Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Bkon.-Utsk. Betänkande N:o 21. 5
orediga och outvecklade begrepp om medborgerliga rättigheter och skyldigheter,
åtagit sig skjutsningsbesväret, hvilket således räknar sin härkomst från våldets
magt och qvarstår såsom en afföda ifrån magtens äktenskap med orättvisan. —
Nutiden yfves, och vist icke utan skäl, öfver stora framsteg på civilisationens
bana, men härvid förekommer likväl anledning till en ej ringa förundran, att man
hos oss, under ett så långvarigt representativt statsskick, ännu icke, i likhet med
hvad i det öfriga Europa föregått, hunnit afhjelpa ett sådant förtryck, som skjuts-
ningsskyldigheten innebär, och som inom hela den bildade verlden ställer den så
kallade frie Svenske jordegande mannen i detta hänseende ensam jemförlig med
don Ryske muchiken eller med den lifegne Ryske bonden. Detta förhållande har
sin väsendtligaste förklaringsgrund uti lagstiftningens sammansättning af ett Stånd,
som är det egentligen skjutsande, och tre Stånd sorn begagna sig af det för Svensk
sjelfständighetskänsla förnärmande fortskaffningsmedlet. — Utöfver det nesliga,
utöfver det för den frie Svenske mannen förnedrande uti skjutsskyldigheten,
förekommer äfven uti den oj emna fördelningen af detta besvär en allt för mycket
i ögonen fallande orättvisa.
Denna skildring, dessa tankar, redan för flera år tillbaka inom Rikets första
Stånd uttalade af Herr Grefve Anckarsvärd och derstädes ej heller lemnade utan
understöd, hafva synts Utskottet väl värda att här i minnet återföra och, om
äfven nu i en sammanträngd form, åberopa. De må i sin mån tjena till svar å
de förebråelser Utskottet väntar sig från mången, som skall anse Utskottet hafva
uti detta betänkande tillstyrkt Statsverket större uppoffringar för vinnande af
det åsyftade målet, landtbrukaren frigörande från skjutsningsbesväret, än hvar¬
till de, som ej sjelfve erfara bördan af detta besvär, ofta nog torde vara villige
att bidraga.
Yid samma riksdag, — 1856—1858, — der nu anförda tankar uttalades,
voro jemväl inom samtlige Riks-Stånden andra motioner väckta, åsyftande hufvud¬
sakligen att jordbruket måtte helt och hållet befrias från skjutsningsbesväret, eller,
derest detta icke kunde åvägabringas, lättnad i samma besvär beredas. Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet behandlade dessa motioner och i dess då afgifna
betänkande N:o 110 finnes, pag. 5—9, en redogörelse huru detta onus för jord¬
bruket uppkommit. Af denna redogörelse, för vidlyftig att här återgifvas, in-
hemtar man hurusom, sedan allmogen länge klagat öfver våldgästning, skjuts-
ningsskyldigheten småningom blifvit reglerad, och slutligen erhållit den form,
hvaruti densamma för närvarande sig befinner. Denna redogörelse gifver jemväl
vid handen att afsigten med reglerandet icke varit att härigenom pålägga jord¬
brukaren någon ny börda eller skatt, utan blott att bereda på samma gång till¬
fälle för de resandes fortskaffande på det enda sätt, som vid den tiden ansågs
möjligt, eller genom jordbrukarnes försorg, samt tillförsäkra jordbrukaren om den
ersältning för berörda besvär, som då betraktades såsom nöjaktig och med billig¬
heten öfverensstämmande. Sedermera hafva myntvärdets fallande, utan någon
deremot svarande förhöjning i skjutslegan, samt, i förening härmed, den tillökade
trafik, som genom landets starkare befolkning och näringarnes utveckling upp¬
stått, och det högre värde, som ett förbättradt jordbruk skänkt menniskans och
hästens dagsverken, bidragit att förvandla de föreskrifter, hvaruti lagstiftaren for¬
dom sökle de resandes och den skjutsningsskyldiges gemensamma fördel, till
blott en tung börda för denne sednare, utan att dock fortskaffningen kan anses
vara på ett för de resande tillfredsställande sätt ordnad.
6 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och JEkon.-Utsk. Betänkande N:o 21.
Efter det Rikets Ständer, vid ofta omförmälda riksdag uti särskilda un¬
derdåniga skrifvelser den 28 Oktober ock den 14 December 1857 samt den 30
Januari 1858, jemte föreslående af förhöjning i skjutslegan och af andra utvägar
till undanrödj inde, så vidt möjligt vore, af de förhållanden, hvilka dittills hindrat
skjutsentreprenaders uppkomst oller bidragit att göra dessa betungande för de
skjutsningsskyldige, hos Kongl. Maj:t anhållit dels att, då nyssnämnda åtgärder
endast kunde leda derhän, att de mest tryckande olägenheterna af skjutsnings-
besväret blefvo athulpne, en kommitté måtte för den mera genomgripande regle¬
ring af ärendet, som vore önsklig, förordnas att, efter det upplysningar från de
olika länens i frågan intresserade medlemmar blifvit infordrade, utreda och föreslå
huruvida och på hvad sätt skjutsningsbesvärot må kunna från jordbruket skiljas
och denna vigtiga angelägenhet för öfrigt i framtiden på lämpligaste sätt ordnas;
— dels och att åt samma kommitté måtte i nåder uppdragas att taga under öf¬
vervägande så väl frågan om kungs- och kronoskjutsens utgörande, som ock på
hvad sätt postföringsskyldigheten skulle kunna skiljas från jordbruket, emot
åliggande för posthemmanen att fullgöra de onera från hvilka de nu äro hefriade;
samt Kongl. Majit, med anledning häraf, dels, genom nådig Kungörelse den 11
December 1857, meddelat de förändrade föreskrifter angående skjutslegans belopp
m. m. som för tillfället funnos tjenliga, och dels sedermera förordnat en kommitté
att fullgöra de i Rikets Ständers ofvanberörda skrifvelser omförmälda uppdrag i
afseende å utredning och förslag till reglering af frågorna rörande gästgifveri-,
håll- och reserv- samt kungs- och kronoskjutsnings-besvären, äfvensom angående
postföringsskyldigheten; så har Kongl. Majit, i nådig Skrifvelse till Rikets Ständer
den 13 Januari 1860, jemte det de hufvudsakliga åsigter, hvaruti kommittéen stad-
nat till grund för sitt förslag af Kongl. Majit gillades och hänfördes under fem
olika punkter, för öfrigt på flera i den nådiga Slcrifvelsen anförda skäl, och då
derigenom ordnandet af hela den vigtiga angelägenheten, enligt den af kommit-
terade uppgjorda plan och särskildt möjligheten att bereda postföringens förening
med anstalterna för resandes befordran, skulle hufvudsakligen underlättas, föreslagit
Rikets Ständer, att, ehvad kommittéens åsigter i öfriga ämnen vunne Rikets Stän¬
ders godkännande eller icke, antaga kommittéens förslag i omförmälda del och i
sammanhang dermed bifalla att, under vilkor kommittéen föreslagit och i den mån
sådant finnes lämpligt, postföringen må från posthemmanen skiljas. Yidare,
och då, till inhemtande af Rikets Ständers beslut härutinnan, äfvensom i öfrigt
till ledning vid de ytterligare åtgärder, som i ärendet blefve erforderliga, Kongl.
Majit funnit nödigt öfver kommittérades betänkande och förslag i dess helhet in¬
hemta Rikets Ständers yttrande, hade Kongl. Majit velat särskildt lästa Rikets
Ständers uppmärksamhet derpå, att, enligt beräkning, fogad vid de från kommit¬
téen inkomna handlingar, skulle, i fall postskjutslegan komme att blifva lika med
den i allmänhet gällande logan för entreprenad-skjuts, en ökad årlig kostnad af
53,304 Ridr 80 öre, utöfver den dåvarande, drabba Postverket för postens fort-
skaffande; och att en häremot svarande årlig summa således borde, om förslaget
bifölles, af Statsveiket anslås och ställas till General-Poststyrelsens disposition*
för betäckande af den förlust, som i berörda afseende kunde för Postverket uppstå;
derför Statsverket dock komme att i någon mån vinna godtgörelse genom de af
kommittéen till 18,800 Ridr beräknade rotevakansafgifter, som efter förändringar
borde erläggas af de dittills roteringsfrie posthemmanen. Hvad anginge det af kom¬
mittéen väckta förslag, hvars utförande icke vore beroende af eller egde oskiljak¬
tigt sammanhang med skjutsningsskyldighetens ordnande i öfrigt — att nemligen
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 21. 7
på vissa större väglinier, hvilka kommittéen benämt postvägar, befordringen af
så väl post som resande skulle besörjas genom anstalter, bekostade af statsmedel
och stående under General-Poststyrelsens inseende och förvaltning, kunde visser¬
ligen ej bestridas, att derigenom en högst väsendtlig och önskvärb förbättring i
dittills brukliga sätt för förskaffande af post och resande skulle åstadkommas;
men då dessa anstalters uppehållande i den utsträckning kommittéen föreslagit syn¬
tes blifva för Statsverket alltför betungande, särdeles under en tid då stora kost¬
nader användes för jernvägars byggande, ville Kongl. Maj:t för berörda anstalt
icke äska något särskildt anslag, helst det tilläfventyrs torde blifva verkställbar
att af Postverkets medel anslå hvad som skulle erfordras, för att på försök och
till en början å en eller annan väglinie tillvägabringa post- och skjutsbefordring
af ifrågavarande eller likartad beskaffenhet.
Kommitteradcs ifrågavarande underdåniga betänkande och förslag finnes in-
fördt i Bihanget till förra riksdagens Protokoller och har sålunda blifvit, jemväl
vid denna riksdag bland Rikets Ständer utdeladt. Utskottet anser sig således ej
böra för dessa handlingars innehåll ingå i någon redogörelse eller utur dem anföra
vidare än hvad Utskottet här nedan, för vinnande af nödig öfversigt af frågan,
trott sig böra från dessa handlingar sammanföra med sammansatta Stats- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets vid förra riksdagen derom afgifna
förslag.
Uti utlåtandet N:o 8 vid förra riksdagen har sammansatta Utskottet företagit
den genom ofvanberörda nådiga Skrifvelse påkallade granskning af förslaget till
skjutsningsbesvärets ordnande samt tillika pröfvat de, vid samma riksdag, i äm¬
net inkomna motioner. Hvad dervid först beträffade den af kommitterade uttalade
samt af Kongl. Maj:t i Dess nådiga Skrifvelse biträdda åsigt, att nemligen “skjuts-
ningsbesväret för närvarande hvarken kan eller bör på det sätt från jordbruket
skiljas, att do skjutsningsskyldige från särskilda utgifter för befordringsväsendet
befrias11, hade Utskottet, i anledning deraf, sig utlåtit att de kommitterade syntes
hafva grundat denna åsigt hufvudsakligen derpå,
att den temligen allmänt visade benägenheten, att, för vinnande af befrielse
från bestridande af gästgifveri-, håll- och reservskjutsen erbjuda penningebidrag till
större eller mindre belopp, gåfve skälig anledning antaga det de skjutsningsskyl¬
dige sjelfve i allmänhet ansett sig icke billigtvis kunna eller böra, utan något
motsvarigt eller i mer eller mindre mån jemförligt åtagande, blifva frigjorde från
den åliggande skjutsningsbördan, hvilken, om än från början påtvingad, dock af
ålder dem tillhört och sedermera genom lag blifvit formligen befästad;
att skjutsningsskyldighetons öfverllyttandc å Statsverket skulle för detsamma
medföra den stora kostnad att en sådan öfvorflyttning derföre icke borde ifråga¬
sättas, helst de tillgångar, som af Staten kunde för ändamålet disponeras, företrä¬
desvis torde böra användas att åstadkomma de förbättringar i vårt nuvande ofull¬
komliga befordringsväsende och äfventyrliga postföringssätt, som af omständighe¬
terna i hög grad påkallades;
att den betungade egenskapen af de med skjutsningsbesväret förenade kost¬
nader för öfrigt hade sin orsak mera deruti att de tryckte särdeles ojemnt, än i
deras höga belopp, enär berörda kostnader, fördelade lika på all skjutsningsskyl-
dig jord och på städerna i jemförligt förhållande, icke skulle drabba de skjuts-
ningsskyldigo hårdare, än att desamma, till stor del, kunde anses ersatte genom
det billigare pris, hvartill skjutsningsskyldig fastighet förvärfvades; samt
8 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon-litsle. Betänkande N:o 21.
att vid reglering af skjutsningsväsendet dessutom måste afses icke alle¬
nast de skjutsningsskyldiges, utan äfven det allmännas fördel, och, för vinnande
af dessa ändamål gemensamt, vore lika angeläget att, å ena sidan, öfverdrifna
anspråk eftergåfvos, och, å den andra, billiga fordringar icke lemnades utan till¬
börligt afseende.
Till besvarande af dessa invändningar bade Utskottet anfört att, om en del
af de skjutsningsskyldige, under misströstan att annorlunda blifva qvitt en börda,
vid hvars aflyftande så många svårigheter möta, erbjudit sig att dervid med upp¬
offringar biträda, så torde derifrån ej ovilkorligen böra dragas slutsatsen att dessa skjuts¬
ningsskyldige ej ansett sig billigtvis kunna fordra, att utan någon sådan uppoff¬
ring från denna börda befrias; och om äfven bland åtskilliga skjutsningsskyldige
en sådan åsigt, som den af kommittorade förutsatta, skulle hafva vunnit afseende,
så torde ej heller deraf böra dragas den ovilkorliga slutsats att berörda åsigt är
rigtig. Då det först påtvingade skjutsningsbesväret sedermera genom lag bestäm¬
des, var sådant, på sätt förut vore erinradt, ett polisstadgande till beredande af
ömsesidiga fördelar, och kunde ej anses hafva utgjort någon laglig grund för på¬
läggandet af skatt. Vore den för skjuts-entreprenaderna erforderliga summan för
stor för att bäras af Statsverket i dess helhet, huru mycket för tung skulle den
ej då vara att bäras ensamt af dem bland Sveriges invånare, på hvilka den
för närvarande bvilade; men då, på sätt kommitterade erinradt, skjutsningsbesvärets
betungande egenskap mera bade sin orsak deruti att det tryckte särdeles ojemnt,
än i utgifternas belopp, blefve således detta bestyr än mindre kännbart, derest
kostnaden för detsamma fördelades på landets samtlige inbyggare. Det allmännas
fördel genom jordbrukets befriande från skjutsningsskyldigbeten och genom ett ra-
tionelt ordnande af fortskafiningsväsendet vore ock otvifvelaktigt så stor, att
från denna synpunkt ej borde kunna bemtas giltiga skäl för motstånd mot ge¬
nomförandet af jordbrukets fullkomliga befrielse från ansvaret för de resandes för¬
skaffande. Utskottet funne sig således ej af de utaf kommitterade anförda skäl öf-
vertygadt, det skjutsningsbesväret lör närvarande ej kan eller bör på det sätt
från jordbruket skiljas, att de skjutsningsskyldige från särskilda utgifter för be-
fordringsväsendet befrias.
Men, tilläde Utskottet, förutom hvad som sålunda företedde sig till bemö¬
tande af de skäl kommitterade till stöd för sin åsigt anfört, tillkommme jemväl: att,
då medgifvas måste, det skjutsningen blifvit jorden ålagd, icke såsom en skatt,
utan blott derföre att jordbrukaren fordom varit den ende, som kunnat detta be¬
styr verkställa; och då meningen med skjutsningsbesvärets åläggande ej heller,
varit att detta bestyr skulle verkställas utan motsvarig full ersättning; så kunde
enligt Utskottets tanke, åtminstone de bland de skjutsningsskyldige, hvilka fun¬
nit sin fördel i densammas utgörande in natura, eller hvilka derföre erlagt min¬
dre afgift, än vare sig 10 R:dr 33 öre på hemmanet, hvartill densamma, enligt,
kommitterades förslag, pag. 52, koinme att uppgå, eller 11 R:dr Runt, enligt be¬
räkningen pag. 27 i samma betänkande eller hvilka, i anseende till sina hemmans
belägenhet, hittills sluppit all skjutsning, ej billigtvis förpligtas att hädanefter ut¬
göra en årlig skatt till öfrige skjutsskyldiges friköpande från det desse åliggande
onus. Införandet af en dylik ny beskattning å jorden skulle ock illa öfverens¬
stämma med de åsigter, som på sednare tider gjort sig gällande, och hvilka vid
1856—1858 års riksmöte förmått Rikets Ständer att till Kongl. Majit göra en
underdånig framställning om åtgärder för beredande af tillfälle åt jordbrukaren
att
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 21. 9
att friköpa sig från grundskatter. Då emellertid ej keller af dem, hvilka för när¬
varande af skjutsningsbesväret erforo en tung börda, kunde skäligen begäras, att
desamma skulle friköpa sig från utgörande af en beskattning, hvilken aldrig i så¬
dan form blifvit dem lagligen ålagd, ansåg Utskottet att det så högst önskvärda
målet, skjutsningsbesvärets skiljande från jordbruket, ej kunde annorledes vinnas,
än derigenom att kostnaden derföre öfverflyttades på samhällets alla medlemmar,
hvilka ock alla voro lika berättigade till åtnjutande af de fördelar, som med fort-
skaffningsväsendets ordnande afsågos.
Det hade emellertid ej undgått Utskottet att de, som nödgades erkänna
det skjutsningsskyldigheten genom sin historiska tillkomst skiljer sig från de
onera, hvilka från böljan uppstått under form af grundskatt, kunde vilja härvid
invända att berörda skyldighet dock nu mera i verkligheten antagit natur af en
grundskatt; att den, hvilken i våra dagar tillhandlade sig ett hemman, dervid toge
i betraktande huruvida och till hvad mån samma hemman vore med skjutsnings-
skyldighet belastadt, och läte dessa omständigheter inverka vid bestämmandet af
den köpesumma, han för hemmanet ville utgifva; samt att, derest Statsverket öf-
vertoge skjutsningsbesväret, genom denna åtgärd skulle, på landets öfrige invå¬
nares bekostnad, beredas nuvarande innehafvare af skjutsningsskyldig jord en för¬
höjning i jordens värde, och sålunda en tillökning i förmögenhet, på hvars vin¬
nande denna samhällsklass ej genom någon motsvarande uppoffring förskaffat sig
skäligt anspråk. — Denna invändning kunde dock, och vanligen med mera skäl
än här, framställas mot hvaije lindring i grundskatter eller uti de besvär, som
under längre tider varit vid jorden fästade; och likväl hade dessa skatter och be¬
svär — hvilka fordom blifvit ålagde jorden, såsom då nästan ensam omfattande
nationalförmögenheten, samt för öfrigt den enda del af berörda förmögenhet, som
då kunde med beskattning åtkommas — under de sednare decennierna blifvit i ej
ringa mån jorden aflyftade. Rikets Ständer hade ansett den lättnad och uppmun¬
tran, som härigenom bereddes landets vigtigaste näringsgren, vara värd den kost¬
nad, hvilken Statsverket derför måst vidkännas.
Men annorlunda vore derförutan fallet med skjutsningsskyldigheten, än med
dessa grundskatter och andra besvär. Den som det ena året köpte ett hemman,
hvilket knappast erfarit någon tunga af den detsamma åliggande skjutsningsskyl-
dighet, kunde ett följande år, genom en förändrad rigtning af den allmänna rörel¬
sen, finna sitt hemman särdeles svårt belastadt af denna skyldighet, medan ett an¬
nat hemman, inköpt på den tid stor trafik i orten förefanns, sedermera kunde, i
följd af en förändrad rigtning hos samma trafik, lika hastigt finna sig från sina
bördor befriadt. De stora nu pågående jernvägs-anläggningarne voro särdeles eg-
nade att medföra sådana vexlingar, som nu omförmälts; och vid bedömandet afen
börda utaf denna omvexlande natur borde ej de invändningar gälla, hvilka, vid
fråga om en fast och lör alltid bestämd grundskatt, ej kunde frånkännas all gil¬
tighet. På grund af allt hvad sålunda blifvit anfördt, hemställde Utskottet att
Rikets Ständer måtte besluta, att gästgifveri-, håll- och reservskjutsen samt post¬
skjutsen borde skiljas från jordbruket och öfvertagas af Staten; — och då den be¬
frielse posthemmanen dittills åtnjutit från åtskilliga bördor, hvilka åligga större
delen bland landets öfriga jord, grundade sig endast på den skyldighet de haft att
framskaffa posten; men berörda skyldighet, genom bifall till hvad sålunda före¬
slaget var, komme att upphöra, tillstyrkte Utskottet Rikets Ständer att besluta,
att, sedan postkemmancu blifvit befriade från postskjutsens utgörande, borde dessa
Bih. till 11. St. Prot. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd. 7 Häft. 2
10 Sammans. Stats- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 21.
hemman vara skyldige utgöra de onera, derifrån de dittills varit i sin egenskap
af posthemman befriade. I sammanhang härmed föreslog Utskottet jemväl, att det
städerna åliggande skjutsningsbesvär måtte af Staten öfvertagas och att, i afseende
å kungs- och kronoskjutsningsbesväret, annan förändring icke borde vidtagas, än
att, under förutsättning att gästgifveri-, håll- och postskjutsen af Staten öfvertoges,
samtlige skjutsskyldige hemman i riket, så framt de ej voro helt och hållet eller
i viss mån från skjutsskyldigheten befriade, förklarades böra i kungs- oeh kronoskjuts-
ning deltaga.
Uti ifrågavarande utlåtande, N:o 8, har Sammansatta Utskottet härefter fö¬
retagit granskning af komiterades förslag till reglering af befordringen utaf post
och resande, till hvilken granskning och hvilket förslag Utskottet här längre fram
vill återkomma; och då Utskottet sedermera, i samma utlåtande öfvergått till un¬
dersökning huru och till hvad belopp medel borde anvisas till den kostnad, som,
genom de föreslagna förändringarne i afseende å skjutsningsbesvärets utgörande, blefve
Statsverket åsamkad, har Utskottet i afseende härå anfört: att i sjelfva naturen
af en sådan genomgripande förändring, som den föreslagna, läge att kostnaden
derför, under de första åren af förändringens genomförande, ej kunde på förhand
med någon säkerhet beräknas, och de medel, som för ändamålet anvisades, således
borde utgå under form af förslagsanslag; att, hvad åter anginge de sannolikhets-
skäl, som vid bestämmandet af detta förslagsanslag borde tagas i beräkning, så
lemnade komiterades betänkande flere upplysande bidrag till ledning derutinnan,
i hvilket hänseende de pag. 15 och 16 i betänkandet anförda beräkningar utvisade,
efter den ena beräkningsgrunden och på det sätt skjutsen nu utgöres, en kost-
nadssumma för de skjutsskyldige af 720,516 R:dr, och efter den andra grunden ett
kostnadsbelopp för entreprenader af 770,505 R:dr; — att härvid dock vore att
märka, dels hurusom komiterade pag. 51 tillkännagifva, att de vid sina beräknin¬
gar tillvägagått med största möjliga försigtighet och heldre tagit för höga än för
låga värden; dels att, då 37 § i komiterades förslag, emot hvilken § Utskottet
ej haft något att anmärka, förklarade entreprenör vid bipostväg berättigad att,
jemte skjutsningen, öfvertaga gästgifverihållningen, om Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande funne honom dertill tjenlig, samt stadgade att de gästgifvarne för när¬
varande tillkommande förmåner åtnjutas af den, som sålunda bestrider gästgifveri¬
hållningen, så vunnes härigenom ej mindre möjligheten för flere att täfla om en¬
treprenadens öfvertagande, än hvad dittills varit fallet, då möjligheten häraf be¬
rott på öfverenskommelse med gästgifvaren eller derpå om spekulanten varit bo¬
ende i närheten af gästgifvaregården, än ock att vinsten af gästgifverihållningen
och de med densamma förenade förmåner sannolikt komme att locka mången att
ikläda sig entreprenörens skyldigheter, för att dermed jemväl förvärfva gästgifva-
rens rättigheter; dels att den i samma förslag medgifna anståndstid för anskaf¬
fande af hästar utgjorde för entreprenörer en lättnad emot hvad dem dittills van¬
ligen varit genom entreprenadkontrakt ålagdt; dels att, då de skjutsskyldige dit¬
tills varit förpligtade efter en häst fortskaffa en tyngd af ett skeppund, den skjut¬
sandes vigt oberäknad, den i komiterades förslag, sådant detta var af Utskottet
tillstyrkt, fastställda beräkningsgrund, enligt hvilken efter hvarje häst finge fort-
skaffas en tyngd af 480 skålpund, den skjutsandes vigt inberäknad, men en hvar af
de åkande utöfver 12 års ålder skulle antagas väga 180 skålpund, innefattade för
de skjutsande en betydlig minskning i den tyngd, som dittills kunnat läggas efter
deras hästar; dels ändtligen att Utskottet, i sitt ifrågavarande utlåtande, beredt
Konungens Befallningshafvande tillfälle att, der svårighet för entreprenaders afslu-
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.- UtsJc. Betänkande N:o 21. 11
tande sådant fordrade, förhöja skjutslegan utöfver hvad komiterade föreslagit; —
samt att då, genom alla dessa föreslagna förändringar, skjutsningsbesväret gjordes
mindre betungande än dittills, möjligheten till bättre betalning bereddes, utsigt öpp¬
nades för entreprenören att vinna särskilda fördelar och inkomster genom gäst-
gifverihållningen, samt framför allt möjligheten att konkurrera om entreprenaden
utsträcktes till ett stort antal, som dittills varit derifrån utestängda, intet tvifvel
förefunnes, det ju de entreprenadauktioner, som för Statsverkets räkning komme
att anställas till öfvertagande af skjutsningsbestyret, skulle med vida större begär¬
lighet omfattas af spekulanter, än hvad fallet varit vid do ontreprenadauktioner,
hvilka för skjutslagens räkning dittills blifvit anställda, i följd hvaraf entreprenad¬
summan således borde komma att i betydlig mån nedgå. De förändringar, som
de pågående jernvägsbyggnaderna medförde i skjutsningsbestyret, ehuru omöjliga
att till deras belopp på förhand uppskatta, borde ej heller lemnäs utan afseende
vid betraktande af de kostnader, hvartill skjutsens öfvertagande kunde för Stats¬
verket uppgå; och ansåg Utskottet, på grund af allt hvad sålunda var anfördt,
den verkliga utgift, som genom den föreslagna förändringen komme att drabba
Statsverket, icke böra på långt när uppgå till något af de genom komiterades of-
vanomförmälda beräkningar angifna belopp. Utskottet tillstyrkte således Rikets
Ständer att besluta det, till betäckande af kostnaderna för skjutsningsbestyrets
öfvertagande, skulle anvisas å 6:te Hufvudtiteln ett förslagsanslag å 600,000 R:dr
R:mt årligen under den näst derpå följande statsregleringsperiod; hvarjemte Ut¬
skottet föreslog vissa närmare bestämmelser i afseende å tiden och sättet för Stats¬
verkets öfvertagande af ansvarigheten för skjutsbefordringen.
Hvad beträffade Kongl. Maj:ts nådiga tillkännagifvande att, i fall post-
skjutslegan komme att blifva lika med den i allmänhet gällande legan för entre¬
prenadskjuts, en ökad årlig kostnad af 53,301 R:dr 80 öre, utöfver den dåvarande
komme att drabba Postverket för postens förskaffande, och att en deremot sva¬
rande årlig summa således borde, om förslaget bifölles, af statsmedel anslås och
ställas till General-Poststyrelsens disposition för betäckande af den förlust, som i
berörda afseende kunde förPostverket uppstå; så hade Utskottet ej kunnat undgå
inse att de beräkningar, hvilka legat till grund för uppgiften om den sålunda er¬
forderliga summa, i viss mån måste blifva rubbade genom den af Utskottet uti
ifrågavarande utlåtande föreslagna rättighet för Konungens Befallningshafvande
att, der så erfordrades, i viss mån höja skjutslegan. Derest, till undvikande af
möjligen eljest uppstående brist i berörda ersättningsbelopp, detsamma bestäm¬
des till en rund summa af 70,000 R:dr R:mt, så kunde, i händelse nämnda summa ej
fullt åtginge till betäckande af ifrågakomne kostnader, det uppstående öfverskot-
tet vinna en gagnande användning, vid bestridande dermed af försök till sådan
befordran af post och resande, som för postvägarne var af komiterade föreslagen;
och skulle ett medgifvande af Rikets Ständer, att ifrågakomna öfverskott finge
på sådant sätt användas, således möjligen kunna småningom medföra berörda så
önskliga förbättring i sättet för postens och resandes befordran, helst erfarenheten
i andra länder, der post och resande befordras gemensamt, städse skulle ådaga¬
lagt att en sådan inrättning ej blott läte sig ordna utan förlust, utan jemväl
medförde en ganska betydlig behållning; och jemte det Utskottet härvid tillika
erinrat om det i Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse gjorda tillkännagifvande, att den
till Statsverket ingående rotevakans-afgift af dittills roteringsfria posthemman
komnie att uppgå till 18,800 R:dr, så att Statsverkets verkliga utgift för posthem-
manens befriande från postskjuts blefve blott 51,200 R:dr R:mt om året, har Ut¬
12 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utslc. Betänkande N:o 21.
skottet hemställt, det måtte å Riksstatens sjunde Hufvudtitel anvisas ett årligt
reservationsanslag af 70,000 R:dr R:mt, att till Postverket utgå såsom ersättning
för den ökade kostnad, som genom postskjutslegans höjande till likhet med gäl¬
lande entreprenadlega komme att uppstå; med bemyndigande tillika för Poststy¬
relsen att använda de besparingar, som å detta anslag kunde göras, till ordnande
å postvägar af gemensam befordran af post och resande.
Detta utlåtande blef af Högloft Ridderskapet och Adeln samt Vällofl. Bor¬
gare-Ståndet återremitteradt. Högvördiga Preste-Ståndet har, med afslag å Ut¬
skottets hemställanden att gästgifveri-, håll- och reservskjutsen samt postskjutsen borde
skiljas från jordbruket och öfvertagas af Staten, samt att det städerna åliggande
skjutsningsbesvär borde öfvertagas af Staten, återremitterat hvad utlåtandet i öfriga
delar innehöll; hvaremot Hedervärda Bonde-Ståndet utlåtandet bifallit; och hade Ut¬
skottet derefter, uti nytt betänkande, N:o 23, förklarat sig visserligen fortfarande
hysa den åsigt att det lämpligaste, med rättvisa och billighet häst öfverensstäm¬
mande sätt för skjutsningsbesvärets ordnande, vore att så väl jordbruket som stä¬
derna befriades från detta besvär, som deremot öfvertoges af Staten, men att, då
inom tre Riks-Stånd denna åsigt ej kunnat göra sig gällande, utan ändamål vore
att ånyo föreslå densamma till antagande; hvadan Utskottet föreslagit Rikets Stän¬
der att besluta: att skjutsningsbesväret för det dåvarande ej kunde från jordbru¬
ket skiljas; att gästgifveri-, håll- och reservskjutsen ej vidare borde vara en jorden
åliggande natura-prestation, utan så väl skyldighet som rättighet för de skjuts¬
skyldige att bestrida sådan skjutsning upphöra; att postföringsskyldigheten borde
från jordbruket skiljas, emot åliggande för posthemmanen att fullgöra de onera,
från hvilka de dittills varit i sin egenskap af posthemman befriade, — samt såsom
följd deraf, posthemmanen tillförbindas att, i likhet med andra i skjutslag indelade
hemman, deltaga i det allmänna skjutsningsbesväret, såsom detta komme att ut¬
göras; att skjutslagen, så väl i stad som å landet, sådana de voro eller framdeles
kunde blifva indelade, borde bekosta skjutsningens bestridande genom entreprenad;
dervid Statsverket dock ville komma skjutslagen till hjelp med 4:del i entreprenad¬
kostnaden; att, i afseende åkungs- och kronoskjutsningsbesväret, annan förändring
icke borde vidtagas, än att, under förutsättning att gästgifveri- och postskjutsen
upphörde såsom natura-prestation, samtlige skjutsskyldige hemman i riket, så
framt de ej voro helt och hållet eller i viss mån från kronoskjutsning befriade,
förklarades böra i kungs-och kronoskjutsning deltaga; att Rikets Ständer måtte be¬
sluta det, till betäckande af Statsverkets andel i kostnaden för skjutsningsbestyrets
ordnande medelst entreprenad, å öde Hufvudtiteln anvisades ett förslagsanslag af
200,000 R:dr R:mt årligen under derpåföljande statsregleringsperiod; samt att, så¬
som ersättning till Postverket för den ökade kostnad, som genom postskjutslegans
höjande till likhet med gällande entreprenadlega komme att uppstå, ett sådant an¬
slag anvisades och på enahanda vilkor, som genom Utlåtandet N:o 8 varit före¬
slaget. Då ej heller detta Betänkande biel af Rikets Ständer antaget, och sedan
Sammansatta Utskottet vid ifrågavarande riksdag ytterligare i ämnet aflåtit dels
Memorialet N:o 33, med förslag till voteringsproposition i anledning af Riks-Stån-
dens skiljaktiga beslut, rörande Betänkandet N:o 23, dels Utlåtandet N:o 41, för-
anledt af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut öfver Memorialet N:o 33, dels slutligen
Memorialet N:o 44, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut öfver Utlåtan¬
det N:o 41, blef omsider, genom votering i förstärkt Stats-Utskott, Rikots Stän¬
ders beslut i ämnet allenast det, att postföringsskyldigheten må, i den mån Kongl.
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 21. 13
Maj:t finner sådant lämpligen kunna ske, från jordbruket skiljas, emot åliggande
för posthemmanen att fullgöra de onera, från hvilka de dittills varit i sin egen¬
skap af posthemman befriade; — samt att, såsom följd deraf, posthemmanen till-
förbundes att, i likhet med andra i skjutslag indelade hemman, deltaga i det all¬
männa skjutsningsbesväret, såsom detta komme att utgöras; och att å Riksstatens
7:de Hufvudtitel anvisades och ställdes till Kongl. Maj:ts disposition ett årligt re¬
servationsanslag al 70,000 R:dr R:mt, att till Postverket utgå såsom er sättning för
den ökade kostnad, som genom postskjutslegans höjande komme att uppstå; med
bemyndigande tillika för Poststyrelsen, att använda de besparingar, som å dessa
anslag kunde göras, till ordnande å postvägar af gemensam befordran af post och
resande.
Sedan Utskottet sålunda redogjort ej blott för de i ämnet vid denna riks¬
dag väckta motioner, utan äfven för hvad från och med riksdagen 1856—1858
blifvit vid frågans hufvudpunkter åtgjordt, går Utskottet att tillse hvad vid denna
fråga nu må vara att åtgöra. Den fullständiga utredning samma fråga erhållit
genom en mängd motionärers framställningar och förslag, genom olika Utskotts
vid flera riksdagar meddelade många utlåtanden, och genom förordnad komités
betänkande samt Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse i ämnet, befriar Utskottet Irån
den skyldighet, som eljest ålåge Utskottet, att en sådan nödvändig utredning
åstadkomma. Den erfarenhet, som sistförflutna riksdags förhandlingar i ämnet
lemnat, lärer, att då sammansatta Utskottet byggde sitt förslag härutinnan på den
hufvudgrund, att skjutsningsbesväret för det dåvarande ej kunde från jordbruket
skiljas, så möttes Utskottets förslag af lika ringa framgång, som när Utskottet
kort förut såsom hufvudgrund framställt att skjutsningsbesväret borde skiljas från
jordbruket och öfvertagas af Staten. Det skäl, som vid nämnda riksdag förmått
Utskottet att i dess Betänkande N:o 23 frångå sist omförmälda grund, hvilken
Utskottet så väl genom berörda Betänkande, som genom sitt förutgångna Utlåtande
N:o 8 förklarat sig anse som den lämpligaste, med rättvisa och billighet bäst öfver¬
ensstämmande, detta skäl, nemligen, att denna grund ej kunnat hos Rikets Ständer
göra sig gällande, har numera förlorat sin kraft, sedan sig visat att det förslag, som
grundade sig på skjutsningsbesvärets bibehållande vid jorden, ej heller rönt fram¬
gång. Utskottet ser alltså ingen anledning, hvarföre Utskottet vid denna riksdag
skulle obetingadt öfvergifva en grund, hvars rigtighet få lära bestrida, om än många
låta svårigheterna och kostnaderna afskräcka från densammas tillämpning. Det
ifrågavarande förslaget, om ock medförande stora fördelar för jordbruket, är dock
icke uteslutande af gagn för berörde näringsgren. Portskaffningsväsendets förbätt¬
ring är äfven ovilkorligen beroende af förslagets genomförande, hvadan den trafi¬
kerande allmänhetens fördel är lika mycket som jordbrukarens med berörda förslag
förknippad. Det innebär således en origtig uppfattning af förhållandet, när man
antager att det anslag, som för ändamålets befrämjande kan vara erforderligt, inne¬
fattar en uppoffring af det allmänna till fördel blott för de hittills skjutsnings-
skyldige jordegarne. Utskottet tillstyrker således, på grund af Jonas Anderssons
motion och med åberopande af de skäl, som här förut blifvit anförda utur sam¬
mansatta Utskottets vid förra riksdagen afgifua Utlåtande N:o 8, att Rikets Ständer
må besluta
14 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 21.
att gästgifveri-, håll- och reservskjutsen samt postskjutsen skil¬
jas från jordbruket och öfvertagas af Staten;
att sedan posthemmanen blifvit befriade från postskjutsens
utgörande, höra dessa hemman vara skyldige utgöra de onera,
derifrån de hittills varit i sin egenskap af posthemman be¬
friade; samt
att det städerna åliggande skjutsningsbesvär öfvertages af
Staten.
Genom Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den 6 April 1810 angående de för¬
ändringar och jemkningar uti Riks-Ståndens innehafvande och stadfästade privile¬
gier, förmåner, rättigheter och friheter, hvarom Riksens Ständer vid dåvarande
riksdag öfverenskommit, har blifvit förklaradt, att hvarje svensk man, till hvilken
klass af medborgare han räknas må, är berättigad att förvärfva och besitta fast
egendom och jord inom Svea rike, å land och i stad, af hvad natur som helst och
åtnjuta densamma tillhörande förmåner, emot uppfyllande af dermed förknippade och
redan fastställde eller framdeles åtagande skyldigheter. Do privilegier, som vissa
jordnaturer medföra, kunna således ingalunda längre kallas personliga, utan äro
oskiljaktligen förbundna med eganderätten till jorden, samt kunna således ej heller,
på sätt Johan Gustaf Wassmuth i sin förut omförmälda motion antagit, upphäfvas
genom undanrödjande af 1723 års adliga privilegier, ej heller annorledes, utan för¬
närmande af deras eganderätt, som nu äro innehafvare af frälsejord.
Emot C. J. Lönnherr/s och Olof Olsons likaledes här förut omförmälda mo¬
tioner, hvilka afse förhöjd ersättning för kungsskjuts och den förstnämndes jem¬
väl för kronoskjuts, förekommer, att de orsaker, som inverka på entrepenadprisen
vid en gästgifvaregård, icke behöfva inverka på bördan af kungs- och kronoskjuts,
hvilken skjutsningsskyldighet derförutan kan komma att der utgöras af andra än
som tillhöra samma gästgifvaregårds skjutslag; äfvensom att några sådana undan¬
tagslagar, som uti dessa motioner afses, skulle medföra en synnerlig svårighet vid
kontrollen å Kronans räkenskaper, samt för öfrigt oj synas vara af frågans vigt
och af något vei-kligt behof påkallade.
På grund af hvad Utskottet sålunda anfört hemställer Utskottet
att, i afseende å kungs- och krono-skjutsningsbesväret, annan
ändring icke bör vidtagas, än att, under förutsättning att. gäst¬
gifveri-, håll- och post-skjutsen af Staten öfvertagas, samtlige
skjutskyldige hemman i riket, så framt de ej äro helt och hål¬
let eller i viss mån från skjutsskyldighet befriade, förkla-
las höra i kungs- och kronoskjutsning deltaga.
I andra punkten af Jonas Anderssons omförmälda motion har han yrkat, att
skjutsningsväsendet för Statens räkning må så ordnas, att den minsta möjliga
kostnad, så väl för den resande som för Staten, må vinnas, på samma gång som
en ändamålsenligare transport af posterna, i förening med resandes förskaffande
ernås.
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon-Utsk. Betänkande N:o 21. 15
För vinnande af detta ändamål erfordras ett fullständigt förslag till re¬
glering af befordringen utaf post och resande samt till gäldande af den dertill er¬
forderliga kostnad. Materialier till ett sådant förslag finnas ock, dels uti det af
komiterade afgifna, ofta åberopade Betänkande, dels uti Sammansatta Utskottets
vid sistförflutna riksdag aflåtna, likaledes ofta omförmälda, Utlåtande N:o 8 och
Betänkande N:o 23. Innan Utskottet dock går att, i hufvudsaklig öfverensstäm¬
melse med dessa handlingar, framställa ett sådant förslag, bör Utskottet redogöra
för de skäl, som i nyssberörda Utlåtande blifvit andragna för tillstyrkandet ej
blott af de högre belopp, som komiterade föreslagit i lega för en del skjuts,
utan äfven att en del skjutslega borde, der bebofvet sådant kräfde, kunna ytterli¬
gare höjas. Dessa skäl, hvilka ännu ega tillämplighet, samt derföre nu jemväl af
Utskottet åberopas, äro följande:
Grundsatsen att den, som begagnar skjuts, jemväl bör gälda dess fulla
värde, vore otvifvelaktig! rigtig, så framt icke det allmännas fördel oundgängli¬
gen fordrade att Staten drager försorg, det befordringsmedel böra öfver hela riket
finnas tillgängliga, och att priset derå e] heller må vara sådant, som gör desam¬
mas begagnande nästan omöjligt. Af dessa skäl torde, på samma gång Staten be¬
stämmer ett maximum, hvarutöfver ifrågavarande kostnad för de resande ej får
stegras, bemödande dock böra göras att, under detta maximum, utfinna den lega,
som verkligen motsvarar hvad skjutsningens fullgörande kostar den skjutsande.
Uti Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets vid riksdagen 1856—1858
afgifna, förut omförmälda Betänkande N:o 110 är utredt, att skjutslegan i Sverige
bör anses hafva varit i fordna tider högre, än hvartill den i våra dagar finnes be¬
stämd. Fag. 8 och 9 i berörda Betänkande inhemtas, att den år 1731 fastställda
lega, 8 öre för land och 16 öre för stad, samt dessutom 1 öre för kärra per mil,
utgjorde, efter jemförelse mellan markegåugsprisen då och i vår tid, 31 sk. 11£
r:st för land och 1 R:dr 12 sk. 1 r:st för stad, om spanmål tages till värdemä¬
tare, samt 37 sk. för land och 1 R:dr 21 sk. 11 r:st., allt hanko, för stad, om hö
blir värdemätare. Då, i följd af myntförsämring, legan dock snart ansågs för låg,
höjdes densamma, år 1736, till 12 öre för land och 24 öre för stad; genom hvil¬
ken förhöjning legan, utom kärrpenningar, blef motsvarande 25 sk. 9 r:st. för land
samt 1 R:dr 3 sk. 6 r:st. för stad, om spanmål, och 27 sk. 8 r:st, för land samt
1 R:dr 7 sk. 4 r:st., allt hanko, för stad, om hö tages till värdemätare.
De i bilagan N:o 1 till komiterades Betänkande meddelade uppgifter an¬
gående post- och skjutsväsendet i åtskilliga främmande länder gifva vid handen,
att i Norrige, med hvars förhållanden våra väl lära vara mest jemlörliga, af resande
erlägges för häst och ensitsigt åkdon från städerne, med entreprenad 1 R:dr 90 öre,
med vanlig gästgifvareskjuts 1 R:dr 62 öre; på landet, med entreprenad 1 R:dr 48
öre och med vanlig gästgifvareskjuts 1 R:dr 19 öre, allt för svensk mil och i
svenskt mynt räknadt. För öfrigt visar sig att jemväl i Danmark, Hannover och
Frankrike samt framför allt Preussen skjutslegan uppgår till högre belopp än i
Sverige, och än hvartill densamma af Utskottet föreslås; hvaremot bland de län¬
der, för hvilkas fortskaffuingsväsende blifvit redogjordt, blott inom Finland och
Ryssland, hvilka länders exempel härutinnan ej torde något bevisa, skjutslegan
befinncs lägre än hos oss.
16 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 21.
Förslag till reglering aj hejordringen utaf post och resande, samt till
gäldande af den derjör erJorderliga kostnad.
l:o. Allmänna bestämmelser.
§ 1. All befordran af post och resande inom riket bestrides genom Sta¬
tens försorg: i följd hvaraf så väl posthemmanens skyldighet att befordra post,
som gästgifveri-, håll- och reservhemmanens, äfvensom städernas, åliggande att
skjutsa resande, komma att upphöra; skolande deremot de posthemmanen för de¬
ras nämnde skyldighet beviljade friheter och förmåner upphöra, eller till Staten
åter ingå.
§ 2. De vägar, hvilka för post- eller skjutsbefordring begagnas, indelas uti:
a) Postvägar, å hvilka, i den mån tillgångarne sådant medgifva, medelst kontrakt
antagne posthållare skola dels besörja ordinarie postbefordring, hvarmed post och
resande på bestämda tider gemensamt fortskaffas, och dels, elter beställning, åt
posten och resande tillhandahålla extra poster; samt b) Bipostvägar, å hvilka ge¬
nom kontrakt antagna entreprenörer, så väl efter beställning fortskaffa resande,
som ock tillhandahålla den skjuts, som för postbefordringen å dessa vägar kan
erfordras.
§ 3. Befordringen å postvägarne ställes under Gfeneral-Poststyrelsens och
å bipostvägarne under Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvandes inseende
och förvaltning.
2:o. Postvägsbefordringen.
§ 4. Der postvägslinia inrättas, indragas de vid vägen befintliga gästgifve-
rier, hvilkas friheter och förmåner derefter upphöra eller till Statsverket ingå.
§ 5. Stationerna vid postvägarne förläggas sålunda, att afstånden dem
emellan i allmänhet ej komma att blifva mindre än 1$, eller öfverstiga 2j mil.
§ 6. Ordinarie postbefordringen, som fortgår dag och natt, besörjes genom
hufvudpostvagnar, åtföljde af det antal bi vagnar, som af behofvet påkallas. Hvarje
hufvudpostvagn beledsagas af en konduktör, och hvarje vagn, så väl hufvudpost-
vagn som bivagn, köres af en postiljon; börande både konduktörer och postiljoner
vara med lämplig, deras befattningar utmärkande, mundering försedde.
§ 7. Yid vissa stationer, som af Post-styrelsen bestämmas, med afstånd
från hvarandra af 4 å 5 mil, är resande, som inom en timma före den för postens
ankomst utsatta tid sig anmäler, ovilkorligen berättigad att med densamma blifva
befordrad. Vid öfriga stationer eger sådan rättighet rum endast i det fall, att
plats finnes ledig.
§ 8. Yid alla stationer erhålles extra post, bestående af så väl lösa hästar,
som ock hästar med åkdon af följande slag, nemligen: hel- eller halftäckta fjeder-
åkdon för två hästar samt öppna åkdon för en eller två hästar, dels med och dels
utan fjedrar, fotsack och dyna.
§ 9. Extra post tillhandahålles inom en timma efter skedd beställning, så
vida ej ett större antal hästar af resande fordras, för hvilket fall Post-styrelsen
eger
Samman». Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon -Utsk. Betänkande N:o 21 17
eger i kontrakt med posthållaren medgifva den förlängning i tiden för skjutsena
inställande, som kan finnas skälig.
§ 10. Jemväl extra post skall åtföljas af postiljon, som eger köra posthä-
starne. För två, äfvensom för tre, hästars anspann erfordras ej mer än en postil¬
jon ; men begagnar den resande 4 eller flera hästar för åkdonet, skall ytterligare
l postiljon, ridande på någon af förhästarne, medfölja.
§ 11. Yid befordran med ordinarie posten å postväg, erlägges af resande
för täckt plats 1 R:dr och för öppen plats 80 öre milen. För barn under 12 år
betalas endast half afgift.
§ 12. Då extra post begagnas, erlägges i lega 1 R:dr 60 öre för hvarje
häst; —• 50 öre för hel- eller halftäckt tvåbetsåkdon med fjedrar; — 16 öre för
öppet tvåbetsåkdon med fjedrar, fotsack och dyna; — 8 öre för öppet enbetsåk-
don af sistnämnda beskaffenhet; allt för mil räknadt. Ersättningen för andra i or¬
ten brukliga åkdon inberäknas i skjutslegan.
§ 13. Afgift för plats med ordinarie posten, samt häst- och åkdonslega vid
begagnande af extra post, beräknas efter hvarje full åttondedcls mil; skolande dock
extra postlega erläggas för minst en half mil, äfven om befordriugen för än kor¬
tare vägstycke begagnas.
§ 14. Å ordinarie posten får resande, utan särskild afgift, medföra effekter
till 40 skålpunds vigt, men barn under 12 år endast hälften af denna vigt. För
derutöfver medförda saker betalas afgift efter paket-taxa.
§ 15. Yid befordring af resande med exstra post få efter hvarje häst två
personer, postiljonen ibland dem bex’äknad, färdas, och en tyngd af 420 skålpund
medföras. Denna tyngd beräknas sålunda, att en hvar åkande anses väga 180
skålpund, med undantag af barn under 12 år, som beräknas till blott 90
skålpund.
Skulle emellertid resandes medförda effekter kafva den tyngd, att vigten
för hvarje häst uppgår till mer än 420 skålpund, men icke öfverstiger 450 skål¬
pund, som är den högst tillåtna, då skall för till och med 30 skålpunds öfvervigt
efter hvarje begagnad häst erläggas betalning med fjerdedels håstlega. Postverket
erlägger ej betalning för öfvervigt, utan eger, utan särskild afgift, låta efter hvaije
häst föra, då hufvudpostvagn begagnas, en tyngd af 500, och eljest en tyngd af
450 skålpund, de åkande personernas och deras effekters tyngd dervid inberäknad.
§ 16. Om beställd extra post ej inom två timmar efter den utsatta tiden
af resande begagnas, erläggas väntningspenningar med en fjerdedels mils lega, för
hvarje häst beräknad, för hvar full timma, som uppehållet utöfver första timman
efter tiden för beställningen fortfarit, intill och med 4 timmar, efter hvilken tids
förlopp posthållare ej är skyldig att låta betingad extra post den resande invänta,
eller att honom utan ny beställning fortskaffa; härifrån likväl undantagen sådan
extra post, som af Postverket betingas, hvilken skall utan väntningspenningar, af¬
bida den tid, då ankomsten sker.
§ 17. För befordran af ordinarie och extra poster, med undantag af dels
snällposter, för hvilka körtiden antages i allmänhet till en timma på milen, och
dels kurirer, hvilka böra, så fort ske kan, fortskaffa^, bestämmes öfver hufvud
körtiden till lj timma på milen; egande dock Post-styrelsen att för ordinarie
postens befordran utsträcka denna körtid, när vägarnes beskaffenhet eller andra
omständigheter dertill föranleda.
Bih. till R. St. Prot. 1862 åf 1863. 4 Sami. 2 A/d. 7 Haft.. 3
18 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 21.
§ 18. Vid samtliga poststationerna skola posthållarne förse de resande
med herberge och för öfrigt alla sådana förnödenheter, som, enligt för gästgifveri-
erna hittills gällande föreskrifter, skola derstädes vara för resande att tillgå; och
skall posthållaren vara försedd med de för hvartdera af dessa bestyr nödiga bygg¬
nader.
§ 19. Hufvud-postvagnar anskaffas genom Post-styrelsen, som jemväl bör
besörja, att så många bivagnar, som för trafiken beräknas nödiga, må finnas att
tillgå.
Posthållaren bör tillhandahålla, ej mindre alla beböfliga bivagnar, som ej
genom Post-styrelsens omedelbara försorg anskaffas, än ock åkdon, till erforder¬
ligt antal, af de slag, som, enligt hvad ofvan är nämndt, böra för extra poster
vara tillgängliga, äfvensom alla för så väl ordinarie som extra postbefordringar
nödiga hästar och seldon; hvarjemte posthållaren åligger att vara försedd med
tillräckligt antal ltörkunnige postiljoner, samt för dessa erforderliga munderings-
persedlar.
§ 20. Posthållaren är berättigad att uppbära lega, dels, enligt det af post¬
hållaren med Post-styrelsen afslu tade kontrakt, för de hästar och de postbållarne
tillhöriga bivagnar, hvilka, för ordinarie postbefordringen begagnas, och dels, enligt
hvad i 12 § bestämmes, för hästar och åkdon; som användas för extra postbefor-
dring; men för seldon erhåller posthållaren ej någon ersättning.
§ 21. Postiljoner, till det antal som i kontraktet med posthållaren kan
varda bestämdt, äro under den tid, de äro i sådan egenskap anställde, från
beväringsskyldighet frie.
§ 22. Vid postvägarne få ej enskilda skjutsinrättningar tillvägabringas.
§ 23. Postbållare får ej, utöfver för honom bestämdt postskjutsningshåll,
skjutsa förbi annan posthållares station, derest ej den sednare posthållaren det
medgifver. Ej heller må resande, utan posthållarens medgifvande, från post¬
station begagna andra skjutshästar, än som af posthållaren lemnäs.
§ 24. Vid hvarje poststation, der postkontor eller postexpedition icke finnes,
anställes en under Post-styrelsen lydande tillsyningsman, hvilken det tillhör, icke
allenast att uppbära och redovisa vid stationen inflytande postintrader, utan ock
att för öfrigt ombesörja, hvad af Postverkets angelägenheter derstädes ej på
grund af kontrakt åligger posthållaren att utföra. Till ifrågavarande befattning,
som vid station med postkontor eller postexpedition utöfvas genom postpersonalen
på stället, kan vid andra stationer posthållaren antagas. I öfrigt anställas vid
postkontoren och postexpeditionerna, dels särskilda tjenstemän till biträde vid de
för postbefordringen förefallande göromål, och dels postdrängar, hvilka sednare det
åligger att hafva vård om Postverkets åkdon och öfriga för postbefordringen af-
sedda tillhörigheter, samt att ombesörja packning af resandes effekter och andra
saker, som med posten sändas.
§ 25. Till Post-styrelsens biträde vid postbefordringens anordnande å post-
linierna, äfvensom för tillsynen öfver postförvaltningen vid samma väglinier, an¬
ställas distriktvis Öfverkontrollörer, hvilka i och för sina befattningar äro berätti¬
gade till fria resor i Postverkets vagnar.
§ 26. Om till följd af jernvägsanläggning eller af annan orsak, någon å post¬
väg inrättad befordring anses böra i dermed förenade anstalter inskränkas och
ordnas på mindre kostsamt sätt, må Post-styrelsen derom gå i författning, dock
med iakttagande, att resande beredes tillfälle till fortkomst för enahanda pris, som
å bipostyäg, samt att åkdon af sådan beskaffenhet och mot den lega, som i 12 §
Sammans. Stats- samt Allm. Besa-. och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 21. 19
bestämmes, skola vara att tillgå. Väg-, hvarå befordringen i berörda måtto blifvit
förändrad, bibehåller, det oaktadt, äfven framgent sin egenskap af postväg; börande
i den mån trafiken det påkallar och tillgångarne sådant medgifva, bipostvägar
till postvägar indelas.
3:o. Befordringen å lipostvägarne.
§ 27. Vid reglering af stationer å bipostväg bestämmes afståndet dem emel¬
lan efter samma grund, som är för gästgifveriers anläggning föreskrift en.
§ 28. Skjutsbefordringen å bipostväg upplåtes åt entreprenör, som skall
åt resande tillhandahålla så väl lösa hästar, som ock hästar med åkdon af det i
orten brukliga slag; och är resande, som ej färdas med flere än 2 hästar, berät¬
tigad att inom en timma efter skedd beställning få skjuts inställd, men för de fall,
att flere än 2 hästar begagnas, är, för skjutsens framskaffande, en anståndstid af
två timmar entreprenören medgifven.
§ 29. För Postverkets räkning skall entreprenören å bestämda tider lemna
nödigt antal lösa hästar, eller hästar med åkdon af förenämnda slag. Postverket
eger äfven å bipostväg, då sådant finnes tjenligt, låta med eget åkdon befordra
post och resande gemensamt.
§ 30. Entreprenör skall hålla erforderligt antal körkunnigo skjutsdrängar.
§ 31. I lega, ehvad skjutsning utgöres från stad eller station å landet,
erlägges i allmänhet pr mil 1 R:dr för hvarje häst, ersättning för åkdon af det i
orten brukliga slag, äfvensom för seldon, häruti inbegripen.
För den händelse, att sådana åkdon af bättre slag, som, enligt hvad ofvan
är sagdt, böra vid postvägarne vara att tillgå, skulle af entreprenör vid bipostväg
resande, på begäran, tillhandahållas, betalas för samma åkdon lega till lika belopp,
som vid poststationerna.
§ 32. Vid befordring af resande eller post få, efter hvarje häst, två
personer, postiljonen ibland dem beräknad, färdas, och en tyngd af 480 skål¬
pund medföras. Denna tyngd beräknas sålunda, att en hvar åkande anses väga
180 skålpund med undantag af barn under tolf år, som beräknas till blott 90
skålpund.
I afseende åter å medföljande skjutsdrängar, körningstiden, väntningspen-
ningar, minsta väglängd, hvarför lega erlägges, och legans beräkning för öfrigt
efter hvarje tillryggalagd full åttondedels mil, skola för befordringen å bipostvä-
garne gälia samma bestämmelser, som förut äro i fråga om befordringen å post¬
vägarne upptagna.
§ 33. Vid station, der befordring till sjös, antingen utan, eller tillika med
skjutsning till lands, förekommer, skall entreprenören fortskaffa post och resande
sjöledes på det sätt och emot den lega, som vid entreprenadens ingående gällande
taxa bestämmer.
§ 34. Vid hvarje station eger resande erhålla herberge och för öfrigt alla
sådana förnödenheter, som, enligt nu för gästgifverierna gällande föreskrifter, skola
derstädes vara för resande att tillgå; och skall den person, som har gästgifveri-
eller skjutshållningsbestyr sig uppdraget, vara föx^sedd med de för hvartdera af
dessa bestyr nödiga byggnader.
§ 35. Entreprenör vid bipostväg är berättigad att, jemte skjutsningen, öfver¬
taga gästgifverikållningeu, om Kongl. Maj:ts Befallningshafvande Anner honom
dertill tjenlig. I motsatt fall uppdrages gästgifverikållningen åt annan person.
20 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Eicon.- Utslc. Betänkande N:o 21.
De gästgifvarne för närvarande tillkommande förmåner åtnjutas vid bipost-
vägs-station af den, som bestrider gästgifverikållningen.
§ 36. Kontrakt om skjutsentreprenad afslutas af Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i allmänhet på två år, räknadt från den 1 November, men fortfar se¬
dermera att gälla, så vida ej uppsägning deraf å någondera sidan sker, i hvilket
fall det upphör med Oktober månads slut, sedan minst ett år efter uppsägningen
förflutit. Derest omständigheterna sådant fordra, må Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande likväl kunna afsluta entreprenad-kontrakt för längre eller kortare tid,
än två år.
§ 37. Entreprenad-auktion å skjutsningens bestridande bör, genom Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes försorg, anställas minst ett halft år före entreprena¬
dens början, samt förrättas, om så lämpligt finnes, på ett ställe för flere närbe¬
lägna stationer, sedan förut varit konkurenter öppet lemnadt att förseglade anbud
till auktionsförrättaren ingifva.
Yid auktionen utbjudes tillhandahållandet af de för befordringen behöfliga
hästar och åkdon med seltyg, jemte skjutsdrängar, utan inskränkning till visst
antal; och skall dervid först utrop ske å öfvertagande af skjutsningen mot den
bestämda legans uppbärande. Skulle dervid göras mera än ett anbud, utbjudes
skjutsningen med vilkor, att entreprenören, mot rättighet att uppbära nämnda
lega, erlägger årlig kontant afgift. Göres åter intet anbud att, allenast mot rät¬
tigheten till skjutslegans erhållande, skjutsningen bestrida, utropas skjutsningen
med vilkor, att entreprenören skall, utom legan, bekomma årlig kontant ersätt¬
ning.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som eger pröfva auktionsanbuden, bör
dervid tillse, att endast välfrejdad och pålitlig person till entreprenör antages,
samt att fullgod säkerhet ställes för entreprenadens fullgörande; börande bland
gjorda anbud det förmånligaste antagas, så vida detta, jemte billiga vilkor, anses
erbjuda nöjaktig säkerhet för entreprenadens fullgörande.
Skulle intet anbud erhållas, eller de gjorda anbuden, med afseende å för¬
hållandena i orten, befinnas oskäliga, eller ock bland erhållna anbud intetdera
anses medföra tillbörlig säkerhet, bör Kongl. Maj:ts Befallningshafvande antingen
låta anställa ny entreprenad-auktion, eller ock vidtaga annan åtgärd för skjuts-
befordringens besörjande tills vidare för så billig kostnad, som må kunna betin¬
gas, med rättighet att höja skjutslegan, dock ej utöfver 1 R:dr 50 öre så i stad
som å landet.
§ 38. Önskar enskild person vid bipostväg tillvägabringa anstalt för re¬
sandes befordran, bör ansökning derom göras hos Post-styrelsen. Till ej nämnde
Styrelse å den ifrågavarande väglinien dylik anstalt i sammanhang med postbefor-
dringen för Statens räkning inrätta, då må Styrelsen icke ega att ansökningen
afslå. Tillstånd till sådan enskild befordringsanstalt, bör dock medgifvas endast
för viss efter omständigheterna lämpad tid. Enskild person eller bolag, som er¬
hållit tillstånd att vid bipostväg hålla befordringsanstalt, åligger, ej mindre att å
hvarje åkdon, som dertill begagnas, utan ersättning medföra en breflåda för emot¬
tagande af obetalda eller med frimärken försedda bref, samt, genast efter ankom¬
sten till nästa postexpedition, låta dit aflemna densamma, än äfven att annan bref¬
post, om Post-styrelsen det äskar, mot skälig ersättning befordra.
Sammans. Stats- samt Allm. Besv- och Ekon.-TJtsk. Betänkande N:o 21. 21
4:0. Kostnaden för befordringen å så väl postvägar, som bipostvägar.
§ 39. All den kostnad, befordringsanstalterna å postvägarne kunna komma
att medföra, åligger Statsverket att genom Post-styrelsen bestrida.
§ 40. De ersättningsbelopp, som, i följd af upprättade kontrakt om skjuts-
ningens bestridande å bipostvägarne, skola till entreprenörerna derstädes utgå,
bekostas jemväl af Statsverket och utbetalas genom Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande, som äfven besörjer om uppbörd af de kontanta afgifter, till hvilkas
erläggande tilläfventyrs entreprenörer vid en del stationer kunna sig utfästa.
§ 41. Derest, i följd af posthållares eller skjutsentreprenörs oförmåga att
fullgöra skjutsningen, eller af annan orsak, post- eller skjutsbefordringen möjligen
skulle komma att tillfälligtvis afstadna, åligge det på landet innehafvare af hit¬
tills skjutsningsskyldige hemman, och i stad hittills skjutsningsskyldige invånare
att, mot den vid stationen gällande lega, bestrida skjutsningen intill dess denna
kan genom Post-styrelsens eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg åter
blifva ordnad.
Om, under skjutsningen, häst störtar eller upptröttnar, eller annat för be¬
fordringen hinderligt fall inträffar, åligge det innehafvare af närbelägna hemman,
att, mot full godtgörelse, genast lemna det biträde, hvarmed de kunna för befor-
dringens understödjande tillhandagå.
Slutligen har Jonas Andersson, i 3:dje punkten af sin motion yrkat att
behöfliga medel för ändamålets vinnande nu måtte anslås; och beträffande således
beloppet af dessa för ändamålet i allmänhet erforderliga medel, så har, på sätt
här förut är omförmäldt, sammansatta Utskottet vid sistförflutna riksdag, på an¬
förda skäl uppskattat detsamma till 600,000 R:dr R:mt. Någon anledning finnes
icke att antaga, det förslagets genomförande nu skulle föranleda till andra kost¬
nader, än som då ansågos derföre erforderliga; utan lära fast mera de under sed¬
nare åren öppnade jernvägslinier och införda postdiligenser snarare underlätta det
afsedda företaget; och tillstyrker således Utskottet Rikets Ständer att besluta det
till betäckande af kostnaderna för skjutsningsbestyrets öfver-
tagande anvisas å 6:te Hufvudtiteln ett förslagsanslag af 600,000
R:dr R:mt årligen under nästa statsregleringsperiod.
Hvad särskildt vidkommer frågan om postskjutslegans höjande till likhet
med den för entreprenadskjuts gällande, samt om de kostnader, hvilka derigenom
borde för Postverket uppstå; så hafva dessa kostnader blifvit, på sätt nämndt är,
vid sistförflutna riksdag beräknade till 70,000 R:dr R:mt, till hvilket belopp Ri¬
kets Ständer då anvisat ett årligt reservationsanslag att för ändamålet utgå; nion,
efter hvad Utskottet inhemtat hafva dessa medel icke blifvit af Postverket an¬
vände, äfvensom Kongl. Haj:ts nådiga Skrifvelse till G-eneral-Post-styrelsen den
21 Juni 1861 angående dispositionen af desamma ej heller synes innefatta före¬
skrifter, föranledande till ifrågavarande anslags användande till vinnande af det
ändamål, som dermed egentligen var afsedt, hvadan Rikets Ständers mening med
detta anslag vill synas hafva blifvit missförstådd. Erkännas måste ock att den
22 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-XJtsh. Betänkande N:o 21.
afsedda förändringen med postskjutsen föga lämpar sig för behandling, särskild
från de åtgärder, hvilka för skjutsbefordringen i sin helhet kunna erfordras. Ut¬
skottet anser sig således vid denna riksdag ej böra obetingadt föreslå Rikets
Ständer förnyandet af det ifrågavarande anslaget, hvadan Utskottet, blott under
förutsättning att den af Utskottet redan föreslagna grund för skjutsbesvärets
ordnande varder af Rikets Ständer gillad, tillstyrker
det måtte å Riksstatens sjunde Hufvudtitel anvisas ett årligt
reservationsanslag af 70,000 R:dr R:mt, att till Postverket
utgå såsom ersättning för den ökade kostnad, som genom
postskjutslegans höjande till likhet med gällande entreprenad-
lega komme att uppstå; med bemyndigande tillika för Post¬
styrelsen att använda de besparingar, som å detta anslag
kunna göras, till ordnande å postvägar af gemensam befordran
af post och resande.
Genom hvad Utskottet i detta betänkande yttrat och föreslagit i anledning
af Jonas Anderssons motion lära öfriga i ämnet väckta, här förut omförmälda
motioner få anses såsom besvarade; hvadan något särskildt yttrande öfver en hvar
af dem ej torde vara erforderligt.
Stockholm den 10 Mars 1863.
Reserv at zoner:
af Herr Grefve Björntjerna, C. M.: ”Lika med Utskottets flertal erkänner jag
det felaktiga i vårt nuvarande skjutsningsbestyr och det önskvärda i att jordbru¬
ket snart derifrån befrias, men, vid förbättringars genomförande måste man se,
icke blott på| det teoretiskt rigtiga, utan äfven på det praktiskt verkställbara.
Detta har Utskottet, enligt min förmening, uraktlåtit då det förnyat ett vid sed-
naste riksdag förkastadt förslag och tillstyrkt att hela skjutsningsskyldigheten
skall, utan all ersättning, af Staten öfvertagas. Utskottet anser ett anslag af
600,000 R:dr årligen vara härtill tillräckligt. Äfven om så vore torde ett dylikt
tillägg till budgeten, för närvarande, vara mindre lämpligt; då nu dessutom Ut¬
skottets hela beräkning endast grundar sig på förmodanden, skulle Rikets Ständer,
genom ett bifall, beträda en väg, som kunde leda till icke anade utgifter. Den
år 1859 nedsatta kommitté beräknar skjutsregleringskostnaden till 1,000,000 R:dr
årligen. Äfven denna siffra torde vara väl låg då den stödjer sig på nuvarande
förhållanden de der, när kommunerna icke vidare hafva fördel af billiga entre¬
prenader, säkerligen komma att betydligt förändras. Någon Statens skyldighet
att, utan bidrag från de skjutsskyldiges sida, åtaga sig denna stora utgift finnes,
i min tanke, icke. Om än skjutsskyldigheten från början icke varit någon hem¬
manen ålagd skatt, var den dock onekligen ett onus, som nu, genom 600-årig
häfd, antagit skatte-natur och som till stor del bestämt hemmanens såväl upp¬
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-TJtsk. Betänkande N:o 21. 23
skattnings- som försäljningsvärden. Ingen rättsgrund kan således af nuvarande
innehafvare åberopas hvarföre desse skulle af Staten erhålla en skänk på andra
samhällsklassers bekostnad. Det enda sätt att förena jordbrukets och det all¬
männas rätt blir att skjutsskyldigheten förvandlas från en natura prestation till
en hemmanen åsatt bestämd penninge-afgift, hvarvid afseende fästes vid Ridder-
skapet och Adelns samt Bonde-Ståndets beslut vid sednaste riksdag, att Staten
bör till någon del öfvertaga utgiften. En dylik uppgörelse torde dock icke böra
företagas innan tydligare visat sig hvad inflytande jernvägarne samt de nyss in¬
rättade postdiligenserna utöfva på skjutsningsbestyret i siu helhet. Den tunga,
som det nuvarande systemet medför, synnerligast för rikets norra län, påkallar
likväl ett skyndsamt behjertande. Det är detta Grefve Liljencrants med sin mo¬
tion afsett och vågar jag tro att Utskottet uppnått ett mera praktiskt resultat
om det tillstyrkt ofvannämnda motion än då det uppstäldt ett visserligen vac¬
kert, men för närvarande outförbart förslag. Med anledning häraf föreslår jag
att l:sta punkten i betänkandet erhåller följande lydelse:
”Gästgifveri-, håll- och reservskjutsen kan för närvarande icke från jord¬
bruket skiljas.”
I stället för Utskottets 3:dje och 4:de punkter föreslår jag följande:
”Till understöd för do skjutslag, der entreprenad-afgiften visar sig jem¬
förelsevis mera betungande, uppföres å 6:te Hufvudtiteln ett årligt reservations¬
anslag, stort 60,000 R:dr R:mt, under följande vilkor:
a) Understöd ifrågakommer ej der entreprenad-afgiften inom skjutslaget icke
uppgår till mer äu 15 R:dr R:mt för helt mantal;
b) Statsbidrag lemnäs aldrig till större del än att skjutslagets andel i entrepre¬
nad-afgiften minst utgör 15 R:dr R:mt för helt mantal;
c) Intill dess sig visat huruvida anslaget är tillfyllestgörande för bidrags med¬
delande åt alla skjutslag, der entreprenad-afgiften uppgår till nyssnämnda
belopp, skola skjutslagen ega företrädesrätt till Statens mellankomst i den xnån
skjutsningsbestyret medför större tunga;
d) Det belopp hvarmed Staten deltager i entreprenad-kostnaden får i allmänhet
icke utgöra mera än hälften af samma afgift, dock der den samma utgår med
100 R:dr R:mt och derutöfver, för helt mantal, må Statens bidrag utsträckas
till 1 af beloppet;
e) Städer, hvilka för skjutsens uppehållande vidkännas betydligare uppoffringar,
hafva äfven rätt till statsbidrag, hviket då utgår efter de grunder, Kongl.
Maj:t i särskilda fall nådigst bestämmer;
f) Ansökningar af skjutslag, vare sig i stad eller på landet, om statsbidrags er¬
hållande, ingifvas till Konungens Befallningshafvande i länet, som dessa an¬
sökningar till Kongl. Maj:t insända, dervid Konungens Befallningshafvande
bör dels afgifva utlåtande, huruvida skälig omtanka från skjutslagets sida
blifvit iakttagen i ändamål att bereda så lindrig entreprenad-afgift som möj¬
ligt, dels föreslå den andel af samma afgift som, med afseende å lokala eller
andra förhållanden, bör af Staten öfvertagas.”
Hvad betänkandets sista punkt angår får jag påminna att Rikets sednast
församlade Ständer beslöto ”att postföringsskyldigheten må, i den mån Kongl. Majit
finner sådant lämpligen kunna ske, från jordbruket skiljas emot åliggande för
posthommanen att fullgöra de onera från hvilka de hittills varit i egenskap af
posthemman befriade och att såsom följd häraf posthemmanen tillförbindas att,
24 Sammans, Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon-Ulsk. Betänkande N:o 21.
likhet med andra i skjutslag indelade hemman, deltaga i det allmänna skjutnings-
besväret.” Detta beslut anser jag, för min del, vara fullt tillfredsställande och
Utskottets förslag, att postskjutsen ovilkorligen nu skall från jorden skiljas, icke
af behofvet påkalladt. I den mån jernvägarne fortgå och diligense-inrättningen
utvidgas förändras postbefordringssättet, posthemmanen blifva, såsom sådana, öfver-
flödiga, de befrias från postskjutsskyldigheten och antaga samma natur som an¬
dra hemman. På detta lika enkla som rätta sätt torde frågan, utan något vidare
Rikets Ständers åtgörande, ordnas. Ett kraftigt medel att påskynda saken är
dock att de vid sednaste riksdag Postverket beviljade 70,000 R:dr årligen icke
blott fortfarande anslås, utan verkligen af Postverket användas till Jet afsedda
ändamålet. Jag anser således att ofvannämnda 70,000 R:dr årligen böra å 7:de
Hufvudtiteln utföras utan det vilkor, som Utskottet dermed fästat.”
Uti förestående reservation instämde Friherre Leijonhufvud, B. A
af Herr af Klint, E. M.
af Doktor Söderberg.
af Doktor Landgren: ”Till alla delar öfverensstämmande med Herr Grefve
Björnstjerna så väl angående nödvändigheten att bevilja ett anslag af 60,000 R:dr
för afhjelpande af den öfverdrifna tunga, som skjutsningsbesväret på några orter
medför, som ock af 70,000 R:dr för postskjutsens skiljande från jordbruket, anser
jag mig skyldig att ytterligare framlägga de skäl, som för mig utgör ett hinder
att biträda den genomgripande reglering, som Utskottet föreslår.
Samtliga rikets gästgifvaregårdar utgöra, enligt Skjutsnings-kommittéens upp¬
gift, 1,473, hvaraf 1,385 på landet och 88 i städerna. — På de fern föreslagna så
kallade postvägslinierna, upptagande endast 106 af dessa gästgifvaregårdar, beräknas
Staten komma att göra en årlig förlust af 396,300 R:dr R:mt, ocn på alla åter¬
stående så kallade bipostvägar skulle sammanlagda bristen blifva 612,227 R:dr.
Sammanlagda förlusten för Statsverket, genom den af Utskottet föreslagna åtgär¬
den, skulle således blifva 1,008,527 Riksdaler, motsvarande ungefärligen halfva
allmänna bevillningen, som för år 1861 utgjorde 2,176,916 R:dr 79 öre. Då för
närvarande Statens ordinarie inkomster afklippas på flera håll, men anspråken på
statsanslag för hvarje riksdag vexa, och då de extra-ordinarie statsinkomternas
fortgående stegring i icke ringa mån torde sammanhänga med det offentliga och
enskilda lånesystemet, icke lemnande någon synnerlig garanti för framtiden, så
måste man alltid vara beredd att fylla den nu föreslagna förlusten för Statsverket
med bevillningens höjning till halfva beloppet öfver hvad den nu är, hvarvid,
enligt gällande grunder, skall inträffa att den hittills skjutsskyldige jordbrukaren,
som eger ett mantal värdt 30,000 Riksdaler, endast erlägger en skjutsafgift af 4
R:dr 50 öre, då deremot en löntagare eller näringsidkare, som eger 2,000 Riksda¬
lers inkomst, måste erlägga 10 Riksdaler, för ett onus, hvarmed han hittills intet
haft att skaffa; ehuru man väl dessutom måste medgifva, att en sådan jordbru¬
kare antager en mera betryggad ekonomisk ställning för sig och sin familj än en
embetsman, som blott eger omförmälda löne-inkomst. Man synes böra något be¬
tänka sig innan saken tvingas till en sådan lösning.
Utskottet synes dock hysa den öfvertygelsen att Statens förlust skall blifva
vida mindre och ej öfverstiga 670,000 Riksdaler, för hvilken obetydliga summa
ingen förhöjning i bevillningen kan komma i fråga; emedan all möjlig sparsamhet
och inskränkning bör iakttagas. Detta är utan tvifvel de mäns innersta och red¬
liga öfvertygelse, som dikterat Utskottets beslut; men när grundsatsen en gång
är erkänd
Sammans. Stats- samt Allm. Besv- och Ekon-Utslc. Betänkande N:o 21. 25
är erkänd att skjutsskyldigheten åligger Staten, så framträda inom representatio¬
nen helt andra stämmor, som ropa högt på civilisationens fordringar och landets
värdighet och dessa nya röster skola icke länge sakna gehör. Om den nya me-
thoden blott för skjutsningen rätt fram mellan 106 gästgifvaregårdar medför en
förlust af 396,300 R:dr, så skall upprättandet af ännu flera sådana postvägsbefordringar
medföra motsvarande stegring af denna summa. Helt annat blifver förhållandet
då Statens jernvägs-stambanor blifvit inom icke så aflägsen framtid fulländade,
från hvilka bibanor genom enskilda bolags försorg i olika rigtningar utgrena sig.
Längre resor kunna då utan öfverdrifven kostnad bestridas äfven om skjutslegan
betydligen höjes å bivägarne, och Statens förlust derigenom verkligen betydligt
reduceras.
Då jag emellertid är öfvertygad att frågan äfven utan alla reservationer
för närvarande faller i Stånden så synes mig Utskottet hafva afskurit hvarje utväg
att få de mest i ögonen fallande missförhållandena afhjelpta genom ett tvärt för¬
kastande af all bemedling; emedan det antingen fordrar allt eller intet, förmod¬
ligen af fruktan att beröfva sig de bästa skälen till framtida klagomål genom de
svåraste olågenheternes afhjelpande. Huruvida dock detta är rättvist och ädelt
tänkt mot dem, som nu lida af misstörkållanderna lemnar jag derhän. Jag tror
dock att giltiga skäl till klagomål aldrig skola saknas, enär skjutsningsskyldig-
heten de facto är kastad på 31,615 mantal af hela rikets hemmantal, som utgör
66,225; hvarvid det egna förhållandet yppar sig att 22,002 mantal, som verkligen i
kraft af gällande lagar äro skjutsningsskyldige, alldeles icke behöft deltaga i detta
onus, hvarjemte komitéen upplyser att de skjutsande hemmansegarne på flera
orter i riket icke betrakta skjutsen såsom en börda utan såsom en förmån. I
denna rigtning har flertalet yttrat sig i Kronobergs län, likasom spridda sock¬
nar, härader och fögderier i 7 andra län. Allt detta visar att skäl till framtida
åtgärder icke skola saknas äfven om Staten nu, såsom längesedan bort ske, börjar
att träda mellan på de håll, der skjutspålagan öfverskrider billighetens gränsor
ända till 480 R:dr per mantal — såsom ofta bemälda komités Betänkande ut¬
visar; ty enskilda skjutslag böra väl icke uppoffras derföre att jernvägs-kommuni-
kationer, skogsrörelser och andra nyuppkomna industrigrenar i glest befolkade
trakter infört en ström af resande, som do svaga skjutslagen oj förmå att utan det
kännbaraste lidande fortskaffa.'’
af Herr Sommelius.
Herr Biskop Millén och Herr Ekholm hafva begärt få antecknadt att de ej
i beslutet deltagit.
Bih. till JR. St. Brot. 1862 1863. 4 Sami. 2 A/d. 7 JHJaft.
4
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1863.
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 22. 1
Nio 22.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1863, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 43 § i Kongl.
Förordningen den 20 Januari 4824, angående utri/ning af
vattenverk, som genom uppdämning skada jord eller hindra dess
Omförmälda § innehåller, att Kongl. Majits Befallningshafvande eger tillse, att
ränta eller andra allmänna skyldigheter å vattenverk, som utrifves, eller å den del
som genom försämring bortgår, blifva, efter de för skattläggningar i allmänhet stad¬
gade grunder, i vederbörlig ordning flyttade på den jord, för hvars båtnad verket
rifves eller försämras; och har J. O. Sundgren från Stockholms län, inom Heder¬
värda Bonde-Ståndet, af anförda skäl, väckt motion (JV2 271) alt ifrågavarande §
må upphöra att vara gällande.
Enär, genom meddeladt bifall till Stats-Utskottets vid denna riksdag aflåtna Be¬
tänkande M 45 Litt. A., Rikets Ständer för sin del beslutat att räntan å mjöl- och
sågqvarnar må. från och med nästa statsreglermgsperiod, upphöra att vidare utgöras,
och att i följd deraf rustningsskyldigheten för så beskaffade verk af frälse natur äf¬
ven bör försvinna, lärer, vid det förhållande att någon tillämpning af omförmälda §
sålunda ej vidare kan ifrågakomma,
motionen ej till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 31 Mars 1863.
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd. 8 Baft.
1
2 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 23.
N:o 23.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1863, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ersättning af statsmedel för
upprätthållandet af nya gästgifveri- och skjulsrättare-befattningar
inom lndahls tingslag i Medelpad.
Ifrågavarande motion är af Per Tjernlund från Vester-Norrlands län väckt inom
Hedervärda Bonde-Ståndet (J\fs. 477).
Motionären har anfört att den gästgifverihållning, som Kongl Maj:ts Befallnings¬
hafvande i Vester-Norrlands län ålagt Skattehemmansegarne att bestrida vid den
öster om Indahlselfven belägna nya landsvägen, mot den ersättning som framdeles
kunde i laga ordning bestämmas, vöre ett särdeles tryckande onus, men ingenstädes
kännbarare än vid gästgifvaregårdarne Boda och Backen inom Lidens socken; och
då det visat sig omöjligt för gästgifveri-hållarne att genom ansökning hos Konungens
Befallningshafvande komma i åtnjutande af utlofvad godtgörelse, föreslog motionären
att Rikets Ständer måtte, såsom ersättning för berörda onus, hvilket motionären an¬
såg ej lagligen kunna annorledes än emot vederlag ålägga skattehemman, bevilja åt
bonden Per Mattsson, som från den 1 Maj 1861 till den 1 Maj 1863 har att
uppehålla Gästgifveri- och Skjulsrättar-befattningarne vid Boda. och åt bonden Per
Unander, hvilken under' samma tid bestrider enahanda befattningar vid Backen, hvar¬
dera 1,000 H:dr, samt åt nämndemannen Nils Nilsson, hvilken från den 1 Maj 1860
till samma tid 1861 upprätthållit dessa befattningar vid Boda, 500 R:dr, allt R:mt.
Vid motionen var fogadt utdrag af Domboken vid lagtima vårtinget med lndahls
tingslag den 27 Juni 1862, hvaraf inhemtas alt förenämnde Nils Nilsson till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande ingifvit ansökning om ersättning med 700 R:dr R.mt, en¬
ligt räkning för det han bestridt gästgifverihållningen vid Boda skjutsstation under
ett år, räknadt, från den 1 Maj 1860 till samma tid 1861. Sedan Kongl. Majis
Befallningshafvande anmodat Kronofogden i orten att, efter vederbörandes hörande,
med utlåtande i ärendet inkomma, så hafva lndahls tingslags skjutsskyldige invånare
bestridt Nils Nilssons ersättningsanspråk, på den grund att Nils Nilson icke begärt
hyra för sina i och för gästgifverihållningen till de resandes beqvämlighet och her-
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 23. 3
bergerande upplåtne ruin, utan endast ersättning för med gästgifverihållningen i öf¬
rigt förenade besvär och omkostnader, hvilka besvär och omkostnader de skjutsskyl¬
dige ej ansågo sig genom någon lag pligtige att ersätta; hvaremot Kronofogden an¬
sett Häradsboerne vara ovilkorligen pligtige att lemna Nils Nilsson skälig godtgörelse,
ehvad den utginge i form af aflöning till skjutsbudare m. m., såsom Nils Nilsson
uppfattat saken, eller i egenskap af ersättning för det han, medelst upplåtelse af alla
erforderliga lägenheter för gästgifveriets uppehållande, fullgjort de skjutsskyldiges ålig¬
ganden; hvilken godtgörelse Kronofogden föreslog att, för den uppgifna tiden, till
Nils Nilsson utgå med 500 R:dr. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har derefter
remitterat, ärendet till Domare embetet för att inför Häradsrätten höra vederbörande
GästgifveribyggnadsskyIdige, samt betänkande afgifva; i hvilket betänkande Härads¬
rätten sig utlåtit att, enär Socken-ombuden bestridt att Tingslaget måtte åläggas att
ifrågakomne ersättning utgifva, samt skyldighet dertill ej heller lagligen förefunnes,
kunde Häradsrätten ej tillstyrka att berörda ersättning från Tingslaget utginge.
I Häradsrättens ifrågavarande protokoll finnes jemväl intagen den förutgångne
resolution, hvarigenom Kongl. Majlis Befallningshafvande den 2 Juli 1860 förpligtat
Nils Nilsson att ifrågavarande gästgifveriskyldighet fullgöra intilldess annorlunda kunde
varda förordnad!, dock ej utöfver ett år, samt »emot åtnjutande af den ersättning,
sora i laga ordning kunde varda bestämd».
Det vill synas Utskottet, sorn voro de här omförmälda handlingarne ej till¬
räckliga att om saken lemna erforderlig kännedom. Förutom att de afse förhållandet
blott med Nils Nilsson och ej med de öfrige, för hvilka ersättning blifvit föreslagen,
så inhemtar man ej heller af dessa handlingar hurudant Kongl Maj:ts Befallnings-
hafvandes eller högre myndigheters slutliga utslag i saken blifvit. Nu är likväl uti
Kongl. Maj:ts Gästgifvare-ordning den 12 December 1734, genom § 28 stadgadt,
bland annat, att på de orter, der Gästgifvaregårdarne och Gästgifveriet, efter skedd
undersökning vid tinget i allmogens närvaro, eljest med de tillförene meddelte för¬
måner icke uppehållas kunna, har Landshöfdingen att inkomma med dess underdåniga
förslag hvad friheter, efter ortens och farvägens beskaffenhet, dem skäligen lemnäs
må På grund häraf, och då derförutan genom samma Gästgifvare-ordning blifvit
gäslgifvarne medgifne åtskilliga förmåner, tror Utskottet sig kunna antaga att, derest
de med ifrågavarande gästgifverihållning betungade behörigen fullföljt sina anspråk på
ersättning, och dessa anspråk befunnits välgrundade, godtgörelse kunnat i laglig ord¬
ning dem beredas, utan att Rikets Ständers mellankomst dervid varit behöflig. Af
dessa skäl, och i enlighet med den åsigt Utskottet hyllar, att Rikets Ständer ej böra
uppmuntra försöken att, med förbigående af de myndigheter, å hvilkas handläggning
en fråga ankommer, draga densamma i outredt skick under Rikets Ständers pröfning,
hemställer Utskottet
att motionen ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 April 1863.
4 Sammans. Stats- samt Allm. Besv-. och Ekon.-Ulsks Mern. M 24 o. Bet. M 25.
N:o 24.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1863, kl. 7 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss å Utskottets Betänkande JU. 4-, i an¬
ledning af väckt motion om förändrad lagstiftning i fråga om
forntida minnesmärkens fredande.
Ifrågavarande Betänkande har blifvit af Hedervärda Bonde-Ståndet återremitteradi ;
men då de öfrige tre Riks-Slånden Betänkandet bifallit, har Utskottet allenast skolat
Bonde-Ståndet om detta Rikets Ständers beslut underrätta.
Stockholm den 16 April 1863.
N:o 25.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1863, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner dels att alla pedagogier mätte,
under vissa vilkor, förklaras för elementar-läroverk, dels all
pedagogien i Laholm måtte förändras till ett lägre elementar¬
läroverk.
Dessa motioner äro inom Vällofliga Borgare-Ståndet väckta af dels Herr Alander,
dels Herr Sommelius.
Den förstnämnde har, i sin motion [JU 36) ansett alla skäl tala derför att Sverige
icke borde, hvarjehanda tillämpningsläroverk oberäknade, ega mer än tre grader af
Sammans. Stals- samt Allm. Besv. och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\s 25. 5
skolor, nämligen folkskolor, elementarskolor och högskolor eller universitet, samt
derföre föreslagit att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
det Kongl. Majit täcktes förklara alla så väl två- som en-klassiga pedagogier
för elementarläroverk, och sålunda ställde under den för sådane läroverk i nåder
utfärdade stadga; likväl med följande vilkor:
1:0. Att Läroverkseforerne i allmänhet må vara tillåtet, på vederbörande lärares
och skolinspektörers hemställan, vid fastställandet af de förslag till årspensa, som vid
hvarje hösttermins början böra till eforerne ingifvas, medgifva icke blott de en¬
och två-klassiga elementarläroverken, utan äfven de treklassiga en eller annan frihet
i afseende på de föreskrifter, som gälla för motsvarande klasser i de fem- och sju-
k lassiga; och särskildt att de må tillstädja dem att, der de tillgängliga lärarekrafterne
dertill förslå, något utsträcka undervisningen utöfver hvad i Kongl. Stadgan för
elementarläroverken är föreskrifva;
2:0. Att i afseende på kompetens och prof för tillsättningen af lärare vid de
en-klassiga Elementarläroverken, samt desse lärares löner, tills vidare må förblifva
vid hvad i Kongl Brefvet den 22 November 186 i är föreskrifvet i afseende på
de enklassiga pedagogierna.
Herr Sommelius åter har, till stöd för sitt yrkande, att pedagogien i Laholm
måtte förändras till ett lägre elementarläroverk, åberopat så väl de grunder, hvilka
närmare voro angifne uti en af honom väckt motion rörande åtskilliga ändringar och
tillägg i nu gällande skolstadga, som ock att, enligt motionärens åsigt, hvarje stad i
Sverige borde åtminstone hafva ett lägre elementarläroverk.
I den af Herr Sommelius sålunda åberopade motion (J[g. 26), hvilken ej blifvit
till Utskottets handläggning öfverlemnad, vltrar motionären, bland annat, att i nu
gällande skolstadga, likasom i den af år 1856, saknas en högst väsendtlig sak, nem¬
ligen en sådan bestämning vid läroverkens klassificering, att hvarje klass af läroverk
representerade i någon mån en på de olika studierna afslutad undervisning. I våra
städer funnos pedagogier, 2-, 3-, 5- och 7-klassiga elementarläroverk. Att peda-
gogierne och de tvåklassiga läroverken voro otillräckliga för att bibringa någon som
helst undervisning, tillräcklig för någon Samhällsklass, som borde höja sig något öfver
den bildning, som meddelas i folkskolan, lede ej tvifvel. Att åter sända bort 10-
eller 1l-åri°en från föräldrahemmet, då Staten inrättat en skola i fädernestaden vore
orimligt; och föreslogs derföre, bland annat, att alla Sveriges släder skola ega ele¬
mentarläroverk.
Sedan Rikets Stander i underdånig skrifvelse den 18 November 1854- anhållit
det Kongl. Majit måtte, vid den definitiva regleringen af elementarläroverken, taga i
öfvervägande, huruvida de så kallade pedagogierne eller mindre skolorna i åtskilliga
6 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JVI 25.
af Rikets smärre städer kunde sältas i närmare förhållande till rikets öfriga läroverk,
hade Kongl. Majt vid riksdagen 1856 —1858 föreslagit Rikets Ständer att 28 af
dessa skolor måtte upptagas på elementarläroverkens stat, med hvardera en Rektor
och en Kollega. Rikets Ständer, som med anledning deraf beslöto att till elemen¬
tarläroverkens klass uppflytta tre pedagogier, funno sig i öfrigt — i saknad af när¬
mare upplysning i afseende å pedagogiernas antal och förhållande så väl sins emellan
som till städernas folkskolor m. fl omständigheter, hvilkas utredning syntes nödig
för att kunna uppgöra en bestämd stat för de ifrågavarande läroverken — förhin¬
drade att bifalla omförmälda nådiga förslag; hvarjemte Rikets Ständer an höllö att
vid påföljande riksdag måtte lemnäs'den utredning, angående ifrågavarande slags skolor,
hvarom Rikets Ständer, på sätt nämndt är, år 1854 gjort underdånig framställning.
Enligt hvad Statsrådsprotokollet- för den 14 Oktober utvisar, har, då detta
ärende tillika Died öfrige till 8:de Hufvudtiteln hörande statsregleringsfrågor inför
Kongl. Majit i underdånighet anmäldes, Departementschefen yttrat den åsigt, att det
utan tvifvel låge i sakens natur, att flertalet af pedagogierne i rikets städer småningom
skulle vinna den utveckling och det ökade antal lärjungar, att de borde upptagas
bland elementarläroverken och ställas under de för dessa gällande föreskrifter. Der¬
emot syntes det ej nödvändigt alt genom ett beslut åstadkomma en sådan förändring
förr, än den af städernas eget behof, oaktadt i sednare tider gjord tillökning i läro-
krafter och derom uttalade önskningar, påkallades, helst det onekligen för vissa städer
innebure en fördel, att lärarne vid pedagogien kunde leda de fåtaliga lärjungarnes
undervisning längre än Skolstadgan för 2- eller 3-klassiga elementarläroverk med-
gåfve.
Sedan Kongl. Maj t anbefallt vederbörande Domkapitel att inkomma med nog¬
granna upplysningar rörande i riket befintliga pedagogier, deras beskaffenhet, läge,
omfånget af den undervisning, som der meddelades, lärjungarnes antal, kommunernas
benägenhet att lemna skolhus och Rektorsboställe samt öfriga förhållanden som dessa
läroanstalter beträffade, har Kongl. Majit, efter det dylika upplysningar blifvit afgifna,
låtit inom den i Ecklesiastik-departementet bildade afdelning för handläggning af
ärenden rörande allmänna uppfostran och undervisningen, verkställa den utredning af
ämnet, hvartill omförmälda upplysningar kunnat gifva anledning, samt till Rikets Stän¬
der lemnat de uppgifter i nämnda hänseenden, hvilken såsom bilaga åtfölja Kongl.
Majits nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer af den 17 November 1859 (införd under
M 61 i lista Samlingen af Bihanget till samtlige Riks-Ståndens Protokoll för riksda¬
gen 1859 och 1860.)
Uti den särskilda Proposition Kongl. Majit den 21 Oktober 1859 aflät till
Rikets Ständer, angående anslag till folkundervisningens befrämjande, och deruti
Kongl. Majit bland annat yttrar att pedagogierne af ålder varit räknade till folksko-
lolrna, ehuru synnerligen stadspedagogierne varit afsedde att utgöra ett slags högre
fokskolor, hvilket ändamål de fleste bland dem också på ett tillfredsställande sätt
Sammans. Stats- samt Allm. Besv. och Ekonomi-Utskottets Betänkande JV2 25. 7
uppfyllt, äskade Kongl. Maj:t ett särskildt anslag att utgå till löneförhöjning vid samt
tiil utvidgning af stadspedagogien. I anledning af denna nådiga framställning, samt
af ett större antal inom Riks-Stånden väckta motioner dels om alla de sedan 1856—
1858 års riksdag med två lärare försedda pedagogiers eller smärre stadsskolors upp¬
tagande bland elementarläroverken och ställande under de för dessa gällande före¬
skrifter, dels om en sådan uppflyttning af åtskilliga städers pedagogier, deribland
äfven Laholms, i fråga om hvilken af dåvarande motionären, åberopats att, enär
Laholm vore beläget i en folkrik trakt, behofvet af utvidgadt läroverk der vore sär¬
deles stort, hvartill komme att staden hade en passande lokal för den nya skolan
att erbjuda, har Stats-Utskottet, i dess Betänkande vid berörda riksdag, J\ts. 123, un¬
der erinrande om den olikhet, som sålunda förekomme emellan de af Kongl Majit
uttalade åsigter och den förutsättning, från hvilken åtskilliga af motionärerne utgått,
nemligen att alla större och mera besökta pedagogier borde såsom sådane upphöra och
bland elementarläroverken uppflyttas, för Stats-Utskottets del biträdt de skäl, som legat
till grund för Kongl. Majits tillkännagifna åsigt; hvarjemte Utskottet yttrat att, då
pedagogierne tillhörde folkundervisningens område, och följaktligen deras hufvudsak-
liga ändamål i allmänhet måste vara att bereda sina elever en så beskaffad under¬
visning, som kunde vara nödig och lämplig för dem, hvilka antagligen icke komme
att fortsätta sina studier vid elementarläroverken, syntes det Utskottet icke vara
följdriktigt eller ändamålsenligt, alt dessa skolor skulle, så snart lärjungarnes antal
något mera tillvexte, blifva förvandlade tiil elementarläroverk, hvarigenom undervis¬
visningen från första början komme att erhålla det strängt begränsade omfång i
hvarje iärokurs, som vid nämnda läroverk eger rum, och som för dem är icke
allenast lämpligt utan äfven nödvändigt, under förutsättning att deras lärjungar i all¬
mänhet genomgå flere klasser af skolan. Den större frihet med hänsigt till under¬
visningens omfång, som folkskolestadgan medgåfve, utgjorde derföre, enligt Statsut¬
skottets tanke, en väsendtlig fördel, hvilken det ej syntes vara skäl att undandraga
pedagogierne i andra fall, än der deras förändring till flerklassiga elementarläroverk
af särdeles vigtiga omständigheter påkallades. När åter frågan om sådan förändring
uppstode, kunde väl, enligt Stats-Utskottets tanke, någon pedagogis utvidgning till mer
än tvåklassigt läroverk icke medgifvas, utan att Rikets Ständer dertill beviljat erfor¬
derligt anslag; men deremot ansåg Stats-Utskottet, beträffande de pedagogier, som
då redan blifvit eller framdeles blefvo försedda med två lärare, lämpligast, att Rikets
Ständer öfverlemnade till Kongl. Majits nådiga pröfning och afgörande om och när
sådane omständigheter kunde vara för handen, att vid en eller annan af dessa peda¬
gogier undervisningen borde ordnas i enlighet med stadgan för rikets elementarläro¬
verk och denna skola således uppflyttas från tvåklassig pedagogi till tråklassigt ele¬
mentarläroverk. I enlighet med denna åsigt hemställde Stats-Utskottet till Rikets
Ständer, bland annat, dels att de väckta motionerna om alla med mer än en lärare
försedde pedagogiers uppflyttning bland rikets elementarläroverk ej måtte bifallas;
8 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 25.
men alt Rikets Ständer mätte till Kongl. Maj:t i underdånighet öfverlemna att pröfva
och bestämma, huruvida för en eller annan af de pedagogien som blifvit eller blefvo
utvidgade till tvåklassiga skolor, anledning kunde förefinnes att, i anseende till lär-
jungarnes ökade antal eller andra omständigheter, derstädes ordna undervisningen i
enlighet med Stadgan för rikets elementarläroverk, dels att, hvad beträffade, bland
andra pedagogier, den uti Laholm, enär Kongl. Majit, som bäst kunde bedöma om
och i hvad mån förstärkning i lärarekrafter erfordras för undervisningens uppehål¬
lande vid ifrågavarande skola, icke funnit skäl att vid nämnda pedagogi anställa mer
än en lärare eller att derom till Rikets Ständer aflåta nådig framställning, vore det,
enligt Stats-Utskottets tanke, icke lämpligt att de åtgärder, som i detta hänseende
vidtogos af Rikets Ständer, skulle utsträckas till andra eller flera skolor, än dem
Kongl. Majit funnit vara i behof af ökade lärarekrafter. Stats-Utskottet ansåg der¬
före på Kongl. i\!aj:ts nådiga pröfning fortfarande böra bero, för hvilka pedagogier
de (ill utvidgning af dessa skolor beviljade anslag borde användas, och föreslog der¬
före Utskottet att, bland andra, motionen om Laholms pedagogis förändring till ele¬
mentarläroverk icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Dessa Stats-Utskottets förslag blefvo af samtlige Riks-Stånden bifallna.
Hvad nu först beträffar Herr Alanders förslag att alla pedagogier måtte, under
uppgifna vilkor, förklaras för elementarläroverk; så och då Rikets Ständer pä sätt
här ofvan utredt är, vid sistförflutne riksdag, i anledning af enahanda fråga, till Kongl.
Majit öfverlemnat att pröfva och bestämma när anledning kunde förefinnas att, i
anseende till lärjungarnes ökade antal eller till andra omständigheter, vid någon pe¬
dagogi ordna undervisningen i enlighet med stadgan för rikets elementarläroverk;
ö O O O O '
samt Utskottet ej kan annat än biträda de skäl, hvilka då till Rikets Ständers ifrå¬
gavarande beslut föranledde; tillstyrker Utskottet nu
att Herr Alanders motion ej må till någon Rikets Sländers åt¬
gärd föranleda
På enahanda skäl, och då Herr Sommelius vid sitt förslag om pedagogiens i
Laholm förändrande till lägre elementarläroverk icke fogat några upplysningar, som
kunna gifva anledning till ett annat omdöme om berörda fråga, än det, hvaruti Rikets
Ständer då siadnade, hemställer Utskottet,
att jemväl denna motion icke må af Rikets Ständer bifallas.
Stockholm den 16 April 1863.
Reservation: af Herr Bohmansson.
Herr Sommelius har begärdt få antecknadt att han, när beslutet fattades, var
af sjukdom hindrad att i Utskottet tillstädeskomma.
M 26.
Sammans. Slats- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottels Memorial M 26 o. 27. 9
N:o 26.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1863, kl. 7 e. m.
Memorial, i anledning af ålerremiss å Utskottets Betänkande %M 45, be¬
träffande väckta motioner om undersökning af arealen och be¬
skaffenheten af Statens skogar samt om anslag för berörda
ändamål.
Ifrågavarande Betänkande har blifvit af Höglofl. Ridderskapet och Adeln åter-
remitteradt ■ men då de öfriga tre Riks-Stånden Betänkandet bifallit, har Utskottet
allenast skolat Ridderskapet och Adeln om detta Rikets Ständers beslut underrätta.
Stockholm den 16 April 1863
JT:o 27.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1863, kl. 7 e. m.
Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, beträffande Ut¬
skottets betänkande JVs 47, i fråga om indelade räntors och tion¬
des uppbärande och redovisande af Kronans uppbördsmän, m. m.
Utskottets i första punkten af berörda Betänkande framställda förslag om aflå-
tande af en underdånig anhållan i ämnet har blifvit af Höglofl Ridderskapet och
Bih. till B. St Prat. 1862 & 1863. 4 Sam. 2 Afd. 8 Höft. 2
10 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande JYS 28.
Adela samt af Högv. Preste-Ståadet afslaget, mea af Vallöf]. Borgare-Ståndet och
Hederv. Bonde-Ståndet bifallet; det i 2:dra punkten gjorda afstyrkande har blifvit af
Höglofl. Ridderskapet och Adeln lagdt till handhngarne, men af de öfriga Riks-Stån-
den bifallet; och det afstyrkande utlåtandet i 3:dje punkten har blifvit af Hederv.
Bonde-Ståndet återremitteradt, men af de öfriga Riks-Stånden bifallet. Vid detta för¬
hållande, och då således första punkten lärer förfallit samt de öfriga två punkterne
blifvit af tre Stånd afgjorde, har Utskottet allenast om detta Rikets Ständers beslut,
i hvad det 3:dje punkten beträffar, skolat Hederv. Bonde-Ståndet underrätta.
Stockholm den 16 April 1863.
N:o 28.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1863, kl. 7 c. m.
Utlåtande, med föranledande af återremiss å Utskottets Betänkande Jfi 10,
i anledning af väckt motion om hemmanets *M. 1 Fångåmons,
f mantal, i Jemtland, befrielse från rotering.
Ifrågavarande Betänkande, deruti Utskottet tillstyrkt att motionen må af Rikets
Ständer lemnäs utan afseende, har blifvit af Höglofl. Ridderskapet och Adeln gilladt,
men af Högv. Preste-Ståndet, Vällofl. Borgare-Ståndet och Hederv. Bonde Ståndet
återremitteradt.
Af de öfver Betänkandet, inom dessa sednare tre Stånd, förda öfverläggningar,
inhemtas att de fleste talare påyrkat, att med frågan om roteringsfrihet för hemma¬
net Fångåmon nu måtte förfaras på enahanda sätt, som, vid föregående riksdagar
skett, vid fråga om sådan befrielse för hemmanet Ansätt, likaledes i Jemtland.
I anledning af väckt motion, vid 1856—1858 årens riksdag, afläto Rikets
Ständer en underdånig skrifvelse, den 20 Februari 1858, hvari anfördes att, som,
efter hvad Rikets Ständer inhemtat, Ansätts lappmarkshemman, beläget längst upp i
sjelfva fjället, der säd aldrig finge skördas, vore af särdeles svag beskaffenhet, så att
åboerne derå befunno sig i en särdeles nödställd belägenhet, hvaruti någon förän¬
Sammans. Slats- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande M 28. 11
dring till ett bättre icke, i anseende till lokala och klimatiska förhållanden, vore att
motse, samt roteringen i Jemtland blifvit så nyligen fastställd, att den tunga, som
dermed vore förenat], sannolikt icke blifvit tagen i beräkning vid hemmanets öfver-
låtande från en till annan egare, och således vid hemmansvärdets bestämmande icke
utöfvat inflytande, hade Rikets Ständer funnit sig ega anledning i underdånighet an¬
hålla, det Kongl. Majit täcktes, efter verkställd undersökning och så vida Kongl. Majit
funne dertill skäl, framställa nådig Proposition till Rikets Ständer om befrielse tills
vidare för Ansätts hemman från utgörande af detsamma åsatt rotering. I anledning
af denna underdåniga framställning, hade undersökning i ämnet blifvit af vederbö¬
rande afvittringslandtmätare, med biträde af gode män, i Krono-ombuds och hem-
mansinnehafvarnes närvaro, den 9 September 1858 på stället förrättad, samt instru¬
mentet deröfver af Kongl. Majits Befallningshafvande i länet tillika med eget utlå¬
tande och öfriga erforderliga handlingar till Kongl. Kammar-kollegium insändt, hvar¬
efter bemälda Kongl. Kollegium, uti skrifvelse den 15 Mars 1859 i underdånighet
anfört, att hemmanet Ansätt, angående hvars tillkomst, skattläggning, afvittring och
rotering Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i dess skrifvelse meddelat fullständig ut¬
redning, enligt hvad af undersökningsinstrumentet inhemtades, saknade såväl åker, som
äfven lägenhet, hvarå sådan skulle kunna upparbetas, emedan jordmånens beskaffen¬
het, och belägenheten invid Sten- och Ansättsfjellen jemte angränsande mossmyror
och kallkällor, hvilka förorsakade frost, gjorde åkerodling omöjlig; att slåtterna befun¬
nits mycket spridda och för det mesta utgjordes af så kallade fjell-, h- och slan-
slålter, hvilka ömsom begagnades till bete och endast hvart tredje eller fjerde år
kunde till slåtter nyttjas, emedan vextligheten derå i annat fall skulle alldeles upphöra;
samt att, vid så beskaffadt förhållande, otvifvelaktigt vore att hemmanet, derest skatt¬
läggning derå ifrågakommit, först efter utfärdandet af Kongl. Brefven den 14 Juni
1826 och den 26 November 1836, skulle blifvit skattlagdt efter Lappmarksmethod,
och i sådant fall, på grund af Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 26 Januari 1847,
jemväl bort, vid den provinsen Jemtland öfvergångna förnyade rotering, från dylik
skyldighet befrias; i betraktande hvaraf Kongl. Kollegium funnit sig böra i underdå¬
nighet tillstyrka den ifrågasatta roteringsbefrielsen, dock så att, enär, enligt hvad
Kongl Maj:ts Befallningshafvande uppgifvit, annat hemman, som kunde roteringen öf¬
vertaga, saknades, hemmanet Ansätt måtte, intilldess lämpligt utbyte kunde ega rum,
samma rotering tills vidare utgöra, emot den ersättning, som tillkomme hemman,
hvilka, ehuru innehafvande frihetsår, likväl åtagit sig att under tiden i rotering ingå.
På grund af hvad sålunda anfördt och upplyst blifvit hade Kongl. Majit, i aflåten
nådig Proposition af den 27 Oktober 1859, behagat i nåder föreslå, att Ansätts
kronohemman måtte från den åsätta roteringen varda befriadt, så snart annat lämp¬
ligt hemman kunde densamma öfvertaga, men alt ifrågavarande kronohemman emel¬
lertid finge tillgodonjuta den ersättning, som tillkomme hemman, hvilka, ehuru inne¬
hafvande frihetsår, likväl åtagit sig att under tiden i rotering ingå; och hade Rikets
12 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande JW 28.
Ständer, i underdånig skrifvelse den 18 Januari 1860, anmält sitt bifall till den
nådiga Propositionen.
Beträffande nu ifrågavarande hemman, Fångåmon, inhemtas af instrumentet öf¬
ver den af behörig afvittringslandtmätare, med biträde af gode män, den 30 och
31 Augusti 1830 gjorda nybygges-utstakning och uppskattning, att lägenheten, som
vore nästan omgifven af fjellmossar, var belägen 2j mil från Underåkers kyrka, 1 I
mil från Östersunds stad och 4 mil från Gustafs och Carlbergs kopparverk; att
marken var af ganska mager och till stor del ofruktbar beskaffenhet; att slåttern
egentligen utgöres af starrmyrer, som endast hvartannat år kunde gifva någon af¬
kastning; att skogen, som bestod af så kallad fjellgran, björk och någon tall, spar¬
samt nyttjad, kunde tjena till husbehof, ehuru någon inkomst deraf ej var att för¬
vänta; att den jord, der nybyggets hemegör och åkerland borde anläggas, bestod af
hvit mjuna, lös och utan någon stadig botten; att nödigt husbehofs-fiske fanns i
östra och vestra Fångsjöarne, Ottsjön och Amen; att hemmanet förslagsvis upptogs
till Ildels mantal med 2 R:dr 21 sk. B:ko i grundränta, att efter 25 frihetsår er¬
läggas; samt att förrättmngsmännen ej ansett sig böra för det dåvarande bestämma
något kronotionde, enär ganska ovisst vöre om säd derstädes kunde vexa, utan före-
slogo att härmed måtte uppskjutas till frihetsårens slut, då erfarenhet härom blifvit
vunnen. Den vid förrättningsmstrumentet fogade egobeskrifning upptager hemma¬
nets inrösningsjord till 116 tunnland 1 kappland, nästan uteslutande starrslåtter; och
är förrättningsmännens förslag af Kongl. Majlis Befallningshafvande i Jemtlands län
genom Resolution den 17 Mars 1831. faststäldt.
Vidare inhemtas af mgifne handlingar alt Jemtlands läns Pröfnings-komité
för år 1862 till 400 R:dr nedsatt hemmanets taxeringsvärde från 500 R:dr, dertill
detsamma varit af Taxerings-komitéen uppfördt, och det fastän taxeringsbeloppet
för hela Undersåkers socken, derinom Fångåmon är beläget, bestämdes för 13|l:dels
mantal, till ej mindre än 265,210 R:dr Runt; att Fångåmon år 1851 blifvit indeladt
till erläggande af vakans-afgift för rotering, alt ingå i skatt år 1856, jemlikt Kongl.
Brefven den 8 Oktober 1851 och den 30 Mars 1855; att, enligt Länsmannen G.
Hoffstedts den 24 Oktober 1862 uthändigade betyg, Hoffstedt, sorn, under den tid
han var Länsman inom distriktet, flere gånger besökt Fångåmon och i Augusti må¬
nad 1860 derstädes förrättat syn och besigtning, då befunnit hemmanet vara af en
ytterst usel beskaffenhet, hvad jordmånen beträffade, så att derstädes under vanliga
år ej kunde födas mer än 1 häst, 2 till 3 kor och 8 får, och det endast med starr-
elier myrfoder, hvarförutan hemmanets läge ej vore sådant att förbättringar medelst
odling af jorden kunde åstadkommas, derföre säd för behofvet der ej kunde odlas,
enär, vid gjorda försök, säden nästan aldrig blifvit användbar; varande något lönande
fiske eller annan näringsgren icke att tillgå, så att åboen derstädes blott med myc¬
ken möda kunnat lifnära sig; att ett af nuvarande Länsmannen i Undersåkers distrikt
V. Forss-
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande M 28. 13
V. Forssbergsson den 14 November 1862 uthändigadt intyg ytterligare bekräftar
svagheten af hemmanets jordmån så väl för sädes- som gräsodling, med tillägg det
hemmanet är företrädesvis blottstäldt för frostskada, äfven då på andra ställen inom
socknen försvarlig sädesafkaslning erhålles; samt att, enligt protokoll öfver socken¬
stämma med Undersåkers församling den 6 Oktober 1861, socknemännen då med-
gifvit att åboen å hemmanet Fångåmon finge åtnjuta nedsättning i afseende på väg¬
underhållet till en tredjedel af det åsätta skattetalet, enär de ansågo hemmanet, ge¬
nom något misstag af Afvittrings-landtmätaren, vara allt för högt uppskattadt i för¬
hållande till dess verkliga värde och till den afkastning det kunde lemna; hvarföru¬
tan, och då det, i betraktande af de vidsträckta fjellar, floar, mossor och träsk,
hvaraf hemmanet förnämligast bestode, tillika vöre mindre troligt att hemmanet ens
i en framtid kunde upphjelpas, socknemännen uppmanade och tillstyrkte, det hem-
mansåboen borde, så fort ske kunde, å vederbörlig ort söka erhålla rättelse i miss¬
taget eller nedsättning i sina onera.
Ehuru Utskottet fortfarande är af den åsigt, att den form, i hvilken frågan om
hemmanet Fångåmons befrielse från rotering blifvit väckt, ej är den rätta, samt att
berörda fråga bort, af hemmanets innehafvare, hos vederbörande Embetsmyndighe-
ter anhängiggöras, ör att, allenast efter förutgången behörig undersökning och sedan
förhållandet blifvit fullständigt utredt, till pröfning förekomma; likväl och då de er¬
hållna återremisserna utvisa att Rikets Ständer äro af annan åsigt, anser sig Utskot¬
tet böra i enlighet dermed förfara; och hemställer Utskottet således,
det måtte Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet an¬
hålla, att Kongl. Majit täcktes, efter verkställd undersökning,
och så vida Kongl. Majit funne dertill skäl, till Rikets näst
sammanträdande Ständer aflåta nådig Proposition om befrielse
tills vidare för { mantal Fångåmon från utgörande af samma
hemman åsatt rotering.
Stockhoim den 16 April 1863.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd. 8 Haft.
3
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1863.
Sammans. Stats-, Lay- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Uttk. Bet. j\il 29. 1
JV? 29.
Ank. till Exp.-Utsk. den '29 April 1863. kl. 11 f m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring eller omarbetande,
dels af I.andtmäteri-instruktionen, dels aj Slcifles-stadgan, och
dels aj Arfvodestaxän tor landtmäteriförrättningar.
Motioner, hvilka afse eif eller flera af dessa ämnen, äro väckta
Inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln:
af Herr Grefve Anckarsvärd, Carl Henrik (N:o 22) hvilken motion jemväl blifvit, inom
Hedervärda Bonde-Ständet, af Gustaf Bjerkander frän Skaraborgs län såsom egen
motion upptagen,
af Herr Lagergren. A. (N:o 210.)
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet:
af Johannes Andersson frän Jönköpings län (N:o 50),
af Johannes Nilsson från Göteborgs och Bohus län (N:o 64),
af A. W. Uhr från Nerikes län (N:o 95),
af Olaus Svebilius frän Gotlands län (N:o öl6),
af Jan Andersson från Stora Kopparbergs län (N:o 422), med hvilken Lars Olsson
frän samma län sig förenat,
af Herman Öbom frän Norrbottens län (N:o 427),
af Rob. Fr. Gross frän Calmar län (N:o 462); samt
af Anders Medin frän Kronobergs län (N:o 507).
De genom dessa motioner väckta frågor torde lämpligen kunna behandlas
uti tre, om än icke fullständigt frän hvarandra skiljda afdelningar, nemligen de som
angå Landtmäteri-Statens organisation, de hvilka mera spccielf afse sådane delar
af Skiftes-stadgan, hvilka ej med denna organisationsfråga sta i sammanhang, och
slutligen de, sorn röra Landtmäteritaxan. Vid behandlingen af dessa ämnen har Ut¬
skottet trott till redighet och lättad öfversigt bäst föranleda, om för inotionärernes
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 4 Sami 2 A/d. 9 Häft. 1
2 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Dtsk. Bet. ,JW 29.
förslag i hvarje särskild fråga redogjordes först när samma fråga här till öfvervä¬
gande förckomme. I enlighet med nu angifna grunder öfvergår Utskottet till gransk¬
ning af Herr Grefve Anckarsvårds och A. W. Uhrs motioner, i hvad de afse en för¬
ändrad organisation af Landtmäteri-staten. Herr Grefve Anckarsvärd har antydt
behofvet af Landtmäteri-instruktionens omarbetande, och i öfrigt föreslagit Landt-
mäteriväsendets omorganisation efter följande grunder, nemligen:
att de nuvarande Förste Landtmätaretjensterna förvandlades till Direktörs- och
Underchefsposter för länens landtmäteripersonal; och att dessa Direktörer ej fingo
handlägga några landtmäteriförrättningar för enskild räkning;
att Landtmäteri-direktörerne förordnades till föredragande inför Landshöf-
dingarne uti alla landtmäteriärenden, samt till kontrollanter öfver landtmäteriför-
rättningarna i länet;
att, jemte det egodelningsrätten i dess nuvarande form upphäfdes, och pröf-
ningen af de tvister, som hittills tillhört egodelningsrätts handläggning, öfverlemna-
desdels till Häradsrätt och dels till för ändamålet särskildt utsedde mätismän från
hvarje socken, Direktören för Landtmäteriet inom länet skulle hafva att mätismän-
nen sammankalla, föra ordet och protokollet vid deras sammanträden, samt deltaga
i öfverläggningarne men icke, utom i visst uppgifvet fall, i besluten;
att Landtmäteri-direktörerne försågos med löner, 3,500 R:dr årligen, utom
resepenningar, 300 R:dr i de större och 200 R:dr i de mindre länen, med vilkor att
allmänheten af dem i allt betjenades utan särskild ersättning;
att Andre Landtmätaretjensterna indrogos;
att de på eget ansvar arbetande Landtmätarne försågos med ion, och deras
antal inskränktes till 300, deraf 200 med lön af 600 R:dr och 100 med lön af 400 födr.
för att såmedelst till det lägsta möjliga kunna nedsätta Landtmätarearfvodet;
att Landtmätarne tilldelades vissa distrikt, till minskning uti resekostnaderna,
och under förbindelse att, der det inom distriktet fordrades, med medhjelpare ar¬
beta; samt
att, derest svårighet mötte att bevilja hela det statsanslag, som för ända¬
målet erfordrades, åtminstone det till Landtmäteri-direktörernes erforderliga aflö¬
ning begärda ökade anslag, 25,200 R:dr, i anseende till den dermed afsedda stora
nyttan, icke måtte förvägras.
Den kontroll öfver landtmäteriförrättningarne i länet, sorn, enligt hvad of¬
van är närnndt, skulle af Landtmäteri-direktörerne utöfvas, borde omfatta gransk¬
ningen af de öfrige Landtmätarne* i länet alla åtgärder, med skyldighet att, om de
af Landtmäteri-direktören godkändes, med Landtmätarne för dem ansvara, endast
med undantag för åtgärder, som verkställts ute pä marken, för hvilka Landtmäteri-
direktören ej borde ansvara, utan för så vidt de, såsom föremål för klander och
granskning på stället, af honom blifvit godkända. Landtmäteri-direktören skulle
således ovilkorligen granska Landtmätarnes dagböcker, hvilka, i hvad beträffade
arbetsdagarne ä förrättningsstället, alltid borde vara bestyrkte af någon dertill ut¬
sedd person inom skifteslaget, arbetsförteckningar, renovationer, uträkningar, del¬
ningar och arfvodesräkningar, samt tillse, huru Landtmätarne dervid tillämpade gäl¬
lande författningar; men mätningar, egograderingar, värderingar af byggnader, skog
och dylikt samt utställningar skulle af Landtmäteri-direktören granskas endast så
vida han kallades till stället. Som en följd häraf ålåge honom vaka öfver att Landt¬
mätarne skyndsamt och ordentligt handlade dem uppdragna göromål, och, om det
tarfvades, tillstyrka Landshöfdingen att förelägga tid och vitén, eller anbefalla åtal
Samman». Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. JV? 29.
3
vid domstolar, eller ock rapportera försumligheten till Ofver-direktören vid Landt-
mäteriet, allt efter omständigheterna.
Hvad först beträffar Herr Grefve Anckarsvärd,s förslag att ät-Förste Landtmä-
tarne, under för dem afsedd benämning af Landtmäteri-direktörer, borde tilldelas
en vidsträcktare verksamhet, till kontroll å öfrige Landtmätare inom länen, samt
nödige ansedde aflönings- och resemedel för ändamålet anslås; så anser sig Utskot¬
tet böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet derpå att en del af dessa afsedda
kontroller redan förefinnes, fastän för det mesta tillämpad af annan tjensteman än
den, åt hvilken motionären velat sådant uppdraga. Enligt 5 § af Instructionen för
General-Landtmäterikontoret den 4 Maj 1827 äiigger nemligen Landtmäteri-fiskalen
den speciela tillsynen, huru de till Landtmäteri-staten hörande tjenstemän uppfylla
dem i tjernsten åliggande skyldigheter; i hvilken egenskap honom tillhör, bland an¬
nat: att tillse det de i orterna tjenstgörande Landtmätare inom föreskrifven tid af¬
lemna dagböcker, arbetsförteckningar, karterenovationor och koncepter jemte till¬
hörande protokoller och beskrifningar; att granskade till General-Landtmäterikon¬
toret inkommande årsberättelser och dagböcker, till upptäckande af de fel och för¬
summelser, som i en elier annan måtto, och särdeles genom obehöriga uppskof i
landtmäteriförrättningar, af förenämnde tjenstemän kunna vara begångne; samt att
anställa åtal ä de tjenstefel eller försummelser, som af dem begås, och, då målet
i slikt afseende vid vederbörlig domstol skall göras anhängigt, genom anmälan hos
vederbörande Konungens Befallningshafvande om kronoåklagares tillförordnande,
skyndsamt derom föranstalta, samt inåiet med oafbruten uppmärksamhet alla instan¬
ser igenomföija. Härtill komma ytterligare de kontroller ä tillämpningen af Landt-
mäteritaxan, som finnas påbjudna, och angående hvilka Utskottet får tillfälle yttra
sig dä, längre fram i detta Betänkande, till granskning företagas de af motionären
framställda yrkanden på berörda taxas omarbetande och på skärpta kontroller öfver
de arfvodesräkningar, hvilka med stöd af berörda taxa upprättas.
En tillökning uti de genom här omförmäide lagrum bestämda kontroller skulle
emellertid otvifvelaktig! medföra gagn. Mera tvifvelaktigt torde vara pä hvad sätt
berörde tillökade kontroll skulle, utan allt för kännbar kostnad för Statsverket, kun¬
na åstadkommas. Utan att Utskottet derföre redan nu ingär i undersökning, huru¬
vida egodelningsrätterna kunde behöfva i större eller mindre män omorganiseras,
eller om de borde bibehållas i sin nuvarande form, till hvilken fråga Utskottet här
längre fram, i sammanhang med de frågor hvilka röra Skiftes-stadgan, återkommer;
så förete likväl dessa nu väckta förslag till förän råd tjenstgöring för Förste Landt-
mätarne för det närvarande, ur synpunkten af den kostnad desamma skulle med¬
föra, svårigheter, till hvilkas besegrande föga utsigt lärer förefinnas.
Beskaffenheten af den kontroll, hvilken Landtmäteri-direktören borde utöfva
ä öfrige Landtmätarne inom länet, och den stora ansvarighet, som Herr Grefve
Anckarsvärd föreslagit skola Landtmäteri-direktören åligga för de arbeten denne
sålunda kontrollerade, häntvda ofelbart derpå, att till dessa embetsbefattningar an¬
dra ej borde ifrågakomma än de, så väl i anseende till förmåga som till moraliska
egenskaper, mest framstående inom Landtmäteri-staten. Den trägna verksamhet,
som förslaget anvisar åt Landtmäteri-direktören, fordrar ock att platsens innehaf¬
vare må befinna sig i sin kraftfullaste ålder, i följd hvaraf denna tjenst ej kan af
äldre Landtmätare eftersträfvas, för vinnande af en lugnare verksamhet än den, ät
hvilken Landtmätaren vanligen får egna sig. Vid sådant förhållande lärer den fö¬
reslagna lönen, 3,500 R:dr, komma att befinnas allt för otillräcklig, helst ej blott
4 Sammans. Stats-, Lag- samt Alim. Bese.- oell Ekon.-Utsk. Bet. Jtys 29.
all ledighet till vinnande ai extra inkomster saknas, utan jemväl, enligt motionä¬
rens förslag, rättigheten att förvärfva sadan inkomst skulle vara Landtmäteri-di-
rektören förmenad. Men, ej nog härmed. De föreslagna resepenningarne, 200 till
300 R:dr, skulle sannolikt komma att, i än större män än lönen, visa sig otillräck¬
liga, enär Landtmäteri-direktörens biträde och kontroll vid förrättningar, såsom icke
medförande någon kostnad för den dem påkallade, otvifvelaktig! komme att, sä i
tid sorn i otid, tagas i anspråk. Utskottet tror således ej blott lönens belopp, utan
jemväl resekostnadsersättningen böra betydligt höjas utöfver hvad Herr Grefve
Anckarsvärd föreslagit, med mindre det med förändringen afsedda mål skall förfelas
och Landtmäteri-direktörsplatserne komma att beklädas af personer, ingalunda vun¬
ne det dem lemnade förtroende. Vid detta förhållande, och då således äfven otti
Andre Landtmätaretjensterne indragas, — det vilkor hvarunder den af Herr Grefve
Anckarsvärd föreslagna aflöning skulle kunna, mot det uppgifna anslaget, Landtmä-
teri-diroktörerne beredas — berörda anslag ändock komme att befinnas otillräck¬
ligt, hemställer Utskottet
att förslaget om Förste Landtmätare-befattningarnes förändrande
till Landtmäteri-direktörstjenster samt om anvisande för berör¬
da ändamål af en ärlig lön af 3,500 R:dr Runt åt dem hvar,
jemte 200 till 300 R:dr i resepenningar, ej ina vinna Rikets
Ständers bifall.
Genom den föreslagna indragningen af Andre Landtmätaretjensterne komme
den utväg till biträde åt Förste Landtmätarne, och till företrädande af (lesses ställe
vid hinder af jäf eller sjukdom, att gå förlorad, som nu, med föranledande af 2:dra
Artikeln i Landtinäteri-instruktionen, torde kunna anses ega rum. Härigenom gingo
ock för den talrika lönlösa landtmäteripersonalen förlorade de enda platser, på
hvilka de mera förtjente inom densamma, vid annalkande ålderdom och aftagande
helsa och kroppskrafter, nu kunna, uti en ringa lön, finna skydd mot faran af verk¬
lig nöd. Indragningen af Andre Landtinätarnes befattningar synes ej heller vara af
det utaf motionären åsyftade ändamål påkallad, enär Utskottet här ofvan funnit sig
nödsakadt afstyrka den organisationsförändring, till hvilkens genomförande Andre
Landtinätarnes inbesparade löner varit afsedda. Utskottet hemställer således
att förslaget om Andre Landtmätaretjensternas indragning ej
må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Då, på sätt Herr Grefve Anckarsvärd jemväl antagit, det ändamål, som af-
sågs.med Förste Landtm ätare tjer fernäs föreslagna förändring till Landtmäteri-di-
rcktörsbefattningar, otvifvelaktig', var af större vigt, än den fördel, sorn påräknades
genom förslaget att de på eget ansvar arbetande landtinätarnes antal skulle bestäm¬
mas till 300 och att för dem skulle anslås löner af dels 600 Hulr dels 400 Hulr;
men Utskottet redan funnit förstberörda förändring möta hinder uti bristande till¬
gång till nödige aflöningsförinåner; sä lärer något bifall till detta sednare förslag
än mindre kunna ifrågakomma; och hvad beträffar förslaget att hvarje Landtmätare
skulle fä sig anvisadt visst distrikt, till minskning uti resekostnaderna, synes dervid
äfven annan svårighet möta än blott sådan, som härflöt derifrån att nu gällaii,de
grunder för Landtmätares förordnande till förrättning derigenom mäste frångås. Af¬
ven om, vid utstakandet af dessa distrikter, hvarken orternas vidd eller deras folk¬
mängd toges till grund, utan denna grund söktes i det större dier mindre behof af
Landtmätares åtgärd, som syntes å ena eller andra trakten förefinnas, sä komme
sannolikt jemväl denna grund att ganska snart visa sig otillfredsställande. Medan
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtsk. Bet.. ,yV?’ 29. 5
en med större och snabbare arbetsförmåga begåfvad Landtmätare måhända ofta
korinne att inom det honom anvisade distrikt sakna utrymme för sin verksamhet,
sä torde deremot lika ofta landtmätare, som ej egde liknande förmåga, finna svårig¬
het att kunna motsvara de inom distriktet a honom gjorda anspråk. Sedan inom
en ort, der dittills något skifte ej egt runi. sådan förrättning blifvit pä tillfreds¬
ställande sätt verkställd och de gagnande verkningarne deraf blifvit synbara, så
skulle böjelsen att tillegna sig enahanda fördelar snart mana de närboende att jem¬
väl söka skifte, hvarigenom ofta ett vidsträcktare fält för landtmätarens verksam¬
het der skulle öppna sig, än hvad som vid distrikternas utläggning kunnat förutses
och tagas i beräkning. Erfarenheten har ock visat, att, af denna sednare orsak,
skiftesverket ofta, med synnerlig liflighet fortgått i vissa delar af ett. län. medan
detsamma i andra delar ai' länet blifvit blott föga utsträckt.
I enlighet med hvad Utskottet sålunda anfört, hemställer Utskottet,
att förslaget 0111 de pä eget ansvar arbetande Landtmätarnes
bestämmande till 300 och förseende med lön samt med visst
distrikt ej ma till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Sedan Utskottet sålunda funnit sig nödsakadt afstyrka de mera genomgri¬
pande förslag, hvilka blifvit framställde, till förändrade grunder för ordnandet af
den i de särskilda länen anställda landtmäteripersonals tjenstgöring, så torde så
väl hvad A. W. Uhr anfört, till stöd för sin motion, att Rikets Ständer måtte i un¬
derdånighet anhålla om tillsättande af en komité, bestående af lika många der¬
till skicklige landtmätare och jordbrukare, för att, med biträde af en lagfaren per¬
son, uppgöra förslag till ny, efter tidens kraf lämpligare instruktion för Landtmäteri-
kontoret och Laiidtmätarne i riket, som ock de mindre väsendtliga anmärkningar,
hvilka eljest kunna göras emot nu gällande Landtmäterl-instruktion af den 4 Maj
1857 ej heller för närvarande kunna föranleda till någon anhållan från Rikets
Ständers sida. 0111 nedsättande af komité för uppgörande af det äskade förslaget,
eller om sådant arbetes verkställande i annan ordning; och hemställer således Ut¬
skottet, att hvad motionärerne i berörda afseende föreslagit
ej må vinna Rikets Ständers bifall.
Samme motionärer, Herr Grefve Anckarsvärd och A. W. Uhr, hvilka föresla¬
git utarbetande af en ny Landtmäteri-instruktion, hafva äfven påyrkat omarbetande
af Skiftes-stadgan. Den förstnämnde har ansett Skiftes-stadgan oklar äfven deri¬
genom, att hon i så manga delar blifvit genom särskilda författningar ändrad, samt
derföre böra underkastas revision och omarbetning genom embetsverk, men icke
genom uppdrag åt någon komité; hvaremot Uhr velat ät samma komité, som
han föreslagit till utarbetande af ny Landtmäteri-in 'fraktion, uppdraga föreslåendet
af de ändringar eller tillägg i Skiftes-stadgan, och öfriga Landtmäteriet rörande
Förordningar, som må finnas af behofvet påkallade.— Utskottet öfvergår icke desto
mindre nu till undersökning af de särskilda anmärkningar, som mot dessa författ¬
ningar blifvit framställda: och lärer, vid granskningen af dessa anmärkningar, sig
visa, huruvida de, samtlige äro af beskaffenhet att kunna i vanlig ordning pröfvas,
eller om de må påkalla en sådan särskild behandling, som den ene eller andre af
ofvanbeinälde tvä motionärer påyrkat.
6 Samman*. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-lJtsk. Bet. 29.
/ Kap.
1 kapitlet 2 § i Kongl,, Maj:ts nådiga Stadga om Skiftes-verket i riket den
4 Maj 1827 lyder sålunda: ”Ar jord å landet oskiftad och vill delegare laga skifte
flera erhålla, håfve der vitsord till.” Behörigheten att påyrka laga skifte är såle¬
des icke beroende å storleken af den andel, inan i den oskiftade jorden eger. Herr
Grefve Anckarsvärd har anmärkt, att detta stadgande vore fullkomligt stridande
mot rättvisa och billighet, enär sålunda inträffat, att egare till J^el och understun¬
dom ändå mindre af skifteslagets hemmantal förmått tvinga de öfriga att, utan er-
kändt behof och mot deras vilja ingå i skiftet. Till stöd för sin åsigt har Herr
Grefve Anckarsvärd åberopat, att. enligt Kongl. Kungörelsen den 18 Januari 1859
om förändrade föreskrifter i afseende å besutenhet och å skiftesväsendet i Stora
Kopparbergs län, laga skifte i berörda län ej får ega rum om det bestrides af jord¬
egare. som innehafva mera än hälften af skifteslagets skattetal, och att, enligt Kongl.
Kungörelsen af den 15 Juli 1859 om laga skiftens verkställande på Gottland, laga
skifte å berörda ö ej får ske med mindre det yrkas af delegare, som innehafva minst
|:del af skifteslagets jord. beräknadt efter förmedladt mantal, der mantalsindelning
skett; och då motionären ej kunnat inse hvarföre det oinskränkta vitsordet, till
skifte mer borde ega rum inom Sveriges öfriga provinser än i de nyssnämnda, har
han föreslagit, att Rikets Ständer, för deras del, måtte förorda egandet af J:del i
skifteslagets hela mantal såsom vilkor för rättigheten att, emot de öfrigas önskan,
kunna tvinga dem att ingå i laga skifte.
Utskottet kan ej medgifva, att någon orättvisa förefinnes deruti, att egare af
äfven den minsta del uti ett skifteslag är berättigad att påyrka laga skifte. Den
uråldriga grundsats i vår lagstiftning att den eger vitsord, som skifta vill, har allt
hittills ansetts välgörande. Genom dess upphäfvande skulle jordegare tvingas att,
emot sin vilja, förblifva i samfällighet, och sålunda hindras att vårda och odla sin
jord på sätt honom lämpligast syntes och med hans fördel vore bäst förenligt.
Det öfverensstämmer med andan af vår lag att låta en hvar begagna det han eger,
med så litet intrång frän andra, som, med bevarande af enahanda rätt åt dem, lå¬
ter sig förena. Pä denna grund äro 11 kap. 2 § Arfda-Balken. 7 kapitlet 3 och 4
§§ Jorda-Balken, 5 kap. 2 § Byggninga-Balken, med flera lagrum fotade. Det synes
således ingalunda hafva behöfts några andra skäl än förut gällande rättsgrunder,
för framkallande af en sådan bes'ämmelse, som den af motionären klandrade. Fast
mer hafva särskilda orsaker erfordrats, för att lagstiftningen skulle kunnat afvika
från denna regel, på sätt egt rum uti de af motionären åberopade Förordningar,
der jordens mer än i andra delar af riket sönderstyckade beskaffenhet och egornes
sammanblandning nödgat lagstiftaren att medgifva ett sådant undantag.
Men härtill komma för landets uppodling och åkerbrukets förbättring vigtiga
skäl, hvilka göra det angeläget att, genom bibehållande af hvarje delegares vits¬
ord, befordra laga skiltet inom landet. Lag-komitéen och Lag-beredningen haf¬
va ock i 4 kapitlet 1 § af hvarderas förslag till Byggninga-Balk föreslagit enahanda
vitsord, och förstnämnda komité yttrar derom: ”Under det delegare fortfara att
bruka sin egendom i samfällighet, måste lagen skydda deni vid detta bruk och ej
tillåta, att den ene deri träder den andres rätt för nära: men icke bör ett sådant
sambruk af lagen gynnas. Ett land kan ej hinna långt i kultur förr, än egande-
rätten får fritt utveckla sig; men detta är ej möjligt så länge samfälligheterne vara.
Alla äro liknöjda om att vårda hvad ingen kan anse för sitt eget; och på förbätt-
Samman». Stat»-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. 29. 7
ringar är icke att tänka, innan flen idoge är säker att ensam kunna skörda frukten
af sin flit. Sä mäste Sveriges lagstiftare allt ifrån de äldsta tider hafva tänkt, då
de påbudit, att om ej alia delegare sämjas om skifte, den skall hafva vitsord som
skifta vill; ty eljest skulle det kunna sättas i fråga, 0111 skifte borde ega rum, der¬
est icke åtminstone de fle c eller störste lottegarne det biföl lo.”
På grund af alla sålunda anförda skäl finner sig Utskottet böra till Herr
Grefve Anckarsvärds förslag, att obegränsadt vitsord till skiftessökande icke vidare
må tillkomma delegare af oskiftad jord.
afstyrka bifall.
£ Kap.
Enligt 2 kap. 1 § Skiftes-stadgan, sådant berörda lagrum lyder i Kongl.
Kungörelsen den 9 Juni 1832, må jordegare icke förvägras, att till iandtmäteriför-
rättning erhålla den landtmätare, de begära, der hinder deremot icke möter. Herr
Grefve Anckarsvärd har, under åberopande af Öfver-direktörens för Landtmäteriet vits¬
ord, uti dennes underdåniga berättelse 0111 en år 1850 företagen embetsresa, att ofta in¬
träffar dels att. till skiftesman kallas en landtmätare, hvilken ingen annan inom skif¬
teslaget än skiftessökanden sjelf önskar erhålla, dels att tillfälle beredes till skam¬
liga och skadliga överenskommelser mellan skiftessökanden och landtmätaren, af
sådan anledning yrkat, att skiftesman hädanefter må, på Landtmäteri-direktörens
i länet förslag, förordnas af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och icke, såsom hit¬
intills, fä utses af den skiftessökande.
I underdånig skrifvelse den 16 September 1848. hade Rikets Ständer an-
dragit, att, i afseende å nu ifrågavarande lagrum, blifvit anmärkt, attskiftessökan-
dens rättighet att utse skiftesman ofta ställer den förre i ett tvetydigt förhållande
till den sednare, särdeles om sökanden anses mindre samvetsgrann och skiftesmannen
mindre skicklig, i hvilket fall kunde bilda sig den föreställning, att denne sednare,
utan afseende å skifteslagets bästa, blifvit anlitad derföre, att han medgifvit ned¬
sättning uti sin på sökanden belöpande andel i arfvode!; att blotta möjligheten af
ett sådant förhållande väcker misstanke och ovilja, särdeles hos de personer, som
sakna förmåga att bedöma, huruvida rätt dem vederfares eller icke, samt att
i öfrigt en obillighet förefinnes deruti, att ej samtlige de delegare, hvilkas jord skall
i skiftet ingå, fä i valet af förrättningsman deltaga; äfvensom den förmodan blifvit
yttrad, att, derest en sådan rättighet tillerkändes samtlige delegare i skifteslaget,
detta skulle verka derhän, att en större omsorg och drift hos landtmätarne blefve
att påräkna, samt att de för jordbruket högst menliga klagomålen öfver skiftesför-
rättningarne komme att förminskas. Instämmande i dessa anmärkningar, hade Ri¬
kets Ständer likväl, på det ett förändradt stadgande i den sålunda antydda syftning ej
måtte medföra en allt för läng tidsutdrägt med skiftesförrättningens företagande, ansett
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra bemyndigas att, i händelse tvist vare sig
om beräkning af pluraliteten utaf delegarne inom skifteslaget, eller ock af annan
orsak, uppstår, meddela förordnande åt den af de föreslagne landtmätarne, Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande tinner lämpligast; hvadan Rikets Ständer i underdånighet
anhållit, att Kongl. Maj:t. täcktes genom utfärdad författning i nåder föreskrifva,
alt 1 § af 2 kap. uti Kongl. Stadgan om skiftesverket i riket skulle erhålla föl¬
jande förändrade lydelse:
”Ansökning 0111 förordnande för landtmätare till förrättande af laga skifte
8 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Hes v.- och Ekon.-Utsk. Bet. ,'W 2.9.
skall inlcmnas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, och bilägges dervid en för¬
teckning på hemmanen i skifteslaget, deras natur och egare, samt de sednares vi¬
stelseort. Hafva samtlige uti förteckningen upptagne delegare i skifteslaget under-
skrifvit ansökningen, utlärde Kongl. Majda Befallningshafvande genast det begärda
förordnandet för den föreslagne landtmätaren, så vida han, enligt hvad särskildt är
iöreskrifvet, eger landtmäterigöroinål pä eget ansvar förrätta och annat laga hinder
ej möter. Finnes äter ansökningen ej vara af alla undertecknad, bör Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, med föreläggande af viss kort tid och vid äfventyr af forida •
ringsrättighetens förlust, infordra vederbörandes yttrande i afseende på den förrätt-
ningsman de önska, saint, efter förklaringstidens slut, utfärda förordnande för den
behörige landtmätare, som erhållit de flesta rösterna, beräknade efter hemmantal
eller annan deremot svarande grund, som för röstberäkning i orten är gällande.
Falla lika manga röster på två eller flera landtmätare, eller uppstår tvist, antingen
i afseende pä rösternas beräknande eller annorledes, så att genom öfvervägande
pluralitet någon landtmätare icke kan anses vara till förrättnirigsinan utsedd, eger
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande gifva förordnande åt hvilkendera af de före¬
slagna landtmätarne, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för godt finner.”
”1 fråga om annan landtmäteriförrättning skall ansökning om förordnande
för landtmätare äfven ingifvas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande; och må jord¬
egare icke vllgras att erhålla den landtmätare, de begära. Ej må förordnande an¬
nan landtmätare meddelas, än den, som, enligt hvad särskildt föreskrifvet är, eger
landtmäteri-göromål på eget ansvar förrätta.”
Öfver denna hemställan afgaf Justitie,-kanslers-embctet införd rädt underdånigt
utlåtande, samt. tillstyrkte, på de af Rikets Ständer anförda skäl, att ifrågavarande
stadgande måtte förändras i öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer i sådant
afseende föreslagit; dock att, enär det. uti förslaget i fråga om beräkningen utaf' al¬
gi fna röster å den förrättningsman. som bör förordnas, förekommande uttryck: ”efter
hemmantal eller deremot svarande grund” syntes vara nog obestämdt och kunna
leda till tvister, samt den grund åter, hvilken för delning af inegor skall föl¬
jas, ej sä lätt låter sig på förhand bestämmas, sorn den, hvilken i allmänhet följes
vid delning af andra egor, sistnämnde grund måtte blifva den, i enlighet med hvil¬
ken rösterna uti ofvanberörda fall beräknas, derest icke, på sätt Lag-Utskottet vid
1844 och 1845 års riksdag föreslagit, och hvilket, i sådant fäll som detta, syntes
vara mest enkelt och föga vådligt, röstberäkningen finge ske per capita.
Häröfver yttrade sig Högste Domstolen under ilen 25 Oktober 1849, att den
af Rikets Ständer föreslagna förändring ingrepe djupare i hela skiftesverket, än för¬
slaget vid första påseendet syntes antyda. Skiftesverkets framgång hvilade till stor
del pä den hittills följda grundsats, att, i allmänhet, då någon delegare i skifteslag
begär skifte, som lagligen bör ega rum. öfrige delegarne ej kunna förhindra detsam¬
ma. Men (let insåges lätt, att, i händelse företrädesrätten, att hos Kongl. Majits
Befallningshafvande föreslå skiftesman, öfverflyttsdes från sökande delegaren till den
eller dem. som hafva största egoväldet, så berodde det ock af samma majoritet att,
om den ville motverka skiftet, såsom ofta visat sig vara händelsen, särdeles i större
skifteslag, rösta för en landtmätare, hvilken vore af andra göromål upptagen, eller
saknade erforderlig drift och skicklighet, eller till och med möjligen, i öfverens¬
stämmelse med de väljandes afsigt och vid valet fästade tysta vilkor, funne hvarje¬
handa utvägar att uppskjuta sina åtgärder; hvilken omständighet vore desto mera
Samman». Stats-. Lag- samt Allm. Be.-v.- och Ekon-Utsi:. Bet. j\Jf 29. 9
betänklig, sorn, efter det frågan om sådan förrättnings företagande blifvit väckt, in¬
gen olägenhet, sorn af en lagenlig verkställighet skulle kunna följa, vore att jem¬
föra med de frän dröjsmål i ärendets handläggning och afslutande vanligen oskilj¬
aktiga förluster. — Förutsatte man, att Landtmätaren skulle kunna hysa partiskhet
för sökanden, sä mäste man äfven tänka sig möjligheten af partiskhet till fördel
för den, sorn, efter Rikets Ständers förslag, genom vigten af sin riist, grundläde
förordnandet; och det syntes ingalunda var mera rättsenligt, eller för de fattigare
och mindre upplyste jordegarné mera lugnande, att veta valet af förrättningsman
bero af den större jordegaren, än om det berodde af primitive sökanden. Efter
nuvarande lagstiftning i ämnet kunde hvilkendera delegaren som helst få utöfva
rättigheten att föreslå, endast han fiirst i behörig ordning uppträdde såsom sökande:
men efter Rikets Ständers förslag skulle detta slags jemlikhet inför lagen upphöra,
och den större jordegaren alltid fä öfvervigten. — Dessutom föreko mino mot Ri¬
kets Ständers förslag de speciela anmärkningar, dels att förslaget icke visade an¬
tingen Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förordnande skulle blifva ogiltigt, derest
efteråt ådagalädes, att ej alla delegare i skifteslaget varit upptagne å den vid an¬
sökningen fogade förteckning och i följd deraf ej eller alla kommit att öfver ansök¬
ningen höras, hvilket kunde hända utan sökandens uppsåt, enär frågor om skiftes¬
lags rätta omfång stundom voro af invecklad beskaffenhet och icke alltid pä förhand
kunde vära afgjord»: eller ock, om förordnandet lika fullt blefve giltigt, således obe¬
roende af förteckningens och förklaringarnes större eller mindre fullständighet, i
hvilket sednare fall hela stadgandet kunde lätt kringgås; dels ock att. efter förslaget,
helt olika grunder konnie att följas vid förordnande af landtmätare för laga skifte
och för öfriga sådana lamltmäteriförrättningar, deraf andras än sökandens rätt be¬
rodde. — Pa dessa skäl ansåg Högste Domstolen sig icke böra tillstyrka den före¬
slagna förändringen, äfvensom ej eller hemställa om bifall ä den af Justitie-kan-
slers-embetet förordade, hvilken sednare för öfrigt möjligen icke skulle öfverens¬
stämma med Rikets Ständers önskan.
Då detta ärende den 23 November 1849 i underdånighet anmäldes, fann
Kongl. Majit, i betraktande af hvad Högste Domstolen, i dess ofvanomförmälda un¬
derdåniga utlåtande i ämnet anmärkt, Rikets Ständers underdåniga förslag om änd¬
ring i Skiftes-stadgan ej böra bifallas.
Vid 1859 och 18öO årens riksdag var motion jemväl väckt om ändring uti
omförmälda lagstadgande, i hvilket afseende var föreslaget att, dä en eller flere
jordegare gjorde ansökan om förordnande för Landtmätare till förrättande al laga
skifte, det borde öfvert emnås ät en ansvarig myndighet, efter motionärens förme¬
nande, helst Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att, sedan Förste Landtmätaren i
länet blifvit hörd, bestämma hvilken Landtmätare vore till den ifrägakornmande
förrättningen lämpligast, antingen den sökanderne sjelfve ästundade eller någon an¬
nan, allt efter de kontrollerande upplysningar sorn kunde erhållas, och med (åstadt
afseende derpå, huruvida en föreslagen förrättningsman vore af balancerade göro¬
mål urständsatt att fullgöra skiftesförrättningar; men förslaget förföll, sedan det af
sammansatta Lag- saint Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, genom dess ut¬
låtande N:o 14, blifvit afstyrkt, pä, bland andra, de skäl, att skiftessökande, hvilka
i god tid vändt sig till en för duglighet känd och mycket anlitad Landtmätare, pa
hvars åtgärd de måhända hellre väntade någon tid. än de äfventyrade att fä alt
göra med en person, för hvilken de saknade förtroende, skulle finna sia illa betjc-
BiL Ull Ii. St. Prof. 18ft2 & 1803. 4 Sami. 2 A/d. 9 Haft. 2
10 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Bet. 29.
nade med ett stadgande, på grund hvaraf man ofta skulle nödgas att till förrät¬
tande af uppdraget fiirordna den person, som för tillfället var ledigast: samt att,
derest valet af förrättningsman ankomme förnämligast på Länsstyrelsen, hvilken
dervid sattes i nödvändighet att sä jemnt som möjligt fördela landtmäterigöromålen,
den sporre till framsteg och förkofran skulle förslöas, hvilken förefunnes i den täf¬
lan nu gällande stadgande!! i förevarande ämne voro egnade att framkalla.
Af hvad sålunda blifvit meddeladt inhemtas, att många förslag varit fram¬
ställda till lösande af de svårigheter, hvilka frågan 0111 Landtmätares förordnande
till skiftesförrättning innebär; och de i ämnet ständigt återkommande motionerna
utvisa tillika att öfvertygelsen 0111 behöfligheten af en förändring uti nuvarande
stadganden ej blifvit rubbad genom de skäl, hvilka blifvit framdragna mot de hit¬
tills i ämnet granskade förslag. Det åligger således Utskottet att tillse, huruvida,
med ledning af den sålunda vunna erfarenheten, de stötestenar må kunna undvikas,
mot hvilka de hittills för frågans lösning gjorda försök strandat.
Jordegarens anspråk att till skiftesman erhålla den, för hvilken han har för¬
troende, förtjena visserligen afseende; men från en annan sida bör andra delegares
i skifteslaget rätt att ej behöfva såsom skiftesman emottaga en person, blott derför att
en jordegare sådant önskar och fastän den begärde skiftesmannen måhända ej för-
tjenar det förtroende honom ämnats, ej heller förloras ur sigte. Den kännedom om
personer och förhållanden, och den opartiska pröfning, som erfordras för att skilja
emellan dessa stridiga intressen och anspråk, lärer svårligen kunna annorstädes för¬
väntas än hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Utskottet tror det sålunda åsyf¬
tade ändamål skola i möjligaste måtto uppnås, om ät nämnde myndighet öfverlem-
nas att, sedan delegarne i skifteslaget blifvit öfver sökandens förslag hörde, för¬
ordna den Landtmätare, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skäligt finner; dock
med tillägg att, om samtlige delegarne äro ense eller någon förrättning blott röl¬
én persons rätt. den begärda förrättningsmannen bör förordnas om hinder derför
ej möter. Det är nemligen ej antagligt att. bland de utaf skiftesdelegarne före-
slagne flere Landtmätare, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle förordna den
mindre lämplige framför den lämpligare, der verkliga hinder för den sednares för¬
ordnande ej förekomme; och ej heller att, dä de mera erfarne och förtjente samt
derföre jemväl mera kände Landtmätarnes tid vore hårdare anlitad, Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande skulle underlåta att förskaffa jemväl de yngre och för allmän¬
heten mindre bekante Landtmätarne tillfälle till verksamhet. Utskottet föreslår
således
att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit
anhålla, att 2 kapitlets 1 § Skiftes-stadgan, sådan den lyder
efter Kongl. Kungörelsen den 9 Juni 1832, må erhålla föl¬
jande förändrade lydelse: Ansökning om förordnande för Landt¬
mätare till förrättande af laga skifte eller annan landtmäteri-
förrättning skall inlemnas till Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande, och bilägges dervid, då laga skifte är i fråga, en för¬
teckning på hemmanen i skifteslagef, deras natur och egare
samt de sednares vistelseort. Ar ansökningen ej underskrifven
af samtlige i förteckningen upptagne delegare i skifteslaget,
bör Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med föreläggande af
viss kort tid, och vid äfventyr af (orklaringsrättighetens för¬
lust, infordra delegarnes yttrande i afseende å den förrätt-
Siammans. Statt-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. JW 29- 11
ningsman de önska. Åro samtlige delegarne i detta afseende
ense, eller angar förrättningen blott en persons rätt, utfärde
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande genast förordnande för den
föreslagne Landtmätaren, der denne, enligt hvad särskildt är
föreskrifvet, eger landtmäterigöromål pä eget apsvar förrätta,
och annat hinder emot ansökningen ej möter. Aro delegarne,
i fråga om val af lörrättningsman, ej ense, förordne Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande till förrättningsman den han skä¬
ligt finner.
4. Kap.
Herr Grefve Anckarsvärd har anfört, att medan 4:de kap. 1 § Skiftes-stad¬
gan bjuder, att dä karta finnes att tillgå bör den undersökas, och, der sä nödigt
anses, rättas, sä att den, utan egornas förnyade alTattning, må kunna tjena till
grund för den förestående förrättningen, inträffade dock blott sällan, om någonsin,
att berörda stadgande iakttoges; utan vore åt Landtmätarens godtycke öfverlem-
nadt att härutinnan efter sitt godtfinnande besluta. Det vore klart, att den gamla
kartans förkastande läge i Landtmätarens intresse, hvilket ginge ut på att få mäta
sä mycket som möjligt och att i förhållande dertill få betunga skifteslaget. Den
som skullt vilja anföra klagomål deröfver, att en äldre karta utan föregående un¬
dersökning blifvit förkastad, skulle ej kunna ett sådant klagomål fullfölja, med
mindre än genom tillkallande af någon skiftesmannens kamrat, för att undersöka
förhållandet. Det vore, i motionärens tanke, ej tillräckligt dt. Kongl. Kungörelsen
den 9 Juni 1832 i berörda hänseende ändrar 4 kap. 1 § Skiftes-stadgan; ty det
vore för menigheterne icke möjligt, att hafva reda pä alla de tid efter annan skedda
partiela förändringar af lagstadganden, som orubbade, oaktadt förändringarne, qvar-
stodo i lagen. Det syntes derföre motionären som om sjelfva Skiftes-stadgan borde
innehålla hvilka pröfningar i afseende å gammal kartas duglighet skulle af Landt¬
mätaren förrättas, och att resultatet af undersökningen fullständigt uti protokollet
upptoges.
Enär de af motionären påyrkade bestämmelser, på sätt han sjelf erinrat,
redan den 9 Juni 1832 tillkommit; samt Skiftes-stadgan derefter, under mer än
trettio är, varit tillämpad; synes anledning vara för handen, snarare till det an¬
tagande, att berörda lydelse torde vara för menigheten bekant, än dertill att den
ursprungliga ordalydelsen af 4 kap. 1 § Skiftes-stadgan, hvilken blott några få år
och under en långt tillbaka förfluten tid varit lag, ännu skulle hos menigheten
gälla såsom den rätta. Ifrågavarande förändring bör sä mycket mer antagas så¬
som känd, som densamma blifvit iakttagen uti ett stort antal bland allmänheten
spridda upplagor af Skiftes-stadgan och derföre säkerligen större lätthet torde fö¬
refinnas till inhemtande af nuvarande ordalydelsen i 4 kap. I § Skiftes-stadgan,
än af den lydelse, som berörde lagrum egde före Kongl. Kungörelsen ilen 9 Juni
1832. De af motionären anmärkta svårigheter, som möta spridandet bland allmän¬
heten af kännedom om förändringar i lagar och författningar, äro ingalunda eg-
nade att uppmuntra till utfärdande af nya författningar, der de äldre ännu mot¬
svara ändamålet. Pä grund af hvad Utskottet sålunda anfört, hemställer Utskottet
att motionen i denna del ej må till någon Rikets Ständers åt¬
gärd föranleda.
12 Samman». State-, Lag- tami Allm. Besa.- och JSkun.-Vttk. Bet. 29.
7 Kap.
Till 7:de kapitlet Skiftes-stadgan har, genom Kongl. Kungörelsen den 29
November 1861, blifvit lagd en 4:de §, sa lydande: Kan genom egoutbyte i an¬
dra fall än nu nämnde äro, beqvämlighet för odling eller häfd eller annan dylik
fördel vinnas, och förena sig jordegare om sådant utbyte, dä rnä det. utan hinder
af förut faststäldt skifte, ske. på sätt i I § sägs.
Herr Lagergren har nu erinrat att. enär således faststäldt skifte ej kunde
lägga hinder för dylikt egoutbyte, så borde ock, der faststäldt skifte ej egt rum,
då egare af skiljda skifteslag eller hemman öfverenskomma om dylikt egoutbyte,
till större eller mindre del. eller ett helt hemmans flyttning eller utbyte mot an¬
nan jord af (let tillstötande skifteslaget, något hinder än mindre derföre af Domare
la läggas, likväl under förutsättning att dessa egoutbyten i formelt hänseende vore
rigtigt verkställda, således efter förutgängen mätning, gradering och fördelning;
med anledning hvaraf motionären föreslagit, att en otte § i Skiftes-stadgans be¬
rörde kapitel måtte inflyta af ungefär följande innehåll:
”Der jordegare förena sig om egoutbyte till mindre eller större del eller
hela hemmans utbyten och förläggning pä annat ställe mot jord af ett. tillgrän-
sande hemman eller skifteslag, af skäl. sorn i 7:de kap. 4 § omförmäles, bör så¬
dant egoutbyte af domstol fastställas, dä det i formelt hänseende, pä sätt i 7:de
kap. I § säges, af vederbörande Landtmätare är verkstäldt, kartlagdt och af honom
till Egodelningsrätten ingifvet”.
Utskottet finnér <ie i Skiftes-stadgan intagna föreskrifter rörande egoutby¬
ten tillfredsställande; men deremot det af motionären föreslagna tillägg, sä vidt
Utskottet kunnat uppfatta meningen deraf, olämpligt; och hemställer således
att motionärens förslag till en ö:te § i 7:de kapitlet .Skiftes-
stadgan ej må af Rikets Ständer bifallas.
Vidare har samme motionär yrkat att, dä Domrarne i olika provinser för—
foro olika i afseende å fastställandet af egoufbyten och laga skiften, eller vägran¬
det af sådan fastställelse, der de utbytta delarne eller skifteslaget vore i en mans
hand, så att, medan i ett län ingen Domare vägrade fastställelse a ett laga skifte,
hvarigenom, af behörigen förordnad Landtmätare, i ett skifteslag en fastighet blif¬
vit fördelad i sä många besutna delar, som egaren af denna fastighet önskat, Dom¬
rarne i ett annat län deremot vägrade sådan fastställelse, i de fall der skifteslaget
egdes af endast en person, till 7:de kapitlet Skiftes-stadgan måtte läggas ytterli¬
gare en £, hvilken, enligt motionärens förslag, skulle blifva den 6:te i ordningen,
samt så lydande:
”Der flere hemman, sorn hvar för sig, eller tillsammans utgöra skifteslag,
äro uti en mans hand eller ego, njute linn samma frihet, som om de innehades af
flere egare, att pä ofvan föreskrifna sätt gå i författning om dylika egoutbyten,
som ock att få dessa hemman laga skiftade pä sätt, alla i så mänga besutna delar,
han önskar; börande alla i Skiftes-stadgan tillämpliga föreskrifter för egoutbyte
och laga skifte deivid iakttagas.”
Förutom att det sålunda föreslagna lagrum utsträcker sina bestämmelser ut¬
öfver det ämne, nemligen egoutbyten, sorn i 7:de kapitlet Skiftes-stadgan afhand¬
la*, förekommer ytterligare mot förslaget, att, genom detsamma, möjligheten skulle
öppnas till skattskyldig jords förminskning, utan iakttagande af de föreskrifter, som
Samrnans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. JW 29. 13
för .-sådana frågor äro gällande. Något, hinder komme sålunda, då all jorden eg-
des af en och samme person, ej längre att möta mot en sadan fördelning af jor¬
den och hemmantalet, att ali jord af något verkligt värde t il 1 folie en lott med
ringa hemmantal, och de öfriga hemmansdelarne deremot erhöllo blott jord af så
ringa, värde att de ej förmådde utgöra de onera och utskylder. som dem efter hem¬
mantalet ålage. Utskottet hemställer således
att Herr Lagergrens motion ej heller i denna del må vinna
Rikets Ständers bifall.
8 Kap.
I fråga om 8 kap. 1. 2, 3 och 5 §§ Skiftes-stadgan har Herr Grefve Anckar¬
svärd aberopat Öfver-direktörens för Landtmäteriet. i afgifven underdånig berät¬
telse angående en år 1851 verkställd embetsresa, förmälan att, emedan Ofver-
direktören erfarit att särdeles mänga rättegångar och de flesta, näst dem, som äro
en följd af missnöje med egogradering, uppkomma under tillämpning af 1 och 3
§§ i berörda kapitel; samt då det syntes obilligt, att., om Landtmätare fordom ur¬
aktlåtit. iakttaga de förmer, som erfordrats lör att storskifte skolat vinna laga kraft,
sådant skall inverka pa och rubba en mångårig oklandrad eganderätt; och derför-
utan otvifvelaktigt. vore,att genom ingångna föreningar, hvari annan deiningsgrund
än det till fullgod jord uppskattade ego-innehafvet, beslutits, manga delegare blif¬
vit lidande, så syntes det föga betänkligt att, pa de af Lagkoinitéen och Lag¬
beredningen anförda motiver, biträda den sednares förslag tili redaktion af 6 och
8 §§ i 4;de kapitlet Byggninga-balken,- men då Lagberedningen föreslagit., att vid
skifte emellan särskilda lotter inom samina hemman — således hemmansklyfning —
samma deiningsgrund skall gälla, som emellan särskilda hemman stadgas, eller in-
nehaf efter antingen häfd, dom eller skifte, så trodde Öfver-direktören att, enär,
då hemman första gängen styckas, detta oftast sker enligt i åtkomsthandling utsatt
mantal eller derstädes eljest bestämda vilkor, ett sådant allmänt förhållande ej
finge förbises. Lagberedningens förslag till redaktion af 7 och 9 §§ i 4:de kap.
Byggninga-balken „vore ock fullständigare än de motsvarande 2 och 5 §§ i 8 kap.
Skiftes-stadgan. Ofver-direktören hade derföre, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med detta Lagberedningens förslag, uppgjort en förändrad redaktion af 1, 2, 3 och
5 gi; Skiftes-stadgan, hvilken förändring Herr Grefve Anckarsvärd nu föreslagit
skola antagas.
Utskottet kan ej undgå finna de skäl, som tala för detta förslag, vara af
öfvertygande beskaffenhet; och Utskottet tillstyrker derföre
att Rikets Ständer mätte i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:! anhålla, att Usta, 2:dra, 3:dje och öde §§ i 8:de kap.
Skiftes-stadgan erhålla följande förändrade lydelse;
§ I-
”Allmän deiningsgrund emelian hemman ä landet skall hädanefter vara: uti
odalegor. hvad hvarje hemman, efter urminnes häfd, laga kraft egande dom eller
föregångel skifte, som oklandradt eller faststäldt är, innehafver den tid skifte ske
skall; men uti skog, utmark eller annan ega, som samfäld är, det. hemmantal, som
för gammalt eller oförmedladt i orten gäller, eller hvad som för viss ort utgör, i
14 Sammant. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. JV? 29.
stället för hemmantal, gällande jemförelsegrund vid skifte af sådan samfällighet.
Eger hemman, efter laga kraftegande dom, rätt till viss del i skog, utmark eller
annan samfällighet, eller har skifte, sorn oklandradt. eller fastställ11 är, derå redan
skett; vare lag som om odalegor förut är sagdt.
Sker skifte emellan särskilda lotter inom samma hemman; galle ock för
dem den delningsgrund, sorn för särskilda hemman nu stadgad är.
§ 2.
Skall jord skiftas, som till stad hörer; dä gälle om delningsgrund hvad sär¬
skildt kan stadgadt vara, eller stadgadt varder när fråga derom väckes.
§ 3.
För lägenheter å landet, som sakna hemmantal, vare i odalegor samma del¬
ningsgrund, som för hemman i 1 § stadgad är. Skall lägenhet, som saknar hem
mantal eller annan deremot svarande jemförelsegrund, taga del med hemman i
skog, utmark eller annan samfällighet, eller skall stad, för hvilken sådan jemfö¬
relsegrund saknas, med hemman å landet taga del 1 samfällighet, och kan man ej
sämjas, hvad lott den lägenhet eller stad njuta må. sätte Egodelnings-rätten del¬
ningsgrund ut, efter ty som skäligt pröfvas och svara kan mot den rätt, lägenhe¬
ten eller staden uti samfällighefen egt i jemförelse med det hemmantal ä landet,
som i skiftet ingår. Saknas hemmantal eller annan deremot svarande jemförelse¬
grund lör:jalla|de lägenheter, emellan hvilka skifte skall ske; varde delningsgrun-
den bestämd efter det förhållande de i öfrigt sig emellan ega. Har lägenhet eller
stad, som nu sagdt är, efter laga kraft egande dom. rätt till viss del i skog, ut¬
mark eller annan samfällighet; eller har skifte, som oklandradt eller (äststäldt är,
derå redan skett, vare lag, som för slikt fall i 1 § sägs.
§ 5.
Skall samfäldt fiske eller annan lägenhet, sorn gemensam är, i skifte gå,
och finnes ej särskild bcstämmele, sorn lagligen antagas må, o;n deri lott hvarje
delegare i fisket eller lägenheten, njuta bör; då gälle om delningsgrund hvad för
samfäld mark i 1, 2 och 3 §Jj stadgadt är.”
15 Kap.
I afseende å 11 kap. Skiftes-stadgan har B. F. Gross anfört, att 3 § i be¬
rörda kapitel blifvit så väl af Landtmätare sorn af Egodelnings-domare och af
Högste Domstolen så tolkad och tillämpad, att, om än en jordegare före skiftet
utflyttat ur by och uppfört sina åbyggnader på en plats der han, utan intrång för
öfrige delegarne vid skiftets utläggande, kunnat fä egor sig tilldelade i samman-
hs*ng med sin nya byggnadsplan, och han sålunda vid skiftet afstått sin i byn lörut
bebygda tomt till andra skiftesdelegare, som derigenom blifvit i tillfälle att qvar¬
bo, så har den pä detta sätt utflyttade delegaren, det oaktadt, fått sig älagdt att,
lika med de öfrige i byn qvariboends delegarne, deltaga uti d«n gemensamma ut-
flyttningskostnaden. — Att lian utflyttat sina åbyggnader på egen bekostnad, utan
Sammari*. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och JEkon.-Utsk. Bet. JYF 29. 15
att dermed betunga de öfrige skiftesdelegarne, att han beredt dessa tillfälle att
qvarbo, och att han vid nya skiftet icke gör inträng i de öfriges anspråk på ett
beqvämt och ändamålsenligt skifte, betyder intet; lian mäste det oaktadt deltaga i
kostnaden för de öfriges utflyttning. Men om han deremot qvarbor i byn till för¬
fång för de andia delegarne, och derigenom förökar utflyttningskostnaden, då al¬
lian berättigad att af dessa undfå ersättning för flyttningen af sina åbyggnader.
Till afhjelpande af denna orättvisa föreslog motionären följande tillägg vid 13 kap.
3 § Skiftes-stadgan: ”Har delegare före skiftet frän by utflyttat med sina åbyggnader
och uppfört dessa på sådant afstånd från byn, att de, vid utläggning af det nya
skiftet, icke ligga till hinder för beredande af ett beqvämt och formligt skifte för¬
de öfrige delegarne, så skall den sålunda utflyttade delegaren befrias från delta¬
gande i den allmänna utflyttningskostnaden inom skifteslaget.”
Då Skiftes-stadgan år 1827 först utkom innehöll 3 jj i dess 13:de kapitel, att
de i byn qvarblifvande delegarne skulle i utflyttningskostnaden deltaga; men dä
berörde lagrum, genom Kongl. Kungörelsen den 9 Juni 1832, erhöll sin nuvarande
lydelse, bortgick således begränsningen af berörda skyldighet till blott de i byn
qvarblifvande, och utsträcktes denna skyldighet till alla qvarboende, hvilka skulle
med de utflyttande deltaga i denna kostnad, ifrån hvilken således numera ingen till
skifteslaget hörande är befriad. Man finnér häraf att lagstiftaren just velat före¬
komma hvarje annan tolkning af ifrågavarande lagrum, än den hvilken motionären
nu ansett innebära en orättvisa; och giltig grund för denna lagstiftarens åtgärd är
ej svär att finna. Den, hvilken förut pä egen bekostnad utflyttat sina åbyggnader,
har väl ej företagit denna åtgärd, derest ej öfvervägande fördelar i annat afse¬
ende dertill manat, och dä han får behålla den boplats, han på eget bevåg utvalt,
är det icke obilligt att han bidrager till utflyttningskostnaden för dem, hvilka för
det helas fördel tvinga-, att underkasta sig med utflyttningen förknippade olägenhe¬
ter och utgifter. Delar han åter jord med de öfriga, så bör han ej åtnjuta den
fördel, som genom skiftet honom berndes, utan deltagande jemväl i de kostnader
som dermed äro förenade; och dä ifrågavarande lagrum bjuder, att, vid utflytt-
ningskostnadens fördelning mellan de qvarboende delegarne, skall fästas afseende
jemväl å den nytta de af utflyttningen vinna, antingen genom ett större utrymme eller
ett, beqvämare skifte, sä synes lagstiftaren hafva gjort allt hvad på honom berott till
förekommande af den orättvisa, motionären nu trott ega rum. Utskottet hem¬
ställer alltså
att motionen i denna del ej må till någon Rikets Ständers åt¬
gärd föranleda.
Vidare har samme motionär anfört att — då i 6 § af sist berörda kapitel
blifvit stadgadt: ” — — eller skall i skiftet bland inrösningsjorden ouppodlad mark
emot odlad jord intagas; — — bestämmes, huru de delegare, som af den odlade
jorden komma att undfå tillökning, skola för hvarje tunnland eller kappland fullgod
jord odlingsersättning utgifva, antingen med penningar eller spanmäl, foder eller
arbete — ”,så hade, vid tillämpningen af detta stadgande, ej blott Landtmä¬
tare, utan jemväl Domstolarne förklarat, att endast den till åker uppodlade marken
vore att anse som odlad jord; hvaraf följden skall blifvit att, om en jordegare,
vid skiftet, i vederlag för åker erhållit äng, honom dessutom blifvit tillagdt
odlingsersättning för den bristande åkerjorden, utan att han behöft utgifva ersätt¬
ning för öfverskottet i äng, äfvensom att, om en delegare undfått öfverskott i åker
samt i afrösningsjord fått fyllnad för bristande äng, han det oaktadt fått betala
16 Sammäna. Stata-, Lag- samt Allm. Beav.- och Ekon.-Ctsk. Bet. ,JVi 29.
odlingsersättning för hola öfverskotta, utan att erhålla ersättning för bristen i
ängsmarken. Till förekommande af den orättvisa, sorn häruti låg, föreslog motio¬
nären att otnförmälda ställe i 10 kap. 6 § Skiftes-stadgan måtte erhålla följande
förändrade lydelse: ”— - eller skall i skiftet bland inrösningsjordén ouppodlad
mark emot åker eller äng intagas: — — bestämmes huru de delegare, sorn af åker
eller äng undfå öfverskott, skola” etc.
Utskottet, sorn ej kan annat än med motionären instämma deruti, att en så¬
dan tillämpning af ifrågavarande §. som den af motionären otnförmälda, är i hög-
grad obillig, anser dock någon lagförändring till förekommande af en så beskaffad
tillämpning icke erforderlig; och om, vid något skifte, inträffat att en delegare
blifvit pä otnförmälda sätt lidande, torde sådant fä hufvudsakligen tillskrifva» un¬
derlåtenhet hos denne delegare att sin rätt iakttaga och bevaka, der densamma
blifvit förbisedd. Utskottet hemställer således
att ej heller denna del af motionen må till någon Rikets Stän¬
ders åtgärd föranleda.
18 Kap.
Emot 18 kap. Skiftes-stadgan hafva flere motionärer riktat anmärkningar,
och påyrkat förändringar, bland hvilka några af en mera genomgripande beskaf¬
fenhet. Så har i afseende ä Egodelnings-rättens sammansättning Herr Grefve
Anckarsvärd, påyrkat, att Egodelnings-rätten må i sin nuvarande form upphäfvas.
och i stället anordnas på något lämpligare sätt. Förslagsvis har motionären här¬
vid antagit att frågorna pröfvades af mätismän, tre till antalet, hvilka valdes på
det sätt att, till exempel, dels Landstinget, uti hvilket le kunnigaste, mest upply¬
ste och driftigaste jordegare inom länet mäste antagas blifva ledamöter, ntsäge.
bland sådane landtbrukare, tvä till fyra mätismän för hvarje socken, och att dels
de tvistande jordegarne utsågo, bland de sålunda inom länet utsedde mätismännen,
tre, som ojäfvige voro. eller, om jordegarne ej kunde sig om valet förena, Lands¬
höfdingen, efter förslag af Förste Landtmätaren, utsåge det behöflig» antalet bland
de mätismän, sorn vore boende närmast det tvistande skifteslaget. Förste Landt¬
mätaren skulle vid mätismännens sammanträde föra ordet och protokollet, samt
deltaga i öfverläggningarne. men ej i besluten, sä framt ej minst tvä mätismän för¬
enade sig om en mening, i hvilket fall den meningen blefve gällande, som Förste
Landtmätaren delade, eller, om han ej delade någon af tre olika meningar, den
han uttalade såsom sin. Mätismännen skulle sammankallas af Förste Landtmäta¬
ren, dock icke förr än han från den verkställande Landtmätaren fått karta och
handlingar samt i alla afseenden noga granskat dessa. Den verkställande Landt¬
mätaren skulle alltid kallas till sådant sammanträde, för att tillhandagå med upp¬
lysningar eller försvara sina åtgärder, så vida Förste Landtmätaren upptäckt fel,
eller eljest funne Landtmätaren» hörande nödigt. Mätismännens beslut finge ej
blifva föremål för pröfning af Domstol, så vida ej mätismännen befattat sig med
sådant, som legat utanför deras befogenhet idler någon af dem varit jäfvig eller
eljest obehörig att med ärendet taga befattning. Härads-rätt skulle pröfva alla
tvister om beståndet af förut verkställd delning, så vida nemligen frågan härom
vore beroende deraf, om förut meddelad fastställelse eller vunnen laga kraft vore
hinderlig för ny delnings företagande; vidare skulle tvister om rågångar, om egan-
derätt och delhingsgrund samt om jordegare, af Landtmätare, genom orätt förfa¬
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. JVJ 29. 17
rande, tillskyndadt lidande tillkomma Häradsrätt att upptaga. Landtmäteriför-
rättning skulle, sedan förste Landtmätaren funnit densamma vara rätt verkställd,
fastställas af Kongl. \Iaj:ts Befallningshafvande; och borde skiftesmannen åligga
att med denna fastställelse låta förse kartan innan den till skifteslaget öfverlemnadcs.
Johannes Andersson åter har, erinrande att Egodelningsrättens ordförande
oftast är densamme som förer ordet i Häradsrätten, och under förmenande att fast¬
ställandet af ett laga skifte icke erfordrar den större kännedom om jordbruk, som
är nödig, då klander af laga skifte skall bedömas, ansett, till besparing af tid och
kostnad, skiftes fastställande kunna öfverlemna.' ät Häradsrätten, samt derföre
föreslagit att 18 kap. 20 ¥. i Skiftes-stadgan mätte erhålla följande förändrade ly¬
delse: ”Klandras ej skifte inom den i 13 §. föreskrifva tid, bör skiftesmannen till
Häradsrätten, vid nästa sammanträde eller näst infallande lagtima ting, karta och
handlingar ingifva; och har Rätten att, innan fastställelse ä skiftet meddelas, noga
tillse och pröfva, att detsamma är lagligen besk alfa dt”.
n Här må äfven anmärkas att Jon Andersson ansett egograderingeh böra, pä
sätt Öfver-Direktören för Landtrnäteriet i sin underdåniga reseberättelse för är
1851, med hemtadt stöd af Lagkomitéens och Lagberedningens uttalade åsigter,
förordat, pröfvas icke af Domaren utan af en särskild Nämnd.
A. W. Uhr har deremot, på sätt förut nämndt är, förmenat frågan om Ego¬
delningsrättens utbytande mot kompromiss vara väl förtjent att tagas i noggrann
pröfning, synnerligast för vinnande af en säkrare och snabbare rättegångsordning
i skiftesmål.
Under flere riksdagar, innan 1827 års Skiftes-stadga utkom, påyrkade Rikets
Ständer sammandragning af de särskilda förlättmngarne om Egodelningsverket,
hvilka tilläto pä en gäng både storskiften och, med deras upphäfvande, enskiften.
De förra pröfvades, såsom i albi tider med skifrosmäl tillgått, af Domaren, och de
sednare blott af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Samtidigt med berörda yrkande
föreslogo äfven Rikets Ständer Egodelningsrättens organiserande för skiftesmålens
behandling, hvilket yrkande Rikets Ständer vid hvarje påföljande riksdag förnyade,
intilldess 1827 års Skiftes-stadga utkom. Vid sammanförandet af de särskilda ego-
delningsförfattningarne, fann man oundgängligt att en och samma myndighet be¬
handlade alla skiftesärenden. I dessa ärenden ingå flere eganderätts-frägor, och
man kunde ej förvänta eller begära att Landshöfdingar och Landssekreterare, öf-
verhopade med löpande och vigtiga ärenden, skulle, utan rubbning i dessa ärendens
gäng, kunna egna skiftesmålen den omsorgsfulla pröfning, som desamma fordrade.
Kongl. Maj:ts bifall till Rikets Ständers förslag om Egodelningsrätternas organise¬
rande var således pä goda skäl grundadt.
De i 2U § 18 kap. Skiftes-stadgan, sådant berörda lagrum lyder i Kongl För¬
ordningen den 9 Juni 1832, införda bestämmelser huruledes, vid fråga om faststäl
leise å laga skifte, förrättningens laglighet skall kontrolleras, förutsätta hos Doma¬
ren samma egenskaper, som till bedömande af andra skiftesfrägor äro nödiga; och
att, på sätt Johannes Andersson med sitt förslag synes alse, minska behofvet af dessa
egenskaper, derigenom att Domarens kontroll ä det verkställda skiftet inskränkes,
torde ej heller vara välbetänkt
Manne den större säkerhet, sorn Domarens pröfning af dessa i eganderätten
sä djupt ingripande frågor medför för skiftesdelegarne, nu mera skulle kunna blif-
Bih. till B. St. Prof. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd. 9 Haft.
3
18 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utslc. Bet. JV$ 29.
vit öfverflödig, och Rikets Ständer, sorn sjelfve enträget begärt Egodelningsrätter-
nas instiftande, jemväl böra vara de, som föreslå dessa Domstolars upphäfvande,
eller, hvad sorn är detsamma, deras förändrande till en form, der de ej äro igen-
känlige; och enligt hvilken ordet och protokollet i Domstolen, om den Egodelnings-
rätterna efterträdande institutionen ens kunde så benämnas, fördes af en för rätts¬
vetenskapen främmande person, okänd för den menighet, ibland hvilken han in¬
ställde sig för att döma, och hvilken ordförande måhända knappt ännu utträdt ur
kamratskapet med förrättningsmannen, hvars åtgärder han borde granska? — Ut¬
skottet befarar att en sådan förändring ej skulle befinnas tillfredsställande, utan en
återgång till Egodelningsrätternas nuvarande organisation snart högljudt påyrkas.
Det är således ej blott den omständighet att Utskottet, pä sätt ofvan förmäles. fun¬
nit sig böra afstyrka bifall till det anslag Herr Grefve Anckarsvärd påyrkat för
genomförande af den organisationsplan han framställt och uti hvilken ingick att
Förste Landtmätaren, den tillämnade Landtmäteri-direktören, skulle blifva Ord¬
förande och protokollsförare i Egodelningsrätterna, sorn föranleder Utskottets be¬
tänkligheter i fråga om förändring af Egodelningsrätternas organisation. Dessa be¬
tänkligheter, hvilka ej, i likhet med den omförmälda svårigheten, skulle kunna häf-
vas genom något förslag, sorn fritoge jemväl Förste Landtmätaren frän befattning
med Egodelningsrätterna, afse synnerligast den omständigheten att skiftesdelégarne,
i denna egenskap, beröfvades skyddet af en lagfaren Domare. Af skäl, som ofvan
nämnda äro, skulle öfverlåtelse!) ä Konungens Befallningshafvande att fastställa
landtmäterilörrättning ej utgöra någon vinst, likasom någon fördel ej heller synes
vara att vänta deraf att de frågor, hvarom Herr Grefve Anckarsvärd sådant före¬
slagit, skulle lösryckas från de ärenden, hvilka nu tillhöra Egodelningsrätts hand¬
läggning, och i stället öfverlemnas till Härad s-rätt.
På grund af hvad Utskottet sålunda andragit, tillstyrker Utskottet
att motionerna, i hvad de afse en förändrad organisation af
Egodelnings-rätterna eller öfverflyttandet af dessa Domstolars
göromål pä andra embetsinyndigheter, ej må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Herman Öbom har anfört att då, enligt nu gällande Skiftes-stadga, en fel¬
aktigt verkställd egogradering icke får öfverklagas förr än laga skiftet är afslutadt,
och ändring deruti dä komrne att, synnerligast i stora skifteslag, ådraga delegarne
ytterligare stora kostnader och mycken tidsutdrägt; men dessa olägenheter skulle
kunna undvikas, derest grundvalen för delningen, nemligen egograderingen, vore
pröfvad och vunnit laga kraft förr än egodelningen derå byggdes; sä torde det böra
stadgas, att den delegare, som ville i graderingen söka ändring, skulle göra det
inom tretio dagar efter det skiftesmannen upprättat provisionel plan till skiftet,
delegarnes egolotter pä kartan utmärkt och desamma för dem ä marken utvisat.
Likaledes har Jon Andersson, såsom med sina åsigter öfverensstämmande
åberopat hurusom Öfver-Direktören för landtmäteriet, uti sin underdåniga resebe¬
rättelse för år 1851, ansett vara skäl att ”pröfva graderingen, denna väsendtliga
grundval för skiftet, innan hela byggnaden blifvit derå fullständigt uppförd”.
Frågan, huruvida ej egograderingen borde hafva vunnit fastställelse eller laga
kraft innan skiftesläggningen finge verkställas, har ofta varit föremål för tvist. Uti alla
äldre såväl storskiftes- som enskiftes-författningar har såsom grundsats varit an¬
taget att egograderingen borde vara förut orubbligen afgjord; men Lagkomitéen
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-TJtsk. Bet. ,JV$ 29. 19
har i förslaget till Byggninga-Balk 4 kap. 29 antagit flen princip, sorn i 13
18 kap. Skiftes-stadgan blifvit följd, att nemligen frågan om graderingen borde full¬
följas i sammanhang med klagan öfver fullbordadt skifte: och har Lagkomitéen
såsom skäl derföre åberopat att först sedan skifteslotterna blifvit å marken utsta¬
kade och en hvar halt tillfälle att jemföra sin egen med de öfrigas, förmår lian
fullkomligen inse och bedöma, om han i sjelfva verket blifvit förnärmad eller icke.
Misstag kunde således vid graderingen förelöpa, utan att delegarne förr. än vid skif¬
tets slut, dem upptäckte; och finge graderingen ej då tagas under pröfning, så stöde
lidandet, om det funnes aldrig sä ögonskenlig!, ej att afhjelpa.
lien komité, hvilken jemlikt Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 31 Januari
1831, hade uppdrag att till närmare granskning upptaga åtskilliga emot Kongl.
Skiftes-stadgan framställda anmärkningar, har jemväl antagit och godkänt den prin¬
cip, som i Skiftes-stadgan blifvit följd, eller att delegare, som är missnöjd med
skifte i afseende å egograderingen, eger att inom viss bestämd tid, sedan Skiftes¬
mannen förklarat skiftet vara afslutadt, sina besvär till Ordföranden i Egodelnings-
rätten ingifva.
Om än, genom nu gällande stadgande, skiftets fastställelse stundom kommer
att fördröjas, så är detta dock att föredraga framför den möjlighet, som genom
den föreslagna förändringen skulle kunna inträffa, nämligen att den skiftesdelegare,
hvilken vänder sig med sin klagan till Domstolen så snart det blifvit honom möj¬
ligt att inse det han är till sin rätt förnärmad, dock skall finna sin talan sig af-
skwrcn. Utskottet hemställer således
att förslaget till ändring i nu gällande föreskrifter om tiden
för besvärs anförande mot egogradering, ej må vinna Rikets
Ständers bifall.
Af Johannes Nilsson är vordet anmärkt att, ehuru, dels uti 14 kap. 5 §.
Skiftes-stadgan finnes föreskrifvet att, om skifte blifvit, genom laga kraltvunnet
utslag, ändradt, skiftesmannen bör, inom fjorton dagar efter af utslaget erhållen
del, utsätta ny förrättningsdag, och skiftet, efter hvad i utslaget stadgadt blifvit,
ändra och rätta; och dels genom 17 kap. 2 k!- bemälde stadga samt 14 och 45
Landtmäteri-Instruktionen är Landtmätare ålagdt att, inom ett är efter det skiftet
blifvit faststäldt, öfverlemna renoverad karta och delningsbeskrifning ät jordegaren,
konceptkartan och handlingar till Provins-landtmäterikontoret, och renovation till
General-landtmäterikontoret, sä funnes dock ingen föreskrift vare sig om tiden
och sättet för återställande till Landtmätarne af konceptkartor och dertill hörande
handlingar, sorn af Landtmätarne varit till Egodelningsrätten ingifne eller till Ego-
delningsrättens Ordförande insände, eller huru Landtmätarne skola fä del af Ego-
delningsrätts laga kraftvunna eller af Kongl. Maj:ts utslag. Mången Ordförande i
i Egodelningsrätt fördröjde ock oskäligt länge återställandet, till Landtmätarne af
ingifna konceptkartor och handlingar, hvaraf följden hlefve att Landtmätarne, när
skifte skulle rättas, ej dermed kunde snart gä i författning, och, när skifte vore
faststäldt, ej inom utsatt tid medhunno sin renovations-skyldighet till jordegaren
och till General-landtmäterikontoret. Landtmätare finge ej heller pä annat sätt
del af Egodelningsrätts eller Kongl. Maj:ts utslag i skiftesmäl, än genom vederbö¬
rande parter: men det läge i den parts intresse, som fått utslaget, att, till skada
för öfrige delegare, fördröja utslagets aflemnande till Landtmätaren, likasom det
läge i denne sednares intresse att förneka utslagets emottagande, der bevis om detta
emottagande ej funnes för handen; hvartill komme att utslagets aflemnande af par¬
20 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon-Etsk. Bet. 29.
ton till Landtmätaren ofta vore förenadt med svårighet, kostnader och tidspillan,
emedan Landtrnätarne. upptagne af förrättningar ä skiljda håll, sällan träffades i
sina hem. Motionären har, till afhjelpande af dessa olägenheter, föreslagit en för¬
ändrad ordalydelse af 18 kap. 11 och 20 §§. Skiftes-stadgan, samt ett tillägg till
19 § i nämnda kapitel
Utskottet har tagit denna fråga i öfvervägande, och finner sig, på de af
motionären anförda skäl, hvilkas giltighet vitsordas genom två i enahanda syfte
gjorda underdåniga framställningar af Öfver-Direktören lör Landtmäteriet; samt
enär allt sorn kan befrämja skyndsamhet vid handläggningen af laga skiften, utan
att på samma gång medföra någon kännbarare olägenhet, väl är värdt att tagas i
betraktande, föranlåtet hemställa, det må Rikets Ständer, i hufvudsaklig öfverens¬
stämmelse med hvad motionären föreslagit,
i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, dels att. i
18 kap. Skiftes-stadgan, 11 §. mätte erhålla följande förändrade
lydelse:
”Varda ej, inom föreskrifven tid, besvär mot Egodelningsrättens utslag i de
uti 9 S- omnämnda frågor anmälde; dä skall Ordföranden skyndsamligen och sist
inom åtta dagar efter den tilländalupna fatnlietiden derom Skiftesmannen underrätta
samt, sjelf eller genom närmaste Kronobetjent eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
mot behörigt qvitto af Skiftesmannen, tillställa honom mottagna skif teshandling ar och
bestyrkt afskrift af Rättens utslag ;n
dels att vid 19 §. måtte fogas följande tillägg:
”Dä Kongl. Majit pröfvat besvär öfver Egodelningsrätts utslag, vare Kongl.
Majits Justitie-Revisions Expedition skyldig, att ofördröjligen till Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande afsända mottagne kartor, protokoll och beskrifningar samt bestyrkt
afskrift af berörda utslag; och åligger det Kongl. Majits Befallningshafvande att,
likaledes utan dröjsmål, låta kartorna och handlingarne Skiftesmannen emot behö¬
rigt qvitto tillställas,”
samt dels att 20 §. måtte erhålla följande förändrade ordalydelse:
”Klandras ej skifte inom den i 13 §. föreskrifna tid, bör Skiftesmannen tili
Egodelningsrätten, efter derom föregången anmälan, vid Rättens nästa samman¬
träde. eller sist vid nästinfallande lagtima ting, karta och handlingar ingifva; och
har Rätten att, innan fastställelse å skiftet meddelas, noga tillse och pröfva, att
detsamma är lagligen beskaffad!, och bland annat äfven deruti, att egorna icke blif¬
vit delade i flera skiften, än denna Stadga i 12 kap. 10 §. högst tillåter, utan att
sådan hemställan hos Egodelningsrätten skett, som i 11 § af samma kapitel före¬
skrifven finnes. I annan händelse må någon fastställelse å skiftet icke meddelas,
utan tillställe Ordföranden Skiftesmannen utslag i målet samt karta och handlingar, sorn
i 11 §. sågs, för att i de olagliga delarne af skiftet nödiga rättelser verkställa. Äro
felen al större betydenhet; insände Domaren kartan och handlingarne till Kongl. Majits
Befallningshafvande, sorn föranstaltar att Skiftesmannen i laga ordning varder un¬
der tilltal ställd. Finnes skiftet lagligen verkstäldt; då bör Rätten detsamma till
framtida efterrättelse fastställa och bevis derom jemväl ä kartan anteckna; och
vare Ordföranden i Rätten pligtig att derefter ofördröjligen karta och handlingar sjelf
eller genom närmaste kronobetjent eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, emot behörigt
qvitto, Skiftesmannen tillställa A
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon -Utsk. Bet. JVs 29. 21
Uti Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse angående laga skiftens verkställande
på Gotland, den 15 Juli 1859, är, bland de inskränkningar oell föreskrifter, sorn,
vid tillämpning ä Gotland af Kongl. Stadgan om Skiftes verket i Riket den 4 Maj
1827, med deruti skedda förändringar, böra iakttagas, stadgadt, i punkten c.: att
när minst tvä tredjedelar af skifteslagets delegare, efter jordatalet räknadt, förena
sig örn att låta skogsmarken antingen hel och hållen eller till viss del vara oskif¬
tad. i hvilket fall den bör för ett skifte beräknas, sådant må vara tillåtet, dock
med vilkor som 12 kap. I §. 5 mom. Skiftes-stadgan innehåller.
Olaus Svebilius har anfört att emot denna bestämmelse ej mycket vore att
anmärka, sä vida vid tillämpningen af densamma endast den egentliga skogsmarken
ifrågakomme; men vid nästan hvartenda skifte, pä Gottland förekomma, emellan
de inegor, som i skiftet skola ingå, mindre, spridda marker, som äro med skog be¬
vuxna. Dessa, marker voro egentligen afsedda till beten åt kreaturen, men skog
bade derå fått uppvexa, emedan, i anseende till jordens bättre och djupare beskaf¬
fenhet derstädes, skogen der frodades bättre än på den för skogsvext. egentligen
afsedda mark, de så kallade hedarne. Efter hvad motionärens erfarenhet gifvit
vid handen hade emellertid, pä grund af ofvanberörde punkt c i Kongl. Kungörel¬
sen den 15 Juli 1859, omfermälda skogbevexta betesmarker blifvit, vid skifte, enligt
jordegan)eS derom framställda yrkanden och träffade öfverenskommelser, frän del¬
ningen uteslutne, såsom varande af större värde för delegarne. Detta verkade
dock menligt å det verkställda skiftet; ty ej allenast fingo gränserna för inegoskif-
ten derigenom en i högsta grad oregelbunden form, utan dertill komme jemväl att
dessa skiften icke sällan afskuros genom de mellanliggande beteshagarne, hvilka
icke sällan tillhörde andra delegare i skifteslaget, och hvarigenom det blefve omöj¬
ligt. att, medelst odlingar eller inhägnader gifva skiftena en tjenlig form, hvadan
det med laga skifte afsedda ändamål förfelades. Motionären föreslog derföre att
sådana skogbevuxna betesmarker, som äro belägna mellan inegorna samt ligga till
hinder för ett. reguliert, redigt och beqvämt skifte, ej må genom tillämpning af
punkten c. i omförmälda Kongl. Kungörelse uteslutas från delning; och att en rät¬
telse, för sådant ändamål, derföre må i samma Kongl, förordning vidtagas.
Äfven om, under den korta tid, som förflutit sedan ifrågavarande Kongl,
förordning utfärdades, motionären må hafva hunnit vinna erfarenhet om en sådan
tillämpning af punkten c. i förordningen, som den motionären omförmält, sä följer
ingalunda derutaf att berörda tillämpning är med samma Kongl. Förordnings rätta tolk¬
ning öfverensstämmande, eller att rättelse ej kunnat vinnas genom talans fullföl¬
jande i stadgad ordning. Denna af motionären åberopade erfarenhet synes sålunda
ej böra fagas till grund för bedömandet af ifrägakomna Kongl. Förordning, utan
hemställer Utskottet,
att motionen ej mä till någon Rikets Ständers åtgärd för¬
anleda.
Den granskning, hvartill de mera speciela anmärkningarne mot Kongl. Skif¬
tesstadgan den 4 Maj 1827, och mot de förordningar, som ändra berörda stadga,
gifvit anledning, har nu blifvit af Utskottet fullgjord; och ehuru Utskottet derun¬
der funnit sig befogadt tillstyrka åtskilliga förändringar i nu gällande stadganden,
har Utskottet dock icke ansett någon åtgärd böra vidtagas i anledning af de bland
de väckta förslagen, som, i händelse de biföllos, skulle i väsendtligare mån rubba
22 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. JW 29.
den grund, hvara dessa lagar blifvit byggde. Förändrade förhållanden, i förening
ined en vidgad erfarenhet kunna visserligen icke undgå att tid efter annan lägga
i dagen behofvet af förändringar jemväl i lagarne; men hvad beträffar de nu ifrå¬
gavarande författningarne, som afse laga skifte, synes denna erfarenhet gifva vid
handen, att de hvila på goda grunder och att de verkat gagnande; derföre ock
Rikets Ständer under flera sednare riksdagar funnit framställda förslag om Skiftes-
stadgans fullständiga omarbetande ej böra bifallas. Utskottet tillstyrker således jem¬
väl nu, i anledning af Herr Grefve Anckarsvärds motion om Skiftesstadgans omarbet¬
ning genom vederbörande embetsverk, och A. W. Uhrs förslag om lemnande af
berörda uppdrag åt en komité,
att motionen i dessa afseenden ej må till någon Rikets Stän¬
ders åtgärd föranleda.
Sist förekomma till pröfning de förslag, som blifvit framställda om utarbe¬
tande af en ny taxa å Landtmäteri-förrättningar och om beredande af erforderlig
kontroll å de räkningar, som af förrättningsmännen afgifvas.
I afseende härå har Herr Grefve Anckarsvärd anfört, att medan Skiftesstad¬
gan endast antyder att egorna böra indelas i sådana grader och proportioner, att
ett, till alla delar rigtigt förhållande mellan den sämre och den bättre jorden må
uppkomma, sä lemna1' deremot den nya Landtmäteritaxan Landtmätaren tillfälle att. ut¬
sträcka mätning och gradering till sä godtyckliga parceller att det skulle falla i
det löjliga, så framt ej den pä taxan grundade arfvodesräkirngen dervid företedde
en allvarsammare sida. Taxan bestämde, mätningarnes, och, i sammanhang dermed,
graderingens betalning efter egofigurer, i följd hvaraf Landtmätaren egde beräkna
arfvode för en figur, som understege det minsta möjliga bråk af kappland, och
Landtmätaren underläte derföre ej heller att skapa och uti egobeskritningen och
arlvodesräkningen upptaga det högsta möjliga antal figurer. Sålunda upptoge ett
motionärens jord öfvergänget skifte 1,827 egofigurer för 107 tunnland inrösnings¬
jord, och bland hvilka figurer ytmåttet nedginge ända till T’w:clels kappland. Det vöre
omöjligt att fatta, hvartill denna, till en sådan ytterlighet drifna sönderdelning till
särskilda figurer skulle tjena. Uti en af motionären för ej längesedan godtgjord
arfvodesräkning, hvarå hela arealen för 2J mantal åtminstone före skiftet var upp¬
gifven till 581 tunnland in- och afrösningsjord, som i räkningen upptoge 3,708 sär¬
skilda egofigurer, och sammanlagda beloppet af egonummer till 4,506. vore ensamt
gamla ytmättets utsättande uti räkningen debiteradt med en särskild kostnad af
90 Rdr 12 öre, dä detta arbete likväl, enligt motionärens förmenande, bort erfordra
högst två dagar. För 2^ mantal svaga skärgårdshemrnan vore i landtmätarearf-
vode sålunda uppfördt 1,548 R:dr, och dock vore kostnaden för utstakning och
rörläggning samt lösen af kartan ej deruti inbegripen. Genom dessa samt flera,
anförda exempel och genom jemförelse med Finska Landtmätaretaxan, Fältmätnings-
reglementet. för Konungariket Preussen samt landtmät,eriförfattningar i Konunga¬
rikena Hannover och Wurtemberg, hvilka handlingar bifogats motionen, hade mo¬
tionären ytterligare blifvit styrkt i sin öfvertygelse om obilligheten af nu gällande
taxa. Motionären har derföre yrkat att tiliämpningen af Kongl. Maj:ts förnyade
taxa den 12 Maj 1857 mätte inställas, och Kongl. Taxan af den 18 Oktober 1834
åter blifva gällande, intill dess någon ny lämpligare författning i denna del hunne
utkomma; att, vid utarbetandet af ny Landtmäteritaxa mätte bestämmas, att. skif¬
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. 29. 23
tesman icke, under skiftets lopp, någonsin ina ega rätt, att af skifteslaget fordra
mer än arfvodets halfva belopp, intill dess han, genom kartans aflemnande, afslutar
skiftet och derigenom blifver berättigad till hela arfvodets utbekommande, såsom
en, af erfarenheten vitsordad, behöflig anledning att fortskynda skiftets afslutande;
samt att, vid uppgörandet af ny taxa, uti mätningsarfvodet måtte inbegripas vid
förrättningen förda protokoller, äfvensom allt öfrigt, som andra länders landtmä-
teritaxor förbinda Landtmätarne att för det i ett för allt bestämda arfvodet
aflemna.
A. W. Uhr har yrkat att samma komité, som han föreslagit böra nedsät¬
tas för granskning och omarbetande af Landtmäteri-instruktionen och Skiftesstad¬
gan, jemväl mätte erhålla uppdrag att föreslå de ändringar och tillägg i arfvodes-
taxan, sorn kunna finnas behöfliga.
Anders Medin har erinrat att, i 1857 års Landtmäteritaxa, vore arfvodet för
mätning, taxering och delning af jord ungefärligen fördubbladt emot dess belopp i
förut gällande taxa; men för enahanda åtgärder med vägarne vore arfvodet nära
tredubbiadt, sä att, då förut för hvarje 1,000 fot erlades 75 öre, så erlades derföre
nu tvä R:dr. Detta vore så mycket obilligare, när man besinnade att en Landtmä¬
tare utan ringaste svårighet pä en dag medhunne uppmätandet och delandet af
minst en mil eller 36,000 fot och understundom kanske ända till 54,000 fot; hvar¬
till kimime att Landtmätare, vid delningen af vägar inom ett härad, egde att der-
förutan af hvarje helt hemman bekomma 50 öre. Motionären föreslog således att
nu gällande Landtmäteritaxa måtte sålunda förändras, att arfvodet till Landtmätare
för mätning och delning af vägar kumrne att bestämmas till 1 R:dr R:mt för hvarje
l,000:de fot af vägens längd; äfvensom att kommunen mätte ega att, angående för¬
rättande af mätning och delning af väg, med annan dertill skicklig och kunnig per¬
son, än blott Landtmätare, träffa öfverenskommelse.
Dä Herr Grefve Anckarsvärds motion föredrogs hos Höglofliga Ridderskapet
och Adrin har Herr von Koch, Nils Samuel, andragit att, efter hvad han inhem-
tat, vöre nu gällande Landtmäteritaxa för hög, sä att laga skiften derigenom blefvo
för dyra och allmänheten afskräcktes frän att söka skifte. Dock vore detta taxans
fel mindre öfverkiagadt än det att taxeringssättet är sä otydligt, att taxeringen ej
utan största svårighet kunde kontrolleras. Det hade ock befunnits, viii granskning
af klagomål, att äfven sådana Landtmätare, sorn man ej kunde antaga hafva velat
uppsåtligen öfverskrida taxan, dock gjort det, sannolikt af misstag. Något lämpli¬
gare sätt till beredande af kontroll härutinnan syntes ej kunna utfinnas, än genom
förordnande vid hvarje provinskontor afen eller tvä äldre Landtmätare, helst, sä-
dane. sorn af sin helsa hindrades att sjelfve förrätta skiften, till granskande af de
andras räkningar. Herr von Koch har derföre föreslagit att Rikets Ständer måtte
bevilja ett förslagsanslag, stort 48.000 R:dr, för att användas såsom arfvoden ät en
eller flere äldre och erfarnare, af Kongl. Majit utsedde, Landtmätare vid hvarje
Provins-landtmäterikontor, hvilka det skulle åligga att granska alla utaf Landtmä¬
tare för förrättningar i länet afgifna arfvodesräkningar; samt att Rikets Ständer
mätte besluta att arfvodena för denna granskning borde bestämmas sålunda, att
hvar och en till granskningen utsndd person erhölle årligen minst 600 R:dr, men
högst ett belopp motsvarande allt hvad pä grund af de utaf honom gjorda anmärk¬
ningar, till jordegare, enligt 25 § i Kongl. Kungörelsen den 12 Maj 1857, af Landt¬
mätaren aterbäres, eller Landtmätare finnes hafva jordegare för mycket påfört.
24 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekou.-Utsh. Bet. JV-' 29.
Enligt 20 § i Kongl. Maj:ts förnyade taxa för landtmäteriförrättningar den
12 Maj 1857 skall ett exemplar af Landtmätarens räkning medfölja karterenova-
tionen, för att till Landtinäteri-iiskalen aflemnas; och 24 § mom. 2 innehåller, att
Landtmäteri-fiskalen vare obetaget, att, dä det af Förste Landtmätaren, hvilken äfven
eger arfvodesräkningar granska, eller af annan hos honom anmäles, eller anled¬
ning dertill eljest förekommer, för tjenstefel vid arivodesräknings upprättande
Landtmätare inom tvä är efter det räkningen blifvit Landtmäteri-fiskalen tillställd, i
laga ordning tilltala.
Det lärer emellertid ej kunna bestridas att ju denna kontroll är otillräcklig
till förekommande af missbruk, helst jordegaren, den mest intresserade till upptäc¬
kande af fel i Landtmätarens räkning, ej i allmänhet tilltror sig kunskap och för¬
måga dertill, samt kontrollen sålunda kommer att nästan uteslutande hvila pä
Landtmäteri-fiskalen, i någon män dervid biträdd af Förste Landtmätarne, hvilka
dock, såsom ringa lönade, och derföre nödsakade att sysselsätta sig med enskilda
förrättningar, ej kunna ät ifrågavarande granskningsarbete egna mycken tid; hvar¬
till kommer att Förste Landtmätarne sjelfve afgifva kostnadsräkningar, som ej böra
undgå kontroll. Landmäteri- fiskalen äter har mänga andra trägna och magtpälig-
gande göromål, hvilka taga i anspråk den tid och den omtanka, som vore erfor¬
derlig att ä omförmälda granskningsarbete olira, med mindre granskningen skulle,
såsom nu lärer vara fallet, inskränka sig till de räkningar, hvilka blifvit afgilne
af någon Landmätare, framför andra misstänkt att ej noggrannt följa taxans be¬
stämmelser, eller der eljest någon särskild anledning till betviflande af räknings
rigtighet. förekommit. Någon skyldighet till granskningsarbetets utsträckande der¬
utöfver lärer ej kunna, utur här ofvan anförda lagrum, för vederbörande tjenste¬
män härledas, och föga möjlighet till en vidsträktare granskning synes under nu¬
varande förhållanden förefinnas, helst när i betraktande tages att i Sverige årligen
omkring fyratusende räkningar ä landtmäteriarfvoden afgilvas, samt att en sådan
räknings fullständiga granskande, jemte afgifvandet af utlåtande deröfver mäste i
medeltal antagas erfordra tvä dagars arbete af sakkunnig person.
Den omständighet att jordegaren icke gerna underkastar sig den möda, som
erfordras för att bedöma huruvida Landtmätarens räkning öfverensstämmer med
taxan, innebär redan en stor olägenhet; men ändå större skada orsakas, om, såsom
Herr Grefve Anckarsvärd förmäler, taxans beskaffenhet medför en lockelse för Landt¬
mätaren att verkställa förrättningen omständligare, och mer sönderstycka egofigu¬
rerna. än hvad till vinnande af behörig noggrannhet erfordras, äfvensom om Landt¬
mätaren sålunda jemväl sättes i tillfälle att orätt, förfara, utan att sådant kan. vid
granskning af räkningen, upptäckas, eller till påföljd föranleda. Om äfven den
klagan öfver nu gällande Landtmäteri-taxa, sorn från så mänga håll försports,
mera torde grundas på nu anmärkta omständigheter, än pä beloppet af den ersätt¬
ning, som för hvarje särskild landtmätareätgärd finnes bestämd, så lärer dock ej
kunna bestridas att, jemväl i sednare hänseendet, grundade skäl till anmärkningar
förefinnas, såsom exempel hvarå torde kunna anföras taxans bestämmelser i fråga
om dels hvad redan blifvit anmärkt rörande betalning för hvarje egofigur, dels er¬
sättningen för resekostnad samt skogsmarks, vägars och hägnaders mätning och
delning. Utskottet föreställer sig att, derest, genom lättad eller förbättrad kontroll
samt genom taxans jemkande pä de ställen, der densamma nu befunnes för hög,
beloppet af de kostnader, som, under nuvarande förhållanden, af Landtmätarne på¬
föras ett skifteslag, skulle komma att nedsättas med en tredjedel, nöjaktig godtgö-
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. 29. 25
reise för Landtmätarnes arbete ändock skulle återstå, hvarjemte härigenom månget
laga skifte skulle framkallas, från hvilkets sökande de nuvarande höga kostnaderna
afskräcka. Utskottet tvekar således ej att föreslå,
det må Rikets Ständer i underdånig skrifvelse anhålla, dels att
Kongl. Maj:t täcktes, med anledning af här ofvan framställda
omständigheter, låta Dess förnyade nådiga taxa på arfvode
för Landtmäteri-förrättningar den 12 Maj 1857, undergå revi¬
sion och omarbetning, afseende så väl förändring i grunden
för debitering, som äfven skälig nedsättning i de delar, der
taxan må befinnas för hög; dels att Kongl. Maj:t täcktes i
nådigt öfvervägande taga om icke ändamålsenligare och mera
verkande åtgärder, än de hittills stadgade, kunde påbjudas för
befordrande af tillsynen, huru de till Landtmäteri-staten hö¬
rande tjenstemän uppfylla dem i tjensten åliggande skyldighe¬
ter, äfvensom för erforderlig granskning af Landtmätares räk¬
ningar öfver verkställda förrättningar.
Beträffande åter Herr Grefve Anckarsvärds förut omförmälda yrkande, att
tillämpningen af Kongl. Majits förnyade nådiga Taxa den 12 Maj 1857 mätte instäl¬
las, och Kongl. Taxan af den 18 Oktober 1834 ånyo blifva gällande, intill dess
någon ny lämpligare författning i berörda hänseende hunne utkomma; så lärer väl
ej kunna anses ändamålsenligt att, på sätt sålunda blifvit föreslaget, upphäfva en
gällande lag och provisionelt införa en annan. Utskottet hemställer alltså
att ifrågavarande förslag ej må till någon Rikets Ständers åt¬
gärd föranleda.
Vidkommande slutligen Herr von Köchs förslag att, för kontrollerandet af
Landtmätarnes arfvodesräkningar, måtte anvisas ett förslagsanslag af 48,000 R:dr
ärligen, så enär, Utkottet hemställt om underdånig framställning till Kongl. Majit
rörande detta ämne, finner Utskottet sig föranlåtet att jemväl till detta förslag
afstyrka bifall.
Stockholm den 24 April 1863.
Reservationer:
Af Riksdagsfullmägtigen Sven Bosenberg från Christianstads län: ”Emot det
af Utskottet framställda förslag att, derest alla delegare i skifteslaget icke kunna
förena sig om samma skiftesman, Konungens Befallningshafvande skulle ega att
förrättningsman förordna, får jag reservera mig på den grund, att, dä man velat
komma ifrån den orättvisa att blott en enda delegare kunnat mot alla de öfrigas
vilja fä den förrättningsman han önskat, man, efter mitt förmenande, fallit in i en
motsatt orättvisa, att nemligen en enda delegare kan hindra antagandet af den
förrättningsman alla de öfriga önska. För undvikande af båda dessa ytterligheter
har jag förfäktat den åsigt att till skiftesman borde förordnas den, som de flesta
delegarne inom skifteslaget, utan afseende på deras hemmantals storlek, önska och
att, först då det visat sig att en sådan pluralitet icke kan erhållas, Konungens Be¬
fallningshafvande må ega att efter omständigheterna förfara.
Bih. Ull R. St. Prot. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 A/d. 9 Haft.
4
26 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Elcon.-Utsk. Bet. 29.
Af Riksdagsfullmägtigen Anders Jonson från Wermlands län: ”Jemte det
jag instämmer uti Riksdagsfullmägtigen Rosenbergs ofvanstående reservation, får
jag äfven reservera mig mot det Sammansatta Utskottets beslut, att afstyrka bifall
till det väckta förslaget, att klander mot egogradering skall fullföljas innan skif¬
tet afslutas.
Efter en tretioårig erfarenhet, dels såsom god man vid skiftes-förrättnin¬
gar, dels såsom ledamot af Egodelningsrätten, torde det vara en känd sak, att ofta
en jordegare af klanderbegär, för att söka hindra tillträde af nya skiftena, sorn
alltid medför förlust för jordegarne, denne, i brist på andra skäl, anställer klander
mot graderingen, och att en del unga oerfarne Egodelningsrätts-domare och leda¬
möter, för att den klagande icke ensam skall få betala Egodelningsrättens sam¬
manträden, ofta företaga sig några små ändringar uti graderingen, dä skall skiftes¬
mannen företaga ny delning, uppbära nytt arfvode, som ofta mångdubbelt öfversti-
ger de ändrade figurernas värde.
Jag vill härmed ingalunda hafva sagt, att icke misstag uti graderingen
ofta mot bästa vilja kunna begås och böra rättas, men de blifva icke mera synliga
derigenom att skiftet afslutas, ty de äro att söka i jorden, men den förändrar icke
genom afslutande af skiftet sin sämre eller bättre natur, tvärtom tror jag mången
gång jordegarnes egennytta mindre vara att befara genom granskningen af grade¬
ringen förut, innan de voro säkra på hvem som blefve den slutlige egaren
af marken.”
STOCKHOLM, tryckt hos a. l. norman, 1863.
Sammans. Stais-, Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekonomi-['iskallets Betänkande N:o 30. I
il o so.
|Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Juni 1863, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion örn målskjutningars infö¬
rande inom alla rikets socknar, samt beväringsmanska¬
pets förpligtande att deri deltaga, emot befrielse från
vapenöfningar m. m.
Denna motion är inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln väckt af Herr
Stjernsvärd, G. M., (N:o 129), hvilken framställt följande förslag:
l:o) Bestämmes såsom ett kommunalt åliggande att en inålskjutningsföre-
ning skall inrättas inom hvarje socken af riket, hvilken till öfning bör sam¬
manträda hvarje söndags eftermiddag när årstid och väderlek sådant tillåter.
2:o) Målskjutningen skall verkställas under uppsigt af en i socknen eller i
dess närhet boende Officer, Under-officer eller Korporal af indelta arméen, eller
annan behörigen qvalificerad person (folkskole- eller gymnastiklärare) biträdd af
2:ne soldater, båtsmän eller i beväringsåren befintliga, tjenlige personer, hvilka
samtlige för sina åligganden ega rätt till lämpligt traktamente af allmänna me¬
del. Målskjutningen verkställes i noggrann öfverensstämmelse med exercisregle¬
mentets föreskrifter.
3:o) Till begagnande af skjutföreningarne öfverlemnas till hvarje försam¬
lings sockennämnd nödigt antal till målskjutning lämplige infanterigevär med
bajonetter, efter beräkning af tio gevär för hvar hundrade man, som i skjutöf-
ningarne komme att deltaga; deremot åligger socknen att, hvarest naturlig skott¬
vall icke finnes, inrätta och underhålla en dylik, jemte nödvändiga inålskjut-
ningstaflor.
Bih. lill /{. Sl. Brot. 1862 & 1863. i Sami. 2 Afd. 10 Haft. 1
2 Sammans. Stall-, Lag- tami Allm. Besvärs- och Ekonomi Utskolteli Betänkande K:o 39.
4:o) Hvar och en person bekostar sjelf den ammunition, som af honom
förbrukas. Ammunition erhålles af Kronan pä socken-nämndens reqvisition emot
samma betalning den kostar Statsverket (cirka 2 öre R:mt för hvarje skarp patron.)
5:o) Målskjutningen verkställes, dels med dels utan påsatt bajonett, på
samma distanser, som för infanteriet äro bestämda.
6:o) Under fem år, räknadt från den 1 Januari 1863, så framt krigstill¬
stånd icke under tiden inträffar (eller ock tills vidare) äro samtlige klasser af
allmänna beväringsmanskapet befriade frän allt uppbåd till så väl vapenöfning
som annan tjenstgöring mot skyldighet, således bindande, pligtenligt åliggande,
att årligen deltaga i socknens skjutöfningar. Uteblifvande från skjutöfningarne
utan laga hinder, äfvensom ohörsamhet och sjelfsvåld, bestraffas med böter, sorn
af sockennämnden användes till uppköp af ammunition.
Första beväringsklassen blifver dock fortfarande som hittills inmönstrad, och
dervid införd uti för ändamålet upprättade milor samt fördelad, efter hvad af
Kongl. Maj:t faststäldt blifver, på stående härens inom länet förlagda olika
vapen, med tillkännagifvande för hvar och en särskildt, hvilket vapen, rege¬
mente, bataljon, kompani (sqvadron, batteri) han vid uppbåd till tjenstgöring
kommer att tillhöra, eller om han endast kommer att anses såsom dispo¬
nibel.
Inträffar deremot krig, så inträder genast tjenstgöringsskyldighet för bevä¬
ringsmanskapets alla fern klasser och hvilka böra utgå i den ordning och till
det antal Konungen inom hvarje län nödigt pröfvar.
7:o) Hvar och en inom socknen boende vapenför mansperson, som utträdt
ur beväringsåren, eger och bör uppmuntras till att i socknens skjutöfningar deltaga.
8:o) På Statsverkets bekostnad utbetalas årligen på hvar hundrade man,
som i sockenskjutöfningarne deltaga, följande premier, nemligen:
1 å 12 Spec R:dr Runt 48.
2 å 5 d:o = 20 . 40.
4 å 3 d:o — 12 48.
8 å 1 d:o == 4 32.
Summa 15 premier, utgörande .... R:dr Runt 168,
således för 100,000 man, hvartill fem klasser beväring beräknas och hvilka
samtlige ega skyldighet att i skjutöfningarne deltaga, 168,000 R:dr.
Härjemte tilldelas hvar och en, som erhållit högsta premiet, en medalj att
bäras såsom ständigt utmärkelsetecken. Den som erhållit medalj kan icke vi¬
dare tilldelas högre pris än det lägsta.
Det vill synas Utskottet som om det af motionären framställda förslag af-
såge en ganska ringa ersättning för den öfning, som, genom upphörandet af nu
föreskrifna beväringsmöten, ginge förlorad. Afven om de föreslagna skjutöfnin-
Sammarin. Stalt-, Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltels Belänkande Nio 31. 3
garne allestädes med behörig noggrannhet verkstäldes, ett förhållande, hvilket,
efter den uppgifna planen, torde blifva svårt att behörigen kontrollera, så vun¬
nes dock derigenom allenast skjutfärdighet, en visserligen för soldaten nödvändig
egenskap, men hvilken hos innevånarne i flera delar af riket redan förut fin¬
nes utbildad; hvaremot ringa eller ingen kännedom i exercis, marscher och ma¬
növer kunde vid sådane skjutöfningar vinnas, äfvensom ej ens i planen för dessa
skjutöfningar ingår att bibringa manskapet begrepp om lifvet i läger och fält,
om disciplin och krigstukt. Utskottet hemställer således
att motionen må af Rikets Ständer afslås.
Stockholm den 1 Juni 18G3.
A o 31.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Juni 1863, kl. 10 l. ra.
Betänkande, i anledning af dels Kongl. Majlis nådiga Proposition,
om tillägg uti 15 § af Kongl. Kungörelsen den 13 Novem¬
ber 1860, angående den allmänna beväringen, dels enskilda
motioner i ämnet.
Genom högstberörda nådiga Proposition, som är aflåten den 24 Oktober
1862 samt återfinnes under N:o 2 i 1 Samlingen 1 Afdelningen af bihanget
till Riks-Ståndens Protokoll vid denna riksdag, har Kongl. Majit för att lifva
den fosterländska anda, som framkallat det frivilliga skarpskytteväsendet, samt
på det att fäderneslandet derigenom må vinna en stridbar manlig befolk¬
ning, på samma gång lättnad gåfves denna befolkning och möjligen förminsk¬
ning i Statens utgifter kunde uppkomma, i nåder föreslagit följande tillägg i
4 Sammans Slats-, Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:n 31.
15 § af Kongl. Kungörelsen, angående dea allmänna beväringen den 13 No¬
vember 1860.
"Morn. 4. När beväringsskyldig, som bland allmänna beväringsmanskapet
inmönstras, är aktiv medlem af frivillig skarpskytteförening, och företer skriftligt
betyg, undertecknadt af öfverbefälhafvaren för den korps, han tillhör, jemte en
af Chefen för närmaste regemente eller korps i arméen tillförordnad, i tjenst
varande Officer, derom att den beväringsskyldige under minst ett år deltagit i
skarpskytte-korpsens öfningar, utförda i öfverensstämmelse med det för arméen
gällande exercis-reglemente och eger den färdighet i vapenföring, marsch och
manöver, som motsvarar läraktig beväringskarls efter första årets möte, samt derjemte
förvärfvat den skjutfärdighet, som i målskjutningsinstruktion är för rekryt i ar¬
méen bestämd, såsom vilkor för approbation till soldat, må sådan bevärings¬
skyldig befrias från deltagande i första årets vapenöfning med den allmänna
beväringen.»
I sammanhang härmed har Kongl. Maj:t föreslagit, att den Officer, som för
pröfning af beväringsskyldige skarpskyttars vapenfärdighet blifvit, på ofvannämnda
sätt, ur arméen utsedd att inställa sig på skarpskyttekorps’ öfningsfält, må ega
att åtnjuta rese-ersättning och aflöning efter gällande rese-reglemente, samt att
denna kostnad må godtgöras utaf 4:de Hufvudtitelns anslag till rese- och trak-
tamentspenningar.
I anledning af denna nådiga Proposition har Friherre Baab, Hugo, den 10
Januari innevarande år, hos Ilöglofliga Ridderskapet och Adeln anfört: att ge¬
nom beväringsynglingens befriande från elt inöte blefve en högst vådlig bana
beträdd, ty samma skäl, som blifvit anförda för befrielse från eli möte kunde
lika väl anföras till befrielse från två möten; och ©tvifvelaktigt komme vid
hvarje följande riksdag motioner i berörda rigtning att väckas. Uti skarpskytte-
föreningarne inträdde företrädesvis sådana män, som voro lifvade af fosterlands¬
kärlek och håg, eller åtminstone ej hade afsmak för militäriska öfningar, och
dessa föreningar komme företrädesvis att omfatta den del af medborgare, som i
bildning och intelligens är den stora mängden öfverlägsen; men derföre blefve
ock följden af den nu föreslagna förändringen den, att just de ynglingar, hvilka
för närvarande genom sin läraktighet och goda vilja utgöra den öfriga bevärin-
gens heder och föresyn, och hvilka nu vanligen uttagas till vice korporaler,
komme att undandragas beväringsexercisen. Förslagets inflytande på skarpskytte-
föreningarne sjelfve kunde, ehvad befrielse lemnades från ett eller begge årens
beväringsmöten, ej heller blifva det bästa, ty i stället för att skarpskytten nu
toge geväret, lifvad af fosterlandskänsla och af lust att tillsammans med sina
vänner och bekanta öfva sig i exercis och målskjutning, för att derigenom blifva
användbar till krigstjenst, i händelse landets försvar behöfde hans krafter, så
skulle skarpskytte-föreningarnes ändamål, deras enda praktiska uppgift kunna
Sammans. Stais-, Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekonomi Vtskollels Betänkande N;o 31. 5
blifva att så billigt och beqvämt som möjligt försäkra sina medlemmar om be¬
frielse från bevärings-exercisen. Men om skarpskytte-föreningarne nedsjönko till
ett sådant mål kunde hvarken folk eller regering till dem hysa förtroende. Ej
heller vunno på sådant sätt föreningarnes medlemmar den skicklighet, att, vid
utbrytande krig, arméens fåtaliga befäl kunde ur dem förökas, hvilket eljest kunde
blifva en af de vackraste och nyttigaste uppgifter, som dessa föreningar hade
att lösa; en lösning, som främjades af den intelligens och bildning, skarpskyt-
tarne inom sina lecker besitta. Den ifrågasatta förändringen skulle ock nästan
helt och hållet upphäfva den frivillighet, sorn nu vore skarpskytte-föreningarnes
heder, öfver hvilken de med rätta kunde vara stolta, och hvilken äfven vore
fäderneslandet en borgen för att föreningarne, lifvade af en sann fosterländsk anda,
skulle i farans stund ej allenast sjelfva erbjuda sina krafter till landets försvar,
utan äfven rycka med sig hela folket och göra försvaret af fosterjorden till dess
heligaste och dyraste pligt, för hvilken alla andra måste stå tillbaka; och den
skulle sätta i stället en frivillighet, grundad på egennyttiga små beräkningar,
utan något stort mål för ögonen, utan att föreningarne på något sätt kunde vara
berättigade till landets fulla förtroende genom att visa någon högre uppfattning
af hvad de kunde vara. Såsom säkrare, än befrielse från bevärings-exercisen,
befrämjande lif och utsträckning åt skarpskytte-rörelsen samt ökad styrka åt lan¬
dets försvarskrafter, föreslog derföre Friherre Raab att de, som uti skarpskytte-
föreningarnes öfningar en längre tid deltagit, och, vid ankomsten till mötesplat¬
sen, visade sig ega den färdighet i exercis och manöver, som i detta hänseende
kunde komma att bestämmas, borde, i förhållande till sitt antal, bilda ett sär¬
skildt korporalskap eller kompani vid bevärings-bataljonen och särskildt öfvas.
Måhända borde man till och med låta dem medtaga och begagna sina
egna gevär och bandoler och sina egna uniformer, samt indela dem i tält¬
lag till 12 för hvarje tält i stället för 25. Det vore väl bekant hvilken
afsky en så kallad bättre person bure för att påtaga Kronans bevärings-
kläder och huru vidrigt det förekomme att under loppet af 15 dagar vara in¬
hyste 25 stycken i ett tält. Det vore äfven bekant att just dessa omständig¬
heterna voro de, som afhöllo de fleste bland de förmögnare klasserna från del¬
tagande i bevärings-exercisen; hvaremot, om tolf förlädes i samma tält, förhål¬
landet blefve sådant det under långliga tider varit med kadetterne under öfnings-
lägren. Den sålunda föreslagna anordning skulle medföra det gagn för hela
bevärings-inättningen att en stor del af landets förmögnare och intelligentare
ungdom heldre fullgjorde sina två beväringsmöten, än betalade 100 R:dr för att
derifrån vara befriad; och denna anordning skulle äfven från de biidade klas¬
serna tillföra skarpskytte-föreningarne flere unge män. Indelning och skyldig¬
heter under beväringsmötena borde för öfrigt, äfvensom förplägningen, vara de¬
samma för skarpskyttarue, som för den öfriga beväringen. Öfningarne borde
6 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besvärs-och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 3J.
så ordnas att de skarpskyttar, som dertill visade sig någorlunda lämplige, ut¬
gjorde en b^fäls-skola, uti hvilken de fingo lära sig att instruera, exercera och
leda trupp. Härigenom skulle under första året flere dugliga befälsämnen kunna
utbildas, hvilka redan under andra året kunde användas såsom instruktörer för
den öfriga beväringen. Målskjutning med täflingspris skulle äfven under båda
årens beväringsmöten öfvas. Med en sålunda ordnad exercis komme utan tvifvel
regementerne att af skarpskytte-korpserne hafva långt mera nytta, än af
de nuvarande bevärings-eliterne, hvilka voro svåra att erhålla och i allmänhet
loga lämpliga att till befäl utbildas. Arméen vunne härigenom en behöflig till¬
ökning i instruktörer för den allmänna beväringen; vid utbrytande krig och då
arméens befäl blefve otillräckligt, en förstärkning deruti genom utväljande af de
bästa bland de beväringsskyldige skarpskyttarne: och slutligen den fördel att
beväringen komme att intaga ett mera aktningsbjudande rum bland landets för-
svarskrafter, emedan den i massa blefve bättre öfvad och erhölle en högre upp¬
fattning af sin bestämmelse och sitt värde, än hvad nu vore fallet.
Deremot har, genom motioner väckta inom Riks-Stånden samt till Ut¬
skottets behandling öfverlemnade, blifvit föreslaget:
htom Fällofliga Borgare-S lår/det af Herr Ridderstad (N:o. 51) att, till
de vilkor Kongl. Majrt i nåder föreslagit för skarpskyttars befrielse från ena
årets bevärings-exercis, ytterligare måtte läggas:
l:o Att. hvarje skarpskytte-förening borde utgöras af ett antal aktiva med¬
lemmar, minst uppgående till ett korporalskap eller 24 man, oberäknadt två
korporaler;
2:o Att skarpskytte-förening, som sjelf icke uppginge till ett fullt kompani
af 100 man, borde anslutas till den närmast varande förening, som uppnått
denna numerär, samt träda under dess öfverbefälhafvare och statuter;
3:o Att skarpskytte-förening, sorn sålunda anslutits till en talrikare före¬
ning, skulle, oaktadt dess sjelfbestämmelserätt i hvad som anginge så väl dess
enskilda ekonomi som enskilda öfningar, minst en gång hvarje år deltaga i den
förenings öfningar, till hvilken den slutit sig, äfvensom jemväl en gång hvarje
år, efter ordres från Öfverbefälhafvare!!, inställa sig vid hela föreningens gemen¬
samma samlingsplats, för att derstädes undergå den inspektion, vid hvilken, en¬
ligt Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, betyg för befrielse från ett beväringsmöte
kunde erhållas.
Inom Hedervärda Bondc-Ståndet af:
a) Ola Jönsson från Malmöhus län (N:o 87), hvilken yrkat att, genom til¬
lägg till 15 § af ifrågavarande Kongl. Förordning den 1 3 November 1860, måtte
stadgas att när yngling, som bland allmänna beväringsmanskapet inmönstras, är
Sammans. Stais-, Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JV:o 31. 7
aktiv medlem af frivillig skarpskytte-förening och företer skriftligt intyg af Öf-
verbefälhafvaren för den korps han tillhör, derom att den beväringsskyldige eger
nödig färdighet i vapenföring, marsch och manöver m. m. samt förvärfvat den
skjutfärdighet, som är bestämd i målskjutnings-instruktion för att rekryt i arméen
skall kunna såsom soldat approberas, sådan beväringskarl må befrias från del¬
tagande i första årets vapenöfningar, samt att enahanda befrielse må från andra
årets bevärings-exercis ega rum, då den beväringsskyldige i behörig tid tili ve¬
derbörande Magistrat eller Kronobetjening ingifver Ofverbefälhafvarens för skarp¬
skytte-förening skriftliga bevis, att han fortfarande såsom aktiv ledamot tillhör
skarpskytte-korps.
b) Guslaf Jahansson från Kronobergs län (N:o 312), hvilken föreslagit att
bevärings-manskapets vapenöfningar måtte inskränkas till blott ett års möte, och
detta icke utsträckas öfver de nu föreskrifna 26 vapenöfnings-dagarne; samt att
friköpningsafgiftén från deltagande i vapenöfning måtte nedsättas från 100 till
60 R:dr.
c) Håkan Nilsson från Kristianstads län (N:o 434), hvilken yrkat att be¬
värings-manskapets vapenöfningar inskränktes tili ett år, men med vilkorligt för¬
längd tid, sålunda att alla de, som, efter det de nu för första året föreskrifna
exercisdagar tilländagått, ej kunde visa och med befälhafvarens intyg styrka att
de tillvunnit sig färdighet i vapenöfningarne, borde genast samma år fort¬
sätta exercisen under ytterligare lika tid, men de öfriga deremot finge hemför-
lofvas; genom hvilket stadgande den som tillhörde skarpskytte-korps och den
som med honom vore lika skicklig i vapenöfning komine att njuta samma rätt,
på samma gång som besparing bereddes Staten; och
d) Lars Ersson från Södermanlands län (N:o 97), hvilken ansett besparing
i kostnaderna för bevärings-öfningarne böra och kunna ske genom att uppmuntra,
befrämja och understödja skarpskyttc-rörelsen, såsom varande nationel, fullt med¬
veten af sin höga bestämmelse, samt framför allt frivillig; derföre motionären,
utan att föreslå några vilkor, blott yrkat att Rikets Ständer måtte besluta det
den nu stadgade bevärings-skyldigheten med två års vapenöfningar borde upp¬
höra och förändras till likhet med hvad som i detta afseende egde rum för
år 1856.
Vid bedömandet af detta ämne får man ej förgäta att till utbildandet af
dugliga soldater erfordras mer än blott öfningar vid marscher och vapenföring.
Förutom de många andra till hans kall erforderliga egenskaper och färdigheter,
måste soldaten framför allt lära sig att underordna sina enskilda känslor och
böjelser, pligtens och disciplinens bud. Det är ej nog att soldaten harmod,—
8 Sammans. Slats-, Lag- sami Allm. besvärs- och Ekonomi-Utskottets betänkande N.o 3U
en egenskap, hvilken, synnerligast hos Svensken ofta är medfödd; — lika vig-
tigt, ja angelägnare, är att han vant sig vid lydnad och noggrannhet, i saknad
af hvilka egenskaper modet ofta blifver utan gagn, då deremot den sålunda för-
värfvade disciplinen och pligtkänslan utbildar det af naturen förlänade modet
och fyller dess plats, der det saknas. Men denna, af manga andra anledningar
än den nu antydda, för soldaten så nödiga känsla af heder och pligt, denna
vana vid obrottslig lydnad, äro ej förvärfvade i samma ögonblick man ikläder
sig soldatmunderingen; de måste hos en stor del menniskor innötas, samt genom an¬
dras exempel och föredöme befästas. Det är visserligen sannt att hvarken ett eller två
års beväringsmöte, under fjorton dagar hvartdera året, förslår till bibringande af dessa
egenskaper, der de ofta under en hel förutgången lefnad varit försummade; men så
mycket vinnes dock, att beväringsynglingen erhåller ett begrepp om hvad som af
honom fordras, och att, om han sedermera på allvar kallas under fanorna, han ej då
först med häpnad skall finna sig underkastad ett dittills för honom okändt tvång.
Vid de frivilliga skarpskytte-korpserna finnes tillfälle till förvärfvande af
kunskap i vapens förande och i manöver; och det torde ej vara ett alltför djerft
påstående att större färdighet härutinnan bör kunna inom dessa korpser utbildas,
än hvad hos beväringen öfver hufvud kan åstadkommas på den tid, som till
beväringstnöten är anvisad. Deremot ligger det i naturen af den frivillighet,
som utgör grunden för skarpskytteföreningarne, att någon strängare disciplin ej
derstädes kan inläras. Den frivillige skarpskytten inställer sig till öfningarne
när han så för godt finner, och uteblifver om han är trött eller ohågad; men
det är först i dessa sistnämnda fall, som behofvet af lydnad och krigstukt gifver
sig hos soldaten tillkänna. Om den frivillige skarpskytten röner från sitt befäls
sida något bemötande, som han anser obilligt och oförtjent, så är det honom
lätt att undandraga sig sådant, och han lärer i de flesta fall ej tveka att så
göra; soldaten deremot kan och får ej låta sårad sjelfkänsla förleda sig till af-
v i leande från de honom noggrannt utstakade skyldigheter. Soldaten måste till
spillo gifva ofta från barndomen inhemtade lefnadsvanor; så ej den frivillige
skarpskytten, hvilken i sådan egenskap underkastar sig tvång, och detta må
hända stundom lindrigt nog, allenast under de timmar han, för öfnings vinnande,
befinner sig i korpsens leder.
Af nu anförda skäl finner visserligen Utskottet den öfning, hvilken vid fri¬
villig skarpskytte-korps förvärfvas, ej kunna ersätta den, som vid beväringsmöte
bibringas en yngling; men förstnämnda öfning bör dock kunna göra den fri¬
villige skarpskytten mera mottaglig för den instruktion, som vid beväringsmöte
meddelas, än hvad hos öfrige beväringsskyldige ynglingar kan förväntas. Ej
heller får härvid lemnäs ur sigte att Kongl. Majit i sin nådiga Proposition före¬
slår, såsom vilkor för frivillig skarpskytts befrielse från första årets bevärings¬
möte,
Sammans. Stais-, Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:a 31. 9
möte, att skarpskytten skall förvärfvat ej blott den färdighet i vapenföring, marsch
och manöver, som motsvarar läraktig beväringskarls, efter första årets möte, utan
derutöfver den skjutfärdighet, hvilken är för rekryt i arméen bestämd såsom vil¬
kor för approbation till soldat. Hvad den frivillige skarpskytten sålunda kan
hafva, i fråga om vapnens bruk, inhemtat utöfver hvad vid första mötet bibrin¬
gas en beväringsyngling, torde alltså kunna anses hos honom ersätta den bri¬
stande vanan vid soldat-disciplin och vid lifvet i läger, derom honom först vid
det andra beväringsmötet meddelas kännedom. Ej heller torde såsom gifvet få
antagas att de, förmåner, Friherre Raab föreslagit böra vid bevärings-exercisen
frivillig skarpskytt tilldelas, skulle för en sådan beväringsskyldig ega samma
värde, som den fullständiga befrielsen från inställelse till första årets vapenöf-
ningar, samt således medföra det gagn, Friherre Raab af de utaf honom före¬
slagna bestämmelser väntat.
På grund af hvad Utskottet sålunda andragit, hemställer Utskottet
att Kongl. Maj:ts nådiga Proposition må af Rikets Ständer
bifallas.
Af detta Utskottet6 tillstyrkande följer, att Utskottet anser de framställda
förslagen af Herr Ridderstad om ytterligare vilkor för frivilliga skarpskyttars
befriande från första årets bevärings-exercis; af Ola Jönsson, att sådan bevä-
rings-yngling måtte, på grund blott af öfverbcfälhafvarens för skarpskytte-förening
skriftliga intyg, kunna befrias ej blott från första, utan jemväl från andra årets
beväringsmöte; af Gustaf Johansson, att beväringsmanskapets vapenöfningar måtte
inskränkas till blott ett års möte under 26 dagar; af [låkan Nilsson, att de,
som efter första beväringsmötet kunde visa sig hafva vunnit färdighet i vapen¬
öfningar, borde hemförlofva*, men de öfrige genast fortsätta exercisen under
ytterligare lika tid; och af Lars Ersson, att den nu stadgade beväringsskyldig-
heten med två års vapenöfningar borde upphöra och förändras till likhet med
hvad som i detta afseende egde rum före år 1856;
ej böra till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Vidkommande slutligen Guslaf Johanssons yrkande, att den ilag, 1 mom,
af Kongl. Kungörelsen angående allmänna beväringen den 13 November 1860
omförmälda afgift för befrielse från vapenöfningar måtte nedsättas från 100 R:dr
till 60 R:dr; så och då den i berörda lagrum Kongl. Majit medgifna rätt att
med 20 R:dr höja eller nedsätta detta belopp, ej, sä vidt Utskottet har sig be¬
kant, blifvit anlitad eller visat sig för ändamålet otillräcklig; samt ifrågavarande
Bilt. lill 11. Sl, Brot. 1362 & 1863„ 4 Sami. 2 Afd. 10 Haft. 2
10 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande
afgifts nedsättande till allt för lågt belopp otvifvelaktigt skulle komma att men¬
ligt. inverka på bevärings-institutionen och föranleda dertill, att blott de fatti¬
gaste ynglingarne, eller de, hvilkas tid af en eller annan anledning vore af föga
eller intet värde, personligen fullgjorde sin beväringsskyldighet, finner sig Ut¬
skottet föranlåtet tillstyrka,
att förslaget ej må af Rikets Ständer bifallas.
Slockholm den 1 Juni 1863.
Reser nationer:
af Grefve Sparre, Erik;
af Friherre Raab, Hugo: »Utskottets förslag att befria skarpskyttarna från
första årets bevärings-exercis, endast de hafva samma skicklighet i exercis och
manöver, som den öfriga beväringen, samt någon större färdighet i målskjutning,
tror jag ej innebära en rigtig uppfattning af skarpskytte-rörelsens betydelse, oell
jag stärkes i denna min öfvertygelse deraf, att skarpskyttarne, genom en sådan
befrielse, måste blifva den öfriga beväringen underlägsne uti begreppet om den
stränga militäriska ordning och disciplin, som endast vid arméen kan inhemtas,
och som i alla tider utmärkt den sanne krigaren — befälhafvaren, som solda¬
ten. Icke heller kunna Rikets Ständer gerna hafva beviljat 195,000 R:dr i
anslag till målskjutningsgevär, till instruktörer, till ammunition och till mål-
skjutningspremier för skarpskytte-föreningarna, för att deras medlemmar endast
skola få samma utbildning som en »läraktig beväringskarl»—och någon större
skjutfärdighet och högre utbildning anser Utskottet ej af dessa medlemmar
böra fordras.
Uppfattningen af skarpskytte-idéen, likasom denna idé sjelf, måste vara
mycket högre, och de beviljade anslagen kräfva högre anspråk på verklig nytta
af skarpskytteföreningarna för fosterlandets försvar, än Utskottet föreställt sig.
Och denna nytta, denna skarpskytteföreningarnas stora betydelse, ligger
deruti, att de, vid ett inträffande krig, skola bilda stammen eller kärnan för
en kommande landstorm. Till stöd härför vill jag endast hänvisa till Landt-
försvars-komitéens betänkande om allmän medborgerlig krigsbildning och tili
O V o O
Chefens för Landtförsvars-departementet yttrande hos Ridderskapet och Adeln, i
anledning af Stats-Utskottets Betänkande N:o 67.
Satntnatis. Slätt-, Lag-samt Allm. Besvärs- och Ekonomi Ulskrittcls Betänkande Nio 31. 11
Men för att uppfylla denna sin stora betydelse, måste skarpskytteförenin¬
garnas medlemmar erhålla en högre militärisk utbildning, än beväringen, och
detta kan, enligt min föreställning, utan Rikets Ständers lagstiftande, ganska
lätt åstadkommas på följande sätt:
Sedan en skarpskytt, före sitt första beväringsmöte, vid sin förening erhållit
en viss färdighet i exercis och manöver, borde han under detta möte vid ar¬
méen genomgå en sorts brfälsskola, och, sedan han ytterligare ett år deltagit
i sin förenings militäriska öfningar, borde lian under andra beväringsmötet, så
vidt möjligt är, användas till instruktör eller underbefäl vid den öfriga be¬
väringen.
Härigenom skulle obestridligen vinnas, att skarpskytteföreningarnas öfningar
blefve ännu bättre och mera militäriskt utförda, än nu ; att den krigaranda, sorn
finnes hos arméen och utan hvilken en armé i fält till ingenting duger, äfven
skulle öfverflyttas till skarpskytteföreningarna; och härigenom skulle ytterligare
vinnas, att utaf de frivillige skarpskyttarne, vid inträffande krig, stammen till
en landstorm kunde bildas och arméens fåtaliga befäl förökas.
Denna är, enligt min åsigt, skarpskytteföreningarnas stora betydelse för
fosterlandets försvar och äfven deras förnämsta, verkligt praktiska, uppgift.
Men, då de frivillige skarpskyttarne. oaktadt de redan omnämnda anslagen,
i och för sina öfningar måste vidkännas ganska betydliga uppoffringar af både
tid och penningar, böra dem äfven vissa förmåner beviljas: såsom att under
beväringsmötena få begagna egen uniform och egna gevär, att läggas 12 i ett
tält i stället för 25, och att bilda ett eget korporalskap eller kompani vid be-
värings-bataljonen. Dessa förmåner böra desto heldre beviljas, som flere yng¬
lingar af de mera bildade och förmögnare samhällsklasserna, hvilka nu fri köpa
sig från vapenöfningarna, genom dessa förmåner och genom utsigten att blifva
såsom befäl använde, skulle förmås att inträda i skarpskytteföreningarna, för att
sedan, på ofvan angifna vilkor, sjelfve göra sina beväringsinöten.
Af hvad här blifvit anfördt framgår tydligt, att skilnaden mellan det sätt,
hvarpå Utskottet anser att skarpskytterörelsen bör till största båtnad för landet
utvecklas, och det sätt, hvarpå jag föreställt mig denna utveckling, ligger deruti,
att Utskottet vill, att de frivillige skarpskyttarne skola utbildas till vanliga be-
väringskarlar — män i ledet, — på samma gång Utskottet vill gifva en och
annan individ lättnad uti bevärings-excrcisen, under det att jag vill gifva skarp¬
skyttarne den utbildning, att de, vid inträffande krig, kunna blifva en stam för
en kommande landstorm och en förstärkning uti arméens otillräckliga befäl.
På grund häraf, och med kännedom om, dels att en landstorm endast är en
nästan oanvändbar pappers-armé, så framt ej en tillräcklig och öfvad stam fin¬
nes, som kan gifva dess kraft lif, — dels att en af de största svårigheterna för
i2 Sammans. SialsLag- sami Alim. Besvärs- och Kionomi-lfskollels Betänkande ffl-.o 33,
en armé, som ej ständigt är på krigsfot, vid ett utbrytande krig ligger deruti,
att kunna erhålla tillräckligt och dugligt befäl, vågar jag föreslå:
att Rikets Ständer, med afslag å Utskottets Betänkande,
ville besluta, att i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit
täcktes anbefalla, att de frivillige skarpskyttarnes öfningar
under de årliga beväringsmötena så ordnas, att, vid ett in¬
träffande krig, utur de frivilliga skarpskytteföreningarna en
stam för en kommande landstorm må kunna bildas och ar¬
méens befäl förökas; hemställande Rikets Ständer i under¬
dånighet, huruvida ej åtskilliga förmåner under bevärings-
mötcna skulle kunna beviljas skarpskyttar, som vid sina
föreningar förvärfva! färdighet i exercis och manöver.»
af Herr Börjeson.
M=o 32.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Juni 1863, kl. 10 f. ii).
Betänkande, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag
i och för ordnandet af en verklig landstorm.
Motion härom är väckt inom Vallofliga Borgare-Ståndet af Herr Ridderstad
(N:o 224), hvilken föreslagit att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i un¬
derdånighet anhålla om utarbetande af ett sådant förslag; hvarjemte, för den
händelse Rikets Ständer skulle anse sig dervid böra uttala några grundsatser,
motionären ytterligare föreslagit följande:
Sammafis. Stals-, Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskollels Betänkande A-.o 32. 13
» Allmänna stad gauden.
§ 1.
Alla medborgare, med undantag af dem, som äro i krigstjenst eller bland
beväringen inskrifna eller äro nödvändiga för den ecklesiastika och civila för¬
valtningens oafbrutna gång, skola i öfrigt utan afseende på samhällsställning,
så vida de ej äro vanföra, vara skyldiga att från 25 till fyllda 40 år tillhöra
landstormen.
§ 2.
Landstormen kan endast uppbådas i händelse fäderneslandets egna gränser
hotas af fienden och dess inbrytande i landet är att befara.
§ 3-
Då landstormen uppbådas erhåller den vapen och underhåll af Kronan i
likhet med indelta soldaten. Beklädnad bekostar den sig sjelf, utan rättighet
till beklädnadsersättning.
§ 4.
I fredstid kan landstormen icke uppbådas till någon slags tjenstgöring.
Indelningen.
§ 1-
Riket indelas i landstorms-distrikter, till omfång och utsträckning öfverens¬
stämmande med de militär-distrikter, hvari landet och arméen nu finnas indelade.
§ 2.
Rikets hela landstorm fördelas i frenne åldersklasser. Första åldersklassen
räknas från 25 till 30 år; andra åldersklassen från 30 till 35 år; tredje ålders¬
klassen från 35 till 40 år.
§ 3.
Konungens Befallningshafvande inom de olika orterna draga försorg om att
alla, som tillhöra landstormen, församlingsvis blifva antecknade, särskildt för
hvarje åldersklass.
14 Sammans. Stals-, Lag- sami Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskniiets Betänkande N:o SS.
§
Militär-distriktets Generalbefälhafvare indelar de antecknade i bataljoner
oell korpser, alltid så att hvarje socken eller pastorat får i möjligaste måtto
vara tillhopa.
§ 5.
Kompanierna och korporalskaperna ega att fritt välja inom sig officerare,
underofficerare och korporaler, för hvarje 25 man en korporal, för hvarje 50
nian en under-officer och för hvar 100 man en kompani-chef. När befäl med
döden afgår, ega kompanier och korporalskaper att sjelfva gå i författning om
nytt val. Konungen förordnar — i händelse af krig och uppbåd — bataljons-
ocli korps-chefer.
§ 6.
Så vida Kongl. Majit icke annorlunda förordnar, står landstormen inom
hvarje militär-distrikt, i händelse af fiendtligt inbrott i landet, under militär¬
distriktets General-befälhafvare, såsom högsta militärmyndighet.
Särskilda s tadgan den.
§ I-
Landstormen kan aldrig kommenderas utom gränserna af det militär-distrikt,
som den tillhör.
§ 2.
Anfalles riket, så att landstormen behöfver uppbådas, kommenderas ålders¬
klasserna under vapen i den ordning, de inom sig ega, så att den lista klassen
först beväpnas, derefter den andra och slutligen och sist den tredje, kunnande
dock de tvänne första, äfven alla tre klasserna uppbådas på en gång, i fall
behofvet det påfordrar.
§ 3.
Sedan landstormen är samlad i trupp och under befäl, efterlefvas krigs-
artiklarne med de modifikationer, som Kongl. Brefvet af den 21 Mars 1811 för
Gotlands nationalbeväring gifver vid handen.»
Samman*. Stais-, Lag- samt Allm. Besvärs- och Eko nomi-Utskottets Betänkande A:o 3!. i 5
Det bör ej förnekas, att ju en organiserad landstorm kan tillskynda en
inbrytande fiende stora förluster, och såmedelst bidraga tili landets försvar;
men, då i den nu framställda planen ej ingår att denna landstorm skall, under
fredstid, undergå några öfningar, kan Utskottet ej inse hvad gagn införandet af
berörda institution för det närvarande skulle medföra. Vid tillfälle af utbrytande
krig lärer Rikets Ständers sammankallande alltid blifva af nöden, och om be-
hofvet då synes fordra inrättandet af en landstorm, bör beslutet derom hastigt
kunna fattas, och skall dä säkerligen blifva af allmänheten gynnsammare mot¬
taget, än hvad sannolikt nu blefve fallet; äfvensom det befäl, som för en mot¬
sedd verklig tjenstgöring utvaldes, antagligen komme att befinnas lämpligare än
det under fredstid utsedda.
På grund af hvad Utskottet sålunda anfört tillstyrker Utskottet,
att motionen ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 1 Juni 1863.
Reservation:
af Friherre Raab, Hugo: »I närvarande tidpunkt hade jag föreställt mig, att
ett förslag till införande af en landstorm, mer än någonsin, skulle vinna fram¬
gång. Det lifliga intresse för fosterlandets försvar, som skarpskytterörelsen öf¬
verallt i landet framkallat, berättigar till ett sådant antagande. Aldra minst
hade man kunnat vänta ett sådant skäl till afslag af Herr Ridderstads motion
som det af Utskottet framställda eller att beslutet om en landstorms införande
af Rikets Ständer hastigt bör kunna fattas, sedan krig redan utbrutit, och
om behofvet då synes fordra dess inrättande. Utskottet tyckes alldeles hafva
glömt de bekanta orden: den tänker illa, sorn tänker forsta gången i fiendens
åsyn; och Utskottet tyckes ej känna eller ej erkänna sanningen af en annan
svensk mans ord: att till krig fordras, utom folk och penningar, också den
ordnande ledning, som först gifven massorna lif, som ställer dem, som drif¬
ver dem, som samlar dem, som delar dem, som gifven dem ett mål, och
som de lyda.
Behofvet att redan i fredstid ordna denna ledning liar regeringen mer än
väl insett, då den tillsatt en komité för att i nästan alla försvarsverket tillhö¬
rande delar inkomma med förslag. Svenska folket har äfven insett detta behof
i6 Sammans. Statt-, Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 32.
då det med värma omfattat skarpskytterörelsen; och svenska folkets represen¬
tanter hafva visat sig vara af samma tanke, då de beviljat anslag, nödvändiga
för skarpskytterörelsens utveckling. Men skarpskytteföreningarnes frivillighet är
dock ej den grund, hvarpå landets försvar kan byggas. Med den frihet, deras
medlemmar måste ega att efter behag ur föreningarne utträda, kunna de ej bilda
någon landstorm. Land skall med lag byggas och äfven dess försvar, ty annars
saknar det en sann och fast grund. Införandet af en på lag grundad landstorm
tillförsäkrar äfven landet först om en verklig nytta af skarpskytteföreningarna,
emedan största delen af deras medlemmar komme att tillhöra landstormen, för
hvilken de sjelfskrifvet blefve stamtruppen eller ledarne. Men att ordna
dessa förhållanden så, att, vid ett utbrytande krig, landstormen må kunna med¬
föra hela det gagn för landets försvar, som af den kan väntas, dertill behöfves
tid, och ordnandet af dessa förhållanden kan ej uppskjutas till dess fienden
redan står i landet; och man kan omöjligen, såsom Utskottet förmenar, hoppas
att då i hast erhålla ett lämpligare befäl, än det, sorn under en längre förbe¬
redelsetid kan utväljas.
Förslaget om införandet af en landstorm är ingalunda någon ny idé, som
vid detta riksmöte oförmodadt sett dagsljuset. Redan i årtionden hafva alla
Sveriges utmärktare militärskriftställare framhållit bildandet af en landstorm,
såsom nödvändigt sammanhängande med vår bcväringsinrättning. I sitt betän¬
kande om allmän medborgerlig krigsbildning säger äfven Landtförsvarskomitéen,
att den, ur synpunkten att ett ortsförsvar genom lefvande stridskrafter,
under statens ledning, vore den vigtigaste af alla kommunala angelägen-
heter, beslutat föreslå en landstorm.
Införandet af en landstorm är ej heller någon tunga, sorn drabbar Sverige
annorlunda, än alla andra stater, som antagit beväringssystemet för sitt för¬
svar. Sist af alla dessa stater har vårt brödrarike Norrige nyligen infört en
landstorm, under namn af landtvärn, och utsträckt skyldigheten att försvara fo¬
sterlandet till 10 år, hvarthän vi äfven ahlraminst till en början borde komma,
för att åtminstone vara med norrmännen likställde i det ärofulla åtagandet att
försvara hus och hem.
På grund af hvad jag här anfört får jag derföre föreslå att Rikets Ständer
ville bifalla första delen af Herr Ridderstads ifrågavarande motion eller
att Rikets Ständer måtte ingå till Kongl. Maj:t med under¬
dånig anhållan, det Kongl. Majit täcktes låta utarbeta för¬
slag till ordnande af en landstorm.»
N:o 33.
Sammans Stats-, Bevilln- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N'.o 33. 17
\:o
Ank. till Exp.-Utsk. den 11 Juni 1863, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om drawback eller
restitution af er lagd tillverkningsafgift för exporterad t
bränvin.
Uti en hos Ridderskapet och Adeln väckt motion (N:o 162) har Herr von
Mentzer, C. F., yrkat, att drawback måtte af Staten beviljas producenten för
hvarje kanna i Sverige tillverkadt bränvin af 50 procent styrka vid 15° tempe¬
ratur, som under vederbörliga kontroller blifvit å utländsk ort såldt och leve-
reradt. Likaledes har Ola Olsson från Blekinge län uti en inom Bonde-Ståndet
väckt motion yrkat, att drawback måtte fä åtnjutas för allt till utländsk ort
utfördt bränvin.
I anledning af dessa motioner får Utskottet erinra, att denna fråga äfven
vid sistlidne riksdag var föremål för Utskottets öfverläggning. Uti sitt då i
ämnet afgifna betänkande yttrade Utskottet, att ändamålet med drawback eller
restitution af tillverkningsafgiften vid export af bränvin icke kunde vara annat
än att minska varans pris vid utförseln, så att varan i exportörens hand erhölle
sitt naturliga tillverkningspris; att möjligheten att utan förlust exportera bränvin
berodde derpå, att sistnämnda pris vore tillräckligt lågt i förhållande till priset
i det land, dit varan skulle införas; att exportören dock härvid dessutom måste
taga i beräkning dels transportkostnaden, dels den omständighet, att i de flesta
länder, dit utförsel af svenskt bränvin tilläfventyrs kunde ifrågakomma, importen
af denna vara vore belagd med en, i förhållande till varans pris, betydlig tull,
hvilken måste af prisskilnaden betäckas, så vida icke, hvad tullafgiften beträffade,
densamma kunde genom smugling undvikas; att smugling dock icke kunde gagna
exportören, om restitution af tillverkningsafgiften först då erhölles, när med of-
licielt betyg blifvit styrkt, att varan blifvit å utländsk ort tullbehandlad; att,
derest man icke fordrade bevis öfver sådan tullbehandling, man icke blott komme
att uppmuntra till tullförsnillning i främmande land, utan derjemte kunde till¬
skynda svenska staten vådan att möjligen få erlägga drawback för en vara,
som väl från svensk hamn blifvit utförd, men deremot aldrig till utländsk ort
ankommit, utan qvarstadnat inom landet; att restitution af tillverkningsafgiften
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. i Sami. 2 Afd. 10 Häft. 3
18 Sammans. Slats-, Hevilla.-sami Allm. Besvärs-och Ekonomi-Ulskollels Betänkande N:o 33.
sannolikt icke kunde föranleda till utförsel af bränvin, derest icke varan skulle
till det främmande landet insmuglas, hvilket åter icke vore svenska statsmagterna
värdigt att genom lagstiftning befordra; att äfven om utförsel af bränvin från
Sverige skulle kunna genom medgifvande af ifrågasatt drawback befordras, det
i allt fall vore tvifvelaktigt, huruvida sådant vore för landet i allmänhet och
svenska jordbruket i synnerhet till något verkligt gagn, helst förslaget stöde i
strid med hvad man med den nya bränvinslagstiftningen åsyftat, nemligen att
så mycket som möjligt skilja bränvinsbränningen från jordbruket och låta till¬
verkningen samla sig i ett mindre antal fabriker; att om, genom en tillfällig
möjlighet att exportera varan, densamma komme att i Sverige tillverkas utöfver
det inhemska behofvet, en dylik öfverproduktion vid förändrade konjunkturer
skulle komma att föranleda ett prisfall, som sannolikt komme att öka den in¬
hemska konsumtionen; samt slutligen att kontrollerna i afseende å varans verk¬
liga ankomst till utländsk ort svårligen kunde göras nog starka, för att utestänga
möjligheten af betydligare underslef.
Dessa skäl, hvilka af 3:ne Riks-Stånd godkändes, synas Utskottet fortfa¬
rande ega full giltighet, helst inotionärerne ej kunnat uppgifva något land, dit
det är sannolikt att bränvin med någon fördel kunde exporteras. Härtill kom¬
mer, att drawbaeksystemet kan anses icke stå fullkomligt väl tillsammans med
handelsfrihetens grundsatser, som kräfva att handelsrörelsen får på ett naturligt
sätt utveckla sig. utan inverkan af konstlade åtgärder från lagstiftningens sida.
Erfarenheten vittnar äfven hos oss, att systemet åtminstone för längre tid saknar
praktisk användbarhet; ty den restitution af råämnestull, som sedan 30 år till¬
baka i Sverige beviljats för ett antal fabrikater vid export, är numera inskränkt
till 4 artiklar; och hela årliga restitutionsbeloppet, som under vissa år på
1840-talet uppgick till 140,000 å 170,000 R:dr, har sedermera så nedgått, att
det under de sednaste åren ej öfverstigit 2 å 3,000 R:dr årligen och år 1860
utgjorde endast 473 R:dr. I betraktande af allt hvad nu blifvit anfördt, för-
anlåtes Utskottet tillstyrka,
att ifrågavarande motioner ej måtte till någon Rikets Stän¬
ders åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 Juni 1863.
Emot. betänkandet är reservation anmäld af Jönn Persson från Blekinge län.
Jonas Andersson från Östergötlands län, Håkan Petersson från Blekinge
län och Olof Lagergren från Gotlands län hafva anmält, att de ej deltagit i
beslutet om denna fråga.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1 863.
Samman*. Stats-, Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utsk:ts Betänkande M 34.
1
N;o 34.
Ank. till Exp.-Utsk. den 24 Juli 1863, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af dels Kongl. Majlis Nådiga Proposition med
förslag lill ny Jagt-stadga, dels ock enskilda motioner i frågor
rörande jagt.
Den nådiga Propositionen, hvilken blifvit af samtliga Riks-Stånden tili Lag-Ut¬
skottet öfverlemnad, är af följande lydelse:
»Uti underdånig skrifvelse af den 21 Februari 1857 hafva Rikets då försam¬
lade Ständer fästat uppmärksamheten derpå, att de till vildbråds fredande utgifna,
nu gällande,, lagstadganden äro i vissa delar bristfälliga och icke uppfylla sitt ända¬
mål; att sålanda de i Kongl. Stadgan den 13 April 1808 bestämda böter lör olof¬
lig jagt borde ådömas för hvarje dödadt djur och icke endast för hvarje gång åtal
sker; att de i Kongl. Kungörelsen den 24 Oktober 1851 för köpare af fridlyst vildt
stadgade böter, uppgående till endast hälften af hvad som för vildbråds fällande
är föreskrifvet, visat sig otillräckliga och derföre borde höjas till sistnämnda belopp;
att. böter ådömda enligt Jagt-stadgan, hvilka böter nu utgå till lika fördelning emellan
åklagaren oell jagtkassan, borde odelade tillfalla åklagaren; att haren borde, i likhet
med de till lilla jagten hänförda andra djurslag, fredas under parnings och forlplant-
ningstiden; att nu medgifna tillåtelse att, till rofdjurs förföljande under förbjuden jagt-
lid, begagna så kallad harhund eller stöfvare föranleder till förstöring af fågelbon och
dödande af späda ungar, utom annat missbruk, hvadan nämnda tillåtelse borde upp¬
höra; samt alt den i Jagt-stadgan föresknfna grund för ådömda böters förvandling,
eller till fängelse vid vatten och bröd, syntes mindre lämplig, utan borde dessa bö¬
ter, vid bristande tillgång, förvandlas till enkelt fängelse; och hade Rikets Ständer,
med afseende på allt detta, underdånigst anhållit, alt erforderliga åtgärder måtte vid¬
tagas, på det att 1808 års Jagt-stadga och Kongl. Kungörelsen den 24 Oktober
Bih. till R. St. Brot. 1862 & 1863 4 Sami. 2 Afd. 11 lläft. l
2 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utskts Betänkande M 34.
'1851 måtte varda öfversedda och ändrade i de af Rikets Ständer antydda omstän¬
digheter.
Uti en ytterligare skrifvelse af den 3 Februari 1858 hafva ock Rikets Stän¬
der, jemte det de för sin del medgifvit, att afgiften till jagtkassan finge höjas till 10
öre på mantalet, tillika anhållit att Kongl. Maj:t måtte täckas vid Jagt-stadgans öfver¬
seende, i nåder bestämma den förhöjning i beloppet af skottpenningar för dödade
eller fångade rofdjur, som med afseende på jagtkassans tillgångar kunde finnas lämplig.
Med anledning af dessa underdåniga skrifvelser lät Kongl. Maj:t den 22 Okto¬
ber 1858 uppdraga åt t. f. Chefen för Skogs-institutet att upprätta underdånigt för¬
slag till förnyad Jagt-stadga, hvarefter Chefen för Skogsstyrelsen, på hvilken de ålig¬
ganden, som förut tillhört Chefen för Skogs-institutet, emellertid blifvit genom nådigt
Bref den 21 Januari 1859 öfverflyttade, den 16 derpå följande September till Kongl.
Majit inkommit med underdånigt förslag i ämnet.
Yidara hafva Rikets Ständer år 1860 till Kongl. Majit ingifvit två underdåniga
skrifvelser, den ena af den 11 Augusti med begäran att böterna för oloflig elgjagt
måtte fördubblas och att den ersättning, till hvars utgifvande den sakfällde för sådan
förbrytelse gör sig förfallen, måtte bestämmas till minst 150 Ridr, och den andra
skrifvelsen af den 25 Augusti, innefattande underdånig anhållan att begagnande af
s. k. elgdrag såsom jagtmedel mätte förbjudas vid samma ansvar, som redan är stad¬
gadt för begagnande af gilradt skjutgevär; att hvem som helst måtte förklaras be¬
rättigad att inholma björn, ehvar den anträffas; att ansvar måtte stadgas för den,
som, med vetskap att björn blifvit af annan inholmad, uppskrämmer djuret utur idet;
att den, hvilken å egna egor eller der han fått tillstånd att jaga, uppgifvit björn,
varg eller lo, skall ega rätt att, äfven om djuret icke blifvit förut såradt, fullfölja
jagten in på annans mark utan särskild anmälan hos jordegaren.
Sedan Kongl. Majit låtit inhemta Högste Domstolens underdåniga utlåtande öfver
det af Skogs-styrelsen uppgjorda förslag till ny Jagt-stadga och i sammanhang dermed
öfver Rikets Ständers nyssnämnda tvänne skrifvelser, har Skogs-styrelsen, efter er¬
hållen del af Högste Domstolens utlåtande, den 26 April 1862 ingifvit ett nytt un¬
derdånigt förslag till Jagt-stadga, dervid Styrelsen i bifogadt underdånigt utlåtande
utvecklat skälen, hvarpå förslaget grundas.
Detta ärende har sedermera utgjort föremål för öfverläggningar inom Stats-
Rådet, hvarest, efter granskning af hvad sålunda förekommit och anfördt blifvit, ett
i vissa delar förändradt förslag till Jagt-stadga blifvit uppgjordt och Kongl. Majits nå¬
diga pröfning understäldt.
Då ärendet emellertid enligt sin natur innefattar frågor, hvarom icke bör stad¬
gas utan Rikets Ständers medgifvande, och förslaget derjemte i vissa afseenden är
beroende på anvisandet af nödiga medel, samt dessa delar af förslaget icke lämpligen
kunna afskiljas och särskildt behandlas; har Kong). Majit velat härigenom, för erfor¬
derlig granskning, i nåder meddela Rikets Ständer det sålunda utarbetade förslaget i
Sammans. Stats-, Lag- samt Alim. Besv. o. Ekon.-Utslets Betänkande JV2 34. 3
sin helhet, och i sammanhang dermed, samt för den händelse förslaget, i hvad det
afser erläggandet af premier för rofdjurs dödande, vinner Rikets Ständers bifall, utaf
Rikets Ständer äska ett belopp af 50,000 R:dr årligen, att från och med början af
nästa statsregleringsperiod såsom förslagsanslag till belöningar för rofdjurs dödande
uppföras å Riks-statens 7:de Hufvudtitel; hvarjemte Kongl. Maj:t föreslår, att i så-
dan.t fall de nu befintliga jagtkassor inom de särskilda länen må öfverlemnas till ve¬
derbörande landsting att efter deras ompröfning användas; viljande Kongl. Majit efter
emottagande af Rikets Ständers svar, företaga den slutliga pröfningen af frågan samt
om Stadgans utfärdande i nåder förordna;» varande den nådiga Propositionen åtföljd
af dels det deri omförmälda förslag till ny Jagt-stadga, dels de i Stats-Rådet och Hög¬
ste Domstolen i ämnet förda protokoll, hvilka handlingar blifvit i tryck bland Rikets
Ständer utdelade.
Till Stats-Utskottet har från Borgare-Ståndet remmitterats en af Herr H. P. W.
Gahn väckt motion («yfé <70) innefattande, bland annat, förslag att Rikets Ständer
måtte för jagtväsendets ordnande till Kongl. Maj.ts disposition öfverlemna länens jagt¬
kassor med dit inflytande medel, och hafva till Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet remitterats jagt-lagstiftningen rörande motioner, som blifvit väckta inom Hög-
lofliga Ridderskapet och Adeln af Herr Adlersparre, R. (JKs 61), inom Yällofliga Bor¬
gare-Ståndet af Herr C. E. Ljungberg ,(J\S 1 60), samt inom Hedervärda Bonde-Ståndet
af Riksdagsfullmägtige Henrik Hansson från Wester-Norrlands län (J/s 134), Johan
Olof Sundgren från Stockholms län {*\s 162) och Liss Lars Olsson från Stora Kop¬
parbergs län 407).
1 öfverensstämmelse med 4-3 § Riksdags-ordningen har ärendet blifvit af Sam¬
mansatta Stats-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet behandladt, och
har Utskottet fått emottaga ej mindre från Kongl. Finans-departementet alla till må¬
lets föregående behandling hos Kongl. Majit hörande handlingar, än äfven yttranden,
som vid den nådiga Propositionens remitterande afgifvits hos Ridderskapet och Adeln
af Grefve Lewenhaupt, Claes M., och hos Borgare-Ståndet af Herr Bäcklin.
Herr Ljungberg har i sin ofvanberörda motion upptagit Kongl. Skogs-styrelsens
underdåniga förslag i ämnet, hvilket följaktligen vid den inom Utskottet försiggångna
granskningen af det nådiga förslaget tillika kommit under öfvervägande.
Ehuru Utskottet anser sig böra tillstyrka antagande af de allmänna grunder, på
hvilka det Kongl, förslaget hvilar, hafva dock emot vissa särskilda delar af detsamma
anmärkningar blifvit framställda, som föranledt till ändringar, i anledning hvaraf Ut¬
skottet uppgjort det härvid fogade nya förslag, för hvars innehåll, såvidt detsamma
afviker dels från de hufvudsakliga grunderna i den nuvarande lagstiftningen, dels från
de bestämmelser, som innehållas i det Kongl, förslaget, Utskottet nu går att redo¬
göra, dervid på samma gång besvarande de enskilda motionerna i ämnet.
Förslaget innefattar stadganden, som röra dels jagträttighet, dels rofdjurens ut-
ödande, dels jagtens vård, dels slutligen dertill hörande allmänna polisföreskrifter och
4 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utsk:ts Betänkande JV& 34.
ansvarsbestämmelser, hvilka ämnen här nedan hvar för sig behandlas. Derförinnan
vill Utskottet allenast anmärka, att uppställningen af det Kongl författningsförslaget i
en fortlöpande följd af §§:r, ordnade med afseende å ofvannämnda fyra hufvudämnen
för den ifrågavarande lagstiftningen, synes ega ett väsendtligt företräde framför den
nuvarande Jagt-stadgans anordning i artiklar och §§:r, en förbättring, som underlättats
deraf, att genom lagstiftningens förenklande, lagbudens antal kunnat högst betydligt
inskränkas, samt att Utskottet, vid uppgörande af dess redaktion, vidtagit några för¬
ändringar i syfte, att såsom den del af lagstiftningen, som angår den s. k. jagtpolisen,
till sin natur är allenast en inskränkning i den enskildes fria dispositionsrätt till sin
egendom, dithörande stadganden äfven måtte erhålla formen af undantagslagar från
den allmänna regeln af jagtfrihet inom det område, som af de privaträttsliga stad-
gandena bestämmes, och har af sådan anledning vissa stadganden af permissiv natur
uteslutits ur §§10 och 11.
Om jagträttighet.
§§ I-?-
Ehuru i de gamla lagarne erkännes, att rättigheten till jagt ingår i eganderätten
till fast egendom, och bestämmelserna derom måste anses vara af civilrätts natur,
saknas i allmänna lagen alla stadganden derom. I det ursprungliga förslaget till nu
gällande Byggninga-baik fanns ett särskildt kapitel i ämnet af det hufvudsakiiga inne¬
håll. att jagträttigheten å krono- och skattejord skutte tillhöra Kronan, men å frälse¬
jord frälsemannen. Vid 1731 års riksdag väckte detta förslag sådant motstånd, att
hela kapitlet måste ur den nya lagen uteslutas, och något annat stadgande i ämnet
kom ej till stånd förr än genom Kongl. Stadgan angående jagt och djurfång den 13
April 1808, hvars Art. 2 § 3 innehåller, att hvar och en, som jord lagligen eger
eller besitter, eger att derstädes jagt idka; dock att landbo eller arrendator ej eger
rätt till annan jagt å den jord, han i sådan egenskap nyttjar, derest tillstånd dertill
icke blifvit i kontraktet honom förbehållet, än jagt efter rof- och skadedjur. Då emel¬
lertid jagträtt ej mindre än fiskerätt och andra dylika rättigheter enligt sin natur ut¬
gör en förmån, som bör vara förenad med jordens besittning, synes det rättast, så¬
som Kongl. Majit nu ock föreslagit, att, der jord af egare till annan upplåtes, jagt-
rätten i regeln tillhör brukaren, och att det allenast lemnäs egaren öppet att, om
han så önskar, genom särskildt vid upplåtelsen fästadt vilkor, förbehålla sig jagträt-
ten. Med denna grundsats öfverensstämmer den äfven enligt nu gällande stadga bo¬
ställshavare och kronobemmans åbo tillkommande rätt att jaga å egor, som af dem
i sådan egenskap innehafvas. Då 1808 års Jagt-stadga innehåller, att jagträtt äfven
tillkommer delegare i socken-allmänning och annan samfälld mark, publika inrättnin¬
gar å jord, som under dem lyder, och städerna å deras mark, så, ehuru dessa före¬
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utshts Betänkande J\i 43. 5
skrifter äro en omedelbar följd af den antagna allmänna grundsatsen om jordegares
jagträtt, har Utskottet ansett dem böra, till undvikande af ali tvetydighet, i förslaget
bibehållas Stadgandet, att afgärda by eger jagt endast å sina egor inom hank och
stör, har icke kunnat ur jagtlagen uteslutas, emedan 19 Kap. Byggninga-balken, som
bestämmer dylik bys rätt, väl yttrar sig i afseende å fiskerätten, men ej om jagt-
rätlen, som dock tydligen bör vara bestämd i öfverensstämmelse med förstnämnda
rättighet Genom en särskild §, den 5:le, har blifvit förklaradt, alt jagträtten är
af den beskaffenhet, att om densamma, oberoende af nyttjanderätten till jorden, kan
aftalas, hvarigenom ett redan existerande förhållande vunnit lagens sanktion. I af¬
seende på den personliga jagträtten har i § 7 bibehållits den gamla regeln, att
eganderätt lill jagadt djur vinnes genom dess sårande, såvidl den jagande derefter
äfven sätter sig i besittning af vildbrådet.
Samtliga stadganden af denna art tillhöra väl egentligen den allmänna lagen, och
hafva äfven blifvit af Lag-komitéen och Lag-beredningen i deras förslag upptagna
såsom ett särskildt kapitel af Byggninga-balken, det 12:te, men intilldess den gällande
lagen kan erhålla sådan fullständighet, torde det vara lämpligast att derom afhandlas
i Jagt-stadgan, helst derstädes måste i fråga om rofdjursjaglen, hvarom mera här
nedan, förekomma vissa undantag från den allmänna jagträtten.
Kronans jagträtt å kronojord är, enligt förslaget, hufvudsakligen detsamma sorn
för närvarande och strider i principen icke mot de ofvanantagna grunderna för jagt¬
rätt i allmänhet.
I afseende på föreskrifterna, hvilka personer ega att utöfva Kronans jagträtt, fö¬
rekomma några förändringar, föranledda af förändrade förhållanden med Statens jägeri-
personal. Sålunda har Chefen för Skogs-styrelsen såsom högsta styresmannen för
jagtväsendet erhållit samma rätt att jaga å Kronans, icke till Kongl. Majlis enskilda
disposition ställda, skogar, som förut är Chefen för Hofjägeri-staten tillagd. Det har
synts billigt, att, likasom enligt 1808 års Jagt-stadga Ofvejrjägmästarne ega att idka
jagt å krono-allmänningarne, hvar inom sitt län, sådan förmån äfven meddelades Skogs-
och Jägeri-statens öfriga tjenstemän, med afseende å hvars och ens tjenstgöringsom-
råde, äfvensom på det icke vildbrådet å Kronans skogar måtte gagnlöst förfaras, och
enär erfarenheten visat, att jagten rättast vårdas, derigenom att den begagnas, fast
med sparsamhet, det blifvit Skogs-styrelsen öppet lemnadt att efter omständigheterna
tillåta skogs- och jägeribeljeningen att å skogar och marker, som stå under dess be¬
vakning, anställa jagt efter allt vildt. Vidare hafva i afseende å området för Kronans
jagträtt influtit två förändrade bestämmelser, Hittills har rädt någon osäkerhet i af¬
seende på jagträtten å härads-allmänningar. 1808 års Jagt-stadga, som omtalar för¬
hållandet med krono- och sockne-allmänningnr, nämner intet derom. Ett nytt stad¬
gande i denna del har således varit erforderligt. Man har anmärkt vigten deraf, att
dessa allmänningar, likasom kronoparkerna, måtte göras lill ett slags fridlysta hem,
hvarifrån vildbrådet sedermera kunde utbreda sig. Ett öfverlåtande af jagträtten till
6 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utsfcts Betänkande JM 43.
samtlige delegare i dylik allmänning, eller häradsboerne, skulle för dessa medföra icke
fördel och nytta, utan snarare motsatsen. Ty då man besinnar, huru svårt det
blefve för den bevakande personalen å allmänningen att kontrollera jagträtten, derest
den utsträcktes lill alla delegare i allmänningen, och att en dylik jagtmark således
kunde anses så godt som till spillo gifven åt alla, är det tydligt, att allt nyttigt
vildt derstädes snart skulle komma att nästan helt och hållet utrotas, och följden
blefve då, såsom nyss nämndes, att åtminstone det ojemförligt största antalet af del-
egarne icke komme att hafva någon vinst eller nytta af en dylik jagträtt, utan i stäl¬
let för all framtid beröfvades fördelen att i sitt grannskap ega e/t stamhåll för vilda
djur, hvarifrån de småningom kunde spridas till andra egor. Det har derföre synts
vara så väl med det allmännas, som med allmännings-delegarnes intreesse mest för¬
enligt, att Kronans jagträtt utsträcktes till dessa allmänningar. Enligt nuvarande Jagl-
stadga, äfvensom enligt 1 § af försläget, sträcker sig Kronans jagträtt till all Kronan
tillhörig odisponerad jord; således äfven till de vidsträckta oafvittrade skogarne i ri¬
kets norra orter, och, efter afvittring derstädes, Kronan tillfallen ö/verloppsmark. Men
detta har i allmänhet icke blifvit efterlefvadt, och all kontroll å jagträttens utöfvande
i dessa vidsträckta marker, är i sjelfva verket omöjlig. På begagnandet af dessa
marker — ehuru lagligen icke tillåtet — har grundat sig en jagt, som för inne-
vånarne i dessa orter utgör ett vigtigt näringsfång; och det har derföre synts lämpli¬
gast att legalisera det förhållande, som redan faktiskt eger rum, i följd hvaraf ett
undantag från Kronans jagträtt i sådant afseende inrymts i § 4, hvarigenom jagten
å sådan mark lemnats fri för hvarje Svensk man. Dylik allmän fri jagt är för när¬
varande medgifven i skärgårdar, på klippor och skär, som ej lyda till visst hemman,
samt ute på öppna hafvet, så vida ej skatt för skyttel betalas, i hvilken händelse
det tillhör den skattskyldige. Då emellertid hemman eller lägenhet numera icke
torde finnas, som fått sig skatt åsatt för dylik jagträtt, samt i händelse äldre sådana
rättigheter skulle komma i dagen med anspråk att blifva gällande, 5 § innehåller i
sådant afseende behöfligl stadgande, har berörda förbehåll utan hinder kunnat utgå
ur 4 §.
I fråga om nu förevarande §§:r, har Utskottet vidtagit smärre redaktionsförän-
dnngar: i § 'I, der efter ordet »jagtparker» tillagts veller djurgårdar» för att bringa
uttrycket till öfverensstämmelse med ordalagen i det för Rikets Ständer framlagda
Strafflag-förslagets 24 Kap. 12 §, som innehåller straffbestämmelse för brott mot
jagträtten; äfvensom orden »egor och» framför »mark» af samma skäl uteslutits. I
§ 2, der dels orden »skogar och» framför »marker», såsom öfverflödiga och föran¬
ledande till otydlighet, uteslutits, dels af skäl, som här nedan anföras i fråga om §
10, i stället för ordet rofdjur begagnats uttrycket vskadliga rofdjurv, dels i stället
för uttrycket vnytligl vildt användts orden »annat vildlv, på det derigenom tydligt
måtte blifva utsagdt, att Skogs-styrelsen må kunna meddela jägeribetjeningen rätt till
all slags jagt å kronoskogarne.
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utsk:ts Betänkande JV2 44. 7
I § 3 har skett en förändring, för hvilken redogöres här nedan vid § 9.
I § 4 har Utskottet uteslutit orden »tillsvidare» efter »säges», såsom mindre
lämpliga i lagstil, enär om hvarje lag måste förulsättas, att den kan ändras; hvarför¬
utan Utskottet gjort en obetydlig förändring i ordställningen.
I § 6 har, af samma skäl som i § 2, ordet »rofdjur» utbytts mot uttrycket
»skadliga ro/djur».
I § 7 har i stället för orden »lo eller jerf» satts orden »lo, jerf eller räf», en
förändring, som föranledts af skäl, hvilka här nedan skola uppgifvas.
Om de skadliga rofdjurens utödande.
§§ 8—10 och 19.
Förslaget åsyftar till en början en förändring i rofdjurens klassifikation. 1 Art.
§ 2 i 1808 års Jagt-stadga lyder, som följer: »Till rof- och skadedjur räknas björn,
varg, lo, filfras, räf, bäfver, mård, hiller, utter, lekatt, skäl, med flere; samt ibland
foglar: örn, uf, uggla, hök, glada, falk, och andre dylika roffoglar.» I detta stad¬
gande finnes icke bestämdt uppgifvet, hvilka slag af vilda djur böra anses för rofdjur.
Detta är emellertid af behofvet påkalladt; ty eljest har man skäl befara, det månget
för menmskan nyttigt djur, som räknas för rofdjur, såsom sådant blir förföljdt och
utrotadt. Benämningen »rofdjur», som stödjer sig på vetenskapliga grunder, inne¬
fattar under sig flera slag af djur, hvilka äro för den menskliga ekonomien mera
nyttiga, än skadliga; så t. ex. hafva nyare vetenskapliga forskningar ådagalagt, alt
ugglan, som enligt 1808 års Jagt-stadga räknas till de djur, hvilka böra förföljas, i
sjelfva verket är för jordbruket och trädgårdsskötseln särdeles gagnande. Då fråga
icke kan blifva att söka utrota rofdjur af denna beskaffenhet, har Utskottet, för att
tillika undvika den otydlighet, som kunde blifva en följd af kollisionen med det veten¬
skapliga begreppet af »rofdjur», i stället för detta ord, i fråga om de fridiösa djuren
användt benämningen »skadliga rofdjur», hvilket föranledt ändring i 2, 6 och 10 §§.
Stora svårigheter möta vid afgörandet af frågan, hvilka rofdjur företrädesvis äro
skadliga, och hvilka nyttiga, och har det vid sådant förhållande ansetts rådligast att,
så vidt möjligt är, inskränka antalet af de djur, som borde lemnäs till pris åt allmän
förföljelse och utrotning. Det Kongl, förslaget har från antalet af de rofdjur, hvilka
uppräknas i nuvarande Jagt-stadga, uteslutit bäfver, om hvilket djurslägte är upplyst,
att" det icke egentligen tillhör rofdjurens klass, alt dess kött ätes, samt att dess skinn,
äfvensom den s. k. bäfvergällen har högt värde, samt uggla, i anseende till dess
ofvan anmärkta gagn för jordbruket, äfvensom alla arter af ufslägtet med undantag
af berguf, hvilken äfven hufvudsakligen lärer afsetts i 1808 års Stadga. Deremot
har det Kongl, förslaget bland rofdjuren upptagit fiskljusen. Utskottet har ansett,
att ifrån den i 10 § af det Kongl, förslaget innefattade proscriptionslista böra ute¬
slutas slägtena: hiller, lekatt, glada och fiskljuse. Dessa djurarter förekomma till obe¬
8 Samman». Stats-, Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utsk:ts Betänkande JVt 34.
tydligt antal och kunna derföre icke göra synnerlig skada, om äfven de förstnämnda
tre slagen någongång förgripa sig på vildbrådet, i det de döda småfogel och ungar
af matnyttiga djur och foglar; men då, enligt sednaste tiders noggranna iakttagelser,
hillerns, lekatlens och gladans mesta och hufvudsakligaste födoämnen utgöras af sor¬
kar, råttor, möss och amfibier, så måste den nytta, de i allmänhet bereda, mycket
öfverväga den skada, de mera tillfälligt utöfva. Tili lekattens uteslutande finnes äfven
en anledning deruti, att namnen »lekatt» och »vessla» äro gemensamma för både den
mindre arten (mustela minor) och den större (muslela erminea), hvadan äfven den
förre skulle blifvit utsatt för förföljelse och utrotning, ehuru han är ännu nyttigare,
än den sednare. I Danmark lärer vesslan vara upptagen bland fridlysta djur. Fisk-
ljusen lefver uteslutande af fisk, och det synes icke vara mera skäl att räkna honom
till de skadliga rofdjuren, än t. ex. fiskmåsarne, hvilka lefva af enahanda föda och
förekomma i vida större antal.
En vigtig del af jagllagstiftningen är frågan om lämpligaste sältet alt befordra
rofdjurens utödande, i ändamål ej mindre alt derigenom bereda vildbrådets till vext,
än äfven att mot rofdjurens anfall skydda husdjuren. För vinnande af sistnämnda
mål hafva de Svenska jordbrukarne af ålder befunnit sig i ett slags organiseradt
krigstillstånd emot vilddjuren; skaliväsendet är så gammalt, som landets äldsta lagar,
och 23 kapitlet i nu gällande Byggninga-balk innehåller föreskrifter derom, som äro
vidare utvecklade i nuvarande Jagt-stadga. Tvänne anstalter hafva hittills hufvudsak¬
ligen vidtagits till rofdjurens utrotande, nemligen dels utdelandet af belöningar för
deras dödande, dels jordegares och kreatursegares förpligtande att deltaga i skallgång
samt att anskaffa vissa jagttyg, och i begge dessa fall har saken gjorts till en kom¬
munalangelägenhet. Erfarenheten har dock gifvit vid handen, att menigheterna icke
med håg och nit, utan tvärtom med ovilja fullgöra den sålunda genom ofvannämnda
kapitel i Byggninga-balken rikets samtliga hemman ålagda rofdjursjagt medelst varg¬
nät, häradsskall och socknevarggårdar, äfvensom deni 1808 års Jagt-stadga föreskrifna
vargjagten medelst luderplatser och så kallade jagttyg, till hvilken ovilja anledningen
får sökas i de med dessa skyldigheters fullgörande förenade stora kostnader, ofta
utan motsvarande nytta och fördel. Då skallskyldigheten sålunda motvilligt blifvit
fullgjord, och ej ledt till åsyftadt gagn, har genom Kongl. Cirkulär-brefvet den 19
Augusti 1823 förordnats, att, om i någon ort särskild öfverenskommelse träffas och
till Kongl. Maj:ts pröfning öfverlemnas, i ändamål att genom andra än de i 1808
års Jagt-stadga påbudna medel utöda rofdjur, Kongl. Majit vill efter omständigheterna
pröfva, huruvida sådant aftal kan fastställas, och i följd deraf ortens innevånare be¬
frias från de i Jagt-stadgan bestämda skyldigheter i afseende på rofdjurens utrotande.
Dessa i nyssnämnda Kongl. Bref antydda överenskommelser hafva, enligt hvad Che¬
fen för Finans departementet i det vid den Kongl. Propositionen fogade Stadsråds-
protokoll upplyst, alla gått ut derpå att, genom förökadt sammanskott till länets jagt¬
kassa,
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utsk:ts Betänkande J)i 34 9
kassa, anskaffa medel till förhöjda belöningar, för atl på samma gång uppmuntra den
enskildes frivilliga verksamhet till rofdjurens utrotande och befria länets innevånare
från skallgång och skyldigheten att anskaffa och underhålla jagttyg m. m. Genom
Kongl. Brefvet den 19 Juni 1830 blef den genom Art. 6 § 1 i 1808 års Jagt-
stadga hemmansegare medgifna rätt att med en årlig afgift af 2 sk. banko för helt
mantal, som skulle inflyta till jagtkassan, lösa sig från den i 23 Kap. 4 § Bygg-
ninga-balken utstakade skyldigheten att bygga varggård och varggrop för socknen,
sålunda närmare bestämd, att berörda afgift fastställdes till 8 skillingar banko. På
sådant sätt har jagtskyldigbelen småningom öfvergått till ett pekuniärt onus, och
derigenom jagtkassorna uppstått; men, i anseende till det olika innehållet af särskilda
öfverenskommelser i de olika länen, har denna nya skattebörda kännts mer eller
mindre tryckande på olika orter, och länens jagtkassor stigit till belopp, sorn variera
mellan 7 R:dr 50 öre för Gotlands län och 14,206 R:dr 64 öre för Jönköpings
län, såsom närmare kan inhemtas af den tabell öfver jagtkassornas tillgångar, som finnes
fogad vid den nådiga Propositionen i ämnet. Några giltiga skäl förefmnas emellertid
icke, hvarför rofdjurens utödande skall vara ett kommunalåhggande. Riksdagsfullmäg-
tigen Lars Olsson i sin ofvanberörda motion anmärker, »att redan i gamla tider har
man uträknat, att mången bland allmogen åtminstone i skogsorter erlägger högre
skatter till odjuren, än till Kronan;» men då det synes klart, att, om allmogen i
skogsorterna icke med uppoffring af egna arbetskrafter och penningar förde fejd med
rofdjuren, dessa skulle sprida sig vidare öfver riket, torde det vara billigt att Slaten
öfvertager åtminstone kostnaderna för rofdjurens utödande. Chefen för Finans-depar¬
tementet i sitt anförande i ämnet till Stats-Rådets protokoll yttrar: »att, på sätt hittills
skett, debitera och uppbära en särskild skatt, i ändamål att dermed anskaffa pennin¬
gar till betalande af belöningar för dödade rofdjur, samt ätt särskildt för hvarje härad
eller län använda dessa medel, är i förra hänseendet icke öfverensstämmande med
rigtiga och numera antagna financiela grundsatser, och skulle i det sednare vara hvarken
lämpligt eller billigt. Det må visserligen vara sannt, att rikets alla provinser icke
äro i lika hög grad besvärade af skada genom rofdjur; att belöningar för dödande
af rofdjur icke komma att uppgå lill samma belopp i alla län, och att således, om
penningarne tagas af allmänna medel, innevånarne i de sydligare delarne af riket blifva
i viss mån betungade med utgifter till belöningar för dödande af rofdjur i de norra
länen Men enahanda är ock förhållandet med åtskilliga andra utgifter af allmänna medel,
som ofta nog komma blott en liten del af riket tillgodo, ehuru rikets alla innebyggare
lemnat bidrag till deras bestridande. Såsom exempel härå må, bland andra, endast
erinras om de icke obetydliga uppoffringar, som Statsverket sedan flera år tillbaka måst
vidkännas för att binda flygsand å enskildes egor i rikets södra provinser».
På dessa skäl anser Utskottet, att de skadliga rofdjurens utrotande bör enligt
den nya stadgan blifva en Statens, icke, såsom för närvarande, en kommunens angelä-
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 4 Samt, 2 Afd. 11 Häft. 2
10 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utsk.-ts Betänkande M 34.
genhet; en förändring, som Riksdagsfullmägtigen Lars Olsson föreslår i sin ofvanom-
förmälda motion, hvilken således anses i denna del vara härmed besvarad.
Häraf torde följa, att 23 § Kap. Byggnmga-balken, som, så vidt det för närva¬
rande gäller, innehåller allenast föreskrifter om berörda kommunal-åligganden, bör i
sin helhet upphäfvas, samt att vidare föreskrift om skallgångar icke erfordras, än en
förklaring, att det är menighet tillåtet att ingå förening för en större rofdjursfångst,
antingen genom skallgång eller andra anstalter, så vida öfverenskommelse derom i
behörig ordning uppgöres; äfvensom att hittills ingångna föreningar om sammanskott
till rofdjursjagt, hvilka vunnit Kongl, sanktion, icke vidare må vara bindande, menig¬
heterna dock obetaget alt derom ingå nya aftal.
Då det lagbestämda åliggandet att bidraga till rofdjurens utrotande sålunda för¬
svinner, och Staten dertill anlitar endast den enskildes frivilliga verksamhet, måste
belöningarne för dödande af rofdjur i betydlig mån höjas, i hvilket afseende Lars
Olsson i sin motion föreslagit, att för björn må betalas 150 R:dr; för varg och lo
50 R:dr och för räf 10 R:dr; men Utskottet har icke funnit skäl att antaga högre
belopp, än de som innehållas i 19 § af det Kongl, förslaget; likasom ock, enär de
utfästade skottpenningarnes verksamhet till det med dem afsedda ändamål i väsendt¬
lig mån är beroende af lättheten att utbekomma desamma, Utskottet funnit de i
nämnda § i sådant afseende föreslagna stadganden vara lämpligare, än de nuvarande,
och på samma gång, så vidt möjligt är, betryggande mot missbruk och underslef.
Då i anseende till beskaffenheten af den jagt, sorn bedrifves genom skall, det r de
flesta fall är omöjligt att bestämma, hvilken enskild person förtjensten af att dervid
hafva dödat rofdjur med rätta tillkommer, och belöningarnes utdelande på samtlige
de i skallet deltagande skulle föranleda svårigheter och tvister, samt meningen ej
eller är att uppmuntra de enskilda kostsamma skallgångarne, här i förslaget influtit
den bestämmelse, att belöning ej njutes för rofdjur dödade å skallgång.
I fråga om det belopp, hvartill Statens årliga utgifter för rofdjurspremier, en¬
ligt den i 19 § intagna tarif, må komma att uppgå, får Utskottet hänvisa till det
yttrande i ämnet, som Chefen för Finans-departementet afgifvit till Ståts-Rådets pro¬
tokoll: »Med ledning af de uppgifter, Skogs-styrelsen meddelat om antalet dödade
rofdjur under åren från och med 1849 till och med 1857, skulle årliga utgifterna
för belöningar under denna tid, i händelse de utgått till nu föreslagna belopp, hafva
stigit till omkring 35,000 R:dr; men då man måste antaga, att ökade belöningar jem¬
väl skola öka antalet af dödade rofdjur, torde blifvande utgifter för dylika belönin¬
gar icke böra beräknas till mindre än 50,000 R:dr årligen, hvaremot också kan
förmodas, att, i den mån rofdjuren genom de förhöjda premierna blifva alltmera ut¬
rotade, denna utgift bör komma att framdeles betydligen minskas.»
Ett annat medel till rofdjurens utrotande har varit att, i afseende på jagten ef¬
ter dem, stadga vissa undantag från den enskilda jaglrälten. -— Sålunda har det
Kongl, förslaget, i öfverensstämmelse med den önskan, Rikets Ständer i underdåniga
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts Betänkande 34. 11
skrifvelsen den 25 Augusti 1860 framställt, i sista mom. af 7 § samt i 8 § inrymts
stadganden af sådan syftning, dock endast afseende vissa farligare slag af rofdjur.
I anseende lill den stora skada, som ej mindre å vildbrådet, än å husdjuren vållas
af räfven, och enär i de flesta af rikets orter jagt efter detta djur icke kan bedrif-
vas, utan att jagten fullföljes in på egoområden gränsande till dem, der jagten bör¬
jats, och ofta öfver flera sjelfständiga possessioner, har Utskottet ansett, att äfven
detta djurslagte borde upplagas i 7 § jemte björn, varg, lo och jerf. — Den in¬
skränkning i enskilda jagträtten, som innehålles i 9 §, gäller i 1808 års Stadga alla
rofdjur; till förekommande af missbruk och alltför stora ingrepp i den enskildes rätt,
har enligt förslaget rättigheten att efter tillsägelse hos jagträttens innehafvare, men
utan hans deltagande eller medgifvande företaga rofdjursjagt å annans mark, ansetts
böra omfatta allenast jagten efter de fyra farligaste rofdjursslägtena björn, varg, lo och
jerf. Emedan af 9 § omedelbart följer, att brukare af annans jord, ej mindre än
hvar och en annan är berättigad att derstädes idka jagt efter de i denna § omhand--
lade farligare rofdjuren och det icke synts lämpligt att i vidsträcktare mån begränsa
friheten att i sådant afseende kontrahera, hafva orden »om jagt efter nyttigt vildt» fram¬
för »aftaladt» i 3 § sista mom. uteslutits. På sätt här nedan vidare skall visas, har
med afseende å sistnämnda fyra djurslag äfven medgifvits undantag från förbudet att
under vissa tider begagna hund till jagt,
Om jagtens vård.
§§ 11—18.
Det verksammaste medlet att i lagstiftningsväg befordra jagtens vård och det
nyttiga vildbrådets tillvest har befunnits vara att genom förbud mot jagt under vissa
tider bereda vildbrådet tillfälle att föröka och utbreda sig. Lagstiftningen behöfver
dock icke intränga, der den enskilda omtankan redan visar sig fullt verksam för ända¬
målet, och förslaget har derföre i 13 §, sådan densamma, af skäl, som finnas anförda
här ofvan i afseende å 1 §,, blifvit af Utskottet redigerad, uttryckligen uttalat, att i
hägnad jagtpark och djurgård må jagt alla tider af året idkas.
Till de för närvarande fridlysta djurarternas antal har det Kongl, förslaget lagt
slägtena bäfver, hare, ejder och dubbel beckasin. Utskottet, som finner alla skäl tala
för denna förändring, hvilken äfven öfverensstämmer med Herr Ljungbergs i hans motion
framställda yrkande om dubbla beckasinens fridlysande, bar ansett sig böra tillägga
äfven enkel beckasin, som till sin beskaffenhet så obetydligt skiljer sig från den dubbla
beckasinen, att man först i sednare tider blifvit ense derom, att de utgöra två skilda
arter. Enligt nuvarande stadga är snöripan fridlyst och äfven såsom sådan bibehållen
i förslaget. Utskottet har ansett lämpligare att använda slägtnamnet ripa, enär »snö¬
ripa» egentligen är en populär benämning på ripslägtets ena art, dalripan, och den
andra arten, fjellripan, icke mindre förtjenar lagens skydd. Då man vid bestämmande
12 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts Betänkande M 34.
af de fridlysta djuren måste med en viss varsamhet behandla det för närvarande
gängse föreställningssättet i sådant hänseende, hvarförutan lagens efterlefvande ej är
att förvänta, har Utskottet icke ansett sig böra omfatta Herr Adlersparres i hans
ofvanomförmälda motion framställda förslag om samtliga sångfoglars fridlysande.
Beträffande fridlysningsliden, som för närvarande för de flesta fridlysta djursla¬
gen räcker från den 15 Mars till den 1 Augusti, innefattar förslaget en sådan ut¬
sträckning deraf, att den skulle räcka till och med den 10 Augusti. Erfarenheten
har visat, att en utsträckning varit behöflig, enär fogelhonorna ännu i början af Au¬
gusti månad alltför lätt, synnerligast genom skytte med lock, kunna bortskjutas,
hvarigenom de späda ungarne lemnäs till spillo åt sina naturliga fiender; och den
föreslagna dagen synes vara så mycket mera lämplig att antagas till fridlysningsti-
dens slutdag, som derigenom sker en återgång till forna lagars bestämmelser, I 1647
och 1664 års Jagt-stadgar fridlystes nemligen det matnyttiga vildbrådet från midfa-
stan till Olofsmessan. Den sednare inföll då, likasom nu, på den 29 Juli; men denna
dag svarar, i den julianska eller då gällande tideräkningen, mot den 10 Augusti i den
nu gällande. Af enahanda skäl har slutet på fridlysningstiden för gräsänder fram¬
flyttats till den 10 Juli, och i öfverensstämmelse dermed fridlysningstiden för den
öfriga fridlysta sjöfogeln blifvit bestämd. Itapphönsjaglen är för närvarande förbjuden
från den 1 November till och med den 31 Juli; men då ungarne till rapphönsen
ej blifva åtminstone i mellersta Sverige utvecklade till någon egentlig matnyttighet
förr än omkring den 20 Augusti, har det synts Utskottet välbetänkt att i likhet med
det Kongl, förslaget utsträcka fridlysningstiden för detta fogelslag till nämnda dag,
Såsom fridlysningstid för bäfvern har genom den nådiga Propositionen föreslagits ti¬
den från den 1 Januari till den 1 Juli; Utskottet har i stället för sistnämnda dag
föreslagit den 10 Juli, enär först sistnämnda dag jagt får anställas efter de vatten-
foglar, som vistas å samma slags trakter som bäfvern, och det torde vara lämpligt,
att bestämmelserna i dessa afseenden bringas till samstämmighet. Likaledes har Ut¬
skottet ansett lämpligt, att jagten efter elg, som för närvarande är tillåten från och
med den 1 Augusti till och med den 31 Oktober, icke måtte få taga sin början
förr än efter den 10 Augusti, då jagten efter de öfriga högdjuren, samt haren och
skögsfogeln äfven skulle vara tillåten.
Då inträffade förändringar i de nyttiga djurens lefnadssätt och fortplantning, eller
ock olikheten i lokala förhållanden, hvarigenom särskilda undantagslagar för vissa de¬
lar af riket kunde erfordras, — ett behof som i anseende till landets stora utsträck¬
ning i norr och söder icke lärer kunna undvikas, — måste utöfva inflytande på
lämpligheten af de säadganden angående fridlysningen, som i en stadga, uppställd un¬
der form af en för hela riket gällande lag, med afseende på de vid lagens stiftande
i allmänhet förhanden varande förhållanden inrymmas, har Utskottet ansett nödigt, alt
på förband uttryckligen förklarades, att Kongl. Majit må, i fråga om fridlysningen, med¬
dela tillfälliga och lokala undantagsstadganden, och har Utskottet sökt att fullständigt
Sammans. Stals-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Vtsk:ts Betänkande JM 34. 13
uttrycka denna mening genom den förändrade redaktion, som föreslagits, af sista
momentet i I 1 §. I fall detta förbehåll får i den nya stadgan inflyta, beredes till¬
fälle att, om, såsom Riksdagsfullmägtigen Henrik Hansson förmenat, elgarne skulle i
någon del af riket vara utsatta för en öfverdrifven förföljjslse, sådant varder hindradt
genom särskilda förbud, och det af Henrik Hansson äskade allmänna stadgande, att
elgjagl må idkas allenast hvart tredje år, blir derigenom öfverflödigt
Ur nuvarande stadga har förslaget bibehållit förbudet så väl att under de sär¬
skilda fridlysningstiderna från fridlysta foglar taga ägg, som ock att under den all¬
männa fridlysningstiden från annat nyttigt vildt taga ungar eller ägg, eller dem för¬
störa, men det undantag härifrån, enligt hvilket i skärgården, »der skatt för skytte
erlägges», sjöfogel alla tider af året får dödas och äggning ur så kallade »holkar»
ske, har uteslutits, enär något hemman eller lägenhet icke lärer finnas, som fått sig
åsatt skatt för sådan jagträtt eller äggtägt; och öfverensstämmer denna förändring
äfven med det af Riksdagsfullmägtigen Johan Olof Sundgren i hans ofvanberörda
motion framställda yrkande om upphäfvande af 4 art. 2 § i Jagt-stadgan.
Till förekommande af oloflig jagt har det ansetts nödigt stadga förbud mot att
under omständigheter, då jagt icke är tillåten, å jagtmarker begagna vissa jaglmedel,
nemligen finare giller och snaror, samt hund. De stadganden, sorn redan förefinnas
i afseende å begagnandet af jagthund, hafva blifvit närmare utvecklade. 16 § inne¬
håller med hänsyn till fridlysmngsstadgandenas uppehållande och 17 § till förvarande
af den enskilda jagträtten föreskrifter, som synts Utskottet lämpliga, dervid dock Ut¬
skottet aktat nödigt, till förekommande af missbruk genom den i förstnämnda § med-
gifna rätt att till jagt efter björn, varg, lo och jerf begagna hund äfven under den
allmänna fridlysningstiden, att gifva samma § en från det nådiga förslaget något av¬
vikande redaktion; hvarförutan, då redaktionen af det Kongl, förslaget synts lägga
hinder i vägen för den lofliga jagten i Juli månad efter fogel, som vistas å sumpig
mark, Utskottet tillagt orden: »samt å kärrmark».
Den ur 1808 års Jagt-stadga i det Kongl, förslaget influtna föreskriften derom,
att kält som anträffas i »skog eller hage» må saklöst dödas, har Utskottet, i anseende
till den skada dessa djur åstadkomma äfven å det vildbråd som vistas i åker och
äng samt tufmark, t. ex. rapphöns, trott böra utsträckas derhän, att kattor må dö¬
das, hvar helst de anträffas »ute å marks, helst medel lära finnas att hålla sådana
djur inom tomterna.
Redaktionen af 17 § 1 mom. i det Kongl, förslaget, har Utskottet, af skäl an¬
förda vid § 1, förändrat; och ur 18 § 2 mom. har slutet, såsom i betraktande af
16 §:s innehåll öfverflödigt, i Utskottets redaktion uteslutits.
14 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänkande M 34.
Allmänna polisföreskrifter och ansvar s-bestämmelser.
§ 15 och §§ 20—24.
I anseende till den fara för menniskors och husdjurs lif, som vissa jagtmedel
medföra, innehåller 15 § åtskilliga af nödig försigtighet föranledda stadganden, som i
det väsendtliga öfverensstämma med hvad nu gäller. Utskottet vill i afseende härpå
allenast anmärka, att förbudet mot begagnande af gillrade spjut öfverensslämmer med
Rikets Ständers i skrifvelse den 25 Augusti 1860 uttryckta önskan.
I skrifvelse den 21 Februari 1857 hafva Rikets Ständer yttrat den mening,
att liöter för oloflig jagt borde ådömas särskildt för hvarje djur. Då emellertid an¬
svarsbestämmelsen för brott mot enskild jagträtt fått sin plats i det strafflagförslag,
som vid innevarande riksdag är föremål för Rikets Ständers pröfning, har ansvaret
för öfverträdelse af de stadganden, sorn röra fridlysningen, och af öfriga förbud, som
i stadgan innehållas, bort bestämmas i enlighet med det i berörda förslag antagna
latitudsystemet, dervid det i alla fall slår domaren öppet alt vid straffets mätande
taga, jemte andra omständigheter, äfven antalet af dödade djur i betraktande. Utskottet,
sonö ansett de af Kongl Majit föreslagna straffbestämmelser för ändamålet lämpliga
och funnit dem med motsvarande stadganden i strafflagen öfverensstämma, har i af¬
seende å 20 och 21 §§ föreslagit en från det Kongl, förslaget afvikande redaktion,
hvarigenom större tydlighet blifvit beredd. Sistnämnda § har fått en lydelse, som
står i öfverensstämmelse med Rikets Ständers i skrifvelsen den 21 Februari 1857
uttryckta åsigt, att den, som under fridlysningstid koper fridlyst vildt, skall straffas
lika med den, som olofligen fällt detsamma; och har genom denna §, jemförd med
14 §, samma ansvar blifvit stadgadt äfven för den, som under sådan tid från ort
till annan forslar vildt af omförmäld beskaffenhet, hvarförutan det icke lärer vara
möjligt att hälla allvarsam hand öfver författningens efterlefnad, i hvad fridlysningen
angår.
För att uppmuntra till åtal af förbrytelser mot stadgan har föreslagits, att två¬
tredjedelar af ådömda böter, äfvensom det olofligen fällda vildbrådet eller dess värde
skall tillfalla åklagaren; deremot har föreskriften i nuvarande stadga om rätt förden,
som å bar gerning griper någon, som idkar oloflig jagt, att, derest han är till an¬
ställande af åtal för förseelsen berättigad, från förbrytaren taga vid tillfället begagnade
jagttyg, bössor och hundar och dem behålla, inskränkt derhän, att jagttygen få be¬
hållas endast till dess domstolen sig utlåtit; således endast såsom bevisningsmedel, på
sätt i 24 Kap. 16 § af strafflagförslaget är antydt.
I afseendet å användandet af länens jagtkassor, hvilka, derest Staten öfvertager
omsorgen om rofdjurens utrotande, blifva för det med dem afsedda ändamål umbär-
liga, har Herr Gahn i ofvanberörda motion föreslagit, att de borde till Kongl. Maj:ts
disposition öfverlemnas; men enär berörda kassor hufvudsakligen bestå af medel,
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- o. FAon.-Utsk:ts Betänkande M 34. 15
som sammanskjutits af lånens innevånarne på grund af ofvanomförmälda särskilda
öfverenskommelser, och det således kan vara tvifvelaktigt, huruvida Slaten eger att
öfver dem förfoga, anser Utskottet lämpligast, alt dessa kassor, på sätt Kongl. Maj:t
föreslagit, varda öfverlemnade till disposition af länens representationer, landstingen;
dock har Utskottet icke ansett behöfligt, att förordnandet härom har sin plats i den
nya Jagt-stadgan, hvadan detsamma ur förslaget uteslutits.
På grund af hvad nu blifvit anfördt hemställer Utskottet vördsamt,
1 :o) att Rikets Ständer, med förklarande, alt den i Kongl. Maj-.ts
nådiga Proposition föreslagna nya Jagl-stadga ej kan oförän¬
drad bifallas, måtte, under förutsättning att ny strafflag inne¬
hållande straffbestämmelse för intrång i annans lagliga jagträtt
varder antagen, för sin del besluta dels en Jagt-stadga af del
innehåll Utskottets härvid fogade förslag utvisar, dels att, i sam¬
manhang med. denna stadgas utfärdande, 23 Kapitlet Byggninga-
balken, och hvad för öfrigt i ämnet finnes förordnadl, må upp-
häfvas;
2:o) att Rikets Ständer måtte anvisa ett belopp af 50,000 R:dr år¬
ligen alt från och med början af nästa stalsregleringsperiod så¬
som förslagsanslag till belöningar för rofdjurs dödande uppföras
å Riks-statens lide Hufvudlilel, och att utgå, sedan den beslu¬
tade nya Jagt-stadgan trädl i verksamhet; samt
3:o) alt Rikets Ständer måtte hos Kongl Maj.t i den underdåniga
skrifvelse, hvarigenom förslaget till Jagt-stadga till Kongl. Maj:t
ö/verlemnas, derjemte tillkännagifva sitt bifall till den nådiga
Propositionen i fråga derom att, efter det den nya Jagt-stadgan
(rädt i verksamhet, nu befintliga jaglkassor inom de särskilda
länen må öfverlennäs till vederbörande landsting, att efter deras
ompröfning användas.
Stockholm den %\ Juli J863.
Reservationer:
Af Friherre Wrede, F. C.' »I strid med Kongl. Maj:ls Proposition har Utskottet
uti 7:de § af ifrågavarande förslag lemnat tillstånd att in å annans mark förfölja
räf, äfven om denne förut icke blifvit sårad, och anser jag, för min del, ett slikt
tillstånd i lag sakna all befogenhet.
16 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utsk:ts Betänkande M 34.
För möjligheten af jagtens vård synes mig nemligen det vara i första rum¬
met erforderligt att den, som innehar en jagtbana, eger rätt att hindra främmande
personer att der anställa jagt. Om, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, undantag göres
för jagt å björn, varg, lo och jerf, så har detta sina egna skäl och betyder för
annan jagt mindre, då dessa djur mera sällan förekomma, men då räfven finnes
öfverallt både i norr och söder samt å slättbygd och i skog, kan den s. k. räf-
jägaren, om han ej behöfver respektera några egogränser, blifva å en hvars om¬
råde en daglig gäst, utan att någon kontroll finnes att han är i rätter ärende
stadd. Det förekommer mig derför ganska naturligt alt den, som vill något vårda
sig om sitt andra vildt, framför en sådan jägare föredrager sjelfva räfven.
Man har såsom enda motiv för denna rätt att å annans egor jaga räf anfört,
att eljest hinder skulle vara att till sådan jagt begagna drifvande hundar; men då
i allmänhet detta jagtsätt ganska sii Ilan lyckas samt så många ändamålsenligare fin¬
nas såsom med »ringning», sax, grop m. m. samt slutligen förgiftning, som, om
den är klokt tillställd, ensamt för sig kan, utan fara för andra varelser, åstadkom¬
ma inom hela vida trakter förstörelse af det hatade djuret, torde det anförda mo¬
tivet finnas vara allt för svagt, för att åstadkomma ett nytt lagstadgande, som
uppenbarligen skulle blifva en täckmantel för tjufskytteriet samt för öfrigt endast
alser tjenst åt den sorls rafjagl, som bedrifves egentligen ej så mycket för nyttan,
som än mera såsom liebhaberei, hvilket kan, såsom hittills, på öfverenskommelsens
väg bereda sig terräng heldre än att derför kränka andras rätt.
Jag vågar således vördsamt hemställa om ej ordet »räf» må från ifrågavarande
§ utgå.»
Af Herr Blomstedt, C. R.
Af flerr Nordenfalk, C., som instämmer i Friherre Wredes ofvanintagna re¬
servation.
Af Herr Roos, A. E.: »Emot Utskottets beslut uti åtskilliga delar af dess för¬
slag till Jagt-stadga får jag anmäla min reservation.
Uti § 2 mom. 2
har ordet skadliga blifvit insatt framför rofdjur och såsom följd häraf hafva de uti
Kongl. Majits nådiga förslag begagnade orden nyltigl vildt blifvit utbytta mot orden
annat vildt.
Då emellertid Stadgan icke innehåller något förbud mot jagt efter rofdjur
— dessa må till följd af sina bestämda funktioner i naturen vara mera eller min¬
dre skadliga eller till och med nyttiga — så anser jag berörda tillägg och förän¬
dring icke vara behöfliga, helst det torde tillkomma jordegaren att, enligt den an¬
visning naturvetenskaperna lemna, sjelf bedöma hvilka slags rofdjur böra fredas å
hans
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utslcts Betänkande JY2 34. 17
hans egendom och att, i fall han upplåter jagträtten, inlägga uti afhandlingen der¬
om de bestämmelser, hvilka han anser erforderliga.
I enlighet med denna åsigt anser jag momentet böra omredi¬
geras i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, så att ordet skad¬
liga framför rofdjur utgår och i stället för orden annat vildt
sättes nyttigt vildt, helst något tvifvel ej kan uppstå derom alt,
då i Stadgan bestämningsordet nyttigt framför vildt användes,
dermed menas matnyttigt vildt och sådant, hvilket efter derom
gifna vetenskapliga bestämmelser, ej räknas till rofdjursslägtena.
§ i-
Här hafva orden tills vidare blifvit uteslutna från Kongl. Maj:ts förslag. Denna
§ motsvarar § 5 i 1808 års Jagt-stadga, hvilken sednare, i afseende på den hvar
man medgifna jagtfriheten, stadgar att den tilläts, »så länge derom icke blifvit an¬
norledes förordnadt». Med orden tills vidare afses uti det Kongl. Förslaget enahan¬
da förbehåll, som det nyss anförda, och jag anser derföre, att de nämnda orden
kunna bibehållas, lika väl som den godkända bestämmelsen uti § \\ mom. 3, an¬
gående Kongl. Maj:t förbehållen rätt att inskränka eljest lofgifven jagttid samt att
förbjuda jagt å vissa djurslag.
Jag får alltså hemställa, att Kongl. Maj:ts förslag till denna §
oförändradt antages,
eller att, i motsatt fall, Rikets Ständer, med hänsyn till ännu oafgjorda, skogs-
lagstiftningen tillhörande frågor om dispositionen af öfverloppsmarkerna i de norra
länen, måtte tillägga ett moment af följande lydelse:
»Förklaras sådan öfverloppsmark, som här blifvit nämnd, böra
för Kronans räkning bibehållas eller varder den åt enskild
man upplåten, gälle hvad här ofvan stadgas.»
§ 6.
Af skäl, som vid § 2 äro anförda, föreslår jag att ordet skadliga
också här måtte få utgå och Kongl. Maj:ts förslag oförändradt
godkännas.
§
Genom det tillägg Utskottet gjort uti denna § derom, att räf skall räknas
bland de rofdjur, hvilka, uppdrifne på jordegarens egen mark eller, der han fått
Bih. till R. St. Brot. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd. 11 Haft. S
18 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utshts Betänkande JH 34.
lof att jaga, få förföljas å annans mark, utan dennes tillstånd, äfven om djuret
förut ej är såradt, anser jag, så vidt förslaget godkännes, det blifva omöjligt att
kontrollera huruvida jagten verkligen sker efter räf eller i afsigt att åtkomma nyt¬
tigt vildt.
Jag får derföre hemställa att Rikets Ständer,
med ogillande af berörda tillägg, måtte antaga Kongl. Maj:ts
förslag.
§ 10.
I öfverensstämmelse med hvad jag anfört vid § 2 och då uti §§ 10 och 11
bestämmelse af tiden för den lofgifna jägten efter olika djurslag utgör hufvudsak,
men Utskottet uteslutit just denna ; bestämmelse från § 10, och uppräknat endast
några få rofdjursslag, hemställer jag att berörde § mätte erhålla följande; lydelse:
Rofdjur, såsom björn, varg, lo, jerf räf, mård, utter, skjäl m.
fl. äfvensom bland foglar: örn, berguf, hök, falk och andra
dylika måga alla tider af året jagas.
§M.
Då någon synnerlig skada icke lärer vara förenad med att tillåta jagt efter
rapphöns liktidigt med skögsfogeljagten; och' Öfverträdelse af förbudet mot rapp-
hönsjagten under tiden emellan den 10 och 20 Augusti ofta icke torde kunna
förekommas der rapphöns finnas å1 samma trakter som andima foglar, efter hvilka
jagten är tillåten, anser jag mom. 1 af § 11 böra erhålla föijände lydelse:
efter rapphöns från och med den 1 November till och med
den 10 Augusti.
Till följd af hvad jag anfört vid § 10, hemställer jag, att mom. 2 af § 11,
hvilket moment Utskoltet ansett öfverflödigt och derföre uteslutit, måtte bibehållas
sådant det förekommer i Kongl. Maj:ts nådiga förslag:
»jagt å annat nyttigt vildt vare tillåten utan inskränkning till
viss tid af året.»
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänkande M 34, 19
Förslag
till
Jagt-Stadga.
§ *■
Jagträtt tillkommer Oss och Kronan i Vare hägnade jagtparker eller djurgår¬
dar, å mark, hörande till Kongl, lustslotten samt andra till Vår disposition ställda
lägenheter, å kungsgårdar, kungsängar, kronoparken och häradsallmänningar, de
sistnämnda, ehvad de stå under menigheters gemensamma förvaltning eller under
allmän vård, äfvensom, der ej annorlunda stadgas, å all Oss och Kronan tillhörig,
odisponerad mark.
§ 2.
Jagt å berörde marker utöfvas af Oss sjelfve och Chefen för Vår Hofjägeri-
stat jemte dem, som vid sådana tillfällen äro följaktige; dock må jagträtt å samma
marker, med undantag af dem, sorn äro ställda till Vår disposition, der Vi om jag-
ten särskildt förordne,. också tillkomma Chefen för Vår Skogsstyrelse, jemte dem,
som honom åtfölja, äfvensom, för deras egne personer, Våre Befallningshafvande,
hvar och en inom sitt län, samt till skogs- och jägeristaten hörande tjenstemän
inom deras tjenstgöringsområden.
Skogs- och jägeri-betjente må på de marker, som stå under deras bevakning,
anställa jagt efter skadliga rofdjur, samt, med Vår Skogs-styrelses på viss tid eller
tillsvidare lemnade särskilda bifall, äfven efter annat vildt eller vissa arter deraf.
Utan Vårt nådiga tillstånd får likväl å ojvannämnde marker jagt ej utöfvas
efter elg, hjort, rådjur, vildren eller svan.
§ 3.
I öfrigt har hvar och en, som jord lagligen eger, rätt att derstädes, med de
undantag och vilkor denna stadga innehåller, all jagt idka.
Enahanda rätt tillkommer boställshafvare och kronohemmans-åbo å boställets
eller kronohemmanets egor, delegare i socken-allmänning eller annan samfälld mark
å densamma, allmänna inrättningar å jord, som under dem lyder, och städerna å
deras mark. Afgärda by håfve endast jagt å sina egor inom hank och stör. Ar jord
till bruk, åt annan upplåten, tillhör jaglrätten brukaren, der ej annorledes aftaladl blifvit,
20 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänkande M 34.
På oafvittrad skog och kronan öfter afvittring tillfallen öfverloppsmark i de
norra länen, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej lyda till visst hem¬
man, samt ute på öppna hafvet vare jagten, med de inskränkningar, hvarom här
nedan sägs, fri för hvarje Svensk man.
§ 5.
Är genom urminnes häfd eller särskildt stadgande, aftal, dom eller skattlägg¬
ning eller på annat lagligt sätt annorledes bestämdt om jagträtten å ett eller an¬
nat ställe, än i denna stadga sägs; vare det gällande.
§ 6.
Å mark, hvilken såsom tvistig blifvit under förbud ställd, må icke någon af
de tvistande utan öfverenskommelse jaga annat än skadliga rofdjur.
§ 7-
Drifver någon upp djur å egen mark eller der han eger lof att jaga, håfve
rätt alt jagten efter sådant djur in på annans egor fullfölja, om djuret förut så-
radt är; så ock att behålla det fällda. Är det björn, varg, lo, jerf eller räf, som
jagas; vare lag samma, äfven om djuret förut icke blifvit såradt.
§ 8.
Har någon ringat björn i ide; håfve ensam rätt att jagten fullfölja; och må
ej annan, med vetskap att björn blifvit ringad, honom utur idel uppskrämma.
§ 9.
Vill man å annans mark eljest jaga björn eller anställa jagt efter varg, lo eller
jerf; tillsäge först den, som jagträtt eger. Dock håfve denne icke magt att jag¬
ten hindra, utan tage del deri, eller bafve den, som tillsade, ändock lof att jaga
och behålla det rofdjur, han dervid kan komma att fälla.
Träffar någon tillfälligtvis sådant rofdjur, som nyss nämndt är, då må han det
fälla och behålla.
§ 10.
Till skadliga rofdjur räknas björn, varg, lo, jerf, räf, mård, utter, skäl, örn,
berguf, hök och jälk.
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Desv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänkande M 34. 21
§ H-
Jagt efter nedannämnde djur vare under följande tider af året förbjuden,
nemligen:
efter elg från och med den 1 November lill och med, den 40 Augusti;
efter rapphöns från och med den I November till och med den 20 Augusti;
efter bäfver från och med den I Januari till och med den 40 Juli;
efter svan, gräsand, ejder, enkel och dubbel beckasin från den 15 Mars till och
med den 10 Juli;
efter hjort, rådjur, vildren, hare, tjäder, orre, hjerpe och ripa från den 15 Mars
till och med den 10 Augusti
Visar erfarenheten alt den fridlysningstid, hvarom här ofvan sagdt är, behöfver
i något fall för hela riket eller viss del deraf utsträckas eller inskränkas, eller ook
ortförhållanden eller andra omständigheter framdeles påkalla stadgande angående
jagt å annat vildt, än förut i denna § omnämndi är, vare Oss förbehållet, alt
derom särskildt förordna.
§
Ägg af de i nästföregående § fridlysta foglar må icke ur deras bon tagas
eller förstöras den tid, jagt efter fogelarten förbjuden är; och vare det icke hel¬
ler tillåtet att från annan nyttig hafs- eller sjöfogel före den 10 Juli, eller från
annat nyttigt vildt, sorn icke fridlyst är, före den 10 Augusti taga ungar eller
ägg eller dem förstöra.
§ 13-
1 hägnad jagtpark eller djurgård må den, som jagträtt der eger, alla tider af
året jagt idka.
§ 14-
Den tid, då jagt efter något djur förbjuden är, må sådant vildbråd icke till
salu utbjudas, köpas eller från ort till annan forslas, så framt ej lagligen visas
kan, att djuret blifvit under lofgifven tid fångadt, eller vildbrådet på annat lofligt
sätt förvärfvadt.
§ 15
Spjut eller skjutgevär må icke gillrade användas såsom jagtmedel; ej heller
må elg under skidlöpande jagas.
22 Sammans. Sials-, Lag- samt Allm• Best.- o, Ekon.-Utshts Betänkande M 34.
Grop, sax, snara, stång eller annan för menniskor och husdjur mer eller
mindre lifsfarlig jagtanstalt må icke utan tillstånd af den, som jagträtt eger, be¬
gagnas å annans mark, och ej heller under tiden emellan den 31 Maj och den
1 Oktober utsättas eller, derförinnan utsatt, qvarlemnas på samfälld mark, så framt
icke alla delegarne dertill gifvit lof samt anstalten är med fällda träd eller annan
stängsel så omgärdad, att kreatur derifrån afhållas.
Den sorn vill begagna jagtanstalt af nyssnämnda slag eller utlägga förgiftadt
lockbete, vare skyldig att låta derom söndagen förut uppläsa kungörelse i närmaste
kyrkor. Nyttjas sådan anstalt längre tid fortfarande på samma ställe, skall kun¬
görandet en gång i hvarje månad förnyas.
Finare giller eller snaror må ingenstädes under tiden från den 15 Mars till
och med den 10 Augusti utsättas eller, derförinnan Utsatta, bibehållas.
§ 16.
Från den 15 Mars till och med den 10 Augusti må hund icke begagnas till
annan jagt, än dels efter björn, varg, lo och jerf, när något af dessa djur bevis¬
ligen i trakten sig uppehållit, dels ock efter den 10 Juli vid stränder af sjö eller
vattendrag, samt å kärrmark.
§ 17-
Lös hund må ej' medtagas eller insläppas i annans hägnade1 jagtpark eller
djurgård. Sker det, vare hunden till parkens eller djurgårdens egare förverkad.
Löper jagthund eljest lös å annans, än sin egares, mark, der vildbråd finnes;
håfve den, som jagträtt eger, våld att sådan hund upptaga, men vare pligtig att
derom tillsäga hundens egare eller, om denne icke är känd, låta kungöra i närmaste
kyrkor. Vill egaren återfå hunden, löse den med fern riksdaler. Upptages samma
hund andra gången, vare lösen tio riksdaler. Om egaren ej utlöser hunden inom
åtta dagar från tillsägelsen eller kungörandet, eller om hunden tredje gången upp¬
tages, vare den förverkad och tillfalls upptagaren.
§ 18
Hund, som under tiden från den 15 Mars till och ped den 10 Augusti
finnes lös i skog eller hagmark, må upptagas af hvem honom anträffar, men bör,
på sätt i näst föregående § är stadgadt, hembjudas egaren till inlösen; och vare
lösen, hvarje gång sådant sker, fem riksdaler. Vill egaren ej utlösa hunden, vare
den till upptagaren förverkad.
Hvad här sagdt är, gäller icke om hund, som vallar boskap.
Katt, som anträffas ute & mark, må saklöst dödas.
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Uisk:ts Betänkande M 34. 23
§ 19-
Den som dödar något af nedannämnda rofdjur, vare sig äldre eller yngre,
är berättigad att i belöning åtnjuta:
för björn .............. 50 R:dr.
» varg och lo . . . . . . . . . . . 25 -—
» jerf 10 —
och för räf . . . 3 —
för dödande af örn eller berguf betalas .... 3 —
och för hönshök . . . 2 —•
För unge af dessa rofföglar betalas lika mycket, som för fullvext fogel, derest
ungen är befjädrad, så att hans art med säkerhet kan urskiljas; men för unge,
som endast är dunklädd, gifves ingen belöning.
Vill någon belöning erhålla, uppvisa roffogeln eller skinnet af däggande rof¬
djur för kronofogde, länsman eller ordförande i kommunalstyrelse; tage hans intyg
derom, att djuret blifvit inom riket dödadt, samt att roffogelns fötter eller öronen
af däggande djurets skinn blifvit i hans närvaro borttagna, och håfve sedan rätt
att belöningen hos närmaste kronouppbördsman eller Vår Befallningshafvande af
allmänna medel erhålla.
§ 20.
Jagar någon olofligen på annans mark; straffes på sätt derom särskildt är
stadgadt. Har han dervid fångat eller, dödat djur; vare det derjemte fqrverkadt.
Kan djuret ej tillrättaskaffas eller till följd af förskämning ej användas; då skall
dess värde ersättas, och tillfälle djuret eller dess värde den, som jagträtt eger.
Jagar någon djur, som i 11 § namnes, under tid, då jagt efter sådant djur är
förbjuden, bote från och med tio till och med tvåhundra riksdaler. Om djuret der¬
vid blifvit dödadt eller fångadt, vare äfven detsamma förvei'kadt.
Var det elg, som under slik förbjuden tid dödats, sårats eller fångats, må dock
böterna ej sättas lägre än etthundrafemtio riksdaler.
Den som emot stadgandet i 44 § lill salu utbjuder, köper eller från ort lill
annttn forslar vildbråd, böle likalédes från och med tio till och med tvåhundra riks¬
daler; och vare äfven i della fall vildbrådet förverkadt.
Öfverläder någon eljest hvad i denna stadga föreskrifvet är, bote minst fem,
högst etthundra riksdaler. Vare ock i alla dessa fall pligtig att ersätta skadan.
§ 22.
Anträffar någon å bär gerning den, sorn idkar oloflig jagt; håfve rätt att
24 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Ctsk:ts Betänkande JVl 34.
från honom taga, utom det förverkade vildbrådet, bössa, jagttyg och hundar, samt
sådant behålla till dess domstolen sig utlåtit.
§ 23.
öfverträdelser, sorn blott förnärma enskild persons rätt och ej angå till all¬
mänt gagn gifna föreskrifter, må endast af målsegaren åtalas.
Tjenstemän och betjente vid skogsstaten samt allmän åklagare tillhör det att
beifra andra öfverträdelser, som i denna stadga äro belagda med ansvar, och njute
de enahanda hägn och vitsord, som enligt lag och särskilda författningar tillkomma
dem, hvilka Konungens, Dess embetsmäns eller Rättens ärenden gå.
I öfrigt vare en hvar berättigad att dylika öfverträdelser åtala.
§ 24.
Böter, sorn efter denna stadga ådömas, skola fördelas sålunda, att en tredjedel
tillfaller Kronan och två tredjedelar åklagaren.
I händelse af bristande tillgång, förvandlas böterna enligt allmän strafflag.
Vildbråd, som efter § °Z\ är förverkadt, eller dess värde, derest djuret ej kan
tillrättaskaffas, tillfaller åklagaren ensam.
Hvad om jagträtt i § 3 sagdt är, vare icke tillämpligt å brukare, till hvilken
jord är upplåten förr, än denna stadga utfärdades.
Vite, som kan vara stadgadt för oloflig jagt, må icke vidare tillämpas.
I ort, der förening är ingången till åstadkommande af högre belöning för rof¬
djur s utödande, än som hittills efter lag utgått, må på nytt aftal bero, huruvida och
i hvad mån bidrag dertill hädanefter skall utgifvas. Likaså vare del menighet tillåtet
att ingå förening för en större rofdjursfångst, antingen genom skallgång eller genom
andra anstalter, såvida öfverenskommelse derom i behörig ordning uppgöres. För
de rofdjur, som genom skallgång, föranstaltad lill följd af dylik förening, blifvit fån¬
gade eller dödade, njutes icke belöning.
I ofvanstående förslag till jagtstadga äro afvikelserna från det Kongl, förslaget
med kursiv stil utmärkta på det sätt, att, då blott en ringare förändring blifvit
vidtagen, endast den i följd deraf förändrade ordställningen är kursiverad, men att,
då någon mer omfattande förändring i en § skett eller ock någon hel mening
derur uteslutits, hela §:n eller momentet är med sådan särskild stil utmärkt.
STOCKHOLM, tryckt hos e. westrell, 1863.
Sammans. Stats- och Lag*Utskotlets Betänkande N:o 35.
1
N:o 35.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Ang. 1863, kl. 7 e. m.
Belänkatide, i anledning af väckta motioner om förändrad organisation af
Domkapitlen.
I sammanhang med frågan om kyrkolagens öfverseende har tid efter annan
jemväl förekommit den om förändrad organisation af Domkapitlen; i 7:de Kapitlet
af Kyrkolags-komitéens den 29 December 1846 algifna förslag til) Kyrkolag be¬
handlas detta ämne med antagande af valprincipen såsom grund för Domkapitlens
sammansättning. Som emellertid för en fullständig pröfning af delta organisations-
förslag i allmänhet det hinder mött, att samma förslag i väsendtlig mån eger sam¬
manhang med åtskilliga andra i förslaget till ny kyrkolag väckta frågor, särdeles
hvad angår föremålen för Domkapitlens verksamhet, hvilka frågor ännu ej kunnat
till slutligt afgörande företagas; men sedan genom åtskilliga inträffade omständigheter,
isynnerhet de förändringar, de högre elementarläroverken under sistförflutna fjorton år
undergått, helio,fvet af partiela förändringar i Domkapitlens sammansättning gjort sig
käubart, hafva flera förslag i sådan syftning efter hvarandra blifvit framställda, utan
anspråk likväl att sträcka reformen längre än anledningarne till densamma ound¬
gängligen kräfva. Intet af dessa förslag har emellertid ledt till något resultat,
ehuru behofvet af reformen fastmera ökats, ån minskats, och de anledningar till
missbelåtenhet med beslående förhållanden, som åro att undanrödja, på sednaste
åren tillvuxit i antal.
Sedan Kongl. Majit genom nådigt Cirkulär till samtlige Konsistorier i riket och
Direktionen för Stockholms stads undervisningsverk den 6 Juli 1849 förordnat, att
de då befintliga gymnasierna skulle med lärdoms- och apologistskolorna förenas till
ett sammanhängande läroverk, förklarade Kongl. Majit i nådig Proposition till Rikets
Ständer den 22 Augusti 1851 sig finna en förändring i den genom Kongl. Brefvet
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 4 Sami 2 Afd. 12 Haft. 1
2
Sammans. Stats- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
den 13 Juli 1799 meddelade föreskrift derom, alt lectores både clerici och laici
skulle, såväl i ecklesiastika som skolärenden, ega säte och slämma i Konsistorierna,
desto mera erforderlig, som, om lärarne vid de nya läroverken benämndes Lektorer,
det likväl icke vore behöfligt eller lämpligt, alt åt alla inrymdes säte och slämma i
Domkapitlet. Tillika fästade Kongl. Maj.t uppmärksamheten vid de föreskrifter, som
ännu lörefunnes angående domfört antal ledamöter i Domkapitlen. Kongl. Förord¬
ningen den 11 Februari 1G87 bestämde i delta hänseende i 5 §, alt ledamot ej
må förfallolös afhålla sig från de der påbjudna ordinarie sammanträden, som skola
ega rum Onsdagen i hvarje vecka, från klockan 0 om morgonen lill middagen, och,
der sakerna så fordra, de följande dagarne på samma tid, samt i 13 §, att alla
konsistorialsaker, som utur Kapitlen utlärdas, skola underskrifvas af samtlige kon-
sistoriales; oell genom Kongl. Brefvet den 15 Juli 1 752 vore stadgadt, alt Konsi¬
storium skall, när något der förekommande ärendeafslutas kan, bestå åtminstone af fyra
ledamöter, hvilka om slutet böra vara ense, samt att, när någon af de ordinarie leda¬
möterna har laga förfall eller ock är jäfaktig, hvarutinnan 13 Kapitlet 1 § Ilättegångs-
Balken skall vara lill efterlefnad, andra skickliga män må, enligt 1007 års förord¬
ning, kallas alt göra biträde lill eli antal af sju, der ej förut fyra blifva om slutet
ense. Då Domkapitel syntes utan våda för säkerheten i ärendenas behandling kuuna
antagas domlört med ett ringare antal ledamöter, hvarigenom den fördel vunnes, att
ledamöterna kunde öfverenskomma att turvis begagna ledighet från kapitelgöromålen,
till fromma för deras öfriga åligganden, samt skyldigheten för samtlige ledamöterne
alt underskrifva expeditionerna lätt vållade onödig omgång och tidsutdrägt, fann
Kongl. Maj.t äfven i dessa delar en lagförändring vara af nöden. I anseende till
alla dessa förhållanden föreslog Kongl. Majit Rikets då församlade Ständer en sådan
förändring af de till Domkapitlens organisation och aibelssätt börande författningar,
alt Domkapitel i stad, der universitet ej funnes, skulle bestå af Biskop, såsom ord¬
förande, och fem ledamöter, af hvilka Domprosten, der sådan funnes, läraren i theo¬
logi vid läroverket i stiftsstaden och den bland öfrige lärarne derstädes, som längsta
tiden innehaft prebendepastorat, så ock i Göteborgs stift de, enligt särskilda stadgar,
lill säte i Domkapitlet berättigade paslorerne vid Christinae- eller Tyska församlingen
i Göteborg skulle vara sjellskrifna, men de ledamöter, som derutöfver fordrades för
fyllande af nyssnämnda antal, förordnas af Iionvngen bland ordinarie presterna i
stiftet eller lärarne vid läroverket i stiftsstaden; samt, beträffande arbetssättet, att
Domkapitlet skulle sammanträda, så ofta ärendena det fordrade, men minst en gång
hvarannan vecka; alt Domkapitlet ej finge fatta beslut, der ej tre när vore; men i
frågor om upprättande af förslag till embeten eller tjenster eller om tillsättande
deraf, så ock i alla mål, der Kapitlet utöfvar domsrätt, skulle ej färre än fyra be¬
sluta; alt derest jäf, som i Bättegångs-Balken för domare sägs, inträffade för så
många ledamöter, alt Domkapitlet förthy ej domfört vore, eller det eljest funnes
behöfligt att förordna annan till ledamot för den, som förfall fått, Domkapitlet skulle
Sammans. Stats- och Lag-Utskottets "Betänkande N:o 35.
3
göra anmälan derom hos Kongl. Majit, som då bland stiftets presterskap eller lärarne
vid stifts—stadens läroverk komme att förordna dem, som i de af jäf eller förfall
hindrades ställe skulle vara ledamöter af Domkapitlet; dock alt om under tiden före-
komme ärende, som ej tålde uppskof, intilldess Kongl. Majit meddelat förordnande,
finge, för handläggning af det ärende, den eller de ojäfviga ledamöter, som när vore,
bland de män, hvilka vore behöriga att i Domkapitlet sitta, tillkalla så många, som
fordrades alt domfört antal fylla; hvarförutan föreslogs, att alla från Domkapitlet ut¬
gående expeditioner skulle uuderskrifvas endast af ordföranden och kontrasigneras af
konsistoriinotarien. Lag—Utskottet, till hvilket den Kongl. Propositionen remitterades,
och som, enär fråga ej vore om förändring i Konsistorii förhållande lill kyrkan eller
skolan, i följd hvaraf ledamöterna jemväl ansågos böra, såsom hittills, tillhöra preste-
och skollärareståndet, då deremot en möjligen förestående förändring i Konsistorii
verksamhet tilläfventyrs kunde påkalla en annan sammansättning, hufvudsakligen bi¬
trädde hvad den nådiga Propositionen innehöll angående Konsistorii sammansättning,
framställde, å sin sida, tilt Rikets Ständers pröfning ett annat från den Kongl. Pro¬
positionen något afvikanöe förslag, hvari, bland annat, hemställdes, dels, huruvida
icke, i öfverensstämmelse med hvad jemväl Högsta Domstolen tillstyrkt, Domkapitlet
borde få vpprälta förslag till de ledamöter, hvilka komme att af Kongl. Majit för¬
ordnas, — hvilken här för första gången framträdande grundsats, under sednare
förhandlingar i ämnet fått benämning af ”cooptationsprincipen” — dels att för Kon¬
sistorii domförhet skulle gälla samma regel, som sedermera genom Kongl. Förord¬
ningen den 23 Augusti 1851 blifvit stadgad för Rikets Hof-Rätter. Hvarken Kongl.
Majits förslag eller det af Lag-Utskottet modifierade förslaget vann emellertid Rikets
Ständers bifall; och Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse den 20 Augusti 1851,
uppgåfvo, såsom skäl för sitt afslag: alt de dåvarande Lektorerne, så länge de med
tjenstgöring vid elementarläroverken forlfore, syntes, på grund af innehafvande fall—
magter, böra såsom ledamöter af Domkapitlen qvarstå; alt, genom antagande af dels
sjelfskrifne och dels förordnade ledamöter, hvarjehanda olägenheter skulle uppkomma;
samt alt någon förändring med organisationen af och rättegången i Domkapitlen icke
syntes vara för det då näivarande påkallad.
Det dröjde emellertid icke längre än till riksdagen 1856—'1858, innan frå¬
gan på nytt bragtes å bane, då likasom tillförene framkallad al de förändrade för¬
hållanden, hvilka föranleddes af skolans fortsatta utbildning eller omgestaltning. Det
anmärktes af enskild motionär, alt Domkapitlens nuvarande organisation ej lemnade
erforderlig säkerhet, att dessa kyrkliga myndigheter alltid utgjordes af män, hos
hvilka håg och skicklighet för förvaltande af kyrkliga angelägenheter kunde förut¬
sättas. Så långe lärareplatserna vid elementarläroverken, genom beskaffenheten af
dermed förenade lönevilkor, kunde anses såsom expeklansplatser, derifrån öfvergång
ju förr desto heldre kunde ske lill mera omedelbart kyrkliga befattningar, hade man
kunnat hoppas, att de, hvilka sökte anställning vid stiftens högre läroverk, från bör¬
4
Sammans. Stats- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
jan bade kyrkans förhållande i sigte och således vid inträdet i Domkapitlet med¬
förde intresse för kyrkan och någon insigt i hennes angelägenheter, men annorlunda
hade förhållandet blifvit, sedan Staten börjat ställa läroverkens löningsstat i sådant
skick, alt män, danade för tjenstgöring i skolorna, kunde från början vara försörjde
och för framliden ega utsigt lill anständig utkomst, utan att behöfva öfvergifva den
verksamhet, hvaråt de egnat sig och för hvilken de tilläfventyrs hade största fallen¬
het; hvartill komme, bland annat, den oformlighet, alt, enligt stadgan för elementar¬
läroverken i riket, vissa vid desamma anställda lärare skulle hära namn af Lekto¬
rer, utan att hafva säte och stämma i Domkapitlen, ehuru deras läroämnen icke
voro mera aflägsnade från den theologiska kunskapskretsen, än de lärares, hvilka
borde vara ledamöter i kapitlet och såsom sådane öfver de förra utöfva uppsigt. Ett
förslag framställdes, uppgjord t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad kvrkolags-
komitéen föreslagit, sålunda att kapitlet, förutom biskopen, såsom ensam sjelfskrif¬
ven, skulle hafva fern valda ledamöter, af hvilka tre skulle lör sex år väljas vid
prestmöte bland personer, som hodde i stiftsstaden och der tjenstgjorde vid försam-
lingarne eller läroverket, utan alt de i sednare fället behufde vara prestmän, och de
öfriga två skulle för ett år väljas bland stiftets kyrkoherdar. Emot den af kyr¬
kolags- komitéen antagna och genom nyssberörda förslag ånyo till tals bragte val¬
principen hade emellertid redan Domkapitlen, då dessa myndigheters yttrande öf¬
ver kyrkolagskomiléens förslag infordrades, framställt åtskilliga anmärkningar. Der¬
vid hade af Domkapitlen skiljaktiga meningar blifvit uttalade blott i fråga derom,
huruvida ens någon ledamot borde utses genom val; hvaremot samtlige hade in¬
stämt deri, ali åtminstone ett par af ledamotsplatserna borde, såsom hittills, bin¬
das vid vissa embeten. Denna åsigt vann vid ifrågavarande riksmöte äfven Ri¬
kets Ständers bilall. Rikets Ständer ansägo nemligen, att endast på sådant sätt
skulle nöd ig enhet och konseqvens i Domkapitlets åtgärder med säkerhet kunna bi-
behalias. samt visshet vinnas, att den specialkännedom och erfarenhet, som ej kan
undvaras i ett verk, hvilket har så olikartade åligganden som Domkapitlet, ej komma
att saknas, hvar förutan samtlige ledamöters väljande ej skulle innebära tillförlitlig ga¬
ranti derför, att i Domkapitlet bevarades det lärda element, som vore nödvändigt för
den Domkapitlen åliggande examensskyldighet. Rikets Ständer heslöto nu för sin
del en förlattning angående reorganisation af Domkapitlen, hvilken så tillvida hade
en större omfattning än det förslag, som innehölls i Kongl. Propositionen den 22
April 1851 att dermed alsågs äfven Domkapitlen i universitetsstäderna, och hvarige¬
nom bestämdes, alt bland de fem ledamöter, sorn jemte Biskopen skulle utgöra ka¬
pitlet, två skulle vara sjellskrifna på grund af innehafvande embete, nemligen Dom¬
prosten, der sådan funnes, samt theologie Lektorn vid läroverket i stiftsstaden, eller,
om universitet der vore, äldste theologie Professorn; men de ledamöter, som derut¬
öfver fordrades för fyllandet af det bestämda antalet, skulle utses genom val bland
Kyrkoherdar i stiftet samt Rektor och Lektorer vid nämnda läroverk, i hvilka val
Sammans. Stats- och Lag-JJtskottets Betänkande N:o 35.
5
alla ordinarie prester i stiftet samt lärare vid stiftets elementarläroverk skulle ega
deltaga. Det af Rikets Ständer beslutade författningsförslaget öfverlemnades till Kongl.
Maj:t genom underdånig skrifvelse den 25 Februari 1058. Vid jemförelse emellan
delta förslag oell den Kongl. Propositionen vid 1851 års riksdag finnér man, alt
Kongl. Majit och Rikets Ständer varit ense såväl om antalet af ledamöter i ka¬
pitlen, som ock derutinnan, alt Domprost, der sådan finnes, och theologie Lektorn
vid läroverket i stiftsstaden böra vara sjelfskrifne ledamöter. Skiljaktigheten angår
hufvudsakligen de öfriga ledamöternas tillsättande, i hvilket afseende Kongl. Majit an¬
sett lämpligt, alt de af Kongl. Majit förordnades, men Rikets Sländer genom nvssbe-
rörde skrifvelse förklarat sig hylla valprincipen. På denna skiljaktighet strandade
äfven 1858 års förslag. Sedan Högvördiga Presteståndet, som icke deltog i Rikets
Ständers beslut om ifrågavarande förslag, mot detsamma hos Kongl. Majit gjort un¬
derdånig framställning, och, efter det Rikets samtlige Konsistorier afgifvet infordrade
underdåniga utlåtanden, samt Högste Domstolen, öfver förslaget hörd, mot detsamma
anmärkt, att det föreslagna stadgandet, enligt hvilket hälften och på flera ställen två
tredjedelar af Domkapitlets ledamöter skulle för viss lid väljas af de kapitlet under¬
lydande prester och skollärare, oaktadt dessa förfarande komme att vara Domkapit¬
lets domsrätt underkastade i afseende på begångna tjenstefel, icke syntes lämpligt,
att då, enligt förslaget, de Kyrkoherdar, hvilkas hemvist vore mera än fem mil från
stiftsstaden aflägset, skulle ega alt undandraga sig ledamotskap i Domkapitlet, samt
ej heller de, sorn på grund af val en gång fem år innehaft sådan befattning, kunde
emot sin vilja återväljas, det lätt skulle kunna inträffa, att de väljande blefve vid
valet inskränkta inom alltför trånga gränser, samt att, till följd al täta ombyten af
Domkapitlets ledamöter, enhet i dess åtgärder och beslut kunde komma att sak¬
nas; så har Kongl. Maj:t genom nådig skrifvelse den 2 7 Oktober 1859 gifvit Ri¬
kets Ständer tillkänna, alt, med alseende å Högsta Domslolens ofvanberörda anmärk¬
ningar och enär den af Rikets Ständer föreslagna organisation af Domkapitlen, en¬
ligt hvilken till ledamöter kunde inväljas dels kyrkoherdar ulan högre lärdomsbild-
ning, dels lektorer utan presterlig bildning och bekantskap med stiftets förhållanden,
icke i högre grad än den nuvarande organisationen medförde säkerhet derom, att
Domkapitlen endast komme att bestå af sådane ledamöter, som livar för sig vore
skickliga att deltaga i alla de olikartade göromål, som tillhöra Domkapitlens hand¬
läggning, Kongl. Majit, efter Stats—Rådets hörande, funnit sig böra vägra nådigt bi¬
fall till Rikets Ständers ifrågavarande förslag.
Sålunda hade tvänne olika principer för tillsättande af de icke sjelfskrifna ka¬
pitel-ledamöterna blifvit efter hvarandra pröfvade och förkastade; på 1859—1860
årens riksdag uppträdde för första gången ett nytt förslag, hvilket ännu icke kan
anses hafva erhållit sin fullständiga utredning, stödjande sig på ”embetsmannabefor-
drings-principen”, såsom grundsatsen derför då blef benämnd, och åsyftande att
ledamotskap i Domkapitlet antingen skulle göras till en särskild embetsbefattning eller
6
Sammans. Stats- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
ock förenas med annan embetsutöfning, af hvilka alternativer dock del sednare, såsom med¬
förande mindre olägenheter af förökade löneanslag, na. m.,och af såväl fäderneslandets, som
främmande länders erfarenhet lill lämpligheten vitsordadt, ensamt gjorde sig gällande. Vi¬
dare framställdes för lörsta gången den från de föregående förslagen afvikande åsigt, att
ledamöternas antal kunde inskränkas till fyra, atom Biskopen. Då i öfverensstämmelse
med föregående förslag antogs, att Domprost, der sådan funnes, och theologie Lektor vid
läroverket i stiftsstaden skulle vara sjelfskrilne, återstodo att fyllas i allmänhet endast
två, men i de fyra stift, der Domprost ej finnes, tre platser. Till den ena af dessa
platser föreslogs Rektor vid läroverket i stiftsstaden, deis med afseende på häfdens
vittnesbörd, enligt, hvilket Rektor Schola} af ålder varit kapitularis, dels ock emedan,
så«om af en motionär vid innevarande riksdag blifvit närmare utveckladt, det nära
samband, som, oaktadt alla skedda förändringar, fortfarande förenar kyrkan och sko¬
lan, och i följd hvaraf prof till läraresysslor inför Domkapitlet aflägges samt af det¬
samma bedömas, äfvensom utnämningsrält till sådana sysslor tillkommer Domkapitlet,
hvilket ock deltager i vården af stiftets samtliga läroverk, det syntes nu liksom
förr, vara håde rätt och nyttigt, alt, om hädanefter icke alla lektorer vid läroverket
i stiftsstaden skulle förblifva kapituiares, åtminstone den främste af lärarne vid detta
läroverk, hvilken efter regeln måste vara en utmärkt insigtsfull och praktiskt duglig
man, mätte såsom ledamot i Domkapitlet qvarstå. I fråga åter om den femte leda—
motsplatsen och den fjerde i de stift, der domprost ej finnes, ansåg man sig höra
framför allt aktgifva på häfden, hvilken i delta läll intygade ,alt af de fordna canonici,
som tillika vore kapituiares, flere innehade pastorat i eller nära stiftsstaden, hvilket
förhållande äfven forllor efter reformationen. Med ledning häraf föreslogs, alt ett,
eller i stift, der domprost ej finnes, två, nära stiftsstaden belägna, pastorat måtte af
Konungen bestämmas till, hvad sam kunde benämnas, hapitelpastorat, hvilka borde
sökas och tillsättas enligt deras beskaffenhet såsom regala eller konsistoriel, dock
med några särskilda vilkor för kompetens, t. ex. desamma som för första klassens
pastorat, med tillägg af fordran på pastoral-erfarenhet, och med skyldighet för dess
innehafvare att tjenstgöra såsom Domkapitels-ledamöler, för hvilken tjenstgöring de
borde hugnas med särskildt arfvode. Detta förslag korn emellertid icke att å sist—
hällne riksdag undergå fullständig granskning och utredning, dels emedan inom Hög-
vördiga Preste-Ståndet och särskildt af ordförande i åtskilliga Domkapitel den åsigt
yttrades, alt en förändring i ifrågavarande hänseende vore mindre behöflig, dels ock
i anseende dertill alt, då väsendtligen skiljaktiga åsigter i fråga om hufvudgrunden
lör densamma nyligen försports hos Kongl. Maj:t, å ena, och Rikets Ständer å den
andra sidan, tiden syntes böra jemna meningarne, innan en tillfredsställande reform
på delta fält kunde vinnas. Någon lagstiftningsåtgärd i ämnet blef följaktligen ej
heller på denna riksdag af Rikets Ständer vidtagen.
Nu hafva vid innevarande riksdag motioner i ämnet ånyo blifvit väckta inom
Högvördiga Preste-Ståndet af Biskop Björck (N:o 113) och Domprosten Sundberg
Sammans. Stats- och Lag-Utslcotteis Betänkande Lko 35.
7
(N:o 115) samt inom Väilofliga Borgare-Ståndet af Herr P. G. Alander (N:o 39),
hvilka motioner, efter remiss lill Lag-Utskottet, jemlikt 43 § Biksdags-ordningen
behandlats af Sammansatt Stats- och Lag-Utskott, som jemväl fått emottaga proto¬
kollen öfver den diskussion, som inom Högvördiga Presle-Ståndet förekommit vid
remitterandet af Herrar Björcks och Sundbergs motioner.
Särskilda anledningar till missnöje med den beslående ordningen hafva sedan
sednaste riksdagen tillkommit, nu såsom förut beroende af förhållandet mellan kyrkan
och skolan. Kyrkans män hafva klagat öfver det inflytande inom Domkapitlen, som
är inrymdt åt de verldslige Lektorerne, och desse å sin sida hafva beklagat sig väl
icke öfver något förtryck från kyrkans sida, men så mycket mer öTver tungan af
de konsistoriela göromålen och det hinder dessa utgöra för deras egentliga kall
såsom lärare. Den förstnämnda af molionärerne anmärker, att den allmänna grund¬
satsen af kyrkans berättigande till större säkerhet, än den nu eger, att icke besvä¬
ras af okyrkliga eller kristendoms-fiendtliga elementer inom sjelfva kyrkostyrelsen,
genom sednare tiders sorgliga erfarenhet vunnit förökade anspråk på uppmärksamhet,
hvilket, enligt hvad motionärens yttrande till Högvördiga Ståndets protokoll vid mo¬
tionens remitterande gifver vid handen, särskildt lärer syfta på kända förhållanden
inom Göteborgs Domkapitel. Ehuru det medgifves, att den närvarande tiden, särde¬
les i fråga om nya organisationer inom det kyrkliga området, erbjuder allt för
många outvecklade och i jäsning stadda förhållanden för att på detta fält någon var¬
aktig byggnad skulle kunna åstadkommas, så har det dock ansetts, alt i en sådan
upprörd och i många hänseenden mot kyrkan fiendtlig tid, vår evangeliska kyrka
eger rättmätiga kraf på alla möjliga bemödanden från dem, som åtagit sig vara
hennes målsmän, alt afvärja och, så vidt ske kan, för framtiden förekomma inflytel¬
sen inom sjelfva kyrkans sköte, af för kyrkan upplösande tendenser. Med erkän¬
nande af vigten och lämpligheten deraf, att bland ledamöterna i Domkapitlen finnas
män med dokumenterad allmän lärdom och med skicklighet att biträda vid examina,
dispulationer, m. m., hvilka inför Domkapitlet anställas, hafva derföre röster höjt sig,
som icke funnit det vara rådligt, att Lektorer vid stiftsstadens elementarläroverk
skola i kraft af sin lärarebeställning ovilkorligen berättigas lill ledamotskap i konsi¬
storierna. Från läroverkens sida åler har blifvit anmärkt, att Lektorernas lid och
krafter i allmänhet äro så strängt tagna i anspråk af undervisningen, alt man icke
utan obillighet kan ytterligare ålägga dem göromål så främmande för deras egentliga
kall, som de konsistoriela, hvilket äfven syntes så mycket obilligare, som två Lek¬
torer vid de i stiftsläderna belägna läroverk och samtlige Lektorerne vid de öfriga
läroverken, under del de åtnjuta lika inkomster med de i domkapitels-göromålen
deltagande Lektorerna, äro från sådana göromål helt och hållet frie, ett missförhål¬
lande, hvilket desto mindre afhjelpes af stadgandet derom, att de Lektorer, som äro
ledamöter af Domkapitel få räkna sig till godo två timmars minskning i hvarje vec¬
kas undervisnings-skyldighet, som de konsistoriela göromålen vanligen för hvarje
8 Sammans. Stats- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 35.
ledamot upptaga vida större lid under hvarje vecka, och dessutom fortfara äfven
under ferierna, då alla andra lärare njuta ledighet och nödig vederqvickelse.
Ofvananmärkta förhållanden hafva synts påkalla, dels den förändring i Domka¬
pitlens organisation, hvarom så många gånger varit fråga, dels, med uteslutande af¬
seende å läroverkens bästa, en reform allenast i Domkapitlens arbetssätt. Herrar
Björcks och Sundbergs förslag afse den mera omfattande reformen, Herr Manders
den inskränktare.
Biskop Björck föreslår:
att Rikets Ständer för sin del besluta de ändringar i Kongl. Förordningen af
den H Februari 1G87, angående rättegång i Domkapitlen, som följa af ett anta¬
gande af en förändrad organisation af Domkapitlen i följande syltning:
l:o hvad angår Stockholms stads Konsistorium äfvensom Hofkonsistorium samt
Konsistorierna i Upsala och Lund, borde deras sammansättning förblifva hädanefter
densamma som hittills; hvilket ock gäller om det så kallade Fältkonsistorium,
2:o i de öfriga Konsistorierna i riket skulle utom Biskopen, Domprost, der
sådan finnes, äfvensom Lektorn i theologi vid det högre elementarläroverket i den
stad, som är biskopssäte, vara sjelfskrifne ledamöter af Domkapitlet, med särskildt
tillägg hvad Konsistorium i Göteborg angår, att de vid dervarande Christinae försam¬
ling anställde pastorer äfven för framtiden bibehållas vid det ledamotskap i Domka¬
pitlet, som blifvit dem uti nämnda församlings privilegier af Kongl. Majit tiller—
kändt.
3:o beträffande öfrige ledamöter uti alla andra rikets Konsistorier än de i l:sta
mom. nämnda, skulle dessa ledamöter af Kongl. Majit bland kyrkans eller skolans
tjenstemän hädanefter utses och tillsättas, sedan vederbörande Konsistorium, första
gången genast efter Kongl. Majlis nådiga fastställelse af den nya anordningen af
Domkapitlen, och sedan vid hvarje inträffande ledighet, tiil Kongl. Majt inkommit
med underdånigt förslag på den eller dem, som Konsistorium anser tjenliga lill le¬
damotskap i Domkapitlen; och borde dervid Lektorer vid stiftstadens högre ele¬
mentarläroverk vara, i kraft af sitt lärareembete, förpliglade att åtaga sig Konsisto-
rialkallet, enär de af Kongl. Majit blefve dertill i nåder kallade.
4:o För alla de i nästföregående mom. afsedda Konsistorier skulle gälla såsom
regel, att utom Biskopen samtlige ledamöternas antal i Domkapitlet icke borde un¬
derstiga sex, hvaremot, i afseende på Domkapitels fulltalighet vid der förekommande
måls handläggning, hädanefter som hittills, skulle gälla hvad i Kongl. Brefvet af den
15 Juli 1752 och andra hithörande författningar stadgadt är.
5:o Hvar och en, som, sedan ny författning om Domkapitlens organisation
vunnit fastställelse, komme alt såsom ledamot i något Domkapitel inträda eller der¬
till af Kongl. Maj:t i nåder utnämnas, skulle före utöfning af Konsistorialkallet, med
ed förpligta sig till vår Evangeliskt-lutherska kyrkas i dess symboliska böcker ut¬
talade bekännelse.
Enär
Sammans. Stats- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 35. 9
Enär della förslag slödjer sig hufvudsakligen på den så kallade ”cooptations-
principen”, hvilken, redan på riksdagen 1850—1851 af Lug-Utskollet framställd,
då blef af Rikets Ständer förkastad, och Utskottet saknar anledning af sedermera
inträffade förhållanden alt för närvarande antaga en förändrad åsigt hos Rikets Stän¬
der derutinnan, finnér Utskottet sig icke behöfva ingå i någon närmare gransk¬
ning deraf.
Domprosten Sundberg åter har grundat sitt förslag på den vid sistförflutna
riksdag första gången framställda planen om inrättande af så kallade kapitelpastorat,
och i sådan syftning hemställt:
"det måtte Rikets Ständer besluta en förordning, hvarigenom med ändring af 1,
5 och 15 §§ i Kongl. Förordningen den 11 Februari 1687, angående rättegån¬
gen i Domkapitlen, samt med upphäfvande af Kongl. Brefvet den 15 Juli 1752 om
domfördt antal ledamöter och af Kongl. Brefvet den 15 Juli 1799, som berättigar
samtlige Lektorer vid gymnasium till säte och stämma i Domkapitel, varder för-
ordnadt som följer:
§ 1.
Domkapitel skall bestå af Biskop, som förer ordet, samt af fyra ledamöter’
Dessa ledamöter äro: i Domkapitlen uti Upsala och Lund Domprosten samt de tre
öfrige ordinarie Theologie Professorerna vid det i stiftsstaden varande universitetet;
i öfriga stiften Domprosten, Theologie Lektorn vid läroverket i stiftsstaden, Rektorn
vid samma läroverk samt Kyrkoherden i det i eller nära stiftsstaden belägna pa¬
storat, hvilket af Konungen vid denna författnings utfärdande dertill bestämmes. I
de stift, der Domprost icke finnes, vare ännu en Kyrkoherde i sådant pastorat, som
nu sagdt är, ledamot af Domkapitlet, och, der Theologie Lektorn tillika är Rektor
vid läroverket i stiftsstaden, vare ännu en Lektor vid samma läroverk af Konungen
förordnad att tillsvidare såsom ledamot i Domkapitlet tjenstgöra.
§ 2.
Lekman, som är ledamot af Domkapitel, vare i afseende på lära och lefverne
underkastad samma förpligtelse och ansvar, som för kyrkans presterskap äro stadgade.
§ 5.
Domkapitel må beslut fatta, der tre när äro, utom i frågor om upprättande
af förslag lill embeten eller tjenster eller om tillsättande deraf, eller i mål, der
Kapitlet utöfvar domsrätt. I dessa fall må dock beslutas af fyra, der tre af dem
om beslutet ense äro.
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd. 12 Haft. 2
10
Sammans. Stais- och Lag-UtsJcottets Betänkande N:o 35.
§ 4.
Inträffar jäf, som i Rällegångs-Balken för domare sägs, för så månge ledamö¬
ter, alt det förthy ej domfördt är eller beslut falla kan, eller tinnes det nödigt att
förordna annan ledamot i stället för den, som laga förfall fått, må Kapitlets ojäfvige
eller förfallolöse ledamöter, som när äro, bland stiftets Kyrkoherdar eller Lektorer
vid läroverket i sliltsstaden tillkalla så många, som erfordras alt föreskrifvet an¬
tal fylla.
§ 5.
Domkapitel sammanträde så ofta ärendena det fordra och minst en gång hvar¬
annan vecka.
§ C.
Alla från Domkapitlet utgående expeditioner skola underskrifvas af Ordföranden
och kontrasigneras af Notarien.
§ 7.
Hvad i 3, 5 och 6 §§ stadgas, gälle ock, i hvad tillämpligt är, för Konsisto¬
rierna i Stockholm, i afseende på hvilka i öfrigt förblifver vid hvad redan före¬
skrifvet linnes.
§ 8.
Denna författning skall lända till efterrättelse från den — —, dock
så att stadgandet i 1 § angående der omlörmälde Kyrkoherdar endast må tillämpas
i mån af de Lektorers afgång, som för närvarande innehafva prebende-pastorat.”
Skulle Rikets Ständer godkänna della författnings—förslag, torde, enligt motio¬
närens förmenande, Kongl. Majit komma alt i nåder anbefalla Domkapitlen alt, hvart
för sitt slift inkomma med förslag såväl lill lämpligaste s. k. kapitelpastorat som
ock till de arfvoden, som för Ijenstgöringen i Domkapitlen möjligen kunde anses
böra innehafvare af sådant pastorat tilldelas, äfvensom de befordringsgrunder, hvilka
vid upprättande af förslag lill sådant pastorat borde gälla, innan Kongl. Majit i nå¬
der fattar beslut i ämnet. Vid remitterandet af denna motion har af Riks-arkivarien
Nordström påyrkats ett förtydligande af 3 § af förslaget i den syltning alt, vid
frågor om disciplinära straff för tjenstefel och särskildt om afsättning, det domföra
antalet måtte bestå af det fulltaliga antalet ledamöter.
Sammans. Stats- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 35.
II
Med afseende på vigten af frågans snara lösning och, enär sistberörda förslag,
på sätt nämndt är, ännu icke varit en fullständig utredning och granskning under-
kastadt, synes detsamma vara värdi större uppmärksamhet. Båda ofvanomförmälda
förslag hafva den gemensamma alvikelsen från de föregående, att de, utom Biskopen,
antaga allenast fyra ledamöter, hvilket, under förhandenvarande svårigheter att finna
lämplig grund för ledamolsplatsernas besättande, synes åtminstone i någon mån un¬
derlätta frågans lösning, och, derest lämpliga stadganden om ledamöters adjungerande
i händelse af förfall för de ordinarie ledamöterna kunna uppställas, så mycket min¬
dre bör mola några betänkligheter, som, Biskopen inberäknad, ledamöternas antal i
aila fall blir lika stort, som på hvar af Hof-rätternas divisioner. Från föregående
förslag bibehåller Domprosten Sundbergs organisationsplan Domprost och Theologie
Lektor såsom sjelfskrifna ledamöter; och, ehuru Utskottet icke för sin del kan anse
de föregående förslagens bestämmelser i detta hänseende bindande, om annat bättre
sätt för platsernas fyllande kan finnas, så ligger dock obestridligen en stor förtjenst
hos förslaget deruti, att det i denna del upptager, hvad som enligt de föregående
förhandlingarnes vittnesbörd varit Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers gemensamma
tanke. Mot förslaget, alt Rektor vid stiftsstadens läroverk skall blifva den tredje
ledamoten i kapitlet, kunna väl, å ena sidan, betänkligheter uppstå deraf, att denna
embetsmans dyrbara tid skulle derigenom blifva för mycket upptagen, och att, enligt
gällande läroverksstadga, Reklorerne endast för viss lid tillförordnas; men å andra
sidan synes det vara ovilkorligen nödvändigt, att, så länge läroverken lyda under
Domkapitlens uppsigt och disciplinära domsrätt, deras rättigheter inom Domkapitlet
bevakas af en skolans man, hvilket förhållande dock naturligtvis kommer alt undergå
en väsendtlig förändring, om, genom inrättandet af en gemensam öfverstyrelse för
läroverken, bandet emellan dem och Domkapitlen skulle kunna upplösas; och hafva
äfven, med afseende på de stridigheter, som understundom kunna uppstå emellan
preslerskapet och församlingarne samt tillhöra Domkapitlens afgörande, röster för¬
sports, hvilka uttalat sig för Rektorernes inrymmande i Domkapitlen, på den grund
att de, åtminstone oftast, äro lekmän och derigenom kunna bilda en behöflig mot¬
vigt mot det uteslutande klerikala elementet hos ifrågavarande, till en del äfven ad¬
ministrativa myndigheter. Beträffande åter förslaget om inrättande af kapitelpastorat,
så äro, med afseende å vigten att vid införande af en dylik institution tillgodose ej
mindre Domkapitlens behof af duglige ledamöter, än äfven församlingarnes rätt till
kyrkoherdar, som äro i sitt kall såsom sådane verksamme, så många särskilda om¬
ständigheter alt taga i betraktande för vinnande af utredning, om, med förenande af
ofvannämnda begge uppgifter, della förslag är verkställbar^ all Utskottet icke i frå¬
gans närvarande skick tilltror sig att derom uttala något bestämdt omdöme.
I 3 och 6 §§ af Domprosten Sundbergs förfallningsförslag innehållas bestäm¬
melser till förenklande af Domkapitlens arbetssätt, hvilka genomgått de flesta hittills
framställda förslag i ämnet. Det är olvifvelakligt, alt mycket äfven på denna väg
12
Santmans. Stats- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
står att vinna, och alt genom hithörande reformer de klagomål till väsendtlig del
skulle kunna afhjelpa», hvilka från skolans sida försports. Denna del af ämnet utgör
hufvudsakiiga föremålet för Herr A landers ofvanberörda motion, i hvilken tillika an-
märkes, hurusom tjenstemännen vid Domkapitlens expedition äro alltför illa aflönade
i förhållande till deras särdeles trägna göromål, hvilka genom Statens fortgående
utveckling och särskildt genom folkskolans utbildning och elementarläroverkens re¬
formerande blifvit under de sednaste årtiondena sannolikt fördubblade. De förän¬
drade stadganden och öfriga förfoganden, Herr Alander i dessa hänseenden före¬
slår, äro:
”l:o. Konsistorium sammanträde in pleno blott en gång i månaden, derest
ej angelägna ärender föranleda ordföranden att detsamma lill en kortare öfverlägg¬
ning någon gång deremellan sammankalla, och der förekomme endast förslags upp¬
rättande till lediga preslljenster, skolsysslors borlgifvande, jemte föregående prof och
dessas bedömande, tvistemål, som höra under Konsistor» dom och andra vigtiga
mål. Vid pleni-sammanträden föres protokoll såsom vanligt och dess expeditioner
torde äfven såsom hittills böra af hela Konsistorium underskrifvas. Öfriga Konsi¬
stor» ärenden, såsom ombuds förordnanden, missivers utfärdande, handlingars re¬
mitterande till kommunikation, kyrkokassa-revisioners och ekonomiska besigtningars
granskning, arfvodens och löners uträkning och reqvisilioner m. m., handlägges en,
två eller tre gånger hvarje vecka ensamt af Ordföranden och vederbörande Notarie, med
biträde af en eller högst 2:ne ledamöter, elter tur och öfverenskommelse. Vid dessa
sednare sammanträden föres intet protokoll, endast en kopiebok öfver utgående skrif—
velser, hvilka sednare underskrifvas ensamt af Ordföranden och Sekreteraren eller
Kamererare!).”
”2:o. Konsistorii-expeditionen utgöres af 2:ne medlemmar, af hvilka den ene,
kallad Konsistorii-sekreterare, företrädesvis före dia rict och protokollet samt uppsatte
alla utlåtanden och ansvare för alla expeditioner, hvilka ej tillhöra Kamereraren. Den
andre, kallad Konsistorii-kamererare, biträde lör ekonomimålen vid uppsättningen af
protokollet samt uppsälte alla utlåtanden, rörande sistnämnda mål jemte dithörande
expeditioner. Såsom ekonomimål må anses granskning af lönereqvisilioner åt ele¬
menia! läroverken och pedagogien^, uträkning af vikarie och andra arfvode» för de¬
samma, all befattning m-d aflöning och arfvoden af statsmedel åt folkskolorna, Folk-
skole-inspektörerne och seminarierna, granskning a Prost,irnes revisioner öfver kyrko-
och vinkassorna samt al ekonomiska hesigtningar o. s. v. Dessutom åligge Kame¬
reraren att föra de räkenskaper, som åligga Konsistorium, vidare att besörja repa¬
rationer å stiftsstadens elementarläroverks byggnader samt slutligen alt, der icke
såsom i Lund och kanske älven i Upsala ln lydliga hinder mola, förvalta domkyr¬
kans inkomster och å densamma besörja mindre reparationer; större domkyrko-
reparationer och n\byggnader låte Konsistorium verkställa genom särskildt dertill
utsedd lämplig person, lie genom sistnämnde anordning ölverflödiga blifna dom-
Santmans. Stats- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
13
kyrkosysslomanna-tjensterna tillslagne löner skulle, efter vederbörande innehafvares
afgång, jemte de till Konsistorii-amanuenserne nu af Statsverket årligen utgående
400 R:dr, användas till Konsistorii-expeditionernas af mig föreslagna löneför¬
bättring.”
”3:o. Konsistorii-sekreterare och Kamererare skola hvardera bekomma 2,000
Riksdalers årlig lön, hvilken, åtminstone i de större stiften, bör, i samma ordning
som Lektorernes, efter hvarje femte års väl vitsordad tjenstgöring förhöjas med 500
R:dr, tills den uppgått till 5,500 R:dr, med rättighet tillika för desse tjenstemän,
alt, efter 50 års väl vitsordad tjenstgöring samt uppnådd 65 års ålder, erhålla
afsked med pension, motsvarande lönen vid afskedstagande!. Likväl skulle till
Kongl. Blaj.ts disposition ställas medel att vid den nya löne-ordningens första in¬
träde, tillägga dem, med afseende på deras föregående arbete i Statens tjenst, högre
än den lägsta lönegraden. Dessutom må vid hvarje års slut efter förekommande
behof lämplig ersättning tilldelas åt af expeditionen begagnad renskrifvare.” — I
sammanhang hvarmed motionären föreslår:
”att Rikets Ständer ville till de ofvan föreslagna förbättrade lönerna, äfvensom
till pensioner åt gamla Domkyrko-sysslomän, som kunde vilja taga afsked, för nästa
statsreglerings a ne år ställa till Kongl. Maj.-ts disposition tillsammans 25,000 Riks¬
daler, alt eller behof användas.”
Då föihållandena alltmera påkalla en förändring i Domkapitlens sammansättning
och arbetssätt — och derest i förra hänseendet en reform kan åvägabringas, ar¬
betsordningen och den möj igen behöfliga förbättringen af Konsislorii-tjenstemännens
lönevilkor torde böra endast i sammanhang med samma reform bestämmas — men
erfarenheten visat, alt Rikets Ständer icke, innan vederbörande myndigheter blifvit i
ämnet hörda, kunna med hopp om framgång besluta en så genomgripande förän¬
dring af ifrågavarande kyrkliga institution, som åsyftas genom de vid innevarande
riksdag framställda förslag, hvilka för öfrigt synas nog beaktansvärda att kunna gifva
anledning till utredande af deras verkställbarhet, och enär, på sätt äfven vid de
begge här ofvan först afhandlade motionernas remitterande inom Ilögvördiga Preste-
Ståndet yttradt blifvit, större sannolikhet för frågans slutliga lösning förefinnes, om
framställning i ämnet varder efter vederbörandes hörande af Kongl. Maj:t afgifven,
får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer mätte i underdånig skrifvelse lill Kongl. Maj:l,
med anmälan om det alltmer tilltagande behofvet af Domkapit¬
lens omgestaltning till deras sammansättning och arbetssätt, och
under omförmålande af de särskilda förslag i ämnet, som blifvit
vid innevarande riksdag framställda, anhålla, att Kongl. Maj: t
tacktes, efter ärendets utredning, låta utarbeta och för näst sam¬
manträdande Rikets Ständer framlägga nådigt förslag lill en
14 Santmans. Stats- och La g-Utskottets Betänkande N:o 36.
sådan förändring af Domkapitlen i ofvanberörda hänseenden, som
af de närvarande omständigheterna kräfves.
Slockholm den 15 Augusti 1865.
N:o 36.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Aug. 1863, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af Kongl.Kungörelserna
den 20 November 184-5 och den 23 Mars 1858, rörande er¬
sättning lill vittnen, som i brottmål åberopas af allmän åklagare.
De, i fråga 0111 ersättning lill vittnen, i i 7 Kapitlet 5 § och 2 1 Kapitlet 3 §
Rältegångs-Balken uttryckta grunder äro: att den som vittnet påkallat, skall betala
det dess resekostnad och läring efter vittnets värdighet, samt alt den, som saken
tappar, skall gälda sin vederpart allt det åter, som han trängd varit att derå kosta.
Dessa grunder tillämpades likväl icke, der Statens åklagaremagt uppträdde för alt
genom ålals anställande beifra förbrytelser emot allmänna rättssäkerheten, enär det
ansågs, alt vittnesmåls afgifvande i dylika fall vore en medborgerlig pligt, som må¬
ste uppfyllas utan någon särskild ersättning. Men synnerligast på grund deraf, att
personer befunits genom sin fattigdom vara urståndsatle att utan kännbara uppoff¬
ringar fullgöra en slik skyldighet, väcktes vid 1844 och 1845 årens riksdag mo¬
tioner om ersättning i vissa fall lill personer, hvilka, al allmänna åklagare åberopade,
blifvit afbörda såsom vittnen i gröfre brottmål; och på underdånig hemställan af
Rikets Ständer stadgades genom Kongl. Kungörelsen den 20 November 1845: alt
föreskriften i 17 Kapitlet 5 § Rältegångs-Balken derom, alt den, som vittne på¬
kallat, skall betala dess resekostnad och täring, ”äfven bör tillämpas i gröfre, för
allmänna säkerheten vådliga brottmål,” som af allmän åklagare åtalas, och alt följ¬
aktligen den, som allmän åklagare, å tjenslens vägnar, åberopat till vittne i dylikt
Sammans. Stafs- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 36. 15
mål, och som sig inslälll vid domstol belägen på minst tre mils afstånd från vitt¬
nets hemvist, hör, derest vittnet det äskar, och domaren pröfvar sådant skäligt, tilläg¬
gas ersättning af allmänna medel för dess resekostnad och uppehälle med högst 16
skillingar banko för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet vid domstolen
erfordras, -samt skjutspenningar för en häst fram och åter i de händelser, då den
tilltalade antingen icke kan till ansvar dömas eller ock sakfäiles, men saknar till¬
gång att ersättningen utgifva; dock alt, om den tilltalade frikännes, och åtalet finnes
vara utan skäl anstäldt, nämnda ersättningsskyldighet åklagaren åligger. I öfverens¬
stämmelse med Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 25 Februari 1858 skedde
genom Kongl. Kungörelsen den 23 Mars samma år den förändring härutinnan, att
det afstånd af tre mil, som dittills utgjort vilkoret för ersättning af statsmedel, in¬
skränktes till en mil.
Uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet och lill Lag-Utskottet remilteradt
Memorial (N:o 294), som, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, behandlats af samman¬
satt Stats- och Lag-Utskott, har Riksdagsfullmägtigen Nils Magnus Pellersson från
Calmar län andragit, hurusom del undantag från 17 Kapitlet 5 § Rätlegångs-Balken,
som sedan urminnes tid, derest icke åtalen varit alldeles obefogade, egt rum i så¬
dana mål, som af allmänna åklagare blifvit utförda, grundade sig derpå, att åklaga¬
ren utförde målet icke å egna vägnar ulan i kraft af sin beställning, och alt i så¬
dana det allmänna angående mål en hvar ansåges, utom i undantagsfall, pligtig att
utan ersättning tillhandagå med biträde och upplysning, hvilket i fordna tider, då
tingen utgjorde mötesplatser för större delen af häradets manliga befolkning, icke
torde halva ansetts vara med kostnad eller binder förenadt, helst, enär befolkningen
då var vida mindre rörlig än nu, vittnesmåls afläggande vid domstol utom häradet
eller staden högst sällan torde hafva ifrågakommit, och att, sedan tidens förändrade
förhållanden gjort bibehållandet af berörda undantag obilligt, hade genom ofvan an¬
märkta författningar i vissa fall stadgats om ersättning af allmänna medel åt vittnen
i brottmål, men att den antydda obillighelen ej derigenom vore undanröjd. Om man
än af den omständigheten, alt för ett vittne, som blott har en mil till tingsstället,
olägenheten af inställelse derstädes icke vore särdeles stor, skulle tillsvidare kunna
vidblifva det undantag, att vittne, som endast har nyssnämnda väglängd till tinget,
icke må för sin inställelse undfå ersättning af allmänna medel, funnes dock ej nå¬
got skäl, hvarföre vittne, som hade mera än en mils tingsväg, icke skulle för in-
slällelsebesväret undfå ersättning äfven i sådana af allmänna åklagaren anhängig-
gjorda brottmål, som icke anses gröfre och för allmänna säkerheten vådliga, då det
åligger allmän åklagare att med lika nit beifra öfverträdelser af gröfre eller lindri¬
gare beskaffenhet, och af hvilken beskaffenhet brottet än må vara, vittnen ej kunna
undvaras, der annan bevisning till den anklagades öfverlygande saknas. Alt ålägga
åklagaren att i mindre brottmål bekosta viltnesersättningarne, då den tilltalade sak-
fälles, men saknar tillgångar, eller ej kan sakfållas, eller fullgör ådömd värjemålsed,
16 Sammans. Stats- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 36.
skulle alldeles förlama åklagaremagien, enär de åklagare tillerkända andelar i böter
icke, äfven om de alltid utginge af de samfällda, kunde ens någorlunda motsvara de
för förbrytelsernas upptäckande och bevisnings anskaffande nödiga resor och besvär,
och åklagaren ej egde alt af Kronan erhålla ersättning för sina kostnader. Med åbe¬
ropande af grunden för 17 Kapitlet 5 § Rättegångs-Balken föreslår derföre mo¬
tionären :
”att, med ändring af anförda Kongl. Förordningarne, må stadgas, alt den, som
af allmän åklagare, å tjenstens vägnar, åberopad till vittne i brottmål, inställt sig
vid domstol, bör, derest lian sådant äskar och domaren pröfvar skäligt, tilläggas er¬
sättning af allmänna medel för dess resekostnad och uppehälle med 50 öre Runt
för hvarje dag, som i och för resan och vistandet vid domstol erfordras, samt skjuts¬
penningar för en bäst fram och åter, i de händelser, då den tilltalade icke kan till
ansvar dömas, eller ock sakfälles, men saknar tillgång alt ersättningen utgifva; dock
att om den tilltalade frikännes och åtalet finnes vara utan skäl anstäldt, nämnda er¬
sättningsskyldighet åligger åklagaren.”
Utskottet får i alseende härpå erinra: alt, om äfven ofvan anmärkta praxis att,
i fråga om ersättningar lill vittnen, som al allmän åklagare åberopas, göra ett un¬
dantag från stadgandet i 17 Kap. 5 § Rättegångs-Balken skulle synas hafva vunnit
erkännande genom de ordalag, som begagnas i Kongl. Kungörelsen den 20 Novem¬
ber 1845, den likväl icke öfverensslämmer med det oförändrade stadgandet i lagens
nyssnämnda rum; alt den ej heller torde allmänneligen förekomma annat än med
afseende på den af nämnda lagrum beroende skyldigheten för den, som vittne på¬
kallat, alt förskottsvis till detsamma utgifva ersättning; samt att deremot vid målens
slulliga afdömande den i samma lagrum, jemfördt med 21 Kap. 5 § Rättegångs-
Balken, lagda grund för parternas skyldighet att ersätta vittnena i målet af domsto-
larne tillämpas äfven mot åklagare, i de fall då Staten ej genom de ofvan anförda
Kongl. Kungörelserna åtagit sig ersättningsskyldigheten. Vid sådant förhållande äro
vittnen af lagen tillerkända rättighet till ersättning i alla brottmål, allenast med den
olikhet atl denna vid de gröfre brotlmdlen i vissa fall utgår af statsmedel; men vid
de öfriga af åklagaren eller den tilltalade. Skulle lagens tydliga stadgande ej af
alla domstolar på detta sätt tillämpas, står rättelse deruti att vinna på lagskipnings-
väg, ulan behof af någon ny lagstiftningsåtgärd. Om det kunnat iörefinnas något
skäl, att, såsom genom oftaomförmälda Kongl. Kungörelser skett, till åklagarens för¬
mån och lör att derigenom befordra de grofva brottens beifrande, göra ett sådant
undantag från den af 17 Kap. 5 § och 21 Kap. 5 § Rättegångs-Balken följande
skyldighet för åklagare att, der endast ofullständig bevisning mot den tilltalade före¬
kommit, bekosta sina vittnens inställelse, så är deremot bibehållandet vid de mindre
brotten af åklagarens enligt nämnda lagrum bestämda ersättningsskyldighet ett lämp¬
ligt medel alt hindra enskildes besvärande med obefogade eller förhastade åtal af
sådana, för den allmänna säkerheten mindre vådliga förseelser.
Beträffande
Sammans. Stats- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 36. 17
Beträffande åter anmärkningen derom, att, som den sakfällde ej alltid eger
tillgångar att gälda de honom ådömda ersättningar, vederbörande vittnen ofta gå i
mistning deraf, då brottmålen ej äro af den grofva beskaffenhet, att medlen af
Staten förskjutits; så är detta ingenting annat, än hvad som ganska ofta inträffar
äfven i andra fall, nemligen att enskilda personer ej magta upfylla af dem ingångna
eller iråkade förbindelser; och det kan ingalunda anses såsom ett åliggande för samhäl¬
let, att garantera sina medlemmars förmåga i sådant afseende. Det är visserligen
sannt, alt vittnen blifva genom en lagens ovilkorliga befallning tvungna att fullgöra
deras uppdrag såsom sådana och derigenom ofrivilligt råka i det ifrågavarande
rättsförhållandet till en för dem fremmande person, men det synes icke vara för
mycket begärdt af den enskilde medborgaren, att han för det allmännas bästa löper
denna risk; och om delta förhållande skulle kunna utgöra en giltig grund för Sta¬
tens ersättningsskyldighet i brottmål, så borde denna skyldighet af samma skäl
sträcka sig äfven till civila mål, hvarigenom oberäkneliga utgifter skulle tillskyndas
Staten, och trätlystnaden erhålla en verksam uppmuntran, i synnerhet hos dem, som
hafva ingenting att förlora.
Utskottet får alltså vördsamt tillstyrka:
alt den ifrågavarande motionen icke må till någon lagstiftnings¬
åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Augusti 1863.
Reservationer:
Af Riksdagsfullmägtigen Nils Magnus Pettersson från Calmar lån.
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. i Sami. 2 Afd. 12 Haft.
3
18 Sammans. Stats- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 37.
N:o 37.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Aug. 1863, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets
Ständer, angående ersättning till domare och målsegande i de
fall, då flera härad hafva gemensam tingsstad i brottmål.
Omförmälda nådiga Proposition, som, jemte det dervid fogade Statsråds-pro-
tokoll blifvit af Höglofliga Bidderskapet och Adeln, Högvördiga Preste-Ståndet och
Hedervärda Bonde-Ståndet öfverlemnad till Stats—Utskottet, men af Vällofliga Borgare-
Ståndet till Lag-Utskottet, hvarefter den blifvit af Sammansatt Stals- och Lag-Utskott
behandlad, är af följande lydelse:
”Fördelarne deraf, att ransakningsfånge, å cellfängelse inlagen, i allmänhet icke
för ransaknings undergående transporteras utom fängelset, äro från fångvårdens syn¬
punkt obestridlige. På deras erkännande hvilar redan Förordningen den 20 Novem¬
ber 1845 och i öfverensstämmelse dermed hafva tid efter annan, sedan för hvart
särskildt fall framställning blifvit hos Kongl. Maj t i underdånighet gjord, beslut fat¬
tats om gemensamma tingsstäder för särskilda härader å närbelägna läns- eller
krono-cellfängelsers för ransakning med häktade personer inredda domstolslokaler.
Intygen om gagnelighelen af dessa förfoganden, der de hittills vidtagits, hafva ock
varit allmänna och sammanstämmande. I samma mån som ransakningsfängelset är
aflägset från den ort, der brottet är begånget, måste dock tillämpningen af ofvan¬
nämnda grundsats framkalla svårigheter, som ej kunna förbises, och då denna till—
lämpning, till följd häraf, synes böra ske på sätt hittills egt rum, efter pröfning af
hvad för hvarje särskild ort finnes tjenligt, men likväl en något större utsträckning
än hittills antagligen kan åt de i åberopade Förordning afsedda anordningar utan
synnerliga olägenheter beredas, derest domare och målsegare, hvilka billigtvis ej
böra mera än nämnd, åklagare och vittnen betungas derför, att ransakningarna för¬
Sammans. Stats- och Lag-UtsTcottets Betänkande N:o 37.
19
läggas från deras rälta tingsstad, berättigas lill ersättning för derigenom uppkom¬
mande kostnader, har Kongl. Maj:t härmed velat i nåder föreslå Rikets Ständer dels
att, i öfverensstämmelse med hvad redan är i Förordningen den 17 September 1851
stadgadt om ersättning till Nämndemän i de fall, då flere härader hafva gemensam
tingstad i brottmål, vederbörande domare, som der håller ransakning med häktad
person, må ega att af allmänna medel lill det belopp, som för resor i Kronans an¬
gelägenheter enligt författningarne domare tillkommer, undfå ersättning, beräknad
efter den väglängd, hvarmed afståndet från hans hemvist till den gemensamma tings¬
staden må öfverstiga det till häradets eller tingslagets vanliga tingsställe, dels ock
att till målsegare, som å gemensam tingsstad personligen sig inställer vid ransak¬
ning angående gröfre, lör allmänna säkerheten vådliga brott, ersättning beräknad
efter skilnaden i väglängd, såsom nyss är sagdt, får för resekostnad och uppehälle,
derest den tilltalade icke frikännes, af allmänna medel utgå efter enahanda grund,
som angående sådan ersättning åt vittnen är föreskrifven.
Kongl. Majit förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse
välbevågen. Datum ut supra.
CARL.
Louis De Geer.'1'1
Uti den till innevarande riksdag afgifna nådiga Propositionen om Statsverkets till¬
stånd och behof har Kongl. Majit föreslagit Rikets Ständer, att, derest Rikets Stän¬
der bifalla den nu ifrågavarande Propositionen, det befintliga anslaget till vittnen och
parter måtte under titel: ersättning till domare, vittnen och parter förslagsvis upp¬
tagas till ett förhöjdt belopp af 16,02*2 Ridr 50 öre; och har Stats—Utskottet, som
lör pröfningen af den ifrågavarande Propositionen bort sammanträda med Lag-Ut¬
skottet, å den vid dess Utlåtande (N:o 59), angående regleringen af utgifterna under
Riks-statens Andra Hufvudtitel, fogade tabell upptagit berörda förslagsanslag med alle¬
nast dess nuvarande belopp, under förbehåll alt framdeles vid upprättande af Riks—
staten å densamma få upptaga det belopp, som, med anledning af nu ifrågavarande
nådiga Proposition, Rikets Ständer kunde linna för godt att bestämma.
På de af Kongl. Majit i den ifrågavarande nådiga Propositionen anförda skäl,
och enär det befintliga anslaget till ersättning åt vittnen och parter, hvilket för när¬
varande är förslagsvis upptaget till 7,500 Ridr, men under de sednare åren utgått
med omkring 13,000 Ridr årligen, derest den nådiga Propositionen bifalles, torde
komma att starkare än hittills anlitas, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
det mätte Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga Proposition af Ri¬
kets Ständer bifallas, samt att nuvarande anslag ä Riks-statens
20
Sammans. Stats och Lag-Utskottets Betänkande N:o 38.
Andra Hufvudtitel lill ersättning ät vittnen och parter mätte un¬
der titel: ersättning till domare, vittnen och parter förslagsvis
upptagas till det af Kongl Maj.l äskade, förhöjda belopp, 16,022
R:dr 50 öre.
Stockholm den 15 Augusti 1863.
N:o 38.
Ank. till Exp.UtBk. den 13 Ang. 1863, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om stiftande af en lag, rörande
afskedande af Statens embets- och tjenstemän, som i följd af
vansinne, lamhet, blindhet eller annan obotlig sjukdom längre tid
varit urständsatte alt deras tjensler bestrida.
Uti ett till Högloflig;! Ridderskapet och Adeln ingifvet memorial (N:o 8), som
blifvit till Stats-Utskottet remilteradt och jemlikt 43 § Riksdagsordningen behand¬
lats af Sammansatt Stats- och Lag-Utskott, har Grefve Taube, H. E. föreslagit, alt
Rikets Ständer mätte för sin del antaga en så lydande lag;
”Statens embets- eller tjensteman, hvilken i följd af vansinne, blindhet, lamhet,
eller annan obotlig sjukdom under tre på hvarandra följande år oafbrutet varit ur—
ståndsatt ali sin tjenst förrätta, utan alt anledning vidare är förhanden, att lian kan
åter vinna tjenstbarhet, må, sedan lietta förhållande blifvit genom föregången ran¬
sakning behörigen utredl och styrkt, vid domstol, derunder han för embete eller
tjenst lyder, medelst dom kunna från tjensten skiljas. Dock att härvid iakttages:
dels att, derest han dä, enligt Förlattningarne, är berättigad till pension från
Allmänna Indragningsstaten eller allmän pensions-inrätlning, sådan pension honom
för hans återstående lifstid, genom vederbörandes förordnande tillägges;
dels att, om han icke år sålunda till pension berättigad, eller den honom till¬
kommande pension icke motsvarar den lön eller de löne-inkomsler utom stat, hvar-
Sammans. Stats- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 38.
21
ifrån han med Ijensten blifvit skiljd, honom må å Allmänna Indragningsstaten af
Kongl. Majit tillerkännas, med afräkning likväl af det pensions-belopp, som från
allmän pensions-inrällning kan honom tillfalla, ett belopp svarande emot lönen, samt,
om inkomster utom Staten tjensten åtföljer, hvad de i medeltal utgjort enligt sed-
liaste tio årens hevillnings-taxering;
dels ock all han, för det fall, att han möjligen framdeles kan blifva i stånd
att i tjenst åter inträda, må, vid derom skeende ansökning, tillgodonjuta den tur
och befordringsrätt, som han före entledigandet från tjensten innehade; men med
skyldighet, vid återgåendet i tjenst, hvarmed lön eller inkomster utom stat åtföljer,
alt frånträda pension, som honom i följd af entledigandet tillerkänts.
Hvad sålunda blifvit stadgadt skall icke ega tillämpning i afseende på Tullver¬
kets personal, för hvilken skall lända lil! efterrättelse hvad för densamma särskildt
är stadgadt.”
Vid riksdagen 1855—1854 framlades för Rikets Ständer en nådig Proposition
i samma ämne, enligt hvilken likväl sålunda afskedad tjensteman tillförsäkrades alle¬
nast halfva lönen, men Rikets Ständer tillkännagåfvo i underdånig skrifvelse den 1
December 1854: alt ehuru Rikets Ständer visserligen ansågo, att det vore för det
allmänna fördelaktigt, om, utan alt sådant medförde andra olägenheter, utvägar kunde
beredas, ledande dertill att de tjenstemän, som icke vidare vore i stånd alt sina
befattningar bestrida, lemnade rum för andra dertill lämplige personer, funno dock
Rikets Ständer, med hänsigt dertill, all Statens tjensler må med skickliga personer
besättas, betänkligheter möta emot antagande af det nådiga förslaget. Det vore ett
kändt förhållande, att oaktadt vissa tjenstemäns ställning i ekonomiskt hänseende i
sednare lider blifvit, i följd af lönetillökningac, i någon mån förbättrad, likväl sam¬
tidigt dermed antalet förminskats af dem, som söka inträde på tjenstemannabanan,
äfvensom det med någorlunda säkerhet kunde antagas, att redan då öfverflöd ej
funnes på personer, hvilka egnande sig åt Statens tjenst, dervid ådagalade en mera
utmärkt embetsmannaskicklighel; och befarade Rikets Ständer, alt sådant skulle i
ännu högre grad blifva förhållandet, derest en tjensteman skulle, utan något hans
eget förvållande, endast i följd af en sjukdom, måhända olla föranledd af det större
nit, han användt på uppfyllandet af sina tjenstepligter och förvärfvande! af en allt
större skicklighet derför, kunna skiljas från innehafvande befattning, utan att vara
försäkrad ali lä bibehålla hela den samma befattning åtföljande lön, och således
utom den stora olycka, som en svår och obotlig sjukdom i och för sig utgör, der¬
till möjligen blifva jemte de sina utsatt för verklig brist, hvarigenom äfven det
motiv, som förmådde tdl inträde i Statens tjenst, eller vissheten om en säker, om
än olla knapp bergning skulle upphöra. Härtill komme, att de nu i Statens tjenst
varande personer tryggat sig vid Kongl. Brefvet den 23 September 1688, hvilket,
ofta åberopadt, tillförsäkrar dem, som troget tjent, att icke för sjukdom blottställas
för att dömas sin lön eiler annan rättighet förlustige. Beträffande dessutom den
22
Sammans. Stats- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 38.
i förslaget bestämda grunden för Statens rätt att afskeda en tjensteman utan hans
egen ansökning, eller alt han skulle, i följd al vansinne, blindhet eller lamhet, un¬
der tre på hvarandra följande år oafbrutet varit urståndsatt att sin tjenst förrätta,
utan alt anledning vidare vore för handen, att han kunde återvinna tjenstbarhet, och
att delta förhållande blifvit genom föregången ransakning utredt och styrkt, före-
komme, att, då ett sådant bestyrkande icke kunde bestå i annat än ett af läkare
utlärdadt embetsintyg, men erfarenheten gåfve vid handen, att äfven läkare under¬
stundom voro blottställda för misstag i sina omdömen om en sjukdoms utgång,
bära! sannolikt ofta skulle blifva en följd, antingen att en samvetsgrann läkare högst
sällan meddelade intyg om obollighet, i hvilket fall det föreslagna stadgandet icke
medförde den dermed åsyftade verkan, eller ock att, om en tjensteman, som blifvit
afskedad såsom obotlig, likväl återvunne helsa och tjenstbarhet, han, det oaktadt,
funne sig beröfvad både tjenst och tillfälle atl egna Staten sin verksamhet. För så¬
dan händelse vore väl föreslaget, att den åter tjenstbare tjenstemannen skulle, uppå
skeende ansökning, tillgodonjuta den lur och befordringsrätt, han före afskedet inne¬
haft; men då tillfälle måhända icke alltid skulle yppa sig för honom till erhållande
af annan plats, vore genom nämnda stadgande oförskyldt lidande för en sådan tjen¬
steman icke förebygdt; i anseende hvartill och då, enligt Rikets Ständers tanke,
sådana fall, som med det ifrågavarande lagförslaget afsåges, icke torde inträffa så
ofta, alt något allmänt stadgande derför erfordrades, och Rikets Ständer vore öfver-
tygade, alt den tjensteman, som såge sig för något slags sjuklighet urståndsatt att
sin tjenst bestrida, skulle finnas beredvillig att sjelf begära sitt entledigande, om
han sedermera egde att påräkna tillräckligt understöd, älvensom att derest Kongl.
Maj t vid sådant tillfälle skulle i nåder finna skäl att till Rikets Ständer göra nådig
framställning om sådant understöd, Rikets Ständer icke skulle sådant förvägra,
der ömmande omständigheter sig företedde, Rikets Ständer ansågo sig icke kunna
lemna bifall till den nådiga Propositionen.
Då motionären vid riksdagen 1856—1858 framställde enahanda förslag som
nu, och della äfven då blef föremål för Sammansatta Stats- och Lag-Utskottets be¬
handling, så, ehuru Utskottet lika med motionären ansåg det vara för samhällets
fördel nödvändigt, att i möjligaste måtto förekommes, det Statens embeten och tjen¬
står innehades af oljenstbara personer, fann sig Utskottet likväl med afseende ej
mindre å de åsigter i ämnet, som i Rikets Ständers ofvanomförmälda skrifvelse blif¬
vit uttalade, än äfven derå atl, till följd af den vid samma riksdag embets- och ijen-
stemännen beviljade provisoriska löneliilökning, svårighet skulle uppstå att bestämma,
efter hvilken grundidén pension borde beräknas, som skulle tilläggas en på ofvan-
berörda sätt afskedad embets- och tjensteman, förutsatt att ett sådant afskedande
kunde ega rum med bibehållande af 36 § Regeringsformen vid dess nuvarande ly¬
delse, desto heldre böra afstyrka bifall till hvad motionären föreslagit, som det visat
sig, att sådana undantagsfall, som lagförslaget afser, utan svårighet blifvit ordnade
Sammans. Stats- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 39. 23
af Konung och Ständer gemensamt; och vann denna Utskottets hemställan Rikets Stän¬
ders godkännande.
Med hänvisande till de skäl, som, på sätt ofvan förmäles, tillförene blifvit emot
den föreslagna lagstiftningsåtgärden andragna, får Utskottet äfven nu vördsamt till¬
styrka,
att hvad motionären föreslagit icke mätte vinna Rikets Ständers
bifall.
Stockholm den 13 Augusti 1063.
N:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Aug. 1863, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring eller förklaring af
Kongl. Cirkulärbrefvet den 28 Mars 1858, i fråga om beräk¬
ning af tiden för lärares vid elementarläroverken räll till upp-
flytlning i högre lönegrad. i
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har Anders Gudmundsson från Hallands län
väckt denna motion (N:o 354), deruti han fäster uppmärksamheten å det obilliga i
bestämmelsen uti uu ifrågavarande Kongl. Cirkulärbref, att lärarnes lönetur skall beräknas
irån och med året efter det, då fullmagten eller konslitutorialet uUärdats, hvarigenom
inträffade att en lärare, som erhållit fullmagi i första dagarne af Januari, samt det
året tjenst gjort två fulla läsetermincr, icke desto mindre finge räkna sin lönetur först
från året derefter, medan deremot den, som undfått fullmagt i sista dagarne af De¬
cember, genast med påföljande årets början beräknade lönetur. Det obilliga häruti
ökades derigenom, alt det ena Konsistoriet daterade sina fullmagter å den dag ut¬
nämningen skedde, medan det andra Konsistoriet daterade fullmaglerna först å dag
efter det utnämningen vunnit laga kraft, eli förhållande som motionären styrkt ge¬
nom biläggande af protokoller och afskrift af fullmagter, utgångna från Konsistorierna
24 Sammans. Stais- och Lag Utskottets Betänkande N:o 39.
i Lunds och Göteborgs stift, och genom hvilken olikhet i förfarande den, hvilken
fått sin fullmagt daterad först på någon dag året efter det han blef till tjensten
utsedd, komme, enligt en vid motionen jemväl fogad uträkning, att, genom fördröjd
uppflyttning i högre lönegrad, under femton års tjenstgöring åtnjuta sammanräknadt
1,500 R:dr mindre lönebelopp, än hvad som för samma femton år tillfölle den,
hvilken fått sin fullmagt daterad för samma dag, som utnämningen skedde. Till
afbjelpande af dessa missförhållanden yrkade motionären att Rikets Ständer måtte
till Kongl. Majit i underdånighet hemställa:
1:o. Att i stället för orden vfrdn och med äret efter det då fullmagt eller
konstitutorial utfärdats”, som förekommer i nämnda Kongl. Cirkulärbref, må ingå
”från och med det dr, dd läraren pä ordinarie stat tjenstgjorl tvänne fulla läse-
lerminer”.
2:o. Att alldenstund det icke kunde vare Staten värdigt att olika aflöna eller
behandla tvänne tjenstemän i samma grad, med samma rättigheter och skyldigheter,
de lärare vid elementarläroverk, som kunna visa sig härpå hafva gjort någon för¬
lust, derföre måtte blifva ersatte, hvilket beslut så mycket lättare borde kunna fat¬
tas, som desse säkert icke vore till antalet många; samt
3:o. Att fullkomlig enhet inom alla rikets stift vid fullmagters utfärdande an¬
befalldes.
Utskottet är visserligen af den åsigt att fullmagter eller konslitutorialer, ehuru
utfärdade försl efter det utnämningen vunnit laga kraft, rätteligen böra dateras för
den dag utnämningen egde rum; men då motionären visat att härutinnan blifvit af
olika Konsistorier olika förfaret, och att derigenom skollärare inom det ena stiftet
ej kommit i åtnjutande af samma rätt och lönelur, som skollärarne i det andra
stiftet under enahanda förhållande tillkommit; anser Utskottet den i motionens
första punkt föreslagna förändring vara gagnande och hemställer således,
det måtte Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet an¬
hålla om utfärdande af nådig föreskrift att lärarne vid elemen¬
tarläroverken må beräkna lönetur från och med det år, då lä¬
rare på ordinarie stat tjenstgjorl två fulla läseterminer.
Då det emellertid ej synes vara af behofvet påkalladt, eller eljest lämpligt, alt
den, hvilken underlåtit alt i behörig tid och ordning söka ändring i någon embets-
myndighets för honom menliga beslut, varder genom Rikets Ständers mellankomst
befriad från den lagliga påföljden af denna sin underlåtenhet; samt dertill kommer
alt en i berörda syfte af Rikets Ständer vidtagen åtgärd sannolikt skulle föranleda
väckandet af lika berättigade ersättningsanspråk i andra frågor än den af motionären
omförmälda, och Statsverkets tillgångar således snart befinnas otillräckliga för till¬
fredsställandet af dessa anspråk; anser Utskottet motionärens förslag om ersättning
åt
Sammans. Stats- och Lag-UtsTcottets Betänkande N:o 39.
25
åt de skollärare, hvilka genom hittills inom åtskilliga stift följd ordning vid full-
magters utfärdande blifvit lidande,
ej böra af Rikets Ständer bifallas.
Hvad slutligen beträffar motionärens yrkande det Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Majit i underdånighet begära att fullkomlig enhet inom alla rikets stift vid
fullmagters utfärdande anbefalldes; så lärer det med berörda yrkande afsedda ända¬
mål, lika rätt för alla elementarlärare, i händelse af bifall till hvad Utskottet i första
punkten af detta betänkande föreslagit, redan vara vunnet; vid hvilket förhållande
motionärens omförmälda yrkande
ej torde till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 Juli 1863.
Bih. till B. St. Brot. 1862 <& 1863. 4 Sami. 2 Afd. 12 Baft.
4
oS: .%<• o*Jl foo -fcföfö ,iSftn«w»Ä
• lini biv gainbio l^lul llil- figilliJglt; moni glliiiiri <00099 fiJIivd . t9ifii6ilo}l<» 9b ig
,9bnebil Jivlild abriéfilältil aiaigmn
.aellelid ‘labogli alariifl le inöd [9
csotf sljjbUf ;t»bn8lS alvill jab shnBshy eiwi enoi Jorn iBMilsd 09§ilJulg be?H
biv Ilila eJs^ii fillu moni Jarina gihnoJlhjl lie Biögsd iarigiftgbidhflii i Ljslfl .IgaoH
-thall ebbsfels flbfiB/tif elnoied barn idb i9iél ie ;gsbiiclädn/; afjuehiélJu giaJgemilnl
>11 »SJ
)j'jb ib nsi/ifiUi|
Uno guaiéaoiJora
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1863
\»B.
61 i. i- :i ,kri fö ,E M '•'•-.i
Sammans. Stals- sami Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 40. 1
A:o 40.
Ank. till Exp.-Utsk. den J20 Aug. 1863, kl. 10 f. m.
Vllulande, i anledning af dels äterremisser å Utskottets Betänkande
N:o 21, i fråga om skjutsningsbesvärets ordnande, dels
ytterligare väckt motion i samma ämne.
Utskottets omförmälda Betänkande har blifvit af Vällofliga Borgare-Ståndet
återremitteradt och af Hedervärda Bonde-Ståndet bifallet; hvaremot Höglolliga
Ridderskapet och Adeln samt Högvördiga Preste-Ståndct deröfver meddelat de
beslut, som här nedan komma att omförmälas.
I första punkten af omförmälda Betänkande (pagina 14) hade Utskottet, på
angifna skäl, tillstyrkt Rikets Ständer att besluta,
att gästgifveri-, håll- och reservskjutsen samt postskjutsen skiljas från jord¬
bruket och öfvertagas af Staten;
att sedan posthemmanen blifvit befriade från postskjutsens utgörande, borde
dessa hemman vara skyldiga utgöra de onera, derifrån de hittills varit i sin
egenskap af posthemman befriade; samt
att det städerna åliggande skjutsningsbesvär öfvertages af Staten.
Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet, det sednare efter inbjudning
från förstbemälda Riks-Stånd, hafva, med afslag å denna Utskottets hemställan,
beslutat att å 6:te Hufvudtiteln må uppföras ett årligt reservationsanslag, stort
100,000 R:dr R:mt, att, stäldt till Kongl. Mnj:ts disposition, användas till lätt¬
nad för skjutsningstungan, i de fall, der den genom entreprenad bestrides och
befinnes särdeles tryckande.
Bill. lill II, St. Prat. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd. 13 Haft. 1
2 Samman*. Stais- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 40.
Af protokollet öfver den inom Borgare-Ståndet före återremissen hållna
öfverläggning har Utskottet inhemta!, hurusom yrkanden derstädes blifvit fram¬
ställda dels om bifall till Utskottets Betänkande; dels af flere talare om fattande
af enahanda beslut, som de af Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet
meddelade; dels att skjutsningsbestyrets öfvertagande af Statsverket, till större
eller mindre del, ej borde ifrågakomma förr än närmare blifvit utredt hvad kost¬
naden derför komme att utgöra, samt med mindre de skjutsningsskyldige hem¬
manen ålades en årlig afgift, som i någon mån betäckte Staten för dess kostnad;
dels att skälig lindring under nästa statsregleringsperiod måtte beredas de skjuts-
lag, som företrädesvis funnos i behof deraf; dels att Utskottet borde dervid särskildt
tillse, huruvida lämpligt kunde vara att, genom skjutslegans höjande öfverallt
eller endast å vissa orter, jemnare än hittills afväga och förmedla den allmänna
trafikens och den skjutsandes ömsesidiga anspråk, äfvensom om och i hvad mån
godkännandet af de vilkor för åtnjutande af statsbidrag, hvilka blifvit af Grefve
Liljencrants föreslagna, kunde befordra hufvudsyftet med ifrågavarande öfver-
gängsförslag; dels att. Statsverket öfvertoge en del af kostnaden för skjutsnings-
besvärets fullgörande, med exempelvis föreslagen en fjerdedel, så i stad, som å
land, dä skjutslagen sjellve sedan egde att svara för de öfriga tre fjerdedelarne;
dels att, genom uppmuntrande till införande af entreprenader, det tvång måtte
upphäfvas, som innebures i skjutsningsskyldigheten, och densamma måtte antaga
karakteren af ett fritt åtagande, samt inrättningen af postdiligenser befrämjas,
derigenom lättnad i skjutsningsbesvär vunnes; dels att skjutsningsbesvär borde
regleras länsvis, helst sedan landstingen kommit till stånd, då skjutslegan kunde
höjas till 1 Hulr eller till och med till 1 R:dr 50 öre, om så nödigt skulle
finnas, samt entreprenaden borde blifva en tvångsirirättning; dels att hvar och
en biand de skjutsskyldige borde höras rörande det belopp han kunde vilja
gifva för befrielse från tungan, hvarefter entreprenadauktioner utsattes och skil¬
naden godtgjordes genom förhöjd skjutslega; dels slutligen att, i händelse Ut¬
skottet komme att föreslå statsbidrag för lindring i skjutsskyldigheten, dervid
borde såsom vilkor afses att sådant bidrag icke måtte komma att någonstädes
helt och hållet betacka den verkliga entreprenadkostnaden, vare sig att densamma
vore i kontraktet tillförlitligen uttryckt eller icke.
Då således blott ett Riks-Stånd bifallit hvad Utskottet i dess förra Betän¬
kande tillstyrkt; men deremot två Riks-Stånd förenat sig om ett annat förslag,
till förmån för hvilket jemväl flere röster inom ett tredje Riks-Stånd blifvit
höjda; samt genom sistberörda förslag, äfven om detsamma ej undanrödjer alla
de orättvisor och svårigheter, som äro förknippade med det sätt, hvarpå skjuts¬
ningsskyldigheten fullgöres, tillfälle dock beredes till sådana lättnader härutinnan,
som kunna komma de af skjutsningsskyldigheten mest nedtyngda hemman till
undsättning; anser sig Utskottet, med frånträdande af hvad Utskottet i strid här¬
Sammans. Stais- sami Allm. Besvärs- och Ekonomi Utskottets Utlåtande N:o 40. 3
emot i sitt förra Betänkande liemställt, men i öfverensstämmelse med livad
Höglofliga Ridderskapet och Adeln samt Högvördiga Prestc-Ståndet beslutat,
böra tillstyrka Rikets Ständer, att
å Sjette Hufvudtiteln uppföra ett årligt reservations-anslag,
stort 100,000 R:dr R:mt, att, stäldt till Kongl. Maj:ts dispo¬
sition, användas till lättnad för skjutsningstungan i de fall,
der den genom entreprenad bestrides och befinnes särdeles
tryckande.
I fråga om det, pagina 14, i Utskottets Betänkande N:o 21 gjorda sednare
tillstyrkande,—nemligen att, i afseende å kungs- och krono-skjutsningsbesväret,
annan ändring icke borde vidtagas, än att, under förutsättning att gästgifveri-,
håll- och postskjutsen af Staten öfvertagas, samtliga skjutsskyldiga hemman i
riket, så framt de ej äro helt och hållet eller i viss män frän skjutsningsskyldighet
befriade, förklarades böra i kungs- och krono-skjutsning deltaga — har Höglof-
liga Ridderskapet och Adeln förklarat att någon ändring i afseende på kungs-
och krono-skjutsningsbesväret icke borde vidtagas. Högvördiga Preste-Ståndet
har ansett denna fråga vara, genom Ståndets beslut öfver näst föregångna punkt,
förfallen; och som, på sätt förut nämndt är, Vällofliga Borgare-Ståndet återremit¬
terat punkten, samt Hedervärda Bonde-Ståndet densamma bifallit, så anser
Ut. kottet denna punkt vara, genom Riks-Ståndens omförmälda skiljaktiga beslut,
förfallen.
Likaledes och då, hvad beträffar det af Utskottet, pag. 16—21 i berörda
Betänkande, framställda förslag till reglering af befordringen utaf post och re¬
sande, samt till gäldande af den derför erforderliga kostnad, Ridderskapet och
Adeln förklarat samma förslag hafva förfallit till följd af det beslut bemälda
Riks-Stånd i afseende å Utskottets första hemställan fattat, Borgare-Ståndet det¬
samma återremitterat och Bonde-Ståndet förslaget bifallit; så, fastän Preste-Stån¬
det ej i frågan härom meddelat särskildt beslut, torde, så väl i enlighet med
den tillämpning Ridderskapet och Adeln gjort af sitt med Preste-Ståndets öfver¬
ensstämmande beslut, som äfven med anledning af stridigheten uti Riks-Ståndens
beslut sins emellan, jemväl denna punkt böra anses förfallen.
Pagina 21 i Betänkandet hade Utskottet tillstyrkt Rikets Ständer att be¬
sluta, det måtte, till betäckande af kostnaderna för skjutsningsbestyrets öfverta-
gande, å Sjette Hufvudtiteln anvisas ett förslagsanslag af 600,000 R:dr R:mt år¬
ligen under nästa statsregleringsperiod; hvilket förslag Ridderskapet och Adeln
förklarat hafva, genom samina Riks-Stånds fattade beslut öfver lörsta punkten,
4 Sammans. Slats- samt Allm, Hesvårs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 4 0.
förfallit, hvaremot Preste-Ståndet afslagit, Borgare-Ståndet återremitterat och
Bonde-Ståndet bifallit förslaget. Detta förslag lärer således vara förfallet.
Pagina 22 i Betänkandet hade Utskottet uttalat den åsigt att genom hvad
Utskottet i samma betänkande yttrat och föreslagit i anledning af Jonas Anders¬
sons motion, öfriga i ämnet väckta motioner borde anses besvarade, och att nå¬
got särskildt yttrande öfver en hvar af dem således ej vore erforderligt. Detta
yttrande har blifvit af Ridderskapet och Adeln samt af Borgare-Ståndet återre-
mitteradt, men af Bonde-Ståndet gilladt, hvaremot något beslut i anledning deraf
ej synes hafva blifvit hos Preste-Ståndet fattadt. Utskottet är emellertid, i följd
af de från Riks-Stånden sålunda meddelade beslut, oförhindradt att, i samman¬
hang med frågan på hvad sätt skjutsningsbesväret må kunna, genom här förut
till anvisande föreslagna medel, göras för skjutslagen mindre betungande, tillika
tillgodogöra sig de förslag, som af en eller annan motionär må vara framställda
och kunna af Utskottet anses antagliga.
Af den hos Ridderskapet och Adeln öfver denna punkt förda diskussion
har Utskottet inhemtat, att yrkanden derunder blifvit framställda, dels af flere
talare, att Johan Bergströms från Kopparbergs län i Utskottets Betänkande N:o
21 omförmälda motion måtte tagas i förnyadt öfvervägande; och dels att ytter¬
ligare utlåtande måtte meddelas i anledning af Herr von Köchs i Utskottets
nyssberörda betänkande omförmälda motion, deruti, bland annat, innebures för¬
slagen att skjutsskyldigheten icke skulle utgöra någon natura-prestation, och att
skjutslogan på sådana ställen, der detta för entreprenads underlättande vore af
nöden, skulle af Konungens Befallningshafvande kunna höjas till 1 R:dr 50 öre
milen.
Derest, på sätt, Utskottet här ofvan föreslagit, Rikets Ständer besluta anvi¬
sandet af ett årligt reservationsanslag, att, stäldt till Kongl. Maj:ts disposition,
användas till lättnad för skjutsningstungan i de fall, der den genom entreprenad
bestrides och befinnes särdeles tryckande, -— genom hvilket beslut ett steg äfven
blefve taget, till skjutsningsskyldighetens inskränkande såsom natura prestation —
torde Rikets Ständer jemväl böra vara betänkte på sådana bestämmelser, som
göra till en möjlighet att, genom det beviljade anslaget, i någon mån vinna det
dermed afsedda ändamål. Hvilka skjutslag, som må anses af skjutsningsbesväret
mest betungade, låter sig ej beräkna, med mindre detta besvär fullgöres genom en¬
treprenad, derföre Utskottet ock gjort sådant till vilkor för rättigheten att ifråga¬
komma till erhållande al understöd i anledning af sagda besvär. Men detta och
de många andra med entreprenaders inrättande afsedda ändamål lära ej kunna
vinnas allenast genom en skjutslagen beredd utsigt att möjligen ifrågakomma till
delaktighet i till skjutsningstungans lättnad anvisade medel, likasom dessa medel
antagligen skulle blifva spårlöst uppoffrade, med mindre, i sammanhang dermed,
jemväl vidtoges sådana åtgärder, som i öfrigt kunde till lättnad i skjutsningstun-
Sammans. Stais- samt Allm. llcsvärs- och Ekonomi-lllskollets Ullålande N:o AO. 5
gan föranleda. Utskottet tror möjligheten att, vid utomordentliga fall, erhålla
rättighet att uppbära en förhöjd skjutslega utöfver den nu tillåtna, vara ett, af
de verksammare medlen till åstadkommande af entreprenader; och skulle, genom
en sådan förhöjning, antalet af öfverflödiga resor inskränkas, eller de resande
manas att, oftare än hittills, begagna sig af egna hästar, eller möjligheten af
postdiligensers inrättande underlättas, och till desammas begagnande uppmuntras,
så vore jemväl härutinnan ett ändamål vunnet och en lindring i skjutsningsbe-
sväret åstadkommen. Utskottet hemställer således, med anledning af Herr von
Köchs motion,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det Kongl. Majit täcktes å alla gästgifvaregårdar i
riket låta, så vidt görligt finnes, inrätta entreprenader, der¬
vid, då sådant af förhållandena nödigt påkallades och en¬
treprenader ej på annat sätt kunde åvägabringas, en lega af
högst 1 R:dr 50 öre per mil så i stad som på landet finge
uppbäras, samt att Kongl. Majit täcktes härom meddela de
föreskrifter, hvilka så väl för skjutsskyldiges säkerhet sorn
för de resandes beqvämlighet kunna erfordras.
Emellertid lärer, såsom följd af de, genom kanalers och jernvägars samt
andra farleders öppnande, på sednare tider ofta förändrade förhållanden uti kom¬
munikationsväsendet, fall ofta nog komma att inträffa, der jemväl en till 1 Ridr
50 öre stegrad skjutslega måste visa sig otillräcklig att, genom entreprenad, be¬
reda en måhända af behofvet högt påkallad skjutsningsanstalt, som stundom
äfven torde erfordras att, utan dröjsmål, genast träda i verksamhet. Sådana
fall blifva, till exempel, der en jernvägsstation kan vara belägen på en half
mils eller kortare afstånd från gästgifvaregård, samt den resande således blifver
tvungen att för en sådan kortare väg begagna skjuts, i hvilket fall legan, beräk¬
nad efter äfven högsta pris i allmänt gällande taxa för skjuts, alltid måste be¬
finnas otillräcklig att motsvara den skjutsandes besvär. Likaledes kunna, af
ofvan förutsatta anledningar, skjutsstationer blifva behöfliga å sådan ort, der nå¬
gra skjutsningsskyldiga hemman ej finnas disponibla till förpligtande att den er¬
forderliga kommunikationen ombesörja. I dessa, med flera fall, der skyndsamt
tillvägabringandc af skjutsinrättning erfordras, och der för den resande blifver
föga kännbart om han ock nödgas utgifva flerdubbel lega mot den vanliga, i
jemförelse med de svårigheter, som för honom skulle uppstå derest någon skjuts¬
inrättning ej funnes honom till hjelp, torde Konungens Befallningshafvande böra
ega myndighet att tillvägabringa entreprenad till hvad lega, som för skjutsningen
må behöfva betingas. Det är derföre, som Utskottet, med anledning af Johan
Bergströms i förra Betänkandet omförmäida motion, hemställer,
6
Sammans. Stais- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 40:
att Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet be¬
gära, att då behof af ny skjutsinrättning å farväg äfvensom
vid jernväg- eller kanalstation uppstår, och sådan icke kan
åstadkommas utan de gamla skjutslagens ytterligare betun¬
gande, vederbörande länsstyrelser må ega att på sådant ställe
bereda skjutsinrättning, på det sätt, att skjutsningsskyldighe-
ten, efter entreprenadauktion, öfverlemna» till den, som erbju¬
der sig att för minsta lega per mil befordra resande; och
att resande må förpligtas att vid sådan skjutsinrättning, utan
afseende å den allmänt gällande skjutslegan, betala för hvarje
mil det belopp, för hvilket entreprenören vid auktionen för¬
bundit sig att bestrida skjutsen.
Slutligen hade Utskottet i sitt Betänkande N:o 21, under förutsättning att
den af Utskottet då föreslagna grund för skjuts besvärets ordnande blefve af Ri¬
kets Ständer gillad, tillstyrkt det måtte å Riks-statens Sjunde Hufvudtitel anvi¬
sas ett årligt reservationsanslag af 70,000 R:dr R:mt, att till Postverket utgå
såsom ersättning för den ökade kostnad, som genom postskjutslegans höjande till
likhet med gällande entreprenadlega komme att uppstå; med bemyndigande tillika
för Post-styrelsen att använda de besparingar, som å detta anslag kunde göras,
till ordnande å postvägar af gemensam befordran af post och resande.
Denna punkt har blifvit af Bonde-Ståndet bifallen, men af de öfriga tre
Riks-Stånden återremitterad.
Af protokollen angående de öfverläggningar, sorn föregått återremisserne. har
Utskottet inhemtat, hurusom inom Ridderskapet och Adeln blifvit anfördt, dels
att det vore obestridligt att dessa 70,000 R:dr vore af nöden för fortgången af
det påbörjade inrättandet af postdiligenser, hvarigenom tungan af postens för¬
skaffande sålunda borttoges från posthemmanen, derföre dessa årliga 70,000 R:dr
borde å. Sjunde Hufvudtiteln utföres utan det vilkor som Utskottet dervid fästat;
dels af många talare att, vid beviljandet af dessa 70,000 R:dr för ytterligare
befordran af post och resande, det vilkor borde fästas, att särskilda öfverens-
kommelser måtte träffas om denna fortskaffning, samt att densamma ej må ske
genom reservskjuts, utan ställas på beting; och inom Preste-Ståndet. dels lika¬
ledes att ifrågavarande anslag måtte beviljas, med borttagande af det vilkor som
Utskottet dervid fästat, dels åter att medlen borde användas till postdiligenser¬
nas förskaffande genom beting och till postskjutsens skiljande från jordbruket i
den mån sådant läte sig göra.
Häraf vill det synas, som inom Riks-Stånden den åsigt vore mera allmän,
att posthemmanen oj borde nu, genom lag, allmänt befrias från postskjutsens
utgörande, utan denna befrielse fastmer böra sökas genom fortsatt införande
Sammans. Slats- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 40. 7
af postdiligenser, samt att, för sådant ändamål, ifrågavarande anslag fortfarande
borde utgå blott till inrättandet och uppehållandet af postdiligenser, utan annat
vilkor än att de skjutsskyldige ej betungades med dessa diligensers förskaffande.
Det torde ej heller böra betviflas att Post-styrelsen tillser det företrädesvis de
trakter, hvarest postskjutsen nu är synnerligen betungande, jemväl så fort sig
göra låter varda med postdiligenser försedda och de postskjutsskyldige derstädes
sålunda erhålla en behöflig lindring. Ej blott billigheten och omtanka» för de
postskjutsskyldige, utan jemväl postverkets egen fördel synes mana till en sådan
grund för bestämmandet hvilka postleder må böra af postdiligenser öfvertaga»,
ty der postföringen nu är tyngst samt således jemn och stadig sysselsättning för
postdiligenserne kan påräknas, der lära ock sådana diligenser äfven kunna med
största fördel upprättas. Utskottet tvekar således ej att tillstyrka, det,
med bortfallande af förut framställda vilkor, ett reservations¬
anslag af 70,000 Rnlr R:mt årligen må å sjunde Hufvud-
titeln anvisas till Post-styrelsen, för att användas till post-
diligensernes förskaffande på sådant sätt, att de skjutsskyl¬
dige ej dermed betungas.
Genom hvad Utskottet sålunda, i anledning af bekomne återremisser, yttrat
och föreslagit torde de motioner, hvilka i ämnet blifvit väckta före aflåtandet af
Utskottets Betänkande N:o 21 få anses besvarade; men efter det berörda Betän¬
kande redan blifvit af Rikets Ständer behandladt, har inom Bonde-Ståndet Carl
Anders Larsson från Östergötland, under åberopande af 56 § Riksdags-ord-
ningen, väckt motion (N:o 526) att skjutsningsväsendet inom riket må ordnas
på följande sätt:
Skjutsningsskyldigheten så väl som gästgifverihållningen förenas i en per¬
sons eller ett bolags hand, med skyldighet, i sednare fallet, för bolaget att hålla
en välkänd person, som förestår skjuts- och gästgifveri-rörelsen.
Inom vissa af Konungens Befallningshafvande på förhand bestämda distrik¬
ter hållas entreprenadauktioner till utrönande af lägsta beloppet skjutslega per
mil för hvarje häst, hvartill någon entreprenör vill åtaga sig gästgifveri- och
skjutsbestyrets fullgörande utan afgift, hvarken af Staten eller de nuvarande
skjutslagen.
Skulle vid någon nödvändig skjutsstation ingen entreprenör stå att erhålla,
som åtager sig skjutsningsskyldigheten för två Riksdaler eller derunder per mil
för hvarje häst, åligger det det fordna skjutslaget att tills vidare, och intilldess
entreprenör sig erbjuder, fullgöra skjutsens uppehållande på hittills öfligt sätt
och mot nu stadgad skjutslega.
8 Sammans. Slals- sami Allm. Besvärs- och Ehonomi-Uiskolteis Utlåtande N:o 40.
Entreprenör, som sådant åstundar, må ega förmånsrätt att skjutsa posterna
mot den ersättning, hvartill Kongl. Postverket med annor man må betinga skjuts-
legan, och fullgöre i thy fall de föreskrifter, Kongl. Post-styrelsen meddelar.
På det att en större konkurrens må ega rum, till förekommande af en allt
för oskälig stegring af skjutslegans belopp, eger Konungens Befallningshafvande
att bestämma de distrikter, hvarinom skjutsentreprenader skola finnas, med fästadt
billigt afseende, å ena sidan på de resandes större beqvämlighet, och å den
andra på möjligheten att framkalla fri täflan mellan flere intill allmänna vägarne
boende jordegare.
Der omständigheter förekomma, som göra sådant af nöden, må expropria¬
tionslagen om jords afträdande för allmänt behof vinna tillämpning i de orter,
der entreprenör eljest icke står att erhålla, och må det i slika fall bero på ve¬
derbörande skjutslag att antingen å sådan exproprierad jord uppföra nödiga gäst-
gifveribyggnader, eller ock fortfarande utgöra skjutsen på hittills vanligt sätt.
Rikets Ständer bevilja ett förslagsanslag af Etthundratusen Riksdaler Riks¬
mynt, att användas till ersättning åt sådane Statens embets- och tjenstemän,
som linder resor i embetets ärenden, de der icke i annan ordning godtgöras, nöd¬
gas utbetala högre skjutslega, än 1 R:dr per mil för hvarje häst den resande
egt begagna och i verkligheten nyttjat; börande så beskaffade ersättningsräknin-
gar af Konungens Befallningshafvande granskas och genom jemförelse med dag¬
böckerna kontrolleras.
Då denna motion blifvit af Bonde-Ståndet till Utskottets behandling remit¬
terad, finner Utskottet, på sådan grund, sig jemväl böra öfver densamma sig
utlåta; och emedan Utskottet här redan föreslagit så väl de åtgärder Utskottet,
med ledning af Riks-Ståndens beslut, ansett kunna ifrågakomma till främjande
af skjutsentreprenader, som äfven de vilkor, hvarunder skjutslegan borde kunna
höjas och det belopp, hvartill sådan förhöjning kunde ega rum; ty och som,
hvad beträffar frågorna, ej mindre om förändring i sättet för postskjutsens utgö¬
rande, än ock om gästgifverihållningens förenande med skjutsentreprenaden, hvil¬
ken sednare fråga utgjort föremål för 35 § i det förslag till reglering af befor-
dringen utaf post och resande, samt till gäldande af den derför erforderliga kost¬
nad, hvilket uti Utskottets Betänkande N:o ‘21 blifvit framstäldt, dessa frågor
måste, på sätt förut är vordet nämndt, anses, genom Rikets Ständers beslut
olver samma Betänkande, för denna riksdag förfallne; alltså och då, vid sådant
förhållande, så väl frågan om expropriation af jord för uppförande af gästgifveri-
byggnader lärer förfalla, som ock, enär motionären endast under förutsättning af
bifall till sina öfriga här förut omförmälda förslag jemväl framställt yrkandet om
ett förslagsanslag af 100,000 R:dr att användas till ersättning åt sådane Statens
embets- och tjenstemän, som under resor i ernbetsärenden, de der icke i annan
ordning
Sammans. Stals- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N;o 40. 9
ordning godtgöras, nödgas utbetala högre skjutslega än 1 R:dr per mil för hvarje
häst den resande egt begagna och i verkligheten nyttjat, sistnämnda förslag ej
torde böra så tolkas, som afsåge detsamma, oberoende af de öfriga förslagen,
blott beredande af en fördel åt de omförmälde tjenstemännen, tillstyrker Utskottet
att motionen ej må till någon Rikets Ständers åtgärd för¬
anleda.
Stockholm den 18 Augusti 1863.
Re ser va tioner:
af Friherre Cederström, R., med hvilken Herr G. C. Witt sig förenat:
»Utan att förneka, det en förhöjning af skjutslegan torde vara af verkligt behof
påkallad å vissa orter, der entreprenader ej på annat sätt synas kunna tillväga-
bringas, anser jag dock, att Utskottet skulle förfarit ändamålsenligare och med
mera utsigt till ett allmännare gillande, om Utskottet funnit sig vid att föreslå
denna förhöjning till något lindrigare belopp å landet, dervid tagande i sigte de
skiljaktiga förhållanden uti stad och på land, de der, efter min tanke, fortfa¬
rande torde böra föranleda någon olikhet i skjutslegan. De förhöjningar, som
tillförene egt rum, hafva skett steg för steg, men, om jag ej bedrager mig, in¬
gen gång med så betydlig allmän ökning, som tten vore, hvilken kan blifva en
följd af Utskottets förslag. Ett billigt afseende å den vägfarande allmänhetens
väl, på samma gång behofvet af en förhöjning likväl erkännes, synes mig ange¬
läget; och föranlåtes jag häraf till den hemställan, jag vördsamt ville hafva un¬
derställt Rikets Ständers bepröfvande, att nemligen Utskottets förslag måtte med
den jemkning bifallas, att den för stad och land föreslagna förhöjningssumman
förändrades från ett gemensamt maximum af 1 R:dr iiO öre till 1 R:dr 20 öre
å landet samt 1 R:dr 50 öre i stad.”
af Doktor Landgren: ”Utskottets beslut, att det föreslagna reservations¬
anslaget 70,000 Riksdaler skall af Postverket användas endast och allenast till
postdiligens-inrättningens utvidgning, kan jag icke annat än lifligen ogilla.
Redan den omständigheten att på en och annan linie detta kommunikations¬
medel litet eller intet begagnas, så att endast en tiondedel af platserna öfver¬
hufvud varit upptagne, ehuru nuvarande diligenslinier måste anses för de mest
befarna, visar att det icke kan vara rådligt att tvinga Postverket att ändamåls-
löst bortkasta penningar på ännu mindre befarna linier innan skjutsfrågan i ett
Bih. till R. St. Prot. 1362 & 1863, 4 Sami. 2 Afd. 13 tläft. 2
10 Sammans. Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N-.o 40.
sammanhang kan regleras. Dock motsätter jag mig för ingen del nya diligen¬
sens inrättande på de sträckor, der de rimligtvis kunna tänkas medföra gagn
och fördel. Men hufvudändamålet hvarföre föregående Ständer beviljat de 70,000
Riksdalerne, synes af Utskottet vara alldeles förbisett. Det var att lindra det
hårda onus, som hvilar på posthemmanen.
Enligt Kongl. Cirkuläret den 19 November 18ö8 betalas för postskjutsen :■
40 öre per mil för enkel postföring, 312 mil på mantal;
45 » » » dubbel » n ” »
80 ’> » v för skjuts utöfver 312 mil.
Häraf är klart, att, om skjutsens verkliga värde måste i närvarande tid upp¬
skattas till 1 R:dr R:mt pr mil, så beröfvas den postbonde, som för 312 mil
endast får 40 öre per mil, årligen 187 R:dr 20 öre på mantalet af den betal¬
ning, som hans arbete varit värdt. Och dervid anser Utskottet saken böra för¬
blifva intill dess postdiligenserna komma med hjelpen, hvilket dock i aflägsnare
bygder sent, om än någonsin, är verkställbar^ Man invänder att postbönderna äro
fria från rotering, hästgångledsdagsverken och hållskjuts. Men om dessa förmåner
öfverhufvud och under vanliga förhållanden omöjligen kunna öfverstiga 87 R:dr,
så tryckes ju i alla fall posthemmanet med ett onus af 100 R:dr mera än öfriga
mantal. Man invänder vidare att några postbönder alls icke vilja mista denna
skjuts och dermed förenade privilegier. Ofvanstående ovedersägliga siffror visa
dock att sådana postbönder alldeles icke närmare tänkt på saken, eller att arbets-
förtjensten å sådane trakter måste vara öfver all höfva nedtryckt.
Då den föreslagna summan icke förslår att på en gång lyfta postskjutsen
från jordbruket, så synes väl Ingenting vara lämpligare, än att skjutslegan höjes.
Af den uträkning som komitéen för skjutsningsbesvärets ordnande vidfogat sitt
betänkande, synes, att Postverket för skjuts 312 mil per mantal eller derunder,
tillsammans 130,300 mil, betalar 40 till 45 öre. Om nu denna lega höjes med
35 öre, så får Postverket en förökad utgift af omkring 45,600 R.dr. Om nu denna
kostnad betäckes af de föreslagna 70,000, så återstå dock 24,400. Då det af
bemälda komitées åberopade räkning vidare synes att Postverket för 82,550 mil
betalar till postbönder 80 till 83 öre per mil, så visar sig att statsanslaget mer
än tillräckligt försloge att höja denna sednare lega till fullt 1 R:dr per mil.
Men en sådan höjning lärer väl mindre komma i fråga, då denna högre
lega ej utgår annat än på de mest befarna linierna, der postbönderna antingen
genom jernbanorna och postdiligenslinierna allaredan äro befriade, eller snar¬
ligen genom nya diligenslinier kunna befrias från all postskjuts; hvarföre större
delen af dessa 24,400 R:dr kunna användas för diligensinrättningarne. Vidare
är klart att de 96,294 R:dr, som Postverket förr påkostat snällposterna, af just
enahanda anledningar blifva för diligensinrättningarne efter hand disponibla.
Sammans. Stals- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 40. 11
Den invändningen, att Utskottets förslag om skjutslegans höjande till 1 R:dr
50 öre skall medtaga vida större summor för diligensinrättningens uppehål¬
lande, har jag icke heller förbisett. Men ett sådant höjande af legan, skall
ovilkorligen tvinga en större mängd resande att begagna det billigare kommuni¬
kationsmedlet, diligenserne, som derigenom kunna beräkna en jemnare trafik och
inkomst älven om tarifen något höjes. Med anledning häraf vågar jag vörd-
sainligen föreslå,
att ett reservationsanslag af 70,000 R:dr måtte ställas till
Kongl. Maj:ts disposition för att genom Poststyrelsen använ¬
das dels till postdiligensers inrättande på de linier, der så¬
dant lämpligen kan ske, dels till legans höjande för de post¬
skjuts-skyldige, hvilka icke genom sådan diligensinrättning
kunna från sitt tryckande onus befrias.»
af Doktor Söderberg.
Riksdagsfullmägtigen Jonas Andersson från Östergötlands län har begärt
få antecknadt, att han i ärendets slutliga handläggning ej deltagit.
Rdit else:
Betänkandet N:o 39 af denna Samling, hvilket i kolumntiteln orätt angifves
vara utgånget från Sammansatta Stats- och Lag-Utskottet, är aflåtet från Sam¬
mansatta Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
STOCKHOLM, TYPOGRAFISKA FÖRENINGENS BOKTRYCKERI, 1863.
Sammans. Siats- och Uanho-Ulskottets Utlåtande N:o ii.
1
iV. o 41.
Ank. till Exp.-Utsk. den 1 Sept. 1863, kl. 1 e. m.
Utlåtande i fråga om vissa föreslagna ändringar i de för Rikets
Ständers Revisorer af Stats-, Banko- och Riksgäldsverken
gällande särskilda instruktioner.
Uti sin angående Statsverket afgifna berättelse hafva Rikets Ständers år
1860 församlade Revisorer,— enär meningen med stadgandet om resekostnads-
ersättning vid förrättningar i allmänna ärenden måste vara att den resande skall
för sina dermed förknippade kostnader erhålla full godtgörelse, men icke att
derutöfver förskaffa honom en oskälig vinst, — hemställt att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Majit göra underdånig framställning om den förändring i rese-
reglementet, att vid resor i Statens ärenden den resande, när lägenhet med ång¬
fartyg eller å jernväg kunde begagnas, icke för den del af resan, som sålunda
tillryggalades, egde, utom stadgadt traktamente, åtnjuta högre ersättning än den,
hvartill verkliga resekostnaden uppgått; Och då de förhållanden, hvilka föran-
ledt denna hemställan, egde tillämplighet äfven på de Rikets Sländers Reviso¬
rer tillkommande resekostnadsersättningar, hafva Revisorerne föreslagit, att ett stad¬
gande af ofvanberörda beskaffenhet jemväl må inflyta i § 8 af den uti Kongl.
Kungörelsen af den 17 December 1835 intagna och genom Kongl. Kungörelsen
af den 29 Augusti 1851 ändrade instruktion för Rikets Ständers Revisorer öf¬
ver Bankoverket samt i § 6 af den uti Kongl. Kungörelsen den 10 Februari
1860 intagna förnyade instruktion för Rikets Ständers Revisorer vid gransknin¬
gen af Rikgälds-kontorets tillstånd och förvaltning, äfvensom att i samma §§ må
tiih. till R. St. Prot. 1862 1863. i Sami. 2 Afd. i i Haft.
2
Sammans. Stals- och Uanko-Ulskollels Utlåtande N:o H.
stadgas, att någon resekostnadsersättning icke må till Revisor utbetalas, om han,
i följd af annat allmänt uppdrag under den tid revisionen pågår vistas å revi¬
sionsorten samt för sådant uppdrag åtnjuter dylik ersättning.
Med understödjande af förenämnda förslag, så vidt detsamma afser föränd¬
ring i resereglementet, hafva de år 1862 församlade Revisorer, förmält sig till¬
lika hysa den åsigt att, vid resor i allmänna värf, för hvilka resekostnadsersätt-
ningar af allmänna medel utgå, den resande, såvida särskilda förhållanden ej
föranledde till undantag från en sådan föreskrift, skulle vara skyldig att, i stäl¬
let för skjuts, alltid begagna ångbåts- eller jernvägslägenhet, der sådan finnes
att tillgå,
I sammanhang med dessa framställningar, har Utskottet tagit i öfvervä¬
gande en inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdagsfuilrnägtigen Paul Fritz
Mengel väckt motion N:o 443, deruti, på anförda skäl, föreslagits, att när revi¬
sion af Statsverkets samt Bankens och Riksgälds-kontorets tillstånd, styrelse och
förvaltning inträffar under pågående riksdag, de ledamöter af den förra, som till¬
lika utöfva riksdagsmannakallet, icke må vara berättigade att i egenskap af Stats¬
revisorer uppbära arfvode af Statens medel eller att åtnjuta resekostnadsersätt¬
ning till och från revisionsorten.
Hvad först angår den föreslagna förändringen i afseende på resekostnads-
ersättningen till Rikets Ständers Revisorer, har Utskottet funnit sig böra till alla
delar instämma i det slut, hvari Stats-Utskottet i dess Utlåtande N:o 21 stadnat,
med afseende på Revisorernes enahanda förslag i fråga om ersättning för resor
i Statens ärenden, eller att, dä ångbåts- och jernvägskommunikationerna numera
vunnit en ganska betydlig utsträckning, det ock synes vara skäl, att äfven de,
som företaga resor i allmänna värf, böra. när sådant ske kan, begagna sig af
dylika lägenheter, helst det torde få antagas att härigenom besparing i både
tid och kostnader kan vinnas, och då Rikets Ständers, på grund af berörda
Utskotts derom gjorda hemställan, i förevarande afseende beslutade skrifvelse till
Kongl. Maj:t torde komma att föranleda utarbetandet af ett i den antydda syft¬
ningen förnyadt resereglemente, hvilket äfven kunde blifva tillämpligt på de Ri¬
kets Ständers Revisorer tillkommande resekostnadsersättningar, har Utskottet, vid
sådant förhållande och i afvaktan på Kongl. Maj:ts nådiga beslut i ämnet,
ansett:
l:o.
Revisorernes ifrågavarande förslag icke för närvarande böra
till någon vidare åtgärd föranleda.
Beträffande åter de gjorda framställningarne derom, att resekostnadsersätt¬
ning icke må tillerkännas Revisor, som i följd af annat allmänt uppdrag vistas
4 revisionsorten samt för sådant uppdrag åtnjuter dylik ersättning, anser Ut¬
skottet, att då, vid omförmälda förhållande, Revisor icke i denna sin egenskap
Sammans. Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 41. 3
får vidkännas någon särskild resekostnad, han ej heller såsom sådan derför må
åtnjuta någon ersättning; och Utskottet får fördenskull vördsamt tillstyrka bifall
till det af Revisorerne i förenämnda hänseende föreslagna stadgande, så lydande:
2:o.
någon resekostnadsersättning må icke till Revisor utbetalas,
om han, i följd af annat allmänt uppdrag, under den tid
revisionen pågår vistas å revisionsorten samt för sådant upp¬
drag åtnjuter dylik ersättning.
Vidkommande slutligen förslaget, att den Stats-revisor, som tillika utöfvar
riksdagsmannakallet, icke må vara berättigad att jemväl uppbära traktamente så¬
som Revisor, så och då riksdagsman redan i denna sin egenskap är skyldig att
uppehålla sig å revisionsorten och derför uppbär arfvode, synes något ytterligare
arfvode för det samtidigt pågående revisionsbestyret så mycket mindre böra ho¬
nom tillerkännas, som, enligt Utskottets åsigt, detta bestyr i allmänhet icke lämp¬
ligen låter sig med ett rätt utöfvande af riksdagsmannakallet förena; Och med
bifall till motionärens förslag, hemställer Utskottet fördenskull det Rikets Stän¬
der må besluta:
3:o.
att, då revision af Statsverkets samt Bankens och Riksgälds-
kontorets tillstånd, styrelse och förvaltning eger rum under
pågående riksdag, de ledamöter af revisionen, som tillika
utöfva riksdagsmannakallet, icke må vara berättigade att i
egenskap af Revisorer åtnjuta arfvode;
lärande, i händelse af Rikets Ständers bifall till Utskottets förslag i punkterna
2 och 3, Stats- och Banko-Utskotten icke underlåta att i de vederbörliga instruk¬
tionerna för Rikets Ständers Revisorer öfver Stats-, Banko- och Riksgälds-verken
föreslå de ändringar, sorn, med anledning häraf må anses erforderliga.
Stockholm den 31 Angusti 1803.
t
Sammans. Stats- och Hanko-Ulskotlels Utlåtande N:o iå.
]%:o 42.
Ank. till Exp, Utsk. den 1 Sept. 1863, kl. 1 e. m.
Utlåtande, angående väckt motion i fråga om grunderna för belå¬
ning i Rikets Ständers Bank, publika verk och inrättnin¬
gar af vissa fastigheter på Gottland.
Uti en inom Vällofliga Borgare-Ståndet väckt och till sammansatta Utskot¬
tet remitterad motion N:o 94 har Herr L. U. Eneqvist föreslagit, att landtegen-
domar och hemmansdelar på Gottland, hvilkas åbyggnader äro mot eldfara för¬
säkrade i Gottlands Norra eller Södra häraders brandstodsföreningar må, vid fråga
om hypotisering för erhållande af län i Rikets Ständers Bank, publika verk och
inrättningar, tillerkännas fullkomlig likställighet med egendomar, hvilka äro mot
eldfara försäkrade i Städernas Allmänna Brandstods-inrättning eller Brandförsäk¬
ringsbolaget Skandia;
Men då Rikets Ständer vid innevarande riksdag beslutat att den utlåning
mot inteckning i fast egendom på landet, som i Banken hittills bedrifvits, skall
upphöra med utgången af år 1864 och öfverflyttas till Allmänna Hypoteks¬
banken ; och då öfriga af motionären åsyftade publika verks och inrättningars
lånereglementen icke äro föremål för Rikets Ständers ompröfvande, samt då
slutligen i allt fall, några särskilda skäl för beviljandet i afseende på fastighe¬
ter å Gottland af andra eller vidsträcktare förmåner, än som i enahanda hänse¬
enden blifvit andra provinser medgifna, icke blifvit af motionären anförda; anser
Utskottet sig på dessa förenade skäl, böra hemställa,
att förevarande motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 31 Augusti 1863.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1863.
Sammans. Stais- och Lay-Ulskollels Betänkande N;o 43.
1
iV.o 43.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Sept. 1863, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrade före¬
skrifter i afseende på böters fördelning och om bötesmed-
lens användande.
Genom bifall till 8 § af 2 Kap. i det vid innevarande riksdag af Kongl. Majit
framlagda förslag till ny Strafflag hafva Rikets Ständer för sin del beslutat, att
alla böter, som efter den nya Strafflagen ådömas, skola tillfalla Kronan. Enligt
stadgandet i Rättegångs-Baikens 32 Kap. 2 §, sådan densamma lyder i Kongl.
Förordningen den 20 Januari 1779, skola de så kallade ensaks- och vitesböterna
äfven ga till Konungen, men enligt Kongl. Brefvet den 20 April 1785 skola
Fiskaler och Krono-åklagare åtnjuta hälften af dylika böter, hvilka på deras
åtalan utfalla; och finnas dessutom i särskilda ekonomiska författningar föreskrif-
na mångfaldiga sins emellan olika grunder för böters fördelning, enligt hvilka
andelar deri tillfalla dels Kongl. Majit och Kronan, dels menigheter, fattigvår¬
den, fromma stiftelser och sjukvårdsinrättningar, handels-, handtverks- och fa¬
briksföreningar, särskilda kassor m. m., dels ock åklagare, angifvare och be¬
slagare m. fl.
Nu hafva vid innevarande riksdag motioner afseende fördelningen och an¬
vändandet af böter blifvit väckta, hvilka, efter remiss till Lag-Utskottet, blifvit i
anledning af deras sammanhang med bestämmandet af Statsverkets inkomster och
utgifter, af sammansatt Stats- och Lag-Utskott behandlade. Riksdagsfullmägtige
N. J. Bäckström från Calmar län (motionen Nio 242) och Gustaf Johansson
Uih. till K. St. Brot. 1863 J- 1863. 4 Sami. 3 A(d. 15 Haft.
Sammans. Stats- och Lag-U Isko Hels Betänkande N:0 43L
från Kronobergs län (motionen N:o 403) hafva framställt förslag i den syftning,
att Statsverket skulle lill kommunerna afstå sina saköresmedei. Längst i
detta afseende går Gustaf Johansson, hvilken äskar, »att de böter, som hittills
hafva ingått till Staten och de fattige, måtte anslås till landstingens disposition.»
Bäckström yrkar, att Kronans andel i vitesböter skall tillfalla socknens eller sta¬
dens fattige, d. v. s. fattigvården. Utskottet finner inga skäl. sorn tala för dessa
förslag, och kan ej såsom giltig anledning till den af motionärerne äskade för¬
ändringen anse det af dem anmärkta, i öfrigt obestridliga förhållande, att så väl
landstingen, som fattigvården äro i behof af inkomster; ty det öfverensstämmer
i ingen män med andan af den nya kommunal-lagstiftningen, att Staten skulle
sörja för detta kommunernas behof, genom att till dem afstå något af sina in¬
komster; utan synes det Utskottet fast heldre kunna ifrågasättas, huruvida me-
nigheterne fortfarande böra få åtnjuta de andelar i böter, som enligt nu gällan¬
de författningar tillfalla dem; och hemställer Utskottet derför, att
Bäckströms och Gustaf Johanssons ifrågavarande förslag
må lemnäs utan afseende.
I motsatt syftning till nämnde motionärer har Herr von Koch, N. S., i en
hos Ilöglofliga Kidderskapet och Adeln väckt, till Lag-Utskottet remitterad, mo¬
tion (N:o 172) föreslagit, att, likasom de böter, hvilka enligt den nya Strafflagen
komma att ådöinas, »jemväl alla de böter, hvilka ådömas och det gods, som för¬
klaras förbrutet enligt andra lagar och författningar, än Strafflagen, skulle frän
och med den dag, nämnde lag vinner tillämpning, tillfalla Kronan.» Enkelhet
och reda för domare, exekutorer och kontrollerande myndigheter vid böters ädo-
rnande, uttagande, förvandling eller redovisande, skulle derigenom vinnas, hvar¬
jemte vid utöfvandet af Konungens benådningsrätt undanröjdes det för stralfmät-
ningen främmande afseendet å åklagares och andras rätt till böter, hvilket nu
någon gång torde göra sig gällande. Motionären åsyftar dock hufvudsakligen
att, genom den föreslagna förändringen vinna ett annat särdeles vigtigt ändamål,
nemligen en väsendtlig förbättring i åklagaremagtens ställning och aflöning.
Klagomål hade försports öfver ett allt förstärkt begär efter böter hos vissa åkla¬
gare, hvilka deraf hafva sina hufvudsakligaste inkomster, och blotta misstankan,
att den, som skall upprätthålla allmän ordning, handlar af lägre bevekelsegrun-
der, vore ett stort ondt och ofta ett hinder för ordningens vidmagthållande. För
att afhjelpa detta föreslår Herr von Koch att Rikets Ständer mätte
r. dels för sin del vidare besluta:
alt såsom ersättning för den andel uti böter städerna, häraderna, de
fattige samt allmänna barnhuset åtnjutit, — och hvilka i medeltal under
de 10 åren 1839—1848, enligt från Kammar-rätten lemnade uppgifter,
utgjorde 4,468 R:dr 42 sk. 2 r:st, — 16,031 Rdr 7 sk. 5 r:st —
23,359 R:dr 3 sk. 8 r.st samt 210 R:dr 18 sk. 8 rist, under det
Sammans. Stats- och Lag-Utskottets betänkande Nio 43.
3
Kronans bötesandel utgjorde 45,049 R:dr 13 sk. 1 r:st., allt Banko;
nu, sedan Kronans bötesmedel beräknas till 90,000 R:dr R:mt, eller
ungefär en tredjedel högre än under nämnda decennium — följande
belopp måtte en gång för alla bestämmas, nemligen för:
städerna till ......... Ridr Runt 10,000: —
häraderna ....... » » 36,000: —
de fattige » 56,000: —
barnhuset ...» » 1,000: —;
att de sålunda bestämda anslagen fördelas sålunda, att hvarje stad,
tingslag eller socken får sin andel bestämd efter förhållandet emellan
dess folkmängd år 186. och alla städers, tingslags och socknars sam¬
manlagda folkmängd samma år, dervid hvarje tal af folkmängd\zmn?u\\,
till närmast högre hundratal, och hvarje ersättningssumma jemnad till
näst lägre tiotal af Riksdaler.
att ifrån den inflytande summan af Kronan tilldömda böter och för¬
brutna gods sedermera afdrages det för de allmänna statsbehofvens
fyllande af Kongl. Maj:t beräknade belopp, 90,000 Ridr;
att af de inflytande återstående bötesmedlen bildas en särskild fond,
deraf ungefär fidelar användas till fasta löner åt allmänna åklagare
samt ungefär $:del efter af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande uppgjorda,
med Justitie-kanslerens underdåniga yttrande beledsagade, förslag, år¬
ligen af Kongl. Majit i nåder fördelas, såsom ersättning och uppmun¬
tran för sådane allmänna åklagare, hvilka vid upptäckt och åtal af
brott haft större kostnader eller ådagalagt särdeles nit; samt
att de ordinarie tjenstemän, hvilka hittills åtnjutit andel i böter be¬
rättigas, att så länge de vid sina befattningar qvarstå, af nämnda fond
erhålla ersättning, svarande emot hvad hvar och en styrker sig i me¬
deltal för de fem åren 18.. till 18.. hafva, såsom andel uti böter
och förbrutet gods, verkligen uppburit; kommande dock denna ersätt¬
ning att upphöra för hvar och en, som af fonden mottagit löneförhöj¬
ning eller uppmnntran för nit i tjensten;
dels i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla::
att, derest äfven Kongl. Majit gillade hvad Rikets Ständer sålunda
för sin del beslutat, Kongl. Majit behagade i nåder förordna om hvad
sorn för verkställighet af beslutet om böternas ingående till Kronan,
alla ersättningars utbetalning till berättigade, jemte de anvisade med¬
lens fördelning enligt ofvannämnda grunder, provisoriskt under nästa
statsregleringsperiod vore af nöden, samt att Kongl. Majit derjemte för
Rikets Ständer, vid nästa riksmöte, ville låta framlägga ett definitivt
förslag tili aflöning för allmänna åklagare i riket.v
4
Sammans. Stats- och I.ag-Ulskollels Betänkande Nio i3.
Utskottet har till en början ansett sig böra tillse, huruvida samma skäl, sorn
föranledt ofvanberörda stadgande i 2 Kap. 8 § i Strafflag-förslaget äfven tala för
indragande till Kronan af alla böter och vitén. Om de klagomål, som försports
deröfver, att åklagare blifvit af vinstbegär förledda till anställande af åtal, under¬
stundom haft skäl för sig, har detta grundat sig derpå, att de lagbud. hvilkas
tillämpning blifvit genom åtalen påkallad, varit i och för sig så föråldrade, att
de genom dem förbudna handlingar redan upphört att i allmänna omdömet an¬
ses för brottsliga, och i följd deraf det lagliga beifrandet fått utseende af förföl¬
jelselusta och af snikenhet. Nu eger med en allmän Strafflag det förhållande rum,
att, då folkets seder, af hvilka Strafflagen måste, så vidt möjligt är, vara ett
uttryck, i och för sig äro underkastade en oupphörlig utbildning och förändring,
under det lagen å sin sida inåste ega karakteren af stabilitet och fasthet, vissa
förbud och dermed sammanhängande straff qvarstå i Strafflagen, äfven efter det
de förlorat sin grund i det allmänna rättsmedvetandet; hvilket gäller företrädes¬
vis i afseende på de mindre brotten, som äro belagda med böter. Det vore oklokt
att vidtaga åtgärder, hvarigenom sådana lagbud bibehölles i verksamhet, sedan
de förlorat sin betydelse i förhållande till det allmänna sedliga tillståndet inom
Staten, och det har derföre varit välbetänkt, att genom förändrade stadganden om
åtnjutandet af böter, som härröra af de till allmänna Strafflagen hörande brott
och förseelser, borttaga eggelsen för åklagare att anställa åtal för sådana förse¬
elser i andra fall, än då sårad rättskänsla dertill föranleder. Med de ansvars¬
bestämmelser, som innehållas i Iiättegångs-Balken och de ekonomiska författnin-
garne är ett helt annat förhållande. Dessa stå alldeles icke i något samman¬
hang med den fortgående sedliga utvecklingen, utan äro allenast medel för vissa,
särskilda Statens ändamål — vapen i Statens hand att tvinga den enskilde till
medverkan för allmänna ändamål, oberoende af alla individuela föreställningar
och begrepp om det i hvarje enskildt fall rätta och förnuftiga. De särskilda an-
svarspåföljder, som innehållas i Rättegångs-Balken äro sålunda medel att åstad¬
komma ordning i lagskipningen, och det kan aldrig vara annat än Statens me¬
ning och intresse, att dessa bestämmelser varda strängt och oeftergifligen tilläm¬
pade i hvarje särskildt fall, der den stadgade ordningen af den enskilde åsido¬
sattes. Dessa stadganden kunna icke blifva föråldrade, så länge gällande rätte-
gångsformer bibehållas. Om deras tillämpning komme ur bruk, kunde sådant ej
anses för annat än oordning och uppmuntran till åtalande af dem kan således i
intet fall skada. Bland de ekonomiska författningar, genom hvilka är stadgadt,
att böter, som efter dem ådömas, till viss del tillfalla åklagaren, intages främsta
rummet, med fästadt afseende å freqvensen i deras tillämpning, af de stadgan¬
den, hvilka tjena till financiela ändamål, nemligen tullförfattningarne samt för-
fattningarne angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin. Så
länge det är nödvändigt att genom en beskattning, som förutsätter vissa inskränk¬
Sammans, Stats- och Lag-UlsUotleis Betänkande N:o 43.
5
ningar i rättigheten till handel och näring, bereda Staten inkomster, lärer det äf¬
ven vara ett behof att genom de verksammaste medel motarbeta öfverträdelse!-
af dertill hörande föreskrifter. På det Statens behof måtte blifva fyllda, måste,
så vidt möjligt är, alla förseelser af denna art beifras, utan allt afseende derpå
att lagstiftningen kan i dess tillämpning synas obillig; och det kan alldeles icke,
såsom vid tillämpningen af den allmänna Strafflagen, komma i fråga, att lag¬
stiftningen i denna del skall erhålla sin utbildning genom seden, hvilken tvärt¬
om härvid måste ovilkorligen rätta sig efter lagen. Det förefinnes följaktligen
ett praktiskt behof att i dessa delar bibehålla just de föreskrifter, som verka
till framkallande af åtal. Samma skäl gälla för alla ekonomiska författningar
utan undantag, enär dessa samtliga hafva till sitt hufvudsakliga ändamål att be¬
vara det allmännas rätt emot den enskilde, och måste tillämpas, så länge de
af Statsmagterna godkännas.
Hvad beträffar Herr von Köchs framställning derom, att genom den af ho¬
nom föreslagna disposition af bötesmedlen, tillgångar skulle kunna beredas till
förändrad organisation och aflöning af åklagarepersonalen i riket, så, ehuru med-
gifvas måste, att de nuvarande förhållandena med åklagareväsendet kunna i flera
fall gifva anledningar till missnöje, finner likväl Utskottet en så grundlig för¬
ändring, som i detta hänseende vore af nöden, ej kunna på ett tillfredsställande
sätt verkställas med de af motionären dertill anvisade medel. Det vore önsklitrt
för åklagaremagtens rättrådiga och förståndiga utöfning, att densamma handhades
af personer, hvilka så väl genom ådagalagda prof af vunnen högre bildning, som
äfven genom sin samhetsställning kumle anses lemna garanti för att denna vig¬
tiga magt ej missbrukades. Sednare tiders erfarenhet har lemnat det i sådant fall
glädjande vittnesbörd, att den del af kronobetjeningen, som dermed har befatt¬
ning, kunnat besättas med vida bättre qvalificerade personer, än förut. Hvad
äter angar Landsfiskalerne, hvilka, enligt de för denna tjenstebefattning^ organi¬
sation fastställda grunder, äro fullkomligt 1 önlöse, och Stadsfiskalerne, som på de
flesta ställen af stads-kommunerna, hvilka deras aflönande åligger, erhålla en¬
dast otillräckliga löneförmåner, så äro desse hänvisade till bätesandelarne, såsom
hufvudsakliga inkomstkällor, och följaktligen för sitt uppehälle ofta nödtvungna
att begagna hvarje tillfälle, som genom åtals anställande kan bereda dem för¬
tjenst. Olägenheterna af desse tjenstemäns behof af bötesandelar, som, hvad
Landsfiskalerne angår, redan i betydlig mån minskas derigenom, att sällan an¬
dra personer, än de som förut innehafva annan plats, såsom Stadsfiskaler, Läns¬
män etc., kunna förmås att åtaga sig dylika uppdrag, skulle visserligen kunna
förekommas genom de af Herr von Koch föreslagna förfoganden ; men de medel,
hvilka, enligt motionärens förslag, kornrne att tillflyta den tillämnade fonden, blifva
näppeligen tillräckliga att utan andra bidrag dermed aflöna ens nu befintliga
Lands- och Stadsfiskaler, så att dessa platser blefve tillfredsställande besatta och
6
Sammam. Siats■ och Lag-VlskolieCs Betänkande N:o 43.
i någon mån bättre skötta, än nu; ännu mindre skulle deraf kunna åt alla öfrige
åklagare i riket beredas sådana fasta löner, att de deraf ens hade påräkna er¬
sättning för de kostnader, hvilka vanligen äro förenade med åtals anställande
eller derigenom åtminstone riskeras, och för hvilka nu kan beräknas ersättning
i bötesandelen. Skulle det åter ifrågasättas att åstadkomma en helt ny institu¬
tion af särskilda juridiskt bildade embetsman för utöfvande af Statens åklagare-
magt, så ock med afseende dels på det stora antalet af domstolar i riket, hvilka
på en gång äro i verksamhet, dels ock derpå att i sådan händelse den rent
accusatoriska brottmåls-proceduren borde antagas, och i sammanhang dermed,
till bevarande af den enskildes rätt mot Statens bättre utrustade åklagaremagt,
särskilda defensorer eller advokater till den anklagades försvar tillika af Staten
och på dess bekostnad konstitueras, skulle de belopp, hvilka, sedan vederbörande
erhållit de dem tillkommande ersättningsanslag, kunde vara Staten behållna, jemte
den årliga summa af 90,000 R:dr, hvartill bötesmedlen vid sista statsreglerin-
garne beräknats, visserligen icke på långt när vara tillräcklig för ändamålets
vinnande, helst Staten i sammanhang med en sådan reform dessutom linge vid¬
kännas ersättningar eller lönetillökningar åt vissa embets- och tjenstemän, hvilka,
ehuru de ej äro åklagare, dock såsom löneförmåner åtnjuta andelar i botes- och
konfiskationsmedel, t. ex. till tullbetjeningen samt till domare.
Då på ofvan anförda skäl det af Herr von Koch framställda förslag om alla
böters och vitens samt förbrutet gods indragande till Staten och användande till
fast aflöning lör en åklagarekorps, synes Utskottet icke kunna leda till det ända¬
mål, som i detta afseende är att söka, hemställer Utskottet,
att Herr von Köchs motion i denria del må lemnäs utan
afseende.
I anledning af Rikets Ständers beslut angående ofvanberörda § i Strafflag¬
förslaget, hvarigenom alla enligt den nya lagen ådömda böter komma att till¬
falla Kronan, måste en större uppmärksamhet egnas åt det i Herr von Köchs
motion influtna förslag om ersättning åt de menigheter, inrättningar och tjenste¬
män, hvilka, genom den förändrade dispositionen af böterna, komma i saknad af
förut åtnjutna och tillförsäkrade inkomster, beroende på andelar i böter.
De flesta böter, hvilka stadgas i Missgernings- och Byggninga-Balkerna i
1734 års lag, och genom antagande af den nya Strafflagen försvinna, gå, enligt
32 Kap. 1 § Rättegångs-Balken, till treskiftes mellan Kongl. Maj:t och Kronan,
häradet eller staden och må/seganden eller åklagaren. Enligt 3 § i samma
Kapitel skola af häradets lott i sakören Häradshöfding, Nämnd och häradet
såsom kommun hafva hvar sin tredjedel, samt enligt samma § och särskilda för¬
fattningar två tredjedelar af stadens lott i sakören sålunda fördelas mellan Råd-
stufvu-rättens ledamöter, att Borgmästare tager dubbel lott mot Badman. Vi¬
Sammans., Stais- och Lag-Viskollels Betänkande A: o 43.
7
dare hafva de fattige, d. v. s. fatligvards-samhällena, del i vissa böter, sorn
ådömas enligt. Missgernings-Balken äfvensom enligt Kongl. Förordningen emot
fylleri och dryckenskap den 16 November 1841, ur hvilken förordning ansvars¬
bestämmelsen blifvit inflyttad i den nya Strafflagen. Enligt Kongl. Brefvet den
26 Oktober 1790 skall, der efter 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, i hvars stalie
träder 25 Kap. i den nya Strafflagen, underdomare blifvit pliktfälld, hana andel
i häradets eller stadens lott tillfalla lasarettet i länet. Ridderskapet och
Adelns Privilegier den 16 Oktober 1723, § 31, tillförsäkra frälsemannen att
efter lag åtnjuta den vanliga jordegande-andelen af alla sakören i anseende till
böter, hvartill antingen dess enskilde bönder, folk och betjening eller andre fäl¬
las, som någon missgerning uppå dess frälsejord begått, hvarförutan Kongl. Bref¬
vet den 21 November 1744 stadgar, att af böter för olofligt, svedjande å skatte-
frälsehemmans egor, ehvad det sker af skattemannen elier af någon annan, tager
frälseman eller den, som eger räntan af hemmanet, jordegande-andelen.
Utan tvifvel är det en enkel fordran af rättvisa, att de embets- och tjen¬
stemän, hvilka, till följd af den nya Strafflagens ofvanberörda stadgande, gå i
mistning af de inkomster, sorn varit beroende på beståndet af här ofvan an¬
märkta föreskrifter om böters fördelning, af Statsverket erhålla full ersättning
för sålunda inträffad minskning i deras påräknade inkomster af tjensten, och det
synes äfven vara billigt, att de inenigheter och allmänna inrättningar, hvilka till
följd af de närvarande förhållandena med fullt skäl grundat sina inkomst- och
utgift,sstater för den närmaste framtiden på beräkningen, att dem fortfarande
skall tillflyta enahanda inkomster af bötesandelar, som hitintills, varda, åtmin¬
stone intilldess de hunnit att med afseende på de nya förhållandena vidtaga
förändrade anordningar för sina penningebehofs reglerande, bibehållna vid nuva¬
rande af bötesandelar beroende inkomster; dervid enär det allenast bör vara
fråga om bestämmande af ersättning för hitintills åtnjutna inkomster, och då det
är af vigt, att genom de för sådant ändamål vidtagna åtgärder, någon rubbning
icke sker i Rikets Ständers beslut angående ofvanberörda § i Strafflagen, eller
det dermed afsedda ändamål motverkas, det är nödigt, att ersättningsbeloppen
uteslutande med afseende på de förhållanden, som egt rum, innan Strafflagen
med dess högre böter trädt i verksamhet, och efter en viss medelinkomst förde
sistförflutna åren, bestämmas till en fast summa att, af deni, som för närvarande
äro till sådan inkomst berättigade, fortfarande eller tillsvidare åtnjutas. Be¬
träffande sättet att bestämma dessa ersättningsbelopp har Utskottet föreställt sig,
att det med tillräcklig omsorg om Statens och den enskildes rätt vore förenligt,
att åt vederbörande ersättningstagares egen omsorg öfverlemna att på laga sätt
styrka, huru stor minskning i inkomst för dem genom den ifrågavarande lag¬
förändringen uppstått. Hvad angår frågan om tillgångar för Staten till bestri¬
dande af de häraf uppkommande utgifter, anser sig Utskottet kunna med full¬
3
Sammant. Stalt- och Lag-Vlskolleit Itelänhande K.-o 43.
komlig säkerhet påräkna, att sådana skola uppstå genom den förökning i Statens
inkomst af bötesinedlen, sorn måste blifva en följd af såväl nu ifrågavarande
som ock öfriga stadganden i Strafflagen, hvarigenom bötesbeloppen blifvit i be¬
tydlig grad förhöjda.
Dä det emellertid å ena sidan icke af rättvisans och billighetens fordringar är en
ovilkorlig följd, hvarken att ofvanberörda ersättningar måste vara vid vissa tjenstebe-
fattningar fästade för längre tid än nuvarande innehafvares tjenstetid, hvilket vore
så mycket otjenligare som derigenom skulle kunna uppstå invecklade förhållan¬
den vid blifvande löneregleringar, eller att de för all framtid skulle tilläggas
kommunerna, för hvilka annan utväg till deras penningebehofs fyllande blifvit
genom kornmunal-författningarne beredd, eller att allmänna inrättningar, hvilka,
derest de förtjena och behöfva Statens pekuniära biträde, kunna erhålla detta
under en lämpligare och med vederbörlig enkelhet i finans-förvaltningen mera
förenlig form, än genom stadigvarande ersättningsanslag af allmänna medel,
borde förklaras till sådana berättigade; men å andra sidan tilläfventyrs förekomma
af Staten ingångna förbindelser, som medföra fortfarande ersättningsskyldighet
äfven i dessa fall, har en utredning, som genom Kongl. Maj:ts försorg lättast
kan verkställas, synts Utskottet vara erforderlig derom, huru en reglering för
framtiden af nu ifrågavarande förhållanden må kunna på enklaste och tjenligaste
sätt åstadkommas.
Utskottet får derföre vördsamt hemställa:
all Rikets Ständer besluta, att såsom ersättning för de
förluster, som till följd af Strafflagens innell alf att deri
stadgade böter böra Kronan tillfalla, kunna drabba per¬
soner, menigheter eller allmänna inrättningar, må af in¬
flytande bötesmedel, från och med det år den nya Straff¬
lagen träder i verksamhet, lills vidare dem tilläggas eli
belopp motsvarande, hvad de efter medelberäkning för
sednaste fem år hitintills ärligen uppburit, samt
att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Majit anhålla, alt Kongl. Majit i nådig Proposition till
Rikets näst sammanträdande Ständer måtte framlägga
förslag lill ersättning åt vederbör ande för den förlust,
som genom de i Strafflagen stadgade böters indragande
till Kronan dem tillskyndas.
Stockholm den 13 Augusti 1863,
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 18C3.
Samman». Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 44. i
JW 44.
Ank. till Exp.-Utsk. den 23 Sept. 1863, kl. 11 f. m.
Betänkande, i fråga om upphörande af de sd kallade Apotheks-privilegiema
och om beredande af ersättning ål nuvarande innehafvare deraf.
Motion i detta ämne är inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt af Olof Lager¬
gren från Gotlands län (motion N:o 482), hvilken föreslår:
l:o att handel med apotheks-privilegierna förbjudes;
2:o att nuvarande apotheksegare, hvilka genom köp blifvit innehafvare af apo¬
thek, lämpligare godtgöras medelst af Staten garanterade räntebärande
obligationer, till det belopp, hvarmed dessas privilegier under sista tiotal
af år i medeltal blifvit betalda, eller till det pris, hvartill de sist blifvit
försålda, hvilket af blifvande innehafvare på femtio år amorteras;
3:o att apothek, efter kommunens medgifvande, får anläggas, hvarest sådant
anses behöfligt, med vilkor att de i vanlig ordning tillsättas med den
erfarnaste och skickligaste af de sökande, och att blifvande innehafvare
af nya apothek proportionelt deltaga i amorteringen af samtliga apo¬
theks-privilegierna inom riket.
Frågan om förändring i det hittills brukliga sätt för öfverlåtande af rättig¬
heten att drifva apothek har förut vid många tillfällen blifvit dragen dels under
Kongl. Majits dels under Rikets Ständers pröfning. Med anledning af en utaf större
delen af apothekarne i riket gjord underdånig framställning om den bekymmer¬
samma belägenhet, hvaruti, af anförda orsaker, apotheksrörelsens idkare här i landet
skulle sig befinna, förordnade Kongl. Majit., genom nådiga beslut af den 9 Juli 1831
och den 25 Februari 1832, en komité till utarbetande af, bland annat, förslag till
fullständigt Apothekare-reglemente. Detta sålunda utarbetade förslag öfverlem-
nades den 27 April 1835 till Kongl. Majit, samt remitterades den 30 derpäföljande
Maj till Kongl. Sundhets-kollegium, hvilket, efter inhemtande af Apotheks-socie-
tetens jemte apothekarnes i landsorten deputerades yttranden och erinringar i ämnet,
Bih. till R. St. Brot. 1862 k 1863. 4 Sami. 2 Afd. 16 Haft.
2 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 44.
deröfver afgaf underdånigt utlåtande den 2 Juli 1836. Årendet blef, i det skick
det då befanns, inför Kongl. Maj:t i Stats-Rådet anmäldt den 2 Juli 1837 samt i
nåder uppskjutet. Härefter, och i anseende dertill att svårigheter uppstått för Sund¬
hets-kollegium att, efter gällande stadganden, med erforderlig fullständighet och
säkerhet kunna granska köpeafhandlingar oin apothek, anhöll Kollegium uti under¬
dånig skrifvelse af den 15 Mars 1841, under förutsättning, att Kongl. Maj:t ännu
icke till hufvudsaklig pröfning förehaft komiterades förberörda förslag, det Kolle¬
gium måtte i nåder lemnäs tillfälle att, förr än en sådan pröfning företoges, göra
de tillägg till sitt i ämnet förut afgifna utlåtande, som en ytterligare vunnen erfa¬
renhet kunde föranleda; och behagade Kongl. Majit den 12 Maj samma år till denna
underdåniga anhållan lemna nådigt bifall samt till Kollegium i sådant ändamål remit¬
tera handlingarne i ämnet. Under den 25 April 1842 afgaf Sundhets-kollegium
nytt yttrande i frågan. Årendet remitterades sedermera den 31 Januari 1843 till
Högsta Domstolens utlåtande, hvilket, efter det Justitie-kansleren den 27 Decem¬
ber samma år sig i ämnet yttrat, inkom under 14 Juni 1844.
Under tiden hade Akademi-apothekaren i Lund J. II. Forshaell den 15 Decem¬
ber 1836 i underdånighet hos Kongl. Majit anhållit, att, då apotheks-privilegiernas
amortering vore en för riket nyttig och för reglerandet ai de pharmaceutiska angelä¬
genheterna af behofvet påkallad åtgärd, Kongl. Majit, mätte i nåder täckas anbe¬
falla samtlige apothekarnes i riket hörande öfver ett af Forshaell i nämnda afseende
uppgjordt förslag, som han bilagt den underdåniga ansökningen. Detta ärende an¬
mäldes inför Kongl. Majit i Stats-Rådet den 13 Januari 1837, men uppskjöts, hvar¬
efter Forshaell den 17 derpåföljande November i underdånighet ingaf till Kongl. Majit
ett af alla städernas apothekare inom 6:te apothekare-distriktet, innefattande Chri¬
stianstads och Malmöhus län, enhälligt antaget förslag till apotheks-privilegiernas
inlösande och dödande. Dä saken emellertid ej förekom till nådig pröfning, an-
höllo flere af rikets apothekare, genom beinälde Forshaell, dels den 29 Maj och
dels den 15 Augusti 1845, att Kongl. Majit måtte i nåder lemna bifall till sökan-
dernes yttrade önskan om apotheks-privilegiernas amortering, i enlighet med hvad
derom förekommer uti den underdåniga ansökningen bilagda tryckta afhandlingar
”om phannaci-verket” och ”om apothekare-väsendet”, samt på deruti anförda grunder
och vilkor, med några föreslagna förändringar rörande de sednare.
Dessutom har den 11 Juli nyssnämnda år en underdånig ansökning blifvit till
Kongl. Majit ingifven af 107 provisorer och pharmaciae studiosi, hvari de anhållit
om afhjelpande af åtskilliga anmärkta fel och brister uti apotheksväsendet.
Kongl. Sundhets-kollegium afgaf öfver dessa särskilda ansökningar infordradt
underdånigt utlåtande den 17 Oktober 1845.
Emellertid afläto Rikets Ständer, med anledning af enskild motion, under den
12 Juli 1851 en underdånig skrifvelse till Kongl, Majit, hvaruti de anförde att, i an¬
seende till de menliga följder, som uppkommo deraf, att privilegier för apothe-
kare-yrkets bedrifvande öfverlätos genom köp och arf m. m., hvaraf icke sällan
händt att förvärfvande af rättigheten att detta yrke bedrifva mindre varit beroende
af kunskaper och ådagalagda insigter i detsamma, än af förmåga att för apotheks-
privilegierna erlägga en hög, ofta öfverdrifven köpeskilling, framställning hos JRikets
Ständer blifvit gjord om angelägenheten att i detta förhållande tillvägabringa än¬
dring, hvarvid Rikets Ständer inhemtat, bland annat, att öfver de flera tid efter
annan till Kongl. Majit inkomna underdåniga hemställanden och förslag i ämnet,
Sundhets-kollegium, på Kongl. Majits nådiga befallning, den 17 Oktober 1845 afgifvit
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 44. 3
här förut omförmälda yttrande, deruti, Kollegium, på anförda skäl, ansett att uti
hvad redan om apotheksprivilegiers öfverlätande är stadgadt, ingen förändring borde
ifrågakomma, men att en Kollegii ledamot, Herr General-Direktören Ekströmer, här¬
utinnan varit af skiljaktig mening, samt hufvudsakligen anfört, att om än apothekare-
yrket vore till en viss grad att anse såsom ett merkantilt näringsfång, sa vore det
derjemte ett vetenskapligt yrke, af den vigt för menskligheten, att dess utöfning
icke anförtroddes åt någon annan än den, som deri förvärfvat och ådagalagt behö¬
riga kunskaper och skicklighet, hvaraf äfven syntes böra följa, att den som genom
högre kunskaper och större skicklighet gjort sig bäst qvalificerad till samma yrkes
utöfning, företrädesvis borde blifva dertill använd, hvilket dock, så länge rättigheten
att drifva apotheksrörelse endast genom inköp af företrädarens privilegium kunde
förvärfvas, icke alltid lät sig verkställa, då det vore icke skickligheten, utan bästa
tillgången på penningar eller största krediten och i sammanhang dermed mången
gång minsta betänksamhet i kalkyl, som bestämde, hvilken som blefve egare af ett
ledigt eller till salu utbjudet apothek, så att Staten icke blott vore beröfvad till¬
fället att för det allmännas båtnad företrädesvis använda och genom befordran be¬
löna och uppmuntra den större skickligheten, utan ock måste stillatigande öfver¬
låta dispositionen af detta vigtiga prerogativ åt enskild mans, af enskildt intresse
beroende mål; till undanrödjande af hvilka olägenheter, de der icke hade sin grund
uti någon i gällande författningar bestämdt medgifven rättighet att apotheks-privi-
legier försälja, utan snarare vore att söka uti en origtig tydning af den oegentliga
benämningen ”privilegium”, som rättigheten att å viss ort idka apotheksrörelse af
ålder erhållit, General-Direktören framställt ett förslag, gående derpå ut, att, efter
skedd samt af Kongl. Majit i nåder gillad värdering och klassifikation utaf samtliga
i riket befintliga apothelcs-privilegier, två procent af det för hvarje privilegium
sålunda, inom klassen, bestämda värde borde årligen afskrifvas, hvarigenom detta
värde vid inträffande köp minskades med motsvarande summa, intill dess, vid utgån¬
gen af 50:de året, privilegium vore helt och hållet hemfallet till Staten —Emedan
nu Rikets Ständer ansågo otvifvelaktigt att handeln med så kallade apotheks-pri-
vilegier medförde stora olägenheter för apothekare-yrkets behöriga utöfning, hva¬
dan det syntes Rikets Ständer nödigt att denna handel upphörde, äfvensom att be¬
stämda föreskrifter derom utfärdades, likväl på det sätt att någon uppoffring för
Staten derigenom icke ifrågasattes och att någon förhöjning af medicinaltaxa!) ej
heller af sådan anledning komme att ega rum, så anhöllo i underdånighet Rikets
Ständer, som för sin del funnit det af General-Direktören Ekströmer föreslagna sätt
för tillvägabringande af rättelse härutinnan vara grundadt, det Kongl. Majit måtte i
nåder täckas tillse, huruvida ej, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af be-
mälde General-Direktör uppgifna grunder, ifrågavarande privilegii-handel kunde,
genom årlig amortering, för framtiden afskaffas.
Sedan Kongl. Majit, genom nådig remiss den 22 December 1851, i anledning
af Rikets Ständers omförmälda skrifvelse, infordrat Kongl. Sundhets-kollegii under¬
dåniga utlåtande i ämnet, har bemälda Kongl. Kollegium, uti detta utlåtande, som
afgals den 22 December 1852, frångått sin förut yttrade mening ochbiträdt åsigten
att privilegii-handelns afskaffande vore en för apotheket nyttig åtgärd, men tillika,
på anförda skäl, uttalat den öfvertygelse, att berörda åtgärd icke under nuvarande
förhållanden vore ett oundgängligt vilkor för yrkets upprätthållande eller förbättrande
till det allmännas båtnad. 1 detta sitt utlåtande hemställde emellertid äfven Kongl.
Sundhets-kollegium, om icke Kongl. Majit skulle täckas preliminärt till nådig prof-
4 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 44.
ning och afgörande företaga frågan, huruvida ett apotheks-privilegium är att be¬
trakta såsom innehafvarens obestridliga egendom, öfver hvilken han, såsom öfver
annat valfånget gods sitt, eger att fritt disponera, eller om den hittills medgifna
handeln med apotheks-privilegierna, såsom saknande stöd af lag och författningar,
må anses såsom ett tolereradt missbruk, hvilket Staten eger rätt att inskränka eller
förbjuda, då så befinnes nyttigt; och skulle Kongl. Majit dervid i nåder godkänna
det förut framställda alternativet, eller innehafvarens eganderätt till privilegiet, så
blefve ock deraf en följd, att något afskaffande af privilegii-handeln hvarken nu
eller framdeles kunde ifrågakomma, utan apotheksinnehafvarnes medgifvande eller
godtgörelse, äfvensom att den nu väckta frågan måtte anses förfallen, enär största
delen af apotheksinnehafvarne förklarat sig icke villige att derpå ingå, hvaremot,
om det sednare alternativet i nåder gillades och Kongl. Majit i öfrigt funne han¬
deln med apotheks-privilegierna böra afskaffas, Kongl. Kollegium motsäge nådig
befallning att afgifva underdånigt förslag till nödiga föreskrifter med hänsyn till
detta ändamåls vinnande på lämpligaste sätt, och så att nuvarande apotheksinne-
hafvare icke tillskyndades en för dem och yrket menlig rubbning i deras ekonomi¬
ska ställning. Hvad beträffade det af Rikets Ständer förordade förslag till pri-
vilegii-handelns successiva afskaffande, yttrade Kongl. Sundhets-kollegiuin att, så
enkelt detta förslag än vore, detsamma dock så i enkelhet som ändamålsenlighet
syntes öfverträffadt af ett annat, framstäldt af egaren till ett bland de betydligaste
apotheken i riket, hvilken, med erkännande af nyttan för yrket af privilegii-han-
delns upphörande, ansett detta lämpligast och, utan att någon derigenom komme
att lida, kunna ernås, om Kongl. Majit i nåder förklarade all hittills bruklig och
medgifven rätt till försäljning af apotheks-privilegier upphäfven med femtionde året
efter det, då författningen härom utfärdades.
Vid sistförflutna riksmöte väcktes ånyo af enskild motionär förslag om af¬
skaffande af apotheks-privilegierna. Uti .»itt deröfver afgifna betänkande (Nio 162)
yttrar Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet att, efter hvad Utskottet inhemtat,
vid utfärdande i sednare tider af nådiga privilegier å nya apotheks-anläggningar,
städse blifvit iakttaget att dessa uttryckligen ställas endast på den person, som efter
Sundhets-kollegii förslag dertill blifvit nämnd, och således utan rättighet för honom
att det erhållna privilegiet ä annan person öfverlåta. Sådana apothek funnos redan
till ett antal af tjugo, och de kommo än vidare att ökas i samma mån de nybildade
Provincial-läkaretjensterna tillsattes, eller af andra anledningar nya apothek komme
att anläggas. Om den nådiga afsigten med detta förfarande skulle vara att innan
frågan om upphäfvande af apotheks-privilegierna till slutlig pröfning företoges, söka
erhålla någon erfarenhet, huruvida dylika ej privilegierade apothek i lika mån eller
bättre än de privilegierade uppfylla ändamålet och gagna det allmänna, så torde
härtill desto mera skäl förefinnas, som de försök, hvilka i Preussen, der apotheks-
väsendet ansåges vara ganska väl ordnadt, skett för att utbyta de privilegierade
apotheken mot personliga, ej skola visat goda resultater och derföre ock efter nå¬
gon tid måst öfvergifvas. Då den af motionären väckta fråga om apotheks-privile-
giernas upphäfvande emellertid redan vore, till följd af framställning från Rikets
Ständer, på Kongl. Majits pröfning beroende, och under den tid, som förflutit se¬
dan berörda framställning gjordes, icke några nya apotheks-privilegier, som kunna
af innehafvaren på annan öfverlåtas, blifvit utfärdade, samt nödigt vore att, innan
frågan slutligen afgjordes, vinna någon erfarenhet, huruvida de så kallade person¬
liga apotheken egde företräde för de privilegierade eller icke, hemställde Utskottet
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 44. 5
att motionen om afskaffande af apotheks-privilegiérna ej för det dåvarande måtte
anses till någon Rikets Ständer åtgärd föranleda; och blef detta betänkande af
Rikets Ständer gilladt.
Efter hvad Utskottet inhemtat har, under den tid, som sedermera förflutit,
något beslut i anledning af Rikets Ständers förut omförmälda hemställan i ämnet
ej blifvit af Kongl. Majit fattadt; men Apothekare-societetens Direktion har, uti en
underdånig framställning af den 30 April innevarande år, hvilken blifvit till trycket
befordrad, sökt inför Kongl. Majit förfäkta den åsigt, att apotheks-privilegierna vore
apothekarnes yällängna egendom, hvilken icke utan deras medgifvande eller lemnad
ersättning lagligen kunde dem beröfvas, samt att de framställda förslagen till för¬
ändrande af apotheksväsendet icke voro förtjenta af Kongl. Maj:ts nådiga bifall.
Om Kongl. Majit ändock funne en förändring af de säljbara privilegierna böra ske
och Statens tillgångar icke medgifva att frän nuvarande innehafvare inlösa desamma,
hemställdes i underdånighet att, på sätt redan blifvit föreslaget, Kongl. Maj:t måtte
genom allmän förordning förklara, att de säljbara privilegierna fingo såsom hittills
af innehafvarne öfverlåtas under en tid af femtio år efter det år, hvarunder förord¬
ningen utfärdades. Den förlust, som i allt fall mer eller mindre tungt komme att
drabba de nuvarande innehafvarne, skulle derigenom kännas mindre tryckande, dä
den komme att fördelas pä en längre tid och för dem vid deras afgång alltid nå¬
gon ersättning ännu kunde vara att påräkna. Vid medgifvande af ett sådant fram¬
tida upphörande af dessa privilegier förutsatte deras innehafvare dock att, under
den bestämda öfvergängstiden, egarne af de säljbara apotheken icke måtte genom
nya förfoganden betagas äfven den möjlighet till amortering af privilegiivärdet, som
medelst öfvergängstiden skulle dem beredas, och att följaktligen dels nya apothek
icke måtte inom något af de säljbara apothekens områden anläggas, utan den nuva¬
rande apothekaren, om han det önskade, ega att öfvertaga anläggningen och under¬
hållet af det nya apotheket såsom filialapothek, dels oek, i afseende på anläggnin¬
gen af nya apothek, följas hittills godkända grunder, och sådana anläggningar följ¬
aktligen endast medgifvas pä de orter, der verkligt behof pä ökad tillgång till lä¬
kemedel yppades, samt detta af vederbörande kommuner, på ordentligen utlysta
kommunal-sammanträden, vitsordades. Det vore nemligen af vigt att icke dylika
anläggningar tillkomme endast pä enskilda personers framställningar, hvilka lätt
nog kunde föranledas af helt andra motiver än verklig omsorg om den ort, hvars
talan de obefogadt förde. Allas rätt, både ortens, den förut varande apothekaren
och den möjligen blifvande nyes, för hvilken det icke kunde vara önskligt att loc¬
kas till en anläggning, som tilläfventyrs ej lemnade honom bergning, syntes bäst
iakttagas, om kommunen lemnades tillfälle att i behörig ordning varda hörd och
sin mening uttala.
^ Efter hvad Utskottet inhem a t, har denna skrift blifvit i nåder remitterad
till Kongl. Sundhets-kollegii utlåtande, hvilket utlåtande ej till Kongl. Majit
inkommit.
Da, på sätt Utskottet nu omförmält, framställningar rörande det i motionen
alsedda ämne så väl från Rikets Ständer, som från Apothekare-societeten, och jem¬
väl från enskilde apothekare, blifvit till Kongl. Majit i underdånighet aflåtna, samt
Kongl. Majit dels redan inhemtat, dels ytterligare infordrat vederbörande myndig¬
heters utlåtanden; anser Utskottet, enär frågan således befinner sig under Kongl.
6 Sammans. Stats- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial N:o 45.
Maj:ts behandling, Rikets Ständer ej tor närvarande lämpligen böra med någon
ytterligare skrifvelse i ämnet till Kongl. Majit inkomma; hvadan Utskottet hemställer
att motionen ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 September 1863.
JW 43.
Ank. till Exp.-Utsk. den 23 Sept, 1863, kl. 11 f. m.
Memorial, med anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga heslut, beträffande
Utlåtandet lY:o 40, i fråga om skjutsningsbesvärets ordnande.
A sidan 5 i berörda utlåtande hade Utskottet föreslagit, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit täcktes å alla
gästgifvaresrårdar i riket låta, så vidt görligt funnes, inrätta entreprenader, dervid,
då sådant^ af förhållandena nödigt påkallades och entreprenader ej på annat sätt
kunde åvägabringas, en lega af högst 1 R:dr 50 öre per mil, så i stad sorn pålan¬
det, finge uppbäras, samt att Kongl. Majit täcktes härom meddela de föreskrifter,
hvilka så väl för de skjutsskyldiges säkerhet som för de resandes beqvämlighet kunde
erfordras.
Höglofliga Ridderskapet och Adeln har bifallit denna hemställan, pa det sätt
dock, att orden ”och entreprenader ej på annat sått kunde åvägabringas” utgingo, samt
i stället för de derefter följande orden ”en lega af högst 1 R:dr 50 öre per mil så i
stad som på landet” inflöto orden: ”en lega af högst 1 R:dr 50 öre per mil i stad,
och 1 R:dr 20 öre per mil på landet”.
Högvördiga, Preste-Ståndet åter afslog Utskottets ifrågavarande hemställan.
Vällofliga Borgare-Ståndet biföll Utskottets förslag, blott med den förändring,
att Ståndet förklarade det i meningen: ”en lega af högst 1 R:dr 50 öre per mil. så i
stad som på landet” orden ”så i stad som på landet” borde utbytas mot orden: ”i
stad och högst 1 R:dr 20 öre per mil”, hvadan Ståndet således, i fråga härom, lika
med Ridderskapet och Adeln, antog ordalydelsen: ”en lega af högst 1 R:dr 50 öre
per mil i stad, och högst 1 R:dr 20 öre per mil på landet”.
Slutligen har Hedervärda Bonde-Ståndet bifallit Utskottets ifrågavarande
hemställan, allenast med den ändring, att det i momentet föreslagna högsta belopp
af legan, eller 1 R:dr 50 öre, nedsattes till 1 R:dr 20 öre.
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial N:o 45. 7
Af denna utredning framstår således dels att två Stånd, nemligen Borgare-Ståndet
och Bonde-Ståndet, förenat sig om bibehållandet af det förbehåll, som innefattas i
orden ”och entreprenader ej på annat sätt kunde åvägabringas”, hvaremot Ridderskapet
och Adeln uteslutit berörda vilkor, samt Preste-Ståndet afslagit hela det moment,
hvaruti samma vilkor förekommer, dels att tvä Stånd, nemligen Ridderskapet och
Adeln samt Borgare-Ståndet bifallit ordalydelsen: ”en lega af högst 1 R:dr 50 öre
per mil i stad och 1 R:dr 20 öre per mil på landet”, men Bonde-Ståndet deremot
nedsatt högsta beloppet af legan till 1 R:dr 20 öre, samt Preste-Ståndet, på sätt
nyss nämndes, afslagit hela det moment, som angar berörde fråga.
Med anledning häraf, och så framt ej Ridderskapet och Adeln skulle finna
för godt att förena sig i Borgare- och Bonde-Ståndens beslut om bibehållande af
det förbehåll, som innelattas i orden ”och entreprenader ej på annat sått kunde åväga¬
bringas”; samt Preste-Ståndet och Bonde-Ståndet ej skulle finna för godt att förena
sig i det Ridderskapet och Adelns samt Borgare-Ståndets beslut, som innefattas i orda¬
lydelsen: ”en lega af högst 1 R:dr 50 öre per mil i stad, och 1 R:dr 20 öre per mil
på landet— dertill Ridderskapet och Adeln samt Preste- och Bonde-Stånden häri¬
genom af Utskottet inbjudas — lära två omröstningar öfver detta moment böra i
förstärkt Stats-Utskott försiggå, dertill Utskottet föreslår följande
Voterings-pr opositioner:
A.
Den som vill att, med bifall till det beslut, hvaruti Borgare- och Bonde-Stån¬
den förenat sig, uti Rikets Ständers ifrågavarande underdåniga hemställan till Kongl.
Majit skola, på sätt Utskottet föreslagit, inflyta orden ”och entreprenader ej på annat
sätt kunna åvägabringas” röstar
»Ta 5
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, hafva Rikets Ständer, i enlighet med hvad Ridderskapet och
Adeln ansett, och deruti sistnämnda Stånd understödjes al Preste-Ståndets afslag å
hela momentet, beslutat att ifrågavarande förbehåll skall utgå.
B.
Den som vill att, med bifall till det beslut, hvaruti Ridderskapet och Adeln
samt Borgare-Ståndet förenat sig, Rikets Ständer skola hos Kongl. Majit i under¬
dånighet begära bestämmandet af ”en lega af högst 1 R-.dr 50 öre per mil i stad,
och högst 1 R:dr 20 öre per mil på landet” röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, hafva Rikets Ständer, i enlighet med Bonde-Ståndets åsigt, be¬
slutat hos Kongl. Majit i underdånighet begära bestämmandet af en lega af högst
1 R:dr 20 öre per mil.
8 Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon-Utskottets Memorial JY:o 45.
Vidare hade Utskottet i sitt Utlåtande N:o 40 hemställt, att Rikets Ständer
må hos Kongl. Maj:t i underdånighet begära, att då behof af ny skjutsinrättning å
farväg, äfvensom vid jernvägs- eller kanal-station uppstår, och' sådan icke kan
åstadkommas utan de gamla skjutslagens ytterligare betungande, vederbörande
Länsstyrelser må ega att pä sådant ställe bereda skjutsinrättning, pä det sätt, att
skjutsningsskyldigheten, efter entreprenad-auktion, öfverlemnas till den som erbjuder
sig att för minsta lega per mil befordra resande; och att resande må förpligtas att,
vkI sådan skjutsinrättning, utan afseende å den allmänt gällande skjutslegan, betala
för hvarje mil det belopp, för hvilket entreprenören vid auktionen förbundet sig
att bestrida skjutsen.
Höglofliga Ridderskapet och Adeln har bifallit denna Utskottets hemställan,
med uteslutande af den sednare delen, börjande med orden: ”och att resande etc.'";
men som de öfriga Stånden utan förändring gillat Utskottets ifrågavarande hemstäl¬
lan, så har Utskottet blott skolat Ridderskapet och Adeln om detta Rikets Stän¬
ders beslut underrätta.
Sedan Utskottet, å sidan 7 i sitt Utlåtande N:o 40, tillstyrkt att, med bort¬
fallande af förut framställda vilkor, ett reservations-anslag af 70,000 R:dr B:mt
årligen må å Sjunde Hufvudtiteln anvisas till Post-styrelsen, för att användas till
postdiligensernas förskaffande på sådant sätt, att de skjutsskyldige ej dermed betun¬
gas, så har denna hemställan blifvit af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Stån¬
det bilällen, hvaremot Preste-Ståndet och Bonde-Ståndet sammanstämmande beslutat
att ett reservationsanslag af 70,000 R:dr må ställas till Kongl. Maj:ts disposition,
för att genom Post-styrelsen användas dels till postdiligens-inrättningens underhål¬
lande och utvidgande, der så lämpligen ske kan, dels till legans höjande för
de postskjutsskyldige, hvilka icke genom sådan diligens-inrättning kunna från sitt
tryckande onus befrias.
Då således omröstning härom lärer böra i Förstärkt Stats-Utskott försiggå,
föreslår Utskottet dertill följande
Voteringsproposition:
Den som vill att, på sätt Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet beslutat,
med bortfallande af förut framställda vilkor, ett reservations-anslag 70,000 R:dr R:mt
årligen må å Sjunde Hufvudtiteln anvisas till Post-styrelsen, för att användas
till postdiligensernas förskaffande på sådant sätt, att de skjutsskyldige ej dermed
betungas, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, hafva Rikets Ständer beslutat att, i enlighet med P reste-Ståndets
och Bonde-Ståndets åsigt, ett reservations-anslag af 70,000 R:dr R:mt må ställas
till Kongl. >Maj:ts disposition, för att genom Post-styrelsen användas dels till post¬
diligens-inrättningens underhållande och utvidgande, der så lämpligen ske kan, dels
till legans höjande för de postskjutsskyldige, hvilka icke genom sådan diligens¬
inrättning kunna frän sitt tryckande onus befrias.
Stockholm den 21 September 1863.
STOCKHOLM, tryckt hos a. l. norman, 1863.
Sammans, Stats- samt Allm. besv-. och Eknn-Vtskotlets betänkande N:o 46. 1
JV:o 46.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Okt. 1863, kl. 1 e m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner till förbättrande af
folkskoleväsendet.
Vid innevarande riksmöte har ett stort antal motioner blifvit väckta, sorn
afse detta ämne, och genom hvilka blifvit framställda förslag till åtgärder och
anslag, som af motionärerne ansetts medelbarligen eller omedelbarligen verka till
förbättrande af folkskoleväsendet. Bland dessa motioner, deraf de flesta reda»
blifvit behandlade af andra Utskott, och synnerligast af Stats-Utskottet uti dess
Utlåtande N:o 139 angående regleringen af utgifterna under Riks-statens åtton¬
de Hufvudtitel, återstå nu till Sammansatta Utskottets handläggning de, hvilka
inom Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit väckta af Sven Heurlin från Kronobergs
län (N:o 502) Ola Olsson från Blekinge län (N:o 178) samme Ola Olsson (N:o
180), samt Jonas Christoffersson från Wermlands län (N:o 341).
Sven Heurlin har blott i korthet tillkännagifvit att han, vid innevarande
riksmöte, såsom sin motion väckte hvad som innefattades uti en af honom bi¬
fogad tryckt skrift, författad af enskild person och kallad: ”Motion i folkskole-
frågan till behjertande för Rikets Ständer, af Pehr Thomasson.”
Vid granskning af berörda skrifts innehåll, synes den deruti framställda
plan till folkskoleväsendets förbättrande kunna sammanfattas uti här nedan an¬
förda sju hufvudpunkter:
l:o Större materiela hjelpmedel.
I sådant afseende har författaren föreslagit ett anslag af satnmanräknadt
2,800,000 R.dr R:mt; beräknande författaren de förut till folkundervisningen
Uih. till R. St. Prot. 1862 fr 1863. 4 Sami. 2 Afd. 17 Häfl. 1
2 Santmans. Stats- samt Allm. Best- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 46.
utgående |:delar af personliga skyddsafgiften att utgöra ett belopp af 800,000
R:dr, så att den erforderliga tillökningen i anslag sålunda uppginge blott till en
jemn summa af 2,000,000 R:dr.
2:o. An dam åls e n lig ar e skolorganisation.
Författaren har, under åberopande af förhållandena i våra flesta landsbyg¬
der, såsom regel uppställt:
En småskola för 50 barn;
En fast sockenskola för 7 5 barn;
En högre folkskola för 50 barn.
Och borde, enligt författarens beräkning, samt under antagande af kommu¬
nens befolkning till jemnade belopp och Rikets folkmängd till 4 millioner, uti
riket finnas:
Högre folkskolor 1 på 4,000 invånare 1,000.
Fasta sockenskolor, 2 på 4,000 invånare 2,000
Småskolor, 4 på 4,000 invånare 4,000.
Den första klassen af dessa skolor borde ledas af en examinerad lärare,
som med heder genomgått sin lärokurs; borde tillika utgöra ett trappsteg för
befordran, och borde lönen för denne lärare bestämmas till minst 1,000 R:dr.
Den andra klassen borde ledas af examinerad lärare eller lärarinna, och
borde lönen här bestämmas till minst 500 R:dr.
Småskolorna kunde ledas af oexaminerade, dock af skolstyrelserna godkända
lärarinnor, eller, i särskilda fall, lärare, och borde minsta lönen här vara 200 R:dr,
Härförutan borde samtlige lärare och lärarinnor hafva fri bostad.
Härmed sammanhänga de i Ola Olssons förut omförmälda motion, N:o 180.
framställda förslag, att
l:o. Hela landsorten, oberoende af sockne-indelningen, indelas i skoldistrik¬
ter, med hvardera 1,500 till 3,000 invånare, efter befolkningens täthet;
2:o. I hvarje sådant skoldistrikt väljes en skolstyrelse, som det tillkom¬
mer att tillsätta skollärare, och vaka öfver att desse fullgöra sin skyldighet;
3:o. I hvarje skoldistrikt skall, utom nödiga småskolor, vara en lägre folk¬
skola, med 2:ne lärare, en öfver- och en underlärare Båda desse lärare böra
hafva tagit skollärare-examen, till hvilken fordringarne böra betydligt höjas emot
hvad de nu äro, och öfverläraren dessutom fullständig student-examen, med minst
betyget smed beröm godkänd» i kristendom och lefvande språk, samt »godkänd»
i arithinetik, naturvetenskaper, historia och geografi. Söker prestman eller pro¬
moverad magister sådan befattning, vare fri från vidare kunskapsprof;
Sammans. Stals- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskollels Betänkande N:o 46. 3
4:o. öfverläraren i lägre folkskolan erhåller ruin i skolhuset, vissa fatn-
nar ved eller torf årligen, samt en trädgårdstäppa hvartill hör minst ett tunnland
väl odlad jord. I kontant lön åtnjuter han 1,000 till 1,200 R:dr Runt. Un¬
derläraren har ett ruui, vedbrand samt 600 R:dr årlig lön. Der ej jord är möj¬
lig att anskaffa, bör öfverläraren njuta passande ersättning;
5:o. I hvart tionde skoldistrikt, det vill säga för 15,000 till 30,000 in¬
vånare, upprättas en högre folkskola med likaledes två lärare: en öfverlärare och
en underlärare. Öfverläraren i dessa skolor bör vara antingen promoverad ma¬
gister, i hvilket fall pedagogiska examen vore öfverflödig, eller ock prestvigd och
hafva genomgått denna examen. Der ej så qvalificerad förste lärare kan erhål¬
las, utnämnes han endast tills vidare, och tjensten anslås hvarje år ledig till ny
ansökning. Underläraren bör hafva genomgått samma kurs, som förste läraren i
lägre folkskolan. Öfverläraren har, jemte bostad och vedbrand, 1,200 till 1,500
R:dr årlig lön med passande ålderstillägg; underläraren 750 till 1,000 R:dr;
G:o. Lärarne i så väl lägre som högre folkskolorna vare skyldige att ord¬
na undervisningen ambulatoriskt, der skolstyrelsen sä aktar;
7:o. Der stad eller köping anses utgöra medelpunkt för skoldistrikt bör
högre folkskolan der förläggas. Dock anses den obehöflig, der förut finnes ele¬
mentarskola eller pedagogi;
8:o. Lärarne vid högre folkskolorna tillsättas af ombud för alla tio skol¬
distrikten; och
9:o. En pensionsanstalt stiftas för skollärarne.
Med föranledande af allt hvad sålunda blifvit föreslaget vill Utskottet till
en början erinra att Rikets Ständer, vid pröfning af 69:de punkten i Stats-Ut-
skottets Utlåtande N:o 139, under denna riksdag bifallit, bland annat, följande
af sagda Utskott gjorda framställningar:
Litt. h) att till understöd för högre folkskolor för nästkommande år anvisa
ett årligt belopp af 6,000 R:dr, att å Riksgälds-kontoret anvisas;
Litt. k) att till utgående från Riksgälds-kontoret under näst ingående stats-
regleringsperiod anvisa ett årligt belopp af 75,000 R:dr, för att användas till
folkskoleväsendets utveckling och förbättring i allmänhet uti de församlingar,
hvilka till lärares eller lärarinnors aflöning redan tillskjutit eller åtaga sig att
tillskjuta lika stort bolopp, som den till församlingen öfverlåtna andel af person¬
liga skyddsafgiften utgör;
Litt. n) att lönen för en examinerad lärare, vare sig vid fast eller ambu¬
latorisk folkskola, utom husrum, vedbrand och kofoder, bör vara minst 400 R:dr
samt att ställa till Kongl. Maj:ts disposition en summa af 120,000 R:dr att ä
4
Santmans. Stais- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskotlels Betänkande N:o 46.
åttonde Hufvudtitelns ordinarie stat uppföras, för att åt de församlingar, som
fullgjort eller åtaga sig att fullgöra de Litt. k. föreskrifna vilkor och som för¬
bundit sig att till hälften fylla hvad som brister i ofvansagda minimibelopp,
såsom statsbidrag tilldela den motsvarande hälften af denna brist;
Litt. o) att till Kongl. Maj:ts disposition ställa en å Riksgälds-kontoret an¬
visad anslagssumma af dO.OOO R:dr årligen under nu ingående statsreglerings¬
period för att, i mån af behof, användas på det sätt att de församligar, hvilkas
folkskolelärare redan i lön åtnjuta 400 Ridr eller derutöfver, förbinda sig att
höja lönen utöfver nu utgående belopp, ett statsbidrag till lika belopp med ior-
samlingarnes sålunda lemnade ytterligare tillskott, må, efter Kongl. Majit» nå¬
diga pröfning, anvisas; dock att Statens bidrag för detta ändamål icke må öfver¬
stiga 50 R:dr årligen för hvarje lärare;
Litt. a) att deremot, enär nu mera vissa statsinkomster icice anvisas för
vissa bestämda utgifter, hvad af Kongl. Majit och af enskilde motionärer blifvit
föreslaget i fråga om den personliga skyddsafgiftens anslående till folkundervis¬
ningens befrämjande jemväl under nästkommande statsregleringsperiod icke at
Rikets Ständer gillades;
Litt. p) att det väckta förslaget om meddelande af den föreskrift, att, för
hvarje lOOOnie invånare i landet, vederbörande församlingar skulle vara pligt ige
att upprätta en fast eller ambulatorisk folkskola, finge förfalla;
Litt. r) att ett anslag till understöd för sådana församlingar, som, till följd
af medellöshet, icke kunna af egna medel till erforderligt belopp bekosta aflö¬
ning åt sin folkskolelärare, till utgående frän Riksgälds-kontoret anvisas med
20,000 R:dr årligen under nu ingående statsregleringsperiod;
Litt. t) att, på sätt Kongl. Majit föreslagit, dels den ännu återstående de¬
len af den allmänna fonden för folkskolelärares pensionerande må jemväl under
nästinstundande statsregleringsperiod och under samma vilkor som hittills ställas
till Kongl. Majits disposition, och dels att till behöflig förstärkning af densamma
må anvisas den slutliga besparing, hvilken under nu löpande statsreglerings¬
period kan å den personliga skyddsafgiften uppkomma;
Litt. u) att Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
det, på sätt Kongl. Majit lämpligast finner, må undersökas på hvilka grunder
pensioneringen för folkskolelärare mest ändamålsenligt skulle kunna ordnas;
Frågorna om beredande af större materiela hjelpmedel, om skyddsafgiftens
särskilda användande lör ifrågavarande behof, om en ändamålsenligare skolorga¬
nisation och om pensionsanstalt för skollärare hafva sålunda redan varit före¬
mål för Rikets Ständers pröfning vid denna riksdag; och, derest sammansatta
Utskottet nu skulle i dessa ämnen föreslå nya beslut, torde sådant ej kunna af
Rikets Ständer godkännas. Det är visserligen antagligt att. om nu ifrågavaran¬
de motioner blifvit behandlade i sammanhang med öfriga folkskoleväsendet röran-
Sammans. Stals- samt Allm. liesv-, och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 46. 5
<le, och något Rikets Ständers beslut således ej emellankommit såsom hinder
för ytterligare framställningar i omförmälda frågor, hvad motionärerne anfört
kunnat i större eller mindre mån inverka på dessa frågors utgång hos Rikets
Ständer: men för en sådan gemensam behandling af alla folkskoleväsendet röran¬
de motioner hafva hinder mött, hvilka det ej berott på sammansatta Utskottet
att undanrödja; och återstår således ej för sammansatta Utskottet annat, än att
hemställa, det här ofvan omförmälda del af Sven Heurlins motion, ej mindre än
Ola Olssons motion N:o 180,
ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Vidare föreslår den i Sven Heurlins motion åberopade skrift:
3:o. Förbättring af Lärare-seminarierna.
Författaren har i sådant hänseende anfort, att hvarje organisation och ali
kontroll blefve fruktlösa, derest icke lärarekallet bestredes af personer, som voro
uppdraget vuxna. Derföre lage högsta vigt uppå, att de anstalter, som skola
dana lärare och lärarinnor för svenska folkets barn, blefvo ordentliga, af de bästa
möjliga krafter ledda läroanstalter, ej såsom tillförene provisoriska inrättningar
för fabricerande af största möjliga antal lärare oeh ledda af dåligt lönta före¬
ståndare, hvilka, förordnade af Domkapitlen, betraktat dessa vigtiga uppdrag
snarare såsom trappsteg till presterlig befordran, än såsom ett sjelfständigt kall,
hvilket kräfver mångsidiga pedagogiska studier och särskilda af naturen gifna
undervisningsgåfvor. Skollärare-seminariernas antal borde derföre inskränkas,
men seminarierna deremot utvidgas tili omfånget, så att åtminstone tre ordinarie
lärare vid hvarje seminarium blifva för olika läroämnen anställda; och föreslår
författaren således att Rikets Ständer, i stället för de nuvarande anslagen till
rikets folkskolelärare-seminarier, måtte bevilja ett anslag till tre seminarier för
lärare, med 12,000 R:dr för hvardera 36,000.
och till två seminarier för lärarinnor, med 12,000 R:dr hvardera . . 24,000.
Tillsammans R:dr 60,000.
Såsom egande närmaste sammanhang med detta förslag torde här böra anföras
a) Jonas Christofferssons förut omförmälda motion, deruti föreslås:
l:o att Rikets Ständer ville besluta, det måtte på Statens bekostnad lämp¬
liga och stadigvarande undervisningslokaler beredas (der sådana förut icke finnas)
för folkskolelärare-seminarierna i riket, i förening, så vidt möjligt är, med nå¬
gon trädgårdstomt vid hvarje, äfvensom derjemte nödig undervisningsmateriel;
6 Sammans. Slats- samt Allm. Besv-. och Ekon.-Ulsholtets Betänkande N:o 46.
2:o att lärarne vid folkskolelärare-seminarierna måtte beviljas alldeles ena¬
handa lönetur med lärarne vid lägre elementarläroverk, ej allenast under tjenst¬
göring i förstnämnda egenskap, utan äfven vid transport till eller från elemen¬
tarläroverk ;
3:o att vid inträffande ledighet af lärareplats vid seminarium, densamma
måtte kungöras till ansökning och undervisningsprof af sökande till sådan plats
afläggas, allt i motsvarighet med hvad som är föreskrifvet för lärare vid elemen¬
tarläroverk; undervisningsprofvet så lämpadt, att sökandens duglighet för den
ifrågavarande lärarebefattningen derigenom må kunna bedömas;
4:o att såsom vilkor för elevs inskrifning vid seminarium måtte föreskrifvas
läkarebevis derom, att sökanden är frisk och helbregda, eller, med andra ord,
fri från sådan invertes sjukdom eller utvertes lyte, hvarigenom han vore till
folkskolelärare opassande; och
5:o att den i § 21 af Kongl. Reglementet för folkskolelärare-seminarierna
i riket den 21 Mars 1862 föreskrifna a undervisningen i de hufvudsakliga reg-
lorna för helsans bevarande» måtte utsträckas till undervisning i de vanligast
förekommande hetsiga sjukdomars och yttre skadors igenkännande samt första och
enklaste behandling. Denna kunskap, som gifves efter någon enkel och lättfatt¬
lig method under en kortare lärokurs, och bör bibringas af någon läkare, helst
den på stället boende provincial-läkaren, om han annars är dertill lämplig, vore
särdeles nödvändig i ett sådant land, som vårt, med dess mångenstädes långa
afstånd mellan läkarestationerna, som hade till följd att allmänheten, vid inträf¬
fande svårigheter för läkares anskaffande, ofta tillgriper förvända och skadliga
läkemedel och behandlingssätt; samt
6:o att examina vid folkskolelärare-seminarierna måtte på förhand kungöras
såsom vid elementarläroverken brukligt och föreskrifvet är.
b) Ola Olssons motion N:o 178, hvaruti föreslås:
l:o att seminarier för folkskolelärarinnor upprättas i hvarje stift;
2:o att tre år efter det dessa seminarier trädt i verksamhet, flickskolor med
ordinarie lärarinnor efter hand inrättas i städerna och på landsbygden.
I anledning af dessa, sålunda anförda förslag, erinrar sammansatta Utskot¬
tet ytterligare att Rikets Ständer, vid pröfning af 69:de punkten i Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 139, bifallit jemväl följande af bemälda Utskott gjorda framställ¬
ningar:
Litt. c) att Rikets Ständer för folkskolelärare-seminarierna anvisa ett belopp
af 65,000 R:dr, att såsom reservationsanslag på åttonde Hufvudtitelns ordinarie
stat uppföras; och
Litt. il) att Rikets Ständer, i sammanhang med anmälan om sina beslut
angående folkskolelärare-seminarierna, i underdånighet hemställa om en revision
af det för nämnda läroanstalter sednast utfärdade reglemente.
Sammans. Stais- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskoltels Betänkande N:o 46.
1
Vidare och hvad särskildt vidkommer läroanstalter för qvinnor, yttrar Ståts-
Utskottet, vid motiverandet af ofvananförda, af Rikets Ständer gillade punkt c,
att Stats-Utskottet ansett behofvet af undervisning för qvinliga seminarii-elever
kunna fyllas af en läroanstalt för hela riket, enär sammanlagda antalet åf lärjungar
i de för detta behof afsedda seminarierna hittills i allmänhet icke uppgått till
mera än 50 å 60. Då detta, antal utan svårighet kunde inom en bildningsan¬
stalt undervisas, ansågs för närvarande icke vara erforderligt att bekosta flera
bildningsanstalter af detta slag. Skulle deremot erfarenheten visa att antalet
elever i framtiden tillvexer, så förmodades Staten icke undandraga sig att, i mån
af det uppkommande behofvet, öka de qvinliga seminariernas antal.
I anledning af väckta förslag, bland annat, af en motionär, det Rikets Stän¬
der måtte besluta en underdånig skrifvelse med anhållan att Kongl. Majit täck¬
tes i nåder af erfarne, för undervisningen intresserade män tillsätta en komité,
med åliggande att inom viss tid, efter inhemtande af utlåtande från städernas
invånare, uppgöra ett fullständigt organisations- och kostnadsförslag för högre,
på nyaste erfarenheten bygdå, för utveckling af själens, hjertats och kroppens
krafter ändamålsenligt inrättade bildningsanstalter för qvinnor i alla de städer,
hvilkas folkmängd, i förening med den omgifvande ortens, uppginge till det be¬
lopp, att en skola der borde grundas; äfvensom, af andra motionärer, att all¬
männa flickskolor, utan afseende å föräldrarnes stånd och vilkor, borde upprättas,
och att Rikets Ständer derföre måtte, för upprättandet till en början af fyra all¬
männa flickskolor, bevilja 12.000 R:dr R:mt att utgå och å Riks-staten upp¬
föras från och med året näst efter detta riksmötes slut, hvarjemte hel och half
skoleafgift af 100 och 50 R:dr R:mt årligen skulle lemnäs för de elever, som
förmådde att den utgöra, då för fattiga med goda anlag begåfvade flickor un¬
dervisningen borde vara fri, och att på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning skulle
bero att låta utfärda sjelfva stadgan och att bestämma i hvilka af de städer,
som ville upplåta kostnadsfria rymliga lokaler till skolorna och deras förestån¬
darinnor, äfvensom lemna nödiga skolinventarier, dessa allmänna flickskolor borde
upprättas, — har Stats-Utskottet i sitt omförmälda Utlåtande N:o 139, punkten
67, i öfverensstämmelse med bemälda Utskotts här förut anförda åsigter, och då
dessutom vid det i hufvudstaden förut befintliga seminarium för bildande af lä¬
rarinnor erfordrades en med undervisningsanstalten förenad skola, vid hvilken
eleverne kunde praktiskt införas i konsten att handleda andra, derföre hemställt
att Rikets Ständer måtte finna de af Stats-Utskottet omförmälda motioner ej
böra till annan åtgärd föranleda, än att, för inrättande och underhåll af en med
seminarium för bildande af lärarinnor förenad normalskola för flickor, borde an¬
visas ett årligt anslag af 5,000 R:dr; och har Stats-Utskottets omförmälda hem¬
ställan blifvit af Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet bifallen, hvaremot
Borgare-Ståndet till 10,000 R:dr förhöjt det af Stats-Utskottet föreslagna anslag.
8
Sammans. Stais- samt Allm. Besv.- och Ekan.-Utskottets Betänkande !\J:o 46.
I sammanhang härmed torde jemväl böra erinras att sedan Kongl. Majit
af Rikets Ständer äskat att det till nyssomförmälda seminarium för lärarinnor
uppförda anslag, 15,000 Ridr, måtte förhöjas med 5,000 R:dr, och sålunda ut¬
göra 20,000 Ridr, samt Stats-Utskottet, sorn funnit ådagalagdt, att den begärda an-
slagstillökningen vore för ifrågavarande läroanstalts fullt tillfredsställande verk¬
samhet och ändamålsenliga utveckling af behofvet påkallad, uti 66:te punkten
af omförmälda Utlåtande N:o 139 hemställt att sålunda äskade 5,000 Ridr måtte
af Rikets Ständer beviljas; så har denna hemställan blifvit af Rikets Ständer
bifallen.
Af denna redogörelse framstår således att frågorna om förbättrande af lärare¬
seminarierna, om särskilda seminarier för lärarinnor och om inrättande af all¬
männa skolor för flickor, vid denna riksdag redan varit föremål för Rikets Stän¬
ders pröfning, fastän, af här förut anförda skäl, nu ifrågavarande motioner der¬
vid ej kunnat komma under öfverläggning. För sammansatta Utskottet lärer
således, äfven beträffande dessa frågor, ej återstå annat än att till Rikets Stän¬
der hemställa, att här ofvan omförmälda motioner derutinnan
ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Ytterligare föreslår den i Sven Heurlins motion åberopade skrift:
4:o. Låneunderstöd till byggande af skolhus.
Författaren anser nemligen att Staten bör till sådana kommuner, som visat
sig sakna tillgångar till anskaffande af erforderliga skolhus och dithörande ma¬
teriel, bevilja lån med 5 procent ränta att afbördas inom ett visst antal år mot
den säkerhet och under de vilkor i öfrigt, som genom en Kongl. Förordning i
ämnet borde bestämmas. Då emellertid sammansatta Utskottet tror den grund¬
satsen att kommunerna böra sjelfva bekosta sina skolhus vara rigtig, samt be¬
viljandet af undantag från eller lättnad uti en allmän och rigtig grundsats ej
annorledes än i nödfall och således så sparsamt sorn möjligt bör ifrågakomna;
torde på Rikets Ständers pröfning i hvarje särskildt fall böra ankomma, huru¬
vida något understöd genom lån eller annorledes må böra, i och för sådant
ändamål, någon kommun tilläggas; och hemställer Utskottet således att nu ifrå-
gakomne förslag
ej må vinna Rikets Ständers bifall.
5:o. Stipendier åt folkskolelärare.
I fråga härom anför den af Sven Heurlin åberopade författare, att då en
stor del af nu anställde folkskolelärare, utgångna ur de först danade bildnings¬
anstalterna,
Santmans. Siats- samt Allm. liesv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o A6. 9
anstalterna, sakna tillräckliga kunskaper för att kunna rätt fullgöra sitt kall,
inen många af elem, som djupt känna sin brist, säkerligen vore hågade att söka
afhjelpa densamma genom inhemtande af ett högre kunskapsmått, derest tillfälle
ät dem dertill öppnades, syntes för folkundervisningen vara vigtigt, ja nödvän¬
digt, att sådana tillfällen dem bereddes. Sädant kunde dock svårligen ske, med
mindre seminarierna tillförbundos att, under någon tid på året, emottaga sådane
lärare, hvilka tillika borde uppmuntras genom stipendier, som ersatte dem åt¬
minstone en del af de rese- och underhållskostnader, de uti nyssnämnda afsigt
måste vidkännas: hvarföre författaren föreslog att Rikets Ständer måtte till Kongl.
Maj:ts förfogande ställa ett reservationsanslag af 10,000 R:dr ärligen i tre år,
för utdelande af stipendier åt sådane nu vid rikets folkskolor anställde exami¬
nerade lärare, som ville vid något seminarium eller annan lämplig läroanstalt
föröka sitt kunskapsmått, särdeles med afseende å naturkunnighet och sådana
praktiska läroämnen, som trädgårdsskötsel, bokföring, egouppmätning och dylikt.
Rikets Ständer hafva vid denna riksdag bifallit Stats-Utskottets i ofta åbe¬
ropade Utlåtande N:o 139, 69:de punkten Litt. e, gjorda hemställan att till stipendier
för seminarii-elever anvisa en summa af 30,000 R:dr årligen, att å Åttonde Huf-
vudtitelns ordinarie stat uppföras. Härigenom hafva Rikets Ständer lemnat allt
det understöd, som, enligt sammansatta Utskottets åsigt, bör för folkskolelärarne,
vid studiers idkande, ifrågakomma. De, bland redan i tjenst varande folkskole¬
lärare, hvilka tilläfventyrs ej från början undfått all den utbildning, som för dem
kan blifva behöflig, böra dock, om de sedermera samvetsgrannt och nitiskt full¬
gjort sitt lärarekall, derunder hafva lörvärfvat. sig många af de egenskaper, som
de förut kunnat sakna: ty mycken sanning finnes i det gamla rönet, att genom
andras undervisning undervisar man äfven sig sjelf. Den, hvilken erhållit vana
att bibringa andra personer undervisning, samt sjelf känner ett verkligt behof
och en allvarlig böjelse att vidare utbilda sig sjelf, saknar under nuvarande tid
ej utvägar dertill, utan att han derföre har behof att återvända till de för första
utbildningen till yrket afsedda läroanstalter; ty i nästan hvarje kunskapsämne
finnas numera afhandlingar och tidskrifter, afseende så vä! det theoretiska som
det mera praktiska, för en måttlig kostnad tillgängliga, och ju mer kunskaper
blifva inom alla samhällsklasser och särskildt bland de för befattning med folk¬
undervisningen anställde personer allmänna, desto lättare blir det äfven att,
jemväl inom det enskilda nmgängeslifvet, kunna inhemta ytterligare kunskaper
för den, som verkligen eger ett sådant kunskapsbegär. Att deremot genom an¬
slående af stipendier söka locka äfven andre folkskolelärare att återvända till
seminarierne, än dem, hvilka kunskapsbegäret förmått att besegra de. på sätt
nämndt är, nu mera mindre betydande svårigheter, sorn för vinnande af ytterli¬
gare undervisning kunna ligga i vägen, skulle måhända snarare verka skadligt
än gagnande samt sålunda uppmuntra folkskolelärare att, under förevändning af
Bih. lill R. St. Prot. 1862 & 1863. i Sami. 2 Afd. 17 Haft. 2
10 Sammans. Stais- samt Allm. Ilesv.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande N:o 46.
ytterligare studier, söka undandraga sig den praktiska verksamhet, för hvilken
de egentligen äro afsedde, samt att kanhända ofta nog gagnlöst fördrifva tiden
vid seminarierna. Utskottet hemställer således
att Rikets Ständer må lemna detta förslag utan afseende.
6:0. Premier för goda skolböckers utgifvande.
Härom hemställer ofta omförmälde författare, att Rikets Ständer måtte till
Regeringens förfogande ställa ett anslag, en gång för alla, af 10,000 R:dr R:mt,
att använda såsom premier för utbetalande (utarbetande) af goda läroböcker för
folkskolor uti kristendomskunskap, historia och geografi, samt för en praktisk
handbok i trädgårdsskötsel, jordbruk, egouppmätning, bokföring, helsolära m. m.,
för så vidt dessa ämnen kunna i folkskolans undervisning ingå.
Frågan om understöd och uppmuntran för folkskoleböckers utgifvande har
redan genom Stats-Utskottets ofta åberopade Utlåtande N:o 139 varit föremål
för Rikets Ständers pröfning. E11 motionär hade föreslagit, bland annat, att
Rikets Ständer måtte till Kongl. Majlis disposition ställa ett anslag af 10,000
R:dr att användas såsom premier för goda läroböcker åt folkskolan, med sär¬
skildt fästadt afseende pä de tvänne läroämnena naturlära och statskunskap; men
sedan Stats-Utskottet i Utlåtandets 69 punkt, Litt. a, afstyrkt bifall dertill, biel
Rikets Ständers beslut i öfverensstämmelse med berörda afstyrkande.
1 samma Utlåtande och punkt, Litt. a, har Stats-Utskottet, i anledning af
väckt förslag att medel mätte anslås till inlösen af så många exemplar utaf ett
uppgifvet historiskt arbete, att åtminstone hvarje folkskola kunde deraf erhålla
ett exemplar, anfört, bland annat, att då Staten hittills icke med läroböcker eller
läseböcker på sin bekostnad försett folkskolorna, samt det ifrågakomna arbetet,
0111 det blefve af god och gedigen beskaffenhet, genom sin egen duglighet nog
banade sig väg till en allmännare spridning, hemställde Utskottet att förslaget
ej måtte af Rikets Ständer bifallas; och blef jemväl denna hemställan af tre
Riks-Stånd bifallen.
Det är ett af gammalt kändt förhållande, att intet bokförlag medför en så
säker och god inkomst, som det af läroböcker, hvilka lyckats vinna förtroende
och blifvit allmänt till begagnande i skolorna antagna. An mer måste
detta blifva fallet med de läroböcker, som lyckades blifva allmänt antagna vid
folkskolorna, der sammanräknade antalet lärjungar är så mångdubbelt större än
vid de andra skolorna, samt antalet behöfliga exemplar af hvarje lärobok såle¬
des jemväl blifver mångdubbelt mot hvad fallet är i de högre skolorna. Den,
hvilken författat en för folkskolorna erkändt lämplig lärobok, bör således, genom
den starka afsättningen derå, vinna en riklig inkomst och såmedelst en belöning,
bäst afpassad efter arbetets värde. Några andra arbeten, än de till skolbruk
verkligt lämpliga, torde ej böra belönas; och skulle det inträffa, att någon för¬
Sammans Slals- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskottets Betänkande N:o i6.
11
fattare befunnes hafva, genom utgifna läroböcker af öfvervägande förtjenst, gjort
sig sä synnerligt förtjent om folkskolan, att den inkomst han af sitt arbete dra¬
git ej kunde anses derför medföra tillräcklig belöning, så lärer ej för Kongl.
Maj:t fattas utväg att, på.sätt förut vid enahanda förhållande egt rum, derför
tilldela särskild belöning.
Så väl på de skäl sammansatta Utskottet nu anfört, som emedan, efter
hvad här ofvan är visadt, Rikets Ständer redan vid denna riksdag afslagit mo¬
tioner i den syftning, som det ifrågavarande förslaget, nemligen att, medelst upp¬
offring af allmänna medel, främja utgifvandet af goda läroböcker för folkskolorna,
hemställer sammansatta Utskottet
att ifrågavarande förslag ej må vinna Rikets Ständers bifall.
7:o. Noggrannare kontroller.
I sådant afseende anför den af Sven Heurlin åberopade författare, att då
ett vakande öga erfordrades för att tillse det föreskrifterna angående folkskolan
efterlefvas och undervisarne rätt uppfylla sitt kall, så vore inspektionen öfver
folkskolan en nödvändig länk i rikets undervisningsväsende, börande inspektö-
rerne ej blott öfvervaka och kontrollera de bildade skolsystemerna, utan ock
biträda de församlingar, som vilja ombilda sitt skolväsen efter de nya förhållan¬
dena, med upplysningar, råd och praktiskt biträde. Desse inspektörer borde så¬
lunda, åtminstone till en början, uteslutande egna sig åt detta uppdrag; dock att
befattningarne ej tillsattes annorledes än i den mån fullt passande personer
kunna för detta ansvarsfulla kall finnas. Derföre föreslogs att Rikets Ständer
måtte, för en tid af fem år, bevilja anslag åt tolf Folkskole-inspektörer för ri¬
ket, med en årlig aflöning'af 3,000 R:dr, jemte 1,000 R:dr för resekostnader, eller
tillsammans för detta ändamål 48,000 R:dr R:mt.
Nu är emellertid, genom Stats-Utskottets oftaomförmälda Utlåtande N:o 139,
punkten 69, under Litt. f, föreslaget, att, med bifall till hvad Kongl. Maj:t i
berörda hänseende begärt, till arfvoden och resekostnader för folkskoleinspektörer
mätte af Rikets Ständer beviljas 30,000 R:dr årligen, att på Åttonde Hufvudti-
telns ordinarie stat uppföras, med underdånig anhållan, det inspektionen måtte
så ordnas, att, der icke särskilda hinder mötte, hvarje folkskola finge i allmän¬
het en gång om året besök, samt att inspektörernes berättelser blefvo på all¬
män bekostnad tryckta, för att till samtliga konsistorier och skolstyrelser i ri¬
ket utdelas; och detta Stats-Utskottets förslag har blifvit af två Riks-Stånd full¬
ständigt gilladt, hvaremot två Riks-Stånd vid pröfningen deruti gjort förändrin¬
gar, hvilka torde komma att föranleda Stats-Utskottet att ytterligare utlåtande
härom meddela. Det framstår således häraf att Stats-Utskottet föreslagit bevil¬
jandet af allt hvad Kongl. Maj:t ansett böra för ifrågavarande ändamål begäras
samt att frågan huruvida någon förändring i detta af två Riks-Stånd godkända
12 Sammans. Stais- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande N:o A6.
förslag skall ega rum, kommer i behörig ordning under Rikets Ständers pröfning,
utan att sammansatta Utskottet har behof att dervid genom något yttrande in¬
gripa, Utskottet hemställer således att det af Sven Hejirlin förordade förslag
ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda
Stockholm den 29 September 1863,
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1803,
Sammans. Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 41.
I
1V0 44.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Okt. 186 3, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af vacht motion om ändring af remedium
i vigt och finhet för hela, halfva och fjerdedels specier,
m. m.
Till sammansatta (Stats- och Banko-Utskottet har från Vällofliga Borgare-
Ståndet blifvit remitterad en af Herr A. O. Wallenberg väckt motion, N:o 212,
deruti motionären, på anförda skäl, föreslagit:
l:o att, med ändring af Förordningen af den 3 Februari 1855, remedium i
vigt må bestämmas till t^ö öfver eller under för såväl bela, halfva som fjerdedels
specier;
2:o att remedium i finhet må nedsättas till öfver eller under på hvarje
skålpund finsilfver; och
3:o att hvarken Kronans uppbördsman eller enskild person må vara för¬
bunden att vid liqvider emottaga silfvermynt å mindre valör än \ R:dr Specie
eller 1 R:dr Runt till högre belopp vid hvarje liqvid än 25 R:dr Runt.
Då denna motion första gången inför Utskottet förekom, ansåg Utskottet
nödigt remittera densamma till utlåtande af Kongl. Myntverket och sedan Utskot¬
tet dertill utverkat Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd, har berörda Yerk under den
28 nästlidne September det äskade yttrandet afgifvit, samt deruti, beträffande
först den föreslagna minskningen af remedium i vigt, bland annat, anfört, att det
vore omöjligt att, utan mycket ökade både omkostnader och tidsutdrägt för ut-
myntningen, uppnå den föreslagna nedsättningen; ty ju större noggrannhet man
fordrar i myntstyckets vigt, desto flera myntplattor måste blifva kasserade samt
komma att omsmältas och denna kassation och omsmältning skall tilltaga i sti¬
gande proportion, ju mindre myntstyckena äro. För dessa sednare skulle en rät¬
telse för öfvervigt knappast blifva verkställbar med de machiner, som för dylikt
ändamål blifvit uppfunna, utan måste man, för att inom TJV<r öfver eller under
normalen justera En-riksdalersstyckena, återgå till den för länge sedan aflagda
Bih. lill B. St. Prot. 1862 §■ 1863. 4 Sami. 2 A/d. 18 Häft. 1
2 Sammans. Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 41.
iilningen för hand af nästan hvartenda myntstycke. Det svenska silfvermyntets
låga halt medför äfven en osäkerhet i vigten, som icke, eller åtminstone i ojem¬
förligt mindre grad, skulle ega rum, om halten vore såsom nu i de flesta
andra länder brukas.
Den föreslagna minskningen af remedium i vigt för fyra-, två- och en-
riksdalersstyckena till endast från respektive 3, 4 och 7 tusendelar kan således
icke verkställas utan betydligt ökad kostnad för utmyntningen af 2- och 1-riks-
dalersstyckena och i synnerhet af de sistnämnda; hvarföre och som myntskatten
och det årliga statsanslaget till myntverkets dritt och underhåll icke med nu¬
varande remedium betäcker myntningskostnaderna för något annat myntslag af
silfver, än 4-riksdalersstyckena, samt lör dessa icke heller utan under förut¬
sättning att icke mera under året utmyntas, än att statsanslaget räcker till att
bekosta lojeringskopparen, myntverket icke skulle kunna ega bestånd, utan att de
ökade myntningskostnaderna blifva ersatta genom något annat statsanslag.
Af en i förevarande yttrande intagen redogörelse för silfvermyntsremedierna
i andra länder nar Utskottet jemväl inhemtat, att öfverallt, der remedium blifvit
särskildt bestämdt, är det i vigt högre för de mindre, än för de större myntslagen,
och för intet myntslag mindre än så i vigt som finhet, och det äfven för
myntstycken af större värde per stycke och med högre halt, än våra 4-riksdalers-
stycken hafva. Vidare har blifvit anmärkt, att ett och samma remedium har så
mycket större inflytande på myntets värde ju högre halten är, så att nominela
remedium xAv för våra 4-riksdalerssstycken motsvarar endast £ af vigtremediuin i
alla de länder, som hafva silfvermynt af ^vdelars finhet.
Hvad härefter angår remedium i finhet, derom Kongl. Förordningen af den
3 Februari 1855 i § 6, likasom Kongl. Förordningen den 9 Maj 1835 föreskrifver,
att detsamma “får utgöra på hvarje skålpund viktualievigt myntsil/ver tre tusendels
skålpund viktualievigt fint silfver öfver och lika mycket under den bestämda halten“,
har i berörda yttrande vidare blifvit anfördt, hufvudsakligen, att ehuru silfver och
koppar låta sammansmälta sig i hvilka inbördes förhållanden som helst, hafva de
dock benägenhet att företrädesvis ingå föreningar med hvarandra i vissa bestämda
proportioner, och man har genom särskilda vetenskapliga undersökningar, anställda
vid myntverket i Paris, utrönt att blott en legering, nemligen den emellan 719
vigtsdelar silfver och 281 dito koppar bibehåller sig oförändrad, samt att alla
andra äro benägna att skilja sig åt i en legering med lägre och en annan med
högre silfverhalt, än den genom sammansmältningen åsyftade, och detta så mycket
mera, ju mera proportionen mellan begge de sammansmälta metallerna aflägsnar
sig från den nämnda, eller 719: 281. Vid härvarande myntverk, der berörda pro¬
portion är 750:250, har det äfven visat sig, att den af en och samma smälta ut¬
gjutna första mynttenen nästan alltid har en lägre halt, än den sist utgjutna af
samma smälta eller degelfyllnad. Denna haltskilnad har någon gång uppgått ända
till rAny och litet deröfver, utan att man kunnat upptäcka orsaken eller förekomma
verkningen. Under stelningen i tackjernsgjötet skiljer sig återigen legeringen så¬
lunda, att nederst och vid kanten den gjutna tenen, som på dessa ställen först
stelnar, vid probering befinnes omkring lägre haltig än på midten af tenens
flatsida, och denna olikhet är större, när, efter en stunds gjutning, gjötena blifvit
heta och gjutgodset, till följd deraf, långsammare stelnar än i gjutningens början,
då gjötena äro kalla.
Ofvan anförda med liera orsaker till ojemnhet i silfverhalten mellan olika
myntstycken af en och samma tillmyntningssmältning göra en inskränkning af
Sammans. Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 47.
3
remedium från 3- till €(. finsilfver på hvarje <M. myntsilfver rent af overk¬
ställbar. Sistnämnda remedium skulle äfven vara lägre, än något annat kändt
myntverk, som fått sig finhets-remedium lagligen bestämdt, är underkastadt, så
framt man nemligen fordrar, att silfverhalten i hvartenda myntstycke skall enligt
gällande lag befinna sig inom gränsorna af 748 och 752 tusendels skålpund fint
silfver på 1 skålpund myntsilfver.
Utskottet, som, på grund af hvad Kongl. Myntverket sålunda anfört och
yttrat, anser Herr Wallenberga förslag i punkterna l:o och 2:o icke böra af Ri¬
kets Ständer godkännas, har derjemte, beträffande motionens 3:djc punkt, funnit,
att då alla rikets silfvermynt hafva samma halt och således intet slag deraf är
att betrakta såsom skiljemynt, Utskottet äfvenledes saknar all anledning att till¬
styrka bifall till den af motionären i sistberörda punkt gjorda framställning; Och
Utskottet får fördenskull vördsamt hemställa:
att Herr Wallen bergs ifrågavarande motion ej må till vidare
åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 Oktober 1863.
Reservation:
af Herr Wallenberg: "Att uti föreställningssättet, längre än nödvändigt varit,
söka bibehålla en myntenhet och en annan räkneenhet leder till den begreppsför¬
virring, som nu är rådande, att man anser sig hafva tvänne olika myntslag att
betrakta. Detta är en qvarlefva från den olyckliga tidpunkt, då Rikets Ständers
Bank tilltvang sig af sina fordringsegare ackord för sina utelöpande banksedlar.
Hvarje åtgärd ledande till klarhet och redbarhet i afseende på landets mynt ut¬
öfvar ett välgörande inflytande på redbarheten i transaktionerne man och man
emellan. Ar myntfoten osäker så inträder ett vacklande lätt uti affärsförhållandena.
Den ringa vinst, sorn är att hemta genom en minskad utmyntningskostnad, då
man åt nöjer sig med felaktiga grunder för utmyntningen, i stället för den något
ökade kostnad, som påkallas af en större noggranhet vid utmyntningen, blir en
verklig förlust för landet; ty hvarje mynt, hvars inneboende silfvervärde är tillåtet
betydligt variera, blir aldrig uppskattadt högre, äu till det värde, som motsvaras
af den minsta qvantitet silfver, som kan påräkuas.
Af dessa skäl och då jag etter 1855 års förändring icke kan anse annat än
att svenska myntväsendets enhet är “riksdaler riksmynt41, vägande 2 ort 12 lödigt.
silfver och att de större silfvermynt, som fördom benämndes halfva eller hela
specier, äro multiplar af berörda myntenhet, så är det en orimlighet att den verk¬
liga mynt- och räkne-enheten lagligen får i värde med TTj%T:delar understiga vär-
det af en utmyntad multipel, som är 2 eller 4 gånger så stor. I Kongl. Maj:ts
nådiga Förordning om Rikets mynt af den 3 Februari 1855 § 6, mom. 2, är stad¬
gadt, att remedium i vigt ”får utgöra på 4-Riksdaler-riksmynt-stycket, deraf 25
lika med 2 €1. myntsilfver, tre ett tusendelar öfver eller under per skålpund, på 2-
riksdaler-riksmynt-stycket, deraf 50 lika med 2 skålpund myntsilfver, fyra ett
4
Sammans. Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 48.
tusendelar, öfver eller under per skålpund; på 1-Riksdaler-riksmynt-stycket, deraf
100 lika med 2 skålpund myntsilfver, sju ett tusendelar öfver eller under per
skålpund.’’
Vid den fullkomning, som det tekniska i myntväsendet numera vunnit,
torde påståendet, att detta stadgande, som är precist detsamma, som igenfinnes i
den för 28 år sedan utgifna föreskrift, icke tål jemkning, få anses såsom ett af-
böjande af en mer än behöflig undersökning. Och skulle till och med en eller
annan nyare machin behöfva för Kongl. Myntverket anskaffas, så är det väl en
utgift, som icke är nämnvärd, då frågan är af så stor betydelse, som fyra ett
tusendelar på hvarje liqvid, som sker emellan vårt land och främmande länder.
Då det icke kan bestridas att denna fråga är af stor vigt, men då det
gerna medgifves, att Rikets Ständer kunua vara tveksamme, att på enskild motio¬
närs framställning godkänna en definitiv förändring i utmyntningssättet, så tillåter
jag mig vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade till Kongl. Majit aflåta underdånig skrifvelse,
det Kongl. Majit täcktes låta på lämpligaste sått förordna om en utredning huru¬
vida och i hvad mån någon förändring bör ega rum i afseende på remedium i det
svenska silfvermyntet.”
\«0 4§.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Okt. 1 868, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillökning i koppar¬
halten af nu brukliga 10-örestycken.
Från Vällofliga Borgare-Står,det har till Sammansatta Stats- och Banko-
Utskottet remitterats en af Herr G. E. Ljungberg väckt motion (N:o 245) derom,
att 10-örestycket för att blifva större, måtte, med bibehållande af enahanda silfver¬
hult som hittills, ökas i vigt med 10 korn koppar och sålunda komma att. i stäl¬
let för 20 väga 30 korn hvartdera och silfverhalten blifva AVu^delar.
Öfver denna framställning har Sammansatta Utskottet ansett sig böra in¬
hemta Kongl. Myntverkets yttrande och efter erhållen nådig befallning har be¬
rörda verb under den 28 nästlidne September det äskade yttrandet afgifvit och
deruti anfört, att genom en sådan tillökning af koppar skulle ifrågavarande mynt
erhålla ett utöfver prägelvärdet stigande metallvärde af ungefär 35 K:dr R:mt på
hvarje centner (= 3,333j R:dr Runt) eller mera än 1 procent, och af alla svenska
silfvermynt blifva i sig det värderikaste, under det att detsamma äfven utan den
Santmans. Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 48.
föreslagna koppartillökningen är det aldra kostsammaste att tillverka. Det vore
derföre att befara att en stor del af de enligt förslaget tillverkade myntstyckena
koinme att nedsmältas, ty först och främst skulle myntet, såsom ofvan är nämndt,
blifva mera än 1 procent öfverhaltigt i metallvärde, och vidare kunde ett så litet
mynt icke utan stora kostnader justeras stycketals, utan efter vigt al ett större
antal stycken tillsammans, hvaraf följer att somliga måste blifva öfver-, an¬
dra undervigtiga, men egennyttan skulle troligen finna utväg att med någon
vinst utplocka de öfvervigtiga för nedsmältning, eller till och med utförsel, eme¬
dan dylika skulle blifva högst begärliga för utländska myntverk, om de kunde
erhållas nya och till pris motsvarande deras silfvervärde eller till och med något
deröfver. Tillverkningskostnaden, all kopparen inbegripen, skulle äfven ökas från
nära 5 till 7^ procent af myntvärdet och icke, såsom motionären förmenat, kunna
af myntverket bestridas utan särskildt anslag. Dessutom är det sannolikt, att
sedan de nya lättare handterliga 10-örena blifvit kända, man snart skulle finna
nödigt att indraga och ommynta den redan befintliga myckenheten af smärre 10-
ören, utgörande 498,170 R:dr R:mt, derför kostnaden komme att uppgå till 36,500
R:dr Runt, oafsedt den förlust af silfver, som genom nötning under myntets om¬
lopp bland allmänheten uppstått.
På dessa förenade skäl och då Rikets Ständer vid innevarande riksdag
beslutat att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t, efter genom sak¬
kunnige män verkställd undersökning och utredning, ville vidtaga de åtgärder,
som kunde leda till antagande i de tre skandinaviska rikena af ett gemensamt
system för mått, mål, vigt och mynt, samt, med anledning deraf, den för rikets
silfvermynt i allmänhet nu fastställda halt torde komma att förändras, anser Ut¬
skottet sig icke för närvarande böra tillstyrka någon ändring särskildt i halten å
de nu brukliga 10-örestvckena; och Utskottet får fördenskull vördsamt hemställa,
att Herr Ljungbergs ifrågavarande motion icke må till vidare
åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 Oktober 1863.
Bihr till R. St. Prof. 1882 1863. 4 Sami, 2 Afd. 18 Haft.
2
V 0' < i V.lsvOjViV Vl.M.'
olov t-»Cl .nif-iojrilij m »JsamimwiwjJ K-jbj*
• JbUlVfa o bil ii TJ/i i >1 ; ■ jifl-j yi;
jbiijuiin uir/Io fin, -,<totii lii •.•iJii/l.-' Hmiiit
iilla J!<J 11.1 ‘llifiuii illliiil V l!'' I .Ilil : i; ; f lUJflill 1 1;
ii'iiöl-1 lii ii; Jv'17 'ioil'1 afiiiT .iUjViyfijVl1- >: r;' t -1 i ^ i
-nr ,-^ffiViii liv I i I (1 olf./;io ^ i i i i • i lii; •: ' i: öt
liosill' billi! ..'ti: Ii i/1 lii lill H fi flfi^iuci» • illi.i
* -Oi'110 {10r'.*fÖ£.UI iifjo lili '{'»il-» . : i i ’ : : r; -; !
>tanini t)».» lito t>h‘> v lif/0) lif *-i-V i i •; i k%
IOV&H llOIU lf00 lili 1‘llil • > i -M j. / * iv I iir; «n-:* 'lin
ii /i-i i -iniö tlO/lJi > laiwa ,(l-:)^riö’;njni ii-.Aii<|ij'>i: i
j;i!iji;>! jitiKuiniii o j liUioiJorn tua-': - ,y>r;)i **-n* !••!
■b 'I 11; Uij ( ; . ;■ i:;yjnlz‘>-<i."
• r>‘> 1 / ■:;jUSiuÄ‘.fl i.lS till lil U>1
M ! :' fl 1'. 7 i o lil- i * ; t lili I Tifil J: / i (! i
'Kirtfc».} >i i > ; Oj ’•*. • r i: • t * )>!;':! > •; i if[
4
*
ii i’*.) i5iir»/iii -;/l -.1 /. • h lini ■■:■;! - i •>]. •»." H»
,
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1863.
; t: i lisi;. '! 1 • " : ‘ ^ ~ ' r ~ H7 *7
.lii i i; t-r! 4 i r> ii J tili >{»*!(■) 7 I lil il fel! ‘ .»1.1*1» !l ‘ **< .<•>»}»> ; -; J 'i > > . i /I^nö
oii:i * / 11 ti -Aui >iot livi : / *; »•’(* .‘.--i LO:
Santmans. Stats- och Lag-Utskottets Memorial N:o 49.
1
N:o 49.
Ank. lill Exp.-Utsk. den 16 Ökt, 1863, kl. 10 t. m.
Memonal, i anledning af återrenijss å Sammansatta Stats-, och Lag-Ut
skottets Betänkande ,N:o 38, i fråga om'sliftahäé"äf en lagom
afskedande af Statens enibets- och tjenstemän, sorn i följd af
. vansinne, lamhet, blindhet, eller, annan ohotlig. sjukdom . längre
tid varit urståndsattc att deras tjenstér bcsWida."
Detta Betänkande, hvilket Höglofliga Ridderskapet och Adeln, på grund af
.framställda anmärkningar, till Sammansatta Utskottet återremitterat, har dere¬
mot, enligt ankomna protökölTs-utdrag, blifvit af de' ‘Öfngä''föks-Ståftden bi¬
fallet; och då i frågor af den beskaffenhet, som dén, hvarom "omförmälda T5é-
tänkande handlar, tre Stånds mening utgör Rikets Ständers beslut, anser Ut¬
skottet förenämnda anmärkningar ej föranleda någon åtgärd; hvilket för Hög
lofliga Ridderskapet och Adeln härmed vördsamt anmäles..
Stockholm den 16 Oktober 1863. • ' ' *
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 4 Sami 2 Åfd. 19 Haft,
l
2 Santmans. Stats-. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
N:o 50.
Ank. till Exp.-Utåls. den 30 Okt. 1863, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrade föreskrifter i
afseende å skogshushållningen i riket.
Motioner i detta ämne hafva vid innevarande riksdag blifvit väckta
hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln
af Grefve Lewenhaupt, Claes Magnus (motionen N:o 216) och af Herr Dal¬
man, W. F. (motionen N:o 13).
hos Vällofliga Borgare-Ståndet
af Herrar Q. C. Witt (motionen N:o 54), C. Fr. Carlson (motionen N:o 80),
C. B. Ljungberg (motionen N:o 160) och II. P. W. Gahn (motionen N:o 170); samt
hos Hedervärda Bonde-Ståndet
af Riksdagsfullmägtige Svante Bergström från Östergötlands län (motionen
N:o 250), Johan Johansson från samma län (motionen N.o 274), Johan Persson från
Upsala län (motionen N:o 278), Henrik Hansson från Wester-Norrlands län (motio¬
nen N:o 282), Jöns Pehrsson från Blekinge län (motionen N:o 293), Erik An¬
dersson från Westmanlands län (motionen Nio 348), och Per Tjernlund från We¬
ster-Norrlands län (motionen N:o 479).
Dessa motioner, som af Riks-Stånden remitterats dels till Stats-, dels till
Lag- och dels till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hafva till följd deraf
och jemlikt 43 § Riksdagsordningen behandlats af Sammansatta Stats-, Lag-samt
Simmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o SO. 3
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som äfven fått emottaga protokoll öf¬
ver de vid remitterandet af vissa bland ofvannämnda motioner inom de särskilda
Riks-Stånden förelupna diskussioner,
För att kvinna bedöma, hvilka åtgärder lämpligen böra af Rikets Ständer
för närvarande vidtagas i anledning af de förslag till förändrad lagstiftning an¬
gående skogshushållningen, hvilka genom ofvanberörda motioner blifvit fram¬
ställda, är det nödigt att taga hänsyn till den ståndpunkt, på hvilken denna
sedan flera riksdagar tillbaka under behandling varande fråga, för närvarande
sig befinner. Det torde dervid kunna antagas såsom obestridligt, att en förän¬
dring i de bestående förhållandena är af behofvet påkallad, och Utskottet anser
sig icke behöfva upprepa de mångfaldiga skäl derför, hvilka tillförene vid flera
särskilda tillfällen blifvit af Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t andragna. Allt¬
sedan, i anledning af hvad vid riksdagen 1853—1854 förekom, i fråga om nöd¬
vändigheten af lagstiftningens mellankomst för att afvärja vådan af skogarnes
vanvård och af den ringa omsorg, som, oansedt den stora averkningen, egnades
åt deras återväxt, har frågan egentligen rört sättet att genom lagstiftningen och
skogsförvaltningen vinna det afsedda målet. I anledning af, bland annat, Ri¬
kets Ständers underdåniga skrifvelse den 5 December 1854 nedsatte Kongl. Maj:t
den 20 Juni påföljande år en Komité, med åliggande att till Kongl. Maj:t af¬
gifva underdånigt utlåtande och förslag, om och hvilka åtgärder från lagstif¬
tande eller verkställande magtens sida kunde vara att vidtaga i ändamål att.
förekomma den öfverklagade förödelsen af skogarne i ldket samt att i allmän¬
het befrämja en förbättrad skogshushållning. Bemälda Komité afgaf den 28 Juni
1856 underdånigt ”Betänkande och förslag angående åtgärder för befrämjande af
en förbättrad skogshushållning”, deruti, efter meddelande af upplysningar från
Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande rörande tillståndet med skogarne i
rikets särskilda landskap samt framställning af hufvuddragen af såväl den in
hemska som utländska skogslagstiftningen i äldre och nyare tider, Komitéen, i
enlighet med derför angifna grunder, uppställt förslag till ny förordning om sko¬
garne i riket, samt till nya eller förändrade föreskrifter i vissa delar af Skiftes¬
stadgan och flera andra med skogshushållningen sammanhang egande ämnen;
hvarjemte Komitéen föreslog inrättandet af en särskild Skogs-styrelse i hufvud-
staden, äfvensom ny organisation af Skogs-staten i landsorterne samt inrättande
af åtskilliga Skogs-skolor; allt på sätt närmare inhemtas af Komitéens omförmälda
arbete, hvilket jemte tillhörande bilagor, samt de särskilda ledamöternes i vissa
delar afgifna reservationer, blifvit till trycket befordradt. Efter det Kongl. Maj:t
öfver omförmälda förslag till ny Skogs-förordning samt till ändringar i Skiftes-stad¬
4 Sammans. Stafs-, Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.- Utsi;- Betänkande N:o 50.
gan inhemtat Högste Domstolens underdåniga yttrande, öfve riem mide Kongl. Majit
medelst nådig Skrifvelse den 30 Maj 1857 ärendet till Rikets då församlade
Ständers pröfning med tillkännagifvande, att Kongl. Maj:t, sorn ansett den spc-
ciela granskningen af de framställda förslagen lämpligen kunna tillsvidare an¬
stå, för sin del funnit vissa uppgifna, i elfva punkter sammanfattade, allmänna
bestämmelser böra läggas till grund för ny lagstiftning uti ifrågavarande ämnen,
hvarjemte Kongl. Maj:t fästade Rikets Ständers uppmärksamhet derpå, att derest
de angifna grunderna för nya stadganden i fråga om skogshushållningen skulle
antagas, det, på sätt Komitéen anfört, blefve oundgängligt, att den föreslagna nya
Skogs-styrelsen i hufvudstaden organiserades. Med anledning af hvad i omför-
mälda nådiga Skrifvelse blifvit af Kongl. Majit anfördt, meddelade Rikets Stän¬
der i underdånig skrifvelse den 16 Februari 1858 till svar, dels att Rikets Stän¬
der, lika med Kongl. Majit, ansett vården om rikets skogar kräfva inrättandet af
en särskild Skogs-stvrelse i hufvudstaden, dels ock, beträffande sjelfva skogslag-
Stiftningen, att i afseende på de af Kongl. Majit föreslagna stadganden rörande
den dispositionsrätt öfver skogen, sorn skulle tillkomma innehafvare af krono¬
hemman och lägenheter, hvilka besittas med stadgad åborätt, äfvensom boställs
hafvare, sådana betänkligheter förekommit, som hindrat Rikets Ständer att god¬
känna dessa stadganden; men att Rikets Ständer för öfrigt icke funnit något
vid de af Kongl. Majit angifna allmänna bestämmelser eller grunder att erinra
vidare, än i frågan derom, huruvida det ovilkorliga förbudet mot getters utsläp¬
pande i skog borde utsträckas äfven till de sex nordliga länen; hvarjemte Rikets
Ständer till Kongl. Majits disposition anvisade ett årligt reservationsanslag af
75,000 Ridr Runt till bestridande af de ökade kostnader, som kunde komma att
äf de nya föreskrifterna föranledas.
Till följd af dessa Rikets Ständers beslut blef derpå genom Kongl. Brefvet
den 21 Januari 1859 den ifrågaställa Skogs-styrelsen organiserad. I betrak¬
tande deraf att den nya skogs-ordning, som af Skogs-komitéen föreslagits, och
hvilken Komitéen, vid upprättandet af dess förslag till Skogs-stvrelsens organisa
tion, förutsatt såsom gällande, ännu icke blifvit utfärdad och således under den
närmaste framtiden icke kunde komma att tillämpas, äfvensom att den grund¬
sats, hvilken Komiterade uppställt angående Statens rätt att under vissa om¬
ständigheter taga befattning äfven med enskilda skogar, ej heller blifvit af Kongl.
Majit och Rikets Ständer antagen, hvadan också det af Komiterade afsedda fältet
för en Skogs-styrelses verksamhet blifvit i ej obetydlig mån förminskadt, och då
härtill komme, att den talrika skogspersonal inom länen, hvilken Komitéen, un¬
der nyssnämnde förutsättningar, föreslagit, kunde åtminstone tillsvidare utan skada
betydligen inskränkas, fann Kongl. Majit den nya Skogs-styrelsen till en början
kunna och böra organiseras efter en mindre måttstock än Komitéen afsett. Men
då hela denna omfattande angelägenhet ännu befann sig i ett fullkomligt oord-
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekön.-Utsk. Betänkande N:o 50. 5
nadt skick, och Kqmitéens betänkande i ämnet, ehuru upplysande och förtjenst-
fullt i öfrigt, likväl endast kunde betraktas såsom ett förarbete till frågans slut¬
liga lösning i alla dess delar, helst åtskilliga väsendtliga omständigheter dervid,
Såsom t. ex. en efter förändrade förhållanden lämpad instruktion för Skogs-staten
och nya stadgar för skogsundervisningen, alldeles icke blifvit af Komitéen vid¬
rörda, ansåg Kongl. Maj:t den naturligaste ordningen äfvensom den lämpligaste
utvägen för att bringa allt detta till ett önskadt slut vara den, som jemväl af
Komitéen blifvit antydd, eller att åt Chefen för Skogs-styrelsen uppdroges utar¬
betande af förslag i dessa hänseenden, hvilka sedermera jemte de utlåtanden,
som det kunde finnas nödigt att deröfver från vederbörande inhemta, måtte
kunna framläggas till Kongl. Maj:ts nådiga bepröfvande. Kongl. Majd fann alltså
för godt att för det då närvarande icke fatta definitivt beslut angående den nya
Styrelsens sammansättning och att endast till sina hufvudgrunder bestämma dess
verksamhet, samt uppdrog åt den emellertid förordnade General-direktören och
Chefen för Skogs-styrelsen, att, på de angifna grunderna, utarbeta förslag till
Instruktion för nämnda Styrelse, hvilket förslag, efter vederbörandes hörande,
skulle Kongl. Majds nådiga pröfning underställas. I samma Kongl. Bref, som
på här ofvan angifna sätt tillsvidare bestämde den nyinrättade Skogs-stvrelsens
verksamhet, omförmäldes tillika de på riksdagen 1856—1858 af Bikets Ständer
antagna allmänna grunder för skogslagstiftningen, äfvensom Kongl. Majd der¬
igenom meddelade Skogs-styrelsen Sin åsigt angående behandlingen af åtskilliga
till samma ämne hörande frågor, deri dels Kongl. Majd icke öfverensstämde med
Rikets Ständer, dels ock af Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit genom underdånig
skrifvelse den 27 Februari 1858 hos Kongl. Majd framställda särskilda, från de
öfriga Riks-Ståndens beslut afvikande, meningar: och ehuru för uppgörandet af
ett fullständigt förslag till Skogs-ordning fordrades åtskilliga bestämmelser utöf¬
ver de sålunda angifna, likväl och som dessa bestämmelser svårligen kunde
af Kongl. Majd på ett ändamålsenligt sätt pröfvas, förrän de funnes till ett sy¬
stematiskt helt sammanförda, fann Kongl. Majd godt i nåder uppdraga åt Chefen
för Skogsstyrelsen äfven, att, i öfverensstämmelse med hvad i omförmälda Kongl.
Bref blifvit i afseende å skogslagstiftningens hufvudgrunder framstäldt, samt, med led¬
ning af Komiterades ofvanberörda förslag och Högsta Domstolens dervid gjorda
anmärkningar, utarbeta ett nytt förslag till Förordning om skogarne i riket.
Enligt upplysningar, inhemtade i Kongl. Finans-departementets expedition,
har ärendets behandling sedermera fortskridit på följande sätt. Den 13 Maj
1859 inkom Skogs-styrelsen med underdånigt förslag till Kongl. Förordning om
skogarne i riket (dateradt den 9 i samma månad) samt till nådig Instruktion
för Skogs-styrelsen. Sedan begge dessa förslag den 3 påföljande Juni blifvit
remitterade till Kammar-kollegium med befallning att öfver det förstnämnda för¬
slaget infordra samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes yttranden samt med
6 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.- Ufsk. Betänkande N:o 60.
eget underdånigt utlåtande inkomma, afgaf nämnda Kollegium den 21 December
samma år underdånigt utlåtande angående Skogsordningen, hvilket inkom den 20
Mars påföljande år 1860, och den 29 December sistnämnda år underdånigt ut¬
låtande i fråga om Instruktionen, hvilket inkom den 13 Mars påföljande år 1861.
Dessa begge utlåtanden remitterades hvart för sig till Skogs-styrelsen, det förra
den 19 November 1860 och det sednare den 18 Mars 1861. Derefter har Skogs¬
styrelsen den 26 April 1862 till Kongl. Maj:t inkommit med förnyade under¬
dåniga förslag såväl till Förordning rörande skog arne i riket som till Instruktion
för Skogsstyrelsen, samt derjemte äfven med, bland andra, följande särskilda för-
fattningsförslag:
I:o. ”Förslag till Förordning angående rättighet till och vilkor för utsyning
af skogsalster från kronomarker, hemman och nybyggen i Stora Kop¬
parbergs, Gefleborgs, Jemtlands, Wester-Norrlands, Westerbottens och Norr¬
bottens län.”
II:o. ”Förslag till kungörelse om vissa tillägg och förändringar i Kongl. Maj:ts
under den 10 Februari 1824 utfärdade Stadga, angående afvittringsverket
i Wester-Norrlands, Westerbottens och Norrbottens län.”
III:o. ”Förslag till kungörelse angående vissa iakttagelser vid syneförrättningar
å kronohemman och nybyggen i Gefleborgs, Jemtlands, Westernorrlands,
Westerbottens och Norrbottens län.”
IV:o. ”Förslag till stadganden, genom Kongl. Bref till Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande i Wester-Norrlands, Westerbottens och Norrbottens län, an¬
gående grunder för värdering af skogsmark i nämnda län, med hänsyn
till skogsområdens upplåtande åt sågverken;” samt
V:o. ”Förslag till Förordning angående åtgärder för flygsandens dämpande."
Den underdåniga skrifvelse, hvarigenom Skogs-styrelsen ofvannämnde den
26 April sistlidet år till Kongl. Maj:t öfverlemnade ofvanberörda förslag till för¬
fattningar angående kronoskogarne i de norra länen, blef den 16 Mars innevarande
år jemte förslagen remitterad till Kammar-kollegium, som borde, efter inhemtande
af underdånigt yttrande från Chefen för General-landtmäterikontoret, deröfver afgifva
underdånigt utlåtande, hvilket likväl ännu icke till Kongl. Finans-departementets
expedition inkommit, hvaremot Kammar-kollegium redan under den 2 Oktober
1862 afgifvit underdånigt utlåtande öfver det likaledes till nämnda Kollegium
remitterade förslaget till förordning angående åtgärder till flygsandens dämpande,
hvilket den 20 sistlidne Mars blifvit öfverlemnadt till Justitie-departementets
vidare behandling, derpå det för närvarande beror.
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 7
Herr Ljungberg har såsom sin motion upptagit ofvannämnda af Skogs-sty-
reisen den 26 April sistlidet år i underdånighet afgifna förslag till förordning
om skogarne i riket samt öfriga under I:o—V:o här ofvan anmärkta särskilda
författningsförslag. Då emellertid, på sätt förmäldt är, samtliga dessa förslag,
hvilka på Kongl. Maj:ts nådiga befallning blifvit utarbetade, för närvarande äro
föremål för den beredning genom vederbörande embetsmyndigheter, som bör fö¬
regå deras föredragning i Stats-Rådet, lärer det väl icke vara lämpligt, att Ri¬
kets Ständer på enskild framställning pröfva detta ärende, medan det befinner
sig i sådant skick; men då Herr Ljungberg, jemte det han angifvit de fram¬
lagda förslagen såsom lämpliga utgångspunkter för den diskussion, hvarur om¬
sider en med Rikets Ständers önskningar öfverensstämmande skogslag kunde
framgå, tillika anmärkt, att de ifrågavarande författningsförslagen möjligen äro
behäftade med brister, och derföre för egen del föreslagit antagandet af vissa
från förslagen skiljaktiga punkter, så anser sig Utskottet derigenom dels berät-
tigadt att på grund af motionens innehåll taga i betraktande vissa till skogs-
lagstiftningen hörande frågor, deruti, vid ämnets föregående behandling, såväl
inom som utom representationen skiljaktiga meningar försports, och som torde
böra bringas till afgörande, innan önskadt slut i saken kan vinnas, dels ock
förbundet att, i sammanhang med bedömandet af öfriga motioner i ämnet, med¬
dela yttrande öfver de af Herr Ljungberg tillstyrkta afvikelser från Skogs-sty-
relsens förslag. Det är följaktligen under förbehåll att derigenom hinder icke må
läggas för pröfningen af vissa särskilda till skogslagstifningen hörande frågor,
som Utskottet vördsamt hemställer,
att Rikets Ständer icke måtte fästa afseende å Herr Ljungbergs
motion, såvidt derigenom äskas en fullständig pröfning af dt
ifrågavarande författning s-förs lag en.
Utskottet anser sig ej heller under frågans nuvarande ställning kunna till
styrka Rikets Ständer att bifalla det af Herr Witt, jemte uppmaning till Rikets
Ständer ”att vid innevarande riksdag i alla med skogsvården sammanhängande
frågor söka hämma skogens förminskning” — hvilken del af motionen icke synes
innefatta något sålunda bestämdt yrkande, att Utskottet behöfver deröfver sär¬
skildt sig yttra — tillika väckta förslag: ”att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit framställa en underdånig önskan, att nästa riksdag ett förslag till skogs¬
lag, grundad på den sats, att skogen ej eges af nu lefvande generation, måtte
blifva Ständerna meddeladt”. Utom det att, derest en önskad lösning af frågan
skall kunna vinnas, man otvifvelaktigt måste såsom utgångspunkt fasthålla de
betydliga förarbeten, hvilka, på sätt ofvan förmäles, redan blifvit verkställda, fia-
8 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
»er Utskottet elen af motionären framställda allmänna sats, enligt hvilken anta
ges, att sjelfva skogen aldrig skulle tillhöra den lefvande generationen, utan en¬
dast vara ett testamenteradt kapital, hvars ränta vi få använda, men hvilket
vi äro skyldige att oförminskadt bevara åt kommande slägten, icke öfverens¬
stämma med de i landet gängse begrepp om den enskilda eganderättens bety
delse; hvadan och då den uttalade satsen i och för sig torde vara alltför obe¬
stämd för att kunna tjena till grund för någon lagstiftning, Utskottet tillstyrker:
att Herr Witts ofvanber&rda yrkande icke måtte bifallas.
Då Utskottet nu öfvergår till behandlingen af de särskilda till skogslag*
Stiftningen hörande ämnen, derå, af skäl som ofvan blifvit antydda eller till
följd af eljest förekomna omständigheter, Utskottet anser sig böra särskildt fästa
Rikets Ständers uppmärksamhet, möter först frågan om användandet af och hus¬
hållningen med kronans skogar — särdeles de i norra länen belägna. De kla¬
gomål, som tidt och ofta försports öfver förödelsen af kronans skogar i dessa
provinser, föranledde dertill att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 16
Februari 1858 — med förmälan, hurusom den enligt gällande författningar rned-
gifna rätt till nybyggens och nyhemmans anläggande å kronans skogar i de
norra länen ofta, med åsidosättande af den såsom vilkor vid sådana upplåtelser
fästade odlingsskyldighet, missbrukades till att derigenom åtkomma skogen för
afverkning, hvilket förfaringssätt vållat skogarnes förstörelse, och om det finge
fortfara, -otvifvelaktig! - skulle leda derhän, att dessa vidsträckta skogstrakter af-
v erka des utan sammanhang med odling, och att en sådan odling, hvars be¬
fordrande afsetts med skogsmarkens upplåtande till nybyggen, derigenom för
framtiden skulle försvåras, om ej omöjliggöras — hos Kongl. Majit i underdå¬
nighet anhöllo, att Kongl. Majit täcktes i nåder anbefalla vidtagande af sådana
åtgärder, att erforderlig uppsigt och kontroll kunde hafvas derå, att alla de vil¬
kor, sora vid upplåtelser af kronans mark till nybygges- och nyhemmans-anlägg-
ningar föreskrifvas, varda behörigen fullgjorda. Tvifvelsmål hafva dock seder¬
mera uppstått, huruvida det är möjligt att, med bibehållande af nybyggessyste-
met i hela dess nuvarande vidd, genom skärpta kontroller å odlingsskyldighe-
tens fullgörande, förekomma den öfverklagade skogsförödelsen; och det har ifrå¬
gasatts, huruvida icke det för sådant ändamål voro tjenligare, att kronan un¬
der sin omedelbara vård och förvaltning toge åtminstone de bästa och till skogs¬
odling tjenligaste af de stora kronomarkerna i de norra länen. Denna vigtiga
fråga synes nu lämpligen böra komma under Rikets Ständers pröfning, sedan
Kougl. Majit, efter det skogslagstiftningen sednast var föremål för Rikets Ständers
behandling
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 9
behandling, i nåder vidtagit åtgärder för att, intilldess om ifrågavarande mar¬
kers användande kan varda bestämdt, från sköflande bevara de bästa och för
kronan användbaraste bland de efter afvittring öfverblifna öfverloppsmarkerna.
För bedömande af ifrågavarande ämne är det af vigt att taga i betrak¬
tande de olika grundsatser, som under tidernas lopp gjort sig i lagstiftningen om
de norrländska skogarne gällande; och har Utskottet i afseende derpå inhemtat
hufvudsakligen följande. I den äldsta lagstiftningen betraktades skogarne i de
norra länen såsom andra allmänningar, och var i 15 och 16 Flockarne Wi-
dherbo-balken i Helsingelagen, som gällde för de ifrågavarande nordliga trakterna,
en, allenast af vederbörligt afseende på äldre bosättningars rätt inskränkt, occu-
pationsrätt till dessa allmänningar erkänd, dock med förbehåll att nybyggena
äfven bebygdes och fortfarande odlades. Då emellertid de bygdelag, som hade
deras egor antingen uti eller bredvid sådana vidlyftiga skogar belägna, ville till¬
egna sig stora trakter deraf, fann konung Gustaf den I genom plakatet och
påbudet den 20 April 1542 godt förklara, att alle egor, som obygda ligga fjer¬
ran från egoskilnaderna och bygdelagen hörde öfverheten och Sveriges krona till.
Ehuru således eganderätten till dessa marker blifvit Staten tillerkänd, kunde ej
Staten under dåvarande förhållanden på förmånligare sätt af dem sig begagna,
än genom deras upplåtande till odling. Under det att genom Skogsordningarne
den 22 Mars 1647 och den 29 Augusti 1664, hvilka hufvudsakligen afsågo bergs¬
brukens och sjöfartens betryggande mot faran af skogarnes ödeläggelse, odlings-
rätten å öfriga allmänningar medelst stränga stadganden, särdeles emot svedjande,
inskränktes, så undantogos derifrån de stora skogarne i Norrland, Dalarne och
Wermland. Å dessa skogar ansågos odlingen och nyttjanderätten icke behöfva
inskränkas, utan åtgärder fastheklre vidtagas till deras uppodling och bebyg¬
gande. Så medgafs, att de Finnar, som å berörda skogar sig nedsatt och an¬
tingen redan rödjat åker och äng eller ock utfäste sig dertill eller att betjena
bergverk, lingö behålla hvad de rödjat, och rättighet att rödja ännu mera. Men
mot dessa åsigter, hvarigenom odlingen af ifrågavarande marker i främsta rum¬
met befordrades, inträdde någon tid derefter en reaktion genom Kongl. Förord¬
ningen om skogarne i Norrland, Dalarne och Wermland, jemte Finland den 19
December 1683. Uti denna Förordning påbjöds, att, sedan undersökning blifvit
hållen, om hvad af nämnde skogar borde tillkomma bygdelagen, all annan mark
skulle derifrån såsom Kronans tillhörighet afvittras. De Kronan sålunda tillkom
mande skogar ställdes under Bergs-kollegii uppsigt för att bergverken till nytta
mellan bruken fördelas. Dessa skogars nytta för bergverken blef ock hufvud¬
sakligen afsedd i Skogs-ordningen den 12 December 1734, såsom följd hvaraf
den Finnarne medgifna tillåtelsen att rödja å skogarne inskränktes till de Fin¬
nar, som kunde utfästa sig att betjena bergverken. Men kort derefter fästades
Bih, till R. St. Brot. 1863 & 1863. 4 Sami 3 Afd. 19 Haft. 2
10 Sammans. Stats-, Lag-samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
ånyo uppmärksamheten på vigten af skogarnes uppodling, och enligt Kongl. För
klaringen den 5 April 1739 borde Landshöfdingarne draga försorg att ifrågava¬
rande ödeskogar bebygdes och uppodlades, hvarjemte odlingen, af ödesjord, genom
odlarne af sådan mark förunnad frälsefrihet å deras nybyggen, uppmuntrades.
Samma åsigter gjorde sig äfven gällande såväl i den skogsordning, som utkom
den 19 December 1793, som ock i nuvarande Skogsordningen den 1 Augusti
1805, i hvars 15 § föreskrifves, att sedan, i öfverensstämmelse med de derom
utfärdade särskilda författningar, afvittring blifvit å de stora skogarne verkställd,
Kongl. Majits Befallningshafvande skall låta afmäta, beskrifva och på karta lägga
öfverloppsmarkerna samt i mån af de tillfällen till nyttig odling, som inom de¬
samma sig förete, i underdånighet föreslå, hvad antal nybyggen, hvartderamed ett om¬
råde af ungefär ett åttondedels mantals egovidd, derstädes må kunna anläggas, hvar¬
efter Kongl. Maj:t i nåder vill sig utlåta, huru och under hvad vilkor sådana nybyggen
till hugade odlare få upplåtas, hvilket sedermera äfven skett genom de tid efter annan
utkomna afvittringsförfattningarne. Tillika anbefalldes Landshöfdingarne att inkomma
med berättelser, huru vidt och på hvad sätt till Kronans förmån försäljning från
kronomarkerne af brädei’, timmer och balkar samt tjära m. m. redan skett samt
dädanefter vidare kunde tillåtas och befordras eller inskränkas. Det antagna
systemet af kronomarkernas föryttrande vann utbildning genom de följande
tidernas nationalekonomiska åsigter. De tvifvelsmål, som derpå grundade sig
om fördelarne af egendom i Statens hand, vunno stöd af det usla tillstånd, hvari
samtliga kronoskogar i riket vid början af innevarande århundrade sig befunno.
Fråga väcktes på 1809—1810 årens riksdag om de publika skogarnes afyttrande
till enskilde, och i underdånig skrifvelse den 20 April 1810 anhöllo Rikets Stän¬
der, att Kongl. Majit, efter nödiga upplysningars infordrande, måtte bestämma,
hvilka och huru stora Kronans parker och skogar borde för allmänt behof qvar¬
blifva, samt låta försälja de öfriga för allmän räkning, genom auktion, till den
mestbjudande, som derå skulle åtnjuta full eganderätt mot erläggande af grund¬
ränta. Sedan detta ämne ånyo förekommit vid 1818 års riksdag, och Ständerna
gjort underdånig framställning om grunderna för den föreslagna åtgärdens verk¬
ställighet, aflät Kongl. Majit, vid 1823 års riksdag nådig Proposition, som med
några få förändringar och tillägg af Rikets Ständer antogs. De sålunda genom
Kongl. Majits och Rikets Ständers sammanstämmande beslut fastställda grunder
kungjordes genom Kammar-kollegii Cirkulärbref den 14 April 1824, som angå
ende de ifrågavarande vid afvittring öfverblifna kronomarkerna i norra länen
innehåller, ”att de i anseende till folkbrist och felande kommunikationer i deras
närvarande skick voro af föga värde och icke kunde med större nytta för det
allmänna användas, än till nya hemmans anläggning för att befordra landets
uppodling och befolkning, hvarföre dessa skogar vid den reglering, som komme
att företagas, icke vidare kunde komma i fråga, utan skulle med dem förhållas
Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Ut sk. Betänkande N:o 50. 11
efter de författningar, som i förenämnda ändamål redan vore gifna eller vidare
kunde af Kongl. Maj:t i nåder meddelas.” — Emellertid hade äfven genom ett
annat förfogande, än ofvanberörda medgifvanden att anlägga nybyggen, grund
blifvit lagd för de oafvittradc skogsmarkernas afhändande från Kronan, nemli¬
gen derigenom att, tid efter annan, tillstånd till viss årlig stockfångst från be¬
rörda skogar meddelats åtskilliga sågverk i Wester-Norrlands, Jemtlands, Wester¬
bottens och Norrbottens län. Redan genom Kongl. Brefvet den 3 Juni 1820
förordnades, att sådan tillåtelse till stockfångst tillsvidare icke skulle få beviljas;
men då det ansågs af vigt, ej mindre att de redan privilegierade sågverkens
framtida bestånd försäkrades genom besittning af nödig skogsmark för verkens
drift, än äfven att för sågverksegare uppkomme ett dittills saknadt intresse att
noga vårda samma skogsmark och derå införa en för skogens bestånd ända¬
målsenlig hushållning, stadgades genom Kongl. Brefvet den 2 Maj 1826, att
ifrågavarande sågverk skulle af de till dem upplåtna skogstrakter, och om dessa,
genom derå tid efter annan anlagda nybyggen redan blifvit, eller genom anslag af
mark till fyllnad för dessa eller oafvittrade äldre hemman kunde blifva, förminskade,
af annan befintlig odisponerad Kronans mark till ersättning derför undfå så
stort område till hemman, under vanlig besittningsrätt indelt och skattlagdt, att,
med skogens framtida bestånd, sågverken alltid måtte kunna derifrån erhålla
det antal träd, som efter sågverkens privilegier till afverkning beviljade blifvit,
och bestämdes genom Kongl. Brefvet den 18 Juli 1827 de grunder, efter hvilka
de sålunda i stället för stockfångst-rättigheten sågverken tilldelade skogar borde
till hemman indelas och skattläggas. Dessa förhållanden reglerades närmare
genom Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852, som tillika införde det stadgande, att
ersättning för beviljad stockfångsträtt äfven skulle kunna meddelas de privile¬
gierade sågverken under form af skogsområden, öfverlåtna till dem mot skogs-
ränta, från hvilka områden, —• som skulle allt framgent åtfölja samma sågverk,
hvilket ansvarade för skogsräntans behöriga utgörande, men, derest i framtiden
sågverket skulle nedläggas, borde till Kronans disposition återfalla, —• sågverks-
egarne egde att årligen hugga och afhemta det, efter särskild undersökning af
markens beskaffenhet och skogens vextlighet, bestämda antal af till sågtimmer
tjenliga träd om minst 10 tum i lilländan, hvilket antal finge öfverskridas en¬
dast i den händelse att i framtiden utröntes, att, genom omsorgsfull vård och
ordnad hushållning, skogen så förökats, att den, med sitt fulla bestånd, medgåfve
årlig fällning af ett större antal träd, och tillstånd till en sådan högre afverk¬
ning erhållits.
Skogs-komitéen, som, i fråga om nybyggesväsendet, väl erfarit, att nybygges-
anläggningarne haft stor del i den förstörelse af skogarne, som i Norrland egt
rum, men ansåg, att om den föreslagna Skogs-styrelsen blefve inrättad, under
hvars uppsigt äfven nybyggesskogarne borde komma, samt så tillräckligt antal
12 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
af skogstjensteman och betjente anställdes, att behörig tillsyn jemväl å skogarne
till och omkring nybyggena kunde utöfvas, skulle, så framt tillika författningarne
angående nybyggesanläggningarne rätt handhades, de i afseende å skogarne öf-
verklagade olägenheterna af dessa anläggningar förekommas, i följd hvaraf och
då, efter hvad Komitéen ansåg sig ega anledning att antaga, föga mark, pas¬
sande för ytterligare nybyggens anläggande, funnes i de norra länen att dispo¬
nera, Komitéen trodde sig icke böra föreslå någon ändring i gällande författnin¬
gar rörande nybyggens anläggande, egnade deremot så mycket större uppmärk¬
samhet åt den skada, Kronans skogar ledo genom brukens stockfångst. Uti de
från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Wester-Norrlands, Westerbottens och
Norrbottens län till Komitéen inkomna yttranden hade blifvit uppgifvet: att de
till sågverken för stockfångst upplåtna trakterna på sednare decennierna blifvit
starkt anlitade; att sågverksegare i allmänhet betydligt öfverskrida den dem
förunnade rätt till stockfångst från Kronans skogar; att behörig kontroll å såg-
verksprivilegiernas efterlefnad icke kunnat utöfvas; att hos sågverksegare i all¬
mänhet icke försports någon böjelse för besparing af skogen eller för införande
af en ändamålsenlig skogshushållning, och att trädvaruexporten så betydligt till¬
tagit, att dåvarande förbrukning af skogsprodukter dertill icke kunde fortfara
såsom ditintills utan den menligaste inverkan på skogarnes framtida bestånd.
Dessa förhållanden syntes Komitéen vara af den beskaffenhet, att, med afseende
å den stora betydelse skogarne i ifrågavarande län för landet egde och vid be¬
sinnande af den misshushållning med skog, som i allmänhet derstädes rådde,
nödvändigheten syntes bjuda, att särskilda åtgärder till förekommande af såg-
verksprivilegiernas missbruk vidtoges. Väl kunde ändamålet till en del vinnas,
då de i Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852 gifna föreskrifter komme till verkstäl¬
lighet, derest tillika tillräckligt antal skogstjensteman och betjente blefve i nämnda
län anställde, så att nödig tillsyn å de till stockfångst upplåtna skogar kunde
utöfvas; men för att, såvidt möjligt vore, säkerhet måtte erhållas derför, att det
afsedda ändamålet skulle ernås, ansåg Komitéen nödigt vara, att regelbunden
skogshushållning infördes och fullföljdes å den mark, som enligt åberopade nådiga
Bref må sågverksegare i Wester-Norrlands, Westerbottens och Norrbottens län
tilldelas antingen såsom hemman eller mot skogsränta. Då denna mark är af
krononatur, kunde Staten föreskrifva en regelbunden hushållnings införande derå,
och derigenom skulle dels Kronan beredas säkerhet, att skogens grundmassa å
den upplåtna marken bibehölles, eller, med andra ord, att skogsmarkens värde
icke förminskades, hvilket ej kunde anses tillförsäkradt genom nuvarande stad¬
gande, att hemmans- eller skogsräntan städse skulle åtfölja sågverket, enär dess
byggnader, efter skogens möjliga förödelse, skulle ega ringa eller intet värde,
dels ock derjemte sågverksegaren erhålla visshet derom att i all framtid undfå
det påräknade antalet sågstockar, hvadan en regelbunden skoghushållnings in¬
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 13
förande å ifrågavarande skogsmark skulle blifva ej mindre med Statens väl och
säkerhet, än äfven med sågverksegarnes verkliga intresse öfverensstämmande.
Ehuru, på sätt ofvan antydt är, Skogs-komitéen lade mindre vigt vid den
förödelse, som genom missbruk af nybyggesrätten drabbar de norrländska sko-
garne, och Kammar-kollegium, i utlåtande om dispositionen af öfverloppsmarkerna,
afgifvet den 23 November 1859, tillstyrkt, att berörde marker borde, på sätt af-
vittringsförfattningarne föranledde, fortfarande lemnäs öppna för nybyggesanlägg-
ningar, och att till följd deraf någon annan åtgärd å Statens sida för det när¬
varande icke borde vidtagas, än att det tillsåges, att ifrågavarande marker vår¬
dades, och under tiden intilldess de toges i anspråk för nybyggesanläggningar,
så vidt tillfälle dertill yppades, gjordes fruktbärande för Staten genom skogs-
alsters försäljning efter utsyningar — hvari Kammar-kollegium dock väsendtligen
skiljde sig från Skogs-komitéen, som, på sätt ofvan förmäles, ansåg, att nybygges-
anläggningarne snart skulle, i anseende till brist på tjenlig mark, af sig sjelfva upp
höra, och i 2 § af sitt förslag till förordning om skogarne i riket föreslog det stadgande,
att Kronans skogar, bland hvilka, enligt 1 § af samma förslag, äfven öfverlopps-
markerna räknades, borde oförminskade bibehållas under Skogs-styrelsens vård och
förvaltning, enligt på vetenskapliga grunder bygd hushållningsplan, och att Kronan
skulle åtnjuta deras afkastning —• så har likväl Kongl. Maj:t, vid föredragning
af Kammar-kollegii ofvanberörda utlåtande, som åtföljdes af vederbörande läns¬
styrelsers yttranden, och i sammanhang dermed, af en af numera aflidne Lands¬
höfdingen i Norrbottens län, Per Henrik Widmark, under dea 16 Maj 1860, gjord
underdånig hemställan, att, enär afvittringen då vore fullbordad eller hunnit nära
sin fullbordan i åtskilliga socknar af samma län, undersökning måtte få anstäl¬
las, hvilka delar af Kronans dervid bestämda öfverloppsmarker hade det sam¬
manhängande läge, att de borde, efter ordentlig uppskattning och indelning, an¬
vändas på det sätt, som rörande Kronans skogar i de nordliga länen i allmän¬
het blefve bestämdt, och hvilka delar deremot hade den spridda belägenhet, att
de icke med fördel kunde af Kronan bibehållas, utan borde åt enskilde öfver-
låtas, funnit skäligt i nåder föreskrifva, att under tiden, intilldess en sådan tillika
anbefalld undersökning och reglering af öfverloppsmarkerne försiggått, inga nya
anläggningar af nybyggen på afvittrade öfverloppsmarker må ega rum. Detta
meddelades Kammar-kollegium genom nådig Skrifvelse den 25 Maj 1860, hvars
för ämnet betydelsefulla innehåll i öfrigt Utskottet anser sig böra meddela Rikets
Ständer. Vid öfvervägande af hvad i ämnet förekommit, hade Kongl. Maj:t i
nåder funnit:
”att den grundsats, som i lagstiftningen rörande användandet af Kronans
genom afvittring bestämda öfverloppsmarker hittills gjort sig gällande, nemligen
att dessa marker, såsom det heter i Kammar-kollegii Cirkulär den 14 April 1824,
vore, i anseende till folkbrist och felande kommunikationer, af föga värde och
14 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-UtsJc. Betänkande N:o 50.
”icke kunde med större nytta för det allmänna användas, än till nya hemmans
anläggning, för att befordra landets uppodling och befolkning,” kunde i sin fort¬
farande tillämpning, sedan skogen numera vunnit ett förut icke anadt värde,
leda derhän, att personer, under förevändning af nybyggens och hemmans anlägg¬
ning, få tillegna sig ganska betydliga områden af de skogbärande öfverlopps-
markerna, men sedermera inskränka sina odlingsföretag till det minsta, som
möjligen låter sig med jordens bibehållna besittning förena, och rigta sina huf-
vudsakliga sträfvanden på ett skogshygge, beräknadt för största möjliga vinst
under de närmaste åren, men utan omtanka ens för skogens framtida bestånd
och ännu mindre för landets varaktiga uppodling;
att genom öfverloppsmarkernas upplåtande åt en så beskaffad företagsam¬
het, hvilken på flera ställen inom rikets norra län redan uppenbarat sig och
visat sina förderfliga verkningar i afröjda skogar utan något i stället uppkom¬
mande åkerbruk af betydenhet, Kronan skulle afhända sig högst ansenliga jord¬
rymder med derå vexande skogar, som under en omsorgsfull förvaltning och
varsam afverkning kunna för all framtid lemna tillgång på sågstockar, bjelkar
och andra trävaror af högt värde; då deremot samma marker, förvandlade till
enskildes tillhörigheter, komme att under frihetsåren gifva Kronan ingen inkomst
och efter denna tids förlopp, måhända med få undantag, hemfalla åt ödesmål
eller utgöra ödsliga trakter med en och annan utfattig invånare, hvars åkerte¬
gar, i ett hårdt klimat, icke längre mot fjellvindar och frost hade ens det na¬
turliga skyddet af någon mera tät och högvuxen skog;
att det följaktligen vore högst angeläget att nu för Kronan bibehålla och
sålunda äfven åt framtiden bevara de skogsmarker, som vid afvittringarna blifva
öfriga samt, till följd af sitt läge och sin beskaffenhet, kunna såsom samman¬
hängande kronoskogar med fördel ställas under allmän förvaltning till en regel¬
bunden, efter orternas luftstreck och naturliga kommunikationsvägar lämpad
skogshushållning, beräknad på skogarnes framgena bestånd och tillvext;
men att sådana vid afvittring öfverblifvande kronomarken hvilka, vare sig
genom sitt läge i oregelbundna figurer inom och emellan byars och utbrutna
hemmans områden eller annars genom sin särskilda beskaffenhet, icke kunna
skyddas för olofliga afverkningar eller göras till föremål för en sammanhängande,
ordnad skogshushållning, borde enligt de grunder, som kunde finnas lämpliga,
till enskilde upplåtas.
Till följd häraf och enär de för Norrbottens län af Landshöfdingen Wid¬
mark föreslagna åtgärder för afskiljande af de öfverloppsmarker, som borde åt
Kronan bibehållas, från dem, hvilka skulle åt enskilda upplåtas, vöre af beskaffenhet
att lämpligen kunna till sina hufvudsakliga delar utföras i afseende på öfver-
loppsmarkerna i samtliga de Norrländska länen,
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-Utsi. Betänkande N:o 50. 15
hade Kongl. Maj:t, före meddelandet af hufvudsakligt beslut i fråga om de
Norrländska öfverloppsmarkernas användning, velat i nåder förordna,
det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs, Wester-Norrlands, Jemt¬
lands, Westerbottens och Norrbottens län borde, hvar för sig, genom vederbö¬
rande landtmätare och jägeribetjening låta å Kronans genom afvittring bestämda
skogsmarker verkställa undersökning jemte den uppskattning och indelning, som
kunde erfordras, för att utröna, hvilka delar af dessa marker hade det sam¬
manhängande läge och vore af den beskaffenhet, att de skäligen borde såsom
kronoskogar bibehållas och användas, samt hvilka delar af öfverloppsmarkerna
deremot hade den spridda belägenhet eller eljest vore af den natur, att de icke
med nytta och förmån kunde af Kronan bibehållas, utan lämpligen borde, en¬
ligt de grunder, som kunde varda bestämda, åt enskilde öfverlåtas;
att Länsstyrelserna derefter skulle till Kongl. Majit inkomma med under¬
dåniga förslag rörande förmånligaste sättet för nämnde skogars användande;
börande nu omförmälda undersökningar och åtgärder, i den mån afvittriugs-
arbetet fortgått, utsträckas äfven till de skogsmarker, hvilka för närvarande
ännu icke hunnit afvittras;
samt att kostnaderna för ifrågavarande undersökningar skulle af Skogs-
planterings-kassans medel, efter anordning å vederbörande landtränterier eller,
om tillgång derstädes saknades, efter reqvisition hos Stats-kontoret, bestridas.
Hvad sålunda i fråga om de nordliga kronoskogarnes användande före¬
kommit, har Utskottet tagit i öfvervägande; och anser sig dervid böra i första
rummet fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på det ofvan anmärkta innehållet
af Kongl. Skrifvelsen den 25 Maj 1860, såsom innefattande anvisning till den
med landets välförstådda intressen öfverensstämmande förändrade hushållning
med rikets stora skogstillgångar i de norra länen, hvilken Utskottet efter nog-
grannt öfvervägande funnit sig böra hos Rikets Ständer till fortsatt begagnande
och vidare utbildning förorda.
Ett lands skogskapital är en förmögenhet, som icke i alla afseenden be¬
finner sig i samma förhållanden med annat fast eller löst kapital och derför ej
heller bör obetingadt bedömas efter de ekonomiska lagar, hvilka för öfrigt böra
göra sig inom den industriela lagstiftningen gällande. Skogarne kunna, i syn¬
nerhet i ett land med Sveriges nordliga läge, med allt skäl räknas till de s. k.
naturliga kapitalen. De utgöra vilkor för landets beboelighet genom deras in¬
verkan på dess klimat, ett förhållande som Skogs-komitéen genom inhemtande af
vetenskapliga auktoriteters yttranden till fullo utredt; de stå i detta afseende i
samma kategori med luften, vattnet och de fysiska krafter, hvilka utgöra grun¬
den och vilkoret för all industri; men de skilja sig från dem derigenom, att
de kunna genom mensklig verksamhet tillintetgöras. Den för de rent industri¬
ela förhållandena giltiga regeln, att förmögenheten bäst förkofras derigenom att
16 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o50.
den af enskilde under betryggad eganderätt innehafves, kan ej heller i hela dess
vidd tillämpas på skogskapitalet. Skogar kunna i vårt klimat icke inom flera
mansåldrar produceras, och företagsamheten rigtar sig derföre med större en¬
skild vinst på de befintliga skogarnes förvandling till annat kapital, än på fram¬
bringandet af nya sådana eller deras bibehållande såsom en skenbart ofrukt¬
sam förmögenhet. Men för Staten, hvars fortvaro sträcker sig öfver mans¬
åldrar, finnes ett stort intresse fästadt vid skogarnes bibehållande i oförminskadt
skick, såvida detta utgör ett vilkor, för att landet skall kunna bebos och odlas.
Härigenom uppkommer den kollision mellan enskilda och allmänna intressen,
hvilken, hvarje gång denna lagstiftningsfråga varit å bane, delat sinnena mellan
de förra och de sednare. Det är emellertid representationens pligt att egna
begge sin omvårdnad och att dervid tillse, huru de möjligen må kunna med
hvarandra förlikas. Utskottet, som, i anseende till den i synnerhet hos den
jordbrukande klassen rådande farhågan för sådana åtgärder, hvilka kunde sy¬
nas innebära någon inskränkning i den enskildes dispositionsrätt till skogen,
icke anser sig böra förorda något reglementerande för hushällningssättet med
de enskilda skogarna, hvarigenom säkerhet om skogarnas bestånd otvifvelagtigt
skulle vinnas, har ansett att berörda ändamål skulle kunna uppnås äfven derigenom,
att Staten, i större skala, än hittills skett, sjelf uppträder såsom skogsegare,
hvarigenom det allmänna bästa kunde tillgodoses, utan att den enskildes rätt
träddes för nära. Då Utskottet mot den härmed uttalade grundsatsen kan vänta
sig den invändningen, att Staten icke bör befatta sig med industriela företag,
har Utskottet genom de förutskickade allmänna anmärkningarne velat påpeka,
att afvikelsen från nyssnämnda regel för Statens ställning till industrien endast
är skenbar, och grundar sig på den väsendtliga olikhet, som förefinnes mellan
de särskilda föremålen för lagstiftningen i detta fall, och andra, som man kan
vilja härmed jemföra. Fastmera följer just af den större frihet, som i sednare
tider, och särskildt vid innevarande riksdag genom exporttullarnes upphäfvande,
blifvit lemnad åt den enskilda skogshushållningen, att Staten genom bevarande
och tillökande af kronoskogarne i någon mån måste sörja derför, att landet ej
blifver lemnadt till pris för de oberäkneliga olägenheter i klimatiskt och ekono¬
miskt hänseende, som skogsbrist skulle medföra.
Nödvändigheten af åtgärder i nu angifna rigtning har redan länge varit
erkänd i länder, som äro vida mindre beroende af skogarne än Sverige. Så
har till exempel Frankrike 7 millioner och Preussen 6 millioner tunnland all¬
männa skogar, samt de flesta tyska stater från J till | af landets skogsvidd
under allmän vård, då Sverige deremot med sitt nordliga läge ej eger fullt 2
millioner tunnland allmänna skogar, således mindre än Ts af landets till om¬
kring 30 millioner tunnland beräknade skogsareal.
För
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-UtsJi. Betänkande N:o 50. 17
Till utvidgande af Kronans skogsareal äro emellertid utvägarne olika för
rikets södra och mellersta delar, och för Norrland. Med sistnämnda del af riket,
der faran af skogarnes förödelse är störst, eger det lyckliga förhållande rum,
att Staten derstädes utan synnerliga uppoffringar kan vidtaga de erforderliga
åtgärderna, allenast tiden icke försummas. Den största delen af skogsarealen i
de nordligaste länen och en betydlig del af skogarne i det öfriga Norrland är
för det närvarande Kronans egendom; men enligt gällande författningar öfvergå
nästan dagligen betydliga delar deraf på enskilda händer för att, efter hvad
erfarenheten gifvit vid handen, i de flesta fall jernnäs med jorden. Utskottet
anser, att Kronan icke längre bör sålunda släppa ifrån sig denna för Staten
nödvändiga egendom, utan att kraftiga åtgärder ofördröjligen böra vidtagas till
densammas bevarande för det allmänna. Ett sådant steg är visserligen ta¬
get genom ofvanomförmälda Kongl. Skrifvelsen den 25 Maj 1860, sorn i öfrigt
fullständigt angifver änledningarne till det onda och den rigtning i hvilken bote¬
medlen böra sökas; men Utskottet befarar, att de föreskrifter, som innefattas i
denna Kongl. Skrifvelse icke ega den omfattning, att de i och för sig kunna
in ed hira någon kraftigare verkan. Den Kongl. Skrifvelsen handlar nemligen
endast om de redan afvittrade öfverhppsmarkerna, och ehuru det visserligen nå¬
gon gång torde inträffa, att äfven å dem finnas trakter, som med fördel kunna
af Kronan bibehållas, lära dock dessa, sedan vid den föregångna afvittringen de
enskilda intressena ensamme fått göra sig gällande, i allmänhet vara till grän-
sor och belägenhet så beskaffade, att de hvarken kunna bevakas eller med någon
fördel för Kronan användas, hvaraf blir följden, att äfven de måste, efter under¬
sökning om förhållandena, tillspillogifvas. Skall något genom föreskrifterna i
nämnda Kongl. Skrifvelse verkligen kunna uträttas, måste, enligt Utskottets öf¬
vertygelse, de stadganden, som deri innehållas, utsträckas jemväl till de oafvit-
träde skogarna. Derigenom blefve Kronan i tillfälle att, innan hinder af enskild
jordeganderätt mötte, åt sig förbehålla sådana till skogsvext tjenliga, mellan na¬
turliga begränsningar och flottningsleder belägna trakter, hvilka både kunde be¬
vakas och till äfventyrs nu, men med all visshet i en framtid, inbringade
Kronan full ersättning för de kostnader, hvilka deras vård och förvalt¬
ning komme att medföra. De enskilde, hvilka icke till dessa kronoskogar kunna
åberopa annan rätt, än den som Kronan till dem upplåtit på sådana vilkor, att
den äfven kan genom en förändrad lagstiftning inskränkas eller återtagas, skulle
snarare vinna än förlora på en sådan reglering. Nybvggarne, hvilka alltid kunde
af den för Kronans behof mindre tjenliga marken erhålla sina skogsanslag för
redan anlagda nybyggen och hemman samt tillräckligt utrymme för odling,
skulle likaväl vid kronoskogarne, som vid enskilda skogar, erhålla den arbets¬
förtjenst af hygge och skogskörslor, hvarförutan kolonisationen i dessa trakter
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Åfd. 19 Haft. 3
18 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.-och Ekon.-Jjlsk. Betänkande N:o 50.
icke lärer kunna ega någon framgång, och sågverksindustrien klefve väl genom
den noggrannare bevakningen förhindrad att för tillfällig vinst hejdlöst konsu¬
mera Kronans skogar, men erhölle deremot en betryggad framtid, då den i alla
fall komme att förädla de skogsalster, som kronoskogarne under en rationel
hushållning allt framgent afkastade. Men framför allt vunnes derigenom den
stora fördelen, att dessa nordliga trakter bevarades från faran att genom skogs-
brist blifva förvandlade till ödemarker.
Enär Utskottet inheintat, att äfven i Dalarne, hvarest inom åtskilliga sock¬
nar öfYerloppsmarker, hvilka till äfventyrs kunnat med fördel för Kronans räk¬
ning bibehållas, blifvit åt hemmansegare eller jernverk upplåtna, ännu finnas
betydliga oafvittrade skogar, af hvilka öfverloppsmarker komma att uppstå, förthy
och då skogsafverkningen i denna provins under sednare åren tagit en betänklig
tillvext, som, i synnerhet då allmogen derstädes icke visat något intresse för
skogens bevarande, snart torde leda till skogsbrist, samt denna provins dessutom
i anseende till läge och naturbeskaffenhet är i många afseenden att förlikna med
de norrländska länen och äfven tillförene varit i åtskilliga delar hörande till
skogshushållningen i likhet med dem betraktad, har Utskottet ansett lämpligt,
att, hvad som i nu ifrågavarande afseende kan komma att stadgas för Norrland,
äfven må gälla för Stora Kopparbergs län.
Till förökande af Kronans skogar i de norra länen, får Utskottet alltså
i hufvudsakligen samma syfte, som finnes uttryckt i Skogs-styrelsens förslag,
hemställa:
om icke sådana trakter å Kronans öfverloppsmarker och oaf¬
vittrade skogar i Stora Kopparbergs, Gefleborgs, Wester-Norr-
lands, Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens län, hvilka
finnas dertill tjenliga, borde för kronoparker förklaras, ställas
under vård och förvaltning af Skogsstyrelsen samt behandlas
efter sådana, på vetenskapliga reglor grundade, hushållningspla-
ner, som afse skogens framtida bestånd och högsta afkastning.
I sammanhang härmed och på det att ett beslut i förenämnda syftning
icke må under den tid, som förflyter emellan beslutets fattande och dess verk¬
ställande, föranleda åtgärder i motsatt rigtning, dymedelst att för Kronan lämp¬
ligt belägna marker åt enskilda sökande upplåtas till nybyggen, hvarigenom
den afsedda regleringen blefve i väsendtlig grad försvårad och stamhåll för olof¬
lig afverkning bereddes, anser Utskottet jemväl nödigt,
att det förbud mot nybyggens anläggande ä öfverloppsmarkema
i de Norrländska länen, intilldess undersökning och reglering
af desamma försiggått, som genom Kongl. Maj.is nådiga Skrif¬
velse till Kammar-kollegium den .25 November 1860 meddelats,
måtte utsträckas jemväl till Kronans blifvande öfverloppsmarker
Santmans. Stats-, Lag• samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 19
i Stora Kopparbergs län samt oafvittraäe skogar i Stora Kop¬
parbergs, Westerbottens och Norrbottens län, att gälla intill
dess undersökning försiggått, huruvida desamma i sin helhet
eller till någon del må för honoparker förklaras.
Hvad härefter angår frågan om förökandet af Kronans skogar i öfriga delar
af riket, hvilket icke lärer kunna ske annorlunda än genom inköp, så torde väl
Statens medel icke i någon större skala eller utan trängande nödvändighet
kunna under närvarande förhållanden för sådant ändamål användas, men erfa¬
renheten har ådagalagt, att omständigheter kunna förekomma, då det är med
Statens fördel förenligt att äfven med uppoffringar förvärfva skogar eller till
skogsodling tjenliga men sköflade marker i trakter, der skogsbrist redan inträf¬
fat eller varit att befara. Utskottet behöfver i sådan tafseende allenast erinra om
kända åtgärder, såväl i äldre som sednare tider för skogs uppdragande å flygsands-
fälten i riket samt om de mått och steg, som nyligen blifvit af Kongl. Maj:t vid¬
tagna för att förvärfva större trakter till skogsodling på de s. k. SYältorna i
Elfsborgs län.
Ehuru användande af statsmedel för nämnda ändamål egentligen torde,
ifrågakomma i mellersta och sydliga delarne af riket, kunna likväl också fäll
inträffa, då uppoffringar för förvärfvande af enskildes skogsmarker i de norra
länen blifva erforderliga för reglering till gränser och i andra hänseenden af de
kronomarken hvilka kunna komma att såsom kronoparker ställas under allmän
vård och förvaltning. Utskottet får till följd häraf hemställa,
att Rikets Ständer måtte godkänna den åsigt, att i orter, der
sådant af klimatiska eller ekonomiska orsaker kan vara erfor¬
derligt och tillfälle dertill sig yppar, skogbärande eller till
skogsodling tjenliga marker må för Kronans räkning förvätfvas,
i den män medel för sådant ändamål redan af Kongl. Majd
disponeras eller af Rikets Stätider dertill anvisas.
I sammanhang med kronoskogarnc torde frågan om häradsallmänningarne
bora behandlas, ehuru i afseende på dessa skogars egenskap af Kronans egen¬
dom förekommit vissa tvifvelsmål, hvilka utgöra grunden för det vacklande, som
i åsigterna angående lagstiftningen för dem varit rådande. 1805 års Skogs¬
ordning innehåller om dessa allmänningar, att de, som i häradet bygga och bo,
ega att ”nyttja” desamma, samt att "öfverinseendet" öfver dessa skogar tillhör
Konungens Befallningshafvande, som eger att bevilja utsyningar och förordna
om deras rätta nyttjande — allt stadganden, som häntyda på deras natur af
Kronans egendom; likasom ock föreskriften, att af utsyningen skall i första rum¬
20 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ehon.-JJtslc. Betänkande N:o.5Q.
met virke anslås till boställen, allmänna broar och byggnader, innan understöd
lemnäs åt enskilde, tydligen visar, att i fråga om dessa skogar det allmännas
rätt gått före de enskildes. Genom Kongl. Brefvet till Kammar-kollegium den 16
Mars 1824 förklarades, att sådan allmänning vore ”häradets tillhörighet”; och att
Kongl. Maj:t ville, uppå derom skeende ansökning, för hvarje sådan allmänning
tillåta, ”att den till intressenternas egen disposition gemensamt, eller delning
socknar eller enskilde hemmansegare emellan, som deri ansåges ega del,upp-
lätes, enär Kongl. Majit funne sådant lämpligt och laga hinder derför ej mötte”;
men der hvarken delning af häradsallmänningen skedde eller intressenterne
emottoge den under gemensam disposition, skulle genom Konungens Befallnings-
hafvandes försorg åtgärder vidtagas till allmänningens skötsel och bevakning. I
afseende på förvaltningen af dessa odelade häradsallmänningar blef sedermera,
i öfverensstämmelse med Rikets Ständers å riksdagarne 1840—1841 samt 1847—
1848 . yttrade önskan, genom Kongl. Brefvet till Kammar-kollegium den 23 Mars
1849 förordnadt, bland annat, att delegare i allmänningen skulle, derest de ön¬
skade, efter anmälan hos Konungens Befallningshafvande, få genom utsedde de¬
puterade deltaga i vården och uppsigten af densamma; dock att de depute¬
rade- ej finge inblanda sig i den vetenskapliga skötseln och behandlingen af
skogen, hvilken fortfarande skulle handhafvas af den förvaltande personalen af
skogsstaten, samt att den af häradsboarne för de deputerade utfärdade instruk¬
tion alltid borde underställas Konungens Befallningshafvandes granskning och
rättelse.
Skogs-komitéen, som med stöd af det gamla föreställningssättet, att härads-
allmänningarne tillhörde Kronan, hvarförutan det icke kunde förklaras, huru
Kronan kunnat, på sätt som skett, till allmänna behof anvisa dessa allmännin-
gars afkastning, betraktade dem endast såsom upplåtelser af Kronans skogar till
häradenas begagnande och fann ingen betänklighet dervid, att Staten föreskref,
huru denna menigheterna medgifua rätt skulle utöfvas. Komitéen ansåg vidare,
att allmänningarnes delning mellan käradsboerne, hvilken redan flerestädes ledt
till skogarnes vanvård och förfall, icke vidare borde medgifvas, och trodde för
öfrigt skogarnes bevarande samt menigheternas fördel bäst främjas derigenom,
att härads-allmänningarne ställdes under allmän vård och förvaltning, på allde¬
les lika sätt, som kronoskogarne. Den rätt till åtnjutande af skogens alster in
natura, som nu är häradsboerne medgifven, skulle då komma att upphöra, och i
stället den behållna afkastningen utdelas efter oförmedlade hemmantalet, hvari¬
genom undvekes icke blott det ämne till stridigheter, sorn de årliga utsyningarne
af allmänningarnes produkter hittills gifvit, utan äfven orättvisan af det nu gäl¬
lande stadgandet, att den, som har egen skog, ej är berättigad till utsyning från
allmänningen: ett stadgande hvilket med allt skäl icke ansågs vara uppmun¬
trande för omsorgen om den egna skogens vård. Om det årliga afverkningsbe-
Santmans. Stats-, Lag- saint Allm. Besv.-och Ekon,-Utsk. Betänkande N:o 50. 21
loppet utbjödes på auktion, skulle häradsboarne genom inköp deraf kunna fylla
sina behof, så vidt skogstillgången medgåfve, under det att konkurrensen med
andra köpare komme att lända samtlige häradsboer till gemensam fördel. Till
häradsboernes säkerhet borde stadgas, att den årliga i-edovisningen för allmän-
ningens afkastning skulle dem för granskning delgifvas, likasom att de egde
följa hushållningen å allmänningen med sin uppmärksamhet saint deremot göra
erinringar, hvilkas befogenhet Skogs-styrelsen hade att pröfva; men någon direkt
befattning med hushållningen å allmänningarne ansågs icke böra häradsboerne
tilläggas.
På riksdagen 1856—1858 beslöto Rikets Ständer, i öfverensstämmelse med
Skogs-komitéens förslag, samt innehållet af Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna skrif¬
velse, ”att kärads-allmänningarne borde bibehållas oförminskade och oskiftade
samt stå under Skogs-styrelsens vård och förvaltning, i ändamål af enahanda
regelbundna förvaltning som kronoskogarne, men med rättighet för dem, som
efter hittills gällande grunder kunna anses såsom delegare i dessa allmännin¬
gar, att tillgodonjuta den behållna afkastningen deraf, antingen in natura eller
med de derför inflytande penningarne, på sätt delegarne kunde sins emellan öf¬
verenskomma; dock att kostnaden ej mindre för skogarnes indelning, der sådan
ej redan skett, än äfven för deras vård och skötsel, skulle i första rummet af
afkastningen godtgöras”. Emot detta beslut inlade Hedervärda Bonde-Ståndet,
sin protest genom dess ofvanomfönnälda underdåniga skrifvelse den 27 Februari
1858’ hvari Ståndet, under åberopande af den allmänna grundsats, att alla skogs-
rättigheter, de der i laga väg tillkommit, borde oförändrade bibehållas, hvaraf
följde att delegarne uti de till menigheterna upplåtna liäradsallmänningar borde
i afseende å dispositionen deraf bibehållas vid samma rätt, som de hittills åt¬
njutit, ■ i underdånighet hemställde, att, i detta fall, bland andra, lagen måtte
oförändrad förblifva vid hvad den hittills varit; och, enligt hvad Utskottet in-
hemtat af ofvanomfönnälda Kongl. Bref till Chefen för Skogs-styrelsen den 21 Ja¬
nuari 1859, har Kongl. Maj:t äfven funnit denna fråga förtjena en större upp¬
märksamhet; hvadan och då ett omedelbart öfvertagande af hushållningen å dessa
skogar genom Skogs-statens försorg skulle, oberäknadt åtskilliga andra betänk¬
ligheter, medföra behofvet af en talrikare skogsbetjening, än under den närmaste
framtiden kunde vara att påräkna eller eljest finnas nödig, samt erfarenheten
dessutom ådagalagt, att liäradsallmänningar, vårdade och förvaltade af delegar-
nes ombud, under kontroll af jägeribetjening eller skogstjensteman, blifvit gan¬
ska väl handhafda, under det detta delegarnes bestyr med en ordnad skogshus¬
hållning bibringat dem nit för och insigt i ämnet, Kongl. Majit funnit skäligt
medgifva den förändring i det af Kongl. Majit på riksdagen 1856—1858 för Ri¬
kets Ständer framlagda och af Rikets Ständer då jemväl godkända förslaget an¬
gående hushållningen med häradsallmänningarne, att dessa skogar, ”der menig-
22 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
heterna sådant önska, skola stå under vård och förvaltning af delegarne eller
deras ombud, men under Skogs-styrelsens kontroll och tillsyn, så att de erhålla
samma regelbundna behandling som kronoskogarne”.
Till underdånig åtlydnad af Kongl. Maj:ts omförmälda, med Bonde-Ståndets
önskan öfverensstämmande, beslut uppsatte Skogs-styrelsen i dess första förslag
en § 4 af följande lydelse:
”Häradsallmänningarne skola oförminskade och oskiftade bibehållas och till
regelbunden hushållning indelas, der det ej redan skett.”
”Skogs-styrelsen tillser, att sådan indelning verkställes, och utöfvar i öfrigt
tillsyn, att dessa allmänningar erhålla samma regelbundna behandling som kro¬
noskogarne.”
”Skötseln, vården och förvaltningen af häradsallmänning må i öfrigt härads*
boerne sjelfva ombesörja, derest de ej bestyret dermed till Skogsstyrelsen öfver¬
låta eller öfverlåta vilja; och ega de, der dylik öfverlåtelse sker, hushållningen
med sin uppmärksamhet följa samt anmärkningar deremot hos Konungens Be¬
fallningshafvande anmäla för att till Skogs-styrelsens pröfning och åtgärd öfver-
lemnas.”
Enligt Utskottet tillhandakomna upplysningar hafva de förvaltande myndig¬
heter, ät hvilka granskningen af detta förslag varit ombetrodd, med anledning
af detsamma framställt åtskilliga anmärkningar, rigtade mot den grundsats, som
derigenom blifvit uttryckt. Åtskillige Kongl. Maj.ts Befallningshafvande hafva,
yttrat den farhåga, att, äfven om indelning till ordentlig skogshushållning skett,
ändamålet dermed kunde förfelas, i det häradsboernes intresse att till största
möjliga belopp och för minsta kostnad för det närvarande erhålla skogsalster
ofta förledde dem att förbise framtidens fördelar och således icke behörigen sörja
för de kulturer och det handhafvande af hushållningen med skogen, som erfor¬
drades för dennas bibehållande och förkofran, hvarföre somlige Befallningshaf¬
vande föreslagit att förvaltningen aldrig borde till häradsboerne öfverlemnas, och
andre, att den borde kunna dem fråntagas, om den missbrukades. Kammar-kol¬
legium, som äfven fann de framställda betänkligheterna rigtiga, ansåg sig dock,
då principen redan var af Kongl. Maj:t bestämd, endast böra påyrka sådana
kontroller, som i möjligaste måtto betryggade ifrågavarande kommunala förvalt¬
nings öfverensstämmelse med en ändamålsenlig skogshushållning, hvartill Kammar¬
kollegium äfven framställde vissa förslag.
Till följd af ofvanberörda anmärkningar har Skogs-styrelsen i sitt sednaste
förslag gjort de väsendtliga tillägg till ofvan anförda stadganden: att förvaltnin¬
gen må af intressenterne ombesörjas endast i det fall att öfverenskommelse derom
dem emellan kan träffas på vilkor, som äro förenliga med allmänningens regel¬
bundna behandling; men att, om sådan öfverenskommelse ej kan träffas, det till¬
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Ut sk. Betänkande N:o 50. 23
kommer Skogs-styrelsen att, genom vederbörande skogstjensteman, ombesörja ali
männingens förvaltning i dess helhet.
Det är uppenbart, att på antagandet af den ena eller andra af de begge
ifr&gakomna olika methoderna för häradsallmänningarnes förvaltning, beror sättet,
på hvilket delegarne skola komma i åtnjutande af deras andelar i afkastningen.
Skogs-komitéen har alltså, i konseqvens med dess förslag att ställa dessa skogar
under uteslutande allmän förvaltning, hemställt, att den afkastning häradsallmän¬
ning årligen leinnar, skall i penningar förvandlas, och, efter afdrag af kostnaden
för skogens vård och skötsel, tillfalla häradsboerne, samt dem emellan efter oför¬
medlade hemmantalet af Konungens Befallningshafvande fördelas, till följd hvaraf
den rätt till åtnjutande af skogens alster in natura, som för närvarande är hä¬
radsboerne medgifven, skulle komma att upphöra; hvaremot Skogs-styrelsen före¬
slagit, att den afkastning, som enligt hittills gällande grunder bör tillfalla intres-
senterne, skall antingen in natura eller i penningar, allt på sätt delegarne sins
emellan öfverenskomma, till dem utdelas.
Liksom, på sätt ofvan är visadt, denna fråga tillförene utgjort föremål för
två mot hvarandra stridande meningar, så har den ock vid innevarande riksdag
blifvit dragen under Rikets Ständers pröfning genom tvänne framställningar af
enskilde motionärer i fullkomligt motsatt syftning till hvarandra, och derjemte
hvar för sig afvikande såväl från den gällande lagstiftningen, som från hittills
framställda förslag.
Herr Ljungberg anser det icke vara lämpligt att helt och hållet i delegar-
nes händer, utan biträde af någon i skogshushållning kunnig person, öfverlemna
förvaltningen, hvilket Skogs-styrelsens förslag under vissa vilkor medgifver, och
föreslår derföre:
”att härads-allmänningarne skola antingen stå under förvalt¬
ning af jägeritjenstemän eller ock af allmännings-intressen-
terne gemensamt med sådane tjenstemän förvaltas.”
Riksdagsfullmägtigen Svante Bergström åter vill, med underkännande af
den äldre lagstiftningens betydelse, åt Kammar-kollegii Cirkulär-bref den 14 April
1824, hvarigenom ofvanomfönnälda Kongl. Skrifvelsen den 16 Mars samma år
kungjordes, gifva den tydning, att härads-allmänningarne numera innehafvas med
kronoskattehemmans rätt, der de efter skedd skattläggning fördelats mellan intres-
senterne och med kronohemmans rätt, der delning ej egt runi, i hvilka båda fall all-
männingarne, efter motionärens förmenande, skulle hafva upplåtits till fri disposition
åt innehafvarne, med undantag endast för hvad särskildt är stadgadt angående ek-
och masteträd. Delegarne borde kunna förvänta säkerhet mot förnärmande af
deras sålunda utstakade rättigheter, särdeles om de, efter tillkännagifvet beslut
att sjelfve disponera allmänningarne, gjort allt hvad på dem berott för införan¬
det af ett ordnadt hushållningssätt enligt på den tiden af Staten godkända
24 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsi:. Betänkande N:o 50.
kulturplaner. Men att sådan förmån icke alltid kommer delegarne till godo,
söker motionären ådagalägga genom anförande af, huru i lians hemort skogs-
tjenstemännen i ett särskildt fall emot allmännings-intressenternes önskan anbe¬
fallt verkställandet å en allmänning, som blifvit år 1857 till trakthuggning in¬
delad, af åtskilliga arbeten, hvilkas ändamål voro införandet af ett egentligen
nytt kultursätt. Till förekommande af allt sådant ”förtryck mot allmännings
intressenterne" föreslår motionären:
”att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i utfärdad nådig skrifvelse
tillhålla vederbörande myndigheter att lemna oqvald del¬
egarnes åborätt till härads-allmänningarne, äfvensom att ej
rubba uppgjorda kulturplaner för desamma, såvida icke dele¬
garne, förut hörde, dertill lemnat samtycke.”
Vid öfvervägande af hvad sålunda angående hushållningssättet med härads
allmänningarne förekommit, har Utskottet hvarken, under den i föregående lag¬
stiftning grundade osäkerheten om dessa allmänningars verkliga natur af Kro¬
nans eller kommunernas egendom, ansett Rikets Ständer böra genom bifall till
Herr Ljungbergs motion bryta mot det i sådant afseende gängse föreställnings¬
sättet, enligt hvilket de äro häradernas tillhörighet, ej heller funnit omständig¬
heterna påkalla de åtgärder, som af Bergström blifvit föreslagna. Deremot hafva
ofvanomförmälda af Skogs-styrelsen framställda förslag till ordnande af denna
hushållning synts Utskottet på ett lyckligt sätt förena delegarnes anspråk, att
sj elfve få förvalta sin egendom, med det nödvändiga afseendet på dessa vigtiga
skogars bevarande undan vanvård och förödelse.
Utskottet får alltså hemställa:
huruvida icke Rikets Ständer, utan afseende å Herr Ljungbergs
yrkande i denna del och innehållet af Svante Bergströms mo¬
tion, skulle finna lämpligt, att, sedan härads-allmänning, der
sådant icke redan skett, blifvit genom Skogsstyrelsens försorg
till regelbunden hushållning indelad, och öfverenskommelse om
dess skötsel blifvit delegarne emellan träffad på sådana vilkor,
sorn af Skogsstyrelsen pröfvas vara med den antagna hushåll¬
ning splanen förenliga, allmänningen må, såvida delegarne icke
åt Skogsstyrelsen öfverlåta densämmas vård och förvaltning,
genom delegarnes försorg, under Skogsstyrelsens uppsigt, vår¬
das och förvaltas.
Om denna åsigt vinner bifall och sålunda ytterligare ett steg tages på den
bana, hvarigenom full egande och dispositionsrätt till härads-allmänningarne öf-
vergår till häradsboerne, allenast under förbehåll af Statens kontroll å hushåll¬
ningens öfverensstämmelse med det allmännas bästa, har Utskottet ansett,
att
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 23
att vissa föreskrifter i fråga om fördelningen af dessa allmänningars afkastning,
hvilka qvarstå i lagstiftningen sedan den tid, då dessa skogar ansågos för Kro¬
nans egendom, i sammanhang dermed böra förändras. Dessa föreskrifter inne¬
fattas i den förmånsrättsordning till utsyning å härads-allmänningarne, som före¬
kommer i 3 § af 1805 års Skogs-ordning. Boställen, militära, civila och eckle¬
siastika, ega, enligt denna §, bästa rätt och lika med häradet för dess allmänna
byggnader och broar, men framför häradsboerne; ett stadgande, som icke synes
förenligt med häradets eganderätt. Vidare har Utskottet fästat sin uppmärk¬
samhet vid den, på sätt ofvan förmäles, redan af Skogs-komitéen anmärkta olämp¬
ligheten i det stadgande, som innehålles såväl i nämnda § i Skogs-ordningen
som i 16 Kap. 1 § Byggninga-balken, och enligt hvilket de, som ej hafva egen
skog, framför andra skola njuta allmänningens afkastning. För att befordra in¬
tresset för hushållningen med dessa allmänningar, har Utskottet ansett, att på
samma gång deras förvaltning öfverlemnas till häradsboerne, sådana föreskrifter
om afkastningens fördelning, hvilka i allmänhet tillämpas på samfäld egendom,
må meddelas, och finner dertill så mycket större skäl, som den besvärliga om¬
gång med undersökning af beliofvet vid Härads-rätterna m. m., hvilken samman¬
hänger med nuvarande invecklade föx-delningsgrunder, derigenom skulle kunna
undvikas och allmännings-intressenterne sjelfve lättare än nu kunde bevaka sin
rätt. I denna syftning lära ock några af häradsallmännings-delegarne sjelfve
efter öfverenskommelse uppgjorda och af Kongl. Maj:t stadfästade reglementen
rörande härads-allmänningars förvaltning blifvit affattade med den till ytterligare
förenkling i förvaltningen ledande bestämmelse, att hela virkesafkastningen skall
försäljas för delegarnes gemensamma räkning och de influtna medlen fördelas
efter oförmedladt hemmantal emellan delegarne, sedan likväl först erforderliga
medel till bestridande af förvaltningskostnaderna blifvit afsatta. Då emellertid
det lärer stå bäst tillsammans med den uttalade åsigten om eganderätten till
de ifrågavarande allmänningarne, att delegarne deruti sjelfve få besluta, om vir¬
kesafkastningen skall dem emellan fördelas in natura, eller afyttras och försälj¬
ningssumman fördelas, synes något stadgande om ovilkorlig försäljning af vir¬
kesafkastningen icke böra meddelas, helst genom ett sådant stadgande en mindre
bemedlad, virkesbehöfvande allmännings-delegare i orter, der virkesförbrukande
inrättningar eller spekulanter uppjaga virkespriserna, tilläfventyrs kunde komma
att gå miste om den för honom oumbärliga varan. Likaledes följer det, enligt
Utskottets förmenande, af nyss åberopade åsigt och hvad för öfrigt här ofvan
blifvit anfördt, att hvarken skoglösa hemman och boställen eller andra allmänna
broar och byggnader, än sådana som delegarne i härads-allmänningen sjelfve
bygga och underhålla, böra hädanefter njuta någon företrädesrätt till utsyning,
utan att alla hemman, boställena deri inberäknade, böra njuta sin del i allrnän-
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd. 19 Baft. i
26 Sammans. Stais-, Lag- samt Allm. Besv. och Efton.- Utsi:. Betänkande N:o 50.
ningens afkastning allenast efter deras oförmedlade hemmantal. Utskottet tvekar
så mycket mindre, att föreslå Ilikets Ständer, att borttaga boställenas ifrågava¬
rande förmånsrätt, som, genom den hushållning, Utskottet här nedan föreslår
för boställenas egna skogar, tillfälle beredes att af de större boställsskogarnes
afkastning åt de skoglösa boställena anslå ersättning för det understöd, som
dessa hittills varit vane att åtnjuta från härads-allmänningarne.
På nu anförda skäl lår Utskottet föreslå,
att den afkastning, härads-allmänning lönnar, må, sedan deraf
användts hvad sorn erfordras till betäckande af kostnaden för
allmänningen indelning och förvaltning samt till broar och an¬
dra för allmännings-delegame gemensamma byggnader, mellan
dem, sorn, enligt hittills gällande grunder, ansetts såsom del¬
egare i allmänningen, antingen in natura eller i penningar, på
sätt de derom sjelfve besluta, efter oförmedladt hemmantal
fördelas.
Grefve Lewenhaupt har i 'dess ofvanberörda motion andragit, hurusom under
alltför många förflutna år skogarne på såväl kungsgårdar som boställen, äfven¬
som de, hvilka tillhöra allmänna inrättningar, mångenstädes blifvit lemnade at-
förruttnelse och annorstädes till sköfling, men att nu. då en förbättrad skogs¬
ordning och skogshushållning vore att förutse, tiden syntes vara inne att vidtaga
kraftiga åtgärder till en förbättrad och ändamålsenlig skogsvård på dessa sko¬
gar, hvilket skulle lända såväl närvarande generation, sorn efterkommande till
nytta, och med ali säkerhet skulle bereda Statsverket en förökad inkomst; och
föreslår Grefven i anledning deraf: att alla kungsgårdars, boställens saint all¬
männa inrättningars skogar måtte blifva ställda under Statens omedelbara vård
och tillsyn.
Herr Ljungberg anmärker, att den "tillsyn," hvartill Skogs-styrelsens förslag
inskränker Statens förfoganden öfver ifrågavarande skogar, ej väsendtligen skiljer
sig från den uppsigt, som redan nu utöfvas, men hvilken dock visat sig högst
otillfredsställande. Missförhållandet, sorn förefinnes mellan å ena sidan arealen
af de allmänna skogarne och å andra sidan landets skogsbehof samt rikets yt¬
vidd, af hvilken de allmänna skogarne upptoge endast 2 procent, då deremot
statsskogarne i vida. sydligare länder utgjorde 10 och stundom 20 procent af
landets yta, borde vara en tillräcklig uppmaning för Staten att ej längre upp¬
skjuta kraftiga åtgärder för bibehållande åtminstone af de skogar, till hvilka
dess rätt är obestridlig. 1 anledning deraf föreslår motionären: "att Staten öf-
vertager skogshushållningen å kungsgårdar, kungsladugårdar, å till Kronan in¬
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.- VfsJc. Betänkande N:o 50. 27
dragna boställen samt andra hemman och lägenheter hvilka förvaltas eller äro
utarrenderade för Kronans räkning, å kyrko-, akademi-, hospitals-, krigsmanshus-
samt andra allmänna inrättningars hemman och lägenheter, äfvensom å bostäl¬
len af alla slag, hvilka icke äro till Kronan indragna.”
Enligt nu gällande författningar har krono- och jägeri-betj eningen, äfven i
dc fall då på allmän jord af ofvanomförmäld beskaffenhet regelbunden skogs¬
hushållning är införd, till åliggande allenast att öfvervaka efterlefvandet såväl
af gällande författningar, som ock, der hushållningsplan blifvit uppgjord och fast¬
ställd, af densamma; men den omedelbara skogsvården tillhör uteslutande jord-
innekafvarne. Då de ifrågavarande motionerna afse en öfverflyttning på Statens
skogspersonal af denna de allmänna skogarnes omedelbara skötsel, torde man
i sammanhang härmed äfven böra taga i betraktande frågan om inneliafvarnes
rätt att åtnjuta de ifrågavarande skogarnes afkastning —• en fråga, sora under
ämnets föregående behandling varit föremål för olika meningar och föranledt
uppställandet af flera olika förslag i denna del. Det ligger nemligen i sakens
natur, att, i samma mån innehafvarne få åtnjuta större del af skogarnes afkast¬
ning, man hos dem kan antaga ett större intresse för desammas sorgfälliga
vård och uppbringande till största möjliga produktivitet, i följd hvaraf Staten,
vid sådant förhållande, kan utan fara inskränka sin omsorg om dem till den
nuvarande upplysande, ledande och kontrollerande verksamheten — men att
deremot, om innehafvarne, på sätt jemväl ifrågasatt blifvit, endast skulle be¬
komma sitt husbehof eller någon mindre del till afsalu från deras under en
bättre kultur ställda skogar, man egde mindre anledning att af dem hoppas
nödig omtanka om skogens skötsel och uppmärksamhet i dess bevakning, och
att i följd deraf det i sådant fall vore mindre välbetänkt att till dem öfver-,
lemna den omedelbara vården deraf. Dessa frågor sammanhänga härigenom
så nära med hvarandra, att de icke hvar för sig kunna pröfvas, och den sist¬
nämnda fordrar, att hänsyn tages till en mängd bestående förhållanden, hvilka
bestämma enskilda personers och kommuners häraf beroende rätt. Utskottet
anser sig derföre böra i ett sammanhang redogöra för nu befintliga stadganden
i såväl det ena som det andra hänseendet, samt dervid äfven behandla de för¬
slag till förändringar derutinnan, som blifvit framställda.
Hvad då först beträffar kungsgårdaine, af hvilka för närvarande endast de.
som äro använda till ekeplanteringar eller till stuterier, stå under Kronans ome¬
delbara förvaltning, men alla öfriga äro utarrenderade, samt öfriga för statsver¬
kets räkning utarrenderade hemman, så har Utskottet inliemtat att, enligt gällande
kontrakt, ingen arrendator för närvarande eger att annorlunda än till husbehof
begagna de dertill hörande skogar, och förmodas förhållandet vara enahanda
med de särskilda verk och inrättningar tillhöriga, genom deras försorg utanen
derade hemman, Beträdande vården om ifrågavarande Kronan tillhöriga skogar
28 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utsh. Betänkande N:o 50.
är, förutom de med alla kronoskogar gemensamma föreskrifter om skyldighet
för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, kronobetjeningen samt skogs- och jägeri¬
staten att hafva tillsyn å efterlefnaden af de derom utfärdade författningar samt
söka upptäcka och åtala de mot dem begångna förseelser, tillika särskildt stad¬
gadt, genom Kongl. Instruktionen för Skogs- och Jägeri-staten den 16 Mars 1838,
§ 2, att det tillhörer den förvaltande personalen af nämnde stat att emot arf¬
vode uppmäta, indela samt uppgöra hushållningsplaner öfver sådana skogar.
I anledning af Kongl. Brefvet till Krigs- och Kammar-kollegierna den 19 Juni
1830 infördes i de derefter upprättade arrendekontrakt om Kronans egendomar
det förbehåll, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande egde bestämma om trakt-
huggning sindelning borde ske, och att arrendatorn i sådan händelse, vid äfventyr
af arrenderättens förlust, skulle bestrida kostnaden derför. Enligt Reglementet af
den 19 Juli 1832 skall skogen å de under regementenas boställsdirektioners för¬
valtning ställda boställen, så fort ske kan, affattas, kartläggas och till trakthugg¬
ning indelas samt förslag upprättas till det årliga afverkningsbelopp af skogs-
ämnen, som kan medgifvas, dels till eget behof och dels till afsalu, hvilket af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall fastställas, och får skogen af innekafva-
ren begagnas till husbehof, dock, sedan den blifvit indelad, ej öfver det fast¬
ställda afverkningsförslaget, och till afsalu efter vederbörlig utsyning, likväl en¬
dast i den händelse att arrendatorn i kontraktet förbundit sig att utgöra ar¬
rende i skogsprodukter, vare sig in natura eller efter medelmarkegång, och alle¬
nast till det sålunda bestämda belopp. Med afseende å kostnaden för trakt-
huggningsindelningen på de till utarrendering bestämda boställen har Kongl.
Maj-.t, enligt Krigs- och Kammar-kollegii samt Stats kontorets Bref den 6 Juli
1836, förklarat, att, om ej arrendatorerne och boställs-direktionerna kunde förena
sig derom, för att desto förr njuta föi’delen af sådan indelning, dermed finge an¬
stå, till dess de gamla arrendena ginge till ända, då i de nya kontrakten borde
intagas förbindelse af arrendatorn att bestå indelningskostnaden.
I öfverensstämmelse med Rikets Ständers i underdåniga skrifvelsen den 5
December 1854 uttryckta åsigt, att ett på vetenskapliga grunder bygdt, efter olika
orters beskaffenhet lämpadt skogshushällningssätt borde påbjudas till införande ej
allenast å de under Kronans omedelbara disposition ännu varande skogar, utan
äfven å alla till civil- och militär- samt ecklesiastik-staten hörande boställens
skogar, föreslog Skogs-komitéen, hvad särskildt angår skogarne på Kronans och
allmänna inrättningars hemman, att dessa skulle ställas under Skogs-styrelsens
uppsigt och genom dess försorg på alla ställen, der det lämpligen ske kunde,
indelas till rationel hushållning på bekostnad af allmänna medel. Enär ifrågava¬
rande hemmans skogar lära utgöra den bäst behållna skogstillgången, åtmin¬
stone i vissa landsorter, ansåg nemligen komitéen det vara af stor vigt, att de
så fort som möjligt komme under regelbunden behandling och derigenom skyd
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Efton.-Utsi-, Betänkande N:o 50. 29
dades från förstörelse; men detta vore icke att förvänta, ifall skogarnes indel¬
ning till sådan hushållning skulle bero på hennnansinnehafvarnes godtfinnande
och ske på deras bekostnad. Hvad särskildt anginge allmänna inrättningars
hemman trodde komitéen det förmynderskap öfver skogshushållningen, som Sta
ten, enligt komitéens förslag, skulle tillegna sig, rättfärdigas af dessa fastigheters
bestämmelse, och komitéen kunde icke föreställa sig, att de myndigheter, under
hvilkas inseende eller förvaltning sådana hemman lyda, kunde hafva något att.
erinra mot en åtgärd, som uteslutande afsåge hemmanens gagn och höjde deras
värde; men då Staten, för ett allmänt nyttigt ändamål toge sig en sådan magt
öfver dessa hemmans skogar, vore det ock billigt, att Kronan bestrede den er
forderliga kostnaden. I fråga om innehafvarnes rätt till dessa skogars
afkastning bibehöll komitéen den gällande regeln, att desamma finge begagnas
endast till husbehof, innan indelning skett; men, så framt, efter införandet af ra¬
tionel hushållning, skogen lemnade tillgång utöfver gårdens behof, borde, till
uppmuntrande af sådan hushållning och för att förbinda innehafvarens egen för¬
del med skogens vård och bibehållande, det medgifvas denne att, under vilkor
af hushållning splanens iakttagande, fritt använda öfverskott^. Nu gällande kon¬
trakt lade väl i allmänhet hinder i vägen för att mot arrendatorernes bestridande
införa ändringar i nuvarande föreskrifter om skogarnes begagnande, men om i
blifvande nya kontrakt ofvannämnda förmåner och förbindelser i fråga om sko¬
garnes vårdande och begagnande stadgades, blefve utan tvifvel icke allenast hö¬
gre arrende än annars erbjudet, utan äfven skogarne å hemmanen i allmänhet
bättre vårdade. Uti tredje punkten af ofvanomförmälda nådiga Skrifvelse den
30 Maj 1857, hvilken punkt af Rikets Ständer godkändes, föreslogs, att skogar
å Kronans och allmänna inrättningars ifrågavarande egendomar skulle, såvidt
med afseende å deras beskaffenhet pröfvades lämpligt och hinder i öfrigt ej
mötte, på allmän bekostnad till regelbunden hushållning indelas, och att å hem¬
man och lägenheter, som ej vore under Kronans omedelbara disposition, den af all¬
männa medel förskjutna kostnaden för indelningen skulle efter hand godtgöras
af den inflytande afkastningen, samt i den sjette likaledes af Rikets Ständer
godkända punkten af samma skrifvelse, att då skog å Kronans eller allmänna
inrättningars på arrende upplåtna hemman och lägenheter ej funnes vara af den
större betydenhet, att den borde ställas under särskild vård och förvaltning af skogsbe¬
tjening, men dess indelning till regelbunden skogshushållning dock pröfvades lämplig,
vid utarrendering af sådana hemman borde stadgas förbindelse för arrendatorn, att,
per indelning vore eller blefve verkställd, ställa sig vederbörligen uppgjord
plan i afseende på skogens behandling till efterlefnad, emot rättighet för honom
att fritt få disponera hvad af skogens årliga afkastning icke åtginge till hemma¬
nets behof. I öfverensstämmelse med dessa sålunda efter hand antagna grun¬
der äro stadgandena i Skogs-styrelsens särskilda förslag uppställda; det sist af-
30 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
gifna bland dessa innehåller i 8 §: att skogar å kungsgårdar, kungsladugårdar,
till Kronan indragna boställen samt andra hemman och lägenheter, hvilka för¬
valtas eller äro utarrenderade för Kronans räkning, äfvensom å kyrko-, akademi-,
hospitals-, krigsmanshus- samt andra allmänna inrättningars hemman och lägen¬
heter, stå under Skogsstyrelsens uppsigt, och skall a dem, såvidt hinder ej mö¬
ter deraf, att de ligga i samfällighet med enskild egendom samt, sedan från
skogsmarken afskildt blifvit, hvad som till inegor och rätter beteshage räknas
må, genom nämnde Styrelses försorg införas en efter sig företeende ortförhål¬
landen lämpad regelbunden hushållning; att skogsindelning å de hemman och-
lägenheter, som stå under Kronans omedelbara disposition, bekostas af Kronan
men att med kostnadens bestridande och gäldande å öfriga ofvannämnda hem
man, lägenheter och boställen, skall, der icke genom gällande arrendekontrakt
är annorlunda bestämdt, förhållas på enahanda sätt, som om häradsallmänning
är föreslaget, nemligen sålunda att kostnaden förskottsvis bestrides af allmänna
medel, och att till gäldande af sådant förskott i främsta rummet användas för¬
sälj ningsmedlen för det virke, som vid skogsindelningeu fälles i mätnings- och
skiftes-linierna, der de sistnämnda vid indelningen begagnas, men, om dessa
medel dertill icke förslå, bristen fylles antingen efter hand genom skogens årliga
afkastning utöfver bevaknings- och förvaltnings-kostnaderna, eller ock genom af-
sättande vid indelningen af så tillräcklig skogstrakt, att ståndskogen derå i värde
motsvarar återstoden i indelningskostnaden; hvilken trakt omedelbart skall
afverkas till afsalu, hvarefter åtgärder till ny skogs uppdragande skyndsamt böra
vidtagas, samt att, innan sådan indelning af skogen, som sagdt är, egt rum och
blifvit fastställd, skogen må af innehafvaren icke begagnas annorledes än till
husbehof, hvaremot, efter det dylik indelning tillkommit, innehafvaren, mot skyl¬
dighet att skogen vårda och nyttja i öfverensstämmelse med fastställd plan och
särskilda föreskrifter för averkningen och befordrande af återvext, skall vara
berättigad att använda hvad skogen utöfver nämnda behof afkastar.
Det förtjenar anmärkas, att Skogs-styrelsen, vid uppsättandet af nämnda
stadganden, icke tagit i betraktande det af Kongl. Majit i nådiga Skrifvelsen
den 30 Maj 1857 framställda alternativ, att der skogen funnes vara af större be¬
tydenhet, den borde ställas under särskild värd och förvaltning af skogsbetjening.
Detta af Kongl. Majit framställda förslag, som, på sätt ofvan förmäles, blifvit af
Rikets Ständer godkändt, innefattar i sig den mening, att der hemman af ifrå¬
gavarande beskaffenhet äro med särdeles vidlyftig och duglig skog försedda, den¬
samma bör, då tillfälle dertill yppas, från hemmanet skiljas, för att såsom kro¬
nopark behandlas, och enligt de för dylika skogar stadgade replor af skogsbo*
tjeningen förvaltas.
Af förestående inhemtas, att Kongl. Majit och Rikets Ständer vid riksdagen
1856—1858 varit af den öfverensstämmande åsigt, att ett lika och gemensamt
Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.-och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 31
hushållningssätt för alla skogar å egendomar af ifrågavarande natur icke lämp¬
ligen kunde användas, utan att de båda olika systemen, kontroll eller omedelbar
förvaltning, allt efter omständigheterna borde tillämpas, det förra i allmänhet och
på de kronoegendoinar, som hafva mindre skogsareal, och det sednare der sådana
vidlyftigare skogar förefinnas, att en sjelfständig skogsförvaltning kan bära sig.
Utskottet anser sig så mycket mindre böra tillstyrka någon afvikelse från denna
åsigt, som Utskottet inhemtat, att så väsendtliga olikheter mellan skogsarealen
å ifrågavarande egendomar förekomma, att deraf ovilkorligen påkallas en olikhet
i sättet för deras användande. Enligt upplysningar meddelade från Kongl.
Skogs-styrelsen lära, bland de nu ifrågavarande egendomarne, som tillhöra Kro¬
nan, en ega skogsareal af 3,CCC—3.5CO tunnland, två af 2,5CC—3,CC0 tunnland,
två af 2,OCK)—2,500 tunnland, tre af 1,500—2,000 tunnland, sju af 1,000—1,500
tunnland, nio af 750—1,000 tunnland, tjugufyra af 500—'750 tunnland och en af
500 tunnland; de öfriga antingen sakna skog eller hafva mindre skogsareal än 500
tunnland. Det synes vara otvifvelaktig!, att från åtskilliga af dessa utarrende¬
rade kronoegendoinar med betydlig skogsareal kunna utbrytas kronoparker, som
till arealen blifva lika stora med och äfven större än ganska många redan be¬
fintliga kronoparker, och följaktligen böra lika väl som dessa kunna af Skogs-
staten omedelbarligen förvaltas för Kronans räkning. Der tillfälle till bildande
af ny kronopark på sådant sätt yppas, anser Utskottet, att det i intet fall bör
försummas, helst det kraftigaste medlet till den enskilda skogshushållningens
förbättrande, enligt Utskottets åsigt, bör sökas i exemplet af det rationela hus-
hållningssättet med Statens skogar; och Utskottet anser sig derföre utan tvekan
kunna förorda systemet af omedelbar förvaltning för de större skogarne af ifrå¬
gavarande klass. Hvad deremot beträffar de utarrenderade kron oegendomar, som
hafva mindre skogsvidd, så, ehuru äfven för dem undantagsvis, der de äro be¬
lägna nära intill annan kronoskog, som står under Skogs-statens förvaltning, ena¬
handa hushållningssätt torde kunna användas, lärer det icke i allmänhet vara
möjligt, att utan kostnader, som illa motsvaras af den inflytande afkastningen,
ställa äfven dem under Skogs-statens omedelbara vård och förvaltning, utan
synes det nödvändigt att i fråga om dessa inskränka sig till en kontrollerande
verksamhet från Skogs-statens sida, och öfverlemna deras skötsel åt arrendato-
rerne, med rättighet för dem att åtnjuta hela den med fastställd hushållnings-
plan öfverensstämmande årliga afkastningen, dervid ett sådant medgifvande lärer
kunna tagas i betraktande vid arrendevilkorens bestämmande, och Staten på
sådant sätt äfven af dessa skogar få någon inkomst.
Utskottet, som sålunda finner sig böra tillstyrka Rikets Ständer att vidblifva
deras en gång fattade beslut om användandet af de Kronan tillhöriga utarren¬
derade egendomarnes skogar, måste deremot, med antagande af Skogs-styrelsens
åsigt i denna del, afstyrka, att, på sätt vid riksdagen 1856—1858 beslöts, ett
32 Santmans. Stats-, Lag- samt Alim. Besv.- och Ekon.-TJtsk. Betänkande N:o 50.
nahanda hushållningssätt föreskrifves för utarrenderade egendomar, som till¬
höra allmänna inrättningar. Det är uppenbart, att ett sådant beslut i sjelfva
verket icke ligger inom Statens befogenhet; och Skogs-komitéen har, enligt hvad
ofvan blifvit anmärkt, grundat sitt tillstyrkande häraf på den föreställningen, att
vederbörande styrelser för de allmänna inrättningarne icke skulle hafva något
att deremot invända. Men, utom det att man icke lämpligen bör göra den
trängande frågan om en reglering i detta afseende beroende af en osäker för¬
modan om beredvillighet hos ifrågavarande styrelser att underkasta sig vilkor,
till hvilka de icke lagligen kunna tvingas, är den föreslagna åtgärden af krono-
parkers afsättande från de större skogsegendomarne alldeles icke tillämplig på
de egendomar, hvilka i sjelfva verket icke tillhöra Kronan, utan äro genom en¬
skild donation tillagda de allmänna inrättningarna; hvadan de största svårig¬
heter att komma till önskvärdt mål skulle uppstå, om lagstiftande magten fort¬
farande sammanförde dessa till sin rättsliga natur privata egendomar med de
verkliga kronogodsen. Ur Statens obestridliga rätt att hafva uppsigt öfver de
allmänna inrättningar tillhöriga egendomarnes vederbörliga vård och användande
för det ändamål, till hvilket de blifvit anslagna, kan icke härledas rättighet för
Staten att i någon mån disponera öfver dem eller ens undandraga dem veder¬
börande styrelsers förvaltning; och har Utskottet derföre funnit skäligt föreslå
Rikets Ständer att, med frånträdande af deras vid riksdagen 1856—1858 fattade
beslut att betrakta dem lika med Kronans egendomar i allmänhet, i stället fast¬
ställa den grundsats, att Skogs-staten i fråga om dem endast bör utöfva en kon¬
trollerande verksamhet.
Med iakttagande allenast af den härmed antydda skiljaktigheten mellan de
egendomar, som tillhöra Kronan och de, som tillhöra allmänna inrättningar, men
eljest i öfverensstämmelse med Rikets Ständers beslut vid riksdagen 1856—1858,
hemställer Utskottet vördsamligen, att Rikets Ständer i fråga om förvaltningen
och användandet af de skogar, som tillhöra utarrenderade publika egendomar,
må uttrycka den åsigt:
att skogar å kungsgårdar, kungsladugårdar, till Kronan in-
dragna boställen samt andra hemman och lägenheter, hvilka
förvaltas eller äro utarrenderade för Kronans räkning, skola, så
vidt de ej ligga i samfällighet med enskild egendom eller annat
hinder möter, till regelbunden hushållning indelas, samt, der de
äro af större betydenhet, ställas under särskild vård och för¬
valtning af Skogsstyrelsen, och der de icke ega sådan betyden¬
het, men deras indelning till regelbunden hushållning dlock
pröfvas böra ske, std under uppsigt af Skogsstyrelsen, i hvilket
sednare fall vid hemmanens utarrendering bör stadgas förbindelse
för
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-TJtsk. BetänkandeN:o 50. 83
för arrendatorn att, der indelning blifvit eller varder verkställd,
ställa sig vederbörligen uppgjord plan i afseende på skogens
behandling och vård till efterlefnad, mot rättighet för honom
att fä disponera hvad af skogens årliga afkastning. icke åtgår
till hemmanets behof, samt
att skogar å allmänna inrättningars hemman och lägenheten
skola, såvidt ej sådana hinder, sorn härofvan omförmälas, möta,
till regelbunden hushållning indelas och stå under Skogssty¬
relsens uppsigt.
1 åtskilliga delar härifrån skiljaktigt företer sig förhållandet med skogarue
å de boställen, som fortfarande äro till sådant ändamål använda, ej mindre om
man tager i betraktande den gällande lagstiftningen, än med afseende på de
redan af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer uttalade åsigter, som kunna på den
ifrågaställda regleringen i detta afseende inverka. Äfvenledes förekommer här¬
vid den omständighet, att en del af de hit hörande ecklesiastika boställena äro
anskaffade af kommunerna, hvadan tvifvelsmål kunde uppstå om Statens rätt
att angående åtnjutandet af deras afkastning förordna.
Beträffande vården af och uppsigten å ifrågavarande skogar gälla, enligt
nuvarande lagstiftning, samma reglor, som ofvan blifvit anförda i fråga om öf¬
riga här omförmälda publika hemmans skogar. Det är egentligen i afseende på
rättigheten till afkastningen och föreskrifterna om hushållningssättet, som olik¬
heter förekomma. Enligt 23 § i Kongl. Förordningen om skogarne i riket den
1 Augusti 1805, eger boställsinnehafvare, ehvad han är militär, civil eller prest,
att nyttja den skog, som bostället tillhör, till husbehof, men ej till salu; men
skulle boställen finnas, som hafva ansenlig skog, deraf kolning till afsalu förut
skett, så får det fortfarande tillåtas, när skogens tillstånd och beskaffenhet det
tål och medgifver, dock så att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter uti ve-
derbörandes närvaro hållen undersökning af skogs- eller kronobetjente, utsätter
och förordnar, huru stor kolning årligen till salu ske kan utan boställets skada.
Genom Kongl. Förordningen angående prestgårdsbyggnader i Skåne den 5 Ok¬
tober 1839 är i öfverensstämmelse med Skogs-ordningen stadgadt, att prestgårds
skog ej får nyttjas till afsalu eller annorledes, än till husbehof. Närmare före¬
skrifter, hvilka tillika innefatta en början till införande af ordnad hushållning
med boställsskogarne, innehållas i Militie-boställs-ordningen den 23 Januari 1836.
Nämnda Boställs-ordnings 38 § stadgar: att med boställets skog skall boställs-
innehafvaren sparsamt hushålla, på allt sätt vinnlägga sig om befordrande af
skogens återvext, alltid först använda för hand varande vindfällen och förtorkade
träd, samt i öfrigt skogen ej annorlunda, än här nedan säges, begagna; att vid
den laga syn, som efter författningen först hålles å bostället, skall jägeri- eller
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1868. 4 Sami. 2 Afd. 19 Eäft. 5
34 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Eicon.- Utslc. Betänkande N:o 50.
skogsbetjent i länet, eller, der den ej finnes, annan skicklig person tillkallas att,
med biträde af tvänne bland de vid synen närvarande nämndemän, besigtiga bo¬
ställets skog och föreslå det hushållningssätt dermed, som för framtiden bör
iakttagas; att om pålitlig karta öfver skogen är att tillgå och skogen finnes
vara af den vidd och beskaffenhet, att trakthuggning med fördel kan och bör
införas, förslag till skogens indelning till sådan trakthuggning jemväl dervid bör
upprättas, och Syne-rätten sig yttra, om den för sin del anser denna afverk-
ningsmethod lämplig, eller om det vanliga blädningssättet skall fortfara; att på
grund af besigtningsmännens af Syne-rätten granskade uppskattning af den skogs-
tillgång, som efter det ena eller andra hushållningssättet kan vara att med skogens
framtida bestånd årligen påräkna, Syne-rätten skall föreslå, huru mycket af sär¬
skilda slags virke årligen må huggas och vid bostället användas, hvilket förslag
sedermera skall af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och Regements-chefen ge¬
mensamt pröfvas, hvarefter beloppet icke får öfverskridas, 0111 ock den fastställda
årsutsyningen icke skulle svara mot boställsinnehafvarens husbehof; att der trakt¬
huggning icke införes, Syne-rätten må föreslå och Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande, efter Regements-chefens hörande, förordna fridlysning af viss trakt af bo¬
ställets skog, der sådant för dess framtida bestånd finnes nödigt; samt att, der
skogstillgången är större, än till husbehof för det närvarande och framgent
erfordras, må, om tillräcklig betesmark i instängda hagar för boställets kreatur
saknas, under vissa vilkor tillåtelse meddelas att för sådant ändamål instänga erfor¬
derligt område af öppna skogen, men, om åter betestillgången är tillräcklig, och
inom tre mils afstånd från bostället ett eller flera militie-boställen äro belägna,
som sakna tillgång på byggnadsvirke å egen skog eller från kronopark eller
allmänning, viss rymd af boställets öfverflödiga skog afsättas till sådana bostäl¬
lens understöd, och, om öfverflödig skogstillgång ändock är qvar eller skogbehöf-
vande boställe ej i närheten finnes, det ankomma på Kongl. Maj:ts Befallnings-
hafvandes och Regements-chefens gemensamma förordnande och bifall, huruledes
och i hvad mån innehafvare!! må genom afsalu sig till nytta använda den öf¬
verflödiga skogstillgången i effekter af timmer, tjära, bräder, ved eller kol; dock
alltid på grund af föregången utsyning af årsafverknings-beloppet genom dertill
förordnad jägeri-betjent eller annan skicklig person i en kronobetjents, en nämn¬
demans och regementsombuds närvaro, på boställsinnehafvarens bekostnad.
De här anförda föreskrifterna ur Militieboställs-ordningen, ehuru egentligen
gällande endast för militieboställena, hafva dock i anseende till det verkliga fram¬
steg till en ordnad skogshushållning, som deri innehålles, och då för andra bo¬
ställen bestämda stadganden saknats, tjenat till ledning vid bestämmande af de
vilkor, hvarunder vederbörande myndigheter, med tillämpning af 23 § i Skogs-
ordningen, äfven för civila och ecklesiastika boställen medgifvit boställskafvarne
att i vidsträcktare mån än till husbehof åtnjuta afkastningen; och har sådan
Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- Ekon.- Utsk. Betänkande N:o 50. 35
tillämpning så ofta. förekommit, att för närvarande ett ganska betydligt antal
civile och ecklesiastike boställshafvare äro genom beslut af de administrativa
myndigheterna tillagda en vida större rätt till skogens afkastning, än dem enligt
Skogs-ordningen eljest skulle tillkomma. Dessa medgifvanden hafva väl ofta
skett med vilkor af rationel hushållnings införande å skogen, men lika ofta
utan sådant vilkor, och, efter hvad det synes, allenast i ändamål att förbättra
boställshafvarens aflöning. Enligt innehållet af Skogs-styrelsens underdåniga
berättelse af den 26 April sistlidet år, hafva samtliga boställsskogarne en areal
af omkring 1,012,300 tunnland, hvaraf 75,700 tunnland tillhöra civila, 372,000 tunn¬
land militie, samt 564,600 tunnland ecklesiastika boställen. Deraf äro endast 70,174
tunnland, tillhörande 201 boställen, indelade, men för omkring 200 andra böstäl-
len har, på sätt ofvan förmäles, tillstånd blifvit medgifvet att, äfven utan förut¬
gången indelning, försälja virke från boställets skog.
Uti underdåniga skrifvelsen den 5 December 1854 anliöllo Rikets Ständer, att,
sedan ordnad skogshushållning blifvit å alla till civil-, militär- och ecklesiastik¬
staten hörande skogar infördt boställshafvare måtte tillförbindas, att, i enlighet
med uppgjord och fastställd skogshushållningsplan, samt under jägeribetjeningens
tillsyn, vårda boställets skog mot rättighet för boställshafvaren att af de årliga
afverkningarne å densamma afyttra hvad som öfverstege boställets behof. Skogs-
komitéen ansåg nödigt, till förekommande af allt för stor olikhet i den förmån,
som derigenom skulle tillkomma innehafvare af boställen med större skogstillgång
mot dem, sorn hafva ringa eller ingen, att ett maximum i skogsvidd bestämdes,
hvarutöfver boställshafvare i intet fall finge på ifrågavarande sätt begagna sko¬
gen, hvars öfverskjutande vidd kunde af Kronan efter behag disponeras. I öf¬
verensstämmelse med de sålunda yttrade åsigter föreslog Kongl. Maj:t genom
nådiga Skrifvelsen den 30 Maj 1857, att samma rätt och förmån, som, hvad
anginge kronohemman och lägenheter, hvilka besutes med stadgad åborätt, deras
innehafvare skulle ega, att, så framt den vid indelningen föreskrifna hus¬
hållning iakttoges, fritt använda årliga afkastningen af skogen, hvilken, till
dess sådan indelning skett, finge endast till husbehof begagnas, samt, i händelse
hushållsplanen öfverträddes, kunde på lämplig tid sättas under förbud, äfven
måtte tillkomma boställshafvare, derest boställets skog ej öfverstege 500 tunnland,
eller, ehuru mindre, likväl vid dess indelning befunnes i betydligare mån öf¬
verstiga boställets behof af skogsfång, i hvilka fall det borde ankomma på Kongl.
Maj:ts pröfning, om och under hvad vilkor skogen finge antingen af boställs¬
hafvaren bibehållas och nyttjas, eller ock af skogsbetjening särskildt vårdas och
förvaltas, med iakttagande att af skogens behållna afkastning i första rummet
tilldelades boställshafvaren hvad honom skäligen borde tillkomma. Detta förslag
vann emellertid icke Rikets Ständers bifall. De skäl, som vid 1856—1858 årens
riksdag mot detsamma anfördes, voro hufvudsakligen följande. Att på förhand
36 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och EJcon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
genom en författning bestämma ett visst tunnlandtal, hvaraf boställshafvaren
fritt finge använda afkastningen, ansågs mindre lämpligt, emedan lokala förhål¬
landen och andra omständigheter gjorde ett sådant bestämmande i sin allmänna
tillämpning mindre billigt och rättvist, Uti en skoglös ort, der skogsprodukterna
stöde i högt värde, lemnade en skog af 500 tunnlands rymd en långt större af¬
kastning för boställshafvaren, än en skog af lika areal, belägen i en skogrik
bygd, hvarest skogens alster stå jemförelsevis lågt i pris och mången gång röna
trög afsättning. Om det skulle bestämmas, i huru vidsträckt mån boställshaf¬
varen finge använda afkastningen af skogen, ansågs det, att sådant borde bero
af vederbörandes pröfning i hvarje särskildt fall. I Högvördiga Preste-Ståndet
anmärktes, att det föreslagna stadgandet icke allenast vore stridande emot bo-
ställshafvarnes fördel, utan äfven förnärmade såväl deras som församlingarnes
och presterskapets rätt, emedan de flesta pi-estebol, i synnerhet de, å hvilka
någon betydligare skog funnes, icke voro af krononatur, utan dels uppkomna ge¬
nom sammanskott af församlingarne, dels donerade, hvadan ali inskränkning i
rättigheten att begagna deras afkastning, som nu, äfven der trakthuggning är
införd, fritt disponeras af innehafvaren, vore att förlikna vid en ny andelig re¬
duktion. Slutligen vore förslaget alltför sväfvande med afseende å bestämman¬
det af den andel i afkastningen, som borde tillkomma boställshafvaren i de fall,
då boställets skog ställdes under allmän vård.
Skogs-styrelsen, som för vården, tillsynen och indelningen af boställssko-
garne föreslagit enahanda stadganden, hvilka ofvan blifvit omförmälda vid frå¬
gan om de utarrenderade publika egendomarne, har, beträffande boställshafvar-
nes rätt till skogens afkastning ansett, att, enär bestämmelsen härom kunde vara
helt och hållet konventionel, men det icke vore lämpligt att dylika frågor lem-
nades beroende af särskild pröfning i hvarje fall, böställshafvarne borde, i an¬
seende dertill att kostnaden för den af skogstjenstemännen utöfvade tillsyn sanno¬
likt blefve fullt jemförlig med boställshafvarens uppoffringar för skogens skötsel,
tilläggas hälften af afkastningen, derest icke, vid hushållningsplanens pröfning,
högre andel ansåges böra honom tilldelas och sådant, på derom gjord underdå¬
nig ansökning, af Kongl. Maj:t medgåfves, samt att afkastning från boställsskog,
deri Kronan hade del, skulle å offentlig auktion försäljas. Beträffande denna del
af Skogs-stvrelsens förslag hafva flere af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande yt¬
trat skiljaktiga meningar, i det flere ansett böställshafvarne böra nöja sig med
mindre än hälften eller endast husbehofvet, och andra att liela afkastningen
icke vöre mera än skälig ersättning för deras på skogens skötsel använda kost¬
nad och möda. Kammar-kollegium åter har anmärkt, att enär ingen boställs¬
havare hittills haft rätt att begagna skogen annat än till husbehof, med undan¬
tag för några få, som, enligt 23 § Skogs-ordningen, fått tillstånd till kolning, skulle,
genom att tillägga böställshafvarne rätt att med Kronan dela skogsafkastningen.
Sammans. Stats-. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utsh. Betänkande N:o 50. 31
löneregleringarne rubbas till fonn ån för de embets- och tjenstemän, hvilkas boställen
vore försedda med öfverflödig skog. utan att motsvarande skyldigheter dem åla¬
des. Någon särskild godtgörelse till boställshafvaren för vården af skogen ansåg
Kammar-kollegium ej erfordras, enär denna skulle hufvudsakligen af skogstjenste-
männen besörjas. Kammar-kollegium har derföre föreslagit, att, der indelning af
skogen till ordnad hushållning skett, borde vid den årliga utsyning, som af
öfverjägaren verkställdes, först afsättas hvad som erfordrades för boställets husbe¬
hof, och återstoden försäljas för Kronans räkning, samt inkomsten deraf, efter
afdrag af hvad till bestridande af kostnaderna för förvaltningen åtginge, i be¬
hörig ordning levereras och redovisas, eller ock att, i likhet med hvad Kongl.'
Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms och Nyköpings län föreslagit, från bo¬
ställen med betydligare skog den del. som för innehafvaren ej erfordrades, borde
särskildt afrösas och såsom kronopark förvaltas. Mot detta Kammar-kollegii
förslag har blifvit anmärkt, bland annat, att, om all fördel af skogens förkofran
och all uppmuntran till dess skötande undandroges boställshafvaren, han äfven
borde befrias från de med skogens skötsel förenade stora kostnader, hvilka i
sådan händelse måste drabba Kronan, men att det otvifvelaktigt vore en fördel
för Kronan, om, genom en billig fördelning af afkastningen mellan Kronan och
boställshafvaren, den speciela skogsvården kunde åt boställshafvaren anförtros,
och derigenom ett minskadt behof af skogsbetjening uppstå. Kammär-kollegii
förslag, att afskilja vissa delar af de betydligare boställsskogarne, skulle, åtmin¬
stone i fråga om de ecklesiastika boställena, möta hinder af de rättigheter, sorn,
på Sätt ofvan är antydt, kommunerna i flera fall kunna ega till dem. Försam-
lingarnes rätt till prestebolens skogar är erkänd genom 24 och 25 §§ i 1805
års förordning, hvilka stadga, bland annat, att, när socknemän skola prestgård
bygga och bättra, ega de att å prestbostället* egor taga dertill nödigt timmer
och virke, såvida der tillgång finnes, utan att skogen till prestboställets öfriga
behof för mycket medtages, samt att församlingarnes innevånare ega att åtala
missbruk, som vid hushållningen med prestegårds skogarne kunna förelöpa; och
i öfverensstämmelse härmed har Skogs-styrelsen föreslagit, att socknemännen
skulle ega att för ifrågavarande behof ej mindre från boställets, än äfven från
annat dertill hörande hemmans eller lägenhets skog, efter utsyning af behörig
skogstjensteman, taga nödigt timmer och virke, så vidt med bevarande af sko¬
gens bestånd, efter antagen hushållningsplan, utsyningen kan ega rum utan in¬
skränkning i den tillgång på skogsalster till husbehof, sorn eljest erfordras, eller
i den rätt till afkastningen. som, enligt förslaget, på sätt ofvan är nämndt, skulle
tillkomma boställshafvaren; hvaremot Styrelsen ansett, att Kronan icke i detta
fall borde göra anspråk på sin andel i afkastningen.
I öfverensstämmelse med Kammar-kollegii ofvanberörda förslag står Herr
Ljungbergs särskilda yrkande:
38 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Eko».-Utsi’. Betänkande N:o 50.
att, enär den af Skogsstyrelsen föreslagna fördelningen af
boställenas afkastning skulle än ytterligare öka den olikhet
i tjenstemännens aflöning, som, oafsedt skogen, redan är en
följd deraf att vissa bland dem äro med boställen försedda,
men andra icke, ”boställsinnehafvare må erhålla utsyning
till husbehof af boställets skog, men den öfriga afkastningen
tillfalla det allmänna,”
äfvensom Erik Anderssons motion, såvidt genom densamma icke påyrkas
införande af stadganden, hvilka, enligt hvad ofvan omförmäldt blifvit, redan före¬
finnas. Erik Andersson föreslår nemligen, bland annat:
”att den skog i de årliga trakthyggena, som vid boställena
icke är behöflig för innehafvarens räkning, eller kan till
hemmanets byggnader, stängsel och vedbrand erfordras, bör
antingen utsynas åt annat närbeläget boställe och kronohem¬
man eller ock på offentlig auktion försäljas, samt köpeskil¬
lingen derför användas, dels till skogsåterplantering, dels till
bildande af en byggnadsfond för prestboställena, dels ock,
om öfverskott derutöfver uppstår, detta redovisas till skogs-
planteringskassan.”
I anseende till nödvändigheten att vid anordnandet af hushållningen med
boställenas skogar taga i betraktande kommunernas rätt till skogarne å prest-
bolen, torde i sammanhang härmed böra afhandlas den af Tjernlund gjorda fram¬
ställning, att, då kyrkobyggnad i skoglösa orter är en svår tunga för församlin-
garne, och i många orter, der skogen på enskildes hemman blifvit sällsynt, prest-
bolen ega riklig tillgång på sådan, som nu ofta i anseende till gällande före¬
skrifter får ruttna ned i stället för att komma till någon nytta, men sedan Skogs¬
styrelse och talrikare jägeribetjening numera blifvit tillsatt, det vore lätt att få
undersökning verkställd, hvilka prestbol-skogar kunde hafva så ymnig tillgång
på skog, att något deraf kunde få användas till kyrkobyggnad, samt till hvad
belopp skogen kunde utöfver boställshafvarens årliga framtida behof tåla af-
verkning:
”Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet an¬
hålla om utfärdande af en förordning, hvarigenom tillåtelse
lemnäs att vid ifrågakommande kyrkobyggnad, vare sig ny¬
byggnad eller reparation, till bestridande af kostnaderna der¬
för, synnerligast i små och fattiga församlingar i skogrika
orter, der pastoratets eller socknens prestbol eger större
skogstillgång, än som till boställets och dess innehafvares
egna behof synes erforderlig, densamma kunde, efter utsy¬
ning, af socknemännen få användas för kyrkans räkning, så-
Sammans. Stats-, Lag* samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 39
väl genom virkets nyttjande in natura, som genom försälj¬
ning deraf och de inflytande medlens användande till nödiga
utgifter i och för byggnaden i den män skogstillgången så¬
dant kunde medgifva, likväl med iakttagande deraf, att nö¬
diga tillgångar för prestbolsinnehafvaren ej må saknas”.
Hvad sålunda i fråga om hushållningen med boställsskogarne blifvit före¬
slaget, har Utskottet tagit i öfvervägande, och derjemte, angående de särskilda
boställsskogarnes vidd, af upplysningar, som från Skogs-styrelsen kommit Utskot¬
tet tillhanda, inhemtat, att skogsarealen kan beräknas utgöra för 17 boställen
öfver 4,000 tunnland (ett har 15,000, ett 13,000, tre omkring 8,000 tunnland), för
21 mellan 3,500 och 4,000 tunnland, för 5 mellan 3,000 och 3,500 tunnland, för
9 mellan 2,500 och 3,000 tunnland, för 19 mellan 2,000 och 2,500 tunnland, för
31 mellan 1,500 och 2,000 tunnland, för 64 mellan 1,000 och 1,500 tunnland,
för 83 mellan 750 och 1,000 tunnland, för 125 mellan 500 och 750 tunnland, för
24 omkring 500 tunnland; de öfriga antingen sakna skog eller hafva mindre skogs¬
areal än 500 tunnland. Dessa uppgifter ådagalägga en sådan olikhet mellan
skogsarealen på de särskilda boställena, att, på enahanda skäl, som äro här of¬
van vid fråga om de utarrenderade kronoegendomarne anförda, det icke synes
lämpligt att vid bestämmandet af de åtgärder, som beträffande boställsskogarnes
vård böra från Statens sida vidtagas, uteslutande fästa sig vid någotdera af de
båda ifrågaställa systemen: ”vård och förvaltning” å ena, ”uppsigt” å andra si
dan, utan torde, likasom i afseende på nyssberörda kronoegendomar, begge sy¬
stemen böra efter omständigheterna jemte hvarandra tillämpas, sålunda att de
större boställsskogarne, der så tjenligt finnes, tagas under Kronans omedelbara
vård och förvaltning, men de öfriga lemnäs åt boställshafvarnes vård, under skogs-
tjenstemans uppsigt.
Härvid möter den förut omtvistade frågan, huruvida Staten är befogad att
oinskränkt disponera äfven öfver de boställen, hvilka tilläfventyrs äro af frälse-
eller skatte-natur och härleda sig från donationer, hvarigenom de blifvit af en
skilda eller menigheter till vissa tjenster anslagna. Utskottet anser, att jordna¬
turen icke härvid bör göra någon skilnad i Statens rätt att öfver dem förfoga,
hvilken beror allenast af den omständighet, att de äro anslagna till Statens tjen¬
stemän, hvaraf följer, att Staten eger enahanda rätt att bestämma öfver dem,
som öfver sjelfva de tjenster, hvilka de åtfölja, och att en förändring i dessa af-
seenden är lika berättigad och kan, under iakttagande af nuvarande tjensteinne-
hafvai-es rätt, åvägabringas på enahanda sätt, som hvarje annan löneförändring.
Är det obestridligt, att Staten kan, utan intrång i enskildes rätt, fritt förfoga öf¬
ver hushållningen med samtliga boställsskogarne, och medgifves det att vid dem,
likasom vid de utarrenderade kronoegendomarnes skogar, förenämnda begge hus-
hållningssystemer böra allt efter skogarnes betydenhet jemte hvarandra använ¬
40 SaiH+itans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-TJtsk. Betänkande N:o 50.
das, så följer i ordningen att bestämma, i hvilka fall hvartdera systemet skall
ega tillämpning. Det har visserligen synts Utskottet, att, på sätt äfven tillförene
ansetts, en skogsvidd af omkring 500 tunnland vore den areal, som åtminstone
erfordrades, för att Staten skulle kunna med fördel underhålla särskild personal
för en skogs vård och förvaltning, och att de boställsskogar, som hafva mindre
areal, kunna öfverlemnas åt boställshafvarnes egen vård, utan fara att hushåll¬
ningen dermed öfverstigcr dessas förmåga eller utgör hinder för deras embetens
behöriga skötande. Men, ehuru Utskottet sålunda funnit den begränsning, man
förut tänkt sig, vara i allmänhet den rätta, har Utskottet likväl sökt undvika
felet att härvid bestämma någon viss skogsareal såsom ett oeftergifligt vilkor för
det ena eller andra systemets användande, och ansett lämpligt, att i hvarje fall
särskildt pröfvades, om den befintliga skogsarealen och boställets öfriga egor stöde
till hvarandra i ett motsvarigt förhållande, eller om den förra egde sådan be¬
tydenhet, att den borde såsom särskild skogsegendom betraktas. Dervid har
Utskottet äfven tänkt sig den möjligheten, att, der större boställsskog finnes, huf-
Vudskogen kunde ställas under allmän förvaltning, men någon mindre del, som
vore antingen bland inegorna belägen eller eljest skiljd från den öfriga skogen,
öfverlemnas åt boställshafvarens egen vård.
Vid frågan om den andel i boställsskogarnes afkastning, som bör tilläggas bo-
ställshafvaren, vill Utskottet till en början hafva anmärkt, att, då skogslagstiftningen
uteslutande har till uppgift att åt skogarne bereda en bättre vård och eger endast ett
yttre samband med reglerandet af tjenstemännens förmåner af deras boställen, hvil¬
ket ämne bör innefattas i de särskilda boställsordningar, hvilka dels redan förefinnas,
dels lära vara att förvänta, Utskottet ansett, att man i allmänhet bör inom skogslag¬
stiftningen endast så tillvida hafva hänsyn till berörda ämne, att genom de i nämnda
lagstiftning införda stadganden om hushållningen med boställenas skogar hinder
icke lägges för tillämpningen af de särskilda föreskrifter om boställshafvarnes
rätt till andel i afkastningen, som antingen redan kunna vara meddelade genom
militieboställs-ordningen och särskilda resolutioner eller ock framdeles komma att
genom nya boställsordningar stadgas. Men å andra sidan tillkommer det skogs-
.lagstiftningen att bestämma, huruledes Kronan, i de fall, der hon täger befatt¬
ning med sjelfva skogshushållningen, skall erhålla en skälig ersättning för sina
derå nedlagda kostnader, så att icke vinsten deraf utan motsvarande skyldig¬
heter tillfaller boställshafvaren och Kronan utan motsvarande inkomst betungas
med nya utgifter. Utskottet, sorn trott sig kunna antaga, att skogens afkast¬
ning genom dess regelbundna behandling och sorgfälliga vård skall kunna i fram¬
tiden åtminstone fördubblas, har derföre ansett det vara med alla billiga anspråk
förenligt, att Kronan, vare sig att hon öfvertager skogshushållningen eller en¬
dast förbehåller sig kontrollen derå. tillerkänner sig hälften af skogens afkast¬
ning
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 41
ning såsom sin andel, öfver hvilken genom boställsordningar icke må förfogas.
Men då Utskottet förutsett att detta förslag nu, såsom tillförene, skulle möta mot
stånd ur den synpunkten, att dels genom ett beslut att till Kronan indraga nå¬
gon del af de ecklesiastika boställenas afkastning intrång skulle kunna synas
hafva skett i presterskapets privilegier, dels enahanda åtgärd i afseende på mi¬
litieboställen a, hvilka af ålder ansetts vara genom indelningsverket för alltid an¬
slagna till de särskilda regementena och korpserna, skulle synas förminska de mi¬
litäre embetsmäns rätt, hvilka ingått i krigstjenst under förutsättning att lönings-
fonderna skulle varda bibehållna vid ali den jordegendom, från hvilken deras
inkomster härflyta; så har Utskottet ansett, att, till förekommande af det mot¬
stånd, som af dessa skäl eljest ofelbarligen skulle mot förslaget uppresa sig,
Kronan borde till presterskapet och militärkorpserna afstå hela sin andel i de
ecklesiastika och militära boställenas afkastning till förbättrande af dithörande
embetsmäns lönevilkor, helst åtgärder i sådan syftning ändock måste vidtagas
och till en del äro under utförande. Det synes, att, sedan de gemensamma eckle¬
siastika och militära löningskassorna härigenom erhållit en högst betydlig för¬
stärkning, man äfven med skäl kan på dem ställa det anspråk, att de skola i
form af lönefyllnad lemna ersättning åt de boställen, hvilka lida förlust derige¬
nom att de förlora sin förmånsrätt till utsyning på härads-allmänningarne, så¬
som Utskottet här ofvan föreslagit. Då ett sådant förfogande, som härmed blifvit
föreslaget, icke utesluter möjligheten att framdeles, sedan de särskilda korporationer¬
nas eller korpsemas behof af inkomster på annan väg blifvit fyllda, i samman¬
hang dermed till Statsverkets eller Skogs-styrelsens omedelbara disposition in¬
draga den ifrågavarande andelen af boställsskogarnes afkastning, torde den här
ofvan uttalade grunden för Statens andel i boställsskogarnes afkastning, om den,
till följd af nu föreslagna eftergifter, för närvarande erkännes, framdeles äfven
blifva i hela sin vidd tillämpad, hvarigenom en betydande tillgång för utgifternas
bestridande komme att tillfalla Statens skogsförvaltning.
Om, på sätt Utskottet föreslagit, vården och förvaltningen af de mindre
betydande boställsskogarne skall uppdi'agas boställshafvarne, lärer deraf böra
blifva en följd, att dessa tilläggas sådan andel af skogarnes afkastning, som
icke allenast motsvarar deras på förvaltningen nedlagda kostnader, utan äfven
innebär en lämplig uppmuntran till omsorg om skogens behöriga skötsel och
bevakning mot åvei’kan. Af hvad ofvan blifvit yttradt om Kronans andel i alla
boställsskogars afkastning, följer, att härtill kan disponeras högst hälften, hvilket
maximum dock äfven måste öfverskridas för nuvarande innehafvare, hvilka ge
nom särskilda resolutioner hafva sig större rätt tillerkänd. Ehuru Utskottet vis
serligen hade ansett det vara till större enkelhet i föreskrifterna ledande, om
allt hvad som återstode af skogens afkastning, sedan Kronan bekommit sin hälft,
Bih. till B. St. Brot. 1862 <& 1863. 4 Sami 2 Afd. 19 Haft. 6
43 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. JBesv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
kunde tilläggas boställsliafvaren, och sålunda ett slags hälftenbruk mellan Kro¬
nan och boställshafvaren egde rum, har likväl, med afseende å den vid före¬
gående riksdagar framställda anmärkningen, att en stor olikhet mellan förmå¬
nerna af de boställen, som hafva t. ex. 500 tunnland skog, och de, som hafva
ringa eller ingen sådan, derigenom skulle uppstå, och enär förhållandet mellan
omkostnaderna för och afkastningen af särskilda boställsskogar, äfven utan af¬
seende å skiljaktigheterna mellan deras areal, otvifvelaktigt kan vara högst vex¬
lande och ombytligt, Utskottet ansett den åsigten böra föredragas, enligt hvilken
för hvarje särskildt boställe, der skogen upplåtes åt boställshafvarens egen för¬
valtning, bör af vederbörande myndighet pröfvas, huru stor del af den årliga
afkastningen, efter uppgjord hushållningsplan, må årligen tillfalla boställshafvaren
såsom ersättning för skogens skötsel och uppmuntran till dess vårdande, och
huru mycket utöfver hälften bör till Staten eller den korporation, som fått sig
Statens rätt med afseende å skogens afkastning upplåten, i vederbörlig ordning
redovisas. Men då ingen nuvarande boställshafvare lärer skäligen kunna tvin¬
gas att antaga de af Statens förvaltande myndigheter sålunda på förhand och
utan ömsesidig öfverenskommelse uppgjorda vilkoren för skogens vårdande, har
det synts nödvändigt att lemna nuvarande boställshafvare öppet att, utan ratio¬
nel skogshushållnings införande, behålla skogen på samma vilkor, som för när¬
varande, eller, der ej särskilda resolutioner annorledes förmå, till nyttjande alle¬
nast för husbehof.
I anledning af Herr Ljungbergs och Erik Anderssons motioner får Utskot¬
tet, på nu anförda skäl, till Rikets Ständers granskning framställa det förslag till
reglerande af hushållningen med boställsskogarne:
att skogar å boställen skola, så vidt de ej ligga i samfällighet
med enskild egendom eller annat hinder möter, till regelbunden
hushållning indelas;
att derest, vid indelning af boställes skog, densamma finnes
t betydligare mån öfverstiga boställets behof af skogsfång, sko¬
gen i dess helhet etter lämplig del deraf skall ställas under
vård och förvaltning af Skogsstyrelsen, med iakttagande att af
skogens behållna afkastning i första rummet må tilldelas bo¬
ställshafvaren, hvad honom med afseende på dittills åtnjuten
rätt etter förhanden varande förhållanden skäligen bör tillkom¬
ma, samt återstoden tillfalla Kongl. Maj:t och Kronan, men
vid militie-boställen disponeras af vederbörande Boställs-direktion
och vid ecklesiastika boställen användas till bidrag vid regle¬
rande af presterskapets inkomster; samt
att, der boställes skog ej tages under vård och förvaltning af
Skogsstyrelsen, den bör, under nämnda Styrelses uppsigt, vår-
Santmans. Stais*, Lag-samt Äilm. Besv-och Ekon.- Utsk. Betänkande N:o 50. 43
das af boställshafvaren, som i detta fall, och så framt den vid
indelningen föreskrifna hushållning af honom iakttages, må, der
bättre rätt ej härförinnan blifvit honom särskildt medgifven, åt¬
njuta utöfver sitt husbehof högst halfva behållna afkastningen
af skogen, hvilken, till dess sådan indelning skett, får af bo-
stättshafvaren, såvida han icke för sin tjenstetid blifvit bättre
rätt tillerkänd, endast till husbehof begagnas, skolande, på sätt
ofvan förmäles, den del af aflcastningen, som icke tillkommer
boställshafvaren, antingen tillfalla Kongl. Maj:t och Kronan,
eller disponeras af regementenas Boställs-direktione> eller an¬
vändas till presterskapets aflönande.
På sätt ofvan förmäles, hafva kommunerna redan den rätt till prestbolenS
skogar, att de derstädes åtnjuta utsyning för de byggnader å prestbolen, hvilka
det åligger socknemännen att uppföra och bättra. Det har synts billigt att, i
öfverensstämmelse med Tjernlunds motion, denna utsyningsrätt medgåfves äfven
för kyrkobyggnader; och finner Utskottet sig desto heldre böra tillstyrka en så¬
dan förändring, som den väl sammanhänger med de ecklesiastika boställenas
egenskap att vara till kyrkans gagn anslagna. Utskottet får derföre tillstyrka,
att, när socknemän skola kyrka eller prestgård bygga eller bättra,
de må från prestebolets eller annat dertill hörande hemmam
skog, efter utsyning af vederbörande skogstjensteman, njuta nö¬
digt timmer och virke, såvidt, med skogens bestånd efter anta¬
gen hushållningsplan, utsyningen kan ega rum utan inskränk¬
ning i den rätt till afkastningen, som blifvit boställshafvaren
tillerkänd.
Härefter tillkommer det Utskottet att yttra sig om hushållningen med sko-
garne å de publika hemman, hvilka äro med stadgad åborätt upplåtna. Enär
det slut, hvari Utskottet vid frågan om dessa hemman stadnat, icke åsyftar nå
gon sådan Statens åtgärd i afseende på dem, att den uppsigt, Staten har rätt att
utöfva öfver allmänna inrättningars egendom, derigenom i någon mån öfverskri
des, kan här i ett sammanhang behandlas hvad som angår samtliga med åbo¬
rätt upplåtna hemman, ehvad de äro Kronans eller allmänna inrättningars
egendom.
Enligt nu gällande Skogsordning eger i allmänhet kronobonde att endast
till husbehof använda hemmanets skog; men åt krono-åboerne i de Norrländska
länen är genom särskilda författningar den förmånen förunnad, att de få i vissa
fall äfven för industriela företag och till afsalu begagna den af vittrade skogen
44 Sam Mans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Eicon.- Utsk. Betänkande N:o SO.
t deras hemman. Kongl. Brefven den 6 Maj 1830 och den 3 Mars 1837 med¬
gifva sålunda kronoåboer i Gefleborgs, Wester-Norrlands, Jemtlands, Wester- och
Norrbottens län, att å egna genom afvittring eller eljest behörigen bestämda
och afrösade områden, utan, ansökning och syn samt utan afgift, till tjärubrän-
ning eller pottasheberedning hemta stubbar, rötter och vindfällen. Innehafvare af
kronohemman och nybyggen i Wester- och Norrbottens län få, enligt Kongl.
Brefven den 5 April 1839, den 11 April 1844 och den 24 November 1857, från
deras afvittrade områden, till hvilket sågverk de önska, afyttra sågtimmer af
minst 10 tums diameter i lilländan, dock under vilkor dels att skogen ej hår¬
dare anlitas, än med dess framtida bestånd är förenligt, dels att Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, på ansökning af åboen, och efter af jägeribetjeningen upp-
gjordt förslag, tills vidare bestämt, huru mycket sålunda årligen får afyttras.
Genom Kongl. Brefven den 5 April 1839 och den 11 April 1844 är rättighet tillei*-
känd innehafvare af kronohemman och nybyggen i de fyra nordligaste länen att
å egna områden under vissa vilkor verkställa kolning till afsalu. Med egenska¬
pen af kronoåbo följer äfven för ofvannämnda län rättighet att i berörda hän¬
seenden under vissa vilkor begagna oafvittrade skogar.
För befordrande af en rationel skogshushållning föreslog Skogs-komitéen
att på alla allmänna hemman, som innehades med stadgad åborätt, skulle åboen,
om han efterlefde föreskrifven hushållningsplan, ega att fritt använda den del af
afkastningen, som ej erfordrades för husbehofvet, hvaremot, innan indelning af
skogen å kronohemman skett, densamma endast till husbehof skulle få begagnas.
Då Kongl. Maj:t genom nådiga Skrifvelsen den 30 Maj 1857 föreslog Rikets Stän¬
der antagande af denna grundsats, möttes förslaget, särdeles med afseende på.
ofvananmärkta särskilda förhållanden med de Norrländska länen, för hvilkas
kronoåboer nyttjanderätten till skogen, intilldess den blifvit till regelbunden hus¬
hållning indelad, genom det föreslagna stagandet skulle hafva blifvit inskränkt,
af sådant motstånd och så skiljaktiga meningar, att hvarken den föreslagna
grundsatsen eller någon annan i dess ställe af Rikets Ständer antogs. Bonde
Ståndet i dess ofvanberörda underdåniga skrifvelse den 27 Februari 1858 an¬
mälde, ätt Ståndet för sin del beslutat, att innehafvare af kronohemman och lägen¬
heter, hvilka besittas med stadgad åborätt, borde i afseende på dispositionen
öfver de till dessa hemman och lägenheter hörande skogar, bibehållas vid samma
rätt, som de hittills åtnjutit. Kammar-kollegium, som i dess utlåtande den 23
November 1859 tillstyrkt, att den genom Kongl. Brefvet den 11 April 1844 kro-
noåboerne i Wester- och Norrbottens län medgifna rättighet till timmerhygge
för afsalu å deras afvittrade skogar måtte utsträckas till Gefleborgs, Wester-
Norrlands och Jemtlands län, har äfven ansett, att kronoåboerne i nämnda fem
län borde bibehållas vid såväl denna som förut dem medgifna särskilda rättig¬
heter, och att, i följd deraf, ofvan anförda allmänna grundsats borde, i fråga
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Best'.- och Ekon.-Btsk. Betänkande N:o 50. 45
om Iboens rätt till skogen innan indelning skett, gälla allenast för södra och
mellersta delarne af riket.
Orsaken dertill, att ofvanomförmälda nådiga förslag icke af Rikets Ständer
godkändes, torde också hufvudsakligen vara att söka i den omständigheten, att
någon skilnad i förslaget icke gjordes mellan de kronohemman, som kunna
till skatte lösas, jemte allmänna inrättningars hemman, å ena, samt å andra si¬
dan de nyhemman och nybyggen i de norra länen, hvilka utan lösen omföras
till skatte, sedan odlings- och byggnadsskyldighet blifvit fullgjord, men åt hvilka
full dispositionsrätt öfver skogen icke förvärfvas, förr än efter skedd afvittring
af skogsområdet från Kronans marker. Med hänsyn till de vid riksdagen
1856—1858 mot förslaget framställda anmärkningarnes beskaffenhet, synes det
derföre kunna antagas, att tvisten då icke egentligen rörde det förra slaget
af hemman, hvilka med få undantag förekomma endast i södra och mellersta
delarne af riket; och Skogs-styrelsen har derföre föreslagit särskilda bestäm¬
melser i afseende på nyttjanderätten till skog å dessa hemman samt för ny¬
byggen och nyhemman i de norra länen.
I afseende på de förra hemmanen har Skogs-styrelsen i dess sednast af-
gifna förslag till förordning rörande skogarne i riket uppställt en §, den 9:de, af
följande lydelse:
”Skog å krono- och allmänna inrättningars hemman och lägenheter, hvilka
under stadgad åborätt innehafvas, må, derest icke för något fall särskilda med-
gifvanden och föreskrifter annat förmå, hädanefter endast till husbehof användas,
så framt icke, på derom gjord ansökning, Konungens Befallningshafvande åt
kronoåbo eller den myndighet, under hvars vård här ifrågavarande öfriga hem¬
man och lägenheter stå, vidsträcktare rätt till skogens begagnande meddelat,
med dervid fästadt vilkor att, innan denna förmån får åtnjutas, skogen på sö¬
kandens bekostnad skall vara indelad till regelbunden hushållning, för att un
der vederbörande skogstjenstemans tillsyn vårdas och nyttjas efter fastställd
plan och gifna föreskrifter för afverkning och skötsel.”
Uti 4 § af samma förslag har Skogs-styrelsen häutydt på särskilda författ
ningar rörande ny ttj anderätten till kronoskogsmarkerna i Stora Kopparbergs och
de Norrländska länen, samt i ett särskildt författningsförslag, som omförmäles
under I:mo här ofvan (pag. 6), uppställt bestämmelser angående nyttjanderätten till
skog ej mindre å krononybyggen och nyhemman, än äfven å Kronans oafvittrade
marker, hvilka bestämmelser hufvudsakligen innefattas i förslagets 2, 3 och 4
§§, som hafva följande lydelse:
”§ 2. Å odisponerade kronomarker i socknar, der allmän afvittring ännu
icke blifvit verkställd, skola kronoskatte och frälsehemmansegare inom hvarje
socken vara berättigade, då de samfäldt sig anmäla, att, mot viss afgift, eller
så kallade stubbören, å skogstrakter, som icke äro närmare belägna bvgdelag,
46 Sammans. Stats-, Lag- saint Allm. Bes v.- och Ekon.- Vt sk. Betänkande N:o 60.
hemman och nybygge än här nedan i § 3 sägs, socknevis njuta utsyning, såväl
af fullmogen vexande skog till bj elkar eller sågtimmer, som ock af annan
vexande skog, hvilken till bjelkar eller sågtimmer icke anses duglig, äfvensom
af vindfällen, annan skadad skog samt stubbar och rötter till kolning, tjäru-
eller pottaske-bränning.”
”§ 3. Samma rätt till utsyning af skogsalster, hvarom i nästföregående §
förmäles, tillkomme, der föreskrifna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blifvit
eftersatta, utan afgift:
a) Kronoliemmans- och nybygges-åboer, hvilkas områden genom afvittring
eller eljest äro bestämda och afrösade, inom dessa områden, och
b) Kronoliemmans- och nybygges-åboer samt skatte- och frälsekemmansegare,
hvilka icke genom afvittring eller eljest erhållit bestämda, afrösade områden, å kro-
nomarker närmast omgifvande deras hemman eller nybyggen, under iakttagande,
der området blifvit vid afvittring provisionel utstakadt eller endast å afvittrings-
kartan förslagsvis utmärkt, att utsyning icke må ega rum utom de sålunda ut
märkta gränsorna samt att i andra fall, der sådan grund för begränsning af
utsyningsrätten icke finnes, området tillsvidare beräknas efter byens eller hem¬
manets skattetal, eller, der icke detta är åsatt, efter hvad detsamma ungefärli¬
gen kan antagas komma att utgöra efter odlingslägenheterna och de grunder
för beräkning af område, som afvittringsförfattningarne gifva vid handen; dock
under iakttagande att utsyning icke under något förhållande medgifves å mark
belägen längre än en half mil från byens, hemmanets eller nybyggets bolstad.
Med afvittringsförfattuingar i föregående mom. afses för samtliga lappmar¬
kerna stadgan om afvittring i Luleå Lappmark af den 13 December 1850.”
”§ 4. Hvad sålunda blifvit stadgadt, må icke emot livad förordningen om
skogarne i riket bestämmer, angående boställsinnehafvares rätt till nyttjande af
boställsskog, föranleda till utsyning för boställe i annat fall än då bostället lig¬
ger i samfällighet med andra hemman eller nybyggen, som vilja begagna utsy-
ningsrätt; vid hvilket förhållande bostället erhåller del i det utsynade elter hvad
i § 3 Litt. b) stadgas om grunden för beräkningen af utsyningstraktens område;
men i öfrigt föreskrifterna i Kongl. Förordningen om skogarne gälla till efter¬
rättelse i afseende på de utsynade skogsprodukternas försäljning och fördelning
af den inkomst, som härför inbringas.”
Skogs-styrelsens här omförmälda förslag innefatta inskränkningar såväl i
den af Skogs-komitéen och Kongl. Maj:t afsedda ovilkorliga rätt för kronoåbo-
att, efter skogens indelning, fritt begagna afkastningen, i thy att sådan rätt en¬
ligt Syreisens förslag skulle blifva beroende af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
eller annan vederbörande myndighets medgifvande, som ock i nu bestående rät¬
tigheter för kronoåboerne i de fem nordliga länen att i vissa fall idan utsyning
till afsalu begagna sin afvittrade skog; men inskränkningen i förra afseendet
Santmans. Stais-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 47
är allenast skenbar och väl grundad i den omständigheten, att, då det, i anse¬
ende till åborättens natur, måste bero på åboen sjelf, om indelning skall kunna
ega rum, det äfven måste bero på anmälan eller ansökning från hans sida, om
han skall kunna komma i åtnjutande af deu, för det fall att indelning skett,
honom medgifna vidsträcktare nyttjanderätt; i sednare afseendet åter har in¬
skränkningen med skäl framkallats af de missbruk, som förelupit vid begag
nandet af den åboerne i de norra länen medgifna rätt att till afsalu använda
skadade träd, till stäfjande hvaraf åtgärder äfven varit vid sednare riksdagar
föreslagna. I öfrigt synes det väl, som om nyhemmans- och nybygges-innehaf-
varne i de norra länen skulle, om författningsförslaget antoges, komme att åt¬
njuta åtminstone lika stora skogsrättigheter. som för närvarande; men då ifrå¬
gavarande särskilda författningsförslag ännu icke undergått vederbörande myn¬
digheters granskning och är af en särdeles speciel natur, anser sig Utskottet
icke böra för närvarande meddela något bestämdt yttrande om lämpligheten af
de särskilda bestämmelser, som deri innehållas.
I sammanhang härmed åligger det Utskottet att taga i betraktande Erik
Anderssons i hans ofvanberörda motion gjorda framställning, att enahanda rätt
till skogen, som, enligt motionärens här ofvan anmärkta mening, borde tillkomma
boställshafvare, äfven måtte tilläggas kronoåboer, d. v. s. att de, äfven sedan
trakthuggning blifvit införd, endast till husbehof skulle ega att åtnjuta del i
skogens afkastning, som för öfrigt skulle användas till allmänna behof, men
att deremot åboer på skoglösa kronohemman skulle ega att njuta utsyning till
husbehof från andra närbelägna kronohemman och boställen, der öfverflödig
skogstillgång funnes.
Det synes icke vara förenligt med åborättens nuvarande betydelse, att, på
sätt Erik Andersson föreslagit, förpligta åboen att i vissa fall afstå någon del
af hemmanets afkastning; och då alla betänkligheter mot antagande af det för¬
slag, som Kongl. Maj:t vid riksdagen 1856—1858 i detta hänseende framställde
torde vara undanröjda genom den af Skogs-styrelsen föreslagna undantagslag¬
stiftningen för de Norrländska nyhemmanen, får Utskottet, under afstyrkande af
Erik Anderssons omförmälda yrkande, och i öfverensstämmelse med Skogs¬
styrelsens, hufvudsakligen på Kongl. Skrifvelsen den 30 Maj 1857 grundade för¬
slag, vördsamt hemställa:
att skog å krono- och allmänna inrättningars hemman och lä¬
genheter i mellersta och södra delarne af riket, hvilka med
stadgad åborätt innehafvas, må, derest icke för något fäll sär¬
skilda medgifvanden och föreskrifter annat förmå, hädanefter
endast till husbehof användas, så framt icke, på derom gjord,
ansökning, Kongl. Majtts Befallningshafvande åt kronoåbo eller
den myndighet, under hvars vård här ifrågavarande öfriga hem¬
48 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.-och Ekon.-TJtsk. Betänkande N:o 50.
man och lägenheter stel, åt deras innehafvare vidsträcktare rätt
till skogens begagnande meddelat, med dervid fästadt vilkor,
att, innan denna förmån får åtnjutas, skogen, på sökandens
bekostnad, skall vara indelad till regelbunden hushållning, för
att under Skogsstyrelsens uppsigt vårdas och nyttjas efter fast¬
ställd plan och gifna föreskrifter för afverkning och skötsel,
samt att, angående den rätt till skogens nyttjande utöfver hus-
behofvet, som bör tillkomma kronoåboer samt nyhemmans- och
nybyggesinnehafvare i de sex norra länen, måtte särskildt varda
sålunda förordnadt, att de bibehållas vid de större friheter,
som de jemförelsevis mot andra åboer hittills åtnjutit, under
den noggrannare kontroll, sorn till förekommande af missbruk
kan varda föreskrifven.
Beträffande kostnaderna för indelningen af här ofvan omförmälda åtskilliga
skogar, hvilka icke stå under Kronans omedelbara disposition nemligen härads
allmänningar, samt utarrenderade publika hemmans och boställens skogar,
har Utskottet ansett Staten icke böra på annat sätt härtill bidraga än medelst
förskott af medel, der sådant oundgängligen erfordras. Detta har synts vara
nödvändigt, enär de enskilda personer, hvilka innehafva dispositionsrätten icke
alltid kunna ega de tillgångar, som erfordras för bestridande af de ofta ganska
dryga indelningskostnaderna, och det i allt fall icke under nuvarande stora
behof af skyndsamma åtgärders vidtagande till kronoskogarnes bättre vård skulle
vara lämpligt att nödga Skogs styrelsen afvakta det ögonblick, då vederbörande
innehafvare af dessa skogar kunde befinnas villige att åtaga sig ifrågavarande
stora utgifter, hvilket möjligen icke någonsin skulle komma att inträffa. Då
emellertid indelningen är att anse för en tillökning i egendomens kapitalvärde,
har det äfven synts, att Staten skulle kunna ur skogens afkastning återtaga
de derå nedlagda kostnaderna. I öfverensstämmelse med 6 § af Skogs-styrelsens
förslag till förordning rörande skogarne i riket, får Utskottet alltså hemställa.
att kostnaden för indelning af sådana skogar, hvilka icke be¬
finna sig under Kongl. Maj:ts och Kronans omedelbara dispo¬
sition, må förskottsvis bestridas af allmänna medel, der sådant,
i anledning af gjord framställning, af Kongl. Maj:t pröfvas er¬
forderligt, samt att sådant förskott sedermera skall af den inde¬
lade skogens afkastning sålunda till Kongl. Maj:t och Kronan
återgäldas, att detiill i främsta rummet användas försäljnings¬
med-
Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utsk, Betänkande N:o 50. 49
medlen för det virke, som vid skog sindelning en fälles i mät¬
nings- och slcifteslinierna, der de sistnämnda vid indelningen
begagnas, men, om dessa medel dertill icke förslå, bristen fylles
antingen efter hand genom skogens årliga afkastning utöfver be¬
vaknings- och förvaltningskostnaderna, eller ock genom afsät
tande vid indelningen af så tillräcklig skogstrakt, att stånd¬
skogen derå i värde motsvarar återstoden af indelning skostnaden,
hvilken trakt omedelbart afverkas till afsalu, hvarefter åtgärder
till ny skogs uppdragande skyndsamt vidtagas.
Riksdagsfullmägtigen Johan Johanssons ofvanberörda motion föranleder Ut¬
skottet, att meddela yttrande i särskild fråga angående lagstiftningen om bärande
träd, nemligen så vidt dessa förekomma på frälseskattehemman.
Genom Kongl. Stadgarne om bärande skogsträd den 22 Mars 1647 och den
29 Augusti 1664 meddelades förbud mot fällande af de ädlare trädslagen ek, bok,
apel, oxel och hägg samt föreskrifter om deras åtcrplanterande. På dessa för¬
fattningar grundar sig i hufvudsaken allmänna lagens stadgande i 13 kap. 1 §
Byggninga-balken, som förmår, att ”ingen har magt å Kronans egor och all¬
männingar, eller å skattejord att hugga och fälla bärande träd, som äro ek,
bok, apel och oxel”. Detta förbud gällde dock icke frälseman, annat än för så
vidt han vore delegare i oskift skog. I dessa stadganden skedde emellertid en
väsendtlig förändring genom Kongl. Förordningen den 21 Februari 1789, som till¬
försäkrade skattemännen en lika fri dispositionsrätt, som frälsemännen öfver
deras hemman, allenast med undantag af de för Kronans behof tjenliga eke-
och mastträd. De gamla föreskrifterna måste dock fortfara att vara gällande
för frälseskatte-hemmanen, - på det att frälseränte-egarens rätt icke måtte trä¬
das för nära. Denne egde nemligen enligt lagen den rätt till de bärande trä¬
den bok, apel och oxel på frälseskattehemmanet, som sistnämnda år meddelades
skattemännen, och frälseskattehemmansegaren kunde på denna grund icke
komma i åtnjutande af samma fördel. Häraf följde, att, genom nyssnämnda
förordning måste stadgas, att om frälseskatteegenskapen så tillkommit, att.
ofrälseman, genom köp eller annan afhandling, förvärfvat sig eganderätten af
frälsehemmanet, med eller utan beting om räntans innehafvande eller utgö¬
rande till särskildt belopp, skulle i evärdeliga tider, i fråga om rätten till
bärande träd, efter de mellan kontrahenterna slutna aftal och afhandlingar för¬
hållas; och i 36 § af 1805 års Skogs-ordning är detta stadgande sålunda när¬
mare utveckladt, att ränteegaren skall njuta den rätt till bärande träd till godo,
som 13 kap. 1 § Byggninga-balken honom tillägger, så framt ej, då jordegande-
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd. 19 Häft. 7
50 Samman#. Stais-, Lag-samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
rätten å frälsehemman blifvit afstådd, ränteegaren tillika öfverlemnat sin rätt till
de bärande träden, då afliandlingen derutinnan skall tjena till efterrättelse, men att
å de frälseskattehemman, som uppkommit efter Skogs-ordningens utfärdande, jord¬
egaren har samma rätt till bärande träd, som annan skatteman.
Då 1805 års Skogs-ordning i 33 § gifvit kronobonde och boställshatVare
samma rätt till andra bärande träd än ek och bok, som till annan å deras mark
vexande skog dem tillkommer, så gäller den särskilda lagstiftningen angående
apel och oxel numera endast för frälseskattehemmanen, äfvensom dessa hemman
med afseende på dispositionen till nyssnämnda trädslag jemte bok skilja sig fr&n
andra skattehemman.
Johan Johansson har nu anmärkt, att dessa stadganden försvåra alla od-
lingsföretag å frälseskattehemmanen, då jordegaren hvarken kan utan ränteega-
rens lof fälla bärande träd, som äro för odlingsföretagen hinderliga, ej eller,
såsom andra skatteman, i afseende på ekskogen är berättigad att lösa sig fri
från denna inskränkning i den fria dispositionsrätten. Johan Johansson före¬
slår derföre:
l:o "att, såvida egare till räntan å skattefrälse- eller träl
seskatte visar, att han jemväl eger de å hemmanets egor
vexande bärande träd, han måtte vara både berättigad och
skyldig att derför taga lösen, antingen efter de grunder, som
för lösen af bärande träd å kronoskattehemman gälla, eller
efter annan billig och lämplig värdering eller beräknings¬
grund”; samt
2:o ”att en författning måtte utfärdas, som påbjuder, att
frälserättsegaren skall vara skyldig, att efter jordegarens derom
honom bevisligen gjorda tillsägelse antingen låta sjelf ned¬
hugga och bortföra det eller de bärande träd, sorn äro till
hinder för uppodling, eller ock vara pligtig att efter mätis-
mannaordom eller annan behörig uppskattning, för dem taga
lösen.”
Af den här ofvan lemnade redogörelsen för uppkomsten af frälseränteega-
rens ifrågavarande rätt följer, att en sådan åtgärd, som motionären föreslagit,
icke skulle kunna vidtagas utan ett uppenbart våld mot ränteegarens egande-
rätt till de ifrågavarande trädslagen å frälseskattehemmanets grund. Under er¬
inran derom, att frälseskatte-hemmansegaren redan eger lösningsrätt såväl till.
räntan, som den dermed följande eganderätten till de bärande träden, när rän¬
tan går i köp, får Utskottet hemställa,
att Johan Johanssons motion md lemnäs utan afseende.
Vissa bland de remitterade motionerna påkalla Utskottets yttrande angående
lagstiftningen för den enskilda skogshushållningen. De diskussioner, sorn inom
Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Best'.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 51
Borgare- och Bonde-Stånden beledsagat dessa motioners remitterande, stärka yt¬
terligare Utskottet i dess här ofvan uttalade mening, att, i anseende till det
rådande föreställningssättet om en med jordegande-rätten nödvändigt förenad fri
dispositionsrätt till skogen, det, åtminstone för närvarande, och så länge andra
medel till den oumbärliga skogstillgångens bevarande kunna användas, icke bör
ifrågakomma att införa några nija inskränkningar i denna dispositionsrätt, eller
att, såsom tillförene blifvit föreslaget, Staten skulle helt och hållet eller till nå¬
gon del öfvertaga hushållningen äfven å enskilda skogar. En annan fråga, som
genom motionerna blifvit väckt är: huruvida de band, som i sådant afseende
redan förefinnas, böra lossas.
De stadganden, som för närvarande inskränka nyttjanderätten till enskild
skog, bestå hufvudsakligen i de föreskrifter om nyttjande af bys oskiftade egor
i skog och mark, hvilka innehållas i 10 Kap. Byggninga-balken. Men derjemte
har af ålder och ända sedan lagstiftningen först började att åt skogarnes be'/a-
rande egna sin omtanka, den särskilda inskränkning i nyttjanderätten förefun-
nit6, att svedjande äfven å skiftade skatte-egor af viss beskaffenhet varit förbjuden.
Stadgandena härom förefinnas i 14 Kap. Byggninga-Balken, meri hafva under
tidernas lopp genom särskilda författningar undergått betydliga förändringar,
hvarigenom förbudet ansenligt förlorat i omfattning. Genom 53 § i 1805 års
Skogs-ordning är endast å sandmo, samt bergaktig och stenbunden mark, be¬
lägen utom åker. äng och rätter beteshage, svedjande allmänneligen förbjudet,
utom i de orter, der Kongl. Maj:t för särskilda omständigheter annorlunda förord¬
nat. Det sålunda erbjudna tillfället att erhålla undantag från det allmänna
förbudet har föranledt särskilda provinser att tid efter annan åt sig utverka
sådana. Genom ett Kongl. Bref, af samma dag som nämnda Skogs-ordning,
stadgades, att allmogen i Norra Ångermanland och Medelpad skulle få svedja
äfven å mark, der sådant eljest ej var tillåtet, äfvensom att i öfriga delar af
Wester-Norrlands och i Gefleborgs län utsyning dertill kunde erhållas för flera
år på en gång. Men äfven sådana medgifvanden, hvilka äro äldre än Skogs*
ordningen, hafva ansetts ega tillämpning, t, ex. Kongl. Resolutionen på allmogens
besvär den 17 Augusti 1762 och Kongl. Brefvet till Konungens Befallningshaf¬
vande i Skaraborgs, Elfsborgs och Hallands län den 3 September 1781, af inne¬
håll, att i de landsorter, der stora ljunghedar finnas, allmogen får afsvedja ljun¬
gen, då den är rå om våren eller hösten, dock efter erhållet tillstånd; Kongl.
Brefvet den 11 Februari 1796, enligt hvilket allmogen i Helsingland och åtskil¬
liga socknar af Ångermanland får svedja äfven å sandjord, bergaktig och sten¬
bunden mark, när den finnes tjenlig till bete, skog eller uppodling och Konun¬
gens Befallningshafvande samtycker; Kongl. Brefvet den 16 September 1799, som
förunnade vissa socknar i Medelpad samma frihet, hvilken, genom Kongl. Bref
vet den 22 November 1806, äfven under vissa vilkor beviljades en del till Norrige
52 Sammans. Stais-, Lag- samt Allm. Besvoch Ekon.-TJtsTt. Betänkande :N:c 50,
gränsande socknar af Wermland, och genom Kongl. Brefven den 9 April 1805
och den G November 1822 hela Blekinge. Dock har sistberörda medgifvande
sedermera blifvit återkalladt genom Kongl. Brefvet den 1 Augusti 1845.' Slut¬
ligen blef genom Kongl. Kungörelsen den 2 Mars 1819 förordnad!, ätt den'hem¬
mansegare. som antingen sjelf åstundade eller ville tillåta antagen åbo att svedja
å dertill förbuden mark, egde att i orter, der ej särskildt kunde varå ändor-
lunda förordnadt, anmäla sig hos Konungens Befallningshafvande, sorn Skulle
låta två erfarne män besigtiga stället och sedan pröfva, örn ansökningen borde
bifallas, inskränkas eller afslås; och blef derpå genom Kongl. Brefvet de'h :22
Juni 1825, i anledning af Kikets. Ständers underdåniga anhållan om vidsträck¬
tare frihet till svedjande å skattehemman, förklarädt, att någon vidsträcktare
rätt dertill, än 1805 års Skogs-ordning och ofvanomförmälda Kongl. Bref den 2
Mars 1819 medgåfve, icke vore lämplig.
Skogs-komitéen ansåg, att allt svedjande i skog och betesmark borde för¬
bjudas; dock så, att under svedjande ej skulle förstås sådan förbränning å mar¬
ken af qvistar och ris, som verkställes inom årshvggen å skog, der regelbunden
hushållning är införd, ej heller den, som sker å betesmark, sedan qvistar och
ris blifvit i högar sammanförda; men äfven i dessa fall skulle sådan bränning
icke få företagas under tiden från den 1 Maj till den 1 Oktober. Kongl. Maj:t
i Dess nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer den 30 Maj 1857, hvilken äfven i
• denna del åf Rikets Ständer godkändes, föreslog, att svedjande i skog och betes
mark skulle vara förbjudet, utan de af skogs-komitéen antagna särskilda förbe¬
håll. Genom samma nådiga Skrifvelse föreslogs äfven totalt' förbud mot getters
'■ utsläppande i skog. I detta afseende finnes icke för närvarande något för hela
• riket gemensamt stadgande, utan har, till följd af särskilda Kongl. Resolutioner
och på dem grundade Kongl. Maj:ts BefallningshafvandeS kungörelser, getters
betande i skog varit för somliga trakter förbjudet, för andra åter tillåtet, der¬
hid dock merendels vissa vilkor af vallning m. m. varit vid tillåtelsen fästade.
Skogs-komitéen hade emellertid ansett ett sådant allmänt förbud vara nödvän¬
digt, Rikets Ständer antogo förslaget äfven i denna del, men anhöllo tillika i
underdånighet, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida detta
övilkorliga förbud äfven borde utsträckas till de sex norra länen. Hedervärda
Bonde-Ståndet i dess underdåniga skrifvelse den 27 Februari 1858, hvarigenom
Ståndet, på sätt ofvan fönnäles, inlade sin underdåniga protest mot åtskilliga
bland de af Rikets Ständer vid riksdagen 1856—1858 fattade beslut angående
skogslagstiftningen, anmälde, att Ståndet, hvilket såsom allmän grundsats anta¬
git, att någon inblandning i den enskildes skogshushållning icke borde från Sta¬
tens sida ega rum. för sin del beslutat, ”att icke .någon inskränkning, vare sig
i fråga om svedjande, getters betande eller i hvilka fall, som helst, borde éga
Santmans'. Stats-, Lag- sami Allm. Best.-och Ekon.-Utsk. Betänkande ’N:o 50. 53
rum frän Statens sida uti den enskildes fria dispositionsrätt öfver sin skog ock
mark.”
Enligt hvad Etskottet inhemtat af omformälda nådiga Brefvet till Chefen för
Skogs-styrelsen den 21 Januari 1859, har Kongl. Majit äfven fästat nådigt'af¬
seende vid Bonde-Ståndets underdåniga framställning angående dessa begge frå¬
gor, sålunda att Kongl. Majit af anförda orsaker dels funnit godt, i fråga om
förbudet mot getters betande i skog, i nåder besluta, att åtminstone för närva¬
rande något allmänt stadgande i detta hänseende icke borde i den nya Skogs-
ordningen intagas, dels ock ansett lämpligt att, innan Kongl. Majit fattade nå¬
digt beslut, huruvida någon jemkning i det afsedda allmänna förbudet mot sved¬
jande må inedgifvas, anbefalla Skogs-styrelsen att derom afgifva yttrande i sam¬
manhang med förslaget till ny Skogs-ordning.
I följd häraf har Skogs-styrelsen ur sitt förslag uteslutit det allmänna för
budet möt getters betande; samt, i fråga om rättigheten till svedjande, ur-ko-
mitéens förslag ånyo upptagit det tillägg derom, att risbränning under vissa
vilkor skall vara tillåten, sorn, på sätt ofvan förmäles, var uteslutet ur det för¬
slag till stadgande i ämnet, som riksdagen 1856—1858 förelädes Rikets Ständer.
Det ifrågavarande stadgandet, som innefattas i 25 § af Skogs-styrelsens för¬
slag till Skogs-ordning, är af följande lydelse:
”Allt Svedjande i skog och å betesmark vare förbjudet.
Under svedjande förstås dock ej förbränning af qvistar och ris inom skog,
der regelbunden hushållning är införd eller å betesmark, dock må ej sådan åt¬
gärd företagas under tiden från Maj månads början till September månads slut
med undantag för ort, hvarest af anledning att snö ännu den 1 Maj och redan
deri 1 Oktober plägar betäcka marken, utsträckning af tiden varder af Konun¬
gens Befallningshafvande beviljad.”
Det har förmodligen varit i anledning af ofvanberörda Rikets Ständers be¬
slut vid riksdagen 1856—1858, hvarigenom de hittills gällande lokala föreskrif¬
terna i omformälda hänseenden hotade att antaga karakteren af allmänna stad-
ganden, som Riksdagsfullmägtigen Jöns Pehrsson från Blekinge län dels vid sist*
förflutna riksdag väckt motion derom, att Rikets Ständer måtte ingå till Kongl.
Maj:t med en underdånig anhållan om en fullständig undersökning om. såväl
skogarnes tillstånd, som hvarje särskildt hushållningssätt med desamma, emedan, i an¬
seende till den olikhet, som förefinnes inom ett land med Sveriges stora utsträck¬
ning, det vore onaturligt att stifta en skogslag, som skulle gälla lika för alla
orter inom detsamma, dels och vid innevarande riksdag med förnyande af be¬
rörda motion, hvilken vid sistförflutna riksdag icke föranledde till någon Rikets
Ständers åtgärd, tillika på enahanda skäl alternativt föreslagit, att Rikets Stän¬
der måtte ingå till Kongl. Maj:t med en underdånig anhållan, att ingen lag må
54 Sdmmåns. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ut-sk. Betänkande N:o 50.
utfärdas, som ingriper i skattemannens rätt att fritt disponera öfver sin skog
och mark, förrän frågan först varit hänskjuten till landstingets utlåtande.
Utskottet finner hvarken anledning att tillstyrka Rikets Ständer att afvika
från dess vid förra riksdagen fattade beslut i fråga om det förra alternativet
af Jöns Pehrssons motion, ej heller skäl att förorda det sednare alternativet,
hvilket afser att tilldela landstingen ett inflytande på den allmänna lagstiftningen,
som är främmande för kommunal-institutionernas ändamål. Då det icke ifråga-
kommer, att föreskrifva något visst kushållningssätt för de enskilda skogarne,
har äfven Jöns Pehrssons yrkande, att dervid afseende måtte fästas på orternas
särskilda förhållanden i och med detsamma förfallit. Likaledes torde icke här
böra vidare afhandlas om förbudet för vissa orter att beta getter i skog, sedan
Kongl. Maj:t, på sätt ofvan förmäles, förklarat, att något sådant förbud icke bör
ingå i Skogs-ordningen, en åtgärd, hvilken synes vara så mycket mera lämplig,
Sorn denna fråga otvifvelaktigt bör hänföras till lagstiftningen om egofriden, och
endast medelbart angår skogslagstiftningen.
Hvad deremot beträffar förbudet emot svedjande, så, enär ett allmänt så¬
dant förbud för närvarande förefinnes, har Utskottet ansett sig böra närmar©
tillse, huruvida skäl för närvarande förekommer att borttaga detsamma.
Man torde utan fara för öfverdrift kunna påstå, att den förödelse, våra
skogar varit underkastade, till en icke oväsendtlig del är att tillskrifva svedje-
bränningen, hvars menliga följder uppenbarat sig synnerligast i de fordom skog-
rika landskap, der skogsbrist nu råder, såsom i vissa delar af Norrland. Den
fördel, som vinnes af svedjandet, är i allmänhet ett års gröda och några få års
bete; men den skada, som derigenom åstadkommes, är oberäknelig. Genom
svedjandet förbrännes nemligen ej mindre en stor del af den nedfällda stånd¬
skogen, hvars affall, der det lemnats att förruttna, skulle i icke obetydlig mån
förökat vextmyllan, än äfven den på fältet befintliga matjord, helst om marken
består af sand med en tunn betäckning af mylla. I sistnämnda fall blir mar¬
ken obrukbar i mansåldrar eller till dess annan mylla hunnit bilda sig, hvari
trädplantor kunna uppspira. År åter jordmånen bördig, blir visserligen skadan
mindre; men att emellertid svedjebräuning i de flesta fäll är mera skadlig, än
gagnande, torde med säkerhet kunna antagas. Täger man derjemte i betrak¬
tande den synnerliga fara för skogseldar, som derigenom uppstår, och hvarpå
erfarenheten ännu årligen gifver varnande exempel i de mångå tusende tunn¬
land skogsmark, som till följd af genom svedjande uppkomna skogseldar för¬
härjas, de fordom bevexta och frodiga trakter, som såmedelst blifvit förvandlade
till ödemarker, och slutligen jemväl den icke så obetydliga olägenheten för kring¬
boende, att under bråd tid nödgas lemna sina göromål för att släcka sådana
skogseldar, så torde nu icke vara tidpunkten att uppmuntra ett brukningssätt,
som, eget för odlingens första böljan, redan för 130 år sedan eller vid stiftandet
Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besa.- ochEkon.-Utsk. Betänkande. N:o\50. 55
af 1734 års lag, icke af lagstiftaren sågs med blida ögon. Detta brukningssätt
har i början af 1600-talet införts i landet genom de Finnar, som då af regerin¬
gen uppmuntrades att här på de stora skogarne bosätta sig; det har sedermera
såsom en ovana öfvergått äfven på andra orter, men ehuru det icke är Utskot¬
tet obekant, att vissa orter, nemligen en del af Blekinge, äfven under de sed¬
nare åren ansträngt sig för att utverka tillstånd till svedjande, kan Utskottet
likväl icke föreställa sig, att detta primitiva brukningssätt skall vara oumbärligt
för någon del af det verkligen odlade landet, der det för närvarande ej heller
annat än undantagsvis förekommer. Utskottet har härmed likasom äfven lag¬
stiftningen hitintills afsett endast det egentliga svedjandet eller den s. k. fallbränn in¬
gen. dervid skogen kullfälles och på platsen, der den fallit, med stammar och
allt antändes; det motstånd lagstiftningen mot svedjande hittills rönt, forde till
en del förklaras deraf, att man fruktat, det under svedjande äfven kunde hän¬
föras den öfver hela riket öfliga risbränningen, hvilken icke allenast är vid de
flesta odlingsföretag oundviklig och i vissa andra fall för landtbruket tjenlig,
utan äfven af forstman räknas för ett oumbärligt hjelpmedel till skogens ren¬
sande, der densamma blifvit till regelbundna årshyggen indelad och riset efter
de afverkade träden, sammanfördt, i högar eller strängar, uppbrännes samt icke
medför någon annan af de olägenheter, som åtfölja det egentliga svedjandet,
än att den likaledes kan under den torra årstiden lätteligen föranleda skogseld.
Uppbränning af ljung synes deremot under inga vilkor böra tillåtas, enär ljung
i allmänhet endast förekommer på mark, som genom intet annat medel än just
samma vext kan uppbringas till förmåga att bära skog eller annan vegetation.
Utskottet har sökt ett lagstadgande, sorn skulle kunna förekomma svedjandet under
dess här angifna förderfliga former, och tror sig hafva funnit ett sådant i 25 och
26 §§ af Skogs-styrelsens förslag till förordning rörande skogarne i riket, i öfver¬
ensstämmelse hvarmed Utskottet får vördsamt tillstyrka:
att allt svedjande i skog och A betesmark md vara förbjudet,
dervid under svedjande ej md förstås förbränning af qvistar
och ris inom skog, der regelbunden hushållning är införd, eller
å betesmark; dock att sådan åtgärd ej må företagas under ti¬
den från Maj månads början till September månads slut med
undantag för oii, hvarest, af anledning att snö ännu den 1
Maj och redanden 1 Oktober plägar betacka marken, utsträckning
af tiden varder af Kongl. Majds Befallningshafvande beviljad,
samt att ljungbränning under hvilken årstid som helst må vara
förbjuden.
56 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
- I motsatt syftning mot Jöns Pehrsson har Herr Ljungberg fästat Rikets
Ständers uppmärksamhet på nödvändigheten att bibehålla ett annat, efter motio¬
närens. förmenande, ännu tillämpligt stadgande, hvarigenom enskild jordegaren
rätt till begagnande af dess skog begränsas.
10. Kap. .8 § Bvggninga-balken i 1734 års lag har nemligen följande lydelse :
:. ”Skattebonde må nyttja sin enskilda skog till hustärf och salu; dock det
så sparsamt, att skogen ej utödes, och hemmanet förderfvas. Vare ock skyldig,
att först taga vindfällen, torra träd, q vistar och stubbar till vedbrand, innan fri¬
ska träd .dertill fällas. Finnes skattebonde sin frihet missbruka; bote tio daler.
Ben räntan af hemmanet eger, håfve der inseende å,”
Motionären anmärker, att detta stadgande,, som af skogs-komitéen uteslöts
ur dess förslag, derstädes ersattes genom ett för såväl frälse- sorn skatteegare
gällande förbud mot skogsförödelse; men att äfven i Skogs-styrelsens förslag
nämnda stadgande saknades, utan att. något annat sådant, hvaraf skogarne
kunde njuta skydd, i stället blifvit uppstäldt. Då emellertid tidpunkten icke
syntes vara väl vald för undanrödjande af de få lagparagrafer, som äro affat-
tade till skogarnes förmån, hemställer motionären, att skatteman, i öfverens¬
stämmelse med ofvannämnda lagrum och 18 § i 1805 års Skogs-ordning, ej må
ega nyttja sin skog så, att hemmanets förmåga att utgöra skatt derigenom äf-
ventyras.
Utskottet får i anledning häraf erinra, att 10 Kap. 8 § Bvggninga-balken
för närvarande icke eger gällande kraft, alltsedan genom Kongl. Förordningen
den 21 Februari 1789 skatteman blifvit öfver skattehemmanet uti allt tillagde
en lika fri dispositionsrätt, som frälseman öfver frälsehemman. Hvad åter an¬
går stadgandet i den åberopade § af Skogs-ordningen, att om kronoskatte- eller
frälseskatte-bonde så missbrukar den genom Skogs-ordningen dem öfverlemnade
rätt och frihet, så till bärande träd, som annan skog, att fara uppstår för hem¬
manets bestånd och förmåga att skatten utgöra, då må den^ som räntan af hem¬
manet eger, derå laga rättelse söka; så synes detta stadgande, hvilket, Utskottet
veterligen, aldrig blifvit tillämpadt, och dessutom sammanhänger med den länge¬
sedan öfvergifna lagstiftningen mot skattskyldig jords förminskning, icke ega den
praktiska betydelse, att det derigenom kan vara förtjent af ätt vidare i lagstiftnin¬
gen bibehållas.
Utskottet får alltså hemställa,
att denna del af Herr Ljungbergs motion md lemnäs idan
afseende.
Herr
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utsli. Betänkande N:o 50. 57
Herr Ljungberg har tillika påyrkat antagande af en ny inskränkning i den
enskildes dispositionsrätt till sin skog. Den under sednare tider allt för ofta
förekommande handeln med skogsegendomar, under afsigt att använda skogen
ej allenast till köpeskillingens betäckande, utan äfven för att till penningar för¬
vandla, hvad som derefter möjligen kan återstå, har synts motionären vara eg¬
nad att väcka allvarliga bekymmer. För att omintetgöra denna för landet skad
liga art af spekulation, utan att likväl lägga något hinder för skogens begag¬
nande inom gränsorna af en ändamålsenlig hushållning, har motionären föresla¬
git, att, efter köp af jordegendom, försäljning af skog derifrån måtte vara för¬
bjuden under köpet närmast följande 10 år, så framt ej egaren genom veder¬
börande låtit för skogen upprätta ändamålsenlig hushållningsplan, då försäljning
af den deruti beräknade virkesafkastningen skulle få ega rum.
På sätt äfven af motionären blifvit anmärkt, har i vårt grannrike Danmark
alltsedan år 1805 ett dyligt stadgande förefunnits; och med stöd af detta före¬
döme funno äfven Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skotten vid riksdagen 1853—1854 skäligt att till Rikets Ständers ompröfvande
framställa ett förslag i samma syftning, ehuru betydligt mildare än den Danska
lagen; men detta förslag fann då icke tillräckligt understöd, hvadan och då ett
förbud i denna syftning lätteligen skulle kunna kringgås, derigenom att en spe¬
kulant på skogsegendom, som önskade att genom snabb afverkning hastigt för¬
vandla skogens kapitalvärde i penningar, före köpet föranstaltade ett afverknings-
kontrakt mellan säljaren och en tredje person. Utskottet anser sig icke böra
förorda detta förslag.
I sammanhang med denna motion, hvilken afser att förekomma de förderf-
liga följderna af spekulationsköp å skogsegendomar, torde böra behandlas den
af Riksdagsfullmägtigen Henrik Hansson väckta motion, hvilken är rigtad mot de
för enskilda skogars bestånd ej mindre förderfliga afverkning skontrakt, hvilka i
synnerhet förekomma i rikets norra län.
Henrik Hansson anför nemligen, huruledes i hans hemort, der ångsågames
antal ständigt tillvexer, deras egare sålunda anskaffa det för rörelsens bedrifvan¬
de erforderliga timmer, att de dels af hela byalag, dels af enskilde hemmans¬
innehafvare betinga sig rättighet att, emot ett visst öfverenskommet pris, få å
deras skatteskogar efter behag hugga och sig till nytta använda ståndskogen
till ett visst tumtal i genomskärning, för hvarje träd räknadt, hvilket vanligen
sättes så lågt, att äfven den omogna skogen tillitas. Afverkningstiden bestäm¬
mes mycket olika från 10 till 50 år. Förledd af den skenbart höga betalnin¬
gen hade mången oerfaren och oförsigtig skattebonde inlåtit sig i dylika affärer,
dem han dock inom kort ångrat, då han fått se sitt hemman afklädas dess bä¬
sta prydnad, beröfvas dess förnämsta värde. Stundom komme härtill förebråel-
Bih. till B. St. Fröt. 1862 & 1863. 4 Sami 2 Afä. 19 Haft. 8
58 Sammans. Stais-, Lag- samt Alim. Besv.- och EJcon.-Utsh. Betänkande N:o 50.
ser af barn och anhöriga, för det han genom en långt utsti-äckt afverkningstid
ingripit i efterkommandes fria disposition öfver hemmanet Efter nämnde tids
Slut befunnes skogen så hårdt medtagen, att egaren ofta saknade byggnadsvirke
för eget behof. Skogslöseskillingen, i de flesta fall uppburen under de första
åren af kontraktstiden, hade emottagaren lefvat upp i lättja, lyx och öfverflöd:
intet deraf hade blifvit användt till jordbrukets förkofran. Hemmanet saknade
ålit värde och dess innehafvare nedsjönke i största fattigdom; exempel saknades
éj, att sådana personer fallit fattigförsörjningen till last. Staten borde icke lik¬
nöjdt åse ett sådant tanklöst förfarande eller låta nuvarande generation genom
berörda oförsigtigt handlingssätt betaga kommande slägten tillfälle till tarflig ut¬
komst, utan fast heldre, medan tid ännu vore, i detta hänseende vidtaga ända¬
målsenliga lagstiftningsåtgärder. Motionären föreslår derföre: att det må förbju¬
das skattebonde att muntligen eller skriftligen uppgöra kontrakt om försäljning
och afverkning af skogen på dess egande och innehafvande skattehemman för
längre tid än 4 år i sender, och att, derest dylikt kontrakt är för längre tid
upprättadt, det må i alla afseenden vara ogiltigt.
Utskottet kan ej tillstyrka antagandet af detta förslag, hvilket icke synes
motsvara sitt ändamål, enär dels de kontraherande parterna af intet lagbud
skulle kunna förhindras att, så länge dem behagade, ställa sig den afslutade öf-
verenskommelsen till efterrättelse, dels ingenting skulle hindra förnyandet af ett,
till en höljan för endast 4 år afslutadt kontrakt
Ehuru således hvarken Herr Ljungbergs eller Henrik Hanssons ofvanbe-
rörda förslag lämpligen kunna tinna plats i lagstiftningen, äro likväl de om¬
ständigheter, på hvilka förslagen sig grunda, af den betydelse, att de föranledt
Utskottet att tillse, hvad till förekommande af de anmärkta missbruken må kunna
åtgöras. Då Utskottet härvid påminner om den af såväl Kongl. Maj:t, som Ri¬
kets Ständer vid åtskilliga föregående tillfällen uttalade åsigt, att Staten måste
anses ega befogenhet att, såvidt sådant vore erforderligt till afvärjande af vå¬
dorna af en allmännare skogsbrist i särskilda delar af riket, bestämma sådana
inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt öfver sin skog, hvarigenom dess
framtida bestånd kunde betryggas, vill Utskottet dermed allenast hafva anmärkt,
att i detta afseende redan hos den lagstiftande magten stadgat sig en strän¬
gare åsigt, än att dess tillämpning under förliandenvarande förhållanden bör
ifrågakomma. Utskottet har ofvan uttryckt den mening, att man för närvaran¬
de måste gifva vika för den rådande och i många hänseenden väl berättigade
ömtåligheten mot alla verkliga eller förmenta ingrepp i den enskildes rättighe¬
ter. Men då Utskottet, i fråga om åtgärderna för den enskilda skogshushåll¬
ningen sålunda låtit bestämma sig af det rådande allmänna föreställningssättet i
nyssnämnda hänseende, har Utskottet, med aktgifvande å detta allmänna före¬
ställningssätt, icke ansett sig böra gå längre i undfallenhet än af detsamma påkal¬
Santman*. Siats-, Lag- samt Allm. Bcsv. och Ekon.-TJtsk. Betänkande N:o 50. 59
las; och i afseende härpå företer sig den omständigheten, att, sedan under sed¬
nare tider uppmärksamheten blifvit fastad på vigten för det allmänna af sko-
garnes bestånd, den verksamhet, hvilken för tillfällig vinning riktar sig på de¬
ras förstörande, blifvit, så att säga, ställd utom det allmänna omdömets skydd.
Om också den tid ännu icke är kommen, då Staten måste begagna sin rätt
att föreskrifva reglor äfven för hushållningen med enskildes skogar —- i afse¬
ende hvarpå likväl bör erinras derom, att förslag blifvit framställda om sam¬
fällda privatskogars ställande under allmän vård, om andra enskilda skogars
indelning till trakthuggning, örn åläggande för enskilde såväl att plantera skog
å mark, hvilken ej till annan odling är tjenlig, som ock att återplantera skog,
der den blifvit fälld, samt att dessa förslag icke saknat understöd — så torde
dock allmänna omdömet numera vara moget för åtgärder till förekommande af
verklig skog sförödelse. Det är i sjelfva verket icke svårt att afgöra, när sådan
förödelse eger rum; den skiljer sig så väsendtligen från hvarje med förnuftig
beräkning på skogens framtida bestånd företagen afverkning, att ett stadgande
mot den förra alldeles icke bör utgöra något hinder för den sednare Då dess¬
utom de verkliga jordegare, hvilka ha intresse att för sig och efterkommande
bevara jordegendomen vid oförminskadt värde och full produktivitet, icke utan
en sällsynt grad af obetänksamhet kunna låta verklig skogsförödelse komma sig
till last, och dylik förödelse, efter hvad erfarenheten gifver vid handen, företrä¬
desvis och nästan uteslutande åstadkommes af sådana personer, hvilka endast i
ändamål af snar försäljning tillhandlat sig egendomar, eller ock förvärfvat alle¬
nast afverkningsrätt, skulle ett förbud mot skogsförödelse, i och för sig rigtadt
endast mot den sednare klassen, icke verka inskränkande för den egentliga
jordbrukande befolkningen annat än i sådana undantagsfall, då Statens förmyn¬
dareskap är väl beliöfligt och äfven under sin egentliga form såsom Sådant fö¬
rekommer. Utskottet anser, på nu anförda skäl, att ett lagligt hinder mot skogs¬
förödelse icke bör betraktas såsom någon inblandning i den enskildes hushåll¬
ning, utan för en af omsorgen om det allmänna bästa påkallad åtgärd mot en
för ödeläggarne sjelfva förderflig spekulationslusta.
Hvad beträffar formen för ifrågavarande förbud, har Utskottet icke ansett
lämpligt att garantien för dess efterlefnad söktes i botes- eller andra ansvars¬
bestämmelser. Utom svårigheten att på förhand bestämma något ansvar, som
kunde motsvara den stora olikheten i förödelsens omfattning allt efter de sär¬
skilda skogarnes vidd och dyrbarhet, möta äfven betänkligheter att genom stad¬
gande af ansvarsbestämmelser göra hvarje öfverträdelse af förbudet till ett brott
och till föremål för allmänt åtal. Det har derföre och enär största grannlagen¬
het vid handhafvandet af det ifrågasatta förbudets tillämpning är af nöden, synts
vara lämpligt att göra uppsigten på dess efterlefnad till föremål för Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes omedelbara omsorg; dock att för det forstliga pröfvandet af
60 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besvoch Ekon- Utsk. -Betänkande N:o 50,
saken biträde måtte lemnäs af vederbörande Skogsstats-tjensteman-och till den
enskildes större säkerhet derjemte af sakkunnige män.
Med tillkännagifvande, att Utskottet från 27 och 28 §§ i Skogs-komitéens
förslag till förördning om skogarne i riket heintat -det stadgande, som Utskottet
härmed går att förelägga Rikets Ständer, får Utskottet i anledning af Herr Ljung¬
bergs och Henrik Hanssons motioner och i öfverensstämmelse med syftningen
af Herr Witts ofvanberörda motion vördsamt hemställa:
att, om någon egare, rare sig till frälse- eller skattejord, skulle
den honom till begagnande af hemmanets skog medgifva rätt och
frihet missbruka, genom att skogen, å till skog sbörd egnad mark,
utan ändamål af odling sköfla och föröda, såsom här nedan
sägs; då må Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eg a, att, se¬
dan af honom utsedde sakkunnige män jemte Ofverjägmästaren
eller Jägmästaren i länet meddelat sitt på undersökning å ställd
grundade yttrande, samt jordegaren erhållit tillfälle att sig för¬
klara, vid verksamt vite tillsvidare förbjuda skogens anlitande
till annat än hemmanets oundgängliga behof, samt om detta för¬
bud icke hörsammas, med vitets förhöjande ställa skogen, på
viss kortare tid af högst tre månader, på egarens bekostnad, un¬
der särskild uppsigt, för att sålunda bringa förbudet till åtlyd,
nåd, —• att sådan åtgärd, hvilken må, efter omständigheternas
föranledande förnyas, skall vara lika befogad, ehvad, förödelsen
verkställes af hemmansegaren sjelf eller af annan person, som
till skogsafverkningen kan hafva betingat sig hans lof, — samt
att den skogsförödelse, som sålunda förbjudes, skall anses vara
för hand, då skogstrakt, i strid mot vilkoren för ordentlig hus¬
hållning, så afbrukas, att hvarken fröträd, ungskog eller vexande
plantor finnas qvar å marken titt den mängd och beskaffenhet,
som sakkunniga män pröfva eif ordras för fullgod återvext med
afseende, å skogens art och öfriga naturförhållanden.
Den rätt till begagnande af annans skog för mulbete, som flerastädes lag¬
ligen eger rum, har länge blifvit öfverklagad såsom särdeles hinderlig för sko¬
gens vård och rätta behandling. Det har derföre i allmänhet synts önskligt, att
sådan rättighet måtte kunna utbrytas och viss skogsmark i stället för mulbete
tilldelas det hemman, som dertill är berättigadt. Nu gällande Skiftes-stadga har
äfven afsett detta förhållande och i dess 8 kap. 8 § är den grund bestämd,
efter hvilken vid laga skifte sådant ersättningsanslag skall bestämmas. Men det
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 61
har inträffat, särdeles i de norra länen, att skiftesdelegarne vid skiftet funnit en
dylik utbrytning vara med deras ömsesidiga intresse!! mindre förenlig, och der¬
före låtit sådant servitut äfven efter skiftet fortfara.
Detta förhållande har föranledt mångfaldiga tvister, och en reglering af
mulbetesrätten, sedan intressenterna omsider insett behofvet deraf, har hvarken,
efter det laga kraftvunnet skifte åkommit, kunnat i öfverensstämmelse med Skif¬
tes-stadgan åstadkommas utan samtlige de intresserades medgifvande, ej heller
annat än undantagsvis varit möjlig att genom vänlig öfverenskommelse bringas
till stånd.
Herr Dalman liar i sin ofvanberörda motion fästat uppmärksamheten vid
dessa förhållanden; och dervid andragit, hurusom uppkomsten af denna mul*
betesrättighet i de norra orterna härledde sig från den liknöjdhet, hvarmed i
förra tider Kronans skogar betraktades, i det att vissa byalag tillåtits att å de¬
samma utan inskränkning och kontroll få beta sin boskap. Sedan likväl samma
skogar medelst skatteköp öfvergått till enskilde personer, för det mesta egare af
jernbruk eller andra industriela anläggningar, qvarstode dock för dessa byalag en
lika obegränsad rätt till begagnande af skogen för afbetning, hvilken rätt för det
mesta ej grundade sig på annat än häfd. Deraf uppstode emellertid för landet i
allmänhet, såväl som för den enskilde rätte egaren af skogen de största olägenheter,
i thy att dels skogens återvext genom kreatursbetet gjordes omöjlig, dels den rätte
egaren af skogen förhindrades att odla på densamma, dels skogseldar genom vall¬
hjonens vårdslöshet framkallades, dels ock skogssådd och återplantering efter ratio¬
nel t hushållningssätt ej stöde tillsammans med den fria mulbetesrätten. som ej
medgåfve någon inhägnad.
Herr Dalman anhåller derföre, att Rikets Ständer måtte öfverväga nödvän¬
digheten af en inskränkning i detta missbruk medelst stadgande af det påbud,
att hvarje fäbodelags rättighet till och behof af mulbete å en viss areal af sko¬
gen måtte i hvarje fall af vederbörande myndighet efter undersökning bestäm¬
mas, samt derefter skogens egare förklaras berättigad att emot skälig lösen till
fäbodedelegarne erhålla fri och obehindrad disposition af den för mulbetet obe-
höfliga jordrymd, hvarigenom åtminstone återstoden af skogen skulle kunna bättre
vårdas och till återvext befordras af dess egare, samt honom varda utan hinder
fritt tillåtet att derå företaga och afstänga odlingar, till båtnad såväl för det all¬
männa som honom enskildt.
Den af Herr Dalman sålunda väckta fråga, hvilken synes Utskottet vara
förtjent af större uppmärksamhet, har jemväl varit föremål för särskilda med
hvarandra sammanstämmande förslag från såväl Skogs-komitéens, som Skogs-sty-
relsens sida. Sistnämnda myndighet har nemligen i sitt förslag till Förordning
om skogarne i riket uppställt en 54 § af följande lydelse:
62 Sammans- Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- TJtsk. Betänkande N:o 50.
”Har hemman eller lägenhet rätt till skogsfång, mulbete, torftägt eller dy¬
likt å annans skog, och vill skogens egare sådan last, såsom för skogshuskåll
ningen hinderlig, från sig lösa, vare dertill berättigad, emot vederlag af efter upp¬
skattning motsvarande mark, som bör, enligt de i Skiftes-stadgan lagda grunder,
utbrytas och hemmanet eller lägenheten under eganderätt tilläggas, så framt af¬
tal om annan ersättning icke träffas, och lagligen må ega rum.”
Enär, på sätt ofvan förmäles, redan uti Skiftes-stadgan förefinnas vissa
stadganden angående utbrytning af rätt till mulbete och skogsfång, men
dessa äro bristfälliga deri, att icke enahanda vitsord, som tillkommer den, hvil¬
ken yrkar laga skifte eller egoutbyte för rågångars rätande, äfven är tillagdt den
jordegare, hvars hemman eller lägenhet är besvärad af mulbetes- eller annan
skogsrättighet, som tillhör annat hemman, samt det af motionären åsyftade ända¬
mål torde kunna vinnas genom afhjelpande af denna brist i Skiftes-stadgan;för¬
thy och då, enligt gällande lagstiftning om köp och skifte af fast egendom, så¬
dan afyttring af rättighet till fast egendom, som motionären åsyftar, icke, der
den åtföljer eganderätt till hemman, kan emot blifvande egare till det hemman
för alltid hafva bestånd, med mindre än att det derom träffade aftal antingen
lagfares, hvilket dock icke låter sig göra i annat fall än der rättigheten till¬
sammans med jördegor öfverlåtits, eller ock under form af förening vid laga
skiftesförrättning i öfverensstämmelse med Skiftes-stadgans innehåll fastställes,
och den sista utvägen i de flesta fall torde blifva den beqyämligare, har Ut¬
skottet icke funnit lämpligt, att något stadgande i detta ämne införes i Skogs-
författningarne, men får, med hänsyn tillika dertill, att enahanda lättnad för ut¬
brytning af annan skogsrättighet än mulbetesrätt äfven torde vara önsklig, i an¬
ledning af Herr Dalmans motion vördsamt hemställa,
om icke, der hemman eller lägenhet har rätt till skogsfång, mul¬
bete, torftägt eller dy likt å annans skog, och skogens egare vill
sådan last från sig lösa, denne må ega vitsord att äska ut¬
brytning deraf efter de i Sldftes-stadgan lagda grunder, utan
sammanhang med laga skifte och utan hinder deraf att sådant
skifte å hrns egor förut faststäldt blifvit.
Uti det förslag till strafflag, som vid innevarande riksdag undergått Rikets
Ständers granskning, förekomma äfven ansvars-bestämmelser för åverkan å skog.
Deraf torde följa, att de stadganden i samma ämne, som förekomma i Skogs¬
styrelsens förslag icke komma att ingå i den Skogs-ordning, som kan blifva af
Kongl. Majt i nåder utfärdad, äfvensom att de polisföreskrifter, hvilka icke lämp¬
ligen kunnat få sin plats i den allmänna strafflagen, men icke desto mindre må
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Bes v.- ock Ekon.- Utsk. Betänkande N:o 50. 63
vata för upprätthållande af vederbörlig ordning vid hushållningen med Statens
skogar, nödvändiga, varda till straffbestämmelserna lämpade efter de i allmänna
lagen intagna, dermed jemförliga stadganden. Utskottet, som på dessa skäl och
enär 8 kapitlet af Skogs-styrelsens förslag, innefattande ansvarsbestämmelserna
för åverkan, i väsendtlig mån afviker från innehållet af strafflagförslaget, an¬
sett att nämnda del af det ifrågavarande författningsförslaget, icke numera kan
komma i fråga att af Kongl. Majit såsom lag antagas, skulle icke finna erfor¬
derligt, att Rikets Ständer i denna fråga, som kan anses vara till sina hufvnd-
sakliga grunder afgjord i och med strafflagförslaget, fattade något särskildt be¬
slut, om icke sådant till en viss del påkallades af Erik Anderssons ofvanberörda
motion.
Erik Andersson har nemligen i densamma anfört, hurusom det i åtskilliga
orter af riket, särdeles inom Westmanlands län, skulle hafva visat sig, att åboar,
indelningshafvare, arrendatorer å Kronans hemman eller boställen af alla slag,
deri äfven inberäknade prestboställen, sedan de låtit indela skogarne till trakt¬
huggning, för att åtkomma den högsta möjliga vinst användt större delen af
den i de årliga trakthuggningsparkerna befintliga skog dels till afförsel från de¬
samma till egna närbelägna hemman och gårdar, dels ock understundom till af¬
salu; och ehuru detta icke stöde tillsammans med föreskrifterna i Skogs-ordnin-
gen, så hade dock genom en och annan anställd rättegång visat sig, att arren¬
dator, som föryttrat eller aflört skog från Kronans hemman, vunnit befrielse från
så väl böter, som ersättningsskyldighet. Erik Andersson föreslår derföre, förutom
hvad här ofvan i fråga om hushållningen med kronohemman särskildt blifvit
omförmäldt, att en författning må utfärdas, hvarigenom stadgas, det Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, Skogs-styrelsen och jägeribetjeningen åläggas hålla närmare
tillsyn å efterlefnaden af hvad författningarna stadga i afseende på skogens vård
och återplantering jemväl å sådana Kronans hemman, hvilka äro åt arrendato¬
rer upplåtna och hvarest ordnad trakthuggning är införd, samt att den innehaf¬
vare eller arrendator, som i sådant afseende sig förbryter, skall kunna af jägeri-
och kronobetjent åtalas lika som annan skogsåverkare och vara underkastad det
ansvar och den ersättningsskyldighet, lag och författningar i thy mål stadga.
Utskottet, sorn icke är i tillfälle att bedöma, huruvida de förhållanden,
hvarom motionen innefattar uppgift, verkligen ega rum, saknar till följd deraf gil¬
tig anledning att förorda den af motionären påyrkade framställningen om på¬
minnelser till vederbörande att sorgfälligare handhafva dé gällande skogsförfatt-
ningarnas efterlefnad, och får, i afseende på motionärens förslag om förändrad
lagstiftning angående rättigheten att anställa åtal för öfverträdelse af stadgad
nyttjanderätt till krono- och boställshemmans skogar, erinra, att det redan en¬
ligt 23 § i 1805 års Skogs-ordning i fråga om skogshushållningen å sådana hem¬
man tillhör ”krono- eller skogs- eller jägeribetjente att noga uppsigt hafva, och
64 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
förelupne missbruk vid allmänna domstolar lagligen åtala"; hvadan motionärens
yrkande i denna del uppenbarligen beror på ett missförstånd. — Det stadgande
om ansvar för sådan förseelse, som innehålles i nyssnämnda §, är visserligen
ofullständigt deruti, att det icke innehåller något om ansvar för den innehafvare
af boställe eller kronojord, som öfverskrider fastställd hushållningsplan, derigenom
att han till husbehof afverkar skog utom det årliga trakthygget, en brist, hvil¬
ken är desto lättare att förklara, som trakthuggningssystemet ännu icke var an¬
taget på den tid, då nu gällande Skogs-ordning utfärdades; men då Utskottet
inhemtat, att Skogs-styrelsen, vid uppsättande af 35 § i dess förslag till Skogs¬
ordning, icke förbisett denna omständighet, anser Utskottet, det Rikets Ständer
med så mycket större skäl kunna tillförse sig, att Kongl. Maj:t, äfven utan nå¬
gon anvisning från Rikets Ständers sida, skall vid pröfningen af Skogs-Styrel-
sens berörda förslag tillse, huru äfven i denna del må kunna lämpligen för¬
ordnas.
Utskottet får på på dessa skäl vördsamt hemställa,
att Erik Anderssons motion i nu omförmälda delar må lemnäs
utan afseende.
Herr Carlson och Riksdagsfullmägtigen Johan Persson hafva i deras ofvan
berörda motioner uttryckt den åsigt, att det för närvarande mest tjenliga medlet
att befrämja införandet af en bättre skogshushållning i riket och derjemte för¬
bereda sinnena på den förändrade lagstiftning angående den enskilda skogshus¬
hållningen, som af behofvet framdeles må påkallas, vore att genom dertill lämp¬
liga åtgärder sprida den kännedom om skogarnes värde och den insigt i de all-
manna grunderna för en rationel skogshushållning, som för närvarande saknas.
Motionärerne hafva i sådant afseende sammanstämmande, ehuru med obetydliga
skiljaktigheter i de begagnade ordalagen, föreslagit:
att skogshushållningsläran må vid landtbruksläroverkén
fullständigt föredragas, samt, så vidt möjligt är, praktiskt
tillämpas, på det sätt, som för hvarje ort kan finnas
tjenligast;
att nya landtbruksläroverk ej må anläggas annat än der
tillräcklig skog finnes för meddelande af fullständig praktisk
undervisning i rationel skogsskötsel; samt att vid de redan
befintliga landtbruksläroverk, hvilka sakna skog, kronoparker
eller allmänningar må till undervisningen anslås, eller an¬
visas, för så vidt sådana parker eller allmänningar finnas
i läroverkens granskap.
Särskildt
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 60
Särskildt har Johan Persson med afseende å Ultuna landtbruksinstitut,
hvilket har på arrende åt sig upplåten den så kallade lilla Djurgårdsparken
om allenast 100 tunnland, men för öfrigt alldeles saknar skog, hemställt, om
icke kronoparkerna Åsen och Stora Sunnersta park, hvilka vore alldeles invid
Institutets egor belägna, kunde, åtminstone på arrende, till Institutet öfver-
lemnäs.
Af Kongl, reglementet för de lägre landtbruksskolorna i riket den 14 Ja¬
nuari 1851 inhemtas, hurusom redan vid organisationen af dessa läroverk Yar
afsedt, att undervisning i de enklare delarne af skogshushållningsläran derstädes
skulle meddelas. Bland de kunskaper, hvilka lämpligen borde komma i fråga
att, efter inhemtandet af nödiga förberedande insigter, bibringas lärlingen, i den
ordning landtbrukets gång, årstid och andra förekommande omständigheter så¬
dant medgåfve, nämnas: skogshushållningens enklare grunder eller läran om
tiden för skogens återvext i den ort, der skolan är belägen, samt om de derpå
grundade reglorna för skogsindelning till trakthuggning, sättet för skogsfröns
insamling och utsåning, vilkoreu för ungskogens vård och jemna tillvext, sättet
att genom lemnade fröträd tillvägabringa återvext af ny skog, der den gamla
utfälles, öfning att igenkänna de allmänt förekommande trädslagen äfven under
vintern, då de, som hafva löf, fällt dem, samt slutligen grunderna för den så¬
kallade hjelpgallringen af skog.
Då emellertid särskild lärare i skogshushållning icke varit vid landtbruks
skolorna anställd, torde undervisningen i detta ämne icke i allmänhet hafva
egt den omfattning, som genom ofvanberörda Kongl, reglemente åsyftats. Alle¬
nast Afva landtbruksskola i Norrbottens län har från och med år 1800 åtnjutit
ett årligt anslag af 1,000 R:dr Runt för denna undervisnings uppehållande. För
öfrigt hafva under de sednare åren befunnit sig i verksamhet dels fem Skogs-
skolor till bildande af skogsbetjente för Statens räkning, dels fyra enskilda
skogvaktareskolor, de sistnämnda med ett årligt anslag af 1,500 R:dr Ruut för
dem hvar. Skogs-styrelsen har, i dess sednast afgifna underdåniga berättelse,
i afseende på dessa läroanstalter uttryckt den åsigt, att, ehuru den undervisning,
som meddelades vid de privata Skogs-skolorna, för närvarande kunde anses vara
af väsendtlig nytta i och för spridande af kunskaper i skogshushållningen, så
blefve dock dessa Skogs-skolor öfverflödiga i den mån ett större antal Skogs-
oeh Jägeri-betjente från Statens skolor vunne anställning hos enskilde skogs¬
egare och desse derjemte genom en tillökad Skogs- och Jägeri-stat hade lättare
att erhålla råd och upplysningar med afseende år skogshushållningen, samt att
något bidrag från Statens sida till befrämjande af den enskilda skogsundems-
ningen kunde utgå till landtbruksskolorna för att användas såsom arfvode åt nå¬
gon skogstjensteman inom det revier, der skolan vore belägen, för meddelande
derstädes af praktisk undervisning i skogsskötsel.
Bih. till B. St. Brot 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd. 13 Häft. 9
66 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Elem.- UtsJc, Betänkande N:o 50.
Utskottet instämmer fullkomligt med motionärerne deri, att det verksam¬
maste medlet till den enskilda skogshushållningens förbättrande är att söka i ett
allmännare spridande af kännedomen om skogshushållnings-lärans grunder, och
finner sig så mycket heldre böra omfatta deras, jemväl af Skogs-styrelsen till¬
styrkta, förslag att förlägga den enskilda undervisningen i detta ämne till landt-
bruksskolorna, som den endast derigenom kan komma de jordegare tillgodo,
hvilka icke ega så stora skogar, att särskild skogvaktares anställande kan för
dem ifrågakomma. Om, på sätt Skogs-styrelsen tillika föreslagit, undervisningen
vid landtbruksskolorna uppdrages närmaste revierförvaltare, vinnes derigenom
den äfven af motionärerne åsyftade fördelen, att lärlingarne kunna få biträda i
de praktiska göromålen vid lärarens revier, hvarigenom anvisandet af särskilda
kronoskogar för de praktiska öfningarne kan undvikas.
Utskottet får alltså vördsamt hemställa,
att särskilda arfvoden må af disponibla medel anvisas ät revier-
förvaltare inom de distrikt, der landtbmksskolor äro belägna,
mot skyldighet för dem att vid landtbruksskolan meddela prak¬
tisk undervisning i skog shushållning släran, enligt Kongl, regle¬
mentet den 14 Januari 1851.
Det är otvifvelaktig^ att för den af Rikets Ständer vid åtskilliga tillfällen
äskade, förbättrade hushållningen med Statens skogar erfordras en betydlig till¬
ökning af Skogs-statens personal. Innan närmare kan bestämmas, efter hvilken
måttstock den nya organisationen af nämnda stat skall ske, är det dock nödigt,
att de grunder varda fastställda, som bestämma omfattningen af den verksamhet,
hvilken bör tillkomma densamma. Utskottet har här ofvan framlagt förslag till
dessa grunder och i fall vid innevarande riksdag beslut i öfverensstämmelse
dermed eller annorledes fattas angående arten af den verksamhet, som för hvarje
särskild klass af allmänna skogar bör utöfvas af skogspersonalen, är dermed det
främsta vilköret för möjligheten att kunna slutligen ordna äfven de personel»
förhållandena uppfyldt. Det ligger i sakens natur, att Utskottet icke är i till¬
fälle att framlägga något fullständigt förslag härtill, och sådant skulle äfven vara
mindre lämpligt under den ännu befintliga osäkerheten, om de af Utskottet i
öfrigt framställda förslag varda af Rikets Ständer antagna och af Kongl. Majit
såsom grundvalar för den nya skogslagstiftningen begagnade; men Utskottet
har desto heldre ansett sig böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på an¬
gelägenheten deraf, att denna organisationsfråga snart varder bragt till slut,
som, enligt hvad Utskottet erfarit, dels de skogsstats-tjenstemän, hvilka redan
finnas, äro, i anseende till det öfvergångsskede, hvari hela skogsväsendet sedan
Santmans. Stats-, Lag- samt- Allm. Besv.- och Ekon.-Vtsk. Betänkande N:o SO. 67
lång tid tillbaka sig befunnit, försatta i den, vid jemförelse)! med öfriga Statens
embets- och tjenstemän, ofördelaktiga belägenhet att icke vara på ordinarie stat.
uppförda, hvadan dem äfven är betaget allt tillfälle att komma i åtnjutande af
de förmåner', som af de allmänna pensionsinrättningarne beredas, dels ock den
genom lagstiftande magtens åtgärder länge yppade utsigten till befordran inom
skogs-staten, och tillfället att vid skogsinstitutet erhålla den undervisning, sorn
för bildning till skogstjensteman erfordras, förmått ett betydligt antal unge män
att egna sig åt denna bana och aflägga de derför nödiga kunskapsprof, utan
att de emellertid sedermera kunnat vinna anställning. Antalet af de från
skogsinstitutet utexaminerade, men ännu icke använda eleverna lärer, enligt
hvad för Utskottet uppgifvits, vara så stort, att hinder för Skogs-statens orga¬
nisation icke lärer kunna härledas ur någon svårighet att finna lämpliga per¬
soner för de ifrågakommande nya platsernas besättande.
Hvad härefter beträffar frågan om medel för de med skogsförvaltningen
förenade utgifters bestridande, så, ehuru det icke kan betviflas, att hushållnin¬
gen med Kronans skogar skall ej allenast bära sig sjelf, utan äfven, såsom i
andra länder, lemna en ansenlig behållning till fyllande af andra Statens behof,
lärer det likväl icke kunna med säkerhet beräknas, att ett sådant fördelaktigt
resultat af det nya hushållningssättet genast skall visa sig. Vid införande af
ordnad hushållning å skogar, der sådant förut ej egt rum, förekomma till en
början de vidlyftiga indelningsarbetena, hvilka icke utan stora kostnader kunna
verkställas; och om äfven dessa till en del betäckas genom försäljning af det
virke, som fälles i mätnings- och skifteslinierna, på sätt ofvan är angifvet, så
erfordras i alla fall förskott af allmänna medel. Ej heller torde afkastningen
af kronoskogarne, särdeles de i norra orterna belägna, kunna med fördel realiseras,
innan den enskilda spekulationen hunnit att rigta sig på dessa nya förhållan¬
den och förskaffat skogsförvaltningen konkurrerande afnämare. Om, enligt Ut¬
skottets förslag, inköp af enskilda skogar för Kronans räkning, kommer att i nå¬
gon mån ega rum, så tagas äfven härtill medel i anspråk; likaså har Utskottet
påräknat bidrag af allmänna medel till befrämjande af undervisningen i skogs¬
hushållning.
För den närmaste framtiden finnes, förutom den inkomst, som är att
påräkna af de skogar, hvilka redan stå under Skogs-styrelsens förvaltning, äfven
en för dessa ändamål användbar samlad tillgång i Skogsplantering skassan, hvilken
tillkommit på grund af 1805 års skogsordning och består af medel, som influtit
för försålda skogseffekter, bete å kronoparkerna, böter för skogsåverkan o. s. v.
samt påräknats till utgifter för planteringshagar med flera anstalter till parker¬
nas vård, men ansetts såsom statsmedel, hvilka, jemlikt Kongl. Brefvet den 25
April 1826, borde från länsstyrelserna insändas till Statskontoret och såsom sär¬
skild fond bokföras, samt Kongl. Maj:t tillhandahållas för de dispositioner, som
68 Santmans. Stats-, Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.- Uisk. Betänkande N:o 50.
för berörda ändamål kunde ifrågakomma. Vid riksdagen 1844—1845 bade dessa
medel stigit till 72,000 R:dr Banko och Rikets Ständer anhöllo då, att vederbö¬
rande måtte i nåder anbefallas att gå i författning om deras utlånande mot
ränta, till följd hvaraf Kongl. Maj:t den 4 December sistnämnda år förordnade,
att medlen skulle tillsvidare af Stats-kontoret göras fruktbärande. Sedermera kar
kassan så tillvext, att dess behållning, enligt bokslut år 1860, utgjorde 414,922 R:dr
80 öre. Kassans inkomster under åren 1855—1859 hafva, obei*äknadt räntevinst
af 17,476 R:dr, i medeltal utgjort omkring 138,000 R:dr årligen. Denna kassas
betydliga utlånta medel lemna tillfälle att genom deras användande, äfven utan
alla förökade anslag under nu instundande statsregleringsperiod, vidtaga åtskilliga
af de åtgärder för hushållningen med kronans skogar, hvilka blifvit här ofvan
af Utskottet förordade.
Vidkommande åter sättet, att framdeles slutligen reglera Skogs-styrelsens
inkomst- och utgiftsstat, derom Rikets Ständer redan vid regleringen af utgif¬
terna under Riks-statens 7:de Hufvudtitel för nästkommande statsregleringsperiod
fattat beslut, så har, — i anledning af Rikets Ständers Revisorers vid gransknin¬
gen af Statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning för är 1859 gjorda anmärk¬
ning, att, då förvecklingar lätteligen kunde uppstå deraf, att förvaltningen af
de medel, som äro afsedda att användas för skogsvården, vore delad mellan
Stats-kontoret, Skogs-styrelsen och Läns-stvrelserna, det syntes böra leda både
till ordning och reda i förvaltningen samt möjligen äfven till besparing, om
Skogs-styrelsen ensam finge emottaga och disponera såväl Skogsplanteringskas-
san, som samtliga för skogsväsendets ordnande anvisade medel, helst genom en
dylik anordning på ett ställe blefve synliga alla utgifter i och för denna gren
af statshushållningen; deröfver Stats-kontoret den 31 December 1861 sig utlåtit
och tillstyrkt, att Chefen för Skogs-styrelsen måtte få disponera nämnda kassa
och för öfrigt från Stats-kontoret efter reqvisitioner, emot redovisning, erhålla de
kontanta anslag, Som å 7:dc Hufvudtiteln funnes för skogsväsendet uppförda,
— Utskottet tagit i öfvervägande, hvilka kassor och statsmedel för öfrigt kunde,
i ändamål att åt skogsförvaltningen bereda en sjelfständig och af dess egen
verksamhet beroende inkomststat, varda, på sätt Stats-kontoret föreslagit, ställda
till Skogs-styrelsens disposition.
Enär genom ofvanomförmäJda Kongl. Bref den 21 Januari 1859 styrelsen öfver
ekeplanteringarne blifvit på Skogs-styrelsen öfverflyttad, har det synts Utskottet,
som om ekeplantering shas^an äfven borde till Styrelsens disposition öfverlemnas;
hvarjemte Utskottet ansett att, då skogs- och jägeribetjeningen lämpligen kunde
erhålla hela befattningen med uppsigten öfver Kronans ekar, äfvensom med ut-
syningen deraf, samt största framgång med ekplantering, efter hvad erfarenheten
visat, torde vara att förvänta, om den i samband med uppdragande af andra löf¬
träd och barrträd företages å lämpliga ställen inom kronoparken eller andra
Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-TJtsk. Betänkande N:o 50. 69
Kronans skogar, till följd hvaraf äfven ekekulturen skulle komma atslaf Skogs-
staten liandhafvas, ifrågavarande kassa kunde, på sätt Herr Gahn före tagit, utan
afseende på dess ursprungliga ändamål, för skogsförvaltningen i allmänhet an¬
vändas. Vid bokslut år 18G0 utgjorde Ekeplanterings-kassans behållning 444,844 R:dr
86 öre; såsom lösen för ekskog tillflyter samma kassa årligen i medeltal 2,000
R:dr. En icke obetydlig tillgång för utgifterna vid skogsväsendets första ord¬
nande skulle alltså äfven genom användande af detta kapital kunna vinnas.
Vidare anser Utskottet, att, såsom likaledes af Herr Gahn blifvit föreslaget^
de såkallade stubböres medlen, hvilka erläggas för utsyning af timmer och andra
skogsalster från Kronans skogar i de norra länen, och som hittills uppburits
såsom allmänna statsmedel, äfven borde till befrämjande af skogshushållningen
användas, i synnerhet som dessa medel egentligen bort inflyta i skogsplanterings-
kassan, hvilken redan nu uppbär såväl skadeersättning för inom nämnde sko¬
gar föröfvad åverkan, som Kronans andel i åverkan sböter. Hessa stubböres-
medel äro till ett belopp af 100,000 R:dr årligen för nästinstundande statsre-
gleringsperiod beräknade bland Statsverkets ordinarie inkomster.
Herr Galin har dessutom föreslagit, att Rikets Ständer måtte åt Kongl.
Maj:t öfverlåta att disponera öfver de till Jägeri-staten nu hörande eller deri¬
från indragna boställen i så vidsträckt mån, att Kongl. Majit må kunna tillåta
utbyte af sådana boställen mot lämpligare belägna, äfvensom försäljning af icke
användbara mot inköp eller ordnande af andra. Ehuru Utskottet icke, emot 77
§ Regeringsformen, kan tillstyrka Rikets Ständer att fatta ett beslut af den vid¬
sträckta omfattning, som angifves af Herr Gahns motion, så har Utskottet lik¬
väl funnit att äfven i fråga om Jägeri-statens boställen en reglering är af nöden,
dervid utbyten och försäljningar kunna vara för ändamålets vinnande behöfliga,
och ansett önskligt, att Kongl. Maj:t måtte, efter utredning af ämnet, föreslå
Rikets Ständer de åtgärder från deras sida, som för regleringen erfordras.
Derest Rikets Ständer antaga de förslag, Utskottet här ofvan framställt till
reglerande af hushållningen med Kronans skogar, samt godkänna de åsigter,
Utskottet i fråga om Statens förhållande till den enskilda skogshushållningen
nttalåt, skulle de hinder, hvilka hittills ur osäkerheten om Rikets Ständers
åsigter angående den ifrågavarande lagstiftningen upprest sig mot ett slutligt
ordnande af densamma, enligt Utskottets förmenande, undanrödjas. Genom dén
af Utskottet bifogade framställning om de medel till betäckande af för ända¬
målet erforderliga kostnader, hvilka härflyta ur källor, som ligga inom den all¬
männa skogshushållningens område, är visadt, dels att till Kongl. Maj:ts dispo¬
sition redan äro ställda betydliga summor, hvilka när som helst kunna användas
70 Santmans. Stafs-, Lag- samt Allm. Best.- och Ekon-Utsk. Betänkande N:o SO.
för vidtagande af åtgärder till skogshushållningens ordnande, i den syftning, sorn
Kongl. Maj:t kan finna lämplig, dels att ytterligare tillgångar förefinnas, som
lämpligen kunna till skogsförvaltningens sjelfständiga, ekonomiska ordnande an¬
visas. Då denna vigtiga del af statshushållningen alltför länge befunnit sig i
ett oordnadt skick, och skada för riket kan uppstå ur ett längre dröjsmål med
dess ordnande, har Utskottet så mycket heldre ansett, att Rikets Ständer höra
genom uttalande af sina åsigter, i hvad på dem ankommer, verka till en bättre
hushållning och en fullständig lagstiftning i ämnet, som Rikets Ständer icke till¬
förene, oaktadt Kongl. Maj:ts vid riksdagen 1856—1858 gjorda framställning, ut¬
tryckt någon bestämd mening angående vissa delar af denna lagstiftningsfråga;
i sammanhang hvarmed det synts lämpligt, att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t
anhålla om åtgärder för skogsväsendets ordnande i dess helhet.
Utskottet får alltså slutligen vördsamt hemställa:
att, i händelse Rikets Ständer till någon del eller i allo god¬
känna de af Utskottet, nu framställda förslag till införande af
en förbättrad skogshushållning, Rikets Ständer måtte uti un¬
derdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anmälan ont de af
Rikets Ständer sålunda hyllade åsigter i ämnet, tillika anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes, i öfverensstämmelse med desamma,
dels vidtaga de åtgärder, som på Kongl. Maj:t hero, och kunna
med de till Kongl. Maj:ts disposition ställda medel verkställas,
dels ock för Rikets näst sammanträdande Ständer ftamlägga
nådig Proposition i de delar af ämnet, der Rikets Ständers
beslut kunna erfordras.
Stockholm den 22 Oktober 1863.
Reservationer:
af Herr Törnebladh, C. O., mot Utskottets beslut i fråga om förbud mot
skogsförödelse.
af Herr Ros, Å. E.: "Jag har icke till alla delar kunnat instämma uti
sammansatta Utskottets beslut, rörande här nedan omförmälda frågor och får
till följd häraf angifva skälen derför.
Hvad först angår häradsallmänningarne, så instämmer jag visserligen uti
Utskottets åsigt om eganderätten till dessa allmänningar, rättigheten till afkast-
ningen och om upphörande af all företrädesrätt till utsyning af virke till andra
än allmänningsdelegarnes egna, gemensamma behof; men som denna företrädes¬
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 71
rätt icke torde, till följd af stadgande i den syftning, som blifvit föreslagen,
kunna utan ersättning fråntagas de boställsinnehafvare, hvilka enligt nu gällan¬
de skogsordning ega en sådan rättighet, och då härtill kommer att det är ovisst
huruvida Utskottets förslag, det berörda ersättning skall utgå af boställs-skogar-
nes afkastning, vinner Rikets Ständers bifall, får jag till Utskottets hemställan
i denna punkt vördsamt föreslå följande tillägg:
att, så vidt icke vid behandlingen af frågan om dispositio¬
nen öfver boställs-skogarnes afkastning, det antages att er¬
sättning derifrån bör utgå till ofvan afsedda boställsinne¬
hafvare för mistning af deras rätt till utsyning å härads¬
allmänning, desse boställsinnehafvare måtte berättigas att,
utöfver deras andel uti allmänningsafkastningen efter bostäl¬
lenas hemmantal, erhålla den godtgörelse, antingen i virke
eller penningar, som af Konungens Befallningshafvande pröf-
vas skälig.
Beträffande åter boställs-skogarne, så torde det ej vara nödvändigt, att,
såsom Utskottet föreslagit, ställa de större af dessa skogar under Skogs-styrel-
sens förvaltning. Med en allvarligare uppsigt och biträde i tekniskt hänseen¬
de af Statens skogstjensteman, på sätt som Skogs-styrelsen i detta hänseende
föreslagit, synes mig samma ändamål, en förbättrad skogshushållning, kunna
åstadkommas, och detta med ojemförligt mindre kostnader än om hela förvalt¬
ningen öfvertages af Staten. Ingen kan, under förutsättning af tillräcklig kon¬
troll, för bättre pris än boställs-innehafvarne ombesörja vården och skötseln af
den skog, sorn tillhör hans boställe, ty skogsarbetena uträttas merendels å ti¬
der, då hans folk icke behöfver användas för andra göromål, och bevaknings-
kostnaden måste jemväl blifva lindrigare än genom anställande af särskilde
kronojägare å ifrågavax-ande skogar. Det är till följd häraf som jag anser af-
kastningen från boställsskog, utan hänsyn till boställets natur af skatte eller
frälse, eller om det är militär-, ecklesiastik- eller civil-staten anslaget, böra till
komma boställs-innehafvaren till en del, såsom ei*sättning för arbete och såsom
en billig vinst deraf för att öka hans intresse för saken, och den öfriga ande
len af afkastningen Staten, för den tillsyn och det tekniska biträde, den genom
sina tjenstemän utan annan ersättning derför lemnar. Man förnekar boställs
innehafvaren denna fördel, såsom det vill synas, hufvudsakligen till följd af den
föreställning att hans vinst skall blifva så oerhördt stor der skogens areal upp
går till 1000 eller flere 1000 tunnland, och detta kan visserligen blifva förhål¬
landet någorstädes, men dock endast undantagsvis. Något stöd för omdömet i
detta hänseende lemna de af Utskottet meddelade uppgifterna om skogarne å
de militära och ecklesiastika boställena, äfvensom af de, dels på karte-beskrif-
ningar och dels på approximativa beräkningar grundade uppgifter, som kommit
72 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
Skogs-styrelsen till handa rörande de civila boställenas skogar och af hvilka
uppgifter inhemtas att bland dessa sednare finnas 2:ne nied en skogsvidd emel¬
lan 1010 och 2000 tunnland, 5 emellan 700 och 900 tunnland, 29 emellan 300
och 500 tunnland, och 47 emellan 200 och 300 tunnland," hvaremot de Öfriga
hafva under 200 tunnland skpg eller sakna sådan helt och hållet. Häraf tor¬
de kunna antagas, att de flesta boställs-skogarne icke komma att lemna större
afkastning än som åtgår för boställets husbehof, och afkastningen från de öfri¬
ga får ej alltid beräknas efter deras stora vidd. De ansenligaste boställs-sko-
garne förekomma i Wermland och Dalarne samt de Norra länen, hvarest den
.årliga afverknings-arealen måste inskränkas med hänsyn till skogens längre
återvexttid, och virkes-qvantiteten blir mindre derigenom att, i anseende till det
.svagare virkets värdeslöshet, den vanliga trakthuggningsmethoden der icke kan
tillämpas, utan averkningen deremot ske förmedelst en rationel blädning af
gröfre träd till bjelkar och sågblock. Härtill kommer för öfrigt att de större
skogarne under än längre tid tarfva större omkostnader för skötseln och vår¬
den, samt äfven den omständighet att boställenas jordbruk i dessa orter är af
mindre betydenhet, så att någon inkomst af skogen synes böra tillkomma bo¬
ställs-innehafvaren.
Af dessa skäl måste jag förorda det af Skogs-styrelsen gjorda förslag att,
i fråga om fördelning af boställs-skogarnes afkastning, såsom regel måtte anta¬
gas att boställs-innehafvaren skall njuta hälften, men äfven derutöfver, om vid
skogsindelningen omständigheterna dertill föranleda och Kongl. Majit, på derom
gjord hemställan, dertill lemnar sitt bifall. — Men på det skogarnes afkastning
ej blott må komma Staten och de enskilda boställs-innehafvarne till godo, tor¬
de, för att icke helt och hållet förbise de af Utskottet afsedda anspråken från
de så kallade privilegierade korpsernas sida, det vara skäligt att hälften af Kro¬
nans andel, eller Ijerdedelen af hela afkastningen, tilldelas den korps eller stat,
hvarunder bostället lyder, synnerligen till byggnadshjelp för skoglösa boställen,
hvarom stadganden lämpligast kunna införas uti de under omarbetning varan
de boställs-förordningarue.
I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda andragit, får jag vördsamt
hemställa:
att ä boställen af alla slag, hvilka icke äro till Kronan in¬
dragna, skall, så vidt de ej ligga i samfällighet med enskild
egendom, eller annat hinder möter, sedan från skogsmarken
afskild blifvit hvad till inegor och rätter beteshage räknas
må, genom Skogs-styrelseus försorg införas en efter sig fö¬
reteende ortförhållanden lämpad regelbunden hushållning,
samt, sedan detta skett, boställs-innehafvaren vara berätti
gad
Santmans. Stats-. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 73
gad, mot skyldighet att skogen vårda och nyttja i öfverens¬
stämmelse med fastställd plan och särskilda föreskrifter för
averkningen och befordrande af återvext, att använda hälf¬
ten af hvad skogen utöfver boställs-innehafvarens husbehof
afkastar, derest vid hushållningsplanens pröfning högre an¬
del icke anses böra honom tilläggas och sådant, på derom
gjord underdånig hemställan, af Kongl. Maj:t me.dgifves,
hvaremot den återstående afkastningen fördelas lika emel¬
lan Kronan och den korps eller stat, hvarunder bostället
lyder, hvilken har att öfver dess andel disponera i enlighet
med hvad derom för densamma gällande boställsordning kan
komma att bestämma”.
af Herr Cygnaeus, G. W.: ”Uti detta utlåtande, som Utskottets majoritet
ansett sig böra afgifva, har jag icke kunnat instämma.
Hvad först beträffar frågan derom, att sådana trakter å Kronans öfver-
loppsmarker och oafvittrade skogar i de sex nordliga länen, hvilka finnas der¬
till tjenliga, barde för kronoparken- förklaras, så anser jag ett sådant förslag vara
af flera skäl förkastligt och förnämligast derföre, att odlingar eller nya hem¬
mans upptagande derstädes icke skola tillåtas.
För närmare utredning af frågan tillåter jag mig här, till lättnad för dem,
sorn deraf vilja taga kännedom, införa vissa delar utaf Kongl. Afvittrings-stad-
gan den 10 Februari 1824. De lyda sålunda: ”Wi CARL JOHAN
gore veterligt: Att då Wi ansett det vara ett bland de vigtigaste föremålen för
Wåra Nådiga omsorger, att kraftiga anstalter vidtagas för befrämjandet af od¬
lingen och befolkningen i rikets norra provinser, der stora ödeliggaude trakter
ännu vänta på arbetande händer, för att blifva gagnande för landets innebyg¬
gare och det allmänna; och för vinnande häraf angeläget är, att Afvittrings-
verket derstädes får en skyndsam, ändamålsenlig och säker gång efter i alla
delar bestämda föreskrifter, så att tjenliga tillfällen för hugade odlare att sig
nedsätta när som helst må vara att tillgå, och den redan varande nybyggaren,
genom stadga och säkerhet i dess område, uppmuntras till sina egors vidare
upparbetande och förbättrande; så håfve Wi — — — — — — —,
§ 1. ”Afvittringens föremål äro:
"Att skilja Kronans marker från enskildes egor:"
”Att af Kronans marker tillägga svaga hemman fyllnad i deras behof:”
Att urskilja hvad hemman utöfver deras mantal och ränta innehafva:”
Att al Kronans öfverloppsmark indela och utstaka nybyggen, att af hu¬
gade odlare emottagas; och
Bih. till R. St. Fröt. 1862 & 1863. 1 Sami. 2 Afd, 19 Haft. 10
74 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande Å~:o30.
”Att genom dessa anstalter bereda för hemmans-åboerne full visshet och
säkerhet om deras egorymd, och för idoge arbetare tillfälle till nya
hemmans anläggning på Kronans allmänningar och öfverloppsmarker,
samt sålunda befrämja landets uppodlande och bebyggande.”
§ 6. ”Förekomma vid afvittringen hemman, som äro mindre än fjerdedelar,
då må af ledig derintill stötande öfverloppsjord, så stor fyllnad i tunnlandtalet
dem tilldelas, att de till minst ett fjerdedels, men ej öfver ett helt mantal kunna
uppsättas, så framt innehafvarne det åstunda och laga hinder icke möta.”
§ 7. ”De marker, som sedan öfverblifva, (d. v. s. sedan hvarje by och
hvarje hemman fått sitt område), böra från samfälligheten utbrytas och till nya
hemman indelas, dock icke under ett åttondedels och icke öfver ett helt man¬
tal. allt efter som utrymmet och tillgången på nödiga uppodlingslägenheter det
medgifva. Är den öfverblifna egorymden mindre, än att den för ett åttondedels
mantal kan svara, må den såsom kronotorp till odling upplåtas.”
§ 8. "Finnas sådana nybyggeslägenheter. hvartill sökande sig icke anmäla,
åligger det Vår Befallningshafvande att derom inom länet allmänneligen kun¬
göra, så att de, som kunna vara hugade att dem emottaga, derom må erhålla
nödig kännedom.”
§ 9. ”Återstå efter föregången afvittring kronomarker, som, för bristande
uppodlingslägenheter, icke kunna till nvhemmans eller torps anläggning användas,
så böra de särskildt afrösas och såsom kronoallmänningar vårdas, att till fram¬
tida behof begagnas, och må icke mot särskild skogsränta bortgifvas; men mul¬
betet derå må emot afgift, som utsattes i lispund smör, till andre hemmans¬
egare upplåtas tills vidare och intilldess Kronan vill marken på annat sätt
använda."
I denna stadga finnes således en oförtydbar åsigt uttalad derom, att lan¬
dets uppodlande och bebyggande bör befrämjas genom nya hemmans anläggning
på kronoallmänningar och öfverloppsmarker.
Af Läns styrelsens i Norrbottens län underdåniga berättelse för åren 1856—
1860 inhemtas, rörande detta ämne, (pag. 4): ”Sä var lolkstocken år 1820:
31,857 personer, och har således på 40 år ökats med 35,140, eller mer än för¬
dubblats. Granskar man efter anledningen till en så stark folkökning, så åter¬
finnes den uti hittills gällande lagar om rättighet till ngbyggesanläggningar, hvilka
af befolkningen, den der lifvas af ett starkt begär efter sjelfständig samhälls¬
ställning, flitigt eftersökas. Dernäst måste orsaken till folkökningen sökas i det
understöd allmogen i allmänhet och nybyggesupptagarne i synnerhet egt från Kro¬
nans skogar hemta."
”Mångå af inhysesklassen öfvergå likväl till nybyggare, och till bevis pä
huru begärligt nybyggesanläggningar omfattas må här anmärkas, att under den
period (5 år) denna berättelse afser, icke mindre än 251 nybyggen och 6 krono
Sammans. Siats-, Lag- samt Allm. Best'.- och Ekan.-Ut sk. Betänkande N:o SO. 75
torp inom länet blifvit anlagda, hvarförutan 1,081 lägenheter till redan anlagda
hemmans förmering med förbehåll af obehindrad afvittringsreglering blifvit vid
hemmanen fästade. Då man med få undantag kan anse ett hjonelag för hvarje
nybygge tillkomma, är folkökningen deraf lätt förklarad och nyttan af nybygges»
anläggningarnes uppmuntran insedd.”
Pag. 5.
"Att missvexter här så väl söm annorstädes skola inträffa är väl sannolikt,
men, så vidt dessa förorsakas af nattfroster, har dock erfarenheten redan gifvit
jordbrukaren det trösterika hoppet, att faran af dessa froster aflägnas i samma
män som de åkrarna omgifvande sanka trakter hinna afdikas. Man har eljest
af Norrbottens ringa sädesproduktion trott sig böra sluta till landets olämplig»
het för sädesodling. Det mest framstående bevis på förvillelsen häruti är lik¬
väl, att sedan man vid Kengis bruk, 10 mil norr om polcirkeln, med allvar på¬
börjat odling af råg, man der skördat råg om 14 lispunds vigt äfvensom en mera
omsorgsfull vård om kornåkrarne i Enontekis lappmark, 20 mil norr om pol¬
cirkeln, framkallat skördar af 7:de kornets äring. Orsakerna till den ringa sä*
desproduktionen böra således icke skrifvas ensamt på klimatets räkning, utan
äro, såsom längre fram skall visas, jemväl att finna uti bristande kapital och ar¬
betsstyrka, bristande insigter och egoblandningar i äldre byar."
Pag 8.
"Efter insyning och vunnet tillstånd af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hafva de flesta hemman från början blifvit med bestämd odlingsskyldighet an¬
lagda. Genom ytterligare anläggningar och klyfningar synas mt, der fordom ett en¬
staka nybygge uppstod, stora byalag ont 80 å 80 grannar, och derutöfver
Pag. 9.
"Häraf synes den slutsatsen böra dragas, att Norrbottniska skogames ända¬
mål väl kan vara att förädlade, ingå uti allmänna rörelsen och exporten, men
förnämligast att fylla de behof, som genom jordbruket icke kunna afhjelpas och i
öfrigt tjena sorn medel till landets uppodling.''
Framför mig ligger ett, under den 1.2 dennes, af Lands-kontoret i Norr¬
bottens län utgifvet bevis, som upplyser, att 284 kronohemman derstädes, till¬
sammans utgörande något öfver 37 mantal, blifvit från och med år 1856 till och
med år 1862, med undantag af några få bland deni, som äro till skatte köpta,
från krono till skatte omförda på grund af fullgjorda byggnads- och odlings-
skyldigheter. Dessa, ursprungligen krononybyggen, äro nu kronoskattehemman.
Så fortgår det. år efter annat, och det är mig meddeladt. att antalet af hem¬
man, som omföras till skatte, är i ett jemt stigande.
Af Läns-styrelsens i Westerbottens län sednaste femårsberättelse (pag. 16),
kan inhemtas, att, under åren 1856—1860, 117 krononybyggen blifvit till anlägg¬
ning beviljade; att 97 sådana ingått i skatt och att 323 kronolägenheter äro till
76 Sammans. Stats-, Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utsi'. Betänkande N:o 50.
skatte losta eller omförda. Likaledes visar Läns-styrelsens i Jemtlands län si
sta femårsberättelse (pag. 25), att 32 nybyggen blifvit, under perioden, skattlagda
och att af kronohemman 183 särskilda brukningsdelar, tillsammans något öfver
29 mantal, blifvit dels lösta och dels omförda till skatte.
Dessa officiela uppgifter torde lemna ojäfaktiga bevis derpå, att de norra
länens kultur gjort betydliga framsteg, och hvilken utan tvifvel skall, under¬
lättad af förbättrade kommuuikationsanstalter, oupphörligen gå framåt, så vidt
icke odlingar förhindras genom olämpliga författningar, dertill jag i främsta rum¬
met räknar den af Utskottet föreslagna, enär genom densamma uppodlingar och
hemmansanläggningar komma att pä ett för länens framtid högst betänkligt sätt
tillbakasättas för skogsskötsel^ ehuru båda utan hinder låta förena sig.
Jag vill fråga, huru de norra provinserna skulle i närvarande stund hafva
sett ut, om författningar med den syftning, som ligger uti det af Utskottets ma¬
joritet förordade förslag, skulle under härförut förflutna tider varit gällande?
Svaret blir utan tvifvel det. att en stor del af den nu odlade jorden legat
ofruktbar.
Om nu kronoparken inrättas, och skogseldar, som ganska ofta härja i norra
orterna på stora sträckor, förstöra skogen, kommer Kronan att få ringa och
kanske ingen inkomst af sådana lägenheter, i stället för att Kronan, om hem¬
man derå varit anlagda, haft en varaktig inkomst från dessa. Att begära det
en nybyggare skall sätta sig ner å en trakt, der han icke kan få någon biför-
tjenst från skogen, hvilken, säga hvad man vill. är den sorn skall odla jorden,
är icke tänkbart.
Frågar man i orterna boende personer af hvilken samhällsställning som
helst, skall det knappt finnas någon, som icke obetingadt hyllar den åsigt, att
något hinder icke bör läggas för nyhemmans anläggningar. Den som vid 1856
—1858 årens riksdag representerade det samhälle jag tillhör, och hvilket äfven
då hade egen representant, uttalade samma åsigt vid riksdagsförhandlingarne,
derom Borgare-Ståndets protokoller vittna.
Äfven med fara att blifva vidlyftig måste jag, enär detta ämne är af stör¬
sta vigt och utgör en lifsfråga för de norra provinserna, som tyvärr dagligen
visa sig vara för representationen i allmänhet en terra incognita, här införa
ett transsumt af Norrbottens läns Hushållnings-sällskaps protokoll, lydande så¬
lunda:
”Protokoll, hållet vid Norrbottens läns Kongl. Hushållnings-sällskaps
allmänna sammanträde i Luleå den 28 Januari 1862.
”§ 1. S. D. Uti närvaro af en större samling jordbrukare såväl af Stånds-
persons-klassen som allmoge, från olika delar af länet, öppnades sammanträdet af
Sällskapets v. Ordförande, Herr Lands-sekreteraren A. M. Eurén.” — — — —
Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsi;. Betänkande N:o 50. 77
"Efter denna redogörelse föreslog v. Ordföranden, att. sorn Sällskapet nu
vore i saknad af ordinarie Ordförande, val dertill måtte hållas; och kallades
häruppå enhälligt till Ordförande Herr Landshöfdingen Bergman, som intog
Ordförandeplatsen1’. ■—■ — — — — — — — — —.
§ 13. Af de framställda diskussions-ämnena företogs derefter till behand¬
ling första frågan, lydande:
"Kanna Norrbottens kronoskogar och marker till något för det allmänna och
länet nyttigare ändamål än till nyhemmans-anläggningar och landets befolkning dy¬
medelst användas, och har länet och det allmänna härvid skiljda intressen?"
Härvid begärdes ordet l:o af förste Landtmätaren Nyström, hvilken androg
följande:
"Genom att jag mer och mindre handlagt Skiftes- eller Afvittrings-förrätt-
ningar i alla länets socknar, utom Pajala och Lappmarkerna, samt några gån¬
ger äfven besökt två af dessa, nemligen Jockmock och Gellivara, och dessutom
haft tillgång till länets kartor, har jag kunnat erhålla någorlunda kännedom om
länets förhållanden. Hvad jag funnit, är: att landets upptagande, bebyggande
och odling är i ganska starkt tilltagande; att kustsocknarne, som för ej mera
än cirka 40 å 60 år sedan voro upptagna af nästan endast vissa äldre byar,
nu äro till största delen indelta till byar, hemman och många hundrade mer
och mindre odlade och bebygda nybyggen; att nyhemmans-anläggningarne in¬
tränga i öfre socknarne och Lappmarkerna och skola göra det ännu hastigare
i den mån nedre socknarne blifvit upptagna och befolkade; att föreskrifter emot
denna naturliga kolonisation sannolikt skola anses af folket såsom ingrepp i
deras rätt; att jordbruket går betydligast framåt der skogen ej användes annor¬
lunda än till husbehof och biförtjenst; och att befolkningen, allteftersom hvar
och en fått sitt genom afvittring eller skifte, i allmänhet visar särdeles intresse
för jordens odling och skogens bevarande, samt inser att jordbruket är dess
säkraste inkomstkälla och att skogen också har sitt värde samt förtjenar att
vårdas. Till bevis härpå kan nämnas, ibland många andra, att, i de fyra skif¬
teslag jag sednast behandlat, lotterna knappast hunno utstakas, innan delegarne
sjelfmant ville tillträda dem för att kunna få börja odlingarne med kraft och
se om sin skog. I skogsbygderna gå väl odlingarne saktare framåt, men or¬
sakerna äro i allmänhet icke att nybyggaren saknar håg eller intresse för upp¬
komsten af sitt jordbruk, om ock en och annan vanvårdar det för en från sko¬
gen hastigt förvärfvad inkomst, utan synnerligast den ringa befolkningen, jem¬
förd med den stora viddén, samt den egentliga nybyggarens vanliga lott, att
börja arbetet med två tomma händer, hvarigenom han i första hand måste allt
för mycket vända sig till skogen, för att kunna lifnära sig och de sina. Detta
oaktadt förekomma dock sällan ödesmål. Tvärtom framgå odlingarne småningom
78 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utsk. Betänkande N:o 50.
äfven i skogsbygderna, så att, efter ett eller annat tiotal år, näring finnes för
flere personer, ja ibland för flera hushåll, der förut knappast någon menniska
varit. Hemman och byar uppstå således af ödemarker, allt lika med hvad för¬
hållandet torde hafva varit i kustlandet. Och den vinst, som Staten derigenom
får genom direkta skatter och genom utkomst för en folkmängd, hvilken icke
blott kan bygga och underhålla vägar och kommunikations-anstalter, utan äfven
i sin mån bidraga till landets försvar, Jean, enligt mitt förmenande, aldrig upp¬
vägas af den behållning, sorn uppkommer genom trakternas försäljning, eller genom
deras bibehållande såsom kronoparken med, ett eller annat skogvaktaretorp."
”På grund af nämnda iakttagelser och då, enligt min åsigt, skogens beva¬
rande och jordbrukets framåtskridande bör kunna förenas, helst odlingsbara
trakter vanligen ingen duglig skog bära, anser jag att jordbruket i Norrbotten
bör fortfarande framför andra näringar befrämjas; att Norrbottens kronomarken ej
kunna bättre användas än till nyhemmans-anläggningar, och att skogen säkrast vår¬
das och ger största behållningen i och med detsamma, som landet blifvit indeladt
till hemman, odladt och behygdt, samt öfvergått till enskild skattdragande egendom,
och egaren således blifvit intresserad af skogens bevarande. Jag anser följaktligen
att inga tilt nyhemman möjligen användbara trakter böra försäljas eller fridlysas
från nybygges-anläggningar, utan att dessa böra fä fortgå vare sig på af vittrade
eller oafvittrade kronomarker, helst många nybyggestillfällen ännu torde finnas
äfven i de afvittiade socknarm."
samt 2:o) af Lands-sekreteraren Eurén, som androg:
"I afseende på förevarande fråga har jag förnummit, att tvänne åsigter
Sökt göra sig gällande, nemligen l:o) den kultivatoriska, lika gammal som lag¬
stiftningen, angående Kronans marker inom länet, utgående från den synpunk¬
ten, att kronomarkerna böra användas till hemm ans-anläggningar, för landets
befolkning och uppodling, samt 2:o) den forstliga, helt ung, sorn söker hylla den
satsen, att Kronan af skogarne kan draga större inkomster genom att taga dess
direkta förvaltning om hand, än om markerna användas till hemman samt att
markerna således företrädesvis böra användas till skogsodling."
”Då den kultivatoriska åsigten är gammal och i befolkningens medvetande
likasom fastvuxen, utbeder jag mig inför Sällskapet få upptaga och besvara de
hufvudsakligaste inkasten deremot.”
”l:o). Anmärkes att Kronan har eganderätt till jorden och eger således
full befogenhet att efter godtfinnande dermed förfara.”
”Jag medgifver, att Kronan visserligen på papperet står såsom egare till
Norrbottens vidsträckta skogsmarker, men i ett land, der frosten 7 k 8 måna¬
der stänger odlarens hand från jordens sköte, der missvexter ofta inträffa till
följd af klimatets hårdhet och landets okultiverade tillstånd, der jordbruket en¬
Hämmans. Stats-, Lag- samt Ailm. Besv.- och Ekon.-Vtsk. Betänkande N:o 50. 79
dast undantagsvis hunnit till den höjd, att bonden kan undvara biförtjenster
till sin bergning, der naturen anvisat de stora skogarne och talrika strömmarne
såsom medel, hvarmed jordbrukaren skall fylla bristerna uti lefnadsbehofven,
der ingen ny bosättning utan skogens tillhjelp är möjlig — i ett sådant land
torde man ock med skäl kunna fråga, om skogarne icke hafva något annat än¬
damål än Kronans direkta intressen och om Kronans disposition öfver markerna
lör och kan alldeles oinskränkt utöfvas.”
”2:o. Föregifves att skogsafverkning från markerna gifver Kronan större
vinst än hemmans anläggningar derå.”
”Att markerna inom Norrbotten af naturen i främsta rummet äro ämnade
och lämpliga till åkerbruk och en omfattande boskapsskötsel, derom äro så
många bevis offentligen anförda, att jag icke behöfver afhandla detta ämne.
Kronan skall ock af hemmans-anläggningar, om icke för ögonblicket och om ej
genom direkta skatter, genast utgående från jorden, inom en kort tidrymd draga
långt större och redbarare fördelar uti inflytande direkta och indirekta skatter,
än som kunna hemtas från en för Kronans räkning bedrifven, många vansklig¬
heter underkastad, skogshushållning.”
”Ett exempel må jag anföra för sanningen häraf. Trehundrade tunnland
jord belöpa enligt afvittringsförfattningarne högst på | mantal. En sådan hemmans¬
del är den vanligaste i orten och derå anses ett hushåll hafva sin bergning. I
reela och personela utskylder samt knektehåll skattas å ett sådant hemman
för Statens räkning Yid pass 25 R:dr Runt. Antag att af berörde 300 tunnland
225 bära skog, hvarifrån den visserligen höga afverkningen af ett träd på hvart
fjerde tunnland kunde med skogens bestånd årligen afyttras, så blir försäljningen
årligen 56 trän. Om nu samma areal blifvit använd till skogsskötsel, så vöre
afkastningen derifrån, utan afdrag af Kronans kostnader för skogens vård, 56 trän.
hvilka, helst i aflägsna trakter, svårligen lära inbringa 25 R:dr.”
”Men man bedömer värdet af hemmans-anläggningar ur en alltför in¬
skränkt synpunkt, om man uppskattar detsamma efter måttet af Kronans di¬
rekta eller indirekta skatter derifrån. Den derigenom förökade befolkningens
verksamhet i alla rigtningar lärer ega långt högre värde såsom medel till all
männa välmågans höjande, ehuru frukterna deraf ej låta beräkna sig. För min
del finner jag det således föga konseqvent, att, under det man framhåller natu
rens fingervisning på de väldiga emellan Lappmarkernas fjelltrakter och kusten
förekommande, till åkerbruk och boskapsskötsel tjenliga markerna, man jemväl
söker gifva effekt åt den satsen, att Kronan, sedan skogen numera vunnit ett förut ej
anadt värde, icke bör bortskänka sina marker till hemman. Endast från förhastade om¬
dömen, bildade efter en allt för flygtigt tagen kännedom om ortförhållanden och den uti lan¬
dets kultur ingående mångfald af omständigheter, kan föreställningen om att Staten härvid
gör någon uppoffring leda sitt ursprung. Tvättom synes Staten i större mått än den en
80 Samrnns. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
skilde erhålla en skänk för hvarje hemman, sorn från ödemarken upptages. Staten
uppoffrar en ringa och dertill oftast tvetydig inkomst för att ernå större och
redbarare fördelar, den enskilde upptagaren i de flesta fall nära ett helt lifs
verksamhet, för efterkommandes bergning och förökandet af Statens krafter. På
tidens rop om fara för skogen och en förbättrad skogsvård må man tillbörligen
akta, men deraf icke låta förleda sig att afhugga samhällskroppens starkaste
senor. Eller hvarifrån hafva dessa stora byalag om 50, 60, 70 och 80 grannar
uppkommit ? Voro de icke alla till en början blott ett fattigt nybygge? och ändå
huru många tillfällen till byalag af lika mångå sjelfständigt bönder finnas icke ännu
på Kronans marker? Ingen enda bit jord, duglig till ett nybygge eller ett krono-
torp, bör derföre af det allmänna anslås till underordnade, om ock vigtiga ändamål,
hvilka derförutan ändock kunna vinnas.” — — —■ —• — — —•.— — -
”3:o. Såsom skäl att förhindra hemmansanläggningar har äfven blifvit an-
fördt, att dessa sökas för skogens skull allena. Att fall visserligen inträffat,
under det att från Kronans sida föga uppmärksamhet fästades vid det sätt, hvarpå
odljngsskyldiglieterna fullgjordes och under det man såg alVittringsgöromålen
blott långsamt nalkas sitt slut — att fall inträffat, då man sökt hemman med
hufvudsaklig beräkning på skogen, är tyvärr sannt. Men jag vågar tillräkna
mig sfi noggrann kännedom om förhållandena härvid, att jag kan tillförlitligen
vitsorda, att dessa fall höra till undantagen bland massan af anlagda hemman." —
"Deremot vore jag i tillfälle uppräkna långt flera exempel än sagde undan¬
tag på inom sista 25 fi 50 åren anlagda hemman, hvilka, redan klufna i två,
tre, ja fyra delar, gifva uppehälle åt lika många i ganska lyckliga omständig¬
heter stadda familjer. Begäret att söka hemmansanläggningar för skogens skull
har likväl svalnat, sedan man erfarit, att syner återkomma hvart tredje år för
odlingens kontrollerande och säkert skall ingen hädanefter finna sig vid att söka
flera hemman än han orkar odla. Ändtligen kan det väl icke heller ligga
något ondt deruti, att en person, som dertill eger förmåga, företager sig att upp¬
odla ödeliggande mark, äfven om lian, under eljest öfliga kontroller, använder
skogen till sin fördel.”
”Det skäl man från missbruken velat hemta, för att omkullstörta en af
lagstiftningens vackraste grundsatser, uttalade i Kammar-kollegii Bref den 14
April 1824, kan således endast tilläggas ringa, om ens någon vigt, aldrahelst
som ödesmål högst sällan förekommit.” — — — — — —•.— —
"Sedan ödemarkerna öfvergått till hemman, hvars uppodling Kronan lätteli¬
gen kan kontrollera och skogarna sålunda komma i enskild ego, blifva de säkrast
förvarade. Detta visar sig bäst, der laga skiften öfvergått byar och hemman.
Ingenstädes vårdas skogen så väl som å sådana ställen. Man tänker ej så
mycket
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.^och Ekon.-Utsh. Betänkande N:o 50. 81
mycket på skogarne, då hvar och en fått sin. man behöfver ej skynda sig att
nedhugga hvad andra ostraffadt icke få röra, hågen vändes åt jordbruket, hvilket
ger säker vinst, man inser att skogens värde vinner med åren och man tänker
att detta värde är godt att finna vid påkommande missvext och nöd. Undantag
skola här som i allt annat finnas. Men dessa få icke upphäfva regeln. Den
mera klokes och omtänksammes exempel återför den obetänksamme till sans;
och hvarföre skulle slutligen den enskilde skogsegaren frånkännas all förmåga
att inse det skogen vunnit och vinner allt högre värde, helst odling och upp¬
lysning öfver allt är i tilltagande?
”Att Kronan icke har af nöden att sörja för framtidens behof genom att
sjelf blifva skogsodlare slutar jag vidare deraf, att ehuru skogsalstren redan i
många decennier innehaft det högre värde, man förmenat böra framkalla förbud
mot hemmansanläggningar och Statens befogenhet att öfvertaga direkt skogs¬
skötsel, skogsbrist icke är förhanden uti länets uråldriga kustsocknar, der skog
af ålder funnits, änskönt dessa socknar äro de största och mest befolkade samt
ega lättaste tillfällen att afyttra skogsprodukterna. Fastheldre ega de flesta
byar der sitt behof af timmer och ved. och mänga derutöfver, och tillgången
ökas med hvarje utfördt laga skifte.”
”Men ehuru jag, af redan anförda skäl, måste förkasta hvax-je hinder mot
hemmans-anläggningar å Kronans marker, såsom för det allmänna och orten
skadliga och förlustbringande, och ehuru jag anser ändamålsvidrigt, oklokt samt
obehöfligt, att Kronan, med anställande af en massa tjenare i de stora ödemar¬
kerna, inblandar sig i direkt skogsskötsel, är jag likväl långt ifrån att vilja
lemna Kronans skogar åt sitt öde, utan tillsyn och vård. Tvärtom är jag be¬
redd att uppgifva utvägar, hvilka, efter mitt begrepp, säkrare och med minsta
uppoffring leda till besparande åt framtiden af såväl Kronans nuvarande som
enskildes skogar, och dessa utvägar beder jag att i korta ord få antyda.”
”Kronan bör hvad görligt är påskynda afvittringen, underlätta och befordra
laga skiften, uppmuntra nyhemmans-anläggningar, bispringa nybygges-upptagaren
med arbetsplaners upprättande, med uppmärksamhet följa uppodlingen samt ut¬
kräfva ansvaret för eftersatta odlings-skyldigheter, noggrannt bestämma vilkoren
för k ro nojords omföring till skatte, bestämma ansvaret för åverkan af skog en¬
ligt tidens fordringar, befordra kännedom om skogarnes värde, vård och skötsel
jemväl genom smärre populära skrifter, för att dermed verka på öfvertygelsen,
anställa en efter lokala förhållanden väl ordnad bevakning, der och hvar förse
denna med boställen, hvarest skogen på ett för orten rationelt sätt vårdas och
skötes till allmänhetens föredöme, och ändtligen göra de mera aflägsna sko¬
garne genom förbättrade flottleder åtkomligare än hittills, på det den närmaste
skogen ej för hårdt må anlitas.”
Bih, till B. St. Prof, 1862 é 1863. 4 Sami. 2 Afä. 19 Hafi. 11
82 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm.Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
”På detta sätt anser jag en ändamålsenlig skogsvård kunna gå hand i
hand med landets obehindrade uppodling och befolkning, utan att störande in¬
gripa uti denna dess naturliga utveckling, hvarigenom Statens och ortens ge¬
mensamma intresse befordras.”
”Hvarpå Handlanden Bodell uppträdde och betygade bemälde Herrar Eu¬
rén och Nyström sin tacksamhet för deras värderika och i hufvudsaken sam¬
manstämmande anföranden, och hemställde om icke nämnde Herrar hade utta¬
lat alla de närvarandes åsigter i ämnet, hvilket enhälligt med ja besvarades, och
yrkades att anförandena måtte i protokollet fullständigt intagas och sålunda
till trycket befordras. — — — — — — — —
”Sålunda förelupet, betygar. År och dag som ofvan.”
In fidem
C. L. Wallmark.
Utom hvad Läns-styrelsen, såsom här ofvan är anmärkt, yttrat till förmån
för bibehållande af nyhemmans-anläggningar, hafva så väl Kongl. Kammar-kolle¬
gium som d. s. Skogs-komitéen — hvilket Utskottets Betänkande jemväl utvisar
— afstyrkt allt hinder för nyhemmans-anläggningar. Dessa äro dock auktorite¬
ter, hvilkas omdömen man svårligen kan så frånkänna allt afseende, att de¬
samma icke skulle väga någonting emot Kongl. Skogs-styrelsens åsigt, och det
så mycket heldre, sorn Läns-styrelsen torde vara den myndighet, hvilken är i
tillfälle att bäst utreda och säkrast bedöma saken.
Skogs-komitéen säger visserligen uti sitt år 1856 afgifna utlåtande, att den
har anledning antaga, att föga mark, passande för ytterligare nyhemmans anläg¬
gande, finnes i de norra länen, men bästa beviset på att så icke är förhållan¬
det erhålles från ofvan anförda officiela uppgifter om den mängd nyhemman,
som derefter blifvit anlagda; och ingen kan med fog påstå annat, än att det
ännu finnes lämpliga lägenheter för anläggande af ett oberäkneligt antal nyhem¬
man å så väl afvittrade som oafvittrade kronomarken i de norra länen, likväl
förnämligast i Wester- och Norrbotten samt Jemtland.
Den grundsatsen, att jordens odlande varit af största vigt har varit och
lyckligtvis är allmänt erkänd, och man har hittills alldeles icke, hvad denna
grundsats beträffar, gjort något undantag för de norra provinserna. Denna grund¬
sats vill dock, hvad de norra länen angår, Kongl. Skogs-styrelsen, hvars förslag
motionären Herr Ljungberg framlagt, omintetgöra genom samma förslag, som af-
ser ett totalt förbud för hemmansanläggningar och odlingars verkställande å de
ifrågasatta kronoparkerna, om ock lämpliga lägenheter dertill funnes å sådana
parker. Genom ett penndrag vill man sålunda taga bort en institution, som
Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 83
sedan äldre tider visat sig vara särdeles god. oell hvarur de norra länens kul¬
tur till en stor del framgått.
Personer, som icke haft tillfälle med egna ögon inhemta kännedom om de
egendomliga förhållandena i de norra länen, göra orätt, då de tro sig kunna sluta
dertill från förhållandena andra delar af riket, samt derjemte anse förslager
af ifrågavarande beskaffenhet vara ofelbara. Född vesterbottning, har jag till-
bragt 19 år i Norrbottens län, derunder jag mångfaldiga gånger, så väl som¬
mar som vinter, vandrat och rest i olika rigtningar genom de aldra flesta delar
af detta vidsträckta län, hvarjemte jag, i egenskap af föredragande hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, dessutom haft tillfälle inhemta åtskilligt, som med
dessa frågor häfver gemenskap. Detta torde måhända göra mig befogad fälla det
yttrande jag nyss haft.
Såsom skäl för antagande af det utaf Herr Ljungberg, i form af motion,
framlagda nu ifrågavarande förslag, anföres af honom, att derigenom bör före-
kommas skogarnes sköfling. Från kronomarkerna i de norra provinserna afver-
kas visserligen skogseffekter, men dock efter tillstånd af Läns-styrelsen, grundadt
på jägeribetjeningens förslag med hänsyn till skogens återvext. Och torde det
således icke vara så vådligt med den ”sköfling”, sorn motionäre nomnämner. Åt¬
minstone hvad Norrbottens län beträffar upplyser Läns-styrelsen i sednaste fem¬
årsberättelsen, att någon anmärkningsvärd åverkan af skog icke eger rum. Till
detta resultat kommer man äfven, om man jemför hvad sorn förädlas och ut¬
skeppas med det som efter tillstånd afverkas från Kronans skogar, samt hvad
som herntas från egna skogar.
Den från Westerbottens län utgående ersättning för afverkning från krono¬
markerna är visserligen mycket mindre, men det torde väl hafva sin orsak deri,
att Westerbottens län är till omkrets mindre än Norrbottens län, samt sanno¬
likt derjemte har mindre kronomarken
Man säger, att det vore lättare bevaka Kronans skogar, om vidder, derå
icke hemman, eller åtminstone icke många, finnas anlagda. Detta kan visser¬
ligen i viss mån vara sannt, men icke bör man väl bota ett ondt med ett an¬
nat, som är sju resor värre, eller söka hindra oloflig skogsafverkning med för¬
bud för odling. Det finnes andra medel att förekomma detta onda, der det exi¬
sterar, och det är att utöfva strängare kontroll medelst ökadt antal jägeribetjente.
Att bevaka Kronans skogsmarker, utan att indela dem till kronoparker är, efter
min tanke; icke omöjligt. Det går dessutom icke så lätt, som kanske mången
tror, att med yxa förstöra skogen i aflägsna och otillgängliga trakter, der oftast
beqvämliga flottleder saknas: kostnaden för elfrensningar och tinnnerutdrifning
blir å sådana trakter ofta allt för stor, att sådant skall kunna med fördel ega
rum. I Norr- och Westerbotten samt Jemtland, och sannolikt äfven i de öfriga
norra länen, finnas betydliga skogar, der ingen afverkning ännu skett, och icke
84 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50,
kan ega rum, förrän flottleder blifva rensade oell dammar uppförda, hvilket mån¬
gen gång kostar mera än det smakar. Ja det finnes trakter, der den resliga
skogens afverkning, eller timmerutdrifningen icke är verkställbar med vanliga eller
nu brukliga medel.
Någon skogsbrist i de sex norra länen lärer man väl i verkligheten icke kunna
befara. Naturligt är, att derstädes, liksom i andra delar af riket, lägenheter och
hemman finnas, som hafva mindre tillgång på skog. än andra, till följd dels af
misshushållning, dels ock af det naturliga läget eller markens beskaffenhet, men
sådana omständigheter lära väl icke kunna antagas utgöra skäl för Staten att
anlägga kronoparken för att derifrån förse de mindre skogrika delarna med hvad
de möjligen kunna behöfva förskaffa sig från de skogrikare trakterna. Af samma
skäl borde väl Staten söka förvärfva sig skogsmark i mellersta och södra Sverige,
för att anlägga kronoparken der sådana icke finnas och derigenom underlätta
det besvär och de kostnader, som innebyggarne i de skogfattigare orterna hafva,
för att erhålla hvad de i den vägen kunna behöfva. De i södra Sverige nu
befintliga kronoparker torde hafva tillkommit af helt andra orsaker, eller för
Kronans eget behof; men numera behöfver Kronan för egen del ingen krono¬
park, ty vid örlogsvarfven, der eken förut användts. lärer väl jernet numera vara
det material, som skall förbrukas. Om Kronan också vid sina varf skulle be¬
höfva något furu, så torde det lilla partiet kunna köpas i södra orterna lika
billigt, som hvad det skulle kosta Kronan att låta afverka och transportera
virket från en kronopark i norra orterna. Och huru skulle det utfalla, om
Kronan skulle låta afverka, utdrifva och i vattendragen leverera skogsproduk¬
terna från kronoparker i de norra länen, der på många ställen timret, för att
komma till sin bestämmelseort, måste flottas under 2, 3 ja 4 somrar, samt un¬
der tiden förvaras i bommar? Kostnaderna för allt detta arbete i Kronans hand
skulle otvifvelagtigt blifva så stora, att föga skulle återstå såsom behållning.
Icke heller må man tro, att kronoparkers afsättande skulle göra sågverksegare
någon olägenhet, om man derigenom skulle vilja stäfja denna för de norra or¬
terna naturliga näring. I Norr- och Westerbotten åtminstone äro verksegarne
till en god del beroende af hemmansåboer och nybyggare, hvilka utsyna timmer
från kronomarkerna, hvilket sedermera levereras till verksegaren. Under sådana
förhållanden kan denne icke med säkerhet beräkna, huru mycket timmer lian
på sådant sätt kan få levereradt utöfver hvad han hemtar från egna skogar.
Om deremot kronoparker inrättades, så torde, ehvad Kronan sjelf verkställde af-
verkningen eller icke, ett visst antal timmer, såsom förslaget äfven synes antyda,
komma att säljas för några vissa år i sender. Ingen bonde eller nybyggare
skulle förmå att inropa eller köpa sådan afverkning, som, derest parken vore
af någon betydenhet, säkerligen blefve ganska stor. Deremot voro verksegarne
de, som kunde, och voro närmast tillhands, att förvärfva sig sådan afverk-
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekm.-Utsk. Betänkande N:o 50. 85
ningsrätt, och skulle ofta nog komma att bestämma priset på timret, på samma
gång de slippa kostnaderna för de årliga utsyningarne samt derjemte undgå all
skyldighet att odla jorden. Med verksegarne, som sålunda visste hvad de årligen
kunde påräkna, vore det ganska svårt konkurrera, helst man vet, huru svårt det
är, att flotta timret i de norrländska, af forssar uppfyllda bielfvar. der verken
vanligen äro belägna. Fördelen af kronoparken ligger således på verksegarjies
sida, då deremot hemmansåboen och nybyggaren i allmänhet gå miste om den
biförtjenst de nu hafva derigenom, att de få utsyning på 1, 2 å 300 trän. Man
kunde härvid invända, att nybyggaren i allt fall får verkställa sjelfva hygget af
timret; men det är icke sagdt, ty verksegarne kunna, såsom nu stundom sker,
taga arbetsfolk från kustlandet. De, som lägga sig emot motionärens ifrågava¬
rande förslag, tala således icke i verksegarnes intresse, såsom några måhända tro.
Frågas nu, och efter min uppfattning, med skäl, hvarföre de ifrågasatta
kronoparkerna i de norra länen böra inrättas, och hvartill de skola vara nyt¬
tiga? Att de icke äro af behofvet påkallade och icke heller för landet nyttiga tror
jag mig hafva ådagalagt. Vore det för öfrigt rättvist och Staten värdigt, att,
sedan de öfriga provinserna i riket fått fritt utveckla sig, och till skatte för¬
värfva mark af krononatur, nu föreskrifva lagar, hvarigenom man skulle under¬
gräfva och förstöra i stället för underlätta och befordra de norra provinsernas
vidare framåtskridande, och det just vid den tid, då odlingen är i starkt till
tagande.
Man har visserligen sagt, att meningen icke är att aftaga några så stora
vidder till kronoparker, men för min del befarar jag motsatsen, och såsom bevis
derpå må anföras, att Kongl. Skogs-styrelsen i Maj 1861 inkom med ett under¬
dånigt memorial, deri Styrelsen anhåller att Läns-styrelsen i Norrbottens län
måtte anbefallas låta upprätta förslag till afsättande af en ansenligare kronopark
invid Muonio eif inom.Pajala socken, ungefär tre mil lång fogelvägen. Bredden
är visserligen icke angifven, men en mil eller pär och kanske också tre, ända
till Lainio eif, torde kanske begäras. Denna trakt är visserligen nu litet be-
bygd, och ehuru densamma icke torde vara så rik på odliugsjord, som vissa
andra trakter i öfre delen af länet, så lärer det väl ändå icke lida tvifvel, att
tillfällen till många hemmansanläggningar förefinnas i berörde trakt. Öfver detta
förslag hafva Pajala socknemän, kronofogden i orten, förste landtmätaren och
styresmannen för Afvittringsverket, Läns-styrelsen och Kongl. Kammar-kollegium
blifvit hörda; och hafva alla dessa afstyrkt bifall till förslaget, bland annat, på
det skäl, att detsamma skulle förhindra vidare nybyggesanläggningar å trakten.
Vidare undersökning härom genom landtmätare är i nåder föreskrifven. Detta
har jag inhemtat från handlingar, tillgängliga i Kongl. Finans departementet.
Om man nödvändigt vill hafva kronoparker i de norra länen, så är ju till¬
fälle att inrätta sådana å de i Afvittrings-stadgans 9:de § omtalade krono-allmän*
86 Sammans. Stats-, Lag- Samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
ningar, eller sådana trakter, som återstå efter afvittringens slut och sakna od-
lingslägenheter. Sådana finnas redan och utan tvifvel skola flera sådana af icke
ringa omfång snart uppkomma, allt efter som afvittringen fortgår, och hvilket
nu sker, jemförelsevis till fordna tider, med raska steg. Härvid torde kanske
den vanliga anmärkningen göras, att skogen dessförinnan blir förstörd å dessa
trakter —• men derå svaras, att. om man nödvändigt vill antaga det skogen skall
förstöras, densamma likaväl kan hinna förstöras å de oafvittrade marker, som nu
afses till kronoparken hvilka man alldeles icke kan genast taga i besittning för
sådant ändamål. Efter mitt förmenande, och jag tror icke att jag miss¬
tager mig, kan stället och området för sådana kronoparker i allmänhet icke
bestämmas förrän i sammanhang med afvittringen, likasom den af Utskottet, i
fråga om förbud för nyhemmans anläggningar å icke afvittrade marker, före¬
slagna undersökning icke kan ske på annat sätt, än medelst afvittring och i
sammanhang med densamma, ty då byar, hemman och nybyggen ligga spridda
der och hvar i skogsmarken, ända högt upp i Lappmarkerna, och hvilka, derest
lämpliga lägenheter finnas, ega, enligt Afvittrings-stadgan, rättighet att få sina
hemman utvidgade till ett mantal, samt dessutom många nybyggen äro bevil¬
jade, så blir det i de aldra flesta fall omöjligt, att på annat sätt än medelst
ordentlig afvittring bestämma hvilka marker komma att tillhöra kronan, eller icke,
så vida man icke vill utan vidare omständigheter och på rak arm, som man
säger, uppgöra saken, samt på samma gång betaga hemmansåboerne och ny-
byggesinnehafvarne den dem i författningarne tillerkända rätt att få sina områden
afmätta och bestämda, samt dervid uppkomna tvister, så väl sinsemellan Sorn med
kronan, af Egoskilnadsrätten pröfvade. Följden af Utskottets förslag blir den,
att intet hemman får upptagas å de oafvittrade markerna förrän afvittringen är
fullbordad, om än hugade odlare dertill anmälde sig. I de socknar, der afvitt¬
ring ännu icke är påbörjad, eller särdeles långt framskridit, skulle således all
vidare odling för nya hemman undanskjutas för många år.
Utskottet säger: ”att de i 1860 års Kongl. Bref omtalade afvittrade öfver-
loppsmarker lära i allmänhet vara till gränser och belägenhet sådana, att de
hvarken kunna bevakas, eller med någon fördel för Kronan användas, hvaraf
följden blifver, att äfven de måste, efter undersökning om förhållandena, till-
spillogifvas.” Detta är mera, än hvad de myndigheter i de tvänne nordligaste, länen,
sorn der handhafva berörda undersökningar, veta. Utskottet åberopar icke keller
några officiela uppgifter till stöd för sitt berörda yttrande, hvilket således måste
grunda sig på enskildt meddelande, eller på en subjektiv tro. Jag är emellertid
i tillfälle att medelst bevis, utfärdadt i dessa dagar af Styresmannen för Afvit-
tringsverket. i Norrbottens län, utreda, dels att Kronans genom afvittring der¬
städes bestämda skogsmarker ännu icke blifvit, enligt 1860 års Kongl. Bref, un¬
dersökta i flera socknar än Irenne, ehuru sju socknar äro afvittrade, dels ock
Santmans. Stafs-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Etsk. Betänkande N:o 50. 8?
att Läns-styrelsen icke ännu afgifvit något underdånigt förslag för nämnde skogs¬
markers användande. Man kan således för närvarande icke känna huru Kro¬
nans afvittrade marker i detta län i allmänhet äro beskaffade, än mindre huru
dessa, hvaraf många säkerligen hafva ganska stort område, komma att af Kro¬
nan användas, eller om de måste tillspillogifvas, såsom Utskottet tror, men hvilket
jag deremot tror icke blifva fallet. Förhållandet i detta afseende tror jag skall
vara ungefär detsamma i Westerbottens län som i Norrbottens.
Utskottet säger vidare: "Då emellertid, på sätt förmäldt är, samtliga dessa
förslag (Kongl. Skogs-styrelsens af Herr Ljungberg såsom motion framlagda), hvilka
på Kongl. Maj:ts nådiga befallning blifvit utarbetade, för närvarande äro föremål
för den beredning genom vederbörande embetsmyndigheter, som bör föregå deras
föredragning i Stats-Rådet, lärer det väl icke vara lämpligt, att Rikets Ständer
på enskild framställning pröfva detta ärende, medan det befinner sig i sådant
skick.” Det oaktadt och ehuru Utskottet upplyser, att Kongl. Kammar-kollegium
ännu icke inkommit med underdånigt utlåtande öfver nämnde förslag, har Ut.
skottet ingått i pröfning af åtskilliga i förutnämnde förslag förekommande ämnen,
bland annat, angående skogsmarkerna i de norra länen. Utskottet har härvid
gjort sig skyldigt till en inkonseqvens; och mig synes, det Utskottet bort vid
hålla sin först yttrade åsigt.
På ofvan anförda grunder anser jag Utskottet hafva saknat
skäl för sitt tillstyrkande så väl i afseende å kronoparkers
ansättande i de norra länen, som förbud för nyhemmansan-
läggningar derstädes.
Emot betänkandet, i hvad det rörer häradsallmänningar, må anmärkas, att
detsamma icke innehåller huru med sådana allmänningar förfaras skall, om
sådan öfverenskommelse icke kan emellan delegarne träffas, sorn af Kongl.
Skogs-styrelsen godkännes, och delegarne icke heller vilja öfverlåta allmänningens
vård och förvaltning till Styrelsen.
Det af Utskottet framlagda förslag är således i denna del
ofullständigt.
Utskottet har föreslagit, att boställsskog skall, derest den i betydligare mån
öfverstiger boställets behof af skogsfång, i dess helhet, eller lämplig del deraf,
ställas under vård och förvaltning af Skogs-styrelsen.
Ingenting torde vara att påminna deremot att sådan skog sättes under
Skogs-styrelsens kontroll, men skall den förvaltas af Styrelsen, befarar jag att kost¬
naden derför blir allt för stor i anseende till de många boställen i riket, som
sannolikt hafva skog i betydligare mån utöfver behofvet.
Hvad Utskottet i denna del föreslagit anser jag således vara
mindre lämpligt.
Jag kan icke heller gilla Utskottets förslag att den enskilde skogsegaren
88 Summans. Stats-, Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
skall, i afseende å förvaltningen af sin skog, stå under kontroll af Läns-sty-
relsen. Förutom att en sådan lag, som skulle väcka allmän ovilja i hela landet,
är obehöflig och i vissa fall skadlig, vore detta ett steg till eganderättens för¬
närmande, hvilket sannolikt komme att efterföljas af flera, samt återföra den
uppfattning, hvaraf Byggninga-balken ännu bär spår, oaktadt man i sednare tider
varit ense om att få dem utplånade. Man kunde med lika skäl sedermera
ifrågasätta, att jordegarens sätt att sköta sitt åkerbruk borde kontrolleras och
ställas under uppsigt af Läns-styrelsen, ty medgifvas måste, att jordbruket än¬
dock är vigtigare än skogsskötseln. För öfrigt vore det ytterst svårt, att med
rättvisa handhafva en dylik lag, som den föreslagna; hvartill komma ofantliga
kostnader för en talrik jägeribetjening.
För min del anser jag således Utskottets åsigt icke vara
förtjent af någon uppmärksamhet.
Åtskilligt annat vore visserligen att anmärka emot några i öfrigt uti detta
Betänkande uttalade åsigter, deribland om den inskränkning i afverkningsrätten,
gom Utskottet föreslagit för innehafvare af kronohemman med stadgad åborätt,
samt om svedjande, eller huruvida ett totalt förbud mot detsamma kan vara
fullt lämpligt: men tiden för reservationers afgifvande har varit, jemförelsevis till
vidlyftigheten af detta betänkande och sakens vigt, allt för knapp.
Då emellertid, efter mitt förmenande, de frågor, som hos Utskottet behand¬
lats, icke undergått den närmare utredning och grundliga pröfning, som, med
afseende å ämnets vigt, deråt bort egnas; då utlåtanden från vederbörande
embetsmyndigheter äro i de flesta frågor infordrade, men ännu icke afgifna; då det
icke lärer kunna bestridas, att det vore af stor vigt att få inhemta Landstin¬
gens åsigter i dessa saker; då de stadgan den, som röra kronoskogar och derå
anlagda nybyggen, numera och sedan Kongl. Maj:t i nådigt Bref till Dess och
Rikets Kammar-kollegium, den 8 Maj innevarande år, godkänt den af Rikets
Ständer vid nästföregående riksdag uttalade åsigt, att nybyggaren bör betraktas
såsom egare till det å nybygget nedlagda arbete och hafva fri dispositionsrätt
deröfver, icke torde falla inom den rent ekonomiska lagstiftningens område; då
önskligt vore, att ett ärende af sådan vigt som det ifrågavarande förekomme hos
Ständerna något förr än just vid den tid, då de sannolikt komma att åtskiljas;
då förslaget för öfrigt blifvit Ständerna förelagdt endast i form af motion, hvilken
dessutom blott delvis blifvit af Utskottet behandlad, så vågar jag för min del,
och under åberopande af hvad förut anfördt är, anse, att något utlåtande i frå¬
gans närvarande skick icke bör i någon del af Rikets Ständer lemnäs, men
hemställer vördsamt,
att Rikets Ständer, med afslag å hvad Utskottet slutligen
hemställt, besluta en underdånig skrifvelse med anhållan, det
Kongl. Maj:t ville för Rikets härnäst sammanträdande Ständer
fram
Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 89 •
framlägga nådig Proposition i skogslagstiftningen och dermed
sammanhängande ämnen."
af Riksdagsfullmägtigen Jonas Andersson från Östergötlands län, med
hvilken Riksdagsfullmägtigen Pehr Nilsson från Christianstads län sig förenat:
"Då Sammansatta Utskottet, med anledning af i ämnet väckta motioner,
funnit sig föranlåtet att, i riksdagens sista timma, ingå på pröfning af, samt
afgifva förslag till en förbättrad skogshushållning, så vill det synas mig som
hade Utskottet bort, åtminstone för närvarande, inskränka sin bearbetning i
detta afseende till det område, der Staten utan gensägelse har både rätt och
pligt att förfoga och genom lagbud föreskrifva det hushållningssätt, som anses
erforderligt för att kunna leda till det önskvärda målet; helst som krono- samt
boställsskogarne, både till omfång och derå i allmänhet hittills följda förfarings¬
sätt i hushållsväg, lemna tillräckligt utrymme för samt gifva berättigad an¬
ledning till att i första hand blifva föremål för en mera genomförd lagstiftnings¬
åtgärd. Säkerligen skall också en och hvar inom representationen finna sig
något öfverraskad, då man helt oförberedd får emottaga ett så genomgripande,
de ömtåligaste punkter vidrörande, lagförslag, som det nu ifrågavarande, just
vid den tidpunkt, då man med spänd väntan börjar afvakta riksdagstrumpetens
hemförlofningsljud, samt dä allt flere dagligen på förhand aflägsna sig från
riksdagsorten, i förhoppning att slippa dit återvända. Dessutom saknas ännu
något utlåtande från regeringens sida öfver det af Skogs-styrelsen upprättade
förslag till skogsväsendets ordnande, då likväl ett sådant utlåtande synes hafva
bort förekommit till ledning för bedömandet, innan Utskottet företagit sig att
behandla frågan i hela dess vidd. — Att tidpunkten för behandlingen af ett
genomfördt skogslagförslag icke är väl vald, torde således af det redan sagda
vara tillräckligt ådagalagdt. Men då förslaget, sådant det nu är, i alla fall kom¬
mer att framläggas till Ständernas pröfning och afgörande, vill jag i möjligaste
korthet med några ord belysa de delar deraf, mot hvilka jag i alla händelser
nödgas reservera mig.
Att en bättre hushållning med skogarne, än den som i allmänhet hittills
egt rum, är både önsklig och nödvändig, derom torde alla vara ense; men
sättet och medlen att vinna detta mål är just det, hvarom tankarne äro delade.
En sådan skiljaktighet i meningarna angår dock hufvudsakligast hushållningen
med de enskildes skogar.
De försök i lagstiftningsväg, som förr varit gjorda, i afsigt att framtvinga
ett bättre hushållningssätt å privatskogarne, hafva icke i någon mån lyckats leda
till det mål man afsett, och derföre måst öfvergifvas; och ju längre tiden, och
med det samma, utvecklingen och upplysningen framskrider, ju mera blir äfven
lagstiftning för enskildes hushållning med sin egendom på samma gång lika
opraktisk som öfverflödig.
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 4 Sami 2 Afd, 19 Haft. 13
00 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon-Utsk. Betänkande N:o 50.
Utskottéts nu framställda förslag att sätta Konungens Befallningshafvande
till kontrollant öfver den enskilde medborgarens hushållningssätt med sina
egande skogar (hvarom beslut fattades efter votering med en knapp röstöfver-
vigt) torde dock befinnas vara nätt upp det minst lyckade försöket att inkräkta
pä den enskildes äganderätt.
Likasom jag tror, att hvarje Konungens Befallningshafvande skulle högst
ogerna öfvertaga den ifrågasatta inqvisitoriska magten. är jag än mera öfverty-
gad derom, att. på samma gång ett sådant lagbud skulle, såsom oberättigadt, i
allmänhet mötas af den största ovilja, förslaget dessutom lider af sådan brist
på tydlighet, hvarigenom blotta försöket att tillämpa denna magt skulle vara till¬
räckligt öfvertygande örn det lika opraktiska som onyttiga, hvaraf förslaget i
fråga är behäfta dt. Så mycken aktning för den enskildes rätt bör väl åtmin¬
stone tillerkännas densamma, att de stadganden, som meddelas, gifvas den be¬
stämdhet, rörande hvad den enskilde har i afseende å skogsvård att göra eller
låta, att tvetydighet vid tillämpningen i möjligaste måtto undvikes, så att spel¬
rum ej lemnäs för illviljans, egennyttans och det ovisa tjenstenitets störande
ingrepp i hans verksamhet; men att hvarken den kontrollerande eller den. som
skall kontrolleras, uti detta förslag kan finna någon sådan gränspunkt eller
ledning för sitt görande eller låtande, att icke tillräckligt utrymme för trakasseri
eller godtycke nästan sjelfmant i hvarje fall genom sjelfva förslagets otydlighet
skall kunna framkallas, derom vittnar tillräckligt hela det ifrågavarande lagför¬
slagets innehåll; och jag vill blott påpeka någon del deraf för att derå fästa
nödig uppmärksamhet. Efter förslagets ordalydelse skulle Konungens Befallnings-
hafvandes rätt och Skyldighet att vidtaga hämmande åtgärder vara inne, då nå¬
gon ”frälse- eller skatte-egare å till skogsbörd egnad mark sköflar och föröder
skogen utan ändamål af odling” etc. etc. och vidare: "då en trakt af till skogs¬
börd egnad mark, i strid mot vil koren för ordentlig hushållning, och utan än¬
damål af odling, så afbrukas, att hvarken fröträd, ungskog eller vexande plan¬
tor finnas qvar & marken till den mängd och beskaffenhet, som sakkunnige
män pröfva erfordras för fullgod återvext med afseende å skogens art och öfriga
naturförhållanden”. Vore nu hvarje enskild skog uppmätt, kartlagd och forst-
messigt taxerad samt på sådan grund indelad, så skulle konstaterandet af en
origtig hushållning icke möta särdeles stora svårigheter ; men då så icke är och
knappast kan tänkas blifva förhållandet, så torde det blifva lika svårt för veder¬
börande att af författningen finna någon säker ledning för åtgärders vidtagande,
som det i allmänhet skulle för den i de flesta fall i forstväsendet mindre hem¬
mastadde skogsegarcn blifva nästan omöjligt att deraf utleta den gräns, hvar¬
öfver hans sjelfbestämmelse icke finge sträcka sig. Afven de så kallade sak¬
kunnige männen” torde mer än en gång få anledning att vara tveksamme huru
stor eller liten ”en trakt af till skogsbörd egnad mark” finge afverkas, innan så¬
Santmans. Siats-, Lag- samt Allni. Besv.- och Ekon.-Zltsk. Betänkande N:o 50. 91
dant borde hänföras till ”förödelse". Dessutom, för hvar och eu, som sjelf icke
vill hushålla med sin skog, ligger medlet nära tillhands att kunna neutralisera
hela detta lagbud på så sätt. att han hastigt och på en gång, innan ens någon
undersökning hinner anställas, afverkar alltsammans eller så stor del af sin
skogsmark, att återstoden icke ens är tillräcklig för hemmanets behof. Många
flera bevis för det opraktiska och onyttiga uti detta lagstadgande skulle kunna
anföras, men jag förmodar det redan sagda i det afseendet kan vara nog. Att
förslaget äfven till principen är förkastligt, hoppas jag de fleste skola medgifva.
Hvarje ingrepp i den enskildes eganderätt, der beliöfligheten af ett sådant icke
är mera allmänt insedt och erkändt, kan icke vara välgörande, men verkar oh
tast motsatsen af det dermed afsedda, och är i så fall äfven i moraliskt afse¬
ende skadligt, ity att frestelsen till öfverträdelse af ett lagbud, hvars berättigande
icke erkännes eller inses, just derigenom framkallas, och ligger nära till hands
äfven för den i allmänhet mest laglydige. Må Staten på området af sin orne-*
delbara disposition införa och gifva ett godt föredöme för en ändamålsenlig skogs¬
hushållning, och exemplet skall säkert förr än man tror sprida sig till efterföljd
hos den enskilde skogsegaren, och sålunda på den naturligaste vägen frambringa
hvad man önskar, men som genom tvång svårligen skall vinnas.
På nu anförda skäl nödgas jag vördsamt afstyrka Rikets Ständers bifall
till hvad Sammansatta Utskottet föreslagit i den del, som rörer enskildes skogs¬
hushållning."
af Riksdagsfullmägtigen Anders Medin från Kronobergs län, mot Utskottets
beslut att inskränka rättigheten till nybyggens anläggande.
af Riksdagsfullmägtigen Anders Jonsson från Wermlands län : "Då det
varit kändt och under riksdagens lopp väntats en Kongl Proposition, angående
skogslagstiftningen, grundad på vederbörande embetsmyndigheters yttrande, kan
jag icke biträda Sammansatta Utskottets betänkande, att vid riksdagens nära
slut, dels af Skogs-styrelsens förslag, dels plockvis af enskilde motionärers
framställningar, framkomma med ett så genomgripande förslag. Utskottet erkän¬
ner detta ganska rigtigt å pag. 7 uti betänkandet, men frångår genast denna
uttalade sanning. Erkännande behofvet af en förbättrad lagstiftning af Statens
skogar, är det icke mot den delen i betänkandet jag så mycket nedlägger min
reservation, som fastmer mot efterföljande punkter af detsamma. Plvad beträf¬
far boställsskogarne, sä kan jag icke dela den uttalade åsigten, att, sedan bo-
ställsskogarne blifvit regelbundet indelade, boställs-innehafvaren skulle erhålla
till och med hälften af den årliga behållna afkastningen; detta skulle blifva
en opåräknad inkomst för densamme. Man har väl anfört, att boställs-inne-
hafvare ofta få utsyningar, men dervid följer skyldigheten för densamme att
odla och förbättra bostället för den summa han genom utsyningen erhållit. Om
92 Santmans. Stats-. Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
Konungens Befallningshafvande stundom uraktlåtit att gifva en sådan föreskrift,
så är detta stridande mot lag, oell har alltid, örn en sådan uraktlåtenhet icke
föreskrifvits för boställs-innehafvaren, blifvit öfverklagadt, ändradt och honom
ålagdt,. För min del anser jag, att boställs-innehafvaren, mot skyldigheten att
tillse den föreslagna regelbundna skogshushållningen och vården om boställets
skog, blefve tillräckligt ersatt, om det föreslagna maximum af hälften å behållna-
inkomsten nedsattes till högst en tredjedel.
Mot Utskottets förslag, att lagstifta öfver enskildes skogar, måste jag på
det högsta mig reservera. Om man genomläser Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse
till Skogs-styrelsen, då denna blef anbefalld uppgöra förslag till stadga för Kro¬
nans skogar, finner man så väl grundade skäl uttalade uti densamma, att icke
lagstifta öfver enskildes skogar, att jag icke väntat mig få se Utskottet beträ¬
da denna bana. Icke destomindre har Utskottets majoritet tillstyrkt antagande
af 25 § uti 6 Kap. af Skogs-styrelsens förslag, att allt svedjande uti skog och
betesmark vore förbjudet. Jag är ingen vän af svedjande i allmänhet, men här
mannas det gamla ordspråket: ingen regel utan undantag, och man måste
erkänna, att svedjandet uti de norra och vestra länen samt Wermland och Små¬
land, måttligt begagnadt, är af behofvet påkalladt, helst åkertegen i dessa orter
är liten, och den skörd, sorn efter svedjandet fås, är i dessa örter behöflig. Jag
vill icke bestrida, att skäl till klagan öfver misshushållning med skog kunnat på
ett och annat ställe förefinnas, men detta är, så vidt jag har mig bekant, uti
äftagande, dels genom lättade kommunikationer, dels genom skogens högre vär¬
de, samt af upplysningens spridande. Och jag åberopar såsom skäl härför, åt¬
minstone för det län, jag tillhör, Konungens Befallningshafvandes i Wermland
uti sist afgifna femårsberättelse härutinnan lemnade vitsord om skogshushållnin¬
gen inom samma län.
Uti 2:a momentet af förenämuda 25 § är visserligen undantag föreslaget,
men detta är så sväfvande, emedan deri tillåtes svedjande af ris och qvistar
på regelbundet indelad skogsmark. Månne alla hafva så stor och passande
skogsmark, att den kan indelas till regelbunden skogshushållning? Och den,
som icke kan införa sådan, skulle således gå miste om denna förmån. Tiden
från den 1 Maj till den 1 Oktober är, hvad synnerligast beträffar Norrland
och de nordvestra delarne af riket, ett totalt förbud, helst snön ofta der ligger
pä marken till in uti Maj månad, och om densamma somliga år skulle bortgå
i slutet af April, månne qvistar och ris samma dag brinna? Visst är det före¬
slaget, att Konungens Befallningshafvande kan få ändra denna tid, men det
fordras för innevånarne att söka ändring, och beror det då på Konungens Be¬
fallningshafvandes godtfinnande.
Utskottets majoritet har uti detta sitt betänkande utur Skogs-komitéens
betänkande infört 27:de och 28:de §§ samt satt den enskilde skogsegaren under
Santmans. Stats-, Lag- samt Ållin. Bese. och Ekon.-Utsk. Betänkande E:o 50. 03
Konungens Befallningshafvandes godtyckliga förmynderskap, samt gjort den sed¬
nare till fiskal öfver den förre, hvilket jag icke kan förena mig med. För min
del tror jag, att om Statens skogar skola indelas till regelbunden skogshushåll¬
ning, det fordras en så förökad skogs- och jägeribetjening, som står att finna, samt
Staten kan aflöna; huru mycket mera fordras icke, om Staten vill befatta sig
med de enskildes skogar? Uti Utskottet åberopades visst, att andra länder, så¬
som t. ex. Tyskland och Danmark m. fl. lagstifta öfver enskildes skogar;
men jag åberopar brödrariket Norrige, der skogslagstiftningen, under en följd af
år, varit föremål dels för Storthingets bemedling, dels för andra embetsmyndig-
heters afgifna utlåtanden, hvarigenom det resultat vunnits, att de ryggat tillbaka
för att ingripa uti eganderätten och, mig veterligen, icke beträdt den bana, som
Sammansatta Utskottet i den delen begvnnt, och som ingen vet hvar den kont-
rnc att stadna, om den skulle beträdas.
Skulle Rikets Ständer bifalla Sammansatta Utskottets sammanplockade för-
slag, till hvilket jag icke kan lemna min röst, hoppas jag regeringen icke sank¬
tionerar detsamma, förr än det blifvit mera sorgfälligt granskadt. I öfverens¬
stämmelse med Jöns Perssons motion anser jag, att de blifvande Landstingen
uti de olika delarne af riket borde blifva i tillfälle att uttala sig i denna vig'
tiga fråga, innan den till lag antages."
af Riksdagsfullmägtigen Herman Öbom från Norrbottens län, sorn förenat
sig med Herr Cygnaeus.
af Riksdagsfullmägtigen Henrik Hansson från Wester-Norrlands län: "Då
jag icke kan gilla Sammansatta Stats-, Lag- och Ekonomi-Utskottets beslut, rö¬
rande enskilda skogar, och i sammanhang dermed afstyrkaiule af min motion,
rörande förbud för Skogsför sälj ning på längre tid än fyra år, nödgas jag vörd¬
samt ingifva följande reservation:
Jag har mig nogsamt bekant, huru de fleste af allmogen inom det län jag
tillhör, sträfva efter att kunna afverka och försälja så mycket träeffekter som
möjligt, utan afseende på hvad sorn kan vara förenadt med skogens bestånd;
men detta kan, enligt min tanke icke lämpligen eller rättvisligen förekommas.”
En annan praxis af ännu betänkligare beskaffenhet håller nu på blifva
plägsed, nemligen att hemmansegarne försälja afverkningsrätten å sina skatte-
skogar på åratal ända till femtio år. Detta tror jag billigt fordra Ständernas
behjertande, och vid min afresa till riksdagen blef jag af många kommittenter
uppmanad att söka verka för att vi finge en lag, som förklarade kontrakt om
afverkningsrätt å skog icke böra gälla längre än fyra år.
Jag torde få upplysa att i närheten af Nyland, der Ångermannä-elfven har
sitt utlopp i stora farvattnet, äro nyligen anlagda sex större ångsågar. Egarne
till desamma äro dels svenskar, dels norrmän samt engelsmän; dessa sågar äro
i gång både vinter och sommar. Erforderligt timmer erhålles för det mesta på
så sätt, att disponenten^. till nämnda sågverk uppgöra kontrakt med hemmans-
94 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon - Utsk. Betänkande N:o 50.
egare om afverkningsrätt å de sistnämndes skogar, då köparne vanligen för¬
stå sig på att uppgöra sådana kontrakt, att de ega anlita äfven den omogna
skogen. Det är äfven vanligt att såkallade halfherrar resa omkring och med
list och svek i många afseenden förmå allmogen att underteckna bedrägliga
afhandlingar, och, sedan det lyckats dem att få uppgöra ett sådant kontrakt,
resa de till sågverks-disponenterna och försälja detsamma, då de stundom kunna
betinga sig flera tusende R:dr i förtjenst.
Ett sådant förfarande är så mycket mer vådligt, som å de ställen, hvarest
numera finnes någon skog af betydenhet, jorden och klimatet vanligen äro af
sådan beskaffenhet, att det i tidernas längd icke är att påräkna någon särde¬
les afkastning af jordbruket. Många hemmansegare, som på nämnda sätt för-
slöst sin skog, hafva redan fallit fattigvården till last, och en aktad man har
sagt mig, att, om det icke blir något förbud mot nämnde skogsförsäljningar, nöd¬
gas han sälja sitt hemman och flytta från kommunen, emedan han ansåg att
fattigdomen, som redan är tryckande, snart blir så stor, att de icke kunna hjelpa
hvarandra.
I Utskottet framlade jag till lagförslag, att skattebonde icke skulle ega att
försälja afverkningsrätten å skogen på längre tid än fyra år, och icke på en
gång försälja mer än en fjerdedel af hemmanet tillhörande areal i skog och
mark, samt att dylik åtgärd icke skulle få förnyas förrän de först kontrahera-
de åren gått till ända.
Såsom skäl för afstyrkande af detta förslag har Utskottet först anfort, att
skogen på de fyra åren kunde komma att undergå desto hastigare förödelse.
Men deremot vill jag anmärka, att det kommer i fråga köp om sådana skogar,
som icke kunna sfi grundligt förstöras på fyra år, som på femtio år, och om i
värsta fallet en skog skulle alldeles uthuggas på fyra år, så vore det väl än¬
dock en obestridlig fördel för hemmansegaren, att återfå dispositionsrätten efter
fyra år, emedan skogens återvext på fyratiosex år i någon mån säkert eger rum,
hvilket icke är förhållandet, 0111 utländningar få först begagna skogens vextlighet
i femtio år, då desamma säkert på sista året afverka, allt hvad som med fördel
kan användas.
För det andra säger Utskottet, att kontraktet efter mitt förslag kan för¬
nyas efter hvarje fyra års förlopp och således ändock räcka i femtio år. Der¬
emot får jag erinra att det är vanligt, att säljaren kommer i bitter ånger öf¬
ver sin försäljning, så snart han får se köparens framfart å skogen. Jag har
mig bekant att säljare, samma dag som uppgörelsen skett, när de blifvit gjor¬
da uppmärksamma på kontraktets verkliga innehåll, kommit i verkligt bekym¬
mersam belägenhet öfver sin åtgärd. Jag tror derföre att den, som en gång
har förmåtts till en sådan handling, sannolikt icke är sinnad att förnya den
efter fyra års förlopp; och örn det i värsta fall skulle finnas några, som vöre
Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 95
sinnade att förnya kontraktet efter hvarje fyra års förlopp, så är det knappast
exempel på någon, som innehaft hemman i femtio år, utan tvärtom händer det
ganska ofta att hemmansegaren ena året säljer sin skog på femtio år och kort
derefter afstår hemmanet till barnen. Då tyckes det vara hårdt, att barn och
barnabarn skola nödgas se sågverks-egarne använda och utöda skogen, hvilken
på många ställen är hemmanets enda utväg att förvärfva medel till gäldande
af utlagor både till Staten och kommunen.
Det är sagdt, att det är så vådligt att ingripa i den enskildes rättigheter:
men detta är ingenting nytt. Vi vete en och hvar, att om en person har ett och
annat hundra riksdaler, och han är benägen att förstöra sina tillhörigheter, så
skall han sättas under förmyndare, och detta är rättvist, och myndlingen är
den som deraf har största fördelen; men nu, då det är fråga om att hemmans¬
egare, hvilka försälja skogen på femtio år, icke allenast ställa sig och kommu
nen i elände, utan äfven göra hemmanets innehafvare urståndsatt att till Staten
betala sina skyldigheter, anses det af en del vådligt, att ingripa i den enskil¬
des fri och rättigheter. Det torde icke dröja länge förrän Ständerna få två
saker att välja på, nemligen att antingen befria ifrågavarande hemman från ut-
skylder till Staten, eller låta dem blifva ödeshemman. Under sådana förhål¬
landen tror jag icke det vara någon våda uti att säga, att ett kontrakt icke i
sådant fäll skall gälla längre än fyra år eller upptaga mer än en fjerdedel af
hemmanets skog. Det är äfven sagdt, att en författning, som är passande i en
provins, kan vara olämplig i en annan. Detta kan i vissa afseenden vara
sannt; men den som är utan skog kan naturligtvis icke hafva något men af
ett sådant lagstadgande, och lika litet den som har skog och förstår sitt eget väl.
Det kan synas som Utskottet skulle hafva gjort något för den enskildes
skogshushållning, i det att Skogs-komitéens betänkande blifvit förordadt; men
detta anser jag vara af intet värde, emedan någon mellankomst från Lands-
höfdinge-embetet icke gerna kan komma i fråga förrän förödelsen är verkställd,
och säkerligen skall, om den kommer till stånd, föranleda till många tvister och
rättegångar.
Jag vill äfven upplysa, att Wester-Norrlands läns Landsting har beslutat
ingå till Kongl. Maj:t med underdånig skrifvelse med begäran att Kongl. Maj:t
täcktes vidtaga några åtgärder för hämmande af skogsförödelsen, och jag tvif¬
lan icke på att Ständerna vid kommande riksdag något skola göra i den vä¬
gen; men det är redan för sent på somliga ställen, och om det ännu skall dröja
flere år innan någon lag uti ifrågavarande syfte utkommer, blir det på många
ställen mycket betänkligt, helst som under de sistförflutna åren afvittringen
fortgått betydligt, hvilket gjort att en mängd kronohemman nu hålla på att öf-
verföras från krono till skatte, och så fort detta är skedt, öfvergår afverknings-
rätten å skogen i herremännens händer.
96 Santmans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50.
På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag vördsamt att Rikets Ständer
täcktes afslå Utskottets tillstyrkande, rörande försäljning af enskilda skogar, och
fatta det beslut, nemligen att:
Skatte-bonde icke eger försälja afverkningsrätten till hemma¬
nets skog på längre tid än fyra år, och icke heller på en
gång försälja mer än en fjerdedel af hemmanets skog, icke
heller förnya dylik åtgärd förrän de först kontraherade
åren gått till ända."
af Riksdagsfullmägtigen Olof Pehrsson från Gefleborgs län: ”Då Kongl.
Skogsstyrelsen på nådig befallning uppgjort och till Kongl. Maj:t afgifvit un¬
derdånigt förslag till skogsväsendets ordnande i riket, men detta förslag ännu
ej blifvit af vederbörande embetsmyndigheter granskadt och Rikets Ständers pröf¬
ning understäldt, så hade jag ansett, att Utskottet för närvarande icke bort, på
enskilda motionärers framställning, för Rikets Ständer framlägga förslag till ny
lag allenast uti några spridda delar af berörde för landet så vigtiga lagstiftning.
Ehuru tillgången och beskaffenheten af våra skogar äro så väsendtligt olika i
de olika delarne af riket, och ehuru vi för närvarande i flera afseenden och
synnerligast angående svedjande, hafva olika stadganden för särskilda provinser,
är dock förenämnda underdåniga förslag, hvarifrån Utskottet hufvudsakligast ta¬
git sina tillstyrkanden, afsedt att blifva en gemensam skogslag för hela landet.
I anseende till olika lokalförhållanden är det dock en omöjlighet att samma lag
skulle blifva nyttig och tillämplig för alla landsändar; och jag hoppas att för¬
slaget, efter granskning af Kongl. Kammar-kollegium och samtlige Konungens
Befallningshafvande, skall i detta afseende komma att undergå behöflig förän¬
dring; och är det derföre, samt för att icke på förhand störa sammanhanget i
ett helt lagförslag, hvilket Rikets Ständer, efter fulländad granskning, hafva att
förvänta, som jag icke kunnat biträda Utskottet vid afgifvande af förslag till
spridda stadganden i skogslagstiftningen. Så mycket mindre har jag kunnat
förena mig uti ett sådant förfaringssätt, som de stadganden, Utskottet föresla¬
git, och hvilka skulle vara att anse såsom principer för den nya skogslagstift¬
ningen, innebära inskränkningar uti den enskildes egande- och dispositionsrätt
samt förhindra landets uppodling. Så långt man kan spörja tillbaka har re¬
geln alltid varit den, att de stora kronoskogarne skulle upparbetas, och att de
icke kunde med större nytta för det allmänna användas än till nya hemmans
anläggning, för att befordra landets uppodling och befolkning. Utskottet har
kommit till en alldeles motsatt åsigt, eller att odlingar icke annat än undan¬
tagsvis böra tillåtas, och att kronomarkerna hufvudsakligast böra bibehållas oar¬
betade i sitt naturliga tillstånd. Uti denna åsigt har jag icke kunnat instämma.
Hvad
Samtnans. Stats-, Lag- samt Allni. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:o 50. 97
Hvad utseende skulle väl landet haft, och luiru många menniskor skulle vät
deraf kunnat hafva sin näring, om ifrån äldre tider funnits förbud emot jordens,
odling till åker och äng. Landets hela jordbruk harju, såsom Botin säger,
”tillkommit genom en fri odling af det lediga landet.” Om man nu förbjuder,
eller åtminstone i högre mån hämmar odlingen, hvarifrån skall då den tillta¬
gande befolkningen taga sin näring? I samma mån som folkmängden tillvexer,
måste också jordbruket, landets modernäring, utvidgas. Det ligger ju så väl i
den enskildes som i samhällets sanna intresse, att hvarje qvadrat af Sveriges
jord uppbringas till den högsta möjliga afkastning: och hvad är i sådant af¬
seende att jemföra ett tunnland skog emot ett tunnland åker. Utskottet an¬
ser, att det snart skall blifva brist pä skog, om odlingen såsom hittills får fort¬
sättas. Sådant är dock aldra minst att befara uti de af Utskottet omförmälda
Rikets norra landskaper, der den odlingsbara marken är så ringa i förhållande
till vidsträckta skogsmarker, som aldrig kunna odlas.
Hvad sorn i högsta grad måste ogillas, är dock Utskottets förslag, att äf¬
ven frälse- och skattehemmans skogar skola ställas under Konungens Befallnings*
hafvandes vård och tillsyn, samt att allt svedjande skall vara totalt förbjudet.
Konungens Befallningshafvande skulle, enligt Utskottets förslag, ega att, då skogs¬
trakt, i strid mot vilkoren för ordentlig hushållning, afbrukades, vid verksamt
vite förbjuda skogens nyttjande annat än till hemmanets oundgängliga behof,
eller, der omständigheterna så fordrade, ställa skogen under allmän tillsyn. Ett
sådant stadgande anser jag vara sfi förnärmande för den enskildes lagligen för-
yärfvade eganderätt, att jag omöjligen skulle kunna biträda detsamma, äfven om
jag kunde förstå hvad som menas med skogstrakt och ordentlig hushållning. Hvad
åter svedjande särskildt beträffar, så har detta varit svenska skatteman ifrån
uråldriga tider tillåtet inom hägnad, då bärande träd, masteträd, skepps- och tim¬
mervirke ej dermed skadades, äfvensom utom hägnad, der det för odling eller
för mulbete nödigt var, enligt l och 2 §§ af 14 Kap. Byggninga-balken. Enligt
4 § samma kapitel, hade egare af frälsejord oinskränkt rätt till svedjande, och
samma rätt blef äfven tillagd alla skatteman genom Kongl. Förordningen den
21 Februari 1789: men uti denna rättighet gjordes, genom Kongl. Förordningen
örn skogarne i riket den 1 Augusti 1805. den inskränkning, att ingen, utan Ko¬
nungens Befallningshafvandes tillstånd, finge svedja å sandmo, samt bergagtig
och stenbunden mark, belägen utom åker. äng och rätter beteshage. Undantag
ifrån detta allmänna stadgande finnas dock för flera särskilda orter, der rättig¬
heten är ännu mera utsträckt. Med Konungens Befallningshafvandes tillstånd
är således svedjande tillåtet å hvad mark som helst. Att nu öfvergå till ett
absolut förbud vore väl högst orimligt, och skulle förorsaka bekymmer och för¬
lägenhet hos en mängd sådane egare af skogshemman, hvilka, i anseende till
Bih. till R. St. Brot. 1802 é 1863. 4 Sami. 2 Afd. 19 Eäft. 13
$8 Summans. Stafa', Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande N:ö 50.
deras ringa åkerjord, icke kunna hafva sin utkomst förutan ett måttligt sved¬
jande. Då klimatet, skogens och markens tillgång och beskaffenhet är så högst
olika inom olika län, så egna sig föreskrifterna angående svedjande aldra bäst
för landstingen, och jag anser att äfven derföre Rikets Ständer nu icke böra i
detta afseende föreslå något gemensamt stadgande för hela landet"
Herr Kistner har begärt att få antecknadt att han icke öfvervarit frågans
slutliga behandling inom Utskottet
Stockholm, tryckt hos N. Mareus, 1863.
Sammans. Slats-, Bévilln- samt Allm. Besv-'och Ekon.-Utsk. Utlåtande N:o 51. i
M:o 51.
Ant. till Exp.-Utsk. den 22 Okt. 1863, kl. 10 f. ni.
Utlåtande, i fråga om förhöjning af folkskole-ajgiften.
Denna fråga' har blifvit väckt inom Högvördiga Preste-Ståndet, uti motionen
N:o 100, af Doktor Sandberg, som, under åberopande af den vid 1844—1845
årens riksdag af Rikets Ständer uttalade och genom Kongl. Kungörelsen den 13
Mars 1846 tillämpade stora grundsats, att hvarje arbetsför medlem i samhället bör
genom personlig afgift i första rummet bidraga till det uppvexande, mindre bemed¬
lade slägtets undervisning, ansett ett konseqvent fortgående på den vid ofvannämnda
riksdag beträdda väg vara lämpligaste sättet att bereda medel för det myckna, som
i afseende på folkskole-inrättningen i landet ännu återstode att förbättra, tillöka och
utvidga, samt, i öfverensstämmelse härmed, föreslagit, att den genom berörda Kongl.
Kungörelse stadgade folkskole-afgift, 12 sk. Banko för man och 6 sk. Banko för
qvinna, måtte förhöjas till 60 öre för man och 30 öre för qvinna, att utgöras af
alla arbetsföra personer, utan afseende på om de betala mantalspenningar eller icke,
äfvensom af den ej värfvade delen af gemenskapen vid Arméen och Flottan, samt
debiteras, uppbäras och redovisas hädanefter på samma sätt som hittills.
I anledning af denna motion, hvilken Sammansatta Stats-, Bevillnings- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet haft att behandla, torde böra erinras, hu¬
rusom den s. k. folkskole-afgiften, hvilken numera utgår med något jemkade belopp
af 40 öre för man och 20 öre för qvinna, i sitt ursprung icke egentligen var nå¬
gon ny kapitations-afgift, utan blott utgjorde den personliga skyddsafgiftens ena hälft,
hvilken af Staten efterskänktes åt kommunerna för befordrande af det vigtiga ända¬
mål, som med Kongl. Stadgan om folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842
åsyftades. Att denna afgift emellertid i och för sig icke varit för folkskolans alla
behof tillräcklig, torde icke böra bestridas, då Rikets Ständer funnit nödigt att vid de
sednare riksdagarne för folkundervisningens befrämjande dels å Riks-staten anvisa sär¬
skilda anslag, dels ock medgifva att hälften af personliga skyddsafgiftens återstående
del finge under vissa vilkor för ändamålet disponeras. Men ehuru Staten sålunda
för denna utan tvifvel högst vigtiga angelägenhet lemnat icke obetydliga årliga anslag,
B\h, till R. St. Prot. 1862 A 1863. 4 Sami. 2 Afd. 20 Haft.
2 Sammans Stats-, Bevilln- samt Allm. Besv.- och Ehon-Utsk. Utlåtande A:o 51.
har dock kommunernas skyldighet att i sin mån dertill bidraga derigenom icke varit
förminskad, utan fastheldre och med skäl alltid stadgats såsom ett oeftergifligt vilkor
för delaktighet i de ofvannämnda anslagen. En förhöjning, på sätt nu ifrågastäldt
blifvit, af den till församlingarne utgående folkskole-afgiften torde emellertid inom de
rikare kommunerna, der undervisningen redan är på lämpligt sätt ordnad och ytterli¬
gare understöd derför icke erforderligt, medföra opåräknade och öfverflödiga tillgån¬
gar, under det att inom de fattigare och mera glest befolkade församlingarne behof-
ven ändock icke blefve tillräckligt afhulpna. Motionären synes för öfrigt hafva fram¬
ställt sitt ifrågavarande förslag under förutsättning att en af honom särskildt väckt
motion om motsvarande nedsättning i personliga skyddsafgiften skulle kunna tillvinna
sig Rikets Ständers afseende. Men då sådant icke skett, utan Rikets Ständer beslu¬
tat att denna sistnämnda afgift skall bibehållas till oförändrade belopp; då vidare
nya kapitations-afgifter eller förhöjning i redan befintliga icke torde vara med de i
sednare tider antagna beskattningsgrunder öfverensstämmande, samt då slutligen Ri¬
kets Ständer, vid reglering af utgifterna under Riks-statens åttonde Hufvudtitel, för
folkskoleväsendets af dem pröfvade behof redan anvisat, bland annat, 75,000 R:dr
årligen att användas till folkskoleväsendets utveckling och förbättring i allmänhet in¬
om de församlingar, hvilka till lärares och lärarinnors aflöning redan tillskjutit eller
åtaga sig tillskjuta lika stort belopp, som den till församlingen öfverlåtna andel af
skyddsafgiften utgör, 150,000 R:dr, att ställas till Kongl. Maj:ts disposition såsom
bidrag till folkskolelärares aflöning efter vissa grunder, samt 20,000 R:dr årligen till
understöd för sådana församlingar, som, till följd af medellöshet, icke kunna af egna
medel till erforderligt belopp bekosta aflöning åt sin folkskolelärare; så finner Sam¬
mansatta Utskottet, på grund af hvad sålunda förekommit och anfördt blifvit, sig
föranlåtet hemställa,
att Doktor Sandbergs förevarande motion om folkskole-afgiftens förhöjning
icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 Oktober 1863.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1863.
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utslc. Utlåtande N:o 52. 1
.Vo 59.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Okt. 1863, kl. 10 f. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar samt Rik Stån¬
dens skiljaktiga beslut vid förehafvande af Sami msatta
Stats-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets Betänkande N:o 34, öfver dels Kongl. Maj:ts nå¬
diga Proposition med förslag till ny Jagt-stadga, dels
oek enskilda motioner i frågor rörande jagt.
Enligt till Utskottet ankomna protokolls-utdrag, äro från Preste-, Borgare-
och Bonde-Stånden återremitterade särskilda delar af nämnda Betänkande: i andra
delar åter hafva Riks-Stånden fattat skiljaktiga beslut, hvaremot vissa delar af
Betänkandet blifvit af samtliga Riks-Stånden godkända.
De emot åtskilliga af förslagets återremitterade delar framställda anmärk¬
ningar, äfvensom vissa af do från Utskottets förslag afvikande besluten, föranleda
emellertid icke särskild pröfning af Utskottet, enär tre Riks-Stånd i samma delar
varit ense; och i frågor af förevarande beskaffenhet tre Stånds menino- uto-ör Ri¬
kets Ständers beslut. Sådant är förbållandet med § 1, § 2 mom. 1, f 3 morn. 2,
§ 4, § 9 mom. 2, § 10, § 14, § 17, § 19 mom. 1 och 2, g 21 mom. 3, § 22 och
de bestämmelser, som i förslaget följa näst efter § 24, samt Utskottets hemställan
2:o på sidan 15.
Hvad sålunda förekommit, bar Utskottet ansett sig endast böra
hos Rikets Ständer anmäla.
Deremot erfordras Utskottets vidare utlåtande eller åtgärd i afseende å de
delar af förslaget, för hvilka ej sådan röstöfvervigt, som ofvan är nämnd, redan
blifvit inom Riks-Stånden vunnen; och har Utskottet dervid att göra början med
förslagets
Bilt. till R. St. Brot. 1862 1863. 4 Sami. 2 A/d. 21 Häft.
2 Sammans Stats-, Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-l tsk. Utlåtande N:o 62.
§ 7.
Denna g bar, sådan den lyder i Utskottets förslag, blifvit bifallen af Bor¬
gare- och Bonde-Stånden; hvaremot Ridderskapct och Adeln samtPrestc-Ståudet,
i öfverensstämmelse med Kongl. Majas nådiga Proposition i ämnet, beslutat, att i
stället för de af Utskottet föreslagna orden “jerf eller räf‘, i sista punkten af
denna g böra sättas orden “eller jerf'.“
Vid sådant förhållande får Utskottet hemställa
att llidderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet måtte, med från¬
trädande af deras i frågan fattade beslut, förena sig med Bor¬
gare- och B onde- Stånd en om den lydelse af ifrågavarande §,
som blifvit af Utskottet föreslagen.
Skulle emellertid denna hemställan icke af någotdera af de sålunda inbjudna
Riks-Stånden bifallas, får Utskottet till votering i Förstärkt Lag-Utskott föreslå
följande voteringsproposition:
“Den som vill att 7 § uti ifrågavarande förslag till Jagt-stadga skall erhålla
följande af Borgare- och Bonde-Stånden beslutade lydelse: Drifver någon upp djur
å egen mark eller der lian eger lof att jaga, bafve rätt att jagten efter sådant
djur in på annans egor fullfölja, om djuret förut såradt är; så ock att behålla det
fällda. Är det björn, varg, lo, jerf etter räf, som jagas; vare lag samma, äfven
om djuret förut icke blifvit såradt, röstar
Ja;
Den det cj vill, röstar
Nej.
Tinner Nej, anses Rikets Ständer hafva beslutat, att ifrågavarande § skall
erhålla följande med Ridderskapct och Adelns samt Prcsle-Ståndcts mening öf¬
verensstämmande lydelse: Drifver någon upp djur å egen mark eller der lian eger
lof att jaga, bafve rätt att jagten efter sådant djur in på annans egor fullfölja,
om djuret förut såradt är; så ock att behålla det fällda. Är det björn, varg, lo
eller jerf, som jagas; vare lag samma, äfven om djuret förut icke blifvit såradt.“
§ 11-
I fråga om den tid, under hvilken jagt efter rapphöns borde vara förbjuden,
bade Utskottet såsom slutdag föreslagit den 20 Augusti, hvilket äfven blifvit af
Preste- och Borgare-Stånden bifallet; men Ridderskapct och Adclu bar till slut¬
dag bestämt den 10 Augusti och Bonde-Ståndet bar återremitterat förslaget i
denna del. Då otvifvclaktigt är, att rapphönsjagten i vissa delar af riket kan
med fördel börjas redan strax efter den 10 Augusti, och, på sätt inom Bonde-
Ståndet anmärkt blifvit, vid det förhållande att jagt efter baro och skogsfågel får
taga sin början den 11 Augusti, det lätteligen skulle inträffa, att, äfven om jagt
efter rapphöns vore längre förbjuden, do foglar af detta slag, som anträffades un¬
der jagt etter nyssnämnda andra slag af vildbråd, af misstag fälldes, så bar Ut¬
skottet funnit skäligt föreslå Preste-, Borgare- och Bonde-Stånden att. Prcstc-
oeh Borgare-Stånden med frånträdande af deras beslut, biträda Ridderskapct och
Adelns mening.
Beträffande åter fridlysningstiden för bäfver, så hafva samtliga Riks-Stån¬
den godkänt Utskottets förslag deri, att densamma bör gå till ända den 10 Juli,
hvaremot Utskottets förslag, att den bör taga sin början den 1 Januari vunnit
allenast Ridderskapct och Adelns samt Borgare-Ståndets bifall. Preste-Ståndet
Sammans. Stats-, Larf- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande N:o 52. 3
och, efter inbjudning från detta Stånd, äfven Bonde-Ståndet, hafva nemligen be¬
slutat, att jagt efter ifrågavarande djurslag skall vara förbjuden från och med den
1 November till och med den 10 Juli. Då bäfvern i anseende till dess sällsynt¬
het och höga värde synes förtjena det större skydd mot förföljelse, som åsyftas
genom det af sistnämnda Riks-Ståud fattade beslut, har Utskottet ansett sig böra
inbjuda Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet att, med frånträdande af
deras beslut, med de öfriga ltiks-Stånden sig förena.
Utskottet har, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts Proposition, föreslagit,
att för ejder samma fridlysningstid, som för öfriga vattenfåglar, måtte blifva gäl¬
lande, hvilket älven blifvit godkäudt af Ridderskapet och Adeln samt Preste-
Ståndot. Deremot hafva Borgare- och Bonde-Stånden återremitterat förslaget i
denna del. Som Utskottet emellertid icke af den diskussion, hvilken hos sist-
bemälda begge Riks-Stånd framkallat deras beslut om återremiss, finner skäl att
frånträda sitt tillstyrkande i denna del, har Utskottet endast att till nämnda Riks-
Stånds slutliga pröfning ånyo framlägga sitt förslag i denna del.
I fråga om ordstäliningen i denna § har Borgare-Ståndet beslutat, att ut¬
trycket “från den 15 Mars“ bör förändras till “från och med den 1(5 Mars“. Då
tiden i andra momenter af samma § räknats “från och med den 1 November'*,
skullo de olika former för tidsbestämmelserna, som sålunda i förslaget förefinnas,
möjligen kunna föranleda till misstag om den rätta meningen. Till vinnande af
större tydlighet, har Utskottet alltså ansett sig böra vid den nya redaktion af §,
som af återremisserna föranledts, iakttaga den sålunda af Borgare-Ståndet beslutade
förändring.
Utskottet får af nu anförda skål föreslå följande lydelse för den ifråga¬
varande §.
“Jagt efter nedannämnde djur vare under följande tider af året förbjuden,
nemligen:
efter elg från och med den 1 November till och med den 10 Augusti;
efter bäfver från och med den 1 November till och med den 10 Juli;
efter rapphöns från och med den 1 November till och med den 10 Augusti;
efter svan, gräsand, ejder, enkel och dubbel beckasin från och med den 10 Mars
till och med den 10 Juli;
efter hjort, rådjur, vildren, hare, tjäder, orre, hjerpe och ripa från och med den
16 Mars till och med den 10 Augusti.
Visar erfarenheten, att den fridlysningstid, hvarom här ofvan sagdt är, behof ver
i något fall för hela riket eller viss del deraf utsträckas eller inskränkas, eller ock
ortförhållanden eller andra omständigheter framdeles påkalla stadgande angående jagt
å annat vildt, än förut i denna § omnämndt är, vare Oss förbehållet att derom sär¬
skildt förordnad
§ 15-
Denna § är bifallen af Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet, men
återremitterad af de öfriga Stånden, i ändamål, enligt hvad protokollsutdragon
gifva vid handen, att i § måtte inrymmas särskildt förbud mot dot sätt att jaga
bäfver, hvilket understundom lärer förekomma och bestå deri, att hela don såkal¬
lade bäfverbyn antändes och djuren, allt efter som do af elden utdrifvas ur sina
bon, dödas; hvarförutan inom Borgare-Ståndet anmärkning blifvit gjord om för¬
ment ofullständighet hos förslaget deruti, att i fråga om kungörande af lifsfarlig
4 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande N:o 52.
jagtanstalts begagnande, allenast blifvit föreskrifvet, att sådant bör ske “i närma¬
ste kyrkor.®
Utskottet, som anser, att fridlysning under viss tid, är det lämpligaste med¬
let till vildbrådcts skyddande mot att utrotas, kan icke tillstyrka, att, på sätt
med afseende på bäfverjagten blifvit ifrågastäldt, förbud mot vissa jagtsätt äfven
böra för nämnda ändamål i jagtlagstiftningcn användas, hvarigenom en bana komme
att beträdas, på hvilken lagstiftningen aldrig kunde uppnå nödig fullständighet
och skulle blifva oupphörliga förändringar underkastad; och hvad angår ofvanbe-
rörda i Borgare-Ståndet framställda anmärkning, finner Utskottet det vara olämp¬
ligt, att i den fråga, som utgjort föremålet för anmärkningen, meddela andra be¬
stämmelser än förslaget innehåller, hvilka lemna tillfället öppet att i tillämpnin¬
gen iakttaga do särskilda förhållanden, som inom olika orter mäste bestämma, i
hvilka och huru många kyrkor kungörandet bör ske.
Utskottet finner sig alltså böra
till Preste- och B or g are-Ståndens slutliga pröfning ånyo framlägga den ifråga¬
varande §.n, sådan den i Utskottets förslag förefinnes.
§ 16.
Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet hafva bifallit denna §, hvilken
i Utskottets förslag har följande lydelse:
“Från den 15 Mars till oell med den 10 Augusti må hund icke begagnas
till annan jagt, än dels efter björn, varg, lo och jerf, når något af dessa djur be¬
visligen i trakten sig uppehållit, dels ock efter den 10 Juli vid stränder af sjö
eller vattendrag, samt å kärrmark.®
Inom Preste- och Borgare-Stånden hafva emot redaktionen af denna § blif¬
vit framställda anmärkningar, som föranledt hos Preste-Ståndet, till densammas
återremitterande, och hos Borgare-Ståndet till beslut om den ändring, att i stället
för orden “ifrån den 15 Mars® sattes “ifrån och med den 1(5 Mars.“
I anledning deraf får Utskottet, med inbjudning till Ridderskapet och Adeln
samt Borgare- och Bonde-Stånden att frånträda deras i ämnet fattade beslut, hem¬
ställa, att ifrågavarande § må erhålla följande lydelse:
“Från och med den 16 Mars till och med den 10 Augusti må hund till jagt
begagnas endast efter björn, varg, lo och jerf, när något af dessa djur bevisligen i trak¬
ten sig uppehållit, samt efter den 10 Juli vid stränder af sjö eller vattendrag och å
kärrmark.
§ 18-
Denna § har blifvit endast af Ridderskapet och Adeln antagen, men deremot
af de öfriga Riks-Stånden återremitterad. Det har blifvit anmärkt, att densamma
väl afsåge endast, att, till vildbrådets fredande under den för jagt efter fridlyst
vildt i allmänhet förbjudna tid, från de skogsmarker, der sådant vildbråd, samt
dess bon och ägg finnas, utestänga de hundar, hvilka derå kunna göra betydligare
skada, men att ordstålluingen i §:n lätt kunde leda dertill, att äfven sådana hun¬
dar, hvilka voro till jagt odugliga samt endast begagnades såsom gårdvarar eller
till menniskors sällskap, blefve af personer, sorn önskade att vinna den stadgade
löscsumman, upptagne, och att förlust derigenom tillskyndades deras egare. Ut¬
skottet, som anser, att det hufvudsakliga innehållet af ifrågavarande § är af den
synnerliga vigt för jagtens behöriga vård, att, äfven om någon olägenhet för egare
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande N:o 52. 5
af hundar, som icke äro för vildbrådet skadliga, deraf skulle härflyta, det likväl
i anseende till sitt allmänna gagn bör bibehällas, har sökt att finna en sådan orda¬
lydelse för denna §, att tillfället för okynnet och vinningslystnaden att utan giltig
anledning begagna sig af det stadgande, som deri innehålles, måtte varda undan¬
röjd t; och då anmärkningar tillika blifvit framställda mot den del al denna §, som
stadgar, att katt, som anträffas “ute å mark“, må saklöst dödas, så har Utskottet
återfört detta stadgande till likhet med den Kongl. Propositionen och innehållet
af nu gällande jagtstadga.
Utskottet får alltså, under inbjudning till Ridderskapet och Adeln att från¬
träda dess i denna del fattade beslut, hemställa, att ifrågavarande § må erhålla
följande lydelse:
“Hund, som under tiden från och med den 16 Mars till och med den 10 Augu¬
sti finnes lös i skog eller hagmark och gör skada å vildbråd, derefter jagt å den tid
är förbjuden, må upptagas af hvem honom anträffar, men bör, på sätt i nästföregående
§ är stadgadt, hembjudas egaren till inlösen; och vare lösen, hvarje gång sådant sker.
fern Riksdaler. Vill egaren ej utlösa hunden, vare den till upptagaren förverkad.
Hvad här sagdt är gäller icke om hund, som vallar boskap.
Katt, som antra fas i skog eller hage, må saklöst dödas."
§ 19 (sista morn.).
Emot detta morn., som blifvit godkändt af Ridderskapet och Adeln samt
Bonde-Ståndet, hafva inom Preste- och Borgare-Stånden anmärkningar blifvit fram¬
ställda, hvilka föranledt till dess återremitterande. Do ur det Kongl, förslaget
hemtade föreskrifter om sättet för rofdjurspremiernas utbekommande, hvilka inne¬
hållas i detta morn. hafva icke synts tillfredsställande, och enär, om kontrollen
öfvcrlemnadcs åt kommunalnämnderna, den större säkerhet mot underslef, som genom
återremisserna blifvit afsedd, skulle kunna vinnas, utan ökad svårighet för den
dertill berättigade att utbekomma belöningarne, har Utskottet ansett sig böra i
sådan syftning ändra sitt förslag, och får alltså föreslå Rikets Ständer att, Ridder¬
skapet och Adeln samt Bonde-Ståndet med frånträdande af deras beslut, antaga
följande lydelse af ifrågavarande moment:
Vill någon belöning erhålla, uppvise roffogeln eller skinnet af däggande rofdjur för
kommunalnämnden, tage dess intyg derom, att djuret blifvit inom riket dödaclt, samt att
roffogelns fotter eller öronen af däggande djurets skinn blifvit inför kommunalnämnden
borttagna, och håfve sedan rätt att belöningen hos nurm,aste kronouppbördsman eller Vår
Befallningshafvande af allmänna medel erhålla.“
§ 21, mom. 2.
Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet hafva bifallit detta morn., som
i Utskottets förslag har följande lydelse:
“Var det elg, som under slik förbjuden tid dödats, sårats eller fångats, må
dock böterna ej sättas lägre än etthundrafemtio Riksdaler.“
Preste- och Bonde-Stånden, det sistnämnda efter inbjudning af Preste-
Ståndet-, hafva deremot för ifrågavarande moment beslutat följande lydelse:
“Var det elg eller bäfver, som under slik förbjuden tid dödats, sårats oller
fångats, må dock böterna ej sättas lägre än etthundrafemtio Riksdaler.”
6 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utsk. Utlåtande N:o 52.
Då bäfver, till följd af det misstag i lagstiftningen, hvarigenom han hittills
blifvit räknad till skadedjuren, för närvarande löper fara att blifva bär i landet
utrotad, och han, i anseende till den såkallade bätvergällens samt skinnets dyr¬
barhet, i värde lärer vara jemförlig med elgen, har Utskottet ansett, att han väl
kan förtjena enahanda skydd af lagstiftningen som sistnämnda djurslägte, och får
derföre
inbjuda liidderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet att, med
frånträdande af deras beslut, förena sig i Preste- och Bonde-
Ståndens mening.
På sidan 15 af oivanberörda Betänkande hade Utskottet under l:mo) före¬
slagit, att Rikets Ständer, med förklarande, att den i Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
position föreslagna nya Jagt-stadga ej kundo oförändrad bifallas, måtte, under för¬
utsättning att ny strafflag innehållande straffbestämmelse för intrång i annans
lagliga jagträtt blefve antagen, för sin del besluta dels en Jagt-stadga af det inne¬
håll, Utskottets förslag utvisade, dels att i sammanhang med denna stadgas utfär¬
dande, 23 Kapitlet Byggninga-Balken och hvad för öfrigt i ämnet funnes förord-
nailt måtto upphäfvas. Denna hemställan har blifvit bifallen allenast af Ridder¬
skapet och Adeln, men återremitterats af de tre öfriga Stånden, dervid hos Preste-
Ståndet yttrats den åsigt, att samma hemställan icke väl lämpade sig att begag¬
nas till Kongl. Maj:t med underdånigt öfverlemnande af Rikets Ständers beslut
öfver en sådan i nådig Proposition till dem framställd lagfråga, som till största delon
vore af ekonomisk lagstiftnings natur och såsom sådan berodde ensamt på Kongl.
Maj :ts beslut. I öfverensstämmelse med hvad för liknande fall hittills varit veder¬
taget bruk, får Utskottet till följd häraf, med inbjudning till Ridderskapet och
Adeln att frånträda dess beslut, föreslå,
att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, med
anmälan att, vid granskning af ifrågavarande nådigst meddelade
förslag till Jagt-stadga anmärkningar i vissa delar förekommit,
hemställa, att samma stadga måtte gifvas det innehåll, sorn det
vid den underdåniga skrifvelsen fogade förslag utvisar, samt att,
i sammanhang med denna stadgas utfärdande, 23 Kapitlet Bygg¬
ninga-Balken och hvad för öfrigt i ämnet finnes förordnadt må
upphäfvas.
Under 3:o) på ofvanberörda sida af Betänkandet har Utskottet hemställt,
att Rikets Ständer måtte i deri underdåniga skrifvelse, hvarigenom förslaget till
Jagt-stadga till Kongl. Maj:t öfverlemnas, derjemte tillkännagifva sitt bifall till den
nådiga Propositionen i fråga derom att, efter det den nya Jagt-stadgan trädt i
verksamhet, nu befintliga jagtkassor inom de särskilda länen må öfverlemnas
till vederbörande landsting att efter deras ompröfning användas.
Denna hemställan, godkänd af Ridderskapet och Adeln samt af Bonde-Stån¬
det, har blifvit af Preste- och Borgare-Stånden återremitterad till Utskottet, som
emellertid icke funnit skäl att frångå sitt i denna del fattade beslut,
hvadan Utskottet får till Preste- och B or gare-Ståndens ompröf¬
ning ånyo framlägga sin hemställan i denna del.
Stockholm den 22 Oktober 1863.
Sammans. Stats-, Lag- sami A lim. Besv- och Ekon.-Etsk. Utlåtande N:o 52. 7
lieser vationer:
af Grefve Sparre, Eric, sorn anser, att, såvida förbud icke stadgas mot det
sätt att jaga bäfver, hvilket bär ofvan i fråga om 15 § omförmäles, nämnda djur-
slägto skulle komma att alldeles utrotas, utan att stadgandet om viss fridlysnings-
tid kunde utgöra något tillräckligt hinder deremot, mea att erforderligt skydd
bereddes om 15 § 1 mom. erhölle följande lydelse:
“Spjut eller skjutgevär må icke gillrade användas såsom jagtmedel; ej
heller må elg under skidlöpande jagas eller höfverby brännäs."
af Herr Ros, A. E., som anser att Utskottet på de skål, Ridderskapct och
Adeln samt Prcste-Ståndet anfört för ogillande af Utskottets förslag till § 7 och
antagande af Kongl. Maj:ts Proposition, bort frånträda sitt och antaga nämnda
Stånds förslag, samt
att § 18, i stället för den redaktion Utskottet nu godkänt, bort erhålla
följande, med näst föregående § af förslaget och nu gällande jagtstadga bättre
öfverensstämmande ordalydelse, nemligen:
“Jagthund, som under tiden från och med den 16 Mars till och med den
10 Augusti finnes lös i skog eller hagmark, der vildbråd finnes, må upptagas af
hvem honom anträffar, men bör, på sätt i näst föregående § är stadgadt, hem-
bjudas egaren till inlösen; och vare lösen, hvarje gång sådant sker, fern Riks¬
daler. Yill egaren ej utlösa hunden, vare den till upptagaren förverkad.
Katt, som anträffas i skog eller hage, må saklöst dödas.“
af Herr Bäcklin, hvilken anser, att jagt efter ejderhanar bör tillåtas
hela året.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCHS, 1863.
Reit t elser
i
Samman?. Stats-, Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 30.
Sid. 18 rad. 2 nedifr. står: November läs: Maj
» 20 » » » begagnande och » begagnande,
IHK till R. St. Prot. 1862 A 1863. 4 Semi. 2 Afd. 22 Hiift.
Santmans. Stais-, Lag- sami Allm lie sv.- och Elion.-Utskottets Utlåtande N:o $3. 1
A: o
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Nov. 1863, kl. 2 e ra.
Utlåtande, med föranledande af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut,
i anledning af Utskottets Betänkande N:o 29, i fråga örn
ändring eller omarbetande af Landtmäteri-inslruktionen
och Skiftes-stadgan, m. m.
Detta betänkande har blifvit bifallet af Högvördiga Preste-Ståndet, samt
af de öfriga Riks-Stånden i de punkter för hvilka här nedan ej annorlunda re-
dogöres.
Utskottets å sidan 4 i berörda betänkande gjorda hemställanden, att för¬
slaget om förste landtmätare-befattningarnes förändrande till landtmäteri-direktörs-
tjenster, samt om anvisande för berörda ändamål af en årlig lön af 3,500 R:dr
R:mt åt dem hvar, jemte 200 till 300 R:dr i resepenningar, ej må vinna Rikets
Ständers bifall; samt att förslaget om andre landtmätare-tjensternas indragning
ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda, hafva blifvit af Höglofliga
Ridderskapet och Adeln återremitterade; men då de öfriga Riks-Stånden dessa
hemställanden bifallit samt tre Stånds mening i frågor af förevarande beskaffen¬
het, utgör Rikets Ständers beslut; anser Utskottet något vidare utlåtande i an¬
ledning af återremissen ej erfordras; hvilket Utskottet härmed vördsamt får hos
Ridderskapet och Adeln anmäla.
I betänkandets 6:te punkt, sidd. 10 och 11, hade Utskottet tillstyrkt
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att
2 Kapitlets 1 § i Skiftes-stadgan, sådan den lyder efter Kongl. Kungörelsen den
Bilt. lill R. St, Pral. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd 23 Haft.
2 Sammans. Stats- Lag-, samt Allm. Besv och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 33.
9 Juni 1832, må erhålla följande förändrade lydelse: ansökning om förordnande
för Landtmätare till förrättande af laga skifte eller annan landtmäteri-förrättning
skall inleinnas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, och bilägges dervid, då
laga skifte är i fråga, en förteckning på hemmanen i skifteslaget, deras natur
och egare samt de sednares vistelseort. Ar ansökningen ej underskrifven af
samtlige i förteckningen upptagne delegare i skifteslaget, bör Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande, med föreläggande af viss kort tid, och vid äfventyr af för-
klaringsrättighetens förlust, infordra delegarnes yttrande i afseende å den för—
rättningsman de önska. Aro samtlige delegarne i dette afseende ense, eller an¬
går förrättningen blott en persons rätt, utfärde Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
genast förordnande för den föreslagne Landtmätaren, der denne, enligt hvad sär¬
skildt är föreskrifvet, eger landtmäterigöromå! på eget ansvar förrätta, och annat
hinder emot ansökningen ej möter. Aro delegarne, i fråga om val af förrätt-
ningsman, ej ense, förordne Kongl. Majits Befallningshafvande till förrättningsman
den han skäligt finner.
Denna punkt har visserligen blifvit bifallen jemväl af Röglofliga Ridder-
skapet och Adeln, hvaremot Hedervärda Bonde-Ståndet densamma afslagit samt
Vällofliga Borgare-Ståndet återremitterat punkten, för så vidt den afsåg huru
förfaras skulle, der delegarne ej voro i val af förrättningsmän ense, samt i
syfte, efter hvad af protokollet angående öfverläggningen kan slutas, att Konun¬
gens Befallningshafvande skall vara skyldig förordna den Landtmätare, som
bland delegarne erhållit flertalet röster; men emedan det af Rikets Ständer genom
underdånig skrifvelse den 16 September 1848 framställda förslag, att flertalet
röster måtte bestämma förordnandet, blifvit, på sätt i Utskottets Betänkande N:o
29 är visadt, efter det Justitie-kansleren och Högste Domstolen sig i frågan
utlåtit, med anledning af gjorda anmärkningar, hvilka det nu ifrågavarande förslaget
afsåg att undvika, af Kongl. Maj:t ogilladt; samt den af Borgare-Ståndet åter¬
remitterade del af punkten är så oskiljaktigt förknippad med den åsigt som le¬
gat till grund för Utskottets förslag till förändring af samma punkt i dess hel¬
het, att, utan bifall till Utskottets förslag i oinförmälda del, förändringen blefve
utan ändamål; anser sig Utskottet, då berörda förslag ej kunnat tillvinna sig bi¬
fall af tre Stånd, böra till Rikets Ständer hemställa,
att samma förslag må anses förfallet.
Sedan Utskottet, i sitt omförmälda betänkande, tillstyrkt att. Rikets Ständer
mätte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla att lista, 2:dra, 3:dje
och 51 te §§ i 8 Kap. Skiftes-Stadgan måtte erhålla en af Utskottet föreslagen
förändrad lydelse; så har detta Utskottets förslag, hvilket, lika med betänkan¬
dets öfriga delar, vunnit Högvördiga Preste-Ståndets bifall, deremot blifvit af de
Sammans. Stais-, Lag- sami Allm. Ilesv. och Eicon.-Ulsk. Eclänkande Nio 54. 3
öfriga Riks-Stånden afslaget; hvilket Rikets Ständers beslut Utskottet skolat för
Högvördiga Preste-Ståndet anmäla.
Utskottets i I2:te punkten gjorda hemställan, att det af Rob. Fr. Gross
från Calmar län framställda förslag till förändrad lydelse af 13 Kap. 6 § Skif¬
tes-stadgan ej måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda, har blifvit af
Hedervärda Bonde-Ståndet återremitteradt; likasom Utskottets å 20:de sidan i
samma betänkande framställda förslag till förändrad lydelse af 18 Kap. 20 §
Skiftes-stadgan blifvit af Vällofliga Borgare-Ståndet återremitteradt; men som
Utskottets hemställan i hvardera af dessa frågor blifvit af tre Riks-Stånd bi¬
fallen; så har Utskottet, angående Rikets Ständers ifrågavarande beslut, allenast
skolat Vällofliga Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet underrätta.
Stockholm den 9 November 1863.
J\:o Öl.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Nov. 1 863, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vacht motion om ändring i Kongl. Kun¬
görelsen den 4 Maj 1827, angående beräkning och för¬
delning af den ersättning, som Boställsinnehafvare, i an¬
ledning af verkställda egoskiften, kunna erhålla eller få
vidkännas.
Genom omförmälda Kongl. Förordning är föreskrifvet, hurusom den ersätt¬
ning Boställshavare blifvit förpligtad till en eller flere delegare inom skifteslaget
utgifva för husflyttning, odling, hägnad, dikning, ståndskog eller plantering, äf-
4 Sammans. Stats-, Lag- samt Ållin. Besv.- och Ekon.-Utik. Betänkande N-'o 54.
vensom skilnaden mellan den ersättning boställshafvaren till verkställande af
husflyttning, adling, hägnad eller dikning, af öfrige delegare eller af allmänna
medel erhållit, samt den falla kostnaden för sådant arbete, skall, jemte den å
boställshafvaren för skiftets verkställighet belöpande kostnad, till godtgörande
fördelas pä tjugo år, med en tjugondedel på hvarje, räknadt från och med det
år skiftet tillträdes. Blifver sedan bostället afträdt inom tjugu år från skiftets
tillträde, eger afträdare, som kostnaden förskjutit, rätt att af efterträdare erhålla
ersättning för sitt förskott, i mån af de återstående årens belopp, med en tju¬
gondedel för hvarje af de bristande åren.
Det kan ej förnekas att dessa vilkor äro tunga, så väl för den, hvilken
innehar ett boställe vid den tid skifte detsamma öfvergår, och hvilken således
måste förskjuta hela den å bostället belöpande skifteskostnaden, som äfven för
den, hvilken, inom ett mindre antal år efter skiftet, tillträder boställe och då
genast nödgas till företrädaren utgifva en betydlig ersättning för sådant förskott.
Att 16 Kap. 2 § Skiftes-stadgan förpligtar innehafvare af kronohemman att i
skifteskostnaden deltaga lika med egare af annan jord, synes ej obilligt; ty hem¬
manets åbo kan genom skatteköp förvandla sig till jordegare och sålunda för
alltid betrygga sig om åtnjutande af de fördelar, hvilka genom skiftet vunnits;
men då samma lagrum tillförbinder civile-, militie- och ecklesiastik-boställens
innehafvare till enahanda skyldighet, utan att, genom de i berörda § åberopade
särskilda förordnanden, hvilka återfinnas i ofvanomförmälda Kongl. Kungörelse
den 4 Maj 1827, bereda dem annan lättnad eller ersättning än nämndt är, sy¬
nes billigheten ej vara rätt iakttagen. Emellan den, hvilken innehafver jord
såsom boställe, och den, hvilken arrenderar jord, är blott föga skilnad; —
den förre betalar med sitt arbete, hvad den sednare erlägger genom arrende-
afgiften; — men arrendatorn är ej skyldig att gälda skifteskostnaderna, utan
dessa falla på jordegaren, då deremot boställshafvaren måste i jordegarens, det
är Kronans ställe, ej blott för hvarje år ansvara med en tjugondedel af berörda
kostnad, utan jemväl förskjuta hela kostnaden, således äfven den del, som af
hans efterträdare kan böra gäldas.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion (N:o 267) har J. F.
Fredriksson från Upsala län erinrat att, till följd af nu anmärkta bestämmelser,
en boställshafvare, om han ej är kapitalist, nödgades upplåna den summa, hvar¬
till de af skiftet föranledda kostnaderna uppgingo, och hvilken summa oftast ej
vore ringa, såsom exempel hvarå motionären anfört att i hans hembygd en läns¬
man måst för sådant ändamål utgifva 4,000 R:dr. Redan anskaffandet af denna
summa kan möta svårighet; och huruvida boställshafvaren må af sin efterträdare
kunna utfå den ersättning, hvartill han af denne är berättigad, beror derpå, om
den till efterträdare nämnde är vederhäftig. Motionären har derföre föreslagit
det Rikets Ständer ville för sin del besluta, att, med ändring af ofvanomförmälda
Sammans. Stats-, Lag- tami Allm. Bese.-och Elton-Utsk. Betänkande N:o Si. 5
Kongl. Kungörelse den 4 Maj 1827, boställshafvare må befrias från skyldigheten
att förskjuta de å boställe belöpande kostnader för laga skifte, samt berörda
skyldighet må öfvertagas af Staten.
Då Staten, ehuru jordegare, å boställshafvaren öfverflyttat skyldigheten att
bestrida kostnaderna för laga skifte, synes billigheten åtminstone fordra att denne
sednare dervid herodes all den lindring, som, utan förlust för Statsverket, kan
åstadkommas. Sådan lättnad vunnes om Statsverket försköte skifteskostnaden,
mot skyldighet för boställshafvaren att å kapitalet erlägga ränta samt att det¬
samma genom viss årlig afbetalning amortera; äfvensom om berörda amortering
utsträcktes till längre tid än de tjugu år, å hvilka ifrågavarande kostnad nu
fördelas. Härigenom blefve, utan någon uppoffring från Statsverkets sida, bo¬
ställshafvaren befriad från nödvändigheten att på en gång anskaffa en större
summa, och från äfventyret att ej få densamma godtgjord. Utskottet hemställer
således
det må Rikets Ständer ej mindre anvisa ett belopp af
150,000 R:dr att af Riksgälds-kontoret utbetalas under nästa
statsregleringsperiod till godtgörande förskottsvis af de kost¬
nader för laga skifte å boställe, hvilka af boställshafvaren
måste gäldas; än ock i underdånig skrifvelse, med anmälan
härom, hos Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af nådig
förordning, hvarigenom nu gällande bestämmelser i Kongl.
Kungörelsen den 4 Maj 1827 sålunda förändrades, att bo-
ställshafvarne blott förpligtades å berörda förskott, intilldess
detsamma blifvit till fullo guldet, årligen erlägga fem procent
i ränta och tvä för hundradet i amortering.
Stockholm den 9 November 1863,
R eservalioner:
af Flerr Grefve Sparre, E.
af Herr Ros, A. E.
af Riksdagsfnllmägtigen Räller Sven Ersson från Stora Kopparbergs lån.
Prosten Ljunggren har begärt få antecknadt, att han ej i beslutet deltagit.
6 Santmans, Stais-, Lag- samt Allm Besv.- och Elcon.-Utskoltels Betänkande N.o 35.
J%?:o 33.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Nov. 1863, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion att Folkskola-inspektör
måtte, dels för anställande af inspektionsresor, berättigas
till ledighet från annan ordinarie tjenst, dels förklaras
för sjelfskrifven medlem och föredragande i Domkapitlet
vid behandling af folkskoleväsendet rörande mål, m. rn.
I detta ämne har, inom Hedervärda Bonde-Ståndet, E. J. Rudberg från
Calmar län väckt motion (N:o 352), i hvara första punkt lian föreslår Rikets
Ständer »att ingå till Kongl. Majit med underdånig anhållan att permission, sorn
sökes af Folkskoleinspektör från hans ordinarie tjenst i och för anställande af
inspektionsresor inom hans distrikt icke måtte honom vägras, äfvensom att me¬
del måtte anvisas till aflöning åt den, som under Skole-inspektörens tjenstledighet
uppehåller dennes ordinarie befattning.» Då likväl torde böra anses för Rikets
Ständer betänkligt att, till fördel för den ene eller andre tjenstebefattningen, be¬
sluta eller hos Kongl. Majit söka utverka undantag från allmänt gällande vil¬
kor för åtnjutande af ledighet från innehafvande tjenst eller för förenandet af
två tjenstebefattningar, samt någon billighetsgrund ej heller synes tala derför att
Statsverket, i sådana fall der en person undantagsvis får sig medgifvet att på
samma gäng bestrida två tjenstebefattningar, skall derutöfver godtgöra de utgif¬
ter irmehafvaren af dessa befattningar nödgas vidkännas för att kunna dem för¬
ena, och hvilka utgifter ej i frågako mm it så framt hvardera befattningen innehafts
af särskild person; tillstyrker Utskottet
att motionen i denna del ej må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Sammans. Stais-, Lag- sami Allm. lies)}.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N'.o SS. 7
Vidare föreslår motionären, i en sednare punkt, att »Folkskoleinspektör
må förklaras vara sjelfskrifven medlem af Domkapitlet i alla folkskoleväsendet
rörande mål, hvilka han der borde föredraga, äfvensom att Domkapitlet må be¬
rättigas att för folkskolemålens behandling adjungera vederbörande Folkskole¬
inspektör, äfvensom att till honom uppdraga inspektionen öfver folkskolelärare¬
seminariet.» -— Utan att här närmare ingå i undersökning af den motsägelse,
som synes ega rum mellan förutsättningen af Folkskole-inspektören såsom sjelf¬
skrifven medlem af Domkapitlet i alla folkskoleväsendet rörande mål, och för¬
slaget att Domkapitlet må berättigas att för folkskolemålens behandling adjun¬
gera vederbörande Folkskoie-inspektör, anser sig Utskottet emot denna del af
motionen blott behöfva erinra att, då inspektörsbefattningen redan förut med¬
för tvånget af täta och långväga resor, det ej torde vara välbetänkt att ytter¬
ligare öka dessa resors antal och utsträckning samt såmedelst äfven anspråken
på Folkskole-inspektörens tid, genom skyldigheten att iner eller mindre ofta in¬
ställa sig i stiftsstaden för att inom Domkapitlet, såsom föredragande, eller leda¬
mot, deltaga i behandlingen af folkskolefrågor; samt att ingalunda såsom af¬
gjordt kan antagas att samme person, hvilken torde vara en fullt användbar
och duglig Folkskoie-inspektör, derföre äfven besitter de egenskaper, som göra
honom lämplig att såsom ledamot deltaga i Domkapitlets förhandlingar och att
utöfva kontrollen å dem som leda folkskolelärare-seminariet; och tillstyrker Ut¬
skottet således
att ej heller denna del af motionen må vinna Rikets Stän¬
ders bifall.
Stockholm den 10 November 1863.
r
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1863.
Samman». Stats-, Lag- samt Allm. Resv.- och fikon.-Utskottets Memorial M 58, v
\>o 56.
Ank. till Kxp.-Utsk. den 10 Nof. 1863, kl. S e. m
Memorial, t anledning af Riks-Stdndens skiljaktiga beslut i fråga
om lydelsen af 18 § sista mom. i forslaget till ny
Jagt-sladga.
På sätt Sammansatta Stals-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet i dess Utlåtande JVJ 52 hos Rikets Ständer tillkännagifva, hade ofvan-
berörda § af Utskottets förslag lill ny Jagt-stadga vid dess första föredragning hos
Riks-Stånden blifvit allenast af Ridderskapet och Adeln bifallen, men af de öfriga
Stånden till Utskottet återremitterad. I förslaget hade sista momentet af nämnda
§ följande lydelse:
»Katt, som anträffas ute å mark, må saklöst dödas».
Då Utskottet i anledning af återremisserna företog en omredigering af <§:n,
gafs åt nämnda morn. den lydelse, som här följer:
»Katt, som anträffas i skog eller hage, må saklöst dödas».
Genom Utskottets ofvanberörda Utlåtande framlades för Rikets Ständer sist—
berörda redaktion af morn., med inbjudning till Ridderskapet och Adeln att från¬
träda dess beslut; men nämnda Riks—Stånd vidblef sitt beslut, om antagande af först¬
nämnda lydelse för mom. och i detsamma förenade sig Borgare-Ståndet, hvaremot
Preste- och Bonde-Stånden antogo Utskottets sednare förslag; allt på sätt inhemtas
af Utskottet tillhandakomma protokollsutdrag.
Då alltså två Stånd stadnat emot två, måste, derest icke antingen Ridderskapet
och Adeln eller Borgare-Ståndet med de öfriga Riks-Stånden sig förenar,
hvartill Utskottet härmed får vördsamligen inbjuda Ridderskapet
och Adeln samt Borgare-Ståndet,
lith. lill R. St. Prot. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd. 24 Haft. t
2 Sammans. Stats-, Isig- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskotlels Utlåtande M 57.
denna fråga afgöras genom omröstning i Förstärkt Lag-Utskott, för hvilken om¬
röstning Utskottet härmed får föreslå följande voteringsproposition:
»Den som vill att 18 § sista mom. uti förslaget till Jagtstadga skall erhålla
följande, af Preste- och Bonde-Stånden beslutade, lydelse: Katt, sorn anträffas i skog
eller hage, må saklöst dödas, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, anses Rikets Ständer hafva beslutat, att ifrågavarande mom. skall
erhålla följande med Ridderskapet och Adelns samt Borgare-Ståndets mening öfver¬
ensstämmande lydelse: Katt, sora anträffas ute å mark, må saklöst dödas.
Stockholm den 10 November 1863.
\:o 57.
Ank. till Eip.-Utsk. den 10 Nov. 1863. kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid
förehafvande af Sammansatta Stats-, Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande
J\° 50, öfver väckta motioner om förändrade före¬
skrifter i afseende å skogshushållningen i riket.
Enligt Utskottet tilihandakomna protokollsutdrag hafva Riks-Stånden, vid före¬
dragning af ofvannämnda Betänkande, stadnat i sådana sinsemellan skiljaktiga beslut,
angående användandet af boställsskogarnes afkastning, som för deras samroanjem-
kande påkalla Utskottets vidare åtgärd; hvaremot, i afseende på öfriga i Betänkan¬
det afhandlade ämnen och förslag, dels sådan röstöfvervigt blifvit vunnen, som för
Rikets Ständers beslut i frågor af förevarande beskaffenhet erfordras, dels frågan
om bifall till de framställda förslagen genom två Stånds afslag förfallit.
Summans. Stals-, Lag- samt Allm. Hesv.- och Ekon.-Ulskotlets Utlåtande M 57. 3
I (råga om boställsskogarne bade Utskoltet hemställt:
att skogar å boställen skola, så vidt de ej ligga i samfällighet med
enskild egendom eller annat hinder möter, till regelbunden hushåll¬
ning indelas;
att, derest, vid indelning af boställes skog, densamma finnes i be¬
tydligare mån öfverstiga boställets behof af skogsfång, skogen, i dess
helhet eller lämplig del deraf skall ställas under vård och förvalt¬
ning af Skogs-styrelsen, med iakttagande att af skogens behållna af¬
kastning i första rummet må tilldelas boställshafvaren hvad honom
med afseende på dittills åtnjuten rätt eller förhanden varande för¬
hållanden skäligen bör tillkomma, samt återstoden tillfalla Kongl.
Maj:t och Kronan, men vid militieboställen disponeras af vederbö¬
rande Boställs-direktion och vid ecklesiastika boställen användas till
bidrag vid reglerande af presterskapets inkomster; samt
att, der boställets skog ej tages under vård och förvaltning af
Skogs-styrelsen, den bör, under nämnda Styrelses uppsigt, vårdas af
boställshafvaren, som i detta fall, och så framt den vid indelningen
föreskrifna hushållning af honom iakttages, må, der bättre rätt ej
härförinnan blifvit honom särskildt medgifven, åtnjuta utöfver sitt
husbehof högst halfva behållna afkastningen af skogen, hvilken, till
dess sådan indelning skett, får af boställshafvaren. såvida han icke
för sin tjenstetid blifvit bättre r,ätt tillerkänd, endast till husbehof
begagnas; skolande, på sätt ofvan *rörmäles, den del af afkastningen,
som icke tillkommer boställshafvaren, antingen tillfalla Kongl. Maj:t
och Kronan eller disponeras af regementenas Boställs—direktioner
eller användas till presterskapets aflönande;
hvarförutan Utskottet i sammanhang dermed föreslagit:
att, när socknemän skola kyrka eller prestgård bygga eller bättra,
de må från prestebolets eller annat dertill hörande hemmans skog,
efter utsyning af vederbörande skogstjensteman, njuta nödigt timmer
och virke, såvidt, med skogens bestånd efter antagen hushållnings-
plan, utsyningen kan ega rum utan inskränkning i den rätt till af¬
kastningen, som blifvit boställshafvaren tillerkänd.
Hvad Utskottet sålunda föreslagit, har blifvit af Ridderskapet och Adeln samt
Borgare-Ståndet bifallet. • Preste-Ståndet åter har, med afslag å Utskottets hemstäl¬
lan i ofvanomförmälda momenter, för sin del antagit ett så lydande stadgande: »Å
boställen af alla slag, hvilka icke äro till Kronan indragna, skall, såvidt de ej ligga
i samfällighet med enskild egendom, eller annat hinder möter, sedan från skogs¬
marken afskildt blifvit hvad till inegor och rätter beteshage räknas må, genom
Skogs-styrelsens försorg införas en efter sig företeende ortförhållanden lämpad regel¬
4 Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och. Ekon.-Utskottets Ullålande Jt! SJ.
banden hushållning, samt, sedan detta skett, boställsinnehafvare!) vara berättigad,
mot skyldighet alt skogen vårda och nyttja i öfverensstämmelse med fastställd plan
och särskilda föreskrifter för averkningen och befordrande af återvext, att använda
hvad skogen afkastar.» Bonde-Ståndet åter har af ifrågavarande punkter angående
boställsskogarne antagit endast den första, hvarigenom Utskottet hemställt, att
sådana skogar skola, såvidt de ej ligga i samfällighet med enskild egendom eller
annat hinder möter, lill regelbunden hushållning indelas, men deremot afslagit de
öfriga, utan att i deras ställe antaga några andra stadganden.
Vid öfvervägande af möjligheten att i denna fråga kunna till ett helt med
hvarandra sammanjemka Riks-Ståndens ofvananmärkta skiljaktiga beslut, har Ut¬
skottet icke ansett sig kunna antaga, att Preste-Ståndets beslut, enligt hvilket
hela afkastningen komme att tillfalla bostälishafvaren, skulle ega någon utsigt att
vinna Ridderskapet och Adelns samt Borgare Ståndets godkännande, hvilka begge
Riks-Stånd, lika med Utskottet, ansett, att endast halfva afkastningen borde till¬
komma bostälishafvaren, äfven i den händelse att skogens skötsel honom ålåge.
Vidare har Utskottet ansett sig böra hemställa till Bonde-Ståndet, hvilket icke
annorledes, än genom förkastande af Utskottets förslag, yttrat sig om användandet
af boställsskogarnes afkastning, att i denna fråga gifva sin åsigt tillkänna; inen
Utskottet har dervid icke funnit skäl att, med frånträdande af sitt förslag, som
redan vunnit två Stånds bifall, jemte detsamma till Bonde-Ståndets bepröfvande
framställa något annat sådant. Ehuru Utskottet således icke af Preste-Ståndets,
visserligen i ganska väsendtlig m/i från Utskottets förslag, men ännu mera från
den bestående lagstiftningen afvii#nde, beslut finnér anledning till någon hufvud¬
saklig förändring i sitt framlagda och af två Stånd gillade förslag, så har likväl,
till följd af den, under frågans fö-nyade behandling hos Utskottet, gjorda anmärk¬
ning, att någon ovisshet kunde halfva hos Preste-Ståndet uppstått om den grund,
efter hvilken den bostälishafvarne i* ke tillkommande afkastningen af de ecklesiastika
boställena borde såsom bidrag tili reglerande af presterskapets aflöning användas,
Utskottet ansett sig böra uttryckligen förklara, att, enligt Utskottets åsigt, dervid
böra iakttagas enahanda grunder, som i afseende på regleringen af presterskapets
inkomster i allmänhet blifvit genom: Kongl. Förordningen den il Juli 1862 fast¬
ställda; och enär dessa grunder blifvit tillförene af Preste-Ståndet godkända, vågar
Utskottet med säkerhet antaga, att, genom ett sådant uttryckligt förklarande äfven
i den beslutade underdåniga skrifv. isen, alla farhågor för någon kollision mellan
den föreslagna fördelningen af prestebols-skogarnes afkastning och presterskapets på
privilegier grundade rätt till den afkastning af boställsskogarne, som enligt gällande
ekonomiska författningar tillkommer bostälishafvarne, — hvilka farhågor möjligen
föranledt frågans utgång hos Preste-Ståndet — varda fullkomligt undanröjda och
Preste-Ståndet derigenom befriad! från de betänkligheter, som ställt sig i vägen
för antagande af Utskottets förslag.
Samman*. Slata-. Lag- nami Attin, liest.- och LI;on.-Utsi,ottel* Utlåtande M 57. f>
Hvad beträffar frågan om användandet af prestbolens skogstillgångar till
prestgårds- och kyrkobyggnad, så enär Presle-Slåndets utslag i denna del uppen¬
barligen varit en följd af dess beslut, alt hela afkuslningen skulle tillfalla boställs—
hafvarne, hvarmed det icke kunde stå väl tillsammans, att någon del deraf af-
stodes till allmänna behof och den enskilde boställshafvarer*. sålunda finge under
vissa omständigheter till kommunernas förmån vidkännas minskning i sin lagbe¬
stämda rätt, men denna betänklighet försvinner, i och med detsamma Preste-
Slfindet antager Utskottets förslag i 2:dra och 3:dje momenlerua, enligt hvilka i
alla fall en del af afkaslningen skall gå till allmänna ändamål, hvaraf församlin¬
gar ne kunna, utan intrång i boställshafvarens rätt, få sina behof lör ifrågavarande
ändamål fyllda, lärer väl, om Preste-Ståndet i öfrigt antager Utskottets förslag med
ofvan antydda förklaring deraf, Preste-Ståndet tillika godkänna sista momentet af
detsamma, som i sjelfva verket icke innebär någon annan nyhet, än att den i
alla fall icke för boställshafvarne disponibla skogstillgången måtte få användas till
kyrkors byggande och bättrande. Likaledes antager Utskottet, att, om Bonde-
Ståndet till fullständig pröfning företager frågan om användandet af boställsskogar-
nes afkastning, äfven detta Stånd skall finna billigheten af det förslag, som i
samma moment är framstäldt och här ofvan till sin närmare beskaffenhet angifvet.
Med inbjudning till samtliga Riks-Stånden att förena sig om nedanstående
förslag, får Utskottet ånyo framlägga sitt förslag under den förändrade form, att
uttrycklig hänvisning skett till Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862, och
alltså hemställa; - i
att skogar å boställen skola) r?såvidt de ej ligga i samfällighet
med enskild egendom eller annat hinder möter, till regelbunden
hushållning indelas;
att, derest, vid indelning af 'boställes skog, densamma finnes i
betydligare mån öfverstiga boställets behof af skogsfång, skogen i
dess helhet eller lämplig del deraf skall ställas under vård och
förvaltning af Skogs-Slv reisen, med iakttagande all af skogens be¬
hållna 'afkastning i företa rummet må tilldelas boställshus aren, hvad
honom' med afseende* på dittills åtnjuten rätt eller förhanden va¬
rande förhållanden skäligen bör tillkomma, samt återstoden tillfalla
Kongl. Majit och Kronan, nu i vid militie boställen disponeras af
vederbörande Boställs—direktio* och vid ecklesiastika boställen, i
öfverensstämmelse med Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862,
användas till bidrag vid reglerande af presterskapets inkomster;
att, der boställes skog ej tages under vård och förvaltning af
Skogs-styrelsen, den bör, under nämnda Styrelses uppsigt, vårdas
af boställshafvoren, som i detta fall, och så framt den vid indel—
Bih. till Ii. St, hot. 1862 & 1863. 4 Sami. 2 Afd, 24 Höft. 2
Summans. Stats-., Lag- samt AUm. liese.- och lilion.-Utskottets Utlåtande M 57.
ningen föreskrifna hushållning af honora iakltages, må, der bättre
rät t ej härförinnan blifvit honora särskildt medgifven, åtnjuta ut¬
öfver sitt husbehof högst halfva behållna afkastningen af skogen,
hvilken, till dess sådan indelning skett, får af boställshafvaren, så¬
vida han icke för sin tjenstetid blifvit bättre rätt tillerkänd, endast
till husbehof begagnas; skolande, på sätt ofvan förmäles, den del
af afkastningen, som icke tillkommer boställshafvaren, antingen till¬
falla Kongl. Majit och Kronan, eller disponeras af regementenas
Boställs-direktioner eller användas till presterskapets aflönande; samt
att, när socknemän skola kyrka eller prestgård bygga eller bättra,
de må från prestebolets eller annat dertill hörande hemmans skog,
efter utsyning af vederbörande skogstjensteman, njuta nödigt tim¬
mer och virke, såvidt, med skogens bestånd efter antagen hushåll-
ningsplan, utsyningen kan ega rum utan inskränkning i den rätt
till afkastningen, som blifvit boställshafvaren tillerkänd.
Stockholm den 10 November 1863.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1863.
Förteckning
öfver Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi- m. 11. Utskotts
Utlåtanden och Memorialer under 1802 och 1803 årens Riksdag.
Js
1. Memorial om antagande af särskild Sekreterare för Sammansatta Stats- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
2. Betänkande, i anledning af väckta motioner om åtgärder för omläggning af all¬
männa landsvägen genom flera provinser i Norrland.
3. Betänkande, i anledning af väckt motion om åtgärder till förekommande af ut¬
vandring till Amerika.
4. Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrad lagstiftning i fråga om
forntida minnesmärkens fredande.
5. Utlåtande, i fråga om anläggande af en undervattens-telegrafledning mellan Skåne
och Preussiska kusten.
6. Betänkande, i anledning af väckt motion om särskild ersättning ät postbonde,
då han nödgas på sin skjutsstation afvakta postens expedierande.
7. Betänkande, i anledning af väckta motioner om beredande af lättnader vid rust-
ningsskyldigheten i Skåne.
8. Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändringar och indragningar i
nuvarande båtsmanshållet.
9. Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af de, genom Kongl.
Förordningen den 17 September 1783, lotshemman förunnade friheter.
10. Betänkande, i anledning af väckt motion om hemmanet N:o 1 Fångåmons, j:dels
mantal i Jemtland, befrielse från rotering.
BiL till R. St. Prot. 1802 & 1803 4 Sami. 2 Afd. 25 Uäft. 1
2
Js
1 1. Betänkande, i anledning af väckt motion om donerade skolmästare-boställens,
och deribland särskildt bostället Wrigstad Månsgårdens, befriande från rotering.
12. Betänkande, i anledning af väckta motioner, i fråga om åtskilliga till båtsmans-
beklädnaden hörande persedlars anskaffande och underhåll genom Statsverket.
13. Betänkande, i anledning af väckt motion om vissa förmåner för den nyroterade
jorden i Blekinge, och om anslag till betäckande af härigenom uppkommande
brist.
14. Betänkande, i anledning af väckt motion om åtgärder för vinnande af en bättie
prestbildning och åstadkommande af medel dertill.
15. Betänkande, i anledning af väckta motioner om undersökning af arealen och
beskaffenheten af Statens skogar, samt om anslag för berörda ändamål.
16. Betänkande, i anledning af väckt motion om augmentsräntornas ingående till
Statsverket mot ersättning till rusthållarne.
17. Betänkande, i fråga om indelta räntors och tiondes uppbärande och redovisande
af Kronans uppbördsman m. m.
18 Betänkande, i anledning af väckt motion om tillsättande af en General-inspektör
öfver samtliga elementarläroverken och högre undervisningsanstalter m. m.
19. Betänkande, i fråga om föreskrift för alla till statsförvaltningen hörande kassor
eller allmänna inrättningar, som hafva medel att förränta, att använda dem till
inköp af Statsverkets eller andra med Kongl. Maj:ts fastställelse försedda inrätt¬
ningars räntebärande obligationer.
20. Betänkande, i anledning af väckt motion om sådan förändring i de förvaltande
verkens i Stockholm arbetsordningar, att de större utgifterna derstädes komme
att bestridas genom anvisningar å Kongl. Räntekammaren.
21. Betänkande, i anledning af väckta motioner om skjutsningsbesvärets ordnande.
22. Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 13 § i Kongl.
Förordningen den 10 Januari 1824, angående utrifning af vattenverk, som ge¬
nom uppdämning skada jord eller hindra dess odling.
23. Betänkande, i anledning af väckt motion om ersättning af statsmedel för upp¬
rätthållandet af nya gästgifveri- och skjutsrättarebefattningar inom Indalds tingslag
i Medelpad.
24. Memorial, i anledning af återremiss å Utskottets Betänkande N:o 4, i anledning
af väckt motion om förändrad lagstiftning i fråga om forntida minnesmärkens
fredande.
25. Betänkande, i anledning of väckta motioner, dels att alla pedagogier måtte, un¬
der vissa vilkor, förklaras för elementarläroverk, dels att pedagogien i Laholm
måtte förändras till ett lägre elementarläroverk.
26. Memorial, i anledning af återremiss å Utskottets Betänkande N:o 15, beträffande
o
M
väckta motioner om undersökning af arealen och beskaffenheten af Statens sko¬
gar, samt om anslag för berörda ändamål.
27. Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, beträffande Utskottets
Betänkande N:o 17, i fråga om indelade räntors och tiondes uppbärande och
redovisande af Kronans uppbördsmän, m. m.
28. Utlåtande, med föranledande af återremiss å Utskottets Betänkande N:o 10, i
anledning af väckt motion om hemmanet N:o 1 Fångåmons, J:dels mantal, i
Jemtland, befrielse från rotering.
29. Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring eller omarbetande dels
af Landtmäteri-instruktionen, dels af Skiftesstadgan, och dels af arfvodes-taxan
för landtmäteri-förrättningar.
30. Betänkande, i anledning af väckt motion om målskjutningars införande inom
alla rikets socknar, samt beväringsmanskapets förpligtande att deri deltaga, emot
befrielse från vapenöfningar m. m.
31. Betänkande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, om tillägg
till 13 § af Kongl. Kungörelsen den 13 November 1860, angående den all¬
männa beväringen, dels enskilda motioner i ämnet.
32. Betänkande, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag i och för
ordnandet af en verklig landstorm.
53. Betänkande, i anledning af väckta motioner om drawback eller restitution af
erlagd tillverkningsafgift för exporteradt bränvin.
34. Betänkande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, med förslag
till ny Jagtstadga, dels ock enskilda motioner i frågor rörande jagt.
55. Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrad organisation af Dom¬
kapitlen.
36. Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af Kongl. Kungörelserna
den 20 November 1845 och den 23 Mars 1858, rörande ersättning till vitt¬
nen, som i brottmål åberopas af allmän åklagare.
57. Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets Ständer,
angående ersättning till domare och målsegande i de fall, då (lera härad hafva
gemensam tingsstad i brottmål.
38. Betänkande, i anledning af väckt motion om stiftande af en lag, rörande af-
skedande af Statens embets- och tjenstemän, som i följd af vansinne, lamhet,
blindhet eller annan obotlig sjukdom längre tid varit urståndsatte att deras tjen-
ster bestrida.
39. Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring eller förklaring af Kongl.
Cirkulärbrefvet den 28 Mars 1858, i fråga om beräkning af tiden för lärares
vid elementarläroverken rätt till uppflyttning i högre lönegrad.
4
40. Utlätande, i anledning af dels återremisser å Utskottets Betänkande N:o 21,
i fråga om skjutsningsbesvärets ordnande, dels ytterligare väckt motion i sam¬
ma ämne.
41. Utlåtande, i fråga om vissa föreslagna ändringar i de för Rikets Ständers Re¬
visorer af Stats-, Banko- och Riksgäldsverken gällande instruktioner.
42. Utlåtande, angående väckt motion, i fråga om grunderna för belåning i Ri¬
kets Ständers Bank, publika verk och inrättningar, af vissa fastigheter på
Gotland.
43. Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrade föreskrifter i afse¬
ende på böters fördelning och om bötesmedlens användande.
44. Betänkande, i fråga om upphörande af de så kallade apotheks-privilegiernaj och
om beredande af ersättning åt nuvarande innehafvare deraf.
43. Memorial, med anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, beträffande Utlå¬
tandet N:o 40, i fråga om skjutsningsbesvärets ordnande.
46. Betänkande, i anledning af väckta motioner till förbättrande af folkskole¬
väsendet.
47. Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af remedium i vigt och
finhet för hela, halfva och fjerdedel specier m. m.
48. Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillökning i kopparhalten af nu bruk¬
liga 10-öres-stycken.
49. Memorial, i anledning af återremiss å Betänkandet N:o 38, i fråga om stif¬
tandet af en lag om afskedande af Statens embets- och tjenstemän, som i följd
af vansinne, lamhet, blindhet eller annan obotlig sjukdom längre tid varit ur-
ståndsatte att deras tjenster bestrida.
30. Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrade föreskrifter i afse¬
ende å skogshushållningen i riket.
51. Utlåtande, i fråga om förhöjning i folkskole-afgiften.
52. Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar samt Riks-Ståndens skiljaktiga
beslut vid förehafvande af Betänkandet N:o 34, öfver dels Kongl. Maj:ts nå¬
diga Proposition med förslag till ny Jagtstadga, dels ock enskilda motioner i
frågor rörande jagt.
53. Utlåtande, med föranledande af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, i anledning af
Utskottets Betänkande N:o 29, i fråga om ändring eller omarbetande af Landt-
mäteri-instruktionen och Skiftesstadgan m. m.
54. Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl. Kungörelsen den
4 Maj 1827, angående beräkning och fördelning af den ersättning, som bo¬
ställsinnehafvare, i anledning af verkställda egoskiften, kunna erhålla eller få
vidkännas.
M
Sä. Betänkande, i anledning af väckt motion att Folkskolc-inspektör måtte, dels
för anställande af inspektionsresor, berättigas till ledighet från annan ordinarie
tjenst, dels förklaras för sjelfskrifven medlem och föredragande i Domkapitlet
vid behandling af folkskoleväsendet rörande mål, m. m.
Sö. Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i fråga om lydelsen
af 18 § sista mom. i förslaget till ny Jagtstadga.
S7. Utlåtande, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af
Betänkandet N:o SO, öfver väckta motioner om förändrade föreskrifter i afse¬
ende å skogshushållningen i riket.
Eib, till R. St. Prat. 1802 4 1863. 4 Sami. 2 Afd. 25 Uäft. 2
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1863.