Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 261. 299
pastoratet, då den andra församlingen disponerar sina för ändamålet afsedda medel
på annat håll, lill enskildt gagn, hvilket svårligen lärer kunna försvaras såsom rätt.
Med anledning häraf, och för att rälla redan skedda samt förekomma framlida
misstag vid fördelning af den fordom till ofvannämnde stadsskolor anslagna helgon¬
skyld, vill jag vördsammast föreslå:
att orden i ofvannämnda nådiga Bref: ”återställas till församlingarne”,
erhålla den tolkning: Ätt ifrågavarande helgonskyld skall återställas till
de församlingar, hvilkas klockarelön den fordom utgjort, och alt, der två
eller flera församlingar i ett pastorat gemensamt bidraga till klockarens
aflönande, den fördelas dessa församlingar emellan i förhållande till deras
bidrag i helgonskyld.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Anders Pehrsson,
från Christianstads län.
N:o 20L
Af Anders Jonsson från Wermlands län, om pension åt aflidn
Provincial-läkaren Dahlmans enka.
För ungefär ett år sedan afled Provincial-läkaren i Nordmarks härad af Werm¬
lands län doktor N. Dahlman, efterlemnande enka och fyra små barn, af hvilka det
yngsta föddes efter fadrens död.
Doktor Dahlman, som var en nitisk och omtyckt läkare, hade dock alltid haft fattigdom
att kämpa mot och vid sitt alltför tidiga frånfälle hade han icke med sina små in¬
komster kunnat eller hunnit afbetala alla sina skulder, utan efterlemnade sin familj
uti största nöd och bekymmer.
Rikets Ständer hafva ofta förut i likartade fall beviljat pensioner åt aflidne tjen-
stemåns nödställda familjer; och i förhoppning att Rikets Ständer äfven nu skola
lifligt behjerta det mer än vanligt stora beiiofvet af hjelp'och understöd för Dahl¬
mans efterlemnade familj, vågar jag härmed ödmjukast anhålla och föreslå:
alt åt aflidne Provincial-läkaren N. Dahlmans efterlemnade enka, så länge
800
Motioner i Bonde-Ståndet 1862 K:o 202.
bon' lefver ogift, mätte från och med nästa statsreglcringsperiod beviljas
en årlig pension af 400 R:dr R.mt.
De handlingar, som för upplysning i denna sak kunni erfordras, skola i veder¬
börlig tid blifva , aflemnade till llöglofliga Stats—Utskottet, dit jag anhåller alt denna
min motion; mätte remitteras.
Stockholm den 2G November 18G2.
A. Jonsson,
från Wermlands län.
N:o 202.
Af Anders Jonsson från Wermlands län, om rättighet för landstingen
att besluta ändringar i Kongl. Förordningen den 21 December 1857,
rörande slängselskyldighet.
Jag inser väl svårigheten att stifta en lag om stängselskyldigheten, som år
ändamålsenlig för alla delar af riket, ty hvad som är tillämpligt på slättbygden, der
egorna ligga tillsammans, är det icke uti de skogrika trakterna med sina spridda
hemmansdelar uti norra och vestra delarne af riket, hvilket förhållande äfven visat
sig uti de många anmärkningar, som vid sista riksdagen höjde sig mot nu gällande
författning i ämnet och genom den mängd motioner, som i anledning deraf fram-
kommo; men förnekas kan likväl icke att nämnde Förordning är otydlig, hvilket
visat sig deraf, att i de många rättegångar, den framkallat, domrarne olika tolkat
densamma. För det läll att blott en enda jordegare linnes på hvarje hemman, synes
mig samma Förordning tydlig, men för det fall åter, som ofta inträffar, åtminstone
i Wermland, alt flere jordegare linnas å hvarje hemman, nämner den ingenting om
skyldigheten all hägna vid allmän, för hemmanets behof erforderlig ”driftesgata” eller
om de så kallade utgärdesgårdarne omkring hemmanets inegor. Under nästan alla
de på sednare åren hemmanen öfvergångna laga skiften hafva de mindre jordegarne
blifvit utflyttade till de vid skogsmarken liggande inegorna, hvarföre, då Förordningen icke
nämner ett ord om utgärdesgårdar, dessa hemman, der icke billighet funnes hos de
andra jordegarne, ensamme skulle anses skyldige stänga om hemmanet, och della,
ehuru de äfven skydda de jordegares egendom, som bo inuti detsamma. På några
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 203.
301
ställen hafva visserligen jordegarne sjelfve ingall på ali dela gatu- och utgårdes-
gårdar eller skallerud, men i della, såväl som i andra full, der Ceres intressen äro
i fråga, får ej billigheten alltid råda.
Jag får derför, i likhet med hvad både jag oc.li (lere med mig yrkat vid förra
riksdagen, vördsamt föreslå:
att det tillägg målte göras uti Kongl. Förordningen af den 21 December
1857 om slängselskyJdighelen, alt hemmanets så kallade allmänna driftes-
gator samt utgärdesgårdar omkring delsammas egor må fördelas på och
underhållas af hemmanets jordegare efter hvars och ens i hemmanet egan¬
de skatterätt.
Skulle denna min framställning icke vinna Rikets Ständers bifall, hoppas jag
alt bland de frågor, som komma att tillhöra blifvande landsting, den om stängsel-
skyldighetens ordnande inom hvarje län, der bäst skall kunna regleras efter sig före¬
teende lokala förhållanden.
Jag får följaktligen vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte ingå till Kongl. Majit med underdånig skrifvelse
derom, att blifvande landsting, ulan hinder af Kongl. Förordningen den
21 December 1857 om slängselskyldigheten, må ega att, efter de olika
lokala förhållandena inom länet, ändra och besluta i förevarande ämne,
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Slockholm den 26 November 1862.
A. Jonsson,
från Wermlands län.
N:o 203.
Af Johan Johansson från Östergötlands lån. om nedsättning i ut-
förseltullen för jernmalm.
Genom den höga utförseltull å jernmalm, som nu förefinnes, och som nära
nog år så godt som fortfarande exportförbud, kommer en stor del af våra rika
malmtillgångar att ligga obegagnade, alldenstund arbetskostnad och forsellön i sed¬
nare åren så betydligt stigit, alt endast brytningskostnaden å ett skeppund malm
303 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 20i.
(V . Xv-' ■ ■ .c'".’- - ' . *V .1
(4 centner) måste betalas med 1 R:dr 25 öre, då deremot priset på malmen å
fartyg inlastad är högst 2 R:dr pr skeppund, och det likväl med klen afsättning, i
anseende till brist på masugnar och inrättningar för malmens nedsmältning till
tackjern, i synnerhet på en del orter, der rika jernmalmstillgångar finnas. Då ai-
sättningen således inom landet, hvad denna vara beträffar, oaktadt dess rika tillgångar,
oftast är till den grad försvårad, att jernmalmsegaren mången gång är beroende af
köparens godtycke, och således måste åtnöjas med hans anbud, är det uppenbart,
att flera jernmalms-anvisningar kunna komma att ligga obegagnade; blefve deremot
utförseltullen nedsatt, hvarigenom icke allenast en friare täflan uppslode, utan äfven
det rika öfverskott af malm, som inom landet finnes, särdeles i de orter som äro
i saknad af nedsmältningsanslalter, kunde med någon fördel exporteras, skulle der¬
igenom fördel beredas, icke allenast den enskilde, utan äfven det allmänna, medelst
den inkomst, som genom en dylik export skulle i landet inbringas.
Med åberopande af hvad bär ofvan blifvit anfördt, tager jag mig friheten föreslå:
att utförseltullen å jernmalm måtte nedsättas till 5 eller högst 10 öre
pr centner.
Om remiss till Bevillnings-Utskottet anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Johan Johansson,
från Östergötlands län.
N:o 204.
Af samtlige representanter af Bonde-Ståndet från Blekinge län, om vissa
förmåner åt den s. k. nyrolerade jorden i länet samt anslag af all¬
männa medel till betäckande af härigenom uppkommande brist.
Med erkännande af den rättsgrund, att de skattebördor eller onera, som blifvit
jorden ålagde, böra, såvidt möjligt är, jemnt fördélas, att icke den ene, mera än
den andre, deraf varder betungad, torde det tillåtas oss, att för en ringa del af
våra kommittenler, söka utverka någon lindring i ett af de svårare onera, som
gravera deras svaga hemman. Det är den så kallade nyroterade jorden i Blekinge, som
i anseende till hemmanens svaghet i allmänhet och till större delen deraf ovanligt
f ti »tfUUf- : /Sg.-j ; • . t-Lic i o.,'..;.:: •
Motioner i Bonde-ätandet 1862. N:o 204.
303
inskränkta egovidd, men likväl ganska högt uppskattade och åsätta mantal, fått
sig en rolerings- eller rustningsskyldighet ålagd, som nära nog omöjliggör dessa
hemmans bestånd och ovedersägligt hotar med skuldsättning och slutligen utarmning
för de åboer, hvars lott det blifvit alt dem besitta.
De utgöra 20 å 50 rotar, som, i stället för effektif rustning, för närvarande
utgifva rotevakans-afgifter. För att i någon mån lätta den tryckande börda, som
vidlåder dessa hemman och lägenheter, torde Rikets Ständer för sin del medgifva:
att dessa 20 å 50 rote- eller rustningsnummer, vid beräknandet af å
dem utgående rotevakans-afgifter, måtte få tillgodonjuta samma förmån,
som igenom Kongl. Maj.ts nådiga Bref af den 50 Maj 1057 blifvit de
hemman af båtsmansindelningen i Blekinge beviljade, som äro ålagde ut¬
gifva såkallade öfverskoltsräutor; samt alt Rikets Ständer täcktes för detta
ändamål anslå ett förslagsanslag, motsvarande den brist, som igenom denna
förmåns beviljande komme att uppstå.
Då detta anslag icke kan uppgå till någon synnerlig summa, enär det hela
icke utgör mera än, som ofvan förmälts, 20 å 50 rotar, må det väl anses för en
obetydlighet för statskassan, men för de få individer, på hvars utgifter det ej så
litet inverkar, skall det utöfva ett lugnande inflytande, alt de linna sina betryck och
bekymmer af Stalsmagterne uppmärksammade och behjertade, samt villighet alt
låta dem vederfaras rättvisa.
Om remiss af denna vår motion till vederbörligt Utskott få vi vördsammast
anhålla.
Stockholm den 26 November 1862.
Häkan Pellersson
Nits Svensson,
genom Ola Olsson.
Jöns Pehrsson,
Ola Olsson,
304
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 205.
N:o 205.
Af Håkan Pettersson från Blekinge län. om anslag af allmänna
medel för uppförande af eli kapell och anskaffande af eli boställe
ät en kapellpredikant för de öfra rolama inom Augerums socken.
Inom Östra härad i Blekinge linnes en socken benämnd Augerum, som å lästa
landet har en utsträckning af 4 mil och en folknummer af nära 4.000. De
längst i norr belägna bvarne hafva 24 å. 3 mi! lill kyrkan, som är belägen i yttre
delen af socknens fastland. Jordmånen är i allmänhet mager och stenbunden, hva¬
dan odlingen blott småningom och mödosamt kan göra några eröfringar. Den närmast
förgångna generationen inom denna socken gjorde en betydlig skuldsättning för
kyrkobyggnad, hvarur den närvarande näppeligen hunnit lösa sig, förr än en ytter¬
ligare skuldsättning måste göras, för ny tornbyggnad — samt ringklockas anskaffande
— som under innevarande år fullbordats.—• Oaktadt dessa ansträngningar, halva med-
lemmarne inom församlingens fastland, som mer än väl insett olägenheten af den ringa
beröring de aflägse boende kunna hafva med församlingens lärare, sedan några år
åtagit sig en årlig utgift af 12 R:dr Bunt på hvarje hemman, för alt dermedelst
bilda en fond till dels uppförande af ett kapell, dels upprättande af ett predikants¬
boställe, hvartill kostnadsförslaget beräknats uppgå till 24,000 R:dr Runt. Kapellet
är naturligtvis afsedt för de längst i norr belägna rotarne, hvilka hafva en folk¬
mängd af närmare 2,000 på 74 hemman. Det tillstånd inom församlingen, som på¬
kallat dessa utomordentliga ansträngningar, torde böra uppmärksammas, och för
ernåendet af den förbättring, som dermed afsetts, måste en lång följd af år förfly¬
ta, om ej något bistånd lemnäs dem. Under sådana förhållanden torde en ödmjuk
anhållan om hjelp ifrån Statens sida icke få anses obehörig, hvarföre jag vördsamt
vill föreslå :
alt Rikets Ständer måtte bevilja Augerums församling i Blekinge en
summa af 15,000 R:dr R:mt, såsom bidrag till uppbyggande af kapell
och anskaffande af kapellpredikanls—boställe för de ölre rotarne i samma
församling.
Om
Motioner i Bonde-Ståndet 166'2. N:o 206 305
Om remiss af denna min motion lill vederbörligt Utskott för jag lika vörd¬
samt anhålla.
Stockholm den 26 November i 862.
Håkan Pettersson.
från Blekinge län.
N:o 206.
Af Jöns Andersson från Malmöhus län, om statsbidrag för en jern¬
bana frän Ystad till södra stambanan vid Eslöf.
Af de städer och orter, som inom vårt fädernesland först började vidtaga åt¬
gärder för en jernvägsanläggning, intager visst Ystad, med kringliggande trakt, ett af
de främsta rummen. Betydliga summor af enskilda medel uppolfrades för under¬
sökningars anställande och utsigterna för ändamålets uppnående voro någon tid ganska
uppmuntrande. Andra åsigter och andra intressen gjorde sig sedermera gällande
och den allmänna uppmärksamheten i jernvägsfrågan drogs åt annat båll.
Frågan om en jernväg (rån Ystad åt öfra delen af landet är dock hvarken
död eller öfvergifven, faslän den måst hvila. Ystad är en alltför vigtig punkt både
för orten enskildt och för fäderneslandet i allmänhet, för att utestängas från delak¬
tighet i de allmänna kommunikationsanstalterna, och jag vågar derföre hoppas, att
Rikets nu församlade Ständer benäget ursäkta, alt frågan om en jernbana från nämn¬
da stad nu återigen framträder, sedan de hufvudsakligare delarna af stambanssyste-
met dels hunnit färdigbyggas, och dels så betydligt framdragits, att några väsendt-
liga ändringar i rigtningen åtminstone af södra stambanan väl icke äro att befara.
Jag anser icke nödigt alt framhålla de fördelar, som med en sådan jernbana
skulle tillskyndas, ej allenast Ystads spanmålsexporterande samhälle, och sedan ur¬
åldriga tider allmänna öfverfartsplatsen från Sverige till Tyskland, ulan älven fäder¬
neslandet i sir. helhet, hvilket både behöfver denna snabba postväg till utlandet och
kan tillgodogöra sig de jordbruks- ocii ladugårdsprodukter, denna folkrika och pro¬
duktiva bantrakt har alt erbjuda.
Bilt. till H. St. Brot. 1862 cj 1863. 11 Sami. 4 Afd. 89
306
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 207.
Icke heller anser jag nödigt här återgifva de kalkyler och beräkningar
öfver denna handels anläggningskostnader, sorn vid sist hällne undersökning blilvit
af behörig person uppgjorde, enär dessa, jemte alla dertill hörande handlingar och
kartor, på annan väg komma Höglofliga Stats—Utskottet tillhanda. För ändamålet
med denna motion torde det vara nog alt jag åberopar de motiver, som återfinnas
i Herr Landshöfdingen och Kommendören S. G. v. Troils på Riddarhuset väckla
motion i samma ämne.
1 enlighet härmed vågar jag vördsamt föreslå:
alt Rikets Ständer läcktes lill bidrag för en jernbana från Ystads stad
till södra stambanan vid Eslöfs station anslå en summa af 2,450,000
R:dr, motsvarande 1 af den kostnadssumma, hvartill anläggningen af
nämnda hana, uti af Herr Kapten Frykholm uppgjordt förslag, beräknats,
med vilkor alt det bolag, som för ändamålet bildats, ansvarar för an¬
skaffande af den återstående tredjedelen.
Om remiss häraf till Höglofliga Stats—Utskottet anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Jöns Andersson,
från Malmöhus län.
N:o 207.
Af C. Jl. Svensén från Calmar län, om ett bestämdt lagstadgande
rörande bättre rätt lill utmätt fast egendom.
Gällande föreskrifter i afseende på utmätning och försäljning af fast egendom
äro i hög grad ofullständige, föranledande till rättegångar och obehagligheter mellan
fordringsegare, gäldcnärer och underexsekutorer. — Vid försäljning af fast egen¬
dom, som blifvit i laga ordning utmätt, förekommer som oftast det förhållande, att
antingen gäldenären efter utmätningen försålt fastigheten lill annan person, eller ock
att inteckning blifvit sökt efter det utmätning skett, och af domstolen, som om ut¬
mätningen icke kunnat ega kännedom, beviljad.
Det inses lätteligen att en oredlig gäldenär, ifall den ena eller andra af dessa
åtgärder blifvit lagliga förklarade, kan helt och hållet betaga utmätningssökanden
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 208.
307
dess rätt att få liqvid ur köpeskillingen för den utmätta fastigheten, enär såväl för¬
säljningen som den intecknade skuldsedeln kunna vara diktade och tillställde just i
sådan afsigt; och som jag känner att domstolarne, då rättegångar i dylika fall
uppstått, fastställt både försäljning, sora af gäldegären efter utmätningen vidtagits,
och inteckning, som efter laga kraftvunnen utmätning i fastigheten blifvit sökt och
erhållits, anser jag mig böra föreslå:
alt en bestämd lag härutinnan utfärdas, som stadgar, att hvarken för¬
säljning af elier inteckning uti fast egendom, som tillkommit efter lag¬
lig utmätning deraf, må ega gällande kraft.
Prejudikat saknas visserligen icke derpå, att Högsta Domstolen ogillat försälj¬
ning af fastighet, som af gäldenär, efter utmätning deri, företagits, men då det är
förenadt med besvär, omkostnader oell tidsutdrägt att draga hvarje dylikt mål un¬
der Högsta Domstolens pröfning, lärer ett bestämdt stadgande härom vara af nöden.
Om remiss till behörigt Utskott anhåiles.
Stockholm den 26 November 1862.
C. J. Svensén,
från Calmar län.
N:o 208.
Af C. J> Svensén från Calmar län, om ändringar i nu gällande Han¬
dels- samt Fabriks- och Handlverksor åning ar den 22 December 1846,
i afseende ä rättighet att idka handel och handtverk.
Efter sexton års pröfvotid har det visat sig alt den bana, som blifvit beträdd
inom handelns- vch näringsfrihetens områden varit i högsta måtto fruktbringande,
oafvisligen manande lill ytterligare fortskridande. Tiden torde numera vara inne
att undanrödja några af de inskränkningar i tillämpningen af den stora grundsatsen,
om hvars och ens rätt att på ärligt sätt försörja sig på hvad sätt honom bäst sy¬
nes; hvilka inskränkningar uti 1846 års författningar qvarstå såsom eftergifter åt
”den gamla tidens” åsigter oell föreställningssätt.
Kommunalförordningen och den nya bevillningsstadgan gifva åt denna tanke
ytterligare stöd: de nya förhållanden, som till följd häraf hafva inträat, komma att
308 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:0 208.
i möjligaste mån rättvist fördela bördor och åligganden medborgare emellan, och
de inkast, som hittills från äldre yrkesidkares sida blifvit framställda emot medde¬
landet al lika rättigheter åt alla medborgare, i fråga om valet af utvägar att sig
på ärligt sätt försörja, förfalla helt och hållet.
I den mån industriens utveckling fortgår, ökas ock landsbygdens innevånares
behof af handelsvaror, och då genom dc fortgående jernvägsanläggningarne och de¬
ras förbindelse med förutvarande eller samtidigt ordnade valtenkommunikationsleder
framkallats behof af större frihet för handeln att utveckla sig der, hvarest den na¬
turligast af varuomsättningen påkallas, hafva qvarstående inskrånkningarne visat sig
alltmera å ögonen fallande.
Det år af sådan anledning sorn jag föreslår:
att stadgandena i Handelsordningen den 22 December 1846 § 6 och
Kongl. Kungörelsen den 7 Februari 1852 om visst afstånd från stad
eller köping, hvarinom öppen salubod på landel icke får anläggas, må
upphöra ali vara gällande; och ali tillstånd till anläggande af sådan han¬
delsbod må tillålas, utan afseende på afståndet från stad eller köping;
Eller, om delta icke anses lämpligt,
att åtminstone det afstånd från stad, som nu är för salubods anlägg¬
ning bestämdt, må lill en mil förkorlas och förbudet emot landthandel
inom visst afstånd från köping helt och hållet bortagas.
Hvarjemte jag hemställer:
alt föreskriften, om ovilkorlig skyldighet att hafva vunnit burskap å han¬
del för vinnande af rättighet att idka handelsrörelse i stad må upphöra.
Likaledes tillåter jag mig föreslå:
att stadgandet i Fabriks- och Handtverksordningen den 22 December 1846,
om mästerskaps förvärfvande, må uteslutas; att föreskriften, om burskaps
förvärfvande lör anläggande af handtverksverkslad, äfvensom för idkande
af bageri-, bryggeri-, eller slagleri-handterirg i stad må upphöra att
vara gällande; och att bageri-, och bryggeri-handteringen jemväl må af
tjenstemän idkas; samt att rättigheten, att såsom försörjningsmedel med
egna händer eller med biträde af hustru och hemmavarande barn, till
afsalu åstadkomma handtverksarbeten eller andra tillverkningar, må vinnas
utan tillstånds-ansökning, och således blott efter föregången anmälan till
vederbörande myndighet må kunna ulöfvas.
Om remiss till behörigt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
C. J. Svensén,
från Calmar län.
Metionvr i Bonde-Ståndet 1863. N:o 309.
N:o 209.
Af C. J. Svensén från Calmar län, om tillägg i 10 $ af Kongl. F»r~
ordningen den 19 December 1827 angående jordafsöndring.
I Kongl. Förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring den 19 De¬
cember 1827 är stadgadt, att vissa verk och inrättningar må för alltid eller på
viss tid från hemman afsöndras, jemte nödigt utmål af jord intill desamma, i mot
erläggande af årlig afgäld till hemmanet.
Detta välbetänkta stadgande torde likväl böra utsträckas jemväl till förmån för
idkare af handel- och handtverksrörelse på landet, sedan numera dessa näringsgre¬
nar vunnit behörigt erkännande inom lagstiftningen. Under nuvarande förhållanden
är det icke medgifvet dessa idkare rättighet att förvärfva sig nödigt utmål af jord
för deras bostäder annorstädes än på hemmanets utegor, alldeles icke på dess .åker
och ängsmark, och till minst ett halft tunnlands (=2,8 qvadratrefvars) vidd. På
landsbygden är det i allmänhet helt naturligt att handels- eller handtverksidkaren
helst bosätter sig i möjligaste närhet af en befolkad ort, påtagligen till större be¬
qvämlighet såväl för sig sjelf, som för ortens innevånare. Att ega sitt eget hus
på egen grund är en önskan, som öfverallt låtit höra sig hos den idoge arbetaren,
och denna önskan är i sig sjelf så prisvärd, att ett tillmötesgående i detta fall tor¬
de vara en af lagstiftarens ädlaste uppgifter. Jag vågar derföre föreslå:
att Rikets Ständer besluta ett tillägg i 10 § af Kongl. Förordningen den
19 December 1827, hvarigenom det medgifves idkare af handel- eller
handtverksrörelse på landet rättighet att, i likhet med hvad om de i be¬
rörde förfatlningsparagraf omförmälde verk och inrättningar är stadgadt,
förvärfva egande- eller besittningsrätt af nödigt utmål till bostad och
åbyggnader lör rörelsens bedrifvande, utan afseende på belägenhet eller
jordrymd; likväl mot erläggande af årlig afgäld till hemmanet
Om remiss till behörigt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
C. J. Svensén,
från Calmar län.
Motioner i Bonde-Ståndet. 1862. N:o 210.
N:o 210.
Af Per Persson från Wermlands lån, om ändring i gällande författ¬
ningar angående grustägt.
Det i min tanka mindre välbetänkta så kallade betänkande, som förra riksda¬
gens sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott afgaf i anled¬
ning af min då väckta motion angående ändring eller uppbäfvande af Kongl. Brefvet
den 25 November 1802 och Kammar-kollegii Cirkulär den 4 Mars 1825, föranleder
mig att nu ånyo framhålla detta ärende, i förhoppning att det sammansatta Utskott,
som under innevarande riksdag kommer att behandla frågan, deråt skall egna en
noggrannare pröfning, ån hvad jag förmenar vid sistlidna riksdag hafva varit hän¬
delsen.
Ibland äldre lagstadganden förekomma några, som längesedan upphörtjatt vara
tillämpliga. Jag alser härmed de föi fattningar och lagstadganden, som föreskrifva
att, ”till vägbyggnad får sand och ris tagas å skog och utmark, der det tarfvas
m. m.” Detta ”tagande” får, så vidt jag förmår tyda författningarnes andemening,
ske utan någon ersättning till jordegaren.
Om detta måhända var tillämpligt den tid, då dessa lagstadganden ursprung¬
ligen tillkommo, så är nu derom mindre att säga, ty under den tiden ansågs sanno¬
likt hvarken skogen eller skogs- och utmarken af synnerligt värde; den låg för
öfrigt då mera i samfällighet till hela hemman eller flera skifteslag, som förhållan¬
det ännu år uti några af Rikets norra provinser, der vidsträckta skogs- och ut¬
marker ännu finnas; — men inom de fleste öfriga provinser inom riket deremot,
der afröjningsjorden numera är af ringa omfång, är det ett allt för stort ingrepp i
eganderätten, att vägbyggnadsskyldige skola ega rätt att utan ersättning och till och
med jordegaren oåtspord, få inkräkta på dennes egendom.
I samma mån, som svenska jorden för hvarje år allt mera styckas, dels ge¬
nom hemmansklyfning, dels genom jordafsöndring, i samma mån blifva de omför-
mälde lagstadgandena orättvisa och förkastliga. En egare till en mindre henimans-
del, som vid laga skifte råkat få ett sådant utegoskifte, att grustägt derå kan upp¬
letas, kan inom några år så tillvida blifva beröfvad hela sitt utmarksskifte, att endast
grunden återstår, hvilken i de aldra flesta fall består af Holtsberg och sten, hvarå
hvarken bete eller skog framdeles kunna vexa.
Man kan visserligen invända häremot, att jordegare under laga skiften kunnat
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 210.
311
af samfäld mark uttaga ”sandtag”, men om detta också skett, så har man ju lik¬
väl ingen säkerhet för alt det behagar vägunderhållsskyldige att der taga lagningsämne,
ty det står dem ju fritt, efter ännu gällande lagbestämmelser, att ”taga” å skog
och utmark hvarhelst de behaga. Men låtom oss antaga, att några också taga sitt
behof af samfälligheter, så är det väl i alla fall temligen stridande emot eganderätts
principen, alt, på sätt som hittills skett, få ”taga” både utan ersättning och egar-
nes lofven.
De skäl för afslag å min vid sistlidna riksdag lika beskaffade framställning,
som sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs och Ekonomi-Utskottet framhållit och
begagnat, äro så ytterst klena, för alt icke såga något ännu sämre, att jag icke
kan afhålla mig ifrån alt af desamma här återgifva några strofer, kanske rättare
sagdt fraser.
Det sammansatta Utskottet har förmenat, ”det ej vara skäl, att till ytterligare
tunga för det redan i sig sjelf betydliga våghållningsbesväret, tillerkänna jordegaren
ersättning för de nästan värdelösa (som Utskottet kallar dem) väglagningsämnena,
helst rättigheten att taga sådana är ömsesidig och merändels af lika värde för alla,
(siel är det möjligt?) i det nemligen hvarje jordegare tillika år väghållningsskyldig
och, om han än icke för det närvarande har. likväl i framtiden, till följd al nya
indelningar, kan få skyldighet att underhålla väg på ett ställe, der ifrågavarande
förmån länder honom till nytta, samt härtill kommer, att tvister om berörde ersätt¬
ning, derest motionärens förslag antoges, oftare skulle göras till föremål för dom¬
stols prölning, hvarigenom uppstode kostnader, som i de flesta fall sannolikt icke
skulle uppvägas af värdet utaf det omtvistade.”
”Af nu anförda skäl”, säger slutligen sammansatta Utskottet, ”år således gillig
anledning alt vördsamt afstyrka bifall till Per Perssons motion.”
Hvarest, i det nu citerade sammansatta Utskottets såkallade giltiga skäl för
afstyrkande af bifall till min motion ligga begrafna, förmår jag icke inse. — För
mig vill det synas, som voro de mycket både underhaltiga och skrufvade. Det
skulle icke heller falla sig synnerligt svårt, att grundligen vederlägga dessa det
sammansatta Utskottets såkallade ”anförda skäl” och ”giltige anledning”, men jag
hvarken vill eller hör anställa en dylik analys, utan hänvänder mig med mera till¬
försigt till Pikets nu församlade Höglofiiga Ständer, hvilka jag hoppas skola finna,
af hvad jag nu i korthet anfört, nödvändigheten, billigheten och rättvisan deruti, att
Kongl. Brefvet den 25 November 1802 och Kammar-kollegii Cirkulär den 4 Mars
1825 måtte ändras eller upphäfvas och i stället stadgas:
till vägbyggnad lår sand, ler och ris lagas såväl uti inegor och hagar,
som å skogs- och utmark, emot ersättning lill den eller dem, som mar¬
ken och skogen ega; och skall sand- och lertag lill vägbyggnad af kro-
nobetjente med 2:ne nämndemän på tjenliga ställen utsynas, hvilka jem¬
väl bestämma ersättningen, om icke godvillig öfverenskommelse emellan
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 211
jordegarne och väglottsegarne vid utsyningen träflas kan. Den. som ej
åtnöjes med kronobetjentes och nu sagde nämndemäns värdering, eger
att deremot anmäla missnöje hos ortens domare, som då, genom vanlig
häradssyn på stället, dömer i saken, hvaremot besvär ej må anföras.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott ankålles.
Stockholm dea 26 November 1862.
Per Persson,
från Wermlands län.
N:o 211.
■ Af Per Persson från Wermlands län, om statsanslag för en jern-
vägsanläggning frän Arvika till Norska gränsen.
Redan vid sistlidna riksdag tog jag mig friheten i särskild motion fästa Ri-* .
kets Höglofliga Stånders uppmärksamhet derpå, att dea del af nordvestra jernvägs-
stambanan, som är afsedd att sammanbinda och närmare förena brödrarikena Sverige
och Norrige, utan gensägelse är en af de vigtigaste och mes^ riksgagneliga kommu-,
nikationsleder inom vårt land, icke allenast i kommersiell och ekonomiskt hänseen¬
de, utan äfven i politiskt, emedan derigenom öppnas en kommunikation, så vti ,
emellan de förenade rikenas vigtigaste punkter, hulvudstäderna Stockholm och Kri¬
stiania, som ock flera större handelsplatser, hvadan den följaktligen hade förtjent
alt redan då komma under byggnad, men som hela det lån, hvilket förra riksda¬
gens Stäuder beslutade upptaga för jernvägsbyggnad, af Slatsraagterna ansågs böra
användas på fullbordande af de banor, hvilka redan voro under arbete, blef deraf en
gifven följd, ali min framställning för. den gången lemnades utan afseende. Då jag
emellertid är lörvissad derpå, att såväl Kongl. Maj.t sora Rikets Höglofliga Ständer
hafva för allvarlig afsigt alt äfven under nu instundande statsregleringsperiod fort¬
sätta byggandet af de beslutade stambanorna, beder jag att ånyo få fästa Rikets
Höglofliga Ständers uppmärksamhet på viglen och nödvändigheten af medels bevil¬
jande, åtminstone till byggande af så stor del af omförmäida nordvestra stambana,
sorn jernvägskommiltéen i sitt 1859, pag. 109, afgifna betänkande uppgifvit vara
behöfligt
Motioner i Bonde-Siandet 1862. N:o 211.
813
behölligt för fullbordande af den vigtigaste delen af sagde bana, nemligen från Ar¬
vika till Norska gränsen. Visserligen vore det önskligt om medel nu kunde bere¬
das och beviljas för byggande af hela nordvestra stambanan, men då jag inser att
förhållandet i verkligheten är sådant, som kommitterade i sitt betänkande uppgif¬
vit, ”alt de stora kostnader och betydliga arbeten, som med dess utförande i sin
helhet äro förenade, sannolikt fordra en längre tid, innan landets tillgångar medgif¬
va dess fullbordande”, så anser jag likasom kommitterade, med hänseende till den
stora allmänna nytta, sorn skulle tillskyndas såväl Sverige som Norrige genom en
beqväm inre kommunikation länderna emellan, mig böra lästa Ilikets Höglofliga
Ständers uppmärksamhet vid ett sätt att tillvägabringa den åsyftade förbindelsen på
kortare tid och för billigare kostnad, hvarigenom åtminstone under de årstider, då
vattendragen äro isfria, kunde till ej obetydlig del beredas samma förmåner, som
med jernvägen i Jess helhet eftersträfvas.
Ifrån Kongsvinger till riksgränsen, eller den del af banan, som kommer
att byggas af Norrmännen, är afståndet 5 mil och vidare från riksgränsen till Ar¬
vika 3t mil. Då man nu å Norska sidan fortsätter jernvägen till gränsen och på
den svenska anlägger jernväg derifrån till Arvika, så är redan derigenom en för¬
bindelse öppnad emellan båda länderna, alldenstund segelled förut finnes från Arvika
till Wenern och derifrån till andra delar af Sverige.
Denna kommunikation, hvarför kostnaden således icke uppgår till en femtedel
af den för nordvestra stambanan i dess helhet, uppfyller i afseende på förbindelsen
med Norrige, till dess samma stambana hinner fulländas, alla billiga fordringar på
beqvämlighet och hastighet för så väl passagerare som gods, ty sedan Westra stam¬
banan från Stockholm till Göta kanal å ena sidan och den förenade Svenska och
Norska jernbanan från Arvika till Kristiania å den andra blifvit fullbordade, kan
vägen emellan båda hufvudstäderna tillryggaläggas, enligt komilterades beräkning, på
ungefär 30 timmars lid, äfvensom vägen från Göteborg till Kristiania på lika
lång tid.
Genom nordvestra stambanan emellan Arvika och riksgränsen i förening med
den Norska jernvägen erhålla både hela den stora vestra delen af Wermland och
ett icke obetydligt område inom Norrige, som af dessa banor genomskåres, den
kortaste och i afseende på beskaffenheten af landets produkter äfven den ända-
målsenligasle förbindelse vid Arvika med de svenska segellederna och följaktligen
med Göteborg samt inre delar af Sverige.
Dessa äro de stora fördelar i kommercielt och ekonomiskt hänseende, som komma
att vinnas genom antagande af detta mitt förslag, och då härtill läggas de politiska,
hvilka äfven afse ett närmande emellan de förenade rikena, anser jag nödvändigt
alt med görligaste första få denna kommunikationslinie öppnad, helst det numera
år en allmänt känd sak, att Ryssland spinner ett jernvågsnät från Svarta Hafvet
Bih. till R. St. Prot. 1862 % 1863. 11 Sami. 4 Afd. 40
814
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 211.
till Östersjöns stränder, i hufvudsakligt ändamål att hastigt kunna sammandraga
sina stridskrafter, och månne det icke då är högst angeläget, att äfven Sverige
öppnar en kommunikationsled för att lika hastigt kunna sammandraga sina för-
svarskrafter, hvaribland såsom en vigtig del måste ingå i beräkningen Vestra Sven¬
ska arméen samt de Norska trupperna ? — Genom den förenämnda å Svenska si¬
dan endast 5| mil långa, banans öppnande kan den Norska arméen vara här i ri¬
ket inom några timmar och i Stockholm inom 2 å 5 dagar.
Af hvad jag nu redan anfört synes, att Arvika både för närvarande och för
framtiden är en af de vigtigaste punkter, sorn nordvestra stambanan under alia för¬
hållanden bör beröra, och som detta genom kommitterades betänkande är så tydli¬
gen ådagalagdt, att ingen giltig vederläggning derå är möjlig, och jag dessutom hop¬
pas och förmodar att under riksdagens lopp en Kongl. Maj-.ts nådiga Proposition i
denna vigtiga fråga är att förvänta, anser jag öfverflödigt att vidlyftigt härom vidare
orda, utan inskränker mig till den vördsamma anhållan, det Höglofliga Slats-Utskot-
tet, som kommer alt behandla frågan, ville ur jernvägsbetänkandet benäget inhemta
de vigtiga skäl, som tala för behofvet samt nyttan och gagnet af denna del af
nordvestra stambanan ; och får jag alltså, med ledning af kommitterades förslag och
på grund af hvad jag anfört, vördsamt föreslå:
att Piikets Höglofliga Ständer täcktes bevilja den af Jernvägs-1 kommittéen
beräknade summa, 5,895,998 R:dr, för anläggande af jernväg från Arvika
till riksgränsen.
Om remiss af denna min motion till Stats-Utskottet anbålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Per Persson,
från Wermlands lån.
I denna motion förena sig till alla delar:
1 Olof Olsson,
från Olebyn
af Wermlands län.
A. Jonsson och P. Eriksson.
från Wermlands lån.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 212.
315
N:o 212.
Af P. östman från Wester-Norrlands län, om förändring i 8 Kap. 7 $
Ärfda-Balken, i fråga om arfsrätt ät oäkta barn.
En inom lagstiftningens område vigtig fråga har vid flere föregående riksdagar
varit föremål för Högioflige Ständernas ompröfvande och som allt mer och mer ådra¬
ger sig den af rättskänsla glädjande opinionens uppmärksamhet, och denna fråga
gäller lagstiftningen om oäkta barns arfsrätt.
Denna fråga biel' vid sistlidne riksdag inom dåvarande Lag-Utskott behandlad
på ett sätt, som bevisade att opinionens röst och religionens grundsatser att den
ene icke bör lida för hvad den andre felar, af Utskottet behjertades, i thy alt det
tillstyrkte en lagförändring, sorn berättigar oäkta barn att njuta arf efter sina för¬
äldrar, hvilket med billighet och rättvisa sammanstående förslag inom ett af respek¬
tive Medslånden studsade mot fördomarnes och ortodoxiens bålverk, och till den sanna
menniskovännens förundran och missbelåtenhet förföll.
Att, så länge oäkta barn icke få »juta arf efter sina föräldrar, lagstiftaren står
i skuld till religionen och rättskänsla», är en sanning, uttalad icke allenast af deri
enskilde individen, som finner sig kränkt i sin naturliga rättighet, utan ock af plu-
raliteten inom Svenska nationen; och den lagstiftande magten skall icke heller inför
ett efter jemnlikhet sträfvande loik kunna påstå sig hafva fullgjort sina dyra åligganden
så länge de oäkta barnen äro uteslutna från ali arfsrätt. Mig synes tiden vara
inne, att, då sä väl lika arfsrätt syster och broder, sorn giftorätt man och hustru
emellan för flera riksdagar sedan genomfördes, man icke straffar barnen för föräl—
drarnes förseelser; och månne ej mången döende moder, som ser sin förmögenhet
skola efter hennes död med begärlighet anammas af sidoarfvingar och hennes egen lifs¬
frukt, förskjuten, lemnäs åt den allmänna välgörenheten, derest den icke sjelf är
kommen till den ålder att den med eget arbete kan förvärfva sitt lifs uppehälle.
Och får jag fördenskull vördsamt föreslå, det måtte Itikets Ständer besluta en för¬
ändring af kapitlet 8 § 7 Ärfda-Balken af följande lydelse:
allar man barn i lönskaläge utan äktenskapslolven eller i hordom eller i
förbudna leder, de barn må ock arf taga efter fader och moder, der dessa,
efter eget medgifvande eller laga kraftvunnen dom, kände äro, i hvad de
i lösören ega. Hafva fader eller moder barn af äkta säng, tage desse
dubbelt mot oäkta barn, oäkta barn njute ock af fader och moder nöd-
S16
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 213.
torftig föda och uppfostran, till dess de sig sjelfva nära kunna. Dör
endera af föräldrarne och lemnar ej gods efter sig, föde då den barnet,
som eflerlefver.
Skulle denna lagföråndring icke kunna antagas, får jag såsom alternativ föreslå
följande förändrade lydelse af nyssberörde §:
allar man barn i lönskaläge utan äktenskapslofven eller i hordom eller
förbudna leder, de barn må ock arf taga efter sin moder, der hon efter
eget medgifvande eller laga kraftvunnen dom känd är, i hvad hon i lösören
eger. Har moder barn af äkta säng, lage dessa dubbelt mot oäkta barn;
oäkta barn njute ock af fader och moder nödtorftig föda och uppfostran,
till dess de sig sjelfva nära kunna; dör endera af föräldrarne och lemnar
ej gods efter sig, föde då den barnet, som eflerlefver.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamligen.
Stockholm den 26 November 1862.
P. Östman.
från Wester-Norrlands län.
N:o 213.
Af P. östman från Wester-Norrlands ian, om statsanslag till löneför¬
höjning dl kapellpredikanten inom Hemsö kapellförsamling af Hernö¬
sands stift samt lönebidrag till en examinerad folkskolelärare der¬
städes.
Med skål har hvarje fosterlandsvän anledning glädja sig åt den fortgående in-
tellektuela utveckling eller själslyflning ur okunnigheten och lördomarne, som gör,
att det uppvexande slägtet allt mer kan närma sig sin höga bestämmelse, som är
i första hänseendet sann och oförvillad kristendom och dernäst kunskap och begrepp
om hvad som utgör menniskans värde, rättighet och pligt och hvilket mål otvifvel¬
aktig! ernås genom undervisning i skolor, hvadan man, på det alla utan undantag
måtte komma i åtnjutande af undervisning i folkskolor, stadgat, alt uti hvarje för¬
samling bör finnas helst en fast skola, —• ett stadgande som allmänt efterkommits.
Alt dessa folkskolor äro mindre betungande i större än i mindre församlingar är
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 213.
påtagligt. Visserligen hafva Rikets Ständer vid sednare riksdagar gjort mycket för
folkskolornas understödjande. Dock finnas ännu orter, der Ständernas benägna med¬
verkan för undervisningens oafbrutna bibringande påkallas; en sådan vanlottad ort
finnes inom mitt kommittentskap, nemligen Hemsö kapellförsamling inom Gudmundrå
pastorat i Wester-Norrlands län.
Denna lilla församling, som är belägen på en ö, som delar Ångermannaelfven
i 2:ne grenar vid dess utlopp i hafvet, består af 3| mantal förmedladt skatte, för¬
delade på 21 hemmansåboer, hvilka, till följd af öns isolerade läge och svårig¬
heten alt komma tili Högsjö församlings kyrka, dit öns innevånare hört, för 10
år sedan sökte och erhöil tillstånd att utgöra en särskild kapellförsamling.
Genom stora uppoffringar och ihärdigt arbete uppbyggde då öns befolkning, som
består af nyssnämnde 21 hemmansåboer, några torpare, som hafva små jordlotter,
och af fiskare, som vid öns stränder söka sitt uppehälle, en mot folkmängden sva¬
rande kyrka, hvarförutan bostälisjord för predikanten måste inköpas och bostad
åt honom uppföras, hvarjemte nödig folkskole—lokal inrättades.
Utaf öns folkmängd, som består al 456 personer, befunno sig förlidet år 106
inom skolåldern. Då öns befolkning är så ringa, att den densamma tillkommande andel
i skyddsafgiften uppgår endast till 52 R:dr, hvartill visserligen kommer, dels under¬
stöd af Statsverket 80 R:dr, och dels afgift af 19 öre på hvarje mantalsskrifven
person, utgörande 54 R:dr, har följden af dessa ringa tillgångar varit, att examine¬
rad skollärare icke kunnat erhållas, utan har predikanten, emot åtnjutande af 160
R:dr lön, jemte bestridande af de presterliga göromålen, besörjt undervisningen i
folkskolan, men då hans presterliga göromål icke tillåta honom att mer ön 5:ne
dagar i veckan lemna undervisning i skolan under fem månader på året, är det i
ögonen fallande alt en examinerad skollärare är högligen af behofvet påkallad. Och
får jag, med anledning af hvad jag nu i korthet andragit, föreslå:
det måtte Rikets Ständer af den till folkskolorna utgående personliga skydds¬
afgiften anslå särskildt såsom lönebidrag till en examinerad folkskolelärare
inom Hemsö kapellförsamling, af Gudmundrå pastorat i Hernösands
stift, 200 It:dr årligen, mot del att församlingen, med tillhjelp af den
hittills vanliga halfva skyddsafgiften, bör hålla sin folkskola i det ordnade
skick, som förfaltningarne derom föreskrifva.
I sammanhang härmed och då kapellprcdikanten på ön, som i lön uppbär en¬
dast 17 tunnor korn och en tunna råg, samt innehar ett boställe, hvarå födes blott
en häst och tvänne kor, skulle, då en folkskolelärare blefve antagen och denne blifvit
i åtnjutande af de till folkskolan anvisade förmåner, som förut till kapellpredikanten
utgått, komma i bekymmer för sitt nödtorftiga uppehälle, vågar jag föreslå:
det måtte Rikets Höglofliga Ständer, under behjertande att Hemsö kapell¬
församling icke mägtar åstadkomma vidare tillökning i predikantens lön,
318
Motioner i Bonde-Ståndet 1862 N:o 214.
anslå såsom tillökning i hans lön 160 R:dr årligen, till dess en ända¬
målsenlig reglering af presterskapets löner blifver genomförd.
Under förhoppning att Rikets Ständer behjerta denna lilla kapellförsamlings
behof af bidrag ifrån Statens sida, i här antydda afseenden, anhåller jag om remiss
af denna min motion till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 26 November 1862.
P. Östman,
från Wester-Norrlands län.
N:o 214.
Af P. Östman från Wester-Norrlands lån, om ändring i Kongl. För¬
ordningen den 30 November 1855, angående expeditionslösen.
Då det är lagstiftarens både rättighet och skyldighet att bestämma den lösen,
som hvar och en auktoritet eger alt uppbära för sina handlingar af hvad namn
och beskaffenhet som helst, hvilka till allmänheten blifva expedierade, är det ock
lika angeläget, alt samma lagstiftare ser till att den som har behof af att från
embetsverk och domstolar utlösa expeditioner, icke ålägges en obillig afgift för
handlingar, som skola tjena honom till efterrättelse; och då Kongl. Majrts förnyade
nådiga Förordning, angående expeditionslösen af den 30 November 1855, så all¬
mänt inom de borgerliga samhällena blifvit såsom högst obillig ansedd, och jag
derjemte blifvit af mine kommittenter dertill uppmanad, i jemnbredd med min öf¬
vertygelse om nu gällande expeditionstaxas obillighet, får jag vördsamt föreslå :
det mätte Rikets Högloflige nu församlade Ständer besluta, att den i
Kongl. Maj:ts .nådiga Förordning, angående expeditionslösen, af den 50
November 1855 bestämda expeditionslösen måtte med 25 procent ned¬
sättas och skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anhållan om dess nådiga
bifall härtill, blifva i vanlig ordning expedierad.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamligen.
Stockholm den 26 November 1862.
P. Östman,
från Wester-Norrlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 215.
319
N:o 215.
Af P. östman från Wester-Norrlands lån, om ändring i Handels-Ordnin¬
gen den 22 December 1846, i fråga om det afstånd från
stad, hvarinom salubod ä landet må anläggas.
Då Rikets Ständer vid 1844—1845 årens riksdag beslöto och dåvarande Re¬
gering sanktionerade llandels-Ordningen, daterad den 22 December 1846, togs väl
ett steg framom det fordna så envist vidhållna skråväsendet, ithv att rättighet att
drilva handelsrörelse å landet medgafs hvar och en, som kunde förete betyg att han
vore i besittning af de kunskaper, hvilka voro erforderliga för handelsboks förande,
sedan dock först sockennämnd tillstyrkt och Konungens Befallningshafvande bifallit
handelsrörelsens bedrifvande. Men jemte det man erkänner att detta var ett steg
framåt, måste man å andra sidan medgifva, att steget icke blef till fullo uttaget.
Uti nämnde Förordning bestämmes att handel på landet ej får bedrifvas på
närmare afstånd från stad eller köping än trenne mil. Detta synes mig vara ett
monopolium lör städers och köpingars handlande och föranleder dertill, att de, som
ho 4 mil från stad, behöfva använda mindre tid alt få köpa sina förnödenheter, åu
de, sora bo en å en och en half mil derifrån. Jag får derföre föreslå:
det måtte Rikets Ständer för sin del besluta en sådan förändring uti be¬
rörde Handels-Ordning af den 22 December 1846 att, utan afseende på
afstånd från stad eller köping, öppen salubod må å landet kunna få
anläggas etc.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamligen.
Stockholm den 26 November 1862.
F. Östman,
från Wester-Norrlands län.
320
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 216.
N:o 216.
Af R. F. Gross från Calmar län, om förhöjning i det af Kongl. Maj:t
vid innevarande riksdag äskade statsanslag till anläggning af nya och
omläggning af backiga eller eljest mindre goda vägar, företrädesvis
inom de län, hvarest jernvägar icke komma till stånd m. m.
Uli den al Kongl, Maj:t lill innevarande riksmöte aflåtna nådiga Proposition
angående Statsverkets tillstånd oell behof, föreslås, under sjette Hufvudliteln, ”till
fond lpr anläggning af nya samt förbättring eller omläggning af backiga eller eljest
mindre goda vägar 150,000 R:dr årligen eller för de tre åren 1864—1866 tillsam¬
mans R:dr R:mt 450,000.”
Emot det sålunda i nåder proponerade årliga anslag har jag för min del ingen¬
ting annat alt anmärka, än alt det är alltför otillräckligt. Fördeladt lika emellan
länen i riket, lemnar det åt hvarje län en årlig tillgång af endast omkring 6,000
R:dr. Ett sådant bidrag till förbättrande af landväga kommunikationer kan visserli¬
gen anses fullt ut hvad Statsverket har råd att för sådant ändamål årligen anvisa
ål län, som redan kommit i åtnjutande af jern vägsförbindelser; men för de orter,
som sakna den stora lördelen af jernvägar och icke ens ega någon förhoppning
att framdeles komma i direkt beröring med Statens jernvägsnät, kan ett så ringa
anslag desto mindre vara tillfyllestgörande, som dessa orter, om de icke alltför myc¬
ket skola stå tillbaka i utveckling af sitt näringslif, tvingas att mera ån förr bemöda
sig om anläggning af nya och förbättring af redan befintliga allmänna körvägar.
Jag erkänner villigt, såsom något i sakens natur liggande, att de jernvägar,
som under namn af stambanor på rikets allmänna bekostnad anläggas, omöjligen
kunna, med hänsigt till Sveriges inskränkta tillgångar, sträcka sig till eller igenom
rikets ålla provinser. Också hafva de till dessa anläggningar nödiga anslag, hvilka
redan öfverstiga 50 millioner R:dr, blifvit utan synnerlig gensägelse beviljade af
riksdagsombuden äfven från de orter, som icke draga någon direkt fördel af Statens
jernvägar; men då man sålunda på rikets samfälda bekostnad beredvilligt gifvit så
enorma och med betydlig utländsk skuldsättning förenade anslag till ett företag, som,
ehuru nationell och i viss mån gagneligt för hela rikskroppen, likväl företrädesvis
och i första rummet är egnadt att sprida ökadl välstånd och höja egendomsvärdet
inom de orter, som deraf beröras; så vore det icke mera än en billig gärd af
allmän
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 217.
allmän rättvisa, att de delar af riket, hvilka icke äro, eller, i anseende till sitt läge,
icke gerna kunna komma i fråga alt genomlöpas af någon Sla'ens stambana, dere¬
mot i någon mån hållas skadelöse genom ökade anslag till upphjelpande och för¬
bättrande af der befintliga vanliga kommunikationsmedel.
Jag vågar derföre ödmjukligen löreslå:
att utom förberörda af Kongl. Majit i nåder proponerade anslag för hela
riket, ett annat likarladt anslag till minst enahanda belopp måtte af Ri¬
kets Sländer anvisas, att användas till ifrågavarande ändamål företrädesvis
uti de län, som icke redan genomlöpas eller, enligt jernvägskommittéens
förslag kommer alt genomlöpas af någon på statens bekostnad eller med
bidrag af statsmedel anlagd större jernväg.
I sammanhang härmed får jag tillika föieslå:
att det årliga anslaget till Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen för under¬
sökningar, inspnktionskostnader och expenser vid allmänna arbeten, måtte
ökas med 10,0(10 11 dr årligen med speciel föreskrift, att denna tillökning
bör användas till sådana kostnader af ifrågavarande beskaffenhet, som afse
anläggning af nya eller förbättring af gamla vägar inom ofvan antydda lin.
Om remiss till llöglofliga Stats— Utskottet anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Rob. Fr. Gros»,
från Calmar län.
N:o 217.
Af R. F. Gross från Calmar län, om förändring i grunderna för rötl-
beräkningen vid sockenstämma.
En af de mest himmelsskriande orättvisor, som öfvergått från vår gamla till
vår nya lagstiftning och ännu der qvarstår, är stadgandet om rösträtt vid socken¬
stämma. Der kan en person, tvärs emot de öfriges önskan tillsätta icke allenast
själasörjare utan ock alla andra kyrkans och kommunens tjenstemän; der kan han
beskatta dem efter eget godtycke och, med ett ord, utöfva både den lagstiftande
Bili. till B. St. Prot. 1862 <fc 1863. 11 Sami. 4 Afd. 41
322
Motioner i Bonde-Ståndet 1S62. N:o 217.
och verkställande rnagten, ulan att derom ens rådfråga de öfrige. Behöfver en så¬
dan medlem af församlingen, för utöfvande af denna magt, större kunskaper än de
öfriga tillsammantagne? — Nej visst icke. Skall lian för della ändamål ega mer
insigt och erfarenhet ån den de öfrige besitta? — Lika litet. Han behöfver icke
ens ega sundt förnuft, så vida han icke blifvit förklarad för vansinnig och såsom
sådan ställd under förmyndare. lian behöfver endast ega en aldrig så obetydlig
del af socknens — förr mantal — nu fyrktal — mer än de öfrige tillsammans,
och så qvalificerad är han den allena styrande. Äro än dessa andra, såsom på
mångå ställen är händelsen, hundratals individer och derutöfver, så är det dock han
ensam, som bestämmer och lagstiftar om deras snart sagdt både andliga och lekam¬
liga väl.
Alt, vid utskiftandet af hvars och ens rättigheter härutinnan, tillbörligt afseen¬
de jemväl bör fästas vid förmögenheten, är en billighet och rättvisa, som jag, åt¬
minstone med våra nuvarande begrepp om menskligt värde, icke vill bestrida, men
att rnagten uteslutande skall läggas i förmögenhetens hand, ulan alt något deraf
skall tillerkännas menniskan såsom sådan, i mån af den erfarenhet och insigt hon
eger, torde, jemväl med våra begrepp om menskligt värde, stöta något hvar för
hufvudet. Jag tror mig derföre uttala en både på billighet och allmän önskan
grundad princip, då jag, i afseende på rösträtt vid socken- eller kommunalstämma
nu föreslår:
att den hemmansegare, fabrikant eller handtverkare, som efter 2:dra arti¬
keln i skatt erlägger till och med 5 R:dr, har vid sockenstämma En röst,
derutöfver till och med _ .15. R:dr ... ... Två röster,
» 50 » Tre »
„ „ 100,, ........ Fyra ,,
öfver 100 „ Fem „
och att ingen inom samma församling må tillerkännas större rösträtt ån
för Fem röster.
Ora denna motions remitterande tiH vederbörligt Utskott anhåUes.
Stockholm den 26. November 1862.
Rob. Fr. Gross,
från Calmar län.
Motioner t Bonde- Ståndet 1862. A:o 218.
223
N:o 218.
Af Hi F. Gross från Calmar län, om allmänna diskon!fondens för¬
ökande med en million R:dr årligen samt utsträckning af anstånds-
tiden för läns omsättning till lod månader utöfver jötfallotiden.
Under sednare tiden har en allmän klagan försports deröfver, alt de öfvar allt
i riket bildade privatbankerna förstått att, genom sina såsom riksdagsombud i riks—
dagsförhandlingarne deltagande delegare, allt mer och mer icke allenast bevaka, ulan
ock utvidga dessa bankers fördelar och intressen på Riksbankens bekostnad. Det
har också lyckats dessa ombud att, medelst den större insigt i finansväsendet, som
de otvifvelaktig! besitta, framför andra i Bank-styrelsen deltagande ombud, smånin¬
gom vända Riksbankens operationer sig till godo, på det sålt, att i samma mån
Riksbankens verksamhet blifvit i vissa delar utvidgad och i andra inskränkt, bär
allmänheten blifvit nödgad alt, i och för sina lånetransaktioner vända sig till pri¬
vatbankerna, hvilka också, efter hvad hvar och eu bar sig bekant, derpå sköidat
en oskälig vinst.
Jag skulle visserligen bär kunna framdraga en mängd bevis på sanningen för
hvad jag bär anfört, men dessa äro för väl kända för all behöfva upprepas. Ibland
de sednast vidtagna åtgärderna i bär uppgifna ändamål, är Rikets Ständers beslut
dels att indraga allmänna Diskonllondens rörelsekapital, hvarigenom Riksbankens
lånerörelse mäste minskas på samma gång, som, till följd af den stigande industrien,
hehofvet af dylika kapilaler är i ständigt tilltagande, och hvaraf löljden naturligtvis
blifver att allmmheten, lör lyIlandet af sina behof i den vägen, tvingas all vända
sig till privatbankerna, hvilka i samma mån utvidga sin lånerörelse, oell dels alt
inskränka Uen så kallade respit!iden frun hänne tdl en månad.
Hvad lånerörelsen beträffar, så kan det vid lörsta påseendet synas likgiltigt
livart man vänder sig för alt få sitt lånebehof aflijelpt, ly man mäste i alla hän¬
delser återbetala kapitalet med ränta; men vid nät mare e'lersinnande skall man finna
att det är en himmelsvid skilnad alt dermed vända sig till en bank, som styres
af enskilda personer, eller den lör hvilken hela Slaten stil'ar lagar. Såsom exem¬
pel derpå vill jag bär endast anföra, alt vid den penninge-stagnalion, som inträffade
här i riket, under år 1857, och då allmänheten, till följd deraf, var i största behof
af låneundsätlning, passade privatbankerna på tillfället och icke allenast indrogo en
stor del af sitt rörelsekapital, utan ock förändrade omsättningstiden för der erhållne
Motioner i Bonde-Ståndet 186%. N:o 218.
lin från 6 till högst 4 månader, hvilket medförde både bekymmer och besvär samt
förluster för låntagarne qch mången al dessas fullkomliga obestånd.
Att privatbankerna försenade stora summor på denna manöver år tydligt, men
att de på samina gång ådrogo sig hat och misstroende är lika säkert. Riksbankens
lånerörelse var under hår ofvan beskrifna tid alldeles otillräcklig för afhjelpande af
lånebehofven, hvilket bäst talar för bifall till det förslag, jag här nedan skall hafva
äran framställa.
Af den till Banko-Utskottet inkomna berättelse om Riksbankens förvaltning in-
hemtas: att under nuvarande statsregleringsperiod, lån, vid uppgifvet tillfälle, varit
beviljade till ett belopp: i Stockholm af 247,540, i Göteborg 653,790 och i Malmö
af 251,540 R:dr, hvarpå de lånsökande nödgats vänta i Stockholm 5, i Göteborg 30
och i Malmö 20 veckor. Häraf visar det sig att den allmänna diskontfonden jem¬
väl vid vanliga förhållanden är otillräcklig för det dermed afsedda ändamålet.
Vidkommande respittiden, så kan man visserligen säga att den lånsökande bör
låra sig vara ordentlig och på förband reglera sina utvägar så all någon förlägen¬
het icke uppkommer vid den stundande omsättningstiden. Della skulle vara full¬
komligt rigtigt, nemligen om man på förhand kunde beräkna när lånet skulle utfalla.
Men sådant år icke möjligt, ty utom det att lånen kunna utfalla på kortare eller
längre tid efter det ansökningen derom inkommit, kan ett formfel i lånedokumenterna
eller någon annan likartad omständighet inträffa, som föranleder dröjsmål med lå¬
nets utbekommande. För en jordbrukare kan ofta en månad medföra så stor skil¬
nad i spannmålspriset att han derigenom förlorar hela omsättningsbeloppet, och
detta gäller icke allenast jordbrukaren, utan hvilken annan som helst, som vid be¬
stämd tid kan påräkna en inkomst för skeende omsättning, men för hvilken denna
omsättningstid genom här ofvan anförda omständigheter kan komma högst olägligt.
Dessutom har jag mig bekant, att uti det af Kongl. Majit sladfäslade reglementet
för Calmar filialbank är respittiden bestämd till tvänne månader, och jag kan icke
annat än tillskrifva ofvannämnda privatbanks intresse äfven den omständigheten, att
respittiden i Riksbanken blifvit inskränkt till blott en månad, för att derigenom
motverka lånerörelsen i sistnämnde bank. Man har sagt att en reorganisation af
Riksbanken är i fråga, för afhjelpande af de fel, som vidlåda densamma. Det torde
likväl ursäktas mig om jag icke kan sälla tro till denna utsago. Efter milt för¬
menande skall man nog förstå att undanskjuta denna reglering till en aflägsen fram¬
tid, då icke mer återstår att reglera. Men äfven om ryktet skulle vara sannings¬
enligt, så qvarstår likväl för närvarande såsom en omutlig sanning att bristerna nu
förefinnas, och det är för afhjelpande af de här olvan påpekade, som jag lager mig
friheten föreslå:
att Rikets Ständer ville besluta att, under nu kommande statsreglerings¬
period, allmänna diskontfonden skall ökas med en million Riksdaler årli¬
gen och att för skeende omsättning, såsom förut stadgadt varit, anstånd
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 210.
£25
måtte beviljas tvsnne månader utöfver förfallotiden, innan lagsökning
vidtages.
För realiserande af delta förslag om diskontfondens förökande, torde en del af
Bankovinsten reserveras och dertill användas, på sätt Rikets Ständer kunna finna
lämpligt att föreskrifva
O i remiss af denna motion tili Ilöglofliga Raako-Ulskollet anhålles.
Stockhl ho den 26 November 1862.
Rob. Fr. Gross.
från Calmar län.
N:o 219.
Af Johan Persson från Upsala lån, om förhöjning i pension för f.
Länsnotarien i Upsala län, 0. II. Förberg, äfvensom pension ät hans
hustru M. J. Förberg, född Nordencreutz, för den händelse hon man¬
nen öfverlefver.
Ehuru della stånd, måhända mera än något annat Riks-Stånd, måste känna sig
uppmanadt att med yttersta varsamhet förfoga om Statens medel och aldrig med¬
gifva någon statsutgift, vare sig större eller mindre, ulan en noggrann pröfning af
det ändamål, för hvilket en sådan utgift sökes, har jag likväl aldrig funnit, alt
Bonde-Ståndet, mindre än sina Medslånd, ömmat för ett oförtjent lidande eller icke
förstått att uppskatta de förljenster, Statens tjenare, i hvilken grad, högre eller lägre,
de än blifvit ställda, förmått ådagalägga, och de anspråk desse tjenare sålunda för¬
värfva! sig på Rikets Ständers bevågenhet. Med denna kännedom om de tänkesätt
och känslor, som i dylika fall gjort sig gä lande inom detta Hedervärda Stånd, vå¬
gar jag derföre fästa mina ärade ståndsbröders och de öfrige respektive Iliks-Ståndens
benägna uppmärksamhet på det förslag, jag härmed ödmjukt afgifver, eller alt nå¬
gon förhöjning måtte beviljas i den förre länsnotarien i Upsala län, Landssekreteraren
Olof Henrik Förberg på allmänna indragningsslalen beviljade pension af 450 R:dr
R:int. Denne af svår och obotlig sjuklighet hällede man förordnades den 9 Augusti
1850 lill länsnotarie vid landskansliet i Upsala och fortfor med denna befattning lill
år 1845, då han, lill följd af ett, genom mångårigt öfveransträngande arbete i Sta¬
326
Motioner i Bonde-Ståndet 1^62. N o 219.
tens (jonst, sig ådraget nervlidande, urståndsattes alt vidare sköta sin länsnofarie-
belåltning och blef oförmögen till hvarje, älven den ringaste själsanstrångning. Under
den uppgifna liderymden af 15 år, sorn Förberg bestridde länsnolarietjpnsten, hade
han, på grund af särskilda förordnanden, för längre eller kortare lid, eller samman-
lagdt närmare fem år, tillika utölval Landssekrelerare-embelel i Upsala län. Om
dessa nu af mig i största korthet anförda förhållanden och särskildt det sätt, hvarpå
Förberg gjort sig känd och blifvit vitsordad såsom tjensteman, får jag åberopa de
betyg, som äro bilagda detta mitt anförande och hvilkas innehåll synes mig så mycket
mindre nödigt att här upprepa, som de redan förut blifvit af Rikets Ständer pröf-
vade och giltiga ansedde. Rikets Ständer yttrade nemligen uti 17 punkten af sin
den 23 Augusti 1051 lill Kongl. Majit aflåtna underdåniga skrifvelse, angående reg¬
leringen af utgifterna under Riks-Stalens Nionde Hufvudlilel, att enär Ständerna in-
hemlat, alt Förberg, hvilken år 1829 anställdes i Statens tjenst och i 15 år varit
länsnotarie i Upsala län, derunder han vid flera tillfällen på längre tid hestrid! lands-
sekrelerareljensten och dervid, jemlikt behörigt vitsord, ådagalagt utmärkt flit, sam¬
vetsgrannhet och skicklighet, samt i öfrigt till Kongl. Majlis Befallningshafvandes syn¬
nerliga nöje och belåtenhet sig förhållit, till följd af öfveransträngande arbete i (jen¬
ssen ådragit sig sådan sjukdom, att han derigenom, såsom oförmögen till tjenst¬
göring, tvingats alt taga afsked från länsnolaric-bestäilningen, samt jemväl vore helt
och hållet urståndsatt att på något sätt genom annat arbete kunna bidraga till sitt
underhåll och uppehälle; så och ehuru Förberg, på grund af gällande författningar,
icke egt något laga anspråk ali vid afskedstagande från länsnotarie-befaltningen,
komma i åtnjutande af pension, hade dock Rikets Ständer, med afseende ej mindre
på hans i Ijensten ådragna obotliga sjukdom, än ock öfriga förekommande ömmande
omständigheter, funnit skäligt å Allmänna Indragningsstaten uppföra honom till åtnjutande
under sin lifstid af en årlig pension, stor 200 Ridr Banko, dock alt denna pension
skulle utgöra ett honom personligen tillerkänd! understöd, hvarå borgenärer icke
egde något anspråk. Detta pensionsbelopp blef vid 1850—1858 årens riksdag,
rmed hänseende lill förekomne ömmande omständigheter” förhöjdl lil! 450 Rtdr
Runt, på sätt 57 punkten af Rikets Ständers Skrifvelse den 2 7 Februari 1858 när¬
mare utvisar.
Under den tid, som sedermera förflutit, har Förbergs sjukdom snarare lill- än
aftagit, och hans ställning blifvit ännu mera betryckt samt hans behof af understöd
större, till följd af den år elter år fortgående stegringen af priset på alla förnöden-
betsvaror, hvilken icke gjort sig minst kännbar i den ort, eller Upsala stad, hvarest
Förberg är bosatt; och då härtill kommer alt hans hustru, Maria Jacobina Förberg,
född Nordencreutz, på sätt af äfven närlagde läkarebetyg närmare inhemtas, både
till följd af den långvariga sjukvård, hon måst lemna sin man, och genom de flera
sjukdomar, hon under umbäranden och lidanden sjelf genomgått, blifvit så lill helsan
brulen, att hon för närvarande löga, och vid tilltagande ålder troligen alldeles icke,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 219.
327
lönnar bidraga til! sitt underhåll, har jag troll uli dessa omständigheter mig finna
en ytterligare anledning till min nu gjorda hemställan; och jag vågar derföre vörd¬
samt föreslå:
att Rikets Ständer behagade förhöja den förre länsnotarien i Upsala län,
Landssekreteraren Olof Henrik Förberg å Allmänna Indragningsstalen be¬
viljade pension tiil (jOO it:dr Hunt och att delta belopp, med afseende å
de af mig andragne, i förevarande fall särdeles ömmande omständigheter,
mätte få utgå från och med början af nästinstundande år 1863.
I sammanhang härmed och då fru Förberg, i händelse hennes man skulle före
henne genom döden afgå, komme alt försättas i den mest nödställda belägenhet,
anser jag mig höra tillika vördsamt hemställa:
att Rikets Ständer måtte tillförsäkra förre länsnotarien, landssekreteraren
0. H. Förhergs hustru, Maria Jacobina Förberg, född Nordencreutz, i hän¬
delse hon ölverlefver sin bemälde man och så länge hon derefter förhlif—
ver i enkostånd, en årlig pension för sin återstående lifstid till belopp
af 300 R:dr R:ml, att utgå från och med månaden näst efter mannens
dödliga frånfälle.
Slutligen anhåller jag alt denna min vördsamma motion måtte remitteras till
behandling af vederbörande Utskott.
Stockholm den 26 November 1362.
Johan Persson,
lrån Upsala län.
I ofvanstående motion instämma till alla delar:
J. F. Fredricsson
från Upsala län.
Gustaf Botin,
från samma län.
P. Fr. Mengel.
228
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 220.
N:o 220.
Af Johan Persson från Upsala län, om öfverlåtelse ål Nysätra socken
af lägenheten Ängstorp under Ryda Rungsgård i och för inrättandet
af en s. k. lyskula.
Hvar och en, som nitälskar för folkupplysning, måste med varmt intresse om¬
fatta hvarje åtgärd, som vidtages att främja denna upplysning.
På alltför många orter inom landet är de så kallade fasta skolornas antal på
långt när icke tillräckligt, hvilket har till följd att det för en del af kommunens, i
skolåldren varande, ungdom hlifver ofta nästan omöjligt att begagna sig af der er¬
bjuden undervisning, enär stundom nästan hela dagen måste användas för alt vandra
till och från den aflägset belägna skolan.
Ett medel alt i någon mån afhjelpa denna olägenhet är inrättandet af så kal¬
lade byskolor.
Från Resta och Åloppe husförhörsrotar, belägna i Nysätra socken och Lagunda
härad, hafva de femtio å sextio, inom nämnde rotar i skolåldern varande barn ända
till tre fjerdedels mil att vandra från deras hemvist, innan de komma lill den vid
socknens kyrka belägna skolan. Denna väg är dessutom, särdeles om höst och vår,
nästan ofarbar, hvilket stundom gör det omöjligt för barnen att under dessa tider
begagna sig af skolan. Det stora behofvet af en s. k. byskola för desse rotar tycks
således vara lätt i ögonen fallande.
Då under närvarande förhållanden ifrågavarande skola icke kan anläggas med
mindre än att kommunen i sitt åtgörande biträdes af Staten, helst hemmanen inom
berörde rotar uti ifrågavarande afseende redan tillräckligt betungas med aflöning till
den ordinarie skolläraren, af hvars undervisning ungdomen från desse trakter, enligt
hvad ofvan blifvit nämndt, icke kan göra sig synnerlig nylla.
Midt emellan ofvanberörde båda rotar ligger en, under Ryda Kungsgård lydande
obetydlig torplägenhet, Ängstorp kallad, hvilken icke är af någon särdeles nytta för
Kungsgården, såsom belägen öfver en half mil från densamma. Under nämnde
Kungsgård lyda icke mindre än 58 torplägenheter, hvilka alla ligga på långt afstånd
från lästa skolan och för hvilka det således vore af stor nytta alt få skola i närheten.
Å ofvanberörde lägenhet skulle således, såväl för dess läge, som dess lämplighet i
öfrigt, vara särdeles passande alt anlägga en s. k. byskola.
Sedan
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 221.
339
Sedan Nysätra socknemän åtagit sig att, för den händelse nu framställda be¬
gäran vinner bifall, å lägenheten uppföra, på egen bekostnad, för ändamålet nödiga
byggnader, så får jag, med anledning af hvad som ofvan blifvit anlördt, härhos vörd¬
samt af Rikets Ständer anhålla:
alt Nysätra socken måtte ulan lösen få på sig öfverlåten lägenheten Ängs¬
torp under Ryda kungsgård, i ändamål att å nämnda lägenhet anlägga en
så kallad byskola, äfvensom att, såsom hjelp till derstädes blifvande lära¬
rens aflöning, få använda den af lägenheten lemnade afkastning.
Till det Utskott, sorn kommer alt behandla frågan, vill jag framdeles inkom¬
ma med nödiga upplysningar angående ifrågavarande torplägenhets beskaffenhet
och läge.
Om remiss till vederbörligt Utskott ankålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Johm Persson,
från Upsala län.
N:o 221.
Af S. P. Rosenberg från Christianstads län, om anslag för tillökning
i lärarepersonalen vid institutet för blinda och döfstumma å Manilla.
Det är en glädjande och för Svenska folket hedrande sanning, att representa¬
tionen, under sednaste riksdagarne med berömvärd frikostighet omfattat allt, hvad som
rörer skolväsende och folkupplysning, och säkert står värt fattiga land i detta afse¬
ende icke efter något annat land med lika tillgångar.
Bland föremålen för denna Rikets Ständers välvilja måste ock tacksamt räknas
det så kallade ”Institutet för döfstumma och blinda” vid Manilla. Ursprungligen
grundadt på den kristliga barmhertigheten, har det genom Ständernas tid efter annan
visade frikostighet, kommit i tillfälle, så väl att utvidga sin verksamhet, som att åt
sig uppföra en ny och ändamålsenligare lokal, hvilken behörigen inredd, skall sätta
institutet i tillfälle att, i den mån tillgångar kunna beredas, i ännu högre grad ut¬
vidga denna välgörande verksamhet, och uppfylla sin sköna bestämmelse.
Bih. tUl R. St. Prot. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd. 43
330
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 221.
Alt en sådan utvidgning är af behofvet högeligen påkallad, lärer icke kunna
bestridas. Af offentliggjorda statistiska uppgifter inhemtas, att inom vårt fädernes¬
land år 1855 funnos 2,556 blinda, 2,495 döfstumma och 97 både blinda och
döfstumma och af dessa voro 192 blinda och 549 döfstumma under 15 års ålder.
För närvarande undervisas vid institutet 26 blinda och 65 döfstumma; men hvad
förslår det bland så många?
Snart har institutet utrymme för ett större antal af dessa olyckliga medmen-
niskor, som behöfva institutets omvårdnad och undervisning, och jag tviflar icke att
hvarje öppnad plats ganska snart upptages, helst en numera mångårig erfarenhet
lärt Svenska folket att skänka denna välgörande inrättning med dess förträffliga lärare
ett stort och välförtjent förtroende.
Men det är icke nog att tillfälle öppnas å institutet för sådana, hvilkas måls¬
män kunna erlägga den stadgade årsafgilten. Det måste erkännas såsom samhäl¬
lets oafvisliga pligt, att derstädes bereda utrymme åt så många som möjligt af dessa
nödens barn, som ingen afgift kunna erlägga. Icke heller är det nog att öfver¬
lemna den vid institutet anställda lärarekorps åt den kristliga barmhertigheten, och,
såsom nu är förhållandet, låta dessa personer förnöta sin tid och förtära sina kraf¬
ter, ulan alt ens ega lullmagt på tjensten, eller ringaste trygghet för framtiden.
Jag kan icke finna det för Svenska folket fullt värdigt, att lemna lärarne vid detta,
det enda läroverk af delta slag Sverige eger, i sådan belägenhet.
Båda dessa påpekade svårigheter borde lätteligen och utan synnerliga uppoff¬
ringar från Statsverkets sida kunna afhjelpas derigenom, att Statsverket öfvertager
aflöningen af institutets så kallade intellekluela lärare, mot förbindelse för institutet,
att ytterligare mottaga ett så stort antal fri-elever, som, efter vanlig beräkning, mot¬
svarar de härmed inbesparade lönerna.
Hvarje stad, huru liten den än må vara, till och med en och annan köping,
bär sitt elementar-läroverk, hvars lärare aflönas af Statsverket, och äro tillförsäk¬
rade förhöjning med 50 procent af ursprungliga lönen efter viss tids förlopp. Nog
kunde institutet för döfstumma och blinda anses lika vigtigt och för fäderneslandet
oundgängligt, som åtskilliga af våra så kallade elementar-läroverk, och del så myc¬
ket mera, som institutets verksamhet icke kan ersättas af andra lärare än de, som
särskildt egnat sig deråt, och lefvat sig in i dessa förhållanden.
För dem, som, lika med mig, af intresse för saken, tagit kännedom om denna
vackra och i sanning välgörande inrättning, och sett dessa nästan till det underbara
gränsande prof af de dölstumma och blinda, ja både döfstumma och blinda elevers
skicklighet, lära icke många bevekande moliver behöfva anföras för det förslag, jag
här ämnar framställa; och till dem, som icke ega känedom derom, vill jag blott
ställa en uppmauing, att på ort och ställe skaffa sig den, då jag vågar hoppas, att
de skola bifalla mitt förslag:
l:o Alt Rikets Ständer måtte öfvertaga de intellektuela lärarnes vid
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 221.
331
institutet aflöning, /not förbindelse för institutet, att mottaga så munga
ytterligare fri-elever, som motsvara nuvarande lönebeloppen, hvilket jag
tror skulle utgöra en blind och två döfstumma från hvarje stift och Stock¬
holms stad.
2.o Att ursprungliga lärarelönerna, enligt nuvarande praxis vid insti¬
tutet, bestämmas lill 800 R:dr U:mt, med rättighet till löneförhöjning i
samma proportion, som för Rikets elementar-lärare är bestämd.
3:o Alt till en Direktör anslås såsom årlig lön 1,500 R:dr.
4:o Att för delta ändamål, och för dg ytterligare lärare, sorn, efter
institutets utvidgning, lära blifva alldeles nödvändiga, anvisas ett årligt
statsanslag af 13,000 R.dr Runt.
5:o Att såsom vilkor bestämmes, det hvarje lärare, efter ett års oför¬
vitlig tjenstgöring, af Direktionen förses med behörig fuilmagt.
Möjligen skall någon anse att ett sådant förslag icke borde komma från Bonde-
Ståndet. Till min ursäkt vill jag blott anföra, alt då en ledamot af Högvördiga
Preste-Ståndet kännt sig manad, att för beredande af nöje åt hufvudstadens seende
och hörande publik framställa förslag om 75,000 R:dr årligt anslag till Kongl,
theatern, och delta godkänts af tre Riks-Stånd, jag trott mig gagna mina medmen-
niskor lika mycket dermed, alt jag framställt förslag om ett femtedelen så stort
anslag för alt skaffa vård och undervisning åt en del af de Svenska harn, som sakna
tal-, syn- och hörselförmåga, och således behöfva all den omvårdnad och under¬
visning, man på denna väg kan bereda dem.
Om remiss till Höglolliga Stats—Utskottet anhålles.
Slockholm den 20 November 1862.
S. P. Rosenberg,
från Christianstads län.
332
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 222.
*
N:o 222.
Af E. J, Hadberg Trin Calmar län, om eftergift ät C. U. Hultenberg
af i857 och. iSöS års arrende för kungsladugården Borgholm pä
Öland.
Vid sednaste riksdag afgnf Kongl. Maj:t den 3 Februari 4 360 nådig Proposi¬
tion till Ilikets Ständer, alt såväl återstående tredjedelen af 1857 års, sorn andra
tredjedelen af 1858 års arrende för kungsladugården Borgholm i Kepplinge socken,
Ölands Norra Mot och Calmar län, utgörande tillsammans 2,703 Kalr 25 öre Kunt,
mätte efterskänkas arrendatorn C. H. Hullenberg i anseende till (lere års missvext
och de betydliga omkostnader Hultenberg nedlagt, ej mindre å sjelfva kungsladu¬
gårdens skötsel, bäld och försköning, än uppförandet af en dyrbar karaktersbygg¬
nad; hvilket allt genom fullständiga handlingar och särskilda intyg blifvit vitsor-
dadt, ej mindre af Konungens Befallningshafvande i Calmar län, än äfven genom
sockenstämmo-protokoll af Kepplinge och Köpings församlingar, samt särskilda in¬
tyg af enskilda personer, hvilka alla enhälligt understödt den ansökan om eftergift
af oguldet arrende, som arrendatorn Hultenberg till Kongl. Maj:t i underdånighet
ingifvit. Kongl. Kammar-kollegium och Stats-konloret hade äfven i underdånighet
tillstyrkande utlåtande afgifvit och hela Stats-Rådet enhälligt tillstyrkt denna Kongl.
Maj.ts nådiga Proposition.
Denna Kongl. Mflj:ts nådiga Proposition blef af Rikets Ständer remitterad lill
Höglofliga Stats-Utskottet, som i afgifvet utlåtande förklarade ”i förevarande fall så¬
dana omständigheter vara för handm, att ett mdantagsförhdUande här anses ega
rum”; i följd hvaraf Höglofliga Stats-Utskottet i afgifvet Betänkande den 51 Maj
4800, hemställde: ”/ betraktande häraf, och enär flere af vederbörande auktoriteter
vitsordade bevekande omstäntfigheter i förevarande fall äro för handen, får Utskottet
vördsamt tillstyrka Rikets Ständer, alt bifalla hvad Kongl. Maj.t i ofvanberörda hän¬
seende täckts föreslå.” Delta Slats-Ulskottels Betänkande blef af Höglofliga Ridder-
skapet och Adeln samt Preste-Ståndet bifallet, men af Borgare- och Bonde-Ståndet
afslaget. Två Stånd stannade således här emot två, och omröstning hade väl, en¬
ligt hittills antagen ordning bort förekomma i förstärkt Slats—Utskott, då här var
fråga om en af Kongl. Majit lill Rikets Ständer afgifven nådig Proposition, som
hade afseende på Statsverkets utgifter eller minskade inkomster. Hvarföre denna
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 223.
333
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition nu behandlades på samma sätt som de motioner,
hvilka anses förfalla, då två Stånd stanna emot två, kan jag ej inse.
Jag anser mig derföre nu ega fulla skäl att afgifva motion i samma syfte
med den nådiga Propositionen vid sistlidne riksdag. Alt arrendatorn Hultenbergs
bekymmersamma belägenhet icke förbättrades genom den behandling Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition vid sistlidne riksdag rönte, ligger i öppen dag; snarare har
hans belägenhet försämrats derigenom, att han nu drabbas af en större åsamkad
rest af arrendet, som han med mycket skäl hoppades skulle blifva honom efter¬
skänkt. Till stöd för denna motion anser jag mig icke nu behöfva upprepa de
bevekande skäl, som sistlidne riksdag i Kongl. Maj.ts nådiga Proposition voro upp¬
tagna; jag anser här vara nog att åberopa Höglofliga Stats-Utskotlets egna skäl tor
tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, och derjemte härhos bi¬
foga de handlingar, som fullständigt upplysa behofvet af den utaf Hultenberg sökta
eftergiften. Jag inskränker mig derföre nu alt anhålla det mätte Rikets Höglofliga
Ständer behjerta Hultenbergs brydsamma belägenhet, och, i likhet med hvad Hög-
lofliga Stats— Utskottet sistlidne riksdag tillstyrkt, Höglofliga Ridderskapet och Adeln
samt Preste-Ståndet biföll, elterskänka arrendatorn C. H. Hultenberg oguldet arren¬
de för åren 1857 och 1858, utgörande tillsammans 2,703 R:dr 25 öre R:mt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
E. J. Rudberg,
från Öland.
N:o 223.
Af Sven Nilsson från Christianstads län. om ett statslån för sänkning
af Ifösjön.
Omkring Skånes största insjö, Ifösjön, och på den deri belägna Ifö finnes en
betydande jordvidd, hvars afkastning väsendtligen minskas genom det vattenstånd sjöns
uppdämning förorsakar. — Strandegarne hafva i anledning häraf, under åren 1840
och 1844, låtit anställa laga undersökning för sjöns sänkande, genom borttagande
334:
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 223.
af vid dess utlopp belägna Bromölle qvarn- och sågverk, hvilka inrättningar då
blifvit värderade till 35,956 R:dr 24 skilling Banko.
Emedan strandegarne ej kunnat, ulan understöd från det allmänna, företaga
sig detta i en framtid vinstgifvande värf, hafva de, genom ortens riksdagsman, vid
hvarje riksdag Irån och med 1847 års, utom sistförflutne — då representanten ej
ankom förr än efter motionstiden slut — anhållit om understöd.
Följden af dessa upprepade anhållanden har inskränkt sig dertill, alt Kongl.
Maj:t låtit genom Styrelsen för Väg- och Vattenbyggnader, under åren 1852 och
1853, verkställa en såsom nödvändig ansedd, mera fullständig undersökning, hvarvid
arbetskostnaden, med lösningssumman tillagd, beräknats till 55,006 R:dr 24 skilling
Banko, eller i Riksmynt 82,509 R:dr 75 öre.
Strandegarne hafva, vid den af dem föranstaltade undersökning, ansett tillräck¬
ligt med ådagaläggande deraf alt företaget vore så fördelaktigt, att ofvannämnda
vattenverk derföre kunde utdömas och således — såsom kan inhemtas af det på
Bäckaskog den 10 Juni 1844 gillia utlåtande — ej låtit upptaga ”den jord, som
genom sänkningen blefve brukbar och nu är under vallen”, utan endast ”de sanka
egorna” till 678 tunnland och 28 kappland. Dessas förbättring har jemväl, efter
låga grunder, blifvit beräknad till ringa värde, hvilket synes deraf, att på hela denna
jordvidd har förbättringen i spannmål årligen blifvit uppskattad till endast 19 tunnor
15 kappar. Det öfriga har beräknats till hö eller torf, ehuru jordens beskaffenhet
är till aldra största delen sådan, alt den, frigjord från vatten och försatt i kultur,
måste blifva åkerjord af bördigaste beskaffenhet, och delta nästan utan odlingskost-
nad, emedan den är jemn och stenfri.
Kongl. Väg- och Vattenbyggnads-slyielsen, hvars utlåtande Kongl. Majit infor¬
drat, har också utgått från den synpunkt, att fördelen skulle bestå endast i förbät¬
trandet af ofvannämnda 678 tunnland och 28 kappland och således beräknadt att
hvarje tunnland, endast i utdikningskostnad, skulle erfordra nära 82 R:dr Bauko,
hvadan Styrelsen, i memorial den 29 December 1857, ansett företaget ej vara
mera fördelaktigt, än alt Styrelsen uppfört det på förslag endast i 2:dra klass till
27,500 R:dr, hvaraf 5,500 såsom anslag och 22,000 såsom lån.
Hos ofvannämnda Styrelse förvaras alla kartor och handlingar, som röra sänk¬
ningen af Hösjön, och jag anhåller att det Utskott, som kommer all handlägga denna
motion, ville dem derifrån reqvirera, i hvilket fall jag är öfvertygad alt derur skall
inhemtas, att ingen jordrymd, som komme att vinnas från sjön, är tagen i beräkning,
utan endast vattensjuk mark, hvilket föranledt Väg- och Vattenbyggnads-styrelsen
att anse företaget så litet lönande, att det borde uppföras i endast 2:dra klass; alt
vattenytan i Waljesjön, som genom ett några 100 alnar långt i lös och stenfri
mark gående dike har sitt utlopp i Ifösjön, är endast 0,95 fot högre än vatten¬
märket vid Bromölla, så att af Ifösjöns sänkning följde en nästan total ultoppning
af Waljesjön, som är grund och omgifven af sanka egor till betydande rymd; att
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 224.
335
ulom fördelen af en jord vinning från sjöarne, livars storlek svårligen låter beräkna sig
på förhand, samt förbättringen af de redan upptagna sanka egorna; vunnes den, att
den utskärning, som, enligt utlåtandet, Hösjön årligen gör, särdeles på Gualöfs egor,
komme att upphöra, hvilken utskärning annars har till följd, att ett hemman, inom
icke lång tid, alldeles försvinner och flera andra årligen förlora mer eller mindre
af sina egor; alt menigheterna, vid särskilda sammanträden under år 1853, utsett
arbetsdirektion och önskat arbetets fortgång, ehuru de ansett de utdömda vattenver¬
ken för högt värderade, samt således visat fortfarande intresse för företaget, hvilket
de anse högst fördelaktigt; och att Utskottet äfvenledes så skall finna det, samt
föreslå understöd dertill af det. allmänna.
Jag är af den åsigt alt med Statens medel bör iakttagas den aldra strängaste
hushållning och vill ingalunda anse det vara rätt alt gifva hvad den ene betalar i
skatt till en annan, på det denna må blifva mera förmögen; men jag anser att
båda böra räcka hvarandra handen, vid tillfälle af behof, och alt det, i sådana fall,
som här är i fråga, lämpligast kan ske genom lån, emedan ingen då bör förlora
och om den ene vinner, så är det en vinst jemväl för det allmänna.
Jag vill alltså hos Rikets Höglofliga. Ständer vördsamt föreslå:
att 40,000 R:dr R:ml anvisas såsom lån för sänkningen af Ifösjö, att
innehafvas räntefritt i fem år och derefter betalas på så billiga vilkor
som möjligt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 4862.
Sven Nilsson,
från Christianstads län.
N:o 224.
Af Johannes Svensson från Skaraborgs län, om ändring i gällande
Handels-ordning, i hvad angår salubods öppnande å landet.
Ehuru jag till syftemålet i allo delar de åsigter, Stånds-brodern Carl Ifvarsson
från Hallands lån framställt uti sin hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckta motion,
angående frihandels- och näringsrätt på landet, hyser jag dock, vid betraktande af
336
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 224.
de skäl, som i Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 39 vid
sisthållna riksdag förekomma, tvekan om att reformen ännu kan vinna de 'respektive
Medslåndens bifall i den utsträckning, nämnde motionär föreslagit. Det vore åtmin¬
stone något vunnet dermed, om man kunde utverka bifall åt det förslag, som Hög-
bemälda Utskott då uppställt. Jag vågar fördenskull under åberopande af ej mindre
de uti Carl Ifvarssons välgrundade motion anförda skäl, än ock af de motiver, som
finnas uttalade uti ofvanberörda Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betän¬
kande N:o 59 lill Rikets Höglo fl iga Ständers bepröfvande hemställa om den ändring
uti nu gällande Handels-ordning, att handelsrättighet på landet måtte kunna vinnas
å orter, belägna på en mils afstånd från stad eller köping äfvensom vid sådana
jernvägsstationer, der handel pröfvas vara af behofvet påkallad; för hvilket ändamål
jag föreslår:
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t göra
framställning om den ändring i Handels-ordningen, att öppen salubod å
landet må, under i öfrigt stadgade förbehåll kunna få anläggas på minst
en mils afstånd från närmaste stad eller köping äfvensom vid jernvägs¬
station, der öppen salubod pröfvas vara behöflig, utan afseende på när¬
mare eller fjermare belägenhet från stad eller köping; Kongl. Maj:t öppet
lemnadt att i nåder meddela de närmare föreskrifter, som för rättighetens
vinnande må anses behöflige.
Stockholm den 26 November 1062.
Johannes Scensson,
från Skaraborgs län.
Uti ofvanstående motion förenar sig undertecknad.
Stockholm som ofvan.
A. Modin,
från Kronobergs län.
N:o 225
Motioner i Bonde-Ståndet 1862• N:o 225.
337
N:o 225.
Af Sven Gustaf Johansson från Jönköpings län, orri undersökning
i och för föreslagen ändring i sträckningen af södra stambanan från
sjön Salens norra ända.
Som Nässjölinien ej ännu erhållit Kongl. Maj:ts nådiga sanktion längre än till
sjön Salens norra ända, och som betydligt både närmare och mera lättarbetade
terränger linnas alt tillgå mera åt vestra delen af Jönköpings län, så tager jag mig
friheten föreslå, det Rikets Ständer för sin del måtte besluta,
att ej arbetet fortsattes å Nässjölinien, utan föreslår jag att först under¬
sökning måste verkställas på här nedan föreslagna terränger.
Vid sednaste riksdag talades mycket om den så kallade Mellanlinien från sjön
Salens norra ända öfver östra delen af Rydaholms socken samt Olis jernbruk i
Gällaryds socken, vidare öfver Nydala samt Linnefors jernbruk i Svenarums socken,
vidare till Stigamo gästgifvaregård, der den sammanträffade med den förut utstakade
Lagalinien åt Tenhult. Denna linie skulle ej allenast bli kortare, utan lokala för¬
hållandet på denna terräng erbjuder betydliga fördelar framför Nässjölinien; ty just
från sjön Salen öfver Lekaryd, Moheda och Hjelmseryds samt Stockaryds socknar
och från Nässjö till Tenhult är det, som de största och svåraste hindren möta på
hela Nässjölinien. Icke nog alt denna af mig föreslagna linie är både kortare och
mera lättarbetad, den närmar sig derjemte betydligt icke allenast Tabergs rika
malmbrott, ulan äfven alla jernbruk och masugnar i hela Tabergs bergslag.
Den andra linien, som jag här vill föreslå, är från sjön Salens norra ända, i
närheten af hemmanet Sjöatorp och hemmanet Hjölsjö i Hjortsberga socken, vidare i
närheten af hemmanet Granslalia i Rydaholms socken samt söder om Rydaholms
kyrka och Nederleds gästgifvaregård, vidare i närheten af landtegendomen Hjelmsänga
samt hemmanet Fornborvd i Rydaholms socken, vidare förbi landtegendomen^ Yx¬
kulsund och Edh genom Woxtorps socken till Wernamo köping, der denna före¬
slagna linie sammanträffar med den förut utstakade Lagalinien. Afslåndet mellan
sjön Salen och Wernamo på föreslagna terrängen är ej öfver 5 mil, och således
är äfven denna linie kortare än Nässjölinien. Fäster man uppmärksamhet vid La-
Bih. till Ii. St. Prot. 1S62 $ 1S63. 11 Sami. 4 Afd. 43
338
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 235.
galiniens lindriga anläggningskostnad från Wernamo till Tenhult, omkring 6 mil, så
skall äfven denna linie från sjön Salen öfver Wernamo till Tenhult i kostnad un¬
derstiga håde Nässjölinien och den så kallade Mellanlinien. Hvad trafiken angår
har denna linie ett stort företräde; ty hvad först beträffar Wernamo köping, der
flera stora landsvägar sammanträffa, har den sitt läge i en bördig trakt, hvilket
bäst bevisar sig i den omsättning med landtmannaprodukter, som hvarje torgdag i
Wernamo eger rum. Köpingen eger för närvarande 5 handlande, ö färgare, 2
garfvare samt 2:ne hotell för resande utom gästgifvaregård; dessutom har köpingen
den fördelen att Lagaån rinner alldeles igenom densamma och utfaller i sjön Wid-
östern, några hundra alnar söder om köpingen; denna sjö sträcker sig inåt Sun¬
nerbo härad, och en kanal från nämnda sjö till sjön Bolmen skulle sammanbinda
Wernamo med icke allenast Sunnerbo, utan äfven Halland. Detta har mycket ta¬
lande skäl för sig, alldenstund afståndet mellan nämnda sjöar ej är fullt en mil,
och det genom en så beskaffad segelled skulle tillskyndas jernvägen en betydlig in¬
komst, i fall den ginge åt Wernamo.
Jag stödjer mina påståenden vid Stats-Utskottets Betänkande vid sista riksdag,
under N:o 86, angående Statens jernvägar, hvari det heter, att om södra stamba¬
nan från Pinjasjön framföres genom Lagaåns dal och vidare åt Tenhult, skulle i
framtiden en närmare linie möjligen kunna uppsökas från Tenhult genom Östergöt¬
land till Cathrineholm.
Båda dessa föreslagna liuier hafva stort företräde framför Nässjölinien, så väl
i anläggningskostnad som trafik, i synnerhet om det sednare förslaget antages, ty
då kommer jernvägen i beröring med (lere stora jernbruk inom Tabergs bergslag
— hvilket hvar och en kan se på jernvägskarlan —■ deremot finnes ej ett enda
jernbruk på Nässjölinien från sjön Salen ända tili Tenhult. Som båda dessa före¬
slagna linier åro kortare och mera lättarbetade, sä skall ett betydligt öfverskott till¬
falla Stater, af de medel, som äro af Jcmvägs-Kommittéen föreslagna för bearbetning
af Nässjölinien. Tager man då äfven i betraktande kostnaden för de 2i milen
mellan Nässjö och Tenhult, som hell och hållet försvinna, så är jag fullt öfverty-
gad, att llere millioner skola besparas; använder man dessa besparade millioner att
fortsätta jernvägsarbete! från Tenhult genom Östergötland, är jag likaledes öfverty-
gad, alt man äfven på denna bana skulle bygga flera mil. Ser man vidare på
Stats-Utskoltets Betänkande finner man, att Utskottet fästat uppmärksamheten så väl
vid anläggningskostnaden som vid trafiken, ty det heter i Utskotts-betänkandet, ali
Nässjölinien årligen skall kunna inbringa 8,000 R:dr per mil, innan den kan jem-
föras med Lagalinien.
Såsom ett bevis på att jag ej söker fördelar för den ort jag representerar,
vill jag föreslå alt, när de af mig föreslagna linier hafva undergått vederbörlig un¬
dersökning, den linie mätte antagas, som kan anläggas för den billigaste kostnad,
och sorn kan anses i och för Stale» eiler trafiken mest inbringande. Skulle dea
Motioner i Bonde-Ståndet 18C2. N:o 226. 353
händelse inträffa, att de af mig föreslagna linier i anläggningskostnad öfverstiga Näs-
sjölinien, då först frånträder jag mina påståendea och antager Nässjölinien.
Slockholm den 26 November 48(12.
Scen Gustaf Johansson,
från Jönköpings län.
Af Håkan Nilsson från Christianstads län, om ändring i gällande
stadganden rörande bränvinskonlrollörsbefatlningen.
Af de många onödiga utgifter Staten får vidkännas, är aflöning till de flera
kontrollörer, som biträda vid bränvinstillverkningen i riket, och det oaktadt har
konsumenten skyldighet att anskaffa dessa särskildt rum och vivre, hvadan jag hört
att flerdubbelt antal hvarje år anmäla sig, än som finnes platser till, ehuru ingen
af Bonde-Ståndet eger att erhålla en sådan, hvilket jag ville förorda; för min del
tror jag mig lika samvelsgrannt kunna sköta en sådan, som flertalet af dem som er¬
hålla dem, och hafva mera behållning än alt vara representant, och det med ned¬
satt arfvode, emot hvad de nu erhålla, ehuru om det än blefve tillåtet, jag får för¬
klara alt jag visst icke ämnar söka sådan; — mer. med anledning häraf vågar
jag föreslå:
det aflöningen till kontrollörer i allmänhet bör af Rikets Ständer nedsät¬
tas till högst 4 R:dr R:mt om dagen, och alt äfven sådana af allmogen,
som kunde förete skicklighet i räkning och skrifning, måtte vara berät¬
tigade erhålla en sådan befattning, då jag tillika, utan att nedsätta öfver-
kontrollörens ansvarsfulla åligganden, tror att deras resekostnads- och
dag-traktamente bör skäligen något kunna förminskas.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 26 November 4862.
Häkan Nilsson,
från Christianstads län.
40 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 227.
Häruti förenar sig:
Per Nilsson,
från Christianstads län.
N:o 227.
Af J. O. Sundgren från Stochholms län, om rolehällarncs befriande
från båtsmanstiåilet mot erläggande af vakansafgifl lill Statsverket.
Då tiden nu synes vara inne att medelst vidtagande åtgärder afhjelpa do
brislfälligbeler, sorn visa sig hos en äldre tids inrättningar, så torde älven eli bättre
ordnande of flottans gemenskap Döra tagas i öfvervägande, på det att detta man¬
skap måtte blifva fullt dugligt lill ett kraftigt sjöförsvar, aldrahelst som sjökrigs-
vapnet medelst uppfunna machincr erhållit en så utomordentlig utveckling, ali det
med rätta kan sägas hafva blifvit heil och hållet föiändradt. Ty då de stora sjö—
magierna numera börjat att bygga jernsmidda krigsskepp, kunna träfartygen anses
hafva utspelt sin röle. Krigsskeppen erfordra nu ej så talrik besättning som förr,
ulan hufvudsakligen artillerister och dernäst machinisler och styrmän. Till förrät¬
tande af dessas göromål är bålmansmanskapet icke användbart, enär båtsmännen,
till följd af deras ålder, deras sysselsättning vid jordbruket samt deras brist på den
för en verklig sjöman alltifrån barndomen bibringade öfning, icke öro sjövana, hvar¬
före de ock blifvit å flottans skeppsvarf använde till släpat beten, til! roddning och
mera dylikt, som icke tillhör yrket. Denna bålsmännens okunnighet i allt hvad
som rörcr tjensten ombord å ett krigsskepp har gått ända derhän att eli sådant
fartyg icke skulle kunna manövreras, derest ej båtsmännen haft sjövane matroser
till hjelp. åled en så beskaffad personal kan derföre ingenting nyttigt uträttas i
Kronans tjenst och ännu mer måste detta blifva lörhåilandet efter pansarskeppens
införande. Derjemte kostar båtsmännens arbete å Kronans varf nära hälften mer
än om legda arbetare användas, hvarförutom deras transporterande till flottans sta¬
tioner förorsaka Slaten betydliga utgifter. Af alla dessa skäl vore det en verklig
misshushållning med Statens medel alt vidare nyttja en korps, hvilken är dels
oduglig för sjörensten, dels alldeles öfverflödig, dels ock dyrare att uudethålla än
andra; och jag får derföre vördsamt föreslå:
alt de roterade bålsmans-kompanicrna må indragas och ställas på vakans
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 228.
341
samt värfvade matroser i stället anskaffas, så ali rotehållarne befrias ifrån
detta onus mot erläggande till Statsverket af en billig vakansafgift,
Om remiss liäraf lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 2 G November 1862.
Af Gustaf Hultman frun Nerikes län, om ändring i gällande förfall-
ning rörande matt, mål och tigt, i hrad angår Men för omkröning.
Bland obehag, som härflyta utaf en alltför minutiös ekonomisk lagstiftning, är
också det att man hvarje år skall nödgas omkröna sin redskap för mått, mål och
vigt. Olla nödgas man transportera dessa redskap långa vågar, hvarvid lätteligen
kan ske dem en skada, den de icke varit underkastade vid stilla och förståndigt
begagnande hela året om. I all händelse måste man umbära dessa oumbärliga red»
skap medan de öro inlemnade till omkröning.
Alsigtcn med kronostämpelns åsätlande å mått, mål och vigter skall väl vara
alt förekomma bedrägerier i bandel och vandel om vågbara och mätbara ämnen.
Men krönandet kan icke förekomma förfalskning; lika litet som andra brott kunna
förekommas annorlunda än genom den varnande bestraffningen, då brottet blifvit upp¬
täckt. Hätta nyttan utaf omkröning ligger således i att man kontiollerar, huruvida
mätnings- etc. redskap blifvit afnötla och utaf tiden och begagnandet förändrade
från det normala. En sådan förändring kan icke blifva så betydlig, att eli redskap
inom året vore försliten, hvilket förutsältcs, då man föreskrifvit att omkröning skulle
efter så kort lid verkställas.
Vore meningen att kontrollera en med afsigt gjord förfalskning, så borde ju
J. O. Sundgren,
från Stockholms län.
Uti ofvanstående motion instämma
P. 0. Hörnfeldt, Pehr Tjernlund, P. östman,
alla från Wesler-Norrlands län.
M. Pehrsson,
från Stockholms län.
J. G. Wasmuth.
från Stockholms län.
N:o 228.
342
Moiiontr i Bonde-Ståndet 1562 N:o 220.
sådant behöfvas dagen efter omkröningen, ty naturligtvis borde en bedragare välja
just första ögonblieket elier slämplingen, för alt utföra sitt brott. Det kunde då
också löna sig att elter årets lopp förskalfa sig ny redskap, sedan man genom be¬
drägeriet inbragt vida mer än redskapens hela värde»
Om hetsman och pyndare gäller särskildt, alt de icke utgöra lagligen godkändt
vägningsinstrument. Likväl är det föreskrifvct, att. också dc skola omkrönas hvar¬
je år.
] afseende på vigten gäller att de slutligen — och snart nog — blifva så
fullkladdadc af kontrollstämpla^ att icke mera linnes för nyomkröning; då äro de
således förkastliga och halva endast metallvärdet qvar.
Den enda fördelen af detta fjeskiga förfarande med ständigt förnyade omslämp-
lingar, består deri alt kröneri-ijenstemänncn lått ökade inkomster; och man kan
verkligen falla på den tanken alt just deras, men icke allmänhetens, fördel varit,
genom nu öfverklagade förfogande, alsedt.
Jag anhåller alt Hedervärda Ståndet ville förena sig med mig om en under¬
dånig anhållan:
det kröneriförfattningen malte ändras derhän, alt omkröning icke må ega
rum oftare, än efter tre mellankommande års förlopp»
Om remiss till Höglofliga Ekonomi- och Besvärs-Utskottct får jag slutligen
vördsamt anhållg.
Stockholm den 26 November 18G2.
Gustaf Hultman.
från Nerikes län.
N:o 229.
Af Gastaf Haltman från Nerikes län, om statsanslag för m kanal«
anläggning mellan Nora-sjön och Fd-sjön.
Vid flera föregående riksmöten har behofvet af kanalbyggnad emellan Norasjön
och Fåsjön, i Nora Bergslag, varit af Styrelsen för allmänna Våg- och Vattenbygg¬
nader anmäld med förordande af statsbidrag och i Styrelsens, för innevarande riks¬
dag, till Kongl. Maj:t ingifna underdåniga generalförslag har ett statsanslag af R:dr
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 229.
343
100,000 blifvit uppfördt med särskild anmälan, att aktieteckning redan börjats för
ifrågavarande företag.
Denna kanalanläggning, föreslagen i närmaste samband med Nora-Ervalla jern¬
vägs lastageplats vid Norasjön, kommer alt bilda genom nämnda sjöar en oafbruten
vattenväg af \\ mils längd till norra ändan af Fåsjön, hvarest upplagsplats finnes
för en betydlig rörelse, hvilken utan omlastning sålunda kunde befordras, i stället
för att effekter och varor för närvarande måste forslas, till en ringa del, öfver edet
emellan sjöarne men hufvudsakligen på landsvägen, hvilket transportsätt motverkar
och hindrar såväl jernhandteringens, som åkerbrukets utveckling. Orten, som en
sådan lättad kommunikation kommer att mest gagna, utgöres af Nora Bergslags
norra del, hela Hjulsjö och till en del Grythytte och Nya Kopparbergs Bergslager,
hvarigenom 8 st. tackjernshyltor och 3 jernbruk söka sina tillverkningars afsättning
på Nora och de jernvägs- eller sjöförbindelser, som numera befinnas både till Stock¬
holm och Göteborg.
Dessutom är nämnda område särdeles rikt på jernmalmer långt öfver behof-
vet för tackjernstillverkningen och 2:ne stora och godartade malmlager, uti Klacka-
och Lerberget, äro belägna nära Fåsjöns strand, men kunna endast, efter den ifrå¬
gasatta kanal-ledens öppnande, med fördel brytas för afsändning öfver Nora och på
jernvägarna till hvltor utom Bergslagerne; och samma förhållande är med ställsten
och kalksten, hvarpå är en öfverflödig tillgång. Dertill kommer, att stenkol och
coaks (hvilka råämnen alltmera användas) söka sin väg till Bergslagerne från Nora,
hvarjemte spannmål, viktualier och öfriga handelsvaror för en talrik befolknings be¬
hof komma alt befraktas på kanal-leden, sedan dessa artiklar förut till större eller
mindre längd passerat jernvägarne till Nora. Af det nu anförda följer, alt om än
den föreslagna kanal-leden må anses vara af lokalt intresse för de nämnda Bergs¬
lagerne, så blifver densamma dock en väsendtlig tillmatare af fragter både på privata
och stalsjernbanorna, hvarmed den står i närmaste förbindelse, hvadan den upp¬
muntran i anslagsväg, sorn af Bikets Ständer nu begåres, torde snart återgäldas ge¬
nom ökad jernproduktii n och rörelse.
Planen och kostnadsförslaget till kanal-leden emellan Norasjön och Fåsjön är
af Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader granskad och godkänd och
kostnaden beräknad till ett belopp af R:dr 481,144 R:mt, hvaraf Styrelsen, såsom
ofvan är närnndt, föreslagit R:dr 100,000 såsom bidrag af statsmedel på grund af
företagets allmänna vigt, i samband med jernvägarne. Inom Bergslagerne har aktie¬
teckningen redan uppgått till R:dr 60,000, hvilken teckningslista jemte öfriga hand¬
lingar hos Styrelsen förvaras; och återstoden i den beräknade kostnaden blifver o-
felbart sammanskjuten af det bolag, som bildat sig, så snart ortens förhoppning
om understöd genom statsanslag realiseras. Slutligen må tilläggas, all orten, som
intresserar sig för ifrågavarande anläggning, har, ehuru till en del med understöd
af Staten, dock med ganska kännbara uppoffringar, fullbordat den dyrbara jernvägen
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 230.
emellan Nora oell Ervalla, hvilken blifvit mycket fördyrad genom en nödvändig om¬
byggnad af bro öfver Jerle-ån, som under innevarande år med stor kostnad blifvit
af valsadt jern uppförd, hvilket allt förorsakar, alt Bergslagerne icke magla på egen
bekostnad helt och hållet utföra den så angelägna och nyttiga kanal-leden.
På grund af anförda skäl, får jag derföre äran föreslå:
alt ett statsbidrag af Ett Hundra Tusen l\:dr Runt utan återbetalnings-
skyldighet må af Rikets Ständer anvisas till kanalanläggning emellan No-
rasjön och Fåsjön, under ansvarighet för byggnadens fullbordan af det
bolag, som för ändamålet bildat sig.
Och får jag anhålla oin remiss af denna motion lill Stats—Utskottet.
Slockholm den 26 November 1862.
Gustaf Hultman,
från Nerikes län.
N:o 230.
Af Gastaf Hultman från Nerikes län, om statsanslag (ill lön ät en
Frocincial-låkare inom Carlskoga distrikt i Nerikes län.
Vid sednaste riksdag blefvo af Rikets Ständer beviljade anslag till aflönande
af 20 nya Provincial-läkare. Carlskoga härad och socken, med cn folkmängd af
11,000 personer och på ett afstånd från närmaste städer af 4 å mil, hade desto
hellre gjort sig förhoppning alt en af dessa nya löner, skulle komma nämnda di¬
strikt lill godo, som derstädes redan från längre tid tillbaka funnos uppfyllda de
vilkor Rikets Ständer stadgat i fråga om kostnadsfri bostads upplåtande och under¬
hållande åt läkaren. Men då Kongl. Sundliels-kollegium skulle till Kongl. Majit
ingå med förslag å de distrikter, som af de nya iöneanslagen företrädesvis borde
komma i åtnjutande, befanns det, alt 19 andra orter borde hafva företrädet, och
då ordningen slutligen kom tili den 20.de och sisla provincial-läkarelönen var Carl¬
skoga visserligen ifråga, men ansågs böra vika för Håbo distrikt i Upland, hvilket sist¬
nämnda af Sundhets-koliegium alltså anmäldes till erhållande af den sisla disponibla
provincial-läkarelönen. llos Rikets nu församlade Släuder har Kongl. Maj.t i sin
nådiga
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 231.
S45
nådiga Proposition, äskat anslag för ytterligare åtta nya provincial-läkare. Under
förutsättning att Rikets Ständer härtill lemna sitt bifall, skulle alltså anledning vara
för handen, alt Karlskoga såsom nu tillbakasatt, borde, framför hvarje annat distrikt,
komma i åtanka vid distribuerandet af de ytterligare läkarelöner, som vid denna
riksdag kunna varda beviljade. Men då under tiden andra distrikt kupna uppstå,
hvilkas intressen af vederbörande varda bättre framhållna, och omöjligt alltså icke
skulle vara, att Karlskoga ännu en gång ginge förlustig af den förmån, som delta
distrikt redan varit på haifväg att vinna, tillåter jag mig, jemte meddelad upplysning,
att den läkare, hvilken såsom enskild prakticus under några år varit bosatt i Karl¬
skoga, nu mera, i saknad af tillräcklig utkomst, lemnat orten, hvars behof af be-
qvämligare sjukvård än den, som på 4 å 5£ mils afstånd må kunna erhållas, alltså
år i högsta grad kännbart, härmedelst ödmjukast hemställa och föreslå:
att för Karlskoga distrikt, till allönande af en derstädes stationerad pro¬
vincial-läkare, måtte af Rikets Ständer anvisas ett årligt löneauslag å
1,500 R:dr R:mt.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Slockholm den 26 November 1862.
G. Hultman,
från Nerikes län.
N:o 231.
Af Gastaf ■ Haltman från Nerikes län, om tullfri utförsel af tackjern
och malm.
En liberalare tull-lagstiftning har sedan några tiotal af år småningom gjort sig
gällande i vårt land, till allmän belåtenhet, och med den följd alt handel och afsätt¬
ning i motsvarande grad stigit. Detta system, som i allmänhet sagdt fortgått, skall
slutligen, och kanske snart nog, hinna till fullständig utveckling. Hvarje steg som
påskyndar denna, påskyndar också välståndet ibland de idkare, hvilkas fördelar der¬
med äro förknippade, och denna vinning åter fördelas lika fort på alla andra, som
inom industriens område komma i beröring med sådana industriens grenar.
Bih. till B. St. Prot. 1862 <ft 1863. 11 Sami. 4 Afd. U
346
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 231.
Jernhandteringen har i långliga tider varit betraktad såsom en af vårt lands
hufvudnåringar, och man måste erkänna att sednare tiders förståndigare lagstiftning
gjort mycket för att undanrödja hindren för denna närings förkofran. Emellertid
återstår ännu ett och annat att vidgöra för alt underlätta denna näringsgrens full¬
komliga frigörande från de band, som hindra densamma alt uppnå sin af natur och
omständigheter beroende största höjd. Ett sådant, band är för bergsbruket den
stadgade utförsels-tullafgiften för tackjern och malm.
Det första, sorn dervid faller i ögonen är alt de sistnämnda varorna, industri¬
produkten tackjern och råvaran malm, äro belagda med lika stor afgift; ett förhållande
som strider emot allmänt antagna grundsatser för all tull—lagstiftning, som alser
upphjelpandet af ett lands industri. Men också, utom delta, år det likaledes en
motsägelse deri att man med olika ynnest behandlat tvänne slags fabrikater af samma
vara. Stångjern och tackjern äro båda fabrikater af råvaran malm; det oaktadt är
utförseln af stångjern tullfri, men tackjernet belagdt med en tullafgift. Skulle man
invända att stångjern är en högre förädling och att tackjernet blott är en råvara,
så kunde ståltillverkaren säga med lika rätt: Stångjernet är en råvara för stålbe¬
redningen och bör såsom råämne för vårt fabrikat beläggas med lull, som kunde
försvåra utförseln. Slutligen kunde manufakturisten säga: Stålet är en råvara lör
knifsmidet och alla öfriga tillverkningar, deri stålet ingår såsom hufvudsaklig ingre¬
diens, och stålet bör således beläggas med en exporlafgift, som kunde försvåra ut¬
förseln.
Man finnér således alt en beskattning å den ena varan, till förmån för en an¬
nan varas tillverkare utgör ett statsekonomiskt misstag; äfvensom, juridiskt räknadt,
en orättvisa mot enskilde idkare. Delta missförhållande bör rättas; och får jag
fördenskull föreslå, alt lagstiftningen, i afseende på handeln med våra bergsproduk-
ter måtte sålunda förändras, att både tackjern och jernmalm hädanefter måtte få
utföras lika fritt som stångjern och slå! m. m. Det må ock erkännas såsom verk¬
ligt sannt, alt Rikets outtömliga malmtillgångar tillåta fri utförsel ulan risk för
tackjernstillverkare.
Särskildt må här anmärkas huru stor skilnad i värde förefinnes hos olika
malmer. Så t. ex. år Brunsten en malm som är värd 55 å 40 R:dr skeppundet.
Men den kan exporteras utan afgift. Zinkmalm, visst icke så dyrbar som den förra,
men likväl flerdubbelt mera värd än jernmalm får likaledes tullfritt utföras; äfvenså
kopparmalm, som ifrån vissa trakter (t. ex. Schiangeli) utföres till England, och som
har ett värde af minst 20 R:dr skeppundet, utföres också fritt. Deremot skall, en¬
ligt nu gällande tulltaxa, jernmalm erlägga tull, ehuru den sällan är värd mer än
en och en half R;dr skeppundet, och för öfrigt år betungad af jemförelsevis högst
betydliga transportkostnader.
Jag- anhåller i sammanhang med hvad här förut är sagdt, det Höglofliga Ri¬
kets Ständer ville tillåta:
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 232.
347
att tackjern och malm hädanefter måtte tullfritt utföras.
Om remiss till Höglofliga Beviilnings—Utskottet anhålles vördsammast.
Stockholm den 26 November 1862.
G. Hultman,
från Nerikes län.
Uti föreslående motion instämma undertecknade till alla delar:
O. Olsson, C. G. Sköldberg, E. Hansson,
från Wermlands län. från Nerikes lån. från Gefleborgs län.
Carl Nettelbladt J. Bergström,
från Stockholms län. från Kopparbergs län.
N:o 232.
Af Gastaf Haltman från Nerikes lån, om ändring i 30 och 3i
af 24 Kap. i 1686 drs kyrkolag i fråga om röslberäkning vid or¬
ganist- och klockareval.
Uti kyrkolagens 24 Kap. 30 § stadgas, att organist skall väljas af kyrkoherden
och församlingen, som honom lönar, allt som de deröfver kunna förenas, och i på¬
följande 51 §, att klockaren skall i lika måtto af kyrkoherden och församlingen
väljas. Denna valrätt har genom Kongl. Resolutionen den 20 November 1786 blif¬
vit närmare sålunda bestämd, att församlingen skall uti voteringen vid klockareval
deltaga efter gårdetal och kyrkoherdens röst räknas lika med halfva församlingens
och är denna grund för rösternas beräkning genom Kongl. Resolutionen den 7 Juli
1852 utsträckt äfven till förenade organist- och klockareg en ster.
Att häri ligger en uppenbar orättvisa mot församlingen behöfver icke bevisas.
Församlingen måste sjelf löna klockaren och organisten och sjelf draga nyttan eller
skadan af hans verksamhet. Väl må det antagas att han i fordna dagar mera an¬
sågs såsom prestens betjent än församlingens tjensteman, men med de fordringar
man i vår tid har på sökande till klockare- och organisttjenster låter icke väl för¬
ena sig begreppet om betjentsvssla, och med de anspråk på rättvisa, som enhvar
numera söker göra gällande, synes det icke förenligt att ett sådant stadgande qvar¬
står, som åt en kyrkoherde, hvilken kanske till nästa år lemnar pastoratet, eller åt
348
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 233.
cn nådars- oller vakans-predikant, t. o. m. åt en alldeles tillfällig vice pastor 1cm-
nar rättighet, att med en enda egendomsinnehafvores tillhjelp, påtruga församlingen
en organist och klockare, som den aldra största delen af församlingsmedlemmarna
alldeles icke velat hafva.
mångfaldiga missbruk, många rättegångar och mycket missnöje har af dessa
undantagslagar blifvit en följd och då man väl i våra dagar torde kunna tillerkänna
den Svenska allmogen så mycken omdömesförmåga som erfordras för alt utöfva sin
rösträtt vid ett organist- och kiockareval och denna fråga dessutom icke år af pri—
vilegii natur; så vågar jag vördsammast föreslå följande förändring af första punkten
i förstomnämnde lagparagraf:
organisten väljes af kyrkoherden och församlingen i kyrkostämma och
ege pastor dervid alt beräkna en hel röst för sitt embete utom rösträt¬
ten för pastorsbostället.
Hvarjemte början af 51 § torde erhålla följande lydelse:
klockaren skall i lika målto och efter samma röslberäkningsgrund, som
för organists antagande stadgadt är, väljas af kyrkoherden och församlin¬
gen, samt de åberopade Kongl. Resolutionerna i dessa delar förklaras vara
upphäfde.
Om remiss lill Ilöglofliga Lag-Utskottet anhålles vördsammast.
Slockholm den 2 G November 18G2.
G. Hvilman,
från Nerikes län.
N:o 233.
Af Carl Jokan Johansson från Östergötlands län, om anslag tili
hy resor sållning dl dorahafc anden i Kinda och Ydre härad af Öster¬
götlands län.
Ibland de Statens tjenstemän, med hvilka allmogen på landet har mesta berö¬
ring, är obestridligen domaren. Det är derföre högst angeläget, alt denne embets¬
man har fast bostad inom orten, så att han kan vara för folket tillgänglig. Skall
uågon tjensteman hafva boställe, så är det företrädesvis domaren. Nu är det ernel-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 233.
349
lertid så illa bestäldt. inom Kinda och Ydre häraders domsaga af Östergötlands län,
hvars ombud vid detta riksmöte jag har äran vara, att vår redhare och välviilige
domare, Herr Häradshöfdingen von Hartmansdorff saknar boställe och har derföre
med stora enskilda uppoffringar nödgats hyra sig bostad inom Kinda härad. Här¬
ifrån kan han dock när som held st blifva uppsagd. Inom domsagan finnes ingen
stad eller köping, hvaruti domaren kan hyra sig bostad. Det vore derföre af högsta
behof påkalladt, ali boställe åt domaren af Staten inköptes. Likväl och som jag
icke vet något för närvarande härtill lämpligt behygdt hemman eller ledigt krono¬
hemman inom orten och den åsigt hos Hikets Ständer på sednare tider gjort sig
allt mer och mer gällande, att tjenstemän icke böra förses med boställen, så får
jag hos Rikets Höglolliga Ständer vördsamt föreslå:
alt af allmänna medel matte lill domhafvanden uti Kinda och Ydre hära¬
ders domsaga få utgå årlig hushyre-ersättning, beräknad från den 27
Oktober 1057, då nuvarande domaren till tjensten i nåder utnämndes;
och torde denna ersättning rimligen icke kunna tilltagas mindre än lill
800 R:dr.
Då man besinnar, att vår domare går miste om dubbla summan derigenom
att han icke, i likhet med de fleste domare, har boställe, der han kan vara boende
och hvarifrån han kan, mot jemförelsevis ringa eller nästan ingen kostnad, erhålla
ved, underhålla ett par hästar, uppföda några slagtkreatur samt komma i åtnju¬
tande af en mängd andra fördelar, hvilka icke här kunna specificeras, men som icke
blifva ansedde obetydlige af den, som måste för kontanta penningar förskaffa sig
samma fördelar samt derjemte såsom domare har ett större hushåll alt underhålla,
än någon annan embetsman. Då Kinda och Ydre häraders domsaga dessutom år
en af de mindre i länet, samt inkomsterne, hvilka för aila domare kunna variera
ganska mycket och jemväl i följd af hypoteksvårderingarnes upphörande nu blifvit
icke obetydligt minskade, efter medelberåkning under de sednaste åren, enligt mig
lemnad uppgift, uti nämnda domsaga uppgått i brutto till vid pass 5,000 R:drR:mt,
finner jag det nu begärda anslaget vara af verkligt behof påkalladt, på det alt vår
domare, om han ock icke erhåller något öfverskott af sina inkomster, dock alltid
bör hafva utsigt alt med inkomsterne kunna betäcka sina nödige utgifter.
Om remiss häraf til! Höglolliga Stats—Utskottet får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 26 November 1862.
C. J. Johansson.
från Östergötlands län.
850
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 234.
N:o 234.
Af Carl Johan Johansson från Ostergötlands län, om, upphörande
af jus patronatus.
Man torde i allmänhet, med stöd af de talrika exempel erfarenheten gifver vid
handen, kunna antaga, ali befordringssyslemet inom en embelsmannakorps är ett af
de mest magtpåliggande vilkoren för dess duglighet och anseende, och alt delta
också blifvit insedt, derom vittnar 28 § af nu gällande Regeringsform, hvari stadgas
att förtjenst och skicklighet uteslutande höta vara gällande vid befordringar. Om
ofvan antydda åsigt får antagas såsom riglig, torde befordringssättet för de ecklesia-
stike embeis- och Ijenstemännen inom landet i åtskilliga delar lemna mycket öfrigt
alt önska. — Såsom bekant är, liilsältes presterskapet i en del församlingar af
Kongl. Maj:t, i andra genom val af församlingsboerne samt i andra åter af enskilde
personer, på grund af dem tillkommande patronaträtt. AU ett och samma befor-
dringssystem vid ett sådant förhållande kan göra sig gällande, år en orimlighet att
ens förutsätta, och detta visar sig ytterligare deraf att Regeringen och församlings¬
boerne följa hvar sina ofta olika, ehuru ändock aktningsvärda, åsigter, och att valet
af prest i de s. k, patronela pastoraten ofta är betingadt al godtycket eller enskilda
relationer, ja till och med af egennvltan. Ehuru det vore önskligt att en till enhet
ledande förändring härutinnan kunde åvägabringas, så anser jag mig dock för när¬
varande endast böra fästa uppmärksamheten vid befordringssättet inom de patronela
pastoraten.
Ursprunget till patronaträlteu är i många fall dunkelt, men denna rätt har
vanligen uppkommit antingen genom byggande af kyrka eller upplåtande af jord till
prestboställe eller dvlikt, hvarför en sådan rätt blifvit allt framgent med eiler utan
tillstånd lörenad med en egendom. Först genom Kongl. Brefvet den 25 November
1855 bar någon inskränkning i palronaträttens utöfvaude skett, men som denna
inskränkning endast rörer utländsk man, så kan den ej tilläggas någon synnerlig
vigt. — Tager man i betraktande, att tillsättningen af prester uti de patronela
pastoraten innebär en ojemförligt större magtlullkomlighet, än hvad förhållandet är
vid de regala och konsistoriel, enär patronen, ulan att ens något förslag till tjen—
stens återbesättande föregår, kallar, hvilken han finner för godt, oaktadt han ofta i
fråga om rösträtt är af ganska ringa betydelse mot församlingens öfrige innevånare,
så kan man icke undgå att finna detta vara den största orimlighet.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 234.
351
Öfvcrlygad derom alt en och annan patron vid lediglielers återbesättande sam-
vetsgrannt lullgör sin pligt, tror jag det dock icke vara ulan exempel, att en prest¬
man, någon gång till och med en för en sjelfständig verksamhet mindre lämplig,
under slrälvandel efter en ordinarie befattning och en deraf följande oberoende ställ¬
ning, lockas att härför göra kännbara uppoffringar, som sedermera göra hans lif
bekymmerfull! och hans familj, i händelse af lians frånfälle, beroende af den allmänna
välgörenheten. Med rätta utlärdades derföre under medeltiden de strängaste förbud
mot s. k. simoni eiler försäljning of andliga embeten. Sådant är visserligen jemväl
nu lagslridigt; men möjligheten alt öfverträda eller kringå detta förbud bör tillintet¬
göras, hvilket icke torde möta några oöfvervinnerliga svårigheter, enär å ena sidan
den patron, som anser sin rätt kunna i penningevärde uppskattas, bör kunna få en
ersättning, lämpad efter den uppoffring, hvarför paironaträllen kan visas hafva tillkom¬
mit, och å den andra den, som betraktar sin patronaträtt såsom en skyldighet alt
utan några sidoinflylanden tillsätta den värdigaste själasörjare, som står honom lill
buds, visserligen också är sä rättänkande, alt han åt det allmänna uppoffrar den
lilla tillfredsställelse af fåfängan, som palronrältens ulöfvande möjligtvis erbjuder.
Med stöd af hvad jag nu anfört, får jag äran föreslå:
att Ilikets Ständer behagade besluta alt jus patronatus eller enskildes rätt
alt tillsätta prest och kyrkobetjent uti s. k. patronela församlingar må af
församlingsboerne, derest de sådant åstunda, antingen efter enskild öf¬
verenskommelse eller för ett genom utsedde gode män bestämdt pris lö¬
sas, hvarefter sådana församlingar skola betraktas såsom konsistoriel.
Om remiss till vederbörligt Utskott a&hålles.
Stockholm den 20 November 1862.
Carl Johan Johansson.,
från Östergötlands län.
352
Motioner i Bonde-Siandet 1862 N:o 235.
N:o 235,
Af Daniel Danielsson från Jönköpings län, om kronofogdeljensternas
indragning eller ock tillsiillande af en kommitté, för afgifvande af
förslag till eli enklare och ändamålsenlig are redovisningssätt för den
s. k. fögderiuppbörden.
Bland de tjenstemän, hvilka slå i omedelbar beröring med befolkningen i all¬
mänhet på landet äro landsstatstjenstemännen. Det inflytande dessa tjeuslemäns
iner eller mindre nit och noggrannhet vid fullgörandet af de demå liggande göromål
utöfva på befolkningen är af den vigt, att frågan om landsstatstjensternas ända¬
målsenliga ordnande och tjenstemännens aflönande i förhållande till arbetets vigt
och möda, väl år förtjent af den uppmärksamhet, som Rikets Ständer kan deråt
egna.
Mycket är under de sistförflutna tio åren vidgjordt i och för beredandet af en
bättre aflöning åt landsstatstjenstemännen, men allt, hvad som i detta afseende vid¬
tages uppfyller icke sitt ändamål, så vida icke derjemte tillses, alt de beviljade an¬
slagen blifva rättvist fördelade, i förhållande till det arbete, som man vet vid de
särskilda tjensterna verkligen uträttas.
Af de utom residensstäderna anställde landsstatstjenstemännen hafva nu krono-
fogdarne största aflöningen, men kronofogdarne hafva i verkligheten det minsta ar¬
betet, ja hvad kronofogdarne verkligen sjelfve uträtta i Statens tjenst, kunde lika
lått skötas af länsmännen, och är i följd deraf af så underordnad vigt, alt allmän¬
na meningen allt mer och mer uttalar sig för dessa tjensters afskaffande.
I instruktionen för kronofogdarne och i flere andra författningar uppräknas väl
en mängd göromål, hvilka det skulle åligga kronofogdarne att verkställa, men i
samma instruktion medgifves åt kronofogdarne rättighet alt uppdraga flertalet al
dessa göromål åt länsmännen, en rättighet, som erfarenheten har visat blifva be¬
gagnad sålunda, att allmänheten knappast känner till någon mera verksamhet af
kronofogdarne, än den alt de infinna sig vid de utlysta uppbördsstämmorna och
emottaga hvad som då af upphörden aflemnas, hvarefter på länsmän och krono¬
fjerdingsman kastas hela den svåra uppbörden, eller skatternas indrifvande hos dem,
som icke vid uppbördsstämman framräckt sina utskylder.
Med undantag af kronofogdarnas närvaro vid taxeringsförrättningar, derifrån de
hitintills, med eller utan Konungens Befallningshafvandes tillstånd, ofta uleblifvit,
samt
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. JS/:o 235.
353
saint deras inställande vid uppbördsstämmorna och markegångsnämndernas samman¬
träden, äfvensom vid en eller annan syneförrättning, sköta de gemenligen helt mak¬
ligt sina tjenstebefattningar hemma vid skrifborden, der de afskrifva Konungens
Befallningshafvandes ordres, marchroutes för trupperna och transportroutes m. m.
saint skrifva några restlängder och levereringsreversaler och besvara skrivelserna
från Konungens Befallningshafvande sedan länsmännen uträttat allt hvad som i kro¬
nofogde-instruktionen m. m. uppräknas.
Att kronofogdetjensterna äro obehöfliga, derom äro åsigterna temligen odelade
hos den allmänhet, der kronofogdarnes verksamhet bort kunna förspörjas, men att
de äfven äro hinderlige för ärendenas snabba och skyndsammare verkställande tor¬
de man ännu icke hafva så allmänt betänkt; sådant är likväl förhållandet. Den
omväg, som Konungens Befallningshafvandes expeditioner måste taga för att genom
kronofogdarne komma i afskrifter till länsmännen, hvilka egentligen uträtta hvad
som blifvit anbefaldt, förorsakar ofta så långt dröjsmål, att t. ex. vid truppers eller
kronopersedlars förskaffande, tiden gör det knappast möjligt att noggrann! och rätt¬
vist verkställa iricjvarteringen eller uppbuda kronoskjuts. Äskar Konungens Befall¬
ningshafvande yttrande, rörande t. ex. gästgifveriskjulsen, de allmänna vägarnes eller
någon annan dylik angelägenhets tillstånd och beskaffenhet, så infordrar väl krono¬
fogden, som sällan har tagit någon verksammare de! i tillsynen öfver ifrågavarande
förhållanden, eit yttrande från länsmannen; men icke detta yttrande utan ett annat,
stundom alldeles motsatt, och af kronofogden utan närmare erfarenhet eller under¬
sökning utarbeladt, kommer Konungens Befallningshafvande tillhanda. Dessa tilldra¬
gelser, hvilka icke äro sällsynta, lända ingalunda det allmänna till båtnad, men ned¬
stämmer länsmannens håg att nitiskt sköta sin tjenst till det allmännas nytta.
Erfarenheten ådagalägger således äfven här att tjenster, hvilka äro onödiga, äro der¬
igenom skadliga.
Länsmännen, hvilka uträtta det drygaste och väsendtligaste af de i kronofogde¬
instruktionen uppräknade arbeten, äro otillräckligt aflönade och äro i sitt förhållan¬
de till kronofogdarne i en obilligt nedtryckt ställning samt sakna alldeles det skydd
mot en tillfällig viljas magispråk, som borde vara åt en Statens Ijensteman tillför¬
säkrad. Länsmännen måste dock allt för väl inse, att deras verksamhet i tjensten
är både til! myckenheten drygare och till beskaffenheten vigtigare än kronofog¬
darnes, som merändels är alldeles öfverflödig. Kronofogden och länsmannen inne¬
hafva numera ofta samma grad af bildning, och det tarfvas i sanning, att läns-
manstjensterna förses med sådan aflöning och uppmuntran och sådant skydd, att
dessa tjenster blifva eftersökta af unga män med godkänd intellektuel bildning
och erkänd redbarhet i karakteren. Men för att vinna ett sådant ändamål, utan
alt Statsverket skall ytterligare betungas i och för landtstatens aflöning, erfordras
oundgängligen att kronofogdeljenslerna, hvilka äro obehöfliga, afskaffas. Genom en
Bih. till R. St. Prot. 1862 $ 1863. 11 Sami. å Afd. 45
354
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 235.
sådan indragning kunde både åt häradsskrifvare ecb länsmän beredas tillräcklig
aflöning.
Då man gör beräkning alt 112 kronofogdar med hvardera i lön 2,500 IV.dr,
lår man en summa af 280,000 R:dr, utom den behållning som skulle uppkomma,
om kronofogdeboställena indroges till Statsverket, som säkerligen skulle uppgå till
500 R:dr på hvardera eller omkring 56,000 R:dr; af denna behållning, som anta-
ges utgöra i rundt tal 530,000 R:dr, kunde länsmännens löner ökasmed 400 J\:dr
för hvardera, som för 490 länsmän utgör 196,000 R:dr, häradsskrifvarnes i mån
af tillökning i göromål ökas med t. ex. 200 R:dr för hvardera, som för 112 utgör
22,400 R:dr, samt för den tillökning som expeditionerna vid landskontoren kunde
erfordra, aflönas en extra landskontorist med 1,000 R:dr eller 24,000 R:dr, hvar¬
efter likväl uppstår en behållning för Statsverket af omkring 87,600 R;dr Runt,
en icke obetydlig besparing.
Vid några af de sistförflutna riksmötena hafva motioner i nämnde syftning
blifvit väckta, men utan att någon fullständigare utredning vidtagits. Frågan är
dock af så mycken vigt både för en talrik och verksam tjenstemannakorps och för
det allmänna, att den väl förljenar en bättre utredning, än den som hittills deråt
egnats.
På grund af hvad jag här vågat anföra, går jag nu att föreslå:
!:o alt kronofogdeljensterna icke vidare besättas, ulan vid blifvande
ledigheter indragas, och i den mån göromålen ölverllytias på länsman och
häradsskrifvare, dessa tillförbindas ställa hvardera sådan uppbördsborgen
som kronofogdarne, hvaraf böra följa, att, i mån af göromålens större
och vigtigare beskaffenhet, lönerna, af den gjorda besparingen, lör läns¬
män och häradsskrifvare, på sätt jag antydt, förbättras.
Skulle delta förslag ej vinna Rikets Ständers bifall, får jag såsom alternativ
föreslå:
2:o det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t anhålla derom, att
denna fråga, äfvensom fråga om utarbetande af eli af behofvet högeligen
påkalladt, enklare, tydligare och ändamålsenligare redovisningssätt för den
så kallade fögderiuppbörden mätte uppdragas åt en af Kongl. Maj:t i nå¬
der utsedd kommitté; — men på det alt äfven tillfälle måtte lemnäs åt
ett större antal af fögderiredogörarne i olika orter af riket alt uttala
sina åsigter om räkenskapssättets förändrande, torde kunna föreslås, att
utarbetade framställningar i förutnämnde syftning, finge inom en viss,
icke allt för kort tilltagen tidrymd inlemnas å landskontoren i länen för
att sedermera tillställas nämnde kommitté, som egde alt hos Kongl.
Maj:t föreslå lämplig ersättning åt någon eller några af de landtstats-
tjenstemän, hvilka genom ådagalagdt arbete och sakkännedom kunde an¬
ses hafva genom ingilna förslag gjort sig deraf förtjenta.
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 236. 355
Om remiss häraf lili vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
D. Danielsson,
från Jönköpings lån.
N:o 236.
Af Daniel Danielsson från Jönköpings län, om förtydligande af be¬
stämmelserna i 15 Kap. 2 §. 1 mom. af Råtteg ängs- Balken, angå¬
ende rätlegängsfullmägtigc.
Råltegångs-Balkens 15 Kap. 2 § innehåller, som bekant är, i första punkten
det obestämda stadgande, alt de, som för andra må tala och svara, skola vara ”obe¬
ryktade, ärlige, redlige och förståndige män.” I Riksdags-ordningens 18 § föreskrifves
deremot såsom vilkor för valbarhet till riksdagsmannakallet: ”att icke hafva blifvit
genom laga kraftvunnen dom förklarad ovärdig medborgerligt förtroende eller att föra
andras talan, eller för något nesligt brott till stral!' skyldig.”
Då dessa särskilda sladgandcn jemlöras, af hvilka det ena handlar om valbar¬
het lill det vigtigaste af alla fullmägtigskap, nemligen alt vara en af Svenska folkets
representanter, men det andra om rättigheten alt kunna utses till det jemförelsevis
mindre förtroendet att inför rätta föra enskild mans tolan, — ett förtroende, som
hufvudmanncn när som helst kan återkalla, och från hvilket Domstolen kan skilja
fullmägtigen, ifall denne missbrukar det, — finnér man utan svårighet att dessa
lagbud lill hvarandra icke stå i ett behörigt förhållande.
Ord så ultänjbara som ”oberyktad, redlig och förståndig” lemna å ena sidan
föga ledning, då fråga är att bedöma en fullmägligs behörighet, och å den andra
sidan lemna de vägen öppen för godtycket. Dessa bestämningar äro för mångtydiga
och alltså i en lag otjenliga. De hafva ock blifvit såsom sådana ansedda både af
Lag-kommiltéen och Lagberedningen.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslaget till Rätlegångs-Balk 30 Kap.
11 och 12 §§, jemförde nied det vid innevarande riksdag Ständerna förelagda för¬
slag till Strafflag, hemsläiles: att nuvarande första punkten af 2 § 15 Kap. Rätte¬
gångs—Balken måtte förändras till ungefär följande mera bestämda lydelse:
356
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 237.
ej må till fullmägtig antagas den, som omyndig är; icke heller den, som
efter dom är medborgerligt förtroende förlustig, eller som står under tilltal
för brott, hvilket medförer sådan påföljd, eller den, som för annat brott
är häktad.
Motiverna till Lag-kommittéens och Lagberedningens förslag i delta speciela
ämne åberopas, och anhålles om motionens remitterande till Lag—Utskollot.
Stockholm den 26 November 1862.
Daniel Danielsson,
från Jönköpings län.
N:o 237.
Af Angnst Pettersson från Jönköpings län, om ändring i 3 Art.
15 § af gällande Bevillnings-förordning, angående förkolning i den
Bankbolag med sedelutgifningsrätt åliggande särskilda bevillnings-
afgift.
Utom den bevillning, som, enligt 2:dra Artikeln uti nu gällande Bevillnings¬
förordning, skall erläggas af alla bolag med en procent af deras årliga inkomst,
stadgas uti 5:dje Artikeln 15 § af samma Förordning, alt Bankbolag med sedelut¬
gifningsrätt skola utgöra särskild bevillningsafgift med 2 IV.dr för hvarje tusen R:dr
af det högsta belopp af Bankens sedlar, som på en gång under nästföregående år
varit utlemnade i rörelsen. Ändamålet med denna sednare afgift var, såsom för—
handlingarne vid sisllidne riksdag (Bevillnings—Utskottets Memorial N:o 20) tydli¬
gen visa, att förekomma, det skatten för dessa Banker skulle nedgå under det be¬
lopp, hvarmed de förut skattade till Staten. Att detta mål icke uppnås med den
nu stadgade' afgiften är emellertid klart deraf, alt, t. ex. Stockholms enskilda Bank,
som för år 1861 med en nettovinst under år 1860 af 271,407 l»:dr 59 öre, i
bevillning erlade 20,826 R:dr 68 öre, deremot för 1862, med beräkning af den
vida högre nettovinsten för 1861 af 558,575 R:dr 41 öre, icke kan pålöras högre
bevillning efter 2:dra och 5:dje Artiklarne tillsammans än allenast 7,825 R:dr 75
öre, eller efter den förstnämnda Artikeln 5,585 B.dr 75 öre och efter den sednare
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 238.
357
4,240 R:dr. Förhållandet är naturligtvis enahanda med de öfriga sedelutgifvande
Bankerna.
Då något skäl att nedsätta da enskilda Bankernas bevillning under hvad den
alltifrån deras första uppkomst varit, så mycket mindre lärer förefinnas, som de
allesammans visat sig göra mycket goda affärer och ehuru de för sina reservfonder
afsätta icke obetydliga summor, ändock kunna till sina delegare lemna utdelningar,
vida öfverstigande den högsta ränta som vid utlåning får lagligen betingas, hvarföre
ock en del bank-aktier nu stå betydligt öfver al pari i värde, får jag vörd¬
samt yrka:
att afgiften för sedelutgifvande Banks högsta sedelbelopp höjes till Tio
(10) R:dr för hvarje tusental.
Om remiss till Höglofliga Bevillnings—Utskottet anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
August Pettersson,
från Jönköpings län.
N:o 238.
Af IV. P. Bäckström från Calmar län, om rätt lill värdskapet d vissa
lill boställen åt tjenstemän på Öland anslagna kronohemman.
Som vid sistlidne riksdag motion inom della Stånd väcktes af min företrädare
Olof Andersson angående rätt till värdskapet å vissa till boställen åt tjenstemän på
Öland anslagna kronohemman, utan alt densamma då rönte Rikets Ständers bifall,
så får jag nu på mina kommittenlers enträgna begäran å nyo väcka motion i ämnet.
Inom den ort jag representerar finnas ännu åtskilliga kronohemman, som äro
anslagna åt Civil—statens embets- och tjenstemän, hvaremot inom andra orter af riket
sådana lill en del blifvit indragna och delta med full rätt, ty klart är ju, att det
allmänna skall vinna mera derpå alt jorden skötes af personer, som hafva tid alt sig
dermed uteslutande sysselsätta, än af dem, hvilkas bestyr och åligganden, såsom
Statens tjenstemän, gifva deni fullt upp att sköta och från embetsbestyren, så vidt
desse skola med omsorg omfattas, icke lemna dem någon lid öfrig för jordbruket.
Då dessa hemman emellertid anslogos till boställen åt embets- och tjenstemän, ledo
358
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 230.
arfvingarne till åboskapct en uppenbar orättvisa i jemförelse med innebafvarne af
åborätten till andra odisponerade kronohemman, ty de blefvo beröfvade rätten alt
genom öfvertagande af åboskapet få uppbära frakterna af det arbete och den kost¬
nad fäderne å kronohemmanet nedlagt. Det var icke nog ali sjelfva hemmanet be-
röfvades dessa arfvingar, utan boels lösegendom togs ock i beslag för iståndsältande
af det blifvande boställshemmanet.
Alt dessa arfvingar skola med grämelse åse sina grannar, de der, på grund af
att dessas hemman ej ännu blifvit tagna i beslag lör någon Statens tjensteman, fått
sitta i ostörd besittning af den af deras fäder innehafda jorden, är ju helt naturligt.
Kongl. Kungörelsen den 15 December 134B, som stadgar om rätt för innehafvare
af kronohemman och lägenheter alt utan föregången värdering, mot erläggande af
den efter grundräntans kronovärdi bestämda köpeskillingen få till skalle inlösa de¬
samma, synes icke lägga något hinder i vägen för arfvinge till åboskapet af ett så¬
dant hemman, som blifvit till boställe åt någon embets- och tjensteman anslaget,
att efter tjenstemannens afgång få inlösa den af fäderne innehafda jorden.
Då delta onus dessutom icke drabbar hela riket, utan blott Oland, anser jag
mig, på grund af hvad jag sålunda anfört och hvad al flera inom Ståndet kändt är,
hos Rikets nu församlade Ständer föreslå:
att, sedan tjensteman, som nu innehafver hemman af ifrågavarande natur,
algått, laglig arfvinge till sednaste kronoåboen mätte komma i åtnjutande
af samma förmån, sorn den förut åberopade Kongl. Kungörelsen medgifver
arfvingar lill åboskapet å vanliga kronohemman.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1062.
N. P. Bachström,
från Öland.
N:o 239.
Af P. Bäckström från Calmar län, om kronobrefbdringens öfver¬
tagande af Staten.
Ibland de onera, som i ansenlig mån trycka Svenska jorden, kan kronobrel-
bäringen med skäl räknas. Då tidpunkten nu synes vara inne att åtminstone til!
«
Motioner i Bonde-Slåndet 1862. N:o 240. 359
någon del befria jordbruket ifrån dessa orättvisa qvarlefvor af en förfluten tids oord¬
nade skatteväsende, under hvilken de högre Stånden blott voro betänkte på att öf¬
verhopa allmogen med oräkneliga skatter och besvär, så får jag vördsamt föreslå:
alt kronobrefbäringen, i händelse den ännu kommer att bibehållas, bör
belt och hållet besörjas af Staten.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Slockholm den 26 November 1862.
N. F. Bäckström,
från Öland.
N:o 240.
Af X. P. Bäckström från Calmar län, om bestämd föreskrift att ut-
flyttnings-atlest för inhyseshjon skall vpptaga jemväl dess hela familj.
Då det mångfaldiga gånger inträffat alt presterskapel utgifva attester åt inhyses¬
hjon, som afflytta ifrån en församling till en annan, utan att deruti blifvit utsatt
att utflyttningen äfven omfattar hjonets familj, så har deraf blifvit en följd att inhy¬
seshjonet, särdeles af mankön, helt enkelt aflägsnar sig, lemnande hustru och barn
efter sig, om hvilka fattigförsörjningen då måste draga vård. För att förekomma
det sjelfsvåld och de kostnader, som med ett dylikt åsidosättande af familjelifvets
pligter ovilkorligen äro förenade, får jag derföre vördsamt föreslå:
alt alla ulflytlnings-altester för inhyseshjon böra upptaga hela hjonets fa¬
milj, och icke mannen eller fadren ensam.
Om remiss häraf lill vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 26 November 1862.
N. P. Bäckström,
från Öland.
360
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:ris 241 och 242.
N:o 241.
Af IV. P. Bäckström från Calmar län, om ändring i sättet för pre¬
sterskapets aflöning.
Då den förändring, som nyligen blifvit vidtagen i .afseende på uppbörden al
presterskapets rättigheter, icke kan sägas hafva undanröjdt alla de olägenheter, hvilka
ilrån äldre tider varit en följd af deras uttagande utaf fnrsamlingarnes medlemmar,
samt det tillika är af vigt alt den reform, som i delta hänseende genomföres, måtte
ega bestånd för århundraden, så får jag vördsamt föreslå:
alt presterskapets rättigheter hädanelter skola, ulan något undantag, upp¬
bäras af kronofogdarne och ingå till Slaten, hvaremot presterna höra, i
likhet med de civile tjenstemännen, erhålla sin aflöning i kontant af
Kronan.
Om remiss häraf lill vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den ”26 November 1662.
N. P. Bäckström,
från Öland.
N:o 243.
Af IV. P. Bäckström från Calmar län, om ändring i gällande före¬
skrifter rörande fördelning af vitesböter.
Såsom bekant år, har allmänna lagen meddelat den föreskrift, att vitesböter
höra fördelas till hälften emellan Kronan och åklagaren, hvarjemte särskilda förlalt-
ningar föreskrifvit huru i hvarje särskildt lall dessa höler skola skiftas. Men då
det
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 243.
361
det synes mig vara mera lämpligt att socknens fattiga erhälla äfven sin andel i så¬
dana böter, så lår jag vördsamt föreslå:
att alla slags vitesböter skola gå till tveskiftes emellan åklagaren och sock¬
nens eller stadens fattige, helst fattigvården ganska väl behöfver att dervid
ihågkommas.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 26 November 1662.
N. P. Bäckström,
från Öland.
N:o 243
Af O. Lindström från Westerbottens län, om anslag af 50,000 R:dr
af inflytande b ränvinsbr Anning s- afgiflen till understöd för odlingsförelag
inom länet.
I sin nådiga Proposition, angående bränvinshandteringen i riket och beskatt¬
ningen derå vid 1855 och 1854 årens riksdag yttrade Kongl. Majit, det Kongl.
Majit ansåge de genom nämnda beskattning uppkommande medel böra i främsta
rummet användas till jordbrukets befrämjande medelst uppodlingar, vattenaftappning
och utdikning. Uppmuntrad häraf och med kännedom om de betydliga landsträckor
i rikets nordligaste landskap, hvilka i brist af kapitalstyrka måste ligga ouppodlade,
väckte jag, gemensamt med lliksdagsfullmägtige från Norrbottens län, vid berörde
riksdag samt vid 1859 och 1860 årens riksmöte motioner om användande af en
del af bränviusskatten till åkerbrukets upphjelpande och utvidgning inom Norr- och
Westerbottens län; men motionerna förföllo då, lill följd af Siats-Utskottets utlå¬
tanden, vid den förra riksdagen: ”det Irågan icke kunde pröfvas innan den ifråga¬
ställa nya bränvins-lagstiltningen kommit till stånd och visat sina resultater” samt
vid den sednare eller 1859 och 1860 årens riksmöte: alt, bland annat, ”de för
bränvinsminuteringen och utskänkningen stadgade algifter voro dels för kommunala
behof och dels till utgifter af mera omfattande gagn för hela landsorten afsedda och
svårligen kunde utan alsaknad inom de särskilda kommunerna och betänkliga hinder
Bih. till K. St. Fröt. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Aid. 46
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 243.
för vidmagthållande och befrämjande af de inrullningar eller föremål, hvartill dessa
afgifter anslagils, för närvarande lill Statsverket ingå.”
Betraktar man nu dessa Utskottets skäl, torde man finna, att sedan år 1853
bränvinsskalten stigit lill ett oväntadt högt belopp, hvaral åter den slutsats torde
kunna dragas, att, då bränvins-lagsliltningen i della fall gifvit så gynnsamt resultat,
skattens sjelfva belopp icke bör hindra Rikets Ständer alt vidtaga åtgärder i det
ändamål, som ofvan är antvdt samt alt, enär erfarenheten på aldra sednasle lid
gifvit vid handen, att denna skall icke blifvit af kommunerna använd till de ända¬
mål, berörda Utskotts betänkande vid 1851) och 18G0 årens riksmöte omlörmäler,
Utskottets grunder för detta betänkande icke böra få motverka ilen goda syftningen
i den motion, jag nu går att framlägga.
Stödd på denna min öfvertygelse och i hufvudsaklig mån äfven på de förhål¬
landen, dels att rikets nordligaste 'lähTlskdpTclie"förr än långt i framtiden kunna
erhålla jernvägar och fördenskull nu sakna samt länge komma alt sakna ett verk¬
samt medel till förkofran, sorn deremot slår flere andra rikets provinser lill buds,
dels att besagda landskap väl icke kunna sägas hafva att af nu befintliga samt när¬
mast i tiden blifvande jernvägar påräkna ens större indirekt fördel eller annan än
som följer af hela landets uppblomstring, har jag förmåtts att vidare i ämnet taga
till orda, helst jag äfven anser, att de nordligaste landskapen i riket blefve stjuf—
moderligt behandlade, derest de icke på något sätt och åtminstone i någon mån
hålles skadeslösa för deras saknad af nutidens vigligaste kommunikationsmedel och
flera andra förmåner, som tillkomma rikets sydligare provinser och må det tillåtas
mig att, såsom ytterligare stöd för motionen, vidare antora:
Det är nogsamt bekant, att ofantliga sträckor odlingsbar jord finnas inom de
nordligaste landskapen äfvensom att deras befolkning i idoghet och förelagsamhets-
anda icke står efter någon af sina landsmän. På sednare tid har väl denna före¬
tagsamhet mindre varit rigtad åt jordbruket än åt skogspiodukternas användning;
men delta är en följd allenast af bristen på kapital, ty den sednare näringen gifver
en hastig vinst, då deremot den förra allenast långsamt, men säkert, lemnar arbe¬
taren sin lön; och ligger icke i dessa förhållanden ett vigtigt skäl att understödja
jordbruket? Dessutom är egendomligt för oftanämnda landskap, alt af den mängd
nybyggare, som årligen upptaga nya lägenheter, vanligen utan annat kapital än deras
arbetsförmåga, men hvilka dock, i förlitan på framtiden, ingå äktenskap, de flesta
innan de af sina odlingar erhålla någon afkastning, äro satta ur magt alt kunna
föda sig sjelfva och sina familjer, utan falla kommunerna lill last. Vöre det väl
derföre obilligt, om de gamle odlingsmännen genom något understöd sattes i till¬
fälle att medelst förbättringar å sin jord kunna lättare bära nyssnämnda deras
börda?
Jag har nu berört förhållanden gemensamma för både Norr- och Westerbottens
län; men som jag tillhör endast det sednare, anser jag mig böra inskränka min
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 244.
363
framställning till hvad endast rörer Westerbotten, hvarföre jag är betänkt att ned¬
sätta den vid sistlidna riksdag begärda anslagssumma lill fjerdedelen. Under det
jag emellertid önskar min motion all framgång och är förvissad, att de skäl, jag
åberopat, äro med rättvisa och billighet enliga och således torde föranleda till något
Rikets Ständers behjertande, har jag äran nu i all vördsamhet föreslå:
alt Rikets Höglofliga Ständer ville af inflytande bränvinsskatts- medel anslå
åtminstone Femtio Tusen (50,000) Riksdaler Riksmynt årligen att an¬
vändas såsom understöd för odlingar inom Westerbottens län, och att
utgå för minst fern år, räknadt från medlens beviljande.
I afseende å förvaltningen och fördelningen af nu föreslagna underslödsmedel
vågar jag antyda, att de torde böra insättas i landtränleriel, lör att derifrån, i mån
af behof, lyftas al sockenkommitléer, hvilka åter skulle åt dem, som visade sig hafva
verkställt odlingar eller andra jordförbättringar, utdela understöd vare sig efter tunn-
landlal eller annan grund, hvarebteivJumuutideuia. .egde att hos länsstyrelserna af¬
gifva redovisning öfver medlens förvaltning.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåller jag vördsamlingen.
Stockholm den 26 November 1862.
Olof Lindström,
från Westerbottens län.
N:o 244.
Af Anders Persson från Malmöhus län, om tillägg i 9 och iO S§
af nu gällande Becillnings-förordning.
Då det för kommunerna är af synnerlig vigt att löneinkomsterna blifva taxe¬
rade der antingen ecklesiastik eller annan embels- och tjensteman har embete och
tjenst, äfven om denne skulle med vederbörligt tillstånd eller af annan orsak vara
bosatt och jemväl skatlskrifven i annat manlalsskrifnings- och taxeringsdistrikt, enär
sådant i öfrigt bäst öfverensslämmer med stadgandet i 24 § Revillnings-förordnin-
gen och förut gällande beskattningsgrunder, så får jag fördenskull vördsamt yrka:
alt i 9 § Bevillnings-lörordningen framför sista momentet så lydande:
”hvar och en annan skattskyldig der han år mantalsskrifven” införes:
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 245.
ecklesiastik eller annan embets- och tjensteman skall skattskrifves och
taxeras, der han har embete och tjenst; samt i -10 § af samma Förord¬
ning efter ordet ”tillgodonjutas” tillägges: men för ecklesiastik eller an¬
nan embets- och tjensteman, som med vederbörligt tillstånd eller af
annan orsak kan vara bosatt och således jemväl mantalsskrifven utom
dess bestämda tjenstgöringsort, hvarest han för sine inkomster ändock
skall taxeras, får ifrågavarande afdrag ega rum; hvarjemte anhålles alt
denna motion för sådant ändamål varder remitterad tili Bevillnings-Ut-
skottet.
Stockholm den 26 November 1862.
Anders Pehrsson,
från Malmöhus län.
N:o 245.
Af O. Lagergren från Gotlands län, om ändring af 25 Kap. 7 §
Bygg niaga - Hålken och Kongl. Förordningen den i 3 September i790,
rörande vintervägars hållande i farbart skick.
Så långt någon kan minnas tillhaka eller af andra hört, har snöskottningsbe-
sväret elier vägarnes öppenhållande vintertiden, å Gotland utgjorts gemensamt af
hemmansegare och innehafvare samt alla andra, som ega eget ho och hushåll, såsom
handtverkare, båtsman och sjöman, då de vistades hemma, arbetsfolk och inhyses,
för så vidt i dessa hushåll finnas arbetsföra manspersoner; dock så all, der snö¬
plog begagnades, densamma skulle med hemmansegarnes dragare fortskaffa*; dock
på grund ej mindre af denna landets uråldriga sed, utan ock i stöd af den rätt,
som i 2 § af Kongl. Förordningen den 15 September 1790 är Konungens Befall¬
ningshafvande tillerkänd, har Konungens Befallningshafvande i Gotlands län, genom
allmän kungörelse af den 25 December 1815, till efterlefnad fastställt ofvanomlör-
mälda uråldriga landssed, som derigenom blifvit lag, och derjemte uttryckligen för¬
klarat, alt ingen vore från snöskottningsbesväret fri, utan skulle detsamma utgöra,
hemmansegarne efter hemmantalet, likväl sålunda, alt alla, som egde hemman under
i:dels mantal, skulle kasta snö för £:deis mantal samt handtverkare, båtsmän och
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 245.
365
arbetare m. fl., sorn ej egde hemmansbruk, likaledes skulle utgöra skyldigheten mot
|:dels mantal.
Ända intill sistlidet år hafva dessa reglor också blifvit utan kiander efterlefda;
men då, på besvär af några bland arbetsklassen, en klass, hvilken i följd af liberala
försörj ningsförfattningar, snart vev er den jordbrukande klassen öfver hufvudet, bar
Kongl. Kammar-kollegium, dock ulan alt Konungens Befallningshafiandes ofvanbe-
rörda, i laglig ordning tillkomna, kungörelse af den 25 December i845 blifvit upp-
häfven, pä grund deraf att i 25 Kap. 7 g Byggninga-balken, och i Kongl. Förord¬
ningen den 15 September 1790 talas om heminansskyldighet att under-och öppen-
hålla vintervägar, frikänt arbetare, hoc est, allt obesutet folk, såsom militära- och
civila Embels- och tjenstemän, handlande, näringsidkare af alia slag, arbetare, båts¬
män och sjömän med flere, som ej ega i mantal satt jord, från skyldigheten att i
det jordbrukaren betungande snöskoltningsbesväret deltaga; och denna uppmuntran
bar manat tili efterföljd, så att nu arbetarne i socken efter socken inom ön, på
grund af prejudikatet söka, att sälta sig i ro från allt bestyr med snöskottningen,
ehuru de, och af dem synnerligast de trafikerande, hafva mera behof och äfven
mera begagna vintervägar, än hemmansegare.
Visserligen heter det i 25 Kap. 7 § Byggninga-balken, ”ali allmän vinterväg
skall öfver sjöar och mossar utstakas af by, hvar för sina egor”, och i den 2 §
af Kongl. Förordningen den 15 September 1790, stadgas det äfven, ”alt Konungens
Befallningshafvande hafva alt lill vägarnes underhållande i fargildt stånd, vid snöfall
af närmast boende hemmansegare”, således ej alla, ”inom hvarje socken eller härad
inrätta så kallade ploglag”; men då i nyssberörda höga Författnings 5 § päbjudes:
”alt för della besvär må nämnde ploglag njuta betalning af häradet eller socknen,
efter Ihy vägens längd och beskaffenhet det fordrar”; så kan af dessa stadganden
ingalunda bernias den slutföljd, alt vinlervägarnes öppenhållande ovilkorligen ensamt
skall åligga hemmansegarne, utan proportionaliter bör drabba alla dem,som bo och
hafva sin varelse inom by, socken elier härad, om än skyldigheten, att i första hand
och mot betalning hålla vägen öppen, skulle åligga vägen närmast belägna hemman.
Dessutom hafva sednare iagstadgauden nu mera satt de arbetande och närings-
idkande klasserna uti en helt annan samhällsställning, än de voro, då 1754 års lag
och 1790 års Kongl. Förordning ulgålvos. — Då fanns ingen enda så kallad ar¬
betskarl, utom backstugusittare och fattighjon, som ej i mer eller mindre mån, så¬
som tjenstehjon och arbetsskyldig, berodde af hemmansegarens försvar och i sådan
ställning kunde af honom till arbete befallas, och af handlande och andra närings¬
idkare, med undanlag af gerningsmän, visste man då ingenting på landsbygden. —
Nu — under den liberala principen, att hvar och en, som kan, må sig ärliga försörja
bäst han gitter, då handlande och andra näringsidkare få bosätta sig hvarheldst de
finna för sig fördelaktigt, och då besutenhet å jord är nedsänkt ända till två tunn¬
land, har, alt tala om min hembygd, arbetsklassen vuxit lill lika bredd med jord¬
366 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 245.
brukaren, samt handlande och andra näringsidkare i mängd etablerat sig både inuti
landet och på landthamnarne, — är förhållandet helt annorlunda, och den jordbrukare,
som behöfver biträde, är nu mera beroende af arbetaren än arbetaren af honom.
Man har visserligen icke något att säga derom, alt hvar och en, som kan, må
med utvidgad rätt sig ärliga försörja; men jemnlikhet och billighet lala ock för, att
i samma mån samhällsfördelarne utvidgas åt vissa samhällsklasser, böra dessa ock
draga samhällsbördorna, och synnerligast sådane samhällsbördor, hvilka, liksom väg¬
hållningen, komma samhällsmedlemmar af alla rörelser tillgodo; — och då i följd
af den medgifna jordstyckningen, Svenska jorden nu icke uteslutande är i hemmans¬
egares händer utan äfven i händerna på arbetare, som derå underhålla både kor,
får och dragare, för hvilka vägarne begagnas, samt handlande, näringsidkare samt
militäre och civile tjenstemän utan jord, för foror och resor begagna vägarne mera
än de fleste hemmansegare; så svncs billigheten deraf, att de äfven skola deltaga i
vägarnes underhållande, vara lika klar och obestridlig, som de genom redan gifna
författningar åro skyldiga, att med hemmansegaren deltaga i andra kommunala be¬
styr, såsom kyrko- och skolbyggnader, gångledar, skallgångar samt strömrens¬
ning m. in.
Pä grund af hvad jag här anfort, får jag derföre, här förbigående frågan om
sommarväghållningen, som redan varit och troligen än vidare ldifver från andra håll
inledd, hos Pikets Höglofliga Ständer, vördnadsfullt föreslå:
alt Pikets Höglofliga Ständer mätte besluta och Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
underställa, sådan förklaring af 25 Kap. 7 § Bvggninga-balken af 1734
års lag, och Kongl Förordningen den 13 September 1790, att vintervä-
garnes öppenhållande må blifva en skyldighet för hvarje inom kommunen
bosatt hushåll, alt i förhållande lill andra kommunala ulskylder eller ser-
vituter, utgöres efter indelningen, som Konungens Befallningshafvande för
hvarje ort, skulle få alt verkställa och för vissa år, t. ex. fem, fastställa.
Stockholm den 2(5 November 1862.
Olof Lagergren,
från Gotlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 246.
637
N:o 246.
Af Johannes Åndersson från Jönköpings län, om ändring och til¬
lägg i Kongl. Kungörelsen den il Augusti 1854, i fråga om ersätt¬
ning till Nämndemän för syner m. fl. förrättningar.
Kongl. Kungörelsen af den 11 Augusti 1854 stadgar, alt Nämndemän vid sy¬
ner, värderingar samt extra förrättningar i Kronans ärender, när de dertill blifva
kallade, ega att af allmänna medel tillgodonjuta skjulsersättning efter en bäst för
den väglängd, som ölverskjuter en ball' mil fram och åter från Nämndemannens
hemvist. Det synes vara underligt, hvarför icke han skall åtnjuta ersättning för
hela våglängden, såväl af Kronan, som af enskild man, hvilken alltid får vidkännas
detta, när han kallar domare och nämnd till förrättningar. Jag vågar derföre före¬
slå den ändring i oell tillägg till ofvan åberopade Kongl. Kungörelse:
att Nämndemän, vid syner, värderingar, besiglningar, inventeringar och
extraling m. m. för Kronans räkning, icke allenast må erhålla nu stad¬
gade dagtraktamenten och skjutsersältningar, ulan tilläggas skjulsersättning
för den halfva milen som hittills varit dem betagen.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Johannes Andersson,
från Jönköpings län.
368
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 247.
N:o 247.
Af Matts Pehrsson från Stockholms län. om vpphiifoande af Kongl.
Förordningen den 17 September 1783, rörande dlskillige lotshemman
förunnade friheter.
I vår gamla lagstiftning finnas många stadganden och författningar, hvilka, e-
huru de förhållanden, som framkallat dem, under tidernas lopp och med en stigande
upplysning, helt och hållet förändrat sig, ännu hafva gällande kraft och af Domsto-
larne måste tillämpas, ^då utaf dem gynnande medborgare söka alt, i skydd af dem,
skaffa sig förmåner på andi as bekostnad och sålunda, medelst det bokstafligen rälta,
försvara den största orättvisa. Af denna natur synes mig Kongl. Förordningen den
17 September 1785, rörande de lotshemman förunnade friheter, numera vara. På
den tid, då nämnda författning utkom, var det rätt och billigt, att lotshemmans-
åboer hngo sig hvarjehanda förmåner tillerkända, ty de voro då skyldige att sjelfve
bestrida den magtpåliggande lolsningsskyldigheten, eller ock, om de icke voro skick¬
lige till fullgörande af sitt åliggande, hålla lotsdrångar, samt derjemte underkastade
ansvar med lif och egendom, om någon olycka skedde genom deras förvållande.
Nu är deremot förhållandet helt annorlunda. Lotsarne tillsättas af lotsstyrelsen och
hemmansåboerne äro befriade från så väl sjelfva lotsningen, som all ansvarsskyldig¬
het, om något dervid försummas. Nödiga platser till bostäder åt lotsarne skola
visserligen upplåtas från lotshemmanen, men dessas innehafvare erhålla derför er¬
sättning af Kronan enligt gällande expropriationslag.
Då det således icke vidare finnes något skäl, hvarför lotshemmanen skola vara
frie från allmänna onera och kommunalskyldigheter, på andra hemmans bekostnad,
får jag vördsamt föreslå:
att ofvannämnde Kongl. Förordning af den 17 September 1785 måtte
till all kraft och verkan upphäfvas och lotshemmanen få vidkännas samma
skatt och tunga, som vanliga kronoskattehemman.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
M. Pehrsson,
från Stockholms län.
N:o 248.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 248.
369
N:o 248.
Af Matts Pehrsson från Stockholms län, orri Norrtelje tväklassiga
elementarläroverks nppflyIlning ä stat till femklassigt och anvisande
af löner åt ytterligare fyra lärare derstädes.
Vid 1856 års riksdag beviljade Rikets Sländer ett anslag af 3,000 R:dr för
beredande af den i Norrtelje från äldre tider befintliga pedagogiens upptagande på
elementarläroverkens stat såsom tvåklassigt läroverk, hvarefter, enligt Kongl. Majits
nådiga Bref den 29 April 1859, det nya elementarläroverket med höstterminen sist¬
nämnde år trädde i verksamhet. Stadens och ortens behof af en sådan utvidgad
läroanstalt vitsordades snart genom lärjungarnes hastigt tillvexande antal, hvilka un¬
der höstterminen 1859 utgjorde 22, hvaraf 13 från pedagogien, men sedermera
ökats så, att antalet vid höstterminen innevarande år uppgår till 75. Med afseende
derpå att en större del af lärjungarne af brist på medel voro hindrade alt besöka
läroanstalterna i Upsala och Stockholm, hvarest lelnadskostnaden, isynnerhet på sednare
stället, är ojemförligt större, har lärokursen vid skolan i Norrtelje gång efter annan
under åren 1800, 1861 och 1802 af eforus och domkapitlet blifvit utvidgad till
3, 4 och 5-årig. — En nödvändig följd al denna utvidgning samt lärjungarnes så
betydligt tillvexande antal har älven varit en tillökning i lärarepersonalen utöfver de
af Slaten aflönade, en rektor och en kollega. För sådant ändamål har inom staden
och orten med berömvärdt nit och ganska kännbara uppoffringar sammanskjutils en
summa af 4,000 R:dr, hvaraf 2,750 R:dr redan blifvit använde lill aflöning, under
vårterminen 1861 åt en, under höstterminen samma år åt två, samt under vårter¬
minen innevarande år åt endast en extra lärare, sedan Kongl. Majit genom nådigt
Bref den 11 sisllidne April beviljat lön åt en sådan.
Då afståndet till närmaste elementarläroverk, nemligen det i Upsala, är Oj mil,
så är också naturligen det distrikt, som af skolan har gagn, af betydenhet såväl lill
utsträckning som folkmängd, omkring 30,000 personer. — Uti de vid hafvet belägna
socknarne, förnämligast Wätö, Bro, Wäddö, Häfverö och Rådmansö, hvarest skepps¬
byggeri och sjöfart utgöra folkets hufvudnäringar, har behofvet af en ej allt för
aflägsen fullständigare läroanstalt lill inhemtande af den för sjömän nödiga under¬
byggnad lör inträde i en navigationsskola gjort sig allt mera gällande, särdeles
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 47
370
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 249.
för dem, som, i brist af tillgångar, äro hindrade att besöka de aflägsnare läroverken.
Alt ett blott tvåklassigt läroverk icke kan motsvara oitens behof torde af of¬
vannämnda fakla vara ådagalagdt. 1 Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets
Ständer om Statsverkets tillstånd och behof är läroverkets utvidgande till treklassigl
i nåder föreslaget. Med underdånig tacksamhet för den härigenom mot denna lands¬
ort visade nådiga bevågenhet kan dock anmärkas att äfven ett treklassigl läroverk
icke är tillräckligt. Då t. ex. Eksjö elementarläroverk med 85 lärjungar. Ystads
med 76, Borås med 67 och Mariestads med 72 alla redan äro femklassiga, så sy¬
nes läroverket i Norrtelje, hvarest ett nyuppfördt skolhus, tillräckligt för ett femklas-
sigt läroverk, redan finnes med ungefär lika många lärjungar, böra komma i åtnju¬
tande al samma förmån.
Jag vågar således föreslå:
alt Rikets Ständer täcktes, med Norrtelje nu varande tvåklassiga elemen¬
tarläroverks uppfattning å stat till femkiassigt, anvisa löner åt de fyra
ytterligare lärare som för sådant ändamål erfordras utöfver de tvänne, som _
der redan finnas å stat aflönade.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 4 862.
M. Pehrsson,
från Stockholms län.
N:o 249.
J. U. Odelberg från Westmanlands län, ali det län å 7,000 R:dr,
som vid förra riksdagen beviljades numera aflidne Häradshöfdingen
K. Sandels, att för Häradshöfdingebosläliets i Norrbo m. fl. härader
iständsättande få lyftas, mätte få öfverflyttas för samma ändamål på
efterträdaren, Häradshöfdingen Poppius.
Genom Rikets Ständers beslut vid sisthållne riksdag anvisades till förmån för
dåvarande Häradshöfdingen uti Norrbo, Wagnsbro och Gamla Norbergs Bergslags
härader inom Westmanlands län, Knut Wilhelm Sandels, ett belopp af Sju Tusen
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 249.
371
Hulr Raul, ali såsom lån från Riksgälds-kontoret utgå och ulan ränta återbetalas
under loppet af tjugo år med en tjugondedel årligen, för uppförande af saknade
byggnader å det till domsagan hörande bostället Mälby, 2 mantal, i Wester-Fernebo
socken. Häradshöfdingen Sandels atled derefter i November månad 1860, utan
att hafva Ivftat något af berörda Sån; och som detsamma ansetts såsom ett under¬
stöd för Häradshöfdingen Sandels personligen, hafva hvarken hans sterbhusdelegare
eller efterträdaren i Häradshöldinge-embetet fått deraf komma i åtnjutande.
Vid laga af- och tillträdessyn å bostället Mälby, hvilken förrättades den 20
och 21 Augusti 1861 emellan delegarne i sterbhuset efter Häradshöfdingen Sandels
jemte hans konkursmassa, såsom afträdare, och Häradshöfdingen Carl Daniel Poppius,
såsom tillträdare, befanns, att i stället för det förut utdömda boningshuset ett nytt
blifvit af Häradshöfdingen Sandels uppfördt till väggar och under provisionelt bräd¬
tak, men hvaruti icke någon inredning då ännu blifvit verkställd; ett stall och
vagnshus saknades äfvensom badstufva, samt alt en visthusbod med källare och en
spanmålsbod funnos qvarstående på den gamla tomtplatsen, men skulle flyttas till
den nya, som blifvit bostället genom laga skifte tilldelad.
åled afseende å den byggnad, Häradshöfdingen Sandels under sin besinnings¬
tid vid bostället verkställt, träffades under Syne-rältens bemedling den öfverens¬
kommelse emellan afträdarne och Häradshöfdingen Poppius, att den sistnämnde skulle
inlösa det nya boningshuset efter ett värde af 5,000 R:dr Runt, hvarifrån skulle at-
räknas dels 2,000 R:dr, hvartill kostnaden för uppförande af det i Häradshöfdingen
Sandels’ tillträdessyn omförmälda boningshus uppskattades, dels fl00 R:dr för de
å nya boningshuset ännu ofullbordade arbeten, dels 530 R:dr, som ansågos mot¬
svarande kostnaden för nybyggnad af stall och vagnhus jemte flyttning af visthus¬
bod med källare; i följd hvaraf återstående beloppet, 1,470 R:dr skulle af Härads¬
höfdingen Poppius inom viss öfverenskommen tid till afträdarne utbetalas.
Genom Syne-rättens utslag förklarades, att emedan vid bostället saknades
hemlighus och badstufva; samt spanmålsbod, stall och vagnshus, visthusbod och
källare skulle uppföras å boställets nya egoområde, berörda byggnadsskyldighet bor¬
de af tillträdaren fullgöras inom två år från midfastan 1862, samt alt, då
Sandels i och för laga skiftet fått vidkännas kostnader, uppgående till 2,080 R:dr
40 sk. 5 rist Banko, hvilka skulle emellan af- och tillträdare till godtgörande för¬
delas på ljugo år, Häradshöfdingen Poppius förpligtades att lill den ena hälften af
nämnde belopp, eller 1,040 R:dr 20 sk. 2| rist Banko, afträdarne godtgöra.
För byggnader, hvilka Häradshöfdingen Sandels fullgjort och för laga skiftes-
kostnader här Häradshöfdingen Poppius således till afträdarne fått utbetala kon¬
tant 5,750: —
Derjemte får Häradshöfdingen Poppius, enligt hvad nämudt är,
ansvara för inredning af boningshuset, nybyggnad af hemlighus, stall
872
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 249.
och vagnshus, äfvensom flyttning och ombyggnad af visthusbod med
källare samt spanmålsbod.
Af dessa sistnämnda arbeten, hvilka vid synen upptogos till det
låga priset af 1,230 lt:dr, har Häradshöfdingen Poppius hittills verk¬
ställt inredningen af boningshuset ungefärligen till hälften samt fär¬
digbyggt stallet.
Enligt uppgift af Häradshöfdingen Poppius har inredningen i bo¬
ningshuset kostat 1,298: 67.
stallbyggnaden 958: 66.
hvartill kommer kostnaden för uppläggningen af tak å boningshuset
och stallet 141: 55.
Den nye innehafvarens utgifter å byggnader och för laga skiftet uppgå såle¬
des redan till 6,148 R.dr 68 öre; och då det återstår att fullborda inredningen af
boningshuset, hvilket icke kan understiga en kostnad af 600 R:dr, samt att bygga
nytt vagnshus och badstufva, äfvensom flytta och på ny plats uppföra visthusbod
och källare samt spanmålsbod, säger det sig sjelf, att alla de kostnader, Härads¬
höfdingen Poppius vid tillträdet af Mälby boställe fått ikläda sig, icke obetydligt
öfverstiga beloppet af det till Häradshöfdingen Sandels anslagna lån, 7,000 R:dr,
desto kännbarare för den nye boställsinnehafvaren, som all byggnad skall, enligt
Syne-rättens föreskrift, vara verkställd inom två år från tillträdet samt boställets
beskaffenhet och nuvarande skick i öfrigt dessutom påfordra betydliga utgifter för
detsammas iståndsättande.
Så vida Häradshöfdingen Sandels hunnit att lyfta ofvannämnda lån, bade väl
efterträdaren ostridigt deraf haft en fördel genom minskad byggnadsskyldighet; och
då nuvarande boställsinnehafvaren äfven är i saknad af enskild förmögenhet, synes
den högsta billighet påkalla, att lian får åtnjuta enahanda understöd, som varit fö¬
reträdaren beviljadt och för honom afsatt; hvarför jag föreslår:
att ofvannämnda belopp, 7,000 R:dr Runt, måtte beviljas ali på enahan¬
da vilkor, som varit bestämda för Häradshöfdingen Sandels, utgå såsom
lån från Riksgälds-kontoret till nuvarande innehafvaren af Häradshöfdinge¬
bostället Mälby;
anhållande att denna motion måtte remitteras till Högtofliga Stats-Utskoltet för frå¬
gans beredning.
Stockholm den 26 November 1862.
J. G. Odelberg,
från Westmanlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 250.
373
N:o 250.
Af Svante Bergström från Östergötlands län, angående delegares
oqvalda dispositions-rätt öfver Här ads-allmänning arne.
Att Svenska odalmannens egande-rätt till den jord lian innehade urspiungli-
gen var obegränsad, är en välbekant sanning, men tyvärr är det lika sannt, att
denna rätt under tidernas lopp fått erfara många och svåra inskränkningar. Bland
de mest framstående af sådana inskränkningar må här nämnas, det egentligen un¬
der Wasa-Konungarne uppkomna och genom Palne Eriksson Rosenstråles, den 50
Juni 1587, ”drömde undervisning”, stadgade anspråk på Kronans egande-rätt till all
samfälld mark m. m.; särdeles som detta anspråk sträckt sitt inflytande ända till
våra dagar och fortfarande gör sig gällande i så många bland jord-innehafvarens
lefnadsförhållanden.
Att ett dylikt anspråk, ehuru af samtiden lifligt motsagt, kunde vinna fram¬
gång, ja, till och med göra sig gällande såsom lag, låter endast förklara sig af då
varande tiders oro inom samhället jemte allmogens okunnighet om, så väl rälta be¬
tydelsen som slutliga följden af detsamma.
Bland de många olägenheter, hvilka härflyta från berörde förhållande var land¬
skapernas, häradernas, socknarnes, ja, byars och hemmans beröfvande af en mängd
skogsmark, som anslogs än hit och än dit, hufvudsakligast tili bergsrörelsen, hvar¬
jemte det åstadkom inskränkning af de fleste jordinnehafvares dispositions-rätt
öfver deras lör sjelfegande hemmans skogar; hvilket allt väckte både oro och be¬
kymmer hos allmogen, som dock, genom beständiga klagomål och upprepade böner
om rättelse, slutligen genom 1789 års Förordning, hvilkens föreskrifter öfverför¬
des i 1805 års Skogsordning, öfver kronoskatte-hemman erhöll lika dispositions—
och egande-rätt, som förut varit beviljad innehafvare af frälsehemman. Det ringa
mått af rättvisa, som härigenom sent omsider tilldelades jordinnehafvarne, Lief ytter¬
ligare i någon mån utvidgad då, oaktadt alla förbud, påbud och reglementen, de
allmänna skogarnes usla skick väckte den tanken, att allmänna skogarne borde under
full eganderätl upplåtas till enskilda; hvilken tanka äfven, genom Kongl. Älaj:ts, vid
1825 års riksdag, till Rikets Ständer framställda nådiga Proposition, gjorde sig
gällande samt sattes i verkställighet förmedelst Kammar-kollegii cirkulärbref den 14
April 1824; enligt hvilket, för så vidt det rörde härads-allmänningarne, dessa fingo
374
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 250.
fördelas emellan de socknar eller enskilda hemmansegare, hvilka ansågos deri hafva
del, eller öfverlemnas lill intressenternes egen gemensamma disposition eller ock
odelade under allmän vård qvarblifva.
Betraktar man nu hvad åberopade, genom Kongl. Maj:ls och Bikels Sländers
gemensamma beslut tillkomna cirkulär verkligen innebär, så torde ej kunna nekas,
att allmänningarne numera innehafvas med kronoskalte-hemmans rätt der de, efter
skedd skattläggning fördelats emellan intressenterne, men att de innehafvas med
kronohemmans rätt, der delning ej egt rum. 1 håda fallen hafva de upplåtits till
fri disposition af innehafvarne, endast med undantag af de stadganden, hvilka, rörande
ek och mastträd, ännu äro gällande. Då ailmännings-intressenterne således äro att
betrakta såsom Krono-åboer, följer deraf äfven rätt till jagt och fiske å allmännin¬
gen. Härvid må erinras att fiskerätten långt förut varit i 18 Kapitlet Byggninga-
Balken tillerkänd delegarne i allmänningar. Det torde derför synas som delegarnes
rättsförhållanden tydligt nog vore utstakade, i följd hvaraf äfven borde kunna för¬
väntas säkerhet mot förnärmande af desamma, särdeles om intressenterne, efter till—
kännagifvet beslut, att kjelfve disponera allmänningarne, gjort allt hvad på dem be¬
rott för införandet af ett. ordnadt hushållningssält, enligt på den liden af Slaten god¬
kända kulturmetoder.
Alt denna förmån dock icke i allmänhet kommit härads-allmänningarnes inne¬
hafvare till del, derom torde följande berättelse kunna upplysa:
Inom Östergötland företogos så småningom de på 1824 års cirkulär beroende
skogsregleringar, men alt de skulle erfordra lid är tydligt nog. Inom Åkerbo hä¬
rad, hvarom jag haft tillfälle inhemta närmaste kännedom, fördelades väl en mindre
allmänning, men den hufvudsakliga allmänningen, bestående af omkring 5,000 tunn¬
land skogsmark, bibehölls till gemensam disposition; dess indelning till trakthuggning
med dervid behöfliga regleringar kom dock ej til! stånd förr än år 1857, då
indelning med så kallad fröställning, eller fröträds qvarlemnande vid afverkningarne,
företogs jemte bestämmande af, så vidt jag minnes, 120-årigt omlopp. Detta hus-
hållningssätt har sedan fortgått och lemnat rätt vackra resullater, ehuru den tidiga
samt obegränsade betning, som orsakats genom allmänningens samfällighet med
angränsande hemmans betesmarker, åstadkommit någon ojemnhet i återvexten, hvar¬
med man i det hela dock kan vara fullkomligt belåten. Enligt ett för Härads-all-
männingarne inom länet 1852 eller 1855 uprättadt reglemente, ställdes dessa un¬
der länets Skogs- och Jägeri-styrelses uppsigt, men häradsboerne, representerade
af sin Allmännings-kommitté, disponerade afkaslningen och ordnade de arbeten hvilka
kunde ifrågakomma, så väl vid skogseffekters upphuggande som vid den bestämda
kulturmetodens tillämpande. Skogs- och Jägeri-styrelsen inom länet företog sig
kort derefter att anbefalla verkställandet å allmänningen af åtskilliga arbeten, hvilkas
ändamål voro införandet af ett egentligen nytt kultursätt, ehuru ingen åtgärd vidtogs,
till förekommande af den å allmänningen missbrukade betesrätten. Härigenom upp-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 250.
375
kom bland häradsboerne mycket missnöje, hvilket utbröt med klagomål öfver All¬
in ännings—kornrniItéen, som derföre, efter att hafva föranstaltat om gärdesgårdsdelning
omkring allmänningen, ingick till Ofverjägmästaren i länet med en ansökan om 8
års inställelse af planleringarne. (Se Bilagan N:o 1, som innehåller så väl denna
ansökan, som Revier-föreståndarens förklaring med anledning deraf äfvensom All-
männings-kommittéens påminnelser dervid.) Då delta icke ledde till målets vinnande
och från socknarne inom häradet, inkommo protester mot det nymodiga kultur-
sättet, nödsakades Alimännings-kommitléen hos Konungens Befallningshafvande söka
rättelse deri. (Se Bilagan N:o 2, med förklaringar af så väl Revier-föreståndaren,
som Ofverjägmästaren.) Utgången blef dock densamma och häradet är nu ålagdt
att, med frångående af den plan för återvexten hvarpå skogshushållningen blifvit
grundad, i stället företaga plantering af skog liksom man sätter kålplantor, enligt
hvad Revier-föreståndaren behagade yttra. Alimännings-kommitléen hade dock ej
begärt ett ovilkorlig! förkastande af det omhuldade kultursättet, utan önskade blott
beviljandet af ett uppskof, på det den redan införda metoden måtte få tillfälle när¬
mare ådagalägga sia duglighet, sedan den obegränsade betningen blifvit inskränkt,
under andragande såsom stöd för nämnde begäran, dels häradsboernes allmänna
önskan, dels Kommittéens erfarenhet derom, a t på de ställen planteringarne hittills
verkställts redan funnos 2 å 3 gånger så många sjelfsådda plantor som de plante¬
rade, för bevisande af hvilket förhållande syn äfven begärdes men afslogs i förening
med hufvud saken.
Enär nu omnämnde drag af tjenstemanna-myndighet, tydligt nog visar en af¬
sigt att återgå lill fordna tiders förtryck mot allmännings-intressenterne, hemställes
om ej tid kan vara att i någon mån söka förekomma sådant, särdeles som Skogs- (
och Jägeri-styrelsen i Östergötland, numera äfven funnit sig befogad, att förbjuda
delegarne i allmänningar rätt till så väl jagt som fiske derstädes, och nu framhållna
beteende, om ej för närvarande allmänt bland Skogs- och Jägeri-styrelserna, med
all sannolikhet snart skall vinna efterföljd; jag tager mig derföre friheten föreslå
det Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla:
att Kongl. Maji uti utfärdad nådig Skrifvelse, tillhåller vederbörande myn¬
digheter, att lemna oqvald delegarnes åborätt till härads-allmänningarne
äfvensom, att ej rubba uppgjorda kulturplaner för desamma, så vida icke
delegarne, förut hörde, dertill lemna samtycke.
Skulle häremot anmärkas det en sådan åtgärd komme i strid med de åsigter,
hvilka på sednare tider sökt göra sig gällande, beträffande Statens förhållande, så
till den allmänna som den enskilda skogshushållningen och hvilka åsigter funnit ut¬
tryck i Kommitterades, den 28 Juni 18b6 utgifna förslag till förordning om sko-
garne i riket, så får jag erinra:
Att rigtigheten af de åsigter beträffande skogsskötsel, som på sednaste tiden
med vanlig Svensk hetsighet utspridits i landet, långt ifrån att tydligt vara ådagalagd
376
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 251.
tvärtom med skäl kan betviflas, enär dessa åsigter, med högst ringa erfarenhet om
deras verkan här i landet, ändock söka att i väsendtlig mån ändra vårt förut å
skogarne införda hushållningssätt, ehuru detta, i följd af den korta tid hvarunder det
varit tillämpadt, ej hunnit lemna tydliga resultater.
Att, i händelse någon ny kullurmetod blir bekant och vill försökas, sådant
mycket lämpligare sker å de Kronans parker, hvilka upplåtits åt Skogsstyrelsens vård,
än genom beständiga rubbningar i de för härads-allmänningarne uppgjorda kultur-
metoder, som blott åstadkomma tvister med delegarne samt derigenom uppväcker
allmänhetens misstroende mot såväl Skogsstyrelsens tjenstemän, som mot den för
skogsvetenskapen inrättade läroanstalt; och slutligen
alt, ehuru Kommilterades förslag till förordning om skogarne i riket, berölvat
delegarne dispositions-rätten öfver härads-allmänningarne, detta förslag dock ännu
ej vunnit stadfästelse som lag och man skäligen kan hoppas, det sådan stadfästelse
för alltid skall uteblifva, desto hellre som de många mot förslaget influtna reserva¬
tionerna, tydligt nog utvisa, att förslagets idéer ej en gång förmått göra sig gällande
hos en fåtalig Kommitté, hvarföre man kan förutse alt den stora allmänheten skall
komma att hysa ännu mindre förtroende till dem.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Sv. Bergström,,
från Östergötlands län.
N:o 251.
Af P. F. Mengel från Upsala län, om pensioner åt aflidne f. d. Sek¬
reteraren vid Kongl. Landtöruks-akademien J. Th. Nalhhorsls efter-
lemnade döttrar.
Den 2:dra sistförflutne September afled f. Sekreteraren i Kongl. Landtbruks-
akademien Johan Theophil Nathhorst.
Hans under mer än fyratio år nitiska, berömvärda och gagnande verksamhet
för det rationela landlbrukets befrämjande är känd och erkänd.
Rikets
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. B:o 252.
377
Rikets sist församlade Sländer betygade honom också deras erkänsla medelst
den pension, som då beviljades honom. Han fick dock ej åtnjuta densamma längre
än från början af innevarande år.
Genom Nalhhorsts bortgång hafva hans tre oförsörjda döttrar blifvit försatta i
torftig belägenhet; ty boels ställning är sådan, att delegarne i hans sterbhus måste
söka urarfvaförmån.
Vissheten om att Nalhhorsts utmärkta förtjenster icke äro bortglömda, och hop¬
pet all den välvilja, som Rikets Ständer bevisade honom skall öfverflvltas på hans
oförsörjda döttrar, ingifva mig mod att vördsamt föreslå:
det Rikets Ständer läcktes till hvardera af f. Sekreteraren Nathhorsts tre
oförsörjda döttrar — Ida Mathilda — Emma Amalia och Bertha Diona
Nathhorst bevija en årlig pension stor 250 R:drR:mt, att oafkortadt utgå
från början af nästkommande år och så länge de i ogift stånd förblifva.
Jemte det jag vördsamt anhåller alt denna motion till Stats-Utskottet remitteras, får
jag likaledes anhålla alt till nämnda Utskott få öfverlemna behörigt transsumt af dea
eller Nathhorst icke ännu afslutade bouppteckningen.
Stockholm den '•26 November 1862.
P. F. Mengel.
N:o 252.
Af J. O. Almqvist från Norrbottens län, om anslag till lön åt ytter¬
ligare en veterinärläkare inom länet.
Inom Norrbottens län, som, enligt hvad kändt är, i areal utgör Rikets största
län, (innes allenast en veterinärläkare anställd, med station i Luleå. Att denne icke
kan tillhandagå med det läkarebiträde, ortens innevånare, i och för sine kreatur, se
sig nödsakade påkalla, faller utan någon utförligare bevisning tydligt i ögonen.
Jag vågar derföre anhålla:
att Rikets Ständer ville anvisa ett belopp af Femhundra Riksdaler R rut
Bih. till ti. St. Brot. 1862 8f 1863. 11 Sami. 4 Afd. 48
378 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 253.
till aflönande af en Veterinär-läkare inom Norrbottens län med station i
Haparanda.
Om remiss anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Josef Oscar Almgvist,
från Norrbottens lån.
Häruti instämmer:
Herman Öbom,
från Norrbottens län.
N:o 253.
Af «J. O. Almqvist från Norrbottens län, om förhöjning i lönen för
provincialläkaren i Neder-Kalix distrikt samt anslag lill lön ät en
provincialläkare inom Pajala m. fl. socknar inom länet.
För omkring tre år sedan erhöll provincialläkaren, doktor Edvard Tyselius
transport frår Neder-Kalix lill Råneå. Under denna lid liar provincialiäkaretjensten
icke mindre än nio gånger varit annonserad ledig, ulan alt någon sökande till tjern¬
sten sig anmält. Orsaken härtill bör sökas i ortens aflägsna läge äfvensom den
stora vidd detta distrikt, innefattande Ofver- och Neder-Kalix socknar, innehåller.
Ståndspersonernas antal är ringa och inkomst af praktik till följd deraf obetydlig.
Ofvanupptagne socknar ega en folkmängd af omkring 10,000 personer, hvilka för
det mesta befinna sig i knappa omständigheter; dock hafva dessa förklarat sig vil¬
lige att bekosta läkaren fri bostad, i händelse Staten skulle anslå så stor lön, att
läkare kunde erhållas.
Jag får på grund häraf föreslå:
”att lönen för provincialläkaren i Neder-Kalix distrikt af Norrbottens län
mätte från 1,500 R;dr höjas till 2,000 R:dr IUmt.”
Haparanda provincialläkaredistrikt innehåller en längd af omkring 48 mil. De
mest aflägsna församlingarne Pajala, Jukkasjärvi och Enontekis, kunna till följd
deraf högst sällan, snart sagdt aldrig, komma i åtnjutande af behöflig läkarevård.
Pajala, beläget 18 mil från Haparanda, der nuvarande provincialläkare är bo¬
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. A'.-o 254.
379
ende, torde vara lämpligaste boningsplats för den nya läkare, för hvilken jag nu
vågar anhålla om löneanslag.
Till följd af de svårigheter, som redan uppstått, att erhålla läkare på närmare
kusten belägna orter, får jag för detta aflägsna distrikt anhålla om ett anslag af
”Tre Tusen R:dr R:mt till provincialläkarens aflöning, med skyldighet för
denne att bo inom Pajala sorken samt upprätthålla läkarevården såväl
derstädes som inom Jukkasjärvi och Pajala lappmarker.”
Stockholm den 26 November 1862.
Josef Oscar Almqvist,
från Norrbottens län.
N:o V54.
Af Paul Andarsson från Jemtlands län, om eli ärligt anslag af
50,000 R:dr R:ml lill myrutdikningar inom länet, Klöfver hvad Kongl.
Maj:t för samma ändamål äskat.
En fråga af den högsta framlida betydelse bar af landshöfdingarne i de 6
nordligaste länen blifvit bragt å bane samt redan från början tillvunnit sig den
uppmärksamhet från Regeringens sida, alt Konungens Proposition om Statsverkets
tillstånd och behof innefattar förslag om bildande medelst statsanslag af en fond för
sakens genomförande. Frågan gäller ingenting mer eller mindre, än att genom en
allmännare utdikning af de norra länens vidsträckta frostförande trakter aflägsna
frostländigheten och förbättra klimatet samt höja den i sig sjelf fruktbara åkerjor¬
dens bördighet och småningom bereda rum för ett betryggande och ulvidgadt jord¬
bruk i de trakter, der en starkt tillvexande befolkning, för få årtionden tillbaka
ofta blandande sitt bröd med bark, numera genom ihärdigt och kraftfullt arbete åda¬
galagt at! menniskan verkligen är jordens herre och har i sin förmåga alt verksamt
befordra den fortgående utvecklingen af jördens alstringskraft.
Genom årtusenden fortsatt odling har det mellersta och södra Sverige redan
besegrat det också der fordom hårda klimatet och blifvit bragdt till den höjd af
fruktbarhet och folkmängd, alt det föga om ens i någon mån står tillbaka för
många sydliga länder; och de från en sådan lörkofran oskiljaktiga anspråken på
380
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 254.
Statens mellankomst för tillvägabringande af tidsenliga medel lill vidare ekonomisk
intellektuel oell social utveckling hafva äfven Norrlands inbyggare villigt gått till
mötes och med sina skattebidrag understöda Så har Göta kanal uppstått; så
Hjelmare oell Strömsholms kanaler med många andra allmänna arbeten; och så ut¬
breder sig nu år från år det storartade jernvägsnät, som under namn af stamba¬
nor, gifver nya oberäkneliga krafter åt mellersta och södra Sverige. Ingen bild¬
ningsanstalt af verkligt gagn röner från Norrland motstånd, ehuru de aldraflesta
och dyrbaraste äro förlagda så långt ifrån Norrlands landamären, att dess ung¬
dom, om den deraf skall kunna begagna sig, betungas med vida högre kostnader,
ån hvarje annan landsort. Hvarje af de mellersta och södra hufvuddelarne af vårt
land åtnjuter ock fördelarne al närmare belägna öfverdomslolar. Del gifves med
ett ord£ingen^gren af samhällsutvecklingens vilkor, som Norrland icke villigt under¬
stödjer och befrämjar, ehuru det sjelft icke kan deraf hemta samma lördelar, som
det mellersta och södra Sverige. Norrland, om dermed må förstås de ti nordliga¬
ste länen,jaeger likväl en folkmängd af nära 700,000 menniskor, eller omkring
en femtedel af hela rikets, och bidrager i samma mån till Statens betydligaste, af
konsumtionen beroende inkomster, likasom det i sina skogs- och bergslmikspro-
dukter|lemnar högst betydliga bidragjtill Sveriges export samt fraktförtjenst.
Det kan således icke vara annat än med fullkomlig rättvisa och billighet förenligt,
att Stalsmagterna, som förfoga öfver landets tillgångar och till de lyckligare belägna
orternas fromma disponerande ojemförligt betydligaste beloppen af Statens inkom¬
ster, i sådana alltid^färre frågor, som^omedelbart afse Norrlands väl, ådagalägga en
i någon mån utjemnande liberalitet. Då 25 millioner under hvarje statsreglc-
ringsperiod utgå till stambanors byggande inom mellersta och södra Sverige och
då flera millioner dessutom komma samma landsdelar tillgodo såsom understöd
för bibanor, väg- och kanalanläggningar, hamnbyggnader m. m. samt derförutom
de betydligaste anslagen för Statens mångfaldiga anstalter och inrättningar i första
rummet komma dessa landsdelar tillgodo och der förbrukas, synes några millioner
för de Norrländska orternas vigtigaste angelägenheter ur rättvisans och billighetens
synpunkter kunna och böra medgifvas. Vare delta sagdt utan all missundsamhet
eller ens den aflägsnaste mening alt vilja förringa eller nedsätta värdet af de södra
orternas anspråk och behof!
Väl velande, att hvad som gagnar någon del af fäderneslandet också främjar
det helas välstånd och~lycka, är det icke heller min afsigt, att med det ofvan sag¬
da framställa något anspråk på jemlik fördelning af Statens tillgångar emellan alla
dessa olika landsdelar, hvilket visserligen vore en oklok statshushållning; men jag
har så mycket heldre trott mig kunna och böra antyda den skiljaktighet, hvilken
nu eger och måslej ega rum emellan anslagens belopp lill olika delar af landet,
som derigenom kunde på förhand tillbakavisas den anmärkning (hvilken eljest läge
nära till hands), att Norrland horde hänvisas till skälig anpart i ett för hela riket
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 254.
381
gemensamt anvisadt anslag för afdikning af vattensjuka och alltid mer eller mindre
frostledande trakter. En sådan anmärkning vore desto mindre rättvis, som behof-
vet af klimatets förbättring är för hela Norrland långt mera framstående, ja, ett
bland dess aldra vigtigaste, då deremot andra landskap hafva andra behof och med
sina utdikningsunderstöd förnämligast afse partiela jordvinningar, af hvilka i första
hand en eller annan jordegare ensam hemtar fördel.
I de sex Norrländska landshöfdingarnes här ofvan omförmälda framställning
äfvensom i en särskild skrift af landshöfdingen i Jemtlands län äro dessa förhållan¬
den närmare utredda. Och Kongl. Majit har jemväl till principen godkänt förslaget
om anvisande af särskilda medel att såsom anslag utgå til! de Norrländska länen
för ifrågavarande behof, ehuru Kongl. Majit funnit sig till cn början böra inskränka
anslagets belopp till endast en sjettedel af hvad som blifvit begärdt. Med fullt er¬
kännande af de svårigheter, som för Regeringen måste möta att på en gång se
Statens alla behof till godo och iakttaga den måtta i sina anslagsfordringar, som
folkets anspråk på sparsam hushållning med Statens medel kräfver, kan jag likväl
icke underlåta alt här Olina sparsamheten för vida sträckt. Ändamålet, som sökes,
är alltför betydelsefullt, den del af Riket, hvars snart sagdt vigtigaste angelägenhet
här är ifråga, alltför omfattande och för läderneslandets styrka och förkofran dyr¬
bar, för att öfverdrifven sparsamhet vore på sin plats, — jemförelsen emellan an¬
slagen till de öfriga landsdelar oberäknad. Landshöfdingarnes framställning afsåg ett
årligt statsanslag af 50,000 Ridr till hvartdera länet; och landshöfdingen i Jemtland
ådagalade att denna summa så mycket heldre vore behöflig, som redan derstädes
under föga mera än ett år förrättade undersökningar ådagalade behofvet för uldik-
ningar af omkring en million Ridr.
Det faller lätt i ögonen, att då de för handen varande behofven inom ett enda
län uppgå lill så betydlig summa, ett årligt anslag för alla sex länen af 50,000
Ridr, såsom Kongl. Majit äskat, ingalunda kan vara tillfredsställande eller emot det
vigtiga ändamålet .svarande; och då åtskillige representanter från Norrland motio¬
nerat om förhöjda anslag till ifrågavarande ändamål, eger jag största anledning alt
till åtanka företrädesvis framhålla Jemtlands län, hvarest jordegarne allaredan på
egen bekostnad låtit af sakkunnige personer verkställa noggranna undersökningar af
sådana myrtrakter, till hvilkas utdikande statsbidrag åslundas, och tillåter mig allt¬
så vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte för myrutdikningar i Jemtlands län årligen an¬
slå 50,000 Ridr Runt.
Anhållande om remiss lill vederbörligt Utskott, hemställer jag att Utskottet
måtte infordra alla till ärendet hörande handlingar.
Stockholm den 20 November 1862.
Paul Andersson,
från Jemtlands län.
382
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 255.
N:o 255.
Af MIs Andersson från Wermlands län, om förhöjning i de uti 12
Kap. 2 § Rättegångs-Balken stadgade böter för uteblifvande frän ting.
Att den Svenska lagskipningen är långsam är en så känd sak, alt den icke
behöfver med andragande af bevis understödjas. Rikets Ständers Justitie-ombuds-
man har ock i sin sednaste embetsberättelse fästat sin uppmärksamhet vid förhål¬
landet, som bar lieie orsaker. Dels hafva Underrätterna å landet alltför få sam¬
manträden, alt ett mål kan med tillbörlig skyndsamhet gå undan; men denna orsak
torde för närvarande icke kunna afhjelpas; dels har en tredskande part. den der
vill och har sin vinning af sakens uttänjande, godt understöd för denna sin lagstri¬
dighet i de obetydliga böter, som för uteblifvande äro stadgade och i nuvarande lag
gällande. Deraf följer åter alt domstolarne hafva undseende att bestämma passande
vitén för vidare uteblifvande, så alt den tredskande, hvilken naturligtvis icke frågar
efter böterna, 2 l\:dr för lörsta uteblifvandet, jemväl försitter några vitén gång efter
annan och har så utdragit målet ett år eller kanske mera, utan alt han i de ringa
böterna och obetydliga vilena haft förlust, utan tvärtom kanske fördel. Della oskick
kan emellertid afhjelpas eller åtminstone inskränkas, genom högre böter för första
gångens uteblifvande, som åter framkalla högre vitesbestämmelser från domrarne för
vidare tredska.
Jag föreslår fördenskull:
att de i 12 Kapitlet 2 § Rättegångs-balken stadgade böter fyra daler för
den, som, efter behörigen kommunicerad stämning, vid Häradsrätt uteblif-
ver första tinget utan laga förfall, höjas till 10 R:dr Runt;
viljande jag hafva anmärkt alt någon förhöjning i böterna vid sladsdomstol, der
målet kan återkomma efter endast 8 dagars tid, torde vara mindre af behofvet
påkallad.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhåilcs.
Stockholm den 26 November 1862.
Nils Andersson,
från Wermlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 256.
383
N:o 256.
Af Eric Ersson från Gefleborgs län, om anslag till en väganläggning
frän Letsbo by till Ramsjö kyrka.
Ramsjö socken inom Vestra Helsingland, som förut tillhört Ljusdals socken
derstädes, blef dels i följd af sin vidsträckthet och stora folkmängd, men synnerligast
genom aflägsenheten (circa 5 mil) från moderkyrkan, för några år sedan eget pa¬
storat, ehuru då och ännu till större delen beslående af krononybyggare. Att denna
nya församling, hvars folkmängd nu utgör öfver 800 personer, deraf 53 skaltehem-
mans-egare och 55 nybyggare med tillhopa 16* mantal gammal och ny skatt, på
denna tid icke kunnat så särdeles förkofra sig är påtagligt, då allt hvad den kunnat
åstadkomma måst användas tili reparation och nybyggnad af pastorsboställe och skol¬
hus; men hvad som likväl mest förhindrar dess framgång och utveckling så i ena
som andra afseendet är brist på kommunikation eller väg till annat samhälle eller
landsväg. Som förut är nämndt har Ramsjö 5 mil till Ljusdals kyrka, deraf från
sistnämnda ställe till Letsbo 1| mil, en smal och dålig byväg, och vidare från Letsbo
till sjön Hännan, 1 mil, ännu sämre väg samt från sistnämnda ställe ingen väg
annat än att ro med båtar eller köra på isen, då den är farbar, men då den hvar¬
ken brister eller här äro församlingsboerne alldeles afstängde och i saknad af ali
kommunikation med andra eller med allmän väg. Det var med kännedom om denna
behjertansvärda belägenhet som frågan bragles å hane i länets Hushållnings—sällskap
och som sällskapet förmåddes alt af dess medel anslå 500 R:dr till betäckande af
undersökning och upprättande af kostnadsförslag till en 12 fots bred väg från Letsbo
by till Ramsjö kyrka. Detta kostnadsförslag, upprättadt af Ingeniören Magister Sone¬
son, uppgår till 80,850 R:dr R:mt och har af vederbörande, jemte församlingsboer-
nes åtagna förbindelser för 3 af anläggningskostnaden och vägens framtida underhåll,
genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet blifvit ingilvet till Kongl. Styrelsen
lör allmänna Väg- och Vattenbyggnader, med anhållan om anslag af allmänna medel
lill företagets utförande. Sistnämnda Styrelse har, dels i följd af det sätt, hvarpå
frågan först kommit å bane, dels ock på grund af församlingsboernes, detta dock
endast till följd af mindre erfarenhet huru frågan borde behandlas, visade mindre
intresse för saken, upptagit nämnde vägbyggnad i andra klassen af det allmänna
förslaget för den blifvande statsregleringsperioden och då man jemför den anslags¬
summa, Styrelsen anser behöflig och äskat, med den som i Kongl. Maj;ts nådiga
384
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 257.
Proposition är föreslagen och hvilken icke ens uppgår till halfva beloppet af de i
första klassen upptagne vägbyggnader, så synes intet hopp för dem i andra klassen
att komma i åtnjutande af något, hvilket, hvad Itamsjövägen beträffar, är ganska
nedslående, då, enligt min öfvertygelse, denna väganläggning borde stå ibland de
främsta, dels derföre att en icke så obetydlig församling, som nu saknar utfartsväg
och stundom all kommunikation, bör hafva en sådan, men, i följd af sitt isolerade
läge i förening med fattigdom, icke kan åstadkomma den utan Statens bidrag, dels
ock derföre alt, utan väg och kommunikation, de stora jordlägenheter, der finnas
att odla, icke kunna derförinnan komma fort eller vinna den utveckling, som önsk-
iigt är och som alltid blir en vinst för Staten, i samma mån den skaffar flere idoge
arbetare bröd och välbefinnande. På de skäl, jag nu anfört, vågar jag vördsamt
anhålla:
att Rikets nu församlade Ständer läckas, för anläggande al en väg, enligt
uppgjord plan och kostnadsförslag, från Letsbo by i Ljusdal till Ramsjö
kyrka, anslå af allmänna medel | af kostnaden med 55,900 R:dr R:mt
på de vilkor, som för arbetets framgång kunna vara erforderliga.
Som koslnadsförslagel, jemte de flera till saken hörande handlingar, finnes hos
Kongl. Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader, så torde Utskottet vid
frågans behandling låta derstädes afhemta desamma.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles vördsammast.
Stockholm den 20 November 1862.
Eric Ersson,
Uiksdagsfullmägtig från vestra
Helsinglands domsaga.
N:o 257.
Af Olof Lindström från Westerbottens iän, om anslag till lön dt
ytterligare en veterinärläkare inom berörda län.
Genom en allmännare spridd upplysning har allmogen uti rikets samtliga pro¬
vinser nu, mera än tillförene, lärt sig inse viglen och behofvet att för vårdande och
bibe-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 257. 385
bibehållande af en dess dyrbaraste egendom, kreaturen, ega tillgång til! person, som
vid allmänt läroverk inhemta! erforderliga kunskaper för att al hjelpa det onda dem
kan åkomma. Detta behof gör sig gällande öfverallt och ej minst i de provinser,
der boskapsskötsel är lmfvudnäring. Då kreaturssjukdom uppstår, anlitas af hvar
och en Yeteriuärläkaren och den rike såväl som den fattige väntar med längtan
hans ankomst. Denna väntan blir dock ofta fåfäng, synnerligen i en provins, som,
särdeles vidsträckt, likväl icke, i anseende till en gles befolkning, ansetts behöfva
åtnjuta fördelen af liera Veterinärläkare. Inom Westerbottens län finnes allenast en
Veterinärläkare och denne är boende i Umeå. Då den ort jag representerar är
härifrån aflägsen minst 7 mil och Veterinärläkaren ibland, då han af personer från
min hembygd sökes, rest åt motsatt håll uppåt fjell by gden, 15 å 20 mil från U-
meå, händer ofta att hans biträde, ehuru behöfligt genast, ej förr än efter veckors
förlopp kan lemnäs; och stundom tili och med har kreaturet, som skulle botas, re¬
dan dött, då Veterinärläkaren hinner ankomma. De förluster för landtmännen, —
ofta fattige, för hvilka kreaturet varit snart sagdt deras enda egendom, — som härige¬
nom uppstått, böra med allt skäl behjertas, och det vill synas mig som om det ej
skulle vara obilligt begärdt, att åtgärd vidtages till förekommande, så vidt möjligt
är, af dylika lörluster, då utväg dertill utan synnerlig lunga för det allmänna kan
göras.
Jag föreslår derföre vördsamt:
alt, förutom den inom Westerbottens län redan befintlige Veterinärläkare,
en ytterligare sådan må med lön å stat anställas lör länet, med station
i länets medlersta domsaga inom Nysätra eller Nybyns socknar, der apo¬
thek finnes.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Olof Lindström,
från Westerbottens län.
Biii. till K. St. Prot. 1862 # 1863. 11 Sami. 4 Afd. 49
386
Motioner i Bonde-Ståndet 1863, N:o 358.
N:o 258.
Af Olof Lindström från Westerbottens län, om särskild ersättning
ät postförare, dd han nödgas afbida postens expedierande.
Bland de bördor af tung beskaffenhet, hvilka hvila å skallejorden, är post-
föringen onekligen en af de svårare. En postbonde jagas oupphörligen och har
intet val. Ofta måste han vänta med häst och karl ända till ett halft, ja under¬
stundom ett helt dygn på posten; och om det då derjemte inträffar att postkontoret är
beläget mellan 2:ne skjutsstationer, mäste han äfven vänta vid kontoret en eller
två timmar utan ringaste ersättning. Mig synes derföre vara skäligt, att postbonde,
sorn sålunda nödgas vid hvarje postföring uppehålla sig vid postkontoret längre eller
kortare tid under postens expedierande, borde njuta ersättning i vänlningspenningar af
postkassan. Den skjutslega han åtnjuter, om dervid fästes afseende på den nog¬
granna påpasslighet, och den ofta långa väntan lian är underkastad i hvar enda
vecka af året, lärer väl med rälta icke kunna anses så öfverdrifvet hög, alt han
fördenskull bör kännas skyldig att utan ersättning vänta vid det på hans skjuts—
ningsstation belägna postkontoret. Ersättningslordringen i ty fall är så mycket
billigare, som delta väntningsbesvär endast inträffar på de stationer, der postkontor
äro belägna. Postförarne mellan alla andra stationer äro derifrån befriade. Al så¬
dan anledning linner jag mig befogad nu vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer ville besluta en ersättning af 50 öre Runt åt post¬
bonde för hvarje gång han nödgas på sin skjutsstation afbida postens
expedierande.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November ^802.
Olof Lindström,
från Westerbottens län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 259,
387
N:o 259.
Af Olof Lindström från Westerbottens län, om åtgärders vidtagande
för hämmande af tiggeri.
Tillåtelsen att utan pass få begifva sig hvarthän inom Riket man behagar, har
möjligen för mången medfört befrielse från obehag och hinder på deras resor, men
har ock å andra sidan åstadkommit olägenheter, som till god del motväga för—
delarne.
Tiggare och s. k. Tartarer, förut svåra nog att undslippa, öfversvämma nu alla
orter och fara under passfrihetens skydd, samt ofta i stora flockar, land och rike
omkring, än under ödmjukt betlande, än under sturska hotelser begärande allmosor,
dem man af medlidande eller fruktan för följden af ett afslag sällan vägrar lemna.
Många bland dem äro unga och fullt arbetsföra, men hafva dock under flera års
tid fört ett lättjefullt och kringstrykande lefnadssätt samt föregifva, på fråga om
orsaken dertill, att de ej kunnat, ehuru träget de ock sökt arbetsförtjenst, sådan
erhålla. Dä de ej äro pligtige uppvisa eller ens medföra pass, har man svårt att
veta, hvad slags folk de kunna vara och man är derföre städse i oro för familj
och egendom, en oro, sorn mången gång visat sig vara fullt grundad. Dessa van¬
dringar borde, enligt min tanke, ej få ulan giltiga skäl företagas eller åtminstone
endast såframt den vandrande medför tillräckliga medel att, ulan andras anlitande,
kunna under vägen uppehålla sig. Fattigvårds-förordningen den 15 Juli 1855
stadgar väl, att den som med betlande beträdes, må såsom försvarslös behandlas; men
detta stadgande, sorn väl kan vara godt och lämpligt för en tätbebvgd ort, der den
ena grannen lätt kan få biträde af den andre för tiggarens gripande och forslande till
kronobetjent, är deremot i mera glest befolkade provinser, med dess betydliga af¬
stånd åt alla båll, mindre ändamålsenligt. Der betänker man sig först och länge,
innan man fasttager och aftorslar den ensam kommande tiggaren och än mera då
dessa anländt flera i sällskap, synnerligen som i sednare fallet ett sådant försök
lätt nog skulle kunna vara olycksbringande för den, som vågar detsamma företaga. En
hos vederbörande gjord naken anmälan att personer med betlande beträdts är
onyttig, då man dels ej med säkerhet känner namnen på dem som betia, dels ock
dessa, om man ock kände dem, kunde, innan åtgärd lill följd af anmälan hunnit
vidtagas, lemnat orten och spårlöst försvunnit, för alt möjligen, sedan faran för
388
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 260.
dem är öfverstånden, återkomma och utkräfva hämnd på de personer, som djerfts
anmäla dem.
Sjelf oförmögen att uppgifva något botemedel för ofoget af tiggeri, framställer
jag, i full förtröstan till Rikets Ständers upplysta nit och erfarenhet, härmed vörd¬
sam anhållan:
att de må för hämmande af berörda ofog vidtaga nödiga åtgärder.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Olof Lindström,
från Westerbottens län.
N:o 260.
Af Oiof Thorell från Elfsborgs län, om extra provincial-läkarefjenslens
i Alingsås uppförande pä ordinarie stat.
I min egenskap af representant för Gäseneds härad i Elfsborgs län, anser jag
mig pligtig påkalla Rikets Höglofliga Ständers uppmärksamhet å en fråga, som rö¬
rer denna ort, nemligen om den för Gäseneds med flera nedan uppräknade härads
distrikt i Alingsås stationerade extra provincial-läkarés uppförande på ordinarie stat;
till stöd för hvilken framställning jag vördsamt lär åberopa följande:
Genom Kongl. Maj:ts nådiga Bref tili Kongl. Sundhets-kollegium den 25 Juni
1850 inrättades i Alingsås en extra provincial-läkaretjenst. för hvilken läkare, genom
Kongl. Brefvet till Sundhets-kollegium den 2 Februari -3 842, bestämdes distrikt,
utgörande Ahle, Wätle, Kullings och Gäseneds härader.
Vidare har Kongl. Majit, genom nådigt Bref till Kongl. Sundhets-kollegium den
25 Maj 1845, angående reglering af provincial-läkarevården i riket, på Kongl. Sund-
hets—kollegii derom gjorda underdåniga hemställan^ i nåder förklarat: att de från
och med 1828 och 1850 arens riksdag tillkomna extra provincial-läkarebefattningar,
hvilka icke af Bataljons-läkare innehafvas, eiler der denna förening af tjenster anses
olämplig, skulle på ordinarie stat öfverflyttas och lönerna dervid i allmänhet bestäm¬
mas till lika belopp med ordinarie provincial-läkarelöner.
Nu bar extra provincial-läkaretjensten i Alingsås intill sista ledigheten år 186 1
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:<> 260.
389
varit förenad med en Bataljons—läk äretjenst; men vid sista ledigheten annoncerades
de båda tjensterna särskildt lediga och tillsattes med hvar sin läkare, hvilket utvi¬
sar att Kongl. Sundhets-kollegiurn ansett föreningen af de båda tjensterna ej längre
vara lämplig. '
Denna åsigt är äfven utan allt tvifvel vigtig, enär distriktet, som, enligt 1855
års folkmängds-tabeller, har omkring 46,000 innevånare, äfven till utsträckning och
vidd är ett ibland de största i vestra delen af riket.
Tiden är således inne, då extra provineial-läkaren i Alingsås, enligt de be¬
stämmelser Kongl Majit, på sätt ofvan är nämndt, redan lemnat, bör på ordinarie
stat uppföras; men, enär sådant icke skett, vågar jag å förhållandet fästa Rikets
Höglofliga Ständers uppmärksamhet.
Det är nemligen för orten af stor vigt, att provincial-läkaretjensten i det vid¬
sträckta, folkrika distriktet icke förenas med annan läkaretjenst. Det inträffar nem¬
ligen då, att provineial-läkaren bortkallas på möten och andra kommenderingar och
distriktet måste dä längre tider sakna läkare.
Å andra sidan är det klart, att provineial-läkaren, om sådan uppfattning ej
eger ram, måste anses berättigad att söka dermed förena annan tjenst, enär orten,
ehuru folkrik, år fattig och provineial-läkaren ej kan ega sin bergning med en lön
af endast 1,000 R:dr Rimt, hvilket ock är desto mera orättvist, som angränsande
ordinarie provincial-läkare, med mindre distrikter, hafva högre löner i rikare bygde-
lag, hvartill kommer, att extra provineial-läkaren saknar den stora fördelen att få
inträda i Pensionsinrättningen. Dessa förhållanden visade äfven alt vid sista ledig¬
heten endast två sökande sig anmälde.
1 ortens sanna intresse får jag således vördsamt anhålla:
alt Rikets Ständer behagade hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att extra provincial-läkaretjensten i Alingsås varder uppförd på ordina¬
rie stat.
Stockholm den 29 November 1862.
O. Thorell,
från Elfsborgs län.
890
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. Niis 261 och 262.
N:o 261
En i annat Ständ väckt och hår den 29 November upptagen motion hlef af
motionären härstädes återkallad.
N:o 262.
Af Pehr Tjernlund från Westcr-Norrlands län, om tillökning för de
fyra nordligaste länen uti det af Kongl. Maj.t nu äskade anslag till
anläggande af nya samt förbättrande och omläggande af gamla bac¬
kiga eller eljest mindre goda vägar.
Uti de norra lånen, som i allmänhet äro ytterst fattiga på nödiga kommuni¬
kationer, och hvarest de redan af ålder befintliga vägar äro besvärade med en mängd
backar, som göra deras befarande svårt och mödosamt, är inrättande! af nya vägar,
äfvensom omläggningen af gamla sådana, beggedera al högsta vigt för landets väl¬
stånd och trefnad. Då nu, så till sågandes, endast hufvudvägar i norra länen allt
hitintills anlagts och dessa åtfölja kusten samt de större vattendragen — dessa sed¬
nare i riktning från vester åt öster — alstrar allt sådant den påföljd, att, i saknad
al sammanbindningsvägar emellan särskilda adalar och särskilda socknar, vägen emel¬
lan sådana för de resande, hvilka icke vilja eller kunna begagna utvägen all till
lots vandra så kallade fjellvägar, ofta från den ena trakten lill den andra, blir fyra
ä feni gånger så lång, som den kunde och borde vara, om de tillfällen till kom¬
munikationer begagnades, som naturen anvisat.
Så t. ex. har den, som vill från Fjellsjö socken resa till Junsele intill den
förra gränsande socken, sexton mil, i stället för tre, ifrån Ramsele socken till Ham-
merdahls tillgränsande socken, trettiotvå mil i stället för sex mil, från Botheå kyrka
till Sidensjö kyrka tio mil, i stället för fyra, mångfaldiga andra exempel att förtiga,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 262.
391
hvilka nästan öfverallt förete sig, till stöd för påståendet; och får, såsom exempel på
backar, hvilka kunna, fastän med kostnad, kringgås, jag nämna Krångebackarne,
Oringen, (kisbäcken, Lidensbackarne, Ertriksbackarne samt flera andra.
Att ett sådant kommunikationernas outvecklade och dåliga skick skall i högsta
måtto ofördelaktigt inverka på de norra orternas rörelse, är gifvet, liksom jemväl
att ett slikt missförhållande fordrar hot. Tryggt vågar jag också påstå, att ingen
ort kan vara tacksammare för hvad i kommunikativt hänseende offras, än Norrland,
ty vägar äro med let till odling, och, uppodladl eller i lull utveckling, skall Norrland
lemna resultater, dem kanske ingen utom den, som genom direkt beröring känner
orten, kan föreställa sig.
Dessa omständigheter framlades redan vid förra riksdagen till Rikets Ständers
behjertande med den lyckliga påföljd, att Rikets Ständer anslogo en särskild summa
af 150,000 Riksdaler att. under nu fortlöpande statsregleringsperiod utgå till väg-
anläggningar och vägförbättringar i de fyra norra länen, förutom den andel i allmänna
anslaget, som dessa län kunde tillkomma.
Elt stort steg var härigenom taget i det billigheten af de norra länens anspråk
på lättade kommunikationer sålunda erkändes; men anslagets belopp är dock så
ringa, att för hvar och en, som känner förhållandet, jemte rikedomen af de resur¬
ser, som i brist på kommunikationer ligga utan all tillgodogörelse, den smärtsamma
visshet skall ega rum, att, om icke kraftigare åtgärder vidtagas, dessa vigtiga orter
komma att, lill skada för fäderneslandet och dess utveckling, ännu i mångå decen¬
nier ligga i dvala.
Alt anslaget för ifrågavarande ändamål bör minst tredubblas, om någon verk¬
lig nylla derigenom skall uppkomma, är utom all fråga, och jag skall inför veder¬
börande Utskott framlägga handlingar, som belysa och bestyrka detta förhållande. —
Många bevis torde dock vara öfverflödiga, då man betänker att det nuvarande sär¬
skilda anslaget, fördeladt på fyra län, gör årligen för hvarldera lånet endast 12,500
Riksdaler Riksmynt.
Innerligt och utan all känsla af afund glädja sig Norrlands innebyggare åt de
södra orternas utomordentliga utveckling i kommunikativt hänseende. Sjelfva hafva
de väl endast en aflägsnare fördel deraf, men allt, som länder ett älskadt fosterland
till ära, måste också glädja dess söner och blifva dem kärt, ja kanske än kärare
derigenom, att de med kännbara uppoffringar till det goda ändamålet bidragit; men
de hoppas derjemte att äfven sjelfve få en gång se de egna hemlanden gjorda till
föremål för det allmännas omtanka, ja — för de stora sträfvandena lill en gemen¬
sam och välsignelsebärande utveckling.
På grund af det nu anförda föreslår jag derföre:
att Rikets Ständer måtte benäget, till anläggande af nya och förbättrande
af redan befintliga landsvägar, tillägga de fyra norra länen ett särskildt,
392
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 263.
af det allmänna anslaget oberoende, anslag af 150.000 R.dr B:mt årligen
under nästa statsregleringsperiod;
hvarjemte jag särskildt vågar föreslå det stadgande:
att af nu begärda anslaget måtte särskildt för hvartdera länet utgå en
, summa af 4,000 ll:dr lt:mt årligen till verkställande af vägundersök-
n in gar.
Om remiss till vederbörligt Utskott anliålles.
Stockholm den 29 November 4062.
Af Pehr Tjernlund från Wester-Norrlands län, om anvisande af
100.000 R:dr R:mt, att genom länsnämnden utlånas såsom förskott
till odlingsföretag, företrädesvis åt innehafvare af mindre jordbruk
inom länet.
Uti sin till Rikets nu församlade Ständer aflåtna nådiga Proposition om Stats-
verkets tillstånd och behof liar Kongl. Majit, bland annat, föreslagit, alt å Rikssta-
tens Sjette Hufvudtitel mätte uppföras ett årligt anslag, stort 50,000 R:dr R:mt, att
under nästa statsregleringsperiod utan återbetalningsskyldighet utgå tili understöd¬
jande af myrodlingar, utdikningar och vattenaflappningar inom Norrbottens, Wester¬
bottens, Wester Norrlands, Jemtlands, Gefleborgs och Stora Kopparbergs län.
Ingen utgift kan vara angelägnare, och underrättelsen om den Kongl Proposi¬
tionen har derföre också emottagits med största tacksamhet inom de sex länen,
som, i följd af sitt nordliga läge och andra naturförhållanden, med skäl Lunna an¬
ses som de sämst lottade inom riket.
P. Tjernlund,
från Wester-Norrlands län.
Uti ofvanstående memorial instämma:
P. Östman,
från Wester-Norrlands län.
Henrik Hansson,
från Wester-Norrlands län.
N:o 263
Beklagligtvis
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 264.
393
Beklagligtvis är dock den föreslagna summan för otillräcklig, och ehuru jag
nogsamt har mig bekant de stora uppoffringar, som för andra ändamål af Slaten
nu fordras, tror jag mig dock höra yrka:
alt, med afseende å den stora utsträckning, som de ifrågavarande länen
ega, anslaget ökas till 500,000 IV.dr 11:mt eller så alt 50,000 H:dr
måtte komma livarldera länet till del.
Derjemte och då, hvad särskildt angår YVester-Norrlands län, den tidpunkt icke
kan vara särdeles långt aflägsen, då den nu i så hög grad bedrifna skogsafverknin-
gen mäste af sig sjell betydligt aftaga, och följaktligen befolkningens arbetsförtjenst
äfven till väsendtlig del upphöra, men inom detta län finnas högst betydliga rymder
ai såväl myrar som annan tjenlig odlingsmark, hvilken endast i brist af medel ännu
ej blifvit upptagen, vågar jag ödmjukeligen hemställa:
att en summa af 100,000 B:dr Bunt måtte för en gång afsåltas alt,
under de vilkor Rikets Högloflig» Ständer i öfrigt kunna bestämma, men
mot inteckning, 4 procents ränta, 2:ne friår och derefter 0 års successiv
återbetalning genom länsnämnden utlånas företrädesvis åt innehafvare af
mindre jordbruk lill förskott vid odlingsföretag inom länet.
Om remiss häraf lill vederbörligt Utskott anhållcs.
Slockholm den 29 November 1802.
Pehr Tjernlund,
från Wester-Norrlands lätt.
Häruti förenar sig till alla delar:
Pehr Östman,
från Wesler-Norrlands län.
N:o 264.
Af Anders Andreasson från Elfsborgs län, om rättighet för egare
af hemman, hvarmed gästgifverirörelse år förenad, att, derest han si
för godt finner, samma rörelse sig afsäga.
Som det visat sig vid flera föregående riksdagar, att skjutsningsbestyrets
ordnande på ett fördelaktigt och för hela riket lämpligt sålt, icke kunnat åstad-
8t/i. till B. St. Prot. 1862 & 1863. U Sami. 4 Afd. 60
394
Motioner i Bonde- Ståndet 18C2. N:o 264.
tommas, i anseende tili flera trakters olika beskaffenhet, m. m., så torde det vara
nödvändigt, alt en ny författning rörande gästgifverier och dit hörande bestyr bli! ver
utfärdad, som utbyter de gamla föråldrade stadgarne emot nya, mera tidsenliga.
Der förhållandet så medgifver, d. v. s. der gästgifvaregård, till följd af nyare
kommunikationsmedel eller andra förändrade förhållanden, skulle kunna indragas,
borde det vara gästgifvare obetagel, alt gästgifverirörelse!) sig afsäga, men der så¬
dan indragning icke ulan olägenhet kunde ske, borde det åligga kommunen eller
de nu blifvande landstingen att ordna dessa bestyr.
Det synes obilligt, att uti en ort, der trafiken är ringa eller nästan ingen,
det vid vite åligger gästgifvare att, til! i taxa bestämda priser, bålla en mängd sa¬
ker ständigt till hands, hvarpå ej finnes någon afsättning, och det utan ersättning
af kommunen för de honom härigenom ådragna förluster; helst det står hvarje
”husman” fritt, alt, i likhet med gästgifvare, sälja ölost och kaffe m. m.; dock utan
de motsvarande skyldigheter, hvarmed den sednare är bunden. Det synes alltså
klart, alt en gästgilvares skyldigheter åro stora, men bans rättigheter inga, och ali
således gästgifveri, åtminstone ofta, kan anses sorn ett svårt onus för ett dermed
förenadt hemman.
Jag önskar derföre föreslå:
att egare af hemman, hvarmed gästgifverirörelse är förenad, må ega
rättighet att, i likhet med hvad rötande brånvinsutskänkning eger rum,
samma rörelse sig afsäga.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålies.
Stockholm den 29 November 11162.
Anders Andreasson
från Elfsborgs lån.
MoUontr i Rond»'Ståndet 1662. Nm 2S5-
395
N:o 285.
Af $. Po Rosenberg från Christianstads ian, om anvisande af sials-
bidrag lill en beslutad brobyggnad öfoer Rönneå vid staden Engel¬
holm.
Tiii följd af liera frän niia hemort erhållna uppmaningar, och under förbehåll
alt, så fort ske kan, få tiil Höglofliga Stats-Utskoltet inlemna erforderliga handlingar
och de särskilda motiver, hvarpå min framställning grundar sig, vågar jag härmed
inom behörig tid vördsammast anhålla:
det Rikets Ständer benäget ville til! en beslutad brobyggnad öfver Rön¬
neå vid staden Engelholm i Christianstads län anvisa ett bidrag af all¬
männa medel, motsvarande en tredjedel af den summa, hvartill brobygg-
nadskostnaden, enligt upprältadt och i nåder stadfästadt förslag, är be¬
räknad att uppgå och hvaröfver handlingar skola, så snart de komma
mig tillhanda, blifva allemnade.
Om remiss anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
S. P. Rosenberg,
från Christianstads län.
396
Motioner i Bonde-Ståndet ISO'2. N:o 266.
N:o 266»
Åf J. F. Fredriksson från Upsala län, om anvisande af understöd
eller lån af allmänna medel ät Länsmannen J. Sandqvist, till gäldande
af den ä länsmansbostället Grillby N:o 3 belöpande skiflcshostnad.
Vid uti Grillby by i Willberga socken af Upsala län år 1059 afslutadt laga
skifte drabbades det derstädes belägna bostället för länsmannen i ålla socknar af
Trögds härad, hemmanet N:o 5 om ett mantal derstädes, al kostnad för utflyttnin¬
gar, odling, hägnad m. ni., uppgående, enligt af vederbörande landtmätare upprättad
uträkning, till 5,797 Riksdaler 79 öre Riksmynt. Denna kostnad bör, enligt Kongl.
Kungörelsen den 4 Maj i 927, angående beräkning och fördelning af dylik kostnad
för boställe, förskottsvis gäldas af den boställshavare, sora vid skiftets tillträde be¬
sitter bostället, med rättighet för honom att, derest han ej sitter qvar å bostället
uti tjugo år från skiftets tillträde, af efterträdaren erhålla ersättning för sitt förskott
med en tjugondedel deraf för hvart och ett af de återstående åren.
Uti en al mig väckt motion om ändring af nämnda Kongl. Kungörelse har jag
sökt ådagalägga orättvisan af en sådan betalningsskyldighet samt dervid hufvudsak¬
ligen anfört, att jag icke kunde inse hvarföre boställshafvaren, mera än en vanlig
hemmansbrukare, skall nödgas betala en kostnad, hvilken egen!ligen borde drabba
jordegaren, det vill säga Slaten, samt alt, äfven om antagas linge, att boställshafva¬
ren droge sådan fördel af laga skiftet, att det rättvisligen kunde åläggas honom att
bidraga till eller gälda den andel af skifteskoslnaderne, som på bostället belöper,
likväl, vid befraktande af svårigheten för bpslälishafvare inom stort skifteslag, der
kostnaderne, i synnerhet i anseende till de många nlflyttningarne, alltid blifva sär¬
deles dryga, alt anskaffa ett så stort kapital, som för berörde kostnaders gäldande
erfordras, samt osäkerheten för honom att af efterträdande boställshavare, hvilken
möjligen ej vore vederhäftig, bekomma ersättning för sitt förskott, billigheten syntes
kräfva, att Staten, såsom egare af bostället, åtoge sig skyldigheten alt förskjuta
ifrågavarande kostnader, mot rättighet att af boställshafvaren uppbära ränta å för¬
skottet och möjligen äfven skyldighet för den sistnämnde alt erlägga viss amorle-
ringsprocent.
Den nuvarande innehafvaren af ofvan omförmälda boställe, Länsmannen J. Sand¬
qvist, hvilken uti sin berörda egenskap eger en ordinarie inkomst af tillhopa 700
Motioner i Bonde-St&ndet 1862. N:o 266.
897
Riksdaler årligen, dermed han skall underhålla hustru och elfva oförsörjda barn,
har icke kunnat samla någon förmögenhet Och nödgas följaktligen upplåna ofvan-*
nämnda summa 3,797 Riksdaler 9 7 öre. Årliga räntan å denna summa ulgör ett
betydligt afdrag å hans små årliga inkomster. Då dessa knappt förslå till familjens
underhåll, nödgas han alt för nämnda räntas betalande årligen göra nytt lån och
får således betala ränta på ränta.- Af Ivän ne hå) öfver uppgjorda tablåer visar det
sig, alt om länsmannen Sandqvist kunde årligen amortera en tjugondedel af kost-
nadssumman, han efter ljugo års förlopp skulle hafva i räntor och amorteringsbelopp
utgilvit tillhopa G,067 I5:dr 76 öre, hvaremot; om hon ej kan afbetala något å ka¬
pitalet, lian elter samma tidsförlopp skulle hafva för ifrågavarande kostnaders gäldande
utgilvit tillhopa 7,347 R:dr 60 öre och ändock hafva den ursprungliga kapital¬
summan ogulden.
För alt vinna lindring härutinnan, ingick länsmannen Sandqvist år 1059 till
Kongl. Majit med ansökan att af statsmedel antingen erhålla understöd utan återbe-
talningsskyldighet eller ock ett amorteringslån.
Häröfver hörde halva Kongl. Kammar-kollegium och Stats-kontoret samt Konun¬
gens Befallningshafvande i Upsala län förklarat det icke kunna bestridas, alt boställs—
hafvarens ifrågavarande betalningsskyldighet vore särdeles tryckande, isynnerhet då
skifteslaget bestode af många delegare, såsom fallet vore med den by. inom hvilken
ifrågavarande boställe vore beläget, hvarjemte bemäldc Konungens Befallningshafvande
uttalat sin åsigt, att det vore önskligt om boställshafvarne kunde genom Statens
mellankomst beredas lindring i de, särdeles numera, dryga skiiteskostnaderne; och
hemställde Kongl. Kammar-kollegium och Stats-kontoret i underdånighet om icke
Kongl. Majit kunde finna skäligt att genom nådig Proposition föreslå Rikets Ständer
alt bevilja länsmannen Sandqvist ett lån af 3,800 Ridr iV.mt, med elier utan ränta,
all amorteras på 20 år, räknadt från och med det, då det nya skiftet tillträddes.
Med åberopande af hvad jag ofvan anfört, får jag vördsammast föreslå:
ali Rikets Ständer måtte af statsmedel bevilja länsmannen J. Sandqvist
till gäldande af den på länsmansbostället Grillby N o 3 belöpande skiftes¬
kostnad, antingen understöd ulan älerbetalningsskyidighet, eller ock ett
lån af 3,800 Ridr Ruut, räntefrilt eller med fyra procent ränta, jemte
afbetalning ä kapitalet af en tjugondedel för hvarje år.
Handlingar tili bestyrkande af de faktiska uppgilterne är jag beredd att förete:
anhållande jag om remiss af denna motion till llöglofliga Stats—Utskottet.
Stockholm den 29 November 1862.
J. F. Fredriksson,
från Upsala län.
m
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 267.
N:o 267.
Af J. F. Fredriksson från Upsala län, om ändring i Kongl Kun¬
görelsen den 4 Maj 1827, i fråga om skyldighet för boställshavare
att förskjuta skifteskostnader.
Kongl. Kungörelsen den 4 Maj 1827, angående beräkning och fördelning af
den ersättning, som boställsinnehafvare, i anledning af verkställda egoskiften, för
busflytlning, odling, dikning, ståndskog eller plantering kunna erhålla elier få vid¬
kännas, hvarigenom stadgas, att boställshafvaren bör vidkännas, ej mindre den er¬
sättning, som i sådant hänseende bör af boställe utgå till öfrige delegare i skiftes-
laget, än ock den för boställets egen räkning uppkommande kostnad af enahanda
art, hvartill tillskott af öfrige delegare eller af allmänna medel ej förslå, ålägger
den sistnämnde en betalningsskyldighet, hvilken är ganska betungande och, enligt min
öfvertygelse, ej fullt rättvis. Så vidt bostållhafvaren ej är kapitalist, och delta år
vål sällan händelsen, måste han upplåna den summa, hvartill de af skiftet föranledda
kostnaderne uppgå. Oftast år denna summa icke liten. Så uppgår den för en
länsman i min hembygd till nära 4,000 R:dr. För en person, hvilken uti ordi¬
narie inkomst ej har alt påräkna mera än tillhopa 700 R:dr årligen, är räntan å
berörda summa en dryg utgift, och om han vill göra någon afbetalning på kapitalet,
så nödgas han tillgripa ännu mera af sin lilla Sön, hvilken synes så mycket mindre
tåla vid någon afkortning, som den tili sitt belopp icke öfvcrstiger lefnadskostna-
derne för ett hushåll å landet. Långt ifrån alt kunna göra någon afbetalning på
kapitalet lärer han nödgas upplåna penningar lill räntans gäldande och får sålunda
betala ränta pä ränta samt åt sina sterbhusdelegare öfverlemna kapitalskuldens gäl¬
dande. Om man antoge att bostället genom skiftet så betydligt förbättrats, alt till¬
ökningen i afkomst deraf försioge till alt betala ränta å samt på tjugo år amortera
den för ifrågavarande kostnaders gäldande af boställshafvaren upptagna lånesumma,
vore icke mot ofvan omförmälda Kongl. Kungörelse annat att anmärka, än att det
i alla händelser kan blifva svårt för boställshafvaren alt erhålla ett sådant lån. Men
ulan alt tala om de fall, då jordegendom genom skifte icke i någon mån förbättras,
torde man tryggt kunna påstå, att boställenas värde i allmänhet icke i så hög grad,
som nyss antyddes, genom laga skifte förökas. Det belopp, hvarmed de genom
lånetransaktioner, omsättningar, betalningar af ränta på ränta, på sätt ofvan angif-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 267.
399
vits, boslällshafvarnc förorsakade utgifter öfverstiga tillökningen i afkomst af bo¬
stället, blir således en bostållshafvarne pålagd skattebörda, hvilken mäste kännas
så mycket tyngre, sorn den icke är rättvist fördelad, ithv att den hårdast drabbar
innehafvare af boställe, som är beläget i stort skilleslag, der de Uesta utflyttningar
måste ske och skifteskostnaderne alltid blifva störst.
ifrågavarande Kongl. Kungörelse berättigar boställshavare, sorn ej sitta qvar å
bostället i tjugo år efter nya skiftets tillträde, alt för sitt förskott erhålla ersätt¬
ning, hvilken bör af efterträdaren gäldas med en tjugondedel af det förskjutna be¬
loppet för hvart och ett af de återstående åren; men dä boställsiunehafvaren ej får
utse sin elterlrädare, har denna rättighet ej stor betydelse, enär det alltid beror
af efterträdarens vederhäftighet, huruvida företrädaren skall återbekomma hvad ha»
förskjutit.
Den förbättring, jordegendom vinner till följd af laga skifte, är af sådan be¬
skaffenhet, alt den måste anses för all framtid öka egendomens värde. Då så är,
framställer sig i afseende på boställen ovilkorligen den frågan: hvarför skall kost-
naderne för vinnandet af berörde tillökning i värde gäldas endast af dem, som taga
de första tjugo årens afkomst af bostället? Boslällshafvaren står i hänseende till
bostället i samma förhållande till Staten, som arrendatorn till den enskilde jord¬
egaren. Staten såsom jordegare bör vidkännas deu de! af skifteskostnaderne, sorn
på Statens jordegendomar, boställena, belöpa. Likasom enskild jordegare kan på¬
räkna högre arrende för en gård, sedan egorna till följd af ågånget laga skifte er¬
hållit ett lämpligare läge, har ock Staten rätt att fördra det boslällshafvaren betalar
ränta å det kapital, Staten med anledning af verksläidt laga skifte nedlagt å bostället,
hvilken ränta må från den kontanta lönen afdragas eller annorledes utgöras. Skulle
jag än medgifva, ali boslällshalvarne må kunna anses i allmänhet hafva större fördel
al laga skifte, ån som motsvarar nyssnämnda ränta, samt följaktligen det må rätt¬
visligen åläggas dem alt bidraga till eller gälda kostnaderne för sådant skifte, nöd¬
gas jag dock vidhålla min åsigt, dels att Staten i alla händelser bör, såsom jord¬
egare förskjuta ifrågavarande kostnader, dels att skyldigheten för boslällshafvarne att
nämnda kostnader gälda icke bör drabba endast dem, som under den inskränkta
tidrymden al 20 år från skiftets tillträde innehafva bostället. Möjligen vore det
lämpligt, alt bostållshafvarne utom ränta å det af Staten för skifteskostnaderne för¬
skjutna kapital erlade viss amorleringsprocent.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt föreslå:
det ltikets Ständer ville för sin del besluta, att, med ändring af föro-
nämnda Kongl. Kungörelse, boställshavare må på ett eller annat sätt be¬
frias från skyldigheten att förskjuta de å boställe belöpande kostnader för
laga skifte samt berörda skyldighet öfvertagas af Staten.
400
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N-.o 268.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 29 November 1002.
J. F. Fredriksson,
trän Upsala län.
N:o 268.
Af J, F. Fredriksson irån Upsala län, otti ändring i sältet för vpp-
börd och redovisning af indelta räntor och tiondespanmäl.
Af de skatter och den tionde, som utgå af Svenska jorden, är en icke ringa
del anslagen till särskilda verk, stater och inrättningar, som, genom sina uppbörds¬
man, häraf verkställa uppbörden och hvarigenom den skaltedragande nödgas mot¬
taga flere debetsedlar och på olika tider och orter måste parera vid olika uppbörds-
slämmor. Följden häraf är en mängd onödiga kostsamma resor och mycken tid¬
spillan, under det alt debitering och uppbörd för ingen del sker säkrare och bättre
ån om densamma verkställts af Kronans tjenstemän, sorn hafva den allmänna upp¬
börden sig anförtrodd. Med stöd af alia de olägenheter, som föija af uppbördens
fördelning på flere händer, får jag sålunda föreslå:
att alla rånte- och tiondeanslag till särskilda verk, stater, inrättningar och
stiftelser mätte hädanefter af Kronans uppbördsmän uppbäras och af dem
i behörig ordning redovisas till Länsstyrelserna, hvarest beloppen skola
vederbörande kostnadsfritt tillhandahållas, samt att på enahanda sätt må
förfaras med sådaue indelningshafvare, hvilka ej ega rättighet att till le¬
verering in natura uppsäga dem på lön anslagen tiondespanmål.
Stockholm den 29 November 48G2.
J. F. Fredriksson,
från Upsala län.
i ofvanskrifna motion förenar sig.
G. Bolin,
från samma län.
N:o 2G9.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 269.
401
N:o 269.
Af P. F. Hlengel från Upsala län, om ändring i formuläret N:r 7 i
nu gällande B evillnings-för ordning.
1 57 § 2 inom. af nu gällande Bevillnings-stadga, ålägges den så kallade Be¬
redningen att föreslå och uti de längder, som, upprättade i enlighet med formulä¬
ret N:o 7, af vederbörande skola aflemnas, införa det fastighetsvärde och det in-
komslbelopp, jemte den bevillning, hvilken, enligt 2:drq Art., skall inom Berednings-
distriktct påföras hvarje skattskyldig. Granskar man detta formulär, så Guner man
dess uppställning vara sådan, att all inkomst, för hvilken bevillning påföres, der
sammanslås i en summa. Det synes nng dock vara så mycket olämpligare, ali
icke i taxeringslängden angifva och särskilja de olika inkomstkällor, hvarifrån de
taxerande myndigheterna ansett den af dem, för hvarje skattskyldig antagna total¬
inkomst härflyta, ‘sorn det, från den beskattades sida, är ett mera än billigt, ja,
oafvislig! anspråk, att kunna få veta för hvad slags inkomst han blifvit beskattad.
På det omsorgsfullaste tiar ock denna hans rätt förut iakttagits, men i samma
mån, som den vid 1859—1860 års riksdag antagna nya beskattning för inkomst
af kapital gjort samma rätt, om möjligt mera vigtig och dyrbar för den skaltskvl-
dige, har man, om icke alldeles gifvit den till spillo, åtminstone låtit iakttagandet
deraf uteslutande ankomma på Beredningarnas och Taxerings-kommitléernas god¬
tycke eller individuela uppfattning om den större eller mindre nödvändigheten att
äfven för den skattskyldige visa, det lian icke vid beskattning för inkomst från
olika förvärfstitlar blifvit godtyckligt behandlad. Men om den skattskyldige vid en
dylik sammanföring af hans inkomst är urståndsatt, att, uå han anser sig hafva
blifvit för högt beskattad, behörigen reda frågan och visa, hvari felet vid öfverbe-
skaltningen ligger, hvad skall väl då Pröfnings-kommittéen, hos hvilken han kla¬
gar, kunna göra åt saken. Denna kommitté, huru samvetsgrant den än må söka
att handla, saknar i de fall att Beredningens förslag blifvit gilladt af Taxerings-kom-
mittéen, då vanligtvis hvarken taxeringslängder eller Taxerings-kommittéens proto¬
koll innehålla någon upplysning, om hvilken inkomst man velat beskatta, all annan
ledning för bedömandet, huruvida den öfverklagade taxeringen bör ändras eller fast¬
ställas, än de mundtliga uppgifter, som meddelas af tillslädesvaraude personer, de
der i Beredningen och Taxerings-kommittéen förut lättat sin åsigt om saken och
Bih. till K. St. Prot. 1862 # 1863. 11 Sami. 4 Afd. 61
m
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 269.
måhända der bestämt utgången. Men att en så beskaffad pröfning icke är hvad
den borde vara, är klart. Och vid de i städerna esomoftast förekommande tillfäl¬
len då, vid tillämpning af 89 § i Bevillnings-förordningen, någon del af bevillnin-
ningen för inkomst af kapital eller arbete skall uttagas hos husbonde eller mästare
o. s. v., huru skall uppbördsmannen veta, än mindre visa, huru mycket af det på¬
förda utskyldsbeloppet husbonde eller mästare samt tjenstehjon eller arbetare hvar
för sig skola vidkännas. Enahanda svårighet kan ock inträffa vid afkortningar och
göra dessa, hvad beloppet angår, beroende på uppbördsmannens urskiljning eller
godtycke.
Att här vidare uppräkna de llerfaldiga, högst väsendtliga olägenheter, som må¬
ste inmänga sig i taxeringen, om Beredningarnas förslag till skattepåföring icke
göras specifika för hvarje olika slags inkomst, torde vara obehöflig!, då förhandlin-
garne vid sistlidne riksdag rörande denna fråga ännu hos de fleste bland oss äro i
friskt minne. Rikets Ständer blefvo då icke ense derom, utan stannade Stånden,
två emot två, i olika beslut. För att frågan emellertid icke skulle lemnäs öppen
och riksdagen ej eller onödigt förlängas, beslöto Ständerna den 28 Oktober 1860,
att till Kongl. Maj:t öfverlemna Bevillnings-sfadgan med dertill hörande formulärer
och öfriga bilagor, med anhållan alt Kongl. Majit i nåder täcktes tillse, huvuvida
några förändringar eller tillägg kunde finnas i afseende på vissa uppgifna formulä¬
rer blifva erforderliga, för alt bringa desamma till full öfverensstämmelse med Be-
villnings-stadgans föreskrifter. Kongl. Majit hörde Kongl. Kammar-rätten, som i
algifvet underdånigt utlåtande utförligt ådagalade vigten och nödvändigheten deraf,
bland annat, att formuläret Nio 7 gjordes mera fullständigt, hvartill Kongl. Kammar¬
rätten äfven afgaf särskildt förslag. — Den 17 Maj 1861 afgjordes ärendet af
Kongl. Majit, som lät bero vid det af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet
antagna förslaget. Om detta förslag nu var alltför summariskt, så var kanske det
andra, hvarom Preste- oell Bonde-Stånden förenat sig, alltför specifikt. —• Och det
är hufvudsakligast för att bereda den skattskyldige nödigt skydd emot godtycklig
beskattning, men också på det att ordningen inom uppbördsväsendet och kontroller¬
na derå måtte bibehållas oförminskade, som jag nu vördsamt yrkar:
att, med ledning af förhandlingarne vid 1859 —1860 års riksdag och
de upplysningar i ämnet, som derefter tillkommit och hvaraf Höglofliga
Bevillnings—Utskottet, till hvilket jag anhåller alt denna min motion måtte
remitteras, lätt kan förskaffa sig del, nytt med Bevillnings-stadgans före¬
skrifter noga öfverensstämmande förslag till formuläret N:o 7 måtte af
bemälde Utskott uppgöras, för att i sammanhang med den nya Bevill—
nings-förordning, som bör uppgöras, komma under Riks-Ståndens pröf¬
ning.
Stockholm den 29 November 1862. P. F. Mengel.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 270.
403
N:o 270.
Af 1*. F. Mengel från Upsala län, om ändring i 8 och 83 SS af nu
gällande Bevillnings-förordning i fråga om bevillning för inkomst af
kapital eller arbete m. m..
Enligt punkterna 1 och 2 i 8 § af nu gällande Bevilluings-förordning utgöres
icke bevillning för inkomst af kapital eller arbete, när aila af kapital eller arbete
uppkomna årsinkomster, sammanräknade icke uppgå till 400 R:dr, likasom, när de
sammanräknade inkomsterna ej öfverstiga 1,800 R:dr, 500 R:dr deraf äro fria från
bevillning.
Enhvar finner att dessa stadgande!) blott afse att åt de minst bemedlade be¬
reda dels frihet från och dels lindring i bevillniugen. Den begagnade ordställningen
är dock i de ofvannämnda båda punkterna sådan, att personer, som utom inkomst
af kapital eller arbete, besitta faslighet, skulle kunna anse sig ega grundade anspråk
att, äfven de, af berörda undanlags-förmåner komma i åtnjutande. För att undvika
detta, som väl icke kan vara meningen, eftersom i annat fall de begagnade talen
400 R:dr och 1,800 R:dr icke vore exakta minimi-belopp, utan, att elter omstän¬
digheterna, uttryckte än den eria summan och än den andra, torde den rättelse i
ordalagen bär böra göras, att skattskyldig, hvars sammanräknade årsinkomster icke
uppgå till 400 R:dr eller icke öfverstiga 1,800 R:ör, eger rätt, i förra fallet, till
befrielse från och, i sednare fallet, till lindring i bevillningen. Visserligen kan här¬
vid invändas, alt egande fastighet kan vara så högt intecknad, alt den i egarens
hand lemnar ringa behållning, men då förhållandet kan vara enahanda med all in¬
komst, utan att detta berättigar till nedsättning i bevillningen, lärer denna anmärk¬
ning icke förtjena vidare afseende.
I sammanhang härmed torde jag äfven få fästa uppmärksamheten på en annan
oegentlighet, hvartill meranämnda stadgande!) gifvit anledning. Olika meningar hafva
nemligen uppstått i fråga om, huruvida man och hustru, då de drifva särskilda
yrken och deraf ega inkomster, hvilka ej hvar för sig, men väl sammanräknade
uppgå till 400 R:dr eller öfverstiga 1,800 R:dr, skola tillgodonjuta frihet från be¬
villning för det hela eller någon del deraf. I min tanke är all tvekan i dessa fall
undanröjd genom de af förra riksdagens Bevillnings-Utskolt anförda motiver för de
ifrågavarande båda punkterna i 8 §, men då all lag bör vara klar, hemställer jag
om icke lämpligt vore, alt med tillägg af några få ord förtydliga dessa stadganden.
404
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 270.
I 83 § förekommer den föreskriften, att hvarje skattskyldig hör erhålla sär¬
skild debetsedel med undantag dock, bland annat, af personer, som, hörande lill
skattskyldigs hushåll eller hos honom skattskrifna eller på bans debetsedel upptagna,
icke skola utgöra bevillning efter 2:dra Artikeln. Tolkas nu detta stadgande strängt
efter orden, så blir följden deri, alt då skattskyldig hos sig mantalsskrifvit andra
personer, som skola erlägga bevillning efter nyssnämnda Artikel, desse sednare,
jemte det att deras utskylder, upptagas å den förstnämndes debetsedel, äfven skola
hvar för sig erhålla särskilda debetsedlar. Utom det att delta icke later rätt väl
förlika sig med den nästföljande löreskriflen i samma §, att ej mera än en debet¬
sedel får utfärdas för de skattskyldig inom samma taxeringsdistrikt åliggande bevill—
nings-afgifter, skulle tillämpningen, i hvarje förekommande fall, af det förra stadgan¬
det medföra oerhördt arbete och trassel såväl vid debiteringen och utskrifningen af
debetsedlarne, som vid uppbörden och restanliernas indriliiing. — Man tanke sig
blott, der en handtverksmästare hos sig mantalsskrifvit tio gesäller, det olika arbetet
att uträkna och debitera hvarje afgift i elfva summor i stället för en; att utfärda
elfva debetsedlar i stället för en; att vid uppbördsstämman meddela elfva qvittenser
i stället för ett o, s. v., under det att hvarken mästare eller gesäller lia något syn¬
nerligt gagn af de särskilda debetsedlarne, emedan den förre i ålit fall blir den,
som får ansvara för de sednares utskylder, hvilkas belopp, i följd af debetsedelns
uppställning, dessutom är för honom lätt att finna.
Vidare slutar §:n med följande ord: fastighetsegare etc. vare ock berättigad att
erhålla särskild debetsedel för hvarje honom tillhörande fastighet.
Denna rätt göres här beroende af fastighetsegarnes egen anmälan; men då det
i allmänhet bör vara en fördel för den, som inom taxeringsdistriktet eger liera fa¬
stigheter, att få veta ej allenast beloppet af de onera, som vidlåda hvardera fastighe¬
ten, utan äfven det värde, hvartill de livar för sig blifvit uppskattade, borde icke
såsom allmän regel vara stadgadt, att särskild debetsedel för hvarje fastighet ej må
utfärdas.
Ofvan antydda olägenheter skulle, utan förbiseende af den skatt skyldiges fördel,
undvikas om 83 § erhölle följande lydelse:
med undantag af skattskyldigs hustru och hemmavarande barn samt andra
till hans hushåll hörande eller hos honom skattskrifna personer, som icke
skola utgöra bevillning för inkomst af kapital, rörelse eller befattning,
bör livar och en skattskyldig erhålla särskild debetsedel; men vid ansvar
såsom för tjenstefel får icke mera än en debetsedel utfärdas för de skatt¬
skyldig inom samma taxeringsdistrikt åliggande bevillnings-afgifter, så¬
vida de icke utgå lör fast egendom, i hvilket lali debetsedel för hvarje
sådan utskrifves. Husbonde eller rörelseidkare vare likväl berättigad alt,
efter derom gjord begäran, undfå särskilda debetsedlar för de hos honom
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 271. 405
skattskrifne och på hans debetsedel uppförda tjenstehjon eller arbetsbi¬
träden.
Jag anhåller vördsamt att detta mitt anförande måtte till Höglofliga Bevillnings¬
utskottet varda remitteradt.
Stockholm den 29 November 1862.
P. F. Mengel.
N:o 271.
Af Jf. O. Sandgren från Stockholms län, att 13 § i Kongl. Förord¬
ningen den 20 Januari 1824-, angående öfverflyltning af ränta elier
andra allmänna skyldigheter från vattenverk, som ulrifves eller frän
den del deraf, som genom försämring bortgår, pä den jord, för hvars
båtnad sådant verk rifves eller försämras, må upphöra att vara
gällande.
Då det flere gånger handt att, på sätt bifogade Kammar-kollegii skrifvelse till
Konungens Befallningshafvande i Stockholms län närmare utvisar, skatllagde qvarnar
måst utrifvas i anseende til! bristande vattentillgång, uppkommen derigenom alt sjöar
blifvit för tillämnade odlingsföretag uttappade elier sänkte, så har likväl den å den
utrifna qvarnen hvilanda ränta icke blifvit utur Kronans räkenskaper afskrifven, u'an
i stället öfverflyttad på de egendomar som af sjö-uttappningen eller sänkningen haft
fördel, ehuru det vill synas såsom skulle Kronan gerna kunna afstå ifrån den utrifna
qvarnens ränta, helst Kronan i allt fall erhåller full ersättning derför medelst de
räntor, som komma att utgå af nya qvarnars anläggning. Då detta ämne är af
ganska stor vigt för landets jordbrukare samt då jag derjemte blifvit af mina kom-
miltenter uppmanad att i denna fråga väcka motion, torde det tillåtas mig att vörd¬
samt få anföra följande:
Enligt hvad Häradshöfdingen, Doktor Thurgrens handbok i Svenska Skattlägg-
ningsverket lärer, sidd. 262—265, äro frälsesäteriers qvarnar, som hafva damfäste å
säteris eller frälse-egor och ej begagna det vatten, som stöter intill kronoallmän-
ningar eller odisponerade öfverloppsjordar, de enda, hvilka njuta befrielse från qvarn-
406
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 271.
skattläggning och qvarnränta, hvaremot sådan frihet icke tiligodonjutes, då säteri-
qvarnar nyttja allmänningsvatten eller å någondera sidan hafva damläste på krono-
eller kronoskattejord.
Hvad åter angår vanliga frälsehemman, så är genom det af Herr Thurgren
först i tryck meddelade Kongl. Brefvet den A September 1804 särskildt föreskrilvet,
att afgiften tili Kronan för mjöl- och sågqvarnslägenheter bör, utan åtskillnad om
hemmanet är rent frälse eller af frälse-skattenatur, å hvars egor qvarnen är anlagd,
och icke nyttjar ailmänningsvalten, till rusttjenst beräknas och utgöras, hvadan rän¬
tan bör vid skattläggningen ställas i sådana persedlar, att rusttjenst deraf kan pre¬
steras. Men hafva lullqvarnar å frälse-egor damfäste på krono- eller kronoskatte¬
jord, så bör qvarnräntan utgöras på vanligt sätt, men icke uti rustljenstmarker.
Vidkommande deremot öfverflyttningen af en utrifven qvams ränta, så är i
detta hänseende genom 13 § af Kongl. Förordningen den 20 Januari 1824 före-
skrifvet, att Konungens Befallningshafvande eger tillse, att ränta eiler andra allmänna
skyldigheter å vattenverk (hvartill qvarnar naturligtvis böra räknas), som utrifvas,
eller å den del deraf, som genom försämring bortgår, blifva, efter de för skattlägg¬
ningar i allmänhet stadgade grunder, i vederbörlig ordning flyttade på den jord, för
hvars båtnad verket rifve» eller försämras.
Detta stadgande synes mig numera stå i uppenbar strid mot den genom Kongl.
Brefvet den 9 September och Kammar-kollegii kungörelse den 9 Oktober 1857
gifna föreskrift, att afskrifning af grundränta å mjöl- elier sågqvarn må, när egaren
lagligen styrker det verket blifvit nedlagdt och utrifvet, af Konungens Befallnings¬
hafvande beviljas genom utslag, som bör Kammar-kollegii pröfning underställas. Men
då det likväl visat sig af Kammar-kollegii omförmälda skrifvelse, att Kongl. Kolle¬
gium anser anförda 15 § af 1824 års Kongl. Förordning ännu vara gällande, samt
då en sådan stridighet emellan olika författningar icke kan betraktas såsom öfver-
ensslämande med ett väl ordnadt skatteväsende, hvartill kommer alt jordegare och
boställsinnehafvare, som tillräckligt få vidkännas dryga kostnader för sjöars uttap-
pande och sänkning, icke böra obilligtvis betungas jemväl med utrifna vattenverks
räntor, får jag derföre vördsamt föreslå:
att 15 § af Kongl. Förordningen den 20 Januari 1824 må upphöra alt
vara gällande.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 29 November 1862.
J. 0. Sundgren,
från Stockholms län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 272.
407
N:o 272.
Af «I. O. Sundgren frun Stockholms län, om anslag till lön åt en
ständig läkare i Blidö skärgård med station i Furusund.
Bland de orter i vårt fädernesland, som i afseende på helsovård äro särdeles
vanlottade, intager Blidö församling med deromkring liggande befolkade öar, i skär¬
gården inom Frötuna och Länna skeppslag af Stockholms län, ett framstående rum.
Långt aflägse från Provincialläkare-stationen, som är Norrtelje stad, och helt och
hållet omgifne af valten, sakna denna församlings innevånare ofta nog allt tillfälle
till och med att få rådfråga läkare, synnerligast höst och vår, då, i följd af natur¬
hinder, hvarken läkaren eller någon annan kan komma tili eller ifrån desse öar.
Äfven å andra tider är understundom en resa dit eller derifrån förenad med lifs¬
fara, och det är lätt att inse, att under dylika förhållanden resekostnaden skal! blifva
mer än dryg och kännbar för en hvar, som vili påkalla läkarehjelp, hvaraf följden
är alt döden mången gång får ensam herrska, der likväl hans välde skulle kunnat
i och genom omvårdnad af en läkare inskränkas.
På Blidö ligger Furusund, som, efter hvad man känner, är in- och utlopps-
station, der äfven sjöfarande ofta äro i behof af läkarehjelp, utan att under förhan¬
den varande förhållanden sådan är möjlig att erhålla.
Nu har egaren till Furusund visserligen erbjudet sig att åt en stationsläkare
på stället kostnadsfritt upplåta erforderligt boställe, men alla tillgångar saknas att
få lön åt en sådan och befolkningen är för fattig att kunna någon aflöning åstad¬
komma.
Af sådane anledningar, och under anhållan att få framdeles härvid bifoga pro¬
tokoll i ämnet från allmän stämma med församlingen, vågar jag vördsammast föreslå:
att Rikets Höglofliga Ständer läcktes för deras del bifalla och till Kongl.
Majit i underdånighet hemställa om anslag af allmänna medel lill lön för
en ständig läkare i Blidö skärgård, med station i Furusund, till belopp
af Ett Tusen Fem hundra (i,500) Riksdaler Riksmynt ärligen.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1802.
J. O. Sundgren,
från Stockholms län.
408
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. iV:o 273.
N:o 273.
Af Johan Johansson från Östergötlands län, om åtskilliga ändringar
och tillägg uti Kongl. Förordningen den 24 September 1861, angå¬
ende tillsyn ä förvaltningen af omyndigs egendom.
Uti Kongl. Förordningen den 24 September 1861 om tillsyn å förvaltningen
af omyndiges egendom, förekomma visserligen åtskilliga bestämmelser, som, bland
annat, åsylta en betryggad säkerhet uti deri omförmälde fall, hvilken blifvit nödvän¬
dig sedan 8 § 17 kap. Handels-Balkeu är genom Kongl. Förordningen den 8 Okto¬
ber 1861 belt och hållet förändrad.
4 § uti försl åberopade Förordning ålägger väl förmyndare alt för hvarje år
afsluta räkning öfver allt det han om händer häfver, med uppgift på den säkerhet
emot hvilken den omyndiges reda penningar utsalle äro, och att ingifva samma
räkning, jemte ett utdrag deraf till de inom hvarje socken utsedde gode män. För
min del kan jag ej finna angeläget alt redogörelseräkning ovilkorligen hvarje år af-
gifves. Jag befarar tvärtom, att delta stadgande skali just leda till motsatsen af
hvad dermed åsyftas, ilhy, alt granskningen skall blifva ett så stort onus, ali veder¬
börande skola frestas alt mera genom eli skenbart än verkligt arbete söka deri
skaffa sig lindring. En brist i stadgandet synes mig vara att ej påbjudits att den
aflemnade redogörelse-räkningen borde vara åtföljd af sine verifikationer, ty i sak¬
nad af desse lärer vä! granskningen oj kunna med noggrannhet ske.
En annan ofullständighet härutinnan företer sig äfven, att så länge gode män¬
nen från vederbörande domhafvande icke erhållit förteckning öfver de till deras om¬
råde hörande förmyndare, så lärer ej den tillsyn som afses, kunna utöfvas, eme¬
dan högst få, torde finna sig vid alt utan särskild påminnelse efterkomma sine
åligganden, och gode männen jemväl äro urståndsatte alt utöfva den behöriga till¬
synen, hufvudsakligast i afseende på säkerheten, som är nödvändig.
Något stadgande om eller när räntan skall läggas till kapitalet för ytterligare
räntebäring, finnes icke. I åtskilliga, och kanske de flesta orter har praxis varit
att endast hvart 3:dje år lägga behållningen af räntan, sedan omkostnader från¬
gått, lill kapitalet lör ytterligare förräntning. Denna praxis synes vara billig och
rättvis samt bör få helgd genom ett bestämdt lagstadgande. Att genast vid hvarje
års utgång förvandla räntan till kapital, skulle alltför mycket belasta förmyndare¬
vården,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. iV:o 273.
40 S)
vården, emedan det ej lärer kunna påräknas att räntan på bestämd dag inflyter,
eller ens att man kan få den genast utlånt och fruktbärande emot nöjaktig säker¬
het; och torde ett lagbud härutinnan således vara desto heldre nödvändigt, som det
ej är tillåtet att taga ränta på ränta.
I öfrigt saknas bestämdt stadgande på hvad sätt förmyndarearfvode skall be¬
räknas. Huruvida 1669 års allmänna förmyndareordning är tillämplig torde vara
tvifvel underkastadt. I allmänhet beräknas en sjettedel af räntan såsom förmyn¬
darearfvode och dessutom skälig ersättning för resor och besvär. Denna af Justitie¬
ombudsmannen, i hans vid delta riksmöte lill Rikets Ständer afgifna berättelse, jem¬
väl förordade beräkningsgrund, torde äfven vara billig, i fråga om omyndiges ut-
Sänta kapitaler, då sex procent derför erhålles; men eljest, då endast lägre än sex
procent kunna betingas, äfvensom å influtna arrendemedel för omyndiges fasta egen¬
dom, torde förmyndare böra ålnöjas med något lägre arfvode.
På grund af hvad jag sålunda anfört lår jag vördsamligen föreslå:
att Rikets Ständer för sin del ville besluta ändringar och tillägg i Kongl.
Förordningen den 24 September 186 1, i öfverensstämmelse med följan¬
de grundsatser:
i:o Förmyndare skall författa rigtig räkning öfver det han omhänder
häfver, med uppgift på den säkerhet, hvaremot den omyndiges reda pen¬
ningar utsatte äro, så ali förmyndare vid hvart års slut för den omyn¬
diges nästa (rände, eller för dem, som till granskning af förmyndareför¬
valtning satte äro, må kunna redogöra, om så fordras. Förmyndare vare
ock pligtig att sådan räkning, omfattande redogörelse för de tre näst
förut förflutna årens förvaltning, i början af följande året aflemna till
gode männen eller kommunal-nämnden; samt biloge ej mindre ett ut¬
drag deraf, innehållande summarisk uppgift om den omyndiges behållnin-
så i löst som fast, än ock alla de handlingar, som styrka de i räkning
gen uppförde poster.
2:o Rätten vore skyldig att i början af hvarje år tillställa gode män¬
nen eller kommunal-nämnden förteckning öfver de personer, som blifv-
inom distriktet till förmyndare utsedde, och må lösen för sådan förteckit
ning beräknas såsom för Rättens protokoll i tvistemål uti expeditionsstad-
gan upptages.
5:o Förmyndare vare i allmänhet skyldig att hvart tredje år lägga
den behållna räntan till kapitalet.
4:o Förmyndare njute skäligt arfvode, som dock, högst må beräknas
till en sjettedel af influtna räntor, men en tjugondedel af arrendemedel
af omyndigs lästa egendom.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 52
410
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 274.
Höglofliga Lag-Utskottet, till hvilket jag anhåller att denna motion måtte re¬
mitteras, lärer tillse att, derest hvad jag här ofvan yrkat vinner bifall, det må på
sina behöriga ställen i nu gällande lag inflyta.
Stockholm den 29 November 1862.
Joh. Johansson,
från Östergötlands län.
N:o 274.
Af Johan Johansson från Östergötlands län, om rättighet för egare
af skattefrälsehemman att lösa ä hemmanets egor vexande bärande
träd.
Sedan det blifvit kronoskatte-hemmansegare tillåtet, att medelst lösen förvärfva
sig eganderätlen till de å deras egor vexande, men Kronan tillhörige såkallade
bärande träd, hufvudsakligast Ek och Bok, och desse hemmansegare således åro
oförhindrade att verkställa de odlingsföretag, som i allmänhet förekomma, hvarest
dessa träd vexa: så företer sig härvid den obilligheten, alt egare till skatlefrälse-
hemman sakna en dylik förmån, enär den som eger räntan, anser sig jemväl vara
egare till de å hemmanets egor vexande bärande träd, till stort hinder för jordegaren,
emedan dessa trän på de flesta ställen förhindra jordens ordentliga uppodling; och
det i öfrigt icke kan vara öfverenstämmande med vilkoren lör jordkulturens fram¬
skridande, att en hemmansegare skall för evärdeliga tider tåla, det främmande person
år egare till vissa af hemmanets nalura-produkter. Till afhjeipande af dessa olä¬
genheter, föranlåtes jag anhålla:
l:o att, såvida egare till räntan å skatte- frälse eller frälse-skalte visar
att han jemväl eger de å hemmanets egor vexande bärande träd, han
måtte vara både berättigad och skyldig alt derlör taga lösen, antingen
efter de grunder, som för lösen af bärande träd å kronoskatte-hemman
gälla, eller efter annan billig och lämplig värdering eller beräkningsgrund,
den vederbörande Utskott vördsamligen anmodas föreslå;
I alla händelser år det nödvändigt, att egare af bärande tråd å frälse-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 275.
411
skattehemman icke må kunna lägga hinder i vägen för jordegarens odlingsföretag;
och hemställer jag derföre:
2:o att en författning måtte utlärdas, som påbjuder, att frälserättsegaren skall
vara skyldig, att efter jordegarens derom, honom bevisligen gjorda tillsä¬
gelse, antingen låta sjelf nedhugga och bortföra det eller de bärande träd,
som äro till hinder för uppodling, eller ock vara pligtig, att efter mä-
lismannaordom, eller annan behörig uppskattning, för dem taga lösen.
Om remiss lill Ilöglolliga Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 29 November 1092.
Joh. Johansson,
från Östergötlands län.
N:o 275.
Af Ola Lasson från Christianstads lån, om statsanslag ät Hagesta
byamän för inhägnad af och skogsplantering d ett flygsandsfält.
Som åboerna i Hagesta by af Lödderups socken och Christianstads län fattat
det vackra och för framtiden gagnande heslutet, att med tjenliga trädslagsfrön beså
1,10(1 tunnland jord, som, inom byens område belägna, gränsa intill Östersjön, så
vågar jag vördsamt föreslå, att ett sådant företag finge någon hjelp och uppmuntran
från Statens sida, på det alt detsamma måtte vinna någon efterföljd inom öfriga
socknarne vid kusterna. Nyttan af ett allmänt planterande vid kusterna inser en
hvar något, då vi betänka den stora öfvervigt, som förbrukningen af skog har i
förhållande till skogens tillvext och då tillika icke ringaste nytta kan hemtas af en
sådan jord, om den icke besås med tjenliga skogström
De nu ifrågavarande 1,100 tunnlanden jord bestå till större delen af flygsand,
som hittills årligen förderfva! deras åker- och torfjord.
I betraktande af den skoglösa trakt, hvarinom Hagesta by är belägen och hvil¬
ket mycket försvårar och förhöjer kostnaden för inhägnandet af denna jord, vågar
jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer ville bevilja ett anslag af 10,000 R:dr R:mt till Hage¬
sta bys åboer ulan återbetalningsskvldighel, på det de må kunna, så
412
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 276.
skyndsamt som möjligt, inhägna och beså denna för närboende så skad¬
liga jord, samt uppbygga skogsvaktareboställe.
Jag förbehåller mig ödmjukast att framdeles få till vederbörligt Utskott inkom¬
ma med såväl karta och beskrifning öfver ifrågavarande jord, som förslag till reglor
för skogens framtida förbrukning.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhåiles.
Stockholm den 29 November 186*2.
Ola Lasson,
från Christianstads lån.
N:o 276.
Af Johan JLekberg från Nerikes län, om anslag till lön ät ytterligare
en provincial-läkare inom Örebro län med station i staden Lindesberg.
Då Sundhets-kollegium redan före sistlidne riksdag till .Kongl. Maj:t hemställt,
att en provincial-läkare vore af behofvet påkallad alt blifva stationerad i nordöstra
socknarne af Orebro län, hvilket förslag Kongl. Majit gillat, så och med hänsyn der¬
till, alt, vid omregleringen af domsagorna, Lindes och Ramsbergs samt Nya Koppar¬
bergs bergslagers härader blifvit skiljde från Nora, Grythytte och Hellefors domsaga
och i stället förenade med Fellingsbro härad för alt utgöra en gemensam domsaga,
hvilken helt och hållet omfattar olvanberörde socknar, och hvars folkmängd uppgår,
utom staden Lindesberg, til! nära 28,000; så och enär Kongl. Majit uti sin nådiga
Proposition vid denna riksdag begärt anslag till 8 provincial-läkare; alltså är jag
förvissad det Rikets Ständer i främsta rummet tillse alt ofvan antydda behof blir
uppfyldt.
Beträffande stationen, så enär staden Lindesberg, hvarest apotek finnes, utgör
centralpunkten i denna domsaga, är ock en följd deraf, att icke någon annan lämp¬
ligare plats är till finnandes.
På grund af det anförda vågar jag föreslå:
att Rikets nu församlade Ständer anslå lön åt en provincial-läkare, sta¬
tionerad i staden Lindesberg.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 277.
413
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Lekberg,
från Nerikes län.
N:o 277.
Af Johan Lekberg från Nerikes län. om ändring i Kongl. Resolutionen
den 9 December 1766 samt tjenstgöringsreglementet den 1 Mars 1819,
i fråga om befrielse för rusthållare att, dd remonthäst ulan hans vål¬
lande befmnes obrukbar, i stället anskaffa annan tjenstbar häst eller
klippare.
Kongl. Resolutionen den 9 December 1 766 bestämmer, att för de vakanser,
som genom rusthållarens försummelse kunna tima, skola de vid möten hålla klip¬
pare; och i tjenstgörings-reglementet af den 1 Mars 1819 stadgas, att om remonl-
hästen är vakant, sjuk eller eljest obrukbar, karlen bör förses med annan tjenstbar
häst eller klippare; detta sednare stadgande är alltför betungande för rusthållaren,
då han på intet sätt är vållande dertill att hästen blifvit oanvändbar lör blif¬
vande möte.
Med anledning häraf vågar jag föreslå:
att Rikets Ständer besluta, att, då rusthållaren icke är vållande till remont-
hästs obrukbarhel för blifvande möte, han ock må vara lri för att an¬
skaffa klippare.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Lekberg,
från Nerikes län.
414
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 278.
N;o 2T8.
Af Johan Persson från Upsala län, om åtgärders vidtagande till en
förbättrad skogshushållning samt om kronoparkerna Åsens och Stora
Sunnersta parks öfverlätande på arrende åt Ultuna landtbruks-institut.
Den del af vår landthushållning, med hvilken det är sämst bestäldt, år skogs¬
hushållningen. Skogarne icke blott vanvårdas utan sköflas i de flesta orter oför¬
svarligt, hvilket är så mycket mera att beklaga, sorn landet derigenom tiiifogas en
oberäknelig skada. Får skogsförödelsen fortgå, så skall det snart blifva en omöj¬
lighet alt bedrifva vårt bergsbruk; den betydliga inkomst, som nu kommer landet
till godo genom export af skogsprodukter, skal! alldeles komma att försvinna, och
sjelfva åkerbruket skall icke längre med någon fördel kunna bedrifvas, om vårt land
blir skoglöst samt derefter ett rof för de kalla och utpinande vindar, som, då vext-
ligheten om vårarne skall hörja, stryka öfver fälten och förderfva vegetationen, hvaraf
vi redan nu å de större slättbotrakterna hafva en sorglig erfarenhet. Hög tid är det
derföre att några ändamålsenliga åtgärder vidtagas för främjandet af hushållningen
med landets skogar, och en lagstiftning, som tryggar skogarnes återvext, är i högsta
grad af behofvet påkallad. Intilldess en sådan lagstiftning kan emotses är det af
högsta vigt, att allmänna uppmärksamheten fästes åt denna riksvigtiga fråga, alt all¬
männa opinionen, så att säga, förberedcs på ändamålsenliga åtgärder härutinnan, samt
att sålunda framför allt kännedomen om skogarnes värde och insigt en uti de all¬
männa grunderna för en rationel skogshushållning må blifva allmännare spridd, hvar¬
efter öfriga åtgärder, syftande till en förbättrad skogshushållning, först med hopp
om någon framgång kunna komma i fråga. Kännedomen och insigten om skogs¬
hushållningens vigt, värde och nödvändighet för vårt land måste blifva lika allmän
och erkännas lika lifligt, som vi nu uppskatta de andra delarne af vår landthus¬
hållning, och för att vinna detta mål — detta stora, vackra och synneiligen magt-
påliggande mål — får jag föreslå:
l:o Alt vid alla våra landtbruksskolor och landtbruks-institut skogs-
hushållniugsläran må fullständigt föredragas samt, så vidt möjligt är, prak¬
tiskt tillämpas efter hvad för hvarje ort kan befinnas tjenligast;
2:o Alt några nya landtbruksskolor ej må anläggas annat än der
tillräcklig skog finnes för lemnande af fullständig praktisk undervisning i
en rationel skogsskötsel, samt
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 278.
415
o:o Att till de landtbruks-läroverk, som redan blifvit anlagda och
sakna skog, kronoparker eller allmänningar mätte, för så vidt sådana fin¬
nas i grannskapet af dessa läroverk, till dem anslås, för alt sålunda be¬
reda tillfälle till den undervisning i skogshushållning, som icke vid något '
landtbruks-läroverk hädanefter bör få saknas.
4:o Beträffande den högre landtbruksskola, som finnes i mitt eget
grannskap, Ultuna landtbruks-institut, så saknar denna helt och hållet skog,
men har å arrende den så kallade lilla Djurgårdsparken, som dock är
alltför obetydlig, såsom endast innehållande omkring 100 tunnland. I
distriktets omedelbara grannskap och alldeles invid dess egor ligga deremot
kronoparkerna Åsen och Stora Sunnersta park, hvilka jag härmed löreslår
må till institutet öfverlemnas, om ej annat, på arrende likasom förenämnde
Djurgårdsparken, då årliga afkastningen i alla fall komme skogsplanterings-
kassan till godo och denna sålunda ej förlorade något, under det alt institutet
vunne fördelen att fullständigt kunna lemna praktisk undervisning i skogs¬
hushållningen.
Genom det förslag, jag här framställt, vågar jag, om det vinner Rikets Hög-
loflige Ständers bifall, motse att kännedomen om en ändamålsenlig skogsskötsel skulle,
genom de från landtbruks-läroverken årligen utgående eleverna, snart spridas till alla
delar af landet, jemte en ändamålsenlig praktisk tillämpning af de grunder, på hvilka
skogshushållningen måste hvila, och hvaraf snart äfven skulle följa ett större in¬
tresse för våra skogar och en bättre hushållning med dem, hvarefter åter den af~
sedda och väl behöfliga nya skogslagstiftningen lättare skulle kunna genomföras.
Stockholm den 29 November 1862.
Juhan Persson,
från Upsala län.
416
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 279.
N:o 279.
Af Nils Andersson från Wermlands län, om ändring i gällande tull¬
taxa, i fråga om förlullning af ämnen lill sammansatta knappar.
Uti nu gållande tulltaxa hafva knappar af sammansatta, ej specificerade, ämnen
sig åsätta en tull af GO öre pr skålpund, så att knappar af sammet, lasting, hel- eiler
halfsiden nu draga lika tull, oaktadt sjelfva dessa tyger differera i tullsatser från
1 R:dr 50 öre till G R:dr pr skålpund. Tulltaxan har i detta speciela fall lrångétt
det generela stadgandet, att tullen skall bestämmas med afseende å varans dyraste
beståndsdel; skälet måtte vara det alt knappar, såsom en nödvändighetsvara, den
der icke tillverkades inom riket, icke skulle bli allt för dvr för konsumenterna,! äfven¬
som det, all lurendrejeri af denna artikel icke kunde förekommas, om tullen sattes
för hög.
Detta skäl är visserligen talande; men ser man saken från en annan sida, blir
förhållandet annorlunda. Den låga tullsatsen å knapparne och den höga å sjelfva
tyget göra det svårt för en fabrik, hvars ändamål vore tillverkning af knappar, att
just för nämnda missförhållande här i Sverige komma sig före. En sådan fabrik,
om den ån icke kan eller ens vill göra begäran om skyddstull, må dock ega rätt
att fordra, det den icke varder stjufmoderligt behandlad af representationen, hvilket
dock blefve händelsen om den icke fick åtnjuta någon favör i afseende på de med
tull belagda varor, hvilka den för sin tillverkning behöfver införskrifva och som för
fabriken icke är annat än en råvara att förädla. Det torde vara påtagligt, att då
1 skålpund knappar af siden kostar 60 öre i full och 1 skålpund siden, deraf knapparne
skola tillverkas, 6 R:dr, har fabriken, som behöfver införskrifva varan, deri ett be¬
tydligt mehn. Min afsigt är icke den att begära förhöjning i tull lör knappar af
ifrågavarande slag, ty detta, om det beviljades, skulle uppmuntra lurenfirejare, fabri¬
ken ’ till föga fromma; utan har jag ansett en tull-lindring för materialierna, dem
fabriken har nödigt införskrifva, böra medgifvas, dock med kontroll att underslef
dervid icke eger rum, och hvilken kontroll må ankomma på Kongl. General-Tullsty¬
relsen att föreskrifva.
Då, beträffande förlullning af sammansatta knappar af ej specificerade ämnen,
det undantagsstadgande gjort sig gällande, att afseende icke göres derå att ämnet är
dyrare eller billigare i tull, utan t. ex. siden- och iastingsknappar draga lika tull,
ehuru
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 279.
41T
ehuru ett skålpund af förra tyget är 4 gånger dyrare än det sednare, så höra ock
reciprokt sjelfva ämnena, om de införskrifvas, och uppenbart finnes, alt de icke kunna
till annat än knappar begagnas, draga samma tull som sjelfva knapparne eller 60
öre pr skålpund, för den händelse att materialet eljest är belagdt med högre tull;
viljande jag erinra om obilligheten deraf, att t. ex. ett skålpund uthuggna runda siden¬
lappar af större eller mindre diameter, dock icke öfver 2 å 5 tum, som up¬
penbarligen äro afsedda endast till ett ändamål, eller knappars beklädnad, skulle
kosta 6 R:dr i tull, lika med hela sidenstycken, som kunna användas till hvad
som helst.
Jag får således föreslå:
att i tulltaxan vid artikeln ”knappar af sammansatta, eller, såsom arbe¬
tade, ej specificerade ämnen”, måtte få inflyta det tillägg, att ”ämnen till
sammansatta knappar förtuilas lika med knapparne eller 60 öre pr skålpund,
så vidt ämnet eljest skulle med högre tull beläggas.”
Det torde tillåtas mig tillägga, alt orsaken till denna min motion är den, att
jag kommit i erfarenhet deraf, att en knappfabrik sedan sista riksdag blifvit här i
staden (N:o 5 i B. Gamla Kungsholmsbrogatan) inrättad, så vidt jag känner den
enda i Sverige, och hvarest en mängd, cirka 70 yngre personer, har sysselsätt¬
ning med ett lätt och propert arbete, som snarare är såsom lek än verkligt arbete
alt anse, men hvaraf de dock hafva en förtjenst, den de omöjligen eljest skulle
kunna förvärfva, utom det att dessa arbetare i tid vänjas till omtanke för sig och
arbetsamhet. Ett sådant företag anser jag förtjent af omvårdnad och åtminstone
det hägn, att det icke varder förbisedt för utländska fabriker.
Jag anhåller om remiss häraf till Högloft. Devillnings—Utskottet.
Stockholm den 29 November 4 862.
Nils Andersson,
från Wermlands län.
Bill. till R. St. Brot. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd.
53
418
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 280.
N:o 280.
Af Anders Medin från Kronobergs län, om anvisande af medel att
användas till vppmmtring af hvitbetsodlingen inom riket.
Numera böra tankarne väl icke vara delade derom att jordbrukets utveckling
och höjande år lifsådern till landets förkofran och välstånd, äfvensom man med
ledsnad måste erkänna, att svenska jordbruket ännu i många afseenden står efter
andra länders.
Denna brist kan dock afhjelpas, om man med varmt intresse omfattar hvarje
åtgärd, som har till syfte att böja denna landets modernäring.
Inom endast några få af rikets provinser odlas hvitbetor, om hvilkas odling
det dock torde vara allmänt bekant alt, om densamma på ett ändamålsenligt sätt
med omsorg och idoghet omfattas, den då lemnar en rik och särdeles lönande af¬
kastning.
Det torde icke vara för någon obekant att det är af dessa jordfrukter, som
man bereder socker och sirap; och då man besinnar hvilka enorma qvantiteter af
dessa sötvaror, som hvarje år importeras från utlandet, skall man lätt linna hvilken
kapitalbesparing, som skulle för landet vinnas, om hvitbetornas odling blefve allmän
i de trakter, der dessa jordfrukter med fördel kunde planteras.
Äfven om de framalstrade sölvarorna icke blifva af aldra bästa och finaste qva¬
litet, hvilket ännu icke lärer låta sig göra af de härstädes odlade hvitbetorna, så
blifver det, detta oaktadt, en nästan oberäknelig vinst för landet, derigenom att inom
delta dymedelst ofantliga kapitaler komme att qvarstadna, som eljest gå till utlan¬
det såsom utbyte mot deras socker.
För erhållande af den vinst, som härigenom tillskyndades Staten, torde man
derföre kunna förvänta alt Staten äfven skulle vilja göra någon uppoffring; Och det
är af denna anledning, som jag derföre hos Rikets Höglofliga Sländer vågar föreslå:
att, för uppmuntran af hvitbetsodlingen inom riket, Rikets Ständer ville
anslå 24,000 R:dr Runt, efter beräkning af 1,000 R:dr för hvarje län,
samt öfverlemna åt hushållnings-sällskaperna eller landstingen att, för än¬
damålets vinnande, bäst och lämpligast använda hvad som på hvarje län
kunde sig belöpa.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 281.
419
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
A. Medin,
från Kronobergs län.
G. Johansson,
från Kronobergs län.
N:o 281.
Af Anders Medin från Kronobergs län, om skyldighet för bruksegare
att, i män af rösträtt, bidraga till klockares och orgélnisters aflöning.
I allmänhet torde det väl vara med billighet och rättvisa mest öfverensstäm¬
mande att, vid tjensters tillsättande, hvar och en i samma mån, som han har rät¬
tighet att rösta på den till tjensten föresiagne, han äfven har en motsvarande skyl¬
dighet att bidraga lill dennes aflöning, då han sedermera erhållit tjensten.
Jag har mig bekant att detta åtminstone är förhållandet med egare af masug¬
nar äfvensom med stångjerns- och manufaktursmeder, enär desse, som, enligt Kyr¬
kolagen, äro berättigade att deltaga i prestval, enligt Kongl. Resolutionen den 10
Augusti 1762 och Kongl. Brefvet den 15 September 1788, äfven äro ålagde alt
deltaga i presterskapets aflöning.
Om förhållandet nu är så, som det väl också bör vara, frågas då: hvarföre äro
bruksegare, som hafva rättighet att deltaga i val af klockare eller orgelnist, befriade
från skyldigheten att jemväl deltaga i desse personers aflönande?
För afhjelpande af det obilliga häruti, vågar jag hos Rikets Höglofliga Ständer
vördsamt föreslå:
att ett stadgande måtte utkomma, som påbjuder, att egare af bruk icke
äro befriade från att deltaga uti aflöning till klockare eller orgelnist i
mån efter rösträtt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 4862.
A. Medin,
från Kronobergs län.
420
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 282.
N:o 282.
Af Henric Hansson från Wesler-Norrlands län, om förbud för skatte¬
bonde att om försäljning och öfverilning af på hans hemman befint¬
lig skog upprätta kontrakt pä längre tid än 4 är i sender.
I sednare tider hafva på olika trakter af vårt fädernesland blifvit anlagda ång¬
sågar, afsedda alt i stor skala åstadkomma bräder och plankor m. m. Lika gläd¬
jande det är att industrien uppsöker och tillgodogör tillgångar, som förut stodo
utan värda och utgjorde döda kapitaler, lika sorgligt skulle det vara, om denna
industri, för långt drifven, inom en ej långt aflägsen framtid skulle förvandla stora
landssträckor till ödemarker, i grund förstöra flera hemman, hvars enda värde
ligga i skogen, samt göra det omöjligt eller åtminstone i hög grad försvåra möj¬
ligheten att å ett dylikt skoglöst hemman finna en anständig bergning.
Och af en sådan fara botas vi snart nog. För att nu endast beröra förhål¬
landet inom min hembygd, Södra Ångermanland, så hafva derstädes under loppet af
några få år blifvit uppförda icke mindre än fem dylika skogsfrossare, i trakten af
Nyland vid Ångermanelfvens utlopp. Det för dessa sågverk erforderliga belopp
timmerstockar anskaffa verkens egare på del sätt, att de dels af hela byalag, dels
af enskilde hemmansinnehafvare betinga sig rättigheten att, emot ett visst öfverens-
kommet pris, få å deras skatte-skogar efter behag hugga och sig lili nytta använda
ståndskogen till ett visst (miltal i genom,skäring, för hvarje träd räknadt, hvilket
vanligen sättes så iågt, att äfven den omogna skogen tillitas. Åfverkningstiden
bestämmes mycket olika, varierande emellan 10 och 50 år. Förledd af den sken¬
bart höga betalningen har mången oförsigtig och oerfaren skattebonde inlåtit sig i
dylika affärer, dem lian dock inom kort bittert ångrat, då han fått se sitt förut
lugna hemman afklädas dess bästa prydnad, beröfvas dess förnämsta värde. Stun¬
dom komma härtill förebråelser af barn och anhöriga för det han genom en långt
utsträckt afverkningstid ingripit i efterkommandes fria disposition öfver hemmanet.
Efter nämnde tids slut belinnes skogen så hårdt medtagen, alt egaren ofta saknar
byggnadsvirke för eget behof. Skogslöseskillingen, i de flesta fall erhållen de
första åren af den kontraherade tiden, har emottagaren långt för detta lefvat upp i
lättja, lyx och öfverflöd; intet har blifvit användt på jordbrukets förkofran. Hem¬
manet saknar allt värde och dess innehafvare nedsjunker nu i största fattigdom —
ja, exempel fattas ej, att dylika personer fallit fattigförsörjningen lill last. Kan
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 283.
421
Staten liknöjdt åse ett så tanklöst förfarande? får den tillåta nuvarande generation
att genom berörd a oförsigtiga handlingssätt betaga kommande slägten tillfälle till
tarflig utkomst? — Eller bör den ej, medan ännu är lid, uppträda och genom
ändamålsenliga lagstiftningsåtgärder i della hänseende betrygga äfven efterkomman¬
des, det är dess eget, fortfarande välbefinnande? — Jag tror det! Men hvad bör
göras?
Jag vågar derföre vördsamt föreslå:
att det inä förbjudas skattebonde, all muntligen eller skriftligen uppgöra
kontrakt om försäljning och öfverhaltig af skogen pä dess egande och in-
nehafvande skattehemman för längre tid än 4 är i sender. Upprättas
dylikt kontrakt för längre lid, må det i alla afseenden vara ogiltigt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Henric Hansson,
från Wester-Norrlands län.
N:o 283.
Af Henric Hansson från Wester-Norrlands län, om statsanslag till
en brobyggnad öfver Sollefteå fors i Ångermanelfven.
Under det alt innevånarne i Sveriges nordligaste landskap med glädje se de
ändamålsenliga kommunikationsanstalter, som inom sydligare delen af vårt fädernes¬
land inrättas genom jernvägsanläggningar m. m., hvilka alla befordra en lifligare
cirkulation inom statskroppen och derföre fördelaktigt inverka på hela Statens väl¬
befinnande, så hoppas vi nordboer å vår sida, att ombuden från de södra och mel¬
lersta länen skola fästa ett billigt afseende på våra behof af förbättrade kommuni¬
kationer — och, om de det göra, anvisa medel för sagde behofs afhjelpande.
Ett svårt hinder för samfärden, i rigtning från norr tili söder och tvärtom,
emellan menniskor i våra trakter möter i de otaliga strida strömmar, som från
vester till öster genomskära Norrland. Man har naturligtvis ryggat tillbaka för de
stora kostnader, brobyggnader öfver så forssande vattendrag skulle föranleda och
derföre i det längsta sökt hjelpa sig fram öfver dem medelst färjor — så äfven i
422
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 383.
Sollefteå socken, belägen i en folkrik ort vid Åugermanelfven, * nii! nedanför det
ställe, der densannna upptager Faxelfven samt 10 mil från Hernösand, mellan hvil¬
ken stad och Sollefteå liflig gemenskap underhålles på Ångermanelfven med icke
mindre än sex ångbåtar. I närheten af Sollefteå finnas tvänne färjställen, det ena
nedanom Sollefteå fors vid Skedums by intill Sollefteå rågång, det andra på en
fjerdedels mils afstånd från Sollefteå ofvanom nämnde fors. Dessa färjställen äro,
i anseende till den starka strömmen, städse svåra, ofta lifsfarliga att öfverfara; och
hafva under de sednare åren på dylika färder åtskillige personer drunknat (ibland
andra f. d. talmannen Nils Strindlunds 20:årige son). Åtskilliga tider af året, så¬
som vid isläggningen och islossningen, gifves intet sätt att komma öfver elfven, till
stor afsaknad för trafiken, hvilken å nämnde ort (såsom enda öfverfartsstället för
resande och lorbönder, som ämna sig från Sollefteå till norra ådalen och tvärtom)
är mycket liflig.
Under loppet af sju års tid hafva af ortens innebyggare blifvit påkostade mer
än 40,000 R:dr för åstadkommande invid ena färjstället af en bro — och en dy¬
lik var redan färdig samt under loppet af år 1857 till begagnande öppnad, men
bortfördes af strömmen. Vi stå nu utan ; skall det så förblifva ? — Jag fruk¬
tar det; såvida icke Staten skulle finna det lämpligt samt i sitt intresse att kraftigt
mellankomma. Sedan sistberörda år hafva vi icke varit overksamma, utan, till vin¬
nande omsider af ett lyckligt resultat, medelst behörigen förordnad ledamot af Våg-
och Valtenbyggnadskorpsen låtit anställa undersökningar samt afvågningar och upprätta
kostnadsförslag, hvilket (då brobyggnaden, såvida den skall blifva varaktig, enligt
bemälde ijenstemans utstakning, bör läggas emellan båda färjplatserna midt i Sol¬
lefteå fors, såsom det enda ställe i närheten, der säkra landfästen å ömse sidor
möta) uppgick till den betydliga summan af 100,000 R:dr Runt —som troligast
icke skola blifva tillräckliga.
Jag vågar derföre vördsamt hemställa:
att Rikets Ständer täcktes af allmänna medel anvisa ett anslag, ulan åter¬
betalning sskyldighet, stort 100,000 R:dr R:mt, till en brobyggnad öfver
Sollefteå fors i Ångermanelfven;
och anhåller jag om remiss till Höglofliga Stats—Utskottet, der jag, innan ärendet till
behandling förekommer, skall inlemna syneinstrument och kostnadsförslag, jemte öfriga
handlingar i målet.
Stockholm den 29 November 1862.
Henric Hansson,
från Wester-Norrlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 284.
423
N:o 284.
Af J. Rundbäck från Göteborgs och Bohus län, om indragning
af karantänsinrättning en på Känsö, samt der anställde tjenstemäns
uppförande pä indragningsslat.
Af redan kända och erkända skäl, sorn derföre icke behöfva upprepas, har raan
på sednare tider funnit för godt förklara alla karanlänsinrältningar obehölliga. Ett
undantag härifrån har man gjort för Känsö karantänsinrättning vid rikets vestra kust,
ehuru icke några talande skäl, eller något behof för denna inrättnings bibehållande
torde förelinnas. Af denna anledning och emedan Statsverket i och för denna in¬
rättning får vidkännas en icke ringa årlig utgift, är det jag här får äran hem¬
ställa :
alt Känsö karantänsinrättning mätte med första upphöra, Kronans byggna¬
der och annat tillbehör derstädes för Statens räkning försäljas och de nu¬
varande tjenslemännen vid denna inrättning uppföras pä indragningsslat,
örn de dertill äro berättigade.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Rundbäck,
från Göteborgs och Bobus län.
424
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 285.
N:o 285.
Af .1. SS timi bäck från Göteborgs och Bohus län, om revision af Kongl.
Förordningen den 2i September 186 i, angående tillsyn d förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom.
Ehuru nyligen utkommen, visar dock redan erfarenheten, att Kongl. Maj:ts nå¬
diga Förordning, angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom,
den 24 September 1061, icke i de Hesta fall motsvarar sill ändamål att bättre än
förut värna och bevara omyndigs rätt, hvarför jag af flera skäl anser en fullständig
revision af berörda Förordning vara af nöden. För att bevisa detta, torde det icke
vara af nöden att här utförligare vidröra alla de olägenheter, kostnader och stridiga
tolkningar, hvartill denna Förordning under sin korta tillvaro gifvit anledning, helst
Justitie-ombudsmannen i sin sednaste embetsberättelse derför så utförligt redogjort.
Jag vill alltså inskränka mig Sill ett par anmärkningar, som icke i berörda embets¬
berättelse synas vidrörda. Ben lörsta al dessa anmärkningar gäller stadgandet i 4
§ af olvanberörda Förordning, alt förmyndare skall för hvart år afsluta räkning ol¬
ver allt det han har om händer. Denna föreskrift är för förmyndare ganska svår
och ofta overkställbar, i Ihy alt lian icke med bästa vilja alltid kan indrifva mynd¬
lingens räntor och inkomster på dato. Exempel gifves, der förmyndare, för att er¬
hålla räntor och arrenden för omyndigs egendom, har måst lagsöka och processa
sig till dessa, hvarföre, i anledning af vår sena lagskipning, hela år kunnat förflyta,
innan dessa räntor och arrenden kunnat indrifvas, men äfven om lagsökning icke
är af nöden, inflyta sällan räntorna på dato; men skall förmyndare hvarje år göra
reda och räkning, så måste han alltså förskottera dessa räntor, för dessa förskott
eller räntor derå kan förmyndaren emellertid aldrig blifva godtgjord af gäldenären,
som innehar myndlingens gods, ty lagen förbjuder taga ränta på ränta. Det synes
dessutom hårdt, att en förmyndare, som ofta mot sin vilja blir tvingad emottaga
detta besvärliga kall, skall kunna tvingas till att låta inteckna sin egendom för mynd¬
lingens säkerhet. Men om förmyndaren genom den nya Förordningen är kommen
i en tvetydig ställning, är myndlingen det icke mindre genom de förökade utgifter,
som den nu får vidkännas för att få sina ofta ringa medel förvaltade; ehuru dermed
icke kan visas att säkerheten för dem blifvit större. För egen del inser jag icke
hvartill alla dessa vidlyftiga granskningar af förmyndare-räkningarne skola tjena,
när
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 285.
425
när icke derigenom större säkerhet för myndlingen, men väl större besvär för för¬
myndare åstadkommes. Eller i hvad slags ansvar stå gode män, socknenämnder
eller häradsrätterne, ifall myndlingens medel skulle förskingras? Står soeknenämnden
i något slags ansvar, hvarföre då icke lemna hela förvaltningen af omyndigs egen¬
dom i socknenämndens vård? Härigenom skulle större säkerhet vinnas, när en för
alla och alla för en af socknenämnds-ledamöterne ansvarade för myndlings medel.
Erhölle soeknenämnden 1 procent af myndlings inkomster, klefve den nog aflönad
och denna bchöfde blifva myndlingens enda utgift, emedan lösen för alla förmyndare¬
förordnanden ni. fl. omkostnader icke vidare voro af behof. Detta mitt förslag om
att socknenämnd skulle helt och hållet öfvertaga förmynderskapen vill jag emellertid
icke längre utbreda mig öfver, utan öfvergår till min sista anmärkning. Denna
gäller vissa domares åsigt, att de, antingen förmyndare begär det eller ej, icke al¬
lenast anse sig berättigade lemna bevis öfver det summariska utdrag, sorn förmyn¬
dare skall till Rättens ordförande inlemna, och derför laga lösen, utan somliga anse
sig äfven vara berättigade att häröfver lemna protokollsutdrag och laga full lösen
för det.
På grund af hvad jag sålunda haft äran andraga och med hänvisning för öfrigt
lill den redogörelse, Justitie-ombudsmannen i sin sednasle embets-berättelse i detta
ämne lemnat, får jag härmed vördsammast föreslå:
det Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 24 September 4861, angående
tillsyn å förvaltning af omyndigs egendom, måtte till alla delar blifva re¬
viderad.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Rundbäck,
från Göteborgs och Bohus län.
Bih. till R. St. Fröt. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd. 54
426
Motioner i Bonde-Ståndet 1S62. N\o 286.
N:o 286.
Af «J. Randbäck från Göteborgs och Bohus län, derom att fabriks¬
bolag mätte til/förbindas att lemna fattigskatt till hvarje kommun, der
de sin rörelse bedrifva m. m., äfvensom att fatligvdrds-inspektörer
mätte förordnas.
Bland samhällsvigtiga frågor intar väl den huru samhällets lidande och nöd¬
ställde medlemmar höra bäst och rättast understödjas, ett framstående rum. Man
kan visserligen icke heller neka alt mycket blifvit vidgjordt för lösningen af denna
stora fråga inom vårt land, ja, i hvad fattigvården angår, ordnades genom Kongl.
Maj:ts nådiga Förordning, angående fattigvården i riket den 13 Juli 1855, mycket
på ett tillfredsställande sätt. Likaledes har man på ett rättvisare sätt uti de nya
kdmmunallagarne sökt ordna och fördela bidragen till fattigvården o. s. v. — Allt
detta kan man medgifva, ulan alt derföre hafva sagt, det icke nödiga förändringar
i regleringen af fattigvården icke vidare tarfvas. Dessa nödiga förändringar anser
jag framför allt vara behöfliga i våra fabriksdistrikter: ty nekas kan val icke, att
kommunerna derstädes kommit i en annan ställning, i hvad fattigvården angår, än
hvad den der var förut. Fabrikerna, så förträffliga de å ena sidan kunna vara, äro
å andra sidan icke berömvärda; emedan de på vissa orter, så snart de förläggas
på landet, framtvinga en öfverbefolkning, och stor deraf sig härledande fattigdom
m. m. Man löper väl icke häraf så särdeles stor lära så länge inga rubbningar i
fabrikernas jemna gång inträffa; men vid hvarje äfven den minsta stockning inträ¬
der ett motsatt förhållande. Framför andra fabriker, som lida och äro beroende af
konjunkturerna, äro bomullsfabrikerna, emedan de så mycket äro beroende fluktua-
tionerne på verldsmarknaden. Särdeles hotande och stor synes faran för dessa fabri¬
ker för närvarande, emedan de i anledning af det amerikanska kriget hafva svårig¬
het att erhålla råämnen. Redan hafva derföre flere af våra bomullsfabrikanter upp¬
hört med att arbeta eller åtminstone inskränkt arbetstiden och arbetspersonalen.
Huru länge detta menliga förhållande skall fortfara, är svårt att förutse, men hvad
man redan ser och kan iörese är det elände, som bland fabriks-arbetsskarorna måste
i följd häraf inträda. Utan att underkänna hvad flere fabrikanter gjort för sina
arbetare och för alt hålla fabrikerna i verksamhet, kan man dock icke underlåta
fästa uppmärksamheten derpå, alt alltför litet blifvit vidgjordt lill betryggande af
fabriksarbetarens existens när någon kris inträffar. I de flesta fall ser det så ut,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 286.
427
sora hade man aldrig tänkt på några kriser; men då dessa hädanefter oftare än
förr torde inträffa, måste man vara betänkt på något botemedel för dessa, särdeles
hvad vidkommer arbetarne. Att i kritiska ögonblick kasta hela omsorgen på kom¬
munen och att den dermed skall vara nöjd, är mer än hvad man rimligtvis kan
begära, ehuru lagen för närvarande lemnar stöd för en sådan uppfattning.
Såsom ett försök alt ställa kommunen och fabrikanten i en rättvisare ställning
till hvarandra och att på något sätt söka förebygga det menliga inflytande för ar¬
betare-familjerna, som kommande. kriser i fabriksväsendet möjligen skulle hafva, lika¬
som för att få en bättre öfversigt öfver fattigförsörjningens tillstånd inom riket, får
jag härmed vördsammast föreslå:
l:o Det 10 § i nu gällande fattigvårds-förordning måtte få tillägg i
den syftning, att bolag, som hafva fabriker å ena orten, men styrelsen å
en annan, icke kunna undandraga sig lemna fattigskatt till hvarje kom¬
mun, der de sin rörelse bedrifva.
2:o Alt hvarje fabrikant, som drifver så stor rörelse, att för rörelsens
bedrifvande erfordras mera än 10 arbetare, fabriksidkaren må kännas skyl¬
dig att för hvarje arbetare per månad afsätta till en pensions- och un-
derstödsfond för dessa 25 öre R:mt, och att dessa afgifter öfverlemnas
till kommunal-nämnden, hvilken dessa medel jemte fabrikanten förvaltar
på så sätt, att, utom då svårare kriser inträffa, kapitalfonden icke må
tillgripas, men den årliga räntan deremot till understöd utdelas.
Fördelen för såväl fabrikanten, arbetaren och kommunen att ega en så be¬
skaffad fond, hvilken på så sätt kan bildas utan att blifva tryckande, är så i ögonen
fallande, att några vidlyftiga bevis derför icke torde vara af nöden andraga. För
att emellertid efterse huru dessa medel, såväl som många andra, förvaltas och för
att tillse huru fattigförsörjningen i allmänhet handhafves, anser jag, att en fattig¬
vårdsinspektör för hvarje stift eller län vore af nöden. Denna befattning och skol¬
inspektörs-befattningen torde lämpligen kunna förenas i en person. Vilkoret härför
vore blott, att härtill utnämndes duglige och praktiske män, hvilka så aflönades, att
de kunde egna hela sin tid åt detta sitt anspråksfulla kall. — På grund häraf får
jag alltså lika vördsamt föreslå:
5:o det fattigvårds-inspeklörer, i likhet med skolinspektörer, måtte förordnas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Rundbäck,
från Göteborgs och Bohus län.
428
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 287.
N:o 287.
Af 3. Rundbäck från Göteborgs oell Bolms län, om befrielse för rote¬
hållare från ali ansvara för båtmans beklädnads- och utredningsper¬
sedlar och sagde persedlars anskaffande af Kronan.
Vördsammast får jag härmed lästa uppmärksamheten på ett ärende, som, enligt
mitt förmenande, är af stor vigt.
Vi känna alla, att manskapet vid den indelta arméen för närvarande dels af
Kronan, dels af rust- eiler rotehåiiarne förses med vissa beklädnings- och utred¬
ningspersedlar. Denna delning af rusthesväret skulle, efter min och fleras tanke,
blifva vida billigare och ändamålsenligare, om Kronan ensam öfvertoge detsamma.
Det skulle blifva billigare och ändamålsenligare derföre, att persediarne, som på en
gång beställdes, kunde blifva lika till qvalitet, form och snitt. Alla dessa besigt-
ningar och kasseringar med Ihy åtföljande trassel skulle försvinna, emedan detta
undangjordes på en gång, när leverantören aflcmnade persediarne. Persediarne skulle
alltid, då de af fabrikanten inköptes en gros, blifva billigare, än hvad förhållandet
kan blifva, när den ena persedeln skall köpas här, den andra der, än af den ene
än af den andre, ofla ulan alt man vet hurudan persedeln skall vara.
Af dessa och flera andra skäl tror jag alltså, alt så väl Kronan, som rote¬
håiiarne och manskapet skulle vinna på en förändring härutinnan. Synnerligen skulle
detta blifva fallet om Kronan för båtsmansrotarne, som så ofta skola bestå munde¬
ringar, ensam förskaffade samtlige beklädnings- och ulrednings-persedlarne; ty här¬
igenom skulle, utan någon förlust å Kronans sida, utom ofvan uppräknade fördelar,
myckel krångel och många besvärligheter för rotehåiiarne försvinna.
En genomgripande reform, i hvad vidkommer indelnings- och rolerings-båts-
männens beklädning, är visserligen redan och sednast vidtagen genom Kongl. Majlis
nådiga Förordning den 22 December 1848, men ingenting kunde vara önskvärdare
eller mera behöfligt, än alt denna reform efter enahanda grunder vidtoges med de
öfriga persedlar, rotehåiiarne ännu skola till båtsmännen utgifva. Af denna anledning
och på grund af hvad jag här baft äran andraga, får jag vördsammast hemställa,
det Rikets Höglofliga Ständer för sin del måtte besluta:
att rotehåiiarne hädanefter måtte befrias från samtlige indelnings- och
roterings-bålsmännens beklädnings- och utredningspersedlar, hvilka Kronan
deremot ensam anskaffar, mot det att rotehåiiarne godtgöra Kronan härför
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 288.
429
på samma sålt och efter samma grunder, som enligt Kongl, Maj.ts nådiga
Förordning den 22 December i848 redan sker för de persedlar, Kronan
åtagit sig anskaffa till båtsmännen.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Rundbäck,
från Göteborgs och Bohus län.
N:o 288.
Af J. Rundbäck från Göteborgs och Bohus län, om ändring *
föreskrifterna angående rösträtt vid orgelnist-, klockare- och skollä¬
rareval.
Som inom vårt land ännu förefinnas flera olika och principvidriga författningar,
angående bestämning af rösträtten vid åtskilliga val, så torde tiden och rättvisan
kräfva, alt dessa föreskrifter, som numera endast förorsaka missbelåtenhet, trassel
och orättvisa, blifva undanröjda.
Bland författningar, som ega så beskaffade fel, får jag här särskildt framhålla
dem, hvilka röra rösträtten vid orgelnist-, klockare- och skollärareval. Angående
dessa val stadgas uti Kyrkolagens 24 kap. 50 § följande: ”organisten väljes af kyr¬
koherden och församlingen, som honom lönar, allt som the theröfver kunna förenäs;”
och i samma kap. 31 § heter det: ”klockare skall i lika målto af kyrkoherden
och församlingen väljas;” likasom det uti Kongl. Maj:ts nådiga Stadga, angående
folkundervisningen i riket, den 18 Juni 1842, § 6 mom. 2 föreskrifves, bland an¬
nat, rörande val] af skollärare: ”mellan de på förslag uppförde anställes derefter
val af församlingens å sockenstämma samlade röstegande ledamöter, hvarvid rösterna
beräknas likasom vid klockareval och ordförandens i skolstyrelsen röst gäller lika
sorn kyrkoherdens vid klockareval.” Huru denna lag: ”klockare skall i lika måtto
af kyrkoherden och församlingen väljas,” bör förstås, inhemtas af Kongl. Resolutionen på
Allmogens besvär den 20 November 1786, § 22 samt af Kongl. Resolutionen den 20
Juni 1794. Enligt dessa nådiga resolutioner skall kyrkoherdens röst vid klockareval,
följaktligen äfven vid skollärare- och orgelnistval, beräknas till hälften mot försam¬
430 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 288.
lingens afgifna röster, det vill nied andra ord säga, kyrkoherdens röst utgör tredje¬
delen af de afgifna rösterna eller så, att när en församling t. ex. å 100 hela hem¬
man har 100 röster, så har kyrkoherden 50. Denna röstberäkningsgrund tilläm¬
pas öfverallt, utom vid klockareval i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, hvarest
så förfares, som Kongl. Resolutionen den 17 December 1734, § 78 närmare bestämmer.
Det torde väl knappast behöfva sägas, att en sådan röstberäkningsgrund. som den
ofvan beskrifna, icke är tidsenlig eller tillfredsställande för församlingen, som dessa
tjenstemän lönar. Orsaken hvarföre kyrkoherdarne vid dessa val blifvit tillförsäkrade
så stor rösträtt får man väl söka deri, alt förr tillkom det kyrkoherdarne att pröfva
eller examinera klockarekandidaterna, om de voro skicklige till den tjenst de sökte,
och derföre skulle också kyrkoherdarne hafva så afgjordt inflytande på valen, så att
församlingarne icke skulle fara vilse och taga en mindre lämplig person. Om vid
en så beskaffad examen bättre män än nu för tiden kommo att bekläda dessa tjen-
ster, lemnar jag derhän. Det är nog alt vela, det dessa examina numera äro komna
ur bruk och alldeles öfverflödiga, sedan stadgadt blifvit, att sökande till dessa tjen—
ster måste hafva undergått behörig examen inför annan vederbörlig auktoritet. Men
på samma gång orsaken lill en så beskaffad rösträtt för kyrkoherdarne icke mera
finnes, fordrar rättvisan att deras stora rösträtt också uppbäfves och att vid dessa
val samma rösträtt må gälla, som vid andra ärendens afgörande på kyrkostämma.
Några betänkligheter för alt icke sitt kall vuxna personer skola väljas, ifall man
utsträckte rösträtten eller bestämde den annorlunda, behöfver man icke hysa; ty dessa
afhjelpas dermed alt föreskrift gifves, det ingen väljas må, med mindre han styrker
sig hafva undergått behörig examen.
På grund af hvad jag sålunda haft äran andraga, får jag vördsammast föreslå,
att, med upphäfvande af alla hitintills gällande föreskrifter rörande val af orgelnist,
folkskolelärare och klockare, hädanefter mätte stadgas, som följer:
Vid folkskolelärare-, orgelnist- och klockareval, som vid kyrkostämma
handiägges, beräknas rösterna så, som Kongl. Maj:ts nådiga Förordning
angående kommunalslyrelse på landet den 21 Mars 1862 rörande röst¬
rätts utöfvande föreskrifter; dock bör ingen till dessa tjenster under om¬
röstning komma, som icke, enligt gällande lagar och författningar, styrkt
sin komptens medelst betyg från vederbörlig auktoritet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Rundbäch,
från Göteborgs och Bohus län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N;is 389 och 290.
431
N:o 289.
Af .5. Rlimllbäck från Göteborgs och Bohus län, om import-tull
å malen spanmål eller mjöl och gryn.
Förvissad om, alt de skäl ännu qvarstå, hvilka föranledde Rikets sednast försam¬
lade Ständer alt för sin del besluta, det införseltull skulle åläggas malen spanmål
eller mjöl och gryn, får jag, blott med hänvisning till hvad i denna fråga vid sist—
lidne riksdag förekom och beslutades, ödmjukast anhålla och föreslå:
det äfven Rikets Högloflige Ständer vid denna riksdag måtte besluta, att en
import-tull af 50 öre R:mt per centner åsältes malen spanmål eller
mjöl och gryn.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Rundbäck,
från Göteborgs och Bohus län.
N:o 290,
Af Erik {Ersson från Gefleborgs län, om tillägg till i § i Kongl. För-
ordningarne den 20 November 1815 och den 27 November 1854-,
angående jords eller lägenhets afstäende för allmänt behof.
Deri timnler- och bjelkflottning, Som för endast några år sedan i en större
skala efter Ljusne- och Woxna-elfvarne inom Helsingland och numera genom de
derstädes bildade trävaru- och sågverks-bolagen kommit till en i ganska stor skala
dfifven rörelse, har, med erfarenhet af det sätt, hvarpå dessa bolag hittills drifvit denna
rörelse, kommit ortens jord-, strand-, vattenverks- och fiske-egare till den smärtsam¬
432
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 290.
ma erfarenhet, alt eganderätten och laga föreskrifter alltför ofta kränkas af dessa
bolag medelst sjelftagna byggnader, så i sjö som på strand, och äfven medelst för¬
nekande af ersättning för de skador, som genom denna flottning så ofta åstadkom¬
mas. För att på något sätt komma till rälta och reda i detta rältslöshetstillstånd,
ingingo tvänne socknar i början af sommaren 1861, genom lagligen valde ombud,
lill Konungens Befallningshafvande i länet med anhållan om laga syn och förslags
uppgörande för flotlningens ordnande inom dessa socknar. Något svar på ansök¬
ningen afhördes emellertid icke (af hvad anledning är mig obekant) förr än i sist—
lidne Augusti månad, då man likväl näst derförinnan genom domhafvandens i orten ut¬
färdade kallelse fick den underrättelse, att ett sig så kallande strömrensnings-bolag, som
i sjelfva verket är sågverks- eller Hottnings-bolagen, hos Kongl. Maj:t utverkat sig
resolution att få expropriera jord, stränder och sjöbotten, der sådan för dragbvgg-
nader erfordrades; och hade bolaget för denna resolutions erhållande användt det
sanningslösa föregifvande, alt det icke kunde öfverenskomma med jord- och strand-
egarne om en skälig ersättning för den jord elier de lägenheter de behöfva, då likväl
rena sanningen är, att de oftast byggt och bygga allt hvad de vilja, ulan att på
något sätt förskaffa sig rättighet dertill eller i någon mån lyssna till de protester,
vederbörande jord-, strand-, vattenverks- och fiske-egare haft skäl alt göra, än
mindre att de sökt åstadkomma någon vänlig öfverenskommelse om ersättning, så¬
som de sjelfve inför vederbörande uppgifvit. —• Sådant har förhållandet, med få
undantag, varit och är inom de flesta socknar efter ofvannämnde elfvar och sådant
är det med de byggnader, för hvilka expropriation nu är begärd och beviljad i
här ofvan omlörmälda resolution. De äro till största delen uppförde utan jord-
eller strandegarnes tillstånd och öfverenskommelse och utan alt på annat eller lag¬
ligt sätt hafva beredt sig någon rättighet dertill. — Att mycket mer i detta ämne
vore att omförmäla, känner jag alltför väl: men jag vill härmed inskränka mig att åbe¬
ropa hvad apothekaren Herr J. Brun från Hudiksvall anfört i sin motion rörande
denna angelägenhet —• och utan att vilja lägga nu omförmälda olaglighet hvarken
på vederbörande embetsmyndigheter eller på bristande laga föreskrifter, har jag dock
velat anföra verkliga förhållandet, att dermed visa huru äfven den vigtiga expropria¬
tionslagen kan tillgripas för enskildas intressen, innan ens frågan är afgjord om det
gäller allmänt nyttiga företag och innan vederbörande jord- eller lägenhets-innehaf¬
vare blifvit i saken hörde, än mindre försök till öfverenskommelse om ersättningen,
hvilket likväl synes vara både med ordalydelsen och andan i dessa stadgar öfver¬
ensstämmande.
På de skäl, jag härmed anfört och åberopat, får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte besluta det tillägg till 1 § i Kongl. Förordnin-
garne af åren 1845 och 1854, om jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof, att för erhållande af Kongl. Maj;ts nådiga tillstånd till
lösen
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 291.
433
lösen medelst expropriation af jord eller lägenhet fordras, alt såväl veder¬
börande jordegare som kommunen, inom hvars område jords- och lägen-
hetsupplåtelsen sökes, blifva på Konungens Befallningshafvandes försorg
genom domaren i orten hörde oell de särskilda förkläringarne, jemte
domarens och Konungens Befallningshafvandes yttrande i ämnet till Kongl.
Maj:t insända, för alt, jemte ansökningen om upplåtelsen, komma under
nådig pröfning.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Eric Ersson,
från Gefleborgs län.
N:o 291.
Af Eric Ersson Irån Gefleborgs län, om anslag för uppförands
och underhäll m. m. af sjukhus för spetelskeinom Helsingland.
Då för omkring 20 år sedan Sundhets-kollegii uppmärksamhet fästades derpå,
att uti provinsen Helsingland funnos personer behäftade med sjukdomen spetelskan,
föranläls nämnde kollegium att då förordna provinsens distriktsläkare att undersöka
huru med saken förhölle sig och befanns dervid att ganska många personer voro
med sagde sjukdom behäftade. Oaktadt denna bekräftelse, företogs dock, mig ve¬
terligen, inga allmänna mått och steg till försök för hämmande af sjukdomens ut¬
veckling eller vård för sådana sjuke, som saknade medel eller anförvandter för om»
besörjningen deraf, förr än för några år sedan, då genom Konungens Befallnings¬
hafvandes i länet försorg, kommunerna blefvo hörde, huruvida de ville öfverens¬
komma om bidrag till uppförande af ett hospital eller en vårdanstalt för dessa sjuke;
men då kommunerna jemte de årliga underhålls-kostnaderna, nyligen fått vidkännas
kostnaden för uppförande af nya lasaretts- och kurhusbyggnader, ansågo de sig
icke förmå att göra något för ifrågavarande anstalt, och detta af så mycket mera
skäl som de socknar, hvari sjukdomen icke yppats, afsade sig allt deltagande deri.
— Emellertid fortfor sjukdomen och synes vara mer i till- än aftagande, åtmin-
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 55
434
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 291.
stone visar det sig så, ty för något öfver 50 år sedan hörde man knappast talas
om sådane sjuke, då det likväl nu, enligt provincial-läkaren Herr Doktor Hedenströms
afgifna raporter lill Sundhets-kollegium, finnas 75 personer spridda i alla delar af
provinsen, och då antagligt är att några finnas, som icke blifvit anmälda eller kom¬
mit med i räkningen, så torde med säkerhet antalet befinnas vara ändå högre.
Huruvida sjukdomen är smittosam eller ej, är icke fullt utredt; men faktiskt
är, att flera fall förekommit der 2, 5 å 4 syskon angripits deraf och ljutit döden,
en del efter färre, andra efter flera års förlopp, ulan att deras föräldrar haft denna
sjukdom, och utan alt deras makar eller vårdare förmärkts hafva blifvit smittade
deraf. Emellertid är denna sjukdom i sin fulla utveckling allt för gräslig, att icke
hvarje menniskovän, som med egna ögon sett den, känner sig manad, alt göra hvad
göras kan för att, dels söka mota eller häfva den i sin första början, hvilket, enligt
erfarne läkares försök och omdöme, icke är alldeles omöjligt, dels ock att bereda
en för yttre bekymmer tryggad fristad för dem, som blifvit så angripne alt arbets¬
förmågan upphört och tillika äro i saknad af anlörvandter, som kunna och vilja
vårda dem under afvaktan af ett slut på deras ömkansvärda lif.
I Brödrariket Norrige funnos, enligt dess ofliciela statestik, Vid 1860 årsslut,
2,068 spetelske sjuke, hvaraf 557 vårdades i dertill af Staten bekostade hospitaler,
och utom att vilja påslå det, Norriges förhållande bör verka till efterföljd härstädes,
har jag upplysningsvis velat anföra detta med det hopp, alt Sveriges Rikets Ständer
icke heller vilja förneka sin hjelp åt de lika olyckliga härstädes medelst anslag af
medel till uppbyggande af ett Ijenligl hus, dess fullständiga inredning med inventa¬
rier samt till föda, skötsel, och läkarevård åt de sjuke. Den anslagssumma, som för
detta ändamål erfordras, kan visserligen icke på förhand bestämdt beräknas, men,
enligt ett af förenämnde Doktor Hedenström afgilvet förslag, skulle för uppbyggande
af ifrågavarande hus, dess inredning och inventarier erfordras en summa af 20,000
R:dr och för det årliga underhållet, jemte vård och läkare-arfvode 6,000 R:dr, allt
Riksmynt; och då man torde kunna antaga att denna sjukvårdsanstalt blir anlagd i
närheten af en Provincial-läkare-station och af sådan läkare kunde vårdas samt att
patienternas antal icke blir så stort i lörsta början, så synes det som årliga under-
hålls—anslaget kan tåla vid att nedsättas till hälften för nu ingående statsreglerings-
period.
På de skäl jag sålunda i korthet anfört och med hänvisande till de upplys¬
ningar och handlingar, som genom annan motion i detta ämne till Utskottet aflem-
nas, vågar jag vördsammast anhålla:
att Rikets Ständer täcktes bevilja och anslå ett reservationsanslag af 20,000
R:dr för uppförande af hus med inredning och inventarier, för spetelske
sjuke, på den plats inom Helsingland, der Kongl. Maj:t pröfvar lämpligast
samt till underhåll, vård och läkare-arfvode dervid, 5,000 R:dr årligen
under förestående statsregleringsperiod.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 292.
435
Oin remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsammast.
Stockholm den 29 November 1862.
Eric Ersson,
från Gefleborgs län.
Häruti förena sig:
01. Pehrsson, Pehr Ericsson,
från Gefleborgs län. från Gefleborgs län.
N:o 292.
Af Jöns Pehrsson från Blekinge län, om förhöjning uti det af Kongl.
Maj.t nu äskade anslag för väganläggningar och väg förbättring ar
samt bestämmande af vissa grunder för nämnda anslags fördelning
öfver hela riket.
Lättade kommunikationer äro ofelbart af stor vigt för landet, men de delar
af riket, hvilka endast få skalla till de dyra jernvägarne, men icke kunna begagna
dem och som ej fått förhoppning, att någonsin erhålla dylika vägar, af hvilka de
kunna hemta den ringaste nytta, de kunna icke undgå, att känna det tungt, när
hvarje riksdag 20 å 50 millioner användas af den gemensamt hopsamlade skatten,
eller, hvad värre är, de och deras barn skuldbelastas med millioner af hvilka de
icke kunna vänta någon fromma.
Rikets Ständer synas i viss mån hafva behjertat detta förhållande vid sista
riksdagen, då fyra af de län — de nordligaste — hvilka icke erhållit Statsjernba-
nor, beviljades den fördel, att af anslaget för anläggning af nya samt förbättring af
gamla vägar erhålla mera än de andra. Rikets Ständer förklarade nemligen, att
”50,000 R:dr årligen böra, utom den andel af det öfriga årsanslaget, som efter
dittills tillämpade grunder å rikets fyra nordligaste län belöper, till vågars anlägg¬
ning och förbättrande inom nämnde landskaper uteslutande användas.”
Jernvägar kunna icke inom alla län anläggas. Åtminstone böra de väl icke
på en gång nu öfverallt påbörjas. Men nästan öfverallt linnas svåra backar, till
hvars borttagande man ock nästan öfverallt i orterna sjelf numera vill bidraga. Af
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, N:o 4 Bil. N:o 5 (pag. 69 Stats—Råd. prot.),
436
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 292.
inhemlas, att Styrelsen af Väg- och Vattenbyggnader redan uppfört i,671,OM R:dr,
såsom understödssummor till inom särskilda delar af riket föreslagna arbetsföretag
lill förbättring af vägar; för hvilka förelag arbetsplaner redan blifvit upp¬
rättade.
Af de 1,500,000 R:dr, sorn nämnde Styrelse ansett böra an siås för anläggning
och förbättring af vägar, har Kongl. Majit emellertid ansett sig endast böra föreslå
Rikets Ständer att nu bevilja 450,000 R:dr.
Den skattdragande bör alltid känna sig tacksam, när man prutar å anslag.
Men vi hafva väl icke hopp om någon skattenedsättning, utan Irågan blir troligen
blott hvem som skall erhålla andel af de öfverskott vi redan samlat och vidare kun¬
na samla. Anslaget för landsvägarnes förbättring torde väl vara ett af dem hvaraf
landet hemtar den största och allmännaste nytta, förutsatt, att det väl användes och
rättvist fördelas.
Mig förekommer det i afseende på anslaget till väganläggningar:
att detta allmännyttiga anslag borde bestämmas, om tillgdngarne medgifva, att
utskifta hela eller halfva millioner åt kommunikations-anstalterna till hvad Väg-
och Vattenbyggnads-stvrelsen hemställt, elier 500,000 Ridr årligen, åtminstone
innan Iråga blir alt lemna till någon enskildt blott för en mindre trakt nyttig kom-
munikations-anstalt nära lika mycket elier kanske mera;
att sedan delta anslag blifvit bestämdt, någon allmän grund borde stadgas för
dess fördelning, på det, att det icke måtte komma de mest vigilanla eller inflytel¬
serika främst till godo;
alt en sådan grund för nästa statsregleringsperiod kunde blifva, fördelning
emellan de särskilda länen i förhållande lill det belopp hvarmed under åren 1859-—
1861 allmän bevillning och bränvinsbeviilning från hvartdera länet influtit till Riks-
gälds-kontoret, dock så, att de län hvilka redan erhållit s/am-jernbanor eller denna
riksdag erhålla anslag för dylika, endast med en tredjedel af nämnde bevilinings-
bclopp få ingå uti fördelningen samt alt landstingets yttrande alltid borde inhem-
tas öfver de inom ett län lill vägförbätlringar begärda anslag och företrädet dem
^mellan, innan det för ett län bestämda årsanslag fördelas.
Jag anhåller alt Stats—Utskottet vid dessa förslag ville fästa behörig uppmärk¬
samhet då statsregleringen der behandlas.
Stockholm den 29 November 1862.
Jöns Pehrsson,
från Blekinge län.
Häruti förena sig:
Häkan Pettersson. Nils Svensson, Ola Olsson.
genom Ola Olsson.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. iV;o 293.
437
N:o 293.
Af Jöns Pehrsson från Blekinge län, om afldtande af underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om undersökning om till¬
ståndet af skogarne i riket och hushållningssättet d desamma m. m.
Vid sistlidne riksdag väckte jag motion, deri jag föreslog Rikets Ständer att
ingå till Kongl. Maj:t med en underdånig anhållan om en fullständig undersökning
om såväl skogarnes tillstånd, som hvarje särskildt hushållningssätt med desamma,
emedan det i anseende till den olikhet, som inom vårt vidsträckta fädernesland exi¬
sterar skulle vara onaturligt att stifta en lag, som skulle gälla lika för alla orter
inom detsamma.
Denna motion, sorn jag nu går alt förnya, torde jag blott behöfva åberopa; den
är intagen i Bonde-Ståndets Protokoller, 3 bandet, sidan 182.
Denna min här ofvan åberopade motion bifölls i Ekonomi-Utskottet, som i Be¬
tänkandet N:o 65 hemställde att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse an¬
hålla, att den af Kongl. Maj:t såsom grund för en ny skogslagstiftning föreslagna
och af Rikets Ständer, enligt dess underdåniga skrifvelse den 1 1 Februari 1858,
antagna bestämmelse, att svedjande i skog och betesmark skall vara förbjudet, icke
må vinna kraft af lag innan ytterligare undersökning föregått för utrönande, huru¬
vida ett allmänt förbud i delta hänseende kan anses för alla delar af riket fullt
tillämpligt eller om icke för särskilda orter undantag må under vissa vilkor kunna-
medgifvas.
Della Utskottets betänkande bifölls af 2:ne Stånd, men afslogs af 2:ne, till följd
hvaraf frågan således förföll.
Vid genomseende af Skogs-styrelsens tryckta och utdelade förslag önner jag i-
Kap. C, § 25, alt allt svedjande i skog och betesmark skall vara förbjudet, men
förbränning af qvistar och ris tillåtet under sådan årstid, som gör allt svedjande
omöjligt lör den ort jag representerar.
Då nu erkännas måste att för skogshushållningen behöfvas provins-författningar,
emedan en författning, som passar eller är tillämplig för en ort, är alldeles olämplig
för en annan; så får jag såsom ett andra alternativ till min här ofvan åberopade
motion vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer ingå till Kongl. Maj:t med en underdånig anhållan att
ingen lag må utfärdas, som ingriper i skaltemannens rätt att fritt disponet*'
438
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 294.
öfver sin skog och mark, förrän frågan först varit hänskjuten till lands¬
tingets utlåtande.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Jöns Pehrsson,
från Blekinge län.
N:o 294.
Af Nils magnäs Pettersson från Calmar län, om ändring i Kongl.
Kungörelserna den 20 November 1845 och den 23 Mars 1858, an¬
gående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål.
Om man för en gång möter motstånd i en sak, dock den är rättvis, bör man
icke låta modet falla, utan åter förnya sina anspråk derå; det är af dessa skäl jag
ånyo vid denna riksdag väcker den motion, som vid sistlidne var till behandling,
men då ej kunde vinna någon framgång, nemligen ersättning till vittne i brottmål
utöfver hvad de nu äro berättigade att erhålla.
Ehuru uti Kap. 17, § 5, Rättegångs-balken stadgas, att den, som vittne påkallat,
skall betala dess resekostnad och täring, har dock sedan urminnes tid undantag från
denna föreskrift egt rum, i sådana mål, som af allmänna åklagarne blifvit utförde,
derest icke åtalen varit alldeles obefogade.
Grunden lill detta undantag igenfinnes lätteligen deri, att den allmänna åkla¬
garen utförer målet icke å egna vägnar, utan i kraft af sin beställning såsom full—
mågtig för sin hufvudman, som är Kronan; alt åter i frågor angående Kronan eller
det allmänna en hvar ansetts, utom i undantagsfall, pligtig att utan ersättning till¬
handagå med biträde och upplysning; att i fordna tider, då tingen utgjorde mötes¬
platser för större delen af häradets manliga befolkning, hvilken då vida iner än nu
borde sig der infinna för åtskilliga kommunala angelägenheter, inställelse-besväret för
afläggande af vittnesmål oftast icke torde ansetts vara med kostnad eller hinder för¬
enadt, och att, enär befolkningen då var vida mindre rörlig än nu, vittnesmåls anläg¬
gande vid domstol utom häradet eller staden högst sällan torde hafva ifråga—
kommit.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 294.
439
Tidens förändrade förhållanden hafva gjort qvarhållandet af berörda undantag
obilligt, hvadan ock, genom Kongl. Förordningarne den 20 November 1845 och den
23 Mars 1858, ersättning af allmänna medel tillcrkännes vittne i gröfre brottmål,
då vittnena hafva mer än en mil till tinget.
Men genom dessa stadganden är ofvan antydda obillighet icke undanröjd. Om
man än af den omständighet, att för ett vittne, som blott har en mil till tingsstäl¬
let, olägenheten af inställelse derstädes icke är särdeles stor, skulle tillsvidare kunna
vidblifva det undanlag, alt vittne, sorn endast har nyssnämnde väglängd till tinget,
icke må, för sin inställelse undfå ersättning af allmänna medel, finnes dock icke
något, hvarföre ej vittnen, som hafva mer än en mils tingsväg, skola för inslällelsebe-
sväret undfå ersättning äfven i sådana af allmän åklagare anhängiggjorda brottmål,
som icke anses gröfre och för allmänna säkerheten vådliga.
Allmän åklagare åligger, att med lika nit beifra öfverträdelser af gröfre eller
lindrigare beskrffenhet, och vittnen kunna icke i saknad af annan bevisning undva¬
ras till den tilltalades öfvertygande, ehvad beskaffenhet brottet ån må hafva.
Alt ålägga åklagarne alt i mindre brottmål bekosta vittnen, då den tilltalade
sakfälles, men saknar tillgång, eller ej kan sakfällas, eller fullgör ådömd värjemålsed,
skulle alldeles förlama åklagaremagtens bemödande att vidmagthålla ordning, ty de
åklagare tillerkända andelar i böter kunna icke på långt när, äfven om dessa bötes-
andelar alltid utgingo af de sakfällda, ens någorlunda motsvara de för förbrytelsernas
upplagande och bevisnings anskaffande nödiga resor och besvär, och åklagaren
eger icke att för räliegångsomkostnaderna fordra ersättning af sin hufvudman eller
Kronan.
Med tillämpning således af den i Kap. i 7, § 5, Rättegångs-balken stadgade
grund, vågar jag således föreslå:
att, med ändring af anförda Kongl. Förordningarne, må stadgas, att den,
som af allmän åklagare, å tjenstens vägnar, åberopad till vittne i brott¬
mål, inställt sig vid domstol, bör, derest lian sådant äskar och domaren
prölvar skäligt, tilläggas ersättning af allmänna medel för dess resekost¬
nad och uppehälle med 50 öre R:mt för hvarje dag, som i och för re¬
san och vistandet vid domstol erfordras, samt skjutspenningar för en häst
fram oell åter, i de händelser, då den tilltalade icke kan till ansvar dö¬
mas, eller ock sakfälles, men saknar tillgång att ersättningen utgifva; dock
att om den tilltalade frikännes och åtalet finnes vara utan skäl anstäldt,
nämnde ersättningsskyldighet åligger åklagaren.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
N. M. Pettersson,
från Calmar län.
440
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 295-
N:o 295.
Af Carl Anders Larsson från Östergötlands lån, derom att Rikets
Ständer icke mätte bifalla Kongl. Maj.ts nådiga Proposition om stats¬
verkets tillstånd oeh behof i vissa delar m. m.
Då, så vidt kändt är, ingen representant företagit någon närmare granskning
af de nya anslagsfordringarne, sorn uti Kongl Maj:ts sednast aflåtna nådiga Proposi¬
tion, N:o 4, angående Statsverkets tillstånd och behof, förekomma; så skulle det
kunna synas som egde man icke någon anledning att påyrka besparing på vissa deri
förekommande anspråk. Det är dock af icke ringa betydelse för ledamöterne i
Höglofliga Stats-Utskottet att vinna kännedom om de olika åsigter, som inom repre¬
sentationen kunna vara rådande öfver denna den vigtigaste statshandling, som vid
ett riksmöte till pröfning förekommer.
Om man kastar en blick tillbaka på förflutna riksdagars lika beskaffade stats—
handlingar, så gör man den vissa erfarenheten alt hvarenda hufvudlilel beständigt
stigit. — Det är visserligen sannt att delta oupphörliga stigande i flere fall slått i
harmoni med nationens tillvext och förkofran; men tager man i betraktande att
bredvid statsregleringen löper en högst betydlig nationalskuld, som med hvarje år
kråfver allt högre anslag för räntor och amortering; så torde det icke kunna an¬
ses opåkalladl att i fråga om statsregleringen angifva de opinioner, som i landsor¬
terna äro rådande. Väl vetande alt Pikets Ständer åt mina framställningar egnar
den uppmärksamhet sakens vigt kräfver; får jag på förhand förklara, att de rättel¬
ser jag tager mig friheten påyrka, icke äro förestafvade af något slags klanderbegär,
utan af rent nit för det allmännas, såväl som den enskildes bästa; förvissad, som
jag är, att vår nuvarande regering, hvilken eger hela landets sympatier och förtro¬
ende, icke ens önskar att representationen, af någon slags undfallenhet, skänker sitt
obetingade bifall till hvarje i statsregleringen förekommande utgiftspost, ulan att de
olika åsigterna om dess ändamålsenlighet noga öfvervägas ej mindre inom det respek-
tiva Utskottet, än äfven inom Riks-Stånden.
Till ett sådant antagande är man destomcra berättigad sedan man, för kort
tid sedan, hört denna grundsats uttalad af hänne Kongl. Maj:ts Rådgifvare inför ett
annat Riks-Stånd.
Beträffande sålunda till en början de af Kongl. Maj t beräknade inkomsterna,
så
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 295.
Ml
så visar en jemförelse med den på förra riksdagen fastställda inkomstberäkningen:
att ordinarie inkomster ökats endast 276,253:. ——
samt extra ordinarie inkomslerne öfverstiga dess förra belopp med 4,399,600: —
eller tillhopa pr år beräknadt . .4,675,858 R:dr.
Häremot kan ingenting vara att invända, ty beråkningarne grunda sig på styrkta
fakta; men särdeles betecknande är det dock att största inkomstförökningen skall
härleda sig från förbrukningen af lyxartiklar samt bränvinssuperi; ty af inkomst-
förhöjningen belöper sig på lulluppbörden närmare Tre millioner och på bränvins-
tillverknings-afgiften En million Fyra Hundrade Tusen Riksdaler Riksmynt. Två
tredjedelar af statsverkets hela inkomstsumma eller 23,000,000 Riksdaler hemtas
sålunda från Tull- och Bränvinsmedel; men, enligt vanligt menniskoförstånd, kunna
dessa vanskliga inkomstkällor icke vara någon säker grund att derpå bygga några särdeles
stora förhoppningar för framliden. Om nu dessa båda, för närvarande ymniga, käl¬
lor, vid framdeles inträffande ogynnsamma konjunkturer, skulle sina och de bevil¬
jade motsvariga utgiftssummorna ersättas med allmän bevillning, hvilken missräkning
skulle man då icke hafva gjort? En sådan kasus ligger nära möjlighetens gräns
och huru skulle icke då den allmänna bevillningen å de höga taxeringsvärdena i en
kort vändning kunna mångdubblas?
Det är med slika farhågor för ögonen och kännedomen om de svårigheter, som
möta för vinnande af nedsättning uti de på ordinarie stat uppförda anslagssummor,
jag nu går alt undersöka, om icke en och annan summa på de särskilda hufvudtit-
larne kan tarfva nedsättning eller uteslutande ur statsregleringen.
De af Kongl. Maj:t på Första Ilvfvudtiteln äskade auslagstillökningar, 71,600
R:dr Runt årligen, samt 23 1,531 R:dr berörde mynt för en gång, torde, enär dessa
summor härleda sig från besparingar på det åt högstsalig Hennes Maj:t Ekedrott¬
ning Desideria beviljade hofansiag, icke böra af Rikets Ständer förvägras, helst
nationen, i närvarande stund, höjer de mest tillitsfulla blickar till thronen för vin¬
nande af kraftig medverkan till alla de nationalekonomiska förbättringar, som ut¬
veckla sig i en med nutidens kraf mera öfverensstämmande anda, och då för öfrigt
en summa af 161,257 R:dr, utgörande återstående besparingen på nyssberörda höga
bofhållningsanslag kommer alt till Riksgälds-kontoret ålerlevereras; vill jag för min
del bifalla hvad Kongl. Maj.t på denna Hufvudtite! behagat i nåder begära.
Vid Andra Ilufvudlileln kommer man genast in på löneförhöjningarnes område;
man hade trott all de betydliga ökningar på högre och lägre embets- och tjenste-
mäns löner, som under de tvänne sednare riksdagarne genomförts, skulle för den
närmaste framtiden beJriat representationen från dessa ömtåliga tvisteämnen, men
det vill i stället synas, som skulle man aldrig upplefva den tid, då Statens tjenare
anse sig hafva sina mödor nog lönade; ty vid hvarje riksdag framkomma nya an-
Bih. till H. St. Brot. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd. 56
Motioner t -Bonde-Ståndet 1862. N;o 295.
språk i ilen vågen, och sällan, om ens någonsin, händer det att afslag löija på
dylika framställningar.
Emellertid och då löneförhöjningsanspråken i den nu framlagda statsreglerings-
propositionen äro mer ån vanligt .anspråkslösa,, vill jag deremot icke framställa nå¬
gon anmärkning, utan hoppas att Höglofliga Stats-Utskollet noga öfverväger hvad i
hi arje förekommande läll må anses lämpligt.
Vidkommande deremot Kongl. Maj:ts nådiga förslag ali samtlige Revisionsse-
kreterarne skulle, i stället för alt såsom nu. genom lullmagter, utnämnas med lön
på ordinarie stat, blifva beroende på tillfälliga förordnanden med arfvode; så vågar
jag på det bestämdaste motsätta mig en sådan förändring, äfven 0111 den, på sätt i
nåder uppgifvits, skulle medföra en besparing af, till en början fyra — och seder¬
mera ytterligare Sjutusende Riksdaler.
I)å man vet att Svenska medborgares lif, frihet och egendom så ofta beror
pä ett utlåtande från Nedre Revisionen till Högsta Domstolen, enär iedamöterne i
denna sednare omöjligt kunna alltid hinna med full noggrannhet genomgå de digra
rättegångsluntorna, som af dem skola läggas till grund för ett domslut, hvaremot
ingen appell eger rum; så kan man icke gerna från sig afvärja tanken på den fara,
som uppslår derigenom att Iedamöterne i Nedre Revisionen sältas på den rörliga
fet, alt de kunna när som helst skiljas från dessa maglpåliggande befattningar.
Min vördsamma hemställan är fördenskull:
att Höglofliga Rikets Ständer måtte förklara sig sakna anledning bifalla
hvad Kongl. Majit härutinnan i nåder äskat och förty, på sätt Kongl.
Majit såsom ett alternativ behagat i nåder framställa, uppföra Revisious-
sekrelerarnes löner och arfvoden till enahanda belopp, som förra statare-
gleringen visar.
Då nyssberörda förändring står i eli nära sammanhang med Kongl. Majlis
förslag om ändring i anslaget för samtliga Rikets llofrälter; så alldenstund Hof-
rålterna för icke länge sedan åtnjutit löneförhöjning och blifvit ändamålsenligt re¬
glerade ; hemslälles:
att Rikets Höglofliga Ständer ville förklara sig sakna skål bifalla Kongl.
Maj:ts nådiga framställning, angående löneförhöjning åt såväl Svea och
Götha Hofrätter som ock Hofrätten öfver Skåne och Blekinge.
. När man uppmärksamt betraktar sammansättningen af Fångvårdstyrelsen, så faller
man i en viss förundran öfver det stora antal tjenstemän, hvaraf denna styrelse be¬
står, och de höga lönebelopp, som åt densamma äskas; man spårar härutinnan den
benägenhet att skapa öfverflödigt antal tjenster, som genomgår nästan alla våra em¬
betsverk, alldeles som skulle det höra till nödvändigheten att åt den studerande och
examinerade delen af Svenska manspersonalen bereda tillfälle till anställning såsom tjenste¬
män, för att dymedelst oupphörligt öka statsverkets utgifter. I anledning häraf och
då det »ynes vara alltför orimligt, att 55,000 R:dr skola erfordras blott till aflöning
Motioner i Bonde-Ståndet 1862■ N:o 295•
443
åt Fångvårdsstyrelsens embets- och tjenstemän, deraf en enda skulle tilldelas 8,000
R:dr, så föranlåtes jag vördsamt hemställa:
att Höglofliga Stats—Utskottet måtte hos Rikets Ständer föreslå en skålig
nedsättning, såväl uti denna styrelses personal, som lönebeloppen åt densam¬
ma, innan den på ordinarie stat uppföres.
Oell då Kongl. Maj:ts nådiga förslag om pensionering för tjenstemanna-perso-
nalen vid fångvården skulle i framtiden taga alltför stora summor i anspråk samt
ändamålet med Civil—statens pensionsförening torde böra vara att befria statsverket
från pensionering al till inträde i denna förening berättigade embets- och tjenstemän;
föranlåtes jag vördsammast föreslå:
att Rikets Ständer icke anse lämpligt bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit
i afseende på tjenstemanna-personalens vid fångvården pensionering, utan
heldre genom ett lämpligt anslag tiil Civil-slatens pensionsinråttning, då
behof göres, bereda denna tjenstemanna-personal utväg till erhållande af
nödiga pensioner.
Af de skäl Fångvårdsstyrelsen anfört, kan man icke öfvertygas om nödvändig¬
heten att, under det lifstidsfångarnes antal lyckligtvis företer en årlig minskning,
uppföra ett nytt stralfarbetsfängelse i Carlskrona, hvilket skulle kosta 1,000 R:dr
för hvarje sådan fånge, vågar jag, enär de storartade fängeisepalatser, vi redan ega^
synas fullt tillräckliga, vördsamt föreslå:
att denna Fångstyrelsens, af Kongl. Majit godkända, framställning må lemnäs
utan afseende.
Emot det af Kongl. Majit, på Tredje Hufvudtiteln, äskade anslag 24,000 R:dr
årligen till hemliga utgifter kan man desto mindre framställa någon anmärkning,
som detta skulle utgöra ett misstroendevotum mot den nuvarande regeringen; hva¬
dan, och då vidare förökning å denna Hufvudtitel icke blifvit satt i fråga, Rikets
Ständer torde böra bifalla allt hvad för utrikes departementet blifvit hegardt.
Anslagsfordringarne på Fjerde Hufvudtiteln torde dock vara af beskaffenhet att
kunna till vissa delar nedsättas. — Utan att härvid fä:-ta sig vid de för Krigs-kol-
legium och Topografiska korpsen äskade löneförhöjningar, hvilka utgöra variationer
till det vanliga themat, alt ju mera embets- och tjenstemäns samt betjentes löner
ökas desto större blifva behofven; så torde man dock böra besinna sig mera än en
gång, innan man bifaller uppförandet på ordinarie stat af de 175,000 R:dr, Kongl.
Majit äskat såsom tillökning i ansiaget för indeita arméens vapenöfningar.
Ehuru ingen lärer bestrida vigten af alt ega en väl öfvad stående arméc, för att
i farans stund använda som stam för vår talrika beväring; så lärer väl ingen kunna
förneka att Svenska indelta arméen eger all den vapenfärdighet, sorn i dessa tider
under fredens lugn tarfvas och dessutom besitter en läraktighet, som betryggar lan¬
det mot faran af en hastigt påkommande krigsfara.
Då vi nu dessutom ega sådana fortskaffningsmedel inom riket, att behöfllga
444
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 295.
trupper icke behöfva nöta bort en dyrbar tid på långväga marscher från den ena
till andra ändan af riket; så torde man knnna trygga sig i det hopp, ali indelta
arméens vapenöfningar kunna verkställas för hittills anslagnc 650,000 R:dr samt
den i nåder äskade förhöjningen af 175,000 R:dr för nyttigare ändamål besparas.
— Detta så mycket heldre, som fäderneslandets krafter numera tagas i anspråk för
åstadkommande af eli frivilligt försvarssystem, hvilket i sjelfva verket torde vara ai
långt större betydelse, än någon i närvarande stund vågar ana. — På grund af
allt hvad jag sålunda anfört hemställes vördsamt:
att icke någon tillökning i anslaget för indelta arméens vapenöfningar
under nästa stalsregleringsperiod må af Rikets Ständer beviljas.
Det har icke kunnat undfalla uppmärksamheten, alt Krigs-kollegium, vid upp-
gjordt förslag till ny utspisningsstat för Garnisonsregementena, kommit till det resul¬
tat, alt kostnaderna hädanefter skulle blifva i det närmaste dubbelt mot hvad de
hittills utgjort. — Häraf ledes man ovilkorligen till den öfvertygelse, antingen att
manskapet vid samma regementen hittills skulle hafva varit satt på ordentlig svält¬
kur eller ock att det uppgjorda förslaget är för högt tilltaget. Visserligen hafva
Rikets Ständers Revisorer anmärkt, alt mathållningen vid garnisonsregementena i
hufvudstaden vore lill qvanlitelen otillräcklig, enär det åt detta manskap icke bcstods
mer ån två mål om dagen; men då nu "200,000 R:dr allt hittills varit tillräcklige
för dessa två mål, frukost och middag, så ser det verkligen besynnerligt ut om ett
tredje, aftonmål, skulle, fordra den höga anslagstillökningen al 175,000 R:dr, hvarpå
Kongl. Majit i nåder gjort anspråk. Med stöd häraf och då femtio procents för¬
höjning i detta anslag torde, vid nya utspisningsstatens praktiska tillämpning, befinnas
tillräcklig; vågar jag vördsamt föreslå:
alt Rikets Ständer ville för sin del besluta en förhöjning i anslaget till
mathållmng för manskapet vid Garnisons-regementena af endast 100,000
Riksdaler Riksmynt.
Under förutsättning att såväl Rikets Ständer sorn Kongl. Majit i nåder fäster
behörigt afseende å, från Ronde-Ståndet, inkomna förslag om inställelse af vapenöf-
ningarne för sådana beväringsynglingar, som inträda uti de inom riket bildade fri¬
villiga skarpskyttekorpserne, hoppas man att någon tillökning i anslaget för bevä¬
ringsmanskapets vapenöfningar icke under nästa stalsregleringsperiod skall vara af
behofvet påkallad. — I följd häraf vågar jag vördsamt hemställa:
alt de af Kongl. Maj t i nåder äskade 101,667 R:dr för beväringsman¬
skapets vapeuöfningar måtte i nya statsregleringen uteslutas och endast
det belopp, som förra riksdagen beviljades, för ändamålet uppföras.
Om det i allmänhet må anses såsom ett bevis på stigande bildningsgrad, att
brott och förseelser blifva allt mera sällsynta, särdeles hvad angår manskapet vid
stående arméen; så kau man sannerligen förundra sig öfver att Krigs-kollegium
föreslagit Kongl. Majit alt hos Ständerna begära anslag til! uppbyggande å nyo samt
Molioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 295.
förhyrande af ett större antal ”arresllokaler vid indelta arméen”, till stöd för hvil¬
ken framställning åberopas Kongl. Förordningen den 29 Mars 1959* angående för¬
manskap och extra judiciel bestraffningsrätt vid krigsinagten.
Denna nådiga Förordning, som dock lör vissa brolt bibehåller prygel och dagg-
stralTet, gilver ingen särdeles anledning till den förmodan, som skulle det vara ovil¬
korligen nödigt, att för gemenskapen till lands uppföra nya fängelser, under det de
gamla härads-arresterae qvarstå som tomma antiqvarier från en lörfluten tid, då
brott och förseelser hörde till ordningen för dagen. — Man föreställer sig att det
hädanefter icke skall blifva mera omöjligt än hittills, att till verkställighet befordra
de beslut, i afseende på ådömda arreststraff, som kunna drabba gemenskapen vid
stående arméen, utan att särskildt för della ändamål öfversålla riket med ett större
antal militär-arrester, ty sällan händer alt manskapet, under vistelsen på rotarne,
ådraga sig så svåra straff, alt icke verkställigheten deraf kan uppskjutas till dess
molé eller annan samling inträffar, der arreslrum stå att anskaffa på billigare vilkor.
— Det torde dessutom icke böra lemnäs oanmärkt, alt på nästan alla regementens
mötesplatser linnas mer och mindre rymliga sjukhus, med redan engagerade vakt¬
mästare, hvilka lokaler särdeles väl lämpa sig lill begagnande såsom arreslrum, utan
statskassans onödiga betungande; så är åtminstone förhållandet vid första och andra
Lifgrenadier-regemenlenas mötesplats Malmen i Östergötland, hvadan åtgärden alt
derstädes uppföra icke mindre än Ivänne nya arrestlokaler alltid skulle betraktas sorn
den oförståndigaste misshushållning och de för berörda ändamål äskade 16,700
Hulr vara helt och hållet bortkastade penningar. Skulle nu, såsom jag förmodar,
förhållandet vara enahanda vid öfriga regementen inom riket; så blefve det cn an¬
senlig summa Ständeme så onyttigt förspillde under eti tid, då Statens medel lagas
i anspråk för så många andra ädlare och nödvändigare ändamål. Det är meu an¬
ledning af hvad jag sålunda anfört jag vördsamt vågar föreslå, att Rikets Ständer
ville för sin del besluta:
att icke lemna bifall till hvad Kongl. Maj-.t i nåder äskat, hvarken i af¬
seende på de årliga 14,000 R:dr, för arreststraffcts tillämpning vid in¬
delta arméen och hvilka föreslagits tili uppförande på ordinarie stat med
sammanräknade 42,000 R:dr — öre.
eller <le, för uppförande af arreslbyggnader vid
indelta arméen ra. m., för en gång fordrade . . 197.662 „ 50 „
Femte Uufvudtileln och anslagsfordringarne på densamma innefattar ett ämne,
som är väl värdi att taga i noggrannt öfvervägande, innan man uttömmer sina till¬
gångar på de nya uppfinningar, som, sedan sista riksdagen, kommit i dagsljuset.—■
Jag tager mig fördenskull friheten till Ilöglofliga Rikets Ständer hemställa:
om det icke skulle vara skål att, under afbidan på närmare upplysningar
om verkan af de nya pansarfartygens ändamålsenlighet, låta de af Kongl.
Maj t såsom redan befintliga uppgifna . . . . . . 1,286,000 R:dr
446
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 295.
såväl som ytterligare äskade 2,208,000 Ridr
få under nästa statsregleringsperiod beljena allmänna rörelsen och indu¬
strien, heldre än att reserveras till ändamål, som ännu icke kunnat be¬
stämmas.
Alldenstund här förut beviljade anslaget, 500,000 R:dr årligen, för exercis af
flottans bemanning, icke lämpligen torde böra höjas innan omdömet hunnit mera
stadgas i afseende på den riglning, som bör gifvas vårt sjöförsvar; så föranlåtes
jag vördsamt yrka:
det Rikets Höglofliga Ständer mätte förklara sig för närvarande sakna an¬
ledning bevilja den af Kongl. Majit äskade förhöjningen i nämnda anslag,
utgörande 190,000 R dr.
På Sjette Hufvudtiteln har Kongl. Majit visserligen äskat, den betydliga förhöj¬
ning af 1,605,765 Ridr 89 öre årligen; men då dessa utgifter äro dels afsedda för
produktiva ändamål, såsom jordbruk, handel och näringar 288,765 Ridr 75 öre, dels
ock diverse anslag, hvaribland Konvoj-kommissariatets andel af tullmedlen 750,000
Ridr samt bränvins.kontrollen 440,000 Ridr, allt Runt; så lärer häremot icke vara
någonting alt anmärka; men då Kongl. Majit icke funnit skäligt föreslå mera än
150,000 Ridr till fond för anläggning af nya samt förbättring eller omläggning af
backiga eller eljest mindre goda vägar; så och då detta är ett af de nyttigaste och
för landet mest fruktbringande anslag, tager jag mig friheten vördsamt hemställa:
del Rikets Höglofliga Ständer ville besluta att detta nödvändiga anslag
mätte höjas lill dubbla beloppet och förty under nästa statsregleringsperiod
utgå med 500,000 Ridr årligen, samt vilkoren för åtnjutande af bidrag
från denna fond göras så billiga, att orternas innevånare kunna tillgodo¬
göra sig de fördelar, som häraf härflyta.
Och då fonden för befrämjande af utdikningar och aftappningar af sanka trak¬
ter och sjöar, lill beredande af odlingsföretag, jemväl är af den vigtiga beskaffenhet,
att derpå lill stor del heror huruvida landet skall förmå afbörda sig de till jern-
vägsbyggnaderne åsamkade skulder; vågar jag lika vördsamt hemställa:
all Rikets Höglofliga Ständer ville, för nästa statsregleringsperiod, höja
nämnda anslagssumma till dubbla beloppet samt förty bestämma denna
fonds statsbidrag lill 100,000 Ridr årligen och sådana vilkor stadgas,
att inga oöfvervinneliga hinder möta för medlens åtkommande till afsedda
ändamålet.
Vid Sjunde Hufvudtiteln anmärkes endast:
Att då Rikets Ständer på förra riksdagen beslutade, det postskjulsskyldigheten
skulle lyftas från jordbruket, meningen härmed icke kunde vara att i annan form
låta detta svåra onus fortfarande drabba den jordbrukande klassen. — Sådant har
likväl skett genom det sätt, hvarpå reformen i flera fall blifvit utförd. -— Det be-
finnes jemväl att, ehuru hela den af Rikets Ständer beviljade anslagssumman, 70,000
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 295. 447
R:dr årligen, förblifvit oanvänd, en slör del posthemman falt fortfarande draga tyug-
den af den postskjutsbörda, sorn före sednaste riksdag varit hemmanen ålagd.
Det transsumt af Kongl. Maj-.ts nådiga Skrifvelse lill General-poststyrelsen i
förberörda ämne, som afgifvils den 21 Juni 1861 och hvilken skrifvelse synes
grunda sig på General-poststyrelsens afgilha utlåtande och förslag, innehåller, ”att
Postverket hädanefter skall ega anlita gästgifveri-, håll- och reservskjuls;” dels för
sådana postdiligenser, som äro förenade med resandes befordran, dels för förenade
bref- och paket-poster äfvensom för snällposler; såframt icke särskilda beting, lill
stipulerade priser, kunna uppgöras; dels ock för ordinarie brefposler, såvida icke
dessa kunna betinga lika billig lega, som för vanlig gästgilveriskjuls.
Härförutan innehåller den nådiga skrifvelse!): att gästgifveri-, håll- eller re¬
servskjuts äfven finge påkallas för alla extra poster eller expresser, likasom vid de
tillfällen, då ordinarie post icke kunnat afvakta ankomsten af annan post, som der¬
med bordt förenas; hvarefter Kongl. Majit slutligen förklarar, att med denna anord¬
ning icke är gjord någon ändring i de beslut, som blifvit fattade om vissa, i sed¬
nare tider inrättade, posters bibehållande. — Hela den af Kongl. Maj.t vidtagna åt¬
gärden synes sålunda hafva gått derpå ut: alt, under en lid då Bonde-Ståndet,
såsom den jordbrukande klassen, höjt de mest högljudda klagorop öfver den svåra
skjutstungan, ytterligare vältra en ny börda på dessa skjulslag, som redan förut
ansett sig så hårdt och orättvist tryckta under denna svåra börda.
I anledning häraf, och då denna, emot Rikets Ständers vid förra riksdagen fat¬
tade beslut, vidtagna åtgärd synes grunda sig på ett uppenbart misstag om Rikets
Ständers mening, vågar jag vördsammast föreslå:
alt Rikets Ständer måtte besluta, i motsats till hvad Kongl. Majit i Sjunde
Hufvudtitelns elfte puukt behagat i nåder yttra, att ett anslag af Sjulio Tu¬
sen R:dr R:mt årligen fortfarande på denna Hufvudtitel upptages, i ändamål
att användas till godtgörelse af sådan förhöjning i postskjutslegan, som
kan blifva en följd deraf att alla slags posthemman befrias från utgö¬
rande af detta onus, ulan att detsamma öfverflyltas på de till gästgifveri-,
håll- och reservskjuts skyldige hemmanen inom Riket. — Och torde
Rikets Höglofliga Ständer, i sammanhang härmed, besluta att gifva detta
belopp naturen af förslagsanslag.
Angående reglering af Åttonde Hufvudliteln har jag velat fästa uppmärksam¬
heten derå: att en ytterligare förhöjning af lärarepersonalen vid Rikets elementar¬
läroverk, enligt sakkunnige personers upplysning, menligt inverkar på förtroendet
till dessa läroverk derigenom, alt tillräckligt antal kompetente sökande saknas till
lärareplatserne, hvadan på många ställen nödvändigheten fordrat att till lärare antaga
personer, sorn icke sjelfve hunnit eller förmått inhemta det för ett så dyrbart kall
nödiga kunskapsmått. För den händelse Rikets Ständer nu skulle finna skäligt be¬
448
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 295.
vilja de af Kongl. Majit äskade lönetillökningar, Llifver förlägenheten ännu större ; i
anledning hvaraf
Rikets Ständer torde finna dessa anspråk böra för närvarande anstå,
intill dess det redan bestämda antalet ordinarie lärareplatscr hunnit be¬
sättas med lämpliga personer, såsom följd hvaraf endast ett inskränktare
antal af de 40 särskilda lärareplatserne torde böra med löneansiag
förses.
Beträffande häremot Kongl. Maj.ts nådiga förslag att: ”för pedagogier och folk¬
skolor” endast den anspråkslösa summan af 8,000 R:dr skulle, såsom förhöjning,
anvisas; så vågar jag lästa Rikets ilöglofliga Ständers uppmärksamhet på det be¬
tydliga missförhållande, som eger rum emellan statsverkets bidrag till folkupplysnin¬
gen i städerna emot på landet.
Del är visserligen sannt att Rikets Ständer på sednare riksdagar visat sin be¬
redvillighet att jemväl understödja folkupplysningen på landet; men merendels hafva
vilkoren för åtkomsten af dessa anslag varit så beskaffade att minsta antalet kommu¬
ner ansett sig kunna fullgöra dem annorlunda än skenbart; ty för att åtkomma
statsanslaget till såkallade rotskolorne hafva församlingarne, särdeles de mindre,
nödgats lägga två tredjedelar af hela kostnaden för slika skolor på de föräldrar,
hvilkas barn begagnat undervisningen, hvaraf åter följt, att desse, föräidrarne, heldre
uraktlåtit sända barnen lill skolan, ån underkasta sig en så, för den mindre bemed¬
lade, känbar utgift. —< Beträffande deremot anslaget till lönefyllnad åt folkskoleiå-
rarne; så bafva högst få församlingar velat underkasta sig de vilkor,'som för er¬
hållande af statsbidrag varit stipulerade, hvadan endast ett ringa antal skollärare
kommit i åtnjutande af denna löneförbättring, derest icke lärarne sjelfve genom
kringgående af stadgandet i förlältningeu förklarat sig villige alt till församlingen
återbetala den andel i lönetillökningen, som af kommunen borde tillskjutas. Af så¬
dana exempel finner man luiru föga verkan slika förbehåll göra, på samma gång
man varseblilver att det goda ändamålet till större delen förfelas, då Ständerne för så
allmännyttiga statsbidrag föreskrifva hårdare vilkor, än som kunna från de redan
hårdt beskattade kommunerna vara att motse. — I anledning häraf och då högst
betydliga summor af anslaget till folkskolorna finnas reserverade i Statens kassor,
lager jag mig friheten göra den vördsamma hemställan:
att Rikets Ilöglofliga Ständer täcktes, till uppmuntran af folkskolorna på
landet, särdeles i de mindre församlingarne, anslå en summa, som mot¬
svarar de belopp, hvilka blifvit uti 1861 års hufvudbok, såsom besparin¬
gar å förut beviljade anslag lill folkundervisningens befrämjande, afförde
med 460,518 R:dr 95 öre, att utgå med en tredjedel under hvartdera
året nästa slalsregleringsperiod gäller, utan dervid fästadt annat förbehåll,
ån alt församlingen visar sig ega ett ordnadi folkskoleväsende, lämpadt
efter
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 295.
449
efter folkmängden och inrättadt enligt fordringarne uti 1842 års Kongl.
Folkskolestadga.
Genom vidtagande af en åtgärd, sådan som denna kunde man ega ett grun¬
dad! hopp att få se folkskoleväsendet i hela Riket ordnadt på ett sätt som icke
gåfve anledning till de mörka skildringar, hvilka skolinspektörerne i olika delar af
(liket framlagt i dagsljuset. Och då Rikets Ständer genom ett bifall härtill endast
upplifvade de beslut hvarigenom samma medel blifvit åt folkskolorne på föregående
riksdagar anslagne, så vågar jag yrka:
att det belopp Kongl. Maj-.t i nåder äskat, till pedagogier och folkskolor,
härförutan måtte vinna Höglofliga Rikets Ständers bifall.
Nionde Hufoudtitelns anslag äro af den beskaffenheten att deras större eller
mindre nödvändighet icke utan tillgång till de, rörande hvarje pensionstagares an¬
språk, ingifne handlingar kunna rätt bedömas, hvadan jag afhåller mig från all an¬
märkning mot de härutinnan uppförda summor, till dess Höglofliga Stats-Utskottets
utlåtande blifver föremål för pröfning inom Riks-Stånden.
Slutligen och då de tillökningar jag härutinnan för vissa ändamål föreslagit,
motsvaras af de nedsättningar, på andra titlar, jag hos Rikets Höglofliga Ständer
påfordrat: kan man med säkerhet antaga att de 5,660,000 R:dr R:mt, hvarmed
inkomsterne öfverstiga utgilterne, enligt den nådiga Propositionen, blifva för Rikets
Ständer disponibla under kommande statsregleringsperiod. — I anledning häraf och
som önskligt vore att med landets egne medel bidraga till de allmännyttiga jernvä-
garne inom riket, utan att, på sätt under sednast förflutna riksdagar egt rum, ge¬
nom utländska lån anskaffa allt hvad härtill anslagits; tager jag mig friheten
föreslå:
att Rikets Höglofliga Ständer ville latta beslut derom: att af denna för¬
ökade statsinkomst en summa af Fyra millioner måtte användas till in¬
köp af sådana obligationer, som utfärdas för anskaffande af lån till
jernvägars byggande inom riket; och torde dessa obligationer böra öfver-
lemnas till Fullmägtige i Rikets Ständers Riksgälds-kontor, att vårdas och
förvaltas.
Att denna min motion måtte blifva till Höglofliga Stats-Utskottet remitterad
och derstädes komma under pröfning, i sammanhang med statsregleringen, vågar
jag vördsammast anhålla.
Stockholm den 29 November 1862.
Carl Anders Larsson,
från Östergötlands län.
Bik. till B. St. Brot. 1862 <fe 1863. 11 Sami. 4 Afd.
67
450
Motioner i Bonde-Ståndet 1862■ N:o 296.
N:o 296.
Af Sven Nilsson från Christianstads län, derom att Slaten emot afgift
af rust hällen måtte öfvertaga vissa delar af ruslningsshyldigheten i
Skäne m. m.
Under långa tider och mångfaldiga gånger förut, äfvensom under detta riks¬
möte, hafva allmogens ombud från Skåne framhållit, huru betungande den provinsen
ålagde rustningsskyldigheten är och begärt lindring i detta onus, så alt endast denna
fortsatta klagan kan visa, att den ej saknar befogenhet.
Någon nämnbar lindring bär likväl ej följt, eller några förslag till förändringar,
som rusthållarena kunnat antaga, blifvit framlagda; ty den lösen sorn, åtminstone i
sednare tider, begärts i stället för rustningens utgörande in natura, bär dels varit
för högt tilltagen och dels förenad med sådana vilkor, att rusthållarena ej kunnat
ingå derpå.
Fastän icke nu rusthållare har jag i många år haft ett rusthållshemman och
har i följd deraf egen erfarenhet, huru drygt [detta onus blifvit i sednare tiden, då
uniforms- och andra förändringar blifvit regel, samt utrustande af krigsmän mera
sker för parad än med afseende på det egentliga ändamålet, mera för lyx än
för allvar.
Om, efter en nära sextioårig fred, då rustningskostnaderne blifvit uppdrifna till
en sådan höjd de nu åro, ett krig skulle utbryta och rusthållarne —* emedan än¬
dring eller lindring under sådana förhållanden svårligen vore verkställbar — bela¬
stas genom deraf följande ytterligare och oberäkneliga förluster; så torde Regering
och Ständer, fastän för sent, finna att de försummat, medan tid var, att lyssna till
en klagan, som varit så befogad, ty en sådan händelse skulle, utan tvifvel, bringa
aldra största delen a i rusthållarne, åtminstone i min hemort, till armod, en ställning,
hvaruti väl ingen af Statsmaglerna önskar tinna landets innevånare.
I en tid som denna, då, under djupaste fred, man lefver, så alt säga, i ett
beväpningsrus, vågar jag ej hoppas på framgång af något förslag till indragning uti
den stående arméen, ehuru jag ej anser att sådant vore vådligt, åtminstone så vidt
det rörde Skånska Dragonerna; ty jag har svårt alt inse hvarken hvar, eller hvar¬
till de i vårt bergiga land skulle användas, med den tjenstbarhet de, i sitt närva¬
rande skick, ega.
Jag vill endast begära någon lindring i sjelfva rustningens utgörande, så att
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. lS:o 296-
451
rusthållaren kan vara oberoende af militärverldens moder, samt en rättvisare fördel¬
ning af rustningsskyldighelen mellan stam- oell augments-hemman och föreslår alltså
vördsammast:
att Staten, emot en billig afgift från rusthållen, öfvertager rustningsskyl-
digbeten i Skåne, med undantag af karlens lega och lön, samt hästens
anskaffande och underhåll, och
att de augmentshemman, som till rustningsstammar betala sin ränta
med pengar, må i stället deltaga i rustningens utgörande i proportion
efter den ränta, hvarmed de augmenterats och hela rustningsstam-
mens rån'a.
Man finner alt, genom antagande al första delen af mitt förslag, ingen minsk¬
ning i truppens styrka eller tjenstbarhet uppkommer, så att det derföre bör för¬
kastas; och under förutsättning af en klok anordning, vill jag förmoda, all anskaf¬
fandet och underhållet af munderings- bevärings- och utredningspersedlar, då det
skedde och handhafdes af krigsbefälet för bela truppen gemensamt, skulle kunna
verkställas för så mycket billigare pris och skötas så mycket ändamålsenligare, än
om hvarje rusthållare skall anskaffa och förvara sin andel deraf, alt Staten skulle
hållas skadelös med en afgift från rusthållarne, som åtminstone ej vore större än
den kostnad, de nu måste vidkännas; — att icke tala om alla deras besvär och
obehag vid rustningens utgörande, hvilket ganska väl förijente sin egen historik.
Ehuru sednare delen af mitt förslag ej heller är afsedt att inverka inskrän¬
kande på rustningsskyldighetens utgörande; så torde motstånd möta för dess anta¬
gande, enär många augmentshemman komme att lemna ej så obetydligt mera bidrag
till rustningens utgörande än på sednare tiden skett; men granskar man förhållan¬
dena i grund, så innebär delta förslag ingenting annat än rustningsskyldighetens
fördelande efter samma grunder, hvarefter den ursprungligen föreskrifvits, eller rät¬
tare skyldighetens återförande till sin rätta grund.
Af indelningsverket för de Skånska kavalleri-regementen, som afslutades 1730,
inhemtas, att till hvarje rustnings utgörande anslogs omkring 60 dalers ränta, samt
att de rustningsstammar, som voro så svaga att de ej kunde sättas i full rustning,
finge till understöd andra hemmans räntor.
Desse sammanslagne räntor motsvarade den tiden fullkomligt rustningsbördan,
så att dess åtagande egentligen icke betraktades såsom en tillökning uti, ulan så¬
som en förändring utaf onera. Följaktligen deltog augmentshemmanet då i rust¬
ningens utgörande lika med rusthållet, i mån af hvarlderas dertill anslagna ränta.
Förändrade varuvärden eller rättare förändrade penningevärden, hafva, sedan den
tiden, aflägsnat den jemlikheten hemmanen emellan allt mer; så alt de stammar
som åtnjuta augment in natura, hafva en verklig och, på somliga ställen, högst betydlig
hjelp; hvaremot de som hafva penningeränta sig anslagen, äfven med myntets val-
vation, kunna anse sig såsom lottlösa i fråga om augment.
452
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 296.
För att förtydliga delta vill jag uppgifva några den tidens varuvärden. Så
finner man af den i Malmö år 1751 upprättade markegångstaxa — den första i
Skåne —• att en tunna råg blifvit upptagen till 2 daler 12 öre, en tunna korn till
1 daler 16 öre och en tunna hafre till 24 öre, samt att 1732 års markegångs¬
taxa upptager en tunna råg till 5 daler, en tunna korn 2 daler och en tunna hafre
till 1 daler 4 öre silfvermynt. Häraf hlir tydligt alt den rustningsstam som hade
några dalers ränta till hjelp, den tiden och långt derefter, verkeligen hade hjelp,
emedan de motsvarade ett icke obetydligt varuvärde, till exempel i spannmål, flere
tunnor då ån skäppor nu.
Jag vill ändock söka göra delta något tydligare, medelst jemförande af aug-
menten till ett par rusthåll, bland de många, som kunde framdragas. Sålunda har
rusthållet N:o 32 vid Christianstads sqvadron, hvars rustningsränta är upptagen till
68 daler 10 öre, augmenterals från ett annat hemman med 8 daler 22 öre, hvaraf
50 öre utgöres af dertill förvandlad kronotionde en skäppa råg och en och en hal^
skäppa korn. Efter valvation utgör nu detta augment 4 R:dr 54 öre Riksmynt;
men vid indelningsverkets upprättande motsvarade det ett värde af omkring 6 tun¬
nor korn, efter 1731 års markegång, och, efter det pris den lill samma augment
anslagne kyrkotionde blifvit förvandlad, något öfver 4 tunnor af f råg och f korn.
I Åsum, af Gerds härad äro flere rusthåll vid lifsqvadronen och samma rege¬
mente, som hvardera blifvit i augment ”tilldelte gräsbete på Kronans behållna kungs-
skog, ofvanför Maltesholm och Sönnarslöf, 6 st. kreatur å 8 öre s:ml, tillsammans
1 daler 16 öre.” Detta gräsbete innehafves ännu till lusthållen och har på sednare
tiden haft ett värde af 8 å 10 Rdr Runt årligen för hvarje lott; således hafva de
rusthållen 50 ä 60 R:dr R:mt årligen hvardera, i stället för, om deras augments-
ränta skolat utgå i valveradt mynt, de måst nöja sig med 75 öre Riksmynt. Ett
i sanning mycket gynnsamt förhållande, jemfördt med ofvannämnde N:o 32, som, i
stället för ett nära sex gånger så stort augment som hvarldera af Åsums-rusthållen,
bekommer endast 4 R:dr 54 öre R;mt.
Jag har icke föreslagit att lägga varuvärdet till grund för rustningens utgö¬
rande, utan endast velat, med anförande af exempel, visa att den räntan, som an¬
slogs till augment, verkeligen hade ett så stort värde, att den fultl motsvarade sin
andel i rustningskostnaden. Och denna andel anser jag rättvisligen höra presteras
sålunda, alt om man antager rustningskostnaden för år till omkring 300 R:dr Runt
för hvarje rusthåll, så skulle, till exempel till ofvannämnde Nio 52 augmentet —
8 daler 22 öre — utgöras med nära | af rustningskostnaden, eller 57 R:dr Runt,
hvilket ändock ej uppgår emot det spanmålsvärde som räntan motsvarade vid indel¬
ningsverkets upprättande.
De af mig föreslagna förändringar i ruslningsskvldighetens utgörande åsyfta så¬
ledes ingen ändring i indelningen, ulan endast en rättelse i missförhållanden, som
småningom genom tidsomsländigheterna uppkommit, en rättelse, som jag anser rätt¬
Motioner i Bonde-Siandet 1862. N:o 297.
453
vis, emedan rustningskostnaderne så betydligen förökats emot vid indelningens bör¬
jan och augraentshemmanen fått mot rusthållens svarande afkortning i ränta och
som jag anser nödig, emedan ruslhållen äro i så stort behof af all den hjelp som
kan erhållas.
Jag anhåller om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 29 November 1862.
Sven Nilsson,
från Christianstads län.
Uti ofvanstående motion instämmer undertecknad, såsom med sanna förhål¬
landet öfverensstämmande.
Jöns Andersson,
från Malmöhus län.
N:o 297.
Af Sven Wilsson från Christianstads län, alt uträkning, debitering och
uppbörd af den s. k. halmsfädjan i Christianstads län må upphöra.
Från Christianstads lån utgår en pålaga under namn af halmstädja, som blifvit
bestämd genom General-guvernören Grefve Asciiebergs instruktion den 2 ! Oktober
1681, eller året innan första ständiga tiondesättningen derstädes verkställdes.
Emedan beloppet af denna skattetitel är så obetydligt alt det icke kunnat ut-
debileras årligen, så har det utlagits hvart sjunde år, och i proportion efter hvar
och en orts spanmålstionde; sålunda har den utgjort:
från Ingelstads och Jerrestads härader, hvari sjunde år 158
R:dr 47 sk. 2 rst. således för ett år 22: 34 sk. 2 rst.
från Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härader, för sju år 124
lV.dr 52 sk. 1? rst. således för ett år 17: 38 ” lOäi ”
från Östra och Vestra Göinge härader, hvart sjunde år 12 7 R:dr
3 sk. 1 rst. och årligen 18: 7 ” 3 ”
från Willands, Gerds och Albo härader, hvart sjunde år 109
R:dr 45 sk. 8 rst. årligen 15: 20 17 7‘ ”
alltså för hela länet årligen, summa Banko 74: 4 sk. lOJs rst
454
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 297.
Nu är genom Kongl. Maj.ts nådiga Bref den 11 Maj 1855 förordnad!, alt
denna halmstädja skall upphöra, emot det att, sedan utrönt blifvit huru mycket hvarje
hemman, i medeltal af 21 år, erlagdt, della medelbelopp skall tilläggas hemmanets
penningeränta; hvilket lärer skola verkställas i sammanhang med det nu pågående
jordeboksarbetet.
Undersöker man närmare huru det gestaltar sig vid denna räntas fördelning
på hemman och lägenheter som äro kronotionde åsalte, så skall man linna att, till
exempel inom Ostra och Vesira Göiuge härader, äfvensom inom Norra och Södra
Åsbo samt Bjäre härader, der afgiften utgår med 74 rst. på tunnan och hemmanen
äro med lindring tionde belagde, det hemman hvars kronotionde icke uppgår till
mer än en half tunna skall erlägga högst t öre, emedan beloppet öfverstiger | öre;
hvaremot denna afgift för 7ij kappar icke belöper sig till 4 öre, hvilket, såsom icke
betalbart, författningsenligt, måste uteslutas.
Då delta lages i öfvervägande måste antagas alt ?s eller till all säkerhet * af
den för Christianstads län belöpande haimstädjan, som för år utgör omkring 74
Riksdaler Banko skall försvinna; och således i allra gynnsammaste fall för Staten
återstå | eller 55 R:dr 24 skilling utgörande i Riksmynt 83 R:dr 25 öre.
Uppskattar man nu det arbete som med fördelandet af berörde antagna be¬
hållna belopp, äfvensom med bollkastande af runstycken måste nedläggas vid de
under granskning varande ränteförenkiings-uträkningarne — synnerligast hvad be¬
träffar fögderiet Willands, Gerds och Albo härader, som består af 44 socknar och
hvarest hvarje sockens bestämda halmslädjebelopp skall, till följd af ofika bcräknings-
gruud fördelas, hvadan della fögderi ensamt fordrar mångå gånger mer tidsutdrägt
än aila öfrige länets fögderier tillsamman — så kommer man ovedersägligen till
det resultat, att inkomsten, genom halmstädjans behållna belopp, icke med högre
än cirka 2 procent utgör ränta å det kapitalbelopp som utbetalas till jordeboks-
revisionen för liden, som åtgår endast lill alt uträkna, fördela och i ny ränta om¬
sätta haimstädjan inom Christianstads län. Dessutom skall, vid jordeböckernas ut¬
skrifvande i 4 exemplar, arbetet försvåras genom utförande af besvärliga bråktal.
Sedan hela det ofantliga ai betet med omsättningen och fördelningen blifvit verk-
stäldt, så återstår den årliga utdebiteringen och uppbörden af ett så obetydligt be¬
lopp från nära 3,000 hemman och lägenheter. Besinnar man att de fleste hemman
äro delade i många och rätt ofta ganska små delar, samt att deras öfriga grund¬
ränta är ibland indelad till rustning, boställen, civile och militäre tjenstemän samt
en mängd andra ändamål, så att denna lilla afgift blir den enda som, såsom ränta,
kommer ali debiteras; så lärer man, utan svårighet, kunna förstå, att uppbörden
ensamt larfvar så mycket arbete, alt, om det skulle betalas, lill förräntande af det
kapital som blifvit för uträkningen utgifvit återstår intet. Man må blott föreställa
sig, om en enskild person skulle vilja eller kunna åtaga sig utdebiteringen och upp-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 298.
455
hördén, ifall han huge liela beloppet. Jag tror det icke. Men Statens tjenstemän
måste göra det, om halmstädje-afgiften skall fortfarande bibehållas.
J)et är icke för minskningen af utgiften för räntegifvare i Christianstads län,
emedan, som hvar man må linna, den är så obetydlig, att dess utgifvande ej kan
verka något för de skattdragande, utan, i anledning deraf atl det, såsom jag tror
mig halva visat, är en statsekonomisk förlust om den bibehåiles, som jag vill vörd¬
samt föreslå:
alt halmstädjan i Christianstads län ina från all vidare uträkning, utde¬
bitering och uppbörd uteslutas.
Som jag gjoit mig underrättad att Christianstads läns räuteförenklings-ulräk-
uingar, i och med detta års utgång, komma under granskning oell arbete, synes,
såvida det med min motion afsedda ändamål ej skal! förfelas, densamma tarfva skynd¬
sam handläggning; hvadan jag tager mig friheten anhålla alt Höglofliga Stats-Utskot¬
tet, dit den läier remitteras, ville, så lort ske kan, (rån Kongl. Kammar-kollegii
jordeboks-kontor infordra de ytterligare upplysningar i ärendet, som kunna erfordras
och erhållas.
Stockholm den 21) November 1862.
Sven Nilsson,
från Christianstads län.
N:o 298.
Af Sven Nilsson från Christianstads län, om anslag och län för an-
■ läggande af en jernväg emellan Hessleholm och Christianstad.
För en ledamot af detta Hedervärda Stånd, kan det ingalunda vara angenämt
att framkomma med begäran om anslag eller bidrag af Statens så strängt och så
allmänt anlitade tillgångar, emedan han ej allenast sjelf måste bidraga till bärandet
af det allmännas lyngsta börda, ulan derjemte ser och känner mängden af den ar¬
betande befolkningens svårigheter alt förvärfva sitt uppehälle, hvilka svårigheter
måste förstoras om dess skattebördor skulle ökas; men omständigheter kunna före¬
finnas, alt man måste bryta med sin tvekan, som ock kan minskas om, såsom jag
456
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 298.
hoppas rörande min framställning, bifall dertill ej för det allmänna skall verka sär¬
deles betungande.
Sålunda liar, jemte det jag sjelf inser nödvändigheten deraf, jag blifvit upp¬
manad af mina kommittenter att hos Rikets Höglofliga Ständer begära både anslag
och lån, eller endast ettdera, såsom hjelp till byggandet af en jernbana från statio¬
nen Hessleholm vid södra stambanan till staden Christianstad. Jag är skyldig att
vid min framställning foga några skäl för bifall dertill, och skall, för att icke upp¬
taga för mycket af en dyrbar tid, söka göra det så kort som möjligt, samt anföra:
Att efter den undersökning majoren vid Väg- och Vattenbvggnads-styrelsen
C. Adelsköld verkställt, har han den 1 Augusti innevarande år lemnat utlåtande och
kostnadsförslag, utvisande att banan af omkring 2 |:dels mils längd och 5 ‘ fots
spårvidd, med rörlig materiel, maskinerier, redskap och diverse omkostnader, skulle
uppgå till en kostnad af ungefär 1,0110,000 R:dr R:mt.
Att, af hvad jag har mig bekant, jag iörmodar att minst hälften af denna
summa är eller snarligen blir tecknad på aktier inom staden Christianstad och orten
deromkring.
Att Christianstad år en stad med nära 6000 innevånare och medelpunkten för
en landsort, hvars stora behof att komma i deltagande af nutidens lättade kommu¬
nikationer, både för afsättning och inköp, icke nog kan framhållas; emedan den
naturliga följden af dessa kommunikationsanstalter måste blifva, att den ort som
icke kan hafva vinst deraf måste hafva förlust; ty rörelsen drager sig åt andra håll
och lemnar orten, så att säga, isolerad.
Alt landtmännen i Chrislianstadstrakten, som, efter hvad kändt år, hittills drif—
vit brånvinstillverkningen i mycket stor skala, nu måste, till följd af förändrad lag¬
stiftning, söka sig andra inkomstkällor, om de skola kunna fullgöra sina utskylder,
hvilket häntvder på nödvändigheten af förbättrade kommunikationsanstalter, för af-
sättande af hvad der produceras.
Att det allmänna vinner, ej allenast genom en betydande orts indragande uti
den samverkan, som är så nödig för ett lands förkofran, utan ännu mer om just
denna ort — hvars kommunikation med hafvet, som man hoppas, snart blir mera
fullständig ån nu — varder, medelst bibana förenad med stambanan: så att den,
med sin rörelse, betydligt både ökar stambanans inkomster och gaguar andra orter;
hvadan det, i mer än ett hänseende, är att betrakta som en vinst för det allmänna
om denna föreslagna bibana kommer till stånd.
Att utom dessa nu antydda skäl för det allmänna att lemna understöd åt före¬
taget finnes ett, som år mera direkt och, efter min åsigt, af ganska betydande vigt,
nemligen det, att i Christianstad är förlagdt Wendes Artilleri-regemente med en
betydande depot af krigsmateriel, hvartill det alltid måste vara nödvändigt att hafva
lätt
Molioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 298.
457
lätt kommunikation och som det kan blifva förenadt med största fara för fädernes¬
landet att ej kunna snabbt disponera.
Alt jag icke dristar hoppas det Christianstad och den banan angränsande orten
skall våga företaga sig det önskvärda arbetet på egen hand, äfven om tillräckliga
kapitaler kunde disponeras, så snart de erfordrades, hvilket likväl ej lärer vara för¬
hållandet; hvadan det allmännas biträde är högst påkalladt.
Att en blick på vår jernvägskarta visar, hurusom södra Sverige fått af sin
stambana, färdig, jemförd! med öfriga i landet, endast en liten bit, som likväl lem-
nar ganska vackra resultat, samt ingen enda smärre bana, ehuru ganska många
sådana finnas annorstädes, till hvilka Staten lemnat rätt vackra bidrag, som, såvidt
de äro nämnda i Rikets Ständers Revisorers berättelse, hafva på några år uppgått
till 4,895,000 R:dr R;mt.
Att bland alla de städer dessa banor anlöpa, har jag ej funnit någon hafva
så stort antal innevånare som Christianstad, utom en enda, nemligen Gefle, hvars
folkmängd är betydligt större; likasom jag har svårt att tro det landsbygden skulle
vara så befolkad, som i Chrislianstadslrakten.
Alt det ingalunda kan vara min mening att klandra, utan tvärtom, emedan det
är så väl förtjent, berömma underlättandet af sådana företag som, så att såga, min¬
ska afstånden mellan landets så väsendtligen olikartade delar, hvaraf de mest väl-
signelsebringande följder måste uppstå; ty endast derigenom kunna vi lära känna
hvarandras behof och vilkor, samt blifva i tillfälle samverka för ett älskadt fädernes¬
lands förkofran, till dess lycka och välgång; och
Alt, då jag ej betviflar det desse mina här uttryckte åsigter och känslor äro
allmänt delade, så vågar jag hoppas på bifall, då jag nu tager mig friheten vörd¬
samt föreslå Rikets Höglofliga Ständer:
att, såvida anslag lemnäs lill någon så kallad bibana, sådant beviljas äfven
till byggandet af den ofvannämnda, mellan Hessleholm och Christianstad
till ett belopp af 360,000 It:dr och lån 360,000, eller tillsamman 720,000
R:dr R-.mt, så alt § af den projekterade kostnaden erhålles, antingen så¬
som anslag eller lån.
Om remiss häraf anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Sven Nilsson,
från Christianstads län.
Härmed förena sig:
Häkan Nilsson, Pehr Nilsson, Anders Pehrsson,
från samma län.
Bih. till R. St. Brot. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd.
58
458
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 299.
N:o 299.
Af P. O. Hörnfeldt från Wester-Norrlands län, m anslag för sjö¬
sänkningar och myt ut dikning ar i Wesier-Norrlands län.
En fråga af den högsta framtida betydelse har af landshöfdingarne i de sex
nordligaste länen blifvit bragt å bane samt redan från böljan tillvunnit sig den
uppmärksamhet från regeringens sida, att Konungens Proposition om Statsverkets
tillstånd och behof innefattar förslag om bildande medelst statsanslag af en fond
för sakens genomförande. Frågan gäller ingenting mer elier mindre än att genom
en allmännare utdikning al de norra länens vidsträckta froslförande trakter aflägsna
fröstlandighelen och förbättra klimatet samt höja den i sig sjelf fruktbara åker¬
jordens bördighet och småningom bereda rum för ett betryggande och utvidgadt
jordbruk i de trakter, der en starkt liilvexande befolkning, som för få årtionden
tillbaka ofta blandade sill bröd med bark, numera, genom ihärdigt och kraftfullt
arbete, ådagalagt att menniskan verkligen är jordens herre och har i sin förmåga
att verksamt befordra den fortgående utvecklingen af jordens alstringskraft.
Genom årtusenden fortsatt odling har det mellersta och södra Sverige redan
besegrat det också der fordom hårda klimatet och blifvit bragt till den höjd af
fruktbarhet och folkmängd, alt det föga, om ens i någon mån, står tillbaka för
många sydliga länder; och de från en sådan förkofran oskiljaktiga anspråken på
Statens mellankomst för lillvägabringande af tidsenliga medel till vidare ekonomisk,
intellektuel och social utveckling hafva äfven Norrlands innebyggare villigt gäll till
mötes och med sina skattebidrag understödi. Så har Göta kanal uppstått; så
Hjelmare och Strömsholms kanaler, med många andra allmänna arbeten; och så
utbreder sig nu år från år det storartade jernvägsnäl, som, under namn af stam¬
banor, gifvet' nya oberäkneliga krafter åt mellersta och södra Sverige. Ingen bild¬
ningsanstalt af verkligt gagn röner från Norrland motstånd, ehuru de aldra flesta
och dyrbaraste äro förlagde så långt ifrån Norrlands landamåren, alt dess ungdom,
om den deraf skall kunna begagna sig, betungas med vida högre kostnader, än
hvarje annan landsorts. Hvarje af de mellersta och södra hufvuddelarne af vårt
land åtnjuter äfven fördelarne af närmare belägna öfverdomstolar. Det gifves, med
ett ord, ingen gren af samhällsutvecklingens vilkor, som Norrland icke villigt un¬
derstödjer och befrämjar, ehuru det sjelft icke kan dera! hemta samma fördelar,
som det mellersta och södra Sverige. Norrland, om dermed må förstås de sex nord¬
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 299.
459
ligaste länen, eger likväl en folkmängd af nära 700,000 menniskor, eller omkring
en femtedel af hela rikets, och bidrager i samma mån till Statens betydligaste, af
konsumtionen beroende inkomster, lika som det i sina skogs- och bergsbruks-pro-
dukler lemnar högst betydliga bidrag til Sveriges export samt fraktförtjenst.
Det kan således icke vara annat än med fullkomlig rättvisa och billighet för¬
enligt, att Stalsmagterna, sorn förfoga öfver landets tillgångar och till de lyckligare
belägna orternas fromma disponera de ojemförligt betydligaste beloppen af Statens
inkomster, i sådana alltid färre frågor, som omedelbart afse Norrlands väl, ådaga¬
lägga cn i någon måu uljemnande liberalitet. Då 25 millioner under hvarje stats—
regleringsperiod utgå till stambanors byggande inom mellersta ocb södra Sverige,
och då flere millioner dessutom komma samma landsdelar till godo såsom under¬
stöd för bibanor, väg- och kanalanläggningar, hamnbyggnader m. m., samt derför-
utan de betydligaste anslagen för Statens mångfaldiga anstalter ocb inrättningar i
första rummet komma dessa landsdelar till godo och der förbrukas, synas några
millioner lör de Norrländska orternas vigligaste angelägenheter ur rättvisans och
billighetens synpunkter kunna ocb böra medgifvas; vare detta sagdt utan all miss-
undsamhet eller ens den aflägsnasle mening alt vilja förringa eller nedsätta värdet
af de södra orternas anspråk och behof.
Väl vetande, att hvad som gagnar någon de! af fäderneslandet också främjar
det helas välstånd ocb lycka, är det icke heller min afsigt att med det ofvan sagda
framställa något anspråk på jemlik fördelning af Statens tillgångar emellan alla dess
olika landsdelar, hvilket visserligen vore en oklok statshushållning; men jag har så
mycket heldre trott mig kunna ocb böra antyda den skiljaktighet, hvilken nu eger
ocb måste ega rum emellan anslagens belopp till olika delar af landet, som der¬
igenom kunde på förband tillbakavisas den anmärkning (hvilken eljest läge nära till
hands), att Norrland borde hänvisas till skälig anpart i ett för bela riket anvisadt
anslag för afdikning af vattensjuka och alltid mer eller mindre frostledande trakter.
En sådan anmärkning vore desto mindre rättvis, som behofvet af klimatets förbättring
är för hela Norrland långt mera framstående, ja, ett bland dess aldra vigligaste, då
deremot andra landskap hafva andra behof och med sina utdikningsunderstöd för¬
nämligast afse partiela jordvinningar, af hvilka i första band en eller annan jord¬
egare ensam hemlar fördel.
I de sex Norrländska landshöfdingarnes här ofvan omförmälda framställning
äro dessa förhållanden närmare utredda; och Kongl. Maj:t har jemväl till principen
godkänt förslaget om anvisande af särskilda medel att såsom anslag utgå till de
Norrländska länen för ifrågavarande behof, ehuru Kongl Maj:t funnit sig till en bör¬
jan böra inskränka anslagets belopp till en sjettedel af hvad som blifvit begärdt.
Med fullt erkännande af de svårigheter, som för regeringen måste möta att på en
gång se Statens aila behof till godo och iakttaga den måtta i sina anslagsfordrin-
gar, som folkets anspråk på sparsam hushållning med Statens medel brafver, kan
460
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 300.
jag likaväl icke underlåta att här linna sparsamheten för vida sträckt. Ändamålet,
som sökes, är allt för betydelsefullt; den del af riket, hvars snart sagt vigtigaste
angelägenhet är i fråga, alltför omfattande och för fäderneslandets styrka och för¬
kofran dyrbar, för att öfverdrifven sparsamhet här vore på sin plats —- jemförelse
emellan anslagen till öfriga landsdelar beräknad.
Landshöfdingarnes framställning afsåg ett årligt statsanslag af 50,000 Ralr till
hvartdera länet.
Det faller lätt i ögonen, att då de för handen varande behofven inom ett en¬
da län uppgå till så betydlig summa, ett årligt anslag för alla sex länen af 50,000
R:dr, såsom Kongl. Maj-.t äskat,' ingalunda kan vara tillfredsställande eller emot det
vigliga ändamålet svarande; och tillåter jag mig alltså vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer malte lör myrutdikningar och sjösänkningar i Wester-
Norrlands län årligen anslå 50,000 R.dr R:mt.
Anhållande om remiss till vederbörligt Utskott, hemställer iag all Utskottet
måtte infordra alla till ärendet hörande handlingar.
Stockholm den 29 November 1862.
P. 0. Hörnfeldt,
från Wester-Norrlands län.
Uti föregående memorial instämmer :
Per Östman,
från Wester-Norrlands län.
N:o 300.
Af .1. Smedberg’ och andre Riksdagsmän från Elfsborgs län, om stats¬
anslag för upprensning af Etra-elfven och beredande af båtled frän
sjön Åsunden till hafvet.
Sedan med statsbidrag till belopp af 5,000 R:dr Runt och sammanskjutne en¬
skilda medel, verkställts undersökning för Etra-elfvens upprensning och beredande
af båtled, från sjön Äsunden till hafvet, eller mellan städerna Ulricehamn och Fal¬
kenberg, och i sådant afseende utaf Herr Majoren A. Remmer upprättats kostnads¬
förslag, uppgående till en summa af 1,450,000 R:dr, blef vid sistförflutne riksdag,
Motioner i -Bonde-Ståndet 1862. N:o 300.
461
liksom inom Högvördiga Preste-Slåndet, af mig, Smedberg, i förening med tvänne
andre Riksdagsfullmägtige från Elfsborgs län, samt Riksdagsfulimågtigeu Anders
Gudmundsson från Hallands län, väckt motion derom, alt Rikets Höglofliga Ständer,
för utförande af arbetena å ifrågavarande kommunikationsled, i enlighet med berörda
förslag, måtte bevilja ett statsanslag, ulan återbetalningsskyldighet, af 9 60,000 R.dr
Runt, alt utbetalas till det bolag, som för nämnda ändamål kunde bildas; och fastän
då på den grund, att vederbörande embetsmyndigheter icke uti frågan afgifvit yttran¬
den, Stats-Utskottet ansåg sig icke kunna tillstyrka och Rikets Ständer icke kunde
lemna bifall till det begärda statsanslaget, tror jag mig desto heldre ega skäl, att
härom ånyo vördsamt göra framställning, som uti Stats-Utskottets, af Rikets Ständer
gillade, utlåtande under N:o 120 förklarats, alt, efter inhemtad närmare kännedom
om de uti motionerna anförda förhållanden samt de upplysningar, som uti Utskottet
tiilhandakomne handlingar innefattades, Utskottet funnit sig böra instämma i den af
motionärerne uttryckta åsigten om behofvet för södra delen af Elfsborgs län och
Hallands nordöstliga trakter af den ifrågakomna kommunikationens öppnande, samt
den fördelaktiga inverkan, som detta företags utförande, utan tvifvel skulle komma
att utöfva på desse och angränsande orters ekonomiska ställning, och industriel
utveckling, hvarför Utskottet jemväl ansett företaget vara förtjent att från det all¬
männas sida understödjas.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad uti de vid förra riksdagen uti äm-
neL väckta motioner blifvit yttradt, torde det tillåtas mig äfven nu anföra: alt södra
delen af Elfsborgs län och den derintill belägna östra delen af Halland, i afseende
å förbättrande af redan befintliga eller öppnande af nya kommunikationer för lättare
afsättning af dessa orters naturprodukter och industrialsler fått stå tillbaka för an¬
dra delar af riket och mindre kommit i åtnjutande af något statsbidrag eller un¬
derstöd från det allmänna, oaktadt väl giltiga anspråk derpå torde kunna lörelinnas,
helst genom i sednare tider förorsakadt hinder eller rubbning uti de förhållanden,
som föranledt eller väsendtligen bidragit till så stor utveckling af den väl kända
husslöjd, som uti ifrågavarande del af Westergötland från ålder utgjort innevånarnes
näringsfång och förändrade omständigheter gjort att uppmärksamheten mera fästats
vid förbättring af jordbruket och boskapsskötsel, äfvensom skogshushållning, att så¬
som lämpligaste medel att tillfredsställa det i sammanhang härmed allt mera in¬
sedda stora behofvet af lättare kommunikationer, så att dessa orter kunde komma
uti närmare beröring och samverkan med både öfriga delen af riket och andra län¬
der, ansetts Etra-elfvens beredande till båtled från Vesterhafvet till sjön Åsunden
och genom denna till Ulricehamn, hvarifrån, antingen medelst fortsatt båtled eller en
mindre kostsam jernväg till vestra stambanan, kunde bildas en fullständig kommu¬
nikation mellan norra och vestra delarne af riket; att folkmängden inom Kinds och
Redvägs härader, jemte städerna Ulricehamn och Falkenberg, samt Åhrstads och
Faurås härader, hvilka orter närmast omgifva Etra-ån, utgör öfver 70,000 menni-
462
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 300.
skor och att hemmantalet inom nämnda häradet’ uppgår lill sammanlagde 15.000
mantal; att likväl icke blott dessa fyra härader skulle komma alt af företaget eller
föreslagna båtleder hemta nytta, utan äfven Marks och Åhs härader samt vestra
delen af Jönköpings län, hvarest flera jernverk och skogstrakter äro belägna, hvilka
för närvarande mäste belt och hållet på hjuldon till aflägse export-ort föra sina
produkter; att båtled uti Etra-elfven måste föranleda anbringande af flottleder uti
närliggande vattendrag, såsom Irån sjöarne Fegen och (välfsjön, Tranemosjön, Sam¬
sjoe och Dahltorpssjön; alt hemmanen inom de socknar, sorn äro belägna utmed
Småländska gränsen, hafva en högst betydlig jord-areal och, t. ex. uti Tranemo pa¬
storat, som innehåller 100,000 tunnland jord, fördelad på 72 mantal, linnas således
i medeltal ungefärligen 1,400 tunnland lör livatjc mantal, af hvilken jord-areal större
delen är skogsmark, otjenlig liil annan odling än skog, som i dessa trakter har en
särdeles hastig återvext; och skulle härifrån genom ifrågavarande kommunikationsled,
ej allenast vissa delar af Westergötland och Halland förses med behöfliga skogs¬
produkter, utan deraf betydliga qvanliteter kunna exporteras, hvaremot, om skogarne,
såsom hittills, i brist al kommunikationsmedel, förblifva uti mycket ringa värde, de
gifvas till spillo åt svedjandet och en för det allmänna och kommande generationer
skadlig förstörelse; alt äfven boskapsskötsel är al stor vigt och kunde blifva a!
mycket större betydenhet för dessa orter, hvarest vidsträckta och goda beten beredt
tillfälle för uppfödande af vacker boskap samt produktionen af ost och smör nog
skulle ansenligt ökas, om icke sådant motverkades genom långväga och svår trans¬
port, som vid varuafsältningen lemnar föga behållning; att redan lör närvarande
Redvägs härad och Gällstads pastoral af Kinds härad samt Åhrstads och Faurås
härader producera spanmål utöfver eget behof, och alt säkerligen, örn föreslagna
båtled komme till utförande, sädesproduklionen uti närliggande trakter skulle betyd¬
ligt utvidgas, helst genom valtenaftappning kunde erhållas flere tusen tunnland mark,
som vore tjenlig till odling, samt i öfrigt dertill då komme alt användas många fält
och lägenheter, sorn under nuvarande förhållanden förblifva obegagnade. Må man
sålunda vara förvissad derom, att Elra-elfvens beredande lill båtled, hvarigenom man
kunde tillgodogöra sig de naturprodukter, som i rikt mått finnas all tillgå uti dessa
orter, skulle för deras utveckling i ekonomiskt och industriell hänseende hafva de
mest fördelaktiga följder. Och torde derföre icke böra bestridas, alt den kostnad af
ofvan uppgifna summa, hvarigenom bereddes en kommunikationsled af löi.dels mil
från hafvet inåt landet vore väl använd och nog skulle åstadkomma mångdubbelt
mera allmänt gagn med afseende å jordbruk, boskapsskötsel och skogshushållning,
samt större, lifligare rörelse uti jemväl andra näringsgrenar än genom en million
Riksdaler, nedlagd å Statens jernvägar, i allmänhet framkallas, vid sådant förhållande,
och då Rikets Höglofliga Ständer redan förut lemnat och väl fortfarande komma alt
meddela mycket betydliga anslag eller bidrag för upphjelpande af kommunikations-
anstaltema inom riket, samt med billighet och rättvisa torde öfverensstämma, alt
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 301.
463
häraf, så vith möjligt är, någon särskild dol af landet icke biifver i saknad, utan,
lika med andra orter, ina komma i åtnjutande af medel för utveckling och välstånd,
eller genom undanrödjande af hindren för varu-uthyle, sättas i tillfälle, alt afyttra
produkter och anskaffa förnödenheter, har jag ansett mig icke höra underlåta, alt
förnya min ofvanberörda vördsamma motion,
om beviljande af statsanslag till belopp af 900,000 H:dr R:mt för om¬
nämnda ändamål.
Utbedjande jag mig all lill Ilöglofliga Stals-Utskottet, till hvilket denna min motion
torde blifva remitterad, de, med afseende å hvad densamma innefattar, erforder¬
liga handlingar fa aflémnas, när de af mig från vederbörande erhållits.
Stockholm den 29 November 1862,
J. Smedberg,
från Elfsborgs län.
Häri förena sig:
E. Andersson, O. Thorell, Anders Gudmundsson,
från Elfsborgs län. från Elfsborgs län från Hallands län.
N:o 301.
Af *1. Smedberg' från Elfsbo? gs ian, otn pension å allmänna indrag-
ningsstalen dt aflidne Justitie-rddet Roys efterlemnadä enka, fru Ulla
Roy.
Då jag nu går alt för Hedervärda Ståndet omnämna alt förre Justitie—rådet
John Roy sedan sista riksmötet slutat sina dagar, vågar jag taga för gifvet alt denna
mans namn icke är obekant för någon ledamot vid delta riksmöte, likasom jag är
öfverlygad att delta namn hos llerlalet inom detta Stånd skall framkalla kära min¬
nen från 1855 och 1854 årens riksmöte, då han såsom Sekreterare hos Ståndet
genom sin redbarhet, karaktersfaslhet, duglighet och humanitet lyckades att icke
allenast till Ståndets och det allmännas gagn och belåtenhet fullgöra sitt berörda
ansvarsfulla kall, ulan äfven alt derunder tillvinna sig och bibehålla Stånds-leda-
möternas aktning, tillgifvenhet och kärlek. Sjelf genomträngd af dessa känslor, är
464
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 301.
det för mig en lär pligt att erinra Hedervärda Bonde-Ståndet om det allmännas
förbindelse till denne man. Justite—Itådet Roy bade innan han emottog uppdraget att
vid omnämnda riksmöte vara Bonde-Ståndets Sekreterare, under loppet af många år
utöfvat en för honom lika mycket hedrande, som för det allmänna gagnelig verk¬
samhet såsom domare på landet, och i Juni 1855 kallades lian att bekläda ett
Juslitieråds-embete, som han innehade till hösten 1858, då han, i följd al iråkad
sjuklighet, måste söka entledigande från sagda embete. Ilan ölvervann sedermera
aldrig berörda sjuklighet, som den 17 Februari 1861 drog honom i grafven. Vid
sitt afskedstagande hade Justitie-rådet Roy i mera än 35 år varit i oafbruten verk¬
samhet i Statens tjenst, men endast under hälften af denna tid, eller sedan 1840,
då lian utnämndes till domare i Kinds och Redvägs häraders domsaga, hade han
åtnjutit en för betäckande af egne och familjens lefnadsomkostnader fullt tillräcklig
lön, hvaremot tjenslgöringen under första hälften af bans tjenslemannabana varit
snart sagdt lönlös och ådragit honom en skuldsättning, som orsakade att han,
oaktadt indraget lefnadssätt, icke lyckats åt sin elterlefvande maka bereda ekono¬
miskt oberoende eller ens någon tillgång. Vid Just ilie—rådet lloys död var boets
ställning sådan, alt sterblmsdelegarne sågo sig nödsakade att till borgenärernas för¬
nöjande afträda alla boels tillgångar, och bans enka liar följaktligen icke annat att
lefva af, än de pensioner, som mannen under sin lifstid hoptjena!, men hvilka lör
henne äro desto mindre tillräckliga, som två nära anhöriga, de der alldeles sakna
iörmågan all sig sjelfva underhålla, jemväl måste af henne i någon mån under¬
stödjas.
I stöd af hvad jag nu anfört och med särskild hemlad anledning af det för¬
hållande, att den ort jag tillhör under många år i Justitie—rådet Roy egt en nitisk
och afhållen domare, vågar jag, såsom en gärd åt den aflidnes minne, föreslå:
att Justitie—rådet Roys enka, Ulla Roy, må af statsmedel tilläggas en
ytterligare årlig pension af Åtta Hundra Riksdaler.
Att denna min motion må blifva remitterad till Höglolliga Stats—Utskottet,
anhålles.
Stockholm den 29 November *862.
J. Smedberg,
från Elfsborgs län.
N:o 302
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 302.
465
N:o 302.
Af Paal Andersson frän Jemtlands län, alt, med upphäfvande af
Kongl. Förordningen den 7 Mars 1855, 2 § i 1 kap. Missgernings-
Balhen måtte återfå sin ursprungliga lydelse.
Under sista riksdag Begagnade jag min grundlagsenliga rätt att väcka motion
om den s. k. Sakramentallagens afskaifande, och motionen Lief ock till Lag-Utskot¬
tets behandling remitterad, men sedan har man förgäfves sökt spår efter densamma.
Jag tillåter mig derföre att nu lill lif återkalla sagda motion, och del af så mycket
större skäl, som Sakramenlallagen, enligt min tanke, står i strid med den seder¬
mera utfärdade Kongl. Förordningen, angående främmande trosbekännare och deras
religions—utöfning, af den 50 Oktober 11160, Motionen är af följande lydelse:
Vid sidan af de steg tiil en friare samhälls-utveckling och sann humanitet,
som på de sednasle riksdagarne blifvit tagna, linner man ett och annat beslut i
lagstiftningsväg, som innebär ett bestämdt tillbakaskridande och kastar en mörk
skugga olver våra förhållanden. Bland dessa märker man i främsta rummet den
s. k. Sakramenlallagen, som vid slutet of 1855 och 1854 årens riksdag blef i en
tvär vändning antagen af Rikets Ständer oell sedermera erhöll Kongl. Maj-.ts sank¬
tion. Genom densamma stadgades följande tillägg lill Missgernings-Balkens 2 §
1 kap.
”Den, som utan att vara prest, i annat fall än särskildt medgifvet är, förval¬
tar sakramenten och, elter varning, dermed ej afstår, bote trehundra Daler, och
vare hvar och en, som genom sådan person den Heliga Nattvarden anammar, der
han ej heller genom varning låter sig rälta, förfallen alt höta femtio Daler. Göt-
han eljest gäckeri med sakramenten elier med Gudstjensten och Guds ord, vare lag
som sist stadgadt är”.
Jag vill nu icke upprepa allt, som ur religionens, klokhetens och rättvisans
synpunkt blifvit anmärkt emot denna lag, hvilken såsom tillkommen i en tid, då
samvetsfriheten och religiös fördragsamhet utgöra dagens lösen i alla civiliserade
länder, i sanning måste betraktas såsom ett verkligt missfoster. Jag \ill blott er¬
inra derom, att det är representationen ovärdigt, att såsom gäckeri med Guds ord
och sakramenten stämpla hvad som härflyter ur raka motsatser mot gäckeriet, nem¬
ligen ur en bestämd religiös öfvertygelse, till följd af hvilken personer anse det så-
Bih. till H. St. Fröt. 1862 $ 1 63. 11 Sami. 4 A/d. 59
466
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 302.
sorn en synd att mottaga sakramenten af någon annan än den, sorn, enligt deras
tanke, lär en rätt lära. Jag vill blott ytterligare i korthet erinra derom, att ett
sådant lagbud, som fördömer och bestraffar ett, med verklig andakt och religiöst
sinne, skedt anammande af Nattvarden såsom ett gäckeri mot Guds ord, det är
stridande icke blott mot Guds ord — hvilket väl i det hela borde vara tillräckligt,
utan tillika mot hela den Lutherska kyrkans lärobegrepp, ty det utgör just kärnan
i hela protestantismen, alt den sätter sig emot det hierarkiska godtycket och det
presterliga samvetsmonopoliet och vill låta den enskildes samvete vara oqvaldt. Men
detta stadgande strider derjemte mot den lörsta regeln för all lagstiftning, d. v. s.
det, att lagen skall uppfylla sitt ändamål och verkligen medföra någon nytta för
samhället. Hvad sunda förnuftet redan på förhand i detta hänseende kunde förutse,
det har erfarenheten på det mest ojåläktiga sätt bekräftat. Det har visat sig, alt
om ändamålet med detta lagstadgande varit, att med den kyrkliga samfundskroppen
införlifva affallna medlemmar eller åtminstone alt genom injagad skräck förebygga
återupprepandet af det, som lagen betecknar såsom ett oskick och ett gäckeri. —
Så har detta på intet vis blifvit uppnådt, och det lärer väl aldrig heller på den
vägen komma att uppnås.
Följderna af Sakramentallagen hafva, enligt flera exempel, såväl i min hembygd,
som annorstädes, endast visat sig vara sådana, att de svaga och ömtåliga sinnen,
som af samvetsbetänkligheter känt sig hindrade alt gå till det statspresterliga Natt¬
vardsbordet, antingen helt och hållet afhållit sig från sakramenterna, eller också,
följande sin religiösa öfvertygelse och låtande den gälla framför allt, begått hvad
denna lag stämplar såsom ett brott, underkastat sig det dermed förbundna straff
och räknat sig sjelfva såsom martyrer. Det är på det sältet man stegrar fana¬
tism; det är den rälta vägen alt underblåsa söndringar och göra dem ohjelpliga.
För alt verkligen stilla oroliga sinnen fordras medel af en helt annan natur,
och det ligger i främsta rummet vigt derpå, att ordets vigde tjenare förmå att ge¬
nom lära och lefverne förvärfva sig aktning och förtroende i stället alt genom väd¬
jande till förföljelser och verldsliga straffdomar endast framkalla hat och förbittring.
Med stöd af dessa grunder vågar jag föreslå:
att Rikets Ständer för sin del besluta, alt det här omförmälda lagstad¬
gande måtte upphäfvas och § 2 kap. 1 Missgernings-Balken återfå sin
förut varande lydelse.
Om remiss af denna min motion till Höglolliga Lag-Utskottet anhåller jag
vördsammeligen.
Stockholm den 29 November 1862.
Paul Andersson,
från Jemtland,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 303.
467
N:o 303.
Af Paul Andersson från Jemtlands län, att landstingen mätte berät¬
tigas all meddela särskilda föreskrifter, lämpade för hvarje landsorl,
* frågor om egors (redande emot skada af annans hemdjur, samt
om stängselskyldighet.
Under de fem års lid, sorn nu snar! tilländagått sedan Kongl. Maj:ts nådiga
Förordning af den 21 December 1857, angående egors fredande emot skada af an¬
nans hemdjur samt om stängselskyldighet, utkom, har erfarenheten snart sagdt öfver
hela landet ådagalagt olämpligheten af nämnde författning; och den åsigt har mer
och mer stadgats, att en stängsel-lag, gällande för hela riket, är en orimlighet,
enär lokala förhållanden, mycket olika inom de särskilda provinserna, härför lägga
oöfvervinncrliga hinder i vägen.
Här är ej stället att framställa en historik öfver den mängd förvecklingar, tvi¬
ster och rättegångar, som framkallats och ännu dagligen uppstå genom ifrågava¬
rande författning, hvars olika tolkning dessutom jemväl ofta förorsakat dem, hvars
rätt det gällde, oräkneligt obehag och dryga kostnader. De brister och olägenheter,
som vidlåda denna författning, äro lika allmänt kända som erkända. Och jag tror
mig derföre ej endast uttala mina egna, utan mångas, ja, de flestas mening och
öfvertygelse, då jag nu ödmjukligen går att väcka följande motion:
att Rikets Ständer måtte besluta, att det skall öfverlemnas till blifvande
landsting inom hvarje särskildt län att, i fråga om egors fredande emot
skada af annans hemdjur samt om åliggande stängselskyldighet, ensamt
reglementera och uppställa de speciela föreskrifter och stadganden, som
för hvarje landsort befinnas mest ändamålsenliga; — att med anledning
häraf, förberörda Kongl. Förordning af den 21 December 1857 från och
med den 1 paragrafen till och med den 20 paragrafen, upphörer till all
kraft och verkan så snart landstinget för något län derom fattat beslut
och i nämnda §§:s ställe uppsatt och fastställt nya stadganden, de der
dock ej må stå i strid med de följande sexton paragraferna i Förordnin¬
gen, hvilka fortfarande skola för hela riket ega gällande kraft.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott får jag ödmjukligen anhålla.
Stockholm den 29 November 1862.
Paul Andersson,
från Jemtlands län.
468
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 304.
N:o 304.
Af Paul Andersson från Jemtlands län, örn anslag lill upprättande
af eli stuteri i Jemtlands län för uppdragande af arbetshästar.
Då det med hvarje år och i mån af landlbrukets framåtskridande blifvit eli
behof alt framskaffa passande arbetshästar, men tillgången på sådana inom landet
icke står i förhållande till den ständigt ökade efterfrågan, har man på sednare åren
nödgats införskrifva arbetshästar från utrikes ort. Härigenom hafva stora summor
gått ur landet för en vara, som^i godhet står vida efter hvad vi förut ega af delta
slag. Hil hafva importerats en mängd Percheron, Clevelands, Clydesdalcs m. fl., ehuru
inom Jemtland finnes en arbetshäst, sorn, åtminstone för våra förhållanden, är bättre
än någon af de dyrköpta utländska racerna — jag menar de ståtliga ”Bryggare-
hästarne”, som vi dagligen se på Stockholms galor. Jemtlandshäslen förenar styrka
med snabbhet och härdighet, som gör honom användbar lill alla de olika brak,
hvartill vi behöfva vår arbetshäst. Han är en utmärkt ploghäst, ty, jemte styrka
och härdighet, eger han den storlek och ”tyngd i sadlen”, som för arbetshästen er¬
fordras; han har ett fromt och sedigt lynne och öiveranstränger derföre icke sina
krafter, eller faller i sken lör ett ovanligt ljud eller dylikt; han är en utmärkt god
trafvare och egnar sig derföre lika väl för skjutskärran, hvartill jordbrukaren tyvärr
äfven måste använda sin arbetshäst, som för ridbudet eller kappsläden; han bibe¬
håller godt hull på en föga kostbar höutfodring, och är genom sin grofva hud och
tjocka hårbeklädning härdig både emot yttre och inre sjukdomar och torde knappast
af någon häst-raee öfverträffas i förmåga att slita ondt. Ehuru detta utmärkta djur
väl förtjenar att taga vara på, arbetas likväl årligen på dess utrotning eller förvand¬
ling til! rid- och lyx-hästar, och om icke en mängd föl af denna race årligen an-
iades och uppföddes i Jemtland, så skulle den s. k. Jemtlandshäslen numera vara
ganska sällsynt.
Sverige har sedan lång tid tillbaka gjort stora uppoffringar för anskaffandet af
kavalleri- och lyx-hästar och använder ännu stora summor för detta ändamål —
vid sista riksdag anslogos dertill 50,000 R:dr — samt underhåller derjemte Sine
kostsamma stuterier. Dessa åtgärder äro ännu visserligen af behofvet påkallade,
så vida landets behof af sådana hästar äfven skall kunna fyllas utan import från
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 305.
469
utrikes ort; men billigheten fordrar att något göres för anskaffandet af det diur, som
utgör jordbrukets vigtigasle drifkraft, — arbetshästen,
Det är ett anmärkningsvärd! förhållande, att, ehuru vårt land utgöres af nära
90 millioner tunnland, mestadels backig och ojemn jord, och vi nästan uteslutande,
åtminstone vintertiden, använda hästen till transportkraft — lill hemkörslor, foror,
poslforsling och till den för jordbruket så betungande gåstgifvareskjutsen, bär lik¬
väl icke vidtagits några åtgärder för uppdragandet al en god arbetshäst, oaktadt
detta djur är ett bland de behöfligastc för vårt land och vårt landtbruk. Deremot
har frågan om anskaffandet af bättre nötboskap och bättre får vunnit allmänt bi¬
fall, ty Staten bar uppsatt flera både stamholländerier och schäferier för delta än¬
damål.
Då vi emellertid redan ega en passande arbetshäst inom landet, nemligen i
Jemtland, men dess uppdragning efter rationela grunder och i tillräcklig mängd äro
de åtgärder, som nu hufvudsakligast af beholvet påkallas, lår jag härmed vördsamt
föreslå:
att Rikets Ständer malte, i enlighet med bifogade kostnadsförslag till upp¬
rättande af ett stuteri i Jemtland för uppdragandet af arbetshästar, anslå
dels för en gång 78,000 R:dr och dels årligen i fem års lid 7,500 R:dr
Riksmynt.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott får jag anhålla.
Stockholm den 29 November 1862.
Paul Andersson,
från Jemtlands län.
N:o 305.
Af Paal Andersson från Jemtlands län, om anslag lill inrättande af
5 nya Länsmanstjenster inom Jemtlands län.
Sedan till min kännedom kommit, att Konungens Befallningshafvande i Jemt¬
lands län under den 9 sistlidne Augusti uti underdånig skrifvelse till Kongl. Majit
gjort hemställan om en ny fördelning af i länet befintliga länsmans-distrikter, deraf
för närvarande några omfatta en ytvidd af mer ån 60, ja, 80 qvadratmil, sålunda
470
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 306.
att fem nya distrikter skulle derstädes inrättas, så har jag, som eger nogsam kän¬
nedom om behofvet häraf, såvida, med en allt mer tiilvexande folkmängd och ökad
beröring med grannriket Norrige samt angränsande provinser, ordningen, som sig
hör, må kunna framgent upprätthållas och de till förvaltningen hörande mångfaldiga
bestyr med erforderlig skyndsamhet i första hand utföras, — förväntat alt nådig
Proposition i ämnet skulle till Rikets Ständer blifva aflåten. Men då denna min
förhoppning hitintills ej galt i fullbordan, anser jag mig, enär saken i sjelfva verket
är af största vigt för länet, skyldig att genom särskild motion hålla frågan öppen,
och föranlåtes fördenskull under åberopande af bilagde afskrift af Konungens Befall—
ningsbafvandes förbemälda underdåniga skrifvelse, som innehåller en fullständig ut¬
redning i ämnet, vördsammast föreslå:
att Rikets Ständer, till inrättande af fem stycken nya länsmansljenster
inom Jemtlands län, med en lön af 850 R:dr Riksmynt för hvardera,
ville anslå en årlig summa af 4,250 Riksdaler Riksmynt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 29 November 1862.
Paid Andersson,
från Jemtlands län.
N:o 306.
Af Jonas Andersson från Östergötlands län, att elemenlar-lårover-
kens 2:ne lägsta klasser mä frän nämnde läroverk skiljas och för¬
läggas till folkskolan rn. m.
Vid flera tillfällen har, såväl från elementar-läroverkets som folkskolans syn¬
punkt, angelägenheten af en närmare förening mellan båda dessa slag af läroanstal-
ter blifvit framställd, och den fordran uppställts att folkskolan skulle göra åtmin¬
stone den lägsta af elementar-läroverkets klasser öfverflödig. Då uti första klassen
af en elementarskola intet ämne förekommer, som ej läses i folkskolan, finnes i
sjelfva verket ej något hinder för indragandet af denna klass, enär samma kunskaps-
mått, som der läres, står att inhemta i folkskolan. Dessa båda slags skolafdelnin-
gar äro i verkligheten endast särskilda skolor för särskilda folkklasser, -— en an¬
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 306.
471
ordning, som visserligen kan förefalla ståndsfördomarne behaglig, men som svårli¬
gen i våra dagar låter försvara sig. Oberäknadt den onödigtvis ökade kostnad,
som tillskyndas det allmänna, år påtagligt alt så vä! folkskolan, som elementar¬
läroverket från undervisningens synpunkt derigenom lider. Vore alla folkklasser
lika hänvisade till folkskolan för den första barna-undervisningen och den förmög¬
nare klassen derigenom (inge mera direkt anledning att intressera sig för folkskolan,
skulle detta ulan tvifvel i hög grad och i flera hänseenden verka välgörande på
folkskolan och kraftigt bidraga till dennas lyftande. Vore elementar-skoian åter
befriad från den lägsta klassen, skulle lion i och med detsamma, utan tillökning
i lärarepersonal eller någon ökad kostnad, genast stiga till ett läroverk äf högre
grad.
Jag skulle likväl föreställa mig, alt icke blott törsta, utan äfven andra klassen
af elementar-läroverket kunde på delta sätt indragas och förläggas till folkskolan.
Visserligen förekommer i andra klassen ett läroämne, nemligen tyska språket, som
icke tillhör folkskolans lärokurs, men hvilket säkerligen utan synnerlig fara bör
kunna uppskjutas till tredje klassen. Fördelarne häraf äro särdeles synbara, då
t. ex. ett treklassigt läroverk derigenom, utan någon kostnad, genast kunde komma
att meddela undervisning till lika omfång med ett nuvarande femklassigt, så myc¬
ket önskvärdare, som man ser, huru det ena treklassiga läroverket efter dei andra
strälvar att blifva femklassigt, under det alt folkskolan i en ännu högre grad, än
genom blott första klassens uteslutande, skulle vinna de fördelar, som förut antydts.
Det visar sig sålunda, att genom den ifrågavarande i sig sjelf obetydliga åt¬
gärden skulle vinnas icke obetydliga fördelar: i ekonomiskt hänseende en ansenlig
besparing för det allmänna, i afskaflande af den orättvisan att den högre folkklas¬
sens barn skola undervisas i särskilda skolor på allmän bekostnad, på samma gång
kommunerna äro ålagda att för alla sina barn tillhandahålla undervisning till samma,
ja, högre omfång; folkskolans förvandlande ifrån en skola för blott en viss folk¬
klass till hvad densamma bör vara, och i andra länder ofta kallas, nemligen en
primär-shola, der i allmänhet den första undervisningen meddelas åt alla; ett icke
oväsendtlig! steg tagel till sammansmältandet af olika folkklasser; både folkskolans
och elemenlar-skolans höjande såsom undervisningsanstalter, utan några uppoflringar
från det allmännas sida.
På grund häraf får jag vördsamt föreslå:
att elementar-läroverkets tvänne lägsta klasser må afskiljas och förläggas
till folkskolan, under det tyskan borttages såsom läroämne i andra klas¬
sen och således uppflyttas till den tredje, samt att i följd häraf de ele-
mentar-läroverk, som för närvarande bestå blott af t. ex. tre klasser, må
i afseende på undervisningen uppflyttas tvänne klasser, så att desamma
äfven hädanefter må komma att bestå af tre klasser, nemligen tredje,
fjerde och femte klasserna.
472 Motioner i Bonde-Ståndet 1852, N:o 307.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Andersson.,
från Östergötland.
N:o 307.
Af Jonas Andersson från Östergötlands län, om anslag till ytter¬
ligare 2:ne lärarelöner vid Wadstena treklassiga elementarläroverk m. m.
Då obestridligt är, att det medborgerliga samhällets varande och blifvande väl—
befinnade bäst befordras genom en god uppfostran och ett tillräckligt antal ändamåls¬
enliga läroanstalter, der det uppvexande slägtet lemnäs tillfälle alt inhemta erforder¬
liga kunskaper, för att kunna värdigt fylla sin uppgift, såsom goda kristna och nyt¬
tiga samhällsmedlemmar, så torde knappast någon fråga vara mera berättigad alt
påkalla Statsmagternas uppmärksamhet och behjertande, än den om allmänna skolor
och läroanstalter inom landet. Eli mera allmänt intresse för ett bättre ordnande
af våra undervisningsanstalter har också låtit förnimma sig i samma mån, som vig¬
ten och värdet af kunskap och sann bildning hunnit blifva rätt insedt, och det kan
icke heller nekas att, isynnerhet på sednare tiden, mycket blifvit gjordt för det stora
ändamålet; men alt mycket ännu återstår alt göra i detta afseende, derom vittna
de mångå vid hvarje riksdag återkommande fordringarne från rikets alla delar på
Statens ytterligare medverkan till undervisningsanstalternas utvidgning och förbättrade
skick. Då Statens tillgångar emellertid icke medgifva detta behofs fyllande på en
gång, men anspråken på företräde att blifva ihågkomna, framställas nästan samtidigt
från alla håll, så är det med en viss betänksamhet äfven jag går all öka antalet
af dem, som i samma afseende påkalla Statens mellankomst. De skäl, hvilka här¬
vidlag tala till fördel för denna angelägenhet, hoppas jag dock skola rättfärdiga min
framställning i ämnet.
Då nu mera behofvet af en fullständigare kunskap och en mera fulländad
bildning icke inskränker sig blott tili städernas befolkning, utan jemväl sträcker sig
till landtbefolkningens uppvexande slägte, och så länge våra folkskolor icke förmå
att bibringa ungdomen ens det kunskapsmått, som erlordras för att kunna reda sig
uti
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 307.
473
uti våra enklaste nya kommunalförhållanden och än mindre kunna meddela behöflig
elementarbildning för det praktiska lifvets yrken i bela deras omfång, så följer deraf
att icke ensamt städernas folknumerär får utgöra rälla gradmätaren på behöfligheten
af elementarläroverk. Men det är icke antalet, utan beskaffenheten af dessa under¬
visningsanstalter, som bestämmer i hvad mån undervisningen enligt tidens fordringar
nöjaktigt kan meddelas.
Det i Wadstena stad befintliga treklassiga läroverk är nu det enda ställe, der
hela den nordvestra delen af Östergötlands befolkning har tillfälle att låta sina barn
inhemta något mera i kunskapsväg, än som i folkskolorne kan meddelas; och, med
högst få undantag, slutas också lärokursen med det ofulländade mått af kunskap,
som ett treklassigt läroverk förmår att bibringa, en lärokurs så mycket mindre till¬
fyllestgörande, som knappast något ämne i dylika läroverk kan sägas blifva fullstän¬
digt eller helt afslutadt, och sålunda i ganska ringa mån användbart i det praktiska
lifvet. Wadstena och Skenninge städer samt Motala köping och omkringliggande
landsbygd, sorn sakna annat eller fullständigare läroverk, än det i Wadstena omför¬
mäla, och dnr befolkningen uppgår till 46 å 4 7,000 personer, synas sålunda vara
mindre väl lottade i detta afseende; och på samma gång som rätt och billighet
härvid påkalla vederbörligt afseende, torde del äfven vara lika mycket förenligt med
det allmänna som det enskilda intresset, att den förevarande bristen med snaraste
blir afhjelpt.
Af nu antydda skäl och till följd af en från ofvanberörde befolkning enstäm¬
migt uttalad önskan, får jag, för den händelse ett af mig denna dag ingifvet förslag om
de nu varande 2:ne nedersta klassernas i elementarskolorna skiljande derifrån och
förläggande till folkskolorna icke skulle vinna Rikets Ständers bifall, hos Rikets nu
församlade Ständer vördsamt anhålla och föreslå:
del anslag lill ytterligare två lärarelöner måtte beviljas åt Wadstena tre¬
klassiga elementarläroverk, för att sätta detsamma i stånd att fullgöra ett
femklassigt läropensum.
Om remiss häraf tilt Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Andersson,
från Östergötlands län.
liih. till li. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sand. 4 Afd.
60
474
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 308.
N:o 308.
Af Jonas Andersson från Östergötlands län, att hela personliga
skyddsafgiften mätte anslås ät församUngarne till folkskolornas reorga¬
nisation och vidare utveckling m. m.
För fosterlandsvännen är det i hög grad tillfredsställande att förnimma det
vaknade intresse för folkskolan, sorn vid innevarande riksdag uppenbarat sig uti åt¬
skilliga motioner, alla åsyftande alt, genom anslående af tillräckliga medel, sätta folk¬
skolan i tillfälle att kunna uppfylla de anspråk, som man med skäl liar och bör
hafva på densamma.
Det kan på grund häraf synas öfverflödigt, att än ytterligare göra några fram¬
ställningar i delta ämne; men då hvarje bidrag, om än aldrig så ringa, för lösnin¬
gen] af en så vigtig fråga, som folkskolefrågan år, icke hör undanhållas, har jag
med anledning af den erfarenhet, som vunnits, under det jag i en följd af år med
lifligt intresse följt folkskolans utveckling, ansett mig böra framställa följande:
Utaf alla de medel, som försökts för att föra folkskolan framåt mot sitt mål,
har intet visat sig så kraftigt, då det systematiskt genomförts, såsom t. ex. uti
Danmark, England, Skottland, Förenta Staterna och vårt brödrarike Norrige, som
folkskolans klassifikation, d. v. s. skolbarnens fördelande uti vissa klasser efter olika
utveckling och hvarje klass’ undervisning under lärarens omedelbara ledning utan
biträde af s. k. monitorer. Nästan öfverallt, hvarest klassifikation eger rum, har
man indeiat skolan uti Irenne klasser, hvilka, der barnantalet är stort, ytterligare
fördelas uti särskilda afdelningar, också efter barnens olika utveckling, så alt lä¬
raren eller lärarinnan icke blifvit, som man plägar säga, öfverhopad. Uti städer
och tätt bebyggda ställen å landet såsom stora luuk och fabriker, är det al stor
fördel för undervisningen, att alla klasserna hållas tillsamman uti samma lokal: men
å landet, synnnerligen uti vidsträcktare församlingar, och der det skulle möta sto¬
ra hinder, om icke vara rakt omöjligt, att besöka skolan, der blir det åter af stor
vigt alt första klassen, ja till och med andra klassen, förläggas på lämpliga ställen
rundtomkring uti församlingen och blott den tredje klassen blir central.
Då med en sådan organisations genomförande äro förknippade kännbara upp¬
offringar af kommunerne, bör Staten till socknarne afstå den återstående hälften af
personliga skyddsafgiften, på samma vilkor och på samma sätt, som Staten lemna!
den första hälften.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. iV:o 308.
475
Ett annat utomordentligt vigtigt medel för att höja folkskolan är fruntimrens
användande vid undervisningen uti första klassen, till och med vissa afdelningar utaf
den andra. Dessa qvinnor behöfva icke hafva tagit någon seminarii-examen, ulan en¬
dast vara bildade vid någon väl organiserad och skött folkskola, der de också myc¬
ket väl kunna inhemta den erforderliga theoretiska bildningen. Till följd deraf, att
dessa qvinnors lärokurs är mindre kostsam än för dem, som genomgått seminarium,
åtnöjas de med ett lägre arfvode, hvarigenom det för församlingen blir möjligt att
löna den högsta läraren (den egentlige folkskoleläraren) så, alt man dertill kan på¬
räkna en pedagogiskt bildad person, sorn ej blott eger kunskaper och färdigheter
att undervisa uti skolans högsta klass, utan äfven att ordna och leda hela socknens
folkskola, hvarigenom den ensamt kan vinna enhet och ett organiskt sammanhang
mellan de särskilda delarne. Men såvida det skall blifva möjligt för lärare att för¬
värfva erforderlig bildning för sitt i högsta måtto vigtiga kall, blir det nödvändigt
att härtill inrätta lämpliga seminarier; ty att de nuvarande folkskolelärare-semina¬
rierna, såsom de i allmänhet äro inrättade, icke kunna uppfylla sådana fordringar
är klart för hvar och en; som tagit någon kännedom om dessa inrättningar. Dess¬
utom äro de alltför många, i det att åtskilliga äro besökta af eli inskränkt antal
elever, och isynnerhet blir delta fallet framdeles, om till de lägre klassernas under¬
visning begagnas personer, som icke behöfva hafva tagit seminarii-examen, utan
blott sjelfva öfverläraren. Irenne seminarier för hela riket, ett för södra delen, ett
för den mellersta och ett för den norra, uppfylla utan tvifvel behofvet, hvadan alltså
det nuvarande anslaget af 45,000 R:dr lill folkskolelärare-seminarierna utan tvifvel är
tillräckligt, då hvart och ett finge 45,000 R:dr R:mt, hvarmed icke så litet bör
kunna uträttas, om det ordnas på bästa sätt.
Men skolan må vara aldrig så vål ordnad och läraren må vara huru skicklig
som helst, så skall han dock ganska föga kunna uträtta, om skolan saknar nödig
materiel. Att sådan saknas i största delen af våra folkskolor, derom kan hvar och
en öfvertyga sig, genom alt träda inom en skolas tröskel. Men då dels lämplig
skolmateriel saknas i vårt land, dels, om den finnes, är så dyr att den i de flesta
fall af den enskilde icke kan anskaffas, anser jag det vara nödvändigt, att Staten
går i författning om anskaffande af lämplig skolmateriel, hvilken den ettdera kost¬
nadsfritt håller folkskolorna tillhanda eller ock, ifall detta icke skulle anses lämp¬
ligt, försäljer åt dem för ett lågt pris.
Skall läraren kunna fullgöra sitt kall med fröjd, och icke med suckan, skall
han kunna lefva i detsamma, så måste han hafva tillräckligt att anspråkslöst lefva
på, alt han ettdera icke måtte lida brist eller också, hvilket oftast ålfallet, kasta
sig på biförtjenster lill stor mehn för hans kall. Hans lön bör derföre, utom fria
husrum och vedbrand, samt uthus, äfvensom sommarbete och vinterfoder åt en ko,
eller deremot svarande 8 tunnor spanmål, hälften råg och hälften korn, tillika
med jordland, beslå af minst 4 tunnor spanmål, hälften*’råg och hälften i de
476
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 308.
eller de sädesslag, hvaruti kronotionden i orten utgår, för hvarje månad lära¬
ren håller skola. Spanmålen beräknas för minst 8 månaders läsning och leve¬
reras ettdera in natura, om församlingen så har beslutit, eller ock löses den efter
årets markegång.
För alt kontrollera huru de skänkta medlen användas och den anskaffade ma-
terielen begagnas, samt lör alt gå tillhanda vid folkskolors inrättande och omändring,
utser Kongl. Maj.t folkskole-inspeklörer, kända för nit, sakkännedom och lärare¬
förmåga. Dessa måste uteslutande egna sin tid och sina krafter åt sitt i högsta
måtto vigtiga kall, så att de under samma lid de bekläda embetet icke innehafva
någon annan syssla eller befattning, som lägger hinder i vägen för utöfvande af
deras kall. Hvarje är skall inspektören till Kongl. Maj:t afgifva berättelse om folk¬
skolornas verksamhet uti . .distriktet under föregående året, och deruti upptaga de
orsaker, som hindrat undervisningens gång, samt föreslå medel till häfvande af des¬
sa samt tillj skolans förbättring.
Dels för att ordna inspeklörcrnes verksamhet efter en bestämd plan och dels
för att handlägga om de mål, som till folkskolan höra, tillsätter Kongl. Majit öfver¬
inspektor, som ock åligger att resa omkring til! folkskolorna, för att tillse huru
inspektörerna fullgöra sina åligganden.
Tili följd af hvad jag här ofvan haft äran anföra, får jag vördsamt föreslå:
l:o att hela skyddsafgiften anslås åt församlingarne på samma sätt och
under samma vilkor, som förut egt rum. till folkskolornas reorganisation
samt vidare utveckling;
2:o alt de nuvarande 15 folkskolelärare-seminarierna indragas och i
dess ställe inrättas Irenne, så beskaffade, att de kunna bibringa en folk¬
skolelärare alt för hans kall erforderlig bildning, hvartill bibehålles det
nuvarande anslaget 45,000 Uidr;
5:o lill stipendier åt elever vid folkskolelärare-seminarierna 50,000 Bidr;
4:o till anskaffande af materiel åt folkskolorna 50,000 Hulr; och
5:o lill lön och resekostnadsersätlning åt öfver-inspektören och folk¬
skole—inspektörerne 50,000 K:dr.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Andersson,
från Östergötlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 309.
477
N:o 309.
Af Anders Augast Anderson Från Östergötlands lån, derom att
två nya lärarelöner måtte anslås till Wadstena elementarläroverk.
Under en tid då föräldrarne, Sfven å landsbygden visa det berömvärdaste nit
för sina barns uppfostran, är det af största vigt för Staten och det allmänna att
bereda utvägar till bibringande af det uppvexande släglets förkofran i bildning och
kunskap.
Man spårar jemväl i de tvänne sednare riksdagarnes resultater en särdeles be¬
nägenhet å båda Statsmagternes sida att afhjelpa de brister, som härutinnan före-
funnils.
Det är dock gifvet att ett så storartadt företag icke på en gång kan nå sin
fullbordan, ty dels skulle tillgångar härtill brista, dels saknaden af tillräckligt bil¬
dade lärarekrafter förspörjas. Men alt båda dessa hinder böra och kunna undanrödjas,
det visar sig af erfarenheten.
Den ort jag tillhör kan visserligen icke klaga öfver brist på läroanstalter; men
det ilar redan visat sig att de nu aflägset befintliga äro mer än vanligt ölverhopade
af lärjungar, ty inom samma ort råder den lifligaste täflan ali tillgodogöra barnen
den undervisning, som tidens kraf fordrar.
Sedan numera Skenninge skola, trots mine och länskamraternes rättvisa påyr¬
kande om samma skolas bibehållande uti dess fordna skick, ändock blifvit till en-
kiassig pedagogi nedsatt, och det i Linköping varande fullständiga elementarläroverk,
ehuru aflägse från Wadstena dock i högrejgrad öfverhopats af skolungdom; har
behofvet att utvidga Wadstena skola, från lie- till femkiassig, framlrädt i öppen
dag. — Det är icke allenast städerna Wadstena och Skenninge samt Motala köping
— utan fastmera den tätbefolkade landsbygden deromkring, med sina 45,000 in¬
vånare, som närmast känna behofvet al en sådan läroanstalts utvidgning, isynner¬
het som den på stadens bekostnad underhållna skollokal, lemnar utrymme för en
sådan tillökning i läroklassernas antal.
I anledning häraf, och då den tid icke torde vara aflägsen, då man skall få
skolstadgan sålunda lörändrad, att första och andra klassernes kunskapsmål! blifva
barnen bibringade i de fasta folkskolorna, hvarigenom en femkiassig läroanstalt skulle
iylla sitt ändamål, på samma gång det öfverflödiga lärareantalet vid de fullständiga
478
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 310.
läroverken lemnade tillfälle alt få behöfligt antal skicklige lärare till öfrige skolor;
tager jag mig friheten föreslå:
alt Rikets Höglolliga Ständer ville anslå två nya lärarelöner för Wadstena
skola, som dymedelst kunde förvandlas från tre- till femklassig läroanstalt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anliålles.
Stockholm den 29 November 1862.
A. A. Ander soli)
från Östergötlands län.
N:o 310.
Af Gustaf Johansson från Kronobergs län, om åtskilliga ändringar
i nu gällande tulltaxa, åsyftande den inhemska näringsflitens upp-
hjelpande.
En allmän klagan förmärkes inom vårt fädernesland öfver vår financiela ställ¬
ning; år efter år upptagas nya lån, det ena större än det andra, utan att dessa
massor af inströmmande penningar hvarken kunna fylla våra behof eller öka Riks¬
bankens metalliska kassa. Att orsaken härtill egentligen bör sökas i en exporten
betydligt öfverstigande import af till stor del öfverflödiga lyxartiklar är ett påstående,
som väl blifvit från en viss sida motsagdt, men ännu aldrig tillfredställande veder-
lagdt. Tvärtom har man riksdag efter riksdag fortgått på den beträdda banan att
genom lullnedsåltningar snarare befrämja än i någon mån hejda delta missförhål¬
lande, som sannolikt skall i sinom tid bringa vår handelsvåg i en så sned ställning
att måhända en riksbankrutt blir oundviklig.
Man tröstar sig visserligen dermed alt Statsverkets affärer synas vara särdeles
goda. Kongl. Majlis nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof visar
nemligen goda öfverskott af tillgångar. Det måste således stå väl till. Men man
synes alldeles förbise hvarifrån dessa öfverskott kommit; icke äro de ett bevis på
stigande välstånd, ulan snarare Ipå stigande elände, enär det just är genom en till¬
tagande bränvinsproduktion och konsumtion som detta öfverskott uppkommit, från
6 a 700,000 R:dr Banko som bränvinstillverknings—afgiften före 1854 årligen ut¬
gjorde har den genom förändrad lagstiftning i detta afseende och genom förökad
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 310.
479
tillverkning stigit derhän, att medelbeloppet deraf utgjorde under perioden 1858—1860
årligen 6,366,099, och ur 1861 8,462,911 R:dr samt antages under innevarande
år kunna med säkerhet uppskattas lill 8,700,000 R:dr. Vore detta en säkert på-
räknelig inkomst för framtiden, så kunde, ehuru sorgligt det än är att fäderneslan¬
dets hränvinsupande befolkning frivilligt betalar en sådan skatt, hvilket illa vittnar
om nykterhetens tilltagande, dock någon förhoppning härå grundas, alt de mångå
uppkomna statsutgifterne skulle genom denna inkomst kunna i någon mån betäckas;
men ingen inkomstgren kan väl vara opålitligare än denna; ett enda missvextår kan
göra denna beräknade bränvinstillverkning och med detsamma dessa ålla millioner i
stastinkomst om intet.
Statsbehofven äro dock gifna ocb måste fyllas äfven under och efter missvextår;
hvar skola då dessa 8,000,000, R:dr tagas? att påbjuda en bevillning fem gånger
större än den närvarande, torde särdeles efter ett missvexlår falla sig olägligare än
vid första påseendet synes.
Såväl för att i någon mån hejda den öfverhandtagande importen af utländska
lyxartiklar, hvilka så bärt trycka på vår handelsvåg, som ock att efter milt förme¬
nande inkomma på en rigtigare stråt i beskattningsväg, är det jag härmed vågar fästa
Rikets Ständers uppmärksamhet på nödvändigheten att icke längre fortgå på den
beträdda frihandelsbanan, eller alt åtminstone, om landet fortfarande skall öfversväm-
mas med sådant utländskt gods, som, om än icke billigare, åtminstone varaktigare
och bättre kan tillverkas i landet, en billig och skälig lull måtte åsätlas detsamma,
så att åtminstone Statsverket deraf kunde hafva någon inkomst.
Det är mig icke alldeles obekant att skarpa strider förts och ännu föras der¬
om, huruvida direkta eller indirekta skatter äro mest principenliga. För egen del
tror jag alt frivilliga skaller äro de båsta, lättast inkasserade och verka minsta
missnöjet hos de skaltgifvande; de åtta millioner bränvinstillverknings-afgifter och
dertill ett par millioner utskänknings-afgift äro derpå ett slående bevis. Skulle dessa
tio millioner såsom direkt bevillning påförts Sveriges hränvinsupande befolkning,
hvilka väl till största antalet utgöras af mindre bemedlade eller fattiga arbetare, så
skulle eli jemmerop höjt sig från landels ena ända till den andra; nu deremot
betalas denna skatt utan knot eiler klagan.
Många andra länder hafva gillat denna princip för beredande af Statsinkom¬
ster och icke minst vårt brödraland Norrige, der icke blott öfverflöds- utan äfven
nödvändighetsvaror äro belagda med importtull, äfven hos oss är i vissa fall denna
princip ganska skarpt tillämpad, ehuru alldeles förkastad i andra fall; så t. ex. hur
mycket man än talar om alt med tullfrihet hjelpa den fattigare klassen, har man
på en nödvändighetsvara, som ingen fattig kan undvara och icke kan tillverkas i
landet, nemligen koksalt, behållit en importtull af omkring 40 procent och på kaffe,
som måste importeias, emedan det blifvit en nödvändighetsvara, en tull af närmare
480
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 310.
20 piocent, under det man låter öfverflödsvaror eller sådant, som egentligen begag¬
nas af förnämt och rikt folk, införas tullfritt.
Jag vill icke framkomma med något förslag om skyddstullar, ty jag vet hur
förhatligt sjelfva detta ord är för närvarande, ehuru jag icke förnekar det hopp jag
hyser att andra åsigter möjligen komma att göra sig gällande på andra tider, och
det nu lörhatliga ordet kan måhända åter tagas till nåder igen. Andra länders
tull-lagstiftning gifver stöd åt detta hopp; men betrakta blott tull-lagstiftningen hos
oss för en enda artikel, nemligen Allika, hvarom vid sista riksmöte fördes så heta
och hårda strider; importen af denna artikel har sedan år 4 850 stigit från 7,957
till 90,454 kannor således nära tolf gånger mera än för 10 år sedan och likväl
lärer ingen vilja eller kunna bestrida att ju denna artikel mycket väl kan tillverkas
inom landet, ej allenast för eget behof utan äfven till export, om icke lull—lagstift—
ningen alldeles förlamat företagsamheten i denna rigtning. Ville man ock icke upp¬
muntra den inhemska näringsfliten i detta fall, så kunde man åtminstone genom en
lämpligare lullsatts derå bereda Statsverket en bättre inkomst.
Samma förhållande förefinnes vid en mängd andra artiklar, t. ex. i fråga om
malen säd elier mjöl; våra qvarnverk tryckas afen hård, ofta odräglig grundskatt
och numera äfven af en bevillning, och på samma gång tillätes tullfri införsel al
mjöl; i stället för skydd åt den inhemska liar man genom grundskatten, bevillnin—
gen och tullfriheten skafläl skydd ål den utländska mjölfabrikationen. Och det är
nära omöjligt för den Svenska qvarnegaren att häri täfla med utländningen; antingen
bördesman göra den inhemska mjölfabrikationen skattfri, då den utländska är tullfri,
eller borde man pålägga den utländska en tull, som åtminstone motsvarade de in¬
hemska qvarnarnas skatt.
Enligt Kongl. Kommers-kollegii sist utkomna berättelse om Sveriges utrikes han¬
del och sjöfart har Sverige under år 1860 importerat blott Jordbruks- och ladu-
gårdsprodukter för ett belopp, som, efter ganska låg beräkning, uppgår till närmare
5^ millioner Riksdaler. Jag vill icke påslå att detta varit öfverflöds—artiklar, tvärtom
medgifver jag att största delen deraf varit verkiiga nödvändighetsvaror; men deremot
vågar jag bestämdt påstå att om tull-lagstiftningen något mer omhuldat den inhem¬
ska företagsamheten, så skulle mycket af denna import varit besparadt, t. ex. artik¬
larna ost och smör, och tillika vågar jag påstå, att en skälig och måttlig tull skulle
gifva oss en god och välbehöflig statsinkomst.
Jag vill icke trötta hvarken Hedervärda Ståndet eller Höglofliga Utskottet med
granskning af alla de missförhållanden jag tyckt mig finna i nu gällande Tulltaxa
eiler med anförande af Hera motiver för mina önskningar, att lull—lagstiftningen
måtte inkomma på en för landet gagneligare stråt än under sistförflulna riksdagar;
jag vill blott till slut sammanfatta mina yrkanden deri:
att, Bevillnings—Utskottet vid tulltaxans uppgörande måtte tillse, såväl att
den
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 310.
481
den inhemska näringsfliten och företagsamheten icke må blifva undertryckt
eller förlamad, som ock alt statsverket på denna väg måtte erhålla en
skälig och behöflig inkomst lill förekommande af alltför ohejdad skuld¬
sättning.
Alt såväl denna motion som ett härvid logadt förslag till ändring al åtskilliga
lullsatser måtte blifva till Bevillnings— Utskottet remitteradt anhålles vördsammast.
Stockholm den 28 November 1862.
G. Johansson,
från Kronobergs län.
Förslag till ändringar i Införseltullen.
|
R:dr
|
ö.
|
|
R:dr
|
ö.
|
Apelsiner, pr 46
|
|
10
|
Frukter och bär, torra, pr 46 .
|
|
80
|
Bensvarf, Benkol eller Bister pr
|
|
Fyrverkeriarbeten, pr 46 ... .
|
i
|
—
|
Ctr
|
2
|
|
Färglådor, pr 46
|
|
50
|
Bijouterivaror, pr 46
|
2
|
—
|
Rullgardiner d;o
|
—
|
50
|
Bildhuggarearbeten, pr 46 ... .
|
—
|
40
|
Glas, andra slag, pr 46
|
—
|
30
|
Bomull pr 46
|
,
|
2
|
Glasvaror med flätning, pr 46 . .
|
—
|
30
|
Broderade arbeten, alngods med
|
|
|
Grönsaker, torkade d:o . .
|
—
|
10
|
tillägg af 40 proc. till tygets
|
|
|
d:o inlagde med bränvin och
|
|
|
tull. Fullfärdiga med 70
|
|
|
ättika, pr 46
|
—
|
40
|
proc.
|
|
|
Gulddragarearbeten, oäkta, pr ort
|
—
|
3
|
dito med guld eller silfver med
|
|
|
d:o kantiljer och paljetter, äkta
|
|
|
150 proc. förhöjning.
|
|
|
och halfäkta, pr ort ......
|
—
|
10
|
Bränvin och sprit, pr 46, alkohol
|
—
|
65
|
Fransar, galoner etc., äkta och
|
|
|
Bönor alla slas nr 46 ....
|
|
9,
|
halfäkta, pr ort
|
|
20
|
|
|
1^
|
oäkta, do
|
|
12
|
Fikon d o
|
|
10
|
Gummi, alla slag, pr 46 . . . .
|
__
|
2
|
Fläsk, pr Ctr
|
5
|
|
Handskar, alia slag, d:o ....
|
3
|
50
|
Frukter och bär, friska, pr Ctr
|
—
|
60
|
Hattar af halm eller strå, pr st.
|
2
|
|
d:o inlagde i bränvin och ättika,
|
|
|
Hampa, ohäcklad och häcklad, pr
|
|
|
pr 46
|
—
|
30
|
Ctr
|
3
|
|
Bih. till 11. St. Prot. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd. 1
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 310.
Hattar af siden etc., pr st.. .
d:o af ull, hår, felb, d:o . .
andra slag d;o . .
Haltfoder och Hattkullar, pr it
Hudar och Skinn, våtsaltade och
andra slag, pr it
Pelsverk, hopsydda, förtullas sora
pelsverk, med tillägg af 75 proc.
Humle, pr Ctr
Hår och Tagelarbeten, pr it .
Hängslen af siden och halfsiden
pr it
d:o, andra slag, pr it . . . .
Ingelära, pr
d:o syltad, d:o
Ister, alla slag, pr it ....
Kakao pr it
Kapris, d:o
Karkaser och Karkashand, pr it
Kastanjer, pr it
Kaviar, d:o
Kimrök, d:o
Kli, alla slag, pr Ctr ... .
Kläder med 75 proc. förhöjning
i tygels tull.
d:o med guld- och silfverbrode-
rier, galoner och fransar, med
150 proc. tillägg.
Koeffyrer pr st
Konfityrer, pr it
Konserver, d:o
Koraller, arbetade, pr & ... .
Korgar och Korgmakarearbeten af
oskalade qvislar och spån, pr it
af skalade men oklufne qvistar,
pr ff
af klufvet vide etc., pr ö . . .
Kreatur, Hästar, pr st
R:dr ö.
5
2
1
9
50
10
50
5
15
40
60
10
10
751
4 |—
80
70
1
12
Oxar, pr st
Kor och Ungboskap, pr st. .
Halfvar, pr st
Svin, pr st
Andra fyrfotade djur, pr st. .
Käppar, alla slag, pr it . . .
Kött, saltadt, pr Ctr
d:o, alla andra slag, pr Ctr . .
Lakerade arbeten, ej specifice
rade, pr it
Leksaker, pr it
Lin, häckhult och ohäckladt, pr Ctr
Likör, pr kanna
Luktvatten, alla slag, pr U
Masker, pr st
Oliver, pr it
Ost, pr Ctr
Papperstapeter och Border, pr it
Paraplyer och Parasoller af siden
och halfsiden, pr st
andra slag, pr st
Foderaler, som väfnader, med til¬
lägg af 25 proc.
Perlor, oäkta, Glas-, pr & . .
andra slag, pr it
Plymer, alla slag, pr it . . . .
Pomeranser, pr ®
Portföljer, Börsar, Väskor al hel—
och halfsiden, pr ii
andra slag, pr it
Potatismjöl, pr Ctr
Ris, skalad, d:o
oskalad eller Paddy, pr Ctr . . .
Sadeimakarearbelen med förgyll¬
da, försilfrade, pläterade beslag,
pr U
andra slag, pr it .
Silfver, arbetadt, pr ort
R:dr
3
1
2
1
3
1
2
3
4
1
3
20
ö.
50
75
75
50
25
20
25
20
50
75
50
75
3
2
1
80
60
40
Motioner i Bonde-Städet 1862. N:o 310.
483
Smör, pr Ctr
Spanmål, omalen:
Bohvete, pr kubikfot
Hvete, d:o
Råg, d.o
Hafre, d:o
Korn och Malt, d:o
Vicker, d.o
Ärter, d:o
Spanmål, malen:
Mjöl af hvete, pr Ctr
Mjöl och Gryn, andra slag, pr Ct
Speglar och Lampetter, pr tl .
Spetsar, Uddar, Blonder, af silke
och linne, pr . . .
andra slag, d:o ...
Spännhalsdukar af hel- och half¬
siden pr a
af andra tyger, pr U . .
af läder, pr H
Talg, pr Ctr
Tjära, pr tunna .....
Tjärbärma, Vraktjära, pr tunna
R:dr
ö.
1!
15
8
5
8
8
10
60
30
40
10
3
Tobak, Cigarrer, pr U
Tvål, parfymerad, d:o
Ull, alla slag, d:o
Ur, fick-, med guldboett, pr st.
andra slag, pr st
Skeppskronometrar, pr st. . . .
Vägg- och Studsare i foder af
brons, alabaster, porslin, pr U
af träd, andra slag, pr ® . . .
lösa Urverk, pr U
Vagnar och Åkdon, tvåhjuliga,
droskor, triilor, slädor, pr st.
öfriga slag, pr st
Vanilj, pr tt
Vax, oblekt, d:o
blekt och färgadt, d:o
Vin, alla slag, på fastager, pr U
på buteljer, pr kanna
Vindrufvor, pr H
Visitkort, d:o
Ägg, d:o .......
Ättika, alla slag, pr U
:dr ö.
60
5
5
2
30
1
4
50
130
7
50
5
15
16
50
30
50
5
12
Visserligen finnas flera artiklar än dem jag här uppräknat, som tillhöra den
egentliga lyxen och öfverflödet, och alltså borde med högre tullar beläggas, men
inom Utskottet finnas så många sakkunnige män, att, då jag nu anlvdt den väg man
borde gå, för att, efter mitt förmenande, rädda landel från ett oundvikligt förderf, så
hoppas jag att Bevillnings-Utskottet icke lärer underlåta att besluta hvad som vi¬
dare bör tilläggas, för att vinna det åsyftade målet.
Stockholm den 28 November 1862.
G. Johansson,
från Kronobergs län.
484
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 311.
N:o 311.
Af Gastaf Johansson frän Kronobergs län, om skärpning af ansva¬
ret för oloflig in- eller utförsel af varor andra resan.
Sorn den nu gällande ansvarspåföljden lör oloflig in- och utförsel af varor icke
är tillräcklig för alt motverka lurendrejeri, emedan kändt är att della nesliga yrke
bedrifves i ganska stor skala, i synnerhet med utländska spirituosa, och på det att
detta slags brott mätte kunna hämmas, så anser jag att lagstiftaren icke bör un¬
derlåta att bränmärka dem, som åro så nedriga all bestjäla Staten. Hvarföre skall
denna tjufven skonas mer än andra? Har han icke begått en stöld, när han stulit
ifrån Staten, likaväl som om han bestulit en enskild person? Jag anser detta vara
fullt ut lika straffvärdt. Fördenskull, och på del att straffbestämmelsen för delta
brott måtte ställas i närmare likhet med våra öfriga kriminallagar, så yrkar jag:
att den som andra gången belrädes med oloflig in- eller utförsel af va¬
ror, öfversligandc 5 Itiksdalers tullvärde, skall stånda tjufsrätt.
Jag anhåller om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 29 November 18ö2.
G. Johansson,
från Kronobergs län,
Motioner i Bonde-Ståndet 1S62. N:o 312.
485
N:o 312.
Af Gastaf Johansson från Kronobergs län, om inskränkning af be¬
väringsmanskapets vapenöfningar till endast ett är samt om nedsätt¬
ning af den summa, hvarmed beväringsskyldig kan befria sig frän
sådan exercis.
Under hela den tid jag deltagit i de allmänna ärendenas behandling har, mig
veterligen, intet Rikets Ständers beslut mottagits med så mycken och allmän miss¬
belåtenhet, som det om beväringsmanskapets vapenöfning i tvänne år. Flera år
hafva nu förflutit sedan delta beslut fattades och, af Kongl. Maj:t gillad!, kungjordes
och ännu är missnöjet lika stort, om icke större, och säkert linnas icke många riks¬
dagsmän inom Hedervärda Bonde-Ståndet, som icke af sina kommittenter erhållit
uppmaningar att göra allt hvad göras kan, för att få påbudet om tvåårig vapenöf¬
ning återtaget. Fåfängt söker en riksdagsman urskulda sig dermed, att Bonde-
Ståndet är oskyldigt i frågan, enär stadgandet tillkommit genom de tre andra Stån¬
dens beslut. Missnöjet i landet minskas icke, snarare ökas genom detta urskul¬
dande.
Ilet är al sådan anledning jag ännu en gång nödgas framdraga denna sak till
Rikets Ständers pröfning och behjertande. Utan att tilltro mig afgörandet af hvar¬
ken huru mycket krigsfolk vårt land skulle behöfva, för alt uppträda med kraft emot
våra grannar, i fall omständigheterna föranledde dem att anfalla vår sjelfständighet,
eller huru lång och mångsidig öfning vårt lands manliga ungdom skulle behöfva för
att kunna approberas såsom dugliga försvarare af denna sjelfständighet, vågar jag
dock åtminstone hoppas, att med ett års öfning så mycken skicklighet i vapnens
handtering skulle vinnas, att det ändå ytterligare nödvändiga skulle vid farans an¬
nalkande snart nog kunna inhemtas, helst det väl icke rimligen kan antagas, att,
med våra dagars kommunikationsanstalter, ett krig skulle så plötsligt och oförutsedt
komma öfver oss, att icke de fjorton dagar, som nu användas lill andra årets va¬
penöfning, kunde, innan krigsfacklan lågade, återstå för inhemtanue af det felande i
vapnens handtering.
Vårt land, med sina små och inskränkta resurser och sitt stora behof af in¬
dustriel utveckling samt dertill erforderliga arbetskrafter, borde dock en gång öfver¬
gifva tanken på att vara en ständigt rustad militärstat. Våra tillgångar offras till
betydlig del på militärväsende och till en annan betydlig del på utländska lyxartik—
486
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 312.
lar och vi öka vid hvarje riksdag våra utländska skulder med millioner i häpnads¬
väckande grad, utan att något återhåll i någon riktning förmärkes. Kanske miss¬
tager jag mig då jag i denna hejdiösa skuldsättning tycker mig förmärka den far¬
ligaste fiende för vår sjelfständighet, en fiende, mot hvilken hvarje både medborgare
och medborgarinna behöfde öfvas i vapnens bruk. — Är denna åsigt ett misstag,
så utgår åtminstone detta misstag från ett hjerta, som klappar för fäderneslan¬
dets väl.
Vid sisthållna riksmöte uppgafs i en reservation vid betänkandet om bevärin¬
gen vapenöfningar, att Sveriges försvarsväsende årligen kostar en summa af
22,352,152 R:dr. Denna uppgift, ehuru framlagd inför Rikets Ständer, hlef, mig
veterligen, aldrig vederlagd och måste väl för rigtig antagas. Om det kan vara väl
beräknadt, att låta ett land i Sveriges belägenhet tryckas af en sådan utgift för sitt
försvarsväsende och det midt i djupaste fredslugn, lemnar jag ål dem att bedöma,
som förstå denna sak bättre än jag.
Hvad jag deremot tror mig kunna bedöma, är alt vårt fädernesland nu under
fredens och lugnets lid behöfver tillvarataga och för sin industriela utveckling och
förkofran använda både sina penningar och arbetskrafter, så att det eger förmåga
att bära krigets bördor, i händelse de en gång påläggas, och således, så vidt ske
kan, äfven bättre använda den tid, sorn för närvarande medtages till beväringsman¬
skapets marscher och vapenöfningar.
Jag vågar dock icke sträcka mina yrkanden ända derhän, att beväringsmanska¬
pets vapenöfningar skulle inskränkas till hvad de voro före 1856, emedan jag om
en sådan förändring icke under nuvarande förhållanden hyser ringaste hopp. Der¬
emot torde åtminstone indragande af tvänne onyttiga marscher till och från vapen-
öfningsstället kunna påyrkas såsom verkställbar! och redan detta vore en icke obe-
tydiig besparing af både tid och penningar.
Beväringsmanskapet beräknades vid sista riksmöte till 23,000 man. Antagas
nu i medeltal blott A marschdagar fram och åter samt 2 in- och utryckningsdagar
för hvarje beväringsyngling, så uppkommer deraf 138,000 för både vapenöfningen och
hemarbetet förspillda dagsverken, hvilka kunnat besparas om vapenöfningarne blifvit
fullgjorda på ett år och med en resa fram och åter.
Af denna anledning och då jag antager att en fortsatt vapenöfning medan ynglingen
är i gång dermed skall vida bättre uppfylla sitt ändamål, än en afbruten och föl¬
jande året återupprepad, samt då Statsverkets utgifter för manskapets marschkostnader
skulle betydligt kunna härigenom förminskas, vågar jag, då mera icke för närva¬
rande lärer vara att hoppas, vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer ville för sin del besluta, det beväringsmanskapets va¬
penöfningar böra inskränkas till blott ett års möte och detta icke utsträc¬
kas utöfver de nu föreskrifne 26 vapenöfningsdagarne;
samt i sammanhang dermed:
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 313.
487
alt friköpningspriset från deltagande i vapenöfning måtte nedsättas från
100 till 60 R:dr.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Gustaf Johansson,
från Kronobergs län.
N:o 313.
Af Andere Pehrsson från Christianstads län, om nedsättning i det
bränneri-kontrollörer enligt nu gällande Förordning om bränvinstill-
verhning bestådda arfvode.
I Kongl. Maj.ts nådiga Förordning om bränvinstillverkning den 26 Oktober
1860, § 28, stadgas: ”att kontrollör, som antages särskildt för hvarje termin,
hvarunder bränvinstillverkning är tillåten, erhåller under tiden af Staten arfvode med
minst Fyra IUdr och högst Atla R:dr om dagen, och af bränvinslillverkaren, utan
ersättning, kost och eget, möbleradt, eldadt och städadt boningsrum å det ställe,
der bränvinstillverkningen eller dislilleringen utöfvas.
Att det sålunda utgående alternativa arfvodet, som i de flesta fall bestämmes
till högsta beloppet, är alltför mildeligen tilltaget, bevisas bäst deraf, att under hvarje
år, åtminstone i min hemort, eli mångdubbelt antal kontrollörer, emot brännerier-
nas antal, sig anmäla, och att till och med tjenstemän af ganska hög värdighet icke
akta för rof att en slik befattning emottaga. Jemför man det arfvode en sådan
kontrollör, jemte (ritt vivre, åtnjuter med hvad som bestås Svenska folkets Repre¬
sentanter, hvaraf flere ej lära halva mer än 4 å 5 R:dr om dagen, ehuru de måste
dermed underhålla sig i hufvudsladen, så företer sig en ganska märkbar skilnad,
hvars rättvisa ingen lärer vilja åtaga sig att försvara. Det lärer ej eller kunna
bestridas, att riksdagsmannakallet ät minst lika så vigtigt samt fordrar lika stor
sjelfständighet och redbarhet, som en kontrollörs befattning, och likväl lärer ingen
riksdagsman, äfven af de bäst aflönade, hafva ett så högt dagarfvode som kontrol¬
lören, om man tager i beräkning lefnadskostnaderna, sorn ej kunna undvaras.
Jag anser det hvarken orättvist eller obilligt att ifrågavarande arfvode något,
488
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 314.
ja till och med ganska betydligt nedsättes, dels derföre att Statens ofta nog hardt
anlitade tillgångar må något kunna sparas, dels derföre att dessa tjenstemän, som
icke behöfva genomgått större lärokurs än att kunna korrekt skrifva och räkna,
kunna och rätteligen höra utgöras af lägre och mindre väl lönade tjenstemän samt
sådane jordbrukare, ulan afseende på stånd, som ega dertill erforderliga kunskaper,
och dels derlöre alt de högre embetsrnännen, sorn är svårt nog för mängden af
bränneriegare alt nöjaktigt inlogera, måtte afstå ifrån en täflan om så beskaffad
tjenstebefattning, sorn kan vara af nöden för den underordnade, men ingalunda med
den högt uppsattes värdighet förenlig.
Jag får alltså vördsamligen föreslå följande förändring i ofvannämnda
28 §,
att kontrollör, som antages särskildt för hvarje termin, hvarunder brän-
vinstillverkning är tillåten, erhåller under tiden af Staten arfvode med
minst Tre R:dr och högst Fem R:dr om dagen, och af bränvinstillverka-
ren, utan ersättning, kost och eget, möbleradl, eldadt och städadt bonings¬
rum å det ställe, der bränvinstiilverkningen eller distilleringen utöfvas.
Om remiss härå lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Anders Pehrsson,
från Christianstads län.
I ofvanstående motion förenar sig:
Jöns Andersson,
från Malmöhus län.
N:o 314.
Af Erik Hansson från Gefleborgs län, om tillägg till 15 § i Kongl.
Förordningen den 7 December 1860, i fråga om rättighet för bolag
äfven å landet alt nian föregående auktion bedrifva handel i minut
med bränvin.
Då rättigheten till minuthandel med eller utskänkning af bränvin på landet å
auktion utbjudes, händer det icke sällan, att en mindre ordentlig och för rättighetens
uiölvande
Motioner i Bonde-Ståndet 186,2. N:o 314. 489
utöfvande mindre tjenlig person stannar för högsta anbudet, och att delta anbud
jemväl varder godkändt.
På sådant sätt blir bränvinsförsäljningen ofta öfverlemnad till sådana personer,
som hvarken kunna elier vilja ordentligt sköta den rättighet de tillvunnit sig. För
att i möjligaste måtto kunna betacka det ofta obetänksamt höga anbudet, nödgas
de äfven att bittida och sent, i större och mindre qvantiteter, till kända och okända,
till ett oskäligt högt pris föryttra sin vara. Dessa olägenheter skulle kunna und¬
vikas, om bränvinsförsäljnings-rälligheten linge i socken, lika som det hittills finnes
stadgadt för stad, utan auktion, af kommunalnämnden upplåtas till bolag. Man hade
uti ett sådant bolag en bättre garanti för rörelsens ordentliga utöfning, än då, så¬
som nu är fallet, denna rörelse bedrifves på en eller flera enskildas händer. Ett
stadgande, som ansetts behöfligt och befunnits nyttigt för stad, skall väl också ostri¬
digt och på samma grunder vara välgörande för socken, helst som en mängd sock¬
nar finnas, hvilka äro folkrikare än Rikets flesta städer. För vinnande af behöflig
likhet härutinnan, stad och land emellan, får jag alltså föreslå ett tillägg vid slutet
af 15 § uti Kongl. Förordningen den 7 December 1360, lydande ungefärligen
sålunda:
”Bildar sig i socken bolag för öfvertagande af all den minuthandel med
eller all den utskänkning af bränvin, eller af beggedera, hvilken eljest
skolat, enligt förestående moment, på auktion detstädes utbjudas, må kom¬
munalnämnden, sedan socknemännen i kommunalstämma hörde blifvit,
härom med bolaget, utan föregången auktion, sluta aftal för den af vår
Befallningshafvande bestämda tid. Härvid får dock afgiften ej bestämmas
lägre, än sammanlagda beloppet skolat, enligt § 17, minst utgöra, i fall
försäljningsrätligheterna varit åt särskilda personer upplåtna.”
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Eric Hansson,
från Gefleborgs län.
Bih. till H. St. Brot. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 A/d.
490
Motioner i Bonde-Ståndet 186%- N:o 315.
N:o 315.
Af Josel' Osear Almqvist från Norrbottens län, ont, anslag för
myruldikninyar och vattenaftappningar inom nämnda län.
Uti Sin till Rikets Ständer afgilna nådiga Proposition angående statsverkets till¬
stånd och behof, har Kongl. Majit i pag b3 N:o I föreslagit "lill en särskild fond
att, efter Kongl. Majlis nådiga godtfinnande, användas såsom anslag, ulan återhetal—
nings—skyldighet för understödjande af myrutdikningar och vattenaftappningar inom
Norrbottens, Westerbottens, Westernorrlands, Jemtlands, Gefleborgs och stora Koppar¬
bergs län, 50,000 R:dr årligen, eller för ifrågavarande tre år, tillsammans 150,000.’'
Alt denna loud är högst otillräcklig synes deraf, att länsstyrelserne inom ifrå¬
gavarande län föreslagit 50,000 R:dr årligen lill hvarldera länet, hvilken summa
styrelsen för Väg- och Vattenbyggnader ansett böra till hälften nedsättas.
Granskar man Landshöfdinge-embelels i Norrbottens län sista femårsberätelse,
skall man linna, ali della län ensamt innefattar 21,567,955 tunnland, deral (se pag 5)
allenast 58,645 tunnland äro odlade. Om man från återstoden, 21,509,510 tunn¬
land, afräknar naturliga ängarnes vidd, måste dock ofantliga sträckor finnas, hvilka
innehålla många och vidsträckta myrtrakter, som väsendtligt bidraga lill frost och
köld; och alldenstund många af dessa äro af det omfång, att de enskilde icke för¬
må bekosta deras uldikning, särdeles då kärren äro al den beskaffenhet, att icke
vara Ijenlige till åkerodling, så får jag, i likhet med Konungens Befallningshafvande,
vördsamt föreslå:
alt en summa af 50,000 R:dr årligen måtte under nästa statsreglerings-
period anvisas lill verkställande af myrutdikningar och vattenaftappningar
inom Norrbottens län.
Stockholm den 29 November 1862.
J. O. Almqvist,
från Norrbottens län.
Häruti instämmer:
Herman Öbom.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 816.
491
N:o 316.
Af Olaas Svebilius från Golland, om ändring i Kongl. Kungörelsen
dm 15 Juli 1859 angående laga skiftens verkställande på Gotland.
Uti Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den 15 Juli 1859 punkten e) är före-
skrifvet, ”att när minst två tredjedelar af ett skifteslags delegare, efter jordetalet
räknadt, förena sig örn att låta skogsmarken antingen hel och hållen eller till viss
del vara oskiftad, i hvilket fall den bör för ett skifte beräknas, sådant må vara
tillåtet, dock med vilkor som 12 kap. 1 § 5 mom. Skiftes-stadgan innehåller.
Häremot kunde just icke mycket vara att anmärka, såvida vid tillämpningen af
denna föreskrift endast den egentliga skogsmarken ifrågakomrne; men vid nästan
hvart enda skifte på Gotland förekomma ibland de inegor, som i skiftet skola ingå,
mindre mellan inegorna spridda marker, som äro med skog bevuxna. Dessa mar¬
ker äro egentligen afsedda til! beten åt kreaturen, hvarå likväl jordegaren låter sko¬
gen uppvexa, emedan jorden å dessa ställen är djupare och af bättre beskaffenhet
samt skogsvexten i följd deraf frodigare och tjenligare till byggnadsvirke än å de
egentiiga skogarne eller s. k. hedarne, der ringare mulibeläckning på kalkklippan
saknar kraft att nära större och gröfre skog, hvilken vanligtvis å sistnämnda ställen
är kortvext. Genom egen erfarenhet har jag mig bekant, att vid tillämpning af
högstberörda kungörelse de här omnämnda, mellan inegorna belägna, skogbevexta
betesmarker blifva, på jordegarens derom framställda yrkanden och öfverenskommelse,
ifrån delningen uteslutna såsom för delegarne, till följd af den bättre skogvexten, af
större värde. Men man kan lätt föreställa sig hvilket menligt inflytande dessa un¬
dantag skola utöfva på ett i öfriga egorna verkstäldt skifte. Icke allenast gränsorna
för blifvande inegoskiften få derigenom en i högsta grad oregelbunden form, utan
dessa skiften afskära helt och hållet de mellanliggande beteshagarna, som icke säl¬
lan tillhöra andra delegare i skifteslaget, hvarigenom det blifver omöjligt att genom
odlingar eller inhägnader gifva skiftena en för brukning och afhägnad tjenlig form
och de verkställda skiftena, som äro afsedda för beredande af egornas sammandrag¬
ning och deraf följande lättnad i häfden, åstadkomma derigenom just motsatsen af
hvad dermed åsyftas. På grund häraf och lill förekommande af dessa olägenheter
får jag föreslå:
att sådana skogbevuxna betesmarker, som äro dugliga till odling, och be¬
lägna mellan inegorna samt ligga till hinder för ett reguliert, redigt och be-
492
Motioner t Bonde-Ståndet 1862. N:o 317.
qvåmt skifte, icke måtte, med tillämpning af punkten c) i Kongl. Kun¬
görelsen den 15 Juli 1859, uteslutas från delning och att en rättelse i
berörda Kongl. Kungörelse för sådant ändamål måtte vidtagas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Olaus Svebilius,
från Gotland.
N:o 317.
Af Olof Nilsson från Westerbottens län, om statsanslag för åtgärder
till förekommande af Umeå elfs utskärningar vid Ytterhiske i Ume
socken.
Redan från äldre tider har Umeå eif under sitt lopp åstadkommit utskärningar
å flere af de ställen af stränderna, der jordmånen varit mera lös. Utskärningarne
hafva dock på intet ställe varit så stora, och de derigenom uppkommande förluster
för de invid stränderne boende jordegarne så hardt drabbande, som för Ytterhiske
byamän.
Elfven har nemligen vid Ytterhiske by, belägen å norra stranden af densam¬
ma och vester om Umeå stad, bortskurit en betydlig del af byns odalåker samt
nedfört den nedrasande jorden ned åt Umeå fjord, hvarigenom, förutom den förlust,
som drabbat jordegarne, segelleden till Umeå stad årligen uppgrundas, och kan man ej
på något sätt beräkna, hvilka följder så väl för ifrågavarande stad, som för Ytterhiske
by kunna uppstå af elfvens årligen tilltagande förödelser, om ej kraftiga åtgärder vidta¬
gas för desammas förekommande.
Genom hällne undersökningar så väl af Distrikt-chefen i Norra Väg- och Vat-
tenbyggnads—distriktet, Herr Majoren oell Riddaren C. Adelsköld, som af Häradssyne-
rälten, har blifvit utrönt, alt bästa och billigaste sättet till förekommande af dessa
elfvens skärningar vore genom en öfver 2:ne från motsatta stranden utskjutande
mindre uddar upptagen kanal samt inlösande och raserande af en invid den ena af
dessa uddar varande laxfiskebyggnad, hvarigenom strömfårans yla blefve mer ån dub¬
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 318. 493
belt så bred som den nu år och vattnets hastighet följaktligen mycket
mindre.
Enligt uppgjordt kostnadsförslag skulle ifrågavarande arbete uppgå till en kost¬
nad af 23,856 R:dr och då Umeå härad ej mäktar af egna medel åstadkomma
dessa kostnader samt Ytterhiske by ännu mindre eger tillgångar, så vågar jag vörd¬
samt föreslå:
att Rikets Ständer behagade anvisa ett anslag, utan återbetalningsskyldighet,
af 23,856 R:dr R:mt för vidtagande af de nödiga befunne åtgärder till
förekommande af Umeå elfs utskärningar vid Ytterhiske i Umeå socken af
Westerbottens län.
Handlingar, som styrka de förhållanden, jag här ofvan haft äran anföra, jemte
karta öfver en del af Umeå eif skola inlemnas till vederbörligt Utskott.
Och som andra orter, dels för kanaler, dels för åars upprensning, tid efter an¬
nan blifvit hugnade med anslag, så hoppas man, att Rikets Ständer behjerta de
svåra förhållanden, som äro för handen, för denna ofta af missgynnande skördar
hemsökta ort.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Olof Nilsson,
från Westerbottens län.
N:o 318.
Af «J. G. Dahlgren från Calmar län, att prest, som vissa är för¬
valtat pastoral, må berättigas sådant söka utan föregående pastoral¬
examen.
Då det synes vara rättvist och billigt att den prestman, åt hvilken det varit
anförtrodl, att förestå kyrkoherde-embete eller omhandhafva pastoralvård, jemväl bör
vara berättigad att söka pastorat, utan att derföre behöfva aflägga särskild examen,
så får jag vördsamt hemställa:
494
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 319.
”att elen prestman, som under vissa år, t. ex. 5, förestått pastors-embete,
må vara berättigad söka pastorat, änskönt han icke aflagt den så kallade
pastoralexamen.”
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsammast.
Stockholm den 29 November 1062.
J. G. Vahlgren,
från Calmar län.
N:o 319.
Af J. G. Dahlgren från Calmar län, om åtgärder till förekommande
af utländska lotterikollektörers och assuransbolags affärsverksamhet i
riket.
Utan tvifvel är det allmänt bekant, hurusom en mängd personer i utlandet,
isynnerhet i Tyskland, hvilka utgifva sig för lotterikollektörer, oailålligt i vårt land
kringsprida falska Iotteriprospekter--eeh -falskt- -lottsedlar och derigenom tillnarra sig
ganska betydliga penningebelopp årligen från spellyslna och lättrogna personer.
Men på vissa orter har speiiustan gått vida längre, än på andra, och det är, af
helt naturliga skäl, isynnerhet personer med ringa tillgångar, som blifva offer för
dessa utländska bedragare. Mången torde anse, alt denna sak icke står att hjelpa
och alt den i och för sig icke har den betydenhet, att Statsmagternas uppmärksam¬
het för densamma borde påkallas. Det förra inkastet anser jag mig tyvärr icke
kunna med full tillförsigt besvara; men hvad det sednare beträffar, och då redan af
den omständigheten, att massor af fullt frankerade bref med dylika prospekter och
lottsedlar alltjemt utspridas i hela landet, är alldeles klart, att rörelsen måste vara
ganska lönande, torde ej kunna förnekas, att det vore önskvärd!, om dessa bedrä¬
geriers framgång kunde i någon mån hejdas; och är detta önskvärdt, så förljenar
saken också att af Statsmagterna behjertas och öfvervägas. Det skulle icke vara
svårt att ur egen erfarenhet omnämna en mängd personer, som, sig till verklig
skada, lemnat sitt förtroende och sina sparpenningar till dessa utländska bedragare;
samt huru flere af dem, då de al de offentliggjorda vinstlistorna trott sig hafva er¬
hållit någon betydligare vinst, som skulle försätta dem i en oberoende lefnadsställ-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 319.
495
ning, efter att förgäfves någon tid hafva inväntat dennas ankomst, sjelfva med dryga
kostnader begifvit sig till utlandet, och försl der blifvit förvissade, att alltsammans
varit ett skändligt bedrägeri.
Jag har redan nämnt, alt jag icke anser mig ega nog erfarenhet att angifva
sättet, huru dessa bedröfliga missförhållanden lämpligast borde afhjelpas. Endast
förslagsvis skulle jag vilja hemställa att, såvida dessa utländska lotterispel icke
kunna alldeles förbjudas, en eller flera för soliditet och redbarhet kände, inom lan¬
det boende Svenske män erhölle uteslutande rätt att i vårt land kringsända utländ¬
ska lotteriprospekter och försälja utländska lotterisedlar, hvilka män då äfven borde
vara ansvarige för att allmänheten blefvo med fullkomlig redbarhet behandlad; elier
ock att åt en person uppdrogs, att noggrannt följa lotteriväsendet utomlands och för
den Svenska allmänheten gifva tillkänna, hvilka Kollectörsfirmor vore alt anse såsom
redbara och solida, hvilka lotterier erbjöde de bästa fördelarne för de spelande
o. s. v. Men om j ig sjelf icke i delta hänseende lyckas föreslå ett fullt verkande
medel emot det ifrågavarande missförhållandet, torde härtill erforderlig förmåga nog
stå att linna inom vederbörande Utskott eller ock inom Kongl, Maj:ts regering; och
önskar jag derföre, att saken af dem mätte väl behjcrtas och föranleda till verk¬
samma åtgärder.
Likaledes är bekant, huru åtskilliga utländska försäkringsbolag, som äro full¬
komligt insolventa, bär i vårt land länge meddelat och fortfarande meddela hvarje¬
handa försäkringar. Att äfven dessa bedrägerier måtte hämmas, utgör min och
Heras lifliga önskan.
På grund af hvad nu i största korthet och högst ofullständigt är anfördl, får
jag föreslå:
ali Rikets Ständer måtte ingå till Kongl. Maj.t med underdånig anhållan
om vidtagande af sådane åtgärder, som kunna verka till hämmande af
utländska lolterikollektörers och utländska assuransbolags bedrägliga affärs¬
verksamhet uti Sverige.
Om remiss till behörigt Utskott anhålles.
Slockholm den “29 November 1862.
J. G. Dahlgren,
från Calmar län.
496
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 320.
N:o 320.
Af C. J. Johansson från Östergötlands län, om anslag till fullbor¬
dande af Kinda båtled medelst kanalisering af Stängda från sjön
Rengen lill Linköpings hamn.
Långt innan Göta kanal påbörjades, hade fråga uppstått att från norra ändan
af sjön Rengen, ungefär 1mil från Linköping, anlägga en kanal till Roxen och
vidare till Östersjön samt, i sammanhang dermed, öppna en båtled genom de med
hvarandra sammanhängande sjöarne Jernlunden, Åsunden, Erlangen, Juttern och Krön,
hvilka sträcka sig från Rengen lill trakten af Wimmerby. Den del af denna ka¬
nalsträckning, sorn skulle sammanbinda Roxen med Östersjön, har genom Göta ka¬
nals anläggning redan i 30 år varit trafikerad. Den öfriga sträckningen är der¬
emot ännu ofullbordad, ehuru mera än eli sekel förflutit, hvarunder, med större och
mindre mellantider, denna fråga blifvit bearbetad. Sålunda bildade sig redan år 1801
ett af Kongl. Maj:t den 2 Juni nämnde år oklrojeradt bolag för ifrågavarande kanal¬
arbetes utförande. Genom delta bolags försorg blefvo ock 2:ne slussar af trä an¬
lagda, den ena emellan sjöarne Jernlunden och öfre Rengen, den andra emellan sjö—
arne öfre och nedre Rengen. Arbetet förfelades dock samt afstadnade i brist på
penningar och nödig erfarenhet i kanalbyggnadskonsten. Sedan derefter Göta kanal
börjat anläggas, lät Grefve von Platen på 1820-talet verkställa en fullständig un¬
dersökning och plan för byggande af den ifrågavarande kanalsträckningen, hvilken
fått benämningen Kinda kanal. Att Grefve von Platen ansåg denna kanal, i fall den
komme till utförande, blifva af utomordentlig vigt icke blott för den vidsträckta ort,
kanal- och båtleden skulle genomlöpa, utan ock för Göta kanal, är allmänt kändt.
Det stora gagnet af denna kommunikationsled är ock lätt alt inse, om man besin¬
nar, att densamma genom Stångån skulle utmynna i sjön Roxen och sålunda blifva
en bikanal till Göta kanal samt, i förening med ofvannämnda sjöar, utgöra en sträcka
af omkring 10 mils längd, eller mera än hela Östgöta-linien af Göta kanal. Men
Grefve von Platen gick bort, innan han fick se Göta kanal fullbordad, och de när¬
mast efter hans död följande åren voro icke gynnsamma för utvidgning af hans
storverk. Först på 1850-talet kom frågan om utförandet af Kinda kanal- och båt¬
led ånyo med allvar å bane och det med den framgång, att en icke obetydlig del
deraf, omkring 5 mil, eller båtleden genom sjöarne Åsunden, Jernlunden samt öfre
och nedre Rengen, sedan hösten 1861 varit öppnad för allmänna trafiken. Sedan
Rikets
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 320.
497
Rikets Ständer vid 1854 års riksdag beviljat strandegarne kring nämnda sjöar ett
lån, stort 1G0,000 R:dr B:ko eller 240,000 R:dr Runt, för nämnda sjöars sänkning,
med skyldighet alt, enligt en af Friherre De Geer uppgjord plan, utföra arbetet sä,
att en oafbruten båtled genom oell mellan dessa sjöar tillvägabragtes, blef delta, i
förhållande lill slrandegarnes tillgångar, högst betydliga arbete, år 1855 påbörjadt,
och, efter sju års arbete, med en kostnad af omkring 520,000 R:dr (deraf Staten
såsom lån anvisat tillhopa 590,000 R:dr), sistlidet år så fullbordadt alt, såsom
nyss är nämndt, båtleden då kunde öppnas för allmänna trafiken. Den redan vunna
erfarenheten om denna trafik har ådagalagt det oalvisliga behofvet af arbetets fort¬
sättande från sjön Rengen lill Roxen. Det är nemligen först sedan detta arbete blif¬
vit fullbordadt, sorn den nu öppnade båtleden, på hvilken redan en mindre ångbåt
med stor fördel under innevarande år gjort reguliera turer, kan erhålla sin egent¬
liga vigt och betydelse för denna vidsträckta och på kommunikationer vanlottade
ort. Man måste nemligen besinna, att de tunga varor, förnämligast beslående af
skogsprodukter, spanmål och viktualier, som orten har att afsätta, äfven om de
sjöledes ankomma till sjön Renger.s norra strand, icke kunna utan allt för stora
omlastnings- och transportkostnader derifrån landvågen forslas till närmaste afsätt¬
ningsort, Linköping.
Rehofvet af detta arbetes snara utförande har ock alltmera börjat inses, ej
mindre inom sjelfva orten än äfven af vederbörande myndigheter. Till följd deraf
hafva ock noggranna undersökningar och kostnadsförslager blifvit uppgjorda, utvi¬
sande alt lämpligaste sättet att vinna det åsyftade målet vore alt, med begagnande
af Stångåns valten från Rengen till Roxen, förbi vattenfallen i nämnda å anlägga
slussar samt i öfrigt upprensa och göra ån segelbar. Kostnaden härför har blif¬
vit beräknad till 1,315,000 R;dr Runt.
Sedan Konungens Befallningshafvande i Östergötlands län, med öfverlemnande
af det uppgjorda förslaget, uti underdånig skrifvelse af den 15 sisllidne Augusti hos
Kongl. Maj:t förordat en af Kinda båtleds bolags direktion gjord anhållan, att Kongl,
Majit måtte täckas hos Rikets Höglofliga Ständer utverka nödigt anslag för arbetets
utförande, behagade Kongl. Majit kort derefter anbefalla Styrelsen för allmänna Väg-
och Vattenbyggnader att, vid upprättandet af Styrelsens generalförslag öfver de all¬
männa våg- och valtenbyggnads-arbeten, lill hvilkas utförande statsunderstöd erfor¬
dras, taga den ifrågavarande anläggningen under öfvervägande; och har Styrelsen uti
berörda generalförslag tillkännagifva, att Styrelsen delade ”sökandenas åsigt om vig¬
sten af alt den inuti landet redan bildade farleden blir utsträckt såsom oafbruten
”vattenväg till Linköping, och således sättes i förening med hafvet genom Göta ka-
”nal.” Styrelsen yttrar vidare: ”Den del af Östergötland, hvarest Kinda båtled fram-
”går, är dessutom, lill följd af läge och naturförhållanden, mindre lämplig för jern-
”vägsanläggning. Visserligen är en värdefull förbättring i ortens kommunikations-
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 63
498
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 820.
”anstalter åvägabringad genom den förutnämnda redan verkställda vattenleden; men
”för att åstadkomma fullständig lättnad i transporterna, bör densamma likväl först
”och främst förenas med sjön Roxen, och den kan sedermera i framtiden utsträckas
”i söder till Wimmerby. Enligt Styrelsens underdåniga åsigt bör den nu ifrågava¬
rande norra utsträckningen, eller förbindelsen mellan sjöarne Rengen och Roxen,
”företrädesvis anläggas; och enär Kinda båtleds- och sjösänkningsbolag, hvilket före
”detta erhållit^ Eders Kongl. Maj:ts nådiga stadfästelse, nu ställt sig i spetsen för ut¬
förandet samt begärt att Eders Kongl. Majits Befallningshafvande i Östergötlands län
”skulle inför Eders Kongl. Majit göra underdånig framställning alf, för så vidt icke
”Statens stambana erhåller sådan sträckning alt densamma kommer att beröra den
”nuvarande Kinda båtled, Eders Kongl. Majit måtte nådigst till Rikets nu samman-
”trädande Ständer allåta Proposition om nödiga medels anvisande till båtleds anlägg¬
ning mellan norra ändan af sjön Rengen och Linköpings hamn; så, och då delta
”bolag borde öfvertaga arbetets utförande, har Styrelsen, fastän aktieteekningslista icke
”blifvit ansökningshandlingarne bifogad, ansett sig kunna antaga alt, om bidrag var¬
ner vid instundande riksmöte till anläggningen afsatt, densamma skall under stats—
”regleringsperioden varda påbörjad; och får Styrelsen derför, samt emedan ortens
menighet samfäldt deltagit i Kinda båtleds verkställande, i underdånighet” (biand för-
ita klassens arbeten) ”anteckna fidelar af den till utsträckningen beräknade surn-
”man, eller 875,300 Ridr.”
För att vidare ådagalägga vigten af ifrågavarande arbete, torde här böra åter-
gifvas följande omdöme af Herr Friherre De Geer, som uppgjorde första förslaget till
arbetets utförande. Efter att hafva uppgifvit kostnaden för anläggningen, yttrar han:
”Detta är visserligen en stor summa, men jemföres den med hvad en jernväg af
”samma längd skulle kosta, så uppgår den icke til! en tredjedel deraf. I afseende
”på nyttan för orten, som i allmänhet har tunga och skrymmande varor alt afsätta,
”synes kanal-leden, som sätter hvarje punkt af de vidt utgrenade sjöarnes stränder i
”direkt beröring med afsättningsort, böra föredragas framför en jernväg, som skulle
”beröra jemförelsevis få punkter, och å hvilken transportkostnaden skulle blifva be—
”tydligt större än å kanal-leden.”
Likaså har Jernvägs-kommiltéen, i fråga om östra stambanans riglning, uti
icke ringa män grundat sin åsigt om dess läge på den förutsättningen, att Kinda
kanal skulle komma lill utförande. Efter alt hafva anfört några andra skäl mot
stambanans förläggande öster om sjön Sommen, yttrar Kommitléen i sitt betänkan¬
de, pag. 79:
”Kommittéen har dessutom, i afseende på denna fråga tagit i betraktande, att
”förslag redan är uppgjordt lill en för jemförelsevis ringa kostnad, i förening med
”pågående sjösänknings-arbelen, ulförbar sammanhängande vattenkommunikation från
”Linköping genom sjöarne Rengen, Jernlunden, Åsunden, Jutlern och Krön ända till
”Wimmerby, äfvensom från Åsunden lill Östersjön vid Gamleby, medelst hvilken se-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 320.
499
”gelled midten af landet emellan östra stambanan och Östersjön kan erhålla en lika
”behöflig, som för denna orts produkter af hufvudsakligast trävaror beqväm och billig
”kommunikation med slättlandet, Göta kanal och äfven hafvet.”
samt pag. 12 f:
”Då dessutom fråga är om den så kallade Kinda kanals bringande till verk¬
ställighet. och Wimmerby samt trakten deromkring, med en jemförelsevis ringa
”kostnad, derigenom kan erhålla en särdeles billig kommunikation till Göta kanal,
”samt möjligen älven genom Gamlebyviken till Östersjön, så minskas äfven bebofvet
”af en jernväg från denna trakt till Westervik.”
Vidare har Herr Öfversten, Friherre Ericson, i anledning af den nu i år verkställda
undersökningen om jernvägens förläggande öster om sjön Sommen, yttrat:
”Den genom enskilda bidrag bekostade, nu utförda undersökningen bar haft
”det goda med sig, att den vigtiga frågan om östra stambanans rätta läge blifvit
”närmare utredd, och, hvad som i en nära framtid för sydöstra Östergötland och
”norra delen af Calmar län är af synnerlig vigt, frågan om en kanal-anläggning
”mellan Linköping och sjön Rengen, med utsträckning genom sjöarne Jernlunden,
”Åsunden, Juttern och Krön till inemot Wimmerby, måste genom jernvägsfrågans
”utredning framträda med ökadt intresse; ty den redan vidgjorda och icke obetydligt
”påkostade kommunikationsleden längs sistnämnda sjöar, bör på ett eller annat sätt
”få sin utsträckning till Linköping, der på samma gång segelleden på Roxen och
”Göta kanal samt en station på östra stambanan, sedan denna kommit till stånd, an¬
träffas. De orter, som öster om Sommen kunnat vänta sig fördelar af östra stam¬
banans anläggning i denna rigtning, böra, med afseende å dessa bygders tunga pro¬
dukter, vara mera betjenta med en ändamålsenlig kanalisering af ofvannämnde vat¬
tendrag fram till Linköping, än med jernväg, som endast delvis kominer dem
”till godo."
Af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof finner
man ock, att Kongl. Majit ansett anläggningen af Kinda kanal vara af synnerlig vigt,
enär utaf den mängd arbeten, som förordas i Väg- och Vattenbyggnads-styrelsens
ofvan omförmälda general-förslag, endast 2:ne kanal-anläggningar blifvit af Kongl. Majit
föreslagna att erhålla stats-understöd, nemligen segelleden från Hattefura hamn vid
Wenern till sjön Stora Lee i Elfsborgs län samt den ofvannämnda Kinda-kanalen,
eller sammanbindningen af Kinda båtled med sjön Roxen.
Det statsbidrag Kongl. Majit behagat föreslå Rikets Ständer för dessa båda ar¬
beten är dock så ringa, åtminstone hvad angår anläggningen af Kinda kanal, att all
tanke på delta arbetes utförande måste öfvergifvas, derest icke Rikets Ständer skulle
behaga på ett mera verksamt sätt understödja detsamma. Kongl. Majit har nemligen,
på sätt den nådiga Propositionen (pag. 55) innehåller, endast alternativt föreslagit
alt, derest icke vederbörande inom 1863 års utgång i behörig ordning afslutat kon¬
trakt om utförande af arbetet för segelleden emellan Hattefura och sjön Stora Lee,
500
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 320.
den för delta arbete under denna statsregleringsperiod afsedda lånesumma af 450,000
R:dr skulle få användas såsom län för utförande af Kinda kanal, derför arbetskost¬
naden syntes påkalla statsbidragets fördelande på 2:ne statsregleringsperioder.
Granskar man närmare innehållet af Kongl. Majrts ifrågavarande nådiga Propo¬
sition, så kan man dervid icke undgå alt finna, att de på Sjette Hufvudliteln före¬
slagna statsbidrag tili produktiva arbeten äro ytterst knappt tilltagna. Väl är det
lätt att inse att, då Staten i så många andra riglningar tarfvar stora anslagssummor,
lillgångarne måste blifva bardt anlitade; men då man af ifrågavarande nådiga Propo¬
sition derjemte iuhemtar, att Rikets Ständers Dank eger ett behållet öfverskott af
icke mindre än 6 millioner R:dr. hvilket icke tagits i beräkning för de uti den nå¬
diga Propositionen föreslagna statsutgifter, torde man kunna hysa den säkra förhopp¬
ning, att tillgångar skola kunna beredas äfven för andra produktiva arbeten, än an¬
läggningen af Statens jernvägar, hvilka, enligt hvad föregående Rikets Ständer anta¬
git, förnämligast böra byggas med uppiånta medel, så att icke ensamt samtiden får
vidkännas kostnaden för deras utförande. Jag vågar oek föreställa mig alt, så vida
jernvägarne skola erhålla tillräcklig trafik, måste landet samtidigt upparbetas äfven i
andra orter än dem, der jernvägarne blifva förlagde. Ty ett ensidigt bearbetande af
endast jernvägar genom de delar af landet, som dermed kunna gynnas, kan icke an¬
nat än blifva skadligt för rådane af naturen mindre väl lottade trakter, som icke
ega tillräckliga medel att sjelfva utföra stora kommunikations-anläggningar, men som
med bidrag af Staten kunna tillvägabringa nödiga förbättringar i de af naturen an¬
visade farlederna.
Då jag, på sätt nyss blifvit antydl, hyser deri förhoppning, att Rikets Ständer
icke uteslutande skola använda de för handen varande lillgångarne att dermed bygga
jernvägar, utan ock komma att reservera några betydligare belopp för åstadkommande
af andra kommunikationer i det inre af landet, bör jag derjemte lästa uppmärksam¬
het derpå att, enligt hvad under en längre tid varit vanligt, Rikets Sländer för un¬
derstöd till väganläggningar och kanaler plägat bevilja minst g:delar af arbetskostna¬
den alt utgå, icke, såsom i Kongl. Maj:ls nådiga Proposition i förevarande fall är
föreslaget, i form af län, utan såsom anslag utan återbetaluingsskyldighet, emot det
att de bolag eller myndigheter, som åtaga sig arbetets utförande, förbinda sig bekosta
återstoden. Det är ock endast på sådant sätt det kan blifva möjligt att för dylika
arbeten bilda bolag, enär erfarenheten visat, att aktie-egarne, i anseende till arbete¬
nas dyrhet och den långa arbetstiden, icke kunna på flera år påräkna någon ränta
på sina i sådana företag nedlagda penningar.
Väl liar sedan någon lid en inbjudning blifvit utfärdad för aktieteckning til!
fullbordande af nu ifrågavarande arbete; men denna inbjudning, som med välvilja
omfattats så väl inom som utom Östergötland, bar utgått från den förut,sättningen,
att ett betydligare statsanslag utan äterbetalningsskyldighet skulle ai Rikets Höglofliga
Ständer anvisas. Väg- och Vallenbyggnads-styrelsens ofvanberörda förslag har ock
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 320-
501
gifvit anledning till den förhoppning, att arbetet skulle, såsom högst gagnelig!, vinna
ett sådant understöd. Likaså har frågan af Göta kanal-direktion ansetts af den vigt,
att bemälda direktion lärer vara betänkt på att kalla bolaget till extra stämma för
att höras öfver gjord framställning, alt äfven Göta kanal-bolag måtte för något be¬
tydligare belopp deltaga i aktieteckningen för Kinda kanals fullbordande, så framt
statsanslag för ändamålet kan varda beviljadt.
Jag hyser sålunda intet tvifvel derom, att, derest Rikets Ständer täcktes anvisa
Adelar af den för delta arbete erforderliga summa alt utgå såsom anslag ulan åter—
betalningsskyldighet, den återstående tredjedelen, ehuru uppgående till det betydliga
beloppet af omkring 440,000 R:dr, skulle kunna genom aktieteckning erhållas. Jag
torde icke helier sakna skäl till dea förhoppning, att Rikets Ständer skola beviljade
erforderliga medlen, då jag vet, att Stats-Utskoltet vid 1856— 1858 års riksdag, i
anledning af då väckt (råga om anslag för båtledens utsträckning frän sjön Asunden
genom sjöarne Erlangen, Juttern och Krön till Wimmerby-trakten, gifvit förslaget
sitt varma förord och hos kommande Ständer rekommenderat detsamma till erhållande
af nödigt understöd vid utförandet. I Stats-Utskottets den 10 November 1857 af-
gifna betänkande N:o 158, pag. 46, förekommer nemligen följande yttrande:
”Med begagnande af de flera nära hvarandra liggande och nästan sammanhän¬
gande samt hufvudsakligen i samma rigtning sig sträckande sjöar, hvilka söder om
”den midt i Östergötland belägna sjön Roxen genomskära denna provins och en del
”af norra Småland, synes visserligen en både naturlig och ändamålsenlig kommuni¬
kationsled genom och mellan nyssnämnda landsorter böra åstadkommas, och Stats—
”Utskottet tror sig kunna antaga, alt denna kommunikationsled inom en föga afläg¬
sen framtid skal! vara både öppnad och allmänt begagnad för transporterandet af
”samma orters naturprodukter. Utskottet tager alltså för gifvet, att Rikets Ständer,
”sorn under sednasté riksdag beviljade ett ingalunda obetydligt bidrag af allmänna
”medel för att, jemte den sedermera påbörjade sänkningen af några bland ofvan
”uppräknade sjöar, bereda en båtled mellan dem, framdeles icke skola vägra att
”med ytterligare statsbidrag understödja samma kommunikations utsträckning till
”dess nu uppgifna ändpunkter.”
Det torde icke behöfva erinras, att ett arbete af den betydenhet, som det ifrå¬
gavarande, måste, för att icke alltför mycket fördyras, bedrifvas med mycken kraft,
så att arbetstiden i möjligaste mån förkortas, helst kanalen först då den blir fullbor¬
dad kan begagnas och lemna någon inkomst. Till följd häraf vore det ock nödigt
att det anslag, som beviljas, finge utgå, i mån af arbetets fortgång, helt och hållet
under den instundande statsregleringsperioden.
På alla de skäl, jag nu haft äran anföra, vågar jag hos Rikets Höglofliga Stän¬
der vördsamt föreslå:
alt ett anslag ulan återbetalningsskyldighet, stort 8 75,300 Riksdaler Riks¬
mynt, motsvarande Adelar af den beräknade kostnaden, måtte varda bevil-
502
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 321.
jadt att successive under instundande statsregleringsperiod utgå till fullbor¬
dande af Kinda båtled medelst kanalisering af Stångån från sjön Rengen
till Linköpings hamn, under vilkor att ett bolag varder bildadt, som för¬
binder sig att, emot åtnjutande af detta understöd, i enlighet med det
kontrakt, som derom kan varda afslutadt, behörigen fullborda arbetet.
Jemte det jag anhåller, att denna min motion varder till Stats—Utskottet re¬
mitterad, får jag framställa den önskan, att Utskottet behagade infordra de uppgjorda
planerna och kostnadsförslagen samt öfriga till saken hörande handlingar.
Stockholm den 29 November -1862.
Carl Johan Johansson,
från Östergötlands län.
Såsom Fullmäglige från Östergötland instämma i förestående motion:
C. J. L. Lönnberg. J. Andersson. Nils Jaensson.
S. Bergström. Johan Johansson. C. A. Larsson.
A. A. Andersson.
N:o 321.
Af Olof Pehrsson från Gefleborgs län, om ändring i åtskilliga lagens
rum.: i fråga om sältet för stämnings delgifvande.
Uti nådigt Svar den 21 nästlidne Oktober har Kongl. Majit förklarat sig icke
kunna lemna bifall till det af Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 15 Ok¬
tober 1060 framställda förslag om utfärdande af en författning, hvarigenom, med upphäf-
vande af sista punkten i 7 § af il kap. Rältegångs-balken, skulle förordnas, att
samma punkt erhölle följande lydelse: ”Har man med stämning sökt någon i hans
hemvist å två särskilda dagar, men ej funnit honom, då må man, der han äfven
tredje dagen borta är, stämningen för hans husfolk upplåsa och densamma å hus¬
dörren fästa: finnes ej husfolk, varde ändå stämningen å dörren fästad.”
Såsom skäl för berörda sanktionsvägran har blifvit anfördt, hurusom för den
händelse, till förmån för käranden och till vårdande af hans rätt och säkerhet, ett
stadgande om stämnings kungörande af sådant innehåll, som det ifrågavarande, skulle
såsom lag antagas, rättvisa och billighet fordrade, att på samma gång till svaran-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o SM2.
508
dens förmån och för bibehållande af hans rått bestämmelser meddelades i den syft¬
ning, som lagkommittéen och lagberedningen, från hvilkas förslag till Rättegångs¬
balk förenämnda stadgande vore hemtadt, tillika i IG kap. 9 och 12 §§ samma
förslag intagit om delgifvande af dom och beräknande af lid för sökande af ändring
deri, i de fall att stämningen blifvit på ofvanberörda sätt kungjord, samt att olämp¬
ligt syntes vara att såsom lag antaga det gjorda förslaget, utan att tillika, i öfverens¬
stämmelse dermed, ändring skedde i nu gällande föreskrift i 2 kap. 3 § Utsök-
nings-balken om det fall, då Konungens Befallningshafvande kan låta fästa skriftlig
kungörelse på dens dörr, som sökes. Enär vigten af omförmälda skäl icke torde
kunna förnekas, men ali döma efter de klagomål, som öfver det med gällande lagstift¬
ning uti anmärkta afseende förenliga rällslöshetstillstånd ofta förspörjas, den ifråga¬
satta lagförändringen icke kan utan befrämjande af samma tillstånd uppskjutas, anser
jag mig böra härmed föreslå:
dels all sista momentet i 7 § af 1 1 kap. Rältegångs-balken ändras till
den af Rikets sednast församlade Ständer godkända lydelse, dels ock ej
mindre all såsom tillägg tiil 12 kap. samma Balk införas stadganden, till
erforderliga delar motsvarande innehållet af 9 och 12 §§ i 16 kap. af
lagkommittéens och lagberedningens förslag till Rättegångs-balk, förra
delenT* än ock att 2 kap. 3 § Utsöknings-balkeu måtte, i öfverensstäm¬
melse med hvad sålunda blifvit föreslaget, förändras.
Om remiss till Lag-Utskottet af denna min motion anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
01. Pehrsson,
från Gefleborgs län.
N:o 322.
Af Pehr ösmtan från Wesler-Norrlands lån, om anslag för anlägg¬
ning af ny väg emellan Fjäls lastageplats och Nordanå bro i Wester-
Norrlands län.
Under sednaste tvänne statsregleringar hafva millioner, hvilka snart nog kunna
räkna i hundratal, blifvit använda till förbättrande af kommunikationerna i meller-
504 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 322.
sta och södra Sverige, ehuru redan natur och konst gjort så mycket för dessa
trakter af samma fosterland, hvilka hafva den lyckan alt ligga närmare till hands och
derföre deras behofver blifva mera uppmärksammade. Norrland har för sin del,
lika med det öfriga Sverige, burit de härigenom ökade skattebördor, hvilka inom få
år blifva ganska betungande, men under del mellersta och södra delarna af landet
just genom dessa lättade förbindelser blifva i stånd att draga större tunga, endast
ökas svårigheterna för Norrland, ty det land eller den provins, som nu icke håller
jemna steg med civilisationens raska framåtskridande går härigenom i sjelfva ver¬
ket tillbaka. Medan man i dpi nedra Sverige på många ställen odlar stenbackar
och föga vinstgifvande jord, ligga, isynnerhet i det öfre Norrland, ofantliga sträckor
af den bördigaste jord orörda. Så är äfven förhållandet i Mjellåns floddal, som, med
folkmängd af omkring 5,000 personer, på en sträcka af flera qvadratmil helt och
hållet saknar landsvägar. Redan tvänne riksdagar förut har jag föreslagit statsbi¬
drag lill två tredjedelar för anläggning af landsväg mellan Fjäls lastageplats och
Nordanå bro, gående genom Hässjö, Ljustorps och Wiksjö socknar af Wesler-Norr-
lands län; och med hvarje år blir denna för ortens utveckling alltmera af nöden,
hvarföre jag äfven nu förnyar densamma. Hänvisande till mina föregående motioner
i ämret, hvilka, jemte tillhörande handlingar samt uppgjorda kartor och kostnads¬
förslag, skola i behörig tid inlemnas till Höglofliga Stats-Utskollet^jfl jag blott här
upprepa, att den föreslagna vägsträckningen uppgår till 2 mil 06^ fot, med anlägg¬
ningskostnad af 43,519 R:dr 85 öre Rimt.
Jag föreslår:
alt Rikets Ständer mätte, för anläggning af ny väg mellan Fjäls lastage¬
plats i Hässjö och Nordanå bro i Wiksjö socken af Wester-Norrlands
län, bevilja två tredjedelar af det i kostnadsförslag^ upptagna belopp,
med jemnad summa af 28,880 R:dr R:mt, att utgå under tvänne år med
en tredjedel för hvarje, mot det att kommunen bidrager med återstående
tredjedelen.
Stockholm den 29 November 1862.
Pehr Östman,
från Wester-Norrlands län.
N:o 325.
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 323.
505
N:o 323.
Af Pehr östman från YVester-Norrlands län, om anslag till lön dt en
lektor i främmande lefvande språk vid Hernösands högre elementar¬
läroverk.
För afhjelpande af en inom Hernösands högre elementar-läi overk befintlig olä¬
genhet, är det som jag vågar påkalla Höglofliga Rikets Ständers uppmärksamhet.
Den första särskilde lärare i främmande lefvande språk, som enligt då gällande
författningar vid della läroverk varit anställd, afgiek efter sökt och erhållet afsked
från tjensten vid läseåret 1854—1855, och dennes efterträdare erhölls först efter cirka
8 månaders ledighet i Maj 1855. Efter alt något öfver 2 år hafva innehaft tjen¬
sten begärde och erhöll han''i Augusti 1857 afsked från densamma, och nu kunde
först efter hela 2 år eller i Juli 1859 en ny ordinarie innehafvare af tjensten er¬
hållas, hvilken då utnämndes till adjunkt vid läroverket med undervisnings-skyldig-
het i främmande lefvande språk. Men åter efter ett år eller i Augusti 1860 har
den sistnämnde sökt och erhållit befordran till Lektor vid Umeå läroverk, hvarefter
en efterträdare erhölls i Januari 1861, men hvilken åter efter ett år elier sisllidne
Januari månad lemnade tjensten, dock icke såsom den förre lill följd af erhållen
befordran, utan endast genom erhållen transport till enahanda läraretjenst vid Öster¬
sunds läroverk, hvarest dock lektor i samma ämne finnes. Och har denna tjenst
sedermera 2:ne gånger varit ledig till ansökning, utan alt någon sökande sig der¬
till anmält. Alt nu under den korta tidrymden af vid pass 8 år, hvarunder ofvan-
berörda tilldragelse egt rum, denna vigtiga och vid detta läroverk i sitt slag enda
tjenst ej blott 5 gånger ombytt innehafvare, utan under nära hälften af samma tid
stålt alldeles oliilsatt och måste af vikarie skötas, är något som i sig sjelft tillräck¬
ligt vittnar om att det eller de läroämnen, som af denna tjensts innehafvare skola
uppehållas, måste åtminstone lida af de täta ombyten och deraf följande osäkerhe¬
ten i afseende på undervisningens jemna fortgång eller ännu värre visar sig för¬
hållandet, då i betraktande tages, hvad erfarenheten under denna tid ådagalagt, att
svårigheten att erhålla dessa mestadels för hvarje termin ombytta vikarierna, varit
till den grad stor, att läroverks-styreisen ofta mäste taga den först kommande, utan
att om hans erforderliga duglighet för tjenstens hjelpliga skötande ega på förhand
andra vitsord än hans egen uppgift.
Bih. till B. St. Prot. 1862 fy 1863. 11 Sami. 4 Afd. 64
506 Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 323.
Att nu antydda missförhållande skall komma att afhjelpas, om adjunktsbefatt¬
ningen i främmande lefvande språk ånyo kunde blifva med ordinarie (jensteman
tillsatt, är ingen skälig anledning alt hoppas, ty en blifvande innehafvare skulle ulan
tvifvel begagna första lägliga tillfälle att söka en annan tjenst, om ej lektorat, åt¬
minstone adjunktsljenst vid läroverk, der Lektor finnes i samma ämne, och detta
säkerligen af ingen annan anledning, än den som de näst föregående innehafvarne
af tjensten icke otydligt låtit förmärka eller att tjensten är alltför mödosam och
ansträngande i förhållande till den lägre aflöningsrält, som är dess innehafvare till¬
erkänd, helst, så länge icke lektor finnes i läroämnet, adjunkten skall, såväl i afseende
på det hufvudsakliga af kompetens-profvet, som i allt hvad till undervisningen hörer,
lullgöra en Lektors åliggande. Ja, hvad antalet undervisningstimmar angår, långt
mera. Man kan icke heller för sig dölja, alt en sådan åsigt ej blott är grundad
på erfarenheten vid detta läroverk, utan vinner fullt stöd vid betraktandet af de for¬
dringar på undervisning i de tre främmande lefvande språken, som nu gällande nå¬
diga läroverkssladga uppställer för ett högre fullständigt läroverk, och hvilka for¬
dringar, om man sammanräknar läslimmarne med skyldigheten alt hvarje vecka
rätta de 5 öfversta klassernas skriftliga öfningar, synes nödvändigt förutsätta läro¬
ämnets fördelning på två lärare. Då nu lärare med den högre bildning, som tarf-
vas för undervisningen i de högre klasserna, icke lära erhållas, så framt ej Lektors-
löneförmåner dem erbjudas, men då tillika, om en lektor i läroämnet anstålles, och
adjunktens undervisnings-skyldighet derigenom kan återbringas inom dess naturliga
gränser, ingen svårighet lärer blifva att finna sökande till adjunktstjensten, så följer
deraf naturligen att, örn en dylik lektorstjensls inrättande vid Hernösands läroverk
är af den stora vigt, att, utan bifall dertill, det ofvan antydda skadliga tillståndet
korinne att fortfara, den nödiga undervisningen i främmande lefvande språk vid läro¬
verket skulle komma alt för framtiden på ett betänkligt sätt äfventyras.
På grund häraf vågar jag vördsamt föreslå:
det måtte Pikets Ständer, med bibehållandet af läroverkets ordinarie lärare¬
personal, anslå lön för en lektor i främmande lefvande språk vid Hernö¬
sands högre elementar-läroverk, med samma löneförmåner som en lektor
i samma läroämnen vid andra högre elementar-läroverk tiilerkännes, med
undervisnings-skyldighet uti främmande lefvande språk, på sätt gällande
skolstadga föreskrifver.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamligen.
Stockholm den 29 November 1862.
P. Östman,
från Wester-Norrlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 824.
507
N:o 324.
Af P. Östman från Wester-Norrlands län, att båtsmans-rotehdllare
mä befrias frän skyldigheten alt anskaffa och underhålla de s. k.
smäpersedlarne.
Riksdag efter riksdag har frågan om Kronans öfvertagande af de så kallade
småpersedlarna eller kappsäcks, skjortors, strumpors och skors anskaffande och un¬
derhållande af de båtsmanshållsskyldige förevarit; och ån i dag i mitt kommittent-
skap klagas öfver detta onus, emedan deras hemman äro så betungade med grund¬
skatters utgörande, att de derigenom hafva en alltför stor tunga på sig lagd. I öfrigt
hafva vissa orter rönt önskad framgång härutinnan, hvilket sednast tillkom provinsen
Blekinge; men i det hela befinnes detta underhållande ännu oafgjordt. De skäl, som
anförts för detta Statens öfvertagande af nämnda småpersedlar, äro på ett så öfver-
tygande sätt framställda och så ofta upprepade, alt ett vidare ordande derom med
rätta kan synas öfverflödigt.
Det kan vara nog alt erinra, att, om Kronan försedde båtsmännen med dessa
persedlar, sedan hon redan åtagit sig förskaffandet af den egentliga beklädnaden,
skall en mängd tvister de båtsmansskyldige och båtsmännen samt deras befäl emel¬
lan upphöra, mången olägenhet och besvär förekommas samt en nödig enbet i hela
båtsmansbeklädnaden vinnas. Af dessa orsaker får jag vördsamt föreslå:
att båtsmans-rotehållarne må befrias ifrån skyldigheten att anskaffa och
underhålla de så kallade småpersedlarna.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
P. östman,
från Wester-Norrlands lån.
Häruti instämma:
Per Tjernlund, J. O. Sundgren,
från WTester-Norrlands län. från Stockholms län.
508
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 825.
N:o 325.
Åf Olof Lagergren från Gotlands län, alt, med ändring af 26 Kap.
2 § Byggninga-balken, preslgärdsinnehafrare må lillförbindas alt sjclfee
underhålla de s. k. laga husen.
Frågan'om byggnadsskyldighet vid prestgård år ännu alltjemt ett ständigt tvi¬
steämne mellan församlingarne och deras lärare, ofta ledande til! en osämja, som
är högst beklaglig. Man hoppades på den blifvande löneregleringen, alt äfven bygg¬
nadsskyldigheten då skulle blifva bestämd, men så vidt jag har funnit, finnes icke
ett ord, som rörer prestgårdsbyggnad; hvarföre jag föranlåtes äfven vid denna riks¬
dag ånyo fästa Rikets Ständers uppmärksamhet härvid, för att få detta tvistefrö till
en slutlig lösning. Alltså vill jag härmed föreslå att 26 Kapitlet 2 § Byggninga-
balken må erhålla följande lydelse:
prestgård skole ock alle bygga efter gårdatalet, men sätes- och ladugår¬
dar, så ock afhysta rå- och rörshemman vare der frie före. I prestgård
skall vara stufva med två kamrar, kök, brygghus roed bakugn, bod med
dubbel botten och loft, visthus, lada med tak och loge, fähus och stall,
aila till den storlek, som särskildt derom stadgadt är; dessa hus och ej
flera ega socknemännen med tak och innanrede! kyrkoherden färdiga ant¬
varda, och vare ban sedan skyldig alt bålla dem vid magt med egen
kostnad, och ansvare ban eller hans arfvingar, alt de i godt skick till
efterträdaren öfverlemnas, och må virke å preslbolets egor tagas, om der
tillräcklig skog är.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Olof Lagergren,
från Gotlands län,
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 326.
509
N;o 326,
Af Olof Lagergren från Gotlands lån, att de inom Gotland indelta
tvänne bdtsmanstiompanier måtte indragas mot ärlig vakansafgift till
Staten.
De stora förändringar, som måste blifva en följd af de sista årens erfarenheter
i afseende på sjöförsvaret och hvad dermed står i sammanhang, gifva vid handen,
alt äfven manskapet för detta vapen kommer att ordnas och uppsättas på annat sätt,
ån som nu eger rum, så alt eli vid sjötjenst, manövrering och exercis mera öf-
vadt manskap må erhållas. — För vinnande af detta ändamål synes mig ingenting
vara lämpligare, än alt bålsmanshållen så småningom varda indragna och alt rote-
håilarne, i stället för de nu utgående natura-prestationerna, till båtsmäns underhåll
och aflöning berättigades antingen till Staten på en gång erlägga en viss summa,
motsvarande detta onus kapitaliseradt, eller ock en årlig s. k. vakansafgift.
En så beskaffad förändring af båtsmanshållet skulle för den provins, jag repre¬
senterar, vara högst välkommen och jag vågar tro, att den äfven vore billig, om
dymedelst någon liten lindring kunde vinnas i de derförutan tryckande bördor, som
i och för öns försvar mer än tungt hvila på dess bebyggare. — Alt Gotland för
sitt försvar gör stora uppoffringar, större än någon annan af Sveriges provinser,
torde vara öfverflödigt alt nu utförligare framhålla, då det är en känd sak, att en
hvar af dess manliga befolkning är underkastad värnepligt alltifrån det 18:de lill
och med 50:de året, derunder dem åligger en årlig exercis af 8 dagar i 12 års
tid eller ifrån 18:de året till 50 års ålder.
Af denna anledning föranlåtes jag, dertill jemväl uppfordrad af hemmavarande
kommiltenter, vördsammast föreslå, att Rikets Höglofliga Ständer ville besluta:
alt de inom Gotland för närvarande indelta tvänne båtsmanskompanier in¬
dragas, emot det att rotehållarne derstädes till Staten årligen erlägga en
vakansafgift, motsvarande det skäliga belopp, i ett för allt, hvartill under¬
hållet af nämnde 2:ne kompanier uppgår samt fördelade på samtlige ro-
teringsskyldige, i den mån bidrag på en hvar ankommer.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till Utskott, som vederbör.
Stockholm den 29 November 1862.
Olof Lagergren,
från Gotlands län.
510
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 327.
N:o 327.
Af Per Nilsson från Christianstads lån, om förändrade grunder för
kronobrefbäringens utgörande.
Bland servituter, som ganska hårdt trycka jordbrukaren är äfven den så kal¬
lade kronobrefbäringen, eller skyldigheten att fortskaffa presterskapets, kronobeljenin-
gens m, ff.s bref i i Ijensleärenden.
Olägenheterne för den enskilde hemmansegaren af en sådan kronopost-inrätt-
ning äro hvarken få eller obetydliga. Flyttar en kronobetjent i närheten, genast
blir mitt hemman anslaget lill kronobrefbäring och jag måste nu två, tre eller ändå
flere gånger i veckan, ofia åt många olika håll, hvardera på ^ mils eller ändå
längre afstånd, — allt i förhållande till ortens tätare eller glesare befolkning —
fortställa vederbörandes bref, vore mina egna göromål vid jordbruket än så trän¬
gande. Försummar jag att i behörig lid bära brefven vidare, blir jag tingförd, måste
plikta och betala rättegångskostnader; likaledes om genom en opålitlig eller slarf¬
aktig tjenares oärlighet eller försumlighet något bref skulle förkomma. Har delta
innehållit penningar, ökas min förlust med dessas belopp. Från sagde onus, lika¬
som från åtskilliga andra, äro säterier och ladugårdar samt rå- och rörshemman
helt och hållet befriade, hvaremot det allmänna frälset endast till hälften mot krono
och skatte deri deltager. Visserligen har genom Kongl. Maj:ts nådiga Cirkulär den
50 November 1849 blifvit förordiiadt, att ersättning för kronobrefbärings-besväret
bör af samtlige brefbäringsskyldige hemman inom häradet utgöras. Men denna er¬
sättning bestämmes vanligen så lågt, alt den ej på långt när kan anses som godt-
göreise; dessutom gifvas ju vissa tider under vår och höst, då jag knappt till något
pris vill undvara något af mina dagsverken.
Då nu i vår tid allmänna posterna i flera olika rigtningar genomkorsa landet,
så, och med anledning af det ofvansagda, vågar jag vördsamt hemställa:
l:o Alt så kallade kronobref må, så vidt möjligt är, med allmänna
posterna fortskaffas, eller, då detta ej kan ske,
2:o Att säterier-, rå- och rörshemman samt allmänt frälse må lika
med krono- och skattehemman taga del såväl i brefbäringsskyldigheten,
som den derför utgående afgift.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 328. 511
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Pehr Nilsson,
från Christianstads lån.
N:o 328.
Af Nils Peterson från Calmar lån, om tillägg lill eller förklaring af
Kongl. Förordningen den 9 November 1844-, i fråga om vilkoren för
beviljande af inteckning af alla slags afhandlingar om nyttjande rått
till fast egendom d landel.
Då det visat sig att domare på landet tillämpat lagstadgandet uti Kongl. För¬
ordningen af den 9 November 1844, på det sätt, alt afhandling å besittning eller
nyttjanderätt till hus och jord å landet, som på viss tid eller lifstid upplåten är,
ehuru icke till Häradsrätt inlemnad till inteckning eller förnyelse inom tio år, och
eganderätten till hemman, hvarifrån upplåtelsen skett, öfvergålt till annan person,
ändå blifvit intagen uti intecknings-protokollet, den nye egaren ohörd; så har häraf
blifvit en följd, alt den nye hemmansegaren, som tror sitt hemman vara gravations-
fritt, eller åtminstone ej behäftadt med andra inteckningar, än som funnits intagne
i gravationsbevis då han köpte hemmanet, och hvilken således tror sig kunna fritt
detsamma disponera, vid genomseendet af ett nyare gravationsbevis finner handlin¬
gar deri intagna, som för honom äro alldeles okända. Väl kunna nu dessa genom
anställd rättegång frånkännas laga kraft och verkan; men är nu hemmansegaren i
behof af ett penningelån, länet beror på inteckning i förut gravationsfrilt hemman,
så kan ju lätt hända, att innan han bli I ver qvitt sina okända inteckningshafvare,
går länet honom ur händerna, och följden kan då blifva hans ruin. Det händer
äfven, alt upplåtelser ske af egare lill en mindre del uti ett hemman eller en by
af samma namn, och då ej afhandlingen visar från hvilken del upplåtelsen skett,
blifver denna intagen såsom graverande hela byn under samma namn. Vill man
nu vara förvissad om, att ej någon obehörig inteckning graverar ens hemman, ser
jag, under nuvarande förhållande, icke någon annan utväg, ån ali man måste vid
hvarje ling utlösa gravationsbevis; men som delta ej torde vara lämpligt, jemte det
512
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 329.
jag anser ofvanberörda Kongl. Förordning lemna domare alltför stort rådrum att
efter eget godtfinnande uti intecknings-protokollerne intaga hvilka handlingar som
helst; så och till förekommande af de olägenheter, som här ofvan blifvit anförda,
får jag härmed vördsamligen föreslå:
då inteckning sökes på ej mindre lifstidsstädja och undantagsaftal, ån
ock all annan afhandling om nyttjanderätt till fast egendom å landet, som
på viss tid eller lifstid upplåten är, tillämpas enahanda grunder, som
i lag föreskrifna äro, angående inteckning af skuldebref, så att inteckning
ej må beviljas, med mindre hemmansegarens åtkomsthandlingar dervid
företes, samt denne antingen i afhandlingen inteckning medgifvit, eller
ock blifvit i saken hörd.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Nils Pelersson,
från Calmar län.
N:o 329.
Af H. Öbom från Norrbottens län, om anslag åt en provincialläkare
inom Neder-Luleå socken.
För närvarande utgöra Piteå och Neder-Luleå socknar i Norrbottens län ett
provinciallåkare-distrikt med station för läkaren i Piteå. — En läkare för båda dessa
socknar, af hvilka Piteå med Elfsby kapellförsamling har en folkmängd af omkring
11,800 och Neder-Luleå något öfver 8,000, är dock alldeles otillräcklig. — Dessa
socknars vidsträckta yta, utgörande för Piteå 41 qvadralmi! och för Neder-Luleå 10
qvadratmil, gör det nära nog omöjligt för en läkare, alt ombesörja sjukvården i
dessa båda socknar. — Mången gång är det i sådana vidsträckta distrikter omöj¬
ligt att kunna anskaffa läkare, förrän all hjelp är för sen, om ock läkaren vore oför¬
hindrad alt vid kallelse genast begifva sig till den sjuke.
Till följd häraf får jag vördsammast föreslå:
alt Rikets Ständer ville bevilja ett anslag af 1,500 R.dr R:mt åt en pro¬
vincialläkare
Motioner i Bonde-Ståndet 1862• N:o 330.
513
vincialläkare i Neder-Luleå 5 socken, med skyldighet att hafva station i
den i ungefär midten af socknen belägna Luleå stad.
Såsom ytterligare skål för bifall härtill får jag framställa, att Luleå är kanske
den enda residensstad, hvarest provincialläkare-station icke finnes, och hvilket i
högsta måtto är olämpligt, ty mången gång liar Konungens Befallningshafvande i ett
län af behof, alt genast kunna gifva en Provincialläkare ordres, hvilka icke utan
olägenhet kunna tåla uppskof, för att per posto meddelas läkaren.
Uti Kongl. Maj-.ts nådiga Proposition till Rikets Ständers Stats-Utskott begäres
visserligen 2,000 Bidr Hirn) såsom ijenstgöringspenningar åt 4 Provincialläkare,
hvilka af praktik endast kunna påräkna en obetydligare inkomst; men då denna
summa år alltför ringa och skulle ensamt behöfvas för Norrbotten, hvarest inkom¬
sten af praktiken är ringare i anseende dertill, att befolkningen i allmänhet icke är
välmående, så får jag ödmjukt föreslå:
alt berörda af Kongl. Majit begärda anslag måtte af Rikets Ständer höjas
till 5,000 Ridr R:mt.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 29 November 1862.
Heman Öbom,
från Norrbottens län.
N:o 330.
Af Hermall öbom från Norrbottens län, ali de medel, som inflyta
under benämning af stubböresafgift inom Norrbottens län, mätte efter
nödiga afdrag anslås till befordrande af länets odling samt förvaltas
af Landstinget.
Sedan jordbruket under de sista åren gjort märkbara framsteg i Norrbotten
och utflytlningarne ifrån de stora byarne till förut obebodda trakter försiggått och
årligen fortgå, liksom oek betydliga inflyttningar ega rum ifrån landets södra och
mellersta provinser, så har bristen på kommunikationsleder, särdeles af landsvägar,
blifvit icke allenast den måhända största besvärlighet hvaremot nybyggaren har att kämpa,
Bih. till JR. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 65
514
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 330.
utan den utgör det största hindret för provinsens skyndsamma bebyggande och
odlande.
För att inse delta, torde blott behöfva ihågkommas att uti Norrbotten, som har
en areal af omkring 900 qvadratmil, och är bebodd af jordbrukande befolkning på
15—20 mils afstånd ifrån hafskusten, finnes egentligen icke mer än enda postväg,
eller den, som, gående längs hafs-stranden, genomlöper städerna Piteå, Luleå och
Haparanda, samt utgör dessa städers föreningsband med del öfriga landet, och på
bela denna kustslräcka af omkring 25 mils längd, full af hamnar och lastage—plat¬
ser, finnas ej mera än 4 vägar hvilka föra inåt landet; —- af dessa sednare hafva
blott 2:ne en längd af sex mil. — härads-, sido- och kyrkovägar saknas nästan
alldeles, och under den vackra årstiden, sedan snön upphört alt vara farbar och tills
den åter faller, finnes vanligen icke annan möjlighet att komma fram, än att vandra
till fots och att på ryggen miltals framsläpa de förnödenheter som skola anskaffas,
dervid begagnande de sjöleder, som, ehuru ofta afbrutna af forsar, kunna erbju¬
da sig.
Alt detta förhållande orimligt försvårar nybyggarens redan förut i sig sjelft
hårda och mödosamma lott, och afskräcker många ifrån att nedsätta sig som nybyg¬
gare torde vara lika lätt insedt, som det är allmänt bekant.
Uti landets andra mer befolkade provinser är det vanligt att när nya vägar
fordras, dessa anläggas på socknens eller häradets gemensamma bekostnad efter
derom förut faltadt beslut, och då fördeiarne vid dessa nya vägars anläggande alltid
äro mer eller mindre gemensamma, så träffas lätt nog öfverenskommelse om dylika
allmänt nyttiga företags utförande;
Elt annat förhållande eger rum uti Norrbotten der den största delen af be¬
folkningen är bosatt utefter kusten och efter de få större kommunikationsleder som
redan finnas, och då de kommunikationsleder som saknas, hufvudsakligen äro de
som skulle föra inåt landet, anse dessa kuslbyggare sig hafva föga eller ingen för¬
del deraf. — Derföre mötas alltid dylika förslag om nya vägars anläggning af en¬
hälligt och afgörande motstånd ifrån detta håll. — Det är icke allenast anläggnings¬
kostnaden, utan äfven underhålls-skyldighelcn af nya våglängder, som fruktas.
Som talande bevis härpå, torde kunna anföras alt del endast varit med stör¬
sta svårighet sorn allmogen, af fruktan för underhålls—skyldigheten, förmåtts låta
utlöra de 2:ne nya vägbyggnader hvartill Regering och Ständer beviljade anslag un¬
der sistlidne slatsrcgleringsperiod; — Det må ock medgifvas att tungan häraf
drabbar den besutne skaltebonden särdeles hårdt.
Då man icke med skäl kan vid hvarje riksdag begära anslag för vägars an¬
läggning och underhåll i Norrbotten, så utgör besvarandet af huru denna fråga rät¬
teligen bör ordnas, föremål för denna motion.
Uti mellersta och södra Sverige eges jorden nästan utan undantag af dess
innebyggare, enär blott få kronomärke!' finnas; — De äro ej eller inskränkta i
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 330.
515
dispositionen af de produkter och den afkastning jorden lemnar. — Genom tillgo¬
dogörandet häraf, äro ock dessa innebyggare uli tillfälle att förkofra sig i välstånd
och äfven att sjelfva åstadkomma dessa mindre kostbara men dock så nödvändiga
kommunikationer, landsvägar, hvilka tilläfventyrs kunna behöfvas uti det af ålder be¬
bodda landet.
Samma förhållande eger icke rum uti de nordligaste länen, isynnerhet icke i
Norrbotten.
Jorden eges der till största delen af Kronan, hvilken icke dess mindre kastar
hela lungan af såväl vägars anläggning som underhåll på den lilla proportionen
odlad jord, utan att sjelf deltaga i dessa kostnader.
Derigenom att den största jordegaren: Kronan, vägrar att. deltaga uti dessa
utgifter (annorlunda än genom beviljandet af extra statsanslag) måste tungan häraf
falla särdeles svårt på länets innebyggare.
Men icke nog härmed, Kronan anser sig ock som uteslutande egare till jor¬
dens produkt Skogen, och medgifver blott undantagsvis jordens egare och innehaf¬
vare alt deröfver disponera, utan erläggandet af en särskild skatt.
För alt kunna förstå denna onmlighet bör man vela, att enligt gällande för¬
fattningar får icke en skattebonde, som ordentligen till Kongl. Majit och Kronan
erlägger lika höga utskylder som i södra och mellersta Sverige, disponera öfver
den jordens produkt Skogen, som vexer på hans mark, utan alt erlägga stubbören för
hvarje träd, han derstädes till afsalu fäller, förr än hans område blifvit behörigen
afvittradt ifrån Kronans område, och då Staten öfvertagit omsorgen derom, men lå¬
ter arbetet framskrida så långsamt, att ännu icke en tjugondedel af länet blifvit
afvittradt, så tinnes föga utsigt att denna pålaga, som bonden i Norrbotten sedan
mans-åldrar fått erlägga utöfver den beskattning, som utgöres i det öfriga landet,
skall upphöra under närvarande generation.
Denna stubböres-afgift, utgör icke någon obetydlig skatt, ty den har för sista
äret uppgått till omkring R:dr 100,000, deraf visst en del influtit för skogs-afverk-
ningar å Kronans mark, men dock utan fråga en obillig beskattning af denna pro¬
vins, som i stället väl behölde alt ännu omhuldas och understödjas.
Då det icke är min afsigt att inlåta mig i granskning af bestående författnin¬
gar, inskränker jag mig till att blott fordra rättvisa, och
Enär Kronan, ehuru den största jordegaren i Norrbotten, undandrager sig allt
bidrag till vägars underhåll och anläggande,
Enär Norrbottens innebyggare äro hårdare beskattade än irmebyggarne i det
öfriga landet, så yrkar jag:
Att så länge denna hårdare beskattning utgår, de medel) som inflyta för densamma
eller stubböres-afgiften, efter afdrag af erforderligt bidrag till Jägeristatens aflöning,
måtte anslås till befordrandet af länets odling och bebyggande, hvilket äfven till en
del kan vinnas genom vägars och kommunikationers anläggande, då det sedan må
516
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 331.
öfverleinnas till den enskilda företagsamheten att verkställa odlingar, der sådane an¬
ges lönande.
För delta ändamål.'föreslår jag:
alt dessa medel måtte öfverlemnns till länets Landsting, för att under
iakttagande af de föreskrifter, smu i öfrigt äro gällande, användas till
nya hemmans och vägars anläggande, samt, der så oundgängligen nödigt
pröfvas, äfven till desammas underhåll.
Stockholm den 29 November 1862.
lierman Öbom,
från Norrbottens län.
Häruti instämmer:
Josef Oscar Almqvist,
från Norrbottens län.
N:o 331.
A[ Herman öbom från Norrbottens län, om statsanslag för hana-
lisering af Luleå eif förbi Hedens och Ede forsar.
Hedan för lång tid tillbaka har man insett behofvet och den stora nyttan af
en förbättrad kommunikation elter Luleå eif, emellan det inre landet och kustlandet,
hvarom äfven lalas i Bil. N:o 5 (pag. 75) lill Kongl. Majlis lill Ilikels Ständers
Stats-Utskott aflulna nådiga Proposition. Undersökningar hafva åtskilliga gånger egt
rum, rörande denna kommunikation och sednast af Löjtnanten vid Väg-och Valten-
byggnads-korpsen II. Schoug, hvartill koslnaderne frikostigt sammanskjulits af pro¬
vinsens innevånare, så väl ståndspersoner som bönder. — Luleå eif, måhända den
största i riket, har en lugn vattenyta, eller är segelbar 12* mil från hafvet inåt
landet, likväl med tvänne svåra afbrott, nemligen Hedensforssar, tillsamman något
öfver | mil långa och Edeforsen * mil i längd.
Luleå elfs (loddal omfattar en areal af omkring 8,593,000 tunnland, eller vid
pass två femtedelar af hela länets vidd, och innesluter flere hundra tusen tunnland
odlingsbar jord; stora vidder med rika skogstillgångar, till en del Kronans, samt de
allmänt kända, snart sagdl outtömliga malmfälten vid Gellivara, Routivara och Kanuk.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 331,
517
Igenom att göra Luleå eif segelbar jemväl förbi omförmälde forsar skulle bosättnin¬
gar och odlingar å de stora dertill tjenliga fält, som finnas å båda sidor om elfven,
i den betydligaste grad påskyndas och underlättas ; de stora Kronan tillhöriga sko¬
gar, som ligga inom Lappmarksgränsen, lättare och fördelaktigare tillgodogöras; den
derstädes befintliga mängd skadad skog, som nu öfverlämnäs ål förruttnelse, nytt—
bargöras vid de jernverk, som utan tvifvel komma att anläggas vid Luleå elfs stora
och vattenrika fall; samt den nuvarande svåra och ytterst kostsamma transporten af
gods och lifsförnödenhetcr, ett stort hinder för ortens utveckling och framåtskri¬
dande, försvinna. Man kan föreställa sig hvilka svårigheter, som nu möta för bo¬
sättning i det inre landet, när transporten dit från kustlandet af en tunna korn
uppgår lill belopp, hvartill samma lunna korn kan å kustlandet köpas, och då
transporten af en tunna salt kostar fyra gånger så mycket, som värdet eller in¬
köpspriset å kustlandet af samma tunna sall.
Bosättningar i det inre landet hafva visserligen hittills egt rum, dock icke med
den framgång och på långt när icke lill det antal, som skulle hafva skett, om man
ej varit i saknad af vägar och kommunikationsanstalter. Om Luleå eif hlifver se¬
gelbar på ofvanuppgifno längd, eller förbi Hedens och Ede forssar, så åro kommu¬
nikationerna med det inre landet dermed dock icke fullbordade, ty det behöfves äfven
vägar, som från sidorna lätta trafiken med det på båda sidor om elfven liggande
breda landet och hvaribland må nämnas jernväg till Gellivara malmberg, beläget
omkring 8 mil Irån segelledens ändpunkt.
Inom denna del af provinsen, der förut ingen väg finnes, kommer Luleå eif,
sedan den blifrer oafbrutet farbar, alt motsvara hvad allmänna landsvägarne och
stambanorna äro för södra Sverige, i det att till denna led komma att utmynna
alla de sidovägar som behöfvas för kommunikationen, och sedan stamleden hlifver
utförd på allmän bekostnad kan det blifva möjligt för den enskilda företagsamheten,
ali förmå bekosta kompletteringen af kommunikationsleden medelst de nödvändiga
sidogrenarne. Det är icke alt tänka på och man kan icke begära, att provinsens
innevånare, ehuru idoge och arbetsamme, skola bekosta så väl stamleden, som
sidokommunikationerna, ty dertill finnas icke tillgångar. — Stamleden bör, så vidt
den skall komma till stånd, bekostas af allmänna medel, och sidokommunikatio¬
nerna må sedan öfverlemnas åt de enskildes omsorg.
Rättvist och billigt synes det äfven vara, alt de nordligaste provinserna och
deribland Norrbottens lån, ensamt utgörande 924 qvadratmil i areal, eller en fjer¬
dedel af hela Sverige, med sina rika naturtillgångar, hvilkas motsvarighet svårligen
kunna uppvisas i någon annan provins, äfven må, då sådana naturtillgångar, till följd
af felande kommunikationer icke kunna tillgodogöras, komma i åtnjutande af förde¬
lar eiler anslag, svarande, åtminstone till någon väsendtlig del, emot dem, hvarmed
södra och mellersta Sverige hugnats i afseende å kommunikationsanstalter samt der-
derstädes anlagda kostbara och beqväma jernvägar, helst det sannolikt torde dröja
518
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 331.
ännu något hundratal af år innan Norrbotten får någon jernvägsförbindelse med sö
dra orterna, om Norrbotten ens någonsin blir hugnad med sådan förmån.
På sätt lörut är nämndt har Löjtnant Schough sistiidne vår och sommar hållit
undersökning samt uppgjort plan och kostnadsförslag för kanal med lutande plan
förbi så väl Hedens forsar, som Ede-forsen.
Detta byggnadssätt har förut icke varit liilämpadt i Sverige, men man bar dock
visshet alt delta är praktiskt, enär kanalen emellan Osterode och Elbing i Ostpreussen,
som är byggd efter samma method, befinnes ändamålsenlig och beqväm att trafikera,
och hvarom Löjtnant Schough, som sjelf besett denna kanal, med dess inrättningar
och byggnader, sig förvissat.
Enligt det af bemälde Schoug upprättade kostnadsförslag för kanaler af ifrå¬
gavarande beskaffenhet förbi Hedens och Ede forsar, erfordras 966,000 R:dr till ka¬
nalen förbi Hedens forsar och 312,000 R:dr till kanalen förbi Edeforsen, tillsammans
1,278,500 R:dr, hvarförutan till rörelsemateriel erfordras 221,500 R:dr, eller en
sammanlagd summa af 1,500,000 R:dr R:mt.
På nu anförde grunder samt de skäl, som i öfrigt äro åberopade uti de tili
Kongl. Majit ingifne, denna sak rörande handlingar, hvilka nu finnas hos Kongl.
Väg- och Vattenbyggnads-styrelsen, och derifrån de sannolikt komma att remitteras
till det Utskott, som kommer att behandla ämnet, får jag vördammast anhålla:
det Rikets Höglofliga Ständer ville besluta, att för Statens räkning anlägga
ifrågavarande kanaler, och bedrifva rörelsen derstädes, eller, derest sådant
icke kan bifallas, alt Rikets Ständer anslå förutnämnda summa 1,500,000
R:dr, eller åtminstone anläggningskostnaden 1.2 78,500 R:dr utan återbe-
talningsskyidighel, att öfverlemnas till det bolag, som kan bilda sig, för
att utföra kanalbyggnaderna och desamma för framtiden underhålla. Och
må i sistnämnda hänne fall Staten, sedan aktieegarne eller bolaget på det
tecknade beloppet njutit 6 procent, taga två tredjedelar utaf den möjligen
återstående behållna inkomsten från rörelsen, såsom ränta eller afbetalning
å det lemnade kapitalet.
Såsom ytterligare skäl för bifall lill hvad nu år hegardt torde få anföras, alt
nu föreslagna kanaler med lutande planer skola genom deras billiga anläggningskost¬
nad (kanaler med vanliga slussar skulle uppgå till 4 gånger den föreslagna sum¬
man) i förhållande til! de stora fallhöjderna och kommunikationsledens längd, blifva,
efter deras fullbordan, en anvisning till efterföljd inom vårt fädernesland med sina
många och stora vattendrag, hvilka dock genom landets stupning på flera ställen äro
afbrutna af strömfall.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Herman Öbom,
från Norrbottens län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 332. 519
Häiuti instämmer:
Josef Oscar Almqvist,
från Norrbottens län.
N:o 332.
Af G. Bjerkander från Skaraborgs lån, alt ek d kronoskattehemman,
berustade säterier och stadsjord af kronoskatte natur må tillhöra ega¬
ren med samma rätt, som tillkommer egare af frälsehemman.
Enligt gällande författningar, tillhör ek å frälsegrund egaren, men å skatte,
krono- och stadsjord, Kronan; i följd hvaraf egaren af sådana hemman, är under¬
kastad samma ansvar om han fäller eller skadar ett sådant träd å egen jord, som
om det skedde å andras egor. Visserligen är genom Kongl. Brefvet den 6 Juli
1835 och Krigs—kollegii Kungörelse den \ Oktober samma år, rättighet lemnad att
genom lösen förvärfva egande- och dispositionsrätt till ekskogen, dock, och ehuru
denna lösen i de flesta fall icke är särdeles stor, år dock dermed förenad så många
besvär och trakasserier, att den som icke är rigtigt bevandrad i förfaltningarne,
finner det vida beqvämarc att ulan tillstånd taga sitt behof på eget område, älven
med risk att blifva angifven, än att iakttaga de föreskrifna formaliteterna. —• Någon
gång har det visserligen händt, att den sålunda lilllagsne fåll dyrt betala sin lagöf-
vertrådelse, men man kan tryggt påstå att icke en ibland hundrade blir erlappad, och
jag vet då icke hvartill det tjenar att bibehålla en lag, som blott frestar lill öfver¬
trädelse, och så sällan kan tillämpas. — En orimlighet ligger också deruti alt man,
sedan eli hemman är köpt och betaldt, samt fastebref erhållet, ändå icke skall vara
egare af detsamma, utan nödgas ånyo af Kronan köpa, icke blott hvad som för
tillfället å jorden vexer, ulan äfven hvad som ännu icke böijat vexa.
Åndamålel med denna lagstiftning, som är att ekskogarne skola bibehållas, så
att Kronans behof af skeppsvirke icke skall komma ali saknas, skall utan tvifvel
bättre vinnas om del endast får bero af hvars och ens egen omtanke all uppfreda
detta ädla trädslag; det kommer då att ligga i jordegarens egel intresse alt låta
ekar uppvexa å sina egor, emedan han vet atl de, om de väl vårdas, blifva af
stort värde, i stället för atl han nu är alldeles ointresserad af eli trädslag hvaraf
han blott har en ringa ersättning, om det för Kronans räkning afverkas.
520
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 333.
På grund af hvad jag nu anfort, föreslår jag:
alt ek å kronoskattehemman, berustade säterier och stadsjord af krono-
skaltenalur må tillhöra egaren, med samma rätt, som egare af frälse¬
hemman, och att nu gällande författningar i afseende å ekskogen måtte
ändras i öfverensstämmelse härmed.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November {862.
G. Bjerkander,
från Skaraborgs län.
N:o 333.
Af €f. Bjerkander från Skaraborgs län, om statsanslag för upprens¬
ning af ån Lidan.
De betydliga framsteg, åkerbruket under de sisla decennierna gjort, och den
allmänna håg för dess vidare uppdrifvande, som allt mer och mer blifvit väckt, har
ock föranledt, att i alla provinser inom vårt fädernesland uppmärksamheten blifvit
fästad vid de stora fördelar, som i främsta rummet den enskilde jordegaren och i
andra rummet Staten kan vinna genom utdikning och aftappning af sjöar och sanka
trakter och dymedelst beredda tillfällen för odlingsfliten.
Rikets Ständer hafva ock för delta erkända vigtigu ändamål vid hvarje riks¬
dag beviljat medel, som blifvit ställda till Kongl. Maj:ts disposition, att efter förslag
af Väg- och Vattenbyggnads-styrelsen, komma sökande tillhanda, men dessa hafva
dock visat sig vara allt för otillräckliga för att bereda framgång åt alla sådana nyttiga
arbeten, hvartill ansökningar om understöd ingått.
De större företagen och just derföre af största gagnet för det allmänna, som
skulle medtaga allt för stor del af det till Kongl. Maj.t anvisade belopp, hafva der¬
före måst undanskjutas, på det att, så vidt möjligt varit, spridda delar af landet
måtte komma i åtnjutande af någon andel deraf till mindre företag. Emellertid
hafva
Motioner i Bonde Ståndet 1862. N:o 333.
521
hafva Ständerne tid efter annan, utom det här ofvan nämnda anslaget, på grund
dels af Kongl. Propositioner, dels på enskilde riksdagsmäns motioner, beviljat större
och mindre understöd för arbetsföretag i denna rigtning, då behöriga handlingar
blifvit presterade; och det är på grund häraf och på anmodan af flera utaf mina
kommiltenter, som jag sett mig föranlåten att väcka denna motion. Inom Floby,
Grolanda och Göja socknar i Skaraborgs län samt Hällesta, Mjelltrunga, Eriksbergs,
Broddarp och Öra socknar af Elfsborgs län, finnes en mark af icke mindre än
4,000 tunnlands areal, bestående af sanka och vattendränkta mader, hvarå för när¬
varande skördas endast magert starrhö, som i allmänhet är svårt att berga; dessa
skulle, på grund af verkställd undersökning och upprättadt kostnadsförslag kunna
göras torra och odlingsbara genom upprensning af ån Lidan, för en summa af
252,828 R:dr R:mt, hvarigenom förbättringen af hvarje tunnland är uppskattat till
150 R:dr R:mt, som gör på hela arealen 600,000 R:dr R:mt. — Om härifrån af-
drages kostnadssumman för markens torrläggning, så återstår en nettovinst af icke
mindre än 547,172 R:dr R.mt; men då jordegarne sjelfve, hvilka bekostat under¬
sökningen, som uppgår til! 5,119 R:dr 75 öre, icke mägta att bestrida arbetets
utförande utan Statens mellankomst, så får jag härmed vördsamt hemställa och
föreslå:
att Rikets Ständer måtte bevilja till detta så ändamålsenliga företag, så¬
som lån på vanliga vilkor, J-.del af kostnadssumman, 84,276 R:dr R:mt,
samt såsom statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
en lika summa . . . . ; 84,276 „ „
S:ma 168,552 „ „
Och anser jag mig böra såsom skäl, hvarföre jag ifrågasatt hälften af den be¬
gärda summan såsom anslag, upplysa: att den ort, som af ifrågavarande arbete
skulle draga nytta, är en ibland de i flera hänseenden mest vanlottade i riket, ilhy
att den, utom förenämnde odugliga mader, lill större delen beslår af en mark, som
i anseende till sin steniga beskaffenhet, såsom gränsande till de sorgligt bekanta
svältorna, med otrolig ansträngning måste odlas och brukas, för alt kunna fram¬
bringa några skördar; och då härtill kommer, att arealen till hvarje hemman år
ytterst inskränkt, som framdeles genom handlingar skall ådagaläggas; all skattebör¬
dorna äro, jemförelsevis mot bättre lottade hemman, tryckande; alt fullkomlig brist
på skog förefinnes, och slutligen alt tillfällen till binäringar saknas, sedan den förr
i denna ort betydligt idkade bränvinslillverkningen, genom sednare årens lagstiftning
gjorts omöjlig, så tror jag icke alt någon med skäl skall kunna påstå att jag skil¬
drat förhållandet med någon öfverdrift.
Slutligen förbehåller jag mig, alt framdeles få inkomma till det Utskott, som i
första hand skall handlägga frågan, med alla de handlingar som erfordras.
Bih. Ull R. St. Prot. 1862 $ 1863. 11 Sami, A Afd. 66
522 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 334.
Om remiss häraf till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
G. Bjerkander,
från Skaraborgs län.
N:o 334.
Af Olof Olsson i Olebyn af Wermlands län, att aflidne extra provincial-
läkarens i Arvika distrikt, doktor J. F. Bergströms, enka Jeanna Maria
Bergström och deras dotter, Jeanna Albertina Evphemia Bergström, måtte
beviljas pension ä allmänna Indragningsstaten.
1 de öfriga Riks-Stånden hafva så väl vid denna som föregående riksdagar
motioner blifvit väckta om pensioners beviljande åt aflidne embets- och tjenstemäns
efterlemnade enkor och barn. Dessa motioner hafva likväl merändels alsell sådane
familjer, hvilkas bortgångna stöd verkat inom kretsar, der de kunna blifva kända
oell uppmärksammade af representanterna i nämnda Stånd. Det finnes dock verk-
samhets-fålt, som gifva tillfälle lill beröring endast med allmogen, och ehuru upp-
offringarne och förtjenslerna i denna krets kunna vara lika befogade alt vinna er¬
känsla och vedergällning, hafva de dock föga utsigt att blifva uppmärksammade al
representanter uti de tre öfriga Stånden. Det bör således icke kunna anses klan¬
dervärd! om äfven från detta Stånd hjelpsamhet förordas, då det gäller en fattig,
värnlös och verkligt behöfvande enka med oförsörjd dotter efter en man, som med
ospard möda i 21j år egnade sina kunskaper, sitt nit och sitt arbete åt det ringare
folkets sjukvård uti ett stort läkaredistrikt. Inom den ort, som jag har äran re¬
presentera, lefver nemligen enkan och dottern efter framlidne extra Provincialläkare!!
i Arvika distrikt, Bataljonsläkaren vid Kongl. Wermlands regemente, medicine
Doktorn och kirurgie Magistern Julian Fredrik Bergström, hvars dödliga frånfälle
inträffade den 8 Juli 1857 under sådana ekonomiska förhållanden, alt bouppteck¬
ningen utvisar en behållning af blott 425 I\:dr 22 sk. och / rst. Banko. Denna
enka, Fru Jeanna Maria Bergström, och hennes dotter, Jeanna Albertina Euphemia, född
1859 och boende ogift hos modren, befinna sig nu i fattigdom och värnlöshet, i
yttersta behof af något understöd, och då den aflidne fadren och maken, enligt bi-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 336.
523
lagda meritförteckning, var en väl meriterad och skicklig läkare, om hvilken jag
dessutom, på grund af tillförlitlig personlig kännedom, kan förklara, att han bland
allmogen var allmänt omtyckt och älskad för den hei edvillighet, han städse ådaga-
lade alt med råd och hjelp utan betalning tillhandagå de fattiga i det vid början af
hans tjenstetid ovanligt vidsträckta distriktet, omfattande Fryksdals, Jösse, Nordmarks
och Gilibergs härader, så tvekar jag ej att vördsaraiigen föreslå Rikets Höglofliga
Ständer:
alt, på de al mig anförda skäl, åt doktor Johan Fredrik Bergströms enka,
Jeanna Maria Bergström, född Pihlgren, och dess oförsörjda dotter, Jeanna
Albertina Euphemia Bergström, bevilja en årlig pension af 500 R:dr
R:mt.
Och anhåller jag om remiss af denna min motion till Stats-Utskottet, till hvil¬
ket jag förbehåller mig få inlemna nödiga handlingar.
Stockholm den 29 November 1062.
Olof Olsson,
från Olebyn af Wermlands län,
I denna motion instämma;
Nils Åndersson, P. Ericsson, Per Persson,
Aila från samma län.
N:o 335.
Af Olof Oisson i Olebyn af Wermlands län, om bidrag af allmänna
medel lill uppförande af ett skolhus i Arvika.
Arvika köping och orten deromkring hafva af Statsmagterna blifvit hugnade med
anslag till lärare i ett lägre elementarläroverk, men slå ännu i saknad af nödigt
skolhus jemte bostad åt rektor.
För att kunna åtnjuta fördelarne af läroverket har man dock tills vidare ge¬
nom förhyrning af enskild lägenhet skaffat plats för dess verksamhet; men behof-
vet af en egen skolhusbyggnad har städse gjort sig kännbart gällande, och det lilla
samhället har derföre också dels dragit försorg om att ritning och kostnadsförslag
till en sådan blifvit uppgjord i det skick, att de blifvit af Kongl. Maj:t efter Öfver-
h24,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 336.
intendents-embetets hörande godkända, dels börjat anskaffande af nödiga medel till
dess utförande.
Emellertid står man ännu oförmögen att kunna verkställa uppsåtet alt utföra
byggnadsföretaget, hindrad af brist i erforderliga koslnadsbeloppet. Vid delta
förhållande och då det lilla samhället icke, ulan alltför kännbara uppoffringar, kan
åstadkomma medel till det för hela orten beliöfliga förelaget och då Staten förut
lemnat en hjelpsam hand åt andra orter för dylika företag, anser jag mig böra vörd-
samligen föreslå:
att Rikets Ständer malte till ett skolhus i Arvika med bostad för rektor
anslå 10,000 R:ur Runt, utgörande icke fullt hälften af beräknade kost¬
naden efter det fastställda kostnadsförslaget, emot erforderlig garanti för
arbetets behöriga verkställande i enlighet med den fastställda ritningen
och förbindelse för kommunen, att, i händelse nu väckt fråga om anslag
till en tredje lärare skulle bifallas och således en större byggnad blifver
af nöden, vidkännas alla de ökade utgifter, som deraf kunna blifva en följd.
Och anhåller jag att få till Stals-Utskottet, till hvars behandling denna motion
torde remitteras, ingifva nödiga handlingar och ritningar.
Stockholm den 29 November 1862.
Olof Olsson,
irån Olebyn af Wermlands län.
N:o 336*
Af Olof Olsson i Olebyn af Wermlands län, om statsanslag till en
tredje lärare vid Arvika elementarläroverk.
Befolkningen i trakten omkring Arvika känner lifligt behofvet af tillfälle lill
undervisning i närheten af hemmet för ortens söner; men är för närvarande hän¬
visad till de inskränkta resurserna af ett tvåklassigt läroverk i nämnda köping.
Framställningar hafva derföre blifvit gjorda om delta läroverks förseende med en
tredje lärare och skolans höjande till ett treklassigt elementarläroverk; men hittills
hafva dessa framställningar icke vunnit afseende.
Jag finner mig derföre föranlåten alt nu härom hos Rikets Ständer vördsam-
Motioner i Bonde-Starulet 1862. N:o 336.
625
ligen väcka fråga, och får såsom skäl derför anföra, alt det distrikt, som skulle
komma i åtnjutande af den ifrågavarande fördelen är ganska betydligt, innefattande,
om man anser det utsträcka sig till halfva afståndet till närmaste läroverk, hela
Jösse härad, större delen al Gillberga och Nordmarks härader samt nordvestra delen
af Fryksdals härad med tillsammans omkring 00,000 invånare, deraf endast i Jösse
prosteri nära 28,000, och med, förutom en mängd herregårdar och boställen, 5:ne
glasbruk samt några och 20 jernbruk;
all afsiåndet lill Carlstads högre elementarläroverk, det närmaste, till hvilket or¬
tens invånare kunna vända sig, utgör 8 mil och således högst kännbart fördyrar och
försvårar för ortens ungdom begagnandet af undervisningen i Carlstad, der för öfrigt,
enligt biskopens vitsord, är ondt om plats för alla från orterna tillströmmande un-
dervisningssökande:
att tillgången till en fullständigare undervisning vanligen visat sig löranleda
dess allmännare anlitande, och ali således ett treklassigt läroverk i Arvika antagligen
skulle komma att besökas af vida flera lärjungar, än som hittills besökt det två-
klassiga läroverket, helst lärokursens utsträckning helt naturligt föranleder flere alt
längre qvarstanna, hvarigenom antalet på en gång närvarande ökas;
att den aflägset belägna orten har ett stort behof af att kunna i hemtrakten,
utan alltför stora kostnader och omvägar, åt sin ungdom erhålla en undervisning,
som omfattar det nödvändigaste för den medborgerliga bildning, som nu i det prak¬
tiska lifvet erfordras och som icke kan tillfredsställas eller motsvaras af ett blott
tvåklassigt läroverk.
Flera andra skäl äro anförda i de lill Kongl. Maj:t ingifna handlingar rörande
denna angelägenhet, och åberopar jag dem, under anhållan att till Stats-Utskoltet få
inkomma med afskrift af dessa handlingar.
På grund af alla dessa skäl och på flerfaldiga uppmaningar från aktade och
bildade medborgare i orten, taegr jag mig anledning härmed vördsamligen föreslå:
att Pikets Ständer måtte anslå nödiga medel till en tredje lärare vid Arvika
elementarläroverk, i likhet med förhållandet vid andra treklassiga läroverk
i riket.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Olof Olsson,
från Olebyn af Wermlands län.
526
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 337.
N:o 337.
Af Erik Andersson från Elfsborgs län, att s. k. blänkets för tryck¬
ning af kattun och moleskinn mätte förklaras lill införsel fria.
Enligt nu gällande tulltaxa äro maskinerier eller delar deraf, ej specificerade, till
införsel tullfria. Såsom förtydligande hvad med maskindelar förstås, lemnar tulltaxan
dessa upplysningar, att under allmän rubrik äro att hänföra mera invecklade eller
af flera olika delar sammansatta maskiner eller jordbruksredskap samt sådana delar
deraf, som icke kunna användas, utan alt inpassas i ett visst redskap eller maski¬
neri. Oaktadt dessa ganska tydliga föreskrifter, har Kongl. General-tullstyrelsen ej
velat tillämpa förklaringen på de lill maskiner för kattun och moleskins tryckning
alldeles oundgängliga så kallade Blänkets, eller tjocka tyger af ylle om 70 å 80
alnars längd, utan hvilkas begagnande tryckning på tyger med maskin är alldeles
omöjlig. Dessa blänkets kunna icke i landet tillverkas, utan införskrifvas hufvud¬
sakligen från England. För hvarje tryckmaskin i Sverige erfordras en två eller
flera sådana blänkets årligen. Hvarje blänket väger mellan 80 å 120 U. och en
ganska dryg tull måste derföre af hvarje sådan tryckare årligen erläggas, ehuru
tulltaxan ganska klart utvisar, att de borde få tullfritt införas. Om rättelse af dessa
missförhållanden, som jag anser hufvudsakligen tillkommit af missförstånd vid tull¬
taxans tillämpning, får jag ödmjukeligen anhålla, äfvensom
att den förklaring måtte af tulltaxan meddelas, att dessa blänkets äro för
tryckmaskins behof till införsel fria.
Om remiss till Bevillnings—Utskottet anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
E. Andersson,
från Elfsborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 338.
527
N:o 338.
Af Olof Olsson i Slängserud al Wermlands län, alt de uti 58 § i
Kongl. Förordningen om kommunalslyrelse pä landet af den 21 Mars
detta dr omnämnda kommunalutskylder mätte, der församling så
anser nödigt, utgöras efter sammanlagda beloppet af bevillning enligt
art. 2 i sednast fastställda taxeringslängd.
Uti Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars delta
år finnes uti 58 § (öreskrifvet, att kommunalulskylderne skola utgöras i förhållande
till särskilda, de skaltskyldige påförde fyrklal, hvarvid, i fråga om fast egendom, helt
mantal, utan hänseende till dess taxeringsvärde, påföres 100 fyrkar och större eller
mindre hemmansdel det fyrktal, som efter denna grund emot dess mantal svarar, allt
efter förmedling räknadt. Denna beräkningsgrund förefaller mig dock, till följd af
hemmanens olika beskaffenhet, mindre lämplig. Huru ofta inträffar ej att ett fjer-
dedels hemman är lika godt, om ej bättre, än ett helt hemman och likväl skall,
enligt nyssberörda beräkningsgrund, den förstnämnde hemmansdelen endast påföras
en Ijerdedel af det hela hemmanets fyrktal eller 25 fyrkar, en obillighet desto
större, som samma ett fjerdedels hemman utgör jemväl ordinarie ränta m. m. blott
till en Ijerdedel mot helt hemman. Rälta grunden för kommunalutskyldernas utgö¬
rande af fastighet är, enligt mitt förmenande, taxeringsvärdet; eller, med andra ord,
likasom i afseende å öfrige beskaltningsföremål finnes löreskrifvet, böra, jemväl i
fråga om i mantal salt fast egendom, kommunalutskylderne beräknas efter den lill
Staten erlagda bevillning efter 2:dra artikeln. Efter den uppskattning af fastigheter
och inkomster, som numera eger rum och som alltmera närmar sig det rätta, sy¬
nes denna grund vara den rättvisaste och billigaste.
Jag får derföre vördsamt föreslå den förändring uti ifrågavarande Kongl. För¬
ordning den 21 Mars delta år:
att alla kommunalutskylder skola, derest församlingarne så nödigt anse,
beräknas och utgöras efter sammanlagda beloppet af den bevillning, som,
enligt art. 2 Bevillnings-sladgan, jemlikt sednast fastställda taxeringsläng-
der, af den skattskyldige till Staten erlägges.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsammast.
Stockholm den 29 November 1862.
0. Olsson,
från Slängserud af Wermlands lån.
528 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 339.
Häruti förenar sig:
A. Jonsson,
frän Wermlands län.
N:o 339.
Af Olof Olsson i Slängserud af Wermlands län, om ändring i åtskil¬
liga delar af gällande fattigvårds förordning, i ändamål alt förhindra
den fatligvårdslunga, som härflyter af kommuns skyldighet att bidraga
till underhåll af arbetsför persons underhåll
Uti nu gällande Fattigvårds-förordning är hufvudsakliga syftet att hvarje fattig¬
vårds—samhälle skall lemna nödtorftig vård och försörjning åt sina fattiga, ett stad¬
gande, som ehuru ädelt, kristligt och godt till sitt syfte, vid tillämpningen visat
många svårigheter; och fastän jordbruksförbättringar samt industri-företag af många
slag påkalla eli större behof af arbetskraft samt, i följd deraf, med minst 50 pro¬
cent ökat arbetarens aflöning, så har fättignummern i så hög grad tilltagit, alt delta
förhållande måste väcka den allvarlige betraktarens förvåning och farhåga. Med
hänseende till arbetarens hällre ställning, borde förbållandet vara tvärtom. Orsaken
mäste derföre sökas i en felaktig eller mindre ändamålsenlig fattigvårdslagstiftning. Den
i Fattigvårds-stadgans t § hvarje kommun ålagda absoluta skyldighet alt vårda
och försörja hvarje dess fattighjon och att frisk och arbetsför person hufvudsakligen
endast behöfver sörja för sig sjelf, bar förvandlat mängden fattiga till pockande och
berättigade i stället för ödmjuka almose-lagare. Stadgandet är fullkomligt sociali¬
stiskt och antitheser, som häremot förekomma i 1 §:s andra moment, rörande för¬
äldrars och barns skyldigheter inbördes, i 7 §, t, 2,3 och 4 momenten, om Fattig¬
vårds—styrelsens målsman och husbonderält, om ersättning för lemnadt fattigunder¬
stöd till den lättjefulles och liknöjdes hustru och barn, om husbonderällens öfver-
låtande på annnan person, om dens behandling, som visar tredska, sjelfsvåld, oor¬
dentlighet och sturskhet, kunna genom understöds-sökandens tydning af 1 § helt och
hållet neutraliseras derigenom att han öfvergifver samhället, hustru och barn, för
att, som det heter, söka arbete på annan ort, men hvarest, derom lemnar han hvar¬
ken
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 339.
529
ken fattigvårds-styrelsen eller hustrun något besked, utan blifver det den förres
lott och åliggande att taga den sednare med barnen i försörjning och vård. Huru
kan fattigvårds-styrelsen vid ett sådant förhållande göra bruk af de bestämmelser,
som förekomma i ofvan åberopade 7 §?
Dennes pligtförgätenhet emot de sina, emot kommunen, hans lättsinne och lik¬
nöjdhet hafva alstrats af hans begrepp om sin egen frihet i handlingen och kom¬
munens positiva skyldighet att försörja hans hustru och barn. Han vandrar derföre
ut och låter icke höra af sig vidare under flera år, ja mången blifver borta för
alltid, återkommen hem i lyckligaste fall emot vintern, är han merändels mera de¬
moraliserad, försupen och arm än då han bortgick, och skulle en och annan möj¬
ligen medföra till hemmet någon besparing, så vet han nog att ställa så alt hvar¬
ken kommunen eller hustru och barn få något deraf, utan förslösas de medel under
fortsatt oordentlig lefnad. Gör sockenstyrelsen försök att sätta honom i arbete och
dymedelst bringa honom till ordning, så begifver han sig ånyo på ströftåg, och,
kommen utom falligvårds—distriktet, besväras han hvarken af enskilda personer
eller kronobeljeningen med fråga hvarifrån eller hvem han är till person, frejd och
lefnadsomsländigheter, så vida han ej begår brott emot person eller egendom, då
han möjligen blifver antastad och efter bestraffningen hemförpassad till Landshöf-
dinge-cmbetet i det lån, hvarifrån han utgått, då han får viss förelagd lid, inom
hvilken lian skall skaffa sig försvar. Delta bekymrar honom föga, ty han kan nu
ånyo börja sitt kringströfvande.
Utom dessa olägenheter af vårt fatligvårds-system, sådant det nu förekommer,
bidrager äfven dess kommunistiska grundidé till lättsinniga och obetänksamma äk¬
tenskapsförbindelser, de der ock i icke ringa mån bidraga till fallignummerns ök¬
ning, emedan den smula moraliskt pliglbegrcpp, som den mindre bildade hyser för
denna förening, snart förlorat sig i föreställningen, alt kommunen är ålagd alt taga
vård om dess afföda.
Principen, alt hvar oell en har frihet ingå arbets-ackorder, hvarest han kan
erhålla de förmånligaste vilkor, är fullkomligt rigtig, ty då det icke är förbjudet
jordbrukaren och alla andra verk och inrättningar, alt, der dessa förmånligast tinna,
afyttra sina produkter, så vore det orimligt och inkonseqvent alt förneka dagakarlen alt
till hvem sorn helst erbjuda effekten af sitt kapital, arbetskraften, för att deraf sjelf
draga möjligaste nylla, men, i konseqvens härmed, mäste ock skyldigheterna för alla
dessa samhällsmedlemmar slå i elt billigt förhållande till deras fri- och rättigheter.
Lålom oss se huru dermed förhåller sig.
De förre hafva den positiva skyldigheten alt till Staten, kyrkan och kommunen
årligen utgöra fastställda skatter, allöningar, bidrag och onera, vid påföljd alt dessa
afgälder exekutivt indrifvas al deras egendom, och mäste derjemte äfven försörja
och vårda de sina. — De sednare skulle äfven hafva samma skyldighet, men ge-
Bih. lill 11. St. Fröt. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd. G7
580
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 339.
noin nu gällande Fattigvårds-förordnings ofullständighet och lamheten i stadgar för
försvarslösa, blifver den så negativ att denne, som har frihet att när som helst
bortföra sitt kapital, arbetskraften, gäckar både exekutoren och kommunalstyrelsen,
som hvarken finna personen ej eller kunna komma i besittning af hvad han för-
vårfvar. Han är fri och oåtkomlig, derpå kunna exekutiva magten, fattigvårds—
styrelserna och beväringsmanskapets mönstringsrulla lemna klara bevis. Man måste
hysa stora farhågor för ett samhälles framlid och bestånd, der lagarna äro så slappa,
att en viss del af dess medlemmar ulan risk och påföljd kan undandraga sig med¬
borgerliga förpligtelser och dymedelst göra sig till intressenter uti den idoge, sträf—
samme och ordentlige medborgarens egendom.
För alt til! någon del kunna stäfja detta oskick och i möjligaste måtto göra
Fattigvårds-förordningens anda och tendens fruktbärande, fordras sådana bestäm¬
melser deri, att de icke, såsom hittills, så lätt kunna gäckas och kringgås. — Efter
orden, ”och eger styrelsen rättighet att af hans arbetsförtjenst eller annan hans
egendom erhålla ersättning för sålunda uppkomna kostnader” i 7 § 2 mom. borde
tilläggas: och skall för sådant ändamål en hvar, som utom det fattigvårds-samhälle,
dit han hörer, söker anställning i arbete, vara pligtig att, sedan han hos pastor
uttagit så kallad arbetsattest, uppvisa densamma hos ordföranden i fattigvården, hvil¬
ken derå skall meddela betyg, i fråga om personen har hustru och barn alt försörja,
de der således äro beroende af hans arbete, omtanka och flit, eller om han i öf¬
rigt är känd för den stadga, omtanka och ordentlighet, att han kan och vill vårda
sitt. Skulle sökanden vara känd för liknöjdhet och oordentlighet, påteckne ordföran¬
den, att eho som antager denne i sitt arbete, vare pligtig att qvarhålla hans halfva
arbetsförtjenst samt öfversända densamma till ordföranden i det fattigvårds-samhälle,
hvarifrån han utgått, för att användas till hans familjs nödtorftiga underhåll elier,
om han ogift är, insättas i sparbank för dennes räkning eller ock öfverlemnas åt
honom sjelf, om han visar verkligt behof af medlens nyttiga användande vid hem¬
komsten. För vinnande af ordning och stadga härutinnan, skall det åligga en hvar,
som från annat fattigvårds-samhälle emotlager arbetssökande, att inom åtta dagar
efter arbetarens anställning till faltigvårds-styrelsen, der arbetet förrättas, lemna
lörteckning öfver antagne främmande arbetare och skall dess ordförande genom
skrifvelse tili ordföranden i det fattigvårds-samhälle, hvarifrån arbetaren utgått, un¬
derrätta denne om vistelse och anställning. Underlåter den, som arbetaren antagit,
att lemna sådan uppgift, vare han förfallen till 10 Il:dr Rint böter till fattigvården,
der arbetet skett, samt dessutom pligtig alt ersätta halfva arbetsförtjensten lill ar¬
betarens fattigvårds-samhälle. Tillika vare lian förbunden, vid 5 R:dr lt:mt böter,
till fattigvården på stället, till arbetaren utfärda betyg öfver det belopp, som blif¬
vit innehållet och öfversändt tiil arbetarens hembygd.
Ingen vare berättigad, vid 15 R:dr Runt bot till fattigvården, på arbetsstället i
sitt arbete emottaga och använda den person, som ej år försedd med pastors och
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 340,
531
fattigvårds-styrelsens ordförandes betyg ifrån hembygden, sådant nu nämndt är, utan
skall denne, hvarhelst lian uppträder, anmälas hos vederbörande kronobetjening, som
åligger att, enligt förfaltningarne, honom till hembygden förpassa.
Om remiss täll vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1962.
0. Olsson,
från Wermlands lån.
N:o 340.
Af Olof Olsson från Slängserud af Wermlands län, om fullständigt
upphörande af den s. k. gårdfarihandel^
Utan att på ringaste sätt vilja förneka eller ens draga i tvifvelsmål alla de
fördelar, som onekligen äro förenade med och härflyta af grundsatsen om frihandel,
vill det likväl synas för mig såsom skulle det här i riket finnas en handelsrörelse,
som ingalunda förtjenar att helsås med namnet nyttig, utan snarare med benäm¬
ningen skadlig. Denna näring är den så kallade gårdfarihandel^ hvilken, enligt
hvad sjelfva namnet tillkännagifver, beslår deruti, att iökaren af dylik handel reser
ifrån gård och till gård för alt utmångla sina varor. Om dessa varor utgjordes
endast af bär i landet tillverkade produkter, skulle mången törbända öfverse med
de skadliga följder, som alltid pläga beledsaga ett slikt kringirrande lefnadssätt.
Men sådant är förbållandet på långt när icke, enär dessa vandrande handelsmän så
godt som alltid medföra stora partier utländskt kram, hvilket de vanligtvis försälja
på kredit för att desto lättare kunna locka de enfaldiga, att köpa dessa öfverflöds-
varor. Då dessa varor merändels hafva en grann och förledande yta och då en
köpare, som får varor på kredit, oftast förglömmer alt de cn gång skola betalas
och att bans inkomster borde förbjuda honom att tillegna sig dem, så blir följden
af allt detta, alt allmogens drängar och pigor, utsatta såsom de äro för gårdfari-
handlandens öfvertalningsförmåga och lockande förespeglingar, förledas lill att köpa
så mycket af detta kramgods, alt hela deras årslön knappt vill förslå att betäcka
gälden, hvarefter husbonden blir den, som mest får sitta emellan på denna kommers,
alldenstund hans tjenstefolk alltid taga sin tillflykt till hans kassa, då de nödgas
532
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 341.
förskaffa sig nödvändiga kläder och skodon. Dä alla de nied gårdfarihandel för¬
bundna olägenheter äro allt för väl kända, anser jag mig icke höra vidare orda
derom, utan vågar vördsamt föreslå:
alt Rikets Ständer matie besluta, att all gårdfarihandel hädanefter skall
upphöra.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 29 November 1362.
Olof Olsson,
från Slängserud af Wermlands län.
N:o 341.
Af .loilrts Christophersson från Wermlands län, om åtskilliga än¬
dringar i Kongl. Reglementet den 21 Alars delta är för folkskolelä¬
rare-seminarierna i riket, i fråga om lämpliga undervisningslokaler
för sådana seminarier och lärares derstädes ställande i jemnbredd
med lärare vid lägre elementarläroverk m. m.
Den omvårdnad man ända intill våra dagar i vårt land egnat åt folkskolan och
lärdomsskolan har ingalunda alltid varit lika eller grundad på full rättvisa. Tvärtom
torde folkskolan ofta nog blifvit behandlad såsom Statens stjuf harn, i följd hvaraf det
icke vore underligt, om densamma hos oss ej hunnit den utveckling, sora i (lera
af våra grannländer.
Såsom bevis på här framställda åsigt om folkskolans tillhakasättande för ele¬
mentarläroverken torde med skal kunna åberopas de nu varande anstalterna för
folkskolelärarnes bildning. Bristerna vid dessa alhjelpas ingalunda genom Kongl.
Reglementet för folkskolelärare-seminarierna i riket af den 21 Mars 1862.
Enligt § 4 i nämnde Kongl. Reglemente ”skola samtlige seminarielärare hä¬
danefter som hittills utses och förordnas af vederbörande Konsistorium.” För anställ¬
ning som lärare vid elementarläroverken äro täflan och prof föreskrifna, hvarigenom
vederbörande blifva i tillfälle all bland (lera sökande välja den dugiigaste. För
seminarieiärarne föreskrifvas inga prof, ingen täflan och inga andra qvalilikaliouer än
”sann gudsfruktan och hedrande vandel”. Dessa äro^ visserligen oundgängliga egen-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. Is:o 341.
533
skaper för hvarje lärare, ja för hvarje tjensteman, men tillräckliga äro de visst icke
— lika litet för seminarielärarne som för lärarne vare sig i högsta eller lägsta
klassen al elementarskolan. Uteslutandet af täflan lill och de små lönerna
vid dessa platser beröfvar folkskolelärare-seminarierna utsigten att erhålla ni¬
tiska och skickliga föreståndare och lärare. Hittills hafva dessa läroanstalter mer-
ändels varit betraktade såsom öfvergångsplatser till bättre och förmånligare vid ele¬
mentarläroverken eller ock såsom bihang till andra befattningar t. ex komministra-
turer. Att, enligt Eckiesiaslikmatrikeln, af nuvarande seminarielärare blott en enda
är filosofie magister är visserligen icke något bevis mot dessa lärares duglighet
för deras ansvarsfulla kall, men utvisar dock, att detta ingalunda är lockande för
större förmågor.
§ 12 stadgar att ”ingen får till semiuarie-elev antagas, som är behäftad med
så beskaffadt lyte, som gör honom till folkskolelärare oskicklig.” Delta stadgande
är icke nytt, men bar sannolikt icke hindrat någon enda lytt och ofärdig yngling,
som dertill anmält sig, att blifva seminarie-elev. Bland de vid seminarierna stude¬
rande finnes alltid ett antal ynglingar, som äro puckelryggiga, missbildade, halta,
lytta och ofärdiga på eli eiler annat sätt. Detta förhållande synes härröra af 2:ne
temligen allmänna antaganden, det ena nemligen, att sådana personer icke duga till
något annat än barnalärare; det andra att den kroppsligen svage vanligen är så
mycket rikare andligen begåfvad. Någon vederläggning af dessa satser lärer väl icke
behöfvas. Endast det må i förbigående anmärkas, att många göromål både vid
jordbruket och handtverkerierna äro för helsan långt mindre påkostande än lärarekallet.
§ lif föreskrifver att ”undervisningen bör, så vidt sig göra låter, utgå från
och ansluta sig lill åskådningen” och § 2 i upplager bland läroämnena naturkun¬
nighet, deruti inbegripna en utförligare framställning rörande de naturalster, som det
med afseende på deras nytta eller skadlighet är vigtigast att känna, hutvudreglorna
för helsans bevarande, förklaring af de allmännast brukliga fysikaliska inslrumen-
ter och machiner m. m. — Att undervisningen i naturkunnigheten, om den skall
medföra någon slags nytta, måsle vara åskådlig och praktisk, är obestridligt. För
delta ändamål fordras dock nödvändigt undervisningsmateriel, men hvarifrån denna
skall fås angifver ej den Kongl. Förordningen. Visserligen torde för ifrågavarande
undervisning vid seminarierna kunna påräknas någon nytta af de vid elementarläro¬
verken befintliga och, såsom det är att hoppas, med hvarje år sig ökande samlin¬
gar; men i alla läll behöfva seminarierna egen undervisningsmateriel, bestående i
kartor, glober, böcker, ”de allmännast brukliga fysikaliska inslrumenter och ma¬
chiner” m. m. — För dessas förvarande äfvensom för undervisningen behöfvas
stadigvarande lokaler. Hittills hafva seminarierna — åtminstone det i Carlstad —
fått åtnöja sig med förhyrda lokaler, hvilka, stundom mindre lämpliga, derjemte
ofta, till stort men för undervisningen, måst ombytas. Alt denna ambulatoriska
undervisning icke i längden kan bära sig torde vara temligen gifvet.
534
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. Nio 341.
I anledning af hvad nu blifvit anfördt föreslås:
4:o alt Rikets Ständer ville besluta, det måtte på Statens bekostnad
lämpliga och stadigvarande undervisningslokaler beredas, (der sådana förut
icke finnas,) (ör folkskolelärare-seminarierna i riket, i förening, så vidt
möjligt är, med någon trädgårdstomt vid hvarje, äfvensom derjemte nödig
undervisningsmateriel;
2:o att lärarne vid folkskolelärare-seminarierna mätte beviljas alldeles
enahanda lönelur med lärarne vid lägre elementarläroverk, ej allenast un¬
der tjenstgöring i förstnämnda egenskap, utan äfven vid transport lili
eller från elementarläroverk;
5:o alt, vid inträffande ledighet af lärareplats vid seminarium, den¬
samma måtte kungöras till ansökning och undervisningsprof af sökande
till sådan plats afläggas, allt i motsvarighet med hvad som är föreskrifvet
för lärare vid elementarläroverk; undervisningsprofvet så lämpadt, att sökan¬
dens duglighet för den ifrågavarande lärarebefattningen derigenom må
kunna bedömas;
4:o alt såsom vilkor för elevs inskrifning vid seminarium måtte förc-
skrifvas läkarebevis derom alt sökanden är frisk och helbregda eller, med
andra ord, fri från sådan invärtes sjukdom eller utvärtes lyte, hvarigenom
ban vore till folkskolelärare opassande; och
5:o alt den i § 21 af ifrågavarande Kongl. Reglemente föreskrifna
”undervisningen i de hufvudsakliga reglorna för helsans bevarande” måtte
utsträckas lill undervisning i de vanligast förekommande hetsiga sjuk¬
domars och yttre skadors igenkännande samt första och enklaste behand¬
ling. Denna kunskap, som gifves efter någon enkel och lättfattlig method,
under en kortare lärokurs, och bör bibringas af någon läkare, helst den på
stället boende provincialläkare^ om han annars är dertill lämplig, är
särdeles nödvändig i ett sådant land som vårt, med dess mångenstädes
långa afstånd mellan läkarestalionerna, som har till följd att allmänheten,
vid inträffande svårigheter för läkares anskaffande, ofta tillgriper förvända
och skadliga läkemedel och behandlingssätt; samt
6:o alt examina vid folkskolelärare-seminarierna måtte på förhand
kungöras såsom vid elementarläroverken brukligt och föreskrifvet är.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1062.
Jonas Christophersson,
från Wermlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 842.
535
N:o 342.
Af Jonas Christophersson från Wermlands län, om tillägg till 5
§ af 23 Kap. Ärfda-balken. i den syftning alt förmyndare må berät¬
tigas ail för förvaltningen af omyndigs medel räkna sig lill godo sjetle-
delen af den sednares årliga inkomst.
Kongl. Maj:ts sisla nådiga Förordning om vård öfver förmynderskap föreskrifter
väl alt gode män skola hafva tillsyn å förmynderskap i hvarje ort samt tillägger
desse gode män såsom arfvode en för hundrade af den omyndiges räntor eller in¬
komster. men angående det arlvode, förmyndarne sjelfve böra åtnjuta, är ingenting
deri föreskrilvet. Gällande lag är derom mycket obestämd. Det heter nemligen i
23 Kap. 5 § Ärfda-balken, att den, som förmynderskap väl och troligen förestått
skall njuta den lön och vedergällning, som rätten pröfvar skälig, ulan att han sig
annorledes åtnöja låter. Äfven Kongl. Förmyndare-förordningen den 17 Mars
16G9 § 40 synes mig i delta fall mindre tydlig. Tillämpningen af lagen i denna
fråga är ock högst olika. Blott i min hemort äro olikheterna flera. Så t. ex.
tager sig derstädes en del förmyndare arfvode sålunda, att de blott debitera 5 pro¬
cents ränta ä myndlingens medel och sjelfva behålla den sjette procenten såsom
arfvode; en del beräkna derutöfver särskildt aifvode för sitt besvär vid hvarje till¬
fälle; en del underlåta della. Somliga debitera 6 procents ränta med bevillnings¬
afdrag samt beräkna såsom sitt arfvode dels det innehållna afdragsbeloppet, dels der¬
utöfver ett lika belopp eller 20:de penningen. Andra taga 5 procent af räntan, när
denna procent uppgår till större belopp.
Jag tror alltså, att någon bestämmelse i denna fråga bör till allmän nytta vid¬
tagas, samt får härmed vördsamt föreslå:
att förmyndare må ega räll att, för förvaltningen af myndlings medel,
beräkna sig till godo sjeltedelen af hans årliga räntor och inkomster.
Ett sådant förslags antagande anser jag så mycket mera nödvändigt, som för¬
myndare ofta hafva svårighet att erhålla 6 procents ränta å omyndigs medel och
derjemte fullgod säkerhet. Det är numera ganska vanligt, att en person, som be-
höfver pengar, lånar heldre i en allmän inrättning, än han lemnar lörsta intecknin¬
gen i sin egendom till enskild person och betalar 6 procents ränta, ulan någon
amortering, hvarförutan han mäste underkasta sig att, när det behagar lordrings-
egaren återfordra beloppet, då, eller vid anfordran detsamma genast inbetala.
536 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 343.
Om remiss till vederbörligt Utskott anliålles vördsammast.
Stockholm den 29 November 1862.
Jonas Christophersson,
från Wermlands län.
N:o 343.
s. Bergstram från Östergötlands län, om förhöjning af tönen för
de fem äldste kammarskrifvarne i Kammar-kollegium.
Hyllande den åsigt att Statens tjenstemän böra ailönas i ett rigligt förhållande
till deras arbete samt med afseende på deras nödvändiga lefnadsbehof, går jag att
till Rikets Ilöglofliga Ständers behjertande öfverlemna hosgående förs'ag.
Då Kongl. Maj:t i de 2:ne lägsta lönegraderna kan lemna tillstånd till befrielse
från föreskriften i Kongl. Maj:ts Cirkulär den 9 November 1860, 3 punkten, der
det förbjudes alt två eller flera embeten eller tjenster med lön på Rikets stat må
förenäs, så har för Kammarskrifvarne i Kammar-kollegium, i olikhet med lista
gradens tjenstemän i allmänhet, denna utväg till löneförhöjning blifvit slängd, enär
Kammar-kollegium, uti skrifvelse lill Kongl. Majit den 18 Januari 1861, uppgifvit
Kammarskrifvarnes tjenstgöring, i motsats liil Kanslisternes inom samma verk, vara
så beskaffad att någon annan Statens tjenst dermed icke kunde förenas, och Kongl.
Majit den 19 April samma år giilal delta yttrande.
För att i någon mån lemna ersättning för den missgynnsamma ställning, hvaruti
dessa tjenstemän sålunda kommit, liar Kammar-kollegium väl, lili skrifvelse af den
15 nästlidne Augusti anhållit alt halfva antalet af Kammarskrifvarne måtte tilldelas,
efter ålder i tjensten, en årlig lön af 1,600 IV.dr, men hos Kongl. Majit icke dei till
vunnit bifall. Denna begäran, som grundat sig dels på ofvan amärkla förhållande och
dels på den omständigheten, alt i Kammar-rättens stat finnas upptagne 15 Kam¬
marskrifvare med 2:ne lönegrader, nemligen 7 med 1,600 R:dr och 8 med 1,000
R:dr i årlig lön, synes mig i alla afseenden billig och, för undanrödjandet af det
uppkomna missförhållandet emellan likartade och iikgradiga tjenstemäns aflöning i
högsta
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 344.
537
högsta måtto af behofvet påkallad, helst otillräckligheten i Stockholm af den lägsta
lönegraden, eller 1,000 Ridr, af litet hvar torde inses.
Eli ytterligare skål till förhöjning i Karnmar-kollgeii Kammarskrifvares aflöning
finnes äfven deruti, alt Kammar-rättens stat upptager 14 tjenstemän i 2:dra och
15 i lista graden, då deremot Kammar-kollegii stat endast upptager 4 tjeiislemån
i 2:dra men 10 i lista graden, hvarigenom lätt inses att större utsigter till be¬
fordran förefinnas för Kammar-rättens, än för Kammar-kollegii Kammarskrifvare.
Med anledning häraf får jag till rättvist behjertande föreslå:
att aflöningeu för de fem Kammarskrifvare, hvilka äro äldst i tjensten
inom Kammar-kollegium måtte varda bestämd lill 1,600 Ridr Ruut för
hvardera om året.
Om remiss af denna min motion till Stals-Utskottet får jag vördsammast an¬
hålla.
Stockholm den 29 November 4862.
S. Bergström,
från Östergötlands lån.
N:o 344.
Af A. JF. Sandstedt från Jönköpings län, om förhöjning uti den pro-
vincialläkaren i Westra härad af Jönköpings län anslagna lön pä
stat.
Det är en oafvislig skyldighet för hvarje individ, som nitälskar för sitt lands
bästa, alt med varmt intresse omfatta hvarje åtgärd, som vidtages för att så myc¬
ket som möjligt främja delta lands fördel.
Innan jag kommer till målet för min nedan antecknade anhållan, vill jag för¬
utskicka några upplysningar, som på frågan torde hafva inflytande.
Kongl. Sundhets-kollegium har, efter erhållen nådig befallning af Kongl. Majit
att med underdånigt yttrande i saken inkomma, uti skrifvelse den 11 April 1859,
föreslagit att till de i samma skrifvelse föreslagna fvratioåtta provincialläkare, som
skulle anställas å orter, der tillförene inga provincialläkare funnits, måtte anslås i
BiÅ. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 68
538
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. A7:o 344.
årlig lön 1,500 R:dr R:mt lill hvardera, äfvensom alt de tjugusex provincialläkare,
som redan erhållit distrikter, skulle få deras löner förhöjda till samma belopp, så
alt alla provincialläkare inom riket skulle erhålla lika stora löner, eller hvardera
1,500 R:dr om året. Med samma reglering af lönerna för provincialläkare i hvarje
län, skulle dock anstå till dess en allmän reglering af helsovården inom länet för¬
siggått.
I Jönköpings län har en sådan reglering af helsovården numera skett och
genom Kongl Majis nådiga Dref den 10 Januari innevarande år, har länet indelats
i sex provincialläkare—distrikter, af hvilka ett distrikt omfattar hela Westra härad,
med station för läkaren uti köpingen Wrigsta, hvilken köping ligger ungefär midt i
distriktet och sex mil från närmaste stad. Detta distrikt, som är elfva mil långt
och omkring sex mil bredt, består af GOO hela hemman och har omkring 50,000
innebyggare. Orten är glest bebyggd och af mager beskaffenhet samt folkets eko¬
nomiska ställning derföre i allmänhet icke den bästa.
Tjensten, som medfört lön af Ett Tusen Riksdaler Riksmynt, har sednast in¬
nehafts af en Doktor Haeffner, men år nu vakant, sedan Haeffner sökt och beviljats
transport till annat ställe.
Då hvar och en, med anledning af hvad som blifvit andraget, utan att derföre
behöfva ega någon skarp blick, nu klarligen bör inse att Ett Tusen Riksdaler så¬
som lön till provincialläkare äro alldeles otillräckliga, särdeles inom ett distrikt, som,
med afseende å sin vidsträckta areal och fattiga befolkning, icke eger särdeles många
utsigter alt bjuda läkaren, på det all han genom praktiken skulle kunna fylla hvad som
till ett anständigt uuderhåll kan erfordras, så vågar jag nu, såsom denna orts repre¬
sentant vid innevarande riksmöte, och då tiden under tjenstens ledighet tycks här¬
för vara den rätta, hos Rikets Höglofliga Ständer vördsamt anhålla och föreslå:
att, sedan helsovården inom Jönköpings län numera blifvit fullständigt
reglerad, samt på det distriktet måtte erhålla en duglig och till platsen
kompetent läkare, Rikets Ständer måtte bevilja, det provincialläkaren i
Westra härad af Jönköpings län hädanefter må erhålla Ett Tusen Fem¬
hundra Riksdaler Riksmynt såsom årlig lön.
Om remiss häraf till Höglofliga Stals—Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 29 November 1B62.
A. J. Sandstedt,
från Jönköpings län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 345.
639
N:o 345,
Af Daniel Danielsson från Jönköpings län, om jordafsöndring frän
häradshöfdingebostället ett mantal Hvetlanda inom östra härad af
nämnda län för uppförande af bostad åt extra provincialläharen i
samma härad.
Den, som icke inom 8—10 år besökt det inom Östra härad af Jönköpings lån
belägna tingsstället Hvetlanda, skulle nu helt säkert finna sig förvånad öfver detta
såsom landsortsplals betraktade ställes hastiga uppblomstrande, från en vanlig tings¬
stad med gästgifvaregård, till en nu ganska betydlig plats, der en i jordbruk och
industri ingalunda lågt stående, ganska talrik befolknings hufvudsakligaste afsättning
och rörelse finnes koncentrerad, så att platsen, med sina afsäljare och köpare lifligt
besökta veekotorgdagar, med verkligt skäl kan betraktas såsom pulsådern för en vid¬
sträckt och framåtstående orts kommerciela och industrieia lif.
På ofvannämnde tidrymd hafva också blifvit anlagda en mängd nya och kost¬
samma byggnader, såsom till apotek och postkontor, hvilka förut saknat fast plats,
handelsbodar, fabriker och haudtverkerier; men tyvärr hafva, af skäl som jag här
vill anföra, de fleste af dessa måst uppföras på en grund, sorn under närvarande
förhållanden långt ifrån betryggar dess egare framtida säkerhet.
Det i Kongl. Handels-ordningen bestämda afståndet från närmaste stad, inom
hvilket handelsbod på landet ej får anläggas, nemligen 3 mil, upphör just, räknadt
från närmaste stad Eksjö, vid gränsen af Hvetlanda gäslgifvaregårds egor, hvarintill
möta egorna till häradshöfdingebostället i Östra härad, 1 mantal Hvetlanda Thomas-
med Kullagården, i anseende härtill att egarens af gästgifvaregården obenägenhet
att upplåta byggnadsplaner, blef att hörja med byggnadsplaner lill handelslågenheter,
postkontor m. ra. välvilligt upplåtna af boställsinnehafvare!). Till apoteket hade förut,
genom Kongl. Maj:ts Resolution den 6 Februari 1851, en plan af 4 geometriska
tunnland blifvit afsöndrad på 50 år. Vidare hafva en mängd andra byggnader blif¬
vit uppförda, emedan mängden al dem, som önskade befolka platsen, dels saknade
annan utväg och dels ansåg förmånligt att bo nära apotek, postkontor och han¬
delsbodar.
Så långe nuvarande domhafvanden innehar bostället frukta desse ej att rubbas,
men våga ej lita på framtiden, och skulle till sin ekonomiska existens kunna totalt
krossas genom en efterträdares anspråk antingen på oskälig planskatt eller yrkande
540
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 345-
på bortflyttniug; att dessa byggnader utgör de flestas egendom, som då skulle för»
lora sitt egentliga värde, hvilket i brandförsäkring uppgår till en summa af 51,395
R:dr Riksmynt, enligt bifogadt intyg af ordföranden i socknens Brandstods-kommillé.
Af hosgående af landtmätare upprättad karta och protokoll torde inhemtas, att
denna plan är genomskuren af allmänna landsvägen, väl belägen för afsöndring; att
marken består af sand och grus, är högst ofruktbar och för bostället af intet eller
ringa gagn' alt densamma innan den bebyggdes, såsom oduglig, lill större delen
användts till exercisplats; alt hela boställets areal utgör 2,640 refvar 40 stänger
qvadratinnehåll, och att den af grus och sand beslående del, som innehafves inom
formlig figur, utgöres af 94 refvar 50 stänger qvadratinnehåll, således en ringa del
af boställets utmark.
Östra härads innevånare, som af Konung och Ständer erhållit lön för en extra
provincialläkare inom orten, äro i en brydsam ställning för plan att uppföra den
för nämnde läkare bestämda bostaden, för all få den så nära apoteket som möjligt,
och der allmänna rörelsen gör det lämpligt, har allmänna meningen varit att hos
domhafvanden söka erhålla plan på nämnda boställes egor, som utan saknad för
bostället lämpligast kunde åstadkommas.
På grund af hvad jag här i korthet anfört, får jag hos Rikets Ständer vörd-
samligen anhålla:
det Rikets Ständer ville besluta samt hos Kongl. Maj:t anhålla, att afsön¬
dring från Häradshöfdinge-boslället 1 mantal Hvetlanda Thomas- med
Kullagården inom Östra härad af Jönköpings län, enligt bifogad karta och
protokoll af den 19 i denna månad, måtte beviljas.
Om remiss härå lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
D. Danielsson,
från Jönköpings län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 346.
541
N:o 346.
Af Erik Andersson från Westmanlands län, om afldlande af under¬
dånig skrifvelse till Kongl Maj:t, med anhållan om utredning af den
s, k. land/ogsgårdens belopp och nådig Proposition om och, i sådan
händelse, pä hvilka grunder nämnde skaltetitel må frän ordinarie rän¬
tan uteslutas.
Redan vid Irenne föregående riksdagar har, på sätt Ståndets Protokoll utvisa,
föreslagits mantalsräntans och landtogsgärdens upphörande, såsom en skatt, den der
aldramest tryckte jordbruket och således försvårade jordens ändamålsenliga odling.
De åsigter, som då blifvit framställda, alt det är en uppenbar orättvisa och
stridande emot helgden af ingångna fördrag emellan de båda Statsmagterna att låta
en ränta, som ursprungligen beviljades för vissa år och vissa ändamål, fortfarande
debiteras och utgå såsom en ständig grundskatt, hafva ytterligare blifvit bekråftadt
genom de noggranna forskningarna, som i detta afseende anställts, och hvilka jag
går att utveckla medelst en historisk redogörelse, fullt förvissad, att, då jag sam¬
vetsgrann! anför lagstiftarens egna ord, ingen skall vara i stånd att härutinnan veder¬
lägga mig det aldraringaste. Emellertid, och då detta rättvisa förslag under före¬
gående riksdagar mötts med ett oförtjent motstånd af de båda privilegierade Stånden,
år det nu endast landtogsgärdens upphörande, som återigen vågar föreslås. Och
jag får derföre tydligen ådagalägga, huru och af hvad skäl denna gärd uppkommit
och ehuru den tvärtemot hvad belefvat varit, helt oförmodadt öfvergått till en stän¬
dig ränta.
Enligt hvad krönings- och riksdagsbeslutet, dateradt Upsala dea 16 Oktober
1617, § 5, tillkännagifver, var del vid denna riksdag, som landtogsgärden aldraförst
beviljades. Då det är af vigt att göra så noga reda för uppkomsten af denna ränta,
skall jag derföre anföra riksdagsbeslutets egna ord, så lydande:
”På det gränsehusen (d. v. s. på nutidens språk, fästningarne) må blifva i tid
och väl provianterade, så ock krigsfolket, som emot fienden brukas, nödtorfteligen
uppehållet, och icke för hunger eller nöd skull nödgas att öfvergifva riksens värn,
så håfve vi (nemligen Ständerna) samtligen godt funnit och beviljat en ansenlig
landtogsgärd, nemligen att hvar 16 fullsätes skatte- och kronobonde!-, räknades 2
halfva mot en hel och 2 fjerdingstorpare mot en half, utgöra spannmål 24 tunnor,
smör 4 pund, kött och fläsk 24 pund, humble 2 pund, oxe 1, får 4 och hö 8
Motioner i Bonde-Ståndet 2862. N:o 346.
lass. Och vele vi denna landtogsgärd utgöra utan någon afkortning i denna höst
och så laga, alt Hans Kongl. Majit henne råttan tid nu njuta kunne och det som
behöfves och vederlarfvas, anlägga och vända. Och vi af Presterskapet hafva lolvat
att vela för hvarje 64:de fullsätesbönder, vi hafva i våra gäld, utgöra 16 daler
penningar.”
Jag frågar eder, mine Ståndskamrater, finnes det en enda bland eder, som nu
kan bestrida, att denna gärd eller sammanskott af matvaror för fäslningarnes pro-
vianterande och krigsfolkets förseende med födoämnen för landlogel eller kriget mot
Konung Sigismund i Polen, ju var en bevillning, samtyckt för en gång och för visst
ändamål? Att så var förhållandet bekräftas vidare af riksdagsbeslutet, dateradt
Stockholm den 26 Juni 1621, § 5, och biafskedel af samma dag. § -4, der
orden lyda:
”Till den ijerde och ytterste, på det kriget desto båttre och hederligare må
blifva utfört och bördan icke allenast uppå oss ligga, håfve de (Ständerna) lofvat att
komma Oss (Konungen) till riksens försvar och hjelp med folk, proviant och pen¬
ningar efter deras råd och förmåga. Såsom ock nu i höst beviljadt alt en land¬
togsgärd efter samma sätt och storlek, som i fjol om hösten utgick, nemligen att
hvarje 16 fullsätes skatte- och kronobönder och 32 fullsätes frälsebönder, räknan¬
des 2 halfva mot en hel och 2 torpare mot en half, utgöra spannmål 24 tunnor,
loderkorn 2 tunnor, humble 2 lispund, smör 4 lispund, kött och fläsk 24 lispund,
talg 16 marker, oxe 1, får 8, gäss 4, höns 16, ägg 160, hö 8 lass, halm 80
kärfvar, hvilken nu bemälde gärd uti sjelfve persedlarne (vi) vele utgöra. De varde
den uti rättan tid, när den påfordradt blifver, till sjösidan, dit de vane äro, utfö¬
randes, eller ock några penningar för persedlar utgöra, då äro vi ock dermed till¬
freds och gifves för 1 tunna spannmål 9 marker, 1 tunna foderkorn 4j mark, 1
lispund humble 6 mark, 1 lispund smör 6i mark, för en oxe 10 daler, 1 får 5
mark, 1 gås 12 öre, 1 höns 3 öre, ett tjog ägg 3 öre, ett lass hö i daler, 1
kärfva halm 1 öre.”
Äfven nu åtogs landtogsgärden blott för en enda gång. Genom riksdagsbeslutet
i Stockholm den 7 Maj 1622, § 2, förklarade Ständerna:
”Vi håfve ock beviljat, med första Gud gifver säden af marken, att utgöra en
sådan landtogsgärd, som i fjol och förlidet år häfver varit påbjuden och den föra
dit hon förordnad varder.”
I biafskedet, dateradt Stockholm den 7 April 1624, § 1 mom. 3, heter
det ock:
”Hvad landtogsgärden belangar, om den är efteriåtet och beviljadt, att hon mot
hösten, när säden kommer af jorden godvilligen utgöras skall uti penningar eller
persedlar, såsom bonden bäst och lägligast faller, och skall det, som uti persedlar
levereras, till sin ort, efter Wår härom gjorda ordning föras och flyttas.”
Jag vet väl att det är ifrån denna tid, som man ansett landtogsgärden hafva
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 346.
543
öfvergålt till en ständig ränta, men jag tviflar högligen, alt nämnde biafsked tillåter
en sådan tolkning. Biafskedet gifver nemligen tydligen vid handen, alt det var för
krigets skull, som landtogsgärden nu beviljades på obestämd tid, hvilket dock ej år
detsamma, som på evinnerlig lid. Ständerna förklarade derföre ock i Stockholms
riksdagsbeslut den 24 December 1652, § o, följande:
”Vi bafve ock hos oss med flit öfverlaggt de medel, som till krigsfolkets un¬
derhåll, skeppsflottans utrustning och all annan Riksens defension och tarfvar be-
höfvas, väl kunnandes afse och döma all till det, och hvad mera behöfvas, inga ringa
medel finnas måste; och står enkannerligen i vägen den stora missvext, som nu i
fyra år efter hvarandra alle Riksens Ständer och undersåte, så högre som lägre,
genom Guds försyn och förordning, häfver tryckt och salt tillbaka och medlen till
att hjelpa icke litet betaget. Men efter som detta allt Guds vilja och behag att
tillskrifva och Hans Gudomliga godhet och att bedja om förbättring alltså till alt
göra vår möjlighet, betyga vår tro och villighet och händerna icke sjunka låta, så
håfve vi först beviijadt, att vid våra förra utlagor förblifva, som enkannerligen näst
gärden, salpeters- och byggningahjelpen. så ock presterskapets vanliga taxa, qvarlulls-
mantalspenningarne.”
Äfven nu tillkännagifva således Ständerne, alt de, för krigets skull, vill ”för¬
blifva vid deras förra utlagor” och deribland landtogsgärden, men icke följer deraf,
att denna gärd skulle öfvergå till en skatt af ständig natur. Emellertid dröjde det
icke i många år, förrän Kronan, angelägen om inkomster, rent ut förklarade, att
hon aldrig åmuade släppa gärden ifrån sig. Det skäl Kronan härför anförde, är så
märkvärdigt, att jag anser mig böra ordagrannt anföra detsamma. Genom § 8 af Kongl.
Resolutionen den 26 November 1660 förklarade Kongl. Maj:t nemligen följande:
”Det alimogen i underdånighet anhåller, att landtogsgåiden, som i förtiden till
en krigshjelp beviljad är, måtte i krigstider dertill använd blifva och i fredliga ti¬
der allmogen, såväl som andra extra ordinarie krigshjelper eftergifvas, så har H. Kongl.
Maj:t ej annat svar deruppå gifva, ån alldenstund bemälde landtogsgård uti Kronans
böcker är och uti så många år häfver varit upplörd och antecknad för en årlig
utlaga, finner Kongl. Maj:t intet skäligt, att allmogen derföre befrias skall, utan vill
den eljest uti allt annat, som görligt vara kan med Kongl, gunst och nåd alltid
ihågkomma.”
I sanning en dråplig argumentation! För det Ständerna, som ensamt ega rått
att åtaga sig beviliningen, först tilläto Kronan att för krigets skull uppbära landtogs¬
gärden för ett år i sender och sedermera hade den oförsigtighet att medgifva,
att denna gärd finge, likaledes som för krigets skull, på obestämd tid af Kronan
uppbäras, så förklarade Kongl. Maj:t nu hell enkelt, oaktadt Kronan ej hade något
att påbjuda i fråga om Svenska folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta, att gär¬
den skulle af allmogen utgöras ej blott i krigstider utan äfven i fredstider. Det
är ifrån denna tid, som landtogsgärden utgått såsom en ständig, jorden åliggande
544 Motioner « Bonde-Ståndet 1862. N:o 346.
ränta, och det torde derföre vara öfverflödigt alt uppräkna alla de Kongl. Resolutioner,
innehållande afslag å allmogens rättmätiga och hilliga begäran att från gärden varda
befriad.
Sådant var det våld, hvarmedelst Kronan, som med beskattningen ej hade något
ali, skaffa, ålade oss alt fortfarande utgöra en ränta, oaktadt vi till denna utskyld
samtyckt endast för krigets skull. Det torde derföre ej vara för tidigt, alt denna
orättvisa, som är redan tvåhundraårig, omsider varder utplånad och godlgjord. Vi be¬
gära icke tillbaka de millioner Riksdaler, hvartill gärden under denna tidsrymd upp¬
gått, vi fordra endast och det oeftergifligen att för framtiden få njuta vår rätt till¬
godo.
Det synes också vara hög tid att Bonde-Ståndet och skattejordens egare i
allmänhet upphöra med att betala gården till alt fortsätta kriget med Konung Si¬
gesmund och Konungariket Polen, hvartill ofvannämnde gärd egentligen är be¬
viljad.
Vid förra riksdagen, då denna fråga var föremål för behandling inom Ståts-
Utskottet, vann den inom dess Inkomst-afdelning det afseende, att afdelningen före¬
slog att Rikets Ständer mätte uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utreda beloppet af ifrågavarande landtogsgärd samt derefter till Rikets
Ständer aflåta nådig Proposition om och på hvad vilkor nämnde gärd må från or¬
dinarie ränta uteslutas. Inom Stats-Utskottets plenum segrade dock med knapp
pluralitet den mening, som uttalade sig för rent afslag. Med-Stånden biföllo detta
afslyrkande utlåtande och frågan blef på detta sätt åter begrafven. Ifrån delta Stånd
afgick dock särskild skrifvelse till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan alt de åt¬
gärder, Inkoms-afdelningen föreslagit, måtte vidtagas; men, enligt hvad jag i veder¬
börande Stats-departement hört uppgifvas, har denna hilliga begäran icke vunnit
nådigt bifall.
Då emellertid frågan, hvars ständiga återkommande antyder att någonting
slutligen måste göras för dess lösning, icke kan förlora på en behörig utredning
— en begäran, som är så billig, alt icke någon borde motsätta sig densamma —
och sådan utredning icke kan af enskild motionär vidare än nu skett verkställas,
föreslår jag:
att, derest ifrågavarande landtogsgärd, hvars belopp jag icke kan uppgifva,
icke nu genast kan upphöra och borde från inkomst-beräkningen uteslutas
— en åtgärd som en sträng rättvisa likväl fordrade -— Rikets Ständer
åtminstone måtte förnya den af Bonde-Ståndet enskildt framställda under¬
dåniga begäran om frågans behöriga utredning och att skrifvelse således
från Rikets Ständer aflåta med underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täck¬
tes i nåder låta utreda beloppet af ifrågavarande landtogsgärd samt der¬
efter
Motioner i Ii onde-Ståndet 18(0). N:o 347.
545
elter till Rikets Ständer aflåta nådig Proposition om och på hvad villkor
nämnde gärd må Irån ordinarie räntan uteslutas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 29 November (862.
E. Andersson,
från Westmanlands lån.
N:o 347.
Af Elie Andersson från Westmanlands län, om fullständigt upphö¬
rande af all grundskatt och att Statens inkomster i stället mätte genom
bevillning fyllas.
Uti en tid då förändringar al föråldrade förhållanden vidtagas i alla riglningar,
för att rättvist fördela och mildra de bördor och omsorger, som äro oskiljaktiga
från den menskliga tillvaron, torde det vara af vigt alt tillse hvar den största nöd
och de största bekymmer hopat sig, på det att icke äfven de mest välmenande och
goda förbättringar, det vare sig uti industrien eller lagstiftningen, skola blifva en¬
dast ofullständiga.
De aldra sinnrikaste uppfinningar, de mest underlättade kommunikationsanslal-
ler skola förgäfves förmå alt sälta lif uti industrien och näriugsgrenarne, der nöden,
snart sagdt, tittar in uti hvar dörr, till följd af tryckande ocb ojemnt fördelade be¬
skattningar, så förtungande, alt de torde kunna benämnas utpressningar.
Det ojemna beskattningssystemel i Sverige är en i långliga tider öfverklagad
sak, härflytande från den urgamla despotism, som utan något egentligt system
utstakat gränsorna för folkets beskattning efter godtycket och i mån af tillfälliga
och vexande behof, de der gemenligen icke kunnat genomskådas utaf allmänheten
och den stora mängden.
Denna ojemna beskattning, hvilken gynnar ett fätal på samma gång den un-
dergräfver den stora öfvervägande mängdens välmåga, och som undertrycker befolk¬
ningen, förhindranden de aldra bästa bemödanden till folkets framåtskridande i bild¬
ning och kultur, har öfver sig ett mer eller mindre doldt missnöje, som, öfverkla¬
ga. till H. St. Fröt. 1862 $ 1863. 11 Sami. A Afd. 69
546
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 347.
gadt, icke blifvit bordt af många skäl, men synnerligast derför att det svenska be-
skattningsväsendet år så inveckladt, att man förtvifla! om möjlighet till en rätt lös¬
ning af den magtpåliggande frågan, på samma gång man nödgats ifrågasätta, huru¬
vida uti den svenska beskattningen någonsin förefunnits något egentligt system. Del
är jordbruket sorn, sålunda styfmoderligt behandladl, bragt vårt sköna och i sig sjelft
m ed rik näringskraft och fetma begåfvade land under den förnedrande benämning,
som blifvit till ett ordspråk, alt ”Sverige är ett fattigt land?
I sanning! det är fattigt på mod, kraft och tilltagsenhet att förändra de gamla
förhållanden i syslemer, lagar och författningar, som rent af bemästra det i sig sjelft
så rika Sand vi bebo; ty icke fattas här bildning och kunskaper att göra sig den
moderliga eljest ymnigt gifvande jordens alster sig til! godo, då hos svenskarne, i
djupet af denna nation, ligger en bildning af högt ursprung, hvilken icke står efter
någon enda af de mest bildade nationer i verklen.
Jordbruket kallas med rätta menniskans modernäring; det år ock en näring
som är hvarje menniskas oafvisliga tillhörighet, och såsom den naturligaste af alla
näringsgrenar, och utan hvilken ingen annan kan ega bestånd, så år det för den¬
samma ett vilkor: alt den får vara fri! Att beskatta en näring såsom sådan, torde
i allmänhet böra, ur naturrätlslig icke mindre än ur statsekonomisk synpunkt, kunna
anses som ett fel, och hvad försvunna mörkare tider felat genom åläggande af så
kallade Grundskatter, Jordeboksräntor ra. m. på ilen naturligaste hufvudnäringen i
vårt land, bör vål af nuvarande, mera upplysta, friare tider, kunna försonas genom
en rättvis återgång lili det sanna, det naturliga, att nemligen menniskan, personen,
beviljar till det allmänna och till Statens bestånd, efter hvad billigt är på grund af
fördrag från folkets delegerade, gällande under vissa kortare tidlängder, men att
näringen må lemnäs fri.
För uppnående af detta mål, torde ifrån Statens sida böra önskas eli efter¬
skänkande af allt hvad grundskatter heter, och låta Statens intrader utgå hufvud-
sakligast genom bevillning. Ty att söka kapitalisera grundräntan derigenom att
egare af kronoskattehemman skola erlägga så stort belopp i penningar, som fordras
för att af deras ränta kunna erhålla grundskattebeloppet, vore icke rättvist, då fräl—
sehemrnansegare, redan förut skattefria, fortfarande skulle blifva det på de förras be¬
kostnad.
Man säger: alt då frälsejorden jemförelsevis är så mycket dyrare än krono-
skattejord, så är det billigt att den sednare på ofvannämnda sätt bidrager till grund¬
räntans kapitalisering, och lemnar frälsejorden i samma skattefrihet, som den från
uråldriga tider åtnjutit, och således icke gör ingrepp i densammas välförstådda rätt.
Men skall då skattejorden, af grundräntan från uråldriga tider utsugen, fortfarande
blifva det lill frälsejordens fördel? Eller: skall då frälsejorden aldrig återgälda
skattejorden den orättmätiga fördel den i uråldriga tider ända intill nu, åtnjutit på
densammas bekostnad? Och, Staten är ju den, som uppburit denna skatt af krono-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 347.
547
skatteinnehafvare, på samma gäng den låtit frälseinnehafvare varit skattefria, — skulle
Staten då icke åfven kunna förändra förhållandena och genom ett efterskänkande,
bereda sig intrader på ett jemnare fördeladt sätt, och sålunda bereda lindring i ut¬
gifterna för enskilde, ordning i förvaltningen och allmän belåtenhet genom att in¬
träda på en ny väg för beredande af sina finanser, genom att börja ett verkligt
system, grundadt på allmän rätt, hvilket alltid måste vara förenadt med allmän
säkerhet?
Den tid uti hvilken vi lefva kan med skäl kallas nen dyr tid” icke såsom
skulle Guds välsignelse vara mindre eller industrien underlåtit att begagna sig af de
stora hjelpmedel, som vetenskaper och konster låtit ställa den till buds, utan den fram¬
skridna bildningen har högre fordringar pä de materiela hjelpkällorna i stort som
smått, förfinade lefnadsvanor, åtföljande en högre odling med förökade lefnadsbehof,
och utgifterne stå i förhållande dertill, det vare sig uti den högsta samhällsställ¬
ning eiler den lägsta. Arbetet har följaktligen svingat sig upp till ett. välförtjent
anseende och erkännande, och på grund af den efterfrågan, som en stigande odling
och en ökad folkmängd medför, har arbetet stigit mångdubbelt uti värde emot for¬
dom. Penningen, och alla andra varor, som äro underkastade konkurrens, hafva
icke samma pris som förr och allt bådar att vi inträdt uti en ny tid, som k.råfver
stora förändringar från Lagstiftningens och Statsförvaltningens sida, om icke dessa
styrelser skola befinnas motverkande för landels utveckling och framåtskridande.
För inga kännes denna nya lid mera betungande ån för den del af landets
befolkning, som besitter jord af kronoskatte natur; deras belägenhet är i sanning
beklagansvärd, och det är endast genom handläggande af arbetet i förening med det
torftigaste, att icke säga uslaste lefnadssätt för sig sjelfva inom hemmet — grun¬
dad på försakelser af det mesta utaf den nyare tidens komfort och beqvämlighet,
i förening med en oaflåtlig skuldsättning, sorn det är en möjlighet för kronoskatte-
innehafvare att uppehålla sig och kunna utgöra Kronans tryckande lordringar. Säl¬
lan skall man ock finna någon kronoskatteinnehafvare efterlemna något åt hustru
och barn, såvida han icke genom gifte elier arf kommit till någon förmögenhet.
Kronan är den egentliga egaren af hans jord. och hans erlagda köpeskilling repre¬
senterar egentligen endast hans besittningsrätt, och de ärliga utskylderna hans
arrende till denna Kronan.
Han är kronans arrendator, men en hårdare och dyrare principal gifves icke,
ty den enskilde beräknar välvilligt möjligheten för arrendatorn att kunna lefva och
hafva en billig förtjenst och kan dertill gifva mildring då nöd och och omständig¬
heter sådant kräfva, men Kronan har intet förbarmande, den pressar ut till sista
skarfven. Och huru skulle hon kunna annat göra för uppehållande af det inveck¬
lade, och snart sagdt, outredbara förvaltningsmaskineri, som sedan århundraden
knappast undergått någon annan förändring än ökadt antal tjenstemän och dertill
förhöjda löner.
548
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 347.
Det är således af vigt att tillse hvarest bördan af samhällets uppehållande är
soni mest tryckande, för att med rättvist och billigt omdöme hunna behjertas. Så¬
som redan nämnd! och vidare skall visas, är det för öfrigt en allmän klagan att
jordbruket är den industri, och den tungt arbetade jorden det kapital, hvarifrån
Slaten nästan uteslutande heaitar sina inkomster, och att på jordbrukarens axlar
hvital' uteslutande tyngden af de mest oundgängliga vilkoren lör samhällets bestånd.
Huru orättvist delta är. ligger uppenbart för hvar och en som viii erkänna alt det
bör vara hvarje samhällsmedlem dyrbart att iå deltaga i sin mån, elter bästa för¬
måga, råd och lägenhet, till eli älskadl fosterlands uppehållelse och bestånd, då så¬
som vilkor för detta bestånd och lör den allmänna välmågan, sjelfva näringen så¬
som sådan, lemnäs fri.
Att egare af frälsejord icke veta till grundskatt eller jordeboksränta är kändt.
Alt deremot menigheten å kronoskattehemman, utgörande största delen af Sveriges
jord, från äldre tider fått sig pålagd både grundskatt, jordbruksränta, roteringsbe-
sväret, m. m. m. m. m. m. såsom krigshjelp, eiler till understöd i långvariga krig,
med dervid lästad! vilkor, alt denna beskattning skulle upphöra med krigets slut,
är vål icke så alldeles bekant, ehuru det 'likväl är histoiisk sanning. Men hvad
sorn är väl bekant, och en tryckande verklighet, är, alt alla dessa kraf på krono-
skattejorden ändock blifvit bibehållna emot skatledrngarens vilja och medgifvanden
och slutligen vunnit auktoritet af häfd.
De aldra vackraste bemödanden från Imshållningssällskaper och iandtbruks-
möten, hvilka i många år med flit, kostnader och ospard omtanke verkat lill jord¬
brukets bästa, hafva dock icke förmått lyfta svenska skallejordbruket och boskaps¬
skötseln ur den medelmåtta och dvärgartade växtlighet i förhållande lil! andra kulti¬
verade länder, hvaruti del sig så länge befunnit. Det är utan tvifvel att den tunga
och tryckande beskattningen, med dess ojemna fördelning samt dyra och otympliga
förvaltning, är dertill den hufvudsakliga anledningen. Visserligen gifve» många an¬
dra anledningar äfven, till grund för delta obestånd, hvaruti den svenska jordbruka¬
ren och synnerligast den hårdast betungade, sorn är kronoskatteinnehafvaren, sig be¬
finner, Deribland må i förbigående nämnas det uli landtmannalifvet sä djupt ingri¬
pande landtmäteriet som, öfvermåttan dyrt. dertill lemnar jordbrukaren sä godt som
ulan skydd mot oförrätt och mannamån, då landtmäteriet är lemnadt helt och hål¬
let i händerna och beroende af landlmätarens individualitet, i förening med så kal¬
lade gode män, de der kunna vara utan ringaste sakkännedom, vare sig uti agri¬
kultur—kemiskt hänseende, i landtmäleriels grunder, eller skogshushållningen. Då
härtill kommer att landtmätaren är iemnad under sina mätningar alldeles
utan eftersyn och kontroll af vederbörande embetsverk, hvilket dock iaktlages med
den mest berömvärda noggrannhet vid mätning för kartor lill krigsbruk; och andra
instansen för klagomål beslår af Egodelnings-rätten med dess föga eller intet sak¬
kunniga ledamöter, af 1 jordbruk föga kunnige yngre eiler äldre häradshöfdingar och
Motioner * Bonde-Ståndet 1802. N:o 347.
549
gode män med stora traktamenten, reseersättningar och papperslösen, så linner man
ali en förut betungad kronoskatteinuehafvare, eller ett landtmäteri, hvaraf han hop-
pats fördel af egornes sammandragande på ett stalie, kan tilläfventyrs fä sin egen¬
dom nedsatt llere tusende it.dr i värde. Att, detta oaktadt, grundskatt, jordeboks-
ränta, rotering, tionde, ui. m. m. m. skal! ulga oafkortad! och efter den gamla
öreslandsberäkningen —■ elier rättare, ulan någon beräkning från Statens sida — delta
blir en ytterligare hörda, som gör skalleinnehafvarens ställning ännu mera bekym¬
mersam.
Att den heskattiiingsgruud, sorn, oförändrad sedan århundraden, jemte ro terin gs-
bördau uteslutande livilar på jordbruket, så val som presttionde m. m.: är anledningen tiil
det obestånd, livat uti skaltcklassen i nket sig befinner, torde sålunda böra inses,
samt ali delta föråidiade och godtyckligt fördelade beskatlningssält måste blifva äfven
en nationalekonomisk förlust i stort, lärer icke heller vara svårt att inse, samt icke
mindre ali förutse vid en möjligen framlida förestående fara framför Fäderneslan¬
dets porlar, då nationen äfven med deri bästa vilja tiil motvärn, skall dertill uti
farans stund nödgas se nationalfatligdomen öfver sig som en väpnad man. Sådant
kan blifva följden af jordbruket utsugande skatter, de der oeftergitligen hafva med
sig alla andra näringars ringa blomstring eller förfall. Så länge författningarne
rörande jordafsöndring och hemmansklyfning tillmäta den rike möjligheten att. förvärfva
jord så mycket han vill, men den fattige eiler mindre bemedlade förhindras alt för¬
värfva så litet han kan, blott af fruktan för en rubbning uti det föråldrade och
högst orättvist fördelade grundskatle-väsendet. så måste ett svindlande affärs- och
spekulalions-system utveckla sig tili allmän som enskild skada. Det arbetsföra
folket, som gerna ville besitta en jordtorfva och densamma bruka såsom sjelfstän-
diga och besutna, men icke eger magt köpa i mantal salt jord, förnekas denna dess
naturliga räll, om det ock har samlat en köpeskilling, motsvarande hvad det kunde
åstunda, strömmar till städerna och lemnar den förut betungade jordbrukaren med
den ytterligare bördan alt stå ensam, eller emot de drygaste löner skaffa sig folk
till modernäringens vederbörliga häfdande, den näring, som likväl ytterst är hela lan¬
dels näring och bestånd.
Den mindre bemedlade ungdomen med bildning och kunskaper sträfvar så långt
möjiigt är att, lili skada för jordbruket, befrias från dess mödosamma värf, emedan
besittningen af en i mantal satt mindre gård ger dem ingen möjlighet till utkomst
för de tryckande skallerne, och besutenheten pä en jordlott i tunniandtal öfverens¬
stämmande med ett obetydligt och mindre kapital, på hvilket de gerna och med
framgång kunde egna sig åt det egentliga arbetet, motverkas och hindras af lagarne.
Det mindre naturliga lifvet i städerna beröfva!* sålunda modernäringen mycket af dess
bästa krafter.
Sålunda eftersökas embetsmarinavägarne af de sednare, och de förra, eller det
egentliga arbetsfolket, uppsöka och närma sig penningemarknadeu och de stora stå-
550
Motioner % Bonde-Ståndet 1862 N:o 347.
derna, der stora arbetslöner på kortare tider och särdeles i brådaste andetiden stå
dem till buds. Det är naturligt alt jordbruket, sorn sålunda jemte skatterna måste
vidkännas de mest förböjda arbetsvilkor, skall komma i stor förlägenhet, då jemte
dessa skatter, arbetslönerne äro förhöjda till mer än dubbla beloppet mot tillförene,
så alt arbetskraften måste inskränkas till jordbrukets skada. Afkastningen förmin-
skas med arbetskrafterna, och en stor nation al för lust blir den närmaste följden, så,
att om hvarje tunnland jord lemnar i afkastning blott 2 tunnor mindre ån den*van-
liga medelafkastningen, eller till omkring 20 tunnor mindre per hemman, och hvil¬
ket på rikets Sexliofem Tusen mantal gör En midion Trehundra Tusen tunnor, så upp¬
kommer en nationalförlust, beräknad efter medelpris, af Tretton MiUioner Riksdaler
ärligen; kommer då härtill alt dessa Tretton Millioner i svaga år skola erläggas
lill ulländningen för spanmåi och viktualier, och man hopsummerar all den förlust,
som alla öfriga näringsgrenar deraf lida så torde skadan a! grundskatten kunna
uppskattas till dubbelt belopp af nyssnämnda summa.
En bifogad uppgift öfver ungefärliga beloppet af inkomster och utgifter å medel¬
stora skattehemman i medelgoda år, skall ådagalägga kronoskalte-innehafvarens föga
afundsvärda ställning. En öfverblick häraf, i förening med en billig tanka på de
nuvarande stegrade arbetslönerne, hvilka gemensamt bidraga att göra grundskattens
börda för kronoskalte-innehafvaren mera betungande än fordom, kommer den frå¬
gan sjelfmant att framstå: Hvarför har grundskatten hittills kunnat utgöras, och hvar¬
före hafva åtminstone många skatteman kunnat behålla sina hemman, och erlagt den
öfverklagade skatten? Vid denna frågas besvarande måste man taga denna den
nyare tidens lefnadsbehof i öfvervägande, hvilka uppdrifvit arbetet till den höjd,
att då man tillförene allönade en dräng med värdet af högst 3 tunnor säd, så for¬
dras nu värdet af 11 eller 12 tunnor, och tjenstepigans lön i samma proportion,
af hvilket i förening med grundskatten och mångfaldiga andra onera, måste utpres¬
sas ur deu sedan långliga tider hardt ansträngda och sugna kronoskatte-jorden,
innan någon möjlighet blir alt tänka på föda åt dessa arbetare i förening med
skalte-innehafvarens, dess hustru och barn.
Denna förhöjning saramanräkuadt öfver hela landets kronoskalte-hemman, skal!
säkerligen uppgå till eli vida högre belopp än sjelfva grundskatten, och arbetarens
fordringar lära icke nedsättas, hvad de icke komma alt stiga. Då grundräntan upp¬
hör, så blir detta icke någon egentlig inkomst eiler gåfva för nuvarande räntegif¬
vare af kronoskalte-hemman, emedan samma valuta i alla fall måste utgifvas såsom
förhöjda löner åt nutidens arbetare, och hvilket förhöjda lönebelopp föregående äldre
tiders skatteegare fått behålla, och således lättare kunnat uthärda grundskattens al-
bördande. Det klefve så mycket mindre en gåfva eller inkomst på bekostnad af
frälseinnehafvarens rätt, sorn kronoskatte-jorden sedan förflutna tider ända intill nu
nödgats utsugas nära till det yttersta, för att kunna utgöra den tryckande grund¬
skatten. Frälsejorden har deremot sedan förflutna tider sin kraft och friska bör¬
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 3å7. 551
dighet lill godo och dess innehafvare, fortfarande i sin goda rätt, kan väl icke miss¬
unna den förut hårdt tryckta skalteinnehafvaren, ifall Staten efterskänkte grundskat¬
ten och ställde skattejords-innehafvaren i samma fördelaktiga ställning, som frälse¬
mannen sjelf.
Huru tryckande grundskatten är, kan äfven ses deraf, att det gifves landsorter
med en svagare natur, der hela sträckor fordom hördig odalåker befunnits så utsu¬
gen, att dea af skaUemän blifvit öfvergifven, såsom icke mera lönande alt beså.
Men skatten mäste dock ul, och de återstående hällre delarne af skattehemmanet
ytterligare pressas, lemnande intet öfrigt lill innehalvarens aldra nödtorltigaste föda.
Alt i allmänhet någon förtjenst dier ersättning för kronoskalte-iunehafvarens och
hans hustrus egna arbete och möda icke är alt påräkna, år en beklaglig sanning
ulan alt de få vara nöjda i sitt mer än torftiga lif, om de endast kunna utgöra
sina kronoutskylder, samt aflöna och föda ijenslfoiket, på samma gång de sålunda
nedlägga fruktlöst ö l dyrbara kapital, som ligger i deras eget arbete. Någon ränta
på köpeskillingen å skattehemmanet står under sådana förhållanden icke till att er¬
hålla, och man må vä! förundra sig öfver, att så tryckande bördor blifvit lagda på
en särskild del af Sveriges jordbrukare, och alt delta kunnat fortgå utan ändring, visar
huru litet man vårdat sig om rikets modernåring, icke besinnande att uti densarn-
rnas sköte ligger landets hufvudsakliga blomstring och välmåga.
Då vi sålunda sökt att i korthet framställa hvad som i vår tanka utgör an¬
ledningen hvarför Sverige är och med rätta kallas ”ett fattigt land”, i trots af
de ofantliga resurser, som inom detta land förefinnas, och hvilka icke kunna till¬
godogöras af brist på möjligheten af samlade kapitaler i större eller mindre skala
hos en så stor del af landets innevånare, som kronoskalle-innehafvare, de der skola
oaflåtligen nedlägga snart sagdl hvarje samlad penning uti Kronans skattekista, så
hafva vi troll oss böra uppkalla Rikets nu församlade Ständer lill kraftfull medver¬
kan dertill, att grundskatten måtte upphöra och densamma efterskänkas kronoskatte-
jords innehafvare, så att skatte- och frälsejord blifva lika nu och för everdeliga
tider, på följande vilkor och grunder:
l:o att grundskatt upphör och Statens inkomster uppfyllas genom be¬
villning ;
2:o bevillningen höjes å ”person” i mån af iunehafvande fast egendom
eller kapital till det belopp Rikets Ständer finna billigt, och hvad som
sedan brister i nuvarande grundskattebeloppet fylies genom förändring i
Tull-lagstiftningen medelst högre tull å lyxartiklar och utrikes varor till
det belopp, Rikets Ständer finna skäligt.
Om remiss lil! vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
E. Andersson,
från Westmanlands ian.
552
Motioner i Bonde-Ståndet 186%. N:o 348.
N:o 348.
Af Erik Andersson lian Westmanlands län, om åläggande för Ko¬
nungens Befallningshafvande, Skogsstyrelsen eller jägeribetjeningen, att
hälla närmare tillsyn ä efterlefnaden af furfattningarne, i fråga om
vård och äterplanlering af skog, jemväl ä sådant kronohemman, som
är ät arrendator vpplåtet och hvarest ordentlig Irak/huggning finnes
införd, ira. m..
Dä det visat sig i åtskilliga orter inom riket, särdeles inom Westmanlands
län, att åboer, indelningshafvare, arrendatorer å Kronans hemman eller boställen af
alla slag deri älven inräknade Prestboställe^ sedan de låtit indela skogarne till
trakthuggning, för att åtkomma den högsta möjliga vinst, arnandt större delen af
den i de årliga trakliiuggningsparkerna befintliga skog dels till aflörsel från desamma
till närbelägna pgna hemman och gårdar, dels ock understundom till afsalu: Men
detta hushållningssält lärer icke kunna slå väl tillsammans med föreskriften i Kongl,
Maj:t nådiga Skogsordning, som innehåller: all åboer på skoglösa boställen skola
vara berättigade alt, efter behörig anmälan, njuta utsyning af för byggnad m. m,
behöflig! virke Irån annat boställe, der öfverflödig skogslillgång finnes; så, alldenstund
det, genom en och annan anställd rättegång, visat sig, alt arrendator, sona föryttrat
eller aflört skog från Kronans hemman af för mig okända orsaker, vunnit befrielse
från så väl botes- sorn ersättningsansvar; vågar jag till Rikets Höglofliga Ständer
framställa förslag derom:
att en författning utfärdades, hvaruti stadgades det Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande, Kongl. Skogsstyrelsen elier Jägeribetjeningen ålades hålla
närmare tillsyn å efterlefnaden af hvad förfatlningarne stadga i afseende
på skogens vård och äterplanlering jemväl å sådana Kronans hemman,
som vore ål arrendatorer upplåtne och hvarest ordentlig trakthuggning
vore införd, — Alt den skog i årliga trakthyggena, som vid dylika
kronohemman och boställen icke vore behöflig för arrendatorns eller in-
nehafvarens räkning, eller kunde till hemmanets byggnader, stängsel och
vedbrand erfordras, borde antingen utsynas åt annat närbeläget boställe
och kronohemman, eiler ock på offentlig auktion försäljas samt köpeskil¬
lingen derför användas, dels lill skogsåterplanlering, dels till bildande af
en byggnadsfond för hvad beträffar Prestboställenas räkning, dels ock, der
öfverskott
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 349.
563
öfverskott härutöfver uppstode nämnda öfverskott redovisas till skogsplan-
teringskassan.
Alt den innehafvare eller arrendator, som häremot på något sätt
hröte skulle kunna af jägeri- eller kronobetjent åtalas lika som annan
skogsåverkare samt vara underkastad det ansvar och den ersättningsskyl¬
dighet lag och författningar i thy mål stadga.
Förr ån en slik författning utkommer skall man förgäfves vänta att någon
skogsåterplanlering vid Kronans hemman ifrågasattes, ty alltid finner en egennyttig
arrendator någon förevändning till skogens spolierande, utan alt efterkommande deraf
njuta annan fördel ån lättheten att finna rätt på sin boskap i de kala skogsmarkerna,
der dåmera knappast skall finnas ett enda fröträd qvar, om den hittills gällande
metoden hjelplöst får fortfara.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
E. Andersson,
från Westmanlands län.
N:o 349.
Af Erik Andersson från Westmanlands län, om åtskilliga föreslagna
stadganden såsom tillägg till eller förtydligande af lagens föreskrifter
i 6 Kap. Byggninga-Balken i fråga om dikning ock vallens afledande
af egor.
I samma mån näringarne och jordbruket utvecklat sig, har äfven beholvet af
en lämplig och tidsenlig lagstiftning i afseende å dem blifvit kännbarare. 1734
års lag, som utan tvifvel var ett mästerverk för sin lid, innehåller sådana stadgan¬
den i afseende på jordbruket, hvilket sedermera utvecklat sig till en då icke anad
höjd, att desamma, långt ifrån att, såsona ursprungligen afsedt varit, befordra dess
lramgång och utgöra en rättvis norm vid bedömande al uppkommande tvister jord¬
brukare emellan, tvärtom grundlägga sådana tvister i oändlighet och blifva, i an-
Bih. till R. St. Fröt. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 70
554 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 349.
seende lill deraf härflylande kostnader och tidsförlust, elt verkligt hinder för jord¬
brukets naturliga framåtskridande.
Denna anmärkning gäller företrädesvis lagstiftningen om dikning och vatten-
atledning. ti Kapitlet Byggninga-balken, som afhandlar detta ämne, innehåller nem¬
ligen så otillräckliga föreskrifter i nämnda hänseende, att bedömande a( dylika frå¬
gor kan sägas vara beroende af domarens godtycke. Jag inser visserligen fördelarne
af att icke hafva en alltför vidlyftig lagstiftning i ämnet, äfvensom alt reglor icke
på förhand kunna uppställas, som i hvarje särskildt fall äro fullt ändamålsenliga;
men jag hyser icke heller något förtroende till en lagstiftning, sådan som den nu¬
varande, hvilken icke ens försökt all uppställa några allmänna reglor, enligt hvilka
uppkommande tvister skola afgöras, utan helt och hållet lemnat detta i domarens
skön, ty han eger alt, såsom orden i lagen lyda, lägga parterna emellan ”sorn nyt¬
tigt och nödigt pröfvas.” En syperb lag, blott man alltid egde domare, som hade
nog insigt i landtbruket för alt med tillräcklig sakkännedom bedöma dylika frågor,
egde nog pligtkänsla att icke missbruka en nästan obegränsad magt, och som tilläm¬
pade della elastiska lagbud med den konseqvens, att man icke ena gången finge
utslag, hvilka stodo i uppenbar strid med dem, som en annan gång eller af en an¬
nan domare meddelades. Som jag emellertid icke kunnat utfinna någon garanti för
dessa vilkors uppfyllande, tror jag samhället bör äfven i delta fall emancipera sig
ifrån en paternel rättvisa, som man i Statens barndom väl kunnat uthärda, men
hvilken man i elt mera ulveckladl samhällsskick icke fördrar. Medborgaren i ett
fritt och lagbundet samhälle fordrar nemligen alt icke vara slaf under en annans
godtycke, alt icke underkasta sig något annat välde än lagens, hvilken, på samma
gång den bestämmer hvars och ens skyldigheter, lemnar ett värn för dess rät¬
tigheter.
Om della är sanni — och jag hoppas icke någon bestrider det — är det
verkligen hög tid alt vi uti vår lag införa några allmängiltiga stadganden, hvarefter
dikningsskyldighelen bör bedömas, så att hvar och en må veta hvad honom i della
hänseende åligger och sådant icke bero på domarens godtfinnande. För min del
bar jag tänkt alt följande föreskrifter skulle vara ändamålsenliga:
Vill den ofvanliggande jordegaren hafva vatlenaflopp öfver den nedanlig-
gandes åker, äng, skog och betesmark, eller med andra ord öfver den
sednares in och afrösningsjord; må del honom icke förnekas. Men bör
före dikningens början, den eller de, som önska få leda vattnet öfver
andras egor, på egen föranstallan och bekostnad, låta en agronom eller
landtmätare med biträde af tvänne ojäfvige gode män, hålla undersökning
på den mark, som lämpligast synes för vattnets aflopp, hvilka tillika der¬
öfver skola upprätta undersöknings- graderings och delningsinstrument,
samt kostnadsförslag och profil öfver och på hvad sätt afloppsdike! bör
upptagas, och sedermera i all framlid underhållas, af den eller de, söre
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 349.
555
enligt delningen dertill kunna vara eller blifva skyldige. Visar det sig vid
undersökningen, att den eiler de, som tvingas att afstå mark för vattnets
afledande, äfven deraf kunna draga nytta, böra dessa deltaga i undersök-
ningskostnaden i mån af den nytta, som derigenom åstadkommes, äfven¬
som ensamme bekosta atloppets upptagande och underhåll, öfver all sin
inrösningsmark. Men deremot skall kostnaden för upptagande och under¬
håll i framtiden, öfver allt hvad afrösningsmark heter, fördelas sålunda,
att hvar och en som deraf nytta får, skall deltaga i upptagandet 'och un¬
derhållet af afloppsdike! i samma mån, sorn den eiler de deraf efter areal
kan draga nytta. Skulle den omständighet inträffa, att, genom redan skedt
laga skifte i byalag, eller, derest sådant hädanefter skall verkställas,
en delegare inom skifteslaget kunnat få eller får sitt skifte i det läge,
att afloppet för vattnet ensamt deröfver skali upptagas, böra de öfriga
delegarne inom byalaget deltaga i kostnaden såväl för undersökningen som
för upptagandet och underhållet af diket, efter innehaf och bvamål, öfver
såväl byalagets in- som afrösningsmark.
Dessutom vågar jag föreslå:
att den agronom eller landtmätare, som kan få sig uppdraget ali verkställa
den omskrifne undersökningen, med biträde af tvänne ojälvige gode män,
må ega beslutande rätt uti alla här förekommande frågor, och den med
deras beslut missnöjde, må ega rätt att, inom 50 dagar från beslutets
fattande, hos vederbörlig domstol sina besvär deröfver anföra. Uraktiåtes
detta vinner beslutet laga kraft. Efter sedan beslutadt blifvit att diknin¬
gen skall verkställas, bör äfven för dess fullbordan af undersöknings-
männen viss tid utsättas: skulle det hända alt arbetet inom den beslu¬
tade tiden icke är färdigt, må den ega rått, som derigenom lider, låta
verkställa detsamma för lega på den försumliges bekostnad.
Likaså när underhållningen försummas.
Som redaktionen i detta förslag dock torde i flera hänseenden vara bristfällig,
vill jag icke hålla mycket på sjelfva ordalydelsen, utan öfverlemnar åt vederbörligt
Utskott alt, med aktgifvaude på sjelfva andemeningen, bestämma om redaktionen af
föreslagna stadganden. Skulle tiden ej medgifva Utskottet rådrum för utarbetande
af ett sådant förslag, tager jag mig friheten hänvisa till Lagberedningens förslag till
Byggninga-balk, hvilket uti 7 Kapitlet innehåller väl genomförda föreskrifter, som,
älven om de i ett och annat afseende afvika från hvad jag föreslagit, olvifvelaktigt
hafva stort företräde framför vår i ämnet nu gällande lag; viljande jag för sådan
händelse åberopa detta Lagberedningens förslag såsom min egen motion.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862. E. Andersson,
från Westmanlands län.
556
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 350.
N:o 350.
Af Carl Ifvarsson från Hallands län, derom ali Rikets Ständers bank
mätte öfvertaga all bankrörelse i riket och berättigas lill sedelutgifnings-
rätt utöfver den nu bestämda och till sä stort belopp nu varande
enskilda banker ega och i den män sådana banker vid oklrojtids till¬
ändalöpande upphöra m. in..
Sedan år 1830, då den äldsta af vara sedelutgilvande privatbanker, den Skån¬
ska, inrättades, har del enskilda banksystemet blifvit mycket omhuldadt och derföre
också vunnit en från början icke anad utsträckning. Under tidens lopp har man
dock förmärkt, att enskilde bankerna icke äro på långt när så fördelaktiga för det
allmänna, som man hade väntat; och alt något måste göras för bankväsendets bättre
ordnande hörer man nu från många håll. Allmännaste meningen år, alt sedelut-
gifvande privatbankerna måste indragas, samt Mikels Sländers Bank ordnas så, alt
denna ensam kan . öfvertaga rörelsen, och svårligen lärer det kunna förnekas att
denna mening har goda skäl för sig; tv. utom de olägenheter, som äro och måste
vara en följd af de mångfaldiga slags utelöpande privalbankssedlarnes oantaglighet
i allmänna uppbörden och af mindre kunnige personers förvillande i alfärslifvet ge¬
nom de olika sedelslagen, är det ingalunda billigt eller med allmänt väl öfverens¬
stämmande, att en så stor vinst, som den sedelntgifvande privatbankerna hittills i
allmänhet haft, uppgående till 12, 15 ä 20 procent, eiler derutöfver, beräknad af
insatte medlen, uteslutande tillfaller endast dessa få samhällsmedlemmar, som äro
delegare uti inräuningarne, isynnerhet som berörde delegare i allmänhet kunna hän¬
föras till den förmögnare klassen, hvilken, sålunda privilegierad, samlar en oskälig
vinst på den mindre bemedlades bekostnad, utan att denna sednare deri lår den rin¬
gaste del. Om deremot Riksbanken ordnas så, att denna ensam kan anskaffa nödiga
medel lör allmänna rörelsen, så blifva olägenheterna vida mindre, och uti vinsten,
som tillfaller Riksbanken, har hvarje skattdragande medborgare att påräkna sin ve¬
derbörliga andel, hvilken kommer honom tillgodo genom skattebesparing, i den mån
samma vinst, utan olägenhet för Riksbanken, kan användas för allmänna behof.
Huruvida Riksbanken skall kunna öfvertaga hela rikets bankrörelse, eller icke,
detta beror naturligtvis på ordnandet och behandlingen af banken. Vill man blott
ändamålet, tror jag dock att man också lätt skall finna medlet. Härvidlag tror jag
att detta sednare ligger nära till hands; ty vill man endast, gång efter annan, un¬
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 350.
der tiden till dess öfrige sedelutgifvande bankerna upphört, anslå Riksbankens vinst
till bankens förstärkande, samt lemna Fullmägtige i banken öppet, att i mån af be¬
hof, höja sedelstocken utöfver dess nu tillåtna maximum, med lika stort belopp,
som det, hvilket upphörd privatbank begagnat för sin rörelse, så behöfver man
ingalunda sakna medel; och detta är äivea en utväg, som för ändamålets vinnande
förut varit påtänkt, emedan det i nu gällande Bankoreglemente är stadgadt, att se-
delstoeken, i händelse af privatbanks upphörande, får ökas med ett visst belopp,
på det filialbank eller låne-konlor skulle kunna upprättas i stället för privatbank.
Att det nu för ändamålet afsedda sedelutgifningsbeloppel är för ringa, i den händelse
flera, eller alla, sedelutgifvande privatbanker skulle upphöra, emedan man icke utan
fara för penningebrist kan våga så pass minska utelöpande sedelbeloppel, anser jag
vara klart, och tror derföre att en förändring i Bankoreglementel, af ofvan antydda
beskaffenhet, vore erforderlig, samt, då filialbankerna icke synas hafva tillvunnit sig
särdeles sympatier bland folket, det böra stadgas, att endast låne-kontor inrättas i
stället för hvarje privatbank, som upphör, och att låne-kontoret må omfatta enahanda
rörelse, som öfriga låne-kontoren i riket, eller ock sorn den upphörde privatbanken
gjort.
Emot hvad jag yttrat, angående ökad sedelutgifning från Riks-banken, förmo¬
dar jag att kanske någon skall invända, det Riks-banken i så fall blifver osäker.
Jag får derföre nämna, att jag anser den blifva, minst sagt, lika säker, som alla
våra bankinrättningar med dess samtlige utelöpande sedlar nu äro. Medlen komma
naturligtvis icke ut i allmänna rörelsen, med mindre säkerhet ställes för dem, och
hela samhället ansvarar ju dessutom för Riks-banken. Privat-bankernas sedlar hvila
icke på annan grund, ån säkerhetshandlingar af enskilde personer och någon del
af Riks-bankens sedlar; således icke heller på metallisk valuta. För Riks-banken
sjelf kan det ej heller vara farligare, att dess egna sedlar, till större belopp än nu,
komma ut i allmänna rörelsen, än att enskilde bankernas sedlar, hvilka böra med
Riks-bankens inlösas, äro i omlopp; ty båda delarne trycka lika hardt på metalliska
valutan i Riks-banken.
Med anledning af, hvad här ofvan anfördt blifvit, och då jag är öfvertygad alt
genom Riks-bankens öfvertagande af rikets bankrörelse i ilen mån oktrojtiden för
privat-bankerna upphöra, skulle medföra både allmän nytta och allmän belåtenhet;
får jeg härmed vördsamligen föreslå:
l:o alt, utom det belopp af 50,000,000 R:dr, som Riks-banken för
närvarande eger utlemna i sedlar utöfver dem, som motsvara metalliska
valutan i Riks-banken, sedelutgitnings—rättigheten må, i den mån enskilde
sedelutgifvande bankerna upphöra, ökas med så stort belopp, som mot¬
svarar det rörelsekapital dessa baft i omlopp, nemligen för så vidt icke
för tillfället disponibel bankovinst finnas alt tillgå, hvilken i främsta rum¬
558
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 351.
met bör för ändamålet användas om den finnes och i så fall endast res¬
ten fyllas genom sedelutgifning utöfver sagde maximum;
2:o att lånekontor inrättas i hvarje privatbanks ställe så snart någon
sådan bank upphör; låne-kontoret omfattande enahanda rörelse, som den
upphörde bankinrältningen omfattat; samt
5:o att, i den händelse detta förslag vinner Bikets Ständers bifall,
icke allenast Baukoreglemenfet må derefter ändras, utan ock, — på sätt en
ståndsbröder, genom en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad motion, redan föreslagit, — underdånig skrifvelse till Kongl. Majit
aflålus, med anhållan, att hvarken nya privat-banker med sédelutgifnings-
rält må beviljas, eller förnyad oktroj å de nu befintliga hädanefter med¬
delas.
Om remiss häraf till Höglolliga Banko-Utskottet anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Carl Ifvarssoti,
från Hallands län.
N:o 351.
Af Carl Ifvarsson från Hallands län, att Rikets Ständer, med förkla¬
rande för sin del, att andra inkomster af församlingar icke böra vid
blifvande löneregleringar räknas presterskapet till godo, än sädane,
som enligt gammal häfd och grmdlagsenligt tillkommen lag förut blif¬
vit lill presterskapet utgjorda, mätte anhålla, det Kongl. Maj:t
läcktes meddela nådig förklaring i ämnet och uti densamma särskildt
tillkännagifva, att tionde icke bör beräknas af tullmjölqvarnar, åtmin¬
stone icke i de förra danska provinserna, Skåne, Halland, Blekinge
och Bohus län, der sådan tionde ej förut blifvit erlagd eller åla¬
gen.
Med anledning deraf, att stridiga åsigter upppstålt i fråga om presterskapets
rätt tili tionde af qvarntull inom vissa paslorater i Halland, der dylik tionde icke
förr än under sednaste åren hvarken varit känd eller ifrågasatt, och med anledning
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 851.
559
af den villrådighet, sorn. till följd af denna omständighet, efter all sannolikhet kom¬
mer att uppstå vid blifvande löneregleringar, då å ena sidan troligtvis påyrkas att
qvarnlionde skall ingå i beräkningen, oaktadt någon sådan icke förut blifvit erlagd,
och å den andra skäligen påstås att inga andra löneinkomster böra läggas till grund
för den blifvande aflöningen, än sådana, som hittills för ändamålet utgått; så ock
för undvikande af framtida trassel och tidsutdrägt i frågan anser jag att densamma
bör, så fort som möjligt är, ställas på klar fot.
Alt meningen med den förestående regleringen af presterskapets inkomster är
alt få dessa dels rättvisare än hittills fördelade presterna emellan och dels redigt
bestämda, men ingalunda i någon mån förökade, anser jag vara klart; och ali me¬
ningen med Kongl. Maj.ts nådiga Resolution och Förklaring af den 20 Augusti 1762,
angående presterskapets i Sverige och Finland allmänna besvär vid nästföregående
riksdag, älven är sådan, synas mig desto klarare, som det i samma nådiga Resolu¬
tion med tydliga ord blifvit uttaladt: ”att Kongl. Maj:), med nådigt välbehag anser,
”hvad preslcrskapct i underdånighet andragit, angående dess åstundan att, utan någon
”förökelse af dess inkomster och rättigheter, allenast få stadgadt och förordnad!,
”hvarutinnan och af huru mycket de böra bestå, så att de icke må härledas af åhö—
”rarnes godtycke, råd och ämne samt egen goda böjelse, utan grundas i tydlig lag”
hvaraf torde följa, att hvarken qvarnlionde eller andra förut icke erlagda löneförmå¬
ner borde erläggas, utan endast beloppet af hvarje löneslag, som förut till obestämdt
belopp utgått, bestämmas lill något visst.
Skulle tionde till presterskapet erläggas af qvarnar, som aldrig förut erlagt
någon sådan, och i synnerhet om delta skulle ske i en ort, der dylik tionde aldrig
varit bekant, vore delta ovilkorligen en tillökning i presterskapets löneinkomster;
en tillökning desto obiiligare, som presterskapet i allmänhet är tillräckligt aflönadt
förut, denna inkomst förutan, och allmogen en gång förut erlagt tionde af samma
säd. Att jordbrukarne fingo vidkännas äfven qvarntionden, är nästan påtagligt; ty
då qvarnegare, som dessförutan mäste betala en fjerdedel af bruttoinkomsten i grund¬
skatt samt erlägga bevillning lill Staten, fingo sig en ny beskattning påförd, fordrade
de, och måste hafva, förhöjning i qvarntullen, om det skulle bära sig för dem.
Hvad särskildt beträffar presterskapets i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus
län rättigheter och inkomster, så äro dessa i flera hänseenden olika med dem i öf¬
riga Sverige; ty genom fredsfördragen emellan Sverige och Danmark af den 18 och
26 Februari 1658 samt den 27 Maj 1660, Malmö recess al den 18 September
1662 och presterskapets privilegier af den 16 Oktober 1723, år presterskapet i
sagde provinser försäkradl om bibehållande af sina under Danska tiden hafde för¬
måner, hvilka således rättvisligen bort och böra utgå i enlighet med Konung Kri¬
stian lV:s af Danmark stora Recess af den 27 Februari 1643, enär denna Recess
var gällande för berörde provinser, då dessa af Danska Kronan aflräddes till Sverige.
Sistberörde Recess innehåller alls icke, att någon qvarnlionde skall till presterskapet
560
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 135.
erläggas, ulan ordar den Usta Boken 45 art. endast om korn- och qvicktionde,
nied tillägg det skulle bönder och menige allmoge, i Halland och Blekinge och an¬
norstädes, der de ej hafva så rundelig kornsäd, till presten gifva smörtionde, bröd,
lisk eller annat, soia de af gammal tid gjort hafva. Då nu härtill lägges att 9:de
punkten af fredsfördraget den 26 Februari 1658 innehåller, att ”alla Ständer, adel
”och oädel, andlige och verldslige, borgare och bönder uti de vid dessa traktater
”cederade länder och län i Dannemark och Norrige, skola blifva vid deras vanliga
”rätt, lag och gamla privilegier och friheter oturberade och obehindrade;” så anser
jag att hvarken qvarntionde eiler andra nya onera lili presterskapet bör kunna på¬
läggas allmogen i dessa län.
Af hvad jag redan anfört förefaller det mig, som skulle det vara tydligt åda-
galagdl att presterskapet icke kan ega rätt till löneförhöjning med mindre församlin-
garne åtagit eller åtaga sig sådant frivilligt; men som det, af härvid bilagda Utslag,
synes att Ilöglofliga Kammar-kollegium, vid pröfning af ett särskildt mål, kommit
till helt annat resultat, anser jag uttrycklig förklaring i ämnet vara af högsta be¬
li ofve t påkallad, helst stridiga åsigter i annat fall och i flera hänseenden säkert skola
uppstå och förorsaka uppehåll i iöneregleringarne.
Till följd af hvad jag här ofvan anfört, får jag alltså vördsamligen föreslå det
Rikets Ständer ville besluta:
att — med förklaring det Rikets Ständer för sin del anse, att, alldenstund
löneförhöjning icke åsyftas, hvarken med ofvanåberopade lagrum eller den
sist utfärdade nådiga Förordningen om reglering af presterskapets löner,
inga andra inkomster af församlingarne böra vid blifvande löneregleringar
räknas presterskapet tillgodo, än sådana, som enligt gammal häfd och
grundlagsenlig! tillkommen lag förut blifvit till presterskapet utgjorde, —-
Rikets Ständer i underdånighet anhålla det Kongl. Maj:t läcktes meddela
nådig förklaring i ämnet, och densamma allmänneligen kungöra låta; äf¬
vensom att i berörde förklaring särskildt måtte tillkännagifvas att tionde
icke bör beräknas al lullmjölqvarnar, åtminstone inom de fordom Danska
provinserna Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, der sådan tionde ej
förut blifvit erlagd elier åtagen.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Carl ifvarsson,
från Hallands län.
Häri förenar sig:
And. Gudmundsson,
från samma län.
N:o 352.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 352.
561
N:o 352.
Af E. J. Hudberg från Calmar län, om, aflätande af underdånig skrif¬
velse, med anhållan alt folkskole-inspeklör målte berälligas lill ledighet
från ordinarie tjenst i och för anställande af inspektionsresa inom
distriktet, äfvensom att sådan inspektör målte förklaras vara sjelf¬
skrifven medlem af domkapitel i alla folkskoleväsendet rörande mål,
hvilka han der bör föredraga, m. m.
Sedan den af mig vid 1856 års riksdag föreslagna, men först på grund af
sednaste riksdagsbeslut, under sistförflutna år verkställda åtgärd, att tillsätta sär¬
skilda inspektörer öfver folkskolorna i hvarje stift, redan visat sig hafva på det
kraftigaste inverkat på folkskoleväsendet, denna högvigtiga samhällsangelägenhet, sy¬
nes det vara af största vigt alt denna_ institution vid denna riksdag må vinna ytter¬
ligare utveckling. Der folkskole-inspektörerna hittills uppträdt, hafva antingen en
mängd missbruk, som förut under åratal fortfarit, blifvit med ens rättade, oduglige
skollärare afsrdte, liknöjda skolstyrelser eggade eller ock hafva de nitiske och dug¬
lige skollärarne och skolstyrelserna blifvit uppmuntrade och lifvade; öfverallt hafva
goda anvisningar och råd blifvit meddelade i flere olika hänseenden. Men en stor
del församlingar hafva egt och ega fortfarande fog till den klagan, att de icke ännu
en enda gång erhållit besök af inspektörer; ehuru det är nära halftannat år sedan
dessa tjenstemän blifvit förordnade. Orsaken härtill torde ligga deruti, att desse
inspektörer jemväl hafva andra embeten eller tjenster, som de måste bestrida; jag
tror mig veta åtskilliga inspektörer, som begärt ledighet från sina ordinarie tjenster
för alt taga kännedom om skolväsendet inom sina inspektionsdistrikt, hafva på dessa
ansökningar erhållit afslag; jag kan visserligen icke föreställa mig någon lid, då
skolinspektionsbefattningarne blefve öfverflödiga, men alt de äro af den aldra största
vigt under en tid, då folkskolan står på sin nuvarande ståndpunkt, det kan ej skä¬
ligen bestridas. De ordinarie tjenster, skol-inspeklörerna innehafva, böra, derest in¬
spektörerna önna ledighet från dem, i större eller mindre mån nödvändigt skötas
genom vikarier, åtminstone under närmaste framlid, eller till dess inspektörerna hun¬
nit förskaffa sig en fullständig och säker kännedom om förhållandena inom inspek¬
tionsdistriktet; och får jag derföre föreslå Rikets Ständer:
alt ingå till Kongl. Maj.l med underdånig anhållan, att permission, som
Bih. till E. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 71
5G2
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 353.
sökes af folkskole—inspektör från lians ordinarie tjenst i och för anställande
af inspektionsresor inom hans distrikt, icke måtte honom vägras, äfven¬
som att medel malle anvisas till aflöning åt den, som under skolinspek¬
törens tjenstledighet uppehåller hans ordinarie tjenstebefattning.
Derjemte och enär, enligt gällande folkskolestadga, Domkapitlen jemväl ega ut¬
öfva tillsyn öfver folkskoleväsendet, och då det synes vara önskvärdt alt nödig upp¬
märksamhet hvad denna tillsyn beträffar, vunnes, föreslår jag,
att folkskole-inspeklör må förklaras vara sjelfskrifven medlem af Domka¬
pitlet i alla folkskoleväsendet rörande mål, hvilka han der borde föredraga,
äfvensom alt Domkapitlet må berättigas att för folkskolemålens behandling
adjungera vederbörande folkskole—inspektör, äfvensom alt lill honom upp¬
draga inspektionen öfver folkskolelärare-seminariet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 11162.
E. J. Rudberg,
från Calmar län.
N:o 353.
Af Anders Gudmundsson från Hallands län, att en summa af
3,000 R dr, som utgått till lönefyllnad åt de ted äldste agronomerna
och uti Kongl. Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof före¬
slagits att disponeras lill tre landtbruks-stipendialer och deras resor,
mätte uteslutande anvisas till understöd dt tre sädane stipendiater och
kostnaden för deras resor bestridas af sjette Hufvudtitelns öfriga odi¬
sponerade tillgångar.
Vårt land eger ännu stora sträckor ouppodlade fält, som genom en ändamåls¬
enlig behandling skulle kunna göras fruktbärande samt lemna tillfälle alt föda en
mångdubbelt större folkmängd än landets nu varande befolkning. Vid vår gamla
åkerjord återstår ock mycket alt göra för alt uppbringa henne till den bördighet,
hvaraf hon med en bättre skötsel och ett omsorgsfullare bruk är i stånd. De un¬
der Landlbruks-akademiens inseende anställda agronomerna hafva verkat mycket för
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 353.
563
landets odling, och det biträde sora af dem härutinnan kan vinnas, är ovärderligt,
Öuskligi hade det derföre varit att agronomernas antal blifvit ökadt, då bevisligt år
alt de så mycket äro upptagne, att de oftast alltför kort tiu kunnat vara att till¬
handagå på de ställen, dit de blifvit reqvirerade. Icke sällan hafva reqvirenterna
fått nöja sig med några få dagar i stället för det biträde, som de beliöft under
lika många veckor, och allmänneligen erkännes att det agronomiska biträde, som
kan erhållas inom landet, ej svarar emot behofvet, och som för erhållande i en
framlid af flere agronomer, enskilde af Hushållnings-sällskapen aflönade eiler i Sta¬
tens tjenst anställde, ej kan emotses, med mindre än att härtill lämpliga personer
utbildas, så måste det blifva en sak af största vigt, att unge män, som genomgått
något af våra högre landlbruksläroverk, finna sin fördel vid att söka anställning så¬
som agronom-elever eller såsom landtbruks-stipendiater under de äldre landtbruks-
ingeniörerna eller de s, k. agronomerna. Detta kan åter icke emotses, med mindre
än ali de förre i årliga stipendier erhålla åtminstone så mycket alt de, under den
lid de såsom elever skola Jjenstgöra under agronomerna, kunna finna sin anständiga
utkomst • ty se de sig i saknad af denna, så är det klart, alt de vända sig åt an¬
nat håll ecb heldre t. ex. mottaga inspektors- och förvaltare-platser, som med min¬
dre möda lemna högre inkomster. För landtbrukets oafbrutna fortgång och för
möjligheten att kunna underhålla samt efter hand i mån af behofvet hafva tillfälle
att öka agronomernas antal inom landet, är det sålunda ett oundgängligt behof, att
till slika magtpåliggande beställningar lämplige unge män må finnas hugade att egna
sin tid, sina krafter och sina insigter åt den praktiska tillämpningen och vetenskap¬
liga utöfningen af landets modernäring, för att sedan med råd och upplysningar
kunna biträda landels jordbrukare, och får jag derföre vördsammast föreslå:
att den summa af 3,000 Födr, som utgått till lönefyilnad åt de två äldste
agronomerna, och hvilken summa Kongl. Maj:t i dess nådiga Proposition
om Statsverkets tillstånd och behof föreslagit att disponeras lill tre landt¬
bruks-stipendiater och deras resor, må uteslutande anvisas till understöd
åt tre landtbruks-stipendiater, som under de äldre agronomerna skola er¬
hålla utbildning och undervisning, samt alt kostnaden för desse stipen¬
diaters resor hädanefter, som hittills, må bestridas af sjette Hufvudtilelns
öfriga odisponerade tillgångar.
Jag föranledes til! denna min motion af det ofvan angifna stora behofvet af
flere agronomer samt att ämnen till sådane sålunda må få tillfälle alt utbildas, och
anhåller att denna min framställning må till vederbörligt Utskott varda remitterad.
Stockholm den 29 November 1862.
Anders Gudmundsson,
från Hallands län.
564
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 354.
N:o 354.
■ Af Aiiders GndiaMdsson från Hallands län, om ändring siler för¬
klaring af Kongl. Cirkulärbref oal den 28 Mars 185S, i fråga om
beräkning af tiden för lärares vid elementarläroverken räll lill vpp-
flyltning i högre lönegrad.
Genom det högsinnade beslut Rikets Ständer vid {857 års rikdag fattade
samt Kongl. Maj-.ls stadfästelse derå, som innebålles i nådiga Cirkulärbrefvet den 20
Mars {858, är lärarekorpsen vid rikets elementarläroverk mer än andra tjenste¬
män numera aflönad på ett sätt, som öfverensstämmer med rättvisa och billighet,
i det hvarje lärare ”efter fem års för- nit och skicklighet vitsordad tjenstgöring”
har fått rätt alt inom vissa utstakade gränser uppträda hvart femte år i högre Sö-
netur med 500 R:drs förhöjning för hvarje ny uppflyllning. Härvid har dock blif¬
vit faststäldt, att lärarnes lönetur skulle beräknas 'frän och med året efter det, då
fullmagten eller konslilulorialet utfärdats.'1'1 Detta stadgande, hvartill man Sätt förslår
den ganska giltiga anledningen, har dock, hur välbetänkt det i sig sjelf än är, för
en och annan lärare genom blotta ordalydelsen åstadkommit cn förlust så orimlig
och jemförelsevis så obillig, att densamma icke gerna kan vara af Rikets Sländer
afsedd, hvarföre det ej heller kan betviflas, alt ju Rikets Ständer, då de derpå gjorts
uppmärksamma, skola vara benägna att, till ernående al full rättvisa, hos Kongl.
Majit föreslå en förändring eller blott omredigering af ordalydelsen, i denna enda
punkt af ofvannämnda cirkulär. Förhållandet är följande:
Om en lärare har fåll fullmagt på sin tjenst i slutet af året, så kan han ej
biiligtvis begära alt få räkna iönelur för det året, då han ej tjenstgjort såsom ordi¬
narie lärare från dess början, hvarföre löneluren äfven, såsom i det nådiga Cirku¬
läret bestämmes, börjar först med nästa nyår. Samma förhållande inträffar äfven,
om fullmagten utfärdats i början af året, men ändock efter iäselerminens början.
Då någon om än ringa lid af året bortgår från hans tjenstgöring, ligger det i sa¬
kens natur, alt han ej må hafva anspråk på lönetur för det året. Skulle han der¬
emot, såsom lagligen fullmägligad eller konstituerad lärare, inlrädt i sin tjenst vid
läseårets början, såsom t. ex. fordom i början af Februari, så borde det väl göra
föga till saken, om hans fullmagt är daterad i Januari eller nästföregående Decem¬
ber månad. Hans åligganden såsom lärare äro precis desamma och börjas i båda
fallen på samma dag; hans lön blir äfven densamma lör året, efter som han tjenst-
iloiioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 354. 565
V
gjort liela läseåret; men på grund af ordalydelsen i ofvannämnda nådiga Dref, får har.
väl i sednare fallet, mea ej i förra beräkna någon lönelur för det förslå Ijensteåret.
Nu bände del stundom fordom, då det icke låg någon vigt vid denna omständig¬
het, ali fullmagtens utfärdande af någon tillfällighet fördröjdes några dagar eller
veckor, hvarigenom en och annan lärare, som ganska väl kunde blifvit befulimäg-
tigad i December månad, först blef det i början af nya året och härpå fåstades
då intet afseende, enär det ej förändrade bans lönetur, som nu mera är fallet, och
han i alla jall inträdde såsom ordinarie lärare vid iäseårets början i Februari månad.
Genom ofvannämnda Kongl. Cirkulärbref har deremot inträffat, att en sådan lärare,
fastän han ända från Iäseårets början på samma sätt, rom den på gamla året kon-*
stituerade läraren, fullgjort allt hvad som med stadgandet i ofvannämnda Kongl. Bref
måste vara afsedt, det oaktadt gått miste om hela det årets lönetur, blott emedan
hans fuilmagt några dagar blifvit fördröjd. Härpå förlorar lian då för hvarje gång
han uppflyttas i högre lön 500 R:dr R int eller inalles, ifall han tjenar qvar, till dess
han upphunnit fjerde lönegraden, 1,500 R:dr, en ganska kännbar förlust för en ofta
fattig skollärare. Hade händelsevis bans fuilmagt utfärdats den 5 1 December i stäl¬
let för den 2 Januari, så hade den förlusten ej drabbat honom. Hans tjenstgöring
blifver i båda fallen lika under hela året, men lönen ofantligt olika beräknad på
grund af någon tillfällighet, som han vanligen ej förvållat. Hvilka orimligheter häraf
kunnat uppstå, skall genom några exempel bäst ådagaläggas.
Så väl gamla som nya Kongl. Skolstadgan löreskrifver, att fuilmagt å lärare-
tjenst må genast utfärdas, då utnämningen vunnit laga kraft. Inom somliga stift,
hvaribland Göteborgs, dateras den då, enligt derstädes urgammal praxis, på den dag
den utfärdas. Nu utnämndes en lärare den 26 November, men då Konsistorium
händelsevis ej hade session sedan de tretio klagotidsdagarne voro förbi, förr än den
2 Januari, så blef hans konstitutorial först då dateradt, så att han, ehuru utnämnd
t. ex. 1855, fick räkna lönetur först 1857. En annan lärare utnämndes den 50
November året efter den förre, men råkade så lyckligt ut, alt Konsistorium hade
session den 51 December, hvarföre hans konstitutorial då utfärdades och datera¬
des, och han började sin lönetur följande dag. Den förre, som var utnämnd ett.
år och fyra dagar före den sednare, räknade således sin lönetur från samma dag,
som den sednare. Härpå har lian alltså redan förlorat 500 I\:dr, och skola i läng¬
den ytterligare 1,000 li:dr R:mt för honom gå förlorade, om han så länge tjenar
qvar, blott för det Konsistorii session den gången råkade uppskjutas några dagar,
hvilket då ingen fästade sig vid.
Ännu orimligare framstå följderna af dessa ord, om man jemför utnämningar och
fullmagler från olika stift. Inom somliga stift, hvaribland må nämnas Lunds, följes ännu
och har alltid följts en annan praxis vid fullmagiers utfärdande än den ofvannämnda.
Då den utfärdas, som naturligtvis enligt nu gällande skol-lag aldrig kunnat ske förr än
efter klogolidens slut, dateras den dock, i fall inga klagomål anmälts, på utnäm-
566
Motioner t Bonde-Ståndet 1862. N:o 354.
ningsdagen och ej på utskrifningsdagen. Denna skilnad har löre den sista löne¬
regleringen varit af föga eller ingen betydelse, då inga olika lönegrader funnos,
hvarföre aldrig heller någon uppmärksamhet fästats dervid; men numera gör den,
att om tvänne lärare utnämnts samtidigt, ja på samma dag, i de olika stiften, om
det nemligen skett i December månad, så räknar den ene sin lönelur ett hell år
före den andre, och uppbär således inom en följd af femton år 1,500 R:dr större
lönebelopp än den andre, oaktadt deras tjenstgöring varit fullkomligt lika, och den
ene lika litet förverkat som den andre förtjenat detta företräde, lligtigheten häraf
bestyrkes af de handlingar rörande tvänne lärareplatsers tillsättning inom Lunds
stift och en inom Göteborgs, som härmed bifogas. På de två förra äro nemligen
utnämnings- och fullmagtsdatum densamma, på den sednare falla de inom olika år,
ehuru alla tre lärarne utnämnts i December månad.
Hvar och en inser lätt, att ordalydelsen i det Kongl. Cirkuläret, sorn föranledt
allt delta, och som underdånigst föreslogs af Rikets Ständer, just på yrkande af en
medlem inom Högvördiga Preste-Ståndet (Prosten Schram i Wendel), endast afsåg
alt ingen skulle få beräkna lönelur inom läroverket för något år, då han ej tjenst—
gjort tvänne fulla låselerminer, men icke att sålunda gynna den ene samt tillbaka¬
sätta den andre. Det är sålunda skäl att något ändra dessa ord.
Vä! skulle man för framtiden förekomma dessa orimligheter äfven utan ändring
af det nämnda uttrycket i det Kongl. Cirkuläret, blott genom noggrannare och all¬
mänt gällande bestämmelser för Konsistorierna, rörande lullmaglers utfärdande ; men
en och annan lärare har härpå redan gjort någon förlust och dessa lingö då ingen
rättvisa.
Jag vågar derföre till förekommande af dylikt för framtiden och afhjelpande af
de oformligheter, som dessa oltanämnda ord redan åstadkommit, härmed föreslå:
l:o alt i stället för orden: '"[rån och med året efter del, då fuUmagt
eller konstitutorial ulfärdafs”, som förekomma i nämnda Cirkulärbref, må
ingå: ”frän och med det är, då läraren pä ordinarie stat ijenstgjort tvänne
fulla läselerminer'1';
2:o att alldenstund det icke kan vara Staten värdigt att olika aflöna
eller behandla tvänne tjenstemän i samma grad, med samma rättigheter
och skyldigheter, de lärare vid elementarläroverk, som kunna visa sig
härpå hafva gjort någon förlust, härföre blifva ersatte, hvilket beslut så
mycket lättare bör kunna fattas, som de säkert icke äro många; samt
5:o alt fullkomlig enhet inom alla rikets stift vid fullmagters utfär¬
dande anbefalles.
Rörande denna sista punkt anser jag, alt den praxis, som Lunds Konsistorium
i alla tider följt och ännu föijer, är den rälta, samt att den ganska väl kan stå
tillsammans med ordalydelsen i Kongl. Skolsladgan af 1859, der det heter att
”fullmagt må utfärdas genast efter sedan utnämningen vunnit laga kraft”. Utfärda
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 355.
567
år nemligen ej detsamma som datera. Af Lunds Konsistorium och de, som med
delta möjligen hafva lika praxis, iakttages detta så väl som af de öfriga, fastän
fullmagten dateras på utnämningsdagen, men ej på ulskrifningsdagen, såsom af de
öfriga Konsistorierna. Alt del förra förfarandet är det råtta, beslyrkes så väl deraf,
att man i alla juridiska och civila kollegiala embetsverk så förfar vid utnämningar,
som äfven af sjelfva förnuftet, hvilket måste medgifva, alt det är utnämningen, som
år den gällande handlingen, men ej fullmagtens utfärdande, som blott offentligen
tillkännagifver eller ”gör veterlig!”, som orden lyda, hvad som en gång är beslutadt.
Utnämningen måste vara alt anse såsom ett utslag eller en resolution af Konsistorium,
på grund af de läflande ansökningarne, och som får gällande kraft, om den ej öf-
verklagas. — Men då en underrätt afsagt ett utslag, dateras ju detta på den dag
det afkunnats, om än det blir sednare jusleradt, när helst det sedan må utskrifvas,
före eller sedan det vunnit laga kraft. Samma förhållande måste det böra vara
med utnämningen. Jag anser således det förfarande, som, enligt härhos medföljande
tvänne utnämnings- och fullmagtshandlingar, praktiseras af Lunds Konsistorium, vara
det enda rälta och derföre böra för framtiden anbefallas alla Konsistorierna i riket,
hvarom jag härmed föreslår:
alt underdånigt förslag må, i sammanhang med de trenne af mig hår
ofvan föreslagna punkterna, till Kongl. Majit framställas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 4862.
Å. Gudmundsson,
från Hallands län.
N:o 355.
Af Liss Lars Olsson från Kopparbergs län, alt § 12 uti Kongl.
Förordningen den 7 December iSCO mätte erhålla tillägg i den syft¬
ning, alt kommunerna sjelfva md höras och besluta om den i sagde
förfallningsrum gästgifvare tillkommande rättighet att tilskänka brän¬
vin.
Ehuru Rikets Ständer tid elter annan på hvarjehanda sätt: dels genom brån-
vinsbrånnings- och dels genom bränvinsförsäljniDgs lagstiftning, sökt lagga hiuder i
568
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 355.
vägen för lällheten att åtkomma bränvin och andra spirituösa drycker på landet
(om just icke så i städerna), för att såmedelst inskränka förbrukningen deraf, och
i dess ställe upplifva och befrämja nykterheten i vårt kära fädernesland; så är det
i sanning sorgligt alt se och vela della goda syftemål vara belt och hållet förfelat
— åtminstone på de orter, der äldre gästgifverier äro tillfinnandes och försedda
med en efter slem vinning och begär, efter, om jag så må säga, blodspenningar, —
eftersträfvande gästgifvare, som vill begagna sig af vidsträcktheten i all sin förderf!iga
verksamhet, som honom tillkommer genom Kongl. Majlis nådiga Förordning angå¬
ende vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller dislillerade spirituösa
diyckcr — af den 7 December 1860 — § 12, grundad på Rikets sednast för¬
samlade Ständers beslut •— och hvilken §, som hvar man vet, har följande orda¬
lydelse: ”gästgifveri å landet, för hvilket vid den lid, denna författning blifvit till
”efterlefnad gällande, utskänknings-rättighet utöfvas, varde vid rättigheten fortfarande
”bibehållet, intill dess densamma upphör genom uppsägning eller förverkas.” —
Ulskänkuingsrätls ulöfvande, ensamt på grund af denna paragrafs bestämmelse,
anser jag vara alltför vidt omfattande lagd uti en enda persons hand, svnnerligast då
sådant står i uppenbar strid med både socknenämnds och sockne-menighelers på
en af erfarenhet väl grundad åsigt, — inom hvilkas områden sådana ohyggliga
nästen, nemligen utskänkningsslällen, ofta nog alldeles invid kyrkorna, äro tillfinnan—
des i all sin bedröfliga verksamhet.
Under sådana betraktelser, och med anledning af mina kommitlenter mig lem-
nadt uppdrag, såsom ock på grund af egen öfvertygelse, föranlåtes jag fästa
Rikets Sländers synnerliga uppmärksamhet på de till förderf, elände och fattigvårdens
betungande ledande förhållanden, som äro förenade med kroglilvet, — samt söka
att åtminstone så till vida åstadkomma den ändring uti gästgifvarnes (vid förut an¬
förda ställen) nu ensamne tillkommande rättighet att utöfva bränvins och andra spirituösa
dryckers utskänkning; alt kommunerna sjelfve å allmän socknestämma måtte deröf¬
ver höras, och derom ega beslutande rätt; och jag föranledes så mycket mera till
en sådan framställning, då § 11 af ofvanberörda Kongl. Maj ts nådiga Förordning
stadgar, att ”Gästgifvare vare ej pligtig alt bränvin till utskänkning hålla”. — Och
Yågar jag derföre vördsamt föreslå
att till § 12 må i slutet näst efter ordet ”förverkas” tilläggas följande:
”dock må kommunerne sjeilve å vederbörligen utlyst socknestämma der¬
öfver höras, och ega beslutande lätt.”
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm deu 28 November 1862.
Liss Lars Olsson,
från Slöra Kopparbergs län.
Häruti
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 356• 5G9
Häruti förena sig;
Sven Ersson, Anders Andersson,
från samma ian.
N:o 356.
Af Liss liar© oisson från Kopparbergs län, om förhöjning uti det
läkaren i Leksands distrikt anvisade löneanslag.
Sedan läkarevården inom Österöalarne numera blifvit ordnad på sådant sått
att det från länet sedan många år anvisade extra provinciaiiäkare-arfvodet skall an¬
vändas till aflöning åt en för Nedan Siljans fögderi och Gagnefs socken af Säthers
låns fögderi bestämd läkare med station vid Leksands kyrka emot vilkor, enligt
Kongl. Brefvet den 10 Oktober i8Gi, att distriktets invånare tillhandahålla honom
kostnadsfri bostad, hafva Leksands socknemän, ulan afseende derpå att fögderiets
öfrige och Gagnefs socknar undandragit sig alt uppfylla detta vilkor, välvilligt åtagit
sig alt ensamme bekosta läkarebostaden och jemväl sådan upplåtit, och till följd
af denna omtänksamma åtgärd har ock nämnda, sedan flere år i brist på sökande
obesatte, läkarebeslällning numera blifvit till ortens belåtenhet återbesatt. Då likväl
hela det aflöningsbelopp, som läkaren i Leksands distrikt åtnjuter, uppgår till endast
1,000 R;dr under det ali öfrige provincialläkare i detta län aflönas med 1,500 R:dr
och bärtil! kommer alt inkomsten genom praktik hos ortens invånare, hvilka mesta¬
dels ulgöra obemedlad Dalallmoge, icke kan blifva af någon betydenhet, så år stör¬
sta anledning att befara det nuvarande provincialläkaren, såsom det ock förljudes,
snart lemnar orten för att söka en bättre aflönad plats. Förutom alt följden deraf
mäste blifva en för orten vådlig brist på läkarevård, skulle ock under sådant för¬
hållande de kostnader, Leksands socknemän för befrämjande af det åsyftade ändamå¬
let redan anvär.dt och åro betänkte på att ytterligare använda på läkarebostaden»
vidmagthållande, vara fåfängt förspilde. Den del af provinsen, som utgör Nedan
Siljans distrikt innefattar 5 socknar, nemligen Leksand, Rättvik, Ohre, Åhl celi Gag¬
nef, med en folkmängd öfverstigande 53,000 personer, utbredd på en yta af 31
Bilt. till R. St. Prot. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd. 72
570
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 356.
qvadrataln. Hvilka bekymmersamma följder skulle uppstå, om en så vidsträckt och
folkrik bygd komme i saknad af läkare, är lätt alt inse då, såsom bekant är, röd¬
sot oell liera febrar årligen äro i orten gängse. — Till förekommande af ett så¬
dant sorgligt lörhåliandc och i ändamål alt bereda orten utsigt att kunna oafbrutet
påräkna en skicklig läkare vid ifrågavarande befallning, föranlåtes jag derföre, i stöd
jemväl af närlagde å allmän socknestämma i Leksand gillade memorial, alt fästa
Rikets Sländers synnerliga uppmärksamhet på angelägenheten deraf att för provin¬
cialläkare befattningen i Leksand anvisas enahanda löneförmåner, som öfrige provin¬
cialläkare i länet åtnjuta. Jag tillåter mig derföre vördsamt löreslå:
alt Rikets Sländer behagade för provincialläkare-belatlningen i Leksand
anvisa löneanslag tili lika belopp, som andra provincialläkare redan åtnjuta
d. v. s. alt bemälde provincialläkarelön må förhöjas Iran dess nuvarande
belopp, 1,000 Ii:dr, till 1,500 R:dr R:mt.
Skulle hos Böglofliga Stats—Ulskollet, som otvifvelaktig! kommer alt behandla
frågan, på grund af hvad jag haft äran anföra, tvekan uppslå alt tillstyrka bifall
till denna min gjorda framställning, anhåller jag vördsammast, det llöglofliga Utskot¬
tet läcktes remittera denua motion till Kongl. Sundhets-kollegium, som bäst är i
tillfälle att bedöma frågan, för att såmedelst kunna inhemta dess alltid beredvil¬
liga utlåtande, utan alt hinder för ärendets behandling derigenom uppslår.
Afskrift af det utaf Leksands socknemän upprättade hyres-kontrakt, i och för
bostads anskalfaude för provincialläkare!!, hvilket tillförlitligt styrker bemälde sock-
neuiäns gjorda uppoffring för sin läkare, bifogas.
Om remiss till Ilöglolliga Stats—Utskottet auhålles.
Slockholm den 20 November 1002.
Lars Olsson,
från Stora Kopparbergs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 357.
571
N:o 357.
Af Fredrik 'fallström från Stockholms län, om förhöjning i afgif-
ten för forsling af s. k. lösväskor för enskildes räkning; m. m.
I enlighet med Kongl. Maj: Is nådiga Bref af den 29 Oktober i 825, är det
ålagdt postförare alf, mot en afgift af från !6—24—52 sk. tili högst 16 2 R:dr
Banko per år, forsla så kallade lösväskor för enskildes räkning; då härmed alltid
år förknippadt ej obetydligt besvär jemte ganska stort ansvar, isynnerhet sorn gan¬
ska ofia händer, alt posten skall befordras nattetid, kan denna afgift anses allt för
ringa under nu varande förhållanden, hvarföre jag härmed vill föreslå:
alt minst G Riksdaler Riksmynt per år måtte af egaren till postlösväska
erläggas, så framt ej särskild öfverenskommelse melian denne och post¬
föraren kan ega rum;
all egare till postlösväska å något passsande ställe invid landsvägen
håller brefbärare lil! mötes för alt direkt afhemta poster, på det att så
litet uppehåll som möjligt för den skjutsande må förorsakas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 29 November 1862.
C. Fredr. Hallström,
från Stockholms län.
572
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 358.
N:o 358.
Af Fredrlk Hallström från Stockholms län, om rådighet för straf¬
fad person att efter viss tid äler inträda i medborgerliga rättigheter.
%
Denna motion, som härmed öfverlemnas till Riksens Höglofliga Ständers sanna
behjertande, rörer en icke ringa del af vårt lands befolkning, sådane som skulle
komma att betydligt gagna vårt land, i stället för att de nu skada detsamma och utgöra
föremål för vårt hjertås oro och bekymmer; den rörcr vårt samhälles så kallade olycksbarn,
men som jag skulle vilja kalla stjufbarn, de många våra medmenniskor, som, ofta
af ungdomlig obetänksamhet, ofta af nöd och brist, ofta af bristande undervisning
om det som är rätt och orätt, trädt in på brottets bana, men, straffade och upp¬
lyste samt medvetne om sin brottslighet, af våra hårda lagar förhindras för hela sin
återstående tid från att någonsin blifva nyttiga medlemmar af vårt samhälle. Redan före¬
gående riksdag väcktes på Riddarhuset motion i samma syfte, men mölle motstånd
redan i Utskottet — och detta visserligen derföre, alt densamma icke afsåg alt
hela såret utan allenast ali lindra svedan. Motionären begärde nemligen blott alt
brottet efter 10 år icke skulle tillvitas den brottslige uti hans prestattest, men han
begärde icke alt det skulle glömmas äfven af samhället. De grunder, på hvilka
Utskottet förnämligast tycks, hafva stödt sitt afslag, voro:
l:o alt den brottslige kunde under dessa 10 år sitta häktad och således gå
ut i verlden, utan alt man hade någon borgen för hans förbättring.
2:o alt han kunde flytta under de 10 åren från församling till församling,
och svårighet för den sista församlingens prest alt då utskrifva åt honom ett så
kalladt rent betyg;
3:o att prestens samvete skulle deraf besväras;
4:o alt deraf skulle uppstå stor våda, emedan det skulle kunna hända, att
han förnyade sitt brott hvart 10:de år och då icke lida mer, än om han första
gången felade.
Dessa punkter äro lätt gendrifne.
Hvad den l:sta beträffar, så år det gifvet alt pröfvoliden skulle räknas ifrån
strafftidens slut.
På den andra svaras, alt min mening icke kan vara, att under de tio åren
alla spår efter brottet skulle utplånas, ty då skulle äfven domslolarnes protokoller
Motioner i Bonde-Siandet 1862. N:o 353.
573
derom undanrödjas, men efter dessa tio årens förlopp skulle brottet icke vidare få
nämnas.
Hvad den 3:dje åter angår, så kan jag ej se annat än att en sann prest skulle
glädjas åt alt lagligen kunna få göra livad, so ni bekantär, lian ändock försöker på
mångahanda sätt — och som flerestädes skett och lyckats. En förordning i salu¬
ma anda har redan länge bundit presterskapet, ulan att deras samvete funnit sig
deraf besväradt, nemligen Kongl. Brefvet af den 17 Oktober 1770, sorn stadgar,
”att uti lysning till äktenskap bäfdad qvinna icke må utmärkas, utau nämnas med
hvad icke menligt är, eller lägersmålet betecknar.” Sådant bud menar jag uti ifrå¬
gavarande fall och skulle vara tillräckligt försvar för prestens samvete, på samma
gång som det borde vara honom en glädje i bans kall.
Hvad slutligen den 4:de punkten belräflar, så kan ej nekas, att den vittnar om
lira ringa menniskokännedom och smakar alltför mycket af, minst sagd t, ofördrag¬
samhet. Vi veta genom Fångvårdsstyrelsens underdåniga berättelse för år 4 800
at! redan nu bättra sig nära 90 procent af dem, som blifvit straffade för första
resan, och man kan tryggt påstå det 99 procent skulle återvända på ärliga vägar,
om samhället blott förstod alt en gång anse sig försonadt.
För min del kan jag icke anse för annat än det aldra grymmaste hån, att uti
fängelserna undervisa de arma varelserna och stadfästa dem uti det som bättre är,
men sedan uti allmänna sammanlefnaden göra det omöjligt för dem att derefter
rälla sitt eget lefverne. Slån bar dock sett huru mången under diktade namn, eller
till sitt föregående lif okände vetat alt förskaffa sig allmän aktning, men blifvit dertill
urståndsalle, genast sorn de blifvit upptäckte. Ilvad bevisar detta annat än alt sam¬
hället borde gå dem till mötes, i stället för att sorn nu på allt möjligt sätt förfölja
dem. Det är kanske icke mång-a som göra sig besvär med att ens se på dessa
uslingar, än mindre tänka för deni, och likväl borde man kanske tänka på ingen
förr än dem och deras belägenhet. Få vilja hafva dem i sin tjenst, ingen lag tillå¬
ter dem alt sjelfva och på egen hand försörja sig; den uslaste tjenst i Statens och
samhällets är dem förnekad och många tiotal af år må halva efter utståndet straff
gäll förbi, under den mest exemplariska lefnad, så kunna de dock hvad stund som
helst ryckas bort från sin omgifning, förhindras i sitt ärliga arbete och kastas i
fängelse på den ringaste misstanke, kanske ofta nog blott af hat eller illvilja. Jag
frågar nu hvarje tänkande menniska, om icke något bör göras af oss äfven för
dessas skull; vilja vi hafva hårda straff, så skola vi väl dock en gång anse oss
försonade och tillfredsställda i vår hämndkänsla. Mången skulle tro alt sådant lätt
afhjelpes hos Kongl. Majit, men, ulan att jag vågar påstå alt så icke varit händelsen,
skulle det för Begeringen blifva alltför tröttande, såsom ändock öfverhopad med gö¬
romål, alt i hvarje fall afgöra den brottsliges väl; alt åter det skulle bero af pre¬
stens godtycke, vore att gifva den brottslige alltför lika rättighet, och skulle kunna
medföra den nya våda, alt han genom hyckleri eller kryperi skulle nödgas förtjena
574
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 359.
dess biträde, derföre måste brottslingens öde af ingen annan utan af honom sjelf
bero. Nu skulle visserligen bunna bända och händer det väl ock, att en eller an¬
nan af dessa återfalla in på brottets väg; men jag kan icke inse hvad för en stor
skada skulle ske af att en sådan, i värsta fall hvart 10:de år, straffades såsom för
första resan, i jemförelse med att nu mången måste söka sig lii! fängelserna såsom
frivillig, eller ock genom förnyadt brott skaffa sig inträde dit.
På grund af allt delia vill jag föreslå:
att en straffad person måste anses hafva åter förvärfva! medborgerligt för¬
troende och aila en medborgares rättigheter, då han visar sig, ander 5
år efter utståndet straff, icke hafva blifvit för nytt brott dömd elier der-
från i brist på bevis frikänd;
afl den straffade, efter ytterligare 5 pröfvoår, matie få anmärkningen
borttagen från sin prestattest, och icke mera kunna tillräknas sitt förra
brott vid någon domstol, eller i hvad angelägenhet det vara må.
Om remiss lil! Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
C. Fredr, naiiström,
från Stockholms län,
N:o 359.
Af Fredrik Hallström från Stockholms län, om förhöjning af fon¬
den för hankens fastiglielsldnerörelse äfvensom af maximibeloppet för
sädane lån m. m.
Ehuru inom detta Stånd motion redan är vorden väckt om förhöjning i fon¬
den för bankens faslighetslånerörelsc och ehuru jag med förundran erfarit, alt den¬
na framställning icke ens inom della Stånd vunnit allmännare sympatier, ulan alt
läst heldre äfven här höjt sig en röst för öfverflytlning ifrån Riksbanken till hypo¬
teksbanken af hela nu varande fastighelslånerörclsen, så anser jag dock frågan vara
af den vigt, alt jag beder få återkomma till densamma samt alt, efter en kort
framställning af saken, sådan den af mig uppfattas, lä göra en särskild motion, väl
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 359.
575
i enahanda syftning och ledande tili samma resultat, men utgående ifrån och stöd¬
jande sig på helt andra grander.
För hvarje bankinrättning, som har anspråk på förtroende, är första och oef-
tergifliga vilkoret alt bereda sig en grundfond, som kan tillgripas och användas i
utomordentliga fall. Derföre innehåller också 174 § uti Reglementet, för Riksban¬
ken, all denna skall hafva en grundfond af 15 millioner R:dr, som icke får för¬
minskas. Andra vilkoret måste vara, att denna grundfond består af sådan säkerhet,
som icke är beroende af förändringar uti allmänna kreditförhållandena, och hvilken
i behofvets stund verkligen kan påräknas ali utgå. Under mer än 30 års tid
egde riksbanken för sin grundfond den aldra största säkerhet, sorn kan finnas, nem¬
ligen omkring tre millioner spanska piaslrar, motsvarande tolf millioner R:dr Hant,
hvilka noggrann! förvarades i bankens hvalf och, såsom utgörande ett öfver bela
verldsmarknaden godkändt och gällande mynt, alltid skulle bibehålla sill värde och
med begärlighet einoltagas, om och när så behöfdcs. Men för omkring 20 år se¬
dan, dier i början af 1840:lalet, gjorde en annan åsigt sig gällande; man klan¬
drade då, att så stora summor lago döda och icke gå Ivo någon ränta, och för en
lumpen ränlevinst blef hela denna under alla förhållanden säkraste samt aldrig åter¬
kommande goda valuta på ett brådstörtande och åtminstone icke för banken fördel¬
aktigt sätt afytirad. Närmast denna sålunda förlorade säkerhet för Riksbankens
grundlönd lärer man väl svårligen kunna tänka sig någon bättre än första inleck-
ningarne i Sveriges jord, meddelade endast till hälften af hitintills varande låga
taxeringsvärden och fördelade i så små portioner, alt ingen låntagare kan bekomma
större lån ån högst 0,000 R.dr. Delta lånesvstem är också lika gammalt med
banken, och när man, på sätt nyss är nämndt, så plötsligen borttog bankens silf—
venaluta, ansåg man sig i stället böra åtminstone något öka Jastighetsullåningen.
Sålunda blef det vid 1035 års riksdag till 4,780,000 R:dr B:ko fastställda cirku¬
lationskapital för fastighetslån, vid 1840 års riksdag förliöjdt lill 5,500,000 R dr samt
vid 1845 års riksdag ytterligare ökadt till 6,500,000 R:dr B:ko, motsvarande 9,750,000
ll:dr Runt, hvarvid detsamma är vordet bibehållet intill 1857 och 1858 årens riksdag,
då, möjligen i följd af den allmänna krisen och de skarpa påkänningarne alt hjelpa
handeln och näringarna utur deras förlägenhet, man åter började indraga och för¬
minska fastighetslånefonden samt vid 1800 års riksdag älven tillvägagick på samma
säll, så ali fonden nu är minskad med 1,125,000 R:dr eller nedsatt till 8,625,000
R:dr Ruut. Deijemte bar man vid dessa sednare 2:ne riksdagar på flerfaldigt sätt
sökt all lägga hinder i vägen för denna lånerörelse, så att, när försöket att få lan¬
tan förhöjd ifrån 4 till 5 procent icke lyckats, man genomdrifvit, alt årliga amor»
teringsprocenlen blifvit 3 i stället för 2 procent, äfvensom att, oaktadt penninge-
värdets fall och fastighetsvärdets stigande, högsta lånesumman blifvit nedsatt ifrån
0,000 R:dr B:ko tili 6,009 R:dr Ruut. Ellerforskar man skälen till denna afvoghet
emot Riksbankens fäslighetsiånerörclse, så svaras, att det icke är bankmessigt alt
576
Motioner i Bonde-Ståndet ISO2. N:o 359.
sköta fastighctslånerörelse, alt banken bör ega lätt realisabla papper för sina till»
gångar, saint alt det numera tillhör hvpotheksbankerne alt ombesörja allt hvad sorn
angår lån på fastigheter. För min del kan jag icke finna annat än alt det är full¬
komligt bankmessigt att, då banken måste hafva en grundfond, och då man nöd¬
vändigt vill hafva den räntebärande, man också derföre förskaffar sig den största
och bästa säkerhet. Det år icke här fråga om bankens lånerörelse i allmänhet
eller funktioner i öfrigt, ulan endast om förvaltningen af den för dess grundfond
innehafvande säkerhet, och det måste väl vara bankmessigt alt banken sjelf dermed
tager befattning. Hvad åter beträffar de så kallade lätt realisabla papper, som sko¬
la anskaffas i stället för de intecknade fordringarne, så finnas icke några sådana alt
tillgå inom vårt land — alla dessa hypolheks-, filial- och enskilda banker äro icke
grundade på någon silfvervaluta, som vore det rättaste, utan ytterst blott på inteck¬
ningar, och desse af mångfaldigt sämre beskaffenhet, än de inteckningar, hvarom
här är fråga, och skulle för de förras realiserande mola så mycket större hinder,
som de äro å mycket högre belopp och på färre händer. Dessa bankens obliga¬
tioner äro dessutom alla ställde på en längre omloppstid, så alt något hastigt utsö¬
kande derföre hos sjelfva styrelserne icke kan göras, och hvad deras säljbarhet an¬
går, de må vara ställda i svenskt eller utländskt myntslag, så visade det sig redan
vid den obetydliga krisen år 1858, alt de icke kunde afyttras ens lill två tredje¬
delar af nominalvärdet. Bankens nu varande inteckningar, ehuru afsedde att kunna
uteslå uti 21| år, innehålla dock aila, alt de kunna infordras efter G månaders
uppsägning, samt innefatta en sådan säkerhet och äro så fördelade, att de ovilkor¬
ligen mäste ingå. Om Riksbanken afyltrar denna enda qvarstående verkliga säker¬
het för dess grundfond, så gör den sig helt och hållet beroende af de enskilda
kreditanstalterna och torde dyrt få ångra det i framliden. Väl torde här invändas,
alt banken ju alltid eger sin valuta i myntadt och omyntadt silfver; men denna är
icke afsedd såsom säkerhet för dess grundfond utan för inlöser, af dess sedlar samt
år, på sätt sednaste revisionsberättelse utvisar, underkastad sådane förändringar, att
den på ett år, elier från September månad 1861 lill September månad 1802, ned¬
gått med en tredjedel eller ifrån 27 millioner till 18 miilioner Runt.
Att åter, såsom jag tillika hört uppgifvas, denna öfverfiyltningsidé skulle om¬
fattas derföre, att några tjenstcr i banken derigenom skulle kunna indragas och be¬
sparas, kan jag icke fatta, emedan ingen lärer vara så klen beräknare, alt lian icke
finner sin fördel dervid att årligen utbetala omkring 20,000 lhdr för att vänna 3
å 400,000 lhdr. Slutligen har man jemväl anfört, att på sednare tider denna lå¬
nerörelse blifvit mindre anlitad, men detta torde härleda sig derifrån, dels att vil¬
kom! blifvit försvårade, dels att lånesumaian blifvit nedsatt och dels att manga af-
hållit sig derifrån af okunnighet om eller farhåga för dess framtida bestånd.
På dessa förenade skäl anser jag bankens både säkerhet och fördel påkalla,
att
Motioner i Bonde-Siåndet 1862• N:o 359.
577
att fastighets-lånerörelsen derstädes icke allenast bibehålies, utan återföres till det
skick, hvaruti den befanns före år 185 7.
Tager man derefter i betraktande om och hvilka fördelar denna lånerörelse
medförer för den enskilde och jordbruket i allmänhet, så föreställde jag mig san¬
nerligen icke att derföre skulle behöfvas något försvar inom detta Stånd. Jag har
sjeii' ett dylikt lån, och har inhemta! att af Bankens nu varande 6 å 7,000 lånta-
gare omkring Adelar utgöras af personer, som tillhöra vårt stånd, samt har ännu
icke hört annat än ett allmänt erkännande af fördelarne deraf, synnerligast för den
mindre jordbrukaren, som icke behöfver fika efter större summor för ingående uti
ofta nog svindlande företag. 1 detta afseende tror jag mig kunna med trygghet
vädja lill erfarenheten hos Ståndsbröderne ifrån Westmanland, Wermland, Wester¬
götland, Småland samt äfven ifrån andra län, hvarifrån dessa lån varit mera efter¬
sökta och begagnade. Man har ieke dragit i betänkande alt uppgifva, det endast
den rikare landtbrukaren deraf kommer i åtnjutande; men alt detta icke är öfver¬
ensstämmande med sanna förhållandet visar sig deraf, att mer ån hälften af lånen
äro omkring 1,000 Riksdaler samt en mängd å 500 R:dr och derunder. Att åter
det skulle vara en omöjlighet att nu genomföra faslighets-lånerörelsens återbrin¬
gande lill dess förra skick, må det ursäktas mig alt jag icke kan fatta, ty hvarken
lärer det kunna möta någon svårighet för Banken alt utföra samma sak, som un¬
der mer än hundrade år derstädes utöfvats, och icke eiler bör man föreställa sig,
att, då under sednare tider så oändligt mycket blifvit gjordt för handeln och nä-
ringarne samt för de större possessionaterne i landet, man skulle kunna vägra den
mindre jordbrukaren att åtminstone få återgå till de förmåner han innehade för 5
å G år tillbaka, helst då ingen förlust för Banken härigenom uppstår, utan tvärtom
beredes en säkerhet, som på annat sått icke kan vinnas.
Jag är dessutom öfverlvgad derom, att den nyligen inrättade hypoteksbanken,
för hvilken våra större financierer nu vilja göra allt, ingalunda är angelägen att
öfvertaga Riksbankens många mindre lån, hvilkas bevakande och vigilerande fordrar
mera tid och kostnader än en på enskild förtjenst grundad ny inrättning underka¬
star sig, samt att följden af öfverflytlningen skulle, om icke genast, åtminstone inom
kort tid, blifva uppsägning af alla dessa små lån, hvarigenom många af våra kom-
mittenter skulle göras olyckliga och vi med skäl kunna beskylias att hafva försum¬
mat en bland deras vigtigaste angelägenheter. För öfrigt får jag här ytterligare
fästa uppmärksamheten derpå, alt man icke bör sammanblanda Bankens grundfond
med dess reservfond. Ben förra måste, hvad dess natur och sjelfva benämningen
tillkännagifver, alltid förblifva oförändrad och utgöra yttersta säkerheten och sista
tillgången för innehafvarne af Bankens sedlar, om en sådan olycka skulle inträfiTa,
att Banken icke kan fullgöra sina förbindelser och 2 § i Banklagen af den 4 Slars
i850 skall tillämpas. Banken kan utgifva sedlar ända tiil 50 millioner Riksdaler
Bil.u till K. Si. Brot. 18C2 <2 1SC3. 11 Sami. 4 A/d. 73
578 Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 359.
utöfver dess siifvervaluta och iör dessa millioner har, enligt min uppfattning, lag¬
stiftaren velat under alla möjliga förhållanden förvara en tillgång af åtminstone 50
procent. Denna fond behöfver alltså icke vara och bör icke vara af rörlig egenskap,
men fullkomlig säkerhet för densamma är hufvudsakliga vilkoret.
1 öfverensstämmelse härmed får jag i ödmjukhet föreslå:
alt af Riksbankens till 15 millioner Riksdaler Riksmynt bestämda grund¬
fond två tredjedelar eller 10 millioner Riksdaler Riksmynt måtte utlånas
emot lika beskaffad inteckningssåkerhet och på samma vilkor, som hitin¬
tills ansetts erforderliga och funnits fullt betryggande för Bankens faslig-
hetslånerörelse;
att maximibeloppet af hvarje lån måtte förhöjas ifrån 6,000 R:dr till
9,000 R:dr, i enlighet med äldre föreskrifter samt alt sednare årens
taxeringsvärden å panterne derföre läggas till grund, äfvensom alt den
årliga amorteringen på dessa lån återföres till två procent i stället för
tre procent om året;
alt följaktligen Bankens för närvarande utestående fastighetslån öfver¬
fors till och anses utgöra en särskild utlåning af grundlonden och icke
sammanblandas med Bankens öfriga funktioner, samt alt den på denna
utlåning uppkommande behållna räntevinst, som i Bankens bokslut sär¬
skildt redovisas, ingår till leservfonden, emot skyldighet att ifrån sist¬
nämnda fond lemnäs ersättning, om grundfonden för något år, emot för¬
modan, skulle få erfara kapitalförlust.
Om remiss af denna motion till Banko-Utskottet anhålles.
Stockholm den '29 November 1862.
C. Fredrih Hallström,
från Stockholms län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 860.
N:o 360.
Af Eric Ersson från Gefleborgs iån, om pension dt aflidne Regements-
skrifvaren vid Helsinge regemente, Fällkamereraren J. C. Schönings
enka, Karin Schöning, född Goeoerberg.
En i min hemort aktad tjensteman, Regementsskrifvaren vid Kong!. Helsinge
regemente, Fällkamereraren och Riddaren J. C. Schöning har vid sin död efterlem-
nat sin enka Karin Schöning, född Gceverberg. i knappa omständigheter; och får
jag till hennes förmån anhålla om Rikets Höglofliga Ständers behjertande deraf.
Fällkamereraren Schöning, hvilken vid nära 73-1 års ålder afled i tjensten den 14
Maj 1853, var verksam ända lill sin lefnads sista dag. Under sin 47:åriga tjen¬
stetid hade han, genom sin redbarhet och sitt flärdfria väsende, tillvunnit sig all¬
män välvilja icke allenast inom det regemente han tillhörde, utan äfven bland den
talrika allmoge, hvarmed han som uppbördsman korn i beröring, och för öfrigt
allmänt inom orten. Hans enka, hvilken :iu är närmare 67 år gammal, bar, sora
nämndt är, knappa tillgångar, hvilka mer och mer blifva otillräckliga, då hennes
helsa i sednare lider blifvit mycket försvagad. Hon bar visserligen pension från
Arméens Enke- och Pupillkassa till belopp af 75 R:dr och Kongl. Majit liar på
hennes underdåniga ansökning, hvarvid var fogadt det bevis från regementet, hvilket
här i afskrift följer, beviljat henne ett årligt understöd från Konungens hospital af
25 R:dr, allt Danko; men dessa belopp kunna ej förslå till hennes underhåll.
Utom att hennes nians ovanligt långa och väl vitsordade tjenstgöring och öfriga
bär ofvan åberopade förhållanden böra, enligt min föreställning, tala för henne, till¬
kommer ännu en omständighet, som äfven i sin mån torde böra lagas i betrak¬
tande. Fällkamereraren Schöning hade nemligen vid sitt tillträde till Regements-
skrifvaretjensten, enligt hvad då var vanligt, till sin företrädare utbetalt 4,000 Ridr
O:ko i ackord. Då vid den år 1853 verkställda reglering af Arméens ackorder
Regementsskrifvarne ej fingo deri ingå, har denna summa för hans enka, utan nå¬
got hans eller hennes förvållande, helt och hållet galt förlorad. Hade den kunnat
utfås, så hade enkan för sin framlida bergning varit betryggad och icke behöft
vidare understöd än hon nu åtnjuter.
På grund af allt detta får jag härmed vördsammast föreslå:
att Rikets Höglofliga Ständer behagade åt enkefru Schöning under hennes
återstående lifstid, som efter naturens ordning ej kan blifva särdeles lång¬
580
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 360.
varig, ansld en ärlig pension af 300 R:dr B:mt, motsvarande 5 procents
ränta å ackordsbeloppet, eller, om sä myckel ej kan beviljas, det belopp
derunder, sorn md anses skäligt; samt alt, om möjligt, denna pension må
få beräknas och utgå redan frän innevarande års början, hvarigenom nå¬
gon lindring i hennes nuvarande hetryck kunde henne beredas.
Preslbevis om enkefru Schöning bifogas äfven. Om remiss lill vederbörligt
Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Eric Ersson,
från Gefleborgs lån.
Afskrift.
Del högt värderade minne, som nu mera aflidne Fåltkamereraren, Regements-
skrifvaren vid Kongl. Helsinge regemente samt Riddaren af Kongl. Wasa- Orden Herr
Johan Christian Schöning förvärfvat sig inom nämnde regemente under dess 47:åriga
och utmärkt berömliga tjensteutöfning derstädes, skulle komma att bereda regementets
medlemmar en stor glädje, om hans i knappa lefnadsomständigheter efterlemnade maka
med en sjuklig oförsörjd dotter kunde erhålla något vedermäle af Kongl. Maj:ts nå¬
diga välgörenhet. Fältkamrer Schöning föddes 1779, blef Mönsterskrifvare vid
Kongl Helsinge regemente 1806, Regemcntsskrifvare 1829, nådigst utnämnd til!
Fältkamrer 1852 och till Riddare af Kongl. Wasa-Orden 1851 samt afled i Ren¬
sten den i4 Maj 1855. Tili följd af Kongl. Majis nådiga Dref den 2 Februari
1855, rörande arméens ackordsreglering, kunde Schöning icke såsom Regements-
skrifvare få ingå i densamma och hans vid tillträdet af Regementsskrifvaretjensten
utbetalda ackord, 4,000 R:dr B:ko, har enkan icke af efterträdaren kunnat utfå, se¬
dan Regementsskrifvaretjensterna numera blifvit förändrade oell för framtiden af obe¬
stämd beskaffenhet; hvilket förhållande Kongl. Maji kanske äfven täckes nådigslbe-
hjerta. Söderhamn den 12 Febiuari 1855.
A. Alexanderson,
Öfverste-Löjtnant
J. A. Bergstedt, Å. W. Hallström, O. von Wolker,
Kapiten Löjtnant Löjtnant
vid Kongl. Helsinge regemente.
Att denna afskrift af härstädes ibland 1855 års (Juli månads) akter befintliga
original är dermed till alla delar öfverensstämmande intygas. Lands-kcntoret i
Gefle den 18 Oktober 1862.
Ex officio
J. Å. Södermark.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862 N:o 361.
581
Fru Karin Schöning, född Gceverberg, enka efter Regementsskrifvaren, Fältka-
mereraren och Riddaren af Kongl. Wasa-Orden Johan Christian Schöning, som intill
sin död den 14 Maj 1855, vid en ålder af 73 år, 5 månader och 19 dagar, ännu
var med allmänt förtroende tjenstgörande, är född den 2 Mars 1796, förenar med
god kristendomskunskap, en hedrande vandel, lefver icke gift och har lill sitt un¬
derhåll knappa tillgångar; hvilket härmed intygas. Mo af Södra Helsingland och
Gefleborgs län den 19 Oktober 1862.
Axel Eric Rönqvist,
Prost och Kyrkoherde.
(Sigill.)
N:o 361.
Af C. G. Sköldberg från Nerikes län, örn, lönebidrag af aUmama
medel för sänkning af Skarbysjön inom nämnde län.
Redan år 1806 verkställde M:r George Stephens, på föranstaltande af Örebro
låns hushållningssällskap, undersökningar för sänkning af mellan Vibysjön och Mo¬
sjön belägna vattendrag, för alt göra de på denna sträcka belägna öfversvämmade
jordegor odlingsbara. På sednare tider bar också, bland andra af dessa vattendrag,
Vibysjön blifvit sänkt. Derigenom har dock uppkommit den stora olägenhet, ali
Vibysjöns öfverloppsvalten hastigare än förr nedrinner i Skarbysjön, hvars aflopp ge¬
nom Viaän är alldes otillräckligt och derjemte mycket uppgrundadt, till följd hvaraf
de kring Skarbysjön och utmed Viaån inom Viby, Hackvads, Hardemo och Edsbergs
socknar belägna vidsträckta egor lida af så svåra öfversvämningar, all ängarne gan¬
ska ofta mäste lemnäs obergade och flera åkrar till och med hela år slå under
valten. Skarbysjöns sänkning och dess aflopps förstorande hafva derföre länge va¬
rit af största behof påkallade, och äro det så mycket mer, som en ytterligare sänk¬
ning af den ofvanför liggande Vibysjön lärer skola ske, dess öfverloppsvalten såle¬
582
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 361.
des ännu hastigare än hittills kommer alt nedrinna till Skarbysjön, och egorna vid
denna och Viaån således ytterligare komma alt valtendränkas.
För undanrödjande af dessa öfversvämningsolägenheter har ett större antal af
oivannämnde socknars hemmansegare hildal bolag för Skarbysjöns och Viaåns sänk¬
ning, och på anmodan har Kapitenen vid Kongl. Väg- och Vattenbyggnads-korpsen
M. A. Grill upprättat en på anställda undersökningar grundad arbetsplan med till¬
hörande plan-, profil- oell detalj ritningar samt kostnadsförslag för della stora
vatlenaftappnings-företag. Denna plan utvisar, att om Skarbysjön sänkes 6 fot un¬
der hittills varande lägsta, eller 10 fot 5 tum under högsta kända vattenyta me¬
delst en afloppskanal, som på i mils längd dels följer, dels rätar Viaån, samt har
en bottenbredd af 15 fot, en sidolutning af 1 på Jj fot och ett fail af 6 fot 6
tum på 20,000 fot eller 0’,33n på 1,000 fot, sä torrläggas ej mindre än 2,225
tunnland 1 kappland jord, hvaraf 2,141 tunnland 5 kappland beslå af äng och
bättre mossar, samt ilo tunnland 28 kappland vinnas från sjöbotten. Utom lösen
för Via qvarn har Kapiten Grill beräknat hela sänkningsarbetet till en kostnad af
46,500 R:dr.
Då bolaget ej kunnat öfverenskomma med Kapiten Grill om arbetets utförande,
har det derom kontrahera! med Ingeniör A. Henström, som också börjat detsamma.
Sedan likväl 50,045 R:dr 20 öre blifvit använda tiil inventarier, jordarbeten på «
af afloppskanalen, ombyggnad af bron vid Via qvarn samt lösen af qvarndammen
derstädes, blef det emellertid uppenbart, alt koslnaderne skulle högst betydligt öf¬
verstiga Kapiten Grills förslag, och Ingeniör Henström har beräknat, att totalkostna¬
den blott för sjelfva arbetena skulle komma alt uppgå till minst 53,500 lV.ur.
Detta var så mycket mera nedslående för intressenterne alt erfara, som de fleste
af dem äro mindre bemedlad allmoge samt genom innevarande års regniga sommar
ytterligare i ekonomiskt hänseende lidit genom fördränkta skördar.
Under sådana förhållanden, och då det skulle vara alldeles ändamålslöst att ned¬
lägga mera penningar på delta företag utan bestämd säkerhet all kunna fullborda
det, hafva intressenterne hoppats, all Rikets Ständer, som förut olla beviljat under¬
stöd till dylika företag, skulle vilja behjerta den svåra ställning, hvari de genom
valtendränkta egor lidande hemmansegarne i Viby, Hackvads, Hardemo och Edsbergs
socknar befinna sig.
Undertecknad får derföre å bolagets för sänkning af Skarbysjön och Viaån
vägnar vördsamt anhålla:
att Rikets Ständer måtte meddela bolaget ett lån af 55,000 R:dr, knappt
motsvarande hälften af den kostnad, hvartill arbetet, qvarnens explika¬
tion inbegripen, sannolikt kommer att uppgå;
och underkastar sig bolaget med tacksamhet de vilkor, som Rikets Ständer
för samma iåns åtnjutande kunna komma att bestämma, i det hopp, ali dessa vil¬
kor ej skola blifva oförmånligare än för andra understöd tiil likartade företag.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. 2V;o 362.
583
Om remiss af denna motion til! vederbörligt Utskott anhålles; och skall den
åberopade planen med ritningar, kostnadsförslag och andra frågan rörande handlin¬
gar till Utskottet ofördröjligen aflemnas.
Stockholm den 29 November 1862.
C. G, Sköldberg,
från Nerikes län.
N:o 362.
Af Aiiiiers Gildmnndssotl, jemte öfrige Riksdagsfullmägtige från Hal¬
lands lån, att till Kongl. Maj:l måtte öfverlennäs att förklara att, i
afseende å ds s. k. Trippiska hemmanen i Halland, något lösningsan-
spräk frän Kronans sida hädanefter icke kommer att ega ram, m. m.
Genom särskilde köpebref af den 26 April och 9 Maj !G53 iiar Drottning
Christina försålt lill handlanden i Holland, Adrian Tripp 557f\ oförmedlade, krono-
kloster-, kyrko- och skattehemman i Halland tili evärdelig ego, såsom allodialt och
okonditioneradt frälse, dock med förbehåll alt Kionan, när så lägligt lunnes, skulle
tå återlösa hemmanen och att skatte-egandc-ns rätt skulle vara oförkränkt.
Vid 1809 års riksdag väcktes fråga om inlösen af de s. k. Trippiska godsen
i Halland. Åboerna å hemmanen hördes och förklarade att de sjelfva icke ville
begagna Kronans rätt till Aterlösen. Frågan lörekorn ånyo vid riksdagen 1823.
Rikets Ständer ansågo då alt allt lösningsanspråk å de 59^ mantal af Trippiska
godsen, hvilka kommit i Svenska mäns ego, borde från Kronans sida upphöra. I
afseende å de öfriga 159* mantal begärde Rikets Ständer en närmare utredning.
En sådan blef genom Kongl. Proposition den 19 November 1828 meddelad Rikets
då församlade Ständer. Trippiska arfvingarue hade fordrat en summa af 86,625
R;dr i silfver för nämnda 159g mantal, hvilken summa, derå, enligt Kammar-kollega
uträkning, Kronan icke skulle erhålla fullt 2 procent om hemmanen blefvo af Kro¬
nan inlösta. Kollegium alltså ansåg vara alltför hög. Rikets, Ständer, lika med Kongl.
584
Motioner i Bonde-Ståndet 1862■ N:o 362.
Majit, funno ock skål icke förekomma lill en sådan inlösen, och beslöto all frågan
derom skulle tills vidare hvila.
I en lill Bonde-Ståndet vid 1055—1854 årens riksdag ingifven motion före¬
slog Riksdags.ullmägtigen från Hallands län Bengt Gudmundsson, på anförda skäl,
ali Kronan m ålte afsäga sig al! ålerlösningsrält till de Trippiska hemmanen i Hal¬
land, eller ock åtminstone inlösa de då ännu i Trippiska arfvingarnes hand qvarva¬
rande hemmanen, hvilka uppgåfvos utgöra endast 275* mantal, men Stats-Utskotlet,
som inhemlat alt olika tydningar angående öfverlåtelsen till Adrian Tripp hos sär¬
skilda domstolar egt rum i så målto, alt densamma än förklarats endast innefatta förpant¬
ning, än betraktats såsom försäljning under full eganderätt, hemställde i Utlåtande Nio
151, att, enär en närmare bestämning i nämnda hänseende icke torde stå alt er¬
hålla utan domaremagiens åtgörande, motionen icke måtte lill någon åtgärd af Ri¬
kets Ständer föranleda. Delta utlåtande Lief al Rikets Ständer gilladt. Sedermera
hafva flera åboer å de Trippiska hemmanen hos Kongl. Majit gjort underdånig an¬
sökning i enahanda syftning, som Bengt Gudmundssons förenämnda motion innebär.
Kammar-kollegium har i underdånigt utlåtande häröfver af den 15 Juni innevarande
år yttrat den mening, alt, så framt icke, såsom en följd af Kongl. Förordningen
den G Februari 1040, förbehållet om inlösningsrält upphört att vara gäiiande, det
dock är sannolikt att denna- rätt aldrig kommer att begagnas, aldraminst sedan
Trippiska arfvingarne vidtagit dea af deni bos Kongl. Majit, enligt Kongl. Brefvet
den 23 April 1053, anmälda utväg alt godset till Svenske män försälja; men Kol¬
legium har likväl icke funnit anledning ali i frågan om frånlrädandcl af lösnings¬
rätten tillstyrka någon åtgärd, likasom cj heller i afseende å det i ansökningen al¬
ternativt ifrågasatta begagnandet af lösningsrätten.
Då i Kongl. Förordningen den 6 Februari 1049 blifvit stadgadt att förbehåll,
som i köp om fastighet före den i Maj 1010 blifvit gjorda, angående rättighet alt
emot bestämd pcnningesumina eller andra vilkor framdeles vinna egendomen åter,
förlora all kraft och verkan, såvida ej vid vederbörlig domstol, innan 1050 års
slut, sökes inteckning i den försålda fastigheten för ett sådant förbehåll, så synes
det föga sannolikt alt, i tvist om lösningsrätt för Kronan till Trippiska godsen, för¬
behållet derom i 1G55 års salubref numera skulle kunna tillerkännas fortfarande
giltighet, oaktadt för detsamma inteckning i godsen icke blifvit innan 1850 års slut
sökt. Deremot synes med visshet kunna antagas att, om lösningsanspråk skulle
mot Trippiska arfvingarne väckas, ändamålet icke skulle kunna vinnas, ulan en för-
delarne deraf vida öfverstigande uppoffring å Kronans sida; och hvad angår ds lill
Trippiska godset hörande hemman, hvilka sedan 1025 kommit i Svenska mäns ego,
kan ej helier vara skäl att dessa skola vara underkastade något lösningsanspråk, se¬
dan dc 595c mantal, hvilka derförinnan förvärfvals af Svenska män, blifvit, såsom
här oivan är uärnndt, från sådant lösningsanspråk frikaliade.
I före-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 868.
585
I förenämnda utlåtande af Stats—Utskottet, äfvensom i den (ill Kongl. Majit in-
gifna underdåniga ansökning, äro liera olägenheter af nuvarande obestämda förhål¬
landen med de Trippiska hemmanen framställde. I betraktande häraf och i osä¬
kerhet, huruvida omförmälda underdåniga ansökning må i lösningsfrågan föranleda
till någon Kongl. Proposition till Rikets Ständer, hafva vi trott oss böra vördsamligen
hemställa:
alt Rikets Ständer må lill Kongl. Maj.t öfverlemna, att, derest Kongl. Majit
så linner för godt, förständiga vederbörande derom, att i afseende å de
s. k. Trippiska hemmanen i Halland något lösningsanspråk från Kronans
sida hädanefter icke kommer alt väckas; dock alt den rätt, som Kronan
ännu kan ega till inlösen af ifrågavarande hemman, må af dessas nuva¬
rande egare eller innehafvare få för egen räkning begagnas, om de dertill
finna sig befogade.
Stockholm den 20 November 18G2.
And. Gudmundsson,
från Hallands län.
Häruti instämma:
August Curlberg, Carl Ifearsson,
från Hallands län.
N:o 363.
Af Anders Gildintlildssoil från Hallands län, otti bidrag af allmänna
medel lill uppförande af hus för elementarläroverket i Halmstad.
Med anledning af Halmstads stads invånares af vederbörande emhetsmyndighe-
ter understödda ansökning om behofvet af stadens lägre elementarläroverks utvidg¬
ning, bar Kongl. Majit uti sin nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof,
såsom af Bilagan N:o 7 till den nådiga Propositionen, pag. 2 7—'28, närmare synes,
föreslagit att Halmstads läroverk måtte upptagas bland de fullständiga elementar¬
läroverken och erhålla jemte rektor, \ lektorer och 7 st. adjunkter.
Då del emellertid ännu icke är afgjordt, hvad framställning Kongl. Majit kan
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 11 Sami, 4 Afd. 74
686 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. A:o 363.
lärkas göra lill Rikets Ständer, i anledning af Halmstad stads invånares hos Kongl*
Majit tillika gjorda underdåniga anhållan om aflåtande af nådig Proposition lill Ri¬
kets Sländer, om anvisande af anslag eller lån, såsom bidrag lill uppförande i nämnde
stad af ett nytt läroverkshus i stället för den i högsta målto bristfälliga neli osunda
lokal, som nu dertill begagnas, vågar jag, med åberopande af den ritning jemte kost¬
nadsförslag och de frågan rörande handlingar i öfrigt, som blifvit lill Kongl. Majit
i underdånighet ingifne, utvisande all kostnaden för det nya läroverkshuset, då be¬
räknad för fullständigt läroverk endast på reallinien, skulie, ali skolmaterial oberäk¬
nad, uppgå lill mera än 80,000 Ridr — och enär Hallands län högst ringa och
Halmstads stad alldeles intet tillgodonjulit något statsbidrag på sednare decennier; då
andre bättre lottade provinser och släder dels erhållit millioner till jernvägsanlägg-
ningar, samt högst betydliga anslag, såväl lill läroverksbyggnader, som andra ända¬
mål. och lärjungar, som besöka läroverket, ej endast utgöras af ynglingar Irån sta¬
den och provinsen, utan jemväl från angränsande län, samt staden Halmstad
under sednare 5:ne åren uppfört nytt fattighus, ny gymnaslikhyggnad, nytt råd- och
tullhus jemte ny småbarns-skoilokal, med en kostnad af öfver 100,000 Ridr och
hvarföre samhället till större, delen måst skuldsätta sig; samt, enligt handligarne vid—
fogadt bevis, intet bidrag är att erhålla ur Stiftets Rvggnadskassa, får jag härmed
vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer, med afseende på Halmstads stads samhälles oförmåga
alt kunna anskaffa alla erforderliga medel för uppförande derstädes af en
låroverksbyggnad, fullt motsvarande nutidens anspråk på utrymme för ett
på båda iinierna fullständigt elementarläroverk, hvaraf icke allenast pro¬
vinsen ulan vidsträckta delar af tillgränsande län komma alt hemta vä-
sendlliga fördelar, måtte såsom bidrag lill ifrågavarande byggnadsföretag
bevilja Halmstads stads invånare ett anslag eller åtminstone lån af 50,000
Ridr Runt på billigaste vilkor.
Slockholm den 29 November 1862.
Anders Gudmundsson,
från Hallands lån.
Motioner i Bonde- Utåndet 1862, N:o 361.
567
N:o 364.
Af Auders Gudmundsson från Hallands län, om reglering af rät¬
tigheterna till och skyldigheterna för de s. k. Halländska kyrlsohem-
manen.
Nära för eli halft sekel sedan väcktes frågan om Statens jordegande rätt lill
de så kallade Halländska kvrkohémmanen oell åboernes dermed förenade besittnings¬
rätt, samt bär riksdag eller riksdag varit föremål för Rikets Ständers öfverläggnin-
gar och beslut, utan ali ännu hafva vunnit en slutlig oell fullt tillfredsställande
lösning.
Ulan alt nu ingå i någon undersökning, huruvida en del eiler de Heste af
dessa kyrkohemman äro att betrakta såsom kronohemman, enär denna skulle fordra
en närmare och vidlyftigare utredning, som på det bemedlingsförslag, jag härmed
tager mig friheten underkasta Rikets Ständers pröfning, icke har för det närvarande
något bestämdt oell afgörande inflytande, torde det tillåtas mig få förklara, att af~
sigten med de många motioner, som angående detta ärende sett dagen, icke någon¬
sin varit att förvägra eller beröfva kyrkorna deras lagliga rättigheter och behöfliga
inkomster, ulan endast afsell betryggande af åboernes besittningsrätt, utan alt
kvrkornes, såsom räntetagare, skulle förnärmas.
För att således undvika ett långt och tröttande återupprepande af å ömse si¬
dor anförda skäl under de långa och många förhandlingar, som rörande ifrågava¬
rande hemman vid riksdagarne förevarit, och då frågan genom några modifikationer
och förlydliganden uti det af Konungens Befallningshafvande i Hallands län gemen¬
samt med Biskops-embetet i Götheborgs stift öfver Rikets sednast församlade Stän¬
ders, i skrifvelse af den 24 Oktober 186(1, hos Kongl. Majit i underdånighet gjorda
framställning, om förändrade föreskrifters utfärdande i afseende å de s. k. Halländ¬
ska kyrkohemmanet dock med undantag af kyrkornas enskilda jordar och sådanc
hemman, hvartill de kunna ega donations- eller gåfvobref, den 2 September 1661
afgifna underdåniga utlåtande, efter min förmening, kan utan vidare omgång synas
tillräckligt förberedd för alt omsider vinna ett af åboerne länge efterlängladl och
slutligt afgörande, bar jag för min del ansett mig böra upptaga de i nämnda ut¬
låtande uttalade åsigter såsom mina egna, enär de utstaka en medelväg mellan rät¬
tigheter och skyldigheter å ömse sidor, som synes mig billig och antaglig, hvadan
588
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 36i.
jag ock, i händelse nemligen Kongl. Maj.t icke skulle linna skäl bifalla ofvanåbero-
pade Rikets Ständers skrifvelse, med stöd deraf får föreslå:
l:o alt en viss tid bestämmes, inom hvilken arrendatorerne eller åho-
erne, i händelse af bifogenhet, må väcka fråga om, huruvida hemmanet
tillhör kyrkan eller Kronan, och, sedan afgjordt blifvit hvilka hemman
äro kyrkans eller Kronans, med åboskapet å dessa sednare må förhållas
såsom med vanliga kronohemman, kyrkan dock förbehållen den ränta hon
egde; hvaremot med de hemman, sorn äro eller blifva tilldömde kyrkan,
borde så förfaras, att de på lika sätt sorn om kronohemman förordnad!
är, åt innehafvarnc upplåtas under åborätt, emot erläggande af städja lill
kyrkan efter samma beräkningsgrund, som den för kronohemman gällande,
jemte afgift till Wadstena krigsmanshus lika med kronohemman, och er¬
hållande af städjobref af Konungens Befallningshafvande och Biskops-embc-
tet samt utgörande lill kyrkan af en viss årlig spanmålsränta, beräknad
efter hvarje särskildt hemmans uppskattade inegnrymd, med fästadt afse¬
ende på jordens hällre eller sämre beskaffenhet, befintliga odlingstillfällen
samt andra herilighelcr, och fastställd efter samma grunder, som frågan
om maximi-arrendes bestämmande, enligt Kongl. Brefvet den 2 G April
1G26, dock ej till högre belopp än 2 kannor, hälften råg och hälften
korn, för hvarje uppskattad qvadratref jord;
2:o att hvarje åbo med lifstids städjobref på sålunda stadt hemman
skulle ega lätt alt sitt hemman tiil skatte lösa, efter lika bestämmelser
och emot erläggande af enahanda skalleköpsafgifter, som för kronohem¬
man nu äro stadgade, deraf likväl, utaf sjelfva skatleköpeskillingen skulle
till kyrkan ingå hvad som deraf motsvarade kyrkans andel af landgille—
räntan, hvarvid i skaltebrefvet skulle förbehållas kyrkan den bestämda
årliga spanmålsränlan och hemmanen till kyrkan försättas i samma ställ¬
ning som frälseskatte, eiler att kyrkan al hände sig eganderätlen endast
på det sätt, att om till skatte köpt hemman såldes utom åboslägten, kyr¬
kan skulle ega lösningsrätt viss laga tid efter hembjudande, hvilken för¬
mån kyrkan äfven torde böra tilläggas i afseende på icke skalleköpte
hemman, hvarå åborätt afstås tiil oskyld.
3:o alt nuvarande inneluafvarne af kyrkohemmanet vare sig på grund
af arrendekontrakt, städjobref af kyrkoföreståndare, eller i följd af köp
utaf förutvarande innehafvare eller åbo, och i mantals- elier skattskrif—
ningslängden blifvit såsom åboer skrifne, skola ega rätt att framför andra
å sina innehäfvande hemman, emot erläggande städja, erhålla städjobref.
4:o alt bestämmandet af den i l:sta punkten omnämnda årliga afgift
för hvarje uppskattad qvadratref af inegorymden bör i närvaro af pastor
eller dess ombud saini åboen verkställas af särskild förordnad landtmä-
Motioner i Bonde'Ståndet 1862. N:o 365,
589
tare, jemte å ömse sidor utsedde gode män, hvarvid ersättningar till för¬
valtningsmål] bör af .thoen bekostas;
5.o att vid denna taxeringsförrällning äfven hör tagas i betraktande de
ulskvlder och naluraprestalioner till Kronan, som, efter hvad jordeböckcrna
utvisa, af hvarje särskildt hemman utgöres, så alt i della afseende tyngre
beskattade hemman må i förhållande lill Kronoskatte!) njuta behörig lin¬
dring i den årliga afgiften till kyrkan.
Till närmare upplysning får jag bifoga Konungens Befallningshafvandes i Hallands
län och Biskops-embclets i Göteborgs still ofvanåberopade gemensamma utlåtanden
tillika med Ivaline joröeboksutdrag, samt anhålla om remiss al denna min motion
till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 29 November 1902.
And. Gudmundsson,
från Hallands \än.
Ilai uti förena sig:
August Carlberg, Carl Ifvarsson,
från samma län.
N:o 365.
Af Anders Angust Anderson från Östergötlands län, om upp-
häfvande af vissa delar af Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1860,
angående välboren för bränvinstillverkning, i ändamål ali rättighet lill
husbehofsbränning måtte återställas lill hvad den var, enligt 1857 års
Kongl. Förordning m. m.
Som den vid scdnaste riksdag vidtagna åtgärden, att i eli enda penndrag till¬
intetgöra den af ålder jordbruket tillkommande binäring all tillverka bränvin, inom
vissa delar af riket förorsakat cn stor del jordbrukare den orimligaste förlust, och
tvingat mången att inlåta sig på fabriksbränningens område, hvarigenom icke al¬
lenast en onaturlig mängd af jordbruksalster förstöras utan ock den helsosamma
fördelen af jordens och ladugårdens förbättring blifver på clt äfventyrlig t sätt häm¬
mad ; men det svårligen later sig ined Statens och samhällets sanna fördelar för-
590
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 066.
enås all, under del varan bränvin icke kan bannlysas ur konsumtionen, uppmuntra
ecb befrämja de storartade förstörclscmaskiner, sorn i hvarje ångbränneri förelinnas,
blott för att på delta sätt åtkomma de fabulösa summor, som härigenom tillflyta
statskassan, vågar jag på delta ämne fästa Itikels Höglotliga Ständers synnerliga
uppmärksamhet. 1 denna fråga är vid våra sednastc riksdagar så mycket både ta-
ladt och skrifve!, att något nytt i den vägen icke kan vara att anföra. Jag bar¬
dock velat i minnet återkalla den orättvisa, som ligger lill grund för delta närings-
yrke, der man lagt de mest onaturliga band på idkarens fria vilja att efter bästa
förstånd och förmåga tillgodogöra sig de produkter, som af den dyrköpta jorden
fromalstras. Det gifves intet motstycke härtill i något annat näringsfång och se¬
dan det numera visat sig att hufvudsyflemålel uteslutande var, icke alt befrämja
nykterheten, utan blott alt åtkomma de många skallemillionerna, så framstår lag¬
stiftningen i denna fråga i en bjertare dager. Inskränkande mig för öfrigt till å-
beropande af hvad jag, tillika med (lere ståndsbröder härutinnan under förra riks¬
dagen anfört, är min vördsamma hemställan derföre:
alt Itikcts Höglotliga Ständer ville, med upphäfvande till vissa delar af
Kongl. Majlis nådiga Förordning den 26 Oktober 1860, angående vilkoren
för bränvinstillverkning, i stället, hvad rörer husbehofsbränning eller min¬
dre bränneri, till kraft och verkan återställa den af år 1857 förut i sam¬
ma ämne gällande Förordning, med öppen rätt för Rikets llögloflige
Sländer alt bestämma bcvillningen på denna näringsgren, enligt de grun¬
der, som kunna linnas mera med rättvisa och billighet öfverensstäm¬
mande.
For hvilket läll som helsi, äfven i den händelse en rättvis återgång i lag¬
stiftningen rörande detta ämne skulle slå att vinna, föranlåtes jag, såsom en be¬
höflig rättelse, föreslå följande ändringar uti nu gällande förordning 0111 bränvins-
tillvcrkningen i ångbrännerier:
vid § 2 tillägges eller inpassas den valfrihet alt en person, som under
hösten vill drifva ångbränneri blott en månad, skall ega rätt att beräkna
denna termin från och med den 1 till och med den 30 November.
En sådan rättelse är desto mera nödig, som jordbruket eljest olla får
lida ett förtidigt afbräck under fjerde terminen och den femte icke är
lika passande för hvarje fall;
vid § A alt minsta belopp per dygn måtte bestämmas lill EU Hundra
kannor, i stället för nu varande stadgande 0111 300 kannor;
vid § 8 alt anmälan bör ske minst en månad före den tid tillverk¬
ningen skall hörjås, i stället för sex veckor, som nu finnes stadgadt;
vid § 19 alt afgiflen för tillverkningen måtte, såsom för hög, nedsät¬
tas från 60 till 50 öre per kanna bränvin af 50 procents styrka efter
förut bestämd värmegrad enligt Celsii termometer;
Motioner i Bonde-Ståndet 1802. N:o 066.
591
vid § 28 ail arfvode till kontrollörerne skull utgå med minst Tre oell
högst Fem R:dr om dygnet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
A. A. Anderson:
frän Östergötlands lån.
Uti förestående motion instämma:
Carl Johan Johansso». Anders Persson,
från Östergötlands län. från Örebro län.
N:o 36G.
Af J. Bergström från Kopparbergs lån. om anslag lill lön dt en
veterinärläkare i Wester-Dalarnc.
Som den fattiga allmoge inom Westerdah fögderi i Stora Kopparbergs län,
hvars förnämsta egendom består af hästar och andra boskapskreatur, hvilka alltsom-
oftast äro hemsökta af smittosamma sjukdomar, och någon djurläkare icke finnes
att tillgå närmare än i Fahlun, dit de hafva 12 till 20 mil, får jag härigenom
föreslå:
alt en veterinärläkarelön måtte blifva beviljad för Wesler-Dals fögderi i
Stora Kopparbergs län.
Om remiss till Slals-Ulskottet anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Bergström.
från Kopparbergs län.
592
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:is 367 och 363.
N:o 367.
Af J. Bergström ftin Kopparbergs län, om anslag lill lön dl en pro¬
vincialläkare i Wester-Bergslags fögderi af Kopparbergs län.
Enligt Kongl. Mnj:ts nådiga skrifvelse af den 20 Mars 1850 liar Sundhets¬
kollegium den 11 April 1859 tillstyrkt att 48 nya provincialläkare, hvardera med
1,500 R:dr R:mt årlig lön, måtte anställas och inom länen fördelas, enligt eli af
Kollegium uppgjordt specielt förslag, hvilket förslag upptar äfven såsom nödig an->
sedd en provincialläkare för Wester-Bergslags fögderi i Stora Kopparbergs län.
Vid sisllidue riksdag beviljade Rikets Ständer anslag till löner för 20 nya provin¬
cialläkare i riket, men som Wester-Bergslagen icke kom i åtnjutande af någon utåt
de då beviljade provincialläkarelönerna, får jag härigenom nu löreslå:
att en årlig lön mätte blifva beviljad för en provincialläkare i Wester-
Bergslags fögderi af Stora Kopparbergs län.
Om remiss till Stats-Ulskoltel anhålles.
Stockholm den 29 November -1862.
J. Bergström,
från Kopparbergs lån.
N:o 368.
Af J. Bergström från Kopparbergs län, om anslag till lön ät en
ytterligare lärare vid veterinär-inrättningen i Stockholm.
Sedan Rikets Ständer, genom vid sednasle riksdagar bevijade frikostiga anslag
till såväl högre som lägre undervisningsverk och specialskolor, visat det intresse de
hysa
Motioner i Bonde-Ståndet 1865. N:o 368.
593
hysa för undervisningens oell bildningens framåtskridande i alla rigtnlngar, torde det
icke illa upptagas, örn motionären vågar framhålla hvad sorn behöfves vid ett un¬
dervisningsverk, sorn hittills synes blifvit glömdt, helt visst endast derföre alt icke
dess behof blifvit tillräckligt framställda. Det är den Kongl, veterinärskolan i Stock¬
holm, för hvilken jag vågar tala — en skola, som har lill uppgift, att utbilda alla
de veterinärläkare, som sedan utgå alt sin konst utöfva i alla delar af vårt fä¬
dernesland.
För den, som endast obetydligt tagit kännedom om hvilken utsträckning vete¬
rinärmedicinen på sednare tider tagit, och hvilka lill och med för landtmannen vig—
tigtiga läroämnen, såsom husdjursskötsel och husdjursafvel, den omfattar, synes det
lärarcantal, som nu finnes (nemligen tre professorer, en adjunkt och en instruk¬
tionssmed), vara alltför otillräckligt, då dessutom läroämnenas antal, enligt skolans
förcläsningsplan, uppgå till icke mindre än aderton och flera af dessa upptaga sin
man ensamma. Derjemte kunde genom jemförelse med utlandet visas, att delta
lärareantal är otillräckligt. Men för all icke blifva alltför vidlyftig, ålnöjer jag mig
alt anföra i della hänseende, alt de franska veterinärskolorna hafva hvardera fem
eiler sex professorer och tre adjunkter, den belgiska sex ordinarie och tre extra
ordinarie professorer och fyra adjunkter, den danska sex professorer o. s. v.
Med stöd af hvad jag sålunda anfört, vågar jag föreslå:
det Rikets Ständer bevilja eli årligt anslag af Femtonhundra (1,500) R:dr
R:mt lill lön åt ytterligare en adjunkt vid Kongl, veterinärinrättningen i
Stockholm, hvarigenom i någon mån undervisningen kan bringas framåt.
Om remiss anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Bergström,
från Kopparbergs län.
JBth. till R. St. Fröt. 1862 $ 18 63. 11 Sami 4 Afd.
594
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 369.
N:o 369.
Af P. O. Hörnfeldt från Wester-Norrlands län, om afldlande af un¬
derdånig skrifvelse till Kongl. med anhållan om utfärdande af
nådig föreskrift i och för ordnandet af plogningsskyldigheten inom de
nordliga länen.
Genom särskilda kungörelser, dera jag anhåller att få framdeles till Utskottet
Ingifva, har Konungens Befallningshafvande i Wester-Norrlands län utfärdat före¬
skrifter angående fullgörande af väglagningsskvldigheten i länet. Dessa föreskrifter
hafva varit egnade alt i hög grad försvåra delta redan i och för sig öfverallt och
särdeles i de nordliga länen tryckande onus.
Man liar nemligen deruti bestämt dels att vägarna, för att anses vara i laggildt
•kick, skola vara upp-plogade och skottade till den bredd att 2:ne med parhästar
förspända åkdon obehindradt kunna passera förbi hvarandra och alt snön icke får å
vägen ligga till större djup än G tura, dels att vägarna höra vara i sådant skick
försatte två timmar efter det snöfall upphört eller, såvida sådant upphör under nat¬
ten, två timmar efter dagningen. Fullgörande af dessa bestämmelser är dels, så
vidt vägarnes beskaffenhet angar, fullkomligt gagnlöst, enär knappast någonsin ett
med parhästar förspändt åkdon å vägarne färdas, än mindre tvänne sådana mötas,
dels med afseende äfven å tiden för fullgörandet, alldeles omöjligt; och då svårli¬
gen något mera origtigt i lagstiftningsväg kan tänkas, än att genom stadgande af
sådana lagar, som omöjligen kunna ållydas, framtvinga lagbrytare, så lärer det icke
vara tvifvel underkastad! att ofvanberörda stadganden ovilkorligen böra upphäfvas.
Rörande orimligheten af den bestämda tiden må här endast nämnas att efter ett
icke allt för svårt snöfall det är för en del af de plogningsskyldige alldeles omöj¬
ligt att inom den bestämda tiden ens hinna fram lill det vägstycke, som skall
plogas.
Till undanrödjande af denna här omnämnda kungörelse, och till förekomman¬
de af andra dylika, hvilka af Konungens Befallningshafvande möjligen kunde komma
att väckas, samt för alt vinna mera säkerhet och trygghet i afseende å dessa för¬
hållanden, hvilka naturligtvis inom de norra länen ega större betydelse än annor¬
städes, vågar jag härigenom föreslå:
det Rikets Ständer ville till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 370.
595
om utfärdandet af en nådig Förordning i och för ordnandet af plognings-
skyldigheterna inom de nordliga länen;
hvarjemte jag, i afseende å de grunder, hvarå en sådan förordning bör hvila, får
föreslå:
det Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
i den Förordning, som kan komma att i nåder utfärdas, angående plog-
ningsskvldigheten inom de nordliga länen, måtte inflyta följande hufvud-
sakliga bestämmelser, nemligen: ”alt vägarne skola fyra timmar efter
”sedan snöfall upphört elier, derest detsamma nattetid upphör, inom fyra
”timmar efter dagningen vara i farbar! skick försatte”.
Om remiss till vederbörligt Utskott får jag vördsamligen anhålla.
Slockholm den 29 November 18G2.
P. O. Hörnfeldt,
från Wester-Norrlandg lån.
Häruti förenar sig till alla delar
P. Östman,
från Wester-Norriands län.
N:o 370.
Af P, O. Hornfeldt från Wester-Norriands län, om vpphåfvande af
ätskilligalagens stadganden i 10 Kap. Giftermdls-Balken, i den syft¬
ning att hvardera maken skall ega lika rätt i hoets såväl fasta som
lösa egendom.
Ibland de lagsladganden, som mest missförstås och följaktligen mer än andra
gifva anledning lill rättegångar, intaga bestämmelserna rörande makars giftorätt och
enskilda lott i boet ett vigligt rum.
Dessa stadganden, som leda sitt ursprung från den tid, då man ansåg släglen
såsom sådan och icke den enskilde medlemmen vara egare til! det gods, sorn inom
familjenjlörefanns, och som under då varande förhållanden egde berättigande, måste
dock i deras närvarande skick och i nuvarande tid anses qvarstå endast såsom lem-
ningar af fordom tima lagstiftning. Detta förhållande är numera så .mvcket ögon-
596
Motioner i Bonde-Ståndet 1SG2. N:o 371.
skenligare som skilnaden i testaments- och gafvorält öfver ärfd faslighet och den
öfver förvärfd upphört. Att under sådana omständigheter bibehålla den olikhet i
äkta makars rätt till hvarsannans egendom, som nu eger rum ej mindre i afseende
på ärfd och förvärfd, utan äfven med afseende på huruvida egendomen är före eller
under äktenskapet förvärfd samt huruvida den har egenskapen af lös eller fast, sy¬
nes mig vara hvarken konseqvent eller nyttigt. Deremot är denna lagstiftning
verkligen skadlig, enär den ofta ger upphof lill invecklade rättegångar emellan par¬
ter, som af skyldskapens hand horde och säkerligen eljest kunde sammanhållas i
lycklig enighet, da deremot nu vår lag, i afsigt alt inom familjerna bevara dithö¬
rande egendom, förbiser att just under och genom bemödandet härom den föranle¬
der split och tvister inom familjen, hvarigenom familjens hästa egendom, dess en¬
drägt och inbördes kärlek skamlöst sköflas.
Mig synes att, då makarne äro alt betrakta såsom en personlighet, också full¬
komlig gemensamhet i egorälts-förhållande hör ega rum; och får jag med anled¬
ning häraf föreslå alt, med upphäfvande af öfrige stadganden i 10 Kap. Grftcrmåls-
Baiken, 1 § af samma Kap. hädanefter mätte få följande förändrade ordalydelse;
”när man och hustru äro sammanvigda då eger hvardera giftorätt tili
hälften i så väl den lösa som fasta egendomen i boet.
Om remiss lill Höglofliga Lag-Utskottet anhålles.
Slockholm den 29 November 1802.
P. O. Hörnfeldt,
från Wester-Norrlands län.
N:o 371.
Af Olof MISSOU från Westerbottens lån, om uppbörd och redovisning
af de mihliestaten anslagna indelta räntor i sammanhang med kro-
nouppbörden, samt om åtskilliga dit hörande föreskrifter.
Dc olika sälten för upphörd af Kronans inkomster och de åt Militära etn-
bets- och tjenstemän indelta räntor, hvilka sednare numera äfven få kontant er¬
läggas efter visst markegångspris, åstadkomma ett besvär, hvaröfver i de glest be¬
bodd» norra landskapen allmän och rättvis klagan, gränsande till missnöje, förspörjes.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. Nio 371.
597
Krono-uppbördcn sker nemligen ej på samina lider oell ställen, som uppbörden af
de till Militäre embets- och tjenstemäns aflöning indelta räntor; den förra verksläi-
les af Kronofogden och den sednare af Ucgements-skrifvaren på olika tider och
ställen, hvarigenom tvänne särskilda resor med Ihy åtföljande ökadt besvär och ökade
kostnader jemte tidspillan ovilkorligen uppkomma för de ofta aflägset boende egare
till de hemman, hvilka äro ansiagne lill mililärernas aflöning.
Ofverlygad ej mindre derom, all denna olägenhet lätt skulle kunna afhjelpas,
än ock om nödvändigheten af en förändring härutinnan i synnerhet för de norra
glest bebygda orterna, hvarest hemmansegare ej sällan hafva ända till åtta mils väg
och derutöfver från sina hemvist lill uppbördsställcna, samt efter alt hafva erfarit,
att en förening af de olika uppbörderna lärer frivilligt blifvit iakttagen inom några
län, föreslog jag, uti en vid sislhållna lagtima riksdag väckt motion, två olika sålt
för åvägabringande af en förbättrad lagstiftning uti ifrågavarande afseende, nemligen
alt antingen Hegcmenlsskrifvaren ålades verkställa den kontanta uppbörden af de till
Militäre embets- och tjenstemän indelta räntorna på samma tider och orter, som
Kronofogden verkställer den honom åliggande uppbörd, elier ock häradsskrifvaren,
efter honom meddelad uppgift, debiterar förenämnde indelta medel för alt sedan
i sammanhang med kronouppbörden af Kronofogden uppbäras och till indelnings-
halvarne levereras, antingen direkte eller genom Landtränteriet och Landskontoret.
Denna min då väckta motion föranleddo llikets Ständers underdåniga skrifvelse
i ämnet tili Kongl. Majit (se Expedilions-Utskoltels förslag till underdånig skrifvelse,
1 bandet, pag. 110), med anhållan det Kongl. Majit läcktes i nåder tillse, huruvida,
genom förändring i sältet för ifrågavarande uppbörder, någon lättnad uti ifrågakomna
besvär kunde beredas.
Men som det af Kongl. Majit från Kongl. Krigs-kollegium och Kongl. Kammar-kol¬
legium, med anledning af Rikets Ständers förenämnda skrifvelse, infordrade utlåtande,
efter hvad jag erfarit, ännu icke lill Kongl. Majit inkommit, samt någon ålgård
följaktligen icke ännu af Kongl. Majit vidtagits till afhjelpande af ifrågavarande olä¬
genhet, får jag, förnyande min ofvanberörda motion, vördsamt föreslå:
att Kronofogdarne uppbära och redovisa de Militär—staten anslagna in¬
delta räntor i sammanhang med kronouppbörden samt att vederbörande
löntagare vid regementena, liksom andra Statens embetsmål), qvartaliter
må utbekomma sina löner på Landtränteriet, för hvarje qvartal med lösen
enligt riksmarkegång för en fjerdedel af det regementet ansiagne tionde,
och, sedan medelmarkegången för året vunnit laga kraft, genom med Lands¬
kontoret uppgjord räkning, uppbära det återstående beloppet af regemen¬
tet tillkommande lösen för de, till aflöning af tjenstgörande befäl och
civil-stat, ansiagne indelta räntor.
598 Motioner i Bonde-Ständei 1862. N:o 372.
Om remiss lili vederbörligt Utskott anhåiles.
Stockholm den 29 November 1062.
Olof Nilsson,
Irån Westerbottens län.
N:o 372*
Af Jonas Christophersson från Wermlands län, om ändring af 58
§ af Kongl. Förordningen om kommunal-slyrelse pä landet, i fråga
om grunden för fy rkb er åkning en.
58 § af Kongl. Majts nådiga Förordning om kommunal-slyrelse å landet stad¬
gar, alt alla kommunal-utskylder derstädes skola utgöras efter hemmantal, utan
hänsende till hemmanets taxeringsvärde; men då hemmantalen äro inom till och
med samma socken så högst olika i så väl område, som deras verkliga värde (åt¬
minstone är förhållandet sådant inom Wermland), att det ena hemmanet kan vara
taxeradt till Ett, ja ända till Två Hundra Tusen Riksdaler, och det andra till endast
25, 30, 40 eller 50,000 Riksdaler och så vidare, så synes mig, enär elt mantal,
utan afseende på beskaffenheten, har samma utskylder, att berörda stadgande icke är
välgrundad!. Ännu större hemmans-olikheler kan jag åberopa: t. ex. i samma soc¬
ken af Wermlands län, hvarest finnes ett hemman tjustersby, som är, enligt 1861
års taxeringsvärde, uppskatladt lili 150 Riksdaler Riksmynt, och ett annat, benämndt
Ivarsbjörke, taxeradt till 48,000 Riksdaler samma mynt, och detta sednare värde
är ändå icke för högt, i betraktande af det förras taxering. Häri ligger i min
tanke en stor orättvisa, ty att elt så svagt hemman, som del förra, skall bära lika
stora kommunal-utskylder, som det sednare, är vä! icke rimligt. Landels kom-
munal-onera äro ändock nog stora; lill exempel i den församling, der jag bor, Ön¬
näs endast 20ii:dels hemman, men blott utgifterna för fattigvård, samt håll- och
reserv-skjuts uppgå likväl till 6,500 R:dr årligen.
Anmärkta olägenhet har väl inom min hemort och på många andra ställen
blifvit, genom frivilliga överenskommelser, afhjelpt dymedelst, att komraunal-utskyl-
derna utgått efter hemmanens taxeringsvärde; men sådana överenskommelser kunna