BIHANG
TILL
SAMTLIGA RIKSSTÅNDENS
PROTOKOLL
VID
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
ÅREN 1865 OCH 1866.
ELFTE SAMLINGEN.
4de Afdelningen:
Motioner i Bonde-Ståndet.
Förteckning öfver motioner, väckta hos Hedervärda
Bonde-Ståndet vid lagtima Riksdagen åren
1865—1806.
N:o 1. Af Johan Victor Lundqvist från Skaraborgs län, om förändrade grunder
för kronobrefbäringens utgörande,
N:o 2. „ Johan Victor Lundqvist från Skaraborgs län, om åtgärders vidtagande
för jordens befriande från densamma åliggande skyldighet att under¬
hålla allmän landsväg.
N:o 3. „ Sven Rosenberg från Christianstads län, om förlängd betalningstid för
på utmätningsauktion inköpt egendom.
N:o 4. „ Sven Rosenberg från Christianstads län, om bestämmande af den un¬
dervisningstid, som må anses motsvara den folkskolelärare tillerkända
minimilön.
N:o 5. „ Sven Rosenberg från Christianstads län, om förändrad röstberäknings¬
grund vid prestval.
N:o 6. „ Lars Ersson från Södermanlands län, angående förhöjning af de
vid sistförfiutna riksdag beviljade särskilda anslag till skarpskytte-
föreningarne i riket.
N:o 7. „ Pehr Olof Hörnfeldt från Wester-Norrlands län, om medgifvande för
Nätra och Själevads socknar att emot skattelöseskillingens återbe-
kommande, till Kongl. Majit och Kronan afträda af bemälda socknar
skattelösta kronofisket Trysunda eller ock att den för fisket bestämda
årliga räntan måtte med hälften nedsättas.
N:o 8. „ Johan Victor Lundqvist från Skaraborgs län, om anvisande af det till
filialbankerna utgående anslag till förstärkning af allmänna Diskonten.
N:o 9. Motionen ingifven den 4 November, men af motionären återkallad
den 8 i samma månad.
N:o 10. „ Anders Gudmundsson från Hallands län, angående användande af
Riksbankens disponibla vinst till inlösen af sådana hypotheksban-
kens obligationer, som löpa med 5 procent ränta.
N:o 11. „ Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, angående nedsättning af
den genom nu gällande expeditionstaxa bestämda lösen.
Bih. till R. St. Prot. 1865 1866. 11 Sami. 4 A/d. 1
2 Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet.
N:o 12. Af Jonas Jonasson från Kronobergs län, angående ändring i 2 och 3 §§
af Kongl. Förordningen den 24 September 1861, om vård af död
mans bo.
N:o 13. „ Per Nilsson från Christianstads län, om underdånig framställning om
upphäfvande af Kongl. Förordningen den 26 April 1861, angående
en allmän hypoteksbank för riket.
N:o 14. „ Pehr Ericsson från Gefleborgs län, angående ändring i 4 § 26 Kap.
Byggninga-Balken, i fråga om grunderna för häradets skyldighet att
bygga tingshus och häradsfängelse.
N:o 15. „ Pehr Ericsson från Gefleborgs län, om förändring i gällande författ¬
ning angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egen¬
dom.
N:o 16. „ Johannes Andersson från Skaraborgs län, om ändring i lagens stad¬
gande i 2 Kap. 1 § Rättegångs-Balken, angående tiden för hållande
af Häradsting.
N:o 17. „ Anders August Andersson från Östergötlands län, om rättighet för
tillverkare af svenskt bränvin att återbekomma tillverkningsafgiften,
då sådant bränvin till utrikes ort utföres.
N:o 18. „ Johan Pehrsson från Upsala län, om anslag till frivilliga skarpskytte-
föreningarne i riket samt om indragning af andra årets bevärings-
öfningsmöten.
N:o 19. „ Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, att tull måtte åsättas vissa
landtmannaprodukter samt tullen å bränvin höjas.
N:o 20. „ Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, om kronouppbördens förde¬
lande å tvänne terminer.
N:o 21. „ Gustaf Bjerkander från SkaraborgsJän, om ändring af 26 Kap. Bygg¬
ninga-Balken, i fråga om skyldigheten att underhålla hus å kyrko¬
herdeboställe.
N:o 22. „ Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, om ändring i tiden för brän-
vinstillverkningsafgiftens erläggande.
N:o 23. „ Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, om förändrad grund för för¬
delning af de för minuthandel med eller utskänkning af bränvin
och andra spirituösa drycker inflytande medel.
N:o 24. „ Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, att alla af militieboställen
utgående arrenden måtte hädanefter till Statsverket ingå, m. m..
N:o 25. „ Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, om förändrade grunder för
väghållningsskyldigbetens utgörande, m. m..
N:o 26. „ Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs län, angående vissa grun¬
der för närmare ordnande af skarpskytteväsendet och anslag dertill.
N:o 27. „ Olof Nilsson från Westerbottens län, om anslag af allmänna mede!
till myrutdikningar inom Westerbottens län.
N:o 28. „ Olof Nilsson från Westerbottens län, om anslag af allmännna medel
till aflöning åt en Landtbruksingeniör i Westerbottens län.
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet. 3
N:o 29. Af Olof Nilsson från Westerbottens län, om anslag af allmänna medel
för rensningar af Ume eif.
N:o 30. „ Jöns Andersson från Malmöhus län, om lindring af rustningsskyldig-
heten i Skåne.
N:o 31. „ Jöns Andersson från Malmöhus län, om ändring af straffbestämnin-
garne för olaglig försäljning af bränvin, m. m.
N:o 32. „ Carl Johan Leonard Lönnberg från Östergötlands län, om ändring af
26 Kap. Byggninga-Balken, beträffande skyldigheten att bygga all¬
männa hus.
N:o 33. „ Carl Johan Leonard Lönnberg från Östergötlands län, om rättighet
för röstegande i konsistoriela pastorat och sacellanier att kalla fjerde
profpredikant och sättet derför.
N:o 34. „ Jonas Jonasson från Kronobergs län, om åtskilliga ändringar i nu
gällande Konkurslag.
N:o 35. „ Sven Hansson från -Östergötlands län, om utsträckning af landstin¬
gens verksamhet och befogenhet.
N:o 36. „ Sven Hansson från Östergötlands län, angående ändring af Kongl.
Förordningen om kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd, i hvad angår
pastors rätt att vara sjelfskrifven ordförande.
N:o 37. „ Sven Hansson från Östergötlands län, angående vissa grunder för
skarpskytteväsendets ordnande, m. m.
N:o 38. „ Sven Hansson från Östergötlands län, om ändring af allmänna lagens
stadganden, beträffande tiden för Häradsrätts sammanträdande, m. m.
N:o 39. „ Josef Smedberg från Elfsborgs län, om anslag till upprensning af
vattendraget från Arfvidstorp till sjön Kalfven, m. m.
N:o 40. „ Pehr Olof Hörnfeldt från Wester-Norrlands län, om anslag af all¬
männa medel för anläggning af väg mellan Björna kyrka i nämnda
. län och Fredrika kyrka i Westerbottens län, m. m.
N:o 41. „ Pehr Olof Hörnfeldt från Wester-Norrlands län, om ändring af 10
Kap. 1 § Griftermåls-Balken.
N:o 42. , Motionen ingifven den 8 November, men af motionären återkallad
den 11 i samma månad.
N:o 43. Motionen ingifven den 8 November, men af motionären återkallad
den 11 i samma månad.
N:o 44. „ Johannes Andersson från Skaraborgs län, om ändring af Kongl. För¬
ordningen den 21 December 1857, om egors fredande mot skada af
annans hemdjur samt om stängselskyldighet.
N:o 45. „ Sven Nilsson från Christianstads län, om ändring af 2 § 1 mom. af
1842 års Folkskolestadga, och 23 § i Kongl. Förordningen den 21
Mars 1862, i fråga om kyrkoherdes rättighet att vara ordförande i
skolråd.
4
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet.
N:o 46. Af Sven Nilsson från Christianstads län, om vissa ändringar i Kongl-
Förordningen den 24 September 1861, angående tillsyn å förmyn¬
dares förvaltning af omyndigs egendom.
N:o 47. „ Sven Nilsson från Christianstads län, angående ändring uti Kongl.
Förordningen den 11 Juni 1^62, angående allmänt ordnande af pre¬
sterskapets inkomster.
N:o 48. „ Sven Nilsson från Christianstads län, angående förändring af den rust¬
hållare nu åliggande vustningsskyldighet.
N:o 49. „ Jöns Rundbäck från Göteborgs och Bohus län, angående förstärkning
af Allmänna Diskontfonden, m. m.
N:o 50. „ Per Nilsson från Christianstads län, angående ändring af 22 § i
Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818, angående inteckning,
N:o 51. „ Anders Johan Sandstedt från Jönköpings län, angående ändring af
5 § i Kongl. Kungörelsen den 4 December 1863, angående stämpel-
pappersafgiften.
N:o 52. „ Per Persson från Wermlands län, angående statsanslag för fullbor¬
dande af jernvägen emellan Arvika och riksgränsen.
N:o 53. „ Carl Johan Svensén från Calmar län, om anslag för anläggande af
en statsjernbana emellan Nässjö och Oscarshamn.
N:o 54. „ Anders Eskilsson från Blekinge län, om aflåtande af underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t, för erhållande af nådig förklarirg om
rättighet att idka fiske i viss del af den s. k. Pukaviksfjorden.
N:o 55. „ Per Engman från Wester-Norrlands län, om statsanslag för inrät¬
tande af en pedagogi i Sollefteå.
N:o 56. „ Per Engman från Wester-Norrlands län, om statsanslag för anlägg¬
ning af ny väg från Ramsele sockengräns till Tåsjö kyrka i
nämnda län.
N:o 57. „ Per Engman från Westernorrlands län, angående ändring af 21
Kap. 4 § Rättegångs-Balken.
N:o 58. „ Per Tjernlund från Wester-Norrlands län, angående förhöjning af
det utaf Kongl. Maj:t äskade anslag för myrutdikningar och vatten-
aftappningar inom åtskilliga län och orter.
N:o 59. „ Anders Andersson från Slöra Kopparbergs län, om förändrad grund
för skyldigheten att uppföra folksbolebyggnad, m. m.
N:o 60. „ Anders Söderholtz från Södermanlands län, om ersättning af all¬
männa medel till åtskilliga personer inom Wähla by, Björklunda
socken, för liden brandskada.
N:o 61. „ Anders Söderholtz från Södermanlands län, att det i Strengnäs in¬
rättade seminarium för bildande af lärarinnor måtte derstädes fort¬
farande bibehållas.
N:o 62. „ Sven Rosenberg från Christianstads län, om upphäfvande af Kongl.
Förordningen den 10 Januari 1759, m. fl. dithörande författningar,
angående fatalier i politi- och ekonomi-mål.
Förteckning å Motioner i B onde-Ståndet.
o
N:o 63. Af Car/ Anders Larsson från Östergötlands län, om ändring af 7 § i
Kongl. Förordningen den 26 April 1861, angående en allmän hypo¬
teksbank för riket.
N:o 64. „ Carl Anders Larsson från Östergötlands län, om sammanförande af
Riksbankens särskilda fonder till allmänna fonden för utlåning med
omsättningsrätt, m. m.
N:o 65. „ Josef Smedberg från Elfsborgs län, om ändring af Kongl. Förord¬
ningen den 4 December 1863, i hvad den angår kartering af skulde¬
bref och godkända räkningar.
N:o 66. „ Josef Smedberg från Elfsborgs län, angående ändring af gällande stad-
ganden i fråga om utmätning.
N:o 67. „ Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, om anslag för väganlägg-
ning emellan sjön Bolmen och Wieslanda station i Sunnerbo härad.
N:o 68. „ Erik Johan Rudberg från Calmar län, om förhöjning af postskjuts-
legan på Öland.
N:o 69. „ Erik Johan Rudberg från Calmar län, om statsanslag för inrättande
af en landtbruksskola på Öland.
N:o 70. „ Carl Rydström från Calmar län, om antagande af de 20 första ka¬
pitlen i Lagberedningens förslag till Rättegångs-Balk.
N:o 71. „ Anders August Andersson från Östergötlands län, angående vissa än¬
dringar i Kongl. Förordningen den 18 December 1863, om vilkoren
för bränvinstillverkning.
N:o 72. „ Svante Bergström från Östergötlands län, om vissa ändringar af
Kongl. Förordningen den 18 December 1863, om vilkoren för brän¬
vinstillverkning.
N:o 73. „ Jonas Andersson från Östergötlands län, angående förändrade grun¬
der för skjutshållningens bestridande.
N:o 74. „ Gustaf Hedström från Westerbottens län, angående förändrad grund
för väghållningsskyldighetens utgörande.
N:o 75. „ Gustaf Hedström från Westerbottens län, angående ändring af § 16
i Kongl. Reglementet för barnmorskor den 28 November 1856.
N:o 76. „ Gustaf Hedström från Westerbottens län, angående ändring af Kongl.
Förordningen den 13 Juni 1800, rörande lagfart och börd.
N:o 77. „ Gustaf Hedström från Westerbottens län, om nämndemäns rätt till
viss andel af expeditionslösen.
N:o 78. „ Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes län, om åtgärder för bildande af
pensionsförening för tjenstemän och betjente vid jernvägarne i riket.
N:o 79. „ Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes län, om lån af allmänna medel
för anläggning af jernväg från Dalkarlsbergs grufvor till sjön Möc-
keln.
N:o 80. „ Carl Johan Johansson från Östergötlands län, om vissa ändringar af
Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862, angående allmänt ordnande
af presterskapets inkomster.
6 Förteckning å Motioner i B onde-Ståndet.
N:o 81. Af Per Nilsson från Christianstads län, om lindring i rustningsskyldig-
hetens utgörande.
N:o 82. „ Per Nilsson från Christianstads län, om vissa ändringar i Kongl. För¬
ordningen den 18 December 1863, angående vilkoren för bränvins-
tillverkning.
N:o 83. „ Gustaf Botin från Upsala län, om anslag af återstående delen af
skyddsafgiften till folkundervisningens befrämjande, m. m.
N:o 84. „ Gustaf Bolin från Upsala län, om ändring i Kongl. Kungörelsen den
11 Maj 1855, angående grunderna och sättet för bestämmande af
markegångsprisen.
N:o 85. „ Carl Dahlgren från Elfsborgs län, angående ändring af Kongl. Kun¬
görelsen den 4 December 1863. om stämpelpappersafgiften, m. m.
N:o 86. Motionen ingifven den 11 November, men af motionären återkallad
den 13 i samma månad.
N:o 87. „ Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs län, att viss andel af af-
giften för tillverkning af bränvin måtte anslås till fortsatt utförande
af Statens jernvägsarbeten.
N:o 88. „ Anders Andersson från Skaraborgs län, om lån af allmänna medel för
sänkning af de s. k. Kottbolmsfallen i Ullervads socken.
N:o 89. „ Nils Olsson från Malmöhus län, om förändring af grunderna för
nationalförsvaret.
N:o 90. „ Nils Olsson från Malmöhus läu, om fortfarande statsanslag till un¬
derstöd åt de sedan 1808 och 1809 årens krig ännu qvarlefvande
landtvärnsman.
N:o 91. „ Peter Andersson och öfrige riksdagsfullmägtige från Blekinge län, om
indragning af en tredjedel af båtsmännen i Blekinge, m. m.
N:o 92. „ Peter Andersson från Blekinge län, om ändring af § 14 i Kongl.
Förordningen den 13 Juli 1853, angående fattigvården i riket.
N:o 93. „ Peter Andersson från Blekinge län, att Staten måtte öfvertaga krouo-
brefbäringsskyldigbeten, m. m.
N:o 94. „ Johan Pictor Lundqvist från Skaraborgs län, om uppbäfvande af 5 §
mom. 3 i Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855, angående grun¬
derna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
N:o 95. „ Johan Pictor Lundqvist från Skaraborgs län,' om ändring af § 2 i 23
Kap. Rättegångs-Balken, beträffande nämndens rösträtt.
N:o 96. „ Åke Andersson från Malmöhus län, om ändring af Kongl. Förord¬
ningen den 30 November 1855, angående expeditionslösen.
N:o 97. ,, Åke Andersson från Malmöhus län, om bouppteckningsarfvode för
fast egendom.
N:o 98. „ Sven Bosenberg från Christianstads län, att alla stadganden om döds¬
straff måtte under viss tid icke tillämpas.
N:o 99. „ Johan Henriksson från Göteborgs och Bobus län, om ändring af
Kongl. Stadgan den 1 Juni 1850, angående fjerdingsman.
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet. 7
N:o 100. Af Anders Andersson från Göteborgs och Bohus län, om anställande af
en extra provincialläkare för Inlands Södre och Nordre härader.
N:o 101. „ Anders Andersson från Göteborgs och Bohus län, om anslag för
omläggning af allmänna vägen mellan Kongelf och Kyrkeby gäst¬
gifvaregård.
N:o 102. „ Erik Johan Rudberg från Calmar län, om anslag för anläggning af
en hamn vid Böda på Oland.
N:o 103. „ Brik Johan Rudberg från Calmar län, om anslag till aflöning åt
ytterligare en lärare vid pedagogien i Borgholm.
N:o 104. ,, Erik Johan Rudberg från Calmar län, om håtsmansroteringens upp¬
hörande.
N:o 105. „ Ola Bosson Olsson från Christianstads län, om ändring af nu gäl¬
lande stadga för rikets allmänna elementarläroverk.
N:o 106. „ Ola Bosson Olsson från Christianstads län, om vissa ändringar i
Kongl. Förordningen den 18 December 1863, angående vilkoren för
bränvinstill verkning.
N:o 107. „ Ola Bosson Olsson från Christianstads län, angående beloppet af den
till bränneri-kontrollör utgående ersättning.
N:o 108. „ Ola Bosson Olsson från Christianstads län, angående ersättning för
flyttning af åbyggnad i närhet af jernbana.
N:o 109. „ Jöns Andersson från Malmöhus län, om underdånig framställning
hos Kongl. Maj:t, i fråga om närmare utredning af den mjöl- och
sågqvarnar tillförene åliggande rustningsskyldigheten, m. m.
N:o 110. ,, Jöns Andersson från Malmöhus län, om återgång till kyrkorna i
Skåne af den till universitetet i Lund utgående kyrkotionde, m. m.
N:o lil, „ Anders Pehrsson från Christianstads län, angående ändring af 12 §
i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862, om kommunalstyrelse på
landet.
N:o 112. „ Anders Pehrsson från Christianstads län, angående ändring i Kongl.
Förordningen den 18 December 1863, om vilkoren för bränvinstill-
verkning, m. m.
N:o 113. „ Anders Pehrsson från Christianstads län, om inteckning i lös egen¬
dom. '
N:o 114. „ Garl Johan Svensén från Calmar län, om Smålands Husarregementes
förändring till infanteri.
N:o 115. „ Carl Johan Svensén från Calmar län, om utvidgning af allmänna
elementarläroverket i Oscarshamn.
N:o 116. „ Carl Johan Svensén från Calmar län, om statsanslag för anläggning
af en hamn å norra delen a,f Ölands vestra kust.
N:o 117. „ Pehr Nilsson från Malmöhus län, jemte öfrige Riksdagsfullmägtige
från detta och Christianstads län, om skattelösen af alla inom Lunds
stift varande domkyrko- och kyrkohemman med flera lägenheter.
8 Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet.
N:o 118. Af Johan Magnus Björkman från Elfsborgs län, om ändring af gällande
föreskrifter, rörande val af organist, klockare och skollärare.
N:o 119. „ Johannes Andersson från Jönköpings län, om förändrad grund för
byvägars underhållande.
N:o 120. „ Johannes Andersson från Jönköpings län, derom, att det pastorsarkiv
nu tillhörande exemplar af Svensk Författningssamling och Läns¬
styrelses allmänna kungörelser måtte utlemnas till ordförande i
kommunalstämma, för att af honom förvaras.
N:o 121. „ Johannes Andersson från Jönköpings län, om eftergift af dana-arf
efter pigan Sigrid Nilsdotter till förmån för Hakarps församlings
fattigvård.
N:o 122. „ Johannes Andersson från Jönköpings län, om befrielse för torpet
Myrbacken inom Bonstorps socken och Mo härad inom nämnda län
att vidare betala rotevakansafgift.
N:o 123. „ Olof Olsson från Olebyn af Wermlands län, om förändrad grund för
skyldigheten att bygga och underhålla allmänna landsvägar och
broar.
N:o 124. „ Olof Olsson från Olebyn af Wermlands län, om årligt understöd åt
aflidne Kapiteuen, m. m., G. E. Geijers efterlemnade dotter, Chri¬
stina Mathilda.
N:o 125. „ Johannes Andersson från Elfsborgs län, om förbud att i riket införa
bränvin och andra spirituösa drycker.
N:o 126. „ Johannes Andersson från Elfsborgs län, om viss ändring af det för
hypotheksföreningarne gällande reglemente, m. m.
N:o 127. „ Johannes Andersson från Elfsborgs län, om ändring af nu gällande
stadganden för utsökningsmåls anhängiggörande och utförande.
N:o 128. „ Johannes Andersson från Elfsborgs län, om ändring af lagens stad¬
ganden i fråga om skyldighet att nedsätta revisionsskilling, m. m.
N:o 129. „ Johannes Andersson från Elfsborgs län, om rättighet för rättsökande
och parter, att till domstol eller annat embetsverk omedelbart in¬
sända skrifter, m. m.
N:o 130. „ Johannes Andersson från Elfsborgs län, om rättighet för en hvar att
upprätta uträkning öfver s. k. augmentsränta.
N:o 131. „ Johannes Andersson från Elfsborgs län, om nedsättning i beloppet af
postporto och den s. k. rekommendationsafgiften.
N:o 132. „ Johannes Andersson från Elfsborgs län, om skyldighet för krono¬
betjening att fortskaffa embetsbref från presterskap och ordförande
i kommunalstämma till länsstyrelse.
N:o 133. „ Johannes Andersson från Elfsborgs län, om ovilkorlig befrielse för
lärjunge vid allmänt elementarläroverk från undervisning i grekiska
språket.
N:o 134. „ Lars Magnus Carlsson från Stockholms län, om anslag till ersätt¬
ning åt kreatursegare för anbefalld nedslagtning af kreatur.
N:o 135.
Förteckning å Motioner i B onde-Ståndet.
9
N:o 135. Af Lars Magnus Carlsson från Stockholms län, om vidtagande af åt¬
skilliga uppgifna åtgärder till folkundervisningens befrämjande.
N:o 136. „ Gustaf Jonsson från Calmar län, om ändring af nu gällande stad-
ganden, angående utmätning.
N:o 137. „ Gustaf Jonsson från Calmar län, om ändring af nu gällande för¬
fattningar, angående uppbörd och redovisning af Kronans rän¬
tor, m. m.
N:o 138. „ Gustaf Jonsson från Calmar län, om förändrade grunder för väg-
hållningsskyldighetens utgörande.
N:o 139. „ Jonas Jonasson från Kronobergs län, om underdånig framställning
bos Kongl. Majit, för undersökning om den till s. k. svaga rotar i
Kronobergs län utgående ersättning.
N:o 140. „ Bälter Sven Ersson från Stora Kopparbergs län, om ändring af 28
Kap. 1 § Byggninga-Balken, i fråga om afståndet emellan gästgif-
varegårdar.
N:o 141. „ Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, om ändring af 8 § i Kongl.
Förordningen den 26 April 1861, angående en allmän hypotkeks-
bank för riket.
N:o 142. „ Guslaf Bjerkander från Skaraborgs län, om ändring af den vid-Sta¬
tens jerubanor uppförda hägnad.
N:o 143. „ Gustaf Ohlsson från Westmanlands län, om vissa ändringar af nu
gällande skiftesstadga.
N:o 144. „ Gustaf Ohlsson från Westmanlands län, om ändring af Kongl. För¬
ordningen den 21 Mars 1862, angående kommunalstyrelse på landet,
i afseende å uttaxering af kommunala utskylder.
N:o 145. „ Josef Oscar Almqvist från Norrbottens län, om användning af en
del utaf de inom Norrbottens län inbytande stubböresmedel till
myraftappningar och odlingar.
N:o 146 „ Josef Oscar Almqvist fi ån Norrbottens län, om anslag för afslutande
af allmänna afvittringen inom Lappmarkerna, m. m.
N:o 147. „ Johannes Andersson från Göteborgs och Bohus län, om anslag för
anläggning af en kanal från Rörbäcks Kihle till Ersvik inom Lane
härad af nämnda län.
N:o 148. „ Johannes Andersson från Göteborgs och Bohus län, om tillägg till
Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862, angående kommunalstyrelse
på landet, i afseende å behandling af frågor, hvilka röra tvänne
eller flera till samma pastorat hörande kommuner, m. m.
N:o 149. „ Johannes Andersson från Göteborgs och Bohus län, om upphäfvande
af den s. k. indigenatsrätten, m. m.
N:o 150. „ Olof Olsson från Slängserud af Wermlands län, om förändrad grund
för väghållningen, m. m.
N:o 151. „ Olof Olsson från Slängserud af Wermlands län, om ändring af 23
Kap. 2 § Rättegångs-Balken, i fråga om häradsnämnds rösträtt.
Bih. till li. St. Brot. 1865 §• 1866. 11 Sami. 4 Afd. 2
10 Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet.
N:o 152. Af Carl Gustafsson från Calmar län, om anslag för utsträckning af
Kinda båtled från sjön Asunden till närheten af Wimmerby.
N:o 153. ,, Carl Gustafsson från Calmar län, om ändring af 20 § Jagtstadgan
den 21 Oktober 1864.
N:o 154. „ Andreas Eskilsson från Blekinge län, om anslag till ersättning åt
Kyrkhults församling i nämnda län, för kyrkobyggnad, m. m.
Nio 155. „ Andreas Eskilsson från Blekinge län, om anslag för anläggning af
jernväg emellan Christianstad och Sölvesborg.
N:o 156. „ Samuel Johnson från Jönköpings län, om statsanslag för omläggning
af landsvägen mellan Serarps och Hvetlanda gästgifvaregårdar i
nämnda län.
N:o 157. „ Samuel Johnson från Jönköpings län, om upphörande af den s. k.
kronotionden, m. m.
N:o 158. „ Samuel Johnson från Jönköpings län, om upphörande af nu gällande
stadganden angående s. k. lörum privilegiatum.
N:o 159. „ Samuel Johnson från Jönköpings län, om åtskilliga ändringar af nu
gällande Bevillningsstadga, §§ 32, 33, 36, 37, 40, 42 och 76.
N:o 160. „ Samuel Johnson från Jönköpings län, om ändring af 53 § af nu gäl¬
lande Bevillningsstadga.
N:o 161. „ Per Östman från Westor-Norrlands län, om rättighet för oäkta barn
att taga arf efter föräldrar.
N:o 162. „ Per Östman från Wester-Norrlands län, om tillökning af de till hä-
radsnämnd utgående s. k. tingsgästningspenningar.
N:o 163. „ Anders Jonsson från Wermlands län, om ändring af Kongl. Förord¬
ningen den 21 December 1857, om egors fredande mot skada af
annans heindjur samt om stängselskyldighet.
N:o 164. „ Anders Jansson från Wermlands län, om ändring af Kongl. Förord¬
ningen den 1 April 1843, angående prestval.
N:o 165. „ Johannes Andersson från Skaraborgs län, att yngling, som genomgått
fem klasser af allmänt elementarläroverk, måtte från beväringsskyl¬
dighet befrias.
N:o 166. „ Ola Lasson från Christianstads län, om ändring af Kongl. Kungö¬
relsen den 17 Juli 1847, i fråga om utarreudering af kungs- och
kungsladugårdar samt andra kronolägenheter.
N:o 167. „ Ola Lasson från Christianstads län, om anslag för skogsplantering å
flygsandsfälten i riket.
N:o 168. „ Per Engman från Wester-Norrlands län, att Ångermanlands södra
fögderi måtte uti tvänne fögderier fördelas, m. m.
N:o 169. „ Per Engman från Wester-Norrlands län, om utfärdande af närmare
föreskrifter rörande rättigheten att erhålla och skyldigheten att,
fullgöra skjuts.
\
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet. 1 1
N:o 170. Af Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, att för folkundervisningens
befrämjande den s. k. personliga skyddsafgiften må till bela sitt
belopp komma hvarje församling tillgodo, m. m.
N:o 171. „ Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, om anslag för utdikning
af den genom Ryssby, Borge, m. fl. socknar i Sunnerbo härad gå¬
ende mosse.
N:o 172. „ Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, om anslag för sänkning
af de s. k. Wi- och Gölsjöarne inom Ljunga, Pjetteryds och Agun¬
naryds socknar i Sunnerbo härad.
N:o 173. „ Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, om inlösen af tjugo styc¬
ken Riksgäldssedlar med 33 R:dr Riksmynt.
N:o 174. „ Magnus Svensson från Skaraborgs län, om anslag i ändamål att
hvarje församling må kunna påräkna visst belopp till understöd för
skolelärares aflöning och skolbyggnads uppförande.
N:o 175. „ Magnus Svensson från Skaraborgs län, angående ändring af Kongl.
Förordningen den 21 December 1857, om egors fredande mot skada
af annans hemdjur samt om stängselskyldighet.
N:o 176. „ Anders Andersson från Stora Kopparbergs län, om eftergift af dana¬
arf efter Charlotta Christina Wedin.
N:o 177. „ Anders Andersson från Stora Kopparbergs län, om anslag för aflö¬
ning af brovaktare inom Thorsångs församling af nämnda län.
N:o 178. „ Jöns Rundbäck från Göteborgs och Bohus län, om anslag till årlig
lön till en biträdande lärare vid barnmorske-undervisningsanstalten
i Göteborg och om understöd åt ytterligare sex lärlingar vid sam¬
ma anstalt.
N:o 179. „ Jöns Rundbäck från Göteborgs och Bohus län, om anslag till an¬
läggning af en bro mellan Göteborg och Hisingen vid Qvillebäcken.
N:o 180. „ Petter Larsson från Gotlands län, om fortfarande statsanslag för
folkskolelärare-seminariet i Wisby.
N:o 181. „ Petter Larsson från Gotlands län, om förändrad grund för skyldig¬
heten att underhålla allmänna vägarne vintertiden.
N:o 182. „ Johan Erickzon från Jönköpings län, att de, för anläggning af en
kanal från Hafravikssjön till närheten af Qvarnarps qvarn, anslagna
medel måtte i stället få användas till upptagande af utloppsgrafvar
från sjön Soljen och Ingarpsjön till åtskilliga andra mindre vatten¬
drag inom Södra Wedbo härad.
N:o 183. „ Johan Erickzon från Jönköpings län, om särskildt vilkor för kompe¬
tens till klockarebefattning.
N:o 184. „ Johan Erickzon från Jönköpings län, att vissa uppgifna från dom¬
stolar eller domare utgående expeditioner måtte från stämpel be¬
frias.
N:o 185.
Motionen ingifven den 14 November, men af motionären återtagen
den 15 i samma månad.
/
12 Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet.
N:o 186. Af Peter Andersson från Blekinge län, om ändring i Kongl. Förordnin¬
gen den 18 December 1863, angående vilkoren för bränvinstillverk-
ning.
N:o 187. „ Peter Andersson från Blekinge län, om anslag för anläggning af en
jernstambana mellan städerna Wexiö, Carlskrona och Calmar.
N:o 188. „ Eric Jonsson från Westmanlands län, om förbud för Rättens om¬
budsman i konkursmål att befatta sig med försäljning på auktion
af konkursmassas tillgångar.
N:o 189. „ Eric Jonsson från Westmanlands län, om anslag för utvidgning af
lägre elementarläroverket i Arboga.
N:o 190. „ Eric Jonsson från Westmanlands län, om anslag till Köping—Hults
jernvägsaktiebölag för fortsättande af Örebro—Arboga jernväg till
Köping.
N:o 191. „ Josef Smedberg från Elfsborgs län, om ändring af eller tillägg till 8
Kap. 10 § Utsöknings-Balken, i fråga om reseförbud för gäldenär.
N:o 192. „ Josef Smedberg från Elfsborgs län, om inlösen af 76 stycken Riks¬
gäldssedel- med tillbopa 87 Riksdaler Riksmynt.
N:o 193. „ Josef Smedberg från Elfsborgs län, om pension på allmänna indrag-
ningsstaten åt Kronolänsmannen Jacob Bånges enka, Johanna Brita
Bånge.
N:o 194. „ Anders Gudmundsson från Hallands län, i fråga om ändring af eller
tillägg till § 70 uti Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862, om
kommunalstyrelse på landet, i hvad samma § angår den kronofogde
tillkommande uppbördsprovision.
N:o 195. „ Anders Gudmundsson från Hallands län, om pension på allmänna
indragningsstaten åt f. d. skogvaktaren Sven Kléen.
N:o 196. „ Anders Gudmundsson från Hallands län, om utfärdande af särskilda
föreskrifter för bestämmande af rättigheten till tångtägt i Halland.
N:o 197. „ Eric Ersson från Jemtlands län, om anslag till befrämjande af en
god afvel af arbetshästar samt till fårafvelns förbättrande i samma
län.
N:o 198. „ Eric Ersson från Jemtlands län, om anslag till löneförhöjning åt
folkskolelärare.
N:o 199. „ Ola Bosson Olsson från Christianstads län, angående ändring af 26
Kap. 4 § Byggninga-Balken, i fråga om skyldigheten att bygga
tingshus och fängelse.
N:o 200. „ Ola Bosson Olsson från Christianstads län, om befrielse för rusthål¬
lare i Skåne att anskaffa och underhålla utrednings-, munderings-
och beklädnadspersedlar, emot erläggande af en viss årlig afgift, m. m.
N:o 201. „ Ola Bosson Olsson från Christianstads län, om uppbäfvande af de
uti 9 Kap. Giftermåls-Balken förekommande stadganden om mor¬
gongåfva.
N:o 202. „ Lars Ersson från Södermanlands län, om anslag för inrättande af
en pedagogi i Malmköping.
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet.
13
N:o 203. Af Lars Ersson från Södermanlands län, om ändring af § 12 uti Jagt-
stadgan i afseende på jagt efter ejder.
N:o 204. „ Fredrik August Forssbeck från Östergötlands län, om ändring af
Kongl. Förordningen den 24 September 1861, angående tillsyn å
förmyndares förvaltning af omyndigs egendom.
Nio 205. „ Fredrik August Forssbeck från Östergötlands län, att Rikets Stän¬
ders Bank måtte mottaga och invexla privatbankssedlar, m. m.
N:o 206. „ Fredrik August Forssbeck från Östergötlands län, angående åtskilliga
ändringar af Kong). Förordningen den 18 December 1863, om vil-
koren för bränvinstillverkning.
N:o 207. „ August Danielsson från Norrbottens län, om anslag för anläggning
af väg från kustlandet vid Piteå till Arvidsjaurs kyrka.
N:o 208. „ August Danielsson från Norrbottens län, om anläggande af nybyg¬
gen på Kronans marker inom Norrbottens län, m. m.
N:o 209. „ August Danielsson från Norrbottens län, om utfärdande af förbud
mot utförsel från Norbottens län af plank och bräder under viss
bredd, m. m.
N:o 210. „ August Danielsson från Norrbottens län, om ändring af nu gällande
stadganden i fråga om vilkoren för klyfning af hemman.
N:o 211. „ August Danielsson från Norrbottens län, om anslag för anställande
af en särskild distriktsläkare i Neder-Luleå socken.
N:o 212. „ August Danielsson från Norrbottens län, om ändring af 10 § i 12
Kap. Ärfda-Balken.
N:o 213. „ Anders Wilhelm Uhr från Nerikes län, om ändring af mom. 1 i § 13
af Landtmäteri-instruktionen den 6 Augusti 1864.
N:o 214. „ Anders Wilhelm Uhr från Nerikes län, om utfärdande af ny skiftes¬
stadga.
N:o 215. „ Anders Johan Sandstedt från Jönköpings län, att den emellan Kongl.
Maj:t och Hans Majit Fransmännens Kejsare afslutade handelstrak¬
tat icke måtte af Rikets Ständer godkännas, samt nu gällande tull¬
taxa med vissa uppgifna undantag oförändrad bibehållas.
N:o 216. „ Nils Petersson från Calmar län, om anslag för anläggande af en
jernstambana från Wexiö till Carlskrona och Calmar.
N:o 217. „ Nils Petersson från Calmar län, om nedsättning af antalet båtsmän
inom Södra Möre härad emot erläggande af vakansafgift, m. m.
N:o 218. „ Jonas Jonasson från Kronobergs län, om anslag för anläggning af
en jernstambana från Wexiö till Carlskrona och Calmar.
Nio 219. „ Jonas Bergström från Stora Kopparbergs län, om anslag till lön åt
en länsman i Ludvika socken inom Grangärdes tingslag af samma
län.
Nio 220. „ Jonas Bergström från Stora Kopparbergs län, om låneanslag för an¬
läggande af en jernväg mellan Frövi och Falun.
14
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet
N:o 221. Af Erik Jolian Rudberg från Calmar län, om anslag för utdikning ai
Långebro mosse på Öland.
N:o 222. „ Eljas Per Olsson från Stora Kopparbergs län, om anslag för omlägg¬
ning af vägen emellan Komtillmåtta gästgifvaregård i Gagnefs soc¬
ken och Rågsvedens gästgifvaregård i Äppelbo socken i nämnda län.
N:o 223. „ Leonard Johan Fahlander från Westerbottens län, om inrättande af
förmyndarekammare i hvarje kommun eller tingslag, m. m.
N:o 224. „ Leonard Johan Fahlander från Westerbottens län, angående förhöj¬
ning af de uti §§ 22 och 23 af Kongl. Förordningen om landsting
den 21 Mars 1862 stadgade böter.
N:o 225. „ Per Nilsson från Christianstads län, om upphäfvande af stadgandena
angående lagfart med köp af jord på landet.
N:o 226. „ Ludvig Norrby från Gotlands län, om indragning af de på Gotland
indelta två båtsmanskompanier, m. m.
N:o 227. „ Carl Casper Nettelbladt från Stockholms län, om anslag till en bro¬
byggnad öfver det s. k. Skällnorasundet af sjön Norrviken inom
nämnda län.
N:o 228. „ Anders Pehrsson från Christianstads län, om befrielse för rusthållarne
vid Skånska indelta kavalleriregementena att anskaffa och under¬
hålla beklädnads-, munderings- och utredningspersedlar.
N:o 229. „ Anders Pehrsson från Christianstads län, om ändring eller förklaring
af Kongl. Brefvet till Kammar-kollegium den 17 September 1856,
om lämpligare fördelning emellan socknarne i samma pastorat af den
återvunna helgonskylden.
N:o 230. „ Carl Johan Leonard Lönnberg från Östergötlands län, att af Riks¬
bankens medel måtte för jordbruksnäringens understödjande afsättas
en fond af Fem millioner R:dr R:mt till utlåning mot realsäkerhet.
N:o 231. „ Carl Johan Leonard Lönnberg från Östergötlands län, om anslag för
aflöning af en ytterligare lärare vid veterinärinrättningen i Stock¬
holm.
N:o 232. „ Carl Johan Leonard Lönnberg från Östergötlands län, om anslag till
inrättande af åtta stipendier för att sätta studerande vid universi¬
teten i tillfälle att idka studier vid Norges, Danmarks eller Finlands
högskolor.
N:o 233. „ Petter Andersson från Blekinge län, om förhöjning af tullen å
bränvin.
N:o 234. „ Pehr Olof Hörnfeldt från Wester-Norrlands län, om befrielse för inne-
hafvaren af gästgifverihemmanet N:o 3 Weda i Nordingrå socken af
nämnda län från skyldigheten att erlägga rotevakansafgift.
N:o 235. „ Pehr Olof Hörnfeldt och Per Engman från Wester-Norrlands län, om
anslag till löh åt tvänne veterinäidäkare i nämnda län.
N:o 236. „ Pehr Olof Hörnfeldt från Wester-Norrlands län, om vissa ändringar
af gällande instruktioner för Rikets Ständers Revisorer.
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet.
15
N:o 237. Af Carl Johan Kjellman från Jönköpings län, om ändring af sista mom.
af § 20 uti Jagtstadgan,
N:o 238. ,, Carl Johan Kjellman från Jönköpings län, att för beväringens behof
icke vidare må af statsverket anskaffas eller underhållas persedlarne
skjortor, strumpor och skor.
N:o 239. „ Carl Johan Kjellman från Jönköpings län, att Kongl. Förordningen
den 13 September 1864, angående ränta vid försträckning på viss
kort tid, utan säkerhet i fast egendom, måtte upphäfvas eller tills
vidare upphöra att vara gällande.
N:o 240. „ Pehr Andersson från Blekinge län, att uti alla reglementen för brand¬
försäkring af hus på landet måtte införas stadgande i antydd syft¬
ning, till beredande af större säkerhet lör inteckningshafvare.
N:o 241. „ Andreas Eskilsson från Blekinge län, om ändring af § 20 i Kongl.
Förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin, m. m.,
af den 18 December 1863, i fråga om rättighet för egare af gäst¬
gifveri å landet att idka bränvinsutskänkning.
N:o 242, „ Lars Pehrsson från Nerikes län, att den s. k. trosspassevolansen icke
vidare måtte af rusthållare erläggas.
Oo
N:o 243. „ Lars Pehrsson från Nerikes län, om ändring af gällande föreskrifter,
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, i hvad
de afse lösen för vattenverk.
N:o 244. „ Lars Pehrsson från Nerikes län, om befrielse för rusthållare från
skyldigheten att befordra karl och häst till samlingsställe, m. m.
N:o 245. „ Jöns Andersson från Malmöhus län, att för folkundervisningens be¬
främjande dcu s. k. personliga skyddsafgiften må till hela sitt be¬
lopp komma hvarje församling tillgodo.
N:o 246. „ Nils Andersson från Wermlands län, om befrielse för vaktmästaren
J. F. Forslund från den honom genom domstols beslut ålagda skyl¬
digheten att ansvara för åtskilliga af Paul Hedström mot förfalskade
reversal erhållna lån från Rikets Ständers Bank.
N:o 247. „ Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs län, att extra provincial-
läkarebefattningen i Leksands distrikt må på ordinarie stat upp¬
föras .
N:o 248. „ Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs län, om tillägg till § 12
uti Kongl. Förordningen, angående vilkoren lör försäljning af brän¬
vin, m. m., den 18 December 1863, i fråga om rätt till bränvins¬
utskänkning vid gästgifveri å landet.
N:o 249. „ Per Persson från Wermlands län, om utvidgning af lägre elementar¬
läroverket i Åmål.
N:o 250. „ Per Persson från Wermlands län, om nödvändigheten att vidtaga
någon åtgärd till lindring uti den, synnerligast för landtbrukaren,
kännbara bristen af rörelsekapital.
N:o 251. „ Johan Fredrik Fredriksson från Upsala län, om anslag för utvidgning
af lägre elementarläroverket i Enköping.
16 Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet.
N:o 252. Af Pehr Ericsson från Gefleborgs län, att å alla de ställen, der post¬
skjutsskyldige hemman blifvit befriade från postens förskaffande,
detta bestyr må på entreprenad ställas.
N:o 253. „ Pehr Ericsson från Gefleborgs län, om anslag för utvidgning af ele¬
mentarläroverket i Hudiksvall.
N:o 254. „ Pehr Ericsson från Gefleborgs län, om anslag för utsträckning af
Hudiksvalls jernväg från Forssa station till Näsviken.
N:o 255. „ Pehr Ericsson från Gefleborgs län, om anslag för att i försvarbart
skick försätta inloppen till städerna Hudiksvall och Sundsvall, m. m..
N:o 256. „ Fredrik August Forssbeck från Östergötlands län, att all upplåning
af medel till fortsättande af Statens jern vägsbyggnader, jemte vil-
koren för sådan upplåning, måtte åt Kongl. Majit öfverlemnas, m. m.
N:o 257. „ Fredrik August Forssbeck från Östergötlands län, om införseltull å
vissa uppgifna jordbruksalster.
N:o 258. „ Carl Ifvarsson från Hallands län, om indragning af Hallands båda
båtsmanskompanier emot vakansafgift.
N:o 259. „ Lars Magnus Carlsson från Stockholms län, om anslag till lön åt
distriktsläkaren vid Tumba pappersbruk.
N:o 260. „ Lars Magnus Carlsson från Stockholms län, om ändring af mom. 6
uti § 8 i Kongl. Kungörelsen, angående stämpelpappersafgiften, m. m.,
den 4 December 1863, i fråga om stämpelafgift till högre belopp
än 500 R:dr.
N:o '261. „ Sven Rosenberg från Christianstads län, om upphäfvande af de uti § 32
af 24 Kap. Kyrkolagen förekommande stadganden om klockares bref-
bäringsskyldighet.
N:o 262. „ Sven Rosenberg från Christianstads län, om reglering af organisters och
klockares löneförmåner.
N:o 263. „ Jan Andersson från Stora Kopparbergs län, om föreskrift för styrelsen
öfver statens jernvägsbyggnader, att företrädesvis inom riket anskaffa
de för dessa byggnader erforderliga effekter, m. m.
N:o 264. „ Jan Andersson från Stora Kopparbergs län, om anslag för att börja
byggandet af en jernstambana genom Upland, Westmanland och Da¬
larne i rigtuing mot sjön Siljan.
N:o 265. „ Jan Andersson från Stora Kopparbergs län, att Statens egauderätt till
Loka brunns- och badinrättning måtte på vissa vilkor åt enskildt bo¬
lag öfverlåtas.
N:o 266. „ Jonas Andersson från Östergötlands län, att inspektion öfver folksko¬
lorna endast må uppdragas åt personer utan annan tjenstebefattning.
N:o 267. „ Jonas Andersson från Östergötlands län, att elementarläroverkets tvänne
lägsta klasser må från nämnda läroverk skiljas och förläggas till folk¬
skolan, m. m.
N:o 268.
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet. 17
N:o 268. Af Jonas Andersson från Östergötlands län, om årlig pension åt Kommi¬
nistern Nils Ignells enka, Sigrid Jgnell, född Lindmark.
N:o 269. „ Nils Olsson från Malmöhus län, om pension åt Veterinärläkaren Jo¬
han Söderbergs efterlemnade enka, Vivica Wilhelmina Söderberg.
N:o 270. „ Nils Olsson från Malmöhus län, om anslag för inköp af ett från tryc¬
ket utkommet, af 0. Rosander utgifvet, arbete, benämndt -‘Den kun¬
skapsrike Skolmästaren“, för att hvarje församling i riket tilldelas.
N:o 271. „ Per Engman från Wester-Norrlands län, om viss nedsättning af skatte-
talet å alla inom de Norrländska länen belägna, under de tio sednaste
åren skattlagda krononybyggen, m. m.
N:o 272. „ Carl Dahlgren från Elfsborgs län, att för folkundervisningens be¬
främjande den s. k. personliga skyddsafgiften må till hela sitt be¬
lopp komma hvarje församling tillgodo, m. m.
N:o 273. „ Eric Ersson från Gefleborgs län, om anslag för utvidgning af ele¬
mentarläroverket i Söderhamn.
N:o 274. „ Nils Jansson från Östergötlands län, om upphäfvande af gällande
föreskrifter, angående hembud och lösen af jord eller ränta.
N:o 275. „ Nils Jansson från Östergötlands län, om pension åt Häradshöfdingen
C. G. Levins efterlemnade onka, Wilhelmina Levin.
N:o 276. „ Nils Jansson från Östergötlands län, att de före år 1864 tjenstgörande
lärare vid elementarläroverken måtte vid uppflyttning till högre lö¬
negrad, förunnas samma förmåner, som beviljats deni, hvilka efter
nämnda tid vunnit anställning.
N:o 277. „ Peter Larsson från Gotlands län, om upphäfvande af gällande före¬
skrifter för upptagande af kollekt vid bröllop och barnsdop.
N:o 278. „ Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs län, om anslag för utvidg¬
ning af elementarläroverket i Åmål.
N:o 279. „ Erik Johan Budberg från Calmar län, om pension åt Underlöjtnanten
L. S. von Schautz.
N:o 280. „ Magnus Svensson från Skaraborgs län, om bestämmande af annan grund
för skyldigheten att hygga kyrka och prestgård.
N:o 281. „ Magnus Svensson från Skaraborgs län, om vilkorlig förhöjning at de från
Wadstena krigsmanshuskassa utgående underhållsmedel.
N:o 282. „ Johannes Andersson från Elfsborgs län, om en jemnare fördelning af
roteringsskyldigheten vid Elfsborgs och Westgöta-Dals regementen.
N:o 283. ,, Johannes Andersson från Elfsborgs län, om befrielse för frivilliga
skarpskytteföreningar att återlemna från Kronans förråd erhållna ge¬
vär, m. m.
N:o 284. „ Jakob Myhrberg från Westmanlands län, om anslag utan återbetal-
ningsskyldighet för sänkning af Wagnsån i Wester-Eernebo socken
af nämnda län.
N:o 285, „ Erik Mallmin från Westmanlands län, om undersökning till bestäm¬
mande af den ersättning, som må kunna vederbörande tillkomma, för
Bih. till B. St. Brot. 1865 f 1866. 11 Sami. 4 Afd. 3
18
Förteckning å Motioner i tionde-Ståndet.
utgörande af augmentsräntan från den uti Altuna socken af nämnda
län belägna utjord, kallad Altuna äng.
N:o 286. Af Gustaf Bolin från Upsala län, om upphäfvande af gällande stadgan-
den, angående hembud och lösen af frälseskatte- och skatte-frälse-
jord, m. m.
N:o 287. „ Olof Nilsson från Westerbottens län, om anslag till förädling af den
i Norrland inhemska boskapsracen.
N:o 288, „ Olof Nilsson från Westerbottens län, om anslag för anläggning af väg
från Åsele till Wilhelmina kyrka.
N:o 289. „ Olof Nilsson från Westerbottens län, om anslag för förbättring af all¬
männa landsvägen mellan Wännäs och Umeå kyrkor.
N:o 290. „ Anders Andersson från Skaraborgs län, om anslag för att befordra
export af ladugårdsprodukter.
N:o 291. „ Pehr Tjernlund från Wester-Norrlands län, om anslag för anläggning
af jernväg från Hemgrafven till Sundsvall.
N:o 292. „ Nils Petersson från Calmar län, om bestämmande af kortare preskrip¬
tionstid för utsökning af soldats-, båtmans- och tjenstehjons löne¬
förmåner.
N:o 293. „ Carl Bernhard Rydström från Calmar län, om anslag för att sätta af
hushållningssällskapen utsedde manspersoner i tillfälle att genomgå
fullständig lärokurs uti allt hvad till boskapsuppfödning, m. m., hörer.
N:o 294. „ Carl Bernhard Rydström från Calmar län, om bidrag af allmänna me¬
del för att i staden Westervik uppbygga ett elementarläroverkshus.
N:o 295. „ Anders August Andersson från Östergölands län, om upprättande af
en tillförlitlig jemförelsetabell emellan embets- och tjenstemännens
proportionerliga förhållande till öfriga samhällsklasser i Sverige och
grannländerna, samt om det s. k. dyrtidstilläggets upphörande i vissa
fall, m. m.
N:o 296. „ Anders August Andersson från Östergötlands län, om utsträckning af
den uti 30 Kap. 6 § Rättegångs-Balken medgifna befrielse från skyl¬
dighet att nedsätta s. k. revisionsskilling, samt om upphäfvande af
alla i samma Balk förekommande stadganden, i fråga om borgen för
kostnad och skada.
N:o 297. „ Ola Jönsson från Malmöhus län, att den Svenske sjöfarande åliggande
s. k. plåtafgift icke vidare måtte till sjömanshusen, utan till veder¬
börande kommuner erläggas.
N:o 298. „ Ola Jönsson från Malmöhus län, om anslag för inrättande af s. k.
slöjdskolor för flickor.
N:o 299. „ Pehr Östman från Wester-Norrlands län, om anslag för anläggning
af vissa vägar från Bergviks bro i Helsingland till gränsen emellan
Wester-Norrlands och Westerbottens län.
N:o 300. „ Pehr Östman från Wester-Norrlands län, om tillägg till instruktionen
för provincialläkare.
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet.
19
N:o 301 Af Pehr Östman från Wester-Norrlands län, om nedsättning af det uti
gällande taxa för landtmäterigöromål bestämda arfvode.
N:o 302. „ Pehr Östman från Wester-Norrlands län, om ändring af eller tillägg
till Kongl. Brefvet den 27 Maj 1801, beträffande tiden för Härads¬
rätts sessioner och Häradstings afslutande.
N:o 303. „ Anders Medin från Kronobergs län, om anslag för tillvägabringande
af en kanal emellan sjön Salen och Alshult och för anläggning af
jernväg från sistnämnda ställe till Carlshamn.
N:o 304. „ Anders Medin från Kronobergs län, om fördelning af den hushåll¬
ningssällskapen tillerkända andel af bränvinsminuterings- och ut-
skänkningsafgifterna i förhållande till folkmängden i hvarje hushåll¬
ningssällskaps distrikt.
N:o 305. „ Anders Medin från Kronobergs län, att de uti Småländska länen från
postföring befriade hemman måtte indelas till understöd åt andra,
roteringsskyldighet underkastade hemman i samma län.
N:o 306. „ Jöns Rundbäck från Göteborgs och Bohus län, om ändring af nu gäl¬
lande stadganden, angående kungörelsers uppläsande från predikstolen.
N:o 307. „ Jöns Rundbäck från Göteborgs och Bohus län, att undervisning i hus¬
liga göromål och handaslöjder måtte meddelas i seminarierna för bil¬
dande af lärarinnor.
N:o 308. „ Josef Oscar Almqvist från Norrbottens län, om anslag för inrättande
af en general-inspektion för gymnastiska undervisningen i riket.
N:o 309. „ Josef Oscar Almqvist från Norrbottens län, om ändring af reglemen¬
tet för elektriska telegrafverket, i den syftning att tjensteman ej må
utan eget begifvande kunna från en till annan station förflyttas,
m. m.
N:o 310. „ Carl Johan Svensén från Calmar län, om statsanslag till inköp af
lämplig undervisningsmateriel för folkskolorna.
N:o 311. „ Carl Johan Svensén från Calmar län, om upphörande af den s. k. gifto-
mannarätten.
N:o 312. „ Carl Johan Svensén från Calmar län, om förhöjning af anslaget på
Sjette Hufvudtiteln till reseunderstöd åt arbetare i de särskilda
näringsyrkena.
N:o 313. „ Carl Johan Svensén från Calmar län, om rättighet för Svensk qvinna
att vid universiteten i riket undergå vissa examina, samt att dess¬
utom tillerkännas rätt till inträde och befordran i vissa rikets em¬
betsverk.
N:o 314. „ Gustaf Jonsson från Calmar län, om inskränkning i rättigheten att
på landet försälja bränvin i minut.
N:o 315. „ Anders Wilhelm Uhr från Nerikes län, om rättighet för Norrmän och
Danskar att lika med Svenska medborgare här i riket idka handel,
handtverk eller annat näringsyrke.
20
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet.
N:o 316. Af Anders Wilhelm Uhr från Nerikes län, att den kompetens, som efter
behörigen aflagda kunskapsprof blifvit vunnen i Norge eller Dan¬
mark till utöfvande af läkarekonsten eller tjenstgöring å fartyg så¬
som befälhafvare eller styrman, äfven må i Sverige tillgodoujutas.
N:o 317. „ Anders Wilhelm Uhr från Nerikes län, om inrättande af förliknings-
komitéer och omfattningen af deras verksamhet.
N:o 318. „ Johan Peter Andreasson från Elfsborgs län, att det för sänkning af
sjön Weselången, belägen på gränsen mellan nämnda och Hallands
län, ett bolag beviljade lån af allmänna medel måtte till anslag utan
återbetalningsskjddighet förändras.
N:o 319. ,, Johan Peter Andreasson från Elfsborgs län, om befrielse från erläg¬
gande af ränta å det för anläggning af jernväg från Borås till
Herrljunga beviljade lån.
N:o 320. „ Johan Peter Andreasson från Elfsborgs län, om ändring af stadgan-
dena angående uppbud och lagfart af fast egendom jemte dithörande
delar af Inteckningsförordningen.
N:o 321. , Johan Peter Andreasson från Elfsborgs län, om vissa ändringar af
eller tillägg till Kongl. Förordningen, angående grunderna och vil-
koren för hemmansklyfning och jordafsöndring, den 6 Augusti 1864.
N:o 322. „ Åke Andersson från Malmöhus län, om förändring af tiden för tjenste-
hjonsflyttningen, m. m.
N:o 323. „ Theonard Johan Fahlander från Westerbottens län, om ny roteregle-
ring inom nämnda län.
N:o 324. „ Leonard Johan Fahlander från Westerbottens län, att vägbållnings-
skyldigheten måtte af Staten öfvertagas, m. m.
N:o 325. „ Carl Anders Larsson från Östergötlands län, att alla stadganden,
angående borgen för annans gäld måtte efter viss tid upphöra att
vara gällande, m. m.
N:o 326. „ Carl Anders Larsson från Östergötlands län, om ändring af stad-
gandena angående inteckning af och rätt till betalning för förlags-
fordran.
N:o 327. „ Carl Anders Larsson från Östergötlands län, om ändring af gäl¬
lande föreskrifter, angående lossning och omlastning af tullfria rå¬
varor.
N:o 328. „ Sven Nilsson från Christianstads län, om förhöjning af det uti Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition angående Statsverkets tillstånd och behof
äskade anslag till understöd åt undervisningsanstalter för döfstumma
och blinda.
N:o 329. „ Sven Nilsson från Christianstads läu, om anslag till uppförande af
nödiga byggnader åt elementarläroverket i Christianstad.
N:o 330. „ Sven Nilsson från Christianstads län, om anslag för sänkning af Hö¬
sjön i Willands härad af nämnda län.
I
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet. 21
N:o 381. Af Josef Smedberg från Elfsborgs län, att återstoden af det lör sänkning
och upprensning af Lidaån vid sistlidna riksdag beviljade lånebidrag
måtte på en gång få lyftas under år 1867, tn. m.
N:o 382. „ Olof Olsson från Slängserud af Wermlands län, om utsträckning af
rättigheten för åboer å kronohemman att förvärfva sig skatterätt
å sådana hemman, m. m.
N:o 333. „ Lars Daniel Andersson från Wermlands län, om anslag för fortsätt¬
ning af nordvestra jernstainbanan från Christinehamn öfver Carlstad
till Arvika och Charlottenberg.
N:o 331. „ Olof Olsson från Olebyn af Wermlands län, om anslag för utvidg¬
ning af elementarläroverket i Arvika.
N:o 335. „ Carl Wilhelm Eriksson från Westmanlands län, om anslag till er¬
sättning åt jordbrukare, hvilkas sädesgröda lidit skada af hagel.
N:o 336. „ Bengt Johan Holmlin från Göteborgs och Bohus län, om anslag för
fördjupning och utvidgning af hamnen vid Uddevalla.
N:o 337. „ Samuel Johnson från Jönköpings län, dels af förändring af vilkoren
för det vid sist hållna riksdag, för utdikning och aftappning af sjö-
arne Tjurken och Näfvelsjön m. fl. vattendrag i Östra härad af
nämnda län, beviljade lån, dels ock om ytterligare lånebidrag för
enahanda ändamål.
N:o 338. „ Ola Bosson Olsson från Christianstads län, om indragning af krono-
fogdetjensterna och öfverflyttning af de med dessa tjenster förenade
göromål på häradsskrifvare och länsmän, m. m.
N:o 339. „ Anders Pehrsson från Christianstads län, angående nedsättning af en
komité för utredning af frågan om inrättande af sedelutgifvande
provinsbanker, i ändamål att erhålla amorteringslån på billiga åter-
betalningsvilkor.
N:o 340. „ Anders Pehrsson från Christianstads län, att pröfning af fråga om
tillstånd att på landet idka försäljning af öl eller s. k. bier måtte
åt kommunalnämnd uppdragas.
N:o 341. „ Anders Jonsson från Wermlands län, dels om vissa ändringar uti
vilkoren för det vid sistlidna riksdag lemnade statsbidrag för segel¬
leds öppnande från Hattefura vid Wenern förbi Köpmannabro ge¬
nom sjön Åkelången m. fl. vattendrag till sjön Stora Lee, m. ra.,
dels ock att det för sjöarne Östra och Vestra Siléns förening medelst
kanal och slussar af Kongl. Maj:t i Dess nådiga Proposition om
Statsverkets tillstånd och behof ifrågasatta anslag, måtte till hela
sitt belopp få under år 1867 utgå.
N:o 342. „ Pehr Pehrsson från Stockholms län, om befrielse för skeppare å alla
på inrikes orter gående fartyg och båtar från skyldigheten att vid
inseglande genom någotdera af inloppen Furusund, Sandhamn eller
Dalarön, der lägga till för undergående af tullvisitation.
N:o 343. „ Georg Nyqvist från Wermlands län, om anslag till löneförbättring åt
tio ordinarie provincialläkare.
22
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet.
N:o 344. Al Georg Nyqvist från Wermlands län, om utsträckning i vissa alseen-
den af rättigheten att tillverka bränvin.
N:o 345. „ Georg Nyqvist från Wermlands län, om låneuuderstöd för anlägg¬
ning af en jernväg emellan Filipstad och lämplig punkt på nord¬
vestra jernstambanan, i händelse denna sednare komme att gå öfver
Norum, m. m.
N:o 346. „ Hans Hagermarck från Gefleborgs län, att för folkundervisningens
befrämjande den s. k. personliga skyddsafgiften må till hela sitt
belopp komma hvarje församling tillgodo, m. m.
N:o 347. „ Hans Hagermarck från Gefleborgs län, om anslag för fortsatt byg¬
gande af norra jernstambanan från Upsala i rigtning åt Sala och
Storviks station på Gefle—Dala-banan.
N:o 348. „ Erik Ersson från Gefleborgs län, om ytterligare anslag åt den af
Doktor O. Sandahl i hufvudstaden anlagda s. k. medico-pneumatiska
anstalt.
N:o 349. „ Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, om pension åt Provincial-
läkaren D. J. Billengrens efterlemnade enka, Wilhelmina Billengren,
född Dahlberg.
N:o 350. „ Per Persson från Wermlands län, om eftergift af den utaf Konun¬
gens Befallningshafvande i nämnda län Kronolänsmannen L. G.
Bengtzon ålagda skyldighet att utgifva 216 Riksdaler 34 öre Riks¬
mynt för undervigt å inlöst bränvinsbränningsredskap.
N:o 351. „ Erik Ersson från Gefleborgs län, om anslag af fem millioner Riks¬
daler Riksmynt för fortsättning af norra jernstambanan från Upsala
i rigtning åt Sala och Storviks station på Gefle—Dala jernväg.
N:o 352. „ Pehr Tjernlund från Wester-Norrlands län, om anslag för omlägg¬
ning af landsvägen utmed kusten af nämnda län.
N:o 353. „ Anders Medin från Kronobergs län, att Staten måtte öfvertaga den
förre lokomotivföraren Riex genom domstols beslut ålagda skyldig¬
het att till åtskilliga personer utgifva ersättning, i följd af den
vid Sandsjö jernvägsstation den 23 December 1864 inträffade olycks¬
händelse.
N:o 354. „ Anders Medin från Kronobergs län, om nedsättning af belop¬
pen i vissa delar af den för trafiken å Statens jernvägar gäl laude
taxa, m m.
N:o 355. Motionen ingifven den 15 November, men af motionären återkallad
den 18 i samma månad.
N:o 356. Motionen ingifven den 15 November, men af motionären återkallad
den 18 i samma månad.
N:o 357. „ Carl Johan Kjellman från Jönköpings län, om framställning hos
Kongl. Maj:t i ändamål att Styrelsen öfver Statens jernvägsbygg-
nader måtte anbefallas, att när arbetet för jern vägsförbindelse emel-
Förteckning å Motioner i Bonde-Ståndet,
23
lan Calmar och Warborg öfver Lamhult och Wernamo närmar sig
jernstambanan, åt ifrågasatta enskilda företag lemna erforderlig
hjelp i afseende å materiel, m. m.
N:o 358. Af Georg Nyqvist från Wermlands län, om ny undersökning för utrö¬
nande af lämpligaste sträckningen för en del af nordvestra jern¬
stambanan, m. m.
N:o 359. „ Jöns Rundbäck från Göteborgs och Bohus län, om uppförande af
ett representanthus samt om anvisande af dertill erforderliga medel.
i
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1866.
I
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 1.
1
\:o 1.
Af Johan Victor Lundqvist från Skaraborgs län, om förändrade
grunder för kronobrefbäringens utgörande.
Den från längre tid tillbaka krono- och skattejorden åliggande skyldighet
att fortskaffa de bref och skrifvelser, som i angelägna ärenden måste afsändas,
men till hvilkas förande den vanliga posten ej kan afvaktas eller nyttjas, såsom
emellan Konungens Befallningshafvande och kronobetjeningen samt presterskapet
och domhafvande, är för Svenska Riksdagen en ingalunda främmande fråga. De
ständigt förnyade rop på förändring i utgörandet af detta kronoskattejorden hårdt
tryckande onus bevisa ock förändringens rättmätighet och billighet.
Enligt nu gällande stadganden i detta hänseende drager kronoskattejorden
dubbel börda mot frälsejorden, och kapitalisten samt yrkesidkaren m. fl. äro helt
och hållet fritagne från utgörandet af detta betungande onus. Medförde detta
åliggande något större gagn för innehafvarne af skattejorden än för andra å landet
boende innebyggare, skulle jag ingalunda påyrka någon förändring i detta afseende,
men som nu alla icke blott fastighetsegare i allmänhet, utan äfven kapitalister
och yrkesidkare lika och gemensamt tillgodoföras den nytta och det gagn, krono-
brefbäringen i samhället afser, vågar jag härmed derför vördsamt föreslå:
att kronobrefhäringen hädanefter måste komma att bestridas af en och
hvar i mån af den bevillning, som han på landet blifvit påförd att till
Staten erlägga.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles vörd¬
samt.
Stockholm den 1 November 1865.
J. V. Lundqvist,
från Skaraborgs län.
Bih. till B. St. Prot. 1865 £ 1866. 11 Sami. 4 Afd.
1
2
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 2.
H:o £.
Af Johan Victor Lundqvist från Skaraborgs län, om åtgärders
vidtagande för jordens befriande från densamma åliggande
skyldighet att underhålla allmän landsväg.
Ibland den mångfald af bördor och utskylder, hvaraf nu jordbruket belastas,
torde det neppeligen vara någon, som så tager i anspråk all den uppoffring af tid,
kostnad och möda som landsvägarnes vidmagthållande. Detta onus år i närvarande
stund tillika så ojemnt fördeladt orter och lokaler emellan, att ali billighetskänsla
förbjuder för framtiden en fortgående tillämpning af det gamla systemet. Å vissa
delar af riket, der sjelfva jordgrunden bibehåller sin fasthet och tjenligt grusfylle ,
finnes i närheten, medtaga de årligen anbefallda förbättringarna hvarken längre
tid eller stor mennisko- eller djurkraft; men der åter, hvarest väglagningsämnen
måste forslas milslångt innan de kunna användas och jordmånen är sådan, att
den förblifver bottenlös, huru ock fyllningsarbetet må bedrifvas, der känner en
väglottsegare sin börda tiodubbelt tyngre. Det oefterrättliga i så väl fördelningen
som i sjelfva principen, att på en enskild klass af medborgare kasta ett onus,
hvari alla rikets innebyggare rättmätigt borde taga del, har visserligen framkallat
flera förslag till aflyftande från jordbruket af denna mödosamma servitut; men
som alla dylika bemödanden ej hittills ledt till någon lindring deri, anser jag
tiden vara inne för återupptagandet af frågan i sin helhet och får alltså afgifva
den motion:
att hos Kongl. Maj:t måtte utverkas tillsättande af en komité af sak¬
kunnige män, som afgifva betänkande och förslag, huruledes och på
hvad vilkor allmänna landsvägarna må kunna genom Statens försorg
och kostnad hållas vid magt, utan att jordbruket dervid direkt belastas
genom pålagda naturaprestationer;
och är jag enskilt af den öfvertygelse att, om dels vägafgift. upptagen af de
resande å lämpliga uppbördsställen inom vissa distrikt, afsattes för ändamålet,
dels, hvad derutöfver kunde erfordras, blefve fyldt genom allmän bevillning, vä-
garnes iståndsättande kommer att för framtiden verkställas med mera eftertryck
och enhet till båtnad så väl för alla vägfarande som för jordbrukaren.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles vörd¬
samt.
Stockholm den 1 November 1865.
J. V. Lundqvist,
från Skaraborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 3.
3
H o 8.
Af Sv. Rosenberg från Christianstads län, om förlängd betalnings¬
tid för på utmätningsauktion inköpt egendom.
Under den svåra penningekris, som på sednare åren hemsökt i synnerhet
svenka jordbrukaren på det mest nedslående sätt, har i synnerhet lagens stad¬
gande angående skyndsam inbetalning af köpeskilling för utmätt och på exsekutiv
auktion försåldt gods, särdeles fastighet, medtört ganska sorgliga verkningar både
för gäldenär och fordringsegare och vållat att mången egendom måst afyttras för
ofta mindre än hälften af verkliga värdet, emedan köpare icke vågat sig att bjuda
endast af det skäl, att han icke ansett sig kunna prestera köpeskillingen på den
korta tiden af vanligen fjorton dagar från auktionsdagen.
Gäldenären gör härpå ofta oersättlig förlust derigenom att hans egendom
bortsäljes för ett vanpris, som gör honom sjelf utfattig och sätter honom ur stånd
att så som annars möjligen kunde ske betala sina skulder.
Fordringsegaren gör derigenom förlust, då han icke är i tillfälle att sjelf
inropa egendomen, utan nödgas se den bortsäljas ej allenast under verkliga vär¬
det, utan äfven så att hans till och med intecknade fordringar icke blifva godt-
gjorda.
Hugade spekulanter på egendomen göra dervid indirekt förlust, då de icke
för den korta betalningstiden skulle våga göra anbud på en egendom, som de
under andra förhållanden skulle vilja betala med låugt högre pris än det, hvartill
den måste försäljas.
Det är visserligen icke i de af mig kända författningar i ämnet uttryck¬
ligen förbjudet att lemna längre betalningsanstånd, om vederbörande dertill sam¬
tycka; men det torde med visshet kunna antagas att i de aldra flesta fall någon
bland vederbörande har något enskildt intresse, vare sig hämndens eller egen¬
nyttans, att icke bevilja längre anstånd med betalningen än hvartill han är nödd
och tvungen.
Af dessa anledningar och då nuvarande lagstadgande i detta fall är allmänt
öfverklagadt, då dess nödvändiga förändring medförer ingens skada, men mångas
fördel, får jag till följd af flerfaldiga uppmaningar af både gäldenärer, fordrings¬
egare och äfven exsekutorer, vördsamt föreslå, det Rikets Ständer ville för sin del
besluta och hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om sådan förändring i detta
afseende
a) att betalning för på utmätningsauktion försåld lös egendom måtte erläg¬
gas inom en månad efter auktionsdagen, och
b) att af betalning, för på sådan auktion försåld fast egendom, minst J bör
erläggas inom fjorton dagar, ytterligare £ inom tre månader och åter¬
stoden inom sex månader från samma dag.
4
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 4.
Med anhållan om remiss häraf till Höglofliga Lag-Utskottet öfverlemnar
jag till samma Utskott pröfningen af hvilka lagparagrafer må behöfva förändras
för genomförande af mitt vördsamma förslag.
Stockholm den 1 November 1865. i
Sv. Rosenberg,
från Christianstads län.
4.
Af Sv. Rosenberg från Christianstads län, om bestämmande af
den undervisningstid, som må anses motsvara den folkskole¬
lärare tillerkända minimilön.
Sedan Kongl. Maj:t, uppå Rikets Ständers vid 1859 och 1860 årens Riksdag
gjorda hemställan, i nåder löreskrifvit, att den i 1842 års Stadga om Folkundervis¬
ningen i riket bestämda minimilön för folkskollärare borde anses motsvara åtta
månaders årlig undervisningstid i skolan och att, lör hvarje månad undervisningen
utsträcktes öfver donna tid borde till skolläraren erläggas en tillökning af två
tunnor spannmål, har Kongl. Maj:t till följd af Rikets Ständers beslut vid 1862
och 1863 årens riksdag föreskrifvit, att folkskollärares minimilön skall, utom hus¬
rum, vedbrand, kofoder och, der så anvisas kan, lämpligt planteringsland, utgöra
tillsammans Fyrahundra Riksdaler, utan att dervid blifvit bestämdt någon tid, som
skulle anses motsvara denna lön.
Följden af denna brist på bestämmelse har blifvit många tvister och mycket
obehag både emellan presten och församlingen, församlingen och skolläraren, samt
skolläraren och presten, i det somliga tolkat den nådiga föreskriften sålunda att
400 R:drs lön blott afser åtta månaders undervisning och att för de öfverskjutande
månaderna särskild ersättning borde gifvas och andra deremot så, att 400 R:drs
lön motsvarar hela året och att skolrådet vore otörhindradt att sjelf bestämma
undervisningstidens längd.
Till vinnande af visshet i denna fråga och förekommande af den mängd
rättegångar och obehag, som måste uppstå innan något Kongl, prejudikat kan
vinnas för frågans lösning, vågar jag derföre vördsamt föreslå, antingen:
att det Utskott, som kommer att vid innevarande riksdag handlägga
öfriga folkskoleärender, måtte i sitt betänkande derom tydligen utsätta
huruvida den undervisning, som i folkskola meddelas utöfver 8 månader
om året, skall särskilt ersättas,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 5.
5
eller ock:
att Rikets Ständer ville i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t an¬
hålla om bestämd och tydlig föreskrift i detta afseende, så att denna an¬
ledning till tvist emellan skollärare och församling må varda undanröjd.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsammast.
Stockholm den 1 November 1865.
Sv. Rosenberg,
från Christianstads län.
X o 5.
Af Sv. Rosenberg från Christianstads län, om förändrad röstbe¬
räkningsgrund vid prestval.
Yid en föregående riksdag har jag till Rikets Ständers bepröfvande fram¬
lagt ett förslag till förändring i rösträtten vid prestval. Min oerfarenhet i behand¬
ling af riksdagsärenden vållade då att jag hoppades för mycket och derföre be¬
gärde för mycket, för att under då och ännu varande förhållanden kunna vinna
framgång.
De öfverklagade olägenheterna stå dock qvar och kännas med hvarje år
alltmera tryckande. Öfverallt höres den klagan att våra svenska prestval i all¬
mänhet icke äro ett uttryck af majoritetens inom församlingen önskan, utan oftast
blott en följd af några få förmögnare personers på förhand träffade öfverenskom¬
melse, hvartill bevekelsegrunden ofta är en helt annan än omsorgen om försam¬
lingens andeliga bästa.
Gerna medgifves att i rent verldsliga angelägenheter rättigheter och skyldig¬
heter böra, så vidt ske kan, ställas i ett rätt förhållande till hvarandra, och att
således den, som i högre mått bidrager till prestens aflönande, bör hafva ett större
inflytande på hans tillsättning; men dels är denna fråga icke en rent verldslig
angelägenhet, dels är sjelfva omröstningen vid alla regala gäll intet annat än en
opinionsyttring, på hvilken Kongl. Maj:t vid utnämningen kan fästa det större eller
mindre afseende Han i nåder behagar, och dels har grundsatsen om rättigheter i
nu gällande prestvalsförordning blifvit utsträckt långt utöfver skyldigheterna. Så
t. ex. röstas vid prestval efter oförmedladt hemmantal, ehuru mig veterligen in¬
gen prestman i Sverige aflönas efter sådant hemmantal, icke heller stå presternas
löneinkomster af masugnar, stångjernshärdar, kniphamrar, spikhamrar, brännugnar,
glaspottor och dylika inrättningar i något rätt afmätt förhållande till den rösträtt,
som vid prestval blifvit sådana verk och inrättningar tillerkänd.
6
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 5.
Härtill kommer ock den stora orimligheten, som på intet sätt lärer kunna
från christlig synpunkt försvaras, att de döda verken och inrättningarne utöfva ett
inflytande på själasörjares tillsättande, som aldrig borde tillerkännas någon annan
än lefvande, myndiga medlemmar af församlingen. Presten är icke ämnad att vara
masugnarnas och glaspottornas själasörjare, utan menniskornas och efter dessas ön¬
skan borde han väl derföre tillsättas, ehvad gället är regalt ejler konsistorielt.
Blott derigenom att hvarje fullmynchg medlem af församlingen tillexdiännes lika
rösträtt vid prestval, kan valet antagas vara ett uttryck af majoritetens inom för-
samlingen önskan. Jag vågar också méd tillförsigt hoppas, att denna åsigt skall
någon gång göra sig gällande så väl inom statskyrkans församlingar i allmänhet
som den är gällande inom några få priviligierade församlingar för närvarande,
utan att dessa deraf rönt några olägenheter.
För närvarande vågar jag dock icke påyrka ett så stort steg, men något
måtte dock äfven under nuvarande förhållanden kunna göras för det öfverklagade
ondas afhjelpande. Jag vågar nemligen tro, att prestvalsförordningen, i enlighet
med de grundsatser, som vid de sodnaste riksdagarne gjort sig gällande i all kom¬
munallagstiftning, skulle redan nu kunna bringas i mera öfverensstämmelse med
kyrko- och kommunalstämmoförordningarne, sålunda att, med bortkastande af nu
gällande grund för rösträtt vid prestval, åtminstone fyrktalet med nödiga modi¬
fikationer komme att utgöra grunden.
Redan härigenom skulle många fördelar vinnas, rättigheter och skyldigheter
— om man ändtligen i denna fråga vill hålla derpå — skulle komma i ett bättre
förhållande till hvarandra, det gräsliga räknebesväret med bråk i billiondelar,
som stundom upptager flera dagar efter valet och ändå föranleder rättegångar,
skulle bortfalla, åhörarne skulle mera intressera sig för valförrättningen än som
nu ofta sker och ganska många obehagligheter skulle genom denna röstförenkling
undvikas.
Att dock endast lägga fyrktalslängden till grund för valet skulle blott till
någon ringa del afhjelpa det öfverklagade onda. Bolag, verk och inrättningar samt
bruks- och större egendomsinnehafvare skulle ändå komma att utöfva ett för den
mindre bemedlade alltför tryckande inflytande på valet. För att komma närmare
det önskade målet — lika rätt för alla — torde således blifva nödvändigt, dels att
bestämma en graderad röstskala med t. ex. en röst för hvart tiotal fyrkar, dels
stadga ett maximum af t. ex. 20 röster såsom det högsta antal, som af någon kunde
få vid valet afgifvas.
Jag betviflar icke att ju Höglofliga Lag-Utskottet, till hvilket jag anhåller att
denna motion må varda remitterad, om det allvarligt vill, skall utfinna något lämp¬
ligt sätt för frågans lösning, och skall derföre endast i allmänhet vördsamt
hemställa,
det Rikets Ständer ville för sin del besluta en sådan förändring af 16
och 20 §§ i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om prestval af den 1
April 1843, att fyrktalet med nödiga modifikationer må utgöra grunden
för rösträttighetens utöfvande.
Stockholm den 1 November 1865.
Sv. Rosenberg,
från Christianstads län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 6.
7
Vo O.
Af Lars Ersson från Södermanlands län, angående förhöjning af
de vid sistförflutna riksdag beviljade särskilda anslag till
skarpskytteföreningarne i riket.
När en elektrisk gnista träffar en samling af menniskor, så verkar den med
elektrisk kraft genom hela samhällskroppen. En sådan gnista, som var en natur¬
kraft och derföre praktisk, var idéen om en frivillig beväpnings införande till för¬
stärkning af den krigsmagt, som ett folkfattigt land icke utan alltför stora kost¬
nader, förlamande nationens ekonomiska välståndsutveckling, kan upprätthålla stå¬
ende och rustad, då det hotas af grannars roflystnad. Det lilla Schweiz har vå¬
gat trotsa mer än en af stormagterna, emedan det i öfvertygelsen om sina rätt¬
visa anspråk har sitt stöd af hvarje Schweizerinans fullkomligt utbildade krigare-
förmåga. Hvarje Schweizare bildas och öfvas från barndomen till soldat. Folkets
frihetssinne och tapperhet är en tradition från urminnes tider. Hvarje Schweizare
har för upprop till försvar sin på förhand bestämda samlingsplats och anser såsom
en pligt mot sitt fosterland att skynda från vinstgifvande affärer i aflägsna länder
på jorden, dit den Schweiziska företagsamhetsandau fört honom, för att återskynda
till bergens och dalarnes försvar i hans hembygd.
Idéen att under fredens lugn hela den manliga befolkningen skulle egna
några stunder till inhemtande af krigarebildning, manöverfärdighet och skarpskjut-
ningsskicklighet fick äfven inom vårt frihetsälskande och tappra folk en så stor
anklang, att de, som man trodde, mest sangviniska beräkningar icke allenast full¬
komligt uppfylldes utan det i dubbelt mått. Man kalkylerade vid sistlidna riks¬
dag, att skarpskytterörelsen skulle under tiden till denna riksdag till de folkliga
fanorna kalla omkring 20,000 frivilliga skarpskyttar och derefter beräknades det
understöd man från det allmännas sida bestämde åt detta mägtiga häftyg för den
nationella sjelfständighetens upprätthållande. Men hvad visade verkligheten? Oak¬
tadt den hjelp, som af det allmänna beviljades åt det frivilliga inträdet i folkhä¬
ren, var beräknad blott för 20,000 man, har dock nu under skarpskyttefanorna in¬
ställt sig öfver 40,000. En sådan appell från den svenska ungdomens fosterlandskärlek
och sjelfständighetshåg kräfver ett tacksamt gensvar af nationen, som genom skarp-
skytteidéens vidare utbildning och tillämpning skall stå stark och säker inom de
gränser, som naturen genom berg och vattendrag utstakat.
Måhända tror någon att, i enlighet med hvad den faktiska verkligheten vi¬
sat vara förhållandet under tiden från förra riksdagen, skarpskyttekorpsernas tillök¬
ning af manskap under de närmaste tre åren skall fortsätta att stiga i samma
progression, som hittills eller till 80,000 man. Men detta vore sannolikt alltför
sangviniskt! Man kan dock med någorlunda säkerhet förmoda att en lika tillväxt
eller med nära 20,000 på tre år skall under de närmaste åren ske i skarpskyttarnes
8
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 6.
antal, så att det skall ökas åtminstone till nära 60,000 man, ifall staten ock folket
mod de medel, som kunna anskaffas till detta fosterländska behof, vilja understödja
det frivilliga i folkets skarpskyttekorps, i sådan utsträckning att understödet mot¬
svarar korpsernas tillväxt. Hvad som beräknades vara tillräckligt för 20,000 man
måste anses alldeles otillräckligt för dubbel så stor folkhär af frivilliga skarpskyt¬
tar, och jag föreslår derföre att Rikets Höglofliga Ständer måtte:
l:o till uppköp af fullt ändamålsenliga målskjutningsgevär med bajonetter
af bästa modell bevilja 150,000 R:dr R:mt;
2:o anslå 10,000 „ „
att för dem tillhandahålla skarpskyttekorpserna kostnadsfri ammunition
till de obemedlade skarpskyttarnes skjutöfningar;
3:o öka anslaget för målskjutningspremier till 10,000 R:dr R:mt;
4:o äfven öka anslaget för instruktörer till 50,000 „ „ ,
dervid de, som af vederbörande myndigheter kunde anses fullt kompetenta att äf¬
ven instruera i bajonettfäktning lämpligen tyckas böra hafva ett något förhöjdt
arfvode mot dem, som blott instruera i manöverfärdighet och skarpskjutning. Be-
hoivet af de skarpa vapnens användande är vid manligt försvar af fosterlandets
jord lika angeläget, som konsten att på afstånd slunga sin skarpskyttekula mot den
framrusande fienden.
I sammanhang med denna militäriska lagstiftningsåtgärd står, efter mitt för¬
menande, ett tillbörligt underlättande af pligten att under fredstid göra bevärings-
tjenst, och anser jag billigt att den aktiva skarpskytt, som på vanligt sätt styrker
att han innehar den färdighet i målskjutning och manöverskicklighet, som erfor¬
dras för rekryts insättande i de approberade soldaternes leder, icke allenast må
befrias från det första beväringsårets möte, utan fri tagas från all vidare bevärings¬
exercis mot skyldighet att under de fem år, han är beväringsskyldig, såsom aktiv
skarpskytt deltaga i de frivilliga korpsernas militäröfningar och vid inträffande krig-
ställa sig i beväringens leder, der iian kan blifva en nyttig ledare vid sidan af
de mindre öfvade beväringssoldaterne.
Ett sådant beslut kommer troligen att föranleda nästan hela vår manliga
ungdom att ingå i skarpskyttarnes leder och dervid förvärfva vida större krigs-
duglighet än vid två års beväringsmöten under ett befäl, som aldrig kan hafva den
fördelen att ega beväringens fullkomliga tillit och förtroende, under det att skarp¬
skyttarnes af dem sjelfve valda befäl nödvändigt måste vara det, som bland den
frivillis-a korpsen åtnjuter största förtroendet till dess militäriska skicklighet och
fosterländska tapperhet.
Om remiss af detta förslag till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 4 November 1865.
Lars Ersson,
från Södermanlands län.
Häruti instämmer:
A. Söderholtz,
från Södermanlands län.
N:o 7.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 7.
9
W:o 7.
Af Pehr Olof Hörnfeldt från Wester-Norrlancls län, om medgifvande
för Nätra och Själevads socknar att emot skattelöseskillingens
återbekommande, till Kongl. Majit och Kronan afträda af
bemälda socknar skattelösta kronofisket Trysunda eller ock
att den för fisket bestämda årliga räntan måtte med hälften
nedsättas.
En sak, som i anledning af dess ofördelaktiga inflytande på Nätra och
Själevads socknemäns ekonomiska angelägenheter för framtiden väckt ej ringa
bekymmer, är den af Rikets Ständer vid 1856 års riksdag beviljade skattelösen
af kronofisket Trysunda; och då ett återvändande till ett bättre, med rättvisa och
billighet öfverensstämmande förhållande härutinnan icke är möjligt annorlunda
än genom Rikets Höglofliga Ständers hägn och hjelp, torde det tillåtas att en kort¬
fattad framställning i ämnet nu göres.
Sedan' Kongl. Maj:t, genom nådigt Bref af den 30 December 1856, pröfvat
skäligt att, i enlighet med Rikets Ständers beslut, bifalla, det Nätra och Själevads
socknemän egde kronofisket vid Trysunda hamn med dertill hörande skär, holmar
och fiskevatten, beläget i Nätra socken af Ångermanlands norra fögderi och Wester*
Norrlands län, till skatte lösa emot förbindelse att framgent årligen utgöra don
ränta, som, enligt grunderna i Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse af den 11 Maj
1855, motsvarar Nittiofyra tunnor saltad strömming, samt emot erläggande, såsom
skatteköpeskilling, af Ett tusen Tvåhundra Femtiotre (1,253) R:dr 16 skilling Banko
jemte sex procent å sistnämnda summa i afgift till Wadstena krigsmanshus, och
Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-kollegium den 28 April 1857 utfärdat skatte¬
bref å kronofisket vid Trysunda • hamn med dertill hörande lägenheter, så hafva
bemälde socknemän sedermera ifrågavarande fiske under skat.temannarätt innehaft
och derföre till Kongl. Majit och Kronan årligen från och med 1857 till inne¬
varande tid utgifvit den ränta, som i nåder blifvit bestämd att af fisket utgå,
nemligen 94 tunnor saltad strömming, som, efter omsättning och förenkling af
ordinarie räntan, är förvandlad till 4,971 Lfä. eller 994 centner 20 fä. hö.
Ehuru en tidrymd af endast åtta år hunnit förlida sedan fisket blef med
eganderätt till socknemän nen upplåtet, hafva socknemännen likväl varit i tillfälle
att erfara det fiskets bibehållande emot den årliga räntan blifver för dem ett i högsta
grad betungande onus, hvartill orsaken är att söka uti ränteförvandlingen, som
synes med hvarje år verka en allt större skilnad emellan förra räntan strömming
och nya räntan hö.
Det arrende af 135 tunnor saltad strömming, som socknemännen årligen
erhålla för fiskehamnen, förmår ej göra verkningarne deraf mindre kännbara,
Bih. till B. St. Brot. 1865 Sc 1866. 11 Sami 4 Afd. 2
10
Motioner i Bonde-Ståndet. N:o 7.
emedan priset, å strömming icke i samma mån blifver högre, utan oftare lägre
samma år som markegångspriset å räntepersedeln hö blifver högre; till stöd för
hvilket påstående jag tager mig friheten fästa Rikets Höglofliga Ständers uppmärk¬
samhet på ett exempel, taget från sistlidet år, då det oförutsedda missförhållande
inträffade, att, när nämnda års pris i markegångstaxau å en kubikfot strömming
var 3 R:dr Runt och medelmarkegångspriset 3 R:dr 97 öre per kubikfot, var all¬
männast gångbara priset i orten, efter hvilket socknemännens arrendeströmming
försåldes, samma år 2 R:dr 45 öre per kubikfot, men efter förvandling till hö,
priset å en kubikfot strömming, hvarefter räntan till Kongl. Majit och Kronan
utgjordes, 6 R:dr 53 öre R:mt.
I ändamål att belysa verkliga förhållandet, och för att gifva erforderligt
stöd åt mina härofvan meddelade uppgifter, bifogas Häradsskrifvarens i orten “ut¬
räkning å räntan af Trysundahamns strömmingsfiske" för åren 1857 till och med
1864, samt af Kronofogden och Häradsskrifvare!) i fögderiet lemnadt intyg, grun-
dadt på behörigen reviderade räkenskaper, angående förvaltningen af berörda fiske
under samma tid. Af dessa handlingar visar det sig, enligt Häradsskrifvarens ut¬
räkning, dels att skilnaden mellan förra räntan och nya räntan för år 1857 utgjorde
Fyrahundra Sjutiotvå R:dr 68 öre Runt,
för år 1858 Fyrahundra Aderton R:dr 16 öre,
för år 1859 Sexhundra Tretiofyra R:dr 97 öre,
för år 1860 Niohundra Fjorton R:dr 54 öre,
för år 1861 Niohundra Åttatio R:dr 1 öro,
för år 1862 Ett Tusen Sjutiofyra R:dr 51 öre,
för år 1863 Ett Tusen Tvåhundra Åtta R:dr 96 -öre,
för år 1864 Ett Tusen Trehundra Femtiofyra R:dr 84 öre, och
dels att denna skilnad successivt ökats år efter annat, hvarigenom, jemlikt bilagda
intyg, socknemännens skuld i och för fisket, vid räkenskapernas afslutande inne¬
varande år, uppgått till 6,089 R:dr 29 öre, ehuru en utdebitering af 1,500 R:dr
till skuldens amortering verkställdes sistlidet år.
Då 135 tunnor saltad strömming, som, enligt hvad förut blifvit nämndt,
sockncmännen bekomma såsom årligt arrende för fisket, och sorn är det högsta
möjliga, vid försäljning, t. ex. år 1863, efter ortens pris, 13 R:dr per tunna, !cm-
nade en inkomst af 1,755 Ridr och samma års ordinarie ränta för bemälda fiske¬
hamn uppgick till 3,002 R:dr 48 öre, så uppkom'en förlust af 1,247 R:dr 48 öre.
Ortens pris å arrendet sistlidet år uppgick visserligen till 17 R:dr per tunna,
hvarigenom inkomsten för fiskehamnen utgjorde 2,295 R:dr, men detta kunde icke
hindra att socknemännen sistberörda år det oaktadt fingo vidkännas eu förlust af
796 R:dr 96 öre, enär räntan till Kongl. Majit och Kronan utgick med 3,091
R:dr 96 öre.
På detta sätt har år elter år socknemännens skuld för Trysunda fiskehamn
förökat sig, och socknemännen kunna af den erfarenhet de nu ega med temlig
visshet förutse att samma skuld hädanefter äfven skall fortgå att öka sig samt, i
den mån skulden sig ökar, blifva alltmera tryckande, ty den amortering som gjor¬
des å 1863 års skuld, hvilken då var, såsom intyget visar, 6,354 R:dr 92 öre,
kunde ej nedsätta detta belopp med mera än 265 R:dr 63 öre, alldenstund skil¬
naden mellan 1864 års inkomster och utgifter utgjorde 1,235 Ridr 29 öre, hvilken
skilnad naturligtvis först måste godtgöras innan något å skulden kunde amorteras.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 1.
11
Om socknemännen, i likhet med sistförflutna tvenne år, årligen uppoffrade
1,500 R:dr till skuldens förminskande, så kunde väl ett sådant bemödande efter
en längre tids förlopp hafva medfört den fördelen, att fiskehamnens skuld blifvit
betald; men deremot hade en fåtalig allmoge, med små tillgångar och få inkomst¬
källor, fått vidkännas uppoffringar, hvilka det för närvarande är svårt att kunna
beräkna.
Som förenämnda skuld obestridligen härleder sig från räntans förvandling,
och då detta förhållande så mycket mindre kunde vara af socknemännen kändt
vid den tid underdånig ansökning om skattelösen af Trysunda kronofiske gjordes,
som Kongl. Majtts nådiga Kungörelse, angående de uti ordinarie räntan ingående
persedlars omsättning och förenkling, utkom den 11 Maj 1855 och således sedan
ofvanberörda underdåniga ansökning blifvit ingifven; så vågar jag hos Rikets
Höglofliga Ständer föreslå,
att Nätra och Själevads socknar endera finge, emot skattelösoskillingens
återbekommande, förenämnda fiske till Kongl. Maj:t och Kronan afträda
eller ock att den årliga räntan nedsättes ifrån 94 tunnor strömming till
hälften deraf eller 47 tunnor, som, efter förvandling, motsvarar 497
centner 10 <tt. hö, såsom varande den högsta möjliga ränta, som sock-
narne, med utsigt att undgå förlust, anse sig årligen kunna ansvara.
Om remiss till vederbörligt Utskott ankålles.
Stockholm den 1 November 1865.
P. O. Hörnfeldt,
från Wester-Norrlands län.
På begäran lemnäs härmed det intyg, att Trysunda fiskehamns skuld, enligt
oss förevisade, behörigen reviderade, räkenskaper, utgjorde, vid räkenskapernas af-
slutande:
för år 1857 2,448 R:dr 47 öre.
„ „ 1858 3,135 „ 36 „
„ „ 1859 3,638 „ 31 „
,. „ 1860 3,714 „ 37 „
„ 1861 3,328 „ 28 „
„ „ 1862 4,534 „ 83 „
„ „ 1863.. 6,354 „ 92 „
„ „ 1864 6,089 „ 29 „
Härvid anmärkes att Nätra och Själevads socknemän sistberörda år verk¬
ställt en utdebitering af 1,500 R:dr till skuldens amortering, äfvensom att, derest
denna amortering uteblifvit, fiskehamnens skuld, vid räkenskapernas afslutande
för samma år, rätteligen utgjort 7,589 R:dr 29 öre.
Örnsköldsvik den 5 Augusti L865.
Axel Dryselius,
Kronofogde.
Joli. Augustin,
Häradsskrifvare.
12 Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 8.
Uträkning å Räntan af Trysundahamns Strömmingsfiske för nedan-
nåmnda år.
|
|
Förra
|
Räntan.
|
Nya Räntan.
|
|
Skilnad.
|
|
|
Ström¬
ming.
Tunnor.
|
K: dr
|
öre
|
Centner
hö.
|
fl.
|
R:dr
|
öre
|
R:dr
|
öre
|
För år
|
1857
|
94
|
1
1,714 56
|
994
|
20
|
2,187
|
24
|
1
472!68
|
|
1858
|
—
|
1,769
|
8
|
—
|
—
|
2,187
|
24
|
418
|
16
|
|
1859
|
|
1,701
1,670
|
40
|
|
|
2,336
2,584
|
3 7
|
6.34
914
|
97
|
|
1860
|
—
|
38
|
—
|
|
92
|
54
|
|
1861
|
—
|
1,754
|
4
|
—
|
—
|
2,734
|
5
|
980
|
1
|
|
1862
|
—
|
1,858
|
38
|
—
|
—
|
2,932
|
89
|
1,074
|
51
|
|
1863
|
—
|
1,793
|
52
|
—
|
—
|
3,002
|
48
|
1,208
|
96
|
|
1864
|
—
|
1,737
|
12
|
—
|
—
|
3,091
|
96
|
1,354
|
84
|
|
Summa
|
—
|
13,998
|
48
|
—
|
—
|
21,057
|
15
|
7,058
|
67
|
Enligt Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse elen 11 Maj 1855, angående de uti
ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och förenkling, är denna ränta
förvandlad till hö och utgöres numera med 4,971 Lil. eller 994 centn. 20 fl.
Rätteligen uträknadt, betygar: Norra Ångermanlands Häradsskrifvare-kontor
den 12 Maj 1865.
Joh. Augustin.
Vidimeras ex officio
Joh. Augustin.
NiO 8.
Af Johan Victor Lundqvist från Skaraborgs län, om anvisande
af det till filialbankerna utgående anslag till förstärkning af
allmänna Diskonten.
Jordbrukets tryckta ställning gifver dagligen förnyad anledning till all¬
varliga bekymmer. Hypotheksföreningarne hafva gäckat jordbrukarens förhopp¬
ningar om rösel sekapitals erhållande, till bevis hvarpå jag torde få anföra, att
lån till omkring 30,000,000 R:dr äro, mot godkänd säkerhet, beviljade, utan att
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:is 8 och 6.
13
någon del deraf kunnat utgå; varande det derjemte öfverlemnadt åt en obestämd
framtid, när dessa påräknade lån kunna utfalla.
Under förutsättning att hypoteksbanken skulle kunna uppfylla det med
den i Rikets Ständers Bank varande Låne-afdelning afsedda vilkor, hafva Rikets
Ständer indragit bemälda låneanstalt, men lemnat derhän, huruvida möjlighet för
den nya kreditanstalten att, ens i närmaste framtiden, utlemna några lån, kunde
finnas eller icke.
Till manufakturers och fabrikers understöd hafva Rikets Ständer
Häraf löpa 3,150,000 R:dr med 3 procent, 10,000,000 R:dr med 4 procent,
9,600,000 R:dr med 5 procent och 12,000,000 R:dr med den ränta, Fullmägtige
i Rikets Ständers Bank bestämma. Handeln, manufakturer och fabriker äro så¬
ledes väl tillgodosedda; endast jordbruket är lemnadt åt sitt öde. Yisserligen kan
jordbrukaren från filialbankerna erhålla lån, men då alltid mot högre ränta, till
och med 7 procent, och alltid på så kort tid, att han måste draga ringa eller ingen
båtnad af desamma, helst omsättningen af hans produkter fordrar mycket längre
tid, än omsättningen inom andra näringsgrenar.
Allmänna Diskonten är en låneinrättning, som skulle i icke ringa mån bra
mycke, för tillfälliga behof, kunna afhjelpa jordbrukarens förlägenhet i detta af¬
seende, då dessa lån återbetalas med J:del hvar 6:te månad och mot 5 procent ränta,
derest här funnes någorlunda tillräckliga medel, och en viss del deraf voro an¬
visade företrädesvis för jordbrukets räkning.
Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, får jag således föreslå,
att anslaget till filialbankerna, 10,000,000 R:dr, måtte, i den mån hvarje
af dessa bankers oktrojtid tilländagår, af Rikets Ständer anvisas till
förstärkning af allmänna Diskonten, för att företrädesvis användas såsom
låneunderstöd för jordbruket.
Om remiss till vederbörligt Utskott får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 1 November 1865.
anvisat
Till Handels- och Närings-diskonten
å Jernkontorets kreditiv
Till filialbankerna
och till allmänna Diskonten
R:dr 2,250,000
„ 12,000,000
900,000
„ 10,000,000
9,600,000
eller tillsammans R:dr 34,750,000
J V. Lundqvist,
från Skaraborgs län.
N:o 9.
Motionen ingifven den 4 November, men af motionären återkallad den 8
samma månad.
14
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 10.
N:o 1.0.
Af Anders (iiidniundssoii från Hallands län, angående användande
af Riksbankens disponibla vinst till inlösen af sådana
hypotheksbankers obligationer, som löpa med ö procent ränta.
Riksbankens vinst utgjorde vid början af detta år något öfver 5,320,000
R:dr R:mt och anses med säkerhet vid årets sint hafva blifvit ökad med 1.500,000
R:dr, måhända till och med 1,800,000 R:dr, så att den då skall uppgå till minst
7,320,000 R:dr, men sannolikt till något mera. Frågan om användandet af den
del deraf, som kan disponeras vid innevarande riksdag, är af stor vigt, och jag har
sökt göra klart för mig, huru denna magtpåliggande fråga bör lösas. Härvid har
i första rummet fr arnt rädt landtbrukarnes allmänna betryck, förorsakadt dels af
do låga priserna på landtmannaprodukter, dels ock af den genom omfattande all¬
männa arbeten uppkomna bristen på nödiga arbetskrafter för jordbrukets tillbör¬
liga skötsel och den derigenom äfven högt uppdrifna arbetslönen; men till största
delen synes detta betryck vara förorsakadt af lagstiftningen för hypoteksbanken,
i hvilken ett förbud är stadgadt mot utrikes upplåning till högre ränta än 5 pro¬
cent, hvartill, under nuvarande konjunkturer, penningar icke kunna erhållas. De
stora lockelserna att, genom hypotheksföreningarnes delaktighet vid hypoteks¬
banken upplånta utländska förlag, få medel till jordbrukets bättre bedrifvande
hafva föranledt en stor massa jordegare att i hypotheksföreningarne fästa säker-
hetshandlingar till fulla 30,000,000 R:drs värde utöfver, hvad hypoteksbanken kunnat
upplåna. Jordbruket, i mistning af denna stora kapitalsumma, liar olyckligtvis
måst förtvina och resultatet visar sig dagligen i oräkneliga exsekutiva auktioner
på jordegendomar, som under sådana förhållanden bortslås till vanvärden, hvilka
dock göra den nye inköparen föga lyckligare, emedan äfven han tryckes af omöj¬
ligheten att kunna uppbringa penningar på säkerheter, som ligga bundna genom
ofvannämnda förbud mot upplåning till högre ränta än 5 procent.
Ar det icke billigt, att vid sådana olyckliga förhållanden lagstiftningen
söker på allt sätt, den förmår, att lindra den varande ställningen? Härtill kan
den disponibla vinsten af Riksbankens rörelse vara ett, om icke tillräckligt, dock
i sin mån verksamt medel, och jag framställer derför följande förslag:
Riksbankens nu disponibla vinst användes till inlösen af hypotheksbanks-
obligationer, som gå med Fem procent ränta.
Jag anmärker, att denna åtgärd synes mig innefatta endast att taga ur ena
handen för att lägga i den andra; ty Sveriges Regering och Ständer hafva ju garan¬
terat hypoteksbanken och kontrollera det lagenliga bedrifvandet af dess rörelse.
I sådant fäll kan det icke vara äfventyrligt att använda folkets medel till under¬
lättande af folkets allmänna rörelse. Behofvet deraf är för tillfället så mycket
mera tajande, som skörden detta år i många orter nf Sverige utfallit ganska svag,
till följd af inträffade skadande naturförhållanden, långvarig torka under försom¬
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. i\:o 11.
15
maren, tidiga frostskador, med mera dylikt. Detta behof är nu så mycket ange¬
lägnare att fylla, som det tros, att en bättre konjunktur har börjat efter freden
mellan Amerikas lorenta stater, då affärerna lära antaga samma utveckling och
spänstighet som före kriget, och det nyligen inträffade prisfallet på den stora arti¬
keln bomull med andra de Nordamerikanska sydstaternas hufvudprodukter synes
lofva en åter börjad stor verksamhet i tillgodogörandet och förädlandet af dessa
produkter.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 3 November 1865.
And. Gudmundsson,
från Hallands län.
N:o 11.
Af Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, angående nedsätt¬
ning af den genom nu gällande Expeditionstaxa bestämda
lösen.
Sveriges inbyggares rätt och bästa tillkommer rikets representanter att
bevaka, och då det är lagstiftarens ovilkorliga både rättighet och skyldighet att
tillse det tjenstemäunens inkomster någorlunda motsvarar deras arbeten, och ej,
som förhållandet nu är, med vissa så kallade sportler, i synnerhet i en tid då
utsökningsmål i de flesta af rikets provinser uppgå till en mängd, sorn är otrolig,
så lår jim härmed fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på Kongl. Maj:ts nådiga
förnyade Expeditionstaxa af den 30 November 1855. Då nämnda taxa utgafs in¬
kom till riket de många lån, som nu årligen amorteras; här fanns då godt om
penningar, jordvärdet steg, och i samma mån lilsförnödenheterua; då ansågs att
fällande expeditionslösen borde höjas, hvilket ock skedde. I landsorterna har
missnöje och klagomål deröfver ofta försports. År det billigt att sådana expedi¬
tioner, som endast upptaga några få rader, skola betalas så drygt? Obilligheten
häri hoppas jag en hvar rätt-tänkande inser, hvarför jag vågar föreslå,
det måtte Rikets Höglofliga Ständer besluta, att den i Kongl. Maj:ts
nådiga Förordning af den 30 November 1855 bestämda expeditionslösen
måtte med tjugofem procent nedsättas, och skrifvelse till Kongl. Maj:t,
med anhållan om dess nådiga bifall härtill, i vanlig ordning expedieras.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 4 November 1865.
C. 1. Bengtsson,
från Kronobergs län.
16
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 12.
IVo 12.
Af Jonas Jonasson från Kronobergs län, angående, ändring i 2
och 5 §§ af Kongl. Förordningen den 24 September 1861
om vård af död mans bo
Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 21 September 1861, angående vård
af död mans bo, är både nyttig och välgörande, men den del deraf i 2 och 3 §§,
som innehåller att bouppteckning ej må förrättas, förrän domaren förordnat god
man för fjerran eller på okänd ort vistande sterbhusdelegare, och god man eller
förmyndare för omyndig person, är förenadt med icke så obetydlig kostnad, syn¬
nerligast för dem, som bo långt ifrån tingsstället, och dessutom många svårigheter
uppstå, såsom t. ex. då dödsfallet skedt, måste sterbhusdelegare göra ansökan
hos domaren om godmans förordnande, derpå kommer att lösas ett protokoll af
sterbhusdelegare och ett eller 2:ne god-manslörordnanden' för en eller 2:ne förord-
nade gode män, utom, mången gång, en lång resa, och derefter kommer Rätten att
utfärda särskilda förmyndareförordnanden.
För att dervid göra så ringa kostnad som möjligt, önska vanligen de som
äro fattiga att få låta uppteckna egendomen genast, dagen efter den dödas begrafning,
då sterbhusdelegarne vanligen äro tillsammans, och redan då derföre mången gång-
gjort en lång resa; men, efter nuvarande stadgande, äro de dertill förhindrade; men
åtminstone då någon af sterbhusdelegarne har vård om boet, bör detta förhållande
utan någons olägenhet kunna afhjelpas. Långt ifrån att vilja på något sätt för¬
minska vården af den frånvarandes eller omyndiges egendom, anser jag deras
rätt’ lika säkert förvarad, om det tillätes sterbhusdelegare låta uppteckna egendo¬
men, då de kallat behörige personer att vara närvarande, och de infinna sig vid
bouppteckningsförrättningen, och åtaga sig att bevaka de frånvarandes eller omyn¬
diges rätt; och hvilka, då de finnas vederhäftiga och dertill skickliga, vanligen se¬
dermera på näst infallande ting af Rätten blifva förordnade till gode män eller
förmyndare. Så tillgick det i denna del förr än bemälda nådiga Förordning
blef gällande, utan att mig veterligen derigenom förlust för någon tillskyndades.
Alltså anser jag att 1 § i berörda nådiga Förordning må bibehållas oförändrad;
men får härmed föreslå att 2 och 3 §§ måtte erhålla följande förändrade lydelse:
2 §. Ar någon sterbhusdeiegares vistande okändt, eller så fjerran bo¬
ende, att säkert bud ej kan inom bouppteckningstiden till och ifrån ho¬
nom komma, då eger annan sterbhusdelegare, som boet i vård häfver,
låta förrätta bouppteckning, och då ombesörja att vederhäftig och dertill
skicklig person vid bouppteckningsförrättningen är närvarande och be¬
vakar den frånvarandes rätt, ocb skall det hos Rätten anmälas; och
nämne Rätten, der sådan anmälan sker, god man att vårda den frånva¬
randes rätt, till han sjelf kommer eller annorlunda förordnar.
3 §•
I
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 18.
17
3 §. Nu kan så hända, att, å tid då rättegångsdag ej inträffar å landet,
föreskrift tarfvas, huru bo vårdas skall; då ege domaren derom tills vi¬
dare förordna; anmäle dock förhållandet å nästa rättegångsdag; och
meddele Rätten derefter beslut i ämnet. Då dödsfall sker, och sterbhus¬
delegare boet i vård häfver, ege de låta förrätta bouppteckning, då ve¬
derhäftig och dertill skicklig person är närvarande och bevakar de
omyndigas frånvarandes och deras rätt, som sjelfva dertill äro urstånd¬
sätta; och meddele det sedan Rätten, som god man eller förmyndare för¬
ordnar.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 4 November 18(55.
J. Jonasson,
från Kronobergs län.
11:0 13.
Af Per Nilsson från Christianstads län, om underdånig framställ¬
ning om upphäfvande af Kongl. Förordningen den 26 April
1861 angående en allmän Hypoteksbank för riket.
Genom Kongl. Förordningen den 26 April 1861 angående en allmän Hypo¬
teksbank för riket har ett alldeles nytt stadium inträdt för svenska jordbruket,
detta stadium var till sina följder troligen icke beräknadt eller insedt på förhand.
Emellertid har de förflutna årens erfarenhet, oberäknadt de missgynnande pen-
ningekonjunkturerna gifvit vid handen, att en så beskaffad lagstiftning, som ofvan
åberopade Kongl. Förordning, icke leder till svenska jordbrukets understödjande
utan tvertom rentaf till dess förtryckande, på samma gång den gifver en fri nä¬
ring och uppmuntran för rikets enskilda privat-banker att i fördubbladt mått
ockra på det allmännas bekostnad genom att hafva utelöpande egna kredit-sedlar
till öfver femtio millioner.
Hypoteksföreningens uppgift och ändamål med dess bildande är och har
varit att tillhandahålla jordbruksegare amorteringslån; men huru har detta
blifvit fullgjordt under Riks-Hypoteksbankons tillkomst? — Af de 9 stycken inom
riket varande Provins-Hypoteksföreningarne hafva i April månad sistlidna år be¬
gärts lån till belopp af 99 millioner, men ej erhållits mera än 49 millioner; —
de lånesökande hafva derföre till en tid måst uppehålla sig vid privatbankerna
Bih. till B- _St. Prot. 1865 1866. 11 Sami. 4 Afd. 3
18
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 14.
och slutligen antingen blifvit underkastade exsekutors eller sysslomäns förvaltning,
sorn båda ledt till förlust af hus och egendom, till största delen af den orsak att
hypoteksföreningarne icke nu som förr kunnat utlemna lån.
Styrelsen för Riks-Hypoteksbanken har jemväl skyldighet att utlemna
penningar till hvardera provinsföreningarne i förhållande till hvarderas antagna
delaktighetsbelopp; men härutinnan har den godtyckliga principen gjort sig gäl¬
lande, enär en förening har antagit delaktighetsvärde af 20 millioner, men ej er¬
hållit mer äD något öfver 7 millioner och andra föreningar öfver hälften.
Ehuru styrelsen icke kunnat lemna föreningarne mer än knappast hälften,
af hvad de behöft, har den likväl kunnat låta en enskild person få 32,000 R:dr,
som nu beror på utdelning i konkursmassan. — Dylika förluster äro ojäfaktiga
bevis på att anordningen med Riks-Hypoteksbanken är förfelad och endast bär
prägeln af ett onaturligt förmynderskap, som icke på ett tidsenligt sätt vårdar
och förvaltar sina åtagna pupiller.
Riks-Hypoteksbankens styrelse, som för sin verksamhet drager | procent
i förvaltningsarfvode, har således på de redan anmälde 99 millionerna en årlig in¬
komst af 123,750 R:dr. Denna procent skall naturligtvis drabba låntagarne och -
således ju flera de tärande styrelseledamöterna äro, desto mindre blifva de närande
individernas behållning — hvadan jag anser denna styrelse vara alldeles öfverflö¬
dig och utan minsta nytta för hypoteksväsendet, som bättre bedrefs innan den
kom till stånd. Jag vågar derföre hos Rikets Ständer vördsammast föreslå:
l:o Att Rikets Ständer måtto hos Kongl. Majit anhålla om upphäfvande af
Kongl. Förordningen den 26 April 1861 angående en allmän Riks-Hy-
poteksbank.
2:o Att de särskilda hypoteksföreningarne i riket tillåtas utgifva egna
obligationer och förskaffa provinsjordegare amorteringslån.
3:o Att tiden för amorteringen af lån ur hypoteksföreningar må blifva in¬
skränkt till 20 högst 30 år.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 4 November 1865.
Per Nilsson,
från Christianstads län.
No 14.
Af Febr Ericsson från Gefleborgs län, angående förändring i 4 §
26 kap. Byggning a-Balken, i fråga om grunderna för hära¬
dets skyldighet att hygga tingshus och härads fängelse.
Vid stiftandet af vår allmänna civillag utgjorde befolkningen på landsbyg¬
den för det mesta hemmansegare, men under en tidrymd af nära ett och ett tredje-
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 15.
19
dels sekel, som sedan förflutit, kar helt andra förhållanden inträffat. Genom be¬
folkningens ti 11 vext och upplysningens framsteg hafva statsmagterna insett nöd¬
vändigheten, att åt landsbygden medgifva en mer och mer utvidgad handels- och
näringsfrihet. I följd häraf hafva industriidkare och handlande för hvarje år
tillvext, storartade fabriks-, såg- och flera andra slags inrättningar blifvit anlagda,
men det oaktadt har likväl ej någon ändring skett i lagens stadgande i afseende
å skyldigheten att bygga och underhålla tingshus. Denna skyldighet hvilar ännu
uteslutande på en del hemmansegare, änskönt alla, som i häradet bo, hafva nytta
och behof deraf. Då i så många afseenden upplysta och rättänkande medborgare
af alla stånd och klasser erkänna värdet af alla gemensamma fördelar och likhet
inför lagen samt inbördes skyldigheter och rättigheter, så bör väl icke bidrag till
sådana byggnader förvägras af de samhällsklasser, som ännu äro derifrån befriade,
då alla hafva lika nytta af laglig ordnings upprätthållande. Om befrielse från
sådana skyldigheter en gång genom särskilda tidsomständigheter blifvit medgifna,
måtte de väl ej för alltid kunna blifva beståndande. Detta skulle innefatta en
stor orättvisa mot den samhällsklass, som har sig dessa skyldigheter ålagd, och
som derigenom skulle oskäligt betungas, ju mera folkmängden tilltager och an¬
språken på husens utrymme och förbättrade skick stegras.
Jag får derföre föreslå att 26 kap. 4 § Byggninga-Balken måtte få följande
lydelse:
Tingshus skall hvarje härad bygga å vanlig tingstad eller der Konun¬
gens Befallningshafvande pröfvar lämpligast, sedan Rätten deröfver hörd
är. Der skall vara en stuga så stor, som tai'fvas, och två kamrar; och
vare hvar och en, som i häradet bor, skyldig att i denna byggnad del¬
taga efter det fyrktal hvar och en har sig åsatt. Vid hvart tingsställe
skall ock ett fängelse vara, der missgerningsman må i förvar hållas, så
vida ej gemensamt ransakningshäkte för flera härader finnes.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 4 November 1865.
Då vid sistlidne riksdag åtskilliga motioner väcktes om förändrad lagstift¬
ning, angående förmyndares förvaltning af omyndigas egendom, äfvensom kontrol¬
len derå, afgaf i följd deraf Höglofliga Lag-Utskottet ett förslag till ny författning
derom, hvilket förslag väl vann Bondeståndets bifall, men icke Med-Ståndens. Jag
Pehr Ericsson,
från Gefleborgs län.
UTo 15.
Af Pehr Ericsson från Gefleborgs
författning angående tillsyn
omyndiges egendom.
län, om förändring i gällande
ä förmyndares förvaltning af
20
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 16.
anser likväl berörda förslag ega betydligt företräde framför stadgandet i Kongl. För¬
ordningen af den 24 September 1861. Uti sistnämnde förordning föreskrifves i 2 §,
att Rätten i stad och domaren på landet skall öfver förmynderskap bålla serskild
förteckning, utvisande de omyndigas födelseår samt förmyndares namn och hem¬
vist, äfvensom i 4 § stadgas, att om förmyndare ej fullgör de skyldigheter, som
enligt berörde § honom åligger, förclägge honom Rätten vid lämpligt vite att sin
skyldighet fullgöra, Dessa åligganden för domaren anser jag, äfven med bästa
vilja, ej stå i hans förmåga att uppfylla. Icke kan domaren ega kännedom om
alla de myndlingar inom hans domvärjo, som med döden afgått före myndighets¬
åldern eller dem af qvinnokönet, som genom äktenskap undandragits förmyndare¬
vården. Om domaren eller Rätten vid vite ålägger alla förmyndare, som ej
aflemnat det föreslcrifna summariska utdraget, så torde derigenom många förmyn¬
dare, hvilkas förvaltning upphört, blifva tvungna att hos Rätten styrka, att deras
förvaltning upphört, hvilket ej aflöper utan besvär och kostnad. Jag tror att
kontrollen öfver förmyndarevården långt bättre kan utöfvas af gode männen inom
hvarje kommun, emedan dessa bättre känna de förändringar, som inträffa hvarje
år och gode männen dessutom förpligtas att hålla årliga förteckningar samt af¬
gifva anmärkningar mot de förmyndare, som försummat fullgöra sina åligganden.
Genom den af Utskottet i 4 § föreslagna förändring i fråga om räkningarnes af-
lemnande och meddelandet af recepisse derå, beredes äfven förmyndaren en vä¬
sendtlig lättnad och fördel. Utskottets förslag upptager äfven i de öfriga §§ be¬
stämdare föreskrifter än i nu gällande författning, hvadan jag får föreslå:
att det af Lag-Utskottet vid sistlidnc riksdag uti dess betänkande N:o
32 afgifna förslag till ny författning, angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigas egendom, måtte af Rikets Ständer antagas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 4 November 1865.
Pehr Ericsson,
från Gefleborgs län.
N:o ut.
Af .Iohannes Andersson från Skaraborgs län, om ändring i la¬
gens stadgande i 2 kap. i § Rätteg ångs-B olken angående
tiden för hällande af Härads-Ting.
Att en skyndsammare lagskipning i vårt land är af behofvct påkallad kän¬
ner hvar och en, som vid lagtima Härads-Ting är nödsakad gå till Rätta med
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 17.
21
sin vederpart för att med lagens hjelp göra sina rättigheter gällande; och då
lagtima Ting af Häradsrätten icke hållas oftare än två eller tre gånger om
året, allt efter som för olika orter serskildt är vordet stadgadt, samt hända kan
att vederparten ser sin vinst af att uppehålla rättegången i åratal, föijer häraf
att rättegången kan utdragas på ett sätt, som blifver störande för samhällets lugn
och trefnad och vållar dem en betydlig skada, hvilka nödgas vänta långa tider
för att utfå sin rätt.
Af sådan anledning får jag till befordrande af en skyndsammare lagskipning
vördsamt föreslå:
att 2 kap. 1 § Rättegångs-Balken måtte ändras i den syftning att ett
Ting i häradet hålles i hvarje al de fyra första och de fyra sista måna-
derne af året.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 4 November 1865.
Johannes Andersson,
från Skaraborgs län.
No 1?.
Af Anders August Anderson från Östergötlands län, om rättighet
för tillverkare af svenskt bränvin att återbekomma tillverk¬
ning saf giften, då sådant bränvin till utrikes ort ut föres.
Då erfarenheten i sednare tider lärt, hurusom åtskilliga bland vära grann¬
länder vetat genom beviljande af restitution för erlagd bränvinstillverkningsafgift
bereda de respektive länderne en riksvinst genom export af bränvin; så torde
tiden numera våra inne för Sverige att tillgodose landet genom en dylik
anordning. Om en sådan lag funnits under den närmast förflutna tiden, då blo-
kaden i Tyska hamnarne omöjliggjorde utskeppningen från Preussen med flera
Tyska Stater, så är det icke otroligt att Sverige skulle kunnat exportera flera
millioner kannor bränvin och dymedelst tillskyndat riket en alltför behöflig
inkomst.
Då numera alla länders sträfvan gå ut derpå att utvidga varubytet och
framkalla exportabla varor af alla slag, efter hvarje lands naturliga produktions¬
förmåga, hade man väntat att i den Franska handelstraktaten se uttalad en reci-
procité i afseende på utbyte af viner och spritdrycker, sådana desse i de respektive
länderne framalstras; men som denna förhoppning synes vara besviken återstår
22
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. i\:o 18.
för oss ingen annan utväg än att följa Danmarks och Preussens exempel samt
förty lagstifta i afseende på Drawback.
Ur tillförlitlig källa har man inhemtat, hurusom andra länder, för att be¬
främja exporten af bränvin, återbetala till producenten den erlagda tillverknings-
afgiften, då denne styrker sig hafva utfört och afyttrat bränvinspartiet i annat
land. Man påstår att man anser denna åtgärd så lönande för ett land, att man
blundar för det kända faktum att producenten åtnjuter dubbla afgiftsbeloppet
restitutionsvis tillbaka vid utskeppning af dylik vara, ett förhållande, som eger sin
sannolika förklaringsgrund i den omständigheten, att en bränvinsbrännare i andra
länder kan tillverka dubbelt det belopp, hvartill mäskekaren beskattas.
Om nu, som jag har all anledning förmoda, förhållandet är sådant i andra
länder, derom full visshet inhemtas deraf att det är möjligt under närvarande
bränvinstull hit införskrifva bränvin från Preussen; så vågar jag taga mig frihe¬
ten föreslå:
att Rikets Ständer ville till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse
med tillkänuagifvandc, att Ständerne för sin del beslutat, det hvar och en,
som bevisligen till annat land utfört i Sverige tillverkadt bränvin, skall
vara berättigad att af Statsverket återfå ett belopp, svarande emot till-
verkningsafgiften för det till annat land utförda bränvinspartiet, sami
slutligen att Ständerne anslagit för berörda ändamål ett lämpligt för-
slags-anslag till betäckande af de institutioner, som i form af Drawback
under kommande Statsreglerings-pcriod kan blifva behöflig^
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
A. A. Anderson,
från Östergötlands län.
Ho 18.
Af Johan Persson från Upsala län, om andag till frivilliga
skarpskytteföreningarne i riket samt om indragning af andra
årets bevärings-öfningsmoten.
Ibland de vigtigare frågor, sorn nu böra taga Rikets Ständers uppmärk¬
samhet i anspråk, torde med skäl kunna räknas skarpskyttefrågan.
Skarpskyt.tesaken är icke längre nu en blott idé, den är något mer, den
är en lefvande och lifvaude verklighet! Öfverallt, bland ädla qvinnor, bland
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 18.
28
åldriga mån, bland 6tojande pojkar — icke mindre än bland fosterlandets kraftiga
manliga befolkning —, på samhällets höjder, i fattigmans koja —, öfverallt har
det frivilliga skarpskytteförs varet omfattats med lika varmt och i handling lef¬
vande deltagande!
Och förtjenade icke vissheten om att nu, först nu, fanns möjlighet för oss
att försvara ett älskadt fosterland mot rofgiriga grannar vårt högsta, vårt varmaste
deltagande!?
Tanken förde oss oemotståndligt bort utanför våra stränder; der sågo vi
bland skarptandade klippor och skär vår Ericssons monitorer — Svenska allt ige¬
nom: till idé, till materiel och arbete — och slutligen äfven, som vi hoppas, en
gång till försvar! — och bakom dessa dödsbringare en efter stranden sig ring¬
lande ogenombrytlig mur af skarpspetsiga, gnistrande bajonetter, frivilligt för ett
älskadt fosterlands försvar förda af män med varma, modiga hjertan, med säkra
ögon och stadiga händer. Hvem skulle väl då våga i fiendtlig afsigt nalkas det
gamla Svealandet!? — Utanför skarpskvtteringen skulle våldet finna lika säkert
sin vissa, ärelösa graf, sorn friheten derinom skulle bjuda den sanne medborgaren
allt herrligare frukter!
Hittills hafva hufvudsakligen de enskilda uppoffringarna hållit denna vår
lifsfråga vid lif. — Det torde nu vara tid på, att Staten på ett mera verksamt
sätt understödjer det frivilliga försvaret. En skarpskvttekorps, fördubblad sedan
Rikets Ständers sednaste sammanvaro och nu uppgående till 40,000 man, kan
omöjligen bestå af sig sjelf eller genom frivilliga sammanskott; ty jag kan och
vill ej räkna sednaste Ständers obetydliga och nu alldeles otillräckliga anslag!
Vi äro ett fattigt folk — och derföre måste anslagen hafva en gräns —,
men med klok hushållning torde vi dock kunna anslå medel för det verkligt
nödvändiga — och härtill räknar jag det frivilliga försvaret!
Fullt kompetenta personer ställa skarpskyttarnes manöverfärdighet och
exercis i jemnbredd med gammal trupps och säkert i allmänhet öfverträffande
beväringens. — Med anledning häraf vågar jag vördsamt föreslå:
att andra årets beväringsöfningar måtte upphöra och de dertill anslagna
medlen tilldelas de frivilliga skarpskyttekorpserna, som med ett sådant
understöd säkert skola draga alla dugliga och modiga beväringsynglin-
gar till sina leder, der frivilligheten och hedern torde blifva lika starka
band som nu det lagliga tvånget.
Billigheten fordrar att dugliga målskjutningsgevär böra hållas de gamla
och de säkert härefter öfverallt uppstående nya frivilliga skarpskyttekorpserna till¬
handa af Staten, hvarföre jag vördsamt föreslår:
att Rikets Ständer till målskjutningsgevär af de indragna bevärings-
kostnaderna måtte anslå 150,000 R:dr R:mt årligen under nästa anslags-
period; hvarjemte till målskjutningspremier, ammunition och aflöning
af instruktörer likaledes under samma tid årligen 50,000 R:dr R:mt
böra utgå.
Äfven om den här ofvan föreslagna indragningen af andra årets bevärings¬
öfningar ej skulle kunna bifallas, vågar jag vördsammast anhålla:
24
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 19.
att 200,000 R:dr R:mt årligen, på sätt här finnes motioneradt, måtte
tilldelas de frivilliga skarpskyttekorpserna.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 8 November 1865.
Johan Persson,
från Upsala län.
N:o 19
Af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, att tull måtte åsättas
vissa landtmannaprodukter samt tullen A bränvin höjas.
Den betryckta ställning, hvaruti jordbrukaren under de sednare åren kom¬
mit, och hvilken under den sednast förflutna tiden så försvårats, att en ofantlig-
mängd af denna samhällsklass redan befinnes ruinerad, och samma öde synes
förestå största delen af de öfrige, så framt icke snar hjelp står att vinna, har
inom hela landet framkallat den största oro; och det år på Rikets nu församlade
Ständer, som de hafva sina blickar fästade, för att erfara hvilka medel, som desse
kunna uttänka, för att afhjelpa eller åtminstone så mycket som möjligt lindra
den öfverhandtagande nöden. Säkerligen hafva många riksdagsmän, lika med
mig, blifvit uppmanade, att efter yttersta förmåga verka för deras betryckta ställ¬
ning och för sådant ändamål begagna alla lofliga och utförbara medel, men sättet
är icke lätt att påfinna, helst orsakerna äro mångahanda och flera af dem räkna
sin uppkomst sedan lång tid tillbaka, hvaribland i främsta rummet må nämnas
den goda financiela ställning, hvaruti landet befann sig före 1857 års kris, då
egendomspriserna och arrendena uppjagades till en omåttlig höjd och ett speku-
lationsbegär uppkom, söm icke visste några gränser. — Så länge jorden fortfor
att stiga i pris gick allt väl, men denna gyllene tid räckte icke och kunde icke
räcka länge. — Att nu förebrå dem, som läto förleda sig till svindlande spekula¬
tioner, tjenar till intet; det gjorda kan icke omgöras, men att i möjligaste måtto
lindra de svåra följderna, det är den lagstiftande magtens skyldighet, så mycket
heldre som denna icke helt och hållet kan frisäga sig från att hafva medverkat
till den förlägenhet, som uppkommit dels genom rikets belastande med en* tryc¬
kande utländsk skuld, som vi hade kunnat undvika, om, på sått vid 1853 års
riksdag förespegla des, bränvinsskatten användts till jern vägsbyggnader i stället
för att dermed till öfverdrift höja tjenstemänuens löner, dels genom inrättande
af låneanstalter, som först inledde allmogen på skuldsättningsbanan, och, sedan
detta väl var gjordt, genom felaktig organisation ställa så till att den flytande
guldådern skulle på en gång tillstoppas, så att mången skulle se sig sviken i sina
beräkningar
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 19.
25
beräkningar, dels genom indragning af fastigbetslånefonden i Rikets Ständers
Bank, som egentligen var afsedd för de smärre jordbrukarnes räkning, dels genom
en förböjd bevillning å jorden ocb arbetet, dels genom tull-lagstiftningar som
skulle nedtrycka priserna å alla jordbrukets alster, dels genom upphörande eller
försvårande af statsunderstöd till jordens förbättrande, och slutligen genom an¬
slående af oerhörda summor till stats- och militärlyx, vida utöfver ett penninge-
fattigt lands tillgångar och krafter; och då härtill kommer, att största delen al
arbetarne blifrit dragna ifrån jordbruket till jernvägsbygguaderna, och arbets¬
lönerna derigenom uppdrifna till en höjd, som icke står i skäligt förhållande till
lefnadskostnaderna och varuprisen, så må man icke undra öfver om jordbrukarne
skjuta en god del af skulden till sina bekymmer på den lagstiftande magten.
Att nu föreslå bot för den öfverklagade nöden i sin helhet, kan icke vara
meningen med denna motion, helst, enligt Grundlagen, hvarje motion icke får be¬
handla mer än ett ämne, men liksom orsakerna äro mångahanda, så måste också
medlen att afhjelpa betrycket bestå af flera slag; jag vill således nu endast af¬
handla ett ämne, och det är på mina kommittenters begäran, hvilka hafva före¬
ställt sig, att en förändrad tull-lagstiftning i hvad som rörer jordbrukets alster,
åtminstone i någon mån skulle kunna förbättra deras belägenhet. Jag vet allt
för väl, att det icke öfverensstämmer med nyare tiders åsigter att tala om skydds¬
tullar, men jag vet också, att det icke finnes någon regel utan undantag, och till
stöd för denna mening har jag Rikets Ständers vid sista riksdag, om också genom
votering i förstärkt Utskott, fattade beslut. Det var då genom Ridderskapet och
Adeln, som till en del består af jordbrukare, jemte Bonde-Ståndet, som beslut
fattades om skyddstullars, om än låga, åsättande å vissa landtmannaprodukter,
och rättvisan häraf har jag icke kunnat finna vara vederlagd, hvarken af sistlidne
riksdags Bevillnings-Utskott ej heller af den Komité, hvars digra betänkande
vi under riksdagen emottagit; ty påståendet att någon införsel af utländsk span-
mål nu mera icke ifrågakommer annat än till obetydliga qvantiteter för utsäde
och vid det olyckliga förhållandet af missvext, vederlägges genom statistiska upp¬
lysningar, hvilka gifva vid handen, att emellan två och tre hundratusen tunnor i
medeltal årligen införas i riket, under det vi sjelfva hafva ett öfverskott af emel¬
lan 2 och 3 millioner tunnor; och att detta stora parti icke åtgår till utsäde är
alldeles påtagligt; utan är det således endast för att nedtrycka priserna inom
landet under produktionskostnaden för oss, med vårt hårda klimat och färre ar¬
betskrafter, som denna stora införsel sker. Samma förhållande är det med brän¬
vin; den tull som derå, likaledes genom omröstning, bestämdes, tyckes icke vara
låg, och vore det icke heller, såvida icke de länder, hvarifrån denna vara hufvud-
sakligast till oss inkommer, hade sådan lagstiftning, att de icke allenast få skatten
tillbaka för hvad de utföra, utan dertill hafva verkliga exportpremier, dels genom
det sätt hvarefter tillverkningskostnaden beräknas och dels genom det sätt på
hvilket förtullningen verkställes. På dessa vilkor är det för utländningen möj¬
ligt att, äfven under de låga priserna som detta år hos oss existerat, med vinst
införa bränvin här i landet. Följden häraf har blifvit, dels att ändamålet, åt¬
minstone det föregifua, att genom varans fördyrande minska förbrukningen, för¬
felats, dels att en mängd bränvinsfabriker blifvit nedlagda, hvarigenom jordbru¬
karne mistat afnämare till sina produkter, och dels att Staten gått i mistning af
den påräknade bränvinsbränningsskatten. Allt detta synes åtminstone icke vara
klokt handladt, hvarken i afseende på Statens, bränvinsbrännarnes eller jordbru-
Bih. till B. St. Prot. 1865 $ 1866. 11 Sami. 4 Afd. 4
26
Motionär i Bonde-Siandet 1865. N:o 19.
karnes fördel. Är meningen att utrota allt bränvin, hvarföre då icke så gerna
förbjuda all tillverkning deraf inom landet, och på samma gång införsel deraf från
utlandet, då vore meningen ärlig; — är återigen meningen att genom denna hand¬
tering förskaffa Statsverket inkomster, må då vilkoren för fabrikanterne blifva
sådana, att de kunna utan förlust sysselsätta sig med sitt yrke, hvartill höra i
första rummet möjligheten af konkurrens med utländningen.
Hvad Tullkomitéen resonerar derom, “att den ena näringen icke bör gynnas
på den andras bekostnad11; “att det vore mera enligt med ett lands egna intressen
att nedlägga de näringar, som ej bära sig sjelfva utan skydd", med mera dylikt,
kan väl näppeligen tillämpas på jordbruket, såsom landets modernäring, synner¬
ligast sedan arbetslönerna numera, efter hvad förut är nämndt, stigit till den
höjd, att ingen skälig proportion förefinnes emellan dessa och lefnadsbostnaderna,
och det väl ändå icke skulle gå an att nedlägga jordbruket och köpa hela sitt
behof af landtmannaprodukter från utlandet. Detta kan väl ändå icke vara fri¬
handelsvännernas allvarliga mening, ehuru det så skulle kunna synas, men må
man då också betänka den olika ställning, hvari vårt lands jordbrukare sig be¬
finna, jemförelsevis med flera af våra grannländer; ett hårdare klimat, färre ar¬
betskrafter, mindre tillgångar till jordens uppodlande och skötande, och drygare
transportkostnader, oaktadt de kommunikationsmedel, som vi på sednare tider för¬
skaffat oss med lånta penningar, och hvilka vi aldrig skola kunna återgälda, om
icke våra förnämsta hufvudnäringar skyddas.
Det är således, enligt min tanke, en oafvislig nödvändighet att tillräckliga
skyddstullar åsättas de flesta af våra jordbruksalster, så att priserna icke nedtryc¬
kas långt under produktionskostnaden; och då vi vid denna riksdag förmodligen
hafva att invänta en Kongl. Proposition i samma syftning som det redan erhållna
Tullkomitéens förslag, så har jag på förhand ansett mig böra genom denna motion
tillkännagifva min och mina kommittenters, och, vore det för mycket sagdt:
hela landets jordbrukares åsigt i denna vigtiga sak, nu medan motionstiden räcker.
Att ingå i något detaljeradt förslag torde vara öfverflödigt, då jag i allmänhet
uttalar den meningen att de flesta, om icke alla, jordbrukets alster böra åsättas en
tillräckligt skyddande tull; dock vill jag här föreslå några af de vigtigaste, och
börjar sålunda med artikeln:
Fläsk. Denna vara åsattes vid sistlidne riksdag en tull af 2 R:dr 50 öre
per centner, men jag föreslår nu, enligt Bonde-Ståndets beslut vid samma riksdag,
3 R:dr per centner.
Kött. Härå föreslås nu 2 R:dr per centner.
Ost. Härå föreslås en tull af 3 R:dr per centner, enligt sista Riksdagsbeslutet.
Smör. Härå föreslås äfven 3 R:dr per centner.
Hvete, omalet, föreslås 20 öre kubikfoten.
Båg, omalen, föreslås 10 öre kubikfoten.
Hvete, malet, föreslås 1 R:dr per centner.
Båg malen, föreslås 50 öre per centner.
Andra slag malen spanmål, än af hvete och råg, härå föreslås 50 öre per
centner.
Bränvin. Härå hade Utskottet vid sista riksdag föreslagit att samma tull
som förut borde bibehållas, nemligen 45 öre per it. alkohol, hvilket af Ridder-
skapet och Adeln jemte Borgare-Ståndet godkändes, men Preste- och Bonde-
Ståndens mening segrade i det förstärkta Utskottet, att nemligen tullen skulle
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 20.
27
höjas till 55 öre per 4%. alkohol, hvilket motsvarar omkring 1 R:dr 34 öre
kannan bränvin af 50 procents styrka.
Härå föreslås nu emellertid en tull af 1 R:dr 50 öre kannan af 50 procents
styrka, vid -{- 15 graders temperatur å hundragradiga termometerskalan. Och hop¬
pas jag att det Utskott, som kommer att behandla tullfrågorna, tager denna motion
i allvarligt öfvervägande.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 3 November 1865.
Gustaf Bjerkander,
från Skaraborgs län.
Nso »O.
Af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, om Kronouppbördens
fördelande å tvenne terminer.
Hvad som i icke ringa grad bidrager till försvårande af den skattdragande
allmogens ställning, är det sätt, på hvilket skatterna indrifvas. Att på en och
samma tid, och detta just under den årstiden då alla sjökommunikationer med
utlandet äro af brutna, draga alla befintliga penningetillgångar ur den allmänna
rörelsen, för att nedlägga dem i Ränteriernas eller Stats-kontorets kassakistor,
hvaruti de sedermera under månader blifva liggande, innan de åter så småningom
utsläppas, kan icke annat än menligt inverka på den inhemska varumarknaden;
också visar erfarenheten att priserna å alla landtmannaprodukter under denna tid
sjunka, och understundom att en fullkomlig stagnation i rörelsen inträder och
hvilken icke upphörer förr än frampå våren och sommaren, då sjöfarten hunnit
öppnas och de nedlåsta penningarne åter börjat att cirkulera inom landet.
Att bota detta onda gifves, efter mitt sätt att se, icke något annat medel
än att förändra tiden för den allmänna kronouppbörden. Visserligen är, genom
Kongl. Stats-kontorets kungörelse den 8 December 1836, föreskrifvet, att Konungens
Befallningshafvande eger, att, efter sig företeende omständigheter, förordna om upp-
bördsstämmors hållande å någon lämplig tid inom Januari, Februari eller Mars måna¬
der hvarje år, eller, der särskilda omständigheter någon gång kunde gifva anled¬
ning till längre anstånd, sist inom medlet af April månad, men erfarenheten har
lärt, att detta längre anstånd högst sällan meddelas, och jag vill minnas att till
och med under innevarande år, då det varit mer än väl behöfligt, Konungens
Befallningshafvande blott i ett enda län föranstaltade om tidens framflyttande för
uppbördsstämmornas hållande. Men äfven om så skulle ske, qvarstår icke desto-
mindre den förut omnämnda olägenheten, att alla landets penningetillgångar under
•28
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 21.
cn och samma årstid dragas ur allmänna rörelsen, och detta innan kommunikationen
med utlandet ännu är öppnad, så att utländska kapitaler kunna få i stället inkomma.
Det vore således, enligt min föreställning, nödvändigt att fördela uppbörden på
två terminer, hvaraf åtminstone den ena under sommaren. Man skall troligen
häremot invända, att detta kommer att öka uppbördsmännens besvär, men härpå
kan svaras att desse äro Statens tjenare och, såsom sådane, rikligen aflönade efter
den sista löneregleringen, hvadan det itke heller är obilligt om deras göromål i
någon mån derefter ökas, då sådant sker för det allmännas bästa. Att en sådan
anordning skall i betydlig grad afhjelpa den hvarje år under vintermånaderna
återkommande penningeförlägenheten och deraf härledande prisfall är påtagligt,
och jag får på grund häraf vördsamt föreslå,
att kronouppbörden hädanefter fördelas i 2:ne terminer, hvaraf den ena
i Februari månad och den andra i Juni, med iakttagande, att de van¬
liga debetsedlarna komma allmänheten tillhanda en månad före första
uppbörden, då hälften af den debiterade summan erlägges, och den andra
hälften vid den sista uppbördsstämman.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 3 November 1865.
Gustaf Bjerkander,
från Skaraborgs län
J¥:o 91.
Af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, om ändring af 26
Kap. Byggning a-Balken, i fråga om skyldigheten att under¬
hålla hus å kyrkoherdeboställe.
Sedan reglering af Presterskapets löner numera är beslutad och, så fort sig
göra låter, går i verkställighet, så kan väl i detta afseende ett bättre förhållande
emotses emellan lärare och åhörare, men ännu återstår ett tvisteämne, med hvars
bortskaffande vid hvarenda riksdag gjorts fruktlösa försök; jag menar pastors
och församlingsboarncs ömsesidiga skyldigheter i afseende på underhållet af husen
å prestgården. — 26 Kap. 2. § Byggninga-Balken är i detta fall, som hvar och
en vet, så otydlig, att beständiga tvister derom uppstår, hvilka merendels slutas
så, att indelningshafvaren frikännes från all underhållsskyldighet, emedan det är
i de flesta fall omöjligt att bevisa att det är genom “prestens vanryckt" som hu¬
sen förfalla.
Att ett hus, det må nu vara huru omsorgsfullt som helst uppfördt, fordrar
jemn tillsyn, så att uppkommande brister i tid afhjelpas, känner hvarje husegare,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o '22.
•29
och en försumlighet härutinnan, kan snart förstöra hela huset, men då heter det,
att sådant skett af ålder och bruk, och församlingen ålägges att “bygga och
bättra1', ehuru detta synbarligen aldrig varit lagstiftarens mening.
Att en gång göra slut på detta tvistefrö är alldeles nödvändigt, och sedan
månglaldiga förslag tid efter annan härom blifvit framställda, men alltid ogillade,
torde det mest radikala medlet vara, att Pastor, i likhet med Komminister och
alla andra tjenstemän, sjelf bygger och underhåller sina hirs, och jag kan icke
förstå hvarföre den förre härutinnan skall utgöra ett undantag från den allmänna
regeln, enär han i allmänhet sannerligen icke är den sämst aflönade tjensteman-
nen. Att man härvidlag skall möta med det gamla argumentet “att dét är ett
ingrepp i gällande privilegier", förutser jag nog, men var icke löneregleringen
likaså? Och är icke hvarje förändring i lagstiftningen, hvarigenom rättigheter och
skyldigheter medborgare emellan, och emellan desse och Staten, förändras, detsamma ?
Frågan är här endast den, om man anser att ett sådant åliggande för pastorerne
vore rättvist och billigt, när man jemför dem med andra tjenstemän, och, om så
är, lärer väl icke nuvarande indelningshafvare hafva någon olägenhet deraf att
en sådan lagstiftning beslutas, utan kommer väl denna skyldighet att tillämpas
på samma sätt, som i fråga om löneregleringen; och då är ju ingens rätt förnärmad?
På grund af hvad jag nu anfört, tår jag föreslå,
att Rikets Höglofiiga Ständer måtte besluta den förändring i ofvan
åberopade 26 Kapitel Byggninga-Balken, att Pastorer, i likhet med Kom¬
ministrar, måtte förklaras skyldige att sjelfve bygga och underhålla hu¬
sen å sina boställen, dock att detta icke skall på nuvarande innehaf¬
vare tillämpas, utan endast i den mån ombyte sker.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 3 November 1865.
Gustaf Bjerkander,
från Skaraborgs län.
l\:0
Af Custaf Bjerkander från Skaraborgs län, om ändring i tiden
för brånvinstillverhnings-afgiftens erläggande.
Sedan det numera icke lärer vara särdeles många som sätta tro dertill, att
den lagstiftning rörande tillverkning af bränvin, som genomdrefs vid 1853—1854
års riksdag, åsyftade att utrota denna rusdryck, eller hämma dryckenskapslasten
medelst fördyrande af varan, utan snarare för att förskaffa Staten penningar, och
det numera torde vara svårt att mista denna påräknade inkomst, torde det nu
30
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 23.
måhända, sedt från Statens sida och för skyddandet af dess inkomster, vara ange¬
läget att i tid gifva akt derpå, att denna inkomstkälla hotar att utsina, i anseende
till de svårigheter som man onödigtvis uppsatt för tillverkarne i afseende på skat¬
tens erläggande. Det är nemligen icke någon småsak att betala dessa betydliga
summor i förskott, utom allt annat som måste förskjutas i och för denna industri,
och derför har man också sett att mången nedlagt rörelsen och mången, som i det
längsta envisats med att fortsätta yrket, blifvit ruiuerad, till fromma hvarken för
sig sjelf, för Staten eller för den ort han tillhörde.
Mig synes att, så vida man vill att bränvin skall tillverkas i landet och
Staten deraf åtnjuta inkomster, man också bör undanrödja dessa hinder i lagstift¬
ningen, om det också icke skulle ske af ömhet om fabrikanterne eller för jordbru-
karne i allmänhet, såsom de förres förläggare.
Yisserligen är bränvinsbrännaren en för mången afskyvärd person, men de
millioner han nedlägger i Statens kassakista tagas dock emot med god smak och
äro ingalunda afskyvärda, och visserligen är den jordbrukande allmogen, som till
större delen konsumerar hans vara. i brist af någon bättre och dyrare, beklagans¬
värd för detta begär efter en dryck, som är så klandrad och så klandervärd; men
den ene kan dock icke bestå utan den andra, och bådadera bidraga de således
till statskassans underhåll.
På dessa skäl och på anmodan af en del af mina kommittenter är det, som
jag nu tager mig friheten föreslå,
l:o Att bränvinsbränningsskatten hädanefter måtte få aflemnas till Krono¬
fogden i orten, i stället för i Landtränteriet; och ,
2:o Att denna skatt icke behöfver erläggas i förskott, utan först 3 månader
öfter hvarje bränvinsbränningstermins slut, såvida nöjaktig borgen pre¬
steras för densamma.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 3 November 1865.
Gustaf Bjerkander,
från Skaraborgs län.
N:o 33.
Mf Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, om förändrad grund
för fördelning af de för minuthandel med eller utan ut¬
skänkning af bränvin oeh andra spirituösa drycker infly¬
tande medel.
En fråga, som alltsedan 1853 års riksdag utgjort ett tvisteämne, och väl
aldrig upphörer att vara det intill dess att en gång rättelse vinnes, är fördelningen
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 23.
31
af den inkomst, som uppkommer genom minut- och utskänkningskandel af bränvin
och andra spirituösa drycker i stad och å land.
Att under en tid, då allt favoritsystem blifvit af allmänna meningen i lan¬
det ogilladt, och jemlikhet i skyldigheter och rättigheter blifvit dagens lösen, till¬
skapa en författning, så i grunden obillig som den, hvilken år 1855 trädde i verk¬
samhet ifråga om dessa inkomster, var mindre välbetänkt, då man väl kunnat
förutse följderna deraf; men för att genomdrifva en fix idé, fick man icke vara
nogräknad om medlen, ehuru väl ingen var så kortsynt, att han icke förstod,
hvart det skulle leda förr eller sednare.
Den förmån, som sålunda blef Städerna beviljad, var onekligen förledande,
men den var dock icke annat än ett bländverk, ty deras sjunkande i moraliskt
hänseende, med ty åtföljande tryckande fattigvård, blef följden, och en mängd
inrättningar, till hvars bekostande och underhåll den nya inkomsten beräknades,
komma att blifva dem ganska kännbara, sedan saken en gång blifvit rättvist
reglerad, hvarmed början ändtligen vid sistlidne riksdag gjordes.
Af den utredning, som vid ofvannämnda riksdag gjordes, inhemtar man, uti
de till Rikets samtliga städer, utom Stockholm, influtna andelar af bränvins-
försäljnings- och utskänkningsmedlen under åren 1855—1861 i medeltal årligen
uppgått till 563,453 R:dr; äfvensom att deraf blifvit använda till publika bygg¬
nader 53,326 R:dr, till allmännyttiga inrättningar 63,716 R:dr, till fattigvård, sjuk-
och sundhetsvård, fångvård, välgörenhet och skolväsende 86,681 R:dr, till eldsläck-
ningsanstalter, lyshållning, gaturenhållning, gatuläggning, planering, makadamise-
ring och taktäckning 35,938 R:dr, till polisväsendet och löneförbättringar 24,415
R:dr, till skuldalbetalningar och räntor 16,486 R:dr, samt att dessutom städernas
enskilda kassor af dessa inkomster årligen uppburit 210,133 R:dr, hvarförutan
mindre belopp användts till tomtregleringar, expropriationer, försköningar, plan¬
teringar, skjutshållning, m. m.
Denna redogörelse är ganska intressant, ity att den visar att städerna
kunnat bestrida nästan alla sina kommunala utgifter med bränvinsförsäljningsskatten,
och till och med haft öfverskott att lägga i sina enskilda kassor, då deremot lan¬
det får taga allt sådant ur egna fickor titan ett öres bidrag af Staten, ehuru det
till en stor del är landet som kontribuerar till städernas krogar och på samma
gång till städernas inkomster, och derföre endast får i utbyte mången förstörd in¬
divid och en förökad fattigvård.
Man har ofta hört invändas mot städernas afhändande af bränvinsförsälj¬
ningsskatten, att städerna sjelfve få aflöna sin polis- och domarekorps. Nåväl,
låt desse få sin aflöning af Staten; detta kan vara billigt; men må stadskommunen
sedan i likhet med landet bekosta “sina byggnader, sina allmännyttiga inrättnin¬
gar, sin fattigvård, sin välgörenhet, sitt skolväsende, sina eldsläckningsanstalter,
sin lyshållning, sin gatuläggning, sin renhållning, sin planering, sin makadamise-
ring, sin taktäckning, sina tomtregleringar, sina expropriationer, sina försköningar,
sina planteringar, sin skjutshållning," o. s. v., hvarmed det öfriga landet icke har att
skaffa; först då är jemlikhet vederfaren stad och land, först då kan städerna
blifva lika ointresserade för krogarne som landet nu är, först då kan man motse
ett sedligare förhållande så i stad som på land, först då kan den nu så mycket
öfverklagade fattigvårdstungan i städerna minskas, och först då upphörer detta
tvisteämne att vid hvarje återkommande riksdag uppdyka.
I följd af hvad som nu blifvit anfördt, får jag hos Rikets Höglofliga Stän¬
der anhålla att beslutas må,
32
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 24.
att af de afgifter, som inflyta för minuthandel med och utskänkning af
bränvin och andra spirituösa drycker, vare sig i stad eller å landet,
en femtedel fortfarande må tillfalla Hushållnings-sällskaperna, och att
de öfriga fyra femtedelarne må insättas i Landtränteriet för landstingets
räkning; dock att i Stockholm, hädanefter som hittills, hela afgiften må
tillfalla staden.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 3 November 1865.
Gustaf Bjerkander,
från Skaraborgs län.
tt:o 24.
Af Gustaf Bjcrkauder från Skaraborgs län, att alla af militiebo¬
ställen utgående arrendem måtte hädanefter till Statsverket
ingå, m. m.
Då Rikets Ständer vid 1856—1858 årens riksdag, på Kongl. Majas derom
gjorda framställning, funno för godt, att, bland annat, bevilja löneförhöjning för in¬
delta arméens befäl och för sådant ändamål anslogo 100,000 R:dr årligen under
den då inträdande statsregleringsperioden utöfver det i Riks-staten förut upp¬
förda anslag för indelta infanteri- och kavalleri-regementena, uttalades derjemte
den åsigt, att de stora tillgångariie af indelta räntor, kronotionde, boställen och
kontanta anslag, som redan funnos anvisade, borde vara tillräckliga för ändamålet
utan ytterligare bidrag från Statens sida. Icke destomindre har detta förhöjda
anslag, på Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, blifvit ytterligare beviljadt så
väl vid 1859—1860 årens som vid sistlidne riksdag, då Ständerne förnyade sin förut
gjorda påminnelse derom, att utredning måtte ske af redan befintliga tillgångar
inom regementena, på det att ytterligare anslag från Statens sida måtte kunna
undvikas. En utredning har nu visserligen utaf den tillsatta Eörsvars-komitéen
blifvit verkställd, enligt hvad det Stats-Råds-protokoll, som åtföljde Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof, innehåller, men hvilken
utredning är åtminstone så tillvida ofullständig, att verkliga värdet af bostads-
boställena der saknas, och, som det vill synas, icke ännu på lång tid lärer kunna
utredas; hvadan ock, då det är temligen väl bekant, att indelta arméens till¬
gångar,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 25.
83
gångar, synnerligast af utarrenderade boställen, äro så stora att de förslå icke
allenast till löneförhöjningarne, utan derjemte lemna ett högst betydligt öfverskott,
ända till 50 å 80 procent af de bestämda lönerna, hvilket fördelas på hela korpsen
från och med den högste till och med den lägste af befälet, hvarigenom deras
löner blifva vida högre än som Rikets Ständer bestämt, det torde vara skäl att
Rikets Ständer vid denna riksdag taga sådana mått och steg, att ytterligare an¬
slag må kunna undvikas. Officiela upplysningar i denna sak äro icke svåra att
erhålla, enär förhållandet är Krigs-kollegium väl bekant, af hvilket embetsverk
således kan infordras uppgifter öfver såväl summan af arrendemedel för utarrende¬
rade boställen inom alla regementen, som beloppet af de öfverskottsmedel, som
deraf uppkommit och blifvit utdelade på alla löntagare årligen, allt sedan 1858, då
löneförhöjningen började att tillämpas. Skulle dessa uppgifter bestyrka hvad jag
här ofvan uppgifvit, oell således visa icke allenast att de extra statsanslagen till
löneförhöjningar, som Ständerne nu under tre statsregleriugsperioder utanorunat,
varit öfverflödiga, utan ock derjemte, att befälet, utom dessa, haft större löner än
hvartill de varit berättigade, så föreslås, att Rikets Höglofliga Ständer måtte
besluta,
att alla af militie-statens utarrenderade boställen utgående arrenden
hädanefter ingå till Statsverket, och att de löntagare, som icke innehafva
boställen, sedermera erhålla sina bestämda löner af Staten, sedan utredt
blifvit, huruvida icke regementenas öfriga disponibla tillgångar dertill
förslå.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles
Stockholm den 5 November 1865.
Gustaf Bjerkander.
från Skaraborgs län.
nr o 35.
Af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, om förändrade, grun¬
der för väghållning sskyldighetens utgörande, m. m.
En ibland de många frågor, som förekomma vid hvarje riksdag, är vägun-
derhållsskyldighetens rättvisa fördelning. Många förslag hafva härom blifvit fram¬
lagda, men ännu har icke något befunnits antagligt; dock tyckes allmänna menin¬
gen i landet numera vara ense derom, att det är obilligt att denna tyngd skall
Bih. till R. St. Prot. 1865 #■ 1866. 11 Sami. 4 Å/d. 5
34
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 25.
uteslutaude hvila på jorden, då så många andra samhållsklasser lika mveket, om
icke mer, begagna vägarne än jordinnehafvarnc.
Uti af mig väckt motion vid sistlidne riksdag var föreslaget, att vägunder¬
hållet in natura, hädanefter som hittills, skulle åligga jordinnehafvarne, men att
alla andra skattskyldige skulle betala kontanta bidrag enligt taxering, till fördel¬
ning emellan dem, som bestrida underhållet. Denna, jemte flere andra motioner
i samma ämne, blef af det sammansatta Utskottet afstyrkt, dels med det gamla
argumentet, att det vore ett förnärmande af eganderätten att ålägga andra att del¬
taga i vägunderhållet, som derifrån förut varit befriade, liksom icke skatter och
onera af annat slag nästan vid hvarje riksdag både påläggas och afskaffas; dels
med det anmärkningsvärda påståendet, “att ganska många, som betala bevillning
efter 2:dra artikeln, icke hafva någon direkt nytta af vägarne och somlige snart
sagdt ingen.“ Att vederlägga dylika inkast är alldeles öfverflödigt, ty de veder¬
läggas af den allmänna erfarenheten och af det sunda förnuftet, men de visa än¬
dock att der man icke vill en sak, så tillgriper man hvad man har till hands för
att komma ifrån den.
Flere reservationer voro dock bifogade detta utlåtande, utvisande att sun¬
dare åsigter funnos i Utskottet, ehuru de icke förmådde att göra sig gällande, och
detta har gifvit mig anledning att äfven vid denna riksdag väcka motion i denna
för jordbrukaren vigtiga fråga.
Kongl. Maj:ts svar på Rikets Ständers skrifvelse vid 1853 års riksdag, rö¬
rande utsträckning af vägunderhållsskyldigheten, att denna fråga stöde i samman¬
hang med och i viss mån berodde på väckta frågor om ändring i bevillningsgrun-
derna och om inrättandet af kommunalstyrelser, tyckes gifva en tcmligen tydlig-
anvisning derpå, att tiden nu år inne att tillvägabringa en länge förgäfves sökt
rättelse i det öfverklagade missförhållandet, äfvensom sättet för dess genomförande.
Någon annan grund än skattebidragen kan nemligen svårligen tillämpas med full
rättvisa, och kommunalstyrelserna borde väl också vara det rätta forum att vända
sig till i fråga om underhållsskyldighetens fördelning de skattskyldige emellan.
Några andra än jordinnehafvarnc kunna, i min tanke, icke lämpligen be¬
strida vägunderhållet in natura, de öfriges taxering är allt för mycket fluktue¬
rande oell skulle göra nya vägdelningar nödvändiga för hvarje år; desse först¬
nämnde böra således fortfarande bibehållas vid ansvaret för vägarnes hållande i
farbart skick, men åtnjuta kontanta bidrag af alla öfrige skattskyldige inom kommu¬
nen, motsvarande arbetskostnaden efter det fyrktal de äro åsatte. Bestämmandet
och fördelningen ai denna kostnad borde ske en gång hvarje år å kommunalstämma,
der alla skattskyldige hafva rösträtt, och vid detta tillfälle borde Länsmannen och
de Nämndemän, som biträdt honom vid vägsynerna, vara närvarande, emedan desse
äro mest kompetente att bedöma, hvad väglagningen för året kostat hvarje hem¬
man, och sedan detta är bestämdt, är fördelningen lätt verkställd.
Kostnaden för vintervägarnes underhåll är svårast att beräkna, men om
dessa indelas i ploglag och upplåtas på entreprenad, så har man äfven deras un¬
derhållskostnad gifven.
På grund af hvad som nu blifvit anfördt, får jag vördsamt hemställa, att
Rikets Höglofliga Ständer måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Majpt, med an¬
hållan, att en författning måtte utfärdas af ungefärligen detta innehåll:
Vägunderhållsbesvärets fördelning inom kommunerna bör utsträckas till
alla de skattskyldige på det sätt, att jordinnehafvarne fortfarande an¬
svara för vägars och broars underhåll, men deremot alla öfrige skatt-
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 26.
35
skyldige betala kontanta bidrag efter fyrk, motsvarande hvad de förre,
efter uppskattadt arbete och enligt samina beräkning, utgöra; och skall
denna uppskattning ske en gång hvarje år å kommunalstämma, i Krono-
länsmannens i orten och 2:ne Nämndemäns närvaro, som deltagit i väg-
synerna och således äro i tillfälle att kunna bedöma, huru mycket väg¬
underhållet kostat per hemman.
Hvad vintervägarne angå, så böra dessa indelas i ploglag, och hvarje '
sådant särskildt upplåtas på entreprenad-auktion, hvarefter sammanlagda
kostnaden fördelas på hola kommunen efter samma grund.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 5 November 1865.
Gustaf Bjerkander.
från Skaraborgs län.
Af .Iohannes Magnus Lundahl från Skaraborgs län, angående vissa
grunder för närmare ordnande af skarpskyttevåsendet och
anslag dertill.
Då ett folkombud såsom oeftergiflig pligt, ibland annat, åligger, att på allt
sätt som at detsamma är beroende medverka till försvarets — detta betryggande värn
för nationens lagbundna frihet och sjelfständighet — ordnande på ett med landets
behof och tillgångar öfverensstämmande sätt, och jag eger den, jag vågar påstå, väl-
befogado öfvertygelse, att i sagda afseende ingen försvarsorganisation bättre upp¬
fyller det antydda ändamålet, än en väl ordnad och genomförd, erforderlig krigs-
bildning bibringad nationalbeväpning, hvarest hvarje vapenför man är soldat, då
det gäller försvar af hus och härd eller att motstå våld och tillämnadt förtryck,
i förening med nödigt antal stamtrupper, dels såsom instruktörer och ledare för
nationalbeväpniugstrupperna, dels såsom upprätthållare af laglig ordning, allmänt lugn
och säkerhet, samt jag vidare anser, att de närvarande, med stor framgång bildade
skarpskytteföreningarne, så framt de, med frivillighet till grund för sin tillkomst
och pligten för sin fortsatta tillvaro, gifvas behöflig utveckling och organisation, i
allo skola uppfylla hvad här blifvit antydt, synnerligast under den önskvärda förut¬
sättning, att alla beväringsskyldige — allt under bibehållande af den närvarande
femåriga värnepligten — komma att ingå i dess leder och sålunda göra de kost¬
bara, ändamålslösa och för folket betungande beväringsmötena öiverflödiga; hvar¬
före jag, med ledning af det förslag till förändring i skargskytte-organisationen och
36
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 26.
dermed sammanhang egande förhållanden, sorn förekommer i en från trycket nyligen
utgifyen afhandling '‘om landtförsvaret, med afseende å slcarpskytte-inrättningarne“,
hvilken jag får aflemna och åberopa, såsom motion vördsamt föreslå, att Rikets
Ständer för sin del måtte besluta följande stadganden, med afseende å skarpskytte-
väsendet, nemligen:
l:o För att blifva antagen till skarpskytt, såväl aktiv som passiv, erfordras
frivillig anmälan; såsom aktiv under förbindelse att qvarstå trenne år
från anmälningsdagen. Då afgång sedermera önskas, får den ske, men
bör bestyrelssn härom tillkännagifväs. Skarpskytt, som befinner sig i be¬
väringsåren, har icke rätt att afgå förr än dessa år äro tilländalupua.
2:o Då i och för rikets försvar Konungen anser skarpskyttarnes medverkan
erforderlig, äro de förpligtade att ställa sig till efterrättelse de befall¬
ningar, som Konungen i sagda hänseende, i sin egenskap af högste be¬
fälhafvare för rikets krigsmagi, utfärdar.
3:o Så snart skarpskyttar blifvit till tjenstgöring sammankallade, gäller för
dem krigslagarne med den förändring, som för Gotlands nationalbe¬
väring är fastställd, eller att prygelstraffet icke får tillämpas.
4:o Den såväl taktiska som administrativa indelningen af skarpskyttar be¬
står: i kompanier af högst 100 man i hvardera; i bataljoner af 4 hom¬
mer i hvardera; i korpser af högst 4 bataljoner i hvardera. Hvarje kom¬
pani indelas derjemte efter behofvet och utsträckningen af förläggningen
i korporalskap, med obestämdt antal i hvartdera. Yid hvarje indelning
bör så förlaras, att närboende skarpskyttar, utan afseende på samhälls¬
ställningen, beboende socknar, härad eller län, blifva sammanförda, först
i ett och samma korporalskap, derefter korporalskaperna i ett och samma
kompani och kompanierna i en och samma bataljon; slutligen bataljo¬
nerna i en och samma korps. Yid indelning i korps bör tillses, att in¬
gen sådan får större utsträckning än 5 mil. Skulle härigenom korpsen
icke kunna i sig inrymma 4 bataljoner, så minskas deras antal, dock
icke under tvänne.
5:o Befälet vid hvarje skarpskyttekompani utgöres af en kompani-chef (kapi-
tens rang), en löjtnant, en kompani-adjutant (underofficer), 6 korporaler
och 6 vice korporaler; vid hvarje bataljon af en bataljonschef (majors
rang) och en bataljons-adjutant (löjtnant); vid hvarje korps, afen korps-
befälhafvare (öfverste rang) och tvenne korps-adjutanter (löjtnanter).
6:o Allt befäl, ifrån och med vice korporaler till och med bataljonschefer,
välja skarpskyttarne sjelfve inom sig på anmodan af bestyrelsen, sålunda,
att vice korporaler och korporaler väljas af korporalskapet; kompani-chefer
och löjtnanter af kompaniet; bataljonschefer af bataljonen. Hvarje år
sker nytt val till korporaler; hvartannat af kompani-chefer och löjtnan¬
ter; hvart tredje af bataljonschefer. Alla val ske samfält med enkel
pluralitetsberäkning. Oinväljning kan ske. Kompani-adjutanterne ega
kompaui-cheferne, och bataljons-adjutanterne bataljonscheferne, att sjelfve
inom hvarje korps samtlige skarpskyttar utvälja. Inga val få vägras
emottaga.
7:o Korpsbefälhafvarne och korps-adjutanter förordnas af Kongl. Maj:t. De
förre på Chefens för Landtförsvars-departementet förslag; de sednare på
korpsbefälhafvarens. De aflöuas af Statsverket. De förre med 1,500 R:dr,
de sednare med 300 R:dr årligen, derjemte vanligt kommenderings-trak-
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 26.
37
tamente, enligt grad, under alla uppbåd till extra tjenstgöring. De bära
samma uniiorm, som i arméen qvarstående officerare, Korps-befälhaf-
varne innehafva förtroende-embeten, från hvilka de kunna entledigas af
Konungen, då han för rikets tjenst så nödigt pröfvar.
Officerare, tillhörige arméens regementen och korpser, hvilka till korps¬
chefer och korps-adjutanter förordnas, upphöra samtidigt härmed att
sagda regementen och korpser tillhöra, men kunna qvarstå i arméen.
8:o Yid hvarje korps skall finnas en bestyrelse för handhafvande af dess an¬
gelägenheter, afdömandet af disciplinärmål, m. m. Uti bestyrelsen är
korps-bofälhafvaren sjelfskrifven ordförande samt bataljons-cheferne sjelf-
skrifna ledamöter; derjemte väljes inom hvarje kompani, af kompaniet
samfäldt, en person att vara ledamot af bestyrelsen. Nya val härtill
ske hvart tredje år. Omväljning får ske.
9:o Skarpskyttarnes öfningar ske dels korporals kaps- och kompanivis sön-
dagseftermiddagarne, på sätt bestyrelsen närmare för hvar 3:dje månad
eger bestämma och skola hufvudsakligen bestå i laddning och målskjut-
ning, gymnastik, vändning, marsch i sluten och blandad ordning samt
de oundgängligaste handgreppen; dels bataljonsvis 6 gånger om året
å tider, som bestyrelsen likaledes närmare bestämmer, och hvarvid
manövren äfven öfvas. Slutligen korpsvis, 2:ne sammanhängande dagar
hvarje sommar, in- och utryckningsdagarne oberäknade, å den tid som
lämpligast kan ske och som bestyrelsen äfven eger att bestämma.
10:o Då behofvet fordrar att tillfälligtvis såsom exercisiustruktörer för skarp¬
skyttar få begagna ett större eller mindre antal af arméens befäl, eger
korps-befälhafvaren sådant hos Chefen för Landtförsvars-departementet
anmäla, som låter besörja att lämplige personer härtill blifva kommen¬
derade emot åtnjutande af vanligt traktamente för kommenderingar
inom regementets stånd.
ll:o Hvarje i beväringsåren befintlig person, som ingår vid någon fullstän¬
digt organiserad skarpskyttekorps, är med detsamma under fredstid be¬
friad från allt deltagande i beväringsmanskapets uppbåd till tjenstgöring.
Anmärkning: Skulle det eftersträfliga förhållande härigenom uppstå,
att alla i beväringsåldern varande vapenföra personer komma att. ingå
bland skarpskyttarne, så blefve följden häraf: förvärfvandet för dem af
vida större soldatbildning än den, som under beväringsmanskapets va-
penöfningar erhålles, derjemte en för Statsverket och jordbruket blif¬
vande besparing, dels i kontanta utgifter för beväring, beklädnad och
underhåll m. m., dels i tillgodonjutande af nu bortgående dagsverken,
tillsammans i värde cirka li million R:dr årligen.
12:o Vid uppbåd till krigstjenst erhålla skarpskyttarne beväring, beklädnad,
utredning och proviant på Statverkets bekostnad. Under dc årliga korps¬
mötena provianteras skarpskyttarne äfven på Statens bekostnad och ge¬
nom dess försorg.
13:o Skola skarpskyttarne i fredstid unilormeras, hvilket de sjelfve genom
sina bestyrelser ega att afgöra, så skall detta ske på deras egen bekost¬
nad och bör verkställas på det mest enkla octUbilliga sätt, lika för alla
skarpskyttekorpser i riket, således, oberäknadt' nödiga bevärings- och
remtygspersedlar, af sådana beklädnadspersedlar, som i det borgerliga
lifvet med fördel kunna begagnas, t. ex. en mössa och blus (Garibaldi
38
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 26
skjorta); den sednare af oblekt linneväf eller färgad boj, hvarunder, då
väderleken sådant kräfver, vanliga kläder kunna begagnas och hvartill
bör höra ett blått och gult bälte, såsom de förut inom arméen brukliga
soldatskärpen, och hvaraf troligen ett ganska stort antal qvarligger å
förråden och derifrån afgiftsfritt kunna erhållas. Dylika bluser brukas
inom flera af Europas arméer och gifva truppen ett ledigt, vackert och
militäriskt utseende; de äro användbara i de borgerliga yrkena samt
hafva fördelen, om de äro af linneväf, att lätt kunna rengöras. Vid
afgörandet af denna fråga bör icke förbises, att om skarpskytte-inrätt-
ningen, såsom försvars-organisation, skall blifva af någon betydenhet,
så bör den icke blott utgöra ett slags “muntration" för en del städers
yngre befolkning, möjligen äfven för några få distrikters på landet,
utan den bör så allmänt omfattas af hela landets befolkning, att nära
nog hvarje person blifver skarpskytt. Då först kunna skarpskyttarne,
såsom väpnad styrka, väga uågot i vågskålen i fråga om fosterlandets
försvar, ty segerlyckan åtföljer alltid <le talrika bataljonerna; men för
att kunna åstadkomma allt detta, utgör vilkoret, att inträdet bland
skarpskyttarne blifver så litet oneröst som möjligt, och att de icke ge¬
nom olika klädedrägter antyda olika samhällsställning, olika förmögen-
hetsvilkor, ty då ingår icke massan af befolkningen, landtbygdens be¬
folkning och hela arbetareklassen, som är fattig, ibland skarpskyttarne.
För att ännu mera öka intresset för den frivilliga skarpskytte-inrätt-
ningens framgång, — en inrättning som jag, under förutsättning att den
ändamålsenligt sig utvecklar, med tillförsigt hoppas skall utgöra fröet
till den ordnade nationalbeväpning, som, förr eller sednare, kommer att
undantränga och göra obehöflig den stående hären, såsom den sig nu
befinner till såväl antal som organisation, — föreslås:
14:o Att Statsverket, för att användas till målskjutningspremier, för hvarje
kompani (100) skarpskyttar årligen anslår 42 Specier (168 R:dr) att för¬
delas i 15 premier, en å 12 Speciel-, två å 5, fyra å 3 och åtta å 1 Spe¬
cie. Derjemte en premie på hvarje bataljon, bestående af en bättre mi-
nie-studsare, att tillställas den af bataljonens samtlige premie-crbållare,
som skjuter bäst vid den med dem särskildt verkställda målskjutning.
H var och en, som vid kompaniets målskjutningar erhållit högsta pre¬
mium, äfvensom bataljonspremiet, får derefter icke tilldelas högre pre¬
mium än en Specie.
15:o Till hvarje skarpskyttekompani, tillhörande fullt organiserad korps,
utlemnar Staten på bestyrelsens reqvisition till kostnadsfritt begagnande,
emot ansvarighetsskyldighet, sex stycken till målskjutnings öfvande
lämpliga gevär, samt tillhandahåller nödig ammunition, emot ersättning
af anskaffmngs-kostnaden, 2 öre per skarp patron. Derjemte utlemnas,
så långt tillgången det medgifver, till kostnadsfritt begagnande åt dylika
skarpskyttekoinpanier, å förrådena befintliga, till krigsbruk oanvänd¬
bara gevär.
16:o Hvar och en skarpskytt, som önskar deltaga i regementenas årliga be-
fälsöfningar, eger dertill rättighet, dock på egen bekostnad.
17:o Under antagandet af 40,000 skarpskyttar, på ofvan antydda sätt orga¬
niserade och indelta, uppstå 25 skarpskyttekorpser, utgörande 100 ba-
Motioner i Bonde-Ståndet 186ö. N:o 27, 39
taljoncr eller 400 kompanier och hvarför det årliga statsanslaget ut¬
göres af följande belopp, nemligen:
Aflöning till 25 korps-chefer å 1,500 R:dr 37,500: —
Dito till 50 korps-adjutanter å 300 15,000: —
Målskjutningspremier, 168 R:dr per kompani „ 67,200: —
Dito 50 R:dr (en studsare) pr bataljon „ 5,000: —
Proviant-ersättning för 40,000 man under 2:ne dagars
korpsmöte, å 70,84 öre por man, „ 28,336: —
Traktameutsersättning till tillfälligtvis kommenderade
instruktörer (officerare, underofficerare och korpora-
ler), högst en per kompani, således 400 instruktörer
under 52 eftermiddagar, öfverhufvud 1 R:dr till
hvarje. Reservationsanslag „ 20,800: —
Summa årligt anslag R:mt R:dr 173,836: —
Obs. Af förberörda anslagssummor bör naturligtvis intet utbetalas, utan i
den mån skarpsky t tärne erhålla den af mig föreslagna organisationen.
Om remiss till Sammansatta Stats-, Lag- och Allmänna Ekonomi-Utskottet
anhålles vördsamligen.
Stockholm den 8 November 1865.
J. M. Lundahl,
från Skaraborgs län.
Äho
Af Olof Mlsson från Westerbottens län, om anslag af allmänna
medel till myrutdiJcmngar inom Westerbottens lån.
En fråga af den högsta framtida betydelse för de sex nordliga länen har
vid sistlidne riksdag blifvit bragt å bane samt tillvunnit sig den uppmärksamhet
från Regeringens sida, att i Konungens Proposition om Statsverkets tillstånd och
behof innefattas förslag om bildande, medelst statsanslag, af en fond för en all¬
männare utdikning af de norra länens vidsträckta frostländta trakter, i ändamål
att aflägsna dessa frostländigheter och förmildra klimatet samt höja den i sig sjelf
förträffliga åkerjordens bördighet och småningom bereda rum för ett betryggadt
och utvidgadt jordbruk i de trakter, der en starkt tillvexande befolkning, som för
få årtionden tillbaka ofta blandade sitt bröd med bark, numera genom ihärdighet
och kraftfullt arbete ådagalagt att menniskan verkligen är jordens herre och har
40
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 27.
i sid förmåga att verksamt befordra den fortgående utvecklingen af jordens alstrings¬
kraft genom de sanka myr- och kärrtrakternas med deri befintliga kallkällors af-
dikning, genom förminskande af de derifrån sig bärledande härjande nattfro¬
sterna, som plötsligt omintetgöra landtmannens skönaste förhoppningar, samt ge¬
nom höjande, medelst afdikning, af de oerhörda myrtrakternas odlingsbarhet,
hvarigenom ätven en flerdubblad fodertillgång beredes.
Vaknande intresse har hos befolkningen uppstått för dylika ut- och afdik-
ningar, hvarå såsom exempel kan anföras, att under sednare åren och intill med¬
let af detta år från Westerbottens län omkring 80 särskilda underdåniga ansök¬
ningar till Kongl. Maj:t afgått med begäran om bidrag till dylika arbetens utfö¬
rande, hvartill samtliga kostnadsförslag äro beräknade till en summa af nära en
half million R:dr R:mt; samt att underdåniga ansökningar från något öfver 130
personer, dels af Statens, dels af länets agronomer, detta år till Kongl. Maj:t aflem-
nats om biträde till verkställande af undersökningar för dylika arbetens utförande.
Då likväl de i allmänhet ytterst inskränkta tillgångarne hos länets allmoge göra,
att sådana arbeten svårligen och endast undantagsvis utan bidrag af allmänna me¬
del komma till utförande, är det af yttersta behof att Staten dervid räcker en
hjelpsam hand. Och tillåter jag mig alltså vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte för nästa statsregleringsperiod till myrutdik-
ningar i Westerbottens län årligen anslå 50,000 R:dr R:mt.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles vörd¬
sammast.
Stockholm den 8 November 1865.
Olof Nilsson,
från Westerbottens län
Härmed förena sig:
L. J. Fahlander. G. Hedström.
N:o 28
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 28.
41
Af Olof Nilsson från Westerbottens län, om anslag af allmänna
medel till aflöning åt en Landtbruksingeniör i Wester¬
bottens län.
Landthushållningen benämnes och anses med rätta såsom vårt lands moder¬
näring, ej allenast derföre att den ojemförligt största delen af befolkningen deråt egnar
sina krafter och sin tid, utan ock väsendtligast af den anledning att denna närings¬
gren, klokt och omtänksamt bedrifven, lemnar de säkraste medlen till betryggande af
så väl allmänt som enskildt välstånd och oberoende; men för ett sådant landthus-
hållningens bedrifvande fordras dock ej endast att den stödjes på vetenskapliga
och genom erfarenhet bepröfvade grunder, utan ock att densamma utöfvas med
insigter, klokhet och omdöme. Det är lätt insett, att i ett län så aflägset från
orter, der landthushållningen mera utvecklats och hvarifrån lärdomar skulle stå
att vinna, och der så få större landtegendomar finnas, hvarifrån exempel och före¬
dömen kunna vara att hemta, samt der allmogen ledes af en viss obenägenhet att
gilla annat än hvad de från fadren lärt, snart sagdt enda sättet att bibringa dem
kännedom om nyare tiders erfarenhet och insigter i jordbruket och boskapssköt¬
seln torde vara att finna genom anställande af en skicklig och erfaren person i
allt hvad till landthushållningen hörer, som hade till ändamål att vissa tider i
sender under årets lopp uppehålla sig i länets olika trakter, för att genom samtal,
öfverläggningar och undervisning småningom söka förmå allmogen att vidtaga en
oundgänglig afdikning af jorden samt införande af lämpligaste brukningssätt och
klokare sädesföljd än hvad hittills varit fallet, jemte en förökad foderodling och
förbättrad ladugårdsskötsel, m. m. Genom förnyade och åter förnyade besök på
samma trakter och småningom hos allmogen vunnet förtroende och, idkeligen på¬
minnande om samma åtgärders och förändringars vidtagande skulle påtagligen på
detta sätt småningom mycket vinnas till jordbrukets framgång i orten; hvadan
jag vördsamt anhåller,
det Rikets Ständer ville anvisa ett belopp af Två Tusen Femhundra
Riksdaler Riksmynt årligen, under nästinstundande statsreglerings-period,
till aflönande af en kringresande undervisare i landthushållningens olika
delar inom Westerbottens län, hvaraf Två Tusen Riksdaler såsom års-
arfvode och Femhundra Riksdaler såsom reseersättningsmedel.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
Olof Nilsson,
från Westerbottens län.
Härmed förena sig:
L. J. Fahlander. G. Hedström.
Bih. till R. St. Prof. 1865 $ 1866. 11 Sami. 4 Afd.
6
42
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 29.
$:o 29.
Af Olof Nilsson från Westerbottens län, om anslag af allmänna
medel för rensningar af Ume eif.
Till Rikets Höglofliga Ständers välvilliga behjertande får jag härmed vörd¬
samt framställa ett förhållande, som för jordbrukarne i byarne Wännäs, Spölan,
Gubböle, Brån och Strand i Umeå socken af Westerbottens län medför de största
olägenheter. Det är nemligen de förödelser, som städse förorsakas genom öfver¬
svämning af Ume eif.
Vid den såkallade Bergforssen sammantränges elfven, efter föreningen med
Windelelfven, till följd af utskjutande berguddar och hårda grusbankar och flo¬
dens djup minskas genom berghällar, hvilka vid lågt vattenstånd uppskjuta öfver
vattenytan. Härigenom uppstår alltid hinder för vattnets fria lopp och, dä. snön i
det vidsträckta flodområdet om våren hastigt smälter, tillströmmar vattnet i långt
större mängd än som genom den trånga forssen kan samtidigt framföras, floden
stiger öfver sina bräddar och öfversvämmar de ofvanför forssen liggande lågländta
åkrarne, till ett omfång af 12,404 qvadratrefvar, der vattnet då kan stå så högt,
att man beqvämt kan ro öfver gärdesgårdarne. Den skada, som häraf å den od¬
lade jorden måste förorsakas, ligger i öppen dag. I alla händelser blifver musten
ur jorden utsugen och i de flesta fall uppkomma utskärningar, som förderfva både
sädesfält och gräsmark. Den häraf förorsakade skada har för år 1863 uppskattats
till 1,617 Riksdaler på ofvanuppgifna areal. En gifven följd är. att jordens af¬
kastning blifver för jordegarne högst osäker och jordens värde allt mer och mer
minskas.
Till afhjelpande af dessa olägenheter erfordras diknings- och sprängnings-
arbeten, uppgående enligt af Kapitenen vid Kongl. Väg- och Vattenbyggnadskorpsen,
R. Schough uppgjordt förslag, till en kostnad af 21,400 R:dr. Sorn jordegarne
äro urståndsatte att af egna medel, utan understöd, utföra detta arbete, men för¬
klarat sig beredde att sjelfve verkställa detsamma, derest ett understöd af allmänna
medel af 11,000 R:dr kunde dem beviljas, så har Kongl. Maj:t, på derom gjord
underdånig ansökning, täckts i Sin till Rikets Ständer nu aflåtna nådiga Propo¬
sition föreslå anvisande till berörda ändamål af sistnämnda belopp.
Då jag, såsom bosatt i den församling, der ofvanberörda byar äro belägna,
är i tillfälle att fullt vitsorda så väl det stora behofvet af de föreslagna arbetena,
som jordegarnes oförmåga att utan understöd dem verkställa, vågar jemväl jag
till Rikets Höglofliga Ständer hemställa:
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 30.
43
att till verkställande af rensningar för flodvattnets afledande i ofvau-
berörda del af Ume eif måtte anvisas ett anslag utan återbetalnings-
skyldighet af 11,000 Riksdaler Riksmynt att utgå på sätt Kongl. Maj:t
i Dess nådiga Proposition föreslagit.
Stockholm den 8 November 1865.
Olof Nilsson,
från Westerbottens län.
N o 30.
Af Jöns Andersson från Malmöhus län, om lindring af rustnings-
skyldigheten i Skåne.
Bland de onera, som trycka hårdast på jordbruket, är onekligen indelnings¬
verket, serdeles rustningsskyldigheten, icke endast till följd af kostnaden för dess
presterande, utan ännu mera derföre att den drabbar så olika, att då den ena orten
eller det ena hemmanet är fritt eller nästan fritt, så har tyngden fallit så mycket
svårare på ett annat ställe. Sålunda har provinsen Skåne blifvit betungad med
att utrusta icke obetydligt mer än hälften af hela vårt beridna kavalleri. Då
detta onus blifvit pålagdt endast omkring 2,000 af provinsens något öfver 7,000
hemman samt det egna förhållande i Skåne eger rum, att de aldra flesta hem¬
man, som fått sig augment tillagde, deraf hafva nästan ingen hjelp, emedan det
utgår icke efter utan med den gamla ränte- eller rustnings-dalern, fastän evalverad,
så lärer det väl få medgifvas att för desse rusthållare tarfvas både lindring och
rättelse.
Utan att föreslå någon minskning i indelta kavalleriet, hvilket för när¬
varande väl ej står att erhålla, anser jag att någon lindring kunde, utan Stats¬
verkets betungande, beredas rusthållarne, om de emot kontant ersättning blefve
befriade från anskallande af en del persedlar; och rättelse borde beredas derigenom
att augmentshemmanen ålades deltaga i rustnings-skyldigheten efter samma grund,
som de indeltas, d. v. s. med så stor del af kostnaden, som motsvarar deras till
rustning indelta ränta, jemförd med hela rusthållets.
Af det för de skånska kavalleriregementena år 1730 afslutade indelningsverk
iuhemtas, att till hvarje rustnings utgörande anslogs omkring 60 dalers ränta,
samt att de rustningsstammar, som voro så svaga att de ej kunde sättas i full
rustning, d. v. s. ej kunde utgöra så stor ränta, fingo till understöd andra hem¬
44
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 30.
mans räntor. Dessa räntor motsvarade den tiden rustningsbördan,, så. att dess
åtagande egentligen icke betraktades som en tillökning uti, utan såsom en för¬
ändring utaf onera. Följaktligen deltog augmentshemmanet då i rustningens ut¬
görande lika med rusthållet, i mån af hvartderas dertill anslagna ränta. Förän¬
drade varuvärden eller rättare penningevärden hafva sedan den tiden aflägsnat den
jemlikheten rusthållshemmanen emellan allt mer, så att de rustningsstammar, som
åtnjuta augment in natura hafva en verklig hjelp, hvaremot de, som hafva pen-
ningeränta sig anslagna, äfven med myntets evalvation, kunna anse sig såsom lott-
lösa i fråga om augment.
För att förtydliga detta vill jag uppgifva uågra den tidens varuvärden. Så
tinner man af den i Malmö år 1731 upprättade markegångstaxa — den första i
Skåne — att en tunna råg blifvit upptagen till 2 daler 12 öre, en tunna korn till
1 daler 16 öre och en tunna hafra till 24 öre, samt att 1732 års markegångstaxa
upptager en tunna råg till 3 daler, en tunna korn till 2 daler och en tunna hafra
till 1 daler silfvermynt. Häraf blir klart, att några dalers augment eller någon
spanmål, då och en lång tid derefter, hade värde motsvarande rustningsskyldig-
heten, hvaremot, till följd al förändrade varuvärden och med rustningen följande
större kostnader, några dalers augmentsränta, om än tredubblad, är nästan ingen
hjelp för den rusthållare, som har sig ålagt att hålla rustningen uppe.
Jag Får velat anföra dessa varuvärden för att visa, att den ränta, som an¬
slogs till augment, verkligen hade värde motsvarande sin andel i rustningsskyldig-
heten; och anser att, om denna andel presteras sålunda, att augmentshemmanet
deltager i rustningsskyldigheten i mån af rustningsräntan, så sker en rättelse i
missförhållanden, som småningom genom tidsomständigheterna uppkommit.
Jag vill derföre vörsamt föreslå:
l:o att rusthållarne vid de skånska kavalleriregementena befrias från an¬
skaffande och underhåll af beklädnads-, bevärings- och utredningspersedlar,
emot kontant ersättning till Staten, och
2:o att rustningskostnaden utgöres proportionaliter efter dertill indelt pen-
ningeränta, såväl för augments- som stamhemman.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
Jöns Andersson,
från Malmöhuslän.
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 31.
15
Af Jöns Andersson från Malmöhus län, om ändring af sträf be¬
stämning arne för olaglig försäljning af bränvin, m. rn.
Oansedt allt hvad hittills lagstiftats mot oloflig bränvinsförsäljning, fortfar
sådan att ganska allmänt ega rum och vara en verklig samhällets kräfta. Jag
behöfver ej orda om allt det onda lönnkrogen medför, ty det är allmänt kändt
och erkändt, att svårligen något kan vara mera demoraliserande. Jag ber för deri
skull att få framhålla huru föga Kongl. Förordningen den 18 December 1863
och de lagstadganden, som skola tillämpas vid åtal af förbrytelser mot denna För¬
ordning, uppfylla sitt ändamål att hämma den olofliga bränvinsförsäljningen.
Med antagande att allmänna åklagaren i den ort, der en lönnkrog finnes, är
nitisk, duglig och redbar, blir, lönnkrögaren visserligen snart ställd under tilltal,
men han uteblifver saklöst vid ett par Ting och fortsätter emellertid krogrörelsen
utan annan påföljd än att, då han stämmes för denna fortsättning, som är ett
förnyande af lagöfverträdelse, han fälles till ett ringare ansvar än för förbrytelsen
första gången. Omsider skall han inställas med tjenliga medel vid domstolen,
men välbekant med dagen, då inställelsen skall ske, uppstå otroliga svårigheter
innan de tjenliga medlen kunna användas, och oftast har lönnkrögeriet mer än
ett år florerat, då lönnkrögaren första gången ådömes ansvar för sitt brott. Men
detta ansvar, som visat sig vara alltför ringa, träffar ej alla lika och blifver för
somliga, ja till och med för de flesta, en sådan obetydlighet att det väcker snart
sagdt deras åtlöje. Den bötfällde, i händelse han eger tillgångar, får äfven betala
utskänkningsafgift och kan sålunda, om han utskänkt för t. ex. 400 kannor, få
böta ända till 30 R:dr och i utskänkningsafgift erlägga 160 R:dr, en ganska all¬
varlig näpst, men saknar han tillgångar, och detta är oftast fallet, afskrifves ge¬
nast utskänkningsafgiften och i stället för böterna får han undergå sex dagars
fängelse vid vatten och bröd. Hvilken olikhet i straff är ej detta och huru otill¬
räckligt det sistnämnda straffet för en person med så ringa hederskänsla som en
lönnkrögare! Jag vet ock exempel på att, då en person, som i stället för höga
böter skulle i brist af tillgångar undergå 11 dagars fängelse vid vatten och bröd,
införpassades till länsfängelset och hörde det ringa straffet, hånleende förklarade
för kronolänsmannen, som haft mycken möda att få honom fälld, det han ämnade
sälja bränvin så länge han lefde. Stadgandet i 3 mom. af 41 § i Kongl. Förord¬
ningen den 18 December 1863, angående vilkoren för bränvinsförsäljning, att det
i lönnkrögarens försäljningsrum befintliga bränvin med kärl skall vara förbrutet,
uppfyller ej heller sitt ändamål. Sådane handelsmän hafva ej några bestämda
försäljningsrum, emedan ett sådant skulle göra deras näring omöjlig. Som de
måste smyga med försäljningen kan den ej verkställas i bestämda rum, utan måste
ske än här och än der i deras bostad. Det låter sig således ej göra att verkställa
46
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 32.
beslag hos en lönnkrögare, om det ej får ske i hvad rum som helst, der förbrutna
varan finnes uti hans bostad.
Något måste oundgängligen tillgöras, på det aktning må vinnas för förbudet
mot det förderfliga lönnkrögeriot; och som lagen bör lämpas icke endast efter
brottens storlek, utan efter deras allmännelighet i händelse densamma skall ut¬
öfva åsyftad verkan, så föreslår jag vördsamt sådan förändring uti härtill lämpliga
stadganden:
l:o att den, som är stämd för oloflig försäljning af bränvin, men utan laga
förfall uteblifver vid domstolen, må kunna fällas till böter samt, vid ver¬
kande vite eller vid äfventyr att ohörd blifva dömd, åläggas att iakttaga
inställelse å tid, som domstolen bestämmer;
2:o att ansvar för oloflig bränvinsförsäljning må blifva första gången böter
från och med 30 R:dr tjll och med 60 R:dr, andra gången böter från och
med 60 R:dr till och med 120 R:dr samt tredje gången eller oftare för¬
nyelser från och med två månader till och med ett år, eller de ansvar,
som nu bestämmas för andra, tredje och fjerde gången oloflig bränvins¬
försäljning.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
Jöns Andersson,
från Malmöhus län.
Nio 33.
Af Carl Johan Leonard Lönnberg från Östergötlands län, om
ändring af 26 kap. Byggninga-Balken, beträffande skyldig¬
heten att bygga allmänna hus.
Allt allmännare börjar man inse och erkänna orättvisan af att sådana kom¬
munala besvär, hvaraf alla kommunens medlemmar hafva gagn, fortfarande drabba
endast vissa klasser af fastighetsegare. Dit höra bestämmelserna i 26 kap. Bygg¬
ninga-Balken: huru allmänna hus skola hyggås.
Under en lång följd af riksdagar hafva också framställningar blifvit
väckta, åsyftande större eller mindre förändringar i det gamla lagstadgandet.
Att dessa framställningar icke ledt till det åsyftade målet, torde till betydlig
del få tillskrifvas den omständigheten, att man icke kunnat utfinna någon
fullt billig och ändamålsenlig fördelningsgrund. Genom utfärdandet af för-
fattningarne om kommunalstyrelse och kyrkostämma har detta hinder blif¬
vit undanröjdt. Att det oaktadt de förnyade framställningar, som i ämnet
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 33.
47
väcktes vid sistlidne riksdag, icke medförde önskad påföljd, härleder sig, såsom
man kan inhemta af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Betänkande N:o 12 pag. 7, icke deraf att man förnekade billigheten
och rättvisan af en förändring i den syftning, att den byggnadsskyldighet, hvarom
26 kap. Byggninga-Balken handlar, borde betraktas såsom ett allmänt kommunal¬
besvär, utan deraf att bifogade anmärkningar voro rigtade emot de beskattnings-
grunder, som i kommunalförfattningarna blifvit antagne i afseende på kommunal-
utskylder. Dessa anmärkningar blefvo vid förlidne riksdag afhulpna på ett sätt,
som vann belåtenhet, hvadan något ytterligare skäl icke synes vara för handen
att längre uppskjuta den så billiga reformen. Jag vågar sålunda vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse ville anhålla, att Kongl. Maj:t
med ändring af 26 kap. Byggninga-Balken och i sammanhang dermed
stående författningar täcktes utfärda en förordning, hvarigenom den
byggnadsskyldighet, som efter åberopade lagrum nu åligger vissa klas¬
ser af fastighetsinnehafvare, måtte stadgas såsom allmänt kommunal¬
besvär, hvilket bör utgöras efter samma grunder, som i allmänhet för
utöfvande af rösträtt eller deltagande i kommunalutskylder äro uti gäl¬
lande författningar angående kommunalstyrelse och kyrkostämma före-
skrifna.
Skulle emellertid ofvan gjorda ändringsförslag synas alltför genomgripande,
dristar jag alternativt föreslå:
att åsyftade ändringen åtminstone måtte omfatta de byggnader, som
afses i § 1 af merberörde 26 kap. Byggninga-Balken, eller kyrka och
begrafningsplats med hvad dertill hörer, såsom klockstapel, kyrkomur, sockne-
och fattigstuga jemte skolhus.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 7 November 1865.
C. J. L. Lönnberg,
från Östergötlands län.
Af Carl Johan Leonard Lönnberg från Östergötlands län, om.
rättighet för röstegande i konsistoriela pastorat och sacella-
nier att kalla fjerde profpredikant och sättet derför.
Att nu gällande befordringslagar icke lemna nödig säkerhet för att försam-
lingarne blifva försedda med fullt lämpliga själasörjare, gifver ofta erfarenhen vid
48 Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 33.
handen. Till de större pastoraten bereda s. k. lärda meriter, lika godt på hvilket
vetenskapligt gebit, ostridigt företräde; till mindre lägenheter deremot tjensteårens
inängd. Att ovilkorligen besätta presterliga lägenheter med män, föreslagna ur
dessa synpunkter, kan icke alltid blifva för kyrkan och församlingen fruktbrin¬
gande. Församlingarnas olika beskaffenhet, så i religiöst som i materielt hänse¬
ende, fordra skiljaktiga förmågor, men öfver och framför allt påkallas numera hos
presten ett högre mått af lif och kraft i em betet.
Yid val till regala pastorat får församlingen, om den det önskar, begära
fjerde profpredikant. Om i afseende på tillsättandet af presterliga sysslor i kon-
sistoricla pastorat ocb säcellanier valfriheten på ett liknande sätt utsträcktes, obe¬
roende af lärdoms- och tjenstemeriter, synes det öfverklagade onda i någon mån
bunna afhjelpas. Yid flera föregående riksdagar hafva framställningar i sådant
afseende blifvit väckta ocb vid do båda sista riksdagarna förordade af Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet. Enär under den tid, som
förflutit sedan dess, behofvet af en förändring visat sig icke mindre påfallande,
torde jag få upptaga berörda Utskotts hemställan vid sistförflutne riksdag och så¬
lunda vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla om utfärdande af en förordning, hvarigenom i afseende på tillsät¬
tande af presterliga sysslor i konsistoriela pastorat och sacellanier stad¬
gas: att, sedan Domkapitlet, enligt gällande befordringslagar, uppfört
tre prestman å förslag, ocb desse sina prof aflagt, valförrättaren skall
å frågodagen tillspörja församlingen, om bon, änskönt ingenting vore att
mot de föreslagues lära ocb lefverne anmärka, ändock vill hafva ännu
en profpredikant, för utrönande hvaraf bör iakttagas hvad 30 § i Kongl.
Förordningen om prestval den 1 April 1843 föreskrifver; att, om denna
fråga med ja besvaras, valförrättaren skall uppskjuta förrättningen och
anmäla församlingens önskan hos Domkapitlet, hvilket då eger att, obe¬
roende af andra lagar än dem, som bestämma kompetens, å förslaget
uppföra den prestman, som med afseende å under tjenstgöringen ådaga¬
lagd skicklighet och nit, anses bäst kunna motsvara församlingens be¬
hof; samt at,r, emot Domkapitlets åtgärd dervid besvär ej får anföras.
Om remiss till vederbörligt Utskott auhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
C. J. L. Lönnberg,
från Östergötlands län.
N:o 34
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 34.
49
iVo S4.
Af Jonas Jonasson från Kronobergs län, om åtskilliga ändringar
i nu gällande Konkurslag.
Enligl nu gällande Konkurslag af den 18 September 18G2 skall i hvarje
konkurs Rätten eller domaren utse en så kallad Rättens ombudsman, som tillika
jemte gode män och syssloman skall öfvertaga konkursboets förvaltning och reali-
sering; denne Rättens ombudsman, der ej Rätten annorlunda bestämmer, tager en
tredjedel af arfvodet för konkursboets förvaltning samt dessutom reseersättning
efter en eller två hästar och dagtraktamente; jemväl måste betalas lösen för af-
skrifter på alla konkursboet tillhörande handlingar och de beslut, Rätten, eller
dess ordförande, kommer att göra derför under konkurstiden, som Rättens om¬
budsman till upplysning nödvändigt måste hos sig hafva tillgängliga. — Således
kommer att till Rättens ombudsman af konkursboet betalas ett ganska stort
penningebelopp, som borde kunna undvikas, om detta Rättens ombudsman ålig¬
gande votum i vissa fall uppdrages åt Rättens ordförande; och det öfriga angå¬
ende förvaltningen anförtros åt gode män och syssloman i konkursen; ty mindre
kunnige gode män och syssloman lärer ej borgenärerne välja, utan att desse
jemväl kunna förrätta det, som nu i konkursen är uppdraget åt Rättens ombuds¬
man; och vågar jag derföre vördsamt föreslå,
l:o) att stadgandet, det Rätten, eller domaren, skall utse så kallad Rättens
ombudsman i konkurs måtte upphäfvas;
2:o) att det för Rättens ombudsman uppdragna votum i konkurslagens
60 §, angående val till gode män och syssloman, samt i 64 och 65 §§,
angående gode mäns och sysslomäus fullgörande af sina uppdrag måtte
öfverlemnas till Rättens ordförande;
3:o) att den enligt 63 § gode män och syssloman ålagda räkning, inom en
vecka efter hvarje månads slut, öfverlemnas till de personer, som borge-
närerne bland sig enligt 44 § väljer;
4:o) att gode män och syssloman uppdrages utgöra de öfriga för Rättens om¬
budsman bestämda åligganden angående förvaltningen och realiserin-
gen af konkursboet;
5:o) att värderingen på fast egendom under anslagstiden måtte få ske på
sätt, som om utmätt fastighet finnes stadgadt;
6:o) att, der kungörelser i tidningar erfordras, de måtte införas ej allenast i
allmänna utan jemväl i det läns tidningar, der konkursboet är beläget;
7:o) att i följd af ofvanstående förändringsförslag, der så behöfves, Konkurs¬
lagens §§ förändras på sätt lämpligt är.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
J. Jonasson,
från Kronobergs län.
Bih. till R. St. Prot. 1865 $ 1866. 11 Sami. 4 Afd.
7
50
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 35.
N:o 35.
Af Sven Hansson från Östergötlands län, om utsträckning af
landstingens verksamhet och befogenhet.
Att landstinget är en institution, som, rätt begagnad, bör för både länet och
landet hafva sina goda följder, lärer väl icke kunna bestridas; men ingenting från
menskligketens sida har ännu framkommit fullkomligt, hvadan allting behöfver
mer och mer fullkomnas, och till sådant fullkomnande af landstings-institutionen
hörer otvifvelaktigt ett uttryckligt medgifvande för landstinget, att utsträcka sin
befogenhet att rådslå jemväl om sådana allmänna angelägenheter, hvilkas afgö¬
rande tillhörer antingen Regeringen eller båda Statsmagterna och att uti dem fram¬
ställa sina åsigter och önskningar. Innan landstinget erhållit en sådan befogen¬
het, kan det icke med full lifskraft verka för sitt ändamål, för hvars uppnående
ett innerligt, organiskt sammanhang måste finnas till emellan landstinget och Stats¬
magterna.
Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om landsting den 21 Mars 1862 förbjuder
visserligen icke landstinget att öfverlägga i sådana ämnen, som ofvan omförmälas;
men, då sådant icke heller är uttryckligen medgifvet, har det visat sig att hinder
uti detta hänseende blifvit af vederbörande lagda.
Det är för att få sådana hinder för framtiden undanröjda, som jag vördsam-
ligen föreslår till nyssnämnda författnings 2 § följande tillägg:
“Landstinget eger äfven rätt att rådslå öfver rikets allmänna angelä¬
genheter och såsom önskniugsmål inför Kongl. Maj:t eller hos Rikets
Ständer framlägga sina dervid uttalade åsigter. Ett landsting kan ock
inbjuda ett annat landsting att i dess beslut sig förena."
Anhållande vördsamt om remiss till vederbörligt Utskott af denna min
motion.
Stockholm den 8 November 1865.
Sv. Hansson,
från Östergötlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 36.
51
X:o 30.
Af Sven Hansson från Ostergötlands län, angående ändring af
Kongl. Förordningen om kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd,
i hvad angår pastors rätt att vara sjelfskrifven ordförande.
Då sjelfskrifvenhetens berättigande numera icke har något stöd i folkmed¬
vetandet, men dess försvinnande inom såväl högre som lägre samhällsinstitutioner
med allvar eltersträfvas, så torde det vara en folkrepresentants pligt, som icke får
förgätas, att påpeka sådana fall, der sjelfskrifvenhet visat sig mera till skada än
gagn, och efter sina ringa krafter söka verka till dess upphäfvande. Det är af
en sådan anledning jag sätter i fråga, om icke ett af dessa fall är, att herrar
pastorer äro sjelfskrifne i fråga om ordförandeskap i skolråden?
Att till målsmän för folkskolan och handhafvare af dess angelägenheter
behöfs män med förmåga, insigt och framförallt en god vilja, lärer väl icke kunna
bestridas; men icke är det gifvet såsom regel, att dessa egenskaper alltid äro före¬
nade hos herrar pastorer. Ofta ser man pastorat förestås af så åldrige prestmän,
att de, om än egande aldrig så god vilja och insigt, likväl sakna den kraft, hvil¬
ken är så nödig, om denna vigtiga inrättning skall kunna rätt handhafvas. Och
återigen ser man mången gång pastorat förestås af unga opraktiska män, hvilka
tillika, i följd af ovissheten om tiden för sitt vistande i församlingen, icke egna
skolan det intresse, den förtjenar. Ja, jag skulle till och med kunna anföra ett
tredje exempel, der pastor af egennyttiga bevekelsegrunder undanhållit för skolan,
hvad för den varit både nödigt och nyttigt.
Under den diskussion, både offentlig och enskild, som på flera ställen i
landet om denna fråga uppstått, är den så fullständigt utredd till fördel för sjelf-
skrifvenheteus upphörande, att jag nu icke behöfver vidare orda till försvar för
mitt härmed vördsamt framställda förslag om upphäfvande af ifrågavarande sjelf¬
skrifvenhet, samt förty att Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om kyrkostämma,
kyrkoråd och skolråd måtte sålunda ändras:
från 1 punkten i 23 § uteslutes orden:
“såväl —, som skolrådet11 och
4:de punkten får följande lydelse:
“Till ledamöter uti skolrådet utser församlingen å kyrko¬
stämma lämpligt antal, för nit om skolväsendet kände män
på enahanda sätt, som om kommunal-nämnd är stadgadt.
Stämman utser bland ledamöterna ordförande och vice ord¬
förande. “
Om remiss till vederbörligt Utskott af denna min motion anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
Sv. Hansson,
från Östergötlands län.
52
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. Nio 37,
i\:o 37.
Af Sven Hansson från Östergötlands län, angående vissa grunder
för skarpskyttevåsendets ordnande, m. m.
Af allt det myckna jubel öfver den värma, hvarmed den frivilliga skarp-
skytte-idéen omfattas, borde man hafva blifvit öfvertvgad, att vårt kära fosterland,
med hvad som redan är grundlagdt och uträttadt, innan kort skulle hinna målet
eller det, att få ett tillräckligt starkt nationalförsvar. Jag kan tyvärr, efter hvad
erfarenheten visat i min ort, icke jubla öfver någon ovanlig framgång i denna
landets lifsfråga, och må det derföre ursäktas mig, om jag hyser tvifvel om till¬
räckligheten af hvad redan blifvit gjordt för skarpskvtteidéens realiserande.
Jag har i en daglig tidning läst en uppgift på de frivilliga skarpskytte-
förenifigarnes numerär, som visar att vi redan skulle ega 40,000 man; en rätt an¬
senlig styrka! men desse äro fördelade på 240 serskilda föreningar och, om man
fråndrager det antal, som belöper sig på de större städerna, samt fördelar åter¬
stoden på de många öfriga föreningarne, så få de ett ringa antal medlemmar hvar¬
dera; hvartill äfven bör tagas i betraktande, att af desse medlemmar finnes en
stor del till blott på papperet, men deltaga aldrig i öfningarne. Tänker man sig
nu äfven, att alla dessa försvarskrafter äro spridda kriug hela riket, med stor in¬
skränkning för sin verksamhet, så reducerar sig försvarskrafterna till ganska ringa
proportioner.
Den frivilliga skarpskytte-idéen, såsom föregångare till en allmän national-
beväpning, är en lifsfråga för vår sjelfständighet, som icke kan af någon varm
fosterlandsvän stillatigande förbigås, en planta, som bör, eller skall af hvarje fo¬
sterlandsvän omhuldas, af Regering och Ständer vårdas, vattnas och på allt sätt
vederqvickas, ja, till och med bindas något, att icke stormarne må skilja dess blad,
på det att denna planta må vexa till ett stort träd, under hvars grenar fäder¬
neslandet kan finna ett säkert värn för sin frihet och sjelfständighet. Erfarenhe¬
ten har ock visat, att den gör klokast, som litar på sig sjelf.
Jag tror mig finna varma vänner för denna sak hos Rikets nu församlade
Ständer, och jag är fullt öfvertygad att icke hafva misstagit mig härutinnan, eller
i mina förhoppningar, att vi alla söka samma mål: fäderneslandets betryggande
mot utländskt våld, skulle än meningarne om sättet att uppnå detta mål skifta.
Enligt mitt ödmjuka förmenande är tiden inne för Statsmagterna att taga
den späda telningen i mera hägn och vård än hittills och öfvergå till ett mera
ordnadt nationalförsvar; och tror jag att sådant skulle till en början kunna ske,
om det stadgades: att hvarje man, som kan föra vapen, skulle vara skarpskytt
från fyllda 20 till fyllda 40 år; att hvarje stad eller socken skulle utgöra en skarp¬
skytteförening med rättighet för flera kommuner att derom förena sig, väl med
närmaste uppgift att försvara sitt område, men äfven att i farans stund kunna på
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 38.
53
annat håll disponeras till fäderneslandets försvar inom länets gränser; att Staten
skulle hålla instruktörer, som meddelade åt föreningens medlemmar undervisning
i militäriska öfningar på söndagseftermiddagar under sommarmånaderna; att Staten
hekostade vapen, som sedermera af föreningarne underhöllos i fullgodt skick; att
Staten likaledes bekostade ammunition och prisbelöning för målskjutningar; samt
att Staten genom sina inspektörer egde kontrollera skarpskyt-te-föreningarnes verk¬
samhet, och slutligen, att beväringsexercisen skedde inom skarpskytte-föreningarne.
Jag eger icke sakkännedom för att angifva de mera detaljerade bestäm¬
melser, som erfordras, men en brinnande kärlek till mitt fädernesland och en
sann förtröstan till vår upplyste och folkkäre Konungs nitälskan för allt hvad,
som kan bidraga till fäderneslandets trygga utveckling, uppmanar mig att vörd-
samligen föreslå,
“att Rikets Ständer ville för sin del bifalla de grunder för skarpskytte-
idéens realiserande, jag här ofvan framställt samt för sådant ändamål
anvisa erforderliga medel; men uti skrifvelse till Kongl. Maj:t under¬
dånigst anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes deråt gifva Sitt bifall samt
utfärda de för skarpskytte-idéens utförande erforderliga bestämmelser.®
Om remiss till vederbörligt Utskott af denna motion anhålles vördsamligen.
Stockholm den 8 November 1865.
Sv. Hansson,
från Östergötlands län.
No 3§.
Af Sven linusson från Ostergötlands län, om ändring af allmänna
lagens stadganden, beträffande tiden för Härads-rätts sam¬
manträdande, m. m.
Den oerhördt långa tid, som i de flesta fall åtgår, för att få slut på en
rättegång vid Härads-rätt, är alltför nogsamt känd, för att af mig behöfva med
exempel ådagaläggas. Härads-rätterne med sina ordinarie sammanträden, en, två,
men högst tre gånger om året, äro en för nuvarande stora kommersiela och in-
dustriela utveckling alltför otymplig inrättning, som sedan länge öfverlefvat sig
sjelf; och icke heller är det stort bättre bevändt med Härads-rättens samman¬
sättning. Månne det icke är en oafvislig och rättmätig fordran för landsbygdens
innevånare, ja, kanske icke heller minst för stadsbon, att få rättegångsväsendet på
landet så ordnadt, att parter och rättssökande kunna hafva utsigten att få sina
54 Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 38.
tvisfcigheter slitna och öfriga rättsangelägenheter ombesörjda utan att städse befara
att få besanna det gamla ordspråket, “medan gräset gror, dör kon.“
Att åter tolf bönder, utgörande Härads-nämnd, fordras för att öfverrösta
häradshöfdingen, mången gång en ung, oerfaren domare, vid skiljaktiga meningar,
tycks icke öfverensstämma med tidens kraf och den rigtning lagstiftningen tagit.
Yår nya strafflag, som lägger så stor magt i domstolens hand att bestämma
böter från 5 ä 10 till 1,000 R:dr, ja böter, fängelse eller fästningsstraff för samma
brott, bevisar att man vid bestraffningen mera tänkt på brottets inre karakter
och motiverna för detsamma, än den åstadkomna skadans storlek, som oftast är
beroende på en för den brottsliges vilja och uppsåt ren slump. Men för tillämp¬
ning af denna på rättvisa och billighet byggda lagstiftning tages, så synes det åt¬
minstone mig, mindro i anspråk juridisk klyftighet än ett oförvilladt och sundt
omdöme, som alltförväl kunna uppsökas bland Sveriges allmoge nu för tiden.
Ehuru min erfarenhet icke sträcker sig till arbetsordningen och sammansätt¬
ningen af rikets högre domstolar, befarar jag likväl icke, att det inre samman¬
hang, som torde böra finnas emellan landets öfver- och underdomstolar skulle
komma att rubbas genom förändring af Härads-rätterne i nedanupptagne syfte
och vågar jag derföre vördsamligen föreslå,
att Rikets Ständer mätte för sin del i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t måtte täckas genom sakkunnige män låta utarbeta, för att
Rikets näst församlade Ständer föreläggas, förslag till ändring af all¬
männa lagen och Rättegångs-Balken i de delar, den rörer Härads-rätt,
och att Rikets Ständer dervid uttalade den önskan, att i stället för or¬
dinarie ting blifva bestämda rättegångsdagar, en, två eller flere i hvarje
eller hvarannan månad, allt efter göromålens myckenhet; att, nämndens
antal nedsättes till högst sex, som vid kommunalstämma väljas utan
afseende på stånd, klass eller förmögenketsvilkor på bestämd tid; att
häradshöfdingen eger högst tre och nämnden hvardera en röst vid skilj¬
aktiga meningar; att Rätten är domför med ordföranden och tre nämnde¬
män, då alla äro om beslutet ense; att Rättens beslut, så vidt möjligt
är, genast och innan Rätten åtskiljes, afkunnas samt till parten, om
så äskas, utlemnas; men att protokoll och beslut skola ovilkorligen sed¬
nast åtta dagar efter beslutet varda utskrifne och för parterne till¬
gänglige.
Jag anhåller att denna min motion må till vederbörligt Utskott remitteras.
Stockholm den 8 November 1865.
Sv. Hansson,
från Ostergötlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 39.
55
,%:o 39.
Af Josef Smedberg från Elfsborgs län, om anslag till upprens¬
ning af vattendraget från Arfvidstorp till sjön Kalf ven, m. m.
Som jordbruket inom vårt land är en hufvudnäring samt inom min ort
numera, sedan husslöjd och andra binäringar till följd af missgynnande konjunk¬
turer nästan afstadnat, utgör allmogens enda inkomstkälla, hvilken under sednare
tider allt mer tillvunnit sig uppmärksamhet genom upplysningar och erfarenhet,
att medelst vattenafledningar bringa jord, som lider af öfversvämningar, till högre
kultur och bördighet. Den uppmuntran dylika företag åtnjutit och de fördelar,
som derigenom blifvit beredde såväl den enskilde som det allmänna, hafva haft
till följd, att man äfven inom Kinds härad kommit att fästa uppmärksamheten på
de större vattendrag, som inom denna ort hålla större jordrymder i ett vatten-
dränkt tillstånd och derigenom omöjliggör desammas bringande till någon serdeles
bördighet.
Det vattenledningsföretag, som härmed underställes Rikets Ständers pröf¬
ning, afser utöfning af qvarnverken vid Arfvidstorp samt upprensning af såväl
vattendraget derifrån till sjön Kalf ven som Spångån och Klägghultsån, af hvilka
den förstnämnde sammanbinder sjöarne Kalfven och Fegen, belägna inom Kalfs
socken och Kinds härad; och då af de till Kongl. Maj:t i underdånighet insända
undersökningshandlingar jemte karta och kostnadsförslag inhemtas, att den jord,
som genom afledningslöretaget vinner förbättring, uppgår inom Kinds härad och
Kalfs socken till 817 tunnland 12 kappland med ett förbättringsvärde af 77,809
R:dr 45 öre, utom strandvinst vid Fegen till 227 tunnland 8 kappland, uppskattade
till 5,158 R:dr 15 öre, samt inom Årstads härad i Hallands län 16 tunnland 12
kappland med ett väfde af 1,426 R:dr 25 öre, och strandvinst 10 tunnland 8 kapp¬
land med ett värde af 362 R:dr 50 öre; och att kostnaden för vattendragens
upprensning uppgår till 51,179 K:dr 30 öre, hvartill kommer lösen för Arfvids-
torps vattenverk och fiske, enligt laga värdering 18,238 R:dr 70 öre, eller samman-
lagdt 69,418 R:dr Riksmynt.
Utom hvad ofvan blifvit anfördt, får jag tillika fästa Rikets Ständers upp¬
märksamhet derpå, att då Kalfs socken i likhet med öfriga delen af Kinds härad
har en mindre fruktbar jordmån, som för närvarande icke framalstrar hvad som
erfordras för folkets nödvändigaste behof, har man hoppats att genom detta vatten-
afledningsföretag, hvarigenom tillfälle yppas att odla och bearbeta en större jord¬
rymd af bättre beskaffenhet, kunna bereda en lyckligare framtid åt denna allmoge,
som, under det den förut från andra orter måst hemta större delen af sina lef-
nadsförnödenheter, efter lyckligt fullbordande af ofvanberörda företag torde sjelfva
fylla sina behof. Det torde icke heller böra lemnäs oanmärkt, att, utom den direkta
fördel företaget medförer, de inom denna ort härjande frostskador, hvilka så ofta
56
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 40.
qväfva jordbrukarens mest gynnsamma förhoppningar, genom markens befriande
från vattenstånd skulle förmildras och hämmas.
Detta, sorn det synes, för orten i framtiden gynnsamma företag, tog sin
början redan år 1857, men har sedan genom intriger å vattenverksegarnes sida
medelst en kostsam rättegång uppehållits tills i Maj månad förlidet år, då Kongl.
Maj:t genom nådig dom fastställde Underrätternes beslut, hvilka alla gillat före¬
taget.
Sedan Kongl. Maj:ts dom i ärendet fallit, hafva en del jordegare måst an¬
skaffa enskilda lån till inlösen af vattenverken samt påbörjande af upprensningen
af ån jemte flera mindre kanaler, men se sig nu urståndsatte att fullborda det
med framgång började arbetet i brist af penningar, som inom orten ej kunna på
något vilkor anskaffas, hvarföre man vågar påräkna Statens mellankomst, ty utom
det skulle ej allenast företaget afstadna utan flera jordegare, som utsatt sig för
redan nedlagda kostnader, totalt ruineras.
Med anledning af alla dessa omständigheter vågar jag vördsamt anhålla och
föreslå:
att Rikets Ständer måtte till upprensning af vattendraget från Arfvids¬
torp till sjön Kalfven, samt Spångån och Klägghultsån, af hvilka den
förstnämnda sammanbinder Kalfven med sjön Fegen, belägna inom Kinds
härad, äfvensom för utrifning af vattenverken vid Arfvidstorp, bevilja
ett statsbidrag motsvarande tvåtredjedelar af kostnadsförslaget, med
46,278 R:dr Riksmynt, hvaraf en viss andel torde lemnäs som anslag
utan återbetalningsskyldighet och det öfriga såsom lån på de vilkor,
som Rikets Ständer komma att för dylika företag vid denna riksdag
bestämma.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
J. Smedberg,
från Elfsborgs län.
H o 40.
Af Per Olof Hörnfeldt från Wester-Norrlands län, om anslag af
allmänna medel för anläggning af väg mellan Björna kyrka
i nämnda lån och Fredrika kyrka i Westerbottens län, m. m.
Den af mig vid sistlidne riksdag framstälda begäran om beviljandet af
statsanslag för ny vägs upptagande emellan Fredrika kyrka i Westerbottens och
Björna
Motioner i Bonde-Stdndet 1865. N:o 40.
Björna kyrka i Wester-Norrlands län, blef, ehuru Stats-Utskottet, dit ifrågavarande
motion remitterades, ej kunde underkänna nyttan och det verkliga behofvet af den
föreslagna vägen, likväl af så väl Rikets Höglofliga Ständer, som bemälda Utskott
tillsvidare afstyrkt, emedan en likaledes föreslagen väganläggning emellan Öhrträsk
socken och Fredrika kyrka ansågs i första rummet böra^hugnas med statsanslag,
helst Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westerbottens län,! af lätt begripliga
skäl, upplyst “att vägahläggningen emellan Öhrträsk, Fredrika och Åsele företrä¬
desvis vore af vigt.“
Att här inlåta sig i pröfning om företrädet af den ena eller andra af ofvan¬
nämnda väganläggningar, har icke varit min mening, och kan så mycket mindre
komma i fråga, som Rikets Ständer redan beviljat anslag för den ena — nemligen
Öhrträsk-Fredrika-vägen —, men då behofvet al väganläggning emellan Fredrika
och Björna kyrkor torde vara minst lika nödvändig som den emellan Öhrträsk
och Fredrika, samt Stats Utskottet vid sistlidne riksdag icke kunnat underkänna
detta behof; och härtill kommer, att ifrågavarande väganläggning ej allenast skulle
bereda de af fyra på hvarandra följande missvextår utarmade innevånarne en ar¬
betsförtjenst, som de i annat fall nödgades till sitt lifs uppehälle söka på aflägs-
nare orter, utan ock för framtiden i ej ringa mån bidraga till landets kultur, så
vågar jag med åberopande af de motiver, som finnas anförda uti den af mig vid
sistlidne riksdag under N:o 41 till Bonde-Ståndet ingifna motion vördsamt
föreslå,
att Rikets Höglofliga Ständer måtte till förenämnda, af behofvet i hög
grad påkallade väganläggning emellan Björna kyrka i Wester-Norrlands
och Fredrika kyrka i Westerbottens län anvisa ett understöd af all¬
männa medel utan återbetalningsskyldighet, motsvarande det af Kongl.
Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader för bemälda företag
tillstyrkta, eller 100,000 R:dr R:mt, under vilkor att ortens väghållnings-
skyldige innevånare utan vidare statsbidrag anlägga och framdeles un¬
derhålla sagde väg.
Plan och kostnadsförslag, som äro af länsstyrelsen till Kongl. Maj:t in¬
sända, torde ifrån vederbörande Stats-Departement blifva Utskottet tillhanda¬
håll ne.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott ankålles vördsamligen.
Stockholm den 8 November 1865.
P. O. Hörnfeldt,
från Wester-Norrlands län.
Bill. till R. St. F'ot. 1865 $ 1866. 11 Sami. 4 Afd.
8
58
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 41.
M:o 41.
Af Per Olof Hörnfeldt från Wester-Norrlands län, om ändring af
10 Icap. 1 § Giftermåls-Balken.
Då jag vid sistlidne riksdag väckte förslag om ändring i 10 kap. Giftermåls-
Balken, skedde detta ingalunda i afsigt att, på sätt Lag-Utskottets betänkande
N:o 26 för samma riksdag gifver vid handen, “snarare göra ett steg tillbaka än
framåt", utan var och är anledningen, dels den att, på sätt jag i min motion vid
sistlidne riksdag sökt tydliggöra, förekomma split och tvister inom familjen, hvilka
oftast ej lemna annat resultat än att familjens bästa egendom, dess endrägt och
inbördes kärlek, skamlöst sköflas, dels ock trodde jag, och vågar till och med
ännu tro, att en förändring i ofvanberörda kapitel skulle vara af behofvet, högt
påkallad.
Att tidsandan — jag ber om förlåtelse att jag kommit att begagna detta
ord — härutinnan icke delar min åsigt, är icke endast möjligt utan till och med
troligt, hvadan jag således bort nöja mig med det svar, hvarmed Lag-Utskottet
vid sistlidne riksdag affärdade min motion i samma fråga; men äfven med anta¬
gande att denna min motion skulle komma att dela samma öde som dess före¬
gångare, hoppas jag, dels att Utskottet närmare redogör för de i Betänkandet
N:o 26 under sistlidne riksdag anförda orden: “det synes nemligen som om vid
en i framtiden möjligtvis skeende förändring i ifrågavarande stadgande lagstift¬
ningen komme att gå i en rigtning, alldeles motsatt den, som motionärens förslag
utvisar11, dels ock att, om mitt förslag äfven nu skulle underkännas, det likväl,
som många af dess föregångare, med hvilka det har en ej ringa slägtskap, slut¬
ligen skall vinna representationens bifall.
På ofvan anförda skäl och med åberopande af dem, som finnas andragna
uti den af mig vid sistlidne riksdag under N:o 370 till Hedervärda Bonde-Ståndet,
ingifna och till Lag-Utskottet remitterade motion, får jag föreslå,
att, med upphäfvande af öfrige stadganden i 10 kap. Giftermåls-Balken
1 § af samma kap. hädanefter måtte erhålla följande förändrade ordaly¬
delse: när man och hustru äro sammanvigda, då eger hvardera giftorätt
till hälften i såväl den lösa som fasta egendomen i boot.
Om remiss till Höglofliga Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
P. O. Hörnfeldt,
från Wester-Norrlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:is 42—44.
59
\:o 49.
Motionen ingifven den 8 November, men af motionären återkallad den 11
samma månad.
H:o 43.
Motionen ingifven den 8 November, men af motionären återkallad den 11
samma månad.
No 44.
Af Johannes Andersson från Skaraborgs län, orri ändring af
Kongl. Förordningen den 21 December 1857, om egors fre¬
dande mot skada af annans hemdjur samt om stängsel-
skyldighet.
Såsom en följd af planläggningen vid laga skifte inträffar ofta på flera
ställen att delegaren i skifteslaget får sin betesmark så belägen, att väg till den¬
samma blifver utlagd öfver andra delegares egoområde, der hjordarne dagligen
måste drifvas fram och åter, genom hvilken omständighet skada ofta förorsakas
på såväl åker som äng; och som i nu gällande stängselförordning af den 21 De¬
cember 1857 icke finnes bestämdt af hvem stängselskyldigheten vid dessa här-
ofvan antydda ofördelaktiga omständigheter bör utgöras, får jag, till förekommande
60
Motioner i Bonde-Ståndet. N:o 45.
af de tvistigheter och många rättegångar, som genom dessa olägenheter uppstå,
härmed vördsamt föreslå:
l:o att i stängselskyldigheten vid sådan väg, som blifvit lagd öfver annans
hemman, och hvilken af flere hemmansegare begagnas dagligen, skola
desse taga lika del efter hemmantal;
2:o att, såvida sådan väg är lagd i egoskillnad, skola hvardera utaf de hem¬
mansegare, som jord å ömse sidor hägnaden ega, deltaga uti hälften af
densammas kostnader och den andra hälften delas efter hemmantalet
emellan dem, som vägen bruka och begagna.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles vörd¬
sammast.
Stockholm den 8 November 1865.
Johannes Andersson,
från Skaraborgs län.
Äf:0 15
Af Sven Nilsson från Christianstads län, om ändring af 2 § /
mom. af i 842 års Folkskolestadga, och 23 § i Kongl. För¬
ordningen den 21 Mars 1862, i fråga, om kyrkoherdes rät¬
tighet att vara ordförande i skolråd.
Det är en allmän erfarenhet, att de institutioner, som fått utveckla sig med
möjligaste största frihet och utan hinder af inskränkande stadganden, hafva nått
mesta fullkomlighet och utöfvat mest välgörande verkningar; hvaremot föreskrifter,
— fastän i all välmening gifna - - som tvingat eller berättigat personer till be¬
fattningar, för hvilka de ej haft samma goda vilja, samma nit och möjligen ej
heller samma förmåga som andra, hvilka ej fått dem emottaga, alltid måst utöfva
en förlamande inverkan, skadlig i samma mån som befattningen varit vigtig, hvil¬
ken blifvit beklädd af en, till följd af samhällsställning, dertill berättigad.
Om något exempel behöfves, för att visa riktigheten af dessa satser, så
kan åberopas erfarenheten om det förbätträde skick, hvari fattigvården i riket
blifvit försatt, sedan den öfverlemnades åt kommunernas egen fria omtanke, jemförd
med folkskolans allmänt öfverklagade tillstånd och verksamhet, ehuru stadgan om
denna är något äldre än den nya ordningen för fattigvården.
Man har volat finna orsaken till folkskolans lägervall ömsom i församlin-
garnes likgiltighet derför och ömsom i det till ordförander i skolstyrelserna be¬
stämda presterskapets försummelse af detta höga och magtpåliggande kall. Ja,
Motioner i Bonde-Ståndet 1H65. N:o 45.
61
man har icke sällan hört påståendet att presterskapet, i stället att befrämja folk¬
undervisningens framsteg, velat lägga hinder derför. Här är icke stället att un¬
dersöka, huruvida den ena eller den andra af dessa beskyllningar är mest sann,
men jag tror att de något hvar innebära sanning och att båda parterne böra er¬
känna sina fel samt vara angelägna om deras undvikande för framtiden. Detta
synes mig kunna ske, till en del åtminstone, genom upphäfvande af de föreskrifter
i 2 § 1 mom. af 1842 års Folkskolestadga och 23 § i Kongl. Förordningen den 21
Mars 1862, om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, som bestämma att
kyrkoherden, eller den prestman hans ställe företräder, skall vara sjelfskrifven
ordförande i skolrådet. Det har förefallit mig som, genom upphörande af detta
tvång eller denna företrädesrätt — huru man under särskilda förhållanden må
vara berättigad nämna det — med den lemnade valfriheten mera lifaktighet skulle
uppstå inom folltskolestyrelsernas verksamhet, Om församlingen egde frihet välja
ordförande likasom ledamöter i sitt skolråd, så upphörde anledningen att för
brister, möjligen härledande sig från dess egen likgiltighet, skjuta skulden på
prestens afvoghet mot folkskolan. Vore presten en varm skolvän, hvars plats
såsom ordförande i skolrådet icke kunde ersättas med någon lämpligare, så torde
sällan, om någonsin, inträffa att han icke dertill erhölle församlingens val. Jag
föreställer mig likväl att presten, om han vill, skall kunna verka minst lika myc¬
ket för folkskolans och folkbildningens bästa, utan att bekläda ordförandeplatsen
i skolrådet som på densamma, såvida han, såsom nu finnes stadgadt i afseende
på fattigvården, vore anvisad att, sin embetspligt likmätigt, såsom ledamot del¬
taga i skolrådets beslut, då han funne behofvet det påkalla. Ser man på förteck¬
ningen öfver de åligganden, som skolrådet har sig förelagda, så finner man att en
betydlig del utgöres af ekonomiska eller s. k. förvaltningsbestyr, och om det ej
kan påstås, att sådana verkställas bäst af presten oller böra företrädesvis upptaga
hans tid eller omtanke, så lärer det väl medgifvas att det vore en fördel, om han
blefve befriad från dem. Hvad sjelfva undervisningen vidkommer, så, under för¬
utsättning att han derför nitälskar, kan han icke annat än, både i och med sitt
embete samt genom sin högre bildning, utöfva en välsignelserik verksamhet. Men
saknar han denna nitälskan, denna så att säga inre eld, som både värmer och ly¬
ser, då bör han ej blott för sitt embetes skull innehafva en plats, som det rättare
må tillkomma det allmänna förtroendet att besätta.
Vare långt ifrån mig att påstå, det folkskolan icke har många vänner
bland församlingslärarne, hvilkas gagnande verksamhet lika litet kan förnekas
som den kan undvaras eller blir obegagnad; men jag vågar icke tro att dessas
antal är så stort, att man derför får antaga att presterskapet, såsom sådant, fram¬
för andra samhällsklasser tagit i den tyngsta ändan, för att lyfta folkundervisnin¬
gen till den höjd, som tiden kräfver och hvartill man bör sträfva att bringa den.
Om den under sednare åren föranstaltade inspektionen öfver folkskolan är nyttig
och nödvändig för dess förbättring och lyftning, hvilket torde få antagas såsom
erkänd sak; så har man någon ledning för bedömande af nitet för skolan, då man
ser huru olika samma inspektion blifvit befrämjad. I detta fall förtjenar åter¬
kallas i minnet behandlingen sistlidne riksdag, i de särskilda Stånden, af Stats¬
utskottets utlåtande N:o 139, punkten 69, mom. f., deri Utskottet föreslog, “att
med bifall till hvad Kongl. Maj:t. i berörda hänseende föreslagit, till arfvoden och
resekostnader för folkskoleinspektörer, bevilja 30,000 R:dr årligen, att på åttonde
hufvudtitelns ordinarie stat uppföras, med underdånig anhållan det inspektionen
måtte så ordnas, att, der icke särskilda hinder möta, hvarje folkskola måtte i ali-
62
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 46.
mäuhet en gång om året besökas samt inspektörernes berättelser måtte blifva på
allmän bekostnad tryckta, för att till samtlige konsistorier och skolstyrelser i
riket utdelas. “ Detta bifölls af två Stånd och ett beslöt, med någon ändring, att
anvisa 45,000 R:dr för inspektionens verkställande samt inbjöd Med-Stånden att
sig derom förena; hvaremot Högvördiga Presteståndet, med endast 19 röster mot
13, biföll föreskriften om tid för inspektionens verkställande och i öfrigt beslöt, i
stället för hvad Utskottet i den delen föreslagit, “att ett sammandrag af inspek-
törernes berättelser måtte hvart tredje år tryckas på statens bekostnad och till
samtlige konsistorier och skolstyrelser i riket utdelas1'. Som man ser, innehöll
Stats-Ut.skottets af tre Stånd hufvudsakligen bifallna förslag icke allenast bestäm¬
melser för inspektionens verkställande, utan jemväl sådana föreskrifter, hvarigenom
inspektörernes verksamhet skulle komma under allmänhetens kontroll. I fråga
om tiden för inspektionen biföll det Högvördiga Ståndet med obetydlig pluralitet,
men i fråga om kontrollen deröfver skiljde det sig från Stats-Utskottet och Med-
Stånden.
Som jag tror att ingen samhällsklass kan tillmäta sig något öfvervägande
nit om folkskolan och folkupplysningen framför alla andra, eller gifva anledning
till större förhoppningar för framtiden om vård af denna för nationen högst magt-
påliggande angelägenhet; så anser jag att alla böra hafva lika rätt och pligt till
ordförandeplats i skolråd och vill derföre vördsamt föreslå sådana förändringar
i härför gällande stadganden,
l:o att skoldistrikt eller församling må ega lika fritt val af ordförande som
af ledamöter i skolråd;
2:o att kyrkoherden eller den prestman, som hans ställe företräder, om han
än icke är vald till ordförande eller ledamot i skolråd, sin embetspligt
likmätigt, bör såsom ledamot deri deltaga, då han finner behofvet det
påkalla; och
3:o att den i 6 § 2 mom. af 1842 års Folkskolestadga gifna föreskrift, om
ordförandes högre rösträtt vid skollärareval, varder upphäfd.
Anhålles om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 8 November 1865.
Sven Nilsson,
från Christianstads län.
IV o 40.
Af Sven Missou från Christianstads län, om vissa ändringar i
Kongl. Förordningen den 34 September 186'/, angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom.
Vid sistlidne riksdag väcktes många motioner, innehållande förslag till mer
eller mindre genomgripande förändringar i Kongl. Förordningen den 24 Septem¬
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 46.
63
ber 1861, angående tillsyn å förvaltning af omyndigs egendom. Lag-Utskottet
föreslog ock i Betänkande N:o 32 åtskilliga ändringar uti berörda nådiga Förord¬
ning, men detta Betänkande blef hos de särskilda Riks-Stånden dels afslaget, dels
bifallet och dels återremitteradt, hvarefter Utskottet uti nytt Betänkande N:o 86,
afgifvet den 12 November 1863, vid öfvervägande af hvad som förekommit fann
de i frågan uttalade meningar sins emellan så stridiga, att någon sammanjemk-
ning icke utan de största svårigheter lät sig verkställa samt föreslog, att föreva¬
rande fråga måtte för den riksdagen förfalla, hvilket den ock ganska riktigt gjorde.
Efter ett sådant föregående har man ej anledning hoppas stora förändringar
uti ifrågavarande nådiga Förordning, men då jag ej åsyftade sådana med min motion
vid sistlidne riksdag, och jag nu, för att vinna endast någon liten, vill föreslå
ännu mindre förändring, tager jag mig friheten fästa Rikets Ständers uppmärksam¬
het på ett stadgande, hvilket åstadkommer rätt mycket besvär, som kan undvikas
utan att den åsyftade kontrollen minskas.
Uti 4 § af förutnämnda nådiga Förordning föreskrifves, att förmyndare skall
å bestämd tid till Rättens ordförande eller den, som å Rättens vägnar handlingar
emottaga bör, inlemna summariskt utdrag af sin upprättade förmyndareräkning,
försedt med till räkningens granskning utsedde gode mäns påskrift. Emedan en
hvar inser och många erfarit det, behöfver jag blott gifva en antydan om det
ofantliga besvär det måste åstadkomma att för hvarje förmynderskap i riket, stun¬
dom på långa, afstånd, aflemna ett sådant sammandrag, den betydande kostnad,
som måste drabba de omyndige, om förmyndarne begagna sin rätt att sådan af¬
räkna, och den tidspillan det måste orsaka vederbörande domare att ordna alla
dessa vid olika tillfällen inkommande sammandrag samt jemnföra dem med för-
mynderskaps-förteckningen, för att utröna, huruvida alla förmyndare lemnat räk¬
ning.
Detta besvär kan helt och hållet skiljas från förmyndarne och högst betyd¬
ligt lättas för domrarne, om gode männens ökades ganska litet, det vill säga, om
desse, hvar för sitt område, upprättade förteckning öfver inkomne och uteblifue
räkningar samt insände denna förteckning till domaren. Anmärker någon här¬
emot, att gode männens göromål härigenom skulle för mycket ökas, så vill jag
svara, att de hafva ersättning för sina göromål, och att denna förökning blefve
så obetydlig, att den ej bör tagas i synnerlig beräkning mot det besvär, hvarifrån
förmyndare befriades, och den lättnad, som uppkomme i domarens arbete. Insän¬
dandet af en förteckning är nästan intet besvär, och föreläggandet att föra en
sådan tror jag ej heller leder till mycken förökning i gode männens arbete, ty de,
som vilja med nit fullgöra sitt vigtiga uppdrag, lära icke underlåta att för egen
lättnad och reda upprätta en sådan förteckning. Endast för de försumlige blefve
det en, under sådane förhållanden högst nödig, tillökning i deras göromål, en till¬
ökning, som derjemte skulle bereda domaren, under hvars högsta vårdnad förmyn¬
derskap stå, tillfälle att kontrollera gode männens utöfning af deras befattning.
På här anförde grunder vill jag vördsamt föreslå sådana förändringar i
härför gällande stadganden,
l:o) att förmyndare befrias från skyldigheten att inlemna summariskt sam¬
mandrag af förmyndare-räkning till Rättens ordförande eller den, som å
Rättens vägnar handlingar emottaga bör; och
2:o) att i stället gode mäunen, som hafva tillsyn å förmynderskap, föreläg¬
gas att årligen å bestämd lämplig tid till Rättens ordförande eller den,
som å Rättens vägnar handlingar emottaga bör, ingifva förteckning
64 Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 41.
öfver aflemnade och uteblifna förmyndareräkningar; börande den för¬
teckning upptaga hvarje myndlings behållning i löst och fast enligt de
lemnade räkningarne.
Jag anhåller om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 8 November 1865.
Sven Nilsson,
från Christianstads län.
Af Sven Nilsson från Christianstads län, angående, ändring uti
Kongl. Förordningen den 11 Juni 1862, angående allmänt
ordnande aj presterskapets inkomster.
Uti Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862, angående allmänt ordnande af
presterskapets inkomster, stadgas i § 3, mom. 2, att vid den stämma, som af sär¬
skild prestman hålles, “sedan tillförlitlig uppgift å de löneinkomster, hvaraf pre-
sterskapet är i åtnjutande, blifvit lemnad af kyrkoherden eller den tjensten för-
rättar“, skall församlingen föreslå såväl aflöningsbeloppet som dess fördelning.
Detta stadgande måste alltid åstadkomma svårighet och stundom grundlägga orätt¬
visa för församlingen. På dot sätt och efter de grunder, som aflöningen till vårt
presterskap utgår, lärer det vara högst sällsynt att någon församling vet hvad lön
dess presterskap har, förr än den på en sådan stämma blifver upplyst derom;
och det vore mycket begärt af en enskild, att han, omedelbart efter en sålunda er¬
hållen uppgift, skulle göra ett, klokt och rättvist förslag om aflöningsbelopp och
fördelning; men att fordra det af en menighet, hvari finnas många viljor, mångå
åsigter och många beräkningar, som höra sammanjemkas, innan så vigtiga beslut
fattas, det är att fordra en omöjlighet. Om församlingen hade något rådrum,
sedan den fått kännedom om uppgiftens innehåll, för öfverläggning till sitt beslut,
så skulle detta otvifvelaktigt, i de aldra flesta fall, blifva bättre än det nu kan
åstadkommas, och den tid, som åtginge till granskning af uppgiften, mer än åter¬
gäldas genom klokare och ändamålsenligare förslag, att icke tala om obehaglig¬
heten af de tvister, som uppkomma derigenom, atttillfälle ej lemnats för öfver-
läggningar och ömsesidiga medgifvanden församlingsmedlemmarne emellan.
Ett annat och ännu betänkligare fel vidlåder det här ofvananförda stad¬
gandet; ty ett stort fel måste det vara, då en löntagare anvisas att, utan kontroll
öfver riktigheten, lemna uppgift å sina löneinkomster för att lägga till grund vid
dessas
V
Motioner i Bonde-ätandet 1865. N:o 47.
65
dessas reglering. Det fordras sannerligen mera oegennytta och rättskänsla än som
kommit på de flestas, till och med prestens lott, att samvetsgrannt och rätt upp¬
rätta en sådan förteckning, så att den ej lutar till nästans förfång. Grannlagen-
heten borde afhålla vederbörande från göromål, deri de äro så uppenbart jäfviga,
men jag har ej funnit denna grannlagenhet i vår ort, utan hafva de, då lagen
lemnat dem rätt dertill, ansett sig oförhindrade sjelfva förteckna sina löneinkom¬
ster. Jag har haft tillfälle deltaga i sådana löneregleringar och dervid funnit upp¬
gifter, lemnade af tillförordnad prestman, vittnande om den bästa vilja att göra
så rätt i mensklig förmåga står, men jag har ock sett och pröfvat sådana öfver
aflemnarens egna inkomster, så beskaffade att jag ej bör eller vill karakterisera
dein, derföre att jag ej lämpligen kan använda fullt betecknande uttryck.
Emedan det icke är möjligt för församlingen att vid kyrkostämma genast
rätta alla felaktigheter, som kunna finnas uti den uppgift, som då lemnäs på pre¬
sterskapets inkomster och som någon tid jemväl fordras för öfverläggning
till förslag om aflöningsbelopp och fördelning, vill jag vördsamt föreslå sådan för¬
ändring uti ofvananförda lagrum:
l:o att uppgift, som skall ligga till grund vid reglering af presterskapets
inkomster, bör upprättas, antingen af dertill förordnad ojäfvig prestman,
eller, om den upprättas af kyrkoherden eller den, hans ställe företräder,
ett af församlingen valdt ombud må dervid biträda; och
2:o att denna uppgift bör vara tillgänglig, antingen i sockenstuga eller
å annat lämpligt allmänt ställe inom församlingen, i minst årta dagar
före den stämma, hvarå församlingen skall afgifva förslag om aflönings¬
belopp och fördelning.
På samma gång jag öfvcrlemnar detta förslag till Rikets Höglofliga Stän¬
ders bepröfvande, bör jag fästa uppmärksamhet vid stadgandet i lita mom. af
ofvan åberopade §, att reglering af presterskapets löner skall ske så fort sig göra
låter, hvaraf följer att, om den af mig föreslagna förändring skall lända till någon
rättelse, så bör den snart vidtagas och icke uppskjutas till dess förordningen i några
år blifvit tillämpad, emedan regleringarna fortgå och det vore utan ändamål att
förändra grunden för dem, sedan de blifvit verkställda.
Jag anhåller om remiss lill vederbörligt Utskott.
Stockholm den 8 November 1865.
Sven Nilsson,
från Christianstads län.
Bih till K. St. Brot. 1865 <$- 1866. 11 Sami. 4 Afd.
9
66
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 48.
%:« 4&i.
Af Sven Nilsson från Christianstads län, angående förändring af
den rusthållare nu åliggande rustning sskyldighet.
För att om möjligt berecia en stor del af mina komitenter någon lättnad
nti den för dem allt för mycket betungande rustningsskyldigheten, väckte jag vid
sia t lid ne riksdag motion, som, jemte annat, innehöll begäran, “att Staten, emot
en billig ersättning från rusthållen öfvertager rustningsskyldigheten i Skåne, med
undantag af karlens lega och lön samt hästens anskaffande och underhåll.“
Uti Betänkande N:o 7 besvarade Sammansatta Stats- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottet denna, jemte flera i samma syftning väckta motio¬
ner. För att hafva frågan så klar och enkel som möjligt, vill jag af Utskottets
betänkande endast anföra: “att Utskottet ej tvekade att uttrycka elen mening, att
ej blott en fördel skulle beredas de rustande, utan äfven en båttre beklädnad för
truppen kunde anskaffas, om Kongl. Maj:t och Kronan, mot af rusthållarne lemnad
full kontant ersättning, öfvertoge anskaffandet och underhållet af alla bevärings-
beklädnads- och utredningspersedlar vid samtliga rusthållsregementen, dock alltid
under förutsättning, att persedlarne, vid första öfvertagandet, aflemnades i kom¬
plett skick." Utskottet ansåg “emedlertid något skäl icke förefinnas, föranledande
dertill, att Statsverket skulle härutinnan gå de skånska rusthållarne tiil mötes
och genom sin mellankomst söka bereda dessa en förmån, som ej äfven komme
öfriga rustande i riket tillgodo;" och då motionerna endast afsåge förhållandet i
Skåne, derutöfver Utskottet ej trodde sig grundlagsenlig! kunna utsträcka sitt
yttrande, fann det sig uödsakadt hemställa, det motionerna ej måtte till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Utaf hela Sveriges beridna kavalleri, uppgående, enligt statistiskt samman¬
drag af indelningsverket af C. Grill till 3,705 man, utrustar Skåne ensamt 2,000
man, således mer ån hela den öfriga delen af riket; och enligt komiterades un¬
derdåniga Betänkande N:o 1, afgifvet den 12 Maj 1865, angående landtförs varet,
pag. 126 och pag. 139, äro i nio serskilda län 3,000 nummer afsutne emot vakans-
afgift, hvarigenom de rustande beredas en årlig vinst af icke mindre än 375,000
R:dr, en summa, som är mer än tillräcklig att underhålla 500 matt värfvadt
kavalleri.
Under sådana förhållanden vore det väl icke utan allt skäl, om statsverket
ginge de skånska rusthållarne något till mötes och beredde dem en lindring, som
ändock icke kunde komma i jemförlighet med den, som kommit rusthållarne i
andra provinser till del; men som rustningsskyldigheten, hvar den finnes och
utgöres, är mera betungande än något annat onus och det således är skäl att
söka bereda lättnad öfverallt deri, vill jag vördsamt föreslå,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 49.
(37
l:o att Staten mot en afgift från rusthållet), öfvertager rustningsskyldig-
heten i Skåne med undantag af karlens lega och lön samt hästens an¬
skaffande och underhåll, mot förbehåll, att rusthållarne aflemna bevä-
ringsbeklädnads- och utrednings-persedlar i komplett skick, och
2:o att enahanda förmån må komma öfriga rustande i riket tillgodo, derest
de vilja sig deraf begagna.
Anhålles om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 8 November 1865.
Sven Nilsson,
från Christianstads län.
M:o 49.
Af Jöns Rundbäck från Göteborgs län, angående förstärkning af
Allmänna Diskontfonden, m. rn.
Inom vårt land torde för närvarande få frågor vara värda att mera
beaktas och behjertas än den för handen varande penningeställningen. Uti alla
landsorter, i allmänna och euskilta lifvet är ock den allmänna penningeförlägen-
heten ett föremål för allvarliga öfverläggningar och bekymmer. Att äfven Rikets nu
församlade Ständer åt denna vigtiga angelägenhet skola egna all möjlig uppmärk¬
samhet, derom kan man vara förvissad. Svårast torde dock vara att finna på
en lämplig utväg, huru den kända förlägenheten skall kunna afbjelpas. Då svå¬
righeten emellertid ej bör hindra försöket, så vågar undertecknad härmed fram¬
ställa ett förslag, hvilket jag hoppas skulle, om det vinner önskad framgång, i
åtminstone ett det mest brydsamma fall afhjelpa penningebristen.
Förslaget afser helt enkelt att bisträcka vår moder-näring med mera
rörelsekapital genom Allmänna Diskontfonden, som för detta ändamål borde för¬
stärkas.
Innan jag emellertid går att vidare utveckla detta förslag, vill jag förut-
sånda en del anmärkningar om orsakerna till den på landsbygden varande krisen,
öfver de åtgärder man vidtagit till dess lindrande samt öfver de skäl, man fram¬
ställt mot Allmänna Diskontens tillvaro.
Hvad då orsakerna till den allmänna penningeförlägenketen på landsbygden
vidkommer, så torde hvarken Nordamerikanska kriget, eller ett allt för öfverflödigt
lefnadssätt på landsbygden dertill vara hufvudsakligen vållande. Fastmer torde hy-
potheksbankens overksamhet, minskningen af Allmänna Diskontfonden, indragningen,
68
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 49.
som man — utan aktgifvande på de varnande röster, hvilka afgåfvos af dem saken
närmast rörde vidtog med fastighetslånefonden; räntans frigifvande för korta lån,
hvarigenom en hop inteckningar på enskilda händer blifvit uppsagda och indrifna,
i förening med forcerade jernvägsbyggnader, stor sig deraf ledande utländsk skuld¬
sättning med dryga räntebetalningar; svåra på jordbruket tryckande onera, vara de
förnämsta orsakerna till landtmannens bekymmersamma ställning.
Härtill kan visserligen läggas en dålig konjunktur i allmänhet, för landt-
manna-produkter isynnerhet, hvilka man blottställt på allt för att utan resurser kämpa
med utländsk rikedom och öfverflöd. Synnerligt anmärkningsvärda äro ock de ste¬
grade arbetskostnaderna på samma gång jordbrukets alster fallit. Ensamt detta, ej
i allmänhet fördyrköpta egendomar, torde till en del förorsaka, att jordbrukaren ej
kan hålla jemnvigten. Det är nemligen icke möjligt — man må orera så mycket
man vill om att billiga lifsförnödenheter åstadkommer billig aflöning — för jord-
bruksklassen, som årligen måste afstå stora kontingenter af arbetare till jernvägarne,
fabrikerna, städerna, Amerika, etc., att kunna, under för öfrigt inflytelse af ofvan an¬
märkta förhållande, stå sig lika väl då han får mindre som mera för sin vara, då
han måste ge högre eller lägre aflöning, då han har eller icke har rörelsekapital.
Detta om orsakerna till penningeförlägenheten.
Kommer så i ordningen att se till, hvilka åtgärder, som blifvit vidtagne för
att lindra eller afböja krisen i landsorterna. Tyvärr måste jag då äfven här i för¬
sta rummet hänvisa till de redan anförda orsakerna; ty en del af dem innefatta de
åtgärder, som blifvit vidtagna. Att de icke verkat lindrande är redan visadt. Som
man emellertid här handlat, handlade man 1858, då det gälde våra affärsmän. De
klagomål, som då af deras målsmän upphäfdes, påaktades och bland annat vidtogo
Rikets Ständer kraftiga åtgärder till afhjelpande af den då i affärslifvet varande för¬
lägenheten. Denna tilldragelse ligger oss emellertid allt för nära att behöfva vid¬
lyftigt omröras. Det torde vara nog anmärka, att genom upptagandet af ett stats¬
lån återställdes den rubbade krediten, stärktes förtroendet. Denna välgörande ver¬
kan berodde dock icke uteslutande på det erhållna lånet; utan fastmera derpå, att
ännu (1858) funnos många kapitaler qvar uti otaliga cirkulationsådror inom landet.
Dessa bäckar små aftappades dock snart, dels för att betäcka det omnämnda lånet, dels
för betalning af andra räkningar, som öfverflödet de föregående åren dragit på fram¬
tiden. Genom dessa hjelpmedel upphörde visserligen krisens våldsamhet; men hvad
den dymedelst förlorade i höjd tog den, genom detta husets rensopande, igen i djup
och höjd. Den sträcker redan sina verkningar till nationens hjertrötter och blir,
bildlikt att tala, värre i dag än i går, än svårare i morgon.
Det anförda manar med allvar på handräckning. Sådan, kan man förebära,
har blifvit lemnad uti den nyare kredit- och bankolagstiftningen, som syftat derhän,
att göra kapitalerna mera fria och åtkomliga. Hur härmed förhållit sig eller om
våra privata penningeanstalter verkat" välgörande för jordbruket, vilja vi se till.
Ehuru det då uti stadgarne för våra första privatbanker heter, att de inrättades “till
befordran af åkerbruk, boskapsskötsel, näringar och handel“; så finnes dock grun¬
dade anledningar för det antagande, att hvad löftet till de tvänne första näringarne
vidkommer, har det ej blifvit hållet. Detta vitsordas ock uti motiverna till det för¬
slag angående förändrad organisation af hypotheks-inrättningarne i riket, som af der¬
till förordnade komiterade blifvit afgifne. Orsaken, hvarföre våra privata kredit¬
anstalter ej äro lämpliga för landtbrukaren, är den, att de hufvudsakligast röra sig
med s. k. korta papper. Dessa papper, ganska gagneliga för affärsmän och en del
industriidkare, hvilka lätt _.kunna omsätta kapitaler, äro det icke för jordbrukaren.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 49.
69
Endast en gång om året skördar han sina mödors lön, penningetransaktioner ställda
derefter äro för honom naturliga; icke 3 k 4 månaders vexlar, hvilka vexa fortare
än fältets skördar. Men om nu så är, att menniskan, för att aflocka jorden dess
frukt, måste följa en gifven naturlag, ej en blott för bankerna och affärslifvets be¬
qvämlighet inrättad bankolag; så torde ändå icke kunna bestridas, att sättet, hvarpå
den sednare verkar, kan i mer eller mindre mån hafva inflytande på näringar, som
äro af den förstnämnda beroende. Det är emellertid ej blott vid bankernas verksam¬
het med korta lån, som gör penningen, om ej åtkomlig, dock allt för dyr för landt-
mannen, man torde böra fästa sig. Fastmer torde det inflytande, bankernas deposi-
tionsrörelse utöfvar, böra uppmärksammas. Om denna rörelse, hvilken, sorn kändt
är, består deruti, att disponibla kapitaler mottagas af bankerna mot en viss ränteer-
sättning för att tillhandahållas insättaren antingen på viss tid eller vid anfordran, är
nu intet att anmärka. Men motionären vågar icke förty påstå, att dessa transak¬
tioner menligt hafva inverkat på landtmannens penningebehof; ty sorn numera snart
sagdt alla disponibla kapitaler på detta sätt uppsugas, kan landtbrukaren icke som
förr erhålla försträckningar från enskild hand. Visserligen utlåna bankerna ånyo de
erhållna kapitalerna; men på vilkor, hvars nytta för jordbrukaren jag ofvan antydt.
När härtill kommer, att i kritiska tider, då någon näring lider eller ligger under,
sjelfva instinkten säger bankerna att ej befatta sig med operationer åt det hållet; så
följer, att de då än mera förvärra det onda, emedan högre ränta och kortare pap¬
per komma då i fråga, på det bankerna* sjelfva måtte stå bocken. Motionären vill
härmed icke bestrida att omnämnda operation är bankmessig; men jag vill säga, att
opererar landtmannen med slika lån, blir han konkursmessig. Att emellertid räntan,
icke ännu ens för korta lån, öfver höfvan blifvit stegrad, torde man böra vara
i första nummet Riksbankens styrelse tacknämlig för. Att ännu åtminstone något
rörelsekapital finnes för jordbrukaren, beror åter till stor del derpå, att Allmänna
Diskonten ännu opererar.
Om denna diskontfond, som man så mycket minskat, att den nu blott utgör
9,600,000 R:dr Runt, vill jag något utförligare tala. Särskildt ber jag få belysa de
skäl man andragit mot Allmänna Diskontfondens tillvaro. Uti Höglofliga Banko-Ut¬
skottets betänkande N:o 35 och berättelse N:o 40 vid sistlidne, samt samma Utskotts
betänkande N:o 25. vid 1860 års riksdag, befinnas de vara följande:
l:o. En sedelutgifvande banks verksamhet, heter det der, bör, för att mot¬
svara sitt ändamål, ställa sin rörelse så, att de utlånade medlen kunna
utan uppehåll indragas, när omständigheterna så fordra.
2:o. Låneunderstöden ur Allmänna Diskontfonden användas merendels icke
till de för dessa medel afsedda ändamål.
Hvartill kan läggas:
3:o. Allmänna Diskontfonden lemnar i proportion en mindre vinst än t. ex.
Handels- och Närings-diskontens fond.
Hvad nu det första skälet vidkommer, så är det onekligen sannt, att Riksbankens
första skyldighet är sedelvärdets upprätthållande; men i denna skyldighet kan aldraminst
en förstärkning af bankens fonder till Allmänna Diskonten åstadkomma någon rubb¬
ning; ty först måste då visas, att de sedlar, som utsläppas genom Allmänna Diskonten
i rörelsen, presentei-as banken till inlösen fortare än sedlar utgifna åt annat håll.
Göra de det, hvilket ej är troligt, så måtte då silfret strömma i stället ut i landet;
men häri måtte ej ligga något ondt. Är emellertid det antydda skälet sannt, så frå¬
gas: hvarföre indrogs icke då 1858, sedan metalliska kassan från 1855 sjunkit från 52
till 22 millioner, den alltid disponibla Handels-diskonten i stället för att upptaga ett
70
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 49.
utländskt lån? Eller månne det var utlåningen från Allmänna Diskontfonden, sorn
förorsakade den stora metallutströmningen? Har då icke en längre tids erfarenhet
lärt oss, att 30,000,000 i sedlar, för att ej nämna det privata pappersmyntet, hos oss
i största trygghet kunnat cirkulera? Månne dessa sedlar på en gång kunna indra¬
gas och landet undvara rörelsekapital? Mot det anförda skälet, som dock egentli¬
gen pekar på omsättningsrätten, vill jag än vidare anmärka, att, hvad som uppgif¬
vits, det medlen uti Allmänna Diskonten äro fästade på en tid af 2 \ till 3 år, är
icke öfverensstämmande med sanna förhållandet; ty 4 af beloppet inflyter under en
tidrymd af 6 ä 7 månader.
När nu bankoreglementet innehåller, att, när omständigheterna så fordra, ega
Bankofullmägtige indraga större eller mindre del af utlånte medel från Allmänna
Diskonten och som af dessa 4 hvarje halfår kunna disponeras; så torde väl häraf
följa, att någon fara för banken eller sedelvärdets bestånd är aldraminst från detta
håll att befara. Är det framkastade skälet vidare sannt, så kan ingenting vara be¬
synnerligare, än att samma principaler, som på grund af detta skäl sökt tillintetgöra
Allmänna Diskontfonden, nära samtidigt tillåtit filialbankerna på än billigare vilkor
erhålla kreditiver, uppgående till flera millioner på tio, säger 10, år, hvilka endast
i värsta fall kunna indrifvas; likvisst på en tidrymd längre än hvad indragningen
af Allmänna Diskontens medel fordrar. Ser man för öfrigt något närmare på ban¬
kens öfriga lånerörelse, hvad är det då annat ån omsättningsrätten som gagnas, när t. ex.
en kreditivegare år ut och år in får behålla sin kreditivrätt, eller då en låntagare
på vågförda effekter år efter år förnyar erhållna lån? Samma förhållande eger ock
rum, då man lånar på en förskrifning eller vexel och åter på en vexel för att betala
den första o. s. v. Att man i sistnämnda fall icke sällan drager vexlar på 10 in-
och 10 utländska platser för att betacka det ena bankolånet med en annan banks
medel inverkar ingenting i sak.
Härmed öfvergår jag till det andra skälet, hvilket innehöll:
att, som låneunderstöden från Allmänna Diskontfonden merendels icke an¬
vändas i och för produktiva och industriela föremål, så böra desamma små¬
ningom förminskas, på det att deri nedlagda medel må kunna efter hand
hänföras till rörelsegrenar, hvarifrån medlen, om Bankens ställning det
krafvel-, med lätthet kunna återtagas.
Jag beder här först få bemärka följande tablå ur ofvan åberopade Banko-
Utskottets berättelse N:o 40.
“Vid Banko Diskont-verket utgifne nya lån af Allmänna Fonden under lop¬
pet af år 1862, till
Jordbrukare.
Utom bondeståndet 169.
inom d:o 1,864.
Bruksidkare.
Utom bondeståndet 26.
inom d:o 141.
Fabriksidkare 78.
Handlande ... 175.
Handtverkare och andra borgare 142.
Transport 2,595.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865 N:o 49.
71
Embets- och Tjenstemän.
Transport 2,595.
Ecklesiastike 153.
Militäre 145.
Civile 401.
Diverse 66.
Summa 3,360.
låntagare, som tillsammans erhållit i lån 3,663,340 K:dr.“
Hvilka af dessa samhällsklasser är det, som böra uteslutas? Enligt mitt
förmenande och för såvida den åberopade regien för öfrigt är rätt, först och främst
handlande; ty de använda ej erhållna lån till produktiva och industriela föremål,
utan omsätta blott redan färdiga produkter. Dernäst torde bruksidkare utom bonde¬
ståndet hänvisas till jernkontoret samt Handels- och Närings-diskonten. Bersgman
eller bruksidkare inom bondeståndet torde med skäl ställas i paritet med jord¬
brukare inom sagde stånd, helst de på samma gång äro jordbrukare samt begära
och undfå blott smulor. Kommer så i ordningen fabriksidkare, handtverkare och
andra borgare, troligen till största delen sådane, som begära mindre belopp och
drifva en rörelse, som fordrar tid. De äro för öfrigt produktiva. Beträffande em¬
bets- och tjenstemän samt “diverse", så vore det visserligen väl, om dessa och alla
menniskor kunde undvara lån; men då så ej är och aldrig blir, torde skäl ej saknas
för dessa sistnämnde att erhålla lån ur Allmänna Diskonten. Många af dem hafva
nemligen för sina studier måst sätta sig i skuld, andra åter måste vid en bosättning
göra detsamma, mångfaldiga bruka och lefva af sina boställen, hvarföre de be¬
finna sig i samma ställning, som andra jordbrukare o. s. v. Alla dessa kunna
icke med fördel låna på korta papper, men ett lån, som de successivt kunna få
betala, kunna de ha gagn af. Visserligen kunna embets- och tjenstemän sällan
räknas till producerandes klass; men ingen torde väl derföre vilja påstå, att en per¬
sons arbete i det allmännas tjenst saknar värde eller mindre värde än annat arbete.
Det anförda skälet mot Allmänna Diskontens lämplighet gäller dock icke blott
de ofvanberörde samhällsklasserna, det har fastmera afseende på den klass, som mest
freqventerar nämnda diskont, nemligen jordbruksklassen.
För att nu tillse om det djerfva påståendet är sannt, att jordbrukaren icke
använder erhållna lån till produktiva föremål, vill jag här med ledning 1860 af års
finanskomitées berättelse anföra följande:
Ar 1860 utgjorde sädesproduktionen på landsbyggden inom riket, uttryckt i
runda tal:
Spannmål, alla slag 13,500,000 tunnor.
Potatis, andra rotfrukter och oljevexter 8,500,000 „
Antal kreatur 4,400,000 stycken.
Antages nu 10 R:dr såsom medelpris för hvarje tunna spannmål, 3 R:dr för
hvarje tunna potatis, andra rotfrukter och oljevexter samt att hvarje kreatur årligen
åtminstone afkastar 10 R:dr, bliv produkten af förestående 204,500,000 R:dr. Hvem
vill eller kan med blicken på denna lågt beräknade kalkyl, deri mångfaldiga an¬
dra landtmannanäringar ändå ej ingå, våga påstå, att landtbruket ej är produktivt?
För jemförelse skull vill jag dock äfven meddela några statistiska data om landets
öfriga hijfvudnäringar.
72
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 4.9.
Härvid måste jag dock ledsamt nog lemna en lucka för bergshandteringen,
emedan jag förgäfves sökt få reda på tillverkningsvärdet deraf. Såsom en landets
naturliga näring hyllar jag dock den i jemnbredd med jordbruket. Hvad åter fa¬
briks- och manufaktur-industrien angår, finner man att dess tillverkningsvärde 1860
uppgick till 69,000,000 R:dr. Denna summa får man dock icke antaga såsom denna
industris egen produkt; ty först torde derifrån böra dragas circa 75 procent för
råämnen.
Vill man se hvad handeln inbringat landet, så visar ett sammandrag af ex¬
porten och importen för perioden 1842—1862, att den sednare öfverstiger den förra
med 3 millioner R:dr. Månne det är denna näringsgren, som är för landet mest produk¬
tiv? Motionären vill härmed icke neka, att handeln båtar landet och särdeles dess
idkare; men den profit dessa sednare hafva af handeln, måste andra, producerande
jordbrukare såsom konsumenter hufvudsakligast betala. Om man emellertid nu icke
ens vill medgifva att deficit i förestående handelskonto har måst betäckas med ädla
metaller; så måtte man ändå val medge att det inproduktiva jordbruket betydligt
höjt exportsiffran och betäckt mycket af importen, då under perioden 1834—1862 fyra
millioner tunnor spannmål öfver importen blifvit exporterade. Om nu häraf fram¬
går, att handel och produktion ömsesidigt betinga hvarandra; men att den förra be¬
ror af den sednare, hör man ändå icke sällan försäkras, att först då jordbrukarens
produktion ingår i marknaden och presenteras en bank under formen af ett handels-
eller affärspapper är det godt eller fint, emedan det då representerar en verklig va¬
luta. Månne ett sådant påstående är alldeles riktigt? Månne en vexel, dragen för
t. ex. på försålde 100 centner mjöl eller 100 tunnor spannmål, representerar mera värde
än 100 tunnor spannmål på landtmannens magasin? Låt nu vara att förstnämnda
100 tunnor omsättas för att konsumeras af fabriksarbetare, hvilka åter förse mark¬
naden med t. ex. bomullstyger; men de sistnämnda använder landtbrukaren till
sina egna arbetares behof, lemnar icke de sednares arbete äfven en produkt? Jovisst.
För att emellertid än mer skingra det irriga i anförda föreställning, lånar jag en känd
statsekonoms ord då jag säger: det må anses besynnerligt, att man ej vill medge
jordbrukarens varor hafva något värde att man härutinnan ofta går så långt, att
man till och med anser det öfverskott jordbrukaren har på sin tillverkning utöfver
konsumtionen vara någonting, som tillkommit utan hans åtgärd. Men när så ej är,
utan det verkligen är en produkt af arbete, så fordrar äfven denna produktion sitt
förlagskapital.
Har jag af anförda förmått visa att jordbruket är produktivt, att det är det
mera än andra näringar, som alla hvila på denna grundval och att det således för
att kunna bedrifvas är berättigadt till och har behof af rörelsekapital; så har det
ock rätt fordra sin del af Statens fonder. Andra må gerna visa, hvilka de näringar
äro, som med lätthet kunna återgälda erhållet förlagskapital. Finnes verkligen nä¬
ringar, hvilka med lätthet, äfven i kritiska tider, då bankens säkerhet kan befaras,
kunna betala, hvarföre kunna de icke vara sig sjelfva nog under andra tider? —
Lemnande åsido hvad här vidare vore att tillägga, återstår att granska det tredje
skälet eller skilnaden af den vinst de båda diskonterna lemna.
Enligt ofvan anförda berättelse öfver Banko-diskontverkets styrelse och för¬
valtning 1862, finner man, att räntan vid Handels- och Närings-diskonten nämnda
år utgått med 6 procent under 54 dagar, 5 procent den öfriga tiden. I Allmänna
diskonten var räntan samma år 6 procent i två månader, den öfriga tiden 5 procent.
Vid jemförelse emellan räntevinsten uti de olika diskonterna visar sig trots förestå¬
ende, att den förstnämnda lemnade 6,16 7 procent när den sistnämnda blott lemnade
3,962
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 49.
73
3,9 62 procent. Hur förstå detta? De hafva då rätt, som påstå att Handels-diskonten
är en guldgrufva, Allmänna åter en barmhertighetsinrättning. Låtom oss emellertid
se till hur det var möjligt, att, oaktadt den ofta omtalade dryga bankoförvaltningen,
Handels-diskonten kunde lemna högre ränta än den sjelf uppbar. Förenämnda be¬
rättelse skall vägleda oss och af den finner man, att sagda år omförmälda diskont i sin
rörelse upptagit 41,815,127 R:dr 23 öre på upp- och afskrifningsräkning, 3,358,400
R:dr i annan depositionsrörelse, hvartill kommer under vissa tider från Bankens re¬
servfond erhållna försträckningar, 3,500,000 R:dr, samt den ständiga fondens egna
räntevinst; så och då vinsten af hela denna rörelse blifvit beräknad ensamt härflyta
af det kapital, som utgjorde egentliga diskontfonden, må val ingen förundra sig öf¬
ver att sagda fond gaf anförda ränta. När åter från Allmänna Diskontfondens ränte-
intrader dragas 63,106 R dr 8 öre förvaltningskostnader, äfven för Handels-diskonten,
och man känner att ifrågavarande fond under årets lopp minskades med 135,000
R:dr, utan att i rörelse få använda sin egna räntevinst; så blir det förvånande en
helt naturlig sak. Låter man deremot för uppvisningens skull, ty saken gör det¬
samma, Handels-diskonten betala förvaltningskostnaderna, så lemnar Allmänna Di¬
skonten alldeles hvad den bör lemna i behållning eller något öfver 5 procent; och
i ty fall skulle Handels-diskonten gifva föga mera, vinsten af erhållna försträck¬
ningar och depositionsrörelsen ej inberäknad. Vänder man sig till Riks-bankens
öfriga lånegrenar, finner man likaledes att banken skördar mera förtjenst af All¬
männa Diskonten än af kreditiverna till Kommers-kollegium, Jernkontoret och Filial¬
bankerna.
Sedan jag sålunda skärskådat de framkastade skälen mot Allmänna Diskonten,
torde jag i förbigående få beröra hur otillräcklig den Allmänna Diskont-fonden för
närvarande är. För detta ändamål tager jag mig friheten anföra följande från Göte¬
borgs lånekontor hemtade uppgifter för år 1863. Af 6,013 låneansökningar, som
detta år inlemnades, beviljades 3,143, afslogs 2,870. Af beviljade lån räknades 2,741
tillkomma landtmannanäringar. Den under året beviljade lånesumman utgjorde
1,412,760 R:dr, som i medeltal gör 450 R:dr för hvarje låntagare. Ville man jemföra
dessa lån med de ur Handels- och Närings-diskonten utlemnade, med folkmängden
och rörelsen i lånedistriktet, m. m., så skulle visserligen flera värderika upplysningar
kunna vinnas; men då sådant kan inhemtas af Styrelsens och Revisorernas berättelser
torde de här kunna utelemnas.
Om jag i nu afhandlade ämne — ett ämne, som jag önskat sakkunnigare män
än jag sökt utreda — varit nog vidlyftig, så kommer det sig af nitälskan för vår
modernärings fromma och bestånd, emedan jag icke önskar se henne behandlas som
den ofrias son. Med glad förvissning att alla med mig i detta fall hysa dylika kän¬
slor eger jag den säkra tillförsigt, att alla med enig och allvarlig vilja skola se till
och bemöda sig om att vårt jordbruks utveckling och blomstring ej måtte hämmas ge¬
nom brist på nödigt rörelsekapital. Dessa bemödanden underlättas betydligt deri¬
genom att vi redan hafva en passande, väl organiserad låneinrättning för allmänhe¬
tens behof uti Allmänna Diskontverket. Det återstår således blott att Allmänna Di¬
skonten erhåller tillräckligt med medel för att den skall kunna afhjelpa de kända
behofven. För att vinna detta mål tar jag mig friheten härmed vördsammast föreslå,
det Rikets Höglofliga Ständer måtte besluta, att Allmänna Diskontfonden,
som nu utgör 9,600,000 R:dr, genast måtte ökas med 2,400,000 R:dr; och vi¬
dare att berörda fond under loppet af åren 1866, 1867 och 1868 ytterligare
måtte successivt förstärkas, tills den blifver 18,000,000 R:dr R:mt; dock så, att,
Bih. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 4 A/d. 10
74
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 49.
i fall bankens tillgångar det tillåta, den äskade förstärkningen före sagda
tids utgång måtte denna Diskontfond tillgodokomma.
På det medel till en dylik förstärkning måtte blifva tillgängliga, får jag lika
vördsamt föreslå:
l:o att hela bankovinsten måtte till detta ändamål anvisas.
Denna anordning är jag viss om skulle, enligt Bankoreglementet, bereda lan¬
det största heder och nytta. Genom den dryga bränvinsskatten erhåller jernvägarne
bankens vinst i dubbelt mått tillbaka.
2:o att till Allmänna Diskontens förstärkning vidare användas de till Riks¬
banken från Allmänna Hypotheksbanken inflytande medel från dit öfver¬
flyttade fastighets-lånefond, eller i dess ställe andra disponibla medel från
Riksbankens reservfond.
På grund af hvad i förestående motiver blifvit yttradt, torde ingenting vara
billigare än att landtbruket genom Allmänna Diskontfondens förstärkning återfår hvad
det mistade vid fastighetslånefondens indragning.
3:o att kreditiven till Manufaktur-diskonten, Jernkontoret och Filialbankerna,
för de sednare, då oktrojtiden tilländalöper, uppsägas och indrifvas, för att
Allmänna Diskonten tillhandahållas.
Då redan vid föregående riksmöten sakkunnige män visat skäl för Manufaktur¬
diskontens indragning och då det torde vara öfverflödigt hafva annan styrelse och
förvaltning för bankens fonder än dess egna; så och då berättigade låntagare uti
detta kreditiv kunna lika väl låna i Handels- och Närings-diskonten, saknas icke
skäl för indragningen. Enahanda skäl tala ock för indragningen af kreditivet till
Jernkontoret; hvartill dock kommer, att som jernhandteringen erhållit stora lätt¬
nader och friheter och har till sitt förfogande uti Jernkontoret ett eget kapital af
öfver fyra millioner, så kan denna näringsgren med lätthet undvara omförmälda kredi¬
tiv. Hvad kreditiven till Filialbankerna vidkommer, så och då hvarken Riksbanken
eller allmänheten synes af dessa banker hafva särdeles gagn, torde de efter nu be¬
viljade oktrojtids utgång lämpligen böra försvinna, då de i alla händelser kunna
ersättas af enskilda banker.
Slutligen och på det man ej genom ökningen af Allmänna Diskontfonden må
befara särdeles ökade göromål och förvaltningskostnader torde, för såväl lånekonto-
rens som låntagares beqvämlighet, omsättningarnes antal inskränkas till minst trenne,
hvardera omfattande ett år, eller högst sex, hvardera omfattande sex månader, med
i förra fallet en tredjedel, i sednare en sjettedel i inbetalning af erhållet lån.
Ordnandet af detta öfverlemnar jag dock att pröfvas af Höglofliga Banko-Ut¬
skottet, till hvilket Utskott jag vördsammast anhåller att denna motion måtte remitteras.
Stockholm den 8 November 1865.
J. Rundbäck,
från Göteborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 50.
75
HT*o 50.
Af Per Niisson från Christianstads län, angående ändring af 22 §
i Kongl. Förordningen den i3 Juli 1818, angående inteck¬
ning.
Föreskriften i 22 § af Kongl. J\laj:ts nådiga Förordning, angående inteckning
i fast egendom, att då tiden, inom hvilken inteckning i egendom å landet förnyas
bör, går till ända inom nästa derpå följande laga ting, skall borgenär anmäla sig
hos domaren i orten, hvilken har att serskildt ting, på hans bekostnad, inom sagda
tid hålla, medför ofta vid tillämpning alltför dryga omkostnader i förhållande till
värdet af de föremål inteckningen afser. I min ort äro en mängd kontrakter an¬
gående brukningsrätt till små jordlägenheten på viss tid eller lifstid intecknade och
dessas innehafvare äro ofta okunniga såväl om författningens föreskrift rörande in¬
teckningens förnyande som om tings-terminerne. Otan berörde innehafvares för¬
vållande kan det således lätt hända och har äfven ofta inträffat, att de försummat
förnyelsen så länge, att något lagtima ting icke inom de tio årens slut varit ut¬
satt, och kostnaderne för hållande af särskildt ting oftast uppgå till så högt be¬
lopp, att den behållna afkastningen af lägenheten under flera år skulle till bestri¬
dande deraf åtgå. Samma ändamål, som förordningen afser, skulle enligt mitt
förmenande kunna vinnas och största delen af kostnaderna besparas, om inteck-
ningshandlingen finge inom de tio årens slut hos domhafvanden uppvisas och för¬
sedd med hans bevis derom å nästa ting vid Rätten företes. Jag vågar alltså
vördsamt föreslå,
att ofvan åberopade § måtte erhålla följande förändrade lydelse: Går
tiden, inom hvilken inteckningen i egendom å landet förnyas bör, till
ända inom nästa derpå infallande laga ting, anmäle borgenär sig hos
domaren i orten och uppvise inteckningshandlingen, samt tage hans be¬
vis derom; vare ock borgenär skyldig att handlingen och beviset öfver
den skedda förnyelsen å nästa ting hos Rätten förete, för att i dess
intecknings-protokoll ånyo antecknas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 8 November 1865.
Per Nilsson,
från Christianstads län.
76
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 51.
i\>o 51.
Af Anders Johan Sandstedt från Jönköpings län, angående än¬
dring af 5 § i Kongl. Kungörelsen denfi December 1863,
angående ståmpelpappersafgiften.
Uti 5 § af nu gällande Kongl. Kungörelsen angående stämpelpappersafgif-
ten den 4 December 1863 finnes, bland annat, föreskrifvet, att Kongl. Maj:ts|re-
solutioner och utslag äfvensom Kongl. Maj:ts domar, då värdet af hvad som om-
tvistas icke är bestämdt elior icke öfverstiger 3,000 R:dr, skola beläggas med
stämpel, lör hvarje exemplar, af 13 R:dr R:mt, men att deremot Kongl. Maj:ts
domar, desertionsdomar, konfirmationer på förlikning och resolutioner, då summan
är bestämd
öfver 3,000 R:drs värde, beläggas med stämplar af 16 R:dr.
» 9,000 „ „ j, „ „ „ 22 „
„ 15,000 „ „ „ „ „ „ 26 „
,, , 30,000 „ ., , „ „ 50 „
och för hvarje fulla 1,000 R:dr derutöfver 1 R:dr 50 öre.
Detta sistnämnda stadgande i afseende å graderad skala å stämplar, hvar¬
med Kongl. Maj:ts domar och resolutioner, då omtvistade summan är bestämd
öfver 3,000 R:drs värde, skola beläggas, synes mig både olämpligt och orättvist,
olämpligt emedan detsamma högst sällan kommer i fråga att tillämpas. Det är
nemligen hufvudsakligen endast i rena skuldfordringsmål, der omtvistade beloppet
öfverstiger 3,000 R:dr, som den graderade skalan kan användas, men deremot säl¬
lan eller aldrig i jordatvister, bördsfrågor, vattenuppdämnings-, arfs- och testaments-
tvister, konkurser med flera dylika hos Kongl. Maj:t fullföljda mål, ehuru tviste¬
frågorna i dessa, derest de kunde i visst penningebelopp uppskattas, ofta nog hafva
högre värde än skuldfordringsmål en. Att anmärkta stadgandet äfven är orättvist
synes mig ©tvifvelaktigt; ty ej måtte det vara med full rättvisa förenligt, att den
ena/rättssökande parten, emedan tvistesumman kan till bestämdt belopp öfver 3,000
R:dr uppskattas, skall för att få rättvisa vara underkastad större utgifter till Sta¬
ten än den andra parten, ehuru dennes mål kan hafva ett mångdubbelt högre
värde, fastän detsamma ej kan i målets dåvarande skick i visst penningebelopp
bestämmas.
Då härtill kommer att, enligt hvad af bifogade intyg af vederbörande tjen¬
steman uti Kongl. Maj:ts Justitie-revisions-expedition inhemtas, under de fem
sista åren utgifvits ett relativt högst obetydligt antal af sådana Kongl. Maj:ts
domar, deri den graderade skalan kunnat tillämpas, och följaktligen Kongl. Maj:t
och Kronan ej skulle tillskyndas någon egentlig förlust, om ifrågavarande orätt¬
visa och olämpliga föreskrift upphäfves, får jag alltså hemställa och yrka,
att det i ofvanåberopade § 5 nu förekommande stadgande, att Kongl.
Maj:ts domar och resolutioner skola beläggas med stämpelpapper i för¬
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 52. 77
hållande till värdet af hvad, som omtvistas, måtte upphäfvas och ur
§:n utgå.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
A. J. Sandstedt,
från Jönköpings län.
A:o 59.
Af Per Persson från Wermlands län, angående statsanslag för
fullbordande af jernvägen emellan Arvika och riksgränsen.
Ehuru önskligt det vore, om statskassan medgåfve, att Rikets nu försam¬
lade Höglofliga Ständer ansågo sig i tillfälle bevilja medel till färdigbyggande al
hela nordvestra stambanan, torde, med mindre än att ytterligare belasta riket med
utländsk skuldsättning, detta svårligen under närvarande stora penuingebrist inom
landet låta sig göra i vidsträcktare mån än till fullbordande af den redan påbör¬
jade baudelen från riksgränsen till Arvika, hvilken bandel också obestridligen
blifver den mest befarne och följaktligen den mest inbringande af alla delar å
nordvestra stambanan, beräknadt efter hvardera bandelens längd; ty härigenom
komma Sverige och Norge i omedelbar förbindelse, sedan en kommunikationsled
sålunda blir öppnad från de norska jern banorna till Arvika, hvarifrån är segelfart
till sjön Wenern och vidare är segelled till alla delar af Sverige.
Handelstransaktionen, samfärdseln och rörelsen mellan brödrafolken, Svenskar
och Norrmän, blifver genom denna åtgärd sådan, som den långt före detta bort
vara och blifver med visshet ännu större, om Rikets Ständer nu eller framdeles
finna vår financiela ställning så beskaffad, att medel kunna beviljas till färdig¬
byggande af bela nordvestra stambanan.
Under de lörhållanden, som jag för min del finner oss för närvarande stadda
uti. inskränker jag mig till don anspråkslösa framställningen,
att Rikets Höglofliga Ständer täcktes åtminstone för denna gång med
görligaste första bevilja de resterande 2,896,998 R:dr R:mt, som efter
kostnadsförslaget ännu erfordras för fullbordande af denna högst nöd¬
vändiga jernvägsbandel mellan riksgränsen och Arvika, hvilken vid
föregående riksdag blef sämre^än stjufmoderligt behandlad.
Om remiss af denna min motion till Stats-Utskottet får jag vördsamt
anhålla.
Stockholm den 8 November 1865.
P. Persson,
från Wermlands län.
I denna motion instämmer till alla delar
Olof Olsson i Olebyn.
78
Motioner i Bonde-Ståndet 1865, N;o 53
K o 53.
Af Carl Johan Svensén från Calmar län, om anslag för anläggande
af en statsjernbana emellan Nåssjö och Oscarshamn.
Yid den tid, då fråga först uppstod om anläggande af jernvägar på Statens
bekostnad, voro meningarne mycket delade derom, huruvida dessa vägar borde
erhålla sin nuvarande rigtning eller hufvudsakligen afse att med hafvet förbinda
landets inre, af brist på ändamålsenliga kommunikationsanstalter lidande och i sin
utveckling hämmade trakter. Utan att nu vidare ingå i denna fråga, lärer man
väl kunna antaga såsom allmänt medgifvet, att det sistnämnda syftet med jern-
vägsanläggningar på Statens bekostnad ur statsekonomisk synpunkt förtjenar ett
synnerligt afseende och att anläggningen af en jernväg, som afser att förena i
det inre landet belägna, af naturen rikt gynnade trakter med hafvet, möjligen kan
vara för fäderneslandet lika gagnelig, som eröfringen åt detsamma af en ny pro¬
vins skulle vara.
Redan för ett tiotal af år sedan har den starka trafiken mellan Smålands
inre och bördigaste trakter framkallat förslaget, att genom en jernväg från Hvet¬
landa till Oscarshamn förena dessa trakter med deras naturliga afsättningsort vid
Östersjön och derigenom på det kraftigaste befordra utvecklingen af dessa trakters
jordbruk och öfriga näringar. Yid 1856—1858 årens riksdag söktes af ett för en
sådan jernvägsanläggning bildadt bolag af Staten ett låneunderstöd af 2f millioner
R:dr. Denna jernvägsanläggning, som, då vägen till större delen af sin längd
skulle genomlöpa Etnådalen, vore af naturförhållandena synnerligen gynnad och
i följd häraf borde blifva ovanligt billig, har ock ofta blifvit inom Riks-Stånden
och deras delegationer vid riksdagarne framhållen såsom synnerligen ändamåls¬
enlig och af behofvet högt påkallad, i hvilket afseende särskildt torde förtjena
nämnas, att Stats-Utskottet vid 1859—1860 årens riksdag om densamma och dess
utsträckning till södra stambanan yttrat sig särdeles gynnsamt (Utlåtandet N:o 86
pag. 41 — 43), ehuru samma Utskott förordade den s. k. Laga-linien. Såsom ett
synnerligen vigtigt motiv för södra stambanans rigtning åt Nässjö åberopades ock
vid sistnämnde riksdag behofvet af stambanans förening med Östersjön genom en
jernväg till Oscarshamn.
Undersökning för denna jernvägsanläggning har på orternas bekostnad för
flera år tillbaka egt rum genom framlidne Majoren, Friherre De Geer och under
innevarande års sömmar för dess utsträckning till Nässjö af Kapitenen m. m. Ner¬
man. Båda dessa undersökningar gifva vid handen, att denna bana, hvarå en sär¬
deles liflig trafik är att motse, skall i anläggningskostnad blifva synnerligen billig.
Likväl skulle den blifva alltför stor för att kunna genom enskilda intressenter
bekostas. Men ej allenast behofvet för Småland af denna jernväg, hvilket behof
tillräckligt vitsordas af de uppoffringar, enskilde för densamma redan gjort och äro
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 53.
79
beredvillige att ytterligare göra, utan fastmer fördelen att få rikets vestra kust
och dess vigtigaste punkt, Göteborg, förenad med närmaste och bästa hamn vid
Östersjön, synes böra föranleda Rikets Ständer, att för åstadkommande af en så¬
dan jernvägsförbindelse, af hvilken genom jernvägen frän Göteborg öfver Falkö¬
ping och Jönköping till Nässjö redan ungefärligen tvåtredjedelar äro af Staten
anlagda, besluta, att jemväl jernvägen från Nässjö till Östersjön vid Oscarshamn
må af Staten bekostas och densamma således blifva en del af en från vestra kusten
vid Göteborg till östra kusten vid Oscarshamn sig sträckande stambana.
Utom de ofvannämnda ovanligt gynnsamma terrängförhållandena synes för
Oscarshamns lämplighet att utgöra anknytningspunkten vid Östersjön för en stam¬
bana från rikets vestra till dess ö3tra kust i synnerhet tala denna stads utmärkta,
rymliga, mot alla vindar väl skyddade och äfven under ganska stränga vintrar
nästan alltid öppna hamn, hvarest en större skeppsdocka med mekanisk verkstad
nyligen blifvit anlagd och hvarifrån en beqväm ångbåtskommunikation äfven un¬
der vintertiden skulle kunna anordnas med Gotland och Öland, hvarigenom dessa
öars befolkning och produkter skulle sättas i den ändamålsenligasto förbindelse
med rikets jern vägsnät; äfvensom härvid något afseende torde böra fästas å en för
landet vinstgifvande transitotrafik vintertiden med länderna på andra sidan Öster¬
sjön. På alla dessa här i korthet framställda skäl vågar jag härmed vördsamt
föreslå,
att Rikets Ständer måtte besluta, att Statens stambana från Göteborg
öfver Falköping och Jönköping till Nässjö må på Statens bekostnad ut¬
sträckas till Östersjön vid öscarshamn; samt att ett belopp af 500,000
R:dr anordnas att utgå till förberedande arbeten å denna bana.
De ofvannämnda undersökningshandlingarna skola tillhandahållas vederbö¬
rande Utskott, och bifogar jag Calmar läns norra Landstings förord för ifråga¬
satte jernvägen.
Stockholm den 8 November 1865.
C. J. Svensén,
från Calmar län.
Häruti förena sig:
J. Erickzon,
från Jönköpings län.
S. Johnson och Johannes Andersson,
från Jönköpings län.
Utdrag af protokollet, hållet vid Calmar läns norra
lagtima Landsting i Westervik den 20 September 1865.
§ 27.
Till behandling förekom en al Riksdagsfullmägtigen C. J. Svensén ingifven
motion derom, att Landstinget ville uttala den meningen, att den jernväg, som
skall vara ifråga att anläggas emellan Oscarshamn och södra stambanan, för så-
vidt den komme att genomlöpa Aspelands härad, vore af aldra största vigt för
ortens framåtskridande, och att vägen för hela landet anses högst fördelaktig så¬
80
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 54.
som afsedd att sammanbinda Wcsterhafvet med Östersjön, hvarest ändpunkten
företedde ett af naturen högeligen gynnadt läge både i merkantilt och strategiskt
hänseende.
Sedan, under diskussion härom, motionären modifierat sitt förslag dertill,
att Landstingets åsigt, som skulle uttryckas, blefve: att den föreslagna jernvägen,
för såvidt den genomlöpte Aspelands härad, skulle komma att blifva af största
vigt för den ortens framåtskridande, och att vägen för hela landet måste anses
fördelaktig, så förenade sig Tinget i uttalandet af den sålunda modifierade opinion¬
yttringen.
In fidem:
Carl Rydström.
Nio 54.
Af Andreas Eskilsson från Blekinge län, om aflåtande af under¬
dånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, för erhållande af nådig
förklaring om rättighet att idka fiske i viss del af den s. k.
Pukaviks fjorden.
Genom en af Konungens Befallningshafvande i Blekinge län den 10 April
1820 utfärdad, på åtskilliga tid efter annan till förmån för Kronans laxfiske i
Mörrums ström meddelade äldVe resolutioner grundad Kungörelse, innefattande,
jemte upphäfvande af nyssnämnda resolutioner, förbud för laxfiskes bedrifvande i
den s. k. Pukaviksfjorden utanför utloppet af berörda ström inom linien emellan
Sternö udde och Listershufvud, äro, bland andra, strandegare inom Mjellby,
Ysane och Asarums socknar af Listers och Bräkne härader i Blekinge län förhin¬
drade från utöfvandet af den i 1 och 2 §§ af l:a kapitlet i nu gällande Kongl. Fiskeri-
stadga den 29 Juni 1852 hvarje rikets innebyggare tillerkända frihet att vid egna
stränder och holmar, så långt dess lundgrund räcker, idka och sig till fördel an¬
vända allt slags fiske, för hvilken inskränkning i strandeganderätten någon rätts¬
grund numera väl egentligen vore att, finna i innehållet af 9 § af berörda kapitel,
deri stadgas att hvad som genom urminnes häfd eller genom särskilda stadganden,
aftal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt vore annorledes bestämdt
om fiskerättighet å ett eller annat ställe, än i berörda kapitel sägs, skulle blifva
gällande ; men enär i sistnämnda lagrum derjemte tillägges, att sådan inskränkning
likväl icke finge göras större, än tillgodonjutandet af den särskilda rättigheten
oundgängligen kräfde, och att förty Kronans rätt på grund af häfd till enskilda
fisken
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 54.
81
fisken i vissa vattendrag ej finge sträckas till andra lägenheter än dem. der så-
dane fisken af ålder varit och ännu inuehafvas, synes deraf böra framgå, att., då
Kronans eller enskildes rätt till laxfiske i Mörrums å, enligt hvad ostridigt måste
anses, ursprungligen icke sträckt sig längre än till sjelfva strömmen, och först i
en sednare tid, hufvudsakligen till följd af det öfvervägande inflytande arrendato-
rerne af Kronans laxfiske genom ofta upprepade, mindre befogade klagomål öfver
förment intrång i deras rätt, de der i verkligheten torde mindre hafva afsett lax¬
fiskets förkofran i och för sig än fastmer undanrödjandet så vidt möjligt af
konkurrensen i fångsten af och handeln med detta slags fiske, förmått, till förfång
för andras enskilda fiskerättighet, tillvinna sig hos de administrativa myndighe-
terne, utan vederbörande straudegares hörande tillkommit ofvanomförmälte förbud
för laxfiske inom så väl förenämnde som under vid olika tider till skydd för
ifrågavarande kronofiske bestämda fridlysningslinier, — dessa förbud icke rimli¬
gen kunna anses lagligen berättigade i annat fäll än, så vidt de åsyftat och i
verkligheten innebära nödigt och oundvikligt skydd för laxafvelns befrämjande
och i sammanhang dermed laxfiskets bestånd uti omtörmälte vattendrag.
I detta afseende hafva, på sätt af bilagde handlingar närmare inhemtas,
olika och i väsendtliga delar hvarannan motsägande åsigter uttalats af de sak¬
kunnige personer, hvilkas infordrade yttrande i ämnet föregått, dels Kongl. Bref¬
vet den 22 December 1834, hvarigenom föi’bud för laxfiskande genom så kallad
vräkning utsträckts till minst en mil utifrån förstnämnde fridlysningslinie emel¬
lan Listershufvud och Sternö udde, dels ock Kongl. Brefvet till Kammar-kolle¬
gium den 20 Juli 1860, genom hvilket, i anledning af Rikets Ständers under¬
dåniga framställning, sistberörda förbud åter upphäfts. Af detta förhållande och
vid betraktande jemväl af, icke allenast det ansenliga område, som nyssnämnde
ännu gällande fridlysningslinie, vid en blick på kartan, befinnes omfatta, begrän-
sadt från mynningen af Mörrums ström på vestra sidan utmed Listerlandet till
en längd af omkring I4 mil och på norra sidan till Sternö udde af vid pass A mil,
med en omkrets af tillhopa omkring 4 mil, utan äfven den omständighet att oan¬
sedt detta fridsförbud såväl delegare i strömfisket sjelfve som äfven egarne af
hemmanet Pukavik i Ysane socken, dessa sednare på grund af den af dem efter
särskild rättegång begagnade rättighet, opåtaldt idka laxfiske vid egna stränder
och holmar i hafsviken, samt att tidtals äfven i äldre tider innehafvarne af Kro¬
nans ifrågavarande strömfiske, utan anmärkning af öfrige delegare, medgifvit fritt
utöfvande af laxfiske i det fridlysta området, utan att dermed åsyftats eller åstad¬
kommits någon minskning i Kronans afkomst af strömfisket, vill det synas uppen¬
bart, att förbudet, om det än icke må anses helt och hållet obehöfligt för fre¬
dandet af laxfisket i Mörrunns ström, likväl obehörigon tillämpas i fråga om den
strandegare lagligen tillkommande fiskerättighet, helst åtskilliga af desses egande
hemman, enligt hvad Jordeboken utvisar, blifvit skattlagde för fiske i hafvet, och
sålunda äfven i detta hänseende strandegare hafva grundade anspråk på oin¬
skränkt begagnande af sin fiskerätt.
För att på lagskipningens område söka vinna den rättelse i oftaberörda,
deras rätt förnärmande förbud, som genom detsainmas öfverklagande tid efter an¬
nan i administrativ väg hittills icke kunnat erhållas, hafva emellertid förstnämnde
strandegare, i anledning af väckt åtal för öfverträdelse af förbudet, efter stämning
till Listers Häradsrätt yrkat att, med ogillande af deremot stridande förbud,
varda vid den strandegare enligt lag tillerkända fiskerätt bibehållne, hvilket
Bill. till R. St. Brot. 1865 fy 1866. 11 Sami. 4 Afd. 11
82
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 55.
käromål dock af Underrätt och Hofrätt ogillats och ännu är på Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning beroende; varande under detta måls handläggning de fleste frågan
rörande handlingar företedde och åberopade.
Oviss om slutliga utgången af nyssnämnde rättegång och enär upprättan¬
det af nytt arrendekontrakt om förberörde kronofiske snart förestår, har jag, med
hänsyn till frågans synnerliga vigt för ortens skattdragande och i allmänhet fat¬
tiga fiskesidkande befolkning, den der nu, så länge förbudet hålles i helgd, måste
oftast mod fara för lif och egendom, i sina små farkoster begifva sig ut långt
ifrån land på öppna hafvet, för att der rastlöst söka förvärfva sitt uppehälle, an¬
sett mig, sjelf öfvertygad om att förbudet, öfverflödigt såsom skydd för beståndet
af fiskena i Mörrums ström, numera, Staten föga värdigt, qvarstår endast såsom
lemningar från fordna tiders egennytta och magtmissbruk eller, till följd af bri¬
stande insigter, missförstådda egna intressen, böra vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer genom underdånig skrifvelse hemställa, att Kongl.
Maj:t täcktes i nåder förklara, att hittills gällande förbud för idkande
af laxfiske i den så kallade Pukaviksfjorden från utloppet af Mörrums
ström till linien emellan Listershufvud och Sternö udde icke må utgöra
hinder för utöfvandet af den strandegare och innehafvare af skattlagda
fisken enligt Kongl. Fiskeri-stadgan den 29 Juni 1852 tillkommande
fiskerättighet.
Utbedjande mig att få denna min motion remitterad till vederbörligt Ut¬
skott, anhåller jag att få till bemälda Utskott öfverlemna de frågans närmare ut¬
redning rörande handlingar.
Stockholm den 8 November 1865.
Andreas Eskilsson,
från Blekinge län.
Uti förutstående motion instämmer jag till alla delar:
Pehr Andersson,
från Blekinge län.
Mo 55.
Af Per Engman från Wester-Norrlands län, om statsanslag för
inrättande af en pedagogi i Sollefteå.
Under sistlidne riksdag väckte såväl min företrädare på detta rum, Henrik
Hansson, som Herr Doktor Runsten motion om förändring af högre folkskolan i
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 55.
83
Sollefteå till två-klassigt läroverk eller pedagogi samt om anslag till lön för en
rektor och en kollega. Dessa motioner affärdade Stats-Utskottet, uti utlåtande
N:o 139, sålunda att Utskottet, i öfverensstämmelse med Rikets Ständers vid före¬
gående riksdag uttalade åsigter i ämnet, fann det vara lämpligt öfverlemna frågan
till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning samt att motionerna derföre icke måtte till nå¬
gon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Befolkningen omkring Sollefteå känner lifligt behofvet af tillfälle för ortens
söner till undervisning i närheten af hemmet, men måste likväl för närvarande an¬
tingen åtnöja sig med att låta sina söner få endast den inskränkta undervisning,
som meddelas i den högre och lägre folkskolan, eller ock sända dem till det i
Hernösand, på icke mindre än 10 mils afstånd från Sollefteå, befintliga högre ele-
mentar-läroverk, der sönerna således blifva, i anseende till afståndet från hemmet,
lemnade utan föräldrarnes tillsyn. Sådant är både i moraliskt och ekonomiskt hän¬
seende ganska ofördelaktigt för hvarje fader, som vill och kan lemna sina barn
någon högre bildning än den, som folkskolan erbjuder, hvilket sannerligen icke
blifver mycket, då man besinnar, att i folkskolan lemnäs undervisning endast i de
ämnen, som fordras för kompetens till folkskollärarekallet, hvilket motsvarar icke ens
de läroämnen, som enligt Kongl. Kungörelserna den 12 Maj innevarande år och
den 29 Januari 1859 skola läras i elementarläroverks första klass och således ännu
mindre läroämnena i andra klassen. Måhända har lagstiftaren ansett sig uppfyllt
all rättfärdighet för landsbyggdens innevånare i afseende å undervisningen, då de
högre folkskolorna inrättades. Jag tror likväl icke detta, utan anser det vara Sta¬
tens skyldighet att bidraga till ännu högre läroverks inrättande än de högre folk¬
skolorna jemväl på landet, der behofvet gör sig så kännbart gällande som i Sollefteå,
hvilken kommun är belägen 10 mil från Hernösand, 18 mil från Östersund och 15
mil från Örnsköldsvik, de närmaste ställen, der någon högre undervisning, än den
folkskolan erbjuder, meddelas. Funnes det deremot i Sollefteå en två-klassig läro¬
anstalt, så skulle densamma kunna begagnas, om man tager afståndet på alla sidor
derifrån endast till 4 mil, af följande församlingar ofvanom Sollefteå, nemligen: Hell¬
gum, Långsele, Graninge, Ed, Resele, Liden samt Mulltrå eller, jemte Sollefteå,
tillsammans 8 socknar med en folkmängd af 10,404 personer, hvartill äfven kan
läggas 7 socknar nedanom Sollefteå med en folkmängd af 7,397 personer, hvilka
äfven hafva närmare väg, eller endast 4 mil, till Sollefteå, under det att alla, till
ock med de sistnämnda, hafva från 6 till 14 mil till Hernösand. Då man af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof finner, att deruti till-
styrkes anslag för inrättande af en pedagogi i köpingen Mönsterås i Calmar län,
som har en folkmängd af endast 1,300 personer och från hvilken afståndet till
Oscarshamn, der elementarläroverk finnes, utgör endast 3i mil, så och ehuru Sol¬
lefteå icke är köping, vågar jag, då skilnaden emellan stad och land i nästan alla
andra afseenden upphört, sedan den nya näringslagen blef gällande, göra mig den
förhoppning, att skilnaden äfven må upphöra med afseende på rättigheten till skol¬
bildning på Statens bekostnad.
På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade bevilja anslag till aflöning åt en rektor och
en kollega för inrättande af en pedagogi i Sollefteå, så snart omkring¬
liggande kommuner visat sig hafva anskaffat tjenlig bostad för lärarne
samt lämplig skollokal, för hvars uppbyggande vördsamt anhålles om ett
84 Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 56.
anslag för en gång af 5,000 Riksdaler Riksmynt, allt likväl under den
förutsättning, att högre folkskolan indrages.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsammast.
Stockholm den 8 November 1865.
P. Engman,
från Wester-Norrlands län.
N:0 56.
Af Per Engman från Wester-Norrlands län, om statsanslag för
anläggning af ny väg från Ramsele sockengräns till Tåsjö
kyrka i nämnda län.
Längst upp i sydvestra hörnet af Wester-Norrlands län ligger Bodums pasto¬
rat, bestående af 3:ne socknar, nemligen Fjellsjö, Bodum och Tåsjö, hvilka bebos
af 273 särskilda hemmansåboer samt af i det närmaste lika många torpare eller af
en sammanräknad folkmängd af circa 3000 personer. (Folkmängden uppgick vid
1863 års slut till endast 2,883 själar.) Af dessa socknar är Tåsjö den längst upp
belägna och den största, bestående af 122 särskilda hemmansdelar, förutom en mängd
krononybyggen och torp med en sammanräknad folkmängd af 1,400 personer. Alla
dessa socknar hafva ända intill för några år sedan varit i saknad af väg sommar¬
tiden, då socknemännen, ehuru de flesta i mycket fattiga omständigheter, nödgades
af de trängande spannmålsbehofven och för att kunna lifnära sig denna årstid, taga
sig till att på eget bevåg och utan allt statsanslag bryta upp väg genom ödemar¬
ken från Ramsele till Fjellsjö kyrka, 4 mil, samt derifrån upp till Bodums kyrka,
l£ mil, hvartill det nu är sådan väg, att den med lättare lass kan med hjulåkdon
befaras; men från Bodums till Tåsjö socken och kyrka, utgörande en vägsträcka af
nära 4| mil, saknas ännu i denna stund annan väg än den, som ortens^ första be-
byggare för flera hundrade år sedan anlade öfver myror, berg och moras, på hvil¬
ken väg hela ortens fattiga befolkning icke allenast i alla tider, utan synnerligen
under de tre sista missvextåren varit tvungen att genom bördor på sin rygg hem-
skaffa från Bodum den spannmål, hvarmed befolkningen kunnat lifnära sig öfver
sommaren.
Då det finnes socknar inom riket, som äro så vanlottade på de vanligen för¬
sta kommunikationsanstalterne, vägarne, under det större delen af landet hafva icke
allenast landsvägar, utan, hvad ännu bättre är, i rikets mellersta och södra provin¬
ser de beqväma jernvägarne, som blifvit anlagda på Statens bekostnad, torde det
icke af någon kunna anses orättvist eller derföre synas för mycket hegardt, att,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 57.
85
sedan man nu kommit så långt på ena stället i riket, man äfven bör få något för
kommunikationens upphjelpande på andra håll. Sedan numera genom Kongl. Väg-
och Vattenbyggnads-Styrelsens försorg arbetsplaner och kostnadsförslag blifvit upp¬
rättade dels för förbättring och iståndsättandet af den ofvannämnda ofullständiga
vägen från Ramsele socknegräns till Bodums kyrka, uppgående till en beräknad
kostnad af 28,250 Riksdaler Riksmynt, samt dels för uppbrytning och iståndsättande
af ny väg från Bodums till Tåsjö kyrka af nära 4j2 mils längd, upptagande en
kostnad af 72,000 Riksdaler Riksmynt, af hvilken summa Tåsjö och Bodums sockne¬
män åtagit sig ansvara en tredjedel jemte vägens framtida underhåll, vågar jag,
sedan här ifrågavarande anslag blifvit förordadt så väl af Konungens Befallnings¬
hafvande i Wester-Norrlands län, som af Kongl. Väg- och Vattenbyggnads-Styrelsen,
vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer täcktes af allmänna medel anvisa ett anslag utan åter-
betalningsskyldighet för förbättring och anläggning af ny väg från Ram¬
sele sockengräns genom Fjellsjö och Bodums socknar till Tåsjö kyrka i
Wester-Norrlands län af 76,250 Riksdaler Riksmynt; hvaraf hälften borde
utgå under år 1866 samt andra hälften under år 1867 eller då arbetet
befinnes vara verkstäldt.
Anhållande om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet, hvarest fullständiga
handlingar och kostnadsförslag komma att företes.
Stockholm den 8 November 1865.
P. Engman,
från Wester-Norrlands län.
Häruti instämmer:
P. Tjernlund.
N:o 59.
Af Per Engman från Wester-Norrlands län, angående ändring
af 21 Kap. 4 § Rättegångs-Balken.
Att våra lagar under de sista tio åren i många afseenden blifvit mycket
förbättrade, derom hoppas jag tankarne icke skola vara delade, likväl återstår ännu
efter min tanke ett och annat lagstadgande, som behöfver rättas och ändras, om
man skall kunna komma rättvisan så nära som möjligt. Ett lagstadgande, som
obestridligen tarfvar ändring är 21 Kap. 4 § Rättegångs-Balken, hvilken för närva¬
rande stadgar: “Häfver man Underrätts dom för sig, men tappar i Hofrätt, då
bör kostnaden å båda sidor emot hvarannan qvittas." Att detta lagstadgande uti
86
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 58.
sig innebär en uppenbar orättvisa tyckes vara något, som hvar och en, som haft
rättegångar om hand i Rätterna, bör kunna inse; man har allt för ofta exempel på
att ett mål behandlas vid 6, 8, ja ända till 10 ting i Häradsrätten, der tillika en
mängd vittnen möjligen blifvit afhörde, så att kostnaderne ensamt vid Häradsrät¬
ten mången gång kunnat uppgå till flera hundrade Riksdaler och ehuru man har en
rättvis sak, så händer det ej sällan, synnerligast om man har en ung, oerfaren eller
vårdslös domare, att man ändock tappar vid Häradsrätten och derföre nödgas
fortsätta till Hofrätten och möjligen till Kongl. Majit, för att få sin rätt. Denna
kan man visserligen få efter nu gällande påpekade paragraf, men med förlust af
rättegångskostnaderne både vid Häradsrätten och Hofrätten, ett förhållande, som
nu vanligen eger rum.
För att, derest man har en rättvis sak, kunna komma i åtnjutande af rätte¬
gångskostnaderne såväl i Under- som Ofverrätterna, vågar jag vördsamt föreslå,
att 4 § af 21 Kap. Rättegångs-Balken må erhålla följande förändrade lydelse:
Häfver man Underrätts dom för sig, men tappar i Hofrätt, då skall
alla kostnader så i Under- som Ofverrätten den vinnande tilldömas, der
ej domstolen i något mål finner sådana omständigheter vara för handen,
att rättegångskostnaden må parterna emellan qvittas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
P. Engman,
från Wester-Norrlands län.
N:o 58-
Af Per Tjernlund från Wester-Norrlands län, angående förhöjning
af det utaf Kongl. Maj:t äskade anslag för myrutdikningar
och vattenaftappningar inom åtskilliga län och orter.
Uti sin till Rikets nu församlade Ständer aflåtna nådiga Proposition om
Statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Majit bland annat föreslagit, att å
Riks-statens Sjette hufvudtitel måtte uppföras ett anslag stort 100,000 R:dr R:mt
till understödjande af sådana myrutdikningar och vattenaftappningar inom Norr¬
bottens, Westerbottens, Wester-Norrlands. Jemtlands, Gefleborgs och Stora Koppar¬
bergs län samt Elfdals, Fryksdals, Jösse och Nordmarks härader i Wermlands län,
som företrädesvis afse att förminska frostländigheten.
Ingen utgift kan vara angelägnare och underrättelsen om den Kongl. Pro¬
positionen har derföre också emottagits med största tacksamhet inom de sju länen,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 59.
87
sorn, i följd af sitt nordliga läge och andra naturförhållanden, med skäl kunna
anses som de sämst lottade inom riket.
Beklagligtvis är dock den föreslagna summan alltför otillräcklig, och ehuru
jag nogsamt har mig bekant de stora uppoffringar, som för andra ändamål af
Staten fordras, tror jag mig dock böra yrka,
att, med afseende å den stora utsträckning, som de ifrågavarande
länen ega, anslaget ökas till 350,000 R:dr eller så att 50,000 R:dr måtte
komma hvartdera länet till del; denna summa motsvarar ändock icke
på långt när behofven, då ansökningar å sådana anslag endast inom
Wester-Norrlands län för sistlidne år uppgingo till icke mindre än
90,000 R:dr.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
Per Tjernlund,
från Wester-Norrlands län.
Häruti instämmer:
P. Östman,
från Wester-Norrlands län.
JSfso 59.
Af Anders Andersson från Kopparbergs län, om förändrad grund
för skyldigheten att uppföra folhskolebyggnad, m. m.
Det vill af flera tecken synas, som om svenska folket vore lifvadt af en
lika stor som enhällig önskan — att upplysningens välgerningar skola spridas så
vidt och djupt, som möjligt är. I fall denna mening är grundad, hoppas jag, att
hos nämnda folks representanter vinna ett välvilligt öra för nedanstående förslag.
Bland vilkoren för upplysningens allmänna spridning måste man i något
af de främsta rummen sätta skolhus med väl ombonade, ljusa och luftiga skolrum.
Lyckligtvis är denna fordran så allmänt känd och erkänd, att jag här icke be-
höfver ingå i några undersökningar, hvarföre det bör så vara. Hvar och en, som
eger någon erfarenhet om, huru barnen rent af längta till trefligt inredda skolor,
med hvilken ifver och munterhet de skynda dit, han medgifver också säkert, att
slika byggnader äro ganska vigtiga befordringsmedel för kunskapers utbredande.
88
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 59.
Sådana skolhus uppför man nu också allt allmännare i vårt land, synnerligast i
våra städer.
Men under detta förtjenstfulla sträfvande tyckes man glömma den ålder,
som troligen bäst af alla behölver ljus och luft och värme: jag menar de spädare
barnen. Det är ju väl bekant, huru vår folkskola alltmera — och det på goda
grunder — tenderar till att från sig skilja de mindre försigkomna barnen, som
man nu vill låta få sin första undervisning antingen i hemmen eller i s. k. små¬
skolor, annars också benämnda byskolor.
Denna institution, som i södra hälften i vårt land är temligen ny, har
deremot al ålder funnits åtminstone i det landskap, der undertecknad bor. Jao-
eger således någon erfarenhet om förhållandet med dessa skolor i yttre afseende.
Och denna erfarenhet, som troligen eges af många mina Ståndskamrater, hör
minsann icke till de gladare minnena. Ty hon säger, att tili småskola plågar
på landsbygden vanligen begagnas något händelsevis ledigt stående rum, detta
må nu vara huru smutsigt, mörkt, kallt och uthusartadt som helst. Stundom
kan icke sådan skola hållas, emedan intet rum finnes att hyra inom skolroten.
Ofta nog inträffar, att skolan måste förläggas i distriktets ena ända, hvarigenom
en del barn få en orimligt lång skolväg och många sålunda hindras från kunska¬
pers inhemtande. Denna erfarenhet kan vidare meddela, att, der förslag fram-
stälts om uppbyggandet af småskolehus och största delen af skollagets föräldrar
derpå ingått, har frågan det oaktadt måst förfalla i ansende till en eller par per¬
soners af liknöjdhet eller ovilja föranledda motstånd. Ty vi hafva ingen lag, som
bestämmer i fråga om sådana skolhus.
Men då det väl icke kan vara rimligt, att ett ringa fåtal eger magt att
förhindra utförandet af ett utaf pluraliteten omfattadt godt, nyttigt och helsosamt
förslag; då det är rättvist att skolan, likaväl som kyrkan, står midt i byn; då det
ändtligen i icke ringa mån bidrager till skolornas flitiga besökande, kunskapernas
ökande, helsans bevarande och skönhetssinnets utveckling, om barnen redan i sina
spädare år få besöka ändamålsenligt uppförda och snyggt inredda skolhus, så
hemställes ödmjukligen,
det Rikets Ständer för sin del ville antaga en lag af ungefär följande inne¬
håll : att, sedan en kommun beslutat inrätta en eller flera småskolor och
dessas områden blifvit bestämda, så skall, om det visat sig att personer,
som ega minst hälften af den inom skolx-oten belägna jord, förena sig
om uppförandet af ett för denna rote gemensamt småskolehus, de öfriga
grannarna icke kunna förhindra byggandet af nämnda hus, med hvars
uppförande förfares så, som i lag om kyrkobyggnad stadgadt är.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
Anders Andersson,
från St. Kopparbergs län.
N:o 60.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 60.
89
Af Auders Söderholtz från Södermanlands län, om ersättning af
allmänna medel till åtskilliga personer inom Wähla hy,
Björklunda socken, för liden brandskada.
Till Rikets Höglofliga Ständers välvilliga behjertande får jag härmed vörd¬
samt framställa följande beklagliga förhållande.
Då jernvägtrainen den 1 November 1863 passerade förbi den invid jernvä¬
gen belägna Wähla by i Björklunda socken, inträffade, att gnistor från lokomoti¬
vet autände taket å en närbelägen byggnad, hvarifrån elden omedelbart derefter,
utan att sådant kunde, i anseende till den då rådande starka stormen, förhindras,
spred sig vidare öfver byn och förorsakade åtskilliga der boende personer skada
å byggnader och lösegendom till ett sammanlagdt värde af 15,647 R:dr 50 öre.
De flesta af dessa personer hade visserligen såväl byggnaderna som den lösa egen¬
domen försäkrad i Nyköpings läns Brandstodsbolag, men då egendomen var assu-
rerad vida under det värde, densamma vid brandskadetillfället egde, har i allt fall
en högst betydlig förlust för dem uppstått. Den ersättning, som från Brandstods¬
bolaget utbekommits, bar utgjort endast 9,280 R:dr 58 öre, och uppgår således
förlusten för de brandskadade till icke mindre än 6,366 R:dr 92 öre, deraf belöper
på Anders Larsson R:dr 3,048: 97.
„ Mai ia Christina Jansdotter och Anders Petter Person tillsammans r 2,565: 83.
„ Olof Olofsson 391: —
.. Anders Olsson i Wähla
|
|
„ Anders Olofsson i Harbro
|
„ 17: —
|
,. Johanna Catharina Eriksdotter
|
„ 8: 25.
|
„ Johanna Sophia Larsdotter
|
„ 22: 30.
|
., Adolf Predrik Eriksson
|
, 22: 50.
|
Af närlagda handlingar, som vitsorda ofvanberörda uppgifter, inhemtas vidare,
att bemälde brandskadade jemte Brandstodsbolaget sedermera vid Daga Häradsrätt
mot Kongl. Styrelsen för Statens jern vägstrafik anhängiggjort rättegång angående ut¬
bekommande af ersättning för den genom branden lidna skada, och att Härads¬
rätten genom dess i målet den 25 Januari 1864 meddelade utslag ålagt Kongl.
Styrelsen att af omhänderhafvande medel ersätta den uppkomna skadan, men att
Kongl. Hofrätten deremot, dit saken blifvit af Kongl. Styrelsen efter vad fullföljd,
befriat Kongl. Styrelsen Irån ersättningsskyldighet härutinnan. I enlighet med
den af Kongl. Hofrätten i dess utslag tillika uttalade åsigt derom, att berörda mål,
såsom varande af brottmåls egenskap, icke bort genom vad fullföljas, har Kongl.
Hofrättens utslag blifvit expedieradt, i annan ordning än den för vademål van¬
liga, i följd af hvilket förhållande och då parterna icke haft anledning att förvänta,
Bill. till R. St. Prot. 1865 $ 1866. 11 Sami. 4 Afd. , 12
90
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 61.
att utslaget skulle blifva utfärdadt på, sätt som skett, tiden för besvärs anförande
hos Kongl. Maj:t kommit att för de braudsltadade, utan deras vetskap, gå till ända
och Kongl. Hofrättens utslag mot dem vinna laga kraft. De hafva visserligen
deruppå hos Kongl. Majk, enligt hvad Dess biiogade utslag af den 20 Januari
detta år visar, sökt resning i målet; men ansökningen har icke vunnit bifall. All
utväg för de brandskadade att få saken dragen under högsta domaremagtens pröf¬
ning är således tillintetgjord samt i och med detsamma jemväl hoppet att i rätte¬
gång vidare kunna blifva tillerkända ersättning för den lidna skadan.
Yid sådant förhållande och då det ej kan vara Staten värdigt, att genom
en vinstgifvande trafik, som för dess räkning bedtifves, förluster tillskyndas en¬
skilda, utan att godtgörelse derför varder dem beredd, vågar jag hos Rikets Hög-
lofliga Ständer vördsammast hemställa:
att till ersättning åt ofvanbemälde personer för den förlust, som genom
ifrågavarande brand dem förorsakats, måtte anvisas ett statsanslag af
6,366 R:dr 92 öre, att på dom fördelas enligt förestående uppgift.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
A. Söderholtz,
från Södermanlands län.
Nio 61.
Af Auders Söderholtz från Södermanlands län, att det i Strengnäs
inrtittade Seminarium för bildande af lärarinnor mätte der¬
städes fortfarande bibehållas.
Det uti Strengnäs inrättade Seminarium för bildande af lärarinnor har un¬
der sednare åren vunnit allt mer förtroende, hvilket synes deraf att elevernas an¬
tal, Born 1861 utgjorde allenast 8, sistlidne vårtermin uppgick till 34, samlade från
de mest olika och aflägsna delar inom landet, dervid jag exempelvis får nämna
trenne från Haparanda.
Från Chefen för Ecklesiastik-departementet har detta oaktadt utgått för¬
skrift att inga nya elever få vid detta Seminarium intagas, synbarligen i afsigt
att flytta detsamma till hufvudstaden. Jag betvifla!- att en sådan flyttning skulle
vara för läroanstalten nyttig. Den skötes för närvarande för godt pris och har
vunnit förtroende, lefuadskostnaden i staden är för ett fruntimmer ganska ringa,
hvartill kommer, att i ett litet samhälle vederbörande kunna hafva en tillförlitlig
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 62.
91
uppsigt, öfver elevernas sedliga uppförande, då. deremot i Stockholm sådant är svårt,
om ej omöjligt.
Stockholms stad kan visserligen behöfva ett Seminarium för egen räkning,
helst många säkerligen söka inträde der, äfven utan afsigt att blifva folkskole-
lärarinnor, men att släpa en mängd fruntimmer från när och fjerran till den dyra
och sedeförderfvande hufvudstaden, synes i hög grad olyckligt. De flesta, som be¬
söka en dylik läroanstalt, äro vanligen fattiga, ja många utfattiga flickor, af hvilka de
flesta icke hafva råd att söka undervisning i Stockholm. Och om ändock några
göra det, huru skall det gå med dem? De måste bo, der det är mycket billigt,
således långt bort på malmarne, ofta måhända hos tvetydigt folk, då de sakna
anhöriga och bekanta. Att ganska många af landets döttrar, dukande under för
de talrika frestelser hufvudstaden ställer i deras väg, komma att träffas såsom
skänkmamseller, m. m., i stället för lärarinnor, är min fulla öfvertygelse.
Man säger vidare, att eleverne i Stockholm kunna få se och lära mycket
vackert; likväl, om de skola på tre år kunna sluta sin kurs, så hinna de ej besöka
konserter, spektakler, museer m. fl. dylika ställen.
Hvad i öfrigt Stockholm kan bjuda af verkligen gediget värde i bokvett,
gymnastik, ritning och musik, kunna eleverne med sin knappa tid och knappa
tillgångar äfven vinna i Strengnäs. Flera elever t. ex. hafva tagit organist¬
examen. Hvad de framför allt torde komma att få lära på förra stället är flärd
och tro på värdet af ytlighet, och det vore i sanning hjertslitande att se flyttnin¬
gen verkställd.
På grund af hvad jag nu anfört får jag vördsamt yrka,
att det i Strengnäs inrättade Seminarium för lärarinnors bildande måtte
derstädes blifva bibehållet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
A. Söderholtz,
från Södermanlands län.
N:o 69.
Af Sv. Rosenberg från Christianstads län, om upphäfvande af
Kongl. Förordningen den 10 Januari 1769, m.fl. dithörande
författningar, angående fatalier i politi- och ekonomi-mål.
Att vårt svenska rättegångsväsende i allmänhet rörer sig inom allt för
tunga och hinderliga former, så att ofta åratal åtgå för att vinna slutligt afgö-
92
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 62.
rande af en ofta ganska obetydlig tvistefråga, är så allmänt kändt, erkändt och
öfverklagadt, att något bevis för påståendet icke lärer behöfva anföras.
Såsom ett af de förnämsta hindren i detta afseende torde böra påpekas de
många och olikartade bestämmelserna om fatalietid för besvärs anförande öfver
underrätters och auktoriteters meddelade utslag och beslut, hvilka bestämmelser
i ganska många fall äro af den beskaffenhet att de alldeles onödigtvis fördröja
målens slutliga afgörande.
I nyare tiders författningar synes öfverallt den princip hafva gjort sig gäl¬
lande, att klagotid öfver erhållet beslut bör vara så kort som omständigheterna
möjligen må kunna medgifva. Så gäller för Egodeluingsrätts utslag, för Konun¬
gens Befallningshafvandös beslut i fattigvårdsfrågor, för kommunalstämmor, kyrko¬
stämmor, landstingsbeslut, m. fl., samma princip om trettio dagars besvärstid från
beslutets delgifvande åt den missnöjde, och i flera fall är besvärstiden ändå
kortare.
Författningar från äldre tider stadga deremot icke allenast i allmänhet
vida längre utan ock sinsemellan oförklarligt skiljaktiga tidrymder för besvärs
anförande, dels hos olika auktoriteter och dels från olika orter. Så innehåller
Kongl. Förordningen den 10 Januari 1759 bestämmelser: att besvär hos Krigs¬
kollegium angående husesyn på militärbefälets boställen skola ingifvas inom cn
månad, men i mål, som angå kronorusthåll, inom fyra månader; att mål, som höra
till Kammar-kollegium, böra inlemnas inom fyra månader i Sverige och sex må¬
nader från Gotland ; att besvär till Bergs-kollegium böra inlemnas från några län
inom 30:de, några inom 45:te, andra inom 60:de och åter andra inom 90:de dagen;
samt slutligen att underdåniga besvär hos Kongl. Majit hafva, än efter målens
beskaffenhet och än efter klagandens hemvist, fått sig tilldelade olika fatalie-
tider från en månad ända till sex månader.
Som dessa bestämmelser, ehuru slutligen sammanförda i ofvannämnde
Kongl. Förordning, tillkommit på mycket olika tider och under olika förhållan¬
den, torde deras inbördes olikhet från denna synpunkt, kunna förklaras, om än
deras bibehållande under nuvarande tidsomständigheter icke kan försvaras. Post¬
väsende och allmänna kommunikationsmedel äro helt andra nu än för århundraden
tillbaka och skrifkunniga biträden för klagoskrifters författande behöfva icke nu
eftersökas på långt aflägsna orter. Skaraborgs län behöfver nu icke femton dagar
längre tid än Östergötland för att få sina besvärshandlingar till hufvudstaden, och
Gestrikland behöfver numera icke fyra månaders tid för besvärs anförande i
Kammar-kollegium, då det har endast en tnånad för att besvära sig i Bergs¬
kollegium.
De häraf följande olägenheter, missräkningar, onödig tidsutdrägt, m. m., äro
så ögonskenliga, att det förundrar mig huru man, med vår tids allmänna bö¬
jelse för skyndsamhet i alla rigtningar, kunnat så länge låta härvid bero. Möj¬
ligen har man härvid hoppats på en allmän omarbetning af Rättegångs- och
Utsöknings-Balkarne med dithörande författningar; men som dermed torde dröja
länge nog, vågar jag redan nu till Rikets Ständers bepröfvande framställa ett
yrkande om åtminstone afhjelpande af de olägenheter, som med de öfverdrifvet
och onödigt långa och olikartade fatalietiderna för besvärs anförande äro förenade,
och, då redan genom nyare tidens lagstiftning en princip tyckes vara antagen om
trettio dagars besvärstid såsom lämplig för hela riket, vågar jag vördsamt
hemställa,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 63.
att Rikets Ständer ville för sin del besluta och hos Kongl. Majit i un¬
derdånighet anhålla, att, med uppbäfvande af Kongl. Förordningen den
10 Januari 1759 angående fatalier i politi- och ekonomi-mål samt
möjligen andra dithörande författningar och lagrum, en mera tidseulig
Förordning i detta afseende måtte varda utarbetad, med iakttagande
att all fatalietid för besvärs anförande måtte bestämmas till endast
trettio dagar från af beslutet erhållen del.
Huru i öfrigt detta Rikets Ständers beslut bör formuleras tilltror jag mig
icke framhålla, utan öfverlemnar detta till det Utskott, dit detta memorial kom¬
mer att remitteras.
Stockholm den 8 November 1865.
Sv. Rosenberg,
från Christianstads län.
W:o 63.
Af Carl Anders Larsson från Östergötlands län, om ändring af
7 § i Kongl. Förordningen den 26 April 1861, angående
en allmän hypotheksbanJc för riket.
Då Ständerne vid 1859 och 1860 årens riksdag stiftade nya lagen angående
en allmän hypotheksbank för riket, så gjorde den grundsatsen sig gällande, att
lån till föreningarne ej finge annorledes än i kontanta penningar utlemnas, på
sätt sista momentet uti 7 § uttryckligen stadgar. Erfarenheten har, under den
förflutna tiden, nogsamt visat, att detta stadgande varit tillräckligt för att sätta
samtlige hypotheksföreningarne inom riket i den fullkomligaste overksamhet.
De invändningar, som vid lagens stiftande gjordes emot berörda stadgande, gen-
drefvos dermed, att utlemnandet till hypotheksföreningarne i riket af Riks-
bypotheksbankens obligationer, i stället för kontanta penningar, skulle menligt
inverka på kursen å de redan i allmänna rörelsen utsläppta obligationer och vid svå¬
rare kriser sånka priset till den grad att föreningarnes kredit deraf skulle lida betyd¬
ligt afbräck. Mankan icke förneka rigtigheten af denna invändning, för den händelse
meningen vore att Länshypotheksföreuingarne samtidigt uppträdde för att utbjuda
större massor af de till Iåns erhållna obligationerne på en gång; men det gifves
dock en annan utväg, hvarigenom farhågan i berörda afseende torde kunna min-
94
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 63.
skås. Denna utväg vore, att Länsföreningarne i sin ordning utlemnade de från
hypoteksbanken mottagne obligationerne direkte till låntagarne. Detta är det
enklaste och säkraste sättet att åstadkomma ett inhemskt fondsystem, hvilket, i
många afseenden, skulle medföra stora fördelar i ett land med så ringa valuta i
klingande mynt som Sverige. De betänkligheter man hört framkastas emot detta
förslag hafva varit, att den nödställde låntagaren, som af hypoteksföreningen
finge mottaga räntebärande obligationer, i stället för mynt, skulle finna sig nöd¬
sakad afyttra dessa obligationer till så ringa pris, att hans förlust blefve oskäligt
stor. Att jemväl häruti ligger en sanning kan ieke bestridas; men af två onda
ting väljer man vanligen det minst skadliga. En låntagare, som vore så nödställd,
att han såge sig föranlåten afyttra de lånfångna obligationerne till snart sagdt hvil¬
ket pris som helst, hade, å andra sidan, sannolikt ingen annan utväg, än att låta
försälja hela sin fasta egendom till ett ännu lägre vrakpris. Frågan är sålunda,
hvilketdera alternativet som säkrast medför mannens ruin. Många lika med mig
anse det sednare alternativet långt mera skadligt än att en låntagare nödgas ra¬
battera några procent af kapitalet vid realiserande af de till låns erhållna obliga¬
tionerne. Man hyser dessutom den säkra vissheten att de förmodade svårare följ¬
derna endast skola komma att inträffa under den aldra första öfvergångsperioden,
och sådant är förhållandet nästan vid alla mera omfattande förändringar i ett
lands penningeförhållanden.
Man eger dock den säkra vissheten att ett land, med väl ordnadt fondsystem,
icke är utsatt för så stora olägenheter vid inträffande stagnationer i allmänna
rörelsen som ett annat, hvars hufvudsakliga existens är baserad på utländska låne-
operationer. Erfarenheten inom vårt land har redan bekräftat denna sanning.
Den närvarande tidpunkten är dessutom mer än vanligt gynnsam för ge¬
nomförandet af ett svenskt fondsystem. Den på sednaste riksdagen stiftade nya
privatbanks-lagen stadgar, att en fjerdedel af de grundfondsmedel privatbanks-
delegarne sammanskjuta, skola förvandlas till lätt säljbara räntebärande obligatio¬
ner. Om man nu, samtidigt med privatbankernes ordnande efter den nya lagen,
lemnade hypotbeksföreningarne den rättigheten att utlemna obligationer till sina
låntagare; så skulle de sednare hafva ett ypperligt tillfälle att afsätta berörda
obligationer hos privatbankerne. Undersöker man närmare sjelfva grunden till det
orimliga prisfall på svenska jorden, som för närvarande är ett kändt faktum; så
skall mau finna, att detta icke uteslutande härleder sig från de låga priserne på
jordbrukets produkter utan snarare från det orimligt stora antal fastigheter, som
samtidigt utbjudas till salu på exsekutiva-, konkurs- eller frivilliga auktioner.
Huru många af desse säljare, som skulle kunna räddas genom obligationers
erhållande såsom amorteringslån, kan man visserligen icke beräkna; men att ett
ofantligt stort antal inteckningsegare skulle föredraga, att tillbyta sig obligationer
i stället för sina inteckningar, detta är otvifvelaktig^
Man tänke sig blott hvilka besvär en inteckningsegare har, att vid tre eller
flere auktioner infinna sig och bevaka att egendomarne icke säljas under det värde,
hvarmed han vinner betäckning för sin fordran, äfvensom den risk en uteblifven
inteckningsegare löper genom egendomens försäljning till ett lägre värde; så skall
man finna att det för en sådan är betydligt mera beqvämt att tillegna sig obliga¬
tioner än att möjligen nödgas sjelf inropa den till säkerhet för hans fordran in¬
tecknade panten.
Det är så ofantligt många andra skäl, som tula till förmån för friheten att
utlemna obligationer såsom amorteringslån från hypotbeksföreningarne inom ri¬
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 64.
95
ket att jag finner mig på det aldra högsta uppmanad hos Rikets Höglofliga Stän¬
der yrka,
att sista momentet uti 7 § af Kongl. Förordningen om en allmän hypo¬
teksbank för riket af den 26 April 1861 eller orden: “Ej må lån
till föreningarne annorledes, än i kontanta penningar utlemnas“; måtte
till all kraft och verkan upphäfvas.
Som anledning är till den förmodan, att ett, af dertill utaf delegarne i
allmänna hypoteksbanken utsedde komiterade, uppgjordt förslag till åtskilliga
förändringar uti Kongl. Maj:ts nådiga Förordningar af den 26 April 1861 kommer
under Rikets Ständers pröfning; så tager jag mig friheten fästa uppmärksamheten
derpå, att berörda komitélörslag jemväl upptager till bibehållande ofvannämda
stadgande, hvilket, i fall mitt förslag vinner bifall, torde
böra utur förslaget utgå, samt öfrige stadganden uti nämnde nådiga
Förordning rättas i öfverensstämmelse med ofvan påyrkade förändring.
Då ifrågavarande komitéförslag i sista momentet af 11 § innehåller, att
hypoteksförening, som underlåter att till hypoteksbanken, å förfallodagen, liqvi¬
dera utfäst ränta, k apitalafbetalning och förvaltningsbidrag, bör erlägga en procent
i månaden å berörda belopp, kan jag icke anse ett slikt procenteristadgande ens
värdigt Rikets Ständer, hvadan jag vördsamt hemställer,
att förslaget i denna del lemnäs utan afseende, eller ock att räntan be¬
stämmes till högst en half procent i månaden.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
C. A. Larsson,
från Östergötlands län.
»!:o 64.
Af Carl Anders Larsson från Östergötlands län, om sammanfö¬
rande af Riksbankens särskilda fonder till allmänna fonden
får utlåning med omsättningsrätt, m. m.
Då man under sednare tiden förmärkt, en icke ringa benägenhet hos såväl
Rikets Ständer som den af Ständerna tillsatta Styrelse öfver Riksbanken, att i
tidsenlig rigtning reformera denna Riksbank, så torde man numera kunna hoppas
att förslag i sådan syftning kan hafva utsigt att vinna det afseende, som sakens
vigt kräfver. I allmänna statshushållningen är den regel numera antagen, att
icke anslå någon särskild inkomsttitel för något visst ändamål. Denna regel
har dock icke ännu hunnit göra sig gällande vid förvaltningen af Riksbankens
96
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 64.
medel. I bankoreglementet finnas ännu qvar detaljerade föreskrifter huru hvar-
enda riksdaler skall användas för de olika ändamålen.
Bankoreglementena, särdeles de äldre, synas vara tillkomna under inflytelsen
af det största misstroende mot Bankstyrelsens affärsskicklighet och förmåga att i
förefallande olika omständigheter handla på det sätt, som står i förenlighet med
det allmännas bästa. Man synes ock, vid uppgörelsen af sednare riksdagars
bankoreglementen, hafva helt och hållet förbisett tillvaron af de mångfaldiga käl¬
lor till låneförskotter, som i sednare tider uppstått vid sidan af Riksbanken
Om det i en förfluten tid kunnat vara behöfligt att åt de särskilda yrkena
tillförsäkra ett visst låneförlag; så synes den tiden numera vara förbi, sedan en¬
skilda banker och penninge-associationer slagit ned sina bopålar snart nog i min¬
sta småstad.
Det stöter mången gång örat, då man får höra de högljuddaste klagomål
öfver svårigheten att få låna behöfliga rörelsekapitaler. under det tiduingarne fyl¬
las med annonser om upp- och utlåningar hos de mångtaliga bankiranstalterne.
Men förhållandet är verkligen behjertansvärdt. Äfven om man frånräknar den
del af svenske medborgare, hvilka under de svindlande spekulationernas tid tog
sig, som man säger, vatten öfver hufvudet, och hvilkas affärsställning är sådan
att den icke kan genom låuade medel upphjelpas; så återstå dock ett alltför stort
antal jordbruksidkare, hvilka för närvarande befinna sig i den svåraste belägenhet.
Sedan Rikshypotheksbankens styrelse satte hämsko på den för jordegare nyttiga
amorteringslånerörelsen; så hafva de fleste jordegare varit uteslutande anvisade
till privatbankernc i orterna, ty, vid det stora tillopp af lånesökatide hos diskont-
verket, hafva de behöfvande varit utsatta för så många omgångar och besvär,
innan något lån kunnat erhållas, att de fleste afstått från försöket, sedan de sökta
lånesummorna blifvit afprutade till så obetydliga belopp att ingen varit fullt be¬
tjent dermed utan samtidigt nödgats anlita äfven de privata låneanstalterne.
Det är för något hvar bekant, hvilken himmelskriande skilnad det är att
återbetala ett lån hos Banko-diskonten jemförelsevis med privatbanken. På ena
stället nöjes man med en tiondedels amortering hvar tredje månad, och en räntefot
å 5 procent, hvaremot de sednare ofta fordra hela kapitalets återbetalning på tre
månader, under det räntefoten hålles 7 å 8 procent. Ofta hör man personer, som
icke närmare känna orsakerna till detta olika förhållande, skjuta skulden härföre
på privatbanks-delegarne och dessas direktioner, troende att den höga räntan och
den korta återbetalningstiden uteslutande leder sitt ursprung, om icke från be¬
gäret att preja allmänheten, åtminstone för att bereda delegarne oskälig vinst på
sine tillskjutne grundfondsmedel. Så är dock icke alltid förhållandet. Exempel
finnas, och dessa äro mindre sällsynta än mängden tror, då privatbankerna utbe¬
tala 1 å 2 procent mera för penningar, som de sjelfva anskaffa än för de pennin¬
gar, som till allmänheten utlånas.
Detta låter osannolikt, men är dock ett faktum, som icke kan vederläggas,
och möjligheten låter sig förklara af de fördelar, som ligga uti sedelutgifnings-
rätten. För privatbankerne låter det sig icke göra att förändra systemet derhän,
att de kunna lemna lån på längre tider och hålla räntan låg, ty desse lånean-
stalter äro alltför mycket beroende på sedelvexlingen, för att kunna binda sina
kapitaler. De måste fördenskull vara mer rörliga än en Statens penningeinsti-
tution.
Men, om nu så är verkliga förhållandet, om privatbankerne, i förening
med bankirbolagen, äro lämplige låneanstalter för handel, fabriker och öfrige
industrigrenar
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 65.
97
industrigrenar — utom jordbruket — så frågas billigt: är det då fortfarande af
nöden, att i bankoregleinentef bibehålla stadgandena uti 52 § litt. A, B och O,
äfvensom de i sammanhang dermed stående §§ 53 och 54? Min oförgripliga
mening är, att sjelfva splittringen af Riksbankens fonder gör denna, eljest så
nyttiga, inrättning oförmögen att uppfylla sitt ändamål såsom man eger rätt att
fordra af en slik inrättning. I anledning häraf tager jag mig friheten vördsam¬
mast föreslå:
att alla Riksbankens fonder sammanföras till allmänna fonden och ut¬
lånas med vanlig omsättningsrätt, företrädesvis åt sådana yrken, som
tarfva längre tid för realiserande af sina produkter, mot den ränta, som
Fullmägtige cga bestämma. I sammanhang hvarmed Banko-Utskottet,
torde vidtaga alla de förändringar i bankoreglementet, som häraf blifva
en följd.
Slutligen torde icke böra lemnäs obemärkt de omständigheter, som orsaka
att t. ex. enskilda bankiranstalter bär i bufvudstaden förmå uppdrifva sina låne-
operationer till nära nog lika omfattning som Riksbanken, ehuru deras resurser
äro ojemförligt mera inskränkta. Den hufvudsakligaste af dessa orsaker är ostri¬
digt Riksbankens vägran att mottaga privat-bankernas kreditsedlar. Ensamt
berörda omständighet gör, att Riksbanken går miste om nio tiondedelar af alla
de depositioner, hvarpå öfriga bankinrättningar florera och skörda sin största vinst.
Då man eger skälig anledning till den förmodan att Baukostyrelsen kan
vitsorda nämnda förhållande samt att tiden kunde vara inne att härutinnan vid¬
taga nödig rättelse, hemställer jag:
att ett stadgande i bankoreglementet måtte vidtagas, hvarigenom Full¬
mägtige lemnades fria händer att vid remissers eller depositioners in¬
sättning i banken låta mottaga privat-bankernas sedlar till de belopp,
Fullmägtige ega föreskrifva.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
C. A. Larsson,
från Östergötlands län.
No 65.
Af Josef Smedberg från Elfsborgs län, om ändring af Kongl.
Förordningen den 4 December 1863, i hvad den angår kar¬
tering af skuldebref och godkända räkningar.
Bland de flera indirekta beskattningar, som ganska ojemnt trycka samhälls-
individen, är utan tvifvel stämpelpappersafgiften för skuldsedlar den mest orätt-
Bih. till R. St. Prof. 1865 §■ 1866. 11 Sami. 4 Afd. 13
98
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 66.
visa, emedan denna s. k. bevillning uteslutande drabbar den skuldbelastade, då
deremot grunderna för all bevillning rättvisligen bör vara förmögenheten eller in¬
komsten. När t. ex. tvänne personer köpa tillsammans en egendom för 10,000 R:dr
och den ene kan betala sina 5,000 R:dr kontant, men den andre måste mot in¬
teckning upplåna sitt kapital, så inträffar den omständigheten, att den förres be¬
villning till Staten blifver 1 R:dr 50 öre, men den sednares lö R:dr 50 öre, då
stämpelafgiften för hans skuldsedel inberäknas, hvarjemte han har en årlig ränte¬
utgift å minst 300 R:dr. Häremot torde kunna anmärkas, att stämpelafgiften icke
erlägges årligen utan afbördas blott en gång. Jag medgifver detta; men om ock
inteckningen finge stå i tio år eller längre och afgiften fördelas på dessa år jemte
ränta på det förskotterade beloppet, så blifver i allt fall den gäldbundnes bevill¬
ning till Staten mer än dubbelt så stor som dens, hvilken har sin egendom skuld¬
fri, och således är det fattigdomen, som i detta fall har största kontributionen
både till Slaten och den enskilde. Mig synes det vara Staten ovärdigt att bereda
sig inkomster på den fattiges bekostnad och anser det vara hög tid att afstå från
dessa blodstyfrar, hvadan jag föreslår,
att Rikets Ständer måtte, med upphäfvande af derom i nu gällande
stämpelpappersförordning befintliga stadgande, besluta, att skuldebref
af alla slag, godkända räkningar etc. måtte varda från stämpelafgift
befriade.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
J. Smedberg,
från Elfsborgs län.
Af Josef Smedberg från Elfsborgs län, angående ändring af
gällande stadganden i fråga om utmätning.
Då klagan öfver utmätning föres, meddela Konungens Befallningshafvande
i länen, troligen af brist på något lagstadgande i ämnet, å besvären resolution
af innehåll, att vederbörande kronofogde anbefalles infordra utmätningssökandens
och öfriga vidkommandes förklaringar, de der inom viss tid från delfåendet och
vid bestämdt vite skola aflemnas. Deremot föreskrifves för klaganden hvarken
tid, inom hvilken remissakten skall vara till kronofogden ingifven eller äfventyr
för underlåtenhet att stadgandet i resolutionen uppfylla, till följd hvaraf och då
handlingarna icke ifrån Konungens Befallningshafvande tillsändas kronofogden,
utan utlemnas till besväranden, samt då det är i hög grad tvifvelaktigt huruvida
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 67.
99
det utmätta må kunna säljas förr än öfver utmätningen anförda besvär blifvit pröf-
vade, en tredskande gäldenär eller innehafvaren af ett icke laglikmätigt behand-
ladt köpeaftal om lösören har sig öppet lemnadt att huru länge som helst för¬
dröja verkställigheten af ett laga kraftvunnet utslag angående penningefordran.
Han behöfver nemligen för vinnande af detta ändamål endast uppvisa besvärs-
handlingarne vid hvarje tillfälle, då auktion af utmätta godset utlyses, utan att
likväl någonsin inlemna sagda handlingar till kronofogden, hvarigenom åter be-
Bvärens slutliga afgörande omöjliggöres.
I län med små fögderier, der utsökningsärendena ombesörjas och kunna
handhafvas af kronofogden personligen, är måhända antydda olägenheten mindre
kännbar. Men i större län, såsom t. ex. min hemort, der all under-exsekutor till¬
kommande verkställighet öfverlåtes åt länsmännnen, är påpekade olägenheten i
hög jgrad hinderlig för utsökningsmålens bringande till slut och inverkar således
störande på det allmänna affärstillståndet.
Till afhjelpande häraf får jag derföre ödmjukast föreslå
att Rikets Ständer, för sin del, täcktes besluta en förordning af innehåll
att, då klagan öfver utmätning af lösören föres, förelägger Konungens Be¬
fallningshafvande klaganden att inom Tjugo dagar från den, då^resolu-
tion meddelades, vid talans förlust, till kronofogden i orten besvärs-
akten aflemna, och åligge under-exsekutor att, derest besvärshandlin-
garne icke inom Eyrationdefemte dagen, efter det utmätning egt rum,
till kronofogden inkommit, den exsekutiva åtgärden fortsätta och af-
sluta utan afseende på de besvär, som möjligen kunna hafva blifvit
anförda.
Om remiss bäxaif till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
J. Smedberg,
från Elfsborgs län.
N:o 67.
Af Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, om anslag för väg-
anliiggning emellan sjön Bolmen och Wieslanda station i
Sunnerbo härad.
Nu då allmänna rörelsen hufvudsakligen drages åt de provinser, som lyckats
få jernvägarne inom sina gränser, så inses ju tydligen, att ju lättare och bättre
kommunikationsanstalter, som finnas i en ort, ju mera tilltager välmågan.
100
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. .\:o 61.
Sunnerbo härad i Kronobergs län hoppades en tid att få jernvägen dragen
genom Lagaådaleu, men blef häri gäckadt. Detta härad eger en stor del jord,
som kan göras fruktbar och består af 23 socknar, utgörande 750& förmedladt
mantal på en areal af 648,000 tunnland med en folkmängd af 40,000 personer, flera
vigtiga handelsplatser, hvaraf köpingen Ljungby närmar sig till stad och, om ej
brist på kommunikation funnes snart nog skulle kunna mäta sig med länets enda
stad, Wexiö. Flera verk och inrättningar finnas, hvilka ej fullkomligen kunna
drifvas i brist på kommunikation. Köpingen Ljungby, som är belägen tätt vid
Laga å, med rik vattentillgång samt prägtiga vattenfall, der flera större fabriker
kunde anläggas, äfvensom hela häradet har ingenstädes att afsätta sina produkter,
deraf betydlig skog, än i de skånska städerna samt Halmstad, dit transportvägen
utgör 7 å 8 mil.
Skogsprodukterne vid sjön Bolmens stränder hafva nästan intet värde, der¬
före att de ligga ännu för aflägset från södra stambanan för att dit kunna forslas,
förr än de gamla krokiga vägarna blifva förbättrade och i sammanhang dermed
nya anlagda.
En sådan fullt ändamålsenlig, d. v. s. i det närmaste motsvarande ortens
alla behof och fordringar, kan åstakommas genom en direkt trafiklinies dragande
från sjön Bolmens östra strand öfver Ljungby köping vidare till Wäreboda och
vidare till Wieslanda jernvägsstation, utgörande denna föreslagna vägsträcka en
längd af cirka 3 mil, och är anläggningskostnaden sålunda beräknad: från Bolm¬
stad till Ljungby 62,614 R:dr, från Ljungby till Wäreboda 101,100 R:dr, från
Wäreboda till Wieslanda 63,325 R:dr. Summa R:dr R:mt 227,039.
Förutom en preliminär undersökning, verkställd af sakkunnig person, hvil-
kenf häradsboerna sjelfva bekostat, har en noggrannare undersökning med detal¬
jerad plau och kostnadsförslag blifvit upprättad af Chefen för Södra Väg-
och Yatteubyggnads-distriktet, Öfverste-löjtnanten och Riddaren A. Remmer,
hvilka handlingar, tillika med Kongl. Styrelsens öfver Väg- och Vattenbyggnader
i riket, i dess till Kongl. Maj:t afgifna berättelse, upptagna förteckning på dem,
sorn .företrädesvis borde företagas till utförande, komma att åtfölja Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition till Rikets Höglofliga Ständer i berörda vägfråga.
Ju flera bibanor och kommunikationsleder, som genomkorsa en provins och
tillstöta stambanorna, ju mera direkt nytta och inkomst uppstår derigenom så
väl för de enskilde som Statens jernvägar, allt genom ökad trafik; och att ut¬
breda sig i all den nytta, som ifrågavarande väganläggning skulle tillskynda Sun¬
nerbo härad, som är den fattigaste provins i södra Sverige för sitt isolerade läge,
utan några kommunikationer, vore här öfverflödigt, enär en hvar lättast kan
tänka sig nyttan af en£ändamålsenlig och förbättrad kommunikation.
Ödmjukligen^får jag härmed hemställa,
det måtte Rikets Ständer till anläggande af en väg i Sunnerbo härad
mellan sjön Bolmens östra strand och Wieslanda station vid Statens
södra stambana, för sin del, bevilja ett anslag, antingen på en gång eller
fördeladt i frenne delar, i öfverensstämmelse med den uppgjorda arbets¬
planen, att lyftas i mån af behof, till ett belopp motsvarande tvåtredje¬
delar af den beräknade anläggningskostnaden eller 151,360 R:dr R:mt,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 68. 101
hvaremot häradsboerna förbinda sig att med den återstående tredjedelen
75,679 R:dr R:mt till arbetets utförande bidraga.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 8 November 1865.
C. I. Bengtsson,
från Kronobergs län.
Af Urik Johan Rudberg från Calmar län, om förhöjning af post-
skjutslegan på öland.
Bland de många onera, som på Öland i synnerhet hårdt. trycka jordbruket,
är postföringen, hvilken från långliga tider tillbaka der infördes, utan att seder¬
mera på ett eller annat sätt undergått någon förbättring, då likvisst många andra
orter inom riket blifvit hugnade med sådana i denna fråga: dels genom de in¬
förda postdiligenserna, dels genom jernvägarna, och dels genom förhöjd postskjuts-
lega; oaktadt denna sednare- - förhöjning af postskjutslegan —, har likväl Ölands
postskjutsskyldige hemmansinnehafvare ännu ej kommit i åtanka af någon sorts
förhöjning i detta afseende, ehuru motion vid flera föregående riksdagar härom
varit väckt. Denna fråga står således ännu på samma ställe, som för 40 år till¬
baka, då det ålades vissa hemmansinnehafvare att föra posten mot en låg forsel-
lön, som likvisst, efter dåvarande mindre postföring, någorlunda motsvarade sitt
ändamål. Deremot har postföringen under sednare åren tre-, ja mcmy-dubbelt
blifvit förökad, utan att legan i minsta mån derföre blifvit förhöjd; tvertom qvar¬
står den vid det gamla, nemligen med 40 öre per mil, beräknadt för endast en
häst. Många andra omständigheter kunna här anföras, som tala för nödvändig¬
heten af en förhöjd postskjutslega, såsom de: att en postdräng den tiden, då detta
onus ålades vissa hemman, kostade ‘25 högst 30 R:dr R:mt, då den nu deremot ej
fås under 75 å 100 R:dr Runt årligen; att i de äldre tiderna kunde man med
lätthet ridande fortskaffa posten, ty en, högst tvänne väskor utgjorde då hela
posten, då den nu deremot består af en hel mängd sådana, hvarföre den nu snart
sagdt utgör fullt lass och måste ofta, under svårt väglag och väder, i synnerhet
under höst, vinter och vår fortskaffas medelst tvänne hästar, utan att lega för mera
än en häst betalas; samma är förhållandet, när Gotlandsposten går öfver Öland,
då postiljon densamma alltid åtföljer, att tvänne hästar alltid måste begagnas.
102
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 69.
Uppmanad af mina komitenter ock med biläggande af en del af post-
hemmansinnehafvarnes härjemte åtföljda skrifvelse, föranlåtes jag att i ämnet
väcka motion och, för att de postskjutsskyldige hemmansinnehafvare måtte komma
i någon likhet med de reservskjutsskyldige, vågar jag föreslå:
l:o att postskjutslegan för Öland måtte höjas och utgå i likhet med hvad
för gästgifvare- och reservskjuts å landet stadgadt blifvit, eller
2:o att postskjutsen måtte ställas på entreprenad, eller ock
3:o på reserven befordras.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
E. J. Rudberg.
från Calmar län.
N:0 69.
Af Erik Johan Rudberg från Calmar län, om statsanslag för in¬
rättande af en landtbruksskola pä öland.
Vid flera föregående riksdagar har jag väckt fråga om anslag till en landt¬
bruksskola på ön Öland, utan att Rikets Ständer härå fästat någon synnerlig upp¬
märksamhet. Jag förnyar derföre ännu en gång detta mitt förslag med den fasta
öfvertygelse, att det måtte vid innevarande riksdag vinna framgång.
Såsom bekant är hafva nästan alla rikets samtliga provinser fått statsanslag
för inrättande af landtbruksskolor; men tyvärr finnes ännu en, till hvilken dessa
nyttiga undervisningsanstalter ännu ej hunnit att bana sig väg och denna provins
är Öland. Söndrad från fasta landet och med ett jordbruk, som i flera afseenden
betydligt skiljer sig från fastlandets, är denna i många hänsenden vanlottade ö i
det mest trängande behof af en dylik skola. Jordbruket på Öland står ännu hos
allmänheten, jemförelsevis mot hos andra af Sveriges lika belägna provinsers inne-
byggare, på en låg ståndpunkt, ehuru ön årligen producerar till export öfver
100,000 tunnor spannmål och jag vågar påstå, att genom förbättring i jordbrukets
brukningssätt, ytterligare ett lika qvantum spannmål skulle kunna exporteras.
Kreatursskötseln skulle äfven på samma gång i hög grad förbättras, om ön erhöll
en landtbruksskola.
Jag vädjar derföre ytterligare till Rikets Ständers rättvisa och ädelmod, i
det jag nu vördsamt föreslår,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 70. 108
att Rikets Ständer mätte anslä nödiga medel för inrättande af en landt¬
bruksskola på ön Öland.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1865.
E. J. Rudberg,
från Calmar län.
IVo 90.
Af (larl Rydström från Calmar län, om antagande af de 20 första
Kapitlen i Lagberedningens förslag till Rättegångs-Balk.
Ett folks sedlighet och välstånd bero hufvudsakligen på beskaffenheten af
dess lagar och lagskipning. Om, genom alltför stor ofullkomlighet häri, den all¬
männa rättskänslan finner sig kränkt, minskas vördnaden och helgden för det,
som sammanhåller det civiliserade samhället och man närmar sig åter godtycke
och våld. Ty blott med lag kan land byggas, blott genom tillgänglighet på rätt¬
visa kan samhället upprätthållas.
Men liksom snar rättvisa är dubbel rättvisa, så är sen rättvisa blott half,
ofta ingen. Hvad hjelpa goda lagar, om deras verkningar fördröjas ej blott i åra¬
tal, utan kanske i decennier? hvad aktning kunna de tillvinna sig om de, under
en sådan tidrymd, äro vanmägtige att stäfja hvad uppenbart orätt är och gäcka
den rättssökandes anspråk på skydd för sina medborgerliga rättigheter?
Lagens ändamål måste vara ej blott att rätta och straffa, utan äfven att, i
möjligaste mån, förekomma orätt och brott. Men alltför ofullkomligt uppfyller
han sin bestämmelse i sednare fall, när, genom lagskipningens tröghet och de
många utvägarne till undanflygter, han snarare uppmuntrar till öfverträdelser,
hvilkas slutliga lagenliga bedömande ligger i fjerran.
Nu är det allom kunnigt, att hos oss, särdeles underdomstolarne på landet,
ännu bibehålla den organisation de erhållit för flera sekler sedan, då samhället
befann sig på en vida lägre utvecklingsgrad. Ingen klagan torde — derföre att
det öfverklagade förhållandet berör snart sagdt hvarje samhällsmedlem och sträc¬
ker sina verkningar djupt in i lifvets enskilda förhållanden — ingen klagan torde
vara så allmän och så berättigad som den, hvilken öfverallt i landet förnimmes
öfver långsamheten i lagskipningen rörande tvistemål. Grenom domstolarnes ojemna
verksamhet och mindre tillgänglighet genom de invecklade och tröga processfor¬
104
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 70.
merna fördröjes och försvåras —■ såsom Lagkomitéen ganska rigtigt yttrar — saker¬
nas gäng, den rättssökande lider, och detta lidande kan, genom tidens utdrägt,
stundom uppväga eller öfvergå det, som utgör föremål för hans talan i sjelfva
saken. Hvarje tidsutdrägt, som allmän säkerhet eller Statens öfriga förhållanden
ej nödvändigt fordra, är ett verkligt förnärmande, ett förtryck för den, som söker
rättvisan.
I afseende på svårare brottmål har man varit angelägen att förekomma
denna tidsutdrägt. Otvifvelaktigt ligger dock mera vigt på skyndsamt afgörande
af en stor del civila rättegångar, än t. ex. ett tjufn ads brott. Men dels borde den
tilltalade icke längre än oundgängligt är hållas i fängelse, dels har Staten intresse
af att underhållskostnaden blir så ringa som möjligt. Har då icke Staten ett vida
högre intresse deraf, att dess enskilda medlemmar, så fort som med rättegångs-
formens enhet och säkerhet är förenligt, vinna rättelse i det, som kanske berör
hela deras ekonomiska existens, och lider missdådaren mera af ett förlängdt vistande
i ransakningshäktet, än den förorättade medborgaren lider deraf, att han under
halfva decennier förhålles sin rätt?
Jag skulle kunna anföra de mest gripande exempel på huru man ockrar
på denna lagskipningens tröghet, dels derigenom att vissa sakförare, som nogsamt
inse, att den sak de förfäkta aldrig kan vinna framgång, dock utlofva, hvad de
ofta lyckas hålla, att under någon längre tidrymd uppehålla processen, och dels
derigenom att mången fridsam man, hellre än att utsätta sig för allt det obehag
detta dröjsmål förorsakar, låter orättvisan förblifva gällande och nöjer sig med
att processmaltaren får sitta i orubbad) bo. Ja, jag skulle kunna visa hurusom
man, der och hvar, tröttnat på att verkligen ega rätten och billigheten på sin
sida, utan att dock kunna komma i åtnjutande deraf, samt våldfört lagen och
formerna genom att gå den sena rättvisan i förväg, under det att den allmänna
rättskänslan hellre gillat än kunnat fördöma ett sådant handlingssätt; men dessa
illustrationer passa måhända bättre att vid ett annat tillfälle framhålla.
Någon egentlig förbättring har icke inträdt deri, att målens handläggning
genom uppskof oskäligt uttänjes. Här inverkar äfven det täta ombytet af ordfö-
rander i underdomstolarne, företrädesvis på landet. “Det '^kan nemligen ej med
billighet fordras, att en domare, som måhända endast några dagar före ett härads¬
ting, hvilket han bör förrätta, emottagit sitt domareförordnande, skall vara beredd
att fälla dom i en mängd af mål, som från ting till ting, kanske under åratal,
varit uppskjutna, och i hvilka protokoll och handlingar vext till digra akter. Han
tillgriper derför ganska naturligt den första bästa förevändning att befria sig från
ett sådant arbete, hvartill tiden ofta nog är otillräcklig, äfven om han icke skulle
sky mödan. Och vid ett följande ting kommer en ny ordförande, som, med eller
mot sin vilja, begår samma fel.“
Detta är icke någon anklagelse af mig mot Sveriges aktade domarekorps,
det är icke ens mina egna ord jag begagnat, utan de återfinnas i Herr Justitie¬
ombudsmannens nyss afgifna embetsberättelse, (pag. 137—8.)
De ständiga motioner, sorn äfven vid denna riksdag och i detta, liksom i
andra Stånd, förekommit, syftande på ändring i förhandvarande förhållande, visa
nogsamt hur tryckande lagskipningens långsamhet kännes. Men med palliativer
vinnes föga. Vi ega, som bekant är, ett redan år 1849 af Lagberedningen afgifvet
förslag till ny Rättegångs-Balk, som i vissa delar lagts till grund för och vtinnit
tillämpning i de nya straff-, konkurs- och sjölagarne. I afseende på domstols-
inrätt-
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 70. 105
inrättningen och hvad dertill hörer samt rättegångssättet vid Under- och Öfver-rätt
innehåller detta förslag stadganden, som i möjligaste mån skulle afhjelpa lagskipnin-
gens långsamhet.
Jag vördar den anledning, som torde ligga till grund för hvad Konungen
på rikssalen behagade yttra, att endast mindre omfattande lagförslag skulle vid
denna riksdag af Regeringen Ständerna föreläggas; och jag inser de svårigheter,
som måste undanrödjas och de förberedande åtgärder, som måste vidtagas, innan
Lagberedningens förslag i dess helhet kan göras gällande. Men jag anser också
den närvarande lagskipniugen, i det afseende jag berört, så hinderlig för utveck¬
lingen af den allmänna sedligheten och välståndet, så kränkande för rättskänslan,
och dertill faran, att i många fall våld skall sättas i stället för lag, så nära och
hotande, att jag för min del icke skulle tveka att förorda de uppoffringar från
Statens sida, som kunna vara nödiga för att göra ett slut på lagskipningens
snäckgång. 1
“Domaren är till för menige mans skull, och icke menige man för doma¬
rens skull", säger våra domarereglor. Det möjligen ökade besvär, som skulle
falla på domarens lott, är jag derföre viss att han, utan missnöje, skulle under¬
kasta sig. Och om man till en början fråriginge hvad Lag-komitéen redan i sitt
betänkande af år 1815 föreslagit, att blott ett tingsställe skulle finnas i hvarje
domsaga, men inskränkte dessa tingsställens antal till högst tvänne, så skulle,
med någon förändring i afseende på de föreslagna allmänna rättegångsdagarne,
dessa likväl kunna bestämmas att återkomma i hvarje månad under de föreslagne
tvänne tingsterminerne, hvaruppå så stor vigt ligger.
Då jag för öfrigt väl vet att Lag-Utskottet, vid behandlingen af frågan
och såvida Utskottet anser den förtjena att uppmärksammas, vida bättre än hvad
af mig kan ske, skall veta att lösa de svårigheter, som yppas, och förmedla dem
med den vinst, som genom antagandet af Lagberedningens förslag skulle ernås,
anser jag icke tillständig! att nu ingå i detaljer af samma förslag, utan får vörd¬
samt föreslå:
att Rikets Ständer för sin del måtte besluta, att, med upphäfvande
af hvad derom i gällande lag nu är stadgadt, åtminstone första, andra
och tredje “stycket" i Lagberedningens förslag till Rättegångs-Balk,
omfattande de 20 första kapitlen, som afhandla domstolsinrättningen
med hvad dertill hörer samt rättegångssättet vid Under- och Öfver-rätt,
måtte, med de modifikationer, som kunna blifva af nöden, såsom gäl¬
lande antagas, i den ordning och å den tid, som lämpligast kan ske;
i sammanhang hvarmed vissa ändringar blifva af nöden i formen och
ordställningen af åtskilliga andra lagparagrafer.
Skulle likväl, för någon del af riket, såsom de nordligaste orterna, alltför
stora svårigheter möta i afseende på den tor underdomstol på landet af Lagbered¬
ningen föreslagna organisation, hemställer jag vördsamt om ej, för dessa orter, den
nu varande ordningen för tingsterminerne och rättegångsdagarne må kunna bibe¬
hållas, men lagförslaget i öfriga delar, så vidt ske kan, vinna tillämpning. Lag¬
beredningen har förutsett en sådan olikhet, på sätt 14 §:n 2 Kap. i den föreslagna
Rättegångs-Balkcn innehåller.
Stockholm den 11 November 1865. ~ 7 _. , . ..
Carl Hydström,
från Calmar län.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866, 11 Sami. 4 Afd.
14
106
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 7/.
\ö 71.
Af Anders August Anderson från Östergötlands län, angående
vissa ändringar i Kongl. Förordningen den 18 December
1863, om vilkoren för bränvinstillverkning.
Så länge bränvinsbränningen inom vårt land befinnes omgärdad af de ona¬
turliga lagar, hvilka på alla möjliga sätt försvåra kaudteringen, utan att andra
yrken eller Staten deraf skördar någon särskild vinst, lärer väl ingen enda riks¬
dag komma att förflyta med mindre denna fråga ånyo dyker upp. Att, på sätt jag
och flere bland mina Ståndsbröder vid föregående riksdagar påpekat, den nya
bränvius-lagstiftningen skulle, på vissa orter, bringa mången välbergad hemmans¬
egare på obestånd, derom innebära de mångfaldiga konkurser, hvarom annons i
Post- och Inrikes tidningar förekomma, det eklatantaste bevis.
I alla de orter, hvarest naturförhållanden och bristande kommunikations-
anstalter nödgat jordegaren att basera sin hushållning på bränvinsbränning, erfaras
nästan dagligen de smärtsammaste underrättelser derom, att den ena jordegaren
efter den andra blir nödsakad afträda sin egendom i konkurs, för att under de
olyckligaste konjunkturer realiseras till de oerhördaste vanpriser.
Det är, i hopp om att de sålunda faktiskt kända förhållandena skola vara
eguade att väcka Med-Ståndens uppmärksamhet på nödvändigheten af en för¬
ändring i detta, för en del orter beklagansvärda förhållande, som jag ånyo dristar
försöket att vinna erforderlig ändring uti Kongl. Majtts nådiga Förordning om
bränvinstillverkning i riket af den 18 December 1863.
Det kan icke nekas, att de små förändringar i bränvinslagstiftningen, som
på förra riksdagen vidtogos, haft sin stora nytta med sig; men så länge man um¬
gås med föreställningen att bringa bränvinstillverkningen till en fabriksnäring,
skall man fortfarande höra beständiga klagomål från jordbruksidkare. Den tid,
som förflutit sedan husbehofsbränningen afskaffades, torde nogsamt bära vittne
om, att inga lagar förmå bringa en näring in på det onaturligas område. Jag kal¬
lar det med flit onaturligt, att man tror sig kunna framkalla bränvinsfabriker i
stor skala, som icke stå i sammanhang med proportionerlig! jordbruk och ladu¬
gårdsskötsel ! Erfarenheten har ock nogsamt visat huru Statsmagterna häri miss¬
tagit sig.
De bränvinsfabriker, som stå isolerade från jordbruket, äro sannerligen snart
räknade. Det ligger i sjelfva sakens natur att jordegaren, hvilken har produkter,
ök och arbetsfolk på stället, och dertill kan tillgodogöra största delen af dran-
ken på egna kreatur, skulle, framför fabrikanten, som saknade vissa delar häraf,
uthärda konkurenseu; men det har dock visat sig att de fleste dukat under för de
äfventyr handteringen medför. Skälen härför äro alltför många för att kunna,
och alltför påtagliga för att behöfva upprepas inför Ständerna.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 71.
107
Det torde vara fyllestgörande att påpeka ett enda, för att visa halten i fler¬
talet af de andra: man vet att en tunna potatis gäller i vanliga år omkring 2
R:dr i de flesta landsorter. Enär densamma beräknas lemna sju kannor, som ko¬
sta i tillverkningsafgift 60 öre kannan, så måste bränvinsbrännaren skatta till
Staten 4 R:dr 20 öre, innan lian eger förvandla sin egen vara. Kan det väl gif¬
vas någon orimligare lagstiftning i ett fritt land! Jag bara frågar. Egde man
åtminstone rätt att förädla varan innan denna onaturliga afgift skulle erläggas:
kunde man få inskränka tillverkningen inom sådana skattebelopp att en någor¬
lunda bergad hemmansegare kunde af egen kassa eller på egen kredit anskaffa
summan: då äfventyrade man icke att flera blcfve dragna med i förderfvet; men
de minsta afgiftssummor, sorn på en gång äskas, uppgå till så enorma belopp, att
de aldra flesta nödgas antingen anlita borgesman, för att om möjligt erhålla för¬
lag hos privatbankerna eller ock i de flesta fall sälja bränvinet till kapitalisterna
för underpris, och dermed vinner Staten icke den ringaste fördel; men yrkesidka-
ren gör en ögonskenlig lörlust. Den förmodade invändningen, att en hvar eger
frihet att öfverge handteringen, är lätt tillhands; men det är icke lika lätt att i
alla orter lyda rådet.
För den, som eger sin jord utau skuld, går det an att lefva utan binäring,
men de skuldsatta jordegarne komma icke långt med sina ränteliqvider, om de
nödgas uppstilla sina produkter på kreaturen, sådant är lättare sagdt än gjordt.
Nutidens ekonomer predika nog denna lära ; men det är endast de skuldfria,
sorn gittat att följa den.
Alltså, utan att Ständerna vidtaga någon mera genomgripande förändring i
viikoren för bränvinstillverkningen, komma sannolikt klagomålen att allt högljud-
dare förspörjas, intill dess erfarenheten lärt Statsmagterna att lagstiftningen bör
vara lika för alla lofliga näringsfång.
Alldenstund motståndet emot vissa på förra riksdagen föreslagna förändrin¬
gar numera torde vara något mildradt genom den hittills vunna erfarenheten; så
vågar jag utbedja mig Höglofliga Rikets Ständers gunstheuägna medverkan till
följande förändringar uti ofvan åberopade nådiga Förordning, nemligen:
Uti 4 § yrkas den ändring, att minimibeloppet uedsättes från 300 till
100 kannor, hvarigenom möjlighet beredes jemväl för den mindre be¬
medlade jordbrukaren att tillgodogöra sina produkter, utan så stort äf¬
ventyr, som med den högre tillverkningen är förenligt.
Att det uti 19 § stadgade afgiftsbelopp måtte från 60 öre nedsättas
till 50 öre; härigenom skulle Statsverket i allt fall komma att njuta en
inkomst af» 3 R:dr 50 öre för hvarje tunna potatis, som jordbrukaren
använder, under det denne sjelf finge nöjas med ungefär halfva denna
inkomst af varan för all den svett och möda, hvarmed han frambringat
råvaran.
20 § ändras sålunda:
Afgift för bränviustillverkning erlägges till hälften förskottsvis för en
half tillverkningstermin i sender, andra hälften betalas i den ordning,
som i § 22 för öfvertillverkning bestämmes; dock med qvarstående rät¬
tighet för den, som sådant önskar, att på en gång erlägga afgift för
längre tid, eller nedsätta penningar till gäldande af möjligen blifvande
öfverskottstill verkning.
108
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 71.
Genom denna förändring skulle deD hårdt beskattade jordbrukaren i någon
mån lindras, men Staten derpå icke förlora ett enda öre, då man vet att pennin-
garne i motsatt fall en tid ligga ogagneliga.
Uti 21 § göres det tillägg:
Att en bränvinstillverkare egde rättighet, från postkontor under öppen
rekommendation till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet öfversända
tillverkningsafgiften, och skulle i sådant fall postkontorets qvitto, intill
dess ett sådant från Landtränteriet hinner anlända, vara gällande i stäl¬
let för det sistnämnda.
22 § skulle sålunda rättas:
Att bränvinsbrännaren finge rättighet mot lika skatt, som i § 19 blif-
ver bestämd, tillverka två femtedelar utöfver det anmälda beloppet, dock
icke öfver maximum, hvarjemte det skulle vara hans skyldighet att
inom fjorton dagar (i stället för nu bestämda åtta) elter terminens eller
halfterminens slut till Landtränteriet inbetala eller till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande öfversända den för öfvertillverkningen belöpande
afgift, äfvensom för hvad å det anmälda oeh tillverkade beloppet enligt
20 § kan vara oguldet.
Till säkerhet för denna afgifts erläggande skall kontrollören vara
skyldig qvarhålla tvåtredjedelar af hela det tillverkade öfverskottet, hvar¬
före afgiften ej blifvit förskotterad, samt att i öfverensstämmelse med
sednare punkten i denna 22 § öfverlemna den förseglade nyckeln till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, för att der förvaras, intilldess den re¬
sterande afgiften blifvit erlagd eller genom kronobetjeningen behörigen
uttagen.
23 § ändras så — att i händelse af så stor undertillverkning för hel-
eller halftermin, återlyftning eller afräkning får ske till två femtedelar af
det anmälda beloppet.
25 § ändras sålunda:
Yarder tillverkare genom vådeld eller annan olyckshändelse urstånd-
satt att anmäld brän vinstill verkning utöfva eller fortsätta, eger han
tillgodonjuta afkortning eller återbäring af så stor del utaf den erlagda
afgiften, som motsvarar hvad af den anmälda tillverkningen icke blifvit
under terminen afverkadt; om sådan afkortning eller återbäring må an¬
sökning, åtföljd af undersökningshandlingar om olyckshändelsens till¬
komst och förloppet dervid, ingifvas till Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande, hvilken ansökningen pröfvar och sitt beslut Kongl. Majus och
Rikets Kammarrätt underställer. För den händelse förslaget om ned¬
sättning uti minimitillverkningsbeloppet skulle godkännas, torde konse-
qvensen fordra, att kontrollörsarfvodet i 28 § nedsättes till 3 å 8 R:dr,
enär samma kontrollör sannolikt skulle kunna användas på flera när¬
belägna ställen.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm dea 11 November 1865.
A- A. Anderson,
från Östergötlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 72.
109
IV:0 99.
Af Svante Bergström från Östergötlands län, om vissa ändringar
af Kongl. Förordningen den 18 December 1865, om vilkoren
för bränvinstillverkning!
Huru delade tankarne än må vara angående befogenheten, måste man dock
medgifva, att en allmän klagan yttrats deröfver, att den ekonomiska lagstiftningen
under sednare tiden ganska menligt inverkat på jordbruksnäringen. Att klandret,
i hvad det rörer bränvinsbränningens ordnande, i högsta grad är giltigt, torde ej
heller kunna betridas, derest man vill taga närmare kännedom om de sednare riks-
dagarnes förhandlingar beträffande denna fråga. A densamma har nemligen till-
lämpats de mest ensidiga och inskränkande grundsatser och det samtidigt med
utvecklandet i andra näringsgrenar af de mest frisinnade och rättvisa åsigter, be¬
träffande meuuiskans försörjningsfrihet, i öfverensstämmelse med hennes naturliga
rättigheter. För att icke tala om afsättniugen och de många inskränkningar,
hvilka för densamma blifvit uttänkta, må i korthet nämnas: att tiden för till¬
verkningen blifvit inskränkt, ej allenast med afseende på årstiden, hvilken in¬
skränkning torde vara af liten eller ingen betydelse, utan äfven till afverknings-
tiden; att tillverkningsbeloppet varit åsatt ett, minimum, hvilket omöjliggjort för
den mindre bemedlade jordbrukaren, att med uteslutande egna produkter deltaga
uti denna förut för jordbruket så väsendtliga näringsgren; och att tillverknings-
afgiften har måst erläggas i förskott, hvarigenom man icke allenast frånträdt grun¬
derna för alla öfriga skatters erläggande, utan äfven derigenom uteslutit, från till¬
verkningens utöfvaude största delen af jordbrukarne, såvida de icke i likhet med
många vilja inlåta sig på en för hvarje näring högst vådlig låne- och förskotts-
rörelse.
En sanning må det hafva varit, att många för Staten vådliga olägenheter
förefunnits såsom en följd af det sätt, hvarpå tillverkningen förut bedrifvits, men
tillverkarne, hvilka den tiden nästan uteslutande utgjordes af jordbrukare, utöfvade
dock endast en dem genom lag medgifven verksamhet, hvarföre de i alla händel¬
ser voro långt, mindre än lagstiftaren tillräkneliga för de uppkomna olägenheterna,
i följd hvaraf det äfven å lagstiftarens sida måste anses mindre välbetänkt, om ej
helt och hållet obefogadt, att genom lagens magtspråk från denna binäring ute¬
sluta största delen af dess förra utöfvare, för hvilka den dock alltid förblifver den
mest naturliga.
Då jag ej vill betvifla, att påpekade missförhållande ådragit sig välförtjent
uppmärksamhet, helst vid 1862—1863 års riksdag något litet blef vidgjordt, till
förmildrande af en och annan svårighet, samt de fria grundsatser, hvilka gjort
sig gällande i andra näringsgrenar, bidraga dertill att missförhållandena i denna
110
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 72.
lagstiftning alltmera framstå, vågar jag med hopp om framgång föreslå följande
förändringar uti nu gällande författning angående tillverkning af bränvin:
§ 2. l:o att, med borttagande af terminsberäkningen, bränvinstillverkning må
vara tillåten från den 15 Januari till den 15 April samt från den 15
Oktober till den 15 December och dervid huru lång tid som helst, dock
ej mindre än en månad.
Något binder för tillbörlig kontroll torde icke behöfva befaras
såsom följd utaf en sådan utsträckning, blott kontrollörerne
utses för året och användas i närheten af deras hemvist.
Befarad öfverproduktion torde väl i denna, lika väl som i
andra näringsgrenar, genom prisförhållanden kunna jemkas.
§ 4. 2:o att det högsta tillverkningsbeloppet bestämmes till 1,000 kannor och
det lägsta till 100 kannor.
Som Staten, så länge kontrollör kommer att användas,
måste vara försäkrad att afgiften åtminstone betäcker kost¬
naderna för hans aflöning, så torde lägsta tillverkningsbelop¬
pet ej kunna nedsättas lägre än till 100 kannor, men i så¬
dant fall fordrar äfven följdrigtigheten att högsta tillverknin¬
gen ej lemnäs obegränsad.
§ 8. 3:o att anmälningstiden inskränkes till tio dagar före tillverkningens början.
Om kontrollörerne finnas tillgängliga inom kommunerna
och afgiften ej behöfver erläggas på förhand, torde en sådan
inskränkning, utan någon svårighet, låta sig göra.
§ 13. 4:o att distillering må vara tillåten under fyra dagar för hvarje månad,
hvarunder tillverkningen varit i gång.
§ 19. 5:o att afgiften nedsättes till 50 öre.
En nedsättning i denna den drygaste af alla konsumtionsskat-
ter torde vara af högsta behof, serdeles som dess verkan äfven
kommer att blifva en inskränkning i den mycket öfverkla-
gade smugglingen, hvilken nödvändigt skall lemna mindre
behållning i samma mån som varupriset kan minskas genom
afgiftens och tullsatsens samtida nedsättning.
§ 20. 6:o att tillverkaren icke må behöfva erlägga afgiften, förr än en månad
efter förloppet af den tid, under hvilken han efter förutgången anmälan
i ett sammanhang idkat bränvinsbränning.
För tillgodonjutande af nämnda förmån vare han dock skyldig att
upplåta säker lägenhet, der, på tillverkarens bekostnad, så stor del af
det tillverkade brånvinet dagligen under kontrollörens nyckel upplägges
och förvaras, att det motsvarar afgiften för tillverkningen. Det pris,
hvilket skall ligga till grund härvid, vare den bestämda afgiften, ökad
med 50 procent.
Är afgiften erlagd i förskott, upplägges ej mera än som motsvarar
afgiften för öfverbränning.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. X:o 72.
lil
Tillverkare ege att, när kan önskar, erlägga afgift för redan tillverkad
vara, hvarefter till honom utlemuas så stor del deraf, som han med
behörigt qvitto styrker sig hafva erlagt.
Då så yrkas och alltid före afresan från stället, vare kontrollör skyl¬
dig aflemna bevis öfver beloppet at det bränvin, som blifvit i förvar
upplagdt.
Det bränvin, som återstår vid kontrollörens afresa från stället för¬
varas på sätt sista momentet af § 22 törcskrifver.
Då ingen näringsgren i förskott erlägger Staten tillkom¬
mande afgifter, äfven om man vill åberopa de, med föreva¬
rande fall ej jemförliga, af handlanden för redan inköpt vara
erlagda tullsatserna, så måste tillverkaren redan på denna
grund ovilkorligen yrka afskafländet af en så uppenbar orätt¬
visa. Kommer dertill, att bräuvinstillverkningen är och all¬
tid skall blifva en för jordbruket naturlig binäring, men jord¬
brukaren, som i allmänhet, ej har stor tillgång på rörelse¬
kapital, genom lagstiftningen antingen helt och hållet uteslu-
tes från begagnandet af denna binäring, hvilken afser den
naturliga rätten, att efter omständigheternas kraf använda sin
egen rå-vara, eller också inlockas i en alltför vådlig låne-
eller handelsrörelse, hvarigenom redan mången blifvit bragt
till undergång, så borde ej kunna uppstå någon betänklighet
vid att undanrödja ett sådant ondt.
§ 22. 7:o att tillverkning, som med mera än kdel öfverstiger föreskrifven högsta
tillverkning må vara förbjuden, men att öfverskottstillverkning inom
nämnda gräns ej må beläggas med mera än vanlig afgift.
Då tillverkaren, sedan skattens erläggande i förskott blifvit
borttagen, icke kan förskaffa sig någon otillbörlig fördel, ge¬
nom att anmäla sig för ett visst belopp men tillverka dubbelt,
så torde föreskrifterna i denna § saklöst kunna utgå.
§ 24. 8:o har tillverkare icke inom föreskrifven tid erlagt bestämd afgift, varde
det under allmänt förvar upplagda bräuvinet, genom kronobetjeningens
föranstaltande, å öppen auktion för kronans räkning afyttradt och af-
giften jemte kostnaderna dermed betäckte.
§ 25. 9:o varder bränneri genom vådeld eller annan olyckshändelse förstördt, må
nedsättning i bränningstiden under en månad ega rum
§28. 10:o att kontrollörs arfvode bestämmes till minst 3 och högst 6 R:dr och
att kontrollör utses för helt å.r socknevis, såsom hittills af Kongl. Majus
Befallningshafvande, men efter förslag från kommunalstyrelsen.
Kontrollör, hvilkens åliggande det vare, att efter ordres från Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, inställa sig å tillverkningsort, bör dock,
såvidt sig göra låter, endast användas inom den kommun, hvartill han
hörer.
§35. ll:o att vittne på vanligt sätt utses för hvarje bränneri; och
§69. 12:o att vederbörandes bevis om skedd anmälan skall i afskrift vara anslagen.
112
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 13.
Med förutsättning att vederbörligt Utskott, i händelse af de föreslagna för-
ändringarnes godkännande, skall föranstalta om införande af de ändringar, hvilka
derigenom blifva en nödvändighet beträffande §§:ne 23, 24, 25, 26, 46 och 48 med
flera, anbålles om remiss.
Stockholm den 11 November 1865.
S. Bergström,
från Östergötlands län
I ofvanstående motion instämmer:
C. J. Johansson,
från samma län.
N:o *3.
Af Jonas Andersson från Östergötlands län, angående förändrade
grunder för skjutshållningens bestridande.
Det gifves vissa frågor, som icke kunna undertryckas, utan ständigt komma
åter, huru många gånger man än vili försöka att skjuta dem åsido eller göra sig
deras lösning qvitt genom tillfällighetsmedel, mer eller mindre otillfredsställande.
Orsaken till ett sådant förnyadt återkommande betingas af dessa frågors egen
natur. Såvida nemligen en önskad reform hvilar på sann rättsgrund och denna
dess egenskap hunnit komma till klarhet hos ett allmännare medvetande, skola
talande skäl i vexlande mängd alltid erbjuda sig, för att icke låta en sådan reform
utan afseende falla. Dylika frågor finnas många och inom den ekonomiska lag¬
stiftningens område särskildt en, som, länge lemnad utan uppmärksamhet, riksdag
efter riksdag återkommit med en regelmässighet, den der icke låtit sig af några
motgångar störas, grundad, som den varit, på den långsamt men säkert mognade
öfvertygelsen om rättvisan och således jemväl om nödvändigheten af den ifråga¬
satta ändringen
Med dessa allmänna antydningar om frågans beskaffenhet, vågar jag ånyo
återkomma till ett ämne, som vid så många föregående riksdagar gjorts till före¬
mål för Rikets Ständers pröfning. Af landets jordbrukande befolkning kännes
tungt, att skjutsningsbesväret icke är så ordnadt, som det borde vara, och så länge
detta besvär hvilar hämmande på landets modernäring, komma klagomål deröfver
alltid att förnyas. Och jag må väl tillägga, att illa vore, om ett sådant förnyande
skulle uteblifva, ty der ett anspråk är rättvist och billigt, bör, i känslan deraf,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 73.
den klagande, huru många gånger han än tillbakavisas, likväl aldrig förlora hop¬
pet om möjligheten att slutligen vinna hvad han söker.
Vid bedömandet af frågan om skjutsniDgsbesvärets ordnande är det af syn¬
nerlig vigt icke allenast att tillse, huru detta besvär ursprungligen tillkommit
utan äfven att söka upplysning om de förhållanden och vilkor hvarunder skjuts-
ningsskyldigheten fallit på jordbrukarens lott. Båda dessa omständigheter hafva
af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, i dess vid 1856 — 1858 årens riksdag
under N:o 110 afgifna betänkande, gjorts till föremål för en serdeles sakrik och
fullständig utredning och vid de derefter följande tväune riksmötena har detta
ämne hos Sammansatta Stats- och Ekonomi-Utskottet vunnit en ganska omsorgs¬
full handläggning. Med hänvisning till de materialier för frågans belysning, som
nämnda Utskotts förhandlingar lemna, vill jag här nu endast särskildt anföra
följande:
Sedan förstnämnda Utskott uti sin berörda utredning dels skildrat hurusom
skjutsningsbesvär under laglöshetens tidehvarf blef allmogen påtviugadt samt
dernäst visat huru detta besvär sedermera tid efter annan på ett godtyckligt sätt
af regeringsmagten reglerades, dels ock ådagalagt att, ehuru skyldigheten att
skjutsa sålunda påtvangs jordbrukaren mot hans vilja, har likväl grundsatsen lif
full ersättning för det med skjutsningen förenade besvär alltid, äfven under dessa
godtycklighetens dagar, vidhållits vid alla de bestämmelser, som af vederbörande
blifvit i skjutsningsfrågan meddelade. Sålunda lemnar (pag. 11 af dess Utlåtande)
Utskottet följande förklaring rörande dess uppfattning af frågan och jordbrukarens
ställning till densamma. Det heter nemligen der: “Utskottet har tagit föreva¬
rande fråga i sorgfälligt öfvervägande och tvekar icke att, i likhet med hvad
Ekonomi-Utskottet vid sistlidne riksdag derom yttrat och med ytterligare stöd af
hvad meddelade upplysningar innehålla, uttala den åsigt, att jordbruket bör, så snart
sig göra låter, från skjutsning sbesväret fullkomligen befriasEn med denna Utskot¬
tets hufvudmening öfverensstämmande åsigt har äfven vid de tvänne sistförflutne
riksdagarna af vederbörande Utskott på enahanda grunder blifvit icke blott uttalad,
utan jemväl hos Rikets Ständer föreslagen till utförande.
Häraf finner man, att frågan om skjutsningsbesvärets skiljande från jord¬
bruket ingalunda saknar nödig utredning; och då Rikets Ständers delegerade vid
fyra särskilda på hvarandra följande riksmöten, efter sorgfälligaste pröfning, enstäm¬
migt och kraftigt förordat den sålunda ifrågasatta reformens snara genomförande,
låta de Riksstånds beslut, som lemnade detta förord utan afseende, sig dessmindre
förklara, som man i deras beslut fåfängt söker något öfvertygande skäl för afslag.
Ty icke kan det skäl anses öfvertygande, som förslagets motståndare mer än en
gång till stöd för sin åsigt anfört, då de säga, att skjutsskyldigheten genom 600-årig
häfd antagit skattenatur och att en eftergift härutinnan skulle vara en skänk på
andra samhällsklassers bekostnad, eller då de påstå att jordbrukets ifrågasatta be¬
frielse skulle tillskynda Staten alltför kännbara utgifter, till hvilka äfven andra
än skjutsningsskyldige jordbrukare då skulle komma att bidraga. Den ena som den
andra af dessa satser innebär sin egen vederläggning. Yår svenska lag känner
intet fall, der häfden får åberopas såsom laga fång för en veterlig våldsbragd, låge
densamma än mer ån 600 år tillbaka i tiden. Detta till svar å det förra skälet,
under det att det sednare hvilar på den origtiga förutsättningen, att skjutsskyl¬
digheten någonsin blifvit jordbruket ålagd såsom ett onus i egentlig mening, enär,
enligt hvad jag förut anmärkt, full ersättning för den skjutsandes besvär alltid
Bih. till R. St. Prok 1865 f 1866. 11 Sami. 4 Afd. 15
114
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 73.
varit den ledande principen vid alla de bestämmelser i skjntsningsfrågau, som ve¬
derbörande myndigheter vidtagit ända från den tid, då styrelsen först mellanträdde
för att stäfja den fordna våldgästningen. Det enda undantag, som härifrån egt
rum, jag menar den skjutsning, som kostnadsfritt utgjordes till dem, som i Konun¬
gens ärenden stadde vore, afbördade sig de skjutsningsskyldige redan år 1642 ge¬
nom en ännu i dag utgående afgäld under namn at “skjutsfärdspénningär“. Huru¬
vida under sådant förhållande någon orättvisa må kunna sägas tillskyndas andra
samhällsklasser derigenom, att jordbruket befrias från skyldigheten att skjutsa,
beror på hvars och ens olika uppfattning af frågan. Enligt mitt förmenande,
stödt på utredda och faktiska förhållanden, är det jordbrukaren, som i detta fall
för närvarande lider en orättvisa, kännbar i sammil mån som denna orättvisa nu
drabbar endast ett fåtal af folket och till sitt penningevärde för öfrigt numera
lätt uträknad, sedan genom entreprenadauktioner utrönts skilnaden mellan skjuts¬
penningarna, som den resande erlägger och den brist i full ersättning för skjuts-
ningens vidmagthållande, som de särskilda skjutslagen, under namn af entrepre¬
nadtillskott måste till entreprenören erlägga. Full rättvisa kan endast derigenom
vinnas, att den resande sjelf betalar skjutsens fulla värde, men om en dertill le¬
dande åtgärd icke anses böra på en gång fullständigt genomföras, så kan likväl
ingen rättsenlig grund uppsökas för det påståendet, att en för det gemensammas
intresse erforderlig utgift skall ensamt af en enda samhällsklass vidkännas, helst
då, såsom bär är fallet, denna klass sällan eller aldrig tager den förmån i anspråk,
som vårt skjutsningsväsende afser att åt den resande bereda.
Hysande dessa åsigter, hvilkas välgrundade beskaffenhet väl icke af någon
opartiskt dömande torde jäfvas, måste jag såsom otillfredsställande och princip¬
vidriga beteckna de bemedlingsförslag, som, i fråga om jordbrukets befrielse från
skjutsningstungan, framhållits och nu sednast varit underställda de särskilda lands¬
tingens utlåtande. Hufvudsakliga syftet med dessa förslag bar nemligen varit att
mellan de skjutsskyldige hemmanen utjemna kostnaderna för skjutsinrättningarnas
vidmagthållande länsvis. Resultatet af en sådan anordning blefve emellertid ingen
annau än den, att flertalet af de skjutsningsskyldige derigenom finge en ökad, opå¬
räknad tunga, som visserligen åt en mindre del af samma klass gåfve någon lindring,
men lemnade orättvisan i så måtto qvarstående, som jordbrukaren fortfarande
finge ensam vidkännas en utgift, till hvars utgörande han under ingen synpunkt
kan anses mera förpligtad än hvarje annan klass af medborgare. En sådan åsigt
bar också, såvidt jag kunnat finna, af de fleste landstiugen blifvit i frågan till-
kånnagifven, och der denna åsigt icke i de fattade besluten blifvit positivt uttalad,
har likväl densamma legat till grund för frågans olika behandling samt de öfver-
gångsåtgärder, sorn af en del landsting blifvit ifrågasatta.
Det på en gång enklaste, naturligaste och derjemte det rättaste sättet så
vål att få det nu öfverklagade skjutningsbesväret lyftadt från jordbruket, som ock
att bespara Statens utgifter för detta ändamål, vore emellertid, såsom förut är
antydt, att den resande sjelf betalade hvad den af honom begagnade skjutsen rät¬
teligen kostade. Exemplet af en sådan anordning rörande sättet för resandes fort-
skaffning är också, om än inom ett inskränktare område, redan gifvet genom
det af Rikets Ständer vid sistlidne riksdag fattade och af Kongl. Maj:t gillade be¬
slut, att, då behof af ny skjutsinrättning å farväg äfvensom vid jernvåg eller ka¬
nalstation uppstår, skjutsinrättningen på sådant ställe, efter entreprenadauktion,
må öfverlemnas till den, som erbjuder sig att för minsta lega per mil befordra re¬
sande; och att resande förpligtas vid sådan skjutsinrättning betala för hvarje mil
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N.o 13.
115
det belopp, för hvilket entreprenören vid auktionen förbundit sig att bestrida
skjutsen. Först genom en sådan anordning, den jag skulle önska utsträckt till
vårt lands hela skjutningsväsende, träffar den verkliga skjutskostnaden till oför-
minskadt belopp sin rätta man. Men om nu Statens ändamål i detta afseende
ännu fordrar något undseende till den resandes fördel, så lärer dock alltid få an¬
ses billigt att också Slaten i dess helhet, men icke en särskild medborgareklass,
gör den eftergift, som i sådant afseende anses oundviklig. Utan ett Statens öf-
vertagande torde icke heller en önskvärd utveckling till ett förbättradt skick af
det närvarande befordringssättet för såväl post som resande kunna åstadkommas,
hvaremot denna gren af landets kommunikationsanstalter bör, i Statens hand, utan
serdeles tryckande kostnader, kunna anordnas på ett med tidens fordringar öfver¬
ensstämmande sätt.
Antingen denna fråga således betraktas från rättvisans och billighcteus eller
8tatsklokhetens synpunkt, skall man dock alltid komma till den slutföljd, att
jordbruket bör befrias från en sådan servitut som denna, hvilken, utan något bättre
ursprung än våld och magtmissbruk kunnat deråt förläna, årligen beröfvat jordbru¬
ket en del af dess väl bohöfliga driftkraft antingen i penningar eller hundratusentals
dagsverken, de der nu icke lemna något annat spår efter sig än den böjelse för
sysslolöshet och oordentlighet, som blir körsvennens vinst af hans väntningar i
hållstugan och på gästgifvaregården.
Mycket mera kunde härom vara att säga, men för vinnande af nu antydda
ändamål torde det redan anförda vara tillräckligt och till Rikets Ständers anta¬
gande vågar jag i öfverensstämmelse härmed vördsamt framställa följande hufvud-
be8tämmelser för skjutsningsbesvärets reglerande:
l:o att gästgifveri-, håll- och reservskjutsen samt postskjutsen skiljas från
jordbruket och öfvertagas af Staten;
2:o att, der serskilda förhållanden icke ovilkorligen påkalla Statens mellan¬
komst, den resande sjelf betalar skjutsens fulla värde;
3:o att skjutsningsväsendet för Statens räkning genom entreprenader så ord¬
nas, att den minsta möjliga kostnad såväl för den resande som för Sta¬
ten må vinnas på samma gång, som en ändamålsenlig transport af po¬
sterna samt resandes fortskaffande ernås; och
4:o att behöfliga medel för ändamålet nu anslås.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
J. Andersson,
från Östergötlands län.
Häruti instämma:
A. W. Uhr.
Johan Persson,
från Upsala län.
A. A. Anderson,
från Östergötlands län.
S. Bergström,
från Östergötland.
G. Bolin,
från Upsala län.
från Westerbotten.
Olof Nilsson,
J. F. Fredricson,
från Upsala län.
från Södermanland.
A. Söderholtz,
Jan Andersson,
från Kopparbergs län.
116
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 13.
J. Bergström,
från Kopparbergs län.
G. J. Svensén,
från Calmar län.
Eric Ersson,
från Jemtland.
P. Engman,
Georg Nyqvist,
från Wermland.
01. Pehrsson,
från Gefleborgs län.
Erik Mallmin,
från Westmanlands län.
P. Östman,
Nils Andersson,
från Wermlands län.
Lars Olsson,
från Stora Kopparbergs län.
P O. Hörnfeldt,
från Wester norrlands län.
från Wester-Norrlands län. från Wester-Norrlands län.
Pehr Ericsson,
från Gefleborgs län.
Sven Ersson,
från Kopparbergs län.
L. G. Andersson,
från Elfsborgs län.
Olof Olsson,
från Olebyn.
Lars Dan. Andersson.
J. Erikzon,
från Jönköpings län.
Jöns Andersson,
från Malmöhus län.
J. Myrberg,
från Westmanland.
Andreas Eskilsson.
från Blekinge.
Au g. Danielsson,
från Norrbottens län.
G. Hedström,
från Westerbottens län.
Anders Andersson,
från Nerikes län.
P. Eriksson,
från Wermland.
Anders Andersson,
från Kopparbergs län.
Johannes Andersson,
från Jönköpings län.
C. W. Ericsson,
från Westmanland.
Sven Nilsson,
från Christianstads län.
J. Holm,
från Stockholms län.
M. Porsson.
H. Hagermark,
från Gefleborgs län
J. P. Andreasson,
från Elfsborgs län.
A. Jonsson,
från Wermlands län.
O. Olsson,
från Slängserud.
Eljas Per Olsson,
från Kopparbergs län.
Erik Jonsson,
från Westmanlands län.
Lars Pehrsson,
från Nerikes län.
Pehr Tjernlund,
från Wester-Norrland.
C. A. Larsson.
C. G. Sköldberg,
från Nerikes län.
L. J. Fahlander.
And. Gudmunsson,
från Hallands län.
Ola Jönsson,
från Malmöhus län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 74.
117
N:o ?4.
Af Gastaf Hedström från Westerbottens län, angående förändrad
grund för väghållningsskyldighetens utgörande.
Hvilken mängd af skatter, utgifter och ouera af nästan alla möjliga slag
och benämningar, som åligger landtbrukaren till otroligt stort hinder för jordbru¬
kets uppdrifvande och ändamålsenliga skötsel, det är säkerligen icke obekant
för flertalet af riksförsamlingens ledamöter. En af de mest tryckande och besvär¬
liga bland alla dessa nästan otaliga utskylder och ouera, hvilka tynga på jord¬
bruket, är oemotsägligen väghållningsskyldigheten. Denna väghållningsskyldighet
är i högsta grad betungande, ej blott sommar- utan äfven vintertiden, i synnerhet
i de nordligare provinserna af riket, der stora snöfall ofta inträffa. Och fullgörandet
af denna väghållningsskyldighet är ofta förenadt med de mest otroliga svårig¬
heter och olidliga trakasserier.
Man plägar kalla jordbruket, och detta med skäl, för landets modernäring,
men den vackra benämningen hindrar dock icke, att dess idkare i alla tider blifvit
stjufmoderligt behandlade; ty med svårighet lärer väl det af någon kunna för¬
nekas, att ingen samhällsklass är så hårdt beskattad, som jordbrukaren. Man
kunde derföre hafva största anledning till den förhoppningen, att bördorna och
utlagorna skulle förminskas något för jordbrukaren, men de synas tvärtom blifva
allt flera och flera med hvarje år. Ty, under det att de gamla qvarstå, tillkomma
nya sådana för laudtmannen. Det synes nu vara på tiden, att man afhjelper dessa
orättvisor och obilligheter. Och en af de aldra största bland dessa vågar jag
påstå vara jordegarnes åliggande, att ensamma underhålla vägarne. Jag är icke
nu i tillfälle, att med handlingar kunna visa det otroligt stora belopp för hvarje
hemman, hvartill vägunderhållet såväl sommar- som vintertiden uppgår; men om
sådana handlingar framvisades, så skulle säkerligen mången förvånas öfver sum¬
mans storlek.
Då hvar och en har fullkomlig rättighet, att fritt begagna vägarne, så torde
det icke vara för mycket begärdt, att hvar och en också efter förmåga bidrager
till deras underhållande.
Med anledning af hvad jag här ofvan anfört, får jag vördsamligen anhålla,
det Rikets Höglofliga Ständer måtte för sin del besluta, att väghåll¬
ningsskyldigheten öfverflyttas på Staten, och att omkostnaderna debi¬
teras efter personal på hvar och en, som kan utgöra sina krono-
utskylder.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles vörd¬
samligen.
Stockholm den 11 November 1865.
G. Hedström,
från Westerbottens län
118
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 15.
HiO *5.
Af Gnstaf nedström från Westerbottens län, avgående ändring
af § 16 i Kongl. Reglementet för barnmorskor den 28 No¬
vember 1856.
Den 16 § af Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Reglemente för barnmorskor
af den 28 November 1856 är af det innehåll: att barnmorskor, som undergått
examen i den instrumentala förlossningskonsten, ega rättighet att densamma ut¬
öfva endast vid de tillfällen, då hjelp at läkare icke i rätt tid kan erhållas, an¬
tingen i följd af afståndet från hans bostad eller också för den hastighet, hvar¬
med hjelpen erfordras.
Detta lagstadgande tolkar man allmänt, åtminstone i min hemort, på det
sättet, att det anses innebära ett förbud för barnmorska att verkställa instru¬
mentalförlossning, så framt icke läkare är närvarande eller förut blifvit hörd och
tillstånd dertill gifvit. Ett stadgande af dylik mening synes mig vara högeligen
skadligt och böra med aldra snaraste afskaffas. Förhållandet är ganska ofta,
isynnerhet i de nordligare af rikets provinser, att afståndet till närmaste doktor
är 8 å 10 mil. Då nu qvinna råkat i barnsnöd och förlossningen icke utan till¬
hjelp af instrumenter kan försiggå, så anser barnmorskan sig vara förpligtad att
vägra användandet af sådana förr än läkare blifvit efterkickad eller rådfrågad.
När bud sändes till denne, inträffar det mycket ofta, att han icke är hemma utan
på sjukbesök stundom måhända många mil från boställsorten. På detta sätt kan
en tid at flera dagar gå till ända, innan hans yttrande, råd eller föreskrift hinner
inhemtas eller han sjelf infinna sig hos barnsängsqvinnan — och under tiden
nödgas denna arma utstå de svåraste plågor, hvilka kunnat lindras eller häfvas,
om vederbörande barnmorska haft rättighet att, läkaren oåtspord, på grund af sig
företeende omständigheter och med ledning af egen erfarenhet och omdöme före¬
taga instrumentalförlossningen. Ganska många äro de barnaföderskor, som genom
ett dylikt uppskof nödgats tillsätta lifvet, och ännu flera de, hvilka, vida längre
än nödigt varit, måst uthärda de rysligaste smärtor.
Jag får derföre, med stöd af hvad jag här ofvan anfört, vördsamligen
föreslå:
det Rikets Höglofliga Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånig¬
het anhålla, att, med ändring af 16 § uti Kongl. Förordningen af
den 28 November 1856, det stadgande måtte komma i stället, att uti
instrumentalförlossningskonsten behörigen examinerad barnmorska må,
Motioner i Bonde- Ståndet 1865. N:o 76. 119
när det så fordras, få instrumentalförlossning verkställa utan hinder af
legitimerad läkares frånvaro och utan att behöfva afvakta dess till¬
stånd.
Om remiss till vederbörligt Utskott af denna min motion anhålles vörd-
samligen.
Stockholm den 11 November 1865.
G. Hedström,
från Westerbottens län.
%:<> 96.
Af Gustaf Hedström från Westerbottens län, angående ändring af
Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800 rörande lagfart
och börd.
Sedan genom Kongl. Förordningen af den 22 December 1863 allt hvad lag
och förlattningar stadga, angående rättighet att i börd lösa på hvarjehanda sätt
afhänd fastighet å landet, blifvit till ali kraft och verkan upphåfdt, finnes icke
mera något skäl, hvarföre lagfarten skulle behöfva innefatta så lång tid, som å
vissa orter är fallet. Kongl. Maj:t, inseende de olägenheter den långa lagfart, som
4 Kapitlet 1 § Jorda-Balken i 1734 års lag föreskref, medförde, hvarigenom all
jordbrukets till vext och förkofran hindrades, då en köpare ej kunde våga att på
den inköpta fastigheten använda hvarken omsorg eller kostnad, innan han derå
undfått laga fasta, inskränkte tiden derför betydligt genom Kongl. Förordningen
den 13 Juni 1800. Dock bibehöllos trenne uppbud å de orter, der tre ting år¬
ligen hållas; men orsaken härtill var synnerligast den, att den, som hade bördsrätt
till deu afhända fastigheten, skulle få tid och tillfälle att göra sina anspråk gäl¬
lande. Då numera genom bördsrättens upphäfvaude denna orsak till trenne upp¬
buds bibehållande försvunnit, finnas deremot samma skäl för lagfartstidens ytter¬
ligare inskränkning, som motiverade 1800 års Förordning, ännu qvar. Både för
det allmännas fördel och den enskilde köparens båtnad, derigenom att han så snart
som möjligt må blifva i tillfälle att utan äfventyr få använda idoghet, omtanka
och kostnad till sitt jordbruks uppbjelpande, samt för att undvika den för en min¬
dre bemedlad köpare dryga kostnad, andra och tredje uppbuden medföra, är det af
största vigt, att den ännu qvarstående långa lagfartstiden ytterligare inskränkes;
och då det är hvar och ens pligt att, så mycket i hans förmåga står, bi¬
120
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 77.
draga till beredande af framgång åt landets hufvudnäring, så och då åtkomst-
haudlingarne redan för första uppbudets erhållande måste vara fullständiga, vågar
jag vördsamt föreslå, att de stadganden, som finnas angående lagfart å fast egen¬
dom på landet, måtte ändras så:
Som till första uppbudets erhållande fordras, att köparen företer säljarens
fullständiga åtkomsthandlingar, skall fasta meddelas innan första tingets
slut näst efter det. under hvilket första uppbudet blifvit meddeladt,
hvarom kungörelse under tiden skall utfärdas, samt att, om någon fin¬
ner sig befogad att å köpet anställa klandertalan, sådant skall ske sist
å första rättegångsdagen af det ting, innan hvars slut fasta bör med¬
delas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
O. Hedström,
från Westerbottens län.
Af (Justaf liedström från Westerbottens län, om nämndemäns rått
till viss andel af expeditionslösen.
Nämndemäns skyldighet att utan ringaste ersättning tjenstgöra vid Härads¬
tingen synes mig i hög grad både betungande och orättvis. Tingen räcka ganska
ofta ända till 16 å 18 veckors tid hvarje år, oaktadt Rätten sitter både för- och
eftermiddagar. Den för jordbrukaren så ytterst dyrbara tiden få nämndemännen
tillbringa vid dombordet utan att härför erhålla någon den ringaste aflöning eller
inkomst. Det visserligen hedrande, men tidsödande nämndemansförtroendet är såle¬
des lör hemmansegaren oftast en anledning och orsak till både bekymmer och
ekonomiska förluster. Erfarenheten har också visat, att det icke sällan är ytterst
svårt att få nämnden fulltalig, hvilket förhållande säkerligen icke kan förefalla
någon besynnerligt, om han tager i betraktande det stora besvär, som nämnde¬
männen hafva, och detta utan någon pekuniär ersättning i proportion derefter.
Jag är af den ötvertygelsen, att denna olägenhet och missförhållande skulle
till stor del blifva aihulpna, och den sig nu ganska ofta visande obenägenheten
för att blifva nämndeman upphöra, om nämndemännen erhölle en lämplig penninge-
ersättning. Och med anledning häraf får jag vördsamligen föreslå,
“att
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 78.
121
“att Rikete Höglofliga Ständer måtte för sin del besluta, att för hvarje
utslag i tvistemål — men icke för handlingar, som skola lagfaras eller
intecknas — bör, då derför uti lösen betalas 1 R:dr 50 öre, till nämn¬
den erläggas 50 öre och så vidare i proportion derefter."
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
G. Hedström,
från Westerbottens län.
HT0 18.
Af ('ari Gustaf Sköldberg från Nerikes län, om åtgärder för bil¬
dande af pensionsförening för tjenstemän och betjente vid
jernvågarne i riket.
Då det nu i riket tillkommit och tillkommer en mängd tjenstemän och
betjente i och för byggandet af våra jernvägar och trafiken derå, anser jag en
skyldig omtanke för dessa ännu till stor — kanske till största delen — unge
mäns framtid mana till vidtagande af åtgärd för betryggande af deras bergning på
ålderdomen, då de blifva oförmögne att sköta nu innehafvande befattningar. Sådant
låter sig lättast och säkrast ske medelst bildande af pensionsförening dem emel¬
lan; och då de nu äro försedde med så tillräckliga löner, att en liten årlig spar¬
penning deraf bör kunna afsättas för framtida behof, är det jag vördsamt föreslår,
att sådan förening måtte åvägabringas.
Om också inkomsten af våra jernvägar för närvarande, medan så väl dessa
som materielen är ny, betäcker utgifterna derför, och om äfven, som vi skola
hoppas, denna inkomst framdeles något ökas, måste man dock emotse ökade ut¬
gifter för underhållet och ersättandet af det förslitna; skulle man då, utom aflö-
nandet af den tjenstgörande personalen, behöfva af allmänna medel äfven under¬
hålla den som fordom varit det, torde affären blifva bekymmersam nog, och ju
längre det dröjer innan pensionsförening bildas, desto större svårigheter möta att få
den till stånd. Det är af dessa anledningar jag föreslår att Rikets Ständer måtte
till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan:
Bih. till B. St. Prot. 1865 #■ 1866. 11 Sami. 4 Afd. 16
122 Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 79.
det täcktes Kongl. Majit vidtaga de åtgärder, som erfordras för bildande
af en pensionsförening för tjenstemän och betjente, anställde vid våra
jernvägar.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
C. G. Sköldberg,
från Nerikes län.
IV: o 79.
Af Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes län, om lan af allmänna
medel för anläggning af jernväg från Dalka?!sbergs grufvor
till sjön Möckeln.
Redan länge har ett bättre och billigare kommunikationsmedel så väl för
Nora bergslags rika malmtillgångar till Carlskoga och öfriga delar af landet, som
för transporten af tackjern från dessa orter, varit påtänkt och af behofvet högt
påkalladt. Genom den omständigheten att nordvestra stambanan kommer att
beröra sjön Möckelns lugnvatten vid Degerfors skulle ett ännu vidsträckare fält
för afsättning af de naturens rika skatter, som, enligt hvad allmänt kändt är,
finnas i de omkring sjön Wickern i Nora socken belägna malmfält, kunna beredas,
om endast ett säkert och billigt kommunikationsmedel kunde åstadkommas mellan
sjön Wickern i Nora och sjön Möckeln.
Nora bergslags malmuppfordring år 1862 var, enligt Kongl. Kommers-kollegii
underdåniga berättelse, 1,211,355 centner, deraf 1,083,575 centner vid de grufve-
fält, som ligga invid och i närheten af sjön Wickern. Huru högt denna upp¬
fordring, i händelse af afsättning, skulle kunna uppbringas, torde svårligen på för¬
hand kunna beräknas, enär tillgångarne på rika och godartade malmer här äro
högst betydliga, hvilket allt vitsordas af så väl Landshöfdinge-embetets embets-
berättelser, som af alla de Bergs-embetsmän, som varit i orten anställde och af
hvarje annan person, som derstädes haft bestyr med grufvebrytning.
De svåra transporter, hvarmed all malmuppfordring här har att kämpa,
göra det emellertid omöjligt att uppdrifva denna för orten vigtiga industri till
någon större höjd, helst redan nu vid den uppfordring, som förefinnes, stora malm¬
behållningar hopa sig vid alla grufvefälten, allt i brist på billiga kommunikations¬
medel. Så t. ex. måste Carlskoga bergslag, som icke har egna grufvor, hemta
malmen till sina flesta masugnar från Nora socken på en mycket backig lands¬
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 79.
123
väg, eller vintervägar två, tre och fyra mils väg. Man har svårt att tänka sig
en tyngre handtering än denna tackjernstillverkning, särdeles under år, då sjöar
och mossar äro ofarbara, hvilket kännbart nog ej sällan inträffat under de sednare
åren.
För att afhjelpa denna brist i kommunikationsanstalter, hvaraf ifrågava¬
rande orter ännu lida, hafva fullständiga undersökningar åren 1861 och 1863 varit
verkställda samt kartor och kostnadsförslager sistnämnda år genom Löjtnanten
vid Väg- och Vattenbyggnads-korpsen A. G. Svedelius blifvit upprättade för an¬
läggning af en jernväg för lokomotiv ifrån Dalkarlsbergs grufvefält i Nora socken
förbi Wickersvik vid sjön Wickerns södra strand, öfver Svartelfven ofvanför
Kortfors, förbi Granbergsdalshyttan till Timselfven vid Carlskoga faktori och till
dess utlopp i sjön Möckeln, hvarföre kostnadssumman uppgår till 1,115,000 R:dr R:mt.
Sedermera har ett bolag blifvit bildadt, som redan antagit sina bolagsreglor
och beslutat att kontant för denna jernvägs anläggande tillskjuta J:del af hela
kostnadssumman, om f:delar deraf kunde såsom lån af Staten erhållas.
Redan 1858 uppgjordes på Statens och enskildes bekostnad förslag till
Svartelfvens kanalisering från Sikfors vid sjön Söreljens norra ända belägna bruk
5f mil till Kortfors, och då den nu föreslagna jernvägen vid sistnämnda punkt
kommer att passera Svartelfven, inses lätt hvilka stora fördelar och hvilken lätt¬
nad i transport, som genom densamma skulle komma att beredas så väl för Helle¬
fors samt Grythytte bergslagers effekter, som för de rika timmerskogar, som finnas
utefter hela detta vattendrag ända från Säfsens socken i Dalarne, der Svartelfven
har sitt ursprung.
Stora fördelar skola ock uppstå för bruken inom sydvestra Nerike. De
hemta alla största delen af sitt malmbehof från Nora bergslag — skulle nu
genom denna jernväg, i förening med sjötransport öfver Möckeln, få detsamma
levereradt vid Degerfors, hvarifrån det på nordvestra stambanan skulle föras
direkte till bruken.
Såsom ett skäl för nordvestra stambanans dragande öfver Degerfors, fram¬
hölls ock beständigt under sistförflutna riksdag den betydliga tillförsel, som nu
föreslagna jernväg skulle tillskynda densamma, bland annat till följd af just dessa
bruks stora behof af Nora bergslags malmer; men icke mindre är fördelen för
Wermland af en förbindelse med Nora bergslag, hvars rika malmtillgångar utan
tvifvel skola på nordvestra stambanan från Degerfors söka sig väg till Christine¬
hamn till ett så billigt pris, att säkerligen många masugns-anläggningar i vestra
Wermland skola deraf blifva en följd. Filipstads bergslag skall ock. skörda
sin fördel af denna jernväg, enär den sammanbinder sjön Möckeln med Tims-
elfvens, från Carlskoga faktori sex mil till Filipstad, segelbara vatten, hvari¬
genom kommunikations-systemet fullbordas, efter att hafva satt Nora, Grythytte,
Hellefors, Carlskoga och Filipstads bergslager samt Persbergs grufvefält i direkt
beröring med nordvestra stambanan vid Degerfors. Härigenom blifver denna
punkt en af de mest framstående vid Statens jernvägar med afseende på den
mängd effekter, som der skola samla sig icke allenast från alla bergslager för att
vidare söka exporten utau ock från Nerikes och Westergötlands sädesproducerande
slättbygder för att förse bergslagen med dess betydliga behof af spanmål och
andra lifsförnödenheter.
Med förestående torde ovedersägligen vara visadt, det stora gagn och den all¬
männa nytta, som denna jernväg skulle medföra, och för djerft är icke att påstå,
det få orter finnas i vårt land, der en 3J mils jernväg skulle kunna i så hög
124
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 80.
grad bidraga till dess utveckling och förkofran. Också visar sig af aktietecknin¬
gen med hvilket allmänt intresse detta företag omfattas af personer inom alla
samhällsklasser och inom flera aflägsna delar af riket.
Jag vågar derföre vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer åt det bolag, som åtager sig att bygga en jernväg
för lokomotiv från Dalkarlsbergs grufvor i Nora socken till sjön Möc-
keln i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det deröfver af Löjtnanten
A. G. Svedelius upprättade förslag, ville bevilja ett låneunderstöd af
743,300 R:dr Riksmynt att amorteras genom en årlig inbetalning af 5
procent derå, hvaraf skulle beräknas 4 procent ränta å det vid hvarje
inbetalning oguldna kapital och återstoden utgöra amortering eller på så
billiga vilkor Rikets Ständer kunna finna skäligt för denna för landets
industri så vigtiga anläggning föreskrifva, — samt att detsamma ränte-
fritt under byggnadstiden, eller 3:ne år, måtte varda beviljadt..
De handlingar, ritningar och kostnadsförslager m. m., som till trågan höra,
anhåller jag få till Rikets Ständers Stats-Utskott öfverlemna, innan frågan der
till behandling förekommer.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
C. G. Sköldberg,
från Nerikes län.
i\>o 80.
Af Carl Johan Johansson från Östergötlands län, om vissa ändrin¬
gar af Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862, angående
allmänt ordnande af Presterskapets inkomster.
Yid handläggning af Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862, angående all¬
mänt ordnande af Presterskapets inkomster, har visat sig:
att en allmän och betydlig förhöjning i Presterskapets förut nog tillräckliga
aflöning, blifver en följd af åtgärderna härutinnan;
att församlingens, i öfverensstämmelse med § 3 mom. 2 uti förordningen
uppgjorda förslag, af Nämnden till den grad ringa aktas, att mången gång icke
allenast intet afseende fästes härpå, utan att Nämnden icke ens finner sig behöfva
med något skäl öfverskyla ett sådant förbiseende; och
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 80.
125
att § 8 mom. 2 icke lemnar jordbrukaren den påräknade lindring-, som kan
uppstå genom afgiftens erläggande i jordbrukets naturalster.
Att föreuämnda olägenheter icke varit med författningen afsedda, kan slutas
deraf att såväl de i ämnet framställda motioner som öfverläggningarne om författ¬
ningen alltid förutsatte, beträffande lönebeloppen, att dessa för Pastorerne voro
fullt tillräckliga och att Komministrarnes svagare aflöning skulle, der sjelfva tjen-
sten icke lämpligen kunde indragas, genom jemkningar å Pastorernes löner för¬
bättras. I sjelfva verket är det väl äfven påtagligt, att ifrågavarande lönevilkor i
allmänhet äro fullkomligen öfverensstämmande med både rättvisa och billighet,
särdeles om, såsom sig bör, tillbörligt afdrag vid uppskattningar göres för de stora
förluster, hvilka för Pastorerne uppstå vid presttiondens leverering i så kalladt
skaft. Då man vidare besinnar, att kyrkostämmans åliggande att upprätta ett
regleringsförslag, måste i sig innebära rätten att få detta förslag granskadt, men
Nämnden icke desto mindre i allmänhet underlåter sådant, äfven der förslaget
grundats på sednaste taxering och derefter uträknade fyrktal, hvilken beräknings¬
grund väl borde vara den rättaste, derest ingen origtighet uti taxeringsvärdena
kan anföras, så kan sådant endast härflyta från bristande tydlighet, Författnin¬
gen, tillkommen eller åtminstone grundlagd under en tid, då man ej gerna kunde
föreställa sig att de då befintliga och för jordbrukaren goda åreu, så snart som
skett, skulle efterträdas af bekymmersamma tider, torde väl äfven erfordra en förän¬
dring, ledande derhän, att återställa församlingens valrätt beträffande afgifternas erläg¬
gande in natura i stället för penningar, särdeles som uppbörden inträffar samtidigt
med Kronans allmänna uppbörd, och erfarenheten årligen visar att anskaffandet
af penningar den tiden merendels är, om ej omöjligt, dock förenadt med gifna och
stora förluster, enär jordegaren tvingas afyttra sin spanmål till orimligt låga priser.
På grund af förenämnda missförhållanden får jag derföre föreslå ändringar
i Kongl. Förordningen af den 11 Juli 1862, nemligen att följande lydelse tilldelas,
§ 1. Presterskapets hittillsvarande inkomster “i hvilka någon förhöj¬
ning icke, utan undantagsvis, med denna författning afses,“ fördelas så¬
lunda, att hvarje tjenstgörande prestman, så vidt sig göra låter, erhål¬
ler en etc.
§ 3 mom. 4. Tillägges i slutet af mom. följande: “Anser sig Nämn¬
den härvid i mer eller mindre mån böra frångå det å kyrkostämma
“upprättade förslag, uppgifve då fullständigt skälen för en sådan åtgärd."
§ 6. mom 2. Erhåller följande lydelse:
Vid bestämmandet af dessa afgifter likasom af dem, hvilka böra utgå
för bergverk, qvarnar, fabriker och andra inrättningar, har Nämnden att
ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för
vissa orter gällande författningar och stadganden, “men hufvudsakligen
“att fästa afseende på de från församlingen till dess presterskap förut
“utgående bidrag, derest dessa ej stå i uppenbar strid med nämnda för¬
fattningar och stadganden eller allt för mycket afvika från de afgifter,
“hvilka af öfriga pastorater inom stiftet under likartade förhållanden
“utgöras.
“Mom. 3. Skulle omständigheterna oundvikligen erfordra större än¬
dringar uti förut varande afgifter, vare taxeringsvärdet och derpå grun-
“dadt fyrktal till rättelse vid uträkningen.“
§ 8. mom. 2 ändras sålunda:
126
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 81.
“Persedlarne utgå efter tioårig medelmarkegång, der ej deras levere¬
rande in natura, efter i lag föreskrifven uppsägning, kan varda af för-
' “samlingen påyrkad; för hvilket fall Nämnden bör föreslå och Kongl.
“Majit vill bestämma sättet, hvarpå levereringen skall ega rum.“
Om remiss till behörigt Utskott ankålles.
Stockholm den 11 November 1865.
C. J. Johansson,
från Östergötlands län.
I ofvanstående instämma:
S. Bergström, Nils Jansson,
från Östergötlands län.
U:0 §1.
Af Per Nilsson från Christianstads län, om lindring af rustnings-
skyldighetens utgörande.
Då frågan om lindring i kostnaderna för kavalleri-rustningens utgörande
är af särdeles stor vigt, i synnerhet för den nordligaste och magraste delen af
Skåne, måste jag äfven vid denna riksdag återkomma till densamma. Ej nog
med att dessa kostnader äro ojemnförligt dryga i förhållande till dem, som utgå
af de hemman, hvilka blifvit indelade till infanteri-regementena, utan sättet för
deras utgörande är äfven sådant att de kännas tyngre och blifva högst olika, de
särskilda rusthållarne emellan. Vid indelningsverkets upprättande har blifvit be¬
stämdt, att ryttaren skall såsom hufvudsaklig aflöning erhålla ett torp jemte åt¬
skilliga andra förmåner in natura. Dessa torp blefvo utsatta i en tid, då åsigterna
om jordens värde och dess brukning voro helt andra än de nuvarande och torpen
hafva derföre också till vidd och beskaffenhet blifvit ganska olika med hvarandra,
äfven de, som äro belägna inom samma socken. De skulle förläggas på de hem¬
man, som bestämdes att utgöra stam för rusthållet; men de öfriga hemmanen för-
pligtigades att ersätta dessa hemman för afsaknaden af jorden m. m. i förhållande
till deras andelar i rustningsskyldigheten. Dessa ersättningsfrågor hafva utgjort
föremål för en mängd tvister rusthållarne emellan och då ersättningarne måste
utgå i penningar, kunna de aldrig till sitt rätta värde bestämmas för någon längre
tid. Nu får visserligen karlen legas mot kontant lön, den befälet dock vill för¬
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 82.
127
behålla sig att bestämma; men karlen är derföre icke hindrad, att när som helst
begära, att rusthållarne skola i stället förskaffa honom torpet och de öfriga natura-
prestationerna, hvaraf måste följa en osäkerhet och tillfälle till många trakasse¬
rier. Rusthållarne äro skyldiga att anskaffa alla beklädnads-, munderings- och
utrednings-persedlar och äro således alltid underkastade nya utgifter vid hvarje af
de allt för ofta påkommande förändringarne i dessa persedlars form och beskaf¬
fenhet samt beroende af karlens större eller mindre vårdslöshet vid persedlarnes
vårdande och behandling, helst befälet icke har något intresse vid att hålla tillsyn
deröfver. Det har således ofta händt, att ett rusthåll fått vidkännas mer än dub¬
belt så stora kostnader som ett annat i detta hänseende. För att vinna någon
lättnad samt en jemnare och rättvisare fördelning af den tunga rustningsskyldig-
heten, vågar jag derföre vördsamt föreslå:
l:o) att det måtte tillåtas rusthållarne att vid legande af karlar få med
dem öfverenskomma em viss kontant lön med vilkor, att karlarne ej
må ega rättighet att fordra det rusthållarne skola till dem upplåta torp
eller utgöra natura-prestationer, samt att befälet måtte förbjudas inblanda
sig i dessa öfverenskommelser;
2:o) att Statsverket måtte för framtiden öfvertaga anskaffande och under¬
håll af beklädnads-, munderings- och utrednings-persedlarne emot det att
rusthållarne öfverlemna nuvarande persedlar i befintligt skick samt till¬
förbinda sig att derefter betala en x-egementsvis bestämd årlig afgift,
hvilken dock ej må öfverstiga hvad dessa persedlars anskaffande och
underhåll kostat i medeltal under de tio sistförflutna åren; och
3:o) att Rikets Ständer måtte genom underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla om tillsättande af en komité för xitredande af frågan om belop¬
pet af denna ersättningsafgift.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Per Nilsson,
från Christianstads län.
Hisö
Af Per Nilsson från Christianstads län, om vissa ändringar i
Kongl. Förordningen den 18 December 1863, angående vil-
koren för bränvinstillverkning.
Då sättet för bränvinstillverkningens bedrifvande och beskattningen för id¬
kande af denna rörelse blifvit en vitalfråga för jordbrukaren i min ort, och miss¬
128
Motioner i Bonde-Ståndet. N:o 82.
nöjet med den nu gällande Kongl. Förordningen är allmänt ibland dem, måste
jag äfven vid denna riksdag väcka fråga om ändringar i densamma. Att låta till¬
verkning af bränvin lika fritt utöfvas som hvarje annan näring vore väl det na¬
turligaste och rättvisaste samt med de nyare lagstiltningsgrundsatserna mest öfver¬
ensstämmande, men detta lärer väl ännu länge få böra till de fromma önsknin-
garne. Kunde bränvinstillverknings-lagstiftningen åter försättas på den punkt
den befann sig för omkring tjugufem år sedan, vore sådant visserligen det verk¬
sammaste sättet för afhjelpande af den öfverklagade nöden, men älven en dylik
åtgärd lärer väl icke för närvarande vara att hoppas. Det höga minimitillverk-
ningsbeloppet per dygn, den enorma beskattningen, som på förhand måste erläg¬
gas, de dryga omkostnader, som åtgå för kontrollerande af tillverkningsbeloppet,
och omöjligheten att kunna afsätta några spritvaror på utrikes ort, då restitution
af tillverkningsafgifteu i sådant fall icke är beviljad, äro likväl svårigheter, som,
äfven med bibehållande af principerna i den nu gällande lagstiftningen, måste
kuuna åtminstone till någon del undanrödjas, och vågar jag derföre vördsamt
föreslå:
l:o) att minimibeloppet för tillverkning al bränvin måtte bestämmas till
etthundra kannor per dygn;
2:o) att tillverkningsafgiften måtte nedsättas till femtio öre per kanna af
50 procents sprithalt;
3:o) att det må vara brännaren tillåtet att, i stället för denna afgifts erläg¬
gande i förskott, ställa vederhäftig borgen för algiftens betalande inom
tre månader efter bränningstidens slut;
4:o) att aflöningen till kontrollörerne måtte nedsättas till Fyra Riksdaler
per dag; och
5:o) att, då det med behöriga handlingar styrkes att bränvin blifvit till ut¬
rikes ort utfördt, exportören må ega rättighet att af statsmedel åter¬
bekomma så stort belopp, som motsvarar tillverkningsafgiften för det
utförda bränvinet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Per Nilsson,
från Christianstads län.
N:o 83
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 83.
129
\ 0 §3.
Af (justaf Rolin från Upsala län, om anslag af återstående delen
af skydd* af giften till folkundervisningens befrämjande, in. m.
Det torde icke af någon sann fosterlandsvän förnekas, att folkskoleunder-
visuingen är och förbliiver en utaf de mest nyttiga och ändamålsenliga reformer,
som på sednare tider i vårt fädernesland blifvit genomförda, samt mer och
mer öka den materiela förkofran och utvecklingen i dess framåtskridande; men
tyvärr har ordnande af denna vigtiga samhällsangelägenhet ofta mött ganska stora
svårigheter och i synnerhet i de glest bebodda och vidsträckta församlingar, hvilka
nödgas efter behof uppföra flera skolhus samt bostäder för skollärarne och derjemte
aflöna erforderliga lärare, hvilka uppoffringar äro ganska kännbara; och till afhjel-
pande af dessa tryckande uppoffringar och till lättnad för folkskole-undervisnin-
gens befrämjande i allmänhet vore det efter mitt förmenande äfven Statens skyl¬
dighet att bekosta undervisningen i våra folkskolor, som egentligen iemnar under¬
visning för de mindre bemedlade folk-klasser, då Staten bekostar undervisningen
i de högre lärdomsskolorna för de s. k. bättre folkklassernas barn. Efter mitt för¬
menande anser jag det vara förenadt håde med billighet och rättvisa, att hvarje
församling får använda de derifrån utgående medel på det sätt, som församlin-
garne anse vara mest nyttigt och användbart, ty hvad som är passande i en för¬
samling, kan vara mindre tjenligt i en annan. Jag vågar derföre föreslå,
att den återstående delen af skyddsafgiften äfven måtte blifva anslagen
till folkskole-undervisningens befrämjande och att hvarje församling
måtte få uppbära de derifrån utgående medel, att användas på sätt
ändamålsenligast anses och för hvarje församling bäst passande; samt
att ett särskildt statsanslag måtte anslås för upprätthållandet af semi¬
narierna i riket.
Otn remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 11 November 1865.
G. Bolin,
från Upsala län.
Bih. till It. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 4 A/d
17
130
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. Näs 84 och 85.
N:0 §4.
A f Gustat Bolin från Upsala län, om Lindring i Kongl. Kungörel¬
sen den 11 Maj 1855, angående grunderna och sLittet för
bestämmande af markegångsprisen.
Att våra former vid markegångs-sättningarne i riket äro alldeles förfelade
kan icke förnekas, derigenom att Landshöfdingarne i länen, som äro de största
löntagare, skola sitta ordförande och leda denna vigtiga beskattningsfråga, som rö¬
rer deras egna intressen, och icke nog härmed, dertill kommer att Kammar-kolle¬
gium och Kammar-rätten, som icke det ringaste känna förbållanderna i lands¬
orterna, ega rätt att höja markegångs-priserna, hvarigenom alla Riks-Ståndens de¬
puterade, som hvar i sin ort bort känna sanna förhållandet, äro beröfvade sin rätt
enligt 57 § Regeringsformen, hvilken lyder att Rikets Ständer ega allena rätt att
sig beskatta, hvarföre jag finner mig föranlåten föreslå följande förändringar:
l:o) att de valde deputerade vid markegångs-sättningen få sjelfva inom sig
välja ordförande; och
2:o) att Kammar-kollegii och Kammar-rättens anmärkningar må alldeles
upphöra.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
G. Bolin,
från Upsala län.
N:o §5.
Af Carl Dahlgren från Elfsborgs län, angående ändring af Kongl.
Kungörelsen den 4 December 1865, om stämpelpappers-
afgiften, m. m.
Bland de bevillningstitlar, som, utan att tillskynda Staten någon betydlig
inkomst, deremot förorsakar öfvervägande olägenheter, tord^ med skäl kunna rftk-
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 86.
131
nas den beläggning med stämpelpapper, som för en mängd dokumenter finnes före-
skrifven. I sin egenskap af beskattning drabbar denna utgift ytterst ojemnt och
hårdast den minst bemedlade. Sålunda måste en fattig gäldenär, som icke kun¬
nat å rätt tid tillfredsställa sin fordringsegaro, finna sig vid, att den i öfrigt nog
kännbara lagsökningskostnaden ökas med kostnaden för det stämpelpapper, hvar¬
med, enligt gällande förordning, fordringsbeviset bör beläggas och hvarå lagsök-
ningsresolutionen mäste skrifvas. Det hinder, som stämpelpappersförordningen
lägger mot den fria och idoga verksamheten, då den vid handel om fast egendom
och i flera dylika fall påbjuder högst betungande afgifter, synes föga öfverensstämma
med vår tids uppfattning af näringsfrihetens grundsatser. Slutligen torde jemväl
böra tagas i betraktande det besvär, som uppbörden af och kontrollen öfver denna
jemförelsevis obetydliga inkomst alltid funnits medföra. Alla dessa skäl och de
flera, som kunna vara att anföra, synas ådagalägga nyttan af denna bevillnings-
titels upphörande, antingen utan ersättning, ifall nemligen Staten för sina utgif¬
ter kan densamma undvara, eller ock genom ökad inkomst å någon annan bevill-
mngstitel, som utgår efter mera rättvis grund och icke är förenad med så stora
kostnader som dem, hvilka Staten för det stämplade papperets tillverkning, för¬
säljning och redovisning nu måste vidkännas. I öfverensstämmelse härmed och då
jag tror mig kunna antaga, att såväl Staten som den enskilde skulle hafva öm¬
sesidig fördel af en i möjligaste måtto förenklad och under minsta antal titlar
sammanförd skatteuppbörd, tager jag mig friheten föreslå,
att all kartering af handlingar, som till domstolar och öfriga embetsverk
ingifvas eller derifrån utgå, må helt och hållet afskaffas, och derom nu
gällande föreskrifter upphäfvas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
C. Dahlgren,
från Elfsborgs län.
M>o 86
Motionen ingifven den 11 November, men af motionären återkallad den 13
i samma månad.
132
Motioner i Bonde-Ståndet 1865■ N:o 87.
\:o 8*.
Af Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs län, att viss andel
af af giften för tillverkning af bränvin måtte anslås till fort¬
satt utförande af Statens jernväg sarbeten.
Från första stund, då fråga om jernvägsanläggningar inom vårt land blef
föremål för Rikets Stånders behandling, hafva stora och allvarliga strider utkäm¬
pats om rätta sättet och för oss det most fördelaktiga med afseende å anskaffandet
af de erforderliga kapitaler, som för utförande af dessa stora företag äro nödvän¬
diga. De olika åsigterna i detta ämne ha numera tystnat, sedan de behöfliga sum¬
morna blifvit erbjudna från den utländska marknaden, och man har helt och hållet
kastat bort tanken på, att inom eget land vidtaga sådana utvägar, som möjligtvis
befriat oss ifrån den stora statsskuld, hvilken nu så hårdt trycker vårt land.
Redan vid 1856 års riksdag framhölls det billiga yrkandet, i synnerhet från
Bonde-Ståndet, att den del af bränvinsskatten, som ingår till Statskassan skulle
användas till jernvägsbyggnaderna, men motståndet från andra håll har alltid haft
öfvertaget och framhållit den förespeglingen att penningen är mindre dyrköpt på ,
utlandet än det pris, som kunde åstadkommas inom eget land.
Motionären, som icke kunnat ändra åsigt i sistnämnda fall och tror sig
hafva mångå, som äro af samma öfvertygelse, forfar fördenskull att nu yrka:
det Rikets Höglofliga Ständer, för sin del, ville besluta, att, af Stats¬
verkets extra ordinarie inkomster upptagna bräuvinstillverkningsafgiften
10,500,000 R:dr, hälften eller 5,250,000 R:dr måtte användas till bedrif¬
vande! af våra påbörjade jernvägsarbeten.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
J. M. Lundahl,
från Skaraborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 186,5. N:o 88.
133
No 88.
Af Anders Andersson från Skaraborgs län, om lån af allmänna
medel för sänkning af de s. k. Kottholmsfallen i Ullervads
socken.
Under åberopande af karta och kostnadsförslag samt instrument öfver en
af Kommissions-landtmätaren P. A. W. Hultström verkställd undersökningsför-
rättning, utvisande att 5,281 tunnland 11 kappland i Leksbergs, Ullervad, Lugnås,
Eks, Utby, Ekby, Tiavad, Låstad, Bojia, Timmerdala och Bergs socknar belägna,
genom Tideåns öfversvämningar för tillfället äro till all odling oanvändbara och
hufvudsakligen bära dåligt starrhö; men genom sänkning af de s. k. Kottholms¬
fallen vid Ullervad skulle största delen af de förutnämnda 5,281 tunnland kunna
förvandlas till en bördig åkerjord, får jag. sedan ett bolag numera bildat sig
för arbetets utförande i enlighet med berörda förslag, nemligen fördjupning af
åbädden ofvanför Ullervads bro, sprängning i Kottholmsströmmen, upprensning
af sågfallet och Kottholmskanalen, samt dammbyggnadens flyttning och uppförande,
utgörande en kostnad af 22,563 R:dr R:mt, vördsamt hos Rikets Höglofliga Ständer
anhålla,
att såsom understöd för arbetets utförande bevilja nyssnämda bolag ett
lån af 15,000 R:dr R:mt med så låg ränta och i öfrigt så fördelaktiga
återbetalningsskyldigheter, som kunna medgifvas.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet, der karta och öfriga handlingar
skola vara tillgängliga, får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 11. November 1865.
Anders Andersson,
från Skaraborgs län.
134
Motioner i Bonde-Ståndet 1865
N:o 89.
tito §9.
Af lils Olsson frän Malmöhus län, om förändring af grunderna
för nationalförsvaret.
För nio år sedan väckte jag på detta rum en motion, hvilken jag bärhos
bifogar, om ett allmänt nationalförsvar, och utvecklade då de motiver, hvarpå jag
stödde densamma.
Frågan var visserligen icke ny, utan fastmera urgammal i Sverige; ty när
landet hotades af, vare sig yttre eller inre våld, var det en häfdvunnen plägsed,
att, om så tarfvades, gå man ur huse till frihetens och rättvisans försvar.
Femtio års oafbruten fred hade emedlertid fört nationens ombud på andra
tankar, hvarför majoriteten af riksförsamlingen icke fästade något afseende vid
motionen, utan ansågo den stående arméen tillräcklig till landets försvar.
I fredstid och då ingen nöd är på färde, kan detta låta säga sig, men ingen
lär väl nu vilja påstå, att den indelta och värfvade arméen verkligen är i stånd att
försvara oss, om det skulle gälla på fullt allvar.
Att åtminstone det stora flertalet af svenska folket icke längre hyser en
dylik åsigt bevisas aldra bäst deraf, att omkring 40,000 svenska män och yng¬
lingar under loppet af några få år antecknat sig som frivilliga aktiva skarpskyttar,
utom en del andra män af alla stånd och klasser, som tecknat sig som passiva
ledamöter och dertill med penningar och uppmuntran betydligt bidragit; det var
först vid sista riksdagen, som Staten bidrog med ett litet anslag, då man tager
i betraktande den öfriga kostnaden till försvaret.
Då det är ett numera allmänt erkändt förhållande, kau det väl längre
vara öfverensstämmande med rättvisa och en klok hushållning, att de, hvilka
man företrädesvis vill kalla fosterlandets försvarare, ehuru de blott i ringa mån
förmå häfda denna äretitel, fortfarande uppbära stora löneförmåner, under det att
de, som kunna göra lika stort anspråk på denna äretitel, icke ens erhålla så
mycket bidrag som till en enkel beklädnad?
En naturlig följd af detta missförhållande har blifvit den, att mången yng¬
ling tvekar i det längsta att ställa sig i ledet med den, som har råd att skaffa
sig en skarpskytteuuiform. Om Staten deremot ansloge så mycket medel, att
hvarje yngling, som frivilligt ställde sig i skarpskyttarnes leder, finge en uniform
och ett ändamålsenligt gevär, så skulle Sverige inom några få år komma att ega
en skarpskyttearmé af flera hundra tusen man.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 89.
135
De sednare årens politiska erfarenhet har på ett lärorikt, om ock beklag¬
ligt sätt ådagalagt, att man i farans stund måste lita på sina egna krafter och
icke på andras, huru klingande löften om bistånd än må hafva blifvit afgifna.
Det vore godt för landets regering att veta, det landets söner, när helst det gäller,
uppträda till försvar för hus och hem samt allt hvad menniskan eger kärast och
heligast här på jorden.
Vissheten härom skulle vara icke blott lugnande för såväl de styrande som
de styrda, utan utöfva en moralisk återverkan på hela landet och väcka den slum¬
rande folkkraften till lif i all »fess oemotståndlighet.
Men, invänder man, hvarifrån skall man väl taga medel till ordnande och
underhållande af ett så storartadt nationalförsvar?
Härtill svarar jag helt enkelt, att, om man blott har en god vilja, kan man
på flerehanda sätt göra stora besparingar, för att använda dem på mera nyttiga
och nödvändiga.
Om man, t. ex., till en början indroge hela beväringsexercisen, som nu kostar
Staten omkring en half million och i stället använde dessa medel till skarpskytte-
öfningar och målskjutningar, så skulle ganska betydligt och vigtigt resultat vinnas
redan blott med denna summa.
Det vill ju synas, att både Regering och Ständer icke sätta mycket värde
på bevärings-exercisen, då det år tillåtit för hvem som vill, att för 100 R:dr köpa
sig fri från densamma. Kan det väl anses rättvist., kan det bidraga till utveck¬
landet af en god samhällsanda, att den förmögne mannens son håller sig för god
att ställa sig i led med den fattiges? jag tror det icke! den enklaste rättvisa
bjuder, likasom den sanna fosterlandskänslan uppmanar dertill, att hvar och en
utan undantag, som eger krafter och förmåga, med lif och blod försvarar sin fä¬
dernebygd!
Om det stora målet, att inom Sverige få ett vål ordnadt nationalförsvar,
en gång skall uppnås, så bör äfven det i vapens bruk icke såsom nu vara endast
frivilligt, utan förvandlas till en medborgerlig pligt.
Sålunda bör man på landet börja i folkskolan, liksom i elementarläro¬
verken i städerna, och skollärarne vara skyldige att några timmar i veckan öfva
gossarne i gymnastik, exercis, m. m.
Efter slutad undervisning i folkskolan eller från 15 till och med 20 års
ålder böra ynglingarne under den vackra årstiden, antingen Söndagseftermiddagar
eller någon söckendag i veckan, af skolläraren i socknen eller distriktsvis öfvas,
så att de fortfarande bibehålla i minnet, hvad de en gång inhemtat.
Yid fyllda 20 års ålder bör ynglingen, så vida han är fri från kroppsligt
lyte, inträda såsom medlem i nationalförsvaret och då af Staten bekomma uniform
och eget skarpskyttegevär, hvilket af honom vårdas och underhålles.
Han bör då, till följe af föregående öfning ända från skolåren, hafva vunnit
så stor militärisk skicklighet, att han med nytta kan deltaga i större och mera
allvarsamma vapenöfningar, såsom målskjutning, fälttjenst, m. m., härads- eller
distriktvis, allt efter omständigheterna, och må det vara Kongl. Maj:t tillåtet att,
om så erfordras, sammandraga flere klasser till ytterligare öfning, då fädernes¬
landet botås eller är i fara, och böra desse stå qvar, som stående trupper till
130
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 89.
fyllda 30 årsålder; fråu 30 års ålder till fyllda 45 år bör hvarje värnpligtig man stå
qvar i rullorna och höra till den så kallade landstormen, som utan egentlig exercis-
skyldighet bör sookenvis mönstras, d. v. s. tillses, att geväret vårdas och under¬
hålles, och bör landstormen vara ovilkorligen förbunden att deltaga i national¬
försvaret, då fäderneslandets behof så kräfver.
Sedan försvarsverket efter några års förlopp sålunda blifvit ordnadt, bör
hela det s. k. indelningsverket kunna indragas och inga andra värfvade trupper
behållas än de, som äro nödvändiga för artilleriet, flottan och garnisonstjenst,
hvilka äro behöfliga, för att icke folket måtte dragas ifrån sina naturliga yrken
och göromål.
Genom indelningsverkets indragning kunna högst betydliga summor åstad¬
kommas till aflönando af befäl och instruktörer, anskaffande af ammunition, m. m.
Då emellertid det försvarssystem jag föreslagit, och hvilket jag anser för
det enda rätta och säkra till bevarande af ett älskadt fosterlands frihet och sjelf¬
ständighet, fordrar tid och medel, innan det kan blifva tillfullo ordnadt, inskrän¬
ker jag nu mina påståenden till följande:
l:o att all bevärings-exercisen måtte nu genast indragas, såsom icke mot¬
svarande det ändamål, som erfordras;
2:o att Rikets Ständer i stället anslår den summa, som åtgår för bevärings¬
exercis, eller 500,000 R:dr, till skarpskytteidéens uppmuntrande och
underhållande;
3:o att Rikets Ständer ville ingå till Kongl. Majit med en underdånig skrif¬
velse med anhållan att till näst sammanträdande Ständer framlägga ett
förslag till ett verkligt nationalförsvar, hufvudsakligen på de grunder,
jag har haft äran föreslå.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Nils Olsson,
från Malmöhus lån.
Häruti instämmer:
Ola Jönsson.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 60.
137
%:o 90.
Af Nils Olsson från Malmöhus län, om fortfarande statsanslag
till understöd åt de sedan 1808 och 1809 urens lerig ännu
qvarlef vande landtvärnsman.
Vid sistförflutna riksdag beviljade Rikets Ständer ett anslag af 10,000 R:dr
årligen under innevarande statsreglering till understöd för i fattigdom stadde, ännu
qvarlefvande landtvärsmän från de olyckliga åren 1808 och 1809.
Fäderneslandet afbördade sig härigenom, åtminstone i någon mån, en länge
försummad tacksamhetsskuld till de vid grafvens brädd stapplande gubbar, hvilka
såsom hoppfulla ynglingar gingo ut att strida mot landets fiender, men af hvilka
de fleste till följd af krigsstyrelsens oerhörda vanvård återvände med försvagad
eller förstörd helsa för hela lifvet.
Samma anledningar till understöd finnas ännu. Ja, man kan säga, att de
blifvit ökade, ity att vida flere landtvärnsman ännu återstå, än vid sista riksdag
förutsattes, till följd hvajaf understödet för hvar och en blifvit vida mindre än
som åsyftades. Man antog då, att högst 400 skulle qvarlefva; emellertid hade till
år 1864 icke mindre än 1,125 anmält sig och till 1865, 955.
Då man likväl kan förutse, att antalet qvarlefvande under nästkommande
statsreglering betydligt skall minskas, vill jag nöja mig med att vördsamt
föreslå,
det samma anslag al 10,000 R:dr R:mt om året, som utgått under inne¬
varande statsreglering, fortfarande må utgå under den nästkommande
till understöd för behöfvande landtvärnsman, i öfverensstämmelse med
de grunder, som i Kongl. Förordningen af den 2 Februari 1864 äro
fastställda.
Och anhålles om remiss till vederbörande Utskott.
Stockholm den 11 November 1865.
Nils Olsson,
från Malmöhus län.
Bih. till R. St. Prot. 1865 $ 1866. 11 Sami. 4 Afd.
18
138
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 91.
Ko 91.
Af Peter Andersson och öfrige riksdagsfullmägtige från Blekinge
län, om indragning af en tredjedel af båtsmännen i Ble¬
kinge, m. m.
Uti underdånig skrifvelse af den 31 Oktober 1863 (N:o 144, sid. 24) anhöllo
Rikets Ständer, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande huruvida icke utan
skada för sjöförsvaret någon del af båtsmanshållet kunde hållas vakant, samt de der¬
för inflytande medlen användas dels till förhyrande af matroser för sjörensten,
dels till ökad öfning för flottans öfriga manskap, samt att Kongl Maj:t, i sådant
lall, ville till Rikets Ständer aflåta nådig Proposition i ämnet.
Denna Rikets Ständers underdåniga anhållan var föranledd af åtskilliga i
detta stånd väckta motioner, deribland en (N:o 181) af samtlige riksdagsmännen
från Blekinge, samt det betänkande Stats- och Ekonomi-Utskottet den 9 Februari
1863 i anledning af samma motioner afgåfvo (N:o 8 af 4 Sami. 2 Afd.).
Yi hafva nyss erhållit Kongl. Maj:ts nådiga Proposition N:o 1 angående,
bland annat, föreslagen ny organisation af sjöförsvaret. Yid genomläsning deraf
hafva vi icke funnit: att annat afseende blifvit fästadt vid Rikets Ständers ofvan¬
nämnda underdåniga anhållan, än att, uti en bilaga till Stats-Rådets protokoll den
16 September 1865, af Herr Sjöministern yttrats (pag. 28): att då flera klagomål
blifvit framburna, att provinsen Blekinge är alltför strängt roterad med båtsmän
föreslås, att en af sakkunnige personer sammansatt komité genast måtte tillsättas,
för att undersöka förhållandet och till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning framlemna
förslag till lämplig lindring.
Yi veta icke om en sådan komité blifvit tillsatt, men äfven om nu så skett,
lärer den väl icke hinna fullborda sitt arbete så tidigt, att detsamma kan tjena
till upplysning och ledning vid Rikets Ständers pröfning af det förslag till för¬
svarsverkets omorganisation, hvilket nu är för dem framlagdt.
Hvad som nu hos oss väckt allvarligt bekymmer är, att i berörda nådiga
förslag icke synes vara förutsatt det någon indragning bör ske af båtsmännen i
Blekinge. Af dem skulle två kompanier med 491 man tilldelas Skärgårdsartille¬
riet samt 4 kompanier med 1,066 man qvarstå vid flottan. Rikets Ständers an¬
hållan det en del numera skulle hållas vakant synes icke hafva vunnit nådigt bi¬
fall, ehuru det af Herr Sjöministern medgifves att 1,232 båtsmän äro obehöfliga
för sjöförsvaret. Men dessa vill man i stället öfverflytta till landtförsvaret. Yi
kunna icke bedöma om sådant i andra afseenden är nödigt eller nyttigt. Men det
synes oss klart, att derigenom ytterligare tunga komme att drabba de förut nog
tryckta svenska jordbrukarne. För hela landet torde det visserligen blifva en fördel
att vid sjöförsvaret endast behålles så stort antal manskap, som genom trägen
tjenstgöring kan blifva väl ölvadt och skickligt. Det är ock af denna anledning vi
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 91.
139
föreställt oss att en mindre talrik trupp, som hålles i ständig tjenstgöring, skulle
för sjöförsvaret blifva nyttigare än båtsmännen såsom de hittills varit använda.
Men det är klart, att om man nu vill göra en del af båtsmännen till en trupp,
som får ständig eller betydligen ökad tjenstgöring, så kommer detta att för rust-
och rotehållare medföra ökad kostnad och olägenhet. Ju längre båtsman skall
vara borta från sitt torp och sin familj, ju svårare och dyrare blir hans anskaffande,
ju besvärligare vården om torpet och hemmavarande hustru och barn, ju sanno¬
likare anledningarne till osedlighet, oenighet mellan makarna samt armod för en
familj, till hvars underhåll husfadren sällan eller aldrig kan bidraga. Yi våga
ock föreställa oss, att det är lika litet förenligt med Indelningsverkets afsigt att för¬
vandla de indelta båtsmännen till en i garnison eller å sjön ständigt eller oftast
tjenstgörande personal, som om man ville använda den med jordbruk försedda
indelta soldaten annorlunda än tillfälligtvis till ^raraisons-tjenstgöring Hela den
grundtanke, hvarpå Indelningsverket livilade — föreningen af soldaten och den
idoge jordbrukande medborgaren — skulle dymedelst förryckas.
Bestridande på det högsta en dylik anordning af båtsmanshållet och åbero¬
pande hvad i ofvannämnda motion, N:o 181, vid förra riksdagen anförts till stöd
för vår önskan, att för en dol af båtsmännen i Blekinge måtte få erläggas vakans-
afgift, skola vi nu ytterligare derföre andraga några skäl.
Af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, synes att i Blekinge finnas 1,557 båts¬
män. De med. båtsmän berustade 875mantalen hålla i medeltal en båtsman
för AfoY eller icke fullt § mantal. Kostnaden för en båtsman beräknas från 80
till 100 R:dr i medeltal. Antaga vi nu 90 R:dr, blifver det således för hvarje helt mantal
135 R:dr. Detta är drygt för små och i skogsbygden mestadels magra hemman.
Men vi beklaga oss nu icke deröfver, ty vi vilja icke mera än våra jordbrukande
medbroder undandraga oss vår skäliga andel i fosterlandets försvar. Yi äro vil¬
liga bära den direkta bördan, men vi yrka befrielse från den indirekta tunga, som
utan att gagna fosterlandet förderfvar och hotar att förstöra ett af landets skö¬
naste landskap. Fattigdomen och kostnaderna för fattigvårdsunderhållet hafva till
följd af båtsmanshållet i Blekinge vuxit till en nu odräglig höjd. Båtsmannen
gifter sig nästan alltid vid unga år och får oftast talrik afföda. Han afskedas
vanligen tidigt. Utom de tjenstgörande båtsmännens cirka 1,500 familjer kan man
derför antaga att lika antal familjer finnas af kasserade båtsmäns samt af båts¬
mäns enkor med barn. Med beräkning af blott fyra personer å hvardera af dessa
3,000 familjer ser man, att 12,000 personer eller ungefär 4 af länets landtbefolkning
tillhör båtsmansfamiljerna. Folkmängden var nemligen enligt sista femårsberät-
telsen å landet 95,339, i städerna 22,536, tillsammans 117,875 personer. Det är
nämnde båtsmäns familjer, hvilka öfver all höfva betunga landtkommunernas fat¬
tigvård. Yi veta, att upplysning infordrats i afseende härå eller angående antalet
af de fattighjon inom hvar kommun, som tillhöra båtsmansfamiljer, och torde snart
kunna meddela officiel uppgift derom. Imellertid synes af Kongl Maj:ts Befall-
ningshafvandes femårsberättelser, att redan år 1860 uppgick tillskottet till fattig¬
vården per hemman i Blekinge till 44 R:dr 94 öre oberäknadt hvad som utgick in
natura (Tab. litt. a.). I allmänhet torde uppgiften till fattigvården i Blekinge
för närvarande uppgå till 50 ä 60 R:dr per mantal. Socknar finnas, t, ex- Hoby
med flera, der fattigvårdsafgifterna per mantal nu uppgå till 80 å 90 R:dr, d. v. s.
8 1 9 gånger bevillningen, som utgör cirka 10 R:dr, när mantalet beräknas till
33 å 34,000 R:dr. Yi betvifla att något stadssamhälle, det rika Göteborg inbe-
räknadt, betalar ens hälften så mycket till sina fattiga. I Stockholm lärer afgif-
140
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 91.
ten till fattigvården icke uppgå till mera än 0,85 R:dr per bevillningsriksdaler.
Andra kommuners afgilter till kyrkor, skolor, m. m., tillvexa äfven för dem, som
kunna betala, när en talrik ej betalande fattigbefolkning finnes. Det egna för¬
hållandet förefinnes ock förmodligen endast i Blekinge, att jordegare, boendo hela
året å landet, låter sig mantalsskrifva uti Carlskrona, när han äfven der eger
fastighet, emedan kommunalafgifterna i staden äro lägre än å landet. En icko
ringa olägenhet tillskyndas stundom rusthållare, som håller båtsman tillsammans
med andra, derigenom att, om dessa icke kunna betala, utsökes allt af den veder-
häftigc. Detta torde dock icke nu kunna afbjelpas.
Då vi redan åberopat motionen N:o 181 och ytterligare nu hänvisa till hvad
vid sista riksmötet (pag. 23 af allmänt Register öfver Bihanget till Rikets Stän¬
ders protokoll) derom blifvit yttradt, anse vi oss icke för närvarande behöfva säga
mera till bestyrkande af vårt nu upprepade påstående, än att den jemförelsevis större
fattigdom, hvilken länge funnits och ännu finnes i Blekinge, och den börda, som
för dess afhjelpande tynger dess jordegare, nästan uteslutande härleder sig från
båtsmansfamiljernas talrikhet.
Vid sista Landstinget väcktes af ordföranden, Herr Grefve Wachtmeister,
och bifölls enhälligt det förslag, att Landstinget skulle till Kongl. Maj:t ingå med
underdånig anhållan, att, i mån af nummerkarlars afgång och efter i hvarje fall
af rotehållare!! skedd anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, vakansafgift
måtte få erläggas i den mån Kongl. Maj:t täcktes bestämma.
Huruvida detta beslut derefter föranledt någon åtgärd, är ännu okändt.
Undertecknade våga särskildt utbedja sig sina mera inflytelserika medbrö-
ders uppmärksamhet å den framställning vi nu göra för denna provins, då den¬
samma, isynnerhet hvad landsbygden angår, är serdeles illa representerad. En¬
dast åt en af oss, såsom äldre, har plats i Utskott (Bevillnings-) kunnat lemnäs.
Tre af oss bevista riksdag föi'sta gången och äro ännu oerfarne i maskineriet. Två
riksdagsmän för Blekinges städer äro placerade i Konstitutions- och Bevillnings¬
utskotten, hvilka med detta ärende icke hafva att skaffa. Preste-Ståndet eger
ingen representant från Blekinge. Om bland Ridderskapet och Adeln nu finnes
någon i Blekinge bosatt jordegare betvifla vi; säkert är att ingen sådan är insatt
uti något Utskott.
Vi anse oss nu böra i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som skett
i meranämnde motion N:o 181 af den 26 November 1862 föreslå, det Rikets Stän¬
der för sin del besluta och hos Kongl. Majk i underdånighet anhålla:
att af de indelade båtsmännen i Blekinge åtminstone en tredjedel eller
500 tillsvidare få indragas och ersättning af rusthållare utgå medelst
vakansafgifter;
att vakansafgift.cn bestämmes efter någon billig och lämplig grund,
t. ex. att utgå med 7 tunnor eller 44 kubikfot spanmål, hälften råg
och hälften korn, efter medeltalet af nästföregående tio års markegång
i länet;
att de rusthållare, hvilka inom viss förelagd tid anmäla sig, få, när
ledighet yppas, i stället för att hålla båtsman, erlägga vakansafgift;
att, derest flere anmäla sig än som kunna beviljas sådan fördel, rust¬
hållare inom socken, der färre vakanser jemförelsevis med båtsmännens
antal skulle uppkomma, får företräde; samt
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 92.
141
att sedermera företrädet till vakansafgifts erläggande afgöres genom
lottning eller annan af Kongl. Majit bestämd grund.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbälles.
Stockholm den 11 November 1865.
Peter Andersson, Pehr Andersson,
Andreas Eskilsson, Nils Svensson,
alla från Blekinge län.
N:o 9».
Af Peter, Andersson från Blekinge län, om ändring af § i4 t
Kongl. Förordningen den i5 Jidi i853 angående fattigvår¬
den i riket.
Under sednare åren hafva fattigvårdsafgifterne blifvit allt mer och mer be¬
tungande och i vissa fall rent af tryckande. Isynnerhet har man funnit, det före-
skrifterne uti 14 § af nådiga Förordningen den 13 Juli 1853 föranleda obilliga och
högst förargliga utgifter.
Stadgandet, att mantalsskrifningen bestämmer fattigförsörjningsorten, torde
icke vara lämpligt, åtminstone så länge det är tillåtet att, för sökandet af tillfällig
arbetsförtjenst, personer få vistas borta från ett samhälle i flera år och likväl stå
skattskrifne der, hvarifrån de utgingo.
Annu mer obilligt är, att för manskap af värfvade arméen och flottan samt
handtverkare och arbetare vid Kronans varf och verkstäder, som endast till följd af
tjenstgöringen vistas å tjenstgöringsorten, gäller ej deras skattskrifning å nämnde
ort till bestämmande af deras försörjningsort.
Det inträffar derföre mycket ofta, att de, som begifvit sig ut för sökandet af
tillfällig arbetsförtjenst, uppehålla sig tre månader på ett, fyra på ett annat och
längre tid på ett tredje ställe, utan förändring af mantalsskrifningsort och genom
sådant kringströfvande händer det, att en person icke på flera år vistats, der han
står mantalsskrifven. Uppkommer behof af fattighjelp, tilldelas honom visserligen
sådan, der han finnes; men med detsamma börjar en rättegång emellan de skiljda
samhällena, som ibland är ganska kostsam och slutligen får betalas af den kommun,
hvarest den behöfvande ej varit på flera år.
I afseende på dem, som taga värfning, är det ännu värre. Man har nemli¬
gen exempel på, huru en person vid 17 års ålder antog värfning och under en
142
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 92.
följd af 17 k 18 år qvarstod han i Kronans tjenst. Under denna sin tjenstetid
gifte han sig och, då han tog afsked från Kronans tjenst, hade han flera barn. Han
tog sig nu arbetsförtjenst vid ett stenhuggeri, och olyckan ville att han vid sten¬
sprängning blef förderfvad och i följd häraf en krympling för sina återstående da¬
gar. Genom denna olycka, som inträffade tre å fyra månader efter det han tog afsked
från Kronans tjenst, blef han ur stånd att försörja sig och sin familj och behöfde
derföre fattigunderstöd. Men hvem skulle lemna detta understöd? Icke Kronan,
som han tjenat i 17 å 18 år, utan det samhälle, der han såsom yngling varit för
omkring 18 år tillbaka; hustrun och barn, som kanske aldrig varit i detta samhälle,
skola tillhöra det derföre att mannen gör så. Jag hemställer huruvida det är rätt
och, billigt, att ett samhälle skall försörja en stor familj, då familjfadren icke der
nedlagt någon arbetskraft, utan blott derföre att han derstädes uppehållit sig i sina
ynglingaår, för så lång tid tillbaka; en annan till exempel tog värfning som ung
och, efter 30 å 40 års anställning i Kronans tjenst, återkom han vid cirka 60
års ålder till den kommun, der han var född, och fick fattigunderstöd.
Flera likartade fall skulle kunna anföras och om de många tvisterna i slika
frågor emellan kommunerne flera exempel uppgifvas; men jag anser det öfverflödigt,
enär hvar och en lärer ega sin egen erfarenhet i ämnet. — En förändring till nå¬
got mera billigt och rättvist i afseende på fattigförsörjningsort torde derföre all¬
mänt behöfvas, och jag vågar derföre vördsamt föreslå, att Rikets Ständer för sin
del måtte besluta,
att, med ändring af 14 § i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853, den
person, vare sig han tjenar Kronan eller enskild, som oafbrutet uppehåller
sig sex månader å en ort och omedelbart derefter kommer i behof af
fattigunderstöd, skall tillhöra den kommun, der han sednast så länge
vistats, och må i sådant fall den kommun, som får vidkännas understöd
för dem, som i sådan egenskap varit i Kronans tjenst och behöfva fat¬
tigunderstöd inom sex månader efter afskedstagandet, af Staten erhålla
motsvarande ersättning.
Genom detta stadgande skulle vederbörande Kommunalstyrelser finna sig
intresserade af, att hålla reda på en hop sysslolöst folk, som annars opåtaldt få
drifva landet omkring, utan att göra någon nytta eller bekymra sig om att skaffa
sig laga försvar.
Vördsamt anhåller jag om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den II November 1865.
Peter Andersson,
från Blekinge län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 93.
143
X.o 93.
Af Peter Åndersson från Blekinge län, att Staten måtte öfvertaga
kronobr ef baring s-skyldigheten, m. m.
Kronobrefbäringen har åtminstone i det härad, jag bebor, vuxit till en så
tung pålaga att mina komitenter åiagt mig deremot hos Rikets Ständer söka
någon hjelp.
Mig synes att utgifter för bestyr, deraf hela samhället och icke enskildt
kommunen eller någon viss klass inom en kommun har mera nytta än andra,
icke med någon rättvisa böra åläggas en sådan klass. Kronobref angå nästan lika
ofta Kronan, skatter och böter, straff eller enskilda utom kommun boende per¬
soners rätt, som de angå inom kommunen boende personer; jordegare äro
åtminstone icke den klass, hvilken ensam har nytta af deras förskaffande.
Med stigande folkmängd och bildning ökas detta likasom åtskilliga andra äf¬
ven af fordom jorden ålagda onera. Tillfälliga anledningar, belägenhet, flytt¬
ning af bostad för kronobetjeningen, m. m., göra bördan olika för olika or¬
ter och tider. Dessutom torde kronobrefbäringsbesväret vara ett af dem, som
endast genom reglering kunde minskas, och som undantagsvis skulle kunna be¬
sörjas billigare af Staten och dess tjenare än af kommunen med hemman. Inom
Östra härad till exempel betalas nu af omkring 300 mantal vanligen 10 å 12
Riksdaler för hvartdera till dem, som bestrida kronobrefbäringen, således cirka 3,000
Riksdaler årligen. Der bo en kronofogde och två länsmän, genom hvilka krono-
brefven utgå. Om nu hvardera af dessa tre tjenstemän erhölle ett lämpligt arfvode
af 3 till 500 R:dr, för att hålla biträde till fortskaflände af kronobref, så, och då
de väl alltid ändå måste vara försedda med häst, skulle de sannolikt utan uppoffring
och snarare med någon vinst kunna besörja brefbäringen fortare och säkrare än
nu sker, samt med ansvarighet, som det alltid är svårt utkräfva af dem, hvilka
hafva kommunala bestyr.
En särskild olägenhet måste ock afhjelpas. Brefbäringsskyldigketen är be¬
stämd uti så gamla, så många och så spridda författningar, att man knappast i
ett fullständigt juridiskt bibliothek kan få reda på den skyldighet jordegaren i
hvar ort åligger.
Med anledning häraf föreslår jag,
att Rikets Ständer ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t måtte täckas, efter samling af alla ännu gällande föreskrifter angå¬
ende kronobrefbäringen jemte den utredning, hvilken i öfrigt kan vara
nödig, aflåta nådig Proposition till nästa riksdag i den syftning, att
144 Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 94.
kronobrefbäringsskyldigheten kunde skiljas från jorden och kronobref-
bäringsbestyret af Staten öfvertagas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Peter Andersson,
från Blekinge län.
iVo 94.
Af Joban Victor Lundqvist från Skaraborgs län, om upphäfvande
af 5 § mora. 3 i Kongl. Kungör ehen dm 1 / Maj 1855,
angående grunderna och sättet för markegång s-prisens be¬
stämmande.
Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 11 Maj 1855 stadgar i 5 § 3 mom.
att, sedan markegångstaxorna för året till Kongl. Kammar-kollegium från länen
inkommit, Kammar-advokatfiskalen åligger tillse, huruvida något vid desamma å
Kronans vägnar kan vara att erinra och i sådant fall anmärkningar deremot
framställa, hvilka af Kammar-kollegium skola pröfvas och afgöras.
Då detta stadgande, enligt mitt förmenande, står i strid med 57 § Rege¬
ringsformen, som tillförsäkrar Svenska folket rätt att sig beskatta, och dessutom
väl ostridigt är, att deputerade för ett läns markegångssättning, i besittning af
större sakkännedom i detta hänseende och ej mindre rättskänsla än nämnde gran¬
skande myndighet, böra kunna, utan denna kontroll, sitt åliggande härutinnan
verkställa, får jag vördsamt
föreslå upphäfvandet af omförmälda 5 § 3 mom. i åberopade nådiga För¬
ordning af den 11 Maj 1855.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
J. V. Lundqvist,
trän Skaraborgs län.
N:o 95
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 95.
145
Af Johan Victor Lundqvist från Skaraborgs län, örn ändring af
§ 2 i 25 Kap. Rättegångs-B alicen, beträffande nämndens
rösträtt.
23 Kap. 2 § llättegångs-Balken lyder: “När dom å häradsting fällas skall;
underrätte Häradshöfding nämnden om saken, och de skäl deri äro, så ock hvad
lag i ty fäll säger. Varder nämnd ifrån Häradshöfding skiljaktig; galle den me¬
ning, som nämnden fäller på, och svare den för dom sin. Äro ej alle i nämnden
ense; stånde vid det, som Häradshöfding rättvist pröfvar". På behofvet af ändring i
sednare delen af detta lagstadgande får jag härmedelst fästa uppmärksamheten, för¬
vissad att hvar och en af erfarenhet redan funnit det obefogade och olämpliga i
detta stadgande. Mer än en gång hafva vi nemligen vid Häradsrätts sessioner fun¬
nit, förhandlingarne ledas af unga och oerfarna män, hvars insigter ingalunda, helst
i vår tid, då folkets stigande upplysning ej kan jäfvas, kunna gifva skäl för det
antagandet, att hela tingsnämndens sammanstämmande mening skulle behöfva er¬
fordras för undertryckande af ordförandens mindre mogna omdöme. Domare och
nämnd gå samma ed för fullgörandet af sitt kall och hafva i följd deraf lika stort
ansvar, och är det på grund af hvad jag nu haft äran i korthet anföra, som jag
vågar föreslå:
att när tre fjerdedelar af nämnden förenar sig i sammanstämmande be¬
slut, detta beslut skall blifva det gällande; den af domstolens ledamö¬
ter, som stannar i minoriteten, likväl obetaget att mot beslutet sig re¬
servera och, derest anmälan derom vid beslutets afkuunande göres, få
sin reservation i protokollet antecknad.
Om remiss till Höglofiiga Lag-Utskottet får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 11 November 1865.
J. V. Lundqvist,
från Skaraborgs län.
Bill. till R. St. Prot. 1865 Sr 1866. 11 Sami. 4 Åfd. 19
146
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 96.
H:o 90.
Af Åke Andersson från Malmöhus län, om ändring uf Kongl.
Förordningen den 30 November 1855, angående expeditions¬
lösen.
Som Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Förordning angående expeditionslösen
af den 30 November 1855 innehåller, att lösen för bevis om inlemnande och inre¬
gistrering af bouppteckningar hos domstolen skall erläggas med vissa ören för
hvarje 100 Riksdaler af boets behållning, inträffar i flera fall, att en domare kom¬
mer i åtnjutande af dubbelt belopp bouppteckningslösen för en och samma egen¬
dom. Sådant inträffar vid alla de tillfällen, der en af makarne efterlefver, ty här¬
vid ingår i boets behållning såväl den dödes arffallna egendom som ock den efter-
lefvande makens giftorätt. Som häruti ligger en uppenbar orättvisa, så föranlåtes
jag, under åberopande af de skäl, som gjort sig gällande på sednaste riksdag vid
afgörande af frågan angående bouppteckningars beläggande med stämpladt papper,
vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer ville besluta en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
af innehåll, att Rikets Ständer, för sin del ansett, att lösen för boupp¬
teckningar bör beräknas och utgå endast för den dödas egendom samt
att Rikets Ständer underdånigst anhölle, det Kongl. Maj:t ville meddela
nådig rättelse uti förrberörde expeditionstaxa i öfverensstämmelse härmed
och dermed låta utfärda nådig Kungörelse.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Åke Andersson,
från Malmöhus län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 97.
147
Hisö 97
Af Åke Andersson från Malmöhus län, om bouppteckningsarfvode
för fast egendom.
Som intet lagstadgande finnes för bouppteckningsmäns arfvode vid timade
dödsfall på landet, så har Kongl. Förordningen af den 10 December 1756, som en¬
dast afser städerna Stockholm och Göteborg undantagne, alltid lagts till grund
härför.
Denna sekelgamla författning, den må följas som lag eller en gammal praxis,
så måste den i närvarande tid, åtminstone hvad fastighet angår, vara obillig att
tillämpa. Ostridigt är, att ehuru det står hvar och en fritt att på förhand sluta ackord
med den bouppteckningsman han hyser förtroende till, så är denna frihet ofta bun¬
den. Erfarenheten har visat, att sterbhusdelegare eller andra, som med boet kan
hafva att beställa, äro så beroende af vissa personer, att de icke våga tala om nå¬
got ackord och än mindre förbigå dem, och der så är förhållandet, hvilket i när¬
varande tid icke är sällsynt, kan något åtal emot för högt beräknadt arfvode icke
komma i fråga. Af sådant skäl anser jag, att ett skäligt arfvode för boupptecknin¬
gar bör bestämmas, så att åberopade lagrum icke mer kan tillämpas, hvarutaf egen¬
nyttiga bouppteckningsman haft ett stöd för ockrande på de beroendes och enfaldi¬
ges bekostnad.
Ehuru jag af förra riksdagens protokoller inhemtat, att motion härom då
blifvit väckt, men icke vunnit några sympatier, så föranlåtes jag likväl vördsamt
anhålla:
att Rikets Ständer måtte för sin del fastställa bouppteckningsarfvode för
fast egendom så väl för stad som land, då värdet icke öfverstiger 2,000
Riksdaler, till i och derutöfver till fidela procent.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Åke Andesson.
från Malmöhus län.
148
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 98.
i\:0
Af Sven Rosenberg från Christianstads län, att alla stadganden
am dödsstraff måtte under viss tid icke tillämpas.
Då blott tvänne år förflutit sedan Rikets Ständer fattade sitt beslut om döds¬
straffets bibehållande i Svenska strafflagen, kunde det måhända synas icke blott
lättsinnigt, utan rentaf trotsigt att nu åter väcka samma fråga till lifs igen.
Rätta förhållandet är, efter mitt förmenande, att, ehuru frågan genom tre
Stånds beslut och Kongl. Maj:ts sanktion blifvit de jure afgjord, så befinner hon sig
dock de facto vid lif och skall fortfarande lefva och ventileras till dess en bättre
åsigt, än den, som fordrar öga för öga, tand för tand, hunnit göra sig gällande.
Jag är nemligen så djerf i mina suppositioner, att jag antager, det ingen,
som röstat för dödsstraffets bibehållande, gjort det af öfvertygelse om dess öfverens¬
stämmelse med Kristi milda och evangeliska lära, utan att, likasom Moses för men-
niskohjertats hårdhets skull tillstadde mannen rättighet att gifva hustrun skiljobref,
så har man ansett nödigt att för menniskohjertats ondskas skull och till förekom¬
mande af allt för många mord bibehålla en straffart, som med sin afskräckande
gräslighet skulle vara ett mensklighetens skyddsvärn mot det tygellösa våldet.
Det kan dock sättas i fråga om man icke härvidlag tillerkänt inbillningen
större trovärdighet än erfarenheten. Vi torde väl minnas något hvar, hvilken fram¬
stående rol inbillningen spelade vid behandlingen af frågorna om spöstraffets afskaffande,
om landsförvisningsstraffets upphäfvande, om sockenbandets lösande, m. fl. Mången
hederlig, förståndig man såg i dessa lagförändringar portarnes öppnande på vid gaf¬
vel för ondskans, den religiösa villfarelsens och sjelfsvåldets ohejdade framtågande,
till ett älskadt fäderneslands olycka och undergång.
De mildare åsigterna segrade dock. Förslagen blefvo lagar, det ena efter
det andra och de befarade följderna läto sig icke afhöra. Tjufnadsbrotten hafva
icke tilltagit, fastän spöstraffet afskaffades, affallen från statskyrkans bekännelse
hafva till och med förminskats, sedan påföljden af landsförvisning upphäfdes, och
sockenbandets lösning har icke medfört den allmänna villervalla, som förespeglades.
Skulle dessa erfarenheters vittnesbörd icke kunna tjena till något i fråga om
dödsstraffets värnande gagn för samhällets säkerhet? Jag tror att de kunna det,
emedan jag enkelt och enfaldigt tror att våra skräckfulla straffarter väl kunna hos
en gapande folkhop framkalla några ögonblicks fruktan och rysning, men aldrig föda
af sig en kristligt-sedlig folkanda, något som jag endast kan tillerkänna Guds
ords kraft.
Men då en annans nej kan vara så godt som mitt ja, så är tydligen med
dessa antaganden ännu ingenting bevisadt af hvad som skulle bevisas. Frågan är
dock efter min uppfattning af den omätliga vigt för kristendomens och civilisatio-
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 99.
149
nena seger på jorden, att intet medel för dess genomdrifvande här lemnäs oförsökt.
Faller hon i en form, så bör hon upptagas i en annan, tills segren är vunnen.
Hvad oss göres behof för vinnande af en sådan seger är ett ojäfaktigt vitt¬
nesbörd af erfarenheter, och det är ett sådant jag med detta förslag ville framkalla.
Af tillförlitliga uppgifter har jag mig bekant, att i vårt grannrike Finland dödsstraf¬
fet alltsedan år 1826, således under snart 40 år, varit alldeles suspenderadt, utan att
någon tillökning af brottsligheten deraf försports.
Skulle det icke gå an att äfven i Sverige anställa ett sådant försök? Att
genom öfverenskommelse mellan statsmagterna suspendera den dock i lagen qvar¬
stående straffarten dödsstraff för 20, 15 eller åtminstone 10 år? När det vore kändt
att något sådant straff icke på denna tid komme att ådömas, så skulle ju ovedersäg¬
ligen deraf framkallas ett erfarenhetsbevis, huruvida denna straffarts vidare bibe¬
hållande vore nödvändig eller icke.
För Hedervärda Bonde-Ståndet, som redan vid sistlidne riksdag uttalade sin
åsigt i frågan på ett sätt, som äfven i utlandet vunnit rättvist erkännande, anser
jag mig icke behöfva anföra ytterligare motiver för mitt förslag och inom de öfriga
Riks-Stånden tror jag försvarare icke skola saknas, då frågan är af den genomgri¬
pande vigt, att den nog talar för sig sjelf. Jag får derföre endast vördsamt hem¬
ställa,
att Rikets Ständer ville för'sin del besluta och hos Kongl. Majit i un¬
derdånighet anhålla, det alla stadganden i Sveriges lagar om dödsstraff
måtte varda suspenderade under en tid af åtminstone 10 år;
samt anhåller att detta memorial måtte varda till Höglofliga Lag-Utskottet remit-
teradt.
Stockholm den 11 November 1865.
■S. Bosenberg,
från Christianstads lån.
\:0 »9.
Aj Johan Henriksson från Göteborgs och Bohus län, om ändring
af Kongl. Stadgan den 1 Juni / 85 0, angående fjerdingsman.
Bland de mindre, men icke derföre mindre tryckande onera, som tynga på
kustsocknarne i Bohus län, torde med fullt skäl kunna räknas fjerdingsmanna-
150
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 99.
befattningen, hvilken för närvarande, enligt gällande lag, åligger endast stamsock-
nen och icke ens till den ringaste del — icke ens inom egna gränser — de un¬
derlydande, ehuru i kommunalt hänseende för öfrigt helt och hållet af stamsock¬
nen oberoende kapellförsamlingarne, som alltid hafva en från stamsocknen afskild
och aflägsen belägenhet och som ofta genom stormar och andra naturhinder äro
från fastlandet nästan oåtkomliga.
På sednaste åren har folkmängden i allmänhet och synnerligen inom ka¬
pellförsamlingarne betydligt ökats. Så utgör nu folkmängden t. ex. uti de till
Morlanda socken hörande fem kapellförsamlingarne, Fiskebäckskil, Grundsund,
Gullholmen, Mollösund och Käringön, af hvilka den sistnämnde är belägen i öppna
hafvet en mil från stamsocknen, 2,700 personer eller nära hälften af Morlanda
sockens folkmängd. Genom ökad befolkning uppstår alltid ökade göromål, äfven
för fjerdingsmannen. Morlanda socken kan derföre med all säkerhet för framtiden
emotse flerdubblade och vidlyftigare göromål i detta afseende — således ett än
mera tyngande onus, såvida ieke nu dessa aflägsna kapellförsamlingar kunde till¬
förbindas att inom sig sjelfva bestrida fjerdingsmannabestyret, hvilket för dem,
med deras obetydliga areal, skulle bli ett helt obetydligt onus, men som för stam¬
socknen deremot skulle bereda en betydlig lättnad.
Visserligen bestämmes i Kongl. Maj:ts nådiga Stadga den 1 Juni 1850, att
till biträde åt kronobetjeningen skall inom hvarje socken finnas en eller flere fjer¬
dingsman, samt att fjerdingsmannabefattningen är ett menighets-bestyr; visserligen
förordnar Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den 9 Augusti 1851, att fjerdings¬
mannabestyret hädanefter skall utsträckas till alla hemman och lägenheter med
undantag af vissa embetsmäns boställen — af hvad beskaffenhet de vara må; till
alla skattlagda samt bebyggda och särskildt värde åsätta lägenheter, verk och in¬
rättningar, jemte till alla på landet boende och borgerlig rörelse idkande hand¬
lande, under vilkor att med bestämd aflöning försedde fjerdingsman blifva för
socknarne elior distrikten antagne.
Men likaså litet sorn kapellförsamlingarne utgöra egna socknar, likaså litet
utgöra de egna hemman eller lägenheter, som äro skattlagda eller särskildt värde
åsätta. Häraf följer också, att hittills hafva de icke kunnat blifva ålagda att i
fjerdingsmannabestyret deltaga, utan har det ålegat stamsocknen att äfven inom
kapellförsamlingarne befattningen bestrida, helst som i allmänhet aflönade fjer¬
dingsman icke blifvit antagne, utan befattningen i tur och ordning af de dertill i
stamsocknen skyldige blifvit bestridd.
Då detta alltid måste blifva med stora olägenheter förenadt och då häri
äfven alltid måste ligga en stor orättvisa; då skyldigheten att bestrida kronofjer-
dingsmannabefattningen för närvararande åligger endast krono-, kronoskatte- och
frälsehemman utom i det fall att viss person med lön anställes, då skyldigheten
till alla andra hemman (utom boställen), lägenheter, verk och inrättningar samt
handlande utsträckes — och då kapellförsamlingar, som i öfrigt äro egna kom¬
muner, nu äro från detta onus alldeles befriade; och då det tillkommer Pikets
Ständer att gemensamt med Kongl. Maj:t besluta om grunderna för skyldigheten
att fjerdingsmannabefattningen utgöra, — får jag vördsammast föreslå:
det Rikets Ständer för sin del behagade besluta, att kapellförsamlingar,
som utgöra egna kommuner, på sätt dem för godt synes och efter pröf-
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 100. 151
ning af Konungens Befallningshafvande, hädanefter inom sig sjelfva
lcronofjerdingsmannabefattningen böra bestrida.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Joh. Henriksson,
från Göteborgs och Bobus län.
m.o 100.
Af Anders Andersson från Göteborgs ocb Bohus län, om anställande
af en extra provincialläkare för Inlands Södre och Nordre
härader.
Göteborgs och Bohus län är indeladt i sex provincialläkare-distrikt. Bland
dessa torde intet vara mera vidsträckt än Uddevalla distrikt, som, med bortåt 10
mils utsträckning, för fem år sedan — vid sista folkräkningen den 31 December
1860 — bade en folkmängd af 45,857 personer. Detta distrikt omfattar bland
andra härader äfven Inlands Södre ocb Nordre. Innevånarne i dessa, i antal upp¬
gående vid sista folkräkningen till 22,238, hafva i allmänhet 5 å 8 mils väg till
sin i Uddevalla boende provincialläkare. Derföre ocb då dennes hjelp, i anseende
till täta embetsresor inom det — jag säger icke för mycket — onaturligt ut¬
sträckta distriktet, sällan med bestämdhet kunnat påräknas, hafva häradsinnevå-
narne hittills oftast sökt hjelp bos den närmare boende stadsläkaren i Kongelf.
Men då sednaste länets landsting beslutat uppförande af ett lasarett i nämnda
stad, är det antagligt att stadsläkaretjensten i Kongelf kommer att med denna
tjenst förenas. Stadsläkaren skulle således blifva vida mer än hittills bunden vid
Kongelf, hvadan nämnde häradsboer endast undantagsvis, åtminstone om hjelp i
hemmet skulle behöfvas, skulle kunna påräkna bans bistånd.
Sedan några år tillbaka bar fråga förevarit om anställande af en extra
provincialläkare för Inlands Södre ocb Nordre härader, men då häradsinnevånarne
hittills någorlunda lätt bos nämnde stadsläkare kunnat erhålla behöfligt bistånd
och fördenskull ogerna velat ikläda sig de skyldigheter, som för extra provincial-
läkares anställande inom distriktet skulle dem ålegat, har frågan icke lyckats vinna
den anklang den ovedersägligen .annars bort göra. Men med anledning af ofvan¬
nämnda landstingets beslut bar frågan nu åter väckts till fullt lif och antagligen
med bättre resultat.
152
Motioner i Bonde-Ståndet ]865. N:o 101.
Från mina komitenter liar till mig ingått bifogade skrifvelse, i hvilken
begäres motions väckande i denna för orten numera isynnerhet särdeles behjer-
tansvärda fråga, som torde ha ett fullt tillräckligt stöd dels af hvad förut i mo¬
tionen är anfördt, dels deral att distriktets läkares tid skulle, sedan Inlands Södre
och Nordre härader icke såsom hittills kunna få läkarekjelp från Kongelf, till
största delen upptagas för dessa folkrika härader, hvarigenom distriktets öfriga
härader således komme att blifva betydligt lidande.
Jag vågar således vördsamt föreslå:
att för Inlands Södre och Nordre härader, belägna inom Göteborgs och
Bohus län, som skulle skiljas från Uddevalla nuvarande provincialläkare-
distrikt, en extra provincialläkarelön af Rikets Ständer måtte anslås,
mot det att ofvannämnde häradsboer ikläda sig de skyldigheter, som för
extra provincialläkares anställande äro föreskrifna.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 11 November 1865.
A. Andersson,
från Göteborgs och Bohus län.
tf:o 101.
Af Anders Andersson från Göteborgs ocb Bobus län, orri anslag
för omläggning af allmänna vugen mellan Kongelf och
Kyrkeby gästgifvaregård.
Vid 1863 års Landsting med Göteborgs och Bohus län blef fråga väckt
derom, att landsvägen, som går genom Inlands Södre ocb Nordre härader, mellan
Kongelfs stad och gästgifvaregården Kyrkeby — utgörande en vägsträcka afljpdcls
mil —, såsom varande med 30 stycken, till större delen höga och branta backar
besvärad, måtte blifva omlagd. Och, sedan kommunerna förklarat sig villige att
bekosta undersökning och kostnadsförslags upprättande, anhöllo de hos Konungens
Befall-
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 101. 153
1
Befallningshafvande om förordnande för Kommissionslandtmätaren, Majoren
och Riddaren M. Hansson, att denna förrättning verkställa. Emellertid, och då
det icke medhunnits att iordningställa dessa handlingar inom så behörig tid, att
Konungens Befallningshafvande kunnat för denna vägomläggning göra anmälan
om statsbidrags erhållande vid innevarande riksdag, men undersökning af den
föreslagna vägsträckningen och densammas affattande på karta nu är verkställd
samt tvänne alternativa kostnadsförslag upprättade — det ena uppgående till ett
belopp af 38,487 R:dr, det andra till 37,483 R:dr R;mt —, så och då ifrågavarande
vägsträcka är belägen på genaste vägen från Göteborg till länets norra trakter
och således äfven till grannriket Norge; då postskjuts går denna väg fyra gån¬
ger i veckan; då denna väg är mycket befaren, synnerligast de tider af året, då
ångbåtsfarten upphört; då vägens oländighet är till stort men för reservskjuts-
skyldige, som, då väglaget är djupt eller då de lifsfarliga backarna med is äro
belagda, ändock måste utgöra den betungande och ofta hästar förstörande skjutsen;
då för kringboende jordbrukande allmoge det dessutom är en verklig nödvändig¬
het, att backarna blifva borttagna, enär vägen för flera härader är den enda kom¬
munikationsled, der dessas produkter kunna för afyttrande forslas, synnerligen
som jordbruket i nämnda härader på sednare åren mycket förkofrats och synes
vara i ett jemt stigande, och då staden Kongelf, dit häradernas produkter vanligen
föras, blifvit en icke ringa exportort för spanmål: — vågar jag, på mina komi-
tenters vägnar anhålla,
det antingen Rikets Ständer nu af tillgängliga statsmedel behagade an¬
visa ett i proportion till kostnadsförslaget tillräckligt anslag till denna
nödvändiga vägomläggnings verkställande;
eller ock, att Rikets Ständer, i fall särskild anslagssumma af dem
skulle vid denna riksdag bestämmas till vägförbättringar i allmänhet,
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet tillstyrka, att. vederbörande
kommuner inom Inlands Södre och Nordre härader, vid fördelning af
detta anslag, må komma i åtnjutande af så stort bidrag, att ifrågava¬
rande vägomläggning kan af dem verkställas.
Om remiss till vederbörligt Utskott, anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
A. Andersson,
från Göteborgs och Bohus län.
Bih. till R. St. Prof. 1865 1866. 11 Sami 4 Afd. 20
154
\
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 102.
No 109.
Af Erik Johan Rudberg från Calmar län, om anslag för anlägg¬
ning af en hamn vid Böda, på öland.
Bland de åtgärder, som i hög grad skola bidraga till norra Olands för¬
kofran, kan med skäl räknas anläggande af en hamn vid Böda, hvarifrån ortens
produkter kunna utskeppas; och då man tager i betraktande att denna ö, syn¬
nerligast den norra delen, är mycket vanlottad på kommunikationsanstalter och
vattenkommunikationen är den enda tillgängliga för transport af ortens hufvud-
produkter: spanmål, potatis och kalksten, ty de norra socknarnes innebyggare
hafva öfver 6 mil landväg till den lilla staden Borgholm och måste i följd häraf
till största delen begagna sig af vattenkommunikationen, inses lätt, att en hamn
för norra Öland är högst nödvändig.
På hela öns östra kuststräcka, utgörande 16 å 20 mil, finnes ingen enda
hamn, hvarest de lastade farkosterna under storm kunna söka skydd, blott för en
enda natt, nej, icke ens om dagen, derföre händer ofta att såväl menniskor som
farkoster och last försvinna i djupet eller blifva kastade på land.
Genom anläggande af en hamn vid ofvan antydda plats, skulle måhända
månget främmande eller af rikets kust- och handelsfartyg i nödens stund blifva
räddadt undan olyckan genom att i hamnen söka skydd och då skulle äfven i
hög grad de många strandningar, som hvarje år inträffa på ölands östra kust, ej
så ymnigt förekomma. Många skäl kunna åberopas, som tala för anläggningen
af en hamn å det citerade stället; dels har naturen i stor mån danat platsen till
hamn, dels är för några år sedan en fyr inrättad på öns norra udde, cirka tvänne
mil från denna hamnplats, så att svårighet ej möter för väderdrifne seglare att
äfven under mörker kunna söka skydd i denna hamn, om nöden det fordrar, och
blifva från mången olycka, som nu ofta händer, räddade.
Yid sistlidne riksdag väckte jag motion i denna fråga, åt hvilken Höglof-
liga Stats-Utskottet då egnade sin uppmärksamhet. Utskottet har i sitt utlåtande
N:o 141, pag. 31 och 28 punkten yttrat: “Utskottet, som funnit denna fram¬
ställning vara grundad på ett verkligt behof och derföre förtjent af uppmärksam¬
het, anser dock att i händelse Kongl. Maj:t, efter vederbörlig undersökning, skulle
finna den af motionären afsedda hamnbyggnad böra med statsbidrag befrämjas,
tillgång dertill bör kunna beredas genom anvisande af medel från den fond, som
Utskottet föreslagit må till understöd för dylika företag ställas till Kongl. Majis
disposition. På grund häraf och då hvarken kostnadsförslag eller andra för frå¬
gans utredning nödiga handlingar blifvit till Utskottet aflemnade, lärer den gjorda
framställningen icke böra af Rikets Ständer bifallas.“
Utskottet har således erkänt behofvet af en hamn och hänvisat att medlen
borde utgå af den till Kongl. Maj:ts disposition ställda fond. Men som denna
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 103.
155
fond, hvilken utgöi-es af endast 20,000 R:dr R:mt årligen, är alldeles otillräcklig för
de många smärre hamnarbeten, som årligen inom riket verkställas, måste jag i
detta hänseende vända mig till Rikets Ständer och får jag härjemte bifoga det
af Ingeniören vid Väg- och Yattenbyggnads-sty reisen G. A. von Friesendorff upp¬
gjorda kostnadsförslag jemte plankarta. Jag vågar derföre vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer täcktes för en gång anslå ett belopp af 42,200 R:dr
R:mt för anläggningen af en hamn vid Böda på Öland.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
E. J. Rudberg,
från Calmar län.
IVo 10».
Af Urik Johan Rudberg från Calmar län, om anslag till aflöning
åt ytterligare en lärare vid pedagogien i Borgholm.
Redan för fyratio år sedan yttrar framlidne prosten Ahlqvist i sin utförliga
och noggranna beskrifning om Öland följande tänkvärda ord:
“En hufvudsaklig brist, icke blott för Borgholm, utan ock för hela landet,
är saknaden af en allmän skolinrättning. En långvarig klagan har deröfver med
rätta blifvit förd, att en ö med cirka 36,000 menniskors folkmängd icke eger nå¬
gon lärdomsskola, hvarest den första undervisningen kunde besörjas. Nu deremot
nödsakas föräldrarne försända sina barn till Calmar, ofta under sådana årstider, då
Calmar sund är nästan ofarbart och barnens lif och helsa underkastade största
våda. Beräknar man vid Calmar läroverk de studerandes antal från ön, så finner
man att, under sednare tider, det knappt uppgått till 16 barn, nästan alla prest-
barn, hvilket tydligt bevisar, att Öländningarne sällan vilja underkasta sina barn
en sådan äfventyrlig uppfostran. Yisserligen minskas härigenom de så kallade
tärande samhällslemmarnes antal; men rättvisan af allas anspråk på kultur och
innevånarnes moralitet har, å andra sidan, så mycket mera lidit genom en sådan
inskränkning.1*
Under de fyra decennier, som förflutit sedan dessa ord yttrades, hafva för af~
hjelpandet af denna öfverklagade brist endast följande åtgärder blifvit vidtagna:
15(5
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 103.
år 1840 inrättades i Borgholm en lägre apologistskola, som försågs med en enda
lärare. Denna apologistskola förvandlades år 1860 till en tvåklassig pedagogi och
erhöll då tvänne lärare. Af i orten väl kända anledningar saknade detta läroverk
i början af sin tillvaro allmänhetens förtroende, men har på sednare tiden och sär¬
deles sedan det erhållit tvänne lärare vunnit ett sådant förtroende i allt högre
grad. Undervisningen derstädes bedrifves för närvarande till den omfattning att
under hvart och ett af de närmast förflutna åren några lärjungar från pedagogien
afgått till fjerde klassen af Calmar högre elementarläroverk. Med det alltjemt
tillvexande1 antalet lärjungar — vid denna termins början inskrefvos tolf lärjungar
och antalet uppgår för närvarande till nära fyrtio — blir det emellertid allt svå¬
rare och snart nog omöjligt för de vid denna pedagogi nu anställde tvänne lärare
att bibehålla läroverket på denna ståndpunkt och fortfarande meddela undervis¬
ning åt tre klasser. De lägre klasserna af Calmar läroverk — det enda full¬
ständiga läroverk, som kan komma i fråga att af Öländningar besökas — äro i
hög grad öfverfyllda och kunna endast med stor svårighet upptaga flera lärjungar.
Enligt katalogen öfver nyssnämnda läroverks alumner för vårterminen 1862 —
den sista, som är för mig tillgänglig — tillhörde 68 lärjungar tredje, 64 andra och
71 första klassen. Sedan detta år har, efter hvad jag bestämdt känner, antalet
lärjungar såväl inom dessa klasser som vid hela Calmar läroverk blifvit ännu mera
förökadt.
Af dessa anledningar och med stöd af de skäl prosten Ahlqvist anfört,
hvilka skäl ännu ega lika gällande kraft, som vid den tid, då de först uttalades,
får jag vördsamt föreslå:
att till aflöning åt en tredje lärare vid Borgholms pedagogi anvisas
ett belopp af 1,000 R:dr R:mt årligen.
I den händelse detta mitt förslag vinner önskad framgång, att>förvandla
ifrågavarande pedagogi till ett treklassigt elementarläroverk, får jag äfven föreslå:
att till löneförhöjning åt rektor derstädes må anvisas ett årligt be¬
lopp af 500 R:dr R:mt, så att denna tjensteman må, i likhet med rek¬
torn vid andra trcklassiga elementarläroverk, erhålla en årlig aflöning
af 2,500 R:dr R:mt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålies.
Stockholm den 11 November 1865.
K. J. Rudberg,
från Calmar län.
Motioner i Bonde-Ståndet I86ö. N:o 104
157
N:o 104.
Af Kr i k Jokan Rudberg från Calmar län, om båtsmansroteringens
upphörande.
Att sjöförsvaret under de sednare åren undergått stora förändringar, derom
uppstår intet tvifvel, nion detta oaktadt qvarstår likvisst båtsmansroteringen på
sitt gamla ställe, ehuru fråga härom vid många riksdagar varit väckt.
Den båtsmansroterade jorden borde befrias från skyldigheten att anskaffa
båtsmän emot det att rotehållarne till Staten erlade en viss, årlig vakansafgift och
jag är fullt öfvertvgad att, om Staten öfvertoge anskaffandet af båtsmän, skulle
flottans bemanning få ett mera passande och dugligt folk, ty nu, då rotehållarne
skola anskaffa båtsmän, får flottan mången karl, som hvarken är van vid sjön eller
har fallenhet för sjömansyrket, emedan han är uppfödd vid jordbruket och endast
af ekonomiska skäl egnar sig åt båtsmanstjensten, hvilket ofta medfört stora olä¬
genheter, så väl för båtsmannen sjelf som ock för rotarne. Jag förnyar derföre
ännu en gång min framställning, att Staten måtte öfvertaga anskaffandet och
underhållet af båtsmän, på det att flottan derigenom skulle erhålla ett mera sjö-
vant folk med håg för båtmansyrket.
Beträffande åter en del persedlar, såsom de s. k. hängmattorna och ryorna,
blefvo rotehållarne för flere år sedan härifrån frikallade och af Staten öfvertagna.
Sedermera blefvo rotarne genom Kongl. Förordningen den 22 December 1848 fri¬
kallade från lifgifvande af en del af båtsmansbeklädnaden genom särskilde mellan
Staten och rotarne uppgjorda kontrakt, deri rotarne för dessa klädespersedlar för¬
bundit sig att till Staten erlägga en särskild vakansafgift. Deremot qvarstår ännu
skyldigheten för rotehållarne att anskaffa och underhålla kappsäcken och de s. k.
småpersedlarne. Jag vågar derföre föreslå,
att båtsmanstruppens uppsättning och underhåll öfvertages af Staten
och rotarne derifrån befrias mot erläggande af vakansafgift, samt att
kappsäcken och de s. k. småpersedlarne måtte af Staten öfvertagas och
statsmedel dertill anvisas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Ii. J. Rudberg,
från Calmar län.
158
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 105.
H:o 105.
Af Ola Bosson Olsson från Christianstads län, om ändring af
nu gällande stadga flir rikets allmänna elementarläroverk.
En närmare förening emellan folkskolan och elementarläroverket har vid
föregående riksmöten blifvit antydd och den fordran blifvit uppställd, att folk¬
skolan skulle göra de tvänne lägsta af elementarläroverkets klasser öfverflödiga.
Efter sednast utkommen författning, angående ändring i lärostadgan för elementar¬
läroverk, föreskrifves visserligen tyska språket såsom läroämne i de tvänne lägsta
klasserna, hvilket icke tillhör folkskolans lärokurs; men utan synnerlig fara bör
detta ämne kunna uppskjutas till tredje klassen. Derigenom skulle i ögonen
fallande fördelar uppstå, enär t. ex. ett treklassigt läroverk, genom sådan förän¬
dring, utan kostnad genast kunde meddela undervisning till lika omfång med ett
nuvarande lemklassigt, och folkskolan vinna ett intresse för alla folkklasser, som
utan tvifvel i hög grad och i flera hänseenden skulle verka välgörande och kraf¬
tigt bidraga till folkskolans lyftande.
Genom denna, i sig sjelf obetydliga förändring, skulle jemväl vinnas för¬
delar, dels i ekonomiskt hänseende besparing för det allmänna, dels ett behöfligt
utrymme för elementarläroverken, som derigenom befriades från de talrikast fyllda
klasserna, dels ock slutligen antalet lärare minskas och den brist på kompetenta
sökande, som uppstått, försvinna.
På grund häraf får jag vördsamt föreslå,
att elementarläroverkets tvänne lägsta klasser må derifrån afskiljas
och fordringarne för inträde i elementarläroverk blifva ungefär hvad
de nu äro för inträde i tredje klassen, i följd hvaraf då blifvande tre-
klassiga läroverk uppnådde samma höjd som nuvarande femklassiga
och femklassiga blefvo lika med de nuvarande sjuklassiga.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
O. B. Olsson,
från Christianstads län
Häruti förenar sig:
Anders Pehrsson.
från samma län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 106.
159
\0 108.
Af Ola Bosson Olsson från Christianstads län, örn vissa ändrin¬
gar i Kongl. Förordningen den 18 December 1863, angående
vilkor en för bränvinstillverhning.
Genom sednare riksdagars lagstiftning angående brån vinstill verkningen med
deri allt för högt bestämda minimi-tillverkning, 300 kannor per dygn, äro tusen¬
tals mindre jordbrukare beröfvade rättigheten att sjelfva få till bränvin förädla
sina tunga och sämre jordbruksprodukter, som de nu allt för ofta få forsla till
den stundom flera mil bort belägna afsättningsorten. Denna lagstiftning kan
med skäl sägas vara orättvis äfven derigenom, att tillverkningsafgiften blifvit till
så högt belopp bestämd, att den inländska tillverkningen derigenom blifvit häm¬
mad samt utländskt bränvin kunnat till betydliga qvantiteter, med fördel för herrar
importörer, hit införas, samt slutligen, att tillverkningen försvårats genom skattens
erläggande i förskott; ty, huru lätt inträffar ej att, till följd af produkternas
mindre goda beskaffenhet, uppkommande bristfälligheter å bränvinsredskapen,
bränneriföreståndarens oskicklighet eller andra tillstötande oförutsedda hinder,
bränvinstillverkaren ser sig urståndsatt att tillverka det kannetal, för hvilket han
sig anmält. Att under sådana förhållanden Staten i förskott uppbär och till
större delen behåller skatten, äfven om endast en ringa del af det anmälda brän-
vinet tillverkas, är en skriande orättvisa, som man ej kan underlåta att ogilla.
Ingen näring i riket är med så hårda vilkor besvärad. Befogenheten för klander
i antydda afseenden, torde en hvar känna, utan att jag behöfver framdraga några
vidare skäl till stöd derför.
Man har dessutom förbisett att i lagstiftningen medgifva någon drawback
för till utrikes ort exporteradt bränvin, fastän sådan är vanlig i andra länder.
Det är till följd häraf, som jag anser mig böra begära någon ändring uti
bränvinsförfattningen och vördsamt föreslår, det Rikets Ständer måtte besluta,
att minimi-beloppet för tillverkning af bränvin måtte bestämmas till
etthundra kanuor per dygn;
att tillverkningsafgiften nedsätttes till femtio öre per kanna;
att bränvinstillverkaren, derest han icke vill erlägga tillverk¬
ningsafgiften i förskott, må derför ega ställa af Konungens Befall¬
ningshafvande, domare eller kronofogde i orten godkänd borgen af
minst två personer, de der en för begge och begge för en borga,
såsom för egen skuld, att afgiften inom tre månader efter till verknings¬
tidens slut varder till vederbörande uppbördsman erlagd för det qvantum,
sorn efter kontrollörs intyg blifvit tillverkadt; och
160 Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 107.
att drawback, ^motsvarande skatten, bör åtnjutas för allt bränvin,
som med vederbörliga handlingar kan styrkas blifvit till utländsk ort
affördt.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
O. B. Olsson,
från Christianstads län.
Ko 107.
Af Ola Bosson Olsson från Christianstads län, angående beloppet
af den till bränner i-kontrollör utgående ersättning.
I en lid, då man öfver allt talar om penningenöd och yrkar på spar¬
samhet både af den enskilde och hos det allmänna, synes det för mången besyn¬
nerligt att i vissa rigtningar ett verkligt af inga omständigheter rättfärdigadt slö¬
seri förefinnes.
Hvad som i detta afseende är för oss landtboer särdeles i ögonen fällande
är den orimligt höga dagspenning, som af statsverket bestås åt s. k. bränvins-
kontrollörer. Under det våra skickligaste folkskollärare åtnjuta en lön, som äfven
i lyckligaste fall icke uppgår till en Riksdaler 40 öre om dagen, hvarpå de
skola underhålla sig med familj under Utöfniugen af ett ständigt och mödosamt
arbete, och sjelfva elementarläroverkens lärare med dyrköpta kunskaper måste i
första lönegraden åtnöjas med en lön icke öfverstigande två Riksdaler 75 öre om
dagen, och slutligen flera af Svenska folkets representanter i dagtraktamente
icke lära erhålla mer äD fyra å fem Riksdaler för att sig dermed i hufvud-
staden uppehålla; aflönar statsverket bränneri-kontrollörer med vanligast sju
Riksdaler om dagen, utom en på mångå ställen alldeles öfverflödig skjutsersätt¬
ning, hvarförutan de hafva fri föda, logis, eldning och uppassning hos bränneri-
egaren för högst sex timmars arbete i veckan.
Denna frikostighet är efter min uppfattning icke af någon nödvändighet
påkallad. Några synnerliga förstudier erfordras icke för detta uppdrags bestri¬
dande och något ansträgande arbete är icke dervid förenadt, hvarföre ock i min
hemort ett mångdubbelt antal kontrollörer, emot bränneriernas antal, sig till så¬
dan befattning anmäla.
De
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. IS:o 108.
161
De som vanligast hafva lyckan erhålla detta uppdrag med dervid förenade
stora arfvode äro afskedade och tjenande officerare från högre till lägre grad, af-
sigkomna handlande, misslyckade studenter, personer ofta så okunniga i den enklaste
räknekonst, att exempel gifves på kontrollörer, som måst anlita socknens folk¬
skolelärare om biträde för uppdragets utförande.
Under sådana förhållanden och med full öfvertygelse derom att kompetente
sökande till kontrollörsplatser ändå icke skola saknas, vågar jag föreslå:
att ersättning till bränvinskontrollörer måtte bestämmas till minst Tre
och högst Fem Riksdaler, om dagen, utom andra dem redan tillerkända
förmåner.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
O. B. Olsson,
från Christianstads län.
No 108.
Af Ola Bosson Olsson från Christianstads län, angående ersätt¬
ning för flyttning af åbyggnad i närhet af jernbana.
Jemte de stora fördelar jernvägars anläggande medför ej allenast för trafiken
i allmänhet utan i all synnerhet för de orter, som med dessa vägar stå i en när¬
mare beröring, åstadkomma de också för mången enskild jord- och husegare all¬
deles oersättlig skada och olägenhet, ej allenast dermed att jordplaner sönder-
klyfvas, afskäras och fråustängas till de mest oformliga figurer, utan ock att
mången jordegare får ett så långt afstånd till sin annars kanske blott hundra
alnar från åbyggnaderna belägna, men genom jernvägen afsöndrade plan, att han
icke kan skörda hälften gagn af denna mot hvad han annars kunnat.
Dessa olägenheter blifva dock genom expropriationen i någon mån godt-
gjorda; en annan olägenhet ingår dock icke i denna beräkning, nemligen faran
för eldsvåda, förorsakad af gnistor från lokomotiverna. Underrättelser om sådana
olyckor äro tid efter annan synliga i tidningarne, än från en ort och än från en
annan, — och mången husegare anser sig derföre tvungen att flytta sina åbyggnader
så långt från jernvägen, att han icke både natt och dag må behöfva vara i lifs¬
fara för jernvägslokomotivernas sprutande eld.
Det är dock hårdt. att se sin jordegendom sönderstyckad och bortskämd,
sina kreatur dagligen förskrämda och dertill för att bringa sig och de sina i sä-
Bih. till B. St. Prot. 1865 1866. 11 Sami. 4 Afd. 21
162
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 109.
kerhet, nödgas bekosta flyttning af hus och hem, kanske till en i öfrigt olämplig
plats; af dessa anledningar samt på flere af mine komitenters uppmaningar vågar
jag härmed vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer ville besluta och hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla om utfärdande af en förordning derom, att då husegare, som
bor eller eger byggnader belägna inom ett hundra alnar från jernbanan,
anser nödigt till undvikande af eldfara från jernvägen afflytta sina åbygg¬
nader till lämpligare plats å samma plan, jernvägens egare skall vara
skyldig att till två tredjedelar af beloppet deltaga i flyttningskostna¬
derna, sedan dessa blifvit af frenne gode män i vanlig ordning bestämda
och flyttningen bevisligen verkställd.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Genom nådig Kungörelse af den 30 December 1863 har Kongl. Maj:t på
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse deri 11 förutgående April i nåder förkla¬
rat, “att räntan af mjöl- och sågqvarnar skall från och med år 1864 upphöra att
utgöras samt rustningsskyldigheten för så beskaffade verk af frälsenatur, i följd
deraf, jemväl försvinna.“
Och har Kongl. Maj:t uti högstberörda nådiga Kungörelse närmare före¬
skrifva, huru vid beslutets verkställighet borde tillgå. — Sålunda stadgas uti 3:dje
momentet: att ersättning för anordnade grundräntor å qvarnar borde tillkomma
vederbörande indelnings- och ränte-innehafvare utaf de medel, Rikets Ständer för
ändamålet anslagit; uti 6:te momentet: huru det bör tillgå att få utrönt mjöl-eller
sågqvarnars andel i räntan, der qvarn och jord eller annan inrättning vore inbe¬
gripna i samma skattläggning; samt slutligen uti Tale momentet: “att ehuru rån-
O. B. Olsson,
från Christianstads län.
N:o 109.
Af Jöns Åndersson från Malmöhus län, om underdånig framställ¬
ning hos Kongl. Maj:t, i fråga om närmare
den mjöl- och sågqvarnar tillförene åliggande
digheten, m. m.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 109.
163
tor och rusttjenstskyldighet för mjöl- och sågqvarnar försvinna,® dessa verk likväl
böra i Kronans jordebok antecknas.
Hela denna anordning, som stödjer sig på rättvisans grund, mottogs med
största tacksamhet af hvar och en qvarnegare, särdeles dem, som innehade äldre
qvarnar, hvarå de höga grundräntorna qvarstodo, fastän tullinkomsterna blifvit
öfverflyttade på de i sednare tider nybyggda qvarnarne.
Inga tvistigheter hafva försports vid beslutets verkställighet, der grundrän¬
torna varit till vanliga ändamål anvisade; men i provinsen Skåne förekommer,
att dylika qvarnar blifvit indelade till rustningsstam gemensamt med jordbruks¬
fastigheter och med dessa utgjort sin proportionerliga andel af sjelfva rustnings-
skyldigheten, i proportion efter de särskilda lägenheternas grundräntor. På alla
de ställen, hvarest ett dylikt förhållande eger rum, hafva tvistigheter uppstått
emellan egarne till den berustade jorden och de jemväl på rustningsstammen in¬
delade qvarnlägenbeterna, i thy att jordegarne vägra, hvilket ock synes vara rätt
och billigt, att fullgöra någon vidsträcktare rustningsskyldighet än den, hvartill
de, före qvarnräntornas upphäfvande, varit förbundna, hvaremot qvarnegarne, under
åberopande af Kongl. Maj:ts ofvan citerade nådiga Kungörelse, söka undandraga
sig allt utgörande af någon slags rustningsskyldighet under förmenande att, sedan
de å qvarnarne befintliga grundräntor blifvit upphäfda, qvarnegarne följaktligen
icke kunna qvarstå i någon rustningsskyldighet.
Om nu de för rustningens upprätthållande anvisade grundräntorna mot¬
svarade de i och för rustningen utgående natura-prestationerna, så skulle tvi¬
sterna vara lätt slitne; men så är dock ingalunda förhållandet,
För att bevisa ett sådant förhållande har jag velat bifoga en bestyrkt af¬
skrift af ett så beskaffadt uppskattningsinstrument, hvarigenom grundräntorna å
Bjersjömöllas åkerjord och Odala vattenqvarn blifvit särskilde, efter att dessa lä¬
genheter förut varit indelade till gemensam rustningsstam. Häraf befinnes: att
grundräntan för det hela utgjort 33 R:dr 75 öre: att jorden blifvit af förrättnings-
männen uppskattad till 8 R:dr 25 öre, hvaraf följer, att grundräntan på qvarnen
utgjort 25 R:dr 50 öre, allt efter nu gällande riksmynt. Då nu ostridigt är, en¬
ligt ofta oberopade Kungörelse, att qvarnens rustningsskyldighet upphört, så skulle
häraf följa att den i rusthållsindelningen qvarstående jorden, om 28 tunn- och 30^
kappland, skulle fortfarande ensamt bestrida denna rustningsskyldighet för hela
stammen N:o 49, med rättighet att från Statsverket återbekomma den ersättning
af 25 R:dr 50 öre Riksmynt, hvilken motsvarar sjelfva qvarnens grundränta.
Rustningsskyldigheten vid södra Skånska Kavalleri-regementet är dock af
så onerös beskaffenhet, att den uppgår till omkring 300 R:dr årligen. Denna
sistnämnda summa, minskad med 25 R:dr 50 öre R:mt och sålunda 274 R:dr 50
öre, skulle blifva det årligä onus för den qvarstående delen af rustningsstammen
N:o 49. Detta gör i det aldra närmaste räknadt 10 R:dr för hvarje tunnland. Att
Svenska jorden skulle uthärda ett så beskaffadt onus vid sidan af alla de mång¬
taliga prestationer i öfrigt, som densamma vidlåder, torde näppeligen kunna falla
någon förnuftig menniska in.
Man skulle sannerligen få se sig om efter den summan i arrende för van¬
lig jordegendom. Att ungefärligen samma förhållande företer sig vid en mängd
rusthållsindelningar inom provinsen Skåne, har jag velat styrka med närlagda
Kongl. Maj:ts nådiga Resolution af den 11 Augusti innevarande år. Denna nå¬
diga Resolution visar dessutom att de många sökanderne hos Kongl. Maj:t sökt
utverka nådig Proposition till närvarande Riksdag, fastän sökanderne icke förstått
164
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 110.
framställa tvistefrågan i sådan form, att Kongl. Maj:t funnit skäligt derå fästa nå¬
digt afseende. Det är för att åt såväl desse sökande som ock de flera inom pro¬
vinsen Skåne befintliga rustniugsskyldige, med hvilka ett likartadt förhållande
eger rum, som jag tager mig friheten öfverlemna denna sak till Rikets Ständers
gunstbenägna pröfning. För sådant ändamål dristar jag vördsammast föreslå:
att Rikets Höglofliga Ständer täcktes uti underdånig skrifvelse hos
Kongl. Majit hemställa, det Kongl. Majit täcktes på det sätt, Kongl,
Majit i nåder funne lämpligast, låta utröna rätta beskaffenheten af de
missförhållanden, jag härofvan påpekat ;
att för den händelse utrönt blefve, att flera eller färre af de till rust-
niugsstammar indelade hemman eller jordlägenheter finge vidkännas
oskäligt förökade kostnader i och för rustningens vidmagthållande efter
det på stammen indelade mjöl- och sågqvarnar blifvit från grundränta
och derifrån härledande rusttjenstskyldighet frikallad, Rikets Höglofliga
Ständer täcktes förklara egarne till så beskaffade rusthållsindelniugar
berättigade att utaf det för ändamålet beviljade förslagsanslaget tillgodo¬
njuta en ersättning, som efter behörig utredning fullt motsvarade den
delaktighet uti rustningsskvldigheterna som ifrån de befriade qvarn-
lägenheterna verkligen utgått.
Om remiss till behörigt Utskott af denna min vördsamma motion anhålles
ödmjukligen.
Stockholm den 11 November 1865.
Jöns Andersson,
från Malmöhus län.
Uti förestående motion instämma:
o
Anders Pehrsson, Åke Andersson,
från Malmöhus län.
IWo 110.
Af Jöns Andersson från Malmöhus län, örn .återgång till kyrkorna
i Skäne af den till Universitetet i Lund utgående kyrko¬
tionde, m. m.
Ofvertygad som jag är, att hvad som är rätt skall blifva så erkändt, äfven
om tid och strider skola föregå, vill jag, jemväl vid denna riksdag fullfölja frågan
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o lil.
165
om återgående till Skånska kyrkan af något öfver 2,000 tunnor kyrkotionde, som
ifrån dem disponeras till universitetet i Lund.
Då det ostridigt tillhör Staten att sörja för universitetslärarnes aflöning; då
Stats-Utskottet, som vid föregående riksdagar behandlat denna fråga, erkänt rigtig-
heten af denna grundsats; då ifrågavarande spanmål lika ostridigt är en kyrkans
egendom; då för dess användande till ett Statens ändamål icke kunnat eller kan
åberopas hvarken någon särskild författning eller allmän lag; och då det således är
den enklaste rättvisa jag vill begära; så väntar jag att Rikets Ständer för sin del
bifalla mitt vördsamt framställda förslag,
att Rikets nu församlade Ständer täcktes i stället för omförmälda span¬
mål, 2,354 tunnor råg och korn, anvisa motsvarande statsanslag till aka¬
demistatens i Lund aflöning och dymedelst tillåta att kyrkorna åter
komma i åtnjutande af deras så länge saknade tillständiga rätt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Jöns^Andersson,
från Malmöhus län.
1:0 lil.
Af Auders Pehrsson från Christianstads län, angående ändring af
12 § i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862, om kom¬
munalstyrelse på landel.
De nya kommunal-lagarne innehålla bestämmelser, hvarigenom sjelfstyrelsen
slutligen måste mer och mer utbilda sig. Att genast träffa det mest lämpliga och
rigtiga sätt, för bestämmelse i hvad mån hvarje medlem uti en kommun eger del¬
taga i denna sjelfstyreise, är naturligtvis icke gerna möjligt. Man torde nemligen
inom hvarje särskild ort hafva funnit att 12 § i Kongl. Förordningen den 21 Mars
1862 är så tillvida icke fullt tidsenlig och lämplig, som en eller två personer kunna
genom en högre nu medgifven rösträtt bestämma [utgången af kommunens alla
frågor.
Naturligt är, att den, som mest bidrager till'kommunens allmänna utgifter,
bör ega det högsta röstetalet; men äfven härutinnan lärer erfarenheten att jemkning
är nödvändig, för undvikande af ensidiga och egenmägtiga beslut; och jag vågar
derföre, till ändrings vinnande, vördsamt föreslå:
att 12 § i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862, om kommunalstyrelse
på landet, måtte få följande tillägg:
166
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 112.
“Ej må dock någon vid allmän kommunalstämma utöfva rösträtt för
större antal röster, än som svarar mot en tiondedel af kommunens hela
röstetal efter röstlängden; och galle detta äfven för det särskilda fall,
som i nästföregående § omförmäles.“
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåller jag vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
Anders Pehrsson,
från Christianstads län.
i\:0 119.
Af Änders Pehrsson från Christianstads län, angående ändring i
Kongl. Förordningen den 18 December 1863, om villcoren
j *"*•iinvinstillverkning, m. m.
Vid 1862—1863 årens riksmöte väckte jag motion, bland annat derom, att
bränvinstillverkningsafgiften, då så önskas, må erläggas först sedan tillverkningen
försiggått.
Rörande detta ämne, finner jag mig föranlåten att jemväl nu göra framställ¬
ning. Göres en jemförelse emellan bränvinstillverkning och annan näring, förvånar
man sig öfver att, i fråga om skatt, denna för bränvinstillverkningen bör i förskott
erläggas, för ett anmäldt belopp, utan att man ens kan vara förvissad om, att det
anmälda hinner tillverkas, hvaremot annan näringsskatt utgår först året efter det,
hvarunder näringen utöfvats. Egentligen finnes ej skäl till undantagsstadgande för
bränvinstillverkningen, enär olikheten i beskattningsgrund icke inverkar på konsum¬
tionen, hvilken torde kunna beräknas lika, äfven om bränvinsskatten efteråt erläg¬
ges. Att således lagstifta skråmessigt för bränvinstillverkaren, som i allmänhet jem¬
väl är jordbrukare, men deremot i allt annat hyllar friare åsigter, är en motsägelse,
som icke bör finnas i ep rättvis lagstiftning. Tvärtom bör väl bränvinstillverkaren
också ega anspråk på rättvisa i ett land, “der land skall med lag byggas“.
Mig synes som man vid bränvinslagstiftningen, i fråga om tiden för skattens
erläggande, ej allenast bör vara fullt rättvis i jemförelse med andra näringar, man bör
icke eller uppdrifva tillverkningsafgiften till en sådan höjd, att tillverkningen derige¬
nom till stor del upphör, och utländskt bränvin till följd deraf kommer att i större
qvantum införas, och man torde jemväl böra stadga, att så kallad drawback medgif-
ves för till utrikes orter exporteradt bränvin, såsom i andra länder är vanligt; och
jag vågar derföre vördsamt föreslå:
att bränvinstillverkare, derest han ej vill i förskott erlägga tillverknings¬
afgiften, ' må ega att derföre ställa af Konungens Befallningshafvande,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 113.
167
domaren eller kronofogden i orten godkänd borgen af minst två personer,
de der borga, såsom för egen skuld, en för begge och begge för en, att
afgiften inom tre månader efter tillverkningstidens slut varda efter kon¬
trollörens intyg om qvantum, till vederbörande uppbördsman erlagd; att
tillverkningsafgiften nedsättes till femtio öre per kannan, och att drawback,
motsvarande skatten, bör åtnjutas för allt till utländsk ort affördt bränvin.
Vördsamt anhålles om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 11 November 1865.
Anders Pehrsson,
från Christianstads län.
MT:» 113.
Af Anders Pehrsson från Christianstads län, om inteckning i lös
egendom.
Enär genom Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 20 November 1845, i af¬
seende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård qvarblifva, varit
afsedt att skydda köparens rätt emot andra säljarens borgenärer, och således egent¬
ligen utgöra säkerhet för en lemnad försträckning; men detta skydd föranledt till
mångfaldiga vinglerier, dels på så sätt att säljaren hos en god vän skapat sig en
skuld, som ej är verklig, för att derigenom undgå utmätning för en rättmätig skuld,
dels ock att genom lösöreköp öfverflyttat ali sin egendom på någon af dess kredi-
torer, men för en åsatt köpeskilling, som ej motsvarar hälften af den försålda egen¬
domens egentliga värde, till påtagligt mehn för säljarens öfriga kreditorer, som der¬
igenom betagas all rätt till sina fordringars godtgörelse af den genom lösöreköpet
försålda egendomen, ehuru den på sätt och vis ändå utgör säljarens på ett konstladt
sätt tillhöriga egendom; alltså torde en förändring i gällande lagstiftning angående
lösören eller köp derom vara af behofvet högeligen påkallad.
Några vidare speciela exempel på allt det vingel, som eger rum med så
kallad lösöreköp, lärer väl icke behöfva framhållas; ty en hvar eger säkerligen sin
erfarenhet derom, och nödvändigheten om förändring torde således allmänt inses.
Jag föreställer mig då, att alla konstlade köp böra vara i lag förbjudna,
hvaraf åter bör följa att det, som är köpt, det är köpt och kan ej ändras, då köpet
redliga slutet är. Många, som icke ega fast egendom att belåna, skulle dock i
behofvets stund kunna på sina lösören förskaffa sig ett mindre lån, såvida långifva-
ren kunde uti dessa lösören vinna laglig säkerhet för kapital och upplöpande ränta.
Jag tänker mig derföre att lösören borde få belånas och lagligen intecknas. Der-
168
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 114.
vid borde helt enkelt kunna tillgå sålunda, att då någon ville förskaffa sig ett pen¬
ningelån, emot siikerhet af större eller mindre del af sin lösegendom, borde en för¬
teckning å lösegendomen upprättas med värde särskildt för hvarje persedel och se¬
dan ordentlig pantförskrifning deraf följer, såsom säkerhet för ett visst, emellan lån¬
gifvare och låntagare, aftaladt belopp med ränta; och sedan sådan afhandling vore
å nästa söndag efter dess upprättande från predikstolen uppläst samt uti inteck-
ningsprotokollet intagen, i stad inom åtta dagar och på landet vid det lagtima ting,
sorn näst efter en månad infaller efter det afhandlingen vore upprättad, skulle lån-
gifvaren ega säkerhet, i likhet med hvad om inteckningsrätt i fast egendom finnes
stadgadt. Till följd häraf föranlåtes jag vördsamt föreslå,
att, med upphäfvande af Kongl. Förordningen den 20 November 1845,
angående lösöreköp, Rikets Ständer för sin del måtte besluta, det lös¬
egendom, specifikt förtecknade och med åsatt värde på hvarje särskild
persedel, efter det afhandlingen derom vore å nästa söndag efter dess
upprättande, från predikstolen uppläst samt uti Rättens inteckningsproto-
koll intagen, utgör laglig säkerhet för långifvare, i likhet med hvad om
inteckningsrätt i fastighet finnes stadgadt.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Anders Pehrsson,
från Christianstads län.
Häruti instämmer till alla delar
Jöns Andersson,
från Malmöhus län.
ft::© 114.
Af (ari Johan Svensén från Calmar län, om Smålanda Husar¬
regementes förändring till infanteri.
På sätt af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 18,
vid sista riksdagen inhemtas, har fråga vid en mängd föregående riksdagar varit
väckt om Smålands Husar-regementes a/sittande, och såsom skäl derföre framhållits,
att rustningsskyldigheten för den orten vore särdeles betungande, dels derigenom
att, i anseende till ortens olämplighet för hästafvel, nummerhästar derstädes ficke
funnes att tillgå, utan måste, med betydlig kostnad, från angränsande provinser upp¬
köpas, dels ock i följd af rusthållshemmanens i allmänhet högst klena beskaffenhet.
Vid
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 114.
169
Vid riksdagarne 1828 — 1830 samt 1834—1835 ansågo väl Rikets Ständer sig icke
kunna bifalla de i sammanhang med andra förslag om minskning af den indelta
arméens storlek framställda och pröfvade yrkandena på lindring i rustningsbesväret
för ifrågavarande ort; men vid den nästföljande riksdagen 1840 vunno de förnyade
klagomålen erkännande, och Rikets Ständer anhöllo i underdånig skrifvelse till
Kongl. Majit den 6 Februari 1841, att Kongl. Majit måtte, i sammanhang med
den förändrade organisationen af rikets försvarsverk, hvarom Rikets Ständer vid då¬
varande riksdag gjort underdånig framställning, och derest Kongl. Majit fann sådant
lämpligt, i nåder tillåta att Smålands Husar-regemente finge, mot samma vilkor
och i likhet med hvad för Smålands Grenadierbataljon förut egt rum, afsitta, emot
erläggande af hästvakansafgift.
Orsaken att denna underdåniga anhållan icke då kunde tillvinna sig Kongl.
Majits nådiga bifall, har man förnämligast att söka i den omständigheten, att tiden
för de afslutade hästvakanskontrakten vid redan afsutna rusthållsregementen icke var
tilländalupen; och detta har utgjort hufvudsakliga skälet hvarföre frågan, då den
förnyade gånger blifvit väckt, icke för det då närvarande kunnat föranleda till nå¬
gon Rikets Ständers åtgärd.
Då frågan under sista riksdagen behandlades, ansåg Utskottet sig endast
böra påpeka de kända förhållandena i bristen på dugliga hästar inom provinsen
och kostnaden för remonters anskaffande från andra håll. Vid jemförelse af dessa
förhållanden med dem, som äro förhanden inom angränsande bördigare provinser,
hvilkas kavalleri-regementen fått afsitta, men hvilka dock syntes bättre än Småland
i stånd att fullgöra remonteringen på ett sätt, som tillfredsställer vapnets anspråk,
trodde Utskottet det med billighet mindre öfverensstämma att, oaktadt de anförda
skälen vinna erkännande, ytterligare hänvisa de klagande att afvakta en långsam
händelsernas utveckling och förordade förslaget om husarernas afsittande. Betän¬
kandet härom vann bifall hos Borgare- och Bonde-Stånden, men föll på — om jag
minnes rätt — en röst hos Preste-Ståndet, hvaremot betänkandet af Ridderskapet
och Adeln till Utskottet återremitterades och erhöll för sig slutligen icke flera än
de två förstnämnda Ståndens beslut.
Med andra regementen upprättade vakanskontrakter upphöra med 1870, och
jag tager för gifvet att de anordningar, som Kongl. Majit i nåder kan komma att
företaga med afseende å genomförandet af förslaget om Smålands husar-regementes
afsittande, böra förberedas i så god tid att tillbörligt afseende fästas å förstberörda
omständighet.
Rustningsskyldigheten icke allenast qvarstår i sin särdeles betungande egen¬
skap, utan den tillvexer år från år i förhållande till de höga priserna på remont-
hästar och de ogynnsamma konjunkturer inom området för jordbruket, som denna,
på kommunikationsanstalter mindre väl lottade ort varit underkastad. En allmän
klagan öfver rustningsbördan förspörjes och hoppet om afhjelpandet af denna börda
står nu med full tillförsigt till Rikets Ständer.
Utan att ånyo upprepa de skäl, som tala för mitt förslag, åberopar jag hvad
som förut i denna fråga är inom representationen anfördt och medgifvet, samt an¬
håller vördsamt,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta, att, utan ifrågasättande af
någon minskning i kavalleriets nuvarande styrka, Smålands husarrege¬
mente må förvandlas till infanteri, i likhet med den redan afsutna delen
Bih. till R. St. Prot. 1865 §■ 1866. 11 Sami. 4 A/d. 22
170
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 115.
af samma regemente, och att detta beslut hos Kongl. Maj:t i underdånig¬
het anmäles.
Stockholm den 11 November 1865.
C. J. Svensén,
från Calmar län.
Häruti instämma:
J. Erickzon, S. Johnson,
från Jönköpings län. från Jönköpings län.
Johannes Andersson, J. Jonasson,
från Jönköpings län. från Kronobergs län.
M:o 115.
Af Carl Johan Svensén från Calmar län, om utvidgning af all¬
männa elementarläroverket i Oscarshamn.
Det med hvarje år stigande antalet lärjungar med rikets elementarläroverk
utgör utan tvifvel ett särdeles glädjande tidens tecken. Visserligen föranledes
deraf ökade anslag vid hvarje riksdag; men svårligen lärer några uppoffringar
vara mera egnade att tillskynda landet en framtida vinst, än de, som nedläggas
på ett ändamålsenligt ordnande af dess allmänna uppfostringsväsende.
I denna öfvertygelse får jag förnya den af mig vid sednaste riksdag väckta
motion, om Oscarshamns lägre elementarläroverks utvidgning till femklassigt.
Denna utvidgning är af aldra högsta behof påkallad. Att på en ovanligt folkrik
kuststräcka af 17 å 18 mil icke finnes något fullständigare elementarläroverk än
ett treklassigt, är ett förhållande, hvartill helt säkert intet motstycke inom riket
kan uppgifvas. Knappt torde det finnas någon stad i vårt land med den folk¬
mängd, som Oscarshamn eger, hvilken ej åtnjuter förmånen att ega ett fullstän¬
digare elementarläroverk. Lägges härtill, att i stadens närhet finnas folkrika
köpingar, af hvilka en har en större folkmängd än en mängd af rikets städer,
samt att staden är närmaste afsättningsorten vid hafvet för en folkrik långt in i
landet sig sträckande landsort, så torde behofvet af ett åtminstone femklassigt
läroverk derstädes vara ådagalagdt.
Erfarne skolman hafva yttrat den åsigten, att det icke skulle vara rätt än¬
damålsenligt, att lärjungeantalet vid ett läroverk uppgår till en allt för hög
siffra. Detta synes äfven vara påtagligt. Men lärjungeantalet är uti de på ömse
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 116.
171
sidor om Oscarshamn belägna fullständiga elementarläroverken i Calmar och
Linköping i ett starkt, oafbrutet stigande, så att hvarken byggnader eller lärare¬
krafter numera förslå, åtminstone ej på det förstnämnda stället. Derföre behöf-
ves snart ytterligare nybyggnad, hvarjemte nästan hvarje termin en ny lärare¬
befattning vid hvartdera af dessa läroverk blifver af nöden och måste af allmänna
medel bekostas. Det är klart, att genom utvidgning af läroverket i Oscarshamn
detta förhållande åtminstone i någon mån skulle förbättras. Oscarshamn skulle
nemligen då upptaga en ej obetydlig del af de lärjungar, som annars skulle
strömma till Calmar och Linköping. Härigenom skulle en besparing å anslaget
till lärare å dessa ställen äfvensom i Westervik kunna vinnas, hvarjemte läro-
verkslokalerna i dessa trenne städer blefve mera tillräckliga; och med afseende
härpå kan ifrågasättas, huruvida ej Oscarshamns elementarläroverks utvidgning
i sjelfva verket skulle utgöra en besparingsåtgärd, helst läroverkshuset i sist¬
nämnde stad är tilltaget i den skala, att det kan hysa en betydlig mängd lär¬
jungar.
På de nu i korthet anförda skälen, får jag föreslå,
att Rikets Ständer vid denna riksdag måtte besluta, att Oscarshamns
elementarläroverk må till femklassigt utvidgas och att nödiga medel
för ändamålet anvisas.
Stockholm den 11 November 1865.
C. J. Svensén,
från Calmar län.
Ho 116.
Af Carl Johan Svensén från Calmar län, om Statsanslag för an¬
läggning af en hamn å norra delen af ölands vestra hust.
För seglingen genom det af sjöfarande under storm och mörker så mycket
fruktade Calmar Sund har visserligen under sednare åren åtskilligt från det all¬
männas sida blifvit vidgjordt; men ännu återstår såsom ett önskningsmål ej alle¬
nast för innevånarne på Öland utan i synnerhet för sjöfarande, som måste passera
detta sund, en hamnanläggning på Ölands vestra kust norr om Borgholm. Någon
tillflyktsort för seglare finnes nu icke å hela denna sträcka; hvarjemte innevå¬
narne å norra delen af ön för hela vintertiden äro skilda från all kommunika¬
tion med fastlandet eller åtminstone måste, för att kunna komma dit och derifrån,
172
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o lil.
underkasta sig en trycket lång, kostsam och högst osäker omväg öiver de vid
öns midt belägna färj platserna.
Undersökning för hamnanläggning å norra delen af Ölands vestkust har
nu blifvit anordnad på bekostnad af öns innevånare, och får jag, som, då undersök¬
ningen blifvit verkställd, skall hålla densamma rörande handlingar vederbörande
Utskott tillhanda, härmed föreslå,
att Rikets Ständer för en hamnanläggning å norra delen af Ölands
vestra kust måtte anslå erforderliga medel.
Stockholm den 11 November 1865.
C. J. Svensén,
från Calmar län.
Uti förestående motion instämmer:
E. J. Rudberg,
från Öland.
H:o 119.
Af Per Nilsson från Malmöhus län, jemte öfrige riksdagsfull-
mägtige från detta och Christianstads län, om skattelösen
af alla inom Lunds Stifts varande domkyrko- och kyrko¬
hemman med flera, lägenheter.
Under nära ett halft århundrade hafva strider och skriftvexlingar fortgått om
de så kallade Halländska kyrkohemmanen, hvilken fråga dock erhöll sin lyckliga
lösning vid sistlidne riksdag i följd af Kongl. Haj:ts nådiga Proposition N:o 100
samt motion inom Borgare-Ståndet N:o 266 och inom Bonde-Ståndet N:o 364,
hvarefter Stats-Utskottet afgaf sitt utlåtande under N:o 122, och derefter utfärdade
Rikets Ständer sin underdåniga skrifvelse N:o 106, hvarefter arrendatorer och
åboer erhöllo skatterätt till ofvannämnda kyrkohemman. Då nu Skåne, Halland
och Blekinge på en gång afträddes från danska till svenska riket, och samma
grunder till eganderätt för de Halländska kyrkohemmanen icke lärer kunna bestri¬
das äfven finnas för de skånska domkyrko- och kyrkohemmanen, så voro, hvad de
skånska domkyrkohemmanen vidkommer, under förra århundradet, från 1718 till
1736, två tredjedelar af domkyrkans hemman öde och utlemnades då till åboer
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o lil.
173
mot vissa frihetsår, emedan ingen ansåg sig derför kunna erlägga någon ränta,
hvarefter på Riksens Ständers Secreta Utskotts andragande bifölls genom Kongl.
Resolutionen den 29 Januari 1735 försäljning till skatte af meranämnda hemman,
men verks!älligheten deraf uteblef likväl till riksdagen 1766, då Preste-Ståndets
ledamöter från Lunds stift åter hemställde, om icke sistnämnde Kongl. Resolution
finge utan uppskof gå i verkställighet. Derpå tillstyrkte Ständerne att berörda
hemman måtte, efter träffad öfverenskommelse emellan Presterskapets och Allmo¬
gens fullmägtige från orten, till skatte försäljas, hvarefter Kongl. Majit härtill
lemnade Sitt nådiga bifall den 30 April 1766.
Domkyrkan, som då var innehafvare af 142^ hemman, bortsålde till skatte
84jf mantal. Orsaken hvarföre icke de öfrige hemmansåboerne köpt sina hem¬
man till skatte, var troligen brist på insigt om huru illa det skulle gå deras ef¬
terträdare samt tillika Kongl. Förklaringen af den 5 April 1770 och Kongl. Brefvet
den 3 Mars 1775, som försäkrade åboen, dess barn eller rättsinnehafvare, som till
hemmanets förbättring bidragit, att blifva bibehållna vid hemmanets besittning, hvil¬
ken, lika med besittningen på kronorusthåll, gick i arf och var äfven mellan arf-
vingarne lösen underkastad.
Dessa utaf Rikets Ständer och Kongl. Majit under förra århundradet till¬
försäkrade skatte- och åborättigheter för hemmansinnehafvarne hafva dock i sed¬
nare tider blifvit åboerne nästan alldeles frånkända utan deras hörande.
Afven andra kyrkohemman inom provinsen Skåne, som, under olika titlar
kunde under ofvannämnda tid skatteköpas, hafva under sednare tider varit före¬
mål för rättegångar och tvister, hvilka olika utfallit än till den enas och än till
andras fördel.
Tager man nu i betraktande fördelen från statsekonomisk synpunkt, så är
det tydligt och klart, att en stor skilnad är emellan en arrendator och en sjelf¬
egare; den förre måste alltid eftersträfva den största brukningsinkomst han kan
erhålla, och de sista arrendeåren kan han icke göra någon större förbättring på
sitt åkerbruk, emedan följden skulle blifva ett ökadt arrende för kommande ar¬
rendetid, och han skulle då komma att årligen plikta för sina nedlagda mödor och
kostnader. Deremot den sednare, som har eganderätt till sitt hemman, kan myc¬
ket bättre följa med nyare tidens fordringar att nedlägga kostnader och arbete till
försköning och förbättring af sin egendom, emedan han vet, att, om han icke sjelf
kan skörda frukterna deraf, så skall den alltid tillfalla hans barn eller arfvingar;
och då vi nu se att öfverallt i hela den civiliserade verlden, ja till och med i Ryss¬
land, det har tillåtits bönderna att köpa sig fria från herraväldet, hvarföre skulle
det icke då tillåtas dessa arbetssamma bönder i Skåne att friköpa sina hemman till
skatte, likasom det tillåtits deras vederlikar på likadana hemman för hundrade
år sedan.
Det synes äfven vara en fördel för kyrkorna, att i dessa tider, då arrenden
äro temligen höga, sälja hemmanen till skatte; flera års arrenden, på en gång in¬
betalda, skulle bilda en fond, som skulle vara mycket lättare att förvalta, än att
hafva tillsyn öfver hemmanen, som ligga spridda omkring i hela provinsen och
vid hvarje nytt arrende låta uppmäta och omtaxera egendomen. De många syner,
som skola verkställas, äro äfven starka åderlåtningar på kyrkornas kassor.
På grund häraf våga undertecknade från Lunds stift vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer ville för sin del besluta, och hos Kongl. Majit
i underdånighet anmäla, att alla inom Lunds stift varande domkyrko-
och kyrkohemman samt lägenheter måtte af åboerne få till skatte lö-
174
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 118.
sas på de vilkor, Kongl. Maj:t och Rikets Ständer finna för godt be¬
stämma.
Om remiss häraf till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Per Nilsson i Espö.
Jöns Andersson.
O. B. Olsson.
Sven Nilsson.
Nils Olsson.
Åke Andersson.
Per Nilsson.
Ola Lasson.
Anders Pehrsson.
S. Rosenberg.
Anders Pehrsson.
Ola Jönsson.
H:0 11S.
Af Johan Magnus Björkman från Elfsborgs län, om ändring af
gällande föreskrifter rörande val af organist, klockare och
skollärare.
Då vid flera föregående riksdagar motioner blifvit väckta angående ändring
i valsättet vid organist-, klockare- och folkskollärareval, så får undertecknad, då
denna anmärkningsvärda fråga cj ledt till önskadt resultat, härmed ånyo fram¬
ställa den till Rikets Höglofiiga Ständers bepröfvande.
Under åberopande af hvad uti en vid sistlidne riksdag inom Hedervärda
Bonde-Ståndet- i ämnet väckt motion, N:o 288, blifvit anfördt, torde jag här blott
behöfva något närmare granska de skäl, hvilka Lag-Utskottet begagnat sig af för
att afslå berörda motion.
Bland de af Utskottet i ämnet hufvudsakligen anförda skäl för afslag mär¬
kes för det första, att organister och klockare i följd af deras befattning skulle
stå i närmare beröring med pastor, hvilken ock anses vara icke allenast fullt
kompetent att bedöma deras skicklighet, utan äfven framför allt intresserad af att
den till tjenstcn lämpligaste nåmnes.
Det nu anförda skälet skulle kunna vara bevisande, om, som Utskottet synes
antyda, prestens nära beröring med klockaren och organisten skulle göra den
förstnämnda mer än andra menniskor kompetent att bedöma den sednares dug¬
lighet; men hur kan ett sådant skäl bevisa någonting, då vid tillsättande af ledig
organist- och klockaretjenst presten kanske mindre känner och varit i beröring
med de ifrågavarande kandidater än någon annan.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 118.
175
Men äfven med förutsättning att presten känner de sökande, som anmält
sig, är det derföre gifvet att en prest, som kanske icke har den ringaste kännedom
om eller anlag för den sköna konst en musikälskare studerat, skulle mer än an¬
dra, eller till och med mer än musikaliska akademien kunna bedöma de sökandes
skicklighet. Skulle äter under tjenstgöringstiden vid den närmare beröring prest
och klockare emellan, det visa sig, att den sednares betjentskicklighet icke mot¬
svarar prestens röstskala, så torde detta icke kunna hjelpas, så länge de hvar för
sig hafva sin tjenst att sköta och den sednare icke aflönas af den förre eller för
honom utan af församlingen för församlingens tjenst, alldeles lika som presten.
Häraf torde följa att då numera lärdomsverk äfven äro inrättade för orga¬
nister och klockare, hvaruti de få inhemta nödiga kunskaper, torde det vara lika
onödigt som olämpligt att sätta presten till domare öfver andra auktoriteters lem-
nade vitsord.
I samma Utskotts betänkande är ytterligare enahanda skäl åheropadt för
bibehållandet af prestens större inflytande på valet vid folkskollärares till¬
sättande, emedan, som det heter, om utan giltiga skäl en skollärare emot
ordförandens vilja påtrugas honom, sådant otvifvelaktigt måste hämmande inverka
på det intresse ordföranden bör hysa för skolan, m. m.
Enligt mitt förmenande sammanblandar Utskottet här person och sak.
Skulle ordförandens intresse för skolan endast bero derpå, att han finge en blott
för sin person användbar skollärare att sköta tjensten, så är folkskolan att be¬
klaga, men då man ändå måste antaga att det giltiga skälet är vigtigt, så är ti¬
den inne att skilja, som föreslaget blifvit, presten från detta bestyr, ty har icke
presten den uppvexande ungdomens uppfostran till syfte för sina besök i skolan,
så har han der icke att göra.
Att prester finnas, som icke med sina besök eller andra åtgöranden besvära
eller omhulda skolan, är nogsamt kändt. Men i de församlingar, der så förhåller
sig, ligger icke det giltiga skälet för ordförandens bortovaro i afvoghet mot skollä¬
raren, utan får sökas annorstädes? Ho är den för öfrigt, som vill drista sig påstå,
att han ömmar och förstår bättre än föråldrarne hvad deras barns väl kräfver,
och hvarifrån har man hemtat den erfarenheten att prestens enda känsla för sko¬
lans väl skulle härröra af hans stora inflytande eller vitsord vid lärares tillsät¬
tande, och skulle denna känsla, der den finnes, kallna för det presten förlorar be¬
rörde rösträtt? Skulle för öfrigt en tillförordnad pastor eller adjunkt, som kan¬
ske hvarken känner församlingen, barn, lärare eller har begrepp om en skolas
ändamålsenliga ordnande och skötsel vara den skickligaste att fälla omdöme
om en lärare? Hvarifrån denna förmåga?
Nej, denna prestens tillförsäkrade stora rösträtt är endast en orättvisa mot
församlingen, som får löna både prest och skollärare, och det kan icke lämpligen
försvaras, att en embets- och tjensteman skall vara sina principalers förmyndare, och,
för det de löna honom, han också skall fråntaga dem deras öfriga rättigheter.
På grund af hvad jag sålunda haft äran andraga, får jag vördsammast
föreslå:
det Rikets Höglofliga Ständer behagade för sin del besluta, att, med upp-
häfvande af alla hitintills gällande föreskrifter rörande val af organist,
klockare och skollärare, i stället måtte stadgas som följer:
Vid folkskollärare-, organist- och klockareval, som vid kyrkostämma
handläggas, beräknas rösterna såsom Kongl. Maj:ts nådiga Förordning
angående kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862 rörande röst-
176
Motioner i Bonde-Ståndet. N:o 119.
rätts utöfvande föreskrifver; dock att ingen under omröstning må komma,
som icke, enligt gällande lagar ock författningar, styrkt sin kompetens
medelst betyg från -vederbörlig auktoritet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
J. M. Björkman,
från Elfsborgs län.
\0 11®.
Af Johannes Andersson från Jönköpings län, om förändrad grund
för byvägars underhållande.
De allmänna kommunikationsmedlen upphjelpas ganska mycket dels genom
Statens och dels genom enskildes uppoffringar, hvaraf landets samtlige innevånare
hafva förmån; men något väsendtligt är ej gjordt för mindre kommunikations¬
medel, såsom byvägars anläggande och underhållande, ehuru dessas behof i första
hand för mången är lika nödvändigt, som jernvägar och annan farled. Allt hvad
i allmän lag finnes stadgadt med afseende på kyrko-, stads-, utfartsväg och qvarn¬
väg är, att “den skall byväg hålla, som honom gagnar“. Detta lagstadgande synes
vara allt för otillräckligt. Många kommuner hafva med omsorg sökt öfverens¬
komma sins emellan om förbättring af byvägars underhåll inom kommunen, och
dessa kommunalbeslut hafva blifvit underställda Landsköfdinge-embetets faststäl¬
lelse, men blifvit afslagna, emedan allmänna lagen ej ålägger någon annan att
byväg hålla än den, som honom gagnar. Således hafva byvägarne fått vara nä¬
stan ofarbara år ifrån år. Jag vågar derföre föreslå:
att kommunerna socknevis skola utse taxeringsman, som taxera och
dela byvägarne emellan dem, som vägarne gagna, så att hvart skifte
får sin del, hvarest för detsamma lägligast faller; och att kommunen
utser syningsmän, som årligen syna byvägarne, och att desse synings¬
män må ega rättighet att efter besigtningen för lega låta iståndsätta
vägen på den tredskandes bekostnad.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Johannes Andersson,
från Jönköpings län.
N:o 120
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 120,
177
11:0 190.
Af Johannes Andersson från Jönköpings län, derom, att det
pastorsarldv nu tillhörande exemplar af Svensk Författnings¬
samling och Länsstyrelses Allmänna Kungörelser måtte ut-
lemnas till ordförande i kommunalstämma, för att af honom
förvaras.
Sedan numera pastorerne inom de särskilda socknarna äro befriade från
ordförandebefattningen i de kommunala frågorna, och kommunen uppdrager ät
vissa personer att vara ordförande i kommunalstämma och kommunalnämnd, till
hvilkas handläggning hör sådana frågor, som förr tillhörde sockenstämma och
Bccknenämnd, är det af särdeles vigt för kommunalstämman och kommunal¬
nämnden, att deras ordförande hafva tillgång på Svensk Författningssamling och
Landshöfdinge-embetets i länet allmänna kungörelser. Dessa för kommunerna
vigtiga handlingar förvaras nu i pastorsarkiven, och då desse arkiv på de flesta
ställen äro inrättade i prestgården, och prestgården oftast är belägen på långt af¬
stånd från sockenstugan, der kommunalstämma och kommunalnämndens samman¬
träde merendels hållas, så saknas der ofta de föreskrifter, som i författningar fin¬
nas och som af Landsliöfdinge-embetet äro påbjudna; och då kommunalstämmans
och kommunalnämndens ordförande cj heller alltid kan hafva tillfälle att hvarje
Söndag vara vid kyrkan, för att der få del af de allmänna kungörelserna, så synes
det mig vara lämpligast, att ordförande i kommunalnämnden, som i de flesta fall
är den, som får verkställa församlingens kommunala angelägenheter, förvarade och
hade hand öfver ofvannämnda handlingar. Jag vågar alltså föreslå:
att den i pastorsarkivet varande Svensk Författningssamling och Lands-
höfdinge-embetets allmänna kungörelser öfverlemnas till förvar till
ordföranden i kommunalnämnden; och att de till kyrkan ankommande
författningar och allmänna kungörelser, sedan de blifvit upplästa från
predikstolen, skola utlemnas till ordföranden i kommunalnämnden, som
för desammas vård ansvarar.
Om remiss till vederbörligt Utskott an hålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Joh. Andersson,
från Jönköpings län.
Bill. till JR. St. Brot. 1865 & 1866. Il Sami. 4 Afd.
178
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. A:o 121.
m.o 191.
Af Johannes Andersson från Jönköpings län, om eftergift af dana¬
arf efter pigan Sigrid Nilsdotter till förmån för Hakarps
församlings fattigvård.
Den 29 Oktober 1852 atled under Stensholm inom Hakarps församling af
Tveta härad och Jönköpings län pigan Sigrid Nilsdotter, efterlemnande qvarlåten¬
skap, enligt förmyndareräkning vid sistlidue års slut uppgående till 127 R:dr 87
öre, samt såsom ende arfvinge sin på okänd ort vistande broder Johan Nilsson.
Redan år 1823 lemnade denne sin födelsebygd och flyttade sist till Stockholm, hvarest
han allmänt tros hafva dött. Yid lagtima höste-tinget med Tveta härad år 1852
förordnades förre nämndemannen Gustaf Pettersson i Hunnerstorp till god man
för den bortavarande brödren och af hvilken såsom förmyndare arfsmedlen ännu för¬
valtas. Sedan enligt Kongl. Förordningen den 30 Maj 1835 kungörelse blifvit
frenne gånger i Post- och Inrikes Tidningar införd, sista gången den 24 Mars
1853, utan att Johan Nilsson under loppet af de följande tio åren låtit sig afhöra,
hvadan arfvet skulle tillfalla kronan, hafva nu Hakarps församlings kommunal-
fullmägtige beslutat, att hos Rikets Ständer anhålla, det ofvannämnda arf måtte
få tillfalla församlingens fattigvård.
Denna församling har på sednaste tiden måst vidkännas betydliga och
för församlingen högst betungande utgifter, till följe af nyligen uppförde prestgårds-
hyggnäder samt en ännu pågående större reparation af kyrkan. Härtill kommer,
att församlingens fattigkassa är obetydlig och ingalunda motsvarar sitt ändamål
och de fattiges antal, hvilket är i beständig till vext, förnämligast af det skäl, att
många af arbetarne vid Husqvarna gevärsfaktori, som är beläget i grauskapet, och
af hvilka en stor del äro mantalsskrifna oell bo inom församlingen, vid tilltagande
ålder och aftagande krafter i saknad af arbetsförmåga falla fattigvården till last.
Det understöd, som af fattigvården nu äskas, är visserligen obetydligt ; men
det utgör ju endast ett ytterligare skäl, hvarför Rikets Ständer dertill måtte
kunna lemna sitt bifall.
På grund af nu anförda skäl får jag vördsamt anhålla,
att arfvet efter, inom Hakarps församling aflidna, pigan Ingrid Nils¬
dotter, utgörande ett hundra tjugosju R:dr 87 öre, och hvilket såsom
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 122. 179
daua-arf borde tillfalla Kongl. Maj:t och Kronan, måtte af Rikets Stän¬
der anslås till nämnda församlings fattigvård.
Handlingar, som styrka omförmälda fakta, bifogas.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Joh. Andersson,
från Jönköpings län
i\:o 133.
Af Johannes Andersson från Jönköpings län, om befrielse för
torpet Myrbacken inom Bonstorps socken och Mo härad
inom nämnda län att vidare betala rot evalt ansafgift.
Inom Jönköpings län, Mo härad och Bonstorps socken ligger ett fjerdedels
mantal Strängsbo Westergärd, på hvars egor finnes ett oskattlagdt torp, kalladt
Myrbacken. Detta torp har vid undersökningen år 1811 blifvit uppskattadt till ^xlels
mantal. År 1826 vid roteringsjemkningen anhöll egaren af detta torp att blifva
frikänd från den extra roteringen, hvilket nämnda komité afslog, och, då egaren
till torpet försummade att anföra besvärstalan häremot, har han i följd deraf allt
sedan måst utgöra extra rotering för J^dels mantal. Detta förhållande, att ett
oskattlagdt torp på förut skattlagd och roterad jord skall utgöra rotering för Tedels
mantal, synes mig vara orättvist, hvadan jag med stöd af närlagda handlingar
vågar föreslå,
att Rikets Ständer för sin del måtte medgifva, det torpet Myrbacken
inom Bonstorps socken måtte blifva befriadt från vidare utbetalning
af rotevakansafgift.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Joli. Andersson,
från Jönköpings län.
180
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 123.
Xio 193.
Af Olof Olsson från Olebyn af Wermlands län, om förändrad
grund för skyldigheten att hygga och underhålla allmänna
landsvägar och broar.
I motion vid föregående riksdag hemställde jag till Rikets då försam¬
lade Ständer, att förändring måtte vidtagas i 8 § 25 Kapitlet Bvggninga-
Balken, äfvensom i Kongl. Brefvet den 28 September 1790, angående byggande
och underhållande af allmänna landsvägar och broar, i den syftning, att hemma¬
nens taxeringsvärde i stället för hemmantalet skulle ligga till grund för utgöran¬
det af detta onus. Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs och Ekonomi¬
utskottet afgaf i sitt betänkande Nio 6, sidan 13, följande svar på motionen:
“Detta förslag kan Utskottet icke understödja. Då taxeringsvärdena årligen
“kunna förändras och genom förslagets antagande vägdelningar sålunda ofta skulle
“erfordras, ledande till oreda och stora kostnader, samt någon större obillighet i
“förevarande hänseende icke eger rum än i afseende å alla andra allmänna eller
“kommunala onera och besvär, hvilka efter hemmantalet, utgöras, till följd hvaraf
“någon förändring för denna sak ensamt ej synes böra ske, hemställer Utskottet,
“om icke Olof Olssons motion må lemnäs utan afseende/*
Detta svar, så motiveradt det än må anses, har icke kunnat afskräcka mig
ifrån att denna riksdag förnya mitt förslag; frågan är nemligen af den vigtiga
beskaffenhet, att den icke gerna kan nedtystas eller, såsom Utskottet, efter hvad
nyss nämndt år, förmenar, bero intill dess alla obilligheter på en gång blifva af-
hjelpta och utjemnade. Ingen skulle heldre än jag se, om alla de obilligheter och
onera, för hvars utgörande hemmantalet blifvit taget såsom grund, på en gång
borttogos, men ett så genomgripande förslag vågar jag icke nu framställa, emedan
erfarenheten har lärt att orättvisornas lott är att hvar för sig småningom nötas
bort.
Att väg- och brobyggnad samt underhåll deraf så väl sommar- som vin¬
tertid är ett bland de onera, som i högsta grad trycka jordbruket, lärer väl ej
tunna förnekas, och redan den omständigheten, att all den jord, som fått sig
detta onus pålagdt, icke skall hafva lika skyldighet att efter dess egentliga för¬
måga bestrida detsamma, är en så stor obillighet, att ingen borde motsätta sig en
rättelse derutinnan. Redan förlidne riksdag påpekade jag åtskilliga ojemnheter i
hemmantalsvärden såsom stöd för mitt förslag och jag återkommer nu till samma
skäl, då jag åberopar bilagda utdrag af taxeringslängden för åtskilliga socknar
inom Westersysslets fögderi af Wermlands län, hvilket fögderi jag tillhör. Af
detta utdrag inhemtas£att mellan hemman med lika skattetal förekommer stor
skilnad i taxeringsvärde, såsom t. ex.: 1 mantal Hastersby, taxeradt till 8,300
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 124.
181
R:dr, 1 mantal Ivarsbjörke till 281,495 R:dr, |:dels mantal Bäckebråten till 4,800
R:dr, £:dels mantal Timbonäs till 120,069 R:dr, o. s. v.
Det kan väl icke förnekas, att det till någon del är fallet, såsom omför-
mälde Utskott i åberopade betänkande säger, att taxeringsvärdena kunna för¬
ändras; men sedan dessa en gång blifva efter den nyare lagstiftningen pröfvade
och jemnade torde icke böra befaras några sådana förändringar, som skulle leda
till så stor oreda och kostnad, som kunde omintetgöra billigheten deruti, att ifrå¬
gavarande onus vore fördeladt på hemmanen efter deras värde och förmåga att
detsamma utgöra. Obilligheten och orättvisan skulle i alla hänseenden icke blifva
på långt när så stor, som den för närvarande är; nemligen, att ett hemman, hvars
värde efter taxering icke är högre än 8,300 R:dr, skall draga lika tunga af väg¬
byggnad och underhåll med ett annat at 281,495 R:dr taxeringsvärde.
Med anledning af hvad jag sålunda tagit mig friheten anföra, vågar jag
ännu en gång i ödmjukhet föreslå,
det måtte Rikets Ständer besluta, att allmänna landsvägar och broar
byggas och underhållas, såväl sommar- som vintertid, af hemmanen
efter deras bevillningstaxeringsvärde samt att nu gällande lagstadgandeu
härutinnan ändras i öfverensstämmelse med detta mitt förslag.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Olof Olsson från Olebyn
af Wermlands län.
Ro 134.
Af Olof Olsson från Olebyn af Wermlands län, örn årligt under¬
stöd åt aflidne Kapitenen, m. m., G. E. Geijers efterlemnade
dotter, Christina Mathilda.
Hos Rikets Höglofliga Ständer får jag i ödmjukhet väcka motion om an¬
slag till en pension, stor 250 R:dr R:mt, till aflidne postmästaren i Arvika, kapitenen
Gustaf Edvard Geijers efterlemnade illa ofärdiga dotter, Christina Mathilda.
Kapiten Geijer, hvilken, enligt hvad närlrtgda bestyrkta tjenste- och merit¬
förteckning utvisar, föddes år 1791, ingick som officer år 1810 vid Wermlands
fältjägarebataljon, utnämndes år 1819 till kapiten och regements-qvartermästare
vid regementet, men från hvilken sednare befattning han tog afsked år 1827, dock
182
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 124.
med tillstånd att som kapiten qvarstå i regementet, blef år 1838 konstituerad till
regements-kommissarie vid nämnda regemente, hvilken tjenst han innehade till år
1841, då han hlef utnämnd till postmästare i Arvika köping, hvarest han tjenst-
gjorde till sin död år 1863. Som militär hevistade han 1813 och 1814 årens fälttåg
och innehade han ock fördenskull Konung Carl XIV Johans medalj som deltagare
i nämnda fälttåg. Han åtnjöt ingen pension från sin militära hana, utan hjelpto
sig på sin ålderdom med postmästaretjensten i Arvika. Någon förmögenhet hade
han aldrig ärft och de mindre lönande tjenster, han under sin lifstid innehade,
äfvensom underhållet af stor familj gjorde att hau aldrig var i goda ekonomiska
omständigheter, hvadan ock, vid hans död, bouppteckningen, af hvilken ett be¬
styrkt transsumt bifogas, utvisade en skuld utöfver tillgångarne af 555 R:dr 12
öre R:mt.
Han efterlemnade vid sin död sju barn, alla visserligen komna till den ål¬
dern, att de borde kunna sig sjelfva försörja, men ett af dessa barn, dottren Chri¬
stina Mathilda, är till sin kroppsbyggnad i hög grad missbildad och till förståndet
ytterligt svag, hvilket beklagansvärda förhållande bestyrkes af närlagda läkare¬
attest äfvensom prestattest, hvadan hon är oförmögen att äfven i ringaste grad
till sitt uppehälle bidraga.
Denna dotter åtnjuter af Civilstatens Enke- och Pupillkassas enskilda fond
en pension stor 50 R:dr R:mt årligen, hvilken dock år 1866 ökas till 66ij R:dr
samt af Civilstatens allmänna fond ett årligt understöd af 18 R:dr R:mt. Dessa
pensioner äro, som en hvar torde finna, otillräckliga till hennes skötsel och lifs¬
uppehälle och det är fördenskull jag tagit mig friheten att väcka denna motion.
Det är visserligen Statens pligt att tillse det dess tjenare hafva sitt tarf-
liga uppehälle, men ej att draga försorg om tjenarnes barn; dock kan uudantag
härifrån gifvas, och detta anser jag vara fallet nu, då en Statens tjenare som kapi¬
ten Geijer, hvilken tjenat Staten i 53 år och derunder äfven vågat lif och blod för sitt
fäderneslands ära och försvar och som dessutom i sin lefnad fört en hederlig och
för sitt fädernesland gagnande vandel, drabbats af den hårdaste af alla oly ekor,
nemligen den, att i sitt gifte få ett af naturen så vanlottadt barn, att för detsarn-
mas verldsliga utkomst i afseende på barnets medfödda natursgåfvors utveckling
ingenting kan göras.
Med stöd af nu nämnda bifogade handlingar samt öfriga ömmande omstän¬
digheter, får jag således äran föreslå:
att Rikets Ständer måtte bevilja dottren, Christina Mathilda, efter
framlidne kapitenen och postmästaren Gustaf Edvard Geijer i Arvika
ett årligt understöd af 250 R:dr R:mt.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsammast.
Stockholm den 11 November 1865.
Olof Olsson från Olebyn
af Wermlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 125.
183
A:o 195.
Af Johannes Andersson från Elfsborgs län, om förbud att i riket
införa bränvin och andra spirituösa drycker.
Enhvar vet och måste i sanning erkänna, att ingen enda industri eller nä¬
ringsgren i vårt land blifvit i alla tider, allt intill närvarande, genom lagstiftnin¬
gar så hårdhändt behandlad med förbud, beskattningar och böter, som vår lagstift¬
ning om bränvinstillverkning och försäljning — här bar allt möjligt blifvit försökt;
men ännu bar ingen lyckats framkomma med något lagförslag, som kunnat ega
bestånd eller blifva till ringaste båtnad för den fattige mindre jordbrukaren; han
törhända får ännu, under svett och möda, skatter och utskylder, länge sucka
under träldomsoket, som han måste draga, för att kunna använda en högst vansk¬
lig vara, jag menar potaterna, den hufvudsak ligaste gröda, som med någon fördel
kan påräknas, ifrån en mager och stenbunden jord. Här i vårt laud bar varit
stadgadt förbud, bär bar varit hög beskattning, bär har återigen varit en billig
och rättvis frihet med den allmänna eller s. k. busbebofsbränningen, men nu i
närvarande tid förhåller det sig så, att nämnda fattiga jordbrukare får, hvilketdora
han vill, sälja sina potater för 2 R:dr tunnan eller låta dem ruttna eller inkasta
sig i den äfventyrliga bränvinsbränningen, hvarest ban gjort den beräkningen och
svåra erfarenheten, att Kronan eller Staren skall hafva omkring .5 R:dr i skatt
för en tunna potater, som verkats till bränvin, innan tillverkaren får beräkna sig
något enda öre för sin vara —- sådant tyckes mig vara orimligt, och borde aldrig
med något skäl kunna försvaras. Det vore ju mera skäl att lindra dessa fabri¬
kanter och åtminstone minska, om icke alldeles indraga, det myckna dyra kon¬
trollväsendet öfver denna behöfliga binäring, som väl aldrig lärer kunna utrotas;
och för att söka bereda denna binäring någon bemedling af medömkan och rätt¬
visa inom vårt lands lagstiftning, dä vi veta huru utlandet både genom luren-
drejeri och s. k. drawback kränka våra bränvinstillverkares och försäljares rättig¬
heter, är det sorn jag vill ovilkorligen påyrka, antingen:
att all införsel från utlandet af bränvin eller spirituosa måtte belt
och hållet strängeligen förbjudas, eller ock att den nuvarande tull-
afgiften fördubblas.
Om remiss häraf anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
Joli. Andersson,
från Elfsborgs län.
184
Motionei' i Bonde-Ståndet 1865. N:o 126.
UTo 126.
Af Johannes Andersson från Elfsborgs län, om viss ändring af
det för hypoteksförening arne gällande reglemente, m. m.
Ehuru föga förhoppning lärer förefinnas att. så länge våra nuvarande Stånd
hafva magten, få tillvägahringade några beslut till förbättrande af jordbrukarens
nuvarande tryckta ställning, anser jag det dock vara hvarje fosterlandsväns pligt,
att fästa uppmärksamheten på detta olyckliga förhållande och våga ett försök till
lindring i, om ej afhjelpande af nöden.
Jag sade att våra nuvarande Stånd lära finnas föga villiga att lyssna till
jordbrukarens klagan och jag vill redovisa för denna åsigt.
Hvarifrån har förlägenheten—jag torde ej åtminstone i detta Stånd behöfva
bevisa, att jordbrukaren befinnes i en olycklig och tryckt ställning — hvarifrån
har förlägenheten kommit? Jo, från Rikets Ständers sätt att reglera våra pen-
ningeförhållanden under sednaste decennium. Den har sin rot i det allt slukande
bankintresset, hvilket är väl representeradt i alla de tre första Stånden, då jord¬
brukaren och hans välfärd deremot endast i detta Stånd har sin målsman; jernen
Bonde-Ståndet ensamt är en ropandes röst i öknen.
Att jordbruket såsom alla näringar behöfver rörelsekapital, torde väl vara
en obestridd sanning; men huru hafva de styrande sörjt härför? Jo, genom rän¬
tans frigörande i en olycklig period, genom tillskapandet af en mängd privatban-,
ker i nästan hvarenda stad, genom stäckandet af hypotheksföreningarnes verksam¬
het och tillskapandet af en hypoteksbank, som tagit hela lånerätten i sin hand
och hvilken man kringgärdat med sådana institutioner, att det skulle blifva den
omöjligt att låna upp penningar till jordbrukarens behof.
Med ett ord — för alla är sörjdt — för penningemäklaren, för handeln och
näringarne, för alla är rikligen sörjdt, endast jordbrukaren är satt på svältkur.
Man besinnar likväl icko, att jordbruket är landets modernäring och att, om man
lyckas undertrycka jordbrukaren, jordbruket ock skall lida och gå under och att
det hela deraf tager skada.
Det ondas upphof synes mig temligen tydligt och klart.
Då penningemäklaren, handlanden och fabrikören, för bedrifvandet af sin
rörelse, är hjelpt och väl hjelpt med penningar på korta tider och för deras behof
således är väl sörjdt genom de fria bankerne, äro dessa deremot till intet gagn —
ja, de äro, såsom det nu är ställdt — en ruin för jordbrukaren. Han är icke be¬
tjent med dessa korta papper, enär han har minst ett års omsättningstid och dessa
banker äro honom sålunda till intet gagn, de tvertom utsuga honom; men de hafva
dessutom en ännu mera störande inverkan på jordbrukaren. Sedan räntan nu är
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 126.
185
fri, men bunden för inteckningar, har deraf blifvit en gifven följd, att alla kapita¬
ler dragas från jordbrukaren och insättas i bankerna, och det är, såsom vi alla
veta, nära nog omöjligt att få belånad en inteckning. Man talar om frihet och
om välsignelsen deraf och man talar sannt; men man binder händerna på jord¬
brukaren. Man binder räntan för honom; man tillsluter hypotheksföreningarne,
de enda inrättningar, som för honom åro gagnande, och man tillskapar en hypoteks¬
bank och binder händerna på denna. Är detta frihet? Ja, frihet för privatbanks-
intresset att skörda och ockra på jordbrukarens bekostnad.
Ehuru, såsom jag närnndt, föga förhoppning finnes att, så länge nuvarande
Stånd regera, uti dessa olyckliga förhållanden få någon ändring, torde det dock
vara en pligt att våga försöket, och jag tillåter mig således vördsamt föreslå:
l:o) att hypotheksföreningarne befrias från det olyckliga förmynderskap, un¬
der hvilket man dem satt och att de återgifvas sin frihet att sjelfve
sköta sina angelägenheter; men att, om detta icke kan jordbrukaren
beviljas, hypotheksbankens institutioner mätte sålunda förändras, att
från denna banks styrelse aflägsnas alla främmande och hämmande ele¬
menter, så att banken blir icke en öfverförmyndare för hypotheks¬
föreningarne, utan helt enkelt en verkställare af deras beslut och att
den lemnäs fria händer att upplåna penningar på bästa möjliga vilkor, utan
alla onödiga begränsningar, enär det är en gitven sanning, som äfven
gäller för jordbrukaren, att “dyra penningar äro bättre än inga penningar" ;
2:o) att i riket inrättas en jordbruksbank, der penningar kunna få lånas mot
återbetalningsrätt under fem å tio år, och att, till lättnad vid bildandet
af denna bank, såsom grundfond anslås dels den fond, som genom låne-
afdeJningen i Rikets Ständers Bank förr varit till jordbrukets behof an¬
slagen, men som nu blifvit till hypotheksbanken öfverlemnad, dels ock
årliga bankovinsten, hvilken ej kan bättre användas än till bildande af
en ny bank till jordbrukets understöd och förkofran samt att, om så
erfordras, en komité måtte nedsättas för utredningen af denna fråga.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
Joh. Andersson,
från Elfsborgs län.
Bih. till R. St. Prof. 1865 $ 1866. 11 SamL 4 A/d. 24
186
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 127.
11:0 127.
Af Johannes Andersson från Elfsborgs län, om ändring af nu
gällande stadganden för utsökningsmåls anhängig görande och
utförande.
Bland orsakerna till den rådande penningeförlägen heten hos jordbrukaren
och kapitalisternes rådande böjelse att rycka sina kapitaler från den enskilde och
insätta dem i bankerne, har man äfven icke utan skäl hört uppgifvas vår felak¬
tiga kreditlagstiftning. I denna är dock på sednare tiden flera förbättringar in¬
förd, särdeles genom den nya konkurslagen, hvarigenom skyndsamhet i rättegån¬
gen och utredningen vunnits genom den enkla utvägen att öfverlemna dessa frå¬
gor ensamt till domarens handläggning, derigenom de gjorts oberoende af tingen
och deraf uppkommande långa uppskof.
Denna utväg, som befunnits riktig, skulle ock till stor lättnad för allmän¬
heten och rörelsen kunna ännu vidare utsträckas. Jag menar i afseende på ut¬
sökningsmål. Dessa skola nu dragas till Konungens Befallningshafvande, och såväl
den sökande som den lagsökte drabbas till följd häraf utaf stora och onödiga kostnader,
derigenom att de på dessa ofta aflägsna orter måste anlita kommissionärer, och
sökanden förlorar ännu mer genom förlust på tid, som i dylika fall är lika dyr¬
bar som penningar. Denna onödiga omgång skulle kunna undvikas, om, i likhet
med hvad för konkursmål är stadgadt, en lagsökande egde vända sig med sin an¬
sökning direkte till domaren i orten, som genast meddelade qvarstads- och
kommunikationsresolution med kort tid för förklarings afgifvande. Medgåfve
den lagsökte skulden, skulle domaren ega meddela resolution om dess betalning.
Uteblefve han, eller gjorde han jäf emot fordringen, skulle frågan, såsom i kon¬
kursmål, skjutas till Rätten med rättighet för sökanden, om lagtima ting ej snart
inträffade, att begära urtima ting. Derigenom undveks äfven den stora tidsutdrägt,
som vållas deraf- att Konungens Befallningshafvande, som ej eger pröfva tvistiga
mål, nödgas skjuta sådana under domaren.
Härigenom behötde ingen ändring ske i Konungens Befallningshafvandes
rätt att befatta sig med lagsökningsärenden, om någon funne med sin fördel för¬
enligt att derom anlita denna myndighet. Någon förändring i Utsöknings-Balken
torde således måhända ej vara behöflig. Genom särskild Förordning kunde införas
rättighet för sökande, att med ifrågavarande ärende vända sig till domaren
och skyldighet för denne att dylika mål upptaga och handlägga såsom jag före¬
slagit eller på annat sätt, som Lag-Utskottet kan finna lämpligare.
Om remiss till nämnda Utskott ankålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
Joh. Andersson,
från Elfsborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 128.
187
X*o 19§.
Af Johannes Andersson från Elfsborgs län, om ändring af la¬
gens stadganden i fråga om skyldighet att nedsätta revi¬
sionsskilling, m. m.
Det både urgamla och orimliga lagstadgandet uti 30 Kap. 1 § Rättegångs-
Balken, att deri, som önskar att Kongl. Majit må pröfva Hofrättens dom, skall
nedsätta revisionsskilling med 100 R:dr, torde nu hafva framlefvat sin tid, såvida
man med all sträfvan vill framåt och ej gå tillbaka eller stadna uti de förhållan¬
den, som egde rum år 1734, då ifrågavarande lagrum statuerades; besinnar man
derjemte, med afseende på föreskriften i 17 § samma Kapitel, att, “Ehvad parterna
förlikas eller Konungen gillar Hofrättens dom, tillfälle Kronan do tvåhundrade
daler, som i Hofrätten nedsatte äro“, huru mycket penningar alla sådana rätt¬
sökande äfventyrat sedan den tiden, så torde det icke förefalla någon besynnerligt,
att jag anser det vara, som sagdt är, orimligt att, om man vill söka sin rätt i ett
civiliseradt land, skall man på förhand insätta en så betydlig penningesumma,
helst för den mindre bemedlade, den Kronan nu gerna håde kunde och borde af¬
stå, helst som alla böter enligt nya strafflagen komma att tillfalla Kronan i stället.
Jag vågar derföre vördsamt föreslå,
att orden i 30 Kap. 1 § Rättegångs-Balken : “Och sätte der tillika in
tvåhundrade daler, eller så mycket i guld eller silfver, som deremot
svarar", äfvensom i 17 § nämnda Balk: “Ehvad parterna förlikas eller
Konungen gillar Hofrättens dom, tillfälle Kronan de tvåhundrade daler,
som i Hofrätten nedsatte äro“, måtte helt och hållet utgå.
Om remiss till Höglofliga Lag-Utskottet af denna min motion anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Joh. Andersson,
från Elfsborgs län.
188
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. A:o 129.
A:o 120.
Af Johannes Andersson från Elfsborgs län, om rättighet för rätt¬
sökande och parter, att till domstol eller annat embetsverk
omedelbart insända skrifter, m. m.
Då man vet, hvilka omkostnader och besvär rättsökande parter i lands¬
orterna och i synnerhet allmogen få vidkännas, för att fullfölja mål i Hot- och
Öfverrätter jemte andra embetsverk, så torde det icke vara ur vägen att påyrka,
att, då parter skriftligen kära och svara i nämnde instanser, det borde tillåtas
dem vara berättigade att sända saken eller målet direkte till sjelfva rätten eller
embetsverket, så att man kunde slippa att blottställas för både osäkra och obilliga
kommissionärer, hvaraf många parter blifvit både uppskörtade och bedragne; eller
ock att kommissioriärers arfvode i sådana fall, med tillämpning af rättvisa och
billighet, stadgades genom en taxa, som borde lånda till efterlefnad, såväl vid
Hof- och Öfverrätter som vid andra embetsverk. Emellertid vill jag härmed
vördsamt föreslå,
antingen, alt en sak eller ett mål måtte få direkte insändas till om-
förmälda rätter eller embetsverk, för att derstädes emottagas af en utaf
rätten eller embetsverket tillsatt person, vare sig aktuarie eller registra¬
tor, hvilken borde få sig ålagdt att, omot vanlig lösen, lemna diarii-
bevis till sakegare, som sådant äska;
eller ock, att Rikets Ständer vålle besluta, att en på billighet och
rättvisa grundad taxa utarbetades, hvarefter vederbörande sakegare och
kommissionärer hade sig att rätta, i afseende på arfvode för anförtrodda
och utförda uppdrag.
Om remiss häraf till behörigt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Joh. Andersson,
från Elfsborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. Näs 130 och 131.
189
X:o 130.
Af Johannes Andersson från Elfsborgs län, om rättighet för en
hvar att upprätta uträkning öfver s. k. augmentsränta.
Som man hvarje år förmärkt klagan och missnöje af både rusthållare och
andra, som behöfva att från Landskontoren eller häradskrifvare utlösa augments-
uträkningar, att lösen derföre är En R:dr 50 öre, hvilket medgifves vara högst
obilligt, torde det vara många af representanterna bekant, hvilket obetydligt
besvär det är nu, sedan skatteförenklingen kommit till stånd, att uppgöra en
sådan augmentsuträkning, och jag vill derföre vördsamt föreslå,
att hvilken välkänd person som helst må ega rättighet att göra sådana
uträkningar och att lösen derföre nedsättes från En R:dr 50 öre till
50 öre för hvart exemplar.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
Joh. Andersson,
från Elfsborgs län.
M:o 131.
Af Johannes Andersson från Elfsborgs län, om nedsättning i be¬
loppet af postporto och dm s. k. rekommendationsafgiftm.
Då det är allmänt bekant, att vi hafva lättare och beqvämare kommunika¬
tioner inom vårt laud nu, än för omkring tio år tillbaka, och dessutom vi¬
sar sig af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof,
att postmedlen med hvarje år förkofrats, så att den år 1860 utgjorde 1,400,000 R:dr,
och utgör nu för närvarande 2,000,000 R:dr, hvilket gynnsamma förhållande anses
190
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 132.
hafva tillkommit i följd af nuvarande industriela företagsamhet och behof af en
mångfaldigare korrespondens, hvadan det torde tåla, att, medelst nedsättning i
nuvarande brefportoafgift, underlätta i synnerhet de mindre bemedlades korre¬
spondens, hvarigenom jag dock tror att sjelfva inkomsten till Staten icke heller
skulle komma att förlora, förty ju billigare porto, desto mera brefvexling och in¬
komst. Vid betraktandet häraf, har jag funnit skäligt väcka denna motion, hvar¬
igenom jag vördsamt yrkar och föreslår följande ändring i Generalpoststyrelsens
Kungörelse den 24 Maj 1855 och Kongl. Kungörelsen den 23 Februari 1858:
att rekommendationsafgiften nedsättes från 35 till 25 öre, och att
portobref, med enkel vigt, nedsättes från 12 till 10 öre.
Om remiss häraf till behörigt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Joh. A ndersson,
från Elfsborgs län.
iVo 133-
Af Johannes Andersson från Elfsborgs län, om skyldighet för krono¬
betjening att fortskaffa embetsbref från presterskap och
ordförande i kommunalstämma till länsstyrelse.
Sedan genom vår nuvarande nya kommunallagtiftning en mängd ärenden
blifvit från presterskapet öfverflyttad på ordförandena i kommunalstyrelserna,
synes således billigt och rättvist att denna styrelse tillerkändes samma förmåner
med afseende på fribrefsrätt till Konungens Befallningshafvande i länen, som
Kongl. Brefvet den 16 Juni 1813 och Kongl. Cirkuläret den 27 September 1834
bestämmer, hvadan jag alltså tager mig friheten till Rikets Höglofliga Ständer
hemställa och föreslå, att åberopade författningar måtte få följande förändrade
lydelse:
alla de embetsbref, som af presterskapet och ordförande i kom¬
munalstämma till Konungens Befallningshafvande aflåtas, må genom
Kronobetjeningen fortskaffas etc.
Anhållandes jag om remiss häraf till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 11 November 1865.
Joh. Andersson.
från Elfsborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 133.
191
iVo 133.
Af Johannes Andersson från Elfsborgs län, örn ovilkorlig befrielse
för lärjunge vid allmänt elementarläroverk från undervis¬
ning i grekiska språket.
Sedan Rikets sist församlade Ständer i fråga om förändring i läseordningen
för rikets allmänna elementarläroverk, bland annat, i underdånighet anhållit, att
yngling, som läser latinska språket, må kunna befrias trän läsningen af det gre¬
kiska, har Kongl Majit, genom nådig Kungörelse den 12 sistlidne Maj, till följande
lydelse förändrat 12 § af läroverksstadgan den 29 Januari 1839:
“§ 12. I de öfriga klasserna medgifves befrielse från klassiska språkens
läsning åt de lärjungar, som, med bifall af målsmän, önska sådan befrielse er¬
hålla; och vare dessa lärjungar skyldiga att under de lärotimmar, då denna be¬
frielse eger rum, begagna den undervisning, som i stället för läsningen af nämnda
språk för dem bestämmes.
För yngling på. elementarläroverks klassiska linie, sorn befinnes icke utan
svårighet kunna följa undervisningen, må framställning om hans befrielse från
läsningen af grekiska språket göras af vederbörande målsman, och må, efter det
läroverkskollegium yttrande afgifvit, på eforus bero att den äskade befrielsen be¬
vilja; börande den sålunda dispen^erade, på de åt grekiska språket anslagna läro¬
timmar, i stället under vederbörande lärares tillsyn sysselsättas med skriftliga ar¬
beten på lärorummet.“
Genom stadgandet i sednare momentet har visserligen från grekiska språ¬
kets målsmäns sida en eftergift blifvit gjord till följd af Rikets Ständers önsk¬
ningar; men denna eftergift är mera skenbar än verklig.
Befrielse för yngling, som vill läsa latin, men vara befriad från grekiskan,
lemnäs nemligen endast i det fall att ynglingen icke utan svårighet kan följa un¬
dervisningen. Det var likväl icke endast för svage och underlägsne ynglingar Ri¬
kets Ständer begärde befrielse från den onyttiga och onödiga läsningen af greki¬
skan, utan för ynglingarne i allmänhet och således äfven för dem, som väl för¬
svara sin plats. Under det vilkor befrielsen nu skall meddelas, lärer väl ingen
befrielse sökas eller komma i fråga, enär ingen målsman lärer vilja, för att befria
en yngling för det onödiga läsandet af grekiskan, nedsätta honom inför lärare och
kamrater, och ingen yngling vill till sådant pris köpa befrielsen. — Och det var
väl detta man afsåg med stadgandet, för att synas lyssna till Ständernes önsk¬
ningar; men ändock få behålla den kära grekiskan.
Ett annat ännu väsendtligare hinder reser sig emot antagandet af befrielsen,
enär ynglingen ej får använda den tid, han genom befrielsen från grekiskan får
öfrig, till inhemtande af andra nyttiga kunskaper, såsom läsning af engelska språ-
192
Moiloner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 133.
ket och naturvetenskapen, utan skall uttråkas med skriftliga arbeten på läro-
rum met.
Det är en egen företeelse att vederbörande ej vilja lyssna hvarken till de
enklaste sanningar eller redan vunnen erfarenhet och den allmänna rösten, utan
envist vidhålla sina förut fattade meningar.
Det lider intet tvifvel, att ju icke grekiskan är ett kanske det skönaste språk
och att på detta språk finnes mycket herrligt att läsa; och det är ju ej heller de
klassigt bildade förmenadt att tillegna sig denna njutning; men frågan är helt en¬
kelt den, om ynglingar, som egna sig åt de praktiska yrkena och rättsvetenska¬
pen och som för sådan orsak måste läsa latin, om, säger jag, den ytliga läsning
af grekiska, som af dessa kan medhinnas i de högre klasserna af ett läroverk, kan
för dem medföra sådant gagn, att de derigenom skola förhindras inhemta den för
dem mångdubbelt nyttigare läsningen af ett lefvande språk, som man talar i hela
verlden, och af naturvetenskaperna. Det är härom det tvistas och ej om den
vackra grekiskan.
Män, som sjelfva genomgått läroverken, hafva sagt mig att do af grekiskan
jemt och rätt hunnit inhemta så mycket att de kunnat läsa den innantill och
öfversätta några stycken af lättare författare; men att de inom få år glömt allt
och att de af denna ytliga onyttiga läsning, som dock upptagit en stor del
af deras tid och som förhindrat dem att läsa nyttigare ämnen, ej haft det rin¬
gaste gagn.
Å andra sidan har jag hört unga män, som genomgått elementarläroverken
under den tid, då befrielso från grekiska egde rum för dem, som läste latin, om¬
nämna att de fingo använda den tid, som derigenom blef öfrig, till läsning af en¬
gelska språket och naturvetenskaperna och att de häraf haft stor nytta och glädje.
På uppmaning af fosterländskt sinnade män, som känna denna sak bättre
än jag, tillåter jag mig vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet förnya sin
anhållan om den förändring i elemeutarläroverksstadgan, att ynglingar,
sorn läsa latin, må, om deras målsmän så önska, befrias från läsning
af grekiskan och att de å den tid, som derigenom blir ledig, må få läsa
engelska språket och naturvetenskaper.
Om remiss till vederbörligt Utskott af denna motion anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
Joh. Andersson,
från Elfsborgs län.
N:o 134.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 1S4
Af Lars Hannus Carlsson från Stockholms län, om andag till er¬
snt. (ning åt kreatursegare för anbefalld, nedslagtning af
kreatur.
Med den rigtning, som boskapsskötseln under de sednare åren erhållit, ut¬
gör den numera inom jiela vårt land en högst vigtig och utan tvifvel den mest
lönande delen af landthushållningen.
Men det är icke osannolikt att äfven den svenska boskapsskötseln kommer
att utsättas för en stor fara.
I Ryssland har redan under flera år en boskapspest rasat, som derifrån
spridt sig till Holland och Belgien äfvensom till England och Skottland, i hvilka
begge länder sjukdomen anställt ofantliga förödelser i synnerhet blaud de
mest förädlade och följaktligen värdefullaste hornboskapsstammarne. Tusentals
kreatur hafva dels aflidit i denna sjukdom, dels, angripna af densamma, måst
slägtas, och emedan man icke lyckats upptäcka något säkert botemedel mot sjuk¬
domen, men väl erfarit att den är ytterst smittosam, så har man tillgripit den
stränga åtgärden, att, när inom en boskapsstam något eller några djur visat symp¬
tomer af sjukdomen, genast låta nedslagta alla djuren.
Het är en gammal iakttagelse, att då en epidemisk sjukdom utbrister,
ovanlig bland menniskor eller boskap, så utbreder den sig, trots alla försigtighets¬
mått, från det ena landet till det andra, tills densamma småningom förändrats till
sin karaktär, då den blir allt mindre smittosam och förödande.
Då nu Sverige är beläget emellan tvänne länder, Ryssland och Storbritta-
nieu, der boskapspesten redan rasar, så är det åtminstone icke osannolikt att den
äfven kan hitföras, företrädesvis från Finland, som årligen afyttrar ett icke obe¬
tydligt antal boskapskreatur, icke blott på Stockholm utan äfven till egendoms¬
egare i Stockholms skärgård
Om således boskapspesten införes här i landet, finnes ingen annan säker
utväg för densammas hämmande, än att de boskapsstammar nedslagtas, bland
hvilka sjukdomen uppträder, men en sådan nedslagtning, som af auktoriteterna
måste anbefallas, kan ej verkställas utan att egaren erhåller skälig ersättning för
den förlust, som derigenom drabbar honom. Förhållandet är likvisst, att för dylik
skadeersättning har Regeringen inga medel sig anvisade, hvilket gör auktorite¬
terna tveksamma att vilja befalla nedslagtning, der den är behöflig, hvarigenom
sjukdomen kan taga öfverhand, och äfven kreatursegarne obenägna för en åtgärd,
som kan ådraga dem en högst betydlig förlust.
Bih tilt It. St. Prof. 1865 <$• 1866. 11 Sami 4 Aril 28
194
Motioner i Bonde-Ståndet 1665. N:o 135.
Att så varit förhållandet tillförene, torde vara i friskt minne. Då för vid
pass tio år sedan den elakartade lungsjukan utbröt i Westergötland, nedslagtades
på en egendom ett betydligt antal dyrbara kor, hvars egare gick miste till stor
del om skälig ersättning för sin stora förlust, allenast derföre att Regeringen icke
egde medel att förfoga öfver till förlustens godtgörande.
Det är äfven påtagligt, att, om boskapsegarne icke ega visshet om att
de få ersättning för sin nedslagtade boskap, så förtiga de i det aldra längsta att
sjukdomen visar sig bland djuren.
Till förebyggande af dessa högst betänkliga olägenheter och vådor, anser
jag mig vördsammast böra föreslå,
att Rikets Ständer anordna ett statsanslag, stort 100,000 R:dr Runt, hvilket
ställes till Kongl. Maj:ts disposition, för att användas till ersättning åt
egar ne af sådana djur, hvilka efter vederbörande auktoriteters befall¬
ning blifva nedslagtade, till förekommande af boskapspestens spridning
i landet.
Om remiss af denna min motion till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
L. M. Carlsson,
från Stockholms län.
Ho 135.
Af Lars Nagnus Carlsson från Stockholms län, om vidtagande af
åtskilliga uppgifna åtgärder till folkundervisningens befräm¬
jande.
Då den mera tänkande och för saken intresserade delen af Svenska allmän¬
heten af de numera tillgängliga skolinspektörernas berättelser kunnat inhemta,
att den allmänna folkundervisningen ännu befinnes på en lägre ståndpunkt än
den, som efter mer än 20 års bemödanden skäligen bort hoppas och förväntas, så
torde det medgifvas en hvar, som anser ämnet af vigt för det allmänna, att dels
söka utfinna orsakerna härtill, dels antyda hvad som möjligen kan bidraga till ett
annat och bättre förhållande i ett ämne af den betydenhet, som det ifrågavarande,
hvaraf både folkets välfärd och borgerliga belåtenhet, äfvensom samhällets nu¬
varande och framtida belägenhet så hufvudsakligen är beroende.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 135.
195
Med erinran om den sanning, att den klass af Svenska folket, för hvilken
detta slags undervisning egentligen är beräknad och afsedd, intill våra tider varit
i flera afseenden vanvårdad och förbisedd, lärer numera ingen kunna förneka, att
den ju eger all den benägenhet för och emottaglighet af den större upplysning,
som kan förbättra dess ställning samt lioja dess både moraliska och ekonomiska
värde, och på grund deraf berättigad och förtjent af all den omsorg och vårdnad,
som bör komma den till del, så mycket heldre som vårt lands arbetande och ar¬
betsamma befolkning af ålder varit känd både för redbarhet, fosterlandskärlek och
gudsfruktan, men som nu otvifvelaktig^ behöfver den ytterligare utveckling till
sann medborgerlighet, som tidsandans rigtning och Statens framtid gemensamt och
ovilkorligen kräfva.
Do största hindren för folkundervisningens jemnare utbredning och full¬
komnande befinnas till det mesta härleda sig från landets lokala förhållanden och
i de långa och spridda afstånd, som skilja bostäderna från kommunens medel¬
punkt, som vanligast är dess kyrka och fasta skola. Häraf kommer svårigheten,
ja nära nog omöjligheten att samla alla de i skolåldern varande barnen till denua
skola samt nödvändigheten att inrätta flera dylika på skiljda ställen. De arnim-
latoriska deribland uträtta ganska ringa, emedan barnen lätt glömma hvad de
under en föregående termin lärt, särdeles om en längre tid förflyter emellan läro-
terminerne. Afven andra förhållanden kunna ofördelaktigt inverka, synnerligast
föräldrars högst beklagliga liknöjdhet för sina barns större upplysning utöfver
måttet af den förfäder eller de sjelfva ega; större jordegares sätt att begagna
eganderätten genom hemmans och torps indragning under eget bruk, hvarigenom
en alldeles egen och betydlig klass af gift statfolk uppkommit, hvilkas vanliga
torftiga belägenhet sällan medgifver någon undervisning i hemmet eller deras
barns sändande till skolan vid den ålder, då de kunna användas till smärre arbe¬
ten i husbondens tjenst, t. ex. vallgång, vid skörd, trösk, m. in., hvilket förhåll-
lande man ofta ser och erfar. Det vill synas, som skulle herrar skolinspektörer
gjort sig nog stor förhoppning derom, att dessa och andra barn, äfven från den
mindre, fastän sjelfegande bondeklassen, mera allmänt skulle öfvergå från de smärre
skolorna till fasta skolans högre grad, men detta torde vid nu varande förhållande
mera sällan inträffa, emedan föräldrarne ofta anse inheintandet af småskolans
minimum tillräckligt för deras barns fortkomst, således ännu icke insett eller rätt
uppfattat undervisningens utsträckning till sitt rätta värde.
Måhända har en stor missräkning egt rum vid folkskolestadgans första
påbjudande, då församlingarne anbefalldes bygga och inrätta skolor, samt förse
desamma med lärare och detta nästan utan allt bidrag å Statens sida, sådant
skulle naturligtvis blifva för många, kanske de flesta, ganska svårt och betungande,
och har ingalunda bidragit att göra folkundervisningsväsendet kärt eller med
värma af folket omfattadt, men för tiden derefter, rättast från år 1851, har ej
funnits skäl till klagan, emedan både Regering och Ständer, med berömlig om¬
sorg och frikostighet, nitälskat för sakens framgång, dock hufvudsakligen till
förmån för fasta skolan, hvaremot de öfriga fått föga deraf. Härtill kan äf¬
ven räknas den betänksamhet och fördröjda anordning af de beviljade understö¬
den, som de första åren egt rum inom ett och annat konsistorium, hvilket för¬
hållande emellanåt hopat medlen i Statens kassa.
Slutligen anser jag mig föranlåten, till mina motiver, att såsom min egen
upptaga och här framställa en af skolinspektören i Strengnäs stift gjord anmärk¬
ning, så lydande: “I sammanhang härmed (skolväsendets anordning, skolornas
196
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N.o 135.
otillräckliga antal mot behofvet, saint de betydliga kostnader, sorn församlingarne
härvid måste utgöra) kan jag icke lemna oanmärkt den stora obillighet, som i
afseende på Statens understöd till folkskolorna uppstått genom Rikets Ständers
beslut, angående vi]koren för utbekommande af dessa understöd. Billigheten sy¬
nes nemligen hafva fordrat, att detta understöd stöde i något törhållande till de
uppoffringar i sin helhet, som församlingarne göra för sitt skolväsende och icke
till de nya tillskott, sorn erfordras. Den församling, som förut gjort ganska myc¬
ket för sitt skolväsende och derföre nu ej m ägt ar göra mera, för att uppbringa
detsamma till erforderlig höjd, den erhåller från Staten intet, men den, som förut
gjort nästan intet och derför nu med lätthet kan göra nya tillskott, den erhåller
från Staten ganska goda bidrag dertill. Jag förmodar att uppmärksamheten blott
behöfver fästas på denna obillighet, för att densamma i framtiden snart skall
blifva afbjelptri
Slutande här utdrag af herr folkskoleinspektörens i Strengnäs stift berät¬
telse, får jag med stöd af detta samt alla förenämuda anledningar vördsamt
framställa följande yrkanden:
l:o) att i den nya skolförordning, som kan komma att beslutas, menighe¬
terna allvarligen må uppmanas till inrättande af mindre skolor, försedda
helst med lärarinnor, allestädes der afstånden från fasta skolan hindra
barnens inställande derstädes, samt om möjligt är med uteslutande af
ambulerande, emedan som kändt och bevisadt. är, dessa så föga svara
emot den tid, möda och kostnad de medföra;
2:o) att skolåldern närmare bestämmes till afhjelpande af de olika åsigter,
som i detta fäll äro rådande;
3:o) att nu gällande föreskrifter angående skolrådens tillsyn och kontroll
öfver skolundervisningen må skärpas och ordentligare utöfvas samt af
ordföranden vitsordas; börande alltid eu af skolstyrelsens ledamöter i
tur vara jourhafvande och denna minst en gång i veckan besöka sko¬
lan och i journalen då göra nödiga anteckningar.
4:o) samt att hädanefter de statsbidrag, som kunna komma folkskolorna till
godo, måtto bestämmas, icke efter församlingarnes blifvande tillskott,
utan efter deras redan gjorda uppoffringar för sitt skolväsende.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
L. M. Carlsson,
från Stockholms län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 136.
197
Vo 136.
Af Gustaf Jonsson från Calmar län, om ändring af nu gällande
stadganden angående utmätning.
Allt efter som vinglerier och oredlighet uti handel och vandel till¬
taga i bredd med en stegrad verksamhet i affärer och en utvidgad bank- och
lånerörelse, tilltager också benägenheten att uppehålla fordringsegare uti de¬
ras rätt, då dessa se sig tvungna att, anlita lagen för att utfå den. Tyvärr
lider också vårt utsökningsväsende af svåra brister, som underlätta tredskande
gäldenärers tilltag i anmärkta hänseende och lemna fordringsegaren föga eller
ingen hjelp. Till dessa brister räknar jag såsom en utaf de förnämsta, att
något verkande stadgande saknas till förekommande utaf det allt mer och mer
tilltagande ofoget att i Kongl. Hofrätterna anföra besvär emot Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes utslag i skuldfordringsmål, ett ofog, som numera, åtmin¬
stone i min ort, bedrifves så vidsträckt, att i nästan alla dylika mål, äfven
om de röra mindre belopp, klagan fores i Kongl. Hofrätten endast för att vinna
tid eller gäcka fordringsegaren; och ehuru denna har utväg Stt emot af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande godkänd borgen lyfta det utmätta godset, hvarken vill
eller kan han göra det, dels emedan årslånga tvister om försämring af godset, i
fall det utgöres af kreatur, kunna uppstå, och dels emedan han icke kan hafva
någon nytta af sådant gods, som icke kan användas, men hvarå ränta dock skall
gäldas, oberäknadt, besväret och kostnaden med anskaffande af Kongl. Maj:ts Be-
fallningshafvandes godkännande af borgen för lyftningen af det utmätta godset.
Till förekommande af den skada, som genom gäldenärens i de flesta fall
onödiga krångel uppstår, torde jag få föreslå,
att, när utmätning på grund af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes ut¬
slag i skuldfordringsmål skett och denna vunnit laga kraft, det utmätta
godset måtte, såvida fordringsegaren till underexsekutor aflemnar af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, domare, magistrat eller kronofogde godkänd
borgen för återbärande af köpeskillingen af det försålda godset, i hän¬
delse utslaget i Kongl. Hofrätten upphäfves, få försäljas och fordrings¬
egaren uppbära köpeskillingen derför. Härigenom torde också förekom-
mas det äfventyr, som kan drabba vederbörande derigenom, att godset
förskingras, innan Kongl. Hofrättens utslag ankommer till fordrings¬
egaren, som i anseende till den dermed förenade kostnad, som icke er¬
sättes, sällan genom kommissionär anskaffar det.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Gust. Jonsson,
från Calmar län.
198
Motioner i B onde-Stånd et 18 6'*5. N:o 137.
Ko 139.
Af Gustaf Jonsson från Calmar län, om ändring af nu gällande
författningar angående uppbörd och redovisning af Kronans
räntor, m. m.
De olägenheter för de skattskyldige och de svårigheter för uppbördsmäunen,
som äro förenade med nuvarande sättet oell tiden för kronoutskyldernas uppbä¬
rande, torde vara allmänt insedda. För de skattskyldige är det isynnerhet olämp¬
ligt och medförande förluster, att de nu nödgas, innan sjöfarten är öppnad, och
då alla kommunikationer äro nästan hämmade samt priserna å deras förnämsta
och reelaste vara, spanmålen, till följd deraf nedtryckta, försälja densamma för att
skaffa tillgångar till betalning af hemmanens utskylder och räntor. Härtill kom¬
mer ock, att kommunalutskylderna indrifvas och uppbäras vid samma tid, sorn
Kronans intrader,.eller i Februari och Mars månader, hvarigenom jordbrukarens
förlägenhet naturligtvis ökas. För uppbördsmännen är svårigheten att indrifva
kronoutskylderna större på den tid, som nu dertill är bestämd än annars, emedan
vid fardagen, den 14 Mars, mången skattskyldig afträder hemman eller jordbruk
och öfvertagcr ett annat sådant, hvarmedelst dröjsmål och förökade besvär uppstå
för skatternas utfående. Dessutom äro arbetsfolk och inhyseshjon nästan beröi-
vade möjligheten att kunna betala skatterna under vintern och våren, då till¬
fällen till arbetsförtjenst för dem äro vida mer inskränkta än under annan
årstid.
På grund häraf, och då i ett väl ordnadt samhälle såväl den ene som den
andre medlemmens förmån torde böra tillgodoses, utan att Statens fördel på något
sätt äfventyras, har jag trott tnig böra vördsammast föreslå,
att- de nuvarande författningarne om uppbörd och redovisning af Kro¬
nans räntor och inkomster måtte ändras sålunda, att det bestämmes,
det skola uppbördsstämmor förrättas tvänne gånger om året, nemligen
den första emellan don 15 September och den 1 November för bevil 1-
ningen och alla personela utskylder af hvad beskaffenhet de vara må,
samt den andra i Maj månad för alla af jorden utgående skatter,
som bero på markegång.
Någon annan rubbning i gällande föreskrifterna om tiden för slutredovis¬
ningen torde genom denna förändring icke erfordras, än att denna bör kunna
vara verkställd den 31 December i stället för den 30 April och således fyra må¬
nader tidigare, hvaremot sluiliqviden för grundräntorna lämpligen bör framflyttas
till den 1 Augusti. Den tillökning i göromål, som såmedelst tillskyndas de tjen¬
stemän, som med debitering och uppbörd af Kronans räntor hafva befattning,
blifver icke stor, emedan, hvad debiteringen beträffar, den uppbördsbok, som öfver
grundräntorna skall upprättas, icke blifver särdeles vidlyftig och det förökade
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 138.
199
arbetet dermed möjligen ersättes genom den jemnare fördelning af göromålen,
som genom nu föreslagna förändring skall komma häradsskrifvarne i riket till
del, samt, hvad uppbörden angår, tror jag den skulle snarare och lättare försiggå
i tvänne omgångar, än då den, som nu är fallet, skall på en gång uttagas med
de stora restantier, som åtminstone i min ort uppstå. Att framflytta taxerings-
arbetet kan icke heller medföra någon svårighet, emedan bevillningsberedningarue
kunna hållas i Mars, taxeringskomitéerna emellan den 15 April och den 15 Maj
samt pröfningskomitéen omkring den 15 Juni.
I sammanhang härmed, och som genom den föreslagna förändringen de
skattskyldige vinna en icke obetydlig förmån, hvilken de också i nu tryckta
tider för landets modernäring, jordbruket, behöfva, hemställes om icke till före¬
kommande af det sjelfsvåld, som flerestädes inrotat sig, att icke vid uppbörds-
stämmorna betala utskylderna, de s. k. stämmoböterna kunde höjas till dubbla
beloppet af hvad de nu utgöra; och har jag skälig orsak till denna hemställan i
det kända förhållandet, att mången skattskyldig uraktlåter betala vid stämmau,
dels derföre att kronobetjeningen är skyldig utan ersättning affordra honom liqviden
i hans hem och dels emedan stämmoböterna äro så små, att räntan på utskvl-
derna, i fall dessa gå till högre belopp och hos den skattskyldige få innestå någ-on
tid, vida öfverstiger dem. I detta sednare fall torde det anses lämpligt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Gast. Jonsson,
från Calmar län.
!% o ISS.
Af Gustaf Jonsson från Calmar län, om förändrade grunder för
väghållnings skyldighetens utgörande.
25 Kap. Byggninga-Balken innehåller visserligen icke någon bestämd före¬
skrift derom, att lands- och häradsvägar skola gemensamt på hvarje härads
hemman till underhåll fördelas, men genom Kongl. Kungörelsen den 28 April
1819 är stadgadt, att iståndsättande af någon del af nämnda vägar, som erfordrar
betydligare kostnad, skall fördelas på samtliga häradsboerne, och 3 § i åberopade
Balk bestämmer, att kostnaden för uppsättande af milstolpar skall drabba samt¬
liga häradsboerne. Då numera sagda vägar och deröfver ledda broar allmänt
200
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 139.
indelas gemensamt på alla i ett härad varande hemman samt den tid ännu lärer
vara långt aflägsen, innan vägunderhållet borttages från hemmanen eller annan
grund för fördelningen deraf blir bestämd, så får jag, med afseende på de olä¬
genheter och svårigheter, som åtfölja nuvarande sättet för fördelning af skyldig¬
heten att underhålla allmänna vägarne, hvaribland nu endast nämnes Stranda
härad i Calmar län, hvaruti de i södra delen boende hemmansegarne blifvit ålagde
att underhålla en väg, som är anlagd mer än fem mil från deras bostad och som
nästan aldrig af dem befares, vördsamt föreslå,
att ändring uti åberopade lagstadganden måtte göras, så att hvarje
kommun eller socken må ega att. efter nu gällande grunder för del¬
tagande i skyldigheten, inom sig bestämma och fördela vägunderhåll-
ningsskyldigheten, äfvensom föreslå och besluta om anläggande af nya
vägar, som kunna anses nyttiga; kronobetjeningens skyldighet att hafva
tillsyn om underhållet å de allmänna vägarne derigenom dock qvar¬
stående, äfvensom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i länet beslutande
rätt oförkränt.
Genom denna förändring i nu gällande stadganden skulle, enligt min åsigt,
kommunikationen genom vägar icke allenast betydligt underlättas genom an¬
läggning af nya sådana, der de kunna hehöfvas, utan äfven de långvariga tvister,
som genom de olika socknarnes i hvarje härad större eller mindre nytta af en
ifrågasatt väg uppstå, förekommas, oberäknad fördelen att få denna angelägenhet
reglerad vid kommunalstämmorna i stället för vid häradsrätterne och förmånen
för jordbrukaren att få sina väglotter sig tilldelade på närmare afstånd från hans
hemvist, än nu är fället.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Gust. Jonsson.
från Calmar län.
Af Jonas Jonasson från Kronobergs län, om underdånig fram¬
ställning hos Kongl. May.t, för undersökning om den till
s. k. svage rotar i Kronobergs Ilin utgående ersättning.
Vid föregående riksmöten har det visat sig vara misslyckadt, att för Rikets
Ständer uppgifva och föreslå ändamålsenliga förändringar uti det förhållande och
den
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 13.9.
201
den orättvisa, som tillskyndas s. k. öfverroterade hemman inom provinsen Småland i
Kronobergs län genom sin hårda roteringsbörda; nemligen de dö^dels mantal
som tillerkänts s. k. Svagrotehjelp; d. v. s., att då |:dels mantal äro roterade för
ett holt, skall såsom Svagrotehjelp för den ena fjerdedelen dem tillerkännas några
kappar spanmål, som förvandlas till kontant efter markegång. Denna hjelp har
verkligen fått sitt rätta namn: Svag.— Man vet, att en soldatrote i denna pro¬
vins anses utgöra l£ mantal då ej rotehjelp erhålles: men då roten understiger
detta hemmantal skall endast den omtalade svaga rotehjelpen dem tilldelas; ehuru
vakansafgiften för hel rote i Kronobergs län utgör öfver 130 R:dr R:mt.
Ehuru, enligt Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer af den
24 Januari 1860 och Rikets Ständers derpå följande beslut, denna fråga sist för¬
fallit, har Kronobergs läns landsting år 1864 uppdragit åt länets representanter,
att hos Rikets Ständer ytterligare väcka motion i ämnet, hvarföre jag anser mig
höra fullgöra detta uppdrag.
Med ofvanbcmälda Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse är jemväl bilagd fem
stycken tabeller af Krigs- och Kammar-kollegierna upprättade, för att upplysa
förhållandet, angående roteringsbördan i 19 län. Men som Kollegierna ansett
det icke vara möjligt i det skick ärendet då förekommit meddela yttrande om be¬
loppet af en sådan rotehjelps förhöjning, med mindre speciel undersökning af
hvarje rote egt rum, och derefter i jemförelse med annan rote, som anses vara
fullgod, blifvit anställd, på sätt i likartadt fall enligt instruktion den 4 Maj 1838
skett i fråga om åtskilliga rotar i Skåne, hvilket ärende, jemlikt Kongl. Brefvet
den 7 Juli 1841, slutligen afgjorts. Så får jag hos Rikets Höglofliga Ständer
vördsamt föreslå,
det Rikets Ständer måtte ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, och
i underdånighet anhålla, att vidare efter det den ofvannämnda speciela
undersökningen af hvarje rote egt rum och derefter jemförelse med
annan rote, som anses vara fullgod, Kongl. Maj:t täcktes till Rikets
näst sammanträdande Ständer aflåta nådig Proposition om och till hvad
belopp den nu till Svaga rotar i Kronobergs län utgående ersättning
må anses böra förhöjas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 13 November 1865.
J. Jonasson,
från Kronobergs län.
Uti förestående motion instämma undertecknade till alla delar:
C. 1. Bengtsson, A. Medin,
Riksdagsfullmägtig för Sunnerbo härad Eullmägtig för Albo, Kinnevalds
i Kronobergs län. och Norrvidinge härad
i Kronobergs län.
Bih. till R. St. Prot. 1865 Sf 1866. 11 Sami. 4 Afd.
26
202
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 140.
Xo 140.
Af Bälter Sven Ersson från Stora Kopparbergs län, om ändring af
28 Kap. 1 § Byggning a-Balken, i fråga om afståndet
emellan gästgifvaregårdar.
Då man, i irågan om skjutsväsendets ändamålsenliga ordnande, ieke alle¬
nast bör sträfva efter att få de jordbruket tryckande skjutskostnader så utjeinnade
och fördelade som billigheten fordrar, utan ock tillse att sådana uppoffringar, der
de icke kunna undvikas, må hunna blifva så drägliga som möjligt, anser jag det
vara lagstiftarens pligt att undanskaffa de lagstadganden som af embetsmvndig-
heter kunna användas endast till förhindrande af fördelaktigt ordnande i sådant
syfte. Uti 1 § 28 Kapitlet Byggninga-Balken är stadgadt, ibland annat, att gäst¬
gifvaregårdar ej få vara längre från hvarandra än högst två mil. Ehuru det san¬
ningsenligt kan påstås att detta lagbud vid ganska många tillfällen icke blifvit
till efterrättelse iakttaget, då kändt är att på icke få ställen inom riket, afstån-
deu emellan gästgifvaregårdar äro icke allenast öfver två utan till och med öfver
tre mil, finnes dock exempel på att det användts till hinder för flyttning af gäst¬
gifveri, der längden af ett skjutshåll, i följd deraf, skulle komma att ökas endast
ungefär |;dels fjerdingsväg, utöfver dess nuvarande längd två mil, fastän genom
omförmälda föreslagna flyttning en något öfver 36 procents nedsättning i entrepre-
nadkostnaden kunnat beredas.
Af hvad sålunda anfördt blifvit torde få antagas att ifrågavarande lagstad¬
gande numera icke är i ringaste mån gagneligt, men väl kan användas till skada
för skjutsskyldige; och anser jag mig fördenskull böra, i öfverensstämmelse med
den af sista landstinget i Stora Kopparbergs län uttalade åsigt, vördsamt föreslå,
att hvad allmänna lagen i 1 § 28 Kapitlet Byggninga-Balken stadgar
om högsta afståndet emellan gästgifvaregårdar måtte upphäfvas.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott ankålles.
Stockholm den 13 November 1865.
Sven Ersson,
från Stora Kopparbergs län.
Häruti förenar sig:
Lars Olsson,
från samma län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 141.
203
J1:0 141.
Af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, om ändring af 8 § i
Kongl. Förordningen den 26 April 186 f angående en all¬
män hypotheksbarik för riket.
Då Rikets Ständer vid 1859—1860 årens riksdag beslutade en allmän hy¬
poteksbank skulle inrättas, skedde detta utan tvifvel i en god afsigt; man trodde
nemligen, att denna ensam skulle kunna upptaga lån för samtliga hypotheksförenin-
garne i riket, på bättre vilkor än om dessa sistnämnda hvar för sig skulle täfla med
hvarandra och öfverbjuda hvarandra på den utländska eller möjligtvis äfven på
den inhemska penningemarknaden, och man hade så mycket mera skäl till denna
förhoppning, som denna bank hade ännu större säkerhet att erbjuda än de sär¬
skilda föreningarne medelst den garanti, som Staten för detta ändamål lemnade,
men det har nu visat sig att man blifvit grymt bedragen, och hvilken är väl här¬
till skulden? — Rikets Ständer, tror jag åtminstone icke att det är, ty dessas
mening var god, efter hvad förut är visat. — Om det är Regeringens, vågar jag
icke heller påstå, helst jag icke har någon anledning att betvifla det ju icke
denna vill befordra hela landets innevånares väl. Återstår således den styrelse,
som blifvit tillsatt vid denna inrättning, Att bestämdt påstå det denna, med fullt
uppsåt handlat origtigt och derigenom satt måhända hundra- eller tusentals jord¬
brukare i trångmål och bringat många utaf dem på ruin, vågar jag knappast på¬
stå, af brist på tillräcklig sakkännedom, men att allmänna meningen i landet
skarpt ogillar att denna styrelse låtit de förmånliga konjunkturerna nu gå sig ur
händerna, genom att vid det första lånets uppnegocierande onödigtvis, som man
tror, binda händerna på sig för en viss tid, oaktadt de sågo att nya låneansök-
ningar oupphörligt inströmmade, det är en sanning som icke kan döljas; och hvad
orsaken var till ett sådant förfarande, derpå har jag hittills icke kunnat erhålla
något nöjaktigt besked. Yar det måhända krediten som vacklade? jag tror det
icke. Yar det farhågan att landet skulle komma i för stor utländsk skuld? jag
tror icke heller detta, ty någon sådan rädsla har man hittills icke förmärkt vid
upptagandet af våra stora jernvägslån, som användts till mindre produktiva än¬
damål än jordens uppodlande och förbättrande, hvartill hypothekslånen åtminstone
till en väsendtlig del äro ämnade. Yar det i akt och mening att rikta våra
många privatbanker derigenom att jordbrukarne, skulle nödgas att kasta sig i ar-
marne på dessa, i brist på andra utvägar? Om så är, var det åtminstone icke
patriotiskt, och jag vill derföre icke heller taga detta för afgjordt. Eller var det
måhända för att låta alla spekulationsvurmar stupa, anseende dem i alla fall ohjelp¬
ligt förlorade förr eller sednare ? Yar detta skälet så var det grymt, helst i våra
dagar, då man eljest söker att afskaffa alla barbariska straff; jag vill således icke
204
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N\o lil.
heller gerna sätta tro till det elaka rygte sorn utspridt detta. Emellertid, — skälet
till bankstyrelsens gåtlika förfarande må hafva varit hvilket som helst; följderna
äro sorgliga och blifva det alltmer med hvarje dag. Det ena hemmanet efter det
andra måste säljas för halfva värdet, och snart kan ingen köpa för något pris.
Kapitalisterne hafva uppsagt sina fordringar hos enskilde och ingått såsom del¬
egare i privatbankerna, der jordbrukaren icke kan begagna sig af de erbjudna
lånen, mot högre ränta och kort betalningstid. Hvad är då att göra? Detta är
en fråga som framställes af många, men befunnits svår att besvara. Man talar
om särskilda låneinrättningar för jordbruket, om allmänna diskontfondens för¬
ökande, om liypotheksbankens afskaffande, om denna banks rättighet att till låne-
sökande utlemna obligationer för att sjelfva söka att derpå förskaffa sig mynt
bäst de kunna, m. m., men jag måste erkänna helt öppet, att jag icke tror att
något af allt detta skall hafva åsyftad verkan. Hvad de skuldsatte jordbrukarne
behöfva, och det enda hvarmed de kunna hjelpas, ifall någon hjelp ännu är möj¬
lig, är, endast kontant, stående amorteringslån — annat låneunderstöd, om det
också vöre på betydligt längre tid än våra privatbanker lemna, är endast
palliativer, omsättningarne och kommissionärsarfvodena förstöra dem i alla fall förr
eller sednare. — Det andra medlet, som samtidigt måste användas, är skydd på
jordbrukets produkter, så att dessa icke nedtryckas under produktionskostnaden,
och hvarom jag framlagt en särskild motion, och det tredje medlet, hvarom dock
icke kan lagstiftas, men hvartill nöden och den egna omtanken tvinga, är spar¬
samhet, utom hvilken alla andra åtgärder äro fruktlösa, och hvilken jag hoppas
sjelfmant inställer sig, sedan man af motgången blifvit vis. Det är således kon¬
tanta stående amorteringslån, som jag anser att man bör vara betänkt uppå för
den lånebehöfvando jordbrukaren. Att numera tala om att Riksbanken skall bi¬
springa med sådana, är fåfängt, sedan privatbanksintresset och handelsintresset en
gång ändtligen lyckats att tillfullo indraga den fond som dertill var anslagen.
Riksbankens tillgångar förslå dessutom nu icke mer att fylla behofven. Man
har följaktligen derför nu ingen annan utväg än att ånyo vända sig till den enda
låneinrättning vi hafva, nemligen rikshypotheksbanken. Men har denna en direk¬
tion som eger vilja och kraft, så betviflar jag ännu icke att förmåga skall saknas
att anskaffa lån till de många lånesökande, som nu i åratal hafva väntat; men
för detta ändamål bör den lemnäs fria händer, och det band lossas som 8 § i
dess reglemente pålagt densamma. — Man skall häremot invända, att lån icke kunna
upptagas på andra vilkor än hvad hypotheksinrättningarnes reglementen föreskrifva,
men om ett större eller mindre antal af dem som i dessa inrättningar sökt lån,
sjelfve skulle finna större fördel uti att med några procents kapitalrabatt, om så
skulle behöfvas, utfå sina lån, heldre än att helt och hållet vara utan, så kan
jag icke finna att man derigenom gått föreningarnes reglementen för nära. Säkert
är, att mången lånebehöfvande skulle vara bättre belåten med att medgifva nå¬
gon skälig kapitalrabatt, än att se sin egendom bortvräkas på exekutiv auktion
till halfva värdet eller derunder, sedan alla andra utvägar för honom äro spärrade;
och lör att utröna huru många af dem, som redan inlemnat sina lånehandlingar,
äro benägna att på dessa vilkor utfå sina beviljade lån, kunde ju hvarje hypo-
theksförening lemna hvar och en af dessa tillfälle att derom yttra sig, och sedan
derigenom blifvit kändt, huru stor summa som erfordras för att sålunda förnöja
alla lånesökandena, så skulle hypotheksbanken vara pligtig att gå i författning om
låns upptagande till erforderligt belopp, utan dröjsmål.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 142.
205
På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag vördsamt,
att Rikets Höglofliga Ständer måtte för sin del besluta och i under¬
dånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att den förändring måtte vid¬
tagas i hypotheksbankens reglemente, 8 §, att denna må ega rättighet
att upptaga lån på billigaste vilkor, som kan erhållas, för tillhanda¬
hållande åt alla dem, som förklarat sig medgifva kapitalrabatt å de lån,
hvarför fullständiga handlingar redan äro inlemnade.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 13 November 1865.
Gr. Bjerkander,
från Skaraborgs län.
149.
Af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län, om ändring af den
vid Statens jernbanor uppförda hägnad.
En stor mängd jordinnehafvare, hvars egor blifvit begränsade eller genom¬
skurna af vestra och södra stambanorna, hafva hos mig begärdt, att framställning
i motionsväg måtte göras hos Rikets Höglofliga Ständer vid innevarande riksdag
om afhjelpande af den olägenhet hvaruti de kommit derigenom, att den hägnad,
som blifvit uppförd på sidorna af dessa banor, är af sådan beskaffenhet, att deras
kreatur, synnerligast de mindre, icke kunna afhållas från att inkomma på banan,
hvarigenom, oberäknat de olyckor som derigenom kunna inträffa för de resande,
kreatursegarne äro blottställda icke allenast för förluster af de kreatur som blifva
öfverkörda, utan derjemte kunna blifva ålagda böter.
Redan vid uppförandet af denna stängsel, fästades uppmärksamheten härpå,
men tjenstemännen gåfvo endast till svar: “att den för stängseln bestämda form
måste följas “, och dervid fick det också förblifva. Emellertid har redan många
olyckshändelser inträffat och flera skola inträffa, så vida icke rättelse kan vinnås,
derigenom att nämnda hägnad försättes i det skick att den motsvarar ändamålet.
Jag får således hos Rikets Höglofliga Ständer anhålla:
att en skrifvelse till Kongl Majit måtte aflåtas med anhållan, att Jern¬
vägsstyrelsen måtte anbefallas att vidtaga sådan förändring å den redan
206
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 143.
vid banorna uppförda hägnaden, att så väl större som mindre kreatur
hindras från att derigenom inkomma.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 13 November 1865.
Gustaf Bjerkander,
från Skaraborgs län,
Ms© 14».
Af Guslaf Ohlsson från Westmanlands län, om vissa ändringar
af nu gällande skiftesstadga.
Nya tider medföra nya insigter, hvilka ofta kunna vara af den beskaffen¬
het att lagar och stadganden i de skick de förefinnas, mäste, för att icke ligga
till hinder, dels undanrödjas, dels erfordra tillägg och dels förändringar. I detta
hänseende vill jag föreslå ett tillägg till Kongl. Maj:ts nådiga Skiftcsstadga af den
4 Maj 1827, att då ett skifteslag redan undergått skiftning enligt, åberopade stadga
det må tillåtas att efter vederbörlig egodelningsrätts ompröfning det egorna be-
q värn are och med större fördel kunna skiftas, delegare i skifteslaget obetaget, må
tillåtas att få begära ny skiftesförrättning, och att egorna då icke skiftas efter
s. k. innehaf, utan efter de grunder som för hvarje ort äro eller framdeles stadgas
kunna och att, i händelse egodelmngsrätten icke tillstyrker ny skiftning, omkost¬
naderna vid nämnda Rätt skulle betalas af den eller dem sorn ansökan gjordt, men
i annat fall af skifteslaget gemensamt. Dock må en tid af minst tjugo år varda
förfluten sedan laga skiftet blef stadfäst.
Såsom stöd till denna min motion vill jag anföra:
l:o) att vid skiftesstadgans första tillämpning såväl landtmätare som gode
män och skiftesdelegarne voro mindre erfarna, och i följd deraf icke
begagnade sig af alla" de fördelar, hvilka nu genom erfarenheten gör sig
gällande;
2:o) att egorna till ett skifteslag undergå förändringar, hvilka komma en¬
skilde till godo, hvaremot andra åter icke äro i åtnjutande deraf;
3:o) att utflyttning icke är så vidtagen som sig bort, utan fastän skiftning
är ölvergången, byar ändå äro nästan lika trassligt sammanpackade,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 144. 207
hvilket i många hänseenden medför stora vådor jemte andra olägen¬
heter.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 13 November 1865.
Gustaf Ohlsson,
från Westmanlands län.
iVo 144.
Af Gustaf Ohlsson från Westmanlands län, om ändring af Kongl.
Förordningen den SI Mars 186S, angående kommunal¬
styrelse jod landet, i afseende a uttaxering af kommunala
utskylder.
Som Kongl. Maj:ts nådiga Förordnings af den 21 Mars 1862 angående kom¬
munalstyrelser på landet tydliga åsyftan är, att hvarje samhällets medlem är
berättigad till åtnjutande af alla samhället tillkommande fördelar, enligt dess 5 §;
vidare bestämmes i 57 §:n skyldigheten att till kommunens gemensamma behof
lemna bidrag; dessa paragrafer äro fullkomligt öfverensstämmande medförordnin¬
gens åsyftade ändamål, men 60 §:n återkallar eller gör ett tvetydigt inslag i
57 §:n, hvilket häfver ledt till obehagliga uppträden af mångfaldig art.
Utaf de anförda skälen föreslås,
att ordalydelsen i 60 §:n, sådan den nu förefinnes, bör i sin helhet ute¬
slutas, samt §:n erhålla följande bestämmelser: De utgifter, som på grund
af §§ 5 och 57 erfordras för kommunens särskilda behof, bestämmes
grunden för uttaxering af kommunens medlemmar vid allmän kommunal¬
stämma eller i enlighet med 61 §:n.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 13 November 1865.
Gustaf Ohlsson,
från Westmanlands län.
208
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 145.
Ii: O 145.
Af Josef Oscar Ahnqvist från Norrbottens län, om användning af
en del utaf de inom Norrbottens lån inflytande stubböres-
medel till m.yr aftappning ar och odlingar.
Norrbottens län har fyra år efter hvarandra, detta år inberäknade blifvit
hemsökt af svår missvext, hvilket bäst bevisas deraf, att allenast ett inom Neder-
Calix socken, med en folkmängd af omkring 7,000 personer, bosatt handelshus
denna sommar hemtagit 4,700 tunnor spanmål och 700 säckar mjöl. Orsaken till
dessa missvexter är nogsamt bekant. Frosten har nemligen förhärjat den lofvande
skörden — och orsaken till frosten är i de flesta fall ingen annan än brist på
förmåga eller rättare sagdt medel att oskadliggöra de många och vidsträckta myr¬
trakter, som finnas öfver allt inom Norrbottens län. Kälen lemnar högst få
somrar dessa vattensjuka trakter och så snart vinden förer de derifrån uppstigande
kalla dunsterna öfver åkerfälten, äro ock desamma af kölden sköflade.
Ett enda medel finnes att förekomma dessa frostskador och detta är utdik-
ning och aftappning af dylika trakter. Medel härtill finnas på nära håll och
samlade inom länet, nemligen från detsamma utgående stubbören, hvilka för de
sista fem åren hafva uppgått
för år 1860 73,166: 89.
„ „ 1861 101,821: 17.
„ „ 1862 87,565: 01.
„ „ 1863 58,365: 62.
„ ,. 1864 90,071: 51.
eller tillhopa för 5 år 410,990: 20.
och således i medeltal per år 82,198 R:dr 4 öre.
Uti denna beräkning ingå icke de stubbören och den skogsränta, hvilka
såsom ständig afgift utgå från 15 sågverk, som på grund af privilegier, emot af¬
gift, ega stockfångst från Kronans marker, icke heller köpeskillingen för i beslag
tagna skogseffekter. Läggas dessa till förr upptagna summa, utgöra stubböres-
medlen från Norrbottens län minst 150,000 å 180,000 R:dr årligen.
Hvad kan väl vara billigare än att länets innevånare till landets uppodling få
använda en del af dessa medel, hvarpå Kronan skulle gå förlustig, om icke idog¬
heten och arbetsamheten skulle tillgodogöra sig och Staten dessa aflägsna skogs¬
marker? Är det väl rättvist att i södra Sverige plantera skogar med understöd
af dessa medel, men låta den landsorts barn, der dessa skogar vexa och användas,
förgås af hunger, i brist på medel att göra ett hårdt klimat, hvarom så ofta ordas,
mindre hårdt?
På
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 146.
208
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag föreslå,
att 50,000 R:dr af de inom Norrbottens län inflytande stubböresinedel
måtte årligen ställas till Konungens Befallningshafvandes inom lånat
disposition, för att användas till myraftappningar och odlingar.
Stockholm den 11 November 1865.
Josef Oscar Almqvist,
från Norrbottens län.
Häruti instämmer:
Äng. Danielsson.
N:o 146.
Af Josef Oscar Almqvist från Norrbottens län. om andag för af-
slutande af allmänna afvittringen inom Lappmarkerna, m.. m.
Jag tager mig friheten fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på ett ärende,
som påkallar hvarje fosterlandsväns behjertande. Detta ärende är skogshushållnin¬
gen i Norrland och isynnerhet uti de tvänne nordligaste länen. Dessa län, blott¬
ställda för ett strängt och ogynnsamt klimat, hvilket lemnar bebyggarne en ofta
frusen, men, under bästa förhållanden, en alltid otillräcklig skörd, hafva för ej lång
tid tillbaka haft och egt en stor rikedom, hvilken då ansågs outtömlig, men hvars
värde ingen rätt betänkt förr, än den närmade sig sitt slut. Denna rikedom bestod
uti deras vidsträckta och då ännu osköflade barrskogar. Nödvändiga för landets
framtida beboeliga tillstånd, hafva dessa likväl under de trenne sista decennierna
blifvit anlitade, ja rent af sköflade, till den grad, att det ingifver hvar och en, med
ort och klimatförhållanden bekant, icke ogrundade farhågor, att landet genom sko-
garnes utödande, uti en ej aflägsen framtid, blifver obeboeligt och förvandladt till en
ödemark. Bland de härtill i första rummet bidragande orsaker, måste jag fram¬
hålla de äldre, privilegierade sågverken. Dessa, hvilka började anläggas i slutet af
förra och i början af detta århundrade, fingo sig af Kronans skogsmarker tilldelade
alla skogssträckorna efter de vattendrag med biflöden, hvarvid verken voro anlagda,
utgörande areal-vidder, som kunna synas otroliga, men likväl äro verkliga. Härads¬
syn försiggick visserligen å trakterna, men svnerättens undersökning lemnade vanligen,
eller i allmänhet, det resultat, att med skogens framtida tillstånd ej skulle vara för¬
enligt, att mera än ett träd på ungefär hvart 75: te geometriska tunnland skulle årli¬
gen få afverkas. Då dessa sågverk privilegierades med en, i allmänhet begränsad,
Bih. till Ii. St. Prot. 1865 Sf 1866. 11 Sami 4 AfdL 27
210
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 146.
stockfångst från 1,000 till och med 5,000 träd, blifver det en aritmetisk följd, att
hvarje 1,000 träd skulle medtaga en arealvidd af 75,000 tunnland. Men ej nog
härmed. Sågverksegarne hafva, i eget intresse naturligtvis, lyckats, att, genom Kongl,
brefvet den 11 April 1844, åvägabringa och blifva tillförsäkrade om, det all skadad
skog, som finnes å deras oerhörda skogsvidder, skulle för deras enskilda räkning
utstämplas emot en afgift* af endast 12 öre, eller efter då gällande myntberäkning
4 sk. Banko, per träd, då deremot skadad skog ä Kronans odisponerade skogar betin¬
gar från 16 till 18 öre per träd. Försök att afhjelpa dessa missförhållanden, i uppen¬
bar strid mot rättvisa och den fria konkurrensen, hvarigenom äfven en ej obetydlig
förlust tillskyndas Kongl. Maj:t och Kronan, hafva väl, genom Kongl. Maj:ts
nådiga bref till dess och Rikets Kammar-kollegium af den 29 Maj 1852, angående
vilkoren för upplåtande af skogstrakter till sågverken i de norra provinserna, blifvit
gjorda och böra äfven, då stadganderna i högstberörda nådiga bref en gång komma
att tillämpas, utöfva ett helsosamt stäfjande af den i system nu bragta och utan hejd
pågående skogsförödelsen, hvilken så fortgått, att, om någon skog inom kustlandet
ännu finnes, denna likväl är alldeles otillräcklig att förse sågverken med deras be¬
hof och snart nog är så medtagen, att brist på byggnadstimmer och nödigt bränsle,
hvilken brist redan låter känna sig, kommer att göra landet obeboeligt, men, då
tilldelandet af den skogsmark åt de privilegierade sågverken, som finnes erforderlig
för att betrygga dessa vid tillgodonjutandet af den dem tillförsäkrade årliga stock¬
fångst, är beroende af allmänna afvittringen och med den erfarenhet man vunnit,
under de 40 år afvittringen på kustlandet fortgått, det ej är att hoppas, att denna
blifver derstädes helt och hållet afslutad förr, än ännu några decennier tilländalupit,
hvarefter ändock återstå Lappmarkerne med deras ofantliga arealvidder, betydligt
öfverstigande det nedre landets, är det att befara, det åtminstone ett sekel skall
förbigå, innan 1852 års nådiga bref kan vinna tillämjming, och då, såsom förut
yttradt år, skogarne inom kustlandet redan äro, om ej allaredan, så åtminstone till
största delen förödde, följer häraf, att hufvudsakliga skogstillgången, som bör till¬
delas sågverken, faller inom Lappmarkerne. Skulle nu afvittringen inom dessa der-
förut böra försiggå, behöfver man ej vara mycket hemma i kalkyler, för att kunna
förutsäga, att, innan afvittringens afslutande, skogarne inom Lappmarkerne, åtmin¬
stone vid vattendragen, skola förete samma bedröfliga anblick, som å det nedre lan¬
det, det vill säga, endast visa spår och lemningar efter hvad som funnits. Jag vill
närmare belysa detta förhållande. De gamla, med privilegierad stockfångst försedda
såo-verken, anlades af ortens bebyggare för en kostnad af ungefär 16 R:dr R:mt för
hvarje träd, enligt privilegierna. Försågningen var då inskränkt inom det antal
timmer, som de egde att, i enlighet med privilegierna, åtkomma och öfversågning
var belagd med strängt ansvar. Väl kunde äfven då oloflig skogsafverkning ega rum,
men denna var ändock en obetydlighet mot den nu pågående. Sedan sågverken,
hvilka, oaktadt den ringa försågningen, likväl lemnade en betydlig behållning, genom
det att sågtimret erhölls i närheten och således till billigare pris och äfven af bättre
beskaffenhet, numera ombytt egare, lockade af den betydliga vinsten, föreställt sig
att, om afverkningen mångdubblades, vinsten äfven skulle stiga i samma förhållande,
för inköp af andelar eller hela verk betalt summor, som uppgå till och med till
135 R:dr för hvarje privilegieradt träd, har skogsförödelsen stigit till en förut okänd
höjd. För att betacka räntan på de orimligt höga köpesummorna och för att dess¬
utom hafva något öfver till underhåll af verksbyggnaderne, äfvensom till ersättning
för slitage, är det en nödvändighet för sågverksegarne, om de vilja undvika en sä¬
ker förlust, att genom en uppdrifven afverkning söka tillgodogöra sig de belopp,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 146. 211
som härtill erfordras. Men hvilka ofantliga skogstillgångar erfordras ej härtill? En
enkel kalkyl skall visa förhållandet. Ett sågverk med en privilegierad stockfångst
af 5,000 träd ombytte fordom egare efter 80,000 II:dr för det hela. Af dessa träd
kunde med skogens då varande tillstånd utbringas minst 10,000 sågblock, hvaraf
utkommer 5,000 tolfter bräder, hvilka, under vanliga förhållanden gåfvo en netto¬
behållning af 10,000 R:dr eller 12,5 procent å köpesumman. Under sednare tider
har köpeskillingen för ett dylikt sågverk, såsom förut nämndt är, uppgått ända till
135 R:dr för hvarje privilegieradt träd eller för hela verket till 675,000 R:dr. Då
egaren, om verket skall drifvas utan förlust, måste söka uppnå en nettoproveny af
minst 12,5 procent å detta belopp, och denna proveny uppgår till ej mindre än
84,375 R:dr, följer deraf, då man tager i betraktande skogens nu varande tillstånd
och beskaffenhet, den längre landväga transporten, äfvensom den långa flottningen
af 24 mil och derutöfver, ofta efter vattendrag, för hvilkas rensning litet eller intet
blifvit gjordt, och hvilka förorsaka, att ofta minst tvänne år förbigått, innan timret
framkommer, att för uppnående af ofvanberörde proveny, erfordras alldra minst
253,125 sågblock, hvartill åtgå minst 150,000 träd. Om detta behof inskränkte sig
till ett eller annat verk inom hvarje län, vore ännu förhoppning om skogarnes fram¬
tida bestånd, men då ett större antal privilegierade sågverk finnas och dessutom
nya ångsågar oupphörligen anläggas, måste man, då kändt är, att skogens återvext
i detta hårda klimat fordrar 2 ä 300 år, med farhåga motse den ej aflägsna fram¬
tid, då dessa län, som inom sig bära mången annan rikedom, blifva en ödemark.
I anledning af hvad jag nu i korthet anfört, vågar jag föreslå:
det Rikets Höglofliga Ständer, med afseende å de trängande omständig¬
heter, som göra afslutandet af allmänna afvittringen inom såväl kustlandet
som Lappmarkerne uti rikets nordligare provinser, så snart möjligen ske
kan, högst önskvärdt, täcktes anslå nödiga medel till aflönande af till¬
räckligt antal särskildt förordnade afvittringslandtmätare, hvilka, oberoende
af afvittringen inom det nedra eller kustlandet, endast sysselsättas inom
Lappmarkerne, på det afvittringen inom dessa vidsträckta trakter må hinna
afslutas förr, än skogarne blifvit helt och hållet förödda; och
att Rikets Ständer behagade i underdånighet anhålla hos Kongl. Maj:t,
om utfärdande af nödiga föreskrifter härom, hvaribland, att, intilldess
afvittringen hinner försiggå, en provisionel undersökning af de skogstrak¬
ter, som böra tillfalla sågverken, måtte med första verkställas, samt att,
under den tid denna försiggår, Kongl. Maj:t måtte i nåder förordna, att
all skadad skog å de till sågverken upplåtna skogstrakter måtte, efter
utstämpling, genom jägeribetjeningen å offentlig auktion försäljas,
öfvertygad om, att Kongl. Maj:t och Kronan snart skulle erhålla ersättning
för de uppoffringar, som i detta afseende göras, genom de stora skogsvidder, som skulle
falla under Kronans omedelbara disposition och den förökade inkomst, som dessa
skulle lemna, utbeder jag mig remiss till vederbörande Utskott.
Stockholm den 11 November 1865.
Josef Oscar Almqvist,
från Norrbottens län.
112
Motioner i Bonde-Ståndet 1865 N:o 147,
m.o 147.
Af Johannes Andersson från Göteborgs och Bohus län, om anslag
för anläggning af en kanal från Rörbäcks Kihle till Ersvik
inom Lane härad af nämnda län.
Bland de företag inom vårt land, hvilka befrämjat industri och rörelse, äro
förnämligast att räkna våra kanalanläggningar, hvilka jemväl såsom kommunika-
tionsanstalter bidragit att öka samfärdseln mellan landets innevånare och sålunda
i sin mån äfven bidraga till bildning och förkofran. Ehuru flere af våra provin¬
ser hugnats med anslag till kanalanläggningar, har Bohus län ännu icke genom
något understöd satts i tillfälle att anlägga dylika anstalter, oaktadt länets geogra¬
fiska läge tyckes hänvisa dess innevånare till sådana företag. På sista tiderna
hafva dock uppmärksamheten riktats åt detta håll; och i sådant ändamål hafva
åtskilliga för saken nitälskande innevånare inom länet låtit genom sakkunnig
person verkställa undersökning samt upprätta plan och kostnadsförslag för anlägg¬
ning af en kanal emellan s. k. Rörbftcks Kihle och Ersvik inom Lane härad af
Bohus län. Genom nämnde kanal, som i längd utgör omkring en fjerdedels mil,
skulle Gullmarfjorden, dit fartyg under alla årstider direkt inkomma från öppna
sjön, förenas med don s. k. Koljöfjorden, hvarifrån afståndet intill Uddevalla icke
utgör mer än ungefär en och en half mil och på denna kommunikationsled skulle
fartyg på genaste och beqvämaste väg från öppna sjön uppkomma till Bohus
läns förnämsta stapelort Uddevalla, hvarjemte provinsen skulle skörda stora för¬
delar genom ökad sjöfart samt lättare afsättning af den fisk, som af Bohus läns
fiskeriidkande befolkning erhålles såväl i skärgården som längre ut på hafvet.
Den af mig här ofvan nämnda undersökning för kanalens anläggning har
så nyligen afslutats, att kostnadsförslaget ännu icke hunnit upprättas och än
mindre komma mig tillhanda, hvadan jag nu icke är i tillfälle att uppgifva någon
för denna anläggning beräknad summa. Dock får jag, uppå uppmaning af mina
komitenter i hemorten, härmed vördsamt föreslå,
att Rikets Höglofliga Ständer behagade för anläggning af en kanal från
Rörbäcks Kihle till Ersvik inom Lane härad och Bohus län bevilja det
bolag, som åtager sig en dylik anläggning, den derför enligt kostnadsför¬
slaget beräknade summa, antingen och helst såsom anslag utan åter-
betalningsskyldighet, eller ock såsom lån, på de billigaste och beqvä¬
maste vilkor, som kunna bestämmas.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt, under till-
kännagifvande att uppgjorda planen och kostnadsförslaget, jemte alla nödiga hand¬
lingar rörande detta ärende, skola, så snart de komma mig tillhanda, genast blifva
aflemnade.
Stockholm den 11 November 1865.
J. Andersson,
från Göteborgs och Bohus län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 148.
213
N:o 148.
Af Johannes Andersson från Göteborgs och Bobus län, om tillägg
till Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862, angående
kommunalstyrelse på landet, i afseende å behandling af
frågor, hvilka röra tvänne eller flera till samma pastorat
hörande kommuner, m. m.
I anledning af de olägenheter, hvilka erfarenheten visat ofta hafva upp¬
kommit vid tillämpningen af Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om kommunal-
etyrelse på landet den 21 Mars 1862, får jag härmed föreslå det nämnda nådiga
Förordning måtte erhålla tillägg uti de syftningar, som innehållas uti följande
tvänne punkter, nemligen:
l:o) att, då i flera, till samma pastorat hörande, kommuner förekomma till
behandling ärenden, hvilka lika röra alla kommunerna, det måtte, enär
någon enighet i de särskilda kommunalstämmobesluten ej kan dem
emellan vinnas, nämnda ärenden kunna behandlas och afgöras å en för
hela pastoratet gemensam kommunalstämma, vid hvilken moderförsam¬
lingens ordförande fungerade såsom ordförande; och
2:o) att, då svårighet ofta möter för kommunalnämnden att inom behörig
tid upprätta fyrktalslängd samt debiterings- och uppbördslängd, af
brist på dertill nödiga handlingar, häradsskrifvaren i orten måtte åläg¬
gas att, mot eller utan lösen, inom den 1 November hvarje år till kom¬
munalnämndens ordförande aflemna afskrifter af kommunens mantals-
och taxeringslängder.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
J. Andersson,
från Göteborgs och Bohus län.
214
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 149
W: o 149.
Af Johannes Andersson från Göteborgs och Bohus län, om upp-
häfvande af den s. k. indiginatsrätten, m. rn.
Ibland de missförhållanden uti vår tid, som inom alla delar af landet öf-
verklagas, är den allmänt rådande prestbristen. Många förslag hafva blifvit gjorda
till dess afhjelpande, men häraf har ännu ingen verkan försports. Fastmer blif-
ver tillståndet med hvarje dag ganska betänkligt, alldenstund messlall på mångå
ställen måste inträffa, äfvensom själavården, för bristande krafter, icke kan med
nödig omsorg handhafvas.
Om man närmare undersöker orsakerna till prestbristen, så torde de uti
väsendtlig mån härröra från tvänne föråldrade förhållanden, hvilka icke passa för
vår tid och derföre med det snaraste borde upphäfvas, nemligen indiginatsrätten
och Konsistoriernas missiveringsrätt. Häraf afskräckas utan tvifvel många unga
män irån att åtaga sig prestembetet. Då fäderneslandet är gemensamt och öppet
för alla andra embetsman, synes det vara olämpligt att med tvångsband hålla
presten qvar till tjenstgöring och befordran inom det stift, der han råkar att vara
född. Uti en tid, då tvångsband icke lidas, välja derföre studerande heldre andra
vägar, der de få njuta sin frihet att bo och verka der dem synes vara bäst och
der lägliga tillfällen härtill erbjudas. Vidare synes det vara alldeles orimligt, att
en prest skall hafva sämre vilkor än en tjenstedräng, som är viss att få stanna
qvar på samma ställe intill tjensteårets slut; hvaremot den obefordrade presten
hvarje dag är blottstäld för Konsistorii missiv att flytta från det ena stället till
det andra, ofta flera gånger om året. En sådan godtycklig behandling och ett
sådant ostadigt lefnadssätt vill ingen ung man med heder och god uppfostran
gerna underkasta sig. Detta har också visat sig allt mer och mer på de sednare
åren, då många nya vägar till verksamhet och försörjning yppat sig; nemligen att
unge män, efter fulländade studiei-, sökt anställning vid sådana tjenstebefattningar,
der de få råda öfver sin egen person samt uppgöra antagliga vilkor för deras
bostad och tjenstgöring; hvaremot ganska få velat egna sig åt det ansvarsfulla
prestembetet, uti hvilket de dessutom äro utsatte för ofvannämnda tvångsband och
godtyckliga behandling, och endast dessa tvänne förhållanden torde tillräckligt
förklara orsakerna till den öfverklagade prestbristen.
Men härmed kunna församlingarne, som anständigt löna sina prester, icke
vara belåtna; och derföre måste åtgärder vidtagas för undanrödjandet af allt så¬
dant, som vållar ifrågavarande olägenhet.
Att indiginatsrätten upphäfves har redan blifvit föreslaget af 1843 års
Kyrkolagskomité, och torde det nu vara hög tid att detta förslag antages, såsom
absolut nödvändigt för ett behörigt ordnande af kyrkans och presterskapets ange¬
lägenheter.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 150.
215
Att Konsistoriernas missiveringsrätt upphör, är äfvenledes nödvändigt, så
framt unga män skola kunna förmå sig att ingå uti presteståndet.
Att ett sådant förhållande icke är omöjligt visar Englands exempel, der en
kyrkoherde eger att skaffa sig medhjelpare, när han med någon prest härom kan
träffa öfverenskommelse och gäller denna öfverenskommelse så länge båda pre-
sterne derom åsämjas. Der har man icke hört talas om prestbrist eller messfall
eller bristande själavård, utan der finnas fastmer många prester, som sakna an¬
ställning, dels derföre att de härutinnan ega sin frihet, och dels emedan den,
som icke gjort sig väl känd, har svårt att finna någon principal. Sådant skulle
också förhållandet blifva här, om missiveringsrätten upphörde; att vid den goda
tillgång på prester, som då utan tvifvel inträffade, åtskillige prester, som för
försumlighet eller oskickligt uppförande gjort sig mindre väl kände, skulle
blifva utan anställning och tjensteårsberäkning, hvarigenom ett ganska verk¬
samt band på presterskapet skulle erhållas, att de troget och nitiskt uppfyllde
sina pligter. Derjemte skulle det obefordrade presterskapets aflöning, utan någon
lagbestämmelse, blifva reglerad af sig sjelf, samt under sådana fria förhållanden
blifva uppgjord till ömsesidig belåtenhet.
På grund af hvad jag sålunda anfört, föreslår jag
upphäfvande af presterskapets indiginatsrätt och Konsistoriernas missi-
veringsrätt.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anhålles vördsammast.
Stockholm den 11 November 1865.
J. Andersson,
från Göteborgs och Bohus lån.
/
IVo 150.
Af Olof Olsson från Slängserud af Wermlands län, om förändrad
grund för väghållningen, m. m.
Bland de onera, som ensamt hvila på jordbruket, är anläggandet och un¬
derhållet af de allmänna landsvägarne ej den minst orättvisa. Jag förmår ej ut¬
tala ett enda skäl till att jordbrukaren ensam skall vara skyldig bygga och un¬
derhålla vägar och broar, ty vägarne äro lika så nödvändiga för andra samhällsklasser
som för jordbrukaren. Det finns ingen menniska, som ej är i behof af vägar, och
jag vädjar till rättkänslan och frågar tillika, om någon med godt samvete kan
påstå, att jordbrukaren ensam bör bygga och underhålla vägarne, hvilka för alla
216
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 151.
både sämre och bättre medlemmar i samhället äro lika nödvändiga. För mig
synes det vara så klart och naturligt, att en sak, som för allmänheten är så högst
nödvändig, att den lika allmänt skall byggas och underhållas, hvilket så lätt och
med helt ringa kostnad kan verkställas, endast delningsgrunden förändras, så att
hvarken landtmätare eller taxeringsman blifva behöflige och likväl blifva mycket
mera rättvis än nämnde embetsman med deras noggrannaste möda är i stånd att
verkställa, och alla samhällsklasser i mån af sin rörelse komma att deltaga i väg¬
underhållet; hvilket jag vågar föreslå att tillgå på följande sätt:
Hvarje vägsträcka inom socken eller härad uppmätes af tvänne gode
män i vissa skiften, hvilkas längd socken- eller häradsboerna sjelfva
finge bestämma, t. ex. 6 eller 800 fot i hvarje skifte och numererade
från N:o 1 och så långt nummerföljden uppginge på hvarje särskildt väg¬
sträcka, och om några mindre broar eller trummor inträffade på något
skifte, skulle sådant antecknas.
Derefter skulle genom kronofogdens eller länsmannens försorg entre¬
prenadauktion förrättas, då till den minstbjudande årliga underhållet
af hvarje skifte skulle öfverlåtas. Den sålunda uppkomna entreprenad¬
summan skulle uttaxeras att utgå efter fyrktal, hvilken summa af krono¬
fogden indrifves att till entreprenören utbetalas.
Inom 5 eller högst 10 år skall ny entreprenadauktion förrättas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
O. Olsson från Slängserud,
af Wermlands län.
K:» 151.
Af Olof Olsson från Slängserud af Wermlands län, om ändring
af SS Kap. S § Rättegångs-Balken, i fråga om härads-
nämnds rösträtt.
Den. som erfarit med hvilken ovilja nämudemansbefattningen vid Härads¬
rätten uti de flesta härader emottages, och huru de eljest mest erfarne och
duglige medlemmarne inom församlingarne ofta undandraga sig slika befattningar,
gör sig alltid den frågan, hvad kan orsaken härtill vara? Svaret är lättast fun¬
net, då man eftersinna!', huru litet en nämndeman gäller vid ett domslut, hvarest
elfva röster utaf nämnden icke förmå uppväga två af domaren och en nämndeman.
Detta
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 152.
217
Detta missförhållande måste leda sitt ursprung från en aflägsnare tid, då allmogen
ansågs så obildad, att den icke ens förstod att tillämpa en tydlig lag. Under en
sednare tid hafva sundare åsigter gjort sig gällande. Så stadgade redan 1827 års
Kongl. Skiftesstadga, att två gode män ega besluta i tvister under laga skiften
samt tre ledamöter kunna öfverrösta domaren i egodelningsrättsmål.
Då det icke torde vara lämpligt att minska antalet ledamöter i härads-
nämnden, anser jag dock med närvarande tids kraf förenligt, att åt dessa tillägges
en högre rösträtt vid utöfvandet af deras befattningar, och får jag fördenskull fö¬
reslå den förändring i allmänna lagen:
att två tredjedelar af de i besluten deltagande nämndemän må ega
öfverrösta domaren och den återstående tredje delen af nämnden.
Ehuru en slik rösträtt sällan blefve begagnad, är jag dock förvissad att
aktningen för nämndemannabefattningen skulle stiga derigenom, att desse icke an-
sågos såsom helt och hållet viljelösa redskap i en domstol.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
O. Olsson från Slängserud,
af Wermlands län.
1:0 159.
Af Carl Gustafson från Calmar län, om anslag för utsträckning
af Kinda båtled från sjön Asunden till närheten af Wim¬
merby.
Efter att fråga derom uppstått för mer än ett halft århundrade tillbaka, äfven¬
som flera gånger sedermera, fastän då utan framgång, man likväl nu mera med
byggandet af Kinda båtled hunnit så långt, att mellersta sträckan deraf, nemligen
från och med sjön Åsunden genom sjöarne Jernlunden och Rengen till Labbenäs,
redan under några år kunnat trafikeras, och den nedre eller nordligare delen, från
Labbenäs till Linköpings hamn, är under arbete, som inom få års förlopp blifver
fullbordadt — torde jemväl tidpunkten vara inne för dess utsträckande åt söder,
nemligen från Åsunden genom sjöarne Erlången, Juttern och Krön till inemot
Wimmerby.
Att denna utsträckning af omkring 3 mils längd, för såväl de närmast om-
gifvande trakterna som orten i allmänhet är af största vigt och behof, torde knap¬
past behöfva påpekas, synnerligen om man besinnar, hurusom afståndet från Wim¬
merby, båtledens naturliga ändpunkt och ortens handelsplats, utgör till närmaste sjöstad
Bih. till It. St. Prot. 1865 fy 1866. 11 Sami. 4 Afd. 28
218
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 152.
Westervik icke mindre än sex och till jernvägsstationen Nässjö åtta mil, till det
mesta ojemna och backiga vägar. Billighet och rättvisa främjas likväl tydligen
derigenom, att en ort, hvilken likasom den ifrågavarande så länge, om än indi¬
rekt, måst bidraga till byggandet al jernvägar, kanaler och andra arbeten, hvilka
med allmänna medel blifvit utförda till nytta för så många aflägsna orter, äfven
sjelf någon gång må komma i åtnjutande af understöd för ett så högt af behofvet
påkalladt och allmännyttigt ändamål, som det här omförmälda.
Uti den af framlidne Friherre G. De Geer år 1856 uppgjorda plan för hela
kanalleden från Roxen till Wimmerby upptages kostnaden för nu ifrågavarande
del deraf till 518,304 R:dr R:mt; — visserligen en betydande summa, men
som dock motsvarar endast en tredjedel af medelkostnaden för anläggning af jern¬
väg af samma längd.
Mig torde tillåtas erinra att, enligt hvad en längre tid varit vanligt, Rikets
Ständer för understöd till vägauläggningar och kanaler plägat bevilja minst två¬
tredjedelar af arbetskostnaden att utgå såsom anslag utan återbetalningsskyldighet,
emot det att de bolag eller menigheter, som åtaga sig arbetets utförande, förbinda
sig bekosta återstoden, samt att det ock endast på sådant sätt kan blifva möjligt
att bilda bolag, enär erfarenheten visat, att aktieegarne, i anseende till arbetenas
dyrhet och den långa arbetstiden, icke kunna på flera år påräkna ränta å sina
i sådana företag nedlagda penningar.
Såsom ytterligare skäl för förhoppningen att Rikets Ständer skola bevilja
de erforderliga medlen torde få citeras följande af Stats-Utskottet vid 1856—1858
årens riksdag, i anledning al då väckt fråga i samma syftning, om anslag för båt¬
ledens utsträckning från sjön Åsunden genom sjöarne Erlången, Juttern och Krön
till Wimmerbytrakten, gifna — saken varmt förordande — yttrande. I Stats¬
utskottets den 10 November 1857 afgifna betänkande N:o 158, pag. 46, yttras
nemligen:
“Med begagnande af de flera nära hvarandra liggande och nästan samman¬
hängande samt hufvudsakligen i samma rigtning sig sträckande sjöar, hvilka sö¬
der om den midt i Östergötland belägna sjön Roxen genomskära denna provins
och en del af norra Småland, synes visserligen en både naturlig och ändamålsenlig
kommunikationsled genom och mellan nyssnämnda landsorter böra åstadkommas,
och Stats-Utskottet tror sig kunna antaga, att denna kommunikationsled inom en
föga aflägsen framtid skall vara både öppnad och allmänt begagnad för transpor¬
terandet af samma orters naturprodukter. Utskottet tager alltså för gifvet att Rikets
Ständer, som under seduaste riksdag beviljade ett ingalunda obetydligt bidrag af
allmänna medel, för att, jemte den sedermera påbörjade sänkningen af några bland
ofvan uppräknade sjöar, bereda en båtled mellan dem, framdeles icke skola vägra
att med ytterligare statsbidrag understödja samma kommunikations-utsträckning
till dess nu uppgifna ändpunkter.“
På de skäl jag nu haft äran anföra, vågar jag hos Rikets Höglofliga Stän¬
der vördsamt föreslå :
att ett anslag utan återbetalningsskyldighet, stort 345,500 R:dr R:mt,
motsvarande tvåtredjedelar af den beräknade kostnaden, måtte varda
beviljadt att successive under de trenne nästföljande åren utgå till ut¬
sträckande af Kinda båtled från sjön Åsunden — medelst kanalisering
af Stångån samt med begagnande af sjöarne Erlången, Juttern och
Krön — till inemot Wimmerby, under vilkor att ett bolag varder bil-
dadt, som förbinder sig att, emot åtnjutande af detta understöd, i en-
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 153.
219
lighet med det kontrakt, som derom kan varda afslutadt, behörigen full¬
borda arbetet.
Jemte det jag anhåller, att denna min motion varder till Stats-Utskottet
remitterad, får jag framställa den önskan, att Utskottet behagade infordra de upp¬
gjorda planerna och kostnadsförslagen samt öfriga till saken hörande handlingar.
Stockholm den 14 November 1865.
G. Gustafson,
från Calmar län
I ofvanstående motion instämmer till alla delar:
C. J. Johansson,
från Östergötland.
K:o 153.
Af Carl Gustafson från Calmar län, om ändring af 20 § Jagt-
stadgan den 21 Oktober 1864.
Enär Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Jagt-stadga den 21 Oktober 1864 gan¬
ska tillbörligt bestämmer belöning för dödande af sådana skadliga rofdjur och rof-
foglar, som i Stadgans 20 § uppräknas, och bland dessa sistnämnda finnes uppta¬
gen äfven hök, men endast ett species, nemligen duf- eller hönshök, fastän, som be¬
kant är, alla öfriga sorters hökar torde vara lika “skadliga" som denna — den lilla
sparfhöken, såsom borttagande nyttiga villebråds spädare afvel icke undantagen, —
hvadan belöning jemväl bör utbekommas för dödande af hök, hvilket slag det än
vara må, får jag vördsamt föreslå,
det Rikets Höglofliga Ständer måtte besluta den förändring af bemälda
Kongl. Stadgas 20 §, att orden “duf- eller hönshök" uteslutas och er¬
sättas med orden: hök, alla species.
Om remiss till vederbörande Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
C. Gustafson,
från Calmar län.
220
Motioner i Bonde-Slåndet 1865. N.o 154.
\:o 154.
Af Andreas Eskilsson från Blekinge län, om anslag till ersättning
åt Kyrkhults församling i nämnda lån, för kyrkobygg¬
nad, m. m.
Sedan, till följd af Kongl. Maj:ts nådiga beslut, Jemshögs församling i Listers
härad af Blekinge län blifvit fördelad i tvänne särskilda församlingar, Jemshög och
Kyrkhult, har den sednare församlingen, utgörande 35| mantal, varit nödsakad att
uppbygga egen kyrka, inköpa och bebygga pastorsboställe, anlägga vägar till kyrkan
samt anskaffa behöfliga inventarier till kyrkan, m. m. Till bestridande af utgifterna
härför har åtgått 62,000 R:dr Runt. Häraf har dock, dels genom bidrag från mo¬
derförsamlingen med 9,825 R:dr och dels genom gåfvor från enskilda personer med
2,000 R:dr, utgjorts tillsammans 11,825 R:dr, så att för församlingen återstår att
utgifva 50,175 R:dr R:mt.
Då Kyrkhults församling ej förmår, utan bidrag från Statens sida, vidkännas
denna betydliga utgift, och den inkomst, som möjligen kan erhållas genom den af
Kongl. Majit i nåder medgifna kollekt, ej lärer kunna uppgå till något större belopp,
får jag, med tillkännagifvande att församlingen för de omförmälda byggnaderne,
m. m., användt omkring 18,000 dagsverken, vördsamt anhålla,
det måtte dels anslag af 10,000 R:dr utan återbetalningsskyldighet Kyrk¬
hults församling beviljas, dels församlingen erhålla ett amorteringslån af
25,000 R:dr, att under de för liknande fall bestämda vilkor återbetalas.
Jemte anhållan om remiss af denna min motion till behörigt Utskott, torde
mig tillåtas att framdeles till Utskottet aflemna till upplysning i ämnet tjenande,
för mig nu ej tillgängliga handlingar.
Stockholm den 14 November 1865.
Andreas Eskilsson,
från Blekinge län.
Uti ofvanstående förenar jag mig till alla delar:
/
Pehr Andersson,
från Blekinge län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 155.
221
N:o 155.
Af Andreas Eskilsson från Blekinge län, om andag för anläggning
af jernväg emellan Christianstad och Sölvesborg.
Ju flera jernbanor, som blifvit anlagda och begagnade, dess mer har längtan
att komma i åtnjutande af samma fördelar uppkommit och gjort sig gällande i
de orter inom landet, der jernbanor icke ännu finnas. Sådant är förhållandet
inom Blekinge län och har fråga derföre uppstått om åstadkommande af tre sär¬
skilda jernvägar, utgående en från Carlskrona, en från Carlshamn och en från
Sölvesborg. Denna sistnämnda stads innevånare hafva föreslagit att en jernväg
skulle byggas till Christianstad och der komma i samband med Christianstad—
Hessleholms-banan och sålunda med Statens södra stambana. För detta ända¬
mål beslutades en undersökning, hvilken, verkställd af Majoren och Riddaren
Adelsköld och till största delen bekostad af Blekinge läns landsting, ådagalagt,
att hela väglängden är 2 mil 30,000 fot i oafbruten fortsättning af Christianstad—
Hessleholms-banan; att kostnaden uppgår till 1,400,000 R:dr, under antagande att
Christianstad—Hessleholms-bolaget besörjer trafiken emot skälig ersättning, derom
öfverenskommelse redan blifvit träffad. Aktieteckning har sedan blifvit börjad
och fortgår ännu samt hade, då sista underrättelse ingick, uppgått till 200,000 R:dr,
dock voro ett stort antal teckningslistor då ännu ute på cirkulation. Bolags¬
ordning för det blifvande Sölvesborgs—Christianstads-jernvägs-aktiebolaget är redan
förslagsvis uppgjord och tryckt.
Fördelarne af denna bibana, ej mindre för städerna Sölvesborg och Christian¬
stad, än för den omkringliggande orten, äro lika betydande som lätt insedda. För
den vestra delen af Blekinge län skall en snabb och ordnad gemenskap med det
bördiga rika Skåne otvifvelaktigt bidraga till hastig utveckling af åkerbruk och
boskapsskötsel, hvarigenom bränvinshränningen, som nu är ortens hufvudnäring,
sannolikt kommer att småningom utträngas och skola de stora qvantiteter sill,
som vid tillfällen af rik fångst nu måste afyttras till underpris, i brist af fort-
skaffningsmedel, då denna bana blir färdig, kunna betinga ett högre och jemnare
pris på Wexiö torg och i landsbygden omkring södra stambanan. Fördelarna
för Christianstad och hela nordöstra delen af Skåne äro ej mindre betydande.
Den redan anlagda bibanan från Hessleholm till Christianstad skall aldrig komma
att tillskynda denna ort de åsyftade fördelarna förr, än den blifvit utsträckt till
hafvet.
Att särskildt för Sölvesborg ljusare utsigtcr för framtiden sålunda öppnas
torde vara obestridligt. Efter att hafva blifvit en ändpunkt vid hafvet för rikets
jernvägsnät och såmedelst hafva fått sitt handels- och trafikområde betydligt vid-
gadt, skall inom kort tid en behöflig lyftning gifvas åt dess handel, sjöfart och
222
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 156.
industri och detta idoga samhälle skall blifva satt i tillfälle att använda och
utveckla inom detsamma befintliga arbetskrafter, verksamhetshåg och företag¬
samhet.
På grund af dessa, med flera skäl, hafva ortens innevånare genom en utsedd
direktion till Kongl. Maj:t ingifvit en af Konungens Befallningshafvande under¬
stödd underdånig ansökning om nådig Proposition till Rikets Ständer att med
lån understödja detta företag; men då det ännu är ovisst hvad Kongl. Maj:t täc¬
kes härom besluta, får jag vördsamt föreslå och anhålla:
att Rikets Höglofliga Ständer ville anslå såsom lån två tredjedelar af
den beräknade kostnaden för anläggning af en bibana mellan Sölvesborg
och Christianstad med samma spårvidd och öfverbyggnad som på
Christianstad — Hessleholmsbanan, eller Nio Hundratrettiotre Tusen
(933,000) Riksdaler Riksmynt, mot sådan ränta och amortering, som blif¬
vit bestämda för Christianstad—Hessleholmsbanans bolag.
Jemte det jag vördsamt anhåller om remiss af denna motion till vederbör¬
ligt Utskott, får jag äfven anhålla att sedermera dit få inkomma med erforderliga
handlingar.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Eskilsson,
från Blekinge län.
iVo 156.
Af Samuel Johnsson från Jönköpings län, om statsanslag för
omläggning af landsvägen mellan Serarps och Hvetlanda
gästgifvaregårdar i nämnda län.
Redan för flera år sedan har tid efter annan fråga uppstått, angående om¬
läggning af landsvägen emellan Serarps och Hvetlanda gästgifvaregårdar, utgörande
2f:dels mil, deraf endast f:dels mil närmast Hvetlanda äro backfria, men af mö¬
tande hinder har detta förslag hittills strandat.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 156.
223
Det är först under sista åren man i allmänhet kommit till full insigt af
behofvet att genom lätta kommunikationer sätta sig i förbindelse med de större
afsättningsorterna och således att på lämpliga punkter beröra Statens jernvägar,
hvarförutan dessa ej tillskynda den aflägset boende landtmannen någon fördel,
kanske snarare tvärtom. Den del af Östra härad inom Jönköpings län, som bär
är i fråga, torde, i betraktande af densammas bördighet och folkmängd, vara att
anse såsom den mest vanlottade på kommunikationer. Orten har 10 å 11 mil
till residensstaden Jönköping, 7 å 8 mil till Oscarshamn och 5 å 6 mil till Eksjö.
Afståndet från Jönköping, oberäknadt svåra backar, gör tydligen all lifligare kom¬
munikation derpå omöjlig, ehuru flerfaldiga resor i allmänna värf dock allt som
oftast måste ske dit. Oscarshamn har hittills varit ortens egentliga handelsstad,
men sedan jernvägen blef färdig emellan Malmö och Jönköping, har det befunnits
vara stor förlust att göra affärer derstädes, hvarest dessutom handeln med trä¬
varor är hufvudsak, utan har man nödgats att med stort besvär forsla sina pro¬
dukter uppför backarna till Hvetlanda och vidare till jernvägsstationerna Säfsjö
eller Sandsjö, för att afgå på Malmö, Göteborg eller Stockholm.
De fem socknar, som hos Kongl. Majit under sistlidne Juli månad gjort
underdånig ansökning om statsbidrag till denna för vår ort så vigtiga vägom-
läggnhig, innehålla cirka 200 hemman med 8,000 innevånare, hvilka siffror vis¬
serligen kunna tyckas obetydliga, men utom det allmännyttiga i företaget, torde
böra uppmärksammas att denna ort är kanske bland de bördigaste och vackraste
i Småland, med rik tillgång öfver behofvet af spanmål, ladugårdsprodukter och
slagtboskap, befolkningen nykter och arbetsam samt tyckes mer än hvad i all¬
mänhet skett, tillegnat sig nutidens åsigter beträffande landthushållning. Orten
kan ej påräkna annan inkomst än af jordbruket och måste för att beröra när¬
maste jernvägsstation, Säfsjö, som numera är nästan enda afsättningsorten, forsla
sina produkter vid pass två mil i dessa kanske bland de svåraste backar i Sverige,
hvilken olägenhet betydligt minskar behållningen af salupriset, alldenstund man
nödgas använda större antal dragare, eller köra på två lass samma qvantitet, som
eljest kan köras i ett. Utan att tala om svårigheten att underhålla väg i så
kuperad mark och det verkliga djurplågeri skjutshästarne äro underkastade, har
äfven händt att dessa blifvit förstörda, då de gått för större vagnar.
Har man nu lyckligen passerat backarna till Hvetlanda, så återstå ännu
visserligen 2j mil till Säfsjö, men denna vägsträcka är nu under omläggning och
man har alltså att med snaraste förvänta en nästan jemn väg till denna station.
Det synes derföre bra hårdt, om vår ort, som är aflägsen och således i ännu större
behof af goda vägar, i följd af dessa backar, hvilka vi nödvändigt måste färdas,
ej skulle kunna begagna sig af de fördelar, lätta och hastiga kommunikationer
medföra, hvarförutan ingen näring numera torde hafva hopp om framgång.
Den här ifrågavarande landsvägen är derjemte den genaste vägen emellan
Jönköping—Eksjö och Calmar, hvilken, med undantag af denna sträcka, i all¬
mänhet är backfri och lättkörd.
Såsom det synes af till Kongl. Majit aflemnade handlingar har orten, dels
på egen bekostnad och dels med biträde af landstingsmedel, låtit uppgå den nya
väglinien, hvars anläggning beräknas kosta 92,000 R:dr R:mt, en summa alltför
stor att, synnerligast under nu för landtmannen tryckande penningeställning, kunna
tillskjutas af en mindre kommun. Den ansvarsskyldighet till J:del kommunen
224 Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 156.
åtagit sig, cirka 150 R:dr per hemman, tyckes ej vara obetydlig och visar bäst
huru väganläggningen är af behofvet påkallad, hvilket också blir påtagligt, då en
jemförelse anställes mellan gamla och föreslagna nya vägens lutningsförhållande:
t. ex. gamla vägen med lutning af 1 fot på 7—10 på en sträcka af 6,000 fot och
1 på 20 fot på en sträcka af 20,000 fot — nya vägen med en lutning af 1 på
20 på 1,800 fot
I följd af hvad här blifvit anfördt och då denna vägomläggning kan anses
utgöra en lifsfråga för orten, torde vara klart att man, så fort möjligt är, önskar
bereda densamma tillgångar härtill; men som för närvarande ej lärer finnas några
tillgängliga, för dylika ändamål anslagna medel, får jag härmed i ödmjukhet
anhålla
hos Rikets nu församlade Städer om extra statsanslag af adelar, eller
61,333j R:dr R:mt af kostnadssumman, hvarförutan det för vår ort
högst vigtiga företaget ej kan utföras.
Såsom exempel på den förlust orten har af backarna, kan anföras följande:
dessa 200 hemman afkasta till försäljning i minsta 30,000 kubikfot råg, 60,000
kubikfot hafre, 1,000 centner smör, 500 centner ost, 1,000 centner fläsk och 600
centner lin, och för att transportera detta till Hvetlanda åtgå vid pass 6,666 hä¬
star, som, beräknadt efter 3 R:dr per häst, gör en summa af 20,000 R:dr, men
om nya vägen blir anlagd, kan hästantalet säkerligen nedsättas med hälften,
hvarigenom uppstår en årlig vinst af 10,000 R:dr, härvid ej upptagen transport
af kol till Kibbe nickel- och rödfärgsverk samt malm till Klafreströms jernbruk,
m. m. Om nu äfven beräknas hvad hvarje hemman hehöfver köpa från städerna
af sill och salt och andra handelsvaror, så blir skilnaden ännu större.
Äfven kan med säkerhet antagas, att, ifall nya vägen kommer till stånd,
produktionen genom odling af en större areal fruktbar mark skulle inom ett tiotal
af år mångdubblas, alldenstund landtbrukaren genom lättad afsättning skulle få
uppmuntran för sina kostnader och mödor.
Anhålles härjemte, att till vederbörligt Utskott få inkomma med nödiga
handlingar för ärendets grundliga utredande.
Remiss till Utskott, som vederbör, begäres.
Stockholm den 14 November 1865.
S. Johnsson,
från Jönköpings län.
N:o 157.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 151.
225
\o 157.
Af Samuel Johnson från Jönköpings län, om upphörande af den
s. k. kronobonden, m. m.
Det är af historien kändt, att tionde af säd tillkom, såsom en skatt af svenska
jorden, först under katholska tiden, genom ett beslut vid Skeninge möte år 1164.
Andamålet, hvarför denna skatt beviljades, visar sig deraf, att af densamma anslogs
i äldsta tider \ till sockenpresten, § till biskopen, f till sockenkyrkan och $ till de
fattiga. Först genom den så kallade Westerås Recess år 1527 blef den andel af
tionden, som icke utgått till sockenprestens aflönande, indragen till Kronan, och
derigenom uppkom den grundskatt, som nu i statsregleringarna beräknas under be¬
nämningen kronotionde.
Utan att våga uttala något omdöme, huruvida den år 1164 beviljade tionde¬
skatten var en efter dåvarande förhållanden särdeles tryckande börda för jordbruka¬
ren, eller huruvida någon annan lämpligare beskattningsgrund varit vid den tiden
att finna för vinnandet af erforderligt sammanskott till de afsedda ändamålens be¬
främjande, tror jag mig ega giltiga skäl att anse kronotiondeskatten, så disponerad,
som den nu är, till hvarjehanda för de ursprungliga ändamålen alldeles främmande
behof, utgöra en obillig börda på jordbruket. Till biskoparnas aflönande och till
domkyrkornas underhållande samt till hospitalfonderna utgår visserligen ännu någon
del af kronotionden, men till de öfriga kyrkorna anslås sällan något mera än vin- och
byggnads-säden, som icke belöper sig till något betydligare belopp inom hvarje
såkalladt gäll, och till de fattiga anslås intet. Riksstaten utvisar deremot, att af
den till 1,599,000 R:dr beräknade kronotionden äro anslagna 613,000 R:dr till militie-
staten och flottan, 26,000 R:dr till landshöfdingarnas aflönande och 347,000 R:dr
till universiteterna och de högre elementarläroverken, o. s. v. Utan något annat
bidrag af kronotionden än en tunna spanmål årligen bygges och underlålles nu¬
mera sockenkyrkan utaf församlingsboerna sjelfva och på landet hufvudsakligast af
just densamma jordbrukande befolkning, som derjemte drager bördan af krono¬
tiondeskatten. Fattigvården på landet drabbar äfven i väsendtlig mån samma jord¬
brukande befolkning, och då någon tillökning i presterskapets aflöning finnes be¬
höflig fordrar man i främsta rummet ytterligare uppoffringar af församlingsboerna,
utan att någon eftergift i den till främmande ändamål disponerade tiondeskatten
erbjudes åt jordbruket, förhållanden, hvarom den tiondegifvande befolkningen för
icke länge sedan blifvit, vid de af kontraktsprostarne hållna sockenstämmor, påmind
genom antydningar att öka komministrarnas löner.
Det är visserligen sannolikt, att den år 1527 till Kronan indragna andelen
af kronotionden var oundgängligen behöflig för fyllandet af statsverkets dåvarande
behof under en tid, då den nu så kallade indirekta beskattningen troligtvis icke
Bih. till B. St. Prot. 1865 $ 1866. 11 Sami. 4 A/d. 29
226
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 157.
uppgick till något betydligt belopp. Men huru har icke just denna indirekta be¬
skattning stigit under blott det sist förflutna tiotalet af år? Enligt 1851 års riks¬
dagsbeslut beräknades i statsregleringen uppbörden kunna blifva år 1854 af t. ex.
tullmedlen 6,795,000 R:dr och af bränvinsbränningsafgiften 975,000 R:dr R:mt; men
efter 1863 års riksdagsbeslut beräknades uppbörden år 1864 blifva af tullmedlen
13.500.000 R:dr R:mt och af bränvinsbränningsafgiften 8,400,000 R:dr R:mt, hvadan
å endast dessa båda beskattningstitlar visar sig en årlig tillvext af sammanräknadt
14.130.000 R:dr R:mt. Det kan visst icke förnekas, att denna ofantliga tillvext i
statsverkets inkomster af den indirekta beskattningen kunnat vid riksdagarna använ¬
das till hvarjehanda både äldre och under tiden tillkomna anslagsanspråks tillfreds¬
ställande, och således icke behöft skrinläggas, och medgifvas måste det, att det
blifver till lättnad i bekymren vid statsregleringens upprättande om den stigande
inkomsten af indirekta beskattningen får oafkortad användas att tillfredsställa många
af de vid hvarje riksdag tillkomna anspråken på nya eller tillökade anslag af stats¬
verkets medel, och om litet eller alldeles intet behöfver påräknas till lindring i den
gamla grundbeskattningens tryckande börda; men månne icke, efter en sådan er¬
farenhet, tiden kunde vara inne, då man borde i någon mån undersöka huru grund¬
beskattningen på den svenska jorden tillkommit, och huru rättvist eller orättvist den
är fördelad, samt huruvida den nu användes för sina ursprungliga ändamål? Jag
tror, att en sådan undersökning kunde medföra mera nytta, än bibehållandet af det
för statsverket dyrbara granskningsbestyr, som nu i åtskilliga år förehafts i det s. k.
Jordebokskontoret. En sådan undersökning, hvad kronotionden beträffar, skulle
troligtvis ådagalägga, att om den i statsregleringen beräknade kronotionden åter-
toges från statsverket och icke vidare affordrades tiondegifvarne såsom en i stats¬
regleringen ingående grundskatt; så blefve det derigenom möjligt för äfven de fatti¬
gare församlingarna att utan alltför tryckande uppoffringar lemna behöflig lönför¬
bättring åt sina själasörjare, synnerligast åt komministrarna, samt att bygga och
underhålla ändamålsenliga kyrkor, och att draga den nu på många ställen ganska
tunga beskattningen för fattigvården. I sjelfva verket komme kronotionden derige¬
nom endast att återgå till den bestämmelse, hvarför den blifvit af våra förfäder be¬
viljad, nemligen till presterskapet, till sockenkyrkorna och till de fattiga, sedan man
numera funnit utvägar att genom annan beskattning bestrida de för tiondens bevil¬
jande främmande anslag, som nu utgå af den år 1527 till kronan indragna andelen
af tionden af säd.
Jag får derföre vördsamt föreslå, att Rikets Ständer besluta:
l:o att den i Kronans räkenskaper s. k. kronotionden icke må efter år 1866
affordras tiondegifvarne eller i nämnda räkenskaper upptagas, och att
de statsanslag, hvilka utgått af kronotionden, måtte af andra statsverkets
tillgångar bestridas; börande det dock åligga kommunerna att sjelfva
och utan något bidrag från statsverket, vare sig under benämningen
“vin- och byggnads-säd“ eller eljest, dels bygga och underhålla sina
sockenkyrkor med hvad som till de heliga sakramenternas utdelande eller
i annat afseende kan erfordras, dels gifva nöjaktigt understöd åt de fattiga,
och dels aflöna ett för själavården behöfligt antal lärare sålunda, att
minsta lönen bestämmes till 2,500 R:dr R:mt för kyrkoherde och till
1,250 R:dr R:mt för komminister;
2:o att ett lämpligt förslagsanslag måtte för nästa statsregleringsperiod ställas
till Regeringens disposition för bestridande af de anslag, hvilka nu äro
anordnade att utgå af kronotionden, och att en fullständig utredning,
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 158. 227
rörande den nuvarande dispositionen af tionde af säd måtte blifva till
Rikets näst sammanträdande Ständer öfverlemnad.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Samuel Johnson,
från Jönköpings län.
N:o 15§.
Af Samuel Johnson från Jönköpings län, om upphörande af nu
gällande stadganden angående s. k. forum privilegiatum.
Det har blifvit af vår Konung offentligen yttradt, att den enda verkliga lik¬
heten, som kan ega rum emellan alla medlemmar inom ett samhälle, är likhet
inför lagen. Vid ett sådant yttrande af en älskad Konung vill man så gerna fästa
säkra förhoppningar; men att en sådan likhet icke har hittills varit fullt erkänd
i vår lagstiftning, synes af 8 Kap. 2 § 8 mom. Rättegångs-Balken och af Kongl.
Brefvet af den 7 April 1805, enligt hvilka lagbestämmelser åtskilliga mål, som
röra adelsmän eller ledamöter i Svenska Akademien, skola, med förbigående af
de vanliga underdomstolarne, i första hand upptagas och handläggas af Hofrätt.
Hvarjehanda inskränkningar i berörda undantagslagstiftning hafva visserligen tid
elter annan tillkommit, och i Konkurslagen af den 18 September 1862, är grund¬
satsen af likhet inför lagen fullt erkänd hvad beträffar de förhållanden, om hvilka
konkurslagen handlar; men rörande andra förhållanden, såsom i fråga om boupp¬
teckning efter död person, arf, testamente, förmynderskap, m. m., qvarstår undan¬
tagslagstiftningen till olägenhet i många afseenden både för domare och allmän¬
heten. Jag får derföre vördsamt föreslå, att Rikets Ständer måtte för sin del
besluta:
att mom. 8 af 2 § i 8 Kap. Rättegångs-Balken och att Kongl. Bref¬
vet, angående rätt forum i åtskilliga mål för Svenska Akademiens leda¬
möter, af den 7 April 1805, måtte alldeles upphäfvas.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
S. Johnson,
från Jönköpings län.
228
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 159.
M.o 159.
Af Samuel Johnson från Jönköpings län, om åtskilliga ändringar
af nu gällande Bevillningsstadga, §§ 32, 33, 36, 37, 30,
32 och 76.
Enligt § 32 i bevillningsstadgan bör bevillningsberedning utgöras af en af
Konungens Befallningshafvande förordnad ordförande samt af två eller tre, och
då flera socknar äro förenade till ett beredningsdistrikt af en eller två, utaf kom¬
munen valda ledamöter. I många orter, såsom i Jönköpings län, äro kronofog-
darno förordnade till ordförande, livar och en i sin tjenstgöringsort. Kronofogden
saknar full kännedom om de särskilda hemmansdelarnes verkliga värden och eger
sällan någon tillförlit lig kännedom om handlandes och näringsidkares industriel a
förhållanden, hvaraf följer, att bereaningarnes förslager, hvilka naturligtvis merän-
dels blifva kufvudsakligaste ledningen för taxerings- eller pröfningskomitéernas
åtgärder och hvaraf således en dryg del af beskattningen bestämmes, äro beroende
af tre eller två och stundom af blott en enda persons sakkännedom. Men då
såväl röstberäkningen i kommunernas angelägenheter, som den drygaste delen af
kommunalskatterna, är beroende af bovillningstaxeringen, så synes det vara billigt
och ändamålsenligt, att bevillningsberednings-förslagernas upprättande helt och
hållet lemnäs åt kommunernas bestämmande. Dessa förslager skola ju ändock
pröfvas af taxerings- och pröfningskomitéerna, dervid vissa tjenstemän uppträda
såsom Kronans ombud. Jag föreslår derföre vördsamt, att bevillningsförordningen
måtte gifvas följande förändrade lydelse i nedannämnde §§, nemligen:
§ 32. Kommunerna ega att sjelfva besluta huru bevillningsberedningarne skola
sammansättas, dock bör hvarje beredning bestå af en ordförande och
minst två ledamöter, hvilka alla under året hafva i kommunen påförts allmän
bevillning efter gällande bevillningsstadgas 2:dra artikel. Beslut i
förutnämnda afseende tillkommer Stadsfullmägtige i de städer, der så¬
dana finnas, men allmän rådstuga i de öfriga städerna, och på landet
kommunalstämma. Då de ordinarie ledamöterna i bevillningsberednin-
gen utses, skola äfven, så i stad som på landet, utväljas, på enahanda
sätt, suppleanter till minst halfva antalet mot ledamöterna.
§ 33. Valet till nästpåföljande årets bevillningsberedning förrättas före Decem¬
ber månads utgång, och underrättelse om de personers namn och adress,
hvilka blifvit valda till ordförande i beredningarna, samt om ledamö¬
ternas antal, skall genast efter valet meddelas Konungens Befallnings¬
hafvande, som före Januari månads utgång utfärdar allmän kungörelse
derom, till de skattskyldiges kännedom.
§ 36. Beredningssammanträdena böra förrättas så tidigt, att samtliga bered-
ningarne sednast inom Maj månads utgång må hafva afslutat sina arbeten.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 160.
4
229
§ 37. Till bevillningsberednings ordförande — — tillställas ordförande
i ortens bevillningsberedning.
Beslut må icke kunna fattas af bevillningsberedning, derest icke ord¬
förande och minst två ledamöter äro närvarande; börande i allt fall, då
ordinarie ledamot i beredning är frånvarande, vederbörande suppleant
tillkallas.
Derest, vid föreslående af fastighetsvärde — — inom bered¬
ningen förekommer.
§ 40. Hvarje inom beredningsdistriktet bosatt person vare skyldig att, såvida
han icke deltagit i de tvänne nästföregående bevillningsberedningarne
derstädes eller är af laga förfall hindrad, emottaga uppdrag att vara
ordförande eller ledamot i beredningen.
§ 42. Ordförande i bevillningsberedning bör jemväl inställa sig hos taxerings-
komitéen för samma ort och då medhafva de uppgifter och öfriga
handlingar, på hvilka beredningen grundat sina förslag.
§ 76. l:o. Till kostnader för — — — — eller räkenskaper kunnat med¬
delas, än för det vid taxeringsförrättning för öfrigt lcmnade biträde
— — under ett följande år.
2:o. Angående det i Kronoräkenskaperna redovisas.
3:o. Till de i mom. 1 af denna § — — verkställda fördelning.
4:o. Den i § 70 bestämda rese- och traktamentskostnadsersättning bör,
efter anställd granskning — — — -— omedelbart från detta verk.
Om remiss till Bevillnings-Utskottet anbålles.
Stockholm den 14 November 1865.
S. Johnson,
från Jönköpings län.
N«o 160.
Af Samuel Johnson från Jönköpings län, om lindring af 53 g
af nu gällande Bevillningsstadga.
Enligt § 1 mom. 1 af Kongl. Förordningen den 24 April 1863 om man-
talspenningars utgörande erfordras kommunalstyrelsernas intyg, för att befrielse
från denna skatt må kunna medgifvas i och för fattigdom eller sjuklighet, och
enligt § 91 mom. 2 af 1864 års Bevillningsstadga skall afkortningslängd granskas
å utlyst kommunalstämma och mantalslängden vid kommunalstämma justeras.
Personlig skyddsafgift samt kurhusmedel och folkskoleafgift böra enligt författnin¬
garna utgöras af hvar och en i mantalslängd upptagen person, som skall erlägga
mantalspenningar. Kommunalstyrelsernas eller kommunalstämmas omdömen om
230
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N-.o 160.
de mantalsskrifne personernas förmåga att erlägga förutnämnde kapitationsafgifter
borde väl således vara den egentliga och enda grunden för bedömandet, huruvida
afkortning bör ega rum i och för fattigdom eller sjuklighet, och något tillförlitligare
omdöme om dessa förhållanden synes det våra svårt att kunna framkalla. Men
uti § 53 af Bevillningsstadgan gifves åt taxeringskomitéerna tillfälle att, obero¬
ende af förutnämnde omdömen, påföra eller befria från kapitationsafgifterna, och
detta fillfälle lemnäs icke obegagnadt i vissa orter, der kronofogdarna, som å lan¬
det äro sjelfskrifna till kronans ombud vid taxeringarna, bemöda sig om att, till
lindring i besväret med restlängder och afkortningslängder, få kapitationsafgifterna
afskrifna för en mängd personer, hvilka vid mantalsskrifningarna ansetts böra på¬
föras sådana afgifter.
Det måste vara oegentligt att åt taxeringskomitéerna, dervid ganska få
socknemän, ofta icke flere än tre ledamöter från hvarje kommun, äro närvarande,
lemna en sådan fri rättighet att ändra mantalslängden, hvars upprättande skett
i närvaro af pastor, som ofta har god kännedom om den mindre förmögna befolk¬
ningens lefnadsomständigheter, och af länsmannen, kronofjerdingsmännen, sexmännen
och stundom många andra af församlingsboerna, och hvars justering försiggått vid
kommunalstämma förr än längden öfverlemnats till taxeringskomitéen. Föga till¬
förlitlighet vinna taxeringskomitéernas ändringsåtgärder deraf, att de grunda sig
på de af kronofogdarne företedda afkortningslängderna å föregående årets utskyl-
der; ty då arbetsfolk å landet sällan eger något betydligare lösörebo eller någon
annan förmögenhet än den fria arbetsförmågan, så måste det inträffa, att be¬
frielse väl kan vara behöflig och billig ett år, då sjukdom eller någon annan om¬
ständighet minskat arbetsförmågan eller arbetstillfällena, men deremot icke är
rättvis och behöflig ett annat år, då arbetaren, under för honom gynnsamma för¬
hållanden, haft jemn och väl betald sysselsättning, som kunnat lemna bättre in¬
komst, än som för egare af mindre hemmansdelar stått att förvärfva, — förhål¬
landen, hvilka icke kunna vara tillförlitligt kända vid taxeringskomitéernas sam¬
manträden, särdeles som ledamöterna i dessa komitéer nog väljas mera med afse¬
ende å deras kännedom om den förmögnare befolkningens sannolika inkomst-
förvärf, än om arbetsklassens lefnadsomständigheter.
Jag får derföre vördsamt föreslå:
att § 53 i Bevillningsstadgan måtte erhålla följande förändrade lydelse:
§ 53. Taxeringskomitéen bör äfven noga granska de inom taxerings-
distriktet sednast upprättade mantalslängder, samt taga kännedom om
de anmärkningar, som vid mantalsskrifningsförrättningarna eller vid
samma längders derefter verkställda granskning förekommit. Skulle
härvid visa sig, att intyg, som böra af kommunalstyrelserna lemnäs om
fattigdom eller sjuklighet, icke tagits till efterrättelse eller icke finnas i
mantalslängden antecknade och ej heller äro dervid fogade, eger taxerings¬
komitéen att meddela rättelse eller att förordna om befrielse från utskyl-
der; börande dock ej mindre beslutet derom, än de skäl, som detsamma
föranledt, alltid i taxeringskomitéens protokoll intagas.
Om remiss till Bevillnings-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
S. Johnson,
från Jönköpings län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 161.
231
Nio 161.
Af Per Östman från Wester-Norrlands län, om rättighet för
oäkta barn att taga arf efter föräldrar.
Ed inom lagstiftningens område vigtig fråga har under föregående riksdagar
varit föremål för Ständernes bepröfvande, nemligen den om oäkta barns rätt att
taga arf. Då jag jemte flera inom representationen under nästlidne riksdag väckte
motion om upphäfvandet af 7 § 8 Kap. Ärfda-Balken, som utesluter oäkta barn
från arfsrätt, så afgaf Höglofliga Lag-Utskottet såsom svar derå det för mennisko-
vännen tillfredsställande tillstyrkandet, att oäkta barn skulle ega att taga arf efter
sin mor och likaledes efter sin fader, derest ban inför prest eller i tvänne vittnens
närvaro erkänt sig vara barnets fader, hvilken grundsats gillades af samtliga
respektive Riks-Stånden. Underdånig skrifvelse i ämnet afgals till Kongl. Maj:t;
men som Kongl. Maj:ts Högsta Domstol fann den underdåniga skrifvelsen vara med
formfel behäftad, tillstyrkte den icke Kongl. Maj:ts sanktion derå, hvadan 7 §
i 8 Kap. Ärfda-Balken ännu oförändrad qvarstår.
Med åberopande af de i min motion i ämnet vid sista riksdagen anförda
skäl, får jag vördsamt föreslå,
det Rikets Ständer måtte för sin del förklara: att, med uppbäfvande af
7 § i 8 Kap. Ärfda-Balken, oäkta barn ega att i alla afseenden taga
arf som äkta barn. Har någon inför prest eller i tvänne vittnens när¬
varo erkänt sig vara fader till ett utom äktenskapet födt barn, varde
ban då såsom dess fader ansedd.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 14 November 1865,
P. Ostman,
från Wester-Norrlands län.
232
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 162.
N:o 162.
Af Per Östman från Wester-Norrlands län, om tillökning aj de
till häradsnämnd utgående s. k. tingsgästningspenningar.
Om det å ena sidan är en moralisk pligt för den, som njuter skydd och
fördelar inom sin kommun eller sitt samhälle, att, derest han eger kommu¬
nens förtroende, offra något af sin tid i och för kommunens nytta, äfven om han
ej alltid erhåller full ersättning derför, synes det dock icke vara med billighet
och rättvisa öfverensstämmande, att personer, som äro kända såsom rättänkande,
och af sådan anledning blifva af kommunen utsedda till ett kall, som icke i egent¬
lig mening kan benämnas kommunalt, utan mera hörer till lagskipningens om¬
råde, skola, för det de ega ett dylikt förtroende, utöfva detsamma utan att för
den tidspillan och kostnad, som dermed är förenad, njuta en något så när mot¬
svarande ersättning. Detta är dock händelsen med häradernas nämndemän, ty
den ersättning, som dem tillkommer under namn af tingsgästningspenningar,
och i det härad jag tillhör vanligen utgått med 34 R:dr, är såsom fördelad på
12 nämndemän så ringa, att de, som erhålla den, nästan blygas att omnämna den.
Då tingsgästningspenningar först tillerkändes häradernes nämndemän, an¬
sågs beloppet efter dåvarande penningevärde motsvara nämndemannens kostnad
och besvär; men sedan dess har detsamma blifvit oförändradt, oaktadt man i andra
afseenden för hvarje tid ordnat lönebeloppen med hänsyn till det rådande pen-
ningevärdet.
Yid nästlidne riksdag väckte jag fråga om rättelse härutinnan, men erhöll
af det Utskott, som handlade frågan, ett afstyrkande svar, grundadt på det skäl,
att högre ersättning till nämndemän och fjerdingsmän för biträde vid extra syne-
förrättningar blifvit tillstyrkt, och att nämndemännen på detta sätt borde kunna
finna ersättning. En sådan argumentation håller likväl icke stånd, ty, utom det
att dylika förrättningar sällan komma i fråga, kunna ej alla nämndemän blifva i
tillfälle att deltaga i dylika; hvarföre jag vördsamt föreslår,
det Rikets Ständer ville besluta en tillökning i häradsnämudens tings¬
gästningspenningar till Etthundrafemtio Riksdaler om året för hvarje
härad.
Stockholm den 14 November 1865,
P. Östman,
från Wester-Norrlands län.
N:o 163.
Motioner i Bonde-Ståndet lHtiö. N:o- ldii.
j\ o tm.
Af Anders Jonsson från W ermlands län, om ändring af Kongl.
Förordningen den 2 i December 1851, om egorn fredande
mot skada af annans hemdjur samt om ttiungselskyldighet.
Få lagstadganden på de sednare åren inom vårt land hafva så allmänt
blifvit klandrade, som Kongl. Förordningen af den 21 December 1857, om stäng¬
selskyldigheten ; härom bära vittne de många motioner, som vid dt; tvänne seder¬
mera hållna riksmöten om ändringar och förklaringar uti ofvannämnda nådiga
förordning framkommit. Uppmanad af mina komitenter att ånyo upptaga samma
fråga, nödgas jag härmed äfven denna riksdag göra enahanda framställning, som
vid den sistförflutne, hvilken framställning då vann Sammansatta Lag- och Ekonomi-
Utskottets samt Borgare- och Bonde-Ståndens bifall, att stängselskyldighetens
ordnande skulle inom hvarje län genom öfverenskommelse af landstingen få ordnas
efter lokala förhållanden; ty det är en känd sak, att hvad soth uti denna fråga
kan passa uti Skåne och södra slättbygden i Sverige omöjligen är tillämpligt i
norra och vestra länen, der hemmanens inegor uti skogsbygden ligga spridda på
flera ställen uti skogsmarken. Ofvannämnda Utskotr, som förr behandlat denna
fråga, har visserligen erkänt den brist och lucka, som finnes uti nu gällande
stängselförordning, att den icke bestämmer huru med s. k. gärdesgårdar förfaras
bör; men härvid har det stadnat. De skäl, som af Ridderskapet och Adeln samt
Preste-Ståndet anfördes mot det då framställda förslaget, nemligen att lands¬
tingen då icke träd t i verksamhet eller blifvit fullt organiserade, torde nu för¬
falla, så mycket mer, som man sett landstingen med särdeles nit omfatta länens
kommunalangelägenheter; och månne icke hägnadsskyldigheten i främsta rummet
bör anses såsom kommunernas angelägenhet? På grund af hvad jag anfört får jag
vördsamligen föreslå
ändring uti Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 21 December 1857
på så sätt, att hägnadsskyldighetens ordnande inom länen måtte få
öfverflyttas på landstingen.
Om remiss till Höglofliga Lag-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Jonsson,
från Wermlands län.
Hih. till H. St, Fröt. 1865 $ 1866. 11 Sami. 4 Afd.
30
234
Motioner i Bonde-Ståndet 1865.
-X:o 164.
\o 1114.
Af Anders Jonsson från Wermlands län, om ändring af Kongl.
Förordningen den 1 April 1845, angående prestval.
Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 1 April 1843, angående prestval,
stadgar uti 16 §, att för masungar, stångjernsbärdar, m. m., äfvensom för tullmjöl-
qvarnar och sågar, rösträtten bestämmes efter den grundränta de draga. Om vid
den tiden detta kunde hafva något sken af rättvisa, bortfaller det nu, sedan i
stället för hammarskatten å de förra samt grundräntan å de sednare, numera
erlägges bevillning, således rösta de nu för långt mer än efter den skatt de
erlägga.
Äfven hvad rösträtten å jordbruksfastigheten angår, är den orättvis mellan
förmedlade och oförmedlade hemman, i det att hemmantalet, stort eller litet, der¬
för ligger till grund, ty icke kan det vara med rättvisa och billighet förenadt, att
ett hemman, t. ex. taxeradt till 15,000 Tt:dr, erlägger och röstar lika med ett större
och flerdubbelt folkrikare hemman, taxeradt till 160,000 R:dr, o. s. v. Sedan man
nu vid den nya regleringen af presterskapets löneinkomster, så vidt jag kunnat
inhemta, och allmänt inom den ort jag representerar man på goda grunder från¬
gått hemmantalsberåkuingen och antagit hemmanens taxeringsvärden till grund,
o rt o o o '
och då våra kommunala lagar härpå utgå, synas allt skäl och tiden vara inne
att äfven rösträtt vid prestval bör efter fyrktalslängden utgå. Då först komma
rättigheter och skyldigheter att stå uti ett rätt förhållande mot hvarandra, enkel¬
het och lätthet vid valförrättningen att vinnas. Jag får derföre vördsamligen
föreslå,
att 16 § uti ofvannämnda nådiga Förordning om rösträtt vid prestval
måtte upphäfvas, och rösträtten bestämmas efter fyrktalslängden, t. ex.
för 1 öres bevillning ^idels, för 2 öre i:dels röst o. s. v., samt att 10
öres bevillning må utgöra en röst, och att ofvannämnda nådiga För¬
ordning ändras i de delar, som häraf blifver en följd.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsamligen.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Jonsson,
från Wermlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. M:is 165 och 166.
235
No 165.
Af Johannes Andersson från Skaraborgs län, att yngling, som
genomgått jern klasser af allmänt elementarläroverk, måtte från
beväringsskyldighet befrias.
Att beväringsskyldigheten för studerande vid de högre elementarlärover¬
ken måste förorsaka långa och skadliga afbrott i deras studier, är ovedersägligt,
synnerligast sedan exercistiden blifvit till två år utsträckt. Vid ifrågavarande läro¬
verk äro numera vanligtvis anställde officerare i egenskap af gymnastiklärare och
torde dessa sålunda kunna bibringa ynglingarne lika om ej högre färdighet i hand¬
tering af vapen, än som under tvänne möten kan inhemtas; och får jag med an¬
ledning af hvad jag nu haft äran i korthet anföra, vördsamt föreslå:
att gymnastiken vid de högre elementarläroverken måtte så ordnas, att
beväringsskyldigheten för studerande vid dessa läroverk hädanefter icke
måtte kunna blifva behöflig, när de genomgått fern klasser.
r5 ’ o O
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Johannes Andersson,
från Skaraborgs län.
No 166.
Af Ola Lasso» från Christianstads län, om ändring af Kongl.
Kungörelsen den 17 Juli 1847, i fråga om utarrendering
af kungs- och kungsladugårdar samt andra kronolägenheter.
Uti Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse af den 17 Juli 1847 angående åtskil¬
liga förändrade föreskrifter till iakttagande vid utarrendering af kungs- och kungs-
.trotioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o Jtld.
ladugårdar samt andra kronolägenheter, hvaraf arrenden till statsverket ingå, fin¬
nes föreskrifvet: i 1 § att, då sådan lägenhet skall under arrende upplåtas, det
åligger Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att, sedan vederbörande blifvit hörda,
utsätta ett minimum hvarunder och ett maximum hvaröfver det årliga arrendet
ej får gå, samt att sedermera underställa Kammar-kollegii pröfning de sålunda
utsatta minimi- och maximibeloppen; och i 2 § att, derest lägenhetens förra inne¬
hafvare densamma väl brukat, arrendet deraf bör honom, eller, i händelse han är
med döden bortgången, hans hustru och barn hembjudas emot den af Kammar¬
kollegium fastställda maximi-summan samt öfriga vilkor, enligt författningarna.
De sålunda meddelade föreskrifter, i fråga om sättet att bestämma minimi-
och maximi-beloppen, äro visserligen förändrade genom Kongl. Kungörelsen den
7 Augusti 1863, hvarigenom 1 § af 1847 års Kongl. Kungörelse erhållit förändrad
lydelse, men sjelfva stadgandet om bestämmande af dylika belopp qvarstår dock
i allt och är fortfarande gällande.
En dylik föreskrift om maximibelopp synes mig emellertid icke vara af be-
hofvet påkallad och således öfverflödig. Detta stadgande synes nemligen egent¬
ligen hafva tillkommit i öfrigt att förekomma det icke arrendeaubuden skulle
stegras till en öfverdrifven höjd, så att arrendatorn icke skulle kunna fullgöra
de förbindelser, han sig genom arrendekontraktet åtagit, hvaraf ruin för honom
sjelf och vanhäfd för den arrenderade lägenheten vore att befara. Då emellertid
i alla öfriga rigtningar individen börjat lösrycka sig från det i många fall
tryckande förmynderskap, Staten öfver honom utöfvat, tyckes det mig som kunde
man i föregående afseende öfverlemna åt den enskilde att bedöma hvad med hans
sanna fördel och bästa vore öfverensstämmande; helst hvar och en nog ser sig
för innan han på ett öfverdrifvet arrende riskerar det möjligtvis lilla han eger och
sålunda blottställer sin ekonomiska tillvaro. Dessutom torde det i så fall blifva
honom svårt nog att anskaffa den borgen, som bör aflemnas, och är genom stad¬
gandet af godkänd borgen tillräckligt sörj dt för Statens säkerhet. Ätt deremot,
såsom nu tillgår vid utarrenderande af ifrågavarande lägenheter, Statens för andra
ändamål så väl behöfliga inkomster rent af bortslumpas, torde icke vara obekant
för alla dem, sorn med ärenden af ifrågakomna beskaffenhet tagit någon befattning;
åtminstone har jag för min del härom en ganska god erfarenhet, För exempel
skull vill jag nu anföra hvad jag specielt har mig bekant, att en lägenhet i min
hemort af den beskaffenhet, hvarom nu är fråga, vid bestämmandet af maximi¬
beloppet för arrendet åsattes allenast 28 tunnor säd, en tredjedel af hvardera sla¬
get. hvilket, med beräkning af säden tili 10 R:dr tunnan, gör 280 Riksdaler, oak¬
tadt lägenheten var taxerad till 11,000 Riksdaler, å hvilket belopp årliga räntan
efter sex procent uppgår till 660 Riksdaler. Naturligtvis begagnade sig också
lägenhetsinnehafvaren af sin optionsrätt och öfvertag arrendet. Ett ytterligare
skäl att afskaffa stadgandet om^bestämmande af maximum, hemtar jag dessutom
deruti, att författningarne rörande utarendering af Statens militieboställen icke
innehålla någon föreskrift i berörda hänseende och synes mig att hvad som gäller
i ena fallet äfven bör gälla i det andra.
Jag vågar således vördsammast föreslå,
att de i ofvanberörde Kongl. Kungörelser meddelade^förcskrifter'om be¬
stämmande af maximibelopp för arrenden af kronans egendomar måtte
upphäfvas, och i stället stadgas, att arrendet af samma egendom bör
å offentlig auktion utbjudas och det dervid skeende högsta anbud anta¬
gas, med skyldighet för dem, som stadnar för högsta anbudet, att ställa
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 167. 237
vederhäftig borgen för arrendet under de första tio åren, äfvensom någon
optionsrätt icke må ifrågakomma i annat fall, än emot öfvertagande af
det sålunda gjorda högsta anbudet.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott, anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Ola Lasson,
från Christianstads län.
Af Ola Lasson från Christianstads län, om anslag för skogsplante¬
ring å fly g sands fälten i riket.
Att under sednast förflutna riksmöten Rikets Ständer egnat en synnerlig
omtanka åt befordrande af landets framåtskridande i mångahanda rigtningar, och
att modernäringarne härigenom betydligt utvecklat sig, lärer väl svårligen af nå¬
gon kunna förnekas, likasom det å andra sidan äfven torde få medgifvas, att i
det, utvecklingstillstånd, hvaruti vårt land i materielt hänseende för närvarande
befinner sig, mycket ännu återstår att uträtta för att bringa våra näringar till den
höjd af blomstring och välstånd, som de redan uppnått i åtskilliga andra länder
i Europa. Så till exempel, för att genast ingå på ämnet för denna min motion,
vill jag fästa uppmärksamheten på de företrädesvis inom Christianstads län befint¬
liga flygsandsfälten, hvilka, i det skick de för närvarande befinnas, hindra all ve¬
getation å omkringliggande trakter och göra af denna del af länet en verklig
öken, då i stället, genom att derå anbringa en planmessig och ordnad skogsplan¬
tering, samma fält skulle blifva af oberäknelig nytta synnerligast i en ort så fat¬
tig på skog som den ifrågavarande. Om derföre Staten trädde emellan och ge¬
nom anslag medverkade till dylika skogsplanteringar, skulle de välsignelserika
följderna af en sådan verksamhet icke länge låta vänta på sig. Det torde härvid
kunna invändas, att, då den enskilde egaren eller innehafvaren af jorden sjelf i
första rummet drager största vinsten af dylika planteringar, det äfven borde ligga
i hans eget intresse att utan någon medverkan derom draga försorg, men samma
invändning skulle med lika skäl kunna göras i alla de fall, der anslag begäras för
uttappning af sjöar med dylika företag, och dock aflöper sällan någon riksdag
utan att anslag för sådana ändamål beviljas. Hvad nu särskildt angår Christian¬
stads län, som synnerligen afses i denna min motion, så har, enligt Post- och In¬
rikes Tidningar för den 30 April 1863, Kongl. Maj:t den 6 Mars samma år, för¬
ordnat bland annat, att enskilde jordegare, som vilja sjelfve ombesörja och bekosta
238
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. \:o 168.
kultur och förvaltning af sina flygsandsfält, icke vidare hafva att påräkna
något understöd eller bidrag af allmänna medel; men att deremot jordegare må
lemnäs öppet att för all framtid befria sig från de mod kulturen och förvaltningen
af flygsandsfälten förenade kostnader, om han åt Kronan afstår eganderätten till
fälten. Detta sednare vilkor synes mig dock alltför hårdt för att af flertalet kunna an¬
tagas. Jag kar deremot föreställt mig, att Staten skulle kunna med en tredjedel
bidraga till dylika skogsplanteringar, om följande vilkor föreskrifvas. Det skulle
till en början åligga hvarje egare af jord, som önskade att emot åtnjutande af
statsbidrag beså till haus egor hörande flygsandsfält med skog, att derom göra
anmälan hos Konungens Befallningshafvande, som derefter skulle föranstalta, att
syn på stället förrättades af skogsbetjeningen med biträde af två nämndemän, för
att uppgöra plau för den blifvande planteringen, äfvensom upprätta kostnadsförslag
rörande nämnde plantering jemte nödig stängsel och uppförande af bostad åt skogs¬
vaktare. Sedan detta skett, och jordegaren sedermera i behörig ordning, såsom
efter ånyo hållen syn å stället, styrkt, att planteringen blifvit verkställd i enlig¬
het med kostnadsförslaget samt föreskrifven stängsel och skogsvaktareboställe
blifvit uppförde, skall jordegaren vara berättigad att såsom bidrag af Staten upp¬
bära en tredjedel af kostnadssumman, emot det han i så fall förbinder sig att icke
på de första 50 åren verkställa någon af verkning och att sedermera i afseende
på skogens begagnande ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för olika
delar af riket äro eller kunna blifva meddelade.
Att denna min motion örn statsbidrag för plantering af skog å flygsands¬
fälten i riket måtte till vederbörligt Utskott remitteras, anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Ola Latsson,
från Christianstads län.
IV:O tm.
Af Per fingman från Wester-Norrlands län, att Ångermanlands
Sodra fögderi måtte uti tvänne fögderier fördelas, m. m.
Uti nådig Proposition om Statsverkets tillstånd och behof har Kongl.
Maja. uti Sjette Hufvudtiteln af Rikets Ständer äskat ett anslag af 190,000 R:dr
R:mt för landstatens embete- och tjenstemäns löneförbättringar äfvensom för till¬
ökning af dessa tjenstemän i vissa län. Om på något ställe i riket fordras till¬
ökning i landstatens tjenstepersonal, så är det visserligen inom Wester-Norrlands
län, Ångermanlands södra fögderi, som är omkring 30 mil långt och bebos af 41,166
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. l\:o 169.
innevånare, fördelade på 32 särskilda församlingar om tillsammans 89 qvadratmils
vidd, hvilket fögderi således hör delas. Man kan tänka sig, hvilka oerhörda rese¬
kostnader, som de uti det stora fögderiet långt upp boende innevånarne måste ut¬
betala till kronofogde och häradsskrifvare, som vanligen varit boende i Hernösand,
då man enligt gällande lag är tvungen att anlita kronofogden att hålla syn å
allmänna kronobyggen hvart tredje år äfvensom på alla ecklesiastikboställen hvart
femte år, hvilka resor måste betalas dels af enskilda vid syn på kronobyggen,
dels af soeknarnes kyrkokassor för syn å samtlige presteborden. Då det tillika
är nästan förmycket göromål för tvänne personer i ett så stort fögderi, der endast
för uppbördsstämmorua brukar åtgå en tid af 1| månad, så och då Sollefteå och
Ramsele tingslager ensamne utgöra en landssträcka at icke mindre än omkring
18 mils längd med en folkmängd af omkring 18,000 personer, hvilken årligen ökas
samt då detta tingslag nu består af 1,413 särskilda hemmansdelar jemte en
mängd nybyggen, vågar jag vördsamt föreslå:
det Rikets Ständer bevilja delning af Ångermanlands södra fögderi
uti tvänne dylika, det nedre och det öfre, hvaraf Sollefteå och Ramsele
tingslager komma att innefatta det öfre, och att för detsamma anslås
lön på stat åt en kronofogde och en häradskrifvare.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
P. Engman,
från Wester-Norrlands län.
Aho 169
Af Per lingman från Wester-Norrlands län, om utfärdande af
närmare föreskrifter rörande rättigheten att erhålla och
skyldigheten att fullgöra skjuts.
Bland våra föråldrade lagar intager utan tvifvel den ännu i de flesta fall
gällande Gästgifveriordningen af år 1734 ett framstående rum. Visserligen hafva
åtskilliga förändringar deruti tid efter annan blifvit gjorda, men dessa äro ofta nog
hvarannan motsägande, hvilket icke minst gäller bestämmelserna i afseende å de per¬
soner, som numera, sedan passtvånget upphört, äro lagligen berättigade att begagna
gästgifvareskjuts. Att den svenska jordbrukaren har skyldighet att skjutsa, derom
hafva vi landtmän nästan dagligen mindre angenäma påminnelser, då vi vistas i
240
Motioner i Bonde-Ståndet 1865, N:o 169.
våra hem; men att han verkligen skulle vara förpligtad att taga häst och karl från
plogen för att fortskaffa en hvar, som hos gästgifvaren anmäler sig vilja begagna
skjuts, det har jag, för min del, icke kunnat rätt fatta. Att lagens mening icke
gerna kan vara sådan, vill jag söka ådagalägga genom några exempel, hemtade ur
min egen erfarenhet, hvilka, efter mitt förmenande, bevisa riktigheten af denna min
uppfattning. Vårtiden infinna sig vanligen i min hemort flera hundrade arbetare
från olika delar af riket och äfven från Finland, i ändamål att söka förtjenst vid
der pågående flottnings- och skogsafverkningsarbeten. Dessa, som i allmänhet åter¬
vända om hösten, begagna såväl vid ankomsten som affärden gästgifvareskjuts. Om
nu ett eller annat femtiotal af sådana arbetare stationeras inom en socken för
sommaren, men derstädes ej finnes någon handel med bränvin, hvilket åtminstone
vid hvarje helg är en nödvändighetsvara, så måste naturligtvis den lifgifvande dryc¬
ken anskaffas från annat håll, hvaraf följer att minst en, ofta flera personer, för
sådant ändamål färdas manga mil, alltid med gästgifvareskjuts. Stundom händer
äfven att en mängd ungdom, som till fots tillryggalagt vägen från en socken för
O ö •/ “ Ö Ö o
bevistande af ett dansnöje eller dylikt i en annan socken, använder skjuts för hem¬
färden, dervid ända till 10 ä 15 reservhästar blifvit uppbådade. ,Ja det har till och
med förekommit att arbetare eller drängar, som hafva lång väg till kyrkan, påkallat
skjuts för återfärden derifrån, ifall deras ben af någon anledning råkat komma i ett min¬
dre tjenstbart skick. Nu frågas: är det verkligen med lag öfverensstämmande att jord¬
brukarens hästar skola stå till förfogande åt personer under förhållanden sådana som de
här ofvan uppgifna? Som lagen på denna fråga icke gifver något klart och bestämdt
svar — den säger just ej mycket mer härom, än att “lärodrängar och båtsmän, som
ej genom särskilda pass ega tillstånd att taga skjuts, skola söka sig fort genom be¬
ting; börandes häktmakare, månglare etc. etc. ej förpassas till sådan fortkomst1', —
men, enligt min åsigt, en fullständig utredning häraf vore behöflig, antingen den
enskilde hädanefter som hittills kommer att bestrida skjutsningen, eller densamma
öfvertages af Staten, vågar jag föreslå:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om ut¬
färdande af bestämda föreskrifter rörande rättigheten till erhållande af
och skyldigheten att fullgöra gästgifveri-, håll- och reservskjuts vid samt¬
liga skjutsstationer i riket, så att något missförstånd härutinnan ej må,
kunna uppkomma.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
P. Engman,
från Wester-Norrlands län.
N:o 170.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 170.
241
N:o HO.
Af Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, att för folkunder¬
visningens befrämjande den s. 1c. personliga sky ddsafgiften
må till hela sitt belopp komma hvarje församling till godo,
m. m.
För hvarje folkundervisningens vän är det glädjefullt, att folkskolan i vårt
kära fädernesland har blifvit en verklighet, att den vunnit stor framgång och att
den omfattas med stort deltagande af alla sanna fosterlandsvänner. Men en from
önskan återstår, att folkskolan icke allenast må existera, utan äfven blifva en
sanning. Detta mål har den icke kunnat hinna, oaktadt det stora intresset för
dess framgång och Rikets Ständers högst berömvärda välmening och välvilja.
Yid 1840 års riksdag hade man visserligen uppfattat den stora angelägen¬
heten och det höga ändamålet; men ännu hade icke erfarenheten lärt sättet att
upphinna det. Hade man då, i stället för att efterskänka nästan halfva personela
bevillningen, anslagit hälften till folkundervisningens ändamålsenliga ordnande;
så hade folkskolan emottagits med belåtenhet af allmänheten och icke med miss¬
nöje. Genom den välbetänkta åtgärd, som vid följande riksdagen vidtogs, att
anslå den halfva återstående personela bevillningen under namn af folkskoleafgift
till folkskolelärares aflöning, m. m., blef inrättningen en möjlighet. Åtgärden val¬
god ; namnet på statsbidraget hade allena kunnat undvikas i debetsedlarne, emedan
det hos mången af menige man missförstods, såsom en ny utgiftstitel. Men nu
hade 1842 års skolstadga föreskrifvit “en, helst fast skola i hvarje församling,“
utan afseende på om församlingen hade 300 eller 3,000 personers folkmängd,
hvadan kom, att de flesta större församlingar läto sig nöja med en fast skola, en
enda lärare och brist på undervisningstillfälle med öfverskott af medel, samt att
de flesta smärre församlingar inrättade fast skola, antogo en skollärare, beredde sig
mer än tillräckligt undervisningstillfälle, som likväl icke alltid begagnades, men
med brist på medel till aflöning, derför att både de större och mindre försam-
lingarne icke sjelfve, enligt Kongl. Stadgan, lemnade bidrag till folkundervisnin¬
gens befrämjande. Yid en sednare riksdag föreslogs — och förslaget hade utsigt
att vinna framgång — att hela den nuvarande personela bevillningen skulle upp¬
bäras, som hittills; men från ränteriet öfverlemnas till hvarje församling, såsom
nu sker med den s. k. folkskoleafgiften; men detta rättvisa och billiga förslag
ändrades genom en eller två röster uti förstärkt Utskott.
Bih. till 11. St. Prot. 1865 fy 1866. 11 Sami. 4 Afd. 31
\
242
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 170.
Äfven erfår man, att uppgifter från församlingarne måste vara orsaken til
att folkskolelärare få löneförhöjning utan att församlingen bidrager dertill med
något öre; att församlingar med 600 personers folkmängd erhålla dubbelt så stort
statsbidrag för småi skolor, som en församling med 3,600 personers folkmängd,
emedan den förra uppgifver ett större antal, till hvilket icke meddelas en kaka
bröd till föda, m. m., men den sednare förser småskolelärare med föda, husrum
och vedbrand under läsetiden och bestås af hela församlingen och icke endast af
skolbarnens föräldrar, såsom det sker på somliga ställen. Dessa och flera miss¬
förhållanden bero tydligen af uppgifternas opålitlighet • och hafva till följd benä¬
genhet till bedrägeri å ena och missnöje å andra sidan samt bekymmer hos de
sanningsälskande.j
Att förekomma sådana och flera missförhållanden, vågar jag vördsammast
föreslå, att Rikets Ständer besluta:
l:o. att hela den nuvarande personela bevillningen af mantalsskrifna personer
må till hela sitt belopp komma hvarje församling tillgodo på samma
sätt, som den nuvarande folkskoleafgiften, jemte Statens öfriga medel
uppbäras och redovisas å landtränterierna, derifrån de af Skolråden må
reqvircras och utbekommas;
2:o. att hvarje församling åligger, att derjemte till folkundervisningens ord¬
nande årligen bidraga, a) med spanmålslönens levererande in natura
efter de grunder, som stadgade äro till folkskolelärare, b) med den i
Kongl. Skolstadgan bestämda högsta kontanta afgiften af hvarje mantals¬
skrifven person 19 eller 20 öre R:mt, och c) att gemensamt lemna föda,
husrum och vedbrand åt småskolelärare under läseterminerna.
Först när alla dessa prestanda äro bevisligen fullgjorda, men icke förslå
till folkundervisningens ordnande och vidmagthållande, må det vara en församling
tillåtet, att söka statsbidrag eller understöd af Staten.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
C. 1. Bengtsson,
från Kronobergs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 171.
243
N:0 171.
Af Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, om anslag för ut-
den genom Ryssby, Borge, m. fl. socknar i
irad gående mosse.
Vid Sunnerbo härads landtbruksmöte i Augusti år 1863 förekom såsom
diskussionsämne den frågan: “Huruvida icke det vore tjenligt att söka göra
något för våra stora mossars utdikning“. En långvarig och liflig diskussion upp¬
stod och allmänna meningen var alldeles mot frågan, såsom varande omöjlig och
otänkbar att få utförd; dock slutades det så, att alla förenades i den önskan, att
länets hushållningssällskap ville genom att reqvirera statsagronom göra början med
afvägningar i och för förslags uppgörande till afdikning af länets sanka trakter.
Efter ärendets trenne gånger förnyade handläggning i hushållningssällskapets
förvaltningsutskott framlades vid årsmötet i Januari 1864 frågan för hushållnings¬
sällskapet, som genast insåg frågans stora vigt och biföll förslaget om reqvire-
rande af statsagronom härför.
På grund häraf anlände Statsagronomen Uddman till Wexiö och blef af
vederbörande utsänd att till förnyad undersökning och bearbetning åter upptaga den
redan år 1845 väckta frågan om utdikning af den mer än två mil långa moss-sträckan
som går in uti Ryssby, Berga, Tutaryd, Ljunga och Agunnaryds socknar.
Karta, afdikningsplan och kostnadsförslag insändes redan år 1847 till Regerin¬
gen, och erhölls sednaste utslaget på anhållan om anslag härtill år 1855, som lydde
sålunda: att Regeringen ingenting kunde göra vid saken, förr än nytt arbets- och
kostnadsförslag blifvit upprättadt af person, hvilken af Regeringen kunde godkännas.
Väg- och vattenbyggnads-styrelsens utlåtande i ämnet lydde så: att, fastän
den satte frågan i första klassen, kunde den ej godkännas, alldenstund felaktig¬
heter i kostnadsberäkningarna förefuunos, och borde godkänd person undersöka
saken ånyo, likväl|tillråddes Regeringen, att tillsvidare lemna 30,000 R:dr Banko
dels som anslag, dels som lån.
Emellertid härj vid Statsagronomen Uddmans nyligen afslutade arbeten
(6om sysselsatte honom jemte biträden ett par månader under hvardera af de två
sistförflutna somrarne,3 under hvilken tid af honom ådagalades en oförtrutenhet
och samvetsgrannhet, som är öfver allt beröm) kostnadsberäkningen visat sig
uppgå t\Wk183,400 Ii:dr^B:mt, hvilket öfverstiger kostnadsförslaget af år 1846 med
18,000 R:dr R:mt. En blick på kartan och afvägningsprofilerna skall snart visa,
att dikningsplanen i galla delar blifvit vida noggrannare genomförd och uttänkt,
hvilket redan ensamt för sig fullt tillräckligt förklarar skilnaden.
Sedan sålunda frågan blifvit afslutad af Statsagronomen Uddman, utlystes
stämma och bildades" bolag och beslöts att göra ett förnyadt försök att erhålla
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 171.
statsanslag. Regeringens vilkor har blifvit uppfyldt, frågan är af Regeringens egen
agronom samvetsgrannt och opartiskt undersökt. Och de bevekande skälen för
att statsanslag skulle kunna erhållas hafva visserligen ej minskats. Men det nya
bolaget har funnit sig nödsakadt, att begära vida större anslag, än som första
gången hos Regeringen begärdes. Dess begäran är nemligen:
Att få de nämnda 183,400 R:dr R:mt anslagna med två tredjedelar utan
återbetalningsskyldighet och en tredjedel som lån att amortera på 20 år.
De bevekande skälen äro:
l:o) att det är en af de fattigaste orterna i vårt land. Landshöfdingeembetet
i sitt förord af år 1847 intygar, att det är den fattigaste trakt i länet.
2:o) att 49^ hemman med till största delen klent besutne åboer hafva del i
dessa sanka trakter;
3:o) att frostnätterna förstöra mer eller mindre det ena året efter det an¬
dra än potatisgrödan, än sädesgrödorna, hvilka froster på uppåkrarne redan insågs
år 1845 vara orsakade af mossarna och numera är satt utom allt tvifvel genom
slående fakta;
4:o) nödvändigheten af att få afdikningen något så när kostnadsfritt, inses
lätt deraf, att i annat fall skulle delegarne ej förmå att odla den afdikade trakten.
Enskilda lån behöfva de aldra fleste i alla fall för att kunna odla den utdikade
marken.
Statsagronomen Uddmans motiver för den detaljerade afdikningsplanen lyda
så: att om ej något så när fullständig utdikningsplan med ens genomfördes, skulle
dock en del af frostorsakerna blifva qvar; alldenstund de enskilde ej kunna på
lång tid fullända utdikningen, hvarförinnan allt odlingsarbete för enskild delegare
blefvo allt för vanskligt att kunna tillrådas.
Till sist tager jag mig friheten att med värma påpeka frågans allmänna
betydelse.
Ty blefve vårt lands stora sanka trakter utdikade skulle vi vinna alldeles
oskattbara fördelar.
Klimatet skulle blifva sundare genom borttagande af de osunda och helso-
skadliga kärr- och mossdunsterna, samt mildare, så att våra gamla åkrars grödor
blefve vida säkrare och rikare och våra naturliga ängars afkastning ej så oviss
och så förminskad af tidtals återkommande froster.
Dessutom vunnes ofantliga trakter, som sedan skulle med största lätthet
odlas. Kåra mossar äro numera ej ansedda som odugliga ; många och slående fakta
hafva på sednaste tider visat, att de både kunna odlas och löna sig att odla.
Slutligen synes det mig af allra största vigt, att sedan vi utlagt så enorma
summor på jernvägars byggande, vi också måtte se till att vi måtte få något annat
att befrakta dem med, än importvaror. Yi måste så ställa oss, att vi få något
att exportera, och det i stor skala ändå! Och det kan på intet säkrare, lättare
och mer vinstgifvande sätt ske : än att vi utdika våra stora sanka trakter med det
snaraste, på det de enskilde måtte blifva satta i stånd att odla dem.
På grund häraf, såväl de anförda motiverna, som göra frågan i dess en¬
skildhet behjertansvärd, som ock de skäl, som ställa frågan i sin allmänhet på en
så vigtig och betydelsefull ståndpukt, får jag ödmjukeligen föreslå:
att nämnda bolag måtte erhålla 183,400 R:dr Runt, hvaraf två tredjedelar
i anslag och en tredjedel som lån att amortera på 20 år.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 172. 245
De handlingar som röra saken och konstatera de här förut gjorda uppgif¬
terna, förbehåller jag mig att få i sinom tid öfverlemna till vederbörligt Utskott.
Om remiss anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
C. I. Bengtsson,
från Kronobergs län.
N:o 172.
Af Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, om anslag för sänk¬
ning af de s. k. Wi- och Gölsjö ar ne inom Ljung a, Pjettery ds
och Agunnaryds socknar i Sunnerbo härad.
Då inom Sunnerbo härad af Kronobergs län ett större sjösänkningsföretag
blifvit påbörjad t, hvarigenom de s. k. Wi- och Gölsjöarne, belägna inom Ljunga,
Pjetteryd och Agunnaryds socknar, skulle beredas 7,60 fots lägre vattenyta och
hvarigenom landvinningar, enligt gjorda undersökningar, uppstå till en vidd af 7,468
qvadratrefvar jord, bestående af till större delen god dyjord på lerbotten samt bereda
förbättring af 6,168 qvadratrefvar nu vattensjuk och till större delen ofruktbar
mark, hvilken efter sänkningsföretagets fullbordan kunde bringas till fruktbärande
sädesfält; hvarförutan den oskattbara nytta för omkringliggande nejd åstadkommes,
att de från dessa sumpiga trakter alltid uppstigande dimmor, ofta förorsakande fro¬
ster, försvunno; men som detta företag, hvars kostnadsförslag uppgår till 50,623
R:dr 28 öre R:mt, är allt för stort för att utföras af de till största delen min¬
dre bemedlade strandegarne, så får jag vördsamt anhålla,
det Rikets Ständer täcktes af Statens medel härtill anslå ett kapital
motsvarande två tredjedelar af köstnadsförslaget; i motsatt fall skulle
detta nyttiga företag komma att afstanna och strandegarne ej skörda
frukten af redan gjorda stora uppoffringar.
För att närmare belysa de stora fördelar, som genom nämnda företags utfö¬
rande uppstå, öfverlemnas härmed Herr Majoren Remmers utlåtande äfvensom be¬
tänkande och kostnadsförslag af Kommissionslandtmätaren Modée, jemte plan och
profilritningar, äfvensom protokoll öfver bolags bildande och direktions väljande.
Om remiss anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
G. I. Bengtsson,
från Kronobergs län.
‘246
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:is 173 och 174.
Ko 193.
Af Carl Isak Bengtsson från Kronobergs län, om inlösen af tjugo
stycken riksgäldssedlar med 33 R:dr R:mt.
På uppdrag af en fattig person inom mitt komitentskap, Sven Johansson
i Skephult, Markaryds socken, får jag hos Rikets Höglofliga Ständer anhålla:
Det honom tillhörige, härvid fogade tjugo stycken riksgäldssedlar
blifva af Statens medel inlösta med 33 R:dr R:mt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
C. 1. Bengtsson,
från Kronobergs län.
M:o 194
Af Magnus Svensson från Skaraborgs län, om anslag i ändamål
att hvarje församling må kunna påräkna visst belopp till
understöd för skollärares aflöning och skolbyggnads upp¬
förande.
Det vore orätt att icke tacksamt erkänna den omvårdnad, som statsmag-
terna haft om folkbildningen och om medlet för densammas höjande — vår så
kallade folkskola. Men man kan likväl icke blunda för nödvändigheten att kraf¬
tigare än hittills understödja kommunerna i deras bemödanden, om det med folk¬
skolan åsyftade ändamålet skall vinnas. Det är icke nog med att en folkskola
finnes för hvarje socken eller pastorat, utan afseende på folkmängden och den
långa väg, som distriktets barn hafva till skolan, utan man måste tillse att den¬
samma så organiseras och förlägges, d. v. s. att distrikten så bestämmas, att sko¬
lan blifver tillgänglig för alla distriktets barn. Dels nya, dels utvidgade folksko-
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 175.
247
lor beköfvas derföre i de flesta församlingar. Detta, tror jag, kan icke vinnas med
de anordningar, som hittills äro gifna för kommunernas understödjande. Men jag
tror, att hvarje kommun, som vaknat till medvetande af bildningens värde, skulle
till det yttersta anstränga sig för upprättande af tillräckliga folkskolor med veder¬
börligen examinerade lärare, om man på förhand vore försäkrad, att genom Sta¬
tens bidrag bafva ett bestämdt understöd att påräkna för skolbyggnadernas upp¬
förande och för skollärarnes aflöning. Jag vågar derföre föreslå:
att Rikets Ständer må anslå den summa att årligen utgå, som erfor¬
dras till understöd för folkskolor med examinerade lärare, så att hvarje
sådan skola årligen bekomme 250 R:dr, deri inberäknadt hvad distriktet
uppbär såsom folkskoleafgift till följd af den förut anslagna kapitations-
afgiften. Vidare föreslås, att den fond, som Rikets Ständer afsatt för
understödjande särskildt af mindre och fattigare kommuner med af¬
seende på aflönandet af folkskoleläraren, må förhöjas till det belopp, att
sådana kommuner kunde derifrån understödjas äfven med afseende på
uppförandet af nya eller utvidgade skolhus.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Magnus Svensson,
från Skaraborgs län.
N:0 195.
Af Magnus Svensson från Skaraborgs län, angående ändring af
Kongl. Förordningen den 21 December 1857, om egors fre¬
dande mot skada af annans kemdjur samt om stängselskyldighet.
Genom Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 21 December 1857 om
egors fredande mot skada af andras hemdjur samt om stängselskyldighet har den
grundsats blifvit godkänd att hvar och en eger ansvara för de hemdjur han
innehafver, att de ej göra skada på annans mark, i stället för att tillförene hvar
och en egde att, på sätt han bäst gitte, försvara sina egor mot andras betande
kreatur. Men § 2 af samma nådiga Förordning bestämmer att, om den ena af
två mötande rågrannar yrkar, att stängsel skall uppsättas i egoskilnaden och till
ömsesidigt skydd emot skada af hemdjur gemensamt hållas, så eger han vitsord
emot den andra, som möjligen skulle vilja hålla fred utan stängsel, enligt hvad
vidare i § 19 säges. Med anledning häraf väcktes vid Skaraborgs läns landsting
år 1863 motion om att landstinget måtte till Kongl. Majit ingå med underdånig
anhållan om förändring af nämnda §, i syftning att vitsord i stället skulle gifvas
248
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 116.
den sidan, som vill hålla fred utan stängsel, hvilken motion med någon modifika¬
tion af landstinget enhälligt bifölls. Då emellertid icke förnummits någon påföljd
af den underdåniga framställning, som med anledning af nämnde landstingets enhäl¬
liga beslut lärer afgifvits, så får jag härmedelst vördsamligen hos Rikets nu för¬
samlade Ständer hemställa:
att Rikets Ständer för sin del ville besluta till Kongl. Majit med
underdånig skrifvelse ingå, med anhållan att § 2 af ofvannämnda Kongl.
Förordning måtte erhålla följande förändrade lydelse: “Äro egor skiljda
genom rågång eller genom skifte, som faststäldt är eller laga kraft vun¬
nit; och yrkas å ena sidan att stängsel i egoskilnaden skall till ömsesi¬
digt skydd emot skada af hemdjur gemensamt hållas, men å andra si¬
dan yrkas att fred utan stängsel, enligt § 19, hållas skall, så ege den
sistnämnda sidan vitsord.11
Om remiss af denna min motion till Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet får jag anhålla.
Stockholm den 14 November 1865.
Magnus Svensson,
från Skaraborgs län.
N:0 I¥6.
Af Anders Andersson från Stora Kopparbergs län, om eftergift
af dana-arf efter Gharlotta Ghristina Wedin.
Efter jungfrun Charlotta Christina Wedin, som i Falun aflidit och efter-
lemnat omkring 1,300 R:dr R:mt, kommer dana-arf att tillfalla Kongl. Majit och
Kronan, derest förhanden varande omständigheter ej skulle kunna beveka Rikets
Höglofliga Ständer att härutinnan annorlunda förordna.
Aflidna Wedin har, enligt hvad handlingar, sorn jag anhåller få till veder¬
börligt Utskott inlemna, vitsorda, blifvit allt till sin död på det ömmaste vårdad
af Fanjunkaren vid Kongl. Dalregementet, Anders Gustaf Högman och dennes
syster, Sara Maria Högman; och torde blott denna omständighet utgöra giltigt
skäl till eftergift af detta för Staten obetydliga belopp.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o lil.
249
Pil nu anförd grund får jag vördsamt föreslå,
att ifrågavarande dana-arf måtte af Rikets Ständer tillerkännas be-
mälde Anders Gustaf Högman och Sara Maria Högman.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Sedan Rikets Ständer vid 1856, 1857 och 1858 årens riksdag beviljat
Thorsångs församlings innevånare ett låneunderstöd af 10,000 R:dr R:mt för an¬
läggande af tvänne broar, den ena öfver Dalelfven och den andra öfver den s.
k. Lillelfven vid Thorsångs kyrka i Stora Kopparbergs län, med vilkor, bland
annat, att dessa broar icke skulle hindra flottningen på nämnda elfvar, och dessa
broar enligt af Kongl. Majit i nåder fastställda ritningar och förslag inom bestämd
tid blifvit påbörjade ocb fullbordade, samt Thorsångs socknemän sedermera hos
Konungens Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län sökt, att en afgift af
minst 12 öre måtte få uppbäras hvarje gång broarna öppnades för genomfart af
ångbåt, lastbåt eller flotta; så har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande genom ut¬
slag den 30 Maj 1863 lemnat socknemännens anhållan om ersättning för broarnas
öppnande för timmerflottning utan afseende, men, oaktadt Häradsrättens i Thor¬
sångs tingslag afstyrkande, fastställt en afgift af 12 öre hvarje gång broarna öpp¬
nades för genomfart af ångfartyg, segelbåt eller pråm, hvilket utslag, öfverkla-
gadt af styrelsen för Stora Kopparbergs bergslag och af Paktoren E. G. Floding,
fastställdes af Kongl. Kammar-kollegium, som dock underställde sitt beslut Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning. Kongl. Majit har den 17 Januari 1865 undanröjt Kam-
Anders Andersson,
från Stora Kopparbergs län.
Hio 177.
Af Anders Andersson från Stora
för aflöning af brovaktare
nämnda län.
Kopparbergs län, om anslag
inom Thorsångs församling af
Bih. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 4 Afd.
32
250
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 177.
mar-kollegii utslag på. den grund, att broarna ej äro till någon fördel för båtfarten,
utan fastheldre förorsaka uppehåll i farkosters förut obehindrade framkomst, lem¬
nande dock Tkorsångs socknemän fritt att, ifall af behof, på vederbörligt sätt
söka förhöjning i de af Kongl. Maj:t den 28 Februari 1862 fastställda afgifter
för broarnas begagnande af vägfarande.
Då det synes mig orättvist, att några få personer, eller de, som begagna
segelleden på sjön Runn och Dalelfven, skola för sina farkoster erhålla fri ge¬
nomfart genom omförmälda broar på allmänhetens bekostnad; då det vid stats¬
lånets erhållande fästade vilkor, att broarne ej finge hindra flottningen å elfvarne,
kunde hafva afseende endast på timmerflottning, hvilken fortfarande må ske utan
afgift, men ej på ångbåtar, segelbåtar och pråmar, hvaraf ångbåtar den tiden icke
beforo ifrågavarande segelleder; då Thorsångs församling, om den kunnat förmoda,
det en så liflig trafik der skulle uppstå, som af brovaktarnes bifogade intyg visas
nu vara fallet, ingalunda hade anlagt några broar; så och då ifrågavarande broar
blifvit uppförda till underlättande af kommunikationen öfver vattendragen, och
visst är, att Thorsångs innevånare måste vidkännas besvär och kostnad derå, att
broarne alltid varda öppnade för genomfart, kan jag såsom representant för orten
icke underlåta att fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på obilligheten häraf
samt vördsamt anhålla,
det Rikets Ständer måtte af allmänna medel bevilja ett årligt anslag af
200 R:dr R:mt, motsvarande, för år räknadt, en afgift af 12 öre hvarje
gång de öfver Dalelfven och den s. k. Lillelfven vid Thorsångs kyrka
anlagda broar öppnas för genomfart af ångbåt, segelbåt eller pråm samt
att detta anslag får användas till aflöning åt de för nyssberörda ända¬
mål af Thorsångs församling anställde brovaktare.
Bifogade handlingar torde få medfölja till vederbörligt Utskott-
Om remiss anhålles vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
Anders Andersson,
från Stora Kopparbergs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 178.
251
Ho 118.
Af Jöns Rundbäck från Göteborgs ocb Bobus län, om anslag
till årlig lön till en biträdande lärare vid barnmor ske-under-
visningsanstalten i Göteborg och om understöd åt ytterligare
sex lärlingar vid samma anstalt.
Ingen torde bestrida att det ädlaste och dyrbaraste här på jorden är menni-
skans lif. För dess rätta utveckling, dess bibehållande vid sundhet har ock, för att
nu ej tala om hvad naturen sjelf verkar, i alla civiliserade samhällen många nödiga
och nyttiga åtgärder blifvit vidtagna. Detta är glädjande att känna och vittna. Icke
desto mindre blir man slagen med häpnad och förvåning, då man uti dödlighets-
kolumnerna ser den stora mängd af menniskolif, som utandas sin tillvaro under första
lefnadsåren, emot öfriga åldrar. Menniskovännen önskar innerligt få veta orsaken
härtill för att om möjligt söka afhjelpa ett så menligt förhållande. Länge stannar
man då icke i villrådighet om hvilken den förnämsta orsaken till den stora dödlig¬
heten under menniskans första lefnadsperiod är. Den får sökas uti en felaktig be¬
handling af moder och barn straxt före, vid och efter födelsen. För att förekomma
detta hafva visserligen välgörande åtgärder blifvit vidtagna, dit jag förnämligast
räknar inrättandet af barnmorske-undervisningsanstalter.
Dessa undervisningsanstalter, så nödiga och nyttiga, synas dock under ropet
på så mycket annat hafva blifvit ställda i skuggan eller förgätna af Statsmagterne.
Så tyckes åtminstone förhållandet vara med en dylik anstalt, som inrättades i Göte¬
borg år 1854. Endast en ovanlig, i sil t kall särdeles nitisk och skicklig lärare torde
man hafva att tacka för denna anstalts stora utveckling och blomstring, uppoffrin-
garne från Göteborgs stad icke heller att förglömma. Det vore dock för mycket
att fordra, att den lifligt besökta anstalten skulle kunna allt framgent upprätthållas
i sitt nuvarande skick af en enda lärare. Olägenheten häraf har redan gifvit sig
tillkänna; ty om den nuvarande läraren hindras af en sjukdom, eller blir såsom
bataljonsläkare, hvilken tjenst han äfven innehar, kommenderad åt annat håll,
står hela anstalten redlös. Till att förekomma detta, framställdes vid sednaste riks¬
dag ett förslag, hvars ändamålsenlighet man icke bestridde, men som dock icke
kunde bifallas, emedan man föregaf, att nödiga upplysningar om ifrågavarande
läroanstalt saknades.
Alla de äskade upplysningarne skulle jag här kunna meddela; men då de i
sin helhet återfinnas uti ett af föreståndaren utgifvet arbete från sid. 100 och föl¬
jande, torde jag dertill få lemna hänvisning på samma gång jag utbeder mig
få till Höglofliga Stats-Utskottet öfverlemna nämnda arbete om läroanstaltens verk¬
samhet.
252
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 179.
I förening med förestående anser jag mig ock böra fästa uppmärksamhe¬
ten på nödvändigheten af att bereda rum för flera frilärlingsplatser vid Barnmorske¬
anstalten i Göteborg. Tilloppet af sökande till sådana platser, uteslutande bestå¬
ende af fattiga fruntimmer, är årligen så stort och de nuvarande friplatsernas an¬
tal så ringa att nödig hjelp och rättelse härutinnan är af nöden. Detta kända
förhållande har ock föranledt Göteborgs och Bohus läns Landsting att år 1864
göra härom framställning till Kongl. Maj:t, på det att, genom högstdensammes
försorg få föranstaltadt att vid inrättningen ytterligare måtte beredas rum för sex fri¬
lärlingar. Då denna framställning äfven blifvit varmt förordad af läkaresällskapet i
Göteborg; så får jag, på grund af hvad anfördt blifvit, härmed vördsammast föreslå:
att Rikets Höglofliga Ständer måtte till årlig lön åt en biträdande lärare
vid Barnmorske-undervisningsanstalten i Göteborg anslå . . . 1,000 R:dr,
och ett månadtligt understöd af 20 R:dr under 9 månaders tid åt ytter¬
ligare sex lärlingar vid nämnda anstalt 1,080 R:dr.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
J. Rundbäck,
från Göteborgs och Bohus län.
N:o 179.
Af Jöns Randbäck från] Göteborgs och Bohus län, om anslag
till anläggning af en bro mellan Göteborg och Hisingen vid
färjeplatsen Qvillebäcken.
Redan vid sistlidne riksdag hade undertecknad uti en inom Bonde-Ståndet
väckt motion (N:o 492) hos Rikets Höglofliga Ständer äran hemställa om ett
statsbidrag till en broanläggning öfver Götaelf från ön Hisingen till Göteborg,
vid färjeplatsen Qvillebäcken. Med hänvisning till hvad jag i nämnda motion hade
äran andraga och till de frågan rörande handlingar, hvilka jag beder få under
loppot af denna riksdag aflemna, torde jag här kunna inskränka mig till följande
anförande.
Höglofliga Stats-Utskottet, som vid sistlidne riksdag egnade det väckta för¬
slaget all uppmärksamhet, yttrade vid behandlingen af detsamma, bland annat,
att broanläggningen synes komma för ortens befolkning att medföra högst betyd¬
liga fördelar och att den föreslagna bron äfven i andra hänseenden sannolikt
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 119.
253
skulle blifva af icke obetydligt gagD. Det lider icke heller tvifvel, att Utskottet
redan vid sistlidne riksdag tillstyrkt Ständerne att lemna det äskade bidraget,
hade blott vederbörande myndigheter förut fått tillfälle yttra sig öfver förslaget
och om något bolag, som ansvarat för arbetets utförande, hade varit bildadt.
Dessa hinder äro nu till största delen undanröjda, eller på god väg att
blifva det; ty utom det vid sednaste riksdag företedda kostnadsförslag med åtföl¬
jande ritningar och betänkande af Kapitenen vid Kongl. Väg- och Vattenbyggnads-
korpsen J. Gr. Richert, samt ett öfver broanläggningen af Kongl. Direktionen för
Göteborgs hamn- och elfarbeten meddeladt utlåtande, har nu de flesta menigheter
och myndigheter, som saken närmast rörer, sig öfver förslaget yttrat. Så uttala¬
des på ett talrikt besökt, för landtkommunerna föranstaltadt möte, att den före¬
slagna bron ansågs nödig, nyttig och oumbärlig, På samma möte utsågos ock
några komiterade, som erhöllo uppdrag att närmare utreda frågan och vidtaga
alla behöfliga åtgärder, som kunde påskynda förslagets framgång. De utsedda
komiterade utarbetade i följd af det dem anförtrodda uppdrag ett, för såvidt på
dem berodde, fullständigt betänkande i ämnet jemte ett förslag om huru behöfliga
medel till anläggningen lämpligen skulle kunna anskaffas.
Sedan hafva drätselkammaren och handelsföreningen i Göteborg yttrat sig
öfver anläggningen och dessa hafva båda funnit att inga hinder möta för den¬
samma. Slutligen har Göteborgs herrar stadsfullmägtige yttrat sig om frågan på
ungefär följande sätt: att stadsfullmägtige visserligen anse, det stora olägenheter
genom den föreslagna brons anläggning möta för sjötrafiken, men att densamma
enligt fullmägtiges åsigt, är så nödvändig för landtrafiken, att inga hinder mot
anläggningen från stadens sida kunna ifrågakomma. Densamma kan dock ej
blifva af så stort gagn för staden, att den bör blifva en kommunens angelägenhet,
utan bör få bero på den enskilda företagsamheten med det bidrag, som af allmänna
medel kan utverkas.
Som man af ofvanstående finner har samtlige auktoriteter, som hitintills
öfver förslaget sig yttrat, i hufvudsaken instämt med förstberörda möte derutin¬
nan att bron vore nödig, nyttig och oumbärlig. Att samma yttrande skall er¬
hållas från öfrige myndigheter, hvilkas utlåtande jag förväntar, derom är jag för¬
vissad. Att möjligtvis, detta oaktadt, hos en och annan sågverksegare eller skepps¬
redare och de personer, hvilka ej tagit kännedom om frågan, den åsigt ännu herr¬
skar, att blott sjötrafiken får passera fritt må landtrafiken taga sig fram huru den
kan, är ganska möjligt. Dylika åsigter sakna dock allt värde, när meningen med
broanläggningen ej är att stänga eller hindra sjöfarten. Tvärtom önskar man be¬
reda sjötrafiken alla upptänkliga beqvämligheter, hyaraf den ock är i behof; dock
med vilkor att behörigt afseende fästes vid landtrafikens kraf. Att landtrafiken
på ifrågavarande ställe har anspråk på bättre kommunikationsmedel, torde väl
tydligt framgå deraf, att, utan beräkning af öfrige färjeplatser omkring Hisingen,
vid Qvillebäckens färjeplats, der bron skulle anläggas, färdas årligen enligt komi-
terades, af drätselkammaren för lågt ansedda, beräkning från 200,000 till 240,000 per¬
soner och från 69,000 till 80,000 hästar och fordon; och är denna rörelse i ständigt
stigande. Huru mångenstädes, om någonstädes, inom vårt land finnes på en
punkt motsvarande landtrafik? Måste icke här, om någonstädes, ett behof af än¬
damålsenliga kommunikationsanstalter förefinnas? Detta torde väl ingen vältän¬
kande bestrida; men man förebär icke desto mindre, att sjötrafiken skulle af en
bro lida men. Talrika exempel på broar från in- och utlandet, som beröras af
den lifligaste sjötrafik, tala dock för att sådana kunna anläggas hvar som helst.
254 Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 179.
Äfven Göta eif har haft sina broar. Knappast 50 år hafva försvunnit, sedan en
bro existerade öfver Göta eli en mil ofvan den föreslagna. Denna bro, som var
allt annat än beqväm för sjöfarande, kunde och fingo de mot afgift passera. Skulle
då i våra dagar, sedan vi fått ångkraften till hjelp och så stora tekniska framsteg
blifvit gjorda i skepps- och vattenbyggnadskonsten, icke de befarade svårigheterna
kunna öfvervinnas? Åberopade handlingar skola härom lemna än ytterligare bevis.
Rörande sättet för anskaffandet af behöfliga medel till brobyggnaden; så
och för att kunna ordna allt så beqvämt som möjligt för sjö- och landtrafiken,
synnerligast för att bereda den sednare lättnad i de dryga utgifter den nu får vid¬
kännas, hade komiterade i förslaget härom föreslagit, att under förhoppning, det
Rikets Högloflig^.Ständer, i likhet med hvad i dylika fall hitintills egt rum, skulle
till den föreslagna broanläggningen lemna ett statsanslag, motsvarande tvåtredje¬
delar af beräknade kostnaden, mot det de intresserade kommunerna, Göteborg och
Hisingen, bidroge med hälften hvar af återstående tredjedelen och ansvarade för
brons byggande och underhåll, utan att af trafikerande ega uppbära högre afgifter
än hvad nödigt^vore för brons underhåll och tillsyn. Sedan nu detta förslag, som
ofvan är antydt, icke hos herrar stadsfullmägtige i Göteborg vunnit äskad fram¬
gång, måste det öfvergifvas, emedan det icke torde vara möjligt för landskommu¬
nerna i dessa svåra tider, att ensamne utgifva denna tredjedel äfven med förut¬
sättning att Ständerne lemnade de tvåtredjedelarne.
Under förhoppning att såväl Kongl. Maj:t som Rikets Höglofliga Ständer
icke desto mindre skola till den föreslagna kommunikationsförbindelsen öfver Göta
eif lemna sitt mägtiga understöd och sin kraftiga medverkan, vågar jag härmed
såsom mitt upptaga ett andra, äfven af ofvannämnde komiterade uppgjordt, af
Göteborgs drätselkammare godkändt, af herrar stadsfullmäktige icke ogilladt, för¬
slag, då jag nu vördsammast hemställer:
att Rikets Höglofliga Ständer måtte till en broanläggning öfver Göta
eif mellan Hisingen och Göteborg vid färjeplatsen Qvillebäcken anvisa
ett statsbidrag af 120,000 R:dr R:mt, deraf ena hälften såsom anslag
utan återbetalningsskyldighet och andra hälften såsom lån, hvilket med
fyra procent ränta och två procent årlig amortering efter byggnadens full¬
bordande återbetalas af det bolag, som förbinder sig att, jemte tillskju¬
tande af en mot statsbidraget svarande summa, efter fastställd plan bygga
och underhålla förenämnda bro, mot det bolaget tillförsäkras få af tra¬
fikerande uppbära lika afgifter, som nu i nåder äro tillförsäkrade bolaget
för en väg- och färjeinrättning mellan Göteborg och Inland öfver ön
Hisingen.
Orsaken, hvarföre motionären i den gjorda framställningen begärt ena
hälften af statsbidraget såsom anslag, under det jag på samma gång velat tillför¬
säkra ett brobolag samma rättigheter som nuvarande färjbolaget i afseende å af-
gifternas belopp eger, är den, att då, som afsedt är, sjötrafiken skulle befrias från
afgifter; men 'oron just i och för sjötrafikens skull blifva i anläggnings-och under¬
hållskostnader mångdubbelt dyrare, än hvad den i annat fall skulle blifva; så
vågar jag tro, att ett billigt afseende härå bör fästas, helst ett bolag, som vill
påkosta så mycket för en annan trafiks skull, måste, om det skall kunna komma
till stånd, vara försäkradt om att erhålla något för gjorda uppoffringar. Granskar
man för öfrigt hvad Staten under perioden 1840—1863 i anslag och lån beviljat
till icke nödigare, nyttigare eller dyrbarare broanläggningar än den här ifråga¬
varande, hvilket tillsammans uppgår till ett belopp af 1,009,991 R:dr 50 öre, deraf
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 180.
255
största delen såsom anslag till så stort belopp, som beräknade kostnaderna utgjort;
så torde väl min billiga begäran anses vara under medelmåttan.
Skulle dock, mot förmodan, anslag ej kunna beviljas, men lån deremot
icke nekas; så får jag i sådant fall framställa följande alternativa förslag, då jag
föreslår,
att Rikets Ständer måtte tili den ifrågavarande broanläggningen bevilja
ett räntefritt lån af 150,000 R:dr, i det närmaste motsvarande tre femtedelar
af den beräknade anläggningskostnaden, hvilket lån efter byggnadens
fullbordande med fem procent årligen inbetalas af det bolag och mot de
vilkor för öfrigt, sorn i förestående förslag äro omnämnda.
Om remiss till Höglofliga Stats-TJtskottet anhålles, på samma gång jag
utbeder mig att framdeles under riksdagens lopp få till samma Utskott inlemna
de frågan rörande handlingar.
Stockholm den 14 November 1865.
J. Rundbäck,
från Göteborgs och Bohus län.
I förestående motion förenar sig:
I. M. Björkman,
från Elfsborgs län.
US O iso.
Af Petter Larsson från Gotlands län, om fortfarande statsanslag
för folksl&olelärareseminariet i Wisby.
Till följd af Rikets Ständers beslut vid sistlidne riksdag, om indragning af
en del folkskolelärareseminarier i riket och Kongl. Maj:ts på grund deraf utfärdade
nådiga Förordning i ämnet, har seminariet i Wisby kommit att tillhöra de indrag¬
nas antal.
Att denna åtgärd vore för folkskoleväsendets fortgång och intresse på ön
Gotland ganska menligt, vågar jag här anföra.
Folkskolorna på Gotland stå för närvarande på en ganska god ståndpunkt,
hvarmed, enligt de utfärdade inspektörsberättelserna, ingen provins i riket kan visa
jemförelse. Orsaken dertill kan till en del förklaras af den omständigheten, att
församlingarne äro i allmänhet små och i följd deraf mindre skoldistrikt; och ju
mindre skoldistrik desto mera beqvämlighet för barnen att bevista skolan, och bättre
tillfälle för lärarne att undervisa desamma, då antalet icke är för stort. Men för
256
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 181.
att skolan skall kunna fortgå på sin hitintills prisvärda utvecklingsbana, fordras lärare.
Sådane hafva hittills icke saknats, men blifver seminariet i Wisby indraget, så är
min fulla öfvertygelse den, att skollärare icke kunna erhållas utan lönernas fler¬
dubbla höjande.
För den Gotländska ynglingen, som ämnar sig till skollärarekallet, anvisas
nu lärdomsplatsen uti en aflägsen stad på fastlandet; att detta blifver för honom i
flera hänseenden besvärligt och för de allra flesta med håg och fallenhet för detta
kall alldeles omöjligt, är fullkomligt säkert.
Ynglingar med förmögenhet gå merendels andra lärdomsvägar, och de mindre
bemedlade kunna icke i åratal uppehålla sig på en aflägsen ort för undergående
af skollärare-examen.
Platserna skola således fyllas af kandidater från fastlandet, men om sådane
till fullt behof kunna blifva tillgängliga, är mycket ovisst.
Jag får derföre vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte besluta och ingå till Kongl. Maj:t med skrifvelse
i ämnet, att folkskolelärareseminariet i Wisby må fortgå samt blifva i
åtnjutande af det anslag till aflöning och stipendier, som detsamma före
innevarande års hösttermin varit i åtnjutande af.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Petter Larsson,
från Gotlands län.
No 181.
Af Petter Larsson från Gotlands län, om förändrad grund för
skyldigheten att underhålla allmänna vägarne vintertiden.
Till följd af utkomna friare handels- och näringsförfattningar hafva på lands¬
bygden uppstått fabriker, handelsbodar och handtverk och i anledning af författnin¬
gen om afsöndring af jord har uppkommit en klass af jordegare, som nära nog
kunna i välmåga ställas i jemnbredd med mindre hemmansegare. Rikarne af handt-
verkerier och yrken äfvensom den nämnda klassen af jordegare behöfva lika mycket
och många gånger mera än hemmansegaren begagna sig af allmänna farvägar för
såväl sig sjelfve och sitt folk, som afnämare af deras varor. Vid sådant förhållande
synes det mig särdeles obilligt, att hemmansinnehafvare ensamme äro skyldige att
vinter-
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 182.
257
vintertiden underhålla nämnda vägar i farbart skick, och jag får derföre vörd¬
samt föreslå,
att, med upphäfvande af hvad i allmänna lagen finnes i ämnet stadgadt,
Rikets Ständer för sin del må besluta, att underhållet i farbart skick
vintertiden af allmänna vägar på landsbygden skall utgöra ett allmänt
kommunalåliggande, deri hvarje kommuns medlem bör deltaga efter den
grund, som landstingen, i betraktande af hvarje orts särskilda förhållanden,
kunna finna lämpligt bestämma.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Petter Larsson,
från Gotlands län.
Häri instämmer:
Ludvig Norrig,
från Gotlands län.
No 189.
Af Johan Erickzou från Jönköpings län, att derför anläggning af
en kanal från Hafravikssjön till närheten af Qvarnarp*
gvarn, anslagna medel måtte i stället få användas till upp¬
tagande af utloppsgrafvar från sjön Soljen och Ingarpsjön
till åtskilliga andra mindre vattendrag inom södra Wedbo
härad.
Rikets Höglofliga Ständer beviljade vid sistlidne riksdag lån på då af Stän-
derne bestämda vilkor för sänkning af sjöarne Soljen, Ass-sjön, Hafravikssjön samt
Ingarps- och Kopparpssjöarue, m. fl. i närheten befintliga vatten, belägna inom
södra Wedbo härad af Jönköpings län, och har detta sänkningsarbete efter den
af Kongl. Maj:t fastställda arbetsplan redan blifvit så nära fullbordadt, att endast
en obetydlig del deraf återstår, nemligen den kanal, som är bestämd att gräfvas
från Hafravikssjön förbi Thorsjö till närheten af Qvarnarps qvarn, hvarför kost¬
naden är i förslaget upptagen till omkring 15,000 R:dr R:mt. Angående denna
kanal, 3om vid närmare betraktande befunnits vara i förhållande till kostnaden
af högst obetydlig nytta, och hvilken dessutom på den fastställda linien komme
Bih. till B. St. Prot. 1865 1866. 11 Sami. 4 Afd. 33
258
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 182.
att dragas genom en vid Thorsjö egendom nyligen anlagd dyrbar park, hvarigenom
betydlig skada och förlust skulle tillskyndas egaren, hafva landtmätaren och gode
männen vid den redan vei-kställda första taxeringen gifvit särskildt utlåtande,
såsom medföljande protokollsutdrag närmare utvisar. Nämnda protokollsutdrag
visar äfven, att de till ofvannämnda kanals gräfvande anslagna medel skulle för
sänkningsföretaget blifva af betydligt större nytta, om de finge användas till upp¬
tagande af utloppsgrafvar, l:o från sjön Soljen till Medelby göl; 2:o från sjön
Soljen genom Björnåsa, Norrby och Weke mader till Kräpplehults mad och 3:o
från Ingarpssjön till tvänne å Ingarps egor befintliga gölar. Genom nämnda ut-
loppsgrafvars upptagande skulle flere hundra tunnland nu oduglig mark blifva
odlingsbar, då deremot den mark, som genom förstnämnde banal skulle förbättras,
ej uppgår till mer än omkring 50 tunnland, och hvilken dessutom har ett sådant
läge, att den ej lämpligen kan till odlingar användas.
Till följe af dessa skäl, som i befogade protokollsutdrag finnas fullständigare
utvecklade, och hvilka jag till alla delar gillar och godkänner, får jag hos Rikets
Höglofliga Ständer vördsamligen anhålla,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställ¬
ning om, det Kongl. Maj:t täcktes medgifva, l:o att föreskriften om den
kanals gräfvande, som i ofvan åberopade fastställda förslag är bestämd
att upptagas från Hafravikssjön förbi Thorsjö till närheten af Qvarnarpa
qvarn, upphäfves, samt 2:o att dertill anslagna medel i stället måtte få
användas till upptagande af utloppsgrafvar från sjön Soljen till Medelby
göl, från sjön Soljen genom Björnåsa, Norrby och Weke mader till
Kräpplehults mad och från Ingarpssjön till tvänne å Ingarps bys egor
belägna gölar.
Bifogade protokollsutdrag torde få medfölja motionen till vederbörligt Ut¬
skott. Ytterligare nödiga, handlingar, såsom karta, kostnadsförslag, m. m., skola
sedermera hållas detsamma tillhanda.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsamligen.
Stockholm den 14 November 1865.
J. Erickzon,
från Jönköpings län.
Uti motionen instämmer;
8. Jonsson,
från Jönköpings län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 183.
259
X:o 1§3.
Af Johan Erickzon från Jönköpings län, om särskildt vilkor för
kompetens till klockarebefattning.
När reformationen infördes, blefvo klockarne ålagde barnaundervisning; så
i Tyskland, Danmark och äfven Sverige. I ännu gällande kyrkoordning af år 1686,
Kap. 24, §§ 31 och 32 säges, att klockaren skall vara “ärlig, trogen, flitig, bok¬
lärd och kunna sjunga och skrifva, så att han deruti kan undervisa församlingens
ungdom" och “ingalunda genom någon kyrkoherdes enskilda tjenst besväras eller
afhållas ifrån den pligt honom åligger, med all flit och trohet drifva barnaläran.“
I Prestprevilegierna af den 1 Oktober 1675 och den 16 Oktober 1723, § 7 säges, att
“Biskoparne skola vara anbefalte att hafva ett noga inseende, att med kloc¬
kares antagande alldeles förhålles efter kyrkolagen, så att dertill inga andra per¬
soner komma måtte, än sådane, som kunna brukas till att lära ungdomen i sock¬
nen läsa och skrifva, på det socknen må hafva af dem dess mera gagn.“ I Kongl.
Kungörelsen af den 29 September 1853, §6, mom. 8 läses tillika: “Klockare, som
icke tillika blifvit till skollärare antagen, bibehålies vid den honom i kyrkolagen
ålagda skyldighet att i församlingen meddela barnaundervisning.“ Oaktadt alla
dessa och kanske flera föreskrifter om klockarnes barnaundervisningsskyldighet,
finnes dock veterligen ännu icke någon lag, som bestämmer, hvilka kunskapsprof
skola fordras af blifvande klockare. Skulle också blifvande klockare någorstädes
ej komma att åläggas barnaundervisning, så synes doek äfven dessa tjenstemän
alltid böra ega den bildning och de insigter, att de deruti äro jemngoda skollärare.
Då ett väl vitsordadt utöfvande af skollärarekallet ock alltid bör vara en för¬
tjenst till befordran vid tillsättning af klockare, den enda befordran, som i all¬
mänhet står folkskolläraren till buds, så synes ock omtankan för våra folkskol¬
lärare böra fordra för dem en företrädesrätt till klockaretjenster. Den enda olä¬
genhet, som häraf kan uppstå, är ett band till förhindrande af okunnige och
omeriterade gunstlingars framdragande med tillbakasättande af kunnige och meri¬
terade skollärare; men detta band synes ej vara vådligare, än att på andra banor
de skickligare och mera meriterade föredragas de oskickligare och omeriterade
och det fria godtycket blir begränsadt af lag.
I anledning häraf får jag föreslå,
l:o att för kompetens till klockaretjenster måtte föreskrifvas, att de sökande
måtte vara fullt kompetente folkskolelärare;
260 Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 184.
2:o att vid klockaretjensters återbesättande bland i öfrigt hvarandra jemn-
gode sökande de må föredragas, hvilka med godt vitsord varit folk¬
skolelärare.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
J. Erickzon,
från Jönköpings län.
No 184.
Af Johan Erickzon från Jönköpings län, att vissa uppgifna, från
domstolar eller domare utgående expeditioner måtte från
stämpel befrias.
Enär det torde kunna anses mindre lämpligt, att, genom konkursmassors
belastande med afgift för stämpelpapper, Kronan drager inkomt af protokollen och
andra handlingar, som angå konkurser, då understundom inträffar, att konkurs¬
massa icke lemnar tillgång ens till betäckande af omkostnaderna för konkursen,
får jag härmed vördsamt föreslå, det stadgas måtte:
att alla från domstolar eller domare utgående handlingar, som angå
konkurser, såsom protokoller, resolutioner, utslag och domar, kallelser
till borgenärer, förordnanden om uppteckning af konkursbo samt för
gode män, syssloman och Rättens ombudsmän, instrument öfver värde¬
ring af konkursmassas fasta egendom, o. s. v. skola, såsom förut är rö¬
rande förmyndareförordnanden och handlingar i brottmål stadgadt, vara
fria från afgift för stämpelpapper, och dessa handlingar således intagas
i den förteckning öfver från stämpelpapper befriade handlingar, som
förefinnes i 7 § af nu gällande Kongl. Kungörelse angående stämpel-
pappcrsafgiften.
Om remiss af denna motion till Bevillnings-Utskottet anhålles vördsam-
ligen.
Stockholm den 14 November 1865.
J. Erickzon,
från Jönköpings län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:is 185 och 186.
261
N:o 1*5.
Motionen ingifven den 14 November, men af motionären återtagen den
15 i samma månad.
N:o 1*6.
Af Peter Andersson från Blekinge län, om ändring i Kongl. För¬
ordningen den 18 December 1863, angående vilkor en för
bränvinstillverkning.
Den beträdda banan att hvarje riksdag lagstifta om bränvinsbandteringen
är icke något nytt, ehuru, så länge handteringen i viss mån sammanhänger med
jordbruket och dess vigtigaste intressen, i hög grad olämpligt, då man besinnar att en
landtbrukare, som för flera år tillbaka beräknat sin jordbrukscirkulation med fä-
stadt afseende derpå att han kunde utöfva bränvinstillverkning, ej utan stor för¬
lust kan förändra vextföljden, och detta mycket långsamt, d. v. s. på 8 å 10 år.
Besynnerlig och i ögonen fallande är vår närvarande bränvinslagstiftning.
Den synes egentligen vilja, såsom det mycket framhålles, hämma bränvinsfloden.
Men att detta är den verkliga och innersta meningen, synes ganska tvetydigt, dä
man tyckes vara mycket angelägen att upptaga skatterna såsom en ej obetydlig
statsinkomst, den man till och med på förband beräknar till högre siffror än som
den närvarande lagen bestämmer.
Innersta meningen tyckes således vara ett bibehållande af bränvins-
tillverkningen för skattens skull och således icke något hämmande af bränvins¬
floden, men att genom försvårande bestämmelser draga näringen från jordbrukaren
till fabriksidkaren. Hvarför vill man missunna landtbrukaren bränvinsbränning,
om han finner den vara med sin fördel öfverensstämmande? Den skråmessighet,
som är oskiljaktlig från den närvarande bränvinslagstiftningen, är märklig då den
8ammanställes med de fria åsigter, som uttalas och förfäktas af våra frihandlare.
Såväl bränvinshandteringen, som frihandeln utöfva det alldra största direkta
inflytande på landets modernäring, jordbruket.
262
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 186.
Genom brän vinstillverkningen kan landtbrukaren förvandla sina tunga
produkter af säd och potäter till en vara (bränvin), som är mera lätt för transpor¬
ten och lättare säljbar, samt genom förvandlingen bereda sig ett skäligt pris för
sin sämre säd och sina potäter. Ganska väsendtligt är det också att kunna med
dranken och ett ringa tillskott af säd hastigt åstadkomma en gödning af nöt¬
kreatur, hvilka med stor fördel exporteras på England och lemna ett godt resul¬
tat. Dessutom medverkar dranken till eller underlättar en ändamålsenlig utfo¬
dring vid ladugården i allmänhet och hvad som genom bränvinsbränningen icke
är det minst vigtiga, är den stora gödseltillgång, som derigenom boredes, med ett
ord, är bränvinstillverkningen ändamålsenligt inrättad och lagstiftningen någor¬
lunda tidsenlig, utgör den en vigtig binäring för jordbruket och förminskar det
betryck, hvaraf vi nu under tvångssystem lida. Man bör måhända ej underlåta
påpeka att under vintermånaderna kan det folk, som erfordras i och för landtbru¬
ket, ganska mycket biträda vid bränvinshandteringen, hvarigenom ytterligare be¬
sparingar uppstå.
Men man nödgas upprepa den frågan: hvar ligga de yttersta orsakerna
dertill att landtbrukaren missunnas den frihet för förvandlingen på fördelaktigaste
sättet af sina produkter, då alla näringsidkares friheter och sjelfbestämmelse
ständigt utvidgas? Man måste antaga att en felaktig uppfattning af ställningar
och förhållanden är en af de egentliga orsakerna. Ty icke får man tänka sig
att sedan under de lyckliga konjunkturförhållandena, hvarunder alla tjenstemän
fingo sina löner förhöjda, dessa tjenstemän äro så egennyttiga att de, för att iå
ett ansenligt bidrag till statsbudgeten, verka för en trångbröstad bräuvinslagstift-
ning på samma gång de arbeta för låga tullar, för vinnande af billiga lefnads-
kostnader. Denna tydning vore hård; men ligger nära för handen uti bestående
förhållanden.
Den förlägenhet, hvaruti landtbrukaren i allmänhet sig befinner, är väl det
mest talande vittnesbörd derom att lagstiftningen är illa beräknad i och för mo¬
dernäringen. De onera, sorn utgå af jorden, äro nu alla i det närmaste förvandlade
från natura-prestationer till penningar; och der leverering af tiondesäd ifråga-
sättes, underkastas tiondegifvare!] så många trakasseringar genom anvisning till
aflägsna levereringsorter, m. m., att i allmänhet natura-levereringen helst undvikes.
Men då den fria förvandlingen af landtmannens produkter är så begräusad
och kringskuren, hvar skall då landtmannen skaffa sig penningar, för att kunna lösa
tionde och betala kontant de flesta skatter under tider, då spanmålen står så
lågt. Att besvara denna fråga nöjaktigt år ej lätt, men nog manar jemte förhål-
landerna i öfrigt kraftigt dertill att jordbrukaren åtminstone bör vederfaras någon
rättvisa.
Hvad vidare bränvinslagstiftningen nu angår, så är den synnerligen orim¬
lig och orättvis samt jemväl betungande för den mindre bemedlade jordbrukaren.
Man tänker sig nemligen att brän vinsredskapen blifver bristfällig utan att någon
dertill är förvållande, så att tillverkningen måste afstanna; att brännmästareu
råkar till att vara oskicklig, så att tillverkningen på så sätt bedrifves med den
alldra största förlust; att produkterna genom en prisstegring blifva så dyra; ifall
tillverkningen är beräknad på något uppköp, att förlust uppkommer genom fort¬
satt tillverkning; att man ej hinner få den säd tröskad, som man behöfver och
derföre skulle vilja göra ett uppehåll, och att genom tillstötande oförutsedda hin¬
der man ser sig urståndsatt att tillverka det kannetal, för hvilket anmälan skett.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 186.
263
Att Staten under slika och många likartade omständigheter likväl uppbär
skatten, är så rättsvidrigt att man icke nog starkt kan öfver sådana förhållanden
uttrycka sitt ogillande.
Företager man en granskning af sednare årens förhållanden, finner man
huru de flesta (synnerligast de nemligen, som behöfva lånta kapitaler) af våra brän-
vinstillverkare med hvarje år försämrat sin affärsställning. De otaliga konkurser,
som under ett par år inträffat, utgöra de mest sorgliga bevis för bränvinsförfatt-
ningens hårdhet och obillighet. Kan det vara med Statens sanna fördel öfverens¬
stämmande att förtrycka en näringsgren, som dock är tillåten? Tore det ej mera
både menskligt och rättvist att rent af förbjuda handteringen? Nej! säger man,
skatten behöfva vi. Skatten! ja den vill man ej eftergifva. Man talar mycket om
grundskatternas minskning, m. m., och försöker i stället skaffa sig s. k. extra in¬
komster för Statens behof. Hvem får hufvudsakligen betala det ena eller andra,
om ej landtbrukaren. Det är han, som måste betala en statsbudget, hvilken på
sednare åren stigit till ett så oerhördt belopp. Kan då icke landtbrukaren ega
rättmätiga anspråk på friheter uti sin hushållning, jemförlig med de, som äro för¬
unnade öfrige samhällsmedlemmar? Skall han ständigt tigga och tigga om rättig¬
heter, nemligen om de friheter, som andra åtnjuta och alltid med nedslagenhet
tänka: nej mina anspråk må vara aldrig så billiga, de aktas ej värdiga annat än
det vanliga — att ej till någon åtgärd föranleda.
Med framhållande af dessa sorgliga fakta, med afseende på landtbrukarens
och dennes ställning till bränvinstillverkningen, dristar jag föreslå följande för¬
ändringar uti gällande författning angående vilkoren för bränvinsbränning:
att tiden för bränvinstillverkning må för dem. som efter nu gällande
Förordning äro dertill berättigade, räknas från den 15 Oktober till den
15 April;
att alla s. k. terminbestämmelser förfalla;
att anmälan för bränvinstillverkning må ske 14 dagar förr än tillverk¬
ningen börjar;
att anmälan medför frihet att tillverka bränvin under hela den tillåtna
tiden, eller kortare tid deraf, dock minst en half månad;
att minsta tillverkning på dygn vare 300 kannor, b oräknad t öfver¬
hufvud för hela den tid, hvarunder tillverkning utöfvas;
att nuvarande afgiften för bränvinstillverkning utgår med 60 öre för
hvarje tillverkad kanna bränvin, efter kontrollörens uppmätning;
att denna afgift erlägges förskottsvis för minst half månad, beräknad
efter 300 kannors daglig tillverkning; tillverkaren dock obetaget att af¬
giften till högre belopp på en gång erlägga, men då tillverkningen upp¬
går till ett qvantum motsvarande den inbetalda skatten, göres förnyad
enahanda insättning, vid äfventyr att bränneriet annars får af kontrol¬
lören stannas, intill sådan insättning skett;
att vid afslutad tillverkning bränvinstillverkaren, då han med kon¬
trollörens intyg styrker, att det tillverkade qvantum understiger det,
hvarföre skatt förskottsvis erlagts, denna skatt underskjutande delen
återlyfta;
att det må vara bränvinstillverkaren medgifvet, från den s. k. lycktan
inleda bränvinet uti en för eld eller ånga konstruerad reningsapparat
‘264
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 187.
samt derifrån till sprithållaren, på det att varan, ifall drawback beviljas,
lättare må kunna utomlands föryttras.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Peter Andersson,
från Blekinge län.
HT:o 1§7.
Af Peter Andersson från Blekinge län, örn anslag flir anläggning
af en j&rn-stambana mellan städerna Wexiö, Carlskrona
och Calmar.
I Kongl. Jernvägskomitéens år 1856 afgifna “betänkande och förslag angå¬
ende de jernvägar, som för Statens räkning höra anlägga,s,“ yttras, bland annat, det
komitéen icke förbisett att genom dess afgifna förslag östra och sydöstra delarne
af Småland och Blekinge blifva i saknad af stambana, ehuru en sådan ansågs
nyttig egentligast för kommunikationen med flottans hufvudstation Carlskrona,
hvarföre en stambana i dessa trakter framdeles torde komma att anläggas; men
att en sådan då för tillfället vore af mindre vigt för enskilda trafiken, sedan vissa
ifrågasatta kommunikationslinier hunnit blifva öppnade, hvarigenom Smålands östra
högland snart skulle få sitt behof af kommunikationer med kuststäderne tillfreds¬
ställt; och hade komitéen fördenskull icke ansett sig böra bland stambanor upp¬
föra en sådan linie, ehuru nämnda högland både i folkmängd och fruktbarhet öf-
verträflar vestra delarne af Småland, der stambana genomgår.
Den sedermera förordnade Kongl. Jernvägskomitéens år 1859 afgifna “be¬
tänkande för undersökningar angående stambanornas lämpligaste sträckning“ inne¬
håller efter redogörelsen om befolkning och näringar: Sedan Gefle—Dala\jernväg och
Strömsholms kanal beredt Dalarne lätta förbindelser med hafvet, finnes ingen del
af landet med jemförlig areal, folkmängd och produktion, som är så vanlottad på kommu¬
nikationer, som den sydöstra delen af Sverige emellan Wettern och Östersjön; och att,
om de landskap, som utgöra berörde landsdel, skulle blifva lika lyckliga, som de
mellersta provinserna, så borde der läggas två stambanor från norr till söder; men
ehuru öfvertygad komitéen än var om att lättnader i den vägen skulle vidga jord¬
bruket och industrien i förhållande till natur och befolkningens kända näringsflit,
så kunde ändå ej för tillfället ifrågasättas mer än en stambana och lemnäs åt
framtiden att genom sidobanor till lämpliga handelsplatser vid kusterna fylla
behof vet.
Af
Motioner is Bonde-Ståndet 1865. N:o 187. 265
Af de i 1856 års komité-betänkande afsedda kommunikationslinier, hvarigenom
Smålands östra högland snart skulle få sitt behof af kommunikationer med kust-
städerne tillfredsstäldt, nemligen: en båtled i förening med jernbana till Carls¬
hamn, en jernbana från Oscarshamn till Hvetlanda och en jernbana från Calmar
mot Wexiö, äro ingendera komna till stånd, i följd hvaraf de vidsträckta och folk¬
rika landskap, som utgöra Sveriges sydöstra del, fortfarande, i fråga om kommunika¬
tioner, befinna sig i samma vanlottade belägenhet som förut.
Det torde derföre få anses billigt att befolkningen i denna del af landet,
som länge närt önskan att vinna en så väl behöflig lättnad i berörda afseende,
nu låtit denna önskan öfvergå till handling genom att hafva låtit anställa under¬
sökningar och upprätta fullständiga planer och kostnadsförslag till en jernvägsan-
läggning emellan städerna Wexiö, Carlskrona och Calmar, i förhoppning att Ri¬
kets Ständer, i betraktande jemväl och måhända främst af det stora allmänna
intresse, som en jernvägsanläggning i nu omförmälda rigtning i afseende å för¬
svarsverket innebär, nu skall finna tiden vara inne lör att egna denna fråga
sitt välvilliga understöd.
De vigtiga skäl, som tala för behofvet af en jernvägs anläggande på Statens
bekostnad emellan städerna Wexiö, Carlskrona och Calmar, finnas, utförligare än
jag här förmår tolka dem, andragna uti en underdånig framställning, som derom
blifvit ingifven till Kongl. Majit och hvaraf härjemte bifogas en afskrift; men då
inom vederbörande kommuner, hvilka i första hand skulle hemta fördel af ifråga¬
varande jernväg, nu förberedas beslut om åstadkommande äfven från deras sida
af bidrag till anläggningskostnadernas bestridande, torde jag få utbedja mig att fram¬
deles få inkomma med handlingar derom.
Under åberopande af allt detta, våggr jag vördsammast föreslå:
att Rikets Ständer med anvisande af erforderliga medel för utförandet
måtte besluta, att en jernväg i den bufvudsakliga rigtning, som de till
Kongl. Majit ingifna planritningar utvisa, må blifva anlagd emellan stä¬
derna Wexiö, Carlskrona och Calmar genom Statens försorg och på dess
bekostnad, dock med vilkor för ortens kommuner att till företaget
lemna ett bidrag af 1,000,000 R:dr, hvarifrån likväl skulle afräknas de
belopp, som i kostnadsförslaget upptagits för inlösning af den jord och
de lägenheter, hvilka för jernvägen kunna behöfvas, emot det att kom¬
munerna förbinda sig att ansvara derföre, att sådane fastigheter varda
utan kostnad för Staten till jernvägen afträdde.
Anhållande jag lika vördsamt, att denna motion måtte blifva till vederbör¬
ligt Utskott remitterad, samt att Utskottet ville från Kongl. Civil-Departementet,
utbegära de plan- och profilritningar jemte kostnadsförslag angående detta jern¬
vägs företag, hvilka blilvit dit ingifna.
Stockholm den 14 November 1865.
Peter Andersson,
från Blekinge.
Häruti förenar jag mig:
Nils Svensson,
från Blekinge.
Bih. till R. St. Prat. 1865 Sf 1866. 11 Sami. 4 Afd.
34
266
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 188.
No 188.
Af Eric Jonsson från Westmanlands län, om förbud för Rättens
ombudsman i konkursmål att befatta sig med försäljning
på auktion af konkurstnassas tillgångar.
Ehuru den gällande Konkurslagen i 41 § stadgar, att Rätten eller domaren
skall förordna en “ärlig“ och förståndig man inom eller utom Rätten att i konkurs¬
saken vara Rättens ombudsman, som öfver gode männens och sysslomännens för¬
valtning häfver tillsyn och vid borgenärernes sammanträden utom Rätten för ordet,
har dock inträffat, att en sådan ombudsman icke blott fullgjort sina lagstadgade
funktioner i afseende på kontrollen öfver förvaltningen af gode män och syssloman
utan äfven, oaktadt pligten att i saken vara opartisk, företagit sig att till auktion
utlysa och sjelf bortauktionera konkursboets tillgångar. Faran af Rättens ombuds¬
mans uppträdande såsom auktionist i det konkursbo, för hvilket han är till Rättens
ombudsman förordnad, bör för hvar och en tänkande medborgare vara klar, då
kontrollanten kan i sådant fall låta annan person i sitt namn, men för Rättens om¬
budsmans egen räkning, göra anbud på det, som går på auktion för konkursboet
och med hvilken han tilläfventyrs på förhand öfverenskommit att slå för låga an¬
bud af denne person, för att sedan dela vinsten af konkursboets försäljning till låga
priser. Denna tillställning går ut på att kringgå stadgandet att Rättens ombuds¬
man skall vara “ärlig14. Begagnar han sin ställning såsom Rättens ombudsman att
derigenom på otillbörligt sätt skaffa sig egen vinning, så kan han icke vara en
“ärlig44 man. Jag anser derföre det vara nödvändigt att i ifrågavarande § af Kon¬
kurslagen inrymmes ett förbud för Rättens ombudsman att sjelf bortauktionera
konkursboets tillgångar.
I detta syfte föreslår jag att till ifrågavarande § må läggas ett stadgande,
så lydande:
“Rättens ombudsman får icke sjelf bortauktionera konkursboets tillgångar,
utan måste låta detta verkställas af annan lagligt berättigad opartisk auk¬
tionsförrättare “.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Eric Jonsson,
från Westmanlands län.
*
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 189.
267
MiO 1S9.
Af Kric Jonsson från Wetsmanlands län, om anslag för utvidg¬
ning af lägre elementarläroverket i Arboga.
Under de sednare åren och sedan skolan i Arboga blifvit upphöjd till tre-
klassigt elementarläroverk, har denna undervisningsanstalt tillvunnit sig ett allmänt
förtroende. Följden häraf har varit ett för hvarje termin stigande antal lärjungar.
Lön till en fjerde lärare har i tvänne år genom bidrag af enskilda personer blifvit
anskaffad, så att läsningen kunnat utsträckas till fyra klasser, men då det torde
vara ovisst, huru länge bidrag till denna extra lärares aflönande på enskild väg
kan vara att påräkna, och då lärjungarnes antal för närvarande utgöres af 86,
samt det för den staden omgifvande landtbefolkningen, som alltmera börjar inse
behofvet och nyttan af undervisning för sina söner, utöfver hvad folkskolorna kunna
erbjuda, är af synnerligt gagn att förenämnda skola erhåller lärarekrafter, motsva¬
rande den stora tillökningen i lärjungarnes antal, får jag på dessa skäl vörd¬
samt föreslå:
att Rikets Ständer måtte anslå nödiga medel till Arboga elementarläro¬
verks utvidgande till femklassigt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
Eric Jonsson,
från Westmanlands län.
•268
«
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. l\:o 190.
N:o 190.
Af Eric Jonsson från Westmanlands län, om anslag till Köping
—Hults jernvögsaktiebolag för fortsättande af örebro—Arboga
jernväg till Koping.
Det bolag, hvars uppgift varit att medelst en jernbana förena Mälaren och
Hjelmaren, har, såsom bekant är, till följd al financiela motgångar icke förmått
fullborda detta företag i vidsträcktare mån, än att för åtta år sedan emellan
Örebro och Arboga för trafiken öppna en jernväg, som blef den första lokomotiv¬
bana i Sverige. Utsträckandet af denna jernväg till Wenern är numera af mindro
vigt, sedan förbindelsen med Statens vestra stambana kommit till utförande, hvar¬
emot den del af det ursprungliga förslaget, som afser vägens fortsättning österut
till Köping, har vunnit en ökad betydelse, icke allenast genom förbindelsen med
vestra stambanan, utan äfven genom anläggningen af den snart fullbordade
Köping—Utterbergs jernväg.
Att jernverk vid Hedströmmen kunna med fördel välja Göteborg till sin
afsättningsort för export, har visat sig deraf att, oaktadt landtransport ifrån Kö¬
ping begagnats till jernvägen vid Arboga, har likväl under loppet af de sednare
två åren, ifrån ett af dessa jernverk tusentals centner jern tagit denna väg till
Göteborg.
Om således genom Örebro—Arboga-banans utsträckande till Köping en bil¬
ligare transportkostnad kan beredas, skall ofelbart vestra stambanan erhålla en
ganska betydlig tillökning i trafik ifrån de jernverk, som betjena sig af Köping—
Uttersbergs-banan.
Ganska betydliga kostnader hafva redan vid jernvägsföretagets början blifvit
nedlagda på linien emellan Arboga och Köping; erforderlig mark har blifvit in¬
köpt; en del af terrasseringen och ballastningen har blifvit utförd jemte murning
för tvänne större broar, men arbetets fulländande har sedermera måst, i brist på
nödigt byggnadskapital, öfvergifvas.
Kostnaden för de återstående arbetena hafva blifvit beräknade att uppgå
till 320,000 R:dr, men bolaget befinner sig, i anseende till de alltför väl kän da
missöden, som drabbat detsamma, urståndsatt att bekosta dessa arbeten utan främ¬
mande bidrag. Efter underhandling med i orten boende, för företaget intresserade
personer anser man sig med säkerhet kunna påräkna att hälften af det behöfliga
kapitalet kan anskaffas emot erläggande af ränta och amortering, och det är för
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 190.
*269
fyllande af den erforderliga summan som man nu vågar begära Statens mellan¬
komst.
Exemplet af ett bolag, som, utan något enskildt syfte, bar utan ringaste
bidrag å Statens sida anlagt och för allmänna trafiken öppnat en jernbana af fem
mils längd med en kostnad af lika många millioner R:dr, står utan like inom
vårt land; och då det nu visat sig att denna jernväg medfört det gagn för pro¬
duktionen och den allmänna rörelsen, att godstrafiken å densamma på några år
fördubblats, bör ett sådant företag icke vara oförtjent af landets sympatier. De
tilldragelser, som vållat den financiela förlägenhet, med hvilken bolaget under flera
år haft att kämpa, har, då bolagets missöde icke varit sjefförvålladt, icke heller
bort minska dessa sympatier. Det torde sålunda knappast behöfva i minnet
återkallas hurusom representationen villigt gått till mötes likartade önskningar,
framställde ifrån annat håll, der så talande skäl eller någon sådan kalamitet som
här icke funnits att åberopa, för att billigheten af den begäran bolaget nu går
att genom mig framställa, bör lyckas att vinna representationens erkännande.
Jag vågar nemligen föreslå,
att Rikets Ständer måtte bevilja Köping—Hults-jernvägsaktiobolag ett
anslag för en gång af 160,000 R:dr utan återbetaluingsskyldighet, såsom
bidrag till fortsättande af Örebro—Arboga jernväg till Köping, emot
det att bolaget lemnar fullständig garanti för arbetets fullbordande inom
ett år efter det anslaget blifvit lyftadt, och under vilkor att, i fall Sta¬
ten framdeles skulle besluta inlösen af Köping-Hults-bolagets jernväg,
det sålunda beviljade anslaget kommer att å köpesumman afräknas.
Stockholm den 14 November 1865.
Eric Jonsson,
från Westmanlands län.
Häruti förena sig:
Gustaf Ohlsson, C. W. Ericsson.
från Westmanlands län.
270
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 191.
%:0 191.
Af Josef Smedberg från Elfsborgs län, örn ändring af eller tillägg
till 8 Kap., 10 § Utsöknings-Ballcen, i fråga om reseförbud
för gäldenär.
Den allmänna penningeförlägenheten har alstrat en benägenhet hos perso¬
ner af alla klasser att undandraga sig uppfyllandet af sina förbindelser. Ett sätt,
som i detta afseende nu allmänt praktiseras, är att resa till främmande land, före¬
trädesvis Amerika, sedan man förvandlat i penningar allt hvad man eger. Om
fordringsegaren i sådant fall föijer dem till den ort, hvarest de stå på resande fot
och söker hos Konungens Befallningshafvande, med stöd af 8 Kap., 10 § Utsöknings-
Balken förbud för dem att resa, innan de rätt för sig gjort, så svaras att det en¬
dast tillkommer den Konungens Befallningshafvande, under hvars domvärjo gälde-
nären bor, att meddela ett sådant förbud.
Jag föreslår derföre:
att öfver 8 Kap., 10 § Utsöknings-Balken meddelas den förklaring, att
ansökan om sådant förbud att resa, som i nämnda § omtalas, må göras
hos Konungens Befallningshafvande å den ort, der gäldenären finnes.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
J. Smedberg,
från Elfsborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 192.
271
\:0 199
Af Josef Smedberg från Elfsborgs län, om inlösen af 76 stycken
riksgäld,ssedlar med tillhopa 87 R:dr R:mt.
Genom sparsamhet och omtanka för framtiden har inhysesmannen Carl
Larsson i Öfveranstorp af Mjöbäcks socken, Kinds härad, förvarat 76 stycken af
Riksgälds-kontorets s. k. riksgäldssedel'; och som han af okunnighet försummat
att anmäla dem till inlösen inom den derför stadgade preskriptionstid, hafva de
för honom förlorat allt värde, derest icke Rikets Ständer medgifva deras inlösen;
och som jag har mig bekant att Rikets Ständer vid föregående riksdagar gjort
dylika medgifvanden, samt mannen ifråga icke eger annan förmögenhet än som
ligger uti dessa besparade sedlar, får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade medgifva, att Riksgälds-kontoret må ega
rättighet inlösa ifrågavarande, härhos bifogade riksgäldssedlar, nemligen
2 stycken å 10 R:dr
9 „ k 2 „
41 „ ål „ och
24 „ ä 16 skillingar, med tillhopa 87 R:dr R:mt.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
J. Smedberg,
från Elfsborgs län.
272
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 193.
Af Josef Smedberg från Elfsborgs län, om pension på allmänna
indragning sstaten åt kronolänsmannen Jacob Bånges enka,
Johanna Brita Bånge.
Aflidne kronolänsmannen i Kinds kärad Jacob Bånge, som redan år 1818
tillträdde denna sin ticnst, och densamma innehade intill sin död den 7 April 1863,
således i 15 år, efterlemuade enkan Johanna Brita Bånge, född Herlander, jemte
sex barn, deraf blott en son var myndig, — samt ett skuldbelastadt bo, som måst
till borgenärerna afträdas och hvilket ieke lemnade mer än fem procent utdelning.
Yid ett sådant förhållande klef ej allenast enkan utan jemväl de omyndiga bar¬
nen i saknad af det aldra nödvändigaste för sina lefuadsbehof, men som mannen
i lifstiden bidragit till civilstatens pensionskassa, bar enkan derifrån erhållit ett
litet understöd af 150 R:dr. En hvar lärer likväl finna att denna summa är otill¬
räcklig för en ålderstigen enka, som ej sjelf kan med arbete bidraga till sitt uppe¬
hälle; och det är under medvetande, att af de högre Statens embets- och tjenste-
mäns enkor många blifva ihågkomna med rätt betydliga pensioner, som jag vå¬
gar påkalla Statens bidrag i obetydlig mån, då jag anhåller,
att Rikets Ständer ville bevilja enkan Johanna Brita Bånge ett år¬
ligt understöd på allmänna indragningsstaten med 150 R:dr R:mt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
J. Smedberg,
från Elfsborgs län.
N:o 194.
Motioner i Bonde-Ståndet 1866. N:o 194.
273
N:o 194.
Af Anders Gndnmndsson från Hallands län, i fråga om ändring af
eller tillägg till § 70 uti Kongl. Förordningen den 21 Mars
1862, om kommunal styrelse på landet, i hvad samma § an¬
går den kronofogde tillkommande uppbärdsprovision.
I Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om kommunalstyrelse på landet, gifven
den 21 Mars 1862, förekommer i § 70 ett stadgande, att kronofogde för indrif-
ning och leverering al resterande kommunalutskylder eger beräkna tre procent
uppbördsprovision: men det finnes icke föreskrilvet af hvem han bör uppbära denna
provision. Bruket har derföre blifvit, att dessa tre procent uppbördsprovision
utgått af kommunens medel och sålunda miuskat desamma.
Detta synes mig icke vara rättvist eller i laga ordning, då det drabbar det all¬
männa, men icke den restskyldiga, som genom sin tredska att icke erlägga sina
kommunalutskylder förorsakar kronofogden detta besvär att uppbära dessa utskyl-
der. Den, som felat mot det allmänna, bör äfven upprätta felet och betäcka de
dermed uppkommande kostnader samt bör icke efterskänkas dessa kostnader. Detta
synes mig så rättvist, att jag icke tvekar att föreslå,
det ifrågavarande stadgande må förtydligas genom en ändring och ett
tillägg, så att i stället för punkt (.) efter ordet “uppbördsprovision* må
sättas komma (,) och tilläggas orden: “soto betalas af restskyldig.*
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
And. Gudmundsson.
från Hallands län.
Bih. till R. St. Prot. 1866 1866. 11 Sami 4 Afd.
35
274
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 195.
H>o 195.
Af Anders Gudmundsson från Hallands län, om pension på all¬
männa indragningsstaten åt f. d. skogvaktaren Sven Kléen.
1824 den 20 Oktober förordnade Landshöfdingeembetet i Hallands län förre
frälseskogvaktaren Sven Kléen att, sedan kronoskogvaktaren i Faurås härad, landt-
jägmästaren Samuel Hallberg blifvit förordnad att förrätta kronoheideridaren Heils
tjenst i södra distriktet af länet under beviljad tjenstledighet på ett års tid för
Pierr Heil, uti Hallbergs ställe under berörda tid bestrida skogvaktaretjensten i Fau¬
rås härad.
1825 den 12 November, då ordinarie kronoskogvaktaren, jägmästaren S.
Hallberg erhållit förordnande att förrätta kronoheideridaretjensten i Hallands norra
distrikt, blef vice-kronoskogvaktaren Sven Kléen ytterligare förordnad att bestrida
kronoskogvaktaresysslan i Faurås härad och detta förordnande var på obestämd tid
och tillsvidare eller så länge jägmästaren Hallberg förrättade kronoheideridaretjen¬
sten i länets norra distrikt.
1826 den 26 April konstituerade Landshöfdingeembetet i Hallands län, sedan
förre kronoskogvaktaren, jägmästaren Samuel Hallberg blifvit befordrad till krono-
heideridare i länets norra distrikt, vice-kronoskogvaktaren Sven Kléen att vara krono¬
skogvaktare i bemälda Faurås härad med åtnjutande af den lön och de förmåner,
som åtföljde sysslan.
1835 den 12 Oktober förordnades kronoskogvaktaren i Faurås härad Sven
Kléen att äfven förrätta kronoskogvaktarebeställningen i Himble härad, tills den då
lediga beställningen blefve tillsatt.
Sedan hela jägeristaten i afseende på personalen indrogs, fick dock skogvakta¬
ren Sven Kléen förordnande att i egenskap af kronoskogvaktare tillsvidare hafva
uppsigt å skogarne i Faurås och Himble härader.
Slutligen blef den gamle 69-årige mannen, som sedan 1824 den 20 Oktober
eller i fulla 40 år med sina små lönevilkor och således med ett föga närande eller
kraftgifvande underhåll, så uttröttad af den ansträngande tjenstgöringen ute i skogen
i alla vädel-, stormiga och regniga, kalla eller varma, att han beslöt att begära sitt
afsked för att lefva sina sannolikt få återstående dagar i lugn och hvila. Han hade
lärt att Kronans kaka, ehuru liten och torftig, var god att ega, så länge han egde
krafter att uppoffra för dess förtjenande; men när dessa krafter efter 40-årig verk¬
samhet i en ansträngande beställning, af alla auktoriteter, enligt bilagda bestyrkta
afskrifter af officiela betyg, väl vitsordad, slutligen sveko honom, egde han alla
billighetsskäl för sitt anspråk att få hvila sig efter det ansträngande och föga lönande
arbetet i Kronans tjenst. Han hade redan 1835 i Maj erhållit ett högst lofordande
embetsbetyg af öfverjägmästaren A. R. E. Kjellsson och den 20 September 1865 erhöll
han af sin själasörjare det vitsord, att han fört en ordentlig vandel, men befinner