Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins tillverkning. 7
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till återlyftningen eller afrähningen anmäla, vid
förlust af rättigheten dertill.
§ 21.
Försummar någon att, i den ordning § 18 föreskrifver, erlägga afgift för
anmäld bränvinstillverkning, varde, ändock han handteringen ej utöfvar, den oguldna
ofgilten hos honom ofördröjligen utmätt.
Förrän qvitto å behörigen erlagd eller, på sätt i § 19 föreskrifves, å post¬
kontor aflemnad, afgift blifvit inför brännerikontrollören företedt, må bränvins¬
tillverkning ej utöfvas.
§ 22.
Om bränneri eller bränneriredskap genom vådeld eller annan olyckshändelse
förstöres eller väsendtligen skadas, må i förhållande till tiden, hvarunder bränvins¬
tillverkning måst till följd deraf inställas, afkortning eller återbäring af bränvins-
tillverknings-afgiften beviljas. Om sådan afkortning eller återbäring må ansökning,
åtföljd af undersökningshandlingar om olyckshändelsens tillkomst och förloppet der¬
vid, ingifvas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvilken ansökningen pröfvar
och sitt beslut Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-rätt underställer.
§ 23.
Skulle bränvinstillverkning under någon tid varda af Kongl. Maj:t inställd,
ege tillverkare att återfå den tillverkningsafgift, han för sådan tid förskottsvis erlagt.
S 24.
Den, som distillering såsom särskild näring enligt § 12 utöfvar, skall, utom
den för fabriksrörelse bestämda bevillning, erlägga en afgift, motsvarande det arf¬
vode, som efter § 36 till tillsyningsman utgår.
Sistnämnda afgift bör för den anmälda tiden, innan distillering företages,
nedsättas i landtränteriet.
Art. IV.
Om tillsyn vid bränvinstillverkning och distillering.
§ 25.
Vid hvarje bränneri skall, då bränvin der tillverkas eller enligt § 11 distil—
leras, vara anställd en edsvuren kontrollör, der ej Hera sådana brännerier kunna
8
Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins tillverkning.
under uppsigt af en gemensam kontrollör ställas. Denne kontrollör, som antages
särskildt för hvarje termin, erhåller under tiden af Staten arfvode med minst Fyra
R:dr och högst Sex R:dr om dagen, och af bränvinstillverkaren, utan ersättning,
kost och ett eget, möbleradt, eldadt och städadt boningsrum å det ställe, der
bränvinstillverkningen eller distilleringen utöfvas.
Kontrollör förordnas af Kongl. Majits Befallningshafvande, som äfven bestäm¬
mer hans resekostnadsersättning och arfvode, hvarvid, med iakttagande af hvad i
nästföregående mom. är stadgadt, bör tagas i betraktande bränneriets större eller
mindre betydenhet, samt den olika omfattningen eller besvärligheten af kontrol¬
lörens tillsyn.
§ 26.
Finner kontrollör vid det under hans uppsigt ställda bränneri någon afvikelse
från denna författning vara begången; gifve ofördröjligen sådant tillkänna hos all¬
män åklagare, hvilken skall afvikelsen åtala.
§ 27.
De sålunda anställde kontrollörer lyda under öfverkontrollörer, hvilka skola
hålla allmän tillsyn öfver författningens efterlefnad. Öfverkontrollör lyde under
chefen för den vid Kongl. Majlis Civildepartement inrättade bränvinskontrollbyrå
Öfverkontrollörer, till erforderligt antal, förordnas af Kongl. Majit och åtnjute
det arfvode samt den skjuts- och traktamentsersättning, som i särskildt utfärdad
ordningsstadga för bränviusbrännerierna är bestämd.
§ 28.
Öfverkontrollörer och kontrollörer ställe sig till noggrann efterrättelse de
föreskrifter, som i ordningsstadgan äro meddelade
§ 29.
I hvarje bränneri skall finnas en sprithållare, uti hvilken, vid bräuvinstill—
verkning, spriten, bränvinet eller lanken, genom ett rör från imkylaren omedelbar¬
ligen inledes. Sprithållaren skall vara stående i särskildt, säkert rum. Den bör
vara fullkomligt tät, enkel och fristående, så att, genom besigtning å dess botten
och sidor, med lätthet kan utrönas, att hemlig afledning ej finnes, och skall vara
af den storlek, att deri rymmes minst ett dygns tillverkning, samt inrättad med
tätt slutande och med lås försedt lock.
Vid bränneriet skall bränvinstillverkaren hålla en efter faststäldt formulär
upprättad anteckningsbok, utvisande beloppet af såväl de sädesslag, jordfrukter och
andra
Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins tillverkning. 9
andra ämnen, hvilka till bränvinstillverkningen användas, som det bränvin, deraf
erhålles.
Bränvinstillverkare ställe sig derjemte till efterrättelse, hvad ofvannämnda ord¬
ningsstadga om hans åligganden innehåller, samt de föreskrifter, kontrollören i
enlighet med densamma meddelar.
§ 30.
Någon annan afledning för sprit, bränvin eller lank från imkylaren, än genom
det i § 29 omnämnda, till sprithållaren gående, afloppsrör, får ej finnas; och skall
detta rör, hvarå dels ett eller två afledningsrör för luften och dels en så kallad
lykta må vara tillåtna, så inrättas, att hemliga öppningar icke kunna derå an¬
bringas. För öfrigt må hvarken de från pannan till imkylaren ledande rörgångar,
eller lankrum och bäcken, der sådana finnas, vara försedda med någon öppning,
hvarigenom sprit, bränvin eller lank kan uttappas, såvida öppningen ej sättes i
omedelbar förbindelse med förstberörda afloppsrör eller med panna. De närmare
föreskrifter, som äro nödiga med hänseende till i denna § omförmälda delar af
redskapen, fastställer ordningsstadgan.
§ 3*.
Allt bränvin skall på tillverkningsstället mätas eller vägas och derjemte prof-
vas, på sätt ordningsstadgan bestämmer. Den dervid behöfliga handräckning lem¬
näs af bränvinstillverkaren, som ock är skyldig tillhandahålla nödiga, vederbörligen
justerade och krönta målkärl eller våg och vigter jemte annan för uppmätningen
eller vägningen erforderlig redskap.
Hvad i denna förordning är stadgadt om mätning af bränvin, gälle äfven
om vägning deraf.
§ 32.
Då bränvin uppmiites och profvas af den i bränneriet anställde kontrollör,
skall, såsom vittne, närvara en i orten boende trovärdig och skrifkunnig person,
som bränvinstillverkning icke utöfvar. Sådant vittne utses särskildt för hvarje ter¬
min, i stad af stadsfullmägtige, eller, der sådana ej finnas, allmän rådstufva och
på landet af kommunalnämnd, som dervid tillika bestämmer det dagtraktamente
inom här nedan angilna gränser, hvilket vittne eger uppbära.
I fall antingen vittne icke väljes eller valdt vittne uteblifver, ege kontrollören
att annan lämplig person till vittne kolla.
Vittne bestyrke, under edlig förpligtelse, rigtigheten af kontrollörens proto¬
koll, i hvad det angår bränvinets uppmätta kannebelopp samt utrönta värmegrad
och styrka.
Bih. lill R. St. Prot. 1865 & 1866. 5 Sami. 2 Åfd. 2 Häft. S
V
40 Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins tillverkning.
I afseende på tiden för vittnets närvaro och biträde vid bränneriet ställe sig
vittnet till efterrättelse hvad ordningsstadgan derom innehåller, och de föreskrifter,
kontrollören i enlighet med densamma meddelar.
Vid förrättning i bränneri tillkomme vittne i dagtraktamente minst En och
högst Två Riksdaler.
Vid bränvins uppmätning och profning ege. efter derom erhållen underrättelse,
bränvinstillverkare, sjelf eller genom ombud, vara tillstädes; men förrättningen må,
för hans uteblifvande, icke inställas.
§ 33.
Om, för lättad kontroll vid bränvinstillverkning, Kongl. Maj:t skulle finna för
godt förordna, att särskilda instrument för bränvinets mätning och profning skola
å redskapen anbringas, vare bränvinstillverkare skyldige att, på egen bekostnad,
sådana instrument anskaffa och underhålla.
§ 34.
Uppstår emellan bränvinstillverkare och kontrollör tvist om uppmätt bränvins
styrka, insändes deraf, under bådas försegling, prof till Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande, som, efter det sakkunnig person undersökt profvet och skriftligt yttrande
derom afgifvit, afgör tvisten genom beslut, som ej öfverklagas må. Den, som
tvisten tappar, skall gälda så väl den af undersökningen uppkommande kostnad,
som vederpartens utgifter och besvär.
§ 33.
Bränvinstillverkning eller distillering må ej företagas, innan bränneriet blifvit
af vederbörande kontrollör besigtigadt och befunnet icke vara annorlunda inrätladt,
än denna författning och ordningsstadgan medgifva. Sådan besigtning bör an¬
ställas, innan tiden för bränvinstillverkningen infaller. Varder besigtningen af
kontrollör fördröjd, förhålles som i ordningsstadgan föreskrifves. Vid besigtningen
skall kontrollören öfver bränneriet upprätta beskrifning i tre exemplar. Dessa
skola af honom och bränvinstillverkaren undertecknas. Ett exemplar insändes till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande; och skola kontrollören och bränvinstillverkaren
ett hvardera till sig taga.
Då redskap i bränneri ombytes eller förändras, skall kontrollören likaledes,
innan bränvinstillverkning eller distillering der företagas må, öfver de verkställda
förändringarna upprätta en beskrifning i tre exemplar, hvarmed förfares på ena¬
handa sätt, som ofvan stadgadt är.
Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins tillverkning.
Ii
§ 36.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordne behöfligt antal personer, alt hafva
tillsyn vid distillering, som enligt § 12 utöfvas, och bestämme hvilka distillerings-
verk under hvarderas tillsyn stallos mä, äfvensom huru mycket tillsyningsman bör
i arfvode erhålla för hvart distilleringsverk, som är under hans uppsigt, hvilket
arfvode genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg i behörig ordning utbe¬
talas af de för sådant ändamål utaf distilleringsverkets innehafvare uti landtränte-
riet insatta medel.
Ar distilleringsverk beläget å landet, skall tillsy ning smannen dessutom af ver¬
kets innehafvare, utan ersättning, erhålla kost och ett egel, möbleradt, eldadt och
städadt boningsrum å det ställe, der distilleringen utöfvas.
Art. V.
Om ansvar för öfverträdelser af författningens föreskrifter.
§ 37.
Den, som tillverkar bränvin, utan att anmälan dertill skett, eller under tid,
då bränvinstillverkning ej är tillåten, gälde tillverkningsafgift och bote, för lön¬
bränning, första gången ett med afgiften lika belopp och andra gången dubbelt.
Den, som andra gången med sådan förbrytelse beträdes, håfve derjemte förverkat
rättighet att bränvin tillverka. Skulle han ytterligare blifva dermed beträdd, er-
lägge afgift såsom för loflig tillverkning och bote fyra gånger afgiftens belopp.
Missbrukas lill oloflig bränvinstillverkning sådan distilleringsrättighet, som enligt
§ 12 utöfvas får, ansvare såsom för lönbränning, och vare rättigheten förlustig.
Har lönbränning skett med enkel, omedelbarligen med eld drifven redskap,
varde afgiften beräknad efter redskapens afverkningsförmåga, som skall antagas un¬
der dygn uppgå till fyra gånger pannans rymd. Kan redskapens storlek icke ut¬
rönas, bestämmes afgiften efter 100 kannors tillverkning under dygn. Är till¬
verkningen utöfvad med mera sammansatt eller medelst ånga drifven redskap, be¬
räknas afgiften för det belopp, som, efter hvad utredas kan, tillverkadt blifvit,
dock för minst 300 kannor på dygnet. I begge dessa fall skall afgiften utgå för
minst en termin; men bär tillverkningen blifvit utöfvad in på andra terminen, ut¬
göres afgift för två terminer; in på tredje terminen för tre terminer; o. s. v.
§ 38.
Tillverkar någon bränvin å annat ställe, än han uppgifvit; bote från och med
100 till och med 1,000 R:dr.
12 Förslag lill Förordning angående vilkoren för bränvins tillverkning.
§ 39.
Uti de i §§ 37 ooh 38 omförmälda fall af oloflig bran vinstill verkning vare
de vid förbrytelsen nyttjade redskap, det i bränneriet samt dertill hörande förva¬
ringsrum vid beslagstilIfiillet befintliga bränvin och de kärl, hvari det förvaras,
förbrutna. Kan det styrkas, att någon del af bränvinet är lofligen tillverkadt;
vare dock sådan del icke förbruten.
§ 40.
Den, som vid bränvinstillverkning från mätning till beskattning undansnillar
något af det bränvin, som tillverkas, eller för sådant ändamål begagnar tillverk-
ningsredskap eller sprithållare med dold öppning eller afledning, hvarigenom brän¬
vin kan lönligen uttagas, eller på något annat sätt försnillar den afgift, som för
tillverkningen erläggas bör, eller olofligen bryter försegling eller öppnar eller bort¬
tager lås, som kontrollör åsatt till förekommande af det tillverkade bränvinets lön¬
liga uttagande, straffes med böter från och med 500 till och med 1,500 R:dr,
gälde den tillverkningsafgift, som för det undansnillade bränvinet sig belöper, och
håfve förbrutit redskapen, det i bränneriet samt dertill hörande förvaringsrum vid
beslagstillfället befintliga bränvin och de kärl, hvari de förvaras; skolande dock till
det sålunda förbrutna bränvinet icke räknas sådant, som till Kronans säkerhet för
ännu ogulden tillverkningsafgift uti särskildt rum under kontrollörens läs förvaras.
§ 41.
Till redskap, som enligt § 39 eller 40 är förbruten, räknas hvarje i brän¬
neri för kokning, mäskberedning, jäsning och bränning inrättad redskap, äfvensom
sprithållare.
§ 42.
Om den, som tillverkar bränvin, dervid under en termin öfverskrider den
största tillverkning § 18 medgifver; håfve han förbrutit det överskjutande belop¬
pet, erliiggo derför afgift enligt g 17, och bote första gången ett med afgiften
lika belopp, andra gången afgiftens dubbla belopp, samt derefter vid hvarje ny
sådan öfverträdelse fyra gånger afgiften.
§ 43.
Distillerar den bränvin, som till distillering icke är berättigad, eller verkstäl¬
ler någon distillering under tid, då sådan icke är för honom tillåten, eller utöf-
vas disiilleringsrält, sora på § ii grundad är, under tid, hvarför anmälan till
Förslag till Förordning angående villsoren för bränvins tillverkning.
13
bränvinstillverkning ej skett eller tillverkningsafgift ej blifvit erlagd, eller varder så¬
dan distillering, hvilken enligt § 12 idkas såsom särskild näring, utöfvad under tid,
hvarför anmälan till distilleringen ej skett, eller innan afgift, motsvarande bestämdt
arfvode ,åt tillsyningsmannen, blifvit i landtränteriet erlagd; bote den, som distil¬
lering sålunda olofiigen utöfvar eller olagligen förfar, från och med 100 till och
med 1,000 R:dr.
Den, som till distillering, hvilken på grund af § 12 utöfvas, använder red¬
skap af annan beskaffenhet, än han uppgifvit och till begagnande hvaraf han är
berättigad, bote från och med 20 till och med 200 R:dr.
§ 44.
Apothekare, som för farmaceutiska behof nyttjar ostämplad redskap eller di-
stilleringspanna af större rymd, än medgifven är, eller distilleringspannor utöfver
tillåtet antal, bote från och med 20 till och med 200 R:dr.
Använder apothekare panna med rektifikations-apparat, bote såsom i § 43
mom. i sägs.
§ 45.
Utöfvar någon anmäld bränvinstillverkning utan att inför kontrollören hafva
företett vederbörligt qvitto å enligt §§ 18 och 19 förskottsvis erlagd eller, pd
sätt i § 19 föreskrifves, å postkontor aflemnad tillverkningsafgift, bote för hvar
dag sådant sker ett belopp motsvarande tillverkningsafgiften för en dag.
Öfverläder bränvinstillverkare det förbud, som i mom. 5 af § 2 gifvet är
mot bränvinstillverkning eller mäskberedning från klockan 10 om aftonen näst
före sön- eller helgedag till klockan 10 om aftonen å sådan dag; gälde, för
hvarje gång sådant sker, den tillverkningsafgift, som mot en dag svarar, och bote
ett med afgiften lika belopp.
Verkställes annat till bränneri hörande arbete, utom tillsyn vid malt- eller
jästberedning, emellan klockan 8 på morgonen och klockan 5 om aftonen å sön-
eller helgedag, eller öfverträdes förbud, som i § 14 gifvet är; bote bränvinstili-
verkare eller distilleringsidkare från och med 5 till och med 50 R:dr.
Vid de förbrytelser, som nu sagde äro, vare så väl bränvinstillverkaren eller
distilleringsidkaren, som de arbetare, hvilka honom biträdt, underkastade ansvar
för sabbatsbrott, enligt allmän lag.
§ 46.
För öfverträdelse af hvad i § 29, mom. 2 och 3 samt § 31, angående
bränvinstillverkare, stadgas, vare ansvaret böter från och med 20 till och med
14 Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins tillverkning.
200 R:dr; för underlåtenhet att iakttaga föreskriften i g 67 botes från och med
5 till och med 50 R:dr.
§ 47.
Vägrar man den, som i afseende å förbrytelser mot denna författning eger
undersökning anställa, tillträde till rum eller byggnad, der enligt § 61 undersök¬
ning ske må; bote från och med 100 till och med 1,000 R:dr.
§ 48.
Bränvinstillverkare eller distilleringsidkare ansvare för förbrytelse, som, med
hans vetskap, mot denna förordning begås af hans hustru, barn, tjenstefolk eller
vid bränneriet eller distilleringsverket anställde personer, likasom vore förbrytelsen
af tillverkaren eller distilleringsidkaren sjelf begången.
Redskap, tillverkad vara och kärl, hvari den förvaras, skola, fastän bränvins¬
tillverkare icke är egare deraf, förbrutna dömas, när förbrytelse, som sådan på¬
följd medförer, är begången af bränneriets arrendator eller föreståndare, eller ock
elter arrendatorns eller föreståndarens föreskrift.
Då förbrytelse, som enligt denna förordning medförer förlust af redskap, till¬
verkad vara eller kärl, hvari den förvaras, blifvit begången af annan än dessas
egare, och denne sednare finnes vara berättigad att dem behålla, skall den brotts¬
lige utgifva redskapens, varans eller kärlens värde.
§ 49.
Bränvinstillverkare eller distilleringsidkare, som åt den vid hans bränneri an¬
ställde kontrollör eller tillsyningsman såsom gåfva något gifver eller erbjuder, bote
från och med 20 till och med 200 R:dr. Kontrollör eller tillsyningsman, som
gåfvan mottager, vare lika ansvar underkastad och miste derjemte befattningen.
§ SO.
Skulle brännerikontrollör, eller den, hvilken tillsyn vid bränneri eller distille-
ringsverk såsom tjenstepligt åligger, eller den, som är pligtig att förbrytelser mot
denna författning åtala, sjelf beträdas med oloflig bränvinstillverkning eller distille¬
ring, eller att hafva främjat sådan förbrytelse eller tillverkares försnillning af den
afgift, han erlägga bör; varde dömd till fängelse eller straffarbete, från och med
sex månader till och med två år.
Visar någon, hvilken det åligger att tillsyn vid bränneri eller distilleringsverk
hålla, eller förbrytelser mot denna författning åtala, försummelse eller vårdslöshet i
Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins tillverkning. 15
dessa åligganden; varde antingen för alltid eller under viss tid från tjensten eller
befattningen skiljd, eller ock fälld till högst 200 R:drs böter.
§ 51.
Varder, till utrönande af förbrytelse mot denna författning, undersökning hos
någon anställd emellan klockan 9 om aftonen och klockan 5 om morgonen, men
sådan förbrytelse ej upptäckt; bote förrättningsmannen från och med 5 till och
med 50 R:dr, der han ej finnes hafva till undersökningen giltig anledning haft.
Vägrar den, som undersökning i bränneri anställt, att betyg, som i § 62
sägs, åt bränvinstillverkare genast utfärda; bote 15 R:dr.
§ 52.
Varder vid undersökning eller i anledning deraf förrättningsman våldförd,
eller föröfvar han sjelf våld, i oträngdt mål; gånge dermed efter allmän lag.
§ 53.
Böter efter denna författning gånge i laga ordning af den brottsliges egen¬
dom ut, så långt den räcker.
Saknas tillgång till böter, då skall hvad af böterna ej gäldas kunnat för den
sakfällde till fängelse förvandlas sålunda: att emot böter
till och med 15 R:dr svarar 1 vecka,
från 15 » » » 40 » » 2 veckor,
» 40 » » » 75 » » 5 »
» 75 » » » 150 » » 1 månad.
Gå de öfver 150 R:dr, då ökes straffet med 1 månads fängelse för det belopp,
som derutöfver uppgår till och med nästa 150-tal, så att
2 månaders fängelse svarar emot böter från 150 till och med 300 R:dr,
3 » » » » » » 300 » » » 450 »
o. s. v. Ej må dock någon för bristande bötestillgång längre än ett år i fän¬
gelse hållas, ehvad belopp böterna må utgöra.
§ 54.
Då bränvinstillverkningsafgift jemte böter enligt denna förordning ådömda
blifvit, må, der tillgång till afgiften eller någon del deraf saknas, böterna ej kunna
med penningar gäldas, utan skall den sakfällde i stället undergå det straff, som
enligt § 53 mot böterna svarar.
16
Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins tillverkning.
§ 35.
Af böter, som enligt denna författning ådömas, samt värdet af bränneri-
redskap och annan egendom, som förbruten anses, tillfälle tvä tredjedelar åklaga¬
ren och en tredjedel den stads eller sockens fattigkassa, hvari den åtalade förbry¬
telsen är begången. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens
andel.
Efter anmälan af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, kommer att på Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning bero, huruvida i något fall åklagare eller tillsyningsman för
ådagalagdt nit vid efterspanande och beifrande af förbrytelser mot denna författ¬
ning gjort sig förtjent af någon särskild uppmuntran utöfver honom möjligen till¬
kommande andel i ådömda böter samt redskap eller annat förbrutet gods.
Art. AI.
Föreskrifter i afseende å författningens verkställighet.
§ 36.
Kongl. Majtts Befallningshafvande hålle allvarlig hand öfver iakttagande af
hvad i denna författning stadgadt är.
§ 37.
Lands- och stadsfiskaler, krono-, stads- och polisbetjente, samt de personer,
hvilka särskildt förordnas att vaka öfver denna författnings efterlefnad, åligge att
förbrytelser mot densamma åtala.
I öfrigt eger en hvar rättighet alt för sådana förbrytelser anställa åtal, dock
ej barn mot föräldrar, eller tjenstehjon, så länge de i tjensten äro, mot hus¬
bondefolk.
Du åtal anställes af annan person än den, som i mom. 1 af denna § nämnd
är, gifve han sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne må kunna
målets utförande öfvervara.
§ 38.
Kommunalnämnd å landet och vederbörande kommunalmyndighet i stad böra
egna synnerlig uppmärksamhet deråt, att förbrytelser mot denna förordning varda
till åtal angifna.
Till-
Förslag lill Förordning angående vilkoren för bränvins tillverkning. 17
Tillträde till bränneri m8 derföre ej förvägras dem, eller den ledamot, de
blond sig utse att öfver bränneriet tillsyn hafva.
§ 59.
De i § 57 mom. 1 omförmälde allmänna åklagare och tillsyningsman ega
anställa undersökning af förbrytelser mot denna författning, äfvensom att verk¬
ställa beslag.
§ 60
Den, som förrättar undersökning, bör, för att tillgodonjuta det skydd, honom
dervid lagligen tillkommer, vid förrättningen på sig synbart bära påbjudet tjenste-
tecken, eller, innan förrättningen företages, fullmagt eller förordnande uppvisa.
I orten boende eller känd krono- eller stadsbetjent vare likväl frikallad från
skyldigheten att sin behörighet sålunda styrka.
§ 61.
é
Undersökning må alla tider på dygnet anställas i bränneri, kök, brygg- och
bagarstuga, så ock i annat rum eller byggnad, som kan begagnas för bränvins-
tillverkning eller distillering.
Då vid undersökning någon förbrytelse ej upptäckes, vare för undersöknin¬
gens anställande förrättningsmannen icke underkastad ansvar, såvida ej undersök¬
ningen blifvit företagen emellan klockan 9 om aftonen och klockan 5 om morgo¬
nen. I sådant fall gånge som i § 51 sagdt är.
§ 62.
Har vid undersökning någon felaktighet ej funnits, vare undersökningsför-
rättare pligtig att genast tillställa tillverkaren ett af tillstädesvaraude vittnen be¬
styrkt intyg om tidens längd, under hvilken tillverkaren varit af undersökningen
hindrad att bränvin tillverka Detta betyg berättigar tillverkaren att hos Kongl.
Maj:ls Befallningshafvande återlyfta gång den afgift, som mot samma tid svarar
§ 63.
Beslag skall göras i två vittnens närvaro. Innehafvare af hvad i beslag ta¬
gea, eller, i hans frånvaro, hans ombud på stället eller någon af hans husfolk, skall
om beslaget förut tillsägas
§ 64.
Då beslag sker hos den, som är berättigad att tillverka bränvin och sig
dertill behörigen anmält, må hvarken panna utbrytas, ej heller någon del af till-
Bih. till It. St. Prat. 1865 & 1866. 5 Sami. 2 Afd. 2 Raft. 3
18 Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins tillverkning.
verkningsredskap honom fråntagas, eller han från tillverkningens fortsättande hin¬
dras, innan förste domstol i målet dömt redskapen förbruten. Härifrån undan¬
tagas de fall,
l:o då tillverkare från mätning till beskattning undansnillar något af det
tillverkade bränvinet;
2:o då för sådant ändamål begagnas tillverkningsredskap eller sprithållare med
dold öppning eller afledning, hvarigenom bränvin kan lönligen utlagas; samt
3:o då tillverkare bryter försegling eller öppnar eller borttager lås, som kon¬
trollör åsatt, till förekommande af det tillverkade bränvinets lönliga uttagande.
§ 65.
Redskap, som i beslag tages, skall, till förekommande af dess utbyte mot
annan, af beslagaren med särskild stämpel utmärkas, der ej redskapen vid beslaget
egaren fiåntages, i hvilket fall den skall i allmänt förvar sättas.
§ 66.
Vid beslag skall, till säkerhet för de böter, som ådömns kunna, det i brän¬
neriet och dertill hörande förvaringsrum befintliga, lofligen tillverkade, bränvin i
förvar tagas.
§ 67.
1 bränneri skall under tid, då brfinvinstillverkning eller distillering der verk¬
ställes, städse vara i bevittnad afskrift anslaget vederbörandes bevis, att tillverk—
ningsafgiften för samma tid blifvit er lagd eller, på sätt i § 19 föreskrifves, å
postkontor aflemnad. Beviset bör derjemte i hufvudskrift vara att tillgå, när dess
uppvisande påfordras af brännerikontrollör eller den, hvilken tillsyn vid bränneri
såsom tjenstepligt eljest åligger, eller som är skyldig att förbrytelser mot denna
författning åtala.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1866.
Sammans. Bevillnings- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N.o 2. 1
N:o 2.
Ank. till Exp.-Utsk. den 1 Maj, 1866, kl. 10 f. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion om åtgärder i afseende
på tillämpningen af vissa stadganden angående landväga varu-
förseln mellan Sverige och Norge.
Uti en inom Vällofliga Borgare-Ståndet väckt motion (N:o 169) har Herr C.E.
Ljungberg föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet an¬
hålla, »att Kongl. Maj:t täcktes i nåder vidtaga de förfoganden, som kunna erfordras
för att göra mellannkslagens stadgande i afseende på den landväga införseln gällande
i Norge,» samt i sådant afseende hufvudsakligen anfört:
att, ehuru det knappt funnes någon gren af vårt lands kommerciela förhållan¬
den, som oftare varit föremål för allmänna uppmärksamheten och sakkunnige mäns
ompröfning, än handelsförhållandena till Norge, dessa fortfarande befunne sig i ett
skick, som, isynnerhet från synpunkten af Sveriges intressen, vore mindre tillfreds¬
ställande, samt att, fastän, inom en tid af 20 år, tvänne särskilda tullkomitéer, sam¬
mansatta af ett lika adal Svenskar och Norrmän, varit nedsatta, för att tillväga¬
bringa en mera liflig och ömsesidigt gagnande kommerciel gemenskap mellan de
båda rikena, dessa komitéers bemödanden dock icke burit någon frukt, och ännu i
dag i de tvänne förenade rikenas inbördes handelsförhållanden saknades den recipro¬
citet i rättigheter, som utgjorde grundvalen för hvarje tillfredsställande reglering af
dylika förhållanden äfven mellan för hvarandra helt och hållet främmande stater;
hvarföre motionären bland de af detta sakernas tillstånd uppkomna missförhållanden,
sorn, jemte det att de medförde en årligen vexande förlust för Svenska Statsverket,
innefattade en alltför uppenbar kränkning af de i ämnet utfärdade författningars anda
och mening, för att böra längre förbises, ansett sig böra fästa Rikets Ständers upp¬
märksamhet å den tillämpning, som nu egde rum af 5 § uti Kongl. Förordningen
den 24 Maj 1825 samt af Kongl. Kungörelsen den 25 Februari 1843, angående
tullbehandlingen af varor, transporterade öfver Idefjorden öster om Svinesund.
Bih. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 5 Sami. 2 Afd. 3 Haft.
2 Sammans. Bevillnings- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utsk. Betänkande N:o 2.
Sistnämnda kungörelse, sorn innehåller att transporten af varor öfver berörda
fjord, antingen i pråmar eller i båtar under tvänne kommerslästers drägtighet eller
om vintern öfver isen, skall, med hänsigt till tullväsendet, anses såsom om varorna
vore landvägen in- eller utförda, hade såsom undantagslag tillkommit på grund af ett
enstaka lokall förhållande, påtagligen i afsigt att underlätta varutrafiken mellan gräns-
boarne på ömse sidor om Idefjorden. Författningen blef å Svenska sidan påyrkad,
under uttryckligt förbehåll af reciprocitet, men tillämpades nu sålunda, att Norrmän¬
nen blefve i tillfälle undandraga sig tullen för en stor del af deras sjötrafik på Sve¬
rige, hvaremot särskilda restriktioner å deras sida gjorde samma författning föga gag¬
nelig för Svenska trafikanter.
Gynnad af staden Fredrikshald belägenhet vid Idefjorden transporterade egare
af Norsk vara densamma i huru stora qvantiteter och från hvilken sjöstad som helst
till nyssnämnda stad, derifrån varorna sedan i mindre farkoster forslades till en midt
öfver Idefjorden belägen udde, Mossviken, hvarest desamma väl för formens skull
lossades på Svenska landet, men omedelbart derefter inlastades i bredvid liggande
fartyg, sorn med dem seglade till Strömstad. Der förklarade tullkammaren, i stöd
af åberopade Kongl. Kungörelse, varan hafva införts landvågen, och erhölle sålunda
varuegaren fri disposition deraf samt kunde, utan någon slags afgift till Svenska
statskassan, föra densamma, land- eller sjövägen, hvart honom behagade inom hela
Sveriges rike.
Detta sätt att, med kringgående af de för den sjöväga kommunikationen mellan
de förenade rikena gifna föreskrifter, sjöledes utan tull inpraktisera Norska produkter
till Sverige hade egentligen först för tre år sedan tagit sin början; och, enligt al
motionären bilagda utdrag af Strömstads sjötullkammares journal, hade införseln på
denna väg i ganska stor skala efter nämnda tid tilltagit. Så hade t. ex. införseln öfver
Mossviken af fisk, förnämligast saltad sill, hvilken år 1861 utgjorde 500 centner,
år 1862 uppgått lill 3,175 centner 30 skålpund och år 1863 till 2,960 centner
86 skålpund, samt år 1864 bestigit sig till 4,114 kubikfot och intill den 21 Okto¬
ber sistlidet år till 5,794 kubikfot. Af beredda hudar och skinn belöpte sig inför¬
seln under hvartdera af de trenne förstnämnda åren till respektive 16,824 skålpund,
109.479 skålpund och 166,482 skålpund samt uppgick under år 1864 till 308,439
skålpund och intill sagda tidpunkt år 1865 till 326,592 skålpund. Af jern (kakel¬
ugnar, spik och manufaktursmide) infördes år 1861 centner 663,70, år 1862 cent¬
ner 961,09, år 1863 centner 932,10, år 1864 centner 1,506,33 och intill den 21
Oktober 1865 centner 853,96.
Den omständigheten, att Svenska statskassan, enligt vid motionen fogade uträk¬
ningar, derigenom under år 1862 undandragits en tullinkomst af 13,924 R.dr och
under år 1863 af 24,162 Riksdaler, ansåge motionären väl vara af jemförelsevis
underordnad vigt, ehuru dervid icke borde förbises, att detta sätt att eludera mel-
lanrikslagen ännu vore i sin början. Det betänkligaste läge, enligt motionärens åsigt,
Samm,ans. Bevillnings- samt Allm. Besv.- och Elton.- Etsk, Betänkande AVo 2. 3
deruti, att en Kongl. Författning kunde och finge begagnas till täckmantel för ett up¬
penbart lurendrejeri, så att Norrmännen, som, när fråga vore om införseln till deras
land, högljudt beklagade sig öfver den tullindring, mellanrikslagen medgifver, och lade
alla möjliga hinder i vägen för samma införsel, tillätes undandraga sig all tull å de
varor, som af dem på nämnda sätt till Sverige infördes.
Under det stadgandet uti 5 § af 4825 års ofvanåberopade Kongl. Förordning,
att »i Sverige eller Norge alstrade eller tillverkade varor skola, vid införseln land¬
vägen från ena till andra riket, vara från tullafgifter fria», i Sverige respekterades
och efterlefdes, gjordes detsamma i Norge betydelselöst genom en af dervarande
Tulldepartement till tullkamrarne utfärdad föreskrift, att »varer maae ikke uden tolds
erleggelse föres söveerts i Norge (herfra stang-, bott- og bandjern samt af bräk-
stenger, liser, spader, söm og spiger, 3 tömmer og derover, undtagne)»; hvarvid
dock uti instruktionen för tullkammaren i Fredrikshall det tillägg blifvit gjordt, att
det »icke betragles som söveertsförsel, om varerne her i riget bringes över fjorde,
hvor disse afbryde den almindelige landevei, som for ex. fia Moss til Horten.»
Det vore från år 1838, som det första förbud härledde sig för landvågen lill
Norge utförda Svenska varors förskaffande utan tull. Före denna tid, likasom före
den politiska föreningens tillkomst, kunde Svenska, öfver land förda varor i Norge
passera fritt hvar som helst, och i mer än 20 år efter unionens ingående fortgick
denna praxis. Sedan Norska regeringen gifvit ofvannämnda tolkning af mellanriks-
lagens stadgande om tullfrihet, hade afsättningen af Svenska varor i hög grad för¬
svårats i Norge, jemte det icke så litet obehag och hinder uppstått för trafiken,
äfven med rent Norska varor, hvilkas ursprung icke alltid kunde styrkas, ett för¬
hållande, som äfven inom Norge erkändes. Det vore äfven ett faktum, som visser¬
ligen icke kunde frånkännas allt sammanhang med den Svensk-norska tull-lagstift¬
ningens närvarande beskaffenhet och tillämpning, icke blott att Norge bibehölle den
betydliga öfvervigt i den inbördes trafikens handelsvärde, som detta land alltsedan
mellanrikslagens tillkomst innehaft, utan äfven att, medan Sveriges utförsel till Norge
årligen aftoge, införseln från detta sednare land, och följaktligen äfven Norges före-
nämnda öfvervigt, betydligt tillloge, så att värdet af de sjövägen från Norge hit in¬
förda varor nu med mera än tre och en half millioner R:dr öfverstege Sveriges ut
försel samma väg till Norge, då deremot år 1860 införseln hit från Norge med föga
mer än en million öfversteg Sveriges utförsel till nämnda land; ty den förra ut¬
gjorde det året endast 5,554,000 R:dr och den sednare 4,485,000 R:dr; men seder¬
mera tillvexte den förra, år 1861 Lill 5,64 1,000 R:dr och 1862 till 5,784,000 R:dr,
under det att Sveriges utförsel till Norge (allt sjöledes) förminskades, år 1861 till
3,097,000 R.dr och 1862 tili 2,253,000 R:dr Men ännu mera anmärkningsvärdt
och af närmare gemenskap med den fråga, som mera omedelbart utgjorde föremål
för motionärens framställning, vore, att samma förhållande, som egde rum i afseende
på den sjöväga handelstrafiken, äfven i de sednaste åren inträdl på den landväga rö¬
4 Sammans. Bevillnings- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 2.
relsens område, der en betydlig öfvervigt förut städse förefanns på Sveriges sida.
Då nemligen år 1837 införseln nämnda väg från Norge till Sverige endast innehade
ett värde af 70,500 Rdr R:mt. hvaremot det sednare landets utförsel till det förra
uppgick till värde af 436.000 R:dr, samt tio år derefter, eller år 1847, landväga
införseln hit från Norge endast stegrats till 82,500 R:dr, men vår utförsel dit der¬
emot höjt sig till 633,000 R:dr, så visade sig åter i sednare åren förhållandet så¬
lunda, att, då införseln derifrån besteg sig år 1855 till 210,000 R:dr, år 1860 till
180.000 R;dr, år 1861 lill 226.000 R:dr och år 1862 till 505,000 R:dr, uppgick
värdet af utförseln från Sverige till Norge år 1855 till 196,500 R:dr, år 1860 till
267.000 R:dr, år 1861 till 247,000 R:dr och år 1862 till 208,000 Rdr; och hade
således, likasom vid den sjöväga varutrafiken, under sednaste tre åren den landväga
införseln från Norge tilltagit samt till och med nära tredubblats— under det att ut¬
förseln till Norge deremot a/tagit.
Detta med hvad mera blifvit af motionären i ämnet anfördt, har Sammansatta
Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som till behandling
nämnda motion förehaft, tagit i noggrannt öfvervägande; och har Utskottet ansett sig
böra till upplysning i ämnet åberopa följande af Norska Regeringen i underdånigt
betänkande af den 18 December 1847 afgifna yttrande, hvilket blifvit meddeladt af
de Norske ledamöterne i den af Kongl. Majit under den 3 Oktober 1855 nedsatta
komité för afgifvande af underdånigt utlåtande angående de förändringar och tillägg i
befintliga stadganden, som kunde anses nyttiga och ändamålsenliga att vidtaga för
beredande af alla verkställbara ytterligare lättnader i Sveriges och Norges ömsesidiga
handel och sjöfart.
Nämnda yttrande lyder som följer:
»I den första förordning, som efter rikenas förening utkom angående deras in¬
bördes handel, nemligen den provisoriska anordning af den 9 Juni 1815, hvilken
under den 25 Oktober samma år blef lag och sedermera intogs i den allmänna la¬
gen om tullväsendet i Norge af den 28 Juli 1824, §§ 6—9, var den grundsats
följd, att i allmänhet för varor, som från det ena riket landvägen infördes till det
andra, skulle lika väl, som om de infördes sjövägen, erläggas den i hvartdera rikets
tarif bestämda tull, och det var med hänseende endast till hästar och andra kreatur,
spanmål samt viktualier, alla slag, hvilka varor undantagsvis medgafs tullfrihet vid
landväga införsel, i lagen af den 28 Juli 1824, § 6, uttryckligen stadgadt, »att, då
de i följd häraf ingått, c/e sedermera skulle såsom inhemska betraklas.m>
»Regeln var följaktligen på denna tid, att tull äfven vid landväga införseln
skulle erläggas. Vid sidan häraf blefvo de få varor, för hvilka undantagsvis med¬
gafs tullfrihet vid införseln, i följd af lagens uttryckliga ord, sedermera betraktade
såsom inhemska»
»I den provisoriska anordningen af den 24 Maj 1825, som den 4 Augusti
1827 blef lag, är grundsatsen omvänd, enär deri, af hänsigt till den antagna omöj-
Sammans. Bevillnings- samt Allm. Besv- och Ekon.-Ulsk. Betänkande N:o 2.
Iigheten att öfvervaka tullpliglighelen vid landväga införseln, äfvensom till gagnelighe-
ten att lätta sambandeln mellan gränsedistrikterna, uppställdes såsom grundsats, att
all landväga införsel, med några få undantag, skall vara tullfri, men å andra sidan
uteslöts stadgandet att varan sedermera skulle betraktas såsom inhemsk. Då denna
lag derjemte tillräckligen visar, att meningen icke var att medgifva en allmän ömse¬
sidig tullfrihet i det ena landet för det andra landels produkter och tillverkningar,
enär varor, sam sjövägen infördes, i regeln skulle draga hel och endast undantags¬
vis half införselstull, så ansågs det här i riket (i Norge) för afgjordt, att varor, som
landvägen transporteras från det ena riket till en kuststad i det andra, vid försänd¬
ning derifrån sjövägen långs kusten skulle erlägga den vid transporten öfver gränsen
icke erlagda inlörselslull, hvilket redan år 1820 genom cirkulär lillkännagajs samtliga
tullkammare. Vederbörande komité vid Storthinget 1827, sorn hade att till Stor-
thmget afgifva betänkande om lagens antagande, yttrade också, alt den endast der¬
före tillstyrkte densamma, emedan komitéen ansåg det gifvet, att lagen borde på of¬
vannämnda sätt förstås, och emedan den tidigare provisoriska anordningen sålunda
blifvit förstådd. Norska Finans-departementet hade också redan den 9 Alars 1826
meddelat den Svenska General-tulldirektionen, att Departementet föranstaltat derom,
att lagen blefve tillämpad i öfverensstämmelse med denna uppfattning af dess me¬
ning, och häremot har icke någon erinran från Svensk auktoritet hvarken då eller
sedermera blifvit gjord. I underdåniga betänkanden af den 14 Augusti 1837 och
den 13 September 184-1 angående Proposition till Storthinget om transporten af
Svenska och Norska alster och tillverkningar öfver Idefjorden, nemligen att denna
transport skulle betraktas lika med landväga införsel, hvarom lag utkom den 8 Sep¬
tember 1842, är på flera ställen yttradt, att varorna skulle blifva tullpligtiga vid
påföljande sjöväga försändning omkring riket. I anledning af ett inträffadt fall, ingick
den Norska Regeringen den 28 Januari 1843 med en underdånig hemställan, spe¬
ciell angående mellanrikslagens tydning i denna punkt, och Kongl. Majit biföll genom
nådig resolution af den 6 Mars 184-3, att ofvan anförda mening skulle framdeles
följas. Slutligen är ock denna tolkning af lagen stadfästad genom en mängd här i
landet, så väl af underordnade instanser, som af Högsta Domstolen afsagda domar.»
Vidare hade bemälde Norska komité-ledamöter anfört, att hvad af de flera i
denna fråga afsagda Höieste-Rets domar framstode såsom gällande rätt egentligen
vore, att Svenska naturalster och tillverkningar, som landvägen blifvit införda till Norge,
kunde tullfritt kringsändas, sjövägen inom samma tulldistrikt, dit de landvågen inkom¬
mit, men icke utom tulldistriktets gränser, dock att, då de gifna domarna jemfördes
med hvarandra, det syntes tvifvelaktigt, om med »tulldistrikt» vid denna tillämpning
af mellanrikslagen skulle förstås Toldstedsdistrikt eller Toldopsyns-distrikl; att nämnda
komiterade väl ansågo sig ega anledning antaga, att den tillämpning af mellanrikslagen
af 1825 (1827), som dittills i Norge i detta hänseende blifvit följd, öfverensstämde
med det system, hvarpå samma lag hvilade och med en rigtig tolkning af den¬
6 Sammans. Bevillnings- samt Allm. Hesa.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 2.
samma, samt att, då Norges läge i många fall gjorde en Norsk hamn till den be-
qvamaste utskeppningsorten för Svenska produkter, stadgandet om tullfrihet, såsom
regel, för Svenska och Norska produkter, som fördes öfver gränsen, kunde vid en
motsatt tolkning af mellanrikslagen i sina verkningar få en utsträckning, hvars om¬
fång i framtiden, under utvecklade och förbättrade landkommunikationer mellan ri¬
kena, svårligen läte sig beräknas; men att icke destomindre, enär dels den dittills
i Norge följda regeln icke öfverensstämde med, utan vore stridande mot den, efter
mellanrikslagens utfärdande, vidtagna förändring i Norska tullagstiftningens stadganden
om inrikesförseln af utländska varor, hvilka kunde från hvarje tullstation eller la¬
stageplats, hvarest tullbevakning funnes, såsom frigjorda afsändas, utan att bevis om
varornas förtullning erfordrades, dels ock denna regel i sin tillämpning ledde till så¬
dana svårigheter, att den utan öfverdrift kunde förklaras vara opraktisk, samt dels slutligen
intet annat stadgande angående handels- och sjöfarts-förhållandena mellan de förenade
rikena gifvit anledning till så högljudda klagomål i Norge, som denna regel, hvilken
lagt ett tryckande och, efter den allmänna föreställningen, onaturligt band på sam-
handeln med Sverige, de Norske komiterade funno sig, i öfverensstämmelse med
hvad redan de Svenske ledamöterne i 1846 års tullkomité föreslagit och uti 1855—
1856 års komité blifvit, af de Svenske ledamöterne yrkadt, böra tillstyrka, att för
framtiden den motsatta regeln i detta hänseende skulle i Norge följas; och har i
detta afseende sistbemälda komité i sitt förslag till förnyad förordning angående Sve¬
riges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden intagit uttryckligt stad¬
gande derom, att Svenska eller Norska varor, hvilka antingen tullfritt eller mot half
tull blifvit fråd det ena riket landvägen införda till det andra, skola så väl vid vidare
försändning sjö- eller landvägen, som vid handel och köpenskap anses såsom in¬
hemska.
Hvad sedermera angår varuförseln hit öfver Idefjorden öster om Svinesund, har
redan samma komité, under anförande hurusom den i lagen af den 8 September
1842 för Norge och Kongl. Kungörelsen den 25 Februari 1843 för Sverige gifna
föreskrift, att sådan varutransport antingen i smärre farkoster eller öfver isen skall,
med hänsigt till tullbehandlingen, anses såsom landvägen verkställd, kunde, bokstafli¬
gen tillämpad, gifva anledning till så beskaffade missbruk, som de nu af motionären
omförmälda, till förebyggande deraf jemväl föreslagit det tillägg till förut gällande
stadganden angående denna transport, att varor, som sjövägen blifvit förda till Svine¬
sund eller till stranden af Idefjorden öster om Svinesund, icke, om de än, utlossade
ur fartyget, föras öfver till det andra riket, antingen i färja, pråm eller båt, eller om
vintern öfver isen, skola betraktas såsom landvågen införda, likasom att de varor,
som från det ena riket, antingen i färja, pråm eller båt, eller om vintern öfver isen,
föras öfver nämnda färjställe eller fjord öster om Svinesund till det andra rikets
strand, för att derifrån omedelbart sändas sjövägen vidare, icke heller skola såsom
landvägen utförda betraktas.
Sammans. Bevillnings- samt Allm. Hes v.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 2. 7
Då emellertid nu befintliga stadganden i berörda hänseenden lära på de af mo¬
tionären uppgifna sätt tillämpas, men angeläget är, att de förenade rikenas handels¬
förhållanden varda så ordnade, att, jemte det en lifiigare samfärdsel mellan dessa ri¬
ken blifver befrämjad, grundade anledningar till missnöje öfver tillämpningen af de
i sådant ändamål utfärdade författningar icke måtte framkallas derigenom, att dessa
lemna utrymme vare sig att i det ena landet egenmägtigt pålägga det andras pro¬
dukter några af fördragen icke godkända inskränkningar eller att misstyda en för
underlättande af den inbördes trafiken meddelad föreskrift lill undgående i det ena
af de begge rikena utaf de umgälder, som skola för det andra landets alster utgö¬
ras, får Sammansatta Utskottet, som det icke synts lämpligt att här ingå i ompröf-
ning af ändamålsenligheten af de utaf den förbemälda komitéen i dessa hänseenden
afgifna förslag eller eljest yttra sig om sättet för undanrödjande af de utaf motionä¬
ren anmärkta missförhållanden, endast, med anmälan derom, hemställa,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:ts täcktes i nåder vidtaga de förfo¬
ganden, som kunna erfordras för att mellanrikslagens stadganden
i afseende på den landväga varuförseln mellan de förenade ri¬
kena må vinna en rätt tillämpning.
Stockholm den 30 April 1866.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1866.
Sammans. Hevilla.-, Lag- samt Allm. Be,sv.- och Ekon.-Disk. Memorial N:o 3. 1
Hl:0 8.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Maj 1 86 6, kl. 12 midd.
Memorial, angående afgiften för bränvins tillverkning.
Enligt Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hafva Riks-Stånden vid
pröfning af Utskottets Betänkande N:o 1, angående vilkoren för bränvins tillverk¬
ning, dels i åtskilliga delar fattat sins emellan skiljaktiga beslut, dels återremit¬
terat vissa delar deraf. Enär det såväl för statsregleringens uppgörande, som ock
för bestämmandet af tullen å bränvin är af vigt, att afgiften för bränvins tillverk¬
ning så fort som möjligt varder fastställd, har Utskottet ansett nödigt att, utan
afvaktande af tiden, då Utskottet blifver i tillfälle ånyo behandla öfriga delar af
sitt förra betänkande, särskildt företaga frågan om beloppet af nämnda afgift;
Och som Utskottets förslag, att afgiften för bränvins tillverkning skulle fort¬
farande utgå med 60 öre för kannan, blifvit af Ridderskapet och Adeln samt
Borgare- och Bonde-Stånden godkändt, men Preste-Ståndet, i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, förhöjt afgiften till 75 öre, får Utskottet
inbjuda Preste-Ståndet att, med frånträdande af sitt förra
beslut, förena sig med de öfriga Riks-Stånden om afgiftens
bestämmande till 60 öre för hvarje kanna, bränvinet beräk-
nadt till 50 procent styrka vid 15 graders värme efter Celsii
thermometer, allt i medeltal under termin räknadt.
För den händelse att denna inbjudning icke skulle antagas, får Utskottet,
då denna fråga är af bevillnings natur och således vid skiljaktighet måste genom
votering i Förstärkt Utskott afgöras, föreslå följande voteringsproposition :
“Den, som godkänner Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekondmi-Utskottets, af Ridderskapet och Adeln samt Borgare- och
Bonde-Stånden gillade förslag, att afgiften för bränvins tillverkning skall utgå
med 60 öre för hvarje kanna, bränvinet beräknadt till 50 procent styrka vid 15
Bih. till Ii. St. Prof. 1865 §/■ 1866. 5 Sami. 2 Afd. 4 Haft.
2 Sammans. B wilin.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Memorial N:o 3.
graders värme efter Celsii thermometer, allt i medeltal under termin räknadt,
röstar
Ja y
Den det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, kommer afgiften för bränvins tillverkning att, i enlighet med
Preste-Ståndets mening, utgå med 75 öre för hvarje kanna bränvin af förut¬
nämnda styrka,41
Stockholm den 19 Maj 1866.
STOCKHOLM, TRYCKET IIOS ISAAC MARCUS, 1866.
Sammans. Bevilln.- samt Allm. Bese - och Ekon.-Utsk. Betänkande JtS 4. 1
M:o 4.
Ank. till Exp.-Utsk. den 24 Maj 1866, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande eller ned¬
sättning, i vissa fall, af nu stadgade transito af gift och
magasinshyra för transitogods.
Inom Vällofliga Borgare-Ståndet har Herr W. M. Ekelund (uti motion N:o 75),
under anförande, hurusom den åtskilliga stapelstäder, till lättnad så väl för den handel
öfver Sverige mellan länderna öster och vester om detsamma, hvilken mellanhandel
kunnat blifva af ganska stor betydelse med afseende å Sveriges läge, som för handels¬
rörelsen mellan landets olika städer, redan för längre tid sedan medgifna s. k. transito-
rätt endast i ringa mån kunnat tillgodogöras, enär de afgifter, som för transitorörelsen
blifvit stadgade, befunnits orimligt tryckande och alls icke stöde i något jemförligt för¬
hållande till afgifterna för nederlag eller förtullning af varor, ämnade till inrikes för¬
brukning, föreslagit, att transitogods, i hvilken dertill berättigad stad. det inkomme för
att till in- eller utländsk ort vidare försändas, måtte, i likhet med hvad för Göteborg
under vissa uppgifna förhållanden redan vore medgifvet, befrias från all transitoafgift
och magasinshyra, utom i det fall att godset verkligen magasinerades; samt att, i detta
sistnämnda fall, transitoafgiften och magasinshyran måtte från hvardera af dessa afgif-
ters nuvarande höga belopp af 6 öre för 20 skålpund, eller 1 kubikfot, nedsättas till
ett (I) öre för samma qvantiteter.
Sammansatta Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hvilket
denna motion till behandling förehaft, har dervid ansett sig böra från Kongl. General¬
tullstyrelsen inhemta upplysningar, dels huruvida och på hvad grund transitoafgift och
magasinshyra hittills uppburits för utrikes ifrån kommande varor, som icke verkligen
blifvit magasinerade, och för gods, som omlastats från fartyg till fartyg, samt huruvida
Bi/i. till Ii. St. Brot. 1865 & 1866. 5 Sami. 2 Afd. 5 lläft. 1
2 Sammans. Sevillu.- samt Allm. Besv.- och Ekon-Litsle. Betänkande JLs 4.
sådan omlastning kunde afgiftsfritt ega rum, dels ock af hvad skäl de afgifter, sorn för
transitorörelsen vore stadgade, blifvit bestämda till ett belopp, som i vissa fall högst
betydligt öfverstege den afgift, hvilken vore bestämd att utgå för varors uppläggning
på nederlag, samt huruvida den af motionären äskade nedsättning till 1 öre för 20
skålpund eller 1 kubikfot kunde för transitogods medgifvas; Och har bemälda Styrelse
i anledning deraf afgifvit skriftligt yttrande, hvars hufvudsakliga innehåll Utskottet
först ansett sig böra här i ett sammanhang meddela.
Ehuru gällande tullstadga både genom sjelfva benämningen »transitupplag» och
genom den deråt gifna definition lätteligen kunde föranleda den uppfattning, som skulle
upplag i magasin af transitogods utgöra sjelfva transitorättens väsende, vore, enligt
General-tullstyrelsens åsigt, detta likväl ingalunda förhållandet. Transitorätten bestode
fasthellre deri, att inkommande utländskt gods kunde genom angifning till transitupplag
på en gång ställas under tullverkets vård och förblifva tili egarens disposition, utan att
vara underkastadt den undersökning eller,tullbehandling, som för utrönande af godsets
beskaffenhet eljest egde rum. I många, om icke de flesta fall, begagnades ock transito¬
rätten, utan att godset intoges i något för transitupplag afsedt magasin. Sålunda för-
fores ofta med gods, som inkomme öfver Malmö eller Göteborg, derifrån transiterade
till Stockholm eller öfver Stockholm till Gefle eller Norrköping och slutligen på någon
af dessa platser angåfves till direkt förtuilning eller nederlag, för hvilka fall godset då
underkastades packhusbehandling, eller ock till återutförsel, då någon undersökning om
godsets beskaffenhet icke förekomme. De förmåner, transitorätten innebure, komme i
alla dessa fall varuegaren till godo, utan att godset någonstädes inom landet varit
intaget på transitmagasin, och tullverket hade likväl fått vidkännas samma journalise-
rings- och förpassnings-arbeten samt i många fall vida betydligare bevakningsomkost-
nader, än om godset i ankomstorten varit upplagdt i magasin och derifrån antingen
förtullats eller reexporterats. Transitogodset måste nemligen vid försändningar från en
till annan ort inom landet förblifva under allmän bevakning, till förekommande af under¬
slef, som kunde ega rum genom utbyte af kollyn eller genom den icke tullbehandlade
varans spridande inom landet. För detta ändamål åtföljdes i regeln transitogods under
dylika transporter af tullbevakning, utom i det fall att transporten verkställdes å Sta¬
tens jernvägar, då jernvägs-administrationen ansvarade för det under tullförsegling
transporterade godsets rigtiga framkomst till den tullstation, dit det vöre förpassadt.
Häraf visade sig således, att den godtgörelse till Statsverket, sorn med transito-
afgiften afsåges, enligt gällande allmänna föreskrifter ingalunda vore beroende af den i
flera hänseenden oväsendtliga omständigheten, om godset magasinerades eller endast för
vidare försändning omlastades.
Undantag frän denna afgift medgafs genom Kongl. Kungörelsen den 7 November
1832 för gods, sorn transiterade Göta kanal från haf till haf, och detta undantag hade
i tullstadgan blifvit infördt. Ändamålet var att uppmuntra trafiken på kanalen; men
sedan Statens jernväg mellan Göteborg och Stockholm blifvit fullbordad, hade samma
Sammans. Bevilln.- samt Allm. JBesv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande JV$ 4. 3
undantag jemväl till transitogods på denna jernväg blifvit utsträckt. Detta undantag
tillämpades likväl endast pä gods, som angåfves, icke till magasinering, utan till direkt
försändning på kanalen eller jernvägen samt vid framkomsten till förtullning, nederlag
eller reexport, men om godset åter vid framkomsten angåfves till vidare transitupplag,
ehvad det magasinerades eller såsom transitogods till annan ort genast försändes, blefve
transitafgift dä påförd.
Med debiteringen och uppbörden af den magasinshyra, som för upplag af transito¬
gods vore städerna genom tullstadgan medgifven, hade tullverket deremot icke att
skaffa. På de flesta ställen torde väl, genom enskild öfverenskommelse mellan staden
någon tulltjensteman, ,denne hafva åtagit sig dessa bestyr, men detta, likasom frågan
om vidden af stadens rätt till magasinshyra, utgjorde icke föremål för General-tullsty¬
relsens behandling. Huruvida stad, som till rörelsens beqvämlighet tillhandahåller ma¬
gasin, hvarförutan transitorätt icke finge tillgodonjutas, icke möjligen kuride ega grun-
dadt anspråk på någon magasinsersättning, äfven om godsegare icke ville begagna sin
nyttjanderätt till magasinet, vore emellertid en fråga, som General-tullstyrelsen ansåg
förtjena att tagas i öfvervägande af den det vederborde.
Af det förhållande, att transitogods, såsom sådant, icke till beskaffenheten under¬
söktes och således icke heller kunde vara för tulladministrationen bekant, förklarades
naturligen, att de afgifter, som för transitorörelsen vore stadgade, mäst bestämmas efter
helt andra grunder, än som för tull- eller nederlagsafgifters beräkning blifvit fastställda.
Det vore den till innehållet obekanta transitokollyns rymd eller tyngd, som i förra
fallet måste blifva grund för afgiftsbestämmelsen; hvaraf åter följde, att äfven en ytterst
låg transitoafgift kunde blifva hög vid jemförelse med afgifter, som utginge efter sjelfva
varans beskaffenhet. Till och med tullfria varor sändes transito, till undvikande af
uppackning och undersökning förr än vid slutliga destinationsorten.
I fråga om huruvida omlastning af transitogods frän fartyg till fartyg, hvarunder
ock inbegrepes omlastning i allmänhet frän ett till ännat fortskaffningsmedel, kunde
afgiftsfritt medgifvas,. egde sådan afgiftsfrihet redan rum för transitogods, som för fort-
skaffning på Göta kanal vid någon af dess ändpunkter omlastades, äfvensom för tran¬
sitogods, som från Göteborg till Stockholm fortskaffades på Statens jernväg. — Vid
den sednare fortskafihingsmethoden undginge tullverket, på sätt ofvan är nämndt, den
särkilda bevakningskostnad, som försändning af transitogods inom landet eljest föran¬
ledde; och då den lättnad för allmänna rörelsen, som transitoupplaget vore afsedt att
medföra, vid alla försändningar på jernvägar skulle kunna utan Statsverkets betun¬
gande beredas, saknades visserligen icke skäl att utsträcka den afgiftsfrihet för transito-
försändningar per jernväg, som för Göteborg nu vore medgifven, till alla andra med
transitorätt försedda stapelstäder, mellan hvilka transitförsändningar på jernväg, utan
behof af särskild under transporten följaktig tullbevakning, kunde tillvägabringas.
Derest tullverket kunde befrias från den särskilda bevakningskostnad, som vid
försändning af transitogods annorledes än på jernväg uppkomme, och hvilken med af-
4 Sammans. Bevilln.- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande J§ 4.
seende å de stora afstånden emellan de transitoberättigade städerna ingalunda vore
obetydlig, syntes ock skäl vara för handen att eftergifva anspråket på transitoafgift
för gods, som, utan att uppläggas i magasin under tullverkets vård, endast omlastades
i en hamn för att till en transporteras; ty journaliserings- och förpassningsbestyren,
ehuru visserligen icke obetydliga, kunde dock icke beräknas förorsaka någon nämnvärd
särskild kostnad. Då erforderlig trygghet mot missbruk åtminstone ännu icke torde
kunna beredas, med mindre än att tullbevakning, såsom hittills, transitogodset med¬
följde, syntes enda lämpliga vilkoret för transitoafgiftens eftergifvande i dylika fall
böra blifva, att godsegare, som äskade transitoförsändning, ålades godtgöra tullverket
den för bevakningen utgående kostnad. Derigenom vunnes ock den för tulladministra¬
tionen icke oväsendtliga fördelen, att transitoförsändningar icke onödigtvis och för obe¬
tydliga varupartier vidtoges, då godsegarens egen fördel blefve med omtänksam anord¬
ning af dessa försändningar förknippad. Han föredroge antagligen att magasinera en
obetydlig varukoJly, intill dess större försändning kunde på en gång ega rum, heldre
än att, såsom det nu ålåge tullverket, bekosta särskild bevakning för hvarje ringa
transitoförsändning.
Hvad slutligen angår den ifrågasatta nedsättningen i transitoafgiften och denna
afgifts lämpliga belopp för det fall att transitogods till magasinering angifves, måste
det med afseende å ofvan anmärkta förhållanden, enligt General-tullstyrelsens tanke,
blifva ytterst svårt att finna någon för alla händelser tillfredsställande medelsiffra i
detta hänseende. Yid den jemförelsevis ringa omfattning transitomagasinering hittills
vunnit, hade den nu stadgade afgiften inbragt så obetydligt belopp, att hela afgiften
väl kunde utan synnerlig uppoffring eftergifvas och en nedsättning, på sätt motionären
föreslagit, till endast en sjettedel skulle, om ock transitorörelsen, i naturlig följd af
skatteminskningen, komme att betydligt tilltaga, dock inbringa alltför obetydlig inkomst,
för att man med debitering och uppbörd deraf borde belasta de med långt vigtigare
arbeten strängt sysselsatta tullkamrarne. General-tullstyrelsen, som derför förmält sig icke
skola hafva hyst betänklighet vid att tillstyrka fullkomligt afskaffande af transitoafgift
äfven för magasinering af transitogods, så vida deraf ej kunde följa, att det sålunda
till Statsverket afgiftsfria transitupplaget blefve, emot sitt ändamål och i stället för
nederlag, anlitadt, hvarigenom Statsverket ginge förlustigt en icke oväsendtlig inkomst,
vådor af alltför stora till innehållet obekanta varu-upplag uppkomme, samt erforder¬
ligt utrymme i de för en helt annan och vida mindre rörelse afsedda transitomagasinen
icke ens kunde tillhandahållas, har, i betraktande af dessa förhållanden, ansett sig icke
kunna för närvarande tillstyrka den af motionären föreslagna nedsättning.
Detta har Sammansatta Utskottet tagit under ompröfning; och beträffande först
motionärens yrkande om befrielse från skyldigheten att erlägga magasinshyra vid andra
tillfällen än då transitogods verkligen magasineras, så enär, enligt 124 § af gällande
Tullstadga, de städer, åt hvilka transitupplagsrätt blifvit medgifven, äro förpligtade,
att
Sammans. Bevilln.- samt Allm. Bese- och Ekon.-Utsk. Betänkande AS 4. 5
att för förvaring af transitupplagsgods åt tullverket tillhandahålla särskilda af dem
anskaffade magasin, mot det att dessa städer äro berättigade, att såsom magasinshyra
af godsegaren uppbära en skälig afgift, men hvaraf städerna synas icke böra gå i mist¬
ning, derföre att trafikerande icke vill sin rätt till godsets magasinerande begagna, får
Utskottet hemställa,
att motionärens framställning i denna del icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Vidare och hvad angår den af motionären ifrågasatta nedsättning i transitoafgif-
ten från 6 till 1 öre för 20 skålpund, i de fall, der transitogods i magasin upplägges;
så, enär ett fullkomligt afskaffande eller nedsättning till en sjettedel af denna afgift,
enligt hvad General-tullstyrelsen upplyst, lätteligen kunde hafva till följd, att transit-
upplaget blefve mot sitt ändamål och i stället för nederlag anlitadt, hvarigenom Stats¬
verket ginge förlustigt en icke obetydlig inkomst samt andra väsendtliga olägenheter
kunde uppkomma, anser Utskottet motionärens framställning äfven i denna del
böra lemnäs utan afseende.
Deremot får, på de skäl, som af General-tullstyrelsen blifvit anförda,^Utskottet
tillstyrka Rikets Ständer,
att hos Kongl. Majit i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Majit måtte, så vida sådant utan Statsverkets betungande kan ske, i
nåder tillåta, att den afgiftsfrihet för transitoförsändningar på
jernväg, som för Göteborg redan blifvit medgifven, måtte få ut¬
sträckas till alla andra med transitorätt försedda stapelstäder,
mellan hvilka transitoförsändningar per jernväg utan behof af
särskild med transporten följaktig tullbevakning kunna tillväga-
bringas, äfvensom att, vid försändning af transitogods annor¬
ledes än på jernväg, transitoafgiften för gods, som, utan att upp¬
läggas i magasin under tullverkets vård, endast omlastas i en
hamn för att till en annan transporteras, må eftergifvas i de
fall, att godsegare, som äskar transitförsändning, åtager sig godt¬
göra tullverket den för bevakningen utgående kostnad.
i
Stockholm den 24 Maj 1866.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 5 Sami. 2 Afd. 5 Haft.
2
p
Stockholm, E. Westnll, 1866.
• * ‘ • • •
Sammans. Bevilln.-, Lag- s. Allm. Besa.- o. Ekon.-Utskott. Betänkande N:o 5. 1
X o 5.
Ank. till Exp.-Utsk. den !>1 Maj 186 6, kl. 2 e. tu.
Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra, brända eller distillerare spirituösai drycker.
Jemte öfverlemnande af förslag’ till förnyad förordning angående vilkoren
för försäljning af bränvin m. m. får Sammansatta Bevillnings-, Lag- och Ekonomi¬
utskottet i korthet redogöra för de i förevarande ämne väckta motioner, hvilka,
enligt 43 § Riksdags-ordningeu, varit föremål för Utskottets behandling, äfven¬
som för de förändringar i gällande författning, Utskottet i öfrigt funnit nödiga.
För att söka i någon mån försvåra det ofta öfverklagado sätt att kringgå
författningen, som är kändt under namnet “salning11, bestående deri, att flera per¬
soner förena sig om inköp af det minsta qvantum bränvin, som utan särskildt
tillstånd får försäljas, hvilket bränvin sedan dem emellan fördelas i mindre be¬
lopp, har Kontraktsprosten Palmlund uti en hos Preste-Ståndet väckt motion
(N:o 21), hvari Doktor Sandberg instämt, vid denna § yrkat, att bränvin ej skulle
få till mindre belopp än 30 kannor försäljas af annan än den, som enligt § 2
eller 4 vore dertill berättigad.
Likaledes har inom Bonde-Ståndet Riksdagsfullmägtigen Gustaf Jonsson från
Calmar län (motionen N:o 314) föreslagit, att å landet bränvinsförsäljning under
30 kannor icke måtte vara tillåten på annat sätt, än att rättighet dertill skulle
sökas hos vederbörande kommunalstyrelse, såsom för idkande af minutering och
utskänkning stadgadt är.
\id de sednaste riksdagarne, då enahanda yrkande utgjort föremål för
Rikets Ständers pröfning, hafva åsigterna i detta ämne varit högst skiljaktiga;
och då samma förhållande äfven nu vid frågans behandling inom Utskottet egt
Bih. till Ii. St. Fröt. 1865 af 1866. 5 Sand. 2 Afd. 6 Baft. 1
2 Sammans. Bevilln.-, Lay- s. Allm. Bese.- o. Ekon.-Utskott. Betänkande N:o 3.
rum samt, enligt hvad erfarenheten visat, benägenheten att kring’gå ett lagstad¬
gande lätteligen ökas, derest detsamma skärpes till en stränghet, som kan synas
allmänheten icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, har Utskottet
ansett nu stadgade belopp af 15 kannor, hvilket alltsedan år 1855 af Rikets
Ständer bibehållits oförändradt, utgöra en medelväg, som icke bör öfverskridas;
hvarföre Utskottet funnit sig
icke böra tillstyrka bifall till Kontraktsprosten Palmlunds och
Gustaf Jonssons ifrågavarande yrkanden.
§ 2.
Af samma skäl, som härofvan är anfördt, eller för att förekomma s. k.
salning i mindre skala, har Kontrakts-prosten Palmlund i nyssberörda motion
yrkat, att den, som erhållit rättighet att idka minuthandel med bränvin, icke
skulle få sälja mindre belopp än en hel kanna.
Ändamålet med införandet af minuthandelsställen för bränvin och stad¬
gandet, att en half kanna skulle få der försäljas, har påtagligen varit att åt en
hvar, som ansåge sig behöfva, till förbrukning i hemmet, köpa ett mindre belopp
bränvin, bereda tillfälle förskaffa sig detsamma, utan att tvingas besöka utskänk-
ningsställena och derigenom blottställas för alla kroglifvets faror och frestelser;
och då man besinnar, att bränvin ännu af en stor del bland rikets befolkning
betraktas som en nödvändighetsvara, samt att arbetaren sällan är i tillfälle att
på en gång förse sig med förnödenheter för längre tid, än mindre att för ett
särskildt behof använda så stort penningebelopp, som erfordrades för inköp af en
kanna bränvin, synes det också vara sannolikare, att arbetaren för att erhålla det
mindre qvantum bränvin, han kunde önska, skulle taga sin tillflykt till utskänk-
ningsställena, än att han skulle helt och hållet afstå från begäret att förskaffa
sig nämnda vara. Då således en förändring i den af motionären föreslagna rikt¬
ning synes mindre välbetänkt, såsom, enligt Utskottets tanke, icke befordrande
nykterhetens och sedlighetens välförstådda intresse, får Utskottet, i betraktande
jemväl deraf, att enahanda yrkande vid de tre sednaste riksdagarne lemnats utan
afseende, tillstyrka,
att Kontraktsprosten Palmlunds vid denna § framställda för¬
slag icke må af Rikets Ständer bifallas.
§ 5.
Då, jemlikt Kongl. Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18
Juni 1864, särskildt tillstånd till handels idkande nu mera icke erfordras, har
Utskottet utbytt nämnda, i denna § nu förekommande uttryck, mot orden sär¬
skild anmälan,
hvilket torde godkännas.
' §§ 8, 10, 12 och 13.
Jemte erinran, hurusom uti 8 § 1 mom. är stadgadt, att för hvarje sådan
näringsidkare, som i 1 mom. af 7 § omförmäld är, årligen, så länge hans rättig¬
het fortfar, den komité, som för bevillnings-taxering satt är, skall före den 15
Juni beräkna det kannetal bränvin, som må anses komma att af näringsidkaren
Sammans. Bevilln.-, Lag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott. Betänkande N:o 5. 3
under det nästföljande försäljningsåret i staden föryttras, i fall han sin
rätt till bränvinsförsäljning då fortfarande utöfvar; hvaremot uti 44 § af gäl¬
lande Bevillnings-stadga i afseende på tiden för taxerings-komitéernas sammanträ¬
den endast är föreskrifvet, att vid bestämmandet deraf bör afses, att de bemälda
komitéer åliggande taxerings-förrättningar löre Juli månads utgång kunna vara
afslutade, till följd hvaraf mången gång skall inträffat, att Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande utsatt taxerings-komités sammanträden att taga sin början först i
Juli månad — har Herr L. IV. Henschen uti en inom Borgare-Ståndet väckt
motion (N:o 17), på det hvarje taxerings-komité måtte kunna fullgöra sitt nyss-
berörda åliggande inom behörig tid, alternativt föreslagit, det måtte antingen i
44 § Bevillnings-stadgan föreskrifvas, att taxerings-komité skall sammanträda före
den 15 Juni hvarje år, eiler ock i § 8 al förevarande * författning bestämmas, att
den deri omförmälda beräkning af kannetal icke behöfver ske före Juli månads
utgång.
Likaledes har Herr A. 11. (Vistrand uti en inom samma Stånd väekt mo¬
tion (N:o lil) fästat uppmärksamheten så väl å härofvan anförda förhållande, som
ock derå att, enligt § 8 mom. 2, den näringsidkare t stad, hvilken icke Jöre den
1 Juli sin rätt till bränvinsförsäljningen hos magistraten uppsagt, skall vara “un¬
derkastad den afgift, som bör under det nästföljande försäljningsåret utgå för
det kannetal, hvilket i nu stadgad ordning blifvit bestämdt;4' att, enligt § 12,
beräkningen af detta kannetal lör gästgifveri å landet skall verkställas af kom¬
munalnämnden och pröfvas af taxerings-komitéen samt uppsägning ske inom en
månad från det taxerings-komitéens förrättning blifvit afslutad; samt slutligen att,
enligt § 13, pröfnings-komité eger att uti dessa taxerings-komitéernas beslut vid¬
taga de förändringar, som må linnas skäliga, utan att likväl någon rättighet fin¬
nes medgifven för näringsidkare i stad att efter den 1 Juli eller för gästgifvare
å landet att sednare än en månad efter taxeringskomilé-forrättningens afslulande
kunna uppsäga sin bränvinsförsäljnings-rättighet, äfven om pröfnings-komitéen be¬
slutar sådana förändringar i kannetals-siffran, att näringsidkaren icke anser nä¬
ringen kunna bära den deraf följande högre beskattningen; och har motionären,
emedan dessa principielt hvarandra motsägande stadganden vid tillämpningen
flere gånger föranledt till olika uppfattning och stundom medfört beslut, som må¬
hända icke varit fullt öfverensstämmande med fordringarne på billighet och rätt¬
visa, samt då nämnda stadganden icke vore så tydliga och bestämda, som man
kunnat önska, hemställt: “att Bevillnings-förordningens och Bräuvinsförsäljnings-
förordningens föreskrifter och stadganden uti ofvanomförmälda och andra der¬
med sammanhängande afseenden må blifva förändrade på ett sådant sätt, att de
blifva mera tydliga och bestämda samt i öfverensstämmelse med fordringarne på
ömsesidig billighet och rättvisa/
Då frågor om ändring i Förordningen angående vilkoren för försäljning af
bränvin m. m. handläggas af Sammansatta Bevillnings-, Lag- och Ekonomi¬
utskottet, men väckta förslag om ändringar i Bevillnings-stadgan pröfvas af Be-
villnings-Utskottet ensamt, samt till följd deraf hinder möter för dessa frågors
behandling i ett sammanhang, får, med erinran härom, Utskottet, som således
endast har att tillse, i hvad mån de anmärkta olägenheterna kunna genom än¬
dring i förevarande författning afhjelpas, fästa uppmärksamheten derå, att pröf-
nings-komitéernas förrättningar afslutas så sent, att alltför stora svårigheter
skulle möta, om bränvinsförsäljares i stad och gästgifvares å landet upp-
sägningsrätt utsträcktes ända till den tid, då pröfnings-komitéens beslut kunde
4 Sammans. Bevilln.-, Lag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.- Utskott. Betänkande N:o 5.
blifva kändt, samt att dessutom äfven genom ett sådant medgifvande fullkomlig
trygghet icke vunnes, enär, enligt 13 §, pröfnings-komités beslut kan af hushåll¬
ningssällskap, magistrat, socken- och kommunalnämnd öfverklagas. På dessa
grunder har Utskottet ansett annan förändring i anledning af ofvanberörda motio¬
ner icke böra ifrågakomma, än att, på sätt bilagda förslag utvisar, ur nu gäl¬
lande 8 §:s 1 mom. orden: före den 15 Juni må uteslutas, samt den uti 2 mom.
bränvinsförsäljare i stad medgifna uppsägningstid må utsträckas till fjorton dagar
från det taxerings-komitéens förrättning blifvit alslutad;
hvilket till Rikets Ständers bifall hemställes.
1 sammanhang härmed har Utskottet funnit nödigt, att förändring vidtages
uti den i 10 § tili Juli månads utgång bestämda termin för försäljningsrättighe-
ters i städerna utbjudande på auktion; och har, i betraktande deraf att, jemlikt
Bevillnings-stadgan, taxerings-komités förrättning icke beböfver vara afslutad före
Juli månads slut, samt att, enligt hvad här ofvan föreslagits, bränvinsförsäljare i
stad skulle ega rätt till uppsägning 11 dagar derefter, Utskottet ansett ifrågava¬
rande termin böra fastställas till Augusti månads utgång;
hvilket jemväl torde af Rikets Ständer godkännas.
Yid § 12 mom. 1 har Kongl. Hofpredikauten Hasenius, uti eu hos Preste-
Ståndet väckt motion (N:o 12), i hvilken Domprosten Sondén, Doktorerne Mo¬
berger och Sandberg, Kontraktsprosten Janzon samt Prosten Eurén instämt, i be¬
traktande af det förderf och de olyckor, som biet ve en följd af den gästgifvare å
landet medgifna rättighet till bränvinsförsäljning, yrkat, att till det i förevarande
lagrum intagna stadgande, att under vissa vilkor gästgifverier å landet må fort¬
farande varda;hibehållna vid sin utskänkningsrättighet “intill dess densamma upp¬
bär genom uppsägning eller Jörner hus, “ måtte fogas följande tillägg: "eller ock den
församling, till hvilken ett sådant gästgifveri hörer, genom sin kommunalnämnd eller
eli kornmunalstämmo-beslut yrkar på utskänkning ens nedläggande A
I samma syftning och på enahanda grunder har äfven Liss Lars Olsson
från Kopparbergs län, uti en inom Bonde-Ståndet väckt motion (N:o 248), i hvil¬
ken Eljas Per Olsson från samma län instämt, yrkat, att kommunerna å veder¬
börligen utlysta kommunalstämmor måtte höras och ega beslutande rätt derom,
huruvida bränvinsutskänkning å gästgifverier må få utöfvas; och detta så mycket
heldre, som, enligt förordningens 11 §, gästgifvare nu mera icke är pligtig att
bränvin till utskänkning hålla.
Lika med motionärerne har Utskottet funnit den, enligt nu gällande för¬
fattning, gästgifverier under vissa vilkor medgifna utskänkningsrätt utgöra en
mindre lämplig inskränkning i de kommunerna i allmänhet tillerkända rättig¬
heter i afseende å bränvinsförsäljningens ordnande, äfvensom den omständigheten
att vid den tid, då Kongl. Förordningen af den 18 Januari 1855 blef till efter¬
rättelse gällande, utskänkning vid ett gästgifveri tillfälligtvis utöfvades, synes
Utskottet icke i och för sig utgöra tillräckligt skäl för ett undantag från de all¬
männa stadgandena angående vilkoren för vinnande af utskänkningsrättighet.
Deremot torde rättvisa och billighet fordra, att de gästgifverier', hvilka vid nyss-
berörda tidpunkt egde laglig rättighet till utskänkning, icke utan innehafvarens
förvållande derifrån skiljas. Utskottet får alltså föreslå, att ifrågavarande § må
erhålla den förändrade lydelse, bilagda förslag utvisar, dervid Utskottet med hän¬
Sammans. Bevilln.-, Lag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott f Betänkande N:o 5. 5
seende till grunderna för den föreslagna förändringen ansett talan i hithörande
frågor böra endast kommunalnämnd tillkomma; hemställande Utskottet,
att den sålunda förändrade paragrafen må af Rikets Ständer
godkännas.
§ 14-
Uti en inom Preste-Ståndet väckt motion (Nio 67) har Doktor Sandberg
erinrat derom att, ehuru enligt 13 § i Kongl. Förordningen den 18 Januari 1855
pastor var både pligtig och berättigad att, när något nytt bränvinsutskänknings-
eller minuteringsställe inom socknen ifrågakom, till Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande ingifva sitt utlåtande, innan ansökningen beviljades, detta stadgande
likväl icke blifvit bibehållet i motsvarande 11 § af nu gällande författning; i
följd hvaraf nu mera huru många krogar som helst kunde i en socken anläggas,
utan att kyrkoherden ens tillfrågades, hvad verkan sådant skulle utöfva på det
kristliga och sedliga lifvet inom församlingen. För att således åt pastor åter¬
börda hans förra pligt och rättighet i detta fall, har motionären föreslagit, att
sista punkten i 14 §:s 1 mom. skulle erhålla följande lydelse: Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande, sedan äfven kyrkoherdens utlåtande blifvit infordradt, fatte deri
sitt beslut och gifve det kommunalnämndens ordförande tillkänna.
Då församlingens kyrkoherde eger, om han så önskar, deltaga i kommu¬
nalstämma och der uttala sin mening samt, i händelse kommunalstämmans beslut
icke skulle blifva dermed öfverensstämmande, alltid har sin rätt öppen att genom
skriftlig reservation framhålla sin särskilda åsigt, synes någon egentlig fördel
icke vara att vinna genom den af motionären föreslagna åtgärd, hvilken deremot
alltid skulle föranleda besvär och tidsutdrägt; och Utskottet får derföre hem¬
ställa,
att ifrågavarande yrkande måtte lemnäs utan afseende.
§ 15-
I nu gällande författning är uti 2:dra mom. af denna § stadgadt, att der
utskänkningsrättighet för gästgifveri blifvit uppsagd inom den i § 12 bestämda
tid eller ock förverkad blifvit, kommunalnämnden, om den så för godt finner,
och derest ej å kommunalstämma, som två söndagar å rad blifvit pålyst, annor¬
lunda beslutas, eger att vid den auktion, som i mom. 1 sagd är, ny utskänk¬
ningsrättighet, med utsättande af stället för dess utöfning, i den uppsagda rättig¬
hetens ställe på enahanda sätt utbjuda och auktionsanbuden pröfva.
Med erinran,' att detta stadgande innebär en hvarken nödig eller nyttig
uppmaning till kommunalnämnden att i stället för den upphörda utskänknings-
rättigheten utbjuda ny sådan, har Doktor Sandberg i nyssomförmälda motion
yrkat, att förevarande moment borde ur författningen utgå; och då blott och
bart den omständigheten, att en inom socknen förut utöfvad utskänkningsrättighet
upphört att vara gällande, icke synes i och för sig innebära tillräcklig anledning
att afvika från den i § 14 för dylika frågors behandling bestämda ordning, enligt
hvilken Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger derom meddela beslut, samt det
i allmänhet måste anses fördelaktigt, att utskänkningsställenas antal minskas, får
Utskottet tillstyrka, att, med bifall till motionärens framställning,
ifrågavarande moment må ur författningen uteslutas.
6 Samman*. Bevilln.-. T.ag- s. Allm. Bese.- o. Ekon.-Utskott. Betänkande N:o 5.
§ 18.
Ehuru, vid behandlingen af frågan om afgiften för bränvins-tillverkning,
• . . .
Utskottet, af skäl sorn i dess afgifna Betänkande N:o 1 äro anförda, icke funnit
sig böra tillstyrka förhöjning i det för nämnda afgift nu bestämda belopp, har
likväl Utskottet, som hyser den förhoppning att genom bränvinets fördyrande för¬
tärandet deraf kunde i någon mån hämmas, ansett det vara ändamålsenligt, om
afgiften vid utskänkning af bränvin blefve något förhöjd.
Redan vid 1853—1854 årens riksdag, då afgiften vid minuthandel med
bräuvin bestämdes till det ännu derför utgående belopp, 8 sk. banko eller 25 öre
riksmynt för hvarje kanna af det beräknade försäljningsbeloppet, föreslog det Ut¬
skott, som då behandlade frågan, att afgiften vid utskänkning måtte fastställas
till dubbelt så myeket eller i nu gällande mynt 50 öre för kannan. Utskänk-
ningsafgiften blef likväl då af Rikets Ständer satt till 12 sk. banko och vid
1856—1858 årens riksdag, för beloppets jemnande, höjd till 40 öre. Då erfaren¬
heten torde hafva visat, att införandet af ordnade minuthandelsställen, der brän¬
vin kan för ett jemförelsevis billigare pris erhållas, i sin mån kraftigt bidragit
till kroglifvets aftagande, synes man ock kuuna ega grundade skäl till den för¬
hoppning, att ju större skilnaden i priset å minuthandels- och utskäukningsställen
blefve, desto mindre skulle allmänheten komma att anlita de sednare, hvilka obe¬
stridligen medföra de största vådorna och de svåraste frestelserna.
På grund af denna öfvertygelse har Utskottet ansett sig böra föreslå, att,
med bibehållande af nu bestämda afgift vid minuthandel med bränvin, afgiften vid
utskänkning deraf, efter enahanda beräkning som hittills,
måtte förhöjas från 40 till 50 öre för hvarje kanna.
§ 20.
Emot stadgandet i denna §:s 2 inom., att om för gästgifveri å landet rät¬
tigheten till bränvinsutskänkning en gång blifvit af egaren uppsagd eller ock
förverkad, den icke må kunna för gästgifveriet åter förvärfvas, har Andreas
Eskilsson från Blekinge län uti en inom Bonde-Ståndet väckt motion (N:o 241),
uti hvilken Per Andersson från nämnda län, Johannes Andersson från Göteborgs
och Bohus län samt Carl Johan Kjellman från Jönköpings län instämt, anmärkt,
att berörda stadgande innebure en obillighet mot enskilde, på samma gång det
uteslöte möjligheten af en ökad inkomst för det allmänna, då man nemligen lätt
kunde tänka sig att, sedan utskänkningsrättigheten blifvit af en gästgifvare, till
följd af dåvarande ogynnsamma utsigter för en sådan rörelses bedrifvande, upp¬
sagd, likväl kort derefter, antingen genom en öppnad lifiigare trafik eller andra
omständigheter, förhållandena så förändrades, att det skulle vara för gästgifvaren
ej blott förmånligt utan jemväl af behofvet påkalladt att kunna få utskänknings¬
rättigheten ånyo med gästgifveriet förenad. På grund häraf och då derjemte
kunde inträffa, att gästgifveriet egdes af en person, som enligt förordningens
5 och 6 §§ icke finge med utskänkningsrörelse sig befatta och hvilken således
vore betagen den i sista punkten af förevarande moment gästgifvare medgifna
utväg att för sin person vinna rättighet till utskänkning, har motionären yrkat
en sådan förändring härutinnan, att egare af gästgifveri å landet, för hvilket rät¬
tighet till bränvinsutskänkning varit för ett eller flera år uppsagd, måtte vara
Sammans. BevillnLag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.- Utskott. Betänkande N:o 6. 7
berättigad att, efter vederbörligen skedd anmälan och mot erläggande af stadgad
afgift, för ett följande år åter utöfva sådan rörelse vid gästgifveriet.
Då likväl den vissa gästgifverier jemlikt § 12 medgifna rättighet att varda
vid den af dem utöfvade bränvinsutskänkning fortfarande bibehållna endast är ett
undantag från den allmänna regeln om vilkoren för rättighet att idka utskänk¬
ning af bränvin å landet, samt dylika undantagsförhållanden torde böra, i den
mån sådant kan ske, upphöra att vidare ega rum, har Utskottet icke af de utaf
motionären andragna skäl funnit sig öfvertygadt om fördelarne af den åsyftade
förändringen; hvadan Utskottet får hemställa,
att ifrågavarande yrkande icke må vinna afseende.
§ 24.
I afseende å denna § bar blifvit yrkadt:
uti en inom Bonde-Ståndet af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län väckt
motion (N:o 23), att utaf de afgifter, som inflyta för minuthandel med och ut¬
skänkning af bränvin och andra spirituösa drycker, vare sig i stad eller å landet,
en femtedel fortfarande må tillfalla hushållnings-sällskaperna och att do öfrige
fyra fomtedelarne må insättas i landtränteriet för landstingets räkning; dock att
i Stockholm hädanefter som hittills hela afgiften må tillfalla staden; samt
uti en inom Preste-Ståndet af Doktor Sandberg väckt motion (N:o 68) att,
likasom för närvarande, i landtränteriet skulle insättas en femtedel för landstin¬
gets och en femtedel för hushållnings-sällskapets räkning, men att till grund för
fördelningen af återstående tre femtedelar borde läggas folkmängden, så väl på
landet som i alla städer, hvilka i landsting vore dermed förenade, och hela belop¬
pet för länet till hvarje stads- och landskommun derefter utskiftas.
Till stöd för dessa yrkanden och såsom bevis på obilligheten af nu gällande
fördelning har hufvudsakligen anförts, att det vore landsbygdens innevånare, sorn
lemnade det största bidraget till de betydliga summor, hvilka genom bränvins-
försäljningen tillkomme städerna, under det försäljningen af denna vara å landet
alltmera inskränktes; hvarjemte Riksdagsfullmägtigen Bjerkander fästat uppmärk¬
samheten derå, att städerna med de medel, som för bränvinsförsäljningen influtit,
kunnat bestrida nästan alla sina kommunalutgifter, då deremot kommunerna å
landet sjelfva finge sammanskjuta medel för sådant ändamål.
Å andra sidan har Herr L. W. Henschen uti en inom Borgareståndet väckt
motion (N:o 106), — med åberopande af sin vid Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets den 9 Juni 1863 afgifna Betänkande
fogade reservation mot Utskottets förslag till 24 § i då föreslagna, nu gällande
författning angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m., uti hvilken reser¬
vation motionären sökt visa, att städerna egde häfdvunnen rätt att hvar för sig
tillgodonjuta afgifterna för derstädes försålda starka drycker — erinrat, hurusom
Rikets Ständer emellertid med bifall till bemälda Utskotts förslag beslutat, att,
jemte den en femtedel af utgiften för bränvinsförsäljning, hvilken förut gifvits
hushållnings-sällskaperna, ytterligare en femtedel af samma afgift skulle lemnäs
till landstingens förfogande, samt Kongl. Majit, utan afseende derå, att Borgare-
Ståndet uti aflåten underdånig skrifvelse, enligt motionärens åsigt, ådagalagt, att
berörda beslut dels icke vore i grundlagsenlig ordning fattadt, dels ock stridande
mot Borgare-Ståndets privilegier, låtit i enlighet med Rikets Ständers beslut
utfärda nämnde §. Vid sådant förhållande har motionären, i ändamål att söka
8 Sammana. BevillnLag- s. Allm. Besv.- o. Ekon-Utskott. Betänkande N:o 5.
för framtiden förvissa städerna om åtnjutande af dem nu tillkommande tre femte¬
delar af ifrågavarande afgift, föreslagit: att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Maj:t anhålla att, på samma sätt, som skett med tolagen, städerna klefve, genom
Konungens och Ständernas gemensamma beslut, berättigade att från Statsverket
erhålla en, efter medelbeloppet af hvarje stads inkomst af berörda tre femtedelar
sistförflutna tre år, beräknad ersättning för stadens andel i dessa afgifter, hvar¬
emot de tre femtedelar, städerna åtnjutit, borde ingå till Statsverket; varande uti
samma motion alternativt framlagdt jemväl ett annat förslag, hvilket likväl, en¬
ligt hvad af protokollet öfver den hos Borgare-Ståndet vid motionens remitterande
hållna diskussion inhemtas, på grund af Ståndets, i enlighet med motionärens
medgifvande, fattade beslut, tills vidare förfallit och af sådan anledning icke an¬
setts böra här upptagas.
Utan att inlåta sig på frågan, huruvida den frihet, städerna af ålder åtnju¬
tit och till en del ännu ega, att förfoga öfver de inkomster, som genom bränvins-
försäljningen i städerna inflyta, må, på sätt Herr Henschen förmenat, hafva an¬
tagit naturen af privilegier, helst Rikets Ständer genom sitt vid förra riksdagen
i afseende å en femtedel af ifrågavarande afgifter fattade, här ofvan omförmälda
beslut kunna anses hafva i denna fråga uttalat sitt omdöme, har likväl Utskottet
funnit de af Riksdagsfullmägtigen Bjerkander och Doktor Sandberg väckta förslag
att fråntaga städerna hela eller någon del af den inkomst, de ännu genom dessa
afgifter åtnjuta, åtminstone för närvarande innebära de största betänkligheter.
Afven om, på sätt Riksdagsfullmägtigen Bjerkander ifrågasatt, afiöningen till
domare- och polismyndigheterna i städerna öfvertoges af Staten, återstå nemligen
för städerna en mängd dryga utgifter för kommunala behof, hvilka å landsbygden
antingen alldeles icke eller åtminstone endast i vida ringare grad ifrågakomma.
Man må derjemte ej förbise, att genom sednare tiders förändrade lagstiftning fat¬
tigvården i städerna blifvit alltmera tryckande; att de afgifter för bran vinsförsälj¬
ning, hvilka nu för hvarje särskild stad utgöra ett betydande och väl behöfligt
bidrag till fyllande af dess kommunalbehof, skulle, om de i mån af folkmängd
fördelades äfven på landtkommunerna, blifva af ganska ringa betydenhet för hvarje
kommun; att genom en utvidgad näringsfrihet städerna mistat många af sina
förra förmåner och inkomster, som nu i lika mån åtnjutas af landtkommunerna,
samt slutligen att. opartiskt betraktadt, städernas blomstring äfven kommer lan¬
det till godo.
Vid sådant förhållande och ehuruväl Utskottet ansett sig icke ega anledning
att tillstyrka vidtagande af den utaf Herr Henschen föreslagna åtgärd, finner
Utskottet, med stöd jemväl af de åsigter, som vid de sednaste riksdagarne blifvit
af Sammansatta Utskottet i denna fråga uttalade och af Rikets Ständer godkända,
städerna böra vid den andel af bränvinsförsäljnings-afgiften, de för närvarande åt¬
njuta, fortfarande bibehållas; och hemställer alltså,
att de af Doktor Sandberg och Riksdagsfullmägtigen Bjer¬
kander samt Herr Henschen uti ifrågavarande hänseende
väckta särskilda förslag icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Beträffande den åt hushållnings-sällskaperna i riket anvisade andel af brän¬
vinsförsäljnings-afgiften, hafva inom Preste-Ståndet Kontraktsprosten Palmlund
(motion N:o 2), inom Borgare-Ståndet Herr B. F. Ekerot (motionen N:o 117)
samt inom Bonde-Ståndet Riksdagsfullmägtigen Anders Medin från Kronobergs
län
Sammans. Bevilln.-, Lag- s. Allm. Be.sv.- o. Ekon.-Utskott. Betänkande N:o 5. 9
län (motionen N:o 304), på anmodan af kuskållnings-sällskapets i nämnda län
förvaltnings-utskott, fästat uppmärksamketen derpå, att förändring i nu gällande
kestämmelser rörande fördelningen af denna afgift syntes vara af både billigket
ock behof högst påkallad. Till stöd för detta påstående ock för att visa, huru
ojemnt ifrågavarande, till näringarnes ock förnämligast jordbrukets utveckling be¬
viljade bidrag under åren 1855—1861 inom de olika länen utfallit, hafva motio-
närerne företett bestyrkt utdrag af Chefens för Kongl. Statistiska Centralbyrån
den 28 Februari 1863 afgifna underdåniga berättelse, deraf inkemtas, att samman¬
räknade inkomsten af nämnda medel under dessa år uppgått för hushållnings¬
sällskapet i Göteborgs ock Bobus län till 173,637 R:dr 9 öre, och i Malmöhus län
till 114,436 R:dr 42 öre, men i Kronobergs län till endast 11,620 R:dr 32 öre, i
Gotlands län till 8,296 R:dr 29 öre och i Jemtlands län till 4,668 R:dr 85 öre;
hvarjemte motionärerne påpekat, att detta missförhållande hädanefter blefve än
mera kännbart, sedan det genom ett Kongl. Cirkulär blifvit hushållnings-sällska-
perna ålagdt att årligen samla och till sammandrag bearbeta utförliga uppgifter
till en jordbruksstatistik, helst genom samma Cirkulär förklarats, att deraf upp¬
kommande utgifter borde med den hushållnings-sällskaperna tillagda andel af
bränvinsförsäljnings-afgifterna bestridas. Under åberopande af dessa förhållanden
hafva motionärerne föreslagit: att den hushållnings-sällskaperna i riket tillerkända
femtedel af bränvinsminuterings- och utskänkuings-afgiften måtte från samtliga
länen till Statsverket ingå och derefter emellan de särskilda hushållnings-sällska¬
perna fördelas i förhållande till folkmängden inom hvart och ett sådant sällskaps
distrikt.
Vid bedömandet af don ena eller andra fördelningens större billighet och
rättvisa bör man ej förbise, att till den stora skiljaktighet, som i afseende å be¬
loppet af bränvinsförsäljnings-afgiften inom de olika länen förefinnes, bidraga, utom
en mängd särskilda omständigheter, i ganska väsendtlig mån det sätt, hvarpå
bränvinsförsäljningen är inom länet ordnad, den stränghet, som iakttages vid
uppskattningen af försäljningsbeloppet, och den noggrannhet, hvarmed man söker
förebygga en försäljning, hvilken är antingen alls icke eller ock för lågt beskat¬
tad. Ehuru nu ifrågavarande andol af bränvinsförsäljningsmedlen icke får använ¬
das till fattigvårdsbehof, synes det ganska rimligt, att de hushållnings-sällskaps-
distrikter, hvilka såsom en oundviklig följd af ymnigare bränvinskonsumtion få
vidkännas en mera tryckande fattigvård, må ega rättighet att sjelfva förfoga öfver
de större tillgångar, som genom bränvinsförsäljningen i samma län influtit, för
såvidt nemligen dessa medel äro för hushållnings-sällskaperna behof anvisade; och
dessutom torde, om det nu väckta förslaget bifölles, sannolikt enahanda yrkande
i afseende å fördelningen af landstingens andel af bränvinsförsäljnings-afgifterna
icke länge uteblifva. För sin öfvertygelse, att nu gällande bestämmelser om för¬
delningen af hushållnings-sällskapernas andel i meranämnda afgift är mera billig
och rättvis, än den af motionärerne föreslagna, har Utskottet funnit ett ytter¬
ligare stöd i den omständigheten, att under den diskussion, som vid remissen af
Anders Medins motion hos Bonde-Ståndet egde rum, det ifrågavarande förslaget
inom nämnda Riks-Stånd, der de särskilda hushållnings-sällskaperna kunna anses
representerade, rönt ett starkt motstånd. På dessa skäl hemställer Utskottet,
att Kontrakts-prosten Palmlunds, Herr Ekerots och Riksdags-
fullmägtigen Medins yrkanden må lemnäs utan afseende.
Bih. till li. S. Prot. 1865 & 1866. 5 Sami. 2 A/d. 6 Haft.
10 Sammans. Sevillu.-, Lag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott. Betänkande N:o o.
Under anförande, hurusom stadgandet i 2:dra mom. af förevarande §, att
hvad stad oller socken, enligt stadgad fördelning, af bränvinsförsäljnings-afgiften
tillfaller, skall användas till kommunala behof inom staden eller socknen, vore
alltför vidsträckt och obestämdt, hvaraf blifvit en följd, att dessa medel på olika
orter blifvit på helt olika sätt begagnade, har slutligen Doktor Sandberg uti en
inom Preste-Ståndet väckt motion (N:o 66), enär en ändamålsenlig folkundervis¬
ning vore det mest framstående och vigtiga bland alla kommunala behof, men,
enligt hvad erfarenheten visat, mången kommun ansett åtskilliga andra behof
böra först tillfredsställas, yrkat, att sista punkten i nämnda moment måtte er¬
hålla följande lydelse: “Hvad stad eller socken sålunda tillfaller, användes alle¬
städes, der det behöfves, först och främst till folkbildningens utveckling, således
till skolelärares aflöning, till undervisningsmateriel, till skolhusbyggnader och till
förökande af soekenbibliotheker samt sedermera till andra för kommunen nyttiga
ändamål. “
Ehuru det icke kan bestridas, att folkundervisning utgör ett af de vigti-
gaste bland alla kommunala behof, föranlåtes Utskottet emot motionärens förslag
anmärka, att, utom det mindre lämpliga, som kan anses ligga uti alltför detalje¬
rade föreskrifter i frågor, hvaröfver kommunerna förut egt sjelfva bestämma,
det likväl alltid skulle ankomma på kommunen att afgöra, huruvida behof i den
af motionären angifna riktning verkligen förefunnes; och då man får antaga, att,
om tillvaron af ett sådant behof erkännes, kommunen också är betänkt på an¬
skaffande af medel till detsammas afhjelpande, anser Utskottet någon egentlig
fördel för folkbildningens sak icke stå att vinna genom den af motionären före¬
slagna utväg, hvarföre Utskottet tillstyrker,
att berörda yrkande icke må till någon åtgärd föranleda.
§§ 26 och 28.
Jemte omförmälande af de föreskrifter, som, i fråga om tiden hvarunder
näringsställen, å hvilka spirituösa drycker afyttras, finge hållas öppna, blifvit
under olika tider meddelade, äfvensom Sammansatta Utskottens vid de sednaste
riksdagarne rörande detta ämne afgifna yttranden, har, uti en inom Borgare-
Ståndet väckt motion (N:o 52), till hvilken, för undvikande af vidlyftighet, Ut¬
skottet får i öfrigt hänvisa, Herr Henschen anfört, att det i 28 § 3 mom. intagna
stadgande, att i stad utskänkning al bränvin under sön- och helgedagar kan än
vidare inskränkas eller helt och hållet förbjudas, derest beslut derom fattas af
kommunalstyrelsen, samt beslutet af Kongl. Majus Befallningshafvande, efter
magistratens hörande, godkännes, innefattade en motsägelse emot den i 26 § 1
mom. gifna föreskrift, att, “der särskilda omständigheter föranleda behof af annan
tids bestämmande11 (än den i allmänhet stadgade), vederbörande embetsmyndighet
(hvilka ord enligt äldre författningar, hvaraf orden tagits, betydde magistraten
i städerna) eger att derom förordna. Denna motsägelse kunde dock undvikas på
det sätt, att 3 mom. i 28 § ansåges utgöra ett undantag från l:ta mom. i 26 §,
i följd hvaraf inskränkning i tiden, hvarunder utskänkning borde vara tillåten,
skulle beslutas: i afseende å helgedagar af kommunalstyrelse och Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, men i afseende å söcknedagar af magistraten.
Emellertid kunde det synas, som l:o), i följd af hvad under lit. a) § 75 i
Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse i stad föreskrifvits, sladsfullmägtige,
om de erhålla Honungens BefälIningshaJvandes godkännande, 2:o), enligt åberopade
Sammans. Bevilln.-^Lag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott. Betänkande N:o 5. 11
1 mom. af 26 § i den sednare utfärdade författningen om bränvinsförsäljningen,
magistraten ensam, och 3:o), på grund af 10 och 8 §§ i den af Kongl. Majit den
10 November 1855 för landshöfdingarne utfärdade instruktion samt äldre författ¬
ningar, Konungens B ejdi!ning skaf v onde ensam, utan stadsfullmägtiges eller magi¬
stratens hörande, skulle kunna utfärda föreskrifter angående inskränkning i tiden
för utskänkning; och då det vore olämpligt, att allmänt gällande föreskrifter
rörande denna vigtiga fråga skulle kunna utfärdas ej blott af Kongl. Majit utan
ock af särskilda lägre myndigheter, hvarigenom lätt kunde hända, att i någon
stad motsägande eller åtminstone mindro konseqventa bestämmelser i detta afse¬
ende publicerades, samt dessutom vid marknader, mönstringar eller dylika till¬
fällen oförmodadt kunde inträffa sådana omständigheter, att polismyndigheten nöd¬
gades påbjuda krogarnes stängande så hastigt, att hvarken stadsfullmägtiges eller
ens Konungens Befallningshafvaudes beslut derom kunde afbidas; har motionären
föreslagit: “att hvad nu innehålles i 26, 27 och 28 §§ af gällande förordning om
bräuvinsförsäljning ordnas bättre och omredigeras så:
l:o att hvad i 27:de § stadgats intages såsom ett särskildt mom. i 25 §;
2:o att i 26 § intages först hvad nu finnes i lita, 2:dra och 4 mom.
af 28 §;
3:o att derefter såsom ett 4:de mom. i 26 § intages hvad i lista delen af
l:ta mom. uti samma § stadgats;
4:o att såsom ett 5:te mom. af 26:te § införes hvad i sednare delen af l:ta
mom. samt i 2:dra mom. af samma §, äfvensom hvad i 3:dje mom. och slutet af
4:de mom. af 28 § föreskrifvits; hvilket allt dock måste omredigeras och upp¬
sättas så, att ifrågavarande undantagslagstiftning i allmänhet tillkommer allmän
rådstufva eller stadsfullmägtige, samt å landsbygden kommunalstämma, såvidt
deras beslut af Konungens Befallningshafvande, efter magistrats eller kronofogdes
hörande, godkännas; men att magistrat i stad och kronofogde å landet må ega
rätt att, när ovanliga omständigheter det fordra, förordna, att vissa eller alla
utskänkniugsställen stängas, synnerligen under marknad, auktion, mönstring,
mantalsskrifning eller dylik förrättning;
5:o att 3:dje mom. 26 § blir en särskild §, som borde placeras antingen
efter 12:te § eller åtminstone annorstädes än i det sammanhang berörda mom.
nu finnes i 26 §.“
Hvarjemte motionären, emedan ej blott de af honom omförmälda, i äldre
tider utfärdade författningar, utan ock Rikets Ständers SammausattaJBevillnings-,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotts åren 1854, 1860 och 1863
afgifna yttranden ådagalade, att lagstiftaren kunde och borde förbjuda, att rus¬
gifvande drycker under helgcdagar utskänkas eller annorledes afyttras, vidare
föreslagit:
“6:o att brända eller distillerade spirituösa drycker ej må i stad eller å
landet under sön- eller lielgedagar utskänkas eller annorledes säljas från klockan
5 förmiddagen till klockan 10 eftermiddagen, äfvensom
7:o att krog eller annat allmänt näringsställe, å hvilket sådana drycker af¬
yttras, ej må under sön- eller helgedag hållas öppet eller för allmänheten till¬
gängligt annan tid än mellan klockan 8—9 förmiddagen samt klockan 1—3 och
7—10 eftermiddagen. “
Jemte det Utskottet funnit 28 § 3 mom. ingalunda, på sått motionären
förmenat, stå i strid med 26 § 1 morn., får Utskottet erinra derom, att det af
motionären antydda missförhållande, att i någon stad hvarandra motsägande be¬
12 Sammans. BevillnLag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott. Betänkande N'.o o.
stämmelser skulle kunna af olika myndigheter utfärdas, så mycket mindre synes
vara att befara, som kommunalstyrelsens beslut icke har gällande kraft, förrän
det blifvit af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter magistratens börande, god-
kändt; i följd hvaraf detsamma således icke kan vara för någon af dessa myn¬
digheter obekant. Beträffande åter hvad motionären under mom. 6 och 7 före¬
slagit, synes det på goda grunder vara öfverlåtet åt kommunalstyrelse i stad att
sjelf bestämma, huruvida bränvinsutskänkning under sön- och helgedagar må vi¬
dare inskränkas eller helt och hållet förbjudas.
Endast den omständigheten, att en kommun sjelf är öfvertygad om nöd¬
vändigheten af dylika bestämmelser, kan nemligen, enligt Utskottets åsigt, berät¬
tiga till vidtagande af åtgärder, hvilka i sig innebära sådana ingrepp i den per¬
sonliga sjelfbestämmelsen, som icke uti någon annan gren af lagstiftningen före¬
komma och derföre, äfven då fråga är om utskänkning af bränvin, icke synas
böra såsom allmän regel påbjudas.
Då Utskottet på sådana grunder icke kan tillstyrka, hvad motionären i
sak föreslagit, saknar Utskottet jemväl anledning att förorda den ifrågasatta om¬
flyttningen af förevarande paragrafer och momenter, äfvensom att ingå i gransk¬
ning af jemväl framlagdt redaktionsförslag, i afseende å hvilket sednare Utskottet
likväl må erinra, att detsamma, utom här ofvan omförmälda förslag, äfven inne¬
fattar detaljbestämmelser, som äro ännu svårare att förlika med det allmänna
begreppet om hvarje medborgares rättighet att sjelf bestämma öfver sitt görande
och låtande; hemställande alltså Utskottet,
att Herr Henschens ifrågavarande yrkanden må lemnäs utan
afseende.
§ 27.
I afseende å denna § hafva inom Ridderskapet och Adeln Herr von Axelson,
J. F. (i motionen N:o 59), inom Preste-Ståndet Domprosten Sondén (i motionen
N:o 77) samt inom Borgare-Ståndet Herr A. H. (Vistrand, (i motionen N:o 112)
hufvudsakligen anfört, hurusom den förändring, hvilken vid sednaste riksdag blif¬
vit uppå Sammansatta Utskottets förslag af Rikets Ständer antagen, i ändamål
att häfva en befintlig motsägelse emellan medicinalförfattningarne och förordnin¬
gen om bränvinsförsäljning, ingalunda fört till något lyckligt resultat. Genom
tilläggande af orden: '■Annorlunda än i m. « di c in alfor fattningar n e föres krifves“ hade
nemligen § då erhållit följande lydelse: “På apothek må ej antinor lunda än i me¬
dicinalförfattningarne föreskrifves bränvin, med eller utan droguer eller andra till¬
satser, säljas, utskänkas eller annorledes till förtäring på stället utdelas11. Enligt
gällande medicinalförfattningar, nemligen Kongl. Resolutionen och Förklaringen
den 1 Augusti 1698, jemförd med 1688 års Medicinal-orduingar, Kongl. Regle¬
mentet för apothekare den 11 Augusti 1819, § 12, samt gällande pharmakopé,
vore nemligen apothekare berättigade att till salu hålla, bland annat, elixirer,
tinkturer, spiritus m. m.; varande i pharmakopéen upptaget så väl rått bränvin,
som renadt, svagare och starkare (spiritus frumenti, spiritus frumenti depuratus,
spiritus dilutue, spiritus concenl ratus). Genom ofvannämnda tillägg i förevarande
§ hade således bränvinshandeln å apothek blifvit fullkomligen frigifven. För att
söka undanrödja detta missförhållande och de ogynnsamma resultat, som deraf
blifvit en föfjd, hafva motionärerne hvar för sig framlagt olika förslag, nemligen:
Sammans, Sevillu,-. Lag- a. Allm. Besv.- o. Ekon,-Utskott. Betänkande N:o5. 13
Herr von Axelson, att förevarande § måtte erhålla följande lydelse: “Från
apothek må ej bränvin, sprit eller sprithaltiga drycker, med eller utan droguer
eller andra tillsatser, utlemnas utan läkares recept;"
Domprosten Sondén: “att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Majit, med upphäfvande till all kraft och verkan
af sådana stadganden, som deremot strida, såsom en förklaring af 12 § i Regle¬
mentet af den 11 Augusti 1819, eller på sätt i nåder pröfvas lämpligast, utfärda
en författning af innehåll:
Alkohol, sprit eller bränvin, ined eller utan droguer eller andra tillsatser,
må icke på apothek, mot eller utan betalning, utdelas annorlunda än efter läka¬
res recept, eller ock till tekniska ändamål åt den, som företer behörigt intyg, att
han idkar sådant yrke, till hvars bedrifvande sprit erfordras. Intyg härom skall,
för att vara gällande, vara utfärdadt, antingen af den auktoritet, hos hvilken an¬
mälan om yrkets idkande skett, oller af styrelse inom den kommun, inom hvilken
det bedrifves;“ samt
Herr Wistrand att, i stället för § 27 i nu gällande förordning måtte in¬
föras ett stadgande att “på apothek må ej bränvin, med eller utan droguer eller
andra tillsatser, säljas, utskänkas eller utdelas annat än till begagnande för medi¬
cinskt behof, hvilket alltid bör bestyrkas medelst läkares recept, utom då fråga
är om de spirituösa läkemedel, hvilka tilläfventyrs blifva uppräknade uti tilläg¬
get till den årligen utkommande medicinaltaxan, såsom tillåtna att försäljas i så
kallade handköp; i sammanhang hvarmed Herr Wistrand, beträffande sistomför-
mälda läkemedel, hemställt, att Kongl. Maj:t skulle anbefalla Sundhets-kollegium
att desamma till Kongl. Maj:ts fastställande föreslå, hvarefter de skulle i tillägget
till medicinaltaxan uttryckligen införas.
Då från flera håll försports klagomål öfver den betydliga bränvinsförsälj-
ning, som med stöd af medicinalförfattningarne å somliga apothek utöfvas, och
derigenom å vissa orter den inskränkning i bränvinskonsumtionen, som genom
utskänknings-ställens indragning åsyftats, lärer blifvit väsendtligen motverkad, torde
icke någon tvekan kunna uppstå derom, att en förändring i gällande föreskrifter
är af behofvet påkallad; men deremot möta så mycket större svårigheter vid be¬
stämmandet af den åtgärd, som bör i detta hänseende vidtagas. Att, på sätt före¬
slaget blifvit, förbjuda allt utlemnande från apothek af bränvin, sprit och sprit¬
haltiga drycker, med eller utan tillsatser, utan läkares recept, skulle, vid det för¬
hållande att sprit ingår i en mängd af de allmännast förekommande läkemedel
och just sådana, som vanligen utan recept afhemtas, medföra för allmänheten de
största olägenheter och högst betydliga kostnader. Dessutom synes det anmärkta
missbruket uteslutande vara att befara på de orter, der tillåten minuthandel med
eller utskänkning af bränvin ej eger rum, samt vid sådana tider och tillfällen, då
utlemnande af bränvin i allmänhet är förbjudet, likasom det icke lärer medföra
någon våda att försälja sådana spritblandningar, hvilka ej kunna såsom rusmedel
användas. Utskottet har således ansett förbudet böra afse i allmänhet endast
vanligt bränvin, men å de orter, der missbruk af apotheks-privilegierna uti ifråga¬
varande hänseende skäligen kunna vara att befara, jemväl sprit och sådana sprit¬
blandningar, som kunna antagas blifva såsom rusmedel använda. I öfverensstäm¬
melse med dessa åsigter har Utskottet uppgjort den redaktion af denna §, bilagda
förslag utvisar; men om densamma i mer eller mindre mån vinner Rikets Ständers
godkännande, får, till undanrödjande af ofvananmärkta motsägelse emellan sär¬
skilda stadganden, Utskottet tillstyrka, att Rikets Ständer, jemte omförmälande
14 Sammans. Bevilln.-, Lag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott. Betänkande N;o5.
af det beslut, hvaruti Rikets Ständer i förevarande fall stadnat, måtte i under¬
dånighet anhålla, det Kongl. Maj:t ville i afseende å medicinal-författningarne
låta i nåder vidtaga sådana förändringar, sorn, för vinnande af önskvärd enhet i
författningar rörande samina ämne, må finnas erforderliga;
hvilket allt till Rikets Ständers bifall hemställes.
§ 32.
Jemte bibehållande af stadgandet derom, att utdelning af bränvin utan be¬
talning är förbjudet i öppen salubod för handel med andra varor, har Utskottet
ansett sig böra föreslå, att för vinnande af en väl ordnad bränvinshandel, denna
må skiljas från och icke utöfvas i samband med annan handel än vinhandel.
Då dessutom den nuvarande redaktionen af denna §: “I öppen salubod för
handel med andra varor än bränvin, vare bränvinsutdelning äfven utan betalning
förbjuden," lärer, enligt Utskottet meddelad upplysning, föranledt till olika tolk¬
ning, har Utskottet äfven i detta förhållande funnit anledning föreslå förändrad
lydelse af denna §; hemställande Utskottet, att det uppgjorda förslaget
må af Rikets Ständer bifallas.
§ 41.
Vid denna § är yrkadt:
inom Ridderskapet och Adeln af Herr Granfeldt, A. F. (motionen N:o 88),
att § måtte erhålla följande lydelse: “Den, som genom minuthandel eller utskänk¬
ning föryttrar bränvin, utan att i stadgad ordning hafva dertill förvärfva! rättig¬
het, eller som, på sätt i 3 § sägs, mellan flore köpare fördelar bränvin, straffas
med fängelse i högst ett år eller böter," samt att §:s sista moment måtte upp¬
höra att vidare gälla; och
inom Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmägtigen Jons Andersson från Malmö¬
hus län (motionen N:o 31, i hvilken Åke Andersson från samma län och Anders
Persson från Christianstads län instämt,) att ansvaret för oloflig bränvinsförsäljning
måtte blifva, första gången böter från och med 30 Riksdaler till och med 60
Riksdaler, andra gången böter från 60 till och med 120 samt tredje och följande
gånger fängelse från och med två månader till och med ett år, således samma
ansvarsbestämmelser, som för närvarande äro stadgade för förbrytelsens uppre¬
pande andra, tredje och fjerde gångerna.
De skäl, hvilka till stöd för dessa yrkanden uttalats, hafva hufvud¬
sakligen varit det förändrade förhållande, som genom nya strafflagens mildare
bestämmelser rörande böters förvandling inträdt, i följd hvaraf den, som saknade
tillgång till gäldandet af honom ådömda böter, endast finge umgälla sin för¬
brytelse med några få dagars fängelse vid vatten och bröd, ingalunda tillräck¬
liga för att afskräcka honom och andra från försöket att utöfva oloflig handel
med bränvin; hvarjemte äfven anförts, att straffet drabbade högst olika, enär den,
som egde tillgångar, måste utom böterna erlägga minuthandels- eller utskänkuings-
afgift.
Vid granskningen häraf har Utskottet med afseende på såväl den nu gäl¬
lande mildare förvandlingslagen, som det upplysta förhållande, att böterna i denna
§ i allmänhet icke befunnits tillräckliga, äfven i det mindre ofta förekommande
fall, att den sakfällde egt tillgång till deras gäldande, ansett nödigt, att förändring
Sammans. Bevilln.-, Lag- s. Allm. Besv-, o. Ekon.-Utskott. Betänkande N:o 5. 15
häruti vidtages. Utskottet har deremot icke funnit något skäl hvarken att, på
sätt Herr Granfeldt föreslagit, frångå nu gällande bestämmelse om olika straff
för de särskilda gånger någon fälles till ansvar för oloflig bränvinsförsäljuing,
eller att, i enlighet med Riksdagsfullmägtigen Jöns Anderssons yrkande, bestämma
urbota bestraffning redan 3:dje gången, sådan förbrytelse eger rum, helst med nu
gällande böter och den förvandlingsgruud, som före nya strafflagens införande
lände till efterrättelse, förvandlingsstraffet redan för andra gången utöfvad oloflig
bränvinsförsäljning kunde uppgå ända till 27 dagars fängelse vid vatten och bröd,
men en tredje bötesgrad det oaktadt bibehållits. I fråga om bötesbeloppen har
Utskottet icke ansett dessa kunna höjas så mycket, att de vid förvandling gåfve
samma fängelsestraff vid vatten och bröd, som förr enligt denna § ifrågakommo,
dels emedan en sådan förhöjning på en gång blefve alltför betydlig och dels der¬
före att högsta fängelsestraffet vid vatten och bröd nu mera är faststäldt till 20
dagar i stället för 28, hvadan äfven vid bestämmande af lägre grader utaf detta
straff motsvarande nedsättning bör iakttagas.
På grund af hvad Utskottet här anfört, får Utskottet föreslå,
att, med bibehållande i öfrigt af l:a momentets nuvarande
lydelse, deri omförmälda böter måtte bestämmas till, första
gången från och med 30 till och med 60 Riksdaler, andra
gången från 60 till och med 120 Riksdaler och tredje gången
från 120 till och med 240 Riksdaler.
Då något särskildt ansvar för sabbatsbrott nu mera icke ifrågakommer,
utan endast i 7 kap. 4 § strafflagen är stadgadt, att om någon begår brott å
sabbatstid, den omständigheten skall såsom försvårande anses, har Utskottet fun¬
nit de i slutet af nu gällande 4 moment i denna § förekommande ord “utom det
ansvar, som enligt allmän lag, bör för sabbatsbrott ådömas“ böra ur författningen
uteslutas;
hvilket torde godkännas.
§ 42.
Andra mom. af denna § har följande lydelse: “annan handlande, som tredje
gången betrådes med oloflig minuthandel med eller utskänkning af bränvin, vare
likaledes sin handelsrättighet förlustig;14 men då jemlikt Kongl. Förordningen om
utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 1864, den, som vill idka handelsrörelse, endast
eger derom göra anmälan, synes det icke vidare vara lämpligt att såsom straff
bibehålla handelsrättighetens förlust, enär det lärer vara en sålunda bestraffad
obetaget, att när som helst ånyo anmäla sig till handels idkande. Utskottet till¬
styrker derföre,
att berörda moment må ur författningen uteslutas.
§ 45.
I sammanhanhang med den förhöjning af de uti 41 § bestämda böter, Ut¬
skottet här ofvan föreslagit, får Utskottet, på förut anförda skäl, hemställa, att
de i denna §:s 1 mom. förekommande böter måtte i lika mån förhöjas. Deremot
har Utskottet funnit de förseelser, som omtalas såväl i 2:dra mom. af förevarande §
som i 44 § vara af lindrigare art än de förut omförmälda, och på sådan grund
16 Sammans. BevillnLag- s. Allm. Bess.- o. Ekon.-Utskott. Betänkande N:o 5.
ansett ansvaret i sistnämnda begge lagrum böra blifva oförändradt; hemställande
alltså Utskottet, att
böterna i 15 §:s 1 mom. måtte bestämmas till, första gången
från och med 30 till och med 60 Riksdaler, samt andra gån¬
gen från 60 till och med 120 Riksdaler.
§ 46.
På de skäl, som i fråga om 12 §:s 2 mom. blifvit anförda, torde äfven de
i denna § förekommande orden: “och bafve tredje gången dessutom sin handols-
rättighct förverkat*',
böra ur författningen utgå.
§ 58.
Vid det förhållande, att icke uti alla städer stadsfullmägtige finnas, har
Utskottet ansett detta uttryck böra utbytas mot “vederbörande kommunal¬
myndighet
hvilket torde af Rikets Ständer godkännas.
§ 60.
Med oinförmälande hurusom det understundom skall inträffat, att personer,
hvilka blifvit ställda under tilltal för oloflig försäljning af bränvin, vid flera rätto-
gångstillfällen saklöst uteblifvit och emellertid fortfarit med krogrörelsen, hvaraf
blifvit en följd, att den olofliga försäljningen kunnat under längre tid fortsättas,
innan den som idkat densamma blifvit derför sakfälld, har Riksdagsfullmägtigen
Jöns Andersson från Malmöhus län, i ofvan omförmälda motion, yrkat, “att den,
som är stämd för oloflig försäljning af bränvin, men utan laga förfall uteblifver
vid domstolen, må kunna fällas till böter samt, vid verkande vite eller vid äfven¬
tyr att ohörd blifva dömd, åläggas att iakttaga inställelse å tid, som domstolen
bestämmer. “
Då det torde vara vederbörande domstolar obetaget att för uteblifvande i
mål af ifrågavarande beskaffenhet förelägga vite, samt hvad motionären i öfrigt
föreslagit derom att tredskande part skulle kunna dömas, utan att vara i målet
hörd, strider emot de allmänna grunderna för gällande rättegångsordning och så¬
ledes icke synes böra uti en specialförfattning ifrågakomma, hemställer Utskottet,
att berörda yrkande må lemnäs utan afseende.
Stockholm don 31 Maj 1866.
Reservationer:
Sammans. Bevilln.-, Lag- s. Allni. Besv.- o. Ekon-Utskott. Betänkande N:o 5. 17
Reservationer:
af Herr Olivecrona, K., vid § 41: “Jag har icke kunnat instämma i det
af pluraliteten inom Utskottet fattade beslut af skäl:
att jag anser lönkrögeri böra strängt bestraffas;
att jag anser stadgade böter, om de för bristande tillgångar bos den böt-
fällde skola till fängelse vid vatten och bröd förvandlas, böra bestämmas till be¬
lopp, hvilka, förvandlade till sådant fängelsestraff, enligt de i 2 kap. 10 § Straff¬
lagen fastställda grunder, ungefärligen komma att motsvara de hittills med afse¬
ende på maximum af fängelse vid vatten och bröd bestämda strafftider; samt
att jag finner nödvändigt att böja minimum af fängelsestraff för fjerde resan
itereradt brott, alldenstund eljest måste inträffa, att två månaders cellfängelse för
fjerde resan lönkrögeri blir ett ringare straff än ansvaret för tredje resan sådan
förbrytelse, då det utgöres af fängelse vid vatten och bröd.
Jag föreslår alltså att 41 § 1 mom. må erhålla följande förändrade lydelse:
“den, som genom minuthandel eller utskänkning föryttrar
bränvin, utan alt i stadgad ordning hafva dertill förvärfvat,
rättighet, eller som, på sätt i § 3 sägs, mellan flere köpare
fördelar bränvin, böte
första gången från och med 30 till och med 60 R:dr,
andra gången från och med 60 till och med 200 R:dr och
tredje gången från och med 200 till och med 400 R:dr.
Den, som fjerde gången eller oftare med sådan förbrytelse
beträdes, dömes till fängelse från och med tre månader till
och med ett år.“
Dessa böter, förvandlade till motsvarande fäugelse vid vatten och bröd,
skulle sålunda medföra:
för första resan lönkrögeri: 6—9 dagars fäugelse vid vatten och bröd,
» andra •• >. 9—15 „ „ „
- tredje - - 15—19 „ „ „
af Grefve von Rosen, F. C., som instämmer i Herr Olivecronas reservation,
med erinran, att dennes förslag, i afseende å bötesbeloppen i förevarande §, blif¬
vit vid votering inom Utskottet med blott en rösts pluralitet underkäudt.
af Doktor Ternström: “Mot Utskottets beslut att i § 1 bibehålla nuva¬
rande försäljuingsbelopp af 15 kannor, får jag reservera mig, yrkande, att minimi¬
beloppet bestämmes till 30 kannor.
Likaledes, och med samma reservationsrätt, anser jag, att enligt § 2 ej må
i minuthandel med bränvin säljas mindre än en hel kanna.“
Bill. till R. St. Prot. 1865 fy 1866. 5 Sami. 2 A/d. 6 Haft. 3
18 Summans. Hedlin.-, Lag- s. Allm. Bese- o. Ekon.- Utskott. Betänkande N:o 5.
af Doktor Säve: '“Ehuru godkännande Utskottets synbara afsigt att i för¬
säljningslagen för spritdrycker ej föreslå andra förändringar än sådana, som kunde
anses af särskildt behof påkallade, får jag likväl såsom väsendtliga brister i tillämp¬
ningen af denna grundsats anmärka följande:
l:o att enligt 1 § 15 kannor blifvit bibehållna såsom minsta försäljnings-
beloppet vid partihandel med bränvin och dermed alla olägenheterna af den så
kallade ”salningen", hvilka redan vid så mångå riksdagar varit öfverklagade och
äfven nu uti inkomna motioner blifvit särskildt framhållna. Genom en ringa majoritet
af röster inom Utskottet bestämdes, att minsta beloppet skulle fortfarande utgöra
15 kannor, under det att minoriteten yrkade minst fördubbling af detta belopp,
utan hvilket försäljningen väl ej kan gälla såsom egentlig partihandel Som det
likväl ingalunda kan ligga j ordningens eller nykterhetens intresse att bibehålla
en lagbestämmelse, som föranleder till oupphörliga öfverträdelser och missbruk,
så föreslår jag vördsamt att minimibeloppet vid partihandel med bränvin må
höjas till 30 kannor.
2:o att utskänkning af bränvin under sön- och helgedagar ej blifvit för¬
bjuden i städerna såsom på landet. Nykterhet och ordning såväl som sabbatens
okränkta helgd böra ju för stad och land vara lika dyrbara. Skulle i en eller
annan större fabriksstad möta alltför stor svårighet för förbudets genomförande,
så må här, såsom på landet, inträda Konungens Befallningshafvandes rätt att,
på grund af särskilda omständigheter, meddela undantag. Det större antalet af
städer skulle sålunda blifva skyddadt för den sabbatskränkning och det bränvinets
missbruk, som, på söndagen börjadt, ofta förtsättes intill långt på måndagen och
förderfvar vår handtverkareklass, dess gesäller och lärlingar. Åtskilliga stadskom-
muner hafva redan insett och behjertat detta, samt genom krogars och källares
stängning under sön- och helgedagar lyckats befria sina samhällen från de olyc¬
kor, som i krogsittningen hafva sin orsak. Öotn likväl denna bättre anda ej kan
förutsättas hos alla stadskommuner, ej heller så snart göra sig gällande mot den
fördel i financielt afseende, som städerna i allmänhet hafva af en till hela veckan
utsträckt bränvinsförsäljning, så fordras här utan tvifvel lagstiftningens mellan¬
komst. Också är ju lagstiftningens bestämda uppgift, icke att först vänta på, utan
att sjelfmant bereda hvad som kan befordra samhällets utveckling och förädling.
Jag får i följd deraf vördsamt föreslå att '28 §, andra, tredje och fjerde momenten
förändras till ett enda så lydande:
likaledes vare å sön- och helgedag all annan utskänkning för¬
bjuden, än på gästgifvaregårdar vid måltider till resande,
derest vår Befallningshafvande ej, på grund af särskilda om¬
ständigheter, undantag meddelat."'
af Kontraktsprosten Fant emot Utskottets beslut beträffande § 1.
af Herr A. M. Lundberg: “I Utskottets beslut angående 12 och 27 §§
rörande bränvinsförsäljning vid gästgifveri å landet och på apothek har jag icke
deltagit.
Beträffande 2 § har jag inom Utskottet biträdt den, med särskild anled¬
ning af förhållandet i Stockholm, framställda och vid omröstning med blott nå¬
gon rösts pluralitet underkända mening, att vid minuthandel med bränvin borde
få säljas en fjerdedels kanna; och torde till stöd härför kunna åberopas hvad
Utskottet anfört för afstyrkande af en i motsatt syftning väckt motion.
Sammarin. BeviUnLag- s. Allm. Bese.- o. Ekon.- Utskott. Betänkande N:o 5. ] 9
iSedan enligt Kongl. Förordningen den 18 Juni 1864 intyg om kunskap 1
skrifning oell räkning eller burskap icke erfordras för idkande af handel eller
annan näring, hade jag trott, att uti 6 § orden: “kan försvarligt skrifva och
räkna“, äfvensom 9 §:s stadgande, att “burskap, som hädanefter meddelas, ej med¬
förer rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin", borde utgå;
men anser jag deremot, att Utskottet för sitt tillstyrkande, att, på grund af
nämnda förordnings innehåll, borde uteslutas sista momentet af 42 §, saknat skäl,
enär efter mitt förmenande Utkottets föreställning, att en handlande, som för
oloflig bräuvinsförsäljning förklarades enligt samma moment sin handelsrättighet
förlustig, skulle ega att genom förnyad anmälan genast återvinna en sådan handels¬
rättighet, är alldeles origtig.
Utskottets förslag att den uti 18 § bestämda afgift för utskänkning af
bränvin skulle förhöjas från 40 öre till 50 öre för hvarje kanna har jag icke
godkänt; och anser jag Utskottet ej hafva härför anfört giltiga skäl.
Hvad angår 32 § torde den mening, som inom Utskottet vid beslutet här¬
utinnan gjorde sig gällande, kunna innefattas uti följande: Bränvin må ej i
öppen salubod för handel med andra varor än starka drycker eller uti för handeln
begagnadt rum, som med saluboden eger gemenskap, utlemnas eller i sådan salu-
bod äfven utan betalning utdelas.
. Förändringarne i 45 och 46 §§, på sätt desamma af Utskottet blifvit före¬
slagna, har jag ansett mig icke kunna gilla.“
af Herr B. ti. Falkmun emot § 32: “Den ändring Utskottet häri till¬
styrkt godkänner jag, utom hvad angår föreskriften, sorn innefattas uti mellan-
meningen : “äfvensom uti an "rån sande och för handeln upplåten lokal*, hvilken
föreskrift, i dess tillämpning, efter hvad jag befarar, kan leda till många orimligheter,
hvadan jag anser det sagda mellanmening icke bör uti förordningen inflyta; och
som man, på sätt jag vid § 37 tog mig friheten föreslå, icke vågat eller velat
stadga, att viner skulle inbegripas bland de drycker, derom nämnda § handlar, så är
jag bland dem inom Sammansatta Utskottet, som önskar att § 32 skall erhålla
följande lydelse:
“/ öppen salubod för handel med andra varor än brunvin och
viner, nid brunvin. hvarken till afsalu hållas, eller utan betalning;
utdelas
Med hvarandras lydelse stå i nära förening §§ 32 och 37. Ett ofullständi¬
gare och mera sväfvande lagbud än det, som innefattas uti sistnämnda §, kan väl
knappast finnas. Lagstiftaren har, som det vill synas, för att beqvämt komma
ifrån hvad honom åligger, på lagskiparen hvälft tydningen af ett lagbud, som helt
säkert vid tillämpningen blir mycket varierande. Att rent af stadga, det viner
icke skola hänföras till det gifna lagbudet, har man lika litet vågat, som man
velat förklara, att desamma skulle under nämnda stadgande inbegripas. Härom
förefinnes alltså en säkerhet, som föga hedrar lagstiftaren.
För att vinna ordning och skick, samt kunna i möjligaste måtto förebygga
underslef och missbruk viii handeln af spirituösa drycker, så och för att få lag¬
stiftningen derom förtydligad, till rättelse och säkerhet för ej mindre lagskiparen
än äfven vederbörande försäljare, anser jag det försäljning af vin i minut bör i
så måtto ställas i förening med försäljningen af bränvin, att rättighet till det
förra, må vara beroende på att hafva förvärfvat sig rättighet till det sednare,
nemligen till, såsom det i författningen heter: “minuthandel rned eller utan ut-
20 Sammans. Sevillu.-, Lag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott. Betänkande N:o 5.
skänkning af bränvinI så fall kunde man motse en ordnad vin- och sprithandel
inom vårt land; och borde alltså, derest dessa mina åsigter godkändes, i §
37 stadgas:
att, med undantag af den i § 35 meddelade föreskrift om
bränvinets rening och styrka, skulle hvad i förordningen vidare
är stadgadt om minuthandel med eller utskänkning af bränvin,
äfven gälia för sprit samt andra in- eller utländska brända
eller distillerade, eller annars starka drycker, såsom vin, likör,
konjak, rumm och arrack, äfvensom Jör drycker, hvilka äro
dermed tillagade.
Erhöll § 37 en föreskrift i den af mig sålunda angifna syftning, så skulle
deraf följa, att orden: '‘och viner'’1, som i § 32 förekomma, borde derifrån alldeles
uteslutas.*
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1866.
FÖRSLAG
till
FÖRORDNING,
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distiilcrade spirituösa drycker.
§ 1-
Bränvin må ej till mindre belopp än 15 kannor säljas af annan än den,
som enligt § 2 eller 4 dertill berättigad är.
§ 2.
Den, som erhållit rättighet att idka minuthandel med bränvin, får ej sälja
mindre än en hall kanna.
§ 3.
Vid handel, som i förestående §§ omförmäles, må hvad såldt blifvit icke i
mindre belopp, än det minsta, som i hvartdera fallet säljas må, utlemnas eller mellan
flera köpare fördelas; ej heller får något af det sålda å försäljningsstället förtaras.
§ 4.
Den, som erhållit rättighet att idka utskänkning af bränvin, må sälja huru
litet belopp som helst, och må detta å stället förtäras eller derifrån afhemtas.
Å utskänkningsställe skall mat alltid vara att tillgå.
§ 8.
Utskänkning af bränvin må icke utöfvas af den, som idkar annan handel, till
hvars bedrifvande särskild anmälan erfordras.
Å landet utom köpingar vare lag samma för minuthandel med bränvin.
lith. till R. St. Prut. 1S65 & 1866. 5 Sami. 2 Afd. 7 Haft. l
2 Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins försäljning.
§ 6.
Rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin må ej tilldelas
annan än den, som har god frejd, gjort sig känd för ordentlighet, kan lörsvarligt
skrifva och räkna samt pröfvas i öfrigt tjenlig vara.
Den, som, enligt 2 mom. i § 1 af Wår nådiga Förordning angående vilkoren
för bränvinstillverkning, icke får med sådan sig befatta, äfvensom apothekare, må
ej tilldelas rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin.
§ 7.
I stad skall magistraten hvarje år inom första hälften af Maj för Wår Be¬
fallningshafvande uppgifva de källarmästare, vinskänkar, idkare af schweitzerirörelse,
traktörer och värdshusvärdar, hvilka å sin rörelse innehafva burskap, äivensom de
näringsidkare, hvilka rättighet till sådan rörelse, som i denna författning under
minuthandel med eller utskänkning af bränvin förstås, blilvit förlänad för bestämd
tid, hvilken löre ingången af nästa försäljningsår icke tilländalöper.
I sammanhang dermed, och sedan stadsfullmägtige eller, der sådana ej finnas,
allmän rådstufva hörde blifvit, skall magistraten till Wår Befallningshafvande af¬
gifva utlåtande, huruvida derjemte rättighet att då idka minuthandel med eller
utskänkning af bränvin må andra personer för högst tre år tilldelas och, i sådant
fall, föreslå försäljningsställenas antal, äfvensom i hvilken trakt al staden hvarje
försäljningsställe finnas må, i fall föreskrift jemväl i sistnämnda hänseende anses nödig.
Wår Befallningshafvande fatte derefter sitt beslut i ämnet och gifve det
magistraten tillkänna; dock må ej mot både magistratens och stadsfullmägtiges
eller allmän rådstufvas afstyrkande beslutas, att näringsidkare enligt 2 mom. an¬
tagas skola, ej heller sådane näringsidkares antal bestämmas högre än det, hvarom
magistraten och stadsfullmägtige eller allmän rådstulva äro ense.
§ «•
För hvarje sådan näringsidkare, som i 1 mom. af § 7 omförmäld är, skall
årligen, så länge hans rättighet fortfar, den komité, som för bevillnings-taxering
satt är, beräkna det kannetal bränvin, som må anses komma att al näringsidkaren
under det nästföljande försäljningsåret i staden lory t trass, i fal! han sin rätt till
bränvinsförsäljning då fortfarande utöfvar.
Näringsidkare, som icke, inom fjorton dagar från det taxerings-komitéens
förrättning blifvit afslutad, sin tätt till bränvinsförsäljning hos magistraten uppsagt,
vare underkastad den afgift, som bör under det näst följande försäljningsåret utgå
för det kannetal, hvilket i nu stadgad ordning blifvit bestämdt.
Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins försäljning.
3
§ 9.
Burskap, som hädanefter meddelas, medföre ej rättighet till minuthandel med
eller utskänkning of bränvin.
§ 10.
De i § 7 mom 2 omförmälda försäljningsrättigheter, äfvensom de, hvilka
magistraten, sedan stadsfullmägtige eller, der sädana ej finnas, allmän rådstufva
blifvit hörde, finner skäligt låta, i uppsagda eller förverkade rättigheters ställe,
under nästföljande försäljningsår utöfvas, varde, innan Augusti månads utgång, af
magistraten på offentlig auktion utbjudna för den af Wår Befallningshafvande jemlikt
§ 7 bestämda tid af högst tre år, åt den eller dem, som åtaga sig afgift för
högsta kannetal. Magistraten ege att, efter stadsfullmägtiges eller, der sådana ej
finnas, allmän rådstufvas hörande, bestämma, om flera rättigheter skola utbjudas
samfäldt i ett utrop eller hvarje rättighet särskildt. Auktionsanbuden pröfvas af
magistraten, som ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och
tjenlighet, än äfven å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.
Bildar sig i stad bolag för öfvertogande af all den minuthandel med eller
all den utskänkning af bränvin, eller af beggedera, hvilken eljest skolat, enligt
nästföregående moment, på auktion derstädes utbjudas, må magistraten, sedan stads¬
fullmägtige eller, der sådana ej finnas, allmän rådstufva hörde blifvit, härom med
bolaget, utan föregången auktion, sluta aftal för den af Wår Befallningshafvande
bestämda tid, hvilket aftal dock för att vara gällande skall Wår Befallningshaf-
vandes pröfning underställas. Härvid får dock afgiften ej bestämmas lägre, än
sammanlagda beloppet skolat, enligt § 17, minst utgöra, i fall försäljningsrättig-
heterna varit åt särskilda personer upplåtna.
§ 11.
Gästgifvare vare ej pligtig att bränvin till utskänkning hulla.
§ 12.
Gästgifveri å landet, hvilket, vid den tid, då Wår nådiga Förordning den 18
Januari 1835, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
dist illera de spirituösa drycker, blef till efterlefnad gällande, innehade laglig utskänk-
ningsrättighet och för hvilket densamma sedermera icke upphört, varde vid rättig¬
heten fortfarande bibehållet, intill dess densamma upphör genom uppsägning eller
förverkas. Fråga, huruvida gästgifveri vid ofvannämnde tid innehade laglig ut-
skän/cningsrättighet, må endast af kommun al-nämnden anhängiggöras'; och må emel¬
lertid innehafvaren af gästgifveriet utskänkningen fortfarande utöfva intilldess frågan
blifvit i laga ordning afgjord.
4
Förslag lill Förordning angående villcoren för bränvins försäljning.
Hvarje år, så länge rättigheten varar, skall, innan bevillningstaxerings-komité
för socknen sammanträder, kommunal-nämnden beräkna det kannetal bränvin, som
må anses komma att under det nästföljande försäljningsåret å gästgifveriet försäljas,
i fall utskänkningsrättigheten der fortfarande utöfvas. Taxerings-komitéen prölve be¬
räkningen och bestämme det kannetal, för hvilket afgift skall erläggas.
Gästgifvare, som icke, inom en månad från det taxerings-komitéens förrättning
blifvit af.slutad, hos kommunal-nämnden uppsagt den rätt till bränvinsutskänkning,
som gästgifveriet åtföljer, vare underkastad den afgift, som bör under det näst¬
följande försäljningsåret utgå för det kannetal, hvilket i nu stadgad ordning blifvit
bestämdt.
Der gästgifverihållning är mellan flere åboer fördelad, må utskänknings-
rättighet af dem icke samtidigt utöfvas, utan af hvardera endast under den tid,
han gästgifverihållningen besörjer. Den, som vill sin andel i utskänkningsrättig-
heten uppsäga, vare dertill berättigad, der uppsägning sker inom den tid, som i
3 mom. är bestämd. Har uppsägning skett, gånge afgift ut endast för den eller
de åboers andel, hvilka vilja utskänkning fortfarande idka, och deltage i afgiften
hvardera i förhållande till den lid, han utskänkningsrätten i förening med gäst¬
gifverihållningen utöfvar.
§ In¬
öfver beslut, som taxerings-komité, jemlikt §§ 8 och 12 meddelar, i fråga
om beräkning af det kannetal bränvin, för hvilket minuthandels- eller utskänk-
ningsafgift erläggas skall, eger så väl den skattskyldige, som inom länet varande
hushållnings-sällskap, stad, magistrat, socken eller kommunalnämnd att hos pröfnings¬
komité anföra besvär inom den tid och i den ordning, som för överklagande af
taxerings-komités beslut i allmänhet äro bestämda; äfvensom pröfnings-komité till¬
kommer att, ehvad dylikt beslut blifvit öfverklagadt eller ej, deri vidtaga för¬
ändringar, som finnas skäliga; och må vidare klagan öfver pröfnings-komités beslut,
i den ordning, Bevillnings-lörordningen i allmänhet bestämmer, fullföljas af dem,
hvilka öfver taxerings-komités beslut, enligt hvad här ofvan sägs, ega besvär anföra.
Utan hinder af förd klagan skall försaIjningsafgiften utgå efter det af taxe¬
rings-komité bestämda kannetal, intilldess ändring deri blifvit vidtagen genom
beslut, som vunnit laga kraft.
§ 14
Vill någon väcka fråga, att annan utskänkning än den, som kan gästgifveri
tillkomma, må i socken å landet idkas, gore derom framställning hos kommunal¬
nämndens ordförande före utgången af Mars det år, då försäljningen skall börjas.
Kommunal-nämnden skall innan slutet af April deröfver afgifva yttrande och deri,
Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins försäljning. S
om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta den trakt, hvar¬
inom det må ske, hvarefter yttrandet ölverlemnas till ordföranden i kommunal¬
stämman. Denne inhemte, innan Maj månads utgång, på kommunalstämma, som
blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemönnens utlåtande i ämnet. Varder fram¬
ställningen af både kommunalnämnd och kommunal-stömma ogillad, förfalla frågan.
Har åter endera eller begge bifall tillstyrkt, sände, inom tre veckor från det
kommunal-stämma blifvit hållen, ordföranden kommunalstämmo-protokollet och kom-
munal-nämndens yttrande, jemte eget utlåtande i ämnet, till Wår Befallningshaf¬
vande in. Wår Befallningshafvande fatte deri sitt beslut och gifve det kommunal¬
nämndens ordförande tillkänna.
Der fråga uppstår, att rättighet till minuthandel med bränvin i socken må
beviljas, förfares på lika sätt, som om utskänkning nu stadgadt är.
§ is.
Rättigheterna för andra tillåtna utskänkningsställen än gästgifveriet äfvensom
för minuthandelsställena i socknen, varde derefter, innan September månads utgång,
af kommunal-nämnden på offentlig; auktion utbjudna för den af Wår Befallnings¬
hafvande jemlikt § 14 bestämda tid af högst tre år, ät den eller dem, som åtaga
sig afgift för högsta kannetul. Kommunal-nämnden pröfve de anbud, som dervid
göras, och ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och tjen¬
lighet, än äfven å den erbjudna ofgiftens belopp, antaga eller förkasta.
§ 16.
Försäljningsåret räknas för stad från den 1 Oktober och å landet från den
1 November.
§ 17.
Vid beräkning, som är i § 8 för stad föreskrifven, må kannetal icke sättas
för minuthandels- eller utskänkningsstiille under 800, och vid beräkning, som är
i § 12 för gästgifveri å landet föreskrifven, icke under 400. Ej heller får auk-
tionsanbud, som enligt § 10 oller 15 för hvartdera slaget af handel antages,
understiga i stad 800 eller å landet 400 kannor.
§ 18
Så i stad som å landet utgöres afgiften vid minuthandel med 25 öre och
vid utskänkning med 50 öre för hvarje kanna af det bränvin, som enligt 8
eller 12 beräkuadt blifvit eller hvarför afgift enligt g 10 eller 15 åtagen är.
6 Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins försäljning.
§ *9-
Årsafgift för minuthandel med och utskänkning af bränvin skall för hvarje
halfår förskottsvis erläggas och inbetalas till vederbörande uppbördsman.
§ *0.
Den. som sin rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin i
stad en gång uppsagt eller förverkat, må ej till dylik försäljning ånyo vinna rät¬
tighet annorledes än i § 10 medgifves.
Har för gästgifveri å landet rättighet till bränvinsutskänkning en gång blifvit
af egaren uppsagd eller förverkad, må den icke kunna för gästgifveriet åter för-
värfvas. Gästgifvaren må dock kunna för sin person vinna rättighet till bränvins-
utskänkning på sätt i § 15 medgifves.
§ 21.
För viss tid beviljad eller på auktion inropad rättighet till minuthandel med
eller utskänkning af bränvin må ej på annan person öfverlåtas, utan att denne i stad
af magistraten och å landet af kommunalnämnd pröfvas tjenlig och i öfrigt behörig.
Öfverlåtelse af annan rättighet till minuthandel eller utskänkning vare ej med-
gifven, dock utan inskränkning af den vissa gästgifverier i § 12 mom. 1 till¬
erkända rätt.
§ 22.
Innan minuthandel med eller utskänkning af bränvin företages af den, som
till sådan försäljning rättighet undfått, vare han pligtig att i stad hos magistraten
och å landet hos kronobetjeningen anmäla å hvilket ställe han försäljningen idka
vill. Så ofta sådant försäljningsställe ombytes, varde anmälan derom likaledes
gjord. Der enligt § 7 elier 14 viss trakt för försäljningsstället blifvit bestämd,
varde det iakttaget.
§ 25.
Vid läger, eller der trupp eljest är för flere dagar sammandragen, vid helso¬
brunn eller badort, pä passagerarefartyg, eller der värdshusrörelse af annan anled¬
ning kan komma i fråga att under endast någon del af året utöfvas, må, för
kortare tid än år, rättighet till bränvinsutskänkning meddelas af Wår Befallnings¬
hafvande, när, i förstnämnda fall, befälhafvande militärchef, och, i öfriga fall, andre
vederbörande, derom gjort anmälan.
Afgiften bestämmes al den för bevillningstaxering näst derefter sammanträdande
komité, men får ej understiga det belopp, som för den ifrågavarande tiden svarar
Förslag lill Förordning angående vilkoren för bränvin s försäljning. 7
mot den afgift, hvilken enligt de i §§ 17 och 18 stadgade beräkningsgrunder
för år minst utgå bör. Skulle tiden ej uppgå till fjorton dagar, må dock afgif-
lérna ej för kortare tid beräknas. Innan utskänkningen må företagas, skall nyss¬
nämnda belopp förskottsvis erläggas till vederbörande uppbördsman.
Då till utskänkning, nu sagd är, tillstånd meddelas, underrätte Wår Befall¬
ningshafvande derom vederbörande skönskrifvare
§ 24.
Utaf de afgifter, som enligt denna Förordning inflyta för minuthandel med och
utskänkning af bränvin, vare sig i stad eller å landet, insättes i landtränteriet \
för landstingets och \ för hushållningssällskapets räkning, för att af desamma för¬
valtas och användas till ändamål, som för länet nyttiga äro.
Af de afgifter, som i stad inflyta, tillfälle de återstående frdelarne staden, men af
dem, sorn från socknar å landet ingå, allemnas de frdelarne i landtränteriet, hvarifrån
det för liela länet sammanlagda beloppet genom Wår Befallningshafvande fördelas
på länets samtliga socknar i förhållande till hvarderas folkmängd. Skulle pröfnings¬
komité tillstyrka och VVi bifalla, alt län för sådant ändamål indelas i distrikt, af
hvilka dock hvartdera bör innefatta minst ett fögderi, utdelas, likaledes efter folk¬
mängden, de från distriktet influtna f:delarne emellan dess samtliga socknar. Hvad
stad eller socken sålunda tillfaller, användes till kommuuala behof inom staden
eller socknen.
I Stockholm tillfälle hela afgiften staden och i annan stad, som icke deltager
i landsting, tillfälle staden jemväl den femtedel, som eljest skulle för landstingets
räkning insättas i vederbörande landtränteri.
När enligt § 23 rättighet meddelas till bränvinsutskänkning på passagerare¬
fartyg, skola derför belöpande utskänkningsafgifter uppbäras i den stad eller kommun,
hvarest rederiet har sitt hufvudsäte.
§ 25.
Å landet vare minuthandel med eller utskänkning af bränvin förbjuden på
eller inom £:dels mil från ställe, der auktion, marknad, torgdag eller mönstring
med beväringsmanskap hålles, eller der menighet för kronoskjutsning eller skallgång
samlad är.
Vid annan mönstring, uppbördsstämma, mantalsskrifning, ting eller annan till
folksamling föranledande förrättning må ej bränvin försäljas annorlunda, än vid
måltider åt spisande gäster.
Ej må någon i landsbygd fara med bränvin från by till by eller från gård
till gård, att dermed köpslaga.
8
Förslag lill Förordning angående vilkoren för bränvins försäljning.
§ 26.
Minuthandel med och utskänkning af bränvin vare, äfven dä den för öfrigt
medgifven är, i allmänhet icke tillåten sednare fl dag än till klockan 10 på aftonen;
egande dock vederbörande embetsmyndighet, der särskilda omständigheter föranleda
behof af annan tids bestämmande, att derom förordna.
Skulle anledning förekomma dertill, att minuthandel med eller utskänkning af
bränvin bör förbjudas i stad vid något of de tillfällen, som i § 23 nämnas eller
fl landet vid de tillfällen, som i samma paragrafs 2:dra moment omförmälas, ege
vederbörande myndighet jemväl att derom meddela föreskrift.
Förekomma å gästgifveri eller annat utskänkningsställe vid särskilda tillfällen
oordningar af den art, att innehofvnren af ulskänkningsrättigheten icke kan anses
fortfarande ega den för rättighetens utöfvande erforderliga frejd, ordentlighet eller
öfriga egenskaper, må Vår Befallningshafvande, på anmälan i stad af magistrat
eller stadsfullmugtige och ä landet of kommunalnämnd, ega att utskänkningsrättig-
heten indraga eller innehafvare!! derifrån skilja; dock vare denne i sådant fall be¬
rättigad att af redan erlagd utskankningsafgift återfå så stor del, som motsvarar
den tid, hvarunder rättigheten ej utöfvats.
§ 27.
På apothek må ej bränvin, med eller utan tillsatser, säljas, utskänkas eller
annorledes till förtäring på stället utdelas. Sprit och sprilblandningar, hvilka kunna
såsom rusmedel användas, md icke ulan läkares recept utlemnas frän apothek å
sådan ort, der tillåten minuthandel med eller utskänkning af bränvin icke eger
rum, och ej frän något apothek vid sådana tider och tillfällen, då ullemnande af
bränvin i allmänhet är enligt denna förordning förbjudet.
§ 28.
Under sön- eller helgedag må ej bränvin, som är föryttradt genom parti eller
minuthandel, till köpare utmätas eller utlemnas.
Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.
I stad kan utskänkning af bränvin under sön- och helgedngar än vidare in¬
skränkas eller helt och hållet förbjudas, derest beslut derom fattas af kommunal-
stvrelscn, samt beslutet af Vår Befallningshafyande, efter magistratens hörande,
godkännes.
På landet vare å sön- eller helgedag all annan utskänkning förbjuden, än på
gästgifvaregårdar vid måltider till resande, derest Vår Befallningshafvande ej, på
grund af särskilda omständigheter, undantag meddelat.
§ 29.
Förslag lill Förordning angående vilkoren för bränvins försäljning. 9
§ 29.
Bränvin mä icke ullemiiiis till den, som synbarligen är öfver lastad, ej heller
b utskänkningsställe till den, som minderårig är.
Den, som ölverlastud är, får ej utdrifvas irån utskänkningsställe, der ban
starka drycker förtärt, eller utan vård lemnäs.
§ 30.
Dä minuthandel med eller utskänkning al bränvin sker, får dörren till för-
säljmngsrummet icke vara last.
§ 31-
Den, som eger rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin,
vare förbjudet alt, älven utan betaluing, utlemna sådan vara vid tillfälle, dä för¬
säljningsrätten ej ulölvas får.
§ 32.
1 öppen salubod lör handel med andra varor än bränvin och viner, äfven¬
som uii angränsande och för handeln upplåten lokal må bränvin hvarken till af¬
salu hållas eller utan betalning utdelas.
S 33.
Ej vare någon berättigad att utsöka betalning för bränvin, som blifvit vid
utskänkning utborgadt.
Lag samma vare, då bränvin blifvit vid minuthandel till mindre belopp än
en kanna utborgadt.
§ 34.
Byteshandel med bränvin vare lika med bränviuslörsäljning ansedd.
§ 35.
Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne, eller som icke
är renadt frän finkelolja, eller hvars styrka icke uppgår till minst 46 procent, får
icke vid minuthandel eller utskänkning till salu hällas.
§ 36.
Dä bränvin sändes med fartyg saltsjövägen ilrän tullplats, hvarmed förstå»
stad, köping eller landthamn, der tullkammare eller, under inspektor eller upp-
Bih. lill 11. St. Prat. iSöå A 1866. 5 Sami. 2 Afd. 7 Haft. 8
40 Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins försäljning.
syningsman ställd, ständig tullbevakning finnes, bör tullförpassning bränvinet åt¬
följa samt kiirlen med tullförsegling vara försedda; dock inbegripes icke härunder
skeppsbesättnings förråd, räknadt till 2 kannor på man.
Förpassning å bränvin må ej af tullkammare utfärdas, innan afsändaren af¬
lemna! tillverkarens, under edlig förpligtelse utgifna bevis, att bränvinet är af ho¬
nom å uppgifvet ställe tillverkndt.
Sådant bevis bör åtfölja bränvin, då det föres emellan inrikes orter, antin¬
gen sjöledes från skärgård eller i större parti än 60 kannor.
Vid införsel och transport af utländska brända eller distillerade spirituösa
drycker galle, hvad särskildt derom stadgas.
§ 37.
Med undantag af den i § 55 meddelade föreskrift otti hränvinets rening och
styrka, skall hvad i denna förordning är stadgadt om minuthandel med eller ut¬
skänkning af bränvin gälla äfven för sprit samt andra brända eller distillerade,
in-' eller utländska, spirituösa drycker, äfvensom för drycker, hvilka äro dermed
tillagade.
§ 38.
A gästgifveri, der rörelsen är mellan (lere åboer fördelad, skall en, af krono¬
betjent påtecknad, uppgift om den tid, hvardera åboen är lill briinvinsutskänkning
berättigad, vara antingen hos den, som för tillfället försäljningsrätten utöfvar, och
bos honom, under samma tid, jemväl skylt vara anbragt, på sätt i § 59 föreskrifves.
§ 39.
Der minuthandel med eller utskänkning af bränvin idkas, skall vara anbragt
skylt, som rörelsen utvisar.
§ 40-
Af denna förordning bör å det ställe, der minuthandel med eller utskänk¬
ning af bränvin idkas, ett exemplar alltid vara i försäljningsrummet anslaget.
§ 41
Den, som genom minuthandel eller utskänkning föryttrar bränvin, utan att i
stadgad ordning hafva dertill förvärfvat rättighet, eller som, på sätt i § 3 sägs,
melian flere köpare fördelar bränvin, bote första gången från och med 30 till och
med 60 R:dr, andra gången från 60 till och med 120 R:dr och tredje gången
från 120 till och med 240 R:dr. Den, som fjerde gången eller oftare med sådan
Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins försäljning. 11
förbrytelse bcträdes, dömes till fängelse frän och med tvä mänader till och med
ett är.
Förbrytaren varde derjemte dömd att utgifva minuthandels- eller utskänknings-
afgift för det kannetal, som, efter hvad utredas kan, blifvit fory Hrad t, dock ej
under det belopp, som svarar mot en fjerdedel af hvad, enligt de i §§ 17 och
18 stadgade grunder, för är minst utgä bör.
Dessutom vare det i försäljningsrummet befintliga bränvin till och med 60
kannor, tillika med kärl, som för bränvinels afhemtning tjenliga äro, underkastade
beslag och förbrutna.
Ilar förbrytelsen skett å sön- eller helgedag, ökas straffet med böter från
och med 15 till och med 50 R:dr.
§ 42.
Om den, sorn till minuthandel med bränvin berättigad är, andra gången bc¬
trädes med oloflig utskänkning, vare han tillika denna sin handelsrättighet förlustig,
§ 43.
Öfvcrträdes förbud, som i § 27 gifvet är, vare lag som i § 41 sägs.
§ 44.
Underlåter den, som erhållit rättighet till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin, att afgift derför i föreskrifven tid erlägga, varde afgiften genast ut¬
mätt. Vid sådan underlåtenhet andra gången vare minuthandels- eller utskänk-
ningsrälligheten förverkad, och varde försäljningen genast inställd, i stad af ma¬
gistraten oell å landet af kronofogden; men näringsidkaren vare ändock pligtig att,
under försäljnings året, afgiften fortfarande utgöra.
Den, som idkar minuthandel med eller utskänkning af bränvin under tid,
hvarför afgift icke blifvit i föreskrifven ordning erlagd, bote första gången från
och med 15 til! och med 30, och andra gången frän 30 till och med 60 R;dr.
§ 45.
Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin å annat ställe,
än dertill uppgifvet är, eller tillåter den, som icke är till utskänkning berättigad,
att, då han i parti eller genom minuthandel säljer bränvin, något af det sålda på
försäljningsstället förläres, eller alhemtas i mindre belopp än han är berättigad att
föryttra, eller förbryter sig den, som till minuthandel med eller utskänkning af
bränvin berättigad är, mot § 25 morn. 1 eller 2, § 28 mom. 2 eller 4, eller §
31; bote första gången från och med 30 till och med 60 R:dr, samt andra gån¬
gen frän 60 till och med 120 R:dr, och vare dessutom andra gången sin minut¬
Förslag lill Förordning angående vilkor en för brärivins försäljning.
handels- eller utskänkningsrätt förlustig. Lag samma vare, om den, som till ut¬
skänkning af bränvin är berättigad, öfverlräder förbud, meddeladt i enlighet med
g 28 mom. 3.
Öfverträdes det förbud, som i § 25 mom. 3 gifvet är; vare bot första gän¬
gen från och med 15 till och med 30 R:dr, andra gängen från 50 till och med
60 R:dr samt tredje och följande gånger från 60 till och med 120 R:dr. Det
medförda biänvinet vare derjemte förbrutet. Säljes dervid mindre än 15 kannor;
ansvare förbrytaren tillika enligt § 41.
§ 46.
Handlande, som mot § 32 sig förbryter, bote enligt § 45 morn. 1.
§ 47.
Förbrytelse mot § 4 mom. 2, § 22, § 28 mom. 1, § 29, 30, 55, 38,
59 eller 40, straffes med böter från och med 10 till och med 50 R:dr.
Då förbrytelse skett mot § 35, vare tillika det till salu hållna bränvin un¬
derkastad! beslag och förbrutet.
§ 48.
Skulle den, som är pligtig att förbrytelser emot denna förordning åtala, sjell
beträdas med oloflig bränvinsförsäljning, vare han förfallen till dubbla böter och
miste tjenslen.
§ 49.
Den, som under tid, dä han för förbrytelse mot förordningen är under tilltal
ställd, samma förbrytelse fortsätter, skall, när han härtill lagligen förvunnen var¬
der, för hvarje gang stämning derför utfärdats och delgifvits, fälias till de böter
eller det fängelsestraff, som för sådan förbrytelse stadgade äro; dock må fängelse¬
straffet icke öfverstiga ett år.
§ 50.
/
Husbonde ansvarar för förbrytelse, som, med hans vetskap, mot denna för¬
ordning begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, likasom
vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord.
§ bi.
Underlåtes vid transport af bränvin föreskrift, som i § 36 gifven är, döme»
varan förbiuten, derest egaren ej gitter visa, alt hon är af inhemsk tillverkning
eller blifvit vederbörligen förtullad. § S2.
Förslag till Förordning angående vilkoren för bränvins försäljning.
43
§ 82-
Böter efter denna författning gånge i loga ordning af den brottsliges egen¬
dom ut, så långt den räcker.
Böter, som enligt § 41, 43, 44 eller 45 ådömas, skola, då tillgång brister,
enligt i lag stadgade grunder, till fängelse vid vatten och bröd förvandlas.
Saknas tillgång till böter, som eljest efter denna förordning ådömda öro, då
skall hvad af böterna ej gäldas kunnat för den sakfällde till fängelse förvandlas
sålunda: att emot böter
till och med 15 R:dr svarar 1 vecka;
från 15 « « » 40 « « 2 veckor;
a 40 » » » 75 « « 3 «
» 75 » « » 150 « « 1 månad.
Gå de öfver 150 R:dr, då ökes straffet med 1 månads fängelse för det belopp,
som derutöfver uppgår till och med nästa 150-tal, så alt
2 månaders fängelse svarar mot böter från 150 lill och med 300 R:dr,
3 « « « « « » 300 « « » 450 «
o. s. v. Ej må dock någon för bristande bötestillgång längre än eli år i fängelse
hållas, ehvad belopp böterna må utgöra.
§ 53.
Då minuthandels- eller utskänkningsafgift jemte böter enlig c denna förordning
ådömda blifvit, må. der tillgång till afgiften eller någon del deraf saknas, böterna
ej kunna med penningar gäldas, utan skall den sakfällde i stället undergå det
straff, som enligt § 52 mot böterna svarar.
§ 54.
Skola böter, som olika förvandlas, på en gång uttagas, gånge de böter först
ut, som till enkelt fängelse, och dernäst de, som till fängelse vid vatten och bröd
förvandlas.
§ 85.
Af böter, så ock af minuthandels- eller utskänkningsafgift, som enligt denna
förordning ådömas, samt värde af bränvin, som förbrutet anses, tillfälle f åkla¬
garen och ^ den stads eller sockens fattigkassa, der den åtalade förbrytelsen är
begången. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.
§ 56.
Väre Befallningshafvande hålle allvarlig hand öfver iakttagande af hvad i
förordningen stadgadt är.
Bi/i. till R St. Fröt. 1865 A 1866. .5 Sami. 2 Afd. 7 Höft. 3
i A Förslag lill Förordning angående, vilkoren för bränvins försäljning.
§ 57.
Lands- och stadsfiskals-, krono-, stads- och polisbetjente, samt de personer,
fuilka särskildt antagas att vaka öfver förordningens efterlefnad, åliggc att för¬
brytelser mot densamma Stala.
I öfrigt ege en hvar rättighet att för sSdana förbrytelser anställa åtal, dock
ej barn mot föräldrar, eller tjenstehjon, så länge de i tjensten iiro, mot husbondefolk.
Då åtal anstiilles af annan än den, som i l:s'a mom. af denna § nämnd
är, gifve han sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne må kunna
målets utförande öfvervara.
§ 58.
Å landet hör kommunalnämnd och i stad vederbörande kommunalmyndighet
egna synnerlig uppmärksamhet deråt, att förbrytelser mot denna förordning varda
till åtal angifna.
Rättighet alt verkställa beslag tillkomme de i (§ 57 mom. 1 omförmälda all¬
männa åklagare. Beslag skall göras i två vittnens närvaro.
% «9.
Ej vare någon jäfvig att angående oloflig bränvinsförsiiljning vittne bära en¬
dast pä den grund, att han dervid bränvin sig tillhandlat eller förtärt.
§ 60.
Förbrytelser mot denna förordning böra vid allmänna domstolarne åtalas
och afdömes, med undantag af frågor om oloflig bränvinsförsiiljning i de städer,
der poliskammare finnes, uti hvilka dylika frågor skola i hittills vanlig ordning
behandlas.
STOCKHOLM, TEYCKT HOS JOH. BECKII AM, 1866.
Sammans. Bevilln.- samt Allm. Besv- och Ekon.-UisJc. Utlåtande N:o 6. 1
\:o 6.
Anti. till Exp.-Utsk. d n 4 Juni 1866, kl. 12 aidel.
Utlåtande, i anledning af Kongl Maj:ts nådiga Proposition
angående förändrad grund för uttaxering af Lands-
tingsmedel.
På förslag af Rikets sednast församlade Ständer blef genom Kongl. Kungörel¬
sen den 15 September 1863 föreskrifvet, att 58 § i Kongl. Förordningen den 21 Mars
1862 om kommunalstyrelse å landet, beträffande grunden för kommunalutskylders
utgörande skulle förändras derhän, att jordbruksfastighet utan afseende å mantals-
sättning komme alt påföras en fyrk för 5 öre bevillning och derunder samt annan
fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål en fyrk för 10 öre bevill¬
ning och derunder, äfvensom att för sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning
ej erlades, fyrktal påfördes efter det belopp, som, derest bevillning för densamma
enligt Art. II i Bevillningsstadgan skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet svarade
emot sådan bevillning, hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skulle i
fyrktal sättas.
Då denna förändring i grunden för kommunalutskyldernas utgörande jemväl
syntes påkalla dels en i hufvudsakligen enahanda rigtning gående förändring i be¬
stämmelserna om de afgifter, som af Laudstinget, jemlikt § 47 i Kongl. Förordnin¬
gen om Landsting, beslutas, så att dessa i allmänhet komme att för jordbruksfastig¬
het, ehvad den vore i mantal satt eller ej, utgå med dubbelt belopp emot för annan
fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål, dels ock att, oberoende
deraf, sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej utgöres, i allt fall borde er¬
lägga algifter till det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt Art. II
Bevillningsstadgan skulle utgå på grund af taxeringsvärdet, mot sådan bevillning
svarade, hade Kongl. Majit låtit infordra Landstingens yttranden häröfver och, då
af de från Landstingen inkomna underdåniga yttranden inhemtats, att det vida öf¬
vervägande flertalet bland dem uttalat sig för nämnda förslag, i nådig Proposition af
den 10 November sistlidet år föreslagit Rikets Ständer att antaga ofvanberörda för
debitering af kommunalutskylder å landet gällande allmänna grund jemväl för utgö-
Bih. till B. SL Prof. 1865 & 1866. 5 Sami. 2 Afd. 8 Häft. 1
2 Sammans. Bevilln.- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utslc. Utlåtande N:o 6.
rande af de afgifter, som af Landstinget till uttaxering beslutas; hvarjemte, i sam¬
manhang härmed och då den i 1 mom. sista punkten af förut åberopade § 47 i
landstings-författningen medgifna rätt för Landstinget att, »med afseende å ett ifrå-
gastäldt företags beskaffenhet, särskildt bestämma grunden för uttaxering af de me¬
del, som för dess utförande erfordras,» synts mindre behöflig, om en billig allmän
grund ‘för afgifternas utgörande laststäldes, Kongl. Maj:t tillika föreslagit Rikets Ständer,
att, derest den ofvan framställda förändringen i landstings-förordningens stadganden
uti ifrågavarande afseende blefve af Rikets Ständer antagen, då jemväl taga under
särskildt öfvervägande, huruvida icke åberopade sista punkt i 1 mom. af nämnda §
bör utgå samt §:en gifvas den förändrade lydelse, som af Rikets Ständers beslut i
ena eller andra afseendet kunde föranledas.
Sammansatta Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som
till behandling förehaft detta ärende, och dervid äfven tagit del af de frågan röran¬
de handlingar äfvensom af de vid remissen af den nådiga Propositionen inom Rid-
derskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet förda diskussioner, får nu anföra följande:
Såsom af den nådiga Propositionen äfven inhemtas, har af de underdåniga yt¬
tranden, som inkommit från samtliga Landsting, utom Westmanlands län, visat sig,
att för den ifrågasatta förändringen i grunden lör landstingsmedlens uttaxering sex¬
ton Landsting uttalat sig, samt att förändifingen blifvit afstyrkt af Landstingen i sex
län, hufvudsakligen af det skäl, att jordbrukaren, hvilken icke mera än andra länets
innebyggare egde intresse i flera sådana företag, hvartill medel borde af Landstingen
anvisas, icke heller syntes för åstadkommandet af sådana företag böra dubbelt mot
öfrige innevånare beskattas, samt att den enda rätta grund för landstingsskattens
utgörande syntes vara, att hvar och en erlade landstingsskatt i förhållande till den
förmögenhet han egde eller den inkomst han åtnjöte; hvarjemte ett Landsting, Kro¬
nobergs läns, beträffande proportionen mellan den andel i nämnda medel, som borde
uttaxeras af jordbruksfastighet, och den andel, som uttaxerades af annan fastighet,
frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål, föreslagit, att denna i allmänhet
icke borde bestämmas högre än såsom Fem till Tre.
Då emellertid de skäl, som för den vid sednaste riksmöte beslutade förändrade
lydelse af § 58 uti gällande Förordning om kommunalstyrelse på landet hufvudsakli¬
gen anfördes, eller att egare af den fasta jorden måste anses hafva mera intresse
för kommunens framtid än egare af annan fastighet, löntagare eller rörelseidkare,
hvadan den förre borde i förhållande till den sednare ega en större andel i kommu¬
nalskatterna, samt dessutom det missförhållande egde rum mellan hemmansegare, å
ena sidan, samt löntagare och röi-elseidkare^ å andra sidan, att hemmanet betalade
sina utskylder endast efter den del af sina onera, som utgjordes genom bevillning,
under det att öfrige skattskyldige, som utgjorde alla sina onera till Staten genom
bevillning, derigenom finge sig påförd högre bevillningstaxering och således komme
att deltaga i kommunalutskylderna till ett ojemförligt högre belopp än hemmans¬
egare, torde i nu förevarande fråga ega sin fulla tillämplighet äfven inom den större
och högre enhet, om hvars gemensamma angelägenheter Landstinget eger att rådslå
och besluta; då vidare, äfven om ett eller annat ämne för Landstingets förhandlingar
kan anses i olika mån röra jordbruket och annat beskattuingsföremål, likväl flertalet
af de dervid förekommande frågor så öfvervägande synas angå jordbrukets angelä¬
genheter, att dess derigenom företrädesvis afsedda intresse jemväl rättvisligen torde
böra för dess innehafvare medföra en i samma förhållande utsträckt andel i lands¬
tingsskattens utgörande, samt, enär de af Landstinget i allmänhet beslutade afgifter
lända hela länet, således dess samtliga kommuner till nytta, desamma i följd deraf
Sammans. Bevilln.- samt Allm. Bes v.- och Elcon.-Utsk. Utlåtande N.-o 6. 3
synas böra utgå efter samma grund, som gäller för deltagande i kommunalutskyl ■
derna, får Sammansatta Utskottet
tillstyrka bifall till hvad Kongl. Maj:t i ofvannämnda nådiga
Proposition föreslagit i afseende å lörändrad grund för uttaxe¬
ring af landstingsmedel.
Enär, genom bifall till berörda framställning, den i 1 mom. sista punkten af
§ 47 af landstings-förordningen för Landstinget medgifna rätt att, med afseende å
ett ifrågastäldt företags beskaffenhet, särskildt bestämma grunden för uttaxering af
de medel, som för dess. utförande erfordras, synes på de af Kongl. Maj:t i nåder
anförda skäl blifva mindre behöflig, får Utskottet, i likhet med hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, hemställa,
att nämnda sisla punkt i 1 mom. af åberopade S måtte utgå;
äfvensom
att, såsom en följd häraf, det i första punkten af 3:dje mom. i
samma § förekommande stadgande, att, då fråga om grunden
för afgifters uttaxering uppkommer, denna fråga först skall af-
göras, likaledes måtte uteslutas;
hvadan åberopade 47 § torde erhålla följande förändrade lydelse:
I fråga om bestämmande af afgifter eller arbetsbidrag för
sådana företag eller åtgärder, till hvilka bidrag böra enligt lag
från hemman och fastighet utgå, eller i afseende å hvilka andra
grunder för kostnadernas uttaxering äro fastställda, gäller till
efterrättelse hvad i thy fall stadgadt är.
I de fall, då icke några sådana bestämmelser finnas med¬
delade, som i föregående mom. omtalas, böra de afgifter, som
af Landstinget blifvit till uttaxering beslutade, utgå i förhållande
till den allmänna bevillning enligt Art. II Bevillningsstadgan för
fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som af en
hvar skattskyldig till Statsverket erlägges; dock att härvid iakt-
tages, att denna uttaxering verkställes efter enahanda grunder,
som de, hvilka genom 58 § af gällande Förordning om kommu¬
nalstyrelse på landet, såsom nämnda § lyder i Kongl. Kungö¬
relsen den 15 September 1863, finnas föreskrifna, eller så att
ifrågavarande afgifter komma att för jordbruksfastighet, ehvad
den är i mantal satt eller ej, utgå med dubbelt belopp emot
för annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattnings-
föremål, äfvensom att sådan jordbruksfastighet, för hvilken be¬
villning ej utgöres, i allt fall skall erlägga afgifter till det be¬
lopp, som, derest bevillning för densamma skulle enligt Art. II
Bevillningsstadgan utgå, på grund af taxeringsvärdet mot sådan
bevillning svarar; hvaremot dylik afgift ej må påföras för den
inkomstbevillning, som för arrende af sådana fastigheter erläg¬
ges. Bråk af öretal bör till helt öre höjas.
Framställes inom Landsting påstående, att företag, hvarom
förslag blifvit väckt, är af den beskaffenhet, att endast stad eller
endast landsbygd af företaget kan hafva hufvudsaklig nytta,
och att förthy i förra fallet landsbygden och i det sednare stä¬
derna, vare sig samfäldt eller en eller flera bland dem, må från
4 Santmans. Semlin.- samt Allm Besv- och Ekon.- Utsk. Utlåtande N:o 6.
bidrag till det företaget befrias eller med sådant bidrag i jem¬
förelsevis mindre mån betungas; då skall jemväl öfver sådan
framställning beslutas, innan hufvud frågan till afgörande företages.
Genom bifall till Utskottets ofvanberörda hemställan skulle äfven erfordras
förändrad redaktion af § 48 af samma Förordning; och får Utskottet för sådant fall
föreslå följande lydelse af nämnda §:
Till ledning för landstingsskattens bestämmande böra härads-
skrifvarne hvarje år, efter slutade taxeringsförrättningar, till Lands¬
tingets ordförande genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande in¬
sända förteckningar, sorn för hvarje socken summariskt upptaga
beloppen af åsatt bevillning enligt Art II Bevillningsstadgan,
särskildt för jordbruksfastighet, för annan fastighet, samt för in¬
komst af kapital eller arbete, äfvensom uppgift skall lemnäs på
taxeringsvärdet för sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning
ej utgöres. Genom Kongl. Mnj:ts Befallningshafvande insända Ma¬
gistraterna dylika uppgifter för städerna, hvarefter Landstingets
ordförande låter genom Kamreraren deraf upprätta sammandrag,
upptagande hela länets bevillningssumma, samt huru mycket sig
belöper å hvarje stad eller socken.
Stockholm den 1 Juni 1866.
Reservationer:
l:o mot lista punkten: af Herr Friherre af Ugglas, C. G. samt Herr Grefve
von Bosén, Fredr.
2:o af Iliksdagsfullmägtige Nils Petersson från Calmar län, Jonas Jonasson
från Kronobergs län, Johannes Andersson från Jönköpings län och Carl Dahlgren
från Elfsborgs län: *.04 vid 1859—1860 årens riksdag, af särskilde komiterade upp¬
rättade förslag framlades och hufvudsakligen af Bikets Ständer godkändes, dels till
ny bevillningsförordning och dels till särskilda kommunalförfattningar, antogs såsom
regel, att behållna inkomsten af hvarje beskattningsföremål skulle utgöra den grund,
efter hvilken skattebidragen skulle utgå; en regel, ovedersägligen lika rigtig, som
den var af behofvet högeligen påkallad till följd af de många under tidernas lopp in¬
smugna missförhållanden, hvilka då hade uppnått en till orimlighet gränsande höjd,
så i ena som andra afseendet. — I ett afseende nemligen angående kommunalskat¬
ternas fördelning jordbruksfastigheter emellan, bibehölls likväl såsom häfdvunnen den
gamla skattegrunden, hemmantalet, oaktadt äfven denna ansågs mindre lämplig då.
Vid nästlidna riksdag, då fråga helt naturligt uppstod om den i öfrigt antagna re¬
gelns tillämpning äfven i berörda hänseende, väcktes ock fråga om förändring i grun¬
den för kommunalskatternas utgörande, gående derpå ut, att få större delen af skat¬
tebördan öfverflyttad på jordbruket, detta under den vackra uppgiften att förskaffa
jordbrukaren en större rösträtt vid kommunalstämma. Båda frågorna sammankopp¬
lades så med hvarandra, att också båda på en och samma gång genomfördes, hvar-
Sammans. Bevilln- samt Allm. Besv- och Eicon.-Utsk. Utlåtande N:o 6. 5
af äfven följde, att, på samma gång den förut antagna grundsatsen i ett afseende
mera fullständigt genomfördes, densamma helt och hållet förkastades i ett annat.
Penninge- och embetsmanna-intresset, aldrig overksamt, lyckades alltså att på ett
behändigt, om ock mindre konseqvent sätt göra sig gällande och skaffa sig lindring
i skattebördan på andras bekostnad. Detta var icke väl undangjordt förr, än fråga
om förändring i grunden för landstingsskatten äfven uppstod, oaktadt denna var och
är byggd på den rena och radikala basis, nemligen på bevillningen enligt andra ar¬
tikeln Bevillningsförordningen, och innan ännu kommunalförfattningarne blifvit i prak¬
tiken så tillämpade, att de ens kunde sägas vara någorlunda kända, blefvo Lands
tingen öfverraskade af nådig befallning om utlåtande i ämnet. Frågan gällde icke
mer eller mindre än tillämpning af samma grund för utgörande af denna skatt, som
den för skattebidrag i allmänhet inom de särskilda kommunerna blifvit antagen —
det vill säga skattens fördubblande på jordbruket emot på andra beskattningsföremål;
och lyckades det vederbörande allt för väl att sålunda i ett obevakadt ögonblick få
gynnsamma svar från de flesta Landstingen, innan den antagna förändringen i kom-
munalskattegrunden blifvit tillämpad. Nu har ändtligen frågan kommit under Stän¬
dernas pröfning, samt af Sammansatta Utskottet blifvit, efter den förseglade sedelns
öppnande, tillstyrkt, hufvudsakligen på de skäl, att jordbruket, som icke skattar för
den inkomst, hvilken åtgår till deraf utgående skatter och onera utöfver allmänna
bevillningen, skall draga största nyttan af de föremål, för hvilka landstingsmedlen
användas.
Undertecknade, som icke kunnat dela majoritetens mening i detta afseende, få
alltså emot Utskottets Utlåtande härmed afgifva sin reservation.
I hvilka delar jordbruket skulle hafva större fördel af landstingsskattens an¬
vändande än andra skattdragande, är icke närmare utredt, och vi kunna icke heller
finna hvari denna fördel skulle bestå. För oss vill det deremot synas klart, att, om
ock icke hvarje samhällsmedlem kan draga alldeles lika fördel af hvarje nyttigt före¬
tag, knappast något sådant kan tänkas, af hvilket man kan med fullt skäl säga, att
detsamma endast tillgodokommer en viss klass, ty om fördelen kommer en klass di¬
rekt till godo, så kommer den alltid andra klasser till godo på indirekt väg, åtmin¬
stone så vida desse sednare höra till dem, som deltaga i skattebördan, helst den ena
alltid är i behof af den andres verksamhet i ett eller annat hänseende; och skulle
än något sådant företag kunna finnas, på hvilket en särskild klass uteslutande droge
fördel, så innehåller Förordningen om Landsting redan tillräckligt stadgande i detta
fall, då Landstingen få efter billiga grunder bestämma afgiftens utgående dertill.
Den omständigheten, att jordbrukaren icke erlägger landstingsskatt för den
inkomst, som åtgår såsom fastighets-onera i öfrigt, utgör icke skäl för en desto högre
beskattning i detta fall, utan snarare tvärtom. Finge jordbrukaren deremot, liksom
kapitalisten, handlanden, löntagaren och näringsidkaren i öfrigt, jemte afdrag af 300
R:dr för lefnadskostnaden, då årliga behållna inkomsten icke uppgår till 1,800 R:dr,
endast erlägga bevillning samt kommunal- och landstingsskatt af sin behållning, så
skulle han derigenom inbespara betydligt; ty då skulle vissa procent af inkomsten,
äfven i de delar der denna nu i främsta rummet helt och hållet utgår såsom onera,
förslå till betäckande af samtliga utgifterna. Om de öfrige skattdragande skulle, på
enahanda sätt som jordbrukaren, först afstå en viss del, t. ex. hälften, af sin inkomst,
och sedan erlägga bevillning, kommunal- och landstingsskatter af resten, denna till
och med oafkortad, så tro vi icke, att de derigenom skulle anse sig hafva vunnit
någon fördel, förtjent att ytterligare åberopa till grund för en högre beskattning;
Bill. till B. St. Brot 1865 & 1866 5 Sami. 2 Afd. 8 Haft. 2
6 Sammans. Bevilln. samt Allm. Bes v.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande N;o 6.
och skulle så vara, skulle ett sådant förhållande ådagaläggas, då skulle säkerligen
ingen jordbrukare motverka jemnlikhet i sådant syfte.
Med anledning af dessa omständigheter, och då vi anse: att jordbruket redan
är vida högre än något annat beskattniugsföremål betungadt; att det icke tål vidare
fördubblingar i skatteväg; att den grund, efter hvilken landstingsskatten för närva¬
rande utgår, är vida rättvisare, än den föreslagna; att den ena inkomsten måste
vara lika god som den andra; att jordbruksfastighet gifver snarare mindre än 3 pro¬
cent af taxeringsvärdet i behållen inkomst än mera, då deremot andra fastigheter,
efter hvad kändt är, mångenstädes lemna vida mer än 5 procent; så och med stöd
af de i sådant afseende både hos Ridderskapet och Adeln och inom Bonde-Ståndet
vid remissen af den nådiga Propositionen i ämnet afgifna yttranden (inom sistnämn¬
da Stånd af flertalet understödt), äfvensom åtskilliga Landstings afstyrkande utlåtande,
få vi alltså vördsamligen hemställa, att den ifrågavarande förändringen måtte afslås,
såsom både orättvis och obillig."
Stockholm, tryckt hos H. Nisbeth, 1866.
Sammans. Bevilln.-. T^ag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.- Utskott. Utlåtande N:o 7. 1
H:0
Ank. till Exp.-Utsk. der. 5 Juni 1866, fel. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af dels gjorda anmärkningar emot vissa
delar, dels ock Riks-Stdndens skiljaktiga beslut i afse¬
ende å andra delar af Betänkandet N:o 1, angående rii¬
konen för bränvins tillverkning.
Enligt Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hafva Riks-Stånden, vid
pröfning af omförmälda Betänkande jemte dervid fogade förslag till förordning,
återremitterat vissa delar deraf samt i åtskilliga andra fattat sinsemellan och från
Utskottets förslag skiljaktiga beslut; och får Utskottet nu angående dessa delar
afgifva utlåtande.
§2.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
hade Utskottet föreslagit, att bränvinstillverkning måtte vara tillåten under alla
tider af året; att året skulle indelas i 24 terminer, hvilka skulle taga sin början
den 1 och 16 i hvarje månad, samt att tillverkaren skulle af dessa terminer få
välja hvilken eller hvilka och huru många han åstundade.
Detta förslag har blifvit bifallet af Borgare-Ståndet till alla delar samt af
Ridderskapet och Adeln med den förändring, att två terminer i sender bestämts
såsom den kortaste tid, hvarunder bränvinstillverkning finge utöfvas.
Som emellertid berörda förslag icke blifvit godkändt af Preste- och Bonde-
Stånden, har detsamma förfallit, i följd hvaraf hela § 2 torde böra
bibehålla sin nuvarande lydelse.
Då sålunda halftermin fortfarande kan ifrågakomma, torde de mindre re-
daktionsförändringar, som under förutsättning af bifall till Utskottets nyssberörda
förslag, uti hvilket halftermin icke fanns omförmäld, blifvit i sådant afseende vid-
tagna i §§ 4, 8, 9, 23, 28 mom. 1, 35 mom. 1 samt 45 af nu gällande författning,
Bih. till R. S. Erot. 1865 $ 1866. 5 Sami. 2 A/d. 9 Haft.
\
2 Sammans. Sevilln.-, Lag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott. Utlåtande N:o 7.
motsvarande §§ 4, G, 7, 20, 25 mom. 1, 32 mom. 1 samt 42 i Utskottets förslag,
jemväl
kafva förfallit.
§ 4-
Utskottets tillstyrkande, att, på sätt Kongl. Majit föreslagit, stadgandet om
ett högsta medgifna tillverkningsbelopp på dygn måtte ur författningen uteslutas,
kar blifvit bifallet af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet, men deremot
icke godkändt af Preste- och Bonde-Stånden; hvadan berörda förslag
torde hafva förfallit.
Då Ridderskapet och Adeln samt Preste- och Borgare-Stånden afslagit
Utskottets hemställan, att den minsta tillverkning på dygn, för hvilken anmälan
finge ske, måtte bestämmas till 200 kannor, kan Bonde-Ståndets återremiss i
denna fråga
icke till någon åtgärd föranleda.
Vid sådant förhållande torde jemväl § 4 böra
bibehålla sin nuvarande lydelse.
§§ 5 och 41 samt § 6.
p'. Ridderskapet och Adeln samt Borgare- och Bonde-Stånden hafva bifallit
Utskottets hemställan såväl om uteslutande af dels nuvarande § 5, i hvilken är
stadgadt att på samma egendom å landet eller gård eller lägenhet å stads område
bränvin icke samtidigt får tillverkas ijjflera än ett bränneri, ej heller i samma
bränneri flera än en redskap finnas, hvarjemte i andra mom. lemnäs den förkla¬
ring, att med egendom å landet förstås hemman, hemmansdel eller lägenhet, för¬
sedd med egen ladugård, der utfodring sker, dels de i 41 § för dessa fall medde¬
lade ansvarsbestämmelser, dels stadgandena i 6 §, att bränvinstillverkning, hvar¬
till jord berättigar, icke må annorstädes än å samma jord utöfvas samt att, då
flere till bränvinstillverkning berättigade egare eller innehafvare af jord förena
sig i bolag om bränvinstillverkning, denna skall utöfvas å jord, tillhörande någon
bland delegarne, som ock derom, att den i 6 § intagna föreskriften, att flere till
bränvinstillverkning berättigade fegare eller innehafvare af jord må förena sig
i bolag om sådan tillverkning, skulle, under en något allmännare form, öfver-
flyttas till § 1 mom. 1.
Då i dessa frågor tre Stånds mening utgör Rikets Ständers beslut, lärer
Preste-Ståndets skiljaktiga beslut, hvarigenom ofvanberörda hemställanden blifvit
afslagua,
hafva förfallit.
§§ 8 och 9 (6 och 7 i förslaget).
Den förändring, Utskottet vid dessa §§ föreslagit i afseende å tiden för an¬
mälan så väl af tillämnad bränvinstillverkning och utvidgning i tillverkningen,
som ock derom att tillverkare önskade från tillverkningen afstå eller uppgifven
tillverkningstid inskränka eller uppgifvet tillverkningsbelopp minska, har blifvit
bifallen af Borgare- och Bonde-Stånden; men då Ridderskapet och Adeln samt
Sammans. BevillnLag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott. Utlåtande N:o 7. 3
Preste-Ståndet icke godkänt nämnda förslag, har detsamma förfallit; och enär
vid sådant förhållande Utskottets redaktionsförslag i öfrigt af flera skäl icke är
lämpligt, hemställer Utskottet, att berörda §§
må bibehålla sin nuvarande lydelse.
§§ 13, 14 och 31) (11, 12 och 36 i förslaget).
Hvad Utskottet under dessa §§ tillstyrkt angående dels rättighet att jem¬
väl å landet idka distillering såsom särskild näring, dels större frihet för distille¬
ring, som i samband med bränvinstillverkning utöfvas, dels ock, såsom en följd
af sistnämnda förslag, uteslutande af 2 mom. i nuvarande § 13, har blifvit af
Ridderskapet och Adeln samt Borgare- och Bonde-Stånden bifallet, men af Preste-
Ståndet afslaget; och som i denna fråga tre Stånds mening utgör Rikets Stän¬
ders beslut, lärer Preste-Ståndets skiljaktiga beslut
hafva förfallit.
§§ 20 och 22 (18 i förslaget).
I fråga örn dessa §§ hade Utskottet hemställt, bland annat, att före hvarje
termins början måtte erläggas tillverkningsafgift för hälften af det anmälda be¬
loppet, samt att tillverkare skulle vara pligtig erlägga afgiften för den återstå¬
ende hälften inom 30 dagar efter terminens slut, mot det att allt bränvin, för
hvilket afgift icke vore förskottsvis erlagd, skulle, intilldess derför belöpande af¬
gift blifvit gulden, uti särskildt säkert rum under kontrollörens lås förvaras.
Denna hemställan har blifvit bifallen endast af Bonde-Ståndet, återremit¬
terad af Borgare-Ståndet, men afslagen af Ridderskapet och Adeln samt Preste-
Ståndet; hvarjemte Ridderskapet och Adeln beslutat: “att afgift för bränvinstill¬
verkning skall erläggas förskottsvis för en tillverkningstermin i sender mod det
för terminen belöpande belopp.“
Då, enligt nu gällande författnings 2 §, hvilken, på sätt ofvan är omförmäldt,
bibehållits oförändrad, terminen utgör en månad, samt enligt 20 § “afgift för
bränvinstillverkning erlägges förskottsvis för half tillverkningstermin i sender med
hälften af den för hel termin belöpande afgift", synes, vid det förhållande att Rid¬
derskapet och Adeln för sin del bestämt terminen till en half månad, bemälda
Riks-Stånds beslut, att afgiften skall erläggas förskottsvis för en (sådan) tillverknings¬
termin i sender, i sak innefatta ett bibehållande af nuvarande bestämmelse; och
enär Utskottets ändringsförslag, genom tvänne Riks-Stånds förkastande deraf, för¬
fallit, samt hvad 20 § i öfrigt innehåller, återfinnes i den föreslagna § 18, men
sammanförandet af de frågor, som för närvarande innefattas i §§ 20 och 22, nu¬
mera icke vore lämpligt, får Utskottet tillstyrka, att 18 § i den nya författnin¬
gen måtte
utgöras af nuvarande § 20 oförändrad.
Vidare hade Utskottet föreslagit, att, med bibehållande af föreskriften der¬
om, att öfverskottstillverkning, som med mera än en femtedel öfverstiger det an¬
mälda beloppet,£skall vara förbjuden, nuvarande stadganden om förhöjd afgift för
den del af öfverskottstillverkningen. som med mer än en tiondedel öfverstiger
det belopp, hvarför anmälan skett, måtte ur författningen utgå samt att afgiften
för öfverskottstillverkning skulle erläggas inom 30 dagar efter hvarje termins slut,
4 Sammans. Bevilln.-, Lag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott. Utlåtande N:o 7.
under i öfrigt hufvudsakligen enahanda vilkor, som för närvarande äro i sådant-
hänseende bestämda och på sätt förslaget närmare utvisar.
Hvad Utskottet sålunda föreslagit, har blifvit bifallet af Ridderskapet och
Adeln samt Bonde-Ståndet, men deremot afslaget af Preste-Ståndet samt åter-
remitteradt af Borgare-Ståndet; och då, beträffande först beloppet utaf afgiften
för öfverskottstillverkning, frågan härom är af bevillningsnatur, får Utskottet,
som icke funnit skäl frångå sitt förslag derom, att nuvarande stadgande om för¬
höjd afgift för den del af öfverskottstillverkningen, sorn med mer än en tiondedel
öfverstiger det belopp, hvarför anmälan skett, må ur författningen utgå,
inbjuda dels Preste-Ståndet att, med frånträdande af sitt sär¬
skilda beslut, antaga Utskottets, af Ridderskapet och Adeln
samt Bonde-Ståndet godkända förslag, dels ock Borgare-
Ståndet att i öfverensstämmelse dermed fatta beslut.
Vidkommande åter öfriga delar af Utskottets nyssomförmälda förslag, så
hafva de bestämmelser, som väsendtligen afvika från nu gällande författning,
nemligen föreskriften att afgiften skulle erläggas inom 30 dagar efter terminens slut
samt att det bränvin, hvilket borde till Kronans säkerhet för ännu ogulden afgift
förvaras, skulle mot eldfara försäkras, tillkommit på grund af Utskottets förslag
att endast afgiften för hälften af anmälda tillverkningsbeloppet skulle erläggas
förskottsvis samt af det skäl att, om detta bifallits och afgiften för all bränvins-
tillverkning blifvit lika, anledning icke förefunnits att uti ifrågavarande hänse¬
ende skilja emeHan öfverskottstillverkningen och den del af det anmälda belop¬
pet, hvarför afgiften icke var förskottsvis gulden. Då emellertid, enligt hvad här
ofvan är nämndt, afgiften för det anmälda beloppet fortfarande kommer att er¬
läggas förskottsvis, samt Utskottet med anledning deraf ansett stadgandet derom
böra, likasom förut, utgöra en särskild §, får Utskottet, för den händelse ofvanbe-
rörda inbjudning antages, föreslå, att stadgandena om öfverskottstillverkning
måtte i den nya författningen intagas såsom § 20, och att denna måtte erhålla
samma lydelse som nuvarande § 22, endast med uteslutande af dess 1 morn., hvil¬
ket handlar om den förhöjda afgiften, samt med den skilnad i öfrigt, att hänvis¬
ningen i nuvarande 3 mom. ändras från § 20 till § 18,
hvilket torde godkännas.
Om detta förslag vinner Rikets Ständers bifall, blir deraf en följd, att i
den återstående delen af författningen §§:s nummerföljd ändras samt förekommande
hänvisningar derefter rättas.
§ 21 (10 i förslaget).
Med afslag å Utskottets hemställan angående rättighet för bränvinstill-
verkare att från postkontor i bref under öppen rekommendation till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande insända afgiften för sådan tillverkning, hafva Ridderskapet
och Adeln samt Preste-Ståndet bibehållit i detta hänseende nu gällande föreskrif¬
ter oförändrade, hvaremot Borgare-Ståndet återremitterat och Bonde-Ståndet bi¬
fallit Utskottets hemställan. Enär genom två Stånds afslag frågan om ändring i
denna § förfallit, lärer §:n, med undantag deraf att siffrorna 8 och 9 ändras till 6
och 7, böra
bibehålla sin nuvarande lydelse.
På grund af sammanhanget med förevarande § har Borgare-Ståndet jemväl
återremitterat §§ 21, 45 och 67 i Utskottets författningsförslag; och torde, i följd
Sammans. Bevilln.-, Lag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott. Utlåtande N:o 7. 5
af hvad här ofvan är nämndt, de i dessa §§ intagna ord: “eller, på sätt i § 19
föreskrifves, å postkontor aflemnade“, böra, på sätt Ridderskapet och Adeln jem¬
väl erinrat,
ur författningen uteslutas.
§ *23 (*20 i förslaget).
Med afstyrkande af väckt motion hade Utskottet, i fråga om rättigheten
att, då tillverkningen ej uppgår till det belopp, hvarför afgift blifvit erlagd, åter¬
bekomma någon del deraf, hemställt, att nuvarande stadgande: “och (må) åter¬
stoden icke i något fall understiga den afgift, som svarar mot den minsta till¬
verkning, hvarför anmälan, enligt § 4, får ske“, måtte bibehållas.
Berörda hemställan har blifvit bifallen endast af Preste-Ståndet, hvaremot
Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet uteslutit nyssomförmälda stadgande,
och Borgare-Ståndet återremitterat jemväl denna §.
Anledningen till Utskottets hemställan var den, att Utskottet, som under
§ 4 föreslagit, att det minsta tillverkningsbelopp på dygn, för hvilket anmälan
finge ske, skulle bestämmas till 200 i stället för 300 kannor, till följd deraf ansett
någon vidare eftergift icke böra ifrågakomma. Då emellertid, på sätt ofvan är
nämndt, minimibeloppet nu blifvit bestämdt till 300 kannor, tinner Utskottet,
jemväl i betraktande deraf, att öfver skotts tillverkning öfver det fastställda maximum
är mcdgifven, fullt konseqvent att, vid undertillverkning under minimum, derför
erlagda afgift må återbekommas.
På grund häraf och med stöd af Ridderskapet och Adelns samt Bonde-
Ståndets beslut i frågan, äfvensom Borgare-Ståndets i samma syftning gjorda
återremiss, anser sig Utskottet böra afstå från sin merberörda hemställan och
inbjuda dets Preste-Ståndet att, med frånträdande af dess
särskilda mening, förena sig i Ridderskapet och Adelns samt
Bonde-Ståndets beslut om borttagande af stadgandet att vid
återlyftning af erlagd tillverkningsafgift återstoden icke i
något fall må understiga den afgift, som svarar emot den
minsta tillverkning, hvarför anmälan lår ske, dels ock Borgare-
Ståndet att i öfverensstämmelse dermed fatta beslut.
Då, till följd af beslut vid föregående §§, den af Utskottet föreslagna redak¬
tion numera icke är lämplig, torde, i händelse inbjudningen antages, nu gällande
lydelse, sedan sistomförmälda stadgande blifvit derifrån uteslutet,
böra bibehållas oförändrad.
§ *25 (22 i förslaget).
Utskottet, som ansett en bränvinstillverkare böra tillgodonjuta samma rätt
till afkortning i afgiften, derest bränncriredskap förstöros eller väsendtligen skadas,
som om en sådan olycka inträffar med sjelfva bränneriet, hade på grund deraf
meddelat förslag till förändrad redaktion af denna §. Detta förslag har icke
blifvit godkändt af Preste-Ståndet, men då de öfriga Riks-Stånden bifallit det¬
samma, och i denna fråga tre Stånds mening utgör Rikets Ständers beslut, har
Utskottet endast skolat
sådant anmäla.
6 Sammans. Bevilln.-, T.ag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott. Utlåtande N:o 7.
§ 24 i förslaget.
Denna § har blifvit af Borgare-Ståndet återremitterad, på grund af ett inom
bemälda Riks-Stånd väckt förslag att häri skulle intagas ett stadgande om skyl¬
dighet för bränvinstillverkare att utöfver den bestämda tillverkningsafgiften, un¬
der namn af kontrollafgift, lemna Statsverket någon ersättning för de dryga ut¬
gifter, detsamma finge i nämnda hänseende vidkännas.
Då likväl ifrågavarande § blifvit af de frenne öfriga Riks-Stånden godkänd,
kan återremissen
icke till någon åtgärd föranleda.
§ 28 (25 i förslaget).
Med afslag å Utskottets hemställan, att det arfvode, kontrollörer skola af
Staten erhålla, måtto bestämmas till minst 4 och högst 6 R:dr om dagen, har
Ridderskapet och Adeln för sin del bibehållit uti ifrågavarande hänseende nu gäl¬
lande stadganden. Som emellertid Utskottets hemställan blifvit af de öfriga Riks-
Stånden bifallen, och i denna fråga tre Stånds mening utgör Rikets Ständers beslut,
lärer Ridderskapet och Adelns särskilda mening hafva för¬
fallit.
§ 43 (40 i förslaget).
Till följd af det förslag, Utskottet under § 20 framställt angående cn del
af det tillverkade bränvinets uppläggande till Statens säkerhet för utbekommande
af den tillverkningsafgift, som icke blifvit förskottsvis erlagd, hade Utskottet fun¬
nit nödigt att till nu förevarande § foga ett särskildt stadgande i afseende å Kro¬
nans företrädesrätt till sålunda förvaradt bränvin.
Sedan Ridderskapet och Adeln förkastat Utskottets under § 20 gjorda för¬
slag, har det ifrågasatta tillägget till förevarande § blifvit af bemälda Riks-Stånd
borttaget, hvarjemte Preste-Ståndet, med hänvisning till sitt, beträffande Utskottets
förslag under § 20, fattade beslut, lagt denna del af Betänkandet och förslaget till
handlingarne; Borgare-Ståndet har deremot återremitterat och Bonde-Ståndet god¬
känt det föreslagna tillägget. Då den af Preste-Ståndet vidtagna åtgärd synes
hafva samma syftemål, som Ridderskapet och Adelns beslut, och dessutom, sedan
det under § 20 väckta förslaget förfallit, meranämnda tillägg vore öfverflödigt,
torde frågan om ett sådant tillägg få anses hafva förfallit.
§ 51 (48 i förslaget).
Under hemställan att bränvinstillverkares och distilleringsidkares i denna
§ omförmälda ansvarsskyldighet skulle frågakomma endast, när förbrytelse blifvit
med hans vetskap begången, hade Utskottet afgifvit förslag till förändrad lydelse
af denna §. Berörda förslag har endast af Bonde-Ståndet blifvit godkändt, hvar¬
emot Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet, med afslag derå, bibehållit nu
gällande stadgande, och Borgare-Ståndet återremitteradt frågan.
Enär Utskottets ändringsförslag, genom tvänne Riks-Stånds förkastande
deraf, förfallit, lärer förevarande §
böra bibehålla sin nuvarande lydelse.
Stockholm den 5 Juni 1866.
Sammans. Bevilln.-, Lag- s. Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskott. Memorial N:o 8. 7
i\ 0 §.
Ank. till Exp.-Utsk. den 5 Juni 186 6, kl. 2 e. ni.
Memorial, i fråga om arfvode åt den person, hvilken i egenskap
af Sekreterare biträdt Utskottet.
Jemte anmälan att Sammansatta Utskottet till biträde vid behandlingen
af de Utskottet tillhörande ärenden anlitat särskild Sekreterare, får Utskottet
härmed anhålla, att Rikets Ständer behagade åt denne Sekreterare anvisa skälig
ersättning ; och har, i betraktande at göromålens mängd och ansträngande beskaf¬
fenhet, Utskottet ansett sig böra hemställa,
att ett arfvode af 250 Riksdaler för hvarje månad, räknadt
från den 12 Uebruari, då Sammansatta Utskottet började sina
arbeten, till Riksdagens slut, må af Rikets Ständer beviljas
åt den person, hvilken vid innevarande riksdag i egenskap
af Sekreterare hos Sammansatta Utskottet tjenstgjort.
Stockholm den 5 Juni 1866.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1866.
Samrnam. Bevilln.-, Log- samt Allm, Besv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande 9. 1
H:o 9.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Juni 1866, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i afse¬
ende å vissa delar af Betänkandet N:o 5, angående vill¬
koren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker.
De delar af omförmälda Betänkande samt dervid fogade författningsförslag, som
icke blifvit af samtliga Riks-Stånden godkända och öfver hvilka Utskottet alltså har
att afgifva särskildt utlåtande, äro följande:
/
§ 1.
Med afstyrkande af väckta motioner derom, att bränvin icke skulle få till mindre
belopp än 30 kannor försäljas af annan än den, som dertill förvärfvat särskild rättig¬
het, hade Utskottet ansett nu gällande föreskrift i berörda afseende böra förblifva oför¬
ändrad. Denna Utskottets hemställan har blifvit af Borgare- och Bonde-Stånden god¬
känd, hvaremot Ridderskopet och Adeln samt Pr e-Ae-Ståndet bifallit de väckta motio¬
nerna. Då sålunda i denna fråga två Stånd stadnat emot två, anser Utskottet den¬
samma, jemlikt 87 § Regeringsformen och 75 § Riksdagsordningen,
hafva förfallit.
§ 2.
Med ogillande af Utskottets hemställan, att väckt förslag om förhöjning af det
belopp, hvilket, enligt nu gällande förordning, är det minsta, som vid minuthandel med
bränvin tar säljas, icke måtte af Rikets Ständer bifallas, har Pr este-Ståndet beslutat
Bilt. till It. at. Brot. 1865 & 1866. 5 Sami. 2 Afd. 10 Haft.
2 Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande SM 9.
höja berörda belopp från en half till en hel kanna; Men då de öfriga Riks-Stånden
gillat Utskottets ofvanberörda tillstyrkande, lärer Preste-Ståndets skiljaktiga beslut
böra anses hafva förfallit.
§ 14.
Ridderskapet och Adeln samt Borgare- och Bonde-Stånden hafva bifallit Utskot¬
tets hemställan, att Rikets Ständer måtte lemna utan afseende ett af Doktor Sandberg
väckt förslag, att sista punkten af denna §:s 1 mom. skulle erhålla följande lydelse:
»Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, sedan äfven kyrkoherdens utlåtande blifvit infordradU
fatte deri sitt beslut och gifve det Kommunalnämndens ordförande tillkänna»; Och då
i denna fråga tre Stånds mening utgör Rikets Ständers beslut, har alltså Preste-Ståndets
beslut om antagande af den utaf bemälde motionär föreslagna lydelse
förfallit.
§ 15.
I enlighet med ett af Doktor Sandberg väckt förslag hade Utskottet tillstyrkt, att
ur författningen måtte uteslutas denna §:s 2 morn., hvari är stadgadt, att, der utskänk-
ningsrättighet för gästgifveri blifvit uppsagd inom den i § 12 bestämda tid eller ock
förverkad, Kommunalnämnden, om den så för godt finner, och derest ej å Kommunal¬
stämma, som två söndagar å rad blifvit pålyst, annorlunda beslutas, eger att vid den
auktion, som i mom. 1 sagd är, ny utskänkningsrättighet, med utsättande af stället för
dess utöfning, i den uppsagda rättighetens ställe på enahanda sätt utbjuda och auktions-
anbuden pröfva.
Nämnda tillstyrkande har blifvit bifallet af Ridderskapet och Adeln samt Preste-
och B or gar c-Stånden, men af Bonde-Ståndet afslaget.
Som i denna fråga tre Stånds mening utgör Rikets Ständers beslut och således
Bonde-Ståndets skiljaktiga åsigt förfallit, har Utskottet endast
skolat förhållandet anmäla.
§ 18.
Vid denna § hade Utskottet föreslagit, att afgiften vid utskänkning af bränvin,
efter enahanda beräkning som hittills, måtte förhöjas från 40 till 50 öre för hvarje
kanna.
Då emellertid berörda förslag endast af Pr este-Ståndet blifvit bifallet, men de öf¬
riga Riks-Stånden, med afslag derå, bibehållit nuvarande utskänkningsafgift, föranlåtes
Utskottet frångå sitt förslag om samma afgifts höjande och får
inbjuda Preste-Ståndet att, med frånträdande af dess särskilda
beslut, förena sig med de öfriga Riks-Stånden om bibehållande
af nuvarande utskänkningsafgift 40 öre för hvarje kanna.
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon - litsle. Utlåtande J\s 9. 3
För den händelse denna inbjudning icke antages, lärer frågan böra genom om¬
röstning i Förstärkt Bevillnings-Utskott afgöras, i hvilket afseende Utskottet föreslår
följande
Voteringsproposition.
Den som, i enlighet med Sammanssatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets af Preste-Ståndet godkända förslag, vill att, så i stad som å
landet, afgiften vid utskänkning af bränvin skall utgöras med 50 öre för hvarje kanna
af det bränvin, som enligt § 8 eller 12 i Förordningen angående vilkoren för försälj¬
ning af bränvin m. m. beräknadt blifvit eller hvarför afgift enligt § 10 eller 15 åtagen
är, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, kommer, på sätt Ridderskapet och Adeln samt Borgare- och Bonde-
Stånden beslutat, ifrågavarande afgift att fortfarande utgöras med 40 öre för hvarje
kanna.
§ 27.
Jemte afgifvande af förslag till förändrad lydelse af denna § hade Utskottet till¬
styrkt att, om densamma i mer eller mindre mån vunne Rikets Ständers godkännande,
Rikets Ständer, med omförmälande af sitt i frågan fattade beslut, måtte i underdånig¬
het anhålla, det Kongl. Maj:t ville i afseende å medicinalförfattningarne låta i nåder
vidtaga sådana förändringar, som, för vinnande af önskvärd enhet i författningar rö¬
rande samma ämne, kunde finnas erforderliga.
Hvad Utskottet sålunda föreslagit och tillstyrkt har blifvit till alla delar bifallet
af Ridd rskapet och Adeln samt Pre te- och Bonde-Stånden; hvaremot Borgare-Ståndet,
med bibehållande af §:s nuvarande lydelse, beslutat, att en underdånig skrifvelse skulle
af Rikets Ständer aflåtas, med anhållan om erforderliga förändringar i medicinalförfatt¬
ningarne.
Enär genom trenne Riks-Stånds antagande af Utskottets förslag, detsamma blif¬
vit Rikets Ständers beslut, lärer Borgare-Ståndets mening, i hvad denna derifrån af-
viker,
hafva förfallit.
§ 28.
Utskottets hemställan, att åtskilliga af Herr Henschen föreslagna förändringar i
denna jemte andra §§ af författningen måtte lemnäs utan afseende, har blifvit bifallen
af Ridderskapet och Adeln samt Borgare- och Bonde-Stånden; hvaremot Preste-Ståndet
4 Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besvoch Ekon.-Zhsh. Utlåtande Jfs 9.
för sin del beslutat att 2, 3 och 4 morn. uti 28 § skulle förändras till ett enda moment,
så lydande:
»Likaledes vare å sön- och helgedag all annan utskänkning af bränvin förbjuden,
än på gästgifvaregårdar vid måltider till resande, derest Yår Befallningshafvande ej,
på grund af särskilda omständigheter och efter hemställan af vederbörande Kommunal¬
styrelse, undantag meddelat.»
Enär alltså frenne Riks-Stånd bibehållit förevarande § oförändrad, lärer Preste-
Ståndets särskilda beslut hafva
förfallit.
§ 32.
Med afslag å Utskottets hemställan om förändrad lydelse af denna § hafva Bor¬
gare- och Bonte- tånden i detta hänseende bibehållit nu gällande bestämmelser; och
torde således, jemlikt 87 § Regeringsformen och 75 § Riksdags-ordningen, Utskottets
endast af Ridderskapet och Adeb. samt Preste-Ståndet godkända ändringsförslag
hafva förfallit och § 32 b ra bibehålla sin nuvarande lydelse.
§ 41.
Utskottet hade föreslagit, att, med bibehållande i öfrigt af 1 momentets nuva¬
rande lydelse, deri omförmälda böter måtte bestämmas till: första gången från och med
30 till och med 60 R:dr, andra gången från 60 till och med 120 R:dr och tredje gån¬
gen från 120 till och med 240 R:dr.
Detta förslag har blifvit bifallet endast af Borgare-Ståndet, hvaremot Bonde- landet
bibehållit nuvarande bötesbelopp, utgörande första gången från och med 15 till och med
30 R:dr, andra gången från 30 till och med 60 R:dr och tredje gången från 60 till och
med 120 R:dr, samt Ridderskapet och Adeln jemte Preste-Ståndet, i öfverensstämmelse
med Herr Olivecronas, uti en vid Utskottets Betänkande fogad reservation, framställda
förslag, bestämt bötesbeloppen till: första gången från och med 30 till och med 60 R:dr,
andra gången från och med 60 till och med 200 och tredje gången från och med 200
till och med 400 R:dr samt stadgat, att den, som fjerde gången eller oftare med sådan
förbrytelse beträdes, skaU dömas till fängelse från och med tre månader till och med
ett år.
Enär alltså trenne Riks-Stånds beslut sammanstämma deruti, att bötesbeloppen i
förevarande moment böra höjas, lärer Bonde-Ståndets särskilda mening om oförändradt
bibehållande af de i detta moment nu förekommande bötesbestämmelser
böra anses hafva förfallit.
Då, enligt från Borgare-Ståndet ankommet protokollsutdrag, nämnda Stånd afsla-
git en från Ridderskapet och Adeln aflåten inbjudning att biträda Ridderskapet och
Sammans Be»illn-, Lag samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utsh. Uti)tande J/s 9. 5
Adelns uti ifrågavarande afseende fattade beslut, lärer någon sammanjemkning af de
skiljaktiga meningarne, genom inbjudning från Utskottets sida, icke vara att förvänta,
utan fragan endast kunna afgöras genom votering i Förstärkt Bevillnings-Utskott, i hvil¬
ket afseende Utskottet får föreslå följande
Y»feriiigsj>roposit5o!i:
Den som, i enlighet med Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets, af Borgare-Ståndet godkända förslag, vill, att mom.
1 i 41 § af Förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m., skall
erhålla följande lydelse:
»Den, som genom minuthandel eller utskänkning föryttrar bränvin, utan att i stad¬
gad ordning hafva dertill förvärfva! rättighet, eller som, på sätt i § 3 sägs, mellan
flere köpare fördelar bränvin, bote första gången från och med 30 till och med 60 R:dr,
andra gången från 60 till och med 120 R:dr och tredje gången från 120 till och med 240
R:dr. Den, som fjerde gången eller oftare med sådan förbrytelse beträdes, dömes till
fängelse från och med två månader till och med ett år», röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, kommer ifrågavarande moment att, i öfverensstämmelse med Ridder-
skapet och Adelns samt Preste-Ståndets beslut, erhålla denna lydelse:
»Den, som genom minuthandel eller utskänkning föryttrar bränvin, utan att i stad¬
gad ordning hafva dertill förvärfvat rättighet, eller som, på sätt i § 3 sägs, mellan flere
köpare fördelar bränvin, bote första gången från och med 30 till och med 60 R:dr,
andra gången från och med 60 till och med 200 R:dr och tredje gången från och med
200 till och med 400 R:dr. Den, som fjerde gången eller oftare med sådan förbrytelse
beträdes, dömes till fängelse från och med tre månader till och med ett år.»
§ 45.
I sammanhang med hvad under § 41 blifvit föreslaget, hade Utskottet hemställt,
att de i mom. 1 af § 45 förekommande böter måtte i lika mån förhöjas och således
bestämmas till: första gången från och med 30 till och med 60 R:dr samt andra gån¬
gen från 60 till och med 120 R:dr.
Detta förslag är af Preste- och Borgare Stånden godkändt, hvarjemte Ridderskapet
och Adeln antagit detsamma med den förändring, att bötesbeloppet 120 R:dr förhöjts
till 200 R:dr. Vid sådant förhållande lärer Bonde-Ståndets beslut om bibehållande af
nuvarande bötesbelopp, utgörande första gången från och med 15 till och med 30 R:dr
samt andra gången från 30 till och med 60 R:dr,
hafva förfallit.
6 Sammans. Bevilln Lag- samt Allm, Besv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande JU 9.
Med afseende å den skiljaktighet, som emellan de tre öfriga Riks-Ståndens beslut
förefinnes, får Utskottet
inbjuda Ridderskapet och Adeln att med Preste- och Borgare-
Stånden förena sig örn antagande at Utskottets förslag, enligt
hvilket böterna i förevarande lagrum skulle för andra gången
utgöra högst 120 R:dr.
För den händelse denna inbjudning icke antages, lärer frågan böra genom om¬
röstning i Förstärkt Bevillnings-Utskott afgöras; och får Utskottet för sådant fall föreslå
följande
Y oteringspropasitioii:
Den som, i enlighet med Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets af Preste- och Borgare-Stånden godkända förslag, vill att 1
mom. i 45 § af Förordningen, angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m., skall
hafva följande lydelse:
»Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin å annat ställe, än
dertill uppgifvet är, eller tillåter den, som icke är till utskänkning berättigad, att, då
han i parti eller genom minuthandel säljer bränvin, något af det sålda på försäljnings¬
stället förtäres, eller afhemtas i mindre belopp än han är berättigad att föryttra, eller
förbryter sig den, som till minuthandel med eller utskänkning af bränvin berättigad är,
mot § 25 mom. 1 eller 2, § 28 mom. 2 eller 4, eller § 31; bote första gången från och
med 30 till och med 60 R:dr, samt andra gången från 60 till och med 120 R:dr, och
vare dessutom andra gången sin minuthandels- eller utskänkningsrätt förlustig. Lag
samma vare, om den, som till utskänkning af bränvin är berättigad, ©fverträder förbud,
meddeladt i enlighet med § 28 mom. 3»; röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej. kommer, med oförändrad lydelse för detta moment i öfrigt, bötesbelop¬
pet 120 R:dr att, i öfverensstämmelse med Ridderskapet och Adelns beslut, förhöjas
till 200 R:dr.
Stockholm den 13 Juni 1866.
Sammana. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utsk. Memorial J/S 10. 7
N:o 10.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Juni 1866, kl. 12 midd. x
Memorial, i anledning af Riks-Stdndens skiljaktiga beslut angående
vilkoren för bränvins tillverkning.
Vid behandling af Utskottets Utlåtande N:o 7, i anledning af dels gjorda anmärk¬
ningar emot vissa delar, dels ock Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i afseende å andra
delar af Betänkandet N:o 1, angående vilkoren för bränvins tillverkning, hafva, enligt
Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag, Riks-Stånden i nedan omförmälda hänse¬
enden stadnat i olika beslut; och får Utskottet nu i afseende derå afgifva yttrande.
§§ 20 och 22 (18 i förslaget).
Med afslag å Utskottets till Preste- och Borgare-Stånden gjorda inbjudning att
med Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet förena sig i antagande af Utskottets
förslag derom, att nuvarande stadgande angående förhöjd afgift för den del af öfver-
skottstillverkningen, som med mer än en tiondedel öfverstiger det belopp, hvarför an¬
mälan skett, måtte ur författningen utgå, har Preste-Ståndet vidblifvit sitt i frågan förut
fattade beslut om berörda stadgandes bibehållande samt Borgare-Ståndet i öfverens¬
stämmelse med sistnämnda mening fattat beslut.
Då alltså två Stånd stadnat emot två och vid sådant förhållande denna fråga,
såsom varande af bevillnings natur, måste genom omröstning i Förstärkt Bevillnings¬
utskott afgöras, får Utskottet föreslå följande
Voteringsproposition:
Den som, i enlighet med Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets af Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet godkända för-
8 Sammans. Bevilln., Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utsk. Memorial Jfå 10.
slag, vill att ur Förordningen angående vilkoren för bränvins tillverkning skall uteslu¬
tas nuvarande 22 §:s l:sta moment så lydande:
»Skulle tillverkning under en termin eller anmäld halftermin med mer än en
tiondedel öfverskjuta det belopp, hvarför anmälan skett, skall för den del af öfver-
skottstillverkningen, som öfverstiger denna tiondedel, afgiften utgå med en fjerdedels
förhöjning utöfver hvad i § 19 finnes bestämdt»; röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, kommer, i öfverensstämmelse med Preste- och Borgare-Ståndens beslut,
berörda stadgande att intagas såsom moment 1 i nya § 20.
§ 23 (20 i förslaget).
Borgare-Ståndet har, med antagande af Utskottets inbjudning, förenat sig i Rid-
derskapet och Adelns samt Bonde-ståndets beslut om borttagande af nuvarande stad¬
gandet, att vid återlyftning af erlagd tillverkningsafgift återstoden icke i något fall må
understiga den afgift, som svarar mot den minsta tillverkning, hvarför anmälan får ske;
och då i denna fråga tre Stånds mening lärer utgöra Rikets Ständers beslut, torde
Preste-Ståndets skiljaktiga åsigt, enligt hvilken berörda stadgande borde fortfarande
qvarstå,
hafva förfallit.
Stockholm den 13 Juni 1866.
Stockholm, E. Westrell, 18G6.
Sammans. Bevilln.-, samt Allm. Bese- och Ekon.-Utsk. Memorial, Js 11. I
N:o 11.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Juni 1866, kl. 11 f. m.
Memorial, i anledning af Riks-Ständens skiljaktiga heslut i fråga
om föreslagen förändrad grund för uttaxering aj lands-
tingsmedel.
Uti Utlåtande (N:o 6) har Sammansatta Bevillning»- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet tillstyrkt Rikets Ständer att bifalla hvad Kongl. Maj:t i nådig Pro¬
position af den 10 November sistlidet år N:o 37 föreslagit i afseende å förändrad grund
för uttaxering af landstingsmedel, och i öfverensstämmelse dermed hemställt, dels att
sista punkten i Irsta mom. af § 47 i Landstings-förordningen af den 21 Mars 1862
angående den Landstinget medgifna rätt att. med afseende å ett ifrågastäldt företags
beskaffenhet, särskildt bestämma grunden för uttaxering af de medel, som för dess utfö¬
rande erfordras, måtte såsom mindre behöflig utgå, dels att, i följd häraf, det i första
punkten af 3:dje mom. i samma § förekommande stadgande, att, då fråga om grunden
för afgifters uttaxering uppkommer, denna fråga först skall afgöras, likaledes måtte
uteslutas, samt dels att åberopade 47 § i öfrigt måtte erhålla följande, i viss mån för¬
ändrade lydelse:
»I fråga om bestämmande af afgifter eller arbetsbidrag för sådana företag eller
åtgärder, till hvilka bidrag böra enligt lag från hemman och fastighet utgå, eller i afse¬
ende å hvilka andra grunder för kostnadernas uttaxering äro fastställda, gäller till efter¬
rättelse hvad i thy fall stadgadt är.»
»I de fall, då icke några sådana bestämmelser finnas meddelade, som i föregående
mom. omtalas, böra de afgifter, som af Landstinget blifvit till uttaxering beslutade,
utgå i förhållande till den allmänna bevillning enligt Art. II Bevillningsstadgan för fast
egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som af en hvar skattskyldig till Stats-
Bih. till R. St. Prat. 1865 & 1866. 5 Sami 2 Afd. 11 Haft. 1
2 Sammans. Bevilln.-, samt Allm. Besa.- och Ekon-Utsk. Memorial JS 11.
verket erlägges; dock att härvid iakttages, att denna uttaxering verkställes efter ena¬
handa grunder, som de, hvilka genom 58 § af gällande Förordning om kommunalsty¬
relse på landet, såsom nämnda § lyder i Kongl. Kungörelsen den 15 September 1863,
finnas föreskrifna, eller så, att ifrågavarande afgifter komma att för jordbruksfastighet,
ehvad den är i mantal satt eller ej, utgå med dubbelt belopp emot för annan fastighet,
frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål, äfvensom att sådan jordbruksfastig¬
het, för hvilken bevillning ej utgöres, i allt fall skall erlägga afgifter till det belopp,
som, derest bevillning för densamma skulle enligt Art. II Bevillningsstadgan utgå, på
grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar; hvaremot dylik afgift ej må på¬
föras för den inkomstbevillning, som för arrende af sådana fastigheter erlägges. Bråk
af öretal bör till helt öre höjas.»
»Framställes inom Landsting påstående, att företag, hvarom förslag blifvit väckt,
är af den beskaffenhet, att endast stad eller endast landsbygd af företaget kan hafva
hufvudsaklig nytta, och att förthy i förra fallet landsbygden och i det sednare städerna,
vare sig samfäldt eller en eller flera bland dem, må från bidrag till det företaget be¬
frias eller med sådant bidrag i jemförelsevis mindre mån betungas; då skall jemväl öfver
sådan framställning beslutas, innan hufvudfrågan till afgörande företages.»
Enligt hvad af de Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag inhemtas, har, vid
behandlingen inom Riks-Stånden af förevarande fråga, Utskottets ofvanberörda förslag
oförändradt antagits af Preste- och BorgarerStånden, men af Bonde-Ståndet afslagits,
äfvensom Utskottets hemställan om förändrade grunder för landstingsmedlens uttaxering,
blifvit afslagen af Ridderskapet och Adeln, sorn deremot bifallit de af Utskottet före¬
slagna uteslutningar i Irsta och 3:dje mom. i oftanämnda 47 §, men tillika ansett det
i slutet af sist omförmälda 3:dje mom. förekommande ordet »jemväl» böra utgå.
Hvad nu först angår frågan om förändrad grund för uttaxering af landstingsme-
del, får Utskottet inbjuda Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet att, med från¬
trädande af sina derutinnan fattade nyssberörda beslut, biträda Utskottets af de begge
andra Stånden gillade förslag, men om denna hemställan icke vinner bifall, lärer denna
fråga böra afgöras genom omröstning i Förstärkt Bevillnings-Utskott, för hvilket ända¬
mål Utskottet får föreslå en så lydande voteringsproposition:
Den, som instämmer i Utskottets af Preste- och Borgare-Stånden gillade hem¬
ställan att, med bifall till hvad Kongl. Majit i nådig Proposition af den 10 November
1865 (N:o 37) föreslagit i afseende å förändrad grund för uttaxering af landstingsmedel,
2:dra mom. af 47 § i Kongl. Förordningen om Landsting af den 21 Mars 1862 skall
lyda sålunda: »I de fall, då icke några sådana bestämmelser finnas meddelade, som i
föregående mom. omtalas, böra de afgifter, som af Landstinget blifvit till uttaxering
beslutade, utgå i förhållande till den allmänna bevillning enligt Art. II Bevillningsstad¬
gan för fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som af en hvar skatt¬
skyldig till Statsverket erlägges; dock att härvid iakttages, att denna uttaxering verk-
ställes efter enahanda grunder, som de, hvilka genom 58 § af gällande Förordning om
%
Sammans. Bernton.- samt Allm. Besv.- och Ekon - Utsi. Memorial Jl§ 11. 3
kommunalstyrelse på landet, såsom nämnda § lyder i Kongl. Kungörelsen den 15 Sep¬
tember 1863, linnas föreskrifna, eller så, att ifrågavarande utgifter komma att för jord¬
bruksfastighet, ehvad den är i mantal satt eiler ej, utgå med dubbelt belopp emot för
annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål, äfvensom att sådan
jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej uteöres, i allt fall skall erlägga afgifter till
det belopp, som, derest bevillning för densamma skulle enligt Art. II Bevillningsstadgan
utgå, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar; hvaremot dylik afgift
ej må påföras för den inkomstbevillning, som för arrende af sådana fastigheter erläg¬
ges. Bråk af öretal bör till helt öre höjas;
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bibehålies detta morn. oförändradt, sådant det nu lyder i förenämnda
Kongl. Förordning om Landsting.
Beträffande sedermera såväl sista punkten i lista mom. som första punkten i 3:dje
mom. af förberörda 47 §, anser Utskottet den fråga, hvarom dessa punkter handla, stå
i så nära sammanhang med de i författningen bestämda allmänna grunder för medlens
uttaxering, att densamma bör på enahanda sätt behandlas, och får Utskottet derföre
inbjuda Bonde-Ståndet att lika med de tre öfriga Stånden bifalla Utskottets derom
gjorda hemställan samt för det fall, att denna inbjudning icke antages, föreslå att afgö-
randet äfven i denna del må blifva beroende på omröstning i Förstärkt Bevillnings¬
utskott efter en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller Utskottets, af tre Stånd gillade hemställan, att ur 47 § i Kongl.
Förordningen om Landsting må uteslutas dels lista momentets sista punkt, så lydande:
»I öfrigt må Landstinget, med afseende på ett ifrågastäldt företags beskaffenhet, sär¬
skildt bestämma grunden för uttaxering af de medel, som för dess utförande erfordras»,
dels ock 3:dje momentets lista punkt af följande lydelse: »Då fråga om grunden
för afgifters uttaxering uppkommer, skall denna fråga först afgöras»,
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner i\ej, komma dessa punkter att i författningen qvarstå;
Och lärer, i händelse Rikets Ständers beslut blifver, att dessa punkter skola utgå,
det i slutet af sistberörda 3:dje mom. förekommande ordet »jemväl», hvilket i Utskot¬
tets förslag genom förbiseende blifvit bibehållet, böra, på sätt Ridderskapet och Adeln
beslutat, likaledes utgå.
Vidkommande slutligen Utskottets förslag till vissa ändringar i lydelsen af 48 §,
4 Sammans. Bevitln.- sami Allm, Bese- och Ekon.-Utsh Memorial J\/S 11.
så enär desamma blifvit vidtagna endast under förutsättning af bifall till Utskottets
hemställan om förändrade grunderna för landstingsmedlens uttaxering,
torde den af Utskottet tillstyrkta nya lydelsen af nämnda § böra
anses vara godkänd, om den ifrågasatta förändrade taxeringsgrunden
vinner bifall och Utskottets förslag till redaktion af 47 § 2 mom.
antages, men i annat fall 48 § komma att vid sin nuvarande
lydelse bibehållas.
Stockholm den 13 Juni 1866.
Reservationer:
l:o. Af Herr Friherre af Lyglås, C. G.: »Sedan två Stånd, nemligen Preste- och
Borgare-Stånden bifallit den af Kongl. Majit föreslagna, af Sammansatta Utskottet i
Betänkandet Nio 6 tillstyrkta förändring i grunden för uttaxering af landstingsmedel,
men deremot de två andra Stånden, Ridderskapet och Adeln och Bonde-Ståndet afslagit
Utskottets hemställan härutinnan, har Utskottet ansett frågan böra slutligen afgöras
genom omröstning i Förstärkt Bevillnings-Utskott.
i)å grundlagen, i nu förevarande fall, icke innehåller någon bestämd föreskrift,
synes det mig som Utskottet, vid denna fragas béhaudling, bort taga hänsyn tili de
åsigter, som mer än en gang i detta ämne blifvit af Rikets Ständer följda, och som
tydligen utmärka, att Rikets Ständer hittills ansett bestämmandet af grunden för uttaxe¬
ring af landstingsmedel, eller af kommunalutskylder i allmänhet, icke böra behandlas
såsom ett ärende af bevillnings natur.
Såsom bevis härpå torde det tiilatas mig anföra:
att vid den riksdag, dä de nya kommunallagarne af Rikets Ständer antogos, frå¬
gan derom i sin helhet behandiades af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
att vid samma riksdag just den 47 § i Landstings-förordningen erhöll sin nuva-
vande lydelse på grund af endast tre Stånds beslut, och utan att det fjerde Ståndets
olika mening ansågs böra föranleda till votering i Förstärkt Utskott,
att den vid sistlidna riksdag af Rikets Ständer godkända förändring i grunden
för uttaxering af kommunalutskylder å landet tillkom på grund af motioner, remitterade
till och behandlade ensamt af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
att slutligen vid innevarande riksdag nu ifrågavarande Kongl. Majits nådiga Pro¬
position af samtliga Riks-Stånden öfverlemnats till sistnämnda Utskott, och detta fastän,
åtminstone inom ett Riks-Stånd, yrkande, vid remissen, framställdes derom, att frågan
borde hänskjutas till Bevillnings-Utskottet.
Yäl har nu, på grund af inom Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet fattadt
beslut,
Sammans. Bevilln.- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Memorial J/s 11. 5
beslut, att Kongl. Maj:ts oftanämnda Proposition borde behandlas i Sammansatt Bevill-
nings- och Ekonomi-Utskott, Bevillnings-Utskottet kommit att deltaga i ärendets hand¬
läggning, men denna omständighet kan väl icke i och för sig sjelf berättiga till att
frångå en praxis, som under flera riksdagar af Rikets Ständer blifvit följd. Härtill
kommer att, genom godkännande af den åsigt Sammansatta Utskottet nu sökt göra gäl¬
lande, något prejudikat-för framtiden icke heller kan grundläggas, enär 57 § Regerings¬
formen, sådan den kommer att lyda, innehåller bestämd föreskrift derom att menig¬
heters beskattningsrätt bestämmes genom kommunallagarne, hvilka af Konungen och
Riksdagen gemensamt stiftas.—På grund af hvad jag nu anfört, liar jag inom Utskottet
omfattat den mening, att, då två Stånd stadnat mot två, frågan om förändrad grund
för landstingsmedels uttaxering, jemlikt 75 § Riksdags-ordningen, vid denna riksdag
förfallit.
Beträffande dernäst sista punkten i lista mom. och första punkten i 3:dje mom.
af 47 § i Landstings-förordningen, så hafva tre Stånd bifallit Utskottets hemställan att
dessa punkter skulle uteslutas; Och enär, efter min uppfattning, tre Stånds beslut härutin¬
nan utgöra Rikets Ständers, är denna fråga sålunda redan afgjord.
I öfverensstämmelse med de åsigter jag nu uttalat, får jag vördsamt yrka, att
Rikets Ständer behagade afslå de af Sammansatta Bevillnings- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet uti detta Betänkande framställda voteringspropositioner.»
Häruti har Riksdagsfullmägtigen Nils Petersson instämt.
2:o. Af Herr Grefve von Posen. F., hvilken begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af denna fråga; samt
3:o. Af Riksdagsfullmägtige A. J. Sandstedt, Jonas Jonasson och Magnus Svensson.
Bih, till R St. Prot. 1865 k 1866. 5 Sami. 2 AfcU 11 Haft. 2
Stockholm, E. Westrell, 1866.
Sammans. Bevilln-, Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsi:. Memorial Jts 12. 1
N:o 12.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Juni 1866, kl. 6 e. m.
Memorial, i anledning af erhållna återremisser ä tvänne i Utlåtan¬
det N:o ,9 föreslagna v otering spropositioner.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Sammansatta Utskottet återremitterat de uti
Utlåtandet N:o 9, i fråga om vilkoren för bränvins försäljning, under §§ 41 och 45 af-
gifna förslag till voteringspropositioner; men då den förra af dessa propositioner blifvit
af de tre öfriga Riks-Stånden godkänd, samt, genom Ridderskapet och Adelns anta¬
gande af Utskottets under § 45 gjorda inbjudning, frågan om den sednare voteringen
förfallit, kunna Bonde-Ståndets berörda återremisser icke till någon vidare åtgärd för¬
anleda; hvarom Utskottet skolat
Bonde-Ståndet underrätta.
Stockholm den 19 Juni 1866.
Bih. till R. St. Prot. 1865 k 1866. 5 Sami. 2 Afd. 12 Haft.
I
Stockholm, E. Westrell, 1866.
Sammarin. Bevilln -, samt Allni. Bern.- och Ekon.-(Ilsk. Memorial Jfä 13. I
N:o 13.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 Juni 1866, kl. 10 f. in.
Memorial, i avledning af Riks-Stånd ens skiljaktiga beslut i fråga
om af Kongl. Majit föreslagen förändrad grund för uttaxe¬
ring af landsting smedel.
Vid föredragning af Sammansatta Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets Memorial N:o 11, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i afse¬
ende å Utlåtandet N:o 6, i fråga om Kongl. Maj:ts nådiga Proposition rörande förändrad
grund för uttaxering af landstingsmedel, hafva, enligt Utskottet tillhandakomna proto¬
kollsutdrag, de i samma Memorial gjorda framställningar och föreslagna voteringspropo-
sitioner blifvit åf Preste- och Borgare-Stånden godkända; hvaremot Ridderskapet och
Adeln samt Bonde-Ståndet lagt Utskottets inbjudningar att biträda Utskottets af de
begge andra Stånden gillade, i Utlåtandet N:o 6 framställda förslag till handlingarne
och afslagit Utskottets sednast uppställda förslag till voteringspropositioner.
Då i afseende å andra momentet af 47 § två Stånd godkänt, men två Stånd
afslagit den af Utskottet framställda voteringsproposition samt, beträffande 1 och 3
momenten af samma §, två Stånd, genom bifall till den rörande dessa momenter jem¬
väl framställda voteringsproposition, antagligen gillat den af Utskottet uttalade åsigt,
att det ämne, hvarom sistnämnda punkter handlade, stöde i så nära sammanhang med
den i 2 momentet bestämda allmänna grund för landstingsmedlens uttaxering, att dessa
frågor borde på enahanda sätt behandlas, vill det synas Utskottet, utan afseende derå
att de två öfriga Riks-Stånden ogillat ifrågavarande voteringspropositioner, soia de för¬
slag till ändring i 1 och 3 mom. Utskottet uppgjort jemväl måste anses hafva för¬
fallit, hvadan Utskottet hemställer
att Rikets Ständer behagade förklara frågan om förändrad grund
för landstingsmedlens uttaxering och i sammanhang dermed före¬
slagen förändring i 1 och 3 mom. af 47 § i Kongl. Förord¬
ningen om landsting vid denna riksdag hafva förfallit.
Stockholm den 20 Juni 1866.
Bih till R. St. Prof 1865 & 186(1. 5 Sami. 2 Afd. 13 Haft.
Stockholm, E. Westrell, 1866.
Register
öfver Bevillnings- med flera Sammansatta Utskotts Betänkanden, Utlåtanden
och Memorialer vid Riksdagen åren 1865—1866.
A.. Nummer å
Betänkandet.
Arfvode åt Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets Sekreterare, Memorial derom 8.
Bränvin, Betänkande, angående vilkoren för tillverkning deraf 1.
— » —, Memorial, angående afgiften för bränvinstillverkning 3.
— » —, Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
brända eller distillerade spirituösa drycker 5,
— » —, Utlåtande, i anledning af dels gjorda anmärkningar emot vissa de¬
lar, dels ock Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i afseende å andra
delar af Betänkandet N:o 1, angående vilkoren för bränvinstillverkning 7.
— » —, Utlåtande, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i afseende
å vissa delar af Betänkandet N:o 5, angående vilkoren för försälj¬
ning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker 9.
— » —, Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut angående
vilkoren för bränvins tillverkning 10.
— » —, Memorial, i anledning af erhållna återremisser å tvänne i Utlåtan¬
det N:o 9 föreslagna voteringspropositioner 12.
Ii.
Landstingsmedel, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående förändrad grund för uttaxering af 6.
Bill. till R. St. Fröt. 18fl5 & 1866. 5 Sami. 2 A/d. 14 Haft.
Nummer å
Betäukandet.
Landstingsmedel, Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i
fråga om föreslagen förändrad grund för uttaxering af . . 11.
— » —, Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i
fråga om af Kongl. Maj:t föreslagen förändrad grund för
uttaxering af . . 13.
T.
Transitoafgift m. m. Betänkande, i anledning af väckt motion om upphö¬
rande eller nedsättning, i vissa fall, af nu stadgade
transitoafgift och magasinshyra för transitogods ... 4.
V
Varuförsel, landväga, Betänkande, i anledning af väckt motion om åtgärder
i afseende på tillämpningen af vissa stadganden angå¬
ende landväga varuförseln mellan Sverige och Norge . 2.
%
STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg & Comp., 1866.