' BIHANG
TILL
SAMTLIGA RIKS-STÅNDENS
PROTOKOLL
VID
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
ÅREN 1805 OCH 1806.
ANDRA SAMLINGEN,
jsta Afdelningen:
Rikets Ständers Revisorers samt Justitie-Ombndsmans
Berättelser.
FJERDE BANDET.
Justitie- Ombudsmans Berättelser.
RIKETS HÖGLOFLIGE STÄNDERS
JUSTITIE-OMBUDSMANS
EMBETS-BERÄTTELSE
utgifven år 1864.
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS E. WESTRELL, t864.
mwilw a
mmn
s.i n,
a«J-!TTÅH:a-8T3»
3
:«uf
-
. m 'Oiiaopv
eoH
INNEHÅLL.
Redovisning för åtal, anstälda emot Sid.
1) en Afdelning af Rådstugurätten i Kalmar och en Rättens ledamot, som varit tillför¬
ordnad Domhafvande i Norra Möre härad, för ofullständiga domböcker samt för
dröjsmål med brottmåls-utslags aflemnande till verkställighet 1.
2) en tillförordnad Domhafvande i Hammarkinds härad, för en persons olagliga inma¬
nande i häkte, (forts, från 1860 års berättelse) 3.
3) Konungens Befallningshafvande i Kronobergs län, för en arrendators förment olag
liga skiljande från arrendet af ett militie-boställe —
4) en Division af Kongl. Svea Hofrätt, för förment orätt dom i en vexelsak .... 7.
5) en tillförordnad Domhafvande i Färentuna härad, för det han afslutat lagtima ting
och meddelat utslag, utan att dagen dertill varit inom häradet kungjord, (forts,
från 1862 års berättelse) 18.
6) Domhafvanden i Ölands Norra Mot, för oriktig förvandling af böter, ådömda för
skogsåverkan på kronopark, och för fördröjdt afslutande af lagtima ting . . . 19.
7) Konungens Befallningshafvande, Landshöfdinge-embetet och Landssekreteraren i Norr¬
bottens län, för behandlingen af ett lagsökningsärende m. m 21.
8) Polismästaren i Stockholm, för olaga häktning, (forts, från 1862 års berättelse) . . 25.
9) Rådstugurätten i Waxholm, för behandlingen och domslutet i ett beslagsmål ... —
10) en Afdelning af Stockholms Rådstufvurätt, för oriktig sammanläggning af straff . . 28.
11) två tillförordnade Domhafvande i Laske härad, för uppskof med handläggningen af
ransakning rörande häktad person 31.
12) Domhafvanden i Bollebygds härad, för oriktig förvandling af böter för oloflig brän-
vinsförsäljning 36.
13) Rådstugurätten i Söderhamn, för oriktig förvandling af böter —
14) Rådstugurätten i Lindesberg, för oriktig tillämpning af ansvar för våld emot brand¬
vakt m. m .o 37.
15) en tillförordnad Domhafvande i Södra Åsbo härad, för miss-skrifning i ett domboks-
utdrag och deraf vållad olaglig bestraffning 41.
16) Öfverståthåltare-embetets Kansli, för långsamhet i ärendenas handläggning .... —
17) Öfverståthållare-erabetet för Polisärender, för olagligen meddeladt tillstånd till utskänk¬
ning af bränvin och andra spirituösa drycker 55.
18) en Domhafvande i Kihls härad, för oriktig tillämpning af edgångsbeslut och deri stad¬
gadt vite. (forts, från 1862 års berättelse) 61.
19) en Notarie i Stockholms Rådstufvurätt, för begagnande af utdragen stil i en expe¬
dition ■ —
20) Domhafvanden i Svärdsjö tingslag, för olagligen beviljad lagfart å fastighetsöfverlå-
telse m. 63.
21) en tillförordnad Domhafvande i Oppunda m. fl. härader, för oriktig chartering af ett
inbördes testamente 68.
Sid.
22) Domhafvanden i Orebro härad, för olaga uppskof med företagande af ransakning an¬
gående häktad person 71.
23) Rådstufvurätten i Kongsbacka, för ofullständiga domböcker 72.
24) Rådstugurätten i Söderhamn, för oriktig bötesförvandling 73.
Ang. den frågan: huruvida, enligt våra gällande lagar, en brottsling kan för itererad för¬
brytelse få lindrigare straff, än han skolat erhålla, derest förbrytelsen varit första
resan begången 73.
Svar på underdånig hemställan om föreskrift, hvilken myndighet eller hvilka perso¬
ner det skall åligga att vid kronohäktena å Långholmen och Norrmalm här i huf-
vudstaden utöfva sådan tillsyn, som Konungens Befallningshafvande öfver länsfän-
gelserna i riket tillhörer 77.
Ang. testamentens kommunicerande genom införande i den officiela tidningen . . . . 78.
„ Latitudsystemet 79.
„ verkan af stämning 83.
„ sättet för Hofrätts behandling af besvär uti lagsöknings- och utsökningsmål ... 85.
„ beskaffenheten af den fråga, som i tryckfrihetsmål skall af domstolen till Juryn fram¬
ställas 87.
Revisions-sekreterarnes Arbets-redogörelser för år 1863 96.
Iakttagelser under 1863 års embetsresa 98.
BILAGA,
innehållande prejudikat i Tryckfrihetsmål, nemligen Kongl. Maj:ts utslag den 13 Maj 1828
och en omröstning i Högste Domstolen den 30 November 1847.
Tryckfel och rättelser:
Sid.
|
13
|
raden
|
16 uppifrån står:
|
anse
|
läs. ansett
|
»
|
15
|
»
|
18
|
))
|
»
|
Förklarnnderne
|
»
|
hade Förklaranderne
|
»
|
26
|
»
|
20
|
»
|
»
|
att uti 1 och 2 mom.
|
»
|
att 1 och 2 mom.
|
»
|
27
|
u
|
1
|
»
|
»
|
att Rådstufvurätten, oaktadt
|
»
|
att oaktadt
|
»
|
39
|
1)
|
23
|
»
|
)>
|
och Haglund således
|
»
|
och ehuru Haglund
|
»
|
55
|
»
|
9
|
»
|
»
|
— så hafva dels
|
»
|
— dels
|
B
|
56
|
» 5
|
och 6
|
n
|
»
|
ett stort antal dylika rättigheter
|
»
|
dylika rättigheter, i stort
antal,
|
' »
|
65
|
»
|
20
|
»
|
»
|
företett
|
i)
|
företedde
|
»
|
85
|
»
|
18
|
»
|
»
|
ehuru J då
|
»
|
ehuru J, då
|
»
|
96
|
»
|
7
|
»
|
)>
|
jemförelse sednaste
|
))
|
jemförelse med sednaste
|
»
|
100
|
»
|
25,
|
»
|
0
|
officiel egenskap — utgöra
|
»
|
officiel egenskap— upp¬
rättade Register utgöra
|
Dessutom förekomma några bokstafsfel och oriktigbeter i kommatering, hvilka doek,
likasom dea stundom förvillande likheten emellan kommata och punkttecknen, icke böra vålla
otydlighet i meningen.
Denna berättelse omfattar tiden från sislförflutna riksdags början, under loppet af
Oktober månad år 1862, till nedanstående dag. Innehållet upptages, såsom vanligt
har blifvit, hufvudsakligen af redogörelse för anstälda åtal samt af en och annan
kortare uppsats i ämnen, hvilka, ur lagskipningens eller lagstiftningens synpunkt, an¬
setts förtjena uppmärksamhet.
Bland dylika åtal märkas följande:
På grund af anmärkningar, gjorda dels under embetsresor åren 1851 och 1858
dels ock vid granskning af fångförteckningar, hade Justitie-Ombudsmannen förordnat
Advokatfiskals-embetet i Kongl. Götha Hofrätt att anställa åtal,
1:o genom skrifvelse den 14 Januari 1852, emot Rådstufvurättens i Kalmar
andra afdelning, der Rådmannen, vice Häradshöfdingen K. var ledamot och protokolls¬
förande, derföre, att 1850 års dombok befunnits ouppsatt för tiden emellan den 19
Juni och den 7 Augusti och, efter denna dag, numrering af de handlagda målen saknats;
2:o genom skrifvelse den 11 Oktober 1858, emot samma Rådstufvurälts-
afdelnings ledamöter och bland dem bemälde vice Häradshöfding, derföre att, vid en
den 21 Juli nämnda år af Justitie-Ombudsmannen verkstäld inspektion uti Rättens arkif, blif¬
vit anmärkt, hvad anginge 1851 års dombok: att hon varit ouppsatt i ett mål för den
29 Januari, i två för den 7 Maj, i två för den 14 i samma månad, i ett för den 11
Juni, i alla de mål, som Rådstugurätten derefter handlagt intill den 20 Augusti, —
med undantag af två för den 2, två för den 9 och sexton för den 30 Juli, — och i
1
2
tretton mål, så vidt numreringen visade, från och med den 10 September till den 24 i
samma månad; att målens numrering varit afbruten den 11 Juni, då det sist före¬
komna mål baft N:r 427, men ånyo börjat den 20 Augusti med N:r 600, hvar¬
efter numreringen fortsatts; att för inskrifning i domboken af de ej uppsatta målen,
så vidt de förekommit under de tider, då målen varit numrerade, lemnats tomma
rum emellan de uppsatta målen; att utslagen i två mål, som handlagts den 29 Ok¬
tober, icke varit inskrifna, utan öppningar för desamma i domboken lemnade; att
domboken ej varit afslutad och underskrifven, äfvensom alt dertill hörande saköres¬
längd, hvilken blifvit af ofvanbemälde vice Häradshöfding, å embetets vägnar, under¬
tecknad, upptagit åtskilliga böter, utan hänvisning till de nummer i domboken, under
hvilka besluten, hvarigenom böterna blifvit ådömda, skulle återfinnas; — samt, hvad
vidkomme 1852 års dombok, att densamma varit ouppsatt för den 1 Juni i ett
mål, för den 17 September i ett, för den 29 Oktober och den 2 November i tolf,
för den 16 November i två, för den 19 November i två, för den 23 November i
tio, för den 26 November i två, för den 30 November i fyra samt för den 20
December i två mål; att för uppsättning af dessa mål tomrum likaledes i domboken
lemnats; innehållande den domboken bilagde saköreslängd, hvilken en annan Rådman,
å embetets vägnar, undertecknat, redovisning för böter, hvilka skulle blifvit ådömde
i femton mål, af hvilka icke något var uppsatt;
3:o genom skrifvelse af den 21 April 1854, emot nyssbemälde vice Häradshöfding och
de personer, som jemte honom, i egenskap af ledamöter å förstnämnda Rådstufvurätts-afdel-
ning, tjenstgjort, för dröjsmål med aflemnande till verkställighet af två utslag rörande häk¬
tade personer, så att det ena af nämnda utslag, ehuru afkunnadt den 15 Januari, först den
20 Februari blifvit aflemnadt, och det andra, afkunnadt den 22 Januari, icke förr än den
13 Mars, allt år 1851, är vordet för verkställighet till vederbörande insändt; varan¬
de i detta mål kostnaden för sålunda förlängd fångvård utredd och fångarne tillfälle
beredt att framställa ersättningsanspråk för deras genom dröjsmålet ökade lidande; samt
4:o genom skrifvelse af den 12 Januari 1853, emot vice Häradshöfdingen K. för
det att, enligt hvad utredt blifvit, vid den inspektion, Justitie-Ombudsmannen år 1851
anstälde i Norra Möre härads arkif, bemälde vice Häradshöfding, som förrättat 1846 års
sommarting i häradet, endast till en del uppsatt domboken, hvilken för öfrigt bestått af
minnesanteckningar; och för det han, oaktadt nödigt rådrum härtill honom medgifvits,
icke kunnat förmås att nämnda brister i domboken afhjelpa.
Samtidigt med nu nämnda åtal hafva icke mindre än elfva andra, förordnade
dels af Justitiekanslers-embetet dels af Kongl. Hofrätten emot ledamöter uti Rådstuf-
vurätten i Kalmar, varit hos Kongl. Hofrätten anhängiga; och, ehuru i några bland
dessa mål särskildt skrifvexladt varit, har likväl, uppå Advokatfiskals-embetets framställning,
Kongl. Hofrätten funnit lämpligt att i ett sammanhang företaga pröfningen af dem alla.
Under den lid dessa mål sålunda varit i Kongl. Hofrätten anhängiga, och ge¬
nom skriftvexlingen derstädes, har blifvit utrönt, att Rådstufvurättens ofvanomförmälda
3
dombok för år 1850 blifvit kompletterad, i Februari månad 1853, och att Norra
Möre Häradsrätts likaledes omnämnda dombok för 1846 års sommarting är vorden,
den 29 Mars 1854, i fullständigt skick, från vice Häradshöfdingen K. aflemnad till
ordinarie Dombafvanden i nämnda härad; hvaremot, i afseende på de här ofvan an¬
märkta bristerna i Rådstufvurättens domböcker för åren 1851 och 1852, det blif¬
vit af vederbörande förklaradt, att samma brister nu mera icke kunde afhjelpas, i an¬
seende till beskaffenheten af de minnesanteckningar, som för ändamålet voro att till¬
gå, vid hvilket förhållande Kongl. Hofrätten uti det slutliga utslaget yttrat, att Kongl.
Hofrätten, lika med Advokatfiskals-embetet, ansett någon föreskrift om nämnda bristers
afbjelpande icke lämpligen kunna meddelas.
I nyssberörda slutliga utslag, gifvet den 29 Maj 1863, dömdes, för hvad dem,
enligt förutnämnda åtal, till last kommit, Stadens Borgmästare samt Rådmannen, vice
Häradshöfdingen K., att i ena bot straffas med förlust af innehafvande Borgmästare-
embete och Rådmansbeställning, under ett år, äfvensom två andra ledamöter af Rätten, att
sin embetsförsummelse med böter umgälla, hvarjemte de två förstnämnde ålades ut¬
gifva åtskilliga ersättningsbelopp.
Detta utslag har jag låtit vinna laga kraft; men det lärer vara å vederdelo-
sidan i underdånighet öfverklagadt.
Enligt hvad sedermera utrönt blifvit, har den tillförordnade Domhafvande i Ham¬
markinds härad, som genom Kongl. Göta Hofrätts utslag den 19 Juni 1860 blifvit
dömd till ansvar för Skomakaren Carl Gustaf Ferdinand Widgrens inmanande f häkte,
(se 1860 års Berättelse, sid. 56 och följ.) öfver samma utslag anfört underdåniga
besvär, i anledning hvaraf Kongl. Maj:t, genom nådigt utslag den 18 December 1862,
vidkommande sjelfva saken, förklarat de under ransakningen emot Widgren förekom¬
na omständigheter hafva varit af beskaffenhet, att Häradsrätten deraf kunnat hämta
anledning förordna om hans inmanande och qvarhållande i häkte; hvadan, med ändring
af Hofrättens utslag, Domhafvanden från ansvar och ersättningsskyldighet frikändes.
Uppå klagan af Anders Olsson i Milleboda, hade Justitie-Ombudsmannen den
27 November 1860 förordnat åtal emot Konungens Befallningshafvande i Kronobergs
län, för förment lagstridiga beslut i fråga om bemälde Anders Olssons skiljande från
arrendet af f. d. Förarebostället vid Kronobergs Regemente, Milleboda, ett halft mantal.
Anders Olsson hade af Boställs-Direktionen vid nämnda Regemente arrenderat
Milleboda, på tjugofem år, räknadt från Midfastan 1842, genom kontrakt, som var
upprättadl den 11 Augusti 1841, och hvaruti bland vilkoren stadgades i 10 §, att
Anders Olsson, om Syne-rätt förklarade honom hafva blifvit beträdd med vanhäfd
å bostället och misshushållning dermed, skulle anses hafva arrendet förverkat och
vara skyldig att, om Direktionen så för godt funne, nästa fardag derefter från bo¬
stället afflytta; dock att Direktionens på Syne-rättens utlåtande grundade beslut skulle
minst sex månader före nämnde afflyttningstid vara honom kungjordt.
Den 4 September 1855 lät Direktionen genom Kronofogden i orten uppsäga An¬
ders Olsson till afflyttning från bostället påföljande års fardag, och antog till arrendator, i
hans ställe, Harald Olsson i Jönsamåla, hvilken hos förrbemälde Konungens Befallningshafvan¬
de begärde handräckning för Anders Olssons afhysande från hemmanet. I det utslag. Ko¬
nungens Befallningshafvande, på denna begäran, meddelade den 12 Februari 1856, yttra¬
des, att som Anders Olsson, hvilken medgifvit att han blifvit till afflyttning uppsagd, icke
gittat förneka, att Kinnevalds Häradsrätt ådömt honom ansvar för skogsåverkan och olofligt
svedjande å bostället; alltså förpligtigades Anders Olsson, i öfverensstämmelse med
föreskriften i 10 § af arrendekontraktet, att den 14- Mars nyssnämnda år afflytta
från bostället Milleboda, vid äfventyr att eljest varda derifrån på egen bekostnad vräkt,
hvilket utslag, ulan hinder af besvär, skulle gå i verkställighet. Saken fullföljdes i
Kongl. Hofrätten, som deremot i utslag den G November 1856, hvilket af Kongl
Majit genom nådig dom den 8 November 1858 blef faststäldt, förklarade, att, då
något Synerätts beslut icke grundlagt Boställs-direktionens ifrågakomna nppsägnings-
åtgärd, och den omständighet, att Anders Olsson blifvit ådömdt ansvar för åverkan
och olofligt svedjande, icke berättigat Direktionen att, i strid med de vilkor, hvar¬
under han bostället innehaft, honom derifrån uppsäga, samt Harald Olsson följaktligen
icke ägt att, för verkställighet af hvad med uppsägningen varit åsyftadt, påkalla Konungens
Befallningshafvandes åtgärd, Konungens Befallningshafvande icke bordt meddela den
sökta handräckningen för Anders Olssons afhysande från bostället; hvadan Konungens
Befallningshafvandes utslag upphäfdes.
fifter det Kongl. Hofrättens berörda utslag var meddeladt, sökte Anders Olsson
hos samme Konungens Befallningshafvande, att det måtte åläggas Harald Olsson, som
imellertid kommit i besittning af bostället, att derifrån afflytta; i anledning hvaraf Lands-
höfdinge-embetet i utslag den 18 April 1857 sig utlät: att,som med diariibevis vore styrkt,
det Boställs-diroktioncn hos Kongl. Majit fullföljt talan mot Kongl. Hofrättens utslag,
hvilket alltså ej vunnit laga kraft, samt Kongl. Hofrätten icke i utslaget meddelat före¬
skrift derom, att detsamma borde, utan hinder af underdåniga besvär, verkställas,
ifrågavarande handräckning icke, i sakens då varande skick, kunde meddelas.
Vid sedermera af Regiments-audilören med nämnd den 21 November 1859
hållen laga syn å bostället, och, efter det dervid upplyst blifvit, att Kinnevalds Hä¬
radsrätt, å sommartinget 1853 och vintertinget 1858, dömt Anders Olsson till an¬
svar för skogsåverkan å bostället, förklarade Synerätten, genom utslag, att Anders Olsson
misshushållat med och vanhäfdat skogen å meranämnda boställe
Sedan detta allt förelupit, anmälde Anders Olsson, uti en den 1 Maj 1860 till Justitie¬
ombudsmannen ingifven skrift, klagan häröfver och anhöll att, genom Justitie-Ombudsman-
nens embetsåtgärd, af den eller dem, som vederborde, komma i åtnjutande af ersättning för
5
det lidande, Anders Olsson tillskyndats derigenom, att han, i följd af omförmälda, af Konun-
gens Befallningshafvande och Landshöfdinge-embetet meddelade utslag, under tiden från den
14 Mars 1856 till samma dag 1860 varit i mistning af bostället Milleboda, hvilken ersätt¬
ning, i förening med åtskilliga omkostnader, dem Anders Olsson skulle i handräcknings-
frågan fått vidkännas hos Konungens Befallningshafvande, Kongl. Hofrätten och Kongl.
Maj t, uti en vid skriften fogad räkning upptogs till 1,508 Riksdaler 19 öre.
I det utlåtande, Justilie-Ombudsmannen från Konungens Befallningshafvande
infordrade, anfördes hufvudsakligen: rörande Konungens Be/allningshafvandes ut¬
slag den 12 Februari 1856, att Konungens Befallningshafvande antagit, det domstols
förklarande, att Anders Olsson föröfvat skogsåverkan och olofligt svedjande å, samt
således vanhäfdat och misshushållat med bostället, varit att anse för lika giltig anled¬
ning till Bostälis-Direktionens uppsägningsåtgärd, »som derest sådant förklarande med¬
delats af Synerätt», och att detta antagande äfven rättfärdigats deraf, alt Synerätten seder¬
mera, genom laga kraft vunnet utslag den 21 November 1859, funnit de mot An¬
ders Olsson utförda åtal för skogsåverkan och olofligt svedjande i och för sig inne¬
fatta lagligt skäl till yttrandet, att han vanhäfdat och misshushållat med boställets
skog; och, rörande Landshöfdinge-embetets utslag den 18 April 1857: att Kongl. Hof¬
rätten, då Anders Olssons besvär öfver Konungens Befallningshafvandes utslag den
12 Februari 1856 utstäldes till vederbörandes förklaring, icke stadgat, att med
verkställigheten af utslaget borde anstå, eller derefter förordnat om Anders Olssons
ofördröjliga inrymmande i bostället, oaktadt upplyst varit, alt han blifvit derifrån vräkt.
I sitt slutliga memorial till Kongl. Hofrätten androg Advokatfiskals-Embetet, i enlighet
med Justitie-Ombudsmannens föreskrifter, att de af Konungens Befallningshafvande, såsom
skäl för beslutet den 12 Februari 1856, åberopade förhållanden, att Anders Olsson genom
vederbörligt domstolsbeslut blifvit förvunnen att hafva låtit olofligt svedjande och skogsåver¬
kan å bostället komma sig till last, väl innefattade bevis om sådan vanhäfd, att, enligt bestäm¬
melsen i det med Anders Olsson upprättade arrendekontrakt, Anders Olsson dymedelst kun¬
de i sjelfva verket anses hafva gjort sig förlustig arrenderätten till bostället; men emedan på¬
följden för Anders Olssons omförmälda förseelser icke bordt drabba honom i annan ordning,
än den arrendekontraktet i 10 § föreskrefve, syntes det uppenbart, att, enär något
Syne-rätts-beslut ej grundlagt Bostälis-Direktionens uppsägningsåtgärd, Konungens
Befallningshafvande, på sätt Kongl. Hofrätten ock genom dess ofvan anmärkta utslag
den 6 November 1856 förklarat, icke bordt, med förbiseende af de vilkor, hvarun¬
der Anders Olsson boställsarrendet innehaft, lemna den sökta handräckningen för
Anders Olssons afhysande; i följd hvaraf, och då Konungens Befallningshafvande saknat
stöd af lag för sitt åtgörande att, uti den efter omförmälda utslag för ändrings sö¬
kande gifna hänvisning, meddela föreskrift om detsammas verkställighet, utan hinder
af besvär, Advokatfiskals-embetet förde Konungens Befallningshafvande till last att
hafva vid behandlingen af detta handräckningsärende, i ofvan antydda hänseenden fel¬
aktigt förfarit och derigenom åbragt Anders Olsson obehöriga kostnader samt för¬
6
luster; och enär, beträffande Landshöfdinge-embetets utslag den 18 April 1857, sedan
Kongl. Hofrätten genom utslaget den 6 November 1 856 upphäft Konungens Befallnings-
hafvandes beslut om Harald Olssons inrymmande i bostället, ringaste grund för Harald
Olsson att der fortfarande qvarsitta icke förefunnits, samt i allt fall Anders Olssons
rättighet att af bostället komma i besittning ingalunda, på sätt vederbörande förmenat,
bordt göras beroende vare sig af den omständighet, att Kongl. Hofrätten icke med¬
delat inhibition i beslutet om hans afhysande, eller af det såsom möjligt antagna för¬
hållande, att Kongl. Hofrättens utslag, i afseende på Anders Olssons inrymmande, kun¬
nat blifva af Kongl. Majit upphäfvet, ansåge Advokatfiskals-embetet Landshöfdinge¬
embete! hafva saknat skäl för dess förfarande att afsiå Anders Olssons anhållan att
af bostället åter komma i besittning; hvadan och då, genom ofvanantydda felaktiga
embetsåtgärder, Anders Olsson ostridigt under fyra års tid, eller från den 14 Mars 1856
till samma dag 1860, varit i saknad af arrendet utaf bostället Milleboda, Advokatfiskals-
embetet yrkat, att vederbörande Konungens Befallningshafvande och Landshöfdinge¬
embete måtte för nämnda embetsfel fällas till böter, efter 1 kap. 12 § Rätte¬
gångsbalken, samt, i den mån enhvar af dem kunde anses hafva vållat Anders Ols¬
sons lidande och kostnader, förpligtas att till honom derför utgifva skadestånd med det
belopp, Kongl Hofrätten, efter granskning af Anders Olssons afgifna räkning, kunde
finna skäligt att bestämma.
Anders Olsson, som den 6 Maj 1862 fått sig förelagdt alt, inom tre vec¬
kor efter delfåendet, inkomma med utlåtande, i anledning af vederbörandes förkla¬
ringar, samt då anföra och styrka hvad han för sin rätts bevarande vidare kunde
akta nödigt, vid påföljd att målet ändock vunne ytterligare handläggning, och som
den 26 i samma månad bevisligen undfått del af detta föreläggande, underlät att
fullgöra detsamma.
Sedan vederbörande varit öfver sistnämnda memorial hörde, förklarade Kongl. Hof¬
rätten, i utslag den 15 Juni 1863, att Anders Olssons underlåtenhet, att hos Kongl. Hof¬
rätten i målet sig yttra, icke innefattade hinder för detsammas afgörande; och att, — ehuru,
beträffande åtalet, i hvad det rörde Konungens Befallningsbafvandes utslag den 12 Februari
1856 och särskildt stadgandet deri, att utslaget skulle utan hinder af besvär gå i verkställig¬
het, Konungens Befallningshafvande, med afseende på vilkoren i det emellan Boställs-direk-
tionen och Anders Olsson upprättade kontrakt om arrende af bostället Milleboda, rätteli¬
gen icke bordt meddela beslut om hans skiljande derifrån förr, än vederbörande Syne¬
rätt förklarat Anders Olsson hafva blifvit beträdd med vanhäfd å bostället och miss¬
hushållning dermed, så att han kunde anses hafva arrendet förverkat; samt ehuru nyssbe-
rörda, särskilda stadgande ej varit på lag grundadt; likväl och emedan Anders Ols¬
son, redan innan uppsägningen hos honom skedde, blifvit af Kinnevalds Häradsrätt
genom laga kraft vunnet beslut dömd till ansvar för olofligt svedjande och åverkan
af skog å bostället, samt för betydligare skogsåverkan derstädes ytterligare stäld un¬
der tilltal och derför sedermera sakfäld; samt, vid den af Regements-auditör med
7
biträde af nämnd den 21 November 1859 å bostället hällne syn, Synerätten ansett
Anders Olsson hafva under sin arrendetid misshushållat med och vanbäfdat boställets
skog; ty och som härigenom för upplyst och styrkt måste antagas, att Anders Olsson,
när Konungens Befallningshafvandes ifrågavarande utslag gafs, redan på grund af kontrakts¬
brott förverkat rätt att bostället vidare besitta, samt han ostridigt fått åtnjuta den för detta
fall i kontraktet bestämda uppsägningstid före afflyttningen, — Kongl. Hofrätten, i be¬
traktande af dessa till grund för utslaget åberopade omständigheter, och då någon af
Anders Olsson oförvållad skada eller förlust, i följd af detsamma och den deri gjor¬
da bestämmelse, i afseende på verkställigheten, således icke blifvit Anders Olsson tillfogad,
funne omförmälda af Konungens Befallningshafvande meddelade utslag icke vara af beskaf¬
fenhet att till påyrkadt ansvar eller ersättningsskyldighet föranleda; vid hvilket förhållande
och enär, hvad anginge åtalet emot Landshöfdinge-embetet, för det bemälde embete i utslaget
den 18 April 1857 vägrat bifall till Anders Olssons anhållan att, sedan Kongl, Hofrätten
upphäft Konungens Befallningshafvandes förutnämnda utslag af den 12 Februari 1856,
varda i bostället åter inrymd, Landshöfdinge-embetets berörda beslut varit destomera
befogadt, som, då det gafs, Kongl. Hofrättens utslag icke vunnit laga kraft, utan ta¬
lan deremot blifvit hos Kongl. Majit fullföljd, och någon verkställighet derå följaktligen
icke lagligen kunnat äga rum, Kongl. Hofrätten pröfvade skäligt åtalet i denna del ogilla.
Detta utslag har icke blifvit af mig öfverklagadt.
Hos Justitie-Ombudsmannen hade Handlanden i Wisby C. J. Wickman anhän-
giggjort klagan öfver en af Kongl. Svea Hofrätt meddelad dom, i en vexelsak, der¬
uti nedannämnda förhållanden voro för handen.
Bemälde Wickman hade till Rådstugurätten i Wisby instämt Konditoren J.
G. Cumlin, med påstående att, på grund af en utaf Cumlin på Handlanden N. O.
Carlsson den 26 September 1859 dragen och af Carlsson till betalning accepterad vexel
å 392 Riksdaler 17 sk. Riksgäldssedlar, som skulle fyra månader från nyssberörda
dag till Wickman eller ordres betalas, efter det vexeln, i anseende till bristande be¬
talning, blifvit protesterad, samt Carlsson i konkurstillstånd försatt, utbekomma af
Cumlin nämnda belopp jemte ränta och provision samt ersättning för protest- och
rättegångskostnader.
Rådstufvurättens utslag i detta mål, afkunnadl den 4 April 1860, innehöll att,
enär Wickman genom ett af Rådstufvurätten den 6 nästförutgångna Februari roeddeladt
utslag, som vunnit laga kraft, fått sin på omförmälda vexel grundade fordran fastställd till
betalning af acceptanten, Handlanden Carlsson, och visadt vore, att utmätning för
samma fordrans utbekommande hos Carlsson blifvit sökt och vunnen, Wickraans ifrå¬
gavarande käromål icke kunde i vidsträcktare mån bifallas, än att Cumlin ålades till
Wickman, vid tvång af utmätning, betala hvad af det utmätta godset och Carlssons
gäldbundna bo icke kunde utgå.
8
Emot detta utslag vädjade Wickman och fullföljde talan i Kongl. Svea Hof¬
rätt, som genom dom den 1 November 1860 förklarade sig icke hafva funnit skäl
att, på Wickmans klagan, i Rådstufvurättens utslag göra ändring.
Wickman, som försummat laga tid alt fullfölja talan emot Kongl. Hofrättens be¬
rörda dom, ingaf sedermera till Justitie-Ombudsmannen en klagoskrift, deruti han androg,
att, hvad som i nämnda måls behandling förefallit honom anmärkningsvärdt, vore det totala
förbiseende af stadgandet i 45 § Vexellagen, hvilket både Rådstugurätten och Kongl Hof¬
rätten låtit komma sig till last; att, då åberopade § stadgade, det återgångstalan för
bristande betalning finge anställas på en gång emot flera eller alla vexelgäldenärer,
eller särskildt mot hvilken som helst af dem, och alt innehafvaren af vexeln ej vore
bunden vid öfverlåtelsernas ordning, eller det val, han en gång gjort, deraf efter
Wickmans omdöme följde, alt han varit lagligen berättigad att, utan hinder af den
omständighet, att hans fordran blifvit domfäst hos Acceptanten och utmätning till
gäldande af samma fordran hos denne skett, få hela fordringsbeloppet faststäldt till
betalning jemväl af Trassenten, och af denne bekomma godtgörelse, efter afdrag för
hvad hos Acceptanten förut möjligen varit uppburet; att den af domstolarne hyllade
åsigt skulle kunna medföra det betänkliga resultat, att, sedan klaganden tilläfventyrs
i åratal fått vänta på den slutliga utredningen af Acceptantens konkursmassa och
ändtligen erhållit bevis, att ytterligare tillgång till gäldande af klagandens fordran der
saknades, hvarefter först, enligt domstolarnes förmenande, hans rätt att hålla sig till
Trassenten skulle inträda, den sistnämnde aflidit och hans bo blifvit skingradt, eller
han råkat i obestånd, eller lemnat orten och ej kunde anträffas m m,; att den sum¬
ma, hvarom fråga vore, visserligen utgjorde en obetydlighet, men att ett beslut, så¬
dant som det ifrågavarande, kunde, derest det rört en större summa, hafva medfört
oberäknelig skada, och att det, enligt klagandens åsigt, vore af särdeles stor vigt för
köpmansståndet i allm nhet samt för alla dera, som i förlitande på den tydliga ly¬
delsen af ofvanåberopade lagrum, inläte sig i vexelaffärer, att ett prejudikat, som i så
väsendtlig mån förringade den säkerhet, som genom vexelinstilutionen åsyftats, icke
opåtalt finge vinna häfd; af hvilka skäl klaganden öfverlemnade saken till Justitie-
Ombudsmannens bepröfvande och den uppmärksamhet, ämnets vigt obestridligen på¬
kallade.
Justitie ombudsmannen kommunicerade denna klagoskrift med Kongl. Hofrätten, som i
skrifvelse dels tillkännagaf, hvilka ledamöter uti det i frågavarande målets handläggning del¬
tagit, dels ock insände bemälde ledamöters, i anledning af klagoskriften, afgifna utlåtande,
innehållande hufvudsakligen, att då Wickmans i saken anstälda talan blifvit upptagen
och pröfvad, samt den af honom till grund för hans anmärkning åberopade 45 § uti
Vexellagen icke innefattade föreskrift derom, alt, fastän, till följd af vexelinnebafvarens
emot en vexelgäldenär särskildt väckta talan och derå grundadt laga kraft ägande
utslag, egendom för gäldande af icke behörigen infriad vexels belopp blifvit hos den
lagsökte
9
lagsökte vexelgäldenären i mät tagen, hvar och en af öfrige gäldenärer ändock skulle
vara ovilkorligen skyldig att samma vexels hela belopp till innehafvaren gälda, Wick¬
man ansåges hafva saknat skälig anledning till sin anmärkning om förbiseende, vid
nämnda saks afgörande, af berörde § i Vexellagen; hvaremot den uti Kongl. Hof-
rättens ofvannämnda dom ådagalagda åsigt syntes vinna stöd, ej mindre af de uti
31, 32 och 33 §§ af Vexellagen, i fråga om vexelinnehafvares rätt till säkerhet för
icke förfallen vexels inlösen af vexelgäldenär, gjorda bestämmelser, utvisande att, se¬
dan säkerhet blifvit af en gäldenär stäld, sådan endast för det fall, att den redan
stälda säkerheten ej befunnes tillräcklig, kunde affordras annan gäldenär, och att en¬
dast den, som befunnes skyldig att ställa säkerhet, vore till betalning förbunden, än
äfven af 12 § i 4 kap. Utsökningsbalken, som väl tilläde fordringsägare rätt alt få
utmätning hos hvem han helst ville ibland flere gäldenärer, som en för alla och alla
för en till betalning sig förbundit, men tillika utmärkte, att, sedan utmätning hos en ägt rum,
vidare rätt till sådan åtgärd hos öfriga gäldenärerne fordringsägaren icke tillkomme;
att, i afseende på det af Wickman uppgifna menliga förhållande, som skulle kunna
inträffa derigenom, att vexelutgifvaren ej blifvit ovilkorligen till betalning förpligtad,
förekomme att, derest Wickman icke före början af Carlssons konkurs erhållit eller
kunnat erhålla liqvid för sin fordran, hvarom upplysning i målet saknades, Wickman
sjelf syntes hafva varit vållande dertill genom gäldenären lemnadt betalningsanstånd
och deraf föranledt uppskof med utmätnings verkställande; och att, äfven om, af så¬
dan orsak, Carlssons konkurs skulle komma att medföra dröjsmål med liqviden af
Wickmans fordran, för hvars gäldande Carlsson tillhörig egendom tagits i mät, detta
dröjsmål i alla fall, enär Wickman ej lagligen vore berättigad att för samma fordran
erhålla utmätning och liqvid tvenne gånger, ej kunnat föranleda till ovilkorlig skyl¬
dighet för Cumlin att undergå utmätning för den i fråga varande vexelns belopp och
sålunda gälda hvad redan, till följd af Wickmans särskildt mot Carlsson vidtagna lag-
sökningsåtgärder, blifvit af dennes tillgångar, på anförda sätt, godlgjordt.
Ur handlingarne i målet inhämtade Justitie-Ombudsmannen, utom det ofvan an¬
förda, att sedan Wickman till Rådstugurätten i Wisby instämt Cumlin med det på¬
gående, som redan är omförmäldt, Wickman den 2 April 1860, då saken hos Råd¬
stugurätten förevar, dit ingifvit
dels den vexel i hufvudskrift, som utgjorde grunden för hans kraf och var af
följande lydelse:
Wisby den 26 September 1859.
Rdl. 392: 17 sk.
Fyra månader från dato behagade Tit. betala denna solavexel till Herr C J.
Wickman eller order Tre Hundrade Nittiotvå Riksdaler 17 skillmgar Rgs.
2
10
Valuta bekommen och ställes i räkning, enligt advis.
Herr N 0. Carlsson.
Wisby.
J. G. Cumlin.
Wisby.
Accepteras
N. 0. Carlsson.
Protesterad i Wisby den 27 Januari 1860
testor
Gabriel Herlitz»
dels ock ett af Notarius Publicus öfver berörde vexels den 27 Januari 1860
verkstälda protesterande utfärdadt bevis.
I en vid samma tillfälle till Rådstugurätten ingifven skrift hade svaranden,
Cumlin, hufvudsakligen andragit, att han bestrede krafvet, enär käranden, enligt hvad
ett vid skriften fogadt bevis, dateradt den 11 Februari 1860, skulle styrka, lemnat
Carlsson åtta dagars tid. och sålunda sjelf hindrat Exsekutionsverket att förrätta den
utmätning och inkassering af kärandens fordran, hvarom nämnda verk varit anmodadt,
men som, i följd af anståndsbeviset, icke kunde äga rum förr, än den 20 i sist¬
nämnde månad, såsom ett jemväl företedt utmätningsprotokoll utvisade; att käranden
derföre finge skylla sig sjelf, om han, för utbekommaude af sin fordran, måste be¬
vaka den i Carlssons konkurs, helst svaranden icke afvetat, eller af Wickman blifvit
anmodad om bifall till det sålunda medgifna betalningsanståndet; hvarjemte Wickman,
enligt svarandens förmenande, bordt befordra den utmätta egendomens sättande i
taka händer och anskaffa förvaringsrum derför; yttrande svaranden, i slutet af sam¬
ma skrift, den förmodan att, om utmätningen hos Carlsson i rätt tid skett, tillräckliga
tillgångar möjligen funnits i lösören, som kunnat i taka händer förvaras.
Det ofvan åberopade anståndsbeviset var sålunda affattadt:
»Med min fordran hos Herr N. O. Carlsson må hafva anstånd till nästa vec¬
kas slut. Wisby den 11 Februari 1860. C. J. Wickman.»
Och det då likaledes företedda utdrag ur utmätningsprotokollet, hållet den 20
Februari 1860, visade, att sedan, genom Rådstufvurättens utslag den 6 i samma
månad, det blifvit Carlsson ålagdt att till Wickman betala den ifrågavarande vexelns
kapital och ränta, beräknad till den 26 Mars samma år, äfvensom provision, protest-
och rättegångskostnad, exsekutionskostnader m. m., tillhopa 409 R:dr 15 sk. 10rst„
så hade hos Carlsson i mät tagits lösören till värde af 456 R:dr och fastighet för 253
R:dr 15 sk. 10 rst.
I den skrift, med hvilken Wickman i Kongl. Hofrätten fullföljde sitt vad emot
Rådstufvurättens här ofvan först omförmälda utslag af den 4 April 1860, åberopades
uttryckligen merberörda 45 § i Vexellagen, emot hvars innehåll Wickman sökte visa,
att Rådstufvurättens utslag vore uppenbarligen stridande.
Vid betraktande af hvad sålunda förekommit, ansåg Justitie-Ombudsmannen sig
icke kunna undgå att anställa åtal emot dem bland Kongl. Hofrättens ledamöter, som
11
deltagit i den öfverklagade domen, samt anförde, uti den skrift, hvarmed berörda
åtal hos Kongl. Majt i underdånighet anhängiggjordes: att — då det fordringsbevis,
Wickman hos domstolen i saken företedde, varit en i öfverensstämmelse med gällan¬
de Vexellags 1 § affattad vexel, och således, enligt samma lag, borde såsom grund
för vexelrätt vara gällande; — då denna vexel derjemte blifvit af behörig godkännare
accepterad och, sedan vid förfallotiden betalning uteblifvit, i föreskrifven tid och ord¬
ning hos godkännaren protesterad, i följd hvaraf vexelns innehafvare varit berättigad
att anställa och, inom den i Vexellagens 77 § stadgade tid af tre månader efter ve¬
xelns förfallodag, verkligen anstalt återgångstalan för bristande betalning; — då, för
sådant fall, 45 § af merberörda Yexellag stadgade, att »dylik talan må anställas på
en gång mot flera eller alla vexelgäldenärer eller särskildt mot hvilken som helst af
dem, och att förthy innehafvaren af vexeln ej är bunden vid öfverlåtelsernas ordning
eller det val, lian en gång gjort»; — då 40 § af samma lag bjöde, att vexelgälde-
när ej är skyldig betala, der ej vexeln till honom aflemnas och qvitteras, samt 41
8, i sammanhang dermed innehölle, att, om godkännaren å förfallotiden ej betalar
hela vexelsumman, innehafvaren dock är förbunden att emottaga hvad han får och
att afbelalningen på vexeln teckna så ock särskildt qvitto meddela, om det äskas
(hvarföre all fara för dubbel betalning af hela eller någon del af vexeln vöre undan¬
röjd); — samt då 89 §, i fråga om rättegången i vexelmål, bestämde, att vexel-
gäldenär endast äger begagna sådana jäf eller invändningar, som äro grundade på
vexelns beskaffenhet och i sjelfva vexelrätten, eller, till hvilka han kan vara befogad,
på grund af sitt omedelbara förhållande till käranden—Wickmans käromål i denna sak,
der något jäf af nyss beskrifna art icke yppat sig, enligt Justitie-Ombudsmannens tanka,
bordt i sin helhet, och således, i väsentligen vidsträcktare mån, än som skett, bifallas.
Efter denna framställning af sin uppfattning utaf saken och af de stadganden i
gällande vexellag, dem han ansåg derpå tillämpliga, öfvergick Justitie-Ombudsmannen till
granskning af ofvanintagna, utaf Kongl. Hofrättens ledamöter afgifna utlåtande, der¬
vid han först erkände, att merberörde 45 § i Vexellagen, på sätt Kongl. Hofrättens
ledamöter anmärkt, visserligen icke uttryckligen innehölle föreskrift derom att, då hos
en vexelgäldenär utmätning för vexel skett, hvar och en af de öfrige ändock skulle
vara pligtig att vexelns hela belopp till innehafvaren gälda; men tillika förklarade sig
anse, att icke destomindre en sådan föreskrift innefattades i §:s ofvananförda ordalag,
att »återgångstalan för bristande betalning må anställas på en gång emot flera eller
alla vexelgäldenärer eller särskildt emot hvilken som helst af dem, och att förthy
vexelns innehafvare ej är bunden vid öfverlåtelsernas ordning, eller det val, han en
gång gjort.» I nämnda ordalag medgåfves ju vexelinnehafvaren frihet att vända
sig på en gång emot alla vexelgäldenärer eller emot hvem af dem han ville. Om, fortfor
J. O., i detta fall, Wickman vändt sig på en gång emot Carlsson och Cumlin, skulle
icke då dessa begge, i förmågo af Vexellagens 91 §, som stadgar, att vexelgäldenä¬
rer svara, en för alla och alla för en, för sina förbindelser, hafva blifvit förpligtade,
12
att, hvilkendera först gälda gitte, betala vexelskulden? — Och, om Carlsson dertill
vant oförmögen, hade icke då betalningsskyldigheten stadnat på Cumlin, utan att for¬
dringsägaren behöft afvakta utgången af en utmätning hos Carlsson eller utredningen
af dennes konkurs? — Men vexelmnehafvaren vore lika berättigad att vända sig sär¬
skildt till hvilkendera han ville af vexelgäldenärerne, och då han nu valde Cumlin,
hade denne, i följd af hvad nyss blifvit ådagalagdt, bordt anses lika förpligtad att
genast och utan invändning fullgöra liqviden, som han varit det, i händelse krafvet
på en gång emot honom och Carlsson anhängiggjorts. Skulle åter, i saknad af den
föreskrift. Kongl. Hofrattens ledamöter ansett erforderlig för tillämpning af Vexellagens
45 § på förevarande fall, Wickman icke varit berättigad att af Cumlin utfå mera af
sin fordran, än hvad af det utmätta godset och Carlssons gäldbundna bo icke kunde
utgå, och följaktligen nödgats afvakta utredningen af Carlssons hela affärsställning, in¬
nan han af Cumlin ulfinge, hvad denne till slut kunde finnas skyldig att betala, så
hade Wickman, ehuru vexelmnehafvare, emot Cumlin, såsom vexelgäldenär, icke fått
åtnjuta bättre rätt, än fordringsägare i allmänhet emot löftesmän, hvilka icke ens för¬
bundit sig till betalningsansvar, såsom för egen skuld. Men att den, som äger for¬
dran på grund af vexel, hade bättre rätt till betalning, än andra fordringsägare, ådaga-
lade, enligt J. 0:s tanka, flera stadganden i Vexellagen och bland dem det i 96 § förekom¬
mande, att vexelinnehafvare, som förlorat talan efter vexelrätt, förthy alt han uraktlåtit något,
som i Vexellagen vid sådant äfventyr vore föreskrifvet, ståndar ändock öppet att fordran,
såsom i vanligt skuldfordringsmål, utsöka hos den vexelgäldenär, som ej handlat i god
tro eller som, der fordringen förlöile, skulle göra en vinst till fordringsägarens skada.
I detta mål hade icke ens någon invändning hlifvit framstäld, att Wickman uraktlåtit
Vexellagens föreskrifter, än mindre att han sin vexelrätt förlorat, och ändock vore
honom icke tillerkänd bättre rätt än den, hvarmed han måst åt nöjas, derest han sagde
rätt förverkat.
I afseende på det, som Kongl. Hofrattens ledamöter i deras omförmälda utlåtande
vidare anfört, nemligen att den åsigt, som legat till grund för Kongl, Hofrattens dom,
syntes vinna stöd ej mindre af stadgandena i 31, 32 och 33 §§ af Vexellagen, i
fråga om vexelinnehafvarens rätt till säkerhet för icke förfallen vexels inlösen af vexel-
gäldenären, än ock af 12 § 4 kap Utsökningsbalken, yttrade Justitie-Ombudsmannen,
att. hvad beträffande de sålunda åberopade i Vexellagen, desamma tydligen hand¬
lade om ett annat förhållande, än det här i fråga komna. Innan vexeln vore för¬
fallen, hade innehafvaren icke rätt till betalning, utom i den händelse, som 33 § om-
förmäler, då vexelinnehafvaren ägde välja imellan säkerhet och betalning på sådana
vilkor, som der stadgades. I alla andra fall vore det högsta, han kunde fordra, sä-
keihet för betalningens fullgörande, när förfallodagen inträUade. Sedan han af en
bland gäldenärerne undfått slik säkerhet, hade han ej af nöden att söka den hos en
annan, så framt det icke visades, att den redan stälda säkerheten icke vore tillräck¬
lig, i hvilket fall åter han ej vore bunden af den i 32 § stadgade, af Kongl. Hof-
13
rättens ledamöter åberopade inskränkning. Helt annat blefve det förhållande, som in¬
trädde, när vexeln vore förfallen. Då hade innehafvaren rätt att fordra vexelns in*
lösande med reda penningar; och det vore, för att i möjligaste måtto befordra denna
rätts tillgodonjutande, som Vexellagen, på sätt här ofvan blifvit nämndt, gåfve vexel-
innehafvaren ej allenast befogenhet att vända sig till alla eller hvem han helst ville
och först kunde träffa bland vexelgäldenärerne, utan ock frihet att öfvergifva det val,
han en gång gjort, för att vända sig till en annan bland nämnda gäldenärer, då den,
han först sökte, ej kunde genast fullgöra skyldigheten att inlösa den förfallna vexeln.
Nu framstälda anmärkning, fortfor Justitie-Ombudsmannen, att de §§ ur Vexel¬
lagen, i hvilka Kongl. Hofrättens ledamöter trott sig finna stöd för samma åsigt, hvar¬
på Kongl. Hofrättens i fråga varande dom hvilade, rörde ett annat förhållande, än
det som här vore för handen, gälde, efter Justitie-Ombudsmannens omdöme, fastmera
om den likaledes och för samma ändamål åberopade 12 § i 4 kap, Utsökningsbalken.
Detta lagbud handlar nemligen om skuldebref, hvilket två eller flera skrifvit under
eller ett sådant fordringsbevis, hvars beskaffenhet och verkan skola efter allmän lag
bedömas. Vore ock den mening, Kongl. Hofrättens ledamöter anse uttryckt i nyss-
berörda lagrum, mera klar och ostridig, än den, enligt Justitie-Ombudsmannens tanka,
verkligen befinnes, samt lagbudet följaktligen här kunde tillämpas, hvartill likväl dess¬
utom fordrades, att förhållandet med en vexel finge bedömas efter de rättsgrunder,
som gälla för dylika vanliga fordringsbevis, så skulle visserligen något stöd för Kongl.
Hofrättens domslut häraf kunna hämtas, men på samma gång blefve ock all särskild
lagstiftning om vexlar utan ändamål. När likväl en sådan lagstiftning funnes, när,
enligt dess stadganden, på sätt ofvan vore visadt, vexeln hade, och, till följd af sin
natur och sitt ändamål, måste hafva en strängare exsekutiv kraft, än vanliga fordrings¬
bevis, finge icke, enligt vanlig och riktig lagtolkningsmethod, med åsidosättande af
nämnda särskilda lagstiftnings föreskrifter, denna vexelns bättre rätt honom frånkän-
nas, genom tillämpning på densamma af rättsgrunder, som gälde om vanliga, i allmän
lag afhandlade, fordringsbevis.
I anledning deraf, att Kongl. Hofrättens ledamöter vidare fästat sig vid det
förhållande, att Wickman, genom det Carlsson (acceptanten) lemnade betalningsanstånd,
och det deraf orsakade uppskof med utmätningens verkställande, sjelf vållat, att han
icke före början af Carlssons konkurs erhållit eller kunnat erhålla liqvid för sin for¬
dran, och i sammanhang härmed antydt, att Wickman, derest hans käromål emot
Cumlin ovilkorligen bifallits, skulle hafva kunnat erhålla betalning två gånger för sin
fordran, anmärkte Justitie-Ombudsmannen, att det icke blifvit påstådt och hade ej
heller den 1 I Februari 1860 (som inträffade sexton dagar efter vexelns förfallodag,
den 26 Januari samma år, och på hvilken förstnämnde dag det i fråga varande be-
talningsanståndel lemnades), kunnat påstås, att, i följd af samma uppskof, laga tid till
krafs anställande emot någondera af vexelgäldenärerne blifvit försummad, enär slik
laga tid, enligt 77 § i Vexellagen, utgjorde tre månader från förfallotiden. Inom den
laga tiden åter kunde det ingalunda vara vexelinnehafvaren förment alt lemna vexelgäl-
denär anstånd, helst genom ett sådant ofta bereddes kontant liqvid med mindre tid¬
spillan, än genom lagsökning och utmätning. Del hade ju dessutom stått vexelutgifvaren till
buds det i en dylik affär riktigaste och, efter Justitie-Ombudsmannens förmenande,
äfven vanligaste förfarandet, att, så snart anledning till tvifvel om godkännarens veder¬
häftighet yppat sig, eller åtminstone sedan vexeln vore förfallen och för bristande be¬
talning protesterad, ofördröjligen inlösa densamma och sedermera, såsom innehafvare
af vexeln, sjelf utsöka sm rätt hos godkännaren.
Beträffande åter möjligheten af vexelns betalning två gånger till samma inne¬
hafvare, förmälde Justitie-Ombudsmannen, att all farhåga för en sådan händelse borde
vara undanröjd, genom de här ofvan anförda 40 och 41 §§ i Vexellagen, hvilka
uttryckligen stadga, att vexelgäldenär icke vore skyldig att betala, der ej vexeln till
honom aflemnades och qvitterades, eller, om endast afbetalning skedde, denna på
vexeln antecknades.
På grund af hvad sålunda blifvit andraget och erinradt, fann Justitie-Ombudsmannen
Kongl. Hofrättens i fråga varande dom sakna stöd af gällande lag rörande det rätts¬
förhållande, som skulle genom domen afgöras, men deremot klagandens vid samma
dom gjorda anmärkning befogad. Och då saken rörde en fråga af betydande vigt
inom kreditlagstiftningen, hvilken sistnämnda länge påkallat och under sednare tid jem¬
väl tillvunnit sig lagstiftande maktens synnerliga uppmärksamhet; — då för samma
ändamål, som fordrat och fordrade nya lagars stiftande i handelns och näringarnes
särskilda grenar, det mäste vara lika vigtigt, att redan gifna lagar rätt förstodos, till-
lämpades och efterlefdes; — och då Justitie-Ombudsmannen af det utlåtande, Kongl. Hof¬
rättens ledamöter i denna sak afgifvit, måste sluta, att samma Rättsledamöter vid
framtida utöfning af domarekallet skulle i likartade fall låta sig bestämmas af enahan¬
da åsigter, hvilkas lagstridighet syntes Justitie-Ombudsmannen gifven, och hvilkas
tillämpning hotade att undergräfva sjelfva grunden för vexelrättens och vexelrörelsens
bestånd, hade Justitie-Ombudsmannen — om än det anmärkta felet, såsom utan tvifvel
ursprungligen tillkommet genom förbiseende af den pröfvade rättsfrågans särskil¬
da beskaffenhet, skulle, derest det blifvit erkändt, hafva saknat väsendtlig betydelse,
helst det i förevarande fall icke vållat någon större skada, likväl, i betraktande af
den verkan, som en Öfverrätts domslut ofelbart utöfvar på ganska många underdom¬
stolars behandling och bedömande af likartade rättst vister, äfvensom af den särskilda,
menliga inflytelse på affärsrörelsen, som, efter hvad redan blifvit antydt, utan tvifvel
vore att befara, derest oriktiga och vilseledande föreställningar om vexelns natur och
rättsskraft hos domtolarne vunne insteg och befästades — trott sig icke kunna undgå
att anställa åtal.
Efter att hafva erhållit del af den underdåniga förklaring, Kongl. Hofrättens
ledamöter afgifvit, inlemnade Justitie-Ombudsmannen deremot underdåniga påminnelser.
Nämnda förklaring innehöll, att, vid den i fråga varande sakens afgöran-
15
de, Förklaranderne baft samma uppfattning, som Justitie-Ombudsmannen, af stadgan-
dena uti 15 § af Yexellagen, nemligen, att Vexelinnehafvare vore berättigad att, i så¬
dant fall som här förekommit, då den först sökte vexelgäldenären ej kunde genast
fullgöra sin betalningsskyldighet, öfvergifva denne och vända sig med återgångstalan
för bristande betalning till en annan, och att, med tillämpning häraf, i händelse Wick¬
man gjort sitt fordringsanspråk gällande emot Carlsson och Cumlin, på en gång eller
särskildt, desse bordt, såsom Justitie-Ombudsmannen anfört, förpligtas att, hvilkendera
först gälda gitte, betala vexelskulden, äfvensom att, derest Carlsson varit till skuldens
gäldande oförmögen, betalningsskyldigheten stadnat på Cumlin, utan att fordringsäga¬
ren behöft afvakta utmätning hos Carlsson; men att, vid öfvervägande deraf, att be¬
tänkliga olägenheter och förluster kunde uppkomma, Kongl. Hofrätten icke vågat åt
föreskrifterna i ofvanberörda § af Yexelstadgan gifva en tolkning, som kunde med¬
föra de menliga följder, hvilka här nedan skola närmare vidröras; och enär Förklaran¬
derne, i följd häraf, antagit, att sedan Wickman låtit hos Carlsson verkställa utmät¬
ning, samt dervid tillgång till skuldens gäldande funnits och blifvit i mät tagen, ytter¬
ligare utmätningsåtgärd för uttagande jemväl hos Cumlin af samma fordringsbelopp,
för hvilket betalning genom den hos Carlsson utmätta egendom vore att förvänta, ej
kunnat lagligen äga rum, Förklaranderne vid detta förhållande ansett Wickmans i sa¬
ken förda talan, emot Cumlins bestridande, ej föranleda till den ovilkorliga betalnings¬
skyldighet, som kunnat Cumlin åläggas, om Wickman, då kontant liqvid ej vid an¬
fordran erhölls af Carlsson, genast begagnat sin vexelrätt emot Cumlin, i stället för
den vidtagna åtgärden att söka förskaffa sig betalning genom utmätning af Carlsson
tillhörig egendom.
Justitie-Ombudsmannen anmärkte, att, såvida han rätt uppfattat meningen af
det nyss anförda, Förklaranderne, vid den i fråga varande sakens bedömande och vid
tillämpningen af den åberopade 45 § i Vexellagen, måste hafva ansett vexelinnehafvaren,
då den först sökte vexelgäldenären ej kunde genast fullgöra betalningsskyldigheten,
väl hafva haft rättighet att för tillfället helt och hållet öfvergifva denne och vända
sig till en annan vexelgäldenär, men att nämnda rättighet förverkades, i samma stund
vexelinnehafvaren fullföljde sitt kraf hos denne först sökt gäldenär ända till utmät¬
ning. I afseende härpå åberopade Justitie-Ombudsmannen hvad som rörande denna punkt
i det underdåniga memorialet, hvarmed åtalet hos Kongl. Majit anhängiggjordes, redan
blifvit anfördt, och tilläde endast att, då den i fråga varande § i Yexellagen ovil¬
korligen och utan någon inskränkning med afseende på de åtgärder, som för fordrin¬
gens utbekommande redan kunde vara vidtagna, stadgade, att vexelinnehafvare vid
anställande af återgångstalan, icke vore bunden »a/' det val han en gång gjort», det
mäste antagas, att lagstiftaren ansett det vara likgiltigt, om det en gång gjorda valet
stadnat endast vid kraf, eller lagsökning hos en vexelgäldenär, eller blifvit vidare full-
följdt till utmätning. För detta antagande funnes ock, enligt Justitie-Ombudsmannens
tanka, tillräcklig grund i Vexellagens 48 §, som stadgar, att den, emot hvilken åter-
16
gångstalan väckes, ej är skyldig vexeln inlösa, »der den ej till honom aflemnas jemte
protesten och en qvitterad räkning öfver sökandens omkostnader i följd af vexelns
återgång.» Den vexeleäldenär, emot hvilken vexelinnehafvaren, efter att hafva öfver¬
gifva den först valde, sedermera vändt sig, blefve härigenom, så snart han fullgjort
betalningen, sjelf innehafvare af vexeln och i följd deraf berättigad att fortsätta ut-
sökningen hos den först sökte gäldenären, tillgodonjutande dervid fördelen af de åt¬
gärder, förre fordringsägaren i utsökningsväg redan vidtagit. Det vore endast en öf-
verflyttning af fordringsrätten från en person till en annan, som sålunda åstadkom¬
mes, och ändamålet dermed synbarligen icke något annat, än att befordra så prompt
liqvid som möjligt af den förfallna vexelskulden. Till sina följder hade en dylik öf-
verflyttning af fordringsrätten här varit så mycket mera rättvis, som derigenom ve¬
xelns utgifvare, och icke emottagaren, fått vidkännas olägenheten deraf, att acceptan-
ten icke kunde vid förfallotiden sin betalningsskyldighet fullgöra.
De betänkliga olägenheter och förluster, hvilka Förklaranderne, på sätt här of¬
van antyddes, trott uppkomma deraf, att, fastän egendom till gäldande af fordran på
grund af vexeln blifvit hos en gäldenär utmätt, öfrige, för samma vexels infriande
ansvarige, gäldenärer ändock vore skyldige att utmätning undergå, skulle vara,
att det derefter blefve beroende af vexelinnehafvarens godtycke, om och när denne
ville af någondera emottaga den liqvid, som genom försäljning af utmätt egendom
funnes att tillgå, samt när de medel, hvilka influtit, men ej voro för åsyftadt ända¬
mål behöfliga, slutligen kunde till ägaren återställas.
Farhågorna för dessa olägenheter ansåg Justitie-Ombudsmannen hafva bordt för¬
svinna, vid eftersinnande deraf, att vexelinnehafvaren i detta fall icke kunde få sin fordran
gulden af annan vexelgäldenär, med mindre denne, på sätt redan vore anmärkt, blefve for¬
dringsägare, och finge lika rätt hos den först sökte vexelgäldenären eller acceptanten.
Justitie-Ombudsmannen kunde ej heller inse, af hvilken anledning det befarades, att
denne skulle vara mindre angelägen, än förre vexelinnehafvaren, alt emottaga den li¬
qvid, som genom försäljningen af det utmätta godset funnes att tillgå, eller huruledes
några medel skulle komma att inflyta, som för åsyftadt ändamål icke voro behöfliga,
och förthy borde till ägaren återställas, då, för så vidt Förklarandernes ofvananförda
yttrande om så beskaffade medel hade afseende på sådana, som förväntades in¬
flyta för det hos vexelacceptanten till vexelns gäldande utmätta gods, bemälde accep¬
tant genom vexelns godkännande måste anses hafva gjort sig förpligtad att utgifva
den till inlösen deraf erforderliga summa, hvartill således de inflytande medlen vöre
behöfliga, intilldess de blifvit för sitt ändamål använde.
För dessa betänkligheter hade emedlertid fått vika den verkligen grundade och
oafvisliga betänkligheten, att genom det klandrade domslutet en tredskande gäldenär
befriades från betalningsskyldigheten, med uppoffring af en vexelinnehafvares på lag
stödda rätt. Huru detta kunnat ske, såsom i förklaringen uppgåfves, utan förbiseende
af
!7
af dels parternas egenskap utaf vexelinnehafvare och vexelgäldenär, dels utaf skill¬
naden emellan vexel och annat fordringsbevis, dels ock slutligen utaf stadgandet
uti 89 § Vexellagen, det återstode för Förklaranderne att närmare utveckla.
Kongl. Hofrättens ledamöter slutade deras förklaring med en underdånig hem¬
ställan, huruvida genom deltagande uti i fråga varande domslut, genom ofvanberörda
utlåtande eller genom underlåtenhet att, i anledning af Wickmans klagoskrift, med¬
gifva hvad deruti blifvit anmärkt, eller, i anseende till dennes försummelse att hos
Kongl. Majit söka rättelse i samma dom, Förklaranderne, innan tillfälle varit dem be-
redt att af Justitie-Ombudsmannen emottaga underrättelse om den lagtolkningsmethod,
som vore vanlig och riktig, samt deraf hämta upplysning och ledning för deras om¬
döme om vexelns natur och rättskraft, gjort sig skyldige till det åtal, Justitie-Ombuds¬
mannen funnit sig befogad att emot dem anställa.
Härpå svarade Justitie-Ombudsmannen, att då hos honom klagan fördes öfver
det i fråga varande domslutet, och han, efter granskning deraf och jemförelse med
Vexellagens stadganden, fann samma domslut, efter hans uppfattning, lagstridigt, men
antog, att det tillkommit genom förbiseende af den pröfvade rättsfrågans särskilda be¬
skaffenhet, öfverlemnade han klagoskriften till de ledamöter af Kongl. Hofrätten, som
i domslutet deltagit, och utbad sig deras yttrande i ämnet. Att vid det tillfället, så¬
som Förklaranderne tyckas ansett lämpligt och behöfligt, meddela en Öfverrätt »un¬
derrättelse om den lagtolkningsmethod, som uti det i fråga komna fallet vore vanlig
ock riktig, samt dymedelst bibringa Kongl. Hofrättens ledamöter upplysning och led¬
ning för deras omdöme om vexelns natur och rättskraft, den tankan kunde hos Ju-
p # ... i
stitie-Ombudsmannen icke uppstå. Han förestälde sig, att öfverdomare, som oupp-
såtligen felat, skulle kunna, lika väl som en underdomare eller annan embets- och
tjensteman, emot hvilken anmärkning på enahanda sätt blifvit gjord och på samma
sätt meddelad, erkänna ett begånget misstag, heldre än att äfventyra ett försvar med
så ringa utsigt till framgång, som i detta fall syntes vara för handen. Imellertid ha¬
de Justitie-Ombudsmannen fått emottaga ett utlåtande, som uppenbarligen hade för
ändamål att rättfärdiga det klandrade domslutet. Och då detta utlåtande icke kunde
rubba Justilie-Ombudsmannens öfvertygelse om bristande laglig grund för domen, an¬
såg han annan utväg icke återstå för uppfyllande af sin embetspligt och klagandens
rättmätiga anspråk, än att draga den sålunda omtvistade frågan under högsta do¬
maremaktens afgörande. Detta vore hvad han afsett med åtalets anställande. Och då
han förestälde sig, alt han medelst handlingar och åberopade lagrum lyckats ådaga¬
lägga, alt det anmärkta domslutet vore stridande ej allenast emot lagens anda utan
ock emot lagens uttryckliga bokstaf, trodde han de domare, som för ett slikt beslut
voro ansvarige, sakna giltiga skäl till förundran eller ovilja emot denna hans embets-
fitgärd.
Endast en sådan öfvertygelse, att lagens klara föreskrift blifvit åsidosatt, hade
föranledt Justitie-Ombudsmannen att påkalla Kongl. Majits nådiga pröfning af saken.
3
18
Det vore således icke ett prejudikat i en tvistig rättsfråga, som han sökte vinna.
Hade hos honom minsta tvekan uppstått angående rätta tolkningen af de på frågan
tillämpliga lagbud, så skulle han gerna besparat sig obehaget att uppträda såsom åkla¬
gare emot allmänt högaktade domare, och i stället valt utvägen alt hos Rikets Ständer i
vanlig ordning begära deras medverkan till vinnande af en lagförklaring i ämnet;
men som han, efter sin uppfattning af saken, på en sådan framställning ej haft att
vänta annat svar, än att nämnda lagbud, såsom klara och tydliga, icke erfordrade
förklaring, kunde denna utväg icke lämpligen försökas. Den stöde likväl öppen, i
händelse Justitie-Ombudsmannens uppfattning af lagens rätta grund och mening skulle
befinnas felaktig.
Vid fråga slutligen om det ansvar, som för domarena borde i fråga komma,
yttrade Justitie-Ombudsmannen, att visserligen grundade skäl kunde finnas att i all¬
mänhet påyrka högre ansvar å öfverdomare, än som, under enahanda förhållanden,
borde tillämpas på underdomaren, men, då felet här måste anses vara ett ouppsåtligt
förbiseende, hvartill lika lätt den ene, som den andre kunde göra sig skyldig, funne
Justitie-Ombudsmannen sig icke böra påyrka strängare ansvar, än fiofrätterne i lik¬
artade fall pläga ådöma underdomare, hvarföre han underdånigst hemställde, att
Kongl. Majit täcktes i nåder bestämma det lindrigare ansvar af böter, som, jemlikt
grunderne i I kap. 12 § Rättegångsbalken, ansåges lämpligt; men för den hän¬
delse, att Kongl. Majit skulle finna något ansvar icke äga rum, anhöll dock Justitie¬
ombudsmannen underdånigst, att beslutet derom måtte beledsagas af ett förklarande,
som innebure, att det anmärkta domslutet vore stridande emot lag, helst Förklaran-
derne genom deras underdåniga hemställan till Kongl. Majits nådiga bepröfvande, huru¬
vida Justitie-Ombudsmannen ägt fog till åtalet, syntes uttrycka samma önskan om nå¬
digt yttrande, i afseende på det klandrade domslutets öfverensstämmelse eller stridighet
med gällande lag.
Uti denna sak har Kongl. Majit under den 26 September 1862 meddelat nå¬
digt utslag af innehåll, att, emedan, äfven om antagas måtte, att, derest ofvanberörde
vexeitvist blifvit hos Kongl. Majit i laga ordning fullföljd, sådant föranledt ändring i
Hofrättens i fråga varande dom, densamma likväl icke vore af beskaffenhet att För-
klaranderne, hvilka i domens fattande deltagit, derigenom kunde anses hafva af uppen¬
bar vårdslöshet eller oförstånd fällt'orätt dom; ty funne Kongl. Majit det anställda
åtalet icke kunna bifallas.
Genom misstag har i 1862 års Berättelse, sid. 38, blifvit antecknadt, att Kongl.
Svea Hofrätts utslag den 28 November '1861, i aktionsmålet emot en tillförordnad
Domhafvande i Färentuna härad, för underlåtenhet att behörigen kungöra dagen för
s. k. domslösen, icke vore å någondera sidan öfverklagadt. Verkliga förhållandet var,
19
att Domhafvande!! öfver nämnda utslag anfört underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t,
som likväl, i nådigt utslag den 22 Januari 1863, förklarat skäl icke vara anfördt,
verkande ändring i det öfverklagade utslaget.
Enligt 1859 års Fånglista från Kalmar län, hade två fångar blifvit i nämnda
läns cellfängelse afstrafFade med tre veckors fängelse, hvartill dem ådömda böter och
vitén för skogsåverkan på Böda kronopark blifvit af Ölands Norra Mots Häradsrätt
genom beslut den 2\ Januari 1859 förvandlade.
Utdrag af Häradsrätteus protokoll, innefattande nämnda beslut, infordrades, och
i min till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Göta Hofrätt aflåtna skrifvelse, hvarigenom
förordnades om åtal emot Häradsrättens ordförande, anmärkte jag ej mindre att Hä¬
radsrättens sålunda i fråga komna beslut vore i den målto felaktiga, att de ådömda
böterna bordt, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 6 Maj 1813, förvandlas till fängelse
vid vatten och bröd, än äfven att, enligt hvad ofvannämnda protokollsutdrag gåfve
vid handen, afslutandet af 1858 års hösteting i Ölands Norra Mot blifvit nog länge
fördröjdt, nemligen till den 2\ Januari 1859.
Under den skriftvexling, som, efter sakens anhängiggörande hos Kongl. Hof¬
rätten, ägde rum, anförde Häradsrättens ordförande till sitt försvar, bland annat, att
endast de åverkansböter, som, enligt 68 § i Kongl Förordningen den 1 Augusti
1805, ginge till treskiftes, borde, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 6 Maj 1813, vid
bristande tillgång hos de sakfälde, förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, men
att samma Kongl. Kungörelse deremot icke ägde tillämpning på böterna efter 62 §
i förutnämnda Kongl. Förordning, hvilka voro Konungens ensak och följaktligen, en¬
ligt de för ensaksböter i allmänhet stadgade grunder, skulle förvandlas till enkelt fän¬
gelse; samt att bemälde ordförande icke kände något lagrum, som bestämde tiden för
tingens afslutande vidare, än att, enligt Expeditionstaxan, sådant ej finge ske förr, än
alla expeditioner vore färdiga; och att, då på tingens mer eller mindre vidlyftiga be¬
skaffenhet berodde deras afslutande tidigare eller senare, någon viss dag derför icke
rimligen kunnat stadgas, hvarföre också lagen endast föreskrefve den tid, inom hvil¬
ken de borde utsättas.
Uti det slutliga memorialet yttrade Advokatfiskal, att, enär Kongl. Kungö¬
relsen den 6 Maj 1813, just i afseende å de i 62 § af Kongl. Förordningen den 1
Augusti 1805 omförmälde böter, innehölle uttryckligt stadgande derom, att förvand¬
ling af sagda böter, der sådan i fråga komme, borde ske efter 5 kap. Slraffbalken,
och de i samma Kongl. Kungörelse omnämnda vitesböter, i afseende å hvilkas för¬
vandling 10 kap. Utsökningsbalken och 8 punkten i Kongl. Förklaringen den 23
Mars 1807 lände till efterrättelse, tydligen afsåge sådana vitén, som domaren, enligt
10 kap. 5 och 6 §§ Bvggningabalken samt Kongl. Förordningen den 30 September
20
1801, ägde i åverkans-mål särskildt stadga, det syntes uppenbart, att Häradsrättens
i fråga varande förvandlingsbeslut vore emot lag stridande; hvarföre och som, be¬
träffande tiden för de ordinarie tingens afslutande, 2 kap. 1 § Rättegångsbalken
och Kongl. Brefvet den 13 Januari 1857, i fråga, såsom här, om hösteting, innefatta den
bestämning, att dessa ting skulle hållas från medio af September till Tbomas-
rnässan (den 21 December), af hvilket lagstadgande följde, att tingen inom den så¬
lunda utsatta terminen jemväl borde vara afslutade, samt det förthy utgjorde ett do¬
marens åliggande att så ordna göromålen och arbetet, att lagens fordran i nyssnämn¬
da hänseende blefve uppfylld, Advokalfiskalen yrkade, att Häradsrättens ordförande,
hvilken icke haft att anföra något särskildt skäl, som föranledt, att i fråga varande
ting först den 21 Januari 1859 kommit att afslutas, måtte för de anmärkte felen i
domare-embetets förvaltning dömas att plikta det belopp, Kongl. Hofrätten pröfvade
rättvist att bestämma.
Häröfver hörd androg Häradsrättens ordförande, med upprepande af sitt förra
genmäle, i afseende på förvandlingsåtgärderna, för öfrigt hufvudsakligen, att 1757 års
åberopade Kong). Bref, efter hans omdöme, endast afsåge den tid, inom hvilken hö-
stetingen skulle begynnas, att 1858 års hösteting i Norra Mötet, i enlighet dermed,
börjats den 25 Oktober och fortgått oafbrutet till tolfte rättegångsdogen, den 6 No¬
vember, hvarefter, i anseende till påfordrade ransakningar med häktade personer,
extra rättegångsdagar måst utsättas den 23 November och den 14 December nyss¬
nämnda år, samt den 4 och 7 Januari 1859, hvarvid, förutom ett betydligt antal
till småprolokollen hörande ärenden, icke mindre än tretiotre domboksärenden och
deribland vidlyftiga ransakningar förekommit, samt att, under tiden, den 11 Decem¬
ber, vid Agodelnmgsrättens sammanträde i Södra Mötet blifvit handlagda sexton skif¬
tesmål, i följd hvaraf göromålen så hopat sig, att expeditionslösen icke kunnat hållas
före början af vintertinget i sistnämnda härad, utan först någon kort tid efter det
rättegångsdagarne i detta härad upphört.
Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 20 Januari 1863, och fann, med god¬
kännande af Advokalfiskalens uppfattning af stadgandet i 2 kap. 1 § Rättegångsbal¬
ken och Kongl. Brefvet den 13 Januari 1757, den tydning, Häradsrättens ordföran¬
de deråt gifvit, vara felaktig, men att, ehuru ifrågavarande ting således lagligen bordt
vara afslutadt till den 21 December 1858, åtalet i denna del dock, med afseende å
hvad bemälde ordförande till ursäkt härutinnan i öfrigt andragit, skäligen finge utan
vidare påföljd aflöpa; men, emedan Kongl. Kungörelsen den 6 Maj 1813 deruti är
tydlig och klar, att böter, hvilka ådömas efter 62 § i Kongl. Förordningen den 1
Augusti 1805, skola, vid bristande tillgång och derest icke någon vill af den sakfäll-
des arbetsskyIdighet sig begagna, förvandlas efter 5 kap. Straffbalken, samt Härads¬
rätten således i uppenbar strid emot nämnde Kongl. Kungörelse förvandlat de i fråga
varande personer, enligt sagde §, för åverkan å kronopark ådömda böter till fän¬
gelse, i stället för fängelse vid vatten och bröd; thy pröfvade Kongl. Hofrätten, i
21
förmågo af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, rättvist döma Häradsrättens ordförande,
för berörda under domare-embetets utöfning begångna felaktigheter, dem han sökt
försvara och hvilka alltså måste hafva varit härledda af oförstånd, att böta Tjugufem
Riksdaler Riksmynt, till treskiftes emellan Kronan, Norra Mötet och Advokatfiskal;
skolande, likmätigt Kongl. Brefvet den 26 Oktober 1790, Häradshöfdingens andel af
Motets lott i böterna tillfalla lazarettet i Borgholm.
Detta utslag har jag, å min sida, låtit vinna laga kraft.
Finske undersåten, Häradshöfdingen Nils Ekström, såsom ombud för För-
gångsmannen Nils Eriksson Keskatalo i Neder Raumo by af Neder Torneå socken i
Finland och för egen del, angaf i en särdeles vidlyftig skrift med många bilagor Ko¬
nungens Befallningshafvande och Landshöfdinge-embetet samt en Kronofogde och en
Länsman i Norrbottens län att hafva i flera afseenden felat vid behandlingen af ne-
danomförmälda lagsökningsärenden.
Bland de flera klagopunkterna ansåg jag, efter det vederbörande undfått del
af klagoskriften och deröfver sig yttrat, endast nedanstående förtjena uppmärksamhet,
hvilka voro riktade
dels emot Landshöfdinge-embetet af följande anledning:
Förre Bonden Per Johansson Korpi i Kojvukyla ägde hos Finske undersåten
Per Purra i Öfver Raumo by fordran till belopp af 222 R:dr 22 sk. 10 rst. Banko
jemte ränta, enligt ett af Finsk Domstol, Neder Torneå Häradsrätt, den 9 April 1846
meddeladt utslag.
Purra åter, hvilkens vistelseort var för Korpi okänd, hade att fordra af Dispo¬
nenten vid Kengis bruk, Carl Johan Sohlberg, omkring 400 Riksdaler Riksmynt, dem
Sohlberg, enligt Korpi lemnadt skriftligt förklarande, åtagit sig att utbetala till Korpi,
emot borgen, om Konungens Befallningshafvande funne skäligt sådant förordna. Korpi
sökte förthy hos Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län, att Sohlberg måtte
förpligtas af dessa hos honom innestående medel till Korpi utgifva förstnämnda be¬
lopp, jemte ränta och lagsökningskostnad. Landshöfdinge-embetet meddelade resolu¬
tion den 2 Mars 1857, utan att Purra blifvit öfver ansökningen hörd, och med för¬
klarande, att Landshöfdinge-embetet pröfvat samma ansökning, hänvisades Korpi att
anmäla sig hos vederbörande Kronofogde för erhållande af utmätning å Korpis for¬
dran, »om fog dertill vore.»
Kronofogden i orten beordrade Länsmannen alt nämnda resolution i laga ord¬
ning verkställa och de inflytande medlen till fordringsägaren emot qvitto och veder¬
häftig borgen utbetala. Med anledning deraf inställde sig Länsmannen den 24 i
samma månad vid Kengis bruk, och,—efter det Sohlberg företett Pajala Häradsrätts
utslag den 4 Mars 1852, uti tvist emellan Per Purra och Sohlberg, hvaraf inhäm¬
tades, att Purras genom detta utslag faststälda fordran hos Sohlberg uppginge till
22
597 Riksdaler 41 sk. 5 rst. Riksgäldssedlar, och att Sohlberg, enligt samma utslag,
skulle äga att med jernsmide efter utsatt pris gälda nämnda summa, — utmätte hos
Sohlberg för Korpis fordran, uträknad till 564 Riksdaler 11 sk. 5 rst., samt för
förrättningskostnaden 3 R:dr 18 sk. Riksgäldsmynt, 340 Lispund stångjern, hvilket
Korpi berättigades att emot qvitto och vederhäftig borgen utbekomma.
Sedan detta för sig gått, såsom nämndt är, den 24 Mars 1857, inlemnade
Häradshöfdingen Ekström den 28 påföljande Maj till samma Kronofogde, med begä¬
ran om verkställighet, det till Purra utfärdade exemplar af Pajala Häradsrätts nyssbe-
rörda, i tvisten emellan Purra och Sohlberg den 4 Mars 1852 meddelade utslag,
hvarå den 4 Oktober samma är var tecknadt förklarande af Purra, att den genom
samma utslag faststälda fordringen, efter afdrag af tre rubel silfver, dem Purra af
Sohlberg bekommit, transporterades på Nils Keskitalo, äfvensom, i styrkt afskrift, en
af denne den 14 Maj 1857 utfärdad handling, hvarigenom samma fordran öfver-
låtits på Häradshöfdingen Ekström. När sedermera icke någon utmätning skedde,
på grund af omförmälda handlingar, hvilka Kronofogden till Länsmannen remitterat,
men denne återsändt med anmälan, att hinder för den begärda verkställigheten mött,
förde Häradshöfdingen Ekström, i en till Konungens Befallningshafvande den 12 Mars
1858 ingifven skrift, klagan deröfver, med yrkande, att Kronofogden, såsom den der
skulle, i afseende på detta sednare lagsökningsärende, felaktigt förfarit, måtte godtgöra
Häradshöfdingen hans förutnämnda fordran.
Landshöfdinge-embetet utstälde genom beslut samma dag, eller den 12 Mars
1858, nämnde klagoskrift till kommunikation icke allenast med Kronofogden utan ock
med Länsmannen samt med Sohlberg och Korpi.
dels emot Konungens Befallningshafvande,
derföre att, sedan skriftvexlingen i nyssnämnda mål ägt rum och derunder jemväl blifvit
upplyst, att Kronofogden uraktlåtit dels att för det af Ekström emottagna utslag, inom
tre månader från emottagande!, redovisa dels ock att anteckna ärendet i utmätnings-
diariet, Konungens Befallningshafvande, genom utslag den 19 November 1858,
beslutadt af dåvarande Landshöfdingen och kontrasigneradt af Landssekreteraren, för¬
klarat att, då Kronofogden till betäckande af Korpis fordran hos Purra den 24 Mars
1847 låtit i mät, till motsvarande värde i jern, hos Sohlberg anteckna just den till¬
gång, hvilken Purra, på grund af Pajala Häradsrätts omförmälda utslag, hos Sohlberg ägt,
och detta beslut (?) således den 28 derpå följande Maj, då Kronofogden till verk¬
ställighet af Häradshöfdingen Ekström emottagit detsamma, icke kunnat innehafva egen¬
skap af sådan dom eller utslag, hvarå utmätning följa bordt, Kronofogden icke ägt att,
emot stadgandet i I punkten af Kongl. Förordningen den 21 Mars 1835, innan sig
visat, om berörda utmätningsåtgärd vunnit fastställelse eller laga kraft, på grund af
samma beslut föreskrifva ny utmätning hos Sohlberg, samt att, till följd häraf, Krono¬
fogdens anmärkta uraktlåtenhet att ärendet behörigen redovisa och i diariet observera
mke kunde till den å honom yrkade ersättningspåföljd föranleda.
23
dels ock slutligen emot Landssekreteraren särskildt,
emedan en vid Korpis ofvannämnda lagsökningsinlaga fogad, från Landskansliet i Norr¬
bottens län expedierad, afskrift af ett utaf Konungens Befallningshafvande i nämnda
län den 18 September 1850 meddeladt utslag, innehållande i rubriken transsumt af
det till grund för krafvet åberopade Neder Torneå Häradsrätts utslag, befanns icke
vara med hufvudskriften öfverensstämmande, i den måtto, att, då Konungens Befall-
nineshafvandes berörda utslag, sådant det återgifvits i en af Landssekreteraren den
23 November 1857 meddelad afskrift deraf, uti rubriken jemväl upptoge bevis om
en den 5 December 1816 till Korpi gjord afbetalning å bans genom Häradsrättens
nyssnämnda utslag faststälda fordran, förstberörda afskrift icke innehölle samma bevis,
eller annan upplysning om den sålunda skedda afbetalningen; hvilken felaktighet Hä¬
radshöfdingen Ekström förmente hafva ledt dertill, att, vid verkställighet den 21 Mars
1857 af detta Häradsrättens utslag, gäldenären tillhörig egendom tagits i mät till större
belopp, än rätteligen erfordrats.
På grund af nu anförda förhållanden ansåg jag det ligga Länsstyrelsen i Norr¬
bottens län till last att hafva
dels uti det af Per Korpi anhängiggjorda lagsökningsärende uraklåtit att höra
gäldenären, äfvensom, genom resolutionen den 2 Mars 1857, obehörigen undandragit
sig att pröfva och bestämma, huruvida fog till den sökta utmätningen förefunnes, och
i stället sin skyldighet härutinnan på annan, Länsstyrelsen underordnad, myndighet
öfverlåtit;
dels, uti det sedermera af Häradshöfdingen Ekström hos Länsstyrelsen emot Krono¬
fogden anhängiggjorda ärendet, genom resolutionen den 12 Mars 1858, utan visadt laga skäl,
utstäldt ansökningen till förklaring af flera andra personer, än den, som söktes; till icke
ringa uppehåll i ärendets slutliga behandling och till stora omkostnader för sökanden,
som hade att om handlingarnes delgifvande besörja; och
dels genom Läns-styrelsens i samma ärende den 19 November 1858 gifna
beslut, emot lag vägrat sökt handräckning emot under-exsekutor, och uraktlåtit att
ådagalagda, utaf honom begångna felaktigheter, beifra;
hvartill komme, att Landssekreteraren, på sätt ofvan är vordet anmärkt, gjort
sig skyldig till vårdslöshet, såsom expeditionshafvande.
Med framställning af dessa anmärkningar uppdrog jag åt Advokatfiskals-embetet
i Kongl. Svea Hofrätt att anställa åtal emot Landssekreteraren, som deltagit i alla de
såsom oriktiga anmärkta besluten och tillika såsom expeditionshafvande felat, emot
Landskamereraren, som bidragit till besluten den 2 Mars 1857 och den 12 Mars
1858, och emot då varande Landshöfdingen, hvilken, såsom Länsstyrelsens chef, be-
slutit resolutionen den 19 November 1858.
Sedan detta åtal blifvit utfördt, och Advokatfiskal yrkat ansvar å veder¬
börande, jemlikt 9 kap. 5 § Utsökningsbalken samt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken,
har Kongl. Hofrätten meddelat utslag den 12 Mars 1863, af innehåll, att, hvad an-
24
ginge åtalet emot Landshöfdingen och Landssekreteraren, i afseende på Konungens
Befailningshafvandes den 19 November 1858 gifna slutliga utslag uppå Häradshöfdin¬
gen Ekströms ofvanberörda ansökning om erhållande af handräckning emot Krono¬
fogden, Kongl. Hofrätten funne Konungens Befailningshafvandes förfarande i denna del
ej vara af beskaffenhet att böra till ansvar föranleda*); äfvensom och då, i fråga om
den emot Landssekreteraren förda talan om ansvar för vårdslöshet, såsom expeditions-
hafvande, Landssekreteraren förklarat, att den expedition, som uppgifvits hafva varit
i omförmälda målto ofullständig, utgjort endast ett på begäran utfärdadt transsumt
af Konungens Befailningshafvandes förrberörda, den 18 September 1850 meddelade
utslag, samt det icke emot Landssekreterarens bestridande vore ådagalagdt, att den
af Häradshöfdingen Ekström i detta mål, såsom afskrift af nyssnämnda expedition,
företedda handling, hvilken icke utmärkte, att hufvudskriften dertill varit ett trans¬
sumt, öfverensstämde med den af Landssekreteraren utfärdade expedition, ansåge
Kongl Hofrätten denna ansvarstalan icke kunna bifallas.
Vidkommande derefter det emot Landssekreteraren och Landskamreraren ge¬
mensamt anstälda åtal, funne väl Kongl. Hofrätten Landshöfdinge-embetets. i anled¬
ning af Per Korpis ansökning om användande af Per Purras fordran hos Bruksdispo¬
nenten Sohlberg till gäldande af en Purras skuld till Korpi, den 2 Mars 1857 med¬
delade beslut, hvarigenom, med förklarande, att Landshöfdinge-embetet pröfvat ansök¬
ningen, Sökanden hänvisats att anmäla sig hos vederbörande Kronofogde för erhål¬
lande af utmätning, om fog dertill vore, icke, emot Landssekreterarens och Lands-
kamrerarens förklaring, angående hvad med de i resolutionen använda ordalag åsyf¬
tats, eller att Landshöfdinge-embetet, som ansåg Korpis uppgifna fordran vara fast-
stäld af behörig domstol och ulmätningsgild, öfverlemnade åt Korpi att, om han der¬
till funne fog, hos Kronofogden göra anmälan om verkställande af utmätning, böra,
på sätt Advokatfiskal antagit, tolkas så, som hade Landshöfdinge-embetet undandra¬
git sig att pröfva, huruvida fog till den sökta utmätningen förefunnes, och i stället
pröfningen häraf å annan, Landshöfdinge-embetet underordnad, myndighet öfverlåtit;
vid hvilket förhållande Landshöfdinge-embetet ej kunde anses hafva gjort sig till an¬
svar för slik förseelse skyldigt; men, emedan Landshöfdinge-embetet, vid behandlingen
af Korpis i fråga varande ansökning, felat i den måtto, att, fastän med densamma af-
sågs att här i Riket vinna utmätning för fordran, som blifvit genom annan än Svensk
domstols beslut faststäld, Landshöfdinge-embetet, utan att ens om gäldenären Purras
hörande öfver samma ansökning förordna, genom nyssberörda resolution berättigat
Korpi att erhålla handräckning till den sökta utmätningen; samt vidare förekomme,
att —
*) Ekström hade i vanlig väg sökt och redan förr, än klagan hos Justitie-Ornbuds -
mannen fördes, vunnit ändring uti i fråga varande utslag, så att Kronofogden genom Kongl.
Hofrättens och Kongl. Maj:ts sammanstämmande beslut blifvit förpligtad att gälda Ekströms
fordran.
25
att — efter det, såsom ofvan nämndt vore, Häradshöfdingen Ekström hos Landshöf-
dinge-embetet gjort ansökning om handräckning att af Kronofogden, som utaf Härads¬
höfdingen till verkställighet emottagit Pajala Häradsrätts förrberörda, den 4 Mars 1 852
gifna utslag, men ej inom stadgad tid redovisat för Häradshöfdingen Ekströms derå
grundade fordran hos Sohlberg, utbekomma fordringsbeloppet — Landshöfdinge¬
embete!, genom resolution den 12 Mars 1858, utstält ansökningen till kommunika¬
tion icke allenast med Kronofogden och Länsmannen, hvilken sednares hörande i må¬
let, med afseende å beskaffenheten af Häradshöfdingen Ekströms ansökning, och enär
Länsmannen haft uppdrag af Kronofogden att bringa nyssnämnda utslag i verkställig¬
het, ej borde läggas Landshöfdinge-embetet till last, utan äfven med Sohlberg och
Korpi, fastän icke något skäl dertill förefunnits; ty pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist,
jemlikt de af Advokatfiskal åberopade lagens rum, döma Landssekreteraren och
Landskamreraren, för det de i anförda måtto felaktigt förfarit, i afseende å sistberör-
da två beslut, hvilka de, å Landshöfdin»e-embetels vägnar, meddelat, att böta hvar-
’ O O “
dera Tjugufem Riksdaler Riksmynt till treskiftes emellan Kronan, Luleå stad och Ad-
vokatfiskalen.
Vid denna utgång har jag trott mig böra låta saken bero.
Uti ett aktionsmål emot då varande Polismästaren i Stockholm, rörande e. o.
Packhuskarlen C. J. Pangs olaga häktande, för hvilket mål redogöres i 186? års
Embetsberättelse, (sid. 57 och följ.) öfverklagade bemälde Herr Polismästare i under¬
dånighet Kongl. Svea Hofrätts på anförda ställe intagna utslag; men, genom nådigt
utslag den 4 September 1863, har Kongl. Majit förklarat skäl icke vara anfördt, som
kunde verka ändring i Kongl. Hofrättens berörde utslag.
Uppå skriftlig angifvelse af Gårdfarihandelsdrängen Carl Enander och Smides-
försäljaren Anders Roth, att sedan de af Stadsfiskalen^ i Waxholm blifvit vid Råd¬
stugurätten derstädes tilltalade, för det de skulle på Åkersbergs marknad, under Sep¬
tember månad år 1861, idkat olaga handel, bemälde Rådstufvurätt, medelst utslag den
7 Oktober 1861, enär icke någon af de tilltalade haft arman handelsrättighet att åbe¬
ropa, än den, som grundade sig på de hos dem anhållna pass, men dessa dels syn¬
tes vara utfärdade för andra personer, än de tilltalade, dels lydde å andra varor, än
dem desse medförde, ej mindre ansett de tilltalade hafva idkat olaga handel samt, med
åberopande af 30 § i Kongl. Handeisordningen den 22 December 1846, jemte
Kongl. Kungörelserna den 18 Januari 1850, den 5 Juni 1822 och den 19 Januari
1847, fält dem att böta hvardera Femtio Riksdaler till lika fördelning emellan Kro¬
nan samt Stadsfiskare och Länsmannen i orten, hvilka verkstält beslag å det gods,
4
26
de tilltalade medfört, än ock förklarat berörda gods, med undantag af en del,
som de tilltalade återbekommit, förbrutet, till enahanda fördelning, samt fast-
stält, hvad de tilltalade medgifvil, nemligen att de skulle gemensamt gälda kostnader¬
na i och för beslaget, tillsammans Fyratio Riksdaler Riksmynt, deribland ersättning
till en Fjerdingsman för biträde vid beslaget —- har jag förordnat åtal emot bemäi-
de Rådstufvurätt, under utförande hvaraf såsom felaktigt i Rådstufvurättens förfarande
är vordet anmärkt:
att Rådstufvurätten upptagit till pröfning åtalet emot Roth, ehuru något lag¬
stadgande icke gåfve Rådstufvurätten behörighet dertill;
att för landsköp, som syntes vara den förseelse, för hvilken Roth blifvit sak-
fäld, ansvaret utgjorde, då förseelsen första gången föröfvats, jemlikt 30 § 1 mom. i
Kongl. Handelsordningen den 22 December 1846 samt 6 kap. I § Handelsbaden,
varans förlust, eller, i händelse Roth ansetts allenast hafva vid varuförsäljning öfver¬
skrida den rättighet, som enligt samma Handelsordning honom tillkomme, enligt
Handelsordningens 30 § 2 mom. och 35 §, efter omständigheterna, böter från Tre
Riksdaler 16 skillingar till Tretton Riksdaler 16 skillingar Banco;
att, i afseende på ansvaret för den olaga bandel, Enander skall hafva idkat, och hvilken
syntes hafva bestått deri, att han till försäljning medfört andra varor, än dem, som i hans
pass funnes uppräknade, utan att likväl de utaf varorna, som befunnits af utländsk till¬
verkning, synts hafva varit oförtullade, det förekomme, att uti 1 och 2 mom. af I 7 § i
Kongl. Kungörelsen den 5 Juni 1822 genom den af Rådstufvurätten åberopade Kongl.
Kungörelsen den 19 Januari 1847 blifvit upphäfna, och i stället är vordet stadgadt, att
de, som voro stadde på gårdfarihandel, väl kunde under sina resor upphandla och medföra
ej allenast sådana råämnen, som för deras tillverkningar i hemorten användes, utan
ock andra inhemska eller lofligen införda utländska varor, men att försäljning af dessa
varor ej finge äga rum i annan ordning, än den i gällande Handelsordning foreskrif-
na, vid påföljd, som i samma författning stadgades;
att det ville synas som skulle — sedan de stränga ansvarspåföljderna i 17
§ 2 mom. i Kongl. Kungörelsen den 5 Juni 1822 blifvit upphäfna och ersatta af
Handelsordningens allmänna stadganden, samt de bestämmelser emot lurendrejeri och
tullförsnillning, på grund af hvilka 18 § i berörda Kongl. Kungörelse hänvisade be¬
handlingen af frågor om olaga gårdfarihandel till närmaste Tullrätt, äfven blifvit upp¬
häfna — frågan om den olaga handel, hvilken Rådstufvurätten lagt Enander till last,
lika litet som det emot Roth anhängiggjorda åtalet hafva bordt af Rådstufvurätten till
pröfning upptagas;
att då de varor, som ansetts förbrutna, bordt fördelas med en tredjedel till
Konungen, annan till angifvaren och den tredje till nästa fattighus, samt de böter,
till hvilkas erläggande Roth och Enander befunnits skyldige, rätteligen skolat fördelas
lika emellan åklagaren och de fattige, Rådstufvurättens åtgärd, att fördela varornas
värde och böterna lika emellan Kronan och beslagarne, vore olaglig; samt
27
att Rådstugurätten, oaktadt icke någon af parterna begärt stadfästelse å den
dem emellan träffade förening angående kostnaderna i och för beslaget, och oaktadt
någon skyldighet icke förefanns för de tilltalade att utgifva ersättning till den Fjerdings¬
man, som vid beslaget biträdt Länsmannen, samt det belopp, hvartill ersättningen vid
förlikningen bestämdes, eller Fyratio Riksdaler, öfverskrede hvad som genom ingifna
kostnadsräkningar blifvit de tilltalade affordradt; Rådstufvurätten, utan alt på detta
sednare förhållande göra parterne uppmärksamma, förlikningen faststält.
1 angifvelseskriften hade klaganderne yrkat ersättning för den skada, sorn ge¬
nom Rådstufvurättens nyssberörda förfarande dem tillskyndats, men icke uppgifvit be¬
loppet af det äskade skadeståndet, och Advokatfiskals-embetet i Kongl. Hofrätten er¬
höll, i följd deraf, uppdrag att ombesörja, det klaganderne i nyssberörde afseende blef-
ve hörda, och att deras ersättningsanspråk, i mån af befogenhet, understödja; men,
enligt hvad handlingarne i målet ådagalägga, hade klagandernes ombud, i saken hördt,
å hufvudmännens vägnar, förklarat något vidare icke vara att anföra, i följd
hvaraf, och då ersättningens belopp icke var uppgifvet, än mindre styrkt, frågan der¬
om fått förfalla.
I sjelfva saken utlät sig Kongl. Hofrätten, genom utslag den 15 Juli 1 863,
och emedan, enligt 18 § i Kongl. Kungörelsen den 5 Juni 1822, gårdfarihandlande,
derest han anträffas med sådant gods, som enligt 17 § ej får af honom medföras,
skall vid närmaste Tullrätt till ansvar ställas, och omförmälde öfverenskommelse röran¬
de kostnaderna för beslaget å de af Roth och Enander medförda varor blifvit inför
domstolen träffad, fann Kongl. Hofrätten, jemlikt nyssberörda stadgande och 20 kap.
2 § Rättegångsbalken, Rådstufvurätten icke kunna anses hafva oriktigt förfarit, vare
sig derutinnan, att Rådstufvurätten till pröfning upptagit det af Stadsfiskalen väckta
åtal emot Enander, eller derutinnan att Rådstufvurätten faststält förrberörda öfverens¬
kommelse; men emedan Rådstufvurätten, oaktadt den förseelse, för hvilken Roth är
vorden tilltalad, icke blifvit begången inom Rådstufvurättens domvärjo, eller Rådstufvu¬
rätten eljest varit behörig att derom ransaka och döma, likväl till pröfning upptagit
det emot Roth väckta åtal, och Rådstufvurätten, vid bestämmande af ansvar för den
olaga handel, hvartill Enander och Roth gjort sig skyldige, och hvarför, enligt 30 §
1 mom. i Kongl. Handelsordningen den 22 December 1846, 6 kap. 1 § Handels¬
baden och Kongl. Kungörelsen den 19 Januari 1847, de tilltalade varit förfallne endast
till påföljd, att hafva förbrutit de varor, med hvilka de idkat handel, i stället tilläm¬
pat det i 13 § af Kongl. Kungörelsen den 5 Juni 1822 jemte förlust af det med¬
förda godset stadgade bötesansvar och sålunda orätt dömt, ty pröfvade Kongl. Hof¬
rätten, som ansåg Rådstufvurättens åtgärd att hafva fördelat böterna och värdet af
det förbrutet dömda godset, i enlighet med nyssberörda af Rådstufvurätten åberopa¬
de Kongl. Kungörelse, såsom en följd af den oriktiga tillämpningen af samma kun¬
görelse, icke kunna Rådstufvurätten särskildt till last föras, rättvist, det skulle Justi-
tiarien och två Rådmän, hvilka såsom ordförande och ledamöter i Rådstufvurätten
28
omförmälda mål handlagt, för hvad dem till last folie, jemlikt 1 kap. 12 § Rätte¬
gångsbalken, böla hvardera Femtio daler silfvermynt med Tjugufem Riksdaler Riks¬
mynt till treskiftes emellan Kronan, Waxholms stad och Advokatfiskalen i Kongl.
Hofrätten, dock att den andel af stadens lott i dessa böter, som enligt lag lillkomme
de sakfälde, i stället skulle tillfalla Stockholms läns lazarett.
Detta utslag har, då klaganderne, på sätt här ofvan förmäldt är, låtit talan om
ersättning förfalla, af mig icke blifvit öfverklagadt.
Vid granskning af Fångförteckningarne från Stockholms stads cellfängelse för
är 1860 anmärktes en oriktighet i straffs sammanläggning, hvartill en af Rådstufvu-
rättens afdelniogar gjort sig skyldig, hvilken anmärkning af det infordrade utslaget i
målet bekräftades.
Förhållandet var, att en person, — som dömdes af Stockholms Rådstufvurätt, ge¬
nom utslag den 12 December 1859, för förfalskningsbrott, andra resan stöld, jem¬
väl från husbonde och ur ficka, förskingring af lånad t gods samt sabbatsbrott, att,
jemte påföljd af böter eller, i saknad deraf, fängelse vid vatten och bröd, hållas till
straflarbete i tre år och sex månader, — efter att hafva utstått fängelset vid vatten och
bröd samt nio månaders straffarbete, rymde från straff-fängelset och föröfvade ånyo
stöld, dervid begagnande falsk nyckel. Det var för dessa sistnämnda brott Rådstuf-
vurätlen nu hade att bestämma straffet och att sammanlägga detta med hvad af det
förr ådömda straffet återstod overkstäldt. Sådant skedde, genom utslag den 19 No¬
vember 1860, på det sätt, att, under åberopande af Kongl. Förordningen den 4 Maj
1855, 1, 6, 11, 14, 15 och 20 §§, Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, 9
punkten, samt Kongl. Förordningen den 21 December 1857, den tilltalade dömdes
för nu begångna andra resan stöld med inbrott att, förutom påföljd af böter eller
deremot svarande fängelse vid vatten och bröd, hållas till straffarbete i Två är och
sex månader; hvarjemte förklarades, att i följd häraf och i förening med hvad af det
honom förut ådömda straff återstod, då det nya brottet begicks, eller straffarbete i
två år och nio månader, den tilltalade nu skulle hållas till straffarbete i sammanlagdt
Fem år och tre månader.
Det var denna sammanläggning af straff, som föranledde ofvanberörda anmärk¬
ning; och då jag, med erinran om föreskrifterne i 4 och 6 §§ af den i utslaget
åberopade 1857 års nådiga Förordning framstälde anmärkningen uti skrifvelse till Råd¬
stugurätten erhöll jag från de två af Rättens i klandrade domslutet delaktige ledamöter,
som fortfarande voro tjenstgörande, det yttrande, att min berörda skrifvelse syntes ut¬
visa, att jag uppfattat 2 § 3 mom. i Kongl. Förordningen den 21 December 1857
så, att en person, som förut vore till straff dömd, ej kunde ådömas straffarbete för
ytterligare längre tid, än högst två år, men att Rättsledamöterne deremot förstodo
meningen af nämnda Kongl. Förordning på det sätt, att då samma Kongl. Förord-
29
ning i 5 § föreskrifver, att, för den händelse någon, sedan han vore till straff för
ett brott dömd, blefve öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott, han då borde
dömas så, som hade han på en gång varit för bägge brotten lagförd; och att sålunda
den nu i fråga varande brottslingen, om detta fall med honom inträffat, skulle kunnat dö¬
mas för alla sina förbrytelser, sabbatsbrott, förskingring af lånt gods, undanhållande
af husbondes egendom, förfalskningsbrott, fickstöld, annan stöld, andra resan, samt
inbrott, att, förutom annan bestraffning, hållas till straffarbete i sex år, hvilket ock,
med afseende å brottens antal och beskaffenhet, sannolikt blifvit fallet; att det för¬
hållande, att bemälde brottsling rymt, sedan han undergått en del af bestraffningen
för de fem förstnämnda brotten, för hvilka ensamma sex års straffarbete äfven kun¬
nat honom ådömas, och derjemte begått ytterligare stölder och inbrott, väl icke bordt
föranleda minskning i straffet, utan snarare förhöjning till två år derutöfver; att bemälde Rätts-
ledamöter förthy ansåge, att då, enligt 6 § i Kongl. Förordningen den 4 Maj 4 855,
straffarbete för stöld ur kläder, dem någon bär på sig, vore högst två år, hvilka för
den, som andra gången beginge stöld, kunde, jemlikt 14 och 15 §§, ökas med fyra
år, tillsammans sex år, och i 2 § 3 mom. i Kongl. Förordningen den 21 December
1857 bestämmes, att tiden för det straff, som längst är, icke får öfverskridas med
mer än två år, för de fall der omnämnas, skulle tiden för det straffarbete, som nu
i fråga varande brottsling för sina förbrytelser fått högst ådömas, kunnat uppgå till
Ätta år; samt att, då nu den brottslige för alla sina förbrytelser blifvit af Rådstugurätten
dömd till straffarbete under sammanlagdt endast sex år, den tid icke vore öfverskri-
den, hvartill han högst kunnat dömas; anmärkande Rättsledamöterne slutligen att, om
deras åsigt icke vore riktig, det kunde inträffa, att en person, hvilken för andra re¬
san stöld blifvit dömd till ett år och tre månaders straffarbete, men, innan straffet
vore till fullo verkstäldt, rymde och beginge inbrottsstöld af gods öfver Två tusen
Dalers värde, icke finge ådömas straffarbete i mer än två år, eller tillsammans Tre
år och tre månader, hvilket svntes vara stridande emot Kongl. Förordningen den 4
Maj 1855.
Med framställning af de anmärkningar, till hvilka nyssanförda yttrande gåfve
anledning, öfverlemnade jag saken till laga åtal, genom skrifvelse till Advokatfiskals-
embetet i Kongl. Svea Hofrätt, sorn i dess till bemälde Kongl. Hofrätt afgifna memo¬
rial, hufvudsakligen androg, att Rådstufvurättens förrberörda utslag den 19 November
1860, i hvad det rörde i fråga varande sammanläggning af straff, vore stridande
emot 1857 års åberopade Kongl. Förordning, som i 2 § 3 mom. föreskrefve, att i
de fall, då någon vore för flera brott på viss tid skyldig till straffarbete eller fän¬
gelse med eller utan arbete eller till olika sådana straff, finge, vid förening af straffen,
tiden för det af dem, som längst vore, icke öfverskridas med mera än två år, hvil¬
ken föreskrift, enligt Förordningens 4 och 6 §§, skulle tjena till efterrättelse ej blott
då någon på en gång för flera brott lagfördes, eller då någon, som till straff dömdes,
förut blifvit ålagd annan icke verkstäld bestraffning, utan äfven då någon, sedan han
30
blifvit till straff dömd, men innan han det till fullo undergått, föröfvat nytt brott, i
hvilket sednare fall straffet för detta brott, med iakttagande af de uti Förordningens
föregående §§ stadgade grunder, borde förenas med hvad af det förra straffet åter¬
stod, då nya brottet begicks; och att, i enlighet härmed, vid förening af det straff¬
arbete under två år och sex månader, hvilket Rådstugurätten utsatt för det af den
tilltalade begåDgna nya brott, med återstoden af det honom förut ådömda enahanda
straff, eller straffarbete uti två år och nio månader, dessa straff bordt sammanläggas
till straffarbete uti fyra år och nio månader; i följd hvaraf, då Rådstufvurätten i stället
dömt bemälde person att i ena bot hållas till sådant arbete uti fem år och tre må¬
nader, denne fått sig ådömdt straffarbete under en tid af sex månader längre, än ve-
derbordt, i anseende hvartill Advokatfiskals-embetet yrkat, alt Rådstufvurättens för
anmärkta beslutet ansvarige ledamöter måtte, för det de i anförda hänseendet fält
orätt dom, hvar för sig dömas att böta, i enlighet med 1 kap. 12 § Rättegångs¬
balken.
Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 20 Oktober 1863 af innehåll: att som
Rådstufvurätten, genom dess ofvanberörda utslag den 19 November 1860, vid sam¬
manläggning af det den tilltalade derigenom ådömda straffarbete i två år och sex må¬
nader med hvad af det honom förut ådömda straff återstod, då det nya brottet be¬
gicks, eller straffarbete i två år och nio månader, i så måtto oriktigt förfarit att
Rådstufvurätten i stället för att., på sätt, enligt de af Advokatfiskalen åberopade före¬
skrifterna i Kongl. Förordningen den 21 December 1857, ske bordt, bestämma tiden
för straffarbetet till sammanlagdt Fyra år och nio månader, förklarat, att bemälde
tilltalade skulle hållas till sådant arbete i Fem år och tre månader; alltså pröfvade
Kongl. Hofrätten rättvist att, jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, döma de Råd¬
stufvurättens ledamöter, hvilka i anmärkta beslutet deltagit, att för hvad dem sålun¬
da till last kommit, böta hvar för sig Femtio Daler med Tjugufem Riksdaler Riks¬
mynt till treskiftes emellan Kongl. Majit och Kronan, Stockholms stad och Advokat¬
fiskalen.
I öfrigt och hvad anginge Advokatfiskalens framstälda anhållan, att öppen rätt
måtte lemnäs ej mindre åt Advokatfiskals-embetet att framdeles, i händelse den i fråga
varande personen komme att undergå straffarbete under den olagligen förlängda liden,
utkräfva ersättning för deraf uppkommande tillökning i fångvårdskostnad, än ock åt
fången att sin talan om skadestånd utföra; så, enär upplyst blifvit, att Kongl. Majit
genom utslag den 9 December 1862 af nåd tillåtit, att tiden för det nämnde fånge
ådömda straffarbete finge nedsättas till fyra år och nio månader, funne Kongl. Hof¬
rätten berörda anhållan icke till vidare yttrande föranleda.
Detta utslag har jag låtit vinna laga kraft.
31
I afseende på tiden för en tilltalad men under ransakningen rymd och sedan
häktad persons inställande till förhör vid domstol, samt i fråga derom, huru långa
uppskof i en pågående brottmålsransakning lagligen äga rum, hafva, i nedanintagna
mål, af en domare blifvit uttalade åsigter, sorn förtjena att ofientligare, än det kunnat
ske under skriflvexlingen vid domstolen, bekämpas och tillrättavisas, i fall de, emot
förmodan, skulle af någon annan domare delas.
Yid granskning af 1860 års Fångförteckningar från Skaraborgs län yppades,
att en fånge, Anders Johan Andersson i Lundby, hvilken den 31 Mars 1860 in¬
kommit till nämnda läns cellfängelse, ej förr, än den 7 påföljande Maj, blifvit instäld
till ransakning vid Laske Häradsrätt, hvilken ransakning sedermera fortsattes först den
6 Juni samma år.
Öfver berörda dröjsmål infordrade jag och erhöll förklaring från tillförord¬
nade domhafvanden L. i nämnda härad. Denna förklaring innehöll hufvudsakligen, att
bemälde Anders Joban Andersson varit för det brott, för hvilket han sedermera häk¬
tades, tilltalad redan vid höstetinget 1859, då han erkänt brottet, men målet än¬
dock för andra orsaker måst uppskjutas till nästföljande lagtima ting Andersson fick
under tiden vistas på fri fot. Vid målets företagande å följande ting, den 28 Ja¬
nuari 1860, instälde sig icke Andersson, i följd hvaraf Häradsrätten förständigade
åklagaren att genom anmälan hos Konungens Befallningshafvande i länet föranstalta
om den tilltalades allmänna efterlysande. Konungens Befallningshafvande hade der¬
efter, i skrifvelse den 4 April samma år, tillkännagifva för Domhafvanden Anders¬
sons häktande och äskat ransakning. Denna skrifvelse skall hafva ankommit til! Dom¬
hafvanden den 6 eller 9 i samma månad. Förklaranden, som eljest förestått dom¬
sagan sedan början af 1859 års sommarting, åtnjöt tjenstledighet vid nu i fråga va¬
rande tiden, eller från den 5 Mars till och med den 27 April 1860, under hvilken
tid annan tillförordnad Domhafvande för honom tjenstgjorde. Ehuruväl det sålunda
icke ankommit på Förklaranden att utsätta och hålla det urtima ting, som blifvit nö¬
digt, derest ransakning med Andersson skolat ovilkorligen äga rum inom tre veckor
från den 6 April, ville dock Förklaranden icke neka, att han, hvad han då mera icke
mindes, tilläfventyrs af tjenstgörande Domhafvanden fått emottaga Konungens Befall-
ningshafvandes ofvannämnda skrifvelse genast eller så tidigt, att han, som, efter den
sistnämnde, skulle åter inträda i domare-embetets utöfning, kunnat föranstalta om ur¬
tima ting under tiden emellan den 27 April och den 7 Maj, på hvilken sednare dag
Laske härads lagtima sommarting begynte. För den händelse, som sålunda förut¬
sattes, anförde Förklaranden till sitt försvar, att Andersson i förevarande fall ej varit
uti lika ställning med en annan person, hvilken såsom misstänkt att hafva föröfvat
något brott häktats och till fängelse införpassats, enär Andersson förut varit under
ransakning för samma brott, men genom sin rymning föranledt ransakningens vidare upp¬
skjutande; att, vid sådant förhållande, det ej varit nödigt att med Andersson iakttaga
annat förfaringssätt, än med häktad, som i afbidan på ny ransakning återförpassas
32
till länsfängelset, nemligen att sådan ransakning utställes endast med inskränkning der¬
hän, all den häktade en gäng i hvarje månad utfordras lill ransakning; att, med en
sådan uträkning, liden emellan tvenne urtima ting kunde utställas från början af en
månad till slutet af den påföljande, hvilket sednare Förklaranden dock förmodade icke
skola inträffa, utan att förhållanden förefunnes, som eljest gjorde ett mellankommande
sammanträde onyttigt, till exempel, då rymlig tid för ett vittnes förvisande till pre-
sterskapet eller lör handlingars infordrande på nödiga omvägar erfordrades; att ett
urtima ting uti nu i fråga varande mål sannolikt ej varit tillnågon nytta, emedan utred¬
ning saknades, om och huru fången förut straffats för olofligt tillgrepp; och att upp-
skofvet från den 7 Maj till den 6 Juni, då lagtima sommartinget i häradet afsluta-
des, ägt rum, för att lemna åklagaren tillfälle att förskaffa närmare upplysning om
verkligheten af ett emot Andersson tillika angifvet, i Södermanland begånget, förfalsk¬
ningsbrott.
1 anledning häraf infordrade jag utlåtande i ämnet af domhafvanden, S,
som vid den i fråga komna tiden förestod domsagan. I sitt svar åberopade S.
L:s uppgift, deruti denne icke förnekat sig »hafva emottagit Konungens Befallnmgshaf-
vandes skrifvelse angående Anderssons häktning genast eller så tidigt, att han kunnat
efter återinträdandet i domare-embetets utöfning föranstalta om urtima ting, under ti¬
den emellan den 27 April och den 7 Maj,» hvarefter S. vidare förmälde, att han, i
följd af sin slägtskap med allmänna åklagaren, varit jäfvig att i förevarande mål hålla
urtima ting; att han således måst i Kongl. Hofrätten begära förordnande för annan
domare, men för att undvika denna åtgärd, genast lemnat Konungens Befallnmgshaf-
vandes förutnämnda skrifvelse till L, på det att denne skulle kunna straxt efter sitt
inträde i domare-befattningen det urtima tinget förrätta.
I den skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Göta Hofrätt, hvaruti jag
förordnade om åtal, lade jag S. till last, att, då han fann sig jäfvig att den i fråga
varande ransakningen företaga, icke hafva med sådan anmälan derom, som i Kongl.
Förordningen den 10 April 1810 föreskrifves, till Öfver-domstolen ingått, eller —i
händelse Konungens Befallningshafvandes härofvan omförmälda skrifvelse icke ankom
före den 9 April, och således annan domare inom tre veckor inträdde i domare-
embetets utöfning — alt icke hafva åtminstone utsatt ransakning med den häktade till
den första dagen efter det ojäfvig domare honom i embetets förvaltning efterträdde.
Emot L. åter anmärkte jag, att, då han ej förnekat det han emottagit Ko¬
nungens Befallningshafvandes skrifvelse rörande i fråga varande ransakning genast
eller så tidigt, att han kunnat föranstalta om urtima ting emellan den 27 April och
den 7 Maj, och, då han funnit detta af tjenstgörande domhafvanden uraktlåtet, han
icke sjelf derom gått i författning, helst anledning förekomme att förmoda, det han
åtagit sig detta ärendes behandling.
I fråga åter om L:s här ofvan anförda ursäkter, yttrade jag, att jag funnit
dem
33
dera vara af sådan beskaffenhet, att de för mig utgjort ökad anledning till den an¬
märkta försummelsens lagliga beifrande.
Den först åberopade omständigheten, eller, att »Andersson ej varit i lika ställ¬
ning med en annan person, hvilken såsom misstänkt för brott häktats, enär Anders¬
son förut varit under ransakning för samma brott och genom sin rymning föranledt
ransakningens uppskjutande», kunde jag icke tillägga någon betydelse. Ofvanåberopa-
de 1810 års Kongl. Förordning stadgar, att, då domare å landet får underrättelse om
ett till hans åtgärd hörande brottmål, hvari någon person är häktad, och han, i an¬
seende till laga hinder, finner sig icke kunna inom tre veckor undersökningen före¬
taga, han genast, vid berörda underrättelses undfående, bör sådant anmäla hos Öfver-
domstolen, som äger förordna domare till målets företagande. I detta stadgande fun¬
ne jag icke antydd någon skilnad emellan personer, häktade på misstanka för brott,
och sådana, som, för undergående af fortsatt ransakning, blifvit i häkte inmanade.
En sådan skilnad kunde ej heller i sjelfva verket antagas, då man eftersinnade, att
föreskriften om ransakningens skyndsamma företagande icke borde hafva sin grund
ensamt och uteslutande i den häktades anspråk, huru rättmätigt det -än vore, att så
fort som möjligt få kunskap om det brott, för hvilket han anklagades och hölles
häktad, utan jemväl i den häktades icke mindre rättmätiga anspråk, att ej längre, än
nödigt vore, hållas i fängelse, under afvaktan af dom, hvilken kunde blifva friande
eller ock lyda på sådant straff, som slutade tidigare, ju förr det började, såsom hän¬
delsen vore med alla straff, hvilka icke medförde lifvets förlust eller räckte lifvet
igenom; för att icke tala om den del i nämnde stadgande, som utan tvifvel finge
tillskrifvas lagstiftarens omtanka att icke belasta det allmänna med kostnader för häk¬
tades underhåll, längre tid, än som nödvändigt erfordrades.
I följd af den skilnad, förklaranden sålunda antagit i häktade personers rätt
till skyndsam ransakning, skulle det, enligt förklaringens ord, ej hafva varit nödigt
att med Andersson »iakttaga annat förfaringssätt än med häktade, som i afbidan på
ny ransakning återförpassas till länsfängelset, nemligen att sådan ransakning utstäldes,
endast med inskränkning derhän, att den häktade en gång i hvarje månad utfordra¬
des till ransakning, och att, med sådan uträkning, tiden emellan tvänne urtima ting
kunde utställas från början af en månad till slutet af den påföljande», hvilket sednare
förklaranden dock tycktes betrakta såsom icke tillständigt, med mindre »förhål¬
landen förefunnes, som eljest gjorde ett mellankommande sammanträde onyttigt, till
exempel, då rymlig tid för ett vittnes förvisande till presterskapet eller för handlin¬
gars infordrande på nödiga omvägar erfordrades.»
Uti hvilken lag eller författning förklaranden funnit anledning till, eller stöd
för en dylik åsigt, hade jag icke kunnat utforska. Väl hade jag sett ofvananförda
stadgande i 4 810 års Kongl. Förordning i så måtto missförstådt, som om det inne-
bure, att emellan hvarje ransakningstillfälle borde förflyta i stad åtta dagar och på
landet tre veckor, hvilka tider Författningen omnämner, dock endast i fråga om ran-
5
34
sakningens företagande första gången inför domstol, efter det underrättelse om en
persons inmanande i häkte inlupit; men aldrig hade jag sett eller hört uttalad for¬
dran på ett så vidsträckt utrymme för domarens godtycke, att han skulle, för egen
beqvämlighet och utan giltiga skäl, kunna uppskjuta ransakningar om häktade personer,
efter behag, endast med den inskränkning, att fången en gång i hvarje månad ut¬
fordrades till ransakning. Hvar och en, som gjort sig reda för lagstiftningen i detta
ämne och tillika tagit i öfvervägande brottslingens och samhällets anspråk, eller lyss¬
nat till rättskänslans fordringar, kunde ej undgå att finna, det lag och förnuft sam¬
manstämmande yrkade, att ransakningen med en för brott tilltalad, sin frihet beröf¬
vad person borde behandlas med all den skyndsamhet, omständigheterna tillstadde.
Derföre vore det klart, att de tidsbestämningar, som i detta afseende funnes gifna, ut¬
gjorde, hvad också deras ordalydelse tydligt antydde, maximum af tid, som finge åt¬
gå, innan en häktad för domstol instäldes. Att detta maximum blifvit bestämdt så
högt, eller att så lång tid är vorden för ändamålet anslagen, bärflöte endast deraf, att
i vårt glest bebodda land, äfven med bättre kommunikationsanstalter än de, som
funnos då lagstadgandet tillkom, brefvexlingen med Öfverdomstolen, der den vore
af nöden, erfordrade för de aflägsnare orterna en dylik tidsutdrägt. Vid sådant för¬
hållande skulle det innebära en orimlighet att antaga, det sagde tidsbestämningar utgjorde
hinder att företaga ransakning med häktad person, när helst sådant kunde ske äfven före den
tid, Förordningen sålunda utsatt; det vore fastheldre domarens pligt att börja, fortsätta och
afsluta dylik ransakning med all den skyndsamhet, som af omständigheterna medgåfves.
Beträffande slutligen Ls anmärkning, att det urtima ting, hvarom fråga vore,
ej skulle medfört någon nytta, emedan upplysningar icke varit att tillgå rörande An¬
derssons förutgångna bestraffningar, uttryckte jag den förmodan, att det vore klart, att ju
förr dessa upplysningar befunnes^vara af nöden och började efterforskas, desto förr kunde
deras vinnande emotses.
Efter föregången skriftvexling meddelade Kongl. Göta Hofrätt utslag den 2
Mars 1863 af innehåll hufvudsakligen, att Kongl. Hofrätten ansåge det ligga S. till
last, att han, som, i egenskap af tillförordnad Domhafvande i Laske härad, emottagit
Konungens Befallningshafvandes i Skaraborgs län skrifvelse af den 4 April 1860,
innefattande anmälan, att för stöld tilltalade Anders Johan Andersson, i afbidan på
vidare ransakning, i länets cellfängelse förvarades, dels underlåtit att å skrifvelsen an¬
teckna dagen, då den ankommit, till efterrättelse i afseende på bestämmande af tiden,
inom hvilken samma ransakning bordt företagas, dels ock, i stället för att, på sätt
ske bordt, om domhafvanden varit af jäf hindrad att deltaga i målets handläggning,
antingen hos Kongl. Hofrätten göra hemställan om förordnande för ojäfvig domare
att med målets handläggning taga vidare befattning, eller sjelf utsätta ransakmngens
fortsättning å urtima ting första dagen, sedan ojäfvig person honom efterträdt i do-
mare-embetets utöfning, lemnat berörda skrifvelse till L, som skulle, på sätt nämndt
vore, S. i domare-förordnandet efterträda, hvilket haft till följd, att ransakningen an¬
35
gående Andersson icke blifvit utsatt förr, än efter det S:s förordnande den 27 sagde
månad och år upphört, samt då ej, så vidt utredt vore, kunnat bestämmas tidigare,
än till den 7 Maj, eller, med antagande, att Konungens Befallningshafvandes skrifvelse
först den 9 April kommit Domhafvanden tillhanda, sju dagar senare än, med anled¬
ning af stadgandet i Kongl. Förordningen den 10 April 1810, bordt ske; och som
S:s berörda förfarande innebure vårdslöshet vid förvaltning af domare-embetet, pröf-
vade Kongl. Hofrätten, med tillämpning af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, rättvist
döma honom att härför böta Tretio Riksdaler, till treskiftes emellan kronan, Laske
härad och Advokatfiskals-embetet, samt att ersätta Andersson ej mindre för dennes lidan¬
de, genom qvarsittande i häkte sju dagar längre än vederbordt, med 50 öre för hvarje
dag eller tillhopa Tre Riksdaler 50 öre, än äfven för lösen af transsumt utaf detta
utslag, i hvad det rörde ersättningen; men ehuru, beträffande åtalet emot L, denne
medgifvit, att S. till honom aflemnat Konungens Befallningshafvandes ifrågavarande
skrifvelse af den orsak, att S. funnit sig jäfvig behandla det deri omförmälda mål,
samt L, hvilken, innan S:s befattning, såsom tillförordnad Domhafvande i Laske hä¬
rad, upphört, och L., på grund af erhållet förordnande, samma befattning öfvertagit,
ej varit berättigad att, i anledning af skrifvelsen, vidtaga någon åtgärd, vid detta för¬
hållande saknat skäl att af S. emottaga och sedermera behålla nämnda skrifvelse, den
L. bordt tili S. genast återlemna; likväl och emedan det icke vore utredt, i hvilken
mån handläggningen af målet, efter L:s den 28 April 1860 skedda inträde i utöf-
ningen af domare-embetet i sagde härad, kunnat företagas tidigare, än sorn skett,
eller den 7 Maj 1860, samt Häradsrättens under ordförande af L. sistberörde dag
meddelade beslut om uppskof i målet till den dag, som blefve bestämd för sommar¬
tingets afslutande, hvilket inträffat den 6 nästpåföljande Juni, föranledts deraf, att
skriftvexling erfordrats rörande verkligheten af annat, mot Andersson angifvet brott,
hvilket blifvit begånget inom Nyköpings län; hvarförutan Häradsrättens protokoll för
sistnämnde dag visade, att Landshöfdinge-embetets i nyssnämnda län till Konungens
Befallningshafvande i Skaraborgs län stäida skrifvelse, innefattande de härutinnan äska¬
de upplysningar, aflåtits först den 21 näslförutgångna Maj; thy och enär, vid detta
förhållande, Andersson, derest Häradsrätten, i stället för att uppskjuta ransakningen
till den dag, då sommartinget komme att afslutas, låtit bestämmandet af tiden för
ransakningens fortsättning anstå tills nödiga upplysningar angående det emot Anders¬
son angifna sednare brottet vunnits, antagligen icke tidigare, men möjligen senare,
än som skett, kunnat blifva af Laske Häradsrätt förvisad till undergående af ransak¬
ning vid Daga Häradsrätt, för det mot Andersson angifna, inom sistnämnda Rätts
domvärjo begångna brott, hvadan uppskofvet från den 7 Maj till den 6 Juni 1860
med handläggningen af målet vid Laske Häradsrätt icke heller bevisligen blifvit öfver
behofvet utsträckt; alltså funne Kongl. Hofrätten lagligt förklara, att det emot sistbe-
mälde Domhafvande väckta åtal icke till någon ansvars- eller ersättningsskyldighet för
honom föranledde. — Detta utslag har jag låtit vinna laga kraft.
36
Vid granskning af Fångförteckningarne från Elfsborgs län för år 1860 anmärk¬
tes, att Bollebygds Häradsrätt, genom beslut den 25 Februari nämnda år, förordnat,
att en person, som för oloflig bränvinsutskänkning blifvit dömd att böta Femtio Riks¬
daler och för Sabbatsbrott Fem Riksdaler, allt Riksmynt, skulle, derest han saknade
tillgång att dessa böter utgifva, undergå Tjugufem dagars fängelse, deraf fyra vid
vatten och bröd samt de öfriga med arbete; i stället för att han rätteligen skolat af¬
tjena nämnde böter med Tjugufem dagars fängelse vid vatten och bröd.
Åtal förordnades; Häradsrättens ordförande erkände felet, såsom förmodligen
tillkommet af misstag, under det han varit öfverhopad af embetsgöromål, och insände
bevis af vederbörande tjensteman, att uti Elfsborgs läns ränteri blifvit levererad En
riksdaler, såsom godtgörelse för den högre kostnad, Kongl. Majit och kronan fått vid¬
kännas för fångens underhåll under strafftiden.
Kongl. Göta Hofrätt dömde, genom utslag den 26 Januari 1863, Häradsrättens
ordförande, att, jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, för berörda felaktighet i do-
mare-embetets utöfning, plikta Femton Riksdaler, till treskiftes emellan Kronan, Bolle¬
bygds härad samt Advokatfiskalen; och skulle, likmätigt Kongl. Brefvet den 26 Ok¬
tober 1790, den Häradshöfdingen tillkommande del af häradets lott i böterna, tillfalla
Lazarettet i Elfsborgs län.
Vid granskning af Fångförteckningarne anmärktes, att Fördelstagaren Mårten
Eriksson, som ansetts förvunnen att i rusigt tillstånd hafva olofligen tillgripit en sedel
å Tio Riksdaler, och i följd deraf blifvit af Rådstufvurätten i Söderhamn, under åbe¬
ropande af 1 § utaf Kongl. Förordningen om ansvar för stöld, snatteri och rån den
4 Maj 1855 samt 1 och 3 §§ i Kongl. Förordningen emot fylleri och dryckenskap
den 16 November 1841, dömd att böta för stölden tre gånger det stuinas värde
med Tretio Riksdaler och under två månader till straffarbete hållas, samt att för fylleri¬
förseelsen plikta Fem Riksdaler, fått, såsom saknande tillgång till dessa böter, undergå
elfva dagars fängelse vid vatten och bröd; ehuru derest värdet af det stulna
godset, Tio Riksdaler, blifvit, såsom rätteligen ske bordt, sammanlagdt med fylleriböten,
Fem Riksdaler, summa Femton Riksdaler, eller Tretio daler silfvermynt, dagantalet för
fängelsestraffet vid vatten och bröd skolat utgöra Nio dagar, motsvarande sistnämnda
bötessumma.
Härom erinrade hafva Rådstufvurättens ledamöter skriftligen genmält, att de
förmodade den i fråga stälda sammanläggningen af straff vara så gjord, som Kongl.
Förordningen den 21 December 1857, med upphäfvande af 11 punkten i Kongl.
Förklaringen den 23 Mars 1807, uti § 4 föreskrifver; hvadan Rådstufvurätten, sorn
härutinnan jemväl iakttagit Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, ansåge sig hafva
rätteligen dömt.
37
Vid sånant förhållande återstod för mig icke annan åtgärd, än att öfverlemna
de skiljaktiga meningarnes pröfning åt domaren, hvarföre jag anmodade Advokat-
fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att emot Rådstufvurätten anställa åtal för det,
enligt min åsigt, oriktiga domslutet.
Sedan skriftvexlingen i detta mål för sig gått, meddelade bemälde Kongl. Hof¬
rätt utslag den 6 Juli 1863 och utlät sig, att som af stadgandet i 2 § 5 mom. af
Kongl. Förordningen den 21 December 1857, jemförd med 20 § af Kongl. Förord¬
ningen den 4 Maj 1855, uppenbart vore, att Mårten Eriksson, då han saknade till¬
gång till gäldande af i fråga varande böter, utgörande, för stöld till belopp af Tio
Riksdaler, Tretio Riksdaler, och för fylleri, Fem Riksdaler, bordt i stället hållas i fän¬
gelse vid vatten och brödså lång tid, som, enligt Kongl. Förordningen den 10 Juni
184 I, motsvarade det stulnas värde och böterna för fylleriet, titthopa Femton Riks¬
daler, allt Riksmynt, eller Nio dagar; men Rådstufvurätten, såsom ofvan förmältes,
dömt Mårten Eriksson att i stället för nämnda böter undergå bestraffning med fän¬
gelse vid vatten och bröd i Elfva dagar, hvilken sistnämnda bestraffning sedermera
blifvit verkstäld; alltså funne Kongl Hofrätten, jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken,
det skulle Rådstufvurättens ordförande och ledamöter, som i det anmärkta beslutet
deltagit, för det felaktiga deri plikta, Borgmästaren Tjugu daler silfvermynt med Tio
Riksdaler Riksmynt, samt Rådmännen hvardera Tio daler med Fem Riksdaler; hvar¬
förutan de sakfälde borde ersätta icke allenast Kongl. Majit och Kronan, för Mårten Erikssons
underhåll i häktet under två dagar längre, än vederbordt, med tretiotvå öre Riks¬
mynt, utan ock Mårten Eriksson, för det honom derigenom tillskyndade lidande, med ett
skäligen jemnkadt belopp af Sex Riksdaler Riksmynt; skolande ofvanberörda böter,
tillhopa Fyratio daler silfvermynt, treskiftas emellan Kongl. Majit och Kronan, Söder¬
hamns stad och Advokatfiskals-embetet; dock att de bötfäldes lott i stadens andel af
böterna borde tillfalla Lazarettet i Gefleborgs län.
Ett i följd af anmärkning under fångförteckningarnes granskning från Råd¬
stufvurätten i Lindesberg infordradt utslag gaf vid handen, att Drängen Johan Hag¬
lund från Aspviken blifvit öfvertygad att en dag, då marknad pågick i Lindesbergs
stad, hafva, af starka drycker öfverlastad, å allmän gata utfarit i svordom och fört
oljud samt, då han, i anseende till sitt öfverlastade tillstånd, skulle af stadens vakt-
betjente tagas i förvar, sparkat en dervid biträdande brandvakt och söderrifvit dennes
påhafda uniformsrock, samt att Rådstufvurätten genom berörda, den 16 September
1861 meddelade utslag, med åberopande af Kongl Förordningen den 16 Novem¬
ber 1841, 21 kap. 7 och 8 §§ Missgerningsbalken jemte 6 kap. 4, 12, 13 och
14 §§ i Kongl. Krigsartiklarne den 31 Mars 1798, dömt Haglund, för hvad honom
sålunda till last kommit, att i ena bot straffas med Tjuguåtta dagars fängelse vid
38
vatten och bröd; utvisande Fångförteckningen, att Haglund nämnda bestraffning
undergått.
Detta domslut ansåg jag icke vara med lag öfverensstämmande, hvarföre jag
förordnade åtal emot Rådstugurätten i Lindesberg och, i min till Advokatfiskals-
embetet i Kongl. Svea Hofrätt härom aflåtna skrifvelse, anmärkte, bland annat, dels
att det i 15 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 förekommande
stadgande, att förbrytelser emot städernas brandvakter skulle straffas enligt Krigs-
artiklarne, måste, med afseende å 40, 42 och 72 §§ i Kongl Förordningen angående
mord, dråp och annan misshandel den 29 Januari 1861, jemförda med inledningen till
samma förordning, anses hafva upphört att gälla och förthy icke vore tillämpligt på den af
Haglund emot brandvakten begångna förbrytelse, dels ock att, äfven om densamma kunnat
efter KrigsartiLlarne bedömas, i allt fall, enär Haglund icke öfverfallit vakten, utan,
då vakten skulle honom i häkte afföra, satt sig till motvärn och sålunda förgått sig
emot bevakningen, Haglund för åtalade förbrytelsen bordt, jemlikt 6 kap. 12 § Krigs-
artiklarne, straffas med allenast fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd.
Sedan Advokatfiskal i Kongl. Hofrätten anhängiggjort det föreskrifna åtalet,
hafva Rådstufvurättens ledamöter afgifvit förklaringar Och dervid fogat ett utdrag af
Rådstufvurättens den 16 September 1861 hållna protokoll öfver den omröstning, som
vid förevarande måls afgörande ägt rum. Detta protokoll, om hvars innehåll jag före
åtalets förordnande icke hade kännedom, utvisade, att Rådmannen V, som förklarat
Haglund hafva gjort sig förfallen till ansvar för fylleri under marknad, svordom å all¬
män gata, derstädes föröfvadt oljud, gatufridsbrott och brandvakts Öfverfallande, dömt
Haglund, med tillämpning af 18 kap. 9 § Missgerningsbalken, för sistnämnda för¬
brytelse att bota Två hundra daler silfvermynt, hvilka borde tilläggas stadgade böter
för öfriga förseelserna och, i brist af tillgång till böter, förvandlas till fängelse vid
vatten och bröd; att Rådmannen B, enär han ej ansåge Haglund öfvertygad att haf¬
va med berådt mod öfverfallit brandvakten, under åberopande af Kongl. Förordnin¬
gen den 29 Januari 1861, dömt Haglund att för våldet böta Femton Riksdaler Riks¬
mynt, och i öfrigt instämt med Rådmannen V; att Rådmannen L. och Borgmästaren
R. förklarat Haglund skyldig att, för brandvakts öfverfallande, straffas med högsta
kroppsplikt, Tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd, derunder ansvaret för öf¬
riga förseelserna finge inbegripas; och att Rådstugurätten beslutat, att utslaget skulle
afkunnas i öfverensstämmelse med Borgmästaren R:s och Rådmannen L:s mening.
Häruppå androg Advokatfiskal, under skriftvexlingen i Kongl. Hofrätten, att,
en ir Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861 uttryckligen stadgar, att genom sam¬
ma förordning blifvit upphäfna ej mindre vissa deri uppräknade lagrum med dithö¬
rande författningar än äfven, med några i förordningen särskildt nämnda undantag,
alla öfriga stadganden, »som innefattade bestämmelse om straffbarheten af brott och
handlingar, som i förordningen omförniäldes», och förordningen omförmälde ej alle¬
nast misshandel i allmänhet, derför, då ringa eller ingen skada följt, straffet vore ut-
39
satt till böter från fem till tvåhundra riksdaler eller fängelse från två till sex måna¬
der, utan ock våld å annan, i eller för honom anförtrodt offentligt värf, hvarför, näl¬
den våldförde ej vore embetsman eller domare, påföljden blifvit bestämd till straff¬
arbete från två månader till två år, eller fängelse från två till sex månader; samt
förordningen derefter, beträffande krigslag, förklarar, att, i afseende å dem, som till
krigsmakten hörde, ändring ej skedde af de i samma lag förekommande ansvarsbe¬
stämmelser; häraf vore uppenbart, så väl att, i afseende å alla andra personer (utom
krigsståndet), till hvilka dessa ansvarsbestämmelser vid förordningens tillkomst funnos
utsträckta, samma bestämmelser blifvit genom nämnda förordning undanröjda, som
äfven att våld å en kommuns enskilda bevakning eller ordningsmän vore sådan för¬
brytelse, som borde efter nämnda förordning bedömas, dervid, i händelse våldet ut-
öfvats å allmän gata, denna omständighet, jemlikt Förordningens 50 §, skulle endast
såsom försvårande anses; att häremot Rådstufvurättens alla ofvanbemälde ledamöter
felat, då de, för det våld å gata, hvarom Haglund varit förvunnen, bestämt påföljden,
helt och hållet eller till någon del, efter ansvarsbestämmelser, som ej vidare vore för
i fråga varande fall gällande, nemligen Rådmannen V. efter 18 kap. 9 § och Ii\
kap. 7 § Missgerningsbalken; Rådmannen B. visserligen i fråga om sjelfva våldet efter
1861 års förordning, men i afseende på qualifikationen, derigenom att våldet skett å
allmän gata, efter sistberörda lagrum; samt Rådmannen L. och Borgmästaren R. efter
krigsartiklarne och 21 kap. 7 § Missgerningsbalken, hvarvid de begge sistnämnde, på
sätt förut är anmärkt, förfarit oriktigt, äfven deruti, att de, med tillämpning af 6 kap.
12 § i Krigsartiklarna, dömt Haglund till högsta kroppsplikt, i stället för, enligt 14 §
i samma kap. till fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd, och Haglund således,
då i sammanhang med detta straff bordt aftjenas de honom enligt andra lagrum
ådömda böter för fylleri, oljud, svordom och gatufridsbrolt, skolat, äfven med tillämp¬
ning af krigsartiklarne, i ena bot, straffas med sådant fängelse i endast tjugusju da¬
gar; hvarförutan Advokatfiskalen anmärkt, att, då af Rådstufvurättens ofvanbemälde
fyra ledamöter endast två ansågo det af Haglund emot Brandvakten utöfvade våld
vara urbota brott, de öfrigas mening, såsom lindrigare, bordt gälla för Rättens
beslut derom, att ansvaret skulle i böter utsättas, och Haglund, endast i brist af till¬
gång dertill, förklaras skyldig undergå motsvarande straff af fängelse vid vatten och
bröd; äfvensom att, vid det förhållande, att den strängare meningen mera närmade sig
den åsigt, enligt hvilken böterna för våldet bestämts till Två hundra daler, än den,
hvarefter böterna utsattes till Femton Riksdaler, förstnämnda bötesbelopp varit det,
som flertalet af Rådstufvurättens ledamöter måste anses hafva Haglund för våldet
ådömt, i följd hvaraf omröstningen, lagenligt uppfattad, utfallit sålunda, att Rådstufvu-
rätten dömt Haglund att böta, för våldet Tvåhundra Daler silfvermynt, för fylleri,
Tio Riksdaler, för oljud å gata Fem Daler, för svordom likaledes Fem Daler, och
för gatufredsbrott Fyratio Daler, tillsammans Tvåhundrasjutio Daler, vid brist af till¬
gång hvartill Haglund skolat undergå Tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd;
40
då deremot, enligt det afsagda utslaget, Haglund, utan afseende å förmåga att böter¬
na gälda, förklarats ovilkorligen skyldig att undergå nämnda kroppsstraff.
Advokatfiskal yrkade, i följd häraf, särskilda ansvar å Rättens ledamöter ej
mindre för deras emot lag stridande domslut, än ock för felaktigheten vid uppfatt¬
ning af Rättens beslut, samt öfverlemnade i öfrigt till Kongl. Hofrättens pröfning
Haglunds framstälda ersättningsanspråk.
Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 29 April 1863 och yttrade att, som
ofvanbemälde Borgmästare och Rådmän uti pröfningen af det emot Drängen Haglund
anstälda åtal förfarit oriktigt, på sätt Advokatfiskal anmärkt, derutinnan att, fastän
af stadgandena i 4-0, 42, 50 och 72 §§ i Kongl. Förordningen angående mord,
dråp och annan misshandel den 29 Januari 4 861 samt af inledningen till samma för¬
fattning uppenbart följde, att hvarken 48 kap. 9 § eller 21 kap. 7 § Missgernings-
balken eller Krigsartiklarne voro tillämpliga på Haglunds i fråga komna förbrytelser,
Rådslufvurättens bemälde Ordförande och ledamöter vid sina domslut tillämpat, Borg¬
mästaren R. och Rådmannen L. Krigsartiklarne, Rådmannen V. 18 kap. 9 § Miss-
gerningsbalken och samtlige Rättsledamöterne 21 kap. 7 § nyssnämnda Balk, samt
Borgmästaren R. och Rådmannen L. derjemte, ehuru vid den af Rådstufvurätten håll¬
na undersökning blifvit upplyst, att Haglund, först efter det han af vaktbetjeningen
gripits och under försök att befria sig, på ofvanberörda sätt, förgått sig emot Brand¬
vakten, för hvilket slag af förseelse ansvaret i 6 kap. 14 § Krigsartiklarne blifvit
bestämdt till 14 dagars fängelse vid vatten och bröd, likväl ådömt Haglund det i
12 § af samma kap. för den, som öfverfaller vakt, stadgade straff af högsta kropps¬
plikt, således svårare påföljd, än den bestraffning Haglund, äfven med tillämpning af
af Krigsartiklarne, skolat för alla emot honom angifna förbrytelserna i ena bot under¬
gå, eller fängelse vid vatten och bröd i Tjugusju dagar; alltså och emedan, efter den
omröstning, som, på sätt här ofvan förmäles, hos Rådstufvurätten ägt rum, Rådman¬
nen V:s åsigt, jemlikt tydlig lag, 23 kap. 4 § Rättegångsbalken, bordt gälla såsom
Rådstufvurättens beslut, men Rådstufvurätten i stället låtit afkunna utslag, grundadt
på Borgmästaren R:s och Rådmannen L:s mening, hvarigenom inträffat, att Haglund,
som, enligt Rådmannen V:s mening, skolat få umgälla sina förbrytelser med böter,
Tvåbundrasjutio Daler silfvermynt eller, i händelse han saknade tillgång till böter,
undergå Tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd, blifvit dömd till urbota be¬
straffning af sådant fängelse under nyssberörda tid, hvilken bestraffning Haglund jem¬
väl utstått; ty pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 1 kap. 12 § Rättegångsbal¬
ken, rättvist döma Rådstufvurättens bemälde Ordförande och ledamöter, för hvad i
anförda afseenden låge dem till last i behandlingen af omförmälda mål, att böta Borg¬
mästaren R. och Rådmannen L. hvardera Tretiofem Riksdaler, Rådmannen V. Tjugu¬
fem Riksdaler och Rådmannen B. Femton Riksdaler Riksmynt till treskiftes emellan
Kronan, staden Lindesberg och Advokatfiskal; skolande den lott i dessa böter,
som
41
som eljest enligt lag tillkommit hemälde Borgmästare och Rådmän, såsom ledamöter
i Rådstugurätten, i stället tillfalla Örebro läns lazarett.
Beträffande Haglunds påstående om ersättning, så förpligtades ofvanbemälde Borg¬
mästare och Rådmän att gemensamt, eller hvilken af dem gälda gitte, till Haglund
utgifva såsom ersättning för hans lidande Tjugu Riksdaler Riksmynt.
Vid granskning af fångförteckningen från Engelholms kronohäkte anmärktes,
alt Södra Asbo Häradsrätt syntes hafva dömt en person, för förfalskningsbrott och
andra resan stöld af gods, värdt 158 Riksdaler, att, utom annan påföljd, böta det
stulna godsets värde tredubbelt, eller i saknad af böter straffas med Tjugu dagars
fängelse vid vatten och bröd, hvilket straff bemälde person i nämnda häkte undergått;
då det likväl vore uppenbart, att emot det stulna godsets ofvanuppgifna värde svara¬
de högsta kroppsplikt, Tjuguåtta dagars så beskaffadt fängelse.
Den handling, enligt hvilken bestraffningen blifvit verkstäld, infordrades och
befanns vara ett transsumt af Häradsrättens utslag, undertecknadt af en tillförord¬
nad domhafvande. Som detta transsumt bekräftade anteckningen i Fånglistan, in¬
fordrades utslaget i dess helhet. Nu upptäcktes den skiljaktighet emellan transsumtet
och sjelfva utslaget, alt i detta senare var fängelsestraffet vid vatten och bröd rätte¬
ligen utsatt till Tjuguåtta dagar, under det att det förra upptog endast Tjugu dagar.
Den tillförordnade Domhafvanden, som med sin underskrift beseglat sistnämn¬
da handling, tilltalades derför hos Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Advo-
kalfiskals-embetet, sorn utförde åtalet, yrkade, sedan Domhafvanden erkänt den an¬
märkta felaktigheten, att denne borde fällas lill det bötesansvar, hvartill stadgandena
i 7 § I mom. samt 17 § af Kongl. Förordningen om expeditionslösen den 30 No¬
vember 1855 föranledde (nemligen Tjugu Riksdaler); men Kongl. Hofrätten förkla¬
rade, i utslag den 1 December 1863, alt som bemälde Domhafvande medgifvit, att
han, såsom t. f. Domhafvande i Södra Asbo Härad, undertecknat och såmedelst till
riktigheten bestyrkt i fråga varande felaktiga transsumt af Häradsrättens utslag, döm¬
des han, jemlikt grunderna i 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, alt för den vårdslöshet
i domare-embetels utöfning, han sålunda låtit komma sig till last, böta Femtio Riks¬
daler Riksmynt lill treskiftes emellan Kronan, Södra Åsbo Härad och Advokatfiskal,
som åtalet utfört.
Detta utslag har jag låtit vinna laga kraft.
Vid granskning af Öfverståthållare-embetets kanslis Utsöknings- och Bref-diarier
för åren 1860 och 1861 fann jag anledning till åtskilliga anmärkningar, beträffan¬
de dröjsmål vid behandling af mål och ärenden, som hos bemälda embete under
6
42
nämnda tid förekommit; hvarföre jag, i skrifvelse den 4 Juni 1862, åtföljd af för¬
teckningar öfver de mål och ärenden, anmärkningarne rörde, uppdrog åt Advokat¬
fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att lagligen tilltala då varande Herr Öfverståt-
hållaren, Herr Underståthållaren, Herr Fogaten samt biträdande Herr Polismästaren,
hvilken sistnämnde vid särskilda tillfallen i Ofverståthåliare-embetets kansli fört ordet.
Sedan Advokatfiskals-embetet anhängiggjort åtalet, och vederbörandes förklarin¬
gar blifvit infordrade, samt en af Herr Underståthållaren, Herr Fogaten och biträdan¬
de Herr Polismästaren den 19 December samma år gemensamt undertecknad för¬
klaring till Kongl. Hofrätten inkommit, hafva handlingarne i målet varit mig medde¬
lade, och jag vid nämnda förklaring framstält några erinringar, med ledning af hvilka
Advokatfiskals-embetet derefter afgifvit ytterligare memorial, hvaruti en och annan an¬
märkning förklarades böra förfalla, men åtalet i afseende på följande anmärknin¬
gar fortsattes:
1:o att i utsökningsmål längre tid, än nödigt bordt vara för kallelsers verk¬
ställande, i allmänhet förlupit emellan den dag, då målet inkommit, och den, på hvil¬
ken detsamma första gången blifvit handlagdt, enär denna mellantid sällan varit kor¬
tare än fyra, men ofta utgjort sex dagar.
Uti ofvanberörda förklaring af den 19 December 1862 är vordet yttradt, att
i fråga komna tid skulle vara den kortaste, som kunde utsättas, om man ville, att
svaranden skulle blifva med kallelse träffad till den för målets handläggning bestäm¬
da dag, helst i allmänhet personer, som utgjorde föremål för lagsökning, sällan sjelfva
vore angelägna att låta sig träffas; samt att följaktligen en kortare kallelsetid skulle
föranleda till längre uppskof, och sålunda lända till märkligt men för de rättsökande;
hvaremot Advokatfiskals-embetet genmält, att det ej torde med skäl bestridas, att i
de aldra flesta fall Sökanden eller Exsekutionsbetjeningen ägde, eller när som helst
lätteligen kunde få sig bekant, hvarest den sökte hade sin bostad, och att således en¬
dast vid de jemförelsevis sällan förekommande tillfällen, då sådan kännedom icke utan
vidlyftigare efterforskning stöde alt vinna, eller den sökte holle sig undan, kallelse
till inställelse hos Öfverståthållare-embetet i Utsökningsmål ej kunde, liksom i Brott¬
mål, samma dag föreskrift om kallelsens verkställande meddelats, eller åtminstone före
utgången af nästföljande dag, vederbörande tillställas; att, då såväl allmänna lagen som
särskilda författningar rörande Exsekutionsväsendet påbjödo skyndsamhet, deraf följde,
likasom det låge i naturen af utsökningsmål, att med första handläggningen deraf icke
finge anstå längre tid, än som för den söktes kallande oundgängligen erfordrades;
samt att derföre, vid Exsekutionssäte i stad, längre kallelsetid icke i allmänhet finge
medgifvas, än att målet, efter en, högst två dagars förlopp, sedan det blifvit anhän-
giggjordt, till behandling företoges.
2:0 att när, efter den första handläggningen, utsökningsmål ansetts fordra upp¬
skof, detta vanligen är vordet utsträckt till sju, stundom till fjorton dagar.
I nyssberörda förklaring svarades, dels att, då en vecka vore den kortaste
43
uppskofstid, som lagen utsatte för det slag af mål vid Slads-domstolar, som fordrade
största skyndsamhet, nemligen ransakningar med häktade personer, det förefölle besyn¬
nerligt, att Justitie-Ombudsmannen såsom föremål för åtal anmärkte, att lagsöknings-
mål, då uppskof vore behöfligt, finge anstå en vecka, helst denna tid erfordrades för
att ändamålet med anståndet, nemligen personers inkallande eller bevisnings förebrin¬
gande, skulle ernås; dels ock att, då längre uppskof än en vecka medgåfves, sådant
städse varit fÖranledt af Sökandens egen begäran och ofta afsåge beredande af till¬
fälle till godvillig uppgörelse,
I sitt ofvannämnda memorial har Advokatfiskals-embetet åter, i anledning häraf,
yttrat, att lagen ingenstädes utsatte någon viss tid såsom den kortaste, derunder mål,
som uppskjötes, skulle hvila, utan att det i all rättegång gälde såsom regel, att sakens
slut ej finge uppehållas vidare, än omständigheterna oundgängligen kräfde; att, hvad
särskildt brottmål anginge, stadgadt vore, att sådant mål, då det ej kunnat vid för¬
sta ransakningstillfället afslutas, samt den tilltalade vore häktad, skulle, »så snart nå¬
gonsin möjligt vore», fullföljas; att den i förklaringen åsyftade Kongl. Förordningen
den 10 April 1810 afsåge endast tiden för början af ransakning öfver häktad per¬
son och stadgade i detta hänseende, icke att dermed i stad finge anstå åtta dagar,
utan att ransakningen skulle sisi inom denna tid företagas; att, i fråga åter om be-
hofvet att i Utsökningsmål utsträcka uppskofstiden ända till åttonde dagen, Advokat¬
fiskals-embetet redan förut sökt visa att, såvidt uppskofvet åsyftade någon persons
inkallande till öfverståthållare-embelet, sådant behof, då personen vore i staden bo¬
satt, icke i allmänhet förefunnes; att beskaffenheten af den bevisning, som finge hos
Exsekutor förebringas, ej heller kunde i och för sig innebära giltig anledning att så¬
som regel bestämma uppskofstiden, på sätt hos Öfverståthållare-embelets kansli skedde;
samt att, då Ofverståthållare-embetets kansli för lagsökningsmål hade sessioner fyra
dagar i veckan, arbetsordningen ej borde lägga hinder i vägen för uppskofstidens
förkortande till den för ändamålet i hvarje fal! oundgängliga.
3:0 att om, i brist på nog fullständiga anteckningar i ofvanberörda Diarier,
för att kunna urskilja när, i mål rörande skuldfordran på grund af revers, denne
vore af löpande egenskap, och följaktligen särskild skyndsamhet i behandlingen borde
äga rum, man antoge såsom företrädesvis brådskande ärenden endast skuldfordran
enligt vexel, så ock frågor rörande bysättning och qvarstad, samt för dylika måls
afgörande exempelvis bestämde en tid af högst fjorton dagar, och för andra utsök¬
ningsmål en tid af en månad, det visade sig, att dessa tidsbestämningar i flera mål,
som funnos i de ofvanomnämnda förteckningarne upptagna, blifvit öfverskridna, så
att med utslags utgifvande, sedan målen blifvit derpå beroende, fått dröja:
uti mål handlagda af Herr Under ståthållaren,
enligt 1860 års Diarium:
något öfver sex månader i 2 mål, deribland ett rörande qvarstad; öfver fyra
månader i 2 mål; öfver tre månader i 4 mål; öfver två månader i 5 mål; öfver
en månad i 17 mål; öfver fjorton dagar, eller nära en månad, i 2 mål, det ena rö¬
rande införsel i lön, det andra bysättning; samt i två, ännu den 31 Maj 1862 icke
afgjorda mål, minst två år och (re månader uti det ena, angående uttagande hos ve¬
derbörande försäljningsman af oredovisade stämpelpappersafgifter, och minst ett år
och sex månader uti det andra, angående handräckning för handlingars utbekomman¬
de; och
enligt 1861 års Diarium:
fem månader tretton dagar uti 1 mål, angående qvarstad m m.; öfver fyra
månader i 2 mål; öfver tre månader i 2 mål; öfver två månader i 17 mål, af hvil¬
ka två angått qvarstad; öfver en månad i 27 mål, bland hvilka två handlat om ve-
xelfordran, två om bysättning; sjutton dagar i 1 mål angående qvarstad och bysätt¬
ning; samt minst sju månader och tio dagar uti ett mål angående bysättning, hvari
utslag ännu den 4 Juni 1862 icke var justeradt; äfvensom
i mål handlagda af biträdande Herr Polismästaren,
enligt 1860 års Diarium:
öfver två månader uti 4 mål, samt öfver en månad uti 7 mål, af hvilka ett
rört byoättning, ett qvarstad; samt
enligt Diarium för 1861:
fyra månader tjugusju dagar uti 1 mål; öfver två månader i 3 mål; öfver
en månad i 1 mål, samt aderton dagar i 1 mål, angående qvarstad, och femton da¬
gar i 1 angående bysättning.
I ofvanberörda förklaring af den 19 December anfördes, efter det orsakerna
till dröjsmålet med tre af nyssomförmälda mål blifvit uppgifna, att mitt antagande,
det utsökningsmål skulle vara afgjorda, en del inom fjorton dagar och andra inom
en månad, vore grundadt på ett subjektivt tycke, icke på lag, isynnerhet som denna
i 2 kap. 4 § Utsökningsbalken tillerkände Exsekutor rättighet att i skuldfordrings-
mål, utom i dem, som grundade sig på löpande förskrifnmgar, bevilja anstånd till
och med uti tre månader; att, så vidt den forskning, förklaranderne anstalt i Proto-
kollerna angående i fråga komna mål, gåfve vid handen, icke något, som upptagit mera
än fjorton dagars tid, varit af sådan beskaffenhet, att krafvet grundadt sig å for-
dringsbevis, som haft eller behållit strängare exsekutiv kraft; att det ojemförligt stör¬
sta antalet mål handlades, afgjordes och expedierades med vida större skyndsamhet,
än jag ansett kunna såsom skyldighet åläggas; i hvilket afseende, såsom bevis derpå,
att Öfverståthållare-embetets kansli med nit sökte alt handhafva det civila exsekutions-
väsendet, åberopades, att, ehuru 2 kap. 6 § Utsökningsbalken antoge såsom regel,
att Öfverståthållare-embetet finge utgifva sina utslag efter anslag, men såsom undan¬
tag deras afkunnande muntligen och omedelbart efter förhandlingens slut, Ofverståt-
hållare-embetets kansli dock, under den granskade tidsperioden, i de aldra flesta fall,
eller uti omkring nitton tjugondedelar af hela antalet mål, hvilket utgjorde 3,978 för
år 1860 och 4,352 för år 1861, iakttagit det skyndsammare förfaringssättet och der-
45
igenom underkastat sig förbindelse att inom fyra dagar efter hvarje måls handlägg¬
ning hafva protokoll och beslut uppsatta, justerade och underskrifna, en förbindelse,
som äfven blifvit och fortfarande blefve ordentligen fullgjord; att, hvad anginge de
mål, hvilkas afgörande dröjt mer än tre månader, en giltig förklaringsgrund kunde, i de
flesta fall, sökas uti målens vidlyftiga och invecklade beskaffenhet och i den omstän¬
dighet, att under tiden så väl Ordförande som Expeditionshafvande varit med göro¬
mål strängt upptagne, äfvensom i det stora antal andra lagsökningsmål, som bordt
utan uppskof expedieras; att, om äfven ett eller annat mål funnes, i afseende på
hvilket denna förklaringsgrund icke borde eller kunde åberopas, den eller de bland
förklaranderne, på hvilka dessa mål varit beroende, villigt underkastade sig påföljden
derför, utan att härigenom erkänna befogenheten af mina tillmälen i öfrigt; att jag
väl i Skrifvelse till Advokatfiskals-embetet yttrat, att såsom ursäkt för hvad jag lagt
Öfverståthållare-embetets kansli till last ej finge åberopas målens eller ärendenas in¬
vecklade och tvistiga beskaffenhet, emedan lagen just undantoge dylika mål från Ex-
sekutors handläggning; men att, ehuru flertalet af utsökningsmål vore af en föga in¬
vecklad beskaffenhet, och lagen stadgade, att tvistiga mål skulle hänvisas till domaren,
en hvar, som handlagt exsekutionsmål, likväl borde kunna vitsorda, att sådana icke
sällan förekomme, som vore både vidlyftiga och invecklade, samt innefattade rätts¬
frågor, hvilkas lösning fordrade moget betänkande och noggrann pröfning, utan att
endast derför Exsekutor kunde eller borde vidtaga den beqväma åtgärden att skjuta
målen ifrån sig.
Rörande förklaringen öfver denna punkt, anmärktes, uti mina förutnämnda, i
skrifvelse till Advokatfiskals-embetet framstälda erinringar, hufvudsakligen, att lagens
stadgande, som tillstadde Exsekutor att i vissa fall lemna gäldenär anstånd, ej syntes
kunna på omdömet något inverka, enär det afsåge gäldenärens behof, ej Exsekutors
beqvämlighet; att 1 kap. \ § Utsökningsbalken, som stadgar, att »Konungens Befall¬
ningshafvande skall alla utsökningsmål med nit och omsorg sköta, och ingen, rik eller
fattig, i sin rätt uppehålla» — samt 4 kap. 2 §:ns stadgande: »kommer man till
Konungens Befallningshafvande med klart och ostridigt skuldebref och är betalnings¬
tiden redan ute, då äger han genast njuta utmätning» — syntes gifva lagens stöd åt
de tidsbestämningar, jag uppstält, utan att jag derigenom ansåg mig hafva medgifvit,
att icke till och med större skyndsamhet kunde såsom skyldighet åläggas; att bästa
beviset derpå, att någon försummelse i dessa ärendens handläggning måste hafva före-
lupit, vore det förhållande, att, ehuru Herr Underståthållaren och Herr Fogaten skola sitta
lika många sessionsdagar i hvarje vecka öfver dylika mål, och följaktligen kunna anses
handlägga halfva antalet hvar, dock så att vid behof biträdande Polismästaren vikarierar för
den ene eller för den andre, det likväl inträffade, att af \ I 1 anmärkningar 89 drabbade Un¬
derståthållaren, 3 Fogaten och 19 biträdande Polismästaren; och att i denna, likasom
i en och annan af de öfriga anmärkningspunkterna, förklaranderne visat benägenhet
att upphöja undantag till regel, så att t. ex. den omständighet, att ett och annat
46
exsekutionsmål befunnes vidlyftigt och inveckladt, samt fordrade längre betänketid,
anfördes såsom försvarsskal i allmänhet mot de framstälda beskyllningarne för långsam¬
het i ärendenas behandling o. s. v.
4:o att, i fråga om sådana ärenden, som funnos upptagna i Öfverståthållare-
embetets kanslis Brefdiarium, med antagande af tre månaders tid för besvaran¬
de af bref rörande handräcknings meddelande, och under förutsättning, alt den
begärda handräckningen emedlertid före svarets aflåtande blifvit verkstäld, svaren
i en mängd dylika ärenden dröjt utöfver nyssnämnda tid; att den försummelse,
jag lagt Öfverstålhållare-embetets kansli till last, förrådt sig äfven uti bristande
eftersyn och kontroll på handräckningsärendens utförande, dermed underordnade
tjenstemän och betjente haft det hufvudsakliga bestyret, och hvarvid bos dessa
varit att anmärka ej allenast långsamhet i ärendenas uträttande, utan äfven någon
gång liknelse till felande noggrannhet och nit i tjensten, i hvilket hänseende jag sär¬
skildt åberopat behandlingen af ett ärende; samt att Öfverståthållare-embetet på lika
sätt tillåtit underordnade embetsverk ansvarsfritt dröja med kommunikationers och
brefs besvarande, såsom exempel hvarpå jag åberopat förhållandena i två mål.
De uti denna punkt omförmälda ärenden hafva, med afseende på deras be¬
skaffenhet och formen för deras behandling, blifvit hänförda till tre olika slag, nemligen:
A) Sådana, som rört Stockholms stads administration eller ock tillhört Öfver-
ståthållare-embetet, i dess egenskap af andra instans i åtskilliga ekonomiska mål, hvil¬
ka ärenden, på föredragning af Sekreteraren, handlades af Herr Öfverståthållaren eller,
då han vore hindrad eller tjenstledig, af Herr Underståthållaren.
Efter det utredt blifvit, på hvilka tider Öfverståthållaren och Underståthåilaren
tjenstgjort under de i fråga varande två åren, befanns, att
på Herr Öfverståthållaren berott följande anmärkta ärenden, under den för
hvart och ett af dem här utsatta tid, nemligen:
JVs. 808 i 1860 års Diarium, — rörande besvär öfver Handels- och Eko-
nomi-Collegii utslag på ansökning att under fabriksrätt utöfva tillverkning af möb¬
ler, — från den 17 September 1860 till den 9 Februari 1861, eller i 4 månader
25 dagar;
JVS 588 uti 1861 års Diarium — angående Kongl. Maj:ts befallning om in¬
fordrande af vederbörandes yttrande öfver anförda underdåniga besvär — från den
16 Mars till den 15 Juni eller i 3 månader;
JVS 1055 — angående Drätselkommissionens skrifvelse om julmarknadens af-
skaffande — från den 19 September till den 2 Oktober, eller 13 dagar;
JVS 1142 — angående besvär öfver ett Handels- och Ekonomi-Collegii utslag —
från den 19 September 1861 till den 14 Februari 1862, eller uti 4 månader och
28 dagar;
JVS 1591 — angående enahanda besvär — från den 23 Oktober 1861 till
den 28 Februari 1862, eller uti 4 månader och 8 dagar;
47
J[t 1831 — angående Kongl. Maj:ts remiss i fråga om jordafsöndring vid Pa¬
storsbostället i Kungsholms församling — från den 27 November 1861 till den 7
Mars 1862, eller uti 3 månader 10 dagar;
samt att på Herr Underståthållarens handläggning ankommit ofvan berörda ärenden,
nemligen:
JYi 808 t 1860 års Diarium, från den 12 September tili den 16 September,
eller 4 dagar;
JV2 388 i 1861 års Diarium, från den 15 Juni till den 28 Augusti, eller
uti 2 månader och 14 dagar;
JUL 1053 i samma Diarium, från den 10 Juli till den 18 September, eller i
2 månader 10 dagar;
JVs 1132, från den 23 Juli till den 18 September, eller uti en månad 27
dagar, samt
JVs. 1831, likaledes i 1861 års Diarium, från den 8 Mars 1862 till den 13
Maj samma år, eller uti 2 månader 7 dagar.
Herr Underståthållaren har uti förklaringen den 19 December i afseende på
dessa mål förmält, att i målet Jfs. 388 för 1861 Handels- och Ekonomi-Collegium
under 5^ månad fördröjt insändande af förklaringar och utlåtande, hvilket dröjsmål
Gollegium dock förmodades hafva kunnat på ett nöjaktigt sätt förklara, derest Ju-
stitie-Ombudsmannen i denna fråga vändt sig till Gollegium*); att, i målet .Ar 1142,
samma Collegium under 2^ månad dröjt med remissens besvarande; men att ett så¬
dant dröjsmål icke i och för sig vore anmärkningsvärdt, då Collegium haft att, jemte
afgifvande af eget utlåtande, infordra Handtverksföreningens yttrande; att ärendet J[S.
1053 för år 1861, som, angående fråga om julmarknadens afskaflfande, inkom påen
tid, då Herr Underslåthållaren förvaltade Öfverståthållare-embetet, ansågs vara af den
beskaffenhet, att det helst borde af ordinarie Öfverståthållaren afgöras, vid hvilket
förhållande, och då i allt fall icke skulle hafva varit att förvänta, del Kongl. Commerce-
Collegii blifvande beslut kunnat så snart fattas och expedieras, att tillämpning deraf
samma år borde äga rum, Herr Underståthållaren förordnat, att ärendet skulle hvila
till dess Öfverståthållaren åter inträdde i tjenstens utöfning; att målet Jfs 1591 uti
1861 års Diarium ej skulle hafva kråft särskild skyndsamhet**); att uppskof med
*) Instruktionen för Öfverståthållaren den 25 Augusti 1791 § 8 stadgar: »Och som
Öfverståthållaren äger i staden och på Malmarne uti Konungens namn bjuda och befalla, och
häfver inspektionen öfver Stadens Styrelse och huru hvar och en sin ombetrodda tjenst och em¬
bete behörigen förrätta må, hvarföre han ock kallas Konungens Öfverståthållare, så skall han vara
förpligtad hvarjemte han ock skall tillhålla Magistraten — — att på deras sysslor
gifva flitig akt och troligen uträtta hvad deras embetes pligt af dem fordra», hvaraf synes, att
Öfverståthållaren icke saknat anledning att opåmint affordra Collegium nödig förklaring öfver dess
i fråga varande dröjsmål.
**) Målet rörde sökt rättighet att genom anbringande af bleckrör genom en vägg af-
48
besvarande af Kongl. Maj:ts remiss i målet under JV2 1841 uti nyssberörda Diarium
föranleddes deraf, att då en tjensteman, som i slutet af året tillfälligtvis förvaltade
Sekreterare-befattningen i Öfverståthållare-embelets kansli, upphörde med detta förord¬
nande, handlingarne qvarstannade hos honom, och att målets tillvaro icke blef Under¬
ståthållaren bekant förr än i början af Maj månad 1862, då Öfverståthållare-embetet
af honom förvaltades, och handlingarne genast infordrades, hvarefter underdånigt ut¬
låtande inom två h tre dagar uppsattes och expedierades;
B) Sådana, som rört verkställighet af beslut, genom hvilka på fri fot varande
personer blifvit dömda till urbota bestraffning eller till böter, de der vid bristande
tillgång skolat med motsvarande fängelsestraff aftjenas, och hvilka ärenden Fogaten
ombesörjde.
Bland så beskaffade ärenden hade jag, såsom långsamt behandlade, anmärkt
9 under år 1860, och 5 under år 1861, i hvilka svar följt försl på fjerde, sjette,
åttonde, ja i ett mål ej förr, än på tjugonde månaden.
Herr Fogaten har i första förklaringen andragit, att handräckningsärenden af
del slag. hvarom håga nu vore, utgjort år 1860 tillsammans 243 och år 186!
tillhopa 215, deribland äfven förekommit Domstolars saköreslängder, upptagande stun¬
dom ända till 60 å 80 personer; att till Fogatens disposition för verkställighet af
dessa ärenden funnos anstälda endast två Exsekutions-vaktmästare; att flertalet af de
personer, sådana ärenden anginge, vore från landet och hade allmänt gängse namn;
att dessa personer voro angelägna att hålla sig undan, i anseende hvartill flera svårig¬
heter mötte vid deras efterspanande; att det vore bättre och med lagens anda och mening
mera öfverensstämmande ali söka utbekomma ådömda böter, än befordra personer
till stadgadt förvandlingsstraff; hvarföre ock Herr Fogaten, då begäran derom fram-
stälts, medgifvit den bötfälde anstånd, och låtit honom genom afbetalningar afbörda
sig böterna; att det likaledes syntes rättare att söka, så vidt möjligt vore, få reda på
personerna, äfven om någon längre tid dertill användes, och det ändock slutligen skulle
misslyckas, än att mom en kortare tid affärda ärendet med bevis, att den sökte ej
anträffats, hvilket naturligtvis förefölle vida mindre besvärligt; att det ärendet, som
dröjt inpå tjugonde månaden, afsett en person, angående hvilken ett Kongl. Maj:ts
utslag skulle verkställas, men som, då han oaktadt långvariga efterspaningar ej kunde
anträffas eller någon upplysning om hans vistelseort vinnas, slutligen jemte åtskilliga
andra efterlystes.
I det slutliga memorialet anmälde Advokatfiskals-embetet, hvad jag i mina erinringar
vid förklaringen yttrat, nemligen att jag ansåge de af Herr Fogaten till urskuldande af dröjs¬
målet uti dessa ärendens handläggning anförda omständigheter utan tvifvel förtjena mycket
af¬
leda röken ur boningsrum. Från den 23 Oktober till den 28 Februari eller öfver 4 månader,
under den kallare årstiden, fick sökanden vänta på utslag.
49
afseende och rättvisligen böra tagas i betraktande, sä vid påyrkande, som vid bestäm¬
mande af det ansvar, hvilket kunde komma att drabba Herr Fogaten;
C) öfriga publika handräckningsärenden; — i afseende på hvilka åberopats, hurusom
dels Instruktionen för Exsekutionsbetjeningen den 15 Januari 1834 innefattade före¬
skrifter för Aktuarien hos Öfverstålhållare-embelet att öfver dessa ärenden föra sär¬
skilda Diarier, att fördela dem till verkställighet emellan Exsekutionsbetjenterne, att
dervid bestämma en lämplig kort tid, inom hvilken hvarje ärende skulle vara uträt-
tadt, samt att, om denna tid ulan fullgiltig orsak öfverskredes, derom genast göra
anmälan inför öfverståthållare-embetets kansli; dels ock i öfrigt vöre stadgadt, alt Sekre¬
teraren, sedan ärendet blifvit verkstäldt och handlingarne till honom från Aktuarien
aflemnade, hade att besörja uppsättning af den erforderliga expeditionen, hvilken der¬
efter skulle af Öfverståthållaren eller, i hans frånvaro, af Understålhållaren under-
skrifvas.
På grund af mina anmärkningar och med åberopande af hvad upplyst blifvit
om de tider, under hvilka Öfverståthållaren och Underståthållaren, hvar för sig, såsom
Öfverståthållare tjenstgjort, visade Advokatfiskals-embetet, medelst en uppstäld tablå,
huru lång tid hvart och ett af de för långsam behandling uppgifna 103 ärenden va¬
rit på hvar och en af bemälde Embetsmäns handläggning beroende; och inhämtades
af nämnda tablå, att af sagda 103 ärenden 13 under hela och 57 under största de¬
len af deras liggetid berott på Öfverståthållaren; hvaremot 33 under längsta delen af
liggetiden afbidat Underståthållarens handläggning.
I fråga om de sålunda anmärkta målen innehöll den först afgifna förklaringen,
bland annat, att i ett ärende dröjsmålet kommit deraf, att klaganden, som för på¬
minnelsers afgifvande emottagit handlingarna, icke kunnat förmås att dem återställa;
att dröjsmålet med besvarande af en Kongl. Maj:ts remiss berott derpå, att en nu¬
mera afliden Poliskommissarie emottagit handlingarne och icke förr, än efter förnyad
påminnelse, dem återlemnat; och att, i ett ärende, der Öfverståthållare-embetet haft att till¬
ställa vederbörande ett memorial från Advokatfiskals-embetet i Kongl. Göta Hofrätt, delta
skett inom sex dagar, men alt Sekreteraren i Öfverståthållare-embetets kansli, som
behållit det häröfver bekomna recepisse, i afvaktan på förklaringen, först efter det
upplysning vunnits att samma förklaring var inskickad omedelbart till nämnda Kongl.
Hofrätt, dit insände recepisset, hvarigenom ärendet så lång tid kommit att qvarstå i
Diarium såsom oafgjordl; att, i fråga om personers anträffande, enahanda svårigheter
åberopades, som blifvit anförda i afseende på ärenden, tillhörande Fogatens handlägg¬
ning; att för uträttande af de publika handräckningsärendena vore att påräkna endast
Sjuton Exsekutionsbetjenter, hvilka dessutom i betydlig mån vore upptagna af bestyr
med lagsökningsmålen; att då samtliga inkomna publika handräckningsärenden utgjort
ett antal af 5,066 för år 1860 och 5,240 för år 1861, af hvilka dessutom en stor
mängd funnes, som, hvart ärende för sig, afsett flera, ofta ganska många, särskilda personer,
jemförelsen af dessa tal med antalet af dem, hvilka blifvit anmärkta såsom långsamt
7
50
handlagda, eller 41 för år 1860 och 84 för år 1861, deri inberäknade ofvanbe-
rörda, Fogaten tillhörande ärenden, innefattade bevis, att äfven denna del af Öfver-
ståthållare-embetets kanslis tjensteåligganden blifvit med omsorg handlagd; att, till skär¬
pande af kontrollen å den underordnade betjeningen, samt befordrande af skyndsam¬
het i ärendenas behandling, Aktuarien, i slutet af år 1860, fått sig ålagdt att hvar
tredje månad till Underståthållaren aflemna förteckning på icke verkstälda handräck-
ningsärenden, i anledning hvaraf förhör hvarje gång hållits med betjeningen, som då
måst redogöra för anledningarna till förelupet dröjsmål och fått kort tid sig förelagd,
derinom hvarje ärende skuiie bevisligen vara uträttadt; hvarförutan, då skäl dertill
förefunnits, påföljd enligt UtsökningsSalken är vorden den försumlige ådömd, likasom,
då anledning förekommit, att vid forskning efter personer tillbörlig noggrannhet varit
åsidosatt, undersökning genom Polisen till förhållandets verificerande blifvit anbefald;
alt Öfverståthållare-embetet för öfrigt, genom Cirkulär den 20 Februari 1862, anmo¬
dat Konungens Befallningshafvande i länen att söka undanrödja de orsaker till lång¬
sam handläggning af i fråga varande ärenden, som förefunnes i ofullständiga uppgifter
uti handlingar, på grund af hvilka handräckning söktes; samt att de sällan förekom¬
mande fall, då betjeningen, detta allt oaktadt, ådagalagt försumlighet vid ärendenas
uträttande, icke billigtvis kunde läggas Öfverståthållare-embetet till last.
Härvid har jag genom Advokatfiskals-embetet erinrat, att ärendenas mängd icke
varit större, än att de bordt kunna inom behörig tid medhinnas af dem, som med
deras uträttande haft befattning. Fördelades nemligen det uppgifna antalet af de i fråga
varande ärendena på 17 Exsekutionsbetjenler, så belöpte sig, under år 1860,
på hvar och en 284, och år 1861, omkring 295, eller öfverhufvud ett handräck-
ningsärende för hvarje söknedag i året. Komme dertill, på sin höjd, eli lagsökmngs-
ärende om dagen, så utgjorde en exsekutionsbetjents arbete för dagen, högst tilltaget.
två uträttningar, de flesta af ganska enkel beskaffenhet. Detta tycktes mig böra med¬
hinnas, och nödig tid ändock blifva öfrig för uppletande af sådana personer, som af
en eller annan orsak kunde vara svåra att anträffa. Den vidtagna anordningen, hvar¬
igenom Aktuarien fått sig ålagdt att qvartalsvis afgifva restlängder, hade jag funnit
mindre ändamålsenlig och möjligen medförande den verkan, att en sådan daglig och
oafbruten tillsyn å ärendenas gång, sorn instruktionen för Exsekutionsbetjeningen syn¬
tes förutsätta, blifvit uraktlåten.
Vidare anmärkte jag, alt ehuru Aktuarien, såsom de vid förklaringen bilagda
restlängder utvisade, icke varit njugg i bestämmande af den »lämpliga korta tiden»
för ärendenas uträttande, hvarom nyssnämnda instruktion talade, såsom exempel hvar¬
på anfördes, dels att till uttagande af lösen för Kongl. Hofrättens utslag hos två namn-
gifna personer, som icke bordt vara svåra att anträffa, blifvit bestämd en tid af 39
dagar eller från den 22 Januari till den 2 Mars, dels ock att för öfverlemnande af
ett utslag emot lösen till en namngifven Grosshandlande, som veterligen hade sitt
kontor vid Stora Nygatan, blifvit tilltagen en månads tid, eller från den 27 Febru-
51
ari till den 27 Mars, så hade likväl redovisningarne för dessa två uppdrag fått dröja,
för det förstnämnda till den 26 Juni, eller 115 dagar efter den utsatta liden, och
för det sednare till den 4 Juni, eller 68 dagar efter den bestämda dagen, utan att
någon påföljd syntes hafva träffat de försumlige Exsekutionsbetjenterne, så vida icke
dertill skulle räknas den varning, som, enligt ett likaledes i förklaringen åberopadt
och dervid bilagdt utdrag ur Rullan öfver betjeningen, funnes hafva blifvit tilldelad
samma Exsekutionsbetjenter, som med om förmälda mål haft befattning; att, i händelse
varningen rört dessa mål, det märkliga förhållandet likväl qvarstode, att samma var¬
ning icke blifvit meddelad vid slutet af årets första qvartal, då den förelagda tiden
för ärendenas uträttande redan var öfverskriden, ej heller vid slutet af det derpå
följande qvartal, hvarinom bemälde Exsekutionsbetjenter ändtligen fullgjort redovisnin¬
gen, utan först vid början af årets fjerde qvartal, sedan desse personer sannolikt
åsamkat sig ytterligare tjensteförsummelse; samt att vid restlängderna ytterligare före-
komme, att nästan i hvart enda der upptaget handräckningsärende den af Aktuarien
bestämda tid för uppdragets verkställande, ehuru, såsom förut antydt vore, rundeligen
tilltagen, likväl blifvit öfverskriden med flera månader, till hvilken långsamhet åtmin¬
stone halfva antalet af de uppgifna 17 Exsekutionsbetjenterne syntes hafva gjort sig
skyldigt ; men att, enligt ofvanberörda utdrag ur Rullan, icke flere, än de redan om-
förmälde två, blifvit under loppet af år 1861 eller sedermera ens varnade, än min¬
dre bestraffade.
I förutnämnda Memorial yttrade Advokalfiskals-embetet vidare, under åbero¬
pande af Instruktionen för Öfverståthållare^ att, enär under den tidrymd, hvarom
fråga nu vore, Ofverståthållaren icke personligen handlagt lagsökningsmålen eller ären¬
den angående verkställighet af straff, utan dessa delar af embetets åligganden varit
öfverlemnade till hans ofvanbemälda biträden, desse, såsom handlande i Öfverståthål-
larens namn och å hans vägnar, följaktligen måste hvar för sig ansvara för hvad de
härutinnan gjort eller underlåtit; att öfriga exsekutionsärenden, hvilkas behandling och
öfvervakande icke kunnat eller bordt sålunda till dessa biträden hänskjutas, voro så¬
dana, om hvilka fjerde anmärkningspunktens lista och 3:dje momenter handlade; och
att, för hvad i dessa ärenden kunde vara hos Öfverståthållare-embetet feladt, ansvaret
alltså ålåge den, som embetet utöfvat under den tid, då felaktigheten ägt rum; att
Advokatfiskals-embetet, i enlighet härmed och under åberopande jemväl af den förut
lemnade utredningen i fråga om hvilka af de anmärkta ärendena varit på en hvar
bland de tilltalade beroende, anhölle, det Kongl. Hofrätten måtte derefter utsätta på¬
följden för dem i detta mål, och sålunda yrkade, att för försumlighet i handläggnin¬
gen af och kontrollen å exsekutionsärenden, som tillvitats Öfverståthållare-embetet uti
tredje och fjerde anklagelsepunkterna, sådana de i vissa delar blifvit närmare utveck¬
lade och bestämde, dåvarande Herr Öfverståthållaren och Herr Understålhållaren, Herr
Kogaten och biträdande Herr Polismästaren, hvar för sig, och i den mån han uti
dessa ärendens handläggning deltagit, måtte varda ådömdt det ansvar, hvartill 9 kap.
52
5 § Utsökningsbalken och 1 kap. 12 § Rättegångsbalken kunde föranleda, samt dess¬
utom Herr Underståthållaren, Herr Fogaten och biträdande Herr Polismästaren, sär¬
skildt anses efter samma lagrum, för Öfverståthållare-embetets uti första och andra
anklagelsepunkterna anmärkta förfarande vid kallelsers utfärdande eller uppskofs med¬
delande i lagsökningsmål.
Dåvarande Herr Ofverståthåilaren har, sedan jag, på Advokatfiskals-embetets
förfrågan derom, förklarat att åtal af förevarande beskaffenhet, enligt min tanka, icke
kunde undgå att drabba jemväl verkets chef, och att förthy Herr Öfverslåthållaren
måste tilltalas, under den 23 Mars 1863 afgifvit särskild förklaring och deruti huf¬
vudsakligen åberopat ofvanberörda, från de öfriga tilltalade den 19 December 1862
inkomna förklaring samt vidare anfört, bland annat, att Herr Ofverståthåilaren vore
öfvertygad, att hvarje innehafvare af Öfverslåthållare-embetet, genom att sysselsätta
sig med en nära nog daglig granskning af diarier, såsom jag syntes vilja fordra,
skulle åsidosätta eller försumma Embetets vida mera omfattande och maktpåliggande
förpligtelse!’, och att alltså Herr Ofverståthåilaren ansett sig hafva under sin embetsförvalt-
ning tillräckligt vakat deröfver, att ärendena blefvo i behörig tid afgjorda, då han för ord¬
nat, att förteckningar å alla på handläggning beroende mål skulle af vederbörande
Sekreterare till Herr Ofverståthåilaren hvarje qvartal aflemnas, hvarvid, ifall anmärk¬
ningsvärd! dröjsmål med något ärende en eller annan gång befunnes hafva förelu
pit, erinran derom genast gjordes till den, som det ålåge att ombesörja den fördröjda
expeditionen; och har Herr Ofverståthåilaren uti sin den 23 Oktober 1863 inkomna
förklaring hufvudsakligen endast tillagt, att ett mål, hvaruti dröjsmål vore honom till
last fördt, blifvit handlagdt icke af Herr Ofverståthåilaren, ulan af Fogaten.
Med vitsordande af denna uppgift har Herr Fogaten, uti sin senare förkla¬
ring, jemte det han redogjort för anledningen till dröjsmålet i nyssnämnda ärende, i
öfrigt förmält sig ej hafva något att tillägga utöfver hvad den äldre förklaringen
innehölle.
Herr Underståthållaren har i sin sednast afgifna förklaring hufvudsakligen an-
dragit, att åklagaren, hvilken bevisningsskyldigheten tillkomme, icke ådagalagt, att i något
enda lagsökningsmål, som andra anmarkningspunkten afsåge, oskäligt uppskof ägt rum;
varande i öfrigt förra förklaringen åberopad.
Biträdande Herr Polismästaren yttrade i sin senare förklaring, med åberopan¬
de af hvad han förut andragit, bland annat, att hans verksamhet såsom ordförande i
Öfverståthållare-embetets kansli inskränkt sig dertill att, då Herr Underståthållaren eller
Herr Fogaten genom erhållen permission eller laga förfall varit förhindrad, Herr Po¬
lismästaren handlagt de mål, hvilka till sådana dagar varit utsatta eller uppskjutna,
hvaremot han icke haft någon befattning med bestämmande af tiden för inkomna an¬
sökningars första handläggning eller med tillsyn öfver ärendenas gång i allmänhet eller
Exsckutionsbetjenternes fullgörande af hvad dem blifvit anbefaldt; att Herr Polismä¬
staren följaktligen icke haft någon befattning med de i första och fjerde anmärknings-
53
punkterna afsedda mål och ärenden; att Herr Polismästaren, sorn beträffande tredje
anmärkningspunkten medgåfve riktigheten af de deruti mot honom anmärkta uppskof
för meddelande af utslag efter anslag, i nästan alla dessa mål visserligen kunde, dels uti de¬
sammas mera invecklade och vidlyftiga beskaffenhet, dels uti det understundom ej
ringa arbete, han, som derjemte hade befattning med de trägna Polismästare-göro-
målen, måst för justering af protokoll och utslag sig underkasta, förebringa giltig
ursäkt för de anmärkta dröjsmålen; men att, enär sådant skulle blifva alltför vidlyf¬
tigt, Herr Polismästaren inskränkte sig tili att — då icke någon enskild part fört
klagan, eller i öfrigt visadt vöre, att någon skada eller ens olägenhet genom berörda
dröjsmål uppkommit, samt de meddelade uppskofven omfattat betydligt mindre tid,
än som många gånger i mera invecklade mål såväl vid Stockholms Rådstufvurätt
som vid andra domstolar fått i åratal passera oanmärkt af Justitie-Ombudsmannen —
bestrida det emot honom framstälda ansvarsyrkande.
Kongl. Hofrätten har derefter i utslag den 2 Mars 1864 hufvudsakligen ytt¬
rat, att ehuru, hvad första och andra anmäi kningspunklerna anginge, det lagligen åle¬
gat Ofverståthållare-embetet icke allenast att tillse, det utsökningsmål, som blifvit der-
städes anhängiggjorda, till handläggning förekommit så fort lämpligen ske kunnat, utan
ock att i dessa mål, när uppskof från ett till annat förhör tarfvats, bestämma tiden
för hvarje dylikt uppskof så kort, som möjligt varit; samt det alldeles icke kunde,
såsom i förklaringen af den 19 December 1862 förebures, antagas i allmänhet, alt
en tid af fyra till sex dagar, från det mål inkommit, erfordras innan förhör i
detsamma skulle kunna äga rum, eller att, då vid förhör uppskof befunnes böra
medgifvas, målet ej kunde förr än efter åtta dagars förlopp ånyo företagas, så vida s
icke hvad med uppskofvet skäligen åsyftades, skulle varda förfeladt; dock som frå¬
gan, huruvida Ofverståthållare-embetet må hafva i något af dessa hänseenden felat,
eller icke, vore beroende af de särskilda omständigheter, som i hvarje mål förekom¬
mit; men någon utredning deraf icke beträffande ens något enda fall vore åstadkom¬
men; alltså och emedan de till Kongl. Hofrätten inkomna handlingar icke om de i
fjerde anmärkningspunkten under Litt. A upptagna ärenders beskaffenhet, innefattade så
fullständig upplysning, att deraf kunde tillförlitligen bedömas, huru lång tidhosöfver-
ståtbållare-embetet erfordrats till förberedande åtgärder i dessa ärenden och till slut¬
lig handläggning deraf; vid hvilket förhållande det ej kunde anses utred t, att någon
bland Svaranderne genom dröjsmål vid behandlingen af sådant ärende låtit försum¬
melse i embetet komma sig till last; ty och vid öfvervägande af de i fråga om
morn. Litt B i fjerde anmärkningspunkten af Herr Fogaten anförda omständigheter,
angående hvilka Advokatfiskals-embetet, på sätt här ofvan omförmäldes, åberopat Ju-
stitie-Ombudsmannens yttrande, att de utan tvifvel förtjenade mycket afseende, fun¬
ne Kongl. Hofrätten åtalet i dessa delar ej kunna till någon ansvarspåföljd föranleda.
Då, enligt hvad likaledes omförmäldt vore, hvarken Herr Ofverståthållaren eller
Herr Underståthållaren haft befattning med det under M 1425 i 1861 års Bref-
54
diarium antecknade, samt i mom. Litt. C af fjerde anmärkningspunkteu, upptagna ären¬
de, blefve nyssbemälde Svarande från åtalet för dröjsmål med detta ärendes hand¬
läggning befriade; och, vidkommande öfriga anmärkningar i nyssnämnda moment,
funne Kongl Hofrätten väl, att åtskilliga bland de här åsyftade ärenden icke blifvit
med den skyndsamhet, som vederbordt, behandlade; men att, hvad i fråga om åtalet
i denna del utredt vore, likväl icke föranledde dertill att, då tillbörligt afseende fä¬
stes jemväl å mängden och omfattningen af Ofverståthållarens embetsåligganden, å be¬
skaffenheten af de nu i fråga varande ärenden, äfvensom derå, att under tider, som
anmärkmngarne afse, Öfverståthållare-embetet än af Herr Öfverståthållaren och än af
Herr Underståthållaren förvaltades, antagas finge, det Herr Öfverståthållaren eller Herr
Underståthållaren låtit sådan embetsförsummelse komma sig till last, att ansvar derför
lagligen borde äga rum.
Men alldenstund, beträffande tredje anmärkningspunkten, upplyst vore, att i
85 af Herr Underståthållaren och i 18 af biträdande Herr Polismästaren handlagda
skuldfordringsmål utslags meddelande blifvit fördröjdt så länge, som Advokatfiskals-
embetet i nyssberörda anmärkningspunkt uppgifvit; och, hvad Herr Underståthållaren
och Herr Polismästaren i afseende härå andragit, ej kunde såsom gillig ursäkt för i
fråga varande dröjsmål anses, utan antagas borde, att i dessa hänseenden Herr Un¬
derståthållaren och Herr Polismästaren, hvar under sin embetsförvaltning, åsidosatt
stadgandet i 1 kap. 1 § Utsökningsbalken; fördenskull funne Kongl. Hofrätten, jem¬
likt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, det skulle Herr Underståthållaren och Herr Po¬
lismästaren, hvardera för hvad honom sålunda till last läge, böta, Herr Underståthål¬
laren Trehundra Riksdaler Riksmynt, och Herr Polismästaren Femtio Riksdaler sam¬
ma mynt, till treskiftes emellan Kongl. Majit och Kronan, Stockholms stad och Ad¬
vokatfiskal i Kongl. Hofrätten.
Med detta utslag har jag låtit mig nöja. Kongl. Hofrätten har nemligen icke
ogillat någon af de framställda anmärkmngspunkterna och, der ansvar icke tillämpats,
likväl tillrättavisat vederbörandes oriktiga åsigter, så att, i den mån dessa åsigter va¬
rit orsaken till anmärkta missbruk och försummelser, en bättre sakernas ordning och
skyndsammare ärendenas gång böra vara att förvänta.
Den ofullständighet i bevisningen, hvilken Kongl. Hofrätten åberopat såsom
hinder för ansvars ådömande i vissa anmärkningspunkter, förklaras lätteligen genom
den omständighet, som ofvan antydes, att alla anmärkningarne äro hämtade ur Öf-
verståthållare-embetets diarier, der mål och ärenden naturligtvis endast korteligen, och
stundom med mer än skälig knapphändighet, voro antecknade. Tidslängden af hvarje
åtalad försummelse är dock ådagalagd, och då denna uppgift är lemnad obestridd, samt
giltiga ursäkter ej kunnat förebringas, synes det mig ej vara åklagarens fel, om för¬
summelsen ändock icke till ansvar föranlcdt.
Kongl. Hofrättens utslag är ej heller å vederdelosidan öfverklagadt.
55
Genom skriftlig anmälan och, i anledning deraf, från Öfverståthållare-embetet
infordrade upplysningar, hade jag erfarit, att — sedan Öfverståthållare-embetet, den 27
September 1859, uppå ansökning af värden å Hotel Rydberg här i staden att
få, under ett års tid, i nämnda Hotel idka utskänkning af bränvin och andra spiri¬
tuösa drycker, med åberopande af 23 § *) i Kongl. Förordningen angående vil-
koren för försäljning af bränvin samt andra brända och destillerade spirituösa dryc¬
ker den 27 November 1857, tillåtit bemälde värd att utöfva dylik utskänkningsrö¬
relse under tio månader, dock med vilkor, bland annat, alt utskänkningsafgift för be¬
rörda tid förskottsvis erlades med Två hundra sextiosex riksdaler 37 öre -så hafva
dels dåvarande Herr Underståthållare^ å Öfverståthållare-embetets vägnar, den 18 De¬
cember 1860, likaledes uppå ansökan af samme Hotelvärd och under åberopande af
omförmälda författnings nämnda §, meddelat sökanden förnyad tillåtelse att under tio
månader, räknade från den I Augusti sistberörda år, samma utskänkningsrörelse å
Hotelet fortsätta, med enahanda vilkor, som nyss nämndes, dels ock dåvarande Herr
Polismästaren, å Öfverståthållare-embetets vägnar, ej mindre den I Oktober 1861,
med åberopande af 23 § i Kongl. Förordningen angående försäljning af bränvin och
andra ofvannämnda drycker den 7 December 1860, beviljat samme Hotelvärd ytter¬
ligare tillstånd att å Hotel Rydberg idka utskänkning af spirituösa drycker, under sex
månader, mot afgift af minst Etthundrasextio riksdaler, än ock den 10 Mars 1862
bifallit merbemälde Hotelvärds ansökning om enahanda utskänkningsrätt under ytter¬
ligare sex månader från den 1 derpåföljande April, emot afgift till enahanda belopp,
hvilken borde förskottsvis erläggas.
Då det syntes uppenbart, att det förhållande, hvarunder öfverståthållare-embe¬
tets nämnda resolutioner tillkommit, icke inträffade på något af de i 23 § af åbe¬
ropade Kongl. Förordningar beskrifna fall, samt att om, sådant oaktadt, afseende skulle
fästas å den af öfverståthållare-embetet, uti de infordrade upplysningarna, anförda om¬
ständighet, att vid det tillfälle, då särskild värd antogs för Hotel Rydberg, någon ut-
*) Denna §, om hvars rätta förstånd tvisten hufvudsakligen hvälfver sig, har, orda¬
grannt lika i ofvanberörda 1857 och 1860 årens Kongl. Förordningar, följande lydelse:
»Vid läger, eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen, vid helsobrunn eller
»badort, på passagerarefartyg, eller der värdshusrörelse af annan anledning kan komma i fråga
»att under endast någon del af året utöfvas, må, för kortare tid än år, rättighet till bränviru-
»utskänkning meddelas af Konungens Befallningshafvande, när, i förstnämnda fall, befälhafvande
»militärchef, och, i öfriga fall, andre vederbörande derom gjort anmälan.»
»Afgiften bestämmes af den för bevillningstaxering näst derefter sammanträdande ko-
»mité, men får ej understiga det belopp, som för den i fråga varande tiden svarar mot den af-
»gift, hvilken enligt de i §§ 17 och 18 stadgade bevillningsgrunder, för år minst utgå bör.
»Skulle tiden ej uppgå till fjorton dagar, må dock afgifterna ej för kortare tid beräknas. Innan
»utskänkningen må företagas, skall nyssnämnda belopp förskottsvis erläggas till vederbörande
»uppbördsman.»
»Då till utskänkning, nu sagd är, tillstånd meddelas, underrätte Konungens Befallnings-
»hafvande derom vederbörande skattskrifvare.»
56
skänkningsrättighet icke varit ledig, ehuru den ganska vanliga utvägen att hyra slik
rättighet tycktes kunna hafva af bemälde Hotelvärd begagnats, en sådan omständighet
likväl icke borde lända lill ursäkt för någon annan, än den först (nemligen Ar 1859)
gifna resolutionen, alldenstund det genom erhållne uppgifter från Stadens Handels- och
Ékonomi-Collegium vore styrkt, att under loppet af åren 18G0 och 1861 ett stort
antal dylika rättigheter varit lediga och blifvit å oflfentlig auktion försålda, ansåg jag
Ofverståthållare-embetet, åtminstone vid de tillfällen, då de tre senare resolutionerna
meddelades och den redan beviljade särskilda rättigheten till utskänkning å Hotel
Rydberg förlängdes, hafva handlat i strid mot ej mindre ofvannämnda 23, än ock 7 och
10 §§ i åberopade Kongl. Förordningen; helst som, genom öfverstålhållare-embetets
förfarande att, medelst dylika resolutioner, såsom tillfällig behandla en utskänknings¬
rörelse, sådan som den i fråga varande, hvilken vore och måste vara stadig och
fortfarande, skapats ett, och kunde skapas flera utskänkningsslällen, jemväl utöfver
det för staden bestämda antal, utan att Stadens Magistrat och Äldste varit eller komme
i tillfälle att i föreskrifven ordning deröfver sig yttra, och utan att rättigheterna till
sådana utskänkningsslällen blifvit, på sätt äfven stadgadt vore, å offentlig auktion
utbjudna; i anseende hvartill jag uppdrog åt Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea
Hofrätt att, för hvad som sålunda anmärkt blifvit, bos Kongl. Hofrätten tilltala för -
bemälde Herr Underståthållare och Herr Polismästare.
Under den i detta mål hos Kongl. Hofrätten förda skriftvexling hafva Herr Un¬
derståthållaren och Herr Polismästaren till sitt försvar hufvudsakligen anfört: att uti
det hus, hvarest i fråga varande Hotel för resande vore inrättadt, jemväl funnes en
enskild klubb, kallad Stora Sällskapet; att till en början restaurationsrörelsen på bägge
dessa ställen Bedrifvits af samma person, äfvensom utskänkning af spirituosa, på grund
af endast en tillståndsresolution, hvilken Stora Sällskapet af ålder innehaft; att, då se¬
dermera för Sällskapet och Hotelet särskilde restauratörer antagits, det blifvit för vär¬
den på det sednare stället behöfligt att erhålla särskild rättighet till utskänknings be¬
drifvande, i anledning hvaraf han ock, genom Ofverståthållare-embetels resolution den
27 September 1859, sådan rättighet för tio månader erhållit, hvarefter tillstånd till
samma rörelses fortsättande blifvit beviljadt genom de särskilda resolutioner, som ofvan om
förmälas, och dessutom genom ett, förut icke uppgifvet, beslut den 27 Mars 1861, af
då biträdande, numera ständige, Polismästaren meddeladt, vid delta sistnämnda tillfälle för
sex månader, från den 1 April samma år; att hvarje gång, då Hotelvärden be¬
kommit förnyad tillståndsresolution, hans ansökning derom varit förordad af ordfö¬
randen för Grosshandels-societetens deputerade, såsom disponenter af Hotel Rydberg,
hvilken person jemväl varit ordförande bland Borgerskapets Äldste; att det åtalade
förfaringssättet förmodades icke vara stridande mot ordalydelsen af 23 § uti åbero¬
pade författningar, enär hvarje tillståndsresolution omfattat kortare tid, än år, och det
hvarken i samma § eller annorstädes vore Konungens Befallningshafvande förbjudet
att
57
att sådana resolutioner förnya; att Konungens Befallningshafvandes befogenhet att med¬
gifva dylik särskild utskänkningsrörelse icke vore beroende derpå, att förnyelse af
samma rättighet i omedelbart sammanhang med den, för hvilken tiden redan utgått,
icke kunde i fråga komma, eller borde äga rum, utan fast heldre på tillvaron af nå¬
got så beskaffadt exceptionelt behof, som i nämnda § afsåges, likasom bestämmelsen
derom, att sådan rättighet finge endast för kortare tid, än år, meddelas, icke lade hin¬
der i vägen för Konungens Befallningshafvande att rättigheten förnya, utan åsyftade
att sätta nämnda myndighet i tillfälle, alt, hvarje gång förnyelse af tillåtelsen i fråga
komme, tillse, huruvida det exceptionela behofvet fortfore, och om tillåtelsen blifvit
missbrukad, i hvilket fall förnyelse deraf borde förvägras; att de tillfälliga utskänk-
ningsrättigheter, som uti samma § omförmäldes, skilde sig äfven i andra afseenden
från de utskänkningsrättigheter, hvilkas antal i stad Konungens Befallningshafvande icke
ägde att bestämma högre, än Magistrat och Borgerskapets Äldste föreslagit, enär de
förra vore bundne vid de förhållanden, som föranledt deras medgifvande, och upp¬
hörde af sig sjelfva, om förhållandet upphörde, samt den frihet vid öfverlåtelse till
annan person, som för de ständiga rättigheterna ägde rum, icke kunde tillämpas på
de tillfälliga; att, hvad särskildt vidkomme den Hotel Rydberg förunnade rättighet,
beviljandet deraf varit föranledt af det särskilda förhållande, som förefunnils i behof¬
vet af en fullständig restaurationsrörelse å detta, hufvudsakligen för resande afsedda
Hotel; att skada eller olägenhet genom dess beviljande icke uppstått, då derigenom hvar¬
ken kommunens inkomst af bränvinsskatten blifvit minskad, ej heller fyllerilasten befrämjats,
eller andra näringsidkare lidit märkbart intrång i sina rättigheter; att Öfverståthållare¬
embetet icke gjort sig skyldigt till missbruk af den Konungens Befallningshafvande
genom oftanämnda lagstadgande tillerkända myndighet, då Öfverstålhållare-embetet allt
ifrån början af år 1855, eller under hela den tid, bestämmelsen derom varit gällan¬
de, endast i nio fall beviljat förnyelse eller förlängning af utskänkningsrättighet; att
invändningar emot Öfverståthållare-embetets förfarande icke blifvit framstälda vare sig
af Handels- och Ekonomi-Collegium, som hade befattning med frågor rörande brän-
vinsförsäljning och, på grund af Öfverståthållare-embetets resolutioner, meddelade till¬
ståndsbevis angående beviljade särskilda utskänkningsrättigheter, eller af Borgerskapets
Äldste, hvilkas ordförande förordat nu åtalade tillåtelse, och hvilkas Delegerade i Drät¬
selkommissionen deltagit i kommissionens framställning om sådant tillstånd för stadens
gästgifvaregård; varande lika litet af näringsidkare, försedde med ständiga utskänknings¬
rättigheter, något klagomål öfver Öfverståthållare-embetets tillgörande uti i fråga va¬
rande hänseende anmäldt; att det förhållande att, under den tid värden å Hotel
Rydberg, på grund af Öfverståthållare-embetets tillåtelse, bedrifvit utskänkningsrörelse,
ständiga utskänkningsrättigheter blifvit å auktion försålda, desto mindre inverkade på
sakens bedömande, som det icke syntes oantagligt, att bland orsakerna dertill, att
såsom föremål för särskild tillåtelse blifvit undantagna vissa förhållanden, under hvilka
bränvinsutskänkning finge af Konungens Befallningshafvande medgifvas, äfven kunde
8
58
hänföras den, att utskänkningen, under dessa förhållanden, icke förmådde draga den
skatt, som bestämdes genom rättigheternas bortauktionerande; att detta vore fallet med
i fråga varande Hotel, enär, om än häremot syntes strida den omständighet, alt ut¬
skänkningen på Hotel Rydberg det senast förflutna året blifvit af Taxeringskommi-
téen beskattad med 1400 Riksdaler, och att värden sedermera på auktion inropat en
rättighet för en beskattningssumma af 122G Riksdaler, bränvinsutskänkningen på Ho¬
telet likväl icke uppginge till den qvantitet, som motsvarade beskattningsbeloppet,
utan den förhöjda skatten komme att drabba andra föremål, såsom bostad och mat.
Sedan denna förklaring, hvilken nuvarande Herr Polismästaren, såsom den der,
å Öfverståthållare-embetets vägnar, meddelat ofvannämnda beslut den 27 Mars 1861,
O 7 '
jemväl för sin del åberopat, blifvit af Advokatfiskals-embetet mig meddelad, har jag
uti skrifvelse till sistbemälda embete förklarat, att nämnde Polismästares delaktighet
i de åtgärder, som utgjorde föremål för åtalet, syntes vara af den beskaffenhet, att
äfven emot honom ansvarstalan måste föras.
Advokatfiskals-embetets derefter afgifna ytterligare memorial i målet innehöll:
att uppenbart vore, det undantagsstadgandet i oftanämnda 23 § endast afsåge ett
tillfälligt behof af utskänkningsrätt, likasom att en sådan rörelse, hvilken från början
varit ämnad att fortsättas under ett helt år, icke kunde vara åsyftad med berörda
stadgande, gällande blott i fråga om utskänkning under någon del af året; att det
äfven låge i sakens natur, att den, som inrättade en hotelrörelse, måste beräkna att
O . '
få under en längre tid fortsätta densamma, helst han icke under blott ett år, eller på
kortare tid, kunde erhålla godtgörelse ens för det till rörelsens bedrifvande erforder¬
liga förlag, ännu mindre derutöfver hafva någon behållning; att, om detta icke kunde
med fog bestridas, det ock syntes vara klart, att — då så väl vid det första af i fråga
varande tillfällen som vid det andra, Hötelvärden för sin rörelse sökt utskänknings-
rättighet under ett helt år, samt han icke ens föregifvit än mindre styrkt någon om¬
ständighet, som detta oaktadt skulle kunnat berättiga vederbörande att anse den utskänk¬
ning, hvilken han anmält sig vilja i Hotelet utöfva, lika beskaffad med den, som erfordrades
viden tillfällig samling af menniskor, såsom vid ett militärläger, en badort eller dylikt —
Öfverstålhållare-embetet saknat laga skäl att, på sätt som skett, den gjorda ansök¬
ningen bifalla och dymedelst i strid med den i ämnet gällande förordning bereda nämnde
Hotelvärd förmånen att emot erläggande endast af minimiafgiften få idka en näring,
för vinnande af rättighet hvartill han eljest varit pligtig att inlåta sig i offentlig täf¬
lan, med deraf, såsom erfarenheten visat, oundviklig följd att få betala flerdubbelt
högre afgift, på samma gång Ofverståthållare-embetet, genom detta sitt förfarande, i
sjelfva verket ökat de allmänna utskänkningsställenas antal utöfver det, hvartill de af
Magistraten och Stadens Äldste författningsenligt blifvit bestämda; att den omstän¬
digheten, att för tillfallet, då särskild värd skulle antagas å det i fråga varande hotelet,
någon utskänkningsrättighet ej varit ledig, icke kunde ursäkta resolutionen af den 18
December 1860, då utskänkningsrörelsen uti hotelet redan öfver ett helt år fortgått,
59
samt emellertid {lera utskänkningsrättigheter af i fråga varande slag varit lediga och
blifvit å auktion lill den mestbjudande upplåtna; att detta omdöme måste äfven i lika,
om ej högre, grad träffa de följande resolutionerna, genom hvilka, under förnvadt åsi¬
dosättande af den i lag stadgade allmänna ordning för utskänkningsrättighets förvärf¬
vande, Hötelvärden, hvarje gång under ytterligare ett halft år, beredts ofvannämnda
förmån att emot lägre förskottsafgift, än den öfriga värdshusvärdar måst erlägga, få
sin rörelse utöfva; att det dessutom särskildt förekomme, beträffande resolutionen af
den 18 December 1860, alt genom densamme den deruti lemnade tillåtelsen erhållit
en tillbakagående verkan, så att, ehuru Hötelvärden, allt ifrån den 1 Augusti 1860,
utan vederbörligt tillstånd och utan att den för sådan näring bestämda skatt blifvit,
såsom föreskrifvet vore, förskottsvis erlagd, idkat utskänkningsrörelse, Öfverståthållare¬
embetet likväl, i stället att derför befordra honom till laga ansvar, förklarat uti nämnda re¬
solution, det denna afsåge äfven den dessförinnan ifrån berörde 1 Augusti för¬
flutna tiden, och dymedelst sökt göra laglig en i sig sjelf olaglig handling; samt att,
för den sålunda ådagalagda oriktiga lagtillämpning, hvarigenom mannamån kunde sy¬
nas, om ock utan afsigt, vara begången, Advokatfiskal, å embetets vägnar, yrkade
ansvar å de personer, som i Öfverståthållare-embetet meddelat åtalade besluten, hvil¬
ket ansvar, med afseende å grunderna uti 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, syntes Ad-
vokatfiskalcn icke kunna sättas lägre, än, för resolutionen den 18 December 1860,
till böter af Ett hundra riksdaler, samt, för hvar och en af de öfriga resolutionerna, — med¬
delade den under den 27 Mars 1861 utaf då tjenstgörande biträdande Polismästaren,
samt de under den 1 Oktober 1861 och den 10 Mars 1862 af ordinarie Polis¬
mästaren, — till böter af Femtio Riksdaler Riksmynt.
I den slutliga förklaringen invändes å vederdelosidan, under åberopande af hvad
förut vore andraget och med bestridande af åtalet, bland annat, att Öfverståthållare¬
embetet ingalunda, såsom Advokatfiskals-embetet anmärkt, beredt värden å Hotel Ryd¬
berg tillfälle att emot erläggande endast af minimiafgift få idka utskänkningsrörelse,
helst det icke tillkomme Öfverståthållare-emhetet, utan vederbörande Taxeringsnämnd,
att bestämma beloppet af skatten för dylik rörelse, och samme värd, under ett af
de år Öfverståthållare-embetets resolutioner afsågo, enligt Taxeringskommittéens be¬
slut, fått erlägga utskänkningsskatt till högre belopp, än hvartill sådan någonsin vid offentlig
täflan blifvit bestämd; samt att —då, före nu i fråga varande åtal, icke af någon, som
saken rört, anmärkning blifvit framstäld eller klagomål anförda emot öfverståthållare-
embetets resolutioner, hvarigenom rättighet till särskild utskänkningsrörelse är vorden,
på grund af speciela förhållanden och, enligt förklarandernes åsigt, i öfverensstämmel¬
se med gällande författning, beviljad, än mindre något prejudikat af högre myndighet,
ådagaläggande oriktigheten af den tolkning, Öfverståthållare-embetet följt, funnes med-
deladt, — Förklaranderne trodde sig kunna påstå, att, om äfven den tolkning af för¬
fattningen, som de följt, icke skulle af högre myndighet godkännas, denna omständig¬
het dock icke innefattade laga skäl för åtalet, lika litet som vid de andra fall, då en
60
lägre myndighets eller domstols på god tro meddelade beslut af högre instans än¬
drades, sådant plägade till åtal föranleda. Eärförutan yttrade Herr Underståthållaren,
uti nämnda slutförklaring, särskildt i fråga om den öfverträdelse, som må hafva legat
värden å Hotel Rydberg till last i det afseende, att denne från den 1 Augusti 1860
fortsatt utskänkningsrörelsen, att Herr Underståthållaren icke haft skyldighet att upp¬
träda, vare sig såsom angifvare, åklagare eller domare; att han visserligen kunnat för
åtals anställande öfverlemna saken till vederbörande åklagare, men att han icke fattat
sin embetspligt så, som skulle, uti förevarande händelse, då en ekonomisk författning
blifvit af misstag öfverträdd, och öfverträdelsen af den skyldige sjelf anmäldes, Herr
Underståthållaren hafva varit pligtig att låta bötesjagt mot honom verkställa, hvar¬
emot Herr Underståthållaren ansett sig förpligtad att tillse, det någon förlust icke till¬
skyndades det allmänna, här kommunen, hvilket ock skett derigenom, att i resolu¬
tionen Hötelvärden förpligtats erlägga utskänkningsafgift för hela tiden från den 1
Augusti.
Efter sålunda föregången skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag
den 23 November 1863 och, som ifrågavarande, af värden på ett här i staden in-
rättadt hotel för resande idkade utskänkningsrörelse, hvilken, efter hvad upplyst vore,
han den 27 September 1859 hos Öfverståthållare-embetet anmält sig vilja under ett
år utöfva, derefter till den 18 December 1860 bedrifvit och sistnämnda dag ytter¬
ligare anhållit alt få under ett år fortsätta, uppenbarligen icke varit af den tillfälliga
beskaffenhet, som uti 23 § af Kongl. Förordningarne den 27 November 1857 och
den 7 December 1860 afses; alltså och då således Öfverståthållare-embetets åtalade
beslut den 18 December sistnämnda år, den 27 Mars och den 1 Oktober 1861,
samt den 10 Mars 1862, hvarigenom, utan Magistratens och Stadens Äldstes hö¬
rande, bemälde värd lemnats tillstånd att mot erläggande af den afgift, som enligt
nämnda Författningar minst utgå borde, omförmälda utskänkning idka, varit stridande
mot stadgandena i 7 och 10 §§ af samma Författningar; samt, i afseende å beslutet
den 18 December 1860, derförutan förekomme, att den tid af tio månader, hvar¬
under Hötelvärden då tilläts att utskänkningen fortsätta, genom nämnda beslut förkla¬
rats skola räknas från den 1 förutgångna Augusti, från hvilken tid intill den 18 De¬
cember Hötelvärden utan tillstånd och utan att utskänkningsafgift blifvit förskottsvis
erlagd, rörelsen idkat, genom hvilket Öfverståthållare-embetets förfarande och dess
underlåtenhet att Hötelvärdens lagöfverträdelse lagligen beifra, Öfverståthållare-embetet,
hvilket, jemlikt 56 § i förstnämnda Kongl. Förordning, det ålegat att hålla allvarlig
hand öfver iakttagande af hvad i Förordningen stadgadt vore, jemväl sitt berörda
åliggande åsidosatt; pröfvade Kongl. Hofrätten, jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångsbal¬
ken, rättvist döma Herr Underståthållaren, samt ej mindre ordinarie än ock biträdan¬
de Herr Polismästaren, hvilka, på sätt förmält vore, uti Öfverståthållare-embetet för¬
utnämnda beslut meddelat, för embetsfel, det der dock icke borde anses hafva blif¬
vit uppsåtligen begånget, att böta Herr Underståthållaren Femtio Riksdaler, biträdan¬
61
de Herr Polismästaren Tjugu Riksdaler och ordinarie Herr Polismästaren Fyratio
Riksdaler, allt Riksmynt, till treskiftes emellan Kronan, Stockholms stad och Advokat¬
fiskal.
Detta utslag har jag låtit vinna laga kraft.
1 det aktionsmål emot en tillförordnad Domhafvande i Kihls Härad, för hvil¬
ket redovisas i 1862 års Berättelse (sid. 52—55), och hvaruti jag, på sätt der för-
mäles, i underdånighet öfverklagat Kongl. Hofrättens utslag, har Kongl. Majit under
den 7 April innevarande år meddelat nådigt utslag, och, med afseende 5 det uppen¬
bart felaktiga i Häradsrättens beslut, att fälla Jonas Nilsson till det honom förelagda
vitets dubbla belopp, i så måtto ändrat Hofrättens utslag, att den tillförordnade Dom-
halvanden ålades att af hvad Jonas Nilsson, på grund af Häradsrättens nyssnämn¬
da beslut, fått utgifva, till honom återgälda hälften med Tjugu Riksdaler Riksmynt.
Skepparen Garl August Sellholm ingaf, genom ombud, den 9 September 1862, till
Justitie-Ombudsmans-expeditionen en skrift, innefattande klagan deröfver, att i ett vid
Stockholms Rådstufvurätt af Sellholm såsom kärande part anhängiggjordt mål, protokolls-
föranden expedierat ett vid klagoskriften fogadt utdrag af Rådstufvurättens protokoll för
den 14 Juli 1862, som förmentes vara stridande emot Kongl. Förordningen angående
expeditionslösen den 30 November 1855 derutinnan att, i följd af den i samma ex¬
pedition begagnade utdragna stil, det föreskrifna antalet af treliosex bokstäfver å
hvarje rad på långt när icke förefunnes, hvarigenom expeditionen kommit att onö¬
digtvis upptaga två ark, för hvilka i lösen och stämpladt papper påförts och uppbu-
rits Tre Riksdaler 50 öre Riksmynt; anhållande klaganden om min embetsåtgärd till
åtals anställande emot bemälde protokollsförande, med yrkande af ansvar, efter 17
och 18 §§ i nyssåberopade nådiga Förordning, samt att protokollsföranden måtte till-
förbindas icke allenast ersätta klaganden all skada och förlust, utan äfven godtgöra
alla i och för detta åtal klaganden förorsakade kostnader.
Åtta dagar derefter, eller den 17 förutnämnda September, inlemnade klagan¬
den en ny skrift, hvaruti han anförde, att, vid närmare efterseende, hans anmälda
klagan emot protokollsföranden, som till honom expedierat Rådstufvurättens förrbe-
rörda protokoll, befunnits oriktig i så måtto, att bemälde protokollsförande ej tagit
ens någon lösen för samma protokollsutdrag, utan expeditionen hade blifvit till kla¬
ganden utlemnad endast af misstag; hvarföre klaganden helt och hållet återkallade sin
hos mig framstälda begäran om åtal och antydde, att ombudet skulle äga återtaga
handlingarne; hvilken sistberörda del af uppdraget ombudet likväl aldrig fullgjorde, utan
handlingarne qvarstadnade i Justitie-Ombudsmans-Expeditionen.
62
Vid granskning af merberörda protokollsutdrag befanns detsamma skrifvet med
så utdragen stil att föga mer än tretio bokstäfver, och stundom ännu färre, förekom-
mo på raden, och, ehuru lösen var påförd för två ark, upptog det andra arket, med
namnteckningen inberäknad, likväl icke flera än sex rader med tillhopa nitionio bokstäfver,
eller icke ens så många, som erfordrats för att fylla antalet af felande bokstäfver på
första arkets första sida, hvadan hela expeditionen rätteligen icke skolat upptaga mer
än ett ark, ej heller med lösen eller stämpladt papper till högre belopp, än för ett
ark, beläggas; i följd hvaraf expeditionshafvanden måste anses hafva uppenbarligen
gjort sig skyldig 'till ansvar, jemlikt 17 § af ofvanberörda Kongl. Förordning.
Vid sådant förhållande, och då den hos mig gjorda angifvelsen var af fullstän¬
dig bevisning om den angifna förseelsen beledsagad, fann jag angifvarens sedermera
anmälda återkallelse af klagomålet icke berättiga mig att underlåta den sålunda yppa¬
de förseelsens lagliga beifrande, helst som, äfven om de uppgifter, på hvilka nämnda
återkallelse grundades, skulle befinnas tillförlitliga, det i allt fall icke borde utan an¬
svar aflöpa, alt en expeditionshafvande med sitt namn beseglat en så felaktig expe¬
dition och dertill icke bättre vårdat densamma, sedan han blifvit färdigskrifven samt
med underskrift och anteckning af lösen försedd, än att expeditionen, om ock utan
lösen, utkommit och möjligen kunnat af obehörig person till lösens uttagande be-
gagnas.
Finnande på dessa skäl nödigt, att saken gjordes till föremål för laglig un¬
dersökning, förordnade jag åklagare att derom göra framställning hos Stockholms
samfälda Rådstufvurätt, och att, sedan slik undersökning för sig gått, föra emot ve¬
derbörande den talan, hvartill de utredda förhållandena gåfve anledning.
Efter det saken, i följd häraf, blifvit hos bemälda Rådstufvurätt anbängiggjord
och handlagd, beslöt Rådstufvurätten, den 6 Februari 1863, det utslag: att allden¬
stund upplyst vore, att bemälde protokollsförande, under det han, på grund af för¬
ordnande, förestått Civil-notarie-befattning vid Rådstufvurätten, med sin underskrift
försett ett utdrag af Rättens protokoll för den 14 Juli 1862, hvilket protokolls¬
utdrag, som blifvit utskrifvet på tvenne ark med derefter beräknad och åtecknad
lösen, innehållit i allmänhet ett så ringa antal bokstäfver å hvarje rad, alt, om den i
7 § af Kongl, Förordningen angående expeditionslösen den 30 November 1855 med¬
delade föreskrift, alt hvar rad skall innehålla minst tretiosex bokstäfver, icke blifvit
öfverträdd, expeditionen ej skolat upptaga mer än ett ark; fördenskull och då den
sålunda felaktiga expeditionen kommit i ena parten, Skepparens Sellholms, hand, utan
att protokollsföranden gittat bestämdt bestrida, att han den åtecknade lösen uppburit,
än mindre ett motsatt förhållande i bevis leda, funne Rådstufvurätten, ulan afseende
derå, att Sellholm, som saken hos Justitie-Ombudsmannen till åta! anmält, sin talan
sedermera återkallat, under förmälan, att expeditionen blifvit utlemnad af misstag och
utan att lösen derför uppburits, protokollsföranden, mot hvilken det i allt fall qvar-
stode, att han underlåtit om den felaktiga handlingen taga sådan vård, att den icke
63
möjligen kunnat till annans skada missbrukas, hafva, för hvad emot honom sålunda
förekommit, gjort sig förfallen att, jemlikt '17 § i meråberopade Kongl. Förordning,
böta Tjugu Riksdaler Riksmynt; men enär målsäganden, hvilken, enligt 21 § af sam¬
ma författning, varit till en tredjedel af böterna berättigad, all talan i saken åter¬
kallat, och således måste anses hafva sin rätt till bötesandelen frånträdt, hade den
sakfiilde endast att återstoden af böterna, Tretton Riksdaler tretiotre öre Riksmynt,
utgifva.
I detta utslag är ändring å min sida icke sökt.
Uti två särskilda till mig ingifna skrifter hafva sådana klagomål blifvit anförda
emot Dombafvanden i Svärdsjö tingslag, att jag ansett mig icke böra undandraga kla¬
gandena mitt biträde till att få deras påståenden i laga ordning pröfvade.
De öfverklagade förhållandena kunna korteligen framställas sålunda:
1:o. Efter det att, den 29 November 1858, vid Svärdsjö Häradsrätt lagfart
blifvit sökt, på grund af ett utaf Mårtens Hans Ersson i Backanäs och hans hustru
Karin Hansdotter den 27 November samma år utfärdadt köpebref, hvarigenom de
till Jan Ersson i Arnbo försålt hälften i det så kallade Mårtenshemmanet inom Backa¬
bro skifleslag, innehållande 238 snesland 3^ bandland reducerad jord, med tillhörig¬
heter, samt derjemte vid Häradsrätten är vordet företedi skriftligt instrument öfver en
den 6 Maj 1857 förrattad uppteckning å Mårten Hans Anderssons i Backanäs och
denne hustrus, Brita Danielsdotters, fasta och lösa egendom, hvilken handling, enligt
Häradsrättens lagfartsprotokoll, skulle utvisa, att Hans Andersson och Brita Daniels¬
dotter till sin måg och dotter, förrbemälde Hans Ersson och Karin Hansdotter, öfver¬
låta sitt hemman i Backanäs, och Nämnden intygat, att den försålda fastigheten vid
storskiftet tilldelats säljarne, i utbyte mot sislberörda hemmansdel, hade Häradsrätten
samma dag å köpet meddelat första uppbudet, hvarefter lagfarten fortgått.
Öfver denna Häradsrättens åtgärd anförde Mårten Hans Andersson, i den ena af de
ofvanomförmälda skrifterna, klagomål, under förmenande, att han och hans hustru icke
afhändt sig äganderätten till den sålunda försålda fastigheten, och till stöd för detta
påstående bifogades, i bestyrkt afskrift, ett vidimeradt transsumt af ofvanberörda den
6 Maj 1857 förrättade, af Hans Andersson och hans hustru, samt Hans Ersson och
dennes hustru, underskrifna bouppteckning, i hvilken handling Hans Andersson och
hans hustru förklarat, att de voro sinnade öfverlemna hemmanets vård och skötsel
åt mågen Hans Ersson och hans hustru Karin Hansdotter, mot vilkor att desse det upp¬
tecknade boet väl vårdade och förestode; och att Hans Andersson och hans hustru skulle
äga, i händelse misshushållning uppkomme, att detsamma återtaga; hvarjemte omförmäl-
da bouppteckning, hvari tillgångarne funnos utförda till värde af 4,618 Riksdaler 2
sk. 9 rst., deribland 2,402 Riksdaler 32 sk. 9 rst. för jord, samt skulder och an¬
64
dra afkortningar till 2,814 Riksdaler, upptog i sammanhang med sistberörda an¬
teckning om skulden, under öfverskrift: »hvartill afföres», bland annat, hälften i
fastigheten till värde af 1201 Riksdaler 16 sk. 4 4 rst., allt Riksgäldsmynt.
2:0. Uti ett vid nämnda Häradsrätt anhängigt mål emellan Korså Bruksägare,
å ena, och Anders Svedberg i Källänget, å andra sidan, angående, bland annat, Bruks-
ägarnes påstående om Svedbergs förpligtande att återbetala 150 Riksdaler Riksmynt,
dem Svedberg skulle hafva uppburit i afräkning å köpeskillingen för en af honom,
enligt köpebref den 3 April 1854, till Bruksägarne försåld lägenhet, Utanheden kal¬
lad, hvilken Svedberg sedermera till annan man föryttrat, hade Häradsrätten, efter
det Svedberg — jemte förmälan, att Inspektoren 0, hvilken å Bruksägarnes vägnar
med Svedberg afslut.it i fråga komna köp, sedermera låtit tillsäga Svedberg, att kö¬
pet skulle återgå, — förklarat, att han icke bekommit något af köpeskillingen, samt
Bruksägarnes ombud begärt, att bemälde Ö, hvilken då mera vore skild från In-
speklorsbefattningen vid Korså bruk, måtte varda på vittnesed i målet hörd, men
Svedberg anmält jäf emot Ö, såsom den der uppgjort köpet och »tillställt allt detta
trassel», genom beslut den 16 Mars 1859, enär tvist icke vore om tillkomsten af
nämnda köp eller beskaffenheten af den deröfver upprättade afhandlingcn, ansett 0.
icke vara jäfvig att i målet vittna, dock att Häradsrätten vid sakens slut ville pröfva
verkan af 0:s utsaao.
• o
Ä nästföljande ting tilläde Häradsrätten, genom utslag den 4 Maj 1860, 0:s
vittnesmål laga verkan, samt förpligtade Svedberg, på grund af hvad i målet före¬
kommit, att, der han gitte, med ed sig värja och intyga, att han icke i afbetalning
å köpeskillingen för den jord, Utanheden kallad, som han genom salubref den 3
April 1854 till Korså Bruksägare försålt, uppburit 150 Riksdaler Riksmynt, eller
något belopp derunder, och hvilket i sådant fall det ålåge Svedberg att edeligen upp¬
gifva. Den 17 September 1860, den dag, som för edgången var utsatt, instälde sig
Svedberg och medgaf, att Ö, lemnat honom 150 Riksdaler, ehuru icke såsom afbe¬
talning å köpeskillingen, utan derföre, att Svedberg skulle samtycka till köpets åter¬
gång, samt såsom ersättning för resor och besvär i anledning af köpet, dock att
Svedberg, som af berörda anledning varit nödsakad sjelf eller genom andra företaga
tre särskilda resor, ville för dem jemte sitt öfriga besvär och köpets återgång åtnö-
jas med 50 Riksdaler och till Bruksägarne återlemna öfriga 100 Riksdaler, samt er¬
bjöd sig att aflägga eden, i enlighet med omförmälda uppgift. Bruksägarnes ombud
förmente, att Svedberg, med anledning af den förklaring, han sålunda afgifvit, icke
kunde gå eden eller borde sådant tillåtas. Häradsrätten förklarade, genom ut¬
slag vid tingets slut, den 29 November 1860, att den ed, Svedberg, på sätt be-
rördt vore, erbjudit sig aflägga, icke vore i öfverensstämmelse med ådömd a eden,
och att, vid sådant förhållande, Svedberg åt denna ed brustit, samt förthy och då
Svedberg icke styrkt den af honom i förutnämnda hänseende uppgifna fordran, ålade
honom,
65
honom, bland annat, att till Korså Bruksägare genast betala 150 Riksdaler Riksmynt
jemte fem procents ränta derå från lagsökningsdagen till dess betalning följde.
I anledning häraf insände Svedberg till Justitie-Ombudsmans-Expeditionen en
skrift af den 5 September 1862, den andra af de här ofvan först omförmälda,
hvaruti han klagade deröfver, alt Häradsrätten tillagt Inspektoren Ö:s vittnesmål laga
verkan, och att Svedberg icke fått den honom ådömda värjemålseden aflägga, samt
hemstälde, om icke Domhafvanden borde lill Svedberg återbära det af honom, till
följd af Häradsrättens utslag, erlagda belopp, 150 Riksdaler Riksmynt.
Uti de förklaringar, jag öfver nämnda klagoskrifter infordrade, androg Dom¬
hafvanden hufvudsakligen, att han i fråga om den af Svedberg förda klagan åbero¬
pade innehållet af protokollerna i målet; och, med afseende på Mårtens Hans Anders¬
sons klagoskrift, att, då ofvanberörda bouppteckning, tillkommen för att boets skulder
måtte af Hans Ersson och hans hustru öfvertagas och gäldas, innehölle, att för nämnda
ändamål afsatts och anslagits mer än halfva fastigheten, samt häraf syntes följa, att
Hans Ersson varit berättigad föryttra den sålunda afsatta egendomen, enär på annat
sätt gälden icke kunnat betalas, försäljningen af samma fastighetshälft icke borde an¬
tagas hafva skett annorlunda, än med Hans Anderssons begifvande, hvilket Domhaf¬
vanden ansett styrkt genom Nämndens ofvananförda intyg derom, att Hans Ersson
och hans hustru vid storskiftet fått sig tilldelad den försålda hemmansdelen i utbyte emot
den till dem upplåtna; hvarförutan Domhafvanden företett ett af Styresmannen för
Storskiftesverket i Dalarne utfärdadt bevis att, under storskiftet i Svärdsjö och vid
åbodelning af Backabro bys inägor åren 1857 och 1858, Mårtens Hans Ersson blif¬
vit uppgifven och i delningshandlingarna antecknad såsom ägare af hemmanet Litt. A,
utgörande 426 snesland 6TW handland.
I den skrifvelse, jag aflät till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt rö¬
rande förevarande aktionsmål, anmärkte jag, alt det flygtigaste genomläsande af inled¬
ningen till förrberörda bouppteckning uppenbarade, att handlingen blifvit upprättad i
anledning deraf, att Mårtens Hans Andersson och hans hustru vöre sinnade att öf¬
verlemna hemmanets vård och skötsel åt mågen och dottren emot vilkor, att det väl
vårdades och förestodes, samt med det förbehåll att, om misshushållning skulle upp¬
stå, Hans Andersson och hans hustru kunde alltsammans återtaga; att den slutföljd
Domhafvanden velat härleda af det i bouppteckningsinstrumentet förekommande uttryck, att
halfva fastigheten och en del af lösörena afsattes och anslogos till skuldernas betalande,
vore stridande icke endast emot handlingens tydliga ordalydelse och ortens sed, utan ock
emot 10 kap. 1 § Jordabalken; att, om än det i Styresmannens vid Storskiftesver¬
ket intyg omnämnda hemman Litt. A vore samma fastighet, hvarom fråga uppstått, in¬
tyget dock icke innehölle, hvilken person uppgifvit Hans Ersson såsom ägare till hem¬
manet, likasom ock Nämndens åberopade intyg endast bekräftade, att Hans Ersson
och hans hustru tilldelats vid storskiftet den fastighet, de sedermera försålt; och att,
i allt fall, det förhållande, att en person vid storskifte uppgifves såsom ägare till eller
9
66
får sig tilldelad en fastighet, icke i och för sig innefattade något laga fång; hvarföre
jag ansåg Häradsrättens åtgärd att meddela lagfart på Hans Erssons i fråga varande
försäljning hafva varit lagstridig, föranledd af bristande uppmärksamhet, eller af vårds¬
löshet.
I fråga åter om behandlingen af målet emellan Svedberg och Korså Bruks¬
ägare anförde jag uti samma skrifvelse, att undersökningen vid Häradsrätten syntes
bekräfta, det Inspektoren Ö. både ingått och upphäfvit det i fråga varande fastighets¬
köpet, på egen hand, eller åtminstone utan uttryckligt bemyndigande af Korså Bruks¬
ägare; att, i händelse O. vid redovisning för de 150 Riksdaler, han för berörda han¬
del utgifvit, kunde styrka, att utgiften bestått i afbetalning å ett köp, som återgått,
och att i följd deraf nämnda afbetalning skulle återbäras, någon utsigt förefunnits, att
utgiften skolat blifva af Bruksägarne gillad, hvaremot ett sådant godkännande föga
varit att vänta, om den utgifna summan användts till godtgörelse för återgång af ett
köp, som utan Bruksägarnes bemyndigande blifvit uppgjordt och upphäfvet, samt för
tidsspillan och besvär, som O. derigenom tillskyndat säljaren; att, då Bruksägarne i
slikt fall utan tvifvel ägde rättmätigt anspråk, att O. skulle sjelf vidkännas en så be¬
skaffad utgift, det, efter min tanke, väl icke kunde nekas, att O. af saken haft att
vänta nytta eller skada och förthy icke bordt, emot 17 kap. 7 § Rättegångsbalken,
såsom vittne godkännas; att Svedbergs förklarande vid edgångstillfället, att han väl
bekommit 150 Riksdaler för att medgifva köpets återgång samt i ersättning för re¬
sor och besvär, men att han för dessa sina besvär och för köpets återgång då åt-
nöjdes med 50 Riksdaler i ett för allt och ville återlemna 100 Riksdaler, ej inne-
bure, att Svedberg undandroge sig svärja derpå, att han, såsom edgångsbeslutet stad¬
gade, icke i afbetalning å köpeskillingen uppburit 150 Riksdaler eller något belopp
derunder; att, då således den af Svedberg erbjudna eden ej stöde i strid med den
af Häradsrätten förelagda, det vore svårt att inse, huru Häradsrätten kunnat meddela
slutligt utslag af ofvanberörda lydelse, så vida icke detta skett på grund af något
Svedbergs yttrande, som i protokollet icke influtit eller ock blifvit orätt återgifvet;
och att följaktligen i hvad fall som helst fel syntes vara begånget af den beskaffen¬
het, att ansvar derför borde yrkas; i anseende hvartill jag uppdrog åt Advokatfiskals-
embetet att för Häradsrättens anmärkta åtgärder lagligen tilltala Domhafvanden.
Öfver Advokatfiskals-embetets, i enlighet härmed, afgifna memorial infordrades
Domhafvandens förklaring, hvaruti han anförde: att, enär, på sätt ett vid förklaringen
fogadt intyg af kyrkoherden i Svärdsjö utvisade, i nämnda socken ofta förekomme
bland allmogen, att föräldrar till son eller måg öfverläte fastighet, under vilkor att
densamma få återtaga, om misshushållning dermed inträffade, men att egentliga af-
sigten med ett sådant vilkor icke vöre att återtaga en sålunda öfverlåten fastighet,
utan endast att hafva ett band på den, å hvilken fastigheten blefve öfverlåten, att
fullgöra åtagna förbindelser, samt i fråga varande fastighet, enligt hvad Nämnden vid
första uppbudets sökande intygat, blifvit vid storskifte, som, så vidt det afsåg det
67
byalag, der nämnda fastighet var belägen, icke öfverklagats, tilldelad Hans Ersson,
Domhafvanden ansåge, det Häradsrätten icke saknat laga skäl för åtgärden att med¬
dela uppbud och lagfart å den af Hans Ersson och Karin Hansdotter försålda fastig¬
het, helst antagas måste, att den vid storskiftet meddelade uppgift derom, att Hans
Ersson vore ägare till fastigheten, skett af behörig person, och Hans Andersson, ge¬
nom att låta såsom ägare anteckna Hans Ersson till den å honom öfverlåtna fastig¬
heten, ostridigt frånträdt det vilkorliga i öfverlåtelsen; att, hvad anginge anmärknin¬
gen mot Häradsrättens behandling af målet emellan Korså Bruksägare och Anders
Svedberg, Bruksägarne icke i fråga satt, utan deremot medgifvit Inspektoren ö:s be¬
hörighet att å Bruksägarnes vägnar afsluta köpet och å betingade köpeskillingen af¬
betala 150 Riksdaler; att vid sådant förhållande och enär Ö, då han aflade sitt vitt¬
nesmål, var skild från sin befattning såsom Inspektor vid Korså Bruk, Domhafvanden
icke funne Ö. hafva varit mera jäfvig att i målet vittna, än hvar och en an¬
nan enskild tjenare kunde, sedan han lemnat tjensten, anses vara, att vittna om hvad han
under tjenstetiden å husbondens vägnar eller enligt hans uppdrag uträttat och sysslat;
och att, då Svedberg — hvilken å den för edgången bestämda dag medgifvit, att
han genom Inspektoren Ö. bekommit 150 Riksdaler för köpets återgång och sina i
och för detsamma hafda, föregifna resor och besvär, med förklarande tillika, att Sved¬
berg ville åtnöjas med 50 Riksdaler samt återställa till Bruksägarne det öfriga —
ingalunda bestämdt tillkännagifvit, att han ville med ed intyga, att han å öfverens-
komna köpeskillingen icke bekommit mera, än 100 Riksdaler, eller något belopp der¬
under, utan, sedan Svedbergs vederparter ansett slik edgång icke kunna Svedberg
tillåtas, och yrkat, att han måtte fällas åt saken, öfverlemnat densamma till pröfning,
borde, med hänseende ej mindre till hvad under målets handläggning i öfrigt förekommit,
än ock dertill, att Svedbergs uppgift, det han ville åtnöjas med 50 Riksdaler såsom
ersättning för köpets återgång samt sina resor och besvär, vore hell och hållet god¬
tycklig och allt för mycket sväfvande för att afseende derå kunnat fästas, Härads¬
rättens i berörda mål meddelade utslag icke anses lagstridigt.
Kongl. Hofrätten har meddelat utslag den 11 April innevarande år och, som
hvad i afseende å Häradsrättens behandling af målet emellan Korså Bruksägare och
Anders Svedberg blifvit erinradt icke vore af beskaffenhet, att Häradsrätten kunde
anses hafva af vårdslöshet eller annan orsak, hvarom i 1 kap. 12 § Rätte¬
gångsbalken förmäles, fällt orätt dom, funnit, för hvad i denna del blifvit Domhaf¬
vanden till last fördt, något ansvar eller ersättningsskyldighet icke äga rum; men
emedan ofvanberörda, vid ansökningen om lagfart å i fråga varande köp före¬
tedda bouppteckning, lika litet som Nämndens intyg derom, att säljarne, Hans Ersson
och Karin Hansdotter, vid storskifte fått den föryttrade fastigheten sig tilldelad, inne¬
fattade, att Hans Ersson och Karin Hansdotter till samma fastighet haft äganderätt,
utan bouppteckningen fast heldre otvetydigt utmärkte, att Mårtens Hans Andersson
och hans hustru allenast under nyttjanderätt öfverlemnat fastigheten till Hans Ersson
68
och dennes hustru; ty pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist döma Domhafvanden, så¬
som Häradsrättens ordförande vid ärendets behandling, att, för Häradsrättens lagstri-
diga förfarande, att hafva meddelat uppbud och vidare lagfart å nämnde köp, likmä¬
tigt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, böta Femtio Daler Silfvermynt med Tjugufem
Riksdaler Riksmynt till treskiftes emellan Kongl. Majit och Kronan, Advokatfiskal
och Svärdsjö tingslag.
I fråga om klagandernes ersättningsanspråk hade jag anmodat Advokatfiskals-
embetet att bereda klaganderne tillfälle att sina påståenden sjelfve vidare utveckla
och styrka; och, enligt hvad handlingarne utvisa, har klagandernes ombud vant i
berörda afseende hördt, men förmält sig icke önska att å hufvudmännens vägnar nå¬
got vidare andraga.
Vid sådant förhållande har jag, ehuru min talan icke blifvit i alla delar bifallen,
samt föreskriften rörande bötesfördelningen befinnes i så måtto ofullständig, att deri
icke stadgas, det domliafvandes lott i tingslagets andel skall, jemlikt Kongl. Brefvet
den 26 Oktober 1790, tillfalla Lazarettet i länet, likväl ansett tillräckligt skäl icke
förekomma att draga saken under Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.
Uti en af Bruksidkaren B. till mig ingifven skrift anfördes, att, då B. vid 1861
års vinterting hos vederbörande Häradsrätter anmälde sig till erhållande af lagfart å
särskilda, i olika härader belägna fastigheter, hvilka tillfallit honom, på grund af ett emel¬
lan honom och hans då mera aflidna hustru upprättadt och laga kraftvunnet testa¬
mente, tillförordnade Domhafvanden i nämnda härader ansett berörda testamente
böra beläggas med stämpladi papper till belopp af 297 Riksdaler Riksmynt; men,
enär testamenten emellan makar, enligt Bevillningsförordningen, vore befriade från af-
gifter, och Chartae-sigiflatae-förordningen icke gåfve anledning dertill, att testamenten,
genom hvilka fast egendom öfverlätes, skulle vid lagfarts sökande med stämpladt pap¬
per beläggas, förmente B. ofvanberörda chartae-sigillatse-belopp hafva blifvit honom
orätt affordradt, hvarföre han, på det tillfälle skulle honom beredas att få dessa me¬
del restituerade, hemstälde, att jag måtte vidtaga någon åtgärd, hvarigenom bemälde
Domliafvandes förfarande blefve förklaradt icke hafva varit med gällande författningar
öfverensstämmande, samt klaganden berättigades att det erlagda stämpelvärdet åter¬
bekomma.
Häröfver infordrade jag utlåtande från Domhafvanden, som i skrifvelse
den 30 Oktober 1862 androg, att af det vid samma skrifvelse fogade utdrag ur
Häradsrättens protokoll kunde inhämtas, hurusom Bruksidkaren B. genom i fråga
komna testamente icke blifvit ägare till de fastighetsandelar, å hvilka lagfart söktes,
med mindre han öf ver tagit ansvaret för de fastighetsdelarne vidlådande skul¬
der, uppgående tillsammans till 49,598 Riksdaler 65 öre Riksmynt; att, då fastig-
69
hetsandelarne sålunda förvärfvats »titulo oneroso», samt de å testamentet lagda karle-
belopp (vid det förhållande nemligen, att en karta å 20 öre vid testamentets bevak¬
ning blifvit lagd å detsamma, emedan testamentet äfvenledes innefattade bestämningar
till förmån för oskylda personer) vore rätt beräknade efter de penningesummor, hvil¬
kas utgifvande B för fastigheternas förvärfvande måst sig ikläda, det icke borde kun¬
na anses oriktigt, att testamentet blifvit med derå befintligt stämpladt papper försedt;
och att, i alla händelser, om äfven Domhafvanden varit ordförande i nämnda Härads¬
rätter, då testamentet för i fråga varande lagfart dit ingafs, fö. sedt med endast 20
öres stämpel, samt om äfven testamentet blifvit af honom på omförmälde sätt karte-
radt, han likväl, vid det förhållande, att B, utan att något beslut derom af Häradsrätten
blifvit fattadt eller eljest någon tvångsåtgärd anlitats, till Domhafvanden, såsom vanlig karte-
försäljningsman, betalt kartemedlen, hvilka sålunda kommit Statsverket till godo, hvar¬
efter duppletterna af de å testamentet lagda kartor af Domhafvanden blifvit till
Hofrätten insända, förmodade, att jag icke ägde anledning att emot honom rikta nå¬
gon talan, i följd af ofvanberörda klagoskrift, hvilken efter hans förmenande, i lyck¬
ligaste fall endast af vederbörlig embetsmyndighet kunde vinna afseende, i så måtto,
att klaganden beviljades restitution af de till Kongl. Hofrätten inlemnade dupplettkartor-
ne äfvensom tillåtelse att dem, såsom makulerade kartor, utbyta emot nya, hvilka i
penningar kunde förvandlas.
Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, har jag i skrifvelse till Advo-
katfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt den 6 December 1862 anfört, att, beträffan¬
de först Domhafvandens nyssberörda förmodan i fråga om min behörighet att emot
honom rikta talan i denna sak, jag funnit de till stöd derför andragna grunder icke
förtjena afseende. Då nemligen Kongl. Kungörelsen angående Stämpelpappersafgiften
den 30 November 1860 föreskrefve skyldighet för domare att, vid ansvar för un¬
derlåtenhet deraf, tillse, det handlingar, som ingifvas till domstolen, äro med stämpel
riktigt försedda och att de för öfrigt derom gifna föreskrifter blifvit iakttagna, en
skyldighet, hvars fullgörande jag utan tvifvel vöre både berättigad och pligtig att å
embetets vägnar utkräfva, samt befattningen med stämpelpappers försäljning, då den
af domaren ombesörjdes, vore ett särskildt frivilligt åtagande, tycktes det väl ej rim¬
ligen kunna påstås, att berörda tillfälliga åtagande skulle i någon mån förändra doma¬
rens ofvanberörda skyldighet eller medföra befrielse från den dermed förenade an¬
svarighet, helst som, i motsatt fall, den i merberörda Kongl. Kungörelse afsedda kon¬
troll, så snart domaren tillika vore försäljare af det stämplade papperet, ginge förlo¬
rad; i följd hvaraf min ofvanantydda embetspligt genom sagda omständighet inga¬
lunda minskades eller försvunne. I sjelfva saken syntes det mig uppenbart, att,
då i 7 § af nyssnämnda Kongl. Kungörelse bland de från all stämpel fria handlin¬
gar uttryckligen nämndes testamentariska förordnaden, dylika förordnanden, hvilka ej
heller uppräknades ibland de laga fångs handlingar, som vid lagfart af fast egendom
borde, enligt 6 § i den nådiga kungörelsen, med stämpel förses, numera, (i olikhet
ro
med hvad enligt föregående kungörelser angående stämpladt papper stadgadt varit),
icke skulle med stämpel beläggas. Den bevillning, som för testamente, gåfva m. m.
utginge, påbjftrles i Bevillningsförordningen och uppbures på sätt och i den ordning,
som der stadgades. Det stadgande, som om förevarande fall handlade, återfunnes der¬
emot i 36 § af 1858 års Bevillningsförordning, hvilken, enligt Kongl. Kungörelsen
den 29 December 1860, skulle under år 1861 tillämpas, och innehölle, att från den
bevillmngsafgift, som i samma § för testamente föreskrifves, vore befriade testaments-
gifvarens maka, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, syskon och deras afkom-
lingar samt åtskilliga verk och stiftelser.
Häraf ansåge jag vidare följa, att Häradsrättens ordförande, som för beviljan¬
de af den lagfart, klaganden sökte, fordrat, att det företedda testamentet skulle vara
med stämpel belagdt, oriktigt förfarit, enär bemälde testamentstagare, äfven om han
skolat för testamentet, i dess helhet eller till någon del, erlägga bevillning, hvarifrån
nyssanförda § i Bevillningsförordningen likväl uttryckligen honom befriade, icke bordt
en sådan bevillning i stämpladt papper vid lagfartens sökande utgöra; och då jag så¬
ledes funne klaganden berättigad att återbekomma det belopp, han nödgats i stäm¬
pelpapper utgifva, men han ej i vidsträcktare mån äskat min embetsåtgärd, förklarade
jag mig låta saken bero dervid, att jag uppdrog åt Advokatfiskals-embetet att, genom
anställande af åtal inför Kongl. Hofrätten emot merbemälde Domhafvande, söka få
hans öfverklagade förfarande ogilladt, eller igenom annan på Advokatfiskals-embe-
tets beroende, lämplig åtgärd, bereda klaganden ersättning för den skada honom till¬
skyndats.
På Advokatfiskals-embetets i detta mål förda talan meddelade Kongl. Hofrätten
den 13 Maj 1863 utslag och yttrade: att, som, jemlikt 7 § i ofvanåberopade Kongl.
Kungörelse, Bruksidkaren B. icke varit pligtig att i fråga varande testamentshandling
med stämpel belägga, och Häradsrättens ordförande således i anmärkta hänseendet ej
rätteligen förfarit, Kongl. Hofrätten alltså funne skäligt förklara B. berättigad att åter¬
bekomma ofvanberörda till Kongl. Hofrätten insända kontrollstämplar, hvarom B. ägde
att hos Advokatfiskals-embetet sig anmäla.
Ehuru jag ansett, att det bordt åläggas den felande domaren, då han tillika
varit den, som stämpelpapperet till klaganden försålt, att till denne sistnämnde åter¬
bära i reda penningar det belopp, han för sagda ändamål af klaganden emottagit, har
jag likväl, sedan klaganden förklarat, att han med Kongl. Hofrättens utslag åtnöjdes,
låtit dervid bero.
Deremot har Domhafvanden anfört underdåniga besvär, men, genom nådigt
utslag den 19 Januari innevarande år, förklarade Kongl. Maj:t skäl icke vara an-
fördt, som kunde verka ändring i Hofrättens utslag.
71
Vid det besök, jag under embetsresa gjorde å Länscellfängelset i Örebro den
3 Juli 1863, erfor jag, att en der förvarad qvinna från Örebro härad, häktad såsom
misstänkt för barnamord, inkommit till fängelset den 1 Juni och ännu icke varit till
ransakning instäld. Af anteckningar i Landskansliets diarier inhämtade jag sedermera,
att Konungens Befallningshafvande under den 1 Juni anmodat domhafvanden att med
bemälda qvinna anställa ransakning; och att den 17 Juni lill Landskansliet inkommit
och påföljande dag till Domhafvanden afsändts ett från vederbörande Provincialläkare
af Konungens Befallningshafvande infordradt utlåtande angående samma qvinna.
1 det rörande nämnda dröjsmål från Domhafvanden infordrade och afgifna ytt¬
rande anfördes att, då ovisst varit, huruvida merbemälda qvinna födt barn, till och
med om hon varit hafvande, och Konungens Befallningshafvande tillkännagifvit, att
Provmcialläkaren blifvit anmodad att deröfver afgifva utlåtande, Domhafvanden ansett
med ransakningen böra anstå, intilldess ett så beskaffadt utlåtande erhållits; att be¬
rörda utlåtande, enligt hvilket qvinnan förklarades aldrig hafva födt fullgånget foster,
den 20 Juni kommit Domhafvanden tillhanda; samt att han derefter genast utsatt ransaknin¬
gen till den 4 Juli, och således inom tre veckor efter det Domhafvanden genom lä¬
karens utlåtande »kommit i tillfälle dertill;» ty att hålla ransakning om barnamord,
utan att veta, om den föregifna modren födt barn eller ens vant hafvande, skulle,
enligt Domhafvandens förmenande, varit ändamålslöst; varande derjemte andra förrättningar
åberopade såsom hinder för den i fråga varande ransaknmgens hållande.
Med erinran, hufvudsakligen, att Kongl. Förordningen den 10 April 1810
nogsamt antyder tiden, från hvilken de der omförmälda tre veckor böra räknas, nem¬
ligen, från den dag, då domaren emottager underrättelse om ett till hans åtgärd hörande
brottmål, hvari någon person är häktad; att i förevarande fall ovissheten, om den
häktade vore skyldig till det brott, för hvilket hon misstänktes, bordt mana domaren
att snarare påskynda än försena ransakningen, på det att häktningsåtgärdens laglighet
måtte blifva pröfvad, och en möjligen oskyldig persons fängelsetid icke förlängas; samt
att nyssberörda nådiga Förordning visade, huru förfaras borde, derest andra förrätt¬
ningar lade hinder för ransakningens företagande inom stadgad tid; uppdrog jag åt
Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att mot Domhafvanden anställa och ut¬
föra laga åtal.
Sedan skriftvexlingen i det sålunda anhängiggjorda målet försiggått, meddelade
Kongl. Hofrätten utslag den 23 December 1863 och yttrade, att som Domhafvan¬
den, hvilken erkänt, att han den 3 Juni 1863, genom Konungens Befallningshafvan-
des skrifvelse den 1 i samma månad, erhållit underrättelse derom, att ofvanomför-
mälda qvinna blifvit häktad under afbidan af ransakning vid örebro Häradsrätt, jem¬
likt Kongl. Förordningen den 10 April 1810, ålegat att inom tre veckor, eller, enär
den 24 Juni varit helgedag, sist den 23 i samma månad med den häktade företaga
undersökning, eller ock, i händelse han haft laga hinder, sådant genast, efter undfåen¬
de af nyssnämnda underrättelse, för Kongl. Hofrätten anmäla, men Domhafvanden i
72
så måtto denna sin skyldighet eftersatt, att han först till den 4 påföljande Juli föranstaltat
om ransakning med den häktade, hvilken till följd deraf kommit att i häkte qvar-
hållas Elfva dagar längre, än vederbordt; alltså, och utan afseende å hvad Domhaf-
vanden till sitt ursäktande förevändt, pröfvade, i förmågo af 1 kap. 12 § Rätte¬
gångsbalken, Kongl. Hofrätten rättvist, det skulle Dombafvanden, för hvad honom i
målet till last läge, böta Femtio daler Silfvermynt med Tjugufem Riksdaler Riksmynt,
till treskiftes emellan Kongl. Majit och Kronan, Örebro Härad och Advokatfiskalen i
Kongl. Hofrätten; dock att den andel i Häradets lott i dessa böter, som, enligt lag,
tillkornme Domhafvanden, i stället skulle tillfalla Örebro läns lazarett; hvarjemte Dom-
hafvanden förpligtades att ej mindre godtgöra den häktade, för det hon Elfva dagar
obehörigen varit i häkte qvarhållen, med i sådant afseende fordrade Fem Riksdaler
60 öre, än äfven ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden för hennes underhåll i
häktet under nämnda tid, enligt vederbörandes uträkning, med Två Riksdaler 99* öre.
Detta utslag har jag låtit vinna laga kraft.
Vid den granskning, jag under sistlidne års embetsresa anstälde uti Rådstufvu-
rättens i Kongsbacka archiv, befanns, att i 1863 års dombok, nummerföljden på
de uppsatta målen slutade med M 102, för den 11 Juli — i 1854 års dombok
de uppsatta målen och ternerna voro nummerade endast till och med J[s. 4, för den
30 Januari, — i 1855 års dombok, nummerföljden å de uppsatta målen icke sträckte
sig längre, än lill och med Jits 37, för den 14 Mars, -— i 1858 års dombok, må¬
lens fullständiga uppsättning slutade den 6 September, med M 119, — och i 1860
års dombok, icke något mål blifvit uppsatt efter Jtä. 187, för den 19 November.
Sedan jag för berörda bristers afhjelpande medgifvit Borgmästaren begärdt an¬
stånd, men vid den dervid utsatta tidens förlopp, sådant bevis öfver arbetets fullgö¬
rande, hvarom öfverenskommet var, icke blifvit till mig insändt, fann jag mig af
nämnda orsak, och af den omständighet, att Borgmästaren för likartad försummelse
varit af en min företrädare i embetet tilltalad, föranlåten att förordna om åtal,
i sammanhang hvarmed föreläggande af lämplig tid och äfventyr för det eftersatta
arbetets fullgörande borde utverkas.
Under åtalets behandling i Kongl. Göta Hofrätt inkom till mig bevis om de
anmärkta bristernas verkstälda komplettering, hvilket jag genom Advokatfiskals-embetet
lät ingifva till bemälde Kongl. Hofrätt, som derefter den 22 Mars innevarande år,
meddelade utslag och pröfvade rättvist, jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken,
döma Borgmästaren, hvilken blifvit af Kongl. Hofrätten den 10 Maj 1854 fäld att
för likartad försumlighet, som den åtalade, böta Tjugufem Riksdaler Banko, att för
nu erkända förseelsen plikta Femtio Riksdaler Riksmynt, till treskiftes emellan Kronan,
Kongs-
73
Kongsbacka stad och Advokatfiskals-embelet; skolande den del af slädens lott i [lö¬
terna, som, enligt 32 kap. 3 § Rättegångsbalken, belöpte sig på Borgmästaren, lik¬
mätigt Kongl. Brefvet den 20 Oktober 1790, tillfalla Lazarettet i Hallands län.
Delta utslag är af mig icke öfverklagadt.
Genom förbiseende af stadgandet lili 75 § i Kongl. Förordningen om mord,
dråp och annan misshandel den 29 Januari 4801, alt de böter, som enligt berörda
Kongl. Förordning ådömas, skola, vid bristande tillgång till deras" gäldande, förvand¬
las till fängelse vid vallen och bröd, motsvarande en tredjedel af bötesbeloppet, hade
Rådstugurätten i Söderhamn ålagt en person dylikt fängelse sju dagar längre, än
vederbordt.
Efter anstäldt åtal, har Kongl. Svea Hofrätt genom utslag den 13 April inne¬
varande år dömt Rådstufvurältens ledamöter, som i beslutet om nämnda bötesför-
vandling deltagit, att, jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, böta, hvar för sis. Fem¬
ton Daler Silfvermynt med Sju Riksdaler 50 öre Riksmynt, samt alt ersätta Kongl.
Majit och Kronan kostnaden för fångens underhåll nämnda sju dagar; men Advokat-
fiskals-embetets vilkorlig;» yrkande om godlgörelse till den straffade för hans lidande
ansågs icke erfordra pröfning, enär denne, om hvars vistelseort kännedom saknades,
sjelf icke framställt något dylikt påstående.
Med detta utslag har jag åtnöjts.
Härmed afslular jag redogörelsen för anstälda åtal. Bland dem saknas eli, nn-
hängiggjordt emot Kongl. Generaltullstyrelsen och af Kongl. Hofrätten redan afdömdt,
hvilket alltså kunnat här inlagas; men emedan jag, rörande en af de väsendtligaste
anmärkningspunkterna. genom underdåniga besvär sökt ändring i Kongl. Hofrättens
utslag, har jag ansett lämpligast att uppskjuta redovisningen för detta åtal, intilldess
Kongl. Majlis nådiga utslag fallit, på det att saken må kunna i ett sammanhang full¬
ständigt framställas.
En skriftvexling, som jag fört med en tillförordnad domare, har jag ansett här
förtjena plats, ehuru den icke ledt till åtal. Deri afhandlas nemligen den icke ovigtiga
frågan huruvida, enligt våra gällande lagar, en förbrytare för itererad förbrytelse kan jå
lindrigare straff, än lian, derest föi bnjtelsen varit första resan begången, skolat er¬
hålla, endast derföre, alt böterna för första resan al' samma förbi yiclse icke voro
till fullo erlagda, när den förnyade förbrytelsen skulle bedömas.
10
74
Händelsen var den, alt under fånglistgranskningen anmärktes, alt de böter,
som, förutom ulskänkningsafgdt, voro för oloflig minuthandel med bränvin oell ut-
skänkningsvis fortsatt bränvmsförsäljning en person ädömda, utgörande, tillhopa
med böter för sabbatsbrott, Nitiolein Riksdaler Riksmynt, blifvit, under åbero¬
pande af 5 kap 4 § Slraflbalken, såsom detta lagrum lyder i Kongl. För¬
ordningen den 10 Juni 1841, samt Kongl. Förordningarna (Kongl. Brefven?) den 5
Februari 17(58, den 27 Oktober 1820 och den 21 December 1857, förvandlade
att afijenas med Tjugotre dagars fängelse vid valten och bröd, ehuru nämnda bötes¬
belopp, i Silfverniy.pt 190 Daler, vida öfversteg det belopp, 125 Daler sistnämnda
mynt, spm, enligt den i löi berörda 18 4 I års Kongl. Förordning stadgade tarilF, varit till¬
räckligt att medföra Tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd.
Häradsrättens utslag infordrades. Det befanns vara gifvet under vintertinget
den 27 April 18(50 och innehöll, utom hvad här ofvan är anförd!, alt den sak faldo
vid 1859 års vinterfjng var dömd att böta för sabbatsbrott, Fern Riksdaler, för
bränvinsulskänkning å helgedag, Treliofem Riksdaler, och, för fortsatt utskänkning å
söcknedag, Tjugu Riksdaler, tillhopa Sextio Riksdaler, förutom utskänkningsalgift, va¬
rande dessa böter förvandlade lill Tjugusju dagars fängelse vid valten och bröd; att,
utom ulskänkningsalgiflen, den 5 Augusti 1859 Ti el io Riksdaler af dessa böter mflu-
O t,' '
tit; samt alt de här ofvan först omlörmälda bötesbelopp blifvit ådpmda for dels mi¬
nuthandel med bränvin, utöfvad under liden löre Augusti månad 1859. dels ock
för utskänkning senare på hösten nämnda år.
På min framstälda fråga om grunderna för den i Häradsrättens förrberörda
utslag den 27 April 1860 stadgade bötesförvandhng, den jag ansåge i förhållande
tili böternas belopp bordt leda till bestämmande af Tjugoåtta, i stället för Tjugutre
dagars fäng"lse vid vatten och bröd, genmälde den tilllörordnade Domhafvanden. som
för detta utslag borde svara, att då den tilltalade personen skulle saklallas för den
förnyade olofliga bränvmsförsäljning, hvarför han vid 1860 års vinterling var under
tilltal, och vederbörande hos Häradsrätten anmälde, att samma person eilagt blott en
del af det honom för likartad förbrytelse förut ädömda bötesbelopp, det hade synts
Domhafvanden, att, jemlikt 5 och 6 §§ i Kongl. Förordningen angående sammanlägg¬
ning af straff" den 21 December 1857 och de i Kongl. Brefven den 5 Februari
1768 och den 27 Oktober 1820 stadgade grunder, från högsta kroppsplikten borde
a'räknas hvad som, i förhållande till summan af alla böterna, motsvarade det af den
tilltalade redan ulgifna belopp.
1 anledning häraf utvecklade jag i förnyad skrifvelse ännu vidare min ofvan-
antvdda åsigt och anförde, att tillräckligt skäl för min anmärkning, att förvandlings-
strådet i förevarande fall bordt blifva Tjuguåtta, i stället för Tjugutre dagars fän¬
gelse vid vallen och bröd, lörefunnes deruti, att den bötessumma, hvartill Häradsrätten
genom utslaget den 27 April 1860 f.ilde den tilltalade, utgjorde Ndiofem Riksdaler
Riksmynt, eller 190 Daler Silfvermynt, under det alt, enligt 5 kap. 4 § Straffbalken, jern-
75
förd med Kongl Förordningen den 10 Juni 1841, endast 125 Daler af sislniimrda
myntslag erfordrats för att dagaiälet af dylikt fängelse skolat uppgå till Tjugoåtta.
Ulli: vore icke obekanta dc läsrum, Dornhalvanden till stöd för den i fråga varan-
C. ö ’ -
de förvandlingen åberopat, mim jag hade icke förr sett ett sådant resultat af deras
tillämpning, och denna omständighet komme mig att förutsätta antingen någon onämnd
grund för beslutet eller något förbiseende vid de uppgifna grundernas tillämpning, en
förutsättning den jag i sistberörda hänseende fortfarande vid holle. Granskningen af
Fnngförteckningarne med de deri intagna utslag vore egnad att bibringa mång¬
sidig erfarenhet af de olika resuilater, hvartill de olika förvandhngarne af böter och
straffs sammanläggningar leda. Dervid förekomme, i fråga om straffs sammanläggning,
icke sällan sådana exempel som att genom slik åtgärd det sednast ådöinda st rafiel icke
ökas eller försvåras; men att detta st fair, genom sammanläggning med ett redan för¬
tjent eller ådömdt, kommit att minskas eller förmildras, derpå erinrade jag mig icke
något exempel. Att vid förening af särskildt ådömda dagatal af ett sådant straff som
fängelse vid vatten och bröd, hvilket naturligen medlörer svårare lidande för fången
under hvarje dag det fortsattes, en derefter afpassad minskning i summan af de hop¬
lagda dagalalen äger ruin, och att ett maximum, söm icke lår öfverskrida.*, för straffets
fort vatt) är stadgadt, dertill funnes göda grunder; men förgäfves harle jag sökt sådan
grund för en straffsammanläggning, sorn skulle hafva till pålöljd, all brottslingen kom¬
me att njuta en minskning eller lindring i ådömdt straff endast derföre, alt han för-
j ö O
ut gjort sig skyldig till cn bestraffning, hvilken han icke till fullo undergalt. Når
jag nu förnummit ett sådant resultat hafva ur föregifua lagliga grunder blifvit härledt,
kunde jag icke undgå alt misstänka något förbiseende vid nämnda grunders tillämp¬
ning. Jag satte sålunda i fråga, huruvida Kongl. Brefven den 5 Februari 1708 och den
27 Oktober 1820 böra tillämpas och inverka fia bötesförvandhngen för något annat brott,
än detsamma, i hvilket en del af böterna förut blifvit betald, och trodde således icke. all dc
borde tillämpas vid sammanläggning af kroppsslraffet för detta brott med kroppsslraffel för
ett annat dylikt. Vidare, och hvad beträffade den af Domhafvande!) åberopade G § af Kongl.
Förordningen den 21 December 1857, såvida denna 8 ens gäller för samman¬
läggning af böter med böter, hvilken fråga det dock icke vore af nöden alt här under¬
söka — synfes det mig följa af samma §s lydelse, att der handlas om förening af
ett förut ådömdt straffs verkligen befintliga återstod med straffet för ett senare be¬
gånget brott, en förening, sorn uti Häradsrättens nu anmärkta beslut icke ägt rum,
emedan i sådant fall sistnämnda straff omöjligen kunnat blifva mindre, än del utan
sammanläggning skulle hafva varit.
Enligt de grunder, jag nu anlydt, borde vid i fråga varande straffsammanlägg-
mng så tillgått att. sedan, med tillämpning af 17G8 och 1820 årens Kongl. Bref,
det för den bötfäldes först a förbrytelse ådömda, och lill Tjngusju dagars fängelse \id
vatten och bröd förvandlade bötesansvar blifvit, i förhållande lill det i reda pennin¬
gar erlågda halfva beloppet, minskadt till fjorton dagars dylikt fängelse, denna åter¬
76
stod af det först ådömda straffet blifvit sammanslagen med det sednast Sdömda straffet,
på sätt 2 § i merberörda 1857 års Kongl. Förordning föresklifver, eller så, att det
bötesbelopp, som högst motsvarade Fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd, eller
52 Daler Silfvermynt, sammanräknats med böterna för den senare förbrytelsen, eller
190 Daler sistnämnda mynt, hvarigenom uppkommit en summa af 242 Daler, hvil¬
ken mer än tillräckligt svarat emot Tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd.
Härpå genmälde Domhafvande!!, hvad beträffade min tvekan, huruvida 6 § i
Kongl. Förordningen den 21 December 1857 vore tillämplig vid sammanläggning af
böter med böter, alt, ehuru ordet »böter» icke i nämnda t; återfunnes, det likväl
syntes honom, då böter utgöra ett slag af straff och äfven i Författningen så beteck¬
nas, vara otvifvelaktig!, att under den i 6 § begagnade allmänna benämningen »straff»
innefattas jemväl böter, och att denna § således gäller för sammanläggning af straff
i allmänhet. På grund af denna åsigt förmente Domhafvanden äfven, att endast af
den omständighet, att det genom Häradsrättens i fråga varande utslag den sakfälde
ådömda bötesbelopp öfverstigit 124 Daler, icke ovilkorligen följde, att i förevarande
fall förvandlingsstraffet bordt blifva tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd,
emedan vid tillämpning af förrberörda 6 8, då böter skola med böter sammanläg¬
gas, icke så sällan inträffade, att en tilltalad, som efter det han föröfvat det
brott, för hvilket han vore under tilltal, erlagt någon del af honom förut ådömda
. böter (naturligtvis af den beskaffenhet att afbetalning å desamma lagligen finge äga
rum), sålunda kunde komma att få tillgodonjuta minskning i högsta kroppsphkten,
äfven om summan af de böter, till hvilka han genom senare brottet gjort sig för¬
fallen, långt öfverslege 124 Daler. Också trodde Domhafvanden, att lör en sådan
minskning fulit giltig rättsgrund funnes, ty då en tilltalad, sorn förut vore dömd till
böter, icke kunde, vid dessa böters förvandling i sammanhang med de böter, till
hvilka han gjort sig skyldig f(jr serare brottet, — sistnämnda böter måtte vara huru
stora som heldst, — ådömas högre kroppsplikt, än Tjuguåtta dagars fängelse vid valten
och bröd, vore det väl icke rättvist, att lian skulle undergå samma kroppsstraff äf¬
ven i det fall, att han efter sisla brottets föröfvande gjort afbetalning å de förut
stadgade böterna. Ilade således begge de föt brvtelser, för hvilka den tilltalade under
den 27 April 18(50 sakfaldes. blifvit, begångna löre den 5 Augusti 1859, då afbe-
talmngen å de förut ådömda böterna ägde rum, sä skulle, enligt Domhafvandens för-
o7 Co
menande, den af honom vid förvandlingen följda grund varit riklig, ty. enligt ofta-
näinnda G §. skulle böterna för sagda förbrytelser förenas med hvad af det förra
straffet åierstode, då de nya brotten begingos, eller, i detta fall, med hela förut ådöm¬
da bötessumman, och borde på sammanlagda slrafjct — ej endast på förut ådömda
böterna — alräknas hvad af sagda återstod kunde vara verkstäldt efter de nva brot-
lens löröfvande; men derigenom, att den bränvmsulskänkning å helgedag, för hvilken
den tilltalade dömdes till ansvar, skett efter den 5 Augusti 1859, hade ett annat
förhållande inträdt, hvilket Domhafvanden erkände sig hafva vid förvandlingen förbisett.
’ O O
77
Om sålunda berörde 6 § i 1857 års Förordning ej utan allt skäl kan an¬
se» för gällande vid böters sammanläggning, och, på sätt Dombafvanden sökt åda¬
galägga, tillika den händelse, alt senare brottet blifvit begånget förr, än afbeta!nin¬
gen på de förut ådömda böterna skett, i sin mån kan rättfärdiga en strafFsarnmanläggning
sådan som den anmärkta, så synes mig en lagförklaring vara af nöden, ty det är svårt
att förlika sig med rättvisan af en lagstiftning, som föranleder dertill, att den brottsliges
underlåtenhet att fullgöra förut ådömd bestraffning, eller ock vederbörandes försummelse
att honom till sagde bestraffning befordra, medförer den för brottslingen gynnsamma påföljd,
att ett genom nytt brott ådraget straff förminskas. Orimligheten af en sådan lagstiftning faller
än tydligare i ögonen, då man tillika fäster uppmärksamheten derpå, huruledes Häradsrätten
i mcrberörda utslag den 27 April 1860 yttrar, alt som den da tilltalade icke till
fullo undergått det honom förut för lika beskaffadt brott ådömda straff, så måste
lian betraktas såsom vore »han första gången lagförd», och derefter finner bestraffnin¬
gen ändock blifva lindrigare, än om han första gången varit lagförd, allt detta
derföre, att han en gång förut verkligen varit lagförd.
Till att förekomma en dylik mot rättsbpgrepp stridande lagtillämpning kunde
det vara tillräckligt, att till merberörda 6 8 i 1857 års nådiga Förordning, angående
ö 7 O O O C
sammanläggning al straff och som nu har denna lydelse:
»Ilar någon, sedan lian blifvit till straff danid, men innan Iian del till fullo
i,undergått, föröfcal nytt brott; då bör struffel \ör detta brott, med iakttagande af of¬
invan stadgade grunder, jin enas med hvad af del förra straffet återstod, dä del nija
»brottet begicks; och kommer på sammanlagda straffet ali a/räknas hvad af sagda
»återstod kan vara verkstiildl efter det in/a brottets föröfvande; fogades det tillägg:
dock all genom slik afräkning icke minskas det straff, hvartill brottslingen genom det
senare brottet, utan afseende pä något förut ådötndl straff, gjort sig skyldig.
Meri stöd af 19 § i den för Rikets Ständers Juslilie-Oinbudsman den 1
Mars 1880 utfärdade Instruktion liar jag, af förekommen anledning och på anförde
skiil, hos Kongl Maj t gjort underdånig framställning, det Kongl. Majit måtte täckas,
på sätt lämpligast funnes, meddela nådig föreskrift, hvilken myndighet eller hvilka
personer det alåge att vid Kronohiiktena å Långholmen och Norrmalm här i hufvud-
staden utöfva sådan tillsyn, i afseende på fångarnes intagning, bestraffning och fri¬
gifning. som Konungens Befallningshafvande (ifver liinsfängelserna i riket tillhörde.
Till svar härå har Hans Excellens Herr Juslitie-Statsministern uti skrifvelse
den 11 December 1863 meddelat, att Kongl. Majit, med anledning af berörda un¬
derdåniga framställning, och efter inhemlande af ej mindre Fängvårdsslyielsens än
äfven Ölverståihäliare-embetels underdåniga utlåtande, i nåder förklarat, alt Öfverslåt-
hållarcn åligger, i den omfattning, som beträffande länshäktena tillkommer Kongl.
78
Majis Befallningshafvande, utöfva tillsynen öfver de, i följd af Öfverslålhållare-emhetets
beslut, till kronohaklena å Långholmen och Norrmalm för flyttade fångars intagning,
bestraffning och frögifvande, med undantag för det fall, då fånge skall hållas till straff¬
arbete eller undergå fängelsestraff, som ej utgör förvandling af ådömdä böter, i fråga
om dessa straffarters verkställande och fångens frögifvande efter undergånget straff-
skolande så val derutinnan, som i alla nu icke nämnda hänseenden, dessa fängelser
vara stälda, det på Långholmen under Direktören för straff- och arbetsfängelset der¬
städes, ocir det på Norrmalm under Direktören för det der belägna straff- och ar¬
betsfängelse, med skyldighet för bernälde Direktörer alt i den åt dem sålunda upp¬
dragna förvaltning af kronohäktena vara underkastade enahanda ansvarighet, som för
dem vid vården af straff- och arbetsfängelserna äger rum.
Ej sällan läsas i den officiella tidningen utdrag ur domstolars protokoller, inne¬
fattande mer och mindre vidlyftiga testamenten, införda tre gånger.
Detta antyder en allmännare spridd föreställning, att slikt kungörande med¬
förer samma verkan, som om testamentet tiliställes vederbörande arfvingar i handom.
Granskas emellertid hithörande lagens rum, skola säkerligen grundade tvifvels¬
mål om riktigheten af nämnda föreställning uppkomma.
•18 kap. Arfdabalken handlar om hvad den bur iakttaga, som testamente till¬
godonjuta, eller derå tala vill, och stadgar, jemfördt med Kongl. Kungörelsen den
12 Mars 1830,
i i §. »Hvar som något testamente fått häfver, vare skyldig, i staden inom
sex månader och å landet sist å det ting, som infaller näst efter sex månader, sedan
han gifvarens död och testamentet vela fick, del inför Domaren att uppvisa; och gif¬
ve tillika in riklig afskrift, som arfvingarne tillställas skall.»
i 5 §. »Vill man klandra testamente; göre det inom natt och år, sedan han
derom kunskap fick, som i 1 § sagdl är.
Sistanförda ord ådagalägga otvetydigt, alt den, som är berättigad att klandra
testamente, är också berättigad alt derom få kunskap, som i 1 § sagdt är, det är,
såsom, pä sätt som i 1 § sagdt är, hvilket åter innebär, att testamentet skall vara
i riktig afskrift honom lillstäldl, det är, i handom lemnadt.
Innan della skett, börjar ej den bestämda laga klandertiden att löpa; ty dertill
erfordras bestämd visshet, att arfvingen fått riktig kunskap om testamentets till¬
varo och bevakning.
Huru motsvarar nu berörda kungörande genom tidningarne nyssnämnda for¬
dran, eller hvilken säkerhet gifver detta för antagandet, att handlingen, som på så¬
dant sätt blifvit offentliggjord, kommit till vederbörandes kunskap? Alven om den
person, saken rörer, befinner sig i de vilkor, att han kan hålla sig eller läsa den
79
tidning, i hvilken kungörandet sker, bar han dock icke nfigon förpligtelse, juridisk
eller moralisk, att hålla sig eller låsa denna tidning, aldra minst med den omsorg
att icke en dylik kungörelse möjligen undgår hans uppmärksamhet.
Nar så är, kan, efter mm tanka, bevisningen, att ett dylikt kungörande till
och med flera gånger ägt rum, icke skattas lika med bevisning om testamen¬
tets tillställande i handom, och följaktligen ej uppfylla lagens kraf.
Ernås åter icke nyssberörda ändamål, så är den kostnad förspild, som ett dy¬
likt kungörande medförer, och denna är icke obetydlig, när vidlyltiga testaments-
liandlingar intagas i en tidning, helst om detta, såsom vanligt, förnyas flera gånger.
Denna mm åsigt af saken har föranledt mig alt, när jag någon gång sett dom¬
stolar i resolutionerna öfver lestamentsbevakningar uttryckligen föreskrifva lumdlingar-
nes införande i tidningarna, till obekanta eller lill vistelseorten okända arfvingars ef¬
terrättelse, från nämnda domstolar infordra förklaring öfver den lagliga grunden lill
dylika förordnanden. Jag har till denna åtgärd ansett mig äga särskild anledning i
den farhåga, berörda förfarande kunde ingifva, att samma domstolar skulle vara sin¬
nade att för godt antaga ett dylikt sätt alt tillställa testamenten, och följaktligen af¬
skira arfyinges klanderrätt, då denne försuttit en sålunda tillkommen tidsbestämning för
klanderrättens utöfvande.
1 de förklaringar, jag i följd häraf fått emottaga, har icke någon laglig grund
blifvit åberopad med anspråk på godkännande. Likheten med sättet för kungörande
af arf, tillfallet okänd arfvinge, har blifvit omnämnd, likaså gammal häfd och svårig¬
heten alt på annat sätt få reda på okända arfvingar. Icke någon domstol har yttrat
sig sinnad att på grund af slikt kungörande döma arfvinge förlustig klanderrätt, och
alla de i fråga varande domslolarne hafva förklarat sig vilia afstå från vidare medde-
o j
lande af dylika föreskrifter, sedan deras ändamålslöshet blifvit påpekad.
Till alhjelpande af den antydda svårigheten att på annat sätt utröna okända
arfvingars tillvaro och vistelseort, synes mig ett enklare, mindre kostsamt och ändock
lika verksamt medel vara, att i tidningarne införa en helt kort kungörelse om testa-
menlsgifvarens död med underrättelse, alt testamente finnes af honom upprätladt.
Detta ämne, har jag ansett mig bora här vidröra, för att derpå i allmänhet
fästa domares och domstolars uppmärksamhet.
I min vid sistförflutna riksdags början afgifna embetsberättelse vidrörde jag
med några ord det i vår lagstiftning allt mer och mer tillämpade, så kallade Lulitud-
systemet.
Närmaste orsaken till delta ämnes upptagande i berättelsen var en iakttagelse,
sorn blifvit gjord vid granskningen af de till Justitie-Ombudsmans-expeditionen inkom¬
na Fångförleckningar med deri förekommande redogörelser för domslolarncs utslag
80
rörande häktade personer, att nemligen vid tillämpningen af de pä ofvannämnda sy¬
stem grundade lagar och författningar i de flesta fall minimum af straff blifvit ådömdt.
Jag anmärkte dervid, att omöjligen i alla dessa fall intiaflat de mest mildrande om¬
ständigheter, hvilket förhållande ensamt kunde rättfärdiga en slik slrafftiilämpning. Jag
tillät mig äfven den förmodan, alt i en mängd af brott, möjligen de flesta, hvarken
försvårande eller förmildrande omständigheter af framstående betydelse förefunnes, och
att i dylika fall ett medeltal emellan maximum och minimum vore lämpligt straff-
mått, enär detta borde vara sådant att det kunnat höjas eller sänkas, i händelse för¬
svårande eller förmildrande omständigheter varit för handen.
Sedan dess har under riksdagens lopp Ilöglofl. Lagutskottet uti dess Betän¬
kande N:r 35 rörande Kongl. Majlis nådiga proposition med förslag tiil ny strafflag,
(sid. 8), egnat åt förevarande ämne några nflexioner, dem jag ansett lämpligt på delta
sätt meddela de läsare af denna berättelse, som icke haft tillfälle alt på närmare håll
följa riksdagens förhandlingar, men för hvilkas embetsveiksamhet det är af vigt att
känna de åsigler i ämnet, som gjort sig gällande hos bemälde lagstiftningsmvndighet.
Dessa reflexioner synas närmast föranledda af en vid riksdagen väckt enskild
motion, deruti motionären yrkat, att lalitudsystemet måtte borttagas och absolut be¬
stämda stralfl företrädesvis införas, med domaren förbehållen rättighet att, när straffet
utgjorde minst två år, kunna minska eller höja detsamma högst sex månader, med
uppgifvande af skillén dertill i utslaget.
1 följd häraf säger Utskottet sig hafva funnit af nöden att »angifva de grun¬
der, hvarpå latitudsystemet hvilar, så mycket heldre som utskottet i sammanhang der¬
med bilf ver i tillfälle att fästa uppmärksamheten å en irring, som i fråga om sy¬
stemets tillämpning någon gång i theorien lörsports»; hvarefter Utskottet fortfar:
»Detta system är hufvudsakligen betingadt af den i oändlighet skiftande vex¬
ling af menskliga förhållanden, som har till följd, att sällan, om ens någonsin, två
handlingar, fastän till slaget lika, i alla dess yttre och inre beståndsdelar fullt mot¬
svara hvarandra, samt af omöjligheten för lagstiftaren att vid uppställande af ett lag¬
bud ej allenast förutse, utan äfven korrekt uttrycka alla nyanser af de konkreta fall,
som derunder kunna komma att hänföras. Genom ett försök härutinnan skulle lag¬
stiftningen komma alt fördjupa sig i en kasuistik, som ofta blefve förvillande, alltid
ofullständig och sjelfva soråkels resurser skulle snart vara uttömda. Det är der-
före man öfverallt afstAtt från ett så äfventyrligt försök, oell i stallet, då man i cn-
lighet med den nyare kriminalrättens kraf velat, att straffet skulle drabba den brotts¬
lige icke allenast efter sjelfva effekten af handlingen utan jemväl efter graden af vil¬
jans förderf, ålnöjt sig med att i lagen bestämma straffarten för hvait brott samt ett
maximum och ett minimum derinom, men öfverlemnat åt domaren alt inom de upp¬
dragna gränslinierna mäta straffet efter omständigheterna vid brottet. Det är sanni,
att domaren kan misstaga sig: det är sanni, att olika domare kunna bedöma ett och
samma
81
samma fall olika; — sådana olägenheter höra till ofullkomligheten af allt menskligt;
— men visst är, att lagstiftaren sjelf, genom att stadga ett bestämdt straff för hvart
brott, jemväl beginge ett misstag, enär, i anseende till redan antydda skiljaktighet
emellan brottsliga handlingars yttre och inre karakterer, straffet derigenom ofta, ja i
de flesta fall, blefve orättvist, — icke tillfredsställande rättvisans kraf, icke af-
passadt efter brottsligheten. Men medgifves detta, då inses ock lätt att vådan af
lalitudsystemet är ringare, än vådan af bestämda straff; ty del lärer väl ej kunna för¬
nekas, att domaren åtminstone ofta bör kunna träffa det rätta. Och att sådant hit¬
tills i allmänhet ock inträffat, är ett förhållande, som Utskottet anser vara, till heder
för vår domare-korps’ insigter och urskilning, af de förflutna årens erfarenhet vits-
ordadt. Den nu föreslagna lagen (nya strafflagen) lemnar ock domaren en närmare
ledning för sin pröfning härutinnan genom sjelfva den ordning, hvari de för ett brott
alternativt bestämda straffarter, då sådana finnas stadgade, i lagtexten förekomma.
Den uppmärksamme granskaren finner nemligen lätt, att den anordning, hvarigenom
än den strängare, än den lindrigare straffarten blifvit satt i första rummet, icke kun¬
nat bero af slump eller af vårdslöshet vid lagens uppställning: han måste deraf finna
lagstiftarens mening hafva varit den, att domaren skall använda den straffart, som
först finnes utsatt, när den svårare är, om ej mildrande omständigheter äro öfvervä¬
gande, och när den lindrigare är, om ej försvårande omständigheter öfverväga. Den¬
na regel var visserligen med uttryckliga ord angifven i Lagberedningens förslag, men
Utskottet har, lika med Kongl. Maj:t, ansett den snarare genom doktrinen än genom
ett uttryckligt lagbud böra göras gällande. På dessa grunder och framför allt der¬
före, att latitudsystemet, hvilket redan i många fall var antaget af 1734 års lagstif¬
tare, som till och med stundom öfverlemnade åt domaren en vida större pröfnmgs-
rätt, än nu är i fråga, sedermera blifvit i vår lagstiftning häfdvunnet, utan att någon
allmännare olägenhet deraf försports, anser Utskottet förutnämnda motion icke för¬
tjena vidare afseende.»
»I sammanhang härmed anser sig likväl Utskottet, på sätt ofvan är yttradt,
böra angifva en irring i fråga om systemets tillämpning, som dock mera i theorien
än i praxis stundom förnummits. Man hör nemligen någon gång påstås, att, såsom
man uttrycker sig, i vanliga fall, eller då hvarken försvårande eller mildrande om¬
ständigheter förekomma, domaren borde uträkna alt medium af den för brottet stad¬
gade latitud, och bestämma detta medium såsom straffpåföljd för brottet. Denna
sats, till sjelfva sin grund oriktig, skulle ock, om den vunne allmännare insteg, kun¬
na föranleda åtskilliga vådor, bland hvilka jemväl.den att ransakningarne icke komme
alt blifva förda med den större omsorg och noggrannhet, som latitudsystemet braf¬
ver. Att brott skulle kunna förekomma utan hvarken försvårande eller mildrande
omständigheter, är en orimlighet; men väl kan det någon gång inträffa, att dessa
olika slags omständigheter så uppväga hvarandra, alt det för mensklig blick är svårt
alt afgöra, hvilka äro de öfvervägande. Hvad som dock ingalunda kan medgifvas,
11
82
är, att dessa fall skalle vara de vanligast förekommande. Skulle lagstiftaren ansett
detta vara förhållandet, hade han väl för hvart brott utsatt ett bestämdt straff, en¬
dast medgifvande domaren att vid försvårande omständigheter höja och vid mildran¬
de sänka straffet intill en viss gräns Så har dock icke skett: den redan angifna, i
oändlighet skiftande mångfalden af menskliga förhållanden har derför varit en fullgil¬
tig grund, Samma grund föranleder ock dertill att, om pluralitelen af ransakningar
i brottmål skulle göra det intryck, att försvårande och mildrande omständigheter vä¬
ga jemnt, orsaken dertill stundom måste sökas i något helt annat än brottens natur,
nemligen t ransalcningens ofullsländighet. Förgätas må ej heller, alt vid vissa brott,
t. ex. barnamord, omständigheterna oftast äro öfvervägande mildrande: vid andra åter,
t. ex. af arghet gjorda falska angifvelser, öfvervägande försvårande. Ater andra förete
sig så mångskiftande, att någon hufvudkarakter af de dermed förenade omständigheter
svårligen kan betecknas såsom den vanligaste. Så är t. ex. förhållandet med slags¬
mål, äfvensom med en mängd stölder, synnerligen då de första gången begås. Bör
väl i alla dessa fall ett medium af strafflatituden antagas såsom det normala? Ett
enda exempel visar bäst orimligheten häraf. Enligt den nu föreslagna lagen är t. ex.
en skuffning eller ett slag, hvaraf ringa eller ingen skada följt, att hänföras under en
§, deri straffbestämmelsen är böter från och med 5 till och med 500 Riksdaler eller
fängelse från och med en till och med sex månader. Skulle således 500 Riksdaler
i böter eller en månads fängelse böra antagas såsom det normala straffet för en
skuffning? Man sage icke att skuffningen är en förmildrande omständighet: den är
ingen omständighet vid brottet — den är brottet sjelft, sjelfva faktum; men detta
faktum kan hafva inträffat under omständigheter, så försvårande att gerningen ej bör
kunna försonas med ringare straff än fängelse, likasom, å andra sidan, flera slag, äf¬
ven då ringare åkomma deraf följt, kunna hafva utdelats under så mildrande omstän¬
digheter, att det ringaste i lagen bestämda bötesbelopp vore ett efter graden af brotts¬
lighet derför afpassadt straff. — Utskottet anser sig således böra varna för ett miss¬
tag, som, om .det vunne allmännare utbredande, skulle i väsendtlig mån tillintetgöra
fördelarna af latitudsystcmet, och i sjelfva verket utgöra en maskerad återgång tili
det redan öfvergifna systemet af fixa straff.»
Man skall säkert med tacksamhet emottaga den utredning af i fråga varande
systems rätta anda och mening, som Utskottet sålunda meddelat: ty den mening lag¬
stiftaren, — vare sig alt han författat eiler pröfvat ett lagförslag, — deruti inlagt
eller funnit inlagd, är obestridligen den, efter hvilken lagbudet skall tolkas och tillämpas,
ehvad den må öfverensstämma eller icke med den enes eller andres åsigt.
Det var i synnerhet af vigt att erfara, huru lagstiftaren vid straffskalans upp¬
ställning tänkt sig densammas blifvande tillämpning. Att, efter den nu gifna
förklaring min härofvan antydda förslagsmening icke kunde godkännas, var att vanta,
men också den missriktning i systemets tillämpning, mot hvilken hon förnämligast var
uppstäld, framstår derigenom, om möjligt, ännu mera förkastlig, [melleröd fruktar jag,
83
att den tanka, som lflg till grund för nämnda förslagsmening, skall, om ock i annan
form, fortfarande nflgon tid uppenbara sig i lagtillämpningen. De stora latituder, som
vid nflgra brott äro stadgade, skola sannolikt till en början hafva den följd, att
domaren, om ock omedvetet, för sig uppdelar det stora området, som i hvart och ett
af dessa fall är lemnadt åt hans pröfning, i flera mindre, och på samma gång indelar
de brott, som derinnom ligga, i vissa grupper, så att de väsentligen likartade brotten
beläggas med ungefärligen lika straff. Detta är visserligen ett ofullkomligt användande
af systemet, men torde tills vidare hafva någon ursäkt ej blott i domarens misstroende
till sin egen skarpsinnighet, att i hvarje fall träffa det absolut rätta straffmåttet, utan
ock i något afseende på allmänna omdömet, som icke har öga för de finare skiftnin-
garne i brottets karakter, men tager anstöt, derest väsentligen lika brott beläggas med
alltför olika straff. — Vid sidan af Utskottets fördelaktiga omdöme om domslolarnes
i allmänhet redan vunna skicklighet att tillämpa latiludsystemet, äfven i dess fullkomlig¬
het, tillåter jag mig påpeka, såsom ett undantag, det af mig anmärkta, allt för flitiga
användandet af minimum i strafl-bestämningarne, på det att aämnda omdöme, i strid
med dess syftemål, icke må alstra föreställningen, att vidare framsteg på den vägen
ej behöfva eftersträfvas. Eli sådant föreställningssätt skulle, i min tanka, vara
menligt för systemet och på samma gång för lagskipningen; ty om detta system skall
kunna uppnå den fullkomlighet, hvaraf det ar mäktigt, kan det, åtminstone med vårt
rättegångssätt, icke ske annorlunda, än uteslutande genom domarens allt mer och mer
vidgade insigter och mognande omdöme, hans aldrig tröttnande nit och ständigt vakande
rättskänsla.
I nyssåberopade, lill Rikets sednast församlade Ständer afgifna Berättelse vid¬
rörde jag äfvenledes frågan om verkan af stämning (se nämnda Berättelse sid. 121).
Genom min framställning i detta ämne, åsyftade jag att fästa Rikets Ständers
uppmärksamhet på den olika praxis, som i olika delar af Riket och på olika tider
vid samma domstolar gjort sig gällande, i så måtto att, när i en rättegång svaranden,
ehuru lagligen stämd, icke å utsatt dag hos Rätten tillslädeskommer, några domsto¬
lar, med uppskjutande af målet till annat ting eller annan rättegångsdag och med före¬
läggande för den uteblifna parten att då sig inställa, vid lämpligt äfventyr, föreskrif¬
va, att käranden skall tidigt före sagda ting eller rättegångsdag om detta beslut be¬
visligen underrätta vederparten; hvaramot andra domstolar icke meddela någon dylik
föreskrift om beslutets delgifvande med vederparten. Jag sökte visa, att delta olika
förfarande hade sin grund i olika åsigter om verkan af stämning, samt antydde, alt
jag, på uppgifna skäl, höll före, att med vår lag och rättegångsordning bäst öfver-
ensstämde den åsigt, som i 41 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807
uttalas, nemligen att den. som en gång fått njuta till godo laga stämning, eller eljest
blifvit lagligen hörd, borde, uti allt hvad sedan förelöper i saken iakttaga hvad lag
84
i allmänhet stadgar, samt han eljest kunde till bevakande af sin rätt finna vara för
sig nödigt; oell alt följaktligen någon dylik föreskrift för käranden, att meddela lag¬
ligen stämd men uteblifven vederpart innehållet af Rättens uppskofsbeslut, icke erfor¬
drades; men jag hemstälde icke destomindre, huruvida Rikets Ständer ej skulle finna
nödigt att, till brytande af en nog allmänt inrotad praxis i berörda afseende, antingen
införa i någon § af 18 kap Rättegångsbalken ett tillägg i ofvanantydda syftning, eiler
ock hos Kongl. Maj:t i underdånighet begära, att en erinran om lagens rätta mening
i denna punkt blefve vederbörande domare genom nådigt Cirkulär meddelad. Jag
uttryckte nemligen farhåga, att en förändring i vissa domstolars eller domares under
längre tid iakttagna förfarande, att föreskrifva kommunikation af uppskofsbeslut, skulle,
om den plötsligen och omärkligt infördes, kunna hafva lill påföljd, att en uteblifven
part, i förväntan på en dylik, förut vanlig kommunikation, kunde utsätta sig för äf-
ventyret af talans förlust eller försittande af upprepade förelägganden, åtföljda af stän¬
digt ökade vitén.
Denna framställning lyckades icke tillvinna sig hos Lag-utskottet sådan upp¬
märksamhet. att hon gjordes till föremål för Rikets Ständers pröfning.
Sedan dess har jag under mina embetsresor genom efterfrågan ytterligare er¬
farit, hvilken osäkerhet, hvilket vacklande än hit än dit, i åsigterna rörande delta äm¬
ne, är rådande ibland domare. Jag har äfven till min ledsnad förnummit att, oaktadt
den betänklighet jag uttalade emot en plötslig och omärklig förändring af häfdvunnen
praxis, en och annan domare icke destomindre beit hastigt ombytt förfaringssätt här¬
utinnan, hvaraf menliga följder mäste befaras. Också har nyligen klagan blifvit ford
hos mig af en person, som för uteblifvande från Häradsrätten blifvit fäld till ett vite,
hvilket vid nästförulgångna ting var honom förelagdt, utan att han derom erhållit
ringaste vetskap. I den förklaring, jag häröfver infordrade, förmälde den ordinarie
domhafvande!!, alt han under mer än ijugii år haft för sed att i uppskofsbeslut, jemte
föreläggande af äfventyr, stadga skyldighet för käranden att om beslutet bevisligen
underrätta svaranden, men alt den domhafvande, som, under ordinarie domarens le¬
dighet, förrättat det lagtima ting, då förrbemälde klagande vid vite ålades inställelse
å nästkommande ting, förfarit efter annan åsigt och icke gifvit föreskrift om dylik
kommunikation. Detta klagomål har jag måst lemna utan vidare afseende, emedan
jag under närvarande förhållanden ansett mig icke kunna förordna åtal emot någon¬
dera af de olika åsigternas anhängare.
Häraf har jag funnit mig uppmanad att förnya den framställning, jag tillät mig
i min sednaste embetsberättelse. Jag yttrade der, att skiljaktiga omdömen kunde
finnas, hvilket dera af ofvanbeskrifna förfaringssätt vore det lämpligaste; men derom
tyckes mig de olika meningarna böra vara ense, att den nuvarande osäkerheten i
praxis icke kan fortfara utan skada för lagskipningen, och att förthy en bestämd
föreskrift om det ena eller andra förfaringssättets iakttagande ju förr desto heldre
bör på lämpligt sätt meddelas.
83
För vinnande af nödig enhet i behandlingen, på Hofraltens särskilda divisioner,
af besvär öfver Konungens Befallningshafvandes utslag i lagsöknings- och utmätnings¬
mål, hade Presidenten i Kongl. Göta Hofrätt, uti underdånig skrifvelse den 26 Juli
1862. hemstält, om icke Kongl. Majit skulle finna skäl att i nåder meddela närmare
förklaring af hvad 6 § i Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798 innehåller angåen¬
de sättet för Hofrätts behandling af dylika besvär.
I nådigt Bref den 8 Mars innevarande år har Kongl. Majit, visserligen härå
meddelat det svar, att någon förklaring af lag i det ämne, i fråga varande framställ-
o o o
ning afsåge, icke vore behöflig; men emedan de grunder, på hvilka berörda nådiga
svar stödes. otvetydigt utmärka, hvilken af de stridiga menmgarne anses vara med
lag öfverensstämmande; har jag, i betraktande jemväl af frågans vigt inom lagskip-
ningen, ansett mig böra, till dess väsendtligaste innehåll, här intaga det nådiga Brefvet,
som är stäldt till bemälda Kongl. Hofrätt och så lydande:
»CARL etc. Vår ynnest etc. Uti undånig skrifvelse den 26 Juli 1862 har Eder
President anfört hurusom, i fråga om behandling af de hos Eder anförda och af Eder till
kommunikation ulslälda besvär öfver Vårö Befallningshafvandes Utslag i lagsöknings-
och utmätningsmål, deruti förklaring ej inkommit, olika åsigter hos Eder gjort sig
gällande i så målto, att ehuru J då Klaganden underlåtit att inom behörig tid ingif¬
va bevis om verkställighet af kommunikationen, förklarat målet desert, äfvensom i de
fall, som stundom inträffa t, att klaganden i rätt tid inlemnat sådant bevis och dervid
jemväl fogat afskrift af besvärshandlingarna, utan vidare omgång, efter det lörklarings-
tiden förflutit, företagit sådant mål till pröfning, skiljaktighet deremot yppats då, så¬
som oftare inträffat, det inom behörig tid inkomna kominunikationsbeviset ej varit åt-
följdt af afskrift utaf besvärshandlingarna, och de kommunicerade handlmgarne ej heller
blifvit af den utebiifne förklaranden återstälda, hvarvid tre af Edia Divisioner, för
att, i öfverensstämmelse med de flera på olika tider Eder meddelade föreskrifter om
exsekutionsmålens skyndsamma bringande till slut, bereda målen till afgörande, före¬
lagt klaganden alt inom viss tid inkomma med afskrift af besvärshandlingarna, samt,
då detta föreläggande iakttagits, företagit målet till pröfning, men, när klaganden så¬
dant åsidosatt, förklarat hans talan desert, hvaremot de två öfriga Divisionerne ansett
dylika mål ej kunna vinna någon ytterligare handläggning, med mindre någondera
parten derom särskilt anhållit, hvilken åsigt den ena af dessa Divisioner, åtminstone i
ett fall, så tillämpa!, att icke ens en af den utebiifne förklarandens sterbhusdelegare,
mera än tre år efter det besvären utstäldes till kommunikation, gjord anhållan om
målets företagande till pröfning ansetts föranleda till något föreläggande för klaganden
att genom inlemnande af afskrift utaf besvärshandlingarne komplettera målet; och enär
af dessa motsatta åsikter och methoder för målens behandling endera måste vara
D _ O
stridande mot lagens afsigt och mening, om än dess ord kunde åberopas till stöd
för begge, men rättsökande parter hade grundad! anspråk på lika beskaffad handlägg¬
ning af lika beskaffade mål, samt, fastän under den öfverläggning, som hos Eder den
86
19 December 1861 ägt rum i ämnet, pluraliteten af Edra ledamöter ansett underdånig
hemställan i frågan icke böra ske, de stridiga åsigterna likväl icke blifvit förenade,
hvadan desamma framgent, och så länge någon behörig pröfning af dem icke blifvit
meddelad, komme alt visa sina olika verkningar, i det alt somliga parter finge de
mål, sorn dem rörde, pröfvado utan vidare tidsutdrägt, än som oundgängligen fordra¬
des, under det andra måste i åratal vänta på afgörandet och derigenom möjligen gå
miste om sin rätt; så ansåge sig Eder President, på grund af sin pligt att vaka öfver
ärendenas jemna gång inom Hofrätten, böra i underdånighet hemställa, om icke Yi af det
anförda förhållandet skulle finna skäl att, till undanrödjande af de uppkomna tvifvels-
målen. i nåder meddela närmare förklaring rörande rätta förståndet och tillämpningen
af hvad 6 § i Förordningen den 28 Juni 1798 innehåller angående sättet för Hof-
Rälls behandling af besvär i lagsöknings- och utsökningsmål.
Efter inhemtande af samtlige Våre och Rikets Hof-Rätters underdåniga utlåtanden
i ämnet och sedan Eder President i underdånigt memorial den 27 nästlidne Januari sin
ofvanberörda framställning förnyat, hafva Vi, i den ordning 19 och 21 §§ Rege¬
ringsformen föreskrifva, della ärende till pröfning förehaft; och emedan Förordningen
den 28 Juni 1798, § 6, är tydlig och klar deruti, att då uti lagsöknings- och ut¬
mätningsmål besvär öfver Våre Befallningshafvandes utslag blifvit i Hof-Rätt anförda,
och Hofrätten pröfva!, att andra parten höras bör, men denne icke é föresatt dag
möter med svar, Sökanden åligger all till Hof-Rätten ingifva afskrift af besvären med
bifogade handlingar, hvarpå saken skall företagas och efter dess beskaffenhet afgörasj
samt vid jemförelse af samma föreskrift med de lagens rum och särskilda författnin¬
gar, enligt hvilka å Hofrätts vårdnad ligger, att alla der fullföljda ärender, — lag¬
söknings- och utmälningsmålen icke undantagna, .— varda, utan efterlåtenhet för nå¬
gon parts försummelse eller tredska, med slut afhulpna, lika otvetydigt följer, att uti
omförmälda fall, när Sökanden icke sjelfmant sitt åliggande fullgör, Hof-Rätt är både
berättigad och pligtig att vidtaga erforderlig laglig åtgärd för sakens försättande i så¬
dant skick, att den derstädes kan till slut befordras, hafva Vi funnit någon förklaring
af lag i det ämne, ifrågavarande framställning afser, icke vara behöflig.
I sammanhang härmed*) — — och då från stadgandet i 18 § af den för
Hof-Rätterne den 14 September 1858 faslstälda Arbetsordning, att uti de nya rotlar,
hvilka vid början af hvart år skola upprättas, böra öfverföras alla mål och ärenden,
som icke äro i följd af återkallelse afskrifna eiler blifvit slutligen afgjorda, icke något
undantag finnes medgifvet; samt för ett motsatt förfarande i hvad särskildt angår de
hos Hof-Rällen fullföljda lagsöknings- oah utmätningsmål giltig grund dessmindre är
för handen, som, efter hvad ofvan är sagdt, Hof-Rätt ej mindre i fråga om dessa
*) I nu följande ämne var äfven underdånig hemställan gjord.
87
an om andra der anhängiggjorda mål åligger vidtaga erforderlig åtgärd för deras för¬
sättande i det skick, att de kunna till slut befordras, bafve Vi härmedelst velat i nå¬
der förklara, det Eder åligger att icke allenast för framtiden iakttaga att alla de vid
’ CD o
hvart års slut icke afskrifna eller slutligen afgjorda mål och ärenden varda uti på¬
följande årets rotlar öfverförde, utan ock till innevarande års rotlar låta öfverföra de
mål och ärenden, som med snledning af Edert den 19 December 1861 fattade be-
slut må hafva utur sedermera upprättade rotlar uteslutits, men ännu icke blifvit vare
sig afskrifna eiler slutligen afgjorda.
Meddelande Eder detta till kännedom och underd. efterrättelse, befalle Yi etc.
Stockholms Slott den 8 Mars 1864.
GARL.
L. De Geer.
Ett i allmänna lidningarne omnnmndt tryckfrihetsmål, emellan Sladsfiskalen i
Göteborg, vice Häradshöfdingen H. Hansson, och ansvarige utgifvaren af Göteborgs
Handels- och Sjöfarts-Tidning, Boktryckaren Magister S. A. Hedlund, har ådragit sig
min uppmärksamhet svnnerligast derföre, att i nämnda mål ånyo kommit under pröf¬
ning den gamla tvisten om rätta beskaffenheten af den fråga, domstolen enligt Tryck¬
frihetsförordningen skall till Juryns besvarande framställa — ett tvisteämne, som, un¬
der ytan af en obetydlig formalitetsfråga, döljer en meningsstrid rörande sjelfva grund¬
begreppen af jury-inrättningen, och som alltså för både lagstiftaren och lagskiparen
bör hafva ett stort intresse. Då jag erfor, att vid nämnda saks afgörande i Högsta
Domstolen skiljaktiga meningar yppat sig, har jag förskaffat mig det derstädes vid
tillfället förda protokoll, hvilket jag här meddelar.
På det att de olika menmgarnes hufvudsakliga föremål genast må falla i ögo¬
nen, bör ur handlingarne i målet antecknas, att Sladsfiskalen Hansson i stämningen
åberopat endast § 3 mom. 8 i gällande Tryckfrihetsordning, och att domstolens till Juryns
besvarande framstälda fråga lydde så: »Aro de uppgifna tidningsartiklarna efter det
af käranden åberopade lagrum, 3 § 8 mom. Tryckfrihetsförordningen, brottsliga?»
Ofvannämnda protokollsutdrag är af följande innehåll:
Utdrag af Protokollet öfver Justitie-ärender hållet uti
Kongl. Maj:ts Högsta Domstol den 16 Mars 1863.
Revisions-Sekreteraren, Friherre Leijonhufvud föredrog i underdånighet:
12:0.
De besvär, Boktryckaren, Magister S. A. Hedlund i underdånighet anfört der¬
öfver, att, sedan Stadsfiskalen, vice Häradshöfdingen H. Hansson vid Rådstufvurätten
i Göteborg yrkat ansvar å Hedlund efter 8 mom. i 3 § Tryckfrihetsförordningen
88
den 16 Juli 1812, för det Hedlund, i egenskap af ansvarig utgifvare af Göteborgs
Handels- och Sjöfarts-Tidnmg, skall uti två artiklar, införda den ena uti JVf 33 och
den andra i J[s. 43 af nämnda tidning för år 1862, begagnat smädliga uttryck om
Hansson i och för hans tjenstebefattning; och Rådstugurätten, efter det. en på före-
skrifvet sätt sammansatt nämnd förklarat berörda tidningsartiklar brottsliga efter det
O O
lagens rum, Hansson åberopat, genom utslag den 26 April 1862, sig utlåtit och,
såvidt nu är i fråga, på grund af nämndens berörda förklaranden samt med stöd af
60 kapitlet 5 § Missgerningsbalken, jemförd med 4 § 7 mom. i Tryckfrihetsförord¬
ningen, dömt Hedlund alt böta Femtio Riksdaler Riksmynt till treskiftes emellan Kro¬
nan, Göteborgs stad och Hansson, samt att inför Rådstufvurätten göra Hansson offent¬
lig afbön; så har Götha Hofrätt, hvars pröfning Rådstufvurältens utslag blifvit under-
stäldl oell der Hedlund sig jemväl besvärat, i utslag den 28 Augusti 1862. sig ytt¬
rat: alt Hedlund, hvilken vid Rådstufvurättens sammanträde den' 19 April 1862 an¬
märkt. alt han icke blifvit kallad till eller öfvervarit justering af protokollen i målet,
hos Hofrätten fullföljt denna anmärkning och derjemte påstått, att den af Rätten till
nämnden lemnade skriftliga sammanfattning af målets beskaffenhet och skick icke va¬
rit så noga bestämd, som vederbort, enär flere vigtiga omständigheter icke funnes i
densamma omnämnde, samt pä grund häraf yrkat, att nämndens och Rådstufvurättens
beslut måtte undanrödjas och målet visas åter till förnyad behandling hos Rådstufvu¬
rätten; men emedan Hedlund hvarken föreburit, att han vid Rådstufvurätten uttryck¬
ligen begärt protokollets justerande eller, ehuru nämnde sammanfattning af målet blif¬
vit i hans närvaro uppläst, vid den framställ någon anmärkning, utan öfverlemna!
målet till pröfning; ty och som den skriftliga sammanfattningen öfverensslämde med
protokollen i målet, kunde Hedlunds anhållan om målets återförvisande icke bifallas,
utan blefve detsamma företaget till slutligt afgörande, dervid Hofrätten pröfvade rätt¬
vist fastställa Rådstufvurättens utslag; deruti ändring är vorden af Hedlund i under¬
dånighet sökt; hvaröfver Hansson sig i underdånighet förklarat, derefter Hedlund med
underdåniga påminnelser inkommit.
Juslilie-Rådet Naumann yttrade: »Enär de i Tryckfrihetsförordningens 5 §
meddelade föreskrifter, beträffande rättegångsordningen, föranleda dertill, att åklagaren
skall sitt slutpåstående tydligt och fullständigt framställa, samt alltså i åtal så beskaf-
fadt, som det nu ifrågavarande, icke allenast åberopa det Tryckfrihetsförordningens i
saken tillämpliga moment, hvarutinnan en generell hänvisning lemnäs till Allmänna Lagen,
utan äfven det eller de Allmänna Lagens rum, hvarefter han yrkar att skriften skall
för brottslig anses, så att Juryn må, i enlighet med Tryckfrihetsförordningens ofvan¬
nämnda §, jemförd med inledningen till 3 § i samma Grundlag, blifva i tillfälle att
bestämma, till hvilketdera af de brott, som åklagaren sålunda utmärkt, den tilltalade
gjort sig skyldig; men i förevarande fall detta förfaringssätt icke blifvit iakttaget, pröf-
var jag rättvist att, med undanrödjande af Juryns utlåtande och upphäfvande af dom-
stolarnes,
89
stolarnes öfverklagade beslut, visa målet åter till Rådhusrätten, som, efter det åklaga¬
ren kommit i tillfälle att närmare bestämma sitt slutpåstående, samt den tilltalade att
sin förklaring afgifva, och derefter, i enlighet med stadgandet i Tryckfrihetsförordnin¬
gens 5 § 2 moment, ny Jury blifvit utsedd, äger att till densammas besvarande
framställa de särskilda frågor, hvartill det eller de lagrum, som af åklagaren komma
att åberopas, och de derutinnan omförmälda brotts olika beskaffenhet kunna föranleda,
samt att vidare med målet lagligen förfara.
»Till detta mitt votum har jag funnit mig böra göra följande tillägg: Röran¬
de ej mindre åklagarens skyldighet i tryckfrihetsmål att noga bestämma sitt slutpåstå¬
ende, än äfven domstols åliggande i afseende på de frågor, som böra till Juryn fram¬
ställas, hänvisar jag till numera framlidne Justitie-Rådet Backmans utlåtande till Hög¬
ste domstolens protokoll den 30 November 1847, (intaget i Schmidls Juridiska Arkif
19:de bandet sidan 62 och följande*); äfvensom jag bör anmärka, att den mening, jag
i mitt votum uttalat, ingalunda är byggd på nya åsigter, utan fastmer innefattar en
följdriktig tillämpning af de grundsatser, som i fråga om proceduren i tryckfrihetsmål
finnas vara, åtminstone sedan år 1828 (se det i Svensk Författningssamling för sam¬
ma år införda prejudikat*), af Högste Domstolen gillade, och hvilka tydligen åsyfta att,
inom de af Grundlagen utstakade gränsor, med det skydd, som Högsta Domaremakten
rättsenligt kan åstadkomma, hägna en af Svenska medborgares dyrbaraste rättigheter,
lika välgörande för den enskilte som för samhället, då den med sanningskärlek och
hofsamhet begagnas.»
Justitie-Rådet Adlercreutz förklarade sig beredd att i målet hufvudsakligen sig
yttra.
Justitie-Rådet Carleson utlät sig: »Som, enligt 5 § Tryckfrihetsförordningen,
lagligheten af tryckta skrifters innehåll skall pröfvas af Jury och följaktligen, der åta¬
lad skrift i sådan ordning förklaras brottslig och sagde författning för straffets utsät¬
tande hänvisar till allmän lag, Juryn äfven måste afgöra, under hvilket lagens rum
brottsligheten i detta afseende är att hänföra, så att domstolens åtgärd sedermera må
vara inskränkt till en blott tillämpning af det moment i lagen, enligt hvilket skriften
ansetts vara ansvar underkastad; men i förevarande fall åklagaren, med åberopande
endast af 3 § 8 momentet Tryckfrihetsförordningen, som i anseende till straffpåfölj¬
den innefattar nämnda hänvisning till allmän lag, underlåtit att å sådan lagbestämmelse
grunda sitt slutpåstående i målet och såmedelst till Juryns bepröfvande uppgifva be¬
skaffenheten af den förbrytelse, för hvilken han ansett ansvar böra äga rum, hvar¬
före ock den af Juryn besvarade frågan saknat sådan fullständighet, som för bestäm¬
mande af brottets rätta art varit erforderlig, pröfvar jag rättvist, med undanrödjande
af Juryns utlåtande och domstolarnes utslag, visa målet åter till Rådstufvurätten, som
‘) Se Bilagan till denna Berättelse.
12
90
skulle äga att dermed, sedan åklagaren erhållit föreläggande att i ofvanberörda måtto
sig slutligen yttra och nytt juryval derefter skett, vidare lagligen förfara.»
Justitie-Rådet Cramér instämde med Justitie-Rådet Adlercreutz.
Justitie-Rådet Södergren afgaf följande yttrande: »Instämmande i det af Ju-
stitie-Rådet Adlercreutz afgifna och af Justitie-Rådet Cramér biträdda yttrande, anser
jag mig böra närmare redogöra för min uppfattning af Lagens stadganden i detta
ämne, desto heldre som det gäller tillämpningen ef en bland Rikets Grundlagar och
genom den nu förda klagan öfver målets behandling hos Rådstugurätten fråga upp¬
stått om en betydande afvikelse från hvad i likartade fall sedan nämnde Grundlags
tillkomst varit i lagskipningen antaget.»
»Tryckfrihetsförordningen, som utgör en fristående strafflag för tryckfrihets¬
brott, hvilkas begrepp och arter således deruti bestämmas, och tillika i sin 5 § stadgar
den serskilda rättegångsordningen för åtalande af dessa brott, innehåller härom, bland
annat, att, sedan åklagaren afgifvit sitt »slutpåstående», om hvars form och innehåll ej
är meddelad annan föreskrift, än att, såsom 4 momentet i samma § utmärker, på¬
ståendet skall innefatta åberopande af Lagrum, efter hvilket den åtalade skriften för¬
menas vara brottslig, och sedan den tilltalade förklarat sig, till den för pröfning om
lagligheten af skriftens innehåll utsedda Nämnd skall af Domstolen framställas denna
fråga: »är skri/ten brottslig efter det Lagens rum Åklagaren åberopat?» hvaruppå och
efter det Nämnden häröfver med Ja och med Nej röstat, Domstolen skall »pröfva
saken» samt »afkunna utslag med tillägg antingen af den bestraffning, hvartill den
brottslige sig skyldig gjort, eller af den upprättelse, hvartill den oskyldigt anklagade
kan berättigad anses.» Angående denna Lag, likasom öfriga Grundlagarne, gifver 83
§ Regeringsformen den regel, att den »skall efter ordalydelsen i hvarje serskildt fall
tillämpas.»
»I de inom lagskipningen förekomne fall, der åklagare — vare sig den offi-
ciele eller, såsom äfven under denna benämning i Tryckfrihetsförordningen inbegripes,
kärande enskild målsägande — i sitt slutpåstående åberopat, jemte visst moment i
denna serskilda strafflag för tryckfrihetsbrott, äfven det stadgande i allmänna Lagen,
som han, i anledning af den förra Lagens hänvisning beträffande strafftillämpningen,
förmenat Domaren hafva att i denna åt honom ensam öfverlåtna slutliga åtgärd i
målet taga i betraktande, har inträffat, att detta allmänna Lagens rum jemväl blifvit
anfördt i den uppstälda frågan till Nämnden; hvilket sednare förfarande, såsom af
Kongl Maj:ts i en serskild dylik fråga den 13 Maj 1828 meddeldte utslag linnes
vara antaget, skulle hafva sitt berättigande i ordalydelsen af ofvanberörde stadgande,
att de af åklagaren åberopade Lagrum skola i Juryfrågan upptagas. Under fortgå¬
ende tillämpning af denna princip uppstod i lagskipningen tvekan, huru Juryfrågan
borde inrättas i det fall, att det af aklagaren åberopade allmänna Lagens rum, som
skulle ställas i jemförelse med det stadgande i Tryckfrihetsförordningen, efter hvilket
den åtalade skriftens brottslighet blefve bestämd, vöre af beskaffenhet alt i serskilda
91
momenter afhandla olika grader af det i allmänna Lagen beskrifna brott; och an¬
sågs det då vara nödvändigt att så uppställa frågan, att icke Nämndens jakande svar,
som möjligen vore gifvet med afseende blott å det lindrigare momentet, blefve miss¬
ledande och syntes förutsätta jemförlighet med den i annat moment af samma § be¬
skrifna svårare grad af brottslighet; men icke någonsin, så vidt jag känner, har ord¬
nandet häraf ansetts kunna tillvägabringas genom någon från Domaremakten utgån¬
gen föreskrift till Åklagaren om närmare bestämmande i hans emot den tilltalade af-
gifna slutpåstående; utan har Domstolen gjort sådan tillämpning af slutpåståendet, att
alternativa frågor till Nämnden, inrättade efter de olika momenten, blifvit framställda;
och har i serskilda mål Högste Domstolen gillat och stadgat denna åtgärd. När åter,
fastän åtalet angått förbrytelse mot sådant moment i 3 § Tryckfrihetsförordningen,
som för straffbestämmelsen hänvisar till allmänna Lagen — såsom 8 och 11 mo¬
menten — Åklagaren icke jemte samma moment åberopat något rum i allmänna
Lagen; så har, — enligt hvad de af en ledamot i Högste Domstolen uti anförande
till dess protokoll den 30 November 1847 meddelade upplysningar gifva vid han¬
den, — i lagskipningen varit iakttaget, att det enda åberopade lagrummet, momentet
i Tryckfrihetsförordningen, blifvit ensamt upptaget i frågan till Nämnden, efter hvars
jakande svar å samma fråga Domstolen haft att bestämma strafftillämpningen. Något
annat förfarande i sådana fall har, såvidt jag kunnat inhemta, hitintills aldrig i lag¬
skipningen inträffat; utan har det verkliga åberopandet i slutpåståendet städse varit
bestämmande för Juryfrågans innehåll. Om denna gränslinie skall försvinna och Do¬
maren komma att gifva föreskrift, som omedelbart inverkar på anklagelseaktens upp¬
ställning och innehåll, lärer således vara en fråga, som nu första gången är under
Högste Domstolens afgörande.»
»Åklagaren i förevarande mål har emot sin vederpart framstält påstående om
ansvar för det brott, som i 3 § 8 momentet Tryckfrihetsförordningen definieras så¬
lunda: »Smädliga uttryck om Rikets Embets- och Tjenstemän, i och för Embetet.»
Han har i detta påstående icke uppgifvit hvilken art af straff han kunde anse böra
den tilltalade ådömas, eller ens antydt, hvilket rum i allmänna Lagen, till hvilken det
åberopade lagbudet hänvisar, kunde böra af Domstolen tagas i betraktande vid be¬
stämmande af straffet för ifrågavarande brott emot Tryckfrihetslagen, antingen det
borde vara 18 Kapitlet Missgerningsbalken, i hvad det angår förgripelse mot en vid
tillfället personligen närvarande tjensteman, eller 60 Kapitlet samma Balk om utspri¬
dande af smädeskrift mot någon i hans frånvaro; i hvilken fråga Domstolarne till¬
förene i likartadt fall stannat i skiljaktiga meningar, likasom Hofrättens ledamöter just
i detta mål; utan har Åklagaren låtit sådant ankomma endast på Domarens pröfning,
såsom i allmänhet i frågor om allmänna Lagens tillämpning på de deruti beskrifna
brott kan ske och ofta sker, och såsom utan tvifvel Åklagare i tryckfrihetsmål äger
full frihet att förfara när fråga är om den i 3 § 12 eller 13 momentet Tryckfri-
hatsförordningen utsatta strafflatitud, hvilken förutsätter högre eller lägre grad af brotts-
92
ligbet. Frågan till Nämnden blef nu den: om skriften var brottslig efter det lagens
rum, Åkia garen åberopat; och dermed har Nämnden, som icke utöfvade ett domare¬
kall, hvartill skall erfordras lagkunskap, undgått att möjligen karakterisera den tilltala¬
des brottslighet genom häntydande på ett kriminallagens stadgande, som efter denna
Lags rätta mening icke vore tillämpligt på det brott, hvartill Nämnden enligt Tryck¬
frihetsförordningen funnit den tilltalade saker.»
»Om, med tillbörligt afseende å Regeringsformens ofvan anförda regel för
Grundlagars tillämpning, det skall kunna förnekas, att Åklagaren i detta mål genom
sitt förutnämnda yrkande mot vederparten afgifvit det slutpåstående, sorn, enligt den
i Tryckfrihetsförordningen stadgade rättegångsordning, bereder åt honom rättighet att
få Nämnd utsedd och frågan enligt det fastslälda formuläret till denna öfverlemnad;
så måste, enär betydelsen af ordet »slutpåstående» enligt allmänna språkbruket icke
är något tvifvel underkastad och ur denna synpunkt icke förekommer skäl till ogil¬
lande af Domstolarnes uppfattning, sådant förnekande vara grundadt antingen på ett
till sin syftning klart lagbud, som serskildt bestiimde, att slutpåståendet måste, för
att äga nämnde verkan, innefatta något mera, än hvad som fanns i Åklagarens af-
gifna påstående, eller ock på ett annat stadgande, som väl icke direkt anginge detta
serskilta ämne, men dock för tryckfrihetsmåls behandling påbjöde något sådant, sorn
icke kunde iakttagas, derest icke slutpåståendet blefve utsträckt utöfver dess nuva¬
rande innehåll. Det förra alternativet är alls icke för handen. Det sednare åter
skulle, enligt klagandens förmenande, här inträffa i så måtto, som den i 5 §, jemförd
med inledningen till 3 § af Tryckfrihetsförordningen, åt Nämnden uppdragna pröf¬
ning af brottsligheten i åtalad skrift skulle böra inbegripa äfven bestämmande af den
större eller mindre graden af brottslighet, derest det åtalade brottet vore af den art,
att, enligt den lagbestämmelse, som för straffets utsättande komme att tillämpas, i be¬
straffningen vore skilnad efter sådan gradolikhet; i anseende hvartill, då det moment
i Tryckfrihetsförordningen, som här kommit i fråga, för straffets bestämmande hän¬
visade till allmänna Lagen samt denna i de till förevarande fall tillämpliga stadgan-
den afhandlade olika grader af brottslighet, något åberopande af allmänna Lagens bud
skulle för fullständigheten i Åklagarens slutpåstående erfordras. Men Tryckfrihetsför¬
ordningen stadgar icke en sådan princip, att Nämnden ensam, icke Domaren, skulle
pröfva graden af brottslighet, utan fastheldre motsäger öppet all förutsättning derom
genom det anordnande i 5 §, att, ehuru vissa moment af 3 § gifva latitud för straff¬
mätningen och en del af öfriga momenten hänvisar till sådana rum i allmänna La¬
gen, som äfven inom serskilda momenter för olika brottslighetsgrader utsätta alterna¬
tiva straffarter och obestämda straffmått, Domaren ensam har sig uppdraget att be¬
stämma straffet och således i dessa fall är stadd i nödvändighet att sträcka sin pröf¬
ning in på det område, som redan förut tillhört Nämnden. Hvad som då egentli¬
gen skulle vinnas genom rättegångsordningens ifrågasatta jemkande efter ett sådant
syftemål att åt Nämnden öfverlemna bedömandet af brottslighetsgraden, vore således
93
icke upprätthållandet af en i Tryckfrihetsförordningen uttalad, till sträng konseqvens
i detaljerna bjudande grundsats, för hvars nödvändighet anspråket på den klara orda¬
lydelsens noggranna efterföljd måste gifva vika; utan dermed vunnes endast att på
det för Nämnden och Domstolen samfäldta område, der de hvar för sig hafva att
verka till ett och samma mål, denna verksamhet komme att något mera hufvudsak-
ligt tillhöra Nämnden, dock utan att viss skiljelinie emellan dessa myndigheters be¬
hörighet i sådan pröfning af brottslighetsgraden skulle kunna efter nu gällande Tryck¬
frihetsförordning uppdragas eller någon grund uppgifvas för lösning af den vigtiga
frågan om dep behöriga riktningen af Domarens slutliga pröfning af målet i det möj¬
liga fall, att Åklagaren och Nämnden sammanstämmande misstagit sig i deras förut¬
sättning om tillämpligheten af det allmänna Lagens rum, sorn i slutpåståendet och i
Juryfrågan ingått, så att Nämnden betecknat brottslighetens grad genom hänvisande
å ett lagrum, som vid domarepröfningen slutligen funnes ej kunna till saken hän¬
föras och derföre rätteligen icke böra läggas till grund för straffbestämmelsen. En
sådan osäker och ofullständig theori är, efter min tanke, icke någon giltig grund för
Tryckfrihetsförordningens tillämpning emot dess ordalydelse. Då man funnit nödigt
att under Grundlags helgd och under regeln för Grundlags tillämpning ställa äfven
de påbjudna rättegångsformerna för tryckfrihetsmål, är deruti en fordran, att vigt läg-
ges på all i klara ord utstakad enkelhet i dessa former, så att icke rätten att åtala
tryckfrihetens missbruk, hvilken rätt måste till sin vigt stå i jemnbredd med vigten
af sjelfva tryckfriheten, må vara säkert värnad mot såväl godtyckets makt, som faran
af den juridiska doktrinens osäkerhet och ofrivilliga misstag. Det kan vara synner¬
ligt tvifvel underkastadt, om Grundlagens stiftare verkligen skulle halva velat så an¬
ordna, alt den åklagare i tryckfrihetsmål, som genom åberopande af visst straffbud
inom Tryckfrihetsförordningen bestämt anklagelsen i fråga om brottets art, skulle ut¬
öfver de fall, der just detta straffbud bestämdt hänvisar till visst rum i allmänna
Lagen och derigenom så för parten sorn för den icke lagfarna Nämnden undaoröd-
jer all tvekan om tillämpligheten, vara tvungen att inlåta sig i det nog äfventyrliga
försöket, att säkert utgrunda, hvilket allmänna Lagens straffbud skulle, enligt denna
sednare Lags grunder och rätta förstånd, vara just det, som vid Domarepröfningen
borde med det citerade stadgandet i Tryckfrihetsförordningen sammanställas, och att
sålunda på sitt omdöme i en fråga om kriminallagens rätta tolkning, hvilken fråga
visat sig vara föremål för meningsskiljaktighet emellan landets Domare, sådan, som
just i förevarande mål inom Hofrätten inträffat, äfventyra, att hela anklagelsen blefve
utan påföljd och vederparten undginge det ansvar, hvartill han eljest, om Tryckfri¬
hetsförordningen vore rätta grunden för pröfningen, blefve saker. Ett sådant äfven¬
tyr, hvilket icke i något fall finnes för åklagare eiler målsägare enligt allmänna rätte¬
gångsordningen, synes i den till sin syftning ganska enkla rättegångsordningen för
tryckfrihetsmål ej gerna böra förmodas vara afsedd, utom för det fall, att åklagaren
genom sitt efter eget godtfinnande gjorda slutpåstående frivilligt ställer sig under
94
detta äfventyr, såsom det skett i de förut anförda företeelserna i Iagskipningen. Jag
förbiser, i förevarande ämne, visst icke den olikhet, iagtillämpningen komme att fram¬
ställa i serskilda mål rörande anklagelse för sådant brott, som det, hvarom nu är
fråga, der ena gången, i följd af det på Åklagarens godtfinnande beroende slutpå¬
ståendets innehåll, Nämndens pröfning ej komme att hafva lika omfattning, som den¬
samma en annan gång finge till följd af det i Iagskipningen antagna sätt för jury-
ifrågans uppställning med åberopade rum i allmänna lagen. Men, — utom det att jag
allmänhet icke tror, att åt ifrågavarande grundlag kan tillerkännas förijensten af
en i alla delar harmonierande lag, af hvilken man icke skulle hafva att vänta märk¬
bart framträdande inkonseqvenser, och jag vid detta tillfälle lemnar derhän, huruvida
den åsigt, som, på sätt ofvan är anfördt, under andra decenniet af nämnde författ¬
nings tillvaro gjorde sig gällande derom, att i juryfrågan kunde upptagas andra lag¬
rum, än de inom Tryckfrihets-Förordningen åberopade, verkligen varit med den i
denna författning stadgade rättegångsordning öfverensstämmande; äfvensom jag härvid
har att erinra, hurusom, äfven under den antydda inkonseqvensen, onekligen dock
alltid uppfylles det stora, hufvudsakliga ändamålet af juryinrättning i tryckfrihetsmål,
tillräckligt att i och för sig påkalla sådan inrättning, det nemligen, att frågan, om
den tilltalade skall frias eller fällas, städse skall bero uteslutande på Nämndens af¬
görande; — måste jag, för min del, uttala den öfvertygelse, att olägenheten af sådan
inkonseqvens heldre må fördragas, intilldess den medelst lagstiftningens behöriga åt¬
gärd kan varda afhulpen, än att Iagskipningen, trädande en sådan åtgärd i förväg,
må leda tillämpningen af en grundlag in på de fria theoriernas vidsträckta fält, der
man så lätt förlorar ur sigte de rätta råmärkena emellan konstitutionell afvägda rät¬
tigheter och pligter och der den ena ofrivilliga afvikelsen från Grundlagens rätta
mening lätt kan draga den andra med sig såsom följd eller underlätta den genom
exemplets verkan, möjligen i mera vigtiga och ömtåliga frågor, än den nu föreva
rande. I denna mening, och fästande alltid den vigt vid Regeringsformens åbe¬
ropade regel, att jag icke utan sträng logisk nödvändighet i något fall vill afvika
från grundlagens tillämpning efter dess ordalydelse, lemnar jag nu åsido — såsom
här icke inverkande, fastän måhända i och för sig ganska tänkvärda grunder för än¬
dring i lagstiftningen om tryckfriheten — alla de betraktelser, som kunna göras
angående juryinrättning i allmänhet, här eller i andra länder, och om både theore-
tisk konseqvens och praktisk nvtta i sådan utsträckning af Nämndens pröfningsrätt,
som den nu ifrågastälda; likasom jag förbigår hvad roan kan hafva att åberopa från
de förhandlingar hos Rikets Ständer och deras Konstitutions-utskott, sorn föregått
Tryckfrihets förordningens fastställande såsom grundlag eller dess förändring medelst
antagande af juryinrättningen; ty sådana lagar stiftas icke i beräkning att de i fram¬
tiden skola vara i tillämpningen beroende på mer eller mindre säker historisk kun¬
skap om de personers tankar och åsigter, som uppgjort lagförslagen, eller om åsig-
terna hos några få bland de många, som tillsammans i lagstiftande församlingen be-
95
slutit lagtextens antagande såsom grundlag, men icke efterlemnat något tillförlitligen
upplysande minne af den beslutande myndighetens måhända ganska skiftande upp¬
fattning af ordaförståndet i denna text, som var gifven att hos efterverlden gälla
hvad den i och för sig förmådde — just hvad 83 § Regeringsformen afsåg.»
Justitieråden Iggeström och Hoffstedt förenade sig med Justitierådet Carleson.
In fidem
C. V. Österdahl.
För att sätta läsaren i tillfälle att på ett ställe fullständigt inhemta, på hvad
sätt frågan varit behandlad, vid de föregående tillfällen, som i ofvanstående protokoll
omförmälas, hafva i en bilaga lill denna Berättelse blifvit aftryckta ej mindre det
åberopade prejudikatet ur 1828 års författningssamling än ock, ur Schmidts Juridi¬
ska Arkif, omröstningen i Högste Domstolen den 30 November 1847.
Genom de sålunda anförda prejudikat visar det sig, att den ofullständighet
eller otydlighet, som vidlåder lagstiftningen i detta ämne, icke kunnat af lagskip-
ningen genom stadgad praxis afhjelpas, enär dylik meningsskiljaktighet tid efter annan
uppdyker inom lagskipningens högsta instans. En sådan företeelse påkallar alltid
uppmärksamhet af lagstiftaren och företrädesvis, när den yppar sig i en fråga af den
vigt och den ömtåliga beskaffenhet, som förevarande, der de olika meningarne
röra grundbegreppet af en rättsanstalt, nära förenad med en bland de vigtigaste po¬
litiska rättigheter inom samhället och följaktligen, under politiskt oroliga tider, lätt
kunna växa till våldsamma partistrider.
Är härmed, såsom jag hoppas, nödvändigheten af en lagstiftningsåtgärd ådaga¬
lagd, så bör det vara lika uppenbart, att en sådan med största fördel för saken
tillvägabringas vid en tidpunkt af inre lugn. Under senare riksdagar hafva varit å
bane förslag till omskapning af juryinrättningen, och sådana torde väl ännu återkom¬
ma. Jag behöfver ej påpeka, huru angeläget det måste vara att vid sådane förslags
upprättande och pröfning redan hafva afgjord frågan om den hos oss befintliga jury¬
inrättningens begrepp och verksamhet, d. v. s. huruvida juryn endast har att yttra
sig, om en tilltalad är brottslig eller oskyldig, eller ock tillika äger att i större eller
ringare mån deltaga uti bestämmandet af det straff, som bör drabba den skyldig be¬
funne. Visshet i detta afseende är ändtligen af nöden vid hvarje val af jurymän,
och blifver det i ännu högre grad, ju mera anspråken på enhvar lagtiliämpares in-
sigter och omdöme genom den snart i verksamhet inträdande nya straffjagen ökas.
I ett ämne af så stor vigt och omfattning Samt af så djup betydelse har jag
icke tilltrott mig att framställa förslag till erforderlig ändring eller förklaring af den
gällande lagstiftningen. Jag har endast kunnat och bordt fästa uppmärksamheten ej mindre
på nödvändigheten, att någon åtgärd i ena eller andra afseendet vidtages, än ock
96
på den omständighet, att tiden för en sådan åtgärd ur flera synpunkter nu torde
kunna anses lämplig.
I min sednast afgifna Berättelse yttrades, att jag af anförda orsaker befarade,
det någon större minskning i antalet af balanserade mål, som berodde på Högste
Domstolens pröfning, icke vore att förvänta under år 1862. En sådan minskning in¬
träffade likväl äfven nämnda år; och under år 1863, för hvilket år jag här nedan
till jemförelse sednaste berättelsen meddelar redovisning, har minskningen i nämnde
balans varit så stor att densammas fullkomliga försvinnande bör kunna emotses, om
inträffar under de år, då vidlyftigare lagförslags pröfning
Jag meddelar här:
än något uppehåll alltid
upptager domstolens tid.
Sammandrag af Revisions-Sekretcrarncs Årbets-Redogörclser för är 1863.
Balans, enligt dessa redogörelser, vid slutet af år 1862.
Revisionssaker
Skiftesmål ....
Kammar-Rätts-mål . .
General-Auditörs-ärenden
Hemställda brottmål
Besvärs- och ansökningsmå
Kabinetts-mål
801.
128.
1.
2.
2.
679.
.1,613.
Tillkomna mål under år 1863.
Revisionssaker
|
375.
|
Skiftesmål
|
154.
|
Kammar-Rätts-mål
|
7.
|
General-Auditörs-ärenden .
|
19.
|
Hemställda brottmål .
|
13.
|
Besvärs- och ansökningsmål .
|
956.
|
Kabinetts-mål
|
|
Revisionssaker
Skiftesmål
Kammar-Rätts-mål
1.685.
A/gjorde mål under år 1863.
. . 604.
3,298.
215.
1.
Transport 820.
97
General-Auditörs-ärenden
Hemstälda brottmål
Besvärs- oell ansökningsmål
Kabinelts-mål
Transport
Dalans lill 1864.
Revisionssaker ....
Skiftesmål
Kammar Riitts-mål .
General Auditörs-ärenden .
Ilemstiilda brottmål
Besvärs- och ansökningsmål
Kabinetts-mål
820.
18.
15.
1,168.
161.
572.
67.
7.
3.
467.
.2,182.
.1.116.
Då således ingående balansen utgjorde 1,613 piål
och den utgående 1,1 16
.3,298.
Har följaktligen balansen minskats med 497 mål.
Utaf den sålunda redovisade minskning af balanserade mål
belöper å Revisionssaker 229.
497.
Skiftesmål 61.
Hemstälda mål .... 2.
Besvärs- och ansökningsmål. 212.
Hvaremot ökning i balansen ägt rum
å Kammar-Rälts-mål med . . 6.
General-Auditörs-mål med . i.
.504,
7.
497.
Jemförelse för sistlörflutna fem är mellan antalet af
|
Inkomna
|
mål
|
|
|
Afgjorda
|
mål.
|
|
1859. MO. 18/il. 1802. 1803.
|
\859. 1800. 1801.
|
1802. 1863.
|
Revisionssaker 27 8.
|
382. 404.
|
380.
|
375.
|
266.
|
265. 439.
|
441.
|
604.
|
Skattemål 138.
|
151. 131.
|
130.
|
15 4.
|
157.
|
138. 209.
|
169.
|
215.
|
Hemstälda mål 70.
|
6 2. 29.
|
14.
|
13.
|
71.
|
56. 37.
|
12.
|
15.
|
Andra mål och ärenden 1286.
|
1284. 1136.
|
1147.
|
1143.
|
1253.
|
1151. 1433.
|
1319.
|
1348.
|
B ilansen af Devisionssaker utgjorde
Vid slutet af år 1852 301.
1853 4 16, hade under året ökats med 115.
Transport 1 15.
13
98
Transport 115.
Vid slutet af år 185i 515, hade under året ökats med 99.
GO.
106.
81.
6.
12.
117.
Summa ökad balans under dessa år 596.
1861 862 hade under året minskats med 35.
1862 801 „ „ 61.
1863 572 , 229.
Summa minskning dessa 3 år 325.
Under 1863 års embetsresa besöktes delar af Södermanland, Nerike, Vester¬
götland, Halland, Skåne och Småland.
Rörande fängelsernas tillstånd och skötsel, företrädesvis cellfängelsernas, har
jag endast alt upprepa de fördelaktiga vitsord, som varit i föregående berättelser
uttalade. Alven de gamla straffängelserna äro under de senare åren bragla i ett
mer tillfredsställande skick, än de föiut varit, ulan att dock behofvet af ett nytt,
efter senare liders fordringar inrättadt, större fängelse kan anses förminskadt. Vid
häradshäktenas beskaffenhet kunna deremot åtskilliga anmärkningar med fog göras;
men. i följd af de lättade kommunikationerna och det införda bruket, att å cellfän¬
gelserna hålla ransakmngar, blifva, efter hvad jag erfarit, många af de i fråga va¬
rande häktena sällan begagnade, hvadan olägenheterna af deras förfallna tillstånd äro
mindre kännbara.
livad deremot angår förvaringsrummen för Häradernas arkif, hafva dessa här
och der gifvit anledning till anmärkningar af betänkligare art. Sålunda påträffade jag
ett häradsarkif förvaradt i ett vindsrum, dit endast en bräcklig stege ledde, och
I *'l • .
hvilket var omgifvet på sidorna och inunder af upplagdt hö och halm, ailt i en med
boningsrummen sammanhängande träbyggnad, belägen i en med trähus hufvudsakli¬
gen bebygd stad. I en annan stad befanns ett härads-arkif inlagdt i ett rum i öfra
våningen af ett trähus, ofvanpå en tvättstuga och gränsande till andra bebodda rum,
hvarest delta arkif således var utsatt ej allenast, såsom i nyssnämnde fall, för elds¬
fara utan ock för den menliga verkan af de från tvättstugan uppstigande vattenångor,
af hvilken inverkan också spår förmärktes å de äldre der förvarade handlingar. På
1855 575,
1856 681,
1857 762,
1858 768,
1859 780.
1860 897.
99
andra ställen åter, der arkifven voro förvarade i stenhus, hade, till följd af bristande
luftvexling, handlingarne blifvit betydligt skadade af mögel. Oftast hafva dessa för
förstöring blottstälda arkif genom sin ålder och fullständighet varit af stort värde;
och jag har derföre låtit mig desto angelägnare vara att uppmana vederbörande dom¬
hafvande till vidtagande af de åtgärder, som på dem berodde och kunde vara egna-
de att emot förstörelse betrygga så dyrbara skatter, samt, der Domhafvanden ej
tilltrott sig att af Häradsboerne kunna utverka de för ändamålet erforderliga medel,
vändt mig till Konungens Befallningshafvande; men afvaktar ännu underrättelser, i
hvad mån dessa bemödanden röna framgång.
I sammanhang härmed torde lämpligen böra omnämnas det särdeles otillfreds¬
ställande skick, hvaruti jag fann Kongl. Göta Hofrätts aikif. Detta förvarades i en
träbyggnad, som, utom det att han var blottställd för eldfara, i följd af byggnads¬
ämne och belägenhet i granskapet af andra bebodda trähus, befanns gammal och
förfallen samt till utrymmet alldeles otillräcklig. Hedan vid inträdet i förstugan
möttes blicken af böcker och handlingar uppstaplade i högar på golfvet, och der¬
med voro äfven, inne i rummen, icke blott hyllorna ulan äfven golfven öfverfyllda.
Denna brist på utrymme hade haft till följd, alt under långliga tider någon inven¬
tering af arkifvets innehåll ej kunnat verkställas, eller förteckning deröfver upprättas, —
ett lörhäll,inde, så mycket mer att beklaga, som derigenom ej mindre Kongl. Hof-
rättens egna domböcker och protokoller vid inträdande behof icke utan största svå¬
righet kunna tillrättaskadas, än ock rättsökande parters till Kongl Hofrätten ingifna
original handlingar, kartor och kartebeskrifmngar, löpa fara att blifva förlagda och
komma åsido, så att de kanske aldrig mera af egarne kunna återfås. För att be¬
reda lämpligare och rymhgare förvaringsrum åt detta dyrbara arkif skola utan tvif¬
vel medel begäras hos Hikels näst sammanträdande Ständer; och jag har, i denna
förmodan, funnit särskild anledning att här vidröra ämnet.
Under denna resa egnade jag särskild uppmärksamhet åt efterlefnaden af
Kongl. Förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egen¬
dom den 24 September 1861, i hvad samma nådiga Förordning stadgar om do¬
mares och domstolars skyldighet att hålla förteckning öfver förmyndare och tillse,
att desse i föreskrifven tid och ordning fullgöra deras redovisningsskyldighet Härvid bar
jag mer och - mer kommit till insigt af allt det arbete, alla de svårigheter, som äro
förenade med upprättandet af nämnda förteckningar, synnerligast på landsbygden.
Den åsigt, som till en början af åtskilliga domstolar och domare omfattades, att ofvan-
åberopade förordnings föreskrift om dylika förteckningars upprättande vore att hän¬
föra endast till tiden e‘ter Förordningens utfärdande, så att de derförinnan tillsatte
förmyndare icke skulle behöfva upptagas i förteckningen, har jag haft den tillfreds¬
ställelsen att finna nästan allmänneligen öfvergifven. På de flesta ställen har arbetet med
dessa förteckningars upprättande varit med alfvar begynt, på flera ställen, fullbordadt, och
på de få ställen, der del varit alldeles forsum madt, har jag dock rönt beredvillighet att efter¬
100
komma mina erinringar om nödvändigheten af skyndsamma åtgärders vidtagande för be¬
rörda ändamål. IMen under allt detta har hos mig stadgat sig den öfvertygelse, jag i
nästföregående Berättelse uttalade, att om äfven denna kontroll öfver förmyndarnes
redovisningsskyldighet bringas lill fullkomlighet, — hvarom ofelbar visshet likväl
näppeligen kan vinnas, — är dermed de omyndigas säkerhet ändock icke på ett
nöjaktigt sätt betryggad, med mindre deras reda penningar och värdepapper ställas
under vård af någon offentlig, redoskyldig myndighet, t. ex. en afdelning af kommu¬
nalstyrelsen. Just det ökade besväret ej allenast med redogörelses afgifvande oftare,
än förr vanligt varit åtminstone i landsorterna, utan ock med redogörelsens inlem-
nande till Gode Männen samt med företeende af dessas bevis hos domaren, har,
enligt uppgift, mångenstädes haft till följd, att de vederhäftigaste synnerligen bland
allmogen undandraga sig förmyndarebefattningar, som sålunda måste anförtros åt per¬
soner i mindre betryggande förmögenhetsvilkor, de der emottaga uppdraget med
beräkning på den penningtillgång, som derigenom kommer till deras förfogande. Jag
vågar derföre förnya den hemställan jag förut gjort, att lagstifningen rörande vården
om omyndiges egendom ej må anses afslulad med nyssåberopade nådiga Förordning.
Slutligen bör jag ej underlåta att omnämna, hurusom jag under resan hos
två eller tre domare påträffat förtjenst fulla arbeten, hvilka hvarken i lag eller gällande
författningar äro föreskrifna, utan i följd af desse embetsmäris egen omtanka och nit
tillkommit — jag menar ett slags Register öfver alla i domsagan befintliga fastigheter,
upplagande fastigheternas natur, enligt jordeboken, alla med äganderätten timade för¬
ändringar samt alla inteckningar, med ett ord, allt det hufvudsakligaste, som i de på¬
tänkta, så kallade Hypotheksböckerna skulle inflyta. Dessa med mycken möda, —
och ändock blott för egen efterrättelse, då de icke äga något slags officiel egenskap —
utgöra det bästa bevis på det ständigt stigande behofvet af dylika Hypotheksböcker
och huru önskvärdt det vore, alt denna tillernade reform ju förr desto heldre bragtes
till utförande.
Stockholm den 30 April 1864.
ft. å. Fröman.
Arvid Ulrich.
Bilaga
till Justitie-Ombudsmannens år '1864 utgi/na Berättelse.
I.
Kongl. Maj:ts Utslag uppå de besvär Stads-fiscalen Assessoren A. Salomonsson,
å tjenstens vägnar, och Ofver-auditeuren Theodor Sundler, hvar för sig, i underdånighet
anfört deröfver, att, sedan Stockholms stads kämnersrätt, hvarest, till följd af Justitiae-
Cantzlers-embetets utaf Häradssöfdingen, Lagmannen Gustaf Fröbergers ansökning för¬
anledde förordnande, Assessoren Salomonsson anstält åtal emot Ofver-auditeuren Sundler,
såsom utgifvare af den från Elméns och Granbergs boktryckeri här i staden utkommande
tidningen: Anmärkaren, för det, uti en i N:o 2 af samma tidning för lördagen den 5
Januari detta år införd artikel, med öfverskrift »Species facti», innefattande berättelse om
två vid Sollentuna Häradsrätt under Lagmannen Fröbergers ordförande handlagde rätte¬
gångsmål, emellan förre Sergeanten L, H. Elgström och Majoren P. Rudbeck, skulle före¬
komma, icke allenast lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens
förvillande, utan ock smädliga uttryck emot Lagmannen Fröberger i och för hans em¬
bete; efter det den till pröfning af ofvanberörde Artikels laglighet valde Jury eller Nämnd
med nej besvarat de, med föranledande af Assessoren Salomonssons slutpåstående, fram¬
ställde tvenne frågor, den första: om den åtalade skriften vore brottslig efter det af actor
åberopade lagrum, 3 § 12 mom. af Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers Tryckfrihets-För-
ordning den 16 Juli 1812, samt den den andra: huruvida berörde skrift vore brottslig
efter de af actor likaledes åberopade lagrum 3 § 8 mom. i nämnde förordning samt 18
Cap. 8 § Missgernings-Balken; medelst utslag den 16 sistlidne Februari, sig utlåtit och,
i anledning af det utaf nämnden gifna omförmäldte svar, Ofver-auditeuren Sundler från
allt ansvar i saken befriat, med förklarande tillika, att vid det förhållande, att actors
emot Sundler förde talan blifvit efter Justitim-Cantzlers-embetets förordnande anstäld,
Kämnersrätten funnit sig icke kunna fästa afseende å Sun diers påstående om ersätt¬
ning för det han genom ifrågavarande rättegång skulle blifvit onödigt och utan anled¬
ning besvärad; så har Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hof-rätt, hvars pröfning Kärn-
2
nersrättens berörde beslut är vordet underställdt, genom utslag den 5 påföljande
Mars, förklarat, att som i förevarande mål talan är vorden förd om ansvar för ej
mindre lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och
förledande, hvarom 12 mom. i 3 § af Tryckfrihets-lagen handlar, än ock smädliga ut¬
tryck om en Rikets embets- och tjensteman i och för embetet, derom i 8 morn. af
nyss åberopade § förmäles, och således det förhållande inträffat, hvarföre stad¬
gande funnes meddeldt i 15 mom. 5 § af Tryckfrihetslagen, som innehåller, att alla
mål, angående förbrytelser mot samma lag, borde vid alla tillfällen då fråga kunde
uppstå om flere olika brotts bestraffning, särskilt behandlas; men sådant icke blifvit i
detta mål iakttaget, hvarigenom äfven emot föreskriften i 4 mom. af sist åberopade 5 §,
enligt hvilken i trxckfrihetsmål endast en fråga borde till nämnden framställas, tvänne
sådane i ett sammanhang blifvit nämnden till besvarande förelagde; hvarförutan den ena
af dessa frågor, emot hvad samma moment föranledde, upptagit mer än ett lagrum, eller,
jemte 3 § 8 mom. Tryckfrihetslagen, äfven 18 Cap. 8 § Missgernings-Balken, hvilket sist¬
nämnde lagrums tillämpning dessutom domaren allena tillhört; blefve, enär Tryckfrihets¬
förordningen såsom grundlag, jemlikt 83 § Regeringsformen, borde efter dess ordalydelse
i hvarje särskilt fäll tillämpas, Kämners-rättens utslag, i anseende till omförmälte, i före¬
varande mål begångne fel emot den stadgade särskilte rättegångsordningen för behand¬
lingen af tryckfrihets åtal, af Hofrätten undanröjdi, och målet åter förvist till Kämners¬
rätt, som hade att detsamma åter företaga samt dermed lag och beskaffenheten likmätigt
förfara; deruti ändring i underdånighet blifvit sökt; hvaröfver Hofrätten blifvit hörd, samt
klaganderne hvar emot annan i underdånighet sig förklarat; med Kongl. Maj:ts högste
domstol beslutet; gifvet Stockholms Slott den 13 Maj 1828.
Kongl. Majit har i Nåder låtit Sig föredragas dessa underdåniga besvär; och som
do af Hofrätten åberopade 4 och 15 momenterne af 5 § Tryckfrihetslagen innehålla, det
förra: att domaren bör för nämnden framställa denna fråga: är skriften brottslig efter det
lagens rum åklagaren åberopat? och det sednare: att alla mål angående förbrytelser emot
berörde lag skola, vid ansvar för domare och embetsmän. med största skyndsamhet af-
göras, och vid alla tillfällen, då fråga kunde uppstå om flere olika brotts bestraffning,
särskilt behandlas, äfvensom att den brottslige i alla de fall, då han ej redan gjort sig
saker till dödsstraff eller fästning för lifstiden, skall särskilt undergå den bestraffning,
som han, enligt nämnde lag sig ådragit; alltså och då åklagaren Assessoren Salomonsson
för en af de emot Ofver-auditeuren Sundler åtalade förbrytelserne yrkat ansvar efter 3 §
8 mom. af Tryckfrihetslagen och 18 Cap. 8 § Missgernings-Balken af allmänna lagen;
finner Kongl. Maj:t Kämnersrättens åtgärder, i afseende på frågornes uppställning och
öfverlemnande till nämndens besvarande, icke afvika ifrån den rättegångsordning, som,
enligt ordalydelsen, uti förstnämnda 2:ne lagrum för mål af denna beskaffenhet blifvit före-
skrifven; hvarföre Rongl. Majt:t pröfvar rättvist, att, med ogillande af Hofrättens öfver-
klagade utslag, återförvisa målet till samma Rätt, som har att, utan hinder af det nu
undanröjda beslutet, derutinnan laglikmätigt sig utlåta; finnaudes Kongl. Majt:t icke skäl,
3
att å Öfver-auditeuren Sundlers påstående, om åtals anställande emot de Hofrättens leda¬
möter, som till öfverklagade beslutet bidragit, afseende göra, Det vederbörande till etc.
Under Kongl. Maj:ts Secret.
C. H. Engelhart*).
II.
På anmälan bos Justitie-Kansleren af Kyrkoherden Nils Johan Ekdahl och Ju-
stitie-Kanslerens förordnande, väckte Stadsfiskalen A. M. Lindborg åtal vid Stockholma
Kämners-Rätt omot förre Ilandelsbetjenten Edvard Danie! Sjöberg, i hans egenskap af
ansvarig utgifvare af Tidningen Söndagsl/ladet, för särskilda uti N ris 12 och 14 deraf
för d. 21 och 28 Mars 1847 under rubrik »Prestvalet» och »Memoirer öfver förflutna
veckan» införda artiklar, hvilka ansetts innefatta smädliga och ärekränkande beskyllnin¬
gar emot Ekdahl, i egenskap af valförrättare vid ett inom Hedvig Eleonor® församling i
Stockholm hållet Komministerval, derför Stadsfiskalen å S. yrkade ansvar enligt 3 § 8
moni. af Tryckfrihetsförordningen samt 18 Kap. 8 § 3 och 4 mom. och 60 Kap. 5 § 1
och 2 mom. M.B.
Kämners-Rätten, i Utslag d. 21 Juli 1847, yttrade sig: att som den i målet valda
Nämnd med ja besvarat den af Kämners-Rätten till Nämnden framställda frågan, huru¬
vida de i ofvauberörde artiklar förekommande, i protokollet särskildt utmärkta ställen voro
brottsliga efter det af Lindborg åberopade lagens runi, 3 § 8 moni. Trykfrilietsforordnin-
gen, i följd hvaraf S., såsom Tidningens utgifvare, vore förvunnen att hafva smädat Kyrko¬
herden Ekdahl för embetets skull, samt berörde smädelse!- ansågos gå å Ekdahls heder,
ära, goda namn och rykte, dömde Kämners-Rätten, likmätigt nyssanförda moment och 4
§ 7 mora. Tryckfrihetsförordningen samt 18 Kap. 8 § och 60 Kap. 4 och 5 §§ M B., S.,
att mista äran, undergå 28 dagars fängelse vid vatten och bröd samt inför Rätta göra
Ekdahl offentlig afbön; hvarförutan Kämners-Rätten stadgade, att omförmälde smädeskrif-
ter skulle konfiskeras.
Utslaget underställdes Svea IIof-Råtts pröfning. S. anförde besvär. Hof-Rätten
meddelade Utslag d. 18 Aug. 1847: att hvad först anginge den af S. i besvären gjorda
invändning derom, att fel i rättegången hos Kämners-Rätten förelupit i så måtto, som
Kämners-Rätten, vid framställandet af ofvanberörde fråga till den valda Juryn, äskat
dennas yttrande deröfver, huruvida de åtalade artiklarne voro brottslige efter 3 § 8 mom.
Tryckfrihetsförordningen, men icke upptagit de öfrige lagens rum, hvilka åklagaren åbe-
') Högste Domstolens protokoll den 13 Maj 1828 visar, att icke någon skiljaktighet,
i afseende på detta utslag, yppat sig. I beslutet deltogo Justitieråden Frih. Kurck, Orbom,
Ewelius, von Bosén, Temptander, Isberg och Grefve Hård.
4
ropat, och att målet förthy borde återförvisas till bemälde Eätt, fanne Hof-Rätten, jem¬
likt 5 § 1, 4 och 5 mom. Tryckfrihetsförordningen, jemförda med grunderne i 3 § af sam¬
ma Förordning, omförmälda invändning icke förtjena afseende; samt att, beträffande sjelfva
målet, Hof-Rätten pröfvade rättvist, i förmågo 3 § 8 mom. och 60 Kap. 4 § 1 mom.
och 5 § 1 mörn. M. B., det skulle S., för det han i tryckt skrift angripit Kyrkoherden
Ekdahl för hans embetes skull med smädelser, hvilka rörde Ekdahls heder och ära, goda
namn och rykte, vara ärelös, undergå 23 dagars fängelse vid vatten och bröd samt der¬
efter inför Rätta göra Kyrkoherden Ekdahl offentlig afbön.
S. anförde underdåniga besvär. Vederbörande hördes.
Saken företogs till afgörande i Högste Domstolen d. 30 Nov. 1847, dervid yttrade:
Justitie-Rådet Alexandersson'. Enär, på sätt handlingarne utvisa, Åklagaren i
målet yrkat ansvar å den tilltalade efter 3 § 8 mom. Tryckfrihetsförordningen samt 18
Kap. 8 § 3 och 4 mom. M.B., jemförda med 60 Kap. 5 § 1 och 2 mom. samma Balk,
och följaktligen åberopat icke blott nämnde moment i Tryckfrihetsförordningen, utan äfven
de allmänna lagens rum, hvarom ofvan förmäles; men Kämners-Rätten likväl till Juryns
besvarande framställt frågan sålunda: »Aro de uti Tidningen Söndagsbladet för d. 21
och d 28 nästlidne Mars N:ris 12 & 14 under rubrikerne »Prestvalet» och »Memoirer öfver
den förflutna veckan» förekommande, här ofvan utmärkta ställen brottsliga efter det af
Stadsfiskalen Lindborg åberopade lagens rum, 3 § 8 mom. Tryckfrihetsförordningen af d.
16 Juli 1812?» finner jag Kämners-Rätten i denna del icke hafva i full öfverensstämmelse
med Tryckfrihetsförordningens 5 § 4 mom. förfarit; hvadan jag pröfvar rättvist att, med
undanrödjande af öfverklagade beslutet angående frågans beskaffenhet samt af Juryns ut¬
låtande och domstolarnes i sjelfva saken meddelade Utslag, visa målet åter till Kämners-
Rätten, som äger att detsamma å nyo företaga samt dermed vidare lagligen förfara.
Justitie-Rådet Schmidt: Som de af Åklagaren, med anledning af den i 3 § 8
mom. Tryckfrihetsförordningen lemnade hänvisning till allmänna lagen, åberopade lagrum,
18 Kap. 8 § 3 och 4 mom. samt 60 Kap. 5 § 1 och 2 mom. M.B., angå brott af väsent¬
ligen olika beskaffenhet, af hvilka det lindrigare väl innefattas uti det svårare, men det
förra kan vara föröfvadt, utan att det senare derjemte blifvit begånget, och Juryn följ-
akteligen icke, då den, på sätt som skett, med »Ja» besvarat den af Kämners-Rätten
framställda fråga, ägt tillfälle att bestämma, till hvilketdera af de i berörde lagrum om¬
talade brott, Juryn ansett Klaganden hafva gjort sig skyldig; alltså och emedan en slik
pröfning likväl, enligt 5 §, jemförd med inledningen till 3 § af Tryckfrihetsförordningen,
Juryn tillkommer; finner jag för min del rättvist att, med undanrödjande af Juryns ut¬
låtande och upphäfvande af domstolarnes öfverklagade beslut, förvisa målet åter till Käm¬
ners-Rätten, som skulle äga att till Juryns besvarande framställa de särskilda frågor,
hvartill de af Åklagaren åberopade lagrum och deruti omförmälta brotts olika beskaffen¬
het föranleda, samt att derefter med målet vidare lagligen förfara.
Justitie-Rådet Nordenstolpe instämde med Justitie-Rådet Alexandersson.
3
Justitie-Råden Backman, Engelhart oell Bredberg förenade sig uti den af
Juslitie-Rådet Schmidt yttrade mening.
Justitie-Rådet Stråle: Uti detta mål har blifvit väckt fråga, huru vidsträckt Ju¬
ryns eller Nämndens befattning i Tryckfrihetsmål må vara, hvilket föranlåter mig att
eftersinna huru stadganderne i detta afseende tillkommit.
Den af Konung oell Rikets Ständer vid 1809—1810 årens riksdag antagna Tryck¬
frihetsförordning upptog ej något stadgande örn tryck fri hetsåtals bedömande af Jury, utan
var det Domstolen, sorn skulle pröfva både huruvida en åtalad skrift vore brottslig emot
Tryckfrihetsförordningen och äfven bestämma det ansvar, som å förbrytelsen borde följa.
Vid den urtima riksdagen år 1810 aflemnade Konstitutions-Utskottet förslag till förän¬
drad redaktion utaf Tryckfrihetsförordningen, hvaruti jemväl ett förslag till en stående Jury¬
inrättning framställdes, hvilket förslag blef hvilande till den följande riksdagen. Under
riksdagen år 1812 ankom Kongl. Maj:ts proposition till Rikets Ständer angående tryck¬
friheten, hvaruti i afseende på dagblad och periodiska skrifter stadganden om den så
kallade indragningsmaktens införande voro intagna. Samtidigt med nämnde propositions
öfverlemnande till Konstitutions-Utskottet, återremitterade Riksstånden ock till Utskottet
det år 1810 afgifna förslag till ny redaktion af Tryckfrihetsförordningen, hvarefter ärendet
blef i ett sammanhang behandladt. Utskottet afgaf derefter 2:ne Betänkanden, det ena
innefattande de 4 första §§, hvaruti stadgande om indragningsmakten jemväl fanns in¬
taget; det andra åter behandlande den 5 §:n, angående rättegångsordningen, till hvilken
alternativa förslag gjordes, antingen att §:n blefve oförändrad eller att deri skulle införas
stadganderne om af parterne och domstolen utsedd Jury eller Nämnd, för att bedöma
huruvida en åtalad skrift vore brottslig eller icke. Riksstånden biföllo det förra Betän¬
kandet, som innefattade de 4 §§, men förslaget i 5 § angående Jury godkändes icke utan
förklarades hvilande till påföljande riksdag, då det antogs. Konstitutions-Utskottet hade
icke uti ofvannämnde Betänkanden närmare utvecklat motiverne för sina förslag, utan en¬
dast åberopat i Riksstånden gjorda anmärkningar samt Konungens proposition, hvaruti,
bland annat, såsom tryckfrihetens missbruk uppräknas, att »en samhället rörande artikel
eller ett angrepp emot person kan vara af den indirecta art, som tillåter en dubbel tyd¬
ning och således icke är åtkomlig för lagen sådan den nu är.»
Närvarande vid riksdagen och deltagande i förhaudlingarne uppfattade jag an¬
ledningen till förslaget om Jury vara den, att man trott sig finna att det var vida svå¬
rare för en domare än för en juryman attförklara en åtalad skrift brottslig. Domaren ansåge
sig, emot den tilltalades bestridande, ej kunna gifva åtalade yttranden en vidsträcktare
tydning än de i bokstafven lydde, och ehuru påtagligt det syntes vara, att skriften af-
såge bestämda personer eller förhålfanden och vore förfördelande, kunde likväl, i saknad
af bestämda uttryck, domaren icke anse skriften brottslig, utan den tilltalade måste fri¬
kännas. Jurymännen åter vore ingalunda bunden af sådane betänkligheter, utan ägde att
gifva skriften den tydning, som den allmänneligen ansågs äga. Andamålet med Jury var
således att bereda en lättare tillämpning af Tryckfrihetsförordningens föreskrifter till före¬
6
kommande af tryckfrihetens missbruk, då Juryn kunde förklara skriften brottslig. Der¬
emot förekom, så vidt jag kunde fatta, ingen anledning dertill, att den pröfning, som en¬
ligt den då gällande Förordningen tillkom Domstolen, att bestämma hvad ansvar borde
följa å en brottslig förklarad skrift, äfven skulle öfvergå från Domstolen till Jury, hvil¬
ket ock hade fordrat särskilda förändrade föreskrifter för ärendets behandling, och om
de särskilda frågor, sorn i sådant fall skulle komma att till Nämnden framställas samt i
hvad ordning sådant borde ske.
För min del har jag således alltifrån det stadgandet 0111 jury blef gällande haft
den bestämda öfvertygelse, att jury eller nämnd endast hade att yttra sig huruvida en
åtalad skrift vore brottslig enligt Tryckfrihetsförordningen eller ej, men icke att derjemte
eller sedermera bestämma bestraffningen.
Den fråga, sorn enligt 5 § 4 mom. Tryckfrihetsförordningen bör till Nämnden fram¬
ställas, lyder: »Ar skriften brottslig efter det lagens rum åklagaren åberopat?» Om en
tryckt skrift skall kunna förklaras brottslig, så mäste den, så vidt jag förstår, vara stri¬
dande emot något stadgande i Tryckfrihetsförorbningen; ty om Åklagaren ej skulle kunna
åberopa nämnde Förordning, utan endast grunda sitt påstående å något stadgande i all¬
männa lagen, så lärer väl åtalet ej kunna anses och behandlas såsom tryckfrihetsmål,
helst 1 § i Förordningen innehåller, att böcker, skrifter och handlingar ej kunna åtalas
annorlunda ån denna Tryckfrihetslag bjuder.
Då det således, efter mitt omdöme, synes böra vara ostridigt, att Åklagaren må¬
ste yrka att skriften är brottslig efter något uppgifvet moment i Tryckfrihetsförordningen
och uttrycket det lagens rum, efter ordalydelsen, utesluter åberopandet af flera än elt
lagrum, har jag, för min del, ansett det vara uppenbart, att med benämningen lagen för¬
stås Tryckfrihetsförordningen, hvilken är en Grundlag och således måtte kunna komma
under benämningen »Lag», såsom den ock i 1 § kallas. För att komma till det resultat,
att uti den till Nämnden framstälda fråga må kunna ingå ej blott det moment i Tryck¬
frihetsförordningen, enligt hvilket skriften påstås vara brottslig, utan äfven det allmänna
lagens rum, som innefattar yrkad straffbestämmelse, måste, enligt min öfvertygelse, Grund¬
lagen ändras och i stället för det lagens rum sättas det eller de lagens rum.
Af de uti §:n förekommande momenter, som innefatta missbruk af tryckfriheten,
innehåller det 12 mom. straffbestämmelse af böter från 33 Rdr 16 sk. till och med 100
Rdr, och det 13:de böter från 50 Rdr till 100. Dadé det varit lagstiftarens mening, att
Jury skulle bedöma icke blott huruvida skriften vore brottslig, utan ock dess mer eller
mindre biottsliga beskaffenhet eller brottslighetsgraden, hvarefter ansvaret borde lämpas,
så skulle väl ett annat sätt för frågans uppställning till Nämnden hafva blifvit föreskri f-
vet än det nu gällande; ty det måtte ej kunna bestridas, att i nu nämnde fall åklagaren icke
kan eller får åberopa något annat lagens rum, än det moment i 3 § Tryckfrihetsförordningen,
efter hvilken skriften anses brottslig Det torde således vara klart, att sedan en skrift blifvit
förklarad brottslig enligt 12 eller 13 momentet i 3 §, det tillkommer domstolen att pröfva och
afgöra den större eller mindre brottslighet, som förefinnes, och derefter lämpa bötesbeloppet.
7
Det 2 inom. hänvisar till en § i allmänna lagen, hvaraf egentligen blott en straff¬
bestämmelse är utsatt, och uti 3, 5 och 6 mom. af 3 § äro böter till bestämdt belopp
utsatte, så att tillämpningen deraf är gifven; men i andra momenter hänvisar Förordnin¬
gen till kapitel och § i allmänna lagen, hvarest olika bestraffningar äro utsatte, nemligen:
I mom. hänvisar till 1 Kap. 1 § M.B., efter hvilken kan dömas till döden eller
att böta 100 daler silfvermynt och göra offentlig afbön.
4 mom åberopar 5 Kap. 1 § M.B.; straffet kan blifva, att mista lifvet eller un¬
dergå fängelse å fästning 2 till 10 år.
7 mom. hänvisar till 6 Kap. M.B. Enligt deri förekommande olika stadganden
kan straffet blifva, att mista lif, ära och gods, landsflykt, spö eller fängelse, som brot¬
tet är till.
9 mom. åberopar 6 Kap. 5 § M.B., som stadgar landsflykt, spö eller fängelse, efter
som brottet är till.
10 mom. hänvisar till föregående 9:de mom.
II mom. åberopar 60 Kap. M.B. utan att någon viss § nämnes. 4 och 5 §§. i
nämnde kapitel utsätta straff, att mista äran och plikta dertill med spö eller ris, fängelse
vid vatten och bröd eller landsflykt, som saken och personen är till, eller ock att straffas
med fängelse eller böter efter omständigheterne och att göra afbön.
Ar det nu ostridigt, att pröfningen af hvad mer eller mindre ansvar bör åläggas
en författare på grund af 12 och 13 mom. i 3 § tillkommer domstolen, så lärer ej eller
något giltigt skäl finnas att bestrida, det ju äfven, då åtal sker enligt ofvanuppräknade
momenter, det är domstolen, som skall pröfva den större eller mindre brottsligheten och
derefter bestämma straffet. Att ett annat förhållande skulle vara i afseende å 3 § 8
morn., som hänvisar till allmänna lagen, utan att något visst kapitel eller § åberopas,
dertill synes ej någon giltig grund kunna upptäckas. Ar det öfverlemnadt åt domaren
att pröfva om brottet skall beläggas med dödsstraff eller kan försonas med böter af 33
Rdr 16 sk., eller om den brottslige skall hållas 2 år å fästning eller dömas till döden,
så lärer det väl ock kunna få bero på domaren att tillse om en åtalad och enligt 3 §
8 mom. Tryckfrihetsförordningen brottslig förklarad skrift bör medföra ärans förlust eller
icke, eller om brottet kan försonas med böter eller medföra kroppsstraff. Motsatsen skulle
utvisa en uppenbar inconseqvens i nämnde Grundlag. Afven innehåller 5 § 7 morn.: »Se¬
dan Nämndens utlåtande således blifvit inhemtadt, pröfve och afgöre domaren saken etc.,»
hvilket stadgande, efter mitt begrepp, ej står i någon strid med föreskriften uti 5 § 5
morn., att domstolen, efter inhemtad underrättelse om Nämndens åtgärd, skall ofördröje-
ligen för parterne afkunna Utslag, »med tillägg, antingen, af den bestraffning, hvartill den
brottslige sig skyldig gjort, eller af den upprättelse, hvartill den oskyldigt anklagade kan
berättigad anses.» Här säges icke, att Nämnden skall hafva yttrat sig om straffbestäm¬
melsen; och vore det förut af Nämnden afgjordt, hvilket kapitel, § och moment i all¬
männa lagen, som skulle tillämpas, så hade domaren ingenting att pröfva i saken, i fall
8
skriften vore brottslig förklarad, utan ålåge endast att utfärda Utslag i enlighet med
Juryns beslut.
Det torde ej böra lemnäs oanmärkt, att vid samma riksdag, då stadganderne om
Jury antogos, eller år 1815, öfverletnnade Konstitutions-Utskottet till Riksstånden det
hvilande grundlagsförslag, att, med upphäfvande af föreskrifterne om jury, återgå till de
förut gällande, i fäll erfarenheten i afseende på juryinrättningen ej skulle finnas tillfreds¬
ställande. Dessutom afgick en särskild skrifvelse till Kongl. Majit, med anhållan, det
måtte Lagkommitéen lemnäs uppdrag, att vid upprättande af förslag till brottmålslag söka
bringa densamma i öfverensstämmelse med Tryckfrihetsförordningen. Kanske hade man
för afsigt att sedermera föreslå sådane förändringar i Tryckfrihetsförordningen, att då
Juryn på den framställda frågan svarade ja, vore bestraffningen äfven bestämd. Emel¬
lertid qvarstår Tryckfrihetsförordningen i denna del oförändrad och måste efter orda¬
lydelsen tillämpas.
Med den åsigt jag, på sätt förut är nämndt, allt hittills hyst i afseende på tillämp¬
ningen af Tryckfrihetsförordningens ifrågavarande stadganden, har jag deltagit uti behand¬
lingen och afgörande af flere uti Högste Domstolen förekomue ärender. När åtal skett
å skrifter, såsom innefattande angripelser emot enskild man, har ingen annan fråga blif¬
vit till Nämnden framställd än den: Ar skriften brottslig enligt 3 § 11 mom. af Tryck¬
frihetsförordningen och då densamma blifvit af Nämnden besvarad med ja, hafva dom-
stolarne pröfvat och bestämt ansvaret på grund af det stadgande uti 60 Kap. M. B,
Åklagaren åberopat och som ansetts vara tillämpligt.
Den 11 Febr. 1834 afgjordes i Högste Domstolen ett mål af följande beskaffenhet:
Uti en allmän tidning förekom, bland annat, den uppgift, att en officer skulle, för
att förmå en under honom lydande soldat att bekänna det han föröfvat ett brott, som
blifvit begånget, tilldelat honom prygel så att han deraf aflidit. Då åtal skedde, undan¬
drog författaren sig att bevisa tillmälet. Åklagaren yrkade ansvar både efter 3 § 8 mom.
och samma §:s 12 mom. I följd deraf framställdes till Nämnden 2:ne frågor. Den för¬
sta: »om skriften vore brottslig enligt 3 § 8 morn.,» besvarades med ja; men den andra
frågan, åberopande 12 inom., med nej. Underdomstolen, som derefter företog frågan om
straffbestämmelsen, dömde, på grund af 60 Kap. 4 och 5 §§ M. B, den tilltalade att
mista äran, undergå åtta dagars fängelse vid vatten och bröd samt göra offentlig afbön.
Hof-Rätten åter åberopade 18 Kap. 8 §. M. B. och dömde den anklagade att böta 33
Rdr 16 sk. och göra afbön samt vara ärelös. Deröfver anfördes besvär af den tilltalade
och klagades äfven öfver åtskillige omständigheter i afseende på rättegången och deribland att
Nämnden ej skulle hafva besvarat den framstälda frågan. Högste Domstolen pröfvade
skäligt att, enligt 18 Kap. 8 § M. B, döma författaren att böta 33 Rdr 16 sk. och göra
offentlig afbön, hvarigenom hans gjorda ansökning att af Nåd få behålla äran förföll.
Det torde härvid böra anmärkas, att sistnämnda lagbud stadgar ärans förlust, då tillvi¬
telsen går å heder och ära, men i annat fall böter af 50 tili 100 daler, som brottet är
till, och afbön. Högste Domstolen antog högsta bötesbeloppet; och orsaken, hvarföre
9
ärans förlust ej borde ådömas, var, i. min tanka, den, att om den gjorda beskyllningen
varit bevisad, hade den ej medfört ärans förlust. Något annat lagrum än det, hvarefter
Höf-Rätten dömt, kunde ej i följd af den tilltalades besvär tillämpas.
Då jag deltog uti Högste Domstolens berörde beslut, skedde det i följd af den
öfvertygelse jag hyste, att Underdomstolen handlat i öfverensstämmelse med Tryckfrihets¬
förordningens föreskrift, då den till Nämnden i den framställda frågan endast nämnde
3 § 8 mom. Tryckfrihetsförordningen. Hade jag varit af annan mening och ansett att
flera frågor hade bort till Nämnden framställas, hvarigenom den hade kommit att yttra
sig ej blott huruvida skriften vore brottslig enligt Tryckfrihetsförordningen, utan ock,
om skriften ansåges gå å heder och ära eller icke, samt hvilken § och moment i all¬
männa lagen borde i afseende på straffbestämmelsen tillämpas, så hade jag ovilkorligen
uttalat en sådan mening och för min del, med upplmfvande af IIof-Rättens och Under-
Rättens beslut, återförvisat ärendet till laglikmätig behandling; ty ingalunda kunde det
tillkomma mig, äfven om ingen anmärkning af parten var gjord, att ingå uti en pröfning,
som enligt lagen skulle tillkomma Nämnden. Nu åter ansåg jag mig vara oförhindrad att
ingå uti en pröfning, hvaruti äfven Högste Domstolens öfrige då närvarande Ledamöter
deltogo. Ville man säga, att då ingen bestämd klagan af parten i berörde afseende var
förd, kunde någon fråga om Högste Domstolens behörighet icke uppstå, så skulle deraf
blifva en följd, att det berodde af den tilltalade att välja, huruvida, i frågan om straff¬
bestämmelsen, han ville låta döma sig af Nämnden eller af Domstolen. Ej eller måtte
det kunna bero på Åklagaren att genom det sätt, (hvarpå?) han framställer sina slutpå¬
ståenden, gifva en olika riktning åt rättegångssättet i afseende på Juryns befattning.
För min del finner jag ej skäl vara anfördt, som kan Verka ändring uti IIof-
Rättens Utslag, så vidt det angår rättegången.
Hvad åter beträffar frågan om det ansvar, hvartill klaganden må hafva gjort sig
skyldig; så enär nögste Domstolens öfrige Ledamöter icke upptagit denna fråga till pröf¬
ning, anser jag mig ej eller nu böra deruti ingå.
Högste Domstolen fann, det borde Sjöberg icke vidare, på grund af de nu undan¬
röjda besluten, i häkte hållas.
I anledning af Justitie-Rådet Stråles förutnämnde yttrande, anförde Justitie-
Rådet Backman:
Uti det Betänkande, som, jemte förslag till ändringar i Tryckfrihetsförordningen
af d. 9 Mars 1810, vid Riksdagen i Orebro, under d. 10 Okt. sistnämnde år, af dåva¬
rande Konstitutions-Utskött till Rikets Ständer öfverlemnades, yttrades, bland annat:
»att Utskottet, öfvertygadt om omöjligheten att efter föreskrifter, som vid den vanliga
rättegångsordningen ära användbara, pröfva, dels brottslighet i allmänhet, dels brottslig—
hetsgrader i afseende Trybkfrihetslagen. ansett sig förbundet att utfinna medel till afhjel-
pande af de deraf härflytande olägenheter; och att Utskottet, under de i detta ändamål
anstälda öfverläggningar, efter inhemtad upplysning af de dylika förslag, (som?) vid 1809 års
II
10
riksdag varit i fråga, blifvit ledt till föreslående af ett i Sverige helt nytt rättegångssätt,
nemligen brottslighets afdömande af en Jury eller Nämnd af edsvurne personer.
Går man härefter till omförmälta förslag, så finner man, huruledes Utskottet i 5
§ föreslagit, att lagligheten af böckers och skrifters innehåll dädanefter skulle pröfvas,
icke af ordinarie domstol, utan af en jury eller nämnd. Vidare innehåller detta förslag,
huruledes denna Nämnd skulle väljas, jemte flere andre nödige föreskrifter, af hvilka här
upplysningsvis intagas följande:
a) »Sedan Åklagaren eller Målsegaren, som vid vederbörlig domstol tilltalar någon
för brott emot denna lag, uti skriftlig stämningsansökning tydligen bestämt brottets be¬
skaffenhet och den § eller moment af Tryckfrihets- eller allmänna lagen, hvarefter han
yrkar brottet böra anses, hvilken rubrik han under rättegången sedermera ej eger förän¬
dra, och Domstolen i anledning deraf kallat den tilltalade att öfver angifvelsen höras och
sig förklara, åligge det Domaren» .
b) »Sedan Nämnden sålunda blifvit nedsatt till det bestämda antalet, samman¬
träde densamma dageligen före och efter middagen intill dess att alla erforderliga upp¬
lysningar af densamma utforskade blifvit. Derefter afiägge Nämnden denna ed:» .
c) »Nämnden må derefter icke åtskiljas, innan omröstning med slutna sedlar blif¬
vit verkställd öfver frågan: År skriften brottslig efter det lagens rum Åklagaren åbero¬
pat? Rösta två tredjedelar af Nämnden eller derutöfver ja, och de öfrige nej, skall pro¬
tokollet öfver hvad inför Nämnden sålunda sig tilldragit ofördröjligen öfversändas till den
domstol, hvarest målet blifvit instämdt, hvilken dermed efter lag och beskaffenhet vidare
eger att förfara; utfäller voteringen annorlunda, underrättas endast domstolen derom, att
målet i afseende på den tilltalade anses förfallet, hvilket domaren bör parterne kungöra,
jemte förklaring, att ingen annan åtgärd dervid mera eger rum, än pröfningen af den re-
konventionstalan, som den anklagade emot sin vederpart må finna sig befogad anställa.
Derest Nämnden förklarat skriften så brottslig, att författaren till urbota ansvar fä lies,
bör namnsedlen genast brytas; hvarefter det åligger Justitie-ombudsmannen, att innan
Nämnden åtskiljes skriftligen fordra vederbörande exsekutors åtgärd till författarens gri¬
pande och insättande i häkte» — — —.
Härefter, vid 1812 års riksdag, afgaf under den 20 Juni dåvarande Konstitutions¬
utskott ett nytt betänkande jemte ett nytt förslag till ändringar i Tryckfrihetsförordnin¬
gen. Innehållande samma betänkande, att sådant skedde med anledning af de af förra
Konstitutions-Utskottet aflemnade förslag till förändringar i Tryckfrihetsförordningen
som af de, hvilka innehöllos i Konungens vid då pågående riksdag aflåtna nådiga
proposition (om indragniugsmakten); och då skälen och anledningarne till de föresiagne
stadgander och förändringar hufvudsakligen igenfunnos, dels uti förenämnde Konungens
nådiga proposition, dels uti Konstitutions-Utskottets vid 1810 års urtima riksdag afgifna
betänkande samt de respective Ståndpns anmärkningar, ansåg Utskottet, till undvikande
af ett onödigt upprepande, sig endast böra åberopa desamme och tillägga, att då Utskot¬
tet funnit det de stadganden, hvilka voro ernade att bestämma skilnaden emellan
11
tryckfrihetens rätta bruk och dess missbruk samt beskaffenheten af inseendet och bevak-
ningsanstalterna dervid, kunde beqvämligen skiljas ifrån sjelfva rättegångssättet, hade Ut¬
skottet, hos hvilket de mest skiljaktiga meningar i afseende på detta sednare uppstått,
trott sig böra förslaget dertill uti ett särskildt betänkande afgifva; hvadan och då i först¬
nämnde betänkande upptogos alla de uti de 4 första §§ af Tryckfrihetsförordningen inne¬
fattade och af Utskottet godkända stadganden, uti det särskilta betänkandet öfverlem-
nades de föreskrifter, hvilka hörde till den 5 § af Tryckfrihetsförordningen och hvilka en¬
dast uppå sjelfva rättegångssättet och formen af undersökningen hade afseende.
Det här ofvan åberopade förslag till ändringar uti de 4 första §§ af 1S10 års
Tryckfrihetsförordning godkändes af Rikets Ständer och igenfinnes i Tryckfrihetsförord¬
ningen d. 16 Juli 1812; men det uppgjorda förslaget till Jury-inrättning, innefattande
flera nya momenter att införas i början af Tryckfrihetsförordningens 5 §, blef först
vid 1815 års riksdag antaget och har sedermera i det hufvudsakligaste bibehållits oforändradt.
Då man granskar dessa sålunda tillkomne momenter, finner man väl i dem åkla¬
garens skyldighet, att i tryckfrihetsåtal tydligen bestämma brottets beskaffenhet, ej vara
så fullständigt och med så klara ord uttryckt som uti 1810 års här ofvan i den delen
intagna förslag. Nu gällande Tryckfrihetsförordning innehåller likväl, att innan Nämnden
utses skall ransakningen medelst parternas förhör, åklagarens slutpåstående och den till¬
talades förklaring deröfver vara fulländad, äfvensom 10 mom. af 5 § utvisar, att af åkla¬
garens slutpåstående bör kunna inheintas, huruvida åtalad skrift är af så brottslig be¬
skaffenhet, att urbota bestraffning derå följa bör; och då härtill kommer, dels att formen
för den fråga, som i alla tryckfrihetsåtal skall till Nämnden framställas, den nemligen: »Ar skrif¬
ten brottslig efter det lagens rum Åklagaren åberopat», qvarstår sådan den förefinnes uti
1810 års Konstitutions-Utskotts förslag, hvilket i den delen ostridigt grundar sig på före¬
skriften om åklagarens skyldighet att tydligen bestämma brottets beskaffenhet och den §
eller moment af Tryckfrihets- eller allmän lag, hvarefter han yrkar brottet böra anses;
dels ock att Tryckfrihetsordningen bjuder, att, derest Nämnden med ja besvarat den fram-
stälda frågan, skall domaren ofördröjligen för parterne afkunna Utslag, med tillägg af den
bestraffning, hvartill den brottslige sig skyldig gjort, ett stadgande, som, efter mitt om¬
döme, förutsätter en sådan hos Nämnden förutgången pröfning af skriften, att densammas
svårare eller lindrigare brottslighetsgrad derigenom är vorden bestämd; så har hos mig
förekommit den föreställning, att i de tryckfrihetsåtal, der ansvaret beror af brottslighets—
graden, är det, enligt Tryckfrihetsförordningen, åklagarens åliggande att tydligen angifva
den grad af brottslighet, han anser åklagad skrift innebära; hvarefter det tillkommer
Nämnden att deröfver i föreskrifven ordning sig utlåta, samt domaren att, i händelse
Nämnden fäller, då utsätta den bestraffning, lagen på en sålunda bestämdt gifven brott¬
slighet utstakar.
Skulle i motsats härtill antagas, att i nyssnämnde fall åklagaren endast behöfver
åberopa ett visst moment af Tryckfrihetsförordningen och icke, fastän samma moment
lemnar en generell hänvisning till allmänna lagen, derjemte utmärka det kapitel, § och
12
moment i denna lag, hvarefter lian yrkar att skriften skall för brottslig anses, eller ock
att åklagaren, såsom i förevarande mål, må äga, att, jemte det särskilta momentet i
Tryckfrihetsförordningen, tillika åberopa särskilta ruin i lagen, enligt hvilka brottslighets-
graden kan anses både svårare och lindrigare; så inses lätteligen, att om icke Nämnden
sönderdelar den till deni framstälda frågan med hänsigt till de olika lagrum åklagaren
åberopat, utan med ja besvarar den framstälda frågan i sin helhet, har domaren genom
ett sådant Nämndens utlåtande alldeles icke erhållit den ledning för bestämmande af an-
svarspåföljden, sorn bort vara en följd af Nämndens pröfning af skriften och dess brotts¬
liga beskaffenhet. Väl har i nu anförda fall Nämnden, likasom Åklagaren, funnit skrif¬
ten brottslig; men Nämnden har lika litet som Åklagaren angifvit graden af denna brotts¬
lighet. Följden deraf blifver ett öfverlemnande åt domaren att ingå i pröfning af den
åtalade skritten och dennas grad af brottslighet, änskönt, enligt Tryckfrihetsförordningen,
en sådan pröfning tillkommer Nämnden, men icke domaren, hvars åliggande endast är
att tillämpa Nämndens beslut, samt sålunda, i det fall att Nämnden förklarat en åtalad
skrift brottslig efter ett visst åberopadt lagens rum, då utsätta den bestraffning, hvartill
den anklagade efter samma lagens rum sig skyldig gjort.
Att, då ett sådant lagens rum, d. v. s. en åberopad § eller moment af allmänna
lagen eller Tryckfrihetsförordningen, för det till sin karakter bestämdt angifna brottet,
innehåller ett högre eller lägre ansvar, det i sådan händelse ankommer på domarens ur¬
skiljning, hvilketdera ansvaret bör tillämpas, må gerna medgifvas; men denna domarens
åtgärd, äfven om den anses innefatta en pröfning, är dock af en underordnad art och
vida skild från den vigtigare och hufvudsakligare pröfning, som bör hos Nämnden föregå,
till bestämmande af skriftens brottslighet och graden af denna brottslighet.
Uti 7 mom. af 5 § i Tryckfrihetsförordningen förekommer väl det stadgande:» Se¬
dan Nämndens utlåtande således blifvit inhemtadt pröfve och afgöre domaren saken;»
men icke kan domaren härigenom vara tillagd en annan eller vidsträcktare pröfningsrätt,
än den, som 5 mom. nyss förut bestämmer, nemligen: »att efter inhemtad underrättelse
om Nämndens åtgärd, ofördröjligen för parterne afkunna Utslag, med tillägg, antingen af
den bestraffning, hvartill den brottslige sig skyldig gjort, eller af den upprättelse, hvartill
den oskyldigt anklagade kan anses berättigad.»
I afseende på det praejudicat, som är vordet åberopadt till upplysning derom, att
den rättegångsordning, här ofvan finnes antydd, ej alltid skall blifvit så noga iakttagen,
får jag anmärka, att i det mål, hvarom praejudicatet handlar, icke varit, i afseende på
rättegången, förd en så bestämd klagan, som uti förevarande mål, och att, då Högste
Domstolen, enligt hvad praejudicatet utvisar, den gången tillämpat det moment af 18
Kap 8 § M. B., sam innefattar den lingrigaste ansvarsbestämmelsen, det icke är osanno¬
likt, att sådant till en del haft sin grund just i en förefunnen otullständighet i åklagarens
sätt att rubricera brottet.
Anmärkas må jemväl, i sammanhang härmed, Kongl Maj:ts Utslag d. 13 Maj
1828 (infördt i samma års författningssamling), hvaraf, bland annat, iuhemtas, att sedan
13
Kämners-Rätten uti ett tryskfrihetsåtal till Nämnden framställt den fråga: År skriften
brottslig efter de af actor åberopade lagens rum 3 § 8 morn. Tryckfrihetsförordningen
samt 18 Rap. 8 § M. B.; men Hof-Rätten ogillat denna fråga, såsom upptagande mer
än ett lagens rum; har Kongl. Maj:t funnit Kämners-Rättens åtgärd i afseende på frågans
uppställning icke afvika från den rättegångsordning, som blifvit i Tryckfrihetslagen
föreskrifven.
Återstår slutligen att tillse, om i det fall, att åklagaren åberopat särskilta lagens
rum, efter hvilka brottets art kan anses vara både svårare och lindrigare, det må vara
domstolen obetaget, att till Nämndens besvarande framställa de flera frågor, sorn, med
anledning af det obestämda i ett sådant åklagarens slutpåstående, må finnas nödiga för
att få den åtalade skriften och graden af dess brottslighet så pröfvad, som Tryckfrihets¬
förordningen bjuder. Enligt hvad jag här ofvan anfört, skulle, då angifvelsen afser öfver¬
trädelse af blott ett enda moment af Tryckfrihetsförordningen, endast en fråga vara af
nöden, men det är ock klart, att om åklagaren icke i rätter tid, d. v. s. innan Nämnden
är utsedd, till § och moment bestämt det lagens rum, hvarefter han yrkar att skriften
skall brottslig anses; kaij sådant icke sedermera afhjelpas eller saken komma i behörigt
skick, annorlunda, än genom framställning af de särskilda frågor, hvartill Åklagarens al¬
ternativa påståenden föranleda. Genom en sådan åtgärd försättes Nämnden i tillfälle att
fullständigt meddela den på henne ankommande pröfning, likasom det för domstolen blir
görligt, att, derest Nämnden fäller, då utsätta bestraffningen för just den grad af brotts¬
lighet, Nämnden ansett skriften innebära.
Det är på de§sa skäl jag biträdt det yttrande, hvilket kommer att utgöra Högste
Domstolens beslut i förevarande mål.
/
«
\
RIKETS HÖOLOFLIGE STÅN HERS
JUSTITIE-OMBUDSMANS
EMBETSBERÄTTELSE
till Riksdagen år 1865,
åtfölja af Berättelse från Trychfrihets-Bomitén.
STOCKHOLM,
THYCKT HOS K. WESTRELL, 1865
K
INNEHÅLL.
Sid.
Inledning 1.
Redovisning för åtal, anstälda emot
1) Kongl. GeneralTullstyrelsen, för underlåtenhet, att anslå lediga tjenster och att beifra
underordnades tjenstefel m. m 2.
2) Ofverståthållare-Embetet för Polisärenden, för dröjsmål med expedition af protokoll och
utslag 22.
3) Pastor i en församling inom Ärkestiftet, för oriktigt förfarande med en person, som,
dömd till värjemålsed, var hänvisad till sin själasörjare för erhållande af föreställ¬
ningar om edens vigt och vådan af mened 25.
4) Borgmästaren i Mariefred, för underlåtenhet, att i rätt tid uppsätta dombok och Magi-
stratsprokokoll - 29.
5) Domhafvanden i Vestra och Ostra Hisings härad, för det han öfver inlemnandet af
utdrag ur förmyndareräkningar expedierat domboksutdrag och, utan derom fram-
stäld begäran, låtit dem tillställas förmyndarena emot lösen 31.
6) Rådstugurätten i Eskilstuna, för oriktig bötesförvandling 36.
7) Konungens Befallningshafvande i Wermlands län, för långsamhet i. ärendenas be¬
handling 37.
8) En Magistratssekreterare i Carlstad, för det han påfört och uppburit lösen för utdrag
af Magistratens protokoll, expedierade till stadens Drätselnämnd (forts, från 1862
års Embetsberättelse) 40.
9) Domhafvanden i Hölebo härad, för dröjsmål med företagande af ransakning rörande
häktade personer 41.
10) Rådstugurätten i Lindesberg, för oriktig behandling af ett mål rörande förment ut¬
spridande af falskt mynt 43.
11) En tillförordnad ledamot, och protokollsförande i Rådstugurätten och Magistraten i
Warberg, för ofullständiga domböcker och protokoll 50.
12) Ofverståthållare-Embetet för Polisärenden, för långsamhet i uppgifna ärendens be¬
handling 53.
13) Vice Pastorn i en församling inom Göteborgs stift, för vägran att uppläsa Öfverbefäl-
hafvarens för en Skarpskytteförening kungörelse, angående vapenöfningar å en
söndagseftermiddag 84.
14) En Prestman inom Erkestiftet, för enahanda vägran 96.
15) Konungens Pogate, för dröjsmål med häktad persons inställande inför domstol. . . 99.
16) En Afdelning af Rådstugurätten i Kalmar, för ofullständiga domböcker (forts, från
1864 års Berättelse) „
17) Domhafvanden å Oland, för oriktig förvandling af böter och för fördröjdt afslutande
af lagtima ting (forts, från 1864 års Berättelse) 100.
18) Konungens Befallningshafvande, Landshöfdinge-embetet och Landssekreteraren i Norr¬
bottens län, för behandling af ett lagsökningsärende (forts, från 1864 års Be¬
rättelse „
Hemställan till Kongl. Göta Hofrätt, angående upphäfvande af ett vitesförbud mot qvack¬
salveri
Underdåniga framställningar till Kongl. Maj:t
a) angående en omorganisation inom Ofverståthållare-Embetet för Polisärenden, . . . 103.
Sid.
b) angående en omorganisation inom Ofverståthållare-Embetets Kansli 108.
Anmälan om en af Kongl. Majt meddelad lagförklaring 114.
Sammandrag af Revisionssekreterarnes arbetsredogörelser för år 1864 1 15.
Om Latitudsystemet 117.
„ Rådstufvurätternes samt »Konungens Befallningshafvandes i Stockholm» utslag efter
anslag , . 123,
„ Det ansvar, hvartill arbetshjon eller fattighjon må dömas för förskingring af arbets-
eller fattighusets tillhörigheter 124.
„ Embets- och tjenstemän» skyldighet att ersätta skada, vållad genom embetsfel, äfven
sedan tiden för ansvarstalan å felet är lörsuten 128.
„ Den grund, efter hvilken fastigheters värde bör beräknas vid fråga om köpebrefs och
bouppteckningars beläggande med stämpel m. m 130
,, Stads- och Häradsarkifven, samt om förflyttning af äldre domböcker och handlingar
till Stockholm
„ Lagskipningen 135.
,, Embetsresorna 142.
„ De från Statsdepartemeuten imkomna uppgifter, som äro intagna bland Bilagorna .
BILAGOR:
Uppgifter från Kongl. Statsdepartementen på Rikets Ständers under Riksdagen 1862 och
1863 aflåtna underdåniga skrifvelse!- och de i anledning deraf hos Kongl. Majt
vidtagna åtgärder 3.
De i föregående uppgifter förekommande ännu oafgjorda ärenden 43.
Förteckning å Rikets Ständers till Kongl. Majt aflåtna skrifvelser, hvilka i Justitie-Om-
budsmannens embetsberättelse till sistförflutna Riksdag finnas upptagna såsom i
sin helhet eller till någon del oafgjorda, äfvensom uppgift å de åtgärder, som vid
dessa sedermera ägt rum 46.
Tabell öfver förstberörda uppgifter 56.
Förteckning öfver de i Stads- och Häradsarkifven befintliga domböcker som tillhöra tiden
före år 1736 57.
Berättelse af kommitterade till Tryckfrihetens vård 73.
Tryckfel och räll elser:
Sid.
|
13
|
raden
|
6 uppifrån atår: Kongl. Maj:t
|
läs: Kongl. Maj:ts
|
»
|
6
|
». 34
|
& 35 »
|
»
|
Tullkammareförestånden
|
» Tullkammareföre-
föres tändare
|
|
26
|
»
|
32 »
|
))
|
ett
|
» att
|
»
|
33
|
»
|
4 »
|
))
|
oeftergiltiga
|
» oeftergifliga
|
»
|
37
|
» 1
|
& 2 »
|
»
|
senare
|
» den senare
|
»
|
40
|
»
|
25 »
|
»
|
angifva
|
» afgifva
|
»
|
60
|
»
|
18 »
|
|
Poliskammarers
|
» Poliskammaren
|
»
|
63
|
»
|
9 »
|
»
|
mig icke
|
» mig, icke
|
»
|
64
|
))
|
13 »
|
»
|
Öfverståthållare-embete
|
» Öfverståthållare-
em betets
|
»
|
»
|
»
|
21 »
|
»
|
och
|
>j ock
|
»
|
71
|
»
|
3 »
|
»
|
befattning
|
» befallning
|
»
|
93
|
»
|
21 »
|
»
|
föreskrift; om
|
» föreskrift om
|
»
|
102
|
»
|
19 »
|
»
|
förlägga
|
» förelägga
|
»
|
106
|
»
|
36 »
|
»
|
allerfarenheten
|
» erfarenheten
|
»
|
|
»
|
37 »
|
»
|
männa
|
» allmänna
|
»
|
108
|
»
|
16 »
|
»
|
berättelser
|
» berättelsen
|
»
|
114
|
»
|
19 »
|
»
|
den sistlidne
|
» den 2 0 sistlidne
|
»
|
128
|
»
|
4 »
|
»
|
Rikets Ständer vid till
|
» till Rikets Ständer
vid
|
»
|
129
|
»
|
23 »
|
»
|
brott
|
» fel
|
»
|
130
|
»
|
6 »
|
»
|
skall
|
» skola
|
»
|
139
|
))
|
35 »
|
|
oriktig; att
|
» oriktig; samt att
|
»
|
140
|
»
|
3 »
|
»
|
och efter
Bilagorna:
|
» och om efter
|
»
|
14
|
|
32 »
|
»
|
(139)
|
» (193)
|
»
|
16
|
»
|
2 »
|
»
|
(184)
|
» (181)
|
35
26
32
(149)
(14 7)
(153)
Dessutom förekomma några bokstafsfel och oriktigheter i kommatering, hvilka, såsom icke
vållande otydlighet, torde af läsaren benäget öfverses.
Till Rikets Högloft Ständer.
V i<i afgifvande af den i 14 § af Instruktionen för Rikets Ständers Justitie¬
ombudsman föreskrifna allmänna redogörelse för hans embetes förvalt¬
ning, har jag först att anmäla och öfverlemna det utlåtande, hvilket, enligt
samma paragrafs föreskrift, under det år, som förflutit emellan sist hållna
och nu instundande Riksdag, eller år 1864, är vordet genom trycket kungjordt.
I berörda utlåtande förmäles, hurusom då, af anförda skäl, redovis¬
ningen uppskjöts för ett emot Kongl. GeneralTullstyreisen anstäldt åtal.
II. St. Just.-Ombudsmans-Embets-Berättelse till 1865 års Riksdag. t
2
Sedan under tiden Kongl. Maj:ts nådiga utslag deröfver blfvit medde-
ladt, må detta mål intagas först bland de af mig förordnade åtal, i hvilka,
efter medlet af April månad sistlidna år, utslag fallit och för hvilka jag
nu bör redogöra.
Uti en den 27 Oktober 1862 till mig ingifven skrift, hade f. d. Tull¬
inspektören N. M. Malmros anmält Kongl. GeneralTullstyrelsens nedan-
nämnda åtgärder, dem han förmenat vara olagliga och hans rätt förnär¬
mande, samt hemställt, huruvida icke samma åtgärder borde föranleda åtal
emot Kongl. GeneralTullstyrelsen.
De öfverklagade förhållandena angåfvos sålunda:
l:o. Uti 6 § 4 mom. af Kongl. Maj:ts nådiga Instruktion för Kongl.
GeneralTullstyrelscn den 15 Juli 1825 stadgas, att alla tjenster, hvarå Kongl.
Maj:ts Konstitutorial icke utfärdas, tillsättas af Kongl. GeneralTullstyrelsen,
som bör kungöra ledigheten genom anslag å dörren till Styrelsens Embets¬
rum Trettio dagar före tillsättandet. Denna föreskrift åsidosatte vanligen
dåvarande Chefen för bemälda Styrelse; lediga tjenster höllos hemliga,
någon enda person uppmanades att söka, och denne nämndes genast till
tjensten, under förevändning, att han varit ensam sökande; hvaruppå an¬
fördes fyra särskilda exempel.
2:o. I sista mom. af ofvanåberopade 6 § af bemälda Instruktion före-
skrifves, att Kongl. GeneralTullstyrelsen bör, vid inträffande ledigheter,
från Exspektans-staten till Ordinarie staten inflytta sådana tullbetjente, som
för lediga tjensters bestridande äga erforderlig skicklighet och hvilkas ålder
derjemte medgifver, att de uti tjenstgöring kunna ingå. Klaganden, såsom
varande på exspektansstat och ännu i sin kraftfullaste ålder, hade anmält
sig att komma i tjenstgöring samt erhållit till svar, att han borde inlemna
ansökan till någon ledig tjenst, som kunde passa honom; men då de flesta
tjenster icke ansloges till ansökning lediga, hade det varit för honom svårt
att söka någon viss tjenst; åberopande klaganden härvid, till bevis på sin
verksamhet och skicklighet såsom Tull-tjensteman, att han under fem års
tjenstetid verkstält fjorton beslag å sådana ställen och orter, der luren-
drejerier sällan förekomme.
3:o. Klaganden förmente sin rätt, såsom delägare i Tullstatens Enke-
och Pupill-kassa, i hvilken hvarje Tulltjensteman vore tvungen att medelst
dryga afgifters erläggande ingå, förnärmad derigenom, att redan ålder¬
stigne tjenstemän, som under deras tjenstetid icke kunnat komma ur de
lägre graderna, blifvit befordrade till betydligt högre lönegrad, sedan de
3
uppnått den ålder, att de antingen redan varit pensionsmessige eller ock
snart blifvit det, hvarefter de genast erhållit afsked; och anfördes tre exem¬
pel till bestyrkande af denna klagopunkt.
Ehuru icke inverkande på hans rätt, hade klaganden ansett sig böra
vidare anmäla
4:o. ej mindre att, sedan vederbörande Distriktchef hos Kongl. General
Tullstyrelsen tillkännagifvit, att Tullförvaltaren i Sölvesborg, Friherre A.,
vid en hos honom hållen inspektion, befunnits vara på en större kassabalans,
bemälda Styrelse låtit denna anmärkning förfalla samt inskränkt sig till att en¬
dast transportera frih. Å. till annan tjenst och derefter befordra honom; än ock
5:o. att Tullinspektören vid Dalarö, friherre L., äfvenledes blifvit hos
Kongl. GeneralTullstyrelsen angifven, såsom den der iråkat kassabalans,
hvilket synts vara så mycket uppenbarare som hans hushållerska, efter
det anmärkning blifvit gjord, inbetalt en del af balansen; men att samma
Styrelse, det oaktadt, icke vidtagit någon åtgärd för att närmare utreda saken.
Emot sistbemälde Friherre skulle likaledes hafva varit angifvet, att han för¬
hållit underlydande dem tillkommande medel, att han genom oriktiga syne-
bevis sökt åtkomma eller åtkommit anslag för reparationer, hvilka antingen
icke blifvit verlcstälde, eller icke blifvit det till den omfattning, som Friherren
uppgifvit; hvilket allt Kongl. GeneralTullstyrelsen lemnat utan undersökning,
hvarigenom Staten tillskyndats skada ocii förlust, om ock beloppen deraf
icke varit stora, och om de äfven på något sätt sedermera blifvit
godtgjorda; varande vid klagoskriften fogade åtskilliga bilagor till bestyr¬
kande af de deri uppgifna förhållanden.
Denna klagoskrift med åtföljande handlingar meddelade jag Kongl.
GeneralTullstyrelsen, som deröfver afgaf utlåtande och anförde:
Beträffande första Idag opunkten, att,genom hvad deri förmäldes, klagan¬
den synbarligen velat tillvita dåvarande GeneralTulldirektören att hafva uti
berörda hänseende infört ett bruk, som tillförene icke ägt rum. Sådant
vore emedlertid ej förhållandet. Då Instruktionen för Kongl. General
Tullstyrelsen i § 6, hvarest uti inledningen förklaras, att »Tulltjensters be¬
skaffenhet fordrar — att dessa tjenster varda skyndsamt tillsatta»,
tydligen utmärkte, att anslag skulle ske, endast när »ledigheter inträffa»,
hade, alltifrån instruktionens utfärdande, nyinrättade tjenster blifvit utan anslag
tillsatta — en regel, som jemväl varit af Kongl. Maj:t i tillämpningen godkänd.
Sådana voro två af de i klagoskidften omnämnda tjenster, hvilka utan
anslag blifvit tillsatta. Afven hade Kongl. GeneralTullstyrelsen, alltifrån
sin första, inrättning, omedelbart till lediga tjenster transporterat tjenstemän
inom lika grad. Transporträttigheten vore Styrelsen uti Instruktionen till¬
försäkrad; och det hade ansetts otjenligt att, vid tillfällen, då transport
4
funnits nödig och lämplig, genom anslag åbringa sökande besvär och kost¬
nad medelst ansökningar, hvilka genom verkställighet af den tillämnade trans¬
porten skulle blifva utan påföljd. Det hade varit genom sådana transpor¬
ter de två andra af de i klagoskriften uppgifna tjenster blifvit tillsatta.
Utom i så beskaffade undantagsfall, som de nu beskrifna, hade Instruk¬
tionens föreskrift om anslag alltid för de å tullverkets stat med lön upp¬
förda tjenster blifvit tillämpad. Beskyllningen, att »lediga tjenster hållas
hemliga» ansåges af sig sjelf förfalla, då det vore klart, att inträffade le¬
digheter icke kunde döljas, ehvad de tillkommit genom dödsfall, afsked
eller befordran. Så vore ock uppgiften, att »någon enda person uppmanas
att söka», alldeles oriktig, enär de i frågavarande tjenstetillsättningarne
skedde utan ansökning, hvadan ock »någon förevändning, att han (den sö¬
kande) varit ensam sökande», ej kunde komma i fråga.
Beträffande andra Mag opunkten, förmälde Kongl. GeneralTullstyrelsen
först, att klaganden vid början af år 1852 utnämndes till Inspektor vid
Stockholms rörliga tullbevakning och, efter fem års förlopp, då hälften af
den vid nämnda bevakning anstälda personal indrogs, flyttades på Indrag-
ningsstaten med bibehållande af hela den ordinarie lönen; och anförde vi¬
dare, att det åberopade momentet i Kongl. GeneralTullstyrelsens Instruk¬
tion (6 § sista mom.) visserligen innehåller, att »vid sig yppande ledig¬
heter», Styrelsen bör från Tullverkets exspektansstat på den ordinarie staten
inflytta sådana tullbetjente, som för lediga tjensters bestridande äga erforder¬
lig skicklighet och hvilkas ålder derjemte medgifver, att de kunna uti ständig
tjenstgöring ingå; men att det icke destomindre låge i sakens natur, att
Styrelsen, vid tillämpningen af detta stadgande, icke borde lemna ur sigte,
i hvilken högre eller ringare grad personalen genom föregående tjenstgöring
och vandel gjort sig förtjent af förmäns förtroende. I afseende härpå upp¬
lyste åter Styrelsen, att klaganden antogs den 11 Februari 1833 till Kust¬
uppsyningsman i Helsingborgs distrikt, men att redan den 16 derpåföljande
Mars till Distriktchefen derstädes rapporterades, att klaganden försåtligen
tillfogat en sofvande kamrat våld medelst slag i hufvudet, och, med in¬
sändande af förhörsprotokoll härom, tillstyrkte Distriktchefen klagandens
entledigande ur Tullverkets tjenst, hvilket Kongl. GeneralTullstyrelsen
den 11 April samma år biföll; — att, klaganden den 30 April 1836, på
Chefens i Sydöstra distriktet förslag, anstäldes såsom kustvakt i Carls¬
hamns Tullkammare-distrikt och att nästföljande år, den 12 Juni, samme
Distriktchef insände ett förhörsprotokoll, enligt hvilket klaganden, jemte en
annan kustvakt, vid tillfälle af ett verkstäldt beslag, utaf varuägaren ernot-
tagit en förbindelse å 100 R:dr Banko samt derför utfäst sig att låta denne
undkomma och förblifva okänd; att, uppå ansökning, som tillika insändes,
5
klaganden då ånyo blifvit från Tullverket entledigad — till närmare upp¬
lysning . om hvilka förhållanden bestyrkta afskrifter af de officiella hand-
lingarne åtföljde Kongl. GeneralTullstyrelsens utlåtande; — att under de
fem år klaganden sedermera innehade Inspektors-tjenst vid Stockholms
rörliga tullbevakning, han, enligt en vid utlåtandet likaledes fogad uppgift
från Styrelsens Advokat-Fiskals-kontor, dels i hufvudstaden dels å andra
orter verkstält åtskilliga varuanhållningar, hvilka dock endast i viss mån
blifvit af vederbörande domstolar godkända, till ett sammanräknadt värde¬
belopp af omkring 4,300 Riksdaler Banko; hvaremot klaganden i ett af
dessa mål för tjenstefel dömdes att böta en månads lön; — och att, efter
Tullinspektorstjenstens indragning, klaganden fyra gånger, under åren 1857
och 1859, innehaft Kongl. GeneralTullstyrelsens, enligt hans enträgna be¬
gäran, utfärdade tillfälliga förordnanden att hafva tillsyn å tullförfattnings-
öfverträdelser i vissa orter af riket, utan att derunder veterligen någon varu-
anhållning af honom blifvit verkstäld; tilläggande Styrelsen, att det vis¬
serligen måste medgifvas, att Inspektoren Malmros icke vidare blifvit af
Styrelsen i ordinarie tjenst använd; men att Styrelsen ändock icke åsido¬
satt sin pligt, att till lediga tjenster förflytta användbara exspektanter, kunde
inhemtas af en utlåtandet bilagd förteckning, som utvisade, att från och
med år 1857 från Tullverkets Indragningsstat genom befordran eller trans¬
port afgått Sextionio personer, hvarigenom å nämnde stat besparats aflö-
ningsanslag till belopp af 25,294 Riksdaler 50 öre.
Vid tredje hlag opunkten erinrade Kongl. GeneralTullstyrelsen, att de
af klaganden uppgifne tre personer, hvilka skulle hafva blifvit på deras
ålderdom, för vinnande af högre pensioner, befordrade, alla tre förut, lika
med Revisorer, innehade andra gradens tjenst; att de vid utnämningen vis¬
serligen uppnått 59 till 62 års ålder, men att man icke rättvisligen kunde
från befordran eller transport till mindre kroppsansträngande syslor inom
samma grad, vid sådan ålder, utestänga fullt tjenstbara personer, då de
dertill ägde skicklighet och kompetens o. s. v.
Rörande fjerde klagopunkten, i afseende på tullförvaltningen i Sölves¬
borg, yttrade Kongl. GeneralTullstyrelsen, att af Distriktchefens rapport,
angående den af honom den 31 Maj 1859 verkställda inspektion å Tull¬
kammaren i nämnde stad, icke kunde dragas den slutföljd, att uppbörd.s-
tillgrepp eller propriebalans varit för handen, så att balansförfattningarnes
tillämpning påkallades. Den Tullkammaren för månaden åliggande redo¬
visning till Kongl. GeneralTullstyrelsens Kammar- och Revisionskontor
hade ock blifvit fullgjord, hvad så väl uppbörd som räkenskaper beträffade,
på den tid Reglementet föreskrifver. Men, ehuru de under månaden in¬
komna och packhusbehandlade varorna blifvit till beskaffenhet och qvanti-
6
tet, enligt Uppsyningsmannens packhusattester, i Tullkammarens journaler
införda, voro likväl de belöpande tullafgifterna vid Distriktschefens embets-
besök icke indrifna och ej heller i journalerna antecknade. Detta ådaga-
lade obestridligen en högst anmärkningsvärd försummelse, och en följd
deraf blef — änskönt allt befunnits rättadt och kompletteradt då, några
några dagar efter det Distriktchefens rapport inkommit, Tullkammaren af
GeneralTulldirektören inspekterades — att Tullförvaltaren Friherre A. af
Kongl. GeneralTullstyrelsen transporterades, genast efter GeneralTull-
direktörens hemkomst, till Tullförvaltarebefattningen i Carlstad, enär någon
lämpligare plats då ej var att tillgå, och sedermera, den 1 December näst¬
följande år, till Förpassnings-inspektorstjensten i Göteborg. Att anse denna
senare flyttning för en befordran vore oriktigt. Förpassningsinspektoren,
som endast har att skaffa med inrikes varutrafiken, ålåge hvarken uppbörd
af tullafgifter eller uppbördskontroll, ej heller packhusförvaltning. Tjensten
vore således mindre vigtig, än hvilken Tullförvaltare-beställning som helst;
och, hvad aflöningen beträffade, så hade Friherre A. såsom Tullförvaltare i
Sölvesborg större inkomst, än han nu i och för tjensten kunde påräkna.
Angående femte klagopunkten eller anmärkningarne i afseende på Kongl.
GeneralTullstyrelsens behandling af de emot numera aflidne Tullinspek¬
tören vid Dalarö, Friherre L., gjorda angifvelse!-, förmälde Styrelsen, att be¬
rörda angifvelse!- framstäldes af Bevakningskontrollören S. uti särskilda
skrifvelser under Oktober oell November månader år 1857, då denne inne¬
hade tillfälligt förordnande att Tullinspektorstjensten vid Dalarö förestå,
under det att Friherre L. för skötande afen bränvins-kontrollörs-befattninu
O
åtnjöt två månaders tjenstledighet. Skriftvexlingen med anledning af be¬
sagda angifvelser förmodade Styrelsen utvisa, att, ehuru Friherre L. i det
formela af sina tjensteåligganden vid åtskilliga tillfällen begått misstag, äf¬
ven i nu omhandlade fall, någon prnprie-balans likväl icke kunde anses
vara för handen. Den under nyssberörda skriftvexling omnämnda »kassa-
balansen» bestode af den i Dalarö Tullkammares uppbördsförslag för Sep¬
tember månad år 1857 utbalanserade behållning, 588 Riksdaler 8 skillingar
5 runstycken banko, hvilken summa, enligt S:s uppgift, »Friherre L. skall
lofvat personligen till Kammarkontoret redovisa», men då sådant stridde
emot reglementarisk ordning, redovisades samma summa derefter af Fri¬
herre L. på det sätt, att 200 Riksdaler Banko kontant till Tullkammaren
aflemnades, 336 Riksdaler samma mynt användes till godtgörande af för¬
skjuten kostnad för reparationer å Dalarö tullbrygga, enligt Entreprenörens
bevis, och återstoden motsvarade de för året belöpande expenser, hvarå
anordning skulle begäras vid årets slut.
Med afseende å förrbemälde Bevakningskontrollören S:s skrifvelse den
7
5 November 1857 rörande en förmodad kassabrist, stor 376 Riksdaler
30 skillingar Banko, i Tullstatens enskilda Pensionsinrättnings medel, till-
kännagaf Kongl. GeneralTullstyrelsen, att bemälde Pensionsinrättnings
Direktion — sedan densammas räkenskapsförare vitsordat, att nämnda å
Dalarö Tullkammare innestående behållning af Pensionsinrättningens me¬
del blifvit utaf Friherre L. i Rikets Ständers Bank å Inrättningens räk¬
ning insatt — förklarat skrifvelsen ej föranleda någon åtgärd.
I anledning åter af Kontrollören S:s anmälanden i skrifvelse den 9
November 1857 om tre vaktmästares oliqviderade fordringar, hade Styrel-
relsen, efter det vederbörande sig utlåtit, den 5 Februari 1858 meddelat
beslut af innehåll, att den enes af bemälde vaktmästare anspråk ogillades,
emedan han försummat att inom den i Tjenstgöringsreglementets 203 §
bestämda tid sin fordran hos Styrelsen anmäla, den andres åter förklara¬
des förfallet, sedan han detsamma återkallat, och den tredjes fordran för
aflöning under år 1857, hvilken först vid förklaringens afgifvande af Fri¬
herre L. hos Styrelsen reqvirerades, blef då af Styrelsen till utbetalning-
anordnad.
Den vid Malmros’ klagoskrift fogade brefvexling emellan Dalarö Tull¬
kammare och Kongl. GeneralTullstyrelsens Kansli hade icke blifvit hos
Styrelsen anmäld och alltså destomindre fordrat någon Styrelsens hand¬
läggning som de omhandlade utestående medlen utan vidare dröjsmål in¬
betaltes.
Vidkommande derefter S:s angifvelser i skrifvelse den 29 Oktober
1857 rörande verkstälda tullhusreparationer vid Dalarö, upplyste Styrelsen,
att med anledning deraf, och efter det vederbörande fått sig förklara, Tull¬
kammaren den 12 Januari 1858 förständigats att låta ny besigtning å
reparationsarbetena genom vederbörande kronobetjent, med biträde af bygg-
nadskunnig person, ofördröjligen anställas och afsyningsinstrumentet seder¬
mera till Styrelsen insända, samt att först, efter det sådant försiggått och
arbetena blifvit godkända, eutreprenadsumman fått till vederbörande utbe¬
talas; biläggande Styrelsen sin skrifvelse i detta ämne till Dalarö Tullkammare.
För öfrigt erinrade Kongl. GeneralTullstyrelsen, beträffande angifvel-
serna i afseende på såväl Friherre Å. som Friherre L., att i ingendera de¬
len af hvad anmärkt blifvit det allmänna tillskyndats någon skada eller
förlust, och att Tullverkets räkenskaper för de ifrågavarande åren 1857
och 1859 redan undergått granskning såväl af Kongl. Kammarrätten som
af Statsrevisorer, utan att de i anförde hänseenden föranledt någon an¬
märkning; och förklarade sig Kongl. GeneralTullstyrelsen slutligen hysa
den förhoppning att, efter hvad sålunda utredt blifvit, klagandens framställ¬
ningar skulle befinnas i allo obefogade.
8
Af detta utlåtande liar klaganden på begäran undfått del oell dervid
afgifvit påminnelser hufvudsakligen i här nedan omförmälda afseenden:
Beträffande första punkten och Kongl. GeneralTullstyrelsens yttrade åsigt,
att föreskriften om anslag rörande lediga tjenster icke kunde tillämpas på ny¬
inrättade tjenster, framstälde klaganden den fråga: »huruvida icke en ny¬
inrättad tjenst äfven vore en ledig tjenst, och om icke, då en tjenst måste
tillsättas, en ledighet förut yppats.» Han föreställde sig, att med föreskrif¬
ten, det lediga tjenster skola anslås, afsåges dels att bereda tillfälle för
kompetente osh meriterade tjenstemän att medelst ansökning göra sig på¬
minte dels ock att bereda vederbörande tillfälle att välja bland flera —
ty huru lämplig och berättigad till någon viss tjenst en person påförhand
än måtte anses vara, kunde dock, i allt fall, under ansökningstiden, någon
ännu mera berättigad komma att sig anmäla.
I fråga om andra klagopunkten, förmälde klaganden, att han i ett
nummer af tidningen Aftonbladet, som bilades och åberopades, hade ve¬
derlagt hvad Kongl. GeneralTullstyrelsen i utlåtandet öfver denna punkt
andragit. Han bestrede sannfärdigheten af de i nämnda utlåtande örn ho¬
nom gjorda uppgifter, i afseende å så väl våldet emot kamrat som an¬
gående den skuldförbindelse, lian vid ett beslagstillfälle skulle hafva emot-
tagit af godsägaren; tilläggande, att om ock Kongl. GeneralTullstyrelsen
haft anledning förmoda, att klaganden i någon mån felaktigt förfarit, en
tjugusju-årig, berömligt vitsordad tjenstutöfning efter den tiden i allt fall
borde hafva utplånat minnet af de mot honom i hans ungdom framstälda,
men ingalunda styrkta beskyllningar. Genom hans utnämning till Tull¬
inspektor år 1852 hade ju dessutom Kongl. GeneralTullstyrelsen medgif-
vit, att tillvitelserna emot klaganden icke förtjente afseende. Efter den
tiden syntes endast hafva bort tagas i betraktande, huru han skött sin nya
tjenst; och under denna tjenstetid, från år 1852 till och med år 1856,
hade hans tjenstgöring af förmän blifvit väl vitsordad. Han hade nemligen
erhållit vitsordet »duglig och påpasslig,» hvilket blott en enda bland hans
kamrater lyckats bekomma. Beträffande uppgiften om de varuanhållningar,
klaganden under sin senaste tjenstetid verkstält, yttrade klaganden, att han
icke förstode, i hvilken afsigt densamme blifvit gjord. Klaganden trodde,
att dylika anhållningar borde bedömas icke så mycket efter deras värde
som icke mera efter deras mängd; men af den omständighet, att, då kla¬
ganden under sin tjenstetid af fem år, verkstält fjorton varuanhållningar,
under det att, bland hans fyra kamrater, som bibehöllos i tjenstgöring, då
han flyttades på indragningsstaten, blott en på dubbelt så lång tid, verk¬
stält fyra anhållningar, och de ti'e öfriga, under hela deras tjenstetid, ingen,
hade
9
hade klaganden kommit till den öfvertygelse, att hans verksamhet i be¬
rörda hänseende lades honom till last.
Vid Kongl. GeneralTullstyrelsens uppgift, att genom personers öfver-
flyttning från indragningsstaten till aktiv tjenstgöring, sedan år 1857 blifvit
besparade 25,294 R:dr 50 öre, anmärkte klaganden, att ett sådant förhål¬
lande tycktes icke stå tillsammans med det, att utgifterna på indragnings¬
staten år 1856, eller året näst före det, hvarunder dåvarande General-
Tulldirektören tillträdde embetet, utgjorde 32,554 Riksdaler, men år 1862
besteg sig till 69,175 Riksdaler, allt Riksmynt.
Rörande tredje klagopunkten åberopade klaganden endast den omstän¬
dighet, att hvarje tjensteman inom Tullverket skulle hafva sig bekant, att
hans anmärkning vore grundad.
Angående fjerde och femte klagopunkterna och Kongl. General-Tull¬
styrelsens yttrande, att balansförfattningarne icke skulle hafva varit tillämp¬
liga på de hos Friherrarne Å. och L. förefunna kassabrister, och att något
uppbördstillgrepp icke varit för handen, anmärkte klaganden, att kassabalans
alltid vore för handen, då i kassan icke funnes de belopp, som räkenska¬
perna visade, att kassan borde innehålla; att statens medel icke finge äf-
ventyras genom deras användande för (uppbördsmannens) eget behof, eller
till utlåning; och att en uppbördstjensteman icke kunde undgå ansvar genom
att betäcka balansen, sedan den vore uppdagad. Ersättningsskyldigheten
vore en sak, ansvarspåföljden en annan. Rörande Friherre L. hade visser¬
ligen uppgifvits, att han ägde fordran för reparation å tullbryggan, hvilken
fordran kunde qvittas med en del af bristen i kassan, men någon så be¬
skaffad fordran hade icke kunnat upptäckas i räkenskaperna. Att kassa¬
brist imellertid verkligen förefunnits, förmodades vara synbart deraf att,
sedan åtal emot Friherre L. började befaras, hans hushållerska inbetalte en
del af bristen. I afseende åter på den »förmodade kassabristen» uti Tull¬
statens enskilda pensionsinrättnings medel, hade Kongl. General-Tullstyrel¬
sen förmält, att anmärkningen fått förfalla, sedan räkenskapsföraren vits¬
ordat, att den »förmodade bristen» blifvit i Rikets Ständers Bank insatt
för pensionsrättningens räkning; men Styrelsen hade icke uppgifvit, när
nämnda insättning skett; ifrågaställande klaganden, om icke just den sagda
anmärkningen föranledt medlens skyndsamma inlevererande.
Vid Kongl. GeneralTullstyrelsens erinran, att genom de anmärkta
kassabalanserna ingen skada tillskyndats det allmänna, anmärkte slutligen
klaganden, att till följd af flera namngifna uppbördsmäns kassabalanser ej
heller någon förlust tillskyndats staten, men att bemälde personer icke
destomindre blifvit dömde till urbota bestraffningar; och då samma lagar
II. St. Just.-Ombudsmans-Embets-Berättelse till 1865 års riksdag. > 2
10
vore gällande för Kongl. GeneralTullstyrelsen som för andra penningeför-
valtande embetsverk, kunde klaganden icke finna, med hvad rätt bemälda
Styrelse såge genom fingrarne, då underslef eller kassabrist upptäcktes;
förmodande klaganden sig hafva genom hvad sålunda vore anfördt och ge¬
nom de upplysningar, handlingarne meddelade, ådagalagt, att hans framställ¬
ningar varit i allo befogade.
Sedan dessa påminnelser inkommit, har jag, i anledning af klagandens
ofvanintagna uppgift, att Tullverkets Indragningsstat så betydligt tillvuxit
under dåvarande GeneralTulldirektörens embetstid, från Kongl. General
Tullstyrelsens Kammarkontor förkaffat mig nedanstående specifika upp¬
gifter.
Summan af de på nämnda Indragningsstat uppförda belopp, valverade
till Riksmynt, utgjorde
för år 1856 32,554,19.
» 1857 94,989,27.
» 1858 80,142,19.
» 1859 77,788,18.
» 1860 74,621,68.
» 1861 69,145,56.
» 1862 69,175,56;
Skolande den betydliga tillväxt, ofvanstående summa för år 1857 utvisar,
hafva härflutit från en nämnda år verkstäld betydligare indragning af tjen-
ster, hvilka ansetts dåmera obehöfliga.
Uti min den 31 December 1862 till Advokat-fiskals-embetet i Kongl.
Svea Hofrätt aflåtna skrifvelse, hvarigenom jag förordnade om åtal emot
Kongl. GeneralTullstyrelsen, nemi. Herr GeneralTulldirektören samt vederbö¬
rande Departementchefer, anförde jag, att jag funnit den klagan, som för¬
des i tredje punkten af Tullinspektören Malmros’ ofvanintagna anklagelse¬
skrift, öfver tjentemäns befordran på äldre dagar till tjenster, hvilka med¬
förde större pensioner för deras enkor och barn, isynnerhet efter inhem-
tandet af de upplysningar, Kongl. GeneralTullstyrelsen i dess förrberörda
utlåtande meddelat, icke förtjena ringaste afseende; och beträffande andra
punkten af nämnda skrift, eller Malmros’ klagan deröfver, att han icke blif¬
vit från Indragningsstaten till ständig tjenstgöring förflyttad, så syntes det
till stöd för denna klagan åberopade stadgande i sista momentet af 6 § uti
Instruktionen för Kongl. GeneralTullstyrelsen — att »vid yppande ledig¬
heter bemälde Styrelse bör från verkets Exspektansstat på den ordinarie
staten inflytta sådana tullbetjente, som för lediga tjensters bestridande äga
erforderlig skicklighet och hvilkas ålder derjemte medgifver, att de kunna
11
uti tjenstgöring ingå» — hvarken kunna eller böra så tolkas och förstås,
att Kongl. GeneralTullstyrelsen skulle vara ovilkorligen förpligtad att, vid
hvarje yppad ledighet, utan pröfning af personernes större eller mindre
lämplighet för tjensten, efter någon viss ordning, från exspektans- eller in-
dragningsstaten till den ordinarie, inflytta de på den förra uppförde tullbe-
tjente. Tillerkändes åter Styrelsen, i dessa såsom andra befordringsfrågor,
nödig pröfningsrätt, så kunde de, som önskade från Indragningsstaten blifva
förflyttade på den ordinarie staten, icke annorlunda betraktas, än andra
tjenstsökande. De vore följaktligen, likasom desse, oförhindrade att, i
hvarje särskildt fall, då de icke åtnöjdes med Kongl. GeneralTullstyrelsens
beslut i fråga om en tjensts tillsättande, deröfver, i den ordning § 12 af
förrberörda Instruktion stadgar, sig besvära; hvarföre och då den i före¬
varande punkt jemväl upprepade klagan öfver lediga tjensters underlåtna
kungörande lämpligen borde behandlas i sammanhang med första klago-
punkten, jag ansåg vidare yttrande eller åtgärd af denna punkts innehåll
icke påkallas.
Klagomålen i de öfriga punkterna af merberörda anklagelseskrift fann
jag deremot vara i nedannämnda hänseenden befogade:
Beträffande första punkten, eller Malmros' klagan deröfver, att lediga
tjenster vid Tullverket tillsattes utan föregången ansökningstid och anslag,
borde först i sammanhang dermed tagas i betraktande den af klaganden åbe¬
ropade § 6 af ofvanomförmälda Instruktion för Kongl. GeneralTull-
styrelsen, i hvad denna § rörer tjensters tillsättande. Den lyder så¬
lunda:
»Som tulltjensters beskaffenhet fordrar, att, på sätt hittills varit van-
»ligt och i öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer, uti deras vid sista
»(1823 års) Riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse om Tullverkets förändrade
»organisation, yttrat, tjenstemän vid denna förvaltning, högre och lägre, må
»kunna, då giltiga skäl dertill föranleda, skiljas från deras innehafvande
»befattningar och löneförmåner genom återkallande af de för dem utfär-
»dade konstitutorialer, äfvensom att dessa tjenster varda skyndsamt till-
»satta, så äger GeneralTullstyrelsen att, i afseende på tjenster vid Tull-
»verket, vidtaga följande åtgärder»:
»GeneralTullstyrelsen låter genom anslag på dörren till dess embetsrum
»kungöra, med 30 dagars ansökningstid, ledigheten af alla de tjenster vid
»Tullverket, hvarå nådiga konstitutorialer af Kongl. Majit utfärdas, undan-
»tagande Departementchefernes, och föreslår derefter, utan afvaktan af den
»i allmänhet föreskrifna tid för underdåniga förslags upprättande, hos Kongl.
»Majit i underdånighet till tjenstens erhållande den ibland de sökande, som
12
»af Styrelsen pröfvas mest skicklig och pålitlig, hvarvid de öfriga ansök-
»ningarne tillika i underdånighet insändas.» — — — — — —
»General-Tullstyrelsen utnämner och förordnar till alla tjenster och
»befattningar vid Tullverket, å hvilka Kongl. Maj:ts nådiga konstitutorialer
»icke utfärdas, och hör ledigheten 30 dagar innan tillsättandet genom anslag
»pä dörren till GeneralTullstyrelsens embetsrum kungöras.»
Dessa Instruktionens föreskrifter om anslag och ansökningstid till alla
tjenster vid Tullverket (med ofvannämnda undantag), ej mindre till dem, å
hvilka Kongl. Maj:ts nådiga konstitutorialer utfärdas, än ock till dem, som
af Kongl. GeneralTullstyrelsen tillsättas, syntes mig klara och tydliga.
Sådant förnekade ej heller Kongl. GeneralTullstyrelsen i ofvan intagna
utlåtande, men deremot förnekades, att det öfverklagade förhållandet haft
sin upprinnelse under dåvarande GeneralTulldirektörens embetstid, och
förmäldes, »att alltifrån Instruktionens utfärdande nyinrättade tjenster blif¬
vit utan anslag tillsatta, en regel som jemväl skulle blifvit af Kongl. Majit
i tillämpningen godkänd. Grunden till en sådan tolkning af nyssanförda
stadganden vore i berörda utlåtande icke närmare antydd; och, ehvad den
meddelade uppgiften om ordningen för nyinrättade tjensters tillsättning
afsåge dessa tjensters första besättande eller deras tillsättning hvarje gång
de sedermera blefve lediga — hvilket af de begagnade ordalagen ej med
säkerhet kunde slutas — tycktes mig det uppgifna förfarandet lika litet
grundadt på Instruktionens ordalydelse som i sakens natur; ty hvarföre
skulle vid en tjensts tillsättande första gången iakttagas annan ordning, i
nu ifrågakomna afseende, än då samma tjenst sedermera tillsattes. Ledig
vore väl hvarje tjenst, som skulle tillsättas, ehvad hon förut varit tillsatt
eller icke. Lika vigtigt vore det ock att till en tjenst få den lämpligaste
personen första gången som de följande gångerna, och lika berättigad vore
ju den lämpligaste personen att få en nyinrättad tjenst som en förut be¬
fintlig, när den ena likasom den andra Amre ledig och skulle tillsättas. Så¬
ledes borde sättet för dessa tjensters tillsättning vara lika, antingen saken
betraktades ur det allmännas eller den enskilde tjenstsökandens synpunkt.
Skulle åter meningen med Kongl. GeneralTullstyrelsens ofvananförda upp¬
gift vara den, att nyinrättade tjenster icke blott första gången utan hvarje
gång de blefve lediga, tillsattes utan anslag och ansökningstid, så kunde
orsaken dertill icke skäligen vara någon annan, än den, att de nyinrättade
tjensterna vore af en så väsendtligt olika beskaffenhet med de redan be¬
fintliga, att ett olika sätt för deras tillsättning oundgängligen fordrades;
men om ock så skulle vara, följde deraf icke, att det tillkomme Kongl.
GeneralTullstyrelsen att bestämma denna nya ordning för de ifrågavarande
tjensternas tillsättande. Härom ägde Kongl- Majit ensam i nåder förordna,
13
Och om äfven, såsom Kongl. GeneralTullstyrelsen uppgifvit, men icke ge¬
nom anförcla eller åberopade exempel närmare utvecklat eller ådagalagt,
Kongl. Maj:t i något eller några särskilda fall godkänt tillämpningen af
den regel, Kongl. GeneralTullstyrelsen sålunda tillskapat, finge deraf icke
dragas den slutföljd, att samma regel skulle på andra förekommande fall
tillämpas; ty i händelse sådant varit Kongl. Maj:t nådiga afsigt, skulle ett
tillägg eller en förändring i dylik syftning uti Instruktionen ägt rum, och
först derefter, men icke förr, hade Kongl. GeneralTullstyrelsen haft laglig
befogenhet, att med de nyinrättade tjensternas tillsättande förfara annor¬
lunda, än med dem, som vid Instruktionens utfärdande funnos.
I följd häraf lade jag Kongl. GeneralTullstyrelsen till last att hafva
vid tillsättande af två bland de i klagoskriften exempelvis omförmälda
tjenster förfarit i strid med den för Styrelsen gällande Instruktions tyd¬
liga föreskrift.
Vid tillsättande åter af de öfriga i denna klagopunkt omförmälda
tjenster, så vidt detsamma skett i den ordning, Kongl. GeneralTullstyrel¬
sen i ofvanberörda utlåtande beskrifvit, eller genom de uppgifne personer-
nes »transporterande till annan tjenstgöring och på annan ort, men med
lika ordinarie aflöning», såsom orden lyda i b mom. af 6 § i meråberopade
Instruktion, ägde icke, i min tanka, någon anmärkning rum.
Vidkommande derefter fjerde punkten, eller Malmros’ angifvelse rö¬
rande tullförvaltningen i Sölvesborg och emot Tullinspektören Friherre A ,
meddelade Kongl. GeneralTullstyrelsen, i merberörda utlåtande, om denna
saks rätta förhållande en beskrifning, hvilken till någon del stödde sig på
den rapport, Distriktchefen i orten till Kongl. GeneralTullstyrelsen af-
gifyit, angående en af honom å Sölvesborgs tullkammare den 31 Maj 1859
verkstäld inspektion. I denna beskrifning, hvaruti Friherre Ä. till last
lades ej mindre försumlighet i journalisering än ock underlåtenhet att in¬
drifva tullafgifterna för packhusbehandlade varor, förmäldes likväl icke ett
ord om den i nämnda rapport anmärkta ganska vigtiga omständighet, att
»packhuset varit alldeles tomt och inga varor funnits qvarhdllna till pant för
uppbördens ingående.» I ett utdrag af Kongl. GeneralTullstyrelsens pro¬
tokoll för den 9 Juli 1859, då detta ärende handlades, heter det, att Fri¬
herre Ä. i den förklaring, som blifvit honom affordrad öfver de vid förr-
berörda inspektion gjorda anmärkningar, »icke kunnat förneka de anmärkta
oordningarne och ej heller till deras öfverskylande anföra något antagligt
skäl.» Det hade således icke bort vara tvifvel underkastadt, att Distrikt¬
chefens ofvanberörda uppgift, rörande packhuset, ägde sin riktighet. Vid
sådant förhållande, och om äfven, på sätt i Kongl. GeneralTullsty¬
relsens utlåtande yttras, af merberörda rapport »icke kunde dragas den
14
slutföljd, att uppbördstillgrepp eller propriebalans varit för banden, så att
balansförfattningarnes tillämpning påkallats», borde Styrelsen likväl icke
hafva stannat i förlägenhet för lagbud, som å detta fall kunde tillämpas.
Uti Kongl. Maj:ts nådiga Reglemente, hvarefter de vid Tullkamrarne och
Tullinspektionerne i Riket anstälde tjenstemän och derunder lydande betjening
i sina sysslor hafva sig att rätta, den 1 Oktober 1831, förekomme nemli¬
gen i 169 § ett sadgande af denna lydelse:
»Uppbördsman må ej under något vilkor lemna anstånd med tull eller
»andra umgälder. Fördristar sig någon att i annan ordning, än detta Regle-
»mente och Tullförfattningarne i allmänhet stadga, eller innan fastställda
»afgifter blifvit erlagda, gods till egarens disposition utlemna, vare, jemte
»skyldigheten att ansvara Kongl. Majit och Kronan för dessa afgifters fulla
»betalning, med derå beräknad ränta till sex för liundradet om året från
Men dag, då klarering bort vara fullgjord, till dess den följer, sin tjenst
»för alltid förlustig.»
Enligt Kongl. GeneralTullstyrelsens nyss åberopade protokoll den 9
Juli 1859 blef påföljden af Friherre A:s berörda förseelse den, att han
förflyttades till Tullinspektorsbefattningen i Carlstad, hvarifrån han seder¬
mera, efter hvad kändt vore, transporterades till förpassnings-inspektorstjen-
sten i Göteborg. Antoges också de mest mildrande omständigheter hafva
varit för handen, och att, i följd deraf, Friherre Å:s förfarande icke för¬
tjena! annan benämning, än den Styrelsen deråt gifvit, då det kallas en
»högst anmärkningsvärd försummelse», måste det likväl i min tanka väcka
förundran, att derpå tillämpades den lägsta af de bestraffningsgrader, Sty¬
relsen ägde använda, nemligen transporterande till annan tjenst; ty om ock
ofvanämnda flyttningar, eller egentligen den sista från Carlstad till Göte¬
borg, på sätt Styrelsen anmärkte, icke kunde benämnas befordran, såsom
Malmros uttryckt sig, kunde den dock med ännu mindre skäl kallas eller
anses utgöra bestraffning för en »högst anmärkningsvärd» tjensteförsummelse.
Nu åberopades emedlertid, uti merberörda protokoll för den 9 Juli 1859,
vid det tillfälle, då Kongl. GeneralTullstyrelsen medgaf, att ifrågavarande
anmärkning emot Friherre A. finge förfalla, icke andra mildrande omstän¬
digheter, än att det eftersatta journaliseringsarbetet varit verkstäldt
och bristen i Tullkammarens kassa ersatt; men dermed var endast fullgjord
en skyldighet, hvilken ofvananförda § i Tjenstgöringsreglementet, såsom
påföljd af försummelsen, stadgar, jemte tjeustens förlust.
Rörande till slut femte klagopunkt en, eller angifvelserna emot numera af¬
lidne Tullinspektören Friherre L., hvilka angifvelser, såsom ofvan är vordet
nämndt, grunda sig på särskilda af Bevakningskontrollören S. afgifna rapporter,
hade jag, efter inhemtande af de upplysningar, Kongl. GeneralTullsty¬
15
relsens meranämuda utlåtande innehölle, ansett endast följande omständig¬
heter utgöra föremål för anmärkning emot Styrelsen:
Uti rapport den 15 Oktoker 1857 anförde bemälde Kontrollör, att Fri¬
herre L. den 13 i samma månad, till S. öfverlemnat »Tullkammaren och
dess inventarier, utan någon föregången inventering eller ens upprättad in¬
ventarieförteckning»; att i den af Friherre L. förda Annotationsbok funnes,
under den 10 då innevarande månad, antecknadt, såsom insändt till Kongl.
General-Tnllstyrelsens Kammarkontor, »September månads uppbördsförslag
med verifikationer» och att samma uppbördsförslag visade en kassabehållning af
588 Riksdaler 8 skillingar 6 runstycken Banko, hvilka medel Friherre L.
lofvat personligen till Kammarkontoret redovisa.
Bemälda Kammarkontor meddelade öfver denna rapport utlåtande och
anmärkte, att tillträdande Tullkammarföreståndaren S., i strid med 91 §
i Tjenstgöringsreglementet, underlåtit sin pligt att till sig inventera den red¬
bara behållningen af uppbörden samt för godt antagit ordinarie Tullinspek¬
törens löfte att personligen till Kammarkontoret redovisa den enligt Sep¬
tember månads uppbördsförslag befintliga behållningen, hvilket löfte han
dock bort finna innebära en orimlighet, så vida en behållning ej kunde på
samma gång levereras och i räkenskaperna balanseras; vitsordande Kam¬
markontoret i öfrigt, att förrberörda September månads uppbördsförslag den
13 Oktober till Kontoret inkommit, och att deri såsom »kontant i kassan»
upptagits ofvannämnda summa 588 R:dr 8 sk. 6 runst. Banko.
Ofver nyssberörda angifvelse och utlåtande infordrade Kongl. General-
Tullstyrelsen Friherre L:s förklaring, hvilken också inkommit till Styrelsen
den 28 i meranämnda Oktober månad år 1857, men saknat underskrift
jemte datum, och förmäldes deruti, att Kontrollören S., som afrest från
Dalarö till hufvudstaden den 10 Oktober med tillkännagifvande, att han
skulle återvända påföljande dag, likväl icke kommit åter förr, än den 13
Oktober klockan 1 eftermiddagen; att Friherre L. då mött honom på ång¬
båtsbryggan och yttrat sin ledsnad, att S. icke återkommit tidigare, eme¬
dan Bränvinsförfattningen stadgade, att Bränvinskontrollör skulle vara på
sin station 36 timmar innan bränvinsbränningen börjar, hvilket skulle ske
den 15 uti då innevarande månad, och att, enär endast tre timmar fattades
i den tid, på hvilken Friherren borde vara på sin station, och han hade
fyra mil att resa för att komma dit, han icke begrepe, huru han skulle
hinna aflemna allt; att, sedan imedlertid Friherren och S. uppkommit på Tull¬
kammaren, och dithörande uppgifna inventarier blifvit aflemnade, fråga upp¬
stått om redogörelse för kassabehållningen, utgörande, enligt senaste måna¬
dens uppbördsförslag, 588 Riksdaler; att Friherren dervid yttrat, att för¬
slaget visserligen upptoge 588 Riksdaler, men att, då Friherren »samman¬
16
räknade hvad han tagit emot, han finge det blott till 400 Riksdaler», hvar¬
före Friherren ansåge det vara bäst, att Kontrollören S., så fort ske kunde,
ville öfverse förslaget; att, »om det skulle vara så, som förslaget upptoge»,
Friherren ville genast lemna 200 Riksdaler Banko; att af de öfriga 388
Riksdaler Friherren ägde uppbära för reparationer m. m. 336 Riksdaler;
och som han legat i förskott för nära 50 Riksdaler, under hela året,
för lack och messingstråd m. m. till Tullkammarens behof och derå
icke ville begära anordning förrän till jul, i händelse innandess mera
af nämnda artiklar behöfdes, så förmodade Friherren det icke vara
obilligt, om han sluppe lemna dessa resterande 50 Riksdaler, allt Banko;
men att, om så fordrades, han visserligen skulle lemna äfven dem; att S.
härpå genmält: »res i Guds namn, så att Baron hinner fram i rätt tid,
»nog skall jag svara för att här skall blifva bra: dessutom kan jag ju slippa
gifva qvitto förr, än vi sett, huru kassabehållningen blifver»; och att Fri¬
herren aldrig kunnat hafva ett så enfaldigt yttrande, som det, att han skulle
redovisa penningarne på Kammarkontoret; bifogande Friherre L. vid denna
förklaring två bevis: det ena utfärdaat den 11 Oktober 1857 af Entreprenö¬
ren O. innehållande, att denna af Friherre L. erhållit full liqvid för de af
honom nämnda år inropade arbeten å Dalarö tullbrygga, hvarföre Friher¬
ren ägde att på Tullkammaren uppbära och qvittera de 336 Riksdaler, O.
hade att bekomma; och det andra, dateradt Lisma den 27 Oktober 1857,
utfärdadt af Grossliandlanden P. och bekräftande, att bemälde Grosshand¬
lande den 23 i nämnda månad remitterat till Dalarö, för Friherre L:s räk¬
ning, 240 Riksdaler Banko.
Vid denne Friherre L:s nu anförda förklaring har Kontrollören S. ej
haft annat att anmärka, än att samma förklaring bure vittne, huru litet
Friherren brytt sig om Tullkammarens angelägenheter, hvarjemte S. vits¬
ordat, att han visserligen lofvat Friherre L. att, så vidt i hans förmåga
stöde, försöka ställa Tullkammaren och densammes angelägenheter i den
ordning som vederborde, »men ej lofvat honom detta på sin heders be¬
kostnad.» Häraf ansåg jag böra slutas, att förloppet vid S:s tillträde af
ifrågavarande Tullinspektörs förordnande vore uti Friherre L:s ofvanintagna
förklaring sanningsenligt beskrifvet.
Om rikliga förfarandet vid ett dylikt ombyte af Tullkammareförestån-
den innehölle emedlertid det förr åberopade Tjenstgöringsreglementet uti
191 § följande föreskrifter:
»Då Tullkammareföreståndare sin syssla tillträder, skall hans första
»göromål vara att från sin företrädare eller dess sterbhus, eller den, som
»emedlertid kan hafva sysslan förestått, i Tullfiskalens eller Tullrättsno-
tariens
17
»riens närvaro, till sig inventera den redbara behållningen af uppbörden
»jemte,, alla Tullkammaren tillhörande handlingar och inventariepersedlar.»
»Ofver förhållandet vid sådan inventering skola två lika lydande för-
»teckningar upprättas och af förrättningsmännen underskrifvas.»
»Ett lika behandlingssätt, som sålunda blifvit Tullkammareförestånda-
»ren föreskrifvet, skall jemväl af Tullkassören och Inspektionsföreståndare
»i allmänhet iakttagas.»
Huru föga dessa föreskrifter följdes vid det tillfälle, då Kontrollören
S. den 13 Oktober 1857 emottog förvaltningen af Dalarö tullkammare, vi¬
sade ofvan intagna beskrifning.
Men så ofullständig den inventering än vore, som vid berörda tillfälle
för sig gick, yppade sig likväl dervid särdeles anmärkningsvärda förhål¬
landen. Enligt den enda räkenskap, som företeddes, nemligen nästföregående
månads uppbördsförslag, skulle den kontanta behållningen i kassan utgöra
588 Riksdaler 8 skillingar 5 runstycken Banko; men någon kassa uppvi¬
stes icke. Den redovisningsskyldige erkände ju också, att, då förutnämnda
uppbördsförslag afslutades, balans redan förefunnits, i det han vidginge, att rä¬
kenskapen utvisade en behållning af nämnda belopp, men att han vid samman¬
räknandet af »hvad han tagit emot, fått detta till blott 400 Riksdaler.» Ett sådant
förhållande kunde visserligen äfven antyda någon i uppbördsförslaget förelupen
missräkning, men i sådant fall borde den snart hafva blifvit upptäckt. Nu
hade emedlertid nämnda summa influtiti det afsända officiela förslaget, och
uppgiften om förelupen missräkning vidhölls ej i den förklaring, Fri¬
herre L. afgaf, dervid han tvärtom styrkte, att icke blott bristen 188 Riks¬
daler 8 skillingar 5 runstycken Banko, utan, i rundt tal, 200 Riksdaler
samma mynt blifvit till Tullkammaren inbetalta. Sålunda var hela denna
uppgift, såsom det syntes, endast ett försök att reda sig ur ögonblickets
trångmål. Friherre L. erbjöd sig emedlertid vid tillfället att betala sum¬
man, men förevisade icke de dertill erforderliga medel. Af det återstående
beloppet, som likaledes slumpvis upptogs till 388 Riksdaler, ehuru det rätte¬
ligen utgjorde 400 Riksdaler, eller den summa Friherren erkände sig
hafva verkligen emottagit, ville han räkna sig till godo 336 Riksdaler,
såsom utbetalta för reparationer å Tullbryggan; men han bestyrkte icke
denna utbetalning, ehuru han då bort innehafva det qvitto å samma belopp,
hvilket han sedermera insände, dateradt den 12 Oktober, d. v. s. dagen
före denna så kallade inventering. Han ville vidare afräkna ett belopp af
50 Riksdaler, dem han under årets lopp skulle hafva förskjutit, för mes¬
singstråd, lack m. m. till Tullkammarens behof; men han besannade ej
heller dessa utgifter med nödiga verifikationer. Om nu Friherren verkligen
R. St. Just.Ombudsmans-Embets-Berättelse till 1865 års Riksdag. 3
18
förskjutit af egna model till dessa'utgifter, skulle ett motsvarande belopp fun¬
nits i kassan, men, såsom redan nämndt vore, någon kassa fanns ej. Friherren
erbjöd sig visserligen att utbetala äfven dessa 50 Riksdaler, men han fram¬
lade icke penningarne ; — och derefter reste han sin väg. Man kunde tänka sig
tillståndet i Tullkammaren. Der fanns ett uppbördsförslag för nästföregående
månad, utvisande en kontant behållning i kassan af 588 Riksdaler 8 sk,
5 runst. Banko, men ingen kassa, ingen räkning, som visade, hvart medlen
tagit vägen, ännu mindre några verifikationer, som kunnat bestyrka riktig¬
heten af en dylik räkning.
Ansåge Ofverstyrelsen för ett uppbördsverlc ett sådant tillstånd vid ett
uppbördsställe icke förråda tillvaron af proprie-balans och påkalla balans-
författningarnes tillämpning, då blefve lagstiftningens i nämnda författnin¬
gar, till skyddande af det allmännas rätt, inlagda föreskrifter temligen van¬
ni ägtiga.
Hvilken eller hvilka personer ansvaret borde träffa, antingen afträdande
Tullkammareföreståndaren, som underlåtit redovisa, eller den tillträdande,
som icke emottagit hvad honom i sådant hänseende erbjöds, eller bägge
tillika, i större eller mindre mån, ansåg jag mig för mitt ändamål icke be¬
höfva undersöka; men att ansvar bort följa, syntes mig uppenbart. Ur
stadgandena i 2 § af 45 kap. Missgerningsbalken, såsom nämnda § lyder
i Kongl. Förordningen den 20 November 1823, framginge nemligen oför-
tydbart den grundsats, att balansens godtgörande ingalunda förändrade det
olofliga tillgreppets eller förskingringens beskaffenhet eller straffbarhet,
såsom urbota brott. Och den godtgörelse, Friherre L. slutligen åstadkom,
hade så mycket mindre bort lända honom till ursäkt, som den utgjorde
ett ytterligare bevis på tillvaro af balansen och följaktligen af Friherrens
brottslighet, enär ersättningsbeloppet inbetaltes icke af honom sjelf utan
af annan person för hans räkning, hvarföre det icke ens kunde vidare för¬
utsättas, att han vid inventeringstillfället innehade de medel, han då erbjöd
sig att lemna, så vida han icke derefter förskingrat dem.
Enahanda liknelse till befintlig propriebalans hos Friherre L. företedde
sig vid den af Kontrollören S. angifna kassabristen, 376 Riksdaler 32 skil-
lingar Banko, af medel, som, likaledes enligt September månads uppbörds¬
förslag;, skulle innestå vid Dalarö Tullkammare för Tullstatens Enke- och
. /•
Pupillkassas räkning, intilldess utredt blefve, att denna summas ofvanom-
förmälda insättning i Rikets Ständers Bank vcrkstäldes före den tid, då
samma summa skolat till efterträdande tillförordnade Tullinspektören jemte
Tullkammarens öfriga medel öfverlemnas, hvarom Kongl. GeneralTullsty-
relsens utlåtande icke lemnade fullständigt besked.
19
Här hade alltså, under Kongl. General!'ullstyrelsens ögon, försiggått
en inventering emellan till- och afträdande Tullkammareföreståndare, utan
att de för en sådan förrättning påbjudna formaliteter blifvit iakttagna; här
hade yppat sig de omisskännligaste liknelser till propriebalans hos upp¬
bördsman, utan att den ringaste påföljd syntes hafva drabbat den eller
dem, som i berörda hänseenden gjort sig till öfverträdelse af lag och gäl¬
lande föreskrifter skyldiga.
Kongl. GeneralTullstyreisen hade visserligen vitsordat, att den »för¬
menta» balansen blifvit godtgjord, och icke någon skada eller förlust till¬
skyndats det allmänna; men dermed urskuldades ej, såsom här ofvan vore
anmärkt, den eller de felaktige. Detta förhållande tjenade endast att för¬
klara den af Kongl. GeneralTullstyrelsen likaledes åberopade omständighet,
att Kongl. Kammarrätten och Rikets Ständers Revisorer, vid granskning
af Tullverkets räkenskaper för de ifrågavarande åren, icke funnit skäl till
anmärkning i förevarande hänseende; hvilken omständighet förthy ej ägde
på denna sak ringaste inflytande.
Vid dessa två senast afhandlade klagopunkter lade jag Kongl. General-
Tullstyrelsen till last att icke hafva iakttagit den för bemälde Styrelse gäl¬
lande Instruktions föreskrift om »Tullförfattningarnes kraftiga handhafvande
för tullinkomsternas ordentliga uppbörd och redovisning» samt hvad allmänt
gällande lagar och författningar i hithörande ämnen stadgade, hvarige¬
nom Styrelsen kommit att på öfverseende med tjenstefel och försummelser
gifva exempel, som föga egnade sig att hos underordnade inskärpa eller
vidmakthålla aktning för lag och tillbörlig uppmärksamhet på tjenstepligters
noggranna fullgörande,
Sedan skriftvexling inför Kongl. Hofrätten för sig gått, hvarunder blif¬
vit upplyst, bland annat, att enligt gällande föreskrifter, ett belopp af 1,447
Riksdaler 41 skillingar 4 runstycken Banko kunnat, vid afgifvande af Dalarö
Tullkammares uppbördsförslag för September månad år 1857, få innehållas
till bestridande af kända utgifter, har Kongl- Hofrätten den 22 Juni 1863
meddelat utslag af innehåll: att som, så vidt handlingarne i målet utvisade,
anledning icke förekommit dertill, att Kongl. GeneralTullstyrelsen skulle
underlåtit någon densamma, till följd af Kontrollören S:s sistomförmälda
anmälan om förment brist af Tullstatens Pensionsinrättning tillkommande
medel vid Dalarö Tullkammare för September månad 1857, åliggande åt¬
gärd, så blefve Herr General!'ulldirektören samt Ilerrar Departementchefer
från åtalet, i hvad det afsåge berörda omständighet, befriade; äfvensom,
vid det förhållande, att Friherre L., då han i Oktober månad 1857 till S.
öfverlemnat Tull-inspektorstjensten vid Dalarö, icke kunde anses hafva häf¬
tat i uppbördsbrist, Kongl. Hofrätten ansåge den omständighet, att Kongl.
20
GeneralTullstyrelsen ej ålagt Friherre L. och Kontrollören S. någon påföljd
för deras vid berörda tillfälle ådagalagda förfarande, hvarigenom skada icke
inträffat, ej vara af beskaffenhet, att till ansvar för Kongl. GeneralTull¬
styrelsen föranleda; och att ehuru, beträffande den emot Kongl. GeneralT ull¬
styrelsen anmärkta underlåtenhet i afseende å kungörande af ledigheten
utaf ofvanomförmälda två tjenster, Kongl. Hofrätten ansåge att, enligt rätta
förståndet af 6 § i Kongl. Instruktionen för Kongl. GeneralTullstyrelsen
af den 15 Juli 1825, det ålegat Kongl. GeneralTullstyrelsen att,’fastän
berörda tjenster icke genom innehafvares afgång blifvit lediga, låta före
tillsättandet af desamma genom anslag, i den ordning nämnde § föreskrif-
ver, meddela underrättelse om den förestående tillsättningen, Kongl. Hof¬
rätten likväl, med afseende å den tolkning och tillämpning af berörde §,
som, enligt hvad Herr GeneralTulldirektören samt Herrar Departement-
chefer uti förklaringen åberopat, jemväl före deras embetstid uti Kongl.
GeneralTullstyrelsen gjort sig gällande, funne något ansvar icke heller i
denna del af åtalet kunna Kongl. GeneralTullstyrelsen ådömas; men eme¬
dan upplyst och medgifvet vore, det Kongl. GeneralTullstyrelsen, i anled¬
ning af Friherre Å:s förfarande, att ifrån packhuset i Sölvesborg till veder¬
börande godsägare utlemna tullbehandlade varor, innan faststälda afgifter
derför blifvit erlagda, — för hvilket förfarande Friherre A., jemlikt 169 §
af det för Tullverkets tjenstemän gällande Reglemente af den 1 Oktober
1831, gjort sig till tjenstens förlust förfallen, — allenast ålagt honom för¬
flyttning till annan sämre tjenstebefattning; ty pröfvade Kongl. Hofrätten,
jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken samt 1, 2 och 3 §§ i nyssåberopade
Kongl Instruktion, rättvist, det skulle Herr GeneralTulldirektören samt
Herrar Departementchefer, för hvad under deras utöfning af styrelsen
öfver Tullverket i sistberörda hänseende dem till last kommit, böta hvar¬
dera Femtio Daler Silfvermynt med Tjugufem Riksdaler Riksmynt, till lika
fördelning emellan Kongl. Maj:t och Kronan, Stockholms stad samt t. f.
Advokatfiskalen, som åtalet i Kongl. Hofrätten utfört.
Uti ofvanstående utslag fann jag icke någon grund anförd för det an¬
tagande, att Friherre L. ej kunde anses vid nämnda tillfälle hafva häftat i upp¬
bördsbrist. Det under skriftvexlingen i hos Kongl. Hofrätten uppdagade förhål¬
lande, att jemlikt gällande föreskrifter ett belopp af 1,447 Riksdaler 41 skill.
4 r:st. Banko kunnat, vid afgifvandet af Dalarö Tullkammares uppbördsförslag
för nästförutgångna September månad, få innehållas till bestridande af kända
utgifter, syntes nemligen icke utgöra grunden för berörda antagande; enär
de tullmedel, som vid berörda förslags afgifvande blifvit af Friherre L.
innehållna, väl skulle förvarats i kassan, intilldess de utbetaltes, och der¬
efter verifikationer å utbetalningarne vara att tillgå, men det blifvit utredt,
21
att viel ifrågakomna tillfälle uti Tullkassan funnos hvarken penningar eller
verifikationer, motsvarande det belopp, som enligt månadsförslaget skulle
utgöra kontant behållning. Af denna och i öfrigt här nedan omförmälda
anledningar syntes Kongl. Hofrättens nyssanförda utslag icke tillfredsstäl¬
lande, hvarföre jag i skrifvelse den 3 Juli 1863 anmodade Advokatfiskals-
embetet i Kongl. Hofrätten att hos Kongl. Maj:t i underdånighet fullfölja
talan i saken. I berörda skrifvelse åberopades ej allenast de omständig¬
heter, som i min förra skrifvelse till bemälda Embete framstäldes, såsom
liäntydande på uppbördsbrist hos Friherre L., utan synnerlig uppmärksam¬
het fästes på det förhållande, att Friherre L. ögonskenligen haft uppbörds-
kassan sammanblandad med sin enskilda kassa. Detta styrktes deraf,
bland annat, att, vid Tullkammarens öfverlemnande till vikarien, Friherre L.
uppgaf sig icke veta, huruvida uppbördsförslaget för nästföregående Sep¬
tember månad vore riktigt eller icke, hvarom visshet lätt kunnat erhållas
genom tullkassans uppräknande, derest en sådan funnits särskildt förvarad;
hvartill komme den omständighet, att annan person sedermera inbetalte
det belopp, som vid nyssnämnde tillfälle bort finnas i Tullkassan. Jag
ansåge nemligen derigenom ådagalagdt, att antingen hade denne person und¬
fått försträckning ur uppbördskassan, eller hade Friherre L. väl lemnat
försträckningen af egna medel, men sjelf i stället för egen räkning användt
kassans medel, eller ock hade Friherre L. förskingrat kassans medel, och
måst af nämnde person låna den summa, som erfordrades att fylla den sålunda
uppkomna bristen. I hvilket af dessa eller andra dylika fall som helst, syntesFri-
herre L. hafva brutit emot de förskrifter, som gälla för Kronans uppbörds¬
man, i afseende på uppbördsmedels förvaring, och det på ett sätt, som
icke bort undgå kontrollerande förmäns uppmärksamhet, utan fastmer för¬
anleda noggrann undersökning och den felandes bestraffning. Vidare an¬
fördes i berörda skrifvelse, att brådskan vid det tillfälle, då Tullkammaren
till vikarien öfverlemnades, icke finge gälla såsom ursäkt, emedan Friherre
L. i allt fall vetat tiden, då vikariatet skulle börja, och till dess bort hafva
inventarieförteckning, räkenskaper och kassa i ordentligt skick. Och om
det äfven icke kunde anses till fullo ådagalagdt, att uppbördsbrist verkligen
var för handen vid det tillfälle, då Tullkammaren af Friherre L. till Kon¬
trollören S. öfverlemnades, så vore det dock omöjligt att bestrida, det lik¬
nelse dertill förefunnits, och mera syntes icke hafva bort erfordras för att
Kongl General-Tullstyrelsen ej skulle kunnat ansvarsfritt underlåta att
föranstalta närmare undersökning af saken. En dylik underlåtenhet vore
för det allmännas trygghet, i afseende på uppbörden, lika menlig som den
underlåtenhet, hvartill samma Styrelse gjort sig skyldig vid behandlingen
af den emot Friherre Ä. gjorda angifvelse, hvarföre ansvar äfven uti ofvan-
22
omförmälda del af målet borde å vederbörande i underdånighet påyrkas.
I öfrigt anmärkte jag i nämnda skrifvelse, att beloppet af de böter, Kongl.
Hofrätten i ofvan intagna utslag ådömt Kongl. General-Tullstyrelsens ord¬
förande och ledamöter, vore alltför obetydligt, såsom icke högre, än det,
Kongl. Hofrätten plägade ålägga underdomare för ringare misstag vid bö¬
ters förvandling och dylikt, då deremot den lagöfverträdelse, Kongl. Hof¬
rätten i nyssnämnda sak ansett ådagalagd och till ansvar föranledande, vore
en helt annan till sin art och sina följder; hvarföre påstående borde i un¬
derdånighet framställas, att böternas belopp så mycket ökades, att det kunde
anses för de sakfälde utgöra någon verklig ansvarspåföljd, hvilket icke vore
fallet med det nu ådömda bötesbeloppet.
Kongl. General-Tullstyrelsens ordförande och ledamöter hade likaledes
hos Kongl. Maj:t i underdånighet sökt ändring i Kongl. Hofrättens dom¬
slut; men, genom nådigt utslag den 12 September 1864, har Kongl. Maj:t
förklarat skäl icke vara å någondera sidan anfördt, som kunde verka än¬
dring i Hofrättens öfverklagade utslag.
Uti särskilda, men samtidigt till mig ingifna skrifter anförde nedan-
nämnde personer klagomål öfver fördröjd expedition af protokoller och ut¬
slag hos Ofverståthållare-embetet för polisärenden; nemi.
l:o. Akaren •/. Andersson, som anförde, att han den 2 Mars 1864
skriftligen hos bemälda Ofverståthållarc-embete begärt att utbekomma Em-
betets utslag den 26 nästförutgångne Februari i ett mål rörande gaturen¬
hållning ; att han den 15 i förstnämnda månad förnyat sin begäran och då
erhållit till ingifvande i Kongl. Hofrätten bevis, att handlingarne ännu ej
vore expedierade; och att, efter det anstånd i och för besvärens fullständigande
blifvit honom beviljadt af Kongl. Hofrätten, Andersson den 21 Mars hos
Ofverståthållare-embetet ytterligare upprepat sin ofvan omförmälda begäran,
men ännu den 22 Mars, då klagoskriften till mig ingafs, ej bekommit vare
sig utslag, protokoller, eller nytt bevis, att dessa handlingar icke blifvit expe¬
dierade; yrkande Andersson å vederbörande så väl ansvar som ersättnings¬
skyldighet ;
2:o. Akaren C. 0. Stabom, hvilken uppgaf, att han den 9 Mars 1864
skriftligen begärt protokollerna uti ett hos Ofverståthållare-embetet afgjordt
mål angående oriktig numrering å ett af S. till körslor begagnadt åkdon;
att han derefter flerfaldiga gånger infunnit sig i Poliskammaren och efter¬
frågat nämnda protokoller, men ständigt fått till svar, att desamma låge
hos biträdande Herr Polismästaren; att lian senast den 23 Mars eller fata-
23
liedagen för besvärs anförande, före klockan tolf på dagen genom ombud
framstält nyssberörda anhållan och undfått samma svar; samt att de i fråga
varande protokollerna först den 24 Mars utbekommits; yrkande Stabom,
att, enär han sålunda blifvit ur stånd satt att söka och vinna ändring i
Ofverståthållare-embetets utslag, ersättning måtte honom tillerkännas ej
mindre för de ådömda och af honom utgifna böterna, fem riksdaler, än
ock för andra omnämnda kostnader; och var klagoskriften åtföljd af skrift¬
ligt intyg från två personer, att de, hvar för sig, efter uppdrag af Stabom,
infunnit sig i Poliskammaren för att efterfråga meranämnda protokoller,
men ej utbekommit desamma;
3:o. Akaren August Wilhelin Jacobsson, hvilken förmälde, att Ofver-
ståthållare-embetet för Polisärenden nu mera skulle hafva tagit till plägsed
att, sedan parter i derstädes anhängiga mål skriftligen begärt protokoller och
utslag, i ändamål att anföra besvär, först några dagar efter fatalietidens
slut utskrifva protokollerna och för dem tilltvinga sig lösen; att Jacobsson
varit föremål för slik behandling uti en tvist emellan honom och Föråds¬
förvaltaren N., i fråga om beloppet af körlega; att Jacobsson vid utslagets
afkunnande i berörda mål förklarat sig missnöjd och begärt att emot lösen
erhålla del af protokollerna för att å högre ort söka rättelse, och ehuru
nämnda protokoller vid tillfället lofvades honom, dock icke lyckats bekomma
dem förr, än den 28 Mars 1864, då Jacobsson till sin förvåning erfarit,
att fatalietiden gått till ända redan den 23 i samma månad; att Jacobsson
förmente sig kunna genom tre namngifna vittnen styrka sin uppgift, att han
flera gånger begärt att utfå protokollerna, men af biträdande Herr Polis¬
mästaren alltid erhållit till svar, att denne, i anseende till de gatuupp¬
träden, som vid den tiden ägt rum, ej haft tillfälle att justera nämnda
protokoller; och att, enär biträdande Herr Polismästaren sålunda varit
vållande dertill, att Jacobsson ej kunnat fullfölja sina besvär, Jacobsson
ansåge sig befogad att å honom yrka ansvar och ersättningsskyldighet;
4:o. Instrumentmakaren Ole Hansén, hvilken den 6 April 1864 till
laga beifran anmält, att Hansén, oaktadt han skriftligen begärt att erhålla
Ofverståthållare-embetets protokoll och utslag af 26 nästförutgångna Mars,
hvarigenom han fäldes till böter för underlåtenhet att på uppmaning af¬
lägsna sig från Gustaf Adolfs torg om aftonen den 14 i sistnämnda månad,
under då pågående oväsende, icke lyckats dessa handlingar utbekomma och
ej heller erhållit säkert löfte att dem, före fatalietidens slut, utfå; tillkänna-
gifvande Hansén sedermera uti en skrift, daterad den 8 April 1864, att
han då ännu icke bekommit meranämnda protokoll och utslag.
Dessa särskilda klagoskrifter har jag meddelat vederbörande, hvilka
hvar och en för det eller dem bland nämnda mål, som han handlagt, af-
24
gifvit utlåtande; och sedan härigenom blifvit utredt, att Herr Underståt¬
hållaren handlagt Instrumentmakaren Hansens, Herr Polismästaren, Åkaren
Anderssons, och biträdande Herr Polismästaren, Åkarena Staboms och Ja¬
cobssons mål, så har jag, enär de öfverklagade dröjsmålen, hvilka uppenbarligen
stridde emot föreskrifterna i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1855, af vederbörande erkändes, och de i utlåtandena
anförda ursäkter syntes mig otillfredsställande, i skrifvelse till Advokatfiskals-
embetet i Kongl. Svea Hofrätt förordnat om åtal emot Herr Underståt¬
hållaren, Herr Polismästaren och biträdande Herr Polismästaren.
Skriftvexling inför Kongl. Hofrätten har derefter ägt rum. Vid den
förklaring, Herr Polismästaren derunder af gaif, bifogade han en skrifvelse
af Akaren Andersson, hvaruti denne, med förmälan, att han blifvit af annan
person förmådd att hos mig föra klagan, tillkännagifvit, att han återkallade
sin begäran om åtal, samt att han ej hade några ersättnings-anspråk att i
målet framställa. Denna omständighet anmäldes hos mig af Advokatfiskals-
embetet med förfrågan, huruvida någon ändring i min redan gifna föreskrift
om åtal emot Herr Polismästaren deraf föranleddes, hvilken förfrågan jag,
på anförda skäl, nekande besvarade.
Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 8 December 1864 af innehåll,
att emedan upplyst vore, dels att, sedan Ofverståthållare-embetet för Polis¬
ärenden, under ordförande af Herr Underståthållaren, den 26 Mars 1864
meddelat utslag i ofvan ornförmälda emot Instrumentmakaren Hansén an-
hängiggjorda mål, och denne sistnämnde redan den 30 i samma månad
anmält sig till utbekommande af protokoll i samma mål, protokollerna och
utslaget icke varit för Hansén tillgängliga förr, än den 9 påföljande April,
dels att, i det af Herr Polismästaren handlagda och genom utslag den 26
Februari 1864 afdömda mål angående åtal emot Åkaren Andersson för föi’-
summad gaturenhållning, expeditionerna blifvit af Andersson begärda den
2 påföljande Mars, men icke förr än den 22 i samma månad varit för An¬
dersson att tillgå, dels ock att Åkaren Stabom, hvilken, på sätt ofvan be-
rördt är, blifvit af Ofverståthållare-embetet för Polisärenden, under ord¬
förande af biträdande Herr Polismästaren, genom utslag den 8 Mars nämnda
år fäld till böter och den 10 Alars begärt att utbekomma protokoll och
utslag i målet, först den 22 Alars, då samma expeditioner blifvit lemnade
till utlösen, varit i tillfälle att dem erhålla; ty och som, äfven om, i fråga
om expeditionen i det jemväl af biträdande Herr Polismästaren den 8 Mars
slutligen handlagda och afdömda mål emellan Åkaren Jacobsson kärande,
och Förrådsförvaltaren N. svarande, antagas kunde, såsom biträdande Herr
Polismästaren i sin förklaring hos Kongl. Hofrätten förmenat, att, då Ja¬
cobsson,
25
cobsson, hvilken den 10 Mars begärt att få lösa utslaget i nämnda mål,
sedermera, i anledning af sistbemälde Herr Polismästares gjorda erbjudande
att söka på enskild väg bereda Jacobsson liqvid för den honom genom nyss¬
nämnda utslag tilldömde fordran, förklarat, det han ej hade behof af ut¬
slaget, Jacobssons begäran om expeditionens utbekommande förfallit, det i
allt fall förekomme, enligt biträdande Herr Polismästarens eget medgif¬
vande, att, sedan förnyad framställning af Jacobsson om nämnda expedi¬
tions erhållande skett den 22 Mars, expeditionen blifvit först den 29 i
samma månad utlemnad, för att Jacobsson tillhandahållas; alltså och då i
samtliga förenämnda mål expeditionen blifvit fördröjd längre tid, än som
med föreskrifterne i 14 § af K. F. den 30 November 1855 öfverensstämde, samt
Herr Underståthållaren, Herr Polismästaren och biträdande Herr Polismä¬
staren, hvar för sig, i afseende på de af honom, på sätt berördt är, hand¬
lagda och afdömda mål, måste anses för nämnda dröjsmål ansvarige, pröfvade
Kongl. Hofrätten, som ansåg den omständighet, att Akaren Andersson i
sin vid Herr Polismästarens förklaring fogade skrift, återkallat begäran om
åtal, icke kunna till Herr Polismästarens befriande från ansvar föranleda,
rättvist, med bifall till den förda ansvarstalan, det skulle likmätigt 19
§ i nyssnämnda Kongl, h örordning samt 24 kap. 5 § Rättegångsbalken Herr
Underståthållaren, Herr Polismästaren och biträdande Herr Polismästaren
böta, de båda förstnämnde, hvar för sig, Tolf Riksdaler 50 öre Riksmynt,
Konungens ensak, deraf Advokatfiskalen undfinge hälften, samt biträdande
Herr Polismästaren, som i tvänne mål låtit komma sig försummelse af omför-
mälda beskaffenhet till last, för hvardera försummelsen enahanda belopp
Tolf Riksdaler 50 öre, eller tillhopa Tjugufem Riksdaler, att fördelas på
sätt nyss sagdt vore; men då Akaren Andersson återkallat sitt i målet väckta
anspråk på ersättning, funne Kongl. Hofrätten den härom förda talan hafva
förfallit; äfvensom och då hvarken Stabom eller Jacobsson styrkt, huruvida,
till följd af ifrågavarande dröjsmål, någon förlust blifvit den ena eller andra
tillskyndad, de af bemälde j>ersoner, hvar för sig, i målet framstälda er-
sättningspåståenden icke kunde bifallas.
Under 1864 års embetsresa påträffade jag vid granskningen af en
Häradsrätts dombok, ett mål, som företedde dessa omständigheter.
En piga hade stämt en bonde O. angående barnauppfostringshjelp. Den
af käranden åstadkomna bevisning var icke fullständig, hvarföre värjemålsed
ådömdes svaranden, hvilken tillika hänvisades till sin själasörjare, för erhållande
R. St. Just.-Ombudsmans-Embets-Berättelse till 1865 års riksdag. 4
26
af föreställingar om edens vigt och betydelse samt om vådan af mened, och
skulle han derom samt om sin kristendomkunskap å nästföljande ting, vid stad¬
gadt vite, förete själasörjarens betyg. Vid derpå följande ting inlemnade
svaranden till Häradsrätten ett af kyrkoherden i den församling, der sva¬
randen bodde, Prosten A., utfärdadt betyg, som innehöll, att Prosten
vid fullgörande, i hvad på honom berodde, af Häradsrättens ofvanberörda
föreskrift, så förfarit, att, sedan O., något öfver en månad före tinget, in¬
funnit sig och framlemnat Häradsrättens förutnämnda beslut, Prosten, —
som ansett Häradsrättens föreskrifter bäst fullgöras derigenom, att O. bevistade
Nattvardsungdomens undervisning, då buden i Katechesen noga och vid¬
lyftigt genomginges och förklarades, och då Prosten komme i tillfälle att
göra O. en och annan förståndsfråga, hvaraf kunde inhemtas, om dennes
kunskap bestode i hjertats öfvertygelse eller blott i utanläsning af Kate-
chesens bud — för sådant ändamål anvisat O. plats i den sal, der nämnda
undervisning påginge, och hvarest denne borde sätta sig bland gossarne,
hvilken tillsägelse O. imedlertid icke efterkommit utan i stället begifvit sig
till Prostens tjenstfolk, som befunnit sig i mangelboden, och derstädes emot
Prosten utöst en mängd af svordomar; att Prosten, — som derefter på en
längre tid icke sett O. förr än denne en förmiddag inkommit i salen, der
nattvardsungdomen då varit församlad, »och med stursk fräckhet, blossande
röd, i ansigtet pockat på att genast få betyg, det han lärt sin nattvards-
undervisning och icke behöfde gå bland nattvardsungdomen», — deruppå gif-
vit det vänliga svar, att då O. först iakttoge de inställelsedagar och timmar,
som blifvit honom anvisade, ett sådant betyg skulle honom meddelas,
dagen före tingets början; och att då O., några dagar efter nämnda tillfälle,
begärt att få gå till skrift, Prosten vägrat honom detta och dervid tillika
gifvet honom några varnande råd, såsom att den, som utan sjelfpröfning
och heligt uppsåt till bättring beginge nattvarden, äfventyrade sin själs sa¬
lighet, hvaruppå O. genmält: »min sjals salighet sköter jag sjelf om, derom
behöfver icke Prosten bekymra sig»; afslutande Prosten A. nämnda betyg
med den fråga, när han skulle, under nyssberörda omständigheter, hafva
kommit i tillfälle ett meddela O. tjenliga föreställningar om värjemålsedens
vigt och anseende, då denne aldrig stannat qvar så länge, att Prosten hun¬
nit framkasta en enda fråga förr än O., i vanligt vredesmod, begifvit sig
ut genom dörren; hvarefter i samma betyg, såsom tillägg, var intaget ett
utdrag ur Kyrkoboken, rörande, bland annat, 0:s kristendomskunskap, hvar¬
om begagnades signaturer, af hvilka den, som skulle utmärka ():s kunskap
i innan- och utanläsning, var obegriplig, och den åter, som borde beteckna,
huru O. förstode salighetsläran, nemligen bokstafven e, enligt Prostens ut¬
läggning, skulle betyda: »eländigt». — Efter mottagande af detta betyg för¬
27
klarade Häradsrätten genom utslag, att, sorn O. icke stält sig till efter¬
rättelse Häradsrättens vid nästföruthållna ting meddelade beslut angående
hvad han borde iakttaga, i händelse han ville den föreskrifne värjemåls-
eden aflägga, så fäldes O. att utgifva det härigenom försuttna vitet, Tio
Riksdaler Riksmynt, och förpligtades vid förhöjdt vite att till nästföljande
ting, hvartill målet uppskjöts, derest han ville eden gå, fullgöra enahanda
föreskrifter, som här ofvan omnämnas och hvilka nu förnyades.
Med omförmälande af dessa omständigheter har jag, i skrifvelse den 30
September 1864, till Domkapitlet i Upsala gjort anmälan om förhållandet,
och — då Prosten A:s föreskrift, det O. för erhållande af sådana
föreställningar om edens vigt, som Häradsrätten pröfvat nödiga, skulle
taga plats ibland årets nattvardsungdom, af O- ansetts innebära skymf och
förnärmelse emot hans person, och denna uppfattning, den måtte hafva
varit riktig eller oriktig, förorsakat den sinnesförfattning, hvaruti O. rå¬
kat, och som gjort honom otillgänglig för alla sådana föreställningar
och deraf följande väckelser till besinning, som med Häradsrättens beslut
åsyftades: — då, om O. skulle hafva på annat sätt uppfattat Prostens före¬
skrift och villigt fogat sig derefter, det i allt fällt syntes mig med skäl
kunna ifrågaställas, huruvida icke en dylik persons insättande bland natt-
vardsungdomeu hade sina betänkligheter först derföre, att det ämne, som
med O. företrädesvis borde afhandlas, skulle kommit att under nattvards-
undervisningen upptaga längre tid, än som eljest deråt beliöft egnas, och
vidare af den orsak, att sättet för samma ämnes behandling måst blifva
olika det vanliga och i samma mån, som det afpassats efter den ifråga¬
varande personens särskilda sinnesart och förhållanden, olämpligt, ja,
tilläfventyrs föga uppbyggligt för den oförderfvade ungdomen; — då för
utfärdandet af det betyg om 0:s kristendomskunskap i allmänhet, som af
Häradsrätten äskades, det ej bort hafva erfordrats, att O. ånyo genomgått
hela den undervisning, som bibringas nattvardsungclomen, enär kyrkoboken,
upptoge de vitsord, hvilka uti berörda afseende vore O. tilldelade, och hvil¬
kas rätta förstånd och tillförlitlighet, derest de befunnits tvifvelaktiga, kunnat
medelst ett kort förhör utrönas, — förklarat, att jag funnit Prostens förfa¬
rande i denna sak ingalunda riktigt och försvarligt; samt, att jag, på det
att ej, i händelse detta lemnades oanmärkt, deraf måtte följa, att Prosten,
A. vid ett annat tillfälle förnyade samma förfarande elier mindre erfarne prest-
män toge det till efterdöme, ansett mig böra derpå fästa Domkapitlets upp¬
märksamhet, med hemställan, huruvida icke oriktigheten af nämnda förfarande
borde Prosten A. på lämpligt sätt allvarligen förehållas; hvarjemte jag slutligen,
då i det utdrag ur kyrkoboken, hvilket Prosten rörande 0:s kristendomskun¬
skap meddelat Häradsrätten, förekomme signaturer, som utan förklaring syntes
28
obegripliga, antydt, att äfven denna sak, ehvad Prosten förstått men under¬
låtit att förklara nämnda signaturer, eller dessa varit och fortfarande vore
för honom obegripliga, påkallade Domkapitlets åtgörande, på det att rät¬
telse deri för framtiden måtte tillvägabringas.
Häröfver lemnade Domkapitlet Prosten A. tillfälle att förklaring afgifva;
och hade han, efter hvad i Domkapitlets sedermera gifna utslag förmäles,
uti denna förklaring, hufvudsakligen sökt försvara sin åtgärd, att för ifråga¬
varande ändamål anvisa O. plats bland årets nattvardsungdom, såsom ingen¬
städes i lag förbjuden, och såsom den enda utväg, hvilken för Prosten, som
varit öfvertygad om 0:s brottslighet, skulle hafva återstått till samtal och
förhör med O., den der hvarje gång i vredesmod lemnat Prostens rum, in¬
nan någon fråga till honom hunnit framställas; hvarjemte Prosten A., efter
att, dels beträffande mitt yttrande, det merberörda åtgärd skulle varit be¬
tänklig med afseende på den oförderfvade ungdomen, hafva bestridt denna
min åsigt, enär, enligt till Prosten ingångna underrättelser, bland nattvards-
ynglingarne funnits en och annan, som redan deltagit i det inom socknen
mycket gängse nattliga oskicket bland ungdomen, dels ock, under förmälan,
att han med sin åtgärd endast haft för afsigt att för ungdomen antyda,
hvilka olägenheter de ådroge sig genom ett uppförande, sådant som 0:s,
hvilkens skymfande alldeles icke varit härmed åsyftadt, anfört, ej allenast
att min afsigt med anklagelsen syntes vara, att med gillande af 0:s väg¬
ran att infinna sig på det honom anvisade rummet, skydda den lättsinnige,
men deremot draga skymf och tillrättavisning öfver den, som velat stäfja
sedeslösheten och oskicket, utan ock att det tycktes hafva varit i sin ord¬
ning, att jag jemväl uppmärksammat Prostens uppgift (i ofvananförda prest¬
betyg), att O., medan rättegången varade, begått H. H. nattvard, för hvil¬
ket förfarande O. bort befordras till den plikt, som Kongl. Brefvet den 8
December 1758 föreskrifver ; tilläggande Prosten, ifråga om de i kyrkoboks-
utdraget förekommande signaturer, att, då han icke fått tillfälle förhöra
O., men måst afgifva betyg om hans kristendomskunskap, enda utvägen för Pro¬
sten varit att anföra de om O. i kyrkoboken antecknade signaturer, ehuru
Prosten, såsom nyligen till församlingen inflyttad, icke känt dessas bety¬
delse och ännu icke kunnat med säkerhet, såsom orden lyda, »gissa sig
till densamma»; ifrågasättande Prosten A., huruvida sådant kunde läggas
honom till last.
Domkapitlet meddelade utslag den 26 Oktober 1864 och yttrade, att
som det af mig anmärkta förfarande af Prosten A., att, för 0:s undervis¬
ning om edens vigt och betydelse, i anledning af denne ålagd värjemålsed
i fråga om lägersmål, samt för efterhörande och intygande af samme per¬
sons kristendomskunskap i allmänhet, med uraktlåtande af annan åtgärd,
29
anvisa bemälde person att taga plats bland årets nattvardsungdom, på de
af inig andragna grunder, med afseende på den Iros O. derigenom fram¬
kallade sinnesförfattning, som visat sig hinderlig ej mindre för det med
hans undervisning afsedda ändamål, än och för nattvardsundervisningens
jemna och ostörda gång, måste, såsom i hög grad obetänkt och olämpligt,
för oförsvarligt anses; och som Prosten Ä. derjemte, genom att i det af
honom rörande ():s kristendom skunskap utfärdade betyg hafva begagnat
obegripliga betygstecken, vare sig att Prosten förstått men underlåtit att
förklara dessa tecken eller desamma varit och jemväl vore för honom obe¬
gripliga, åsidosatt den honom åliggande skyldighet att författningsenligt
betyg affatta och att om innehållet af kyrkoboken, hvarur sagda betyg ut-
dragits, förskaffa sig erforderlig kännedom; alltså, och i förmågo af Kongl.
Cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786 § 1, funne Domkapitlet Prosten A.
icke kunna undgå att härför, såsom för embetsfel, genom detta utslag erhålla
föreställning, med tillagd förmaning att för framtiden dylika anmärknings-
anledningar undvika; och då härtill komme, att Prosten A. i sin afgifna
förklaring tillåtit sig ett missfirmeligt skrifsätt emot Rikets Ständer Justitie¬
ombudsman; pröfvade Domkapitlet Prosten A. derigenom hafva särskildt
gjort sig förfallen till erhållande af tillrättavisning, hvilken i den här ofvan
ådömda varning inbegrepes.
Då jag den 30 Juni 1863 inspekterade Rådstufvurättens i Mariefred
arkif, befanns Rättens dombok för samma år ej vara uppsatt för längre
tid, än till och med den 15 April, äfvensom af Magistratens protokoll för
året endast spridda paragrafer funuos utarbetade. Borgmästaren i nämnda
stad, ehuru så väl vid berörda tillfälle som ock sedermera uti skrifvelse den
2 påföljande Oktober af mig erinrad om det eftersatta arbetets fullgörande,
uraktlät likväl sådant och utsträckte försummelsen äfven till tiden från den
30 Juni till den 12 Oktober samma år. Imedlertid inträffade, enligt hvad Borg¬
mästaren sedermera anmälde, att den 10, 11 eller 12 Oktober 1863 uti Rådstuf¬
vurättens och Magistratens mindre sessionsrum genom olofligt tillgrepp för-
kommo till större delen ouppsatta Memorialprotokoller jemte handlingar och
diarium för år 1863, utan att sedermera af dessa protokoller och handlingar
annat, än spridda, sönderrifna lappar, kunnat återfinnas, hvarigenom Borg¬
mästaren blifvit urståndsatt att, i de flesta efter den 15 April 1863 före-
hafda ärenden, något protokoll åstadkomma.
Af denna anledning, och då den omständighet, att Memorialprotokoll
och handlingar på nyssberörda sätt gått förlorade, långtifrån att ursäkta
»
30
anmärkta försummelsen, gjorde densamma ännu mer skadebringande, samt
dertill komine, att Borgmästaren, för lika beskaffad försummelse, förut varit
tilltalad och sakfäld, utan att deraf låta sig rättas, förordnade jag emot
honom laga åtal, uti skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea
Hofrätt.
Under skrifvexlingen hos Kongl. Hofrätten, infordrade Advokatfiskals-
embetet, i enlighet med min föreskrift, Rådstufvurättens dombok och Ma¬
gistratens protokoll för Ar 1863, och, då dessa inkommo, yppades, dels att
nämnda dombok för den ifrågavarande tiden, eller från och med den 15
April, till den 12 Oktober, under hvilken tid Rådstufvurätten den 15 och
29 April, den 11 Maj, den 6, 10, 15, 20 och 29 Juni, den 27 Juli, den
12 och 24 Augusti samt den 2, 14, 16, 21 och 28 September haft sam¬
manträden, endast i några få mål och ärenden befanns fullständig, men i
de aldra flesta innehöll endast korta antydningar, utan att någon visshet
förefanns, att ens dessa fullständigt utvisade, hvilka mål och ärenden hvarje
rättegångsdag förevarit, likasom domboken för största antalet af rättegångs-
dagar icke utmärkte, hvilka ledamöter öfver målen suttit; dels ock att,
hvad - beträffande Magistratens protokoll, sådant helt och hållet saknades,
för tiden före den 12 Oktober.
I anseende till detta allt, yrkade Advokatfiskals-embetet, att Borg¬
mästaren, hvilken tillförene, genom Kongl. Hofrättens utslag den 28 Ok¬
tober 1853, för uraktlåtenhet att inom rätt tid hafva uppsatta Rådstufvu¬
rättens i Mariefred dombok och Magistratens dersammastädes protokoll,
blifvit till ansvar fäld, samt nu, i anförda måtto, vore förvunnen om ena¬
handa felaktiga förfarande, i afseende å 1863 års dombok och protokoll,
hvilket jemväl haft den följd, att sedan minnesanteckningar och andra hand¬
lingar, efter hvilka sistberörda dombok och protokoll skolat uppsättas, till
största delen förkommit, det försummade arbetet numera ej kunde full¬
göras, utan domboken och protokollet för all framtid blefve i högst väsent¬
liga delar ofullständiga, måtte för denna sin förnyade vårdslöshet i domare-
embetets utöfning till ansvar dömas.
Sedan Borgmästaren häröfver afgifvit förklaring, meddelade Kongl.
Hofrätten utslås den 29 December 1864 och yttrade: emedan, såsom ofvan
förmäles, upplyst vore, ej mindre att den 30 Juni 1863, då inspektion i
Rådstufvurättens arkif af Justitie-Ombudsmannen anstäldes, Rättens dombok
för samma år ej var uppsatt för längre tid, än till och med den 15 April,
och af Magistratens protokoll endast spridda paragrafer voro utarbetade,
än äfven, att det sålunda eftersatta arbetet icke sedermera fullgjorts och
ej heller Rådstufvurättens och Magistratens protokoller, för tiden efter den 30
Juni intill den 12 Oktober sammaår, blifvit uppsatta; ty och sorn Borgmästaren,
«
31
hvilken det, i lians egenskap af ordförande i Rådstugurätten och Magistraten,
ålegat att ifrågavarande dombok och protokoll, så fort ske kunnat, uppsätta, sin
skyldighet i berörda hänseende, oaktadt erhållna påminnelser, under en längre
tid icke fullgjort, och ej för denna underlåtenhet visat förfall; alltså pröf-
vade Kongl. Hofrätten rättvist, att, med tillämpning af 1 kap 12 § Rätte¬
gångsbalken, döma Borgmästaren, för hvad honom sålunda till last kommit,
att böta Etthundrafemtio Daler Silfvermynt med Sjuttiofem Riksdaler Riks¬
mynt till treskiftes emellan Kronan, Mariefreds stad och Advokatfiskalen
i Kongl. Hofrätten.
Hos mig hafva Sven Andersson i Svensby och Anders Olsson i
Hallen skriftligen fört klagan deröfver, att Domhafvanden i Vestra och
Ostra Hisings härad låtit till klagandena å stämpladt papper utskrifva sex
utdrag af Häradsrättens domböcker vid 1862 och 1863 årens hösteting,
angående så beskaffade summariska uppgifter ur förmyndareräkningar, som
omförmälas i 4 § af Kongl, förordningen den 24 September 1861, och,
på grund af stadgandet i nämnda §, blifvit af klagandena, i deras egenskap
af förmyndare, till Domhafvanden aflemnade; hvilka domboksutdrag, —
deribland de fyra åt Sven Andersson utskrifna angått samma förmynder¬
skap — utan att vara begärda, blifvit emot påförd lösen Sven Andersson
oeh Anders Olsson tillstälda; hvarföre klagandena yrkat åläggande för Dom¬
hafvanden att till dem återbära hvad han i lösen och för stämpladt papper
uppburit, utgörande för hvart och ett af dessa domboksutdrag Två Riksdaler
25 öre.
Vid klagoskriften fogades: af Sven Andersson fyra dylika domboks¬
utdrag för 1863 års hösteting, innehållande, att Häradsrätten, som till
granskning företagit de af Sven Andersson, i egenskap af förmyndare för
Albertina Olsdotter, Edvard Olsson, Johanna Olsdotter och Lotta Olsdotter
i Kyrkeby, aflemnade, med vederbörliga bevis försedda utdrag ur förmyn¬
dareräkningar intill 1862 års slut, funnit annan åtgärd icke vara erforderlig,
än att anteckningar skulle göras uti förteckningen öfver förmynderskap; —
samt, af Änders Olsson, två utdrag ur nämnde Häradsrätts domböcker för
höstetingen åren 1862 och 1863, innefattande enahanda beslut af Härads¬
rätten, med afseende å särskilda af Anders Olsson ingifna summariska upp¬
gifter r ur förmyndareräkningar för Johan Gadd i Lundby.
Öfver denna klagan hördes Domhafvanden, som uti afgifvet yttrande
hufvudsakligen anförde: att, då Kongl. Förordningen den 24 September
1861, enligt Domhafvandens omdöme, uteslutande handlade om tillsynen å
förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, Domhafvanden fattat stad¬
32
gandet i Förordningens 1 §, icke såsom ensamt en föreskrift om forum i
förmyndaremål, utan såsom en uttrycklig lag derom, att vårdnaden å förmyn¬
derskap, den egentliga fortlöpande tillsynen och kontrollen öfver förmyndare¬
förvaltningen, tillkomme Rätten, helst endast med en sådan uppfattning det
syntes vara för Domhafvanden klart, hvarföre Rätten i stad och Domaren
på landet, men ej de ombytlige Gode männen eller Kommunal-nämnderne.
skulle hålla den i 2 § föreskrifna förteckning; hvarföre vidare i denna för¬
teckning, enligt 4 §, borde införas summarisk uppgift å den omyndiges be¬
hållning i lös och fast egendom samt de åtgärder, Rätten vidtoge; och
slutligen hvarföre, efter 5 §, Gode män eller Kommunalnämnd endast hade
att granska förmyndareräkning, men hos Rätten anmäla hvad som stridde
emot en rätt förmyndare-förvaltning; — att, ehuru föreskrifterne i 2 §, att
domaren å landet skulle hålla nämnda förteckning, och, i 4 §, att transsumt
af förmyndareräkning borde ingifvas i stad till Rättens ordförande eller
den, som å Rättens vägnar handlingar emottager, och å landet, till Do¬
maren, af en del bland lagfarne ansåges innebära, att icke andra för¬
myndareräkningar behöfde i Rätten föredragas, än de, mot hvilka anmärk¬
ningar af Gode män eller Kommunalnämnd skett, och att följaktligen i
stad, Rättens ordförande eller sekreterare, och, å landet, Domaren
ägde att i afseende på ingifna räkningar pröfva, om förordningens före¬
skrifter blifvit iakttagna eller icke, Domhafvanden likväl destomindre kunde
gilla denna åsigt, som föreskriften, att Domaren å landet skulle hålla
förteckningen, syntes vara en gifven följd deraf, att han vore Rättens ex-
peditionshafvande, och beqvämligheten för förmyndare att när som helst
få aflemna räkning näppeligen kunde annorledes tillvägabringas, än genom
den i 4 § gifna föreskrift; hvaremot stadgandet om sista tiden för detta af-
lemnande ä landet, efter Domhafvandens uppfattning, antydde, att räk-
ningarne i allt fall skulle komma Rätten tillhanda, helst man svårligen
kunde tänka sig, att Domaren å första rättegångsdagen af ett ting-
skulle afhålla sig från Rätten, för att enskildt emottaga en myckenhet af
handlingar, och dessutom sista punkten af 1 mom. i 4 § innehölle dels
ett stadgande, som förutsatte en pröfning, hvilken Domhafvanden förmenade
icke kunna tillkomma Rättens ordförande eller sekreterare ej heller Do¬
maren å landet, dels ock ett tillägg till detta stadgande, hvilket tillägg
Domhafvanden funne förklarligt endast om det betydde, att Rätten i af¬
seende på ingifna redovisningar hade att efter omständigheterna förfara;
att Domhafvanden ytterligare, vid jemförelse af åberopade äldre lagstad-
ganden med 1861 års Kongl. Förordning, kommit till den åsigt att, jemte
det granskningen af alla förmyndareräkningar blifvit i första hand anför¬
trodd
33
trodd åt ombytlige kommunaltjenstemän, Rättens vårdnad om förmynderskap
blifvit utsträckt till dem alla; att då nyssnämnda 1861 års förordning
otvifvelaktig! måste antagas åsyfta en skarpare, ej en svagare, kontroll, än
den, som förut ägt rum, och då det vore öfverförmyndarens oeftergiltiga pligt
att så allvarsamt som möjligt vårda sig om alla under hans tillsyn
stående förmynderskap, men, särdeles i fråga om förmynderskap å landet,
domaren aldrig kunde känna alla förhållanden, utan hade största behof af
Nämndens biträde, Domhafvanden, för sin del, ansåge det öfverensstämma
lika mycket med andan som med ordalydelsen af ofvanberörda förordning
att hvarje ingifvet transsumt af förmyndareräkning i Rätten föredroges och
granskades samt att dervid tillsåges, om innehållet deraf och Gode män¬
nens eller Kommunal-nämndens bevis vore öfverenstämmande med författ¬
ningens föreskrifter, om nämnda bevis innefattade någon anmärkning, som tarf-
vade särskild handläggning, samt om redogörelsen, i sig sjelf eller vid jemfö¬
relse med föregående redovisningar, föranledde någon åtgärd från Rättens sida;
att, i händelse denna uppfattning af förordningens anda och lydelse vore
riktig, deraf blcfve en följd att, då förordningen icke innehölle något undan¬
tag från lagens allmänna stadganden derom, att vid domstol skulle föras
riktiga protokoller och dombok, Rätten icke ägde ur sin dombok utesluta
hvad som vid Rätten förekomme, i afseende på de förmyndareräkningar,
hvilka domaren eller annan vederbörande anmält hafva blifvit till honom
inlemnade, och än mindre, i afseende på dem, som direkte till Rätten
ingifvits;
att, då förordningen ej heller innehölle något undantag från allmänna
stadgarne angående expeditionslösen och stämpladt papper, Domhafvanden
funne det vara klart, att domare och expeditionshafvande icke allenast vore be¬
rättigade att å stämpladt papper och emot lösen utskrifva så beskaffade dom-
boks-ärenden, utan äfven knappast kunde ansvarsfritt sådant underlåta; samt
att, hvad anginge Sven Anderssons klagan deröfver, att åt hans mynd¬
lingar blifvit utskrifna särskilda domboksutdrag, detta härflutit deraf, att han
till Rätten inlemnat särskilda räkningar för hvar och en af de omyndiga, deruti
upptagande endast den omyndiges, men ej föräldrarnes namn, och icke
anmält, att de omyndiga vore syskon; hvarförutan Gode männen försett
hvar och en af räkningarne med särskildt bevis.
Denna förklaring syntes mig icke vara tillfredsställande, hvarföre jag,
i skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Göta Hofrätt, anmodade be-
mälda embete att emot Domhafvanden anställa laga åtal samt anmärkte i sam¬
ma skrifvelse, bland annat, att granskning af förmyndareräkningar i allmänhet
hvarken enligt äldre eller nyare författningar ålegat Rätten, som först, efter det
R. St. Just-Ombudsmans Embets-Berätlelse till 1865 års Riksdag. 5
34
vederbörande slägting eller god man, vid den granskning dem tilkommit att verk¬
ställa, funnit anledning till anmärkning om misshushållning af förmyndaren eller
om dennes bristande vederhäftighet med mera och sådant hos Rätten anmält
eller talan i thy mål annorledes anhängiggjorts, haft att ärendet handlägga och
pröfva; att det icke, såsom Domhafvanden förmenat, kunde anses vara nö¬
digt eller af någon nytta, att Rätten, vare sig stadsdo mstol eller härads¬
rätt, befattade sig med granskning af ingifna transsumt ur förmyndareräk¬
ningar, i de af Domhafvaren uppgifna omständigheter, enär en dylik gransk¬
ning, utan svårighet och med större noggrannhet, kunde verkställas af Do¬
maren eller den person, som enligt förordningen hade att transsumten emot¬
taga, och som i sitt förvar ägde förmyndareförteckningarne jemte förut in¬
gifna transsumt; att föreskriften om ingifvandet af dessa transsumt, hvilka
upptoge endast summan af den omyndiges behållning i löst och fast, uppen¬
barligen icke kunde hafva till ändamål att utsträcka Rättens vårdnad å
förmynderskapen, i den af Domhafvanden antydda riktning, utan skulle trans-
sumtens inlemnande fastmer endast tjena till bevis derom, att förmyndareräk¬
ning blifvit uppgjord oeh afslutad samt till vederbörande granskare aflemnad;
att, i betraktande häraf, föreskriften i 4 § af 1861 års förordning
vore tillräckligt tydlig derutinnan, att' transsumten skulle ingifvas icke till
Rätten utan till någon af de der uppräknade embets- och tjenstemännen,
hvilka det ålåge att hålla förmyndareförteckningen, hvarigenom de hade
tillfälle ej allenast att efterse, det redogörelse af hvarje förmyndare
årligen upprättades och aflemnades, hvilket vore ett bland de väsentligaste
syftemålen för den nya lagstiftningen i detta ämne, utan ock att, i hän¬
delse en eller flere fömyndare uraktläte styrka, det de till vederbörande gransk-
ningsmän öfverlemnat sina räkningar, derom göra anmälan hos Rätten, som
då beslöte föreläggande för den eller de försumlige, att, vid vite, fullgöra
sitt åliggande i detta hänseende;
att den omständighet, att sista tiden för transumtens aflemnande å
landet till Domaren blifvit utsatt till första rättegångsdagen af höste-
tinget, ingenting bevisade för Rättens befogenhet att med desamma taga
befattning, i strid emot redan åberopade stadganden, enär någon sista tid
måste utsättas, och dertill lämpligare dag icke kunde bestämmas, äri den, på
hvilken domaren med säkerhet vore att träffa å tingsstället; och skulle en
omtänksam domare nog ordna göromålen så, att emottagandet af dessa
transsumt läte förena sig med de egentliga tingsgöromålen;
att Domhafvanden jern viii bort från det allmänna stadgandet i 10 § 1 mom.
af Kongl. Förordningen om expeditionslösen hemta någon anledning till tvekan,
huruvida hans åsigt om nödvändigheten ej mindre af samma ärendens intagande
i domboken än ock af dombolcsutdrags utskrifning till vederbörande och be¬
35
läggande med lösen, vore öfverensstämmande med sistnämnda förordning,
enär intetdera af der omförmälda förhållanden inträffade på en förmyndare,
som infunne sig hos domaren och aflemnade bevis, att han tillstält ve¬
derbörande Gode män eller Komunalnämnd redogörelse för innehafvande
förmynderskap, i den ordning 4 § i 1861 års Förordning föreskrefve; samt
slutligen
att en väsentlig ledning för tolkningen af nyssberörda Kongl. Förord¬
nings stadgande i denna fråga gåfves uti Lagutskottets Betänkanden vid
1859 och 1860 årens riksdag, då Rikets Ständer för sin del antogo för¬
slaget till nämnda Kongl. Förordning, af hvilka betänkanden det under
N:o 37 behandlade förevarande ämne och bland motiverna till förordningens
4 § (sid. 8) uttalade den åsigt, att »bevis öfver fullgörande af den i samma
§ gifna föreskrift, om inlemnande af ett utdrag af förmyndareräkning i sta¬
den till Rättens ordförande eller den, som å Rättens vägnar handlingar
emottaga bör och å landet till domaren, så mycket mindre behöfver utlösas,
om förmyndaren det ej äskar, sorn inlemmandet icke sker inför Rättens pro¬
tokoll, och anteckning derom ej heller göres i protokollet utan i den särskilda
förteckning öfver förmynderskap, hvarom 2 § handlar».
Sedan Advokatfiskalsembetet med åberopande af de grunder, jag så¬
lunda anfört, i afgifvet memorial yrkat, att domhafvanden måtte för det
emot honom angifna förfarande dömas att böta det belopp, Kongl. Hof¬
rätten funné rättvist bestämma, samt förpligtas att till Sven Andersson och
Anders Olsson återgälda den lösen, lian för nämnda expeditioner uppburit;
äfvensom Domhafvanden, uti sin förklaring öfver detta memorial, jemte det
han vidhållit och i några delar ytterligare utvecklat hvad han hos mig andra-
git, hemstält till Kongl. Hofrätten, huruvida han icke i anmärkta hänseendet
rätteligen förfarit eller åtminstone kunde undgå att fällas till böter och er¬
sättning, såsom yrkadt blifvit, så har Kongl. Hofrätten under den 24 Fe¬
bruari 1865 meddelat utslag af innehåll: emedan ordalydelsen och upp¬
ställningen af 4 paragrafen i Kongl. Förordningen den 24 September 1861
tydligt och klart gåfve vid handen, att utdrag ur förmyndareräkning, så be-
slcaffadt och förseddt med sådant bevis, som i nämnda § omförmäles, bör å
landet af förmyndare inom utsatt tid aflemnas till domaren, och att endast
i det fall, att, hvad härutinnan stadgats, icke iakttages, Rätten har att icke
allenast förelägga förmyndaren, vid lämpligt vite, att sin skyldighet fullgöra,
utan ock i öfrigt förfara efter omständigheterne, samt att öfver hvad så¬
lunda förekommit anmärkning skall göras i den förmyndare-förteckning,
domaren åligger hålla; ty och då företedde domboksutdragen ådagalade,
att anledning ej förefunnits till någon åtgärd af Häradsrätten i afseende
på de af Sven Andersson och Anders Olsson aflemnade utdrag ur deras
36
förmyndareräkningar, om hvilkas aflemnande Domhafvanden således endast
bort göra anmärkning i förmyndare-förteckningen; pröfvade Kongl. Hofrätten,
som funnit hvad Domhafvanden till försvar för anmärkta lagstridiga förfa¬
randet andragit icke förtjena afseende, rättvist döma honom att, jemlikt
1 kap. 12 § Rättegångsbalken, böta Femtio Riksdaler till treskiftes emel¬
lan Kronan, Vestra och Ostra Hisings härad samt Advokatfiskalen, och
att till Sven Andersson och Anders Olsson återbära hvad Domhafvanden
för ofvannämnda sex domboksutdrag uppburit, med Nio Riksdaler till
den förre och Fyra Riksdaler 50 öre till den senare, äfvensom godtgöra
dem hvad till lösen för deras exemplar af Kongl. Hofrättens utslag åt-
ginge; och skulle den del af häradenas lott i ådömda böterna, hvilken, enligt
lag skolat Häradshöfdingen tillhöra, i stället tillfalla Göteborgs och Bohus
läns lasarett. *)
Under fånglistgranskning yppade sig, att Rådstufv ur ätten i Eskilstuna,
genom särskilda utslag den 11 Augusti 1862, dömt två personer till lin¬
drigare straffarbete, än som öfverensstämde med den då gällande Kongl.
Förordningen om ansvar för stöld, snatteri samt rån den 4 Maj 1855.
Brottslingarne voro nemligen förvunne att hafva, den ene, dels å en
söndag utan, dels ock, å en söcknedag kort derefter, med inbrott från sin hus¬
bonde föröfvat tillgrepp, och den andre, för första gången, begått inbrottsstöld
samt förskingrat anförtrodt gods; och dömdes de att böta uppgifvet belopp
eller, i brist af tillgång dertill, undergå motsvarande fängelse vid vatten
*) Ett annat dylikt missbruk af en domhafvande är för närvarande föremål för skriftvexling.
Hos mig är nemligen klagadt deröfver att, sedan en förmyndare underlåtit att i rätt tid
till Domhafvanden inlemna det i g i af nyssomförmälda 18f> 1 års Kongl. Förordning föreskrifna
transsumt af förmyndareräkning och Häradsrätten, i följd deraf, genom utdrag ur Förmynder-
skapsprotokollet, förelagt förmyndaren, vid vite, att å första rättegångsdagen af nästa lagtima ting,
vid upprop, sin skyldighet fullgöra, Domhafvanden, efter det förmyndaren å utsatt tid fullgjort
nämnda föreläggande, låtit, utan att förmyndaren sådant begärt, utskrifva och emot lösen till¬
ställa honom ett ytterligare protokollsutdrag, innefattande bevis, att det fordrade transumtct ur
förmyndareräkningen blifvit till Kåtten ingifvet; hvilket förfarande, enligt klagandens uppgift,
skulle af bemälde domare vanligen iakttagas.
Det synes mig uppenbart, att i förevarande fall domaren felat derutinnan först, att han
med Häradsrätten föreskrifvit, att i fråga varande transsumt skulle ingifvas till Katten, i stället
för till domhafvanden; vidare att han, utan derom framstäld begäran, utfärdat och uppburit
lösen för nämnda protokollsutdrag, och slutligen att han i form af protokollsutdrag expedieradt
det bevis, han ansåg förmyndaren böra hafva, oell belagt det med den högre lösen, som blof
en följd af slikt expeditionssätt, då, i fall sådant bevis varit af förmyndaren begärdf, det skäligen
icke bort belastas med högre lösen, än ett vanligt bevis öfver ingifna handlingar. Sannolikt
härflyta de två sistnämnda felen ur det första.
37
och bröd, samt att derefter hållas till straffarbete den förre i fem och se¬
nare i fyra månader.
I anseende härtill, och då sex månader vore det för inbrottsstöld i lag
stadgade minimum af straffarbete, förordnade jag åtal, som af Advokat-
fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt utfördes, hvarefter bemälde Kongl.
Hofrätt, den 12 April 1865, meddelade utslag; och som, på sätt anmärkt
blifvit, Rådstugurätten orätt förfarit i det att ofvannämnde förbrytare blifvit
ådömdt straffarbete, understigande den kortaste strafftid, lag stadgar för
sådana förbrytelser, om hvilka de voro förvunne; alltså pröfvade Kongl.
Hofrätten rättvist, i förmågo af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, fälla Borg¬
mästaren och två Rådmän, af hvilka den förstnämnde såsom ordförande
och de två andra såsom ledamöter i de felaktiga besluten deltagit, att böta
Borgmästaren Tjugufem Riksdaler samt Rådmännen hvardera Femton Riks¬
daler till treskiftes emellan Kongl. Maj:t och Kronan, staden Eskilstuna
och Advokatfiskalen i Kongl. Hofrätten.
Då jag under embetsresa år 1862 besökte Carlstad och derstädes gran¬
skade Landskansliets diarier, förekommo anmärkningar af den beskaffenhet,
att de borde blifva föremål för laga åtal. Jag anmärkte nemligen, att vid
skuldfordringsmåls afgörande sådan långsamhet ägt rum, att bland de mål
af nämnda slag, uti hvilka dröjsmål längre än en månad förelupit från
den dag, då målen blefvo till afgörande färdiga, och till den, då utslag
meddelades, anträffats, exempelvis, endast under bokstafven A i 1861 års
suplikdiarium (hvari målen voro införda, liksom i ett register, under be-
gynnelse-bokstafven af sökandens namn) 28 mål, hvilkas afgörande blifvit för-
dröjdt: i 8 mål, emellan en och två månader; i 6, emellan två och tre
månader; i 7, emellan tre och fyra månader; i 2, emellan fyra och fem
månader; hvarjemte 5 mål, den dag granskningen anstäldes, eller den 1
Juli 1862, ännu icke voro afgjorda, änskönt de varit till afgörande färdiga:
1, fyra månader; 2, fem månader; 1, elfva månader; och 1, ett år och tre må¬
nader, före sistnämnda dag. Vidare antecknade jag, ur 1860 års supplikdia-
rium, 23 mål, som, efter det de blifvit till utslag färdiga, hvilat oafgjorda 3,
emellan en och två månader; 2, emellan två och tre månader; 4, emellan
tre och fyra månader; 5 emellan fyra och fem månader; 2, emellan fem
och sex månader; 4, emellan åtta och nio månader; 1, emellan tio och elfva
månader; och 2, emellan elfva månader och ett år. Slutligen upptecknade
jag, ur 1860 och 1861 årens Brefdiarier, några ärenden, i hvilkas slutliga
behandling dröjsmål ägt rum från sex månader ända till två år och deröfver.
38
I skrifvelse den 21 November 1862 anmodade jag Advokatfiskals-
embetet i Kongl. Svea Hofrätt att emot vederbörande Landshöfding och
Landssekreterare, hvilka jag ansåg hafva i anmärkta hänseenden sina em-
betspligter försummat, anställa och utföra laga åtal samt dervid, sedan ut-
redt blifvit, i hvad mån den ene eller andre borde anses till anmärkta för¬
summelsen, i ett eller annat afseende mer eller mindre vållande, påyrka
det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda.
Sedan Advokatfiskals-embetet, i anledning häraf, den 24 November 1862
till Kongl. Hofrätten ingifvit memorial, hvilket blifvit med förrbemälde
vederbörande kommuniceradt, hafva de uti afgifna förklaringar anfört:
Herr Landssekreteraren, att de till 1860 års supplik-diarium hörande
mål, vid hvilka anmärkning blifvit gjord, alla voro af vidlyftigare beskaf¬
fenhet; att han under senare hälften af år 1861, varit i saknad af tillräck¬
ligt biträde vid ärendenas handläggning; att han, de åtalet närmast före¬
gående åren, för helsans vårdande haft ledighet under sommarmånaderna
från tjenstegöromålen, samt att den anmärkta långsamheten vid ärendenas
behandling låge honom ensam till last och icke Landshöfdingen, hvilken
derutinnan städse uppmanat till skyndsamhet; hvadan ock Herr Lands¬
sekreteraren anhöll att ensam få vidkännas det ansvar, som Kongl. Hof¬
rätten kunde finna böra drabba Länsstyrelsen, i anledning af i fråga komne
anmärkningar; samt
Herr Landshöfdingen, att han, som väl insett sin pligt att befrämja
skyndsam expedition vid det under honom lydande landskansli, derför äfven
verkat, ehuru icke alltid med önskad framgång, hvadan han ej heller kun¬
nat hjelpa att, såsom anmärkt blifvit, en del mål under de i fråga va¬
rande åren fått hvila en till flera månader, innan de blifvit slutligen hand¬
lagda; att orsakerna till berörda dröjsmål varit målens vidlyftiga beskaffen¬
het, Landssekreterarens vacklande helsa och tillfällig brist på arbetsbiträde,
samt att Herr Landshöfdingen, hvilken sjelf författat alla utlåtanden, som
Konungens Befallningshafvande haft att i allmänna frågor afgifva, och, så
vidt de honom personligen tillhörande embetsförrättningar dertill lenmat tid,
äfven egnat arbete åt göromålen både vid Landskansliet och Landskontoret,
icke kunde medgifva, att i det afseende, hvarom fråga vore, han skvdle
försummat sin embetspligt eller underlåtit någon åtgärd eller något arbete,
som på honom ankommit för göromålens vid Landskansliet fortgång.
Häruppå hade Advokatfiskals-embetet uti memorial den 5 Maj 1863
dels anmält, att Landssekreteraren då mera afiidit och hemställt, att vid
sådant förhållande åtalet, i hvad det denne anginge, skulle få förfalla, dels
ock vidare andragit, att då jemlikt Kongl. Maj:ts nådiga Instruktion för
Landshöfdingarne i Rikets län samt de vid länstyrelserna anstälda tjenste-
39
män af den 10 November 1855, styrelsen inom länet vore anförtrodd Lands¬
höfdingen, hvilken såsom Konungens Befallningshafvande utöfvade densamma
och ensam hade beslutanderätt i alla mål och ärenden, som på Konungens
Befallningshafvandes afgörande ankomme, häraf måste följa skyldighet såväl
som rättighet för Landshöfdingen att vaka deröfver, att de sålunda på honom
beroende mål och ärenden jemväl i laga ordning behandlades samt att, om
dervid skulle befinnas, att vederbörande föredragande gjort sig skyldig till
någon anmärkningsvärd felaktighet, honom derför, på sätt i Instruktionens
66 § äfven vore föreskrifvet, till laga åtal befordra; att emedlertid de an¬
märkta försummelserna, hvilka icke kunde ursäktas af hvad såsom orsak
till dem vore i förklaringarne anfördt, ej blifvit af Herr Landshöfdingen
lagligen beifrade; hvadan Advokatfiskals-embetet yrkade, att, så vidt Herr
Landshöfdingen genom denna underlåtenhet gjort sig i försumligheten del¬
aktig, honom derför måtte varda ådömdt det ansvar, som vore förenligt
med grunderna i 1 kap. 12 § Rättegångsbalken.
Hörd öfver detta senare memorial, hade Herr Landshöfdingen med
åberopande af sin föregående förklaring ytterligare andragit, att enär, i an¬
seende till icke blott ärendenas antal utan ock deras beskaffenhet, expedi¬
tionen vid Landskansliet under den ifrågakomna tidrymden varit särdeles
arbetsam och tungskött, samt Landssekreteraren, ehuru sjuklig, dock sträf-
vat att sina göromål fullgöra och i möjligaste måtto rättat sig efter Herr
Landshöfdingens påminnelser och ej heller sparat kostnader för att skaffa
sig ökadt biträde, så ofta tillfälle dertill yppats, Herr Landshöfdingen, som
icke någon gång funnit med Landssekreteraren vårdslöshet, lätja eller lik¬
nöjdhet, ansåg e sig icke hafva ägt fog att emot honom väcka åtal för
det att några af målen och ärendena under sådane förhållanden ej
blifvit så skyndsamt afgjorda, som önskligt varit; hvarjemte Herr Lands¬
höfdingen upplyst, att efter hvad utredt blifvit, af de mål och ärenden,
hvilka jag anmärkt såsom beroende på Konungens Befallningshafvandens åt¬
gärd, åtskilliga vore dels derförinnan afgjorda dels, så vidt ditintills kunnat
ske, handlagda och dels beroende på sökandenas anmälan eller andra om¬
ständigheter, ehuru anteckningar derom i diarium för tillfället saknades. De
exempel härpå, som Herr Landshöfdingen anfört, voro till antalet nio, och i det
yttrande, Advokatfiskals-embetet öfver sistberörda förklaring afgifvit, hadeEm-
betet förklarat, att ehuru anledning icke förekomme att bestrida riktigheten af
de uppgifter, Herr Landshöfdingen angående de i hans förklaring omför-
mälda ärenden meddelat, Advokatfiskals-embetet likväl, med afseende å de
för åtalet utstakade grunder, icke funnit Herr Landshöfdingens senaste för¬
klaring nöjaktig i vidsträcktare mån, än att åtalet i afseende på fyra af de
uppgifna målen icke fullföljdes.
40
Kongl. Hofrätten har meddelat utslag den 12 Juni 1865 och funnit,
då Landssekreteraren numera aflidit, åtalet, i hvad det honom rörde, hafva
förfallit; hvad åter an gin ge den emot Herr Landshöfdingen förda talan,
så enär Advokatfiskals-embetet förklarat sig icke fullfölja åtalet i afseende
på ofvannämnda fyra mål, erfordrades derom icke vidare yttrande; men
emedan, enligt hvad upplyst vore, uti öfriga här ofvan omförmälda mål
och ärenden, de der alla bort, enligt 49 § i Kongl. Maj:ts nådiga Instruk¬
tion för Landshöfdingarne i Rikets län den 10 November 1855, med all
möjlig skyndsamhet behandlas och med slut afhjelpas, obehörigt dröjsmål
ägt rum, i afseende på dels beredningen dels ock slutliga handläggningen
och expedierandet af beslut deri, hvilket dröjsmål för åtskilliga af berörda
mål och ärenden utsträckts ända till flera månader; ty och som Herr
Landshöfdingen, hvilken jemlikt åberopade nådiga Instruktionen ensam hade
beslutanderätt uti här ifrågakomna mål och ärenden, följaktligen ock varit
pligtig vaka deröfver, att desamma i laga ordning och utan onödigt uppe¬
håll blifvit handlagda; men Herr Landshöfdingen, oaktadt hvad såsom of¬
van förmäles, i afseende på behandlingen af berörda mål och ärenden,
uppenbarligen hafva kommit vederbörande föredragande till last, dock icke,
på sätt 66 § i meranämnda Instruktion föranleder, vidtagit någon åtgärd för
lagligt beifrande af försummelsen, i följd hvaraf Herr Landshöfdingen måste
för densamma ansvara; alltså pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, med stöd
af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, härför fälla Herr Landshöfdingen att
böta Trettio Riksdaler Riksmynt till treskiftes mellan Kongl. Maj:t och
Kronan, Carlstads stad och Kongl. Hofrättens Advokatfiskal.
I min vid sistförflutna Riksdag angifna embetsberättelse omförmäldes
(sid. 60 och följande) ett åtal, anstäldt emot en Magistratssekreterare i
Carlstad, derföre att han påfört och uppburit lösen för utdrag af Magistra¬
tens protokoll, expedierade till bemälde stads Drätselkammare. Jag hade
då om nämnda mål att förtälja, det Kongl. Svea Hofrätt, genom utslag
den 24 September 1862, förklarat, bland annat, att emedan de anmärkta
åtgärderne blifvit af bemälde Magistratssekreterare, i sådan hans egenskap,
vidtagna — Magistratssekreteraren var annars tillika ordinarie Rådman —
thy funné Kongl. Hofrätten åtalet i denna del icke kunna af Kongl. Hof¬
rätten omedelbarligen till pröfning upptagas.
På sätt i nämnda berättelse antyddes, har i detta utslag ändring blif¬
vit sökt genom underdåniga besvär; och i nådigt utslag den 27 April 1864,
har
41
har Kongl. Maj:t, med ändring af Kongl. Hofrättens ofvananförda utslag,
förklarat hinder icke möta för Kongl. Hofrätten att till behandling upp¬
taga åtalet jemväl i hvad det rörde Magistratssekreteraren; och enär, innan
pröfning häraf skett, utlåtande angående den emot Magistratens ledamöter
förda talan icke borde meddelas, visat målet i hela dess vidd åter till
Kongl. Hofrätten, som hade att detsamma ånyo företaga och dermed vi¬
dare lagligen förfara; hvarefter Kongl. Hofrätten den 27 Juni 1865 med¬
delat utslag, och — emedan uppenbart vore, att de protokollsutdrag, för hvilka
lösen blifvit Drätselkammaren af Magistratssekreteraren affordrad och till
honom af Drätselkammaren erlagd, utgörande, enligt hvad ostridigt vore,
tillhopa Etthundrafyratioåtta Riksdaler 25 öre Riksmynt, afsett sådana för¬
valtningen af stadens allmänna angelägenheter rörande ärenden, om hvilkas
handläggning inför Magistraten Drätselkammaren ansetts böra i och
för fullgörande af sin befattning med stadens drätsel erhålla känne¬
dom, eller hvaröfver Magistraten funnit nödigt inhemta Drätselkammarens
utlåtande; ty och då, vid sådant förhållande, Magistratssekreteraren, vare
sig att de af Magistraten sålunda beslutade meddelanden expedierats ge¬
nom bref eller protokollsutdrag, hvarken af åberopade stadgandet i 10 § af
Kongl. Expeditionstaxan eller eljest af lag ägt stöd för sin omförmälda
åtgärd att derför påföra Drätselkammaren lösen, — pröfvat, jemlikt 1 kap.
12 § Rättegångsbalken, rättvist att, för det missbruk, Magistratssekreteraren
sålunda låtit komma sig till last, döma honom att böta Etthundra Riks¬
daler Riksmynt, till lika fördelning emellan Kronan, Advokat-fiskalen i
Kongl. Hofrätten och staden Carlstad, äfvensom förpligta Magistratssekre¬
teraren att godtgöra Drätselkammaren den lösen han, på sätt nämndt vore,
af densamma obehörigen uppburit med Etthundrafyratioåtta Riksdaler 25
öre Riksmynt.
Beträffande åter den emot ledamöterne uti Magistraten i målet förda
talan så, enär hvad deri blifvit lagdt dem till last icke vore af beskaffen¬
het att kunna ansvar eller ersättningsskyldighet för dem föranleda, blefve
de af Kongl. Hofrätten från samma talan befriade.
Sedan vid granskning af fångförteckningarne blifvit anmärkt, att drängen
Lars Lindgren från Fernsjö socken i Jönköpings län och förre kronoarbets¬
kåren Carl Johan Wippenberg, hvilka den 23 Maj 1863 till länsfängelset
i Nyköping inkommit, häktade för stöld inom Hölebo härad, ej varit till
ransakning vid Häradsrätten instälde förr, än den 10 påföljande Juli, har
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års riksdag. 6
42
jag genom skriftvexling med Konungens Befallningshafvande i Södermanlands
län erhållit upplysning derom, dels att Konungens Befallningshafvande uti
skrifvelse den 30 Maj samma år, hvilke nden 1 påföljande Juni kommit Dorn-
hafvanden i Hölebo härad tillhanda, underrättat denne, att Lindgren och
Wippenberg blifvit häktade såsom misstänkta för särskilda stölder, deraf
en inom nämnda härad, samt anmodat Domhafvanden att angående sist-
beröi’da brott företaga ransakning, med tillkännagifvande, att prestbetyg
rörande de häktade infordrats och skulle Domhafvanden framdeles tillsän¬
das, dels ock att, sedan prestbetyg angående Lindgren den 25 Juni till
Konungen Befallningshafvande inkommit, sistbemälda myndighet samma
dag öfversändt detta till Domhafvanden.
I anledning häraf anmodade jag Domhafvanden att underrätta mig,
bland annat, om orsaken till nämnda dröjsmål med ransakningens företa¬
gande, hvarpå till svar meddelades, att Domhafvanden inhemtat, att Wip¬
penberg, vid det förhör, som med honom inför Landshöfdinge-embetet ägt
rum, erkänt ofvannämnda stöld inom Hölebo härad; att bevisningen om
Lindgrens förmenta delaktighet i denna stöld inskränkte sig dertill, att
Lindgren efter stölden varit synlig i Wippenbergs sällskap; och att af denna
orsak Domhafvanden ansett sig äga fullt fog att med ransaknings utsättande
låta anstå, intilldess de angående de tilltalade infordrade prestbevis an¬
kommit, hvarigenom, vid det förhållande, att målet uppenbarligen kunde,
såsom ock skedde, afgöras vid första rättegångstillfället, kronan besparades
kostnaden för fångarnes transporterande åtta och en half mil utan ända¬
mål, samt Domare och Nämnd, tidspillan och kostnad för två resor, i stället
för en, till och från tingsstället.
Då jag ansåg dessa skäl icke urskulda eftersättandet af föreskriften i
Kongl. Förordningen den 10 April 1810, förordnades åtal; och uppå Advokat-
fiskals-embetets i Kongl. Svea Hofrätt memorial har Domhafvanden afgifvit
förklaring och ytterligare anfört, bland annat, att prestbetyg angående de
tilltalade först den 27 Juni 1863 kommit honom tillhanda; att, då både
Lindgren och Wippenberg jemväl voro angifne och häktade för stöld inom
Oknebo härad, Lindgren, huru han än komme att anses af Hölebo härads¬
rätt, och ehvad han dömdes vid första eller andra rättegångstillfället, lik¬
väl fortfarande måste hållas häktad för att gemensamt med Wippenberg
undex-gå ransakning vid Oknebo häradsrätt, samt att, enär ransakningens
uppskjutande till den 10 Juli följaktligen icke ländt någon till mehn, men
deremot besparat Kongl. Majit och Kronan diyga kostnader för fångarnes
transport, Domhafvanden bestrede allt afseende å den emot honom förda
talan.
Kongl. Hofrätten har meddelat utslag den 25 Juli 1865 och yttrat:
43
emedan Domhafvanden medgifvit, att han, som den 1 Juni 1863 erhållit
Skrifvelse från Konungens Befallningshafvande i Södermanlands län
med anmodan att företaga ransakning angående för stöld inom domsagan
häktade drängen Lars Lindgren och förre kronoarbetskåren Carl Johan
Wippenberg, icke företagit ransakning förr, än den 10 påföljande Juli;
alltså, och då han icke lagligen ägt att uppskjuta ransakningens företagande
längre, än tre veckor från berörde den 1 Juni, blefve Domhafvanden, jem¬
likt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, fäld att, för den försummelse i em-
betet han sålunda låtit komma sig till last, böta Femtio Daler silfvermynt med
Tjugufem Riksdaler Riksmynt, till treskiftes emellan Kronan, Hölebo härad
och Advokat-fiska len, med iakttagande, att Domliafvandens lott i Häradets
andel af böterna, jemlikt Kongl. Brefvet den 26 Oktober 1790, tillfölle
Södermanlands läns Lazarett; men då icke visadt vore, om och i hvad mån
dröjsmålet med ransakningen tillskyndat Kronan större kostnad, i afseende
å Lindgrens och Wippenbergs underhåll, än Kronan, äfven om ransak¬
ningen blifvit i laga tid företagen, fått vidkännas, ansåge Kongl. Hofrätten,
det Domhafvanden icke kunde någon ersättning i berörda hänseende åläggas.
Uti en till mig ingifven skrift hade drängen Johan Hagberg anfört,
bland annat, att han som anländt till Lindesbergs stad på aftonen den 2
Januari 1863, påföljande morgon, klockan vid pass sju, utgått i sällskap
med arbetskarlen Lars Persson, för att på ett näringsställe intaga förtä¬
ring, vid betalningen hvaraf Hagberg genom vexling, erhållit flera slantar
eller silfvermynt; att han derefter begifvit sig till Ohlin & Welins han¬
delsbod för att köpa snus och tobak, och då han der, vid liqviderande af
nämnde inköp framtagit tre af de på näringsstället bekomna silfvermynt,
hvart och ett å tio öre, hade den ene bolagsmannen i nämnda firma, efter
noggrann undersökning af berörda mynt, förklarat dem falska; att, i följd
deraf, Hagberg, såsom en brottsling, på blott misstanka, utan vidare un¬
dersökning, blifvit förd till stadens Borgmästare »i ett skarpt och hotande
polisförhör till bekännelse, att dessa penningar, Hagberg veterligen, skulle
vara falska, hvilket denne dock icke kunnat påtaga sig»; att Borgmästaren
derefter gifvit befallning att genast föra Hagberg i häkte, som ock skett; att
Hagberg, den 5 i förutnämnde månad, blifvit till Rådstugurätten uppförd,
då Borgmästaren jemte tre Rådmän, yttrat sin åsigt, att de ifråga¬
varande mynten vore falska och tillverkade af engelskt tenn, hvilket Hag¬
44
berg bestridt, under tillkännagifvande, att han bekommit samma mynt i
staden, hvaruppå Borgmästaren och Rådmännen förklarat sig jäfviga att
med saken taga befattning, och Hagberg blifvit till häktet återförd; att, se¬
dan annan ordförande blifvit förordnad att målet handlägga, Hagberg varit
till Rätten upphemtad den 19 och 26 Januari samt den 2 Februari, då
nämnda silfvermynt ändtligen blifvit genom vederbörandes försorg af guld¬
smed undersökta och befunna äga silfverhalt, lika med andra mynt af sam¬
ma sort; hvarefter Hagberg försattes på fri fot; yrkande Hagberg för nu
omförmälda förfarande ansvar å Borgmästaren och Rådstufvurättens leda¬
möter samt deras förpligtande att godtgöra honom för oförtjent lidande.
Sedan jag af fångförteckningen från Lindesbergs stadshäkte inhemtat,
att Hagbergs uppgift om häktningen var sanningsenlig, infordrade jag
från Rådstugurätten i nämnde stad protokoll och utslag i målet tillika
med vederbörandes yttrande; hvarefter jag fick emottaga berörda hand¬
lingar jemte ett af Borgmästaren, å Rådstufvurättens vägnar, afgifvet
utlåtande.
Af protokollerna i målet inhemtades hufvudsakligen,
att den 5 Januari 1863, sedan Stadsfiskalen anmält, att han låtit häkta
Hagberg, för det denne, öfverlastad af starka drycker, den 3 i samma må¬
nad i staden utprånglat falskt mynt, Hagberg blifvit från häktet uppförd;
att vid förhöret med honom rörande nämnda silfvermynt Hagberg uppgif¬
vit, att han erhållit dem genom vexling, det ena på utskänkningsstället vid
gästgifvargården, och de två andra hos Krögaren Erik Larsson; att Hag¬
berg väl hos Krögaren Carl Persson fått underrättelse derom, att ett af
honom uppvisadt mynt å tio öre vore falskt, men att han icke trott detta
vara verkliga t förhållandet, utan ytterligare försökt att för samma mynt
köpa snus i Ohlin & Welins handelsbod, der han likväl möttes af samma
anmärkning, hvarefter han blifvit häktad af Stadsfiskalen; att den sist¬
nämnde vid detta rättegångstillfälle inför Rätten uppvisat, i försegladt och
ouppbrutet konvolut förvarade, de vid visitationen hos Hagberg funna två
tioören, hvilka voro, såsom det hette, »efter Guldsmeden Högstedts intyg
»förfärdigade af hårdt tenn, väl gjorda och alldeles lika de öresmynt,
»dem Hagberg hos Öhlin & Welin sökt utprångla»; yrkande Stadsfiskalen,
att Hagberg skulle för åtkomsten af dessa mynt närmare redogöra, samt
att inkallade vittnen, förbemälde Carl Persson och Erik Larsson, måtte hö¬
ras; hvaremot Rådstugurätten förklarade sig jäfvig att målet vidare hand¬
lägga på den grund, att Hagberg uti ett åtal, som i Kongl. Hofrätten
vore anhängigt, yrkat ersättning af Rådstufvurättens ledamöter, för det han
år 1861 blifvit olagligen dömd och sedermera straffad för fylleri, gatufrids-
45
brott och vakts öfverfallande, i hvilket mål Kongl. Hofrätten då ännu icke
meddelat utslag *);
att den 19 Januari, efter det ojäfvig Rådstufvurätt blifvit förordnad,
detta mål åter förevarit; att Hagberg fortfarande förnekat ali vetskap om
de ifrågavarande myntens falska beskaffenhet och vidhållit sin uppgift,
hvarest han desamma bekommit; att såsom vittnen af hördes Welin, Lund¬
gren och Anna Stina Jonsdotter, berättande Welin: att Hagberg, samma
dag han häktades, på morgonen inkommit i Ohlin & Welins handelsbod
hvarest Welin och Lundgren då innevarit, samt begärt af dem att få köpa
snus, det han betalt med ett tioöresmynt, hvilket vittnet emottagit och
nedlagt uti en låda, men då vittnet Lundgren fäst uppmärksamheten derpå,
att myntet haft en för silfver ovanlig färg, samt att det möjligen kunde
vara falskt, helst Hagberg vid utgåendet ur boden för sig sjelf yttrat:
'de lia på krogen sagt mig, att tioöret skulle vara falskt, men det ser ut
»sorn man skulle bli utaf med huru många som helst,» hade vittnet upp¬
tagit myntet ur lådan, samt både vittnet och Lundgren ansett myntet vara
falskt; att åklagaren straxt derefter ankommit och häktat Hagberg, hvil¬
ken, efter att hafva blifvit åter införd i boden, erkänt, att han lemnat vitt¬
net samma mynt samt upptagit ur fickan ett annat tioöresmynt, helt och
hållet likt det anhållna, hvarefter åklagaren bortfört Hagberg; tilläggande
vittnet, att det visserligen varit flera silfvermynt i lådan, men att det af
Hagberg lemnade varit lätt att skilja från de öfriga, i anseende till dess
glans och egendomliga färg, och att Hagberg vid tillfället icke varit rätt nyk¬
ter; — Lundgren: att han, den ofvan uppgifna dagen, sett Hagberg inkomma
i boden och köpa snus af Welin samt såsom betalning framlägga på bod-
disken ett tioöresmynt, hvilket Welin nedlagt i lådan; att vittnet straxt
derpå skolat vexla penningar i samma låda och då märkt ett tioöresmynt
liggande bland det öfriga silfret af helt olika färg med detta, hvilket vittnet
genast omtalat för Welin; och att, då åklagaren sedermera inkommit i bo¬
den med Hagberg och flera personer, vittnet hört åklagaren fråga Hagberg,
om denne lemnat det af Welin förevisade myntet, hvartill Hagberg gen¬
mält, att han lemnat ett mynt å tio öre, utan att han visste hvilket; och—•
Anna Stina Jonsdotter: att Hagberg förutnämnde dag på morgonen, å det
utskänkningsställe, hvilket af vittnets man förestodes, begärt att få köpa
ett halft qvarter bränvin, till betalning hvarför Hagberg lemnat två tio¬
öresmynt, deni- vittnet, då det ännu ej var full dager, tagit fram till fen-
stret för att granska, emedan färgen på desamma förekommit vittnet miss¬
tänkt ; att vittnet, sedan så väl hennes man som flera närvarande perso¬
*) Jfr 18C4 års Embetsberättelse sid. 37.
46
ner granskat mynten, återlemnat dem till Hagberg, med tillkännagifvande,
att denne icke kunde få bränvin för dessa mynt, emedan de icke voro rik¬
tiga, och att Hagberg då framtagit några kopparmynt och ett tioöresmynt,
det sistnämnda alldeles liknande de vittnet förut erbjudna mynten;-—efter
hvilka vittnens af hörande, målet uppskjöts för prestbetygs och ytterligare
bevisnings anskaffande;
att, den 26 Januari, sedan Stadsfiskalen då anmält, att ehuru han
genast efter förra rättegångstillfället till vederbörande aflåtit skriftlig be¬
gäran om prestbetyg rörande Hagberg, något sådant ännu icke ankom¬
mit, utskänknings-föreståndaren Carl Persson, förrbemälda vittnet Anna
Stina Jönsdotters man, blifvit såsom vittne hörd och afgifvit väsendtligen
enahanda berättelse, som hans hustru, med tillägg att, efter Hagbergs bort¬
gång från vittnets utskänkningsställe, ett tioöresmynt blifvit på golfvet upp-
hittadt, hvilket varit af alldeles lika utseende som de af Hagberg till vitt¬
nets hustru erbjudna, på grund hvaraf vittnet, som till Rätten framlemnade
nyssnämnda mynt sade sig förmoda, att jemväl detta vore falskt, ehuru det
dåmera genom nötning i vittnets penningpung förlorat sin egendomliga färg;
att åklagaren derefter, på tillsägelse, för Rätten ånyo förevisat de i förseg-
ladt och obrutet omslag förvarade tre silfvermynten, hvilka varit till färgen något
olika det af Carl Persson nyss inlemnade, ehuru, såsom både åklagaren och vitt¬
net uppgåfvo, äfven dessa mynt förlorat mycket af den besynnerliga färg de
haft, då de vid häktningstillfället från Hagberg anhöllos; att sedermera,
uppå åklagarens hemställan, utskänknings-föreståndaren Erik Larsson blif¬
vit upplysningsvis hörd och berättat: att, omkring klockan half sex samma
morgon Hagberg häktades, denne i sällskap med en annan person inkom¬
mit på Erik Larssons utskänkningsställe och begärt att få köpa två supar
bränvin, hvilka han betalt med ett mynt å 25 öre, hvarpå Erik Larsson
gifvit honom tillbaka en skilling i koppar och ett silfvermynt å tio öre,
hvilket sistnämnda icke varit så blankt, som de mynt, hvilka åklagaren
senare på samma dag visat vittnet och uppgifvit vara falska; att derefter
målet blifvit uppskjutet till den 2 påföljande Februari, med föreläggande
för åklagaren att till dess hafva, i närvaro af en bland Rättens ledamöter
och en annan trovärdig person, låtit guldsmeden Högstedt anställa nog¬
grann undersökning ej mindre af det mynt, vittnet Carl Persson inlemnat,
än ock af de såsom falska hos Hagberg anhållna tre mynten, äfvensom
att då förete prestbetyg för Hagberg och all den bevisning, åklagaren ville
i målet åberopa; hvarefter de fyra mynten inlades i ett omslag, som ve¬
derbörligen förseglades;
att den 2 Februari guldsmeden Högstedt, hvilken anstält prof å de i
fråga komna mynten, hördes på vittnesed och berättade: att Stadsfiskalen.
47
en Rådman och Handlanden Welin samma dag på morgonen infunnit sig
hos vittnet samt anmodat vittnet att anställa prof å nyssnämnda mynt, som
aflemnats i försegladt, obrutet konvolut; att vittnet brutit förseglingen och
i bemälde personers närvaro genast glödgat samt deruppå afkokat mynten,
hvilka samtliga vid ytterligare anstäldt prof befunnits innehålla vanligt mynt-
silfver, hvilket förhållande vittnet jemväl för de närvarande personerna
tillkännagifvit; tilläggande vittnet, på derom framstäld fråga, att vid det
tillfälle, då vittnet lenmat sitt angående samma mynt förut afgifna ytt¬
rande, så tillgått, att Stadsfiskalen, förutnämnde 3 Januari, infunnit sig hos
vittnet och förevisat ett mynt å tio öre, med förfrågan, om detsamma vore
af silfver eller icke, hvarpå vittnet tagit myntet, hvilket haft utseende och
färg af tenn, samt skrapat det med något skarpt verktyg och sedan åter-
lemnat det till Stadsfiskalen med yttrande, att vittnet trodde myntet vara
falskt och förfärdigadt af hårdt tenn, men något annat intyg hade vittnet
icke afgifvit; att, efter denna nu lenmade förklaring och sedan vittnet till
slut yttrat förmodan, att den ovanliga färg, myntet haft, härledt sig från
någon salva, hvaruti qvicksilfver funnits och hvarmed myntet kommit i
beröring, Hagberg upplyst, att han uti samma vestficka, der han förvarat
de hos honom såsom falska anhållna mynten, haft gråsalva inlagd i ett
papper, utan att han dock kunde föreställa sig, att denna omständighet föror¬
sakat myntens ovanliga färg; och att deruppå Rådstugurätten genom ut¬
slag frikände Hagberg från åtalet och stälde honom på fri fot.
Protokollerna upptogo äfven undersökning rörande Hagbergs åtkomst
dels till en sedel å Femtio Riksdaler, den Hagberg å gästgifvaregården i
staden vexlat, dels ock till ett fickur, hvilket han innehaft; men enär Råd¬
stugurätten i utslaget härom yttrade, att, som någon ägare till nämnde se¬
del och ur icke låtit sig afhöra, Hagberg ej borde för denna sak i häkte
hållas, och att det således varit ensamt för utprånglingen af de för¬
ment falska mynten Hagberg hållits häktad, kunde nämnda undersökning
lemnäs utan afseende.
Borgmästarens ofvanberörda utlåtande innehöll först erinran derom,
att det varit Stadsfiskalen, som i häkte inmanat Hagberg, samt att Råd-
stufvurättens ordförande och ledamöter ansett sig af jäf förhindrade att
vid undersökningen lägga hand; hvarefter vidare anfördes, att, den 4 Janu¬
ari 1863 och således dagen efter Hagbergs häktande, visserligen ett för¬
hör med Hagberg varit hållet af Borgmästaren, i åklagarens närvaro, men
att dervid icke någon annan upplysning vunnits, än den skiljaktighet, i af¬
seende på medhafda penningar, hvartill Hagbergs uppgift inför domstolen
dagen derefter gifvit anledning (?); tilläggande Borgmästaren, på Råd-
stufvurättens vägnar, rörande förutnämnde sedel å femtio riksdaler en
48
upplysning, sorn skalle grunda sig på en i afskrift bilagd skrifvelse från en
kronofjerdingsman; men sorn denna skrifvelse, daterad den 6 Februari
1863, måste hafva ankommit, efter det ransakningen med Hagberg redan
var afslutad, så kunde densamma på Rådstufvurättens åtgärder och beslut
under ransakningen icke hafva inverkat, hvarföre nämnda upplysning ej
hörde till nu förevarande sak.
När jag öfvervägde hvad i detta mål sålunda förekommit, fann jag
mig böra förhjelpa klaganden att få sin talan emot Borgmästaren och Råd¬
stufvurättens ledamöter lagligen pröfvad. De skäl jag trodde mig hafva
för ett sådant beslut voro:
att, äfven om Stadsfiskalen, på eget bevåg, verkstält Hagbergs häkt¬
ning, Borgmästaren dock måste anses hafva iklädt sig ansvarigheten för
berörda åtgärd, då han, efter det förhör, han den 4 Januari med Hagberg
anstält, låtit denne i häkte qvarhållas;
att Borgmästaren vid nämnda förhör, icke med den noggrannhet, sa¬
kens vigt kräfde, undersökt de omständigheter, på hvilka den tilltalades
qvarhållande i häkte borde bero, såsom om något brott1 verkligen var be¬
gånget och den tilltalade till ett sådant skyldig, enär, så vidt upplyst vore,
Borgmästaren vid detta förhör, dels icke tillkallat sakkunnig person att
yttra sig om de i fråga varande myntens verkliga beskaffenhet eller från
sådan person fordrat skriftligt intyg i ämnet, utan tycktes hafva åtnöjt sig
med åklagarens muntliga uppgift derom; dels ock underlåtit att, genom de
personers hörande, hos hvilka den häktade uppgifvit sig hafva bekommit
meranämnda mynt, förvissa sig, om och i hvad mån den tilltalade kunde
anses hafva ägt vetskap om myntens falska beskaffenhet m. m., hvilket allt
varit så mycket angelägnare att på förhand utreda som Borgmästaren bort
förutse, att ständige Rådstugurätten skulle vara jäfvig att saken handlägga
och ransakningen förthy komma att draga på tiden, hvarigenom den till¬
talades lidande, derest han varit oskyldigt häktad, än ytterligare ökades; och
slutligen
att den tillförordnade Rådstufvurätten icke genast föranstaltade om
den ditintills åsidosatta tillförlitliga undersökningen om de i fråga varande
myntens beskaffenhet, utan först vid andra sammanträdet vidtog denna
åtgärd, och sålunda i sin mån bidrog till förlängande af Hagbergs lidande.
Med en dylik framställning af denna saks beskaffenhet och af de skäl,
som föranledt mig att låta klagandens påstående komma under laglig pröf¬
ning, anmodade jag Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att an¬
ställa åtal emot ej mindre ständige än ock tillförordnade Rådstufvurättens
ordförande och ledamöter.
Efter
49
Efter föregången skriftvexling har Kongl. Hofrätten meddelat utslag
den 21 Augusti 1864, af innehåll: som upplyst och ostridigt vore,
att i fråga komna tioörestycken, när de från Hagberg den 3 Januari 1863
anhöllos, varit till utseendet betydligt olika riktigt mynt af enahanda va¬
lör, så att åtskilliga angående åtalet emot Hagberg afbörda vittnen, som
nyssnämnda dag hvar för sig beskådat ett eller flera bland dessa tioöres-
stycken, ansett dem vara falska, samt Hagberg icke, så vidt handlingarna
upplyste, vid något af de med honom hållna förhör i fråga satt, det när¬
mare undersökning af de anhållna myntens beskaffenhet erfordrades; alltså,
och då, hvad ständige Borgmästaren anginge, tillika förekommit, att han
redan den 5 Januari, eller å andra dagen efter Hagbergs häktande, förkla¬
rades jäfvig att vid ransakningen lägga hand; funne Kongl. Hofrätten hvar¬
ken ständige Borgmästaren eller Rådstufvurättens tillförordnade Ordförande
eller ledamöter kunna till ansvar eller ersättningsskyldighet i målet dömas.
Med detta utslag har jag icke kunnat åtnöjas. De såsom domskäl
andragna omständigheter syntes mig icke rättfärdiga en persons insättande
och qvarhållande i häkte en månads tid, enär grundlösheten af den miss¬
tanke, som emot Hagberg förefanns, genast kunnat och bort upptäckas.
Jag antoge nemligen, att vår lagstiftning och vårt rättegångssätt oeftergifli-
gen fordra, att den myndighet, som för brott häktar eller i häkte qvar-
håller en person, så fort ske kan och med all möjlig noggrannhet under¬
söker eller låter undersöka, huruvida det brott, för hvilket häktning i fråga
kommit, är verkligt och bevisligt. Jag antoge vidare, att, i detta fall, ve¬
derbörande genast, lika väl som efteråt, kunnat inse, att den undersökning,
som borde ske, icke läte sig verkställas utan biträde af sakkunnig person,
som deråt egnade sådan omsorg, att han kunde afgifva och verkligen af-
gåfve ett utlåtande i frågan, med form och förbindelse af ett vittnesmål inför
Rätta, icke af ett lösligt yttrande, grundadt på de i fråga komna mynt¬
styckenas flygtiga påseende.
Med denna åsigt kunde jag icke, i likhet med Kongl. Hofrätten, tillägga
intygen af vittnena, hvilka uppenbarligen saknade nödig insigt för sakens
bedömande, sådan vigt, att de borde urskulda vederbörandes underlåtenhetaf
eller dröjsmål med föranstaltande af en undersökning, ledande till verklig
och tillförlitlig upplysning i saken.
Vidare ifall, såsom jag holle före, omsorgen om sanningens utletande i thy
mål ålegat den myndighet, som häktat eller i häkte qvarhölle Hagberg, finge nå¬
got afseende icke fästas på den omständighet, huruvida Hagberg påyrkat el¬
ler icke påvrkat noggrannare undersökning rörande det honom tillvitade
R. St. Just-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års Riksdag. 7
50
brottets verklighet, helst hans underlåtenhet i sådant fall berodde på oför¬
stånd.
Den omständighet slutligen, att Borgmästaren, två dagar efter Hag¬
bergs häktande, i följd af domarejäf, skildes från ransakningens handlägg¬
ning, kunde, efter mitt förmenande, så mycket mindre utgöra skäl för hans
friande från åtalet som, enligt hvad jag förut anmärkt, denna omstän¬
dighet, på samma gång hon kunnat af Borgmästaren förutses, tillika bort
föranleda en ännu noggrannare undersökning af det brott, för hvilket Hag¬
berg qvarhölls i häktet, enär behofvet af särskild Rådstufvurätts tillför¬
ordnande alltid skulle vålla uppehåll i ransakningen och derigenom för-
längdt lidande för Hagberg, ifall denne vore oskyldigt häktad.
Då jag således icke annat kunde finna, än att Hagberg ägde grundadt
anspråk på upprättelse för det långvariga lidande, hvilket genom vederbö-
randes försumlighet blifvit honom tillskyndadt, ett anspråk, som jemväl i den
allmänna rättssäkerhetens intresse borde förfäktas; anmodade jag Advokat-
fiskals-embetet, i skrifvelse den 19 September 1864, att genom underdå¬
niga besvär saken hos Kongl. Maj:t fullfölja; och har nådigt utslag der¬
uppå ännu icke blifvit meddeladt.
Under år 1858 hade dåvarande Justitie-Ombudsmannen vid besök i
Warberg och der anstäld granskning af Rådstufvurättens och Magistratens
domböcker och protokoller anmärkt:
att clombohen i civila mai för år 1854, ehuru fortgående i nummer¬
följd till och med N:o 138, den 20 December, saknade underskrifter och
äfven sådant slutord, sorn kunde innebära, att något mål under återstående
delen af året icke varit att i nämnda dombok intaga; äfvensom att, för
sagde dag, icke funnes någon anteckning om de då tjenstgörande i Rätten,
men att föregående rättegångsdag, den 18 December, varit tillstädes Borg¬
mästaren, två ständige Rådmän och en tillförordnad, nemligen vice Härads¬
höfdingen M., hvilken sistnämnde derjemte fört protokollet;
att domboken i brottmål under nyssberörcla är, för den 21 Mars, då li¬
kaledes Borgmästaren, två Rådmän och bemälde protokollsförande varit
tjenstgörande, innehölle, att uti ett mål emellan Stadsfiskalen J. L. Fischer¬
ström, åklagare, och Olof Svensson i Lundby blifvit afsagdt ett vid en¬
skild öfverläggning beslutadt utslag, hvarefter icke förekommit något ut¬
slag, men mer än ett blad lemnadt oskrifvet, och vid genomseende af
Rättens protokoll hade icke kunnat inhemtas, att någon med namnet Olof
Svensson i Lundby varit af Stadsfiskalen vid Rätten tilltalad;
51
att vidare N:o 55, för den 25 April, då, utom Borgmästaren och två
Rådmän, samme tillförordnade Rådman och protokollsförande tjenstgjort,
helt och hållet saknades, men en sida i ternen befunnes lemnad oskrifven;
att den 27 December, då samme tillförordnade Rådman fört proto¬
kollet, numren 225, 226 och 227 funnes fullständigt uppsatta, men icke
någon anteckning utvisade, att ej flera mål under året förevarit, och un¬
derskrifter saknades: samt
att Protokollet öfver Politi-, Bur skaps- och Ekonomimål för samma år väl
varit uppsatt i ordentlig nummerföljd till den 23 November, likasom två ären¬
den, numren 66 och 67, förekomme uppsatta för nämnde dag, då samme pro¬
tokollsförande tjenstgjort, men att vidare protokoll för året saknades, utom
det att dels på särskildt ark, för den 19 December, anträffades ett utslag
och omedelbart derefter, utan upptagande af nummer, två ärenden, allt¬
sammans utan underskrifter, dels ock ett särskildt och fullständigt proto¬
koll i ett mål förefunnes för den 28 December, hvilket vore af en bland de
ständige Rådmännen underskrifvet.
I anledning häraf och efter vidlyftig skriftvexling med Rådstugurät¬
ten, hvarunder blifvit upplyst, att ofvanbemälde, tillförordnade protokolls¬
förande afflyttat från orten och icke qvarlemnat vare sig memorialprotokoll
eller andra anteckningar, med begagnande hvaraf Rådstufvurättens ordfö¬
rande och öfrige ledamöter kunde komplettera ofvannämnda brister, an¬
modade jag, i skrifvelse, Konungens Befallningshafvande i Hallands län
att utse lämplig person, hvilken, i enlighet med de föreskrifter, jag tillika
bifogade, skulle efter stämning inför Rådstugurätten i Warberg tilltala
merbemälde protokollsförande hos Rådstufvurätten och Magistraten i nämnde
stad, för den försummelse honom i ofvanberörda måtto till last komme
och påyrka ej blott ansvar efter lag och sakens beskaffenhet utan jemväl
den försumliges förpligtande att vid verkande äfventyr sin eftersatta tjen-
stepligt fullgöra, medelst de anmärkta bristernas afhjelpande.
Rådstufvurätten meddelade utslag den 31 December 1862 och yttra¬
de: ehuru åtalade felen tillkommit den tid, M. varit förordnad att i Magi¬
straten och Rådstufvurätten i Warberg förestå en Rådmansbefattning och
dermed förenade Magistratssekreterare- och Notarietjenster; likväl emedan
hvarken lag eller instruktion funnes, hvarigenom Notarien vid Rådstufvurätten
fått sig ålagdt annat, än att uppsätta protokoller och ansvara för att utgående
expeditioner med de förra öfverensstämde, hvaremot protokollernas juste¬
ring och tiden derför vore beroende af Rättens ordförande och ledamöter,
hvilka måste äga tillhålla protokollsföranden att, inom tjenlig tid och vid
bestämd påföljd, fullgöra sin i ofvanberörda afseende eftersatta skyldighet;
ty, och då hvarken sådant eller ens protokollsjustering i förevarande fall
52
syntes hafva ägt rum, och M:s, såsom tillförordnad ledamot i Rätten, ifrån
ordförandens och öfriga ledamöters oskiljaktiga ansvarighet, i och för em-
betet, lika litet som desse sednares tillhörde Rådstufvurättens bedömande,
samt enskild part ej heller blifvit lidande af hvad M., i egenskap af No¬
tarie, vore i målet till last fördt, saknade Rådstugurätten stöd af lag att
på den uttagna stämningen M. något ansvar ådöma.
Häröfver anförde, efter mitt förordnande, Advokatfiskals-embetet i Kongl.
Göta Hofrätt besvär hos Kongl. Hofrätten, som efter föregången skriftvex¬
ling den 7 Juli 1865 meddelade utslag, och —' enär M. med den tjenstgöring,
han vid i fråga varande tid utöfvat, i egenskap af adjungerad ledamot i War¬
bergs Rådstufvurätt och Magistrat, förenat befattningen att föra dessa myn¬
digheters protokoll, samt, vid sådant förhållande, de till denna senare be¬
fattning hörande göromål ej kunde betraktas annorlunda, än såsom en del
af de åligganden, för hvilka M. vore ansvarig, i sin omförmälda egenskap,
eller den af adjungerad ledamot i Rådstugurätten och Magistraten, men
åtal för hvad M. i denna egenskap kunde hafva brutit icke, emot
8 kap. 2 § Rättegångsbalken, tillhörde Rådstugurätten att handlägga,
— förklarade, med ändring af öfverklagade utslaget, att Rådstugurätten
ten icke varit behörig att med målet taga befattning; och, då åtal för de
i fråga komna felen icke blifvit inför Kongl. Hofrätten såsom första dom¬
stol i laga ordning anstäldt och utfördt, blefve Advokatfiskals-embetets vil-
korliga framställning, att Kongl. Hofrätten måtte omedelbart döma M. till
ansvar och meddela föreskrifter angående fullgörandet af de skyldigheter,
han förmenats hafva eftersatt, af Kongl. Hofrätten lemnadt utan vidare
afseende.
Till detta beslut bidrogo tre af Kongl. Hofrättens ledamöter, hvar¬
emot två voro af den mening, att målet på uppgifna skäl borde till Råd¬
stugurätten återförvisas.
Som emellertid — i likartadt mål, der fråga var om fel, begånget i
Magistrats-sekreterarebefattningen af Magistrats-sekreterare, som tillika var
Rådman, för delaktighet i hvilket fel öfriga ledamöter af Magistraten jemväl
voro tilltalade, — Kongl. Maj-‘t, genom nådigt utslag den 27 April 1864, (se
sid. 41 här ofvan) förklarat hinder ej möta för Kongl. Hofrätten att till
behandling upptaga åtalet, jemväl i hvad det rörde Magistrats-sekreteraren,
så har jag icke sökt ändring i Kongl. Hofrättens nyss anförda utslag, utan
anmodat Advokat-fiskals-embetet att målet hos Kongl. Hofrätten, såsom
första domstol, anhängiggöra och utföra.
53
Emot Ofverståthållare-embetet för Polisärenden förordnade jag åtal
genom en, den 6 Oktober 1863, till Advokatfiskals-embetet i Kongl.
Svea Hofrätt aflåten skrifvelse af följande hufvudsakliga innehåll:
Under flera föregående, års tjenstgöring i Justitie-Ombudsmans-ex-
peditioneu hade jag haft tillfälle att af fångförteckningarna inhemta, huru¬
som en anmärkningsvärd långsamhet hos Ofverståthållare-embetet för po¬
lisärenden ägde rum, förnämligast i expedierandet af de remisser, som, då
ransakuingar rörande häktade personer till domstol hänskjötes, borde dit
öfversändas. Af denna anledning, och då vid granskning af de för 1861
års tre första qvartal inkomna förteckningar öfver polisarrestanter i Stock¬
holm blifvit anmärkta trettioett fall, i hvilka tiden för expedierandet af
förrberörda remisser varit utsträckt till 15, 16, 17 eller 18 dagar, hade jag,
efter mitt tillträde till Justitie-Ombudsmans-embetet, under den 10 De¬
cember sistberörda år, aflåtit skrifvelse till Ofverståthållare-embetet, hvaruti
jag i allmänhet fäste bemälde embetes uppmärksamhet på nyssberörda
långa dröjsmål, och särskildt på det besynnerliga förhållande, som derut¬
innan yppat sig, att nemligen för vissa dagar samtliga de remitterade
ransakningarnes expedierande varit underkastadt det dröjsmål, som omför-
mäldt vore, medan deremot för de flesta andra dagar, på hvilka dylika re¬
misser blifvit beslutade, desamma till domstolen öfverlemnats inom tre el¬
ler fyra, högst åtta dagars tid. Denna långa expeditionstid för alla på en
dag remitterade mål syntes mig så mycket mindre kunna förklaras genom
ett eller annat måls vidlyftiga beskaffenhet som dels denna orsak ej kunde
få uppehålla de enklare remissernas expedierande dels ock målens vidlyf¬
tighet, med det sammandragna och kortfattade expeditionssätt, hvilket för
dylika remisser vore vedertaget, icke skäligen kunde anses utgöra giltig
grund för en till flera veckor utsträckt expeditionstid. Tvärtom tycktes
det påpekade förhållandet med remissernas skyndsammare expedierande
för vissa dagar äfvensom sättet och formen för remissernas affattande för¬
anleda till den förmodan, att det ej borde vara omöjligt att åstadkomma
någon förkortning i allmänhet uti tiden för ifrågavarande ransakningars
expedierande, och att derigenom påskynda fortsättningen af målens hand¬
läggning, efter det de blifvit från Ofverståthållare-embetet öfverlemnade.
Utom den vinst för rättsskipningens verksamhet, som af densammas ökade
snabbhet, enligt min tanke, vore att förvänta, borde deraf jemväl härflyta
en icke mindre önskvärd minskning först och främst i de sin frihet beröfvade
personernas lidande och dernäst i kostnaden för dessas underhåll i häk¬
tet. Jag hade derföre begärt Öfverståthållare-embetets utlåtande, huruvida
hinder, af beskaffenhet att ej kunna af bemälda Embete undanrödjas, mot¬
verkade införandet, från och med början af året 1862, af en ordning, öf-
54
verensstämmande med min åsigt, att, i de aldra flesta fall, en tid af högst
åtta dagar vore för ändamålet fullt tillräcklig, och endast undantagsvis —
då om orsaken dertill särskild anteckning i fånglistan borde göras — en
eller annan dag, räknad från den, då Ofverståthållare-embetet beslutade
ransakningens öfverlemnande till domstol, ytterligare kunde erfordras för
de i fråga varande remissernas expedierande.
Å denna skrifvelse hade jag ej fått emottaga svar förr, än den 3 Mars
1862, då Ofverståthållare-embetet, uti skrifvelse af den 1 i samma månad, till
mig öfverlemnade dåvarande Herr Polismästarens förklaring, af hvilken
skulle inhemtas, att åtgärder blifvit vidtagne till förekommande för framti¬
den af dröjsmål med expedierandet af Poliskammarens remisser; förmä¬
lande Herr Polismästaren i sin berörda förklaring, bland annat, att ändring
uti anmärkta hänseendena blifvit anbefald, så att för framtiden ett liknande
obehörigt dröjsmål med remisshandlingarnas afsändning ej lcomme att äga
rum, samt att, om så skulle med något vidlyftigare mål inträffa, anteck¬
ning om orsaken komme att göras i de till Justitie-Ombudsmans-embetet
ingående förteckningar öfver polisarrestanter.
I ytterligare skrifvelse till Ofverståthållare-embetet den 22 Augusti
1862 hade jag erinrat, bland annat, att, ehuru Öfverståthållare-embetets
skrifvelse, som innehöll nyss omförmälda förklaring, gifvit mig anledning
förvänta, att dröjsmål af den anmärkta beskaffenheten ej vidare skulle fö¬
rekomma, utan remisserna till domstol blifva expedierade inom den tid,
jag såsom maximum föreslagit, granskningen af förteckningarne öfver po¬
lisarrestanter i Stockholm för första hälften af år 1862 icke destomindre
ådagalagt ett motsatt förhållande, hvarföre jag låtit sammanföra de fall, i
hvilka, — dock först efter den 1 Mars, då Öfverståthållare-embetets förut¬
nämnda skrifvelse till mig afläts, — mer än åtta dagars expeditionstid blif¬
vit vid remisser till domstolarne begagnad. Dessa fall hade varit följande
nemligen:
ett fall, i hvilket dröjsmålet utgjort 17 dagar
ett » » »16 »
sex » » »15 »
sju » » » 14 »
sex » » » 13 »
två » » »12 »
fjorton » » »11 »
åtta » » » 10 »
åtta » » » 9 »
och hade vid Juni månads slut sju remisser ej ännu blifvit öfverlemnade;
55
varande ingenstädes i dessa månaders listor anteckning gjord om anlednin¬
gen till tidsutdrägten vid expedierandet.
Af sådan orsak anhölle jag, att Öfverståthållare-embetet måtte meddela
mig underrättelse, så väl om de dagar, då remisshandlingarne i de sist
omförmälda sju målen till domstolen öfverlemnades, som ock om anled-
ningarne till det dröjsmål, hvilket med öfversändandet af de öfriga till ve¬
derbörande domstolar förelupit.
Då på denna skrifvelse, hvilken från Justitie-Ombudsmans-expedi-
tionen afgick följande dag eller den 23 Augusti 1862, något svar ej följde,-
hade jag den 6 Februari 1863 aflåtit ny skrifvelse till Öfverståthållare¬
embetet, med påminnelse om besvarande af den förra; men först i skrifvelse
af den 6 påföljande Juni, hvilken den 8 i samma månad ankommit, hade
från Öfverståthållare-embetet blifvit insända de af förrbemälde Herr Polis¬
mästare samt af då biträdande, nu mera ordinarie Polismästaren, i ämnet
afgifna förklaringar.
Efter tagen kännedom af dessa förklaringars innehåll hade jag den
27 Juni 1863 uti ytterligare skrifvelse till Öfverståthållare-embetet, så¬
som anmärkningsvärd! betecknat, att bägge ofvanbemälde ordförande i
Poliskammaren påpekat försumlighet hos expeditionshafvandena såsom
orsak till större delen af de anmärkta dröjsmålen, men det oaktadt icke
uppgifvit, hvilka åtgärder blifvit vidtagna till beifrande af dylik försumlig¬
het eller till förekommande af densammas framtida förnyelse. Då jag
emellertid förutsatte, att Öfverståtbållare-embetets afsigt ej kunde vara att
söka undandraga sig utöfvandet af förmanskapet och kontrollen å de vid
Poliskammaren tjenstgörande protokollsförande och expeditionshafvande, an¬
hölle jag, att Öfverståthållare-embetet måtte, angående de i omförmälda af¬
seende redan vidtagna eller ock tillämnade åtgärder meddela mig underrät¬
telse. Till svar härå hade jag den 17 Augusti 1863 fått emottaga en af dåvarande
Polismästaren aflåten skrifvelse, deruti han, >å Öfverståthållare-embetets
vägnar," meddelade, att de expeditionshafvande, hvilka till den anmärkta
försumligheten gjort sig skyldige, erhållit förständigande att för framtiden
noggrannt iakttaga de föreskrifter, som i „fråga om expeditionen af remis¬
ser angående häktade personer blifvit af Öfverståthållare-embetet gifne.
Emellertid hade vid fortsatt granskning af de från öfverståthållare¬
embetet till Justitie-Ombudsmans-expeditionen inkomna fångförteckningar,
från slutet af Juni år 1862 till slutet af Maj månad 1863 dröjsmål, vid
expedierandet af dylika remisser blifvit anmärkta, i följande fall, nemligen:
i ett fall dröjsmål under 18 dagar
» åtta fall » »15 »
» sex » » » 14 »
56
i tre fall dröjsmål under 13 dagar
» åtta » »12 »
» fjorton » »11 »
» tjugufem » » 10 »
» aderton » » 9 »
hvarjemte handlingarna i tvenne mål ej voro vid månadens slut expedie¬
rade; och saknades för alla dessa fall i fångförteckningen de af dåvarande
Polismästaren, uti hans förut omförmälda, af Ofverståthållare-embetet i
skrifvelse den 1 Mars 1862 öfversända förklaring, utlofvade anteckningar
om orsakerna till dröjsmålet.
Längre än till Maj månads slut 1863 hade anmärkningarne ej kunnat
sträckas af den anledning, att några fångförteckningar för de derefter föl¬
jande månaderna, vid skrifvelsens afgång, ännu icke till mig inkommit, ehuru,
jemlikt 3 § 2 morn. i Kongl. Kungörelsen den 25 Oktober 1839, så be¬
skaffad förteckning för hvarje månad skolat före slutet af den derpå föl¬
jande aflemnas, samt Juni månads fångförteckning således redan före deri
1 Augusti bort komma mig till handa.
Men ej nog med hvad sålunda blifvit anmärkt rörande dröjsmål vid
expedierandet af remisshandlingar och fångförteckningar, äfven från enskilda
personer hade flera klagoskrifter, omförmälande obehörigtdröjsmål vid expedi¬
tionen af dem rörande protokoller, synnerligast under 1863 års lopp, till mig
inkommit. Om än deribland två klagoskrifter, efter det förklaringar blifvit
infordrade, befunnits till någon min vidare åtgärd icke föranleda, hade
dessa mina beslut dock ingalunda varit grundade på vunnen öfvertygelse,
att klagomålen varit obefogade ; men i det ena fallet hade jag ansett mig böra
låta bero vid Öfverståtliållare-embetets tillkännagifvande, att expeditions-
hafvanden erhållit varning och tillrättavisning; och i det andra, der klago¬
skriften blifvit af Ofverståthållare-embetet till mig återsänd, försedd med den
klagandes påskrift, att han återkallade sin klagan och anhölle att, i an¬
ledning af klagoskriften, ingen vidare åtgärd måtte vidtagas, hade jag, enär
klaganden sålunda undandragit sig att med bevis styrka sina uppgifter,
blifvit urståndsatt att det anmälda förhållandet beifra. Handläggningen af
två andra klagoskrifter åter hvilade, , på det klaganden måtte hafva tillfälle att
med påminnelser bemöta de af Ofverståthållare-embetet afgifna förklarin¬
gar. En femte klagoskrift deremot komme att behandlas i sammanhang med
här förut mot Ofverståthållare-embetet framställda anmärkningar.
Hos mig hade nemligen hustru Inga Maria Larsson, uti en den 6
Juni 1863 ingifven skrift, klagat, att hon, som den 13 (?) näst förutgångne
Maj blifvit hos Ofverståthåthållare-embetet för Polisärenden fäld till an¬
svar
57
sval- för oloflig bränvinsutskänkning, sedermera flerfaldiga gånger, dels skrift¬
ligen dels muntligen, hos Ofverståthållare-embetet begärt dess protokoll
och utslag i målet, och allenast erhållit två särskilda bevis, att nämnda
protokoller då ännu icke vore expedierade, hvilka bevis hon förmälde sig
hafva till Kongl. Svea Hofrätt ingifvit för att såmedelst styrka hinder för
fullföljande af anförda reservationshesvär emot Ofverståthållare-embetets
utslag; men att emedlertid målet blifvit i Kongl. Hofrätten afgjordt.
Sedan jag, i anledning häraf, infordrat Ofverståthållare-embetets för
Polisärenden utlåtande, hade dåvarande Herr Polismästaren, i afgifven
förklaring, tillkännagifvit, att han å Ofverståthållare-embetets vägnar hand¬
lagt i fråga varande mål, och att utslag deruti meddelats den 4 i ofvan¬
nämnda Maj månad, samt för öfrigt förmält, att hustru Larsson först den
19 i samma månad begärt utbekomma protokollerna och utslaget, hvilka
aflemnades till justering den 22 Maj, återstäldes justerade den 2 Juni, och
sedan den 6 Juni varit att tillgå; att dröjsmålet med justeringen berott
dels på en mängd andra göromål, dels på nödvändigheten att, innan expe¬
ditionen kunde justerad återlemnas, inhemta tillförlitliga uppgifter om åt¬
skilliga vid målets behandling utredda, men i protokollet ofullständigt upp¬
tagna omständigheter, vid hvilkas införande i protokollet man ej bort en¬
samt förtrösta på minnet; samt att, enligt Herr Polismästarens förmenande,
genom det öfverklagade dröjsmålet någon skada ej tillskyndats hustru Lars¬
son, enär den fullständiga bevisning, som i jmålet blifvit emot henne före-
bragt, ej skulle lemna ringaste tvifvel, att Ofverståthållare-embetets utslag
blifvit af Öfverdomstolarne faststäldt, i händelse detsamma der kommit
under pröfning.
Af handlingarne i detta mål, hvilka från Kongl. Hofrätten varit af
mig reqvirerade, hade jag inhemtat, att Kongl. Hofrätten den 11 Juni
1863 meddelat utslag i anledning af en till Kongl. Hofrätten ingifven skrift,
deruti hustru Larsson fört klagan öfver ett utslag, som skulle blifvit af
Ofverståthållare-embetet för Polisärenden gifvet den 4 Maj innevarande år,
i mål emellan Poliskommissarien Jäderin och klaganden, angående oloflig
bränvinsutskänkning, samt tillika anhållit om fjorton dagars anstånd för att
med fullständiga besvär och handlingar i målet till Kongl. Hofrätten in¬
komma; och hade Kongl. Hofrätten sig utlåtit, att emedan Inga Maria
Larsson icke visat, att något sådant utslag som det, hvaröfver hon för¬
mält sig föra klagan, vore meddeladt, Kongl. Hofrätten icke kunde fästa
afseende å hvad Inga Maria Larsson i den ifrågavarande skriften anfört.
Anteckningarne å det inneliggande exemplaret af Kongl. Hofrättens
utslag hade visat, att hustru Larssons skrift blifvit till Kongl. Hofrätten ingif-
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års riksdag. 8
58
ven den 19 Maj, och att Kongl. Hofrätten följande dag i anledning af
skriften resolverat.
Här hade således ej varit utredt, huruvida icke hustru Larsson, genom
underlåtenhet att förete ofvan omnämnda bevis eller på annat sätt, i större
eller mindre mån, sjelf vållat, att hennes klagan ej kommit under Kongl.
Hofrättens pröfning; men deremot hade det synts fullständigt ådagalagdt,
att efter det hustru Larsson begärt att utbekomma protokoll och utslag,
ett obehörigt dröjsmål med deras expedierande ägt rum, och att detta dröjs¬
mål visserligen i någon mån legat protokollsföranden, men synnerligast då¬
varande Herr Polismästaren till last.
Om nu, enligt min åsigt, redan ett sådant dröjsmål, som det sist om-
formälda, förtjente beifran, oafsedt huruvida verklig skada derigenom blif¬
vit parter tillfogad eller icke, så borde detta i än högre grad vara fallet,
der en sådan skada inträffat, hvilket onekligen varit händelsen, då ankla¬
gade hållits i häkte under afvaktan af obehörigen fördröjda expeditioner.
Så hade imedlertid tillgått i alla här förut omförmälda mål, i livika remis¬
sen till domstol blifvit i anmärkt mån fördröjd; och den timade skadan
folie så mycket mer i ögonen då, såsom tyvärr någon gång inträffat,
häktningen skett på så svaga skäl, att fången redan vid första förhöret in¬
för domstol blifvit på fri fot stäld, ja att, såsom det till och med händt,
den af Ofverståthållare-embetet tillsatte allmänna Åklagaren vid domstolen
genast förklarat sig icke äga fog till ansvarspåstående emot den tilltalade
fången. Om ock i sista rummet, borde dock äfven omförmälas den skada,
det allmänna i onödigtvis ökad fångvårdskostnad fått vidkännas.
Af de förklaringar jag, under den 6 Juni 1863, från Ofverståthållare-
embetet emottagit öfver sådana dröjsmål, som blifvit anmärkta i min förut
nämnda skrifvelse till bendikla Embete den 22 Augusti 1862, inhemtades
visserligen, att försumlighet hos Expeditioushafvandena varit anledningen
till större delen af de anmärkta dröjsmålen; men dessa förklaringar gåfve
ock vid handen, att uti icke så få fall, enahanda försumlighet legat Ordfö¬
randena i Poliskammaren till last. Antagligen vore väl förhållandet ena¬
handa med de ytterligare och först i sistnämnda skrifvelse anmärkta 84 fall.
Då det i alla händelser obestridligen ålegat Ofverståthållare-embetet att
tillhålla sina underlydande tjenstemän att noggrannt och i rätt tid fullgöra
sina göromål, hade jag icke utan förundran funnit, ej blott att Ordförandena
i Poliskammaren sökt ursäkta sig genom att påpeka, det den fortsatta för¬
sumligheten till en stor del härflutit från Expeditionshafvandena, utan äf¬
ven att, då jag från Ofverståthållare-embetet begärt upplysning om redan
vidtagna eller ock tillämnade åtgärder till förekommande af berörda för¬
sumlighets fortsättande, jag härå ej bekommit annat svar, än det, att ifråga¬
59
varande Expeditionshafvande erhållit förständigande att för framtiden nog-
grannt iakttaga de föreskrifter, som i fråga om expeditioner angående häk¬
tade personer blifvit af Ofverståthållare-embetet gifne. Det ville dock
synas, som om en dylik fortsatt försumlighet, efter det åtgärder mot den¬
samma redan blifvit vidtagna, på sätt Ofverståthållare-embetets förut omför-
mälda skrifvelse af den 1 Mars 1862 ådagalade, nu hade bort föranleda be-
inälda embete att vidtaga kraftigare mått och steg, än att blott på¬
minna om berörda nu ytterligare åsidosatta föreskrifter. Jag insåge vis¬
serligen, att Ordförandena i Poliskammaren, hvilka en och annan gång
vid justeringen af expeditioner gjort sig skyldiga till enahanda dröjsmål,
som det Expeditionshafvandena till last förda, kunde hafva känt sig besvä¬
rade af åliggandet att beifra samma förseelse hos underordnade, ti men det
hade ej heller varit till desse Ordförande personligen, utan till Öfverståt-
hållare-embetet, min skrifvelse den 27 Juni 1863 varit stäld, i hvilken ofvan¬
nämnda fråga bragtes å bane. Måhända skulle det kunna synas, som om jag,
vid detta förhållande, ej bort åtnöja mig med ett svar på denna skrifvelse,
afgifvet af dåvarande Herr Polismästaren »å Ofverståthållare-Embetets, väg¬
nar», helst 29 § i ofvanåberopade Instruktionen för Öfverståthållare!!
föranleder dertill, att alla skrifvelser, som uti Öfverståthållarens namn utgå,
böra vara af Sekreteraren kontrasignerade; men då jag måste förutsätta,
att, i händelse någon strängare åtgärd blifvit af Ofverståthållare-embetet
vidtagen eller beslutad i det ämne, hvarom merberörda skrifvelse hand¬
lade, sådant ej kunnat vara Herr Polismästaren obekant, vid den tid, då han den
17 påföljande Augusti samma skrifvelse besvarade, hade jag antagit nämnda
svar såsom tillräckligt upplysande; och då jag funnit med min embetspligt icke
förenligt att afstå från försöket att genomdrifva de af mig uppstälda och
hvarken ur laglighetens, billighetens eller någon annan synpunkt emotsagda
eller bestridda fordringar på en snabbare expedition af Ofverståthållare-embetets
för polisärenden beslut och större skyndsamhet i öfriga här vidrörda åtgärder,
men dessa fordringar, oaktadt upprepade påminnelser om deras uppfyllande,
lemnats utan afseende, hade för mig icke annan utväg återstått, än att, genom
domstols anlitande, till laga ansvar befordra en slik försumlighet i tjenste-
åligganden.
Upplysningsvis hade jag ansett mig böra tillägga, att den tid af åtta
dagar, hvilken jag antagit såsom den högsta erforderliga för expedierandet af
Ofverståthållare-embetets femisser till domstolarne, icke vore godtyckligt
bestämd; ty, förutom det att jag genom muntlig efterfrågan förvissat mig,
det berörde tid borde vara tillräcklig, förutom det att, på sätt redan nämndt
vore, någon anmärkning mot den sålunda föreslagna tid, såsom varande
alltför knapp, ej blifvit framstäld i det svar, jag, å min hemställan
60
härom, från Öfverståthållare-embetet emottagit) hade jag, vid gransk¬
ningen af de från Poliskammaren i Göteborg till Justitie-Ombudsmans-
expeditionen inkomna fångförteckningar erhållit bekräftelse på möjligheten
att inom berörde tid medhinna remissernas expedierande. Yid nämnde Polis¬
kammare, der likaledes ett icke ringa antal fångar förekomme till ransak¬
ning, hvilken sedermera remitterades till domstols behandling, hade nem¬
ligen på senare tider remisserna alltid, blott med tvänne hittills anmärkta
undantag, der några få dagars dröjsmål ägt rum, blifvit till domstol öf-
verlemnade sist på sjunde dagen från det ransakningen dit remitterades.
Om än fångarnes och de remitterade ransakningarnes antal vore vid Stock¬
holms Poliskammare större, än vid Göteborgs, så befunnes äfven antalet
af Notarier och Kanslister större vid den förra Poliskammaren, protokolls-
föringen der inskränkt till blotta minnesanteckningar, då deremot vid Po¬
liskammaren i Göteborg fullständigt protokoll uppsattes, hvarjemte justerings-
arbetet uti Poliskammaren i Stockholm vore fördeladt på två Ordförande.
Dessutom anträffades, på sätt jag förut antydt, hos Öfverståthållare¬
embetet för polisärenden dröjsmål äfven uti åtskilliga andra å Poliskam-
marers ankommande expeditionsgöromål, såsom ej mindre i protokollers
uppsättande och utskrifning, vare sig till parter eller till domstolar och andra
myndigheter, än ock i fråga om brefs besvarande, samt slutligen vid insän¬
dandet af de fångförteckningar, hvilka från merbemälda Embete borde afgifvas.
Sedan jag sålunda redogjort för anledningarne till det förordnade åta¬
let, yttrade jag ifråga om de personer, hvilka åtalet borde träffa, att det
redan anförda gåfve tillräcklig hänvisning på bägge Polismästarne. Och,
ehuru den skriftvexling, jag fört med Öfverståthållare-embetet, på sätt förut
vöre anmärkt, syntes hafva åtminstone i vissa delar ägt rum, utan Herr
Öfverståthållare^ deltagande, kunde han likväl, efter mitt omdöme, icke
undgå att i saken svara; dock, i betraktande deraf, att förre Öfverståt-
hållaren, Herr Generalmajoren m. m. Grefve J. Hamilton, så kort tid
innehaft embetet efter den 1 Mars 1862, då em bättre ordning med
remissernas expedierande skolat, på sätt ofvan vore antydt, taga sin
början, och den eller de, som derefter på kortare tider Öfverståthållare¬
embetet förvaltat, icke kunde förväntas hafva på de öfverklagade för¬
hållandena utöfvat någon väsendtlig inverkan, blefve det endast nuva¬
rande Herr Öfverståthållare!!, emot hvilken talan borde ifrågakomma.
Efter det omförmälde vederbörandes förklaringar blifvit infordrade, samt
med anledning af Inga Maria Larssons klagan, tillfälle varit henne beredt
att sig yttra, skulle Advokatfiskals-embetet äga att framställa de ansvars-
påståenden och, efter befogenhet, understödja den ersättningstalan, hvartill
omständigheterna föranledde.
61
Med åberopande af denna min skrifvelse hade Advokatfiskal-einbetet
i dess afgifna memorial tilltalat Ofverståthållare-embetet
l:o, derför, att åtskilliga af Poliskammaren, under tiden från och med
Mars månad 1862 till och med Maj månad 1863, beslutade remisser, hvar¬
igenom der förehafda undersökningar angående för brott häktade personer
blifvit till domstol hänskjutna, äro vordne icke inom åtta dagar, utan först
under andra eller tredje veckan eller stundom ännu längre tid efter beslu¬
tets fattande, expedierade;
2:o, derför att, ehuru, jemlikt 3 § 2 mom. i Kongl. Kungörelsen den
25 Oktober 1839, af förteckningarne öfver häktade personer, som vid Polis¬
kammaren i Stockholm stäldes under tilltal, ett exemplar borde genom
Ofverståthållare-embetets för polisärenden försorg för hvarje månad inom slu¬
tet af den nästföljande aflemnas till Rikets Ständers Justitie-Ombudsman,
sådana förteckningar för Juni, Juli och Augusti månader år 1863 icke inom
nämnda tid till Justitie-Ombudsmannen inkommit;
3:o, derföre att, efter det Ofverståthållare-embetet för polisärenden
den 4 Maj 1863 dömt Hustru Inga Maria Larsson till ansvar för oloflig
bränvinsutskänkning, och hon begärt utbekomma protokollerna i målet, obe¬
hörigt dröjsmål med deras expedierande ägt rum; och
4:o, derför att, sedan Justitie-Ombudsmannen i skrifvelse den 10 De¬
cember 1861 meddelat Ofverståthållare-embetet sin åsigt i fråga om tiden,
inom hvilken Poliskammarens remisser af ofvannämnda beskaffenhet borde
kunna vara expedierade, samt utbedt sig Embetets utlåtande deröfver, Ju¬
stitie-Ombudsmannen å berörda skrifvelse icke fått emottaga svar förr, än den
3 Mars 1862, i skrifvelse från Ofverståthållare-embetet daterad den 1 i samma
månad; samt derför att, efter det Justitie-Ombudsmannen, i skrifvelse till Of¬
verståthållare-embetet af den 22 Augusti 1862, med anmärkning om dröjsmål
vid expedierandet af remisserna angående sextio polisarrestanter, begärt
underrättelse om anledningen till detta dröjsmål, svar derå icke följt förr,
än i skrifvelse af den 6 Juni 1863, ehuru erinran härom under den 6
nästförutgångne Februari blifvit från Justitie-Ombudsmannen aflåten.
Sedan ej mindre Herr Öfverståthållare!!, än ock f'. d. Polismästaren,
Herr Tulldistriktchefen m. m. Ekströmer samt tjenstgörande Polismästaren
häröfver afgifvit förklaringar, dem Advokatfiskals-e mbetet i skrifvelse den
25 Januari 1864 till mig öfverlemnat, har jag i svar till sistbemälda
embete den 9 påföljande Februari framstält nedanstående erinringar vid
berörda förklaringar.
62
Sålunda anförde jag, att hvad som till en början väckt min uppmärk¬
samhet vore det tillstånd, hvaruti alla disciplinförhållanden, hela det discipli¬
nära sammanhanget tycktes hafva råkat inom Öfverståthållare-Embetet för
Polisärenden, så vidt man i detta afseende finge draga slutsatser af de
föreställningar om förmansskapets rättigheter och skyldigheter, som uti
ofvanomförmälda förklaringar trädde i dagen. Högste Styresmannen, Herr
öfverståthållaren syntes vara osäker om gränserne för sin magt och, i följd
deraf, tveksam hvad, när, och hvilka personer han kunde och skulle befalla,
samt huru han borde göra sina befallningar gällande. Han syntes likale¬
des icke vilja vidkännas något ansvar, härflytande från denna magts urakt¬
låtna utöfning, enär han fritoge sig från ali skuld och delaktighet uti för¬
summelser, som icke timat i de mål, han omedelbart handlagt. Under
samma osäkerhet rörande förmäns rättigheter och skyldigheter, tycktes ve¬
derbörande Polismästare följa nyssnämnda efterdöme. Så, till exempel, för¬
klarade de sin befattning med meranämnda polisremisser hafva upphört, i
samma stund de lemnat dem från sig justerade, och för det dröjsmål, som
ägt rum före remissens inlemnande till justering eller efteråt vid expedi¬
tionen, skjötes skulden på Notarierna och Kanslisterna, »hvilka i deras egen¬
skap af tjenstemän vore pligtiga att efter lag ansvara för hvad de efter¬
satt och försummat»; ja, det hade gått så långt, att Herrar Polismästare i
deras förklaringar anfört, hurusom orsaken till anmärkta försummelser va¬
rit den, att renskrifvare sölat, att ordonanser »förlagt» vigtiga papper, lika¬
som skulle det till slut blifva sistnämnda personer, af hvilka ansvaret för
försummelser i ärendenas gång borde utkräfvas.
För att än vidare rättfärdiga mina sålunda framstälda beskyllningar,
i hvad de rörde Herr Öfverståthållaren, androg jag, hurusom han i sin för¬
klaring öfver första anklagelsepunkten visserligen förmälde, att »han vore
lika villig som skyldig att erkänna sin pligt att vaka öfver ärendenas gång
inom de embetsverk, i hvilka chefskapet vore honom anförtrodt»; men re¬
dan vid andra anklagelsepunkten, i fråga om fångförteckningarnes ordentliga
insändande, syntes han undandraga sig en sådan pligt, i det han uppgåfve-
det skyldigheten att insända nämnda förteckningar, enligt praxis’ — hvil¬
ken såväl af nuvarande Justitie-Ombudsmannen som af hans företrädare lem-
nats oanmärkt och följaktligen måste anses vara af dem godkänd — till¬
hört den kanslist, som hade sig uppdraget att fångförteckningarne upprätta
och som omedelbart inlemnade dem till Justitie-Ombudsmannen och Justitie-
Kansleren, så att de icke passerat Ofverståthållare-embetets diarium, hvar¬
före Herr Öfverståthållaren saknat både tillfälle och anledning att kontrol¬
lera, huruvida förteckningarne blifvit inlemnade i föreskrifven tid, eller icke;
och beträffande fjerde anklagelsepunkten visade sig Herr Öfverståthållaren
63
icke mindre obenägen att vidkännas förm&nsskapets pligt, då Herr Öfverståt-
hållaren i fråga om det fördröjda besvarandet af min till Ofverståtliållare-
embete stälda skrifvelse den 22 Augusti 1862 yttrat, att enär nämnda
skrifvelse innefattade anmärkningar rörande mål, hvilka icke vore af Herr
Ofverståthållaren handlagda, och förklaringen borde afgifvas af de embets¬
man, som målen handlagt, jag ägt, om nödig skyndsamhet af de förkla-
ringsskyldige icke iakttagits, att jemlikt 6 § af den för Justitie-Ombudsmanen
utfärdade instruktion, genom föreläggande af vite, dem till förklarings af-
afgifvande tillhålla; att det följaktligen vore mig icke Herr Ofverståthållaren,
det ålegat att tillse, det förklaringen inom rätter tid afgifvits; och att om an¬
svar derför ifrågakomme, det dock borde synas klart, att detta ansvar icke
kunde drabba den, af hvilken förklaringen icke varit fordrad.
I ändamål att ådagalägga oriktigheten af de föreställningar, jag sålunda
trott mig finna rådande och i förklaringarne uttalade; anförde jag ur gäl¬
lande författningar, hvad till detta ämne hörde.
Instruktionen för Öfver ståthållaren i Stockholm den 25 Augusti 1791,
föreskrifver
» § 17. »Ofverinseendet och hufvudstyrelsen af hela Polisväsendet i
»Stockholm tillkomme Ofverståthållaren.»
» § 8. »Och som Ofverståthållaren äger i Stockholm och på malmarne
»uti Konungens ställe att bjuda och befalla och häfver inspektionen öfver
»stadens styrelse och huru hvar och en sin ombetrodda tjenst och embete be-
»hörigen förrätta må, så» — — — — —
» § 9. »Ofverståthållaren åligger att noga tillse, att vid stadens Dom-
»stolar ordentligen och väl tillgår; att stadens innevånare njuta Sveriges lag
»och Kongl. Stadgar till godo; att Rättens ledamöter och betjente sig ti-
»digt i sina embetsrum infinna, till målens företagande och afgörande, och
»»att rättegångssakerne, isynnerhet brottmål, icke uppehållas eller nedläggas,
»utan skyndsammast ransakas och afslutas.» n
» § 26. »Kongl. Maj:ts vill ock, att Ofverståthållaren skall hafva sig
»Fogaten, Politie-mästaren, dess embetes sekreterare och kontorsbokhållare,
»med flera andre dess kanslibetjeute tillhanda, och att han dem, likmätigt
»efterföljande §§, i sitt namn instruerar, så att de troligen förrätta hvad han
»dem på Embetets vägnar kan anförtro och pålägga.»
» § 28. »Politiemästaren tillkommer vid alla tillfällen Ofverståthållare-
»embete, enär erfordras, tillhandagå uti hvad till Politie-väsendets underhål-
»lande i dess här utstakade skick angeläget pröfvas» — —
» § 31. »De flere Tjenstemän och Betjente, som antingen redan äro
»eller framdeles varda antagne för Exekutionsverket och Politie-väsendet —
»— hafva att rätta sig efter de särskilda Instruktioner, som dem redan af
64
»Öfverståthållare-embetet gifna äro eller framdeles kunna komma för dem
»af detsamma utfärdas.»
Hvad särskildt Fångvården beträffar, innehåller ofvanåberopade Instruk¬
tion för Överståthållaren.
i § 24. »Hvad fångar och brottslige, som häktade varda, angår, så
skall derom till Öfverståthållare rapporteras, då de i häkte intagas, och
någon arrestant icke utan med Öfverståthållare^ vetskap och minne utsläp¬
pas — — hvarjemte
Kongl. Kungörelsen, angående Fäng förteckning ars upprättande och in¬
sändande den 25 Oktober 1839 stadgar, i § 3 mom. 1, »Öfver häktade
personer, som vid Poliskammare ställas under tilltal, böra upprättas för¬
teckningar»; i samma § morn. 2. »Af sådana förteckningar böra i Stock¬
holm, genom öfversåthållare-embete för Polisärenden försorg, för hvarje
månad, inom slutet af den nästföljande, aflemnas ett exemplar till .Tustitie-
Kansleren och ett exemplar till Justitie-ömbudsmannen.»
Dessa stadganden syntes mig tillräcktigt klart och tydligt ådagalägga
Herr Öfverståthållarens förmanskap för de vid Öfverståthållare-Embetet an¬
ställde embets- och tjenstemän, högre och lägre, samt hans skyldighet att
hafva inseende öfver fullgörandet af deras tjensteåligganden.
Betraktades nu detta förhållande först med afseende på Herrar Polis¬
mästare, så, om det och tillhörde dem att handlägga förekommande mål
och ärenden, såsom det heter, »på Öfverståthållar-embetets vägnar,» och
de dervid i vissa fall utöfva den domsrätt, Öfverståthållare-embetet tillkom¬
mer, så minskades eller uppliäfdes derigenom icke Öfverståthållarens för¬
manskap i de stycken, der ett sådant kunde utöfvas. Således, om ock
Herr Öfverståthålleren icke ägde utöfva inflytande på domsluten, hade han
dock > inspektionen», huru Herrar Polismästare »sitt ombetrodda embete
förrätta»; »de skola vara honom tillhanda» och »troligen förrätta hvad han
dem på embetes vägnar kan anförtro och pålägga»; och då Herr Öfver¬
ståthållare^ i afseende på stadens domstolar och deras ledamöter, ägde
magt och skyldighet att tillse, det »allt ordentligen och väl tillgår» och att
rättegångssakerna, »isynnerhet brottmål icke uppehållas eller nedläggas utan
»skyndsammast ransakas och afdömas», kunde väl icke något tvifvel uppstå om
Herr Öfverståthållarens befogenhet att utöfva förmanskap öfver Polismästarena
i de stycken, der jag förutsatt slik befogenhet, såsom i fråga om nödig skynd¬
samhet dels i måls behandling dels i tillhandagående med upplysningar, erfor¬
derliga vid besvarande af anmärkningar, hvilka angått samma ämnen m. m. Be¬
träffande åter Herr Öfverståthållarens förmanskap öfver de underordnade tjen-
stemännen i verket, såsom Notarier och Kanslister, kunde det så mycket mindre
vara
65
vara tvifvelaktigt som han genom ofvanintagna stadganden vore bemyndi¬
gad att för desse tjenstemän lagstifta medelst utfärdande af instruktioner.
Men äfven Polismästarens förmanskap för sistomförmälde tjenstemän
borde vara obestridligt, helst när i betraktande toges, att uti de hänseen¬
den, om hvilka fråga uppstått, Polismästaren handlat, såsom det hette, »å
Ofverståthållare-embetets vägnar.» Någon instruktion, som lagbunde detta för¬
hållande vore mig ej bekant, men jag antoge för säkert, att, om någon så¬
dan funnits, som upphäfvit ett dylikt, i sakens natur grundadt disciplinar-
föi-hållande, den skulle hafva blifvit af förklarandena åberopad, till bekräf¬
tande af den åsigt, de syntes förfäkta.
Vore en dylik magt och myndighet förlänad Öfverståthållaren och
Polismästaren, hvar och en i förhållande till hans underordnade, så kunde
detta icke hafva skett i annan mening, än att magtenn skulle användas för
sitt ändamål. Detta uttrycktes på mer än ett af de ur Öfverståthållare^ in¬
struktion här ofvan anförda ställen, t. ex. med de orden, att Öfverståthållaren
»häfver inspektionen öfver stadens styrelse och huru livar och en sin ombe¬
trodda tjenst och embete behörigen förrätta må;» och detsamma måste ock
antagas gälla om Polismästarne, inom omfånget för deras magtutöfning, då
de handla på Ofverståthållare-embetets vägnar.
Men då en sådan inspektion eller uppsigt ej finge betraktas blott så¬
som en rättighet utan ock såsom en skyldighet, så kunde densammas un¬
derlåtande icke aflöpa utan ansvar. Lag samma måste ock vara, om denna
skyldighet väl icke helt och hållet åsidosattes, men så lamt utöfvades, att,
sedan föreskrifter, föreställningar, »muntliga meddelanden» visat sig overk¬
samma att utrota missbruk, liknöjdhet eller försumlighet hos underordnade,
i fullgörandet af vanliga tjenstspligter eller särskildt anbefalda åligganden,
någon åhåga hos förmännen icke förspordes att genom kraftigare, dem till
buds stående medel utkräfva nämnda tjenstepligters uppfyllande och hör¬
samhet för gifna befallningar, utan tvärtom förmännen sjelfva skyndade att
mot gjorda anmärkningar urskulda och nära nog försvara missbruken och
försummelserna.
Utan en slik ansvarsskyldighet, till sin betydelse och sina följder klart
insedd af förmännen, hvar i sin stad, visste jag icke huru ordning, sam¬
arbete och god anda skulle skapas och underhållas i ett embetsverk; och
rentaf omöjligt blefve det att, den förutan, söka utrota försumlighet i tjen-
stepligter samt missbruk, der de innästlat sig. En utom verket befintlig
åklagaremyndighet kunde ogörligen med den noggrannhet, som det allmän¬
nas anspråk kräfde, i allt följa ärendenas gång inom verket; och om äf-
R. St. Just-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års Riksdag. 9
66
ven detta kunde ske, föreställde jag mig, att förmän, ömma om sitt anse¬
ende, så inför allmänheten som inför de underordnade, skulle finna sig för¬
närmade af ett dylikt ingrepp i det naturliga förhållandet emellan förmän
och underlydande. Jag borde derföre icke antaga, att det låge någon all¬
varlig mening i det ogillande, Förklarandena dels antydt dels uttalat öfver
mitt förfarande, att rikta talan icke emot de underordnade, utan emot för¬
männen sjelfva.
Efter dessa förutsldckade betraktelser, hvilka synts mig nödiga, eme¬
dan det mägtigaste hindret för den sak, jag förfäktade, efter min tanka,
dolde sig i dessa verkliga eller föregifna åsigter om ansvarigheten för de
missbruk, jag åtalat, ginge jag att vidröra några punkter i de afgifna för-
klaringarne, hvilka påkallade belysning, börjande med
Herr Öfver ståthällar em förklaring.
Vid första anklagelsepunkten rörande dröjsmål med de s. k. remisser¬
nas expedierande, erinrade Herr Ofverståthållaren i allmänhet, att han först
i Juni månad 1862 tillträdt embetet; att han icke handlagt något enda af
de mål, som mina anmärkningar berörde, utan att alla dessa mål blifvit
handlagda af vederbörande Polismästare, hvilka »handla under eget och fullt
»domare-ansvar och såsom domare icke stå under Ofverståthållarens disci-
»plinära myndighet».
Såsom jag förut antydt, afsåge mina anmärkningar icke något felak¬
tigt domslut. Uti de i fråga komna målen hade Polismästarena icke dömt,
icke varit behöriga att döma. Deras åtgärd vid dessa mål hade icke va¬
rit någon annan, än en sådan, som hvarje offentlig åklagare i vårt land
kunnat företaga i brottmål, hvilka kommit till hans kunskap. Men om äf¬
ven Polismästarena varit att betrakta såsom domare ni målen, hade jag ge¬
nom här ofvan åberopade 9 § af Instruktionen för Ofverståthållaren visat,
att det icke desto mindre tillkommit Herr Ofverståthållaren att, utan miss-
förstådt undseende för domarevärdigheten, tillse att målen skyndsammast
blifvit ransakade och afslutade, hvilket vore allt som jag påyrkat.
Under förmälan, att någon särskild för de s. k. remisserna från Po¬
liskammaren till domstol af mål rörande häktade personer utfärdad bestäm¬
melse om tiden, inom hvilken de borde vara expedierade, Herr Ofverståt¬
hållaren veterligen, icke funnes; att, i saknad deraf, föreskriften om tiden
för insändande från stadsdomstol till Hofrätt af understälda ransakningar och
utslag ansetts vara på i fråga komna remisser tillämplig; att mina före¬
trädare ej framstält anmärkningar om dröjsmål, så vida icke remisserna
varit fördröjda utöfver två veckor efter det de beslutades; att jag deremot
sökt genomdrifva den åsigt, att dessa remisser borde inom åtta dagar vara
tili domstolen expedierade; att på min första framställning härom till Of-
67
verståthållare-embetet, hvilken skett Hera månader före Herr Öfverståthål-
larens tillträde till embetet, jag af dåvarande Polismästaren emottagit det
förklarande, att ändring i anmärkta afseendet blifvit anbefald, och att, om
längre dröjsmål med någon remiss ägde rum, anteckning derom (om orsa¬
ken dertill?) skulle göras i fångförteckningen; — yttrade Herr Öfverståt-
hållaren vidare att, — ehuru rörande mitt förfarande, att, på »sidan af utfär¬
dade författningar, genom öfverenskommelser eller i aktionsväg söka binda
»embetsmän och domare vid vissa af mig för nyttiga ansedda iakttaganden,
»betänklighet desto heldre kunde hysas, som den för Justitie-Ombudsman-
»nen gällande instruktion till en sådan verksamhet icke innefattade befo-
»genhet, utan tvärtom anvisade Justitie-Ombudsmannen att genom fram-
»ställningar hos Rikets Ständer i lagstiftningsväg verka till ändring och
»fullständigande af bristfälliga och ofullständiga lagar, — mitt bemödande, att
»förekomma onödigt uppehåll med behandlingen af mål rörande häktade
»personer, likväl alltför mycket öfverensstämde med Herr Ofverståthålla-
> rens egen åsigt om det rätta, för att han skulle underlåtit att söka verka
»för samma mål, hvarföre och då Polismästarens ofvan åberopade för-
»klarande innefattade ett åtagande, sorn endast för honom sjelf och under
»hans tjenstetid vore bindande, Herr Ofverståthåthållaren utfärdat för Expe-
»ditionshafvandena i Poliskammaren föreskrifter, hvarmed afsåges att till
»gällande regel upphöja hvad förut endast varit ett enskildt åtagande.»
Af detta yttrande förklarade jag mig icke hafva förmått fatta det rätta
sammanhanget.
Till en början yttrades nemligen, att någon särskild utfärdad bestäm¬
melse om tiden för de i fråga varande remissernas expedierande, Herr Of-
verståthållaren veterligen, icke funnes; och straxt nedanför hette det, att
jag »pä sidan om utfärdade författningar sökt binda embetsmän och do¬
mare vid vissa af mig för nyttiga ansedda iakttaganden.» Jag kunde ej för¬
moda, att Herr Ofverståtliållaren med »utfärdade författningar» mente de i
ett annat ämne, nemligen rörande understälda ransakningar och utslag ut¬
färdade, i förklaringen antydda författningar, enär Herr Ofverståthållaren
icke då kunde veta, huruvida jag ansåge dessa författningar hit tillämpliga,
eller icke. — Och till hvilka af mig för nyttiga ansedda iakttaganden var det,
som jag skulle sökt binda embetsmän och domare? — Jo, att undvika »onö¬
digt uppehåll med behandlingen af mål rörande häktade personer.» Vöre då
detta en ny förbindelse för embetsmän och domare? — Så vidt jag visste,
var den lika gammal som lagbunden ordning inom samhället. Men icke
nog härmed, dessa iakttaganden, som först sades vara af mig för nyttiga
ansedda, förklarade Herr Ofserståthållaren kort derefter äfven vara af ho¬
nom lika ansedda. — Herr Ofverståthållaren nppgåfve sig i detta ämne
68
icke allenast kunna lagstifta, utan jemväl att hafva gjort det, och detta i full¬
komlig öfverensstämmelse med hvad jag äskat. Hade då sådant skett jemväl
»vid sidan af utfärdade författningar» ? — I allt fall, när Herr Ofverståthålla-
ren ansåge sig hafva lagstiftningsmagt i det ämne, hvarom fråga vore, huru
kunde han då finna så betänkligt, att jag med mina framställningar vände
mig till honom, i stället för till Rikets Ständer, hvilken sistnämnda ut¬
väg skulle medfört större omgång och tidspillan?
Hvad särskildt beträffade den ur Justitie-Ombudsmannens instruktion
mig förehållna anvisning, att hos Rikets Ständer söka verka till full¬
ständigande af bristfälliga lagar, hade jag deremot en ganska grundad be¬
tänklighet. Saken vore nemligen den, att för det i fråga varande fallet
ingalunda saknades, utan deremot funnes en fullt tillämplig laga föreskrift,
intagen till och med i allmänna lagen.
Sålunda hette det i 1 Kap. 2 § Straffbalken:
»Dråpare och andra grofva missgerningsmän skola genast å färsk ger¬
dling gripas, i häkte sättas och utan uppskof för rätta ställas.»
När så vore, skulle jag ju, genom att hos Rikets Ständer begära i
detta afseende en ny lag, som väl kunde komma att inskränka, men icke
utvidga vederbörandes redan stadgade skyldighet, att i dylika fall med all
skyndsamhet förfara, hafva äfventyrat från Rikets Ständers sida en välför¬
tjent tillrättvisning.
Med tanken riktad på nyss anförda lagrum hade det varit som jag i skrif¬
velse till Ofverståthållare-embetet den 10 December 1861 begärt utlåtande,
huruvida hinder, af beskaffenhet att icke kunna undanrödjas, motverkade
införandet, från början af år 1862, af en ordning, öfverensstämmande med
min åsigt, att i de aldra flesta fall, en tid af högst åtta dagar vore för i
fråga varande remissers expedierande fullt tillräcklig, så att endast undan¬
tagsvis — då om orsaken dertill särskild anteckning borde göras i fångför¬
teckningen — en eller annan dag ytterligare kunde för berörda ändamål erfor¬
dras. Derpå hade jag erhållit det af dåvarande Polismästaren affattade
förklarande, som här ofvan omförmäldes, och hvilket, såsom varande ett ut¬
låtande, infordradt från Ofverståthållare-embetet och af samma Embete
utan anmärkning insändt, väl bort betraktas såsom ett Öfverståthållare-
embetets utlåtande och ej hafva gifvit skälig anledning till Herr Öfver-
ståthållarens i förklaringen uttalade uppfattning af detsamma, såsom ett
bemälde Polismästares »personliga åtagande,» gällande endast för hans
tjenstetid, en uppfattning, som, med afseende på förklarandets innehåll fö-
refölle än mer anmärkningsvärd^ På detta sätt hade den klandrade »öf-
verenskommelsen» uppstått, hvarigenom jag skulle hafva sökt att, »vid si¬
dan af utfärdade författningar», binda embetsmän och domare till att —•
69
undvika »onödigt uppehåll med behandlingen af mål rörande häktade per¬
soner.»
Att jag vid denna »öfverenskommelse» påfordrade tidsbestämningen af
åtta dagar, hade sin grund i Kongl. Förordningen den 10 April 1810,
hvarest stadgas:
»Ransakning öfver häktad person, som inför stadsdomstol ställes för
»rätta, bör företagas sist inom åtta dagar från den dag, då arresteringen
»med orsaken dertill blifvit hos domaren behörigen anmäld, så framt den
»häktade till staden anländt.»
I det stora flertalet af våra städer, der Poliskammare ej finnes och
der samma personer, som utgöra domstolen, hafva tillsynen öfver stadshäk¬
tet, samt i följd deraf genast erhålla kännedom om skeende »arresteringar
och orsakerna dertill,» åtnjöte den häktade förmånen, att inom åtta dagar
blifva instäld inför domstol. Jag ansåge det under sådana förhållanden
icke vara obilligt begärdt, att en häktad person i hufvudstaden sluppe vänta
längre, än åtta dagar, sedan ransakningen uti Poliskammaren slutat, innan
halis »arrestering med orsakerna dertill» blefve hos domaren behörigen an¬
mäld. Toge man i betraktande den tidsutdrägt, hvilken ändock ägde rum,
vid den häfdvunna behandlingen i Poliskammaren af mål rörande häktade
personer, genom förhörens uppskjutande tidt och ofta samt på flera dagar; be¬
tänkte man, att hela vinsten deraf för målens utredning vore en s. k. re¬
miss, upptagande angifvelsen, den tilltalades utsagor och flere eller färre
personers utan edgång aflagda vittnesmål in. m., och att, detta allt oaktadt,
ransakningen måste hos domstolen ånyo börjas från begynnelsen, emedan
åt innehållet af nämnda remiss icke gåfves sådant vitsord, som tillkomme
domstols protokoll, utan domslutet väsendtligen måste grundas på det, som
under ransakningen vid domstolen förekommit; — så skulle man utan tvif¬
vel medgifva, att tillräckligt af tid förspildes och nog mycken kostnad
för fångunderhållet åtginge, utan att fången dertill skulle nödgas under
veckor vänta på uppsättning, justering och expedierande af en dylik
remiss.
Påståendet, att de författningar, som bestämde tiden för insändande
till Hofrätt af stadsdomstols ransakning och utslag i understälda brottmål,
skulle ex analogia vara tillämpliga på i fråga varande remisser och deras
försändande till domstolen, borde icke hafva kunnat på allvar förfäktas af
någon, som hade sig bekant den väsendtliga olikheten emellan dessa slags
handlingar, i afseende så på beskaffenhet som omfång. Jag trodde mig
icke framställa någon vågad sats, om jag uppgåfve, att sällan den vidlyf¬
tigaste polisremiss uppnådde arktalet af den kortaste understälda ransak¬
ning med utslag; och jag gjorde mig förvissad att Kongl. Hofrätten, som
ro
bäst varit i tillfälle att jemföra dessa slags handlingar, ej skulle åt förkla-
randens ofvanberörda påstående lemna ringaste afseende.
Sedan Herr Ofverståthållaren derefter anstält utgallring i den förteck¬
ning öfver fördröjda remisser, hvilken jag bifogat min föregående skrifvelse
till Advokatfiskals-embetet, och som upptoge mål afgjorda under Herr Öf-
verståthållarens embetstid, samt dervid kommit till det resultat, att af 84
återstode endast 63 mål, och att i dessa remissernas expedierande
i 7 mål upptagit en tid af 15 dagar,
» 3 » » » 14 4rr
» 1 » » » 13 —
» 4 » » » 12 —
» 13 » » » 11 —
» 20 » » » 10 —
»15 » » »9 —
yttrade Herr Ofverståthållaren, i anledning deraf, att, »då nyssnämnda för-
»teckning medelbart visat, att det högst betydliga antal remisser, som icke
»upptoges, afgått inom åtta dagar, och allmän föreskrift om iakttagande af
»denna kortare tid för remissernas expedierande icke funnes, Herr Öfver-
»ståthållaren vågade påstå, att de af mig framlagda fakta icke innefattade
»bevis om någon sådan af Poliskammarens embets- och tjenstemän be¬
gången större försumlighet, att deraf å Herr Ofverståthållarens sida varit
»påkalladt annat inskridande, än som legat inom gränserna af det munt-
»liga meddelandet; och att följaktligen icke med fog kunde föras Herr Of-
»verståthållaren till last, att han icke varit i tillfälle att för mig framlägga
»bevis om någon till protokollet meddelad skrapa, omi ådömd suspension,
»eller om något anbefaldt åtal; förklarande sig Herr Ofverståthållaren om
»dessa medels tjenlighet att lifva det sanna tjenstenitet hysa åsigter, s'än-
»nolikt något skiljaktiga från dem, jag syntes hysa.»
I afseende härpå ansåge jag mig böra till en början erinra om inne¬
hållet af den s. k. öfverenskommelsen, eller att de i fråga varande remis¬
serna skulle expedieras inom högst åtta dagar och att, när hinder mötte,
detta skulle i fånglistan särskildt antecknas. Någon sådan anteckning hade
ej funnits rörande ofvannämnda 63 mål; ej heller omnämnde Herr Öfver-
ståthållaren, att något särskildt hinder mött för deras expedierande inom
den föreskrifna tiden. Det erkändes tvärtom, att försummelse ägt rum,
men densamma hade icke synts vara nog stor.
Om ock Herr Ofverståthållaren, såsom det tycktes, icke erinrat sio¬
den »allmänna föreskrift» i ämnet, hvilken jag här ofvan ur Straffbalken
upprepat, eller att »häktade personer skola utan uppskof för rätta ställas,»
borde Herr Ofverståthållaren dock haft i minnet sin egen, i November må-
71
nåd 1862 utfärdade föreskrift, som »till gällande regel upphöjde» mera-
nämnda »öfverenskommelses» innehåll. Att vederbörandes åsidosättande
af en dylik, nyligen meddelad, uttrycklig befattning, utan uppgifven laga
ursäkt förnyadt inom en kort tidrymd i så många särskilda fall, icke påkallat
annat »inskridande», från den befallandes sida, än »det som låge inom
gränserna af det muntliga meddelandet», och att en sådan olydnad, på sätt
och vis försvarades offentligen af den befallande sjelf, kunde, sade jag mig
frukta, på de underordnade och lydande hafva en verkan, hvaröfver Herr
Öfverståthållare!! icke finge skäl att lyckönska sig. Det allmänna hade
dessutom anspråk på högste styresmannen för polisväsendet i liufvudsta-
den, och. säkerligen skulle icke utan undran förnimmas den åsigt, uttalad
af Herr Ofverståthållaren, att ett icke obetydligt antal fångars ujjpehållande
i häkte, till ökadt lidande för dem och ökad kostnad för det allmänna,
under flera dagar längre, än nödigt och lagligt varit, och detta till följd af
Polistjenstemäns upprepade försummelser, från bemälde högste styresmans
sida ansetts icke påkalla annan åtgärd, än det ofvannämnda »muntliga
meddelandet.» För min del vore jag dock öfvertygad, att nämnda åsigt
blifvit endast framkastad, såsom ett försvarsskäl, icke uttalad såsom en
stadgad grundsats, efter hvilken Herr Öfverståthållare!! utöfvat och ämnade
utöfva sitt ansvarsfulla kall.
Herr öfverståthållarens anmärkning, att jag skulle hysa skiljaktiga
åsigter emot hans, i fråga om »medlen att lifva det sanna tjenstenitet»,
förnekade jag, under förmälan att skiljaktigheten i våra åsigter tycktes röra
icke nämnde punkt utan rätta begreppet om tjenstenit, så vida nemligen sorn
Herr Öfverståthållare!! syntes hafva spårat uppenbarelser af ett slikt nit
der, hvarest jag anmärkt försummelser, härflytande, såsom jag förmente,
från liknöjdhet för tjenstepligter, ja till och med från tredska emot förmans
befallningar.
Rörande andra anklagelsepunkten, eller frågan 0111 det fördröjda insän¬
dandet af föreskrifila månadtliga förteckningar öfver Polisarrestanter i Stock¬
holm, åberopade jag hvad här ofvan vore anfördt samt bilade i afskrift
mitt underdåniga utlåtande till Kongl. Maj:t, i anledning af Ofverståthål-
lare-embetets i förklaringen omförmälda underdåniga ansökning om för¬
längning af tiden för nämnda förteckningars insändande till Justitie-Ivansle-
ren och Justitie-Ombudsmannen.
Nämnda underdåniga ansökning skulle, såsom Herr Ofverståthållaren i
sin förklaring omförmälde, vara ingifven i afsigt, bland annat, att »bespara mig
»obehaget att nödgas medgifva en dispens, hvartill jag icke ägde befogen-
»het, och vederbörande tjensteman (som upprättade förteckningarne) behof-
vet »af en ynnest, som visat sig icke »alltid betryggande emot efterräkning.»
72
Äfven i detta ärende hade jag beklagligen måst uppträda emot Öfver¬
ståthållare-embetet på ett sätt, som jag önskat att kunna undvika.
Det hufvudsakligaste skäl, som åberopades för den underdåniga an¬
sökningen, hade varit, »att antalet af fångar, hvilka vid Poliskammaren
»varit tilltalade, under de senare åren så betydligt ökats, att detsamma för
»månaden sällan understigit 400, men ofta uppgått till närmare 500.» Denna
uppgift hade förekommit mig oväntad, och jag hade derföre ansett mig
böra särskildt undersöka densammas öfverensstämmelse med de till Justitie-
Ombudsmans-expeditionen, under nämnde tid, inkomna fångförteckningar
af det slag, hvarom fråga vore. Vid denna undersökning hade det, i strid
med nyssnämnda uppgift, befunnits, att, då medelantalet af dylika fångar
för årets alla månader under år 1854 utgjorde 463, detsamma sedermera
aldrig uppgått högre, än till 337, deremot nedgått ända till 297 och besti¬
git sig under år 1862 till 315; vidare, och med afseende på uppgiften, att
fångantalet för hvarje månad sällan understigit 400, hade jag funnit, då jag
genomgått alla förteckningarne från och med år 1855 till och med 1863
års 10 första månader (förteckningarne för de två senaste månaderna
voro icke inkomna), att ett dylikt understigande inträffat icke så sällan,
utan för 90 månader af de 106, som utgjorde tiden från 1855 års början
till sista Oktober 1863; och slutligen hade det visat sig att, så vida med
uttrycket: »närmare 500» menades något siffertal emellan 450 och 500,
fångantalet, icke ofta utan en enda gång, nemligen månaden före den, då
den underdåniga ansökningen ingifvits, motsvarat något af siffer-
talen emellan 450 och 500, men deremot för två månader under år 1860
öfverskridit 500.
Då således det förnämsta skälet för den begärda lagförändringen, efter
min tanka, icke vore grundadt på verkliga förhållandet, och andra omför-
mälda svårigheter syntes lätta att afhjelpa, hade jag i det från mig infor¬
drade underdåniga utlåtande yttrat, att hvarken nödvändigheten ej heller
nyttan af den ifrågasatta lagföräudringen vore på sådant sätt ådagalagda,
att jag borde tillstyrka nådigt bifall till den underdåniga ansökningen.
Hvad åter beträffade den uppgifna afsigten med nämnde underdåniga
ansökning, nemligen att bespara mig obehaget att medgifva en dispens,
hvartill jag ej ägde befogenhet och vederbörande tjensteman behofvet af en
ynnest, som visat sig icke alltid betryggande mot efterräkning, yttrade jag,
att visserligen under min, likasom under mina företrädares, embetstid ifrågava¬
rande fångförteckningar från Poliskammaren i Stockholm fått opåtalt uteblifva
en månad och dertill några dagar efter den tid, då de rätteligen skolat
vara ingifna, äfvensom att de i Expeditionen emottagits utan att vara åt¬
följda
73
följda af skrifvelse från Öfverståthållare-embetet. Huruvida detta berott
på något löfte, någon »ynnest», eller icke, derpå hade sannolikt ej varit tänkt,
ehuru det icke vore otroligt, att nämnda sedvana uppkommit derigenom, att
till någon, om ock endast muntlig, framställning af de svårigheter, som
vore förenade med förteckningarnes tidigare ingifvande, lemnats ett munt¬
ligt eller tyst bifall. Imedlertid hade under 1863 års sommar inträffat
längre dröjsmål, än någonsin förut, med dessa förteckningars insändan¬
de. När i slutet af September eller början af Oktober månad samma år
detta aktionsmål utarbetades, hade listan på anmärkningar rörande dröjs¬
mål med remisser måst afslutas med Maj månad, emedan Juni månads
förteckning, då, mer än två månader efter det hon bort vara inlemnad,
ännu icke inkommit; och som fråga då var å bane om annan försumlighet i
hit hörande ärenden hos Ofverståthållare-embetet, så hade jag ansett mig
skyldig att icke lemna denna försummelse oanmärkt. När derefter inträf¬
fade att, vid aflåtandet af min skrifvelse till Advokatfiskals-embetet
rörande detta åtal, ej mindre Juni, än äfven Juli och Augusti månaders
förteckningar bort vara ingifna, men saknades, hade jag icke kunnat undgå
att utsträcka åtalet till det dröjsmål, som ägt rum jemväl med sistnämnda måna¬
ders förteckningar. Och sedan jag erfarit ej mindre beskaffenheten afdeföregifna
svårigheterna vid fångförteckningarnes upprättande än ock huruledes Öfver-
ståtliållare-embetet af den omständighet, att nämnda förteckningar fått in-
lemnas utan att vara åtföljda af skrifvelse från Embetet, hemtat anledning ej
blott att undandraga sig föreskrifven skyldighet att kontrollera förteckningaime
och deras ordentliga inlemnande, utan ock att på en underordnad tjensteman
vältra ansvaret derför, hade jag funnit tiden verkligen vara inne för detta
missbruks afskaffande; helst jag vore fullt öfvertygad, att, om allt detta
varit mina företrädare eller mig förut bekant, nämnda »ynnest» eller sedvana
längesedan skulle hafva upphört*).
Vid svaromålet å tredje anklagelsepunkten hade jag ingenting att erinra.
Fjerde anklagelsepunkten, rörande dröjsmål med besvarande af embets-
skrifvelser, hade jag förut vidrört, då förmansskapets rättigheter och
*) Här bör ieke lemnäs onämndt att, sedan Öfverståthållare-embetet återkallat förrberörda
underdåniga ansökning, innan densamma kommit under nådig pröfning, och efter det en fång¬
förteckning, som, enligt ofvannämnda plägsed, blifvit af en Kanslist i Öfverståthållare-embetet
till Justitie-Ombudsmans-expeditionen aflemnad, utan att vara så underskrifven, som Kongl.
Kungörelsen den 25 Okt. 1839 stadgar, är vorden återskickad, en bättre ordning inträdt,
så att numera fångförteckningarne på bestämda tider ochbehörigen uuderskrifna genom Öfverståt¬
hållare-embetet inskickas och hafva sedaudess, jemväl i afseende på innehållet, ytterst sällan
gifvit anledning till någon anmärkning.
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års riksdag. 10
74
pligter afhandlades; men saken förtjente att närmare utvecklas, dervid frå¬
gan likväl uteslutande komme att röra min skrifvelse till Öfverståthållare¬
embetet d. 22 Aug. 1862, emedan af de i denna punkt anmärkta dröjsmål
endast detta folie inom Herr Öfverståthållare^ embetstid. Uti nämnda
skrifvelse anfördes, att, ehuru jag af öfverståthållare-embetets skrifvelse
den 1 förutgångna Mars haft anledning förvänta, att dröjsmål med expe¬
dierande af remisser angående häktade personer ej vidare skulle förekomma,
granskningen af förteckningarne öfver Polisarrestanter under de sex första
månaderna år 1862 likväl ådagalagt ett motsatt förhållande, hvarföre
en lista vidfogades på mer än femtio dylika, efter den 1 Mars 1862, då mer-
omnämnda »öfverenskommelse» borde anses hafva trädt i verksamhet, in¬
träffade fall, i hvilka remissens expedierande dröjt öfver åtta dagar, utan
att någon uppgift om orsaken till dröjsmålet i fångförteckningarne före-
funnits; och begärde jag i följd häraf underrättelse om nämnde orsak i hvarje
uppgifvet fall. När svar från Öfverståthållare-embetet ej afhördes, hade jag
den 6 Februari 1863 derom påmint, men först den 6 derpåföljande
Juni erhållit två särskilda af vederbörande Polismästare afgifna förklaringar.
Angående detta dröjsmål yttrade nu Herr Öfverståthållare^ att »den
»i fråga varande skrifvelsen den 22 Augusti 1862 innefattade anmärknin-
»gar rörande mål, som icke vore af Herr Öfverståthållare! handlagda; att
»förklaringarne hvarken kunde eller borde afgifvas af andra, än de embets-
»män, som målen handlagt; att, om af de förklaringsskyldige nödig skynd-
»samliet icke iakttagits, jag ägt, jemlikt 6 § af den för Justitie-Ombuds-
»mannen gällande instruktion, att, genom föreläggande af vite, dem till
»förklaringars afgifvande tillhålla; att det följaktligen varit mig, icke Herr
»Öfverståthållare^ det ålegat att tillse, det förklaring inom rätt tid af-
»gafs; att min uraktlåtenhet, att på den väg, instruktionen anvisade, befor-
»dra den skyndsamhet, hvarpå jag gjort anspråk, väl möjligen icke skulle
»förhindra mig att i aktionsväg för dröjsmålet af de förklaringsskyldige
»utkräfva ansvar; men att det dock syntes klart, att detta ansvar icke kunde
»drabba den, af hvilken förklaring ej vore fordrad.»
Den oriktiga tankegången i denna framställning sökte jag ådagalägga
med följande enkla frågor och svar: Till hvem var min meromnämnda
skrifvelse stäld? — Svar: till Öfverståthållare-embetet. Hvem skulle då
besvara densamma? — utan tvifvel samma myndighet, till hvilken skrif¬
velsen var stäld, således Öfverståthållare-embetet. Det hade nemligen icke
varit från någon viss hos embetet anstäld person som förklaring eller ut¬
låtande blifvit begärd, af det naturliga skäl, att fångförteckningen icke utvi¬
sade, hvilken person, å Öfverståthållare-embetets vägnar, handlagt det eller
det målet. På sätt sedermera är vordet ådagalagdt, hade Öfverståthållare-
75
embetet af nöden att för skrifvelsens besvarande inhemta upplysningar
från en eller dore af de till embetet hörande embets- och tjenstemän. Då
måste ett af dessa två fall hafva inträffat: antingen hade Ofverståthållare-em-
betet i sin magt att, derest någon eller några af bemälde embets- och tjen¬
stemän tredskades, förmå dem på lämpligt vis till de erforderliga upp-
lysningarnes meddelande i behörig tid, eller ägde icke Öfverståthållare¬
embetet en slik magt. I förra fallet skulle Embetet begagnat sin magt
för det uppgifna ändamålet, och det i rätt tid; i senare fallet åter borde
Embetet, likaledes i rätt tid, hos den myndighet, som begärt förklaringen
eller utlåtandet, hafva tillkännagifva sin oförmåga att af den eller den upp¬
gifna personen förskaffa sig sådana upplysningar, sorn för besvarande af
nämnda myndighets skrifvelse erfordrades. Då hade Öfverståthållare-embe-
tet fullgjort sin pligt och det blifvit den andra myndighetens sak att tillse
hvad vidare varit att göra. Men så hade Öfverståthållare-embetet icke för¬
farit, utan stillatigande låtit tiden förrinna, och, då efter fem månaders för¬
lopp påminnelse om skrifvelsens besvarande ägde rum, ej ens meddelat
upplysning om orsaken till dröjsmålet, utan först fyra månader derefter
insändt vederbörandes förklaringar. Visserligen medgåfve jag, att föreläg¬
gande af vite kunde hafva varit af det långa dröjsmålet rättfärdigadt, men
om detta skett, hade det blifvit Öfverståthållare-embetet som fått sig vi¬
tet förelagdt, ty att någon annan skulle besvara en till bemälda Embete
stäld skrifvelse, hade jag icke kunnat föreställa mig. I likhet med mina företrä¬
dare hade jag varit sparsam med vitens föreläggande, och detta af den or¬
sak, att myndigheterna i allmänhet visat mycken beredvillighet att efter¬
komma hvad Justitie-Ombudsmannen af dem äskat. Öfverståthållare-em¬
betet vore verkligen bland de högst få myndigheter, som gjort sig skyldiga
till anmärkningsvärdt dröjsmål i detta afseende; och det hade derföre va¬
rit oväntadt att finna af samma Embete uttalad anmärkning om min un¬
derlåtenhet att förelägga vite.
Beträffande derefter
Herrar Polismästares afgifna förklaringar,
kunde jag fatta mig kortare och vidröra endast mera framstående punkter.
En sådan vore den förut antydda åsigten, att, om än med något sken
af billighet kunde fordras, att Polismästaren holle tillsyn deröfver, att af
honom handlagda mål blefve i behörig tid uppsatta och till justering af-
lemnade, det likväl, i betraktande af den mångfald af trägna och olikar¬
tade göromål, som ålåge Polismästaren, vore i hög grad obilligt, att han
jemväl skulle ansvara för att målen sedermera utskrefves och expedierades
med största möjliga skyndsamhet, helst expeditionshafvandena sjelfve vore
tjenstemän och i sådan egenskap pligtige att enligt lag ansvara för hvad
76
de eftersatt eller försummat; samt att i intet af ifrågavarande mål med
remissers expedierande dröjt öfver femton dagar, eller den tidrymd, så väl
föregående Justitie-Ombudsmän som Herr Justitie-Kansleren haft för praxis
att uppställa såsom maximum, innan ens förklaring öfver förment obehö¬
rigt dröjsmål infordrats.
Detta allt vore förut fullständigt afhandladt; och jag erinrade blott, med
afseende på den föregifna saknaden af tid och tillfälle till utöfvande af
nödig kontroll å de underordnade, att den förman, som ådagalagt, att han
visste göra sina befallningar åtlydda, ej behöfde på dylikt kontrollerande
förlora mycken tid och möda.
Förklarandena hade vidare försökt att nedbringa antalet af anmärknin¬
gar om fördröjda remisser så lågt som möjligt, genom att beräkna detsam¬
ma icke efter summan af fångar, utan efter antalet af mål, då flere fån¬
gar hörde till ett mål. Detta räknesätt kunde jag icke erkänna såsom
riktigt i andra fall, än då målen, i följd af de tilltalades antal, blifvit så
vidlyftiga, att remisserna af sådan orsak icke kunnat på den föreskrifna
tiden medhinnas. I annan händelse syntes mig försummelsen mångdubb¬
las, i förhållande till antalet af de jaersoner, som för dröjsmål med re¬
missen hölles i fängelse längre tid, än vederborde.
Ett annat sätt att minska antalet af mina anmärkningar rörande mera-
nämnda remisser hade äfven blifvit tillämpadt och bestått deri, att hvarje
anmärkning, som varit föranledd af sådan anteckning i fånglistan, som
Förklarandena uppgifvit såsom skriffel, betraktats i och med detsamma
förfallen; hvarvid mig tilldelats en ganska omild tillrättavisning derföre,
att jag icke »vårdat mig» genom efterfrågningar hos Ofverståthållare-embe-
tet göra mig bättre underrättad om rätta förhållandet i dessa anmärk-
ningsfall.
Denna förklaring kunde jag icke godkänna och än mindre tillrättavis¬
ningen, utan lade Ofverståthållare-embetet till last, såsom en ytterligare
försummelse, att hafva underlåtit nödig och föreskrifven kontroll öfver
nämnda förteckningars tillförlitlighet; hvilken försummelse jag ansåge till¬
räckligen styrkt genom de af Förklarandena sjelfva uppräknade skriffel.
De »reflexioner,» med hvilka Herrar Polismästare funnit sig kunna
och böra öka omfånget af deras förklaringar, finge, såsom till saken icke
hörande, stå obesvarade.
De sålunda granskade förklaringarna hade satt mig i tillfälle att närmare,
än förut kunnat ske, bestämma omfånget och riktningen af min talan. Jag
funne mig sålunda äga anledning att tilltala
Herr Öfverstdthållaren,
för det han, genom åsidosättande af förmanskapets pligt, gjort sig skyldig
77
till delaktighet i de under hans embetstid inträffade försummelser — dels med
de s. k. Polisremissernas expedierande till domstol inom rätt tid, helst
dessa försummelser ägt rum icke en och annan gång, men tidt och ofta
upprepade gånger, utan ens uppgifvet, än mindre styrkt förfall, hvarvid
utom dess ej mindre lagens bud än ock Herr Ofverståthållarens egna fö¬
reskrifter blifvit öfverträdda, — dels i förutnämnda fångförteckningars ingif¬
vande inom föreskrifven tid samt i behörigen kontrolleradt och tillförlitligt
skick, — dels ock slutligen i besvarandet af min ofvanberörda skrifvelse den
22 Augusti 1862; samt
Herrar Polismästare
dels för hvad de brustit i fullgörande af dem tillkommande förmanspligter,
med afseende på tillsynen öfver merberörda polisremissers expedierande,
inom den tid, som efter den lMars 1862 var genom öfverenskommelse bestämd;
dels för enahanda pligtförsummelse, med afseende på de i fråga konnie
fångförteckningarnes ingifvande samt kontrollerande;
dels och slutligen för de försummelser, till hvilka de, efter deras för¬
klaringars innehåll, befunnes sjelfve hafva gjort sig 'skyldige vid handlägg¬
ningen af särskilda mål och ärenden, hvaribland nämndes de skrifvelser,
hvilkas fördröjda besvarande utgjorde föremål för anmärkningar.
I afseende på skrifsättet i förklaringarna förefunnes väl anledning till
anmärkning; men af uppgifna skäl ansåge jag mig icke derutinnan böra
föra någon talan.
Sodan Advokatfiskals-embetet derefter afgifvit slutpåstående i huf¬
vudsaklig öfverensstämmelse med de af mig sålunda framstälda grunder,
och ytterligare förklaringar deröfver inkommit, så har Kongl. Hofrätten den
29 Augusti 1865 meddelat utslag; och
hvad anginge åtalet i fråga om aflemnandet till Justitie-Ombudsman-
nen inom rätt tid och i vederbörligen kontrolleradt skick af förteckningar
öfver häktade i Poliskammaren tilltalade personer; så enär Kongl. Kungö¬
relsen den 25 Oktober 1839 innehåller dels i allmänhet, att fångförteck¬
ningar skola till riktigheten bestyrkas af den eller dem, som hafva styrel¬
sen och inseendet öfver häktet, dels särskildt, i afseende å de öfver polis¬
fångar i Stockholm upprättade förteckningar, att dessa böra genom Of-
verståthållare-embetets för Polisärenden försorg för hvarje månad inom
slutet af den nästföljande till Justitie-Ombudsmannen aflemnas; ansåge
Kongl. Hofrätten väl, att, då enligt förklarandenas uppgift nämnda författ¬
ning hos Ofverståthållare-embetct så tillämpats, att förste Kanslisten i Po¬
liskammaren, efter honom en gång för alla i tjensten gifvet uppdrag, upp¬
rättat, undertecknat och, utan föregående anmälan hos Embetet, omedel¬
bart till vederbörande myndighet aflemnat, ifrågavarande förteckningar, be¬
78
rörda förfarande, hvilket haft till följd, att Embetet ej kommit att utöfva
tillsyn öfver förteckningarnas riktighet och aflemnande i behörig tid, icke
varit öfverensstämmande med åberopade Kongl. Författning; men emedan,
om det således antoges, att det med fångförteckningarne för Juni, Juli och
Augusti månader år 1863 inträffade dröjsmål, äfvensom de i andra fång¬
förteckningar under åren 1862 och 1863, enligt hvad medgifvet vore, be¬
fintliga oriktiga uppgifter vore i mer eller mindre mån att tillskrifvas af
Ofverståthållare-embetet för Polisärenden i nämnda hänseende underlåten
tillsyn, tillika vore uppenbart, att samma underlåtenhet varit föranledd icke
af vårdslöshet eller uppsåtlig försummelse hos förmännen, utan af ofvan
omförmälda, ostridigt före förklarandenas embetstid, i fråga om fångför¬
teckningarnas upprättande, vidtagna förfogande, hvars olämplighet desto
hellre kunnat före detta åtal hafva undgått Ofverståthållare-embetets upp¬
märksamhet, som förteckningarne, fastän de icke varit af Embetet vitsor¬
dade eller af någon dess skrifvelse beledsagade, tillförene utan anmärkning
emottagits af vederbörande myndighet, funne Kongl. Hofrätten hvad i denna
del af målet blifvit Ofverståthållare-embetet till last fördt icke vara af
beskaffenhet att ansvar derå, för någon af förklarandena, följa borde.
Beträffande åter åtaladt dröjsmål med expedierandet af Öfverståthål-
lare-embetets för Polisärerden beslut om derstädes med häktade personer
hållna ransakningars hänskjutande till vederbörlig domstol; så ehuru nå¬
gon viss tid, inom hvilken sådana beslut eller så kallade remisser borde
hafva kommit domstol tillhanda, icke funnes i lag eller särskild författning
föreskrifven, samt hvarken det å åklagarens sida omförmälda stadgande, att
domstol i stad bör företaga förhör med häktad person inom åtta dagar
från den, då häktningen blifvit hos domstolen anmäld, än mindre den af
förklarandena åberopade tidsbestämmelsen för insändande af stadsdomstols
verkstälda ransakning till Hofrätt, ägde den tillämplighet på förevarande
fall, att någondera kunde läggas till grund för bedömande, huruvida för ex¬
peditioner af de remisser, åtalet afsåge, åtgått längre tid än vederboi't;
likväl och alldenstund af hvad angående behandlingen af mål rörande häk¬
tade personer i allmänhet funnes i lag stadgadt följde, att största möjliga
skyndsamhet jemväl vid expeditionen af dylika remisser borde iakttagas,
desto hellre som dessa endast afsåge förberedande åtgärder, och på dom¬
stolen ankomme att om den häktade personens qvarhållande i eller lösgif-
vande ur fängelse slutligen förordna; och vid sådant förhållande samt med
afseende tillika derpå, att Kongl. Förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1855 icke medgifver längre tid än fyra dagar för expe¬
dition af Ofverståthållare-embetets muntligen afkunnade utslag till part,
ål hvilken expeditionen skall utfärdas, och 9 § af Kongl. Stadgan den 29
79
Maj 1846 föreskrifver, att då af Konungens Befallningshafvande till all¬
mänt arbete dömes, skriftligt utslag bör tillställas den dömde inom tredje
dagen efter afkunnandet, ingalunda kunde antagas, att för ifrågavarande,
vanligen icke vidlyftigt affattade remisser längre expeditionstid, än den af
åklagaren antagna, och, såsom det ville synas, jemväl af Herr Ofverståt-
hållaren genom föreskrifter, meddelade i November 1862, till expeditions-
hafvandenas i Poliskammaren efterrättelse faststälda, eller åtta dagar, vore
med lag öfverensstämmande eller i allmänhet och då ransakningen i Po¬
liskammaren ej varit af mera invecklad eller vidlyftig beskaffenhet erfor¬
derlig; fördenskull och emedan då, enligt nu angifna grunder, från åta¬
let undantoges dels samtliga de remisser, beträffande hvilka förklarandena
uppgifvit, att expeditionen försvårats derigenom, att den hållna undersök¬
ningen varit vidlyftig eller invecklad, dels ock de remisser, som, då vitsord
tillerkändes de af förklarandena derutinnan gjorda uppgifter, befunnes hafva
kommit domstolen tillhanda å åttonde dagen eller förr, till stöd för åtalet,
i hvad det rörde öfriga i fråga varande remisser, förekomme
dels i afseende å de af numera Herr Tulldistriktschefen Ekströmer,
såsom ordförande i Ofverståthållare-embetet för Polisärenden, handlagda
remissmål:
att, efter remissens beslutande, densamma i koncept aflemnats till ju¬
stering så sent som, i två mål å åttonde dagen, i ett å nionde dagen, i tre
mål å tionde dagen, i ett mål å elfte dagen, i två mål å tolfte dagen
samt i ett mål å femtonde dagen;
att remiss i koncept, aflemnad till ordföranden för justering, af ho¬
nom blifvit lemnad till utskrift först uti ett mål på sjunde dagen, i ett
mål på åttonde dagen, i ett mål på nionde dagen, i ett mål på tionde da¬
gen samt i ett mål på tolfte dagen efter konceptets emottagande;
att utskrifven expedition af remiss kommit domstolen tillhanda uti
sex mål å femte dagen, i fyra mål å sjunde dagen samt i ett mål å tionde
dagen efter konceptets justering; och att sammanlagda expeditionstiden,
som icke i något af nu uppräknade fall understigit tio dagar, men upp¬
gått i fem fall till elfva dagar, i tre fall till tolf dagar, i tre fall till tretton
dagar, utsträckts i fyra fall till fjorton dagar, i tre fall till femton dagar
samt i ett fall till sjutton dagar, äfvensom i ett här förut icke omnämndt
mål varit femton dagar;
dels ock beträffande af nuvarande Polismästaren, såsom ordförande i
Ofverståthållare-embetet, beslutade remisser;
att koncept dertill icke blifvit färdigt till justering förr än, i tre fall
å åttonde dagen, i två fall å nionde dagen, i ett fall å tionde dagen, i ett
fall å trettonde dagen och i ett fall å fjortonde dagen;
80
att utskrifvet exemplar af remiss aflemnats till domstolen i ett mål å
femte och i ett mål å sjette dagen efter konceptets justering; samt
att i nu omförmälda mål sammanlagda expeditionstiden varit i två fall
tio och i fem fall elfva, uppgått i ett fall till tretton samt i två fall till
femton dagar, äfvensom utgjort i ett icke förut upptaget fall tretton dagar;
Ty funne Kongl Hofrätten det vara ådagalagdt, att hos Öfverståt-
hållare-embetet i åtalade hänseendet vid expedierandet af remisser förelu-
pit dröjsmål, som, då hvarken det i åtskilliga fall åberopade förhållande, att
handlingarna blifvit förlagda eller hvad eljest såsom skäl till dröjsmålen
i allmänhet andragits, kunde såsom laga ursäkt derför gälla, inåste betrak¬
tas såsom obehörigt och endast ländande till lidande för de häktade samt
onödig kostnad för deras underhåll i fängelset.
Nu sorn vederbörande Ordförande i Poliskammaren, hvar för sig, i fråga
om de af Ofverståthållare-embetet under hans ordförande fattade, här of¬
van afsedda beslut om ransakningars hänskjutande till domstol, borde, icke
allenast i hvad på Ordförandens egen åtgärd vid justering af besluten ome¬
delbarligen ankommit, utan äfven då han såsom vid uppsättning och ut¬
skrift begagnat biträde af underordnade, honom lydnadspligtige och under
hans tillsyn stälde tjenstemän, anses för beslutens expedierande å tid som
vederborde ansvarig; samt hvad vidare beträffade den i tredje och fjerde
punkterna af åtalet emot Herr Tulldistriktchefen Ekströmer förda talan,
Kongl. Hofrätten, som, i betraktande deraf, att Herr Tulldistriktchefens i
anledning af Justitie-Ombudsmannens den 10 December 1861 aflåtna skrif¬
velse afgifna förklaring vore daterad den 14 Februari 1862 och blifvit till
Justitie-Ombudsmannen insänd den 1 Mars samma år, ansåge sig icke böra
bifalla åtalet i hvad det afsåge dröjsmål med nämnda förklarings medde¬
lande, deremot i öfrigt funne det vara utredt, dels att, sedan de af hustru
Inga Maria Larsson den 19 Maj 1863 begärda protokoller i det hos Öf-
verståthållare-embetet för Polisärenden, under Herr Tulldistriktschefens ord¬
förande, handlagda mål angående bemälda hustru Larsson, blifvit den 22 i
samma månad af expeditionsliafvanden aflemnade till justering, Herr Tull¬
distriktchefen först den 2 nästföljande Juni desamma justerade återstält,
hvarigenom i förening med den i öfrigt vid expedierandet timade tidsut¬
drägt expeditionen af i fråga varande protokoller, de der först den 6 före-
nämnda Juni kommit i det skick, att parten kunnat dem utfå, blifvit i
strid med 14 § af gällande Expeditionstaxa oskäligen fördröjd, derför
Herr Tulldistriktchefen, hvilken såsom Ordförande, enligt förut anförda
grunder, bort tillse att slikt dröjsmål ej inträffade, icke kunde, då laga för¬
fall ej visats, undgå att ansvara; dels ock att Herr Tulldistriktchefen, hvil-
81
ken genast, efter det Justitie-Ombudsmannens skrifvelse den 22 Augusti
1862 kommit Ofverståthållare-embetet tillhanda, fått emottaga densamma
för att i anledning deraf, i egenskap af Polismästare, meddela det ytt¬
rande, som för skrifvelsens besvarande varit af nöden, icke, oaktadt på¬
minnelser mellankommit, förr än den 30 Maj 1863, då hans afgifna ytt¬
rande vore dateradt, och således efter ungefärligen nio månaders förlopp
sin skyldighet derutinnan fullgjort, utan att giltig anledning till slikt dröjs¬
mål blifvit uppgifven än mindre bevisad; alltså, och, jemte det herr Ofver-
ståthållaren, hvilken icke kunde anses hafva genom åsidosättande af sin
pligt såsom förman eller annorledes till det i mål, med hvilkas handlägg¬
ning han icke haft befattning, inträffade dröjsmål med expedition af re¬
misser varit vållande, eller deri delaktig, eller i fråga om besvarandet af
Justitie-Ombudsmannens nyssberörda skrifvelse låtit någon försummelse
komma sig till last, från åtalet jemväl i dessa delar befriades, pröfvade Kongl.
Hofrätten rättvist, med tillämpning af 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken, det
skulle Tulldistriktchefen Ekströmer och nuvarande Herr Polismästaren, för
hvad, på sätt förut nämndt är, dem till last folie, böta — till treskiftes
emellan Kronan, Stockholms stad och Kongl. Hofrättens Advokatfiskals-
embete — Herr Tulldistriktchefen Ekströmer, för dröjsmål med remisser,
Två Hundra Riksdaler, för fördröjd expedition af protokoll, Tjugu Riksda¬
ler och, för försummelse uti afgifvande af embetsutlåtande, Trettio Riksda¬
ler, eller tillhopa Två Hundra Femtio Riksdaler, samt Herr Polismästaren,
för dröjsmål med remisser, Femtio Riksdaler, allt Riksmynt; hvarjemte
Kongl. Hofrätten aktade skäligt det af hustru Larssons i ingifven skrift fram-
stälda ersättningsanspråk sålunda bifalla, att Herr Tulldistriktchefen Ek¬
strömer förpligtades godtgöra henne för besvär och kostnad i målet med
Tjugufem Riksdaler Riksmynt.
Med detta utslag har jag icke kunnat nöjas, hvarföre jag anmodat
Advokatfiskals-embetet i Kongl. Hofrätten att målet genom underdåniga
besvär hos Kongl. Maj:t fullfölja. I skrifvelsen derom har jag andragit,
att jag icke förnekade, det de skäl, Kongl. Hofrätten andragit för de
förklarandes befrielse från ansvar i fråga om underlåtenheten att inom rätt
tid och i vederbörligen kontrolleradt skick aflemna förteckningarna öfver
häktade, i Poliskammaren tilltalade personer, i sin mån haft tillämpning
på samtlige förklarandena; och sedan numera det missbruk, som i nämnda
punkt öfverklagades, blifvit helt och hållet undanröjdt» samt god ordning både
med kontrollerande och insändande af berörda fångförteckningar inträdt,
behöfde ej i denna punkt talan fullföljas. Deremot hade jag icke kunnat
finna tillräcklig grund, hvarföre Herr Ofverståthållaren blifvit frikänd i ne¬
ij. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års Riksdag. 11
82
danstående punkter, i hvilka de öfriga förklarande, bägge eller endera, blif¬
vit sakfälde.
Den vigtigaste anklagelsepunkten rörde dröjsmålen med de _s. 1c. po¬
lisremissernas expedierande. Det vore visserligen sannt, att Herr Ofverståt¬
hållaren icke, ehuru han dertill varit berättigad, uti Poliskammaren hand¬
lagt något af dessa mål, i hvilka dylik försummelse timat; det skulle också
kunna synas nog strängt att göra Herr Ofverståthållaren ansvarsskyldig
för hvarje fel och försummelse, som af någon under hans lydnad stående
person beginges vid handläggningen af dylika mål, under vanliga förhållan¬
den, helst när i betraktande toges mångfalden af de ärenden och bestyr,
som ägde anspråk på Herr Ofverståthållarens uppmärksamhet och åtgö¬
randen, men i detta fall hade förhållandet icke varit vanligt. På sätt hand¬
lingarna utvisade, hade jag nemligen genom skriftvexling med Ofverståt-
hållare-embetet, kort före Herr Ofverståthållarens tillträde till embetet, ut¬
verkat ett förklarande från bemälda embete, att dylika remisser skulle ex¬
pedieras inom åtta dagar efter det de blifvit beslutade, och att, när längre
tid åtginge, orsaken dertill borde i fångförteckningarna uppgifvas. leke
destomindre hade jag fått anledning att i skrifvelse till Öfverståthållare¬
embetet den 22 Augusti 1862 anmäla emellan femtio och sextio fall, i
hvilka längre dröjsmål med dylika remissers expedierande ägt rum, utan
att någon orsak dertill varit uppgifven, hvarföre jag i samma skrifvelse be¬
gärde för de särskilda fallen uppgift om nämnda orsaker. Att Herr Ofver¬
ståthållaren åtminstone derigenom erhållit kunskap om det öfverklagade
förhållandet borde kunna för säkert antagas, destomer som han, enligt egen
uppgift, någon dag under påföljande November månad meddelat vederbö¬
rande expeditionshafvande hos Öfverståthållare-embetet föreskrifter af all¬
deles enahanda innehåll, som ofvan anförda förklarande. Detta oaktadt
måste jag i den skrifvelse, med hvilken förevarande åtal anhängiggjordes,
anmärka dröjsmål af berörde art i 84 fall, af hvilka, enligt vederbörandes
förklaringar, 63 icke kunde förnekas; och syntes flertalet af dessa fall till¬
höra tiden efter det Herr Ofverståthållaren meddelat det förständigande
till expeditionshafvandena, hvarom ofvan förmäldes.
Om också en förman, utan att brista i sin pligt, kunde få vara okun¬
nig om underordnades fel och försummelser i tjensteåligganden intilldess
sådana fel och försummelser påpekas, vore väl detta höjden af eftergift
och undseende för de mångartade bestyr, som åtfölja förmanskapet i ett
vidlyftigt embetsverk; ty att, sedan försummelserna blifvit hos förmannen an¬
mälda, och han funnit dem påkalla ett särskildt förständigande till de fe¬
lande eller försumlige, han derefter skulle allt framgent vara saklös, om han
detta oaktadt läte till och med sina egna befallningar åsidosättas, utan att
83
använda sin tillrättavisande eller bestraffande myndighet, sådant kunde, ef¬
ter mitt begrepp, icke stå tillsammans med en riktig åsigt om förmanska¬
pets fordringar.
Annorlunda, än i detta, bade Kongl. Hofrätten dömt i ett annat ny¬
ligen afgjordt mål (sid. 40 här förut) der fråga var om försumlighet i ären¬
denas behandling å ett landskansli; i hvilket mål Landshöfdingen ansågs
skyldig till ansvar för det han icke vidtagit någon åtgärd till lagligt beif-
rande af de anmärkta försummelserna.
En annan anklagelsepunkt i förevarande åtal rörde underlåtenhet att i
rätt tid besvara embetsskrifvelser, i hvilket afseende anmärkningen likväl
icke träffade Herr Ofverståthållaren vidare, än i fråga om minofvanbe-
rörda skrifvelse af den 22 Augusti 1862. Imedlertid hade Herr Ofverståt¬
hållaren blifvit äfven i denna punkt frikänd och en af Polismästarena sak-
fäld, såsom ensam vållande till det öfverklagade dröjsmålet.
Rörande denna punkt åberopade jag skriftvexlingen hos Kongl. Hof¬
rätten, förmenande mig dermed hafva ådagalagt oriktigheten af den åsigt
om förmanskapet, som äfven i denna punkt gjort sig gällande.
Imedlertid, fortfor jag, hade jag fått erfara, hurusom den åsigt, hvil¬
ken jag sökt bekämpa såsom oriktig, så väl i sistnämnda som ofvanom-
förmälda fall, icke destomindre vunnit ett slags bekräftelse genom Kongl.
Hofrättens utslag. Det hade förekommit mig så, som hade Kongl. Hofrät¬
ten härvid möjligen råkat förbise sakens allmänna sida, eller frågan om för¬
manskapets betydelse i allmänhet. Jag kunde nemligen icke föreställa mig
Kongl. Hofrättens mening vara, att den kontroll, hvilken den öfverordnade,
grad för grad, bör hålla öfver den underordnades verksamhet inom ett em¬
betsverk, skulle af den öfverordnade få saklöst åsidosättas, samt fel och försum¬
melser i tjensten, äfven då de inför honom påpekas, lemnäs opåtalta, der¬
est de icke händelsevis upptäcktes och beifrades af en utom verket befint¬
lig åklagaremagt. Det vore icke lätt att finna, huru, vid sådant förhållande,
det allmänna skulle kunna äga någon säkerhet om ärendenas jemna gång
inom ett embetsverk. Betraktades åter saken från en annan sida och ur
förmännens egen synpunkt, så borde det ej vara svårt att inse, huruledes
ett för långt drifvet öfverseende med bristerna i uppfyllandet af förmans-
skapets skyldigheter kunde medföra icke ringa våda för bevarandet af för¬
manskapets rättigheter. Det vore således genom ett allvarsamt utkräf-
vande af ej mindre den underordnades än ock den öfverordnades skyldig¬
heter, der de eftersattes, SOtn den bestående ordningen säkrast uppehölles.
I nu antydda punkter och med syftemål, att Herr Ofverståthållaren
måtte bindas till skäligt ansvar för den delaktighet i uppgifna försummel¬
ser, hvartill han genom efterlåtenhet i förmanskapets utöfning, efter min
84
tanka, gjort sig skyldig, anmodades Advokatfiskals-embetet att genom un¬
derdåniga besvär söka ändring i Kongl. Hofrättens utslag.
Uti en till mig insänd skrift hade Öfverbefälhafvaren för Norra Hal¬
lands frivilliga Skarpskytteförening till laglig beifran anmält, att vice Pa¬
storn S. vägrat att uti Lindome och Elfsåkers kyrkor, Söndagen den 2
sistlidna April, uppläsa en kungörelse, hvarigenom bemälde Öfverbefälhaf¬
vare kallade Lindome och Elfsåkers socknars afdelningar af nämnde förening
till exercis efter gudstjenstens slut påföljande söndag; förmälande klaganden i
nämnde skrift vidare, att ifrågavarande Skarpskytteförening stält sig till efter¬
rättelse föreskrifterna i Kongl. Kungörelsen den 8 Mars 1861 och således
vore berättigad till åtnjutande af de fördelar, högstberörda Kungörelse tiller¬
kände hvarje sådan förening; att Skarpskytteidén vore ett uttryck af folkmedve¬
tandets allt mer och mer kända behof af en starkare materiel garanti för
landets oberoende; att denna idé vore vacker och nyttig och ej borde få
förtryckas, hvilket skulle ske om exercisöfningarne hindrades på landet om
Söndagarne, den enda tid allmogen i allmänhet utan för stor uppoffring
kunde disponera för dessa öfningar; att regering och ständer också befräm¬
jat idéen; att skarpskyttarnes söndagsöfningar borde vara lika litet för-
dömliga som arméens, hvilka tolererades af både regering och presterskap;
och att det vore uppenbart, att vice Pastorn S., med glömska af stadgan¬
det af Kongl. Förordningen den 8 Maj 1849, att auktoriteters och enskil¬
des kungörelser skola omedelbart efter gudstjenstens slut från prediksto¬
len af presten uppläsas i den ordning, som hittills vore föreskrifven, genom
sin vägran att uppläsa kungörelsen i fråga, gjort sig skyldig till ett groft
tjenstefel, hvilket icke kunde ursäktas med den presterskapet i Kongl. Cir¬
kulärbrefvet den 12 Augusti 1812 om kungörelsers uppläsande tillagda rätt
till pröfning.
Denna klagoskrift har jag öfversändt till Domkapitlet i Göteborg jemte
skrifvelse, hvaruti jag utvecklade de grunder, på hvilka jag stödde min
åsigt, att S. felaktigt förfarit, och anmodade Domkapitlet att häröfver in¬
fordra och till mig öfversända S:s yttrande.
I nämnda skrifvelse anförde jag:
l:o angående Skälskytte-förening ar, hurusom Kongl. Maj-'t uti ofvan
åberopade nådiga kungörelse den 8 Mars 1861 yttrat, att då de förenin¬
gar, som på flera ställen inom riket, under benämning af frivilliga Skarp-
skytte-korpser, bildat sig, för att i vapenföring och andra militäriska öf-
85
ningar förvärfva insigt och färdighet, uppstält såsom dessa öfningars ända¬
mål och föreningarnas bestämmelse att i farans stund medverka till fäder¬
neslandets försvar; och Kongl. Maj:t, som med nådigt välbehag ansett denna
fosterländska syftning af föreningarnas verksamhet, funnit angeläget att
nämnda Skarpskytte-korpser, fastän dem lemnäs öppet att ordna sina inre
angelägenheter efter egen frivillig öfverenskommelse, likväl iklädde sig de
förbindelser, hvilka erfordras, på det att Kongl. Majit, såsom, enligt Rege¬
ringsformens § 14, högste befälhafvare öfver rikets krigsmakt, må, icke
blott i fredstid försättas i tillfälle att om i fråga varande föreningars ut¬
veckling och verksamhet äga fullständig kännedom, utan ock vid inträffande
krig, kunna om alla de till rikets försvar påräkneliga krafters ändamålsen¬
liga användande förordna; Kongl. Majit funnit godt i nåder förklara, att der¬
est frivillig Skarpskytte-förening vill utgöra en del af national-försvaret,
följande hufvudgrunder för sådan förenings omfattning och verksamhet skola
tjena till efterrättelse: — — — —
"Utan rubbning af medlemmarnas rätt i öfrigt att välja sitt befäl, skall
hvarje förening lyda under en Öfverbefälhafvare, hvilken, efter förslag af
föreningsmedlemmarne å tre personer, varder af Kongl. Majit, uppå före¬
dragning genom Landtförsvars-departementet, i nåder förordnad och deref¬
ter blifver Kongl. Majit för Korpsens verksamhet ansvarig»; och
2:o i fråga om kungörelsers uppläsande, nedanstående allmänna stad-
ganden:
2 Kap. 5 § Kyrkolagen — — — »Och sedan bönerna äro för¬
rättade, af kunnas hvad Wi cch Wår Befallningshafvande på Wäre väg¬
nar kunna hafva att bjuda och tillsäga; men alla andra verldsliga saker
skola på kyrkovallen eller i Socken-stugan af kunnas.»
Kongl■ May.ts Resolution på Presterskapets besvär den 10 Mars 1719
§ 32: Med Kongl. Majits och dess Befallningshafvandes påbuds eller pu¬
blikationers uppläsande förfares alldeles efter Kyrkolagens Kap. 2 § 5.»
Kongl. Maj:ts Resolution på Presterskapets besvär den 14 Juni 1720 §
3. "Med hvarjehanda påbuds, befallningars och publikationers uppläsande
förfares efter Resolutionen på presterskapets besvär af år 1719 § 32 och
Kyrkolagens 2 Kap. 5 §.»
Kongl. Maj:ts Resolution på. allmogens besvär den 9 December 1766 §
10: »om den författningen, att alla kungörelser och publikationer, som kunna
till kyrkorna ankomma från Kongl. Majits Befallningshafvande, embetsmän
eller undersåte, må hädanefter å predikstolarne, men icke på kyrkovallen
uppläsas; sådant vill Kongl. Majit till alla delar härmed i nåder bifalla.»
8«
Kongl. Förordningen den 8 Maj 1849: »Kongl. Maj:ts oell Aukto¬
riteters samt enskilda personers kungörelse skola omedelbart efter guds-
tjenstens slut från predikstolen af Presten uppläsas, i den ordning, som
hitintills är föreskrifven»;
Kongl. Cirkulärbrefvet den 12 Augusti 1812, hvarest förmäles, hurusom
hos Kongl. Maj:t af förekomna anledningar fråga blifvit väckt om medels
vidtagande till förekommande af missbruk med enskilda kungörelsers offent¬
liga uppläsande; vid öfvervägande hvaraf Kongl. Majit i nåder funnit, att då,
i anseende till sådane kungörelser, som röra ecklestiatiska förrättningar, kyr¬
kodisciplin samt öfriga kyrkoväsendet, sjelfva beskaffenheten af desamma be¬
stämmer, att deras utfärdande och uppläsande ankommer på vederbörande
Presterskap, hvadan något ytterligare stadgande i denna del icke kan behöfvas,
äfvensom lavad angick enskilda kungörelser i ekoiaomiska, till kyrkodisciplinen
icke hörande, ärenden, Kongl. Majit ansett, att det vore genom föreskrifterna
i 2 kap. 5 § Kyrkolagen, Kongl. Resolutionerna uppå Presterskapets besvär
af den 10 Mars 1719 § 32 och den 14 Juni 1720 § 3, uttryckligen stadgadt,
att dylika enskilda kungörelser skola, i så god tid och förr än Gudstjensten
begynnes, till Presterskapet aflemnas, att det må kunna gröfva och ansvara för
deras tjenlighet att i kyrkan offentligen kungöras, och således genom iaktta¬
gande af dessa föreskrifter något nytt eller annat stadgande för att förekom¬
ma befaradt missbruk icke är af nöden, än att Consistorierna böra förständiga
Presterskapet att noga ställa sig till underdånig efterrättelse hvad ofvan högst¬
berörda kyrkolag och författningar innehålla; men att deremot, beträffande
kungöi’elser om auktioner och uppbördsstämmoi-, i anledning af dessa auktioner,
om sammanskott, hvilka icke i laglig ordning blifva beslutna, samt sådane
kungörelser, som kunna leda till folksamlingar, Kongl. Majit i nåder pröf-
vat skäligt stadga och förordna, att alla kungörelser af nyssnämnda beskaf¬
fenhet icke böra från Predikstolaime uppläsas utan att vai’a försedde med
vederbörande kronobetjentes påskrift, för hvilken någon betalning icke får
fordras eller eidäggas och hvilken påskrift, när densamma skulle meddelas
af fjerdingsman och deras vederlikar, icke såsom gällande bör anses; va¬
rande genom Kongl. Cirkulärbrefvet den 20 Augusti 1823 den förändring i
nyssanförda 1812 års Cirkulär stadgad, att föreskriften om kronobetjenin-
gens påskrift å kungörelser om auktioner, uppbördsstämmor i följd af auk¬
tioner, samt bouppteckningar upphäfdes, men för öfrigt i afseende på alla
kungörelser af annan än förenämnda beskaffenhet i dess fulla kraft föa-blefve
gällande.
Af dessa ur kyrkolag och författningar återgifna föreskrifter droge jag
följande slutsatser:
87
att Öfverbefälhafvare för frivillig Skarpskytteförening, hvilken såsom
Norra Hallands, stält sig till efterrättelse Kongl. Kungörelsen den 8 Mars
1861, vore i denna sin egenskap att betrakta icke såsom enskild person,
utan såsom offentlig myndighet, hvilken i fråga om föreningsmedlemmarnes
sammankallande till vapenöfning ägde att å Kongl. Maj:ts vägnar »bjuda
och tillsäga»; att denna Öfverbefälhafvare följaktligen, i kraft af ofvanintagne
stadganden ur Kyrkolagen, Resolutionerna å Presterskapets besvär åren 1719
och 1720, samt å Allmogens besvär år 1766 och Kongl. Förordningen den
8 Maj 1849, haft rätt att fordra, det en af honom utfärdad kungörelse skulle
efter gudstjenstens slut från predikstolen uppläsas; och
att följaktligen hvad nyssanförda Kongl. Cirkulären af åren 1812 och
1823 innehålla om Presterskapets rätt och pligt att granska och pröfva
kungörelsens tjenlighet att uppläsas, såsom stadgadt endast om de i samma
Cirkulär omförmälda enskilda kungörelser, icke ägt tillämpning på den kun¬
görelse, hvarom här vore fråga.
Af detta allt följde, att jag ansåge vice Pastor S- hafva saknat stöd
af lag för sin vägran att uppläsa den kungörelse, hvarigenom Öfverbefäl-
hafvaren för Norra Hallands frivilliga Skarpskyttekorps sammankallade till
vapenöfningar medlemmar af samma korps, hvilken olagliga vägran jag
lade vice Pastorn S. till last såsom fel i embetets utöfning och, af sådan
anledning, jemlikt Kongl. Cirkulärbrefvet den 7 December 1787, hos Dom¬
kapitlet anmälde.
Vid den förklaring, hvilken Domkapitlet i anledning häraf från v. Pa¬
storn S. infordrat och sedermera till mig öfverslcickat, framstälde jag uti
ytterligare skrifvelse till Domkapitlet åtskilliga anmärkningar.
Vice Pastorn S. androge till en början i nämnda förklaring, att uti 1
Kap. af Kyrkohandboken förekomme, i afseende på kungörelsers uppläs¬
ning, följande stadgande: »derefter uppläsas Konungens Förordningar, samt
vederbörande Collegiex-s och embetsmäns kungörelser m. m. (hvilka böra
vara/ lemnade till Presierskapet förr än gudstjensten börjar»)- Denna all¬
männa föreskrift, som rörde kungörelser af alla slag, skulle Ofverbefälhafvaren
för Norra Hallands Skarpskytteförening icke hafva stält sig till efterrättelse,
enär dennes kungörelse om söndagsexercis blifvit till vice Pastorn aflemnad
först efter gudstjenstens slut i Lindome kyrka, söndagen den 2 April. Vid
nedgåendet från Predikstolen, efter kungörelsernas uppläsande, hade vice
Pastorn mötts af Ofverbefälhafvaren, som begärt kungörelsens återfående
med bevis deröfver, att den icke blifvit uppläst, hvilken begäran vice Pa¬
storn ock genast efterkommit, dervid vice Pastorn tillika, på Ofverbefäl-
hafvarens förfrågan, om samma kungörelse kunde i Elfsåkers kyi’ka blifva
uppläst, förklarat, att han dertill icke vore benägen, hvarföre kungörelsen
88
ej blifvit i sistnämnda kyrka framlemnad. Då afhandlandet om oftanämnda
kungörelses uppläsande emellan vice Pastorn S. och Öfverbefälhafvare!!
tilldragit sig på några få minuter, hade tillfälle ej blifvit lemnadt att an¬
ställa den granskning och pröfning, sorn, enligt Kongl. Cirkulärbrefvet den
12 Augusti 1812, vore Presterskapet medgifne, i afseende på ankomna kun¬
görelsers tjenlighet till offentligt uppläsande, hvarföre vice Pastorn ansåge
sig ej hafva saknat stöd af lag för vägrandet af i fråga varande kungörelses
uppläsning.
Härvid anmärkte jag, att redan i de lagbud och författningar, dem jag
i min förra skrifvelse till Domkapitlet i detta ämne åberopat, förefunnes
ofvan omförmälda föreskrift om inlemnande före gudstjensten af sådana
kungörelser, hvilkas tjenlighet för offentliggörande vore underkastad pröf¬
ning; men i samma skrifvelse vore ock ådagalagdt, att en slik pröfning icke
ålåge Presterskapet i afseende på kungörelser, sorn från offentlig myndig¬
het utgått, såsom händelsen varit med den kungörelse, hvarom här hand¬
lades. Så vidt] jag kunnat sluta af hvad vice Pastorn S. här ofvan an¬
fört, måste emedlertid den i fråga komna kungörelsen varit inlemnad förr,
än kungörelserna skolat uppläsas, emedan i annat fall Öfverbefälhafvaren
icke haft anledning att, på sätt som skett, begära, och icke vice Pastorn
S. att gifva bevis, det kungörelsen ej blifvit uppläst; och med den ordning,
som nu vore vedertagen, att kungörelserna icke uppläsas omedelbart efter
predikans slut, utan först efter gudstjenstens slut, må väl dermed all billig
fordran i afseende på tiden för kungörelsens inlemnande hafva varit upp¬
fylld, när kungörelsen ifråga, såsom sagdt vore, icke behöfde undergå an-
annan pröfning, än att vice Pastorn eftersåge, af hvilken densamma vore
utfärdad. I allt fall syntes kungörelsen hafva blifvit inlemnad före guds¬
tjensten i Elfsåkers kyrka med begäran, att densamma skulle der uppläsas,
och härtill hade vice Pastorn S. vägrat. Han föregåfve visserligen, att han,
i anseende till tidens knapphet, ej skulle hafva ägt tillfälle till nödig pröf¬
ning i detta afseende, men tillstode på samma gång, att han vägrat upp¬
läsandet, och detta kunde väl icke antagas hafva skett, utan nödig pröf¬
ning. Jag funne således den här ofvan anförda ursäkt icke förtjena rin¬
gaste afseende.
Vidare anförde vice Pastor S., att det äfven kunde i fråga sättas, huru¬
vida en befälhafvare för frivillig Skarpskytteförening vore att anse såsom
en sådan auktoritet, hvars kungörelser, enligt Kongl. Förordningen den 8
Maj 1849, Presterskapet vore förbundet att ovilkorligen uppläsa. I 2 kap.
5 § Kyrkolagen och Kongl. Maj:ts Resolution på Presterskapets besvär den
10 Mars 1719 § 32 nämndes inga andra auktoriteter, än Kongl. Maj:ts och
Konungens
89
Konungens Befallningshafvande, och i Kongl. Maj:ts resolution på Allmo¬
gens besvär den 9 December 1766 § 10 tillädes: »embetsman eller under¬
såte», hvilket sistnämnda ord troddes vara att förstå om enskilda per¬
soner, som anhölle om irppläsande af hvad de hade att kungöra. Men då
äfven andra auktoriteter, t. ex. högre kronobetjenter, till och med länsmän,
måste göra anspråk på rätt att få sina publikationer upplästa från predik¬
stolen, förmodades denna rätt hvila dels på häfd dels ock ])å särskilda
föreskrifter till desse embets- och tjenstemän, att de skulle genom kungörelse
från Predikstolen meddela menigheten åtskilliga underrättelser om uppbörds-
stämmor, väglagning o. s. v. Icke någon sådan föreskrift, ej eller häfd,
funnes deremot för öfverbefälhafvare Aud skarpskyttekorpser, hvarföre des¬
sas rätt till förfogande öfver andra embetsmän kunde anses åtminstone
obestämd. Då härtill komme, att alla de vanliga auktoriteter, hvilka vore
berättigade att få sina kungörelser genom Presterskapet upplästa, sände
dessa kungörelser genom kronobrefbäringen, men kungörelserna från Skarp-
skyttekorpsens befälhafvare blifvit lemnade först å Söndagen vid kyrkan,
i likhet med enskilda personers kungörelser om auktioner och dylikt, slote
vice Pastorn deraf, att hans förmenande, det en dylik befälhafvare i detta
afseende ej vore att anse såsom offentlig myndighet utan såsom enskild
person, icke borde synas obehörigt.
Den bevisning, vice Pastorn S. sålunda genomfört för att ådagalägga,
att öfverbefälhafvaren för en Skarpskyttekorps icke vore att anse såsom
en sådan offentlig myndighet, hvars kungörelser Presterskapet skulle vara
förbundet att ovilkorligen uppläsa, trodde jag lemna rum för flera anmärk¬
ningar.
2 Kap. 5 § Kyrkolagen nämnde visserligen endast Kongl. Maj:t och
Kongl. Maj:ts »Befallningshafvande», men att dermed skulle afses endast
Kongl. Maj:t och Landshöfdingarne vore så mycket mindre antagligt som
i slik händelse Rikets Collegier och andra embetsmän, af hvilka de förra
alltid och de senare mången gång vore landshöfdingarne öfverordnade, icke
skulle äga att fordra, det deras kungörelser åtnjöte samma rätt, sam Lands-
höfdingarnes. Med det i berörda lagrum nyttjade talesätt »hvad Wi och
Wåre Befallningshafvande, på wäre vägnar, kunna hafva att bjuda och
tillsäga» åsyftas tvifvelsutan sådane påbud, som utgått från Konungen och
hans embetsmän i allmänhet, och till dessa påbud måste räknas de, som utfär¬
das af en Skarpskytteförenings Öfverbefälhafvare, enär denne vore af »Kongl.
Maj:t förordnad och Kongl. Maj:t för korpsens verksamhet ansvarig.» Denna
tolkning bekräftades af 1766 års ofvananförda resolution, hvilken \7ice Pastorn
S. äfven omförmält, och der det talas om »kungörelser och publikationer, som
11. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års riksdag. 12
90
till kyrkorna ankomma från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, embetsman
eller undersåte», dervid vice Pastorn S. likväl, obegripligt nog, fäst sig vid
uttrycket undersåte, såsom här ensamt tillämpligt. Jag hoppades dock med
det nu anförda hafva ådagalagt, att Öfverbefälhafvare!! för en Skarpskytte¬
förening, i denna hans egenskap, vore att betrakta såsom en Konungens
embetsman, som ägde en i gällande författningar grundad rättighet att fordra,
det hans påbud, lika med andra offentliga myndigheters, skulle i föreskrif-
ven ordning kungöras, utan att behöfva stödet af en sådan häfd eller af
sådana särskilda föreskrifter, om hvilka vice Pastorn S. ordat. Den an¬
märkning, vice Pastorn S. slutligen framställt, att alla myndigheter, som
vore berättigade att få sina kungörelser genom Presterskapet upplästa, plägade
sända dessa kungörelser genom kronobrefbäringen, för så vidt dermed mena¬
des, att sättet för kungörelsernas spridande inverkade på rättigheten att få
sjelfva kungörelserna upplästa, förrådde, i min tanka, en alltför besynnerlig
uppfattning af grunderna, efter hvilka den pröfning skulle utöfvas, som i
thy mål vore Presterskapet ålagd. En på stället befintlig myndighet, hvars
rätt att utfärda och få uppläst en kungörelse vore obestridlig, skull väl ej
behöfva använda kronobrefbäringen för att på en omväg framskaffa en så¬
lunda utfärdad kungörelse. Dessutom funnes i vårt land en och annan provins,
der kronobrefbäring ej ägde rum och der således alla till kyrkorna ankom¬
mande kungörelser saknade ett dylikt kännemärke på behörighet. Jag kunde
således ej anse den nu granskade delen af vice Pastorn S:s. förklaring såsom
vederläggning af hvad jag rörande detta ämne i min förra skrifvelse anfört.
Slutligen yttrade v- Pastorn S., att, hvad beträffade ofvannämnde Of-
verbefälliafvares kungörelse, betraktad till innehållet, hvilket i denna fråga
vore det liufvudsakligaste, vice Pastorn ansåge en stor motsägelse ligga
deri, att en Prest, som enligt sin embetsed vore förbunden att tyda sab¬
batsbudet, ej efter de fria åsigter, som derom gjort sig gällande, — ända
derhän att det blifvit påstådt, att detta bud vore endast judiskt och för
nya Testamentets folk ej förbindande, — utan efter den heliga Skrift och
våra derpå grundade bekännelseskrifters lära derom, måste efter gudstjen-
stens slut uppläsa kungörelser, hvilkas efterkommande på ett betänkligt
sätt ledde till störande af sabbatens helgd, den han genom sin predikan
sökte att befordra. Väl vore detta icke något nytt, enär Presterne blifvit
vane att uppläsa kungörelser om marche-router för beväringsynglingarne,
deri vanligen icke något afseende gjordes på söndagen, men, ehuru det
vore att önska, det vederbörande, vid upprättande af sådane marche-router,
måtte så vidt som möjligt skona Herrans dag, vore dock förargelsen och
skadan af Skarpskyttarnes söndagsöfningar allmänare och af större be¬
tydenhet. Genom dessa droges många ynglingar, som vore boende aflägse
91
ifrån exercisstället, undan bevistandet af den allmänna gudstjensten och den
enskilda andakten i hemmet; en mängd skådelystne personer utlockades,
och tillfälle bereddes lätt till hvarjehanda utsväfningar och oordningar.
Många, som förut varit vane att från kyrkan begifva sig till sina hem,
stadnade nu i stället för att åskåda den straxt efter gudstjenstens slut utan¬
för kyrkan pågående exercisen och fördrefve åtminstone fåfängt den tid,
som behöfde och borde bättre användas. Så tillginge det inom Tölö pa¬
storat, och flerestädes tillginge det väl ännu värre, hvarest, efter exercis-
öfningarnes slut, anstäldes dansnöjen och andra, alldramest på söndagen,
otillbörliga förströelser. Under sådana förhållanden och i betraktande
deraf, att skarpskytteöfningar ej vore nödvändiga att å söndagen förehaf-
vas, utan ganska väl kunde, såsom å en del ställen vore brukligt, till annan
dag under veckan förflyttas, borde det ej kunna tydas såsom tjenstefel att
en Prestman ansåge det betänkligt att uppläsa kungörelse om söndagsexer-
cis och af sin öfvertygelse funne sig derifrån förhindrad; ej heller kunde,
efter vice Pastorns förmenande, en sådan underlåtenhet med något skäl
anses såsom försök att motverka den fosterländska folkbeväpningen, då kun¬
görelser, som anginge skarpskyttarnes exerciser och målskjutningar å söc-
kendagar, alltid blefve med beredvillighet upplästa.
Den motsägelse, vice Pastorn S. här ofvan påvisat emellan Prestens
på embetsed grundade förbindelse att lyda sabbatsbudet, efter den heliga
Skrift jemte bekännelseskrifterna, och hans skyldighet att efter gudstjen¬
stens slut uppläsa kungörelser, hvilkas efterkommande förmentes på ett
betänkligt sätt leda till störande af sabbatens helgd, vore ej af den bety¬
delse och borde ej heller kunna anses medföra så menliga följder, som de,
hvilka kunde uppstå af en annan tänkbar motsägelse, den nemligen, att,
medan Presterskapet fortfarande hade sig ålagdt att på nu brukligt sätt
offentliggöra allmänna påbud, det skulle vara hvilken Prestman som helst
medgifvet att efter eget bepröfvande afgöra, huruvida en ny lag eller en
offentlig myndighets befallning, som för kungörande till Presten aflemna-
des, borde från Predikstolen uppläsas eller icke, allt efter den möjligen
oriktiga uppfattning, samma Prestman kunde hafva om lagens eller be¬
fallningens öfverensstämmelse med eller stridighet mot kyrkans ofvan åbe¬
ropade läronormer. Men den ena likasom den andra motsägelsen funne
sin naturliga lösning i en riktig uppfattning af Prestens ställning inom vårt
samhälle. Hans rätta kall och verksamhet vore nemligen att förkunna
religionens läror och arbeta på sina medmenniskors inre, andeliga upp¬
byggelse och förädling, ej att genom några, vare sig förekommande, häm¬
mande eller bestraffande åtgärder taga omedelbar befattning med menni-
skornas yttre handlingar, för att såmedelst befrämja gudomlig eller mensk-
92
lig lags efterlefnad, samt inblanda sig i den borgerliga ordningens upprätt¬
hållande och den verldsliga straffmagtens utöfning. Sistnämnda åtgärder
hörde under den verldsliga magten, hvars lagar och vedertagna ordningar
Prestmannen ej mindre af sin embetsed än ock af medborgerlig pligt vore
förbunden att ställa sig till efterrättelse.
Då vice Pastorn S. vidare inlåtit sig på en skildring af de fördömliga
följder, de i fråga varande vapenöfningarne, anstälda på söndagarne, skulle
medföra, bordo ej lemnäs oanmärkt, att denna hans skildring stöde i strid
med dem, som ifrån andra delar af riket förspordes. På dessa senare
stödde sig den åsigt, som vore temligen allmänt spridd inom landet, att
dessa vapenöfningar, utom deras ädla fosterländska syftemål och betydelse,
visat sig hafva förtjensten att mer eller mindre upptaga icke allenast ung¬
domens utan äfven äldre personers tid under de från hvardagssysselsätt-
ningarne lediga söndagseftermiddagarne, hvilka förut icke sällan egnats åt
spel, dobbel, dryckenskap och andra förderfliga tidsfördrif. De hade så¬
lunda visat sig vara, hvad de också vore och borde vara, förädlande folk¬
nöjen och såsom sådana, nu lika litet som förr, hemfallna under lagens
straffbestämmelser för sabbatsbrott, eller för otillåtliga att anse, så snart
de ej öfvades på sådana tider, att de förhindrade eller störde den allmänna
gudstjensten. Och ej blott derföre, att de, såsom sagdt vore, på ett nyttigt
och förädlande sätt upptoge den lediga tiden om söndagseftermiddagen och
minskade behofvet och frestelserna af förderfliga tidsfördrif, hade de anspråk
på att fördragas, utan äfven af det skäl, att ax-betsklassen icke utan allt¬
för känbar uppoffring kunde använda någon annan tid för dessa folknöjen,
utgjorde deras obehindrade öfvande på söndagseftermiddagen snart sagdt
ett vilkor för deras fortvaro och vidare utveckling till ett för samhället
vigtigt, af statsmagterna erkändt och med deras uppmuntran understödt
ändamål.
Vid detta förhållande, och då dessutom uppenbart vore, att genom
vägran att från Predikstolarne uppläsa kungörelser om dylika vapenöfningar
på söndagarne samma öfningar icke kunde förebyggas, alldenstund så mångå
andra utvägar funnes att härom sprida nödig kunskap; men en sådan vägran,
i och för sig sjelf, och än mer när derför saknades stöd af lag, icke undginge
att ägga och uppreta sinnesstämningen ej blott hos dem, som deraf ome¬
delbart träffades, utan ock hos de många, som ifra för denna angelägenhet,
och derföre möjligen kunde hafva till påföljd, att dessa i sig sjelfva oskyldiga
nöjen råkade att urarta till trots, oordningar och de flera otillbörligheter, dem
vice Pastorn S. omförmält, hade jag ansett det nit, bemälde vice Pastor sålunda
trott sig hafva, till den goda sakens fromma, ådagalagt, tvärtom hafva med¬
fört och alltjemt komma att medföra ej allenast de verkningar, jag nyss
93
antydt, utan dertill, i allmänhetens omdöme, skada ej mindre den sak, v. Pastorn
S. velat främja än ock det embete, han beklädde, och förthy böra såsom obe¬
tänkt och otjenligt tillrättavisas; hvarföre mitt slutpåstående blefve, att
Domkapitlet måtte, för hvad vice Pastorn S. i ofvanberörda måtto till last
lage, tilldela honom sådan föreställning, hvarom det af mig förut åberopade
Kongl. Cirkulärbrefvet den 7 December 1787 förmäler.
Domkapitlet har meddelat utslag den 30 Augusti 1865, och enär 2
kap. 5 § Kyrkolagen, sådan densamma lyder i Kongl. Förordningen den 8
Maj 1849, enligt hvilken Kongl. Maj:ts förordningar och auktoriteters samt
enskilda personers knngörelser skola omedelbart efter gudstjenstens slut
från predikstolen af presten uppläsas i föreskrifven ordning, samt K. M:ts
Resolution på Allmogens besvär d. 9 December 1766, § 10, angående upp¬
läsande på predikstolen och icke på kyrkovallen af alla kungörelser, som
kunna till kyrkorna ankomma, endast syntes innefatta bestämning om tiden
och sättet för kungörelsers uppläsande, men deremot alldeles icke om de
kungörelsers beskaffenhet, som böra till uppläsning befordras; och då de
inskränkningar rörande uppläsning af kungörelser, som i Kongl. Cirkulär¬
brefvet den 12 Augusti 1812, jemfördt med Kongl. Brefvet den 20 Augusti
1823, äro stadgade, måste åsyfta de kungörelser, som på grund af dåva¬
rande politiska förhållanden icke borde från predikstolen uppläsas, men
icke kunde innefatta en föreskrift; om alla andra kungörelsers uppläsning;
och emedan det ingenstädes funnes stadgadt, att skarpskyttekorpserne genom
kungörelsers uppläsande från predikstolen skulle kallas till vapenöfning, ehuru
andra myndigheter kunde för sina utfärdade kungörelser åberopa särskild
härom gifven allmän föreskrift; samt härtill komme, att icke trots emot
gällande lagar föranledt vice pastorn S. till hans åtalade vägran att kun¬
görelsen uppläsa, utan att denna vägran haft sin grund i samvetsbetänklig¬
heter och uti allvarsamma åsigter om sabbatens helgd; alltså, och då Dom¬
kapitlet, såsom en domstol af företrädesvis kyrklig karakter, ansåge sig till
fredande af samvetsfriheten och kyrkans lugn icke böra utsträcka prestens
skyldighet uti i fråga varande fall längre, än uttrycklig lag föreskrefve,
funne Domkapitlet vice Pastorn S. icke hafva gjort sig skyldig till något
ansvar för sin vägran att i Lindome och Elfsåkers kyrkor uppläsa den af
ofvanbemälde öfverbefälhafvare utfärdade kungörelse, och pröfvade derföre
rättvist att honom från sådant ansvar frikänna.
Med detta utslag har jag icke kunnat nöjas. Att först åberopade 5 § af
2 kap. Kyrkolagen, samt 10 § af 1766 års Kongl. Resolution på allmo¬
gens besvär endast skulle innefatta bestämning om tiden och sättet för kun¬
görelsers uppläsning, men deremot alldeles icke om de kungörelsers be¬
skaffenhet, som böra till uppläsning befordras, vore ett påstående, hvilket
94
icke kunde godkännas af någon, som med uppmärksamhet genomläst be¬
rörda lagrum, de der uttryckligen innehölle, utom nämnda bestämning, äfven
den, hvilka kungörelser skola uppläsas, hvarom här just frågan vore. Hvad
derefter yttras om K. Cirkulärbrefven den 12 Augusti 1812 och den 20 Augu¬
sti 1823 hörde ej till förevarande sak. Dessa författningar hade blifvit af mig
åberopade och anförda endast och allenast för att ådagalägga, det den gransk-
ningsrätt, hvilken är vorden presterskapet medgifven eller ålagd, i afseende på
kungörelser, som till uppläsning inlemnas, inskränkte sig, enligt nämnda för¬
fattningars tydliga ordalydelse, till kungörelser utfärdade af enskilda per¬
soner. I utslaget anfördes vidare, att »det ingenstädes funnes stadgadt, att
skai-pskyttekorpscrna genom kungörelsers uppläsande må kallas till vapen¬
öfning, ehuru andra embetsman kunna för sina utfärdade kungörelser åbe¬
ropa särskild härom gifven allmän föreskrift.» Detta inkast kunde något
betyda, i fall det icke funnes en allmän föreskrift, att embetsmäns och
offentliga myndigheters kungörelser, utan inskränkning till visst ämne eller
innehåll, skulle uppläsas, eller ock ifall det förefunnes någon »särskildt gifven
allmän föreskrift», som, med ändring af den nyssomnämnda, begränsade
dennas tillämpning till endast några uppräknade embetsmän eller myndig¬
heter eller dessas påbud i uppgifna ämnen; men sådant vore icke förhål¬
landet, utan de särskilda föreskrifter, som förekomme derom, att kungö¬
relser i vissa ämnen böra af de eller de embetsmännen utfärdas, hvilka
kungörelser sedermera skola från predikstolen uppläsas, innehölle icke, att
det är andra embetsmän eller myndigheter förbjudet att utfärda kungö¬
relser och påfordra deras uppläsning, ej heller att de embetsmän och myn¬
digheter, som skola utfärda dylika särskildt påbudna publikationer, icke tillika
få utfärda kungörelser i andra ämnen. Vöre härmed annorlunda bestäldt,
om det skulle tilllhöra presterskapet att granska äfven embetsmäns och
offentliga myndigheters publikationer, och om det icke funnes angående
nyssbemälde vederbörandes rätt att få upplästa de af dem utfärdade kun¬
görelser en allmän föreskrift, sådan som den i 5 § 2 kap. Kyrkolagen och
dithörande författningar gifna, utan presterskapet skulle hafva af nöden, för
nämnda granskning, att i särskilda författningssamlingar eftersöka, om ock
i hvilket ämne den eller den embetsmännen eller myndigheten ägde utfärda
kungörelser, som borde uppläsas, — sannerligen hade icke i sådant fall prester¬
skapet mångfaldigt förökad anledning till den äfven nu icke oskäliga klagan
öfver besväret att uppläsa kungörelser; och dessa kungörelser, som nu böra in¬
lemnas före gudstjensten, den söndag, på hvilken de uppläsas, behöfde i nämn¬
da fall säkerligen inlemnas en om icke flera söndagar förut, derest en slik
granskning skulle hinna att tillförlitligen verkställas. När deremot auktoriteters
kungörelser finge och borde utan föregången granskning uppläsas, och, vid de
95
enskildes, det endast vore att tillse, huruvida deras innehåll »tjenligen kunde
nämnas å predikstolen» och om, i uppgifna fall, vederbörande kronobetje-
nings påskrift derå funnes, vore granskningsarbetet lätteligen verkstäldt.
Om nu, på sätt jag förut visat och hvarken vice Pastorn S. i sin slut¬
förklaring ej heller Domkapitlet i utslaget bestridt, Ofverbefälhafvaren för
Norra Hallands skarpskytteförening varit att anse såsom en embetsman,
eller en med offentlig myndighet beklädd person, i thy att han, i afseende
på föreningsmedlemmarnes i fråga varande vapenöfningar, ägde att å Kongl.
Maj:ts vägnar »bjuda och tillsäga», såsom varande »Kongl. Majit för korp¬
sens verksamhet ansvarig», så ägde han ock fordra, att den af honom, rö¬
rande nämnda öfningar, utfärdade kungörelse skulle, i likhet med annan
slik myndighets påbud, offentliggöras genom uppläsande från predikstolen;
och vice pastorn S., som sådant vägrat, hade följaktligen i sitt embetes
utöfning felat, hvilket felaktiga förfarande, efter mitt omdöme, ingalunda
urskuldades genom Dom-kapitlets i utslaget sålunda anförda domskäl.
Annu mindre kunde sådant ske genom de omständigheter, Domkapit¬
let vidare andragit såsom ursäkt ej blott för S., utan ock, såsom det ville
synas, för Domkapitlet sjelft och dess domslut.
I detta afseende hette det först, att »icke trots emot gällande lagar föranledt
S. till hans åtalade vägran att uppläsa den i fråga komna kungörelsen, utan att
denna vägran haft sin grund i samvetsbetänkligheter och uti allvarsamma åsig-
ter om sabbatens helgd.» Om nu också denna omständighet kunde anses tillför¬
litligen styrkt genom hvad vice Pastorn S. efteråt förklarat, borde densamma
likväl icke hafva annan verkan, än att på sin höjd mildra, ej att helt och
hållet upphäfva all påföljd af det icke destomindro qvarstående felet. Med
den utgång, saken nu fått, hade nämnda samvetsbetänkligheter blifvit upp¬
höjda öfver lagen, och det torde ej vara tvifvelaktigt, att vice Pastorn S.
för framtiden i fall, likartade med det nu inträffade, komme att taga till
rättesnöre för sitt handlingssätt de förra, ej den senare. Deremot skulle en
tillrättavisning, sådan som jag påyrkat och den enda påföljd jag påyrkat,
hafva varit det lämpligaste medlet att, till vice Pastorn S:s egen fromma,
erinra honom, att han vore, liksom hvarje prestman i vårt land, en statens
tjensteman, skyldig att lyda statens lagar, och att, derest hans åsigter icke
tilläte honom att, likasom hans embetsbroder, efterkomma nämnda lagar,
han äfven vore otjenlig att sin tjenstemannabefattning vidare innehafva.
Derefter och till slut hette det i ofvanberörde utslag att, »då Domkapitlet,
såsom en domstol af företrädesvis kyrklig karakter, ansåge sig till fredande
af samvetsfriheten och kyrkans lugn, icke böra utsträcka prestens skyldig¬
het längre, än uttrycklig lag föreskrifver, Domkapitlet funne vice Pastorn
S. icke hafva gjort sig skyldig till något ansvar för sin vägran att uppläsa
96
ifrågavarande kungörelse och pröfvade derföre rättvist att honom från allt
ansvar frikänna.» Detta tycktes innebära att Dom-kapitlet, om det lemnat
ur sigte nämnda omständigheter, skulle hafva dömt annorlunda, men på
samma gång innebure också nämnda yttrande, att Domkapitlet» med anta¬
gande af en skillnad emellan hvad »uttrycklig lag föreskrifver» och hvad
lagen, tolkad efter densammas rätta mening och grund, innehåller, ansett
sig böra vid dömande följa det förra framför det senare. Iivilketdera af
dessa sätt att tillämpa lagen vore det som af svensk domstol i allmänhet
skulle iakttagas, derom upplyste 11 § i 1 kap. Rättegångsbalken; och att
i detta fall icke annan ordning gälde för Domkapitlen, än för andra dom¬
stolar, trodde jag mig kunna sluta af innehållet utaf den s. k. Consistorial-
eden, sådan denna lyder i Kongl. Kungörelsen den 15 April 1829. Denna
ed, hvilken aflades af ordförande och ledamot i Consistorium, förbunde
dessa »att i alla domar rätt göra och döma efter Guds och Sveriges lag,
utan afseende på enskild vinning eller skada, på andras vänskap eller hat»
samt att »vårda, efterlefva och handhafva hvad gällande kyrko-ordning samt
öfriga faststälda lagar bjuda.» En sådan förpligtelse tycktes icke medgifva
Domkapitlet annan ledning för dömande än lag och gällande författningar
till deras rätta mening och grund uppfattade och tillämpade, utan afseende
på tillfälligtvis rådande meningsskiftningar inom kyrkan eller församlingen.
Så hade äfven Domkapitlet i Upsala förstått sin pligt, såsom synes
af dess utslag i nästföljande mål. På nu anförda skäl och de flera, hand-
lingarne och sakens beskaffenhet kunde gifva vid handen, anmodade jag Advo-
katfiskals-embetet vid Kongl. Göta Hofrätt att hos bemälda Kongl. Hof¬
rätt söka den ändring i Domkapitlets utslag, att vice pastorn S. ådömes
det ansvar, jag hos Domkapitlet påyrkat.
I lika måtto, som här ofvan (sidan 84) är förmäldt om Öfverbefäl-
hafvaren för Norra Hallands Skarpskyttekorps, har Ofverbefälhafvaren för
Waksala sockens frivilliga Skarpskytteförening klagat öfver en prestmans
underlåtenhet att från predikstolen uppläsa kungörelse om nämnda före¬
nings medlemmars sammanträde till vapenöfning under en söndagsefter¬
middag.
Till tjenstförrättande prestmannen, Skolläraren T., hade sistomförmälde
Öfverbefälhafvare, söndagen den 23 April innevarande år, med begäran om
uppläsande samma dag, aflemnat en kungörelse, hvarigenom Waksala skarp¬
skytteförenings medlemmar kallades till vapenöfning påföljande söndag den
30
97
30 i nämnde månad klockan fyra eftermiddagen, hvilken kungörelse T.
redan i Sakristian afskilt från de öfriga och icke ens medtagit på pre¬
dikstolen än mindre derstädes uppläst.
Med framställande af enahanda grunder, som i det ofvanomförmälda
målet blifvit utvecklade, till stöd för min åsigt om en prestmans skyldighet
att uppläsa dylika kungörelser, anmälde jag det öfverklagade förhållandet
hos Domkapitlet i Upsala, och begärde, att Domkapitlet ville öfver min
anmärkning infordra T:s förklaring samt deraf lemna mig del.
En sådan förklaring kom mig derefter tillhanda och, så vidt jag i det
vidlyftiga arbetet lyckades utleta den ledande tankegången, syntes mig för-
klaranden vilja ådagalägga, att skarpskyttarnes söndagsexercis skulle vara
stridande emot sabbatsbudet, sådant det ej mindre i Guds heliga ord och i
den för svenska församlingen antagna kateclies än ock i Kyrkolagen och
dithörande författningar vore utveckladt, och att denna exercis följaktligen
vore olaglig; hvarjemte T., till ursäkt för sin underlåtenhet att uppläsa
nämnda kungörelse, anförde, att han ej haft nödigt rådrum att skaffa sig
underrättelse om hvad i detta hänseende vore hans pligt, samt att besagda
kungörelse ändock blifvit uppläst förr, än det möte skulle försiggå, hvartill
kungörelsen kallade, ehuru uppläsandet ej skett samma söndag, på hvil¬
ken det begärdes.
Uti afgifvet slutpåstående anmärkte jag härvid, att jag ej funne det vara
på sitt ställe att der ingå i granskning af förklarandens uppfattning af den
heliga Skrifts och katechesens läror om sabbatsbudet, samt att undersöka,
huruvida skarpskyttarnes klandrade söndagsexercis verkligen stridde emot
nämnda bud eller icke, enär mitt syftemål ej vore att hindra T. i bekän¬
nande och förkunnande af de lärosatser rörande detta ämne, hvilka han
ansåge med sin öfvertygelse och pligt öfverensstämmande, endast han der¬
vid icke åsidosatte hvad lag och embetspligt af honom i öfrigt fordrade.
Beträffande deremot T:s påstående, att nämnda »sabbatsbud» skulle i kyrko¬
lagen och dithörande förordningar vara så uppfattadt, att »söndagsexercis»
af ifrågavarande art borde anses olaglig, i annat fall, än då han öfvades på
de för offentlig gudstjenst anslagna tider, eller när sådan gudstjenst deraf
stördes, bestridde jag ett sådant påstående. Om nemligen dessa vapenöf-
ningar ur riktig synpunkt betraktades och fördomsfritt bedömdes, så kunde
de väl icke hänföras till laster, hvarom den af T. särskildt åberopade Kongl.
Förordningen den 28 Maj 1746 handlar, och ej heller anses såsom »handt¬
verk och arbete», hvilkas idkande under sabbaten af allmänna lagen för-
bjudes. Genom sin frivillighet och genom det sätt, hvarpå de verkställas,
vore dessa vapenöfningar att räkna till folknöjen, ordnade och ledda till
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års Riksdag. 13
98
ett nyttigt och ädelt ändamål. Med dem väsentligen likartade nöjen och
kroppsöfningar hade ock från urminnes tid fått af ungdomen inom våra
landamären opåtalt idkas under de lediga söndagseftermiddagarne, och den
förändring, som inträdt derigenom, att lekarne blifvit ordnade, behörigen
öfvervakade och på ett fosterländskt syftemål riktade, måste väl hafva i
alla afseenden ländt dessa öfriingar till nytta och icke till skada.
Vid detta förhållande och då T. icke ens försökt vederlägga de grun¬
der, jag i min första skrifvelse i ämnet andragit för min emot honom fram-
stälda anmärkning, samt de omständigheter han, på sätt redan nämndt är, till
sin ursäkt åberopat, icke förtjente afseende, alldenstund T., såsom
tjenstgörande prest, varit skyldig att känna sådana lagstadganden, som gälla
angående den snart sagdt efter hvarje gudstjenst förekommande uppläsning
af kungörelser, och det uppenbarligen icke finge bero på hans godtycke
och uppfattning af kungörelsens syftemål att uppskjuta densammas offent¬
liggörande till annan söndag, än den, på hvilken detta äskades, ansåge jag
fortfarande T. skyldig till det fel i tjenstens utöfning, hvilket jag i min
föregående skrifvelse lagt honom till last; och när T:s i detta mål afgifna
förklarings innehåll, efter mitt omdöme, gåfve grundad anledning att befara,
det han genom ovisligt nit äfventyrade att skada ej endast den sak, emot
hvilken han uppträdt, utan ock fastmera den, som af honom med så stor ifver
förfäktades, hade jag deri funnit ökadt skäl att i mitt slutpåståe de yrka,
det T. måtte tilldelas sådan föreställning, hvarom Kongl. Cirkulärbref¬
vet den 7 December 1787 förmäler.
Domkapitlet meddelade utslag den 26 sistlidne Juli och yttrade, att
ehuru Domkapitlet icke misskände Skolläraren T:s uti den afgifna förkla¬
ringen uttryckta nit om sabbatens helgd och ej heller funne all grund sak¬
nas för den af T. uttalade farhåga, dels att genom Skarpskyttarnes vapen-
öfningar på söndagseftermiddagarne mången hindras från begagnandet af
de tillfällen till kristlig uppbyggelse, som på nämnda tid kunde erbjudas,
dels att det uppkomna bruket att på söndagarne anställa dessa öfningar
med dem ofta åtföljande bullrande förlustelser skulle menligt inverka på
den vördnad för sabbatens helgd och frid, som i ett kristligt samhälle vore
tillbörlig; Domkapitlet likväl ansåge sig böra erinra Skolläraren T., att han
icke ägt laglig befogenhet att underlåta uppläsandet från Predikstolen af
ifrågavarande kungörelse, som för sådant ändamål af en med offentlig myn¬
dighet beklädd person aflemnats, samt förständiga honom, T., att för fram¬
tiden i dylika fall ställa sig i lag gifna föreskrifter till efterrättelse.
99
Vid granskning af fångförteckningarne anmärktes att, sedan förre Gar¬
disten Jöns Eriksson, häktad för förfalskningsbrott, blifvit den 6 December
1864 af Chefs-embetet vid Svea Lifgarde öfverlemnad till Öfverståthållare¬
embetet för Polisärenden för att till ransakning vid Stockholms Rådstufvu-
Rätt befordras, de till målet hörande handlingar icke förr, än den 2 på¬
följande Januari, kommit Rådstufvu-rätten tillhanda, så att Eriksson först
den 3 Januari blifvit till förhör inför nämnda Rätt instäld; i anseende hvar¬
till jag i skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt för¬
ordnade om åtal emot vederbörande, som till berörda dröjsmål befunnes
vållande, under påyrkande af ansvar och ersättningsskyldighet.
Sedan under skriftvexlingen bos Kongl. Hofrätten blifvit utredt, dels
att den åtalade försummelsen borde föras Konungens Fogate till last
dels ock att bemälde Herr Fogate redan utgifvit ersättning ej mindre för fån¬
gens underhåll i häktet under nämnda tid än ock för dennes förlängda li¬
dande, meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 31 Augusti 1865; och som
Herr Fogaten medgifvit, att handlingarne n rörande ifrågavarande fånge,
sedan de den 6 December 1864 blifvit till Öfverståthållare-embetets kansli
öfverlemnade och samma dag vederbörande Fängelse-direktör tillstälde för
anteckning i fångrullan samt dagen derpå af Direktören återlemnade, i
stället att derefter genast tillhandahållas Stockholms Rådstufvurätt, blifvit
lagda bland handlingar rörande fångar, som varit till ransakning befordrade,
samt att, i följd deraf, handlingarne först den 2 Januari blifvit öfverlemnade
till Rådstufvu-rätten, som den 3 i samma månad med fången hållit ran¬
sakning; alltså, och då Herr Fogaten vore för det sålunda förelupna dröjs¬
mål ansvarig, funne Kongl. Hofrätten skäligt, i förmågo af 25 kap. 17 §
Strafflagen, det skulle Herr Fogaten för åtalade försummelsen böta Tjugu¬
fem Riksdaler Riksmynt.
Uti den under år 1864 utgifna embetsberättelse förmälde jag, (sid. 3)
att Kongl. Göta Hofrätts utslag den 29 Maj 1863, uppå åtal emot en Af¬
delning af Rådstufvu-Rätten i Kalmar, blifvit å vederdelosidan i underdånig¬
het öfverklagadt. I detta mål har Kongl Maj:t sedermera den 15 December
1864 meddelat nådigt utslag och pröfvat skäligt att, med ändring af den i Kongl.
Hofrättens utslag stadgade straffbestämmelse, döma klaganden (Borgmä¬
staren i nämnde stad) att, för de genom Kongl. Hofrättens utslag honom
till last förda tjenstefel, böta Ett Tusen Etthundratjugufem Riksdaler
Riksmynt, som, enligt företedt taxeringsbevis, motsvarade löneinkom¬
sterna för år 1851 af den Rådmanstjenst, i utöfningen hvaraf åtalade fel¬
100
aktigheterna blifvit begångna; kommande nämnda böter att gå till treskif¬
tes emellan Konungen, staden Kalmar och Advokatfiskalen i Kongl. Hofrätten.
I ett aktionsmål, för hvilket redogöresiti 1864 års embetsberättelse
(sid. 19 och och följande), hade Ordföranden i Olands Norra Mots Häradsrätt
blifvit af Kongl. Göta Hofrätt dömd, för begångna felaktigheter under
domare-embetets utöfning, att böta Tjugufem Riksdaler Riksmynt.
Öfver detta utslag har Häradsrättens bemälde ordförande anfört under¬
dåniga besvär, men, enligt nådigt utslag den 14 Juli 1864, har Kongl. Majit
icke funnit skäl att i öfverklagade utslaget göra ändring.
Likaledes hafva Landssekreteraren och Landskamreraren i Norrbottens
län hos Kongl. Majit i underdånighet öfverklagat Kongl. Svea Hofrätts
utslag den 12 Mars 1863 uti ett aktionsmål, som omförmäles i 1864 års
embetsberättelse (sid. 21 och följ.); men Kongl. Majit har genom nådigt
utslag den 19 Januari 1864 förklarat skäl icke vara anfördt, som kunde
verka ändring i Hofrättens utslag.
Härmed afslutas redovisningen för anstälda åtal. Närmast derefter
följer ett ärende, som varit föremål för domstols pröfning, ehuru talan
icke varit riktad emot någon person, utan frågan gält undanrödjande af ett
olagligen tillkommet vitesförbud. Händelsen var nemligen denna:
I följd af en under granskning af fångförteckningarne gjord anmärkning,
att Enkan B. undergått tre veckors fängelse, såsom saknande tillgång till
böter, Tjugufem Riksdaler, hvilka för qvacksalfveri blifvit henne ådömda
genom Poliskammarens i Norrköping utslag den 4 Mars 1862, infordrade jag ve-
derbörandes yttrande, i anledning hvaraf bemälde Poliskammare till mig insände
och, såsom stöd för nämnda beslut, åberopade en så lydande allmän kungörelse.
»Uppå begäran af Kongl. Sundhets-kollegium, i skx-ifvelse den 9 den-
»nes, har jag, till förekommande af de vådliga följder och olyckshändelser,
»som härröra af läkarekonstens utöfning af personer, hvilka sakna erfor-
»derliga insigter och urskiljning, härigenom skolat stadga ett vite af Sexton
»Riksdaler 32 skillingar Banko, utom ansvar efter Medicinal-ordningarne,
»hvartill den gör sig förfallen, som i detta mig nådigt anförtrodda län be-
»fattar sig med medicinsk eller chirurgisk praktik, utan att dertill vara or-
»dentligen authoriserad; och har jag vid detta tillfälle äfven skolat åtvarna
»länets samtlige innevånare att åt sådana qvacksalvare ej lemna något för-
»troende, som kail hos dem underhålla hoppet att få bedraga och kastar
»den hjelpsökande i de vådligaste äfventyr, samt anbefalla krono- och stads-
»betjente att öfver efter lefnaden häraf hålla noga hand, så att dylika oord-
101
»ningar må förekommas och den forbrytande till laga ansvar befordras.
»Linköpings slott å Landskansliet den 28 December 1819.
Carl von Nieroth.
Th- Engelhart.»
Den omständighet, att i nyssanförda Kungörelse förmäldes, att den¬
samma blifvit utfärdad på begäran af Kongl. Sundhets-kollegium, föran¬
ledde mig att hos bemälda Kongl. Kollegium anhålla om del af den skrif¬
velse, hvaruti nämnde begäran gjordes, samt om underrättelse, huruvida ena¬
handa begäran blifvit uti skrifvelse till någon eller några bland de öfriga
Konungens Befallningshafvande framstäld.
Till svar härå har Kongl. Sundhets-kollegium dels öfversändt afskrift
af dess skrifvelse i ämnet till Konungens Befallningshafvande i Linköpings
län den 9 December 1819, dels ock tillkännagifvit, att sistnämnda skrifvelse
varit föranledd af särskild anmälan om qvacksalveri, hvilken dåvarande
Stadsfysikus’ i Norrköping inskickat, samt att någon annan eller allmän¬
nare föreskrift i detta hänseende, än den samma skrifvelse innefattade, icke
funnits vara från Kongl. Kollegium expedierad.
Kongl. Kollegii ofvannämnda skrifvelse den 9 December 1819 inne¬
höll korteligen, att förrbemälde Stadsfysikus hos Kongl. Kollegium anmält,
huruledes namngifne personer befattat sig med medicinsk och chirurgisk
praktik, till största våda för de personers lif och helsa, som af dessa qvack¬
salvare blefve betjente; att, då Magistraten i Norrköping väl låtit utgå Kun¬
görelse med förbud emot obehöriga personers utöfning af läkarekonsten,
dock utan att deri stadga något vite, och deraf händt, att qvacksalveriet lika¬
som förut, fortfarit, Stadsfysikern funnit sig böra hemställa, huruvida icke
Kongl. Kollegium åt denna vigtiga angelägenhet ville lemna nödig åtgärd,
i hvilken hemställan två andra läkare i samma stad instämt; att, i följd
häraf, Kongl. Kollegium anmodat Konungens Befallningshafvande i Ostergöt¬
lands län, dels att föranstalta om behörig undersöknings anställande rörande
det uppgifna förhållandet, i ändamål att de personer, hvilka befattat sig
med oloflig utöfning af läkarekonsten, måtte befordras till det ansvar, Me-
dicinalordningarne utstaka, dels ock att till förekommande af de vådliga
följder och olyckshändelser, som härröra af läkarekonstens utöfning af per¬
soner, hvilka sakna erforderliga insigter och urskilning, förmedelst särskild
Kungörelse och med stadgande af vite Sexton Riksdaler 32 skillingar Banko,
utfärda förbud i länet emot all befattning med läkare-åtgärder af andra
personer än sådana, som dertill vore lagligen berättigade.
Med ofvanåberopade »Medicinal-ordningar» afsåges, förmodade jag, huf¬
vudsakligen de »Privilegier, som Kongl. Maj:t förunnat Collegium Medicunx
102
den 30 Oktober 1688.» I 19 § af dessa privilegier stadgas böter af Femtio Daler
Silfvermynt, hvilka böter, enligt hvad en mångårig granskning af Fångförteck-
ningarne gifvit vid handen, alltid och öfverallt i riket blifvit ådömdaicke allenast
»olegitimerade främmande läkare», »Apothekare», »barberare och badare»,
hvilka i Medicinalordningarne uttryckligen omtalas, utan äfven alla andra,
som obehörigen utöfvat läkarekonsten eller befattat sig med qvacksalveri,
beräknats uti gångbart mynt, i öfverensstämmelse med Kongl. Brefvet
den 20 December 1776, så, att sex daler svarat emot en Riksdaler Banko,
eller Femtio Daler emot Atta Riksdaler 16 skillingar Banko eller Tolf
Riksdaler 50 öre Riksmynt.
I afseende åter på uppkomsten af det vitesförbud, hvarom fråga är,
inhemtades af det, som redan blifvit anfördt, att samma förbud vore utfärdadt
af Konungens Befallningshafvande, på Kongl. Sundhets-kollegii begäran,
och att bemälda Kollegium till och med föreslagit vitcts belopp; menjern-
fördes § 28 i Kongl. Maj:ts Instruktion för Kongl. Sundhets-kollegium den
6 December 1815 med nyssåberopade Medicinal-ordningar samt med In¬
struktionerna för Öfverståthållare!!, för Landshöfdingarne och för Polis-
kammararne, ville det synas som skulle bemälde Kollegium icke ägt att
förlägga vitén för andra, än dem, »hvilka vore under Kollegii tillsyn stälde»
samt för att förmå dem att hörsamma hvad Kollegium, »i afseende på de¬
ras sysslors och befattningars beskaffenhet, vetenskapen angående, dem
tillsade och befalde.» Hvaremot i öfrigt, för vidtagande af nödiga åtgärder
till befordrande af de helsovården rörande lagars och författningars efter¬
lefnad, Kongl. Kollegium tycktes hafva haft att vända sig till Konungens
Befallningshafvande eller öfriga ofvanuppräknade myndigheter.
Det ifrågavarande vitesförbudet måste följaktligen betraktas såsom
ett Konungens Befallningshafvandes påbud, ehuru Kongl. Sundhets-kollegium
begärt dess utfärdande och hufvudsakligen föreskrifvit dess innehåll. Att
det tillkommit i följd af ett särskildt undantags-förhållande ådagalade of-
vanberörda af Kongl. Sundhets-kollegium till Konungens Befallningshaf¬
vande aflåtna skrifvelse.
Vid sådant förhållande och då detta vitesförbud, enligt hvad här ofvan
antyddes, icke i någon annan del af riket, än i Ostergötlands län, syntes
vara gällande, och det således utgjorde en undantagslag i ett ämne, hvilket
vore föremål för allmän lagstiftning, borde någon tvekan om detsammas
olämplighet ej kunna förutsättas, hvilken åsigt än hystes om rätta förstån¬
det af Kongl, brefvet den 10 Maj 1815 och om Konungens Befallnings¬
hafvandes behörighet att i dylikt ämne lagstifta.
På grund häraf, och med hemtadt stöd af 7 mom. i Kongl- Förkla¬
ringen den 23 Mars 1807, uppdrog jag åt Advokatfiskals-embetet i Kongl.
103
Göta Hofrätt, uti skrifvelse dea 23 Februari 1863 af härofvan anförda
innehåll, att hos Kongl. Hofrätten göra framställning derom, att Kongl.
Hofrätten måtte, med ogillande af berörda vitesförbud, förständiga Konun-
ens Befallningshafvande i Ostergötlands län att genast låta Kungörelse utgå
till alla dem, som vitet anginge, hvarigenom detsamma till all kraft och
verkan återkallades.
Genom utslag den 12 Februari 1864 har Kongl. Hofrätten sig yttrat
och funnit Konungens Befallningshafvande hafva saknat stöd af lag att
ifrågavarande vite stadga samt förklarat det meddelade vitesförbudet böra
af sådan anledning till all kraft och verkan förfalla, hvarom Konungens
Befallningshafvande hade att allmän kungörelse utfärda.
Enligt hvad jag sedermera inhemtat, har Konungens Befallningshaf¬
vande fullgjort Kongl. Hofrättens nyss anförda föreskrift.
I sammanhang härmed bör jag omförmäla, hurusom jag i nedannämnda
två fall ansett mig, af föreskriften i 19 § utaf den för Justitie-Ombuds-
mannen den 1 Mars 1830 utfärdade instruktion, föranlåten att hos Kongl.
Maj:t göra underdåniga framställningar, nemligen rörande
l:o Organisationen af Ofverståthdllare-embetet för Polisärenden och
samina Embetes arbetssätt.
I detta ämne anförde jag uti underdånig skrifvelse den 25 Juni 1864,
hurusom klagomål öfver hufvudstadens polis icke sällan och synnerligen
under senaste tiden låtit förnimma sig, så väl i allmänna tidningar som i
den enskilda sammanlefnaden. Det vore icke osannolikt, och det hade
äfven i ett och annat fall blifvit uppenbarligen ådagalagdt, att i dessa kla¬
gomål legat ej så obetydlig öfverdrift, men icke destomindre hade jag trott
mig i dem finna någon sanning.
De brister, som sålunda med skäl öfverklagades, vore dels sådana, som
ägde sin grund i underlåtenhet eller försummelse i fullgörandet af ostri¬
diga, i lag stadgade skyldigheter, dels ock sådana, som vidlådde sjelfva organi¬
sationen af nämnde inrättning. De förra hade en och annan gång påkal¬
lat, hvad de på sin höjd kunde påkalla, laga åtal: de senare åter hade jag
ansett icke kunna afhjelpas utan lagstiftningens mellankomst; och dessa ut¬
gjorde föremål för min underdåniga framställning.
Till detta sistnämnda slag af brister räknade jag företrädesvis ej alle¬
nast det olämpliga sätt, hvarpå en del af de ärenden, som dagligen förefölle
i Poliskammaren, handlades, utan ock poliskorpsens mindre tillfredsställande
beskaffenhet, i afseende ej mindre på de särskilda medlemmarnes insigt och
104
erfarenhet, i hvad till deras tjenst hurde, än ock synnerligast på hela korp¬
sens disciplinering.
Min anmärkning rörande behandlingen af en del bland ärendena syftade
på sådana, i hvilka Poliskammaren ej ägde domsrätt, utan som, efter hållna
förhör, öfverlemnades från Poliskammaren till domstolarnes handläggning.
För att tydligare angifva de bristfälligheter i detta hänseende, hvilka jag
ansåge förefinnas, valde jag att framställa förfaringssättet i ett dylikt mål. Jag
antog, sålunda, att en person blifvit häktad för stöld eller annat gröfre brott.
Han inställes påföljande dag i Poliskammaren. Der hålles då med honom
förhör inför öppna dörrar: en Poliskommissarie uppträder såsom åklagare;
vittnen afhöras, likväl utan ed. Men alla inkallade vittnen äro icke tillstädes; eller
nya hafva blifvit upptäckta; någon omständighet fordrar närmare utredning;
medbrottslige skola efterspanas m. m., och förhöret uppskjutes på flera
eller färre dagar. Åter fortsättes förhöret — och nya anledningar till upp¬
skof förete sig. Så fortgå ofta förhören veckor igenom, och, när allt detta
är slut, öfverlemnas ändtligen ransakningen till domstolen, med en mer eller
mindre kortfattad redogörelse för hvad i målet förekommit, hvilken redogörelse
kallas remiss. Under den tid, förhören sålunda pågått, hafva ofta utförliga
berättelser om brottets omständigheter, huru det tillgått och blifvit upp¬
täckt, hvilka personer kunna anses i detsamma delaktiga eller misstänkta
och förthy böra ytterligare efterspanas, med mera dylikt influtit i all¬
männa tidningarne; och desse personer, desse misstänkte eller ännu må
hända helt och hållet okände deltagare i brottet, så ock de, som, der fråga
är om stöld eller rån, angående det olofligen tillgripna godset äga vetskap
eller dermed tagit befattning, hafva på nämnda sätt erhållit den bästa an¬
visning, huru ej mindre brottslingarne än ock det orättfångna godset skola
undandöljas, och spåren efter brottet igensopas. Sedan undersökningen i
Poliskammaren omsider är slutad, och målet till domstol hänskjutet, in¬
ställes fången ändock icke omedelbart vid domstolen, utan han ditkommer
först efter åtta, fjorton, ja någongång ännu flera, dagars förlopp, det vill säga,
först då ofvannämnda remiss hunnit författas och afsändas till domstolen,
och denne haft rådrum att inkalla målsägare, vittnen med flere. Derefter
begynner vid domstolen ransakningen å ånyo, såsom hade icke någon före¬
gående undersökning ägt rum. Och på fråga, hvartill hela den sålunda
beskrifna polisundersökningen gagnat, svaras, att densamma bidragit att få
de med brottet förenade omständigheter närmare utredda och dermed brot¬
tets art och den tillgängliga bevisningen i dagen bragta.
Utan att bestrida vigten och fördelen af de upplysningar, som sålunda
vunnes, ifrågasatte jag dock, huruvida icke desamma blifvit köpta med
alltför
105
alltför stor uppoffring af tid, och om icke genom denna tidsutdrägt, i för¬
ening med den omnämnda offentligheten vid undersökningen, några utvägar
till brottens fullständigare upptäckande äfven gått förlorade. Att för ett
dylikt förfaringssätt icke något stöd af gällande lagstiftning kunde hemtas,
vore jemväl en omständighet att taga i betraktande. Men förfarandet hade
häfd för sig, och dess uppkomst och utbildning förmodade jag härleda sig
från ett för vår lagstiftning och vårt rättegångssätt fremmande begrepp om så
kallade Instruktions-domstolar, Från detta begrepp och en deraf i sin mån
alstrad benägenhet hos Poliskammaren att föreställa domstol härledde sig
mer än sannolikt de nu påpekade olägenheterna. Först sedan dessa mål blifvit,
med afseende på behandlingssättet, helt och hållet skilda från dem, i hvilka
Poliskammaren hade domsrätt, och erhållit en handläggning, lämpad efter
den befogenhet, som i thy mål, enligt lag, tillkomme Poliskammaren, det
vill säga, samma befogenhet, som åklagare i allmänhet ägde, nemligen
att genom förhör och undersökning skaffa sig upplysning rörande brott¬
måls art och omfång och samla den bevisning, som till den eller de brotts¬
liges öfvertygande vore af nöden, trodde jag en raskare gång och i många
fall en lyckligare utredning af målen vara att emotse.
Hvad åter beträffade anmärkningen emot Poliskorpsens beskaffenhet i
afseende på ej mindre medlemmarnes duglighet i tjensten än ock deras
disciplinering, så, om ock all möjlig rättvisa gjordes enskilda aktningsvärda
bemödanden, och tillvaron af ett och annat undantag villigt medgåfves,
kunde det dock, enligt min tanka, icke förnekas, att denna personal i all¬
mänhet ej fått sig bibragt eller nog manats att förskaffa sig den bildning,
den kännedom om personer, om lokala och andra förhållanden, som, i för¬
ening med vaksamhet och påpasslighet samt den icke minst vigtiga egen¬
skapen af lugnt och fogligt väsende, skapa en duglig polisman. Härifrån
syntes mig tvifvelsutan den uteblifna upptäckten af gerningsmännen till
icke få brott, till och med af grofsta beskaffenhet, kunna i någon mån här¬
ledas. Den större eller mindre bristen af ofvan uppräknade egenskaper
hos manskapet ökade, efter min öfvertygelse, behofvet af tillsyn och ord¬
nande vaksamhet hos befälet; och utan ofullkomlighet äfven i detta hän¬
seende ansåge jag det beklagliga förhållande icke hafva kunnat inträffa,
hvartill hufvudstaden nyligen varit vittne, att nemligen, sedan vid timade
gatuoordningar polispersonalen i särskilda fall obestridligen förgått sig och
i ordningens namn föröfvat upprörande våldsbragder, det icke varit möjligt
att upptäcka och till straff befordra flere af de brottslige bland ifrågava¬
rande personal. I detta förhållande låge, efter min tanka, en så stor våda
för den personliga säkerheten, att den ensam påkallade allvarliga åtgärder.
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års Riksdag. 14
106
En ordningsmakt, sorn icke kunde uppehålla ordningen inom sig sjelf, icke
kunde skydda medborgare för våld af ordningens egna väktare, eller, hvad
som minst läte sig försvaras, när slikt våld skett, icke förmådde upptäcka
och till straff befordra dem, som våldet föröfvat, uppfyllde icke sitt ända¬
mål, och densammas fortvaro i sådant skick skadade, i stället för att gagna,
emedan en så beskaffad ordningsmakt eggade och holle vid lif harmens och
hämndens lidelser hos den befolkning, öfver och för hvilken hon skulle
vaka. Så mycket det allmänna förtroendet stärkte ordningsmakten, lika
mycket försvagade och förlamade misstroendet hennes verksamhet. Detta
misstroende, i hvilket sjelfsvåldet och det enskilda hatet hade ett så vid¬
sträckt fält för sin verksamhet, samt smädelustens och hånets utsäde funne
en så tacksam jordmån, förmodade jag icke skulle upphöra att förfölja den
inrättning, som en gång blifvit dess föremål, innan åtminstone allvarliga
försök visat sig vara å bane för att bringa samma inrättning i ett sådant
förbättradt skick, att hon återvunne anspråk på tillit och förtroende.
Till förklaring af nu antydda brister i polismanskapets personliga dug¬
lighet och detsammas disciplinering åberopades det förhållande, att, till följd
af dålig aflöning och många från tjensten oskiljaktiga besvärligheter, en så
stor omsättning af personalen skulle äga rum, att ända till en tredjedel
deraf årligen ombyttes. Denna förklaring, likasom den hade sannolikhet för
sig, förtjente ock, i och för sig sjelf, mycket afseende; men om hon också
i sin mån urskuldade de öfverklagade förhållandenas uppkomst, finge hon
dock icke tjena till ursäkt för deras fortvaro. Nämnda olägenheter trodde
jag nemligen hunna i väsentlig mån undanrödjas och, om de utgjorde hin¬
der för nödig förbättring i polisväsendet, äfven böra undanrödjas. Uppoffringar
för ett så vigtigt ändamål skulle ett samhälle, som önskade att se lag och
ordning inom sig rådande, säkerligen icke undandraga sig.
För de nu antydda bristernas upptäckande hade endast fordrats någon
tids aktgifvande på den ifrågavarande inrättningens verksamhet; men för
att med tillräcklig fullständighet framställa en plan till samma inrättnings
ombildning, så att hon måtte komma att bättre motsvara de många och stora
anspråk, sorn på henne vore stälda, dertill behöfdes ej allenast en mer
omedelbar och grundlig kännedom, än den jag besutte, rörande inrättnin¬
gens krafter och medel till utveckling och ombildning, utan äfven en öfver¬
sigt af de särskilda dithörande ärendenas mängd och beskaffenhet, hvilken
allerfarenlioten ensam bibragte. Jag hade derföre ej kunnat annorlunda, än i
männadrag, antyda några förändringar, hvilka synts mig böra leda till en
bättre sakernas gång och ordning, samt icke vara med oöfvervinneliga svårig¬
heter förenade.
107
Hvad först anginge sättet att behandla de mål, i hvilka Poliskammaren
ej hade domsrätt, sådant jag härofvan skildrat detsamma, så förestälde jag
mig, att utredningen af en brotts art och omfång samt gerningsmännens
efterspanande och öfvertygande om brottet, eller allt, som härutinnan till-
koinme och ålåge polismyndigheten, skulle kunna försiggå, utan att be-
mälda myndighet derunder antoge skepnaden af en domstol och pålade sig
alla dermed förenade formaliteter af offentliga förhör, afmätta uppskof mel¬
lan dessa och mera dylikt. Den tjensteman, som vid domstolen skulle
uppträda såsom allmän åklagare, borde, efter anvisning af brottets angifvare
eller upptäckare, eller ock af Polisens chef och med det biträde, den sist¬
nämnde åt honom anordnade, kunna förskaffa sig sådäna upplysningar, som
för åtalets utförande vore af nöden. Han vunne sålunda sjelf om målet från
dess begynnelse en noggrann och åskådlig kunskap, som blefve både honom
och domstolen till båtnad.
För att åstadkomma en fullkomligare utveckling af Polisväsendet, i
hvad som rörde personalens bildande till större duglighet och densammas
disciplinering, syntes mig en förändring af mera genomgripande art vara
nödvändig. Denna skulle, enligt min tanka, bestå deruti, att chefskapet för
polispersonalen helt och hållet skildes från domarebefattningen i de mål,
som till Polisdomstol höta. För detta förslag funne jag, två skäl, som syn¬
tes mig företrädesvis afgörande: det ena, att det nuvarande förhållandet,
då åklagarens chef sutte domare öfver ett åtal, hvilket samme chef kunde
anses hafva förordnat, svårligen undginge att i någon mån såra rätts¬
känslan och väcka misstroende emot domslutets oväld ej mindre hos den
anklagade än ock hos allmänheten; — och det andra, att en persons
hela kraft och odelade verksamhet erfordrades, för att, med tillbörlig vak¬
samhet och noggrannhet, utöfva tillsyn öfver en talrik Polispersonal, som
under sin verksamhet funnes spridd inom en vidsträckt stad. Denna tillsyn
vore, i min tanka, så ytterst väsendtlig, att derpå berodde, huruvida hela
inrättningen skulle uppfylla sitt ändamål, eller icke. En, om ock under¬
ordnad, fördel af nämnda förändring skulle möjligen blifva den, att chef¬
skapet öfver Polispersonalen icke ovilkorligen fordrade en person, som vore
till yrket lagfaren, hvarigenom en vidsträcktare krets öppnades för valet
af en sådan person, hos hvilken, om han skulle vara kallet vuxen, ändock
måste finnas en ganska sällsynt förening af egenskaper.
Huru förhållandet skulle ordnas emellan Polischefen och den allmänna
åklagaren; om sättet, huru de förhör, som, om ock under annan form,
måste hållas med brottslingarne, skulle försiggå; om urskiljandet af före¬
kommande måls rätta forum, antingen det skulle vara Polisdomstolen eller
108
allmän domstol, — om allt detta oell mera dylikt förmodade jag, att sär¬
skilda bestämningar, efter sig företeende omständigheter, borde stadgas.
Ehuru jag af ofvanomförmälda orsaker endast i de allmännaste drag kunnat
antyda de förändringar i hufvudstadens polisinrättning, som af omständig¬
heterna påkallades, hade jag dock, i betraktande deraf, dels att ett ämne
af dettas omfång och vigt näppeligen skulle i en framställning sådan som
den då förevarande kunna och böra fullständigt afhandlas, dels ock att sa¬
ken svårligen egnade sig att, utan förutgången vidlyftigare utveckling
och pröfning, af Kongl. Maj:t omedelbarligen afgöras, trott mig böra i första
rummet afse behofvet af åtgärders vidtagande, ju förr desto heldre, i den
antydda syftningen. *)
2:o angående öfverståthållare-embetets Kanslis organisation och arbetssätt.
Uti ett af mig genom skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl.
Svea Hofrätt den 4 Juni 1862 anhängiggjordt åtal emot Öfverståthållare-
embetets kansli, för hvilket åtal jag närmare redogjort i den år 1864 utgifna
berättelser (sid. 41 och följande), hade jag lagt sistbemälda embete till last,
bland annat, dels långsamhet i publika handräckningsärendens behandling,
och dervid, med antagande af tre månaders tid, såsom tillräcklig för be¬
svarande af bref rörande dylik handräknings meddelande, samt under förut¬
sättning, att den begärda handräckningen under tiden före svarets aflåtande
blifvit verkstäld, ådagalagt, att svaren i en mängd dylika ärenden dröjt
öfver nämnda tid — dels ock försummelse i eftersyn och kontroll å dy¬
*) Å denna underdåniga framställning har jag ännu icke bekommit nådigt svar; men se¬
dan Kongl. Majitä Justitiekanslers-embete inkommit med underdånig framställning i ungefär¬
ligen samma syfte, och Öfverståthållare-embetet likaledes ingifvit underdånigt förslag till omor¬
ganisation af hufvudstadens polisväsende, upprättadt efter väsendtligen enahanda grunder, som
här ofvan blifvit antydda, så har Kongl. Maj-,t i nådigt bref till Ofverståthållare-embetet den
30 Augusti 1804 gillat nämnda förslag; hvarefter, och sedan Ofverståthållare-embetet, den 8 på¬
följande December till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning öfverlemnat, bland annat, förslag till in¬
struktioner för Polismästaren, Polisdomaren och en Polisintendent, Kongl. Maj:t, som öfver de upp¬
rättade förslagen till instruktioner för Polismästaren och Polisdomstolen infordrat Kongl. Svea
Hofrätts utlåtande, under den 30 sistnämnda månad funnit godt att, jemte meddelande af fast¬
ställelse å det öfverlemnade förslaget till instruktion för Polisintendenten, förklara att, intilldess
instruktioner för förstbemälda två embetsmän blefve faststälda, de till Ofverståthållare-embetet
för Polisärenden hörande mål skola, i öfverensstämmelse med hvad Öfverståthållare embetet före¬
slagit, sålunda fördelas, att Polisdomaren skall äga utöfva den Öfverståthållare-embetet för Po¬
lisärenden, enligt instruktion och särskilda författningar, tillkommande rätt att handlägga de
mål och ärenden angående vissa förbrytelser och lagöfverträdelser, som Öfverståthållare-embetet
äger att med slut afhjelpa; hvaremot Polismästaren skall, i likhet med hvad hittills ägt rum,
utöfva den Öfverståthållare-embetet för Polisärenden tillhörande myndighet, i alla öfriga frågor,
der Öfverståthållare!) sjelf ej omedelbarligen beslutar; hvarjemte Kongl. Maj:t förordnat, dock
utan att för närvarande medelst fullmagt utnämna, en Polisdomare och en Polisintendent.
109
lika ärendens uträttande genom underordnade tjenstemän och betjente; anmär¬
kande jag dessutom, att hos dessa betjente visat sig, förutom senfärdighet i full¬
görande af uppdrag, som blifvit dem lemnade, någongång liknelse till felande
noggrannhet och nit i tjensten, hvilka anmärkningar jag med anförda exempel
sökte styrka.
Under skriftvexlingen i detta mål inför Kongl. Hofrätten ådagalades, huru¬
som Instruktionen för Exsekutionsbetjeniugen i Stockholm den 15 Januari 1834
innehölle föreskrifter dels för Aktuarien hos Ofverståhållare-embetet att öfver
dylika ärenden föra särskildt diarium, att fördela dem till verkställighet emel¬
lan Exsekutionsbetjenterne, att dervid bestämma en lämplig kort tid, inom
hvilken hvarje ärende skulle vara uträttadt, samt att, om denna tid, utan
fullgiltig orsak, öfverskredes, derom genast göra anmälan inför Ofverståt-
hållare-embetets kansli; dels ock för Sekreteraren, att, sedan ärendet blifvit
verkstäldt och handlingarne till honom från Aktuarien aflemnade, be¬
sörja uppsättning af den erforderliga expeditionen, hvilken derefter skulle
af Ofverståthållaren eller, i hans ställe, af Underståthållaren underskrifvas.
I de afgifna förklaringarne åberopades af vederbörande, till ursäkt för
den anmärkta långsamheten i ärendenas gång, dels Exsekutionsbetjeningens
fåtalighet, enär deras antal utgjorde endast Sjutton, dels ock det hinder
för de i frågavarande handräckningarne, som yppat sig i svårigheten att
inom en större stad anträffa de personer, som eftersöktes, helst när desse
icke vore i de handlingar, på grund af hvilka handräckningarne begärdes,
med tillräcklig noggrannhet utmärkta och beskrifna; hvarjemte i nämnda
förklaringar förmäldes, ej mindre att, till skärpande af kontrollen å den
underordnade betjeningen samt till befordrande af skyndsamhet i ärendenas
gång, Aktuarien, i slutet af år 1860, fått sig ålagt att hvar tredje månad
till Underståthållaren aflemna förteckning å de icke verkstälda handräck-
ningsärendena, i anledning hvaraf förhör hvarje gång hållits med betje¬
ningen, som då måst redogöra för anledningarne till förelupet dröjsmål och
fått kort tid sig förelagd, hvarinom hvarje ärende skulle bevisligen vara
uträttadt, och dessutom, då skäl dertill förefunnits, påföljd, enligt Utsök-
ningsbalken, blifvit den försumlige ådömd, likasom ock, då anledning
förekommit, att vid forskning efter personer tillbörlig noggrannhet varit
åsidosatt, undersökning genom Polisen till förhållandets verificerande
är vorden anbefald; än ock att Ofverståthållare-embetet för öfrigt, ge¬
nom Cirkulär den 20 Februari 1862, anmodat Konungens Befallningshaf¬
vande i länen att söka undanrödja de orsaker till långsam handläggning af
i frågavarande ärenden, som förefunnes i ofullständiga uppgifter uti hand¬
lingar, på grund af hvilka handräkningar begärdes.
Härvid erinrades, å min sida, bland annat, att ärendenas mängd, vid
110
jemförelse med Exsekutionsbetjenternas antal, icke syntes större, än att
samma ärenden borde hafva kunnat inom behörig tid hinna uträttas; att
den vidtagna anordningen, hvarigenom Aktuarien fått sig ålagdt att qvar¬
talsvis afgifva restlängder, tycktes mindre ändamålsenlig och möjligen haft
den verkan, att oafbruten, daglig tillsyn å ärendenas gång, sådan som of-
vanåberopade instruktion förutsatte, blifvit underlåten; — att, ehuru Ak¬
tuarien, såsom de vid förklaringarne fogade restlängder ådagalade, icke
varit njugg vid bestämmandet af den »lämpliga korta tiden» för ärendens ut¬
rättande, hvarom Instruktionen talade, — till exempel hvarpå anfördes,
dels att till uttagande af lösen för Kongl. Svea Hofrätts utslag hos två
namngifne personer, hvilka icke bort vara svåra att anträffa, blifvit ansla¬
gen en tid af 39 dagar, från den 22 Januari till den 2 Mars, samt för
att till en likaledes namngifven Grosshandlande, som veterligen hade sitt
kontor vid Stora Nygatan i Staden, öfverlemna ett utslag emot lösen, blif¬
vit tilltagen en månads tid, från den 27 Februari till den 27 Mars — redovis¬
ningen för dylika uppdrag likväl fått dröja alltför länge, nemligen för det först¬
nämnda till den 26 Juni, eller 115 dagar efter den utsatta tiden, och, för det
senare, till den 4 Juni, eller 68 dagar efter den bestämda dagen, utan att
någon påföljd träffat de försumlige Exsekutionstjenterne, så vida icke dertill
skulle räknas den varning, som, enligt ett likaledes i förklaringen åberopadt
och dervid bilagdt utdrag ur rullan öfver betjeningen, funnes hafva blifvit
tilldelad samma Exsekutionsbetjenter, hvilka med nyssomförmälda mål haft
befattning; —■ att, i händelse besagda varning rört dessa två mål, det
märkliga förhållandet likväl qvarstode, att samma varning icke blifvit med¬
delad vid slutet af årets första qvartal, då den förelagda tiden för upp¬
dragens uträttande redan var öfverskriden, ej heller vid det derpå följande
qvartalets slut, hvarinom redovisningen ändtligen var fullgjord, utan först
vid början af årets fjerde qvartal, sedan ifrågavarande Exsekutionsbetjen-
terne sannolikt åsamkat sig ännu flere försummelser; — samt att vid
restlängderna vidare vore att anmärka, det nästan i hvartenda der upp¬
taget handräckningsärende den af Aktuarien utstakade tid för upp¬
dragets verkställande, ehuru, såsom förut vore antydt, rundeligen till¬
tagen, likväl blifvit öfverskriden med flere månader, till hvilket slags lång¬
samhet åtminstone halfva antalet af Exsekutionsbetjenterna gjort sig skyl¬
digt, men, enligt utdragen ur ofvanberörda rulla, icke flere, än de redan
omförmälda två, blifvit under loppet af år 1861, det är, underförstå året
efter det nyssnämnda skärpta kontroll blifvit införd, och ej heller sedermera,
intill tiden för förklaringarnes afgifvande under loppet af år 1862, bestraffade.
I följd af den arbetsfördelning, som, enligt uppgift i förutnämnda för¬
klaringar, skulle vara inom Ofverståthållare-embetets kansli vedertagen, an-
lil
sågos handläggningen och kontrollen af de ifrågavarande exsekutions-
ärendena, eller de så kallade publika handräckningsmålen, omedelbart till¬
höra Ofverståthållaren; och med erkännande deraf, yttrade dåvarande Of-
verståthållaren, Generalmajoren m. m. Grefve Jacob Essen Hamilton, i sin
afgifna förklaring, bland annat, att han vore öfvertygad, det hvarje inne¬
hafvare af Ofverståthållare-embetet, genom att sysselsätta sig med en sådan
nära nog daglig granskning af diarier, hvilken jag syntes vilja fordra, skulle
åsidosätta eller försumma Embetets mer omfattande och magtpåliggande
förpligtelser, hvarföre han ansett sig hafva under sin embetsförvaltning till¬
räckligt vakat deröfver, att ärendena blifvit i behörig tid afgjorda, då han
förordnat, att förteckningar å alla på handläggning beroende mål skulle af
vederbörande Sekreterare till Ofverståthållaren hvarje qvartal aflemnas, hvar¬
vid, ifall anmärkningsvärdt dröjsmål med något ärendes behandling en eller
annan gång befunnits hafva förelupit, erinran derom genast blifvit gjord
till den, hvilken det ålegat att ombesörja den fördröjda expeditionen.
I Kongl. Hofrättens utslag uppå ofvanomförmälda åtal yttrades, vid¬
kommande mina anmärkningar i nu berörda hänseende, att Kongl. Hof¬
rätten väl funne, det åtskilliga bland de åsyftade ärendena icke blifvit med
den skyndsamhet, som vederbort, behandlade; men att. hvad i fråga om
åtalet i denna del utredt vore, likväl icke föranledde dertill att, då till¬
börligt afseende fästes jemväl å mängden och omfattningen af Ofverståt-
hållarens embetsåligganden, å beskaffenheten af de nu ifrågavarande ären¬
dena äfvensom derå, att under de tider, hvilka anmärkningen afsåge, Ofver-
ståthållarens embete än af Ofverståthållaren och än af Underståthållaren
förvaltats, antagas måste, det Ofverståthållaren eller Underståthållaren låtit
sådan embetsförsummelse komma sig till last, att ansvar derför lagligen borde
äga rum.
Den utredning af förhållandena, som genom berörda åtal blifvit åstad¬
kommen, och hvilken jag ansett mig böra så vidlyftigt återgifva, på det
att anmärkningarnes beskaffenhet måtte fullt tydligt framstå, och rättvisa
göras ej mindre åt försvarets än ock åt domslutets grunder, lade efter mitt
omdöme i dagen, att den gren af Ofverståthållare-embetets kanslis verk¬
samhet, som omfattade de publika handräckningsärendena, icke, åtminstone
under den tid, som åtalet afsåge, eller åren 1860 och 1861, varit på ett
tillfredsställande sätt handhafd. Öfvertygelsen derom var det, som föran¬
ledde mig att till denna del af berörda embetes förvaltning sträcka förr om¬
nämnda åtal, och samma öfvertygelse torde derföre kunna anses hafva
bort utgöra tillräcklig orsak för mig att genom åtalets fullföljande söka
binda Ofverståthållare-embcte till den ansvarsskyldighet, Kongl. Hofrätten
ansett icke äga rum; men då, under åtalets lopp, blifvit upplyst, att dessa
112
ärendens handläggning och öfvervakandet af deras verkställighet i de åt¬
gärder, som utfördes genom embetets betjening, skulle, i följd af den an¬
tagna arbetsfördelningen, omedelbart tillhöra Ofverståthållaren, uppstod hos
mig tvekan, huruvida det önskvärda ändamålet kunde på nämnda väg er¬
nås. Det finge nemligen ej förnekas, att Öfverståthållare^ embetsålig-
ganden vore så många och magtpåliggande, att derest hans uppmärksamhet
för mycket droges åt ett håll, sådant sannolikt icke skedde utan att andra,
måhända vigtigare pligter derigenom komme att, till skada för det allmänna,
stå tillbaka. Häraf leddes jag naturligen på den tanka, att orsaken till
den anmärkta bristen i tillsyn och kontroll å den underordnade betjeningen,
i afseende på de ifrågavarandes ärendenas uträttande, låge djupare, än i
en tillfällig försumlighet hos de öfverordnade, och att densamma vore att söka
i någon ofullständighet i verkets organisation, helst likartad brist och deraf
härflytande likartade följder kunde spåras jemväl inom andra grenar af
Ofverståthållare-embetets verksamhet, såsom i gången af de handräcknings-
mål, som af enskilda personer anhängigjorts, d. v. s. i utmätnings-, qvarstads-
med flera förrättningar. Angående dessa sistnämnda hade jag väl icke an¬
stalt någon närmare undersökning, för så vidt en sådan skolat ske genom
granskning af de utaf Exsekutionsbetjenterne förda diarier, men det vore
mig bekant, att icke sällan klagomål förspordes öfver Exsekutionsbetjeningens
åtgöranden vid dylika förrättningar, klagomål ej ensamt öfver långsamhet
utan jemväl någon gång öfver bristande skicklighet och nit i tjensten.
Då jag sökte göra mig reda för orsakerna härtill, förekomme det mig,
såsom vore dessa förnämligast att finna i det undantagsförhållande, som
ägde rum i hufvudstaden, med afseende på Exsekutionsväsendet. Då i Ri¬
kets öfriga städer Konungens Befallningshafvande vore öfverexsekutor och
Magistraten underexsekutor, verkställande genom egna ledamöter eller ge¬
nom särskildt antagna personer, dock under Magistratens inseende och
ansvar, de förrättningar, som till Exsekutionsverket höra; då, på landet,
under bemälde Öfverexsekutor, Kronofogden vore underexsekutor, utöfvande
sjelf eller genom läns- eller fjerdingsmännen, men under Kronofogdens
egen tillsyn och ansvar, exsekutionsgöromålen; inträffade i hufvudstaden
det förhållande, att under Öfverståthållareu, såsom Öfverexsekutor, stodo
omedelbarligen i egenskap af förrättningsmän vid exsekutionsärendenas ut¬
rättande, Exsekutionsbetjenterna, personer, hos hvilka fordrades hvarken den
bildningsgrad eller i öfrigt sådana egenskaper, som svarade emot dylika
förrättningars ofta invecklade, alltid magtpåliggande beskaffenhet och det
på förrättningsmännen hvilande ansvar.
I hufvudstaden saknades sålunda helt och hållet en mellanmyndighet,
sådan
\
113
sådan som Magistraten i stad och kronofogden på landet, eller med andra
ord, en myndighet i besittning af nödiga egenskaper till ärendenas nog¬
granna och sakkunniga behandling samt stadd i den samhällsställning och
i sådana vilkor, som lemna moralisk ej mindre än materiel borgen för
ett upplyst, samvetsgrant, och redbart handlingssätt. Det vore visserligen
sannt, att Aktuarien hos Ofverståthållare-embetet blifvit, på sätt förut är
vordet antydt, satt såsom ett slags mellanmagt emellan Ofverståthållaren
och Exsekutionsbetjenterne. Han hade nemligen att emellan desse sist¬
nämnde fördela ärendena, bestämma tid för deras uträttande och tillse, att
nödig skyndsamhet iakttoges. Mina ofvananförda anmärkningar visade emed¬
lertid, huru härmed tillgått, och föga bättre resultat vore att deraf förvänta,
så länge denne tjensteman, huru väl han i öfrigt kunde motsvara anspråken
på en dylik mellanmyndighet, icke hade skyldighet att sjelf verkställa exse-
kutiva förrättningar, hvilken skyldighet, om han än ägde densamma, han
likväl sällan skulle kunna uträtta, bunden som han vore af andra åligganden,
påfordrande hans ständiga närvaro i embetsverket. Det blefve ock af sist¬
nämnda skäl för honom omöjligt att, såsom sig borde, utom embetslokalen,
med sin uppmärksamhet följa Exsekutionsbetjenternes åtgöranden i tjensten.
Imedlertid kunde icke, förmodade jag, nekas, att flera af de ifrågavarande för-
rättningarne, helst i hufvudstaden, landets största och folkrikaste stad med
mångsidigt utvecklad rörelse, handel, sjöfart m. m., ej läte sig tillbörligen
verkställas, utan att både lag- och sakkunskap funnes hos förrättningsmannen,
hvilkens omdöme och urskilning rätt ofta sattes på prof, under omständigheter,
som medgåfve hvarken långsam besinning eller goda råds inhemtande; och
likväl vore i hufvudstaden, att till slika uppdrag användas, icke andra
personer, än Exsekutionsbetjentex-, stadda på en bildningsgrad och i lef-
nadsvilkor, som ingalunda svarade emot så vigtiga och ansvarsfulla upp¬
drag.
Detta vore utan tvifvel en brist i organisationen af hufvudstadens exse-
kutionsverk, en brist, hvars menliga följder befarades skola tydligare fram¬
träda, i den mån rättsförhållandena mer och mer utvecklas och på samma
gång nya och mer svårhandterliga rättsfall förekomma.
Huru nämnda brist skulle afhjelpas, sade jag mig icke vara i tillfälle
att antyda närmare, än som skett genom den här förut anstälda jemförelsen
med exsekutionsväsendet på andra ställen inom landet. Jag påpekade lik¬
väl särskildt den inrättning för besagda ändamål, som redan länge ägt
rum i Göteborg, hvarest ifrågavarande ärenden, såsom bekant vore, skötas
af två tjenstemän benämnde Ofverskultar, och hvilken inrättning, så vidt jag
vid besök på stället och efter granskning af bemälde tjenstemäns diarier kunnat
E. St. Just-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års riksdag. 15
114
utröna, nöjaktigt motsvarade sitt ändamål. Jag förmälde mig anse, att en
dylik tjensteman här i hufvudstaden i begynnelsen kunde vara tillräcklig,
hvilken, utrustad med erforderlig lag- och sak-kunskap, vore skicklig och plig¬
tig att i egen person handlägga de mer grannlaga och vigtigare exsekutiva
ärendena och som likväl derjemte ,borde hafva sig ålagdt att såsom när¬
maste förman öfvervaka och inför Ofverståthållaren redovisa, ju oftare desto
bättre, för fortgången af de öfriga enklare och vanligare förrättningarne, hvilka
åt exsekutionsbetjenterne framgent, såsom nu, förtroddes. Huruvida
för detta ändamål tillsättande af någon ny tjensteman skulle vara af nöden,
eller den anmärkta bristfälligheten i organisationen kunde afhjelpas endast
genom förändring i ordnandet och fördelningen af arbetet inom Ofverståt-
hållare-embetets kansli, derom tilläte jag mig icke att döma.*)
I 18 § af den för Justitie-Ombudsmannen utfärdade instruktion stadgas,
att de förklaringar öfver Lagen, som Högste Domstolen, uppå inkomna
förfrågningar af domare och embetsmän, gifvit, skola Justitie-Ombudsman¬
nen tillställas för att af honom samlas och behörigen hos Rikets Ständer an¬
mälas, hvarvid han bör tillkännagifva, om han finner någon sådan förkla¬
ring vara olämplig, eller, under namn af förklaring, ny lag stiftad.
Sedan jag uti skrifvelse den sistlidne Juni, på öfligt sätt, hos Hans
Excellens Herr Justitie-Statsministern förfrågat mig, om och hvilka lagför¬
klaringar af ofvannämnda beskaffenhet må hafva efter sistförflutna riksdags
början blifvit meddelade, så har Hans Excellens uti skrifvelse den 18 på¬
följande September, med öfversändande i afskrift af Kongl. Maj:ts nådiga
Kungörelse, innefattande förklaring af lagens rätta förstånd i fråga om verk¬
ställighet af Konungens Befällningshaf'vandes förordnanden angående böters
förvandling, den 4 Januari 1865, förmält, att nyssberörda lagförklaring vore
den enda af ofvannämnda beskaffenhet, som under den ofvanuppgifna ti¬
den blifvit utfärdad.
*) Ej heller på denna underdåniga framställning liar jag ännu undfått nådigt svar. Jag
har likväl inhemtat, att Öfverståthåilare-embetet i det underdåniga utlåtande, som med anled¬
ning af berörda framställning blifvit infordradt och nyligen är afgifvet, hemstält, att en lag¬
faren Stadsfogde eller Exsekutions-kommissarie måtte tillsättas såsom underexsekutor i hufvud¬
staden och hafva till sitt biträde en kanslist samt nödigt antal af exsekutionsbetjenter. Denne
underexsekutor, för hvars verksamhet Öfverståthåilare-embetet utarbetat och vid sitt utlåtande
fogat förslag till instruktion, skulle sjelf verkställa exsekutiva åtgärder eller förordna exseku¬
tionsbetjenter, som under hans tillsyn, kontroll och ansvarighet verkstälde de förrättningar, sorn af
honom sjelf ieke medhunnes.
115
Som berörda nådiga Kungörelse är införd under N:o 3 af Svensk För-
fattnings-samling år 1865, så anser jag öfverflödigt att här återgifva den¬
sammas innehåll.
I samma nummer af Svensk Författnings-samling är tillika intagen
Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse i ämnet, af ofvannämnda dag, till Konun¬
gens Befallningshafvande i Södermanlands län, hvaruti utförligen anföras
de omständigheter, som föranledt ifrågavarande förklaring så ock de grun¬
der, på hvilka densamma sig stöder. Och enär dessa omständigheter och
grunder, i min tanka, nöjaktigt rättfärdiga förklaringens uppkomst och inne¬
håll, har jag ansett mig endast behöfva åberopa den sålunda framlagda ut¬
redningen af ämnet, såsom skäl för mitt omdöme, att merberörda lagförklaring
hvarken är olämplig ej heller, under namn af förklaring, innefattar ny lag.
För att sätta Rikets Ständer i tillfälle att i ett sammanhang inhemta
den fortgående verkan af Högste Domstolens förstärkning, som vid begyn¬
nelsen af år 1861 ägde rum, införes här:
Sammandrag af Revisions-Sekreterarnes Arbetsredogör elser för år 1864.
Balans, enligt dessa redogörelser, vid slutet af år 1863.
Revisionssaker 572
Skiftesmål 67
Kammarrättsmål 7
General-auditörsmål 3
Idemstälda brottmål —
Besvärs- och ansökningsmål .... 467
Kabinettsmål —
~ 1,116
Inkomna mål, under år 1864.
Revisionssaker 325
Skiftesmål 124
Kammarrättsmål 2
General-auditörsmål 15
Hemstälda brottmål . 13
Besvärs- och Ansökningsmål .... 1,112
Kabinettsmål lil
1.702. 2,818.
116
Af gjorda mål, under år 1864.
Revisionssaker 580
Skiftesmål 133
Kammarrättsmål 9
General-auditörsmål 16
Hemstälda brottmål 11
Besvärs- och Ansökningsmål .... 1,109
Kabinettsmål lil
1,969
Balans till år 1865.
Revisionssaker 317
Skiftesmål 58
Kammarrättsmål —
General-auditörsmål 2
Hemstälda brottmål 2
Besvärs- och Ansökningsmål .... 470
Kabinettsmål — 849 9 818
Då ingående Balansen utgjorde 1116 mål
och den utgående » » 849 »
har således Balansen under året minskat med 267 mål.
Af den sålunda redovisade minskning af balanserade mål 267
belöper å Revisionssaker . . 255
Skiftesmål 9
Kammarrättsmål 7
General-auditörsmål 1 272
hvaremot ökning ägt rum i balansen
å hemstälda brottmål 2
Besvärs- och Ansökningsmål .... 3^ 5 267
De balanserade Revisionssakerna hafva inkommit
år 1859 1 mål
» 1860 2 »
» 1861 6 »
» 1862 21 »
» 1863 53 »
» 1864 234 » 317
117
Minskningen i antalet af balanserade Revisionssaker, hvilken, på sätt
min Berättelse till sistförflutna Rikdag (sid. 117) utvisar, började
år 1861 med ..... 35 mål
har fortgått » 1862 » 61 »
» 1863 » 229 »
» 1864 » J~>5 >}
Summa minskning under dessa fyra år 580.
Jemförelse, för sistförflutna fem år, emellan antalet af:
Hemställda mål.
Andra mål och
Inkomna mål
|
1860
|
1861 1862 11863 1864
|
382
|
404 380 375 325
|
151
|
131 130 154 124
|
| 62
|
29 14 13 13
|
1
11,274
|
|
1,136 1,147 1,143 1,240
|
Afgjorda mål
|
1860
|
1861 1862 1863
|
1864
|
265
|
439 441 604
|
580
|
138
|
209
|
169 215
|
133
|
56
|
37
|
12 i 15
|
11
|
1,151
|
1,433
|
|
1,319 1,348
|
1,245
|
I denna Embetsberättelse, likasom i föregående, må äfven några upp¬
satser i ämnen tillhörande lagstiftningen finna plats. Sedan jag vidrört två
förut behandlade frågor, ämnar jag på en och annan ny påkalla uppmärk¬
samheten.
Uti Tidskrift för lagstiftning och lagskipning för år 1864 (N:ris 9, 10,
sid. 567) har en författare uppträdt och med aktningsvärd omsorg sökt ut¬
veckla begreppet om Strafflatituden, i det han framstält en lära »om straff¬
medium vid latitudinära straff.» Detta föranleder mig att återkomma till
samma ämne. Författaren yttrar nemligen i berörda afhandling, sedan han
anfört hvad min år 1864 utgifna berättelse innehåller rörande detta ämne:
»Yi kunna icke dela Justitie-Ombudsmannens benägenhet att utan pröfning
»vika för Lag-utskottets auktoritet i denna sak, tröstande oss i den tro, att
118
»vi endast rättade oss efter lagstiftarens gifna bud. Hvad en lagstiftande
»myndighet i motiveringen till en af henne utarbetad lag anförer till led-
»ning vid samma lags tillämpning tillerkänna vi dess fulla betydelse, så
»snart fråga är om tydningen af något i lagen förekommande uttryck, vare
»sig ord eller sats. Men då, såsom här är fallet, i ett allmänt raisonement
»behandlas domarens af intet positivt lagbud bundna verksamhet i fråga
»om huru lagen skall af honom i tillämpningen handhafvas, kan detta rai-
»sonement ej hafva större vigt, än hvarje annan enskildt uttalad öfverty-
»gelse, hvilken må antagas giltig endast så vida hon befinnes förnuftig. I
»förevarande fall inträffar derjemte, att den myndighet, från hvilken åsig-
»ten utgått, icke är i egentlig mening lagstiftande, utan allenast förslags-
»gifvande, och att man ingalunda har anledning att antaga, att en inle-
»dande anmärkning, som ej blifvit af den egentlige lagstiftaren upptagen
»och återgifven, blifvit med sjelfva lagens godkännande gillad. Utskottet
»torde icke heller sjelft hafva tänkt sig sin mening såsom efter den nya
»strafflagens införande ovilkorligen bindande. Åtminstone angifver fram-
»ställningssättet icke en sådan uppfattning, utan snarare den motsatta. För-
»denskull tro vi icke samma mening, af den anledning att hon tillhört Lag-
mtskottet, lägga hinder i vägen för antagande af de tillämpningsgrundsatser,
»vi ofvan framstält. Deras bruk, hvilket Justitie-Ombudsman numera, un-
»der inflytelse af Utskottets öfvertygelse, förklarar sig frukta likväl skola
»någon tid fortfara, kunna vi ej, i likhet med denne höge embetsman, be-
»trakta såsom »ett ofullkomligt användande af systemet», utan anse det
»hafva, ej blott »någon ursäkt», utan sitt fullkomliga berättigande i domarens,
»helt säkert grundade och aktningsvärda »misstroende till sin egen skarpsinnig-
»het att i hvarje fall träffa det absolut rätta straffmåttet», — hvilken känsla vi
»hoppas skola städse vara inom svenska domare-korpsen lefvande. Derjemte
»hålla vi före, att det allmänna omdöme, som »utan öga för de finare skiftningarne
»i brottets karakter, tager anstöt derest väsentligen lika brott beläggas med
»alltför olika straff», derutinnan är i sin fulla rätt. Och ingen lärer kunna
»bestrida, att rättssäkerheten är större, och den enskilde mera skyddad för
»fel i lagskipningen, der hvarje afvikelse från en gifven norm bör vara åt-
»följd af tydligen anförda skäl och icke bero af blott det individuela tycket
»hos domaren, hvilket måhända mången gång icke blifvit för honom sjelf
»till klarhet utredt.»
Den skillnad, författaren uppställer emellan en lagstiftande myndighets
åsigt, sådan den anföres »i motiveringen till en af henne utarbetad lag »till
ledning vid samma lags tillämpning, då fråga är om deri förekommande
uttryck, vare sig ord eller sats», och den åsigt, samma myndighet uttalar
i »ett räsonement, hvaruti hon behandlar domarens af intet positivt lagbud
119
bundna verksamhet, i fråga om huru lagen skall af honom i tillämpningen
handhafvas» — är svår att fatta. Och likväl tillerkänner författaren åt
den förra åsigten full betydelse, men medgifver åt den senare giltighet
endast i det fall, att hon är förnuftig. I den större eller mindre förnuf¬
tigheten af den ena eller andra åsigten lärer dock icke skillnaden vara att
söka. Den skall väl finnas i åsigternas olika föremål; men äfven dessa
synas mig sammanfalla i arten, om ock den ena kan tänkas omfatta mera, än
den andra. Om lagstiftarens yttrande utom lagtexten har bindande kraft
för domaren såsom ledtråd vid tydningen af lagens uttryck i ord eller sats,
är det mig omöjligt att inse, hvarföre förhållandet icke skulle vara ena¬
handa »i fråga om, huru lagen skall af domaren i tillämpningen handhaf¬
vas.» Detta handhafvande lärer icke kunna vara något annat, än tydning
af de i lagen förekommande »uttryck i ord och sats», eller, låt vara, i flera
ord, flera satser. I det ena som i det andra fallet bör väl gälla den re¬
geln, att »domaren skall noga pröfva lagens rätta mening och grund och
derefter döma, men ej deremot, efter eget godtycke.»
I anmärkningen, att Lag-utskottet icke är i egentlig mening lagstif¬
tande, utan förslags gifvande, må jag gerna gifva författaren rätt. Mitt ut¬
tryck om lagstiftarens tydligen uttalade vilja innebar ej heller, strängt taget,
en sådan förvexling. Jag ville dermed, endast utan omväg, uttala den
mening, att då en förslagsgifvande myndighet inleder sitt förslag med en
uttrycklig förklaring rörande rätta förståndet af en i samma förslag ingående
lära, hvilken till sin beskaffenhet är så väsendtlig, som latitudsystemet i nämnda
lagförslag, och lagstiftaren sedermera, utan någon anmärkning emot samma
förklaring, antager lagförslaget, en dylik förklaring måste anses godkänd och
antagen på samma gång som sjelfva lagförslaget. I motsats härtill förme¬
nar väl författaren, att man ingalunda har anledning antaga, att »en inledande
anmärkning, som ej blifvit af den egentlige lagstiftaren upptagen och åter-
gifven, blifvit med sjelfva lagens godkännande gillad»; men jag frågar, huru
skulle den egentlige lagstiftaren, som blott skrifver lagparagrafer, lämp¬
ligen »upptaga och återgifva» hvad som tillhör kommentarierna till lagen.
Hans tystnad rörande en sådan »inledande anmärkning» tolkas förthy, i min
tanka, säkrare såsom ett godkännande, än såsom ett ogillande deraf. För¬
fattaren tillägger äfven, att Utskottet sjelft ej heller torde hafva tänkt sig
sin mening såsom efter den nya strafflagens införande ovilkorligen bin¬
dande; åtminstone skulle framställningssättet icke angifva en sådan upp¬
fattning, utan snarare den motsatta. Hvarifrån författaren hemtat grunden
för detta antagande, har jag icke lyckats utforska. Utskottet slutar sitt
yttrande i ämnet med dessa ord: »Utskottet anser sig således böra varna
för ett misstag, som, om det vunne allmännare utbredande, skulle i väsent¬
120
lig mån tillintetgöra fördelame af latitudsystemet och i sjelfva verket ut¬
göra en maskerad återgång till det redan öfvergifna systemet af fixa straff.»
Denna »varning» tyckes mig på en gång antyda, att Utskottet hade allvar
med sin åsigt, och att dess blick var riktad på framtiden, det är på tiden,
hvarunder den lag, som med berörda anmärkning inleddes, skulle blifva
gällande.
För att i öfrigt kunna rätt uppfatta olikheten emellan författarens åsigt, å
ena, och den af Lag-utskottet och af mig framstälda, å andra sidan, är det
af nöden att fästa uppmärksamheten på följande af författaren, å ett annat
ställe i hans uppsats, uttalade åsigt:
»Det kan icke nekas, att lagstiftaren bättre motsvarat lagskipningens
»behof att erhålla bestämda straffmått, som vore att för ordinära fall för
»de särskilda brotten tillämpa, om han, såsom ock Utskottet antager vara
»följdrigtigast med den åsigt, som af Utskottet bekämpas, för hvarje för-
»brytelse utsatt ett fixt straff och tillåtit dettas höjande eller sänkande inom
»angifna gränsor, med afseende på förhanden varande omständigheter, hvilka
»då likväl borde såsom skäl för förändringen särskildt åberopas. Det borde
»icke vara för djerft att hysa den förmodan, att detta är målet, hvartill
»man i kriminallagstiftningen har att sträfva, om man vill, att i latitud-
»systemet skall finnas någon regelbundenhet, och att straffväsendet skall
»lyda den allmänna regeln för statens verksamhet att ej bero af godtycke,
»utan efter objektiva grunder liandhafvas. År detta sannt, så hafva vi att
»i den nya strafflagen se endast första hufvudsakliga steget till den reform
»inom strafflagstiftningen, som synes vara en af vår tids förnämsta upp-
»gifter. Till dess målet är vunnet, blifver den praktiserande juristens sak
»att sjelf bestämma det medium af straff, som inom de särskilda latitu-
»derna bör regelmässigt tillämpas.»
Jag tvistar ej med författaren om önskvärdheten af det mål för straff¬
lagstiftningen, hvilket han sålunda uppstält; och vi lära äfvenledes vara
ense derom, att nämnda mål icke är förverkligadt i den nu gällande lag¬
stiftningen; men det synes mig, att denna lagstiftning, såsom den nu är
ordnad och efter Lag-utskottets förklaring bör förstås, stigit öfver-, i stället
för att vara på väg till besagda mål. Med fixa straff till utgångspunkt
blifver närmaste steget, i riktningen mot ett fullständigt latitudsystem, fixa
straff med rättighet för domaren att höja eller sänka detta straff efter de
vid brotten sig företeende försvårande eller mildrande omständigheter. Der¬
efter kommer i ordningen upphäfvandet af alla fixa straff med bemyndi¬
gande för domaren att i förekommande fall använda det straff, han anser
lämpligast inom gränserna af ett minimum och maximum eller allenast
under
121
under samt till och med ett stadgadt maximum. Och på denna sistnämnda
punkt befinner sig för närvarande vår strafflagstiftning. När detta är för¬
hållandet, måste, efter mitt sätt att se, hvarje försök att fastställa ett straff¬
medium, som bör regelmässigt tillämpas å brott, vid hvilka hvarken sär¬
deles försvårande eller förmildrande omständigheter finnas, eller der dessa
uppväga hvarandra ömsesidigt, vara och förblifva ett ofullkomligt sätt att
tillämpa systemet, sådant det nu en gång är stadgadt, ett tillämpningssätt,
som följaktligen icke i sig kan hafva fullkomligt berättigande, utan får söka
det i domarens misstroende till sin förmåga att i hvarje fall träffa det rätta
straffmåttet, i allmänhetens oförmåga att bedöma skiftningarne af samma brotts
straffbarhet o. a. d. Om jag, vid förutsägelsen att dylika försök ändock skola
komma att äga rum, nytjade ordet frukta, ville jag dermed icke säga, att i nämnda
försök låge någonting så fruktansvärdt; min afsigt var endast att uttrycka, det
dermed någonting skedde, sorn icke vore önskvärdt; ty utan tvifvel är det antagna
latitudsystemet det fullkomligaste, förutsatt att det blifver i hvarje fall riktigt
tillämpadt. När nemligen domaren har att välja straffen inom en rymlig latitud,
sträckande sig ej blott inom utmålen af samma straffart utan jemväl till
olika sådana, bör han kunna, derest han i tillräckligt mått besitter skarp¬
sinnighet och omdöme, bättre afpassa straffet efter det gifna brottet, än om
detta sistnämnda vore belagdt med ett bestämdt straff, hvilket finge efter
omständigheterna endast i någon viss, ringare mån höjas eller sänkas.
Efter denna utveckling af min i 1864 års Berättelse uttalade åsigt uti
förevarande ämne förmodar jag, att densamma äfven af olika tänkande skall
befinnas äga sin befogenhet.
Utan tvifvel erinrar sig den läsare, som egnat någon uppmärksamhet
åt mitt yttrande rörande detta ämne i 1862 års Riksdagsberättelse, att det¬
samma var framkalladt af en under granskning af fångförteckningarne gjord
iakttagelse, att i de jemförelsevis flesta fall det redan då i särskilda de¬
lar af brottsmålslagstiftningen införda latitudsystemet så tillämpades, att
minimum af straff ådömdes. Jag misstänkte, att detta icke gerna kunde
vara riktigt och med systemet öfverensstämmande. Denna tanka ledde
mig ett steg längre, och jag kom på ungefär samma funderingar, som för¬
fattaren till ifrågavarande uppsats utvecklat. Jag ansåg rättssäkerheten bättre
tillgodosedd derigenom, att ett straffmedium uppsöktes inom latitudens grän¬
ser, och att höjning eller sänkning af straffet finge bero af de försvårande eller
de förmildrande omständigheternas öfvervigt, ty lika väl som brottet kunde de¬
finieras, lika väl skulle, trodde jag, brottsligheten kunna tänkas oberoende af
tillstötande omständigheter, sorn försvårade eller förmildrade densamma. Men
så kom Lag-utskottets förklaring, som visade, att Utskottet, då det, efter
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års Riksdag. 16
122
granskning af Kongl. Maj:ts nådiga förslag till strafflag, framlade detsamma
med en och annan ändring till Rikets Ständers antagande, haft i berörda
ämne en helt annan åsigt, den jag i 1864 års berättelse framstält. Rikets
Ständer antogo Lag-utskottets lagförslag och det vann sedermera Kongl.
Maj:ts nådiga fastställelse. Om ock, såsom författaren anmärkt, lagstiftaren
icke tillika uttryckligen antagit Utskottets merberörda förklaring öfver lati -
tudsystemets rätta förstånd, så har han dock ej uttryckligen förkastat den¬
samma. Han har vetat, att en sådan uppfattning funnes till, han har sett den¬
samma påyrkas af en myndighet, hvilkens åsigt i ämnet han kunde förutse
skulle ofta och med skäl rådfrågas af lagskijiaren, och att han förthy hade
att vänta, det densamma utan tvifvel komme att på lagskipningen utöfva
ett betydligt inflytande, och detta allt oaktadt har han ingenting gjort för
att motverka ett sådant inflytande. Hvad annat kan detta anses innebära,
än att lagstiftaren stillatigande gillat och såsom sin egen erkänt denna åsigt?
När så skett, har jag ansett och anser mig icke tillständigt att för¬
orda och dermed i någon mån bidraga att förleda lagskiparne till en an¬
nan uppfattning af lagen. Jag kan nemligen, sedan det af merbenlälde för¬
fattare framstälda högsta målet för lagstiftaren befunnits vara en redan förbi¬
gången ståndpunkt i systemets utveckling eller, såsom Lag-utskottet till och
med kallar det, en maskerad återgång till systemet af fixa straff, icke förena
mig i den åsigt, att det skulle vara »den praktiserande juristens sak» att
verka för nämnda mål genom att »sjelf bestämma det medium af straff,
som inom de särskilda latituderna bör regelmässigt tillämpas.» Hans pligt
är utan tvifvel att söka göra sig förtrogen med det i lagen utpreglade sy¬
stem och att i dess hela omfång tillämpa det efter yttersta förmåga på
sådant sätt, att alla dess fördelar må komma menskligheten till godo. Jag
har antydt de svårigheter, med hvilka han under ett sådant sträfvande har
att kämpa, och tillika uttryckt »fruktan», att det åtminstone i begynnelsen
blifver honom omöjligt att annorlunda än ofullständigt motsvara de på ho¬
nom stälda, stora fordringar.
Om jag sålunda måste i angifna punkter fortfarande hysa åsigter, stri¬
dande emot författarens, hindrar detta mig icke att, såsom jag redan gjort,
erkänna värdet af hans arbete. Det bidrager alltid till utredande af
ett hos oss så föga bearbetadt ämne; och den praktiske juristen skall sä¬
kert med glädje emottaga vidare meddelanden i denna och i andra bland
de många nya frågor, hvilka lagstiftningen på senare tiden bragt å bane.
123
Rikets Ständer hade vid sistförflutna Riksdag, med anledning ej
mindre af en i ämnet gjord framställning uti min då afgifna embetsberättelse
än ock af motion, som vid samma Riksdag väcktes, genom underdånig
skrifvelse den 25 Juli 1863, anmält, att Rikets Ständer, för sin del, be¬
slutat en författning af följande lydelse:
»Med upphäfvande af 2 mom. af 24 kap. 5 § Rättegångs-balken, så-
»dant detta lagrum blifvit förändradt genom Kongl. Förordningen den 18
»April 1849, förordnas, att samma moment skall erhålla följande lydelse:
»I Rådstufvurätt skall genast, efter det saken blifvit utförd, antingen
»dom afsägas, eller ock viss tid tillkännagifvas, då parterna äga komma till¬
städes för att afhöra dom.»
Kongl. Maj:ts Högsta Domstol afgaf deröfver infordradt under¬
dånigt utlåtande den 21 September 1863 och, lemnande utan anmärkning
den i Rikets Ständers förslag följda grundsats, yttrade, att enär, om 2
punkten af 24 kap. 5 § Rättegångs-balken ändrades, på sätt Rikets Stän¬
der föreslagit, 3 punkten i samma § samt 6 och 7 §§ i nämnda kapitel
ej lämpligen kunde vid deras nuvarande lydelse bibehållas, och förslag till
förändrad redaktion af sistberörda lagrum icke är vordet af Rikets Stän¬
der framstäldt, Högsta Domstolen ansåge sig vara förhindrad att å försla¬
get tillstyrka bifall; och har Kongl. Maj:t afslagit Rikets Ständers ifråga-
rande förslag.
Då de skäl, Rikets Ständer för berörda lagförslag andragit, fortfa¬
rande förefinnas och icke kunna anses genom Kongl. Maj:ts afslag å det
samma till sin vigt och betydelse underkända, samt enär dertill kom¬
mer, att stadgandet i ofvanåberopade 7 § af 24 kap. Rättegångs-balken, »att
»alla Rättens domar eller utslag, som, efter kungörelse å Rättens dörr af-
»sägas eller utgifvas, böra förut tvefalt färdiga skrifvas utan fel, att delo-
»männen må dem med Rättens underskrift och insegel undfå mot den lösen
»som särskildt stadgadt är», oaktadt den förklaring, Kongl. Brefvet den 15 Janu¬
ari 1856 innehåller, fortfarande står i strid med gällande Expeditionstaxas grund¬
sats, att svarande part ej äger skyldighet att lösa Rättens dom eller utslag; har jag-
ansett mig böra på det sätt förnya min förut gjorda framställning i ämnet, att
jag härmed vördsamt underställer Rikets Ständers pröfning, huruvida icke,
för vinnande af det med ofvanomförmälda lagförslag afsedda ändamål, an¬
ledning vore för handen, att Rikets Ständer, utan att föreslå förändrad
ordalydelse i de särskilda §§ af allmänna lagen, som härom handla, för sin
del beslutade en författning af ungefärligen följande innehåll:
»Med ändring af hvad i 24 kap. 5 och 6 §§ Rättegångs-balken, först-
»nämnda lagrum sådant det lyder i Kongl. Förordningen den 18 April
»1849, samt eljest i lag finnes stadgadt om utgifvandet af Rådstufvurätts dom
124
»eller utslag efter anslag, förordnas, att i Rådstufvurätt skall genast, efter de
»saken blifvit utförd, eller invändning till Rättens pröfning öfverlemnad, an-
»tingen dom eller utslag afsägas, eller ock viss tid derför tillkännagifvas.»
I sammanhang härmed tillåter jag mig, då enahanda skäl till lagför¬
ändring är för handen som i fråga om Rådstufvurätts utslag, på det
sätt förnya den framställning, hvilken gjordes i min vid sistförflutna Riks¬
dag afgifna embetsberättelse (sid. 108) angående Konungens Befallnings-
hafvandes i Stockholm utslag, hvarom förmäles i 2 kap. 6 § Utsöknings-
balken, att orden: Konungens Befallningshafvande i Stockholm kungöre genom
anslag vid middagstimma, att dess utslag i saken skall gifvas ut nästa dag
derefter, och på den dagen bör utslaget stäldt vara, utbytas emot ett stad¬
gande af ungefärligen den lydelse, att Konungens Befallningshafvande i
Stockholm skall, efter det saken så utförd är att utslag bör gifvas, genast
bestämma dagen, då utslaget utgifves, hvarom, då part är frånvarande, an¬
slag göres, vid middagstimma dagen före den, på hvilken utslaget utfärdas.
Under granskning af de till Justitie-Ombudsmans-expeditionen inkomna
fångförteckningar har icke sällan visat sig olikhet i domslut öfver personer,
som, intagna å allmänna Arbets- eller försörjningshus, derifrån rymt och
medtagit samt förskingrat dels endast påhafda kläder, dels ock derjemte
verktyg och redskap eller andra inrättningens tillhörigheter. Denna olik¬
het har bestått deri, att en domstol ansett nämnda förbrytelse för stöld,
en annan för förskingring af anförtrodt gods; till hvilken skiljaktighet åter
orsaken varit den, att förstnämnde domstol, på grund deraf, att uti gällande Reg¬
lemente för den ifrågakomma Arbets- eller försörjnings-inrättningen stadgades,
att Direktionen, föreståndaren eller förestånderskan för inrättningen ägde hus¬
bonderätt öfver de derstädes intagna hjon, hvilka förthy blifvit betraktade lika med
tjenstehjon och bedömda efter 4 § 3 mom. i Kongl. Förordningen om an¬
svar för stöld och snatteri samt rån den 4 Maj 1855, hvilket lagrum mot¬
svarar 20 kap. 4 § 2 mom. uti Strafflagen och innehåller, att »Tjenstehjon,
köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild tjenare, som uppsåtligen
förskingrat eller, i uppsåt att sig eller annan det tillegna, undandolt hvad
i dess vård af husbondefolket eller deras gäst lemnadt blifvit, varde
straffad såsom för stöld eller snatteri», och det under försvårande omstän¬
digheter, så att straffarbete, som bör följa, kan med ett år förhöjas, och den
brottslige dessutom dömas förlustig medborgerligt förtroende på viss tid;
då deremot den andra domstolen tillämpat § 33 af Kongl. Förordningen
om förfalskning så ock om bedrägeri och annan oredlighet den 7 Septem¬
ber 1858, hvilken § återfinnes i Strafflagen under 22 kap. 11 §, och der
125
lyder så: »förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåt¬
ligen förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes med
böter eller fängelse»; varande i detta fall brottet ej underkastadt åtal af
annan än målsägande och ej förenadt med mistning af medborgerligt förtroende.
Det är följaktligen en väsentlig olikhet ide straff, som sålunda drabba brott
af samma art och straffbarhet, och en olikhet, som icke betingas eller kan
försvaras genom latitudsystemets fordringar, utan innebär en verklig orätt¬
visa, hvars orsak bör undanrödjas.
Denna orsak ligger i domstolarnes skiljaktiga uppfattning af begreppet
om den husbonderätt, som finnes tillagd Arbets- och försörjningsanstalts
Direktion eller föreståndare. Husbonderätten i sin ursprungliga form sam¬
manföll i det närmaste med fadersväldet, men emottog sedermera inverkan
af kontraktsläran. Så mycket återstår dock af densammas ursprungliga
art, att husbonden kan hålla tjenstehjonet att fullgöra sina sysslor, till och
med under särskilda förhållanden medelst aga, samt äger större skydd
till sin person mot våld af tjenstehjon än af andra. Att åter lagen bestraffar
tjenstehjons olofliga tillgrepp från husbonde strängare, än dylikt tillgrepp i
allmänhet, och anser tjenstehjon, som förskingrat husbondes gods, hvilket
det i besittning bäfver, lika som hade det begått stöld, dertill lärer
grunden vara det större förtroende, husbonden hyser och måste hysa
till personer, hvilka lefva i hans hus och för sina sysslors uträt¬
tande hafva af nöden friare tillgång till och bruk af husets tillhörighe¬
ter, än som tillstädes fremmande personer. Jemföres nu ett sådant tjenste¬
hjons ställning inom den enskildes hus med arbets- eller för sörj ningshjonets
inom Arbets- eller försörjningshuset, så förete sig väsentliga olikheter. Arbets-
eller försörjningshjonet kommer sällan till inrättningen frivilligt och efter
eget val såsom det enskilda tjenstehjonet till sitt husbondefolk: det förras
föregående vandel och dess frejd äro oftast icke oförviteliga, och det kan följakt¬
ligen icke ingifva den blifvande husbonden samma förtroende, som det väl
vitsordade tjenstehjonet: det förras verksamhet inom inrättningen be-
höfver i de flesta fall ej heller blifva så mångsidig och maktpåliggande som
det enskilda tjenstehjonets inom husbondens hus. När husbonden sålunda
icke kan och icke behöfver hafva ett så obegränsadt förtroende till den
underlydande i förra som i senare fallet, kan han också sägas i det förra,
mindre än i det senare, fallet hafva af nöden särskildt skydd i lag emot
förtroendets missbrukande.
Det är här ofvan yttradt, att Reglementena för Arbets- och försörj-
ningshusen innehålla det stadgande, att Direktionen, föreståndare eller före¬
stånderska vid dylik inrättning äga husbonderätt öfver derstädes intagna
hjon. De så beskaffade Reglementen, af hvilka jag varit i tillfälle att taga
126
kännedom, åberopa eller återgifva i det väsendtligaste stadgandena i detta
ämne uti Kongl. Förordningen angående Fattigvården i riket den 13 Juli
1863, hvarest det heter i
§ 7 mom. 1. »Fattigvårdsstyrelsen tillkommer målsmans-och husbonde-
»rätt öfver dem, som åtnjuta full fattigförsörjning, så ock husbonderätt öfver
»den, som för maka eller barn åtnjuter enahanda försörjning, samt öfver
»andra understödstagare, så länge de, till följd af fortfarande behof, af fat-
»tigvården uppbära bidrag till sitt underhåll.»
— morn. 2. »Om någon genom lätja eller liknöjdhet förorsakar, att
»hustru eller barn, utan att åtnjuta full fattigförsörjning, tid efter annan
»behöfva bidrag af fattigvården till sitt upphälle, stånde jemväl sådan per-
»son under Styrelsens husbondevälde; och äger Styrelsen rättighet att af
»hans arbetsförtjenst eller annan hans egendom erhålla ersättning för så-
»lunda uppkomna kostnader.
— morn. 3. »Den Fattigvårdsstyrelsen tillkommande husbonderätt äger
styrelsen å annan öfverlåta.»
-— morn. 4■ »Vägrar arbetsför person, som står under Fattigvårdsstyrelsens
»husbondevälde, att fullgöra det arbete, honom af styrelsen eller af annan,
»utaf densamma utsedd husbonde föresättes, eller visar fattighjon eljest
»tredska, sjelfsvåld, oordentlighet eller sturskhet, utan att låta sig rätta der-
»af, att dess underhåll för någon tid varder af styrelsen minskadt; då må
»sådan person till behandling såsom försvarslös i vederbörlig ordning an-
»mälas.»
Dessa stadganden visa under huru mångfaldiga och olikartade förhål¬
landen, förskingring af gods, som i besittning hafves, föröfvad af person,
hvilken, utan att vara enskildt tjenstehjon, står under annans husbonderätt,
skulle kunna anses och bestraffas såsom stöld under försvårande omstän¬
dighet, derest slik person betraktas i allo lika med enskildt tjenstehjon,
och således, af huru stor vigt den af mig här framstälda rättsfrågas ut¬
redning måste för lagskipningen anses vara.
När nu, såsom ofvan är förmäldt, arbets- och försörjningshjonens ställ¬
ning till Direktionen, föreståndaren eller förestånderskan för dylik inrätt¬
ning är enahanda med fattighjonens — såsom ofvanuppräknade under Fattig¬
vårdsstyrelsen eller af densamma utsedd husbonde lydande personer må förkort¬
hetens skull här benämnas — till Fattigvårdsstyrelsen, samt en anstäld jem¬
förelse emellan fattighjonet och det enskilda tjenstehjonet, i de vigtigaste delar,
och så snart det förra försörjes inom fattighus, leder till samma slutsats, som
den här ofvan utförda jemförelsen mellan arbets- eller försörjningshjonet samt
tjenstehjonet, gäller ock om fattighjonet hvad här ofvan om arbets-eller försörj¬
ningshjonet är yttradt. Fattighjonets husbonde — såsnart nemligen detta icke
127
inträdt i årstjenst hos honom och med detsamma upphört att vara fattig¬
hjon — har således icke mer än arbets- eller försörjningshjonets husbonde
af nöden det särskilda skydd för egendom, som lagen tillagt husbonde i
afseende på enskildt tjenstehjon.
Det är redan visadt, huruledes den nyare lagstiftningen utsträckt be¬
greppet om husbonderätt utöfver det enskilda hushållet, men ock hurule¬
des på detta tillökade område förhållandet emellan husbonden och tjenaren icke
är alldeles enahanda som inom hushållet. Det återstår att i samma lagstift¬
ning söka en närmare bestämning af det sålunda utom sina rätta gränser
flyttade begreppet om husbonderätt; och en sådan bestämning har jag trott
finnas uti nedananförda stadganden i Kongl. Förordningen angående för
svarslösa och till allmänt arbete förfallna personer den 29 Maj 1846. Der
heter i
2 § 1 inom. »För att å försvarslöse personer hafva tillsyn samt med
»råd och, så vidt ske kan, genom beredande af utvägar till försörjning, dem
»bistå, skola i hvarje socken å landet, ibland ledamöterne af Kommunal-
»nämnd, finnas två eller flere välkände män, utsedde att distriktsvis eller
»gemensamt denna befattning utöfva.»
•5 § / mom. »Tillsyningsman äge öfver försvarslös, som tigger eller
»allmänt understöd erhåller, husbonderätt, så att denne är skyldig förrätta
wiet arbete, som af tillsyningsman anvisas; njute ock alltid tillsyningsman
»emot all förgripelse eller förolämpning af de försvarslösa enahanda skydd
»som husbonde efter lag tillkommer. Ar försvarslös af tillsyningsman satt
»i arbete hos annan, njute ock denne lika rätt och skydd med tillsy-
»ningsman.»
Skulle här vara uttalad den nyare lagstiftningens verkliga mening med
uttrycket husbonderätt, användt att beteckna den magt, Fattigvårdsstyrelse,
Direktion för Arbets- och försörjningsinrättningar samt slik inrättnings före¬
ståndare eller förestånderska tillkommer öfver derstädes intagna hjon; så
innebär denna husbonderätt endast, att hjonet är skyldigt förrätta det ar¬
bete, som anvisas, och att sådan husbonde äger njuta det skydd till sin
person, som enligt lag tillkommer annan husbonde; men deremot till sin
egendom, så vidt den är lemuad i hjonets besittning, tillägges ej husbonden
särskildt elber annat skydd emot förskingring, än det 22 kap. 11 § Strafflagen
i allmänhet gifver. En sådan uppfattning af förhållandet synes närmast öfver¬
ensstämma med vår tids åsigter så väl om brott och straff sorn om de inrätt¬
ningars ändamål, hvilkas rätt vid lagtillämpningen i dylika fall kommer i fråga.
På nu framstälda olika lagtillämpning, som ännu mer fallit i ögonen då
densamma en och annan gång yppat sig på särskilda afdelningar af samma
domstol, har jag ansett mig af 15 § i den för Justitie-Ombudsmannen
128
utfärdade instruktion uppmanad att fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
för tillvägabringande af en till enhet och sammanhang i lagskipningen ver¬
kande lagförklaring.
Uti det af Kongl. Maj:t Rikets Ständer vid till sistförflutna Riksdag
öfverlemnade förslag till strafflag var i 5 kap., handlande »om särskilda
grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet», § 14 föreslagen
till följande lydelse:
»Straff vare förfallet för brott, som ej blifvit åtaladt
l:o inom två år, om det ej i lagen med svårare straff, än fängelse be-
lagdt är; eller
2:o inom tio år, om det ej i lagen med svårare straff, än straffarbete
i två år, belagdt är.»
§ 18 i samma kapitel lydde sålunda: »för brott, som af embetsman
begås i embetet, gälle ej viss tid till åtal, der brottet med annat straff, än
böter, i lagen belagdt är; ej heller viss tid för doms verkställande, der
annat straff, än böter, ådömdt blifvit.»
Kap. 6 »om skadestånd•>, innehöll i § 7: »Har straff förfallit eller tid
till afbrutet åtals fullföljd blifvit försuten, efter hvad i 5 kap. 13, 14 eller
16 §§ sägs; vare dock målsegande ej derigenom betaget att det skadestånd
söka, hvartill han eljest kan berättigad vara.»
I Lag-utskottets förslag, som åtföljde dess i ämnet aflåtna betän¬
kande N:o 35, blef den af Kongl. Maj:t föreslagna ordalydelse i of-
vanberörde §§ bibehållen, blott med den förändring, i afseende å 5 kap.
14 §, att i 2:dra momentet, ordet »tio» utbyttes mot »fem», hvilken nya
ordalydelse jemväl blef af Rikets Ständer genom votering i Förstärkt Lag¬
utskott antagen.
Sedan 5 kap. 18 § blifvit af Ridderskapet och Adeln samt af Bonde¬
ståndet godkänd, sådan den var föreslagen; men deremot de öfriga två
Riks-stånden återremitterat densamma; och de anmärkningar, som i dessa
stånd blifvit emot ifrågavarande § framstälda, befunnits hufvudsakligen gå
derpå ut, att embetsmän borde komma i åtnjutande af samma förmån af
viss tidsbestämmelse för åtal å embetsfel, som vore andra personer för
brott i allmänhet tillerkänd, och att således § borde ur lagen uteslutas;
hade Lag-utskottet, i dess utlåtande N:o 55, — med erinran, att embets-
männen såsom sådane befunne sig i en från andra alldeles skild ställning,
enär en embetsman hade att uppbära ej allenast sitt eget utan äfven em-
betets anseende, och på detta skulle i de flesta fall menligt inverka, om
embetsmannen
129
embetsmannen ägde att för gröfre embetsfel åtnjuta strafflöshet endast
derföre, att sådant fel icke blifvit inom viss tid åtaladt -— dock medgifvit
att hvad sålunda blifvit påmint ej i lika mån ägde tillämpning på de em¬
betsfel, som omförmälas i 25 kap. 17 §, eller sådana, som bestå i visad
vårdslöshet, försummelse eller oskicklighet i embetet, och hvarå särskildt
ansvar icke vore bestämdt; genom hvilka embetsfel någon fläck ej sattes på
embetsmannens karakter; hvarföre Utskottet föreslagit, att Rikets Ständer,
för sin del, måtte, Ridderskapet och Adeln samt Bonde-ståndet med från¬
gående af sina redan fattade beslut, för ifrågavarande § 18 antaga följande
lydelse:
»För brott, som af embetsman begås i embetet, vare straffet förfallet,
om åtal ej blifvit anstäldt inom två år, der brottet i lagen med endast
bötesstraff belagdt är, eller inom fem år, der brottet är af den beskaffen¬
het, som i 25 kap. 17 § förmäles. I öfrigt gälle i afseende å brott af
embetsman ej viss tid för åtal, ej heller, der annat straff än böter
ådömdt blifvit, viss tid för doms verkställande.»
Denna af Lag-utskottet föreslagna lydelse af 5 kap. 18 § Strafflagen
antogo Rikets Ständer. Men, enär Rikets Ständer emedlertid, redan vid före¬
dragningen af Lag-utskottets Betänkande N:o 35, godkänt den här förut anför¬
da lydelse af 6 kap. 7 § Strafflagen, sådan densamma blifvit af Kongl. Majit
föreslagen och af Lag-utskottet tillstyrkt, så har härigenom uppstått det förhål¬
lande ej allenast att embetsmän äro efter fem års förlopp befriade från straff för
brott af den beskaffenhet, som i 25 kap. 17 § Strafflagen omförmäles, d. v. s.
sådana som härflyta från vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklig¬
het i embetet, utan ock att förbrytelser af detta slag ej äro upptagna bland dem,
i fråga om hvilka, enligt 6 kap. 7 § Strafflagen, målsäganden blifvit lemnadt
obetaget att det skadestånd söka, hvartill han eljest kunde berättigad vara. Den
befrielse från skyldighet att godtgöra orsakad skada, som sålunda genom or¬
dalydelsen i nu anförda lagrum kommit embetsmän framför andra till godo,
har jag ansett mig pligtig att påpeka, för den händelse, att härvid ett un¬
der anförda omständigheter lätt förklarligt förbiseende ägt rum. Skulle
detta vara fället, synes rättelse utan svårighet kunna åstadkommas
genom att, i 7 § af 6 kap. Strafflagen, till de der uppräknade 13, 14 och
16 §§ af 5 kap. lägga 18 §.
Frågan är icke utan sin stora vigt, och visshet om lagstiftarens me¬
ning särskildt nödig för den, som företrädesvis har att åtala embets- och
tjenstemäns fel och förseelser; och jag har derföre trott det vara min pligt
att å förhållandet härmed fästa Rikets Ständers uppmärksamhet.
R. St. Just-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års Riksdag.
17
130
Från flera håll har jag försport klagan öfver det missbruk, att i köpe¬
bref angående fast egendom, dennes värde, då hela köpeskillingen betalas
i reda penningar, utsattes lägre, än det i verkligheten emellan köparen och
säljaren öfverenskomna, och att detta missbruk visat sig mer och mer till¬
taga, efter det bördsrätten upphört.
Likaså skall i bouppteckningar öfver sterbhus, der fastigheter före¬
finnas, dessas värden stundom sättas långt under de verkliga.
Syftemålet med ett slikt förfarande i bägge nu anförda fall är syn¬
barligen vinnande af lindring i stämpelafgiften och andra vid berörda till¬
fällen utgående afgälder.
Då det finnes ett värde å fastigheter, som utgör grunden för beskatt¬
ning i andra afseenden, nemligen bevillnings-taxeringsvärdet, synes detta äf¬
ven vid ifrågavarande slag af beskattning kunna lända till efterrättelse, åt¬
minstone så, att icke något värdebelopp derunder bör få godtyckligen an¬
tagas, och har jag trott detta förhållande påkalla tillägg i gällande För¬
ordning angående stämpelafgiften.
Under mina embetsresor har jag icke sällan, på sätt mina till Hög-
lofliga Lag-utskottet ingifna reseberättelser omförmäla, måst anmärka, a
domstolarnes arkif, särdeles Häradsarkifven, icke varit på ett tillfredsstäl¬
lande sätt förvarade och vårdade. Förvaringsrummen hafva nemligen be¬
funnits otjenliga, såsom utsatta än för en alltför ögonskenlig eldfara, än för
takdropp, fukt och mögel, än för skadegörelser af råttor, ja till och med
af myror och andra insekter. Genom framställningar, dels till Domhaf-
vandena dels till Konungens Befallningshafvande, har jag lyckats att, i följd
af Häradsboernes beredvillighet, på flera ställen få dylika olägenheter af-
liulpna, men någon gång hafva svårigheter yppat sig, i anledning af lag¬
stiftningens ofnllständighet i detta ämne. 26 kap. 4 § Byggninga-balken
stadgar, att »Tingsbyggning skall hvart härad bygga», att »der skall vara
stufva så stor som tarfvas och två kamrar», samt att »vid hvart tingsställe
skall ock ett fängelse vara»; men till förvarande af handlingar, som hära¬
det angå, omnämnes ej något rum vidare, än i 2 kap. 7 § Rättegångs-balken,
der det heter, att »å hvar tingsstad skall Häradskista vara: der gömmes
Häradets insegel, Riksdagsbeslut, allmänna stadgar och de handlingar, som
häradet anga.» Dylika kistor finnas ännu merändels vid tingsstäderna, men
det är uppenbart, att nu för tiden en kista ej kan rymma allt hvad så¬
lunda uppräknas. Första och enklaste utvägen till ordnande af denna an¬
gelägenhet kan väl synas vara den, att lagstiftningen i ämnet fullkomnas
131
och häradena förpligtas att inrätta ändamålenliga förvaringsrum för sina
handlingar. Häremot framställer sig likväl mer än en betänklighet. Till en bör¬
jan är det ingalunda afgjordt, om det skulle vara lämpligt att hafva hvarje
härads arkif vid häradets tingsstad, när flera härad höra till en dom¬
saga, eller om det icke vore ändamålsenligare att hafva hela domsagans
arkif vid domarens boställe, eller, der sådant ej finnes, vid något af de
sålunda förenade häradenas tingsställen, företrädesvis vid det, som är beläget
närmast domarens bostad. Någon gång har nemligen fråga uppstått, huruvida
en domhafvande, då hos honom begäres afskrift eller utdrag af en handling, som
förvaras i ett aflägset häradsarkif, är pligtig att, utan ersättning för rese¬
kostnaden, begifva sig till arkifvet för att skaffa den äskade afskriften; och, om
äfven denna tvistefråga kunde genom lagstiftningen undanrödjas, skulle
dock qvarstå den olägenhet, att domaren icke är i tillfälle att egna nödig
eftersyn åt flera, på spridda och aflägsna ställen befintliga arkif. Vidare
må jag erinra om det önskningsmål, sorn länge varit eftersträfvadt och väl
någon gång, vid en af behofvet i så många afseenden påkallad omorganisa¬
tion af rättegångs- och domstols-väsendet, skall gå i fullbordan, att nem¬
ligen domstolarne på landet måtte blifva ständiga, och hvarje domare be¬
komma allenast en tingsstad. Då detta emedlertid ej kan ske med min¬
dre flera härad förenas till ett tingslag, skulle det vara ändamålsvidrigt att
nu pålägga hvarje härad skyldighet att förskaffa sig lämplig arkiflokal, om
sådan icke redan finnes, helst som, efter det nämnda omorganisation
försiggått, gemensam tingsbyggning och gemensamt arkif böra inrättas på
den gemensamma tingsstaden. Dessa omständigheter skola, fruktar jag, för
närvarande afhålla lagstiftaren från att lemna sådana föreskrifter, som kunde
åstadkomma någon väsentlig förbättring i sättet för arkifvens förvaring och
vårdande.
Imedlertid är det obestridligt, att genom bristande vård och eftersyn en
icke ringa del af dessa arkifs innehåll årligen går förlorad. Denna förlust är lika
stor som hon är oersättlig. Många af arkifven innehålla nemligen domböcker
och handlingar af betydlig ålder, dyrbara skatter af upplysningar rörande
ej mindre förfädrens rättsförhållanden, seder och bruk, sådana de i länge¬
sedan förflutna tider framstält sig i rättegångsförhandlingar och inför dom¬
stolarne, än ock dessa domstolars sammansättning och arbetsordning samt
deras uppfattning och tillämpning af då gällande lagar. Detta ur rätts-
och kulturhistorisk synpunkt betraktadt. Men ur praktiskt-rättslig syn¬
punkt sedda hafva dessa arkif ett ännu större värde, enär bland de gamla
handlingarna gömmas sådana, som lemna vigtiga och afgörande upplysningar
i äganderätts-, rågångs- och arfs-frågor, samt således utgöra grunden för en¬
skilda personers äfvensom större och mindre samliälligheters rättsförhållanden.
132
Det torde icke vara af nöden att vidlyftigare bevisa dessa arkifs stora
värde i mer än ett afseende. Ar det tillika gifvet, att åininstone den
äldsta och dyrbaraste delen af många, ja af de flesta arkifvens innehåll
hotas med förstöring, så synes det mig vara på tiden, att någonting göres
för att rädda hvad som ännu är i behåll. När jag, med tanken riktad
härpå, funnit, att för ofvanantydda utväg, eller lagstiftningens fullkomnande
i fråga om arkifbyggnader, föga framgång lärer vara att hoppas, har jag
varit betänkt på en annan, hvilken jag går att vördsamast underställa
Rikets Ständers pröfning och behjertande.
Denna skulle bestå deri, att hvad af Domböcker, tänkeböcker och andra
dylika rättskipningen rörande handlingar, som finnes uti arkifven i lands¬
orten, tillhörande tiden före år 1736, då vår nu gällands lag trädde i verk¬
samhet, sammanföres och för framtiden förvaras i hufvudstaden, under vård
och tillsyn af Kongl. Riksarkifvets embets- och tjenstemän.
Härofvan är hufvudsakligen taladt om Häradsarkifven, och en sanning-
är, att städernes arkif i allmänhet befinnas i bättre förvar, än Häradenas,
men förvaringsrumen der äro likväl nästan mer, än de på landsbvgden,
utsatta för eldfara, helst uti de många med trähus bebyggda mindre stä¬
derna. Af detta och andra skäl, som här nedan närmare skola omförmä-
las, böra arkifven i städerna icke helt och hållet undantagas från hvad om
Häradsarkifven kan komma att förordnas. Lagmansrättsarkifven kunna der¬
emot förblifva der de äro, emedan, märkvärdigt nog, i dessa, så vidt jag
kunnat erfara, finnas högst få äldre domböcker.
Innan jag talar om de fördelar eller olägenheter, som äro förenade med
detta likasom med hvarje annat förslag, bör jag bemöta den invändning,
som sannolikt skall göras, att nemligen, då ifrån början af sextonhundra¬
talet, jemlikt stadgandet i 15 punkten af 1614 års Rättegångsordinantia, un-
derrätternes domböcker skolat insändas till Hofrätterna, derstädes böra fin¬
nas exemplar af samma domböcker, som förekomma i stads- och härads¬
arkifven. Härvid är dock att märka att, äfven om denna föreskrift i alla
tider blifvit noggrannt iakttagen, en betydlig del af dessa äldre handlingar
gått förlorad genom den eldsvåda, som i början af detta sekel öfvergick
Kongl. Svea Hofrätts arkif; att, hvad Kongl. Göta Hofrätts arkif angår,
detsamma, som bör innehålla de äldre domböckerna från de Rätter, hvilka
nu lyda under Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, befinner sig,
på sätt jag i den år 1864 utgifna embetsberättelse!! (sid. 99) anmält, till
följd af arkiflokalens usla beskaffenhet, i ett så oordnadt skick, att dess
innehåll icke kunnat af mig utrönas; samt dessutom att i stads- och hä¬
radsarkifven anträffas domböcker äldre, än förut omnämnda föreskrift.
Bland fördelarne af det förslag, jag sålunda framstält, nämner jag
133
först och främst, att derigenom värdefulla fornlemningar icke allenast räd¬
das undan en på ganska nära håll hotande förstöring, utan ock att de
samma, då de blifva på ett ställe sammanförda, bättre kunna efterses
och vårdas samt erbjuda sig beqvämligare åt forskare i våra häfder, hvari¬
genom dessa fornskatter kunna tillgodogöras, innan de efter förgängelsens
lagar gå förlorade; vidare att, genom dessa handlingars samlande på ett
ställe, der personer finnas, som äga insigter och vana att med tillförlitlig¬
het utröna deras innehåll, det blifver en möjlighet för sådana, vare sig en¬
skilda personer eller sainhälligheter, som för sin rätts bevarande hafva dessa
handlingar af nöden, att om deras innehåll blifva underrättade och, der så
erfordras, kunna undfå afskrifter riktigt och säkert affattade samt trovär¬
digt bestyrkta, hvilket deremot svårligen låter sig göra i landsorterne, der
förmågan att läsa och rätt förstå dylika gamla urkunder hos få, icke ens
hos alla domare, är att påräkna. Slutligen torde det ock på många stäl¬
len anses såsom en fördel att, genom dessa äldre domböckers och hand¬
lingars bortflyttande, de hittills varande trånga förvaringsrumen blifva ännu
någon tid tillräckliga, så att kostnaden för deras utvidgning kan undvikas.
Bland olägenheterna åter framstår först den, att nämnda samlingar,
som uppkommit i ändamål att vara tillgängliga till upplysning i framtida
rättstvister, aflägsnas från orten och vid behof icke utan besvär och kost¬
nad kunna anlitas. Denna olägenhet torde dock vid närmare betraktande
förlora sin betydelse. Det är visst sannt, att en gammal handling, som för
något ändamål behöfves, lättare åtkommes uti ett arkif i den ort, der hon
skall användas, än i ett arkif i hufvudstaden; men om icke någon person
i nämnda ort kan läsa handlingen, än mindre af densamma lemna en till¬
förlitligen bestyrkt afskrift, så måste handlingen skickas måhända just till
hufvudstaden på det att densammas innehåll må utrönas och i allmänt läsbar
skrift återgifvas, och denna omväg torde medföra besvär och omkostnader,
möjligen större, än de som här ofvan omförmäldes.
Någon olägenhet skulle vidare kunna anses vare förenad med sjelfva
flyttningen af dessa handlingar; men då årstid och lämpligt tillfälle finge
väljas, borde med våra nuvarande kommunikationer denna icke anses så
besvärlig, helst som mängden af dylika äldre handlingar i sjelfva verket ej är
betydlig- Jag har upprättat och intager såsom bilaga till denna berättelse
en uppgift, så fullständig jag kunnat få den, på de domböcker och hand¬
lingar, tillhörande den ofvan uppgifna tiden före år 1736, som förvaras uti
ifrågavarande arkif*); och bör dervid märkas, det domböckerna för dessa
äldre tider icke äro till omfång jemförliga med nutidens. En dombok från
sextonhundratalet upptager stundom ej mer än fem till tio skrifna blad,
*) Se Bilagan lil.
134
För dessa äldre tider äro också domböckerna vanligen inbundna, ocb ett
band kan innehålla domböcker för tio till tjugu år.
Icke den minsta svårigheten torde till slut yppa sig vid beredande
af förvaringsrum här i lmfvudstaden för en dylik samling af gamla hand¬
lingar; dock vill jag hoppas att icke ens denna svårighet skall befinnas
oöfvervinnelig.
Med flit har jag icke upptagit bland olägenheterna den svårighet, som
här och der kan uppstå, att erhålla häradsboernes eller stadsinnevånarnes
bifall till en dylik bortflyttning af deras tillhörigheter, emedan jag anser
en slik flyttning, utan nämnde vederbörandes hörande och samtycke, icke
böra ifrågakomma, förutsatt att de sjelfva taga nöjaktig vård om deras
arkif, ty så oinskränkt lärer deras äganderätt i detta fall ej böra anses,
att de saklöst skulle kunna låta dessa fornlemningar förfaras. Det bör
dock icke vara att förmoda, att något härads eller tingslags eller nå¬
gon stads innevånare skola förbise angelägenheten deraf, att dylika
fornskatter vårdas och att hvad af deras innehåll, som det förtjenar,
bringas till samtids och efterverlds kännedom. Den känsla för land
och folk, som bildar fosterlandskärleken, omfattar icke innerligare landet
och folket i sin helhet, än den fäster sig vid enskilda trakter, som blifvit
genom barndomens eller en längre vistelses minnen dyrbara, och vid de
O o t
slägter, som der bo och bott. I detta förhållande ligger en grund att an¬
taga, det innevånarne i hvarje stad, hvarje trakt af landet hafva ett särskildt
interesse att se deras stads, deras trakts fornminnen vårdade, densammes äldre
historia bearbetad och i dagen lagd; och detta, är ett bland de skäl, som föran-
anledt mitt förslag. Med framhållande af denna och de andra här ofvan
andragna fördelar, hvilka förslagets utförande skulle hafva med sig, hoppas
jag, att bemälde vederbörandes medverkan dertill i de flesta fall skall vin¬
nas, och der detta ej blifver händelsen, der staden eller häradet vill fort¬
farande behålla hos sig dessa fornskatter och visat sig med omsorg vårda
dem, der kan och bör naturligtvis något intrång i denna deras goda rätt
icke göras.
I afseende på förslagets verkställighet, har jag tänkt mig så böra för¬
ordnas, att sedan vederbörande menigheter blifvit genom Konungens Be-
fallningshafvandes försorg deröfver hörde, handlingarnes flyttning från ar-
kifvet i den stad eller härad, som flyttningen medgifvit, skulle verkställas,
på statsverkets bekostnad, genom vederbörande Rådstufvurätts och Dom-
hafvandes försorg, med anlitande, der så erfordrades, af kronobetje-
ningens biträde; hvarefter de hitsända transporterna borde af någon eller
några dertill förordnade tjenstemän i Riksarkifvet emottagas, i anvisadt för¬
varingsrum uppställas, ordnas och förtecknas. Dessa domböcker och hand¬
135
lingar skulle derefter såsom andra offentliga handlingar hållas tillgängliga
och afskrifter derur, när sådana äskades, afbemälda tjenstemän emot lösen
expedieras.
Närmare bestämningar har jag ansett ett förslag, sådant som detta,
icke böra innefatta. Lyckas det tillvinna sig någon uppmärksamhet, lära
anordningarne för dess verkställighet lätteligen kunna uppgöras.
I sammanhang med detta bör ett annat förslag följa. Det har sanno¬
likt icke undgått den läsare, som skänkt en allvarligare uppmärksamhet
åt det nyss framstälda förslaget, att en del af de skäl, som för detsamma
blifvit anförda, gälla äfven såsom anledning till vidtagande af någon åtgärd
med de domböcker och handlingar, hvilkas flyttning ej blifvit föreslagen.
Det kan nemligen icke nekas, att förvaringsrumens bristfälligheter skada
äfven de yngre domböckerna och handlingarne, ehuru icke så märkbart sorn
de äldre. Det är således af nöden att fortfarande uppmärksamhet egnas
åt arkiflokalernas tillbörliga underhåll. Men det är icke blott för förstö¬
relse dessa handlingar böra skyddas, de måste ock bevaras för förskingring.
I min berättelse till sistförflutne Riksdag (sid. 145) har jag visat huru
lätt särskilda delar af domböcker förskingras och förkomma när, såsom
nu på många ställen sker, domböckerna få förblifva oinbundna. I anledning
deraf förmälde jag, på nyssåberopade ställe, huru önskligt det skulle vara
att »erhålla ett lagbud, som både stadgade skyldighet för domaren och
domstolen att ombesörja domböckers och protokollers inbindning inom viss
bestämd tid och tillika föreskrefve, hvarifrån kostnaden dertill skulle tagas.
Denna kostnad hemstälde jag då böra drabba rättskommunen, häradet,
tingslaget eller staden, då fråga vore om inbindning af äldre handlingar;
men för en kommande tid, kunde denna kostnad, sorn blifver mindre be¬
tungande i samma mån som han år för år afbördas, påläggas domaren eller
domstolen, der ej annorlunda vore genom stadga eller häfd vedertaget.
Ehuru denna framställning vid sistförflutne Riksdag icke lyckades
vinna uppmärksamhet, måste jag dock nu förnya densamma, dertill föran¬
ledd af ökad erfarenhet om den fara för förskingring, som det närvarande
förhållandet innebär, då en så betydlig del af domböcker och protokoll
i arkifven ligger oinbunden.
Till slut bör jag äfven yttra några ord om lagskipning ens tillstånd.
Omdömena derom hafva på senare tiden någon gång utfallit ofördelaktiga
inom tidningspressen, utan att detta ändock, så vidt jag kunnat erfara, be¬
visar, att någon förändring till ett sämre inträdt- Ett utvidgadt bruk af
136
tryckfriheten drager under skärskådan allt flera föremål för granskning och
betraktelse. När det då inträffar, att ett och annat rättsfall synnerligen
egnar sig att sysselsätta allmänna uppmärksamheten, utgöra dessa händel¬
ser begärliga ämnen för dylika betraktelser, den ena öfverbjudande den
andra ej mindre i granskningens än ock i framställningens skärpa. Det har
dervid icke sällan händt, att betraktaren, gifvande vika för den förklarliga be¬
nägenheten att hafva domslutet öfver ett rättsfall ju förr desto heldre fär¬
digt, lemnat åsido både den mödosamma och tidsödande forskning, som är
af nöden för sakförhållandenas tillförlitliga utredning, och det allvarliga och
samvetsgranna begrundande, som lagstadgandenas tillämpning kräfver; hvaraf
åter följt, att sedan domslutet på nämnda sätt blifvit afsagdt, de sedermera så
småningom framträdande närmare omständigheterna i saken ej blifvit sedda
ur fullt opartisk synpunkt, ej fått gälla hvad de bort, på det att icke det
på förhand gifna domslutet skulle behöfva återtagas. Då ett sådant förfa¬
rande, i sig sjelft förkastligt, ofta nog förenats med sanningslösa och orätt¬
visa tillvitelser, än emot lagstiftningen än emot domaren, har det varit att
beklaga, mest i den frihets namn, under hvars skydd det kunnat äga rum;
ty tryckfriheten, liksom all annan frihet, har för sin tillvaro att frukta ej
blott magten ock våldet, utan hon kan genom missbruk förstöra sig sjelf.
När nemligen denna frihet brukas lättsinnigt och obetänksamt, eller i lög¬
nens och illviljans tjenst, eller till att egga eller smeka menniskornas sämre
lidelser, förlorar hon allt mer och mer i aktning och förtroende hos allmän¬
heten, så att till slut ingen lyssnar till hennes ord, då hon, sin ädla kallelse
likmätigt, någon gång med allvar och fog förer den kränkta rättens, den
förhållna sanningens, eller den hämmade upplysningens talan.
En tillfredsställande företeelse är det imedlertid att, efter hvad jag
kunnat märka, icke några tecken antydt, att domstolarne låtit sagda miss¬
bruk verka till någon rubbning i deras lugna, opartiska hållning eller vilse¬
leda deras bemödanden att söka sanningen och skipa rättvisan. Detta
bland annat, synes mig vittna derom, att Sveriges domare-korps fortfarande
äger grundade anspråk på det vitsord, som förut i dessa berättelser blifvit
densamma lemnadt, för sjelfständighet, rättsinnighet och oväld.
Men lagskipningens tillstånd beror ej uteslutande på dessa egen¬
skaper. Det är ej nog, att domaren vet och vill det rätta; han måste
med outtröttelig nitälskan göra sin rättrådighet gällande, så att rättvisan
blifver en verklighet inom samhället. Dertill fordras, att när ett rättsför¬
hållande blifvit stördt och domarens åtgärd förthy anlitas, han oaflåtligen
vinnlägger sig derom, att, i hvad på honom beror, nämnda rättsförhållande
må, så fort ske kan, återställas i sitt behöriga skick. Snar rättvisa är
dubbel
137
dubbel rättvisa. När domaren i detta afseende gör sin pligt, är det lag¬
stiftningens fel om, i följd af ofullkomliga och olämpliga stadganden, rätt¬
visans gång förlamas och försenas.
Att i bägge afseendena något brister, har jag i en föregående berättelse
antydt, vid af han dlandet af frågan om vår lagskipnings största fel, långsam¬
heten. Då jag nu återkommer till detta ämne, har jag visserligen icke att
meddela någon inträffad väsentlig förändring till ett bättre i nämnda hän¬
seende, men jag bör göra rättvisa åt de goda sträfvanden till ett dylikt mål,
som visat sig. I min år 1864 utgifna berättelse, likasom i denna, har jag
antecknat, huruledes balansen hos Högsta Domstolen minskat. Hos Hof-
rätterna kan förhållandet i detta afseende ej heller anses hafva i det hela
försämrats, om ock hos en bland dem balansen af särskilda orsaker så ökat,
att en tillfällig förstärkning af arbetskrafterna måst äga rum. Vid Råd-
stufvurätterna äro, efter hvad jag under embetsresorna trott mig märka,
balanserna betydligt minskade, hvartill den nya konkurslagen, som ansen¬
ligen inskränker domstolarnes befattning med detta slag af mål, förut ofta
de arbetsdrygaste, utan tvifvel varit en mäktigt bidragande orsak. Hos
Häradsrätterna låter sig förhållandet med balanserade mål icke utan mycken
svårighet utrönas, i brist på diarier, hvilkas införande åter skulle hafva
med sig alltför stort besvär, i betraktande af den ensame domarens ändock
nog mångfaldiga göromål.
I det afseende deremot, att målens handläggning genom uppsko f oskä¬
ligen uttänjes, fruktar jag, att någon förbättring icke inträdt, vare sig vid
det ena eller andra slaget af underrätter? Detta missbruk, så allmänt och
på så grundade skäl öfverklagadt, kan dock svårligen utan angifvelse i sär¬
skilda fall uppdagas och beifras af någon annan myndighet än Öfverrätterna,
som hafva det för ögonen i de mål, hvilka genom vad eller besvär full¬
följas. Till angifvelser åter i detta fall äro tvistande parter icke särdeles
benägna, ty dels förstå de icke sjelfva att bedöma saken, dels frukta de,
som det heter, att stöta sig med domstolen; och när de begagna sakförare,
hvilka vanligast aflönas, i förhållande till antalet af de rättegångsdagar, på
hvilka målet förevarit, hafva dessa en gifven fördel af tidsutdrägten. Till
det ondas minskande, om icke fullkomliga afhjelpande, är det derföre syn¬
nerligen af nöden, att Öfverrätterna med större stränghet, än den som hit¬
tills varit använd, befordra slika missbruk till laga beifran.
Med detta sammanhänger ett annat missförhållande, som icke sällan åbe¬
ropas såsom ursäkt för det förra, men visat sig tillika medföra andra menliga
följder, jag menar det täta ombytet af ordförande i underdomstolarne, företrädes¬
vis på landet. Det kan nemligen ej med billighet fordras, att en domare, som
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1S65 års riksdag. 18
138
måhända endast några dagar före ett häradsting, hvilket han bör förrätta,
emottagit sitt domareförordnande, skall vara beredd att fälla dom i en mängd
af mål, som från ting till ting, kanske under åratal, varit uppskjutna, och
i hvilka protokoller och handlingar växt till digra akter. Han tillgriper
derföre ganska naturligt den första bästa förevändning att befria sig från
ett sådant arbete, hvartill tiden ofta nog är otillräcklig, äfven om han icke
skulle sky mödan. Och vid ett följande ting—kommer en ny ordförande,
som, med eller mot sin vilja, begår samma fel.
Huru detta onda skall botas, är icke lätt att säga. Det är nemligen
gifvet, att så länge den ständige domaren, i trots af tilltagande ålder pch
oförmåga att sitt embete sköta, måste för sin utkomst bibehålla detsamma,
har han behof af ställföreträdare; och lika gifvet är det ock att, om landet
skall kunna påräkna att äga till ständiga domare erfarne och skicklige män,
de personer, som en gång skola erhålla sådana platser, måste förut hafva haft
tillfälle till öfning i domarevärf. T det förra förhållandet skulle någon för¬
ändring kunna ernås derigenom, att ständige domare, som uppnått en viss
högre ålder eller eljest blifvit oförmögne att embetet förvalta, pensionerades;
men det senare förhållandet komme i allt fall att qvarstå. Medan båda
fortfara i oförändradt skick, har jag icke kunnat finna något lämpligare sätt
att minska deras antydda menliga verkningar, än att öfverrätterna mpd
ospardt nit och omtanka tillse, dels att tjenstledighet icke utan de gilti¬
gaste orsaker beviljas ständige domare eller sådana, sorn innehafva lång¬
variga förordnanden, dels ock att, så vidt möjligt är, en och samma ställ¬
företrädare förordnas i samma domsaga eller tingslag, och att samma personer
bibehållas vid de långvariga förordnandena.
Men ombytet af domare verkar menligt ej allenast vid underdomsto-
larne, utan äfven vid öfverrätterna. Sålunda har, företrädesvis i afseende på
Kongl. Svea Hofrätt, länge varit öfverklagad den olägenhet, att ett så betydligt
antal af Hofrättens ständiga ledamöter dragas till andra befattningar, såsom
Revisionssekreterare-beställningar, Expeditionschefsplatser inom Statsdeparte-
menten m. m., och att, i följd deraf, Hofrättens domsrätt utöfvas af jem¬
förelsevis yngre och förthy mindre erfarne domare. Naturligtvis är denna
klagan riktad emot Hofrättsledamöternas förflyttande från deras ständiga
befattningar genom tillfälliga förordnanden, ej deras befordrande till andra
platser, hvaremot någon anmärkning ej skäligen kan göras. Denna klagan
har flera grunder. En är den, att det täta ombytet af ledamöter på de
särskilda divisionerne af Hofrätten gör arbetet för de beständigare leda¬
möterna tröttande och motbjudande. När nemligen en ny och ovan ledamot
inkommer på en division, måste de äldre och erfarnare sysselsätta sig med
hans inöfvande, undervisa honom om de der rådande åsigter i förekommande
139
rättsfall, upprepa grunderna för dessa åsigter, rätta hans skrifsätt till öfver¬
ensstämmelse med det vedertagna, o. s. v. Då sådant tidt och ofta in¬
träffar, sättes desse äldre ledamöters tålamod alltjemt på nya prof, och
missbelåtenheten ökas derigenom, att ärendenas gång fördröjes, utan att
deras behandling derpå vinner; ty det är ej till de vigtigare rättsfrågornas
mogna begrundande och noggranna pröfning, som mesta tiden åtgår, utan
till förarbetet eller efterarbetet, d. v. s. till föredragningen och uppsättningen till
och med af de vanligaste mål, dessa arbeten, som annars kunna gå så lätt och
obehindradt, då genom längre bekantskap emellan de samarbetande det inbör¬
des förtroendet trädt i stället för den ängsliga och tidsödande ömsesidiga
granskningen å nämnda föredragning och uppsättning, hvartill den gemen¬
samma ansvarigheten för Rättens beslut och öfriga åtgärder manar. En annan
grund för samma klagan ligger deri, att det för allmänhetens oförvillade
blick måste förekomma besynnerligt, att en öfverrätt, som skall pröfva och
afgöra de mål, hvilka parterna fullfölja från underrätterna, består till icke
obetydlig del af bisittare, de der i theoretisk underbyggnad vanligen icke
icke stå öfver dem, som i första instansen dömt, men till år och erfarenhet
i domarevärf merändels äro underlägsna, så att de någon gång helt nyss
förut varit lärlingar hos dem, hvilkas domslut de såsom öfverdomare skola
pröfva. Denna grund till klagan, som äfven har sin tillämpning på öfver¬
sätter, sammansatta till god del af jemförelsevis yngre och mindre erfarne
ständige ledamöter, är icke något nytt förhållande, och vår samtid har icke
skuld deri, om ej i så måtto, att det fått oförändradt fortfara. Imedlertid
synes orsaken till detsammas uppkomst ej vara svår att spåra. Det är
utan tvifvel det stora missförhållandet emellan underdomarens och öfver-
domarens aflöning som härtill varit vållande. Deraf har följt, att insigts¬
full och erfarne underdomare icke, såsom den naturliga ordningen tyckes
fordra, sträfvat till öfverdomare-beställningar utan till en bättre domsaga
eller en bättre borgmästarebefattning. Det finnes tvärtom exempel att
öfverdomare sökt och äfven någon gång erhållit underdomareplats. Visser¬
ligen kan det sägas, att rättsskipningen i viss mån härpå ieke lidit eller lider, i
anseende till den utomordentliga vigt och betydenhet, underdomarens kall
äger, derigenom, att han från begynnelsen handlägger alla rättstvister och
brottmål och på dem trycker stämpeln af sin uppfattning, den må vara
riktig eller oriktig; att han står i omedelbar beröring med folket och, der
han är utmärkt genom insigter, redbarhet och sjelfständighet, utöfvar medelst
sin personlighet, sitt råd, sitt omdöme, äfven utom domstolen, ett omiss¬
känneligt inflytande på den ort, der han har sin verksamhet; men hvilken
vinst skulle det icke vara för lagskipningen i sin större allmännelighet,
om en så utrustad man, efter att hafva i sin nyss beskrifna verksamhet
140
under några år samlat erfarenhet, förflyttades till en öfverrätt, der han i
ännu högre grad och ännu större omfattning finge verka för sitt fosterland —
Och efter den sålunda bortflyttade lomme en ny domare för att samla erfaren¬
het, vinna anseende, utöfva ett nyttigt inflytande på orten och derefter ingå i
en vidsträcktare och högre verksamhetskrets. Detta skulle vara en naturlig och
för rättskipningen, så i under- som öfverdomstolarne, helsosam ordning.
Ofvannämnde missförhållande emellan öfver- och underdomarens löne¬
förmåner har numera blifvit till någon del minskadt, genom den reglering
af domsagorna, som snart gått i verkställighet öfver hela riket. Denna re¬
glering, om hon ock i särskilda fall gifvit grundad anledning till den
klagan, att en och annan domares aflöning blifvit så knappt tillmätt, att
under missgynsamma omständigheter hans oberoende utkomst äfventyras,
kan dock anses, i förening med den tillökning i aflöningen, som på senare
tiden kommit öfverdomarena till godo, böra blifva uti det i fråga varande
afseendet nyttigt verksam. Det är dock icke att tänka, att härigenom
ofvanbeskrifna olägenheter skola helt och hållet afhjelpas. Och när så
är, när det ännu icke är att förvänta, att underdomare i allmänhet skola
kunna och vilja söka eller emottaga öHerdomarebefattningar — synes det
mig vara värdt att allvarligen ifrågasätta, huruvida icke till lönernas ytter¬
ligare höjande för Hofrätternas ledamöter någonting bör göras, förutsatt, att
dermed kunde vinnas det mål, att i Hofrätterna samlades ett urval af
domare, som genom föregående längre tjenstgöring vid underrätterna, vare
sig i stad eller på landet, eller ock undantagsvis vid ett eller annat exsekutivt
eller administrativt embetsverk, gjort sig bekanta med folkets seder och
bruk, med jordbrukets, handelns och de öfriga näringarnes behof och for¬
dringar, med beskattnings- och polisförhållandena m. m., hvilken erfarenhet
för en öfverdomare, om han skall vara sitt kall vuxen, är så oumbärlig.
Innan förhållandena äro så ordnade, att en skicklig och erfaren ständig
domare på landet eller i staden, utan att äfventyra ekonomiskt obestånd
eller nedtyngande bekymmer för sin och de sinas nödiga utkomst, kan
emottaga plats i en öfverrätt, skola dessa rätter fortfarande nödgas sakna
mången ledamot, som för deras gagn och anseende skulle vara af stort
värde. Härvid kan visserligen invändas, dels att genom en slik anordning
det kunde inträffa, att öfverrätterne blefve tillflyktsorter för personer, hvilka
i underordnade, mödosamma och besvärliga anställningar förbrukat sina
bästa krafter och dåmera sökte hvila och lugn, dels ock att verklig juridisk
bildning och erfarenhet, sådana en öfverdomare bör äga dem, ingalunda
grundläggas genom sysselsättningen vid underdomstolarne, särdeles på landet,
der domaren, ensam och utan tillfälle till rådplägning med andre lagfarne,
måste, så att säga, utbilda sig sjelf, hvarigenom han löper fara att råka i
*
141
ensidiglieter, då deremot ofvanberörda egenskaper lättare och fortare förvärfvas
i en öfverrätt, der sakerna, i följd af flera lagfarna personers deltagande i
deras handläggning, noggrannare uppfattas oell mångsidigare öfvervägas,
på samma gång som lagbuden skarpsinnigare pröfvas och domsluten om-
sorgsfullare formas och affattas. Den förstnämnda af dessa invändningar
torde vara vederlagd med den erinran, att en öfverdomare, som genom hög
ålder eller bräcklighet blifvit mindre arbetsför, kan genom pensionering för¬
flyttas från sin plats, en utväg sorn visat sig under närvarande förhållanden
alltför sällan kunna användas i fråga om öfveråriga och otjenstbara under¬
domare. Hvad åter den senare invändningen beträffar, så har det visst icke
varit meningen att påstå, det en underdomare, äfven med sin erfarenhet
alltid skall blifva en skicklig öfverdomare. Deremot må det icke anses
alltför vågadt att påstå, det ett flertal af personer med mognare ålder och
insigter, i förening med förvärfvad erfarenhet och kännedom om de för¬
hållanden, som utbildat sig och herrska inom det praktiska lifvet i olika
trakter af landet, skall under samarbete kunna åstadkomma en grundligare
lagskipning, än den, som tillvägabringas af yngre män, saknande nämnda
erfarenhet, och hvilkas insigter, om än goda, likväl icke hunnit tillräcklig
mognad och fasthet, för att desse unge män, äfven med de renaste uppsåt
och den bästa vilja att göra rätt, icke skola vara utsatta för den farliga
frestelsen att taga klyftighet för skarpsinnighet och att anse en väl sam¬
manfattad dom lika med ett rättvist och välbetänkt domslut.
Det är, såsom ofvan nämndes, hufvudsakligen i Svea Hofrätt, som
olägenheterna af ledamöters täta ombyte mest låtit känna sig. I de öfriga
Hofrätterna, synnerligast i Göta Hofrätt, har förhållandet härutinnan varit
bättre. Att emedlertid nämnda olägenhet för Svea Hofrätt ej varit af veder¬
börande förbisedd, visar sig deraf, att på senare tider åtskilliga tillförord¬
nade Revisionssekreterare blifvit tagna ur de öfriga Hofrätterna. I sakens
natur ligger det dock, dels att vid hastigt inträffande behof biträden sökas
i den närmaste Hofrätten, dels ock att åtminstone de ständige ledamöterna
i de öfriga Hofrätterna mer sällan finnas hågade att emottaga ett tillfälligt
förordnande, som medförer kostnaden af flyttning och af dyrare uppehälle
i hufvudstaden.
Härmed äro befintliga brister antydda, men det är icke lika lätt att
finna botemedlen. Utom dem, som jag här ofvan tillåtit mig att anvisa,
synes det mig, sorn skulle på klagan öfver täta ombyten af ledamöter i
Hofrätterne och öfver det missförhållande i ålder och erfarenhet, som råder
emellan öfver- och underdomare, kunna och böra göras något afseende, åt¬
minstone på det sätt, att behöfliga tillförordnade ledamöter i Hofrätterne
icke så ofta, som hittills, tagas ibland Hofrätternes yngre tjenstemän
<(
142
utan företrädesvis ibland sådana personer, sorn under en längre tid i
landsorterne innehaft och väl skött domareförordnanden samt med den
erfarenhet, de förvärfvat, kunde inom Hofrätterna till någon del ersätta den
förlust, dessa öfverrätter i min tanke lidit och lida deraf att, på sätt nämndt
är, skicklige och erfarne underdomare så sällan söka platser inom dessa
Rätter. Möjligen kan för en dylik anordning det hinder hittills hafva mött
att arfvodet för dylika biträden i Hofrätterna varit så ringa, att äldre obe¬
fordrade domare dermed icke kunnat nöjas; men ett sådant hinder kan helt
säkert utan någon nämnvärd uppoffring för statsverket, undanrödjas, hvarpå
jag tillåter mig fästa Rikets Ständers benägna uppmärksamhet. Hvad åter
angår det öfverklagade förhållandet, att Hofrätternes ständige ledamöter
dragas såsom tillförordnade Revisionssekreterare till Justitie-revisiönen, så
skulle till afhjelpande deraf utan tvifvel verksamast bidraga, att tjenstgö-
ringen och befordringarne inom sistnämnda verk ordnades med beräkning
att uppfostra och vid verket fästa personer, som vore skickliga att uppe¬
hålla åtminstone hastigt behöfliga, tillfälliga Revisionssekreterare-förordnan¬
den. Till dylika förordnanden borde ock kunna användas sådana per¬
soner, som dem jag här ofvan föreslagit till biträdande ledamöter i Hof-
r ät terne.
Den olägenhet, som åtföljer ständige Hofrättsledamöters användande
till nämnda förordnanden, inträffar ock i ännu högre grad, när dertill, såsom
någon gång skett, tagas ständige domare på landet; ty ombyte af domare
i Rätter, der endast en lagfaren finnes, måste alltid blifva för rättskipningen
menligare, än ett sådant i domstolar, bestående af flera lagfarna.
Under sistförflutna år omfattade min embetsresa delar af Söderman¬
lands, Ostergötlands, Kalmar, Blekinge, Christianstads, Malmöhus, Krono¬
bergs och Jönköpings, Stockholms och Upsala län, och under innevarande
år har jag besökt Gefleborgs, en del af Westernorrlands, Jemtlands, samt
delar af Kopparbergs och Westmanlands län; och skola de under dessa
resor hållna diarier jemte mina öfriga diarier och registratur till Lagut¬
skottet varda öfverlemnade.
Till fullgörande af den i 14 § af Instruktionen för Justitie-Ombuds-
mannen lemnade föreskrift, angående redovisning för behandlingen af Rikets
Ständers hos Kongl. Majit anmälda beslut och gjorda underdåniga hemställ¬
ningar, har jag förskaffat mig från Kongl. Statsdepartementen uppgifter
143
dels på de så beskaffade beslut och hem ställningar, som under sist-
förflutna riksdag till Kongl. Maj:t inkommit, och blifvit af Kongl. Maj:t
gillade, utfärdade och i verket, stälda; varande i enlighet dermed förteck¬
ning jemväl upprättad öfver dem, som icke blifvit i nåder afgjorda;
dels ock öfver de äldre beslut och hemställningar, som i min berättelse
till sistförflutna riksdag upptogos såsom helt och hållet eller till någon del
oafgjorda samt öfver de åtgärder, som med dessa under tiden blifvit vid¬
tagna. Dessa uppgifter tillika med en tabell öfver de underdåniga skrif-
velser, som vid sistförflutna riksdag af Rikets Ständer aflätos, finnas in¬
tagna i Bilagorna I och II till denna Berättelse.
Stockholm i Oktober 1865.
i\. A. Fröman.
Arvid Ulrich
«■
>\ i
BILAGOR
TILL
RIKETS STÄNDERS JUSTITIE OMBUDSMÄNS BERÄTTELSE
1865.
—»***♦ ■ ■
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS E. WESTRELL, 1865.
1.
Uppgift från de särskilda Kongl. Stats-departeménten på Rikets Ständers
under Riksdagen åren 1862 och 1863 aflåtne underdåniga skrifvelser, jemte
anteckning om de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagne*)
l:o Honyl. JuMliUe-departemenU*!.
1:0 Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 27 December 1862, angående de
af Rikets Ständer vid 1862 års Riksdag beslutade förändringar och tillägg till Rikets
Grundlagar (4.)
1863 den 5 Januari blef denna skrifvelse inför Kongl. Majit i Stats-rådet anmäld och af¬
gjord, med anledning hvaraf svar blifvit Ständerna meddeladt å Rikssalen dels den 20 Januari
och dels den 16 November samma år.
2:0 af den 17 Januari 1863 i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om
antagande af en författning angående giftermål emellan kristen och mosaisk trosbe¬
kännare (12.)
1863 den 27 Januari i Stats-rådet anmäld och Nådig förordning utfärdad under den 20 i
samma månad, då Rikets Ständers ifrågavarande underdåniga skrifvelse i Plenum Plenorum
å Rikssalen aflemnades.
3:o af den 14 Januari 1863, i anledning af Kongl. Majrts Nådiga Proposition om
antagande af en författning angående förnyande af Svensk myndighets beslut, som
förlorat sin exsecutiva kraft i fremmande stat (13.)
1863 den 27 Januari i Stats-rådet anmäld och nådig förordning utfärdad under den 20 i
samma månad, då Rikets Ständers ifrågavarande underdåniga skrifvelse i Plenum Plenorum
å Rikssalen aflemnades.
4:o af den 27 Januari 1863 angående upphäfvande af 2 Cap. 5 och 6 §§. Giftermåls-
balken (16.)
') De vid slutet af hvarje rubrik, inom parenthes, utsatte siffertal visa skrifvelsens nummer i Tionde
Samlingen af Bihanget till Rikets Ständers protokoll.
1863 den 15 September har Kongl. Majit i Stats-rådet, efter högsta Domstolens hörande,
vägrat sanktion å förevarande förslag.
5:o af den 4 Februari 1863 angående upphäfvande af föreskrifterna om den s. k.
fattigprocentens utgående från sterbhus (23.)
1863 den 28 April blef ifrågavarande förslag, efter Högsta Domstolens hörande, af Kongl
Maj:t gilladt och Nådig Författning i ämnet utfärdad under den 16 November samma år.
6:o af den 4 Februari 1863 angående verkställd omröstning öfver Högsta Dom¬
stolens ledamöter (18 )
1863 den 17 Februari blef skrifvelsen i Stats-rådet anmäld och lagd till handlingarne.
7:o af den 18 Februari 1863 angående val af Justitie Ombudsman och dess sup¬
pleant (25.)
1863 den 10 Mars i Stats-rådet anmäld och lagd till handlingarne.
8:o af den 18 Februari 1863 i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition angå¬
ende pension från Allmänna Indragningsstaten åt Justitie-rådet A. F. Gyllenhammar (30.)
1863 den 17 Mars i Stats-rådet anmäld och blef afsked Justitie-rådet Gyllenhammar då
beviljadt,
9:o af den 18 Februari 1863 angående förändrad lagstiftning i fråga om upprättande
af bouppteckning m. m. (34.)
Förslaget blef den 24 Mars 1863 i Stats-rådet anmäldt och beslöt Kongl. Maj:t, att in¬
fordra dels Städernas magistraters uppgifter å beloppet af den inkomst magistratsper-
sonerne under senast förtlutne 5 år genom ifrågavarande sportler uppburit, dels ock
huruvida städernas innevånare vilja åtaga sig, att bereda magistratspersonerna ersättning
för upphörande af nämnde sportler; varande dessa uppgifter ännu icke till Kongl. Majit
fullständigt iukomne.
10:o af den 28 Februari 1863 i fråga om upphäfvande af 11 Cap. 2 § Kyrkolagen
rörande påföljderna för uraktlåtenhet att begå Nattvarden (44.)
Efter Högsta Domstolens hörande blef ifrågavarande förslag af Kongl. Majis i Stats-rådet
den 28 April 1863 bifallet och förordning under den 16 November samma år utfärdad.
ll:o af den 14 Mars 1863 angående utarbetande af förslag till en ny lag rörande
vattenrätten (57.)
Den 5 Maj samma år blef denna skrifvelse i Stats-rådet anmäld och blef åt en komité af
6 personer uppdraget att uppgöra förslag i ämnet, hvilket förslag ännu ej till Kongl. Majit
inkommit.
12:o af den 11 April 1863 angående förändring i föreskrifterna rörande ogift qvinnas
myndighet (82.)
1863 den 15 September blef förslaget, efter det Högsta Domstolen blifvit hörd, af Kongl.
Majit gilladt och förordning under den 16 November samma år utfärdad.
13:o af den 16 Maj 1863 i anledning af Kongl. Majits Nådiga proposition om anta¬
gande af en förordning angående allmänt kyrkomöte (87.)
Efter Högsta Domstolens hörande blef ifrågavarande förslag den 15 September 1863 af
Kongl. Majit i Stats-rådet gilladt och Nådig förordning under den 16 November samma år utfärdad
14:o af den 25 Juli 1863 angående bestämmande af viss tid för doms afkunnande
i Rådstufvu-rätt (114.)
Sedan Högsta Domstolen den 21 September 1863 afgifvit infordradt underdånigt yttrande,
blef ifrågavande skrifvelse den 15 December samma år i Stats-rådet anmäld, men fann
Kongl. Majit icke skäl att till förslaget lemna bifall.
15:o af den 25 Juli 1863 i anledning af Kongl. Majits Nådiga Proposition angående
afsöndring af jord från häradshöfdinge-bostället Hvetlanda, Thomas och Kullagården
i Ostra härad af Jönköpings län (107.)
Den 11 Augusti 1863 blef ifrågavarande skrifvelse i Stats rådet anmäld och Nådigt Bref
expedieradt till Kammarkollegium, för att ifrågavarande jordafsöndring till verkställighet
befordra.
16:o af den 26 Augusti 1863 angående sättet för stämnings delgifvande åt byalag,
skifteslag och annan dylik samfällighet (119.)
Den 15 December 1863 har Kongl. Majit i Stats-rådet, sedan Högsta Domstolen utlåtande
afgifvit, vägrat sanktion å ifrågavarande förslag.
17:0 af den 17 September 1863 angående reglering af utgifterna under Riks-statens
2:a Hufvudtitel (123.)
1863 den 29 September i Stats-rådet anmäld och Nådiga Bref i ämnet till vederbörande
expedierade.
18:0 af den 7 Oktober 1863 i fråga om utsträckning af tiden, inom hvilken underrätts
s. k. småprotokoll skola till Hofrätt insändas (129.)
1864 den 2 Februari har Kongl. Majit, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, med bifall til'
Ständernas förslag, låtit utfärda förordning härom.
19:o af den 7 Oktober 1863 angående bestämmande af tid för klander emot till eller
afträdes husesyn å kronojord (130.)
Den 21 Oktober samma år blef ofvannämnde skrifvelse öfverlemnat till Finans-departemen¬
tets handläggning.
20:o af den 7 Oktober 1863 angående förändrade föreskrifter i fråga om olfentliga
sladgandens kungörande å tingen (131.)
Sedan Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande, beslöt Kong. Majit den 15 December
1863, med bifall till underdåniga förslaget, att författning skulle under samma dag utfärdas.
21:o af den 21 Oktober 1863 angående ersättning till vederbörande för de i Straff¬
lagen stadgade böters indragande till Kronan (136.)
Sedan ifrågavarande underdåniga skrifvelse blifvit den 8 Mars 1864 i Stats-rådet anmäld,
hvarvid Kongl. Majit beslöt, att Stats-kontoret skulle häröfver inkomma med underdånigt
yttrande och förslag angående lämpligaste sättet för verkställande af Rikets Ständers ifråga¬
varande beslut, har Stats-kontoret den 12 Augusti 1865 med underdånigt utlåtande inkommit
hvarefter Justitie-kanslers-embetet, på nådig remiss, häröfver för sin del under den 22 i
samma månad afgifvit infordradt yttrande; och har Kongl. Majit, vid underdånig föredragning
af detta ärende den 29 August 1865, i nåder beslutat utfärdandet af kungörelse angående
anmälan af anspråk på ersättning för mistade andelar i vissa böter.
22-o af den 21 Oktober 1863 angående upphäfvande af rättigheten att börda jord
å landet (137-)
Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Majit den 15 December 1863 godkänt Rikets
Ständers ifrågavarande förslag och låtit under samma dag utfärda författning i ämnet.
23:o af den 21 Oktober 1863 angående ändring i Kongl. Förordningen den 13 Juni
1800 rörande städsel och lega af jord på landet (138.)
Sedan Högsta Domstolen öfver ifrågavarande förslag blifvit hörd, har Kongl. Majit den 22
December 1863 lemnat bifall lill Ständernas förslag och låtit utfärda Författning under
samma dag.
24:0 af den 21 Oktober 1863 angående ändring i nu gällande föreskrifter (16 Cap.
4 § Rätlegångs-balken) rörande anmälan af missnöje emot sådan Domstols i invänd-
nings-frågor meddelade beslut, hvaremot klagan icke får annorledes än i sammanhang
med hufvudsaken fullföljas (139.)
Kongl. Majit har, efter Högsta Domstolens hörande, i Stats-rådet den 2 Februari 1864
vägrat sanktion å Ständernas förslag.
25:0 af den 21 Oktober 1863 angående ändring i 4 Cap. 2 § Jorda Balken (140.)
På grund af Högsta Domstolens mot förslaget gjorda anmärkningar har Kongl. Majit, efter
Högsta Domstolens hörande den 5 Januari 1864 vägrat sanktion å förslaget.
26:o af den 7 November 1863 om förändring i lagstiftningen rörande jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof (150.) .
Sednn Högsta Domstolens yttrande blifvit under den 17 November 1863 infordradt, har
Kongl. Majit den 20 December 1864 lärklarat sig ej kunna godkänna Ständernas ifrågava¬
rande förslag, men tillika uppdragit åt Justitie-Statsministern, att framdeles underställa
Kongl. Majit förslag till Nådig Proposition i ämnet. Sedan inom Justitie-departementet nytt
förslag i ämnet blifvit utarbetadt, har Kongl. Majit den 28 Februari 1865 infordradt Högsta
Domstolens utlåtande deröfver, hvilket blifvit den 22 påföljande Mars afgifvet; varande
ärendet nu på Kongl. Majits nådiga pröfning beroende.
27:o af den 11 November 1863 angående upprättande af förslag till omorganisation
af Dom-capillen (155.)
Sedan inom Justitie- och Ecklesiastik-departementen ett förslag blifvit upprättadt till förän¬
dring af Dom-kapitlen, har Kongl. Majit under den 21 Mars 1865 infordrat utlåtanden från
Stockholms Stads- och Hof-consistorium samt samtlige Dom-kapitlen i riket, hvilka utlåtanden
ännu icke fullständigt inkommit.
28:o af den 16 November 1863 angående ändring af 2 och 3 §§ i 3 Cap. Kyr¬
kolagen (163.)
Kongl. Majit har, efter Högsta Domstolens hörande, i Stats-rådet den 13 September 1864
bifallit förslaget och låtit utfärda författning.
29:o af den 16 November 1863 angående utfärdande af ny ansvarighetslag för Ri¬
kets Ständers Fullmäktige i Banken. (160.)
Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Majit den 1 Mars 1864 sanktionerat ifråga¬
varande förslag och samma dag utfärdat författning i ämnet.
30:o af den 16 November 1863 angående utfärdande af ansvarighetslag för de af
Rikets Ständer förordnade Styrelse-ledamöter för lånekontoren i orterna. (161.)
Sedan Högsta Domstolen den 17 Februari 1864 afgifvit infordradl underdånigt yttrande har
Kongl. Maj:t under den 1 Mars 1864 utfärdat författning härom.
31:o af den 16 November 1863 angående förändring af 4 § i lagen för Rikets Stän¬
ders Rank. (162.)
Sedan Högsta Domstolen häröfver blifvit hörd, blef skrifvelsen den 19 April 1864 i Stats¬
rådet anmäld och nådig författning under samma dag utfärdad.
32:o af den 21 Oktober 1863 angående förändrade föreskrifter i afseende på tiden,
hvarifrån utfärdade allmänna författningar skola vara gällande. (141.)
Efter det Högsta Domstolen den 4 Maj 1864 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande,
har Kongl. Majit den 14 påföljande Juni uti Stats-rådet förklarat, att hvarken den af Rikets
Ständer för deras del beslutade författning kunde gillas, eller någon åtgärd, i anledning af
hvad skrifvelsen i öfrigt inuehölle, borde vid sådant förhållande nu vidtagas.
33:o af den 21 November 1863 angående förändring af lagens stadgande om ränta.
(173.)
1864 den 13 September har Kongl. Majit, efter Högsta Domstolens hörande, gillat Ständernas
ifrågavarande förslag och samma dag låtit utfärda förordning.
34:0 af den 20 November 1863 i anledning af Kongl. Majits nådiga proposition med
förslag till ny Sjölag: (164.)
Sedan Högsta Domstolen infordradt utlåtande afgifvit, blef skrifvelsen den 23 Februari 1864 i
Stats-rådet anmäld och ny sjölag under samma dag utfärdad.
35:o af den 26 November 1863 med förslag till lag om enskilda Banker utan rätt
att utgifva egna Banksedlar. (184.)
Efter det Högsta Domstolen den 18 Januari 1864 afgifvit underdånigt yttrande, blef ifråga¬
varande förslag den 1 November 1864 af Kongl- Maj:t uti Stats-rådet afslaget.
36:o af den 26 November 1863 med förslag till Lag för enskilda Banker, med rätt
att utgifva egna Banksedlar. (183.)
1864 den 26 April förklarade Kongl. Majit i Statsrådet, efter Högsta Domstolens hörande, att
itrågavarande förslag ej kunde i dess närvarande skick godkännas och anbefalldes tillika che¬
fen för Finans-departementet, att i anledning af förenämnda förslag i underdånighet anmäla
frågan om förändrad lagstiftning för enskilda sedelutgifvande Banker, med inskränkning till
sådana föreskrifter, som kunna i administrativ väg meddelas.
37:o af den 27 November 1863 i anledning af Kongl. Maj:t nådiga proposition med
förslag till ny Straff-lag. (185.)
1864 den 16 Februari, efter Högsta Domstolens hörande, i Stats-rådet anmäld och författning
under samma dag utfärdad.
38:o af den 7 December 1863 angående förändrade stadganden i afseende på frejde-
betyg. (209.)
Den 20 Januari 1865 blef ifrågavarande förslag, efter Högsta Domstolens börande, af Kongl.
Maj:t i Statsrådet hufvudsakligen gilladt och förordning samma dag utfärdad.
39:0 af den 6 December 1863 i fråga om arfsrätt för oäkta barn. (207)
Sedan Högsta Domstolen den 16 Juni 1864 afgifvit infordradt underdånigt utåtande, har
Kongl. Majit den 13 påföljande September vägrat sanktion å förslaget.
40:o af den 6 December 1863 angående närmare bestämmelser om sättet för in¬
tecknande af nyttjanderätt till fast egendom. (206.)
1864 den 13 September, efter Högsta Domstolens hörande, i Stats-rådet anmäld och nådig för¬
ordning under samma dag utfärdad.
41:o af den 6 December 1863 angående ändring af kyrkolagens stadgande (18 kap.
12 §) i fråga om sättet att begrafva sjelfspillingar och dem, som i lifstiden fört ett
ogudaktigt lefverne. (205.)
1864 den 14 Juni har Kongl. Majit, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, med bifall till stän¬
dernas förslag, låtit utfärda förordning härom.
42:o af den 6 December 1863 i anledning af dels Kongl. Majits nådiga Proposition
om antagande af en författning om nya Strafflagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall, dels ock särskilda framställningar i dermed sammanhang egande
ämnen. (204.)
1864 den 16 Februari, efter det Högsta Domstolen blifvit hörd, i Statsrådet anmäld och
nådig Författning under samma dag utfärdad.
43:o af den 6 December 1863 angående förändring i stadgandena om Giftomanna-
rätt. (203.)
1864 den 14 Juni förklarade Kongl. Majit, sedan Högsta Domstolen utlåtande afgifvit, sig
icke kunna lemna bifall till ifrågavarande förslag.
44:0 af den 7 Oktober 1863 i fråga om redovisning för arfvoden till Justitie-Stats-
ministerns ombud vid tillsyn å boktryckerierna och bokhandeln i riket. (127.)
Enär redovisning, på sätt Rikets Ständer hemställt, för dessa medel egt rum från 1863
års början, förklarade Kongl. Majit i Statsrådet, den 15 December samma år, ifrågavarande
framställning icke till någon vidare åtgärd föranleda.
45:o af den 21 November 1863 angående förändrad anordning af bönegudstjensterna
i städerna. (172.)
Sedan Högsta Domstolen den 2 Juni 1864 afgifvit infordradt underdånigt yttrande, blefvo
handlingarna den 3 Augusti samma år öfverlemnade till Ecklesiastik-departemen tet för vidare
beredning.
46:o af den 28 Februari 1863, angående utarbetande af förslag till lag emot obe¬
hörig efterbildning af konstverk. (45.) Den
1863 den 24 Mars i Stats-rådet anmäld och beslöt Kongl. Majit att förslag i ämnet skulle
inom Justitie-departementet utarbetas. Sedan ett sådant förslag blifvit upprättadt, anmäldes
det i Stats-rådet den 21 April 1865, då Kongl. Maj:t beslöt, att Öfver-intendent-embetet oell
Akademien för de Fria Konsterna deröfver skulle böras, hvilkas utlåtande inkommit, hvar¬
efter, uppå förnyad anmälan den 29 Augusti 1865, Högsta Domstolens utlåtande blifvit in-
fordradt, men hvilket ännu ej inkommit.
Stockholm den 18 September 1865.
Ex officio
Carl F. Edelstam.
2:o. Houfjl. Utri/ceå-depariemeiitet.
47:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 17 September 1863, angående
regleringen af utgifterna under Riks-statens Tredje Hufvud-Titel. (124.)
1863 den 20 Oktober inför Kongl. Majit i underdånighet föredragen och i vanlig ordning till
verkställighet befordrad.
48:o af den 24 November 1863, angående en den Svenska beskickningen i Turkiet
tillhörig, i Pera belägen fastighet. (179.)
1863 den 4 December inför Kongl. Majit i underdånighet föredragen; och är ärendet ännu
beroende på ytterligare handläggning.
3:o. JKonyl. Landtförsvars-departementei.
49:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 14 Januari 1863, angående jord¬
afsöndring från Kapitens-bostället Rredaryd Norrgården, för utvidgning af Bredaryds
församlings kyrkogård. (5.)
1863 den 27 Januari i underdånighet föredragen: och Krigs- och Kammarkollegierna anbe¬
fallda att, jemte vederbörandes underrättande om hvad härvid af Kongl. Majit och Rikets
Ständer blifvit beslutadt, verkställigheten deraf i behörig ordning ombesörja.
50:o af den 14 Januari 1863, angående upplåtelse åt Eskilstuna öfre kanal-bolag af
plats på Garl Gustafs stads gevärsfaktoris område, för en slussanläggning. (6).
1863 den 27 Januari i underdånighet föredragen: och vederbörande härom förständigade.
51:o af den 14 Januari 1863, angående upphäfvande af 84 § i Kongl. Förordningen
den 6 September 1842, rörande truppers och persedlars fortskaffande. (10.).
Bil. till R. St. Just.-Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1865. n
1863 den 27 Januari i underdånighet anmäld: oell Krigs-kollegium samt Förvaltningen af Sjö¬
ärendena anbefalda att häröfver inkomma med underdånigt utlåtande.
Sedan derefter äfven Kammar-rätten blifvit i ämnet hörd, har Kongl. Majit, vid ären¬
dets förnyade föredragning den a April 1864, beslutit om förändrad lydelse af 84 § i nämnda
Kongl. Förordning; hvarom nådig Kungörelse blifvit utfärdad.
52:o af den 24 Januari 1863, angående afsöndring och upplåtelse åt Westerviks
Tändsticks-fabriksbolag af en mindre jordrvmd från 3:dje Majors-bostället Stufverum
vid Andra Lifgrenadier-regementet. (15.)
1863 den 3 Februari i underdånighet föredragen: och vederbörande härom förständigade,
samt nödiga föreskrifter meddelade.
53:o af den 28 Februari 1863, angående ändring i Kongl. Kungörelsen den 18 Mars
1843, i fråga om ersättning åt extra Domare för syn å Militie-boställe. (47.)
1863 den 10 Mars i underdånighet föredragen: och Krigs-och Kammar-kollegierne anbefalda
att sig häröfver yttra.
Sedan härefter äfven Förvaltningen af Sjö-ärendena blifvit hörd, har Kongl. Majt, vid
förnyad föredragning af ärendet den 11 December 1863, funnit godt att, med upphäfvande
af ofvanberörda Kungörelse, utfärda nådig Kungörelse angående skjuts- och traktaments-ersätt-
ning för syneförrättare å militie-boställen.
54:o af den 18 Februari 1863, angående rättelse i gällande föreskrifter beträffande
ersättning åt Läkare-corpsens medlemmar efter Rese-reglementet och för inqvar¬
tering. (38.)
1863 den 31 Mars i underdånighet anmäld: och Krigs- och Sundhets-kollegierne anbefalda
att med gemensamt utlåtande häröfver inkomma.
Sedan härefter Förvaltningen af Sjö-ärendena, jemte Sundhets-kollegium, sig i underdå¬
nighet yttrat, i hvad frågan rörde Flottans läkare, blef ärendet i sin helhet i underdånighet
föredraget den 6 Maj 1864: hvarvid beslut fattades rörande inqvarterings-förmånerna för vissa
af Arméens och Flottans läkare. Hvad angick Provincial-läkares rang, öfverlemnades denna
del af ärendet till Ecclesiastik-departementets handläggning. — Beträffande åter frågan om
ändring af gällande resereglernentes bestämmelser rörande civile och militäre läkare, skulle
samtliga handlingarna i målet, i detta hänseende, öfverlemnas till Stats-kontoret, som genom
nådigt Bref den 30 December 1863 erhållit befallning att till Kongl. Majit inkomma med
förslag till nytt Rese-reglemente.
55:o af den 14 Mars 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition, angående utbyte
af jord emellan Kronan och Malmö stad. (52.)
1863 den 31 Mars i underdånighet föredragen: och vederbörande härom förständigade, samt
nödiga föreskrifter meddelade.
56:o af den 28 Mars 1863, angående öfverlåtande till staden Christianstad afen Kro¬
nan tillhörig tomtplats derstädes. (69.)
1863 den 14 April i underdånighet föredragen: och vederbörande härom förständigade; med
— 11 —
befallning till Krigs-kollegium att tillse, det de föreskrifva vilkoren å staden Christianstads
sida behörigen efterkommas.
57:o af den 11 April 1863, angående ersätfnings-anslag för upphörd dagsverksskyl¬
dighet till åtskilliga militie-hoställen. (75.)
1863 den 28 April i underdånighet föredragen: och vederbörande förständigade om hvad af
Kongl. Maj:t med Rikets Ständer härvid blifvit beslutadt.
58:o af den 11 April 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition, angående ut¬
vidgning af Uplands regementes mötesplats Polacksbacken. (81.)
1863 den 28 April i underdånighet föredragen: och vederbörande härom förständigade, med
uppdrag tillika åt Kammar-kollegium att föranstalta derom, att den ifrågavarande, Kronan
tillhöriga marken blefve, under stadgadt vilkor, till Krigs-kollegii disposition för det afsedda
ändamålet öfverlemnad, så snart det om densamma nu gällande arrende tilländaginge.
59:o af den 16 Maj 1863, i anledning af väckt fråga om hemmanet Jlfl Fångamons,
j mantal, i Jemtlands län, befriande från rotering. (91.)
1863 den 29 Maj i underdånighet föredragen: och remitterad till utlåtande af Krigs- och
Kammar-kollegierne.
1864 den 13 December, sedan Kollegierncs utlåtande inkommit, ånyo föredragen: och
skulle denna fråga närmare tiden för instundande riksdag blifva föremål för Kongl. Maj:ts
pröfning, i afseende på Propositions aflåtande i ämnet till Rikets Ständer.
60:o af den 25 Juli 1863, angående öfverlåtelse till staden Malmö af förra fästnings-
bastionen Nyköping. (100.)
1863 den 11 Augusti i underdånighet föredragen: och vederbörande om Kongl. Maj:ts och
Rikets Ständers beslut förständigade.
61:o af den 25 Juli 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition angående upplå¬
telse till Stockholms stad af Kronan tillhörig mark, för anläggning af strandgata ut¬
efter Ladugårdslands-viken från Nybron till Fredrikshof. (101.)
1863 den 11 Augusti i underdånighet föredragen: och vederbörande om Kongl. Maj:ts och
Rikets Ständers beslut förständigade.
62:o af den 25 Juli 1863, angående kostnadsfri upplåtelse, för den tillämnade jern¬
vägen emellan södra stambanan och Landskrona, af viss del utaf Kronans omkring
nämnde stad befintliga fästningsverk. (103.)
1863 den 11 Augusti i underdånighet föredragen och remitterad till utlåtande af Krigs¬
kollegium.
Sedan detta utlåtande den 9 Mars 1864 inkommit, blef målet öfverlemnadt till Civil¬
departementet.
63:o af den 25 Juli 1863, i anledning af Kongl. Maj:st Proposition om tillägg i 15
§ af Kongl. Kungörelsen den 13 November 1860, angående den allmänna Bevä¬
ringen. (112.)
1863 den 11 Augusti i underdånighet föredragen: och nådig Kungörelse i ämnet genom
trycket utfärdad; hvarjemte och beträffande den beviljade rese-ersättningen och aflöningen
— 12 —
åt Officer, som utses att pröfva beviiringsskyldige skarpskyttars vapenfärdighet, vederbörande
derom förständigades med föreskrift att, vid Officerares beordrande till dylik pröfning, rege¬
ments- och Corps-chefer egde att tillse, det kostnaden för Kronan i detta hänseende inskrän-
kes så mycket, som låter sig med ändamålets vinnande förena.
64:o af den 17 Oktober 1863, angående reglering af utgifterna under Riks-statens
4:de Hufvud-Titel. (133.)
1863 den 10 November i underdånighet föredragen: och vederbörande myndigheter, i livad
dem rörde, härom underrättade, samt nödiga föreskrifter meddelade; hvarefter Kongl. Maj:t
vid särskilda tillfällen i en del frågor ytterligare beslut meddelat.
I anledning af Rikets Ständers anhållan, det Kongl. Majit täcktes tillse, huruvida icke,
genom lämpligare fördelning af göromålen, antalet af de nu vid de särskilda regementena
befintliga civila Ijenstebefattningar skulle kunna minskas och dymedelst någon besparing Stats¬
verket beredas, anbefaldes Krigs-kollegium att i denna fråga inkomma med underdånigt ut¬
låtande. Sedan detta utlåtande afgifvits har Kongl. Majit, under den 15 Augusti 1865, för¬
klara t: att, af här ifrågavarande civila befattningar vid Arméen, regementsskrifvare-tjensterna
under nu befintliga förhållanden icke må indragas eller dertill hörande göromål på andra
tjenstemän fördelas; samt att, då Kongl. Majit, i anledning af den af Rikets Ständer vid
1859 och 1860 års riksdag väckta fråga om Auditörs-tjensternas indragning, den 3 Juni
1862 beslutif, att denna fråga borde komma i öfvervägande i sammanhang med nödiga för¬
ändringar i Krigs-lagarnc och deraf möjligen uppkommande förändring af Krigs-domstolarne,
Auditörs-tjensterna tillsvidare och intilldess annorlunda derom varder förordnadt, skulle bibe¬
hållas. Hvad angick Regements-kommissarier och Mönsterskrifvare, ville Kongl. Majit fram¬
deles fatta Sitt beslut.
Reträffade Rikets Ständers underdåniga anhållan, det Kongl. Majit täcktes låta tillse,
huruvida salpeter-fonden må kunna indragas, samt vid nästa riksdag låta afgifva förslag till
salpeter-väsendets ordnande, grundadt på fondens öfverlemnande till Iliksgälds-kontoret och
uppförande i stället å Riks-staten af det anslagsbelopp, som för anskaffande af erforderlig
salpeter finnes behöflig!; så anbefalldes Komitén för salpeter-ärendena att sig i underdånighet
utlåta öfver denna Rikets Ständers framställning; — och har Komitén under den 13 Juni
1865 berörda utlåtande afgifvit.
Då, i fråga om Carlsborgs fästning, Rikets Ständer anhållit, det Kongl. Majit ville låta
upprätta och för Rikets nästsannnanträdande Ständer framlägga fullständiga detaljerade be¬
räkningar, ej mindre öfver hvad som vidare erfordras till slutvärnets fullständiga inredning
och fulländning, än ock öfver alla öfriga behof för Carlsborgs fästningsbyggnads fullbordande;
fann Kongl. Majit för godt anbefalla Chefen för Ingeniör-corpsen att tidigt före nästa riksdag
till Kongl. Majit afgifva de af Rikets Ständer önskade beräkningar i afseende å Carlsborgs
fästning.
Sedan, i afseende å Arméens pensionering, Rikets Ständer, med förnyande af sin vid
föregående riksdag derom gjorda framställning, hos Kongl. Majit anhållit, det Kongl. Majit
täcktes låta vidtaga sådana förfoganden, att ej mindre Arméens Krigs-beläl, än ock öfrige
— 13 —
vederbörande blifva i tillfälle att så tidigt före nästa riksdag i denna fråga höras och med
yttrande till Kongl. Majit inkomma, att Kongl. Maj:t för derefter sammanträdande Ständer
rnå kunna framlägga så beskaflädt förslag till reglering af Arméens pensions-väsende, som
i Rikets Ständers vid löregående riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse alses; har Kongl.
Majit under den 6 December 1864 beslutit om Krigs-befälets sammankallande lill 20 Fe¬
bruari 1865. Det till följd häraf församlade Krigsbefäl har fält emottaga Kongl. Maj:ts nå¬
diga framställning rörande detta ärende; hvarefter Krigs-befälet under den 29 April afgifvit
underdånigt yttrande angående den väckta frågan om Arméens Pensions-kassas öfverlemnande
till Statsverket, emot det att Staten öfvertoge Arméens pensionering.
65:o af den 30 Oktober 1863, i anledning af Kongl. Majits Proposition, angående
afsöndring af jord från Majors-bostället Hammar vid Wermlands regemente till be¬
grafningsplats åt Hammarö församling i Wermlands län. (146.)
1863 den 17 November i underdånighet föredragen: och Krigs- och Kammarkollegierne an¬
befallda att, jemte vederbörandes underrättande om hvad härutinnan af Kongl. Majit och Ri¬
kets Ständer blifvit beslutadt, verkställigheten deraf i behörig ordning ombesörja.
66:o af den 11 November 1863, angående ersättning af Statsverket till Irenne OtTicers-
enkor lör innehållen allöning för deras män i lifstiden under krigsfångenskap. (151.)
1863 den 25 November i underdånighet föredragen: och, jemte underrättelse om de bevil¬
jade ersättningsmedlen, Stats-kontorel anbefaldt att, uppå vederbörlig reqvisition, desamma
utbetala emot godtgörelse, hvarom Stats-kontoret sk lille ega att sig hos Riksgälds-kontoret
anmäla.
67:o af den 28 November 1863, angående reglering af utgifterna under-Riks-statens
Nionde Hulvud-Titel. (186.)
Det genom Finans-departementet häraf meddelade transsumt föredraget den 2 Februari 1864;
och nådiga kungörelser utfärdade, dels angående det af Rikets Ständer beviljade understöd
åt behöfvande landtvärnsmän från 1808 och 1809 års krig, dels ock derom, att ansökningar
om understöd från det å Allmänna Indragnings-staten anvisade belopp af 20,000 R:dr för
Officerare, Under-ofticerare och Läkare, som deltagit i Sveriges scdnaste krig, skola, i eldig¬
het med Rikets Ständers derom framstälda anhållan, vara åtföljda af Kongl. Maj:ts veder¬
börande Befallningshafvandes intyg om sökandens medellöshet. Om de af Rikets Ständer
beviljade pensioner för åtskillige Militäre tjenstemän blefvo vederbörande underrättade.
68:o af den 4 December 1863, i anledning al Kongl. Majits Proposition, rörande Krigs-
kollegii ombildning till en Armée-förvaltning. (191.)
1864 den 5 Januari i underdånighet föredragen: och Krigs- och Kammar-kollegierne anbe-
falde att till Kongl. Majit inkomma med underdånigt utlåtande öfver det väckta förslaget att
vården och inseendet öfver Arméens boställen skulle från Armée-förvaltningen skiljas.
Sedan della utlåtande inkommit, blef ärendet den 28 Februari 1865 ånyo inför Kongl.
Majit anmäldt; hvarvid Kongl. Majit, beträffande frågan om afskiljande från Armée-förvaltningen af
vården och inseendet öfver Arméens boställen, förklarade sig icke kunna för det närvarande detta
bifalla; likasom att Kongl. Majit nu icke heller kunnat samtycka till det af Rikets Ständer jemväl
— 14 —
ifrågasatta afskiljandet från Arméeförvaltningen af de underKrigs-kollegii vård och förvaltning ställ¬
da kassor och fonder. Vidkommande Rikets Ständers anhållan, det Kongl. Majit ville tillse, att
Kassa-lörvaltningen bringas i öfverensstämmelse med den reglering af Statens allmänna pen-
ningeförvaltning, som kan blifva en följd af Rikets Ständers derom särskildt gjorda fram¬
ställning, ville Kongl. Majit detta, i sammanhang med den af Rikets Ständer omförmälda all¬
männa reglering och så vidt densamma på Armé-lörvaltningen kan ega tillämplighet, fram¬
deles till pröfning och afgörande lala förekomma. För öfrigt förordnade Kongl. Majit, efter
hvad i detta ärende förekommit, att, med utgången af December månad 1865, nuvarande
Krigs-kollegium må förändras till en Armée-förvaltning, hvilken, organiserad på fyra särskilda
afdelningar, hvar och en med sin Chef, skall öfvertaga alla de befattningar och göromål,
som Krigs-kollegium förut ålegat; samt att, såsom följd häraf, Presidents-embetet i Krigs¬
kollegium vid samma tid kommer att upphöra. Jemte meddelande, för sådant ändamål, af
nödiga föreskrifter till Krigs-kollegium, fann Kongl. Majit för godt att åt en Kommission i
nåder uppdraga att till Kongl Majit inkomma med underdånigt yttrande öfver förslag till
Instruktion samt Personal- och Indragnings-stater för Armée-förvaltningen, äfvensom en till
följd af den med Krigs-kollegium skeende förändringen behöflig Indragningsstat; hvarförutan
Kommissionen skulle utlåta sig i vissa andra uppgifna omständigheter.
Den tillförordnade Kommissionen har atgifvit sitt underdåniga betänkande i ämnet; och
beror ärendet på Kongl. Majds slutliga pröfning.
69:o al den 4 December 1863, i fråga om kostnadsersättning till militäre, civile
och ecclesiaslike tjenstemän för en del resor i tjensteärenden. (192.)
1863 den 30 December föredragen genom Civil-departementet; och, hvad beträffade Rikets
Ständers hemställan om åtgärder för beredande af lindrigare kostnader för vissa Krigsrätts-
sammanträden, ärendet i denna del öfverlemnadt till Landtförsvars-departementet för vidare
behandling.
1864 den 24 Augusti, sedan Krigs-höfrätten blifvit hörd, föredraget genom Landt¬
försvars-departementet; och skulle vederbörande myndigheter, som enligt lörfaltningarna-
hafva att i förekommande särskilda läll tillsätta Krigsrätt, i kommandoväg förständigas nog¬
grant iakttaga, att Krigs-rättens sammansättning anordnas på det för Kronan minst kost¬
samma sätt.
70:o af den 2 December 1863, angående ifrågasatt tillökning i Arméens nuvarande
Kavalleri-styrka. (139.)
1863 den 30 December i underdånighet föredragen: och Rikets Ständers skrifvelse öfver
lemnad till Landtförsvars-komitéen, sorn skulle ega att, efter lagen kännedom deraf, vid af-
gilvande organisationsförslag föreslå det sätt, hvarpå Kavalleri-styrkans förökning lämpligast
må kunna åstadkommas.
Landtförsvars-komiteéns betänkande i ämnet har till Kongl. Majit inkommit.
Stockholm deri 28 Augusti 1865.
C. G. Arman.
— 15 —
4:o. Hontfl. Sjöförsvars-depariemeHlet.
71:o af den 18 Februari 1863, i anledning af Kongl. Majits nådiga proposition om
anslag till försök för utrönande af dels så kallade pansarplåtars af svenskt jern för¬
måga att emotstå skott och dels lämpligaste konstruktionen af refTlade gjutna jernka-
noner till fartygs bestyckning m. m. (31.)
1863 den 17 Mars efter föregången beredning samfäldt med Landtförsvars-departementet, i
underdånighet föredragen, dervid till en början och intilldess närmare föreskrifter om dels
sättet, för de med berörde anslag afsedda, för arméen och flottan gemensamma, skjutsför¬
söks anställande och dels anslagets förvaltning kunde varda i nåder meddelade, förvaltningen
af sjö-ärendena bemyndigades att ofördröjligen i samråd med Fortlfikations-befälhafvaren å
Carlsborgs fästning der skjutsförsöken ansetts lämpligast kunna försiggå, föranstalta om vid¬
tagande af de för detta ändamål nödiga förberedande åtgärder och att tillsvidare förskottsvis
bestrida de derigenom föranledda utgifter.
Vid den 30 påföljande Oktober, likaledes samfäldt med förenämnde departement,
skedd förnyad föredragning af ärendet blef för granskning af de i tillika föreskrifven ordning
anstälda skjutsförsöken i nåder tillsatt en kommitté af sakkunnige personer, med uppdrag,
bland annat, att i underdånighet afgifva förslag till omförmälda anslags lämpligaste använ¬
dande, äfvensom dess fördelning emellan arméen och flottan; och sedan detta förslag inkom¬
mit, förordnade Kongl. Majit slutligen under den 7 Mars innevarande år, om användandet
och lyftningen af merberörda anslag, hvilket då jemväl ställdes under Förvaltningens af Sjö¬
ärendena förvaltning.
72:o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 verkstälda
revisioner af statsverket m. fl. allmänna fonders förvaltning under åren 1858 och
1859. (61.)
1863 den 6 Oktober anmäld genom Finans-departementet och då öfverlemnad till Sjöförsvars¬
departementet i den del, som omfattade Rikets Ständers framställning, om förändrade före¬
skrifter för redovisningen af utgifterna vid flottans depot i Göteborg.
Sedan efter vederbörandes hörande förvaltningen af Sjö-ärendena öfver Irågan afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, föredrogs ärendet den 10 Maj 1864, då Kongl. Majit, med
fästadt afseende på hvad i berörda utlåtande blifvit anfördt, fann någon förändring i gällande
föreskrifter för bokföringen vid förenämnde depot icke böra vidtagas.
73:o af den 31 Oktober 1863, angående reglering af utgifterna under Riks-statens
femte hufvudtitel. (144.)
1863 den 17 November föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen vederbö¬
rande delgifvet tiil behörig kännedom och efterrättelse i hvad på dem ankom; hvarjemte
nödiga föreskrifter meddelades i afseende på användandet af de serskilda anslagen och de
åtgärder som i öfrigt funnos af berörda skrifvelse föranledas.
— 16 —
74:o af deti 20 November 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition an¬
gående försäljning af nya varfvet i Göteborg. (184.)
1863 den 15 December föredragen, dervid Kongl. Majit; med gillande af de förberedande
åtgärder Departeinents-chefen då redan vidtagit för tillvägabringande af en noggrann utred¬
ning öfver kronans ifrågavarande fasta egendom oell derå uppförda byggnader, jemte derå
grundad laglig värdering af desamma, i nåder beslöt, att med vidare åtgärd i ärendet skulle
anstå intilldess berörda utredning af frågan hunnit verkställas och hos Kongl. Maj:t an¬
mälas.
Sedan Förvaltningen af Sjö-ärendena fullgjort det härom erhållna uppdrag och i un¬
derdånighet insändt de upprättade besigtnings-och värderings-instrumenten öfver förrherörde
egendom och byggnader jemte öfriga för frågans utredning nödiga befunna handlingar, före¬
drogs ärendet ånyo den 7 sistlidne Mars, hvarvid Kongl. Maj:t fann godt att icke i hufvud-
saken, eller rörande nya varfvets försäljning och hvad dermed sammanhänger, under då¬
varande förhållanden medela nådigt beslut, utan endast pröfvade de genom berörde egendoms
besigtning och värdering föranledda ersättningsfrågor; och har sedermera icke något blifvit
vid ärendet tillgjordt.
Stockholm den 21 Augusti 1865.
M. G. von Schantz.
5:o iiontff. Civit-flepariemenlet.
75:o af den 20 December 1862, angående vägran till sökt eftergift af återstoden å
ett staden Cimbrishamn meddeladt hamnbyggnadslån. (2.)
1862 den 30 December i underdånighet anmäld och Rikets Ständers beslut vederbörande till
kännedom meddeladt.
76:o af den 14 Januari 1863, om ändring i förordningen den 1 Oktober 1858, an¬
gående tillverkning, vård och försäljning af krut. (11.)
1863 den 10 April, sedan Kommerse-kollegium afgifvit underdånigt utlåtande, inför Kongl.
Maj:t anmäld, då nådig Kungörelse angående förändrad lydelse af 20, 21 och 22 §§ af be¬
rörda förordning, i öfverensstämmelse med Rikets Ständers förslag, utfärdades.
77:o af den 24 Januari 1863, angående Riksdagens förlängning på en månad. (14.)
1863 den 30 Januari i underdånighet anmäld och bifallen.
78:o af den 4 Februari 1763, angående rigtningen af Södra Stambanan samt anvi¬
sande af en förskottssumma af 2,000,000 R:dr till arbetenas fortskyndande å den¬
samma. (22.)
Denna Rikets Ständers skrifvelse anmäldes i underdånighet den 20 Februari 1863, i samman¬
hang med Styrelsens för statens jernvägsbvggnader afgifna plan för fortsättning af arbetena
å statens jernvägsbyggnader under nämnda år, dervid Kongl. Majit, med arbetsplanernas fast¬
ställande,
ställande, i nåder förklarade, att, derest Rikets Ständer icke skulle för arbetena å Södra
Stambanan under året anvisa större belopp än ofvanberörda 2,000,000 R:dr, Styrelsen bade
att tillse, det den inskränkning i nyssnämnda arbeten, som deraf blefve en nödig följd, i tid
vidtoges, och att Styrelsen för öfrigt borde så ordna arbetena, att vägsträckan mellan Mullsjö
och Jönköping komme att med största kraft bearbetas, på det att, om sådant utan förlust
eller alltför stora olägenheter läte sig göra, denna del af Södra Stambanan måtte, i öfverens¬
stämmelse med Rikets Ständers uttalade önskan, kunna för trafik öppnas redan 1863 eller
åtminstone i god tid år 1864; och bemyndigades Stadskontoret att på Styrelsens förStatens
jernvägsbyggnader i mån af behof skeende reqvisitioner, i Riksgäldskontoret lyfta, för att
Styrelsen tillhandahållas, såväl de derstädes ännu innestående, vid föregående Riksdagen för
år 1863 anvisade jernvägsbyggnadsmedel, som ock de af Rikets Ständer för arbetena å Södra
Stambanan afräkningsvis beviljade 2,000,000 R:dr.
79:o af den 4 Februari 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts nådi ga Proposition, an¬
gående en med konungariket Hannover afslutad traktat om upphörande af Stade-
eller Rrunshausertullen. (21.)
1863 den 13 Mars i underdånig anmäld; och beslöt Kongl. Maj:t, som efter inhemtande af
Konvoy-kommissariatets yttrande i ämnet, ansåg något binder icke möta för Handels- och
Sjöfartsfonden, att med det af Rikets Ständer ifrågaställda bidrag, 90,000 R:dr, deltaga i gäl¬
dande af lösningssumman för Stade-tullen, — att föreslå Rikets Ständer, att hela det till
denna aflöning erforderliga belopp finge från det af Rikets Ständer å Riksgäldskontoret för
ändamålet anvisade anslag utgå, emot det att all fråga om vidare inbetalning å Riksgälds-
kontorets, enligt förbindelse af den 18 December 1856, till Haudels- och Sjöfartsfonden
egande skuld, till såväl kapital som ränta, komme att förfalla och samma förbindelse blefve
till Fullmäktige i Riksgäldskontoret återställd.
80:0 af den 4 Februari 1863, angående begärdt anstånd med föreskrifna kapital-och
ränteinbetalningar å de till Norbergs Jernvägsbolag af allmänna medel anvisade lån. (20.)
1863 den 13 Februari i underdånighet anmäld, och Riket Ständers beslut, genom Styrelsen
för allmänna Väg- och Vattenbyggnader, Direktionen för Norbergs Jernvägsbolag till efter¬
rättelse meddeladt,
81:0 af den 18 Februari 1863, angående utsträckning af tiden för auktioners hål¬
lande på landet. (37.)
Vid föredragning af denna Rikets Ständers skrifvelse den 13 Mars 1863, beslöt Kongl. Majit,
med upphäfvande af Kongl. Kungörelserna den 5 Mars 1831 och den 22 September 1848,
utfärdande af nådig Kungörelse derom att auktioner å landet dädanefter må under alla tider
af året fortgå till kl. nio på aftonen.
82:o af den 28 Februari 1863, i fråga om ytterligare undersökningar för bedömande
af lämpligaste sträckningen af Norra Stambanan. (42.)
1863 den 3 Mars i underdånig anmäld, då Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader anbe-
Bil. till R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse år 1865. m
— 18 —
faldes att skyndsamt föranstalta om undersökningens företagande och förslags upprättande,
och att samma förslag derefter till Stats-ötskottet öfverlemna.
83:o af den 28 Februari 1863, angående åtgärder för omläggning af allmänna lands¬
vägen genom en del provinser i Norrland. (43)
Vid underdånig anmälan häraf den 13 Mars 1863, meddelades Styrelsen för Allmänna Väg-
och Vattenbyggnader nådig befallning, att låta anställa undersökningar och upprätta kostnads¬
förslag för omläggning af allmänna landsvägen emellan Enångers kyrka i Helsingland och
gränsen mot Westerbottens län, der sådan omläggning kunde vara af behofvet påkallad, samt
att, sedan vederbörande menigheter fått tillfälle alt sig yttra i hvad mån de voro villiga att
i arbetet och kostnaden derför deltaga, tidigt före nästa Riksdag till Kongl. Maj:t inkomma
med det underdåniga yttrande och förslag i ämnet, hvartill omständigheterna kunde för¬
anleda.
Detta underdåniga yttrande och förslag har med afseende å undersökningarnes om¬
fattning, ännu icke afgifvits.
84:0 af den 14 Mars, i fråga om ändring i Kongl. Förordningen 12 Januari 1855,
angående Svenska jernefTekters stämpling. (59.)
Sedan General-tullstyrelsen och Kommerse-kollegium blifvit i ämnet hörda, biel'denna Rikets
Ständers framställning den 5 Februari 1864 i underdånighet anmäld, då Kongl. Majit, med
afseende å hvad Kommerse-kollegium i sitt utlåtande erinrat och upplyst, fann berörda fram¬
ställning icke till någon åtgärd föranleda.
85:o af den 7 Mars 1863, i anledning af Kongl. Majits nådiga Proposition, angående
Statspension åt Öfversten, Friherre N. Ericson. (41.)
1863 den 27 Mars i underdånighet anmäld, och blef, med nådigt bifall till Rikets Ständers
beslut, detsamma Statskontoret till behörigt iakttagande tillkännagifvet.
86:o af den 26 Mars 1863, angående anslag till omläggning af allmänna landsvägen
mellan staden Borås och Sundholms gästgifvaregård i Marks härad, för beredande af
arbetsförtjenst å arbetslöse och fattige inom nämnda härad. (63.)
Vid underdånig anmälan af denna skrifvelse den 27 Mars 1863, anbefaldes Styrelsen för
Allmänna Väg- och Vattenbyggnader, att infordra och, tillika med den för vägarbetet upp¬
rättade plan, Kongl. Maj:ts pröfning underställa dels kontrakt om arbetets utförande inom
den tid, hvarom med vederbörande kunde träffas aftal, dels säkerhetsförbindelse för kontrak¬
tets fullgörande och dels förslag till terminer för anslagets lyftning; hvarjemte föreskrefs atti
kontraktet skulle intagas förbindelse för Arbets-direktionen att vid arbetets utförande företrädes¬
vis använda sådana arbetsföre personer inom den hjelpbehöfvande orten, hvilka deraf vore
mest i behof. Sedermera äro under den 31 Juli 1863 arbetsplanen och kontrakt gillade;
och skulle arbetet vara fullbordadt den 1 September 1865.
87:o af den 26 Mars 1863, angående upphörande af den i Stockholm utgående s. k.
rasp- och spinnhus-afgiften för testamenten. (66)
Sedan Öfverståthållare-embetet och öfrige vederbörande blifvit hörde, har Kongl. Majit under
den 30 December 1863 låtit utfärda nådig Kungörelse om upphörande af ifrågavarande afgift.
— 19 —
88:o af den 26 Mars 1863, angående resersättning till Nämndemän vid vissa syner
m. II. förrättningar. (65.)
1863 den 30 December i underdånighet anmäld, i sammanhang med Rikets Ständers under
den 24 förutgångne November aflåtna svar (N:o 177) i anledning af Kongl. Maj:fs nådiga
skrifvelse i fråga om Nämndemäns ocb Fjerdingsmans rätt till ersättning för extra förrätt¬
ningar, då nådig Kungörelse i detta ämne utfärdades.
89:o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 verkstälda
revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under åren 1858 och
1859 i hvad nämnda skrifvelse innefattade hemställan om utarbetande af nytt rese¬
reglemente. (61.)
Denna framställning anmäldes i underdånighet den 30 December 1863, hvarvid Statskontoret
anbefaltes, att med anledning deraf till Kongt. Majit inkomna med underdånigt förslag till
nytt Reglemente, i hvilket borde upptagas ej blott de förändringar och tillägg, som efter ut¬
färdandet af nu gällande Reglemente blifvit; beslutade, utan ock de, som, med hänseende till
förändrade förhållanden, må i afseende å hästantal och traktamente finnas af omständighe¬
terna påkallade. Den 28 November 1864 har Statskontoret afgifvit det sålunda infordrade
förslaget; och är frågan ännu beroende på nådig pröfning.
90:o af den 16 Maj 1863, angående ytterligare anslag till beredande af arbetsförtjenst
för de behöfvande inom Marks härad af Elfsborgs län. (89.)
1863 den 22 Maj i underdånighet anmäld, då Statskontoret bemyndigades att det af Rikets
Ständer anvisade belopp i Riksgäldskontoret reqvirera, för att, sedan en af Statskontoret
förskottsvis utbetald summa, 10,000 R:dr, godtgjorts, öfversända återstående 50,000 Ridr till
Kongl. Majits Bofallningshafvande i Elfsborgs län, som skulle ega att, i mån af behof, till¬
handahålla medlen den enligt Kongl. Majits nådiga beslut af den 17 förutgångna April för
ändamålet anordnade särskilda förvaltning eller Direktion, hvilken det skulle åligga att ge¬
nom Kongl. Majits Befallningshafvande hos Kongl. Majit göra underdånig anmälan om de
företag, hvartill medlen ansetts böra användas, äfvensom sedermera till Kongl. Majit inkomna
med redovisning öfver användandet.
91:o af den 16 Maj 1863, i anledning af Kongl. Majits Proposition om anvisande af medel
till ett vägarbete i Norrbottens län, för afböjande af der befarad hungersnöd. (90.)
1863 den 22 Maj i underdånighet anmäld, då Kongl. Majit, med gillande af den för väg-
sträckriingen mellan Skröfven och Leipojerf upprättade plan, bemyndigade Statskontoret, att
det af Rikets Ständer beviljade anslaget, 40,000 Ridr i Riksgälds-kontoret reqvirera, för att,
sedan de af Statskontoret, jemlikt Kongl. Majits den 17 förutgångne April meddelade före¬
skrift, förskottsvis utbetalde 8,000 Ridr blifvit godtgjorde, öfversända återstående 32,000 Ridr
till Kongl. Majits Befallningshafvande i Norrbottens län, för att vidtaga lämpliga anordningar
för medlens användande till det dermed afsedda ändamålet, samt med redovisning deröfver»
efter arbetets fullbordande, till Kongl. Majit inkomma.
92:o af den 13 Juni, angående ifrågasatt bidrag från Handels- och Sjöfartsfonden till
gäldande af den för Stadetullens aflösning erforderliga utgiftssumma. (92.)
1863 den 19 Juni i underdånighet anmäld, hvarvid förordnades, att hela det återstående be¬
loppet af Riksgälds-kontorets skuld till Handels- och Sjöfartsfonden (enligt skuldförbindelse
den 18 December 1856) skulle, jemte den å samma skuld från 1863 års början upplupna
ränta, utur nämnda fonds räkenskaper afskrifvas, och att Konvojkommissariatet skulle till
Fullmäktige i Riksgälds-kontoret återställa den å skulden utfärdade förbindelse; och skulle
Herr Stats-ministern för Utrikes Arenderne ega att af det utaf Rikets Ständer anvisade för¬
slagsanslaget, 270,000 R:dr, hos Fullmäktige reqvirera och uppbära det för aflösningssummans
jemte derå belöpande räntors liqviderande erforderliga belopp.
93:o af den 13 Juni 1863, angående förändrade föreskrifter i afseende på mjöl- och
sågqvarnars anläggande m. m. (93.)
Efter inhemtande af Kammar-kollegii underdåniga utlåtande i ämnet, har Kongl. Majit
under den 30 December 1863, i sammanhang med då särskildt fattadt beslut om upphö¬
rande af qvarnräntas utgörande från och med år 1864, låtit utfärda nådig Kungörelse om
ändring i föreskrifterna rörande vilkoren för mjöl- och sågqvarnars anläggning.
94:o af samma dag, angående åtgärder för tillvägabringande af mera likställighet
emellan Stadskommunernas medlemmar i afseende å kommunala rättigheter och skyl¬
digheter. (95.)
Vid föredragning häraf den 10 Juli 1863, anbefalde Kongl. Majit, i anledning af Rikets Stän¬
ders hemställan, genom nådigt Cirkulär, Ofverståthållare-embetet att, i afseende på Stock¬
holm, och Kongl. Majits Relallningshafvande i länen, att för öfriga städer, der icke redan
öfverenskommelse blifvit träffad, om sådan likställighet emellan Kommunens alla medlemmar
i afseende å kommunala rättigheter och skyldigheter, som Ilikets Ständer afsett, höra ve¬
derbörande huruvida de sjelfmant ville om dylik likställighet sig förena, dervid iakttagas borde,
att för de städer, der Stadsfullmäktige finnas antagne, yttranden infordrades särskildt från
dessa och särskildt från stadens borgerskap, samt att i de städer, der kommunens beslutande
rätt utöfvas vid allmän rådstuga, borgerskapet jemväl, om någon vid den allmänna rådstugan
sådant påkallade, borde lemnäs tillfälle att särskildt i ämnet sig uttala, hvarefter handlingarne
med Magistratens och Kongl. Majits Refallningshafvandes utlåtanden borde för hvarje stad
till Kongl. Majits pröfning insändas ; hvarjemte, med afseende å ovissheten om frivillig öf¬
verenskommelse allestädes kunde åvägabringas, i nåder förordnades, att den för utarbetande
af sammandrag af gällande administrativa, kommunala och ekonomiska författningar tillsatta
kommission borde utreda och till Kongl. Majij inkomma med utlåtande angående de allmänna
författningar och påbud, hvilkas upphäfvande eller ändring kunde finnas erforderligt, för vin¬
nande af det utaf Rikets Ständer antydda mål.
95:o af den 29 Juni 1863, angående utbetalning af återstoden utaf de för 1863 an¬
visade medel till fortsättande af arbetena å Södra Stambanan. (96.)
1863 den 3 Juli i underdånighet anmäld, och Statskontoret bemyndigadt, alt i mån af behof
i Riksgälds-kontoret lyfta de af Rikets Ständer ytterligare anvisade medlen, för att Styrelsen
Öfver Statens jernvägsbyggnader tillhandahållas,
96 af den 25 Juli samma år, angående beviljadt statsanslag till uppförande af en ny
byggnad för Svenska Slöjdföreningens skola i hufvudstaden. (lil.)
Denna skrifvelse anmäldes i underdånighet den 7 Augusti 1863, då Kongl. Maj:t, med fast¬
ställande af de för ifrågavarande nybyggnadsföretag uppgjorda ritningar, att vid byggnadens
verkställande lända till hufvdsaklig efterrättelse, uppdrog åt Ofverintendents-Embetet dels att
inom den bestämda kostnadssumman utföra nybyggnaden i öfverensstämmelse med arbets¬
planen, så att nybyggnaden må kunna af vederbörande tillträdas senast under September
månad 1866, dels ock att, efter det Teknologiska Institutet afflyttadt från den af Institutet dittills
begagnade fasta egendom, skyndsamt gå i författning om verkställande af föreslagna reparationer
och förändringar af samma egendom, som derefter borde öfverlemnas till Landtbruks-akademien,
hvilken skulle ega att emot frånträdande af sin förra tomt med åbyggnader, berörda egendom
med full,dispositionsrätt för framtiden besitta, dock utan rättighet att densamma sig alhända, men
med skyldighet att egendomen framgent af egna medel underhålla. Derjemte bemyndigades
Ofverintendents-embetet att i Statskontoret lyfta de af Rikets Ständer för hvardera af åren
1864—1866 å lliksgälds-kontoret anvisade anslag af tillhopa 300,000 B:dr, till disposition
enligt tillika meddelade föreskrifter.
97:o af den 25 Juli 1863, angående dels åtgärder för tillvägabringande af ett för
de tre Skandinaviska rikena gemensamt mått-, vigt- och myntsystem, dels ock samman¬
fattande i en enda förordning af alla nu gällande stadgande!) om mått och vigter samt
deras justering och arvodet härför. (115.)
1863 den 30 December i underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t, son) förklarade frågan
om vidtagande af åtgärder för tillvägabringande af ett för de skandinaviska rikena gemen¬
samt mått-, vigt- oell myntsystem framdeles komma att utgöra löremål för särskild pröf¬
ning, anbefalde Ofver-direktören vid Landtmäteriet, att, beträffande den i sednare punkten
af Rikets Ständers skrifvelse gjorda underdåniga framställning, till Kongl. Majit inkomma med
förslag i ämnet. Sådant förslag är af Ofver-direktören algifvet den 6 Juni 1864. Derefter
har, enär anledning förekommit, att enahanda fråga om antagande i de skandinaviska rikena
af ett gemensamt mått-, vigt- och myntsystem äfven i Norge och Danmark blifvit väckt,
upplysning härom från nämnda länder äskats.
Sedan de begärda upplysningarna inkommit och, enligt desamma, förslaget att sär¬
skildt för de skandinaviska rikena antaga ett gemensamt mått, vigt- och myntsystem, syntes,
jemväl med afseende å yppad fråga om införande i de Europeiska Staterna i allmänhet af
ett lika system i dessa hänseenden, icke kunna med utsigt till framgång nu göras till före¬
mål för vidare behandling, har Kongl. Majit vid ärendets förnyade föredragning den 2 dennes
förklarat Rikets Ständers underdåniga framställning i denna (del icke för närvarande till någon
åtgärd föranleda.
98:o af den 7 September samma år, i anledning af gjorda framställningar, angående
Statsbidrag för enskilda jernvägsanläggningar. (120.)
1863 den 11 September anmäld inför Kongl. Majit, som med godkännande af de utaf Ri¬
kets Ständer i afseende å de beviljade låneunderstödens utbekommande och användande samt
— 22 —
dermed förenade vilkor, åligganden och rättigheter, meddelade beslut och stadganden, anbe-
falde Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader att af Rikets Ständers skrifvelse
gifva vederbörande del.
99:o ar den 9 September 1863, angående åtskilliga ändringar i Kongl. Förordningen
om Kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862, i afseende å grunderna för
kommunal-utskylders utgörande. (122.)
Vid underdånig föredragning af denna skrifvelse den 15 September 1863, blef i anledning
deraf nådig Kungörelse i ämnet utfärdad.
100:o af den 19 September 1863, angående fortsatt utförande af jernvägsarbete!) för
Statens räkning och anvisande af dertill erforderliga medel. (121.)
1863 den 25 September i underdånighet anmäld, hvarvid Kongl. Majit, med godkännande af
Rikets Ständers beslut i afseende å fullföljandet af arbetena å Statens jernvägsbyggnader
intill 1866 års slut, förordnade, att innehållet af Rikets Ständers skrifvelse skulle Styrelserna
öfver Statens jernvägsbyggnader och för trafiken å Statens jernvägar i de delar, som på en
hvar af dessa Styrelsers embetsåtgärd ankomme, till behörig kännedom och efterrättelse
meddelas; hvarjemte förstnämnda Styrelse anbefaldes, att, sedan nödiga lokala undersöknin¬
gar blifvit verkställde, skyndsamligen till Kongl. Majit inkomma med planer för jernvägs-
arbetena å de bansträckningar, för hvilka Rikets Ständer nu beviljat anslag, men arbetsplan
dittills icke blifvit af Kongl. Majit fastställd, samt att, beträffande den af Rikets Ständer före¬
slagna förändring i uppställningen af räkenskaperna öfver de till utförande af Statens jern¬
vägsbyggnader anvisade medel, äfvensom i fråga om lifgifvande af ett med planscher försedt
vetenskapligt verk öfver de tekniska och ekonomiska detaljerna af de redan utförda stam¬
banorna, med underdånigt yttrande och förslag till Kongl. Majit inkomma. Förslag i sistnämnda
hänseende är sedermera till Kongl. Majit inkommet och den 22 Augusti 1865 i nåder pröfvadt.
101 :o af den 7 Oktober 1863, angående indragning af Ull-diskonten samt al det för
denna inrättning å Riksgälds-kontoret anvisade kreditiv. (128.)
Sedan Kommerse-kollegium inkommit med infordradt underdånigt utlåtande och förslag till
de åtgärder, som i anledning af Rikets Ständers beslut om indragning af det åt Ull-diskonten
anvisade kreditiv funnes erforderliga, har Kongl. Majit, vid slutlig föredragning af ärendet,
den 18 Juni 1864, låtit utfärda nådig Kungörelse om Ull-diskontens upphörande, samt, i
afseende å dispositionen af Ull-diskont-fondens till omkring 18,000 Ridr beräknade behållning,
och med hänsigt till förut lemnade tillskott till denna fond för underhållandet af Inrättnin¬
gens verksamhet, förordnat, att 9,000 Ridr deraf skulle till Manufaktur-diskontfonden öfver-
lemnas, för att i sammanhang dermed förvaltas och redovisas, och återstoden af behållningen
öfverföras till de under Kommerse-kollegii förvaltning stående medel för manufakturernas
befrämjande; hvarförutan förklarades, att det till Ull-diskont-fondens förstärkande dittills från
Manufakturmedlen utbetalda årliga belopp af 1,800 Riksdaler icke borde vidare utgå.
102:o af den 17 Oktober 1863, angående ändring i författningarne, rörande handels-
och näringsrätt samt om upphäfvande af vissa delar utaf Handels-balken. (132.)
Sedan i anledning häraf Kommerse-kollegium erhållit nådig befallning att med underdånigt
— 23 —
utlåtande och förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma, samt Kollegium under den 27 Maj
1864 sådant förslag aflemna!, har Kongl. Maj:t, vid föredragning deraf, i sammanhang med
åtskilliga andra härmed gemenskap egande frågor, under den 18 påföljande Juni låtit utfärda
nådig Förordning angående utvidgad näringsfrihet, äfvensom, i följd af deri meddelade för¬
ändrade bestämmelser i fråga om burskap, nådig Kungörelse om upphörande af skyldigheten
för skeppare att för idkande af utrikes sjöfart burskap förvärfva.
103:o af den 21 Oktober 1863, angående förändring af föreskrifterna rörande tjenste-
mannaeder och läkares edsförpligtelse. (142.)
1863 den 20 November i underdånighet anmäld, och underdånigt utlåtande infordradt från
Justitie-kanslers-embetet, som under den 11 Juli 1865 sådant utlåtande afgilvit.
104:o af samma dag i fråga om förändrade föreskrifter rörande vården och förvalt¬
ningen af distrikt- och sockenmagasiner. (143.)
1863 den 4 December i underdånighet anmäld, då nådig Kungörelse i öfverensstämmelse
med Rikets Ständers förslag utfärdades.
105:o af den 11 November 1863, angående regleringen af utgifterna under Riks-
statens Sjette Hufvud-Titel. (149.)
1863 den 13 November i underdånighet anmäld, då Kongl. Majit, jemte gillande af de beslut,
som i afseende på Sjette hufvud-Titelns reglering blifvit af Rikets Ständer vidtagna utöfver
de förslag Kongl. Majit i Dess aflåtna Proposition om Statsverkets tillstånd och behof fram¬
ställt, befalde att innehållet af Rikets Ständers skrifvelse skulle vederbörande embetsverk
till behörig kännedom och efterrättelse meddelas, hvarjemte i afseende å vissa delar af ifrå¬
gavarande skrifvelse deraf föranledda särskilda beslut blifvit meddelade.
106:o af den 11 November 1863, angående anslag till betäckande af kostnaderna för
Sveriges deltagande dels i 1862 års Allmänna Industri- och Konst-exposition i Lon¬
don, dels ock i den för landtbruksalstcr och redskap under 1863 års sommar anord¬
nade utställning i Hamburg. (152.)
1863 den 20 November i underdånighet anmäld, och Rikets Ständers beslut meddeladt Stats¬
kontoret, med bemyndigande att i Iliksgälds-kontoret lyfta ej mindre den för kostnaderna
vid Londoner-expositionen anvisade summa, än ock så mycket som efter slutlig redovisning
åtgått af de för Hamburger-utställningen beviljade 5000 Ridr jemte det belopp, som enligt
gällande kurs motsvarade 10,000 mark Hamburger Itanko.
107: o af den 12 samma månad, angående vilkoren för bränvinstillverkning. (156.)
Sedan Högsta Domstolen häröfver afgifvit underdånigt utlåtande, har Kongl. Majit under den
18 December 1863 låtit utfärda förnyad nådig Förordning i ämnet.
108:o af den 21 November 1863, angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller distillerade spirituösa drycker. (170.)
Sedan Högsta Domstolen afgifvit underdånigt utlåtande, är under den 18 December 1863
förnyad nådig Förordning i förevarande ämne utfärdad.
109:o af den 17 samma månad, angående beviljadt understöd i anledning af den sta¬
den Warberg öfvergångna eldsvåda. (167.)
— 24 —
1863 tien 27 November anmäldes i underdånighet denna skrifvelse, och blef den af Rikets
Ständer anvisade summa ställd till Kongl. Maj;ts Befallningshafvandes i Hallands län dispo¬
sition, för att, efter Nödhjelps-komiténs i Warberg hörande, användas till beredande af ar¬
betsförtjenst åt de genom branden mest nödlidande; dervid företrädesvis borde komma under
öfvervägande, huruvida icke af ifrågavarande medel skulle kunna utgå arbetslöner för ord¬
nandet af de allmänna platser, hvilkas reglering af branden föranleddes, äfvensom för åter¬
upprättandet af de offentliga byggnader, som blifvit af elden härjade.
110:o af den 17 November 1863, angående med konungariket Belgien afslutade trak¬
tater om upphörande af Schelde-tullen m. m. (166.)
1863 den 27 November i underdånighet anmäld, och Rikets Ständers beslut delgifvet konvoy-
kommissariatet, med förklarande att, beträffande sättet för verkställandet från Handels- och
Sjöfarts-fonden af de årliga utbetalningarne för Sehelde-tullens aflösning, Kongl. Maj:t ville
meddela konvoy-kommissariatet nådig föreskrift, sedan närmare öfverenskommelse i sådant
afseende blifvit med Kongl. Belgiska regeringen träffad.
lil» af den 21 samma månad, angående allmänna vilkor och stadganden i afseende
på de under riksdagen beviljade statsbidrag för väganläggningar och vägförbättringar,
bro- och hamnbyggnader samt vattenkommunikationer. (176.)
Denna skrifvelse meddelades den 4 December 1863 Styrelsen för Allmänna Väg-och Vatten¬
byggnader till efterrättelse, för vidtagande af de på Styrelsen ankommande åtgärder i anled¬
ning af Rikets Ständers beslut.
112:o af den 24 November 1863, i fråga om Nämndemäns och Fjerdingsmans rätt
till ersättning för extra förrättningar. (177.)
1863 den 30 December i underdånighet anmäld, och nådig Kungörelse i ämnet utfärdad.
113:o af samma dag, angående anvisande af medel till betäckande af kostnaden för
iståndsättande af åtskilliga broar å den s. k. Carl Johans-vägen i Jemtland. (178.)
Innehållet af denna skrifvelse meddelades den 4 December 1863 Statskontoret, med bemyn¬
digande att i Riksgälds-kontoret lyfta de beviljade medlen, för att godtgöra de för broarues
iståndsättande förskjutna 19,139 R:dr.
114:o af den 21 November 1863, angående statsbidrag för vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader samt kanaler, äfvensom sjösänkningar och andra
vattenaftappnings-företag m. fl. dylika föremål. (175.)
1863 den 11 December i underdånighet anmäld, och meddelad Styrelsen för Allmänna Väg-
och Vattenbyggnader, med förständigande att vidtaga de på Styrelsen ankommande åtgärder
i anledning af Rikets Ständers beslut; hvarjemte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala
och Westmanlands län anbefaldes att föranstalta om vederbörande häradsboars hörande an¬
gående det af Rikets Ständer fästade förbehåll vid beviljandet af anslag till uppförande af
ny bro öfver Sagån vid Nyqvarn samt deraf påkallad omläggning af allmänna landsvägen.
U5:o af den 2 December 1863, angående deltagande framdeles för Statens räkning
i revisionen af Nya Trollhätte kanalbolags räkenskaper, styrelse och förvaltning. (190.
Sedan
— 25 —
Sedan Direktionen för Nya Trollhätte kanalbolag häröfver afgifvit underdånigt utlåtande, efter
det bolaget vid extra bolagsstämma blifvit hördt, har Kongl. Majit, vid ärendets föredragning
den 19 februari 1864, beslutat ändring i reglorna för nämnda bolag i den syftning, Rikets
Ständer afsett, samt utfärdat nådig Instruktion för de revisorer, hvilka å Kronans vägnar
skole deltaga i granskningen af bolagets förvaltning och räkenskaper.
116;o af den 4 samma månad, i fråga om kostnadsersättning till Militäre, Civile och
Ecklesiastike tjenstemän för en del resor i tjensteärenden. (192.)
1863 den 30 December i underdånighet anmäld, då nådig Kungörelse i ämnet utfärdades,
och i sammanhang dermed jemväl Kungörelse angående ändring i föreskrifterna .om krono-
embuds förordnande att närvara vid vissa allmänna förrättningar.
117:o af den 2 December 1863, angående skjutsningsbesvärels ordnande. (196.)
Vid underdånig föredragning häraf den 30 December 1863, anbefalltes Kammar-kollegium
att, sedan Kongl. Majlis Befallningshafvande i länen blifvit skyndsamligen hörde, ofördröjligen
inkomma med underdånigt yttrande: a) angående de grunder, som lämpligast borde följas
vid bestämmandet af bidrag från det af Rikets Ständer, till beredande af lättnad vid skjuts-
ningsbesvärets utgörande, anvisade reservationsanslag; b) angående ej blott omfattningen och
beskaffenheten af de föreskrifter, som vid införande af entreprenad efter den af Rikets Stän¬
der föreslagna högre lega må kunna för de skjutsskyldiges säkerhet och de resandes beqväm¬
lighet anbefallas, utan ock hvilka bestämmelser, som, i förening med en högre lega, lämp¬
ligen må meddelas till befrämjande af ett allmännare införande af entreprenader; och c) an¬
gående de anordningar för öfrigt, som i följd af Rikets Ständers framställning kunna för det
åsyftade ändamålets ernående finnas lämpligen böra vidtagas. Sedan Kammar-kollegium un¬
der den 7 Oktober 1864 afgifvit det infordrade underdåniga utlåtandet, har Kongl. Majit,
vid ärendets föredragning den 24 Januari 1865, genom Cirkulär till Kongl. Maj:ts samtlige
Befallningshafvande meddelat föreskrifter: dels för användandet af det till lättnad för skjuts-
ningstungan vid entreprenader af Rikets Ständer anvisade ofvanberörda reservations-anslag,
dels om inhemtande af innevarande års ordinarie Landstings yttrande angående vissa hufvud-
grunder för skjutnings-anstalternas ordnande, dels ock om sättet att, intilldess fullständigare
ordnande af skjutsningsväsendet hinner tillvägabringas, ordna ny skjutsinrättning å farväg,
äfvensom vid jernvägs- och kanalstation, samt om inskränkning i tiden för nya skjutsentre¬
prenaders införande m. m.
118:o af den 7 December 1863, angående ändringar i nu gällande föreskrifter, rö¬
rande vilkoren för afsöndring af jord. (208.)
Sedan Kammar-kollegium afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet, har Kongl. Maj:t under den
6 Augusti 1864 låtit utfärda förnyad nådig Förordning angående grunderna och vilkoren för
hemmansklyfning och jordafsöndring.
119:o af den 2 December 1863, angående ändringar i Skiftes-stadgan samt arvodes-
taxan för Iandtmäteri-förrättningar. (197.)
Sedan Kongl. Majit den 18 December 1863 anbefallt Öfver-direktören vid Landtmäteriet att
Bil. till B. St. Just.-Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1865. iv
— 26 —
häröfver inkomma med underdånigt utlåtande, hvilket i afseende å de ifrågaställda ändrin-
garne i Skiftes-stadgan borde särskildt afgifvas, har Ofver-direktören afgifvit dels förslag tili
förnyad Skiftes-stadga, hvaröfver Högsta Domstolen den 7 Februari 1865 sig yttrat, dels ock
underdånigt utlåtande i fråga om revision af Landtmäteri-arfvodestaxan; hvilket sistnämnda
utlåtande i underdånighet anmäldes den 18 November 1864, då Kongl. Majit beslöt, att det¬
samma skulle till trycket befordras, för aft genom Ofver-direktörens försorg till Landtbruks-
akademien samt Kongl. Majits Befallningshafvande och Hushållnings-sällskaperna i länen och
samtlige på eget ansvar arbetande Landtmätare utdelas, äfvensom genom bokhandeln göras
för allmänheten tillgängligt, hvarförutan Ofver-direktören bemyndigades kungöra, att de un¬
derdåniga yttranden, till hvilkas afgifvande bemälde myndigheter och tjenstemän samt andre
för saken intresserade kunde finna sig befogade, borde till Landtmäteri-styrelsen insändas före
den 1 Februari 1865, hvarefter Styrelsen hade att med dessa yttranden och det egna utlå¬
tande, som deraf kunde föranledas, till Kongl. Majit inkomma. Detta utlåtande med tillhö¬
rande handlingar är den 31 sistlidne Mars till Kongl. Majit inlemnadt.
Ett af Ofver-direktören vid Landmäteriet i anledning af Rikets Ständers skrifvelse af-
gifvet särskildt underdånigt utlåtande om ändringar i Landtmäteri-instruktionen är i under¬
dånighet anmäldt den 6 Augusti 1864, då förnyad Landtmäteri-instruktion i nåder utfärdades.
]20:o af den 2 December 1863, angående ändring i Kongl. Kungörelsen den 4 Maj
1827, rörande ersättning till och af boställsinnehafvare i anledning af verkställda ego¬
skiften m. m. (198.)
Sedan vederbörande häröfver afgifvit underdåniga utlåtanden, har denna skrifvelse den 21
April 1865 blifvit inför Kongl. Majit i underdånighet anmäld, då Kongl. Majit förklarat sig
icke anse skäl vara för handen att på föreslaget sätt disponera det af Rikets Ständer åt
boställsinnehafvare anvisade låneunderstöd, och för det närvarande icke heller meddela nådig
föreskrift om förändring i de genom ofvanberörda Kongl. Kungörelse gifna bestämmelser,
utan i stället vilja till Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta nådig Proposition i ämnet.
121:o af den 25 Juli 1863, angående kostnadsfri upplåtelse för den tillämnade jern¬
vägen mellan Södra Stambanan och Landskrona af viss del utaf Kronans omkring
nämnda stad befintliga fästningsverk (från Landtförsvars-departementet.) (103.)
1864 den 15 Mars i underdånighet anmäld, i sammanhang med fastställelsen af plan för
jernvägsanläggningen mellan Landskrona och Eslöf och banans sträckning söder om Lands¬
krona stad; hvarvid, då på sätt Chefen för Ingeniör-corpsen uti afgifvet utlåtande upplyst,
inkomsten af den Kronans mark, som enligt fastställda planen erfordrades för jernbanans
inledande till staden och den derstädes afsedda bangård, vore anslagen till nämnda Corps’
enskilda besparings-kassa, Kongl. Maj:t fann godt fästa det vilkor vid upplåtelsen af samma
mark, att jernvägs-bolaget skulle vara pligtigt att för all framtid till bemälda kassa erlägga
en mot kassans inkomst af marken svarande årlig afgift till belopp, som framdeles komme
att af Kongl. Majit bestämmas. Stockholm den 8 September 1865.
Alb. Lindhagen.
— 27 —
(i: o. tion ifl. Finans-departementet.
122:o af den 20 December 1862, angående Riksdagskostnadernes bestridande genom
Riksgäldskontoret. (1.)
Om detta Rikets Ständers beslut har under den 30 December 1862 Statskontoret erhållit
nådigt förständigande.
123:o af den 14 Januari 1863, angående Postförvaltares arvode för tidningars afsän-
dande och utdelande. (9.)
Sedan General-poststyrelsen uti häröfver afgifvet underdånigt utlåtande, med instämmande i
Rikets Ständers förslag rörande beräkningsgrunden för ofvanomförmälda poslförvaltarearfvode,
hufvudsakligen tillstyrkt nådigt bifall till Rikets Ständers underdåniga framställning, har Kongl.
Majit under den 27 Mars 1863 funnit godt i nåder gilla hvad General-poststvrelsen härvid
hemställt och föreslagit.
124:o af den 14 Januari 1863 i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, an¬
gående åtgärder till behöfvandes undsättning i missvextår. (7.)
Om detta Rikets Ständers beslut har under den 23 Januari 1863 Statskontoret blifvit till
kännedom och efterrättelse förständigadt, med föreskrift derjemte att om hvad Rikets Stän¬
der rörande sättet för tillgångarnes användande stadgat aflåta Cirkulärbref till Kongl.j Majtts
samtliga Befallningshafvande.
l25:o af den 4 Februari 1863, angående Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om afskrif¬
ning af Statsverkets äldre undsättningsfordringar inom Wester- och Norrbottens
län. (19.)
Rikets Ständers i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga förslag härvid fattade beslut
har under den 13 Februari 1863 blifvit Statskontoret och Kammar-rätten till kännedom och
efterrättelse meddeladt.
126:o af den 18 Februari 1863, angående grunderne för val af Revisorer och Supple¬
anter till granskning af Bankodiskontverkets i Stockholm räkenskaper och förvaltning
för 1863 och följande år intill nästa lagtima Riksdag. (29.)
Vid föredragning häraf den 27 Februari 1863 ansågs nämnda skrifvelse då icke erfordra nå¬
gon åtgärd; men sedermera hafva, på Fullmäktiges i Rikets Ständers Bank underdåniga an¬
mälan om den för år 1863 förestående revision, åtgärder, enligt de grunder Rikets Ständer
bestämdt, blifvit i vanlig ordning vidtagna.
127:o af den 18 Februari 1863, angående meddelande af föreskrifter i afseende på
sättet för postdiligensers förskaffande. (40.)[
Efter inhemtande af General-poststyrelsens underdåniga utlåtande, har Kongl. Maj:t under den
23 September 1864 denna Rikets Ständers skrifvelse till nådig pröfning förehaft, i sam¬
manhang med frågan om dispositionen af det utaf Rikets sednast församlade Ständer bevil¬
jade anslag till postdiligensernes förskaffande, utan de skjutsskyldiges betungande; och har,
i följd af Kongl. Maj:ts med anledning af nämnda fråga fattade och General-poststvrelsen
— 28 —
delgifna nådiga beslut, förberörda underdåniga skrifvelse icke till någon vidare åtgärd för¬
anleda
128:o af den 18 Februari 1863, angående åtgärders vidtagande till större säkerhet
för de i lösväskor befordrade postförsändningar. (36.)
Till följd af erhållen nådig befallning har General-poststyrelsen häröfver afgifvit underdånigt
utlåtande; och är ärendet för närvarande på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.
129:0 af den 18 Februari 1863, angående begagnande af postremissvexlar för öfver"
sändande af penningar från och till Riksgälds-kontoret. (32.)
Om Rikets Ständers genom denna underdåniga skrifvelse anmälda beslut har Kongl. Majit
under den 3 Juli 1863 låtit utfärda nådig Kungörelse.
130:o af den 14 Mars 1863, angående eftergift af Kronans rätt till danaarf efter
Anna Christina Löfgren. (56)
Med gillande af Rikets Ständers beslut har Kongl. Majit under den 20 Mars 1863 aflåtit
nådigt Bref till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län med befallning att veder¬
börande derom förständiga.
131:o af den 14 Mars 1863, angående befrielse för Fältkamereraren m. m. P. A.
Arells enka, Alb. Heimberger från lifgifvande af observationsprocent och anmärknings-
medel, hvilka blifvit hennes man i lifstiden till gäldande ådömda. (50.)
Rikets Ständers i detta ämne vidtagna, af Kongl. Majits nådiga Proposition föranledda be¬
slut har under den 20 Mars 1863 blifvit Kammar-rätten till kännedom och efterrättelse
meddeladt.
132:0 af den 14 Mars 1863, i anledning af Kongl. Majits nådiga Proposition angå¬
ende eftergift till förmån för enkan Martha Nilsdotter Tulpan af Kronans rätt till
danaarf efter hennes aflidne syster enkan Anna Nilsdotter i Makrismåla. (51.)
Om Rikets Ständers härutinnan i enlighet med Kongl. Majits nådiga framställning meddelade
beslut hafva Kongl. Majits Befallningshafvande i Blekinge och Kronobergs län under den 20
Mars 1863 blifvit i nåder förständigade till egen och vederbörandes efterrättelse.
133:o af den 14 Mars 1863, i anledning af Kongl. Majits nådiga Proposition an¬
gående upplåtande under ständig besittningsrätt af en jordrymd vid Kungsöhrs norra
Kungsladugård. (53.)
Under den 20 Mars 1863 har detta Rikets Ständers i öfverensstämmelse med Kongl. Majits
nådiga Proposition fattade beslut blifvit Kammar-kollegium till kännedom och efterrättelse
samt vederbörandes förständigande meddeladt.
134:o af den 14 Mars 1863, i anledning af Kongl. Majits nådiga Proposition an¬
gående försäljning till skatte af den under Elfsborgs Kungsladugård lydandn lägen¬
heten »Klintens bana.» (54.)
I underdånighet anmäld den 20 Mars 1863, då Kammar-kollegium om Rikets Ständers en¬
ligt Kongl. Majits nådiga förslag vidtagna beslut förständigats, till egen och vederbörandes
efterrättelse.
— 29 —
135:o af den 14 Mars 1863, angående vidtagande af åtgärder till beredande af till¬
fällen för qvinna att erhålla anställning i för henne passande befattning i det all¬
männas tjenst. (58.)
Sedan till följd af erhållen nådig remiss General-poststyrelsen underdånigt utlåtande häröfver
afgifvit och jemväl Telegrafstyrelsen, i anledning af en till Kongl. Maj:t ingifven underdånig
ansökning, på nådig befallning sig i underdånighet yttrat i fråga om lämpligheten af qvinnas
anställande i Telegrafverkets tjenst, har Kongl. Maj:t under den 10 Juli 1863 denna fråga
till nådig pröfning förehaft och dervid funnit godt i nåder förklara, att, under iakttagande
af vissa föreskrifna vilkor, något hinder icke möter för antagande af qvinnor till Poststations-
föreståndare-tjenster och Telegraf-assistents-befattningar; om hvilket Kongl. Maj:ts nådiga
beslut Telegraf- och General-poststyrelserna blifvit till efterrättelse förständigade.
136:o af den 14 Mars 1863, angående eftergift af Kronans rätt till danaarf efter
Andriette Lundberg. (55.)
Vid föredragning häraf den 20 Mars 1863 har Kongl. Majit i nåder gillat Rikets Ständers
beslut och derom aflåtit nådigt bref till Kongl. Majlis Befallningshafvande i Göteborgs och
Bohus län till behörig kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande.
137:o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 verk¬
ställda revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under åren 1858
och 1859. (61.)
Beträffande först Rikets Ständers underdåniga anhållan om tillstånd för allmänna verk och
inrättningar samt myndigheter med fribrefsrätt att vid penningeförsändningar begagna post-
remissvexlar, utställda af enskilda Banker eller Filialbanker, har under den 10 April 1863
Kongl. Majit anbefallt Statskontoret att sig deröfver i underdånighet yttra; hvarefter och
sedan bemälda embetsverk med sålunda infordrade underdåniga utlåtande inkommit, Rikets
Ständers ifrågavarande framställning blifvit, i sammanhang med deras ofvanomförmälda un¬
derdåniga skrifvelse den 18 förutgångne Februari angående post-remissvexlars begagnande
vid försändande af penningar från och till Riksgälds-kontoret, under den 3 Juli samma år af
Kongl. Majit slutligen afgjord och bifallen, samt nådig Kungörelse i ämnet utfärdad.
Vidkommande dernäst Rikets Ständers anhållan att Kongl. Majit måtte utfärda ett stad¬
gande, hvarigenom föreskrifves, att ledamot i Styrelse, som har sig anförtrodd förvaltning
af allmänna medel, eller der anställd tjensteman icke, på sätt dittills förekommit, må kunna
erhålla lån af dessa medel, har Kongl. Majit, med nådigt bifall härtill, låtit under först¬
nämnda dag i ämnet utfärda Kungörelse.
Beträffande derefter Rikets Ständers hemställan angående utfärdande af ett nytt full¬
ständigt och tidsenligt afskrifningsreglemente har Kongl. Majit den 6 November 1863 anbefallt
Statskontoret, Krigs-kollegium och Förvaltningen af Sjö-ärendena att utarbeta förslag till ett
nytt sådant reglemente, hvilket dock ännu icke till Kongl. Majit inkommit.
Slutligen har i anseende å öfriga delar af Rikets Ständers ifrågavarande skrifvelse Kongl.
Majit förordnat att transsumter af skrifvelsen skulle jemte Protokolls-utdrag meddelas veder¬
börande andra Stats-departementer, för att genom dem i underdånighet föredragas.
— 80 —
138:o af den 26 Mar3 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition an¬
gående utbyte af till Länsmansboställe anslagna hemmansdelarne | mantal Repperda
Ännagården N:o 9 m. fl. mot hemmanet | mantal N:o 3 Hultsjö Bergagården i Jön¬
köpings län. (62.)
Om detta Rikets Ständers, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga framställning, fat¬
tade beslut har under den 10 April 1863 Kammar-kollegium till egen och vederbörandes
efterrättelse erhållit nådigt förständigande.
139:o af den 28 Mars 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
upphörande af Näs Kungsgårdshjelpen. (68.)
Rikets Ständers af Kongl. Maj:ts nådiga framställning föranledda beslut har genom nådigt
bref af den 10 April 1863 blifvit Krigs- och Kammar-kollegierna till kännedom och efter¬
rättelse samt vederbörandes förständigande meddeladt.
140:o af den 28 Mars 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition an¬
gående anslag för framtida vård och underhåll af Gustaf Wasa monumentet vid Ut*
meland i Dalarne. (71.)
Sedan Rikets Ständer härigenom anmält sig hafva beviljat det för omförmälda ändamål af
Kongl. Majit äskade anslag, har under den 10 April 1863 nådig skrifvelse derom till Ofver-
Intendents-embetets aflåtits.
141:o af den 11 April 1863, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
l:a Hufvudtitel. (67.)
Enligt nådigt beslut af den 17 April 1863, har denna underdåniga skrifvelse blifvit veder¬
börande till kännedom och efterrättelse meddelad.
142-0 af den 11 April 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angå¬
ende försäljning till skatte af Ljusne stora laxfiske i Gefleborgs län. (74.)
Då Rikets Ständer funnit sig ej böra bifalla förberörda nådiga framställning, har Kongl. Majit
den 24 April 1863 förklarat frågan om försäljning af omförmälda kronofiske vara förfallen.
143:o af den 11 April 1863, angående eftergift af kronans rätt till danaarf efter af¬
lidne hustru J. C. Grenqvist till förmån för en ifrågaställd fattighusbyggnad i Wax¬
holms stad. (80.)
Med gillande af detta Rikets Ständers beslut, har Kongl. Majit nnder den 24 April 1863
derom aflåtit nådigt bref till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län.
144:0 af den 11 April 1863, angående eftergift af Kronans rätt till danaarf efter af¬
lidne enkan A. M. Lundgren till förmån för folkskolebyggnaden i Hudiksvall. (79.)
Detta Rikets Ständers beslut har Kongl. Majit funnit godt gilla; hvarom Kongl. Majits Befall¬
ningshafvande i Gefleborgs län under den 24 April 1863 blifvit genom nådigt bref förständigad.
l45io af den 11 April 1863 angående förändrade grunder för mjöl- och sågqvarnars
beskattning. (72.)
1 underdånighet anmäldt den 24 i samma månad, då Kammar-kollegium anbefalldes att in¬
komma med utlåtande och förslag angående de åtgärder och föreskrifter, som i anledning af
ifrågavarande utaf Rikets Ständer för deras del vidtagna beslut kunde af behofvet påkallas.
— 31 —
Efter inhemtande af Kammar-kollegii sålunda infordrade underdåniga utlåtande, har detta
ärende under den 30 December 1863 blifvit ånyo inför Kongl. Maj:t föredraget, hvarvid’Kongl.
Maj:t, med bifall till den af Rikets Ständer för deras del beslutade förändring i afseende å beskatt-
ningssättet för mjöl- och sågqvarnar, funnit godt i nåder förklara, att räntan för dylika inrättningar
skulle från och med år 1864 upphöra att utgöras, samt rustningsskyldigheten för så beskaffade verk
af frälsenatur i följd deraf jemväl försvinna, hvarom under'sistnämnde dag utfärdats nådig Kungö¬
relse, innefattande jemväl de af Kongl. Majff, i anledning af Rikets Ständers derom gjorda under¬
dåniga anhållan, meddelade föreskrifter angående sättet för räntornas afskrifning och de sär¬
skilda åtgärder, som för öfrigt påkallats af så väl nämnda förändring, som Rikets Ständers
beslut om ersättning till indelnings- och ränteinnehafvare för förlusten af räntornas upphö¬
rande.
Slutligen och med anledning af det likartade förhållande, som, enligt hvad Kammar-
koilegium upplyst, i beskattningshänseende för närvarande jemlikt äldre författningar eger
rum mellan mjöl- och sågqvarnar samt åtskilliga med dessa jemförliga vaik- och stampverk,
har Kongl. Majff i nåder anbefallt Kammar-kollegium att efter närmare utredning af dessa
sednare verks antal och räntor derom afgifva underdånig berättelse, hvilken den 1 Augusti
innevarande år till Kongl. Majff inkommit.
146:o af deu 11 April 1863, i anledning af Kongl. Majffs nådiga Proposition angå¬
ende upplåtande åt Göteborgs Museum af Kronans andel i f. d. Ostindiska kompa¬
niets hus i Göteborg. (76.)
Rikets Ständers förenämnda af Kongl. Majffs nådiga framställning föranledda beslut har
Kongl. Majff under den 24 i berörda månad meddelat Statskontoret och Kongl. Majffs Be¬
fallningshafvande i Göteborgs och Bohus län till kännedom och egen samt vederbörandes
underdåniga efterrättelse.
147:o af den 11 April 1863, i fråga om antagande af en ny författning angående
mantalspenningarne. (73.)
Härom har under den 24 April 1863 nådig Förordning blifvit utfärdad.
148:o af den 16 Maj 1863 i fråga om upplåtelse till Wenersborgs stad af en Kronan
tillhörig tomt derstädes. (85.)
Rikets Ständers sålunda anmälda, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl. Majffs nå¬
diga framställning fattade beslut har Kongl. Majff under den 22 Maj 1863 funnit godt i nå¬
der gilla och derom meddelat vederbörande embetsverk nådigt förständigande.
149:o af den 16 Maj 1863, angående sådan förändring i de förvaltande verkens i
Stockholm arbetsordningar, att de större utgifterna derstädes komme att bestridas
genom anvisningar i Kongl. Räntekammaren. (86 )
Den 16 Oktober 1863, i underdånighet anmäld, då Kongl. Majff funnit godt i nåder uppdraga
åt särskildt utsedda komiterade att verkställa den af Rikets Ständer i förevarande ämne be¬
gärda utredning och afgifva förslag till förändrad arbetsordning för de förvaltande verkan i
Stockholm i hvad rörer sättet för stats-utgifternas bestridande.
— 32 —
Sedan^derefter bemälde liomiterade den 29 April innnevarande år afgifvit underdånigt
betänkande i ämnet, har Kongl. Maj:t under den 19 sistlidne Maj i nåder förordnat om
tryckning af ofvanberörda betänkande.
150:o af den 30 Juni 1863, angående förändrade föreskrifter i fråga om byggande
och underhållande af badstufvor och mälthus å kronohemman och boställen. (94.)
Efter inhemtande af Kammar-kollegii underdåniga utlåtande har Kongl. Maj:t, som lika med
Rikets Ständer ansett, att badstufva och mälthus numera icke äro af behofvet ovilkorligen
påkallade, funnit godt att, med upphäfvande af derom i lag och särskilda författningar med¬
delade föreskrifter, under den 6 November 1863 i nåder förordna, att vid husesyn å krono¬
hemman och boställen hädanefter skall pröfvas och afgöras huruvida berörda hus derstädes
må anses erforderliga eller icke; och har om detta beslut nådig Kungörelse under sist¬
nämnda dag blifvit utfärdad.
151:o af den 25 Juli 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
förändrade föreskrifter i fråga om sättet för utarrendering af Kronans egendomar. (97.)
Härom har allmän Kungörelse under den 7 Augusti 1863 blifvit i nåder utfärdad.
152:o af den 25 Juli 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
förändring och tillbyggnad af Kronans egendom N:o 4 å Riddarholmen för inrym¬
mande derstädes af Riksarkivets samlingar, m. m. (98.)
Till följd af Rikets Ständers i öfverensstämmelse med Kongi. Maj:ts nådiga förslag i ämnet vidtagna
beslut har Kongl. Maj:t under den 7 Augusti 1863, med godkännande af de utaf Ofver-Intendents-
embetet uppgjorda ritningar till en ny byggnad emellan flyglarne af Kronans egendom N:o 4 på
Riddarholmen samt till förändring af samma egendoms äldre åbyggnader, allt för Riksarkivets in¬
rymmande, funnit godt anbefalla bemälda Embete att, efter samråd med Kommerse-kollegium och
Serafimer-ordens-gillet, uppgöra och till Kongl. Maj:s inkomna med underdånigt förslag till för¬
hyrande af embetslokaler för ej mindre sistnämnde två embetsverk än Ofver-intendents-em-
betet, äfvensom att, sedan dessa verks förflyttning egt rum eller tidigare i den mån sådant
af omständigheterna medgåfves, gå i författning om verkställande af ofvanniimnde byggnads-
och inrednings-arbeten jemte dermed sammanhängande reparation af ofvanberörda fastighet;
och hafva, i afseende å de af Rikets Ständer för ofvannämnda ändamål beviljade medels ut¬
betalning, nådiga bref under samma dag aflåtits till Statskontoret och Fullmägtige i Riks-
gälds-kontoret, i sammanhang hvarmed Rikets Ständers beslut beträffande försäljning af Kronans
nu åt Riksarkivet upplåtna egendom N:o 2 vid Skeppsbron blifvit bemälde Fullmäktige delgifvet.
153:o af den 25 Juli 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
upplåtelse till Stockholms stad af del utaf lägenheten Stallmästare gården för anläg¬
gande af en lastbrygga vid Rrunnsviken. (102.)
För verkställighet af Rikets Ständers sålunda anmälda af Kongl. Maj:ts nådiga framställning
föranledda beslut hafva genom Kongl, bref af den 25 September 1863 nödiga föreskrifter
blifvit vederbörande myndigheter meddelade.
154:o af den 25 Juli 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i fråga
om
— 33 —
om nedsättning i räntan för åtskilliga skogslotter å kronoparken Rella Tall på Öland.
(108.)
Då Rikets Ständer bifallit det i Kongl. Maj:ts ofvanberörda nådiga Proposition framställda
förslag, har Kongl. Maj:t under den 7 Augusti 1863 förständigat Kammar-kollegium att, i
öfverensstämmelse dermed, så fort ske kan, till verkställighet befordra de sålunda beslutade»
åtgärderna i afseende på skattläggning m. m. af ifrågavarande lägenheter å förra kronopar¬
ken Rella Tall, samt att derefter berättelse till Kongl. Majit i underdånighet afgifva, hvilken
berättelse ännu ej till Kongl. Majit inkommit.
155:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i
afseende på erhållande af skatterätt å krononybygge. (109.)
[ underdånighet anmäld den 7 Augusti 1863, hvarvid beslöts att nämnda skrifvelse skulle
till Kammar-kollegium öfverlemnas för att tagas i öfvervägande vid uppgörande af det under
den 8 Maj samma år infordrade förslag till fullständig författning, angående anläggning och
skattläggning af krononybyggen, nybyggares rättigheter och skyldigheter; och sedan Kam¬
mar-kollegium derefter den 28 Juni 1865 underdånigt betänkande i ämnet afgifvit, är
detta ärende nu på Kongl. Majits nådiga pröfning beroende.
156:o af den 25 Juli 1863, angående Sala silfververks återgång till statens disposi¬
tion. (99.)
1 anledning af denna skrifvelse har under den 14 Augusti 1863, Kongl. Majits Befallnings-
ningshafvande i Westmanlands län i nåder förständigats att från vederbörande intressenter in¬
hemta yttrande om och på hvilka vilkor de kunde vara villiga att afstå från sitt arrende af silf-
ververket; och har, efter det detta yttrande till Kongl. Majit inkommit, Kommerse-kollegii
underdåniga utlåtande i ämnet blifvit genom nådig remiss den 25 Maj 1864 infordradt, hvar.
efter, och sedan jemväl detta utlåtande till Kongl. Maj:t afgifvits, ärendet numera är på nå¬
dig pröfning beroende.
157:0 af den 25 Juli 1863, angående frånträdande af Kronans rätt till återlösen af
de s. k. Trippska hammanen i Halland. (110.)
Sedan Kammar-kollegium häröfver infordradt underdånigt utlåtande afgifvit, har Kongl.
Majit under den 18 September 1863 detta ärende sig föredragas låtit och dervid funnit godt
att i nåder gilla Rikets Ständers sålunda anmälda beslut, hvarom Kammar-kollegium er¬
hållit förständigande till egen och vederbörandes efterrättelse.
158:o af den 25 Juli 1863, i anledning af beslutadt upphörande af Riksbankens fastig-
hets-lånerörelse. (113.)
Rikets Ständers i berörda hänsseende fattade beslut, hvarigenom de för sin del bemyndigat
allmänna Hypoteksbanken att med Rikets Ständers Bank sluta aftal om öfvertagande på
vissa vilkor af sistnämnda banks fordringar mot pant af inteckning i fastighet å landet, har
Kongl. Majit under den 7 Augusti 1863 i nåder bifallit, dock under förbehåll att det aftal,
som i berörda hänseende komme att emellan de begge bankerna afslutas, skulle, för att
blifva gällande, underställas Kongl. Majits nådiga pröfning och stadfästelse, hvarom nådig
Bil. till R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse år 1865. v
— 34 —
kungörelse af sistnämnda dag blifvit utfärdad; och har, sedan derefter Styrelsen för All¬
männa Hypotheksbanken till Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning öfverlemnat det emellan bemälda
Styrelse och Fullmäktige i Rikets Ständers bank träffade skriftliga aftal angående ifrågava¬
rande lånerörelses öfvertagande af förstnämnda bank, Kongl. Maj:t under den 2 December
1864 funnit godt samma aftal i Nåder fastställa.
159:0 af den 19 Augusti 1863, i anledning af Kongl. Majds nådiga Proposition, an¬
gående bestridandet af begrafnings- och öfriga kostnader till följd af Hennes Maj:t
Enke-Drottning Desiderias dödliga frånfälle. (116.)
För utbetalning af det utaf Rikets Ständer till berörda ändamål beviljade, af Kongl. Maj:t
äskade anslag hafva under den 4 September 1863 nådiga skrifvelser blifvit till Statskon¬
toret samt Fullmäktige i Rikets Ständers Riksgälds-kontor expedierade.
160:o af den 19 Augusti; 1863 i anledning af väckt fråga om upphörande af den i
Kongl. Förordningen den 3 December 1842 bestämda afgift för vägning af in¬
kommande gods, som efter vederbörlig tillåtelse vid eller i godsegarens enskilda
magasin tullbehandlas. (118.)
Efter inhemtande af General-tullstyrelsens underdåniga utlåtande har Kongl. Maj:t under den
22 April 1864 funnit godt i nåder meddela förändrade stadganden i afseende på dittills
gällande afgifter till tulltjenstemän för s. k. extra vägningar.
161:o af den 16 September 1863, angående ändring af 1 och 7 §§ i Instruktionen
för Rikets Ständers Revisorer af Statsverket. (125.)
Om de af Rikets Ständer sålunda beslutade ändringar i förberörde instruktion har nådig
kungörelse af den 16 Oktober 1863 blifvit utfärdad.
162:o af den 7 Oktober 1863, angående den år 1862 verkställda revision af Statsver¬
kets m. fl. Allmänna fonders förvaltning år 1860. (127.)
I underdånighet föredragen den 23 Oktober 1863, då denna skrifvelse icke ansågs till annan
på Finans-departementet ankommande åtgärd föranleda, än att transsumter af densamma
skulle med protokollsutdrag meddelas vederbörande andra Stats-Departementer för underdånig
föredragning.
163:o af den 7 Oktober 1863, angående gjorda framställningar om grundräntornas
kapitalisering. (126.)
Tifl följd af Rikets Ständers uti förevarande underdåniga skrifvelse gjorda framställning har
Kongl. Majit under den 30 December 1864 funnit godt i Nåder tillsätta en komité till ut¬
redande af frågan om grundskatternas inlösen; och har derefter underdånigt Betänkande i
ämnet ännu icke från bemälde komité till Kongl. Majit inkommit.
164:o af den 7 Oktober 1863 angående bestämmande af tid för klander emot till-
och afträdeshusesyn å kronojord. (130)
Vid föredragning häraf den 18 Juni 1864 har K. Mit, med anledning af hvad Kammar-kol¬
legium i häröfver infordradt underdånigt utlåtande upplyst och anfört, förklarat Rikets Stän¬
ders i berörda hänseende gjorda framställning då icke kunna vinna nådigt bifall.
— 35 —
165:o af den 17 Oktober 1863, angående anskaffande af medel till jernvägsbygg-
nader. (134.)
Med gillande af Rikets Ständers i förenämnda afseende fattade beslut, har Kongl. Majit un¬
der den 23 Oktober 1863 derom låtit utfärda nådig kungörelse.
166'.o af den 21 Oktober, angående stämplade pappersafgiften. (135.)
Efter inhemtande af Stats-kontorets och Kammar-rättens underdåniga utlåtande, har K. Mit
under den 4 December 1863 låtit utfärda nådig kungörelse angående stämplade pappersafgiften,
samt hvad vid kontrollen och uppbörden deraf bör iakttagas; hvarjemte, i anledning af
Rikets Ständers genom berörda skrifvelse anmälda beslut om användande af nya stämplar
för beläggning af handlingar och vexlar, Kongl. Majit dels förordnat att, i den mån det be¬
fintliga förrådet af nu brukliga s. k. beläggningsstämplar för dermed afsedda ändamål åtgår,
må till begagnande införas nya beläggningsstämplar af den beskaffenhet ofvanbemälda Em¬
betsverk föreslagit, äfvensom att till beläggning af vexlar å utländsk myntsort särskilda
stämplar af den form, beskaffenhet och valör, som i Rikets Ständers ifrågavarande skrif¬
velse omförmäles, må användas, dels ock anbefallt Statskontoret att gå i författning om an¬
skaffande af de stämplar, som enligt förenämnda nådiga beslut skola till begagnande införas.
167:o af den 4 November 1863, angående tullbevillningen. (148.)
I anledning af denna underdåniga skrifvelse har Kongl. Majit dels den 4 December 1863, efter
Kommers-kollegii ocn Generaltullstyrelsens hörande, i nåder fastställt ny tulltaxa att tjena
till efterrättelse från 1864 års början, dels ock den 6 November samma år tillsatt en sär¬
skild komité för att utarbeta förslag till den tulltaxa, som borde till Rikets näst samman¬
trädande Ständer öfverlemnas, hvilket förslag den 2 näsllidne Augusti till Kongl. Majit in-
komrntt och enligt nådigt beslut den 4 i samma månad blifvit till trycket befordradt.
168:o af den 30 Oktober 1863, i anledning af Kongl. Majits nådiga Proposition om
upplåtande af en del af kronoängen Tyskhagen i Westmanlands län till byggnads¬
plats för Kungsbarkarö församlings folkskolebyggnad. (149.)
Genom nådiga skrifvelser af den 13 November 1863 har della Rikets Ständers, enligt Kongl.
Majits nådiga förslag, vidtagna beslut blifvit vederbörande embetsmyndigheter till kännedom
och efterrättelse meddeladt.
169:o af den 11 November 1863, angående ersättning för sådana af Statskontoret
förskottsvis bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej blifvit af Rikets Ständer be¬
viljade. (147.)
Jemte det nådiga Rref under der 20 November 1863 aflåtits till Statskontoret och Fullmäk¬
tige i Riksgälds-kontoret i afseende å utbetalningen af de utaf Rikets Ständer för ofvannämnda
ändamål anvisade medel, har, på Rikets Ständers tillika gjorda underdåniga hemställan,
Statskontoret erhållit särskildt förständigande att i näst afgifvande underdåniga berättelse om
Statsverkets förvaltning, tillstånd och behof i underdånighet anmäla de förskottsvis bestridda
utgifter, hvilka synas vara af beskaffenhet att fortfarande kunna blifva för de uppgifna ända¬
målen behöfliga, på det nådig framställning må hos Rikets nästsammanträdande Ständer
göras angående de anslag, som i sådant hänseende erfordras.
— 36 —
170:o af den 16 November 1863, angående utfärdande af förnyad Instruktion för
Rikets Ständers Revisorer öfver Riksgäldsverket; (157.)
171:o af den 16 November 1863 angående utfärdande af ny Instruktion för Rikets
Ständers Revisorer af Bankoverket; (158) samt
172:o af den 16 November 1863, angående utfärdande af Instruktion för Rikets
Ständers Revisorer öfver Länekontoren i orterna. (159.)
I enlighet med hvad Rikets Ständer i förestående 3:ne underdåniga skrifvelser anhållit har
Kongl. Majit under den 20 November 1863 låtit särskilda nådiga kungörelser utfärda.
173:o af den 17 November 1863, angående rättighet för Kyrkoherden G. A. v.
Zweibergks enka Maria Hseggren att uppbära arrendet m. m. af indragna predikants-
boställena Törnestorp och Hofstena Lunnagården i Skaraborgs län. (165.)
Kongl. Majit, som under den 27 November 1863 i nåder gillat hvad Rikets Ständer här¬
utinnan beslutit, har för verkställighet deraf låtit nådigt Bref till Kammar kollegium afgå.
174:o af den 21 November 1863, angående fribrefsrätt för Pastors-embetena i
Riket. (171.)
Benna skrifvelse är beroende på nådig pröfning i sammanhang med ett af General-poststv-
selsen afgifvet underdånigt förslag till ny fribrefsförfattning.
l75:o af den 21 November 1863, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
7:de Hufvudtitel. (168 )
Med gillande af Rikets Ständers uti denna skrifvelse anmälda beslut om löneförhöjning för de 5 äld¬
sta af Kammar-Collegii och de 6 äldsta af Statskontorets Kammarskrifvare, har K. Mit under den
4 December 1863 låtit innehållet af berörda skrifvelse Statskontoret meddela, äfvensom Riksgälds¬
kontoret och öfriga vederbörande embetsverk, i hvad dem särskildt rörde, af samma
skrifvelse undfått del, med förständigande dels för Kammar-kollegium att till Kongl.
Majit inkomma med den af Rikets Ständer begärda utredning, huruvida Notarierne
hos bemälda Kollegium vid sednast verkställda lönereglering kommit i åtnjutande af
sådan förbättring i aflöningen som kunde antagas hafva varit för dem i förhållande till
deras vederlikar inom andra embetsverk afsedd, samt dels för General-poststyrelsen att af¬
gifva underdånigt utlåtande i anledning af det till bemälda Styrelse anvisade reservationsan¬
slag af 70,000 Rdr årligen att användas till postdiligensers fortskafTande på sådant sätt, att
de skjutsskyldige ej dermed betungades; Och har, efter det bemälda Styrelses utlåtande i
sistnämnda fråga inkommit, detta ärende blifvit af Kongl. Majit under den 23 September
1864 i nåder pröfvadt och afgjordt.
176:o af den 20 November 1863, angående beräkningen af Statsverkets inkomster.
(182.)
Hvad Rikets Ständer i afseende härå beslutit, har under den 4 December 1863 blifvit Stats¬
kontoret till kännedom och efterrättelse meddeladt.
177:o af den 24 November 1863, i fråga om afsöndring af jord från Eskilstuna
kungsladugård till utvidgning af Eskilstuna stads samt Klosters och Forss försam¬
lingars begrafningsplats. (180.)
— 37 —
Om detta Rikets Ständers af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition föranledda beslut har under
den 4 December 1863 Kammer-kollegium till kännedom och efterrättelse blifvit i nåder för-
stäridigadt.
]78:o af den 28 November 1863, angående regleringen af utgifterna under Riks-
statens Nionde Hufvudtitel. (186.)
Vid föredragning häraf den 11 December 1863, bar Kongl. Maj:t, med godkännande al de
beslut, som Rikets Ständer uti ifrågavarande hänseende lättat, utöfver livad Kongl. Majit
föreslagit eller med afvikelse derifrån, i nåder befallt, att innehållet af den underdåniga skrif-
velsen skulle meddelas så val Statskontoret till behörig kännedom och efterrättelse, som äf¬
ven öfriga under Finans-departementet hörande embetsverk, i hvad dem särskildt anginge,
samt att för de personer, hvilka fått sig pensioner anvisade, nådiga resolutioner borde i van¬
lig ordning utfärdas, hvarjemte transsumt af Rikets Ständers skrifvelse skulle till de öfriga
Stats-departementen, i hvad densamma rörde de hvarje af dessa departement tillhörande före¬
mål och personer, expedieras.
179:o af den 2 December 1863, angående de i 63 § Regeringsformen föreskrifna
kreditivsummor. (194.)
Den 11 December 1863, i underdånighet anmäld och Statskontoret till behörig kännedom
i nåder meddelad.
180:o af den 2 December 1863, i anledning af Kongl. Majlis nådiga Proposition med
förslag till ny jagtstadga. (188.)
Efter öfvervägande af hvad särskilda vederbörande, som i ämnet sig yttrat, härvid upplyst
och anfört, har Kongl. Majit under den 21 Oktober 1864 låtit i nåder utfärda ny jagtstadga,
att gälla från och med år 1863; hvarjemte Kongl. Majit särskildt i nåder meddelat för¬
ständigande derom, att, efter det den nya jagtstadgan trädt i verksamhet, då befintliga jagt-
kassor inom de särskilda länen skulle, på sätt Kongl. Majit hos Rikets Ständer föreslagit och
de jemväl för sin del ansett lämpligt, öfverlemnas till vederbörande landsting att efter deras
bepröfvande användas.
181:o af den 25 November 1863, angående förändrade föreskrifter i afseende på
skogshushållningen i Riket. (187.)
Denna skrifvelse är för närvarande på Kongl. Majits nådiga pröfning beroende.
182:o af den 2 December 1863, angående Kongl. Majits nådiga Proposition om an¬
visande af ett särskildt kreditiv till betäckande af kostnaderne för ett fullständigare
ordnande af försvarsverket. (195.)
I anledning af detta Rikets Ständers, i öfverenstämmelse med Kongl. Majit nådiga framställ¬
ning lättade beslut, har under den 11 December 1863 dels Statskontoret blifvit förständigad t
att, i mån af behof, från Riksgälds-kontoret reqvirera hvad af ifrågavarande kreditiv vore
erforderligt för sådana utbetalningar, sorn, enligt de föreskrifter, hvilka särskildt komme att
af Kongl. Majit meddelas, borde af kreditivet bestridas, dels till Fullmäktige i Riksgälds¬
kontoret nådig skrifvelse aflåtits om det åt Statskontoret sålunda lemnade nppdrag, dels ock
protokols-utdrag till Landtförsvars-departementet expedierats.
— 38 —
183:o af den 7 December 1863, med öfverlemnande af ny Bevillningsstadga. (210.)
Sedan Kongl. Majit i nåder inhemtat Kammar-rättens underdåniga utlåtande öfver de delar
af Bevillningsstadgan, hvari Kongl. Majit egde besluta, har densamma genom nådig författ¬
ning af den 8 Januari 1864 blifvit till allmän efterrättelse utfärdad
184:o af don 6 December 1863, i anledning af Kongl. Majits nådiga Proposition an¬
gående inrättande af en pensionsanstalt för fartygsbefälhavare, styrmän och annat
sjöfolk. (200.)
Till följd af Rikets Ständers bifall till hvad Kongl. Majit i detta ärende framställt, har under
den 29 Januari 1864 Reglemente för ifrågavarande pensionsanstalts inrättande och förvalt¬
ning blifvit i nåder faststäldt och kungörelse derom utfärdad.
185:o af den 4 December 1863 med Reglemente för Bankens styrelse och förvalt¬
ning. (199.)
Under den 18 December 1863, har Kongl. Majit, sorn funnit lämpligt att, på förut öfligt
sätt, i ett sammanhang upptaga hvad rörande allmänhetens förhållande till Banken är i regle¬
mentet stadgadt, låtit i detta hänseende utfärda nådig Kungörelse angående Rikets Ständers
vidtagna beslut rörande Bankoverkets styrelse och förvaltning.
186:o af den 7 December 1863, angående upprättadt nytt reglemente för Riksgälds¬
kontoret. (211.)
Den 18 December 1865 i underdånighet anmäld, och skulle, såsom ej fordrande åtgärd,
läggas till handlingarne.
187:o af den 6 December 1863, angående fortfarande anslag för Kamereraren C.
Sandberg. (201.)
För verkställighet af Rikets Ständers härutinnan anmälda beslut hafva under den 18 De¬
cember 1863 erforderliga föreskrifter blifvit genom särskilda nådiga Bref Kammar-kollegium
och Statskontoret meddelade.
188:o af den 6 December 1863, med ny Riksstat. (202.)
Jemte nådigt bref af den 18 December 1863, har Riksstaten blifvit Statskontoret till känne¬
dom och efterrättelse tillställd.
Stockholm den 2 Oktober 1865.
Henric Lovén.
7:©. Hony!. fUcklesiasUk-departementet.
189:o af den 20 December 1862, i anledning af sökt befrielse för Markaryds för¬
samling i Kronobergs län från skyldigheten att betala återstoden af det för dess
kyrkobyggnad från Riksgälds-kontoret utgifna lån. (3.)
— 39 —
Hvad Kikets Ständer beslutat, har Kongl. Maj:t den .10 December 1862 låtit vederbörande
till kännedom meddela.
190:o af den 14 Januari 1863, angående ändring i 2 § 1 mom. af Kongl. Förord¬
ningen den 11 Juli 1862 rörande reglering af presterskapets löneinkomster. (8.)
Med bifall till den underdåniga framställningen, har Kongl. Maj:t den 11 September 1863
]åtit utfärda nådig Kungörelse om ändring i mom. 1, 2 och 4 af § 2, i Kongl. Förordningen
den 11 Juli 1862, angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster.
191:0 af den 28 Januari 1863, angående utarbetande af förslag till ecclesiastik Boställs¬
ordning. (17.)
Sedan Kongl. Maj:t den 13 Februari 1863, anbefallt Kammar-kollegium att utarbeta och till
Kongl. Maj:t inkomma med förslag till Förordning i den syftning Rikets Ständers ofvanbe-
rörda underdåniga skrifvelse angifver, så har bemälde Kollegium den 24 Maj 1865 med så¬
dant förslag till Kongl. Maj:t inkommit, hvarefter Kongl. Majit den 9 nästpåföljande Juni
förordnat, att samtliga Domkapitel i Riket skulle, efter det vederbörande presterskap kontrakts-
vis blifvit bordt och sig yttrat, med deras och egna underdåniga yttranden i ämnet till Kongl.
Majit inkomma inom sex månader efter erhållen del af den nådiga remissen, äfvensom be¬
myndigat Kammar-kollegium att låta trycka 1800 exemplar af ifrågavarande utlåtande och
förslag.
192:o af den 4 Februari 1863, angående utarbetande af förslag till förändrade In¬
struktioner för direktioner och tjenstemän vid Länslazarettet och Kurhusen. (24.)
Efter det Kongl. Majit, under den 11 September 1863, i nåder uppdragit det äskade för¬
slagets utarbetning åt en Komité, samt bemälde Komité den 19 April 1864 med underdånigt
betänkande i ämnet inkommit, har Kongl. Majit, efter inhemtande af Sundhets-kollegii utlå¬
tande öfver de afgifna förslagen, den 21 Oktober samma år låtit utfärda nådig Kungörelse,
angående förändrade Instruktioner för Direktioner, Läkare och Sysslomän vid länens Lazarett
och Kurhus.
193:0 af den 18 Februari 1863, angående Kurhus-afgiften. (33.)
Kongl. Majit har den 13 Mars 1863 låtit utfärda nådig Kungörelse i ämnet.
194:o af den 18 Februari 1863, angående meddelande af nödiga föreskrifter till
förekommande af sjukdomen Fosfornekros. (35.)
Den 22 Maj 1863 anmäld och remitterad till Sundhets-kollegium, som den 14 Augusti
samma år med underdånigt ultåtande inkommit,
l95:o af den 18 Februari 1863, angående rättelse i gällande föreskrifter beträffande
ersättning åt läkare-korpsens medlemmar efter reglemente och för inqvartering. (38.)
Ofverlemnad till Kongl. Landtförsvars-departementet.
196:o af den 18 Februari 1863, angående upprättande af normalritningar m. m. att
tjena till ledning vid folkskolors uppbyggande. (39.)
Den 28 April innevarande år har Kongl. Majit godkänt särskilda hos Ofver-intendents-embe-
tet uppgjorda normalritningar samt förordnat, att de samma skola tryckas å sten och se¬
dermera, jemte beskrifningar, genom vederbörande hållas Skolstyrelserna kostnadsfritt tillhanda.
— 40 —
197:o af den 28 Februari 1863, angående utarbetande af förslag till förbättradt ord¬
nande af Velerinärväsendet i Riket. (46.)
Sedan Kongl. Maj:t den 13 November 1863, förordnat Komiterade med uppdrag aty
utarbeta förslag i det ämne, som i Rikets Ständers skrifvelse åsyftats, hafva Komiterade den
6 Juni innevarande år inkommit med sådant förslag, hvaröfver utlåtande i nåder infordrats
från Sundhets-kollegium.
Detta utlåtande är ännu ej inkommet.
198:o af den 28 Februari 1863, angående utarbetande af förslag till lag emot obe¬
hörig efterbildning af konstalster. (45.)
Den 3 Mars 1863 öfverlemnad till Kongl. Justitie-departementet.
l99:o af den 14 Mars 1863, angående försäljning till enskild person af en Kommi¬
nistersbostället Hof Dalbogård i Kronobergs län tillhörig del i den s. k. Spetsa¬
mossen. (48.)
Den 20 Mars 1863, har Rikets Ständers i ärendet fattade beslut blifvit Kammar-kollegium
för vederbörandes förständigande och beslutets verkställande meddeladt.
200:o af den 14 Mars 1863, angående utbyte af Komministersbostället Svensbohl i
Rudskoga socken emot Sergeantbostället Höjdebråten i Nysunds socken. (49.)
Kongl. Maj:t har den 20 Mars 1863, om detta Rikets Ständers beslut meddelat Krigs- och
Kammar-kollegierna kännedom för vederbörandes förständigande och beslutets verkställande.
201 af den 14 Mars 1863, angående förklaring af Kongl. Serafimer-ordens-gillets
Cirkulär-bref den 2 Mars 1804 och Kongl. Cirkuläret den 23 December 1852 i fråga
om ersättning för å Lazarett vårdade fattiga sjuke från annat distrikt. (60.)
Efter häröfver inhemtadt yttrande af Kammar-rätten, har ärendet blifvit den 18 December
1863 i underdånighet anmäldt, dervid Kongl. Maj:t icke funnit skäl bifalla Rikets Ständers
i förevarande ämne gjorda anhållan.
202:o af den 26 Mars 1863, angående tillägg i nu gällande Kongl. Förordning om
fattigvården i Riket af den 13 Juli 1853. (64.)
Sedan Kammar-rätten den 21 Juli 1863 infordradt utlåtande i ämnet afgifvit, har Kongl.
Majit vid föredragning den 24 Februari innevarande år, enär Kongl. Maj:t uti Dess den 21
Mars 1862 utfärdade nådiga Förordningar om Kommunal-styrelse på landet och om Kom-
munal-styrelse i stad, med upphäfvande af Förordningarna den 29 Augusti 1843 om socken¬
stämmor i riket och om sockennämnder på landet, i nåder meddelat förändrade bestämmel¬
ser ej mindre rörande sättet för behandling af kommunernas gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter, än ock i fråga om rösträtten för kommunernas medlemmar och
grunden för kommunalbidrags utgörande, funnit godt i nåder anbefalla Kammar-rätten, att
till Kongl. Majit inkomna med förslag till de ändringar uti nådiga Förordningen om Fattig¬
vården i riket den 13 Juli L853, som af berörde anledning, eller för öfrigt i följd af den
erfarenhet Kammar-rätten under nämnde förordnings tillämpning vunnit, kunna finnas erfor¬
derliga; hvarvid Kammar-rätten jemväl egde iakttaga den bestämmelse, som, angående af-
skedadt
— 41 —
skedadt kronomansskaps återsändande till försörjningsorterna, innefattas i Rikets Ständers
ofvanberörde underdåniga skrifvelse; och har Kammar-rätten den 21 Juli innevarande år med
sådant förslag till Kongl. Majit inkommit.
203:o af den 28 Mars 1863, om beviljande af anslag till inköp för Statens räkning
af en del utaf den Kammarherren m. m. G. D. Lorichs i lifstiden tillhöriga sam¬
ling af mynt och medaljer. (70.)
Kongl. Majit har den 10 April 1863 dels anbefallt Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets¬
akademien att med arfvingarna efter framlidne Kammarherren Lorichs afsluta köp om ifrå¬
gavarande del utaf deri af honom efterlemnade mynt- och medaljsamling, dels ock i nåder
förordnat, att Statskontoret skulle hos Riksgälds-kontoret reqvirera och vederbörande till¬
handahålla det för köpet anslagna belopp.
204:o af den 11 April 1863, med hemställan om utredning, om och på hvilka vil¬
kor åboerne å de Wisingsö Skolegods-hemman, som äro af Krono-natur, må kuuna
förvärfva äganderätt till dessa hemman. (77.)
Den 24 April 1863, har Kongl. Majit anbefallt Kammar-kollegium, att gå i författning om
den utaf Rikets Ständer begärda utredning samt, efter vederbörandes hörande, med under¬
dånigt utlåtande i ämnet till Kongl Majit inkomma. Detta utlåtande har inkommit den 19
Juni innevarande år.
205:o af den 11 April 1863, angående upplåtande af en del utaf Slettsträdgården i
Halmstad till tomt för ny Elementar-läroverksbyggnad derstädes. (78.)
Den 24 April 1863, i underdånighet anmäld och Kammar-kollegium meddelad för verkstäl¬
lighet och vederbörandes förständigande.
206:o af den 11 April 1863, angående inrättande af ytterligare ett Institutet för döf¬
stumma och blinda. (83.)
Enligt Kongl. Majlis beslut den 29 April 1864 har denna fråga blifvit öfverlemnad till Di-
riktionen öfver allmänna Institutet för döfstumma och blinda tor afgilvande af underdånigt
utlåtande, hvilket, inkom till Kongl. Majit den 31 Juli innevarande år.
207:o af den 11 April 1863, angående förändrade föreskrifter för vinnande af in¬
träde i Konungens Kansli och de förvaltande verken. (84.)
Nådig Förordning, angående Embets-examina vid Universiteterna i Riket, har blifvit utfärdad
den 9 Oktober 1863.
208:o af den 16 Maj 1863, angående ändring, i afseende på anställande af Medicine-
Kandidat- och Licentiat-examina, af 1861 års Stadgar för Karolinska Medico-chirur-
giska Institutet. (88.)
Kongl. Majit har den 11 September 1863, anbefallt Kanslern för Upsala Universitet att, efter
vederbörandes hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket den 4 April inneva¬
rande år till Kongl. Majit inkommit.
209:o af den 25 Juli 1863, angående beviljadt anslag till fortsättning af reparationen
af Linköpings domkyrka. (105.)
Bil. till B. St. Just.-Ombudsm. Emb.- Berättelse år 1865. vi
— 42 —
Sedan Öfver-iiitendents-embetet, på nådig befallning, inkommit med arbetsplan jemte kost¬
nadsförslag till fortsättnidg af reparationerna å nämnda Domkyrka, har Kongl. Maj:t, vid un¬
derdånig föredragning den 11 December 1863, bifallit hvad af Over-intendents-embetet blifvit
hemstäldt.
210:o af den 25 Juli 1863, angående försäljning till skatte af de s. k. Halländska
Kyrkohemmanen. (106)
Den 11 September 1863 bar Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig Kungörelse i ämnet.
211:o af den 25 Juli 1863, angående upplåtelse af mark till utvidgning af Upsala
Central-hospitals område. (104.)
Hvad Rikets Ständer beslutat har Kongl. Maj:t den 11 September 1863 låtit vederbörande
i nåder meddela.
212:o af den 19 Augusti 1863, angående anslags beviljande dels till betäckande af
en uti Svenska Spetsbergs-expeditionens räkenskaper befintlig brist, dels till fortsätt¬
ning af recognosceringsarbetena på Spetsbergen, med afseende på utförbarheten af
en gradmätning derstädes. (117.)
Kongl. Maj:t har den 4 September 1863 meddelat Vetenskaps-akademien, till kännedom och
vederbörandes förständigande, underrättelse, angående Rikets Ständers beslut.
213:o af den 30 Oktober 1863, om full dispositionsrätt för Stockholms stad och län
till den åt Stadens och länets gemensamma Kurhusinrättning år 1815 upplåtna
egendom å Kungsholmen. (145.)
Kongl. Majit har den 13 November 1863, meddelat vederbörande kännedom om detta Rikets
Ständers beslut.
214:o af den 10 November 1863 angående reseersättning och dagtraktamente till
Ordföranden och Ledamöterna uti Nämnderna för reglering af Presterskapets aflö¬
ning m. m. (154.)
Den 20 November 1863, har Kongl. Majit utfärdat nådigt Cirkulär i ämnet.
215:o af den 16 November 1863, angående reglering af utgifterna under Riks-statens
Åttonde Hufvudtitel. (169.)
Kongl. Majit, som den 11 December 1863 godkänt samtelige de anslag, hvilka af Rikets
Ständer å Åttonde Hufvudtitein blifvit beviljade, har derom förständigat Statskontoret och
öfriga vederbörande.
216:o af den 19 November 1863, angående förändrad anordning af Bönegudstjen-
sterna i Städerna. (172.)
Öfverlemnad till Justitie-departementet.
217:o af den 17 November 1863, rörande undervisningen i Elementar-läroverken och
dermed sammanhängande ämnen. (174.)
Efter inhemtande af underdåniga yttranden af ej mindre Domkapitlen i Riket äfvensom Di¬
rektionen öfver Stockholms Stads Undervisningsverk, än ock samtliga Lärare-kollegierna,
har Kongl. Majit den 12 Maj innevarande år låtit utfärda nådig Kungörelse angående ändring
— 43 —
i nådiga stadgan för Rikets Allmänna Elementar-Läroverk af den 29 Januari 1859; äfven¬
som Cirkulär till Dom-kapitlen, angående undervisningen å dessa Läroverk.
218:o af den 27 November 1863, angående anslag för National-Museibyggnadens in¬
redning, jemte andra i sammanhang dermed erforderliga kostnader. (189).
Kongl. Majit har, efter ärendets föredragning den 11 December 1863, om Rikets Ständers
beslut förständigat vederbörande.
Stockholm den 30 September 1865.
G. J. Edelstam.
Expeditions-Chef.
Förteckning på de i föregående uppgifter intagna, af Rikets Höglofliga Ständer fatta¬
de beslut och gjorda framställningar, hvilka icke blifvit i underdånighet föredragna, eller i
nåder afgjorda.
Kongl. Justitie-departementet.
9:o af den 18 Februari 1863, angående förändrad lagstiftning i fråga om upprättande af
bouppteckning m. m. (34).
Illo af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till en ny lag rörande
vattenrätten. (57).
21:o af den 21 October 1863, angående ersättning till vederböranbe för de i strafflagen
stadgade böters indragande till Kronan. (136).
27:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag till omorganisation af
Domkapitlen. (155).
45:o af den 21 November 1863, angående förändrad anordning af bönegudstjensterna i
städerna. (172).
46:o af den 28 Februari 1863, angående utarbetande af förslag till lag emot obehörig ef¬
terbildning af konstverk. (45).
Kongl. Ulrikes-departemenlet.
48:o af den 24 November 1863, angående en den Svenska beskickningen i Turkiet tillhö¬
rig, i Pera belägen fastighet. (179).
Kongl. Landtförsvarsdepartementet.
54:o af den 18 Februari 1863, angående rättelse i gälfande föreskrifter, beträffande ersätt¬
ning åt Läkarecorpsens medlemmar efter Resereglemente! och för inqvartering (38).
— 44 —
59:o af den 16 Maj 1863, i anledning af väckt fråga om hemmanet N:o 1 Fångåmons, J
mantal i Jemtlands län, befriande från rotering. (91).
64:o af den 17 October 1863, angående reglering af utgifterna under Riksstatens 4:de
Hufvudtitel. (133).
68:o af den 4 December 1863, i anledning af Kong), Maj:ts proposition, rörande Krigs-
Collegii ombildning tili en armée-förvaltning. (191).
69:0 af den 4 December 1863, i fråga om kostnadsersättning till militäre-, civile- och ecle-
siastike tjenstemän, för en del resor i tjensteärenden. (192).
70:o af den 2 December 1863, angående ifrågasatt tillökning i Arméens nuvarande kaval¬
leristyrka. (139).
Kongl. Sjöförsvars-dapartementet.
74:o af den 20 November 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
försäljning af Nya Warfvet i Göteborg. (184).
Kongl. Civil-departementet.
83:o af den 28 Februari 1863, angående åtgärder för omläggning af allmänna landsvägen
genom en del provinser i Norrland. (43)
89:o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 verkställda revi¬
sioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under åren 1858 och 1859,
i hvad nämnda skrifvelse innefattade hemställan om utarbetande af nytt reseregle¬
mente. (61).
94:o af den 13 Juni 1863, angående åtgärder för tillvägabringande af mera likställighet
emellan Stadskommunernas medlemmar i afseende å kommunala rättigheter och
skyldigheter. (95).
103:o af den 21 October 1863, angående förändring af föreskrifterna rörande tjenstemanna-
eder och läkares edsförpligtelse. (142).
117:o af den 2 December 1863, angående skjutsningsbesvärets ordnande. (196).
119:o af den 2 December 1863, angående ändringar i skiftesstadgan samt arfvodestaxan för
landtmäteri-förrättningar (197).
Kongl. Finans-departementet.
128:o af den 18 Februari 1863, angående åtgärders vidtagande till större säkerhet för de i
lösväskor befordrade postförsändningar. (36).
137:o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 rerkställda
revisioner af Statsverkets m. II. allmänna tonders lörvaltning under åren 1838 #ch
1859. (61).
— 45 —
149:o af den 16 Maj 1863, angående sådan förändring i de förvaltande verkens istockholm
arbetsordningar, att de större utgifterne derstädes komma att bestridas genom anvis¬
ningar å Kongl. Räntekammaren. (86).
155:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i afseende
på erhållande af skatterätt å krononybygge. (109).
156:o af den 25 Juli 1863, angående Sala silfververks återgång till statens disposition. (99).
163:o af den 7 October 1863, angående gjorda framställningar om grundräntornas kapitali-
sering. (126).
174:o af den 21 November 1863, angeånde fribrefsrätt för Pastors-embetena i Riket. (171).
181:o af den 25 November 1863, angående förändrade föreskrifter i afseende på skogshus¬
hållningen i Riket. (187).
Kongl. Eccles ia slik-d eparte men tet.
191:o af den 28 Januari 1863, angående utarbetande af förslag till Ecclesiastik boställsord¬
ning. (17).
194:o af den 18 Februari 1863, angående meddelande af nödiga föreskrifter till förekom¬
mande af sjukdomen Fosfornekos. (35).
195:o af den 18 Februari 1863, angående rättelse i gällande föreskrifter beträffande ersätt¬
ning åt läkarecorpsens medlemmar efter Resereglementet och för inqvartering. (38).
(Jemför N:o 54 i uppgiften från Kongl. Landtförsvars-departementet).
197:o af den 28 Februari angående utarbetande af förslag till lörbättradt ordnande af veteri¬
närväsendet i Riket. (46).
202:o af den 26 Mars 1863, angående tillägg i nu gällande Kongl. Förordning om Fattig¬
vården i Riket af den 13 Juli 1853. (64).
204:o af den 11 April 1863, med hemställan om utredning om och på hvilka vilkor åboerna
å de Wisingsö skolegodshemman, som äro af krono natur, må kunna förvärfva egan-
derätt till dessa hemman. (77).
206:o af den 11 April 1863, angående inrättande af ytterligare ett institut för döfstumma
och blinda. (83).
208:0 af den 16 Maj 1863, angående ändring, i afseende på anställande af Medicine Candidat-
och Licentiat-examina, af 1861 års stadgar för Carolinska och Medico-Chirurgiska
Institutet. (88).
216:o af den 19 November 1863, angående förändrad anordning af bönegudstjensterne i
städerna. (172). (Jemför M 45 i uppgiften från Kong.. Landtförsvarsdepartementet)
11.
Förteckning å Rikets Ständers vid Riksdagarne åren 1850 och 1851, 1855 och
1854, 1856 1858 samt 1859 och 1860 lill Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrif¬
velser, hvilka uti Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans Embetsberättelser lill sistför-
flutna Riksdag finnas upptagne såsom i deras helhet eller lill någon del hos Kongl.
Maj:t oa/g jorde; äfvensom uppgift å de åtgärder som sedermera blifvit dervid vidtagne.
l:o Honyl. JustUie-departementel.
l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 9 Mars 1858, angående en ny lag
rörande enskilda banker. (260).
Finanskomitéen, till hvilken ofvannämnde skrifvelse blifvit öfverlemnad, har till Kongl. Finans-
Departementet afgifvit utlåtande i frågan.
2:o Rikets Sländers underdåniga skrifvelse af den 20 Februari 1858, i fråga om lag
till ordnande af Notarii-pnblici befattningar. (225).
Förslaget biel den 2 November 1860 i Statsrådet anmäldt; men har ännu icke till slutligt
afgörande förekommit.
3:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 2 April 1860, angående Sveriges och
Norges ömsesidiga förhållanden. (49).
Såsom tillägg till de å förteckningen den 25 September 1862 uppräknade åtgärder, får nämnas,
att Kongl. Majit den 6 Februari innevarande år uppdragit åt en komité, bestående af en ord¬
förande ech sex ledamöter från hvartdera riket, att utarbeta förslag till de förändrade be¬
stämmelser, som i afseende på rikenas förening finnes vara af behofvet påkallade och ända¬
målsenliga; och har något utlåtande från nämnda komité ännu icke till Kongl. Majit inkommit.
4:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, angående upphäfvande
af strafTarterna prygel och dagg. (73).
Sedan denna skrifvelse blifvit den 2 November 1860 i Stats-Rådet anmäld, har den blifvit
öfverlemnad till en för utarbetande af nya krigslagar i nåder tillsatt komité, som den 23
Juli 1864 inkom med underdånigt förslag till särskild Strafflag för Krigsmakten; detta för¬
slag är för närvarande under Högsta Domstolens granskning.
— 47 —
5:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 11 Augusti 1860, i fråga örn före
skrifter till betryggande af besittningsrätt till fast egendom oell af intecknings-
säkerhet. (105)
Sedan ärendet blifvit den 2 November 1860 i Stats-Rådet anmäldt, och Kongl. Majit i Stats-
Rådet den 16 April 1861 funnit godt att, såsom en i ämnet förberedande åtgärd, uppdraga
åt Häradshöfdingen P. U. Stenberg att i andra länder, der grund- och hypotheksböcker af
den utaf Rikets Ständer föreslagna beskaffenhet finnas införda, derutinnan inhemta närmare
kännedom, har Häradshöfdingen Stenberg den 30 December 1864 afgifvit underdånig berättelse»
med bifogande af formulärer och anskaffade böcker i ämnet. Vid anmälan häraf den 6
Februari 1865 har Kongl. Majit, jemte öfverlemnande! af handlingarne, uppdragit åt en i
nåder tillsatt komilée af 5 personer att utarbeta förslag lill stadgariden i den af Rikets
Ständer angifna syftning, jemte de öfriga föreskrifter, som, dermed egande oskiljaktigt sam¬
manhang, må finnas erforderliga; men har denna komitée ej ännu slutat sitt uppdrag.
6:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 11 Augusti 1860, angående införande
af s. k. tjenstehjonsböcker i stället för nu brukliga orlofssedlar. (110).
1860 den 2 November inför Kongl. Majit i Stats-Rådet anmäld, och beror ärendet fortfarande
på Kongl. Majds vidare pröfning.
7:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 25 Augusti 1860, angående utarbe*
tande af förslag till ny Sjölag m. m. (120).
Den 23 Februari 1864 liar ny Sjölag af Kongl. Majit blifvit utfärdad.
8:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 26 Oktober 1860, angående revision
och ändring uti gällande lag och författningar rörande utsökningsärender. (144).
1861 den 15 Januari i Stats-Rådet anmäld; och beror ärendet på Kongl. Majits vidare
pröfning.
Stockholm den 18 September 1865.
ex officio,
Carl Ä. Edelstam.
2:o Honyl. Landt/örsvnrs-departementet.
9:0 Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 12 Maj 1860, i anledning af motion
om förändring i uppbördssättet af indelta räntor, anslagna till militära tjenstemän. (62).
1860 den 29 Maj i underdånighet anmäld; och Krigs- och Kammar-Kollegierna anbefallda
att inkomma med underdånigt utlåtande häröfver.
Sedan bemälda Collegier efter Läns-Styrelsernas och vederbörande Chefsembetens hö¬
rande, under den 12 Januari 1863, sådant afgifvit; blef målet den 20 Februari samma år
remitteradt till Statskontorets och Kammarrättens underdåniga utlåtande.
— 48 —
Efter det sistnämnda Embetsverk under den 15 Juni samma är sig i ämnet utlåtit, samt
äfven Landlförsvarskomitén den 28 November 1864 sig härutinnan i underdånighet yttrat ;
blef ärendet den 25 April 1865 åter inför Kongl. Majit i underdånighet föredraget; och då
den genom Rikets Ständers framställning åsyftade lättnad i de skattskyldiges besvär vid er¬
läggandet af utskylder till Kronan och särskildt till militiestaten icke kunde, med iakttagande
af den dervid gjorda förutsättning om nuvarande uppbördsmäns rätt till sina löneförmåner
och om lönernas utbetalning till indelningshafvare lika tidigt som hittills, vinnas, så vida icke
för ändamålet anvisas särskilda, till betydligt belopp uppgående medel, dels till ökad godt-
görelse åt uppbördsmän och dels till bestridande af indelningshafvarnes aflöning under det
första år, sorn ett förändradt uppbördssätt tillämpas, hvartill komme att ifrågavarande för¬
ändring icke syntes vara i alla orter af behofvet påkallad eller såsom lämplig ansedd, har
Kongl. Majit funnit, att frågan rörande förändring i allmänna uppbördssättet för Arméen för
närvarande icke må föranleda till någon vidare åtgärd.
10:o af den den 11 Augusti 1860, angående förändrad organisation af Krigsskolan
på Carlberg. (107).
Ärendet, som förberedande behandlats på sätt förut blifvit uppgifvit, anmäldes hos Kongl.
Majit ytterligare den 14 Oktober 1862, då beslut fattades om Krigs-Akademiens förändring
till en Krigsskola, enligt hvad uti Kongl. Majits Nådiga Proposition till Rikets Ständer den
24 Oktober berörda år angående Statsverkets tillstånd och behof meddelas.
11 :o af den 15 September 1860, angående ifrågaställa ändringar i Militie Boställs-
ordningen. (126).
Det från Krigs-Collegium infordrade förslag till ny Militie Boställs-Ordning har ännu icke
blifvit af Collegium algil vet.
12:o af den 5 Oktober 1860, angående förnyad författning om utskrifningssättet och
inrättningen af Allmänna beväringsmanskapet. (145).
Rikets Ständer hade i denna skrifvelse, bland annat, i underdånighet anhållit, att Kongl. Maj:t
till lättnad för de beväringskyldige i sådana orter, der de hafva serdeles lång väg till öf-
ningsplatserna, täcktes vara betänkt uppå medel, hvarigenom det blefve möjligt, att i dessa
orter 1 ista klassen af hvarje års beväringsskyldige kunde få i mindre afdelningar vapenöfvas.
Sedan Kongl. Majit vid underdånig anmälan häraf den 13 November 1860, anbefallt
Krigs-Collegium att, efter Kongl. Majits vederbörande Befallningshalvandes hörande, inkomma
med det underdåniga förslag i ämnet, som kunde af omständigheterna föranledas, samt, efter
det Krigs-Collegium sådant fullgjort, den 20 Maj 1862 förklarat, att, då en komité var tillsatt
för att utarbeta förslag till ett fullständigare ordnande af landförsvaret i sin helhet och hade,
bland annat, att yttra sig om Arméens öfningar under fred; Rikets Ständers framställning
icke lör det då närvarande kunda till någon Kongl. Majits åtgärd föranleda, men deremot
framdeles, i förening med den tillämnade regleringen af försvarsverket, borde till nådig pröf¬
ning förekomma; sä har Kongl. Majit vid ytterligare pröfning af ärendet den 15 Augusti
1865, och sedan komiténs betänkande inkommit, beslutif, att, utom någon förändring i en
del
— 49 —
del beväringsområden, ledande, så vidt möjligt är, till minskning i marchernas längd, m. m.,
hvarom Kongl. Majit ville i kommandoväg förordna, inga andra åtgärdei må vidtagas i afseende
på beväringsmanskapets vapenöfningar, än dem Kongl. Majit kunde hos Rikets näst samman¬
trädande Ständer komma att föreslå.
13:o af den 5 Oktober 1860, angående regiering af utgifterna under riksstaten 4-.de
Hufvudtitel. (146).
Rikets Ständer hade, bland annat, ifrågaställt ändring i föreskrifterna angående upphandling
och leveranser af varor för landtförsvarets behof, samt dylika varors besigtning.
Denna fråga, hvaröfver Krigs-Collegium och äfven Förvaltningen af Sjöärendena sig ut¬
låtit, beror på Kongl. Majrts pröfning.
14:o af den 20 Oktober 1860, angående Auditörstjensternas indragning. (172).
Sedan så väl Krigs-Hofrätten som Krigs-Collegium sig i ämnet yttrat, har Kongl. Maj:t un¬
der den 3 Juni 1862 förklarat sig vilja framdeles, i sammanhang med nödiga förändringar
i krigslagarna samt deraf möjligen uppkommande förändring i Krigs-Domstolarna, taga Rikets
Ständers framställning angående Audilörstjensterna vid Arméen i vidare öfvervägande^ —
Målet är till följd häraf öfverlemnadt till Justitie-Departementet.
Stockholm den 28 Augusti 1865.
C. G. Arman.
3:« Måotiffl. Sjö för svar »-departementet.
15:o af den 28 Oktober 1860, angående undersökning af nu befintliga segellinieskepps
användbarhet för krigsbruk. (204).
1861 den 29 Januari föredragen, hvarefter, sedan de då, såsom i uppgiften till sednaste Riks¬
dag finnes omförmäldt, anbefallda förberedande undersökningar om beskaffenheten af alla
Flottans stridsfartyg blifvit verkställda, under den 5 Juli nämnde år i Nåder tillförordnades
en Kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till tidsenligt ordnande af Rikets Sjöförsva^
hvarom äfven vid slutet af Maj månad 1862 af Kommittén afgafs underdånigt betänkande,
hvilket, sedermera på Nådig befallning till trycket belordradt, likväl vid aflemnandet af ofvan-
berörda uppgift ännu var på Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning beroende.
Detta betänkande föredrogs emedlertid den 14 Oktober 1862 och blef i de delar, der
sådant af Kongl. Majit i Nåder pröfvades lämpligt, lagdt till grund för den då jemväl be¬
slutade Nådiga framställning till Rikets Ständer om Sjöförsvarets behof under statsreglerings-
åren 1864—1866.
Stockholm den 21 Augusti 1865.
M. G. von Schantz.
Bil. till R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1865 års Riksdag. vn
— 50 —
4:o Mtongl. CivU-departemenlel.
61:o af den 22 Februari 1854 om revision af föreskrifterna rörande eder och deras
användande (11).
Denna framställning, hvaröfver Justitie-Kanslersembetet den 9 Juli 1859 afgifvit und. yttrande,
kommer att anmälas i sammanhang med Rikets Ständers skrifvelse af den 21 Oktober 1863,
angående förändring af föreskrifterna rörande tjenstemannaeder och läkares edsförpligtelser (142).
17:o af den 25 April 1857, i anledning af väckt (råga om förändrad organisation af
styrelse- och förvaltningsverken (65).
De af vederbörande embetsverk i ämnet afgifna utlåtanden hafva, jemlikt Kongl. Maj:ts den
2 Maj 1862 meddelade Nådiga befallning, blifvit till handläggning fördelade på vederbörande
Stats-Departement. Ärendet har sedermera icke till slutligt afgörande förekommit,
18:o af den 12 September 1857, om föreskrifters meddelande i afseende på tiden,
hvarunder minderåriga personer må användas till arbete vid fabriker och handtverk
(118).
Anmäldes den 18 Juni 1864 inför Kongl. Majit, i sammanhang med frågan om utvidgad nä¬
ringsfrihet, då förordning i ämnet utfärdades.
19:o af den 24 Oktober 1857 i fråga om kostnadsersättning till militäre, civile och
ecklesiastike tjenstemän för en del resor i tjensteärenden. (140).
Sedan infordrade yttranden inkommit ej mindre från Krigs-Collegium, Förvaltningen af Sjö¬
ärendena och Kammar-Collegium, än samtliga Domkapitlen, anmäldes ärendet inför Kongl.
Majit den 20* Februari 1863, då nådig skrifvelse i afseende å den ersättning, som af all¬
männa medel borde utgå, till Rikets Ständer afläts. Sedan svar härå under den 4 Decem¬
ber 1863 från Rikets Ständer ingått, utfärdades nådig Kungörelse i ämnet den 30 sistnämnda
månad.
20: o af samma dag, angående förtydligande af Kongl. Kungörelsen den 11 Augusti 1854,
i fråga om ersättning till Nämndemän och fjerdingsman för extra förrättningar (141).
Efter vederbörandes hörande och iriheintande af Rikets Ständers yttrande i fråga om den
ersättning, som i berörda afseende borde af allmänna medel utgå, förehades ärendet till slut¬
ligt afgörande den 30 December 1863, då Nådig kungörelse i ämnet utfärdades.
21:o Af den 28 Januari 1860, i anledning af väckta förslag om nya byggnadslagar,
m. m. (29).
Vid underdånig anmälan af denna skrifvelse den 12 Juli 1860 beslöt Kongl. Majit, att med
pröfningen deraf borde tills vidare anstå, och att samma skrifvelse skulle till behandling före¬
— 51 —
komma i sammanhang med de uppgjorda förslagen dels till lag äng. sundhetsförhållandenas
ordnande och dels till Ordningsstadga för Rikets Städer. Ärendet ännu beroende på pröfning.
22-o af den 14 April 1860, så vidt den angår ifrågasatta förändringar i Kongl. Maj:ts
den 21 Januari 1855 utfärdade Instruktion för justerare af mått och vigter. (50).
Sedan Ofver-Direktören vid Landtmäteriet, i ämnet hörd. föreslagit borttagandet af nu gällande
förbud för fiskare och tjärnbrännare att sälja sina varor i ojusterade kärl, har Commerce-
Collegium i anledning häraf den 30 April 1862 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.
Ärendet är under beredning till föredragning.
23:0 af den 30 Juni 1860, angående upphäfvande af den allmogen i sju härad af Elfs¬
borgs län samt städerna Borås och Ulricehamn beviljade särskilda handelsfrihet. (87).
Efter inhemtande af Commerce-Collegii underdånigt utlåtande häröfver, anmäldes denna skrif¬
velse den 18 Juni 1864 i sammanhang med frågan om utvidgad näringsfrihet.
24:o af den 24 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
sjette Hufvudtitel, hvad beträffar Teknologiska Institutets stadgar. (167).
Sedan ej mindre Styrelsen för Teknologiska institutet än Commerce-Collegium afgifvit infor¬
drade yttranden öfver de af Rikets Ständer framställda anmärkningar emot vissa föreskrifter
i Institutets stadgar, anmäldes ärendet inför Kongl. Majit den 20 Februari 1863, och hafva
Rikets Ständer blifvit om det då fattade beslutet underrättade uti den samma dag aflåtna
Nådiga Proposition angående aflönings- och utgiftsanslagen för Teknologiska Institutet.
25:0 af den 22 Oktober 1860, angående indragning af Konvoy-Kommissariatet samt
öfverflyttande till Statskontoret af de Kommissariatet hittills åliggande göromål. (181).
Sedan underdånigt yttranden i ämnet afgifvits af såväl Konvoy-Kommissariatet som Statskon¬
toret, anmäldes denna skrifvelse den 30 December 1862, hvarvid Kongl. Majit förklarade att
ärendet borde framdeles till förnyad handläggning företagas, sedan Rikets Ständer pröfvat den
af Rikets år 1861 församlade Revisorer väckta fråga om olämpligheten af Statskontorets
befattning med fonders utlånande. Kongl. Majit förklarade tillika att, derest någon tjenste¬
befattning vid Kommissariatet under tiden blefve ledig, tillsättning deraf icke finge ske utan
afvaktande af Kongl. Majits vidare beslut i ämnet.
26:o af den 20 Oktober 1860, i fråga om utvidgade rättigheter för utländningar att
i Sverige idka handel och annan näring. (179).
Sedan Commerce-Collegium inkommit med underdånigt utlåtande i ämnet, anmäldes denna
skrifvelse den 18 Juni 1864 i sammanhang med frågan om utvidgad näringsfrihet.
27:o af den 24 Oktober 1860, om Bergsskolans i Fahlun flyttning till Stockholm
och förening med Teknologiska institutet. (170).
Efter vederbörandes hörande anmäldes denna fråga den 20 Februari 1863, på sätt Kongl.
Majits samma dag till Rikets Ständer aflåtna Proposition utvisar.
28'-o af den 23 Oktober 1860, angående åtgärder till beredande af besparing i an¬
läggnings- samt drift- och underhållskostnaden för statens jernvägar. (169).
Sedan Chefen för för statens jernvägshyggnader under den 14 November 1862 häröfver af¬
gifvit underdånigt utlåtande, anmäldes ärendet den 21 samma månad, dervid Kongl. Majit
— 52 —
förklarade sig icke finna skäl att, i anledning af berörda framställning, föreslå någon förän¬
dring i det dittills vid stambanornas anläggning tillämpade byggnadssätt; men att, i afseende
på drift- och underhållskostnaden, Kongl. Majit ville tillse att all med trafikens ändamåls¬
enliga ordnande och rörelsens kraf förenlig besparing blefve iakttagen.
Stockholm den 8 September 1865.
Alb. Lindhagen.
5:o lionfpl. Fmans-depnrlementet.
29:o af den 13 Augusti 1851, i fråga om utbetalning af det vid 1847—1848 årens
riksdag beviljade bidrag till en pensionsfond för Borgmästare i städerna, utom Stock¬
holm, samt för Rommisions-Landtmätare, deras enkor och barn. (155).
Enär, i fråga om det af berörda anslag för Kommissionslandtmätare afsedda belopp 4,800
Rdr banko, det för samma belopps utbetalning af Rikets Ständer stadgade vilkor, vore upp-
fyldt derigenom att i det af Kongl. Majit den 5 Juni 1863 utärdade förnyade Reglemente
för Civil-Statens Pensions-Inrättning, Kommissions-Landtmätare blifvit upptagne såsom delegare i
samma Inrättning, har Kongl. Majit låtit genom nådigt Bref af den 25 påföljande September
derom underrätta Fullmäktige i Riksgälds-Kontoret och öfriga vederbörande, på det att ifråga¬
varande anslagsbelopp måtte från och med år 1863 Civil-Statens Pensions-Inrättning till¬
handahållas.
30:o af den 22 September 1854, angående bildande af en pensionsanstalt för skeppare,
styrmän och sjöfolk vid Sveriges handelsflotta. (135).
Sedan Kommers-Collegium underdånigt yttrande afgifvit, har Kongl. Majit under den 29 Maj
1863 till Rikets då församlade Ständer aflåtit Nådig proposition angående åtgärders vidtagande
för bildande af en dylik pensionsinrättning.
31:o af den 21 Februari 1857, angående ändring i 1808 års Kongl. Jagtstadga samt
i Kongl. Kungörelsen den 24 Oktober 1851 om ansvar för den, som under förbuden
tid köper fridlyst villebråd. (22).
32=0 af den 3 Februari 1858, angående förhöjning i hemmansafgiften till Jagtkassan
samt ökade premier till rofdjurs utödande. (210).
Dessa 2:ne skrivelser äro af Kongl. Majit slutligen afgjorda i sammanhang med den under
den 21 Oktober 1864 utfärdade förnyade nådiga Jagtstadga.
33:o af den 22 Augusti 1857, i anledning af väckt fråga om vissa friheter och för¬
måner för hemman och lägenheter, anslagna till Komministrars och Kapellpredikanters
aflöning. (102).
Sedan Kammar-Collegium den 30 Januari 1864 med infordradt underdånigt utlåtande inkom¬
mit, är detta ärende på Kongl. Majits nådiga pröfning beroende.
34:o af den 27 Februari 1858, angående reglering af utgifterna under Riks-Statens
9:de Hufvudtitel. (229). _
— 53 —
Efter det Kongl. Maj:t under den 16 Mars 1858 i nåder låtit förständiga vederbörande om
Rikets Ständers i afseende på denna Hufvudtitels reglering fattade beslut, har, på Rikets
Ständers tillika gjorda underdåniga hemställan, Kongl. Maj:t under den 19 Juni 1858 i nåder
tillsatt en serskild Komité med uppdrag att uppgöra och till .Kongl. Majit inkomma med
underdåniga förslag till ett ändamålsenligt ordnande af pensionsväsendet i allmänhet; och
sedan bemälda Komité de sålunda infordrade förslagen numera ingifvit, äro vederbörandes
underdåniga utlåtande öfver berörda förslag infordrade och för sådant utlåtandes afgifvande
Civii-Statens Fullmäktige till början af nästinstundande Oktober månad sammankallade.
35m af den 20 Juni 1860, om antagande öfver hela riket af mantalet såsom enhet
vid skatteberäkningen och reducerande af mantalsbråken till decimalbråk. (76).
Sedan Kammar-Collegium och Landtmäteri-Styrelsen häröfver afgifvit serskilda underdåniga
utlåtanden, är detta mål för närvarande på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.
36:o af den 20 Juni 1860, angående de s. k. Ofrimans frälsehemmanens i Bohus län
beskattningsförhållanden. (78).
Efter inhemtande af Krigs- och Kammar-Collegiernas på nådig befallning häröfver afgilna
underdåniga utlåtanden af den 4 Februari 1863, är detta mål af Kongl. Maj:t den 20 der
påföljde Mars i nåder afgjordt i enlighet med derom till bemälde embetsverk aflåten nådig
skrifvelse.
37:o af den 11 Augusti 1860, angående erläggande af lösen för återvinnande af Krono¬
nybygge, som förre innehafvaren genom transport sig afhändt. (108).
Vid föredragning häraf, tillika med Kammar-Gollegii häröfver infordrade underdåniga utlåtande,
har Kongl. Majit under den 8 Maj 1863 låtit utfärda nådig kungörelse angående utvidgad
frihet i afseende på öfverlåtelse af åborätt å kronohemman.
38:0 af den 11 Augusti 1860, angående förhöjda böter, m. m. för oloflig elgjagt.
39:o af den 25 Augusti 1860, angående förbud mot begagnande af s. k. elgdrag samt
om förändring i vissa delar, af föreskrifterna rörande rofdjursjagt. (119).
Dessa skrifvelser äro afgjorda i sammanhang med den af Kongl. Majit under den 21 Oktober
1864 i nåder utfärdade förnyade Jagtstadga.
40:o af den 15 September 1860, angående stämpelpappersafgiflen samt afgiften för
stämpling af tidningar, andra periodiska skrilter och tryckta afhandlingar. (127).
Sedan, i sammanhang med utfärdandet af nådig Kungörelse utaf den 30 November 1860 an¬
gående stämplade pappersafgiften. Kongl. Majit i nåder anbefallt Stats-Kontoret och Kammar¬
rätten att, i anledning af Rikets Ständers i berörda skrifvelse tillika gjorda underdåniga
framställning om förminskande af de då brukliga biläggningsstämplarnes storlek, afgifva under¬
dånigt utlåtande, och detsamma den 2 Mars 1863 till Kongl. Majit inkommit, hafva under den 6
i sistnämnda månad handlingarne i målet blifvit till Rikets då församlade Ständers Bevillnings¬
utskott öfverlemnade.
41:o af den 5 Oktober 1860, i fråga om undersökning af de angående jord och
skogar inom Norrbottens län utfärdade privilegier. (143).
— 54 —
Genom remiss af den 26 Oktober 1860 har Kammar-Collegium erhållit nådig föreskrift att,
sfter inhemtande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län yttrande, afgifva
underdånigt utlåtande i ämnet; och sedan detsamma under den 31 Maj 1865 inkommit, är
målet för närvarande på Kongl. Majds nådiga pröfning beroende.
42: o af den 5 Oktober 1860, angående förändrade föreskrifter i fråga om Krono-
godsens framtida förvaltning och bortarrenderande. (139)
Sedan Kammar-Collegium den 11 Juni 1862 till Kongl. Majit med infordradt. underdånigt ut¬
låtande inkommit, har Kongl. Majit under den 9 Januari 1863 i ämnet aflåtit nådig Propo¬
sition till Rikets då församlade Ständer.
43:o al den 28 Oktober 1860, om förändring af gällande föreskrifter rörande an¬
vändande af skogsalster å Kronomarker inom Wester-Norrlands med flera län. (203).
Den 12 Januari 1861 i underddnighet anmäld, då Skogs-Styrelsen erhållit befallning att, efter
infordrande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Wester-Norrlands, Gefleborgs, Jemtlands
och Kopparbergs län yttranden, med underdånigt utlåtande inkomma; och sedan detsamma
den 26 April 1862 afgifvits, är detta ärende beroende på nådig pröfning i sammanhang med
andra till en förnyad skogslagstiftning hörande frågor.
44:o af den 26 Oktober 1860, angående ifrågasatt upphörande af de s. k. frisock-
narnes tjenstbarhetor till Dylta svafvelbruk och socknarnes rotering. (191).
Sedan ej mindre innehafvaren af Dylta svafvelbruk häröfver algifvit underdånigt yttrande än
äfven Kammar-Coliegium och Skogs-Styrelsen med infordrade utlåtanden i underdånighet in¬
kommit, har Kongl. Majit under den 2 Oktober 1863 i nåder anbefallt Sin Befallningshaf¬
vande i Örebro län att inhemta och till Kongl. Majit insända bruksinnehafvarens underdåniga
förklaring, huruvida han i sammanhang med tjenstbarheternas utlösen till faststäldt pris, på
sätt Rikets Ständer föreskrifva, må finnas villig att af de två i nämnda län belägna Håla¬
hults och Östra allmänningar, hvarifrån bruket för närvarande hemtade sin skogstillgång, till
Kronan afträda Hålahults allmänning, hvaremot han såsom ersättning för brukets rätt till
skogsfångst skulle få behålla och till skatte lösa Östra allmänningen; och sedan innehafvaren
af bruket uti till Kongl. Majit genom dess bemälda Befallningshafvande den 4 Januari 1864
insändt ytttrande i underdånighet förklarat sig icke kunna på detta förslag ingå, är målet
för närvarande på Kongl. Majits vidare pröfning beroende.
45:o af den 5 Oktober 1860, i anledning af den år 1859 verkställda revision af
Statsverkets med flera allmänna fonders förvaltning. (136).
I underdånighet anmäld den 26 Oktober 1860, hvarvid, i afseende å den af Rikets Ständer
väckta fråga om beredande af lämplig lokal till embetsrum för Öfver-Ståthåltare-Embetets
kansli uti något af Kronans bus i hufvudstaden, Kongl. Majit, enär upplyst vore, att någon
dylik lokal icke funnes att tillgå, ansåg någon åtgärd då icke vara att vidtaga, hvaremot, be¬
träffande Rikets Ständers tillika framställda begäran, att, i händelse sådan lokal saknades,
nådig framställning måtte till Rikets Ständer aflåtas, Kongl. Majit förklarat sig vilja taga
frågan härom uti nådigt öfvervägande.
— 55 —
Vidkommande derefter Rikets Ständers i förevarande underdåniga skrifvelse gjorda hem¬
ställan, att nytt Reglemente för Mynt- och Kontrollverken, äfvensom ny kontrollstadga måtte
blifva till efterrättelse fastställda, så äro samtliga vederbörandes underdåniga utlåtanden och
förklaringar till Kongl. Maj:t inkomna öfver de i dessa ämnen afgifna förslag och yttranden;
och äro dessa frågor för närvarande på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.
Stockholm den 2 Oktober 1865.
Henric Lovén.
6;o. Hontfl. Eckle s inuti k-dcpar te mentet.
46:o af den 2G April 1851, angående åtgärder (ör en förbättrad själavård i hufvud-
staden. (00).
Sedan med föranledande af denna framställning och efter vederbörandes hörande särskilde
den 13 Juni 1856 i nåder förordnade Kommitterade med förslag i ämnet inkommit samt
Stockholms Stads Consistorium och Hof-Consistorium, uti infordrade underdåniga utlåtanden
deremot framställt anmärkningar, och efter det Kommitterade, på nådig befallning, afgifvit
förnyadt utlåtande med förslag till Stockholms församlingars indelning i särskilda distrikter
samt till ökande af det derstädes anställda presterskapets personal, äfvensom till konvention
om förändrade grunder för samma presterskaps aflöning; har Kongl. Maj:t den 3 Januari
1862 i nåder förordnat, det skulle handlingarne i målet öfverlemnas till Ofver-Ståthållare-
Embetet, som skulle ega föranstalta, att hufvudstadens samtlige territorialförsamlingar bereddes
tillfälle att å sockenstämmor ej mindre yttra sig öfver Kommitterades ofvanberörda förslag, än
äfven i afseende å de delar af ärendet, som på sockenstämmas afgörande ankomme, i för¬
fattningsenlig ordning meddela beslut; och hafva församlingarnes afgifna yttranden och Öfver-
Ståthållare-Embetets utlåtande den 31 Mars 1863 tili Kongl. Majit inkommit.
47:0 af den 12 Juli 1851, angående afskalfandet af handel med apoteksprivilegier. (94).
Ärendet den 22 December 1851 inför Kongl. Majit anmäldt och remitteradt till Sundhets-
Collegium, som den 25 Januari 1853 afgifvit underdånigt utlåtande.
Sedan Apotekare-Societetens Direktion den 30 April 1863 inkommit med en underdånig
framställning i ämnet och, efter nådig remiss, Sundhets-Collegium den 29 påföljande December
deröfver sig yttrat, har genom nådig remiss samma dag, bemälde Direktion blifvit hörd i an¬
ledning af Sundhets-Collegii sistnämnda utlåtande, och med underdånigt yttrande den 15 No¬
vember 1864 inkommit.
48:o af den 18 Mars 1857, i fråga dels om undersökning angående Biskoparnes löne¬
inkomster, och dels om Biskopsprebendenas förseende med särskilda kyrkoherdar
m. m. (42).
Sedan Kongl- Majit den 26 Februari 1864 afgjort detta ärende, har Kongl. Majits beslut blifvit
genom nådigt Cirkulärbref till vederbörande expedieradt.
49:o af den 20 Maj 1857, angående undersökning af Kongl, och Hvitfeldska Stipen -
diigodsens tillstånd och förvaltning. (77).
— 56 —
Ärendet den 19 September 1862 inför Kongl. Maj:t anmäldt och remitteradt till Kammar-
Coilegium och Göteborgs Domkapitel, som med underdåniga utlåtanden den 30 November
1863 inkommit.
50:o af den 6 Juli 1857, angående skyddandet af Rikets fornlemningar. (89).
Sedan Kongl. Maj:t i anledning häraf infordrat Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akade-
miens underdåniga utlåtande, samt bemälda Akademi den 29 Juli 1859 afgifvit förslag till
Förordning angående forntida minnesmärkens fredande, har berörda förslag blifvit remitteradt
till Justitie-Kanslers-Embetets granskning, hvarefter, med anledning af de utaf bemälda Em¬
bete emot förslaget framställda anmärkningar, förslaget, blifvit den 17 Maj 1861 till Akade¬
mien i nåder återremitterad!. Sedan Vitterhets-, Historie- och Antiqvilets-Akademien den
24 Februari 1865 inkommit med nytt utlåtande, har detta samma dag blifvit till Justitie-
Ranslers-Embetet remitteradt.
51 :o af den 12 September 1857, angående upphörande af Universitets rätt att med
stadsstyrelse deltaga i handläggning af ekonomie- och politi-mål. (121).
Ärendet den 2 October 1357 i underdånighet anmäldt och remitteradt till Kanslern för
Kikets Universiteter.
52:o af den 20 Februari 1858, angående tillsyn öfver och reglering af den gymna¬
stiska undervisningen i riket. (221).
Kongl. Majit harden 8 Januari 1864 låtit utlärda nådig stadga för Gymnastiska Central-Institutet.
53:o af den 9 Mars 1858, angående behof af allmänna helsovårdens ordnande. (262).
Sedan en i nåder förordnad Komité inkommit med förslag till lag angående sundhetsförhål-
landenas ordnande, och Sundhets-Collegium deröfver sig yttrat, fann Kongl. Majit, vid under¬
dånig föredragning den 13 Januari 1860, pröfningen af bemälda Komités förslag i ämnet
böra tillsvidare anstå.
' 54:o af den 15 September 1860, angående inskränkning af Katekes-utanläsningen. (125).
Efter det samtlige Domkapitlen häröfver afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, har
Kongl. Majit den 12 Maj 1865 låtit till Consistoria Ecklesiastica i riket utfärda nådigt Cir¬
kulär i ämnet samt fastställt en förändrad plan för christendomsundervisningen i rikets ele¬
mentarläroverk och förklarat Sig vilja låta, vid utarbetande af nytt Reglemente för Folk¬
skolelärare-Seminarierna, deri införa sådana föreskrifter, som vöre lämpade att befrämja för¬
bättrad christendomsundervisuing i folkskolorna.
55:o af den 24 October 1860, i anledning af väckt fråga om åtgärders vidtagande
för att, under vissa vilkor, bereda åboerna å de s. k. kyrkohemmannen i Halland
dispositions- och besittningsrätt till samma hemman: (185).
Den 11 September 1863 har Kongl, Majit låtit utfärda nådig Kungörelse angående Sitt i
denna fråga fattade beslut.
Stockholm den 30 September 1865.
G. J. Edelstam,
Expeditionschef.
Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af R. H. Ständers vid 1862 och 1863 årens Riksdag aflåtna, i 10 Samlingen af Bihanget till
Riks-Ståndens Protokoll för samma Riksdag införda skrifvelser finnas upptagna i Stats-Departementens afgifna förteckningar.
(Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det sednare talet nummern i förenämnde förteckningar.)
1.
|
122.
|
37.
|
81.
|
73.
|
147.
|
2.
|
75.
|
38.
|
54, 195.
|
74
|
142.
|
3.
|
189.
|
39.
|
196.
|
75.
|
57.
|
4.
|
1.
|
40.
|
127.
|
76
|
146
|
5.
|
49.
|
41.
|
85.
|
77.
|
204
|
6.
|
50.
|
42.
|
82.
|
78.
|
205
|
7.
|
124.
|
43.
|
83.
|
79.
|
144.
|
8.
|
190.
|
44.
|
10,
|
80.
|
143.
|
9.
|
123.
|
45.
|
46, 198,
|
81.
|
58.
|
10.
|
51.
|
46.
|
197.
|
82.
|
12.
|
11.
|
76
|
47.
|
53
|
83.
|
206
|
12.
|
2.
|
48.
|
199.
|
84.
|
207.
|
13.
|
3.
|
49.
|
200.
|
85.
|
148.
|
14.
|
77.
|
50.
|
131.
|
86
|
149.
|
15.
|
52.
|
51
|
132.
|
87.
|
13
|
16.
|
4.
|
52.
|
55.
|
88.
|
208.
|
17.
|
191.
|
53.
|
133.
|
89
|
90.
|
18.
|
6.
|
54.
|
134.
|
90.
|
91
|
19.
|
125.
|
55.
|
136.
|
91.
|
59.
|
20.
|
80.
|
56.
|
130.
|
92.
|
92
|
21.
|
79.
|
57.
|
11.
|
93
|
93.
|
22.
|
78
|
58.
|
135.
|
94.
|
150.
|
23.
|
5.
|
59.
|
84.
|
95.
|
94.
|
24.
|
192.
|
60.
|
201.
|
96.
|
95.
|
25.
|
7.
|
61.
|
72, 89, 137.
|
97.
|
151
|
26.
|
*).
|
62.
|
138.
|
98
|
152.
|
27.
|
*).
|
63.
|
86.
|
99.
|
156.
|
28.
|
*).
|
64.
|
202
|
100,
|
60.
|
29
|
126.
|
65.
|
88.
|
101.
|
61.
|
30.
|
8.
|
66.
|
87.
|
102.
|
153
|
31.
|
71.
|
67.
|
141.
|
103.
|
62, 121
|
32.
|
129.
|
68.
|
139.
|
104.
|
211.
|
33.
|
193.
|
69.
|
56
|
105.
|
209.
|
34.
|
9.
|
70-
|
203.
|
106.
|
210.
|
35.
|
194.
|
71.
|
140.
|
107.
|
15.
|
36.
|
128.
|
72.
|
145.
|
108.
|
154.
|
109.
|
155.
|
145.
|
213.
|
181.
|
74.
|
110
|
157.
|
146.
|
65.
|
182.
|
176.
|
111.
|
96.
|
147.
|
168.
|
183.
|
36.
|
112
|
63.
|
148.
|
167.
|
184.
|
35.
|
113.
|
158.
|
149.
|
105.
|
185.
|
37.
|
114.
|
14.
|
150.
|
26.
|
186.
|
67, 178.
|
115
|
97.
|
151.
|
66.
|
187.
|
181.
|
116.
|
159.
|
152.
|
106.
|
188.
|
180.
|
117.
|
212.
|
153.
|
169.
|
189.
|
218
|
118.
|
160.
|
154.
|
214
|
190.
|
115.
|
119.
|
16.
|
155.
|
27.
|
191
|
68.
|
120
|
98.
|
156.
|
107.
|
192.
|
69. 116.
|
121.
|
100.
|
157.
|
170.
|
193.
|
70.
|
122.
|
99.
|
158.
|
171.
|
194.
|
179.
|
123.
|
17.
|
159.
|
172.
|
195.
|
182.
|
124.
|
47.
|
160
|
29.
|
196.
|
117.
|
125.
|
161.
|
161.
|
30.
|
197.
|
119.
|
126.
|
163.
|
162.
|
31.
|
198.
|
120.
|
127.
|
44, 1 62.
|
163.
|
28.
|
199.
|
185.
|
128.
|
101.
|
164.
|
34.
|
200.
|
184.
|
129.
|
18.
|
165.
|
173.
|
201.
|
187.
|
130.
|
19, 164.
|
166
|
110.
|
202.
|
188.
|
131.
|
20.
|
167.
|
109.
|
203.
|
43.
|
132.
|
102
|
168.
|
175.
|
204.
|
42.
|
133.
|
64.
|
169.
|
215.
|
205.
|
41.
|
134.
|
165.
|
170.
|
108.
|
206.
|
40.
|
135.
|
166.
|
171.
|
174.
|
207.
|
39.
|
136.
|
21.
|
172.
|
45,216.
|
208.
|
118.
|
137.
|
22.
|
173.
|
33.
|
209.
|
38.
|
138.
|
23.
|
174.
|
217.
|
210.
|
183.
|
139.
|
24.
|
175.
|
114.
|
211.
|
186.
|
140
|
25.
|
176.
|
111.
|
|
|
141
|
32.
|
177.
|
112.
|
|
|
142.
|
103.
|
178
|
113.
|
|
|
143.
|
104.
|
179.
|
48.
|
|
|
1 44.
|
73.
|
180.
|
177.
|
|
|
*) Utfärdade förordnanden.
_) j niiiij-rqi; uv.r>nc|<■.i
lii.
Förteckning
öfver domböcker, tillhörande tiden före år 1736, som finnas i Rikets Stä¬
ders, Härads och Tingslags arkif*)
i Städerna:
uti Stockholms län:
Södertelje, för åren 1719—35, dock ofullständiga.
Norrtelje*1')
Waxholm')
Öregrund**)
Östhammar, för 1644—1735.
Sigtuna**)
» Upsala län:
Upsala, för 1630—70, 73—90, 91—1731, 33-35.
Enköping, Tre »Tänkehöcker»: en från och med 1540 till och med 51; en fr. o. m.
1572—95; en fr. o. m. 1596—1632; domböcker för 1670—1735.
*) Denna förteckning är upprättad med hänsyn, till det i föregående berättelse intagna
förslag rörande äldre domböckers förflyttning till Stockholm och kan således icke behöfva upptaga
innehållet af Stockholms stads arkif. De städer, härad och tingslag, hvilkas arkif ej äro till innehållet
kända utmärkas med en ') efter namnet, och de, hvilkas arkif icke innehålla så gamla domböcker,
som de i ofvanstående rubrik omförmälda, hafva två **) likaledes anbragta efter namnet.
Då denna förteckning till större delen är uppgjord enligt Justitie-Ombudsmannens resediarier,
d. v. s. efter hvad bemälde embetsman vid besök i arkifven under embetsresa hunnit utröna,
och icke enligt inventarier, stödda på noggrann forskning i dessa arkif, har hon icke anspråk
på full tillförlitlighet. Hon bör dock snarare upptaga för litet än för mycket, i afseende
på domböckernas antal; i afseende åter på fullständigheten af deras innehåll, upptager densamma
möjligen för mycket, ty många af dessa äldre domböcker äro i mer eller mindre grad ofull¬
ständiga eller så skadade, att de icke kunna läsas.
Bil. till R. St. Just.-Ombudsmans Embets- Berättelse år 1S65. Tili
i
— 58 —
uti Södermanlands län:
Nyköping, fr. o. 111. 1656—58, 1715—17, 20—35.
Eskilstuna — 1669—99, 1719—35.
Strengnäs — 1590—98, 1609—39, 1641—1711, jemte fragmenter från
1500-talet.
Thorshälla, fr. o. m. 1636—54, 55—93, 1700, 01, 09—13, 32—35.
Mariefred — 1682—99, 1710—33, 35.
Trosa — 1720—35.
» Ostergötlands län:
Linköping, från och med 1609—14, 23—59,63—77,79—83,85—90,94—1725,27—35.
Norrkoping — 1714, 20—35.
Wadstena — 1634—75, 96—1735.
Söderköping, »Tänkeböcker» 1571—83, 85—1600, 02— 06, 13; Domböcker 1644—
1703, 05, 07—18, 20—29, 33—35.
Skenninge, »Tänkeböcker» för 1588, 1609—32; »Minnesbok» för 1624; Domböcker
för 1657, 59—1702, 05, 13, 15—17, 19, 23, 27, 29, 31, 33, 34,
» Jönköpings län
Jönköping, från och med 1584—1735 med högst få luckor.
Ekesjö**)
Grenna, från och med 1659—62, 65, 67—76, 78, 81, 82, 84, 86—89, 91—97,
1700—02, 05—07, 12, 23—35.
» Kronobergs län:
Wexiö, från och med 1606—17, 23—92, 1705—13, 19—35.
» Kalmar län:
Kalmar — 1622—1735.
Westervik — 1635—1735.
Oskarshamn**)
Wimmerby**)
» Gotlands län:
Wisby — 1624—30, 31—77, spridda och defekta årgångar, 1678—1735. kompletta.
» Blekinge län:
Carlskrona**)
Carlshamn — 1665—1709, 11—35.
Sölvesborg'*)
» Kristianstads län:
Kristianstad — 1615—1735.
Engelholm — 1724—1735.
Cimbritshamn, »Bytingsbog» 1632—34; »Byesbog» 1619—92 ; Domböcker 1693—1735.
— 59 —
uti Malmöhus län:
Malmö, utom en särdeles rik samling af domböcker och handlingar från 14 och
15 hundratalen, finnas, för den tid, under hvilken staden tillhört Sverige,
domböcker från och med 1683—1735.
Lund, från och med 1642—64, 82—1724. 26—35.
Landskrona, utom fragmenter från äldre tider, finnas domböcker för Rådslut vur ätten
från och med 1661—1735, för Kämnersrätten från och med 1640—1735.
Helsingborg, »Skiftesbok» för 1661—71, 72—1730, Domböcker 1663—70,80—1735.
Ystad, för Rädstufvurättcn 1664—1735; för Kämnersrätten 1651—53, 56—70,
» Hallands län:
Halmstad, för 1552, 60, 81—1735 i nästan oafbruten följd.
Warberg, 1649—1735, med luckor.
Laholm, 1640—1720 med d:o, 1720—35
Falkenberg, 1658—1704, 08, 10, 12, 14—25, 27—35.
Kungsbacka")
» Göteborgs- och Bohus län:
Göteborg : Rådstugurätten 1586—94, 1670, 80—82, 88, 90, 94, 97—1735.
Kämnersrätten 1630—34, 38, 60, 68, 69, 78, 82, 95—1707, 09—11
19, 21, 27, 35.
Uddevalla, 1658—75, 85—1727, 33.
Strömstad, 1720—35.
Marstrand*')
Kongelf, 1615—48, 58—74, 80—1735.
» Elfborgs län:
Wenersborg")
Borås, 1680—1705, 14—35.
Alingsås'*)
Amål, 1668—1716, ofullständigt, 1717—35.
Ulricehamn, 1576—1664, 65—69, 71—96, 98, 99, 1701—35.
» Skaraborgs län:
Lidköping, 1547—1617, 71 och några spridda domböcker.
Mariestad, 1676—1715, 19—35.
Skara, 1683, 84, 86, 1713, 16, 20—35.
Sköfde, 1635—91, 1700—35.
Falköping*')
72—1735.
Skanör
Falsterbo
för 1667 och några följande, spridda år.
— 60 —
Hjo 1639, 52, 53, 55, 62, 73, 78, 79-85, 87—89, 91—95, 97—99 1712—16,
20—35.
uti Wermlands län:
Carlstad, 1586—1735.
Christinehamn, 1644—1700, 02—11, 14, 17—27, 31—35.
Philipstad“)
«
» Orebro län:
Örebro, Rådstugurätten 1643—56, 67—73, 75—1735.
Kämnersrätten 1617, 54—74, 75—1735, med luckor.
Askersund, 1643 och 1647.
Nora, 1731—35.
Lindesberg, 1636—1715, 17—19, 21—28, 30—32, 34—36.
» Westmanlands län:
Westerås, för Rådstufvurätten 1634 — 1735.
Kämnersrätlen 1631, 36—1700.
Sala, för Rådstufvurätt, Kämnersrätt och Bergsrätt 1729—35.
» Grufverätts-protokoll 1652—1702, 22—35.
Arboga, 1451—1630, 33—59, 60—1735.
Köping, 1605—25, 33—44, 54—70, 71 — 1735.
» Kopparbergs län:
Fahlun, 1641—67, 74—92, 94—1730, 32—34.
Hedemora, 1665—75, 1712—20, 33—35.
Säther, 1649—35.
» Gefleborgs län:
Gefle, Gamla domböcker och handlingar sammanbundna i fyra band, omfattande
tiden från och med 1573—1659, 1631—39, 1640—50, 1647—60. Sär¬
skilda domböcker från och med 1668—1735.
Söderhamn, 1721—35.
Hudiksvall, 1717—35.
» Westernorrlands län:
Hernösand, 1691—1735.
Sundsvall, 1723, 25—29, 32, 34, 35.
» Jemtlands län:
Östersund*’)
» Westerbottens län:
Umeå 1716, 25—35.
Skellefteå*)
— 61 —
uti Norrbottens län:
Luleå, några domböcker från 1680-talet.
Piteå, 1656—60, 76—90.
På landet:
uti Stockholms län:
Frösåkers härad, 1630—95, 1702—15, 19—35.
Närdinghundra d:o, 1708—14, 19—35-
Wäddö och Häfverö skeppslag, 1639—1708 19—29, 30—35.
Sjuhundra härad, 1662—70, 90, 91, 1708—15, 35
Lyhundra d:o 1664—75, 92—1707, ofullständiga årgångar för 1708, 10, 12,
14 oell 35
Frötuna och Länna skeppslag, 1692—1707 ofullständiga för 1708—15.
Bro och Wätö » 1664—1735.
Färentuna härad”)
Sollentuna » **)
Danderyds skeppslag*’)
Akers » ”)
Wermdö ' » **)
Erlinghundra härad”)
Seminghundra”)
Långhundra”)
Wallentuna**)
Sotholms härad, 1702—07, 10—12 14, 15, 24—35.
Öbnebo”)
Svartlösa'*)
» Upsala län:
Norunda härad, 1694—1703.
Wendels Tingslag**)
Tierps d:o 1732—35.
Wesslands och Elfkarleby d:o 1704—19, 22—35, endast för Elfkarleby.
Leufsta d:o 1684—1703.
Films ock Dannemora d:o**)
Olands härad 1607—24, 30—90, 1702—35.
— 62 —
Trögds härad 1680, 92—1710, 17, 21—26, 28—30, 33—35.
Åsunda d:o 1631—51, 78, 81—86, 91 — 1710, 19—31, 34, 35.
Håbo d:o 1680—86, 1704, 05, 21—24, 26, 28.
Bro d:o 1704, 05, 20—35. Några årgångar defekta.
Ulleråkers härad, 1681, 1711—35.
Hagunda d:o **)
Waksala d:o **)
Bälinge d:o 1630—1735. Flera årgångar defekta.
Rasbo d:o *)
Lagunda d:o 1631—77, 1716—18, 20—35, samt defekta årgångar för 1678,
1711, 15, 19.
uti Södermanlands län:
Jönåkers härad, 1624—32, 73—99, 1700—08.
Oppunda d:o ’*)
Willåttinge d:o ’)
Rönö d-.o 1655—75.
Hölebo d:o **)
Wester Rekarne härad, 1630, 34—80, 83—91, 1715—35
Öster Rekarne d:o 1633—1700, 14—35.
Daga d:o*)
Åkers d:o 1614—1735.
Selebo d:o 1629—1735, oordnade.
» Ostergötlands län:
Kinda härad, 1608—34, 37—44, 47—63, 67, 70—97, 1704, 05, 08—14, 18—35.
Ydre d:o 1608—1735.
Björkekinds härad, 1682—1710, 1724—35.
Östkinds d:o 1660—1735.
Lösings d:o 1718—35.
Bråbo d:o 1604—08, 15—29, 31 -35, 45—53, 55—60, 61—1735.
Memmings d:o 1640, 41, 47, 48, 50, 51—53, 55—57, 68—80,82—84,87—93,
95—99, 1715, 19—28, 32—35.
Lysings härad, 1661—1735.
Göstrings d:o 1607—47, 53—91, 93—1723, 25—35.
Åkerbo härad 1625, 26, 31, 32, 39, 53—57, 58, 62, 63, 68, 70, 72, 80, 83, 84,
87—89, 91—93, 95, 96, 98—1703, 05—18, 19—35.
•SS—ZOZl ‘86 ‘S6—68 ‘16— 0891 o:p spjvaouuijj
•SS—81 ‘9UI—1991 ‘pnuny oBuipiajdo^
'92—IS ‘11— 21 ‘ZO—SOil ‘Z6 ‘66—6291 °-'P vBuoji
•SS ‘SSZl—86
‘96—18 ‘69—86 ‘96 ‘66 ‘S6 ‘06 ‘8* ‘Sf/—61 ‘SI ‘1191 ‘pv.iyy o6uipiadd{]
ihtjj sSjaqouoj^ «
•SS—IS ‘6S—SS ‘OS ‘61—OOZl ‘66—ZS91 o:p oy/sa^
oqjSQ
SS ‘IS
—10ZI ‘66—S9 ‘19—SS ‘16 ‘06 ‘8* ‘St' ‘8S ‘ZS ‘81—tl ‘60—S091 ‘pvuvy v.ipg
•SSZl—89 ‘69—te ‘se ‘06 ‘8t ‘St ‘It ‘Ot ‘8S ‘ZS ‘IS9I vj.pd^
(, o:p oyi
•eszi—86 ‘S891 o:p vmytt
•‘SS—lizi ‘60ZI—16
‘88—98 ‘t8—18 ‘6Z—ZZ ‘tZ—OZ ‘89—66 ‘9S—81 ‘Zl—tl ‘6091 ‘p»My vjacni
L o:P °W9M n~‘PPS
B}ja|duio5| gg—8i^i, lB5|on| ubuub ipo na patu 'i\n—6691 ‘pvuvy oypayft vuuo\[
rufjj s§uxdo5{uo£ i;r
•SS—61 ‘Zl—60ZI ‘SGZl — 66 ‘86—98
‘t8—09 ‘66 ‘66 ‘06 ‘6t ‘Zt ‘St ‘Ot—SS ‘SS—IS ‘62—1191 ‘pv.ivy spmyuvyff
pupBump sBuoqaBojg yoo
68—82 ‘9SZI—S6 ‘68—OZ ‘69 tt ‘S19I—6661
pv.ruy SpupjMUtUlD/l
et:—Zl 'SI— ZOZI ‘66—S691 o-P sBuayog
(, o:p sjvq
'SSZl— S8 ‘OZ—19 ‘S9—09 ‘ZS ‘8t ‘9t ‘St ‘St ‘6S~9S ‘tS—SS91 ‘P»m nysy
SSZl—6661 °-P ouijpfj yoo popajpn
"SSZl—19 ‘66—1091 ‘BnpButt a B u ppg
SSZl— t09l o:p sBuaygnj)
6SZI—tS9l o:p umPM
•»a|duio?i SSZl—0Z91 ‘J05)on| eaågu patu 6991-6661 ‘pvuvy vyjoji^
SS—22 ‘ISZl—te ‘se—8091 ‘86—06 ‘66—6861 o:p tpuiyouvjj
6S—61 ‘Zl—60 ‘ZO ‘90 ‘20 ‘10ZI
‘66—66 ‘86—16 ‘Z8—18 ‘6Z~8Z ‘Ii— 69 ‘99~t9 ‘Z69I ‘pvuvy spwyoyuvfj
— 64 —
Allbo härad, 1620—61, 64—70, 77—1735.
Sunnerbo härad, **)
uti Kalmar län:
Norra och Södra Tjust härad, 1621, 24—30, 31—66, 68—1735.
Aspelands härad, 1719—35.
Handbörds d:o 1655—67, 69, 71—81, 83, 84, 86—89, 91—1730, 34, 35.
Sevedes härad, 1720.
Tunaläns d:o 1651—63, 65, 67—71, 73, 74, 78—1706, 08—19.
Norra Möre härad, 1613, 14, l«, 19, 22—24, 26, 35—1701, 03—10, 12—35.
Stranda d:o 1635—65, 67, 69, 70, 73—1735.
Södra Möre härad, 1645, 47, 50—52, 34—57, 59—71, 73, 74, 77, 80—1735.
Ölands Norra Mot, 1721, 23, 24, 27—29, 32, 33, 36.
» Södra Mot, 1637—41, 43, 47, 49—51, 53—57, 59, 60, 67—74, 78—86,
89, 1723—35.
» Gotlands län:
Södra häradet, 1622—1735, dock med luckor.
Norra d:o 1664—1715 d:o 1716—35 komplett.
» Blekinge län:
Listers härad, 1663,-67, 69—71, 76—83, 88, 94, 99—1729.
Bräkne d:o 1669—72, 74—78, 83—88.
Östra d:o 1693, 96, 97, 1728, 34, 35.
Medelstads d:o 1679—81, 83, 85, 86, 88—93. 95, 97—99, 1701—25, 28—35.
» Christianstads län:
Albo härad, 1682—1709, 11—15, 17, 20—35.
Gärds d:o 167—69, 71—1735.
Willands härad, 1672—74, 82—1709, 13—35.
Östra Göinge d:o 1615, 1679, 82—86, 90—1735.
Westra Göinge härad, 1682--1735.
Norra Åsbo härad, J 1680, 81, 85, 90—95, 1703—06, 08—16, 22, 23, 31—35 samt
Södra Åsbo d:o Jdefekta årgångar för 1681, 86, 1700, 02, 07, 17, 24—30.
Bjäre d:o ofullständiga och spridda årgångar för 1700—35.
uti
— 65 —
uti Malmöhus län:
Wemmenhögs härad, 1696, 99, 1704, 06, 08, 21—35.
Skytts d:o 1685—1735.
Oxie d:o 1691, 99, 1701—35.
Färs härad, 1703—35.
Frosta d-o 1647, 48, 60—81, 97—1703, 09, 11—35.
Rönnebergs härad, 1696—1735.
Onsjö d:o 1686—89, 90—94, 95—1709, 13—35, mer och mindre defekta årgångar.
Harjagers d:o 1730—35.
Luggude d:o 1667—92, 95—1709, 12—14, 19—32.
Bara härad, 1672—83, 87, 88, 90—1735.
Torna d:o 1687, 88, 90—1713, 14, 17—35.
Herrestads härad").
Ljunitz d:o **).
Ingelstads härad, 1699—1735, mer och mindre ofullständiga årgångar.
Jerrestads d:o 1700—1735 d:o d:o
» Hallands län:
Halmstads härad, 1642—53, 59—67, 88—90, 94—97, 1702—26, 34.
Höks d:o 1652, 54—56, 78—92, 98—1713, 15—35.
Tönnersjö d:o 1678—1735.
o
Årstads härad, 1644—83, 1704—35, dock med luckor.
Faurås d:o 1646—48, 67—83 1704—12, 15, 20—35.
Himble d:o 1667—1735.
Wiske härad, 1643—69, 1700—35, dock med luckor.
Fjäre d:o 1643—83, med luckor, 1718—35 komplett.
» Göteborgs och Bohus län:
Säfvedahls härad, 1624—1732.
Westra och Östra Hisings härad, 1676—79,80,84—1705,08—14,20—24,26—35
samt defekter för 1681—83, 1706, 07, 15—19, 25.
Askims härad, 1668—99, 1718—35.
Inlands Nordre harad, , ... _T ,
... , 1681—1702 derefter endast for Nordre.
» bräkne d:o
Bil. till 11. St. Just.-Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1865.
IX
— 66 —
Inlands Torpe härad-, “).
» Södre d:o 1683—1732, 34, 35.
Oroust och Tjörns härad, 1684—95, 1700—06, 08, 09, 11, 16, 17—35.
Qville härad,
Wette d-.o
Tanums d:o / 1662—1735.
Bullarens d:o
Lane härad, *')
Tunge, Stångenäs m. fl. 1660—72, 1680—1735,
uti Elfsborgs län:
JSor dahls härad, 1643—1735, dock med luckor.
Sundahls d:o 1643—1735 d:o d:o
Walbo d:o *)
Tossbo härad, 1643, 44, 49—1735, mer och mindre defekta årgångar.
Wedbo d:o 1689—1719, 26—35 samt ofullständig dombok för år 1724.
Flundre härad, **)
Wäne d-.o **)
Bjerke d:o 1626—46, 48., 49, 51, 53—57, 59—1735
Wettle härad., 1645—63, 69—75, 80—92, 94—1714, 16—27.
Ale d:o *)
Kullings d:o 1604—1735.
As härad, 1656—93. Några domböcker skadade, oläsliga.
Gäseneds d-.o 1664—89, 90—1709, 10—29, 34, 35.
Kinds härad, 1672—1735, dock med luckor.
Redvägs d:o 1666, 69—73, 75, 84, 86—88, 90, 94, 96, 97,1700, 03—Q8,14— 20,
27, 29.
Marks härad, 1680, samt Vintertingen för 1681, 82, 84—86,88,89,93,94,1712—14,
30, 33.
IVedens dm 1606, 24—31, 53—67, 69-80, 82—88, 91, 93, 94, 96, 97, 99, 1714,
18, 21, 35, alla mer eller mindre ofullständiga.
Bollebygds härad **)
» Skaraborgs län
Åse härad, 1551- 1651, 54—58, 75—84, 87—92, 94—1707, 10—12, 14 — 16,
19—35.
— 67 —
Wiste härad, 1601—28, 30-84, 87—92, 94—1707, 09—16, 19—35.
Kållands härad, 1605, 07—28, 30—85, 88—92, 94—1711, 13—16, 19—35.
Barne d:o 1603—61, 66, 69, 70, 73—75, 76—1735.
Kinne!'jerdings härad, 1629, 47, 49, 53, 55, 56, 59, 61, 63—68, 80—84, 87—92,
94—1700, 03, 06, 07, 09, 11, 14—16, 19—35.
Kinne d:o 1624—61, 67, 70, 76, 80, 82, 84—1707, 09—13, 17—35.
Skånings d:o 1672—93, med luckor, 1694—1709, 14—35,
Laske d-.o “)
Wilske härad 1624—1735 med luckor.
Gudhems d:o 1625—1735 d:o
Walle d:o 1603, 05, 10, 23—28, 30—44, 46—53, 55—57, 59—67, 70—7?,
75—78, 81, 82, 84—89, 93 -1714, 17—32.
Kåkinds d-.o 1605—1735 med täta luckor.
Slättängs tingslag **)
Dimbo d:o 1710—16, 17, 19, 21, 22, 26—35, samt ofullständiga år¬
gångar för 1718, 20.
Leaby d:o 1623—1735 med täta luckor.
Hofva tingslag, 1636, 38, 41, 43—1708, 10. 11, 13—35.
Hasslerörs d:o 1641, 43, 44, 46—66, 68—84, 92—1735.
Walla tingslag 1634—36, 42—44, 50—65, 69—76, 81—86, 88—91, 97—1716,
18—21, 23—35.
Binnebergs d:o 1626—99, 1700—35.
uti Wermlands län:
Wäse härad, 1670—1735.
Fernebo d:o 1638—63, 79—1735 nästan fullständigt.
Wisnums d:o 1629—1735.
Nyeds d:o *)
Ölme d:o 1629—1735.
Carlstads härad, 1664—89, 93—1712,
Kihls d:o 1629—81, 83—1725, 28—35.
Grums d-.o 1652, 85—90, 96—1704, 19—23, 26—34.
Fryksdals öfre tingslag **)
d:o nedre d:o 1629—1725, 28—35.
Gillbergs härad 1618—86, 88—1733, 35.
— 68 —
Näs härad, 1619, 29—1735.
Nordmarks d:o 1669—1735.
Jösse härad, 1629—68, 78—98, 1700—35.
E/fdahls öfre tingslag
d:o nedre d:o
| 1629—1725, 28—35.
uti Örebro län:
Sundbo härad 1677—1735 med luckor.
Lekebergs d:o 1633—1733 med få luckor.
Kumla d-.o 1648—1735.
Hardemo d:o 1629—1706, 08—18, 21—25, 27,28,30—35,
Edsbergs d:o 1629—1735 med få luckor.
Grimstens d:o 1645—1735 d:o
Glanshammars härad, 1696—1722 med luckor.
Örebro d:o **)
Askers d:o 1614—94.
Sköllersta d:o **)
Nya Kopparbergs härad *')
Lindes och Ramsbergs d:o **)
Fellingsbro d:o '*)
Grythytte och Hellefors härad **)
Nora och Hjulsjö d:o **)
Carlskoga härad, 1629, 30, 33—35, 37, 38, 40—49, 51 — 1735,
» Westmanlands län:
Tuhundra härad **)
Siende d:o 1600—1735 temligen fullständigt.
Snefringe d:o 1653—1736 med luckor.
Åkerbo härad, 1651, 64—74, 86—97, 1702, 04—19, 21, 22- ^4, 28,30,31,33,34.
Skinnskattebergs härad, l) 1720—35 med luckor.
Norrbo härad, **)
Wagnsbro d:o 1731, 32 med luckor.
*) För detta härad förvaras, i Häradskistan i Norrbärkes kyrka, domböcker för åren
1656—62, 65, 66, 68—71.
— 69 —
Gamla Norbergs härad, 2) 1724—26, 31—33.
Thorstuna härad. **)
Simtuna d:o 1734, 35.
Öfver-Tjurbo d:o 1688, 1708 med luckor,
Wåhla d:o **)
Ytter-Tjurbo d:o **)
uti Kopparbergs län:
Malungs tingslag:*) för Lima socken 1673—1731 med luckor. > gemensamt
Malungs d:o 1658—1731 d:o (för tingslaget
Äppelbo d:o 1659—1731 d:o \ 1732—35.
Jerna d:o 1671, 1681 —1731.
Floda d:o 1657-1735.
Nås d:o 1657—1735.
1694—1702, 14—21, 25—31.
1656—62, 65, 66, 68—70, 71, 72, 1705—07. 17—35.
1656—95, 97—1717, 1722—31.
1592—1630, 1631—59, 61—96, 98—1703, 05. 07—35.
St. Schedvi d:o 5)i 1636—52, 55—66, 68—70, 71—73, 75—1711, 14—35.
Husby d:o 5) 1
2) Äfven för detta härad förvaras på nyssnämnda ställe domböcker för de i not 1 upp¬
räknade år.
f) För Westerdalarne finnas domböcker ej mindre uti förutnämnda häradskista i Norr-
bärkes kyrka, för åren 1657—62, 65, 66,68—71, än ock i St. Tuna tingslags arkif. Se här nedan.
4) För Westerbergslaget anträffas domböcker äfvenledes på ofvannämnda ställen.
’)För Oder- och Westerdalarnes, Fahlu och Hedemora domsagors tingslag finnas i
Stora Tuna Tingslags arkif, domböcker för åren 1592 —161 3.
Nås d:o
Grangärdes d:o *)
Norr bär kes d:o 4)
Söderbärkes d:o 4)
Gagnefs tingslag, 5)
Leksands d:o ä) i
Rättviks d-.o *) I
Orsa d:o 5) \
Mora d:o 5) (
Elfdahls d:o ä) I
Särna d:o 5) I
Folkare härad, •’) ,
Hedemora tingslags)f
Säthers d:o
— 70 —
St. Tuna tingslag,5
Thorsångs d:o 5)
Wika d:o
Kopparbergs d-.o
Svärdsjö d:o
Sundborns d:o
1636—52, 55—66, 68—73, 75—1711, 14—35.
uti Gefleborgs län:
Hille och. Wahlbo tingslag, i
1581—86, 88—1600, 03, 04 dels för hela domsagan
dels ock för olika tingslag.
1611 ofullständig.
1671 d:o
Hedesunda
|
d-.o \
|
1605—10 för hela domsagan,
|
Ofvansjö
|
|
d:o [
|
1612—70 d:o
|
Ugglebo
|
|
d-.o 1
|
1672—94 d:o
1696—1735 d:o
|
Enångers tingslag.
|
\ 1618—
|
■ 1735 nästan fullständig samling.
|
Bergsjö
|
d:o
|
( d:o
|
d:o
|
Delsbo
|
d-.o
|
{ d:o
|
d:o
|
Forssa
|
d-.o
|
’ d:o
|
d-.o
|
Ljusdahls
|
d:o 6)
|
|
|
Arbrå
|
d:o 6)
|
|
|
Jerfsö
|
d:o s)
|
|
|
Alfta tingslag 7)
Bollnäs d:o7)
Hanebo d:o 7)
Norrala d-.o7)
Westernorrlands län:
Torps tingslag,
Tuna d:o
Selångers d-.o
Sjöns d-.o
Ljustorps d-.o
Indahls d:o
Njurunda d:o
1609—38, 40—75, 79—1735.
6) Dessa tingslags äldre domböcker, nemligen för Arbrå och Jerfsö tingslag intill 175 8
och för Ljusdahls intill 1790, förvaras i Helsinglands Norra Domsagas arkif vid Sanna tings¬
ställe, en half mil från Hudiksvall.
7) De äldre domböckerna intill år 1758 förvaras i nyssberörda arkif vid Sanna.
— 71 —
Ramsele tingslag,
Sollefteå d-.o
Botheå d:o
Gudmundrå d:o
Säbrå d:o
Nora d:o
1690—1735 med få luckor.
Nätra tingslag,
Själevads d:o
Arnäs d:o
Nordingrå d:o
uti Jemtlands län:
Offerdahls tingslag,
Rödöns d:o
Liths d-.o
Hammardahls d:o
1671 — 1709, 10—35 med luckor.
Ragunda
Refsunds
Brunflo
d-.o
d:o
d-.o
Svegs tingslag,
Hede d:o
Bergs d:o
Ovikens d-.o
Hallens d-.o
Undersåkers d:o
Sunne d-.o
Westerbottens län:
Nordmalings tingslag 8).
Umeå d:o
Degerfors d-.o **).
Lycksele d:o
Åsele d-.o *))
1621—23, 25—28, 34—38, 47—70,78—91,94—1735.
1720—27, 29—35.
1729—35.
1681-
Bygdeå tingslag,
Nysätra d:o
Löfångers d-.o 1681—83, 85, 87
96, 1721—35.
96, 1720-
-30 med luckor, 31—35.
8) Tingslagets äldre domböcker finnas i Ångermanlands norra Domsagas arkif vid Nätra
tingsställe.
— 72 —
Burträsks tingslag “)
Skellefteä d:o *').
Arvidsjaur d:o *)
Arjeplougs d-.o *).
uti Norrbottens län:
Öfver-Luleå tingslag.
Neder- Lul eå d-.o
Piteå d:o
Råneå d-.o
Jockmocks d:o
Gellivare
d:o
Öfver-Kalix ").
Neder-Kalix **).
Pajala *').
Öfver-Torneä, 1681,
Neder-Torneå, Alla
Juckasjerfvi ').
Enontekis **).
1682—86, 89—92, 96, 97, 1710, 12—22, 28—35
Dessutom förvaras i Arkifvet uti Gamla Luleå kyrka, s.
k. Landstingsprotokoll för åren 1643, 50, 51, 61,63.
82, 84, 85, 87, 88, 90—97, 1700—35, med några luckor,
domböcker före år 1811 skola förvaras på finska sidan af riks-
gränsen, med undantag af de för 1801—03, hvilka under 1808
års krig- funnos i domarens bostad.
Till
Rikets liöytofl. Ständer.
Berättelse
af
Deras Kommiflerade till Tryckfrihetens vård,
Af gifven vid lagtima Riksdagen i Stockholm år 1865.
A enlighet med föreskrifterne i 59 § Riksdags-Ordningen och Rikets
Ständers Förordnande den 15 Maj 1845, hafva Kommitterade ombesörjt
ej blott korrekturläsningen å de delar af Bihanget till Riks-Ståndens
protokoll, hvilka under sistförflutna Riksdags lopp icke hunno offentlig¬
göras, utan äfven tryckningen af Riksdagsbeslutet och omtryckning af dem
bland Rikets Grundlagar, som vid sista riksdagen undergått förändring,
nemligen Regerings-Formen och Riksdags-Ordningen, intagne under N:ris
28 och, 29 i Svensk Författningssamling för år 1864.
Ofver långsamheten med nämnda tryckningsarbetens verkställande
hafva klagomål försports, och icke utan skäl. Dessa klagomål hafva egent¬
ligen rört tryckningen af Riksdagsbeslutet och af det Allmänna Registret
öfver Bihanget till Riks-Ståndens protokoll. I bägge fallen måste dock
Kommitterade rättvisligen anses vara utan skuld. Sistförflutna Riksdag
afslöts, såsom bekant är, den 8 December 1863, och manuskriptet till
Riksdagsbeslutet kom icke Kommitterade tillhanda förr än i början af
påföljande Januari månad. Detta Beslut skall intagas i Svensk Författ¬
ningssamling, och af denna orsak uppehölls offentliggörandet af detsamma,
emedan i berörda samling skulle införas åtskilliga vidlyftiga författningar,
såsom Bevillnings-Förordningen, Tulltaxan, Bränvins-Förordningarne, hvilka,
först efter riksdagens slut till tryckning färdiga, måste så fort som möj¬
ligt och före Riksdagsbeslutet tryckas och kungöras, då de från och med
1864 års början voro till efterlefnad gällande. Tryckningen af Riksdags¬
beslutet fick derföre icke begynna förr än en och annan månad af år 1864
förflutit; och först derefter följde omtryckningen af ofvannämnda grundlagar.
Hvad åter beträffar tryckningen af förrberörda Register, så förhindrades den¬
samma derigenom, att manuskriptet icke af den Expeditions-utskottets tjenste¬
man, som fått i uppdrag att registret upprätta, aflemnades förrän i slutet af
Augusti månad år 1864. Men äfven utan att dylika hinder mellankomma, med¬
tager tryckningen af de handlingar, som enligt 59 § Riksdags-Ordningen
Bil. till R. St. Just-Ombudsmans Embets-Berättelse år 1865. X
— 74 —
skola under Kommitterades uppsigt utgifvas, längre tid än skäligt synes
vara, och denna långsamhet har äfven varit föremål för klagan från Stats-
Departementen och andra Embetsverk, som hafva af nöden att ju förr
desto heldre undfå del af Riksdagshandlingar, förnämligast Rikets Stän¬
ders underdåniga skrifvelser. Orsaken till denna långsamhet är det för¬
hållande, som vunnit ett slags häfd, att sedan, efter en riksdags slut, Ex~
peditions-utskottets tjenstemän en half eller en hel månad fortfarande åt¬
njutit arfvode för fullbordande af arbeten, som vid riksdagens slut äro oaf-
slutade, och bland dem Riksdagshandlingarnes tryckning, har sistnämnda
bestyr öfverlemnats till Tryckfrihets-kommittéen, som så fördelat detta ar¬
bete, attKommitterade sjelfve, med biträde af deras Sekreterare, läsit korrek¬
tur på Riksdagsbeslutet och dem bland grundlagarne, som undergått än¬
dring, hvaremot Sekreteraren ensam verkställt korrekturläsningen af alla de
öfriga handlingarne. Manuskriptet till de sistnämnda har då vanligen varit
från Expeditions-utskottet lemnadt till en enda Boktryckare. Det är lätt
att finna, det under sådana förhållanden, och då den ensame korrektur¬
läsaren, utan lönad motläsare, tillika är, och enligt aflöningsstaten skall
vara, Sekreterare hos Justitie-Ombudsmannen, hvarigenom hans tid i be¬
tydlig mån upptages, nämnda tryckningsarbete icke kan fortgå med lika
stor skyndsamhet, som under riksdagen, då en mängd boktryckare och
flera korrekturläsare dermed äro sysselsatte.
Skall derföre, såsom behofvet verkligen kräfver, en skyndsammare
tryckning kunna åstadkommas, måste särskilda åtgärder vidtagas; och hafva
Kommitterade funnit sig böra i nyssbeskrifna förhållande föreslå några
ändringar.
Då förstnämnde § 59 i Riksdags-Ordningen, -— som handlar om
Riksdagshandlingarnes tryckning, ty Rikets Ständers ofvanåberopade För¬
ordnande af år 1845 omnämner blott Riksdagsbeslutets och grundlagarnes
tryckning —• endast stadgar, att ifrågavarande handlingar skola under Ex-
peditions-utskottets eller, sedan riksdag slutad är, under Tryckfrihets-
kommittéens uppsigt utgifvas, torde deraf icke ovilkorligen följa, att kor¬
rekturläsningen skall verkställas af Kommittéen eller af densammas Se¬
kreterare. Det finnes således icke i nämnda stadgande något hinder för
denna angelägenhets ordnande på ändamålsenligare sätt. Kommitterade
anse sig fördenskull oförhindrade att vördsamt föreslå, det Expeditions-
utskottet vid innevarande Riksdag måtte anmodas föranstalta, att nödigt
antal korrekturläsare antages, som — emot ersättning, bestämd för hvarje
tryckt ark, att utbetalas då hela tryckningsarbetet är slutadt — biträda
Kommitterades Sekreterare med korrekturläsningen af alla vid Riksdagens
slut otryckta Riksdagshandlingar, så att denna tryckning kan samtidigt
— 75 —
fortgå på alla de tryckerier, som under riksdagens lopp varit af Utskottet
anlitade; kunnande ändock, på sätt hittills ägt rum, korrekturläsningen af
de grundlagar, hvilka skola omtryckas, äfvensom å reviderarken af Riks¬
dagsbeslutet, verkställas af Kommitterade.
Hvad åter beträffar det förut omnämnda Registret öfver Bihanget till
Riks-Ståndens protokoll, hemställa Kommitterade lika vördsamt, att Expe-
ditions-Utskottet måtte anmodas så aftala med den tjensteman, som får
sig uppdraget att nämnda Register upprätta, att medelst förarbeten under
Riksdagens lopp samma Register må kunna i manuskript aflemnas till
Kommitterade inom en, högst två månader efter Riksdagens slut, då Kom¬
mitterade, i händelse tryckningen af de öfriga Rikshandlingarne är slutad,
så att korrekturläsningen af Registret ej kan af samma läsare verkställas,
skola föranstalta att den verkställes af Kommitterades Sekreterare. I sam¬
manhang härmed, och enär det visat sig, att derest i meranämnda Register
framgent skulle, såsom vid sistförflutna riksdag skett, intagas äfven de
inom Riks-Stånden väckta motioner, sådant i betydlig mån kommer att öka
Registrets innehåll, och gifver åt detsamma ett med det öfriga Riksdags¬
trycket olika format, anse sig Kommitterade böra hemställa, om icke
nämnde motioner skulle kunna ur det Allmänna Registret uteslutas, då de
i allt fall äro i särskildt register öfver den samling, dit de höra, upptagne.
Något annat ärende rörande Tryckfrihetens vård, har ej hos Kommit¬
terade förekommit, än en skriftligen gjord ansökning om Kommitterades
yttrande, huruvida åtal efter tryckfrihetslagen kunde äga rum å två vid
ansökningen fogade uppsatser, hvilka Sökanden förmält sig ämna i en tid-
ningsföljetong genom tryck lägga under allmänhetens ögon; och hafva
Kommitterade, efter granskning af dessa uppsatser, meddelat det yttrande,
att Kommitterade funnit dem vara af den beskaffenhet, att, i händelse af
desammas befordrande till trycket, Kommitterade icke ville åtaga sig det
ansvar, som på grund af 108 § Regeringsformen kunde ifrågakomma.
Hvilket allt till Rikets Högloft. Ständer härmed inberättas.
Stockholm den 16 Oktober 1865.
N. A. FRÖMAN.
BROR EM. HILDEBRAND. C. LEIJONHUFVUD.
.T. J. NORDSTRÖM. JOHAN ER, RYDQVIST. N. H. SELANDER.
Arvid Ulrich.