bön förutan.
Förre Vice Talmannen Per Eriksson och
Johan Petter Brattström från Wermlands Län
förenade sig med Nils Nilsson.
David Andersson från Hallands Län: Jag
anser mig böra upplysa, det jag såsom Ledamot
i Stats-Utskottet liar vid detta ärendes behand¬
ling derstädes tillhört Utskottets pluralitet, och
således medverkat lill det förslag, sorn är fram-
108 Den 8 Januari 1845.
släldt i förevarande utlåtande. Samma Forsla»
vidhåller jag jemväl nu, enär derigenom, enligt
min öfvertygelse, vinnes besparing i kostnaden
för förvaltningen af Handels- och Sjöfartsfonden,
och någon nedsättning i afgiften till denna fond
icke blifvit tillstyrkt eller ens medgifven förr,
än efter det fredsverket med Marocko och de öf¬
rige Barbaresk-Staterne blifvit definitivt afslu-
tadt, samt omständigheterne en sådan nedsätt¬
ning medgifva. Förslaget kunde inom Utskottet
icke utan svårighet genomdrifvas; ty ganska många
af dess Ledamöter ville, såsom reservationerne
utvisa, dels bibehålla Convoj-Commissariatet, och
dels nu genast besluta nedsättning i Convoj-af-
giften. En Ledamot har inom detta Stånd åbe¬
ropat Friherre von Kraemers reservation, som
nämnde Ledamot ansett tillräckligen ådagalägga
nödvändigheten af att bibehålla det gamla. Men
för min del kan jag icke dela de af Herr Fri¬
herren yttrade farhågor för förevarande förslag;
ty jag är öfvertygad att Commerce-Collegium skall,
lika väl som Convoj-Commisariatet, förstå att
handhafva de ärenden, som nu tillhöra nämnde
Commissariat. Att detta sistnämnde Verks Em-
bets- och Tjenstemän skulle komma aLt uppföras
på Indragnings-Stat tror jag icke eller, emedan
de, enligt Utskottets Förslag, komma att biträda
vid samma ärendens handläggning inom Com¬
merce-Collegium, der desse ärenden skola be¬
handlas, icke af hela Collegium, utan endast af
en viss afdelning deraf, och i hvilken afdelning
en Norrman således alltför väl kan vara Leda¬
mot, utan att man behöfver befara dennes in¬
grepp i de till Collegium i allmänhet hörande
göromål.
Den 8 Januari 1845.
109
Dahllöf: I anledning af en värd Ledamots
bestridande af min uppgift, att förhållandet i de
så kallade Barbaresk-Staterne nu år annorlunda,
än då Convoj-Commissariatet först inrättades, får
jag erinra att denna Ledamot synes antingen
icke känna eller icke vilja känna, att, Fransmän¬
nen 1830 eröfrade Algier, den Störta af nämnde
Stater, och att derstädes sedermera oafbrutet
herskat Europeiska seder, bildning och samhälls¬
skick, samt att Marocko är en ganska obetydlig
Stat, för hvilken man icke behöfver hysa någon
fruktan, hvilket bäst bevisas så väl af Franska
invasionen derstädes under nästlidet år, som ock
deraf, att Svenska Skeppare sällan ansett behöf-
ligt, att vid sine resor på Medelhafvet uttaga
Skyddspass för Marockanska kapare. I öfrigt trot¬
sar jag den värde Ledamoten att kunna visa det
något Svenskt fartyg, sedan lång lid tillbaka, blif¬
vit af Marockanare uppbringadt.
von Zweigbergk: I anledning af Rutbergs
yttrande, rörande den af Talmannen meddelade
upplysning, alt någon nedsättning i Gonvoj-afgif-
ten icke blifvit af Utskottet tillstyrkt, får jag
erinra, att samma upplysning är, enligt hvad
Utlåtandet utvisar, fullkomligen riktig, enär Ut¬
skottet föreslagit att Rikets Ständer, hvilka det
tillkommer att uti ifrågavarande ämne, såsom
varande af Bevillnings natur, besluta, skulle be¬
gära hos Kongl. Majit, att någon nedsättning i
berörde afgift icke varder föreslagen förr, än freds-
verket med Barbaresk-Staterne blifvit slutligen
O
reglerad L.
Ephraim Larsson från Elfsborgs, Henrik
Hildersson från Örebro Län, m. fl. förenade sig
med von Zweigbergk.
110 Den 8 Januari 1845.
Vice Talmannen Nils Pehrsson: Utan att
nämna de fördelar af besparingar och minskad
förvaltningskostnad, som genom den af Utskottet
föreslagne förändring måste uppkomma, anser jag
förevarande Utlåtande företrädesvis böra bifallas
derföre, att i detsamma blifvit tillstyrkt, att för¬
hållandet med Convoj-afgiften och aflöningen till
Consulerne i Barbaresk-Staterne, eller med andra
ord, alla de utgifter, som nu från Handels- och
Sjöfarts-fonden bestridas, må blifva riktigt regle-
radt, så att de bägge förenade Rikena Sverige
och Norrige komma att betala hvar sin tillbörli¬
ga andel deri, hvilket för närvarande icke
sker, enär Norrige, som i anseende till lästetalet
af de fartyg, hvilka derifrån besöka Medelhafs-
bamnarne, borde betala en tredjedel af samma
utgifter, hitintills icke erlagt mer än omkring
40.000 R:dr, då Sverige deremot betalt omkring
190.000 R:dr Banko årligen.
Med Vice Talmannen förenade sig Jan Pers¬
son från Upsala, Gustaf Pettersson och Andreas
Bengtsson från Jönköpings Län m. 11.
Strindlund: Jemte det jag medger riktighe¬
ten af vice Talmannens yttrande derom, att
Norrige bör i förhållande till sin handelsflottas
storlek bidraga lill de utgifter, som nu bestrides
från Handels- och Sjöfarts-fonden för skyddandet
af de förenade Rikenas handel, och aflöning åt
de i Barbaresk-Slaterna anställde Consuler, hvil¬
ken aflöning icke utgår från Statsverket, utan
från nämnde fond, får jag erinra, att detta än¬
damål vinnes, om Convoj-afgiften och de dermed
gemenskap egande ämnen så regleras, som Rut¬
berg i sitt skriftliga anförande föreslagit. I an¬
ledning af Dahllöfs förklarande, att Svenska Far¬
Den 8 Januari 1845. lil
tyg sedan längre tid tillbaka icke blifvit upp¬
bringande af Marockanare, får jag endast åberopa
mitt förra yttrande, att sådant varit en följd
deraf, att Sverige hitintills till Marocko erlagt årlig
tribut; men sedan den nu mera upphört, torde
säkerheten från Marockanarnes sida icke vara
mycket att lita på.
Ruthberg: I mitt skriftliga anförande bar
jag yrkat, att Norrige må, i förhållande till sin
handel och sjöfart, deltaga uti utgifterne för skyd¬
dandet af de förenade Rikenas handelsintressen,
samt aflöning till Consuler och Agenter m. m. —
O # o
Men intill dess en reglering i detta afseende blif¬
vit uppjord, anser jag det gamla förvaltnings-
sättet och den hittills stadgade afgiften höra bi-
behåilas; Och yrkar jag för sådant ändamål, alt
förevarande Utlåtande må återremitteras.
Öfverläggningen förklarades slutad; hvarefter,
då Talmannens Proposition på bifall till hvad
Stats-Utskottet tillstyrkt uti Första Punktens Irsta
Period, nemligen, att Rikets Ständer, genom un¬
derdånig skrifvelse, mätte hos Kongl. Majrt an¬
hålla, att, sedan Freds verket med Barbaresk-
Staterne blifvit så regleradt, att någon afgift till
Handelns och Sjöfartens betryggande emot nämnde
Stater icke erfordras, Kongl. Majrt måtte för
Ständerne föreslå lämplig nedsättning i afgiften
till Handels- och Sjöfarts-fonden, med blandade
Ja och Nej besvarades, samt votering begärdes,
så uppsattes, justerades och anslogs följande vo¬
terings proposition:
”Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande
Nro 113, förra Perioden af Första Punkten, med
förslag lill underdånig skrifvelse till Kongl. Majrt,
112 Den 8 Januari 1845.
angående framdeles Nådig Proposition till Rikets
Ständer, om Convoj-afgiftens nedsättande;
röste Ja;
Den det ej vill;
röste Nej.
Vinner Nej; då anser Ståndet den föreslagne
underdåniga skrifvelsen icke böra ega rum.”
Voteringen, anställd i vanlig ordning, utföll
med 43 Ja mot 21 Nej, hvadan Utlåtandet i
denna del var af Ståndet bifallet; Och biföll
Ståndet jemväl Utskottets Förslag i sista Perioden
af nyssberörde Punkt, att nödige åtgärder må
vidtagas för tillvägabringande af en sådan regie-
o O o O
ring af Norska Statens andel i de samfälldta kost-
naderne för Svenska och Norrska handelns skyd¬
dande, som med rättvisa och billighet öfverens¬
stämma.
På Talmannens proposition till bifall af Ut¬
skottets förslag i 2:dra Punkten af Utlåtandet,
angående indragning af Convoj-Commissariatet och
öfverflyttning af dess befattning till Commerce-
Collegium m. m., svarades med blandade Ja och
Nej; hvarjemte votering begärdes; Och blef i
anledning häraf följande Voterings-Proposition
uppsatt, justerad och anslagen:
”Den, som bifaller Stals-Utskottels Utlåtande
i 2:dra Punkten;
röste Ja.
Den det ej vill;
röste Nej;
Vinner Nej; då är Utskottets Förslag uti
ofvannämnde Punkt af Ståndet afslaget.”
Voteringen, anställdes i vanlig ordning, och
utföll med 41 Ja, emot 20 Nej; i följd hvaraf
Ut-
Den 8 Januari 1845.
113
Utskottets förslag i sistnämnde punkt var af
Ståndet bifallet.
Emot detta beslut reserverade sig Johan
Jacob Ruthberg hån Norrbottens och Nils Strind¬
lund från Wester-Norrlands Län.
3:dje och 4:de Punkterne biföllos.
§ 4.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets på bordet
hvilande Utlåtande N:o 114, i anledning af Kongl.
Maj:ts Nådiga Skrifvelse, angående begrafnings
och öfrige kostnader i och för Högstsalig Hans
Maj:t Konung Carl 14 Johans dödliga frånfälle.
Henrik Hildersson från Örebro Län yttrade:
Ehuru det å ena sidan torde synas kittsligt, att
icke bifalla detta Utlåtande, bör man likväl å
den andra besinna, att det är vår pligt att tillse
det Statens tillgångar icke onödigt och slumpvis
blifva bortkastade. Jag anser mig derföre böra
till en början begära upplysning, huruvida något
laga stadgande finnes, som ålägger Rikets Stän¬
der, att bestrida kostnaderna för en framliden
Konungs begrafning, och sedermera, då de nu
uppgifne begrafningskostnaderne icke på ringaste
sätt blifvit specificerade eller styrkte, anhåller
jag att Ståndets Ledamöter i Stats-Utskoltet må
upplysa, huruvida sådant skett inför Utskottet;
i annat fall yrkar jag att förevarande Utlåtande
må återremitteras, på det räkenskaperne öfver
berörde kostnader må blifva inför Utskottet veri-
ficerade och derefter behörigen granskade.
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län:
Innan specifique räkning blifvit öfver ifrågavarande
begrafningsomkostnader framlagd och med behö-
8
114 Den 8 Januari 1845.
fige verifikationer styrkt, böra, efter mitt för»
menande, samme kostnader icke bifallas; dess¬
utom anser jag lämpligt, att detta ärende i för¬
sta rummet öfverlemna^ till den så kallade Unions-
Comitteen, för bestämmande af den anpart af
samma kostnader, som Konunga-Riket Norrige bör
vidkännas, helst jag är öfvertygad, att, om man
icke lemnar Norrmännen del af räkningarne, utan
bär går dem i förväg med att bifalla den be¬
gärde summan, hvarigenom grannlagenheten emot
dem obestridligen trädes för nära, något delta¬
gande i kostnadens bestridande derifrån icke kom¬
mer att ega rum. På dessa skäl yrkar jag att
Utlåtandet må återremitteras.
Nidas Niisson, Nils Petter Pettersson och
Per Jonsson från Cabnare, Anders Andersson
och Anders Persson från Örebro, Olof Jansson
från Stockholms, Per Oisson från Upsala, Per
Jonsson från Skaraborgs, Gustaf Pettersson, An¬
ders Andersson och Lars Magnus Knutsson från
Östergöthlands, Lars Olsson från Stora Koppar¬
bergs, Olof Larsson från Gefleborgs, Bengt Ers¬
son från Wermlands, Conrad Romin och Lars
Norrby från Gottlands Län, m. fl. förenade sig
med von Zweigbergk.
Johan Jacob Rutberg från Norrbottens Län:
Jag är i allmänhet minst fallen för att tvista om
begrafningskostnader, och alldraminst rörande de
nu ifrågavarande. Utlåtandet innehåller, alt Rä-
kenskaperne deröfver blifvit i Utskottet granska¬
de, och, då jag eger fullt förtroende lill Ut¬
skottets Ledamöter, samt är öfvertygad, att Ko¬
nungen skall, på sätt i Utlåtandet är vordet hem-
stäldt, draga försorg derom, att den del som af
oftanämnde kostnader belöper på Konunga-Riket
Den 8 Januari 1845.
115
Norrige, kominer att derifrån till Riksgälds-Kon-
toret inbetalas, anser jag detta Utlåtande böra
bifallas.
David Andersson från Hallands Län: I an¬
ledning af en värd Ledamots här framställde be¬
gäran, om upplysning, dels huruvida det linnes
något Lagstadgande, hvarigenom Rikets Ständer
fått sig ålagdt, att ifråga varande begrafnings-
kostnad betala, och dels huruvida samma kost¬
nader blifvit specificerade och styrkte, får jag,
i det förra afseendet, hänvisa den värde Leda¬
moten att rådföra sig med de lag färne, och i det
sednare fallet återföra vi i hans minne, att Kongl.
Majlis Skrifvelse, rörande oftanämnde kostnader,
varit, jemte de till grund derföre åberopade räken¬
skaper och handlingar, öfverlemnad till Rikets
Ständer, samt här, så väl som hos de öfrige
Riks-Stånden, legat på Ståndets bord innan den
till Utskottet remitterades, så att den värde Le¬
damoten ingalunda saknat tillfälle, att sjelf göra
sig underrättad om förhållandet med samma
kostnader och de deröfver förde räkenskaper.
Sedan Secreteraren härefter yttrat, att, ehuru
Rikets Ständer icke voro genom någon serskild
O o
Lag förpligtade, att bestrida kostnaderna för fram-
farne Konungars hegrafningar, sådant likväl läge
i sakens natur, och vore genom häfdvunnen pläg¬
sed, tillräckligen stadgadt; så yttrade
Henrik Andersson: Ehuru de nu lemnade
upplysningar för mig icke äro fullt tillfredsstäl¬
lande, får jag likväl för desamma aflägga min
tacksägelse. Jag bekänner dock att, enär man
icke kunnat uppgifva det någon bestämd Lag
finnes, hvarigenom Rikets Ständer äro förpligtade
att betala ifrågavarande beerafningskoslnad. det
116
Den 8 Januari 1845.
är för mig mörkt och otydligt, huruvida samma
kostnader böra af Ständerna lill betalning god¬
kännas; ty då ilen fattiges Sterbhus får bestrida
kostnaden för hans begrafning, borde väl sådant
jemväl ske af Konungens Sterbhus, helst dess
tillgångar icke tillfalla Staten, utun arfvingarne;
Och jag förklarar bestämdt, att om dessa kost¬
nader icke voro af Stats-Verket i förväg beslrid-
de, jag för mili del ej skulle bifalla, att desam¬
ma af allmänna medel fingo betalas; Dock yrkar
jag, att, på de af von Zweigbergk uppgifne grun¬
der, Utlåtandet må återremitteras, samt att från
Rikets Ständer må till Kongl. Majit aflåtas en
underdånig skrifvelse, med anhållan, alt Kongl.
Maj:l ville för framtiden så förfoga, att folkets
sorg öfver en framfaren Konungs frånfälle icke
må ökas genom utgifterne för bans begrafning.
ö O O O
Pehr Sahlström från Stockholms Län; att
kostnaderne för framfarne Konungars begrafnin-
gar bestridas af Statens allmänna medel icke hal¬
sin grund i någon serskild förordning, utan i
häfdvunnet bruk, torde väl vara för livar och
en nogsamt kändt. Dylika kostnader hafva förr
blifvit utbetalde genom en allmän gärd af hela
Riket. — Nu deremot, då Statens tillgångar äro
bättre ordnade, bar man ansett sådant lämpligare
kunna ske på det sätt, att Riksgälds-Kontoret,
af under bänder hafvande medel, verkställer
denna utbetalning. Då jag för min del anser att
man icke, utan alt träda grannlagenheten för
nära, kan ifrågasätta riktigheten af berörde kost¬
naders belopp, kan jag icke eller finna, det med
förevarande Utlåtande kan företagas någon annan
åtgärd, än att dertill lemna bifall; Och hvad
angår en värd Ledamots yttrande, att ärendet
Den 8 Januari 1845.
117
borde Öfverlemna.? till Unions-Comitteen; så, då
dels denna Cornittee redan blifvit upplöst, och
dels ärendet är fullkomligen främmande för den¬
samma, torde all fråga härom böra förfalla; Och
då Kongl. Majit tillkännagifvit sin afsigt, att från
Konunga-Riket Norrige utlaga den anpart i nämnde
kostnader, som för Norrige belöper, lärer någon
vidare åtgärd med förevarande ärende icke eller
i detta afseende erfordras. Jag yrkar att Utlå¬
tandet må bifallas.
Häri instämde Johan Fredric Dahllöf,
Ephraim Larsson och Anders Ersson från Elfs¬
borgs, Gustaf Bernhard Appelquist, Lars Pet¬
tersson och Ola Jeppsson från Blekinge, Per
Bengtsson från Kalmare, Förre vice Talmannen
Per Eriksson, Nils Nilsson och Jonas Kylander
från Wermlands, Olof Nilsson från Wester¬
bottens, Jöns Månsson från Malmöhus, Jacob
Kihlblom från Södermanlands, Sven Jonsson och
Anders Olsson från Jemtlands Län, Ola Svensson ,
Jöns Månsson, Per Nilsson och Per Påhlsson
från Skåne, Göran Jonasson från Kronobergs,
Johanes Johannesson, Mathias Hjorth och Erik
Christersson från Götheborgs och Bohus Län m. 11.
Petter Classon från Elfsborgs Län: Då Stats-
Utskottet tillkännagifvit att behörige redogörelser
för begrafnings- och öfrige kostnader i och för
högstsalig Hans Majit Konung Carl XIV Johans
frånfälle blifvit afgifne, och anledning till miss¬
troende emot hvad Utskottet sålunda anfört, icke
förefinnes, anser jag någon återremiss af föreva¬
rande Utlåtande för närmare utredning af desse
kostnaders belopp och beskaffenhet icke erfordras,
utan lära samme kostnader, ehuru de uppgå till
en betydlig summa, likväl icke kunna annat än
118 Den 8 Januari 1845.
erkännas lill betalning af Riksgälds-Kontoret, sorn
dock, efter hvad Kongl. Maj:t tillkännagifvit och
Utskottet jemväl tillstyrkt, från Konunga-Riket
Norrige undfår ersättning för den del, som af
berörde kostnader på nämnde Konunga-Rike be¬
löper. Jag tillstyrker derföre, att Utlåtandet må
bifallas.
von Zweigbergk: Jag bestrider ingalunda bi¬
fall till hvad Sverige bör utgifva af ifrågavaran¬
de kostnader, men, då räkningarne deröfver en¬
dast blifvit i sammandrag till Stats-Utskottet öf-
verlemnade, anser jag ordningen fordra, att Ut¬
låtandet återremitteras, på det specification af
samme räkningar må för Utskottet framläggas
och der komma under granskning; Dessutom vore
det, efter mitt omdöme, mest lämpligt, att ären¬
det ölverlemnades till granskning hos en utaf
Svenskar och Norrmän sammansatt Komittee, som
jemväl borde uppgöra en rättvis fördelning deraf
emellan de bägge Rikena, så att hvarken det ena
eller det andra hade att klaga öfver väld eller
ensidighet.
Petter Mårtensson från Jönköpings och An¬
ders Andersson från Örebro Län förenade si» med
O
von Zweigbergk; hvaremot Lars Bygdén från
Westerbottens Län instämde i de af Rutberg och
Sahlström yttradt åsigter.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län an¬
såg ålerremiss af förevarande utlåtande icke vara
lämplig, enär upplyst vore, att räkenskaperne
Öfver ifrågavarande kostnader blifvit af Stats-Ut¬
skottet granskade, och man icke egde anledning
till misstroende emot Utskottets åtgärder i detta
afseende.
Den 8 Januari 1843. 119
Ola Jeppsson från Blekinge Län: Huru grann¬
laga Norrmännen än äro, så lära de väl icke såras
deraf, att Sverige förskottsvis betalar ifrågava¬
rande kostnader; Och då räkningarne öfver de¬
samma blifvit af Slals-Utskollet granskade, och
Norrmännen hafva sig öppet, att, då frågan om
deras deltagande deri, å ett blifvande Stor-Ting
skall afgöras, jemväl vidtaga en sådan granskning,
så kan jag ej finna annat, än att detta ärende är
rätteligen behandladt och att Utlåtandet sålunda
bör bifallas.
Sahlström: Jag beklagar det man här sökt
göra gällande den opinion, att Norrmännen skulle
vilja undandraga sig att betala hvad af ifrågavarande
kostnader på deni kan belöpa, emedan jag kän¬
ner, att de i högsta grad äro känslige för det
rätta; Och då jag i öfrigt icke kan annat än finna
det sårande för vår ädle Konung, att ett mot¬
stånd uti ifrågavarande afseende hos Ständerne
skall ega rum, så hemställer jag att Utlåtandet
må, utan vidare invändningar, bifallas.
von Zweigbergk: För att ådagalägga det
Norrmännen icke alltid fullgöra sina Unionella
skyldigheter emot Sverige, får jag endast hänvisa
till det af Bonde-Ståndet nyss handlagde Utlå¬
tande, angående Handels- och Sjöfarts-fonden,
af hvilket Utlåtande det inhämtas, att, ehuru
Norrige, i förhållande till sin handel och Sjö¬
fart, bordt till samma fond bidraga med en tredje¬
del, det likväl icke utgifvit mer än omkring en
femtedel af afgiften till samma fond.
Sahlström: Ehuru ogerna jag inlåter mig i
ordstrider, kan jag likväl icke underlåta, att, i
anledning af den siste värde Talarens yttrande,
erinra, att orsaken hvarföre Norrige icke utgifvit
120 Den 8 Januari 1845.
sin behöriga andel till Handels- och Sjöfarts-fon-
den, varit den, att detta Rike icke fått utöfva
sitt tillbörliga inflytande på tillsåttand.et af de
Agenter och Konsuler, som skola bevaka de bägge
förenade Rikenas intresse i kommercielt hänseende.
Öfverläggningen förklarades slutad; Och då
Talmannens proposition på bifall tili förevarande
Utlåtande besvarades med blandade Ja och Nej;
samt votering begärdes, så uppsattes, justerades
och anslogs följande Voterings-Proposilion:
”Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtan¬
de N:o 114
röste Ja.
Den det ej vill;
röste Nej;
Vinner Nej; Då bar Ståndet ansett berörde
Utlåtande böra till Utskottet återremitteras med
de dervid gjorde anmärkningar.
Voteringen, anställd i vanlig ordning, ut¬
föll med 45 Ja, och 21 Nej; i följd hvaraf Ut¬
låtandet var af Bonde-Ståndet bifallet.
Häremot reserverade sig Fredrik von Zweig¬
bergk och Johannes Andersson från Skaraborgs,
Petter Mårtensson från Jönköpings, Henrik An¬
dersson från Örebro och Niclas Nilsson från
Kalmare Län.
§. 5.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Utlå¬
tande N:o 115, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga skrifvelse, angående kostnaderne i och för
Hans Maj:ts och Dess höga Gemåls kröning.
§• 6.
Föredrogs Paragrafsvis Bevillnings-Uskottets
på bordet hvilande Betänkande N:o 13, angående
Den 8 Januari 1845.
121
stämplade Pappersafgiften; hvarvid till en bör¬
jan Utskottets hemställan, att den af Nils Strind¬
lund från Wester-Norrlands Län väckte motion,
örn bibehållande intill nästa Riksdag af nu gäl¬
lande Charta-Sigillala-förordning, måtte förfalla,
bifölls.
2:dre §, angående valeuren af stämpladt pap¬
per, bifölls.
3:dje §, angående chartering af de från Dom¬
stolar och Embetsverk m. m. utgående Expeditio¬
ner, samt af sådane handlingar som dit ingifvas.
Lars Pettersson från Blekinge Län yttrade:
Då jag anser den i nu gällande Kongl. Kungö¬
relse, angående stämplade Pappersafgiften, Par¬
ter och Rättssökande medgifne rättighet, att, ef¬
ter eget val, antingen skrifva på stämpladt pap¬
per, eller dermed deras skrifter belägga, kan jag
icke gilla Utskottets förevarande förslag, att or¬
den ”skrifvas på”, må utbytas mot orden ”för¬
ses med”.
Jöns Mänsson och Per Jönsson från Skåne,
Jöns Palmqvist från Skaraborgs samt Ola Jepps¬
son och Gustaf Bernhard äppelqvist från Ble¬
kinge Län m. fl. förenade sig med Lars Pet¬
tersson; hvaremot Per Nilsson från Christian¬
stads, och Andreas Bengtsson från Jönköpings
Län ansågo Utskottets nu afgifne förslag utan
olägenhet kunna antagas.
Ståndet beslöt härefter, med ogillande af Ut¬
skottets berörde förslag, att de uti nu gällande
Kongl. Kungörelse, angående stämplade Pappers-
afgiflen uti förevarande ämne meddelde föreskrif¬
ter fortfarande skola bibehållas.
4:de §: Ståndet biföll hvad Utskottet i denna
§ tillstyrkt, med undantag af förslaget tili char-
122 Den 8 Januari 1845.
tering af Bouppteckningar och Fidei-Commissbref,
i afseende hvarå Lars Pettersson från Blekinge
Län yttrade skriftligen:
”Den af Högloft. Bevillnings-Utskottet föreslag-
ne förhöjning af stämplade Pappersafgiften åsumma
behåll ning, en lig t bouppteckning, anser jag vara orätt¬
vis i hvad den rörer mindre berned lade Sterbhus, hvil¬
kas delägare på de flesta ställen äro, jemte en frånfal-
len maka, ett så stort antal späda och oförsörjda
barn, hvilkas arfsbelopp ofta gånger är otillräck¬
ligt till deras uppfostran under deras baruaålder.
— Yäl har jag, märkvärdigt nog, funnit, att un¬
der detta Riksmöte vissas ällan och sträfvan gått
derpå ut, att i möjligaste målto kringskära de
värnlösas rättigheter, under föregifvande dels att
stärka krediten och dels att fylla Statsbehofven
och lindra skattdragarens bördor. — Jag kan lik¬
väl icke förena mig med dessas åsigter, emedan
jag anser det icke vara Rikets Ständer värdigt,
alt i ringaste mån, directe eller indirecte, för¬
minska deras rätt och säkerhet, hvilka nu ej
kunna bevaka sina rättigheter. Skulle någon för¬
höjning af stämpladt papper till bouppteckningar
böra för Statsbehofven komma ifråga, hvilken jag
dock tror icke vara behöflig, om alla öfverflödiga
O O
Statsanslag åsidosättas; så torde jag få föreslå att
denna förhöjning först vidtager, då summa be¬
hållning öfverstiger 5000 R:dr B:ko, sålunda
nemligen: Att bouppleckningsbehållningssumman
från 5000 R:dr till 30,000 R:dr beläggas med
12 sk. stämpladt papper för hvarje fulla 100
R:dr samt från 30,000 R:dr, och derutöfver, 20
sk. för hundradet, och dermed vore åtminstone
de minst förmögue frun onödigtvis ökade utgif¬
ter skyddade.”
Den 8 Januari 1845. 123
Med Lars Pet terson förenade sig Olof Nils¬
son från Westerbotten, Sven Isacsson från Cal-
iriare och Per Olsson frun Upsala Län, m. fl.
Mathias Hjort från Götheborgs och Bolins
Län uppläste ett så lydande skriftligt anförande:
”Utskottets förslag uti § 4 af detta Betänkande
kan jag icke gilla. Besynnerligt förefaller det mig
att Utskottet just sökt och funnit, att den er¬
sättning för minskning uti Bevillningen, sorn egt
rum, företrädesvis bör utgå utur död mans ef-
lerlemnade bo. Arfsrätten är nära lika naturlig
som lifvet. Båda utgå från Föräldrarne, oell jag
hemställer till menniskohjerta! med hvad belå¬
tenhet en döende Fader eller Moder skulle be¬
trakta den Stat, som de visste skulle blifva de¬
ras arftagare. Månne de alltid skulle vilja antaga
denna i utbyte mot deras efterlemnade Barn?
Det är icke allenast Statens skyldighet att vårda
roennniskorätten, utan ännu mer, att icke fräta
derpå. Väl hörde jag under diskussionen i det
Högvördiga Ståndet, att Arfsrätten är blott po¬
litisk; men då detta ännu ljuder obehagligt i mitt
öra, frågar jag om icke den var till innan någon
Politik fanns, och fortfarande kommer att lin¬
nas, örn ock alla Stater upphöra. Jag vet väl
att Utskottet icke tagit första steget på denna
beskattningsbana, men det har tagit det andra,
och detta temligen långt. Ännu är väl icke Sta¬
tens andel stor, men är principen sådan som Ut¬
skottet uttalar den, ”belt och hållit en tillfällig¬
het, om en sådan beskattning kan komma att
äga rum, emedan det stått i den dödes
makt att under sin lifstid förskingra sin egendom,
och sålunda tillintetgöra beskattningen å densam¬
ma”, synes det likasom det vore derföre att det
124
Den 8 Januari 1845.
ar af en tillfällighet, som Staten vill taga del i
denna egendom; men är icke denna tillfällighet
lika ständig för Arftagaren sorn för Staten, och
lika beroende för dem båda på den hufvudom-
ständigheten, huruvida det är något att taga,
emedan Utskottet icke gått längre i sitt förslag.
Derföre att den döde icke förskingrade egendo¬
men under lifstiden, bör icke hans barn straffas.
Frågan är endast den, hvilken har bästa rätten.
Orimligt tyckes det vara att sedan jag i lifstiden
hade skydd, af Staten och derföre utgjorde mina
bidrag, skall jag äfven elter döden, då biståndet
upphört, dermed fortfara. Jag anhåller om afslag
å Betänkandet i denna del.
Slockholm den 8 Januari 1845.
M. Hjort,
från Götheborgs och Bohus Län."
Häri instämde Johannes Johannesson och Erik
Christensson från Götheborgs och Bohus Län.
Ola Svensson från Malmöhus Län yttrade:
Jag vill ej klandra Utskottets förevarande förslag
i sin helhet; ty jag anser det vara rättvist, att
en högre afgift för stämpladt papper ålägges de
förmögnare Sterbhuset!, än för närvarande är
stadgadt; dock anser jag den af Utskottet i detta
afseende föreslagne progression icke vara lämplig,
enär förhöjningen skulle komma att vidtaga för
tidigt, eller för Sterbhus med alltför ringa be¬
hållning. Jag hemställer derföre, att den ifrå¬
gasatta tillökningen i stämpladt papper för boupp¬
teckningar icke må vidtaga förr, än då behållna
summan uppgår till 5000 R:dr.
Häri instämde förre vice Talmannen Per
Eriksson och JSils Nilsson från Wermlands, Lars
Den 8 Januari 1845.
125
Olsson från Stora Kopparbergs, Henric Anders¬
son, Anders Andersson och Anders Pehrsson från
Örebro, Petter Claésson, Ephraim Larsson och
Anders Ersson från Elfsborgs, Lars Norrby från
Gottlands, Jan Persson och Per Olsson från Up¬
sala, Anders Sundholm från Stockholms, Johan¬
nes Andersson och Jöns Palme/vist från Skara¬
borgs, Andreas Bengtsson från Jonköpings, An¬
ders Andersson och Lars Magnus Knutsson från
Östergöthlands Län, Per Pålsson, Per Jönsson,
Måns Persson och Jöns Månsson från Skåne, Ola
Jeppson från Blekinge Län, m. fl.
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län
ansåg den af Utskottet uttalade grundsats, att död
mans efterlemnade tillgångar företrädesvis voro
lämplige för indirekt beskattning, vara oriktig,
enär efterlefvande maka och oförsörjda barn i
allmänhet hade större behof att få behålla till-
gångarne i boet, än innan dödsfallet inträffade;
hvadan von Zweigbergk yrkade, att de uti ifrå¬
gavarande afseende nu gällande sladganden måtte
p O O
bibehållas.
Jöns Ersson från Wermlands Län instämde
i hvad Ola Svensson yttrat och upplyste, såsom
Ledamot i Bevillnings-Utskottet, att man derstä¬
des velat höja chartan å bouppteckningar till 20
sk. för hvarje fulla 100 R:dr, då behållna sum¬
man i ett Sterbhus uppgår till detta sistnämnde
belopp; hvadan Jöns Ersson icke ansåg lämpligt,
att i denna del återremittera Betänkandet.
Per Nilsson från Christianstads Län upp¬
lyste det han, såsom Ledamot i Bevillnings-Ut¬
skottet, icke bi träd t förevarande förslag i hvad
det rörde förhöjning af stämpladt papper till
bouppteckningar i mindre förmögna Sterbhus;
126 Den 8 Januari 1845.
Oell instämde Per Nilsson i Ola Svenssons för¬
slag lill chartering af bouppteckningar, i hvilka
behållna summan ej uppgår till mer än 5000
R:dr, men yrkade att derifrån och Lill 30,000
R:dr borde bouppteckningschartan ökas till 16
sk. för hvarje 100:de, samt från och med 30,000
R:dr och derutöfver, 20sk. för hvarje fulla 100 R:dr.
Vice Talmannen Nils Persson förenade sig
med Ola Svensson om beloppet af stämpladt pap¬
per föi- bouppteckningar med behållen summa af
5000 R:dr; men ansåg att derifrån och till 25,000
R:dr borde chartan beräknas till 10 sk.; från 25,000
till 50,000 R:dr, 12 sk., och olver 50,000 R:dr,
20 sk. för hvarje fulla 100 R:dr.
Ståndet beslöt sedermera, i afseende å ifrå¬
gavarande förhöjning af stämpladt papper till
bouppteckningar, att, då behållna summan utgör
från och med 100 R:dr, till 5000 R:dr, boupp¬
teckningen skall förses med stämpladt papper till
belopp af 8 sk. för hvarje fulla 100 R:dr; från
och med 5000 R:dr till 50,000 R:dr, 12 sk. för
hvarje fulla 100 R:dr; samt från och med 50,000
R:dr och derutöfver 20 sk. för hvarje fulla 100
R:dr; samt att, enligt nu gjord framställning af
Fredric von Zweigbergk från Skaraborgs Län,
Fidei-Commissbref och andre dy like förordnaden
skola förses med stämpladt papper till det af Ut¬
skottet föreslagne belopp hvarje gång ny Fidei¬
commissarie kommer i åtnjutande af de uti Fi-
dei-Commissbrefvet eller förordnandet stadgade
förmåner.
5:te och 10:de §§. Ståndet biföll hvad Ut¬
skottet i desse §§ tillstyrkt, med undantag al
förslaget till chartering af Commendeurs- och Ricl-
darebref; i afseende hvarå Petter Classons från
Den 8 Januari 1845. 127
Elfsborgs Län hemställde, att hvad Doktor Sand¬
berg i sin vid Betänkandet fogade reservation,
som nu upplästes, i detta fall föreslagit, måtte
af Ståndet antagas.
Vice Talmannen Nils Persson ansåg det icke
vara billigt, att, då man ökat stämplade pappers-
afgiften för de fleste andra fall, densamme blif¬
vit uti det ifrågavarande nedsatt, helst vice Tal¬
mannen icke kunde föreställa sig, att Riddare-
och Commendeursvärdigheterne nu mera skulle,
såsom varor i allmänhet, hafva fallit i värde.
Häri instämde Ephraim Larsson från Elfs¬
borgs, Lars Olsson från Stora Kopparbergs, Lars
Larsson från Gefleborgs, Anders Andersson och
Anders Persson från Örebro, Niclas Nilsson, Per
Bengtsson och Nils Petter Pettersson från Cal-
raare, Carl Fredrik Huss från Wester-Norrlands,
Jan Persson och Per Olsson från Upsala, Olof
Jansson från Stockholms, Johan Petter Bratt¬
ström från Wermlands, Måns Persson från Malm¬
öhus och Lars Norrby från Gottlands Län, m. fl.
Per Nilsson från Christianstads Län tillkän-
nagaf, att han uti Bevillnings-Ulskottet instämt
i Doktor Sandbergs reservation; hvarjemte Per
Nilsson yrkade, att de uti ifrågavarande afseende
nu gällande stadganden måtte bibehållas.
Anders Ersson och Johan Fredrik Dahllöf
från Elfsborgs Län yrkade hvar för sig, att
stämplad t papper å Commendeurs- och Riddare-
bref måtte af Rikets Ständer nu bestämmas lill
enahanda belopp, sorn vid 1840 —1841 årens
Riksdag; tilläggande Dahllöf, alt sådant vore desto
billigare, som han vore öfvertygad, alt Regerin¬
gen hädanefter icke skulle komma att. slösa med
128 Den 8 Januari 1845.
dylike värdigheter, i Följd hvaraf desamma er-
höllo lionie värde och anseende.
O
Ståndet beslöt sedermera, med ändring af
Utskottets förslag i denna del, att Commendeurs-
och Riddarebref skulle förses med stämpladt pap¬
per till det belopp, som Rikets Ständer vid
1840 —1841 årens Riksdag föreslagit.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m. Ut supra.
In fidem
C. G. Cassel.
Plenum kl. i 6 e. m.
§ 1-
Talmannen anmälte att Ståndets Sekretera¬
re, Herr Lagmannen och Riddaren af Konung
Carl XIII.s samt af Kongl. Nordstjerne-Orden
C. G. Cassel vore af opasslighet hindrad att Stån¬
dets öfverläggningar öfvervara; hvadan Sekretera¬
replatsen, till följd af Kongl. Maj:ts nådiga för¬
ordnande den 19 Augusti nasti, år 1844, intogs
af undertecknad, Häradshöfding och Ståndets
Notarie.
§ 2.
Fortsattes diskussionen öfver Bevillninsis-Ut-
skottets Betänkande N:o 13, angående stämplade
Pappersafgiften, dervid nu i ordning förekom
§ 6;
Bifölls.
§ ?;
Johan Jacob Rutberg från Norrbottens Län:
Jag anser Utskottets förslag i afseende å charte¬
ringen
Den 8 Januari 1845. 129
ringen af köpeafhandlingar vara högst olämpligt
samt tycker att köpeskillingen bör, i sådana fall,
vara enda norm för karteringen.
Lars Pettersson från Blekinge Län instämde
med Rutberg samt ansåg den bär föreslagna för¬
böjningen i kartebeloppet å Arrende-kontrakt el¬
ler andra afhandlingar, som kunna afse persedlar,
hvilka icke finnas i Markegångstaxan eller blifvit
visst värde i penningar åsatte, för högst olämp¬
lig, helst densamma i de flesta fall komme att
drabba den fattigare delen af nationen, hvarföre
Lars Petterson yrkade afslag å denna punkt af
Betänkandet.
Per Nilsson från Skåne förklarade sin åsigt
vara att Betänkandet i denna punkt vore med
billighet öfverensstämmande, hvaremot talaren,
i fråga om kartering å s. k. Städjekontrakt, an¬
såg köpeskillingen och taxeringsvärdet böra ut¬
göra norm för den karta, hvarmed dylika af¬
handlingar böra förses.
Häruti hördes HeJirik Andersson från Öre¬
bro, Ephraim Larsson från Elfsborgs Län m. fl.
instämma, hvaremot Per Jönsson förenade sig
med Rutberg.
Jöns Ersson från Wermland: Jag har be¬
gärt ordet endast för att uttala min mening uti
en viss punkt af Betänkandet, nemligen 3 punk¬
ten 1 mom. i afseende på kartebeloppet ä så-
dane afhandlingar, som röra persedlar, hvilka ej
finnas i Markegångstaxan uppförde. I detta fall
finner jag, lika med Lars Pettersson, att en allt¬
för hög karla blifvit af Utskottet föreslagen och,
med gillande af hvad ifrågavarande punkt i öf¬
rigt innehåller, instämmer jag härutinnan i allo
med Lars Pettersson,
9
130 Den 8 Januari 1845.
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län:
I afseende å fastighetsköp anser jag den af Ut¬
skottet föreslagna redaktion af 3 punkten 4 mom.
af denna §. tydlig och klar, hvarföre jag densam¬
ma till alla delar biträder; men, vidkommande
förhöjningen af kartaebeloppet från 6 till 12 sk.
å afhandlingar, som röra persedlar, hvarå mar-
kegångspris ej finnes åsatt, finner jag Utskottet
hafva tilltagit alltför mycket, helst denna för¬
höjning, såsom en värd talare före mig yttrat,
oftast drabbar den fattige.
Häruti instämde Ephraim Larsson från Elfs¬
borgs och Gustaf Pettersson frän Östergöthlands
Län m. fl. af Ståndets Ledamöter.
Per Nilsson från Skåne: Hvad den i Ut¬
skottets Betänkande 4 mom. 3 punkten föreslag¬
na kartering af köpebref beträffar, så anser jag
densamma stridande emot all sund rättsprincip,
emedan, i det fall att köpeskillingen öfverstiger
taxeringsvärdet, densamma skulle blifva norm
för karteringen, då i motsatt fall köpeafhand-
lingen skulle karteras efter det egendomen åsätta
O O
taxeringsbelopp, hvilket enligt mitt förmenande
borde vid alla köpeafhandlingar bestämma kar¬
tan å köpebrefvet.
Jjars Pettersson var af samma tanke som
Per Nilsson och yrkade afslag å denna punkt.
Fredrik von Zweigbergk: Det är med an¬
ledning af de sista värde talarnes yttranden, som
jag å nyo begärt ordet. Om ej försäljningssum¬
man tages till norm för kartering å köpeaf¬
handlingar fruktar jag, det underslef esomoftast
skulle komma att ega rum. I de flesta fall skulle
Staten komma att gå miste om sin lagliga rätt,
och en oberäknelig förlust kunde härigenom upp¬
Den 8 Januari 1845. 131
stå. Med bifall till Betänkandet i denna § i öf¬
rigt, yrkar jag afslag endast å 1 punkten, rö¬
rande förhöjning från 6 till 12 sk. karta å af-
handlingar, som angå persedlar, å hvilka marke-
gångspris ej finnes utsatt.
Vice Talmannen Nils Persson: Så vida jag
rätt uppfattat det i Utskottets Betänkande fram¬
ställda förslag, är det både rätts- och förnufts-
enligt, ty köpeskillingen bör och måste vara norm
för karteringen af alla köpeafhandlingar. Helt
annat förhållande är det med gåfvobref, der kan
icke gifvas någon annan grund för kartebelop-
pet, än det den bortgifna egendomen åsätta ta¬
xeringsvärde. Jag anser Utskottets förslag i denna
O O O
del böra antagas.
Jacob Kihlblom från Södermanlands, Niklas
Nilsson från Calmar och Jöns Mänsson från Malm¬
öhus Län m. 11. af Ståndets Ledamöter hördes in¬
stämma med vice Talmannen.
Petter Classon från Elfsborgs Län var af
enahanda tanka med de talare, som sednast yt¬
trat sig och biföll Betänkandet i denna del.
Lars Pettersson: Med anledning af von
Zweigbergks yttrande, angående underslef vid
köpeafhandlingar, vill jag blott förklara att uti
min hemort, der den af mig uttalade åsigt är
den allmänt rådande, har, så vidt jag kan erinra
mig, icke några så kallade falska köp egt rum,
hvarföre jag ock tror att de af mig yttrade åsig-
ter icke böra helt och hållet förkastas.
Diskussionen var slutad och Talmannens pro¬
position på bifall å Betänkandet besvarades med
öfvervägande Ja.
Lars Pettersson anhöll nu, att särskild pro¬
position måtte framställas på bifall till hvad Ut¬
132 Den 8 Januari 1845.
skottet uti 3 punkten af 1 mom. uti ifrågavarande
§ föreslagit, i afseende å köpeafhandling om per¬
sedlar, å hvilka markegångspris ej finnes utsatt.
På Talmannens härå framställde proposition
svarades öfvervägande Nej; hvaremot proposition
å bifall af 7 § i öfrigt med Ja besvarades; och
var således Ståndets beslut att ifrågavarande §
i Belänkandet bifölls, med undantag af Utskot¬
tets förslag, att till alla arrenden, kontrakt och
afhandlingar utan viss summa, skulle karta an¬
skaffas till det belopp, hvartill deri betingade
persedlar eller förmåner, enligt sednast fastställda
markegångspris, kunna skattas; och att, om dy¬
lika kontrakter derjemte skulle innehålla bestäm¬
melser, rörande persedlar eller förmåner, hvilka
icke finnas i markegångstaxa!! uppförde, eller blif¬
vit till visst värde i penningar beräknade, kar¬
tan borde ökas med 12 sk.; uti hvilka afseenden
Ståndet beslöt, att de i nu gällande Kongl. Kun¬
görelse angående stämplade pappersafgiflen med-
deldle föreskrifter fortfarande skulle bibehållas.
§ 8.
Bifölls.
§ 9.
Utskottets Betänkande bifölls, i hvad det¬
samma angår de af Grefve Schwerin> A. H. och
Herr Roos> Carl Ulrika med afseende å denna §
hos Ridderskapet och Adeln väckta samt till Ut¬
skottet remitterade motioner, men, vidkommande
åter ULskottets förslag i fråga om stärnpelafgiften
för tidning, tryckt å halft ark och derunder, be¬
gärdes ordet af
Johan Fredrik Dahllöf från Elfsborgs Län,
hvilken yttrade: Då det ej lärer kunna bestri¬
das, att. tidningars kringspridande haft ett mäk¬
Den 8 Januari 1845.
133
tigt inflytande på bildningen hos alla folkklasser,
anser jag Utskottets förfarande att med en högre
stämpelafgift vilja belägga dessa pressens alster
vara ganska betänkligt. Ju större svårigheter man
O D
uppkastar för dessa tidsandans organer att sprida
sig bland folket, ju mera utestänger man ock det¬
samma från möjligheten att skaffa sig en allom
nyttig bildning, ju mer återför man det till mörk¬
ret. Jag skall aldrig med min röst biträda det för¬
slag, Utskottet i denna punkt uppgjort.
Häruti instämde Jacob Kihlblom från Söder¬
manlands och Anders Ersson från Elfsborgs Län.
Ola Jeppsson från Blekinge Län: Noga har
jag öfvertänkt detta ämne och icke kunnat kom¬
ma till annat resultat, än att Utskottet rätt för¬
farit. Tidningarne hafva visserligen uträttat myc-
O O J
ket godt, deL kan ej bestridas, men så hafva de
ock gjort mycken skada. Jag kan icke annat än
bifalla Utskottets förslag.
Jöns Ersson från Wermlands Län: Så myc¬
ket i min förmåga stålt, bar jag inom Utskottet
sökt alt motarbeta den högre stämpelafgift, hvar¬
med man velat belägga tidningarne, dem jag an¬
ser vara af stor nytta, men, på de grunder jag
i Utskottet anfört, bifaller jag dock Betänkandet.
Per Nilsson från Skåne: Tidningarnes nyt¬
tiga inflytande på den allmänna folkbildningen
vill jag visst icke bestrida, men, som jag anser
den af Utskottet föreslagna förhöjning i stämpel-
afgiflen endast innebära en lämplig medelväg, tror
jag mig ock böra bifalla Betänkandet i denna del.
Fredrik von Zweigbergk: Jemte det jag i
allo förenar mig med Dahllöf, vill jag äfven ut¬
tala den åsigt, att det icke är Staten värdigt att
lägga skatt och tunga på tidningspressen, sorn i
m
Deri 8 Januari 1845.
alla tider sprid t upplysning och nyttiga kunska¬
per bland samhällets medlemmar af alla klasser.
Pehr Sahlström från Stockholms Län: Jag
fäster mig noga vid hvad Stats-Utskottet i detta
ämne föreslagit. Det står ingalunda tillsamman
med hvad detta förslag innehåller och, i öfver¬
ensstämmelse med hvad Ståndsbrodern v. Zweig¬
bergk nyss yttrat, anser äfven jag all förhöjning
af stämpelafgiften för tidningar högst menlig, så¬
som läggande hinder i vägen för en allmännare
upplysnings spridande.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län an¬
såg Utskottets förslag ganska billigt samt erinrade
om den tunga, som ej mindre .Postbönder ande¬
ras dragare lida genom alt föra de stora tidnin-
garne, t. ex. Aftonbladet, kring land och Rike.
Lars Pettersson från Blekinge Län instämde
med Ola Jeppsson, biföll Betänkandet och förkla¬
rade att tidningarne i allmänhet innehöllo många
spalter, som ej voro värda alt läsa.
J. J. Rutberg: Jag har tyckt mig finna tid¬
ningarne, synnerligast på sednare tider, så fattiga
på hvad till en sann upplysning hörer, att jag
med godt samvete tillstyrker bifall å Betänkan¬
det i denna del.
Olof Larsson från Gefleborgs Län med flere
af Ståndets Ledamöter hördes häruti instämma.
Per Jönsson från Skåne: Så uppfyllda med
osanningar, som tidningarne på sednare tider vi¬
sat sig, har jag ej förr funnit dem vara. De äro
merendels uppfyllda af gräl sins emellan och göra
säkert mera skada än gagn. Icke ens Söndagen
är numera för dem fredad.’ Jag tillstyrker bifall
ä Betänkandet
Den 8 Januari 1845.
135
Sven Jonsson från Jemtlands, Jöns Palm¬
qvist från Skaraborgs oell Lars Bygdén från
Westerbottens Län instämde med Per Jönsson.
Ola Jeppson: Utskottet bar, vid uppgöran¬
det af sitt förslag, gått ut från den synpunkt,
att den, som ej vill läsa tidningarne, han kan
ej tvingas dertill, men den, som vill läsa, han
skall ock betala. Industrien bär sig nog för tid-
ningsredaktöi erne. Jag förnyar mitt yrkande om
bifall å Betänkandet.
Dahllöf: Jag kan ej annat än beklaga att
jag måste åhöra slika yttranden inom detta Stånd.
Skola dessa tankar kunna göra sig gällande, huru
skall det gå med vår tryckfrihet? Säkert finnas
här många, hvilka, liksom jag gör det, erinra sig
de manliga och kraftiga ordalag, hvaruti vår nu¬
mera aflidne, allmänt aktade och värderade Stånds¬
bröder Nils Mänsson kämpade för denna heliga
sak. Han skulle ej hafva anat, att någon inom
detta Stånd velat höja sin röst för antagande af
ett dylikt förslag, som detta. Blefve jag än en¬
sam oin dess förkastande, så skall dock min öf¬
vertygelse aldrig rubbas.
Erik Ersson (rån Westerås Län förmälde sig
hafva i Utskottet deltagit uti öfverläggningarne
om detta ämne och kommit till den öfvertygelse
att det framställda förslaget vore grundadt på
billighet och rättvisa, hvarföre han ock nu biföll
detsamma.
Anders Ersson från Elfsborgs Län: Den af
Utskottet föreslagna tillökningen i stämpelafgiften
är ej obetydlig, och jag anser den nästan vara en
indirekt indragning af de s. k. större tidningar¬
ne. Äfven om de ej alltid skulle motsvara våra
önskningar och anspråk, få vi ej derföre förkasta
136
Den 8 Januari 1845.
dem, ty vi böra ju, så mycket i vår förmåga
står, söka fortgå på upplysningens bana. Jag
ogillar Betänkandet i denna punkt.
Vice Talmannen: Jag hade ej trott att nå¬
gon inom detta Stånd skulle vilja försvåra upp¬
lysningens framsteg inom vårt kära Fädernes¬
land. Här har blifvit ordadt om den tunga, sorn
O 7
lägges å Postförarne genom tidningarnes forslan¬
de. Postverket bär sig nog bra och det vore ej
ondt uti om det ock, i sin ringa mån, kunde på
något sätt bidraga till upplysningens spridande.
Dessutom, att försvåra tidningsskrifvarens kall,
har ej skäl för sig; det är ganska säkert ändock
icke afundsvärdi.
Jacob Kihlblom från Södermanlands Län ra.
fl. instämde.
von Zweigbergk: Lika med flere föregående
talare, kan jag ej annat än beklaga det motstånd,
som upplysningens framsteg möter från flera håll
inom detta Hedervärda Stånd. De inkast, som
blifvit gjorda emot en lägre stämpelafgift för tid-
ningarne, äro, jag vill visa det, högst skefva. Hvad
postskjutsen t. ex. beträffar, så få ju Postförarne
mera betalt ju flere hästar dervid begagnas; högst
få af dem tror jag skulle vilja afstå från detta
onus. Ännu en gång uppmanar jag Ståndet att
behjerta frågans vigt, och förnyar mitt yrkande
om afslag å denna punkt.
P. Sahlström och J. A. Zetterberg från
Stockholms, Johannes Johansson (van Götheborgs
och Bohus Län, m. fl. af Ståndets Ledamöter
hördes instämma.
Henrik Andersson från Örebro Län: Om jag
blott kunde inse något skäl till den af Utskottet
föreslagna förhöjningen i stämpelafgiften, skulle
Den 8 Januari 1845.
137
jag ej emotsätta mig densamma, men då sådant
icke förefinnes, måsle jag, som noga erinrar mig
vår oförgätlige Nils Månssons yttrande i dylikt
ämne, som detta, under instämmande i öfrigt
med Ståndsbrodren Dahllöf, afslå denna punkt
i Betänkandet.
Gustaf Pettersson från Östergöthlands Län:
Det är väl sann t hvad Medbrodren von Zweig¬
bergk yttrat, att skjutspenningarne för postens
forslande blifvit förhöjda nu, emot förr; men,
det oaktadt, vilja, åtminstone inom den provins,
hvarföre jag representerar, alla blifva denna
tunga börda qvitt och långt heldre deltaga i
hvilka andra onera, sorn kunna åläggas ett hem¬
man. Postskjutsen är icke nu detsamma, som
den varit förr; då vägde postväskan valigen 3 ä
4 LM., nu deremot ofta ända lill 60 ä 70 och
är dessutom understundom så stor, att den måsle
öppnas utanföre Post-Kontoret, emedan den icke
kan transporteras genom någon dörr. Detta hvad
postskjutsen beträffar; i öfrigt instämmer jag
med dem, som talat för afslag å Betänkandet.
J. A. Zetterberg från Stockholms Län in¬
stämde med Vice Talmannen, men föreslog der¬
jemte att de tidningar, som innehålla 150 decimal-
qvadrat tum skulle beläggas med i rst. b:ko i stäm¬
pelafgift och de, som utgöra ett helt ark, eller
300 decimal qvadrat tum med 1 rst. b:ko, men
att derutöfver gående halfark icke skulle med
någon stämpelafgift beläggas.
Sahlström: I anledning af hvad Medbrodren
Gustaf Pettersson anfört, rörande den tunga,
hvaraf postförare genom tidningars transporterande
belastas, får jag erinra derom, att i detta hän¬
seende den materiella tyngden icke bör kunna
138
Den 8 Januari 1845.
tagas i betraktande. En värre och långt mera
förderflig tyngd förefinnes uti den antinationella
anda, som af vissa tidningar, t. ex. f. d. Stats-
Tidningen, Svenska Biet och dylika sprides kring
landet. Jag har för hög tanka om detta Stånd,
för att tro detsamma kunna ingå på ett förslag,
sorn endast afser en allmännare upplysnings häm¬
mande. De fleste bland oss läsa tidningarne
gerna; hvarföre då bidraga till att förhindra de¬
ras spridande? — Jag skall åtminstone aldrig
med min röst biträda ett förslå» af så antinatio-
O
nell natur som detta.
Diskussionen förklarades slutad; och som på
Talmannens proposition å bifall till Betänkandet
i denna punkt svarades med blandade Ja och
Nej, samt votering begärdes, uppsattes genast,
justerades och anslogs följande voterings-pro-
position.
”Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets
Förslag uti ifrågavarande afseende, rörande stäm-
pel-afgift för tidningar,
röste Ja;
Den det ej vill,
röste Nej.
Vinner Nej, så bar Bonde Ståndet ogillat
samma förslag och beslutat, att stämpel-afgiften
för mindre tidningar, som ej innehålla mer än
150 decimal-qvadrat tums vidd, skali utgå med
i runstycke för hvarje serskildt exemplar, och
för de öfrige tidningarne af större vidd, än 150
decimal-qvadrat turn med ett runstycke för hvarje
exemplar.”
Votering anställdes härefter i vanlig ordning
och utföll med 33 Ja emot 32 Nej; hvadan 9:de
§. af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13,
Den 8 Januari 1845.
139
rörande stäinpel-afgift för tidningar, var af Stån¬
det bifallen.
Häremot reserverade sig Vice Talmannen
Niis Persson , Jacob Kihlblom från Södermanlands
Län, Johan Fredric Dahllöf och Anders Ersson
från Elfsborgs, Fredrik von Zweigbergk, Petter
Jonsson och Johannes Andersson från Skaraborgs,
P. Sahlström, J. A. Zetterberg och Olof Jansson
ifrån Stockholms, Ephraim Larsson från Elfborgs,
Henrik Andersson, Anders Andersson, Anders
Persson och Pehr Pehrsson från Örebro, Johan
Pehrsson ifrån Upsala, Johannes Johansson och
Mathias Hjort från Götheborgs och Bobus Län,
Per Eriksson från Wermlands, Petter Mårtens¬
son ifrån Jönköpings, Anders Göransson från
Stora Kopparbergs, Måns Mänsson, Pehr Bengts¬
son och Niklas Nilsson från Kalmar samt
Bengt Gudmundsson från Hallands Län, hvar¬
jemte Niklas Nilsson från Wermlands Län afgaf
följande skriftliga reservation: ”Emot Ståndets
med en rösts pluralitet fattade beslut i föreva-
vande punkt måste jag mig reservera. Jag erinrar
mig nogsamt Bonde-Ståndets oklokt fattade be¬
slut vid 1828 års Piiksdag, i fråga om tryckfri¬
het och indragningsmakten. Jag var då en af
de 42 reservanterna i den frågan. Förevarande
punkt af detta Betänkande står i en sorts slägt¬
skap till det förra. Det är visst många år sedan
den tiden, men jag bar likväl icke bytt om tänke-
och handlingssätt, utan är mig alltid lik och så¬
ledes högst missnöjd med nu fattade beslut, som
lägger ett band på upplysningens framsteg.”
Sista momentet uti ifrågavarande
Bifölls.
11, 12, 13, 14 och 15 §§.
140 Den 8 Januari 1845.
J. J. Rutberg: Enligt nain åsigt måste
i förevarande fall tillräcklig kontroll redan fin¬
nas för handen derigenom, att den, som till¬
handlat sig kartan, har den i handom och der¬
med belägger den handling, som bör karteras.
Några kontrollerande tjenstemän i detta hänse¬
ende anser jag icke allenast ej behöflige, utan
till och med onödige. Jag afstyrker Betänkandet
i denna del.
Pehr Pålsson från Christianstads Län: Jag
anser det af Utskottet framställda förslag endast
föranleda till onödiga omvägar och tror, för min
del, att den kontroll, sorn redan förefinnes, är
tillfyllestgörande, hvarföre jag yrkar afslag å Be¬
tänkandet uti dessa punkter.
Häruti instämde Johannes Johansson från
Götheborgs och Bohus Län, Måns Persson från
Skåne, Ola Svensson från Malmöhus Län, jemte
flere af Ståndets öfrige Ledamöter.
Mathias Hjorth från Götheborgs och Bohus
Län skriftligen:
”Öfver den kontroll som är ålagd Domare
och andra Embetsmyndigheter, som uppbära och
redovisa kartemedel, torde jag få afgifva detta
yttrande.
Det är för mig en bedröflig tanka att veta,
att en sådan fråga som denna behöft komma å
bana, och att de Tjenstemän som skipa Lag och
Rätt gjort sig skyldige till ett sådant misstroen¬
de, och det är det ännu mer, då åtgärden blifvit
påkallad från Regeringens sida. Hvad förtroende
till dessa Tjenstemän kan man då vänta af fol¬
ket, som står dem närmare och är i ännu högre
mått beroende af deras Em bets-åtgärder; månne
man icke uti denna befarade oärlighet kan finna
Den 8 Januari 1845.
141
ett skäl till de förökade rättegångarne. Felet
O o
måste ligga uti utnämnandet af mindre pålitliga
personer, och för sådana hjelper det föga att
föreskrifva några kontroller; den föreslagna län¬
der dessutom endast dertill, att Domaren vänder
sitt prejeri mot den enskildte, som aldrig kominer
att se det stämplade papper han betalar, och vet
således icke om han betalar för mycket eller för
litet; det sednare är åtminstone icke att befara.
Jag anser det icke eller vara värdigt, att Staten
söker att freda sig från förluster, förorsakade af
dess Tjenstemän, på bekostnad af individen, som
måste åtnöja sig med en sådan Tjensteman huru
dålig ban än är. Åtgärden bl ifver dessutom ofull¬
komlig, då den icke kan sträcka sig till alta hand¬
lingar, som karteras, och Landshöfdinge-Embeten
och en del andra Auktoriteter äro i kontrollen icke
inbegripne. Skall någon ytterligare kontroll före-
skrifvas än den, som nu eger rum, det jag likväl icke
anser nödigt, sedan numera hvar och en känner
huru angelägit det är att förse sina handlingar
med kartor; tror jag det kunna ske på ett mera
ändamålsenligt sätt, både för Staten och den en¬
skildte, derigenom att kartorne biläggas handlingen
hädanefter som hittills, och Domaren ålägges, att,
jemte den föreskrifna förteckningen, som skall åt¬
följa den renoverade Domboken till Hofrätten,
bifogar ett bevis från vederbörligt Laudt-Ränteri
eller Uppbördsman, att han erlagt så mycket
penningar, som beloppet af förteckningen honom
tillförbinder, eller om Hofrätten underrättar Rän-
teriet huru stort belopp af stämpladt papper, han
är skyldig redovisa för. Den enda olägenhet som
härigenom uppkommer, är den, att om en part
förser sig med kartor från annat ställe än Dorna-
142
Den 8 Januari 1845.
ren, kan icke Domaren för sådane kartor vara
underkastad redovisning. Om det skulle falla den
enskildte mera lägligt, att skaffa sig kartor på så¬
dant sätt, anser jag att det bör vika för det all¬
männa bästa; och härigenom vinnes äfven en
kontroll mot förfalskning.
Utskottet hade äfven bordt föreskrifva på
hvad sätt kartorna skola förvaras i Hofrätten,
eller om de skola makuleras. Man kan annars
lätt tänka sig, att, sedan dessa blifvit beledsagade
till sitt hvilorum, de af någon behändig Tjenste¬
man derstädes kunna uttagas oell förhjelpas till
lif, och således komma at spöka bland de lef¬
vande, hvarigenom den sista förskräckelsen kan
blifva värre än den första. Ifrån Hofrätterne
utgår Domare, och dessa Rätter kan icke fritagas
O ' O
mer från misstankar, än deras Lärjungar, helst
som de bestå af manga underordnade Tjenstemän.
På grund af hvad jag sålunda anförd t, an¬
håller jag att Betänkandet i denna del måtte
återremitteras till Utskottet.
Stockholm den 8 Januari 1845.
M Hjorth,
från Götheborgs och Bohus Län.”
David Andersson från Hallands Län: Då jag
ej hört någon af Ståndets Ledamöter höja sin
röst för bifall å Betänkandet i denna punkt, an¬
ser jag, som till alla delar instämmer uti de af
Mathias Hjorth uttalade åsigter, Betänkandet böra
uti denna del afslås.
Härmed förenade sig Petter Classon från Elfs¬
borgs, Bengt Eriksson från Wermlands Län m. fl.
Anders Eriksson från Elfborgs Län: Mig sy¬
nes den kontroll mot missbruk och underslef vid
Den 8 Januari 1845.
kartering'af handlingar, som nu är antagen och
gällande, vara den säkraste. För att tillvägabringa
den af Utskottet föreslagna skulle måhända en stor
del af kartae-beloppet åtgå. Jag afstyrker Be¬
tänkandet i denna del, och önskar att härutinnan
det må förblifva vid den nu gällande författningen.
Nils Niisson från Wermlands, Ephraim Lars¬
son från Elfsborgs och Erik Christensson frårt
Götheborgs och Bohus Län instämde med Anders
Eriksson.
P. Sahlström: De många bedrägerier, hvilka
på sednare tider egt rum, de flerfaldiga exempel
vi haft på kartae-försnillning hafva förmodligen
föranledt detta ifrån Utskottet nu utgångna för¬
slag. Ledsamt är det visst att icke någon annan
kontroll skall kunna påfinnas, men, å en annan
sida åter, är det ej rädligt att, utan någon slags
kontroll, lemna kartor under vård af Underdo¬
mare. Yi veta alla att hos det gamla Systemets män
var ej alltid ära och redbarhet grunden för be¬
fordringar, synnerligast till domarevärf. Jag skulle
vilja föreslå att kartan delades i tvenne hälfter,
af hvilka den ena skulle åtfölja den karterade
handlingen och den andra, såsom kontroll, qvar¬
blifva i egarens värjo. För utrönande af huru¬
vida detta låter verkställa sig yrkar jag återre-
miss å denna del af Betänkandet.
Jöns Ersson från Wermlands Län: För att
möjligtvis kunna få slut på de mångartade under¬
slef, som vid kartse-beläggningar på sednare
tider blifvit bedrifna, måste några kraftiga mått
och steg vidtagas. Jag har begärt ordet för att
fästa Ståndsbrödernas uppmärksamhet å nödvän¬
digheten deraf, att en säkrare, en mera tryggande
kontroll i afseende å hanlingars kartering ina
144
Den 8 Januari 1845.
kunna vinnas. Den säkraste vägen dertill synes
mig vara den af Utskottet utstakade och jag,
för min del, kan ej annat än bifalla dess förslag.
Nils Petter Petterson från Calmar Län: Be¬
klagligtvis hafva vi, synnerligast på sednare ti¬
der, haft många bevis på nödvändigheten af en
säkrare kontroll å så väl kartse-beläggningen, som
försäljning utaf kartor. Den af Utskottet före¬
slagna anser jag ej motsvara ändamålet. Jag
yrkar afslag å denna punkt af Betänkandet.
Anders Eriksson från Elfsborgs Län vidblef
sitt förra yrkande om afslag å Betänkandet, un¬
der förklarande derjemte, att, då någon handling,
sorn bör vara med karta försedd, icke får af
Domstol eller Domare emottagas utan att kartan
är makulerad, så borde det innebära tillräcklig
kontroll å ömse sidor.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län för¬
klarade, med anledning af hvad flere talare yttrat,
att uti hans hemort hade på långliga tider ej
något underslef försports vid kartse-beläggning,
hvarföre talaren ock trodde att den uti nu gäl¬
lande kartce-sigillatae-författning stadgade kon¬
troll borde vara tillfyllestgörande, och yrkade af¬
slag å Utskottets Betänkande i denna del.
David Andersson: Visserligen är det, som
en värd talare nyss yttrat, beklagligt att så sträng
kontroll å Statens tjenstemän i detta hänseende
skall vara erforderlig; men jag anser den redan
vara vunnen genom svårigheten att efterapa den
karta-sigillata, som från och med detta års bör¬
jan blifvit antagen. Hvad åter beträffar det tal,
som blifvit földt om de af gamla Systemets män
tillsatte Domare, finnér jag ej skäl att deruti in¬
stämma.
Den 8 Januari 1845. 145
slämma. Yi veta ju dessutom ej så noga livad
vi hafva alt vänta af det nya Systemet.
Petter Classon från Elfsborgs, Niclas Nilss¬
son från Kalmar Län m. fl. af Såndets Ledamöter
hördes häruti instämma.
Sahlström: Efter det den nya Karta-Sigillala
kommit i bruk tror jag visst att förfalskning af
kartan är för framtiden förebygd, men lättheten
till försnillning qvarstår dock nu lika väl som
förr och det är den vi böra söka att, om möj¬
ligt, förekomma. Jag förnyar mitt förslag om
kartans klyfning i tvenne hälfter, dertill jag
hämtat anledning från Utländska aussurance-
Kompagnier, der brefven på del af mig uppgifna
sätt delas i tu, och hemställer ytterligare, att,
för utrönande af verkställbarheten härutaf, Be¬
tänkandet i denna rlel måtte varda återremitterad!;.
Häruti instämde von Sweigbergk och Petter
Jonsson från Skaraborgs Län.
Ruthberg: Att underslef vid karta-försälj¬
ning och kartering af handlingar i nästan alla
orter af Riket egt rum är, tyvärr! allmänt be¬
kant; men icke tror jag att det onda afhjelpés
genom de af Utskottet föreslagna kontroller. Ju
mera man reglementerar i dylika fall, som delta,
desto mera retar man att begå brottet. Jag yr¬
kar afslag å Betänkandet härutinnan.
Vlee Talmannen Nils Persson: Det är en
bed loflig erfarenhet, alt Domare i allmänhet så
mycket äro utsatta för misstankar om oredligt
förfarande i detta hänseende; men icke anser jag
lämplig!, alt antaga hvad Utskottet föreslagit för
att kontrollera dem, sorn med kartae-försäljningen
hafva befallning. Slalen skulle nödgas aflöna
10
146 Den S Januari 1845.
flere tjenstemän för att granska och kontrollera;
och revisionen af några hundra Riksdaler skulle
kanske kosta tusen. Dessutom skulle i de flesta
fall kontrollen blifva otillräcklig. I fjorton års
tid har jag setat i Härads-Näinnd och derunder
flerfaldiga gånger sett okarterade handlingar in-
gifvas samt af Domhafvanden emottagas, men
jag tror dock att sådant merendels skett af slarf
och ej i uppsåt att försnilla kartae-beloppet. Ut¬
skottets förslag är, som jag redan nämnt, enligt
mitt förmenande, alldeles otillräckligt och, utom
det att den föreslagna kontrollen ingalunda mot¬
svarar det dermed åsyftade ändamål, så blir den
ock för Staten alltför kostsam. Lika med flere
föregående talare yrkar jag afslag å denna punkt
i Betänkandet.
Bengt Eriksson från Wermlands Län, An¬
ders Andersson från Örebro och Per Olsson
från Upsala Län, jemte många andra af Ståndets
Ledamöter, instämde uti Vice Taleinannens yt¬
trande.
Gustaf Bernhard Appelqvist ifrån Blekinge
Län: Med den erfarenhet, jag i min hemort kun¬
nat förskaffa mig, angående försäljning af kartor
och kartering af handlingar, anser jag det nya
förslaget icke antagligt, utan yrkar, med afslag
å Betänkandet i denna del, att det tills vidare
må förblifva vid de uti nu gällande kartas-sigil-
latae-författning meddelade föreskrifter.
Pehr Jönsson från Skåne: I öfverensstäm¬
melse med hvad flere talare här yrkat, begär
jag ock afslag å Betänkandet i denna del, ty,
då man ej i detta fall anser sig kunna lita på
Domaren, hvem skall man då sätta sin tillit till?
Jag föreslår, att, i likhet med hvad Rikets sed-
Den 8 Januari 1845.
147
nast församlade Ständer beslutat, kartae-sigillatae-
försäljningsmän måtte förordnas innom hvarje Län.
Petter Classon från Elfsborgs Län: I afse¬
ende på det af Ståndsbrodren Sahlström fram¬
ställda yrkande om återremiss, för att få utrönt,
huruvida den af honom föreslagna klyfning af
kartan må kunna verkställas eller ej, anser jag
mig böra upplysningsvis nämna, att den frågan
ej bör kunna blifva föremål för Utskottets be¬
handling.
von Zweigbergk ansåg den af Utskottet före¬
slagna kontroll uli ifrågavarande hänseende ej
allenast otillräcklig, utan till och med vilsefö-
rande samt yrkade afslag å denna del af Be¬
tänkandet.
J. A. Zetterberg från Stockholms Län yr¬
kade, lika med Sahlström, att frågan för vidare
utredning måtte återremitteras.
Per Nilsson från Skåne: Jag har här hört
flere talare påstå, att Domare esomoftast vid Tings-
Rätterna emottaga handlingar, hvilka icke äro
försedda med tillbörlig karta. Så må det väl
torde hända gå till på andra ställen, men icke
i min hemort. Jag vore böjd för att afslå Be¬
tänkandet i denna del, men inskränker mig till
att yrka återremiss.
Lars Larsson från Gefleborgs Län förenade
sig med dem, som yrkat afslag å ifrågavarande
punkt.
Per Jönsson från Skåne förklarade deremot
att han, med frånträdande af sitt förr framställde
yrkande om afslag, önskade få denna punkt af
Betänkandet till Utskottet återremitterad.
I samma syftning yttrade sig von Zweig¬
bergk, jemte åtskillige andra af Ståndets Ledamöter.
148
Den 8 Jantiari 1845.
Ola Jeppsso/i från Blekinge Län: Om något
med en återremiss kan vinnas, vill jag ej eller
motsätta mig densamma; men jag tror det ej, och
dessutom hemställer jag till dem af Ståndsbrö¬
derna, som talat för bibehållande af vissa antagne
kartee-sigillaljs-försäljningsmän inom hvarje Län,
huru det är tänkbart, att någon skulle kunna lefva
på den ringa afkastning, som genom kartae-för-
säljning kan beredas.
Vice Talmannen Nils Persson: Jag har icke
eller något emot en återremiss, i händelse det
åsyftade ändamålet dermed kan vinnas; men om,
såsom jag föreställer mig, den, som skulle till
kartae-lörsäljare antagas, borde vara examinerad
Jurist, tror jag det Liefve svårt att finna någon
sådan, som ville åtaga sig en dylik befattning.
Dock, som sagdt är, kan något genom en åter¬
remiss uträttas, må den gerna ske.
Anders Andersson från Östergöthlands Län
förenade sig med Vice Talmannen.
Per Jönsson från Skåne: Enligt mitt för¬
menande skall det icke hafva sig ringaste svårt,
alt få personer, som vore villige, alt åtaga sig
befattningen med kartae-försäljningen. De hafva
ju tydlig och beskrifven Lag att gå efter och,
efter hvad jag tycker mig finna, erfordras till
beklädande af denna plats, icke någon examine¬
rad Jurist. Hvilken som helst med redigt och
sundt förstånd kunde åtaga sig den befattningen.
Diskussionen var slutad. Talmannens Pro¬
position på bifall å Betänkandet i förevarande fall
besvarades med öfvervägande Nej; hvaremot
serskildt framställd proposition om återremiss,
med blandade Ja och Nej. Härefter fram¬
ställdes af Talmannen Proposition på afslag å
Den 8 Januari 1845.
149
Betänkandet i förevarande punkter, hvilken Pro¬
position med öfvervägande Ja besvarades; Oell
var således Bevillnings-Utskoltets Betänkande N:o
13, §§ 11, 12, 13, 14 och 15 af Ståndet af-
slaget.
Emot förenämnde Beslut reserverade sig Per
Sahlström och J. A. 'Zetterberg från Stockholms,
Fredric von Zweigbergk från Skaraborgs, An¬
ders Göransson från Stora Kopparbergs Län
samt Pehr Jönsson från Skane.
17 § 1 morn.
Utskottets Förslag, ”att stämplad t papper
icke må hvarken lill Embetsverk eller Embets¬
man, annat än mot borgen på kredit ullemnas,
äfvensom att de Embetsverk och Embetsman,
som, i och för embetet, till allmänheten föryttra
stämpladt papper, må derå åtnjuta vanlig försälj¬
ningsprovision
Bifölls.
Beträdande åter Utskottets hemställan, att
det i 1835 års och äldre kartae-sigiILitae-föifatt-
ningar för domare stadgade åliggande, att hålla
allmänheten kartor tillhanda, åter mätte upp-
lifvas, samt att kartas-sigillatae-försäljningsmän-
nens skyldighet, att under pågående ting vid tings¬
ställena hafva kartor att tillgå, må från Författ¬
ningen uteslutas, begärde
Fredrik van Zweigbergk ordet och 3'11 rade:
Domhafvandens befattning med kartse-sigillatae-
försäljniugen har föranledt otaliga förluster för
Slaten. Endast inom Skaraborgs Län har Slaten
på detta sätt gått i mistning oro mera än 900
R:dr B:co på en enda Domhafvande. Flera lusen
Riksdaler gå nu årligen derpå förlorade och jag
150
Den 8 Januari 1845.
yrkar derföre att nu gällande Författning i detta
fall tills vidare må blifva oförändrad.
Anders Ersson från Elfsborgs Län: Skulle
vi bifalla Utskottets förslag i denna del, så hafva
vi ock i och med detsamma afskaffat all kontroll
å kartaeförsäljningen. Med afslag å Betänkandet
i berörde afseende, yrkar jag att det må förblifva
vid hvad Rikets Ständer vid sista Riksdag här¬
utinnan beslutat.
von Zweigbergk: Utskottet bar, såsom skäl
för sitt förslag, påstått att icke vederhäftige kar-
tae-sigillatae-försäljningsmän kunnat af Konungens
Befallningshafvande utses. Orsaken härtill ligger
i öppen dag, då snart sagdt hvarje domare alltid
hållit kartor lill salu.
Ola Jeppsson: Enligt mitt förmenande skall
ingen ensamt kunna lefva på den ringa provision,
som kartaeförsäljningen kan afkasta. Jag yrkar
derföre bifall å Utskottets förslag.
Anders Ersson: Möjligen kan det blifva svårt
å vissa orter, men då hvar och en af Härads-Rät-
tens nämnd måste anses vara dertill kompetent,
anser jag det mycket väl kunna bära sig. Åt¬
minstone är jag öfvertygad om, att i min hem¬
ort det ej skulle vara svårt att få personer, som
voro villige att åtaga sig en dylik befattning.
Johan August Zetterberg från Stockholms
Län med flere af Ståndets Ledamöter hördes
häruti instämma.
Diskussionen var slutad. Talmannens pro¬
position på bifall besvarades med blandade Ja
och Nej, äfvenså särskildt framstäldt Proposition
på återremiss af denna punkt i Betänkandet, der¬
vid jemväl votering begärdes; hvadan genast upp¬
Den 8 Januari 1845.
151
sattes, justerades och anslogs följande voterings¬
proposition.
”Den som bifaller Bevillnings-Utskottets fö¬
revarande förslag uti 17 § af Betänkandet N:o 13,
angående åliggande för Domare, att vid Ting och
andra förrättningsställen vara försedde med stämp-
ladt papper till försäljning,
röste Ja;
Den det ej vill,
röste Nej.
Vinner Nej, så har Bonde-Ståndet lill Ut¬
skottet återremitterat denna del af Betänkandet.”
Härefter verkställdes i vanlig ordning vote¬
ring som utföll med 30 Nej emot 20 Ja; Och
var således Utskottets Förslag i 17 §, att Do¬
mare må åläggas vid Ting och andra Förrätt¬
ningar vara försedde med stämpladt papper till
försä 1 jning, återreniitteradt.
I öfrige delar blef Betänkandet af Bonde-
Ståndet bifallet, dock, att den i sista punkten
af 17 §, af Utskottet föreslagna underdåniga an¬
mälan hos Kongl. Maj:t, borde rättas efler Stån¬
dets Beslut i de delar, Utskottets förslag blifvit
af Ståndet ogillade eller ändrade.
§ 3.
J. J. Rutberg anmälte att Johan Andersson
Lundberg från Norrbottens Län insjuknat; hva¬
dan Anders Eriksson från Elfsborgs Län af Stån¬
det utsågs att vara Suppleant i Banko-Utskottet
intill dess Lundberg tillfrisknat.
§ 4.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län till-
kännagaf, att lian, genom bref från Nils Pers¬
152 Den 8 Januari 1845.
son i Kronobergs Län, blifvit anmodad att hos
Ståndet anhålla om förlängning å den sistnämn-
O O
de beviljad permission från den 10 lill den 16
innevarande månad, före hvilken tid han icke
kunde hinna afsluta de enskildta angelägenheter,
hvarföre han vore till hemorten afrest;
Bifölls.
§ 5.
Anmältes och lades på bordet följande Ul-
skolts-Betänkanden och Utlåtanden, nemligen från
Bevillnings-Utskottet
Bet. N:o 17.
Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens
Utlåtanden N:ris 24, 25.
Stats-Ut skottets
Utlåtanden N:ris 104 — 132.
Ståndet åtskiljdes kl. | lill 10 e. m.
In fidem
J. Lagermark.
153
Ilen fll Januari 1845.
Plenum kl. \ till 10 f. m.
§ !•
Protokollen för före- och eftermiddagarne d.
4 dennes justerades och godkändes*
§ 2.
Nils Strindlund från Wester-Norrlands, Eric
Norberg; Eric Ersson, Carl Petter Myrberg och
Carl Ersson från Westerås, Johan Olsson och
Olof Jansson från Stockholms, Petter Claesson,
Petter Haraldsson och Johan Petter sindersson
från Elfsborgs, Gustaf Bernhard Appelqvist från
Blekinge, Lars Johan Gezelius, Johan Ericsson,
Anders Göransson och Eric Andersson från Stora
Kopparbergs, Petter Pehrsson från Örebro, Pet¬
ter Mårtensson från Jönköpings och Pehr Olsson
från Upsala Län begärde att få i Protokollet an¬
märkt, det de varit frånvarande vid behandlin¬
gen af Constilutions-Utskottets Utlåtande ]N:o 19,
angående Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om
ändringar i 17, 22 och 24 §§ Regeringsformen.
§ 3.
Till följe af derom framställd anhållan be¬
viljades Nils Strindlund från Wester-Norrlands
Län ledighet från Riksdagsmannagöromålen i Iren¬
ne veckor, räknade från nästkommande Onsdag;
och skulle Pehr Olsson från Upsala Län i stäl¬
let vara Ledamot af Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottet.
Ståndet beviljade ock Jon Olsson från Gef¬
leborgs Län fem dagars ytterligare frihet från
deltagande i Riksdagsärenderne.
154
Den 11 Januari 1845.
§ A
Ånyo föredrogs Bevillnings-Utskottets, sedan
den 28 sistlidne December på bordet hvilande
Belänkande N;o 17, i anledning af så väl Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition, angående kurhus-af-
giftens fortfarande, som Riksdagsfullmägtigen Pehr
Jönssons från Christianstads Län i ämnet väckta
motion.
Härvid yttrade Pehr Jönsson: Utskottet har
väl uraktlåtit att afgifva bestämdt yttrande öf¬
ver mitt förslag, men jag vill likväl icke emot-
sätta mig bifall af Betänkandet, öfvertygad att
ändamålet lätteligen skall i enskild väg kunna
uppnås.
Efler af Talmannen framställd proposition,
blef härpå ofvanberörde Betänkande gilladt.
§ 5\
Vid förnyad föredragning af Stals- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottens den 28
sistlidne December första gången bordlagda Ut¬
låtande N:o 24, i anledning af väckt motion om
insockne-frälsehemmans i Bohus Län befriande
från rotering, yttrade sig Johannes Johansson
och Mathias Hjort från nämnde Län skriftligen
sålunda:
”Stats- och Ekonomi-Utskotten hafva uti sitt
Utlåtande N:o 24 afstyrkt min motion i fråga om
Insockne-Fralsehemmanens i Bohus Län befriande
från rotering. Det skäl Utskottet åberopat för sitt
beslut synes mig icke fullt tillfredsställande.
Väl är skyldigheten för de före den 6 April
1810 från Stamsäterien afsöndrade insockne-fräl-
sehemman, att vidkännas rotering grundad på af
Konung och Rikets Ständer vidtagne beslut; men
Den 11 Januari 1845.
155
om, vid närmare undersökning, den öfverklagade
roteringen icke skulle finnas så alldeles med rätt¬
visa öfverensstämmande, torde ett sådant beslut
icke böra vara hinderligt för Konung och Rikets
Ständer, att annorledes förordna. — Då ifrågava¬
rande hemman underlades Sveriges Krona, inne¬
hade de nära enahanda frihet som säterierne, och
de kallades då Veckodagsverkshemman som med¬
förde större frihet än Rå- och Rörshemman nu
åtnjuta; detta bestyrkes af Kongl. Resol. den 26
Oktober 1682, som innehåller ”att alldenstund
med Rå- oell Rörsrättigheten i Bohus Län, Skå¬
ne och Halland är annorlunda beskalfadt än uti
de andia Sveriges provinser, skulle desse hem¬
man tilläggas större förmån och frihet än Pla¬
katet om Rå och Rör i allmänhet innehåller.
Så väl häraf, sorn af 1723 års adeliga pri¬
vilegier, hvarigenom insockne-frälsehemman i Bo¬
hus Län befrias från ordinarie rotering, är det
uppenbart att ifrågavarande Insockne- eller Vec-
kodasslietnman blifvit emot gällande författningar
O O O
sådan rotering ålagde: orsaken till ett sådant miss¬
tag ligger i Kongl. Krigs- och Kammar-Kollegi-
ernes samt förvaltningen af Sjöärenderne under¬
dåniga anmälan till Kongl. Majrt; att Rå- och
Rörs- samt insockne frälsehemman vidkändes or¬
dinarie rotering, på grund hvaraf Kongl. Maj:t i
Nådigt Bref af den 23 Dec. 1839 förklarade, att
äfven sådane hemman inom Bohus Län skulle
med ordinarie rotering beläggas, men detta åläg¬
gande hade säkerligen icke inträffat om Kollegi-
erne i sin underdåniga anmälan gjort åtskilnad
på de Län der desse hemman haft och hafva be¬
frielse från sådant onus. Också vet jag icke hvar¬
före Bohusländske insocknehemman blifvit i detta
156
Den 11 Januari 1845.
afseende mer betungade» än hemman af enahanda
natur i Halland, der dylika hemman, ehuru före
den 7 April 1810 afsöndrade från sine Stam¬
hemman, likväl njuta befrielse från rotering.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag yrka
återremiss af Utskottens förevarande Utlåtande,
och hoppas att min motion vid närmare pröf¬
ning vinner det afseende ämnets vigt klafver.
Stockholm den 8 Januari 1845.
J. Johansson,
Riksdagsman från Götheborgs och Bohus Län.”
”Till Bohus Läns previlegier, stadfäslade ge¬
nom Roskildska och Köpenhamnska fredsfördra¬
gen, hörer bland annat, att Länet skall varda
bibehållet och beskyddad t vid gamla rättigheter
samt adel och oädel oturberade få behålla deras
gods, äfvensom Kongl. Resolutionen af den 26
Okt. 1682 innehåller: att alldenstund med Rå-
och Rörsrättigheten i Bohus Län, Skåne och Hal¬
land är annorlunda än uti de andra Sveriges pro¬
vinser, skola desse Hemman tilläggas större för¬
mån och frihet än Plakatet om Rå och Rör i all¬
mänhet i Riket förmår; hvarjemte 8 § af 1723
års adeliga previlegier befriar Insockne Frälse¬
hemman i Bohus Län från ordinarie rotering: 3
§ uti Säkerhetsakten af den 3 April 1789 för¬
klarar naturen oskiljaktig från jorden; Kongl.
Kungörelsen af den 6 April 1810, att hvarje
Svensk man är berättigad besitta fast egendom
af hvad natur som hälst och derå åtnjuta den¬
samma tillhörande förmåner; och Riksdags-Beslu-
tet af den 8 Maj 1810, att jordnaturen står i no¬
gaste förbindelse med sjelfva ägande-rätten. Här¬
till kommer att Skatte- och Besittningsrätt al fräl¬
Den 11 Januari 1845.
157
sejord i allmänhet icke varit förmenad ofrälseman
innehafva äfven före 1810, men blott sjelfva rän¬
tan, ehuru frälseman agde bördsrätt, när Hem¬
manet öfvergick till ofrälseman, hvaraf synes
tydligt, att äfven före 1810 frälsefriheten varit
förbehållen Ridderskapet och Adeln, hvilken Kro¬
nan således icke kunde tillegna sig, om någon af
detta Stånd sig icke af Lösningsrätten begagnade.
Detta oaktadt, och utan att frågan, såsom af
previlegie egenskap varit i laga ordning af Ri¬
kets Ständer behandlad, hafva de af Rebus Läns
insockne Frälsehemman, sorn före 1810 afsöndrats
från Säteriet, blifvit fråndömda insockne Frälse¬
friheten samt alltså blifvit försatte i hårdare be¬
lägenhet än andra roterade Hemman, hvilka en¬
dast hålla en Karl på 3:ne Hemman, då insock-
ne-frälset genom den öfverklagade rotel ingen blif¬
vit ålagd hålla en Båtsman på 2:ne Hemman,
så mycket mer betungande som Rotevacance-af-
giften årligen blifvit upphöjd, så att den nu ut¬
gör omkring 50 R.dr R:gs på hvarje helt Hem¬
man, motsvarande ett Capital af 1000 R:dr sam¬
ma mynt, som således minskat Hemmansvärdet.
Kongl. Kungörelsen af den 31 Oktober 1829
upptager anledningen och upplyser om upphof vet
till denna förändring af Hemmansnaturen och
desse Insockne Frälsehemman sedermera ålagde
ordinarie rotering. Den innehåller att pä af Kongl,
Maj:t till Rikets då församlade Ständer framställd
fråga, ”huruvida de Insockne Frälsehemman, sorn
blifvit efter elen 6 April 1810 afsöndrade från
Säteriet, borde förlora insockne frälsefriheten”,
gaf Rikets Ständer det underdåniga svar, att den¬
na frihet skulle vara dera bibehållen, men alt
delta stadgande icke kom att tillämpas på de
158
Den 11 Januari 1845.
insockne Frälsehemman, som före elen 6 April
1810 blifvit från Säteriet afsöndrade. Af detta
Rikets Ständers underdåniga yttrande, nemligen
att frågan icke kunde tillämpas på andre Fräl¬
sehemman än just de, som omnämndes i Kun-
gabrefvet, bör, efler min tanka, den slutföljd
icke dragas, alt Rikets Ständer velat ålägga öf¬
riga från Säteriet skiljde insockne Frälsehemman
ordinäre rotering; ty, förklaras Rikets Ständers
mening hafva varit den, att ordinarie rotering
skulle åläggas de insockne Frälsehemman, som
före d. 6 April abalienerats från Säteriet, så fal¬
ler deraf, att Rikets Ständer vidsträcktare, än
Kongl. Maj:t begärt, yttrat sig öfver detta ären¬
de, helst fråga då icke var väckt om desse sist¬
nämnde Hemman, äfvensom och då ärendet var
af previlegie egenskap, det såsom sådant icke blif¬
vit hvarken framstäldt eller behandladt. Jag skulle
tro att om frågan någonsin ditåt skulle kunna
tydas, det då hade afseende på de insockne Fräl¬
sehemman i Rikets öfriga provinser, såsom Ne¬
rike, Wermland och Skaraborgs Län, hvilka äro
rotering underkastade.
Jag hoppas att Höglofl. Ulskottet så mycket
hellre Sehjertar detta förhållande, som Utsockne
Frälsehemman i Halland, hvilka efter sin natur
äro underkastade rotering, men som i anseende
till sine särskilta previlegier, de samma som här
förut blifvit åberopade för Bohus Län, äro tills¬
vidare derifrån befriade, dels genom Kongl. Majlis
Nådiga Skrifvelse den 2.3 sisth Febr. till dess För¬
valtning af Sjöärenderne och Kammar-Collegiurn,
deruti Kongl. Maj:t förklarat, dels att Roterings-
verket för Hallands Län icke vore, såsom Rikets
Ständer synes förmoda, slutligen afgjordt, dels att
Den II Januari 1845. 159
Kongl. Maj:t lill näst sammanträdande Rikets Stän¬
der ville afgifva Nådig Proposition om lindring i
Båtsmanshållet för berörde Hemman, för hvilkas
preslerande dessförinnan af Båtsman in natura,
eller rote-vacance-afgift, icke heller må i fråga
komma, ehuru sådant redan var förbudet genom
Kongl Maj:ts Nådiga Bref af den 5 Mars 1842.
Häraf synes att ett missförstånd uppkommit med
roleringsskyldigheten å Frälsehemman inom Bo¬
hus och Hallands Län.
Om återremiss häraf anhålles. Stockholm
d. 8 Januari 1845.
M. Hjort,
Riksdagsman från Bohus Län.”
I desse anföranden instämde Eric Christens¬
son från Götheborgs och Bohus Län.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län: För¬
hållandet med roleringen af de olika Hemmanen
i andre orter känner jag icke, men drager jag
slutsatser af hvad inom min hemort är hän¬
delsen, ledes jag till den öfvertygelse, att inne¬
hafvare af ifrågasatte hemman sakna skäl till kla¬
gan. Insockne hemman äro befriade från t. ex.
Kronoskjuts, Brefbäring m. m. och Kronoskatte¬
hemman lida mycket af den Augments-skatt, som
i betydlig mån från desse hemman utgår.
Bernit Gudmundsson från Hallands Län: De
sammansatte Utskotten hafva i afseende å denna
fråga, som rörer Roteringsverket, åberopat Kongl.
Förordningen af den 6 April 1810. Denna för¬
fattning upphäfde icke Svenska Hemmans olika
jordnatur eller särskilda previlegier, ulan inne¬
höll blott en försäkran och tillåtelse för hvarje
Svensk medborgare alt, utan afseende å olika
460
Den 11 Januari 1845.
Stånd, besitta jorden. Således lärer denna för¬
ordning icke kunna blifva på förevarande fråga
tillämplig.
Utskottet har äfven stöd t sig vid Kongl.
Kungörelsen den 31 Oktober 1829 och Kongl.
Majrts i följd häraf utfärdade Nådiga Bref af den
3 November 1833. Men enär stadgandet i nyss¬
nämnde Kungörelse ansågs inverkande på rote-
ringsverket i allmänhet, blef samma Kungörelse
år 1830 af Ständerna återkallad. 1810, då extra
voteringen af Frälset åtogs, upphörde de s. k.
utskrifningspenningarne, hvilka förut utgingo; och
denna rotering eger endast rum under krigstid,
hvadan, sedan det sista fredsslutet trä ifats, nämn¬
de roleringsskyldighet upphörde med år 1815.
Hyllar man den rätlsenliga grundsats, att den
ofrälse bör af sin egendom njuta lika förmåner
med Adelsmannen, måste det falla en hvar i
ögonen, att Utskottets förslag icke är förenligt
med billighet och rätt; ty den förre är nu be¬
röfvad den fördel, som blifvit tillagd den sed¬
nare. Då enligt min tanke innehafvare af in¬
sockne frälsehemman, hvilka vid inträffande krig
äro pligtige till extra rotering, böra åtnjuta den
frihet de begärt och, på sätt jag anlydt, det
vore i hög grad obilligt, att ett slikt hemman,
blott derföre alt detsamma före den 6 April
1810 blifvit från sine Säterier afsöndradt, skulle
besväras med ordinarie rotering, yrkar jag åter-
remiss al Betänkandet och hoppas alt ifrågava¬
rande onus, som synes endast trycka den ofrälse
egaren, torde försvinna och, såsom talare» yt¬
trade, äfven den, som kryper öfver lägsta gär¬
desgården, må vinna rättvisa.
Hvad
Den 11 Januari 1845.
161
Hvad Slåndsbrodern Mathias Hjort i silt
skriftliga anförande yttrat, rörande förhållandet
nied utsockne Frälsehemman i Halland, hvilka,
såsom det heter, äro underkastade rotering, der-
O'
ifrån de tills vidare äro befriade, synes mig vara
föranledt af något misstag; och tror jag att Krigs-
ocli Kammar-Kollegierne icke fulleligen gjort sig
reda i ämnet. Detta liar jag upplysningsvis ve¬
lat meddela.
David Hildersson från Hallands Län instämde.
Diskussionen slutades. Talmannens proposi¬
tion på bifall af ifrågavarande Utlåtande besva¬
rades med nej; hvaremot, efter förnyad propo¬
sition, samma Utlåtande, med dervid gjorda skrift—
lige och munLlige anmärkningar, hiel till Slats-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten
återremitteradt.
§ 6.
Till förnyad behandling förekommo följande,
sedan den 4 i denna månad på bordel hvilande,
Stats-Utskottets Utlåtanden, nemligen:
N:o 104, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Proposition, angående åtskilliga i Göthe¬
borgs och Bohus Läns skärgård belägna holmars
upplåtande till fritt och allmänt begagnande;
Bifölls.
N:o 105, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Remiss å Häradsskrifvare!! J. Thysenii un¬
derdåniga ansökning om befrielse från gälldande
af ådömde anmärkningsmedel.
Henrik Andersson från Örebro Län yttra¬
de: Det är af Utskottet medgifvet, att då, en¬
ligt hvad af Kongl. Kammar-Rättens Utslag in¬
hämtats, Häradsskrifvaren Thysenius utan reser-
11
162
Den 11 Januari 1845.
valion underskrifvit ifrågakomne Special-räkning,
och sålunda måste för densammas riktighet an¬
svara, ali anledning saknades för sökandens be¬
frielse i rättsväg från den honom ådömda betal¬
nings skyldighet. Vid sådane förhållanden, och
då jag fortfarande hyllar den princip, hvilken i
flere andre med denna likartade frågor tillförene
blifvit af mig uttalad, eller att det vore i hög
grad vådligt, att meddela nådebevisningar åt så¬
dane tjenstemän, hvilka icke fullgöra sin pligt,
anser jag mig höra afslå hvad Utskottet tillstyrkt.
Ola Jeppsson från Blekinge: Den anmärkning,
Ståndsbrodren Hindrik Andersson afgifvit, eger
väl sin riktighet, men det heter ock i Utlåtan¬
det, ”alt, såvidt handlingarne utvisa, Häradsskrif-
”varen Thysenius icke uppburit de ifrågavaran¬
de anmärkningsmedlen eller af dem haft någon
”nytta’’; och lagger man härtill den omständig¬
het, att Thysenius för öfrigt gjort sig känd såsom
en nitisk och redlig tjensteman, synes mig Ut¬
skottet haft skäl att tillstyrka den äskade afskrif¬
ningen, den jag för min del gillar.
Bengt Ericsson från Wermlands Län jemte
flere af Ståndets medlemmar instämde.
Lars Petersson från Blekinge skriftligen:
”Sällan hafva Embets- och Tjenstemän från
nu ifrågavarande ort begärt och erhållit afskrif-
O O
ning af Statens medel, och nästan aldrig har nå¬
gon sådan varit mera hillig och rättvis än den¬
na. Man finnér af åberopade handlingar, huru
som denne Häradsskrifvare, hvilken år 1831 till¬
trädde tjensten efter en afliden Häradsskrifvare
Jutman, måste i dennes ställe och efter hans läng¬
der upprätta specialräkningen för föregående året,
hvilken han, såsom mera ovan vid tjensten, un-
Den 11 Januari 1845.
163
tlerskref ulan reservation, och hvilket varit enda
skälet för Kongl. Kammar-Rättens juridiskt rätta,
men för Häradsskrifvaren Thysenius nog hårda
Utslag, emedan det varit aflidne Assessor Cronas
Sterbhusdelägare, som bordt gällda detta belopp,
om försummad bevakning å Kongl. Maj:ls och
Kronans sida uti Cronas bo ej inträffat. Jag
anser i följd af allt detta, att Staten handlade
icke samvetsgrant, om af en sådan tjensteman
skulle utkräfvas, hvad han i sjelfva verket icke
var skyldig, eller på något uppsålligt och otill¬
börligt sätt förskingrat.
Häradsskrifvaren Thysenius har gjort sig för¬
tjent af det sanningsenliga vitsord, att han icke
allenast är vuxen den tjenstemannaplats han in¬
nehar utan en ännu högre, samt att han med
nit och omsorg skött sitt trägna kall, hvarföre
jag också önskar bifall lill Höglofl. Stats-Utskot-
tets Utlåtande, äfven af det ömmande skäl att
han är stadd i knappa vilkor och har en talrik
familj att försörja.”
Häri förenade sig Pehr Jönsson från Skåne.
Gustaf Bernhard Appelquist från Blekinge:
Vid upprättandet af berörde specialräkning, var
Häradsskrifvaren Thysenius nödtvungen att följa
och rätta sig efter den promemoria, hvilken hans
företrädare i tjensten uppgjort, och den förres en¬
da felaktighet bestod i underskrif vandel af nämn¬
de räkning utan reservation. Det ifrågavarande
beloppet hade i första rummet bordt gäldas af
Assessoren Cronas sterbhus. Det vore således icke
rättsenligt, att ålägga Thysenius betalning af den
skuld, hvars afbördande rätteligen ålegat en annan.
Niklas Nilsson från Calmare Län instämde.
164
Den 11 Januari 1845.
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län:
Ifrågavarande balance bar Thysenius egenteligen
åsamkat sig genom ett begånget formfel, beståen¬
de deri, att lian uraktlåtit nied reservation un¬
derskrifva special-räkningen. Yi erfara af de upp¬
lysningar, som i Utlåtandet innefattas, att icke
Thysenius, utan en vid namn Jutman, innehade
Häradsskrifvaretjensten under år 1830, hvilket
år specialräkningen omfattar. Det vore derföre
hardt dömma sökanden skyldig, att ersätta desse
a n märk ni ngs med el.
Jöns Månsson från Malmöhus Län biträdde
denna mening.
Henrik Andersson: Besynnerligt förefaller det
mig hvarföre Utskottet tillstyrkt afskrifningen, men
likväl stadgat det vilkor, att vederbörande tjen¬
stemän i Kammar-Rätten borde erhålla godtgö-
relse för den anmärkningsprovision, dem tillkom¬
mer, hvaraf, enligt miLt förmenande, vill synas
som om Utskottet mera ömmar för nämnde tjen-
stemäns än Statens förlust. Här har blifvit yt-
tradt, att Embetsman från ifrågavarande lands¬
ort tillförene hvarken begärt eller erhållit af¬
skrifning; men sådant lärer väl icke kunna län¬
da sökanden lill befrielse. Tjenstemännen i min
hemort hafva allt hitintills så fullgjort sine ålig¬
ganden, att de icke behöft anlita Staten om al-
mosor. Bifalles eftergift i förevarande fråga, med¬
delas derigenom ett för framtiden vådligt prseju-
dicat, som tvifvelsutan skall hos de Embetsman,
hvilka intill denna dag med redlighet fullgjort
sine pligter, verka till liknöjdhet och orsaka att
desse hädanefter med mindre noggrannhet förfa-
o T)
ra, då de se hurusom den brottslige och felande
undgår följderne af sine förseelser.
Den 11 Januari 1845. 165
Denna mening delades af Anders Andersson
från Örebro Län.
F. d. vice Talmannen Pehr Eriksson fränt
Wermlands Län: Jag uppträder icke för alt emot-
sätta mig bifall af Utskottets förevarande förslag,
utan vill blott anmärka, att ali utredning saknas
om orsaken, hvarföre den yppade balancen icke
blifvit i Kronofogden Cronas konkurs bevakad,
oaktadt en slik upplysning så mycket hellre va¬
rit af nöden, som Häradsskrifvare!! Thysenius,
till stöd för sin ansökan, åberopat den försum¬
lighet, som i afseende å berörde bevakning egt
rum. Dock, enär beloppet är så högst obetyd¬
ligt, vill jag icke framställa yrkande om återre-
miss af Utlåtandet.
Ola Jeppsson: Ifrågavarande balance borde
af Assessoren Crona och Häradsskrif varén Thj?-
senius betalas till hälften hvardera. Thysenii
betalningsskyldighet qvarstår och är icke bero¬
ende af frågan om bevakning i den förres kon¬
kurs. Då likväl något skälmstycke å Thysenii
sida icke orsakat balancen, anser jag, under åbe¬
ropande af de skäl Utskottet anfört, mig pligtig
att lemna bifall åt förslaget.
I anledning af Henrik Anderssons sista yt¬
trande om orsaken till det vid afskrifningen fä¬
stade vilkor, bör jag icke lemna oanmärkt, att
det ingalunda berott af Stats-Utskottet eller Stän¬
derna att fråntaga Kammar-Rättens tjenstemän en
inkomst, hvilken blifvit dem tillagd såsom spor-
lelersällning i enlighet med 46 § af 1831 års
Kongl. Instruktion för Kammar-Rätten.
Lars Pettersson från Blekinge Län instämde.
Måns Mänsson från Malmöhus Län: Felet
till den försummade bevakningen i Kronofogden
166 Den 11 Januari 1845,
Grönäs konkurs förmodar jag ligga hos Lands-
höfdinge-Embetet i Blekinge, hvilket det tillhört
att om bevakningen föranstalta; dock torde intet
derigenom hafva vunnits, enär, såsom orden föllo,
Cronas sterbhusdelägare gjort sig urarfva.
Diskussionen förklarades upphörd; och enär
Talmannens framställda proposition på bifall af
ofvanberörde Utlåtande besvarades med öfvervä¬
gande ja, ansågs alltså Ståndet hafva samma Ut¬
låtande bifallit.
Emot beslutet reserverade sig Henrik An¬
dersson från Örebro Län.
N:o 106, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Skrifvelse, angående Häradsskrifvare!! Thy-
senii frikallande från ådömd skyldighet att er¬
sätta origtigt afkortade Kronoutskylder.
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län
yttrade: 1 denna fråga kan jag icke vara så släpp-
händt eller eftergifvande som i den föregående,
ty här är ett tjenstefel begånget, hvilket bordt
undvikas; och då Häradsskrifvaren Thysenius och
Kronofogden Crona blifvit en för båda och båda
för en ådömde betalning, hade det varit Thyse-
nii pligt att, vid proklamadagen i Cronas konkurs,
bevaka fordringen för att på sådant sätt hålla
sig skadeslös. Jag afslår derföre Utlåtandet, helst
Thysenius, om lian icke trott sig behörig att an¬
mäla sig såsom delägare i konkursen, kunnat el¬
ler kan vända sig lill den som varit orsak till
den försummade bevakningen.
Häruti instämde Pehr Olsson från Upsala,
Henrik Andersson och Anders Andersson från
Örebro, Olof Jansson från Stockholms och Göran
Jonasson från Kronobergs Län jemte flera leda¬
möter af Ståndet.
Den 11 Januari 1845. 167
Pehr Niisson från Christianstads Lån: 1 lik¬
het med Slåndsbrodern von Zweigbergk afslår jag
Utlåtandet, emedan ett tjenstefel påtagligen vål¬
lat den yppade balancen.
Lars Pettersson från Blekinge: Enligt hvad
kändt är, stå Häradsskrifvare och Kronofogde i
lika ansvarsskyldighet för debitering af Krono¬
utskylder, och af målets utredning sjmes ock,
att orsaken, hvarföre Häradsskrifvare!! Thysenius
ensam fått gälda hela den yppade balancen, igen-
tinnes i den uraktlåtenhet, som egt rum i afse¬
ende å bevakningen i Assessor Grönäs konkurs.
Nu har sökanden icke begärt afskrifning för stör¬
re del än den Cronas sterbhusdelägare bordt ut¬
gifva, hvadan anspråket härutinnan synes vara
med högsta billighet förenligt. Utskottet har äf¬
ven följt denna princip, den jag för min del gil¬
lar, och lemnar jag således bifall åt förslaget.
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge:
Emedan Kammar-Rätten först vid granskning af
1835 års Räkenskaper framsläldt anmärkningen
om den oriktiga afkortningen, hvilken anmärk¬
ning legat till grund för det utslag, som dömt
Thysenius skyldig att utgifva berörde medel, var
det för denne en omöjlighet att i Cronas kon¬
kurs kunna bevaka beloppet. Instämmande med
Ståndsbröd ren Lars Pettersson yrkar jag bifall.
Zweigbergk: Om ock icke slutlig dom fallit
i frågan, innan proklamadagen i Kronofogden
Cronas konkurs inträffat, hade likväl anmärk-
niugsskriflen, som legat till grund för åtalet, blif¬
vit med Thysenius så tidigt kommunicerad, att
han egt rådrum öppet, att begagna sig af den
rättighet konkurlagen medgifver att reservations¬
vis anmäla fordringen i nämnde konkurs. För-
168 Den 11 Januari 1845.
öfrigt torde ett skälmstycke här vara begånget,
hvilket icke bör aflöpa utan näpst; ty utskylder
lära icke dubbelt kunna afkortas, så framt icke
Häradsskrifvare och Kronofogde äro med hvar¬
andra i komplott.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län: Af-
kortningen synes icke hafva träffat andre än dem,
som året förut varit dertill berättigade. Visser¬
ligen kan det anses, som vore tjenstefel begån¬
get, men må hända bör åtgärden rättare få namn
af svaghetsfel. Summan är dessutom så liten att
det, såsom talaren yttrade, vore inkonseqvent
att afslå Utlåtandet.
Lars Pettersson: Jag är fullt öfvertygad, att
Häradsskrifvaren Thysenius genom det klandrade
förfarandet icke med uppsåt velat ådraga Staten
någon förlust; och då han dessutom icke sjelf
skördat någon nytta af afkortningarne, samt han
med flere små oförsörjda barn nu är stadd i
mindre lycklig ekonomisk belägenhet, anser jag
mig af desse omständigheter böra bifalla Utlå¬
tandet, det jag ock hoppas må af Ståndet varda
godkänd t.
Henrik Andersson: Svårt lärer det blifva
att kunna utröna, huru vida den upptäckta för¬
seelsen blifvit begången med uppsåt eller af blott
svaghet. Dock inverkar detta intet på saken.
Diskussionen förklarades vara slutad; och,
enär Talmannens proposition på bifall af ifråga¬
varande Utlåtande besvarades med blandade Ja
och Nej samt votering derjemte begärdes, upp¬
sattes, justerades och anslogs följande voterings¬
proposition.
Den som bifaller Siats-Utskottets Utlåtande
N:o 106
Den 11 Januari 1845. 169
röste Ja.
Den det ej vill;
röste Nej.
Vinner Nej; då är berörde Utlåtande af
Städet afslaget.
Voteringen anställdes härefter i vanlig ord-
o O
ning och utföll nied 30 Ja mot 44 Nej, hvadan
Stals-Utskottets ifrågavarande Utlåtande alltså an-
sågs vara af Ståndet afslaget.
Reservationer emot detta beslut anmäldes af
Lars Pettersson j Ola Jeppsson och Gustaf Bern¬
hard äppelqvist från Blekinge.
N:o 107, i anledning af Kongl. Majrts Nå¬
diga Skrifvelse, angående afskrifning af de, i och
för den i Hufvudstaden sednast församlade Revi¬
sionen öfver Rikets Elementar-Läroverk, utbe¬
talte fö rsk o t ts-su in m or,
Bifölls;
N:o 108, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Remiss å f. d. Kronofogden C. JVestlingers
och f. d. Häradsskrifvaren G. I^indfors's under¬
dåniga ansökning om eftergift af ådömde ersätt-
nings-ansvar i följd af uraktlåten Debitering och
Upphörd,
Bifölls;
Emot detta beslut reserverade sig Ola Jepps¬
son, Lars Pettersson och Guslaf Bernhard äp¬
pelqvist från Blekinge, hvilka ansågo Ståndet
hafva handlat inconseqvent deruti att det bifallit
ifrågavarande, men i motsatts härtill afslagit Ut¬
låtandet N:o 106.
N:o 109, i anledning af Kongl. Majrts Nå¬
diga Remiss å f. d. Vice Kronofogden J. P. Lund¬
qvists underdåniga ansökning om afskrifning af
dess Upp hö rds-ha I a nee.
170
Den 11 Januari 1845.
Sedan den emot detta Utlåtande afgifne re¬
servation blifvit, på Nils Nilssons från Werm¬
lands Län anhållan, uppläst, förklarade Nils Nils¬
son sig instämma med reservanten och att han
således yrkade afslag å Utlåtandet.
Med Nils Nilsson förenade sig Andreas Bengts¬
son från Jönköpings, Anders Andersson från Öre¬
bro, Pehr Olsson från Upsala och Olof Jansson
från Stockholms Län.
David Andersson från Hallands Län. Ut¬
skottet har i sitt Utlåtande tydligen omförmält
rätta och sanna förhållandet i ämnet, och trodde
jag derföre icke att någon röst skulle inom detta
Stånd höja sig för afslag eller återremiss. Gerna
talar jag icke för afskrifningar eller ökade Stats-
Utgifter, men bär vill jag likväl bilda ett un¬
dantag. Temligen noga äro omständigheterna
vid Kronofogden Lundqvists yppade balance af
mig kände, och min fullkomliga öfvertygelse är
den, att, för den händelse summan skulle ytter¬
ligare i Räkenskaperne balanceras, Staten vunne
intet annat, än att se densamma blott på pap¬
peret uppförd men ej i verkligheten; ty hos Lund¬
qvist saknas all tillgång till betalning. — Då den
sistnämnde för balancen, den han icke till egen
nytta utan blott genom ett alltför vidsträckt för¬
troende till Kronofogden Hofling sig åsamkat,
redan år 1830 blifvit ådömd Fästningsstraff, det
han ock undergått, samt det föröfvade brottet,
hvilket tillkommit mindre af uppsåt alt förskingra
medlen än af oförsigtigheten att för mycket lita
på Hoflings redlighet, synes mig vara tillräckligt
försonadt genom den långvariga förlusten af rät¬
tigheten lill framtida befordran å den tjenste-
manna-bana, åt hvilken han sigegnat, samt bär¬
Den 11 Januari 1845. 171
till kommer att Ständerna vid en föregående Riks¬
dag medgifvit afskrifning ej mindre åt Kamraar-
rätts-Rådet Lindberg än Härads-Skrifvaren Hahlin
för de skulder, hvarföre de, i följd af Hollings
balance, hos Statsverket häftade, måste det, un¬
der sådane förhållanden, förefalla mig hårdt och
orättvist om den fattige eller med andra ord den,
hvilken mindre vållat balancen, skulle, såsom ta¬
larenyttrade, göras lill Syndabocken för de an¬
dre; och hyser jag i anledning häraf den för¬
hoppning, att Ståndet icke emotsätter sig bifall af
hvad Utskottet på gotia skäl tillstyrkt.
Henrik Andersson från Örebro Län. Af denna
fråga hämtar jag ett ytterligare stöd för min ofta
tillförene uttalade åsigt, att afskrifningar framlocka
hvarandra; och såsom skäl för bifall har man
redan börjat åberopa, alt andre felande embets¬
man vunnit eftergift. Väl är det möjligt, att
Lundqvist haft obegränsadt förtroende för Krono¬
fogden Hofling, och alt han derigenom lidit för¬
lust. Likaså betviflar jag icke att han, såsom ny¬
ligen uppförd å första rummet till den lediga
Läns-Bokhållaretjensten i Hallands Län, tillvun¬
nit sig förmäns förtroende och vitsord om skick¬
lighet i sin tjenste-utöfning, men icke kan jag
tro att Domstolarne, som bäst lära kunna pröfva
frågans art och beskaffenhet, skolat dömt honom
skyldig till åtta års fästning, så fram icke ett
verkligt fel varit begånget, hvilket taifvade
näpst. Jag håller Domare-makten i helgd och vill
derföre icke upphäfva en Laga kraftvunnen dom,
samt afslår Utlåtandet och kan icke finna att
Lundqvist derigenom blefve hårdt behandlad, ty
der intet finnes, har ock Kejsaren förlorat sin
lätt, men måhända eger han tillgång, hvilken
172 Den 11 Januari 1845.
han önskar undandraga Staten. Vöre anspråket
rättvist, hade han nog erhållit rättvisa.
Häri instämde Lars Norrby från Gottland,
Bengt Ericsson från Wermlands och Nils Petter
Pettersson från Kalmare Län.
Sven Isaksson från Kalmare Län. Jag skulle
hafva varit färdig att lenina bifall åt Utlåtandet,
så vid t jag icke fruktade, att exemplet skulle verka
menligt i allmänhet. På de sednare tiderna hafva,
särdeles hos Häradsskrifvare och Kronofogdar,
flere balancer upptäckts och föga säkerhet lärer
vinnas, om den försumlige eller felande tjenste-
mannens förseelser varda honom eftergifne. Jag
har ock reserverat mig emot Ståndets nyss fat¬
tade beslut, i anledning af Stats-Utskottets Utlå¬
tande N:o 108, och skulle således handla inconse-
qvent, om jag nu biföl le förevarande fråga
Petter Mårtensson från Jönköpings Län, för¬
klarade sig instämma i de af reservanten yttrade
åsigter.
Ephraim Larsson från Elfsborgs Län. Det
är beklagligt att se Utskottets flathet mot brotts¬
lige tjenstemän, hvilka förstört Rikets medel.
Mig synes icke skäl att bifalla Utlåtandet, det
jag för min del afslår.
Olof Nilsson från Westerbottens Län in¬
stämde.
Per Nilsson från Christianstads Län. Det
förefaller mig, som om Utskottet utgått från den
synpunkt, att afskrifning skulle meddelas åt hvarje
sökande, han må hafva hushållat huru som helst
med Statens medel. Af Utlåtandet ser man väl
att skulden icke ensamt ligger hos Kronofogden
Lundqvist, men då det vore ett allt för vådligt
prejudikat att skänka eftergift åt otrogne förval¬
Den II Januari 1845.
173
tare, finner jag mig böra afslå hvad Utskottet
tillstyrkt.
Johan Jacob Rutberg från Norrbottens Län.
Då Lundqvist, genom undergående af Fängelse¬
straffet och förlusten af rättigheten till befodran,
blifvit tillräckligen straffad för den balance, sorn
i sjelfva verket icke varit hans egen; — då han
till en början blifvit dömd att godtgöra en brist
af 4,242 R:dr 2 sk. 11 rst., hvilken summa vid
slutlig utredning uppgått till endast 2,317 R:dr
12 sk. 10 rst., eller ett belopp understigande den
fordran, han hos Hofling egde, samt då ingen
sannolikhet förefinnes, att Staten i en framtid skall
utfå det balancerade beloppet, enär gäldenären
är försatt i ett utblottadt tillstånd, finnér jag vid
betraktandet af så ömmande omständigheter mig
icke kunna annat än lemna bifall åt Utlåtandet.
Häri instämde Petter Claesson från Elfsborgs
och Carl Fredrik Huss från Westernorrlands Län.
Bengt Gudmundsson från Hallands Län.
Ehuru ledsamt det än är, att, vid tillfällen då
fråga uppstår om afskrifning af Statens medel,
tala för eftergift, kan jag likväl icke stillatigande
öfvervara behandlingen af detta ämne; ty den
sorn känner förhållandet i sin helhet och gjort
sig reda för ursprunget till den yppade balancen,
skall otvifvelaktigt komma till det resultat, att
Lundqvist är vida mindre skuldbelastad än de
tjenstemän, hvilka för en och samma balance,
hvarom fråga nu är, redan undfått afskrifning.
För mig, som eger min hemort i det Fögderi
der Lundqvist tjenstgjort, är saken fulleligen känd.
Han har redan lidit allt för mycket för ett brott,
som tillkommit, mera af förtroende till sine för¬
män än af uppsåt eller ill vilja. Domstolarne hade
174 Den 11 Januari 1845.
dömt honom till större ansvarsskyldighet än ho¬
nom rätteligen ålegat, hvilket bäst bevisas deraf,
att balance-summan blifvit betydligt nedsatt och
fängelse-straffet förvandlad t från åtta till tvenne
år. Jag vill väl ej bestämdt påstå, att han lidit
orätt, ty nu är väl icke egenteligen frågan om
att skänka honom rättvisa, utan endast nåd. Till
följe af Konungens beslut att, innan balancen
tillfullo betalts, Lundqvist icke finge anställas i
sådan befattning, hvarmed Uppbörd vore förenad,
har han nu snart i 30 år varit beröfvad möjlig¬
heten att vinna befordran till annan tjenstbefatt-
ning än Lands-Kontorist-sysslan, den han ännu
innehar; och sådant, oaktadt hans skicklighet så¬
som tjensteman, blifvit tillräckligen vitsordad af
det förhållande, att han blifvit uppförd i första
rummet till Läns-Bokhållare-ljensteu i Hallands
Län. Hans ställning är verkligen beklagansvärd,
ty den lön på Stat, han såsom Kontorist åtnju¬
ter, uppgår endast till 174 R:dr 32 sk. Banko.
Trodde jag, att han egde någon tillgång att in¬
betala balance-summan, skulle jag ingalunda vilja
medgifva någon afskrifning, men, om Ståndet
hyser något förtroende till mig, kan jag högligen
försäkra, att han saknar all förmögenhet och be¬
finner sig i knappa omständigheter. Det är icke
för att undvika betalning, han nu begärt afskrif¬
ning, utan endast och allenast för att bereda sig
tillfälle att kunna söka sig en annan tjenst, den
han vore vuxen, och att göra sin ställning bättre
och mindre beroende af den brist och nöd, hvar¬
af han nu tryckes. — Sådant är sanna och verk¬
liga förhållandet, och då Riksens Ständer förut
beviljat eftergift af de summor, Kammarrälts-
Rådet Lindberg och Häradsskrifvare!! Halldin varit
Den 11 Januari 1845.
175
skyldige att gälda, bör icke nu deri mindre brotts¬
lige ställas tillbaka och beröfvas möjligheten af
ett lyckligare lif. Desse äro de skäl, på grund
af hvilka jag bifaller Utlåtandet.
David Andersson. Jag är hufvudsakligen
förekommen af siste talaren. Lundqvist söker icke
befrielse för summans skuld, ty då lian icke eger
någon tillgång, vore sådant honom likgiltigt, utan
han önskar blott erhålla frihet att söka annan
tjenst, hvilket, enligt Kongl. Maj:ts Nådiga dom,
är honom förvägradt så länge skulden qvarstår.
Någon har här yttrat, att om sökanden egt rätt¬
visa, han ock skulle hafva erhållit den. Jag
bade likväl trott att den talare, som sjelf aflagt
Domareed, skolat gjort sig närmare redo om hvad
med rättvisa menas. Det finnes väl hvad vi
kalla sträng rättvisa, men det gifves ock en an¬
nan, som jag vill benämna moralisk rätt. Hvad
denna sednare bjuder, får icke Domare hörsamma.
Så icke vi. Vi äro icke bundna af den stränga
rättvisan utan äro pligtige att äfven låta öfver-
tygelsen eller, att jag så må säga, den inre kän¬
slan tala till oss. Denna inre öfvertygelse, att
sökandens brott redan blifvit fulleligen försonadt,
synes mig här böra tolka vårt beslut, hvilket
jag hoppas skall afse bifall af sökandens anhål¬
lan; ty derigenom förlorar Slaten i sjelfva ver¬
ket intet, men en medmenniska beredes möjlig¬
het att uppnå en bättre ställning.
Johan Fredrik Dahllöf från Elfborgs Län.
Afven jag är af den tanke, att Ständerna icke
böra, i frågor om Kronouppbördsmäns befrielse
från åsamkade balancer, vara allt för siäpphändte,
emedan efterlåtenhet skulle verka menligt på Sta¬
ten. Beklagligtvis sakna vi icke exempel att på
176
Den 11 Januari 1845.
många orter tjenstemän, hvilka haft Statens me¬
del sig anförtrodde, missbrukat detta förtroende,
hvarföre eftergifvenhet åt desse icke är på sitt
rätta ställe. Likväl då jag närmare eftertänker
de ömmande omständigheter, som här förekomma,
får jag hemställa om icke Ståndet ville afskrifva
den upplupne dryga räntan å kapilal-heloppet,
med förbehåll att detta sednare inbetalas.
Johan Petter Andersson från Elfsborgs och
Ola Svensson från Malmöhus Län instämde.
Sven Isaksson. Att jag är bland dem, sorn
aflagt Domare-ed, medgifver jag visserligen, men
jag vill ock gifva tillkänna, att, så ofta jag del¬
tagit i fattandet af beslut, jag ingalunda förbisett
Sainvets-Lagen, som står i närmaste förening med
den verldsliga. Utlåtandet vitsordar ingalunda
att Lundqvist är den oskyldigaste bland de ifrå¬
gavarande tjenstemännen, utan tvärtom att han
blifvit dömd Lill högsta ansvar bland dem alia,
hvilket förhållande icke bör förbises. Om alla
tjenstemän, hvilka vid denna Riksdag begärt af¬
skrifning och hvarom fråga nyligen varit, erhållit
eftergift, skulle jag icke emotsatt mig bifall i
denna del. — Skulle åter Lundqvist ega sådan
skicklighet och duglighet, som man här sagt,
torde det blifva honom lätt att anskalfa borgen
för balancen, den han, sedan bättre inkomster
kunna honom beskäras, bör blifva i tillfälle att
återgällda. Jag fortfar att yrka afslag i Utlåtandet.
Häri förenade sig Andreas Bengtson från
Jönköpings Län.
Henrik Andersson. Ständerna böra icke min¬
dre än hvarje domare rätta sig mera efter gäl¬
lande Lagar, än känslans röst. Detta är oss ålagdt
Den 11 Januari 1845.
177
i våra Riksdags-Fullmakler, och ehuru vi ej så¬
som Riksdagsmän gått någon ed, äro vi dock
skyldige vårt samvetes bud, att ställa Grundla¬
gen oss till efterlefnad; men vi böra icke lägga
hyende under lasten och uppmuntra brottslige
Embetsman. — Det är sagdt, att afskrifning vore
likgiltig i fråga om sjelfva summan, men månne
icke borgesmännen här kunna komma att fredas
från sine ingångne förbindelser?
Bengt Gudmundsson: I mitt förra yttrande
har jag icke nämnt, att sökanden begärt rättvisa.
Jag hade blott trott och tror ännu, att flere om¬
ständigheter tala för bifall af afskrifningsfrågan,
särdeles då man besinnar, att Kammarrätts-Rå-
det Lindberg och Häradsskrifvaren Halldin redan
fått räkna eftergift sig tillgodo. Ännu en gång
vill jag ock erindra, att Lundqvists balance står
i samband med nyssnämnde tjenstemäns.
Hvad angår Uppbördsborgen, så har jag mig
bekant, att Lundqvist såväl som andre Kronofog¬
dar ställt borgen för det bestämda beloppet
1,500 R:dr, men att Landshöfdinge-Embetet, som
skolat vaka deröfver, att denna borgen blifvit
behörigen förnyad, dröjde med vidtagadet af
denna åtgärd intilldess fatalie-tiden tilländalupit
och, såsom orden föllo, kom tre dagar för sent;
hvaraf följde att löftesmännens skyldighet att in¬
fria sin borgen upphörde.
Rutberg: Dahllöfs förslag är af den beskaf¬
fenheten, alt det föranleder till jemkning af Ut¬
låtandet, hvarföre, om detta antages, återremiss
torde blifva nödvändig.
Johan Johansson från Örebro Län förklarade
sig dela Rutbergs mening.
12
178
Den 11 Januari 1845.
Discussionen slutade; och enär Talmannens
Proposition på bifall af ifrågavarande Utlåtande
besvarades med blandade Ja och Nej samt vote¬
ring derjemte begärdes, uppsattes, justerades och
anslogs följande voterings-proposition:
Den som bifaller Stats-Utskottets Utlåtan-
d e N:o 109;
röste Ja.
Den det ej vill;
röste Nej.
Vinner Nej; är ofvannämnde Utlåtande af
Ståndet a (slaget.
Vid härefter anstäld votering utföllo rösterne
med 21 Ja mot 51 Nej, hvadan Utlåtandet allt¬
så bief afslaget.
Bengt Gudmundsson och David Andersson
från Hallands Län reserverade sig mot detta beslut.
§ 7.
I ett sammanhang föredrogos Expeditions-
Utskottets under N:o 58 uppgjorda skrifvelse-
förslag, angående ytterligare kontroller öfver vissa
föreskrifters efterlefnad inom Katholska Försam-
lingarne i Riket, samt samma Utskotts, under
N:o 11, afgifna Memorial till Högl. Riddarskapet
och Adeln, i anledning af dess ålerremiss å skrif-
velse-förslaget N:o 37; och blef Memorialet lagdt
till Handlingarne samt skrifvelse-förslaget god-
kändt.
§ B.
Upplästes och godkändes Expeditions-Utskot-
tets följande förslag till Rikets Ständers under¬
dåniga skrifvelse!-, nemligen:
Den 11 Januari 1845. 179
N:o 54, angående en gåfva af Allmänna me¬
del lill hemmansegarne inom Landa Socken af
Hallands Län;
N:o 55, angående eftergift af en Kronofogden
G. A• Lidinson ådömd ersättnings-skyldighet;
N:o 56, angående ifrågastäld ytterligare be-
grafnings-hjelp efter aflidne Landt-Räntmästaren
J. F. Alm;
N:o 57, i anledning af Kongl. Majrts Nådiga
Proposition, angående ett ytterligare anslag af
4,000 R:dr årligen till understöd för Rust- och
Rotehållare i Jemtland;
N:o 58, angående ett årligt understöd för
General-Direktören m. m. ,C. Levijns efterläm¬
nade Enka;
N:o 59, angående befrämjandet af smärre
handa-slöjder;
N:o 60, angående skärpta kontroller i afse¬
ende å Kyrkoböckers förande m. m.;
N:o 61 , angående ansvar för förfalskning af
Pri vat-Banks-Sedlar;
N:o 62, angående ett tillägg till 1 §. i 7
kap. af Kongl. Maj;ts Nådiga Stadga om skiftes¬
verket i Riket den 4 Maj 1827;
N:o 63, angående inköp till Kyrkorna i Ri¬
ket af en nj upplaga af Psalmboken med Koral-
Melodierne och Messan;
N:o 64, angående godtgörande af 2:ne från
Banken till Myntverket utgifna förskott;
N:o 65, angående förbättring af Lots-Statens
Löne-vil kor;
Samt till Riksdags-Beslutet N:o 10, angående
granskning af de i Stats-Rådet förde Protokoll; och
180 Den 11 Januari 1845.
N:o 11, angående tiden för nästa Lagtima
Riksdag.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem,
C. G. Cassel.
Plenum kl. 6 e. m.
_§. 1.
Från Högloft. Ridderskapet och Adeln samt
Högv. Preste-Ståndet hade ankommit följande
Protokolls-Utdrag, som lades lill hnndlingarne:
Från Ridderskapet och Adeln N:is 323—326.
Från Preste-Ståndet N:is 310—315.
§• 2.
Till bordi äggning första gången anmältes föl¬
jande Utlåtanden, Memorial och Belänkanden:
Constitutions-Ut skottets:
N:o 20, Utlåtande till Rikets Ständer öfver
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående til¬
lägg och ändringar i 6, 15 och 43 §§. Regerings-
Formen;
N:o 21, Utlåtande lill Rikets Ständer, i
anledning af Kongl. Maj:ts Proposion, angående
ett tillägg vid 1 §. 9 mom. Tryckfrihets-För-
ordningen;
JV:o 22, Memorial till Rikets Ständer, med
förslag angående tillägg till 72 §.Regerings-Formen;
JV:o 23, Memorial till Bonde-Ståndet, an¬
gående dess återremiss å Memorialet N:o 16;
Den 11 Januari 1845. 181
Lag-Ut skottets :
N:o 53, i anledning af väckt motion, an¬
gående fullgörande af Under-Rätts-Dom, såsom
vilkor för rättighet till fullföljd af talan deremot;
N:o 54, i anledning af väckLa motioner om
dels upphäfvande af Lagens stadganden, angående
summa appellabilis, dels ock nedsättning af det
belopp, hvartill densamma är bestämd vid Råd-
slufvu-Rätten i Staden Fahlun;
N:o 55, i anledning af väckt motion, an¬
gående Bergs-Tings-Rätternes indragning;
N:o 56, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition, med förslag till Förordning
om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, dels ock väckt motion i samma ämne;
N:o 57, i anledning af väckt motion om
upphäfvande af 27 kap. Missgernings-Balken, an¬
gående dulgadråp;
N:o 58, i anledning af återremiss af Ut¬
skottets Betänkande N:o 17, öfver väckt motion
om den förändring i 8 kap. 7 §. Arfda-Balken,
att oäkta barn måtte tillerkännas arfsrätt efter
egen moder;
N:o 59, i anledning af dels Kongl. Majrts
Nådiga Proposition, angående borgenärs rätt att,
efter anstäldt utmätningsförsök, använda bysätt¬
ning, dels väckta motioner i samma ämne, dels
ock Rikets Ständers Justitios-Ombudsmans hem¬
ställning om ogillande af den genom Kongl. Bref¬
vet den 29 Oktober 1812 gifna förklaring öfver
Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, rörande
bysättning;
JV:o 60, i anledning af vackt motion, an^
gående upphäfvande af 3 och 4 §§. i Kongl. För¬
ordningen den 10 Juni 1841, rörande bysättning.
182 Den 11 Januari 184-5.
Allmänna Besvärs och Ekonomie-Ut skottet s:
N:o 110, i anledning af väckt motion om
upphörande af äldre förbud för åtskillige Socknar
i Wester-Dalarne att fritt begagna deras skogs¬
produkter;
N:o lil, i anledning af väckta motioner
om förändring i Författningarne, angående mått,
mål och vigt;
N:o 112, i anledning af erhållen återremiss
af Betänkandet N:o 19, angående väckt motion
om Köpings anläggande vid Wrigstad Gästgif¬
varegård i Jönköpings Län;
N:o 113, i anledning af återremiss utaf
Betänkandet N:o 8, angående upphörandet af all
förhöjd tjenstårsberäkning vid ansökning till pre¬
ster! ig befordran;
N:o 114, i anledning af återremiss af Be¬
tänkandet N:o 77, rörande väckta motioner om
bestämmande af aflöning för Fjerdingsman; om
Säteri-egares m. fl. skyldighet att deltaga i Fjer-
dingsmanna-bestyret; om ordningen för den tjensts
bestridande af Sockenboarne, samt om utfärdan¬
de af ett Reglemente för Fjerdingsman;
N:o 115, i anledning af väckt motion om
fri kolhandel;
N:o 116, i anledning af väckt motion om
utvidgad smidesrätt inom Bergslagen.
§. 3.
Åter föredrogs Stats-Utskoltets Utlåtande
N:o 110, i anledning af Kongl. Majrts Nådiga
Skrifvelse, angående den af Hans Exc. Herr Fri¬
herre Löfwenskiöld i underdånighet sökte förläng¬
ning af arrendet å Sundbyholms Kungsgård i
Södermanlands Län.
Den 11 Januari 1845. 183
Härvid yttrade:
Johan Jacob Rutberg från Norrbottens Län,
skriftligen:
”Någonting obehagligare finnes icke än att se
den olikhet, hvarmed Embetsverk och äfven
stundom Utskott behandla mål, hvilka äro full¬
komligt lika i sig sjelfva, men ändock hafva en
sorts olikhet, nemligen i fråga om de personer_,
hvilka de röra. Det nu förevarande Betänkandet
visar en synnerlig beredvillighet å Konungens
Befallningshafvandes, Kammar-Collegii och andre
Vederbörandes sida, att förorda en enskild Krono-
Arrendators ansökning om prolongation, då der¬
emot jag händelsevis känner, att ansökningar af
andre Krono-Arrendatorer mött ett bestämdt och
envist motstånd och sålunda icke kommit till
Böndernes pröfning, ehuru påtagligt är, att dessa
ansökningar icke blott grundat sig på vida mer
talande anspråk och lofvat Kronan vida större
fördelar, än den förevarande ansökningen sy¬
nes göra.
Men ser jag åter på personerne, som äro i
fråga; så finner jag att mycket mera talar för
dem å elen motsatta sidan. Då en af Rikets
Herrar och f. d. President i Kammar-Collegium
söker samma sak, som en obemärkt enskild per¬
son söker, så lutar naturligtvis vågskålen åt den
förres sida, äfven om ögonskenligt vore, att Kro¬
nan vinner vida mindre genom bifall till den
förra, än till den sednare. All ordning och skick
vore ju förstörd om t. ex. Kongl. Kammar-Col¬
legium skulle behandla på alldeles lika sätt en
sin f. d. President och en obetydlig enskild.
Men jag vill lemna skämtet; saken är för
mycket allvarsamt sorgelig för att tagas på det
184 Den 11 Januari 1845.
sättet. Skall jag göra min trosbekännelse i all¬
mänhet om Krono-Arrenden, så måste jag erkänna,
att det der beständiga jägtandet efter orimligt
uppdrifna arrendesummor är mig vidrigt. Det
är visserligen å ena sidan godt, att Kronan er¬
håller större inkomster; men å den andra är ej
eller att förakta, om Arrendatorerne icke vore hår¬
dare tryckta än att de kunde väl berga sig på
sine arrenden; ty välmående jordbrukare torde
vida mera, än stora inkomster, utgöra Statens
styrka. Dessutom är med de oupphörligt uppja¬
gade arrendena det förhållande, att de ganska
ofta ej kunna ingå genom annat än kautionisters
ruinerande, ja! ofta ens icke sålunda.
Emot den tanka, som ligger till grund för
Utskottets Betänkande, har jag sålunda föga att
invända; ty utsigten, att genom Kungsgårdars och
Krono-lägenheters bebyggande och högre drifna
odling förvärfva anspråk på en längre besittning,
utgör ett vilkor för dessa egendomars ändamåls¬
enliga skötsel. Men jag kan icke neka, att det
på det obehagligaste sätt upprört min känsla af
rätt och billighet, att, — jag säger det rent ut, —
mannamån tillätes framlysa uti sådane ärender.
Det arrende-belopp, som erlägges för Sundbyholms
och Ribbingelunds Kungsgårdar, synes vara gan¬
ska måttligt, och att sakens ställning i Betän¬
kandet förefaller mig troligt att de hus, som Ar-
rendatoren erbjuder sig att skänka Kronan, äro
just sådane, som han varit skyldig att uppföra
och underhålla. Deremot har jag, såsom of¬
van nämndt är, händelsevis kommit till kunskap
om ett enahanda anbud att afträda betydliga och
dyrbara byggnader mot vilkor af prolongation,
och det för en lägenhet, som säkerligen utgör en
Den 11 Januari 1845.
185
högst obetydlig jordlapp mot ofvannämnde Kungs¬
gårdar, mea likväl drager en arrende-afgift, sorn
ingalunda är jemnförlig med den förra. Denna
ansökning biet' deremot på det högsta afstyrkt
af Kammar-Collegium och af Kongl. Majit platt
afslagen, så att den sålunda icke lyckats komma
under Ständernes pröfning.
Under sådane förhållanden anser jag mig
böra rösta mot Utskottets förslag. En annan sak
hade varit om Kammar-Collegium och Kongl. Majit
framsfällt förslaget i det ljus, såsom hade en natio-
nal-belöning bordt tillerkännas Hans Excellence
Friherre Löfwenskiöld för hans förtjenster mot
riket, i stället för att hon nu blifvit framställd
såsom en belöning för Hans Excellens förtjenster
emot Sundbyholm och Ribbingelund. I förra fal¬
let hade vi kommit in på en diskussion, deruti
jag tillstår mig icke hafva kunnat någonting an¬
föra, emedan jag derom ingenting känner.
Johan Jacob Rutberg,
från Norrbottens Län.”
Med Rutberg instämde Olof Larsson från
Gefleborgs Län.
Jacob Kihlblom från Södermanlands Län:
Såsom boende i Socknen, der Sundbyholm är be¬
läget, har jag mig bekant, ej mindre egendomens
tillstånd innan Execellencen Löfwenskiöld emot-
tog arrendet, än äfven huru han sedermera skött
densamma. Hvad Betänkandet innehåller är sannt.
Löfwenskiöld har icke blott gjort försköningar, utan
ock verkliga förbättringar vid egendomen; och
illa vore om de förre skulle förfalla, då genom
deni de sednare uti ej obetydlig mån underhal¬
186 Den 11 Januari 1845.
las. Den begärrla förlängningen af arrendet sy¬
nes nästan öfverflödig, då Löfwenskiöld redan är
82 år gammal och hans Fru nära 70; men då
de begärt den och, efter min tro, gjort sig för-
tjente deraf, tillstyrker jag bifall till Utlåtandet,
ehuru jag medger, att jag i allmänhet ej vill
förorda sådane förlängningar.
Sven Isaksson från Kalmar Län: Det är vis¬
serligen ömmande att utsätta så gamla personer
som Löfwenskiöld och hans Fru för obehaget att
nödgas före döddagar flytta från det ställe, de valt
till boningsplats för ålderdomen; men detta oak¬
tadt finnér jag rättvisan fordra, att auktion vid
arrendeårens slut utlyses. Förhållandet med öf-
verbyggnaden, som jag ej känner till, kommer
nog att redas vid blifvande Syn, då det kommer
till godo om egendomen är vä! bebyggd och skött.
Prolongation å arrendet hör icke beviljas; ty då
kunde efterträdande Arrendatorer med lika rätt
begära detsamma, och detta skulle blifva ett evig-
hets-arrende. Ny auktion bör anställas; emedan
en hvar eger lika anspråk på Staten; och kan¬
hända förhållandet med Sundbyholm är, såsom vid
åtskillige andre egendomar, hvarå Arrendatorerne
herga sig bra, ehuru arrendena, som förr varit
låga, på sednare tiderna blifvit betydligt stegra¬
de. För öfrigt instämmer jag uti hvad Rutberg
skriftligen anfört.
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län:
Jag får bekänna, det jag aldrig hyllat ideen om
undantagslagar. De kunna visserligen vara nö¬
dige ibland; men för nu ifrågavarande (all be-
höfver ingen sådan stiftas. Det är åberopadt att
Kungsgården skulle få stor fördel af öfvertagan-
det utaf de erbjudne öfverloppsbyggnaderne; men
Den 11 Januari 1845.
187
tvertom Lior jag sådant komma alt lända till
nackdel för egendomen och endast blifva en tunga
för efterträdande Arrendatorer, som nödgas un¬
derhålla större byggnader än Lag föreskrifver.
Jair är icke för den sökta förlängningens bevil-
o Po
jamie ocb betviGar, efter den vunna upplysnin¬
gen om Löfwenskiölds höga ålder, alt han är skick¬
lig väl sköta jorden samt i öfrigt vårda egendo¬
men. Att bifalla förlängningen skulle vara att
framlocka en hop andra Arrendatorer till ingif¬
vande af dylika ansökningar. Jag yrkar afslag
och tror, att om Arrendatorn varit af mindre
hög böld, skulle han ej fått så godt understöd till
sin ansökning, som nu varit händelsen. En ny
Riksdag inträffar ju dessutom före arrendetidens
slut, och då är tid nog att besluta i frågan, så
vida icke det gamla Herrskapet dessförinnan
äro döde.
Häruti instämde Per Olsson från Upsala Län,
Olof Johansson och Anders Sundholm från Stock¬
holms Län, Jöns Palmqvist från Skaraborgs Län,
Niklas Nilsson från Kalmar Län, Petter Haralds¬
son från Elfsborgs Län, Måns Persson och Per
Nilsson från Skåne samt Lars Olsson från Stora
Kopparbergs Län.
Petter Claesson från Elfsborgs Län: Jag är i
allmänhet ej böjd för dylika prolongationer, utan
rättast är visserligen att anställa ny auktion, då
arrendetiden är slut; men för detta fall vill jag
ej motsätta mig förlängningen, då jag bestämdt
vet, att Löfwenskiöld begärt densamma, icke af
egennytta eller snålhet, utan blott för att på ål¬
derdomen få sitta qvar orubbad och slippa alla
flyttningsbestyr.
188
Den 11 Januari 1845.
Petter Mårtensson från Jönköpings Län för¬
klarade sig vara förekommen af Kihlblom och
Petter Claesson, med hvilka han nu blott be-
höfde instämma.
Rutberg: Kihlblom har upplyst, att Excel-
lencen och hans Fru uppnått så hög ålder, att de
förmodligen icke behöfva begagna prolongationen;
och som vi hafva ny Riksdag innan arrendetiden
löper till ända, vill jag för närvarande afslå för¬
längningen och öfverlemnar för öfrigt åt kom¬
mande Ständer att afgöra saken.
Vice Talmannen Nils Persson: Jag har all¬
tid ansett med misshag att dylika polongationer
bifallas; men vi hafva prejudikat för beviljandet
från sista Riksdag; fastän då kanhända mindre
skäl voro för handen. Efter den kännedom jag
har om egendomen, betviflar jag huruvida större
arrende, än det som nu gifves, kan erhållas, och om
någon annan ens skulle taga sig ut med att erlägga
så mycket, som den förmögne Löfwenskiökl, eller
28 tunnor för mantalet; Och lätt kan inträffa, att
lian och hans fru, då de båda äro till så hög
ålder komna, icke behöfva begagna sig af för¬
längningen. Byggnaderna kunna möjligen vara
större än som för en larfligare beqvämlighet tarf-
vas; men så är ock troligt, att ingen ringare eller
obemedlad person kan arrendera en dylik egen¬
dom. Jag vill ej strängt insinuera för bifall till
Utlåtandet, men tror dock icke, att Staten der¬
igenom skulle lida någon förlust, utan snarare
tillskyndas vinst.
Gustaf Bernhard äppelqvist från Blekinge
Län: Då upplysning vunnits, att Herrskapet Löf-
wenskiöld nått så hög ålder, att mångå lefnads¬
år för dem ej kunna återstå, samt att arrendeli-
Den 11 Januari 1845.
189
elén ej slutar före nästa Riksdag, bör man icke
träda kommande Ständer i förväg; ulan är bäst
att för närvarande afslå den sökta förlängningen.
Kihlblom: Hvad principen angår, att för¬
länga till viss tid bestämdt arrende, så gillar jag
den icke; men då ifrågavarande ålderstegne per¬
soner, enligt naturens ordning, icke kunna lefva
många år, och förlängningen således i detta fall
blir högst obetydlig och kanhända icke alls be-
liöfves, så bifaller jag utlåtandet, helst Staten,
efter min öfvertygelse, blir den som deraf drager
största fördelen. Då man betraktar de gjorde
anläggningarne, äro husen icke öfverflödige, och de
gjorde försköningarne medföra äfven sin nytta.
Från drifhuset säljes t. ex. på Stockholm årligen
flere pund vindrufvor. Det är sagd t, att Löfwen-
skiöld vore för gammal alt kunna väl sköta jord¬
bruket, men hans ålder måtte väl ingenting be¬
tyda, då han a 11 Lid skaffat sig duglige Inspektö¬
rer; och att egendomen icke vanskötes, visar sig
bäst deraf, att afkaslningen nu är ^ större än då
Löfwenskiöld emottog arrendet.
Petter Jonsson från Skaraborgs Län instäm¬
de med Kihlblom.
Bengt Gudmundsson från Hallands Län:
Icke derföre, att ansökningen är gjord af en Ex-
cellenoe, vill jag bifalla densamma; men efter i
Utskottet vunne upplysningar, att erhållandet af
cle byggnader och inventarier, som Löfwenskiöld
erbjudit sig att afstå, vore särdeles förmånligt,
skulle jag anse mig ej handla rättvist mot Staten,
om jag icke tillstyrkte förlängningen. För pre¬
judikatet behöfver man icke frukta, då saken län¬
der till nytta för Staten. Detta har jag velat
säga; och röstar jag för bifall till Utlåtandet.
190 Den 11 Januari 1845.
Med Bengt Gudmundsson förenade sig Lars
Pettersson från Blekinge Län.
Petter Claesson: Jag vill blott lenina den
upplysning, alt Löfwenskiöld icke sökt prolonga-
lionen för beliofvets skuld, ty han possiderar en
större Bruksegendom i min hemort; men han
tycker sig vara för gammal att flytta dit; och ej
eller är bevekelsegrunden snålhet; ty mannen är
allt for hederlig att styras af denna låga passion,
och inga bröstarfvingar har han att samla åt.
Rutberg: I Utskottet hafva meddelats en
mängd upplysningar, alla ledande lill bifall, ty
den sökande är ju en Excellence, och då finnas
de som tycka allting vara rättvist. Arrendet slu¬
tar emedlertid icke förr än år 1850; innan dess
inträffar en ny Riksdag, och på då blifvande Stän¬
ders område bör man ej ingå. Jag yrkar för
närvarande afslag å Utlåtandet.
Häruti instämde Bengt Eriksson från Werm¬
lands Län.
Bengt Gudmundsson: Jag upprepar, att det
icke är för Excellencens skuld jag tillstyrker bi¬
fall till förlängningen, utan härtill föranledes jag
af den nyLta Slaten deraf komme att vinna; och
alt sfi blir fallet, är upplyst, dels af de handlin¬
gar som i Utskottet blifvit företedde, och dels af
åtskillige talares här afgifne yttranden. Förteck¬
ningen å inventarierne och värdena derå visa,
att en vinst på flere 1000 R:dr uppstår för Sta¬
ten om man bifaller prolongationen, hvilken ef¬
ter naturens ordning icke kan blifva långvarig.
o O O
I Utskoltet, som enhälligt fattade sitt Beslut,
ansågs förlängningen icke lända till någon fördel
för Löfwenskiöld, utan undrade man fast hellre
på att han ville göra så stora uppoffringar.
Den 11 Januari 1845. 191
Nils Niisson från Wermlands Län: Af Be¬
tänkandet och af här gifne upplysningar, tycker
jag mig inse, att man hör bifalla förlängningen,
såsom medförande vinst för Staten. Här är ej
fråga om afskrifning eller nedsättning, utan
förhållandet är motsatt. Endast för att slippa
flytta och för att bereda sig en lugn bostad på
ålderdomen, erbjuder Löfwenskiöld Staten icke
obetydliga fördelar; och då sådane äro i fråga,
bör man icke alse hvad stånd en sökande till¬
hör. Jag bifaller Utlåtandet..
Häruti instämde förre vice Talmannen Per
Eriksson, Johan Persson från Upsala Län och
Ola Svensson från Malmöhus Län.
Strindlund: Slöra fördelar och stor vinst
skola tillskyndas Staten, så har jag alltid hört
den enskildte tala; detta slår dock ofta felt. Jag
har ej förtroende för sådane kalkuler. Arrendet
måtte vara lågt i jemförelse med andra; ty om
ej så vore, hade förlängning säkerligen icke blif¬
vit ifrågasatt. Ny auktion bör hållas. Herr Löf¬
wenskiöld, som ej är fattig, ställes icke på bar
backe. Inga ömmande omständigheter och ingen
nöd är för handen. Han kan ju flytta till sitt
Bruk och låta någon annan få arrendet. Det är
ej skäl bevilja förlängningen. Aldrig skall man
höra någon enskild person säga: ”Nog vore det
en stor skada för Staten, om jag hnge det eller
det.” Lagen är skrifven och bör gälla så väl
för Excellencer, som för torpare och bönder. Ej
längesedan hade vi ett exempel i Upland, nemi.
Nyqvarns Kronoarrende, då snart sagt hela Riks¬
församlingen var nära att blifva narrad och Sta¬
ten att förlora betydligt. Det är lätt blifva in¬
ledd i frestelse; men nu behöfva vi ej det. Här
192
Dm il Januuri 1845.
är ej nugot barmhertighetsverk i fråga. Det är
ganska hederligt alt vara Brukspatron, nästan
bättre än Kungsgårdsarrendator. Jag anhåller, att
Ståndet afsiår Utlåtandet.
Häri instämde Johan Eriksson från Stora
Kopparbergs Län, Sven Jonsson från Jemtlands
Län samt Lars Norrby och Conrad Romin från
Gottlands Län m. fl.
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län:
Det af Bengt Gudmundsson uppgifne förhållan¬
de, att stor fördel genom prolongalionen kommer
att tillfalla Slaten, gör mig hågad att bifalla ut¬
låtandet. Det är sagdt, att frågan kunde hvila
lill näst församlade Ständers afgörande; roen in¬
nan dess kan Löfwenskiöld dö eller kunde hän¬
da, att han besinnade sig och ej förnyade anbu¬
det, Staten till förlust på flere 1000 R:dr; och
att andra arrendatorer försökt narra Staten, är
ej något skäl att nu förbise den yppade inkomst¬
källan. Den nu 82-årige Löfwenskiöld kan ej
hafva lång lifstid qvar efter arrendetidens slut,
då han fyller 87 år; prolongalionen kan derför
ej blifva af lång varaktighet; Och äfven är skäl
förmoda, att egendomen blir bättre skött, än oro
ny auktion skulle hållas, dervid konsiderationer
för Excellencen och hans Fru, i fall de då lef¬
va, möjligen kunde uppkomma, och då ingalunda
vore säkert, att arrendet uppginge till nuvarande
beloppet. Genom Bifall till Utlåtandet förlorar
icke Slaten, utan tvertom vinner. Löfwenskiöld
finge ej förlängningen för intet, och är honom
ålagd t ställa säkerhet för hvad han erbjudit. Vid
sista Riksdag bi föllos dy like frågor, utan att nå¬
gon då satte sig deremot.
Häri
Den 11 Januari 1845.
193
Häri instämde Per Bengtsson från CalmarLän.
Rutberg: Vid sådane bär frågor om förläng¬
ningar och dylikt, har alltid förespeglats, att vinst
uppkommer för Staten; men knappast har bifall
gifvits, förr än man funnit sig illa dragen om
näsan. Nu behöfva vi, såsom Strindlund riktigt
anmärkt, icke låta inleda oss i frestelse, utan
komma lätt ifrån saken, genom att för närva¬
rande afslå den.
Henrik Andersson från Örebro Län: Jag har
ej kännedom om, huruvida arrendet är högt eller
lågt, om Löfvenskiöld är i behof att få bibe¬
hålla det, eller om han på sin höga ålderdom
kan sköta egendomen; icke eller vet jag, om han
eller Staten har största fördelen af arrendet, så¬
dant det nu är; men för principens skuld är det
orätt, att Ständerna blanda sig uti arrendefrågor,
de der bäst och rättast afgöras på auktioner, då
den, som bjuder högsta beloppet, blir arrendator.
Så är rätt; ty huru kan man begära, att t. ex.
en Representant från Norrland skall kunna af¬
göra, om Slaten har nog högt arrende för en sin
egendom i Södermanland. Jag yrkar afslag å Ut¬
låtandet.
Sedan diskussionen sålunda var slutad, och
proposition på bifall till Utlåtandet blifvit med
blandade ja och nej besvarad, yrkades votering,
och företogs sådan efter uppsättande och anslå¬
ende af följande voteringsproposition:
”Den, som bifaller Slals-Utskottets utlåtande
N:o 110,
röste Ja;
Den det ej vill;
röste Nej:
13
194
Den 11 Januari 1845.
Vinner Nej; är berörde utlåtande af Stån¬
det afslaget.’’
Voteringen utföll nied 29 Ja mot 38 Nej;
Och blef ifrågavarande Utlåtande alltså af Stån¬
det afslaget.
Mot detta beslut reserverade sig Jacob Kihl¬
blom från Södermanlands Län, Lars Pettersson
från Blekinge Län oell förre vice Talmannen Per
Eriksson, den sistnämnde under yttrande, att han
ansåg samma beslut strida emot Statens nytta
och fördel.
§ 4.
Åter föredrogs Stats-Utskottets på bordet hvi-
lande Utlåtande N:o lil, angående ifrågaställde
förändringar uti gällande stadganden, dels röran¬
de sättet för markegångsprisens bestämmande, dels
i fråga om beskaffenheten af afradsgild spanmål.
Usta punkten, rörande val af Ledamöter uti
Markegångs-Corniteer;
Bifölls.
2:dra punkten, angående ändring af stadgade
markegångspris.
I anledning häraf yttrade:
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län:
Jag önskar verkligen all framgång åt Herr Pro¬
sten Lytlis förslag, att från Kammar-Collegium
till Fullmägtige i Banken och Riksgälds-Contoret
öfverflytta åliggandet att pröfva och afgöra frå¬
gor, angående förändringar i beslut af deputerade
vid markegångssättningarne. Genom Förordnin¬
gen d. 4 April 1546 stadgades, att folket skulle
komma tillsammans och sälta pris för följande
året, och såsom grund för detta" skulle det i Di¬
stings marknad utropade pris tjena till efterrät¬
telse, enligt Kongl. Stadgan den 25 Februari
Den 11 Januari 1845.
195
närande år. Efter denna tid hafva flere förän¬
drade föreskrifter utkommit; och den enda deri¬
bland, i afseende på Kammar-Collegii rätt att
pröfva markegångsprisen, förekommer först i 1815
års Författning; men med betraktande af 57 §
Reg.-Forrn. anser jag rättast, att Fullmäktige i
Banken och Riksgälds-Contoret blefve de, som
pröfvade besvär öfver markegångssättningen; och
i sådant fall vore Grundlagens bud i detta fall
uppfyllde, t\f Fullmägtige, såsom valde ur alla
fyra Stånden, äro folkets ombud. Genom hvad
Utskottet, i denna punkt föreslagit, att Stats-Con-
loret skall med Kammar-Collegium deltaga i pröf-
ningen, är visserligen något vunnet, men dock
icke hufvudsaken.
Häruti instämde Representanterne från Gott¬
lands Län Lars Norrby och Conrad Romin.
Henrik Andersson från Örebro Län: Vid re¬
mitterandet af en motion i denna fråga, yrkade
jag att, så vida 57 och 75 §§ Reg.-Form. skulle
ega någon helgd, så borde pröfningsrätten icke
tillhöra Kammar-Collegium; dock medgifver jag, att
någon instance bör linnas, der besvär mot mar¬
kegångssättning må kunna anföras; och lämpligast
hade varit, att härtill utse Fullmäktige i Banken
och Riksgälds-Contoret, hvilka representera fol¬
ket, såsom valde ur alla Stånden. En återremiss
skulle kan hända nu icke löna mödan. Hvad Ut¬
skottet föreslagit, är bättre än det gamla, och om
icke ett helt steg, dock åtminstone ett tuppfjet
framåt. Bifalles förslaget, så är det nödigt stad¬
ga, att den part, som icke klagat, höres och får
förklara sig, samt således icke må blifva dömd
ohördan.
196
Den 11 Jaimari 1845.
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: Det
resultat, hvartill Utskottet kommit, är visst nå¬
got knapphändigt; dock är ett steg taget. Väl-
grundadt och riktigt är stadgandet, att hvarken
Advokatfiskalen må yrka eller den pröfvande
auktoriteten medgifva förhöjning, då priset mot¬
svarar eller öfverstiger medium af de i prisku-
ranterne upptagne värden. Detta skall förekom¬
ma att någon förhöjning sker, ty oftast öfversti¬
ger markegångspriset nämnde medium; Och af
denna anledning tror jag det vara nära nog lik¬
giltigt, åt hvilken auktoritet pröfvande rätten upp¬
drages. Jag är böjd att bifalla förslaget, då åt¬
minstone något derigenom vinnes; Besynnerligt
förefaller mig dock, att den motion i ämnet, som
remitterats från detta Stånd, icke blifvit i ett
sammanhang med de andra pröfvad; och kanske
man derföre borde föreslå en återremiss; men
förmodligen skulle derigenom något annat eller
bättre resultat icke vinnas. Jag bifaller således
denna punkt.
Strindlund: Efter den af Anders Eriksson
gjorda framställning, har jag föga att säga. Kam-
mar-Collegii pröfningsrätt, som visserligen borde
anses förverkad genom de ofta förekomne för-
höjningarne, är nu mera begränsad; och god¬
tycke är ej vidare att befara. Likgiltigt är det
hvilken auktoritet, som granskar och afgör be¬
svären, blott redlighet iakttages. Jag tror godt
om Stats-Contoret; men för fullmägtige skulle
detta blifva ett främmande och ovandt uppdrag.
Yi böra nu vara nöjde och bifalla förslaget. Då
man erinrar sig det motstånd saken träffat hos
Ridderskapet och Adeln, torde en återremiss vara
Den 11 Januari 1845. 197
mindre tjenlig, och dervid knnde ett sämre re¬
sultat yppas.
Med Strindlund förenade sig Erik Chri¬
stensson och Johannes Johansson från Götheborgs
och Bohus Län, Johan Persson och Per Olsson
från Upsala Län, Olof Johansson och Anders
Sundholm från Stockholms Län, Peter Jonsson
och Jöns Palmqvist från Skaraborgs Län, Petter
Claesson från Elfsborgs Län, Peter Mårtensson
från Jönköpings Län, Nils Petter Pettersson.från
Calmar Län, Johan Eriksson och Lars Olsson
från Stora Kopparbergs Län, Lars Larsson och
Olof Larssoti från Gefleborgs Län, jemte alla
Ledamöterne från Skåne.
Joh. Fr. Dahllöf från Elfsborgs Län: Mer
än gerna ville jag biträda von Zweigbergks och
Henrik Anderssons åsigt, att pröfvanderätten bor¬
de uppdragas åt fullmägtige i Banken och Riks-
galds-Contorel, om jag kunde förutse någon möj¬
lighet, alt sådant skulle lyckas vid representa-
tions-sätlets nuvarande skick. Jag är nöjd med
Utskottets förslag och vill antaga detsamma, så¬
som en icke obetydlig förbättring. Efter ålerre-
miss kunde man få ett sämre förslag, derför bör
icke, hvad nu erbjudes, förbises.
Häri instämde Johan Olsson från Stockholms
Län, Sven Isaksson från Calmar Län, Lars Ge¬
zelius från Stora Kopparbergs Län, Johan Petter
åndersson från Elfsborgs Län och Anders Pers¬
son från Örebro Län.
David Andersson från Hallands Län: Jag
är förekommen af Strindlund och Dahllöf samt
önskar att Utlåtandet bifalles. Det är bättre att
förekomma, än att förekommas. Utan att miss¬
känna von Zweigbergks goda afsigt, anser jag
198
Den 11 Jan uari 1845.
dock, att bågen icke bör spännas så högt, att den
brister. Något är redan vunnet. Jag yrkar bi¬
fall till Utlåtandet.
Johannes Andersson från Skaraborgs Län
instämde.
Per Jönsson från Christianstads Län: Ett
godt steg är taget, då en gräns blifvit satt för
Kammar-Collegii förra godtyckliga förhöjningar.
Vi böra vara nöjde härmed, åtminstone lills nä¬
sta Riksdag; jag bifaller derföre förslaget.
Vice Talmannen Nils Persson: Visserligen
återstår ännu mycket att önska i detta ämne, och
jag vore böjd instämma med von Zweigbergk; men
jag tviflar, att man någonsin kan komma derhän
att bringa fullmägtige till öfvertagande af pröf-
ningsskyldigheten, och vid detta förhållande är
bäst bifalla Utlåtandet, sådant det är. Lika med
Anders Eriksson har jag med nöje fäst mig vid
stadgandet, att Advokatfiskalen ej får yrka samt
Collegium och Contoret ej medgifva förhöjning,
då markegången motsvarar eller öfverstiger me¬
dium af värdena i priskuranterna. Härigenom är
mycket vunnet, hvadan jag är färdig bifalla Ut¬
låtandet.
Anders Andersson från Östergöthlands Län
instämde.
Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands
Län: Till största delen är jag förekommen af von
Zweigbergk. Utskottet har yttrat, att föreskriften
i Kongl. Förordningen den 20 Sept. 1815, enligt
hvilken den ändring i Markegångs-Committeens
beslut, som af Kammar-Collegium kan varda be¬
viljad, icke verkar till förmån för någon annan
än den, i följd af hvars besvär nämnde ändring
tillkommit, måste föranleda en i högsta måtto
Den 11 Januari 1845. 199
obillig skiljaktighet i afseende på skattebördor¬
nas utgörande. För konseqvensens skull, hade
IJlskottet äfven bordt omtala det obilliga deri,
att den, som betalar tionde till kronan, slipper gifva
forlön, då deremot den, sorn har med enskilde
räntetagare att göra, får betala 16 sk. för milen.
För min del anser jag ali forlön böra försvinna,
och hade önskat Utskottet gifvit något förslag i
delta hänseende, hvarför jag är böjd att återre¬
mittera Utlåtandet.
Olof Nilsson från Westerbottens Län: Hvar
och en serskild Committé bör bäst vara i till¬
fälle göra markegångssältningen, och ej bör Kam-
mar-Collegium ensamt kunna förändra den. För¬
slaget är godt och nyttigt. Jag bifaller detsamma.
Pehr Sahlström från Stockholms Län: Jag
förenar mig fullkomligt i den af flere Slåndsbrö-
der yttrade tanke, att Utskottet genom sitt för¬
slag gått allmogens behof och önskningar till mö¬
tes; och vill jag blott yttra mig i afseende på von
Zweigbergks projekt, alt pröfvanderätten borde upp¬
dragas åt Fullmäglige i Banken och Riksgälds-Con-
toret. Första vilkoret för en god pröfning och för
goda beslut är sakkännedom och oväld; men kan
sådant väntas af fullmägtige. Bland de 6 adelige
Ledamölerne äro de fleste oftast räntetagare, lik¬
som alla 6 Presterne äro löntagare. Af Borgarne,
merendels Stockholmsboar, är aldrig någon rän¬
tegifvare, utan såsom sådane komme de 6 Bön-
derne att stå alldeles ensamne. Jag hemställer,
om det således är lämpligt gifva uppdraget åt
fullmägtige, och anser, att beskattningsrätten i
sådant fall ej vore synnerligen väl bevarad. Jag
bifaller Utlåtandet och är nöjd med hvad Ut¬
skottet gjort, såsom ett godt steg framåt.
200 Den 11 Januari 1845.
Med Sahlström instämde Erik Norberg från
Westerås Län, Ola Jeppsson från Blekinge Län,
Anders Eriksson från Elfsborgs Län och Gustaf
Pettersson från Östergöthlands Län.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län:
Jag förenar mig med Sahlström och anser Sven¬
ska Folkets rätt, att beskatta sig sjelft, vara iakt¬
tagen vid Utskottets afgifna förslag, det jag
godkänner.
Måns Månsson från Calmar Län: Jag tyc¬
ker väl om Utlåtandet, utom i hvad det angår
gillandet af Friherre Raabs motion, att fastställ¬
de ändringar i markegångeu böra gälla icke blott
förden klagande, utan för alla ränte-gifvare och
tagare inom samma Län; om då t. ex. en prest
klagade och finge förhöjning, skulle alla de andre
äfven få sådan. Delta bör vara som hittills, att
förhöjningen gäller blott för den klagande.
Diskussionen slutades och Ståndet biföll ifrå¬
gavarande 2:dra punkt af Utlåtandet.
3:dje punkten, angående beskaffenheten af af-
radsgild spannemål.
Sedan Johannes Andersson från Skaraborgs
Län begärt ordet och anmärkte, att redaktion vid
slutet af Litt. a), der orden lyda ”väl rensad och
rengjord,” i stället bordt vara: ”af årets skörd väl
rensad och rengjord”, samt Talmannen yttrat, alt
tilläggandet af dessa ord vore mindre vigtigt och
behöfligt, då i Litt. b) influtit orden: ”hvarje år,
efter siutad skörd”; så blef äfven den punkt af
Ståndet bifallen.
§ 5.
Föredrogs åter Stals-Utskottets på bordet
b vilande Utlåtande N:o 118, i anledning af väckt
Den 11 Januari 1845.
201
motion om ersättning till Kapten-Löjtnanten August
Gosselmans sterbhusdelägare för kostnader, dem
han i lifstiden af egne medel fått vidkännas un¬
der en för allmänt ändamål företagen resa till
Södra Amerika.
Härvid yttrade
Nils Nilsson fiån Wermlands Län: Jag hem¬
ställer om icke Ståndet bör afslå Utlåtandet på
de skäl, som innehållas uti den dervid fogade
utaf David Andersson afgifna reservation, deruti
jag för min del instämmer.
Häri förenade sig Anders Eriksson från Elfs¬
borgs Län.
Henrik Andersson från Örebro Län: Det är
verkligen beklagligt, att pluraliten i Stats-Utskol-
tet vid denna Riksdag visar en mer än vanlig
frikostighet. Alla möjliga anslag och ersättningar
beviljas, utan alt man tyckes besinna hvarifrån
penningarne skola tagas eller göra afseende på den
allmänna beklagliga ställningen hos folket. Då ti 11-
gångarne efter Gosselman varit så pass stora, som
betänkandet upplyser, anser jag det i reservatio¬
nen yrkade afslag riktigt, helst mängden af dem,
ersättningens utgifvande i sista band drabbade,
äga mindre förmögenhet än Gosselmans sterb¬
husdelägare.
Häri instämde Per Olsson från Upsala Län,
Peter Mårtensson från Jönköpings Län, Jöns Måns¬
son från Skåne, Anders Anderssonifrån Örebo Län
och Efraim Larsson från Elfsborgs Län.
David Andersson från Hallands Län: Då jag
i Utskottet afgifvit min reservation, har jag nu
ingenting egentligt att tillägga, utan vill blott
nämna, att om frågan kommit i en annan form
och icke såsom ersättnings anspråk, hvilket
202 Den 11 Januari 1845.
Konungen redan förut ogillat, så hade jag måhän¬
da icke reserverat mig. Billiga anspråk vill jag
icke motsätta mig, utan, då sådane framställas, är
jag färdig att icke tillämpa rättvisan i all dess
stränghet; men nu, då ersättning fordras, har jag
ej kunnat bifalla, utan fortfar att ogilla utlå¬
tandet.
Häri instämde Anders Sundholm från Stock¬
holms Län.
Per Nilsson från Skåne: Jag förenar mig med
alla de föregående talarne uti att yrka afslag å
Utlåtandet.
Utskottets ifrågavarande tillstyrkande Utlå¬
tande blef härefter af Ståndet afslaget.
§ 6.
Ater föredrogs Stats-Utskotlets på bordet hvi-
lande Utlåtande N:o 119, i anledning af väckt
motion om utbjudande på entreprenad af tryck¬
ning för Allmänna Verks räkning.
I anledning häraf yttrade Pehr Sahlström
från Stockholms Län: Då Utskottet erkänt min
i motionen gjorda framställning böra såsom all¬
män grundsats antagas, så är det beklagligt, att
resultatet af Utlåtandet blifvit alldeles motsatt.
Det är väl icke omöjligt för det ena eller andra
Embetsverket, att på förhand beräkna hvad som
behöfde tryckas för året; men någon ändring i
Utlåtandet lärer väl icke vara att förvänta. Ute-
blifvandet af denna lilla reform skall dock för¬
orsaka icke obetydlige kostnader.
Utlåtandet blef härefter af Ståndet bifallet.
§ ?.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets
på bordet hvilande Utlåtande N:o 120, i anled-
Den 11 Januari 1845.
203
liing af väckt motion om befrielse för vissa del¬
ägare i Martebo Myr från ansvarighet för åter¬
betalningen till Staten utaf det lån, som kan er¬
hållas för samma Myrs aftappning, m. m.
§ 8.
Yid förnyad föredragning af Slals-Ulskottets
på bordet b vilande Utlåtande N:o 121, i anled¬
ning af väckt motion om utgående till fulla be¬
loppet af det Häradsskrifvaren i Calix Fögderi
tillagde löneanslag, yttrade Johan Jacob Rutberg
från Norrbottens Län; Af detta Utlåtande ser
man hvad en egenmyndig och godtycklig Rege¬
ring kan göra. Det är ju oerhördt, att sedan
Ständerna beviljat viss lön åt Häradsskrifvaren,
så har Regeringen tagit sig friheten nedsätta be¬
loppet. Detta ville jag blott anmärka.
Med Rutberg instämde Fredrik von Zweig¬
bergk från Skaraborgs Län.
Ståndet biföll Ullåta'ndet.
§ 9.
Föredrogos och biföllos, hvart efter annat,
följande Stats-Utskottets på hordet hvilande Ut¬
låtanden, nemligen:
N:o 122, i anledning af väckt motion om
anslag för en Slöjd-Skola i Christianstad;
N:o 123, i anledning af väckt motion om
anslag till befrämjande af Slöjdexpositioner;
N:o 124, i anledning af väckt motion om
anslag lill ersättande af de utaf Landl-Statstjen-
stemän utgifna accord;
N:o 125, i anledning af väckt motion om
ersättning åt Consistorii-Notarier för ökade goro-
204
Den 11 Januari 1845.
mål i följd af de i sednare tider vidtagna an¬
stalter i afseende på Folkundervisningen;
N:o 126, i anledning af väckt motion om
godtgorelse till tjenstemännen vid Kongl. Biblio-
tlieket för en till Kansli-Posten Flink ulgifven
sportel-ersältning;
JY:o 127, i anledning af väckt motion om
arfvode till Magistratspersoner vid inventering
af Landt-Ränterimedel;
N:o 128, i anledning af väckt motion om
ersättning till Städerne för Fångkostnader ra. m.;
N:o 129, i anledning af Herr Klingstedts,
G. F., moLion om godtgorelse till Lands-Kame-
reraren, Kammar-Rätts-Rådet Ferlin, för af ho¬
nom utbetald aninärknings-procent;
N:o 130, i anledning af väckt motion om
ett anslag till utskrifning af Registratur, som
bordt från Kongl. Majrts Kansli-Expeditioner af-
lemnas till Riks-Archivet;
JY:o 132, i anledning af en, med stöd af
56 § Riksdags-Ordningen, väckt motion om er¬
sättning till 3:ne Församlingar inom Linköpings
Stift, för utgifven så kallad Skolmästareskäppa
till Rector och Collega Scholae i Westervik.
Ståndet åtskildes kl. { till 9 e. m.
In fidem,
C. G. Cassel.
205
Den 14 Januari 1845.
Plenum kl. f till 10 f. m.
§. 1.
Justerades och godkändes det hos Ståndet
haline Protokoll för den 8 dennes f. m.
§• 2.
Fredric von Sweigbergk från Skaraborgs
Län ingaf ett anförande af denna lydelse:
”Emot Ståndets fattade beslut, att, på grund
af SlalsUtskottets Betänkande N:o 114, af Riks-
gälds-Kontoret låta utbetala 145,781 R:dr 19 sk.
10 rst. B:ko, utgörande kostnad för Högstsalig
Konung Carl XIV Johans Stofts förflyttning i
Gustavianska Graf-Koret å Riddareholmen, får
jag mig reservera.
Då det af ålder varit en gammal plägsed,
att begrafnings-hjelp utgått för aflidne Konun¬
gar, ehuru icke något stadgande derom finnes,
och, hvad om begrafnings-hjelp för Statens Em-
beLs- och Tjenstemän är föreskrifvet i Kongl,
brefvet den 2 November 1686, att Enka skall
njuta 2 månaders lön, icke lämpligen kan hitföras,
har jag icke motsatt mig utbetalningen af den
summa, som erfordrats för den dyre Konungens
Begrafning. — Men innan en sådan utbetalning
till afskrifning medgafs, hade jag fordrat att rä-
kenskaperne blifvit granskade och bestämmelse
gjördis, hvad Sverige deraf skall erlägga och hvad
Norrige borde betala. — Att på lösa sammandrag
fota en så stor utbetalning af Statens medel,
206
Deri 14 Januari 1845.
kan jag ej erkänna, åtminstone borde man öfver-
tygas, att allt ärligt tillgått och ingen försnillning
skett. Jag fruktar just det sednare, och detta
jemväl af det skäl, att Kröningen kostat öfver
100,000 R:dr B:ko mindre än Begrafningen,
ehuru de, som bevistat båda, försäkra att det gick
mycket hederligare lill vid den förta både i
mat och dryck m. m.
Om händelsen gjorde, att Norrige icke nu
ville deltaga i denna kostnad, så är följden den,
att Sverige får betala allt. Man kan visserligen
säga, att vi äro rikligen ersatte af det arf, som
oss är lemnadt i vår älskade Konung Oscar den I.
Detta erkännes, men då Norrige är medarfva,
så är ock skäl, att det tillika med oss deltage i
skulden.
F. v. Zweigbergk,
från Skaraborgs Län.”
Johannes sindersson från Skaraborgs Län
instämde.
§. 3.
Då till vidare behandling förekom Stats-
Utskottets, sedan den 4 innevarande månad på
bordet hvilande, Utlåtande N:o 112, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts Nådiga skrifvelse till Ri¬
kets Ständer, i fråga om delaktighet i Civil-Sta-
lens Pensions-lnrättning för Borgmästare i Rikets
Städer, utom Stockholm, äfvensom för Commis-
sions-Landtmätare, begärde Henrik Andersson från
Örebro Län ordet och yttrade: ”För min del kan
jag ingalunda bifalla hvad Utskottet i denna fråga
tillstyrkt, emedan jag anser origtigt, alt Staten
skall ytterligare tillöka Borgmästares Löne-för-
Den 14 Januari 1845. 207
möner medelst anslags beviljande; och synes det
mig deremot mera passande och ändamålsen¬
ligt, att desse tjenstemän sjelfve bereda sig in¬
träde i pensions-inrä turingen genom tillskott af
egna Löne-bidrag, eller ock att, vid inträffande
ledigheter, ett nådår inbespares, för att komma
pensions-stiftelsen lill godo och stärka Inrättnin¬
gens fond.
Hvad åter angår Commissions-Landtmätar-
nes pensionsrätt, så torde väl billigheten tala för
bifall af förslaget i denna del; men då mycket
kan vara billigt, utan alt derföre vara rättvist, fin¬
ner jag mig pligtig, att äfven i denna del ogilla
Utlåtandet, helst jag icke bör förbise huru som
flere af vårt Stånd, ehuru de framför många an¬
dra Samhälls medlemmar ofta äro i behof af un¬
derhåll för sin ålderdom, likväl icke fått genom
Statens omtanka åt sig beredd någon stiftelse,
deraf ett i nödens stund kärkommel understöd
kunde erhållas.
Olof Jansson från Stockholms, Anders An¬
dersson från Örebro, Petter Jonsson och Jöns
Palmqvist från Skaraborgs, Lars Pettersson från
Blekinge och Petter Olsson från Upsala Län de¬
lade denna mening.
Anders Ersson från Elfsborgs Län skriftligen:
”Då Utskottet frångått de grunder, som 1834
års Ständer föreslagit för beredande af delaktig-
O < o
bet för Borgmästare uti Civil-Statens pensions¬
kassa, och äfven de grunder, som sjelfva pensions¬
kassans Fullmäktige gifvet vid handen, och der¬
emot helt mildeligen tillstyrkt ett permanent
Statsanslag af icke mindre än 8,800 R:dr B:ko
för att årligen utgå, hvilket anslag i min tanka
icke annorlunda kan betraktas, än som en indi¬
208 Den 14 Januari 1845.
rekt löne-förhöjning åt ifrågavarande tjensteman-
na-korpser, helst deras löner och ersättningar,
utom afseende på delta anslag, äro afpassade alt
motsvara deras arbete och verkande nytta i sam¬
hället; och när hvar och en samhälsmedlem er¬
håller detta, vet jag icke skäl hvarföre ytterli¬
gare godtgörelse bör komma i fråga. Det tillhör
hvar och en, att, af de ersättningar man erhåller
för sin möda under den verksamma tiden, sjelf
bereda sig någon besparad tillgång för den sva¬
gare overksamma ålderdomen, och om icke detta
kan ske, ser man, att hela den stora hopen af
handarbetare måste uthärda sitt oblida öde,
utan att någon mellankommande hjelp erbjuder
sig från Statens sida. Och hvad är Stalén annat
än folket — de handarbetande klasserna, hvilka
utgöra samhällets materiella ' upprätthållande.
När nu så är, låtotn oss se till, att vi icke gifva
anledningar till principer, sorn slutligen leda der¬
hän, att dessa samhällets materiella upprätthål¬
lare blifva så undertryckte, att den erforderliga
viljan och kraften alltför mycket kommer att
saknas. Jag för min del skulle visst af ett godt
hjerta vilja medgifva så väl nu ifrågavarande an¬
slag, som alla öfriga, hvilka äro ställde för att
underlätta medmenniskors lefnadsförhållande, eme¬
dan ingen glädjefullare stund kan finnas under
lefnaden, änden, då man blir satt i tillfälle, att
göra medmenniskor godt. Men som man härvid
måste afse verkningarne i hela samhällskroppen,
och icke uti någon del deraf; så måste man ofta
neka sig ett sådant nöje. Om man blott vill
inse det menliga i rikskroppen, som förorsakas
derigenom, att man allt för mycket hyllar en del
deraf,
Den 14 Januari 1845. 209
deraf, under det alt en annan del blir allt för
styfmoderligt behandlad, så skall man lätt linna
skälen för dessa mina åsigter; t}'’ derigenom att
Embets- och Tjenstemännens lefnadsföi hållande
göres alltför lysande och sorgfritt, uppkommer
en känsla bos den närande hopen, som, jemte
det att den hänföres lill medvetande om sin
mindre lyckliga ställning, medförer vämjelse och
motvilja för det hårdare arbete, och en trängtan
bemäktiga!' sig denna klass, att kunna tränga sig
in i den lyckligare till aktning och bergning
bättre tryggade kretsen af samhällslifvet, och ge-
genom en sådan vedervilja jemte den förslöade
kraft, som genom fattigdom och nöd uppkommer,
bli I ver landet omsider i saknad af den arbets¬
styrka, sorn för ett samhälles lyckligare upprätt¬
hållande är så nödvändig. Bäst torde det vara,
örn man vill göra sig förhoppningar om en tryg¬
gad snmhällsenighet, att, så vidt möjligt är, söka
upp en medelväg, så att icke någon del af sam¬
hället blir för mycket afvundsvärd framför den
andra. Jag anser mig i följd häraf nödsakad yrka
afslag af Betänkandet.”
Häri instämde Petter Mårtenson från Jön¬
köpings, Petter Jönsson från Skåne, Johan Pet¬
ter Andersson och Petter Haraldsson från Elfs¬
borgs samt Göran Jonasson från Kronobergs Län.
O O
Pehr Pehrsson från Örebro Län: Detta ämne
torde lämpligen sönderfalla i tvenne afdelningar.
Den ena afser Borgmästares upptagande i pensions-
inrättningen med ett anslag af 4000 R:dr, och
den andra Commissions-Landtmätarne med ett
årligt Stats-bidrag af 4,800 R:dr. Mig synes båda
14
210 Den 14 Januari 1845.
dessa frågor böra från hvarandra åtskiljas; och
afslår jag den förra, men vill deremot lemna
bifall till den sednare; ty då Commissions-Landt-
mätare icke ega lön på Stat, torde Statens mel¬
lankomst vara af nöden för beredande af under¬
stöd på ålderdomen åt desse tjenstemän. Jag an¬
håller derföre, att Talmannen täcktes framställa
särskild proposition härom.
Johan Fredrik Dahllöf från Elfsborgs, Lars
Jacob Boethius från Stora Kopparbergs och Per
Jonsson från Öland instämde.
Petter Claésson från Elfsborgs Län: Då jag
befarar att i frågavarande tjenstemän, om pensions-
rätt dem beviljas, skola, må hända, med mindre
nit och drift fullgöra sine tjenste-åligganden, och,
såsom talaren yttrade, blifva gamla i förtid, an¬
ser jag mig icke böra bifalla förslaget, hvilket
åsyftar ett icke obetydligt Statsbidrag. Erhölle
desse embetsman pension, behöfva de icke länge
sträfva för sin bergning, då de se framtiden i ljus.
Häri förenade sig Anders Andersson från
Östergöthlands och Johan Eriksson från Stora
Kopparbergs Län.
Nils Nilsson från Wermlands Län: Erin¬
rar jag mig Utskottets åsigter öfver frågan rö¬
rande ränte-försäkrings-anstalterne, hvilkas bil¬
dande utan tvifvel skolat lända allmogen till lätt-
nåd, då äfven denna samhällsklass derigenom
kunnat påräkna något understöd vid en annal¬
kande ålderdom, måste det väcka min förvåning
att nu erfara Utskottets inconsequence; ty nu är
vordet tillstyrkt Stals-Utgifter för beredande af
beqvämlighet åt de bättre klasserne, men der¬
emot föga afseende fästad t å frågan om de lägres
Den 14 Januari 1845. 211
fördel. Om de förevarande tjenstemännen med
hushållning och sparsamhet använda den lön och
de inkomster, de af sine befattningar åtnjuta,
böra de bättre, än flertalet af den i allmänhet
fattige allmogen, kunna bereda sig utsigt för ål¬
derdomen. Icke eller inser jag något skäl, hvar¬
före Landtmätare företrädesvis skulle ihågkom-
mas, emedan desses Löne-inkomster oftast äro
ganska förmonliga. Derföre tillstyrker jag afslag
å Utlåtandet i denna del.
Bengt Eriksson och Jonas Kylander från
Wermlands, Petter Bengtsson från Kalmare,
Måns Perhsson från Malmöhus och Anders Olsson
från Jemtlands Län instämde.
Mathias Hjort från Götheborgs och Bohus
Län skriftligen:
”Det förhåller sig med pensions-inrättningar
som med barmhertighets-underslöd i allmänhet.
Ju mer understöd desto flera behöfvande. Detta
sätt att taga det förmenta behofvet under armarne
aflägsnar den enskildta omtankan för den fram-
tida bergningen, och vänjer sinnet vid bekym¬
merlöshet och ofta lättsinniga njutningar för da¬
gen, jemte det Staten åtager sig ett slags för¬
mynderskap för individen, som deraf kommer i
åtnjutande. Dä sådane stiftelser kunna til 1 väga¬
bringas af och inom Embets- och Tjenstemanna-
klasserne sjelfve, äro de icke allenast berömvärda,
utan bevisar då egen omtanka; men i annat fall
är det en indirekt Löne-tillökning, med den
skillnad, att löntagaren icke sjelf tror sig kunna
vårda denna. Med pensioner i dess första bör¬
jan afsåg man endast ett understöd för Militärer
och sådane Tjenstemän, som, under tjenste-tiden
212 Den 14 Januari 1845.
eller tjensleförrättningar, blifvit skadade och oför¬
mögne att bestrida tjensten, och till sitt eget
underhåll såmedelst icke synnerligen kunde bi¬
draga, då det ålåg Staten alt träda emellan. Nu
tilldelas pensioner åt unga och gamla, fattiga och
rika, och åt den som lemnar en tjenst för att
emottaga en annan vida förmånligare, och de som
icke, efter stadgade Reglemente!’, kunna blifva
delaktiga deraf, inkomma till Ständerne med sär¬
skildta ansökningar derom på grund af trogna
tjenster och mera sådant. Så långt har man
kommit på den vägen, och går allt fort. Emel¬
lertid bör man se till, för att icke inkomma på
en afväg, som kan blifva slipprigare än på den
man redan är, om de Tjenstemän, som icke äro
Statens Löntagare, billigen kunna fordra, att Sta¬
ten skall bidraga till deras pensionering. Här
kan åtminstone icke de niwa Löne-vil Ikoren ut-
O
göra skälet, ty dermed bar Staten icke att skalla.
Mig synes, att de, som utgör lönen, äfven böra
bidraga till pensioneringen, annars kommer man
in på ett stort nådefält. Det kommer nu derpå
an, om Borgmästare kan anses som Statens tjen¬
stemän, eller icke. Yäl häfver Staten till de
fleste Städer donerat jord och andra fördelar lill
aflöning för Tjenstemännen m. m., och således
borde väl Staten från denna omsorgen rättvisli¬
gen befrias; men då detta är länge sedan, och
Staten ofta är i behof af deras åtgärder, samt
frågan dessutom varit påkallad från sist försam¬
lade Rikets Ständer, som förmodligen tagit detta
i öfvervägande, vill jag icke bestrida dem allt
understöd, men anser att det bör kunna ned¬
sättas till 2,500, hvarmed inträde för dem uti
den ifrågavarande pensions-inrättningen kan till-
Den 14 Januari 1845.
213
vägabringas, enligt hvad Betänkandet upplyser.
Från delaktighet i detta bidraget är Stockholms
Borgmästare uteslutne. Jag hemställer, om så
icke älven borde ske för Götheborgs. Åtminstone
känner jag, att Tjenstemännen der hafva betydliga
pensioner vid afgången från en länge bestridd
tjenst. — Men hvad åter vidkommer Commissions-
Landtmätarne, så äro dessa hvarken Statens eller
andras Tjenstemän. Deras befattning är helt och
hållit frivillig både å deras egen sida och å de¬
ras, som påkallar dem. De äro att anse blott så¬
som den enskildtes Commisionär , och, för hvad de
uträtta, erhålla de betalning efter taxa, som just
är beräknad med afseende derå, att förtjenslen
är tillfällig. De erhåller sålunda icke allenast er¬
sättning för den tid, som lill det förehafda ar¬
betet åtgår, utan, om de i vissa fall måste upp¬
skjuta förrättningen, till en del för den tid de
icke äro sysselsatta, och andra Tjenstemän för
den tid, som åtgår på resan till och från för-
rättningsstället. Deras antal inom hvarje Län är
icke bestämdt. Skulle ifrågavarande fördelar be¬
redas dem, blef det troligen ett antal som ingen
räkna kunde. Jag kan då icke finna, hvarföre
icke vice Commisions-Landtmälare jemväl böra
tilläggas samma fördelar, deras göromål äro all¬
deles lika med Commissions-Landtmätarnes, skil¬
naden består dem emellan blott deri, all de
sednare erhålla Kongl. Fullmakt och alltså blif¬
va intagne på Rangordningen, der, jag vill min¬
nas, det heter, ”och sist Landtmäre’’, och dermed
tycker jag de böra vara belåtne. Jag afstyrker
alltså Betänkandet i denna del.
M. Hjort,
från Götheborgs och Bohus Län.”
214 Den 14 Januari 1845.
Andreas Bengtsson fran Jönköpings Län de¬
lade Hjorts mening.
Ephraim Larsson från Elfsborgs Län för¬
klarade sig vara af lika tanke med sin Länskam-
rat Anders Ersson och yrkade afslag å Utlåtan-
del i sin helhet.
Johan Jacob Rutberg från Norrbottens Län:
Mine åsigter i ämnet äro likstämmige med de af
Ståndsbrodern Pehr Pehrsson uttalade, och det sy¬
nes, som vore det Städernas skyldighet, att sjelfve
bereda åt sine tjenstemän de förmåner, derom
Staten nu anlites; dock lära Sländerne redan vid¬
tagit sådane beslut i fråga om Borgmästraines
pensionsrätt, att föga torde genom ett afslag
vinnas.
Hvad åter beträffar Commissions-Landtmä-
tares deltagande i Pensions-inrättningen, så, enär
vi veta, att desse Embetsmän icke ega någon lön
på Stat, ehuru deras tjenste-befattning är mödo¬
sam och jemväl ganska vigtig, då dem tillkom¬
mer att dela vår jord, samt billigt synes mig
vara, alt Staten, medelst en ringa uppoffring,
lemnar åt dem tillfälle att njuta pension, gillar
jag Utskottets förslag härutinnan.
Johan Andersson Lundberg från Norrbot¬
tens, Bengt Gudmundsson från Hallands, Lars
gde’n från Westerbottens och Pehr Jönsson
från Skåne biträdde Rutbergs mening.
Niklas Ni/sson från Kalmare Län: Några
hafva här talat för Commissions-Landtmätrarne
och ansett ömmande omständigheter fordra, att
de böra erhålla del i Civil-Statens Pensions-inrätt-
ning. Denna mening står i strid med min egen;
ty för min del känner jag icke någre Tjenstemän,
sorn lättare, än desse, kunna skaffa sig förtjenst.
Den 14 Januari 1845.
215
Om Ständerna nu bifalla hvad Utskottet tillstyrkt,
fruktar jag, att en stor mängd Land tmäteri-ele ver
och Auskultant?!- skola utnämnas till Commis-
sions-Landtmätare, och, såsom blifvande delegare
i styrelsen, orsaka Pensions-inrättningens obestånd.
Såväl nämnde Tjenstemän, som Borgmästare böra,
enligt min tanke, sjelfve åt sig bereda bergning
utan någon uppoffring å Statens sida. Hyllande
dessa åsigter, önskar jag, att Ståndet måtte afslå
Utlåtandet.
Häri instämde Johannes Johansson från Gö¬
theborgs och Bohus Län.
Per Nilsson från Christianstads Län: Stän¬
derna hafva väl vid föregående Riksdagar uttryckt
den önskan, att delaktighet i Civil-Statens Pen-
sions-inrättning borde för Borgmästare och Com-
missions-Landtmälare beredas och jemväl an¬
sett, att de, såsom villkor för ett sådant ända¬
måls vinnande, erforderliga Statsanslag måtte be-
vi 11 jas, men enär Utskottet icke föreslagit skyl¬
dighet för Städerne att bidraga till fyllnad i det
belopp, som vore för behofvet oundgängligt, vill
jag, i likhet med Ståndsbrodern Pehr Pehrsson,
afslå Utlåtandet i denna del, hvaremot jag anser
mig böra bifalla Utlåtandet i öfrigt, af skäl att
Landtmätare sakna Lön på Stat och, i och för sin
tjenstebefattning, mäste vidkännas trägna arbets-
göromål, hvilka ganska ofta i förtid förminska
deras krafter, och beröfva dem möjligheten alt
undfå förtjenst och bergning på ålderdomen.
David Andersson från Hallands Län: Efter
mitt förmenande äro Pensions-inrätlningar syno¬
nyma med Ränte-försäkrings-anslalter, i hvilka
det är en hvar tillåtet att bereda sig delaktighet,
och, under denna förutsättning, synes mig Pen¬
216
Dea 14 Januari 1845,
sions-inrältningens gagn icke böra undandragas
hvarken ilen ene eller den andre Embetsmannen,
utan torde alla böra deri ega del. — Väl är det
sagdt, alt Borgmästares delaktighet i Pensions¬
stiftelsen borde befrämjas af Städerne, oell att desse
tjenstemän således vore främmande för Statens
omtanka, men en sådan åsigt torde icke vara
riktig, ty af samma skäl skulle Ständerna kunna
säga, alt de hafva intet att skaffa med t. ex. Hä¬
radshöfd inga rne å Landet. Båda äro de ju Sta¬
tens Tjenstemän, och ingendera synes böra efter¬
sättas den andre. — Medgifver man, att desse mine
yttrade tankar äro riktige, lärer ingen kunna
undra, att jag nu önskar det alla tjenstemän,
utan undantag, erhålla tillåtelse, att ingå och
^
blifva delegare i Pensions-anslalter. Till en så-
ilan framställning eger jag ock så mycket större
skäl, som Staten från pasioneringens början gjort
stora uppoffringar för dylike inrättningars brin¬
gande till stånd, och det vore orimligt antaga,
det Staten icke skulle med desse uppoffringar
åsyftat, att åt alla slags Civila Embetsman bereda
rättigheten att blifva delegare i stiftelsen. En
lång lid har väl förflutit, sedan desse inrättnin¬
gar först etablerades, och en sanning är det ock,
att åtskilliga Embetsmanna-klasser vid Stiftelser¬
nas böl jan uraktlåtit att begagna sig af det gyn¬
nande tillfället till inträde i Pensions-anstalten,
roen flere Embetsman hafva dock på sednare ti¬
der sökt rättighet att i stiftelsen deltaga, ehuru
egennyttan hos de förut varande delegare alltid
satt sig deremot. A ena sidan kan del väl synas,
som om en sednare innehafvare af en tjenste¬
befattning förlorat sin rätt till deltagande i nämn¬
de inrältninst derigenom, alt bans företrädare för¬
Den 14 Januari 1845,
217
stimmat att viel stiftelsens början bereda sig in¬
träde deri, men å den andra mäste oek medgif-
vas, att den oskyldige bär fått lida för den skyl¬
diges försumlighet, då den förre velat afbörda sin
skuld och erlägga bidrag för att, på sådant sätt,
skaffa sig rätt till pensionering. Ser man saken
från denna synpunkt, tyckes det, som om alla
Tjenstemän borde ega frihet till inträde i pen-
sions-stiftelser, så framt de stadgade afgifterne
betalas; och önskar jag på sådan grund, att någon
skillnad icke må ega rum i fråga om Borgsmä¬
stares och Commissions-Landtmätares behörighet
att i berörde inrättningar ingå.
Hvad åter beträffar frågan om särskildt an¬
slag till förevarande ändamål, kan jag icke finna
ytterligare Statsbidrag oundgängeligen erforderligt,
emedan den kassa, som här påpekas, ingalunda
har sådant af nöden, utan tvertom är tillräck¬
ligt stor. Icke eller inser jag, hvarföre Slaten
skulle ytterligare betala för den gracen, alt Borg¬
mästare och Landtmätare måtte undfå del i pen¬
sioneringen. — Enke- och Pupill-kassans fond
deremot är obetydlig och liten, och vore frågan
derom, skulle jag anse anslag behöflige; men då
så icke är, bestrider jag allt tillskott å Statens
sida och hemställer, att Ståndet må besluta en
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, deri ut-
tryekes den tanka, att Ståndet anser såväl Borg¬
mästare som Commissions-Landtmätare böra undfå
del i Civil-Slalens pensionsinrätlning, på grund
af redan lemnade Statsbidrag.
O
Lyckligt och efterlängtadt vore det visserli¬
gen, om pensionsstiftelserne kunde så utvidgas,
att alla Rikets innebyggare undfinge rättighet Lill
pensionering, men då denna fråga är fremmande
218
Den 14 Januari 1845.
för ämnet, vill jag icke med ordande derom vi¬
dare upptaga Ståndets tid.
Lars Larsson från Gefleborgs Län yttrade
sig vara hufvudsakligen förekommen af David
Andersson, hvilkens åsigter han delade.
Olof JYi/sson från Westerbottens Län: Då
landet i allmänhet är i stort behof af skicklige
och duglige män, som egna sig åt Landtmätare-
kallet, samt den inkomst, desse tjenstemän åt¬
njuta, icke motSvarar det trägna och mödosamma
arbete dem åligger, synes mig denna embetsman-
na-klass vara förtjent af uppmuntran; och instäm¬
mer jag i öfrigt med Ståndsbrodren Rutberg.
Lars Bygden från Westerbottens Län: Fö-
reko'mmen af Ståndsbrodren Rutberg, vill jag blott
upplysningsvis tillägga, att ehuru Landtmätarne
i Westerbotten både med skicklighet och nit full-
göra sin tjenst samt föra ett sparsamt lif, likväl
ingen bland dem lyckats samla någon förmögen¬
het till bidrag för ålderdomen, vid hvilken tid
naturen af deras tjenste-befattning orsakar upp¬
hörande af ali inkomst.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län: Hvar¬
je inrättning, som åsyftar att bereda Samhälls-
medlemmarne understöd vid en annalkande ål¬
derdom, då menniskans försvagade krafter lägga
hinder i vägen för möjligheten att genom arbete
skaffa sig bergning, vill jag ingalunda emotsätta
mig; men då den kassa, hvarom fråga nu är,
eger en fond, tillräcklig att, utan Statens ytter¬
ligare mellankomst, intaga de föreslagne nya del-
egarne, anser jag mig icke böra bifalla Utlåtan¬
det, åtminstone rörande Borgmästrarne.
Väl äro Landtmätares inkomster ganska stora
genom den höga taxa, som för desse tjenstemän
Den 14 Januari 1845. 219
är utfärdad, men då erfarenheten lärt, aLt fle¬
re skicklige Landtmätare, genom sin mödosamma
tjenstgöring, redan vid en tidigare ålder förlorat
hälsa och krafter att fortfara i sitt yrke samt i
och med detsamma blifvit urståndsätta att bere¬
da sig inkomster, anser jag billigheten fordra, alt
desse embetsmän först böra komma i åtanka; och
bifaller jag derföre, att det tillstyrkta anslagsbe-
loppet må för en gång utgå, under vilkor att
Stats-Cassan icke vidare betungas; men årliga an¬
slag afstyrkes af mig.
Niklas Nilsson: Det är sagdt, alt Commis-
sions-Landtmätarne innehafva en vigtig tjenslbe-
faltning, då dem åligger att dela vår jord; men
derföre ega de ju rättighet till dryg betalning.
Äro de hushållsamme, och sköta de sitt kall med
ordentlighet och flit, kunna de utan tvifvel be¬
reda sig bergning och nödig utkomst. Hvartill
tjena väl anslag, om icke att göra det möjligt
för en hvar, han må vara Skräddare eller Sko¬
makare, att genom titeln af Commissions-Landt-
mätare beredas delaktighet i pensioneringen. In¬
tet, af hvad hittills blifvit anfördt, bar kunnat
ändra min öfvertygelse om obehörigheten af fö-
»/O O
revarande anslag.
Nils Petter Pettersson från Cal mare Län:
Här är uttaladt, alt Landtmätarens yrke är mö¬
dosamt. Detta måste val lill en del medgifvas
och torde stundom inträffa, men för si Lt arbete
äro de väl lönade. Sjelf har jag vid flere till¬
fällen varit ledamot af egodelningsräller, och min
kännedom om beskaffenheten af deras tjensteut-
öfning är således grundad på egen erfarenhet.
Upplysningsvis vill jag nämna, att en Landtmä¬
tare vid ett tillfälle för en gärdesgårdsdelning,
220 Den 14 Januari 1845.
uppgjord på ganska kort tid, erhöll icke mindre
än 300 R:dr B:ko. Likaså undfick han för en
egotaxering, verkställd på nio dagar, '720 R:dr
nämnde mynt. Om derföre en sådan embets¬
man, så länge han tjenar, årligen alsätter eller
inbesparar någon del af de dryge inkomsterne,
tviflar jag icke, att han skall ega understöd på
ålderdomen. Jag bestrider derföre allt anslag i
denna del. Samme förhållande, som jag tagit
mig friheten uppgifva rörande Landtrnätarne, in¬
träffa ock på Borgmästrgrne; hvadan jag ock af-
slyrker bifall af Utlåtandet i detta afseende.
Rutberg: David Andersson har erinrat, att
Landtmätares och Borgmästares pensionering skulle
kunna tillvägabringas utan Statsanslag. För att
Ö o Ö
få frågan härom närmare utredd, torde återre-
miss blifva af nöden.
Häri instämde Ola Seensson och Jöns Måns¬
son från Malmöhus Län, jemte flere af Ståndets
Ledamöter.
Diskussionen förklarades vara slutad; och se¬
dan Bengt Gudmundsson från Hallands Län an¬
märkt, att frågan om skiljaktigt beslut, rörande
ifrågasatte Embetsmäns delaktighet i pensionsin-
rätlningen, vore innefattad i yrkandet om åler-
remiss, samt talmannens proposition på bifall af
Utlåtandet i sin helhet blifvit med nej besvarad,
men vid förnyad proposition, om afslag på den¬
na fråga, följde blandade Ja och Nej, samt vote¬
ring derjemte begärdes, uppsattes, justerades och
anslogs följande voterings-proposition:
Bifaller Ståndet återremiss af Stats-Utskot-
tets Utlåtande N:o 112?
Den det vill; röste Ja:
Den del ej vill; röste Nej:
Den 14 Januari 1845. 221
Vilmer Nej; då är ofvannämnde Utlåtande
af Ståndet afslaget.
Efter det Carl Fredrik Huss från Wester¬
norrlands Län, såsom sjelf varande v. Commis-
sions-Landtmälare, förklarat sig af skyldig grann¬
lagenhet icke vilja deltaga i voteringen eller af-
görandet af detta ämne, företogs voteringen i
vanlig ordning och utföll med 22 Ja mot 52
Nej, hvadan ifrågavarande Utlåtande alltså blif¬
vit af Ståndet afslaget.
Emot detta heslut reserverade sig David An¬
dersson och Bengt Gudmundsson från Hallands,
Lars Jacob Boethius från Stora Kopparbergs samt
Pehr Pehrsson från Örebro Län, den sistnämnde
under yttrande, alt han ansåg embetsmännen,
serdeles Herr von Hartmansdorff m. fl., skola
glädja sig åt det af Ståndet nu fattade beslut.
§ 4.
Föredrogs Expeditions-Utskottels afgifne Me¬
morial med hemställan dels att, i sLäilet för den
hittills öfliga utskrifningen af de s. k. Original-
Exemplaren af Utskottens Betänkanden, Memo¬
rialer och Utlåtanden, må, vid tryckningen af
desse handlingar, alltid afdragas ett exemplar på
limmadt papper, i likhet med hvad nu eger rum
med de s. k. Kansli-Exemplaren, hvilka Exem¬
plar aflemnas till Utskotten, att, sedan möjligen
förekommande tryckfel eller misstag blifvit i mar¬
ginalen rättade, och hvarje sådan rättelse med Se¬
kreterarens namn eller Initialbokstäfverne deraf
undertecknad, utan hvilken påskrift densamma
icke må för giltig anses, af Sekreteraren till rik¬
tigheten bestyrkas och kontrasigneras, samt af
tltskotlens Ordförande undertecknas, dels ock att
222 Den 14 Januari 1845.
elen nu föreslagna förändringen måtte få vidtaga
från och med den dag, Riksståndens beslut härom
komma Expeditions-Utskottel tillhanda.
Lars Bygden från Westerbottens Län yt¬
trade: Då denna förändring medför för Staten
en obetydlig kostnad och bereder en säkrare kon¬
troll, än som tillförene egt rum, så länge Ori¬
ginal-Exemplaren blifvit utskrifne, synes mig gil-
lige skäl vara för handen att bifalla memorialet.
På proposition af Talmannen blef härefter
nämnde Memorial af Ståndet godkändt.
§ 5‘
Till vidare behandling föredrogs Stals-Ut-
skottets sedan den 4 dennes på bordet hvilande
Utlåtande N:o 116, i anledning af Kongl. Maj:ts
Nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer, angående
afskatfande af Slafveriet på ön S:t Barthelemy;
och blef samma Utlåtande, till följe al David
Anderssons från Hallands Län derom gjorda fram¬
ställning, förklaradt hvilande intill dess Stats-Ut-
skottet inkommit med Utlåtande, angående ifrå¬
gasatt försäljning af nämnde Ö.
§ 6-
Åter föredrogos Slats- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottens den 8 i denna
månad första gången bordlagde Utlåtanden:
N:o 26, i fråga om anställandet af ytterli¬
gare en Lärare vid Apologist-Skolan i Haparanda;
Bifölls;
JV:o 27, i anledning af väckt motion om ut¬
vidgning af.|Frösö Skola;
Sven Jonsson från Jemtlands Län yttrade:
Med ledsnad har jag erfarit , att Utskottet icke
Den 14 Januari 1845.
223
fästat afseende å den föreslagna utvidgningen, hvil¬
ken, enligt mitt förmenande, vore af högsta be¬
hof påkallad; men då jag förutser, att en åter-
remiss af Utlåtandet tjenar till intet, och jag hop¬
pas att Kongl. Maj:t, till hvars fria disposition
Ständerna vid denna Riksdag öfverlemnat i och
för Läroverken 6,800 R:dr, skall i nåder lemna
bidrag till beredande af ifrågasatte ändamål, vill
jag icke påyrka återremiss.
Häri instämde Anders Olsson fran Jemtlands
Län; hvarefter Utlåtandet bifölls.
N:o 28, angående väckta frågor om Fyrbå-
kars uppförande på åtskilliga ställen.
lista morn., rörande tillstyrkt underdånig
skrifvelse, med anhållan att en Fyrbåk på skä¬
ret Understen måtte, så vidt tillgångarne det
medgifva, varda uppförd.
Sedan, i anledning af Andreas Bengtssons
från Jönköpings Län begäran, den emot Utlå¬
tandet afgifne reservation blifvit uppläst, yt¬
trade Andreas Bengtsson: Den tillstyrkta afgif-
ten för ifrågavarande Fyrbåks-anläggning uppgår
till icke mindre än 30 å 40,000 R:dr B:ko, för¬
utan lysnings- och underhållskostnad; och då
Kongl. Förvaltningen af Sjöärendene afstyrkt
denna anläggning, anser jag icke skäligt att lem¬
na bifall åt förslaget.
Henrik Andersson från Örebro Län: Sjelf
känner jag väl icke, huruvida en Fyrbåk å det
utsatta stället är af nöden eller obehörig; men
jag hyser förtroende för Förvaltningen al Sjöä¬
rendene, som förklarat, att denna Fyrbåk vore
obehöflig. Derföre och vid det förhållande, att
Kongl. Maj:t icke begärt anslag till anläggningen,
224 Den 14 Januari 1845.
synes det mig vara oriktigt att bifalla livad Ut¬
skottet tillstyrkt.
Denna mening delade Bengt Eriksson från
Wermlands, Niklas Nilsson från Calmar, Pehr
Jönsson och Jöns Månsson från Malmöhus, Lars
Olofsson från Stora Kopparbergs och Lars Norr¬
by från Gottlands Län.
Pehr Nilsson från Christianstads Län och
Lars Petersson från Blekinge förklarade sig in-
O O
stämma i de af reservanten yttrade åsigter och
yrkade afslag å Utlåtandet.
Ola Jeppsson från Blekinge: Emedan jag del¬
tagit i Utskottets behandling af detta ämne, an¬
ser jag mig böra göra redo för de skäl, hvilka
legat till grund för förslaget. Många bland Ut¬
skottets ledamöter, som af egen erfarenhet när¬
mare kände beskaffenheten af farvattnet intill
skäret Understen, talade för bifall af motionä¬
rens förslag, det de ansågo blifva för sjöfarten
af serdeles nytta. Bland desse vill jag uppgifva
Ståndsbröderne Matts Pehrsson och Nils Strind¬
lund, hvilka sjelfve varit utsatte för verklig lifs¬
fara, då de begagnat segelleden intill ifrågava¬
rande plats. Den på Svartklubben uppförda fyr
lärer ej motsvara ändamålet, ty densamma är väl
synlig på li ä 2 mils afstånd nordost från Un¬
dersten, men emedan hafskusten invid Svartklub¬
ben kröker sig, varder fyren för seglaren bort¬
skymd. Äfven upplystes, att snart sagdt intet
år gått till ända, utan att sjöskada härintill in¬
träffat; och vill jag derföre bifalla Utlåtandet.
Johan Jacob Rutberg och Johan Anders soti
Lundberg från Norrbottens, J^ars Larsson från
Gefleborgs och Carl Fredrik Fluss från Wester-
Norrlands Län instämde.
Bengt
Den 14 Januari 1845. 225
Bengt Gudmundsson från Hallands Län: Jag
anser mig böra fästa uppmärksamheten på det för¬
hållande, sorn blifvit till en del af Utskottet fram-
stäldt och jag i enskildt väg har mig bekant, nem¬
ligen, att den nyligen anlagda fyrbåken på Svart¬
klubben icke varit för seglalionen inom södra
Q varken så förmånlig, som om en fyr blifvit
anlagd på skäret Understen. Erfarenheten har
ock visat, att flere sjöskador kring desse farvat¬
ten under de sednare åren inträffat, och då Ut¬
skottet icke föreslagit något nytt Statsbidrag, utan
endast tillstyrkt, att en fyrbåk på Understen
måtte, så vidt tillgångar det medgifva, varda
uppförd, samt Ständerna redan beviljat ett extra
Stats-bidrag till förbättring af Båk- och Fyrings-
väsendet, skulle det vara olämpligt, om Ståndet
nu emotsatle sig förslaget. För min del, sedan
jag öfver vägat de många för bifall talande skäl,
som här förekommit, gillar jag Ullåtandet.
Johannes Andersson från Skaraborgs, Mauritz
Saldén från WesLer-Norrlands och Jonas Kylan¬
der från Wermlands Län biträdde denna mening.
Lars Bygden från Westerbottens Län: Se¬
gelleden intill Understen är mig icke bekant,
men jag hyser förtroende för de upplysningar
derom, nu blifvit meddelade och bifaller derföre
Utlåtandet.
Hvad åter angår frågan om en fyrbåk på
den i Qvarken belägna s. k. Holmön, så synes
mig denna förtjent af en närmare uppmärksam¬
het, enär otaliga sjöskador inträffa i detta far¬
vatten. Denna Ö, 4 mil lång, har sitt läge 1
mil från Svenska kusten, och genom den smala
passagen segla sjöfarande från de norra orterna.
15
226 Den 14 Januari 1845.
Åt dessa skulle en oberäknelig fördel beredas, om
en fyr blefve anlagd på Holmöns norra udde,
äfvensom en sten- eller träkänningsbåk på klip¬
pan Bonden.
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs
Län: Elter de upplysningar nu erhållits, vore
det orätt handladi, om Utlåtandet alsloges. Nå-
got nytt anslag är icke i fråga, utan kommer
kostnaden för den tillstyrkte anläggningen att
utgå af de redan beviljade Båk- och Fyrings-
medlen. Jag bifaller Utlåtandet.
Petter Mårtensson från Jönköpings, Olof
Larsson från Gefleborgs, Johannes Andersson
från Upsala samt Petter Jonsson och Jöns Palm¬
qvist frän Skaraborgs Län voro af lika mening
med von Zweigbergk.
Olof Jansson från Stockholms Län: Äfven
jag är böjd för bifall af Utlåtandet. Sjelf har
jag seglat på detta farvatten och insett, att Svart¬
klubbens fyr icke motsvarar sitt ändamål, deraf
seglulionen lider mycket men. — Sjöskador in¬
träffa nästan årligen; och vore det orätt att af-
slå hvad Utskottet tillstyrkt, helst någon ny fyr¬
båk icke kommer i fråga, så framt ej tillgångarne
sådant medgifva. Önskvärdt hade det varit, om
frågan fått hvila oafgjord intilldess min Länskam-
rat Matts Pehrsson^ som bättre känner förhål¬
landet, återkommer från hemmet.
Henrik Andersson: Det är anmärkt, att nytt
anslag icke begärts. Sanningen häraf kan icke
bestridas; men hvartill gagnar den föreslagne
skrifvelsen, då anslag i allmänhet blifvit för Båk-
och Fyringsväsendet beviljade. Icke eller kan jag
inse af hvad skäl Ständerne nu skola bestämma
om sättet för desse medels användande, eller om
Den 14 Januari 1845. 227
fyrar skola inrättas här eller eler. Den ena sä¬
ger en dylik anläggning bör ske på Understen,
den andra åter på Holmön. Skrifvelseförslaget
synes mig öfverflödigt och ogillar jag derföre Ut¬
låtandet.
Andreas Bengtsson: Ordalydelsen i Utlå¬
tandet jemte fruktan, att Ständerna skola vid en
kommande Riksdag nödsakas lemna ytterligare
tillskott, så framt det bidrag, Kongl. Majit torde
bestämma, icke blir tillräckligt för byggnadens
uppförande, gåfvo mig anledning att yrka afslag
å detta Utlåtande.
David Andersson från Hallands Län: Åtskil-
lige värde talare hafva före mig ådagalagt ange¬
lägenheten af en fyrbåk å Understen, och när jag
närmare granskar Utlåtandet, finnér jag, att För¬
valtningen af Sjöärendene blifvit missledd, då
den afslyrkt samma anläggning. Det är vida
svårare att på en karta eller ett sjökort utröna
verkliga förhållandet, än att på stället inhämta
kännedom derom; och då nu blifvit upplyst, att
ljuset från Svartklubbens fyr för den sjöfarande
undanskymmes genom en krökning å hafskusten,
och alt skeppsbrott i denna del af Bottniska vi¬
ken ofta ti ma t, anser jag mig böra hemställa, att
en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t aflåtes,
med anhållan, att Kongl. Majit täcktes närmare
låta undersöka behofvet af Fyrbåksauläggningen.
Ola Jeppsson: Förekommen af Ståndsbrodren
David Andersson, instämmer jag i hans yrkande,
att en Underdånig Skrifvelse måtte afgå för att
fästa Kongl. Majlis Nådiga uppmärksamhet på
förhål lander ne, sådane de verkligen äro.
Pehr Sahlström från Stockholms och Johan
Pehrsson från Upsala Län instämde.
228 Den 14 Januari 1845.
Bygded: Yäl har jag yttrat mig anse en fyr
hehötlig på Holmön; men emedan Understens läge
och beskaffenheten af segelleden derintill varit
mig obekant, har jag icke kunnat uppdraga nå¬
gon jemförelse om det större eller mindre be-
hofvet å de särskilde punk terne.
Andreas Bengtsson hemställde, om den för¬
ändring i redaktionen af skrifvelseförslaget, att
deri måtte utsättas Ståndets önskan, att en när¬
mare undersökning först vidtoges, innan fyrbå¬
ken blefve anlagd.
Lars Pettersson från Blekinge: Då Kongl.
Förvaltningen af Sjöärendene låtit genom sak¬
kunnige män utreda obehöfligheten af alt upp¬
bygga en fyrbåk på klippan Understen, och en
närmare kännedom om verkliga förhållandet, än
den Utskotten meddelat, således redan vunnits,
inser jag intet skäl till bifall af förslaget.
Häri förenade sig Pehr Niisson från Chri¬
stianstads Län.
Ola Jeppsson: Passagen å detta farvatten lä¬
rer verkligen vara mycket svår. Detta upplystes
af många bland Utskottets Ledamöter. Yäl hy¬
ser jag icke misstroende om tillförlitligheten af
Sjöförvaltningens yttrande, men då de, hvilka
ega praktisk kännedom om saken, intygat hvad
jag redan nämnt, och Kongl. Maj:t dessutom icke
lärer anbefalla fyrbåkens uppförande, innan en
närmare utredning skett eller om den vore obe¬
höflig, gillar jag hvad Utskottet tillstyrkt. Den
föreslagna skrifvelsen leder ej till något ondt,
utan tvertom till ett godt ändamål.
Johan Jacob Rutberg: Sjöfarande, som be¬
seglat Bottniska viken, bäfva för mig berättat, att
O i
passagen invid Understen är vådlig, emedan den
Den 14 Januari 1845. 229
är uppfylld af en mängd klippor och skär, och
att flere fartyg der förolyckats. Då dertill kom¬
mer, att något nytt anslag icke blifvit tillstyrkt,
utan med skrifvelsen endast åsyftats användandet
af redan beviljade Statsbidrag, godkänner jag Ut¬
låtandet.
Pehr Sahlström från Stockholms Län: Det
är alltid äfventyrlig!, att utlåta sig i sak, då
man icke närmare känner förhållandet, men då
erfarenheten redan bevittnat den osäkerhet och
de otålige svårigheter, som möta seglationen på
Bottniska Viken, anser jag det vara för det all¬
männa af hufvudsaklig vigt att vidtaga åtgärder,
ledande till lättnad för de sjöfarande. — Man
saknar ej exempel, att Förvaltningen af Sjöären-
dene stundom misstagit sig, och hyser jag för¬
troende till de upplysningar om denna fråga,
hvilka redan blifvit meddelade. Isynnerhet un¬
der närvarande tidpunkt, då vi ega förhoppning,
att rältigheten till användande af Finska och
Åländska fartyg för våra transporter från de
norra Länen snart skall upphöra, bör intet för¬
summas för undanrödjandet af de faror och olä¬
genheter, sorn med seglationen å Bottniska Viken
äro förknippade. Af en värd ledamot i Borgare-
Ståndet har jag blifvit underrättad, att, åtmin¬
stone i en fråga, Förvaltningen af Sjöärendene
blifvit missledd. Afslås detta förslag, skulle, en¬
ligt min tanke, Ståndet handla orätt emot med-
borgare, som hafva att kämpa med storm och
faror. Anslaget är dessutom icke nytt, ty fråga
är ej nu om andre kostnader, än dem, som utgå
af Handels- och Sjöfartsfonden. Jag tviflar icke,
att fyrbåken å klippan Understen är behöllig,
och anser att kostnader till dylika ändamål icke
230
Den 14 Januari 1845.
höra förnekas, ty det är omöjligt att på förväg
beiäkna, hvilka förluster blist på nödige fyrar
kunna föranleda.
Denna mening delades af Erik Christensson
och Johannes Johansson från Götheborgs och
Bohus, Lars Johan Gezelius från Stora Koppar¬
bergs, och Nils Nilsson från Wermlands Län.
Niklas Nilsson från Calmare Län: Det är
visserligen en sanning, att fyrbåkar äro för de
sjöfarande af oberäknelig nytta, men då Förvalt¬
ningen af Sjöärendene låtit utreda obehöflighe-
ten af en fyranläggning å ifrågavarande punkt,
och man icke med skäl bör rätta sig efter några
O O
enskildes öfvertygelse om gagnet af en dylik an¬
läggning, anser jag mig icke böra bifalla hvad
Utskottet tillstyrkt, helst, såsom reservanten an¬
mält, en kostnad derigenom skulle för Staten upp¬
komma af 30 å 40,000 R:dr Banko, jemte 2000
R:dr nämnde mynt i årlig lys- och underhålls¬
kostnad.
Nytt anslag är väl icke tillstyrkt, men är
byggnaden en gång påbörjad, blifva Ständerna
utan tvifvel tvungne att anslå ytterligare bidrag,
så framt de redan beviljade befinnas otillräcklige.
Pehr Bengtsson från Calmare Län: Då se¬
gelleden, enligt den upplysning här blifvit af-
gifven, är till sin beskaffenhet för sjöfarande våd¬
lig, i anseende till den mängd klippor och skär,
hvaraf Bottniska Viken är uppfylld, anser jag
det vara rättsenligt handladt, om Ståndet nu bi¬
faller förslaget, hvilket åsyftar lättnad för segla-
tionen. Flere af vårt Stånd, som sjelfve äro egare
af farkoster och seglat intill desse ställen, hafva
intygat nyttan af anläggningen, och bifaller jag
derföre Utlåtandet.
Den 14 Januari 1845.
231
Diskussionen förklarades vara slutad; och
enär Talmannens proposition på bifall af ifråga¬
varande moment i Utlåtandet besvarades med
blandade ja och nej, samt votering derjemte be¬
gärdes, uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:
Bifaller Ståndet Stals-Utskottets Utlåtande
N:o 28, i hvad det angår förslag lill Underdå¬
nig Skrifvelse, rörande fyrbåks upprättande på
skäret Understen?
Den det vill, röste Ja;
Den det ej vill, röste Nej;
Vinner Nej; då är ofvannämde förslag af
Ståndet ogilladt.
Votering anställdes härefter i vanlig ordning
och ulfoll med 48 Ja mot 24 Nej, hvadan Stån¬
det alltså ansågs hafva berörde moment god kändt.
Mot detta beslut reserverade sig Niklas Nils¬
son från Cal mare, Bengt Eriksson från Werm¬
lands, Pehr Nilsson från Christianstads och Hen¬
rik Andersson från Örebro Län, den sistnämnde
under yttrande, att lian ansåg olämpligt att in¬
gå med underdånig skrifvelse i en fråga, derom
tillförlitlig kännedom och utredning saknades.
2:dra mom. afstyrkande väckt förslag, an¬
gående inrättandet al en fyrbåk å Holmöns norra
udde och en sten- eller träkänningsbåk å klip¬
pan Bonden;
Bifölls.
N:o 30, i anledning af väckl fråga om Landt¬
bruks- Akademiens indragning och den Akademien
tilldelade fonds öfverlemnande till Riksgälds-Kon-
toret m. m.
Härvid anförde Fredrik von Zweigbergk från
Skaraborgs Län skriftligen:
232 Den 14 Januari 1845.
”1 anledning af Stats- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande ]N:o
30, hvarigenom de sammansatta Utskotten af-
styrkt Landtbruks-Akademiens indragning, har
jag ansett min pligt fordra att ej med tysthet
lemna detta Betänkande åt sitt öde.
Det är i sanning inleressant att se, hurusom
Landtbruks-Akademien fått prolektorer och för¬
svarare i Stals- och Ekonomi-Utskottens ledamö¬
ter; om icke försvaret blifvit öfverlygande, är
detta icke Ulskottens fel; ty ordspråket säger:
”en dålig sak är ej god att försvara”, så är ock
förhållandet med Landtbruks-Akademiens gagn
och nytta.
Sedan Utskotten upprepat siitlet för upp¬
komsten af Akademiens fonder, eller att de här¬
led! sig från maktspråk å Konungs och Ständers
sida, och genom indragning till Stats-Cassan af
tredjedelen utaf de fordringar, Sveriges Underså¬
tare ägde i Frankrike, innan det ärorika kriget
med Kejsar Napoleon tili Ryske Kejsarens fördel
blef förklaradt, under vilkor att de af Gunst och
Nåd skulle få §, tillkännagifver Utskotten, i af¬
seende på det gagn man af Akademien ägde att
förvänta, alt, ehuru de förhållanden, som borde
bestämma omdömet härutinnan, till större delen
äro allmängjorde genom Akademiens utgifne skrif¬
ter, Utskotten anse sin pligt fordra att meddela
de upplysningar i ämnet, sorn äro för Utskotten
tillgängliga, på det att icke de uti motionerne
emot Landtbruks-Akademiens saen och nvlta för
landel riktade anmärkningar må blifva utan svar
lemnade. — När jag slutat denna punkt pag. 19,
tänkte jag inom mig: nu kommer en nyhet i da¬
gen, hvarpå hvarje Svensk Medborgare länge vän¬
Den 14 Januari 1845.
233
tat. Men hur jag bi ef bedragen, och hvar och en
med mig, kail lätt inses, då man fortsätter läs¬
ningen. Hvad få vi veta? Jo! alt Landtbruks-
Akädemien reorganiserades 1841, och medgifver
Utskotten, att den före denna tid icke medfört
stor nytta för landet. Men Kongl. Maj:ts stadga
den 28 Aug. 1841 skall efter Utskottens tio
(Gud styrke dem deri) medföra den fördel, att
Akademien skall blifva en verklig Guldgrufva för
l:o Landtbruk, 2:o Skogs- och Trädgårdshushåll¬
ningen, 3:o Hushållsning och Slöjd, 4:o Byggna¬
der, Redskap, Hägnader med flera mekaniska in¬
rättningar, 5:o upplysningar och råd i Kemi,
Fyrsik och Natur-Historien och 6:o Statistika un¬
derrättelser örn hvarje Landsorts naturförhål¬
landen. — Dessa uppgifter finnas visserligen på
papperet och kännes af hvar och en, som läst
nämnde Nådiga stadga. Mea Utskotten hafva
bordt upplysa, hvad som blifvit gjordt derefter.
En tid af öfver 3:ne år har passerat, sedan denna
stadga utgafs, men ännu tror jag vi stå på samma
ståndpunkt som förut och kunna tryggt säga, att
Akademien hittills icke gjort något för det all¬
männa. Utskotten upplysa väl att Akademien år¬
ligen utgifvit och fortfar att utgifva för allmän¬
heten tillgänglige'handlingar, men desse stanna
efter hvad jag sport i Boklådorne, hvarifrån de
möjligen vandra till Snusbodarne, för att såme¬
delst spridas i landet. Vidare upplysa Utskotten,
att Akademien experimenterat med gräsbo tili
foder'odling, som lemnat ganska vigtiga resulta¬
ter- Detta kan dock helt och hållet bestridas.
Ty utom klöfver och timothei, som var kändt
före Akademiens inrättning, hafva öfrige grässlag
icke varit mycket tillfredsställande. — Hvad träd,
234
Den 14 Januari 1845.
buskar och blommor angår, så tror jag, att, oin ej
Trädgårdsföreningen bildat sig, bade sådane hit¬
tills utebli fv i t. Nu komma vi till det bästa nern-
lingen Landibruks-Akademiens experimental-fält.
Här gjorde Uttkotten höger om, och sade: att
delta kan ej besvaras.
Sedan Utskotten således redogjort för allt
hvad Landtbruks-Akademien hittills under sin 34
åriga bana uträttat, afstyrka Utskotten motionen
om Akademiens upplösning, på grund deraf, att
Akademien skall vara grundad på en fond, som
tillkommit derigenom, att enskildte personer afstått
en viss del af sine fordringar bos Franska Rege¬
ringen, och att Rikets Ständer icke synas ega rät¬
tighet att efter godtfinnande dem disponera. Desse
skäl äro grund falske, som synes af Utskottens
Betänkande och af Kongl. Brefvet den 19 Febr.
1817, ty med samma rätt, som Ständerne egde
att anslå dem till Akademien, med samma rätt
kunna de fråntagas dem. Dessutom har jag före¬
slagit Akademiens upplösning och medlens ingå¬
ende till Riksgälds-Kontoret, att användas till
dermed åsyftadt ändamål, utan att på ett onö¬
digt och ändamålslöst sätt användas till löner och
arfvoden. — Utskotten synas hafva förglömt, att
Landtbruks-Akademien sedan 1819 af Nionde Huf-
vudtiteln lyflat 24,200 R:dr B:ko, oberäknadt dess
innehafvande hus. — Jag begär återremiss under
yrkan, att Utskotten ville taga saken i närmare
öfvervägande och, utan afseende derpå, att dy¬
lika Akademier finnas uti Italien, Sweitz, Frank¬
rike, England, Preussen m. fl. Stater i Tyskland,
Danmark och Ryssland, tillstyrka dess indrag¬
ning; och löi modar jag, att om de bär åberopade
Den 14 Januari 1845.
235
Akademier uträtta lika litet som vår, komma de
förr eller sednare att vandra samma väg.
F. von Zweigbergk.”
Conrad Romin och Lars Norrby från Gott¬
lands, Olof Niisson från Westerbottens, och Pet¬
ter Haraldsson frän Elfborgs Län med llere Leda¬
möter af Ståndet instämde.
Henric Andersson från Örebro Län yttrade:
Hvad först angår frågan om revision af Akade¬
miens räkenskaper, bifaller jag med glädje Utskot¬
tets tillstyrkande härutinnan, emedan en sådan
rättighet vore nödvändig, om Landtbruks-Akade-
mien icke indrages; men beklaga måste jag, att
Utskottet icke fästat närmare och grundad t afse¬
ende å molionärernes förslag i öfriga delar. Väl
bar Utskottet yttrat, att Akademiens bestämmelse
vore ”att tända och sprida upplysning för att be¬
främja undervisningen, uppmuntra idogheten,
stadga erfarenheten, lätta utöfningen och afhjelpa
hindren i alla delar af Landthushållningen, att
meddela kunskaper eller råd, att frambringa täf¬
lan eller efterdömen,” men huru litet Akademien
motsvarat detta vigtiga och stora ändamål, torde
vara nogsamt kändt, så i palatset, som i hyddan;
och är jag fulleligen öfvertygad, att, om afseende
skänkts åt det verkliga förhållandet med denna
stiftelse, Utskottet skolat komma till en från det
nu afgifne Utlåtandet stridig slutföljd; ty en hvar,
som opartiskt åsett och följt gången af Akademiens
s. k. verksamhet och öfvertygat sig om Landt-
bruks-Skolornes tillstånd, måste finna, att afsigten
med desse Inrättningar helt och hållet förfelats.
— Jag instämmer derföre i Ståndsbrodren von
236
Den 14 Januari 1845.
Zweigbergks yrkande om ålerremiss och förbe¬
håller mig rättighet att vid protokolls-justeringen
få närmare utveckla min mening, så vidt jag
dertill ser mia; befogad.
o O
Zweigbergk: Då, i händelse Akademien var¬
der indragen, frågan om revision af dess räkenska¬
per af sig sjelft förfaller, anser jag Utlåtandet
äfven i denna del böra till Utskottet återremitteras.
Utlåtandet föredrogs härpå punktvis, då
Ira Morn.: afstyrkande väckt fråga om in¬
dragning af Landtbruks-Institutet vid Degeberg
och Landtbruks-Skolan vid Väderbrunn,
Bifölls;
2:dia Morn.: rörande indragning af Landt-
bruks-Akademien och sättet för granskning af
dess räkenskaper,
Återremitterades.
5 7.
Föredrogos ånyo Lag-Utskottets på bordet
h vilande Memorial och Betänkanden:
JV:o 51, angående serskild vedergällning för
Utskottets Notarie,
Bifölls;
N:o 52, i anledning af väckte motioner om
dels en allmän organisation af Domstolarne i
Riket, och dels indragning af Lagmans-, Kämners-
och Riddare- Syne-Rätterne.
Johan August Zetterberg från Stockholms
Län yttrade: Då detta mål förevar inom Utskot¬
tet, hörde jag till minoriteten, och torde skälet till
frågans utgång lätteligen igenfinnas i den om¬
ständighet, att nio reservationer blifvit emot Ut¬
låtandet afgifne. Utan att närmare redogöra för
nyttan och gagneligheten af ifrågakomne Domsto¬
Den 14 Januari 1845.
237
lars upphörande, tillstyrker jag antagande af Herr
Friherre Stjernstedts reservation.
Johan Pehrsson från Upsala, Petter Ha¬
raldsson från Elfsborgs, Niklas Nilsson från Cal¬
mar Län, jemte en stor del af Ståndets medlem¬
mar hördes häri instämma.
Per Benctsson från Calmar, Andreas Bengts¬
son från Jönköpings och Nils Nilsson från Werm¬
lands, Pehr Nilsson från Christianstads och Oloj
Jansson från Stockholms Län förklarade sig jem¬
väl önska, att förenämnde reservation matte grund¬
lägga Ståndets Beslut i ämnet.
Diskussionen slutade. Talmannens proposi¬
tion på bifall af Utlåtandet besvarades med en¬
hälligt Nej, hvaremot, på förnyad proposition,
Ståndet antog såsom sitt Beslut Herr Friherre
Stjernstedts emot Betänkandet anmäldta reser¬
vation ;
N:o 53, i anledning af väckt motion angå¬
ende fullgörande af Under-Rätts dom, såsom vil¬
kor för rättighet til! fullföljd af talan deremot,
Bifölls;
N:o 54, i anledning af väckta motioner om
dels upphäfvande af Lagens stadgande, angående
Summa appellabilis, dels'ock nedsättning af det
belopp, hvartill densamma är bestämd vid Råd-
stufvu-Rätten i Staden Fahlun,
Begärdes och lades ytterligare på bordet;
N:o 55, i anledning af väckt motion, angå¬
ende Bergs-Tings-Rätternas indragning,
Bifölls.
Häremot reserverade sig Pehr Pehrsson från
Örebro och Lars Jacob Boethius från Stora Kop¬
parbergs Län.
238
Den 14 Januari 1845.
§. 8.
Föredrogs och lades till Handlingarne Con-
stitutions-Utskottels under N:o 23 afgifne Me¬
morial Lill Bonde-Ståndet, angående dess återre-
miss å Memorialet N:o 16.
§ 9.
Upplästes Enskildta Besvärs- och Ekonomie-
Utskottets förslag till underdånig skrifvelse i an¬
ledning af Pehr Sahlströms från Stockholms Län
motion, om fattigvården i Riket, och blef sam¬
ma förslag, till följe af Johan Jacob Rutbergs från
Norrbottens Län anhållan, bordlagdt.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem,
C. G. Cassel.
Plenum kl. 6 e. m.
5 i-
Föredrogs Lag-Utskottets Betänkande N:o 56,
i anledning af dels Kongl. Maj:ts Nådiga Propo¬
sition, med förslag till Förordning om jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof, dels ock
väckt motion i samma ämne.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län be¬
gärde härvid ordet och yttrade sin åsigt vara,
att uti rubriken tillden Kongl. Proposition bordt,
efter ordet ”allmänt,” hafva influtit ”eller dylikt”
behof.
Den 14 Januari 1845. 239
Johannes Andersson från Skaraborgs Län an¬
såg denna anmärkning ej förtjena afseende, ulan
yrkade bifall å Betänkandet.
Flere af Ståndets Ledamöter hördes häruti
instämma.
Talmannens proposition på bifall besvarades
med öfvervägande Ja; Och var Betänkandet så¬
ledes af Ståndet bifallet.
§ 2.
Härefter föredrogs och bifölls samma Utskotts
Betänkande N:o 57, i anledning af väckt motion
om upphäfvande af 27 Cap. Missgei nings-Balken,
angående dulgadråp.
§ 3.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 58 i anledning
af återremiss af Utskottets Betänkande N:o 17
öfver vackt motion om den förändring i 9 Cap.
7 §. Ärfda-Balken, att oäkta barn måtte tiller¬
kännas arfsrätt efter egen moder, föredrogs nu,
dervid
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län
förklarade, det lian, med anledning af hvad vid denna
frågas behandling bos tvenne Riks-Slånd före¬
kommit, vore sinnad att väcka motion derom,
att moder icke eller måtte tillerkännas arfsrätt
efter oäkta barn.
Då Utskottets afstyrkande Betänkande N:o
17 redan blifvit af 2:ne Riks-Stånd bifallet, an¬
såg Ståndet förevarande Utlåtande ej erfordra
annan åtgärd, än att läggas till handlingarne.
§ 4'
I ordning härefter förekommo följande Lag-
ULskottets Belänkanden, nemligen:
240 Deri 14 Januari 1845.
N:o 59, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition, angående borgenärs rätt att,
efter anstäldt utmätningsförsök, använda bysätt¬
ning, dels väckta motioner i samma ämne, dels
ock Juslitise-Ombudsmannens hemställning om
ogillande ar den, genom Kongl. Brefvet den 29
O 7 o o
Oktober 1842, gifna förklaring öfver Kongl. För¬
ordningen den 10 Juni 1841, rörande bysätt¬
ning; samt
N:o 60, i anledning af väckt motion angå¬
ende upphäfvande af 3 och 4 §§. i Kongl. För¬
ordningen den 10 Juni 1841, rörande sistberör-
de ämne,
Begärdes och lades ytterligare på bordet.
§ 5.
Föredrogs Allmänna Besvärs och Ekonomie-
Utskottets Betänkande N:o 110, i anledning af
väckt motion om upphörande af äldre förbud för
åtskillige Socknar i Wester-Dalarne att fritt be¬
gagna deras skogsprodukter.
Lars Juhan Gezelius från Stora Kopparbergs
Län skriftligen:
”Hvad Utskottet i anledning af förevarande
min motion ansett sig böra tillstyrka, synes mig
vara ländande lill föga eller ingen båtnad förde
Socknars väl, der storskiftet icke ännu för sig
gått, hvarföre jag väckte motion, ty på hvad sätt
skola afvittringarne kunna med skyndsamhet be-
drifvas i en ort, som i allmänhet har om icke
brist på, åtminstone mindre tillgång på Landt¬
mätare, än de fleste öfrige Län i riket. Högloft.
Stats-Utskottet har jemväl ansett sig böra af¬
styrka bifall till en af mig väckt motion om an¬
slag
Den 14 Januari 1845. 241
slag af allmänna medel till underhåll för 2:ne
nya Landtmätare inom öfra Dal-Socknarne, huru¬
vida, under sådane förhållanden, afvittringarne der
kunna fortgå med tillbörlig skydsamhet, kan jag,
för min del, ej begripa, men får lika väl bifalla
Utskottets förslag, sådant det nu är framlagdt.
Lars J. Gezelius_,
från Stora Kopparbergs Län.”
Bifölls.
§ 6.
Samma Utskotts Betänkande N:o lil, i an¬
ledning af väckta motioner, om förändring i För-
faltningarne, angående mått, mål och vigt;
Begärdes och lades ytterligare på Bordet.
Samma Utskotts Utlåtanden;
N:o 112, i anledning af erhållen återremiss
af Belänkandet N:o 19, angående väckt motion,
om Köpings anläggande vid WrigsLad Gästgifvare¬
gård i Jönköpings Län;
J\:o 113, i anledning af återremiss utaf Be¬
tänkandet N:o 8, angående upphörandet af all
förhöjd tjenstårsberäkning vid ansökning till pre-
sterlig befordran; och
JY:o 114, med anledning af återremiss af
Betänkandet N:o 77, rörande väckta motioner, om
bestämmande af aflöning för Fjerdingsman; om
Säteri-egares m. fl. skyldighet att deltaga i Fjer-
dingsmanna-bestyret; om ordningen för denna
tjensts bestridande af Sockenboarne, samt om ut¬
färdande af ett Reglemente för Fjerdingsman,
blefvo, såsom af Ståndet förut afgjorde, lagda
till handlingarne.
16
242 Den 14 Januari 1845.
§ 7-
Föredrogs Allmänna Besvärs och Ekonomi-
Utstottets på bordet hvilande Betänkande N:o
115, i anledning af väckt motion, om fri kol¬
handel.
Anders Eriksson från Elfsborgs Län erhöli
ordet och yttrade: Utskottet har i premisserna
till ifrågavarande Betänkande medgifvit, det de
af mig föreslagna förändringar uti nu gällande
författningar äro af behofvet påkallade, ät vensom
Utskottet förklarat sig till alla delar instämma uti
hvad Rikets sednast församlade Ständer, i afse¬
ende å Kolhandelns frigifvande, yttrat; Och dock
har Utskottet kunnat komma till det resultat,
att en förnyad skrifvelse till Kongl. Maj:t i äm¬
net vore för närvarande olämplig. Jag, för min
del, kan ej inse huru detta kan sammanstå med en
sund logik och anhåller att Ståndet måtte, i öf¬
verensstämmelse med Rikets Ständers vid 1840
års Riksdag fattade Beslut, hos Kongl. Maj:t å
nyo anhålla, att denna för så många orter vig¬
tiga fråga måtte varda med snart slut afhulpen;
hemställande jag derjemte, att, derest mitt nu
gjorda förslag icke vinner Ståndets bifall, frågan
måtte till Ståndets enskildta Utskott varda öfver-
lemnad, för att genom dess försorg Kongl. Maj:t
föredragas.
J. J. Rutberg från Norrbottens Län ansåg
lämpligast att, genom Underdånig Skrifvelse, hos
Kongl. Majit begära Nådig Fastställelse å Rikets
Ständers vid sistlidne Riksdag fattade beslut.
Pehr Jönsson från Skåne: Jag anser en för¬
nyad påminnelse hos Kongl. Maj:t ingalunda lämp¬
lig, helst jag är öfvertygad derom, att Kongl.
Majit nog, den förutan, befordrar vår rätt.
Den 14 Januari 1845.
243
Bengt Gudmundsson från Hallands Län: För
de orter, (ler kolning kan verkställas, är denna
fråga visserligen af stort interesse. I min hem¬
ort finnes ej skog; någon kolning kan således icke
der ega rum. Det oaktadt skulle jag ej motsätta
mig dem, som påyrka en förnyad skrifvele i
ämnet, om jag icke ansåge det för alt vara ett
olämpligt sätt att påskynda Kongl. Maj:t vid af-
görandet af dess regeringsärender. Dessutom veta
vi ej ännu hvad beslut de öfriga Riks-Slånden
fattat i ämnet; och hemställer jag derföre, an¬
tingen att frågan, i afbidan å deras beslut, må
få hvila, hvilket jag anser vara rättast, eller ock
att den till Ståndets enskildta Utskott varder
öfverlemnad.
Häruti hördes Henrik Andersson från Örebro
Län, Petter Claesson från Elfsborgs Län, m. fl.
af Ståndets Ledamöter instämma.
Anders Ersson från Elfsborgs Län förklarade
sig vilja ingå på hvad Bengt Gudmundsson före¬
slagit, i afseende på frågans ytterligare bordläg¬
gande, om nemligen sådant lät sig göra.
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län
förklarade, att, sedan diskussionen nu vore bör¬
jad, ansåge han ock bäst, att frågan nu blefve
slutligen afgjord, helst Betänkandet redan så länge
varit på bordet hvilande; och förmälde von
Zweigbergk, att han ansåg det af Anders Ersson
framställda förslag vara det lämpligaste, hvadan
han ock biträdde detsamma.
Diskussionen var slutad. Talmannens pro¬
position på bifall å Betänkandet besvarades med
Nej} hvarefter, uppå af denne gjord proposition,
Ståndet, instämmande i det beslut, som Rikets
Ständer vid 1840 och 1841 årens Riksdag i detta
244
Den 14 Januari 1845.
ämne fallat, ansåg förnyad Skrifvelse härom höra
till Kongl. Maj:t i underdånighet afgå. Och skulle
derjemte, uppå af Anders Ersson derom gjord
hemställan, respektive Med-Slånden genom ser-
skilde Protokolls-Utdrag vänligen inbjudas att i
förenämnde beslut sig förena.
§ 8.
Härefter föredrogs Allmänna Besvärs och
Ekonomi Utskottets Betänkande N:o 116, i an¬
ledning af väckt motion, om utvidgad smidesrätt
inom Bergslagen.
Per Persson från Örebro Län skriftligen:
”1 anledning af nu uppläste Utskottets Be¬
tänkande, angående väckt motion i afseende på
utvidgad smidesrätt inom tackjerns-bergslagen,
har Utskottet, med gillande af den utaf Rikets sed¬
nast församlade Ständer härom gjorda underdå¬
niga hemställan, trott frågan, såsom numera be¬
roende af Kongl. Maj:ts Nådiga Beslut, icke lämp¬
ligen böra blifva föremål för nu församlade Stän¬
ders tillgöranden, eller någon förnyad underdånig
skrif velse i detta ämne å Rikets Ständers sida
erfordras. — Då Utskottet afstyrkt alla vidare
åtgärder, med förklarande tillika, alt en större
frihet, än den vid sislföiflulne Riksdag af Stän-
derne för Bergslagen begärda, icke syntes Ut¬
skottet böra tillstyrkas, har Utskottet sannolikt
förbisett det missförhållande, som skulle inträffa,
derest samma Ständers underdåniga förslag skulle,
utan all modifikation tillämpas. Uti nämnde för¬
slag nemligen, deruti för alla inom tackjerus-
bergslagerne befintlige bruk, hvilka äro grundade
på egna från tackjerns-hyttorna fullkomligen skilj-
da skogar, tillstyrkes oinskränkt smides-frihet,
Den 14 Januari 1845. 245
likasom för alla bruk utom Bergslag, är slutli¬
gen, hvad de egentlige Bergmanshamrarne och
hyttorne serskildt angår, hemstäldt, att endast de
tackjerns-hytior, som under sednaste 10 år uti
medeltal åstadkommit en årlig tillverkning af
2,500 SkU, skulle tillerkännas rättigheten att,
efter en viss tids förlopp, anlägga en härd med
oinskränkt smidesrätt. Men härvid förekommer
den omständighet, att flere hyttor finnas, der
tillverkningen tillfälligtvis icke uppgått till fullt
detta godtyckligt antagna belopp, och derigenom
skulle de vara uteslutne från lillgodonjutande af
den fördel, som blifvit förordad för de öfrige.
Obilligheten häraf ligger för öppen dag och rät¬
telse häruti lärer väl äfven vara af motionären
åsyftad och bordt fästa Utskottets uppmärksam¬
het. Rättvist synes vara, att sådane mindre hyt¬
tor må få förena sig om en härd, då den sam¬
manlagda tillverkningen vid 2:ne eller flere upp¬
gått till det utsatta beloppet af 2,500 Sk'£i..
Per Persson,
från Orebro Län.’'
Härmed förenade sig Anders Jansson från
Westerås och Lars Boethius från Stora Koppar¬
bergs Län.
Sedan Proposition på bifall blifvit med
Nej besvarad, förenade sig Ståndet, uppå derom
af Per Persson gjord hemställan, uti följande
beslut:
Att, med afslag å Betänkandet, uti Under¬
dånig Skrifvelse hos Kongl. Maj:t anmäla, det
Ståndet till alla delar instämde uti de åsigter,
som af Riks-Stånden vid sistförflutna Riksmöte
uti ifrågavarande ämne blifvit uttalade, med til¬
246
Den 15 Januari 1845.
lägg derjemte af Ståndets önskan, att der tvenne
masugnar under de tio sistförflulna åren haft en
årlig tillverkning af sammanlagdt 2,500 Skti.
tackjerns belopp, de måtte berättigas att anlägga en
Stångjernshärd med oinskränkt smidesrätt; och
skulle respektive Med-Stånden genom Protokolls-
Utdrag vänligen inbjudas att deltaga uti Bonde-
Ståndets förenämnde Beslut.
Ståndet åtskiljdes kl. | 10 e. m.
In fidem,
C. G. Cassel.
Den 15 »Januari 1845.
Plenum kl. ~ 10 f. m.
§- L .
Vid förnyad föredragning af Bevillnings¬
utskottets, på bordet hvilande Betänkandet N:o
12, angående Tullbevillningen, yttrade:
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län,
del han icke ansåg lämpligt, att något annat
af de ämnen, som äro föremål för nu gällande
Tull-Taxa, härvid komme under öfverläggning,
än de, rörande hvilka Ulskottet uti förevarande
Betänkande tillstyrkt förändring; hvar och en dock
obetaget att jemväl yttra sig om tillökning eller
minskning i tull-umgälderne å de artiklar, sorn
Utskottet icke omnämnt. Enahanda åsigter yt¬
trades af: Henrik Andersson från Örebro, An¬
Den 15 Januari 1845.
247
dreas Bengtsson från Jönköpings, Ola Jeppsson
från Blekinge, Nils Strindlund från Wester-Norr-
O '
lands, Anders Jonsson från Östergöthlands, Per
Nilsson från Christianstads, Niklas Nilsson, Nils
Petter Pettersson och Sven Isacsson från Kal¬
mar Län, m. 11.;
hvaremot Pehr Sahlström från Stockholms
Län hemställde, att den af Grefve Cronhjelm
emot Betänkandet afgifne och detsamma vidfogade
reservation måtte tagas till grund för Ståndets
öfverläggningar.
Denna åsigt biträddes af Jöns Ersson, Johan
Petter Brattström, Bengt Ersson , Nils Nilsson
och förre vice Talmannen Per Eriksson från
Wermlands, Anders Eriksson och Johan Fredric
Dahllöf från Elfsborgs samt Johan August Zet¬
terberg från Stockholms Län, med förklarande af
den sistnämnde, det han dock ansåg mest lämp¬
ligt, att Kongl. Maj:ts i ämnet aflålne Nådige Pro¬
position uti ifrågavarande afseende blefve följd.
Petter Claesson från Elfsborgs Län redo¬
gjorde för de åsigter, sorn vid behandlingen af
förevarande ämne varit gällande hos Utskottets
majoritet, och hvilke Petter Claesson, såsom Le¬
damot derstädes, jemväl förfäktat, samt ansåg
att, enär samma majoritet gått en lämplig me¬
delväg, och med fästadt afseende så väl å Kongl.
Maj:ts i ämnet aflåtne Nådiga Proposition, som
å grunderne till nu gällande Tull-Taxa, icke före¬
slagit någre genomgripande förändringar, utan
endast förhöjning af Tull-afgifterne å öfverflöds-
varor och lyx-artiklar, Utskottets förslag af Bonde-
Ståndet borde vid nu förestående öfverläggning
följas, helst, om sådant icke skedde, utan, såsom
någre yrkat, Grefve Cronhjelms reservation till
248
Den 15 Januari 1845.
grund leir öfverläggningen anloges, den af’ Ut¬
skottet tillstyrkte förändring vid tull-behandlin¬
gen af en mängd dylike artiklar, nemligen, att
de boide förlullas efter vigt oell icke efter
värde, komme att förfalla, hvilket Petter Claesson
ingalunda ville medgifva, enär berörde förändring,
eller hans omdöme, vore i hög grad af behofvet
påkallad.
Häri instämde Petter Mårtensson från Jön¬
köpings, Johan Petter Andersson fran Elfsborgs
och Jöns Palmqvist från Skaraborgs Län m. 11.
Johan Jacob Ruthberg från Norrbottens Län
hemställde, att, enär vanliga ordningen för Riks-
Slåndens behandling af inkomne Utskolls Belän-
kanden vore den, att samme Betänkanden löre-
drogos och kommo under öfverläggning i den
form de blifvit afgifne, samt någon annan ord¬
ning nu icke vore lämplig, enahanda föredrag¬
ningssätt vid handläggningen af förevarande Be¬
tänkande måtte följas.
Med Rutberg förenade sig Gustaf Bertlhard
Appelqvist från Blekinge, Jan Andersson och Per
Olsson från Upsala, Olof Nilsson från Wester¬
bottens, Johan Johansson från Örebro, Olof Larsson
från Gefleborgs, Sven Jonsson och Anders Olsson
från Jemtlands Län, m. 11.
Ståndet beslöt härefter, att förevarande Be¬
tänkande skulle punktvis föredragas.
Härefter upplästes följande skriftliga anfö¬
randen :
l:o af Olof Svensson från Malmöhus Län:
”Någon lag utan öfvertygelse finns väl icke,
och lagstiftaren skulle i försöket till en sådan för¬
gäfves uppbjuda sina krafter. Mera än någon an¬
nan lag öfvertiädes likväl vanligen våra Tull-la¬
Den 15 Januari. 1845.
249
gar under sken af lofligt eller åtminstone mindre
skamligt yrke; och mer ån andra lagbrott hafva
desse både direkt och indirekt af särskildta indi¬
vider inom särskildta stånd blifvit öppnade. —
Correctivet emot detta onda ligger i vissa fall
mera hos folket, än Lagstiftaren. Den sednare har
hvarken genom Tulltaxor eller den kustbevak¬
ning, som i detta fall såsom en sort förmyndare
på pupillernas bekostnad måst anställas, kunnat
hinna det inål han sokt; då deremot folket blott
genom försakande af en onaturlig passion kan
göra det. Återkallande härvid i minnet så väl
det nyligen diskuterade finansbetänkandet och den
allmänt öfverklagade penningbrist, man derigenom
velat bota, som att man bland hufvudorsakerna
till den iråkade förlägenheten allmänt beskyllade
det öfverflöd af utländska lyxartiklar, som öfver¬
svämma landet, kan jag vid föredragning af nu
förevarande betänkande om tullbevillningen så
mycket mindre tillbakahålia mitt omdöme i delta
ämne, som jag fruktar att lyxen, hvilken djerft
utbreder sitt välde och ökar sitt förtroende bland
folket, är en ande, som, ehuru i skepnad af vän,
går vid vår sida, undergräfver vår välmåga, min¬
skar vår sjelfständighet och bereder vårt fall. Vill
man med sin uppmärksamhet följa lyxen, så lik¬
nar den en smitta, som alltjemt utgrenar sig i den
mån patienten derföre erbjuder anlag; och i afse¬
ende pä tiden, så, liksom medgångsliden är för
obetänksamheten och lättsinnet ofta den farliga¬
ste, har äfven en långvarig fred och nationens
förskoning från allmänna missvexter eiler andra
landsplågor synbarligen gynnat denna smitta. För
ett fjerdedels sekel tillbaka fanns lyxén och öf-
verflödet nästan uteslutande inom de Riksstånd, i
250
Deri 15 Januari 1845.
hvilkas behof och tillgång han naturligtvis ägde
största anspråk på näring. Följden deraf kunde då
i Statsekonomiskt afseende icke blifva så synbar,
enär blott en ringa del af Nationen var angri¬
pen, och de spår han inom samhället lemnade
efter sig, voro icke heller Riksförderfliga, emedan
han endast öfverflyttade en ganska betydlig del
egendomar ur sina anhängares bänder till dem,
som ännu på torftigbetens och sparsamhetens väg
sökt öka sin välmåga; men sedan den skadliga
frugten, åtminstone inom många landsorter, nu
börjat blifva allmänt begärlig, och den tärande
masken angripit den gamla Odalstammen, Natio¬
nens kärna, har sjukdomen icke längre kunnat
dölja sig, ulan med stora steg visat sitt förstö¬
rande inflytande på samhällskroppen. Må hända
att mången skall anse öfverflödiot orda om en
sak som tydligen ligger öppen för hvarje Stånds¬
bröders blick, och som äfven jag skulle ansett
mindre vigtig, om den icke så noga rörde deras
väl eller ve, hvilkas ärende vi bär hafva att ut¬
föra; men då våra förhandlingar så väl i denna,
som den vigliga finansfrågan noga efterforskas af
spridda Kommittenter, som, suckande under nö¬
den, vänta med spänd uppmärksamhet på åtgär¬
der för penningebristens botande, torde äfven en
vink böra egnas åt dem för att tillse, om icke
något allmänt binder finnes, som mäste undan-
rödjas, såvida de vilja motse någon varaktig för¬
bättring; ty för ett stort mål fordras gemensam
medverkan, och utom en sådan skall ändamålet
mer eller mindre förfelas. Det lär visserligen
vara ganska få, som icke af erfarenhet vunnit kän¬
nedom derom, att af 2:ne lika väl lottade indivi¬
der den ene genom flit och sparsamhet försattes
Den 15 Januari 1845.
251
i välmåga, då den andre genom öfverflöd och
lättja förstör sig sjelf och ofta bedrager andra,
samt deraf sett följderna i detta ämne inom det
enskildtä samhällslifvet; men det torde deremot
vara rätt många inom vårt Stånd, som icke gjort
sig begrepp derom, att lyxen, i elen skala den nu
fortgår, är i statsekonömiskt och financielt afse¬
ende så förstörande, att man med detta öfverflöd,
med denna grannlåt bortjagar till betydlig del
den allmänna välmågan ur landet. — Lika så
säkert, som det likväl är, att den enskildte med¬
borgaren, som alltid, vare sig af tvungna eller
tillskapade behof, har större utgifter än inkom¬
ster, måste slutligen duka under för fattigdom,
lika säkert är det, att, då Staten årligen importe¬
rar (af utländningen köper) för många millioner
mera än den kan exportera, (försälja) skall den,
såsom med hvarje dag fattigare, slutligen kom¬
ma på obestånd; och följderna, då sådant gäller
ett helt samhälle, äro mångdubbelt vådliga. Om
ett sådant handlingssätt vore af behof, antingen
för lifvets bergning eller någon annan national-
angelägenhet påkalladt, läge deri ett urskuldan¬
de; men då Sverige i detta hänseende är ett af
de mest lyckliga land, emedan dess verkliga be¬
hof af utländska varor äro ganska få, skulle, om
man inskränkte sig inom behofvets gräns, våra
årsberättelser från tullstyrelsen i stället för för¬
vånande förluster kunna visa exportöfverskolt, som
vitsordade både vår sjelfständighet och vårt obe¬
roende; och då skulle icke vårt silfver från Ban¬
kens valf utvandra till främmande land till ut¬
byte mot sådana lyxartiklar, som endast äga ett
inbilladt värde. Men man har fordrat och for¬
drar vanligen, att goda och nylliga exempel böra
252
Deri 15 Januari 1845.
gifvas från de höjder inom samhället, hvarifrån
de blifva mäst synliga, och kring hvilka folkets
blickar helst fästa sig. Får denna regel göra sig
gällande, så är signalen dertill gifven, och ett
steg, värdigt efterföljd, redan taget på den bana,
sorn bör beträdas; ty den Konung, som nyligen
uppstigit på Sveriges Thron, kan i detta fall föra
samma språk till folket, som det hvarmed en af
våra framlidna Konungar under föregående sekel
O O
i en annan sak hälsade Rikets första stånd: ”jag
kommer till eder i dag, icke såsom Kung, utan
såsom den förste Riddersman af min ätt”. Han
har uppträd t med de inre egenskaper, som kun¬
na gifva glans åt thronell; men såsom på en
gång både Furste och Statsman har han bortlagt
det yttre öfverflödsprakt, hvarmed Furstar vanli¬
gen utmärka sig; och jag vädjar till allmänna
opinionens röst, om han icke, i stället för att
derigenom förlora något anseende, Lillvunnit sig
en större kärlek, en ädlare aktning, än som ge¬
nom ärftlig fåfänga kunnat vinnas. Då man nu
högaktar dessa dygder, denna sparsamhet, den¬
na föresyn hos Regenten och önskar, att han
ville dermed fortfara, hör väl icke folket, sorn
både erkänt och uttalat sina behof, underlåta att
följa samma hushållsprincip. Måtte derföre hvar
inom sitt stånd, men i synnerhet Bondeståndet,
som utgör den stora massan af folket, och sorn
mer än något annat Stånd är belåtet med lan¬
dets alster, inställa och förakta det öfverflöd, sorn
af ulländningen oss erbjudes. Må Svenska Bon¬
deståndet, enligt historiens vittnesbörd, icke glöm¬
ma, att det värde och anseende, som från fadren
lill oss gått i arf, leder sitt ursprung från helt
antlra källor än lyx och öfverflöd, samt alt delta
Den 15 Januari 1845.
253
värde både i religiöst, moraliskt och politiskt af¬
seende skall, i förening med ett rätt an vändande
af den stone upplysning framtiden erbjuder, säk¬
rare bibehållas genom de egenskaper, som i mån¬
ga fall utmärkte våra fäder, än genom dem, sort
af öfverflödet alstras; men skall man hoppas fä
motse någon förändring härutinnan förr än en
allmän fattigdom derom anordnar, och frugten
af förra mödor redan försvunnit eller öfvergått.
i andra händer, måste den mera förmögne och
husbonden föregå den mindre bemedlade och tje-
naren med ett värdigt efterdöme. Den förre skall,
om han bortlägger den lyx, som genom exemplet
förstör hans mindre lottade likar, hvarken deraf
förlora sitt medborgerliga värde eller sakna före-
O O
mål, der han mera värdigt kan använda sina öf¬
verskott; och den oförfarne ynglingen eller tje¬
na ren, som nu skickar sin lön öfver hafvet för
att blifva klädd i främmande drägt, skall troli¬
gen snart blygas för sin dårskap och måhända
återgå lill fordna tiders sed, att genom sparsam¬
het under den kraftfulla aldren bereda sig det
understöd för åldrens dagar, hvarförutan nöd och
brott icke sällan inträda.
Hvad jag sålunda yttrat, är kan hända ännu
mer eller mindre främmande för vissa orter, och
jag gratulerar dessa, samt önskar, att de voro
mångå; men då teckningen likväl lär af de fleste
igenkännas, och följderna äro både af erfarenhet
och med (acta beviste, har jag öppet och utan
förbehåll uttalat mina åsigter, och tror att lyxén
är en af de farligaste snaror, som för närvaran¬
de ligga i Bondeståndets väg, såsom, jemte en djup
beskattning, ett hinder lör dess förkofran; att
sä länge folket hyllar den och derom under¬
254
Den 15 Januari 1845.
handlar, skola Lagstiftarne, så hädanefter sorn hit¬
tills blifva gäckade i det hopp, de fästa vid Tull¬
lagar och Kustbevakning; men att eLt allmänt
förakt för denna vår tids spetelska skulle vara
det säkraste botemedlet deremot, samt om ett så¬
dant med supponerad verkan inom opinionen in¬
trädde, vi både på handelsvägen och den finan-
ciella banan skulle taga ett säkert framskridan¬
de steg.
Jag har trott, att en moralisk skyldighet
ålägger Ståndet uttrycka sin opinion i detta icke
likgiltiga ämne; och i afseende på anmärkningar
mot Betänkandet eller vissa punkter deraf kan
under föredragningen blifva lid att yttra sig.
Stockholm den 15 Januari 1845.
Ola Svensson,
från Skåne.”
Häri instämde vice Talmannen Nils Pers¬
son, Ephraim Larsson och Petter Haraldsson
från Elfsborgs, Petter Persson, Andreas Bengts¬
son, Anders Johan Sandstedt och Petter Mår¬
tensson från Jönköpings, Nils Gustaf Nilsson,
Anders Jonsson och Anders Andersson från Öster¬
göthlands, Gustaf Bernhard Appelqvist, Ola Jepps¬
son och Lars Pettersson från Blekinge, Sven Jons¬
son och Anders Olsson från Jemtlands, Olof Lars¬
son och Lars Larsson från Gefleborgs, Henrik
O *
Andersson, Johan Johansson, ylnders Andersson
och Anders Persson från Örebro, Lars Johan
Gezelius, Lars Olsson och Johan Eriksson från
Stora Kopparbergs, Carl Fredrik Huss från We-
ster-Norrlands, Olof Nilsson från Westerbottens,
Jöns Palmqvist och Petter Jonsson från Skara¬
borgs, Måns Persson och Jöns Mänsson från
Den 15 Januari 1845.
255
Malmöhus, Johannes Johannesson> Erik Christens¬
son och Mathias Hjort från Götheborgs och
Bohus samt Per Jönsson från Christianstads
Lån, m. fl.
2:o Af Nils Nilsson från Wermlands Län:
”De ändringar och omstörtningsförsök, som
de ekonomiska lagarne vid hvarje Riksdag måste
genomgå, äro måhända ett af de vigtigaste och
största hindren för näringarnes och industriens
utveckling uti fäderneslandet, ty ingen ting af¬
skräcka* mera ifrån industriella företag än osä¬
kerheten i de lagars bestånd, som för dem äro
bestämda, då deremot erkännas måste, att stad¬
ga, konseqvence och enhet uti den ekonomiska
lagstiftningen äro nödvändiga vilkor för all in¬
dustriel framgång och utveckling.
1840 års Ständer antogo en Tulltaxa uti en,
enligt min öfvertygelse, må hända alltför liberal
syftning, och hvaraf följderna för landels indu¬
striella och financiella förhållanden ty värr visat
sig vara mindre förmånlige, hvaraf ock, vid be¬
handlingen af denna taxa inom närvarande Stän¬
ders Bevillnings-Utskott, tydliga återverkningar
försports, på det sätt, att pluraliteten trott sig
till Fosterlandets sanna fördel kunna afhjelpa be¬
rörde Tulltaxas brister derigenom, att på en mängd
artiklar öfverdrifvet hög införselstull åsatts,
utan att dervid noga öfverväga alla de omstän¬
digheter, som härvid böra tagas i betraktande,
nemligen: skydd för den inhemska produktionen,
Statens tullinkomst, retelsen till oloflig införsel
och konsumentens billiga anspråk.
Att här uppgifva alla de speciella fall, hvar¬
vid, efter mitt förmenande, här ofvan anförda
principer icke blifvit af Utskottet tillämpade, tor¬
256
Den 15 Januari 1845.
de måhända blifva allt för vidlyftigt, hvarföre
jag yrkar bifall lill na gällande Tulltaxa, likväl
med de deruti af Kongl. Maj:t redan gjorda än¬
dringar och rättelser samt hvad Ordföranden i Be-
viilnings-Utskottet Grefve Cronhjelms vid före¬
varande Betänkande fogade reservation innehåller.
Stockholn) den 15 Januari 1845.
N. Nilsson,
från Wermland.”
Måns Mänsson från Cal mare Län yttrade:
Jag kan icke godkänna den i förstberörde skrift¬
liga anförande gjorde framställning, atl Svenska
Odalmannen och den stora allmänheten, genom
lyx och öfverflöd, kommit på obestånd; ty så¬
dant är icke med sanna förhål landet öfverens¬
stämmande, emedan orsaken till Svenska Allmo¬
gens fattigdom och nödställda belägenhet är en¬
dast att söka uti de alltför stora skatterne. Man
bör derföre icke, medelst antagande af sådane
satser, som uti anförandet blifvit uppställde, lem¬
na vapen i händerne på det parti, som icke vill
erkänna de stora skatternes skadliga inverkan på
folkets välstånd.
Härefter företogs l:a punkten af Betänkan¬
det innefattande: Utskottets tillstyrkande, att Ri¬
kets Ständer måtte vidblifva grunderne i nu gäl¬
lande Tulltaxa m. m.
Matts Persson från Stockholms Län yttrade:
Om denna punkt bifailes, så komma förbuden
att i Tulltaxan qvarstå, hvilket jag, för min del,
så mycket mindre .kan gilla, som desamma hit¬
intills ingalunda medfört något lyckligt resultat
för Riket. Jag yrkar således, att alla absoluta
förbud
Den 15 Januari 1845.
257
förhud utur Tulltaxan må försvinna, och att en
tillräcklig skyddstull för de inhemska näringarne
i stället må stadgas.
Häri instämde Johan August Zetterbergska
Stockholms Län.
Johan Jakob Butberg från Norrbottens Län:
För mig må förbuden gerna upphöra; men då
frågan derom kan afgöras för hvarje artikel ser¬
skildt, finner jag nu icke något hinder möta för
bifall till denna punkt.
Petter Claesson från Elfsborgs Län: Medbro-
drejis Matts Perssons nu framstäldte förslag, att
alla förbud må upphöra, förefaller mig förunder¬
ligt, och, lindrigast sagdt, inconseqvent, enär
lian vid Riksdagens början med största ifver på¬
yrkade förbud för Finska och Åländska fartyg
att deltaga i Svenska kustfarten. Jag deremot,
som icke kan medgifva, alt de förbud, som ut¬
färdas till Svenska Näringarnes förmån, böra
gälla till skydd ensamt för de af landets invå¬
nare, som bo vid kusterne, utau äfven sträcka
sitt välgörande inflytande inut landet, kan inga¬
lunda dela den af Matts Persson yttrade åsigt.
Petter Persson från Jönköpings Län: Enär
lyxén i förening med de dryga skatterne obe¬
stridligen förorsakar den snart öfverhandtagande
fattigdomen i landet, skulle jag helst önska, att
förbud för alla utländska lyxartiklars och öfver-
flödsvarors införande i Riket blefve stadgadt.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län an¬
såg, att om införselförbud, som vore det enda ra¬
dikala medlet mot allt för mångå utländska va¬
rors införande i landet, borttoges, så skulle till¬
ståndet härstädes blifva värre, än det för närva-
17
258
Den 15 Januari 1845.
rande är. Och, då Bondeståndet icke hade nå¬
gon anledning att understödja handelsinteresset,
trodde Andreas Bengtsson Ståndet icke lämpligen
kunna afskaffa nämnde förhud.
Anders Jonsson från Östergöthlands Län: Då
man ser utländska lyxartiklar öfversvämma lan¬
det, är det ingalunda lämpligt att besluta in¬
förselförbudens upphörande. 1 1823 års Tull¬
taxa voro långt (lere artiklar, än nu, förbudne
till införsel, och tillståndet i landet var då jem¬
väl bättre. Nu torde det vara aldraminst lämp¬
ligt för Sverige alt afskaffa införselförbuden, då
sjelfva England, ehuru det predikas tullfrihet
för andra, likväl sjelfl bibehåller desamma. Jag
bifaller förevarande punkt.
Häri instämde Nils Gustaf Nilsson från
Östergöthlands, Ola Svensson och Jöns Månsson
från Malmöhus samt Lars Olsson från Stora
Kopparbergs Län, m. fl.
Matts Pehrsson: Efter 1834 års Riksdag
blef, på Rikets Ständers begäran, nedsatt en Ko-
inittée för att granska våra Tull-lagar och un¬
dersöka förhållandet med Rikets deraf beroende
handel och sjöfart. Denna Komitlee afgaf ett
ganska utförligt och välgrundadt Utlåtande, deri
de absoluta förbudens alskallande på välgrunda¬
de skäl tillstyrktes. Förhållandet har sedan sist¬
nämnde tid icke förändrat sig, och derföre kan
jag icke annat än vidhålla mitt förut framstäldte
yrkande, att berörde förbud böra upphöra. Arid
1823 års Riksdag förklarade våra Fabriksidkare,
att, om dylike förbud endast finge fortfara un¬
der tio år, så skulle de inhemska fabrikerne icke
vidare vara i behof af samme förbud. Desse haf¬
va likväl nu varit gällande i 20 år, men fabri-
Den 15 Januari 1845.
259
kernes tillstånd är derigenom ingalunda förbätt-
radt. I anledning af Petter Claessons yttrande
alt jag, sorn vid Riksdagens början yrkade för¬
bud för Finska och Åländska fartyg att deltaga
i Svenska kustfarten, skulle handla inkonseqvent,
då jag nu talat emot införselförbudens bibehållan¬
de, får jag endast erinra, att de sålunda omnämn¬
de tvenne slags förbud äro af helt olika beskaf¬
fenhet, så att det enas bibehållande ingalunda
motsäger det andras upphörande.
Vice Talmannen Nils Persson: För den,
som har genomläst förevarande Betänkande, lärer
några skrupler icke kunna uppstå vid att bifalla
förevarande punkt, enär det i Betänkandets 3:dje
punkt blifvit tillstyrkt, att Kongl. Maj:t må kun¬
na, der behofvet så kräfver, utfärda förbud emot
införsel af sådane varor, sorn för Riket äro obe-
höflige och öfverflödige.
Häri instämde Sven Isaksson och Niklas
Nilsson från Galmare, Jöns Ersson från Werm¬
lands, Lars Pettersson från Blekinge, Johan Ols¬
son och Olof Jansson från Stockholms, Per Ols¬
son från Upsala, Gustaf Pettersson och Anders
Andersson från Östergöthlands samt Petter Jönsson
från Christianstads Län, m. fl.
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län
ansåg det vara orimligt att bibehålla förbud i Tull¬
taxan, under det man tilläte de till införsel för-
budne varorne att i landet förbrukas, enär så¬
dant endast vore att utställa en lockmat för lu¬
rend reja re.
Olof Nilsson från Westerbottens Län ansåg
införselförbud vara af behofvet påkallade, och
förklarade sig derföre vilja bifalla Betänkandet
uti nu ifrågavarande afseende.
260 Den 15 Januari 1845.
Denna punkt blef härefter af Ståndet bifal¬
len; dock med förbehåll, att framdeles vid be¬
stämmande af den tull, som må anses lämplig
för de varor, hvilka i nu gällande Tulltaxa äro
till in- eller utförsel förbtidne, få särskildt pröf¬
va, om anledning förekommer att bos Kongl.
Majrt i underdånighet anhålla, det desse förbud
till större eller mindre del må upphöra.
Häremot reserverade sig Matts Persson från
Stockholms Län.
2:dra punkten, angående stadigvarande lull
å Spannemål, m. m.
Härvid yttrade:
Pehr Jönsson från Christianstads Län: Ar
1841 inkommo i Riket lieie tusende tunnor ut¬
ländsk Spannemål, som, enär Spannemålstillgån-
gen inom landet var tillräcklig, låg vår han¬
delsvåg till last, nedtryckte densamma och bi¬
drog i betydlig mån till den kolt derefter in¬
träffade betydliga silfverutvexlingen. Då man nu
känner, att köpmännen lill och med gjort Ban¬
kens silfvcrmynt lill en handelsvara, och att de,
såsom vår store Konung Gustaf 2:dre Adolf en
gång yttrade, hafva sitt fädernesland i pennin-
geskrinet, så bör man väl icke genom oljenliga
Tullförfallningar stegra deras vinningslystnad.
För närvarande införskrifva de utländskt hvete,
som, då den Svenska produktionen af denna
spannemålssort, ehuru i år mindre god, likväl
fyller behofvet, är fullkomligen obehöfligt och
endast medför en ökad silfverexport.. Jag yrkar
derföre att, så väl till förekommande af dylike
olämplige handelsspekulationer, som till skydd
för Svenska jordbrukaren, införseltullen må hö¬
Den 15 Januari 1845. 261
jas å hvete med 1 R:dr och å Råg med 32 sk.
på tunnan.
Häri instämde Conrad Romin och Lars Norrby
från Gottlands, Sven Isaksson, Niklas Nilsson
och Pehr Jönsson från Calmare, Petter Persson,
Petter Mårtensson och Anders Johan Sandstedt
från Jönköpings, Lems Magnus Knutsson från
Östergöthlands samt Anders Sundholm från Stock¬
holms Län, m. fl.
Nils Petter Pettersson från Calmare Län
instämde i Per Jönssons yttrande och ansåg en
förhöjning i tullen å spannemål vara desto nöd¬
vändigare, sorn Handlande i de södra provincerne
af Riket för närvarande hade för sed att å de¬
ras fartyg i utländska hamnar såsom barlast in¬
laga spannemål, hvilken på sådant sätt utan
transportkostnad i Riket infördes till öfverflöd
och skada för den Svenske jordbrukaren.
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs
Län: I anseende lill de nedtryckte spannemåls-
priserne här i landet, anser jag nödigt, alt tul¬
len å utländsk hit införd spannemål förhöjes; ty
då kostnaden för transporten af en tunna span¬
nemål från Westergöthland till Stockholm upp¬
går till 2 R:dr, men från Finland och Östersjö-
hamnarne endast Lill omkring 16 sk., är det
ovedersägligt, att en högre skyddstull å spanne¬
mål här i landet är nödvändig. I öfrigt skulle
jag önskat, att förhållandet med tullinkomsterne
för spannemål blifvit närmare utredt, och att,
om öfverskott å desamma förefinnes, det blifver
inlefvereradt till Riksgälds-Contoret. Af desse
skäl yrkar jag att Betänkandet i förevarande del
må återremitteras.
262 Den 15 Januari 1845.
Johan Fredrik Dahllöf från Elfborgs Län:
Då Rikets Ständer vid sistlidne Riksdag besluta¬
de, att en fix tull å spannernål skulle äga runi,
ansågs det komma att medföra vinst för Svenska
jordbrukaren, emedan, då det icke stod Rgerin-
gen fritt att böja eller sänka spannemålstullen,
det sedermera icke blef så lätt för de handlan¬
de, att, i afvaktan på missväxtår, upplägga och
behålla hvad de, till följd af misslyckade spe¬
kulationer, under ett godt år införskrifvit. Jag
anser mig derföre böra bifalla Utskottets förslag,
att en fix lull å spannernål må fortfarande äga
rum; och då det icke tillkommer Bevillnings¬
utskottet att afgifva redovisning öfver de behåll¬
na lullinkomsterne för spannernål, så tror jag,
frågan derom nu icke bör upplagas och än
mindre föranleda till någon återrerniss.
Häri instämde förre vice Talmannen Per
Eriksson från Wermlands, Jakob Kihlblom frun
Södermanlands, Johan åugust Zetterberg från
Stockholms, Per Olsson från Upsala, Ephraim
Larsson och Anders Ersson från Elfsborgs, Sven
Jonsson och Anders Olsson från Jemtlands, Olof
Larsson från Gefleborgs, Lars Boethius från Stora
Kopparbergs Län, m. ö.
Per Nilsson från Christianstads och Anders
Jonsson från Östergöthlands Län instämde hvar
för sig uti Per Jönssons yrkande om förhöjning
af tullen å spannernål; tilläggande Anders Jons¬
son att bästa beviset derpå, att tullen å span-
nemål för det närvarande vore för låg, kunde
hämtas deraf, alt spannernål, som 1843 blifvit
från Riket exporterad, nu åter hit infördes.
Per Jönsson: I anledning af Dahllöfs yt¬
trande om fördelarne af en fix tull å spänne¬
Den 15 Januari 1845. 263
mål får jag erinra, alt desse fördelar endast till¬
skyndas de handlande, hvilka, då något äfventyr
för en efter ornsländighelerne lämpad höjning
eller sänkning i tullafgifterne icke förefinnes,
derigenom liksom uppmanas till djerfva spekula¬
tioner med spannemål, hvilken sedermera, då
våra egna skördar äro gifvande och för landet
ti 11 räckIige, på ett onaturligt sätt nedtrycker de
inhemska spannemålspriserne och gör det omöj¬
ligt för den jordbrukare, som från spannemålsaf-
kaslningen skall hämta sin bergning och ulskyl-
derne till det allmänna, att kunna undgå fattig¬
dom och elände, ett förhållande, sorn icke längre
tillbaka än år 1843, inträffade och visade sitt
förde rfl i ga i nfly ta nde.
Sven Isaksson från Calmare Län: Då jord¬
bruket icke är skyddadt genom lämplige tull¬
io r f a 1111 i n g a r, utan spannemålspriserne alldeles
orimligen nedtryckas, och spannemål, genom ut¬
ländsk införsel, finnes i sådan myckenhet, att
den icke kan afsättas, blifver det alldeles omöj¬
ligt för Svenska jordbrukaren att bereda utvägar
för sin bergning och de stora skatterne till Sta¬
ten. Jag instämmer derföre i Per Jönssons yr¬
kande om förhöjning i införseltullen å Hvete
och Råg samt föreslår, att den för Korn må ökas
med 16 sk. på tunnan.
von Zweigbergk: Det förundrar mig, att nå¬
gon kan anse denna stadgade införseltull å span¬
nemål, såsom skyddstull för den Svenska pro¬
duktionen; ty, då transportkostnaden för denna
vara är fyra gånger högre från Sveriges aflägs-
nare provincer till lmfvudstaden, än från de fle¬
ste utländske orter, så är det helt naturligt, att
beiörde tull icke kan vara skyddande för Sven¬
264 Den 15 Januari 1845.
ska jordbruket. Jag fortfar derföre i mitt vi¬
kande om förhöjning i tullen å spannemål, samt
att de för denna vara nu i behåll befintlige tull¬
medel, som vid Riksdagens början utgjorde 163,000
R:di- och troligen i närvarande stund uppgå till
omkring 250,000 R:dr, må till Riksgälds-Coulo-
ret inlefvereras.
Häri instämde Sven Isaksson från Calmare,
Anders Andersson från Örebro, Lars Norrby
från Gottlands, Carl Petter Myrberg från We¬
sterås, Jan åndersson, Jan Persson och Per
Olsson lian Upsala, samt Anders Sundholm från
Stockholms Län, m. fl.
Jöns Palme/vist från Skaraborgs Län före¬
nade sig med Per Jönsson.
Anders Nilsson och Samuel Samuelsson från
Östergöthlands Län yttrade hvar för sig, det de
ansågo införseltullen å spannemål böra fortfaran¬
de förblifva fix och å hvete höjas med del af
Per Jönsson yrkade belopp.
Olof Nilsson från Westerbottens Län: Man
Lör icke förglömma, att inom vårt Fädernesland
finnas flere provincer, som icke afkasta tillräck¬
ligt spannemål, ulan måste årligen köpa betyd¬
liga poster af denna vara, samt att man således
icke bör genom en ökad införseltull alltför myc¬
ket stegra priset å densamme i uiissvextår; ty
derigenom måste hunger och elände uppkomma.
Jöns Månsson från Malmöhus Län instämde
i Per Jönssons yttrande och ansåg en förhöjning
i tullen å införd spannemål vara af behofvet
påkallad, hvilket bäst bevisas deraf, att, ehuru
man i Skåne nyligen haft tvänne missvextår,
priserne likväl genom den utländska tillförseln
Den 15 Januari 1845.
265
varit så låga, att man nödgats sälja en tunna
Råg för 7 R:dr Riksgäldssedel'.
Niklas Nilsson från Calmare Län: Ehuru
rågskörden under år 1840 på de fleste ställen i
min hemort slog felt, infördes likväl så mycket
utländsk råg, att de, som fingo en hällre skord,
ändock (ingo sälja denna vara lill underpris.
Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län:
Ehuru jag icke har något emot en förhöjning af
införseltullen å spannemål, tror jag likväl det
vara råd ligasi att behålla den, som i nu varan¬
de Tulltaxa är bestämd. Skulle Bondeståndet
ändock anse densamma för låg, så föreslår jag,
att förhöjningen icke må blifva partiel, utan å
alla spannemålssorter bestämmas till 25 procent
utöfver hvad nu är stadgadt.
O /
David åndersson från Hallands Län: I an¬
ledning af en värd Talares yrkande, att den vid
Riksdagens början befintlige behållning af Tu II-
inkomslerne för spannemål, då uppgående till
163,000 R:dr, måtte inlefvereras Lill Riksgälds-
Conloret, får jag upplysa, att denna summa blif¬
vit af Slats-Contoiel bland Statens tillgångar be¬
räknad alt, lika med andre Statsmedel, till ut-
giflérne intill nästa Riksdag användas, i följd
hvaraf frågan om samma medels inlefverering till
Riksgälds-Gontoret således måste förfalla.
Ola Jeppsson från Blekinge Län förklarade
sig vilja bibehålla en stadigvarande lull å span¬
nemål och ansåg införseltullen å hvete kunna
tåla någon förhöjning.
Häri instämde Per Pålsson från Christian¬
stads Län.
Pehr Sahlström från Stockholms Län: Det
Svenska jordbruket har Jin mera sä sligit oclr
266
Den 15 Januari 184-5.
lemnat en så hög afkastning, alt hundratusentals
tunnor spanneraål årligen kunna utur Riket ut¬
föras, ett förhållande som man tillförene icke
vågat hoppas. Jag anser dock lika med Med-
brodren Dahllöf, att en fix tull å spannemål är
för landel välgörande, enär stadga i spannemåls-
piiserne derigenom bäst kan bibehållas. Alt en
stor spannemåisinförsel ägde rum 1841 är väl
sant, men sådant var mindre föranledt af be-
liofvet, än det ofördelaktiga utseende grödan vi¬
sade året förut. Jag tror således icke att man
af farhåga för dylika handelsspekulationer, hvar¬
igenom spannemål till allt för stort öfverflöd in¬
föres, bör höja införseltullen å denna vara; och
hvad serskildt angår hvete, så, enär den derå
nu stadgade införseltull utgör omkring 33ä pro¬
cent af det för delta spannemålsslag nu gällande
pris, torde en högre skyddstull härå icke böra
påyrkas. Alt denna vara för närvarande inför-
skrifves, härrör deraf, att den inhemska produk¬
tionen, i anseende till den regniga väderleken
under näsllidet års sommar, icke är af sådan
godhet, att konsumenterne dermed äro belåtne;
ö 7 # 7
men i allmänhet tror jag icke, att detta sädes¬
slag kan blifva föremål för importörernes speku¬
lationer, emedan varan inom landet produceras
i tillräcklig mängd. Hvad serskildt angår en
värd Ledamots yrkande, att tullinkomsterne för
spannemål böra inlefvereras till Riksgälds-Conto-
ret, så får jag förklara, att jag icke kan dela
denna åsigt, tyr desse inkomster äro, enligt Ri¬
kets Ständers beslut, ställde till Kongl. Maj:ls
disposition för behöfvandes undsättning i miss-
vextår, och för detta ändamål anser jag berörde
medel jemväl böra bibehållas.
Den 15 Januari 1845. 267
Med Sahlström förenade sig förre Vice Tal¬
mannen Per Eriksson, Jonas Kylander, Bengt
Ersson, Jöns Ersson och Johan Petter Bratt¬
ström frän Wermlands, Johan Andersson från
Upsala, Lars Bygden från Westerbottens, Sven
Jonsson från Jemtlands och Jöran Jolaisson från
Kronobergs Län, m. fl.
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge
Län, förklarade sig dela och biträda de åsigter, som
blifvit yttrade af Per Jönsson; och Petter Claesson
från Elfsborgs Län förenade sig med Ola Jeppsson.
Johan August Zetterberg från Stockholms
Län instämde i hvad Sahlström yttrat, och an¬
såg, att enär, såsom någre värde Talare upp¬
lyst, den Svenska spannernåls-produktionen nu¬
mera så stigit, att Landels behof deraf fylles,
ulan att spannemålsprisei ne behöfva stregras, så¬
dant redan utgjorde ett skydd mot öfverflödig
import af utländsk spannemål. Det enda sädes¬
slag som egentligen införes från Finland vore
utsädes-råg, som för Jordbiukarne sjelfve är syn¬
nerligen behöflig; hvadan, då den nu stadgade
införel-lullen uppginge till omkring 20 procent
af varans värde, Zetterberg yrkade bifall till
Utskottets Betänkande uti förevarande punkt.
Häruti instämde Henrik Andersson från Öre¬
bro, Mats Persson från Stockholms, Per O/ssoti
från Upsala, Lars Johan Gezelius från Stora
Kopparbergs Län, m. fl.
Jan Andersson från Upsala Län: Jag förenar
mig med David Andersson ocb anser nödigt,
att Rikets Ständer icke så tillställa, att Kongl. Majit
saknar tillgång för undsättning åt de behöfvande
i missvext-år. 1843 förderf vades grödan af hagel
inom en stor del af min hemort, och dess in-
2G8 Den 15 Januari 1845.
lie vällare hade varit alldeles olycklige, om de då
icke fått hjelp af Kongl. Majit. Jag bifaller der¬
före Utskottets Betänkande i denna del.
Vice Talmannen vidhöll sitt förut afgifna
yttrande att förevarande punkt borde bifallas,
men hemställde alt, enär densamma innefattade
två olika momenter, derom måtte framställas
tvenne serskilda propositioner.
von Zweigbergk afslod, i anledning af de
utaf David Andersson meddelade upplysningar,
från sitt yrkande om återremiss och instämde i
Strindlunds yrkande om 25 procents förhöjning
af införsel-tullen å all slags spannemål.
Samuel Samuelsson: Ehuru jag icke vill neka,
att Svenska Jordbruket genom nu gällande Tull-
författningar är skyddadl och omhuldadt, anser
jag likväl att införel-tullen å hvete bör höjas till
3 R:dr å 3 R:dr 16 sk. för Tunnan, enär denna
vara egentligen är en lyxartikel
Lars Olsson från Stora Kopparbergs Län
ansåg införsel-tullen å spannemål icke böra hö¬
jas; tydå mångå orter i Riket funnos, som fingo
svaga skördar och ofta voro utsatte för missvexl,
borde man icke, genom stegrade spannemålspri-
ser, förorsaka hungersnöd, som i dessa orter ofta
måst stillas med barkbröd och andra onaturliga
födoämnen.
Johan Jacob Rulberg från Norrbottens Län:
Då ingen har bestridt, hvarken att fix Tull å
spannemål bör ega rum, eller att Tull-inkom-
sterne för denna vara böra ställas lill Kongl. Majrts
disposition för undsättning i missvexlår, så Loide
något hinder icke kunna möta för bifall till föreva¬
rande punkt; dock anser jag, lika med Vice Tal-
Den 15 Januari 1845.
269
mnnncn, att derom böra framställas tvenne ser-
skilde propositioner.
David Andersson förklarade si» icke kunna
frångå sin öfvertygelse, att Betänkandet i före¬
varande punkt vore välgrundadt och derföre
börtie bifallas; ty, ehuru förhållandet i afseende
å spannemåls-tillgången inom Riket litt vore godt,
kunde man likväl icke lita på, alt det alltid skulle
blifva sådant. Man såg t. ex. 1826, att den då
inträffade missvext medförde behof af en ganska
betydlig spannemåls-import, oaktadt föregående
årets skörd varit ymnig. Sådane omständigheter
kunde jemväl inträffa hädanefter, och då den nu
bestämde införsel-tullen vore försvarlig, ansåg
O O
Talaren någon förhöjning (leii icke böra beslutas.
Alt Köpmännen under år 1841 i ii forsk r i f v i L en
mängd utländsk spannemål, vore väl sant, men de
hade icke rosat marknaden, och enahanda för¬
hållande synes vänta spannemåls-importörerne
under innevarande år.
Anders Jonsson från Östergöthlands och Pei¬
fer Persson från Jönköpings Län instämde i hvad
Vice Talmannen yttrat och ansågo införsel-tullen å
spannemål böra höjas med 25 procent.
Bengt Gudmundsson från Hallands Län: Om
frågan hade varit att bestämma införsel-tull å annan
vara än spannemål, skulle jag ej ökat diskussionen;
men då denna vara i synnerhet i missväxtår är för
Landet den vigligaste artikel, bör jag icke stillati¬
gande åhöra densamma. Man bör besinna, att då
brist på spannemål i landet förefinnes, är import
behöflig, och den yrkade förhöjning kommer såle¬
des att fördyra brödet för den behöfvande obemed¬
lade delen af Nationen; och dertill vill icke jag med
min röst bidraga. Desslikes anser jag, att en fix
270
Den 15 Januari 1845.
Tull A spannera Al medför välgörande verkan för
det allmänna; ty derigenom bi beha 1 les spanmåls-
priserne mera jemna. Fastän det i Ar varit lågt
pris, har man likväl den erfarenheten, att de
goda Arens skördar i vårt land icke till fy Hest
ersätta de mindre goda, och alldraminst då miss¬
växt inträffar. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag i denna punkt.
Häri instämde Johan Petter Andersson från
Elfsborgs Län.
Öfverläggningen förklarades vara slutad; och
då Talmannens proposition på bifall till Utskot¬
tets Betänkande i denna punkt med blandade Ja
och Nej besvarades, samt votering begärdes; så
uppsattes, justerades och anslogs följande vete-
rings-proposition:
”Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets i
Betänkandet N:o 12 gjorde förslag, pag. 33, an¬
gående tull för utländsk spannemål m. m. oför¬
ändrad t;
röste Ja.
Den det ej vill;
röste Nej;
Vinner Nej; då bar Ståndet antagit ofvan-
nämnde förslag med den förändring, att nu gäl¬
lande Tullbestämmelser för spannnmål, som kom¬
ma att fortfara lill 1847 års slut, förhöjas med
25 procent å spannemål af alla slag.”
Voteringen anställdes härefter i vanlig ord¬
ning och utföll med 46 Ja emot 38 Nej; hva¬
dan denna punkt var af Ståndet bifallen.
Häremot reserverade sig Niklas Nilsson och
Sven Isaksson från Calmare Län, med förklarande
af den sistnämnde, det han ansåge nyssberörde
beslut, hvarigenom Bonde-Ståndet förnekat Jord¬
Den 15 Januari 1845.
271
bruket tillbörligt skydd, komma att medföra i
hög grad menliga följder ej allenast för Jordbru¬
karen utan ock för den fattige dagakarlen, hvil-
O o 7
kens arbete å mångå arter i Riket oftast betal-
des med spannemål; i följd hvaraf, då priset derå
nedtrycktes, arbetsförtjensten för desse förmin¬
skades.
1 denna reservation instämde Per Jönsson
och Jöns Månsson från Skåne.
3:dje Punkten, angående Kongl. Maj:ts rätt
alt utfärda förbud mot in- och utförsel af
varor, m. m.,
Bifölls.
Och biföll Ståndet jemväl hvad Utskot¬
tets yttrat och tillstyrkt i anledning af Herr
Nordenankars, Herr Printzenskjölds , Herr Lun¬
del i i , Herr Gustafssons j Per Mattssons och Jöns
Månssons motioner.
Härefter företogos till öfverläggning de af
Utskottet tillstyrkte förändringar uti nu gällande
Tull-Taxa i den ordning desa mine uti Betänkan¬
det samt den dervid fogade tariff förekomma;
hvarvid Ståndet ulan disskusion biföll de af Ut¬
skottet tillstyrkte tnllbestämmelser för alla de
artiklar, rörande hvilka serskilde öfverläggningar
och beslut här nedan icke förekomma.
Stenkol:
Johan August Zetterberg från Stockholms
Län hemställde, att denna artikel måtte, på sätt
Kongl. Majit i sin Nådiga Proposistion föreslagit,
blifva från lull lii, enär denna vara vore för
Landets Ångfart, Fabriker och Bergverk m. m.
nödvändig.
Häri instämde Johan Fredrik Dahllöf och
Anders Ersson från Elfsborgs samt Per Persson
272
Den 15 Januari 1845.
frän Örebro Län; men Ståndet fann icke skäl att
i Utskottets förslag till tullbestämmelse å nämnde
vara göra ändring, utan Lief Utskottets tillstyr¬
kande bifallet.
Emot detta beslut reserverade sig Zetter¬
berg , Dahllöf, Anders Ersson och Per Persson.
Alabaster:
Pehr Saldström från Stockholms Län ansåg
den af Utskottet föreslagne införsel-tull af 16 sk.
B: k o fördel för denna artikel vara för hög och
yrkade att den måtte nedsättas till 12 sk., eller lika
med hvad Borgare-Ståndet derom beslutat; hvar¬
emot Nils Strindlund från Wester-Norrlands, Per
Jönsson från Christianstads, Jan, Andersson från
Upsala, Ola Svensson och Jöns Månsson från
Malmöhus, Anders Jonsson från Östergöthlands,
Gustaf Bernhard Appelqvist från Blekinge; samt
Petter Claesson från Elfsborgs Län hvar för sig
tillkännagåfvo, det de ansågo Utskoltes Betän¬
kande i denna del böra bifallas, enär berörde ar¬
tikel vore att anse såsom en öfverflödsvara, deraf
Riket icke hade något egentligt behof; och upp¬
lyste Petter Claesson härjemte, att, enligt hvad
han under öfverläggningen rörande detta ämne i
Bevillnings-Ulskotlet inhämtat, 11 större Pack-;
lådor, innehållande Alabaster-arbeten, blifvit,-
enligt nu gällande Tull-Taxa, förtullade med en¬
dast omkring 1,300 R:dr tillhopa, hvilket belopp
icke skall hafva utgjort mer, än omkring en tredje¬
del af de tull-umgälder, som derföre bordt er¬
läggas, om bestämmelserne i Tull-Taxan varit
fullständige.
Sedan Johan Jacob Rutberg från Norrbot-,
tens Län härefter yttrat, att, enär Kongl. Maj:t
begärt
O
Den 15 Januari 1845.
27.1
begärl ökade Statsanslag, neli desse icke lämpli¬
gare kunde fyllas från annat håll, än genomför-
höjd inlorsel-tull å lyxartiklar; så blefUtskottets
Betänkande i förevarande afseende bifallet.
Alun:
Enär i Utskottets Tariff var genom tryckfel
för denna artikel upptagne 17 U. i stället för 17
LM, derföre införsel-tullen blifvit bestämd lill 7
K:dr 24 sk., sorn af Ståndet godkändes; så skulle
samma tryckfel i Ståndets Protokoll till rättelse
anmärkas.
b lodi siar;
Per Dlilsson från Christianstads Län yrkade,
att den af Utskottet föres lagné tull å Blodiglar
måtte nedsättas lill hälften.
Pehr Sahlström från Stockholms Län ansåg
den å denna artikel föreslagne utförsel-tull af 5
K:dr B:ko för Mxdet vara orimlig, enär den i nu
gällande Taxa icke varit bestämd lill mer än 2
R:dr för Mulet; hvadan Sahlström föreslog, att
Ståndet måtte besluta, det utförsel-tullen å Blod¬
iglar blefve 3 R:dr för hvarje M.
Häri instämde Pehr Nilsson, Jöns Månsson
och Pehr Jönsson från Skåne, Jan Andersson från
Upsala samt Fredrik von Zweigbergk från Ska-r
raborgs Län, med förklarande af Pehr Nilsson
att, då Blodiglars uppsamlade vore ett närings¬
fång för de fattige, detsamma icke borde genom
orimliga tull-bestämmelser förstöias; samt af von
Zweigbergk och Jan Andersson, att i deras hem¬
orter funnes god tillgång på Blodiglar, så alt man
icke behöfde höja utförsel-tullen af fruktan för
bristande tillgång på denna artikel.
18
274
Den 15 Januari 1845.
Häremot yrkade Andreas Bengtsson från
Jönköpings och Nils Strindlund från Wester¬
norrlands Län, att Utskottets förslag måtte bi-
. ^
fallas, enär, efter deras öfvertygelse, tillgången
pä Blodiglar inom Landet vore ringa; och ansåg
Per Persson frän Örebro Län, att nu gällande
Tu 11-Taxa uti ifrågavarande afseende borde bi¬
behållas.
Ståndet beslöt härefter, att utförsel-tullen å
Blodiglar skulle bestämmas till 3 R:dr för hvarje U..
Böcker :
Pehr Sahlström från Stockholms Län åbe¬
ropade den af Herr Winge > rörande införsel-tull
å denna artikel afgifne, vid Betänkandet fogade
reservation, som nu upplästes, samt ansåg alt,
enär eftertryck af Svenska böcker i Finland kunde
ega rum lill synnerlig mehn för Svenske För¬
fattare, Förläggare och Boktryckare, så vore det
icke lämpligt, att helt och hållet frikänna de i
Finland på Svenska språket tryckte böcker från
införsel-tull; utan ansåg Sahlström, att å dydike
böcker borde stadgasen måttlig sky dtls-tull, hvil¬
ken han föreslog till hälften af det belopp, som
å ifrågavarande artikel uti nu gällande Tuil-Taxa
är bestämd.
Pehr Nilsson från Christianstads Län till-
kännagaf, det han, såsom Ledamot uti Bevill-
nings-Utskottet, varit af enahanda åsigt, som
Sahlström nu yttrat, men att man der ansett
densamma olämplig, enär Finlands litterära pro¬
dukter för Sverige vore gagneliga, och man der¬
före icke borde försvåra tillgången derpå.
Johan August Zetterberg från Stockholms
Län instämde jemväl i Herr Winges reservation
och yrkade, att införsel-tull åtminstone måtte
Den 15 Januari 1845.
275
bestämmas på i Finland tryckte Svenska Psalm¬
böcker och Catekeser.
Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs Län
förklarade, det han icke visste något skäl, hvar¬
före man skulle göra undantag till förmon för
Finnarne; utan yrkade han, att den nu gällande
Tull-Taxa uti förevarande afseende måtte bibe¬
hållas.
Häri instämde Jan Andersson från Upsala
och Ephraim Larsson från Elfsborgs Län, m. fl.
Sedan Johan Jacob Rutberg från Norrbottens
Län yttrat, att han icke ansåge det vara lämp¬
ligt, att all kommunikation med Finland afbrö-
tes, samt att man åtminstone i litterärt hän¬
seende borde söka att bibehålla gemenskapen med
det fordna Brödrafolket; så förklarades öfverlägg-
ningen vara slutad, och Utskottets Betänkande i
denna del blef af Ståndet ogillad t, hvarefter, då en
del af Ståndets Ledamöter instämde i det af Sahl¬
ström framställde förslag, och en annan del yr¬
kade bibehållande af nu gällande Tnllbestämmel-
ser å böcker, samt votering begärdes, så upp¬
sattes, justerades och anslogs följande voterings¬
proposition:
”Den som bifaller, att den nu gällande in¬
försel-tull för Svenska böcker från Finland må
fortfara;
röste Ja.
Den det ej vill;
röste Nej.
Vinner Nej; då har Ståndet ansett denna
Tull böra nedsättas till hälften, eller 10 procent.”
Voteringen, anställd i vanlig ordning, utföll
med 62 Ja och 21 Nej; i följd hvaraf Ståndet
276 ?
Den 16 Januari 1845.
beslutat, att nu gällande Tull-bestämmelser för
de på Svenska språket i Finland tryckte böcker,
som bär i Riket införas, skola bibehållas.
§ 2.
Uppå derom gjord anhållan, fann Ståndet
skäligt bevilja Anders Andersson från Skaraborgs
Län 10 dagars förlängning i den honom förut
meddelde ledighet från Riksdagsgöromålen.
§. 3.
Föredrogos och lades på bordet Stats- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomie-Utskottens Be-
tänkanden Ntris dl, 32, 33, 34, 35 och 36,
samt, Stats-Utskottets Utlåtande N:o 133.
Slåndet åtskiljdes kl. £ lill 3 e. m.
In fidem,
C. G. Cassel.
Dcii 16 Januari 18-15.
Plenum kl. j 6 e. m.
§. 1.
Talmannen anmälte, att Sekreteraren, Herr
Lagmannen och Riddaren Cassel vore af förfall
hinrad att öfvervara denna Ståndets Session ; hva¬
dan undertecknad Häradshöfding, och Ståndets
Notarie, på grund af Kongl. Majrts särskildle Nådiga
förordnande, i egenskap af Sekreterare hos Stån¬
det tjenstgjorde.
Den 16 Januari 1845. 277
§ 2.
Den under näst föregående Plenum påbör¬
jade föredragning af Bevillnings-Utskottets Be¬
tänkande N:o 12, angående Tullbevillningen, fort¬
sattes nu; oell vid artikeln Caffe yttrade
Per Sahlström från Stockholms Län: Ehuru
jag hvarken kan eller bör ogilia Utskottets res-
sonnement i de för den föreslagna Tullbevillnin¬
gen uppgifne motiver, anser jag dock mindre
låd ligt och välbetänkt, att öka den nuvarande
Tullafgiften, ty erfarenheten bar visat, att ehuru
för flere år sedan hälften mindre Caffe infördes
än nu, så är dock summan af värdet för det på
sednare åren införda betydligt mindre i anseende
till de lägre priserne, sorn nu gälla. För en tid
sedan, då en motion i restrictiv syftning remit¬
terades till Utskottet, åberopade jag ett anförande
af Herr Stats-Rådet Fåhreeus och jag får nu till¬
fälle åberopa ett annat af honom, hos Ridderska-
pet och Adeln afgifvet, i en af gårdagens Tidnin¬
gar intaget generelt anförande i detta ämne. Jag
skulle icke åberopa detta, om det vore en vanlig
Tidnings-artikel, men då det innehåller sunda
principer i finance-läran och utgått från en man,
som har sig anförtrodd ledningen af Rikets pen-
ningeangelägenheter, så anser jag, alt nog upp¬
märksamhet icke kan derå fästas, helst derigenom
fullständigt utredes, alt säkerheten i Tull-Lag¬
stiftningen icke tryggas genom förbud, utan sna¬
rare wilom en större frihet och måttliga Tull-
O Ö
afgift er.
Del åberopade, i Tidningen Aftonbladet in¬
förda, anförande upplästes nu på Sahlströms be¬
gäran; hvarefter han fortfor: på grund af hvad
vi nu bort, hämtar jag anledning till den fram¬
278
Den 16 Januari 1845.
ställning, om vi ej böra följa Kongl. Maj:ts upp¬
maning, att så mycket som möjligt lemna Tull-
författningarne oantastade; ty eljest skall alltför
stor vinst tillskyndas lurendrejare och smuglare.
Behofvet af ifrågavarande artikel Caffe måste till-
fredsställas, och det är bevist, att ehuru den nu
införda qvantiteten är större än förr, så tynges
dock Handelsvågen ingalunda deraf och större
penningebelopp utgår ej från landet för denna
vara nu än förr. Jag hoppas Ståndet ej motsät¬
ter sig, att den gamla införsel-tullen 3 sk. för
skålpundet må bibehållas.
Häruti instämde Johan åugust Zetterberg
från Stockholms Län, förre vice Talmannen Pehr
Eriksson, Jöns Månsson fran Skåne, Lars Norrby
från Gottland och Anders Göransson från Stora
Kopparbergs Län, m. fl.
Johan Jacob Rutberg från Norrbottens Län:
Caffe räknas, åtminstone i min hemort, för en
öfverflödsvara. Den nedsättning Sahlström påyrkat
i Utskottets förslag skulle tillskynda Stats-Kassau
en förlust af öfver 100,000 R:dr, men jag tror
alla möjliga inkomster böra afses för att betäcka
de talrikt begärda och beviljade anslagen; hvadan
jag bifaller Betänkandet i förevarande del.
Pehr Nilsson från Christianstads Län: ‘Vöre
jag öfvertygad, att Staten genom ifrågavarande
Tullförhöjning finge större inkomster, ville jag
gerna bifalla densamma; men som troligen mot¬
satsen inträffar, då lurendrejeriet för den högre
vinstens skull kommer att drifvas uti en större
skala, så förenar jag mig uti hvad Sahlström yrkat.
Häri instämde Pehr Pehrsson från Örebro
Län, Anders Johansson och Johan Petter Bratt¬
ström från Wermlands Län.
Den 16 Januari 1845.
279
Petter Claesson från Elfsborgs Län: Jag är
mycket förbunden den, som ti 11 handagålt oss med
Tidningar, men på min öfvertygelse bar det upp¬
lästa ej inverkat oell jag tror ej eller att lagstift¬
ningar böra grunda sig på Tidnings-arliklar. I
anförandet säges, att den prohibitiva Tull-Lag¬
stiftningen nådde sin högsta utveckling genom
1771 års Tull-Taxa, men förhållandet vid Riks¬
dagen 1766 lemnäs alldeles ovidrördt. Ständerna
drogo då sin hand tillbaka från allt skydd för
Industri och näringar, och Fabrikanterne måste
till och med sälja sina machinerier, hvilka gingo
till Ryssland; och det var just verkan af denna
år 1766 lössläppta frihet, som gjorde, att Stän-
derne 1771 måste antaga ett annat system. Hvad
särskilt angår Caffe, så förbrukas denna artikel
så mycket, att den nästan numera blifvit en nöd¬
vändighets-vara, men då högsta behofvet icke
kräfver bruket deraf, så är och förblifver
den i det hela en öfverflöds-artikeL Detta vill
jag dock lemna derhän. Jag önskar antagandet
af förhöjd Tull, helst Caffe är en vara, som icke
är lätt att försnilla; men den ti I lök ta skillingen
gör efter beräkningen af införsel-beloppet 1842,
125,000 R:dr B:ko årligen. Om man vill ända¬
målen, så måste man ock vilja medlen; derföre
yrkar jag förhöjd Lull på Calfe och Socker just
för den stora förbrukningen af desse varor. Yi
hafva i dag lyckats, att i Utskottet få den per¬
sonella Bevillningen nedsatt, men Staten bör hafva
annan inkomst i stället och sådant förefaller mig
lämpligast kunna ske genom förhöjning i Tullen
å Socker och Caffe, hvilka varor visserligen för¬
brukas äfven af de fattigare, men för dem äro
mindre af nöden, än deras barns undervisning
280
Den 16 Januari 184-5.
och uppfostran, hvartill en tiel af skyddsafgiflen
är föreslagen alt, utgå. Jag hoppas, att Ståndet
ej motsätter sig en skillings förhöjning i Tullen
för Caffe.
Häri instämde Ola Svensson från Malmöhus
Län, Lars Boethius från Stora Kopparbergs samt
Johan Petter sindersson och Ephraim Larsson
från Elfsborgs Län.
Ola Jeppsson från Blekinge Län: Det är nå¬
gonting ovanligt, som här passerat, då man nöd¬
gats afhöra uppläsandet af en Tidnings-artikel,
om hvars innehåll vi haft tillfälle att enskildt
taga kännedom. Jag är ledsen alt Ståndets tid
blifvit på detta sätt upptagen och trodde, att
Ståndet borde handla pä egen hand utan impuls
från några andra håll. På detta sätt kunde
hvarje representant begära få sin Tidning upp¬
läst för att söka verka på meningarne, men jag
hoppas, att en sådan inverkan ej skall lyckas, utan
att hvar och en följer sin egen öfvertygelse om
det rätta och sanna. Detta har jag velat yttra
samt hoppas och önskar, att hädanefter slippa så-
dane föreläsningar. Hvad sjelfva saken beträffar
har Petter Claesson temmeligen utförligt yttrat
sig i detalj. Den ifrågasatte skillingen kommer
att fördyra priset på hvar kopp Caffe med unge¬
fär i runstycke, och då får man ändå koka bra
starkt Caffe. Detta synes ju icke farligt. Då det
efter mycken möda nu lyckats i Utskottet ge¬
nomdrifva, att en del af skyddsafgiften skall an¬
vändas till Skolundervisning och folkupplysning,
så tycks mig vara skäl, alt den härtill åtgående
summan ersältes genom förhöjd tull. Det är fram-
kastadt, att lurendrejeriet härigenom skall stiga.
Jag åberopar den strid, som härom fördes vid en
Den 16 Januari 1845. 281
af Riksdagarne 1829 eller 1834, då införsel-tullen
på ('alle höjdes. När tullen å Calle blott var en
skilling skålpundet, försöktes likväl att insmuglas
en. hel fartygslast ofvanpå försedd med ett tunnt
lager af råg Häraf synes att, huru höga eller låga
tullarne må vara, kommer dock alltid någon gång
smugleri att ske, ty lurendrejaren regeras af gi-
righets-lasten. Våra Tull-Lagar äro icke för stränga
och den ifrågavarande sk i 1 lingen kan gerna på¬
ökas. Vårt Stånd skall minst besväras häraf;
dock afser jag icke allenast Bonde-Ståndets utan
hela Rikets bästa. Caffe är ej oundvikligen nöd¬
vändigt ulan kan undvaras, samt är till och med
enligt ulgifne Brochyrer skadligt. Detta oaktadt
får jag tillstå, att jag sjelf mången gång förtär
Caffe, men jag hyser ändå ingalunda fruktan för
skillingen. Jag sätter lika stort värde, som någon
annan, på den Konungens rådgifvare, hvars tanka
i saken vi här fått höra och tviflar icke, att han
uttryckt sin öfvertygelse, men på min har han
dock icke kunnat inverka; utan vidblifver jag
att anse Utskottets förslag i denna del nyttigt,
hvadan jag dertill yrkar bifall.
Häri instämde Jan Andersson och Pehr Ols¬
son från Upsala Län, Olof Johanssoti från Stock¬
holms Län, Lars Olsson från Stora Kopparbergs
Län, Olof Larsson från Gefleborgs Län, Pehr
Jönsson från Öland, Mäns Pehrsson från Skåne,
Göran. Jonasson från Kronobergs Län och Petter
Jonsson från Skaraborgs Län.
Nils Pehrsson från Kronobergs Län: Jag
vill ej bestrida, att icke Caffe, särdeles under
sednare åren, blifvit en sorls nödvändighetsar¬
tikel och, i samma mån opinionen stämmes mot
Bränvin, skall Caffets förbrukning tilltaga. Detta
282 Den 16 Januari 1845.
förhållande är kändt och tänkvärdt. Grader fin¬
nas emellan nödvändighetsvarorna, och Caffe slår
i den lägsta och närmar sig mest öfverflödsva-
rorna, då det icke är oundgängligt till lifvets
uppehälle. Man bör äfven ihågkomma, att Sta¬
ten behöfver inkomster och ingen bevillning är
rättvisare än den, som pålägges dem, som be¬
gagna öfverflödsvaror. Den der har råd att dric¬
ka Caffe, må gerna betala det en skilling högre.
Jag tillstyrker att bifalla förhöjningen.
Johan Olsson och Anders Sundholm från
Stockholms Län samt Gustaf Bernhard Appel¬
qvist från Blekinge Län instämde häruti.
Petter Pehrsson från Jönköpings Län: Caffe
borde, såsom en öfverflödsvara, landförvisas, men
då sådant icke låter sig göra, vill jag åtminstone
derå hafva hög införseltull, hvarföre jag instäm¬
mer uti Petter Claessons yttrande.
Fredrik von Zweigbergh från Skaraborgs Län:
Do o
Jag uppträder att tala, icke för Caifeilrickare, utan
för den åsigt jag hyser om det allmänna bästa.
Yi hafva af Siats-Rådet Fåhraei upplästa anfö¬
rande inhämtat, huru Caffet, då tullarne varit
högre, inkommit i mindre qvantitet, än sedan
de blifvit nedsatta. Detta visar icke, att förbruk¬
ningen tilltagit, men väl att Statskassan vunnit.
Höja vi tullen öfver höfvan, skola vi genom lu-
rendrejare förses med lika mycket om icke mera
Caffe än nu, utan att Staten derföre får några
intrader. I Norrige är tullen 3 sk. eller den-
samma, som hittills här varit, och vill man und¬
vika för stark införsel derifrån, bör likheten icke
ändras. Det är sagdt, att Staten skulle vinna om
en högre tullafgift åsatles och, om så vore, skulle
äfven jag rösta derför. Vid förhöjning tror jag
Den 16 Januari 1845.
283
deremot tullen icke skola inbringa mer än § af
hvad den nu gör. Skola vi stifta lagar, som gyn¬
na lurendrejeriet och demoralisera nationen, utan
att. dock gifva Staten nödiga intrader? Vi känna,
att i en del af Bohus Län, Halland och Blekin¬
ge mycket lurendrejeri drifves, att stor fördel
af denna rörelse inhämtas samt att den der i
allmänhet ej anses vara hederlig. Jag anser en
måttlig tull vara bäst. En talare har anmärkt,
att det icke var behörigt uppläsa Fåhraei anfö¬
rande, men jag tycker uppläsandet varit på sitt
ställe och likgiltigt är, hvem som skrifvit anfö¬
randet, då deraf hämtas vigtiga upplysningar,
samt åsigterne äro riktige; och böra desse kunna
åberopas af hvem som helst. Jag yrkar gamla
Taxans bibehållande i afseende å CafFetullen.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län:
Caffe kan på sätt och vis anses nödigt, men är
dock på det hela en öfverflödsvara. Lika med
Utskottet anser jag den tillökta skilliugen ej vara
farlig; mot lurendrejeri kunna sättas högre kon¬
troller och större straff. Dessutom är Caffe en
svår vara att lurendreja. Stats-Rådet Fåhraei
anförande är väl riktigt i vissa delar, dock be-
tviflar jag åtskilligt af hvad han anfört, isynner¬
het om jernexporten. Jag önskar, alt handels¬
intresset icke må missleda Ståndet, utan att vi
må vidblifva Utskottets förslag.
Jonas Johansson från Jönköpings Län: Ehuru
Caffet nyttjas af nästan alla klasser, måste man
dock medge, att det är en öfverflödsvara, dag
bifaller, att tullen höjes till 4 sk. pr skålpundet.
Matts Pehrsson från Stockholms Län: Ar¬
tikeln Caffe har i Utskottel fått i sk. förhöjning
och tvisten gäller nu, orri det är rättare att höja
284
Den 16 Januari 1845.
eller nedsalta tullen. Jag märker, att det höfves
iakttaga försigtighet i sina yttranden, om de än
förestafvas af fosterlandskärleken och utgöra ens
egen innersta öfvertygelse utan några främman¬
de insinuationer. Skäl äro anförde både mot
och med. Jag har sökt samla dem för att stad-
ga min egen tanka. Sannt är att Statsinkomster
hellöf vas att fylla bevillningsluckan. Om denna
är så synnerligt stor, vet jag icke, ehuru visser¬
ligen dryga anslag utgått. Befrämjandet af ett
godt ändamål afses genom användandet af en
del af skyddsafgiften och nu har man i ögon¬
sigte, att genom tullförhöjning ersätta desse sum¬
mor, men å andra sidan är frågan om en för¬
höjd tull ger någon verklig inkomst. Om för¬
höjningen går igenom blir tullen för hvarje säck
Caffe 20 R:dr utom tolag. Då lurendrejaren så¬
ledes på 5 säckar kan vinna hundrade Riksdaler,
anser jag dessa brott skola tilltaga så, att Staten
får mindre inkomster än vid en lägre tull och
säkert är, atl om Caffet förbjudes eller belägges
med än så hög tull skall förbrukningen dock
blifva lika stor och hvad man tyckes vilja anse
för ett korrectiv skall i stället uppkittla smug-
laren. Norrska tullen är i detta fall nu lika med
vår och de böra äfven stå parallelt med hvar¬
andra. Om vi höja tullen eller de sänka den,
riskeras en stor införsniIlning derifrån och köp¬
mannen gör icke detta sjelf, utan den fattige eg¬
gas att våga kuppen. Jag är med om, att bereda
Staten inkomst genom förhöjd tull å åtskilliga
andra varor, men icke å denna artikel, ty det
visar sig klart, att, ehuru förbrukningen blir lika
stor, Statsintraderne ändå icke skola ökas. Tull¬
bevakningen är redan nu särdeles kostsam och
Den 16 Januari 1845. 285
medtager en Million Riksdaler, och om prohibi-
tifsystemet skall göra sig gällande, så kommer
måhända ännu en hall million atl åtgå, ty per¬
sonalen skall ökas och fartyg lör en noggrannare
bevakning byggas. Tullljenstemännen kunna på
detta sätt rycka upp Riksens Ständer så, att de
minnas det. De skola växa till en arme, i an¬
tal öfvervägande den stående, blifva svåra att
underhålla och slutligen oanvändbara till Statens
tjenst samt onyttiga medlemmar i samhället. Så
har jag sett saken och har ej talat för något en¬
skildt interesse utan lifvad blott af egen öfver¬
tygelse, den jag icke fruktat att uttala. Jag yr¬
kar, alt gamla tullen å Caffe må qvarstå.
Sven Isaksson från Cal mare Län: Om Caffe
växle inom vårt land, skulle jag genom hög tull
vilja skydda produktionen, men dä detta icke är
förhållandet, finnér jag ej skäl höja tullen på en
vara, förbrukad så i hyddan som i palatset och
utgörande ett födoämne, oskadeligt vid måttligt
bruk. Tullen bör vara lika med den Norrska;
och gamla Tulltaxan må alltså tjena till efter¬
rättelse, åtminstone intill nästa Riksdag.
Jöns Eriksson från Wermlands Län: Be¬
traktar man det stora hushållet Sverige, åtgår
för detsamma, utan att vara något egentligt nöd-
vändighetsbehof, Sex millioner skålpund Caffe år¬
ligen och 1 skillings förhöjning för hvarje, göl¬
en summa af Ett hundra Tjugofem tusen Riks¬
daler, den Staten ingalunda bör försmå, såsom ett
bidrag till att beläcka sina utgifter. Stycka vi
det stora Hushållet i sina fyra delar, skulle vårt
Stånd, som utgör halfva befolkningen, förbruka
hälften af uppgifna Caffebeloppet, men vi taga
dock icke ut så stor lott, ulan blifva vid del¬
286
Den 16 Januari 1845.
ningen lidande, men det blefve större förlust för
oss, om vi ej läte dem, som har största njutnin¬
gen, äfven göra största bidraget. Det är sagdt,
att vinsten af höjningen icke blefve Statens, utan
köpmannens och lurendrejarens; men jag undrar
huru det är fatt, att lurendrejeriet, utan tull¬
förhöjningar, årligen ökat sig. Jag fruktar att
lurendrejeriet blir likadant, antingen tullen är
lägre eller högre. En talare har isynnerhet vi¬
sat sig frukta lurendrejeri, men det förundrar
mig då, att han ville lindra Tullförfattningarne
o 7 O
och således motverka Tulltjenstemännen vid lu-
rendrejeriets förföljande. Jag öfvergår nu till
mitt enskildta hushåll. Om jag kan bestå mig
Caffe, så må jag gerna skatta en skilling högre.
Det är billigare och rättare att beskatta njutnin¬
gen än till exempel jordbruket, med den så kal¬
lade per mille afgiften. Resultatet af allt detta
blir, att jag bifaller förslaget.
Häri instämde Jonas Kylander från Werm¬
lands Län.
Sven Jönsson från Jemtlands Län: Många
hafva talat och jag vill icke förlänga diskussio¬
nen utan blott yttra den öfvertygelse, att Ut¬
skottet gjort ganska rätt, ty det har ej undfallit
mig, att Caffet är en öfverflödsvara, den större
delen kan umbära och till hvilket umbärande
äfven mången tvingas. Jag anser, att Ståndet
bör fatta sitt beslut, oberoende, såväl af Borgar-
nes, som de öfrige Ståndens. För öfrigt instäm¬
mer jag med Ola Jepsson.
Anders Olofsson från Jemtlands Län: Lika
med Sven Jonsson vitsordar jag riktigheten al
Utskottets Betänkande, i hvad det rörer förhöjd
Den 16 Januari 1845.
287
tull a öfverflödsvaror och lyxartiklar; instäm¬
mande föröfrigt äfven jag med Ola Jeppsson.
Petter Mårtensson från Jönköpings Län: Så
mycket är ordadt, att jag afstår derifrån, med
ett enkelt tillkännagifvande, att jag gillar Ut¬
skottets förslag.
Lars Pettersson från Blekinge Län: Yi haf-
va något hvar haft tillfälle alt läsa Tidningarne
med deruti intagne långa artiklar och anföran¬
den af alla slag, så att jag hade trott, det man
här på detta rum icke behöfde förspilla tiden
med något dylikt, som icke kunnat verka än¬
dring, åtminstone i min öfvertygelse. Jag fruk¬
tar icke, att antaga Utskottets förslag i denna
del; ty jag anser Caffe icke för någon nödvän¬
dighetsvara. Blir priset stegradt, kan man gerna
försaka drycken och, om brist på varan skulle
inträffa i landet, äfventyras derigenom ingenting.
Jag instämmer derföre fullkomligt uti Bröderna
O O
Ola Jeppssons och Petter Claessons yttranden,
så mycket heldre, som lurendrejarne, hvilka jag
anser temligen lika med kronotjufvar, icke så lätt
kunna insmugla denna vara, sora här förespeg-
lats. Den värde Ledamoten, som yttrat, att lu-
rendrejeri med Caffe bedrifves i Blekinge, tror
jag vara illa underrättad. Jag känner åtminstone
ic ke till något sådant; och bör således den skug¬
ga, han sökt kasta på nämnde provins, återgå till
sitt ursprung; ty kan hända lurendrejas mera i
Westergöthland. Men hvar än smuglarne finnas,
så förklarar jag mig för deras största hatare, lu-
rendrejeriet må vara af hvad beskaffenhet som helst.
Christen Andersson från Malmöhus Län: Jag
kan icke förena mig om bifall till U tskottets för¬
slag. Den högre inkomsten! kommer ej Staten
288 Den 16 Januuri 1845.
utan lurendrejaren till godo. Jag kan inko neka,
att lurendrejeri bedrifves i min hemort. Den är¬
lige köpmannen kan vid låg tull möjligen kon¬
kurrera med 1 urend rejaren, men vid hög tull
måste hans priser blifva betydligt högre än de¬
ras. På desse och här förut anförde skäl yrkar
jag bibehållandet af den gamla tullen å Callie.
Sahlström: Jag beklagar, att jag gjort mig
så ringa begriplig för Ola Jeppsson och PetLer
Claesson, att de tagit det af mig åberopade an¬
förandet för en vanlig tidningsartikel. Såsom så¬
dant bar jag icke åberopat det, utan såsom före¬
draget bos ett Riks-Stånd utaf en man, som, med
den närmaste kännedom af landets financiella ställ¬
ning, gjort sina iakttaganden och uppgifter. Och
icke kan jag inse, att mig kan förbjudas få en
dylik tryckt skrift uppläst, då här ofta föredra¬
gas skrifter, såsom det synes, författade af så kal¬
lade Politiska Löshästar eller andra underdjur.
Men ännu mer beklagar jag, att min vän Ola
Jeppsson yttrat sig med en häftighet, den man
icke är van finna hos honom .och som denna
oskyldiga sak ej eller tyckes förtjena. Rutberg
jemte flere Ledamöter hafva yttrat, att man bör
iakttaga varsamhet och ej minska Statens inkom¬
ster; men ändå mötte för en kort tid sedan frå¬
gan om exporten af Tackjern motstånd från detta
håll. Man vill icke besinna, att inkomsten kastas
i händerna på den glupska lurendrejaren. Många
äro intagne af den tanken, att man bör impor¬
tera så få saker, som möjligt, men jag tror det
vara ett misstag att stänga införseln genom för
hög tull; dock vill jag härigenom icke hafva
sagt, att all tull är öfverflödig. Den anmärkning
Zweigbergk
Den 16 Januari 1845. 289
Zweigbergk gjort om Norriges tull, är på sitt
ställe, ty om vi öka tullen, skall varan inström¬
ma från Norrige, och så god patriotism hade jag
väntat, att man icke skulle vilja rikta Norrige
på Sveriges bekostnad. För dem, som påstå att
Caffet är skadligt och till och med ett gift, vill
jag åberopa ett yttrande af en gammal Läkare,
som, då någon påstod sådant, svarade: åtmin¬
stone är detta gift långsamt dödande, ty jag har
nu i åttatio år förtärt det. Christen Anderssons
sats är riktig, att ju högre tull åsättes en vara,
ju oftare förekomma lurendrejerier dermed, åtmin¬
stone i gränsorterna; och de olyckliga följderna
af smugleriet drabba i synnerhet den folkklass,
vi här representera.
Sven Heurlin från Kronobergs Län: Innan
jag yttrar mig i hufvudsaken, får jag förklara, att
mina åsigter hvarken stödja sig på anföranden
från andra Stånd eller på tidningsartiklar, utan
grunda sig på en mångårig erfarenhet. Jag är
född och uppfödd på landet i en trakt, som he¬
ter Kronobergs Län, men icke uti någon Caffe-
kopp; min näring har varit de menskliga födo¬
ämnen, som vår jord framalstra!’; jag är nu vid
min mannaålder, har alltid mått väl och ser ut,
som Ståndet här ser mig. Jag tror ej, att Caffe-
drickandet är behöfligt, men det har blifvit mo¬
dernt, och modet har sträckt sig ända till kojan.
Det förundrar mig, att någon i Ståndet vill tala
för CalFet. Vårt Stånd utgör £ af Sveriges be¬
folkning, och jag frågar, om vi förtära £ af det
införda Caffet? svaret blir nej, icke £. Låt de
klasser, som äro uppfödda vid Caffe och andra
onaturliga vanor, betala laget. För min del skall
19
290 Den 16 Januari 1845.
jag väl trifvas utan denna dryck. Här liar ta¬
lats om lurendrejeri, deraf vill jag alls icke ve¬
ta; lagar böra stiftas under förutsättning, att de
skola hållas heliga. Man kan jemn föra lurendre-
jaren med tjufven; den, som fått vana att stjäla,
återvänder icke derifrån. Det är sagdt, alt lu¬
rendrejeri begås oftast utaf den fattigare klassen,
men orri än så vore, så sker det på anstiftan af
de förmögnare, sorn deraf draga den största vin¬
sten. Mycket är redan taladt i saken, och jag
behöfver ej mer än instämma med Ola Jeppsson
och Peller Claesson; och i stöd häraf bifaller jag
den ringa förhöjningen och skulle göra det, om
den vore dubbelt så stor; till och med ett rent
förbud skulle jag bifallit, om det föreslagits. Jag
vill icke göra landet till en tummelplats för ut-
ländningen, eller bidraga till besannandet af det
gamla ordspråket: ”De stora äta opp de små.”
Med Heurlin förenade sig Petter Pehrsson
från Jönköpings Län, Jan Andersson från Up¬
sala Län och Anders Johan Sandstedt från Jön¬
köpings Län.
Pehr Jönsson från Christianstads Län: Af
det anförda skulle man tro, att handelsvågen stö¬
de jemnare, då tullen är låg, men så är icke min
tro, och erfarenheten har visat, att ehuru tull-
afgifterne blifvit småningom höjde, har likväl
inporten tilltagit; och torde jag med blicken fä¬
stad på tulljournalen kunna säga: ett vet jag, att
jag varit blind men nu ser. Silfver bör finnas i
Banken, och proportion mellan ex- och import.
Det är förespegladt, att den föreslagna skillings-
förböjningen skulle reta lurendrejare. Delta kan
jag ej inse, då konsumenten, men icke köpman¬
nen, får betala förhöjningen. Jag erkänner, att
Den 16 Januari 184-5.
jag i mitt hus nyttjar Caffe, kanske så mycket
som fyra af mina likar, men derföre finnér jag
ej skäl att strida emot skillingen. Sådant tycker
jag vore mig ovärdigt såsom representant, dä
alltid medgifvas måste, att Caffe är en lyx- eller
öfverflöds-artikel hos en Bonde. Jag vill på¬
minna, att Utskottet föreslagit halfva skyddsaf-
giftens användande till folkskolorne. Detta skall
i betydlig mån minska Statsinkomsterne. Något
måste sättas i stället såsom fyllnad, och en högre
tull på kolonialvaror anser jag härtill lämplig.
Min tro är, att vi, såsom Bonde-Ståndets Full¬
mäktige, böra bifalla förhöjningen, åtminstone
intill nästa Riksdag, som infaller inom två år.
Jag hade ingenting emot, att tullen blefve hälf¬
ten mindre, om vårt jern blott gällde något på
handelsvågen, och illa är att nödgas tillbyta sig
det lätt förlärda Caffet mot vårt jern, sorn vi
med strängt arbete och många svettdroppar bryta
ur bergen. Våra fäder gingo tappert fram på
stridens bana, starka och modiga, fastän upp¬
födda vid landets egna produkter; Calle försva¬
gar, och snart torde det vara förbi med vårt
sjelfförsvar. Jag bifaller ifrågavarande del af Be¬
tänkandet.
Lars Larsson från Gefleborgs Län: Här är
taladt både mot och med, men jag kan ej frångå
öfvertygelsen, alt förhöjning bör ske. Det är sagdt,
att denna skulle lemna spelrum åt lurendrejeriet,
men det vore underligt, om denna enda skilling
skulle uppfostra lurendrejare; härpå tviflar jag
och tror, att lika mångå sådane uppstå, om tullen
blir Tre eller Fyra skilling. Inporten tror jag
äfven blifver densamma, så att Staten får lika
stora inkomster. Det är vidare sagdt, att köp¬
292 Den 16 Januari 1845.
männen skulle ruineras, men sådant må gerna
ske, om de handla oärligt och äro förrädare mot
landet. Jag instämmer med Ola Jeppsson och
Petter Claesson i att yrka bifall till Betänkandet.
Johan Eriksson från Stora Kopparbergs Län
hördes häri instämma.
Jöns Jönsson från Skåne: När man ser i
uppgifterna, att importen af CafFe stigit på år
från million till öfver 6 millioner, så anser
jag Utskottet handlat rätt, som upphöjt tullen,
och således godkänner jag förslaget.
Johannes Johansson från Götheborgs och Bo¬
hus Län: Ja» bifaller förslaget och får förklara
O O
Brödren Zweigbergk, som påstått, att lurendrejeri
i synnerlig stor skala bedrifves i kustländerna,
att han öfverdrifvit förhållandet, hvilket jag så¬
som sjelf kustbo är i tillfälle intyga.
Ola Jeppsson: Ledsamt att missförstånd skulle
uppkomma mellan mig och min gamle vän Sahl¬
ström. Min mening var icke att fördöma de åsig-
ter, anförandet innehåller. Jag respekterar både
författaren och hans tanka, ehuru den sednare
strider mot min; jag ansåg blott olämpligt att
upptaga liden med det långa uppläsandet. Om
så mycket lurendrejeri existerat, soni von Zweig¬
bergk förmenat, så får jag dock förklara, att jag
för min del är och förblifver smuidames afsvur-
O
lie fiende.
Anders Jonsson från Östergöthlands Län: Då
diskussionen blifvit så vidlyftig, borde jag ej upp¬
träda, men jag kan icke gilla den satsen, att en
representant skulle vara obehörig upptaga en an¬
nans anförande; ty om det varit skriftligt utdra¬
get ur tidningen, hade ju ingen kunnat vägra
uppläsandet. Man bör icke söka undertrycka yt¬
Den 16 Januari 1845. 293
tranderätten. Nu ifrågavarande till Iförhöjning drab¬
bar ej den egentligen fattige, ty en sådan mäk¬
lar ej bestå sig öfverflödsvaror. Att lurendreja-
ren skulle förtjena 100 R:dr på fem säckar, är ett
misstag, då hvarje sådan innehåller åtta Lispund.
Då förhöjningen för hvarje uppgår till 3 R:dr
16 sk. och således för 5 endast till 16 R:dr 32
sk. Jag bifaller förslaget.
Samuel Samuelsson från Östergöthlands Län:
CafTet är visserligen öfverflödigt, men vanan vid
bruket deraf har, snart sagt, öfvermått till ett be¬
hof. Förhöjningen komme att drabba konsumen¬
terna, hvilkas antal inom vårt Stånd och den fat¬
tigare klassen icke är obetydligt. Jag vill afslå
förhöjningen och vidblifver den gamla tullbe¬
stämmelsen.
Lars Olsson från Stora Kopparbergs Län:
Manbar sagt, att Caffe förbrukas likasåväl i hyd¬
dan som i palatset. Jag får dock tillkännagifva
att hos mina hemmavarande kommittenter, ut¬
görande i antal 43,000 personer, är Caffe, Gud vare
lof, ännu en främmande vara, och kan jag der¬
före icke annat än bifalla tullförhöjningen å den¬
na öfverflödsartikel samt finnér undransvärd t, att
någon röst inom detta Stånd kan höja sig
deremot.
Petter Claesson: Beträffande Sahlströms si¬
sla anmärkning vill jag nämna, att jag aldrig
räknat honom till last inlemnandet af den Tid¬
ning, hvari det upplästa anförandet är intaget.
Jag respekterar såväl Stats-Rådel Fåhreeus som
Sahlström, under erkännande af deras theoreti-
ska kunskaper, hvilka, såsom de här blifvit fram¬
ställda, dock icke verkat på min öfvertygelse.
Jag minnes väl åren 1819 och 1820, då gällde
294
Den 16 Januari 1845.
1& Gaffel R:dr 32 skill illmar Riksgäldssedel’, och lill
o O 7
följe af detla höga afskräckande pris var förbruk¬
ningen okänd hos allmogen, roen småningom föll
priset, först lill 40 skilling, sedan till 24 skil¬
ling. Denna olycka lärde folket att dricka. Förut
behöfde vi icke skatta till utländningen. Jag har
icke talat for förhöjningen, för att förtrycka Caf-
fe-konsumenterna, utan för att befrämja folkun¬
dervisningen, och jag skulle icke nu uppträdt, om
någon af mina motståndare kunnat gifva någon an¬
visning på annat sätt att ersätta, hvad nu åtgår
till folkundervisningen, än att lägga en skillings
högre tull på Caffet, derigenom en summa af
125,000 Riksdaler inbringas.
Häri instämde Olof Johansson från Stock¬
holms Län, Anders Andersson från Östergöth¬
lands Län, Ephraim Larsson och Petter Ha¬
raldsson från Elfsborgs Län samt Petter Mår-
tensson och Andreas Bengtsson från Jönkö¬
pings Län.
Fredrik von Zweigbergk: Jag har förr yt¬
trat, att jag icke talar för Caffedrickare, utan
för bevarande af Statens inkomster. Jag hem¬
ställer, hvad följd som skulle uppkomma, om vi
höja och Norrskarne nedsätta tullen? jo, att vi
få Caffe nog, men Staten inga inkomster. Det
bör observeras, att den föreslagna förhöjningen
icke skall taga sin början förr än nästa år, och
vid den snart derpå infallande Riksdagen är tro¬
ligt, att tullen åter nedsätles. Om det funnes
någon verklig garantie, att inkomsterna ökades,
och de, på sätt Petter Claésson sagt, kunde an¬
vändas lill folkundervisningens befrämjande, så
skulle jag ej motsätta mig förhöjningen; men
Fåhraeus bar ju visat, att då tullen var högre,
Den 16 Januari 1845. 295
och mindre Caffe, enligt hvad räkenskaperne ut¬
visade, infördes, så var dock konsumtionen i
sjelfva verket lika stor. I min hemort dricker
allmogen sällan Caffe; om de någon gång köpa
det, förslå de sig dock icke på tillredningen
deraf. För mili enskilda del är jag ingen Caffe-
älskare, men älskar, att Staten må få behålla si¬
na inkomster.
Jan Andersson från Upsala Län: Mycket är
taladt örn det välsignade Caffet, som är alldeles
öfverflödigt. Om lurendrejeri skall tålas eller
varor få oförlullade införas, vore ju detsamma
som att låta tjufven stjäla utan straff. Jag rö¬
star för hvad Utskottet föreslagit. Här är bevi-
sadt, att Svenska folket var starkare och man-
haftigare innan de blefvo Caffedrickare och The-
pjeser. Här är sagdt, att det vore vådligt höja
tullen, och att mer Caffe då kunde komma in i
landet, men låt det komma. Lurendrejare och
Tjufvar äro detsamma, de förre bestjäla Staten,
de sednare Nästan. Jag vore färdig att öka tul¬
len med ännu 25 procent.
Matts Pehrsson: Jag medgifver, attenskillings
tull å skålpundet gör lör fem säckar 16 R:dr 32
sk., men då tullen är föreslagen lill 4 skilling,
tror jag icke att lurendrejaren nöjer sig med en
skillings vinst och bär de tre öfriga till Staten.
Jag kan således icke frångå hvad jag förut yttrat.
Anders Jonsson från Östergöthlands Län:
Lurendrejeriet blir icke större, om tullen är 3
eller 4 skillingar. Icke lärer någon smuglare
exponera sig för en skilling.
Sven Heurlin: Jag hade ej tänkt åter upp¬
träda, men gör det nu för deras skull, som or¬
dat om, att en högre tull skulle leda till luren-
296
Den 16 Januari 1845.
drejeriets befrämjande. Till dem hemställer jag,
om de icke hysa samma farhåga i fråga om brän-
vinstillverkningen, som Riksdag från Riksdag blif¬
vit försvårad och pålagd större skatt. Detta skulle
ju efter deras resonnement leda till lönnbränne-
riers uppkomst, men sådant har dock icke för¬
sports; lika litet skall oek lurendrejeriet befor¬
dras genom förhöjd tull. Den, som vill vara
ärlig, ledes icke att smugla för den lilla tillök¬
ningens skull, som dock betydligt gagnar Staten.
Jan Andersson från Upsala Län: Det är be¬
synnerligt, att någon vill motsätta sig förhöjnin¬
gen i denna fråga. Då man deremot icke har
hesiterat att höja skatten för bränvinsbrännin-
gen, utan dermed har man gått på, men kan
hända har det skett genom intal från vissa Stånds-
klasser. För min del har jag nästan gifvit mig
bin onde på att aldrig förtära Caffe, och jag ön¬
skar att så mycket måtte inkomma i landet, att
konsumenterna finge bada i Caffe och blefve
smörjade som remmar.
Häri instämde Lars Olsson från Stora Kop¬
parbergs Län.
Göran Jonasson från Kronobergs Län: Ehuru
jag är uppfödd i ett temmeligen förmöget hus,
har jag icke druckit Caffe och ändå mått väl,
men för den, som vänjer sig i ungdomen, blir
della bruk nära nog ett behof, ty vanan är an¬
dra naturen. Jag bifaller dock förslaget.
von Zweigbergk: Jag har icke satt i fråga
nedsättning af gamla tullen å Caffe, utan har
tält blott för dess bibehållande. Jag har med
glädje emottagit den upplysning, att lurendrejeri
ej bedrifves i Blekinge. Jag halar lurendrejarne
Den 16 Januari 1845. 297
och anser, att lagar böra stiftas emot men icke
för dem.
Pehr Jönsson: Jag vill endast upplysa dem,
som frukta lurendrejeri, om den iakttagelse jag,
såsom boende nära tyska sidan, haft tillfälle göra,
nemligen att smugleriet derstädes under sednare
O ^ O
åren betydligt aftagit genom de anstalter, som
deremot blifvit vidlagne.
O
Diskussionen var sålunda slutad, och Tal¬
mannens proposition på bifall till denna del af
BeLänkandet besvarades med blandade Ja och Nej.
Votering begärdes och företogs efter upp¬
sättande och anslående af följande velerings-pro-
position:
”Den, som bifaller Bevillnings-Ulskottets före¬
varande Betänkande N:o 12 i hvad det rörer till¬
styrkt förhöjning af införsel-tullen å Caffe,
röste Ja.
Den det ej vill;
röste Nej.
Vinner Nej, då bar Bonde-Ståndet ogillat
Betänkandet uti berörde afseende och beslutat,
att för Caffe skall erläggas enahanda införel-tull,
sorn uti nu gällande Tull-Taxa är stadgad.”
O o
Vid voteringssedlarnes uppräknande befanns,
att 65 Ledamöter röstat Ja och 28 Nej; i följd
hvaraf Ståndet bi föll den af Utskottet tillstyrkta
förhöjning af införsel-tullen å Caffe.
Mot beslutet reserverade sig Johan August
Zetterberg från Stockholms Län, Fredrik von
Zweigbergk från Skaraborgs Län, Bengt Gud¬
mundsson från Hallands Län, Pehr Nilsson från
Christianstads Län, Jacob Kihlblom från Söder¬
manlands Län, förre vice Talmannen Pehr Eriks¬
son, Anders Göransson och Johan Eriksson från
298 Den 16 Januari 1845.
Stora Kopparbergs Län, Sven Isaksson från Kal¬
mar Län, Matts Pehrsson från Stockholms Län
och Pehr Pehrsson från Örebro Län; de två
sistnämnde under tillkännagifvande, att de ansågo
detta beslut skola leda till minskning af Statens
inkomster.
Föredragningen fortsattes och ylLrade vid
artikeln
Filar ,
Anders Ersson från Elfsborgs Län: Bebofvet
af utländska Filar, åtminstone den finare sorten,
kan hos oss icke umbäras; och i anledning deraf
önskar jag, att tullen å denna artikel nedsättes
från 20 skillingar såsom Utskottet föreslagit till
12 skillingar skålpundet.
Pehr Sahlström från Stockholms Län före¬
nade sig häruti.
Förre vice Talmannen Pehr Eriksson: Jag
är af lika tanka som Anders Eriksson och tror,
att 12 skillingars tull vore nog, vid jemförelse af
hvad hittills gällande taxa stadgar.
Johan August Zetterberg från Stockholms
Län: Lika med föregående Talarne tycker jag
Utskottet hafva gått för långt, som på en gång
velat öka tullen på denna vara med 3 å 400
procent; visserligen kunna äfven våra Smeder
göra goda filar, men vi sakna inom landet så godt
stål, som dertill erfordras.
Häri instämde Pehr Sahlström och Olof
Johansson från Stockholms Län.
Lars Rarsmusson från Götheborgs och Bohus
Län: Ifrågavarande alltför höga tull-bestämmelse
afgjordes i Utskottet genom votering och härleder
Deri 16 Januari 1845.
299
sig från begäret att försvara och skydda Eskils¬
tuna Faktori. Jag instämmer i, att 12 skilliugs
tull kan vara nog.
Häri förenade sig Pehr Nilsson från Chri¬
stianstads Län.
Med ogillande af Utskottets Betänkande i
denna del, bestämde Ståndet införsel-tullen å ar¬
tikeln Filar lill 12 sk il linga r för skålpundet.
Filklofvar.
Johan August Zetterberg förklarade, att då
Ståndet nu ändrat tull-bestämmelsen om filar,
borde så ock ske om Filklofvar genom att utsätta
tullen derå till en Riksdaler.
Anders Jonsson från Östergöthland: Jag kan
ej gilla Zetterbergs mening utan bifaller Utskot¬
tets förslag i denna del, då vi bär i landet kunna
tillverka dugliga och goda Filklofvar.
Ståndet biföll härefter Utskottets förslag i
denna del.
Garn, kardulls, ofärgadt, otvinnadt och
odubblerad t.
Petter Claesson från Elfsborgs Län yttrade:
Denna vara har förr varit förbjuden till införsel;
och är det svårt att sätta lämplig tull derå, in¬
nan artikeln Ull varit under behandling; men
jag tror, att Utskottets förslag är för högt, då
detta slags garn egentligen är en rudimateria,
och, om vi skola kunna konkurrera med utländ-
ningen vid tillverkandet af hel och halfylle-ty-
ger, bör tullen å ifrågavarande sorts garn icke
blifva för hög. Jag hemställer alt gå en medelväg
300
Den 16 Januari 1845.
och bestämma 16 skillingar för skålpundet i stället
för 21 skillingar, såsom Utskottet föreslagit.
Johan Petter Andersson från Elfsborgs Län:
Äfven jag önskar lägre tull, än den föreslagne och
instämmer derföre med Petter Claesson.
Ola Jeppsson från Blekinge Län: Utskottet
bar föreslagit tullen å ofärgadt, otvinnadt och
oduhblerarlt kardullsgarn till 21 skillingar skål¬
pundet samt å färgadt, otvinnadt och odubbleradt
lill 23 skillingar. Skillnaden är således 2 skillin¬
gar, och, då jag instämmer med Petter Claesson
i att bestämma tullen å förra sorten till 16 skil¬
lingar, hemställer jag, att den å andra slaget må
blifva 12 skillingar.
StåndeL biföll härefter Utskottets förslag i
denna del.
Linnegarn.
Härvid yttrade
Sahlström: Det är besynnerligt med denbär
föreslagna tull-förhöjningen. I gamla Taxan var
12 skillingar för ofärgadt och 18 skillingar för
färgadt linnegarn. Nu föreslås 1 Riksdaler,
detta språng synes mig alltför högt. Äfven det
Asatla tull värdet 3 Riksdaler rimmar sig icke med
verkliga förhållandet. Utskottet har tilltagit både
för högt värde och för hög lull, vi veta att Lan¬
det producerar ej nog lin för behofvet. Många
fattiga nödgas köpa denna vara.
Anders Jonsson från Östergöthlands Län:
Vanliga priset å 1 Lispund lin är 5 Riksdaler.
Då är det ovärdigt, att bestämma värdet å 1 skål¬
pund Garn lill 3 Riksdaler. Äfven den föreslagna
tullen är för hög. Jag instämmer med Sahlström.