BIHANG
TILL
s&hhkwkbie ffimwwwFÅHaaaa
PROTOKOLL
VID
lingtimfia f&iksdagen I Stockholm
Åren JLSH3 ©ela 1803»
EliFTE
2~ Af del siingen;
Motioner i Preste-Ståndet.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 1.
1
i\:« 1.
Af Kontrakts-prosten .1, Janzon: Om hela Folkskole-qfgiftens
anordnande till Folkskolan.
Folkskolan har under sednare riksmöten varit föremål för Ständernas syn¬
nerliga omvårdnad; och detta med rätta. I den mån kommunen sjelf vill styra
och ordna sina angelägenheter blifva kunskaper och upplysning alltmer nödvän¬
diga, så väl för utvecklingen af individens egna krafter till sitt sjelfbestånd, som
ock för att kunna deltaga i verksamheten för det allmännas bästa, utan hvilket
den enskildes icke kan hafva ett varaktigt bestånd.
För att genom folkskolan komma till detta mål, hafva Rikets Ständer icke
blott gifvit anslag af statsmedel, utan ock ideligen reglementerat för att få henne
på bästa sätt ordnad, utan att ännu hafva vunnit nöjaktigt resultat. Att så skulle
gå, är klart; ty under så olika förhållanden i olika orter, kan omöjligen ett enda
reglemente passa för hela landet.. Bet bästa staten kan göra i denna sak, är att
alls icke reglementera, blott bestämma det mått af kunskap, som den af hvar
och en af sine medborgare fordrar och noga kontrollera att detsamma inhcmtas;
men sedan lemna åt kommunen fritt att besluta om sättet, huru denna kunskap
bäst må kunna bibringas.
Men för att få nödig drifkraft till upphinnande af det kunskapsmått, som
nu gällande Skolstadga fordrar, anser jag hela personela skyddsafgiften behöflig;
men också tillräcklig, när härtill lägges, hvad kommunerne nu till sin folkskola
betala; hvarföre de församlingar, som hittills njutit understöd för sine lärare och
skolor, böra kunna reda sig utan vidare statsanslag.
7 o o
Genom att anslå hela skyddsafgiften till folkskolan, komma vi:
l:o. Från allt trassel med statsanslag, dels till skollärare, dels till småbarns¬
skolor och få saken på klar fot.
2:o. Upphörde den verkligen skriande orättvisan, bestående deri, att de försam¬
lingar, ibland hvilka många fattiga, hvilka med värma omfattade folkskolan
och ställde den straxt med stora uppoffringar på god fot, de straffas för detta
sitt nit med mistning i andel af statsanslaget, så framt de icke ytterligare
vilja betunga sig med g-dels tillskott till sitt skoleväsen för att af staten
undfå j-del: de församlingar, bland hvilka säkerligen många ftro relativt rika,
hvilka nätt och jemt gjort, hvad stadgan fordrar och som nu med lätthet
kunna göra ett tillskott, efter de gjort så litet förut, desse hugnas . af staten
med premium för sin vårdslöshet, utan att tala om det besynnerliga sätt,
hvarpå dessa tillskott af vissa församlingar lärer utgå.
Bih. till B. St. Fröt. 1862 $ 1863. 11 Sami. 2 Afd. 1
2
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 2.
3:o. Undanröjdes den orättvisa som är en följd af regdementerandet om methoden
för undervisningen. Häraf har händt, att församlingar, som ordnat sin skola
efter föreskrift, men nödgats öfvergifva denna form såsom för orten oduglig
och ställt sin skola på lämpligare sätt, gått miste om andel i anslaget af skäl
att skolan icke var ordnad precis på det sätt, reglementet föreskrifver.
Olämpligheten af dessa i detalj ingående stadganden visar sig deraf, att
ehuru hvar och en gerna vill taga emot penningar till skänks, likväl så många
kommuner heldre än att byta om lärare och sönderbryta sin af mångårig erfaren¬
het väl vitsordade skolordning, försakat det erbjudna anslaget — hvarföre förr åt¬
minstone stora summor, reserverade för folkskolan, legat obegagnade i statens
kassor. Något mer slående bevis på olämpligheten af vilkoren torde knappt
gifvas.
Staten kan i min tanka lätt umbära denna inkomst.
De särskilda anvisningar på andra hälften af skyddsafgiften, såsom till
Skolinspektörer m. fl. äro få och kunna lätt fyllas af statsanslag.
Men när jag nu yrkat andra hälften af skyddsafgiften till folkskolan, så
önskar jag äfven den strängaste kontroll af Domkapitel, Skolinspektör och så
många myndigheter, som härtill anses nödige, att medlen användas endast till
skolans båsta och så att dess ändamål vinnes: sann kristendomskunskap och skick¬
lighet att fullgöra de pligter som åligga en Svensk medborgare. Således,
på det att folkskolan måtte få kraft att uppfylla sina vigtiga åligganden;
på det att all orättvisa vid fördelningen, allt trassel vid uppbörden af
statsanslaget måtte upphöra;
på det att hvarje folkskolas inkomst och utgift måtte på förhand kunna
bestämmas och skolan derefter ordnas på bästa sätt för framtiden;
på det att all frestelse till mindre samvetsgrannt förfarande vid upp¬
gifter om församlingarnes egna tillskott måtte undvikas, yrkar jag
hela personliga skyddsafgiftens anordnande till folkskolan, samt sträng
kontroll att medlen till detta ändamål visligt användas.
Stockholm den 29 Oktober 1862.
Jonas Janzon.
Hl:O 2.
Af Kyrkoherden J, Otterström: Om Jurlilmingsnämnder.
Länge har den institution, som man vill kalla förlikningsnämnd, sökt att
arbeta sig fram genom alla hinder. År efter år ökas antalet af dessa nämnder,
Motioner i Pr este-Ståndet 1862. N:o 2.
3
som på fri hand under skiftande form organiseras inom landet. Man hör väl ej
annat om dem sägas, ån att de verka det godt är med att stifta fred och afböja
processer, och likväl stå de alla utan det stöd, som de behöfva af lag, och många
ibland dem på sidan om lagen, mer eller mindre i strid med principen för fri
förlikning.
Mi o- synes att lagens stiftare och väktare ej längre höra blunda för dessa
nämnders tillvaro och verksamhet. Påkallad af den kommunalanda, som lag¬
stiftningen i öfrigt velat framkalla och befordra, hör denna institution ej längre
få vara regellös och i sin tillvaro och verksamhet beroende af individers eller
kommuners fria lagstiftning och lagskipning bland menigheterna. Båsom regellös
kan institutionen blifva menlig för rättstillståndet, då den tvärtom, såsom regle¬
rad och legaliserad, kan blifva af det största allmänna gagn.
Yi behöfva ej från andra länder låna denna institution, ty den har på spridda
punkter hos oss sjelfve funnits i decennier och finnes i denna stund kanske i hun¬
dratal, ehuru ingen räknat dessa nämnder eller summerat resultaterne af deras
verksamhet. Vill man se hvad institutionen kan verka i stort, der den är lega¬
liserad, så må vi blott lyssna till den officiela redogörelsen derför, som under
detta år cirkulerat i våra offentliga blad, enligt hvilken det heter, att förliknings-
kommittéerna i Norrige under året 1860 handlagdt 86,175 mål, af hvilka 52,130
blifvit i godo afgjorde, så att de offentlige underdomstolarne tillsammans endast
haft att afgöra 5,550.
Om våra förlikningsnämnder vet man intet i summa, ty endast sporadiskt
får man en uppgift från någon af dem, emedan de liksom förstulet mäste verka,
såsom af statsmagten ej erkände, hvilket synes mig med ett väl ordnadt samhälle
mindre förenligt.
Principen för institutionen i fråga synes mig vara att finna i vår allmänna
lags humana stadgande, att domaren, der så tillåtlig! är, hör råda tvistande parter
till fri förlikning. Hela frågan synes mig derföre vända sig omkring möjligheten
att få denna domarens skyldighet öfverflyttad på en förtroendenämnd inom kom¬
munen, utan att ens skenet af en ny rättcgångsinstans derigenom uppkommer.
Granskar man de stadgar och i’eglementen, som för våra förlikningsnämnder
på fri hand blifvit antagne, skall man finna, att många ibland dem utgå från en
princip, som med den nyssnämnda mer eller mindre står i strid. Så bar man t.
ex. för pai! och vittnen stadgat böter för uteblifvande, ända till tiodubbelt mot
hvad som gäller för uteblifvande inför domstol, och man har tillåtit sig anställa
formliga vittnesförhör mot eller för part, Man har vidare, ”för att bespara par-
terne stämningskostnaden”, behandlat målen, innan do blifvit till domstol in¬
stämde, d. v. s. mål, som någon kanske blott tänkt instämma, men som, utan
nämndens ingripande, aldrig måhända kommit ifråga, och man har ålagt de med
höga vitén framtvingade parterna att gifva ”ersättning” för vissa nämndens eller
dess skrifvares ”besvär” o. s. v. Man har sålunda mångenstädes gjort institutio¬
nen icke till en kommunalinstitution för fri förlikning, utan till en ny rättegångs-
instans med hela tvånget af böter, vittnesförhör och papperslösen.
Orsaken till denna institutionens vanställning ligger deruti, att domaren nu
måste upptaga mål till behandling, utan att bry sig om, att parterne hade för-
likningsnämnd inom deras kommun, så att parterne icke heller behöfde bry sig
om att inställa sig inför nämnden, så vida de ej af enfald låto skrämma sig der¬
till med höga höters bestämmande.
4
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 2.
Ur såväl positiva som negativa skäl synes mig derföre hög tid vara, att
lagstiftningen tar frågan om händer’, att institutionen må regelbindas under all¬
männa lagen, i full harmoni med densamma, att institutionen må med kraft kunna
verka det goda, som dermed åsyftas, samt att en mängd rättsökande, som tro på
kraften af en ingången förlikning, genom dessa nämnders åtgärd, ej må blottställas
för framtida reklamationer och ännu mera intrasslad rättegång; ty att alldeles
förbjuda dessa förlikningsnämnder, kan väl icke komma i fråga.
Endast genom domarens åtgärd med afseende på det till domstol instämda,
men inför nämnden bilagda målet, kunna parterne, som förlikats, vinna trygghet
och förlikningen full giltighet. Endast derigenom kan nämnden få det anseende
och förtroende, som den för sin fridstiftande verksamhet behöfver och för domaren
sjelf blifva till nödig hjelp för afböjandet af en massa högst simpla rättegångar.
Att domarens i lag gifna skyldighet att råda till förlikning, skulle göra
nämnden onödig och öfverflödig, är en invändning, som faller för erfarenheten; ty
förlikning inför en förtroende-nämnd, som nära känner personerna och deras inbör¬
des förhållanden, har Arisat sig lättare att tillvägabringa, än inför domaren, eme¬
dan parten, der han med sina tillkallade vittnen står inför domstolen, så lätt fal¬
ler på den tanken: “när det kommit så långt och när jag gjort mig så mycket
besvär, så må jag väl ock fresta min lycka.“
På dessa grunder afgifves vördsamt följande
Förslag till Stadga för förlikning snämnd.
§ 1. Eörlikningsnämud har till ändamål att, efter sakens pröfning, välvilligt råda
tvistande parter till fri förlikning.
§ 2. Sådan nämnd väljes på samma sätt och efter samma grunder, som för kom-
muualnämndsval föreskrifvet är och kan, der så lämpligt pröfvas, med kom¬
munalnämnden fö r e n as.
§ 3. Eörlikningsnämnd skall i mål, som till domstol blifvit instämde och af den
natur att de i godo biläggas må, utan rätt att med andra mål sig befatta,
anses såsom parternes välvillige rådgifvare, åt parterne sjelfve lemnadt, att
om förlikningen och dess vilkor fritt och otvunget besluta,
g 4. Förlikningsboslutet med vilkoret derför, inför nämnden fattadt, skall i hand¬
ling upprättas, af parterne undertecknas och af nämnden bestyrkas, för att i
denna form af kärandeparten till domstolen inlemnas. Kommer förlikning
ej åstad, bör bevis derom af nämndens ordförande lemnäs för samma ändamål,
g 5. Kärandepart skall sitt mål anmäla hos nämndens ordförande inom fyra da¬
gar efter utgången af stämningstiden till nästa ordinarie ting.
§ 6. Tillhöra parterne olika förlikningsdistrikt, skall målet anmälas hos ordfö¬
randen i den nämnd, under hvilken svaranden hörer,
g 7. Part vare medgifvet att inför nämnden möta sin motpart genom befullmäg-
tigadt ombud, eller medföra person, som i saken kan meddela upplysning;
dock vare nämnden ej medgifvet att höra vittne mot part, som det icke
medgifver, och i alla fall ej på ed.
§ 8. Alla vitens åläggande vare förbjudet. Part må icke heller betungas med
någon afgift för måls anmälan och behandling hos nämnden, men vai’e der¬
emot förbunden att inför nämnden framlägga stämningen och öfrige bevis-
ningsgrunder så tydligt och fullständigt, som han kan det åstadkomma.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 3.
5
§ 9. Yid nämndens sammanträde föres ett kort protokoll uti inbunden bok, upp¬
tagande såväl nämndens närvarande ledamöter, som de förekomne målens
rubriker med parternes namn och hvilka af dem blifvit förlikte eller ej.
§ 10. Genom pålysning kalle ordföranden såväl nämndens ledamöter som de tvi¬
stande parterne att på utsatt ställe och timma tillstädeskomma på 7:de dagen
före tingets början.
§ 11. Der förlikningsnämnd, såsom nu sagdt är, blifvit organiserad och domaren
i orten derom genom ordföranden i kommunalstämman blifvit underrättad,
må det instämda målet ej till behandling inför domstolen upptagas förr än
käranden företer det bevis om målets handläggning af förlikningsnämnd,
som i § 4 sägs.
Stockholm don 29 Oktober 1862.
J. Otterström.
Nio
Af Doktor J. M. Almqvist: Om anvisande förskottsvis af medel
för skyndsamt fullbordande af jernvägen från Mullsjö till
Jönköping.
Det är allmänt bekant, och nära lika allmänt beklagadt, att den del at
södra stambanan, som skall förena Falköping med Jönköping icke lyckades vid
sista riksdag vinna det afseende att tillräckliga medel beviljades för dess fullbor¬
dan utan endast erhöll 1,300,000 B:dr, hvarmed väl för närvarande största arbetet
blifvit verkstäldt, så att väglängden från Falköping till stationen Mullsjö nu är
färdig att öppnas för allmänna trafiken, men 2| mil närmast Jönköping ännu
återstår ofullbordad och måste i sådant skick lemnäs ända till dess nästa stats¬
reglering vidtager, i fall vid densamma nödiga medel beviljas, och sålunda allt
arbete afstadna under nästkommande år. För donna återstående vägsträcka bc-
höfvas 1,914,888 R:dr Riksmynt enligt gilladt kostnadsförslag, med hvilka, om de
beviljats sistlidne riksdag, hela banan från Falköping till Jönköping varit färdig
att öppnas på samma gång som nu till Mullsjö.
En Kongl. Proposition lärer innan kort vara att förvänta om anslag till
jernvägsarbetenas fortsättning, men som denna omfattar endast nästa statsreglc-
ringsperiod, som börjar med 1864, måste ett helt års uppehåll inträffa för väg-
sträckningen från Mullsjö till Jönköping, så vida icke Rikets Ständer blifva be¬
tänkte på att ofördröjligen anvisa till detta arbete nödige medel.
Af denna anledning och då uppenbart stor misshushållning är förenad med
ett sådant uppehåll, då staten icke kan beräkna någon ersättning för de uppoff¬
ringar som blifvit nedlagdo på jernbanan emellan Falköping och Mullsjö, innan
den hinner fram till Jönköping, får jag vördsamt föreslå, att Rikets Ständer ville
af Riksgälds-kontorets öfverskotter, i afräkning på blifvande anslag till jernvägs-
6
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 4.
byggnader under nästa statsregleringsperiod, anvisa nödiga medel för jernvägens
fullbordan från Mullsjö till Jönköping, att utgå under loppet af nästa år 1S63
oeh till en början 500,000 11:dr utanordnas i nästa Februari månad, hvarigenom,
enligt hvad Chefen för statens jernvägsbyggnader tillkännagifvit, möjlighet öppnas
att få denna så högst angelägna och redan uppöfver alla jernvägsstrider liggande
bana färdig nästkommande år eller ett år förr än arbetet annars kan återtagas
och frukten af hvad som redan blifvit vidgjordt, upphemtas. Med stöd af 49 §
Riksdags-Ordningen, anhåller jag, att Högv. Ståndet ville genast för denna min
motion bevilja remiss till Högloft. Stats-TJtskottet.
Stockholm den 1 November 1862.
J. M. Ahnqvist
IVso 4.
Af Kyrkoherden IV. G. Wennerström s Att den Pr ester skåpet ålig¬
gande pröjning af vilkoren för lysning och vigsel hädanefter
må uteslutande tillhöra civil domaremyndighet.
De lagstadganden, som med embetets förlust belägga en prestman, hvilken
vid lysnings utfärdande eller vigsels förrättande förbisett någon af de omständig¬
heter, som i sådant fall böra iakttagas, äfven om detta skett ouppsåtligen, torde
svårligen kunna försvaras, i fall det erkännes såsom en sanning, att straffet bör
vara lämpadt efter brottets beskaffenhet. Förunderligt är det derföre, att don
drakoniska lagstiftning, som i detta afseende gäller, allt hittills blifvit beståndande
och att förslag, som väckts i afsigt att förändra densamma eller göra den oskadlig,
icke vunnit förtjent afseende, ehuru en sorglig erfarenhet visat mångfaldiga exempel
på i öfrigt oförvitliga prestmän, hvilka råkat i olycka på grund af bristande för¬
sigtighet i äktenskapsmål.
För att om möjligt afvända den fara, som såluuda hotar hvarje prest, hvilken
har pastoralvård sig anförtrodd, — en fara, som blir större i samma mån som
sinnesspänstigheten med åren aftager, vågar jag derföre vördsamt föreslå, att,
med upphäfvande af alla hithörande lagstadganden, Rikets Ständer
måtte för sin del besluta, att pröfningen af vilkoren för ett äktenskaps
ingående, af hvad namn de vara må, skall hädanefter uteslutande tillhöra
domaren i den ort, der lysningen bör afkunnas, och att, sedan han
lemnat bevis att hinder ej möter för ett tillämnadt äktenskap, vederbö¬
rande prest må ansvarsfritt kunna utfärda lysning och förrätta vigsel.
Mot en sådan anordning har såsom hufvudsakligt skäl anförts det större
besvär och den ökade kostnad, som allmänheten derigenom skulle få vidkännas;
men jag hemställer, om det icke är naturligt, att sjelf be varel se-instinkten hos en
mindre erfaren prest, som ser sig, i händelse af ett ofrivilligt misstag, hotad af la¬
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 5.
7
gens hela stränghet, skall mången gång framkalla betänkligheter — utan grund
måhända, men i alla fall egnade att föranleda tidsutdrägt och omvägar, som all¬
deles icke komma i fråga, om saken genast anmäldes hos en juridiskt bildad person
med mindre ansvarighet. — För öfrigt måste ju i alla fall domarens embets-
åtgärd ofta nog påkallas för att få verkliga äktenskapshinder häfda.
Jag anhåller om remiss till Höglofl. Lag-Utskottet.
Stockholm den 1 November 1862.
N. G. Wennerström.
\:0 5.
Af Doktor P. E. Thyselius: Örn statsanslag till fyra flickskolor.
Den tid har ändteligen kommit, då staten börjat känna sig förpligtad, att
taga äfven qvinnans uppfostran om hand, då man bör kunna hoppas, att den
genom ordnandet af ändamålsenliga läroverk skall söka godtgöra en orättvisa, till
hvilken det allmänna länge gjort sig skyldigt. Genom Rikets sednast församlade
Ständers anslag till upprättande af ett seminarium för bildande af lärarinnor har
nemligen en god grund till den Svenska qvinnans mera allmänna och högre bild¬
ning blifvit lagd, och af denna inrättning, omfattad med allmänt deltagande inom
de olika?samhällsklasserna, har man mycket att vänta. Men på det att den kostnad,
som härpå blifvit nedlagd, må bära ännu rikare frukter och de lärarinnor, hvilka
utgå ifrån detta seminarium, må finnna ett större fält för sin verksamhet äfven¬
som en betryggad framtid, men framför allt på det ett särdeles i landsorten allt¬
för kännbart behof af en för den qvinliga ungdomen ändamålsenlig undervisning, i
viss mån motsvarande den, som af ynglingar vid elementarläroverken inhemtas,
må blifva fyldt, erfordras upprättandet af allmänna flickskolor utan fästadt afseende
på föräldrarnes stånd och vilkor. Ty den enskilda omtankan och företagsamheten,
till hvilka man i så många fall af flera skäl och ej minst af en aktningsvärd
åstundan att hushålla med statens medel vädjar, äro när det gäller uppfostran ej
fullt betryggande. Staten har ock en ovilkorlig pligt, liksom ett gifvet intresse,
att utöfva en närmare, väl behöflig tillsyn öfver de särskilda undervisnings¬
anstalterna; men att inom familjen och de enskilda pensionerna med en regle-
menterande uppmärksamhet intränga, det låter sig icke gerna göra — och likväl
vore en sådan statens uppsigt för bedömandet af lärarinnornas skicklighet och för¬
måga att ordna och leda undervisningen att önska, och kan jag härvid icke un¬
derlåta att uttala den åsigt, att mycket af den sjuklighet, hvaraf de uppvexande
flickorna i våra dagar mera allmänt än tillförene lida, härflyter af öfveransträng¬
ning och stillasittande under de vigtigare åren af qvinnans utvecklingstid, till
någon del äfven framkallad af ett visserligen aktningsvärdt, om än mindre väl
beräknadt nit af en del lärarinnor, hos hvilka man stundom tycker sig förmärka
8
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 5.
bristen af en väl behöflig kännedom af den allmänna belsolärans enklaste före¬
skrifter.
Och om man än med glädje erkänner, att många ganska goda pensioner
finnas genom den enskilda omtankan upprättade, så är dock lika visst, att på
flera orter den uppvexande q vi titian hvarken inom familjen eller den enskilda
skolan kan erhålla den undervisning eller uppfostran, som för hennes framtida
vei’ksamhet äro behöfliga; de enskilda undervisningsanstalterna hafva ej heller att
påräkna ett längre bestånd och kunna icke erbjuda den garanti, som de af staten
upprättade och underhållna böra ega, och då det offentliga af staten bekostade
läroverket för gossar anses vara behöfligt och derföre allt mera omhuldas, så borde
väl ock qvinnan med sina nu mera vidgade rättigheter sättas i tillfälle, att genom
statens försorg erhålla en mera omfattande, allmän bildning.
Jag anser mig således hafva grundade skäl till min vördsamma fram¬
ställning,
att Rikets Ständer ville för upprättandet till en början af fyra allmänna
flickskolor bevilja 12,000 R:dr riksmynt att utgå och å riksstaten upp¬
föras från och med året näst efter detta riksmötes slut, hvarjemte hel
och half skolafgift af 100 och 50 R:dr riksmynt årligen skulle lemnäs
för de elever, som den förmår att utgöra, då för fattiga med goda
anlag begåfvade flickor undervisningen borde vara fri, och att på
Kongl. Majfis nådiga pröfning skulle bero, att låta utfärda sjelfva stadgan
och att bestämma i hvilka af de städer, som vilja upplåta kostnads¬
fria, rymliga lokaler till skolorna och deras föreståndarinnor, äfven¬
som lemna nödiga skolinventarier, dessa allmänna flickskolor må
blifva upprättade; och på det emot denna motion den anmärkning
ej må göras, att allt förslag till bestämmandet af aflöningen samt
öfriga med skolans ekonomi sammanhängande frågor saknas, ville jag
vidare föreslå, att föreståndarinnan utom fri bostad och vedbrand er¬
håller 1,200 R:dr riksmynt, att tvänne lärarinnor anställas hvardera
med en lön af 600 R:dr riksmynt samt att tvänne arfvoden å ?>00
R:dr riksmynt för undervisning i ritning och gymnastik lemnäs, och
att, sedan skolmateriel och vedbrand blifvit anskaffad, det som åter¬
står af den inflytande skolafgiften användes till premier och föremål
liggande inom den allmänna flickskolans område.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamligen.
Stockholm den 1 November 1862.
P. Fi. Thyselius.
N:o 6.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 6.
9
\:(> 1$.
Af Doktor P. E. Thyselius: Om utarbetande af en Ecklesiastik
Bost uUs-or dräng.
Uti våra dagar, då lefnadskostnaden är uti ett jemnt stigande, synes prest¬
gården på landet ofta vara ett väsendtligt vilkor för innekafvarens ekonomiska
oberoende, enär utan särdeles kostnad lian derigenom^ kommer i åtnjutande af flera
förmåner, hvilka han eljest skulle nödgas undvara. Åt boställsjordens förbättring-
egnas ock en större omsorg; hågen för odlingar är mera väckt och genom biträde
af Statens Agronomer — och sällan har väl något statsanslag burit rikare afkast¬
ning än detta — hafva äfven de ecklesiastika boställen, likasom landet för öfrigt,
stigit i ökadt värde och afkastning, om än mycket dervid ännu återstår att önska,
Ser man åter på den lagstiftning, som gäller för de särskilda boställen, så
innehåller Militie-Boställs-ordningen af den 23 Januari 1836, hvilken man nu re¬
dan funnit böra omarbetas, flera utförliga och tidsenliga bestämmelser, under det
att ett utarbetad t förslag till Civil Bostätts-ordning och till Skog s-ordning beror på
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning; men för de ecklesiastika boställens bebyggande och
häfd har ingen särskild Ordning varit föreslagen eller påtänkt, ehuru den allmänna
lagens stadganden äro föråldrade, ej fullt tillämpliga och understundom just fram¬
kalla det man ville förekomma.
Utan att ingå uti närmare bevisning af detta yttrande, må nu endast anfö¬
ras, att anförandet och underhållandet af den mängd laga hus, som vid prestgår-
dar böra finnas, uti en skoglös bygd och särdeles för innehafvare af kapellansgår-
dar faller sig betungande; att ej ringa kostnad genom hopförandet och samman¬
byggnad af flera bus under ett, tak kunde besparas, likasom större prydlighet
derigenom skulle vinnas; att ett och annat hus, t. ex. det så kallade pörtet, inom
flera provinser saklöst kunde undvaras, och utbeder jag mig derjemte få fästa
särskild uppmärksamhet, huru genom det för sin tid nödiga stadgandet, att foder
icke får ifrån gård föras, boställens -förbättrande genom odlingar och införandet af
ett mera ändamålsenligt landtbruk i viss grad försvåras.
Genom ängens odling och dess, likasom åkerjordens, läggande i cirkulation
kan och bör höafkastningen så uppdrifvas, att ett större antal kreatur väl må
kunna födas; men om bristande hus eller tillgångar förhindra ladugårdens utvid¬
gande, och fodertillgången, äfven på åkern tagen, blir större än att den kan på
stället uppfodras, så borde innehafvaren af det ecklesiastika bostället efter veder¬
börligen anställd undersökning, erhållit tillstånd och under allvarlig kontroll, i
likhet med hvad uti Militie-Boställs-ordningens 42 § medgifves och uti Förslaget
till don Civila Boställs-ordningen föreslås, kunna detta öfverskott afyttra. Till
han under nu gällande lagstiftning draga full nytta af sin jord, och detta må icke
förtänkas, kan han väl genom plantering af tobak, odlandet af en mängd ,uidra_
säljbara voxter, försäljning af frön i större skala, kringgå detta förbud — men om
detta är till boställets bästa och en blifvande innehafvares gagn, må lemnäs osagdt.
Bih. till JR. St. Brot. 1862 8f 1863. 11 Sami. 2 A/d, 2
10
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 7.
Och om man än anser såsom en hedersskuld emot en efterträdare, att icke utsuga
boställsjorden, utan den fast mera förbättra, så är detta ännu mindre med säker¬
het att påräkna hos en arrendator, och förr eller sednare falla boställen i främ¬
mande händer, och någon gång i en maus, som känner sig frestad, att under de
första åren söka den högsta möjliga af kastningen, obekymrad om det värde bo¬
stället vid arrendetidens utgång kan komma att hafva.
Jag får derföre, och då äfven särskild omsorg bör egnas de ecklesiastika
boställens skog, som ej sällan saknar nödig tillsyn och vård, vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om
utarbetandet af en Ecklesiastik Beställs-ordning, och anhåller om remiss
af denna min motion till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
Stockholm den 1 November 1862.
P. E. Thyselius.
IVO 7*
Äf Doktor J. A, Säve: Om en minimilön aj 400 R:dr och en
förhöjning efter tio års väl vitsordad tjenstgöring till 500
R:dr för examinerade folkskolelärare.
Näst anstalterna för rikets försvar är väl intet ämne, som mera påkallar
Riks-Ståndens uppmärksamhet och omsorger, än den allmänna folkbildningen;
icke så, som vore för detta ändamål ingenting gjordt, utan emedan hvad som blif¬
vit uträttadt dels ännu är ofullständigt, dels icke hunnit utbilda sig till åsyftadt
sammanhang och fasthet. 1842 års Kongl. Stadga för folkundervisningen, så ofta
den äfven blifvit missförstådd och klandrad, lade dock en säker grund för fram¬
tiden genom det hekanta stadgandet, att “i hvarje stadsförsamling och i hvarje
socken på landet borde finnas en, helst fast skola med examinerad lärare11. Denna
grundsats var vigtig. Ty från ett sådant centrum för undervisningen måste skol¬
bildningen i hvarje socken utgå och med sina utlöpande radier af ambulatoriska
eller småskolor sprida sig till alla delar af kommunen; allt likväl under den exami¬
nerade lärarens, såväl som Skolstyrelsens kontroll och ledning. Sådana slags sko¬
lor äro också nu temmeligen allmänt inrättade i landet. Enligt den sednast af-
slutade och officiela statistiken för år 1859 funnos då i Sverige 4,241 fasta och
ambulatoriska skolor, antalet af skolbarn hade också årligen till vext och sista
året vunnit den utvidgning, att då hela antalet år 1847 utgjorde blott 191,307, så
uppgick det tretton år derefter till 330,242, och under det 22,609 barn ännu 1847
uppgåfvos vara i saknad af undervisning, hade detta antal 1859 nedgått till 7,372,
och är i närvarande stund naturligtvis än mindre. Äfvenså hade under samma
tid antalet af de barn, som inhämtat kunskaper öfver minimum mer än fördubblats.
Hade man fullständiga uppgifter äfven för de sednaste 3 åren, så skulle man haft
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N.o 7.
11
hugnaden erfara, huru folkundervisningen år efter år fortskridit, och ingen öfver¬
drift, om också ingen stor berömmelse, ligger i det antagandet, att f. n. det ojem¬
förligt största antalet af landets barn i folkskolorna lärt sig icke blott att läsa
och skrifva, utan äfven flere vigtiga kunskapsdelar derutöfver; ett resultat, till
hvilket den 9 år äldre Guizotska undervisningslagen i Frankrike likväl ännu ej
kommit.
Detta om värdet och frukterna af 1812 års Folkskolestadga. Men denna
Stadga för undervisningen kunde ej uträtta allt och under alla förhållanden. Det
anmärktes redan tidigt och ej utan skäl, att den fasta skolan i vidsti‘äcktare skol¬
distrikt ej var för alla tillgänglig, att do ambulatoriska skolorna illa ersatte den¬
samma samt att i folkrikare och tätt bebyggda socknar den gemensamma skolan
snart biet så öfverfylld med lärjungar, att den ensamme läraren ej räckte till för
dem alla, utan att i alltför hög grad tillita monitörsystemet. I allmänhet fattades
ju ock det nödiga underlaget af en förberedande innanläsningsskola i familjen och
hemmet Det var ej att undra på den tiden, då så många föräldrar, sjelfve okun¬
niga, saknade insigt att så bereda sina barn för skolan. Det var denna brist, som
framlidne Grefve Thorsten Rudenschöld sökte afhjelpa genom att i stöi’re för¬
samlingar upplösa den fasta skolan i ett större antal roteskolor, och att sålunda
åtminstone vissa dagar i veckan låta don fasta skolan vandra ut i socknen. Ri¬
kets Ständer vid 1856 års riksdag upptogo med synbar förkärlek denna idé, och,
förbiseende dess snart framträdande följder, anslogo betydliga summor för dess
tillvägabringaiide. Det antogs “såsom allmän grundsats, att folkskolans första
undervisning, omfattande det för alla nödvändiga kunskapsmåttet, bäst bibringades
i tätt spridda småskolor, skötta af oexaminerade, af församlingarne sjelfva fritt
valda män och qvinnor“, samt att derföre dylika skolor “må allmänligen inrättas“.
Det förklarades vidare, “att den fasta skolan med dess vid seminarium bildade
lärare egentligen blott hade att undervisa de i småskolorna underbyggde, bättre
begåfvade och mer lärgiriga barnen i de läroämnen, i hvilka tillräcklig kunskap
ej kunde förutsättas hos småskolelärarnc. I stället för den folkvänliga afsigten i
1842 års Skolstadga, att i hvarje sockens fasta skola skulle undervisning meddelas åt
alla i alla der uppräknade ämnen, sattes den aristokratiska grundsats, att den
fästa skolan egentligen var för de mer begåfvade barnen, hvaremot de andra hade
nog af småskolorna, och till ytterligare utveckling af denna sats stiftade man den
högre folkskolan, som skulle upptaga “de med ännu större fattningsgåfva utrustade1',
och således utgöra likasom kronan på den tregradiga folkbildningen. Men att Rikets
Ständer här inkommit på en farlig afväg visade sig snart i verkligheten. Tyden
högre folkskolan, som mötte stora svårigheter och knappt ännu kommit till stånd,
utom i några få provinser, förmådde ej att upptaga mer än ett ringare antal barn
af dem, som undervisats i den fasta skolan; men småskolorna deremot togo åt sig
allt mera af den uppvexande skaran, sedan man ej annorlunda kunde förstå Stän¬
dernas mening, än att “det för alla nödvändiga kunskapsmåttet bäst inhämtades
i tätt spridda småskolor." De fasta skolorna fingo derföre uppbära missaktning
och klander, och de examinerade lärarne, som till en början haft för många, fingo
snart för få lärjungar och belönades derefter. Deras redan från början knappt
tillskurna löner blefvo allt otillräckligare, sedan priset på alla lefnadsförnöden-
heter, till bevis af landets välstånd, så enormt tilltagit. Rikets Ständer ändtligen
vid 1860 års riksdag syntes hafva behjertat deras nöd. De anslogo hälften af
personliga skyddsafgiften till folkskolan, nemligen 104,000 R:dr till underhåll af
den högre folkskolan, folkskolelärare-seminarier, undervisningsmateriel och folk-
12
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 7.
skole-inspektörernas resor etc. samt 156,000 R:dr till dels folkskolelärare-lönernas
upphjelpande, dels äfven iolkskoleväsendets i allmänhet utveckling och förbättring,
men föreskrcfvo för begge dessa anslagssummor sådana vilkor å menigheternas
sida, som voro dels icke rättvisa, dels äfven skulle förorsaka vederbörande Skol¬
styrelser mångfaldigt bryderi och trassel för medlens utbekommande. Ty då det
stadgades, att statsbidragen ej skulle beviljas till högre belopp, än som motsvarade
hvad församlingarne sjelfva från en viss sednare tidpunkt hade tillskjutit, så icke
blott kommo församlingarnes föregående och ofta betydliga bidrag dervid icke i
ringaste beräkning, utan äfven kommunerna bragtes i frestelse, att antingen för
högt uppskatta sina nya bidrag eller att låta hvad sorn redan blifvit tillskjutit
gälla såsom nytt tillskott. Men det största felet var, att då man ansåg en löne¬
förhöjning för de examinerade lärarne till 400 R:dr vara ytterst nödig, man likväl
ej stadgade detta såsom minimilön, utan lät upphinnandet deraf bero på, huruvida
församlingarne ville tillskjuta hvad som motsvarade Statens bidrag. Häraf upp¬
stod den beklagliga följd, att, då benägenheten ej mera var stor för de fästa sko¬
lorna, och församlingarne i stället med en verklig hunger kastade sig öfver de
75,000 R:dr för folkskoleväsendets upphjelpande medelst småskolor, af hvilka några
församlingar förvärfvat sig ända till 20 å 30, så har för detta ändamål från stats¬
kassan det sista året utgått öfver 100,000 R:dr, hvaremot anslaget, 80,000 R:dr, för
löneförbättring åt lärarne blifvit till hälften obegagnadt. Det förtjente en egen
undersökning, hvarföre socknar, som ej tillhöra de glesast bebodda, hellre än att
söka Statens understöd för en skälig löneförbättring åt sin examinerade lärare eller
tillika för den fasta skolans utvidgning genom en hjelplärare, föredragit att med
Statens bidrag till en tredjedel inrätta flere småskolor; om icke orsaken varit, att
man för löneförbättring åt sin examinerade lärare blott kunnat af Staten erhålla
50 å 60 R:dr, men för inrättningen af byskolor flere hundra R:dr, och sålunda
genom dessa beredde en verklig inkomst åt socknen. Deremot egde man ju att
beräkna de egna bidragen, bestående mest af naturaprestationer af föda, husrum,
ljus och ved åt de oexaminerade lärarne, så högt man ville. Jag säger ej, att
öfverhufvud så tillgått, men att mångenstädes så kunnat ske och äfven troligen
skett, är ju ganska påtagligt. Äfven hade man ju från 1856 års Ständer ett fullt
berättigande och ampelt förord för småskolorna i den förklaringen, att “det för
alla nödvändiga kunskapsmåttet bäst bibringades i tätt spridda småskolor11, samt
att sådane “må allmänligen inrättas".
Men huru som helst man må inrätta socknens folkskoleväsende, antingen
med en enda fast skola och examinerade lärare eller tillika med flere småskolor
för den förberedande bildningen, så måste väl anses nödigt, att det blir ett ord-
nadt sammanhang mellan och en naturlig öfvergång från det ena till det andra;
äfvensom att den examinerade läraren, som både måste undervisa i den fasta sko¬
lan och tillika utöfva tillsyn öfver undervisningen i småskolorna, måste vara så lönad,
att han ej tröttnar vid sitt dubbla och svåra åliggande. Sådant förhållandet nu
är, är väl annat ej att vänta, då af landets 2,800 examinerade lärare måhända
knappt en tredjedel kommit till den äskade löneförbättringen af 400 R:dr, och de
öfrige för sin utkomst nödgas sysselsätta sig med bitjenster, som mer eller min¬
dre draga dom från deras egentliga kall, äfven borde väl dessa 400 R:dr utgöra
icke maximum utan minimum af en examinerad lärares aflöning, och Staten ej
erbjuda sitt bidrag till småskolelärar anställande och aflönande, innan vilkoret
om den examinerade lärarens skäliga aflöning vore af föi'samlingarne uppfylldt;
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 7.
13
ty uppenbart är, att oin man också inrättar aldrig- så många småskolor i socknen,
men låter den fasta skolans lärare, som både skall utöfva tillsynen olver och ut¬
göra don omedelbara ledaren af socknens folkskoleväsende, nedsjunka i modlöshet
och förtviflan öfver sin bergning, så äro de förra medlen till en stor del bort¬
kastade.
Ändtligen borde man väl vara betänkt på att de examinerade lärarnes löner
icke blifva alltid på samma punkt, eller vid hvad nu torde blifva stadgadt såsom
minimum, nemligen 400 R:dr Runt, utan må efter vissa år, jag ville föreslå 10
år, väl vitsordade i skolans tjeust, kunna ökas för en gång med 100 R:dr. Det
torde vara få tjenstemän, som i sitt yrke ej hafva hopp om någonslags befordran
till högre lönegrad, såsom på en gång belöningen för i lägre grader ådagalagd
förtjenst och såsom tillika en oumbärlig hjelp, då ofta en ökad familj fordrar
ökade lefnadskostnader. Vill man då lemna den tjensteman, som bekläder det på
en gång vigtigaste och mest uttröttande uppfostringskall utan all uppmuntrande
utsigt för framtiden? Denna löneförhöjning efter 10 år till 500 R:dr torde i vårt
land vara så mycket mer af behofvet påkallad, som mig veterligen i intet annat
land folkskolelärarelönerua äro så ringa, som hos oss. 1 Danmark hafva äfven
hjelplärarne 400 R:dr och de examinerade lärarne, då de tillika äro sångare, 6—800
R:dr. I Preussen är minsta lönen 200 Thaler eller 533j R:dr R:mt, o. s. v. Man
hyser betänklighet för en sådan löneförhöjning i anseende till det stora antalet
af examinerade lärare. Ty om man också afräknar vid pass en tredjedel, som äro
tillika antingen prestman eller klockare eller orgelnister eller genom sin redan
innehafvande lön höjde öfver behofvet af en sådan lönetillökning; så återstå i
alltfall omkring 2,000 examinerade, som mera uteslutande egna sig åt sitt folkskole¬
lärarekall, och af hvilka säkerligen hälften redan tjenstgjort i 10 år, eller åtmin¬
stone snart inträder i den ålder, som berättigar att få en löneförhöjning af 100
R:dr. För omkring 1,000 examinerade lärare skulle således, emedan man ej kan
lägga denna nya kostnad på kommunerna, af Staten fordras årligen omkring
100,000 R:dr Runt. Jag anser likväl anslaget af sådan vigt, att utan dess bevil¬
jande det blir i längden omöjligt att få till folkskolelärarekallet fullt skicklige och
villige personer. Man bäfvar tillbaka för kostnaden. Men på hvem eljest, om ej
på lärarne, beror folkskolans nu så mycket önskade högre lyftning och tillvext.
Säkert uträttas det ej genom de yttre kontrollerna allena. Och från hvilken källa,
om ej från det fält, hvarpå familjeuppfostran och folkskola handhafves, beror
ytterst hela folkets andliga kultur och tillvext. För detta ändamål äro 100,000
R:dr icke för mycket eller åtminstone fullt ut såväl använda, som för ett stycke
kanal eller för en jernbro, blott tjenande en viss stad eller landsort till nytta.
När engelsmannen Macaulay år 1839 i Engelska Parlamentet förordade 100,000 £
för folkskoleväsendets då behöfliga förbättring, befarade äfven han, att summan
skulle af många anses för stor, men tröstade Underhuset med den förklaringen,
“att redan från lägsta synpunkt betraktadt och om man ansåg menskliga väsen¬
den endast såsom producenter af egendom, vida mer skulle kunna frambringas af
ett upplyst och insigtsfullt folk. Men detta vore ej allt, För hvarje pund, som
man besparar på undervisningen, får man bekosta fem gånger så mycket på pro¬
cesser, fängelser ocb straffanstalter. Jag kan derföre aldrig tro, sade den store
häfdatecknaren, att staten kan uppfylla sin uppgift att skydda ordningen och
föröka egendomen mera geuom något annat, än genom att göra folket visare och
bättre. “
14
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 7.
Frågan är nu, hvarifrån medlen till allt detta skola tagas. Enklast vore
utan tvifvel, att öfverlemna hela den återstående delen af skyddsafgiften till för-
samlingarnes disposition med vilkor, att do efter föreskrift ordnade och underhöllo
sitt folkskoleväsende. Men då detta skulle hafva till följd, att en del församlin¬
gar skulle frossa i öfverflöd, under det andra kommo i verklig brist, och att
Staten derjemte beröfvade sig de 100,000 Rdr, som nu användas för folkskolelärare¬
seminarierna etc., så ser jag ingen annan utväg, än att Staten tillsvidare måste
uppbära och utdela skyddsafgiften, såsom skedt är, likväl med den bestämda för¬
klaring, att då småskolors inrättande och underhållande företrädesvis bör tillhöra
kommunerna, Statens bidrag för detta ändamål, så fort ske kan kommer att upp¬
höra, och föräldrarne inträda i skyldigheten att sjelfva sörja för sina barns första
och förberedande undervisning. Deremot bör väl Staten framgent anse sig för¬
bunden att, i mån af församlingarnes vilkor, bidraga till de fästa och ambulatori-
ska skolornas förseende både med undervisningsmateriel och ordentligt bildade och
aflönade lärare.
Jag får i följd häraf vördsamt föreslå,
l:o att, jemväl under nästa statsreglering halfva skyddsafgiften användes
för landets folkskoleväsende på det sätt, att 104,000 R:dr, såsom hittills
anslås åt lärare-seminarierna, fol kskole-inspektionen m. m. och att af
återstoden 80,000 R:dr användas till förhöjning af de examinerade
lärarnes löner med församlingarnes bidrag, såsom redan är föreskrifvet,
och 75,000 R:dr ställas till Kongl. Maj:ts disposition för folkskoleväsen¬
dets förbättring jemväl genom småskolor, men på sådant sätt, att ingen
församling erhåller understöd till dessa, utan att, jemte iakttagande af
öfriga vilkor, hafva visat sig författningsenligt hafva vårdat sina fasta
eller ambulatoriska skolor samt försett dem med examinerade lärare
med minst 400 R:drs lön, samt
2:o att ett förslagsanslag af 100,000 R:dr gifves till förhöjning, utan
kommunernas bidrag, till 500 R:dr R:mt af de examinerade folkskolelärares
minimilön, som med vederbörandes goda vitsord tjenat folkskolan så¬
som ordinarie lärare i 10 år och vidare fortfara i skolans tjenst.
3:o anser jag beköfligt, att hvad som af dessa anslag besparas användes
att förstärka den vid 1850—1851 års riksdag afsatta fonden för folk¬
skollärares pensionerande.
Stockholm den 8 November 1862.
J. A. Säve.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 8.
15
N:0 8.
Af Kontrakts-prosten 15. M. Tegnér: Om vissa tillägg och ändrin¬
gar i Kongl. Förordningen om mantals, och skatt skrif ningar-
nes förrättande, eif den 20 Juli 1861.
Den nu gällande Kongl. Förordningen, angående mantals- ock skattskrifnin-
garnes förrättande af den 20 Juli 1861, uppställer i § 5 mom. 1 den fordran på
husförhörslängden, hvilken vid mantalsskrifningen skall tillhandahållas till upplys¬
ning och efterrätfelse, att “deruti skola vara fullständigt införda alla, efter sedna-
ste mantalsskrifning, inom församlingen födde eller dit inflyttade personer, samt
vederbörliga anteckningar verkställda angående dem, som derefter med döden af-
gått eller bortflyttat, äfvensom angående alla andra sedermera inträffade förändrin¬
gar i afseende på församlingens i den förra mantalslängden upptagna personal"
m. m. För vinnandet af detta mål äro ock, hvad inflyttningen från andra för¬
samlingar angår, och kontrollen öfver uppvisandet af de derifrån medförda prest¬
betyg, hvarjehanda föreskrifter meddelade och ansvarsbestämmelser fastställda i
de följande momenterna af ifrågavarande § och i Legostadgan, äfvensom hvad be¬
träffar införandet i husförhörslängden af de födda och afförandet ur densamma af
de med döden afgångna och bortflyttade bestämda stadganden finnas i lag och för¬
fattningar uppgifna. Men hvad deremot angår, såsom det i den nådiga Förord¬
ningen heter: “alla andra sedermera inträffade förändringar i af seende på församlin¬
gens i den förra mantalslängden upptagna personal”, så meddelas, besynnerligt nog,
eller åberopas icke några särskilda föreskrifter i den högstberörde Förordningen,
huruledes de härföre nödiga upplysningar skola komma husförhörsboken till godo,
ehuruväl i 6 § 1 mom. anbefalles, att vid mantalsskrifningen skall hvar och en
husbonde till för- och tillnamn, födslse-år och dag uppgifva sig och alla dem, som
till hans hushåll höra eller i hans tjenst äro anställde" o. s. v. Det förra, eller
saknaden af huruledes utöfver kännedom om de födda och inflyttade samt de af¬
flyttade och döda, äfven uppgift skall kunna meddelas eller upplysning vinnas an¬
gående de på annat sätt, än de nyligen nämnda, inträffade förändringar, sedan
förra mantalsskrifningen, med församlingspersonalen, är tvifvelsutan, en brist, som
bör afhjelpas, och det sednare, eller hvad i 6 § 1 mom. innehålles om inställelse
vid mantalsskrifning, ett stadgande, som, utan skada för saken, men till gagn i
mer än ett hänseende, torde kunna upphäfvas. Det är nemligen en hvar bekant,
att vid hösttiden inträffa förändringar inom församlingen med den mera rörliga
befolkningen, eller tjenande klassen, genom flyttning inom församlingen, vanligen
icke af mindre vidd och omfång än in- och utflyttningen för församlingen sam¬
manlagda. Att få dessa personer antecknade, hvar på sitt nya ställe, är för en
tillförlitlig husförhörslängd ej af mindre vigt än anteckningen af in- och utflyt¬
tade, och sammanfaller, i viss mån, äfven med denna, der en församling år för¬
delad på tvänne eller flera län. Att derföre få någon bestämmelse härom intagen
i Förordningen om mantals- och skattskrifningarnes förrättande, synes mig vara
både önskligt och behöfligt.
16
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 8.
Inom de större och folkrikare församlingarne, der husförhören stundom
knappt hinna taga sin början, och ännu mindre bringas till slut innan mantals¬
skrifningen inträffar, förrättas dessförinnan, åtminstone inom den trakt, som är af
mig närmare känd, i början af November månad, en justering af husförhörsläng¬
den, fristående från och oberoende af husförhören. Till denna justering, eller som
den vanligen benämnes “skrifning11, hvilken, såsom nyss nämndes, tager sin bör¬
jan med November, då tjenstehjons-flyttningen skall, enligt lag, vara på landet af-
slutad, kallar Pastor, genom pålysning från predikstolen, rotevis, på särskilda da¬
gar och timmar, alla inom socknen varande hemmansegare och innehafvare, för
att uppgifva de förändringar, som, genom flyttningen, skett med personalen, så
inom deras hus. som på deras egor, och hvarvid då betygen för de hos dem, ut¬
socknes ifrån, till församlingen inflyttade, medhafvas. Den personliga inställelsen
af hvarje husbonde är hvarken vanlig eller nödig, utan meddelas stundom af en,
någongång af två, och sällan af flera, uppgifterna och redogörelsen för en hel by,
bestående af flera mantal. Inom mitt pastorat, der denna anordning under en
längre följd af år egt rum, äfvensom öfverallt der den blifvit införd, anses och
följes den med bifall och belåtenhet, både från Presterskapets och församlingens
sida, och ialittages derföre och efterkommes så noga och ordentligt, att någon an¬
ledning till anmärkning, eller underlåtenhet i meddelandet af de äskade uppgifterna,
sällan förekommer. Fördelar ne, som med denna anordning redan äro, och ännu
mera kunna blifva förenade, och hvad nu förekommer som praxis inom en del
församlingar upphöjdes till ett lagbud, gällande för alla, äro nog i ögonen fallande,
för att icke behöfva vidlyftigare anföras. Först, skiljes nemligen från husförhören
justeringen af husförhörslängden för roten, hvilken justering, der den ännu före¬
kommer, antingen måste borttaga för mycken tid för hufvudändamålet med sam¬
mankomsten, eller ock uttänja denna till en tidslängd, som blir nog mycket tröt¬
tande både för läraren och åhörärne. Vidare underlättas mantalsskrifningsförrätt-
ningen derigenom, att husförhörslängden Aunes justerad, och att de skriftliga upp¬
gifter, hvilka skola till skattskrifningen ingifvas, blifvit enligt den justerade hus¬
förhörslängden upprättade, eller med densamma kollationerade; hvarigenom den i
§ 8 anbefallda jemförelsen af uppgifterna med husförhörslängden underlättas och
möjligen äfven göres mindre nödig; och slutligen skulle en så beskaffad före¬
gången, och författningsenligt påbuden, justering, göra den nu föreskrifna instäl¬
lelsen i egen person, eller genom ombud, vid mantalsskrifningen helt och hållet
öfverflödig, för att ej heller förtiga, att detta stadgande, som utläster böter för ett
underlätet iakttagande deraf, vållat mången en utgift, hvilken minst förmått draga
densamma, på samma gång som ock hans personliga inställelse kanske minst va¬
rit af behofvet påkallad. Dessutom att till ett förrättningsställe, och detta vanli¬
gen gästgifvaregård, sammandraga en hel hop folk, som, i vanliga fall, der ingen¬
ting har att syssla, om icke möjligen att svara på den af Häradsskrifvaren fram¬
ställda frägan om den husbonde, som uppropas är tillstädes, ty förrättningen för¬
siggår efter husförhörslängden och i enlighet med densamma, och för öfrigt endast
för att onyttigt förnöta eller förspilla dagen, och mången derutöfver att ådraga
sig en utgift, som kunnat undvaras, eller åtminstone bättre användas, är något
som fastheldre torde böra undvikas än påbjudas. Ty har justeringen af husför¬
hörslängden behörigen försiggått, och finnas vid mantalsskrifnings-förrättningen
närvarande länsman, fjerdingsman, sexman, och möjligen äfven ett sockenombud,
så är väl att antaga, det ingen nödig upplysning, utöfver hvad kyrkoboken kan
innehålla,
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 8.
17
innehålla, komme att saknas, saknades äfven vid förrättningen alla husbönder inom
församlingen, med undantag af de nyssnämnda. Och för öfrigt kan tillträde till
förrättningen icke någon förmenas, som har vid densamma något, honom person¬
ligen rörande, att andraga.
Med anledning af hvad jag sålunda haft äran motivera får jag vördsamt
hemställa och föreslå., att
i merberörde nådiga Förordning, möjligen i § 5 mom. 2 måtte intagas
ett åliggande för Pastor att årligen efter höstflyttningen, under förra
hälften af November månad genom i laga ordning skedd pålysning, kalla
samtlige inom församlingen varande hemmansegare och innehafvare att
sjelfve, eller genom ombud, i enlighet med den inom församlingen an¬
tagna ordningen, eller efter rotar, sig infinna till justering af husför¬
hörslängden, och en förbindelse för de kallade, att, på utsatt tid och
ordning tillstädeskomma och uppgifva de i deras hus varande, eller på
deras egor boende personer och deras befattning, jemte hustrur och barn,
samt medhafva prestbetygen för dem, som från annan församling in¬
flyttat, äfvensom till anteckning anmäla om någon är behäftad med
kroppslyte, eller annan på arbetsförmågan inverkande bräcklighet.
Skulle detta förslag vinna understöd, så synes mig, under åberopande af
hvad här ofvan blifvit anfördt och på sätt nu nyligen är vordet föreslaget, det
personliga inställandet vid mantalsskrifningen för hvarje husbonde, som enligt 6
§ 1 mom. förutsättes och påbjudes, för meddelandet af hvarjehanda uppgifter rö¬
rande hans husfolk, — helst några skriftliga icke pläga allmogen affordras, —
kunna och skäligen böra, om icke helt och hållet upphäfvas, hvilket jag dock tror,
och ofvanföre sökt visa, kunde, utan all skada eller olägenhet för sjelfva saken,
låta sig göra, åtminstone i betydlig mån inskränkas, t. ex. till ett ombud från hvarje
by, äfvensom ansvarsbestämmelser för uteblifvandet förmildras. Att uppgifva ett
förslag till redaktion af de tillägg och förändringar, i vissa delar af den nådiga
Förordningen om mantals- och skattskrifningarncs förrättande, som blofve följden
af bifall till min framställning, vore visserligen ett åliggande för mig, men jag
har så mycket mindre vågat fullgörandet häraf, som hvad jag föreslagit äfven
torde inverka på en eller annan punkt, och föranleda till en i vissa fall förändrad
redaktion, för att ej mer än antyda, att, äfven utan afseende på mitt förslag, den
nya kommunal-författningen gör en ny bestämmelse i sak, t. ex. i § 4 mom. 5,
nödig och önskvärd.
Om remiss af denna motion till vederbörande Utskott får jag slutligen
vördsamt anhålla.
Stockholm den 8 November 1862.
E. M. Tegnér.
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 2 Afd.
fl
18
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 9.
!%:« ?>.
Af Kontrakts-prosten E. M. Tegnér: Att samling stiden för Sqva¬
dron eller Kompani, der den utsattes pä sön- och helgedag,
alltid måtte bestämmas till eftermiddagen.
Det är bekant, att flera Kongl. Författningar och Bref, af äldre och yngre
dato blifvit utfärdade och finnas ännu gällande, i syfte att urvägenrödja de hin¬
der, som kunna möta för iakttagandet och helgden af sabbathsbudet, i allmänhet,
och särskilt för bevistandet och deltagandet i den allmänna gudstjensten, såsom
ett af de vigtigare medlen att väcka och underhålla de dygder, på hvilka samhäl¬
lets bestånd hvilar. Således är det, för att anföra ett exempel, anbefallt tågande
trupp, icke blott att på helgedag, under den tid af densamma, som gudstjenst för¬
rättas i den församling, genom hvilken tåget sker, vara stilla, utan äfven når
tillfälle dertill gifves, då hålla gudstjenst. Då sådana och flera påbud finnas, för¬
vånar det mig, att de ännu saknas, hvilka förbjuda trupps samlande på morgonen
af sön- och helgedag, jemte anställandet af mönstring med densamma just vid den
tid, då gudstjensten som bäst pågår i sockenkyrkan; men att så likväl måste
vara händelsen slutar jag till af flen omständigheten, att en militärmyndighet an¬
mäler, att en truppafdelning blifvit beordrad att samlas kl. 9 på söndagsmorgonen,
och civilmyndigheten, jemte tillkännagifvandet häraf, utsätter med densamma
mönstring, eller, som det i afseende på kavalleriet benämnes, “håller ådermöte“
kl. 11 f. m., allt söndagen.
Att ett sådant förfarande, som icke kan hafva en ursäkt i en tvingande
nödvändighet, stöter det fromma, religiösa sinnet är gifvet och gillas icke ens af
deu, som gerna ser sig benämnd “fördomsfri*. Det är ock en brist i våra för¬
fattningar, som bör aflijelpas, och torde äfven, — hvad jag hoppas, — utan svå¬
righet kunna afhjelpas. Lätt är visserligen att inse, vid tanken på våra öfver en
vidsträckt yta spridda regementen och korpsor, som skola till möte sammandra¬
gas, att samlingen för någon mindre afdelning af dem, sqvadron eller kompani,
måste ske på söndagen, på det samma afdelning, med iakttagandet af den våg¬
längd, som för hvarje dag skall tillryggaläggas m m. må kunna, liktidigt med
öfriga afdelningar, inrycka på den för korpsen gemensamma mötesplatsen; men
deremot är icke lika iätt att inse, eller finna, hvarföre samlingen skall utsättas
till kl. 9, och ådermötet till kl. 11 f. m., hvarigenom icke blott truppen, utan en
god del af de rustande, som till samlingsplatsen måste åtfölja, förhindras att be¬
vista gudstjensten. Ty, enligt hvad som förmäles och kändt är, skall hvad vid
en sådan samling och möte förekommer, icke vara vidlyftigare, eller påkalla en
längre tid än att alltsammans kunde både utsättas till och afslutas på söndags¬
eftermiddagen, helst dylika förrättningar, i fredstid välförståendes, icke förekomma
under annan årstid än vår och sommar, då dagarne äro långa och ljusa. På
grund af hvad jag sålunda haft äran, i korthet och allmänlighet, uppgifva, då jag
hvarken vill eller anser nödigt andraga något konkret fall, eller det, som närmast
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 10.
19
föranledt min framställning, vågar jag föreslå, det Rikets Ständer måtte till Kongl.
Maj:t ingå med underdånig anhållan:
att der tiden för samling af sqvadron eller kompani måste utsättas på
sön- och helgedag, jemte den förrättning, som, i sammanhang dermed,
kan Konungens Befallningshafvande åligga, samlingstiden då alltid måtte
bestämmas till eftermiddagen.
Om remiss af denna motion till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
anhåller jag vördsamt.
Stockholm den 8 November 1862.
E. M. Tegnér.
No 1».
Af Komminister A. E. A. Afzelius: Om tillåtelse för ångerfull ran-
sakningsfånge att, ehuru icke dömd, få i ransakningsfängelse
skriftas och ajlösas samt derefter hega H. H. Nattvard.
Bland de flerfaldiga bekymmer, en själasörjare vid ett ransakningsfängelse
under utöfningen af sitt svåra kall kan vara utsatt för, är det icke det minsta att
stundom känna sig af gällande lag förhindrad att, ehuru träget derom ombedd,
meddela H. II. Nattvard åt en ångerfull och botfärdig fånge, så framt denne icke
är stadd i dödsnöd. Enligt Kongl. Kyrko-ordningens Kap. 10 § 5, jemt', med Kap.
8 § 3, är Nattvardens begående, utom i dödsnöd, förbjuden alla dem, hvilka, såsom
det i sistnämnda lagrum heter, “bedrifvit någon offentlig last, som hörer under
uppenbar skrift11; ett stadgande, hvilket ehuru genom Kongl. Förordningen af den
4 Maj 1855 så till vida förändradt, att den uppenbara skriften är borttagen och
enskild skrift i stället påbjuden, innan den Heliga Nattvarden får begås, likväl
ännu icke är upphäfdt utan snarare genom sistnämnda Kongl. Förordning ytter¬
ligare bekräftad t. Ty, enligt ordalagen i den ofvannämnda Kongl. Förordningen
af den 4 Maj 1855, vill det synas som om den, hvilken begått sådant brott, i
följd hvaraf han, innan nattvardsgång kan honom tillåtas, måste underkasta sig
enskild skrift, först måste vara af domstol dömd, innan hvarken skrift eller natt¬
vardsgång kan ifrågakomma samt vidare af det påbjudna skriftformuläret, såsom
om den enskilda skriften och aftösningen icke kan försiggå annorstädes än i den
kyrkas sakristia, der den brottslige och dömde är kyrkoskrifven. I följd häraf
måste, strängt taget, hvarje själasörjare vid ett ransakningsfängelse anse sig enligt
gällande lag förpligtigad att förneka fånge, som begått något af de brott, hvilka
i Kongl. Förordningen af den 4 Maj 1855 omnämnas, delaktighet af det heliga
Sakramentet, huru djup och sann fångens ånger än må vara och huru påträngande
och innerligt hans längtan efter det dyra nådemedlct än må uttala sig. Den
ställning, i hvilken både själasörjaren och fången i sådant fall äro försatta, är i
sanning beklagansvärd. Vägran att blifva af den heliga Nattvarden delaktig, kan
20 Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 11.
ofta hos den ångerfulla fången framkalla den djupaste, mest förkrossande för¬
tviflan eller också verka derhän, att han sluter sig inom sig sjelf, blir bitter och
förhärdad, då han anser sig orätt behandlad, eller så missförstår denna vägran, att
han anser den som en dom öfver sin begångna synd och i följd deraf ledes till
den lika olyckliga som origtiga tanken: att det icke numera lönar mödan för
honom att söka försoning med Gud. Att en ändring i afseende å botfärdiga och
ångerfulla fångars nattvardsgång, under den tid, de undergå ransakning, är af be-
hofvet påkallad torde ingen allvarligt tänkande förneka. Och att en sådan för¬
ändring, afseende ett medgifvande för ångerfull fånge att äfven i ransaknings-
fängelse, ehuru icke stadd i dödsnöd, kunna till sin tröst blifva af den heliga
Nattvarden delaktig, har så mycket mera skäl för sig, som en värdig nattvards¬
gång omöjligen kan vara betingad af de vilkor, att den som felat först skall vara
af verldslig domstol dömd, ej heller af det vilkor, att den enskilda skriften nöd¬
vändigtvis skall ske i kyrkans sakristia, utan allena deraf att den som felat,
kommit till en sann och verklig ånger, en innerlig och fast förtröstan på Guds
nåd i Christo. Någon olägenhet för den påbörjade ransakningens fortgång, kan
också genom ett sådant medgifvande vara så mycket mindre att befara, som
verldslig domstol icke längre dömer någon till den enskilda skriftens undergående,
utan detta är öfverlemnadt helt och och hållet åt den dömdes fria vilja. Med
anledning, af hvad sålunda blifvit anfördt, vågar jag ödmjukeligen hemställa, att
genom ett särskilt tillägg till Kongl. Förordningen af den 4 Maj 1855 må blifva
medgifvet,
att rans åknings fånge, häktad för sådant brott, sorn i sistnämnda Kongl.
Förordning omförmäles, må, då han sitt brott inför domstol bekant och visar
sig hafva kommit till en sådan sinnesstämning, sorn icke innebär hinder för
en värdig nattvardsgång, kunna på derom framstäld begäran, antingen af
fängelsets predikant, eller annan Evangelisk Luthersk prest, i fängelset enskildt
skriftas och aflösas samt derefter blifva af H. H. Nattvard delaktig, dock att
anmälan derom med snaraste bör ske hos den domstol, inför hvilken han
ransakning undergår.
Om remiss af denna min motion till Höglofl. Lag-Utskottet får jag vörd-
samligen anhålla.
Stockholm den 8 November 1862.
A. E. A. Afzelius.
\:0 11.
Af Doktor A. Sandberg: Om den .stadgade folkskole-afgiftens erläg¬
gande äfven af .sådana personer, som åro arbetsföre och iclce
utfattige, hvilka, enligt Kongl. Föroräningarne af den 8 Mars
1770 och den 15 December 1854, äro befriade från mantals-
penningars utgörande.
Ehuru genom Kongl. Förordningen af den 8 Mars 1770 som åberopas i
144 § af 1858 års Bevillnings-förordning, från mantalspenningars utgörande fri¬
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 11.
21
kallas innehafvare eller brukare af hemman med mindre värde än 1,500 ll:dr,
torpare, backstugusittare, arbetskarlar, fiskare, drängar m. fl., som hafva fyra min¬
deråriga barn, och genom Kongl. Kungörelsen den 15 December 1854 alla back¬
stugusittare och inhysesfolk utan undantag derifrån äro befriade, så hafva likväl
alla dessa hittills blifvit debiterade och erlagt folkskole-afgift.
Detta hade sin goda grund uti Kongl. Kungörelsen af den 13 Mars 1846,
hvarest stadgas “att från och med det år den i då gällande Bevillnings-förordning
till hälften nedsatta skyddsafgiften tager sin början, skall ett emot denna nedsätt¬
ning svarande belopp, eller 12 sk. Banko för man och 6 sk. Banko för qvinna,
(hvilket sedermera blifvit bestämdt i jemnt tal till 40 öre för man och 20 öre för
qvinna) till folkundervisningens befrämjande utgöras af alla personlig skyddsafgift
underkastade personer jemte den ej värfvade delon af gemenskapen vid Arméen
och Flottan, och detta stadgande kunde icke anses hafva undergått någon för¬
ändring af derefter utkommande Bevillnings-förordningen till och med den 8
Mars 1858, hvars 1 § hade följande lydelse:
“Personlig skyddsafgift erlägges af alla i mantalslängd skattskrifne personer
inom nedannämnde åldrar, utan afseende på stånd eller förmögenhet.“
Men den nya djupt genomgripande Bevillnings-förordningen, som promul-
gerades den 17 Maj 1861 och kommer att gälla från och med innevarande år,
har gifvit åt sin 1 § en helt annan ordalydelse ty deruti heter det att “utaf
hvar och en i mantalslängd upptagen person, som, enligt gällande författningar, skall
utgöra mantalspenningar, erlägges personlig skyddsafgift med — — — —“
Häraf följer att alla, som, enligt gällande författningar, äro befriade från
mantalspenningars utgörande, icke heller erlägga personlig skyddsafgift; förden¬
skull och då högstberörde nådiga Kungörelse den 13 Mars 1846 stadgar, att den
ifrågavarande folkskole-afgiften skall erläggas af alla, som äro underkastade per¬
sonlig skyddsafgift jemte gemenskapen vid indeldta Arméen och Flottan, så synes
också häraf blifva en följd att alla de, som låta sig mantalskrifvas såsom backstu¬
gusittare och inhysesfolk tillika med dem, som hafva fyra minderåriga barn och
omförmälas uti 144 § af 1858 års Bevillnings-förordning, från och med detta år
blifva befriade från den folkskole-afgift, som de hittills erlagt.
Om man också ansett det för rättvist att de mindre bemedlade arbetsklas¬
serna icke genom någon slags direkt afgift till Statens behof påminnas att de
också äro frie medborgare, så torde likväl det vara billigt att de erinras om sin
föräldrapligt, att något uppoffra för sina barns undervisning. En sådan åsigt
gjorde sig också gällande hos 1844—1845 års Ständer medelst antagande såsom
allmän grundsats, att hvarje arbetsför medlem i samhället bör genom personlig afgift
i första rummet bidraga till det uppvexande, mindre bemedlade, slägtets undervisning,
och i följd deraf stadgades redan från början att den ej värfvade delen af gemen¬
skapen vid Arméen och Flottan, som icke utgör hvarken mantalspenningar eller
personlig skyddsafgift, likväl skulle erlägga den bestämda folkskole-afgiften äfven¬
som vid tillämpningen den åsigten gjorde sig gällande, att om också alla utskylder
till Staten afkortades för dem, som hade fyra elior flere minderåriga barn, det
dock ansågs billigt att den stadgade folkskole-afgiften oafkortad erlades, der icke
befrielse från alla afgifter för fattigdom skull måste ega rum. såsom Kongl. Kun¬
görelsen af den 19 September 1848 uttryckligen föreskrifver.
Af dessa anledningar, och då folkskole-afgiften såväl behöfves, särdeles i
folkrika församlingar, får jag vördsamt föreslå,
22
Motioner i Preste-Ståndet 1862. IS:o 12.
det Rikets Höglofl. Ständer villo besluta och hos Kongl. Majit i under¬
dånighet anhålla om en sådan förklaring af Kongl. Kungörelsen den
13 Mars 18-16, att den till folkundervisningens befrämjande stadgade
afgift af 40 öre för man och 20 öre för qvinna utgår så väl af dem
som utgöra mantalspenningar och personlig skyddsafgift, som ock af alla
andra emellan 18 och 60 års ålder, som äro arbetsföre och som icke för
fattigdom skull måste befrias från alla afgifter.
Stockholm den 8 November 1862.
A. Sandberg.
\:0 12.
Af Professor F. F. Carlson: Rörande anslag för folkskoleväsendets
befrämjande.
Den stora uppgift, som innebäres i befrämjandet af en sann folkbildning,
har under de sednaste riksdagarne varit lifligt behjertad af Rikets Ständer. Likt
hvar och en stor institution, som är ämnad att utöfva en ingripande verkan på
folkets lif, har folkskolan dock först småningom kunnat utvecklas och vinna full¬
ständigare utbildning. Att lämpa efter våra samfunds- och lokal-förhållanden de
allmänna grundsatser, som borde genomföras, att följa framstegen i undervisnings¬
sätt och undervisningsämnen, att rotfästa öfvertygelsen om den nya inrättningens
stora och betydelsefulla inflytelse, att framkalla de krafter som erfordras för verk¬
liggörandet af cn så stor läroanssalt, — kunde icke vara ett hastigt fullbordadt
verk. Under kampen med de svårigheter, sorn i alla dessa hänseenden förefunnits,
under de meningsbrytningar, som uppstått i afseende på sättet att uppnå det af
alla gemensamt eftersträfvade målet, har emellertid allt större erfarenhet blifvit
vunnen, och de punktör framstå klarare, på hvilka uppmärksamheten företrädesvis
synes böra fästas, på det Staten må kunna utrusta folkskolan med tillräckliga
yttre hjelpmedel för att motsvara sitt stora ändamål.
I främsta rummet måste ställas en sanning, i sig sjelf så klar, att man
icke skulle anse den behöfva vidare bekräftelse, om icke erfarenheten vittnade,
att den så lätt och ofta glömmes; jag menar den sanningen, att på lärarens be¬
skaffenhet beror skolans. På läraren åter kan Staten inverka på tvåfaldigt sätt,
genom befrämjande af hans bildning och genom betryggande af hans yttre ställ¬
ning. Åtgärderna för båda dessa ändamål böra gå hand i hand med hvarandra
och kunna först i förening med hvarandra blifva rätt fruktbärande. Bildnings¬
anstalterna för folkskolelärare, — i sin bcgynnesle försedda endast med ytterligt
knappa tillgångar, — hafva väl på sednare åren vunnit en större utveckling, men
de behöfva dock än vidare fullkomnas. Från dem måste i första rummet utgå
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 12.
23
den förbättring', man söker åstadkomma. De män, som erhållit det för hela sam¬
hället betydelsefulla uppdraget att leda dessa bildningsanstalter, måste kunna med
odelad kraft egna sig åt sitt maktpåliggande kall; de böra icke af bristande ut¬
komst tvingas att, såsom nu merendels är fallet, jemte denna behålla en annan
tjenst, och de måste sättas i tillfälle att en längre tid qvarstanna vid denna vig¬
tiga befattning. Undervisningen måste äfven blifva mera utvecklad och lärjun-
garne i seminariet tillbringa så lång lärotid, att den meddelade undervisningen
gifver icke blott ett hastigt inliemtadt förråd för minnet eller en anspråksfull
prydnad på ytan, utan kan tränga till det innersta af deras personlighet och ut¬
öfva en lifgifvande inverkan på hela deras framtida sträfvande. Otvifvelaktig^
är att seminarierna för dessa ändamål behöfva rikligare hjelpmedel än de för när¬
varande ega.
Men om man fordrar af läraren en mera djuptgåendo förberedelse, bör man
ock sätta honom i tillfälle att utöfva sin verksamhet under förhållanden, sorn icke
pålägga honom tryckande bekymmer. Huru mycket i detta hänseende återstår
att göra, bevisas bäst deraf, att det ansågs som ett betydande framsteg, då det
vid sistlidne riksdag uppställdes sorn en allmän grundsats, ett eftersträfvansvärdt
mål, att folkskolelärarens lön skulle kunna blifva 400 R:dr R:mt. Tiden bör nu
vara inne, att uttala detta icke blott såsom en allmän önskan, utan som en bin¬
dande föreskrift. Om aflöningsvilkoren på icke få ställen kunna anses vara goda,
äro de dock, oaktadt de partiela förbättringar, som egt rum, otvifvelaktig^ på de
flesta fall ställda betydligt under detta låga minimum. De sednare årens förän¬
drade prisförhållanden, hvilka höjt värdet på allt arbete, hafva för folkskole-
lärarne ännu icke blifvit motsvarade af en allmännare förbättring i deras löne-
vilkor. I första rummet tillhör det kommunen att sörja för deras utkomst, men
Staten bör dock äfven med ett bidrag underlätta åstadkommandet af en så önsk¬
värd förbättring. De insamlade uppgifterna om folkskolelärarnes lönevilkor och
de upplysningar om deras verksamhet, som genom skol-inspektörerna vunnits, böra
ock numera göra det vida lättare att rätt fördela ett sådant understöd.
Antalet af examinerade folkskolelärare har på de sednaste åren betydligt
stigit. Det var år 1856: 2,274, år 1859: 2,653 och uppgår år 1862 till 2,791,
nemligen i fasta skolor 1,995 och i ambulatoriska 796. Af detta stora antal äro
något öfver 1,100 tillika prestman eller klockare och orgelnisten hvilka väl kunna
anses jemförelsevis bättre bergade. Om en summa af 150,000 R:dr blefve dispo¬
nibel, för att, dels i samverkan med församlingarne, dels under form af ålders-
tillägg eller af lönetillökning för de lärare, hvilka, enligt Skolstyrelsens och skol¬
inspektörers vitsord, på ett utmärkt sätt bestridde undervisningen, användas till
förbättrande af folkskolelärarnes vilkor, vore från Statens sida en betydande med¬
verkan för det vigtiga ändamålet vunnen.
Ehuru kort tid de på grund af sistlidne riksdags beslut tillsatte folkskole¬
inspektörer varit i verksamhet, kan det dock med skäl sägas, att denna deras
verksamhet varit till stort gagn. Der det icke har beliöfts att egga och att upp¬
lifva, hafva de uppmuntrar och stärkt; meddelandet af anvisningar och råd, spridan¬
det af kännedomen om förbättrade undervisningsmethoder och mera ändamålsenlig
materiel måste på ett fruktbärande sätt inverka. Men denna institution måste, om
den skall kunna rätt kraftigt motsvara sin uppgift, med ledning af den vunna
erfarenheten vidare utvecklas. De områden, som varit anvisade åt hvar och en
af dessa, i allmänhet af andra tjenstebefattningar upptagna inspektörer, hafva, till
följd af anslagets otillräcklighet, varit allt för stora, för att de skulle kunnat mera
24
Motioner i Pr ente-Ståndet 1862. N:o 12.
jemnt följa undervisningens gång. För alhjelpandet ai denna olägenhet äro tvänne
utvägar att välja, den ena att så rikligen aflöna dessa inspektörer, att de skulle
kunna åt detta uppdrag egna hela sin tid och kraft; den andra, att dela distrik-
terna, så att hvarje inspektör kunde med mindre svårighet och flera gånger be¬
söka hvar och en derinom belägen skola. Uå upprättandet af särskilda nya tjen-
ster, hvilket skulle blifva en följd om man valde den förra utvägen, synes inne¬
bära flera betydliga olägenheter, så kan deremot den sednare, endast anslaget blif-
ver något större, med fördel användas. På det en så beskaffad delning må kunna
ske, och inspektörerne derjemte i någon mån åtnjuta en lämplig ersättning för sin
använda möda, anser jag det nuvarande anslaget böra höjas, så att det bestämmes
åtminstone till 30,000 R:dr R:mt.
En icke ringa olägenhet ligger deri, att det vackra statsanslag, som vid de
tvänne sednaste riksdagarne afsetts för folkundervisningen, varit beviljadt och ut¬
gått endast för en statsreglerings-period i sender. Betydlig omgång och skrift¬
vexling förorsakas derigenom, att hvarje församling måste för hvart år eller åt¬
minstone för hvarje ny statsreglerings-period göra ny ansökning för fyllande af ett
behof, som redan blifvit erkändt. Än menligare är den osäkerhet, i hvilken skol¬
styrelserna och lärarne måste befinna sig, om för undervisningen skall framgent
kunna påräknas det understöd, sorn blifvit beviljadt. Dertill kommer den onyttiga
omväg, som måste iakttagas vid anslagets utbetalande, enär Stats-kontoret skall i
första handen bestrida denna utbetalning, för att, efter skedd reqvisition, erhålla
ersättning af Riksgäl d s- k o n to re t, af samma Riksgäl ds-kontor, till hvilket Stats¬
kontoret skall, efter någon tids förlopp, såsom statsfyllnadssumma utbetala samma
och vida större belopp. Öfvervägande fördelar vore förenade med den anordning,
att ifrågavarande belopp, i likhet med andra för undervisningen utgående stats¬
anslag, uppfördes på Åttonde Hufvudtiteln.
Yid 1850 års riksdag afsatte Rikets Ständer, af de besparingar, som då
uppkommit å de vid föregående riksdagar anvisade, för folkundervisningens be¬
främjande afsedda anslag, en summa af 120,000 R:dr R:mt, till understöd vid af¬
skedade folkskolelärares pensionering, af hvilken summa 101,940 R:dr ännu återstå
odisponerade och, i följd af sistlidne riksdags beslut få till nu löpande statsregle-
ringsperiods slut i Riksgälds-kontoret innestå för att till nämnda behof användas.
Att de svårigheter, som hittills mött utförandet af Ständernas afsigt i afseende på
denna pensionering, måtte kunna öfvervinnas, är hvad hvarje folkskolans vän må¬
ste lifligt önska. Billigheten fordrar, att läraren, efter en mannaålder full af möda,
må hafva utsigt till en någorlunda sorgfri ålderdom, och för skolan är det af vä¬
sendtlig vigt, att i de förtröttade och åldrande lärarnes ställe kunna använda nya
och friska krafter.
Om det hittills reserverade, men oanvända anslaget vid statsreglerings-
periodens slut skulle indragas, blefve förlusten så mycket större, som den tid icke
mera är så aflägsen, då de qvarlefvande af den första talrika uppsättningen af
folkskolelärare någorlunda samtidigt upphinna pensionsåldern. För att pensions-
inrättningen eller pensionsinrättningarne intill den tiden må hinna förvärfva till¬
räcklig styrka, bör just under dessa år all omsorg användas. Önskligt vore, att
en undersökning blefve företagen, huruvida icke de tilltänkta pensionsföreningarne
skulle lättare kunna tillvägabringas, om de erhölle en större omfattning ån den
först tilltänkta. Men i alla fall är nödigt, att den summa, som för närvarande i
Riksgälds-kontoret innestår såsom afsedd för folkskolelärares pensionering, måtte
efter
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 13.
25
efter statsreglerings-periodens utgång få reserveras för samma ändamål, äfvensom
att, den, så vida tillgångar dertill uppkomma, förökas genom anlitande af samma
utväg som begagnades vid dess första bildande, nemligen genom anvisning på
uppstående besparingar.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag vördsamt föreslå:
1) Att de anslag, som vid siAlidne riksdag för den nu löpande stats-
reglerings-perioden beviljades till folkundervisningens befrämjande, måtte
å stat uppföras under Åttonde Hulvudtiteln.
2) Ätt, utöfver det då beviljade belopp, måtte anslås en så stor för¬
höjning, att 150,000 R:dr Runt blifva disponibla för förbättrande af de
examinerade folkskolelärarnes löner.
3) Att anslaget för folkskolelärare-seminarierna ökas till 60,000
R:dr Runt och det för folkskole-inspektörernas arvoden och resor till
30,000 R:dr Runt.
4) Att den i Riksgälds-kontoret inneståonde, för folkskolelärares
pensionering afsedda summa, stor 101,940 R:dr R:mt, måtte äfven under
nästkommande statsreglerings-period för samma ändamål reserveras.
Stockholm den 8 November 1862.
F. F. Carlson.
M.O 13.
Af Doktor A. Sandberg: Om förhöjning af af giften för bränvins-
tillverkning till 75 öre pr kanna.
Det var utan tvifvel en stor välgerning för vårt fädernesland, när brän-
vinslagstiftningen vid 1853—1854 årens riksdag, genom Konungs och Ständers
samverkan, undergick en så genomgripande förändring; och knappt någon annan
utväg till räddning förefanns, än att lösrycka bränvinsbränningeu från jordbruket
och instänga den inom några större verkstäder under skarp kontroll och med hög
beskattning. Ty om husbehofsbränningen fått fortfara lika allmänt och till samma
utsträckning som tillförene, skulle den i grund förderfvat Svenska folkets kärna
och nedsänkt våra arbetsklasser i allt djupare elände.
Mycket återstår dock ännu innan man hunnit det önskvärda målet, och det
är ledsamt att förnimma en vexando reaktion emot denna lagstiftning och att
afvogheten emot de stora ångbränncrierna, åtminstone på vissa orter, tilltager i
omfång och styrka. Ej långt före riksdagen begärde en del af mina sockneboar
utlysande af sockenstämma för att tillvägabringa en allmän petition till Konung
och Ständer om husbehofsbränningens återfående sådan den var, såsom de uttryckte
Bill. till B. St. Prot. 1862 & 1863, 11 Sami. 2 A/d. 4
26
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 13.
sig, under H. M. Konung Carl Johans regering. Om den nya Kommunal-lagen»
som med nästa år inträder, med en annan ordförande än pastor i kommunal¬
stämman varit gällande, så skulle säkert icke något hinder uppstått för deras be¬
gäran. Nu erhöllo de derpå skriftligt afslag, som upplästes från predikstolen med
alla bevekande skäl emot framkallandet af det olyckliga förhållande som egde
rum 1837, då 359 bränvinspannor voro i gång inom socknen. Att besvär öfver
afslaget skulle anföras var att förutse och derom bar jag nyligen fått underrät¬
telse, ehuru jag hoppas utan framgång, emedan Calmar läns ädle Höfding gör allt
hvad efter lag står i bans magt till inskränkning af bränvinsförbrukningen i
orten.
Emellertid är det en ingalunda angenäm erfarenhetssanning att ibland all¬
mogen på denna ort råder ett stort och allmänt missnöje öfver närvarande ställ¬
ning i detta hänseende, och man bar anledning till stor fruktan, att om den finge
bränvinslagstiftningen i sina bänder skulle de förra 150,000 småpannorna åter
uppstå kanske i mångdubbladt antal.
Att missnöjet och afvogheten emot de stora ångbrånnerierna härleder sig
hos många från den välbekanta Svenska afundsjukan kan icke förnekas. Men om
förhållandet närmare undersökes, skall man säkert finna att den icke saknar skäl.
Vid länets Pröfnings-kommitte, hvaruti jag deltog i början af sistlidne månad,
uppskattades ångbränneriernas vinst till minst 15 och högst 25 öre på hvarje
kanna. Att likväl äfven detta är för lågt bevisas bäst deraf att ärliga storbrän-
nare sjelfve tillstå att de, under lyckliga konjunkturer, kunna på ett bränvins-
brånningsår hafva 20 å 25,000 R:dr i ren behållning. Och då småbönderna på
åttondedels och sextondedels hemman nödgas sälja till dem sina potäter för ringa
pris, utan att kunua få det ringaste af den stora vinst som derpå skördas, är det
ganska naturligt att sådant skall väcka missnöje och förtrytsamhet.
När en manufaktur-inrättning eller annan nyttig industri-anläggning till¬
skyndar sin egare betydliga fördelar, kan man glädjas öfver samhällets materiela
utveckling. Men hvad glädje kan man känna öfver bränvinsbrännarens stora
vinst, när man allestädes ser och förnimmer de bedröfliga verkningarnc af bans
producerade vara och vet ifrån hvilka samhällsklasser största delen af den stora
vinsten ytterst skall tagas! Het är då i fosterlandets rätt förstådda intresse som
man kan rättvisligen fordra, att bränvinsbrännaren till det allmänna skattar det
högsta belopp som är möjligt, och om han icke mägtar uppdrifva industrien till
den fullkomlighet, att han förmår utgöra en dylik afgäld, hail då afstår med en
sådan rörelse och använder sina kapitaler på samhällsnyttigare företag.
Det är på sådan grund jag vågar vördsamt föreslå
en icke särdeles betydlig förhöjning af lo öre uti tillverkning saf giften, så
att den från och med 1864 kommer att utgå med Sjutiofem öre för hvarje
tillverkad kanna bränvin af den alkoholsprocent och vid den temperatur-
grad, som nu stadgadt är.
Motionären har icke förbisett den invändningen emot förhöjd tillverknings-
skatt, att sådant ökar frestelsen till insmuggling af utländskt bränvin. Men dere¬
mot torde få erinras, att det är genom en noggrann tullbevakning och icke genom
prisnedsättning på den inhemska varan, som sådant måste, så vidt möjligt är,
föi>ökörtftttäsi:lllNäit,i ^tähhäVripå,,0ån'cli‘k‘"‘sid'sEn stiftäfelf giffå
öbhtVtM^gbfpféttiiittt! kättöå! 'Wä^Vfapébitf ‘ddP^^tjPd^^ä^on^tPfffjhtra1-
bränping härstädes icke ,\^pniia.feMtomptäodetta, v iQtöh.ioiäA e.tfc aMeiMtanttfcHusen
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 14.
27
kannor skulle, oaktadt all vaksamhet, på oloflig väg inkomma, 6å bör sådant icke
lägga binder i vägen för en samhällsnyttig lagstiftning inom vårt eget land.
Dessutom kan man med temmelig visshet förutse, när man vet att nya
ångbrännerier anläggas och de gamla utvidga sin rörelse, att konkurrensen, äfven
efter denna obetydliga skatteförhöjning, skall förekomma en prisstegring på varan
och således icke i ringaste mån göra frestelsen till oloflig bränvins-införsel större
än den lör närvarande är. — Enda följden af den förhöjda algiftcn skulle blifva
att bränvinstillverkaren måste uppoffra en litet större andel af sin betydliga vinst
till det allmänna bästa, hvilken uppoffring han både kan och bör vidkännas, då
derigenom erhölles en tillökning i statsinkomsterna, som är högligen af nöden,
om ränta och amortering på vår från hvarje riksdag vexande statsskuld fortfa¬
rande skall kunna betalas, utan att belasta jordbruket eller andra samhällsnyttigare
näringar med större skatter. — Och skulle, emot all förmodan, den oväntadt lyck¬
liga verkningen afen sådan förhöjning i bränvinsskatten någonsin inträffa, att en
minskad förbrukning kunde nedtrycka tillverkningen till ett allt lägre och lägre
belopp, så skulle Svenska folket derpå hafva en långt större vinst både i moraliskt
och ekonomiskt hänseende, än på alla möjliga bränvinsskatter.
Jag får alltså vördsamt anhålla om remiss af denna motion till Högloft.
Bovillnings-Utskottet, som också, i händelse förslaget vinner önskad framgång,
icke lärer underlåta att derefter lämpa införseltullen på utländskt bränvin och
andra dermed jemförliga rusdrycker, i den mån sådant finnes nödigt och ända¬
målsenligt
Stockholm den 12 November 1862.
A. Sandberg.
i\:0 14.
Af Kontrakts-Prosten L. G. 11. Palmland: Om inskränkning af
edgång samt om revision af gällande eds formulär er.
Då jag nu vågar åter upptaga ett ämne, som, redan vid föregående riks¬
dagar bekandladt, ännu icke hunnit till afgörande, sker det för att äfven på detta
rum offentligen uttala ej allenast min egen, utan säkerligen mångas länge hysta
öfvertygelse i en fråga, som, en gång väckt, är så vigtig och betydelsefull, att
den icke bör sättas å sido eller fälla.
Lika beklagligt, som allt mer och mer ifrån flera håll öfverklagadt, är
missbruket af de s. k. lofliga ederna. Äro de olofliga ederna — svordomarne —
i allmänhet för den borgerliga lagstiftningen mindre åtkomliga; så synas deremot
föreskrifterna i afseende på de lofliga ederna, särdeles då dessa alltför ofta, kanske
mången gång i oträngdt mål, användas, vara behjertansvärda föremål för en häm¬
mande eller inskränkaude lagstiftningsåtgärd. Att tro-, huldhets- och embetsed,
28
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 14.
liksom vittnes- och värjemålseden — denna sednare likväl, enligt hvad ock Rätte-
gångs-Balkens 17:de Kap. 30 § uttryckligen stadgar, endast “i nödfall" tillåten
(jag skulle vilja tillägga: i högsta nödfall och lörst efter samvetsgrann ompröfning
af domaren) — att lörenämnda edgångar äro inom det borgerliga samhället be-
höfliga, torde väl icke kunna bestridas; men det måste å andra sidan medgifvas,
att det idkeliga användandet af dessa eder neddrager en så vigtig handling, som
edgången, ifrån sin höga och heliga bestämmelse till en tom formalitet, hvarvid
eden genom det ständiga upprepandet måhända tanklöst både förestafvas och efter-
säges. Det är dessutom, enligt min åsigt, en christen ovärdigt att, såsom icke
sällan händer, i och för en småsak i timligt hänseende — t. ex. i en lumpen
rättstvist om några riksdaler — fästa eller pantsätta sin själ medelst edgång, som
nu lagligen kan åläggas, äfven då den utaf obetänksamhet och förhastande eller
oförstånd af svarande parten erbjudes.
Väl finner jag med tillfredsställelse, att nr den nya Konkurslagen bortfallit
den förut föreskrifna, olämpliga, borgenärseden, hvilken dock är i vissa fall bibe¬
hållen, såsom 82 och följande §§ nogsamt utvisa. — Men ännu qvarstår i läkare-
attester den välbekanta uttryckliga edsförpligtelsen, hvilken likväl äfven för sär¬
skilda intyg göres fullkomligt öfverflödig genom läkarens redan aflagda allmänna
embetsed. Det vore sannerligen ett i högsta måtto beklagansvärdt tidstecken, om
embets- och tjenstemannens samvete, heder, ära och tro behöfde, snart sagdt vid
hvarje handling å tjenstens vägnar eller vid hvarje steg på befordringsbanan, till
yttermera visso med ed regelbindas. En gång aflagd embetsed må väl vara till¬
räcklig för hela embetstiden.
Hvad särskildt angår embetsed vid ecklesiastika befordringar, föreskrifver
Kongl. Brefvet af den 23 April 1773: “Innan embete och lön tillrädes, skall tro-
och huldhets- samt tjenste-eden i Consistorio afläggas, hvilket å fullmakten an-
tecknas.“ Till följd häraf måste Kyrkoherde och Komminister, vid vunnen be¬
fordran till annan Kyrkoherde- eller Komministers-lägenhet, inför Domkapitlet å
nyo aflägga en och samma, redan förut en eller flera gånger aflagda, tro-, huldhets-
samt embets- och tjenste-ed. Anses den vid inträdet i Prestembetet högtidligen
gångna eden icke göra tillfyllest, hvarföre då ej inskränka edgången åtminstone
till första befordran till ordinarie tjenst? Hvarföre låta edsförbindelsen vid ytter¬
ligare befordran till likartad eller samma tjenst, ehuru i annan verkningskrets,
onödigtvis förnyas?
Hvad slutligen våra nu gällande edsformulärer beträffar, så synas de ännu
i allmänhet vara alltför ordrika och vidlyftiga; i korta och bestämda ordalag af-
fattade, skulle de på ett mera bindande sätt fästa tanken och framhålla det bety¬
delsefulla i innehållet.
På grund af hvad jag nu tagit mig friheten till behjertande anföra, dristar
jag vördsamt föreslå,
att Rikets Höglofl. Ständer måtte, uti underdånig skrifvelse, hos Kongl.
Maj:t anmäla behofvet af en inskränkning af de fall, då edgång lagligen
må vara tillåten, samt anhålla om en revision af gällande edsfor¬
mulär er.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anliålles vördsamt.
Stockholm den 12 November 1862.
L. G. 11. Palmlund
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 15.
29
]«:0 15.
Af Kyrkoherden J. Ternström: Om upplåtelse af egendomen,
Hedeaskog till H. M. Konungen.
Enligt Kongl. Brefvet den 14 Augusti 1834 har kungsgården Beckaskog,
som förut varit indelt till öfverste-boställe vid Kongl. Skånska Dragon-regementet
och nu disponeras af samma regementes Boställs-direktion, blifvit på 30 års tid,
räknadt från och med 1835, sålunda på arrende öfvertagen, att Kongl. Maj:t af
Dess Civillista till Boställs-direktionen årligen erlägger 5,443 R:dr 50 öre, mot
svarande räntan af boställets uppskattningsvärde.
Kungsgården, som är belägen inom Christianstads län, Willands härad och
Kiaby socken, innehåller 14 mantal af krono-natur, med en areal af 1,865 tunn¬
land, inberäknadt 33 torplägenheter, hvilkas innehafvare utgöra dagsverken till
kungsgården. Dessutom uppbär denna årligen af 1341 mantal inom Ifö och Kiaby
socknar ersättning för 40f s. k. hofverier med 62 tunnor råg, 62 tunnor korn och
103 tunnor hafre, som lösas efter medelmarkegångspris, samt i räntor af hemman
i Ifö, Kiaby, fjelkinge, Oppmanna, Wånga, Österslöfs och Gualöfs socknar lika¬
ledes årligen 220 R:dr 37 öre riksmynt.
Sitt förnämsta värde hemtar likväl denna egendom från ett förtjusande läge
vid Ifö och Karsholms-sjöarnes herrliga stränder, och sannolikt är det också denna
omständighet, som fästat den Kongl. Familjens uppmärksamhet å Beckaskog och
gjort detta ställe till en angenäm vistelseort under Kongl. Familjens besök i
rikets södra provinser. Isynnerhet har Hans Maj:t, vår nu varande allernådigste
Konung och Dess höga Gemål visat ett lifligt intresse för Beckaskog, och de kost¬
bara och storartade anläggningar, som Hans Maj:t Konungen låtit der utföra,
vittna ovedersägligt om den förkärlek, hvarmed Deras Majiter omfatta detta ställe.
Sålunda har, oberäknadt de högst betydliga kostnader, som blifvit nedlagda
å Beckaskog under de första åren som denna egendom af Hans Maj:t disponerades,
men om hvilka jag nu icke är i tillfälle att lemna närmare upplysning, emedan
räkenskaper för denna tid icke vidare finnas qvar vid kungsgården, — Hans
Majit Konungen låtit på sednare åren nyanlägga parken, vidtaga väsendtliga re¬
parationer på de till kuugsgården hörande åbyggnader, uppföra nytt orangeri,
ridhus, redskapshus, mejeribyggnad och trädgårdshus; hvarförutan äfven lägenheten
Lilla Beckaskog blifvit för två år tillbaka helt och hållet nybyggd.
Bosatt inom orten och noga bekant med dessa förhållanden, har jag trott
mig pligtig att fästa Rikets Höglofl. Ständers uppmärksamhet, ej mindre på de
stora materiela uppoffringar, Hans Majit Konungen gjort å Beskaskog, och för
hvilka, i fäll af en förändrad disposition, Hans Majit svårligen lärer hafva att på¬
räkna någon motsvarande ersättning, än på den trefnad Deras Majiter städse tyckts
finna på detta ställe; och som derjemte inom hela provinsen den önskan är allmän,
att äfven framgent få der se vår innerligf älskade Konungafamilj så ofta som
möjligt, samt jemväl ur politiska skäl det må vara af vigt att Hans Majit Konun¬
30
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 15.
gen, när Han så finner för godt, eger en passande bostad inom rikets mest bt
folkade och närmast kontinenten belägna landskap, så utbeder jag mig att få fc
reslå Rikets Ständer:
att på Första Hufvudtiteln uppföra ett förslagsanslag till betäckande af
den nu varande eller genom förnyad upplåtelse blifvande arrende-afgifton
för Beckaskogs kungsgård, samt att, med underdånig anmälan härom,
hos Hans Maj:t Konungen i underdånighet anhålla, att Hans Mäj:t täcktes
i nåder för everdelig tid emottaga besittningsrätten af Beckaskog
såsom en ringa gärd af Rikets Ständers tacksamma erkännande af Hans
Maj:ts oförtröttade omsorger för de förenade rikenas bästa.
Jag skulle önskat, att i detta vördsamma förslag kunna uppgifva beloppet
af det ifrågaställa anslaget; meu oansedt den nuvarande förutnämda årliga af-
giften är för de tvänne återstående åren bestämd, lärer det likväl vara möjligt
att, i anseende till egendomen sednast åsätta taxeringsvärde, i förening med andra
omständigheter, samma afgift kommer att stiga till ett högre belopp, dock väl
näppeligen utöfver 50 procent. För vinnande af det vackra ändamålet har jag
tänkt mig tvänne alternativer: antingen kapitalisering på en gång af den summa,
hvaraf räntan motsvarar afgiften, eller ock denna afgift årligen utgående af Stats¬
kassan, sedan den, vid förändrade förhållanden, blifvit fixerad. Hvilkendera ut¬
vägen som vidtages, så leder den, efter mitt förmenande, till målet.
Skulle, af skäl, som jag anar, men undanskymmer, som, ehuru ringa till
vigten, ändock torde uppkallas till motstånd, detta förslag anses formvidrigt och
emot allmän praxis i dylika frågor, samt af denna orsak möta betänkligheter,
icke så mycket i afseende på saken; ty denna föreställer jag mig att alla skänka
sitt bifall, som fastmer i afseende på sättet, hvarpå det framkommit, — skulle,
med ett ord, detta förslag, emot förmodan, anses omöjligt och derföre böra förfalla,
så tillåter jag mig att vördsamligen föreslå Rikets Höglofl. Ständer, åtminstone:
att egendomen Beckaskog må för all framtid utan återgång iklädas natur
ai kungsgård, och sålunda, utan vidare mellanhand, beredas Kongl.
Maj:t den tillfredsställelsen att få fortfarande behålla och disponera be¬
rörde egendom, emot den afgift, som nu är eller framdeles kan varda
bestämd.
Denna begäran är i sig sjelf så billig, att jag derå icke fruktar något afslag,
men tillika så obetydlig, att jag icke ens skulle framställt den, derest jag kunde
förvissat mig om det förra förslagets antagande. Jag har dessutom dertill mina
skäl, tagna dels af Rikets Ständers värdighet att på ettdera, och beldst på det
förra, sättet göra något till saken, och dels af det lätt begripliga obehag, som för
en så högt stående person skulle vara förenadt med konkurrensen vid en blifvande
arrende-auktion.
Jag anhåller vördsamligen om remiss till Höglofl. Stats-Utskottet såsom ock
om kommunikation med de öfriga respektive Med-Stånden.
Stockholm den 12 November 1862.
J. Ternström.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 16.
31
i\:0 16.
Af Kyrkoherden J. Ternström: Om upphåfvande aj 5 och 6 §§
i 2 Kap. Giftermåls-Balken.
Enligt tydliga ordalydelsen i Giftermåls-Balkens 2 Kap. 5 §: “i svågerlag
å sidone må man ej, utan Konungen gifver der lof till, gifta sig“, och 6§: "ej heller
må man i andra svågerlaget, utan att Konungen gifver der lof till, äktenskap
bygga", — utgöra dessa svågerlag ännu fortfarande vilkorligt hinder för äkten¬
skap. I begynnelsen var det icke så; i begynnelsen voro äktenskap i dessa svå¬
gerlag uti berörde lagrum ovilkorligt förbudna. Det var bättre, det, i ett afseende.
Men i Kongl. Förordningen den 10 April 1810 tillädes de orden: “utan Konungen
gifver der lof till." Dermed pålades sålunda kontrahenter i svågerlag en skyldig¬
het, som förut var okänd och icke kunnat ega rum, emedan äktenskapet var för¬
bjudet. Man ser att begreppen om sådana äktenskaps loflighet varit vacklande.
Före 1810 var man viss, att berörde svågerlag hörde till förbudna leder. Huru
långt den vissheten går tillbaka i tiden, vet jag icke med säkerhet; men i 1734
års lag uppenbarade den sig. Huruvida den har tillräcklig grund, är en annan
fråga. Man kan icke begära, att lagstiftare skola ha reda på bibliska specialiteter.
Emellertid var något stadgadt; der stod, om på sitt ställe eller icke, ett kathego-
riskt imperativ. Det kostade ingenting, icke penningar, icke annat än lydnad,
kanske några suckar af dem, som ville, men ej fingo äta af den förbudna frukten.
Men plötsligt uppgick för 1810 års lagstiftare ett ljus, och med ljuset kom tve¬
kan, i stället för klar dag: äktenskap i de tvänne svågerlagen förklarades fritt;
men en full frihet hade varit för mycket på en gårig. Tvekan uttalade sig i ett
vilkor, och vilkoret var att Kouungeu skulle der gifva lof till. Dermed var det
frigifna svågerlagsäktenskapet bundet: ett band hade kommit i stället för förbudet.
Men hvarken bandet eller förbudet stod på sin rätta gruud. Der den menskliga
lagstiftningen träder den gudomliga för nära och griper in uti densamma, har hon,
då det gäller högre stiftelser, alltid det missödet att komma på villospår. Så här,
hvarest tillämpningen gör sig sjelf. Hvilka felade således? Lagstiftarne af 1734
eller lagstiftarne af 1810? De felade båda, efter min tanka: de förre genom för¬
budet, de sednare genom bandet, genom vilkoret. Har då en sak af sådan bety¬
denhet ingen viss och fast grund? Gifves för lagstiftningen i detta fall ingen le¬
dande absolut princip? Skall man kunna handskas dermed efter godtycke, nu så,
nu annorlunda? Illa, om så vore! Illa om sväfvande tidsbegrepp bär skulle före¬
stafva lagbestämmelsen och handlingssättet! Men så är det icke i sjelfva verket,
och så kan det icke heller vara. Huru gestaltar sig då frågan? Äktenskapet, i
och för sig sjelf t, är, såsom Guds stiftelse, en dogm; men det har, för ordningens
skull i de menskliga samhällena, äfven en juridisk sida. Äktenskapet i svåger¬
lag måste, efter högre rättsgrund, vara antingen lofligt eller olofligt, antingen til-
låtligt eller förbjudet; ty det kan icke vara båda delarne på samma gång, och ett
tredje gifs icke. Är det nu lofligt, tillåtligt i sig sjelft, huru kan det då förbju-
.71 o:H
32
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 16.
das, huru kan det bindas vid vilkor? Är det i sig sjelft olofligt, förbjudet,
huru kan det då under något vilkor frigifvas, tillåtas? Den saken är klar
som dagen; denna slutledning säker som ett axiom. Man insåg det 1845, då § 3
upphäfdes, då syskonbarn fingo tillåtelse att äkta hvarandra; hvilket dock, kanske,
ströfvar närmare intill gränsen af förbudna leder. Angående svågerlag', har man
ännu icke insett, åtminstone icke erkänt det. Man har ansett äktenskapet der¬
inom för halft lofligt, halft olofligt, för så tvistigt, tvetydigt, orådligt, att afgöran-
det i hvarje enskildt, i hvarje förekommande fall blifvit lagdt i Konungens band
och mun. Har en underdånig ansökning derom någonsin blifvit afslagen? Någon
sådan kasus känner jag icke. Har den någonsin blifvit afslagen, — hvilket väl
kan vara möjligt, fastän jag icke känner det — så har det skett, icke för svåger-
lagets skull, utan af andra orsaker; derom är jag fullt öfvertygad. Då så är,
hvartill tjenar det, att i hvarje förekommande fall besvära Konungen och betunga
allmänheten? För den rike äro kostnaderna en småsak; lör den fattige, för dag¬
lönaren, handtverkaren, backstugusittaren, inhyseshjonet, en betydlighet. Med
kostnaderna för en formalitet, beliöfde lian att kläda och föda sina barn och hålla
dem till skolgång. Lagstiftningen har gjort mycket för de fattiga och omhuldat
dem i andra hänseenden; hvarföre då icke äfven befria dem från dessa onödiga ut¬
gifter? Hörer icke äktenskapet också till deras menskliga rättigheter? Men, den
allmänna moralen, familjehelgden, barnuppfostran — lagarnas filosofi, huru ginge
det då med dem? Ligger der något omoraliskt i hvad Gud tillstadt och förordnat?
Men vill man icke erkänna detta, så frågas: kan en tillåtelse från högsta ort
borttaga det omoraliska? Skulle det icke i alla fall ega rum? Det beror endast
derpå, att kunna bevisa, det ifrågavarande svågerlag icke äro att hänföra till för¬
budna leder. En sådan bevisning har jag vid ett föregående liknande tillfälle
åstadkommit, och den står, ovederlagd, i Ståndets protokoller för sistlidne riksdag.
Hvad jag då yrkade, upprepar jag nu, i hopp om bättre framgång; förmodande,
att Hans Maj:t Konungens prerogativ icke derigenom i minsta mån inskränkes.
I följd af hvad sålunda blifvit anfördt, vågar jag vördsamt föreslå:
att Rikets Högloft. Ständer för sin del besluta, att till Kongl. Maj:t af¬
låta underdånig skrifvelse med anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t ge¬
nom utfärdad nådig kungörelse förklara att 5 och 6 §§ i 2 Kap. Gifter-
måls-Balken till all kraft och verkan upphört att vara gällande samt
att, med tillkännagifvande, det svågerlag å sidone, äfvensom andra svå¬
gerlaget icke mer äro äktenskapshinder, Konungens lof dertill ej vidare
erfordras.
Om remiss af denna motion till Höglofliga Lag-Utskottet anhålles vörd-
samligen.
Stockholm den 12 November 1862.
J. Ternström.
N:o 17.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 11.
33
IVo 17.
Af Domprosten C. 0. Björling: Om förändrade vilkor för Elementar-
läroverkslärares uppförande på Allmänna Indragningsstaten.
Att samhällens väl beror på den uppfostran det uppvexande slägtet erhåller,
år en af alla erkänd sanning. Sveriges Konung och folk hafva ock, utgående
från denna grundsats, egnat stor omvårdnad åt läroverken. Lårarne hafva fått
större löneförmåner så att de ej nu behöfva lida någon nöd; och de hafva äfven
kommit i den ställning, att de på ålderdomen kunna anses hafva sin nödtorftiga
bergning, i det de, enligt Konungens nådiga Skrifvelse till Stats-koutoret af den
16 Maj 1858 mom. 33, jemiördt med Kongl. Maj:ts Bref till'Stats-kontoret afdon
12 Nov. 1823, sedan de uppnått 65 år och tjenstgjort i 10, få komma på allmänna
indragningsstaten. Detta sednare stadgande behöfver dock förändras, såvida läro¬
verken skola kunna uppfylla det med dem afsedda ändamål. Hvar och en, som
af egen erfarenhet känner lärarekallet, vet väl att i allmänhet ingen, som en längi-e
tid tjenstgjort vid läroverken, kan efter fvllda 60 år rätt uppfylla en lärares ålig¬
ganden. Efter denna tid saknar man nemligen den själens spänstighet, och liflig¬
het samt den ihärdighet, som äro nödvändiga vid ungdomens handledning, isyn¬
nerhet då genom en längre föregående tjenstgöring krafter och håg blifvit brutna.
Då nu läroverken, genom de dubbla årens borttagande och genom lärarelönernas
förökande blifvit så skiljda från kyrkan att härefter högst få lärare torde öfvergå
från läroverkens till kyrkans tjenst, så skall följden af ofvannämnda stadgande
blifva att våra läroverk efter några år skola hafva en mängd af gamla lärare, som
äro odugliga lör sitt vigtiga kall, men som för att erhålla pension ej kunna taga
afsked förr än de uppnått 65 år samt tjenstgjort uti 40. Detta förhållande bör
ändras, och då man i allmänhet kan antaga att, sedan den första tillsättningen af
lärare vid de nyligen inrättade läroverken skett, ingen skall erhålla ordinarie lä¬
rarebefattning, förr än efter fyllda 30 år, får jag göra den motion, att med ändring
af Konungens nådiga Bref till Stats-kontoret af den 16 Mars 1858 mom. 33 måtte
stadgas,
att lärare vid Statens offentliga undervisningsverk måtte hafva rätt att
komma på allmänna indragningsstaten så snart de fyllt 60 år samt
tjenstgjort såsom ordinarie lärare vid nämnde undervisningsverk i 30 år.
Stockholm den 12 November 1862.
C. O. Björling.
Bih. till R. St. Prot. 1862 Sf 1863. H Sami. 2 A/d. ( 5
34
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 18.
H» 1§.
Af Kontrakts-prosten E. M. Tegnér • Orri beviljandet af ett amor¬
tering dån å 150,000 B:dr för sänkning af sjön Tysslingen
samt ändring aj Svartåns riktning, i Orebro lån.
I ett land, der så stora ansträngningar och uppoffringar göras, för att un¬
derlätta och befrämja kommunikations-anstalterna, såsom i vårt land sker, följer
af sig sjelf, att understöd och uppmuntran icke kunna eller böra undandragas och
förnekas näringarna, såsom ett af vilkoren för att bereda och åstadkomma de pro¬
dukter, för hvilkas omsättning de nya kommunikations-anstalterna skola anlitas,
och i sin mån äfven af dem underhållas. Men af näringarna intager dock i vårt
land jordbruket främsta rummet, och benämnes äfven med rätta ilmodernäringen“,
då man besinnar huruledes af denna, rätt handhafd, så mången annan, för landet
nödig och vinstgifvande, ankommer och beror. Det måste med tacksamhet erkän¬
nas, att staten gjort mycket, i sitt eget välförstådda intresse, för denna modernä¬
ring, och det visar sig äfven att dessa uppoffringar rikt återgäldas, ej blott genom
bättre skördar, utan äfven, hvad i visst fall, och på längden, icke mindre betyder
genom den allmännare väckta hågen och bemödandet att odla jorden, att häfda
och bruka den så, att genom eget förvållande en ringare afkastning, eller felsla¬
gen skörd, icke beredes. Det är icke blott den större jordbrukaren, som rationelt
behandlar och brukar sina fält; ett sådant brukningssätt har äfven funnit och
finner vägen till de mindre jordområdena och till täppan, der man numera icke
blott ser diken, såsom nära nog första vilkoret för jordens fruktbarhet, utan man
börjar äfven införa vexelbruk, såsom det andra. Men ej nog dermed, att man nu
mera, i allmänhet, icke nöjer sig med det brukningssätt, som far och farfar be¬
gagnat, eller med den jord vidd, som de haft; det förra, eller brukningssättet, vill
man förbättra; den sednare, eller jordevidden, vill man, om möjligt, utvidga och
framför allt betrygga. Inom den trakt, som jag tillhör, har man inga öknar, för
skog nära oåtkomliga, att rödja och odla, ty af skog och afrösningsjord i öfrigt,
såsom i allmänhet inskränkt och för behofvet otillräcklig, är föga att för åker¬
jorden vinna. Men deremot är af åkerjorden en del, vid sina tillfällen, utsatt för
öfversvämning, och en del annan jord, eller äng, som lätteligen kunde till åker
förvandlas, oftast vattendränkt, så att någon afkastning af den, åtminstone sådan
som under förändrade förhållanden blefve att påräkna, nu icke är att förvänta.
Nerike är ett landskap med en, i allmänhet, god jordmån och af ett fördelaktigt
läge, ej blott såsom centralt, utan äfven angränsande till trakter med stor afgång
på spanmål, och hvilka af densamma äfven alltid komma att blifva i behof, då
deras lnifvudnäring är bergsbruket.
Men Nerike, såsom ett sädesproducerande landskap, är derföre icke ännu
hvad det kan och bör blifva; dock kan denna brist, lyckligtvis, icke skrifvas på
räkningen af bristande flit och omtanka hos bebyggarne, utan fastmer sökas och
finna sin förklaring i naturhinder, hvilka icke så lätt undanrödjas och besegras.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. No 18.
35
Man vet att detta landskap, ej blott i allmänhet, är ett slättland, utan äfven till
en .stor del (ett lågland, sorn flerestädes omgifves och begränsas af insjöar, och
bland dem en af de större i landet, och hvilka dessutom icke saknas äfven i hjer-
tat af detta hjertland, hvarjemte ett och annat vattendrag, eller eif, af betydligare
vattenmassa, genomstryker en del af låglandet. Att nu kunna reglera vattenhöj¬
den i sjöarna, så att de icke öfverstiga sina stränder, utan fastmer af dem lemna
någon landvinning, och att kunna hålla det rinnande vattnet inom de för det¬
samma utstakade bräddar, derpå beror, i icke ringa mån, Nerikes vidare utveck¬
ling och förkofran. Den framställning, som jag nu går att göra, har till ändamål
att härtill medverka genom sänkning af sjön Tysslingen samt ändring af Svartåns
rigtning och med detsamma reglering af dess vattenstånd.
Sjön Tysslingen angränsas af Tysslinge, Gräfve, Kihls, Wintrosa och Läng¬
bro socknar, inom hvilka mer än 50 hemman finnas, hvilkas egor, i större och
mindre mån, lida af öfversvämningar från denna sjö och från ån, jemte den
så kallade Kumlaslätten, som på 3:ue sidor omgifves af Svartån. Denna slätt,
eller yattendränkta äng, som blifvit af Drottning Ckristina skänkt, tillhör icke
några vissa hemman, utan säljas lotter deri fristående, hvaraf ock kommer att del-
egarne i donna slätt finnas spridda inom flera socknar än de nyligen uppgifna, eller
till sjön angränsande. Delegarnc i nämnde hemman och slätt hafva, sedan omkring
4 år tillbaka, bildat ett bolag, benämndt Tysslinge sjösänkningsbolag, i afsigt att
befria deras egor från det vatten, hvaraf de nu besväras. Åtskilliga undersökningar
hafva, för ändamålet, blifvit hållna och förslag öfver kostnaden afgifna. Den sed¬
nare, som afser öppnandet af en kanal mellan Bäcks qvarn i Wintrosa socken och
Lindbacka pappersbruk i Ånsta, samt utvidgning, muddring och fördjupande af
Svartån mellan sistnämnde ställe och Källtorp, upptagandet af en afloppsgraf för
vattnet från Tysslingen, på norra sidan om ån, från Hägervad till nedanför Käll¬
torp, ombyggnad al dammen vid Lindbacka, uppbyggandet af en bro, med häng-
verk m. m., beräknar kostnaden härföre att uppgå till 197,642 R:dr. Intressen¬
terna i bolaget hafva antagit nyssnämnde förslag, under förutsättning, att ett så
stort amorteringslån erhölles, som gjorde det för dem möjligt att verkställa sjö¬
sänkningen, och hafva uppdragit åt besty-relsen att vidtaga de för verkställigheten
nödiga åtgärder. Så har ock skett, och Styrelsen för allmänna väg- och vatten¬
byggnader bar äfven i sitt afgifna underdåniga memorial upptagit sänkningen af
sjön Tysslingen samt ändring af Svartåns riktning bland företagen i l:sta klassen,
eller dem, som Styrelsen ansett vara företrädesvis förtjenta af understöd af stats¬
medel, såsom af allmänt nyttig beskaffenhet, och äfven hemställt, att för det ifrå¬
gavarande företaget måtte anvisas 100,000 R:dr.
Summan af den areal, som hade fördel af sjösänkningen, kan beräknas till
ungefär 2,400 tunnland, för det mesta ganska bördig jord, och för underhållandet
af hvars vextkraft god tillgång på kalk finnes vid de i grannskapet belägna rika
kalklagren, för att icke mer än nämna att sjön torde lemna en landvinning af
200 till 300 tunnland för det mesta odlingsbar mark. Men företaget blir ej endast
till gagn för dem som närmast äro deraf intresserade och i kostnaden för det¬
samma deltagande, utan derigenom beredes äfven möjligheten att utdika flera, ofta
öfversvämmade delar af den ungefär | mil långa Kihlsdalen, belägen vid sjöns
norra ända. Vidare, om de nu sanka ängarna förvandlas i fast mark, beredes der¬
igenom möjligheten för en väganläggning, hvarigenom afståndet från Orebro för
de vester om sjön belägna ställen förkortas med ungefär en mil. Ytterligare gag¬
nas härmed jorden vid de så kallade Granhammarskärren, hvilkas utdikning nu
36
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 19.
pågår genom lån af allmänna medel, helst genom sjöns sänkning bättre aflopp
vinnes. Och slutligen skulle, efter all sannolikhet, de skadliga dimmor och benä¬
genhet till frost, som äro oskiljaktiga från all sank mark, genom upptorkningen
och sjösänkningen minskas och försvinna. Sådana fördelar, — en till tusendetals
tunnor årligen förhöjd spanmålsproduktion, en i viss mån underlättad kommunika¬
tion och ett helsosammare klimat, — äro fördelar äfven för det allmänna, och för
vinnandet hvaraf biträdet från Statens sida skäligen torde både kunna påkallas
och äfven förväntas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då understöd af allmänna me¬
del utgör vilkoret för verkställigheten af detta allmänt nyttiga företag, hvilket
eljest, i anseende till bristande tillgångar och svårigheten att på enskild väg, och
utan allt för stora uppoffringar, anskaffa erforderliga medel, sannolikt måste för¬
falla, och med visshet, för obestämd tid, uppskjutas och fördröjas, tar jag mig fri¬
heten vördsamt hemställa och föreslå:
det täcktes Rikets Höglofl. Ständer anvisa en summa af 150,000 R:dr
R:mt att såsom lån, på nu gällande bestämmelser i afseende på vilkoren
för åtnjutandet af statsbidrag till allmänna arbetsföretag, eller 4 procents
ränta och 4 procents amortering å kapitalet för året beviljas och utgå
till Tysslinge sjösänknings-bolag.
Om remiss häraf till Höglofl. Stats-Utskottet får jag slutligen i ödmjukhet
anhålla.
Stockholm den 12 November 1862.
E. M. Tegnér.
I\:o 19.
Af Doktor G. W. Gumselius: Om riksdags-utgijtemas utgående
från Rilcsgälds-kontoret och om ersättning till Herr Landt¬
man.Rolken och Henmar Talmän för riksdag.^kostnader.
Jag ber få fästa uppmärksamheten på en fråga, sorn är af natur att vid
hvarje riksdags början återkomma, nemligen den om riksdagskostnaderna. Dessa
hafva under sistförflutna riksdagar direkte utgått från Riksgälds-kontoret, hvilken
anordning, äfven för den innevarande, torde böra bibehållas. Jag får derföre vörd¬
sammast föreslå, att
Stats-Utskottet måtte anmodas inkomma med förslag, angående dessa
kostnaders bestridande af nämnde verk i likhet med hvad tillförene i
detta hänseende egt rum, och torde Stats-Utskottet derjemte få sig upp¬
draget att i sammanhang dermed göra hos Ständerna framställning om
en efter nuvarande tidsförhållanden lämpad skälig ersättning för Riks-
dagsutgifter åt Herr Grefven och Landtmarskalken samt Riks-Ståndens
öfriga Herrar Talmän.
Stockholm den 12 November 1862.
Gr. W. Gumcelius.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 20.
37
VO 20.
Af Komminister A. E. Afzelius: Om rättighet för Konsistorierne att
i afseende å de i städerna nu brukliga bönestunder vidtaga de
anordningar och förändringar, som å särskilda orter kunna
vara af behofvet påkallade,.
Genom lagstadgande i 2 Kap. 3 § al Kyrkolagen är det bestämdt, att i stä¬
dernas kyrkor Morgon- och Aftonböner alla dagar under veckans lopp skola hål¬
las, med undantag af den dag, då möjligen veckopredikan eger rum. Äfvenså
uppgifves den tid på dagen, då dessa bönestunder skola inträffa. — Yid påbju¬
dandet af detta stadgande har man naturligtvis afsett den dåvarande tidens för¬
hållanden, lefnadsvanor och fordringar, så att, då numera en stor förändring i
dessa afseenden gjort sig gällande, detta lagbud icke passar in med den närvarande
tiden eller med andra ord: att dessa påbjudna bönestunder å den timma och i den
form, de ännu finnas qvar från en längesedan tillryggalagd tid icke längre tjena
att uppfylla det stora och vackra ändamål, man med dem afsett. Så har förhål¬
landet visat sig vara i hufvudstaden. Här hållas fortfarande böner dagligen i en¬
lighet med hvad lag i thy fall bjuder, men enär morgonbönen sker å en timma,
(kl. 8. f. m.) som är alltför tidig för innevånarnes närvarande vanor, tycken och
arbetsordning, samt aftonbönerna allt efter en ljusare eller mörkare årstid, inträffa
kl. 4, 5 å 6 e. m., eller långt innan dagens arbetsbestyr kunna anses afslutade,
så har följden blifvit den: att dessa bönestunder icke mera besökas. — Ty att
möjligen någon gång under sommartiden 2 å 3 personer kunna vid bönestunden
vara tillstädes torde icke berättiga till det påståendet, att dessa andaktstillfällen
äro besökta. En sanning är det, att presterskapets arbete i detta afseende kan
anses vara nära fruktlöst bortkastadt. Lägger man härtill de olägenheter, som
mod dessa nu gagnlösa bönestunders firande äro förenade, såsom att detta arbete
måste verka nedslående på prostmannens arbetslust samt att detta fruktlösa arbete,
som dagligen binder honom, också förhindrar honom att verka der, hvarest hans
biträde både påkallas och behöfves, så måste en förändring härutinnan anses vara
af behofvet påkallad och för församlingsmedlemmarnes verkliga uppbyggelse och
bättre tillkandagående i förrättningsväg önskvärd. Enligt hvad erfarenheten visat
här i hufvudstaden synes det, sorn om införande af Bibelförklaringar, förenade
med aftongudstjenst på en af veckans dagar skulle hafva mera utsigt för sig att
verka välsignelserik till församlingsmedlemmarnes andeliga förkofran och tillvext.
Ty när kyrkorna vid de anbefallda bönestunderna vanligen stå tomma, så äro de
deremot vid de frivilligt åtagna bibelförklaringarne vanligen ganska talrikt besökta.
Det lider derföre intet tvifvel, att ju icke införandet af en bibelförklaring på Ons¬
dagsaftonen dervid psalmsång och bön också egde rum, skulle hafva mera att be¬
tyda för väckandet, närandet och utvecklingen af ett sannt kristeligt och andeligt
lif än alla veckans 12 bönestunder. Ock om man också måste medgifva att för¬
beredelsen för en sådan veckogudstjenst skulle pålägga presterskapet vid hufvud¬
stadens större församlingar ett trägnare och mera ansträngande arbete än det som
38
Motioner i Preste-Ståndet 18 62. N:o 20.
är förenadt med några vissa bönetormulärs uppläsande morgon och afton i kyrkan,
så kan man dock med visshet antaga att, då hvarje för sitt kall lifvad prestman
mindre får se på sitt arbete och de besvärligheter, hvilka kunna med detsamma
vara förenade än på framgången af det ärende, honom är uppdraget att i tiden
utföra, icke någon motvilja skall förefinnas å presterskapets sida för en förändring
af andaktstillfällen och deras firande, blott derigenom vinnes en större visshet att
mera uppbyggelse för församlings-medlemmarae på sådant sätt åstadkommes.
Men om också icke i alla andra rikets städer ett sådant förhållande i ifrågavarande
hänseende eger rum som i Stockholm och således icke den förändringen med
gudstjensttillfällena å hvardagarna är önskvärd, som här blifvit såsom nyttigast
för Stockholms församlingar framstäld, så är det likväl en temligen känd sak,
åtminstone inom det Högvördiga Ståndet, att bönestunderna i städerna icke öfver¬
allt anses uppfylla de ändamål, man med deras hållande afsett. Jag skulle till
och med våga påstå, att städer finnas, der man icke blott insett och erkänt detta,
utan hvad mera är verkligen vidtagit förändringar för att icke behöfva anse detta
arbete ske förgäfves. — Allt detta hänvisar derpå, att Kyrkolagens stadgande om
böners hållande i städerna, verkligen på mer än ett ställe ansetts vara, åtminstone
såsom denna bönestund nu år anbefald att firas, icke för den närvarande tiden
fullt passande eller det tjenligaste andaktstillfälle för att inverka på församlings-
medlemmarnes andeliga förkofran. Efter motionärens öfvertygelse ega dock icke
Konsistorierna i riket och ännu mindre församlingarne rätt att i afseende på de an¬
befallda bönestunderna göra någon förändring, — huru önskvärd och riktig den
också må med afseende på närvarande förhållanden befinnas. Ty hvad Kongl.
Brefvet af den 3 November 1823 medgifver Konsistorierna, är endast att efter om¬
ständigheterna och orternas beskaffenhet bestämma klockslaget för gudstjenstens
början. Skulle således de förändringar man i en eller annan stad icke blott önskade
utan kunde bevisa vara de för församlingarne i andeligt hänseende mest önsk¬
värda i afseende på de nu brukliga bönestunderna, kunna åstadkommas, så vore
detta allena möjligt genom särskilda motioner vid allmänt riksmöte. Och man
kunde till och med befara att genom de exceptionela lagstadganden hvilka härvid
för olika städer komme att begäras, föga hopp att vinna hvad man åsyftade skulle
förefinnas. Allena genom ett allmänt lagligt medgifvande åt Konsistorierna i
riket, att i de församlingar der de i Kyrkolagen nu anbefallda bönerna icke längre
anses uppfylla det ändamål, hvartill de blifvit föreskrifna, så få ordna och förän¬
dra dessa andaktstillfällen att en verklig nytta och välsignelse kunde församlin¬
gen deraf tillfalla, skulle de olika församlingarnes önskan vinnas och deras verk¬
liga andeliga båtnad åstadkommas. På grund af hvad jag sålunda framställt, vå¬
gar jag ödmjukligen hemställa:
att Rikets Ständer ville för sin del besluta och hos Kongl. Majit
anhålla, det må Konsistorierna i riket i fråga om de nu på hvar-
dagarne i städerna anbefallda bönestunder ega att, der så är af behofvet
påkalladt, på derom gjord ansökan och efter församlingarnes hörande
och medgifvande vidtaga sådana anordningar och förändringar, sorn äro
beböfliga för att det med dessa andaktsstunder afsedda ändamål, må
vinnas och befordras.
Stockholm den 15 November 1862.
A. E. Afzelius.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 21.
39
Wto 91.
Af Doktor IM. Nordlander: Om statsanslag till utvidgning a.f
läroverkshuset i Umeå.
I redogörelsen för högre elementar-läroverket i Umeå under läsåret 1861—
1862 har dervarande Rektor klarligen ådagalagt, att det nya läroverkshuset, som
ännu icke är fullbordadt, beklagligen lemnar alltför litet utrymme för det år¬
ligen tillvexande antalet af lärjungar, och fördenskull kräfver en oungänglig ut¬
vidgning.
Den uppförda byggnaden var nemligen beräknad efter behofvet af den dåva¬
rande femklassiga lärdomsskolan med några och femtio lärjungar, och skulle såsom
sådan i långliga tider hafva varit tillräcklig. Men då, till följd af tidens och
omständigheternas oundvikliga kraf, Umeå lärdomsskola, vid den allmänna läro-
verksregleringen, utvidgades till ett fullständigt högre elementar-läroverk, i hvilket
lärjunge-antalet ökats från 50 till öfver 160; så har deraf följt, att det för sitt
första ändamål rymligt tilltagna läroverkshuset blifvit för dess nuvarande behof
alldeles otillräckligt, ja, ända derhän, att, såsom Rektor uppgifver i sin redogö¬
relse, lärarne nödgats använda till och med tamburerna till lärorum.
Yid sådant förhållande, och då den läroverket tillhörande tomten lemnar
godt utrymme, har man varit betänkt uppå att der uppföra en ny byggnad med
lärorum för de tvänne första klasserna, gymnastiksal, boningsrum för vakt¬
mästare m. m.
Kostnadsförslaget öfver den erforderliga tillbyggnaden, hvarigenom läroverket
försättes i fullständigt skick, upptager en summa af 39,100 R:dr Riksmynt, Och
dä hvarken stiftets byggnadskassa eller Umeå stad, som till det nuvarande, nya,
ännu inkompletta lärohuset gjort ganska betydliga tillskott — såsom bifogade
handlingar utreda — eger disdonibla medel för det angifna ändamålet; så gifves
ingen annan utväg för afhjelpande af det påträngande behofvet än att, såsom nu
sker, hos Rikets Höglofl. Ständer vördsammast anhålla om ett anslag af 39,100
R:dr Riksmynt att användas för ifrågasatte, högst nödiga tillbyggnad.
Om remiss till Höglofl. Stats-Utskottet af denna motion anhålles ödmjukast,
Stockholm den 15 November 1862.
.V. Nordlander.
40
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 22.
N:o 22.
Af Doktor J. M. Almqvist: Om ordnande af lekmannaverksamheten
inom kyrkan.
Utan att vilja ingå i någon pröfning af den lycka, som vederfarits Svenska
församlingen genom de af lagstiftande magten vidtagne förfoganden på det kyrk¬
liga området vid sistförflutne riksdagar, synes likväl den förändring de medfört
i kyrkans ställning påkalla detta Stånds uppmärksamhet, så mycket mer, sedan
det visat sig, att de religiösa sekter, som finnas inom vårt land, äfven under bap¬
tismens utbängda fana, mera utgöras af schismatici än haaretiei och derföre icke
vilja begagna medgifven rättighet att skilja sig ifrån kyrkan och bilda egna för¬
samlingar, utan endast oafbängige af kyrkan och dess ordning samla sig till ge¬
mensamma andaktsöfuingar och på ett eller annat ställe äfven tillvälla sig sakra-
menternas förvaltning.
För att komma, i full besittning af denna frihet och då kyrkorna varit för
dem, såsom afsöndradt parti, tillslutne, hafva deras chefer tagit missionsverket till
förevändning och yrkat uppförandet af egna kyrkor, under namn af missionshus,
hvilka också på många ställen kommit till stånd och vid oförändrade förhållanden
än vidare komma att uppbyggas genom bidrag af dem, som af sina sjelfkallade
lärare fått veta, att de utgöra ett Gudi behagligt offer, om icke till och med sa¬
ligheten förkunnas fästad vid åhörandet af Guds ord i dessa hus, der nåd skänkes
syndaren utan annat vilkor än detta: Kom hit och tro, hvad du här hör.
När härtill kommer att ett enskildt sällskap i hufvudstaden med afdelningar
i landsorten, utan annat bemyndigande än sjelftagen rättighet antagit sig folkets
andeliga uppfostran och utskiftat landet åt sina så kallade kolportörer, hvilka
likväl kolportera icke så mycket de Heliga Skrifterna, som fastmera sina egna
utläggningar deröfver, så synes vara. på tid att taga i öfvervägande, om och på
hvad sätt lekmannaverksamheten inom kyrkan må kunna regleras och komma i
ordnad ställning till kyrkans myndigheter och tjenare.
Härvid vore i min tanke att taga i betraktande, äfven ur synpunkten af den
nu allmänt rådande prestbristen, huruvida icke med andeligt sinne och andeliga
gåfvor utrustade lekmän, som vilja egna sig åt folkets kristliga handledning borde
inbjudas att egna sig åt kyrkans tjenst och deriöre konstitueras såsom diakoni,
efter den gamla kyrkans föredöme, mot åtnjutande af arfvode, afpassadt efter den
tjenst, de uträttade, med dervid fästadt vilkor att underkasta sig, ej så mycket
lärd examen, som den kyrkliga myndighetens pröfning af deras moraliska mch
intellektuella qvalifikation att tjenstgöra i församlingen.
Vid 1853 års riksdag väcktes inom detta Ståud en motion i dylik syftning.
Den rönte ingen framgång. Den samlade sorl. Tiderna hafva sedan dess blifvit
mycket förändrade, af skäl, som nu lemnäs derhän. I denna motion framställdes
ett förslag till stadgande, som jag nu, i den del det passar till närvarande tid, får
upptaga,
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 23.
41
upptaga, så, lydande: känner någon en inre kallelse att förkunna Guds ord,
men saknar de kunskaper, som fordras till presterlig ordination, anmäle sig kos
Biskopen, hvilken med honom anställe förhör i den heliga Skrift, till utrönande så
väl af klarheten och redan i hans uppfattning, som hans gåfva att utlägga Skrif¬
ten till uppbyggelse. Gifver han i dessa stycken tillfredsställande besked och har
han i öfrigt gjort sig känd för en i allo rättskaffens och oförvitlig vandel; då må
Biskopen tillåtelse till ordets förkunnande honom icke förvägra, utan dertill under
bön och välsignelse inviga.
Huruvidt denna tjenstgöring skulle sträcka sig och på hvad sätt den skulle ord¬
nas, öfverlemnas åt det Högvördiga Ståndet att taga under upplyst ompröfning,
så vida sjelfva saken gillas. Men skulle detta icke blifva händelsen, utan betänk¬
ligheter deremot uppstå och förslaget falla, hemställes, om icke Clerus Comitialis
ville besluta, att Pastor borde vara berättigad antingen utan eller i samråd med
församlingen öppna kyrkan för sådana kyrkligt sinnade lekmän, som förtjena för¬
troende och visat skicklighet att hålla andeliga föredrag. Derigenom skulle för-
samlingarne, som börjat numera tröttna vid det oväsen, som på mer än ett ställe
bedrifves af okunnigheten i förening med oförsyntheten och frodas på de enfaldiges
bekostnad, kunna stäfja det ofog, som drager Guds ord till lösaktighet.
Emellertid, då denna motion icke afser någon förändring af den i lag med-
gifna rätt till konventikelfrihet eller af dissenterlagen, torde för densamma beviljas
remiss till Ståndets enskilda Utskotts-Pastoral-afdelning.
Stockholm den 1 November 1862.
J. M. Älmqvist.
risö »3.
Af Domprosten C. ö. Björling: Angående ett reservatiom-andag till
befrämjande af prestbildningen.
En tid, som egnar så stor uppmärksamhet och kostnad åt materiela föremål,
måste än mer behjerta det andeliga, så vida den ej, med förlust af all högre lyft¬
ning, förnekar att de förra i sig sjelfva blott äro medel för det sednare. Bland
de andeliga intressena erkännes väl i allmänhet det religiösa såsom det högsta och
vigtigaste, ehuru det ofta behandlas mycket stjufmoderligt, synnerligast i tider, som,
misskännande detta intresses allmänt giltiga väsende, anse det blott för en privat-
ano-elägenhet. Religionen är, i följd af sin natur, samhällsbildande; och det reli¬
giösa intresset Iean ej skiljas från det kyrkliga. Derföre måste hvarje Stat, som
vill underhålla och befordra det religiösa lifvet såsom det högsta och vigtigaste,
beskydda och befordra kyrkan och dess institutioner. För detta ändamål är,
Bih. till E. St. Prof. 1862 £ 1863. 11 Sami 2 A/d. 6
42
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 24.
bland annat, nödigt att Staten tillser att män linnas, som kunna rätt förkunna
Ordet och förvalta Sakramenten. Folket får ej lida brist på presterligt biträde, och
der denna brist uppstår är det Statens oafvisliga pligt att söka afhjelpa den¬
samma. På sednaste tider har denna brist blifvit mycket stor i vårt land. An-
ledningarne härtill äro visserligen flera, men en af de förnämsta torde vara, att
man nu på de flesta andra vägar kommer till ett nödtorftigt välstånd långt förr
än på den presterliga vägen. Vådan af denna olägenhet kan dock till någon del
undanrödjas genom beviljandet af ändamålsenliga understöd åt dem, som vilia
beträda den presterliga banan, så att den förberedande prestbildningen måtte för
dem blifva så litet kostsam som möjligt, och derigenom den sena befordran till
en berglig lägenhet blifva mindre kännbar. Mig synes detta vara en bland de
fjcnligaste utvägar Staten kan vidtaga för att afhjelpa den öfverhandtagande prest-
bristen. De uppoffringar från Statens sida, hvilka jag nu för detta ändamål vill
föreslå, äro så ringa i jemförelse med dem, som göras för samhällets yttre materiela
förkofran, att jag tvekar huruvida jag ej skall anses hafva uppskattat Rikets Stän¬
ders beredvillighet i denna vigtiga angelägenhet allt för ringa. Skulle icke det
föreslagna medlet eller något annat begagnas för att afhjelpa det ofvannämnda
onda, så är stor fara för handen att personer, som taga sig sjelfva rättighet att
vara folkets lärare, men som sakna nödig upplysning och bildning och för hvil¬
kas renlärighet man ej har någon garanti, skola, till skada för kristlig tro och
kristligt lif, få allt större inflytande i religiösa angelägenheter. Med anledning af
ofvanstående, får jag föreslå:
att ett reservationsanslag af 36,000 R:dr R:mt måtte under nu ingående
statsregleringsperiod ställas till Hans Maj:ts disposition, att, i mån af
behof, för prestbildningens befordran utgå med omkring 12,000 R:dr
R:mt årligen.
Stockholm den 15 November 1862.
C. O. Björling.
\.o 24.
Af Biskop J. A. Millén s Om rättighet Jör Elementar-lärare, sorn upp¬
häva lön efter gamla staten, att vid af sked.stagandet åtnjuta
samma vilkor, som före 1856—1858 årens riksdag vore dem
förunnade.
Då i sednaste plenum motion väcktes rörande lärarnes vid elementar-läro-
verken pensionerade eller uppförande på rikets allmänna indragningsstat, saknade
jag deri en bestämning, som, till följd af ett i Rikets Ständers underdåniga skrif¬
velse vid 1856—1858 årens riksdag angående regleringen af utgifterna under Riks-
Motioner i Preste-Ståndet 1862. No 24.
43
statens Nionde Hufvudtitel, intagen i Expeditions-Utskottets skrifvelse-förslag
under N:o 229, mom. 33, gjordt förbehåll eller undantag för vissa lärare från nämnda
förmån torde vara behöflig, derest de vid elementar-läroverken anställde äldste
Lektorer eller sådana, som innehafva prebcnden och lön efter gamla läroverks-staten,
skola kunna erhålla afsked under sådana vilkor, som i allmänhet voro gällande,
då de erhöllo fullmagt å innehafvande beställningar. Sedan nemligen Rikets
Ständer i nyssnämnde skrifvelse i betraktande af lärarekallets magtpåliggande och
så väl för själs- som kroppskrafter ansträngande beskaffenhet förklarat sig anse
önskvärd!, om lärarne vid rikets elementar-läroverk kunde vid en tidigare ålder,
än den för tjenstemän i allmänhet föreskrifna, komma i åtnjutande af tillräckliga
pensioner, på det de ej måtte tvingas att med denna ansvarsfulla verksamhet
fortfara längre än förmåga och krafter medgifva, heter det slutligen att de i följd
häraf beslutat, “dels att Lärare vid rikets elementar-läroverk hädanefter skola,
såvida de ej innehafva prebende eller annan presterlig lägenhet, komma i åtnjutande
af rättighet till pension å allmänna indragningsstaten, dels att något anslag till
emeritilöner vid elementar-läroverken ej vidare kommer att å Riksstat uppföras.*
I motiveringen till nämnde beslut finnes icke någon orsak uppgifven, hvarföre
ifrågavarande lärare undantogos från nämnda förmån eller hvarföre det vore min¬
dre angeläget att i afseende på dem tillse, det de ej tvungos att längre fortfara
med det magtpåliggande och ansträngande lärarekallet, än förmåga och krafter
medgifva, och det har varit mig omöjligt finna någon giltig grund till dylikt un¬
dantag, alldenstund lärare med prebenden väl icke mindre än lärare utan sådana
blifva på ålderdomen i behof af befrielse från ett kall, som fordrar yngre och fri¬
skare krafter. Det är för att undanrödja detta undantag och de menliga verk-
ningarne deraf för elementar-läroverken, som jag härmedelst vågar vördsamt på¬
kalla Rikets Höglofl. Ständers behjertande af nödvändigheten att bereda äfven
sådana lärare tillfälle att, då krafterna tryta, erhålla afsked med bibehållande af
innehafvande löneförmåner. För do prebendarier, sorn uppbära sin aflöning efter
nya läroverks-staten finnes visserligen, oaktadt nämnda förbehåll, en utväg att
utan minskning i sin lön erhålla afsked, nemligen genom att frånträda prebendet
och begära att blifva uppförda på indragningsstat, i hvilket fall de efter afskeds¬
tagande! komma i åtnjutande af samma löneförmåner, som de under sin tjenstgö¬
ring innehaft, men förhållandet är helt annorlunda med de lärare, som icke ingått
på nämnde stat utan fortfarande åtnjuta do löneförmåner, hvaraf de förr än denna
stat uppgjordes voro i besittning och hvartill deras innehafvande fullmagter be¬
rättiga dem. Ty för dessa skulle på sådant sätt en icke obetydlig minskning i
inkomster uppstå, och jag kan icke föreställa mig att Rikets Ständer skulle vilja
ställa nämnda lärare i det svåra valet, att antingen, till stor skada för läroverket,
in i sena ålderdomen qvarstå vid sina lärarebefattningar eller ock för erhållandet
af afsked underkasta sig en icke obetydlig nedsättning i sina visserligen icke stora
löneförmåner. Det är sannerligen fara värdt, att omtankan för familjens utkomst
kunde tvinga någon till det förra alternativet och det är detta jag ville förebygga,
Om Rikets Ständer icke ansett rättvist och billigt att tvinga dessa lärare att ingå
på nya läroverks-staten, synes det ock vara billigt att de vid afskedstagandet
blifva hugnade med samma förmåner, som på den tid, då de erhöllo sina fullmag¬
ter, i allmänhet beviljades afskedssökande. Antalet af sådane lärare är för när¬
varande icke större än att det öfver hela riket uppgår till 3 å 4, och det vore
mindre välbetänkt att låta de läroverk, vid hvilka de äro anställde, blottställas
för de menliga följderna af ett sådant undan tagsförhållande. Jag kan så mycket
44
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 25.
mindre föreställa mig, att någon betänklighet bör uppstå för att bevilja dem den
förmån, hvartill de, till följd af innehafvande fullmagter, synas vara berättigade,
som det, derigenom att de erhålla afsked på ifrågasatta vilkor, icko skulle till¬
skyndas Statsverket någon större, utan fastmer en mindre utgift, än om de upp¬
fördes på allmänna indragningsstaten. I sednare fallet skulle nemligen de preben-
den, som de innehafva, till följd af Rikets Ständers vid omförmälda riksdag fattade
beslut blifva sjelfständiga pastorater och sålunda upphöra att lemua bidrag till
lärarnes aflöning, hvaremot inkomsten af samma prcbenden, om deras innehafvare
finge vid afskedstagandet behålla dem, fortfarande komme läroverks-staten till
godo. Någon annan olägenhet synes mig icke vara förenad med beviljandet af en
dylik förmån för ifrågavarande 3 å 4 lärare, än att pastoratet komme att intill
deras afgång fortfara som prebende, men samma olägenhet skulle ju också ega
rum, derest de icke erhölle afsked på för dem antagliga vilkor, utan tvunges att
fortfara med sina lärarebefattningar, i hvilket fall en vida betänkligare olägenhet
dessutom tillkomme, nemligen att de qvarstå såsom ordinarie lärare vid läroverket.
Min vördsamma hemställan är fördenskull, att
Rikets Höglofliga Ständer måtte medgifva de få lärare, som innehafva
prebenden och icke ingått på nya läroverks-staten, rättighet att, om
Kongl. Maj.t finner dem deraf vara förtjente, erhålla afsked under samma
vilkor, som före 1856—1858 årens riksdag förunnades lärarne vid elemen-
tar-läroverken och att utgifterna på Riks-statens 8:de eller 9:de Hufvud-
titel i öfverensstämmelse härmed beräknas.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles vördsammast.
Stockholm den 15 November 1862.
J. A Millén
\:0 25.
Af Doktor J, E. Forssell: Om revision af Kongl. Förordningen den i
Maj 1855, angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upp¬
rätthållande samt om Jörslag till författning rörande under¬
ställningsmål.
Ehuru Kongl. Maj:t uti den Skrifvelse, hvarmed förslaget till ny strafflag
förliden Onsdag till Stånden öfverlemnades, i nåder förklarar sig “vilja vara be¬
tänkt derpå att under riksdagens lopp till Ständerna göra nådig Proposition om
“särskild författning angåendo den nya strafflagens antagande och hvad i afseende
“derpå iakttagas bör“, har jag dock, i ovisshet, huruvida en sådan Proposition
kommer att afse de förhållanden, hvilka särskildt synts mig påkalla uppmärk¬
samhet, i händelse nämnda förslag blifver såsom gällande lag antaget, ansett mig
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 25.
45
böra framhålla tvänne lagstiftningsåtgärder, hvilka med den åsyftade strafflags-
förändringen torde böra stå i sammanhang.
Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrko¬
tuktens uppehållande, blifver, sådan den nu lyder, genom den nya lagstiftningen
till åtskilliga dess delar antiquerad. Så t. ex. komma i den nya lagstiftningen
hel och half mansbot ej vidare i fråga, till följd hvaraf de förbrytelser som i För-
ordningen varit med dessa straffbestämmelser åsyftade, måste hädanefter på annat
sätt göras kände, såsom påkallande den slags kyrkotukt, sorn Förordningen åsyftar.
Likaledes måste ock, i anledning af den betydliga inskränkning i tillämpningen
af dödsstraffet, som nya strafflagen vill göra gällande, åtskilliga bestämmelser i
Förordningen förändras, — utom en del annat, som nu kan förbigås. Dessutom lider
ock Förordningen, sådan den nu är affattad, af en obestämdhet och oklarhet i
föreskrifterna, som bör vinna den rättelse, hvarigenom hon i verkligheten må
blifva, hvad hon uppgifver sig vara, — ett medel till kyrkotuktens uppehållande.
En annan omständighet är följande: En hel mängd af de mål, som efter
nya strafflagen komma att af Underrätterna i första hand afgöras, lära väl hädan¬
efter som hitintills, till följd af sin natur och allmänna lagens stadganden, blifva
af beskaffenhet att böra, före tillämpningen af det ådömda straffet, underställas
högre rätt. En Förordning, hvari på ett ställe noggrannt och bestämdt samman¬
föras alla föreskrifter i afseende på sådana underställningsmål, blifver väl hädan¬
efter så mycket mera behöflig, som saknaden deraf hittills gjort sig menligt känd
ej mindre för den allmänna brottmålslagskipningen, än ock särskildt, såsom vi
alla af ett nyligen märkbart framstående mål veta, för den kyrkliga. Dessutom
torde den nya strafflagens bestämmelser i åtskilliga fall komma att föranleda der¬
till att hvad som nu, enligt allmänna lagens stadganden, skall behandlas såsom
underställningsmål, ej vidare skäligen bör så anses, och tvärtom.
Af sådana anledningar får jag härmed föreslå, att
Högvördiga Ståndet för sin del anmodar och måhända inbjuder de andra
Stånden anmoda Lag-Utskottet att, i förening med dess betänkande öfver
nya strafflagsförslaget, inkomma till Ständerna med betänkanden, inne¬
hållande förslag till
l.o. Nödig förändring af Kongl. Förordningen af den 4 Maj 1855,
angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande.
2:o. Förordning om underställningsmål.
Stockholm den 15 November 1862.
J. E. Forssell
46
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 26.
Vo 26.
Af Doktor P. J. Emanuelsson: Om rättighet, för ros t egande i Konst-
storida pastorat och sacellanier att halla fjerde profpredikant
och sättet derför.
8
Redan 1856 väckte jag inom detta Högvördiga Stånd en motion om förändrad
lag för förslags upprättande till Konsistoriela pastorater och sacellanier, åsyftande
att, så vidt möjligt vore, hvarje församling skulle förses med duglige själasörjare,
hvilket, enligt nu gällande befordringslagar, icke alltid låter sig göra. Då nemli¬
gen Kongl. Cirkulärbrefvet af den 21 Augusti 1786 i § 7 stadgar, att den skick¬
lighet, som. skall utgöra grunden för befordran till de större pastoraten, utrönes
af examina, disputationer, föreläsningar och utgifna skrifter, lika godt i hvilka
vetenskaper, och den förtjenst, som skall utgöra befordringsskäl särdeles till min¬
dre lägenheter, mätes mera efter tjensteårens mängd än efter tjenstgöringens be¬
skaffenhet, så ligger häruti ingen borgen, att den dugligaste skall blifva föresla¬
gen. Det ser ut, som hade man ansett de presterliga lågenheterna vara snarare
en belöning för gjorda tjenster, än ett fält för lärarens och själasörjarens verk¬
samhet, och derför varit mera betänkt på att genom lag skydda de sökandes rätt,
än befordra församlingens gagn och bästa. Om en sådan åsigt i alla tider är
origtig och skadlig, så är den det ännu mer i vår tid, då församlingen företrädes¬
vis behöfver lif och kraft hos sina lärare. Det går ej längre an, att göra pasto¬
raten och sacellanierna till pensionsanstalter för den verldsligt lärdomen eller den
andeliga dåsigheten Men om man i allmänhet anser en förändring af befordrings-
lagarne nödvändig, så är man dock icke ense om denna förändrings beskaffenhet.
Mången yrkar församlingens rätt, att sjelf kalla och utse sina lärare. Men om
ock denna rätt måste erkännas såsom giltig, så återstår dock alltid den frågan,
om hvarje församling eger förmåga att den utöfva. Detta är sällan händelsen; ty
åtminstone äro landsförsamlingar vanligen icke i tillfälle att känna ett större an¬
tal prester och således träffa det bästa val. Denna kännedom finnes deremot hos
Konsistorierna och min motion gick derför ut på att inrymma åt dem en större
frihet vid förslags upprättande. Motionen föll vid 1856 års riksdag, emedan som¬
lige tyckte, att den föreslagna förändringen var för stor, andre att den var för
liten. Dels af öfvertygelse om sakens vigt, dels på uppmaning af flere aktnings¬
värde prester, förnyade jag vid sistlidne riksdag mitt förslag, hvilket föranledde
en motion af Biskop Anjou, åsyftande att bereda församlingarne en ännu större
valfrihet. I Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
blef min motion med temligen stor pluralitet antagen; men det skedde så sent,
att Utskottets betänkande icke före riksdagens afblåsaude hann tryckas och till de
respektive Stånden utdelas. Uppmuntrad genom det bifall motionen rönte i Utskottet
och öfvertygad om den fortfarande nödvändigheten af en förändring i befordrings-
lagarne, vågar jag derföre ånyo framlägga följande förslag till författning i af¬
seende å befordran till Konsistoriela pastorater och sacellanier:
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 27.
47
Sedan Domkapitlet, enligt nu gällande eller framdeles blifvande be¬
fordringslagar, uppfört 3:ne prestman å förslag och desse sina prof aflagt,
skall valförrättaren å frågodagen tillspörja församlingen, om hon, änskönt
intet vore att emot de föreslagnes lära och lefverne anmärka, ändock
vill hafva ännu en profpredikant. Besvaras denna fråga med ja, så
skall valförrättaren uppskjuta förrättningen och anmäla församlingens
önskan i Domkapitlet, hvilket då, oberoende af andra lagar än dem, som
bestämma kompetens, eger att å förslaget uppföra den prestman, som
anses bäst kunna motsvara församlingens behof. För utrönande af för¬
samlingens vilja i fråga om fjerde profpredikant iakttages hvad Kongl.
Prestvalsförordningen af den 1 April 1843 i 30 §:n föreskrifver. Dom¬
kapitlets val af fjerde profpredikant må ej öfverklagas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
P. J. Emanuelsson.
Xo 27.
Af Doktor P. J. Emanuelsson: Om förklaring af 11 Kap. 2 §
Kyrkolagen.
Vid sistlidne riksdag väckte jag en motion om nattvardstvångets upphörande och
hade den tillfredsställelsen, att flere högt aktade medlemmar af Högvördiga Preste-
Ståndet i densamma instämde. Motionen remmitterades till Lag-Utskottet, men
hann aldrig der blifva behandlad. Under förhoppning om en större framgång vå¬
gar jag derföre nu förnya densamma.
I Kyrkolagens 11 Kapitels 2 § stadgas, att den, som motvilleligen sig öfver
år och dag ifrån Herrans Nattvard håller, skall anses och tilltalas som en okri¬
sten, emot hvilken må förfaras, som om uppenbar skrift och bann förmäldt är.
Häraf kunna åtskilliga slutföljder ledas, som röra dessa personers förhållande till
det borgerliga samhället. En okristen eller bannlyst kan väl svårligen få inne¬
hafva embete eller annat medborgerligt förtroende, aflägga ed, ingå äktenskap och
så vidare. Om ett vittne, som inom år och dag icke gått till Nattvarden blefve
. o O
jäfvadt, så torde domaren! svårligen kunna göra annat, än godkänna jäfvet, och
ban sjelf skulle, såsom jäfvad för dylik underlåtenhet, kunna komma i ett tem-
ligcn brydsamt läge. Att äktenskapslysning blifvit vägrad på grund af urakt¬
låten nattvardsgång lärer icke vara utan exempel. Följden är naturligtvis den,
att många, för att icke blottställa sig för slika olägenheter, underkasta sig natt-
vardsbegåendet såsom en blott ceremoni och således gå ovärdigt. Jag har känt
en man, som icke allenast ingenting trodde af den Heliga Skrift, utan äfven
48
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 28.
öppet hånade kristendomens läxor, men ordentligt gick till Nattvarden en gång
om året, emedan, såsom han sjelf tillstod, han ville vara oförhindrad att besvärja
sina fordringar i konkurser. Det är sannolikt att han ej är den ende i sitt slag, om
oek hans likar icke ådagalägga samma öppenhjertighet eller oblyghet, Att genom
lagbud tvinga menniskor till en handling, som utan hjertats frivilliga deltagande
är ett brott, är väl en orimlighet, som faller hvar man i ögonen. Herrans Natt¬
vardsbord ohelgas nog af dom, som besöka det af vana; från dem, som gå dit af
tvång, borde det kunna befrias. Det är således icke för att gifva ett handtag åt
indifierentismen, utan i kyrkans rätt förstådda intresse, som jag vördsammast
föreslår:
att Rikets Ständer för sin del besluta en så beskaffad förklaring af 11
Kapitlets 2 § i Kyrkolagen, att ingen må, af fruktan för sina medbor¬
gerliga rättigheters förlust eller minskning, behöfva anse sig tvungen
att begå Herrans Heliga Nattvard.
Stockholm den 19 November 1862.
P. J. Emanuelsson
Xto 2H.
Af Doktor P. J. Emanuelsson: Om förbud för landthandlare att
försälja bränvin eller andra brända eller distillerade drycker,
åtminstone ej utan sökt och erhållet vederbörligt tillstånd.
Den förmån, som skulle tillskyndas kommunerna genom handelsbodar på
landet består väl deruti, att nödvändiga och nyttiga handelsvaror blifva lättare
tillgängliga. Men till sådana varor lärer knappt någon vilja räkna spritdrycker.
Att spridandet af dessa drycker är i hög grad förderfligt, erkännes allmänt, och
lagstiftningen har derföre sökt inskränka det så mycket som hittills varit möjligt.
Ännu behöfvas dock större inskränkningar. Det är nemligen en bedröflig erfaren¬
het, att landthandlare på flere ställen utsprida bränvin och andra spritdrycker i
stor mängd ibland allmänheten. De få väl icke sälja mindre qvantitet än 15
kannor, men härmed är föga vunnet. Man vet, att flere personer sammanskjuta
penningar till detta belopp, hvarpå en af dem köper de 15 kannorna och seder¬
mera utskiftar det köpta åt sina medintressenter, i mån af deras tillskott. På
detta sätt eluderas författningen och det lyckas mången egennyttig landthandlare,
att utsuga och demoralisera en stor mängd af menniskor. Och att det icke är
behof, utan egennytta, som föranleder honom att drifva sin handelsrörelse med
spritdrycker, bevisas bäst deraf, att flere landthandlare, som icke idka denna rö¬
relse, hafva sin goda utkomst och till och med kunna samla förmögenhet. Då så¬
ledes
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 29.
49
ledes handeln med spritdrycker är för allmänheten förderflig och för de handlande
sjelfvc umbärlig, föreslår jag följande tillägg i “Kongl. Maj:ts nådiga Förordning,
angående yilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
drycker“:
den, som å landet idkar handelsrörelse, får icke, hvarken i större eller
mindre qvantitet, försälja bränvin eller andra brända eller distillerade
drycker.
Men skulle ett så absolut förbud icke befinnas antagligt, så föreslår jag:
att hvarje landthandlare, som vill sälja bränvin eller andra brända eller
distillerade drycker, äfven till 15 kannors belopp eller derutöfver, måste
dertill söka särskildt tillstånd i den ordning, som 14 § af bögstberörde
nådiga Förordning stadgar.
Stockholm den 19 November 1862.
P. J. Emanuelsson.
iVö 39.
Af Doktor P. J. Emanuelsson: Om tillägg till f § i Art. i Kongl.
Maj:ts nådiga Förordning den 26 Oktober 1860, angående
vilkoren för tillverkning af bränvin.
Då det stadgas i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 26 Oktober 1860,
angående vilkoren för tillverkning af bränvin, Art. 1 § 1, att vissa der upp¬
räknade embets- och tjenstemän icke må befatta sig med dylik tillverkning,
så bar det utan tvifvel varit lagstiftarens mening, att desse embets- och tjenste¬
män hvarken omedelbarligen sjelfve, eller medelbarligen genom andra, skulle få
utöfva bräuvinsbränning på sina boställen eller enskilda egendomar. Grunden till
stadgandet är den, att de, till följd af sina befattningar, kunna komma att deltaga
i beslut om bränvinstillverkning eller kontroll derå. De borde derför i alla dy¬
lika frågor vara opartiske och ointresserade. Men om nu en sådan embets- eller
tjensteman bar en arrendator på någon sin egendom, och denne arrendator betalar
ett högre arrende derför, att han får tillverka bränvin, än han annars skulle hafva
betalt, så kan ju egaren icke längre vara ointresserad, utan måste åtminstone
känna sig frestad att gynna och skydda sin arrendator i bränvinsbränningens
utöfning, emedan hans egen fördel är dermed förbunden. Också låter det tänka
sig, att en förvaltare kunde figurera såsom arrendator och att således embetsman-
nen sjelf, tvärtemot lagens stadgande, vore den egentliga bränvinsbrännaren.
Det synes mig alltså klart, att samma förbud, som här gäller för egare, äfven bör
gälla för arrendator och brukare, så vida det af lagstiftaren afsedda ändamålet skall
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863, 11 Sami. 2 A/d. 7
50
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 30.
uppnås. Då emellertid ett sådant förbud, ehuru fullt enligt med den åberopade
författningens anda och syfte, icke finnes tydligt och fullständigt uttryckt och det
omnämnda stadgandet således af egennyttan kan kringgås och eluderas, så vågar
jag föreslå, att i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning ai den 26 Oktober 1860, angå¬
ende vilkoren för tillverkning af bränvin, Art. 1 § 1, följande tillägg må göras:
Lag samma vare för arrendator och brukare af egendom, som desse
embets- och tjenstemän tillhörer.
Stockholm den 19 November 1862.
P. J. Emanuelsson.
\:t» 30.
Af Doktor J. Bernh. Runsten: Om den förklaring af 26 Kap.
1 § Byggninga-Bafken, att kyrkoby ggnadskostnad efter hem¬
mantalet icke är för prestbol tillämplig på deras innehaf¬
vare, utan för desse efter matlag och om- behöflig ändring i
samma afseende af 27 § Militie-Boställs-ordningen.
För prestbolen hafva deras innehafvare numera börjat få sig ålagda nya
eller betydligen förhöjda utskyldcr till både Kronan och kommunen, samt ock till
kyrkan, medelst den delaktighet i kyrkobyggnad, som under sednaste decennium
blifvit en och annan prestbolsinnehafvare ådömd att fullgöras efter prestbolets
hemmantal. De nya Bevillnings- och Kommunal-förordningarne skola nu först
tillämpas, och den förhöjning i Krono- och kommunal-utskylder, som dyme¬
delst blifver Presterskapet ålagd, har derföre ännu icke hunnit kännbart erfaras.
Men tyngden af berörda kyrkobyggnadskostnad har redan vid de trenne sisthållna
riksmötena tillräckligen gjort sig känd medelst anförda talande exempel af utgifts¬
summor, som, efter hemmantalet debiterade, hafva måst af åtskilliga prestbols¬
innehafvare, och äfven under nådår af en fattig pastors-enka, utgöras till belopp,
som medtagit, jemte all prestbols-revenuen, äfven för åratal samtliga den öfriga
löneinkomsten. Till lindring af sådant onus vid inträffande kyrkobyggnad hafva
ock vid nämnda trenne riksmöten motioner för sådan kostnadsfördelning på flera
år varit af tvänne numera hädangångne Ståndsledamöter väckta, fastän utan framgång,
enär äfven den sista motionen, ehuru af vederbörande Utskott förordad och af 2:ne
Riks-Stånd bifallen, likväl, i följd af återremiss, fick 3:ne Stånd emot sig och för¬
föll. Endast blef dock verkan deraf den, att i stället på genare väg, med anled¬
ning af en underdånig framställning i enahanda syftning från Upsala Domkapitel,
detta Högvördiga Stånd uti deröfver infordradt utlåtande underställde Kongl.
Maj:t ett underdånigt förslag till särskild författning, enligt hvilken alla för bo¬
ställen hafda, vare sig kyrko- eller allmännare väg-, bro- och husbyggnadskost-
nader skulle böra på 20 år fördelas med afräkningsvis en tjugondedel på hvarje.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 30.
51
Någon sådan Kongl. Författning har dock ännu icke afhörts, och torde, så¬
dan den föreslagits, knappt vara att vänta, än mindre att önska, då väl dermed
ändå litet eller intet i sjelfva verket vore vunnet, men väl mycket förloradt. Så¬
som det föreslagits, skulle nemligen ändå hela byggnadskostnaden böra för bostäl¬
let i första hand af då lefvande innehafvaren förskjutas, att af honom sjelf eller
efterträdaren utbetalas i det hela till sådant belopp, som mångenstädes, såsom redan
visat sig, skulle göra dem för åratal lönlösa. Också orättmätigt voro det visser¬
ligen, att vid en byggnad för århundraden blott en eller tvänne skulle under några
få år drabbas af en kostnad, i hvilken väl ingen eller ock alla borde lika deltaga.
Dessutom — ett presterligt åliggande är det, att, der ett tempel af ålder är för¬
fallet eller för ökad folkmängd för trångt, påfordra hos församlingen dess om¬
byggnad; och äfven det bestyret är bland dem, för hvilka pastor af församlingen
lönas. Men hvilken obillighet och orättvisa — om likväl i och för fullgörandet
deraf, eller då han borde och ville förmå församlingen till en behöflig tempel-
ombyggnad, pastor just derföre skulle efter en särskild ny författning dömas skyl¬
dig att dervid sjelf för prestholsskadan, som relativt till privathemmanens vanli¬
gen är det högsta, åtaga sig den drygaste kostnaden, och dermed för prestbolets
skull göras förlustig för åratal äfven den öfriga löneinkomst, som dock både grund-
lagligen och genom fullmagt är honom obetingadt för hvarje tjensteår tillförsäkrad.
En sådan författning, såsom äfven blott i ekonomisk lagstiftningsväg utfärdad,
kunde ock icke blifva längre än för någon mellantid från en riksdag till annan
gällande. Men dermed vore dock emellertid ett stöd gifvet åt den numera förut¬
fattade mening, att dock sådan byggnadsskyldighet för prestbolen lagligen ålåge
deras innehafvare; och jag föranlåtes deraf dessmer, att ur en helt annan synpunkt,
än de förra motionernas, väcka å nyo i ämnet denna motion i den syftning, att
från kyrkans andeliga tempeluppbyggare måtte aflyftas en dem nypålagd, materiel
tempelbyggnadsbörda, som väl tillförene, enligt rätt förstådd lag, aldrig dem åle¬
gat och väl icke heller hör dem åläggas hädanefter.
Ingen annan embetsman behöfver med någon del af sin årslön bekosta det
offentliga rum, der han har att utöfva sitt embete, och pastor behöfver ej ens be¬
kosta det hus, der han bor hvardagligen. Men att dock densamme skulle höra
för sitt boställe med, om det än gäller flera hela årslöner, deltaga i kostnaden för
det embetskus, der han har att tjenstgöra söndagligen, är ett antagande, som icke
kan hafva och icke heller har till grund, vare sig lag eller häfd att åberopa. Det
hemmantal, som i 26 Kap. 1 § Byggninga-Balken lägges vid kyrkobyggnad till
grund för materialie-kostnaden, kan icke gälla om prestbol, och än mindre med
något skäl tillämpas på dess innehafvare, huru man än så tyckt och velat det.
Det är en fördom af förbiseende eller blindhet för skilnaden emellan prestbol
och bondhemman, och emellan prest och bonde, men lagens mening var det aldrig.
Också bland rikets alla tillförene uppbyggda kyrkor är det visst ingen enda, vid
hvars uppförande någon prestbolsinnehafvare efter skattemannagrund deltagit.
Ett försök dertill, sannolikt det första, gjordes väl redan för 80 år sedan af Sollefteå
församling, då dess kyrka nybyggdes; men det tillbakavisades af högvederbörande
myndighet med det besked, “att allmänna lagen icke i någon måtto rubbar ett
Stånds erhållna privilegier, som thy tid efter annan bebrefvade äro“, och “som
icke heller genom annat stadgande sådan skyldighet vore presterskapet ålagd för
prestgårdarne“, blef församlingens pastor från berörde byggnadskostnad frikallad.
För hemmantalets tillämpning, enligt citerade lagparagraf i Byggninga-Balken,
förutsättes oförtydbart ett hemman eller en hemmansdel såsom viss skattemans
52
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 30.
personligen tillhöriga egendom; men sådan skattlagd privategendom är ett prestbol
alls icke. Till skattlagd enskild jordegendom, eller till hvad vi vocis heter hemman
med skatt efter hemmantal, hörer inom egarens familj arfsrätt hos dess medlem¬
mar och efterkommande. Men prestman eger af prestbol ej ens en fotsbredd
jord att till arfvedel anvisa åt harn eller anhöriga. Såsom endast i egenskap af
en der tillsvidare boende Usufructuarius, eller en för tjensteåren der berättigad
underhållstagare, eger prestman af prestbol, utom fri bostad och vedbrand, intet
annat ån för löpande tjensteår den vexande grödan; men sjelfva den grödan bä¬
rande åkerjorden och ängsmarken med åbyggnaden och skogsområdet, hvilket allt
just utgör boställets fundus eller hemmantalets skattegrund, är icke prestbols-
innehafvarens eller någon enskilds personliga egendom, icke heller socknens eller
ens Kronans, utan kyrkans, eller det är kyrkan, som å prestbolet innehar domi-
niurn fundi, eller eganderätten dertill, såsom ock dermed allt skatteansvar för dess
hemmantal.
Prcstbolen tillhöra hvarken socknarne eller Kronan. Redan enligt Land-
skaps-lagarnes Kyrko-Balkar äfvensom Christophers Landslag 1442 i 2 Kap. Kyrko-
Balken, har väl alltid, der kyrka byggdes och kristlig församling bildades, denna
sednare bort “göra sammanskott till prestbol11, och dessa äro ock derföre ur¬
sprungligen köpta af socknarne sjelfva eller af enskilda donerade. Men de äro
icke derföre socknarnes egendom, och än mindre Kronans, hvarom ock vår rika
diplomsamling vittnar, enär hvarken ur densamma eller ur de än talrikare kameral-
handlingarne lär kunna framletas något enda bevis, att Kronan bekostat eller
skänkt något enda bland pastorernas boställen. Men dock å Kronans sida skatte-
befriade, blefvo prestbolen med detsamma af både Kronan och de med Kronan i
thy fall sammanhängande kommunerna öfverlåtna till egendom åt kyrkan, denna an¬
deliga magt och myndighet, som alltid stod öfver alla och samtliga dess prester.
Såsom sådan har ock kyrkan alltsedan haft och har ännu jordegendom med
kronorätt, eller det finnes kyrkojord likaväl som kronojord, eller jordegendom af
kyrkonatur såväl som af krononatur, och kyrkan är inom sitt kyrkliga jordområde
lika berättigad jordegarinna, som Kronan är det inom krono-området. Denna kyrko¬
jorden oafhängighet af Kronan, ursprungligen stadfästad i och med kyrkans å det
kyrkliga hemmantalets skattefrihet erhållna privilegier, är ock till yttermera visso
bekräftad med de många Konungaförsäkringar, som finnas af rikets såväl prote¬
stantiske, som katholske Konungar afgifna, enligt hvad ock vitsordats af Svenska
kyrkans frejdade häfdatecknare och rättslärde författare, ibland hvilka, jemte 2:ne
hår bland oss närvarande, endast må nämnas en Botin (om Svenska hemman),
Hans Järta (i rättshistoriska afhandlingar), Strinnholm, Bergfalk, Geijer, med
flere, dem Naumann i Sveriges författning,snitt åberopar. I samma grundför¬
hållande Kronan och kyrkan emellan skedde ej heller, hvad jordprivilegierna be¬
träffar, någon ändring genom reformationen medelst Westerås Recess, sorn väl
indrog och minskade kyrkogodsen till antal och omfång, men ej fråntog de för
kyrkan och dess presterskap behållna deras jordnatur. Detta bevisas redan deraf,
att prestbolen ej heller från den tiden finnas i Kronans jordeböclrer införda. Detta
skedde ej lörr än 1686, då prestbolen för första gången jemte all rikets öfriga
jord inregisterades, likväl då inom särskild kolumn under namn af geistliche. Och
fastän desamma sedan, efter 1718, till jordehöckernas förenkling, började införas
i kronokolumnen, blef dock, oberäknadt Prest. Priv. den 16 Oktober 1723,
äfven genom Resol. på Prest. Besv. den 7 Juli 1752, § 10, samt på Allmänna
Besv. den 29 November 1756, § 79, den Konungaförsäkran afgifven, att oaktadt
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 30.
53
jordebokens nya indelning, ändock “prestgårdarne icke skulle ombyta den natur“,
som dem i egenskap af kyrkoegendom tillkommer.
I kraft alltså af kyrkans alla sådana å det kyrkliga hemmantalets skatte¬
frihet egande privilegier, äro prestgårdarne icke Kronans; men de äro icke heller
enskildt inneliafvarenas, utan utgöra, såsom rent kyrklig egendom, det s. k. ande¬
liga frälse, deraf innehafvai'en endast eger i och med årsafkastningen en kyrklig
frälseränta. I och med denna uppbär han af kyrkan sjelf en del af sin lön, och
det ohetingadt; och han behöfver derföre icke i något fall af kyrkligt behof den¬
samma återbära, såsom ock den presterliga fullmagten obetingadt lyder uppå “all
den lön och alla de förmånei1, som lag och privilegier honom tillägga1*. Men
också derföx-e är och blir det onekligen en obefogad lagtillämpning, om icke dess
mindre innehafvaren af ett kyrkoboställe, vid inträffande kyrkobyggnad, efter så¬
dant boställes hemmantal, dömes för ett eller flere år skyldig att förlora, åter¬
bära eller förskjuta hvad i både boställsrevenuer och öfrig lön är honom uti både
lag och fullmagt så uttryckligen tillförsäkradt — en lagtillämpning, så mycket
mer emot lagens egen mening stridande, som nu jemväl bevisligt är, att vid
kyrkobyggnad likväl bestrides af kyrkan sjelf all den kostnad, som någonsin
på något dess boställe må kunna efter hemmantal belöpa sig.
Om nemligen i allt fall jemväl för prestbol såsom kyi-koboställe bör vid
byggnad af kyi'ka, kyrkomur, klockstapel deltagas efter dess hemmantal, så är det
naturligtvis kyrkan sjelf, hvilken, såsom den egentliga jordegarinnan, bör göra det.
Och just det gör hon nu äfven. Hon gör det nemligen i och med sina kyrko-
lagligen garanterade, sjelfegande kyrkomedel, dem hon vid hvarje tillfälle af be¬
rörda byggnadsbehof, åt den bygguadsskyldige församlingen meddelar, att för än¬
damålet användas. Het anmärktes såsom orättmätigt, att en byggnadsbekostnad
för århundraden skulle af kyrkans egne löntagare och ibland dem af blott en och
annan bestridas med offret af hela årslöner, då sådan kostnad tvärtom borde på
alla lika föx-delas, eller ock drabba ingen af dem, helst ock ingen px-estman såsom
sådan har af den bekostade byggnaden, såsom den ärftlige hemmansegaren, någon
enskild fastighetsformån. Men just en sådan kostnadens jemnfördelning synes
enkom afsedd mod dessa kyrkans under århundraden medelst årliga tillvexter
samlade penningemedel, hvilka också, enligt kyrkolag, endast få användas såsom
kyrkobyggnadsmedel. Och som sådana kyrkomedel mångenstädes vid tiden af
behöflig kyrkoombyggnad befinnas under långa tiderymder besparade till tiotals
tusenden, så kan väl med rätta sägas, att kyrkan, såsom prestbolsjordens an¬
svariga egarinna, dymedelst för hvad kyrkligt boställshemmantal som helst,
skattar mer än tillräckligt, — helst ock derutöfver kyrkan i låneväg får med sin
kassakredit ansvara, hvad vanligen å församlingens sida i byggnadskostnaden
brister.
Det är på sådana grunder och till afböjande af en emot löntagarens rätt och
emot lagen sjelf stridande lagtillämpning, som jag föranlåtes härmed vördsammast
påkalla Rikets Högloft. Ständers mellankomst för erhållande af den förklaring å
deras sida,
att hvad i 26 Kap. 1 § Byggninga-Balken finnes, rörande byggnad
af “kyrka, klockstapel, kyrkomur, socknestuga och fattigstuga", stad¬
gadt, att nemligen “byggnadsvirke, körslor och annan kostnad utgöres
dertill efter hemmantalet", icke rätteligen kan tillämpas på kyrko-
boställen eller px-estbolen såsom varande s. k. andeligt frälse, och
än mindre göras gällande emot någon innehafvare deraf, enär densamme
54
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 31.
ändock, såsom i socken boende, vid sådan byggnad utgör för prestbolet
dagsverken efter dess matlag.
Liknande är nu ock förhållandet med civila, och militie-boställen, utom
det att dessa tillhöra Kronan, och att här, vid inträffande kyrko- eller allmännare
husbyggnad, icke finnes att tillgå, såsom för kyrkoboställena eller prestbolen,
någon besparad och afsatt särskild kyrkobyggnadskassa Men som ändock lika
med prestbolens innehafvare, äfven de embets- och tjenstemän, som innehafva
civila och militie-boställen, icke ega af dem annat, än för tjensteåret årsreve-
nuen såsom en del af deras löneanslag, hvarföre också hvarje embets- och tjensteman
af lika grad, som icke innehar boställe, njuter oförminskadt en deremot svarande
penningeersättning, och som äfven derföre ej heller på dem kan eller bör till-
lämpas berörda stadgande i Byggninga-Balken, angående materialiekostnaden efter
hemmantal, så torde Rikets Högloft. Ständer jemväl böra hos Kongl. Maj:t i un¬
derdånighet anhålla,
det måtte 27 § i Militie-Boställs-ordningen i så måtto upphäfvas eller
ändras, att vid ifrågavarande allmänna byggnader ingen sådan kostnad
efter boställenas hemmantal må deras innehafvare affordras, som kunde
medföra någon minskning i den lön, hvaruppå äfven deras fullmagt
lyder, och att i så fall kostnaden måtte af Kongl. Maj:t och Kronan
medelst statsmedel bestridas.
För öfrigt skulle väl, på här ofvan anförda grunder, tillika med kyrko-
byggnadsbcrdan, jemväl åtskilligt böra falla af de nya både krono- och kommu¬
nalbördor, som, efter både hemmantals- och ny bevillningsgrund ålagda, snart
komma att förorsaka så väl andre löntagare, som prester, betydliga inkräktningar
på deras i allmänhet ej för höga löner. Men som motioner derom skulle böra
till andra Utskott, än denna, remitteras, och någon annan torde gjort sig betänkt
derpå, afstår eller uppskjuter jag dermed, och får blott om remiss af denna motion
till Sammansatt Lag- och Ekonomi-Utskott, der enahanda fråga varit vid sednaste
riksdagar behandlad, vördsamt anhålla.
Stockholm den 19 November 18G2.
J. Bernh. Runsten.
M:o 31.
Af Kontrakts-Prosten L. G. II. Palmlund: Om rättighet för sko¬
lans och kyrkans tjenstemän att å vederbörande Landtränte-
rier uppbära lösen för all dem å lön anslagen kronotionde.
Rättvisa och billighet fordra, att åtgärder vidtagas för undanrödjande af det
med skäl öfverklagade förhållande att skolans och kyrkans tjenstemän, hvilkas
Motioner i Preste- Ståndet 1862. N:o 32.
55
löner till större eller mindre del bestå i kronotionde, som icke kan uppsägas,
nödgas uppbära lösen för denna lönetionde antingen genom kommissionärer, som
vanligen icke utan ersättning åtaga sig ett sådant uppbördsbestyr, eller ock genom
kronobetjeningen, som för sitt besvär i nämnda hänseende är berättigad till
vissa procent af uppbördssumman. Uti till Kongl. Maj:t afgifvet underdånigt ut¬
låtande af den 17 Januari 1858 öfver en af Biskopen i Calmar gjord underdånig
anhållan “att lösen lör den till biskopsstolen anslagna kronotionde måtte genom
Kronans uppbördsman få till Statsverket ingå för att sedermera, med afdrag af
lämplig uppbördsprovision, från länets ränteri samtidigt med forsellönen till sö¬
kanden utanordnas“, hafva Kongl. Kammar-kollegium och Kongl. Stats-kontoret,
med tillstyrkan af nådigt bifall till förrberörde ansökning, för sin del förklarat: “att
det väl icke borde förbises, att vissa af Statens tjenstemän derigenom skulle till¬
skyndas ökade göromål. Å andra sidan borde likväl ihågkommas, att Kronan,
redan genom Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855 och Kongl. Stats-kontorets
derpå grundade cirkulär af den 25 Juli samma år, vöre förbunden att låta i upp¬
börden emottaga och hålla magasiner i beredskap, likasom för den Kronan be¬
hållna, äfven för den indelda afrads- och kronotiondespanmål, hvilken, af ränte-
gifvaren uppsagd till leverering in natura, räntetagare icke ville emottaga, samt
att i stället åt denne å vederbörande Landtränteri anordna lösen efter medelpriset
inom Mars månads utgång det följande året, äfvensom ersättning för forsellöneri,
hvadan ett öfvertagande både af ali indeldt spamnål och af penningar jemte lösen för
öfriga räntepersedlar icke innebure annat, än ett utsträckande af nämnde förbindelse
såsom en följd af förut gifna föreskrifterDå den vördsamma framställning, jag
nu med stöd af här ofvan anförda, af bemälde embetsverk uttalade, mening tager
mig friheten göra, icke har den vidsträcktare omfattning, som synes kunna väcka
några synnerliga betänkligheter för bifall, vågar jag härmedelst föreslå:
att skolans och kyrkans tjenstemän må vara berättigade att på veder¬
börande Landtränteri i Mars månad årligen uppbära lösen för all dem
å lön anslagen kronotionde, för hvilken de icke hafva uppsägningsrätt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 19 November 1862.
L. G. H. Palmlund.
Xto 39.
Af Biskop J. A. millén: Om anslag till läroverhsbyggnad i
Carlstad,
Vid sednaste riksdag framlade jag för Rikets Ständer behofvet af statsanslag,
dels till iståndsättande af det gamla läroverkshuset i Carlstad, dels ock till upp-
56
Motioner i Preste-Ståndet 1862. l\:o 32.
förande af ny läroverksbyggnad derstädes, enär det förra var allt för inskränkt
och otillräckligt. Genom det anslag af 10,000 R:dr, som då beviljades, har visser¬
ligen ifrågavarande hus blifvit försatt i sådant skick, att det kan användas, men
behofvet af en ny och rymligare byggnad, redan för frenne år sedan stort, har
under tiden från förra riksdagen blifvit ännu kännbarare. I den motion, som då
väcktes och som beträffande nybyggnaden icke kunde i anseende till handlingarnes
bristfällighet vinna framgång, redogjorde jag för beskaffenheten af de byggnader,
som för läroverkets och Domkapitlets behof finnas att tillgå, nemligen tvänne af sten
och en af trä, hvilken sistnämnda utgöres af ett enda rum. I det mindre sten¬
huset, som blott innehåller tvänne större och frenne mindre rum, är Domkapitlets
archiv förvaradt, hvarjemte ett rum användes både till dess sessionssal och för
Notarie-expeditionen samt ett annat jemte kök till bostad åt vaktmästaren. Det
största eller egentliga läroverkshuset, som är uppbygdt 1759 och till det yttre
prydligt, har förmedelst det vid sednaste riksdag erhållna statsanslaget blifvit för¬
satt i ett godt skick, men är alldeles för litet och otillräckligt. Det utgör i bredd
blott 50 fot samt har ovanligt tjocka murar, bestående af gråsten, tegel och lerbruk,
så att de på ömse sidor om en längsigenom huset gående korridor belägna läro-
rummen äro allt för små, utom det att antalet af dem endast utgör 11. För ett
högre läroverk äfven med ett inskränkt antal lärjungar vore en sådan läroverks-
byggnad otillräcklig, hvarföre redan för tre år sedan, då Carlstads läroverk endast
räknade 200 lärjungar, behofvet af större utrymme hade blifvit insedt. Men under
dessa sednaste år har lärjungarnas antal tillvext med icke mindre än 50 procent,
så att det under innevarande termin uppgår till 291, och det bör fördenskull för
en hvar blifva tydligt, i hvilken förlägenhet läroverksstyrelsen blifvit försatt, då
utom de lokaler, som erfordras till förvaring af de fysiska instrumenterna, till
kemiskt laboratorium, till bibliothek m. m., läi’osalar för ett så stort antal lär¬
jungar skola beredas i en byggnad af så inskränkt utrymme och endast inne¬
hållande 11 rum. Det har också visat sig vara omöjligt och ingen annan utväg
har återstått, än att hyra några rum i enskildt hus, hvarjemte den icke obetyd¬
liga boksamlingen måst inrymmas i en för sådant ändamål, så godt sig göra låtit,
inredd vind. Men hvad som synes mig ännu betänkligare än alla dessa olägen¬
heter, så stora de än äro, är att lärorummen äro allt för små, så att i de
flesta af dem ett dubbelt större antal lärjungar måste hopträngas än som med
fästadt afseende på det utrymme, som erfordras för bibehållande af ren och frisk
luft, borde ske. Det var detta betänkliga förhållande, som mera än lärorummens
fåtalighet, föranledde mig att för 3 år sedan, då lärjunge-antalet endast var 200,
hos Rikets Högloft. Ständer framställa behofvet af en rymligare läroverksbyggnad,
och nu, då detta antal uppgått till nära 300, skulle jag alldeles glömma det an¬
svar, som hvilar på mig såsom läroverkets Ephorus, derest jag icke anmälde ett
sådant bekymmersamt förhållande till både Konungs och Ständers behjertande.
Hos Kongl. Maj:t är underdånig framställning härom gjord, såsom synes af det
Stats-Råds-protokoll, som är bilagdt Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
Statsverkets tillstånd och behof, der Kongl. Maj:t förklarat Sig anse de från åt¬
skilliga stift inkomna ansökningar om understöd till läroverksbygguader böra
samtidigt behandlas och, då icke alla handlingar varit fullständiga, alltså upp¬
skjutit pröfningen af detta ärende tills nämnda hanlingar blifva kompletterade.
Emellertid bar jag ansett mig böra äfven hos Rikets Högloft. Ständer anmäla
samma förhållande under vördsam hemställan,
att
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 33.
57
att ett anslag- till uppförande af ny läroverksbygguad i Carlstad måtte
beviljas till det belopp, som finnes upptaget å ett af en tjensteman i
Kongl. Öfverintendents-cmbetet uppgjordt kostnadsförslag, hvilket jemte
af samma person uppgjord ritning jag anhåller att framdeles få till
Höglofl. Stats-Utskottet öfverlemna, dit jag vördsammast anhåller att
denna motion måtte blifva remitterad.
Stockholm den 19 November 1862.
J. A. Millén.
XiO 3».
Af Biskop Isr. Bergman: Om ersättning till Kollega Grape för
förlorad lönetur.
En händelse af mycket egendomlig beskaffenhet föranleder mig att vörsarn-
mast vända mig till Rikets Höglofl. Ständer för att, om möjligt, åt en ordinarie
lärare vid Hernösands stifts elementar-läroverk söka vinna någon godtgörelse för
en oföiskyld kännbar förlust i löneväg.
Såsom bilagde handlingar utvisa är saken följande. Kollega vid Haparanda
läroverk Magister Zacharias Grape blef den 5 December 1857 förordnad att förestå
pastoralvärden i Carl Gustafs Finska pastorat, och det af den orsak, att bristen
på i Finska språket kunnige prester är så stor, att Konsistorium icke hade någon
annan utväg än att från nämnda skola använda bemälde Magister Grape, som
dertill hade förklarat sig villig och som i sitt ställe vid skolan aflönade en vikarie.
Grape tjenstgjorde derefter vid Finska församlingar i 3 år 10| månader.
Jemlikt Kongl. Cirkulär-brefvet af den 8 Mars 1858 hade Grape, som den
9 Augusti 1854 blef såsom kollega anställd vid ofvannämnda skola, med år 1860
varit berättigad till uppflyttande i högre lönegrad, och hvarom Konsistorium ock
gjorde underdånig anmälan; men Kongl. Maj:t vägrade honom denna rättighet på
den anförda grund, att han varit från skolan “fortfarande tjenstledig". Uppå för¬
nyad anmälan röntes i hufvudsakeu samma nådiga afslag, likväl med beviljande
af 500 R:drs gratifikation.
Kongl. Maj:ts nådiga Utslag grundar sig på den föreskriften, att lönetur till¬
kommer allenast den, som oafbrutet tjenstgjort vid skolan i 5 år, och är således
fullkomligen lagenligt; men äfven här,visar sig, att den största rätt stundom
blifver den största orätt. Denna orätt, hvilken författningsenligt icke kunnat
undvikas, har äfven Kongl. Maj:t tyckts nådigst medgifva genom den beviljade
gratifikationen.
Bih. till R. St. Prot. 1862 Sf 1863. 11 Sami. 2 Afd. 8
58
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 34.
Någon annan restitution af den för Grape förlorade löneturen lärer väl icke
heller finnas än godtgörelse med penningar; men denna bör honom ock, såsom mig
synes, med all billighet tillgodokomma. För sin beredvillighet att betjena en
eljest nödställd församling har han vid skolan förlorat i lönetur 3 år 10» månader,
under hvilken tid skulle honom hafva tillkommit i lönetillökning nära 2000 R:dr.
Af dessa 2000 R:dr har han genom Kongl. Maj:ts nåd återfått 500 R:dr.
Med afseende häruppå finner jag mig föranlåten, att hos Rikets Höglofliga
Ständer anhålla,
det måtte åt Kollega Magister Zacharias Grape i ersättning för hans
oförvålladt förlorade lönetur beviljas ett anslag af 1,500 R:dr Riksmynt.
Om remiss till Höglofl. Stats-Utskottet anhålles likaledes.
Stockholm den 19 November 1862.
Isr. Bergman.
IV:O 34.
At Prosten A. F, Sondén: Angående behof vet af en ny författning
till ordnande af skyldigheten att deltaga uti omkostnaderna
till byggande af de i 26 Kap. i § Byggninga-balken om
nämnda byggnader.
26 Kap. 1 § Byggninga-balken lyder såsom bekant är som följer: Alle de,
sorn i soknen bo, skola kyrkio bygga och uppehålla och hvad ther till hörer: så¬
som klockostapel, kyrkiomur, socknestufvu och fattigstufvu. Byggningsverke, körslor
och annor kostnad utgöres härtill efter hemmantalet och dagsverken efter matlagen.
Innan något i thy mål företages, skola socknemännen kallas tillhopa att therom
samråda och sig förena.
Denna grundval för ännu gällande byggnadsskyldighet inom församlingarne,
här tydligt vittnesbörd om landets utvecklingsgrad på den tid då lagen utgafs.
I industrielt hänseende vittnar den om den ståndpunkt, då antingen allt måste
ske genom naturaprestationer eller dessa åtminstone anses vida lättare att åstad¬
komma än penningetillskott. När man vid denna industriela utvecklingsgrad,
skall med samlade krafter åstadkomma något för gemensam räkning, t. ex. en
byggnad, så släpar man fram hvar sin stock och hvar sin sten till dess behofvet.
är fylldt. Släpper jordegaren, bonden, dertill sin ök, så är billigt, att torparen
och hackstuguhjonet biträder honom med sina armar vid byggnadsarbetet; om
dessa armar äro dertill mer eller mindre öfvade, behöfver man ej, eller kan man
taga i beräkning. Om någon noggrann proportion mellan den enes och andres
börda kan ej heller vara fråga. Man får åsämjas derom så godt man kan — när
fråga är om en sockens gemensamma byggnad — på sockneståmma.
Motioner i Pr este-Ståndet 1862. N:o 34.
59
Ett sådant åsämjande, ehuru hvilande på en vacker grundsats af broderlig¬
het, är dock vid verkställigheten förenadt med icke ringa svårigheter. Det är för
bonden icke likgiltigt om hans ök skall användas en eller två dagar af hundrade
ej eller för torparen likgiltigt, om han skall utgöra ett eller två af hundrade
dagsverken. Också har 26 Kap. 1 § Byggninga-balken erfordrat åtskilliga för¬
klaringar, hvaribland må vara nog att erinra om Kongl. Resolutionen på allmo¬
gens besvär den 1 September 1741, hvarigenom bruksegares och deras smeders
byggnadsskyldighet bestämmes, Kongl. Resolutionen den 9 Juli 1752 och Kongl.
Brefvet den 4 Maj 1759 i hvilka hemmantal och gårdantal föiddaras likbetydande
med oförmedladt mantal, Kongl. Brefvet den 29 September 1825 och den 20 Juli
1830 hvaraf synes, att ett hemman under särskildt nummer i mantalslängden icke
befrias från dagsverkes utgörande, derföre att egaren bor utom församlingen, men
deremot två eller flere delar af hemman i samma by icke utgöra mer än ett mat¬
lag eller rök, då de tillsammans icke öfverstiga \ mantal o. s. v. Stundom för¬
klara förklaringarne ingenting, såsom Kongl. Brefvet den 1 Mars 1765, då det
säger att soldater icke “emot förra vanligheten11 höra åläggas dagsverken, en be¬
frielse som efter förloppet af 35-årig fred upphäfdes genom Kongl. Cirkuläret den
26 Oktober 1850.
Med alla dessa närmare bestämmelser och förtydliganden, hvartill kunna
läggas ännu flera, i Backmanska lagsamlingen men ej i mindre lagupplagor till¬
gängliga, är nämnda byggnadsskyldighet långt ifrån tydligen bestämd. Och orsaken
dertill är lätt funnen. Lagen har icke hållit jemna steg med landets industriella
utveckling. Yi hafva redan i landsbygden fabriker, verk och inrättningar af an¬
dra slag än jernbruk och qvarnar. Kommunalförfattningarne ignorera dem icke,
men då så väl Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet i § 60, som
den om kyrkostämma § 35, hänvisa till lag och författningar för vissa afgifters
utgörande, så är genom dessa författningar intet vunnet till att reda den frågan
huruvida och i hvad proportion mot hemman eller dagsverksskyldige dylika verk
och inrättningar skola bidraga till sådana onera, hvarom förut något finnes i lag
eller författningar bestämdt. Sjelfva landtbruket begagnar icke numera uteslu¬
tande jordtorpare utan åtminstone på många orter vida talrikare personal af stat¬
folk. Dessutom har en talrik samhällsklass uppstått af fria arbetare eller sjelf¬
försörjare, hvilka ehuru de icke ega någon jord eller ens egen bostad utan hyra
rum åt sig sjelfva med familjer, likväl icke med något skäl kunna hänföras till
bakstugusittare oller inhyseshjon. Utgör en sådan stattorpares eller fri arbetares
hushåll ett matlag eller icke?
Lag och författningars bestämmelser hafva genom dessa nya förhållanden
blifvit otillräckliga för att afgöra den frågan, hvilkas skyldighet det är att deltaga
i kyrkobyggnad m. m. eller, om man vill anse den frågan bestämdt besvarad med
första raden af Byggninga-balkens 26 Kap. 1 §, på det sätt att detta tillhörer
“alle, som i socknen bo“, så lemnar lag och författningar obesvarad den lika ound¬
gängliga frågan: i hvilken proportion sins emellan böra de deri deltaga?
Genom den utveckling det industriela lifvet nu mera vunnit i vårt land är
det dock nu en möjlighet att vida nogare bestämma on sådan proportion än för
100 år sedan. Man anser ju redan i allmänhet naturaprestationer såsom ett långt
svårare onus än penningebidrag; och särdeles tryckande äro sådana naturautskyl-
der som innebära servituter, hvarigenom arbetskrafter ryckas från sin egentliga
bestämmelse, ofta på en tid, som gör deras förlust oersättlig. Sjelfva den frie ar¬
betaren, hvars lefnadssätt och syftemål det tillhör att söka arbetsförtjenst för
60
Motioner i Preste-Ståndet 186%. N:o 34.
Iängro eller kortare tid, till och med blott för dagen, friköper sig helst med pen¬
ningar från ett arbete, som han icke lärt, för att tjena in dessa penningar och
mera dertill genom ett annat arbete, till hvilket han förvärfvat en större skick¬
lighet. Och å andra sidan lärer väl ingen hvarken enskild eller kommun i våra
dagar vilja bedrifva sitt arbete med en sammanrafsad och för hvarje dag ombyt¬
lig personal, hvaribland blott händelsevis då och då träffas en person, som är van
vid det arbete, hvartill han bchöfves.
Med ett ord: servituternas tid är förbi och så väl församlingarnes, som
hvarje enskild medlems fördel befrämjas genom att afskaffa den lag, som lägger
servituter till hufvudgrund för fullgörande af gemensamma åligganden inom för¬
samlingen, och genom att istället bestämma såsom sådan grund den allmänna
värdemätaren, penningen. På sin höjd torde vid en ny lagstiftning i detta hän¬
seende ännu den omtanka böra iakttagas, att den, som både vill och kan utgöra
sitt bidrag genom arbete, ej må derifrån blifva ovilkorligen förhindrad.
Men hvilken grandval man än må lägga för denna vigtiga del af kommunal¬
lagstiftningen, alldeles nödvändigt lärer det väl befinnas att, — till förekommande
af allt det trassel, osämja och rättegångar hvartill dels lagens egen bristfällighet, dels
menighetens och menighetsstyrelsernas ganska förlåtliga okunnighet om alla dess
reglor och undantag måste föranleda, — en ny allas skyldigheter tydligen be¬
stämmande lag utfärdas.
Behofvet deraf minskas icke af den gamla lagens hänvisning till öfverenskom¬
melse på sockuestämma. En sådan stämmas beslut kan icke blifva bindande för
dem, som der icke eger talan och rösträtt, Men då detta är händelsen med gan¬
ska många bland de till kyrkobyggnad dagsverksskyldige, så finnes ingen laglig
utväg att förvandla deras dagsverkspligt i natura eller — såsom § 35 i Förord¬
ningen om kyrkostämma uttrycker det — deras “personliga tjenstbarheter“, till
en billig penningeafgift, hvilken de långt lättare utgöra. Om alla sådana dags-
verksskyldige inom en socken kallas till kyrkostämma för att höras öfver ett i
sådant syfte väckt förslag, så gäller de tillstädeskomnes bifall dertill endast dem
sjelfva personligen, icke de uteblifna och än mindre dem, som sedermera inflytta
i socknen.
Deraf blir följden, att tjenstbarheten, utkräfd in natura enligt lagen, på en
gång med hela sin tunga drabbar dem, som tillfälligtvis bo i församlingen under
den tid, då ett större arbete t. ex. kyrkobyggnad pågår, under det de, hvilka in¬
flytta, då den nyss blifvit fullbordad, blifva helt och hållet fria. Med t. ex. fa¬
briksegare, hvilka i allmänhet kunna hafva en ganska betydlig rösträtt vid kyrko¬
stämma, enligt § 6 i Kongl. Förordningen, kan möjligen uppgöras en laglig öf¬
verenskommelse men blott gällande för den tid samma person är egare till fabri¬
ken. Är åter innehafvaren af ett sådant verk icke benägen att lemna så stora
tillskott, som församlingen äskar, så måste genast tillgripas den utväg att med
frågans afgörande besvära högre myndigheter.
Härigenom torde vara till fullo ådagalagdt behofvet af en ny författning, som
nöjaktigt bestämmer icke allenast grunden för deltagande i byggnad af kyrka,
m. m., utan äfven proportionen mellan de bidrag, som af olika skattskyldige efter
särskilda beskattningsföremål utgöras.
Det kan icke vara min mening att rubba den grundsats, hvarmed oftanämnda
1 § af 26 Kap. Byggninga-balken begynner, nemligen att allo de som i socknen
bo skola i ifrågavarande byggnadsskyldighet deltaga, ty sjelfva byggnaderna åro
just lör dem alla, nemligen för personerna och deras kropps eller själs gagn. Men
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 34.
61
dessa personer förete sinsemellan i afseende på mer eller mindre stadigt vistande
inom församlingen m. m. sinsemellan en icke ringa olikhet. Sjelfva kärnan, eller
det stadigvarande elementet inom en landtförsamling lärer väl alltid komma att
utgöras af' jordegarne. Jorden behöfver alltid hufvuden och armar till dess bruk,
och den kommunalafgift, som af jordegendom erlägges en viss tid, kommer inne-
hafvaren af samma egendom en annan tid till godo. På rörligare fot än jord¬
egaren är redan fabriksidkaren, bergsbruksidkare inberäknade, då han beror af
tillfälliga handelskonjunkturer, hvilka kunna nödga honom att indraga eller al¬
deles nedlägga sin rörelse, vid hvilken ofta kapitalet dessutom utgör en väsendt-
ligare del än den lilla jordrymd med eller utan ett vattenfall, på hvilken anlägg¬
ningen skett. Kapitalet deremot i och för sig sjelft behöfver sällan någon mera
person till sin förvaltning än egaren sjelf. Kapitalisten tillika med arbetaren äro
till den församling, hvari de bo, i ett så löst förhållande, att de när som helst,
om omständigheterna så föranleda, kunna ombyta vistelseort, och således äfven
välja en sådan, der kommunen icke tager allt för stora bidrag i anspråk.
Det är icke att afvika ifrån utan blott noggrannare tillämpa nu gällande
lagstiftnings grundsatser, om man, såsom hittills, låter jordegendom vidkännas den
tyngsta bördan af ifrågavarande skyldigheter, fabriks och dermed jemförlig rörelse
en proportionsvis något mindre, och kapital och arbete en ännu vida mindre, så
som rättvisa och billighet synes kräfva. Utan anspråk att till siffran träffa det
rättaste, hvilket för vederbörligt Utskott efter mogen ompröfning är lättare än
för den enskilde motionären, vågar jag af nu anförda skäl vördsamt föreslå
att Rikets Ständer i aflåten underdånig skrifvelse anhålla att Kongl.
Maj:t täcktes i nåder utfärda en författning, som, med upphäfvande af
hvad förut stadgadt är, föreskrifver:
l:o. Alla de som i socknen bo skola bygga och underhålla kyrka
och begrafningsplats och hvad dertill hörer, såsom klockstapel, kyrko-
mur, (skolhus,) socknestuga och fattighus.
2:o. Samtliga kostnaderna härtill böra, innan byggnaden eller ar¬
betet företages, uppskattas i penningevårde, och byggnaden utföras an¬
tingen efter entreprenad eller enligt å kyrkostämma företedt, granskadt
och stadfästadt kontrakt med till arbetets utförande skicklig person.
3:o. Körslor och dagsverken till handtlangning må af den, som det
önskar, utgöras in natura till det i kontraktet eller i kostnadsförslaget
bestämda pris, till det belopp, som närmast motsvarar den på honom
kommande andel i dessa slags prestationer.
4:o. Yid kostnadernas utdebiterande lägges fyrktalet till grund,
dock så att för 1 fyrk af i mantal satt jord erlägges lika stor afgift,
som för 2 fyrk af annan fast egendom, såsom fabrik, qvarn, m. m.;
hvarjemte hvarje mantalsskrifven person, som icke njuter fattigun¬
derstöd, betalar hälften af denna afgift, jemnad till närmast högre
hela öretal.
5:o. Efter samma grund utdebiteras de afgifter, som kunna finnas
nödiga till gäldande af lån, som med vederbörlig sanktion blifvit till de
i § 1 nämnda ändamål upptagna.
Stockholm den 19 November 1862.
A. F. Sondén.
62
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 35.
JVto 35.
Af Prosten A. F. Sondén: Om upphäfvande till hr af t och verkan af
8i § af Kongl. Förordningen den 6' September 1842, angå¬
ende truppers och persedlars fortskajfande.
Då syftet med de af Rikets Ständer förordade och af Kongl. Majit dea 21
sistlidne Mars utfärdade kommunalförfattningarna otvifvelaktigt är att framkalla
och underhålla en verksam kommunalanda, och svårligen någon ting kan vara
mera hinderligt för en gagnande verksamhet än att krafterna tagas i anspråk till
obetydligheter af tvetydig eller platt ingen nytta torde skäl vara förhanden att
undanrödja sådana obetydligheter som hittills tillhört socknestämmas och, derest
de qvarstå, skulle komma till kommunalstämmas handläggning.
Ett sådant, så vidt motionären kan förstå alldeles onyttigt besvär ålägges
socknestämma i 84 § af Kongl. Förordningen af den 6 September 1842, der det
föreskrifves att, efter verkställd kronoskjuts, förteckning öfver de skjutsande m. m.
skall å socknestämma granskas och sedan biläggas Kronofogdens redogörelse.
Meningen med denna temligen vidlyftiga §:s omständliga föreskrifter skulle
väl vara kontroll öfver Kronofogdens redogörelse. Det synes dock, som denna
kontroll skulle utan fara kunna umbäras, då § 78 i samma författning stadgar:
“Utgift af hvad beskaffenhet, som heldst, må ej ske annorlunda än mot behörigt
qvitto. Kan den, som betalning uppbär ej sjelf skrifva, skall utbetalningens riktighet
och bomärkets egenhändighet bestyrkas af två personer hvilka under namnen ut¬
sätta sina yrken och hemvist.*1 Något annat än att liqvid för kronoskjutsen
blifvit vederbörligen erlagd kan och behöfver väl icke styrkas. Till undvikande
af onyttigt besvär för kommunalstämma och kronobetjening och onödig tidsutdrägt
för de skjutsandes liqvid hemställes vördsamt att Rikets Ständer i underdånighet
må anhålla
att § 84 af Kongl. Majits nådiga Förordning om truppers och persedlars
förskaffande af den 6 September 1842 må till all kraft och verkan
upphäfvas.
Stockholm den 19 November 1862.
A. F. Sondén.
Motioner i Preste-Ståndet 1862.
N:o 36.
63
Mso 36.
Af Kyrkoherden J. Ternström: Örn tillökning i lärarepersonalen
vid Christianstads högre elementar-läroverk pä grund af Dahlska
stiftelsefonden.
Vid en så genomgripande förändring, som försiggått i reorganisationen ai
rikets fordna trivialskolor ock gymnasier, är det begripligt ock kar sedermera
kommit i dagen, att icke allt allestädes blef så stäldt, som sig borde; att misstag
begingos; att vissa gifna förhållanden, som undföllo vederbörandes uppmärksamhet,
här och der blefvo rubbade. Detta har åtminstone, uti nedanstående detaljfråga
sin tillämpning på Christianstads högre elementar-läroverk.
Genom testamente den 21 Juni 1835 förordnade numera aflidne Handlanden
derstädes Johan Henrik Dahl, ibland annat, uti 17:de punkten: "med denna stads
lärdomsskola önskar jag få förenad en läroklass i lefvande språken, hvarest af
särskild lärare, som kunde förordnas i den ordning och med den befordringsrätt,
som författningarne, angående lärare vid rikets undervisningsverk i allmänhet be¬
stämma, sådane obemedlade ynglingar, hvilka egna sig åt näringarne, och förut
förvärfvat sig nödige elementar-kunslraper, må njuta fri undervisning uti franska,
tyska och engelska språken samt räknekonsten, hvartill nödige böcker m. m.,
som dertill kunna erfordras, böra inköpas och för skolans räkning förvaras; att
lärarens aflöning och ved för läsrummets uppvärmning dertill hörer, är en gifven
följd
Skulle detta (det anslagna) kapitalets räntor i framtiden blifva så tillräckliga, att
något annat för vetenskaperna deraf tillika kan bestridas, så önskar jag, att
mathematik, teckning och gymnastik af de medellöse ynglingar, som till sådant
äro hogade och fallne, äfven får fritt läras” •
Af den redogörelse af berörde testamentes innehåll i öfrigt, som förekom¬
mer i Kongl. Maj:ts nådiga stadfästelse-resolution den 26 Maj 1838, inhemtas:
Att, efter verkställd utredning af Handlanden Dahls bo, den till skolan an¬
slagna kapitalfond utgjorde i säkra tillgångar något öfver 30,000 R:dr Riksmynt;
Att lärdomsskolans då varande direktion den 13 Februari s. å. uppgjort för¬
slag till reglor för samma fonds användande till den af testator åsyftade apologist¬
klass, hvilket förslag innehöll: att fonden skulle förvaltas af direktionen och rän¬
torna användas dels till tvänne apologisters aflöning med 600 R:dr Riksmynt
hvardera, och dels till en gymnastikinrättning m. m.
Att läroämnen, hvilka borde på uppgifvet sätt, lärarne emellan fördelas, skulle
blifva desamme, som vid rikets apologistskolor i allmänhet, endast med tillägg af
engelska språket samt grunderna för bokföring och linearteckning; att läroordnin¬
gen skulle pröfvas och stadfästas af Ephorus för stiftets läroverk, och apologisterne,
hvilka, enligt testators önskan, borde tillsättas i samma ordning och med samma
befordringsrätt, som lärarne vid dessa läroverk, skulle bestrida undervisningen
äfven vid stadens borgarskola, hvilken hittills saknat fond för egna lärares aflöning;
64
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 36.
Att likväl, enär lifräntor ännu belastade fonden, för det närvarande blott en
ordinarie apologist kunde tillsättas, hvarjemte direktionen emellertid skulle eg’a
att, till biträde vid undervisningen, föreslå en duplikant, med enkel tjenstårsbe-
räkning, samt att ifrågavarande läroklass för öfrigt komme att underkastas för-
fattningarne för apologistskolorna i allmänhet.
Detta förslag öfverlemnades sistnämnde dag till Kongl. Maj:ts nådiga pröf¬
ning, som. efter det vederbörandes underdåniga utlåtande i ämnet blifvit in-
fordradt och afgifvit, meddelade följande nådiga Resolution:
”Efter öfvervägande af hvad sålunda i underdånighet anfördt blifvit, hafva
Wi velat i nåder tillåta, att de apologister, hvilka, i anledning af 17:de punkten i
Handlanden Dahls testamente, varda anställde vid skolan i Christianstad, må under
samma vilkor, som gälla för lärarne vid rikets elementar-läroverk i allmänhet,
åtnjuta befordringsrätt lika med dem. Men rörande de närmare föreskrifterna, an¬
gående den ifrågaställda apologistklassen, vilja Wi uppskjuta Wårt nådiga beslut,
intill dess frågan om organisationen af läroverket i Christianstad till nådigt åtgö¬
rande förekommer.”
Med räntan af den s. k. Dahlska apologistfonden atlönades, sedan apologist-
skolan med 1840 års början kommit i gång, tvänne apologister, sorn åtnjöto i lön
hvardera 600 R:dr Riksmynt.
Då 1849 lärdoms- och apologistskolan förenades, upphörde skilnaden emellan
apologister och kolleger, som nu med ett gemensamt namn kallades lärare. Läro¬
verket erhöll nu, jemte Rektor, fem ordinarie lärare, af hvilka de båda till tjenste-
tiden yugste erköllo ur Dahlska fonden hvardera 600 R:dr, hvarefter Staten fyllde
beloppen till 900 R:dr —- allt Riksmynt, hvilket var den då bestämda minimi¬
lönen.
Vid 1856—1857 årens riksdag beslöto Rikets Ständer, att Christianstads
läroverk skulle blifva ett högre elementar-läroverie, med Rektor, 3 Lektorer och 8
Adjunkter, i öfverensstämmelse med hvilket beslut Kongl. Maj:t den 20 Mars 1858
utfärdade nådig stat för läroverket.
Det borde väl fallit af sig sjelft att de tolf lärare, sorn läroverket genom
omförmälda beslut erhållit, skulle, liksom lärarne vid t. ex. Carlskrona elementar¬
läroverk, lönas af Statsverket, och att Christianstads läroverk, efter testators för¬
ordnande, finge någon särskild förmån af den utaf J. H. Dahl gjorda donationen.
Så har emellertid icke skett. Läroverket har de bestämda tolf ordinarie lärarne,
och af dessa lönas tvänne Adjunkter med 600 R:dr Riksmynt hvardera ur Dahlska
fonden, hvarefter Staten fyller beloppet till 1000 R:dr. Således har Christianstad
af Dahlska donationen, hvad lärares antal och aflöning angår, ingen fördel framför
hvilket annat läroverk som heldst; och det är Svenska statsverket, som af ifråga¬
varande stiftelse njuter en årlig inkomst af 1,200 R:dr.
Tydligt är, att dessa medel sålunda blifvit dragna från sitt rätta ändamål;
ty hvarken har Kongl. Maj:t uti ofvan åberopade nådiga Resolution ifrågasatt att
de skulle användas annorlunda, än i öfverensstämmelse med den testamentariska
dispositionen, ej heller skulle testator, jag är derom öfvertygad, någonsin gjort en
sådan disposition, om han kunnat förutse en sådan afvikelse från sitt förordnande.
Förfogandet stämmer illa in med ett frivilligt, laggildt och faststäldt testamentes
helgd, och egnar sig icke till att uppmuntra till, utan afskräcka ifrån att göra
fromma stiftelser; och det är aldraminst Staten värdigt att i sådant lemna ett fö¬
redöme. Prejudikatet, om deruti icke vinnes en ändring, är dessutom vådligt:
har
Motioner i Preste-Ståndet 1862 N:o 37.
65
har sådant kunnat ske på ett ställe, så kan det, under likartade förhållanden, ske
på flera. En reklamation af 1,200 R:dr årligen från och med år 1858 för
Christianstads högre elementar-läroverks kassas räkning torde visserligen synas
berättigad; men då jag är mera böjd för antagandet, att ett ofrivilligt misstag
här blifvit begånget, åtnöjer jag mig med att, i stöd af hvad jag sålunda haft
äran anföra, vördsamligen föreslå:
att Christianstads högre elementar-läroverk utöfver sitt nuvarande lä¬
rare-antal erhåller en Lektor, som i lön åtnjuter ur Dahlska fonden år¬
ligen 1,200 R:dr och af Staten så stor fyllnad, att lönen uppgår till
2,000 Rab¬
att denne Lektor tillsättes efter samma grunder, som öfrige Lektorer
vid elementar-läroverk;
att han, äfven hvad rätt till uppflyttning i högre lönegrad och andra
rättigheter angår, likställes med rikets öfriga Lektorer; och
att Ephorus eller Högvördiga Domkapitlet i Lund bestämmer fördelnin¬
gen af läroämnena emellan den nya lektorsbestälklingen ocb de förut
varande.
Endast så kan merberörde läroverk erhålla någon särskild fördel, mot¬
svarande stiftarens välgörande syfte; och är den föreslagna tillökningen i lärare¬
personalen väl behöflig, enär lärjungarnes antal med hvarje läsetermin betyd¬
ligt ökas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 19 November 1862.
J. Ternström.
Xo 3».
Af Prosten A. Lundholm: Om anslag för upprättande af ett Ele¬
mentar-läroverk i Wernamo köping.
Att ingenting är för ett folk nödigare och nyttigare än kunskaper och bild¬
ning, och att de medel, hvilka så väl den enskilde samhällsmedlemmen som Sta¬
ten härpå uppoffrar, äro mycket väl använda, det börjar blifva allt mer och mer
erkändt bland alla samhällsklasser. Rikets Ständer hafva ock isynnerhet i sed¬
nare tider gjort mycket för att bereda tillfälle till kunskapers allmännare spri¬
dande. Annu återstår dock icke så litet att i detta afseende åtgöra och jag tager
mig härmed friheten att vördsamt anmäla ett sådant behof.
Bih. till II- St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 2 Å/d. 9
66
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 37.
Utaf rikets 12 stift är Wexiö ett ibland de minst väl lottade i afseende på
antalet af offentliga läroverk och lärarekrafter åtminstone i förhållande till folk¬
mängden. Så var, för att till bevis härpå anföra några exempel, redan år 1859,
enligt sednast utkomna riksmatrikel, förhållandet i nedanskrifne stift följande:
Strengnäs stift med en folkmängd af 240,377 innevånare hade 5 läroverk och lika
många stadspedagogier med 53 lärare eller en lärare för 4,535 innevånare; Skara
stift med 296,627 innevånare, 6 läroverk och 4 stadspedagogier, 48 lärare eller en
lärare för 6,180 innevånare; Hernösands stift med 310,674 innevånare, 7 läroverk
och 53 lärare eller en lärare för 5,861 innevånare; Calmar stift med 131,180 in¬
nevånare 3 läroverk och 21 lärare eller en lärare för 6,247 personer o. s. v.;
hvaremot Wexiö stift med en folkmängd af 275,394 personer har blott 2:ne läro¬
verk och en stadspedagog! med 32 lärare eller blott en lärare för 8,606 innevå¬
nare. Och då under innevarande år hundrade i do öfriga stiften antingen nya
läroverk blifvit inrättade eller de förutvarande blifvit utvidgade, har antalet af
läroverk uti Wexiö stift blifvit förminskadt genom indragning af Wisingsö gym¬
nasium och skola, såsom efter nuvarande tidsförhållanden belägna på en olämplig
plats, och till ersättning derför har blott Jönköpings lägre läroverk blifvit för-
vandladt till högre.
Orsaken, hvarföre Wexiö stift har så få läroverk, nemligen blott 2:ne full¬
ständiga, och Grenna pedagogi är väl ensamt att söka i den tillfälliga omständig¬
het, att inom stiftet ej finnas flere än 3 städer, der läroverk hittills kunnat in¬
rättas. Hvad Grenna pedagogi angår, så ligger den lilla staden i nordligaste hör¬
net af stiftet på gränsen till Linköpings stift och icke fullt 4 mils afstånd från
Jönköping; läroverket derstädes synes således just till följd af stadens läge ej
kunna blifva annat än en obetydlig stadsskola.
Af de 2:ne öfriga städerna med fullständiga läroverk, ligger Wexiö i den
sydöstra och Jönköping i den norra delen af stiftet, hvadan hela den vestra de¬
len är allt för aflägse från läroverk.
Nu har genom Kongl. Maj:ts nådiga beslut i början af år 1860 en fri och
oberoende köping blifvit anlagd i Wernamo, hvilken köping, belägen öfver 7 mil
från städerna Wexiö och Jönköping, redan räknar nära 700 innevånare. Här sv-
ncs mig vara en fullt lämplig plats för ett läroverk. Det har icke kunnat falla
mig in att väcka detta förslag för den nybildade köpingens skull, ty dertill är
den ännu alltför obetydlig, ehuru den redan torde kunna fullt jemföras med
en och annan af rikets småstäder, utan förslaget framställes hufvudsakligen
till förmån för de kringliggande orterna af Westbo, Sunnerbo och Östho härader,
hvilka långt före detta kunnat hafva billiga anspråk på ett läroverk inom sig, om
blott lämplig plats för ett sådant hade förefunnits. Af de nämnda häraderna är
Westbo, bestående af 27 församlingar, så beläget, att de aldra flesta studerande
derifrån måste färdas genom Wernamo för att komma till läroverken i Jön¬
köping eller Wexiö, dit de hafva från 13 till 9 mils väg. Om till en början ett
lägre 2- eller helst 3-klassigt läroverk förlädes i Wernamo, kunde ungdomen från
den kringliggande trakten der få inhemta förberedande kunskaper, och de ynglingar,
som visa större fallenhet och lust för studier, derifrån förflyttas till de fullstän¬
diga, mera aflägsna läroverken. Hvad Staten uppoffrade för detta läroverk, kunde
till en del inbesparas vid de tvänne andra, der det redan nu visar sig att de ne¬
dersta klasserna äro så öfverbefolkade, att der stundom erfordras dubbla lärare
för hvardera klassen.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 38.
67
När jag yttrat, att jag anser det föreslagna läroverket icke egentligen be-
höfligt för Wernamo köping utan fastmer för de kringliggande orterna, följer också
deraf, att den nybildade köpingens innevånare, hvilka till större delen ännu bestå
af obemedlade handlande och andra näringsidkare, icke skäligen kunna förpligtas,
hvilket de icke heller mägta, att uppfylla de fordringar, man vanligen har på ett
samhälle, der nytt läroverk inrättas, att nemligen ensamt bekosta läroverkshus.
Hvarifrån då erhålla medel för anskaffande af läroverkshus? Härtill finnas, så
vidt jag förmår inse, endast 2:ne utvägar: antingen att Rikets Ständer bevilja ett
statsanslag af 10,000 R:dr såsom bidrag till uppförande af ändamålsenligt läro¬
verkshus, hvilket då borde inom bestämd tid, t. ex. 2:ne år, af köpingen anskaffas
och sedan af densamma underhållas, hvarom förbindelse borde af köpingsstyrel-
sen afgifvas, eller, i fall statsanslag ej kan beviljas, att Rikets Ständer ville hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att det föreslagna beloppet måtte få utgå
ur den inom stiftet befintliga så kallade Wisingsö-fonden, uppkommen genom det
på enskild donation grundade men numera indragna läroverket på Wisingsö. Be-
mälde fond uppgick enligt den uppgift, som inkemtas af Kongl. Maj:ts nu afgifna
nådiga Proposition angående Statsverkets tillstånd och behof, den 1 Januari detta
år till icke mindre än 45,029 R:dr 51 öre och dess inkomster hade under det
föregående året utgjort 7,956 R:dr 36 öre, men de derifrån utgående utgifter blott
3,202 R:dr 98 öre. Det betydliga öfverskottet af årsinkomsterna, uppgående till
4,753 R:dr 38 öre, lades till det kontanta kapitalet och förräntas till fondens för¬
stärkande.
Ur denna fond synes mig det till läroverkshus för det föreslagna läroverket
erforderliga beloppet utan synnerlig afsaknad kunna hemtas.
Min vördsamma anhållan är alltså på grund af hvad jag haft äran andraga,
att Rikets Ständer ville bevilja löner till lärare vid ett 3- eller 2-klas-
sigt läroverk i Weimamo köping af Wexiö stift, och att ett belopp af
10,000 R:dr måtte anslås antingen af statsmedlen eller ur Wisingsö-fon¬
den till bidrag för uppförande af läroverkshus.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles vördsammast.
Stockholm den 19 November 1862.
A. Lundholm.
Äfio 3$.
Af Doktor P. E. Thyselius: Angående lönetur för Lektor, som blif¬
vit befordrad från kollega- eller adjunkts-bestållning.
Dä äldre Adjunkter och Kolleger vid elementar-läroverken, hvilka anses böra
befordras till Lektorer, antingen aldrig eller åtminstone endast några få år kunna
komma i åtnjutande af de högsta lektorslönerna, synes billigheten fordra, att de
68
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 38.
genom denna befordran icke må vidkännas någon ekonomisk förlust, utan åtmin¬
stone få behållas vid de löneförmåner, hvaraf de redan äro i åtnjutande, med nå¬
gon utsigt till framtida förbättring i sina lönevilkor, i händelse deras lif och kraf¬
ter tillåta dem så länge verka i läroverkets tjenst. En sådan utsigt skulle kraf¬
tigt mana Adjunkter och Kolleger till oförtrutet nit i sin verksamhet och till fort¬
satta studier i de dem tillhörande vetenskaper. Och då fordna Skolordningar
anmäla Gymnasii- och Skollärare efter sju eller åtta års väl vitsordad tjenstgöring
till Kongl. Maj:ts synnerliga ynnest och uppmärksamhet vid bortgifvandet af regala
pastorat och ansett, att ett år uti denna trägna och mödosamma befattning borde
motsvara tvänne år uti andra tjenster (se 1724 års Skolordning m. fl.), synes bil¬
ligt vara, att äfven något afseende nu borde göras på dem, som redan 10, 15 ä 20
år med skicklighet och nit tjenstgjort inom läroverket. Om en sådan lärare be¬
fordras till Lektor, synes den enklaste rättvisa fordra, att någon förmån beviljas
honom framför den, som kanske såsom nyss blifven Magister till dylik tjenst be¬
fordras, och att en lång tid redan använd i läroverkets tjenst till något värde
uppskattas. Ett ytterligare skäl till ett sådant stadgande är, att Statsverket deri¬
genom skulle komma att göra icke obetydliga besparingar; ty om äldre Adjunkter
härigenom uppmuntrades att söka lektorater, blefve deras tjenster åter besatte med
yngre lärare, som började med yngsta adjunktslönen, då nu deremot de äldre
Adjunkterna nödgas behålla sina platser, och de yngre beklädas med Lektorers plat¬
ser och löner. För den Adjunkt, som redan upphunnit eller snart upphinner fjerde
lönegraden, är det nu nemligen en ekonomisk förlust att söka ett lektorat, såsom
den enklaste beräkning lätt kan uppvisa,
Ett par exempel må närmare upplysa detta förhållande:
Om en Adjunkt, som uppnått högsta lönegraden, befordras till Lektor och inne¬
har lektorstjcnst i 10 år, blir förhållandet följande:
Den »till Lektor befordrade Adjunkten
uppbär:
i 5 år 2,500 = 12,500:
i 5 år 3,000 = 15,000: 27,500:
Den i stället tillsatte Adjunkten:
i 5 år 1,000 - 5,000:
i 5 år 1,500 = 7,500:
Såsom det nu är:
Adjunkten behåller sin lön:
2,500 i 10 år = 25,000:
En ny Lektor i stället :
12,500:
|
5 år å 2,000 = 10,000
5 år å 2,500 = 12,500
|
|
22,500
|
40,000:
|
Summa R:dr 47,500
|
R:mt.
|
Summa R:dr R:mt
Statsverkets viust skulle i detta fall blifva 7,500 R:dr R:mt.
Samma förhållande, fortsatt i ytterligare 5 år, visar följande resultat:
Den till Lektor befordrade Adjunkten!
uppbär:
i 5 år 2,500 =■ 12,500:
i 5 år 3,000 = 15,000
i 5 år 3,500 = 17,500
Adjunkten:
i 5 år 1,000 = 5,000
i 5 år 1,500 = 7,500
i 5 år 2,000 = 10,000
Adjunkten behåller sin lön:
2,500 i 15 år = 37,500-
45’000: Lektorn:
22,500:
i 5 år 2,000 = 10,000
i 5 år 2,500 = 12,500
i 5 år 3,000 = 15,000
37,500:
Summa R:dr R:mt 67,500:
Alltså Statens vinst äfven i detta fall 7,500 R:dr R:mt.
Summa R:dr R:mt 75,000:
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 38.
69
Då de fleste lärare tjenstgöra ett eller annat år såsom extra-ordinarier,
torde väl i allmänhet 30 år få anses såsom den högsta tid någon lärare kan
tjenstgöra.
Ytterligare ett exempel må anföras:
Om nemligen en Adjunkt efter 12 års tjenstgöring skulle befordras till Lektor
och således såsom sådan kunna i 18 år tjenstgöra, blir förhållandet detta:
Den till Lektor befordrade Adjunkten!
uppbär:
i 3 år 2,000 = 6,000
i 5 år 2,500 = 12,500
i 5 år 3,000 == 15,000
i 5 år 3,500 = 17,500
51,000:
Den nye Adjunkten:
i 5 år 1,000
i 5 år 1,500
i 5 år 2,000
i 3 år 2,500
5,000
7.500
10,000
7.500
30,000:
Summa R:dr R:mt 81,000:
Adjunkten behåller sin lön:
2,000 R:dr i 3 år = 6,000:
2,500 ,. i 15 år = 37,500: 43,500:
Den nye Lektorn:
2.000 R:dr i 5 år = 10,000
2.500 „ i 5 år = 12,500
3.000 „ i 5 år- 15,000
3.500 „ i 3 år = 10,500
48,000:
Summa R:dr R:mt 91,500:
Statens vinst således i detta fall: 10,500 R:dr R:mt.
Den invändning skulle härvid kunna göras, att genom antagandet af detta
förslag pensionsväsendet för läroverken blifver i någon mån fördy rädt; men om
man anser det vara af vigt att förekomma detta, kunde det stadgandet särskildt
göras, att dessa Lektorer icke egde beräkna pensionsgrad annat än efter den lön,
de skulle innehafva, om de från sin fullmagts datum räknat lönetur ifrån den läg¬
sta lönegraden för Lektorer; så att Lektorn i ex. N:o 1, som efter 10 år afginge,
erhöll endast 2,500 R:drs pension; Lektorn i ex N:o 2, 3,000 R:drs pension; och
Lektorn i ex. N:o 3, 3,500 R:dr, hvilket de båda sistnämnda i alla läll enligt nu¬
varande stadganden erhålla.
Då således genom detta förslags antagande både läroverket och dess lärare
skulle till en viss grad vinna, och en gifven besparing härigenom äfven skulle till¬
skyndas Statsverket, får jag föreslå:
att de Adjunkter och Kolleger, som hädanefter blifva till Lektorer befor¬
drade, må, om de redan uppnått den fjerde lönegraden för Adjunkter,
få börja med den andra lönegraden för Lektorer, eller, om de uppnått
den tredje lönegraden för Adjunkter, få öfvergå till den andra lönegraden
för Lektorer det år, som de, om de qvarstannat såsom Adjunkter, skulle
hafva tillträdt den högsta för dessa bestämda lönegraden.
Om 1’emiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 19 November 1862.
P. E. Thyselius.
70
Motioner i Preste-Ståndet 1862. IV:o 39.
TM‘0 39.
Af Doktor S. L. Ljungdahl: Om ytterligare statsanslag till låro-
verksbyggnaden i Fahlun.
Med anledning af den i Fahlun förut befintliga lärdomsskolans utvidgning
till fullständigt högre elementar-läroverb, och då den gamla skol-lokalen, som för
sitt bristfälliga skick längesedan blifvit utdömd, genom lärjungarnes ständiga till-
vext i antal blifvit alldeles otillräcklig, väcktes vid sistförflutne riksdag i Preste-,
Borgare- och Bonde-Stånden motioner om ett statsanslag till ny läroverksbyggnad
derstädes, hvarvid, på grund af en på enskild väg uppgjord ritning med kostnads¬
förslag, 88,000 R:dr II:mt antogos såsom det behöfliga beloppet. Denna ritning
remitterades till Kongl. Öfver-Intendents-embetet, som lät upprätta ny ritning
jemte kostnadsförslag slutande med i det närmaste enahanda summa, hvarpå Stats-
Utskottet, som vid pröfningen af detta ärende fann läroverket i Fahlun vara i
stort behof af nytt lärohus, äfvensom att i öfrigt sådana omständigheter härvid
förekomme, att Staten borde bekosta detta byggnadsföretag, tillstyrkte ett stats¬
anslag af 88,000 R:dr R:mt. Detta Utskotts-betänkande återremitterades dock af
tvänne Stånd för närmare utredning, huruvida Westerås stifts byggnadskassa vore
i tillfälle att i någon mån till kostnaden bidraga. Ståts-Utskottet infordrade då
behörigt utdrag af hufvudredogörelsen öfver Westerås Konsistorii kassor och fonder
för år 1859, och då tillgången i nämnde stifts byggnadskassa vid slutet af samma
år befanns belöpa sig till något mer än 49,000 R:dr, trodde sig Utskottet kunna
antaga, att af denna behållning åtminstone 44,000 R:dr vore för ändamålet påräk-
neliga, och hemställde derföre, att återstoden i det äskade beloppet, eller 44,000
R:dr, måtte såsom anslag för en gång af Rikets Ständer anvisas, en hem¬
ställan, hvilken ock af Rikets Ständer såsom deras beslut antogs. Den full¬
ständigare granskning, som ofvanbemälde Kongl. Öfver-Intendents-embetets rit¬
ning sedermera, vid remiss af densamma från Westerås Domkapitel till Fahlu
stads innevånare och Läroverks-kollegium, underkastades, gaf emellertid vid
handen, att, oafsedt det mindre lämpliga i byggnadens disposition, dess storlek
ingalunda motsvarade läroverkets nuvarande behof, och att den således än mindre
kunde anses blifva tillräcklig för läroverket i det omfång man med anledning af
lärjungarnes hastigt tillvexande antal med all sannolikhet kan antaga, att detsamma
inom en ganska nära liggande framtid kommer att erhålla, hvadan af Fahlu stads
innevånare en Kommitté till frågans närmare utredning tillsattes. En af denna
Kommitté uppgjord ändamålsenligare planritning förelädes så väl stadens inne¬
vånare, som Domkapitlet i Westerås, och vann enstämmigt bifall; hvarefter de
förre ingingo till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t
anbefalla Öfver-Intendents-embetet att efter denna plan uppgöra fullständig ny rit¬
ning med kostnadsförslag till läroverksbyggnad. — En sådan ritning med kost¬
nadsförslag har sedan af Kongl. Öfver-Intendents-embetet blifvit uppgjord och vid
remiss till Lärare-kollegiet och stadens innevånare blifvit antagen, äfvensom Kongl.
Maj:ts nådiga fastställelse å densamma erhållits. Detta kostnadsförslag utvisar dock
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 40.
71
en slutsumma af icke mindre än 171,000 R:dr R:mt, deraf 153,000 R:dr äro beräk¬
nade för sjelfva läroverksbyggnaden samt 18,000 R:dr för nödiga ekonomibyggna¬
der, uthus, innanredning m. m.
Till betäckande al dessa kostnader eger nu Fahlu stad 44,000 R:dr R:mt i
statsanslag, beviljadt vid förra riksdagen, samt 44,000 R:dr samma mynt, hvilka
Kongl. Maj:t genom nådigt utslag förständigat Domkapitlet i Westerås att till¬
handahålla ur stiftets byggnadskassa; derjemte har kommunen sjelf, under lifligt
erkännande af sin pligt att för det uppvexande slägtets väl vidkännas alla de upp¬
offringar, hvaraf den är mägtig, af egna medel tillskjutit 42,000 R:dr; men för de
ännu återstående 41,000 R:dr finnes för detta mindre bemedlade samhälle ingen
annan utväg än att å nyo anlita Rikets Ständers mellankomst. Och då Rikets
Ständer vid förra riksdagen anslogo det behöfliga fyllnadsbeloppet i då tillgängliga
medel för den ifrågavarande läroverksbyggnaden, vågar man deraf hemta den för¬
hoppning, att Rikets Ständer skola finnas så mycket benägnare att bevilja, hvad
nu ytterligare behöfves, sorn kommunen sjelf denna gång ikläder sig ett, med af¬
seende på dess tillgångar, icke obetydligt tillskott för ändamålets vinnande.
Min vördsamma anhållan är fördenskull,
att Rikets Ständer måtte till läroverksbyggnaden i Fahlun medgifva
ett ytterligare anslag af 41,000 R:dr R:mt.
Den af Kongl. Maj:t i nåder fastställda byggnadsritningen skall, jemte kost-
nadsförslaget, blifva öfverlemnad till Höglofl. Stats-Utskottet, dit denna motion
ynnestfullt torde blifva remitterad.
Stockholm den 19 November 1862.
8. L. Ljungdahl.
N o 40.
Af Doktor S. L. Ljungdahl: Om anslag till nya lektor sbeställnin¬
gar vid högre elementar-läroverket i Fahlun.
Under åberopande af Rikets Ständers i underdånig skrifvelse den 23 Februari
1858 uttalade grundsats, att ett normal-antal af 16 lärare må anses motsvara be-
hofvct för 200 lärjungar, har högre elementar-läroverkets i Fahlun Lärare-kollegium
genom dess Rektor hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit, det täcktes Kongl.
Maj:t till Rikets nu församlade Ständer aflåta nådig Proposition om löneanslag till
ytterligare fyra Lektorer vid nämnde läroverk, der för närvarande endast fyra
Lektorer och åtta Adjunkter äro på ordinarie stat anställde, oaktadt lärjungarnes
antal uppgår till 222. Kongl. Maj:t har dock, på sätt af den nådiga Propositionen
om Statsverkets tillstånd och behof, sid. 61, inhemtas, icke funnit för godt att i vid-
sträktare mån bifalla berörde anhållan, än att, i likhet med hvad för åtskilliga
72
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 40.
andra läroverk ansetts behöfligt, en ny lektorsbeställning äfven för läroverket i
Fahlun blifvit föreslagen att å stat uppföras. Det skäl, som bufvudsaligen föran-
ledt detta nådiga beslut, synes, att döma af det i Bil. N:o 7 sid. 23 inföi’da Stats-
Råds-protokoll, hafva varit en hos föredragande Departements-chefen uppkommen
farhåga, att om oinskränkt bifall lemnades till en så beskaffad anhållan, som den
förutnämnda, deraf skulle framkallas lika berättigade anspråk från flera andra
läroverk på enahanda fördel. Men då det icke låter förneka sig, att den för
elementar-läroverket i Fahlun begärda tillökning i Lektorernas antal, hvarigenom
undervisningen i hvarje hufvudämne komme att bestridas af en hufvudlärare och
en biträdande lärare, ovilkorligen är af behofvet påkallad, enär erfarenheten visat,
att sammanhopandet af flere mer eller mindre för hvarandra främmande, hufvud-
ämnen på en hand högst menligt inverkat på ungdomens utbildning i de särskilda
ämnena, i det icke ens den mest nitiske lärare kunnat med samma omvårdnad
och kärlek omfatta skilda vetenskapsgrenar, medan deremot just på det högsta
stadiet af elementar-undervisningen hvarje hufvudämne för sig tager äfven den
mest utmärkte lärares odelade krafter i anspråk; då dessutom undervisningen i
de sålunda förenade ämnena i de högsta klasserna än ytterligare lider derigenom,
att den en Lektor ålagda tjenstgöringstid är otillräcklig för fullständigt skötande
af alla hans respektive ämnen, hvaraf följden blifver, att dessa till större eller
mindre del måste öfverlemnas åt den biträdande läraren, ehuru denne icke genom
aflagdt prof visat sig vara detta uppdrag vuxen, med hvilken anordning derjemte
den olägenhet är förenad, att enheten i undervisningen blifver lidande, samt då
slutligen det paliativ för brist på behöfliga ordinarie lärare, som hittills blifvit an-
vändt, att nemligen förordna extra lärare, visat sig i högsta måtto opålitligt, ja
till och med skadligt, å ena sidan derföre, att desse extra lärare esomoftast måst,
till mycket men för undervisningen, tcrminligen ombytas, och å andra sidan säl¬
lan för dessa platser kunnat anskaffas andra än helt unga studerande, som sjelfve
nyss lemnat ett elementar-läroverk och för det vigtiga lärarekallet saknat erfor¬
derlig stadga och mognad, — så torde uti alla dessa omständigheter innefattas en
fullgiltig grund för Rikets Ständer att, utan fruktan för likartade anspråk från
andra håll, för det vigtiga ändamål, som nu är i fråga, bevilja, hvad beviljas bör,
i den mån Statens tillgångar sådant medgifva. Jag vågar derföre vördsamt före¬
slå, att Rikets Ständer,
i betraktande af lärjungarnes vid Fahlu högre elementar-läroverk betyd¬
liga antal, som redan uppgår till 222 och synes vara i stark tillvext,
måtte täckas åt nämnde läroverk anslå fyra nya lektorslöner att utgå
med 8,000 R:dr R:mt årligen.
För den händelse åter, att de mångahanda andra statsbehofven, som finnas
vara af beskaffenhet att icke kunna lemnäs oafhulpna, skulle anses utgöra hinder
för bifall till detta förslag i hela dess utsträckning, anhåller jag,
att, till afhjelpande af de kännbaraste svårigheterna för undervisningen
vid merbesagde läroverk, åtminstone tv änne nya lektorsbeställningar
derstädes måtte å stat uppföras med löner till hälften af nyssnämnda
summa eller tillsammans 4,000 R:dr R:mt.
Stockholm den 19 November 1862.
S. L. Ljungdahl.
N:o 41.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 41.
73
N:o 41.
Af Doktor C. II. Rundgren: Om tillägg till Kongl. Kungörelsen
den 22 Maj 1852 § 3, att barn, .sorn icke inhemtat folk¬
skolestadgans minimum, af kunskap, ej må i arbete antagas.
I en tid då uppmärksamheten i hög grad blifvit lästad på folkskolan, torde
det vara icke utan vigt att tillse det ungdomen må hafva icke blott rätt och
pligt att besöka skolan, utan äfven skyldighet att der inhemta åtminstone det
mått af kunskaper, hvilket folkskolestadgan angifver såsom det för hvar och en
oundgängligen nödvändiga. I detta hänseende föreskrifver visserligen bemälde
stadga § 7, att barnen “böra, då de lemna skolan, åtminstone hafva inhemtat nö¬
dig kunskap i följande ämnen: a) ren och flytande innanläsning b) Religions¬
kunskap och biblisk historia c) kyrkosång d) skrifva och e) de fyra räknesätton
i hela tal“. Men å andra sidan lärer oss erfarenheten, att särdeles i städerna ett
mycket stort antal barn utgå ur skolan till handtverk och fabriker, utan att
hafva inhemtat detta minimum. Försöken ifrån skolstyrelsernas sida, att hämma
detta missbruk, skola icke leda till något resultat, så länge Fabriks- och Handt-
verks-ordningen saknar den bestämmelsen, att vilkoret för inträde i arbete vid
handtverk och fabriker utgör icke blott, såsom redan finnes föreskrifvet, ett ål-
dersmått af tolf år, utan jemväl ett kunskapsmått af ofvan angifna innehåll.
Främmande länders lagstiftning innehåller nödiga föreskrifter i detta hän¬
seende. I Preussen får ingen anställas i arbete med mindre han kan läsa och
skrifva eller under tre år besökt en skola, så framt icke etablissementet sjelf t
håller skola och sörjer för undervisningen. I Frankrike måste intyg lemnäs, att
barnet besöker en skola. Må vi, som i så mycket annat följa utlandets exempel,
icke dröja att tillegna oss hvad som otvifvelaktigt innebär fröet till rik välsig¬
nelse för det uppvexande slägtets framtid.
Man skall visserligen erinra, att Fabriks- och Handtverks-ordningen af den
22 December 1846 ålägger arbetsgivare tillse, det de hos honom antagne arbetare,
om de ej begått Herrans heliga Nattvard samt kunna skrifva läsligt och räkna
qvator species i enkla tal, erhålla nödig undervisning; men klart är, dels att kon¬
trollen häröfver i de flesta fall är alldeles omöjlig att verkställa, dels att barnet,
sedan det väl inkommit i arbetet, icke kan godtgöra hvad som blifvit försum-
madt, om försummelsen sträckt sig ända derhän, att sjelfva elementerna icke blif¬
vit förut i skolan inhemtade.
Bristen i lagstiftningen ligger just deruti, att skolstadgans föreskrift om ett
visst kunskapsmått för utträde ur skolan icke understödjes af en likartad före¬
skrift i Fabriks- och Handtveks-ordningen för inträde i arbetet. Är det en san¬
ning att våra kunskaper samlas icke för skolan utan för lif vet; då är ock en grof
försummelse af Staten, att låta skolstadgan gifva en bestämmelse om kunskaper,
som icke i det praktiska lifvet vinner sin tillämpning. För vårdslösa föräldrar
Bih. till B. St. Fröt 1862 Sf 1863. 11 Sami. 2 A/d. 10
74
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 42.
och sorglösa barn, som förakta kunskapen och endast afvakta de fyllda tolf åren
gifves icke något bättre korrektiv än det, som skulle ligga i en föreskrift om obe¬
rättigande till arbete, så snart skolstadgans föreskrift icke blifvit iakttagen.
När Staten och kommunerna göra betydliga uppoffringar för ungdomens
uppfostran, då måste man ock tillse att dessa uppoffringar icke blitva fruktlösa.
När man både offentligt och enskildt sträfvar till det stora målet, att vår folk¬
uppfostran må blifva en verklighet, då höfves det oss icke att tveka om utta¬
gandet af ett steg, hvarigenom man bereder möjligheten för realiserandet af denna
stora idé. Och uti hvad jag nu vill hafva äran föreslå ligger icke något stort
steg, det är fastheldre ett mycket litet, nemligen: elementerna för alla. På så¬
dana grunder får jag vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t genom utfärdande förordning, såsom tillägg till Kongl. Kungörel¬
sen af den 22 Maj 1852 § 3, föreskrifva, att vid samma ansvarspåföljd,
som för den hvilken i arbete antager barn under tolf års ålder, fabriks-
eller handtverksidkare må förbjudas i arbete använda barn jemväl ut¬
öfver tolf års ålder, hvilket icke kan förete intyg från skolstyrelse eller
privatlärare, att det inhemta! det i Folkskole-stadgans 7 § föreskrifna
minsta mått af kunskaper.
Om remiss till Yällofliga Besvärs- och Ekonomi-Utskottet anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
C. H. Rundgren.
Vo 43.
Af Kyrkoherden i\. G. Wennerström: Om ändring af 58 § i
Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862 om kommunal-sty-
relse på landet.
Ehuru det må synas väl tidigt att begära ändring i en lag, som ännu knappast
hunnit tillämpas, så kan dock lagbudet. vara af den beskaffenhet att dess upphäf-
vande ju förr desto heldre är icke blott önskvärdt, utan rent af nödvändigt. Och
sådant synes mig förhållandet vara med 58 § i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning
om kommunalstyrelse på landet af den 21 Mars detta år, hvilken § bestämmer
de grunder, efter hvilka kommunal-utskvlderua böfa utgöras. I 1 mom. af denna
§ stadgas, att hvarje helt mantal skall utan hänseende till dess taxeringsvärde, på¬
föras 100 skattefyrkar, och mindre hemmansdelar i förhållande derefter. Det
orättvisa i detta stadgande inses lätt af hvar och en, som vet att hemmantalet
ingalunda utgör någon måttstock för en egendoms godhet och storlek. Emellertid
Motioner i Preste-Ståndet 186'2. N:o 42.
75
må det tillåtas mig att genom ett exempel hemtadt från den församling, der jag
tjenstgör, ytterligare illustrera den obillighet i boskattningsväg, hvartill ifrågava¬
rande lag leder. Vid sist hållna taxering uppskattades nemligen 1 mantal, Rik¬
sten, till 120,000 R:dr, och 1 mantal, Brunna, till 7,000 R:dr. På den förra egen¬
domen finnes en personal al öfver 200 menniskor, på den sednare 11. Ifrån den
förstnämnda gården hafva alltid flera personer samtidigt haft fattigunderstöd af
församlingen; ifrån den sistnämnda har aldrig i mannaminne någon fallit försam¬
lingens fattigvård till last. Icke destomindre skola, i fall de nya beskattnings-
grunderna förblifva gällande, kommunal-utskylderna från båda dessa egendomar
utgå till lika belopp. Reflexionerna göra sig sjelfva.
För bedömandet åter af rättvisan, i hvad 2:dra momentet af ofvannämnde
58 g stadgar rörande kommunalutskylders utgörande för andra beskattningsföre-
mål än den i mantal satta jorden, torde vara nog att anföra det Förvaltaren af
Tumba bruk, på grund af detta moment, kommer att hädanefter betala fyra gån¬
ger så mycket som egaren af den förut nämnda, till 120,000 R:dr uppskattade egen¬
domen Riksten, — att läkaren vid Tumba, som icke har något tjenstehjon och
således icke kan komma att, föranleda någon utgift för kommunen i fattigvårda-
hänseende, får betala dubbelt så mycket, äfvensom att i Ornö kapellförsam¬
ling, egaren af hufvudgården på ön, säteriet Sundby 3 mantal, i kommunalskatt
kommer att erlägga .endast dubbla beloppet af hvad Inspektoren på stället får
betala.
Efter releverandet af dessa fakta, om hvilkas verklighet hvar och en kan
öfvertyga sig, enär Häradsskrifvaren inom Södertörn är här i hnfvudstaden bosatt,
inskränker jag mig till en vördsam anhållan,
att Rikets Höglofliga Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla om ändring af 58 § i Förordningen om kommunalstyrelse på
landet af den 21 Mars 1862 i enlighet med de grunder för kommunal-
utskyldernas utgörande, hvilka det Utskott, till hvars handläggning
denna motion öfverlemnas, kan komma att föreslå och sorn Rikets Stän¬
der finna antagliga, såsom varande med rättvisa och billighet öfverens¬
stämmande.
För den händelse att Höglofliga Utskottet skulle undandraga sig, att, i en¬
lighet med min i motionen uttryckta önskan, uppgöra nya grunder för kommunal-
utskyldernas utgörande, vågar jag, på det att motionen icke må af denna anled¬
ning lemnäs utan afseende, härmed vördsamt föreslå:
l:o att i afseende på fastighet taxeringsvärdet lägges till grund för
kommunal-beskattningen på så sätt att sex procent deraf anses såsom
behållen inkomst;
2:o att, sedan hvarje skattskyldigs inkomst, vare sig af jord eller
annat beskattningsföremål, sålunda blifvit med ledning af taxerings-
längderna funnen, hvar och en i förhållande dertill skall i sin mån bi¬
draga till bestridande af kommunens gemensamma utgifter.
Billigheten af hvad jag sålunda haft äran föreslå torde icke förnekas af den
som besinnar, att taxeringsvärdet, sådant det numera blifvit bestämdt, är den enda
någorlunda säkra mätaren af en egendoms värde och sålunda af dess förmåga att
bära utskylder, — att fattigafgifterna äro de, som i allmänhet mest tynga på kom¬
munernas utgiftsstat och att denna fattigvårdstunga på landet hufvudsakligen
76
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 48.
härleder sig från den med jordbruket och vid fabrikerna sysselsatta befolkningen
och endast i ringa mån från tjenstemäns och kapitalisters husfolk.
Om remiss till vederbörligt Utskott ankålles.
Stockholm den 19 November 1862.
N. Q. Wennerström.
il o 43.
Af Kyrkoherden N. G. Wennerström: Om anslag till er sättning
för bortmistad kronotionde ät Pastor i Botkyrka och Salem.
Redan år 1737 anmälde dåvarande Pastor i Botkyrka och Salem, att han
icke till fullo bekom den vederlags-spanmål af 21 tunnor hal/rågadt mål, som
alltifrån Konung Gustal I:s tid utgått och enligt Kongl. Reduktions-kommissio-
nens härkos i transsumt bifogade resolution af den 29 Mars 1702 fortfarande borde
till bemälde Pastor utgå. Besvären gillades af Konungens Befallningshafvande i
Stockholms län och anmäldes till vinnande af behörig rättelse hos Kongl. Kam¬
mar-kollegium, i hvars arkiv de dock ännu efter 125 års förlopp hvila bland obe¬
svarade handlingar. Saken föll i glömska; men sedan förhållandet helt nyligen
blifvit genom en tillfällighet kändt, anhängiggjordes den ånyo hos Konungens Be¬
fallningshafvande, som genom utslag af den 12 September 1860, hvilket likaledes
finnes kärlios bilagdt, förklarade Pastor i Botkyrka och Salems församlingar, hvil¬
ken för närvarande uppbär årligen endast 21 tunnor 6g£ kappar kronotionde, be¬
rättigad att icke allenast för framtiden utan äfven för de 3 nästföregående åren,
erhålla skilnaden mellan sistnämnda summa och det belopp, som rätteligen borde
utgå, utgörande denna skilnad, då halfva rågan rätt beräknad afdrages från de
24 tunnorna, vid pass 1 tunna och 15 kappar fast mål.
Såsom ett underställningsmål hvilar saken i detta skick ännu oalgjord hos
Kongl. Kammar-kollegium, men lärer redan vara till föredragning färdig. Då
emellertid, — äfven om rättvisan af de väckta anspråken, såsom sannolikt är, af
Kongl. Kollegium erkännes, — rättelse i det anmärkta förhållandet icke lärer
kunna vinnas med mindre Rikets Höglofliga Ständer anvisa dertill erforderliga
medel, så får jag, under förbindelse att, så snart Kongl. Kammar-kollegii utslag
fallit, genast deraf meddela vidimerad afskrift, härmed vördsamt anhålla, att
Rikets Höglofliga Ständer måtte för framtiden bevilja åt Pastor i Bot¬
kyrka och Salem ett årligt anslag till ersättning för bortmistad krono¬
tionde af 1 tunna och 15 kappar jemte särskild ersättning för det bri¬
stande beloppet ifrån och med 1857 intill början af nästa statsreglerings-
period.
Slutligen torde böra anmärkas, att saken rörer icke allenast den enskilda
tjenstemannens rätt, utan möjligon hela Svenska presterskapets, ifall de 22f tunnor
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 44.
77
kronotionde i fast mål, som för närvarande rätteligen tillkomma Pastor i Bot¬
kyrka ock Salem, vid blifvande ledighet anses böra öfverflyttas och användas vid
den föreskrifna allmänna regleringen af presterskapets löner.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
N. O. Wennerström.
Mjo 44.
Af Doktor J. A. Säve: Om nödiga förändringar i 1859 års Läroverks-
stadgas låsordning och strafflagar.
Ibland föremål, som förtjena den största uppmärksamhet och den sorgfälli-
gaste pröfning äro de tid efter annan gifna föreskrifterna och vidtagna anorduin-
garne i afseende på de allmänna elementar-läroverken. Ty skulle brister deri
förekomma, som menligt inverkade på undervisningens gång, eller sedernas vård,
eller själsförmögcnheternas harmoniska utveckling, så borde de ju med första un-
danrödjas. Kongl. Stadgan för rikets allmänna elementar-läroverk af den 29
Januari 1859 innehåller så många förbättringar i den nådiga Stadgan af år 1856,
särdeles genom de många dispensernas borttagande, att man ej kan vara annat
än tacksam för förändringen. Men fullkomlighet är dermed så litet vunnen, som
man i allmänhet kan vänta den af något annat menniskoverk. Redan i afseende
på lärosättet måste man anmärka icke såsom en fullkomlighet, utan såsom en
kännbar brist, att äfven i skolans lägre klasser så mycken tid behöfver användas
för hemläsning, samt att öfverläsningen icke kan bedrifvas utan så mycken och
dyrt påkostad privat handledning. Stockholms nya elementarskolas erfarenhet, att
så många hemlexor ej behöfvas, om läraren gör sig mödan att sjelf förbereda
lexorna på lärorummet, och de till en del der också öfverlåsas, bade dock kunnat
tjena till föresyn. En annan omständighet, som förtjenar beaktande och tilläfven¬
tyrs rättelse, är att alltför många divergerande läroämnen blifvit hopade ofta i
en och samma lägre klass, till ej ringa svårighet för det unga sinnet, att sig dem
tillegna. Äntligen torde väl ock böra anmärkas, huru i skygd af den förnyade skollagen
ordningen upprätthålles och disciplinen handhafves. En sådan oformlighet, som att
en skolans Rektor för att stilla oväsendet inom en viss klass, rusar in i klassen
och utan föregående ransakning slår till höger och venster i gosshopen, nästan
utan urskiljning och utan hejd, vore väl otänkbar, om icke skolstadgan sjelf i de
föreskrifter, som gälla skoltukten och straffgraderna vore alltför obestämd. Med
ett ord sagdt, anledningar saknas visst icke, att underkasta 1859 års nådiga Skol-
stadga en allmännare granskning. Någon genomgripande förändring ville jag dock
ej tillstyrka. Den gällande Stadgan är, såsom bekant är, helt ny och torde så¬
lunda behöfva någon tid att ännu pröfvas. Ty täta omstöpningar äro hvarken
78
Motioner i Preste-Ståndet 1862. A:o 44.
för lärare eller lärjungar nyttiga. Deremot bör man ej heller uppskjuta enstaka,
mindre förändringar, genom hvilka det hela ej rubbas, utan förbättras. Jag till¬
låter mig derföre, att efter den erfarenhet, som redan vunnits, förslå följande
jemkningar.
l:o I afseende på läsordningen.
Det nästan från alla håll öfverklagade förhållande, att läroverksstadgan på¬
bjuder ett skadligt mångläseri i några af läroverkets lägre klasser, synes ej kunna
mildras på ett enklare sätt, och med mindre rubbning af Stadgan i öfrigt än
genom följande förslag, det jag i samråd med lärarne vid ett femklassigt läroverk
efter noggrann pröfning uppställt, och här vågar föreslå, nemligen:
1. Skjut upp grekiskan till femte klassen, för dem som läsa klassiska språk.
Talrika röster höja sig redan för den åsigten, att grekiska språket ej mer må
blifva obligatoriskt läroämne för alla dem som läsa latin. Jag yrkar blott ett
uppskof dermed. Flera vigtiga skäl tala derför. Derigenom vinnes a) säkrare
underbyggnad i latinet, som får läsas ett år längre, innan grekiskan begynnes,
hvilken kan återfå sina förlorade timmar i nästföljande klasser, b) någon minsk¬
ning i dispenstimmarne under hvilka det, åtminstone med de vid ett femklassigt
läroverk tillgängliga lärokrafter, är omöjligt att uppehålla undervisningen, utan
att till stor skada för densamma sammanslå särskilda klasser*); c) ökad tid för
flere läroämnen (isynnerhet tyskan, botaniken och zoologien), åt hvilka för när¬
varande, just i fjerde klassen allt för kort tid blifvit anslagen.
Läroverksstadgans bilaga litt. A 1, föröfrigt oförändrad, komme att i fjerde
och följande klassers kolumner rättas sålunda, som åtföljande bilaga utvisar: (de
inom parentes stående siffrorna utmärka det nu påbjudna antal lärotimmar för
hvarje ämne).
2. Skjut upp engelskan till femte klassen, för dem, som icke läsa klassiska
språk. Skälen derför äro följande: a) Ett års läsning af tyskan är alltför litet
för vinnande af den mognad, utan hvilken läsningen af flere främmande språk är
mera till skada, än till gagn för realisternas språkbildning; tiden i tredje och
fjerde klasserna användes bättre till förökning af lärotimmarne i tyska, natur¬
vetenskap m. m. b) engelska språket är så mycket lättare än det franska, att
det väl bör medhinnas, äfven om det inträder sednare ibland läroämnena. Någon
timme mer kan det ock erhålla i hvar och en af de närmast följande klasserna.
Läroverksstadgans bilaga litt, B 1, för öfrigt oförändrad, komme, på grund
af förslagen N:o 1 och 2, att i 3:dje till och med 6:te klassens kolumner undergå
de små förändringar, som motionärens bilaga innehåller.
3. (Jppskjut läsningen af botanik till tredje klassen. Skälen äro följande:
a) Det är omöjligt, att fysiska geografien kan uti första och andra klasserna grund¬
ligt genomgås och afslutas, om man icke under begge åren får uteslutande härtill
egna de två åt “naturvetenskap“ anslagne timmar, b) då botanikens studium först
börjas, är det alldeles för litet, att derpå använda 1 timme, utan må man då
hellre dröja ett år för att åtminstone få begynna med 2 timmar i veckan.
e) derigenom undvikes också den ändamålsvidrighet, man kunde nästan säga bak¬
*) I Mariestad läser för närvarande Bektor fern timmar mer än läroverksstadgan föreskrifver; men
skadliga sammanslagningar kunna ändock ej fullkomligt undvikas.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 44.
79
vändhet, att, enligt nu gällande Skolstadga, botanikens studium börjas redan i
andra klassen med beskrifning och undersökning af ett visst antal vexter, innan
skolungdomen ännu hunnit inhemta elementerna af växtorganologien, hvilket först
förekommer i 3:dje klassen
I allmänhet instämmer jag i hvad en kompetent domare, Herr Professor
Arrhenius om undervisningen i botanik vid elementar-läroverken yttrat, nemligen:
att den nu börjas icke blott tidigare, än förut varit händelsen, utan äfven “tidi¬
gare än man ens kan hoppas att med önskvärd framgång kunna åt ungdomen
meddela denna undervisning samt att det skulle varit vida förmånligare, om den
blifvit framskjuten ända till femte klassen, och sedan fått fortsättas genom skolans
alla återstående högre klasser, och ej, såsom nu anbefallts, skall afbrytas och
bortläggas de två sista skolåren, då med den mera mognade åldern det mesta och
väsendtligaste bort kunna inhemtas.“
För att likväl botanikens studium ej skall förlora de nu i andra klassen
anvisade timmarne, hafva vi tillagt detta läroämne en timma mera både i 3:dje
och 4:de klassen. De mindre förändringar i läroverksstadgans bilagor litt. A 2
och litt. B 2, hvilka af ofvanstående 3 förslager blifva en följd, säga sig snart
sagdt sjelfva.
2. I afseende på skoltukten.
En ganska vigtig omständighet såväl för undervisningens jemna gång, som
för sedebildningen är naturligtvis det sätt, hvarpå skoltukten upprätthålles. Lä-
rarne böra derföre hafva magt att göra skolans föreskrifter gällande, om så
fordras, genom nödiga straffmedel. Men lika angeläget är, att godtycklighet, våld,
orättvisa, hetsighet och otidigt beskymfande härifrån aflägsnas. Bäst är utan
tvifvel, om skollagen sjelf utstakar den väg, hvarpå läraren vid någon lärjunges
fortsatta förbrytelser har att framgå. Kongl. Läroverksstadgan upptager i 52 §
trenne bestraffningsgrader och låter straffen verkställas l:o omedelbart af läraren,
2:o af Rektor eller enligt hans beslut och 3:o efter Kollegii dom. Men vid upp¬
räknande af sjelfva straffgradationerna i 53 § visar sigen märkbar både ofullständighet
och obestämdhet. Såsom lindrigaste bestraffningsgraden näinnes rätteligen varning
och tilltal. Men genast derpå, utan någon gjord anmärkning i lärjungens an-
märkningsbok följer vid fortsatt felaktighet, “nedflyttning under medlärjungar,
förvisning från lärorummet, eller med Rektors begifvande annan till framkallande
af den felandes ånger och blygsel lämplig näpst.“ Jag vill ej uppehålla mig vid
det olämpliga straffet: “nedflyttning under medlärjungar" för moraliska felsteg eller
oordningar, i hvilka kamraterna måhända hemligen deltagit. Men hvad menas
med det obestämda: “annan till framkallande af den felandes ånger och blygsel
lämplig näpst?" Är det lemnadt åt hvarje lärares uppfinningsförmåga för till¬
fället? Eller är det här han får tillgripa det bekanta spanskröret eller käppen?
Det är sannt, det står här: “efter Rektors begifvande." Men om Rektor sjelf är
mycket begifven på att gifva stryk — somliga menniskor hafva derför en verklig
passion, — hade det ej varit skäl, att medjärarne hördes innan verkställigheten?
Dock, läroverksstadgan upptager såsom särskildt straff, “när lärjunge må, efter af
Rektor gifven varning för påföljden i händelse af ny förseelse, med lindrigare
kroppsaga bestraffas." Men äfven detta verkställes ju omedelbart af Rektor under
eller tillika med varningen, utan att de öfriga lärarne blifvit hörda öfver lär¬
jungens öfriga förhållande. Till hvilka öfverilningar kan ej detta gifva anledning
80
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 44.
under en för disciplinens upprätthållande nitisk, men tillika hetsig skolans sty¬
resman? Finnes då intet annat medel att gradvis tygla en lärjunges fortsatta
okynne och sjelfsvåld? Höx^om då en upplyst och tillika för skolans ordning
nitisk Skoldirektörs m. m., General-Majoren Hazelii yttrande om nya elementar¬
skolan den 15 Juni 1860: “Skoltukten har denna skola lyckats upprätthålla (för
såvidt fråga är om egentliga disciplinära åtgöranden) genom tvänne helt enkla
medel, nemligen att hvarje gosse eger en bok, der läraren antecknar anmärknin¬
gar vid hans seder eller hans flit, samt att kroppslig aga endast användes efter
erhållen iörst enskild och sedan inför skolan skedd offentlig varning, samt slut¬
ligen nedflyttning till straffklass. Dessa tvänne till utseendet så ringa, men på
kännedom om menniskohjertat grundade medel, använde af denna skola sedan
dess forsta dag, har erfarenheten visat vara så verksamma, att med all stränghet
hos lärarne aga sällan behöft användas och ännu mindre de sednare åren än förut;
att varning för straffklass eller nedflyttning deri ofta varit nog att hejda okynnet,
utan att någon aga behöft följa; ja stundom åratal förflutit utan att ens någon
nedflyttning behöft ske. Detta så -.om den omständigheten, att anmärkningar
vanligast förekomma för de lägre klasserna virar bestraffningssättets uppfost¬
rande kraf t. “
Jag får derföre och i närmaste öfverensstämmelse med det bestraffningssätt,
som vid Stockholms nya elementarskola redan länge blifvit följdt, föreslå följande
förändrade ordalydelse af nu gällande Läroverkstadgas 52 och 53 §§.
§ 52.
Hvarje lärjunge skall hafva sin anmärkningsbok, i hvilken lärarne för
hvar dag anteckna, huruvida lärjungen skolan bevistat eller icke samt,
om något mot hans uppförande och flit varit, att erinra. Denna bok
skall lärjunge en gång i veckan eller minst en gång i månaden uppvisa
för föräldrar och vårdare, hvilka deruti, till intyg att sådant skett, sitt
namn med datum hvarje gång inskrifva.
§ 53.
Anmärkningarne göras efter föregående varning och i tre gradationer
med siffrorna 1, 2 och 3 efter felens beskaffenhet. Om anmärkningarne
blifva flere eller af svårare art, så gifves på grund af Lärare-kollegii
beslut af skolans Rektor först enskild och sedan offentlig varning inför
hela skolan, hvilka båda varningar hvar för sig antecknas i lärjungens
anmärkningsbok. Fortfar lärjunge att vara lat eller vanartig nedflyttas
han efter Kollegii dom i s. k. straffklass, hvilket verkställes af Rektor
på det sätt, att lärjungen vid tillfällen, då alla lärjungarne äro för¬
samlade, tillsäges att intaga en särskild plats och underrättas om på¬
följden, att, om han ej förbättrar sitt uppförande, kunua få undergå
verklig aga. Återuppflyttning ur sådan klass beror på lärarnes pröf¬
ning, huruvida bättring skett, dock ej förr än efter fjorton dagars för¬
lopp. Närmaste straffgraden är verklig aga, verkställd af Rektor, eller
också af den lärare, inför hvilken förbrytelsen skett, men i Rektors
närvaro. Lärjunge, som ej heller härigenom låter sig rätta, varde på sätt
sista mom. 53 § Läroverksstadgan föreskrifver, från läroverket skiljd.
Lärjungen
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 44.
81
Lärjungen kan ock, i händelse af gröfre förseelse, utan att sig i stryk¬
klass befinna, af Lärare-kollegium från skolan skiljas, dock att sådan
dom alltid Ephori pröfning underställes, såsom i 54 § Läroverks-stadgan
bestämmes.®
Fördelarne af detta bestraffningssätt äro, att genom anmärkniugs-böckernas
uppvisande för vederbörande föräldrar eller målsmän hemmets vård ställes i för¬
bindelse med skolans, att ingen allvarligare bestraffning katt verkställas utan fö¬
regående varning och Kollegii dom, samt att genom dessa varningsgrader verklig
aga ytterst sällan behöfver användas. Något måste väl äfven göras, för att hädan¬
efter helt och hållet undanrödja de nu lyckligtvis mera sällsynta, men likväl helt
nyligen öfverklagade utbrotten såväl af groft sjelfsvåld hos lärjungarne,. som af
godtycklig stränghet och råaste öfvervåld från läraren, hvilka utgjort ett verkligt
sorgeämne och en vanära för våra elementar-läroverk.
Öfvertygad, som jag är, att de icke utan skäl öfverklagade bristerna i den
nu gällande Läroverks-stadgans såväl undervisningsplan, som strafflagar, enklast
och med minsta rubbning af den nådiga Stadgan i öfrigt låta sig afhjelpa på det
sätt, som här blifvit föreslaget, vågar jag anhålla, att Rikets Ständer ville gifva
förslageu i allmänhet sitt bifall och i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit be¬
gära, att deremot svarande ändringarne måtte på lämpligt sätt blifva i den nådiga
Läroverks-stadgan införda.
Slutligon anhåller jag om remiss af denna min motion till vederbörligt
Utskott,
Stockholm den 19 November 1862.
J. A. Säve.
Bih. till It. St. Prot. 1862 & 1863, 11 Sami. 2 A/d.
11
82
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 44.
Bil. Litt. A 1.
I' nderrisni ugspIan
för dem, som läsa klassiska språk.
Antal undervisnings timmar i veckan i hvarje läroämne.
Läroämnen.
|
I
klass.
|
II
klaas.
|
lil
klass.
|
IV
klass.
|
v
klass.
|
VI klass.
|
VII klass.
|
1 afd.
|
2 afd.
|
1 afd.
|
2 afd.
|
Kristendom
|
6
|
5
|
3
|
3
|
(3) 2
|
2
|
2
|
2
|
2
|
Modersmålet
|
8
|
4
|
2
|
(2) 3
|
2
|
2
|
2
|
2
|
2
|
! Latin
|
—
|
—
|
10
|
(8) 10
|
(8)7
|
(8) 7
|
(8)7
|
7
|
7
|
i Grekiska
|
—
|
—
|
—
|
(6)
|
(5) 7
|
(6)7
|
(6) 7
|
D
|
5
|
Hebreiska
|
—
|
•—
|
—
|
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Tyska
|
—
|
6
|
4
|
(2) 4
|
2
|
1
|
1
|
—
|
—
|
Franska
|
—
|
—
|
—
|
—
|
3
|
4
|
4
|
0
|
3
|
Engelska
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Mathematik
|
8
|
5
|
4
|
5
|
1
|
4
|
4
|
4
|
4
|
Naturvetenskap
|
2
|
2
|
(2) 3
|
(2) 3
|
2
|
2
|
2
|
2
|
2
|
Historia och Geografi. . .
|
a
|
5
|
(5) 4
|
4
|
3
|
3
|
3
|
3
|
3
|
Filosofisk propEedeutik . .
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2
|
Välskrifning och Teckning
|
3
|
3
|
2
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Summa
|
30
|
30
|
32
|
32
|
32
|
32
|
32
|
30
|
30
|
Bil. Litt. B 1.
liidervisniiigsplait
för dem, som icke läsa klassiska språk.
Antal undervisningstimmar i hvarje vecka för olika läroämnen.
Läroämnen.
|
I
klass.
|
II
klass.
|
m
|
i IV
|
V klass.
|
VI klass.
|
' VII klass.
|
|
Klass. jKiass.
|
|
1 afd.
|
i 2 afd.
|
j 1 afd. |2 afd.:
|
Kristendom
|
0
|
5
|
i
3
|
3
|
3
|
2
|
2
|
2
|
2 ’
|
Modersmålet
|
8
|
4
|
4
|
3
|
3
|
3
|
3
|
3
|
3
|
Tyska
|
|
0
|
(5)6
(3)
|
(3)4
(3)
3
|
2
|
2
|
2
|
|
|
Engelska
|
|
|
(3)4
4
|
(2)3
5
|
(2)3
5
|
3
|
3
|
Franska
|
|
|
5
|
5
|
Mathematik
|
8
|
5
|
(7)8
(3)4
5
|
8
|
(7) 6
Nat.-hist.2
Fysik 2
4
|
6
|
0
|
6
|
0
|
Naturvetenskap
|
2
|
2
|
(3)4
(4)5
|
1
|
1
|
|
|
Historia och Geografi
|
3
|
5
|
3
Kemi 2
(4)3
|
3
2
<4i 3
|
2
Kemilq
Min. (ö
4
|
2
3
4
|
Filosofisk propasdeutik
|
|
|
|
|
|
2
|
2 i
|
Välskrifning och Teckning , .
|
3
|
3
|
2
|
2
|
2
|
2
|
2
|
2
|
2
|
Summa
|
30 |
|
30
|
32
|
321
|
32
|
32
|
32
|
32
|
32 |
|
Obs. De i parentes satta siffrorna utmärka timmarna i Läroverks-stadgan.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 45.
83
M:o 45.
Af Kontraktsprosten J. Janzon: Om rättighet till skatteköp aj
Wisingsö skolegods.
Det är en sanning, sorn bekräftas af hvarje menniskas erfarenhet, att om
hennes håg till verksamhet rätt skall lifvas och hennes anlag fullt utvecklas,
måste hon veta och hafva sig försäkradt, att frukten af hennes svett och möda
kommer henne sjelf till nytta. Härmed får hon en morgondag att lefva för.
Skall ett hem blifva rätt endrägtigt i kärlek, flit och förnöjsamhet, måste hvarje
dess medlem veta, att hvarje barr han drager till den gemensamma stacken äfven
blir ett skydd, en vinst för honom efter hans anpart. Yet han åter att icke så
sker, utan att han en gång skall blifva utdrifven såsom en Ismael, hvem kan
undra om han är mindre flitig, mindre angelägen att odla en jord, der han lagligen
icke kan hoppas lika arf och om han afundas det syskon, som får stanna hemma,
blifva bofast, när han sjelf, såsom vore han oäkta, blir husvill.
En lag, som så gynnar det ena barnet på det andras bekostnad, är icke rätt¬
vis, och hvad som icke är rättvist, kan icke för ett samhälle vara gagneligt.
Af sådan orättvis lag tryckes en stor del af Sveriges allmoge, nemligen
alla de, som bruka kronohemman med åborätt för äldsta sonen efter fadern. Der
frihet att köpa hemmanet till kronoskatte är lemnad, har åboen icke skälig an¬
ledning till klagan; men denna rättighet, ehuru tillåten åboer å andra till fromma
stiftelser anslagna kronohemman, är förnekad åboer på Wisingsö skolegodshem¬
man. Dessa hemman, 40j mantal, skänktes af Riks-drotset Grefve Pehr Brahe
och hans Hauptman Julius Lantzenfelt, mellan åren 1640 och 1660, till Wisingsö
skola och äro belägna i Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs och Linköpings län.
De reducerades af Konung Carl XI 1681, men skänktes år 1693 af högstdensamme
åter till Wisingsö skola, hvarest lärarne af nämnde hemmansräntor dragit sina
löner. Sedan Wisingsö skola länge varit i ett aftynande tillstånd, hvartill plat¬
sens isolerade, vissa tider på året nära otillgängliga läge, ansågs bidraga; så in¬
drogs nämnda skola år 1811 och dess inkomster dels reserverades för en särskild
fond under Wexiö Konsistorii förvaltning, som granskas af Kongl. Kammar-rätten,
dels användes till utvidgande af Jönköpings skola. Yid 1812 års riksdag väckte
Fullmägtigen från Norra och Södra Wedbo härader motion om rätt till skatteköp för
åbo på skolegodshemman, hvilken motion, tillstyrkt af Rikets Ständer, Landshöfdinge¬
embete och Kammar-kollegium, blef afslagen genom blott Wexiö Konsistorii re¬
servation, hvilken hvilade på skäl, att berörde skolehemman skolat af ålder hafva
varit af frälsenatur. Men ehuru samtlige skolegods-hemmanen, med undantag af
2:ne, nemligen 1 mantal Gräshult Pukaregård och 1 mantal Mörby, hvilka anså-
gos från fordom varit frälse, förklarades i Konungabrefvet af den 12 November
1819 för kronohemman, afslogs dock skatteköpsrättigheten för deras åboer.
Det är svårt att inse hvarför en rättighet, medgifven åt deras vederlikar,
förnekas desse. Sjelf boende i en församling der många skolegods-hemman äro be¬
84
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 46.
lägna, har jag på nära håll sett de förluster, så väl för Staten som den enskildo,
de tvister och det trassel, hvilka äro en följd af detta förbud, och vågar derför,
så väl på anmodan af flere åboer på skolegods-hemman, men synnerligen föranledd
af anförde skäl, hvilka kunna sammandragas i följande punkter:
l:o att Staten kunde draga årlig ränta af skatteköps-skillingen;
2:o att Skolegodsfogde-tjensten kunde indragas vid innehafvarens afgång
och arrendet af hans boställen, ett halft mantal Wettersmålen och ett halft man¬
tal Stenkilstorp, jemte öfriga löneförmåner tillfalla Staten och tillsynen öfver
hemmanens häfd åläggas kronobetjeningen;
3:o att hemmanen blefve i allmänhet bättre käfdade;
4:o att rättvis fördelning af arf efter föräldrar, sorn innehaft skolegods-hemman,
måtte möjliggöras;
5:o att en mängd tvister och rättegångar om åborätt emellan slägtingar
måtte undvikas, på dessa grunder och för att vinna dessa fördelar, jag vörd¬
samt föreslå:
det Rikets Ständer måtte tillstyrka, det åbo, med stadgad åborätt å
Wisingsö skolegods-hemman, måtte tillåtas att, på för sådana köp van¬
liga vilkor, till skatte köpa sitt inuehafvaude hemman.
Om remiss till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet ankålles vördsamt.
Stockholm den 19 November 1862.
J. Janzon.
N:» 4«.
Af Kongl. Hofpredikanten P. Lithner: Angående lönejörhöjning
Jer Lärare vid elementar-låroverJcen.
Bland föremålen för Rikets Ständers synnerliga välvilja och frikostighet har
utan tvifvel olementar-läroverken under de sistlörflutna riksdagarne intagit ett af
de främffa rummen. Bestämda och efter viss tjenstetid stigande löner hafva blif¬
vit lärarne med betydlig uppoffring från Statens sida beviljade. Det torde der¬
före anses obefogadt och förmätet att nu åter och det så nyligen efter fastställan¬
det af nu gällande lönestat yppa nya eller vidsträcktare anspråk. Men då det
likväl med det tacksammaste erkännande af det myckna som redan är gjordt,
icke vid ett närmare skärskådande af förhållandena låter sig förnekas, att Ele-
mentarläraren, oaktadt de stora fordringar, som göras både på hans studier och
hans arbete, icke kan vid slutet af sin mödosamma bana emotse sådana berg-
ningsvilkor, sorn med de rådande tidsförhållanden och lefnadskostnader tillför¬
säkra honom en från näringsbekymmer fri ålderdom, har jag icke dragit i betän¬
kande att genom en framställning göra Lärareklassens önskningar för Ständerna
bekanta.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 46. 85
Vid en jemförelse mellan det högsta lönebelopp, hvartill Adjunkt eller Kol¬
lega efter 15 års trägen tjenst kan uppstiga och de löner sorn på andra embets-
banor i vanligaste fall utan synnerliga anspråk på omfattande studier, särdeles
framstående kapacitet eller särdeles träget arbete kunna ernås, finner man, att då
Läroverks-adjunkten är dömd att för all tid stanna vid 2,500 R:dr R:mt, Landt-
stats-tjenstemännen t. ex. äro tillförsäkrade högre förmåner, oaktadt de icke be-
höft, att såsom den hvilken vid universitetet bereder sig för inträde vid lärover¬
ket, i och för en längre studiikurs antingen uppoffra någon del af möjligen egande
arf, eller, hvad värre är och oftare händer, råka i skuld. Tager man härjemte
äfven i betraktande vigten af det arbete, som den ene eller andre i samhällets
tjenst nedlägger, så torde visserligen ingen linnas böjd att skatta Elementar-
lärarens lägre än någon annans — åt honom är i vård lemnadt det dyrbaraste
fosterlandet eger — dess barn. Doras undervisning och första offentliga uppfo¬
stran — kommande generationers första bildning, bero på honom i icke ringa del.
Det kan icke annat än vara både rätt och rådligt att samhället, så vidt på det
ankommer, tillser att denne dess tjenare må göra sitt kall med fröjd och icke
med suckan.
Man kan visserligen emot ett ytterligare tillgodoseende af Elementarlärar-
nes vilkor invända, att de redan äro bättre tillgodosedda än de fleste andra em-
betsmäns derutinnan, att de genast vid inträdet i tjenstgöring vanligen erhålla
lön motsvarande lägsta lönebeloppet på andra banor, der vanligen flere år åtgå
under extra-ordiuarie-tjenstgöring innan första lönegraden kan ernås — samt att
Skolläraren alltid efter hvarje 5-års-period har sin lönetillökning säker, då der¬
emot den civile embetsmannens befordran kan vara oviss. Emot den bevisning
som skulle ligga i denna invändning talar likväl den erfarenheten att lärareplat¬
serna ofta, af brist på sökande, icke kunna besättas med kompetente män, utan
efter flere utsatta ansökningsterminers utgång måste med sökt dispens öfverlemnas
åt ograderade studenter — ja ibland äfven åt personer, som icke ens aflagt
studentexamen. Man besinne derjemte äfven att de tillfällen till så kallad biför-
tjenst och till tvänne tjensters förenande, som finnes för den yngre civile embets-
mannen, i de aldra flesta fall äro Elementarlärarne i följd både af deras arbetes
beskaffenhet och af deras vistande i landsorts-städerna betagne likasom ock hop¬
pet att genom någon befordran kunna uppnå förmåner som möjliggöra en amor¬
tering af skulder, hvilka från universitets- och vikarie-tiden ännu hänga efter, såvida
han icke antingen dömer sig till ensamhet för lifvet eller ock öfvergifver läro¬
verket och söker befordran inom kyrkan, hvartill numera knappt någon synes
benägen.
Det är på dessa skäl jag stöder det förslag jag redan i sista plenum väckte,
nemligen:
att Rikets Ständer ville åt Lärarne vid elementar-läroverken, så Lek¬
torer som Kolleger och Adjunkter, bevilja en löneförhöjning på så sätt
att till nu varande fyra lönegrader inom hvardera klassen lägges en
femte med i samma proportion stigande tillökning,* så att efter 20 års
tjenstgöring Lektor skola få uppbära 4,000 R:dr och Adjunkt eller Kol¬
lega 3,000 R:dr R:mt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 22 November 1862.
P. Lithner.
86
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 47.
*:<» 4*.
Af Doktor C. II. Ruudgrcn: Om ändring i 9 och 5 8 §§ af Kongl.
Förordningen om KommunaL-styrel.se på landet af den 21
Mars 1862.
Kongl. Förordningen af den 21 sistlidne Mars om kommunal-styrelse på lan¬
det, § 58, har genom sina bestämmelser om grunden för kommunal-utskyldernas
utgörande framkallat missförhållanden, hvilka tarfva snar rättelse. Å ena sidan
är nemligen, genom stadgandet om uträknandet af en medelbevillning för manta¬
let inom kommunen, framkallad den orättvisan att ett hemman af 100,000 R:drs
taxeringsvärde deltager i kommunal-utskylderna till samma belopp, som ett hem¬
man af 10,000 R:dr; å andra sidan komma löntagare och rörelse-idkare att deltaga
i sagde utskylder till ett ojemförligt högre belopp än hemmansegaren, så att t. ex.
vid en egendom med 100,000 R:drs taxeringsvärde inspektoren, om hau har en
sammanräknad löneförmån af 1,800 R:dr, betalar hälften så stora kommunal-
utskylder, som principalen. Grunden till det sednare missförhållandet ligger na¬
turligtvis deruti, att hemmanet betalar siua kommunal-utskylder endast efter den
del af sina onera, som utgöres genom bevillning, under det att öfrige medlemmar
utgöra alla sina onera till Staten genom bevillning och således få en desto högre
bevillning. Den förra orättvisan emellan hemmanen grundar sig åter på medel-
bevillningen, hvarigenom fyrktalet för det ena bättre hemmanet nedsättes på be¬
kostnad af det andra lägre uppskattade hemmanet, hvilket i följd häraf erhåller
högre fyrktal.
I båda dessa hänseenden bör således en förändring ske, och om en förän¬
dring sker, bör rättvisa och billighet vara den ledande principen. För jemknin-
gen emellan hemmanens kommunal-utskylder, torde man derföre böra frångå
mcdelbevillningen inom hvarje socken, likasom man ock torde böra lemna
åsido den gamla principen, att alla hemman skola betala lika stort belopp,
och i stället lägga medelbevillningen pr hemman öfver hela riket till grund för
beräknande af fyrkens värde. Om man t. ex. beräknar att i medeltal öfver hela
riket bevillnings-taxeringen för ett hemman uppgår till 30,000 R:dr, så utgör be-
villningen till Staten pr hemman i medeltal 9 R:dr eller 900 öre och följaktligen,
om man antager att ett till 30,000 R:dr taxeradt hemman bör hafva 100 fyrk i
kommunalskatt, hvarje fjudi 9 öre eller, för jomnheteus skull, 10 öre. Härifrån är
steget, lätt till utjemnandet af kommunalskatten mellan hemmanen, om man nem¬
ligen i Kommunal-förordningens 58 § förklarar att en hemmansfyrk är 10 öre
och att hvarje hemman, med beräknande af detta belopp för fyrkeu, åsåttes högre
och lägre fyrktal i mån af bevillningeu. Hemmanet på 100,000 R:dr med 30 R:drs
bevillning får således 300 fyrk och hemmanet på 10,000 R:dr med 3 R:drs be¬
villning får 30 f yrk.
Hvad åter beträffar löntagaren och rörelse-idkaren i deras förhållande till
hemmansinnehafvaren, så inverkar denna nu föreslagna jemkning icke för dem,
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 47.
87
utan för så vidt i deras inkomster ingå afkastning af jord. För deras öfriga års¬
inkomst qvarstår missförhållandet. Sockenstämmo-förordningen af den 29 Augusti
1843 har ganska rigtigt fästat afseende på denna omständighet och tillerkännt
hemmansegaren en högre rösträtt för hans lägre bevillning, hvaraf sedermera
följde att för hemmanet erlades högre kommunal-utskylder än i mån af bevillnin-
gen, då den jemfördes med löntagarens och rörelse-idkarens. För att hafva röst¬
rätt lika med ett hemman erfordrades 40 R:drs bevillning. Om man antager, att
då för tiden ett hemman i medeltal var taxeradt till 9,000 R:dr (efter beräknin¬
gen att hemmanstaxering nu är 3| gång högre än då), så utgjorde, efter den då¬
varande bevillningen af 2 R:dr pr mille, medel bevillningen pr hemman öfver hela
riket 18 R:dr, d. v. s. att således i fråga om rösträtt på sockenstämma äfvensom
i fråga om deraf beroende k o m m unal-utskylder löntagarens och rörelse-idkarens
40 É:drs bevillning motsvarade hemmansegarens 18 R:drs bevillning, eller, med
andra ord, att den sednare för samma bevillning hade dubbelt så stora kommunal-
utskylder, som de förra. Deruti låg rättvisa och billighet, både derföre att hem¬
mansegarens skatt till Staten blott till ringa del utgår efter bevillning, hvadan
hans utskylder till kommunen böra till en del beräknas efter hans andra onera,
och derföre att han såsom egare af den fasta jorden och således mera intres¬
serad i kommunal-angelägenheternas framtid bör vidkännas en högre andel i kom¬
munalskatterna, äfvensom ega högre rösträtt vid kommunalfrågornas behandling.
Under antagande af riktigheten i detta resonnemang och billigheten i denna
grundsats, skulle således den förändring i nu gällande författning vidtagas, att då
man för fastighetsegaren antager fyrken till 10 öre, samma fyrk för alla andra
skulle beräknas till 20 öre. Derigenom inträder åtminstone den jemkning, att
inspektoren med 1,800 R:drs lön vid en till 100,000 R:dr taxerad egendom, under
det han nu får 150 fyrk, då hans herre får 300, skulle vinna den nedsättningen,
att han får endast 75 fyrk, då hans herre får bibehålla sina 300. Rättvisan af
ett sådant förhållande lärer väl knappast af någon kunna bestridas. Och dess¬
utom hvilken lättnad vid beräkningen af kommunal-utskylderna emot det nuva¬
rande invecklade.
Skulle bifall lemnäs till detta förslag, så och på det att rubbning icke må
ega rum i 9 § af sagde Förordning, hvilken bestämmer rösträtten, torde bestäm¬
melsen i 9 § om tio fyrkar såsom det minsta antal, som berättigar till rösträtt på
kommunal-stämma, böra förändras till fem fyrkar. På grund af nu anförda om¬
ständigheter får jag vördsamt föreslå att 58 § i Kongl. Förordningen om Kommunal¬
styrelse på landet af den 21 Mars 1862 må erhålla följande lydelse dervid af lätt
förklarliga skäl den i mantal icke satta jorden, äfvensom annan fastighet och frälse¬
ränta blifvit räknade till samma kategori, som löntagare och rörelse-idkare:
§ 58. De i nästföregående § omförmälda bidrag skola, såsom kom¬
munal-utskylder, utgöras i förhållande till särskilda, de skatteskyldiga
efter nedanstående grunder påförda fyrktal (oförändrad lydelse).
A) För jordbruksfastighet, som är i mantal satt, beräknas hvarje
fyrk till 10 öre Riksmynt.
B) För jordbruksfastighet, som icke är i mantal satt, äfvensom
för annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål
inom kommunen, beräknas fyrken till 20 öre Riksmynt.
G) Fyrktalet för hvardera af de i mom. A och B uppräknade
föremål bestämmes efter beloppet af bevillningen, hvilken i förra fallet
88
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 48.
delas med 10 och i sednare med 20, kommande qvoten att utvisa det
antal fyrkar hvardera tillkommer.
I fråga om löntagare, som tillika innehar boställe, skall bevillnin-
gen för inkomst från bostället, hvilket, enligt ofvan stadgade grunder,
särskildt till fyrktal sättas bör, icke vid fvrksättningen för den öfriga
lönen i beräkning tagas (oförändrad).
Bråk af fyrktal för hemman eller för öfriga beskattningsföremål
skall till närmast högre hela fyrktal upptagas (oförändrad).
Inom de delar af Stora Kopparbergs län, der kommunal-utskylder
hittills blifvit efter andel i soldatrote debiterade oell uppburne, gäller
hvad derom särskildt stadgas (oförändrad).
Under förutsättning att ofvanstående förslag till sin hufvudgrund antages,
föreslås att 9 § af ofvanberörda nådiga Förordning må erhålla följande lydelse:
§ 9. Den, som för i mantal icke satt jord samt för inkomst af
kapital eller arbete sammanlaggt till mindre än fem sådana fyrkar, som
i § 58 omförmälas, uppförd är, eger ej rösträtt vid kommunal-stämma.
Om remiss till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet anhålles.
Stockholm den 22 November 1802.
O. H. Rundgren.
NiO 48.
Af Doktor L. Landgren: Om anslag till Spetelska-hospital.
Då en om Svenska medicinal-väsendet högt förtjent man på 1840-talet vid
en resa genom Helsingland varseblef tvänne med spetelska behäftade personer,
gjorde han genast derom anmälan för Sundhets-kollegium, som beordrade distrikt-
läkarne att noga undersöka förhållandet. Då härigenom ådagalades att ett stort
antal spetelske finnas spridda öfver hela provinsen, men särdeles i de öfra sock-
narne, så fann Sundhets-kollegium skäligt att åt en enda läkare, som i ämnet
insamlat den största erfarenheten, uppdraga tillsynen öfver samtlige spetelske i
hela provinsen. Herr Doktor Hedenström i Jerfsö, som vid innevarande års bör¬
jan emottog detta uppdrag, har öfver sina resor och undersökningar ingifvit rappor¬
ter, hvaraf visar sig att i de församlingar, han hittills undersökt, stiga de spet-
elskas antal till 73, hvaraf 40 män och 33 qvinnor. Af detta antal äro 39 arbets¬
föra och 34 icke arbetsföra. (Se bilag.)
Af läkarnes sammanstämmande uppgift är konstateradt, att förevarande
sjukdom, som ömsom kallas Lepra noda och Elephantiasis Gracorum, är densamma
som efter korstågstiden spridde sig till Norden, och till hvars kurerande de första
hospitalen redan på 1200-talet inrättades, hvaraf de sjuke fingo namnet spedalske
eller
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 48.
89
eller spitelske (hospitala folk). På 1500-talet upphörde den i Danmark, men
drog längre norr och angrep Island, samt har allt framgent varit inhemsk i Nor¬
rige, der enligt uppgifterne vid 1860 års slut funnos 2,068 spetelske, hvaraf 400
vårdades på de 3 hospitalerne i Bergen samt 97 tillsammans i Molde, Throndhjem
och Nain dal.
I Sverige har spetälska under de sednare århundradena endast sporadiskt uppen¬
barat, sig. Så härjade hon på 1760-talet vid Dalelfvens utlopp under namn af
Elfkarlebysjukan samt i Finland och på 1780-talet pä Aland. I Helsingland har
hon efter ali anledning vid detta århundrades början verkat i hemlighet, och spridda
sjukdomsfall hafva äfven för någon tid sedan visat sig vid Indals- och Angerman-
elfvarne. Ljusdal och Färila socknar i Helsingland förete de största antal spetel¬
ske, nemligen den förra 21 och den sednare 11.
Såsom åsynavittne har jag sett flera prof af denna sjukdoms förfärliga verk¬
ningar. När en persons ansigtshy antager ett slags kopparfärg med tecken till
knölar i hullet, har man skäl att misstänka den förfärliga fiendens närvaro. Hu¬
den börjar nu affjällas likasom hvetekli. Rösten blir hes och hväsande och för¬
svinner i svåraste fall helt och hållet, Sår slå ut öfver kroppen, näsan sjunker
in, läppar och mun öfverdragas med en svart skorpa, och en förfärlig lukt spri-
des från den sålunda långsamt förruttnande menniskokroppen. Många patienter
få dock ända till 20 år och deröfver dragas med den vämjeliga sjukdomen, innan
den antager denna förfärliga form och ändar deras sorgliga lif. Det behöfs väl ej
några ord för att väcka medlidande med en fattig fader eller moder, som af denna
landsplåga lägges på sjuksängen, helst, då den omgifvesaf en mängd värnlösa barn.
Med anledning häraf har Herr Doktor Hedenström hos Sundhets-kollegium
föreslagit upprättandet i Helsingland af ett Hospital för spetelska, för vård och
skötsel af de obotligt sjuka och för möjligt häfvande af sjukdomen, der den ej
hunnit inrota sig.
Herr Doktor Hedenström föreslår:
För uppbyggandet af hospitalshus med nödige uthus (med tomt 1 å 2 tunn¬
land) R:dr Ruut 14,800:
Sängar, linne och öfriga nödiga husgeråd ., „ 5,200:' 20,000:
Samt årliga omkostnader:
Underhåll, mat och värme för sjuke ,. „ 3,500:
Läkarearfvode, betjening, inventariers underhåll ... „ „ 2,500: 6000:
Då Sundhets-kollegium, på hvars värma för saken och gunstiga förord jag
alldeles icke tviflan, i händelse dess yttrande af Stats-Utskottet infordras, likväl
funnit betänkligt att plötsligen äska ett så stort anslag, under det att statskassan
på alla håll så träget anlitas, torde någon nedsättning särdeles för närvarande
statsregleringsperiod kunna göras i kostnadsförslaget.
Af de sjukas antal, som väl torde uppgå till 90, lärer väl enligt i Norrige
vunnen erfarenhet, högst en tredjedel komma att anlita stiftelsen. Af vidfogade
häfte af Norriges offi.ciele Statistik sid. 43 synes att sjukrummen i Plejestiftelsen
N:o 7 äro 18 fot långa, 18 fot breda och lÖ fot höga (kubikinnehåll 3,240 fot.),
och att hvart sådant rum kan inrymma 7 patienter. Under första statsreglerings-
perioden kunde svårligen mer än tvänne sådana rum blifva upptagna, emedan här
Pih. till P St. Prof. 1862 Sf 1863. 11 Sami 2 A/d. 12
90 Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 48.
såsom annorstädes patienterne utan tvifvel till en början tveka att öfverlemna
sig åt stiftelsen.
Om således till en böljan en tvåvåningsbyggning af trä uppföres med 4
sådana rum i hvarje våning, så bör väl den kunna inredas och förses med nödiga
husgeråd för 15,000 R:dr.
Den årliga omkostnaden torde under första statsregleringsperioden kunna
nedsättas till:
Läkarearfvode : . . R:dr R:mt 500:
Betjening (2 personer) . . . • „ ., 700:
För patienterne värme, föda m. m „ „ 1,800:
3,000:
Naturligtvis uppstår den frågan, i hvad mån kommunerne skola anses skyl¬
diga att till ofvanbesagde stiftelse bidraga. Församlingarne hafva redan genom
Konungens höga Befallningshafvande för detta ändamål blifvit hörde. Somliga
hafva visserligen dertill visat benägenhet; men andra, som för närvarande ej äro
af sjukdomen besvärade, eller blott hafva en eller annan patient, gåfvo bestämdt
afslag. Också är detta mindre underligt, då den af naturen mindre rikt lottade
provinsen nyligen uppfört och ordnat 2 lasaretter. Äfven visar erfarenheten,
att Norska Staten helt och hållet nödgats öfvertaga kostnaden för dessa anstalter
i och för så vidt de urgamla stiftelserne befunnos otillräckliga. En enda stiftelse
i Bergen kostar Staten årligen 18,000 Speciedaler.
Mera skäl kunde då förefinnas, att för hvarje patient någon årlig afgift erla-
des, hvilken dock svårligen finge öfverstiga 50 Riksdaler, om stiftelsens ändamål
skulle vinnas. Men denna inkomst blefve för Staten så obetydlig att föga afse¬
ende derå synes böra fästas, då fråga är att motarbeta eller utrota en sådan lands¬
plåga. Aldraminst borde den ifrågakomma vid stiftelsens början, då folkets vanor
och fördomar ändå torde lägga hinder mot stiftelsens begagnande. Också få patien¬
terne i Norrige kostnadsfri vård och underhåll.
Med anledning häraf vågar jag vördsamligen föreslå:
att Rikets Ständer täcktes anslå ett reservationsanslag af 15,000 R:dr
Riksmynt för uppförande af ett hospital för spetelske med dertill hö¬
rande inredning och husgeråd på den plats inom Helsingland, der Kongl.
Maj:t pröfvar lämpligast; samt
att under förestående statsregleringsperiod ett årligt anslag af 3,000
R:dr bestämmes för denna stiftelses underhåll.
Om remiss till Höglofliga Ståts-Utskottet anhålles vördsamligen.
Stockholm den 22 November 1862.
L. Landgren.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 49.
91
N:o 49.
Af Kyrkoherden J. Otterström: Om Folkskolan.
Med 1840-talet. börjar en ny epok för Svenska folkbildningens historia. Man
må icke säga, att folkbildningen då först började, eller i sina anordningar gå till
väga så, som bade man ingen historisk grund att bygga på Man må heldre se
till, att man ej lösrycker det nya från det gamla, om man ej kan förneka, att det
gamla var godt i sitt stadium.
De egendomliga årsböcker, som hos oss kallas husförhörsböcker, och som
af rikets presterskap i allmänhet blifvit med sorgfällighet förde under ett par år¬
hundraden, äro de historiska urkunder, som i århundraden härefter skola bära
vittne om vårt folks ära framför de flesta kristliga folken, ty de skola ovedersäg¬
ligen intyga, att från Carl XI:s dagar endast undantagsvis någon funnits i eD
Svensk församling, som ej kunde läsa i bok från sitt 8:de eller 10:de år.
Låt vara att detta var litet, men ett lyckligare förhållande, med afseende på
det första vilkoret för ett folks bildning, har ej funnits hos något annat folk på
jorden. Många folk kunna icke heller bland sina Konungar peka på sådane som
Gustal Wasa, Gustaf II Adolf, Carl XI, andra att förtiga, hvilka haft till sitt
ögonmärke att genom kyrkan och dess prester värna om folkets kristliga bildning.
Ur denna historiska folkbildning, som var genom Konung och presterskap
gjord till en Kyrkans och det kristliga hemmets angelägenhet, härleder sig det
fenomen, som slagit utländningen med förundran, att Svenska folket ända till när¬
varande tid med heder kunnat räkna många tänkare, skalder, konstnärer, mekani¬
ker, o. s. v., ja, en stor del af sina lagstiftare från den massa, som icke vetat af
någon annan skola än hemmets och den de derefter funnit i Böcker och det prak¬
tiska lifvet.
Folkbildningen är således hos oss icke en ny fråga, såsom den i närvarande
tid är det för vår granne i öster, i hjertat af den kolossen. Vi hafva icke att
börja från grunden, vi hafva blott att bygga på en gammal god och naturlig
grund, som endast missförståndet och otåligheten kan vilja upprifva, för att få
lägga en ny grund i vädret af dagens vindar.
Folkbildningen, som före 1840 gick ut på att genom kyrkan och hemmet
bibringa folket förmågan att kunna läsa och förstå det Guds ord, som var satt
folket i händerna, och som väl bör vara första föremålet för den kristliga statens
omsorg, behöfde dock utsträckas till bibringande af den fortskyndande tidens all¬
männare vetande. Men icke behöfde man derföre, med offentliga skolors upprät¬
tande för massan, förrycka den bildning, som i sitt frö hvilade på den kristliga
hemundervisningens grund, för att kasta äfven den på den skola, som Staten åtog
sig att kraftigt understödja. Med ett sådant lösryckande befriades hemmet från
sin första pligt mot de små och anspråk väcktes på Staten, som den omöjligen
skall kunna tillfredsställa. Med en sålunda vunnen högre bildning, om den så
92
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 49.
blef möjlig', skulle det kristliga, lifvet förlora sitt första stöd inom familjen; ty
barnet skulle derigenom få hemmet att tacka blott för kroppens ans och vård.
1842 års Folkskole-stadga, som med jubel helsades af folkbildningens vän¬
ner, uppref väl ej den historiska grunden, men fästade icke heller tillbörlig vigt
på densamma. Man ville med påbjudande af iolkskolan, “helst den fasta" och med
examinerad lärare bereda åt folket i massa möjligheten att vinna en öfver hem¬
undervisningen stående bildning, men man glömde att grunda den nya på den
befintliga gamla med bibehållande af denna. Dock talade Stadgan ej om någon
annan än folkskolan, såsom föremål för Statens omedelbara omsorg och under¬
stöd. Genom anslag för folkskolan och seminarierna kom Statens högre rätt att
ingripa i och kontrollera kommunernas och hemmens tillgörande för ändamålets
vinnande. I den för ändamålet bildade, examinerade läraren, ville Staten hafva
en garanti för att anslagen användes för höjningen af folkets bildning, utöfver hvad
hemmet och kommunen förut med lärare, tagne i hopen, kunnat åstadkomma i
hem- eller småskolor genom folkets eget bemödande och presterskapets omsorg.
1 tillämpningen af Stadgan missförstods dess syfte. Menigheten trodde sig
med förmån kunna kasta på folkskolan hela massan af barnen inom distriktet,
utan all förberedelse, från 7-åringen till 15-åringen, och så blef folkskolan på de
flesta ställen öfverlastad med nybörjare, derigenom hindrad i sin utveckling, och
hemundervisningen på väg att dö i sitt frö.
För att afhjelpa denna svåra olägenhet uppstodo två partier bland folksko¬
lans vänner, begge med samma ädla syftemål, men på olika vägar.
Det ena partiet, som törst satte sig i rörelse, underkände liusförhörsböcker-
nas vittnesmål och folkets kärlek till sina små äfvensom dess förmåga, yrkande
på småskolors upprättande såsom en allmänt nödvändig sak, för att massan skulle
komma till ett för alla nödigt mått af första kunskap, och ville dermed göra små¬
skolan lika mycket som folkskolan berättigad till Statens understöd.
Det andra partiet, läggande största vigt på hemmets pligt att gifva de små
den första förberedelsen för uppfostran och bildning, ville återställa hvad som i
det äldre bilduingsarbetet blifvit rubbadt, om folket hysande den tankan, att det
ännu i allmänhet både vill och kan, hvad det förut velat och kunnat, om det
blott genom sina pastorer, kyrko- och skolråd blir dertill hållet. Detta parti, som
faun, att småskolan, genom Statens bidrag utsträckt till hvarje hem, såsom me¬
ningen var, skulle döda i sin linda all hemundervisning, trodde sig ock finna, att
Staten, om den så tog hand äfven om den gamla bildningen, skulle sakna förmå¬
gan att med den kraft, som erfordras, omhulda den nya högre, som med 1842
års stadga åsyftades. Att med Statens understöd få upprättad en folkskola i tre
våningar, tillgänglig för massan, öfverstiger detta partis djerfvaste förhoppningar.
Det är lätt för sanguiniska naturer att i motion uppställa ett system af
1,000 högre folkskolor, 2,000 folkskolor och 4,000 småskolor med en årlig kost¬
nad för Staten af 2,800,000, förutom det som Seminarierna m. m. erfordra;
men då de dermed genast vilja slå ihjäl icke mindre än 800 af våra redan be¬
fintlige folkskolor, eftersom vi redan hafva 2,800 examinerade folkskolelärare i ar¬
bete, och detta för att få rum för de högre folkskolorna, som icke vilja komma
i gång, och för småskolorna, som ligga dem mest på hjertat, så måste vi vända
det partiet ryggen och gå vår egen väg, den väg, som sans och måtta banar.
Vi vilja åtnöjas med att först se fullbordad den andra våningen, som med
Stadgan åsyftades, innan vi upprifva den gamla solida bottenvåningen, som utan
kostnad för Staten både kan och bör underhållas och förbättras genom hemmens
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 4.9.
93
och kommunernas egen omsorg, bättre för hvarje tid, i den mån det ena slägtet
efter det andra bättre lär att värdera bildningen och tillegna sig förmågan att i
hemmet förbereda barnen för skolan. Öfvervåningen tro vi oss hafva temligen
färdig genom pedagogierne, element ar-läroverken och tillämpningsskolorna, som
stå öppna lör alla landets barn och utvidgas årligen elter behofvet.
Må hemmet, nu som förr, hafva en eggelse att göra, hvad det kan för bar¬
nets första uppfostran i hemmet; men sporren dertill kan endast ligga deri. att
barnet bör hafva lärt att hjelpligt läsa i bole, innan det kastas på folkskolan. Der
hemmet ej kan eller vill praestera detta sjellt, må det hafva sig ålagdt att beko¬
sta sin informator eller guvernant, i siden eller hemmaväf, i stugan för en eller
två, i småskolan för tio eller tjugu lärjungar.
Utan detta vilkor, sorn1 jag föreslår att i Stadgan intagas, skall all hem¬
undervisning dödas och folkskolan stadna i vexten, detta sednare, emedan jag fruk¬
tar att Staten ej kan åtaga sig småskolorna öfverallt såsom folkskolans underlag.
Ty Statens kraft behötver ändå tagas i anspråk för, hvad som med Stadgan egent¬
ligen åsyftades.
Det sätt hvarpå Staten till dato understödt folkskolan, har varit till leda in-
trassladt, just emedan sjelfva hufvudfrågan blifvit intrasslad genom tumningar på
Stadgans hufvudprincip, som ligger uttalad i Stadgans lista §, i uttrycket “helst-
fast skola" med examinerad lärare. Allmänt önskas att komma till större reda
och enkelhet.
Från flera håll har föreslagits
att till folkskolorna må anslås hela den personliga skyddsafgiften att utgå
såsom den först anslagna hälften till komrnunerne.
Detta vore visserligen ett enkelt sätt att utan trassel för regering och under¬
ordnade auktoriteter vinna ökade medel; men jag tror, att folkbildningen skulle
derpå vinna mindre, än man föreställer sig, om ej dermed förenades vilkoren, som
här föreslås,
att en folkskola, “helst fast“, skall vara organiserad för hvarje tusental per¬
soner, samt
att folkskolelär arens minimilön må vara 400 R:dr, förutom vedbrand och
husrum.
Detta sätt har dock i sin stora enkelhet den stora orättvisan med sig, att
den större kommunen, med sina 1,000 personer och sin större kraft, skulle ännu
en gång med dubbelt högre anslag understödjas för sin skola, än den dubbelt
mindre kommunen, med 500 personer och vanligen dubbelt mindre kraft, för sin
skola, som dock erfordrar nära lika stora årliga omkostnader.
Jag vågar derföre framlägga ett alternativt förslag, som är fullt ut lika en¬
kelt, men tillika rättvist, emedan det gifver alla samma understödsbelopp för
samma sak,
l:o, att Staten återtager den del af personliga sky ddsaf giften, som varit anslagen
att utgå till komrnunerne under namn af “foIkskoleafgift
2:o, att folkskolelär ar nes lön bestämmes till minst 400 Rxlr, utom husrum och
vedbrand;
3:o, att Staten lemnar ett understöd för hvarje vederbörligen organiserad folk¬
skola med examinerad lärare af 300 R:dr årligen',
4:o, att detta understöd uppföres såsom anslag på 8:de Hufvudtiteln att under
nästa statsreglering utgå med årligen 900,000 R:dr.
94
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 49.
Folkskolelärarnes, de examinerades, antal var år 1856 2,274 — år 1859
2,653 — år 1862 äro de 2,791. Man kan således beräkna, att lärarne och således
äfven folkskolorna under nästa regleringsperiod gå upp till 3,000.
När det ligger i kommunens välförstådda intresse att öfver minimum höja
en skicklig och välförtjent skollärares lön, när kommunen har att bygga och un¬
derhålla skolhus, bekosta den materiel, som ej gratis erhålles, förse skolan och
skolläraren med vedbrand, jordland m. m. efter råd och lägenhet, samt bestrida
fattiga barns underhåll under skolgången m. m., så kan väl 300 JR:drs understöd
af Staten, efter indragning af den förut utgående halfva skyddsafgiften, icke anses
obillig. Men också skulle ingen kommun härefter kunna inskränka sig till en
skola, der den behöfde flera, såsom nu sker, der man vill att alla omkostnader
skola bestridas med “folkskole-afgiften“, som man ej anser såsom ett understöd
af Staten, utan såsom en genom Kronans tjenstemän indrifven kommunal-utskyld.
Folkskolans väl beror dock ej blott af anslag direkt till folkskolan. Jag
föreslår derföre vördsamt,
att å nämnde Hufvudtitel uppföres årligt anslag till Seminarierna 60,000: —
till stipendier för seminarii-elever 20,000: —
till undervisningsmaterielen samt för läroböckers och kartors lif¬
gifvande 10,000: —
till Skolinspektionen 30,000: —
Härjemte föreslås,
att de å 8:de Hufvudtiteln innestående 101,940 R:dr, som afse bildandet af
pensionsinrättning för folkskolelärarne, må fortfarande för ändamålet blifva
reserverade.
Då fasta folkskolan med jemn skolgång 8 månader af året, är i principen
den mot ändamålet fullt svarande, såsom Stadgans 1 § ock antyder, må folk¬
skolans ställande på ambulatorisk fot, der detta ej föranledes ensamt af lokala
omständigheter, icke medgifvas. Följaktligen föreslås att stadgas må:
Vill någon kommun organisera folkskolan ambulatorisk, med anspråk att
för densamma påräkna Statens understöd, må det ankomma på vederbö¬
rande Konsistorium, att, efter Skolinspektörs hörande, sådant medgifva med
afseende på derför talande lokala omständigheter.
Der Staten årligen med 300 R:dr understöder en folkskola, har Staten rätt
att tillse, att skolan organiseras utan öfverdrifvet afseende på barnens beqväm¬
lighet och kommunens omkostnad; men dermed är ej förnekadt, att den ambula-
toriska skolan i glest bebodda trakter är den enda möjliga, dock beroende mindre
af en menighets tycke, än af upplyste och erfärne vederbörandes pröfning.
Stockholm den 22 November 1862.
J. Otterström.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 50.
95
N:o 50.
Af Kontrakts-Prosten L. C. II. Palmlund: Om ändringar och till-
lägg i Kongl. Förordningen den 7 December 1860, angående
villeoren för försäljning af bränvin.
Om det än torde vara svårt att utfinna medel, nog kraftiga att motverka
egenyttans beräkningar vid försäljning af bränvin, måste dock något göras till
förekommande eller stäfjande af det ofog, som, ehuru emot författningens tydliga
mening, likväl i saknad af närmare i författningen bestämda stadganden både kan
bedrifvas utaf såväl partiförsäljare som köpare af denna vara och, oförsynt nog,
verkligen bedrifves medelst den beryktade s. k. “salningen® eller, såsom den äfven
benämnes, “fattigdelningen“: flera, antagligen 50 å 60 personer, samla eller, som
det på konstspråket beter, ■‘sala" ihop för att köpa 15 kannor bränvin; en af de
60 uppgör köpet och betalar: alla 60 framräcka genast sina medbafvande 60 kärl
för att med rusdrycken fylla först dem ock sedan sig sjelfva; och på detta be¬
händiga sätt få sig 60 personer ett rus, utan att på vederbörligt utskänknings-
ställe hafva i vederbörlig ordning öfverlastat sig. En sådan bränvinsförsäljning,
ehuru den hvad qvantiteten i det hela beträffar, ej är olaglig, — slår den icke
öfver i en utininutering eller utskänkning, som är lagstridig? minuterar och ut-
skänker ej den, som till 60 personer på en gång utlemnar 15 kannor bränvin i
flera olika kärl, fastän blott en enda af hela hopen derför uppgör liqvid? Och å
andra sidan — idkas icke bränvinsminutering och utskänkning af den eller dem,
sorn, efter att hafva emottagit det köpta, i lag tillåtna, minsta beloppet af 15
kannor på ett enda, kanske utaf försäljaren för tillfället lånt kärl, sedan på flera
kärl utportionera hvad köpt blifvit i huru små qvantiteter som heldst? Brän-
vinstillverkaren, eller ock i slikt fall köparen, som för en dylik minuthandel är
obeskattad och till följd deraf kan sälja till lägre pris, — gör han icke ett obe¬
hörigt intrång i rörelsen för minuteraren och utskänkaren, hvilka såsom drygt
beskattade måste höja priset på varan för att ej förlora, eller ock kanske utspäda
drycken fcr att betäcka förlusten? Om nu taxerings-kommitté tillåter sig att
medelst bevillnings påförande i någon mån erinra bränvinsförsäljaren om hvad
rätt och billighet här kräfva, så förklarar pröfnings-kommitté denna åtgärd ehuru
moraliskt lämplig, från juridisk synpunkt för ogiltig, och ofoget har sin lagliga
eller olagliga, i bådadera fallet ostörda, gång.
Visserligen kan bränvinsfabrikanten icke förmenas att i parti försälja sin
vara; men han må icke dermed drifva minuthandel, utan att till sådan hafva i
behörig ordning erhållit rättighet, eller utan att för sin handelsrörelse lagligen
beskattas.
Då jag nu med denna min framställning velat antyda nödvändigheten af att,
så vidt slce kan, söka sätta en gräns för ett underslef, hvars tillvaro är både
möjlig och thy värr! verklig, bör jag icke förtiga, hvad jag nogsamt vet och
tacksamt erkänner, nemligen att såväl hvad jag här tagit mig friheten anmärka
Motioner i Preste-Ståndet 18ti2. N:o 51.
poth ock hvad jag: strax t nedan dristar föreslå, redan förr varit på tal och utgjort
föremål för noggrann skärskådning oell insigtsfull ompröfning vid Rikets Högloft.
Ständers åtgärd i och för nu gällande bränvinslagstiftning; men ämnet synes mig,
i sedlighetens namn, ytterligare påkalla ett moget öfvervägande. Såsom utgångs¬
punkt för frågans behandling i den antydda riktningen vågar jag alltså föreslå
följande ändringar och tillägg i Förordningen angående bränvinsförsäljning, öfver¬
låtare åt Högloft. Utskottet att i nämnde förordning lämpligen informulera detta
mitt, eller andras bättre förslag:
l:o vid l:sta §. Att bränvin, i partihandel, ej må säljas till mindre
belopp än 30 kannor; men att, om tillverkare af bränvin, sjelf eller
genom ombud, eller oek annan än den, som erhållit rättighet att
idka minuthandel med eller utskänkning af bränvin, säljer denna
vara till mindre belopp än 30 kannor med till och med 15 kannor,
bevillning skall honom derför påföras.
2:o vid 2:dra §. Att den, som vunnit rättighet att idka minuthandel
med bränvin ej får sälja mindre än en hel kanna.
3:o vid 3:dje §. Att vid handel, som i föregående §§ omförmäles, hvad
såldt blifvit skall, i hvartdera fallet, till hela beloppet på en gång
i ett, högst två, kärl afhemtas; samt
4:o vid 30:de §. Att vid såväl partihandel enligt 1 §. som vid minut¬
handel med samt utskänkning af bränvin, dörren till försäljnings-
rummet icke må vara läst.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 10 November 1802.
L. O. II. Palmlund.
H:0 51.
Af Doktor D. Söderberg: Om anslag för en gång af 22,700 R:dr
till inköp af de tomter, som. närmast omgifva och bortskymma
S:t Lars och Drottens kyrkoruiner i Wisby.
Wisby ruiner, dels af kyrkan, dels af gamla befästningsverk, nästan de enda
i riket, äro af största vigt för kännedomen af hela fäderneslandets odling, isyn¬
nerhet under en viss period af medeltiden, och detta i afseende på, konst, bygg¬
nadsväsende, handel och nordens samhällstillstånd i allmänhet; hvarföre de böra
på allt sätt bevaras åt framtiden och derföre befrias från missprydliga, skymmande
och förderfliga hinder och ombyggnader, så att de fritt må kunna skådas och
studeras
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 51.
97
studeras af vetenskapens och konstens målsmän såväl inom landet, som af bil¬
dade utländningar, hvilka med hvarje år i förökadt antal besöka denna ruinernas
stad, som erbjuder flere och mångartigare alster af den monumentala konsten, än
någon annan plats i det mellersta eller nordliga Europa mägtar framvisa.
Såsom bevis på regeringens uppskattande af och omvårdnad om Wisby rui¬
ner må här bland annat anföras, att Kongl. Maj:t, med anledning af Löjtnant
Gerr’s, på Kongl, befallning företagna resa på Gottland 1806, ritningar af forn-
lemningar derstädes och berättelse derom, samt på grund af Kongl. Öfver-Inten-
dents-embetets underdåniga förslag för dessa ruiners underhåll, genom ett nådigt
Bref af den 18 Juni 1810 beviljat en summa af 666 R:dr 32 sk. Banko. “Emedan,
såsom orden lyda, Kongl. Maj:t funnit de i staden Wisby befintliga fornlemningar
och minnesmärken i anseende till den vackra stil i byggnadskonsten, hvaraf de sig ut¬
märka, samt det värde de ega såsom de betydligaste ruiner af äldre byggnader inom
riket, förtjena att bibehållas och sättas i det tillstånd, att de för tidens vidare förstö¬
relser och andra åverkningar uti möjligaste måtto kunde bevaras.“
Men då Konungens Befallningshafvande i Gottlands län först den 20 Juli
1825 begärde att uti Stats-kontoret få lyfta dessa beviljade 666 R:dr 32 sk. Banko,
så svarade detta sednare embetsverk, att dessa medel för länge sedan voro an¬
vända för andra ändamål.
Yidare liar ock Kongl. Maj:t genom nådigt Bref af den 2 November 1836
tillåtit Hospitals-rådet i Wisby, att do af hospitals-jordar inom staden inflytande
tomtebyresmedel, af omkring 230 R:dr Riksmynt årligen skulle få till ruinvårdeu
i Wisby användas. Om ock detta anslag må tjena till ett glädjande bevis på
regeringens åstundan att något måtte i såken göras är det dock alltför otillräck¬
ligt för ändamålet och förslår knappt till ersättning för ruinernas inre städande
och rengöring från nedfallande stenar och lossnadt murbruk. Det är dock ej nog
för fornforskaren och för hvar och en som önskar ur vetenskaplig och konstnärlig
synpunkt studera dessa ålderdomslemningar att blott taga i ögonsigte deras inre
utseende och anordning, de önska äfven att få ett klart begrepp om deras yttre
former och huruvida dessa äro i öfverensstämmelse med den stil, som uppenbarar
sig * byggnadens inre. För vinnande af detta ändamål är det emellertid nödvän¬
digt att dessa ålderdomslemningar derigenom att de befrias från missprydliga och
ruckliga tillbyggnader få ett fritt läge och sålunda göras tillgängliga för afteck-
ningar och andra vetenskapliga undersökningar. Bland de kyrkruiner, som äro
mest besvärade *af dylika vanprydande tillbyggnader och dymedelst otillgängliga
för afteckningar och en klar uppfattning af de yttre konturerna, bemärkas isyn¬
nerhet, midt i den tätast bebyggda delen af staden, ruinerna af Sd Lars och S:t
Drottens kyrkor, den förra framställande en temligen ren prägel af Byzantinsk
konst, den sednare äfven visande ett prof af byggnader i den äldre rundbågstilen
om ock af mera vesterländsk art.
Då det är hvarje kulturfolk värdigt att taga vara på och vårda de minnes¬
märken det ibland sig oger af en förgången tids bildning, vare sig i vetenskap
eller konst, så har jag med erfarenhet af den välvilja och frikostighet, Rikets
Höglofl. Ständer låtit framlysa i uppoffringar på föremål äfven inom konstens
område, trott mig vördsamt våga begära:
ett anslag för en gång af 22,700 R:dr Riksmynt till inköp af de tomter
och byggnader, som närmast omgifva och bortskymma S:t Lars och Drottens
kyrkruiner i Wisby, hvarigenom man komme i tillfälle att genom dessa
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 2 Afd. ' 13
98 Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 51.
missprydande och skymmande byggnaders nedrifvande och tomternas pla¬
nerande bereda åt nämnde ruiner ett fritt läge, hvarigenom dessa märkliga
qvarlefvor af medeltidens äldre byggnadskonst blefve lättare tillgängliga
både för omvårdnad och vetenskapliga undersökningar och afteckningar.
Närmare uppgifter på värdena af de särskilda lägenheterna, sorn genom
nämde anslagssumma skulle lösas, skall jag inlemna till Högloft. Stats-Utskottet,
i fall, såsom jag förmodar, denna motion dit blir remitterad.
Stockholm den 22 November 1862.
D. Söderberg.
Bilaga till D. Söderbergs motion om inlösen af de tomter och byggnader,
som närmast omgifva S:t Lars och S:t Drottens kyrkoruiner i Wisby.
De byggnader, som ligga närmast intill
S.t^Lars
1. Löjtnanten Tiljanders hus uppskattadt till
|
|
2. Mamsellerna Beclclins d:o
|
|
yy
|
3. Färgaren Wendts d:o
|
.... 8,000
|
99
|
4. Instrumentmakaren Willgrens d:o . . . .
|
. . . . 4,500 „
|
n
|
|
Summa 15,250 R:dr
|
R:m t
|
S:t Drotten
|
|
|
1. Sjökaptenen Lytbs hus
|
|
2. Arbetskarlen Norlings d:o .......
|
.... 150
|
|
3. Bokbindaren Branders d:o
|
|
99
|
4. Handlanden C. F. Häggs d:o
|
.... 800 „
|
>9
|
7,450 R:dr R:mt.
Summa Summarum 22,700 R:dr R:mt.
Obs. Dessa husvärden äro de samma, som finnas dessa lägenheter åsätta i
“Nya Husklassifikationen i Wisby stad år 1861.“
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 52.
99
H:0 53.
Af Doktor II, G. Lindgren: Om en årlig pension å allmänna
Indragning sstaten åt f. d. Justitie-Ombudsmannen, Kammar-
Rådet och Riddaren Sven Lorenz Theorélls enka och ojör-
sörjda barn.
För en utmärkt mans i knappa omständigheter efterlemnade enka och oför¬
sörjda harn, dristar jag påkalla Rikets Höglofl. Ständers deltagande.
Mannens namn var i lifstiden Sven Lorenz Theorell, ett namn, hvilket för
hvar och en, som med någon uppmärksamhet följt den periodiska pressens ut¬
veckling och de allmänna ärendernas gång i vårt land under de sednare decennierna,
gör allt upprepande af innehafvarens titlar och förtjenster öfverflödigt; ty få
offentliga män hafva i den dubbla egenskapen af skriftställare och embetsman
kraftigare än han inverkat både på den allmänna meningen och på alla de
förhållanden, med hvilka innehafvande embete satt dem i beröring. Sällspord
mångkunnighet; genomträngande skarpsinnighet och omutlig rättrådighet voro de
egenskaper, hvilka vid 1848 års riksdag på honom fästade Ständernas uppmärk¬
samhet till don grad, att de valde honom till sin Justitie-Ombudsman, ett för¬
troende, som vid tvänne derpå följande riksmöten i stigande skala fortfor, och
hvarvid han sannolikt ännu längre blifvit bibehållen, der icke hans stränga rätts¬
känsla förmått honom till det öppna erkännandet, att han af tilltagande ålder och
sjuklighet sjelf kände sig sakna tillräckliga krafter att på ett för honom sjelf
tillfredsställande sätt uppehålla det ansvarsdryga embetet. Medelst beviljande af
en lifstidspension till fulla beloppet af det innehafda Justitie-Ombudsmans-
embetet lemnade ock Rikets Ständer honom ett ärofullt erkännande af hans för¬
tjenster. Rik på år och ära, men fattig på guld hädankallades han af döden den
15 sistlidne December, och lemnade efter sig en 64-årig enka och en 36-årig ogift
dotter, jemte tvänne visserligen icke minderåriga, men dock ännu oförsörjde söner,
af hvilka den ena, till följd af mångårig sjuklighet, ännu icke afslutat sin studii-
kurs, och den andra nyss inträdt på tjenstemannabanau. Boets behållning efter
honom var ingen, enär boupptecknings-instrumentet utvisar en brist xrtöfver be =
fintliga tillgångar af 117 R:dr 40 öre.
De tillgångar enkefru Theorell, jemte sina tre oförsörjda barn, nu eger att
för sitt uppehåll anlita, utgöras af tvänne pensioner, en å 250 R:dr Riksmynt i
Civil-statens Enke- och Pupill-kassa, och en å 525 R:dr samma mynt i Härads-
höfdingarnas Enke- och Pupill-kassa, hvarmed dock familjen är långt ifrån att
vara skyddad för behof, hvarföre jag, under vöxAsamt vädjande till Ständernas
kända frikostighet mot utmärkte, af nationen väl förtjente mäns i ekonomiska
bekymmer efterlemnade enkor och barn, vågar föreslå,
att Rikets Ständer ville åt Enkefru Sophia Wilhelmina Theorell,
född Grefvinna v. Schwerin, så länge hon lefver ogift, å allmänna in-
100
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 53.
dragningsstaten anslå en årlig pension af Ett tusen femhundrade R.dr
R:mt att utgå från och med början af innevarande år 1862.
Om remiss till Höglofl. Stats-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 22 November 1862.
U. G. Lindgren.
IVO 53.
Af Professor J. G. Agardh: Om anslag för en gång af 45,000
R:dr till en Observatorii-byggnad i Lund.
Glenom de anslag, som Rikets Ständer vid föregående riksdagar frikostigt
beviljat åt läroverken, har det äfven för Lunds universitet blifvit möjligt att be¬
tydligt förbättra de för undervisningen nödiga vetenskapliga institutionerne. Med
tacksamt erkännande häraf, hade Konsistorium i Lund, i sin till Kongl. Maj:t
gjorda framställning om universitetets behof af anslag, uttalat den åsigt, att icke
utan synnerligen giltiga anledningar vid denna riksdag taga Rikets Ständers fri¬
kostighet i anspråk. Detta oaktadt ansåg sig Konsistorium icke kunna underlåta
att begära ett anslag för ny'lokal åt den Astronomiska institutionen. Konsistorii
framställning härom, beledsagad af ritningar och kostnadsförslag, öfverlemnades till
Kanslers-embetet, som för sin del förordade densamma hos Kongl. Maj:t. Af
anledningar, derom endast Stats-Rådets protokoller kunna lemna officiel upplys¬
ning, upptogs likväl icke detta anslag ibland öfriga, som af Kongl. Maj:t för uni-
versiteterne begärdes. Jag har derföre ansett det vara min skyldighet att inför
Ständ erne vördsamt anmäla detta universitetets behof.
Lunds nuvarande observatorium utgöres af ett mindre rum, i öfversta delen
af ett trapptorn. Då trappan är af trä kan man lätt föreställa sig att tornet
icke eger den soliditet, som är ett af de första vilkoren för möjligheten af en
observation; också är en tyngre vagns rullande på närbelägna gator tillräcklig att
skaka instrumcnterna på observatorium. Beläget norr om domkyrkan, har obser-
vatoriét icke ens den södra horisonten fri; och omgifvit numera af höga träd
är det endast genom dessas kapande, som utsigten kunnat hållas öppen åt andra
håll. I stället för nyare observatoriers rörliga kupol, har Lunds observatorium
ett fast tak med en springa, i norr och söder, hvarigenom observatorn får utsigt
till Guds fria himmel. Det hör sannolikt till sällsyntheterne, att man, vid
nyare tiders förändringar af vetenskapliga institutioner, tillfredsställer vetenska¬
pens vexande anspråk på förbättringar på det sätt, att man gör indragningar på
det gamla som finnes, utan att något annat och båttre sättes i stället. Men så
har varit nödigt i Lund. För att förskaffa en annan institution — bibliotheket —
behöfligt utrymme, tillgreps en stor del af den gamla observatorii-lokalen, för¬
Motioner i Prés te-Ståndet 1862. N:o 53.
101
modligen blott såsom en tillsvidareåtgärd; men detta tillsvidare har nu räckt i
närmare 30 år. — Det nu återstående observatoriirummet är så litet och så illa
försedt, att, oaktadt tillräckliga medel finnas besparade till instrumenter, man fått
afstå från anskaffande af de större och dyrbarare, då dessa der hvarken kunnat
uppställas eller behörigen skyddas.
Tid efter annan har ifrån universitetets sida fråga varit väckt om byggande
af ett nytt observatorium; och äfven hos Rikets Ständer gjordes under sednaste
riksdag enskild motion om erhållande af anslag dertill. Den stimma, som då be¬
gärdes, utgjorde endast 20,000 R:dr; hvaremot Konsistorium nu, i enlighet med
kostnadsförslag och ritningar, ansett sig böra begära 45,000 R;dr. Då denna olik¬
het möjligen gifvit anledning dertill, att det äfven af Kanslern förordade ansla¬
get nu blifvit med tystnad förbigånget i Kongl. Maj:ts Proposition, vågar jag fästa
uppmärksamhet derpå, att det var till följd af ett alldeles exceptionelt förhållande,
som det mindre anslaget kunde under förra riksdagen begäras. Man afsåg nem¬
ligen, att dermed inköpa ett af Geheimerådet Reedtz efterlemnadt observatorium
på Palsgaard. Hade detta köp kommit till stånd, hade icke blott kupol och an¬
nan inredning utan jemväl instrumenter erhållits. De medel observatoriet sjelf
eger, under en följd af år inbesparade till instrumenter, hade således, jemte de af
Staten begärda, kunnat användas för sjelfva byggnaden, dess aptering och inred¬
ning. Men förra riksdagens motion vann ingen framgång. Såsom skäl för afslag
anfördes, att myndigheterne icke yttrat sig i frågan, och att, då ett fullständigt
observatorium vore anskaffadt till Upsala, skäl icke vore att inrätta ännu ett så¬
dant i Lund. Jag tillåter mig med anledning deraf anmärka, att det anslag Kon¬
sistorium nu begärt visserligen icke är tillräckligt till ett större observatorium;
för ett fullständigt observatorium i Köpenhamn beviljade Danska riksdagen
175,000 R:dr. Ett mindre observatorium, der dock observationer motsvarande
undervisningens och vetenskapens billiga fordringar kunna anställas, är hvad
Konsistorium åsyftat. — De almanackor, som allmänt begagnas i södra Sverige,
äro beräknade efter Lunds horisont, hvaraf man måhända kunde draga den slut¬
sats, att ett observatorium der borde finnas. Den unge man, som nu förestår
den astronomiska professionen i Lund. har genom skickligt utförda och väl kom¬
binerade beräkningar kommit till resultat, som väckt särdeles uppmärksamhet
inom Berliner-akademien och Pariser-institutet — en utmärkelse som sällan ve¬
derfarits Sveriges vettenskapsmän. Måhända hafva derföre de astronomiska studi-
erne i Lund nu tilldragit sig någon uppmärksam bot; och således äfven detta kanske
kunde anföras såsom ett skäl, hvarföre man icke borde låta en vettenskaplig insti¬
tution, som förefunnits redan under föregående århundrade dö bort under det inne¬
varande, som annars utmärker sig genom att befordra de praktiska vetenskaper¬
nas framsteg.
På grund af hvad jag anfört vågar jag vördsamt anhålla:
att Pikets Ständer täcktes till en ny observatorii-byggnad i Lund anvisa
för en gång en summa af 45,000 R:dr B.mt.
Då det icke varit mig möjligt att nu bifoga de kostnadsförslag och ritnin¬
gar, som åtföljde Konsistorii framställning, utber jag mig att framdeles dermed få
inkomma till Högloft. Stats-Utskottet, dit jag vågar vördsamt anhålla att denna
motion varder remitterad.
Stockholm don 22 November 1862.
J. G-. Agardh.
102
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 54.
Xo 54.
Af Doktor C. F. Björkman: Om de till Komministrars och Ka¬
pellpredikanters aflöning anslagne hemmans och lägenheters
befrielse från ränta aeh kronotionde, enligt Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse den 22 Augusti 1857.
Uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 22 Augusti 1S57 uttalade
Rikets Ständer, att de nied kännedom, hurusom det lägre Presterskapet åtnjuter
i allmänhet ringa och otillräckliga löneinkomster, ansett Statsverkets uppoffring
genom afståendet af all ränta och kronotionde från Komministrars och Kapell-
predikanters aflöningshemman ej vara af någon betydenhet i förhållande till det
vigtiga ändamål, som derigenom skulle befordras, nemligen en mera betryggad
ställning för en stor del af religionslärarne inom riket. Men då denna fråga sak¬
nade närmare utredning i afseende på ej allenast antalet och beskaffenheten af
ifrågavarande boställshemman och lägenheteter inom hela riket, utan äfven be¬
loppet af deraf utgående räntor, tionde och andra afgifter samt öfriga förhållanden,
sorn på frågans bedömande kunna inverka, anhöllo de i underdånighet, att Kongl.
Maj:t antingen måtte åt den Kommitté, som med anledning af Rikets Ständers un¬
derdåniga hemställan klefve utsedd för att afgifva underdånigt förslag till allmänt
ordnande af Presterskapets aflöning, i nåder uppdraga, att vid uppgörandet af
samma förslag jemväl taga donna fråga i öfvervägande, eller och täcktes på annat
sätt förordna om en fullständig utredning af detta ärende, samt att Kongl. Maj:t
derefter behagade till Rikets Ständer aflåta den nådiga framställning i ämnet,
hvartill anledning må kunna förefinnas.
Enligt Justitie-ombudsmannens embets-berättelse till innevarande riksdag, pag.
64 erhöll, i anledning af denna Rikets Ständers skrifvelse, Kongl. Kammar-kolle¬
gium nådig befallning att deröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke
lärer till Kongl. Majit hafva inkommit.
Emellertid är redan, den 11 Juli detta år, Kongl. Maj:ts nådiga Förordning
angående allmänt ordnande af Presterskapets inkomster till de för detta ändamål
utsedde Nämnders efterrättelse utfärdad, utan att, enligt hvad jag kunnat finna,
något uppdrag åt dessa Nämnder deruti blifvit gifvet att vid beräkningen af Kom¬
ministrars och Kapellpredikanters inkomster fästa något afseende på deras bo¬
ställens bofrielse från ornförmälda räntor och kronotionde. Denna nådiga Förord¬
ning stadgar nemligen uti 4 §, att boställe, som afses att af löntagare bebos och
brukas, skall till en dess verkliga värde, efter afdrag af endast byggnadskostnaden,
motsvarande inkomst beräknas, hvarvid afseende företrädesvis bör fästas å hvad
bostället anses: kunna inbringa i arrende eller hälftenbruk. Här nämnes således
intet om något Statens afstående af ornförmälda boställens räntor och kronotionde,
hvilken skattefrihet Rikets Ständer dock i sin ofvananförda underdåniga skrif¬
velse af den 22 Augusti 1857 velat förorda och som skulle höjt dessa boställens
afkastning samt i många församlingar mycket underlättat löneregleringen. Jag
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 54.
103
vill härvid upplysningsvis anföra ett exempel: 1 Rimbo och Rö pastorat i erke-
stiftet är pastorslönen mindre än hvad som bör anses såsom minimum och kom¬
ministerslönen likaså. Men det genom donationer och sammanskott af dessa för¬
samlingar inköpte komministersbostället, § mantal, är betungadt med både ordi¬
narieränta och kronotionde, som uppgå till omkring 70 R:dr. Första och lättaste
utvägen till någon löneförbättring för innebafvaren af detta boställe, blefve väl
således boställets befrielse från alla afgifter till Kronan. Och sådant är förhållan¬
det säkerligen med löneförbättringen för ganska många Komministrar och Kapell¬
predikanter i hela riket. Men enligt den nya nådiga Förordningen äro de enda
utvägarne till denna förbättring, att densamma beredes antingen genom förminsk¬
ning af Pastors inkomster, eller genom öfverflyttningen från andra församlingar af
der befintlige, icke behöflige statsmedel, eller genom särskilda i underdånighet be¬
gärda nya statsbidrag. Då man nu med visshet kan antaga, att de begge första
af dessa utvägar icke förslå till ifrågavarande behof, vore väl, synes mig, tjenligast
att genast efterskänka alla berörde boställens räntor och tionde och aldrasist be¬
gära några nya direkta statsanslag. Dessa komma dock sannolikt att i alla fall
erfordras, såvida man icke vill bygga sina förhoppningar om lönetillgångar på
nedrifvande af kyrkor och sammanslåendet af pastorater, hvilka förhoppningar
fordra århundraden för deras uppfyllande.
Men att Rikets Ständers goda afsigt med berörde underdåniga skrifvelse
den 22 Augusti 1857 icke kunnat vinnas samtidigt mod nu nådigst påbudna all¬
männa ordnande al presterskapets inkomster, härrörer alltför sannolikt deraf, att
Kongl. Majit mod anledning af Kammar-kollegii behof af längre utredningstid icke
kunde under sistförflutne riksdag till Rikets Ständer aflåta den nådiga framställ¬
ning i ämnet, hvarom de anhållit. Jag vågar derföre vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer uti en denna riksdag förnyad underdånig skrifvelse
förklara, att den nådiga framställning om detta ärendes utredning, hvar¬
om de don 22 Augusti 1857 anhöllo, icke vidare erfordras; utan att
Rikets Ständer för sin del, numera för underlättande af det nådigst på¬
budna allmänna ordnandet af presterskapets inkomster, utan alla förbe¬
håll, bevilja de boställen och lägenheter, som användas till aflöning åt
Komministrar och Kapellpredikanter, befrielse från alla räntor, krono¬
tionde och andra afgifter, som de af ålder varande prestboställen enligt
författningarne åtnjuta; samt derjemte uttala sin underdåniga önskan
att denna befrielse vid nu förestående reglering af Presterskapets löner
måtte få ingå i beräkningen af berörde boställens afkastning.
Stockholm den 22 November 1862.
Garl Fr. Björkman.
104
Motioner i Pr ente-Ståndet 1862. N:o 55.
Xo 55.
Af Doktor 1*. 0. ('arlander: Om löneförhöjning för Provincial-
läkare.
Det är allmänt bekant att de fleste provincialläkare-tjensterna i de norra lä¬
nen, stundom äfven i Dalarna och Wermland, till och med i Skåne och Öster¬
götland, förnyade gånger anslås ledige, innan en enda sökande anmäler sig. Att
helsovården under dessa långa mellantider skall betydligt lida, måste erkännas.
Orsaken till detta för familjer och menigheter menliga förhållande, bör utan
tvifvel sökas deri, att den lön, som Staten består dessa tjenstemän, är nog knapp,
samt att man allt för mycket räknat på hvad de genom praktiken kunna vinna
för sin bergning och utkomst, der de blifvit anställde i en mer eller mindre fattig
landsort. Hvad den enskilda praktiken angår, händer ej sällan, att denna inom
de förmögna husen är förut upptagen af någon stads- eller militär-läkare inom
distriktet, så att provincial-läkaren är inskränkt till allmogen och de fattige. Men
skall läkaren anlitas af dessa klasser, så mäste han stå till tjenst för litet eller
intet.
Under sådana förhållanden och med afseende på de stora kostnader, som
läkarebildningen fordrar, äfvensom med fästadt afseende på lefnadskostnaderna för
läkaren såsom familjefader, samt för att uppmuntra skicklige läkare att söka och
bibehålla ifrågavarande platser, får jag vördsamt föreslå:
att Provincial-läkarncs lön må, efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring,
höjas från 1,500 till 2,000 R:dr, samt efter vtterligare 5 års tjenstgöring
till 2,500 R:dr.
Stockholm den 22 November 1862.
P. O. Carlander.
X o 56.
Af Doktor J. 51. Almqvist: Angående Härads skrifvares lika af¬
löning och pensionering med Kronofogdar.
Enligt nu gällande författningar äro Kronofogdarne i pension
tillerkände 2,000 R:dr
och Häradsskrifvarne 1,500 „
efter uppnådde 65 lefnads- och nära 40 tjensteår.
De förre åtnjuta i lön 2,500; de sednare 2,000 R:dr R:mt,
Icke
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 56.
105
Icke något på rättvisa grundadt skäl finnes till den högre lönen med pen¬
sion för Kronofogdarne, och om någon olikhet i detta hänseende borde ega rum,
skulle förhöjningen mera rättsenligt tillkomma Häradsskrifvarne, ett förhållande,
hvilket fullkomligt åskådliggöres genom följande uppställning och jemförelse af
deras
a) Tj enst e ålig g anden.
Kronofogdens.
Allmänna kronobörden, specielt in¬
seende öfver Kronans egendomar inom
fögderiet; bevakning af kronans rätt i
flera fall; uppsigt öfver polisväsendet
inom orten; utmätniugsförrättningar i
skuldfordringsmål; protokollsföring och
bevakning af Kronans rätt vid taxerin-
garne; femårsberättelse i vissa delar; in¬
seende öfver skjuts- och gästgifveri-vä-
sendet, väghållningen m. m.; verkstäl¬
landet af Läns-styrelsens ordres; närvaro
vid skattläggningar, ting, bevärings-
mönstringar och andra tillfälliga för¬
rättningar.
Häradsslcrifvarens.
Efter Instruktionen och särskilda
stadganden upprättar denne å bestämda
tider nya jordeböcker för fögderiet, an¬
tecknar deri alla förekommande föränd¬
ringar, för hvilka också årligen redogö-
res; förrättar mantals- och skattskrif -
ningar, hvartill hörer upprättandet af
mantalslängder med sammandrag i 2:ne
exemplar; författar, likaledes i 2:ne exem¬
plar , bevillnings-taxeringslängder med
sammandrag; kompletterar längderne vid
taxeringarne, hvarvid han, jemte Krono¬
fogden, bör bevaka Kronans rätt; debi¬
terar all Kronans, diverse Verks och hem¬
mans genom Kronofogden ingående upp¬
börd, samt afger derå debetsedlar; upp¬
rättar i 3:ne exemplar summarisk- och
specialräkning öfver all Kronans och di¬
verse Verks uppbörd, samt dessutom sär¬
skilda räkningar öfver folkskole-, kurhus-,
ridddarlius- m. fl. medel, allt i 3:ne exem¬
plar; kontrollerar Kronofogden i upp¬
börden, och delar med honom ansvarig¬
heten derför; meddelar statistiska upp¬
lysningar och särskilde, ganska vidlyftiga
tabeller till femårsberättolserne; verk¬
ställer, jemte Kronofogden, skattläggnin¬
gar och förer deröfver instrument; upp¬
rättar rullor öfver beväringsmanskapets
fem klasser; afger utlåtanden i kameral¬
mål samt ställer sig för öfrigt Konungens
Befallningshafvandes ordres till efterrät-
I telse.
b) Biträde i tjenstgör ing en-
Kronofogden eger till biträde på j Häradsskrifvaren behöfver minst ett
stat aflönade Kronolänsman, minst 3 å ' dagligt tjenstebiträde och, särdeles inom
4 i hvarje fögderi, jemte behöfligt antal större fögderier samt der han ej skall
Fjerdingsman inom socknarne. Begagnar i med eget arbete allt för mycket anstränga
Bill. till R. St. Prot. 1862 fy 1863. 11 Sami. 2 Afd.
14
106
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 56.
Kronofogdens.
Kronofogden enskildt tjenstebiträde är
detta vanligen väl lönadt med fritt vivre
och husrum samt de flere, ofta ganska
inbringande, enskilda uppdrag, hvaraf dy¬
lika biträden, såsom sådana, komma i
åtnjutande, utom utsigten att framför
andra varda ihågkomna vid tillsättan¬
det af länsmanssysslor m. fl.
c) Löner o c
Kronofogden åtnjuter efter sednaste
regleringen 2,500 R:dr årlig lön jemte
provisioner och är derförutan i tillfälle
att bereda sig inkomster af utmätuings-
verket samt andra från den närmare be¬
röringen med allmänheten härflytande
funktioner. Varande boställsafkastnin-
gen i lönen inberäknad och denna sed¬
nare alltså ingalunda öfverskridande be-
hofvet. Pensionen på indragnings-stat
utgör 2,000 R:dr och ur Civilstatens
pensions-inrättning 600 R:dr, allt Riks¬
mynt.
d) Utgifter i o
Kronofogdens bestämda och lönlösa
resor äro: en tur omkring fögderiet under
Häradsskrifv arnes.
helsa och krafter, tvänne eller flere.
Desse aflönas, utan ringaste statsanslag
dertill, af Häradsskrifvaren ensam med
omkring 300 R:dr R:mt till hvartdera,
utom fritt vivre och husrum, hvartill
kommer en större mängd renskrifning,
som ändock måste öfverlemnas åt andra
personer mot särskild betalning. Härvid
torde icke höra förbises, att, oaktadt
Häradsskrifvare-kontoren i allmänhet och
särskildt af de Kongl. Kollegierna be¬
traktas såsom skolor för Kameralisters
praktiska inöfvande, då nemligen för
antagande i Kollegierna fordras intyg
öfver praktik å Häradsskrifvarekontor,
likväl desse kontors egna biträden icke
vid befordringar få räkna sig till godo
denna tjenstgöring i annat fall, än om
de under tiden kunnat skaffa sig förord¬
nanden för principalerna.
Pensioner.
Häradsskrifvaren åtnjuter i boställs-
afkomst, lön och provisioner endast till¬
sammans 2,000 R:dr R:mt och saknar
dessutom alla tillfällen att, åtminstone i
egenskap af tjensteman, derutöfver kunna
bereda sig några inkomster. Ur Civil¬
statens pensions-inrättning erhåller han,
lika med Kronofogden, 600 R:dr, samt
vid fyllda 65 år och efter 40 års stilla¬
sittande vid räkenskapsarbeten endast
1,500 R:dr på indragningsstat, eller 500
R:dr mindre än Kronofogden och 300
R:dr mindre ån l:ste Landtmätaren, hvars
lön endast uppgår till 1,800 R:dr, allt
detta oaktadt så väl principen att pen¬
sionen på indragningsstat skulle mot¬
svara lönernas belopp, som ock det tem-
ligen vissa antagandet, att, med det lef¬
nadssätt, hvartill den trägna tjenstgörin-
gen förbinder Häradsskrifvarne, ganska
få af dem lära uppnå den ålder, att de
kunna falla indragnings-staten till last.
•h för t jens t en.
Häradsskrifvaren reser utan ersätt¬
ning 3:ne gånger årligen genom fögderiet,
Motioner i Preste-Ståndet 1862. No 56.
107
Kronofogdarnes.
allmänna kronouppbörden och en vid
taxeringarne. Grästgifveribesigtnings- och
andra tjensteresor behöfva sällan göras
utan ersättning, enär Kronofogden sjelf
utsätter tiden för dem samt under vä¬
gen väl kan medhinna andra förrättnin¬
gar, för hvilka full godtgörelse kommer
honom till godo.
Skrifmaterialiernas bekostande vid
Kronofogde-kontoren, der expeditionen,
utom afkortning^- och restlängder samt
deras duppletterando utgör hufvudsaken,
läror ej särdeles högt kunna uppskattas.
Tjenstebiträdet och aflöningen till
detta har förut afhandlats.
Här ads skrifvar ens.'
} nemligen vid mantalsskrifningar, taxe¬
ringar och allmänna uppbördens kon¬
trollerande; skattläggningar och andra
tillfälliga tjensteresor onämnde.
Skrifmaterialierna kunna lättast be-
| dömas vid betraktande af häradsskrifva-
rens ofvan antydda göromål.
Tjenstebiträdet, det förut nämnda,
kan äfven säkrast taxeras då vivre och
husrum beräknas i penningar och dertill
lågges omkring 300 R:dr kontant lön
till hvarje biträde, hvilket derförutan, i
följd af tjenstgöringen, saknar alla ut¬
vägar till biförtjenster och, efter hvad
; förut blifvit omnämndt, eger ganska rin-
! ga utsigter till befordran.
e) Embetets uppskattade vigt eller värdighet.
Enligt nådigt Bref den 10 November 1855 har Kongl. Majit, med anledning
af underdåniga framställningar i ämnet, bestämt embetsvärdigheten för:
Kronofogdar, lika med f. d. Asses- Häradsskrifvaren företrädes af ut-
sorer i Kongl. Kollegierna, i jemnbredd trycket “näst derefter",
med Landträntmästare samt Borgmä¬
stare i städer af 2:dra och 3:dje klas¬
serna.
Reflexioner och slutledning ar.
Vidkommande först tjensteåligg andena, så äro visserligen Häradsskrifvarens
lika lätt om icke lättare uppräknade än Kronofogdens; men företages en närmare
granskning af beskaffenheten måste omdömet öfver det olika arbete, som erfordras
för båda de särskilda tjensternas bestridande utfalla helt annorlunda, helst om re-
sultaterne af Häradsskrifvare-kontörets samlade arbeten, för ett år hlefve på en
gång synliga i en pappersmassa af 8 å 10 ris. Mängden och tyngden af Härads¬
skrifvarens arbeten lärer alltså ej kunna förnekas, och frågan öfvergår således till
ett annat stadium, nemligen det, huruvida de äro af något egentligt värde jem-
förligt med Kronofogdarnes. I detta fall åberopas endast hvad som ofvan blifvit
nämndt om arbetenas beskaffenhet, då bedömandet med full tillförsigt öfverlemnas
åt sakkunnige personer.
I afseende på tjenstebiträde råder den tänkvärda skilnaden emellan Krono¬
fogdar och Häradsskrifvare, att de förre med lätthet erhålla nödigt biträde, så väl
af underordnade tjenstemän som af enskilde personer, hvilka sednare i allmänhet
ega tillfälle att förskaffa sig en rundelig aflöning utan principalernas betungande,
då deremot Häradsskrifvarne dels med svårighet erhålla tjenstebiträden med fram¬
stående duglighet och dels, om sådana skulle, mot vilkor af förordnanden, er¬
hållas, får Häradsskrifvaren till aflöningen afstå ofta hälften eller mera af sin
108
Motioner i Preste-Ståndet 1862. J\:o 56.
inkomst efter stat, en omständighet, hvilken Rikets Ständer vid löneregleringen
synes nog hastigt hafva förbigått.
Efter en äldre reglering var skilnaden emellan Kronofogdarnes samt Hä-
radsskrifvarnes löner och pensioner på indragningsstat 300 R:dr, hvilken skilnad
dock nu stigit till 500 R:dr, allt Riksmynt. Då ansågos provisioner och andra
sportler väl uppväga denna skilnad; men dessa extra inkomster hafva nu mera,
i den mån de icke försvunnit eller nedgått till en obetydlighet, inberäknats i
lönen, så att skilnaden derigenom blifver definitiv. Då det är bekant att Krono¬
fogden lika litet som Häradsskrifvaren eger representationsskyldighet i och för
tjensten, vidare att Häradsskrifvarens arbeten ovedersägligen äro betydligt tyngre
och af större omfång äro Kronofogdens samt medföra en ojemnförligt större kostnad
i och för utförandet, och slutligen ingalunda i afseende på vigt eller betydenhet
stå tillbaka, så måste, såsom på det högsta befogad, framstå don frågan, hvilka
skälen kunnat vara till iöneskilnaden, så vida nemligen lönen skall något beräk¬
nas efter göromålens vigt och betydenhet? Kronofogdarnes aflöning efter stat är
visst icke för högt tilltagen, men öfverstiger dock med 500 R:dr Häradsskrifvar-
nes, och ännu väsendtligare framstår skilnaden då man beräknar Kronofogdens
extra förtjenster, dem Häradsskrifvaren alldeles saknar, samt de högst olika af-
bränningarne för resor, tjenstebiträde, skrifmaterialier m. m. I anseende till un¬
derbyggnad i kunskaper erfordras sådan ingalunda i mindre mått för härads¬
skrifvare- än kron ofogde-tjenstcrna, och ju längre man intränger i saken, desto
svårare blifver den framställda frågans lösning, intilldess densamma af stats¬
makterna på ett tillfredsställande sätt utredes, antingen med häradsskrifvare-
tjensternas förklarande såsom umbärliga, eller innehafvarnes försättande i någor¬
lunda lika vilkor, åtminstone på papperet, med deras tjenstekamrater.
Då grundprincipen för all pensionering på indragningsstat är bibehållandet
af lönen, hvilken princip jemväl följes utom för landtstaternes tjenstemän, —
hittills utan målsman lemnade, — samt de under tjenstetiden, efter hvad som
förut blifvit angifvet, vanlottade och förbisedde Häradsskrifvarne, hvilkas helsa
och krafter ovilkorligen mäste undergräfvas eller rättare sagdt ruineras af an¬
strängande arbeten, oftast under ekonomiska bekymmer, skola, efter händelse-
och undantagsvis uppnådde 65 lefnadsår, afgå med en pensionering af 1,500 R:dr,
under det deras förenämnde kamrater, ofta i goda ekonomiska omständigheter,
hugnas med 2,000 R:dr, ;— så måste det orätta i den nu varande skilnaden
emellan Kronofogdars och Häradsskrifvares löner och pensioner för hvar och en,
som nitälskar för rättvisa och billighet, ligga i öppen dag. Yäl hafva för närva¬
rande desse tjenstemän lika pensionsrätt ur Civil-stateus pensionskassa; men då
den ena nedsättningen, det ena förbiseendet oftast föranleder det andra, så torde
med tiden Häradsskrifvarne äfven i detta fall blifva erinrade om sin nedtryckta
ställning, sä vida nemligen densamma ej dessförinnan upphjelpes.
Utgifterna i och för tjensten äro förut antydde samt visa mer än tillräckligt
obefogenheten af den ifrågavarande skilnaden i löner och pensioner.
Då slutligen ernbetsvärdigheten tages i betraktande, så afses dermed ingalunda
så kallad rang, hvilken, i sig sjelf en luftbild, icke kan vinna tillämpning be¬
träffande så anspråkslösa befattningar, som de här förevarande; men besynnerlig
och utan all motivering förefaller likväl den nedsättning i värdighet, som genom
Kongl. Brefvot den 10 November 1855 drabbat Häradsskrifvarne, då desse äro
Kronofogdarnes kontrollanter; samt båda i och för uppbörden dela samma ansva¬
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 51.
109
righet; äfven ur denna synpunkt kunna icke Häradsskrifvarnes ringare löneför-
mäner försvaras.
På grund af alla dessa förhållanden får jag vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte bevilja lika lönevilkor och samma pensions-
rätt åt Häradsskrifvare, som Kronofogdar åtnjuta.
Om remiss af denna motion till Höglofliga Stats-Utskottet anhållcs.
Stockholm den 22 November 1862.
J. M. Ahnqvist.
N:o 57.
Af Professor F. F. Carlson: Angående utarbetande af en lag, sorn
bestämmer konstnärers eganderätt till deras verk och skydd
mot efterbildningar aj dessa.
Med en stigande kultur-utveckling utvecklas äfven rättsbegreppen; de erhålla,
i samma mån som nya lefnadsförhållanden och nya behof uppstå, en vidsträcktare
tillämpning och en bestämdare gestalt.
På detta sätt har begreppet om eganderätt. ursprungligen tillämpadt blott
på materiela föremål, i nyare tider gjort sig gällande äfven inom tankens om¬
råde. Lagen har erkännt såsom en författares egendom frukterna af det tankens
arbete, hvarigenom han lyckats finna något sanni eller bilda något skönt. Denna
hans rätt, länge bestridd, har nu mera öfverallt i civiliserade länder blifvit af
lagstiftningen fastställd.
Men det gifves ännu en art al verksamhet, hvilken rör sig på ett annat
fält af andens område och som kråfver samma skydd: det är konstnärens. All¬
deles samma frågor uppkomma här, som i afseende på författarnes eganderätt till
sitt verk. Alldeles samma strid gör sig gällande emellan de mosatta anspråken,
att sanningen och skönheten skola vara till för hela verlden, och att den individ,
som icke eger något annat än förmågan att upptäcka något saunt och skapa
något skönt, måtte vara försäkrad om frukterna af sitt arbete — ocb straden
måste sluta på samma sätt, nemligen genom uppdragande af en gräns emellan å
ena sidan den tid eller de förutsättningar, under hvilka konstnärens rättmätiga
anspråk gälla, och å den andra, de bestämmelser, som göra hans verk till det
allmännas egendom.
En hel lagstiftning utgår från dessa grundsatser; den är i vår tid så mycket
mer af behofvet påkallad, som konstens, i likhet med vetenskapens, alster spridas
inom vida större kretsar och nya medel oupphörligt uppfinnas att befrämja denna
110
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o <57.
spridning. Gravyren, stentrycket, träsnittet, fotografien, galvanoplastiken, gips-
afgjutningen, mångfaldiga konstverk på ett förut icke anadt sätt, likasom bok¬
tryckeriet sprider ett litterärt arbete i ett antal exemplar, hvaraf man tillförene
icke haft exempel. Nu är väl emellan en bok och ett kopparstick den skilnaden,
att då den tryckta boken, i sig sjeli utan större värde, meddelar författarens tanke
i hela dess ursprungliga rikedom och omfattning sådan den var i hans handskrift
nedlagd, så förmår icke stentrycket återgifva taflan i hela dess skönhet, utan
denna bibehåller alltid sitt sjelfständiga värde. Men stentrycket eller gipsbilden
har dock upptagit en del af detta värde, de låna sin betydesse, likasom det åter¬
kastade ljuset, från den ursprungliga tanken, då de återgifva komposition, gruppe¬
ring, karakter, — och det vore derföre, då dessa efterbildningar på rent mekaniskt
väg åstadkommas, orättvist att beröfva konstverkets upphofsman rättigheten att
anse den bild han frambragt såsom sitt verk.
Ett skydd af lagen i detta hänseende påkallas icke blott af konstnärens utan
äfven af allmänhetens eget, rätt förstådda interesse. Ty en konstnär eller en för¬
läggare kan icke våga att på ett mera omsorgsfullt sätt göra för en större all¬
mänhet tillgängligt ett utmärktare konstverk, om de icke äro försäkrade mot
faran, att genom ett bättro eller sämre eftertryck plötsligen beröfvas frukterna af
nedlagd möda och kostnad.
I andra länder hafva, på grund af dessa förhållanden, lagarne mot efter¬
tryck på sednare tider efterhand blifvit, med lämpliga förändringar, utsträckta
äfven till den sköna konstens alster. Så stadgades i Tyskland genom Förbunds-
beslutet af den 9 November 1837, att konstverk icke få, utan medgifvande af
konstnären, eller den, på hvilken han öfverflyttat sin rätt till originalet, på me¬
kanisk väg mångfaldigas, hvilket stadgande genom ett sednare beslut blifvit för-
klaradt att gälla under konstnärens lifstid och tretio år efter hans död. Den
Preussiska lagen, som förbjuder efterbildningen af taflor eller ritningar genom
kopparstick, stålstick, träsnitt, färgtryck, o. d. utan konstnärens eller hans rätts-
innehafvares samtycke, är likaledes af år 1837. Den Österrikiska lagen af den 19
Oktober 1846 utsträcker på samma sätt förbudet mot eftertryck till efterbildnin¬
gar af konstverk. Likaså bostå i Frankrike lagar, som skydda konstnären mot
kränkningen af hans rättighet att skörda frukten af sitt arbete — en rätt som
hvar och en annan arbetare — äfven dagsverkaren —• eger utan tvist, och som genom
patentlagstiftningen är tillförsäkrad uppfinnaren på det industriela området.
Hos oss väcktes sistlidne riksdag ett förslag om utarbetande af en lag i
samma syftning. Det föll. Men af dess fall torde man icke böra afskräckas från
att åter upptaga detsamma. Jag erinrar mig ännu ganska väl, huru, under den
tid, min korta riksdagsmanna-erfarenhet omfattar, i lika måtto frågan om expro¬
priation af jord för telegrafstolpars uppsättande — det oundgängliga vilkoret för
telegrafiens införande här i landet — blef tillbakavisad då den först framställdes,
huru införandet af brefpost märken och det lika brefportot flera gånger afslogs,
utan att derföre hvarken telegraf-inrättningen eller det lika brefportot sedermera
befunnits mindre nyttiga — flere andra exempel att förtiga. För min del er¬
känner jag, att jag just från den strid, som vid sednaste riksdagen fördes om
en lagstiftning till skydd för konstnärens rätt, hemtade anledning att göra mig
närmare bekant med frågan och söka bidraga till att hålla den vid lif.
Jag har sedermera funnit, att en lag i meranämnde syftning blifvit antagen
af Engelska parlamentet under dess sednast hållna sossion; och i Danmark haren
lag för samma ändamål helt nyligen blifvit af regeringen framlagd för riksdagen.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 58.
lil
I den vissa förhoppning, att de rättsgrundsatser, som vid en likartad ut¬
veckling, efterhand blifvit erkända i andra kulturstater, äfven skola, då de hinna
undersökas och pröfvas, göra sig gällande här, vågar jag föreslå,
att Rikets Ständer i detta ämne göra en underdånig hemställan och an¬
hålla, att Kongl. Majit täcktes låta utarbeta en lag, som bestämmer konst¬
närens eganderätt till sina verk och, inom behöriga gränsor, gifver skydd
mot efterbildningar af dessa, företagna utan hans eller hans rättsinne-
hafvares bifall.
Stockholm den 22 November 1862.
F. F. Carlson.
5§.
Af Kyrkoherden N. (J. Wennerström: Om rättighet för de Lekto¬
rer, som såsom Kolleger bestridt Lektor st jensi, att såsom grund
för högre lönetur få beräkna sig till godo någon del aj den
tid de pä sistnämnde sätt tjenstgjort.
Då Rikets sednast församlade Ständer funno skäligt medgifva, att extra lärare
eller duplikanter, som före den vid 1856—1858 årens riksdag beslutade reglering
och utvidgning af de flesta elementar-läroverk varit vid sådana anställde, skulle
från början af innevarande statsregleringsperiod berättigas att såsom grund för
högre lönetur räkna sig till godo jemväl det antal afslutade läseår öfver fern, som
de med godt vitsord på sådant sätt tjenstgjort; och då Kongl. Majit i öfverens¬
stämmelse härmed i nådig Proposition vid innevarande riksmöte föreslagit, att
samma förmån måtte ifrån och med år 1861 beviljas äfven vikarierande lärare,
hvilka befinna sig i en lika ställning, så synes rättvisa och billighet fordra, att
enahanda fördel i någon mån utsträckes äfven till Lektorer, hvilka såsom Kolle¬
ger skött Lektorstjenst och af hvilka flere vid sedermera vunnen befordran till
den mera ansträngande och magtpåliggande befattningen såsom Lektor gjort
en icke obetydlig ekonomisk uppoffring.
Till följd häraf vågar jag vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta, att Lektorer, hvilka en¬
ligt Ephori uppdrag och beslut under den tid, de voro Kolleger, skött en
Lektors åligganden, må ifrån början af nästa statsregleringperiod få
såsom grund för högre lönetur beräkna sig till godo det antal afslutade
läseår, dock icke öfver fem, sorn de med godt vitsord på sådant sätt
tjenstgjort, —
112
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 5.9.
äfvensom att, för ändamålets vinnande, ett reservationsanslag af 12,000
R:dr R:mt må för nästa statsregleringsperiod ställas till Kongl. Majits
nådiga disposition.
Om remiss till vederbörligt Utskott ankålles vördsamt.
Stockholm den 22 November 1862.
N. Gr. Wennerström.
Mso 59.
Af Kongl. Hofpredik anten P. Lithner: Angående anslag af all¬
männa medel till en bibliothehsbyggnad i Ostersund.
Genom testamentariskt förordnande af den 31 Maj 1816 donerade framlidne
Professorn m. m. Doktor O. Zetterström till Frösö dåvarande trivialskola sin be¬
tydliga, af omkring 10,000 volumer bestående boksamling, såsom grundläggning
till ett bibliothek för Jemtland, men under vilkor, att ett passande stenhus ej
långt från sjelfva skolhuset blefve på ett välbeläget och för eldfara minst utsatt
ställe för ändamålet uppbygdt. Sedan detta vilkor blifvit uppfyldt, och lärover¬
kets lärare och lärjungar omkring femton år åtnjutit alla de fördelar, som biblio-
thekets och bibliothekariens närhet erbjödo, behagade Kongl. Maj:t genom nådigt
Bref till Hernösands Konsistorium den 21 Maj 1845 tillkännagifva det nådiga be¬
slutet om Frösö lärdomssltolas förflyttning till Östersunds stad och utvidgning till
ett högre elementar-läroverk. På grund häraf blef skolan efter verkställandet af
nödig skolhusbyggnad höstterminen 1847 till staden Östersund förflyttad. Sedan
läroverket genom bemälda flyttning blifvit aflägsuadt nära en mil från bibliothe-
ket, för hvilket plats i staden icke blifvit beredd, uppstod icke blott största svå-
sighet för den bland skolans lärare, åt hvilken vården om bibliotkeket blifvit an¬
förtrodd, att detsamma på bestämda tider hålla öppet och i öfrigt behörigen vårda,
utan ock betydlig olägenhet och hinder för lärare och lärjungar och andre per¬
soner, som önskade detsamma begagna.
Med anledning af dessa ogynnsamma förhållanden ingaf dåvarande Landshöf¬
dingen m. m. i Jemtland J. A. Dahlström till Kongl. Maj:t en af Inspektor, Rek¬
tor och öfrige lärare samt åtskilliga östersunds stads och Jemtlands läns innevånare
undertecknad, till Kongl. Maj:t ställd underdånig skrift med anhållan, att det Zet-
terströmska bibliotheket tills vidare måtte få förflyttas till ett af enskild person
erbjudet, inom staden beläget och från andra byggnader afskildt och således för
eldsvåda sannolikt skyddadt trähus. Häröfver täcktes Kongl. Maj:t i nåder afgifva
(den 26 Maj 1852) det svar, att Kongl Majit “icke funnit skäl den förevarande
“under-
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 60.
113
“underdåniga ansökan i vidsträcktare mån bifalla, än att bibliotheket må till Öster¬
lund förflyttas, så snart ett med det nu på Frösön inrättade bibliotbekshus till
“läge och beskaffenhet jemngodt stenhus i Östersund blifvit anskaffadt, för att till
“oftanämnde bibliotheks inrymmande användas." Sedan Chefen för Kongl. Eckle-
siastik-dcpartementct den 4 April 1854, af Landshöfdingen i Jemtlands län in¬
fordrat upplysning, huruvida och till hvilket belopp tillgång till berörda ända¬
mål kunde beredas genom försäljning af det å Frösön belägna bibliothekshuset,
afgafs den 12 i sistnämnde månad svar härå med bifogadt instrument öfver af
vederbörande byggmästare med tillkallade gode njän i Mars samma år å gamla
bibliothekshuset förrättad besigtning och värdering, slutande sig å 5,459 R:dr 38
sk. B:ko, utgörande materialiernas värde efter dåförtiden gångbara priser; hvar¬
emot Konungens Befallningshafvande förmenade, att i fråga om hvad för byggna¬
den vid en blifvande försäljning kunde erhållas det “icke vore möjligt att upp¬
göra någon approximativ beräkning, enär byggnaden, ehuru solid och i fullgodt
stånd, likväl, der den befinnes, är för enskilda behof föga användbar, samt den¬
sammas nedtagande och materialiernas transporterande till Östersund sannolikt
skulle medföra cn kostnad, nära uppgående till materialiernas fulla värde; hvar¬
emot byggnaden för något allmänt behof torde förr eller sednare kunna med för¬
del användas. “
Då det är tydligt, att under sådana förhållanden bibliothekets litterära skat¬
ter komma att blifva såväl utan nytta för landet och läroverket, som utan behörig vård
och tillsyn och således den högtförtjenta gifvarens ädla afsigL alldeles förfelas och
den dyrbara boksamlingen slutligen förfaras, vågar jag i ödmjukhet föreslå:
att Rikets Ständer måtte i och för uppförande af nytt bibliothelcshus af
sten i Ostersund enligt uppgjord ritning och kostnadsförslag bevilja 40,500
R:dr, hvaremot den summa, hvartill det nuvarande bibliothekshuset å Frösön
möjligen kan, realiseras, må till Statsverket ingå.
Ödmjukast anhålles om remiss till Höglofl. Stats-Utskottet., dit det torde
medgifvas mig att få inlemna till ämnet hörande handlingar, som jag från behö¬
rig ort ännu icke lyckats erhålla.
Stockholm den 22 November 1862.
P. Lithner.
%.0 «0.
Af Kongl. Hofpredikanten P. Lithner: Angående statsanslag till
en föreslagen kommunikationsled ifrån Sundsvall till Bräcke
gästgifvaregård i Jemtland.
Behjertande nyttan och vigtep af att bereda bättre kommunikationer åt pro¬
vinsen Jemtland, sorn trots sitt afstängda läge inom sig eger rika resurser till
Bih. till R. St. Prof. 1862 & 1863, 11 Sami. 2 Äfd. 15
114
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 60.
mångsidig framtida odling, beviljade 1856—1857 års Ständer anslag till åväga¬
bringande af en kommunikationsled utefter de stora sjöar, som med små afstånd
från hvarandra sträcka sig tvärsigenom provinsen från dess vestra gräns emot
Norrige till sydöstra gränsen emot Medelpad.
Denna kommunikationsled är också jemte en af Norska Staten utförd fort¬
sättning deraf ifrån Riksgränsen till Levanger vid Trondhjemsfjorden af trafiken
redan begagnad. Men hvarken skall Jemtland af det välvilligt lemnade under¬
stödet eller Svenska Staten af de på en förhoppning utlagde medlen hafva all
den nytta, som deraf kan och bör beräknas och äskas, så länge ifrågavarande
kommunikationslinea med sin ena ändpunkt stannar på ett afstånd af nära 12
mil från Svensk hamn och stapelstad. Tvärtom skall all den samfärdsel som
provinsen behöfver och bör söka med andra orter, fortfarande antingen hållas tryckt
eller också tvingas in på den nyöppnade vägen till hamn vid Westerhaget, så
länge alla de varor, som innevånarne kunna behöfva antingen hemta ifrån eller afyttra
vid närmaste hamn, som här är Sundsvall, måste med en kostnad af 20 å 25 öre
per centner för mil och ibland derutöfver fortskaffas genom forbönder sorn dess¬
utom icke alltid stå att anskaffa.
Upplysningsvis torde här böra nämnas, att från Östersund afståndet till
Sundsvall utgör 18,7 0 och till Levanger 23,6 6 mil, varande dessutom Norska fjell-
ryggen att å sistnämnda vägsträcka passera med alla de hinder, den åtminstone
vissa årstider lägger för trafiken, samt att den årliga varumängd, Jemtland nu
anses behöfva från Sundsvalls hamn hemta, är kalkulerad till 182,000 centner.
Alla de sakkunnige män, som haft till offentligt uppdrag att yttra sig öfver
Jemtland och dess naturförhållanden, såsom Öfverste-löjtnanten Leijonancker, som
1856 för den då ifrågasatta linien anställde undersökning — Agronomen Jonsson,
som år 1846 på Statens bekostnad besökte landet — Professor Al. Muller, som
1859 i flera rigtningar genomreste detsamma, och Major Adelsköld uti dess den 5
Januari 1860 afgifna utlåtande, hvartill jag sedermera återkommer, vitsorda en¬
stämmigt, att Jemtland, af naturen bestämdt att blifva hufvudorten för områdens
af flera hundra qvadratmil industriela lif, eger ymniga källor till framtida rikedom
för sig sjelft och spridande af välstånd omkring sig. Dess vidd af 433 qvadrat¬
mil — således ungefärligen Örebro, Wermlands, Elfsborgs, Götheborgs och Bohus
läns sammanlagda område — dess ofantliga skogar, dess malmförande bergsträc¬
kor, dess vidsträckta odlingslägenheter och jordmånens fruktbarhet, som för ett
så nordligt läge saknar motstycke, utgöra dessa källor; men tydligt är, att de
under det förhållande, som redan nämndt är, antingen icke skola kunna tillgodo¬
göras eller ock tillgodogöras, utan att Sverige deraf drager den fördel, som
naturligen detsamma bör tillkomma.
Med klar blick för dessa af mig nu berörda förhållanden antydde också Öfvei'st-
löjtnant Leijonancker redan i förslaget för linien Riksgränsen—Bräcke möjlig¬
heten och behofvet af att efter enahanda plan, som legat till grund för denna,
förbättra kommunikationen jemväl från Bräcke till Sundsvall.
Uppfattande frågan ur samma synpunkt hafva ock Sundsvall och andra kom¬
muner i Medelpad vidtagit förberedande åtgärder för en dylik utsträckning af li¬
nien. Undersökningar hafva i sådant ändamål af numera Majoren och Riddaren
O. Adelsköld under sommaren år 1859 blifvit utförda, och förslag af honom för
planens utförande uppgjordt och afgifvit. Utur sistnämnde förslag, hvaraf såväl
som af ett detsamma åtföljande högst förtjensfullt utlåtande i ämnet jag ödmjukast
anhåller, att det Höglofliga Utskott, under hvars behandling denna min motion
kommer, måtte taga kännedom, må här endast anföras följande:
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 60.
115
att från Bräcke allmänna landsvägen, som är mycket backig, skulle omläg¬
gas till vestra ändan af Torpsjön, derifrån genom upprensning af tvänne forssar
i Ljunga eif samt anläggning af en 2,500 fot lång kanal med tvänne slussar samma
vattendrag skulle göras segelbart på en sträcka af 4^ mil för till och med 4^ fot
djupgående båtar eller ända till östra ändan af Stödesjön, hvarifrån kommunika¬
tionsleden skulle sluta med en 87,000 fot lång jernväg för lokomotiv till hafvet
vid Sundsvall;
att kostnaden härför är beräknad
för 2,41 mil jernväg af 4 fot spårvidd för lokomotiv , 1,540,000: —
„ 2,500 fot lång kanal med 2 slussar och bryggor m. m 157,975: —
„ 128,500 fot ny, 20 fot bred landsväg , • • 148,500: —
Summa R:dr R:mt 1,846,475: —
att oaktadt de olägenheter, som måste åtfölja flera omlastningar, ifrågava¬
rande linea otvifvolaktigt skulle komma att för vidsträckta orter i norra Sverige
relativt medföra alla de fördelar, som Götha kanal medfört för mellersta Sverige;
att, då den numera färdiga linien mellan riksgränsen och Bräcke redan blif¬
vit af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer betraktad såsom en slags statslinea, för
hvars anläggning med vägar och bryggor kostnaden bestridts af allmänna medel,
och enskildt bolag endast bekostat sjelfva materielen såsom ångbåtar, magasiner
m. m. för ombesörjande af trafiken efter af Kongl. Maj:t fastställd taxa, och då
den här föreslagna utsträckningen af kommunikationsleden till Östersjön utgör
ett nödvändigt kompletterande af densamma, om den helt och hållet skall upp¬
fylla det afsedda ändamålet, så borde för den del af linien, som sträcker sig emel¬
lan Bräcke och Stödesjön, Staten bestrida hela kostnaden, som erfordras lör både
landsvägen med bryggor och kanaliseringen, hvaremot ett bolag skulle bekosta
anskaffandet af materialier, såsom ångbåtar m. m., i likhet med hvad som egt
rum för linien Riksgränsen—Bräcke;
att för den föreslagna jernvägen emellan Stödesjön och Sundsvall åter ett
lån å |:delar af den kalkylerade anläggningskostnaden emot 3 procents ränta och
1 procents amortering torde böra beviljas det bolag, som kan vilja åtaga sig ut¬
förandet af anläggningen, framtida underhållet och besörjandet af trafiken enligt
nådigt fastställd taxa;
att äfven i unionelt och militäriskt hänseende denna transitoled mellan Sve¬
rige och Norrige, mellan Nordsjön och Östersjön skulle blifva af allra högsta be¬
tydenhet;
att Statens direkta uppoffring på denna jernvägsanläggning sålunda blefve
under den tid, amorteringen varade, något öfver 20,000 Riksdaler årligen, om
man antager 2 procents förlust på det beviljade låneunderstödet, men den indirekta
vinsten deremot utgöras af:
först tillgodogörandet af de betydliga skogstrakter efter Ljungans vattendrag,
som i anseende till de kostsamma transporterna under nuvarande förhållanden ej
kunna af egarne med fördel begagnas. Enligt uppgift af tillförlitlig person skulle
efter jernvägens fullbordande endast vid Torphammars bruk samt inom Torps och
Borgsjö socknar komma att årligen sågas 20 å 25,000 tolfter plankor mera, än
förut kunnat ske. Dessa 25,000 tolfter plankor, skeppade till utrikes ort, indraga
i landet minst 450,000 Riksdaler; och
för det andra det tusendetal inbesparade mans- och hästdagsverken, hvilka,
i stället att förslösas på landsvägen, kunde komma jordbruket och näringarne till
godo, samt den förkofran och välmåga, den oberäkneliga mängd industriella och
116
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 60.
andra anläggningar och företag, sorn en billig och snabb kommunikation alltid
skapar omkring sig.
Men äfven om man helt och hållet lemnar ur sigte alla dessa sistnämnda,
först efter hand uppkommande fördelar, och endast tager i beräkning hvad i siffror
kan uppskattas, så visar sig en årlig vinst af nära en half million Riksdaler Riks¬
mynt eller en 24-faldig skörd å det utsäde, som Staten sålunda ej låtit falla på
hälleberget, utan i Norrlands förunderligt bördiga och mot odlaren tacksamma
jordmån.
Sedan detta förslag med dess grundliga motivering biet bekant, utsågs bland
de lör företaget inom Medelpad intresserade en interiinsbestyrelse för bildande af ett
bolag, som under namn “Sundsvalls—Bräcke kommunikatiotts-aktieboläg" skulle
hafva till ändamål att med de medel, som dels genom aktie-teckning, dels genom
möjligen erhållande statsbidrag kunde beredas öfvertaga utförandet af företaget.
Upptagande till alla delar Herr Adelskölds förslag, har sagde Bestyrelse både ut¬
färdat inbjudning till aktie-teckning, som nu fortgår, och till Kongl. Maj:t i sist-
lidne Juli månad ingått med underdånig anhållan, det Kongl. Maj:t ville till Ri¬
kets Ständer aflåta nådig Proposition om beviljande under föeslagna vilkor af både
de anslag och de lånebidrag, som här ofvan nämnde äro. Samtidigt dermed h afva
äfven Konungens Befallningshafvande både i Jemtlands och Westernorrlands län
med enahanda underdåniga anhållan ingått. På nådig befallning har ock Väg-
och Yattenbyggnads-styrelsen i ämnet afgifvit underdånigt yttrande, hvaruti Sty¬
relsen med särskildt tillkännagifvande, att den ansett detta företag vara bland dem,
som företrädesvis äro förtjente af statsunderstöd, underdånigst tillstyrkt de begärda
anslagen.
Kongl. Maj:t har ock uti dess till Rikets Ständers Stats-Utskott aflåtna nå¬
diga Proposition angående Statsverkets tillstånd och behof föreslagit, att Rikets
Ständer skulle bevilja till ifrågavarande chausséanläggning och kanalisering ett
belopp af 200,000 R:dr R:mt såsom anslag utan återbetalningsskyldighet och 53,000
R:dr såsom lån, ock har äfven Kongl. Maj:t bland dylika arbetsföretag ansett detta
i främsta rummet vara förtjent af anslag af allmänna medel.
Tacksamt erkännande detta landsfaderliga omhuldande af företaget, anser
jag mig dock berättigad till det antagande, att, derest medel funnits att utan upp¬
tagande af statslån för ändamålet anvisa, Kongl. Maj:t äfven velat föreslå beviljan¬
det af det för jernväg från östra ändan af Stödesjön till Sundsvall erforderliga
statsbidrag. Då likväl sannolikt är att Rikets Ständer äfven vid denna riksdag
finna nödigt att för jernvägars fortsatta anläggaude i vårt land ytterligare upptaga
statslån, vågar jag i ödmjukhet anse, att frågan om Sundsvall—Stöde jernväg nu
förtjenar Rikets Ständers benägna uppmärksamhet. Obilligt hör det icke heller
anses, om äfven från denna hittills, låt vara föga odlade, men också föga upp¬
muntrade trakt nu låter höra sig ett anspråk att af de stora Offentliga anslagen
till jernvägarna äfven få någon del på sin lott.
I medvetande af sin oförmåga att konkurera med de sydligare syskonlän¬
derna, som ega förmånen af äldre kultur och större resurser att göra sina intres¬
sen gällande, har hela det stora landet norr om Ljungaelf hittills icke ens gjort
anspråk på lott och byte vid utskiftande af de fördelar, sorn otvifveläktigt beredas
landet genom användande af de stora lån, för hvilka dock äfven den bygden i
sin mån drager ansvar. Det stolta ryktet om de stora jernvägsarbetenas snabba
fortgång i södra Sverige har äfven nått dit upp, och man har der gladt sig deråt
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 60.
117
afundsfritt och fritt medgifvande, att äldre kulturbygd må ega företräde; men i
medvetandet af att ega resurser, som med något understöd kunna i en snar fram¬
tid göra Norrland ej blott rikt inom sig sjelft, utan äfven nyttigt och vigtigt för
det gemensamma kära fosterlandet, börjar man dock nu anse tidpunkten vara
inne att för den gemensamma ansvarigheten erhålla en anpart af de gemensamma
fördelarna.
Det vore också högeligen att beklaga, om en sträcka af 2,41 mil vid östra
ändan af den kommunikationsled, som skulle sammanbinda Westerhafvet med
Östersjön, lemnades till framtida fullbordan, i synnerhet som just der mesta
rörelsen måste hädanefter såsom hittills koncentrera sig, och der en lättare farled
sålunda är i hög grad af behofvet påkallad, hvilket bäst bevisas deraf, att enligt
Herr Adelskölds i meranämnde förslag uppgjorda kalkyl denna del af den stora
linien redan till en början borde ega att påräkna en trafik af 1,000,000 centner
gods och 15 å 20,000 passagerare om året.
Jag vågar förmena, att det nu anförda skall visa ej blott nyttan för orten i
fråga, utan äfven vigten för fosterlandet i dess rätt förstådda intresse samt äfven
rättvisan deruti att Staten på ett kraftigt sätt genom tidsenliga kommunikatio¬
ners beredande tillgodoser den ifrågavarande bygdens utveckling. — Men då
öppnandet af en transitoled emellan Wester- och Osterhafven torde med lika skäl
i norra som i södra Sverige böra anses såsom ett företag af för stor betydelse att
detsamma skulle lemnäs åt enskild företagsamhet — och då Kongl. Maj:t och Ri¬
kets Ständer redan betraktat den gjorda början till denna led såsom en statslinie,
så vågar jag föreslå
att Rikets Ständer ville såsom anslag, utan återbetalningsskyldighet, be¬
vilja ej blott det af Kongl. Maj:t i dess nådiga Proposition äskade be¬
lopp till chaussé och kanalisering utan äfven det af Major Adel¬
sköld föreslagna beloppet för jernvägen mellan Stödesjö och Sundsvall,
börande således denna jernväg blifva statsbana.
Jag vet nog att man kan häremot invända, att ett bifall till denna begäran
skulle innebära ett frångående af den princip, Ständerna angående anläggande af
mindre banor vid sistlidne riksdag fastställde. Men om nu ifrågavarande bana
just genom sin egenskap att ingå i en transitoled bör i viss mån kunna jemföras
med Statens nyss öppnade stambana, så lärer väl icke den omständigheten att
den skulle blifva kort och således fordrar en jemförelsevis ringa kostnad — 1^
million då de andra stambanorna fordrat 10-tals millioner — böra föranleda der¬
till ätt densamma anses förtjena mindre afseende.
Jag föreslår således i ödmjukhet att
Rikets Ständer måtte såsom anslag utan återbetalningsskyldighet be¬
vilja till anläggande af
1:0. En 2,41 mil jernväg af 1 fots spårvidd för lokomotiv 1,510,000: —
2:o. En 2,500 fot lång kanal med 2 slussar och bryggor . 157,975: —
3:o. En 128,500 fot ny, 20 fot bred chaussé 148,500: —
Summa R:mt 1,846,475: —
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles ödmjukast.
Stockholm den 22 November 1862.
P. Lithner.
118
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 61.
i\:« flfi.
Af Prosten A. F. Sondén: Om bestämmande af hvem som bör
räknas J'ör backstugusittare eller inhyseshjon.
Genom Kongl. Kammar-rättens Cirkulär till Kongl. Maj:ts samtlige Befall¬
ningshafvande den 24 Februari 1837 uppmanades desse att vara uppmärksamme
derpå att alla personer under sina rätta benämningar mantalskrifvas. Af benäm¬
ningarna voro då en mängd personers bevillning beroende, hvarföre man ock, för
att undgå drygare bevillning, vid mantalsskrifningen var ganska knapp med titu¬
laturerna; den som i dagligt tal till och med af husbonden sjelf kallades inspektor,
mantalsskrefs såsom bokhållare eller rättare, en rättare såsom dräng o. s. v. så
vidt ske kunde. Efter den sista betydande reformen af Bevillnings-stadgan hafva
de flesta sådana blotta benämningar vid mantalsskrifningen förlorat sin vogt. Men
ännu återstå dock tvänne, nemligen af backstugusittare eller inhyseshjon, hvilka en¬
ligt Kongl. Kungörelsen den 15 December 1854 befria både från mantalspenningar
och skyddsafgift, samt medelbart möjligen äfven från en eller annan kommunal-
afgift. Af denna anledning är angeläget att dessa benämningar hvarken tilldelas
eller fråntagas någon af godtycke, då en persons skattskyldighet eller befrielse
från skatt icke bör helt och hållet bero af den verkställande magtens, ett lands-
höfdingeombuds, eller kanske rättast, en häradsskrifvares godtycke. Detta kan
dock icke undvikas så länge författningarne lemna mantalsskrifnings-förrättaren
utan all ledning, hvem dessa benämningar rätteligen bör tilläggas. Deraf bar
handt och måste, så länge samma obestämdhet i författningarna qvarstår, fortfa¬
rande inträffa att den ene mantalsskrifvaren af tjenstenit inskränker under det
den andre tror sig bäst uppfylla 1854 års riksdags afsigt då han utvidgar så
långt som möjligt kasten af de skattefria benämningarna. Hvad Rikets Ständer
dermed menat torde Rikets Ständer vara pligtiga att förklara, på det att hvarken
den enskilde emot deras mening må åläggas skatt, ej eller Staten och kommunen
af motsatt godtycke beröfvas hvad dem tillkommer.
Af dessa skäl föreslås:
att Rikets Ständer må bestämma, hvilka, som äro att anse för back¬
stugusittare och inhyseshjon.
Och för att i detta hänseende icke dölja min mening hemsiälles att såsom
sådan må räknas
en hvar, som, utan förbindelse till tjenste- eller dagsverkspligt till
enskild husbonde, icke af egendom, kapital och arbete har öfver 200
R:dr årlig inkomst.
Stockholm den 22 November 1862.
A. F. Sondén.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 62.
119
HfiO 6®.
Af Doktor J. Bernil. Runsten: Angående ändring af 58 § i
Kona!. Förordningen om Kommunal-styrelse vå landet a i den
21 Mars 1862.
En allmän klagan förspörjes öfver den nya kommunal-författningen, i hvad
beträffar följderna af der stadgade fyrksättning för alla dem, som å landsbygden
äro bosatta, utan att der ega i mantal satt jordfastighet. Ibland sådane har nem¬
ligen mångenstädes, i följd af berörda fyrksättning, redan mer än tillräckligt
visat sig, att en mängd personer, tillhörande handtverks- eller arbetareklassen,
och fastän i vida sämre vilkor, än de hemmansåboer, på hvilkas egor de fått in¬
qvartera sig, likväl i fyrktal, med thy åtföljande afgiftsskyldighet till kommunen
blifvit hvar för sig uppförda till jemnlikhet ej blott med en, utan stundom med
flere sjelfständige och förmögne hemmansegare. Och deras klagan kring all
landsbygden öfver en sådan kommuual-beskattning bör nu väl äfven här vid
riksmötet vinna något gehör såsom fullt befogad, äfvensom väl här bör både upp¬
dagas och afhjclpas det grundfel, som för sådan fyrksättning ligger till grund i
sjelfva föreskriften derom, — ett grundfel, som hittills föga bemärkt, om än anadt
och kändt af många, här endast torde behöfva påpekas, för att både inses och,
om möjligt, snarligen afskaffas.
Uti 58 § af Kongl. Förordningen om kommunal-styrelse på landet är det
visserligen under A-momentet stadgadt om den i mantal satta jordegendomen, att
densamma påföres fyrkar med hundra per mantal, utan hänseende till dess taxe¬
ringsvärde ; och då sådan jord icke heller under B-momentet upptages bland de
andra beskattningsföremål, som böra fyrksättas efter bevillning, så har det väl
skenet för sig, som skulle de fyrkar, som böra den skattlagda jorden påföras,
vara beräknade efter sjelfva hemmantalet, och icke endast efter den bevillning,
som hvarje hemman ålöper. Men att dock förhållandet just är det motsatta, be-
höfver här endast antydas, då af båda de nämnda momenternas sammanhang och
beroende af hvarandra klarligen visar sig, att berörde fyrktal väl är i hundradelar
en zifferbeteckning af hvarje jordegendoms storlek i förhållande till helt hemman,
men en zifferbeteckning, som icke har i och för sig något värde efter hemmanets
grundskatt, utan först på grund af samtliga kemmans-bevillningen får sitt värde
efter den andel deri, som på hvarje fyrk eller hundradels mantal belöper sig.
Korteligen: alla de fyrlcar, som efter Förordningen höra, skattlagd jord ■påföras, äro
icke hemmantals- eller grundskatts-, utan endast och allenast bevillning sfyrkar. Och
här må nu dervid endast fästas den uppmärksamhet, att man inser och betänker
vidden och vådan af den förlust i både kommunalt och civilt afseende, som der¬
med blifvit den skattlagda jordens egare tillskyndad.
Förmedelst den nya fyrksättningen hafva nemligen det Svenska Bonde-
Ståndets alla medlemmar till en början i kommunalt afseende eller i sockenstäm¬
120
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 62.
ma blifvit beröfvade all den rätt till röst och talan, som likväl tillförene dem
tillhört uteslutande. Detta är ock uttryckligen i den Kongl. Förordningen stad¬
gadt, i det att den nya Fyrktalslängden “skall", enligt dess 59 §, numera, såsom
det heter, “tillika utgöra" i hvarje kommun dess “röstlängd", — eller i den nya
stämman den nya måttstock, som likväl utan allt mått för någon vidare bonde¬
talan efter hemmantalets grundskatt, icke mäter annat, än bevillningstalen af
vissa en hvar noga påräknade ören eller fyrkar.
Den nye bonden är alltså i den nya kommunen och den nya stämman,
fast ännu icke i Staten eller inför Kronan, förmedelst den nya fyrksättningen lik¬
ställd eller föga bemärkt bland mängden af de mångahanda industriidkare, som
numera i hvarje socken alltjemt inkomma, eller likställd med alla der nyuppkomna
sjelfförsörjare af allehanda slag, och desse äro i mån af hvars och ens bevillning
numera likberättigade med hemmansegaren, enär äfven han endast i mån af sin
vanligen lägre bevillning får numera endast litet att säga i den nya kommunal¬
stämman. Så har då den Svenska bonden af sin förra rösträtt endast litet i
behåll, då för allt hvad han skattar till Kronan för hemmantalet, han likväl i
den nya röstlängden icke aktats värdig ens en fyrk i ersättning. Och så hafva i
kraft af den nya Fyrksättnings-stadgan liksom med ett enda hugg fötterna blifvit
undanslagna det hedervärda jordbruksegareståndet. Ty också, fastän uppskattad
efter sitt bevillningsvärde, men i stället beröfvad den gamla rösträttens skatt-
lagda fotfäste i den fäderneärfda odalmannajorden, skall numera bonden snart
allestädes i hvarje stämma för val al elektor till landstingsman eller för val af ny
riksdagsman, helst om denne skall väljas efter något nymodigt, mer eller mindre
främmande mönster, lätteligen blifva af ett fåtal penningemenniskor öfverrösta*!,
och sålunda äfven i händelse af något nytt Svenskt Storting, sådant det lärer
af mången bonde sjelf med sådan ilfänad emotses, få litet eller intet att säga,
om det än gällde en jordbruksbeskattning, som gjorde till slaf hvar medlem af
vårt hittills fria oell sjelfständigt Svenska Bonde-Stånd.
Men i sådant omyndighetstillstånd bör väl ändå ingen äkta Svensk bonde
sjelfviljande låta sig försättas, så länge han än icke förspillt eller sållt för en gryn¬
välling sin talanderätt i Svensk lagstiftning. Och så vida ej innan nästa riksmöte
redan genom elektorsvalen allt skall finnas inom det Ståndet omgestaltadt, bör
han väl tillse, att åtminstone uågot må återfås af den bondetalan i valstämman,
som den nya fyrksättningen helt och hållet fråntagit honom. Han skattar dock
ännu, såsom sades, till Kongl. Maj:t och Kronan — ej blott efter bevillningsgrund
för årsgrödan, utan äfven efter hemmantalsgrund för sin urgamla eganderätt till
den Svenska jorden. Och för all den kronoskatt, som hemmansegaren, jemväl för
Konungavården om jordbesittningen, utgör i jordeboks- och hemmantalsränta samt
kronotionde m. m. är det väl hellre för litet, än för mycket, om honom beskäres
jemväl efter jordetalet enahanda fyrksättning, som efter bevillningen, så att han
för hvarje hundradels mantal jordegendom får tvänne (2) fyrkar, den ena för
egendomens hemmantal, och den andra efter egarens statsbevillning. Också då
man betänker den rörliga förmögenhetens vansklighet i jemförelse med den jord¬
fasta egendomens trygghet för dess egare, kunde väl ifrågasättas, om ej ändå der¬
utöfver särskildt hvarje hemmantalsfyrk till och med borde få gälla såsom ett
slags dubbel- eller bankofyrk, eller liksom guld- eller silfverhaltig i jemförelse
med pappershalton i bevillningsfyrkarne. Men sådant behöfves dock icke, enär
hemmansegaren ändå nog får hemmantalsfyrkens röstvärde efter behag förhöjdt,
om
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 62.
121
om han blott gerna medgifver att i Bevillnirigs-beredningen och i Taxerings¬
kommittéen hans hemman icke sänkes, utan heldre höjes i bevillnings- eller pen-
ningevärde. Emellertid finge dock sålunda bonden, i kraft af sin hemmansröst,
jemväl i den nya kommunalstämman ej så litet mera att säga än nu, så länge
hemmansrösten der gäller alls intet; och då, vid hvarje vigtigare stämma samtlige
socknemännen egde emot penningmännens eljest mer eller mindre jemnvägande
bevillningsfyrkar att lägga i vågskålen tyngden af alla hemmanens röstfyrkar
efter deras grundskatt, så vore väl ännu en öfvervigt i de förras händer betryg¬
gad. Sådant visar sig ock förhållandet, om det sagda tillämpas på det fyrksätt-
ningsexempel, som i det Författningen bifogade A-formuläret finnes anfördt,
alldenstund hola den skattlagda socknejordens bevillningsfyrkar, der upptagna till
2,154, och således nära jemnvägande med de fyrkar för andra beskattningsföremål,
som der beräknats till 2,079, likväl blefve med dubbla antalet öfvervägande de
sednare, om blott för den skattlagda jorden beräknades enahanda fyrktal efter
hemmantalsskatt, som efter derå sig löpande bevillning.
På grund fördenskull af allt det ofvan anförda dristar jag ödmjukast vid
58 § af högbemälda, för landet utfärdade, Kommunal-förordning föreslå den ändring
och rättelse i der stadgade fyrksättning,
att all skattlagd jord måtte åsättas fyrktal ej allenast, såsom der före-
skrifvits, efter derå sig belöpande statsbevillning, utan jemväl fyrktal
till enahanda belopp för egendomens grundskatt, Och torde för sådant
ändamål i besagde §, vid momentet A, endast behöfva tilläggas följande,
eller dylikt, såsom meningens slutord: “och skall sådant fyrktal hvarje
större eller mindre hemmansdel åsättas, jemte det, som till enahanda
belopp densamma tillkommer efter derå sig belöpande statsbevillning".
Sådan rättelse i berörda fyrksättning, redan på anförda skäl nödvändig, blir
det nu än mera, om saken ses ur Grundlagens synpunkt. Hemmantalet skulle
nemligen numera, på sätt derom stadgats, användas till måttstock endast för en
fyrksättning efter bevillningsgrund. Men dermed är då jemväl undertryckt den
rösträtt, som, ursprungligen fästad vid hemmanets grundskatt, utgör ett stånds-
privilegium, och sålunda här tillika begången en gruudlagsöfverträdelse, fastän
måhända omedvetet och utan allt uppsåt. Det må också heldre få anses för en
svaghetssynd, i följd af för mycken eftergifvenhet för det nyas, och förgätandet af
det gamlas fordringar; och än mindre bör väl sjelfva stadgandets utfärdande blifva
föremål för klander, då det skett med samtliga Riks-Ståndens vetskap och med¬
gifvande. Men såsom privilcgii-fråga har väl ändå denna saken icke behandlats;
och lagstiftningens mening var det visst aldrig heller, att för den rösträtt i soc¬
kenstämma, som der på ny grund af bevillning inleddes, det Svenska Bonde-Ståndet
derföre sjelft skulle så helt och hållet förlora i samma stämma all den skatte-
mannatalan, som likväl varit och blir grundbetinget för det Ståndets talan äfven
vid riksmötet, och dermed äfven grundbetinget för fortfarandet af dess sjelfmyn-
dighet. Lagen är god, när han rätteligen brukas. Men lagen blir ond, när han
missbrukas, eller (såsom i ett annat här af mig berördt fall) illa tillämpas; lagen
blir då ond och vredgas i det allmänna folkmedvetandet; och deraf detta missnöje
och all denna oro och klagan allestädes öfver å ena sidan en alltför obillig och
hård kommunalbeskattning, och å den andra, en stympad rösträtt, som i den nya
stämman skall sakna gehör och lätt förtryckas. Men sådant ondt kan och bör
nu förekommas, innan det blir värre och sedan ohjelpligt. Författningen är nu
Bih. till B. St. Prot. 1862 #■ 1863. 11 Sami. 2 A/d. 16
1-22
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 63.
först i början af sin tillämpning. Jag föreslår derföre föranstaltandet af en un¬
derdånig skrifvelse från Rikets Ständer till Kongl. Maj:t med anhållan om skynd¬
sam rättelse af det grundfel i den nya fyrksättningen, som här ofvan torde i till¬
räcklig måtto vara framhållet.
Stockholm den 29 November L862.
J. Bernh. Runsten.
IV:» 63.
Af Kontraktsprosten J. Janzon: Orri lekmannaverksamhetens ordnande.
Förliden riksdag väckte jag motion om lekmannaverksamhetens ordnande
men, ehuru den kraftigt vid remissen understöddes af Högv. Ståndet, afslogs den
dock af sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottet af det hufvudsakliga skäl att
motionen stridde mot tidens anda. Men remissen var ju ställd till det Höglofliga
Utskottet, icke till tidens anda? Jag hade derför af Utskottet väntat en klar
vederläggning af mina motiver och icke ett svar, som rätt lifligt påminner om
det bekanta: “Spor min Hovmester“. Jag nödgas nu fråga tidens anda, denne
Hofmästare, när vi råkas: hvarför vill du icke ordning i menniskolifvCts vigti-
gaste angelägenhet? och säga honom midt i ansigtet, fastän han påstås vara en
myndig matador: älskar du anarki och oordning, så kommer du icke från ordnin¬
gens Gud. Må andra hurra för dig, jag gör det icke!
Motionen begrofs utan liktal, hvartill min permission, Högvördiga Ståndets
trötthet nära riksdagens slut och omöjligheten att vinna något af en återremiss
gifva nöjaktig förklaring. — Men då ämnet är vigtigt och ändring i närvarande
förhållandet af behofvet påkallad vill jag åter lägga det under Rikets Höglofliga
Ständers pröfning.
Att vår kyrka lider af den oordnade lekmannaverksamheten höres af klago¬
ropen från nära alla rikets stift. Hungern efter Guds ord, för så vida den vitt¬
nar om andeligt lif, är ett godt tidens tecken; men vådan ligger i bristande kon¬
troll öfver den själaspis, hvarmed hungren mättas. Hvilket gift kan ej sockras
så, att barnet tycker om det! Förr var icke faran så stor, som nu. Man begag¬
nade sig då af allmänna Gudstjensten, husandakten samt ett flitigt bruk af bibel¬
ordet och af vår rika och sköna andeliga litteratur, hvaraf de fromme i landet
kallades läsare. Nu hafva hörare kommit i läsarnes ställe. De förre anse kon¬
ventikel nödig för och bevis på en lefvande kristendom och kunna dagtals lyssna
till extemporerade föredrag af i sin kristendom mycket okunniga personer, under
det de tröttna vid ett kapitel ur Joh. Arndt, ett blad ur Nohrborg. Man har ut¬
ropat denna uthållighet i hörandet såsom något särdeles stort, Det hvilar dock
på en naturlag: Hvad som kliar i öronen, det mättar icke.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 63.
123
Man vill hafva konventiklar och, rätt ledda, kan visserligen af dem komma
mycket godt. Men då i större, församlingar sådane hållas samtidigt på flere stäl¬
len, kunna dess ordentlige lärare, som vanligen utgöra en, sällan två, omöjligen
leda dem, äfven om håg och krafter härtill funnos i rikaste mått. Lagen tillåter
eho det vara må, att på sammankomster för andaktsöfningar hålla föredrag, utan
att talaren behöfver hafva aflagt prof att han känner kristendomens hufvudläror,
än mindre att han förstår dem rätt. Yanligen affordras honom icke bevis om
frejd, eller ens att han står i kyrkans gemenskap. Häraf har handt att icke blott
i hög grad osedliga personer, utan äfven brottslingar, sedan de kastat om sig
helighetskappan, kunnat länge gömma sig för lagens näpst och med sin utanlexa
långa tider hänföra en nyfiken, enfaldig och lättrogen allmoge och frossa af dess
håfvor. Främlingen är icke skyldig att underrätta församlingens pastor hvarken
när han kommer, eller hvar han ärnar hålla föredrag. Såframt icke pastor
hyllar spionsystemet, hvilket jag anser under hans värdighet, urståndsättes han
så väl att personligen infinna sig, som ock att genom ombud öfvervara samman¬
komsten, för att pröfva läran. Likväl ålägger honom gällande lag att, så ofta han
tillträder en församling, edeligen tillförbinda sig, att falsk lära och all förargelse
afstyra. Genom 1858 års förordning är dörren till församlingen öppnad för oord¬
ning, falsk lära och villfarelse. Vid dörren kan, som visadt är, pastor icke vakta,
men stänga benne förbjuder honom lagen; likväl är han ansvarig för om ulfven
inkommer. Ar icke detta en motsägelse och något som behöfver ändras? —
Man säger väl att lekmannaverksamheten motverkar otron. Mig förefaller
då besynnerligt att när prestön öfverhöljes med hån af otrons fanbärare, hafva
desse icke ett enda hårdt ord mot lekmän, som predika. Månne icke de förre se,
att de i de sednare hafva medhjelpare att nedrifva kyrkan; de arbeta blott på
hvar sin sida om väggen. Antinomismen, baptismen, mormonismen och möjligen
ännu flere ismer äro ogräsfrö, importerade från utlandet och som nu sås i vår
kyrkas jord. Hvad följden häraf kan blifva är nu oberäkneligt. Sådden och skör¬
den inträffa icke samtidigt. Man ser dock broddén här och der redan, nemligen: uti
misstroende till presterskapet, missaktning för den allmänna gudstjensten, försum¬
lighet i enskilda bruket af Guds ord, uti öfversliattandet af konventikel-väsendet,
i hvilket mången går så långt, att han tror, att blott han håller sig till konven-
tikel-ledaren och hans hop oförsumligt, så dör han saligt.
Mig ömmar om de månge enfaldige, ofta fromme och välmenande själar, som
genom desse förförare lockas till affall från vår kyrka och sina fäders tro. Kyr¬
kan sjelf löper häraf ingen fara. Hon är icke byggd af menniskor och kan der¬
för af menniskor icke kullslås. Vinträdet skadas ej deraf att en och annan gren
afskäres; men den afskurne grenen förtorkas. Huru har det gått med alla schis¬
mer och heresier inom kyrkan? Sedan de en tid, like snöbäcken, bullrat och
anställt förödelse, hafva de liksom denne sinat ut och spårlöst försvunnit; under det
kyrkan sjelf, såsom en lefvande flod, framgått djup och klar, gifvande verlden lif.
När man i våra dagar tillåter lekmän, utan föregången pröfning, deltaga i
Guds ords förkunnande och själavården, åberopar man exemplet af första försam¬
lingen med sin lärofrihet och välsignelsen deraf. Så vidt jag kunnat få reda på
historien om första tidehvarfvet har kyrkan aldrig haft kraftigare garantier mot
falsk lära och villfarelse, än just då, liksom aldrig svagare än nu. Ty om man
än antager en större lärofrihet, än hos oss före 1858, hvilket likväl icke låter sig
ur Nya Testamentets skrifter strängt bevisas, så får man icke förgäta att det na¬
turliga anlaget hade fått en högre kraft och rening genom den Helige Andes
124
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 63.
utomordentliga nådegåfvor, enkom för denna tid, till att verka så väl inom ordets
som handlingens område. Inom ordets område voro gåfvorna dels beständiga och
bestodo icke blott i den åt Christus sig med fullaste tillförsigt hängifvande tron,
marig, åtföljd af förmågan att lära och inspirera, utan ock i en visdom, yvioois,
som under den förras hänförelse aldrig tappade styret, alltid band tanken i de
mest adseqvata och skarpast bestämmande ordalag. Dels voro gåfvorna tillfälliga,
såsom profeterandet och talandet med tungomål, vid sidan af hvilka stodo tungo¬
måls -uttydaren och andepröfvarén, kontrollerande och förklarande de förra; och
öfver det hela vakade den apostoliska blicken och myndigheten. Hafva väl vår
tids kouventiklar något detta motsvarigt?
Men kyrkans grundläggare och beskyddare såg att svärmare och falska lä¬
rare skulle komma, sägande hvar för sig: “Jag har fått den Helige Ande lika
omedelbart och i lika mått med Apostlarne och första församlingen. Med Guds
Ande har jag både tro och visdom och är dermed berättigad både att lära och
fordra tro af mine åhörare." Hör att kraftigt kunna vederlägga en sådan och
skydda sin församling, sträckte Herren sina nådegåfvor äfven till handlingens om¬
råde genom förmågan att bota sjuka och göra underverk. Yi kunna nu säga till
en sådan: är du ett utomordentligt Guds sändebud, som Han, för att förkunna
oss något nytt, lofvat träda utom gränsen af den vanliga ordningen, visa då din
fullmakt! gör ett underverk! uppväck en död! Gil, med ett ord, krafter åt en
förlamad! eller dylikt, och jag vill tro dig. Kan du det icke, då är du passlös
och då förnekar jag din sändning och en den Helige Andes utomordentliga gåfva
åt dig, utan anser dig för en simpel lösdrifvare inom kyrkans område, och vill
icke höra dig. Henna profvare ligger nära till hands äfven för den enfaldige.
Om kristna kyrkan någon tid kunnat vara nöjd och belåten med det allmänna
prestadömet och undvara ett särskildt prestcmbete, hade det väl varit nu, då
både kunskap och tro meddelades omedelbart af den Helige Ande. Men Apost¬
larne sågo att alla lcmmarnes deltagande i församlingens uppbyggelse lätt kundo
urarta i godtycke, oordningar och låta luckor uppstå i kyrkans förvaltning, pre¬
dikan och själavården, om icke ett embete tillsattes att vaka öfver allt detta, upp¬
rätthålla ren lära och kristlig tukt. Straxt de hade stiftat en församling, tillsatte
de derför, efter noga pröfning, prester, hvilka invigdes med bön och händers på-
läggning, för att under Apostlarnes frånvaro förestå henne. Dom till biträde in¬
rättades Diakonatet, i böljan ett embete för sjuk- och fattigvård, men hvars verksam¬
het snart utsträcktes till ordets predikan och själavård. Men då äfven Diakonerne
invigdes efter föregången pröfning, med bön och händers påläggning, samt dem
anvistes en bestämd verkningskrets, så voro dessa icke längre lekmän, utan räk¬
nades till klerus. Yår tids lekmän, som opröfvade och okallade tränga sig in i
läroembetet och för hvilket oskick väre lärdaste, frommaste och anderikaste män,
en Luther, Spener och Schartau m. fl. varna, sakna föregångare i första försam¬
lingen.
Jag har nu sökt visa att vi fjermat oss från den fasta apostoliska kyrko¬
ordning, hvilken Guds Ande stiftat och välsignat, genom hvilken han vunnit seg¬
ren öfver verlden; jag har visat att närvarande tids oordning är vådlig, icke för
kyrkan sjelf — hon står nog fast; men för många dess medlemmar, som, stunde¬
ligen utsatta för förförelse, slutligen förföras och taga skada till sin själ.
I en civiliserad stat lemnäs icke ens medborgarens kropp till experimental¬
fält åt okunnigheten och dumdristigheten, utan han anförtros åt vetenskapligt
bildade, i läkekonsten öfvade män. Men emedan verkliga läkaresnillen finnas,
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 63. 125
hvilka af omständigheter hindrats från att tillegna sig vetenskaplig bildning, så på
det att deras gåfvor må blifva samhället till gagn, lemnar Sundhets-kollegium sär¬
skildt tillstånd åt dessa att praktisera, då tvärtom hvar och en opromoverad, som utan
sådant tillstånd idkar läkekonsten bötfälles, när han åtalas, såsom qvacksalfvare.
Ega vi kristlig tro, så hålla vi själen mycket dyrbarare än kroppen ; följ¬
aktligen den förras vård långt vigtigare än den sednares. Jag fordrar dock icke
mer, än att själavården hos oss måtte omgärdas af lika lagar som helsovården
hvilket icke kan sägas vara för mycket begärdt af en kristlig stat. Hvad jag
yttrat om läkareanlag gäller äfven om lärareanlag. Det vore illa om icke för¬
samlingen finge draga fördel af mången dyrbar och härlig gåfva för denna verk¬
samhet, blott derför, att innehafvaren saknar den vetenskapliga bildning, som for¬
dras af Prest-kandidaten; men gåfvan bör pröfvas, emedan det muntliga föredra¬
get både har större kraft att hänföra och är svårare att censurera, än det skrifna,
hvarför det ligger största vigt på att hvad som talas är Guds ord och icke men-
niskors. På grund af hvad jag nu anfört vågar jag föreslå det lekmannaverk¬
samheten inom kyrkan måtte ordnas på följande sätt:
l:o. Lekman, som anser sig kallad och skicklig att förkunna Guds
ord, må, försedd med prestbevis, infinna sig hos sin Biskop för att pröf¬
vas till kristendomskunskap och praktiska lärareanlag, och om han
godkännes, och hans frejd är väl vitsordad, Biskopen då, utan afseende
på bristande vetenskapliga studier, må gifva honom rättighet att på de
i gällande lag tillåtna tider och med församlingens Pastors goda minne,
förkunna Guds ord på konventiklar, så länge han visar sig oförvitlig i
lära och lefverne.
2:o. Hvar och en må vara tillåtet att på sammankomster för an-
daktsöfningar föreläsa Bibeln ordagrannt, äfvensom asketiska skrifter af
renlärige författare, sjunga psalmer ur vår kyrkas spalmbok och före¬
läsa böner; men ingen lekman, utan att vara så befullmägtigad, som i
föregående momentet sägs, må tillåtas förklara bibeln eller hålla ande¬
liga föredrag inför en samlad menighet, vid det vite nu gällande lag
ålägger honom, som emot Kyrkoråds förbud uppträder såsom talare på
sammankomster för andaktsöfningar.
Genom antagande af detta mitt förslag skulle alla de krafter, som kunna
gagna församlingen, lösas; blott det ovisa, omogna och onda bundes, och i de i
menskliga lifvet mest ingripande läror skulle det pladdrande, de motsägelser och
det virrvarr upphöra, som mer än annat är mägtigt att göra menniskan trolös
och hopplös och hvars följder för vårt fädernesland vi lika litet kunna bedöma
nu, som encyclopedismens följder kunde anas af dess förkunnare.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
J. Janzon.
126
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 64.
N»o 64.
Af Doktor J. E. Forssell: Om upphörande af den förmånsrätt i
afseende på försäljning af bränvin m. m. sorn under vissa
vilkor är gästgifverier på landet tillförsäkrad genom stad¬
gandet i 12 % af Kongl. Förordningen den 7 December
1860.
Under de tvänne sednaste riksdagarne hafva motioner dels inom andra Stånd,
dels ock inom Högvördiga Preste-Ståndet, blifvit väckta till vinnande af ändring
i det stadgande angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m., hvarigenom
vissa gästgifverier på landet från denna lagstiftnings början fingo sig medgifven
och ännu innehafva en rättighet till utöfvando af bränvinsförsäljning, som, med
egenskapen af ett slags, ehuru till sin beskaffenhet mycket sällsamt privilegium,
icke kan innehafvarena, utan deras begifvande fråntagas. Den värde ledamot inom
detta Stånd, som under de båda riksdagarne motionerat i ämnet, föreslog att denna
rättighet måtte upphöra och hvarje gästgifvare å landet, som vill utöfva bränvins¬
försäljning, underkastas samma vilkor, som Förordningen i allmänhet föreskrifver
för behörighet till sådan försäljnings utöfning. Nödvändigheten af en sådan för¬
ändrad lagstiftning har han ådagalagt med skäl, sorn, efter min uppfattning, äro
ovedersägliga. Han har visat att den förmenta rättighet i förevarande hänseende,
som vår lagstiftning med så mycken ömtålighet velat omhägna och uppehålla,
icke kan hafva större grundade anspråk, än de mångå andra tillfälliga, som utan
all tvekan blifvit uppoffrade och redan måst vika för sednare tiders ekonomiska
lagstiftning. Han har i denna sin uppfattning varit på det kraftigaste understödd
af en annan värd ledamot inom Ståndet, en af vårt lands förnämste rättslärde,
som vid 1856 års riksdag tydligen ådagalade huru det åt gästgifverierna genom
1855 års lagstiftning upplåtna privilegium icke i föregående rättsförhållanden egde
någon giltig grund. Han har vidare framhållit, att gästgifverierna före 1855 al¬
drig egt någon så vidsträckt rättighet till bränvinsutskänkning som den, hvilken
genom den då skedda lagstiftningen dem tillädes och att således hvad som var
ämnadt att blott bibehålla dem oqvalde vid den förmån, man, i en illa uppfattad
hänsigt till deras förmenta rätt, skydde att fråntaga dem, blef i sjelfva verket
ett medgifvande af nya förmåner. Man har genom detta medgifvande framkallat
priviligierade krogar, der förr lagligen icke fanns annan rättighet än den, att till¬
handahålla spritdrycker med mat åt resande och, hvad som oskäligare är, man
har så väl omgärdat dessa privilegier att, oaktadt hela menigheters enhälliga pro¬
test mot deras åtnjutande och utöfning, understödd af vederbörande embetsmyn-
digheters sammanstämmande önskan, denna slags gästgifverirörelse fortfar allestä¬
des, der den usla egennyttan funnit och finner sin uträkning vid att ockra på
svagheten och njutningslystnaden hos kringboende befolkning. Allt detta är för¬
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 64.
127
nyade gånger framhållet och medlet till vinnande af rättelse underställdt Riks-
Ståndens pröfning, men motionerna, som syftat derhän, hafva mötts med obenä¬
genhet och afslag, och den öfver klagade lagstiftningen står ännu qvar, förnyad genom
Kongl. Förordningen den 7 December 1860 sådan den lyder i 12 §.
Det öde, som träffat Doktor Emanuelssons motioner skulle säkert icke
hafva afhållit honom att äfven denna riksdag förnya sitt yrkande; men han har
såsom jag känner, redan vunnit sitt närmaste syfte på en annan väg. Kommunal-
och embetsmyndigheter hafva genom sammanstämmande taxeringsåtgärder verkat
derhän att den förderfliga rörelsen måst inställas. Så lärer det hafva tillgått i
hans hembygd; så i en annan ort, der länets höfding främjat ett sådant sätt att skipa
lag, efter att förgäfves hafva väntat hjelpen från dem, som egt att stifta den.
Medlet är ock så till vida godt, som det är det enda, hvilket, i det nödfall, som
nu räder, kan tillgripas. Men lätt insedda förhållanden göra att det icke allestädes är
användbart. Icke heller är det i allmänhet godt och välbetänkt att ställa ordnings-
älskande menigheter och myndigheter i nödvändigheten att tillgripa konstlade medel
för att vinna sin goda afsigt mot dem, som främja oordning; att medgifva dem som
verka till förderf, att anse sig såsom lagligen berättigade, men sätta dem; som vilja mot¬
arbeta förderfvet i det förhållande att nödgas kringå lag för att vinna framgång. Ett
privilegium på krögeri borde väl ock för alla vara det förhatligaste af alla pri¬
vilegier. Det har visat sig huru allmänna opinionen anser samtlige dessa för¬
månsrätter. Redan deraf bör kunna slutas, huru litet de gå i allmänna opinionens
ärenden, som försvara och envist vidhålla förmånsrätten för gästgifverierna att
utskänka bränvin. Men ett ännu tydligare bevis härtill finnes. Frågar man
hurudan är på landsbygden menigheternas vilja och önskan verkligen beskaffad i
afseende på tillgången till bränvinsutskänkningsställen, eller huru hafva de be¬
gagnat den rätt, som genom 14 § af nu gällande förordning är dem tillerkänd
i afseende på andra utskänkningsställen än gästgifvaregårdar, så ligger svaret i
öppen dag. Sådane lagligen berättigade krogrörelser på landsbygden, som ej stå
i förening med gästgifveri, torde snart vara räknade. Hvad jag tror mig känna
kan jag intyga, att nemligen i hela norra Upland från Elfkarleby till Upsala
och vidare inom hela Mälareslätten mellan Upsala och Westerås ingen så be¬
skaffad krog finnes, icke ens vid de stora bruken. Detta bevisar hvad folket
vill i detta afseende; deremot bevisa krogarna vid gästgifvaregårdarna att det icke
kan hvad det vill, och dertill är lagstiftningen vållande. Målsmännen för hvad
som ännu är så impopulärt beståndande i detta hänseende hafva sökt sin und¬
skyllan i farhågan att, genom ändring i lagstiftningen befrämja lönnkrögeriet.
Hvad innebär väl denna undskyllan närmare betraktad? Månne icke en grund¬
sats, som, konseqvent genomförd, skulle göra all god lagstiftning omöjlig; månne
icke ett tvifvel om det godas och rättas seger, som, i alla afseenden menligt, blir
det i dubbelt mått hos dem, som éga att stifta lag, och ställer dem i ett bero¬
ende, som för hemmet ingalunda är helsosamt; månne ock icke ändteligen ett inga¬
lunda fullt berättigadt misstroende till deras nit och förmåga, som ega att vaka
öfver stiftad lags efterlefnad? Skulle desse frestas att svika denna sin pligt,
gifves dem ju en ökad frestelse dertill genom en förutsättning från lagstiftningens
sida, som innebär, att hvad som dem åligger är till fullgörande omöjligt och der-
före icke heller påräkneligt.. Sanningen till ära måste dock vitsordas att, hvad
beträffar åtminstone den bygd jag tillhör, en sådan förutsättning visat sig vara
ogrundad. Lönnkrögeriet kan sägas der vara utrotadt, ehuru intet utskänknings-
ställe finnes inom hela fögderiet. Förtjensten häraf tillhör kronobetjeningen, un¬
128
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 65.
derstödd af menigheternas allmänna rättskänsla. Försök till lagofverträdelser
hafva visserligen försports, men genast rönt beifran och äro nu mycket sällsynta.
Jag vet väl att i andra delar af riket förhållandena äro motsatta. Dessa böra
dock ej framhållas såsom bestämmande, aldraminst af dem, som i deras egenskap
af lagstiftare äro förbundne att anse dem såsom undantag, förr eller sednare öf-
vergående till det normala.
På grund af hvad jag sålunda anfört, och, det må öppet erkännas, på sär¬
skild begäran af en man, tillhörande Mälareslättens jordbrukare, får jag, i den
syftning att ställa hvarje innehafvare af gästgifveri i jemnbredd med alla andra,
som önska vinna rättighet till utskänkning af bränvin, härmed föreslå, att i nu
gällande Förordning af den 7 December 1860 om vilkoren för försäljning af
bränvin m. m.
§ 12, utgår.
§ 14, i dess början förändras till: Vill någon väcka fråga att bränvins-
utskänkning må i socken å landet öfvas, gore etc.
8 15, i dess början förändras till: Rättigheterna för tillåtna utskänknings-
och minuthandelsställen i en socken varda derefter etc.
— till dess sednare afdelning från Der till pröfva utgår.
§ 20, sednare afdelningen från Har till medgifves utgår.
| 28, sista afdelningen förändras till: På landet vare å sön- eller helge¬
dag all utskänkning förbjuden, derest Konungens Befallningshafvande
ej på grund af särskilda omständigheter undantag meddelat.
§ 38, utgår. _ .
att de hänvisningar till 12 §, dem 13, 17 och 18 §§ innehålla, från
dessa §§ utgå, samt
att i öfrigt förordningen, der så erfordras, ändras till öfverensstämmelse
med mitt nu gjorda yrkande.
Stockholm den 26 November 1862.
J. E. Forssell.
Kio 65.
Af Doktor H. G. Lindgren: Om understöd af allmänna medel åt
Artisten N. Mandelgren.
Artisten N. Mandelgren, som, sedan många år tillbaka, nästan uteslutande
sysselsatt sig med studerandet och aftecknandet af Sveriges kyrkliga monumenter,
och nyligen, efter mångårigt vistande i Paris, derstädes, under titel af "Monuments
Scandinaves
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 65.
129
Scandinaves du moyenåge”, utgifvit en mängd af i våra landskyrkor befintliga alfresco-
målningar, — af hvilket vackra, och af så in- som utländska konstkännare högt
berömda arbete 40 exemplar, till följd af sistlidne riksdags Ständers frikostiga
anslag, blifvit för Svenska Statens räkning inlösta — har nu till fäderneslandet åter¬
kommit, i afsigt att för framtida utgifvande dels ordna äldre afteckningar, och
dels taga nya af våra i alla landsorter spridda kyrkliga fornlemningar, af hvilka,
för att döma efter en långvarig bedröflig erfarenhet, ett icke obetydligt antal år¬
ligen genom vanvård går för efterverlden förloradt. Men lian saknar egna till¬
gångar att fortgå på den föga inbringande konstnärsbana, han hitintills med så
mycken framgång beträdt, och ser sig, der icke något understöd af allmänna medel
kan honom beredas, nödsakad att hädanefter egna sin verksamhet åt mera vinst¬
gifvande sysselsättningar, hvarföre jag ock, under åberopande af närlagda he¬
drande intyg, som af ledamöterna i Fria Konsternas Akademi blifvit i dessa dagar
afgifvet, både om värdet af Mandelgrens redan gjorde prestationer, och om de för¬
hoppningar, som kunna och böra vid hans fortsatta likartade verksamhet fästas,
dristar föreslå,
att Rikets Höglofl. Ständer ville anslå ett understöd af 1,500 R:dr
Riksmynt, att under instundande statsregleringsperiod årligen utgå till
Artisten N. Mandelgren, på det att han måtte komma i tillfälle att
verkställa de resor inom landet, som för fortsatt aftecknande af ännu
af honom oundersökte kyrkliga monumenter kunna vara af nöden; med
skyldighet för Mandelgren att vid slutet af hvarje år till Fria Konsternas
Akademi inlemna de afteckningar, han under äret gjort.
Jag anhåller vördsamt, att denna min motion måtte varda till Stats-Utskottet
remitterad, och med de öfriga resp. Riks-Stånden kommunicerad.
Stockholm den 26 November 1862.
II. G. Lindgren.
Då Herr N. Mandelgren är bugad att fortsätta utgifvandet af sitt arbete
öfver fäderneslandets gamla kyrkor, med deri förekommande värdefulla konst¬
historiska lemningar från förgångna sekler, men ett dylikt verk är af den art,
att för det samma icke kan påräknas afsättning till en större publik, hvadan ock
den möda, tid och kostnad, som derå måste uppoffras, ej genom planchernas åt¬
gång lönas; samt, då de materialier, hvilka Herr Mandelgren redan samlat till
detta arbete äro af det intresse, att de, likaväl som de hittills af honom utgifna
frescomålningarne förtjena att bekantgöras, vore önskeligt om Herr Mandelgren,
genom bidrag af allmänna medel, komme i tillfälle att fortsätta den verksamhet
hvaråt han på ett nitfullt och berömligt sätt egnat sig.
Stockholm den 19 November 1862.
F. W. Scholander.
Uti ofvanstående yttrande instämma:
C. G. Qvarnström. J. F. Höckert. Alb. Törnquist.
J. P. Molin. C. G. Blom-Carlson. Johan Boklund.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 2 Afd.
17
130
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 66.
N;0
Af Doktor H. G. Lindgren: Om årlig pension åt framlidne Prosten
I. M. Winges enka och oförsörjda döttrar.
Ehuruväl de extra nådårs-förmåner, sorn icke sällan beviljas medellösa
ecklesiastika tjenstemäns eiterlemnade enkor och barn vanligen äro långt ifrån
att lemna någon de dermed i nåder hugnades framtid betryggande behållning, äro
dock Rikets Ständer sällan besvärade af pensionsansökningar från det hållet, af
det lättfuuna skälet, att huru väl förtjente än hädangångne prestmän kunna
under lifstiden hafva varit af den eller de församlingar, inom hvilka de varit an¬
ställde, de dock endast undantagsvis hafva varit i tillfälle att inlägga någon sådan
förtjenst af det allmänna, som kunde i någon mån rättfärdiga ett vädjande för
deras efterlemnade familjer till nationens erkänsla. Men en sådan man var i
lifstiden Prosten i Knutby och Taringe församlingar af Upsala erkestift, Magister
Isak Mårten Winge, som kanske mera än någon annan Svensk man bidragit till
folkundervisningens befrämjande i vårt land, både genom den mängd af goda och
allmänt begagnade läroböcker för folkskolan, dem han af trycket utgifvit, och af
hvilka många sett 3 å 4, och en ända till 13 nya upplagor, och genom de talrika,
värdefulla uppsatser han skrifvit i nästan alla de till hans, den 6 Augusti 1857
timade, död utkomna årgångarne af den berömda tidskriften “Läsning för folket“,
och hvilka sammanlagda med säkerhet fylla mera än fyra af denna tidskrifts år¬
gångar, om än blott få af dem äro undertecknade med författarens signatur. En
sådan den aflidnes berömliga verksamhet synes i en tid, som i så hög grad, som
vår, nitälskar för folkupplysningen, högt påkalla representationens erkännande,
och åtminstone böra kunna från nöd rädda hans åldriga enka och oförsörjda barn. Af
närlagde bouppteckningstranssumt inhemtas, att boets tillgångar vid familjefadrens
död voro långt ifrån att betäcka skulderna, hvilka dock genom tillskott af medel,
som influtit för trenne i bouppteckningen inom linien upptagna lifassurauser lära
hafva blifvit fullt godtgjorde. Återstår således för enkan och de fyra ogifta dött¬
rarna endast det ringa öfverskott, som nådåren kunnat lemna, och hvilket är så
obetydligt, att en ensam person deraf icke kan lifnäras.
Under sådana förhållanden vågar jag hos Rikets Ständer vördsamt anhålla,
att de ville såsom en gärd af erkännande af aflidne Prosten I. M.
Winges sällsynta förtjenster om folkundervisningen åt hans enka
Andriette Sophia Winge, född Rothman, och hans fyra oförsörjda döttrar
Wallborg Sophia, Hedvig Cecilia, Maria Johanna och Rosa Gunhilda,
hvilkas ålder af närlagde prestbetyg vitsordas, så länge de lefva ogifta,
å allmänna Indragnings-staten anslå en årlig pension af 150 R:dr R:mt
åt hvardera, att från detta års början utgå.
Stockholm den 26 November 1862.
H, G. Lindgren.
Motioner i Pr este-Ståndet 1862. N:o 67.
131
%:0 07.
Af Doktor II. G. Lindgren: Om lönefyllnad åt Intendenten vid
Landtbrulu-akademiens Experimentalfält.
I det betänkande Kongl. Landtbruks-akademien den 14 sistlidne Juni till
Kongl. Maj:t i underdånighet ingifvit, angående åtskillige åtgärder, som för jord¬
brukets och boskapsskötselns befrämjande borde vidtagas, har akademien, bland
annat, fäst uppmärksamhet vid vigten och angelägenheten deraf, att den med stats¬
anslag understödda anstalt, som under namn af akademiens experimentalfält sedan
längre tid varit i verksamhet och i egentlig mening måste anses såsom en Staten
tillhörig inrättning, måtte varda försatt i ett med tidens fordringar öfverensstäm¬
mande skick, så att de anspråk kunde tillfredsställas, som man egde på en offent¬
lig i hufvudstadens närhet befintlig dylik anstalt, hvilken ofta besöktes af inne¬
vånare från olika delar af landet, äfvensom af resande från främmande länder.
Akademien har således föreslagit, att då det numera vore en erkänd sanning, att
vid en sådan inrättning, som den ifrågavarande, de theoretiska undersökningarne
oeftergifiigen borde sammanbindas med och åtföljas af den praktiska tillämpnin¬
gen, samt såväl de förra som den sednare ordnas, utföras och öfvervakas af
dertill fullt lämplige personer; så borde experimentalfältet anordnas såväl till en
agrikultur-kemisk försöksanstalt, som jemväl till en mönsterfarm, samt för upp¬
nåendet af detta dubbla ändamål de statsanslag beviljas, dels för en gång och dels
årligen, som af behofvet påkallades.
Kongl. Maj:t, som i nåder gillat hvad akademien sålunda i hufvudsaken hem¬
ställt, har emellertid i sin nådiga proposition angående Statsverkets tillstånd och
behof under Sjette Hufvudtiteln uppfört tillökningen i Intendentens vid experi¬
mentalfältet nuvarande lön till endast 900 R.:dr om året, i stället för af akademien
begärda 1,900 R:dr, i följd hvaraf bemälde Intendents aflöning, hvilken akademien
ansett böra höjas till minst 4,000 R:dr, skulle komma att utgå med allenast 3,000
R:dr. Och har orsaken till denna nedsättning, enligt det bifogade Stats-Råds-
protokollet, uppgifvits vara, att Intendenten, såsom boende vid fältet, tillgodo-
komme fördelar in natura, hvilka borde tagas i beräkning. — Jag anhåller att i
denna fråga få andraga följande.
Den person, hvilken skall vara Chef för experimentalfältet efter den omda¬
ning af verksamheten dervid, som af Landtbruks-akademien förordats, måste ej
mindre besitta de mest vidsträckta kunskaper i jordbrukets och boskaps-skötselns
theori, än äfven vara en utmärkt praktisk landtbrukare, med förmåga att ordna,
leda och öfvervaka det hela. Endast få så qvalificerade personer finnas ännu i
vårt land, villige att åtaga sig denna Iutendents-befattning och de, som dertill
skulle kunna anses fullt lämplige, sakna numera icke tillfälle, att rigta sin verk¬
samhet åt andra håll, der visshet om tillräcklig utkomst är att påräkna. Befatt¬
ningen måste derföre åtföljas af sådane löneförmåner, som göra antagligt, att
akademien städse må kunna påräkna dess beklädande af en man, som är den¬
132
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 68.
samma fullt vuxen. Hvarom icke, blir hon nödsakad att inskränka sina anspråk
i ena eller andra hänseendet, hvaraf åter följden troligen blefve, att det ändamål,
som sökes, komme att förfelas.
Bifalles det af akademien i detta ämne gjorda förslag, skulle Intendentens
vid experimentalfältet aflöuingsvilkor komma att blifva, utom boställslägenhet,
4,000 R:dr i lön och några natura förmåner, hvilka kunna skattas till vid pass
600 R:dr om året. Dessa emolumenter i förening, hvilka äro mindre än de, som
nu för tiden tilldelas mången förvaltare af större bruks- och landtegendomar,
kunna desto mindre anses för öfverdrifna, eller för innehafvaren af ifrågavarande
befattning mer än tillräckliga, som lefnadskostnaderne vid experimentalfältet äro
större än i hufvudstaden, från hvilken nästan alla förnödenheter skola hemtas, och
som befattningen utan tvifvel blir af en ganska mödosam beskaffenhet, fullt upp¬
tagande Intendentens tid hela året om, och dessutom förknippad med ett inga¬
lunda obetydligt ansvar. Honom åligger nemligen, utom ordnandet och skötseln
af fältet och öfvervakandet af alla de mångfaldiga försök, som derstädes komma
att anställas, jemväl hela redogörelsen för använde medel, hvilken vid en anstalt,
sådan som denna, eller en förenad försöks-anstalt och mönsterfarm, bör och ound¬
gängligen måste blifva särdeles vidlyftig och tidsödande, för ådagaläggandet af
försökens praktiska användbarhet i stort. Sannolikt är derföre, att han till sitt
biträde i räkenskapsföringen behöfver anlita någon dertill skicklig person, hvilken
han åter i sådant fall måste sjelf på sin bekostnad aflöna.
På dessa grunder får jag vördsamt föreslå,
att, i enlighet med Landtbruks-akademiens hemställan, Rikets Ständer
till lönefyllnad 'för Intendenten vid experimentalfältet måtte anvisa en
årlig summa af 1,900 R:dr.
Stockholm den 26 November 1862.
H. G. Lindgren.
N:0 <*S.
Af Biskop Isr. Bergman: Om anslag till en ny Lektorstjenst
i främmande lefvande språk vid Hernösands högre elementar¬
läroverk.
Jag vågar härmed vördsammast påkalla Rikets Ständers uppmärksamhet på
nedanstående framställning, åsyftande afhjelpandet af en länge insedd brist och
olägenhet i afseende på undervisningen vid Hernösands högre elementar-läroverk
uti ett läroämne, som enligt gällande nådiga Läroverksstadga har sig den vigt till¬
delad, att ett längre fortfarande af de förhållanden, hvilka jag utbeder mig att i
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 68.
133
det följande få i korthet beskrifva, ovillkorligen synes komma att lända lärover¬
ket till stort men.
Då jag nu i denna syftning vördsamt anhåller, att Rikets nu församlade
Ständer måtte anvisa nödiga medel för aflönande al en behöflig särskild ny Lek¬
tor i främmande lefvande språk vid Hernösands läroverk, sker det af följande skäl:
Den första särskilda lärare i främmande lefvande språk, som enligt gällande
författningar vid detta läroverk varit anställd, afgick efter sökt och erhållet af¬
sked från tjeusten vid början af läseåret 1854—1855, och en efterträdare åt honom
erhölls först efter vid pass 8 månaders ledighet i Maj 1855. Efter att något öfver
2 år hafva innehaft tjensten begärde och erhöll denne i Augusti 1857 afsked från
densamma, och nu kunde först efter hela 2 år, eller i Juli 1859, en ny ordinarie
innehafvare af tjensten erhållas, hvilken då utnämndes till Adjunkt vid lärover¬
ket med undervisningsskyldighet i främmande lefvande språk. Men efter åter ett
år, eller i Augusti 1860, hade denne sistnämnde sökt och erhållit befordran till
Lektor vid Umeå läroverk, hvarefter en efterträdare erhölls i Januari 1861, men
hvilken åter efter ett år, eller i sistlidne Januari månad lemnade tjensten, dock
icke, såsom den förre, till följd af erhållen befordran, utan endast genom erhållen
transport till enahanda läraretjenst vid Östersunds läroverk, men der Lektor i
samma ämne finnes; och har sedermera tjensten tvänne gånger varit ledigförkla-
rad till ansökning utan att någon sökande sig dertill anmält. Att nu, under den
korta tidrymden af vid pass 8 år, hvarunder ofvanberörda tilldragelser egt rum,
denna vigtiga och vid detta läroverk i sitt slag enda tjenst ej blott 3 gånger om¬
bytt innehafvare, utan under nära hälften af samma tid stått alldeles otillsatt och
måst af vikarier skötas, är något, som i sig sjelft tillräckligt vittnar om, att det
eller de läroämnen, som af denna tjensts innehafvare skola uppehållas, måst åt¬
minstone lida af de täta ombytena och den deraf följande osäkerheten i afseende
på undervisningens jemna fortgång. Men ännu svårare visar sig förhållandet, då
i betraktande tages, hvad erfarenheten under denna tid ådagalagt, att svårigheten
att erhålla de mestadels för hvarje termin ombytta vikarierna varit till den grad
stor, att Läroverks-styrelsen ofta måst dertill taga den förstkommande, utan att
om hans erforderliga duglighet för tjenstens hjelpliga skötande ega på förhand
andra vitsord än hans egen uppgift.
Att nu antydda svåra förhållanden skulle komma att afhjelpas, om Adjunkts-
tjensten i främmande lefvande språk å nyo kunde blifva med ordinarie tillsatt,
är ingen skälig anledning att hoppas; ty en blifvande innehafvare skulle utan
tvifvel begagna första lägliga tillfälle att söka en annan tjenst, om ej lektorat, åt¬
minstone adjunktstjenst vid läroverk, der lektorat finnes i samma ämne, och detta
af säkerligen ingen annan anledning, än den, som de nästföregående innehafvarne
af tjensten icke otydligt låtit förmärka, eller att tjensten är alltför mödosam och
ansträngande i förhållande till den lägre aflöningsrätt, som är dess innehafvare
tillerkänd, helst, så länge icke Lektor finnes i läroämnet, Adjunkten skall, så väl
i afseende på det hufvusakliga af kompeteusprofvet, som i allt hvad till un¬
dervisningen hörer, fullgöra en Lektors åligganden, ja, hvad antalet af under-
visningstimmar angår, långt mera. Jag har ej kunnat för mig fördölja, att en sådan
åsigt ej blott är grundad på erfarenheten vid detta läroverk, utan vinner fullt stöd
vid betraktande af de fordringar på undervisning i de 3 främmande lefvande språ¬
ken, som nu gällande nådiga Läroverksstadga uppställer för ett högre fullständigt
läroverk, och hvilka fordringar, om man sammanräknar lärotimmarna med skyl¬
digheten att hvarje vecka rätta de 5 öfversta klassernas skriftliga öfningar,
134
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 69.
synas nödvändigt förutsätta läroämnets fördelning på 2 lärare. Då nu lärare med
den högre bildning, som tarfvas för undervisningen i de högre klasserna, icke lära
erhållas, så framt ej Lektors löneförmåner dem erbjudas, men då tillika, om en Lek¬
tor i läroämnet anställes och Adjunktens undervisningsskyldighet derigenom kan
återbringas inom dess naturliga gränsor, ingen svårighet lärer blifva att finna
sökande till adjunktstjensten, så torde häraf blifva tydligt, att frågan om en dylik
Lektorstjensts inrättande, vid ifrågavarande läroverk är af den stora vigt, att utan
nådigt bifall dertill, i hvilken händelse det ofvan antydda skadliga tillståndet
komme att fortfara, den nödiga undervisningen i främmande lefvande språk vid
läroverket, skulle komma att för framtiden på ett betänkligt sätt äfventyras; men
detta nådiga bifall förutsätter, att nödigt löneanslag förut är att tillgå.
På dessa grunder vågar jag vördsammast anhålla,
det Rikets Ständer behagade, med förutsatt orubbadt bibehållande af
läroverkets ordinarie lärarepersonal i öfrigt, för inrättande af en ny
Lektorstjenst vid Hernösands högre elementar-läroverk med undervis¬
ningsskyldighet i främmande lefvande språk, bevilja anslag till lön en¬
ligt gällande allmänna grunder.
Om remiss till vederbörligt Utskott får jag slutligen anhålla.
Stockholm den 26 November 1862.
Isr. Bergman.
IV:o 69.
Af Kyrkoherden J. Otterström: Om öfverlåtelse åt Varola kyrka aj
en dervid befintlig kronotomt och om efterskänkande af jorde-
boksräntan för samma tomt.
Varola socken af Skaraborgs län har haft det svåra missödet, att dess för
19 år sedan nybyggda, stora och vackra kyrka med torn, uppförd invid ån Ösan,
till följd af grundens lösa beskaffenhet, rasat, så att ny kyrko- och tornbyggnad
nästa år 1863 måste påbörjas, för att år 1864 afslutas.
Några hundra alnar från gamla kyrkoplatsen ligger en för kyrkobyggnaden
ändamålsenlig plats, en så kallad “kronotomt", omkring 30 alnar högre belägen
än den förra, med fast och stenbunden grund, för odling föga användbar, hvilken
innehafts och disponerats af derintill liggande hemman Gallegården och Snicka-
gården, men som efter laga skiftet öfvergått ensamt till Gallegården. Denna “krono¬
tomt" har genom lemnad ersättning åt Gallegården blifvit åt socknen öfverlåten
med den rätt och skyldighet, som den af Gallegården innehafves, hvarefter sock¬
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 76.
135
nen kunnat besluta att på denna plats uppföra den nya kyrkan, utan att äfventyra
dess bestånd.
Kronotomten, förut upptagen till 19 kappland, har vid laga skiftet 1848
enligt häfdeförteckningen befunnits innehålla blott 16,3 kappland och är enligt
Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-kollegii utslag den 11 April 1843 för ifråga¬
varande kronotomt fastställd en jordeboksränta af 3 skillingar rst. specie.
Jag vågar derföre vördsamt anhålla, att,
med öfverlåtelsen för evärdelig tid af nämnde kronotomt åt Varola sockens
kyrka, ifrågavarande jordeboksränta må kyrkan efterskänkas.
Jag anhåller, att vid Irågans pröfning i Stats-Utskottet få förete alla hithö¬
rande nödiga handlingar.
Stockholm den 26 November 1862.
J. Otterström.
H:0 70.
Af Kyrkoherden J. Otterström: Om prest- och pastoral-exo.me.ns
af skaffande.
Det väcker vår största uppmärksamhet, att antalet af studerande år efter år
vexer vid alla landets läroverk, men att prestbristen vexer i samma proportion.
Många kunna väl orsakerna vara till denna olägenhet för kyrkan, men jag vill
här framlägga blott en ibland dem, som flera gånger tillförene blifvit uttalad på
detta rum.
När den unge mannen afslutat sin kurs vid akademien och inträder på an¬
dra tjenstemannabanor, är lian ansedd såsom man, och samhället hyser för honom
det förtroende, att det öfverlemnar åt honom sjelf, att med sitt lif' och sin verk¬
samhet, inför sina förmäns ögon, ådagalägga sin bildning och skicklighet, för att
deri finna grunden för sin befordran. Väljer samma unge man prestvägen, så
måste han med alla andra försakelser underkasta sig den, som för det fria sinnet
kännes tyngst, att icke vara ansedd såsom man, att genast vid inträdet på em-
betsvågen mötas af sina förmäns misstroende för tillförlitligheten af den bildning
till prest, som han vid akademien fått, och hvarom hans betyg om kunskaper,
praktiska skicklighet och uppförande vittna. Han måste underkasta sig en Kon-
sistorii revidering af hans hjerna, sedan denna kanske blott 8 dagar förut blifvit
tillräckligt pressad i den akademiska examen. Tilläfventyrs helt unga Lektorer
måste kontrollera ärligheten i gamla professorers vitsord om den sökanden. Tore
det härmed slut med skärselden så vore det för den unge presten drägligt. Men
långt derifrån, det är blott en början. Han måste fortfarande stå under den obe¬
136
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 10.
vekliga lexans lag, såsom en skolgosse. Han blir ej myndig förklarad, för att
kunna blifva befordrad, förr än ban ännu en gång, sedan han inför skolpojkarne
disputerat med sina lärde förmän öfver några thescr, låtit sin bjerna åter revide¬
ras i fråga om påfve- och kättarelängderna m. m.
Det har funnits en tid, då allt detta var nödvändigt. Det var den tid då
Konsistorierna inexaminerade prestämnen, som togos direkt från gymnasium, utan
att ens hafva sett en akademi. Det var då nödvändigt att låta desse grofhuggare
stå under lexans fortfarande lag, för att i någon mån upprätthålla den relativa
lärdomen. Men lefva väl vi. ännu under samma tidsförhållanden ?
Hvad som förr kunnat vara behöfligt i mycket, väcker nu vår förvåning,
vårt löje eller vår medömkan, om det står qvar i uppenbar strid med hvad som
utvecklat sig i tiden. Det väcker således nu den tänkande mannens medömkan,
att den vid akademien bildade presten, som kanske genast får sig anförtrodt. att
på eget ansvar förvalta pastorsembetet, förmenas att absolvera den examen, som
har skenet af att göra honom kompetent till den förvaltningen, endast derföre att
han ej är nog gammal, så att han ej nog hunnit inse och känna det förödmju¬
kande i att sätta sig åter på skolbänken i den lärda stiftsstaden. Det väcker den
tänkande mannens förargelse, blandad med löje, att den prest, som kanske
i 20 år med största heder förestått det största pastorat, ej är värdig att få
söka förslag till det minsta pastorat, utan såvida han ånyo låter sig examine¬
ras af dem, som tilläfventyrs varit hans disciplar, och som, hvad skötandet af ett
pastorat angår, måhända ännu behöfde vara det. Det väcker den tänkande man¬
nens förvåning, att sådant är möjligt i en tid, som med heder kreerar Biskopar,
utan att ens akademisk dimissions-examen af dem blifvit affordrad.
Det ser ju således ut, som vore detta examensväsende till, icke för att för¬
mena det s. k. “lägre" presterskapet att sköta det s. k. “högre" presterskapets
tjenster, utan för att utestänga en stor del ibland de förre från täflan om kyr¬
kans bättre brödstycken, såsom ock ofta skett; ty mången intelligent prest stad-
nade på sin komministratur för det motbjudande i att underkasta sig den s. k.
pastoralexamen med disputationskäbblet inför skolpojkarne. Och kan väl någon
tro, att detta ok på den tjenstgörande prestens hals är utan allt inflytande på
vår tids ungdom, vid valet af lefnadsbana?
Hvar finnes något liknande på någon annan väg? Och likväl vill väl in¬
gen på allvar påstå, att bildning och skicklighet gått mera framåt inom Prester¬
skapet, än inom andra tjenstemannaklasser 1 Må man derföre hysa för presten det
förtroende, som man hyser för andra tjenstemän, att han, efter en gång vid Aka¬
demien aflagd embetsexamen, må, utan hinder af en föreliggande oafslutad lexa,
få öfverlemna sig åt fritt studium af bibelord, vetenskap, natur, konst m. m.,
att han med sitt lif och sin embetsverksamhet, med eller utan andra specimina,
som han fritt må få aflägga vid Akademien eller i stiftsstaden, genom skrifters
utgifvande eller annat offentligt framträdande under förmännens ögon, må kunna
pröfvas värdig till befordran i det kall, åt hvilket han invigt sitt hela lif.
Må man göra allt för prestbildningen vid Akademien, må man skärpa for-
dringarne så mycket som låter sig göra; men må man möta den unge mannen,
då han anmäler sig till inträde i prestembetet, utan misstroende till ärligheten
af de examensbetyg, som han från theologiska fakulteten medför, och må han
med den akademiska examen, som omfattar både det teoretiska och det praktiska
elementet i hans bildning, vara befriad från allt vidare examens-feån^r, åt honom
Motioner i Preste-Ståndet 1862. No 11.
137
sjelf fritt medgifvet att aflägga hvilka nya lärdomsprof han än behagar. Finnes
för den tjenstgörande prestens högre studier ingen annan eggelse, än den att bli
räknad bland de lärde, för att derpå grunda hoppet om en snar befordran till in¬
drägtig plats, då har åtminstone kyrkan föga gagn af en sådan lärdom; ty lär¬
domen i allmänhet ådrager sig i våra dagar aktning endast i den mån den för
innehafvaren är ett medel för välsignelserikare verksamhet. Yår tid är kapitalets
tid; men man inser nu mera än förr, att det andliga så väl som det materiella
kapitalet, såsom dödt, är utan värde för mensklighcten.
På dessa grunder får jag vördsamt föreslå
att prestens såväl theoretiska som praktiska embetsexamen må anses
afslutad med examen inför akademiska fakulteten;
att prestexamen och pastoralexamen med dithörande disputations-
specimen inför Konsistorium må såsom obligatorisk afskaffas; men att
det må stå tjenstgörande prest och andra, som räkna prestår, fritt att
inför akademisk fakultet eller Stifts-konsistorium aflägga de lärdoms¬
prof, som de kunna önska, och deröfver erhålla betyg, utan att vara
bundne vid andra än af dem sjelfve uppgifne vetenskapsämnen, samt
att Rikets Ständer må i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla om utfärdande af nådig Författning härom.
Stockholm den 26 November 1862.
J. Otterström.
N:o 91.
Af Doktor J. B. Runsten: Om ändring af 2 och 6 §§ i nu gäl¬
lande Bevillnings-förordning, m. m.
Hvarje fri Svensk man bör skatta till både kommunen och Kronan, — em-
betsmannen ej mindre än privatmannen, och prestmannen väl mer, än någon an¬
nan. Men sättet är dock icke enahanda, fastän gemenligen blott det för verkligt
skattebidrag anses, som med prestationer in natura utgöres eller löses med pen-
ningetributer. Sådant är ock för Staten högeligen af nöden, enär dessförutan,
andra allmänna behof oberäknade, icke heller de embets- och tjenstemän kunde
aflönas, som för både allmän samhällsordning och enskild familjefrid äro behöflige.
Men äfven den verksamhet, som för sådant ändamål Statens tjenare åligger, och de
arbeten och mödor, dem de låtit sig i det allmännas tjenst underkastas — äfven
sådant borde väl få gälla såsom skattemannabidrag för allmänt väl, fast det icke
utgår i form af penningemedel. För allmänt väl verkar väl äfven den enskilde
Bih. till B. St. Prot. 1862 f 1863. 11 Sami. 2 Åfd. 18
138
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 11.
medborgsmannen, der han arbetar i verkstaden eller i handelsboden eller på
åkern. Men för honom kommer dock arbetet för eget och familjens sjelfbestånd
i främsta rummet, ochj Staten först i det andra; och sjelf herre inom den enskilda
verkningskretsen, ordnar han både arbetets tider och hvilans och vederqvickelsens
fristunder, såsom det honom sjelf bäst behagar. Deremot — “tjensten går framför
allt“ — det är den offentlige mannens lösen, och med åsidosättande af det en¬
skilda lifvets bestyr och stundom äfven af familjelifvets pligter, har han att egna åt
arbete och tjenst dagens bästa arbetstimmar, om han ej mången gång äfven vid
nattlampan öfver arbetsbordet måste neka sig sömnens hvila. Och en sådan, hela
året igenom fortfarande, verksamhet för hvad mera är än den enskildes, för hela
samhällets sjelfbestånd, kunde väl, äfven den, böra få beräknas bland statsmedel
såsom en tillgång, en skärf af ej mindre värde, än å uppbördsdagen privatmannens
skattepenning, hvilken ock merändels icke öfverstiger kostnaden för en enda mid¬
dags- eller qvällsbjudning, den han stundom i hemmet anställer för sina enskilda
vänner.
Ur sådan synpunkt skulle Statens tjenare, och så äfven Kyrkans, icke be¬
höfva erlägga annan skattebevillning, än den verksamhet och flit, hvarmed de i
det allmännas tjenst offra lif och krafter under allehanda mödor och försakelser;
och Staten, som derför lönar dem, skulle då ej heller behöfva taga med den ena
handen igen, hvad den gifver med den andra. Men att dock yrka något sådant,
vore väl fåfäng möda i en tid, som, utan sinne och måttstock för annan storhet,
än penningens, snart nog ingen skilnad vill märka mellan arbetaren i rådskam¬
maren och arbetaren i verkstaden, eller — emellan arbetaren vid domarebordet
och arbetaren vid källardisken ingen skilnad, så vida ej den förre är förmögnare
och skattar mera, än den sednare. Likaledes vet icke, eller förstår icke heller
den nya Bevillnings-förordningen någon skilnad emellan arbetsinkomsten af en
mjöl- eller sågqvarn och arbetsinkomsten af vetenskapsmannens verksamhet inom
den offentliga lärosalen. Der skäres i Förordningens 6 § öfver en kamm arbets¬
inkomsten af ett bränvinsbränneri och arbetsinkomsten af allmän tjenstebefattning.
Men likväl, utan att stöta en sådan i hela Bevillnings-förordningen såsom
grundsats rådande konfusionstheori för mycket för hufvudet, bör väl ändå åtmin¬
stone någon skilnad göras eller få föreslås emellan bruttobeloppet af tjensteman-
nens lön på stat, och nettobeloppet af privatmannens arbetsvinst för egen räkning.
Affärsmannen eller industri-idkaren uppgifver dock icke såsom beskattningsföre-
mål sjelfva förlagskapitalet, det han för bedrifvandet af sin rörelse behöfver, utan
endast den arbetsinkomst eller vinst, han dermed åt sig inbringar. Men tjenste-
mannens lön är just endast det förlagskapital, han för skötandet af sin tjenst be¬
höfver, och någon penningvinst har han deraf ej att påräkna. Också upptager
visst den förre icke såsom arbetsinkomst hvad som vid rörelsens bedrifvande, me¬
delst f rak tumgäl der, betjeningslöner m. m., derifrån afgått, utan skattar blott för
den verkliga behållningen, sådan den af hans enskilda lefnadskostnad kan beräk¬
nas. Och så borde väl äfven vid tjenstemannalönens taxering ej hela bruttobe¬
loppet upptagas, utan derifrån afråknas, ej blott hvad till biträdens aflöning åtgår,
utan äfyen allt hvad af lönen kan anses för tjenstemannens egen person vara
i och för tjenstens bestridande behöfligt, så att äfven han blefve blott taxerad för
den återstod af lönen, den han, efter afdrag af alla i och för tjenstens bestridande
oundgängliga utgifter, kunde anses hafva i behåll, att för hans enskilda högre eller
lägre lefnadskostnad användas — såsom ej heller den enskilde husbonden afräk¬
nar å tjenarens lön något af hvad denne i klädslitningsarfvode och dylikt har sig
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 71.
139
i lönekontrakt betingadt. Men blefve alltså från summan eller bruttobeloppet af
lönen allt sådant från bevillning fritaget, som af lönen i ock för tjenstens be¬
stridande kunde beräknas åtgå, så torde väl med säkerhet kunna antagas, att
efter det bos oss på hvarje tjenste- och lönegrad nog vidhållna jemnförhållandet
emellan tjcnstelön och tjenstekostnad, i allmänhet minst hälften af hvad allmän
tjenstelön, som helst medtages i och för tjenstens bestridande, och att således
allra högst halfva boloppet återstår för bestridande af löntagarens enskilda lefnads-
kostnad, samt att alltså lönebeloppen endast till hälften af deras bruttosummor
borde till bevillning beräknas, helst ock desamma mer än någonsin någon privat¬
inkomst kunna så noggrannt kontrolleras.
Dock än tydligare framstår behofvet af en sådan bevillnings-uppskattningens
nedsättning för löntagaren, om man betänker den förutsättning, hvarifrån den i
Bevillnings-förordningen stadgade taxeringen utgår och de följder, hvartill sådant
leder. Då nemligen en tjensteman, med exempelvis 3000 R:dr i lön, derföre efter
en procent taxeras till 30 R:dr i bevillning, så skattar han lika mycket, som vore
han en kapitalist med 60,000 R:dr i utlånta sjelfegande medel (då nemligen 60,000
med 5 procent gifva 3000 i ränta); och om embetsmannen har 6000 R:dr i lön med 60
R:dr i bevillning, så skattar han såsom en kapitalist med 120,000 R:dr i utlånta egna
penningar. Eller om löntagaren jemnföres med egaren af jordbruksfastighet, så
skattar han för 3000 R:dr i lön och 30 i bevillning såsom vore han egare af en jord¬
fastighet med 100,000 R:dr uppskattnings värde (hvaraf nemligen 3 procent gifva
3000 i ränta), och om han har 6000 i lön med 60 R:drs bevillning, skattar han
såsom egare af en jordfastighet med 200,000 R:drs uppskattningsvärde. Men
hvilken skilnad likväl emellan å ena sidan kapitalistens och fastighetsegarens
ponninge- och jordräntor, som äro dagligen vexande rena behållningar, och å den
andra tjenstemännens löner, som ej annat äro, än dagligen i och för tjenstgöringen
bortsmältande tärpenningar! Och hvilken obillighet och orättvisa, att mäta med
samma måttstock och lika beskatta så inkommensurabla inkomster! Då kapita¬
listen med nämnda 30 eller 60 R:dr i bevillning skattar för 60- eller 120-tusen
R:drs kapital, eller fastighetsegaren med enahanda bevillning skattar för 100- eller
200-tusen R:drs fastighetsvärde, så skatta de icke blott för deraf till 3000 eller
600O R:dr beräknade penninge- eller jordräntor, utan derföre att de verkligen ega
de kapitaler och fastigheter, deraf räntorna såsom rena behållningar uppbäras.
Men när tjenstemannen för sin lön å lika belopp, som berörda räntor, erlägger i
bevillning lika mycket, som berörde egare, såsom vore ock han egare och i hans
hand den lön, han uppbär, hans inflytande ränta å ett deremot svarande honom
tillhörigt kapital, så skattar han så mycket icke derföre, att sä verkligen är, utan
tvärtom oaktadt så icke är, eller oaktadt förhållandet just är det motsatta. Den
rätte kapitalisten eller egaren är här Staten. Eller Staten är den husbonde, i
hvars tjenst embetsmannen uppbär af densamme sin lön: men huru obilligt, att tje-
naren skulle med afdrag å sin förtjenta lön skatta till husbonden för hans kapital
eller fastigheter, såsom vöre dessa tjenarens, och icke husbondens!
Och samma anmärkning kan nu ock tillämpas med afseende på tjenstemän,
som äro innehafvare af åt dem på lön anslagna boställen. Den nya Bevillnings-
förordningen i dess 2 § sätter boställsinnehafvaren i samma kategori med inne-
hafvaren af ett kronohemman, som besittes med åborätt. I följd deraf uppskattas
nu boställen till fastighetsvärden efter samma måttstock, som vore de enskild
mans sjelfegande hemman, och tjenstemannen, han må nu tillhöra civil-, militie-
eller ecklesiastik-staten, åsättes ett deremot svarande bevillningsbelopp, att af
140
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 71.
honom till Staten eller den husbonde erläggas, i hvars tjenst han dock såsom
tjenstelön fått sig, icke sjelfva boställsfastigheten, utan endast årsrevenyen deraf
medelst fullmagt tillförsäkrad. Efter beloppet af sådan årsreveny hafva ock till¬
förene prestborden, i bevillningsväg, endast upptagits till ett relativt ganska lågt
taxeringsvärde, helst ock desamma för öfrigt äro från all kronoskatt frisagda.
Och man måste väl, äfven hvad andra boställen beträffar, en gång inse nödvän¬
digheten af, att icke för bostället låta upptaxera innehafvaren såsom vore han
äfven dess egare, så vida icke alla boställsinnehafvare skola för sådan boställs-
bevillning förlora äfven en stor del af den öfriga lönen, då väl hädanefter på
Bevillnings-artikeln kommer att läggas den största skattetyngden.
Men nödvändigheten af berörda bevillningsnedsättning för tjenstemanna-
korpsen bör väl än klarare inses, om man nu också betänker följderna i kommu¬
nalt hänseende af stats-bevillningens berörda obilliga förhöjning. Då nemligen
inom hvarje socken för alla dem, som der icke hafva jordfastighet, stats-bevill-
ningen väl alltid måste läggas till grund för deras såväl utskylder, som rösträtt i
kommunen, och för stats-bevillningens evalvering eller förmedling till hemmantal
i allmänhet må antagas, att för hvarje tiotal ören i stats-bevillning kommer att
påföras i kommunens röstlängd en fyrk eller hundradels mantal, så måste, enligt
den nya kommunal författningen, om ej ändring mellankommer, hvarje tjensteman
med 3000 R:dr i lön och 30 i bevillning, lå sig påräknade 300 fyrkar, och sålunda
komma att i kommunalutskylder erlägga lika belopp, som vöre han i kommunen
egare af 3 hola mantal jordfastighet, eller, med 60 fkdrs bevillning, egare af 6
hela mantal, eller att, då på hvarje mantal i det hela kan beräknas 4 besutna
bönder, skatta i förra fallet lika med 12 sådana, och i sednare tallet lika med
24 — ett förhållande, som blefve än svårare, om han tillika är boställsinnehafvare,
och väl svårast, om han är innehafvare af prestbord, enär han i thy fall, efter¬
som prestborden i nästan hvarje socken till hemmantal äro de relativt högst upp¬
skattade, mångenstädes får på sin lott, att i kommunalutskylder ensam bekosta
ända till fjerdelen, om ej någorstädes äfven närmare hälften emot hvad på hela
socknen bolöper sig. Och orimligheten deraf blir ej mindre dermed, att han
också emot hela socknen blir ensam lika mycket gällande i rösträtt.
Äfven i sistnämnda afseende, och på ofvan anförda grunder, dristar jag fö¬
reslå i gällande Bevillning s-för or åning af den 17 Maj 1861 den förändring,
att l:o), i dess 6 §, beträffande inkomst af arbete, lönebevillning för alla
allmänna tjenstebefattniugar icke må beräknas efter lönebeloppen i
deras helhet, utan på sin höjd efter hälften deraf, enär minst
hälften måste beräknas åtgå i och för tjenstens bestridande; och
att 2:o), i samma Förordnings 2 §, beträffande fastighets-bevillning, ingen
embets- eller tjensteman må för innehafvande boställe till bevillning
taxeras efter boställets möjliga uppskattningsvärde såsom vore det
ett säljbart privathemman, utan endast efter hvad innehafvaren i
löneförmån (med 1 procents bevillning) kan påräknas hafva deraf i
ren behållning.
Men då sålunda äfven boställsbehållningen vore jemte nettobehållningen af
den öfriga lönen i hvarje tjenstemans hela Stats-bevillning inberäknad, så bör nu
deraf äfven följa, hvad jag äfvenledes dristar föreslå,
att 3:o), med ändring eller upphäfvande af hvad i thy fall, rörande lön¬
tagare, som hafva boställen, finnes föreskrifvet i 58 § af gällande
nådiga Förordning om kommunal-styrelse på landet, i allmänhet stadgas
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 72.
141
måtte, att alla embets- ocb tjenstemän, utan särskild fyrksättning
för deras boställens hemmantal, endast böra få sig fyrk talen till-
räknade efter hvars och ens Stats-bevillning, alldenstund boställs-
behållningen är deri inberäknad.
Om remiss till Bevillnings-Utskottet anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
,/. Bern. Runsten.
Xio
Af Doktor IV. Nordlander: Om årlig pension åt framlidne Lands¬
höfdingen G. Montgomerys enka och ojörsörjda barn.
Hos Rikets Höglofl. Ständer bar det städse varit en lika vacker, som värdig
och uppmuntrande plägsed ej allenast att belöna synnerligen förtjente män under
deras lifstid, utan äfven sträcka sin skyddande omvårdnad till deras efterlefvande
enkor och barn. Hvarje riksmöte lemnar flere bevis på detta ädla och betryg¬
gande hägn.
Sedan Ständernas sednaste sammanvaro har, jemte många, en i flere afse-
endeu förtjent och utmärkt man, f. d. Landshöfdingen öfver Westerbottens län,
Kommendören af Kongl. Nordstjerne-Orden m. m. Gustaf Montgomery lemnat
detta jordiska. Hvad han under sin lefnad varit och verkat, torde för de fleste
vara väl bekant och står dessutom för alla, som derom vilja hafva en närmare
kännedom, att läsa i Biografiskt lexikon öfver namnkunniga Svenske män. Här
må endast såsom ett utmärkande drag på haus ovanliga förmåga och lika ovan¬
liga lefnadsbana nämnas, att han från trumslagare småningom steg upp ända till
Öfverste-värdigheten, samt att han slutligen såsom Landshöfding öfver Wester¬
bottens län nitiskt och oafbrutet verkade, till dess han, vid uppnådde 66 år, sökte
och vann befrielse från den innehafvande, magtpåliggande förtroendeposten.
Bland hans många litterära produkter intager hans i tvänue delar utgifna
Historia öfver sista Finska kriget ett förtjenstfull rum. Hans Röst från fjellen
ådalägger dernäst hans upphöjda åsigter, hans ljusa framtidsblick. Många af de
förbättringar, som han der yrkat, hafva dels längesedan gått, dels äro de nära att
gå i fullbordan.
Sjelf icke mer bland de dödlige har han bland dem efterlemnat enka med
sex barn, af hvilka 4 eller rättare 5 äro oförsörjda; ty den äldsta dottren är ej
längesedan vorden en värnlös enka.
Genom sparsamhet och ett vist beräknadt lefnadssätt behöll han sig ständigt
i ekonomiskt oberoende och samlade till och med förmögenhet, såsom bifogade
14*2
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 73.
transsumt af bouppteckningen utvisar. Men fördelad mellan enka och barn blir
dock den befintliga tillgången alltför knapp till deras försörjning; och fördristar jag
mig fördenskull att hos Rikets Höglofl. Ständer för Landshöfding Montgomery^
enka och barn begära,
en årlig pension af 1000 R:dr Riksmynt.
Stockholm den 26 November 1862.
N. Nordlander.
Nio 79.
Af Doktor N. Nordlander: Om en ärlig pension ät framlidne
Postinspektoren i Umea A. F. Tinnerholms enka.
Efter anmodan tager jag mig friheten att fästa Rikets Höglofl. Ständers
synnerliga uppmärksamhet på följande särdeles ömma och behjertansvärda för¬
hållande:
Postinspektoreu i Umeå Axel Fabian Tinnerholm hade i 42 år varit i Statens
jemna och oafbrutna tjenst, då han, träffad af slag, nedlades på sjuksängen och
efter någon tids lidande afsomnade den 4 April 1861.
Vid mannens frånfälle hade hans efterlemnade enka, Johanna Brigitta Tin¬
nerholm, född Edlund, redan i tretton långa år, likaledes af slag, varit och fortfar
ännu att vara bunden vid plågobädden, samt såsom sådan ett ständigt föremål
för andras skötsel och omvårdnad. Enligt bifogade utdrag ur bouppteckningen
var boets behållning 331 R:dr 97 öre.
Mig synes, att enkan efter en man, som såsom Tinnerholm grånat i Statens
tjenst, icke bör på ålderdomen och då all arbetsförmåga är henne betagen, lemnäs
hjelplös åt nöden och eländet; och vågar jag alltså föreslå,
att en årlig pension af 300 R:dr Riksmynt måtte af Rikets Höglofl.
Ständer åt nyssnämnda enka varda beviljad.
Handlingar, som bestyrka ofvan intagne uppgifter biläggas härhos; och an¬
håller jag att denna motion måtte till Höglofl. Stats-Utskottet remitteras.
Stockholm den 26 November 1862.
N. Nordlander.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 74.
143
H:0 *4.
Af Doktor N. Nordlander: Om ytterligare låneunderstöd af
allmänna medel till fullbordande af brobyggnaden öfver
Umeå eif.
Vid utförandet af brobyggnaden öfver Umeå eif, till hvilket företag Rikets
Höglofliga Ständer vid sista riksdagen beviljade dels lån och dels anslag, har, så¬
som ofta tillförene, inträffat, att kostnadsförslaget, ehuru af en mycket sakkunnig
person uppgjord t, befunnits otillräckligt samt att till arbetets fullbordan ännu er¬
fordras 32,288 R:dr Runt. Denna brist har uppkommit dels deraf, att passande
byggnadssten ej funnits på närmare håll än tre fjerdedels mil och varit dessutom
mycket svårarbetad, dels ock deraf, att de till ofvanbyggnaden nödiga bjelkarne
ej kunnat erhållas från de vid kusten belägna skogarne, utan tagits till största
antalet från Lappmarken, hvarigenom priset å desamma stegrats med nära 100
procent, emot hvad vanligen flottade bjelkar pläga kosta.
Med anledning af detta förhållande, och då de byggnadsskyldige destomindre
äro i stånd att anskaffa omförmälde opåräknade öfverskott i den för brons byg¬
gande beräknade kostnad, som Westerbottens län under innevarande år varit
hemsökt af svår missvext; så, och på det hinder för skyndsamt fullbordande af
merberörda, angelägna brobyggnads-företag icke af bristande medel må möta, samt
nödig arbetsförtjenst icke betagas många kringboende, af missvexten betryckte
arbetare, begäres hos Rikets Höglofliga Ständer vördsammast,
att till ofvan omförmälde ändamål ett lån af 32,288 R:dr R:mt måtte
beviljas räntefritt eller mot så billig ränta, som möjligen medgifvas kan.
Om remiss till Höglofl. Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
N. Nordlander.
144
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 7.5.
Hisö 75.
Af Doktor L Landgren: Om ciflåtande till Kongl. Majd af un¬
derdånig skrifvelse rörande omläggning af vågen från Enån¬
ger upp genom Westernorrlands lån.
Hvar ock en som passerat stora landsvägen uppåt Norrland känner den för¬
färliga mängd af backar som börjar vid Enångers kyrka i Helsingland ocb går i
snart sagdt oafbruten kedja genom hela den återstående delen af denna provins
och ytterligare genom Medelpad och Ångermanland. Höst ocb vår, då de täckas
af issvall, och hjuldon ändock måste användas, måste mångenstädes den resande se
sig noga före att ej vagnen svänger om i branterna och kommer förr utföre
backen än de kullkastade hästarne. Under häftiga snöfall innan vägarne blifva
tillhörde måste det visserligen för de arma kreaturen vara ett mördande arbete
att draga tunga lass uppför dessa höjder ofta af tusentals famnars längd. Svåra
klagomål hafva häröfver i lång tid blifvit förda, och det må visserligen synas
underligt att då socknarne i det inre landet vid Dellen och Ljusnans flod¬
dal dels redan omlagt dels hålla på att omlägga flera vägsträckor af 3, 4 till 5
mils längd hvardera, den stora kungsvägen efter kusten ännu befinner sig i samma
Eimthusseskick, som för flera århundraden tillbaka. Man frågar sig om folket
efter hafskusten är en kraftlösare stam än dem som bo in i landet, men så är
ingalunda förhållandet. Kring de nyss omnämnda vattendragen äro stora slätt¬
bygder, hvari större och mägtigare kommuner uppstått. Men hela hafskusten
utgöres af ett skrofligt bergland, der små socknar bildat sig i de trånga dälderne.
Det är derföre orimligt att af dessa små samhällen vänta sådana djerfva företag
hvari de mägtigare församlingarne inlåtit sig. Dertill kommer att alla dessa små
kommuner äro af skjutsväsendet ganska tungt belastade.
Landshöfdingeembetenas åtgärder för den stora farvägens omläggning hafva
derföre blifvit mötta med modlöshet och afslag. Det är icke ovanligt, då man
talar om saken med inflytelserika män i bufvudstaden, att mötas af det svaret:
den der norrländska landsvägen är ju, om ej precist öfverflödig, likväl en af de
minst angelägna bland rikets vägar; ty norrländningens landsväg går ju i de blåa
böljor längs hela Bottniska viken. “Norrländningen behöfver ingen jernväg1*,
säger Jernvägskommittéen, “ty Östersjön är Norrlands egentliga stambana; Lands¬
höfding Widmai-k, har sagt så sjelf*1 “Norrland behöfver allsingen omläggning
af sin landsväg**, ropa andra; “ty Östersjön är dess egentliga landsväg.“
Behöfver jag då ur Landskanslierne framdraga dagböckerna för att visa
den ofantliga mängd af resande, som färdas landsvägen upp åt Noi’rland framför¬
allt under de 6 månader då hafvet är stängdt, men äfven under den tid då ång-
farten är i full gång? Och månne de tusentals Norrlandslass, som vi träffa dels
i huf-
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 76.
145
i hufvudstaden dels på. marknaderne i Upsala, Sala och Hedemora hafva midt i
vintren kommit dit sjöledes? Uppbudas ej allmogen kring hela provinser att på
fasta landbacken skjutsa den ena båtsmanstransporten efter den andra?
Det behöfs inga militäriska insigter för att förutse, att vid ett utbrytande
krig, då bela hafvet är genomkorsadt af fiendtliga krigsskepp eller ännu ej öppet,
både krigsfolk och materiel måste landvägen fortskaffas; och om så är, huru är
det möjligt att man i en tid, då hvarje bröst klappar af nit för fosterlandets för¬
svar, kan vilja lemna en så vigtig kommunikationsled i så uselt skick, eller låta
den bero af en magtlös allmoges uppoffringslust? Jag skulle hysa alltför stor
missaktning för Rikets Ständer om jag i en så klar sak inläte mig i ytterligare
motivering; och vågar derföre vördsainligen föreslå,
att Rikets Ständer ingå till Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse,
hvari anliålles att Kongl. Maj:t täcktes i nåder genom dess Befallnings¬
hafvande låta undersöka landsvägen från Enånger upp genom Wester¬
norrlands län samt uppgöra en fullständig plan och kostnadsförslag till
dess omläggning för att föreläggas näst sammanträdande Rikets Stän¬
der; hvarjemte Kongl. Maj:t täcktes i nåder genom dess Befallnings¬
hafvande söka förmå kringliggande kommuner, som obestridligen af
vägen hafva största gagn, att till större eller mindre del i arbetet och
kostnaden deltaga. Och som statsmedel äro för den blifvande under¬
sökningen erforderliga, anhåller jag vördsamligen att min motion var¬
der till Stats-Utskottet remitterad.
Stockholm den 26 November 1862.
L. Landgren.
Xio 76.
Af Kyrkoherden J. Ternström: Om anslag af Statens medel till
utvidgande aj låroverksbyggnaderna i Christianstad.
Utaf alla fredliga yrken, på hvilka Staten använder sina medel och tillgån¬
gar, gifves väl intet, som i sinom tid lemnar en så rik gengäld, som läroverken
och uppfostringsanstalterna. Hvad som uppoffras på ungdomens, på det uppvex-
ande slägtets sedliga och vetenskapliga bildning, på nyttiga kunskapers spridande
och de dolda anlagens utveckling, hvart i sin rigtning, det är icke ett dödt eller
bortkastadt kapital; det kommer Staten tillgodo, igen med hög ränta. Ett lands
förnämsta prydnad är en ungdom, som, jemte lust och håg, har medel och till¬
fälle att inhemta vetandets ovärderliga skatter. Deraf beror ock, till en icke
oväsendtlig del, ett lands framtida trygghet och bestånd, fortgående civilisation
Bih. till II. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 2 A/d. 19
146
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 76.
och lyftning. Också har Staten, det måste sanningsenligt erkännas, redan länge
insett detta, gjort mycket, ansträngt sig till det yttersta, för att afhjelpa för-
handenvarande brister och ordna det hela på ett sätt, som blifvit ansedt för
ändamålsenligt. Att sjelfva detta sätt i anseende till läseordning, disciplin m. m.,
lemnar åtskilligt att önska, det bör ej i våra ögon förminska värdet af, ej förringa
vår tacksamhet för de gjorda uppoffringarne och bemödandena. Allt som är nytt
och oförsökt, lider, just derföre att det är menskligt, vid tillämpningen och verk¬
ställigheten mer eller mindre af ofullkomlighet. De allmänna föreskrifterna, som
hafva sin grund i gifven lag och stadga, måste åtlydas; men på många ställen
möta dervid nästan oölvervinnerliga svårigheter. Dessa härleda sig isynnerhet
derifrån, att de förra läroverkens byggnader och öfriga inrättningar icke motsvara
de nyare fordringarne och behofven. I flera städer, der högre elementar-läroverk
finnas, äro dessa svårigheter genom lärohusens utvidgande eller nybyggnad undan¬
röjde. Staten har dervid kommit till hjelp genom pekuniära understöd. Men ännu
återstår mycket att göra, derföre att icke allt kan göras på en gång; derföre att
tillgångarne icke förslå till allt; derföre ändtligen att icke alla gjort sina behof
kända; några hafva hållit sig framme, och fått understöd; andre hafva visat
undseende, och hulpit sig så godt de kunnat. Ibland dessa sednare är Christi¬
anstad, och det är för dess högre elementar-läroverk jag ber att få taga uppmärk¬
samheten i anspråk.
Christianstads läroverk hade vid början af innevarande hösttermin 210 lär¬
jungar, af hvilka hälften ifrån kringliggande landsbygd, de öfriga från staden.
Huru otillräckligt utrymmet är för detta, ja redan för ett mindre antal, skall visa
sig af det följande. Då, såsom en följd af Kongl. Maj:ts nådiga Stadga den 11
sistlidne April, angående afgångsexamen vid högre elementar-läroverk, lärjungar,
hvilka vid lägre elementar-läroverk genomgått den föreskrifna kursen, komma att
fortsätta studierna vid högre läroverk, för att nå samma punkt, dit man hittills
beredt sig väg genom studentexamen vid universitetet, och då dessutom antalet
af dem, sorn söka inträde i skolan, med hvarje år och termin ökas, kan man utan
öfverdrift uppställa den beräkning, att i läroverksbyggnaden uti Christianstad inom
få år kommer att erfordras utrymme för 350 lärjungar. Här måste äfven komma
i betraktande de rum och lägenheter, som göra det möjligt att bringa läroverket
i full harmoni med de fordringar, hvilka uti Kongl. Skolstadgan finnas uppställda.
Och hvad utrymme har nu läroverket för alla dessa lärjungar, för zoologiska
och botaniska samlingar, kemiska och fysiska apparater, bibliothek, gymnastik, vakt¬
mästarebostad, lekplats etc.? Intet annat eller större än det, som sannolikt an¬
sågs tillräckligt för de 75 skolgossarne, då nuvarande läroverksbyggnaden uppför¬
des. Läroverket har för sina sju klasser, af hvilka sjunde och i vissa ämnen äf¬
ven sjette undervisas på två skilda afdelningar, innalles nio läserum. Att dessa
äro otillräckliga, inses lätteligen deraf, att samtlige klasserna, från och med tredje
till och med den högsta, hafva en klassisk och en real linie, hvilka de timmar,
då klassiska språk förehafvas, måste undervisas på olika rum. Af tvingande nöd¬
vändighet måste alltså dels den under vintern mycket kalla samlingssalen, dels
det trånga bibliotheksrummet, dels slutligen lärarnes enskilda rum uti staden an¬
vändas såsom läserum för reala linien under de timmar den måste vara skild
ifrån den klassiska. Läroverket har intet läserum, som beqvämligen rymmer mer
än 30 lärjungar, och endast fyra, som någorlunda kunna rymma detta antal.
Trenne af läsrummen kunna med svårighet rymma mer än 10 lärjungar, och lik¬
väl har t. ex. andra klassen 41, tredje 42 och fjerde 33 lärjungar. Den lufttill¬
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 76.
147
gång, som hvarje lärjunge eger, är således, trängseln oberäknad, i flera klasser vida
under det mått, som anses normalt,
För inhysande af samlingar har läroverket ett enda rum, bibliotheksrummet,
hvilket dock, såsom nyss nämndes, ofta måste begagnas såsom läserum. Fysiska
och kemiska instrumenter måste läraren till större delen förvara hemma hos sig.
Rum för zoologiska och botaniska samlingar finnas icke; ej heller särskild
ritsal och sångrum.
Gymnastiklokalen är för behofvet alldeles otillräcklig och kan, såsom trähus,
deri eldstad icke får anbringas, under en stor del af läsåret icke begagnas.
Samlingssalen är visserligen för dagliga behofvet någorlunda tillräcklig; men
vid examens- och andra högtidliga tillfällen alldeles för trång. Dessutom är
det under vintern nästan omöjligt att uppvärma den, då endast gafveln är af
grundmur.
Den lekplan, som skolungdomen begagnar, och på hvilken äfven gymnastik¬
lokalen är uppförd, är egentligen prestgårdstomt, och kan således när som helst
för detta ändamål återfordras; i hvilket fall läroverket är utan plats för ungdo¬
mens lekar och rörelser i fria luften.
Det blefve för vidlyftigt att anmärka alla detta läroverks brister i hänse¬
ende till dess byggnader och utrymme. Redan af det sagda kan inhemtas, att de
hvarken äro ändamålsenliga eller öfverensstämmande med Kongl. Stadgan, angå¬
ende rikets allmänna elementar-läroverk. I följd häraf hade stadens borgare, äf¬
vensom husegare utom borgerskapet blifvit kallade till allmänt sammanträde inför
Magistraten den 14 April innevarande år, i fråga om förändring eller tillbyggnad
af läroverkets hus; hvarvid en kommitté, bestående af sakkunnige män, fick i
uppdrag att sig yttra och Betänkande i ämnet, afgifva. Detta Betänkande, hvar¬
utur ofvanstående data äro anförda, och hvarpå äfven de följande stöda sig, fram¬
lades, vid förnyadt sammanträde, inför Magistraten den 27 sistlidne Oktober, och
godkändes till alla delar. Betänkandet, för vidlyftigt att här intagas, blifver, åt¬
följande motion i enahanda syfte, som denna, af stadens representant, meddeladt
det respektiva Utskott, till hvars behandling dessa motioner lära blifva remitterade.
Enligt sagda Betänkande, och då nuvarande hufvudbyggnaden, för besparing,
ansetts böra bibehållas, har det befunnits af högsta behofvet påkalladt, att läro¬
verket, sorn eger tomtplats och utrymme åt vestra eller vallsidan, genom till¬
byggnad utvidgas, och förses med 9 läserum och 4 utdragsrum; samlingssal med
särskild läktare för åhöre; rit- och sångrum; bibliotheksrum och arkiv: ett min¬
dre rum för bibliothekarie!); rum för zoologiska och botaniska samlingar; dito för
fysiska och kemiska apparater; reservrum dels för tentamina och dels för för¬
varande af daglig skolmateriel; två rum med kök för pedellen, korridorer mellan
skolrummen, inrättade så, att ytterplagg der kunna förvaras; tillräckliga förva¬
ringsrum för ved m. m.; afträdeshus, särskildt för lärarne och särskildt för skol¬
ungdomen, gymnastikbyggnad, så stor som belägenheten medgifver, jemte vapen-
och kapprum, samt Rektors bostad, hufvudsakligen sådan den befinnes, med tillägg
af ett matlagningsrum och nödiga uthus.
Efter denna beräkning hade, på uppdrag, arkitekten Gundberg uppgjort
projektritning med kostnadsförslag, i enlighet hvarmed hufvudbyggnaden skulle
förläggas med fagad åt kyrkan å hela tomtens linea och innehålla a) souterrain,
inredd till bostad åt pedellen, uthus till rektorslokalen, förvaringsrum dels för
skolans vedförråd och dels för lampor, ljus m. m. samt till laboratorium; b) jord¬
våning, inredd till vestibul, fem ldassrum och två utdragsrum jemte korridorer,
148
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 76.
c) första våningen, inredd till tambur, samlingsrum, rit- och sångrum, tre klass¬
rum, ett utdrags- och reservrum samt ett rum för skolmateriel, och d) andra vå¬
ningen, utgörande endast en halfvåning, inredd till rum för bibliothek, arkiv och
öfrige samlingar.
Den nuvarande hufvudbyggnaden skulle bibehållas till 45 alnars längd och
i linea med den norras gafvel i sträckning åt vester på nya valltomten uppföras
gymnastikbyggnaden, bestående af envånings halflänga. Nedra våningen af gamla
hufvudbyggnaden skulle användas dels till vapenrum och kapprum för gymnastik¬
lokalen, jemte ett mindre rum för Gymnastik-läraren och dels till ett klassrum
med dertill hörande utdragsrum, kapprum och förstuga.
Enligt förslaget skulle kostnaderne härför uppgå till 109,539 R:dr 68 öre.
Det nuvarande skolhuset är uppfördt utan något bidrag af statsmedel, och
blefvo kostnaderna bestridda dels af stiftets byggnadskassa och dels genom sam¬
manskott af stadens och ortens innevånare. Då 1856 ena flygeln, som förut va¬
rit afsedd till stadens folkskola, förenades med elementar-läroverkets lokal, inlö¬
stes den af stiftets byggnadskassa. En samina år utförd betydligare reparation,
äfveusom öfrige mindre förbättringar å lärohuset hafva skett på stadens bekost¬
nad. Från Statens sida har detta läroverk hittills aldrig åtnjutit något understöd,
under det så många andra hafva i betydlig mån dermed blifvit hugnade. Det är
ännu icke bekant, om och till hvad belopp stiftets byggnadskassa kan vara villig
och istånd att bidraga till kostnadernas betäckande för denna oundgängligt nöd¬
vändiga utvidgning af läroverksbyggnaderna. Så särdeles mycket är väl icke
derifrån att påräkna, helst den så ofta tillförene varit anlitad. Stadens innevå¬
nare vilja visserligen, i känsla af sin skyldighet, icke undandraga sig, utan sträcka
sig till det yttersta; men å ena sidan hafva de i sednare tider lidit svåra olyc¬
kor genom eldsvåda och kolerafarsotens härjningar, hvarefter såren knappt ännu
äro läkta, dels tagas deras medel just nu i så många andra rigtningar i anspråk,
att de omöjligen ensamme kunna bära äfven denna börda af läroverkets utvid¬
gande. Så förehafves den så ^kallade Hammarssjöns uttappning; Helgeåns igen-
vallning och kanalisering till Åhus; aktieteckning till en jernbibanas anläggning
till stambanan vid Hessleholm; hvarförutan Långebrobyggnaden nyligen blifvit
fulländad och kyrkan undergått en ganska betydlig reparation; hvilket allt kostat
och kostar dem årligen oerhörd^ summor. I följd af hvad sålunda blifvit anfördt,
vågar jag vördsamligen föreslå:
det täcktes Rikets Höglofliga Ständer, behjertande denna ömmande an¬
gelägenhet, bevilja 100,000 R:dr till afhjelpande af ofvantydda brister,
och utvidgande medelst tillbyggnad, af läroverkshuset i Christianstad,
efter den plan, som är eller kan blifva godkänd.
Ritning och kostnadsförslag jemte öfrige nödige ansedde handlingar skola af
stadens representant blifva aflemnadc till Höglofliga Stats-Utskottet, dit jag an¬
håller, att denna motion må blifva remitterad.
Stockholm den 26 November 1862.
J. Ternström.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 77.
149
Nio 77.
Af Doktor J. A. Säve: Om till 75 öre förhöjd, tillverJcningsskatt
a bränvin samt om utskänknings ställenas stängning under sön-
oeh helgedagar.
Uti en detta år tryckt och, som jag förmodar, äfven läst bok: “Religion och
religiositet i deras förhållande till kyrkans dogmer", förekommer ibland andra till
en del lika opålitliga uppgifter, den för Preste-Ståndet säkert oväntade underrät¬
telsen, “att bränvinsbränningen i riket, som år 1829 bedrefs genom 170,000 pannor
med en sammanräknad kannervmd af (blott) 3,483,456 kannor, enligt sednast offici¬
ella meddelanden år 1861, uppgår till 14,007,114 kannor tillverkade i 508 större
och mindro ångbrännerier, utom flera millioner kannor insmugladt bränvin", i följd
hvaraf göres kyrkans presterskap den beskyllningen, att icke nog hafva motverkat
denna skadliga handtering och deraf uppkommande följder. Mot både uppgiften
och beskyllningen måste läroståndet i dubbelt afseende protestera; törst emedan
kannerymden af det töre 1853—1854 årens riksdag tillverkade bränvinet vis^t
icke var endast 3,483,456 kannor, utan säkert 10 gånger detta belopp, och för
det andra emedan Sveriges presterskap, både såsom lärare i församlingarue ge¬
nom de af dem stiftade Nykterhets-föreningarne och såsom ombud vid nyssuämnde
och följande riksdagar, enligt hvad för alla bör vara bekant, tagit en ganska verk¬
sam andel i alla de åtgärder, som af Rikets Ständer blifvit vidtagne tor bränvins-
öfverflödets hämmande. Men som i otvannämnde yttrande likväl ligger den san¬
ningen, att produktionsbeloppet af bränvin äfven nu är alltför stort och utan
tvifvel större, än som borde anses erforderligt för Svenska folkets behof, eller
förenligt med den vana vid nykterhet, som det varit Rikets Ständers högsta be¬
mödande att i landet åstadkomma, så kan jag för min del ej annat än fästa Hög-
lofliga Riks-Ståndens uppmärksamhet på det förhållande, att det belopp af om¬
kring 12,000,000 kannor bränvin, vid hvilka det särskilda Utskottet vid 1853 års
riksdag ansåg tillverkningen genom en successivt höjd beskattning kunna hållas
nere, det oaktadt sedan stigit med ett par millioner, och skall sannolikt ytterli¬
gare så tillvexa, i den mån landets spanmålsproduktion tilltager samt bränvinets
både tillverkare och konsumenter komma underfund med, att med den åsyftade
inskränkningen af denna vara, är det nu mera, sedan tillverkningen öfvergått i ett
mindre antal större fabrikanters händer och sedan Staten har deraf en från 3 å 4
till 8 millioner förökad inkomst, ej samma allvar som förr. I följd af den ökade
tillgången har äfven priset på den förderfliga varan småningom nedgått, så att
bränvin nu säljes i parti för 1 R:dr 50 öre och i minut för högst 2 R:dr kannan,
ett pris, som visst ej afskräcker någon, ej ens den ringaste arbetare, sedan dag¬
lönerna så betydligen ökats, hvarigenom också ett af de hufvudsakliga ändamål,
som Konung och Ständer genom 1855 års lagstiftning åsyftade, nemligen brän¬
vinets betydliga fördyrande, icke blifvit i samma mån uppnådt. En naturlig följd
af dessa förhållanden är, att bränvinsförtäringen, om ock betydligen minskad på
landet, der tillgången är ringare, likväl tilltagit i städerna der på en gång för¬
150
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 77.
säljningsställena äro flera och, med undantag af endast gudstjensttimmarne, hållas
öppna för allmänheten både sön- och söcknedag. Att detta ej kunnat blifva utan
inflytande på stadsinnevånarnea och till en del äfven på den närmast boende
landtbefolkningens helsa och seder, är lätt att inse. Också visar Öfverståthållare-
embetets för Stockholms stad sednaste femårsberättelse, oaktadt försäkran om
bränvinsmissbrukets i allmänhet aftagande, att fylleribrotten från 1,657, som de
voro under sednaste qvinqvennium, i medeltal ökats till 2,221 årligen, d. v. s. till¬
tagit- med 34 procent under det att folkmängden under samma tid endast ökats
med 13 procent. I åtskilliga landsortsstäder gör det på betraktaren ett ganska vi¬
drigt intryck, att hvarje söndagseftermiddag se, huru hopar af dryckesbegifna gä¬
ster hela halftimmen förut omgifva utskänkningsställena, afvaktande fiket det
ögonblick, då aftonsångsgudstjensten blifver slutad och krogarne skola öppnas.
Något bättre tidsfördrif, än att här under sus och dus tillbringa det återstående
af söndagen, borde dock stadskommunerna hafva att erbjuda sina medlemmar,
eller, om de många utskänkningsställena föranleda frestelser, söka att dem i möjligaste
måtto inskränka. Men städerna i allmänhet genom de åtnjutna adelar af den
så kallade krogskatten — den uppgick, enligt en tidnings uppgift, förlidet år för
Malmö stad till 40,000 R:dr — hafva sjelfva för stort intresse i utskänknings-
ställenas mångfaldigande, att man af dem skulle kunna vänta en reform i detta
afseende.
På det att emellertid åtminstone icke hela Preste-Ståndet må synas med
likgiltighet anse, att brotten tillvexa, under det bränvinsfloden flyter ohämmad,
så tillåter jag mig vördsamt föreslå
l:o, Att för hvarje kanna bränvin, som tillverkas må, i likhet
med hvad Doktor Sandberg redan föreslagit, betalas i skatt 75 öre
R:mt, hvilket i vårt land ingalunda är för mycket, då i Norge tillverk-
ningsskatten är fastställd till 10 sk. Norrskt per pott af samma normal¬
styrka, det är uti vårt mynt 90,2 7 öre pr kanna.
En naturlig följd af denna högre tillverkningsskatt om den bifalles, är att
äfven införselstullen på utländska spritdrycker bör i samma proportion höjas.
2:o. Att samma förbud för utskänkning af bränvin och andra rus¬
gifvande drycker å sön- eller helgedag, som enligt 28 § af 1860 års
försäljningslag gäller för landet och der visat så välgörande verkningar,
äfven må gälla för städerna samt med de tillfällen till undantag för
särskilda omständigheter, som i samma § blifvit medgifna för landet.
Att städernas arbetarebefolkning redan börjat mogna för en sådan lagstift¬
ning, synes man kunna sluta af hvad som nyligen förljudits om det vackra nyk-
terhetssträfvandet i tvänne af våra större fabriksstäder, Norrköping och Göthe¬
borg. Det skall nemligen på förra stället med arbetarnes samtycke hafva lyckats
att betydligen inskränka utskänkningsställenas antal, och på det sednare, genom
en outtröttligt nitisk pastors bedrifvande, att samla ej mindre än 8,000 röster för
utskänkningsställenas stängning under sön- och helgedagar. Mycket bör sålunda
kunna vinnas för nykterhetsreformen äfven i städerna, om alla goda medborgare
derom förena, sig, och äfven Rikets Ständer komma folkets vaknade sedlighets¬
känsla till hjelp med en bättre lagstiftning.
Jag anhåller om remiss häraf till Höglofliga Bevillnings-Utskottet.
Stockholm den 26 November 1862.
J. A. Säve.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 78.
151
Ho ?$.
Af Doktor Th. Wensioe: Om Jörhöjdt löneanslag för Rektorerna vid
de fyra femklassiga elementar-läroverken i hufvudstaden.
Vid den allmänna regleringen ai rikets elementar-läroverk under riksdagen
1857 och 1858 ordnades hufvudstadens skolor så, att de förutvarande fyrklassiga
s. k. högre lärdomsskolor i Clara och Maria samt de treklassiga högre apologist-
skolorna i Jakob och Catharina församlingar utvidgades alla till femklassiga lägre
elementar-läroverk, hvardera med 1 Rektor och 5 Kolleger, uppförde å ordinarie
stat. Lärjungarnes antal ökades härefter så betydligt, att Rikets sednast försam¬
lade Ständer funno nödvändigt att för nämnda skolors behof bevilja anslag för
ytterligare tvänne lärare vid hvardera af Clara, Maria och Catharina, samt en vid
Jakobs lägre elementar-läroverk, hvartill Kongl. Maj:t uti Skrifvelse den 22 sist-
lidne Juli lemnat nådigt bifall. Dessa 4 läroverk hafva således flera lärare än
något annat femklassigt elementar-läroverk, nemligen de 3 förstnämnda 1 Rektor
och 7 Kolleger, och det 4:de utom Rektor 6 Kolleger. Äfvenledes hafva de ett
vida större antal lärjungar än öfriga femklassiga skolor, och kunna i detta hän¬
seende snarare hänföras till de fullständiga läroverken. Enligt härhos bifogade
uppgifter, liemtade ur förra läsårets programmer från elementar-läroverken, befin-
nes, att bland Rikets öfriga femklassiga läroverk endast tvänne hafva hälften så
mångå lärjungar, de öfriga omkring en tredjedel; att bland de 5 fullständiga lä¬
roverken på reallinien (från Nyköping saknas uppgift) ett enda eger ungefärligen
samma antal, de öfriga ett vida mindre, samt att af de fullständiga läroverken på
båda linierna ganska många eller 9 af 22 icke räkna flera, utan de fleste färre
lärjungar än meranämnda 4 kufvudsstadens skolor.
Om det å ena sidan bör medgifvas, att den beviljade tillökningen uti lä¬
rarepersonalen betydligen underlättat möjligheten att på ändamålsenligt sätt
sköta undervisningen för ett så stort lärjungeantal, torde det å andra sidan af
ingen kunna bestridas, att Rektors ansvar och arbete ökas i samma förhållande
som lärjungars eller lärares antal. Också har vid allmänna läroverks-regleringen
lärarnes antal och således äfven lärjungarnes legat till grund vid bestämmandet
af Rektorernas löneanslag vid de olika slagen af skolor. För att som vederbör
kunna ordna undervisningen uti öfverbefolkade skolor med få klasser, och med
vederbörlig uppmärksamhet följa dess fortgång, att samvetsgrannt tillse det nö¬
digt sammanhang bibehålles emellan de olika läroämnena på båda undervisnings-
linierna och för att efter Skolstadgans föreskrift, utom sina egna 20 lästimmar i
veckan, kunna göra besök i klasserne under öfrige lärares lärotimmar, måste i
sanning Rektorernas tid på det strängaste varda tagen i anspråk, och det så
mycket mer ju flera lärare och ju flera lärjungar i läroverket finnas, som fordra
en sådan tillsyn. Härtill kommer, att i hufvudstaden, der de aldra flesta lär¬
jungars anhöriga och målsmän tillika äro boende, en tätare gemenskap och sam¬
språk mellan dessa och skolans föreståndare eger rum och upptager en icke obe¬
152
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 78.
tydlig del af den sednares tid. Skall han sålunda värdigt uppfylla sitt ansvars¬
fulla kall, måste han deråt kunna egna sin tid odelad, äfvensom odelade krafter.
Härvid får ej lemnäs ur sigte, att den nuvarande rektorslönen lemnar innehafvaren
med familj en temligen knapp utkomst, åtminstone i hufvudstaden, der flera om¬
ständigheter förena sig, att göra en föreståndares hushållning mera kostsam. Det
torde derföre vara fullt öfveiensståmmande med billighet och rättvisa, att Rekto¬
rerna vid de 4 hufvudstadens lägre elementar-läroverk ställas lika med Rektorer
vid fullständiga läroverk på reala linien och erhålla en tillökning i lönen af 500
R:dr eller för år 3,500 R:dr R:mt.
Då jag gör denna vördsamma framställning, föranledd af särskilda omstän¬
digheters kraf, har jag äfven tagit i betraktande den allmänna fördelen för huf¬
vudstadens och rikets elementar-läroverk. Yisserligen är hvarje läroverk en skola
icke blott för utbildande af lärjungarnes, utan äfven i mindre eller större grad
för lärarnes skicklighet: jemför man hufvudstadens med rikets öfriga lägre ele¬
mentar-läroverk och realskolor, kan väl icke förnekas, att hufvudstaden företrä¬
desvis med sina många olika skolor öppnar ett vidsträcktare fält att odla och ut¬
veckla lärareförmågan, ger tillfälle till en mera mångsidig uppfattning af lärare¬
kallet, och tilldrager sig i så måtto mera den allmänna uppmärksamheten, hvadan
äfven förtjcnster och brister bjertare härstädes träda i dagen. Då nu lärjungarnes
antal vid härvarande läroverk synes vara i tillvext, och i samma mån äfven lä¬
rarnes antal måste ökas, är det af vigt, för att uppehålla läroverken i tillbörligt
anseende och gifva utrymme åt den inom dem arbetande lärareverksamheten, att
skickliga och för platsen lämpliga män tillsättas till Rektorer; och utan tvifvel
skall utsigten till en mot mödan någorlunda svarande lön blifva det bästa medlet
att uppmuntra sökande till dessa platser.
På grund af ofvan anförda förhållanden får jag härmed vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer täcktes bevilja en årlig löneförhöjning af 500 R:dr
R:mt åt hvardera af de fyra Rektorerna vid Stockholms femklassigä
elementar-läroverk, så att deras lön, i likhet med lönen för Rektorer
vid fullständiga läroverk på reala linien, må blifva 3,500 R:dr R;mt.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles vördsammast.
Stockholm den 26 November 1862.
Th. Wensioe.
Uppgifter
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 78.
153
Upp gift«r
på lär jung arnes antal uti Rikets Element ar-läroverk, enligt Rektorernas
programmer för läsåret 186 i—1862.
Höst- Vår-
i term. | term.
Hufvudstadens 5-klassiga Ele-
mentar-läroverk.
Maria
Clara
Catharina
(162—178)
Jakob hösterm. 1862. . . .
Rikets öfriga 5-klassiga läro¬
verk.
Uddevalla
Halmstad
Carlskrona
Landskrona
Sundsvall
Eksjö
Ystad
Mariestad
Borås
Fullständiga Elementar-läroverk
på real-linien.
Norrköping
Helsingborg
Westervik
Hudiksvall
225
210
213
191
114
107
S3
87
79
82
224
149
140
90
225
217
209
112
lil
92
90
88
85
87 76
75: 72
71! 67
221
151
141
86
Luleå
Nyköping (saknas uppgift).
Fullständiga Elementar-läroverk
på båda linierna.
Östersund
Carlskrona
Hernösand
Umeå
Strengnäs.
Wisby
Wenersborg
Falun
Christianstad
Gefle
Malmö
Westerås
Wexiö
Carlstad
Jönköping
Calmar
Linköping
Lund
Skara
Upsala
Örebro
Göteborg
Höst-
term.
Vår¬
term.
71
142
169
160
152
157
174
173
197
203
231
248
263
297
273
298
322
332
385
392
412
447
482
71
157
160
160
161
139
177
178
200
201
228
250
257
267
276
304
333
336
373
404
415
462
478
Bih. till R St. Prot. 186-2 $ 1863. 11 Sami. 2 Åfd.
20
154
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 79.
79.
Af Doktor C. F. Björkman: Om utvidgande af Elementar-läroverket
i Nor?'telge Jrån två- till Jem-ldassigt.
Riksdagen 1856 beviljades ett anslag af 3,000 R:dr för beredandet af den i
Norrtelge från äldre tider befintliga pedagogiens upptagande å elementar-lärover-
kens stat såsom tvåklassigt läroverk, och började derefter undervisningen i det
nya elementar-läroverket höstterminen 1859. Stadens och ortens behof af denna pe¬
dagogis utvidgning till elementar-läroverk vitsordades snart genom det hastigt mer
och mer tillvexande antalet af lärjungar. Vid höstterminens början 1859 inskrefvos
från pedagogien 13 lärjungar och dessutom 9, tillsammans 22, och uppgår antalet,
som vårterminen detta år var 67, numera till 75. (Bil. Litt. A.)
På det de lärjungar, som genomgått de båda klasserna, icke skulle nödgas
att antingen afbryta sina studier, eller med vida större kostnad fortsätta dem i
andra aflägsna flerklassiga skolor, blef läroverket genom H. H. Ephori skrifvelse
den 10 April 1860 bestämdt till tvåklassigt med 3 års lärokurs, genom skrifvelse
den 18 April 1861 till tvåklassigt med 4 års lärokurs och genom skrifvelse från
H. Domkapitlet den 15 April 1862 till tvåklassigt med 5 års lärokurs. (Bil.
Litt. A.)
När nu detta vackra bemödande att ändamålsenligt utvidga och ordna un¬
dervisningen uti ett tvåklassigt läroverk för 5 års lärokurser svårligen kan i
längden lyckas, samt lärjungarnes antal för hvarje termin tilltagit, har behofvet
af ökade lärarekrafter allt mer och mer framträdt i dagen. Då inom staden
och den omkringliggande orten ett varmt intresse för läroverket vaknade och be¬
hofvet af flere lärare, än de af Staten afiönade, Rektor och en Kollega, snart insågs,
gjordes visserligen, genom för mången kännbara uppoffringar, ett sammanskott af
omkring 4,000 R:dr, hvaraf vårterminen 1861 en extralärare aflönades, höstterminen
samma år två lärare och vårterminen detta år en, sedan Kongl. Maj:t i nådigt Bref
den 11 nästlidne April beviljat lön åt en extralärare. Men af de sålunda sam-
manskjutne medlen hafva vid innevarande termins början 2,750 R:dr redan blifvit till
lärarearfvoden utbetalda (Bil. Litt. B.) och torde väl Norrtelge stad icke skäligen
mera än andra rikets städer längre böra betungas med kostnaden för aflönande
af extralärare.
Att ett blott tvåklassigt läroverk numera icke kan emotsvara Norrtelge
stads och den kringliggande ortens behof, synes sålunda af ofvannämnde fakta
vara till fullo ådagalagt; och har derföre äfven Kongl. Maj: t i sin nådiga Propo¬
sition till Rikets Ständer föreslagit detta läroverks utvidgande till treklassigt.
Med underdånigaste tacksamhet för den härigenom mot denna landsort bevisade
nådiga bevågenhet, måste dock härvid anmärkas, att äfven ett treklassigt läroverk
icke numera, sedan antalet af lärjungar redan stigit till 75, och således till 8
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 19.
155
lärjungar mera än sistlidne 26 Mars, då H. Domkapitlet gjorde sin förnyade fram¬
ställning om detta läroverks utvidgning, är för denna stad och ort tillräckligt.
Norrtelge stad är belägen på ett afstånd af 6f mil från närmaste elementar¬
läroverk, nemligen det i Upsala. Innevånarne både i staden och den kringlig¬
gande vidsträckta, men mindre sädesrika landsbygden hafva i allmänhet ringa
tillgångar, som icke medgifva större uppoffringar för barnens skolbildning, helst
lefnadskostnaden är i Upsala minst J-del dyrare än i Norrtelge. Det distrikt, som
läroverket kan anses närmast komma till gagn, är ganska stort och kan antagas
till 4 mils utsträckning åt alla håll, utom åt hafssidan, samt omfattar Lyhundra
och Sjuhundra härader, nära hela Åkers skeppslag, Frötuna, Länna, Bro och
Wätö skeppslager, största delen af Närdinghundra härad, och betydliga delar af
Frösåkers och Långhundra härader, tillsammans öfver 28 socknar med en folk¬
mängd af omkring 35,000 personer, utom stadens egen befolkning, utgörande om¬
kring 1,200.
Då nu blott 3 år förflutit, sedan läroverket trädde i verksamhet och lärjun-
garnes antal fortfarande under denna tid så betydligt ökats, att det med sina 5
års lärokurser kan jemföras med åtskilliga redan femklassiga läroverk, t. ex.
Eksjö med 85 lärjungar, Ystads med 76, Borås med 67, Mariestads med 72, samt
med de åt Landskrona och Christinehamn af Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposi¬
tion denna riksdag föreslagna femklassiga läroverken, det förra med 97 och det
sednare med 76 lärjungar, då den af Kongl. Maj:t stadfästade ritning till ny, redan
uppförd skolhusbyggnad beräknad för femklassigt läroverk gifvit stöd åt stadens
och ortens förhoppningar om läroverkets utvidgande till ett mot behofvet verk¬
ligen svarande omfång, och då i Stockholms län intet annat elementar-läroverk
norr om Stockholm finnes och ganska få från hufvudstaden aflägset boende för¬
äldrar kuna låta sina barn begagna derstädes befintliga läroverk i anseende till
den dryga lefnadskostnaden, samt då derjemte tilloppet af lärjungar vid elementar¬
läroverket i Upsala de sednare åren varit så stort, att de lägre klasserna derstädes
måst delas i tvänne parallela, vågar man föreställa sig, att dessa förhållanden
skola vinna Rikets Ständers behjertande, hvadan jag, dertill föranledd af en när¬
mare bekantskap med ortens tillstånd och behof, vördsamt föreslår:
att Norrtelge tvåklassiga elementar-läroverk må utvidgas till ett femklassigt,
med en lärarestat af Rektor och fern Kolleger, samt ett nödigt anslag till
dessa lärares aflöning, beviljas i likhet med hvad för öfriga rikets fem¬
klassiga elementar-läroverk är bestämdt.
Stockholm den 26 November 1862.
C. F. Björkman.
156
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 80.
Xio HO.
Af Doktor P. J. Emanuelsson; Om årlig pension till Skolläraren
Sv. A. Dahls efterlemnade enka.
Att skollärarens kall är både mödosamt och föga vinstgifvande, lärer all¬
mänt erkännas. Har han familj, så blifver bergningen redan under hans lifstid
knapp, och vid hans frånfälle råka de efterlefvande merändels i nöd. Är detta
händelsen vid de offentliga läroverken, hvilkas lärare dock hafva bestämda, om
ock små löner, så är det ännu mera förhållandet med privatlärare, hvilkas in¬
komster bero af tillfälliga omständigheter. Och likväl torde skolläraren genom
sin obemärkta verksamhet mången gång gagna samhället mera än andre, hvilkas
högre samhällsställning ådraga dem en större uppmärksamhet. Riksens Ständer
hafva ock erkänt värdet at desse anspråkslöse mäns arbete och derföre flere gånger
anslagit pensioner dels åt gamle obemedlade skollärare, dels åt deras efterlefvande
enkor och barn. Äfven lärare i enskilda uppfostringsanstalter hafva någon gång
blifvit ihågkomne, t. ex. extra ordinarie Ädjunkten Rahmström, såsom föreståndare
för Lyceum, och Herr Reuter, som var anställd vid Hillska skolan å Barnängen.
Det är en sådan privatlärares i stor fattigdom efterlemnade enka och fyra oför¬
sörjda barn, som jag nu vågar anmäla till erhållande af någon mindre pension.
Skolläraren Sven Abraham Dahl upprättade år 1829, efter afslutade studier
vid Upsala universitet, en privatskola i trakten af sin födelsestad Göteborg och
fortfor dermed till 1833. Ären 1835 och 1836 tjenstgjorde han såsom underlärare
vid d. v. Majoren Hazelii läroanstalt för linie-officerare, antogs 1837 till lärare
dels i allmän och Svensk grammatik samt Franska språket för de lägre afdelnin-
garne, dels i de mathematiska läroämnena vid Hillska skolan å Barnängen och
forfor dermed till skolans upplösning 1846. Ären 1847 till 1849 biträdde han vid
undervisningen i mathematik i åtskilliga privatskolor här i hufvudstaden och
öppnade 1849 en egen sådan, hvai-med lian fortfor till hösten 1861. Från 1850
till 1859 tjenstgjorde han tillika såsom tillförordnad lärare i Catharina församlings
handtverksskola. För ungefär ett år sedan blef han af en svår sjukdom försatt
ur verksamhet och afled den 26 sistlidne Juli, efterlemnande ett bo, der skulderna
betydligt öfverstego tillgångarne, samt en sjuklig enka med fyra oförsörjda barn.
Dahl har äfven såsom författare af läroböcker i sin mån gagnat det all¬
männa. Han har nemligen från trycket utgifvit:
Svensk Språklära för Nybegynnare, Stockholm 1857.
Praktisk Räknekonst, innehållande part-, kedje- och länk-räkning, Stock¬
holm 1855.
Läran om Logarithmer, Stockholm 1854.
Tillförlitlig Intresse-uträkning.
Tabeller för reduktion af de gamla måtten, vigterna och mynten till de nya,
Stockholm 1855.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 81.
157
På grund af dessa framlidne Skolläraren Sven Abraham Dahls förfcjenster
om undervisningen i den krets, der han med mångårig och oafbruten flit verkat,
äfvensom med hänseende till hans efterlefvandes utblottade tillstånd, vågar jag
föreslå,
att Rikets Höglofliga Ständer måtte bevilja hans enka Fanny Maria Dahl,
född Chatillon, en årlig pension af 300 R:dr Riksmynt.
Stockholm den 26 November 1862.
P. J. Emanuelsson.
i\:0 81.
Af Doktor D. Söderberg: Orri befrielse för Sjömanshus-förestån¬
dare att debitera och uttaga sjö/olles kronoutskylder.
I 88 § af nu gällande Bevillnings-förordning föreskrifves, att “Skepps-
ombudsmannen i Stockholm samt Sjömanshus-föreståndarne i de öfriga städerna
skola debitera och uppbära bevilluingen efter l:sta Artikeln, äfvensom öfriga per-
sonela utskylder, för det i sjömanshusets rullor intagna sjöfolk. Detta stadgande
lägger på desse tjenstemän ett onödigt och för deras egentliga befattning främmande
besvär och göromål, hvilket lämpligare borde åligga de ordinära uppbördsmännen,
kronofogdarne på landet och stads-kassörerna i städerna, hvilka tjenstemän i alla
fall af sjöfolket skola uppbära, hvad som i bevillning efter 2:dra Artikeln skall
erläggas. Om nu desse kronouppbördsman på samma gång uppbure sjöfolkets
personela bevillning, så synes enkelhet och reda i uppbördsväsendet af ett sådant
förfarande blifva en gifven vinst, under det att besväret hos uppbördsmännen
knappt märkbart skulle förökas. Men det nuvarande stadgandet i detta hänseendet
medför ej allenast oreda och onödigt besvär hos personer, som derifrån borde och lätt
kunde vara befriade, det leder äfven till ett slags orättvisa derutinnan, att sjö¬
mannen, till följd af nämnde stadgande, är ålagd att betala en del af sina krono¬
utskylder nära ett helt år förr än andra rikets undersåtare. Sjöfolket påmönstras
vanligen på våren i Mars eller April månader. Vid dessa förrättningar sker
hyresafdrag för erläggande af bevillningen efter lista Artikeln samt personela ut¬
skylder, såsom kurhusafgiften, hvilken är ganska svår, ja omöjlig att vid denna
årstid rigtigt debitera, då den ej bestämmes förr än påföljande höst af Pröfnings-
kommittéerna. Händer nu så att sjömannen, sedan han blifvit förhyrd, aflider
innan Maj månad, kommer den orättvisan till, att den aflidnes anhörige icke
kunna få dessa utskylder restituerade, lika litet som skepparen, för den händelse den
af honom förhyrda sjömannen insjuknar, innan han går om bord, får ersättning
158
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 82.
för den utbetalda kronoskatten. Om jag härtill lägger, att Kongl. Kofferdi-
reglementet af den 30 Mars 1748 ej ålägger Sjömanskus-föreståndarne att förätta
kronouppbörd eller förskaffa sig de slags kamerala insigter, sorn för fullgörandet
af ett dylikt uppdrag kunna vara nödiga, eger jag ett skäl mera att inför Rikets
Höglofliga Ständer vördsamt föreslå,
att den i Bevillnings-förordningens 88 § Skepps-ombudsman och Sjö¬
manshus-föreståndare åliggande skyldighet, att för det i sjömanshusets
rullor intagna sjöfolk debitera och uppbära bevillningen efter lista Ar¬
tikeln äfvensom öfriga personela utskylder, måtte öfverflyttas på Krono¬
fogde och Stadskassör.
Stockholm den 26 November 1862.
D. Söderberg.
nilo §9.
Af Doktor J. M. Almqvist: Om rotefrihet Jör pedagog-bostället
Wrigstad Månsgård i Jönköpings län.
Uti nådig Skrifvelse af den 28 Augusti 1841 till Kammar- och Krigs¬
kollegierna har Kongl. Majit funnit godt förordna, att så väl de kapellansbord,
hvilka, på derom gjord underdånig ansökning, redan blifvit till skolmästare-bostäl¬
len förvandlade, som ock de kapellansbord, hvilka hädanefter komma att samma
förvandling undergå, skola, så länge de ordinarie rotering utgöra, samt inga när¬
belägna, oroterade hemman finnas, på hvilka roteringsskyldigheten kan öfverflyt¬
tas, undfå en mot roteringskostnaden svarande ersättning.
I Wexiö stift finnes inom Wrigstads pastorat af ålder en pedagogi eller för-
samlingsskola inrättad på grund af en donation gjord af Frilxerro Göran Gyllen¬
stjerna, som år 1648 utur Friherrskapet Lundholmen skänkte hemmanet Lilla
Lunnaberg, hvilket hemman sedermera utbyttes mot halfva skattehemmanet Wrig¬
stad Månsgården i Wrigstads by, att af skolmästaren behållas och brukas “fritt
för vissa och ovissa utskylder1'. Denna donation, sedan Carl XI genom reduktio¬
nen indragit Friherrskapet Lundholmen, blef af samme Konung fastställd, då
högstdensamme återskänkte Wrigstad Månsagård till pedagogien att oturberadt,
oåterkalleligen fritt och omolesteradt för all tunga och besvär vara och förblifva
aflönings- och boställshemman för en pedagog i Wrigstad, hvilket ytterligare be¬
kräftades genom en skrifvelse af år 1687 till Kongl. Rådet, General-löjtnanten och
Guvernören Robert Lichtene.
Oaktadt sålunda detta halfva donerade skattehemman blifvit “undt och ef-
erlåtet" fritt och omolesteradt ifrån Cronones besvär till ett välgörande ändamål,
Motioner i Pr este-Ståndet 1862. N:o 83.
159
drager det en årlig tunga af rotering och augment, som utgör ett kännbart onus
för den svagt aflönade pedagogen, som utom bostället ej bär vidare aflöning än
18 R:dr, så kallade Djeknepenningar.
Då genom förut åberopade nådiga Skrifvelse af den 28 Augusti 1811, de
kapellansbord, som blifvit förvandlade till skolmästareboställen, undfå en mot rote-
ringskostnaden svarande ersättning af Statsverket; synas också sådana hemman,
som blifvit af enskilda personer skänkte och donerade till skolmästareboställen,
böra befrias från roteriugsskyldighet på det sätt att de erhålla motsvarande er¬
sättning af Statsverket, så vida inga närbelägna oroterade hemman finnas, på
hvilka roteringsbördan kan läggas.
Af sådan anledning skulle jag vilja föreslå,
att Rikets Ständer ville besluta en författning i sådan syftning; under
afbidan på hvilken jag inskränker mig att yrka befrielse från rotering
för det till skolmästareboställe donerade ett halft hemman Wrigstad
Månsgård i Wexiö stift på grund af härbos bilagde donationshandliu-
gar och Kongl, försäkringar, hvilka i vidimerade afskrifter bifogas och
torde få åtfölja den remiss till Stats-Utskottet, som det Högvördiga
Ståndet ville bevilja.
Stockholm den 26 November 1862.
J. M. Almqvist.
JWsO 83.
Af Komminister A. E. Afzelius: Örn föreskrift derom att straffad
person efter vissa års förlopp, derunder han visat ett för-
bättradt uppförande, må erhålla anmärknings fritt prestbetyg.
Länge bar man insett och ofta beklagat det olyckliga förhållande inom vårt
fädernesland, att en person, som, om han också blott en enda gång, brutit mot sam¬
hällslagen på ett svårare sätt, sedan i hela sitt lif skall i sitt prestbetyg vara bränn¬
märkt för en dylik förseelse, om han också djupt ångrat densamma och under en
följd af år visat ett förbättradt och godt uppförande. Ett sådant förhållande kan
redan inför förnuftets domstol icke försvaras, ännu mindre inför religionens i ett
samhälle, der man bekänner en hög, en helig lära, som just i afseende på sina be-
kännares samlif på jorden, fordrar idel kärlek, öfverseende och förlåtelse. Låter
man sig lysas af kristendomens herrliga ljus äfven vid bestämmandet af menni-
skors samkållslif och samhällsförhållanden, skall i sanning ingen vilja försvara den
åsigten, att den ångerfulle och förbättrade skall vara utestängd från samhällets
förlåtelse för ett en gång begånget felsteg. En öfver 10-årig tjenstgöring vid
160 Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 83.
Sveriges största ransakningsfängelse, derunder motionären åtminstone egt tillfälle
att ingå i pröfning om orsakerna till de brott, som under denna tid inom huf¬
vudstadens område blifvit begångna samt eftersinna hvilka botemedel borde använ¬
das, har öfvertygat motionären derom, att näst dryckenskapsbegäret, liderlighets-
och njutningslustan, hvilka vanligen i första hand framkalla brottet och ofta äfven
åstadkomma återfall, ingenting så mägtigt inverkar till brotts förnyande och till
den felandes qvarhållande inom brottslighetens sfer, som just frejdens brännmärk¬
ning i prestbetyget för hela lifvet. Det torde icke behöfva mer än antydas,
huru den sålunda brännmärkte icke längre är i stånd att skaffa sig en för honom
passande tjenst, ja att det icke ens utan svårighet kan lyckas honom finna ett
tillfälligt arbete samt huru det vanligtvis inträffar, att då hans förr begångna
brott och i följd deraf utståndna straff på ett eller annat sätt blifva bekanta för
arbetsgifvaren eller de medarbetande, den olycklige äfven då beröfvas sitt arbete,
oaktadt han icke under detsammas utförande gjort sig förtjent af ett sådant be¬
handlingssätt. Måste nu redan den brännmärkning, som eger rum i den straffades
prestbetyg, verka nedslående på honom, ofta till den grad att han vid tanken
uppå, huru denna brännmärkning skall följa honom lifvet igenom, vid den utta¬
lade uppmaning till förbättring för framtiden, i sin förtviflan svarar: hvad är det
värdt, att jag söker förbättra mig, jag kan ändå aldrig mera bli ansedd för en
hederlig menniska ; så är det klart, att när denna brännmärkning äfven för honom
försvårar möjligheten att, en gång åter ställd på fri fot, vinna arbete och utkomst,
detta allt skall gifva fördubblad kraft åt frestelsen att åter besegra honom och
ånyo göra honom till en brottsling. Till bestyrkande af denna sanning, skulle
motionären, ifall hans embetsed icke hindrade honom derifrån, kunna uppgifva
namn på personer, hvilka dels i full förtviflan öfver en sådan nämnd brännmärk¬
ning förnyat förut begångna brott, dels ock efter insedda svårigheter, att med det
nedsudlade prestbetyget finna arbete, tillgripit den visserligen straffvärda utvägen
att skaffa sig falska betyg, men då under 4, 5 å 6 år kunnat skicka sig väl och
ega fullt förtroende tills omsider någon tillfällighet verkat upptäckten, att de till¬
förene varit straffade. Deremot har det visat sig att efter en sådan upptäckt,
helst då de fått undergå bestraffning för den gjorda förfalskningen, något hopp om
förbättring och upprättelse icke förefunnits. Huru välgörande det skulle vara, så
väl för den en gång felandes förbättring, som äfven för samhället, om presterska-
pet egde rätt att, på grund af visadt godt uppförande under en viss tidrymd, utur
prestbetyget borttaga den brännmärkning som efter begången förseelse deri in¬
kommet, torde af det anförda redan visa sig. Också har redan vid en föregående
riksdag en röst höjt sig och påkallat uppmärksamhet för denna vigtiga fråga.
Så vidt motionären då kunde följa frågans gång och utveckling, menar han att
densamma visserligen blef behjertad, ehuru de män, som närmast hade sig den¬
sammas behandling ombetrodd, funno så många svårigheter förenade med dess
lösning på ett tillfredsställande sätt, att det då väckta förslaget om rättighet för
presterskapet att på redan atigifna grund borttaga beviset om ett begånget, men
för lång tid tillbaka ångradt, brott icke hade uågon framgång. Man hade den
gången hemställt att en tid af 10 år skulle hafva förflutit efter brottets föröfvande,
innan någon förändring i afseende å den i prestbetyget anmärkta brottsligheten
kunde komma att ega rum. De grunder för afslag å den då väckta motionen, som
af Utskottet, till hvilket remiss hade skett, då anfördes, voro, enligt hvad mig blif¬
vit meddeladt: l:o att om en person under loppet af 10 år uppehåller sig på flere
olika
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 83.
161
olika ställen, det skulle vara svårt att från sista stället erhålla ett tillförlitligt
frejdebetyg, 2:o att om äfven en för brott straffad persons vandel under 10 år va¬
rit den bästa, näppeligen någon själasörjare kunde åläggas intyga att en för brott
straffad person aldrig varit för sådant tilltalad, samt 3:o att ett blott och bart
utelemnande utur frejdebetyget af hvarje upplysning om en persons för längre tid
sedan ådagalagda vanart icke skulle leda till målet. Såsom det vill synas, innebär
den tredje punkten af Utskottets anförda grunder en häntydning att man i den
motion, som vid en föregående riksdag blifvit väckt i enahanda syfte sorn det,
hvilket i dag här af mig afses, inneburit 2:ne alternativer, antingen rättighet till
förändring af det om brott vittnande frejdebetyget eller också rättighet att slippa
yttra sig öfver en sådan persons frejd. Jag kan åtminstone icke annorlunda sluta
af de anförda grunderna för det redan förut omnämnda afslaget. Men vare sig
härmed huru som helst, då den ödmjuka hemställan, som med denna skrifvelse
afses, alldeles icke kommer att innebära något yrkande att i straffad persons
prest-attest vitsordet om frejd skulle utlemnas, hvilket i sanning icke skulle
tjena till att förbättra den olyckliges ställning, utan tvärtom, när man smånin¬
gom lärde sig hvad det saknade frejdebetyget innebure, vore att betrakta såsom en
ny form för brännmärkning, så torde här egentligen vara af vigt att söka bemöta
de skäl, som i första och andra punkten af Utskottets grunder för afslag vid för¬
liden riksdag blifvit uttalade mot begäran, att ångerfull och förbättrad brottsling
efter viss tid skulle i sitt prestbetyg slippa den brännmärkning, han i följd af sitt
begångna fel ådragit sig. Huru det. skulle vara svårt att om en dylik person
under 10 års tid uppehållit sig på olika ställen att för honom från det sista stället
erhålla ett rigtigt frejdebetyg är ett påstående, som icke håller streck inför en
sorgfälligare granskning. Då nemligen, enligt hvad stadgadt är, ingen person, som
någon längre tid uppehåller sig i främmande församling antingen för utförande af
ett arbete eller af annan orsak, får uraktlåta att vara försedd med så kalladt frejde¬
betyg, hvilket mindre vidlyftigt än det egentliga prestbetyget, vanligen endast
upptager personens namn och hemvist, vitsord om hans frejd och oförhinderlighet
att begå Herrans Heliga Nattvard, men också endast gäller för ett halft år, så
är deraf klart att presterskapet i den församling, dit han hörer, alltid kan hafva
tillfälle att följa hans vandel och således kunna hafva sig bekant, om han på nytt
begått något felsteg. Lägger man härtill att den, som i främmande församling
söker tillfälligt arbete och finner sådant, vanligen vid hemkomsten företer arbets-
gifvarens intyg om sitt uppförande, så synes så mycket mindre skäl vara för det
påståendet att någon svårighet skulle förefinnas, att om person under 10 års tid
uppehållit sig i olika församlingar, ifrån den sista kunna undfå rigtigt frejdebetyg.
Vanligen äro dock den enskildas arbeten, dervid en sådan person, som är i fråga,
anställes, inskränkta inom en ganska kort tid, hvad åter en sådan persons anställ¬
ning viii allmänna arbeten, som möjligen fordra en längre tidsutdrägt, angår, så
skall ingen, som har kännedom om hvad Kongl. Förordningen den 12 Febimari
1858 i thy fäll stadgar, finna det med någon svårighet förenadt att för sådan per¬
son erhålla säkert intyg om frejd för den tid, han varit frånvarande från den för¬
samling, der han är kyrkoskrifven. På frejdebetyg eller, om man heldre så vill
kalla det, arbetsbetyg, får också ingen inskrifvas i en annan församling, i följd
hvaraf i en fråga, som den förhandenvarande, så mycket större säkerhet är att
vänta. Nu är också förhållandet, att uppmärksamheterf på en för brott straffad
person alltid är större än uppmärksamheten på andra och att således det minsta
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 2 A/d. 21
162
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 83.
felsteg hos den förre lätt blir bekant. Af allt detta torde framgå att någon
så stor svårighet att erhålla ett rigtigt frejdebetyg icke är förhanden, allraminst
så stor, att den skulle rättfärdiga uraktlåtenhet att medgifva det en ångerfull och
sedan längre tid tillbaka förbättrad, visserligen brottslig, men också olycklig med¬
menniska icke under hela lifvet skulle slippa en brännmärkning i sitt prestbetyg
och ofta derigenom snart sagdt tvingas till nya brott. I afseende åter på det yr¬
kandet att en vid församlingen tjenstgörande prestman icke kan åläggas att intyga,
att en straffad person eger god frejd, så må man ihågkomma att de som vilja,
att en prestman må kunna, när sådana bevekande och berättigande omständig¬
heter äro för handen, borttaga det klandrande vitsordet om frejd ur en ångerfull
och förbättrad menniskas prestbetyg, alldeles icke yrka en befallning för prestman-
nen, att så skall ske, utan allenast ett medgifvande, att prestmannen utan fara
för obehagliga följder må kunna så göra, när samvete och öfvertygelse bjuda ho¬
nom det. Hvad vitsordet om frejd vidkommer, skulle man väl också kunna säga,
att det är lika svårt för en prestman, som tänker sig djupare in i saken, att om
en efter någon förvillelse på en bättre väg kommen menniska, genom idkeligt
upprepande af det för flere år sedan erhållna klandrande vitsordet om frejd, likasom
förringa värdet af den derefter inträffade och påtagligen ådagalagda förbättringen,
som det för honom är svårt att glömma och förbise det för längre tid sedan be¬
gångna brottet och sanningsenligt uttala sin närvarande verkliga uppfattning af
en persons värde. Huru ofta kan det icke dessutom hända, att en prestman, som
under tysthetslöfte fått emottaga bekännelsen om en förseelse af den beskaffen¬
het, att, om den blifvit dragen under laga dom, den ovilkorligen skulle hafva
medfört brännmärkning i personens prestattest, nu, då personen icke blifvit genom
laga bevisning bunden till brottslighet, måste, enär han icke får yppa hvad på
hans ed är honom anförtrodt, utfärda ett betyg med vitsord om åtminstone oklan¬
drad frejd för den som dock ölvat brott. I sanning, man må icke föreställa sig,
att en prestman så allt för otta kunde komma att begagna sig af ett sådant med¬
gifvande, som här nu blifvit yrkadt. Af de för brott dömda är det ty värr blott
en mindre del som ega nog både mod och kraft att börja strida med sig sjelfva,
sina böjelser och onda vanor och beträda en bättre väg. Men är det också blott
ett fåtal, så bjuder ju den kristliga kärleken att långt ifrån att hinder må läggas
i vägen för deras omvändelse och förbättring, man tvärtom för vinnande af ett
sådant mål må på laglig väg räcka dem en hjelpsam hand. Äro de också nu ett
fåtal, är det just att hoppas genom ett sådant medgifvande som här påpekas, att
deras antal skall allt mer och mer tillvexa. Omöjligheten att af samhället vinna
förlåtelse för ett begånget, men ångradt felsteg i förening med de verkliga svå¬
righeter denna omständighet lägger i vägen för att på ärligt sätt förtjena det
dagliga brödet, och den stora frestelse som derigenom framkallas, att genom ett
nytt lagbrott komma i åtnjutande af hvad samhällslagen förnekar, måste alltid
skadligt inverka på brottens förminskning i ett samhälle. På grund af alla nu
anförda skäl, så väl de som blifvit uttalade såsom bevekande för att en brottslig
men ångerfull menniska må kunna undfå samhällets förlåtelse och fritagelse från
tillräknandet af sitt begångna felsteg, som äfven de, hvilka åsyftat att förringa
värdet af de grunder, man vid en föregående riksdag begagnat för att afslå en
dylig begäran, vågar jag ödmjukligen hemställa:
att Rikets Ständer ville för sin del besluta och hos Hans Maj:t Konun¬
gen anhålla om utfärdandet af en författning, hvarigenom det må med-
gifvas, att den som föröfvat brott, men detsamma djupt och allvarligt
Motioner i Pr este-Ståndet 1862. N:o 84.
163
ångrat samt derefter under en tiderymd af t. ex. efter första resan
brott 5 år, efter andra resan 10 år och efter tredje resan 15 år ådagalagdt
ett i allo godt och oklandradt uppförande, må kunna befrias från det
klandrande vitsordet om sin frejd i prestbetyget, samt att prestman, som
på förr anförda skäl borttager den genom det längesedan begångna brot¬
tet i prestbetyget influtna anmärkning och afgifver vitsord om god frejd,
icke derför må under något åtal ställas.
Men skulle man finna denna begäran alltför vidsträckt och derföre icke
hysa benägenhet för densamma, så vågar jag hemställa,
att Rikets Ständer åtminstone ville förorda hos Konungen det lagstad¬
gande att för prestman icke förefinnes hinder att då någon efter första
resan brott kommit till sann ånger och derefter i 5 eller 10 år ådaga-
lagdt ett godt och oklandradt uppförande, från prestbetyget borttaga
den genom brottet tillkomna anmärkningen mot frejdén och för den
sålunda förbättrade vitsorda att hans frejd är oklandrad.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 26 November 1862.
A. E. Afzelius.
]W:o 84.
Af Riksarkivarien J, J, Nordström: Om, anslag dels till lön åt
en Intendent vid riksmusei palceontologislca samlingar och
dels till J iirökande af dessa samlingar m. rn.
Det naturhistoriska riksmuseum, hvars förkofran tid efter annan blifvit befräm¬
jad genom af Rikets Ständer beviljade anslag, har, under Kongl. Vetenskaps¬
akademiens styrelse, utbildat sig till en institution, som på ett fäderneslandet
värdigt sätt omfattar ansenliga, för den allmänna bildningen såväl som för veten¬
skapliga studier värderika samlingar i zoloogi, botanik och mineralogi.
Men det gifves en gren af naturhistorisk vetenskap, som inom riksmuseum
ännu icke är särskilt representerad, palgeontologien, läran om de förgångna orga¬
nismerna, det organiska lifvets historia, hvilken i våra dagar i alla civili¬
serade länder sysselsätter talrika forskare och genom de lysande resultater hon
vunnit vid geologiens sida, i hög grad ådragit sig alla bildades uppmärksamhet.
Det har ej utan skäl funnits anmärkningsvärdt, att i Sverige för denna vetenskap
ännu ej finnes någon fast plats, och i synnerhet hafva, såväl inom som utom
Vetenskaps-akademien, de som af pligt eller intresse tagit en närmare kännedom
om det naturhistoriska riksmuseum, länge insett behofvet af en särskild afdelning
164
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 85.
derinom för palaBontologi, med egen intendent. Så länge likväl museets trånga
lokal ej en gång medgaf att på ett tillfredsställande sätt ordna de afdelningar,
som redan tunnos, kunde för palaeontologien intet annat göras, än att begagna de
tillfällen, som erbjödo sig, att anskaffa goda samlingar af försteningar, särdeles
från Sveriges egna formationer, och att tillsvidare förvara dem i förråden. Tillika
utsågs, när planen för nybyggnaden uppgjordes, en passande lokal för paleonto¬
log!, jemte förråds- och arbetsrum, och i Yetenskaps-akademiens bibliothek an¬
skaffades, i den mån tillgångarne det medgåfvo, det vigtigaste af ämnets rika och
dyrbara litteratur.
Det naturhistoriska riksmuseets stat upptager för närvarande fem inten-
dentslöner, deraf två af 4,000 R:dr samt tre af 3,500 R:dr. Anslagen till samlin-
garne äro så fördelade, att på zoologiens trenne afdelningar komma 6,700 R:dr,
på botaniken 2,000 R:dr, samt på mineralogien 3,600 R:dr.
På grund af hvad jag ofvan anfört, och med ledning af dessa uppgifter samt
med afseende på kostbarheten af vissa föremål, som ej böra saknas i en samling
af ifrågavarande slag, får jag härmed föreslå, att Rikets Ständer ville besluta, att
till en intendent för riksmusei palteontologiska afdelning anslå en or¬
dinarie lön af 3,500 R:dr, samt till förökande af samlingarne, materiel
och vetenskapligt biträde, en årlig summa af 3,000 R:dr eller minst
2,500 R:dr.
Det synes så mycket heldre vara lämpligt att nu vidtaga denna åtgärd, som
tillfälle äfven erbjuder sig att åt en insigtsfull vetenskapsman, hvars forskningar
öfver nordens palasontologi och geologi inom som utom fäderneslandet njuta ett
rättvist anseende, öfverlemna ordnandet och den vetenskapliga vården om den nya
musei-afdelningen, som på samma gång skulle blifva tillökad med dyrbara och
omfattande samlingar, hvilka det är bekant att mer än en utländsk institution
sökt att förvärfva.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
J. J. Nordström.
Hso 85.
Af Riksarkivarie!! J. J. Nordström: Angående Jörändrade Jag¬
bestämmelser i ajseende på by sättning.
Sedan Kongl. Majit vid början af innevarande riksdag låtit i nåder gifva
Rikets Ständer tillkänna, att det vid nästföregående riksdag genom enskild mo¬
tion framlagda och af Rikets Ständer antagna förslag om bysättningstvångets oin¬
skränkta afskaffande icke kunnat af Kongl. Majit godkännas ocb till lag upphöjas,
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 85
165
har, efter hvad riksdagsreferaten gifva vid handen, alldeles enahanda förslag ånyo
blifvit af enskild motionär på Riddarhuset väckt, och till och med, vid remissen
deraf, varmt förordadt af den man, som nu bekläder Justitie-kanslers-embetet. Då
således frågan, huruvida bysättningstvånget antingen bör helt och hållet afskaffas,
eller, sådant det nu i lag är ordnadt, bibehållas, eller i vissa hänseenden refor¬
meras, åter vid denna riksdag skall komma under pröfning, utber äfven jag mig,
att för min del få i ämnet afgifva ett förslag till vederbörligt öfvervägande i sam¬
manhang med det ofvannämnda.
Gäldenärer, som sakna tillgångar att till fullo förnöja sina borgenärer, kunna
delas i två slag af mycket olika moralisk halt:
sådane, som ehuru redbaro och välsinnade, genom olyckor, misslyckade fastän
redligt bedrifna spekulationer, bristande tillfällen till arbetsförtjenst, andras för¬
summelse att mot dem punktligt fullgöra sina förbindelser, eller i följd deraf, att
de på en eller annan grund måste ansvara för gäld, den de icke sjelfve sig åsam¬
kat, med flera dylika fall, iråkat det insolvenstillstånd, hvari de, då krafvet mot
dem göres gällande, befinna sig; och
sådane, som, genom lättsinnigt och slösaktigt lefnadssätt, dobbel, lättja, eller
på annat om vårdslöshet eller vanvård af sina ekonomiska angelägenheter och
förbindelser vittnande sätt blifvit oförmögna att rätt för sig göra, eller som ge¬
nom vinglerier, list och bedrägliga tillställningar eller föregifvanden narrat sig
penningar till, under medvetande af sin oförmåga att dem vederbörligen återgälda,
eller som undanstuckit sin egendom till förfång för sina borgenärer, med flere
sådana fäll, deri större eller mindre svek mot borgenärerna ingår.
Att denna teckning af de två slagen gäldenärer är en tafla ur lifvet, torde
ej kunna bestridas, och behöfver man derföre oj låta hänföra sig af någon bland
dessa känslofulla fantasimålningar, hvarpå förra riksdagens Lag-Utskott i detta
ämne gaf så vackra prof, för att erkänna det vara en både rättvisans och huma¬
nitetens fordran, att den red bäre, men utan eget förvållande i insolvenstillstånd
komne, gäldenären må af lagstiftaren annorledes betraktas, än den slösaktige, för
omtanken om sina angelägenheter och förbindelser likgiltige, eller med list och
svek handlande gäldenär, som antingen med full beräkning, eller eljest lättsin¬
nigt, missbrukat sin borgenäx^s förtroende och derigenom, måhända, försatt denne
i en förlägenhet, som gör honom sjelf insolvent.
Det är ock alldeles sålunda, eller med blicken fästad på nämnda olikhet i
en gäldenäi’s moraliska hållning i sitt beteende mot sina borgenårei-, som de män,
hvilka 1734 års allmänna lag har att tacka för sin tillkomst, ordnat hithörande
för krediten och de enskilde så vigtiga lagbestämmelser.
Det gifves, som kändt är, två vägai’, på hvilka borgenär kan, i brist af god¬
villig betalning, komma i besittning af sin gäldenärs egendom, om tillgång dertill
finnes, för att deraf för sin fordran göra sig betald: den ena, då han enskildt och
för sig sökt och vunnit rätt till utmätning af egendomen, don andra, då han, i
konkurrens med andra borgenärer, dei'af försättes i besittning, för att genom dess
realisation få liqvid för eller på sin fordran.
I det förra hänseendet stadgade 1734 års lag (U.-B. 5: 10): “har gäldenär
ej något att gälda med; då må han bysättas, der borgenär det äskar: sedan pröfve
domaren, huru fattigdom hans tillkommen är, och gånge derom, som i Handels-Bal-
ken sagdt är.“ Det lagrum i Handels-Balken, 16 kapitlet, på hvilka för sagda
pröfning här anvisas, hafva omedelbart afseende på det sednare förhållandet, eller
borgenärernas konkurs, och särskilja, i fråga om anledningarne till gäldenärens
“fattigdomtre olika synpunkter för bedömandet af hans beteende mot sina bor¬
166
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 85.
genärer, nemligen: huruvida hans fattigdom tillkommit genom hvarjehanda olyc¬
kor utan hans vållande, eller ock genom slöseri, dobbel, lättja eller annan vårds¬
löshet, eller huruvida han på hvarjehanda sätt brukat svek eller list för att förmå
sina borgenärer att förtro honom deras egendom, den han förslöst eller undan¬
stuckit, eller annorledes bedrägligen mot dem förfarit. I det första fallet skulle
gäldenären vara för borgenärernas tilltal fri, i det andra skulle han kunna bysät¬
tas, om borgenärerna ej annorledes ville låta sig nöja, och i det tredje straffas
såsom bedragare.
Uti omförmälda stadgande i 1734 års lag, att, ehvad insolvent gäldenär en¬
skildt för gäld lagsöktes af någon sin borgenär, eller blifvit i konkurstillstånd för¬
satt, orsaken till hans fattigdom och beskaffenheten af hans beteenden mot bor¬
genärerna skulle i hvartdera fallet af domaren pröfvas och efter samma grunder
bedömas, ligger således en lika harmonisk och töljdrigtig, som sann tillämpning
af rättvisans stora princip; och den omständigheten, att han i förra fallet, vid bri¬
stande tillgång, kunde på borgenärs begäran på förhand bysättas, visar sig så¬
lunda endast vara ett preventivmedel till dess, att domarens pröfning kunde
vidtaga.
Ja, hvad mera är, 1734 års lag vidhöll så allvarligt föreskriften om doma¬
rens pröfning äfven i det förra fallet, att den åt bysatt gäldenär uttryckligen för¬
behöll rättigheten att sjelf påkalla denna pröfning, och för vissa fall stadgade an¬
svar för borgenär, om det befanns, atl han i oträngdt mål bysättningen påyrkat.
“Klagar gäldenär, att han utan skäl bysatt är, och pröfvar domaren, att borgenär
i oträngdt mål det begärt, bote han tjugu daler eller mer, som saken är till, och
skadan åter“, heter det i U.-B. 5: 9; och ännu i dag är detta stadgande till kraft
och verkan icke upphäfvet.
Sålunda hade 1734 års lag förstått att i princip och tillämpning förena akt¬
ning för borgenärers rätt och anspråk med aktning för de anspråk på undseende,
som ur en sann humanitets synpunkt den utan egentligt eget vållande insolvent
vordne gäldenären kunde ega.
Hvad vill man deremot nu med sitt ånyo väckta förslag om bysättnings-
tvångets fullständiga afskaffande, utan afseende på moraliteten i gäldenärens hand¬
lingssätt ?
Hvad som kan vara billigt och rättvist i fråga om den redlige, men af miss¬
öden förföljde gäldenären, eger ej samma tillämplighet på den uppenbart vårds¬
löse eller bedräglige; men alldeles uppenbart är, att om det vore rättvist och väl-
beräknadt, att befria en vårdslös eiler bedräglig gäldenär från bysättning eller
annat ansvar i de fall, då han af borgenär enskildt lagsökes och dervid befiunes
vara utan något slags utmätningsbar tillgång, så fordrar samma rättvisa, att han
äfven skall undgå hvarje slags ansvar, då han upplåtit återstoden af sin förmö¬
genhet till konkurs för sina borgenärer och hans vårdslöshet eller bedräglighet
dervid kommer i dagen. Ty emellan dessa två förhållanden är, i fråga om gäl¬
denärens beteende, skilnaden ingen, eller, om man så vill, ej annan än den, att
han i det förra fallet gått så grundligt tillväga, att han åt sina borgenärer har
att erbjuda intet, men i det sednare likväl något, eller åtminstone så mycket, att
en konkurs derpå kan grundas; och om denna skilnad skall anses betyda något,
så vore det då till fördel för gäldenären i det sednare fallet.
Nu är följdrigtighet i rättsprincipernas tillämpning att bland hufvudvilkoren
för en god lag, och således, om bysättningstvånget mot vårdslös eller bedräglig
gäldenär, som utom konkurs befinnes vara insolvent, skall afskaffas, bör ock det
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 85.
167
ansvar, hvartill sådan gäldenär, i fall af konkurs kan för vårdslöshet eller svek
fällas, varda afskaffadt, samt, alltså, med upphäfvande af 42, 43, 49, 52, 53 och sista
mom. af 54 §§ i Konkurslagen af 1830 äfvensom 128—130 §§ af den under den
18 September innevarande år promulgerado, ehuru först med år 1864 till efter¬
rättelse ländande, nya Konkurslag, i stället till yttermera visso stadgas: Finnes
gäldenärs oförmögenhet hafva tillkommit genom slöseri, dobbel, lättja eller annan
uppenbar vanvård, eller har han i ett eller annat afseende mot sina borgenärer
svikligen förfarit, vare han dock från ansvar fri. Har han undanstuckit egendom,
sina borgenärer till föriång, vare ock lag samma.
Skulle emellertid man tinna det alltför betänkligt, att gå in häruppå, måste
man ock finna det lika betänkligt, att från allt ansvar frikänna vårdslös eller
bedräglig, insolvent gäldenär utom konkurs. Äfven Lord Brougham, Englands
Lordkansler, hvilken Herr von Koch, Sveriges Justitie-kansler, till stöd för of van¬
anförda sitt förord åberopat, anmärker ju: “låt gäldenärens person endast blifva
tagen, när han döljer sina tillgångar eller förtjenar straff för bedrägligt förfa¬
rande".
Det är likväl visserligen icke min mening att yrka på bysättningstvångets bibe¬
hållande, sådant det nu i gällande lag är bestämdt. Hvad jag i detta ämne un¬
der diskussionerna derom i detta Stånd vid nästföregående riksdag yttrat, och som
återfinnes i protokollet för den 8 Augusti 1860, bevisar detta tillfyllest. Min me¬
ning är deremot att föreslå ett återgående till hufvudprinciperna rörande denna
fråga i 1734 års lag, med tillägg af några modifikationer. Man afvek från dessa
grundsatser i viss mån redan år 1756, då för löpande förskrifningar gäldenär, vid
bristande betalning på förfallodagen, ovilkorligen förklarades kunna bysättas till
dess borgenären blifvit till fullo förnöjd; och då det i Förordningarne af åren 1841
och 1845 stadgades, att, "om vid utmätning hos gäldenär tillgång att gälda med
icke finnes, bysättning må åläggas, derest borgenär det äskar", gaf detta anled¬
ning vid tillämpningen till ytterligare afvikelser, som sannolikt ej voro afsedda
hvarken med Förordningen af år 1841 eller den af år 1845.
Afvikelserna visade sig deruti, att borgenärs rätt att fordra sin insolventa
gäldenärs bysättning, utan afseende på anledningen till insolvensen eller gäldens
beskaffenhet, numera ansågs vara ovilkorlig och oberoende af domarens pröfning;
hvarjemte vidare såsom en anmärkningsvärd brist i nu gällande lagar angående
bysättning må anföras, att ingen tid är bestämd, hvarutöfver den ej må sträckas
ej heller något afseende fästadt på gäldenärs ålder eller slägtskapsförhållande till
borgenären, eller på fordringssummans belopp m. m.; och då uti nu anförda om¬
ständigheter den hufvudsakliga roten till missbruk vid bysättningstvångets an¬
vändande ligger, är det ock här, som reformen bör söka sina utgångspunkter. Det
är visserligen en beqväm sak, att afskaffa missbruket af en lag genom att upp¬
häfva sjelfva lagen; men i fråga om lagar, som djupt ingripa i samhällslifvots för¬
hållanden, är det likväl fara värdt, att på sådant sätt äfven det goda bruket af-
skaffas jemte missbruket, och att med badvattnet utkasta sjelfva barnet, har alltid
ansetts vara något betänkligt.
Hvad bysättning för vexelshuld angår, är såsom skäl för äfven dess upphäf¬
vande, bland annat, anfördt, att handeln och industrien ej behöfde något förmyn¬
derskap; att våra affärsmän äro de ifrigaste att påyrka dess afskaffande, emedan
de nog förstå tillse, att de ej inlåta sig med personer, som icke erbjuda några
garantier för krediten, m. m. Sådant allt utgör emellertid endast subjektiva åsig-
ter, hvilka således må gälla hvad de kunna. Hvad man ej får glömma är, att en
168
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 85.
lag verkar för sitt ändamål mest derigenom, att den finnes till, ock huruvida den
mer eller mindre ofta kommer att tillämpas är en underordnad omständighet,
som icke innefattar något afgörande för lagens nödvändighet och vigt. Den red¬
lige medborgaren drabbas icke af strafflagen, men samhällets stora intressen for¬
dra dock, att en sådan skall finnas till; och visst är att så länge i alla andra länder
den stränga personal-arresten för förfallna vexelskulder bibehålies 3åsom ett nöd¬
vändigt medel för vexlars fulla användbarhet i affärsförhållandena emellan länder
och folk, den i Sverige ej, utan skada för dess kredit kan afskaffas.
På alla dessa skäl och med afseende på den likhet, som finnes emellan en
insolvent gäldenär i konkurstillstånd och utom konkurs, föreslår jag vördsamt,
att uti ämnet mätte stadgas så som följer:
Har gäldenär, vid utmätning, ej något att gälda med; låte Konun¬
gens Befallningshafvande, der borgenär det äskat, honom förbjuda att
från orten resa till dess domaren pröfvat, huru hans fattigdom tillkom¬
mit. Reser han ändå, innan han redo eller rätt för sig gjort, eller full¬
mäktig och borgen för sig ställt; då må han, om borgenär det yrkar,
bysättas till dess den pröfning afslutad är.
Borgenär åligge den pröfning, som ofvan är sagd, vid nästa rätte¬
gångsdag hos domaren begära. Gör han det ej; vare reseförbudet utan
verkan. Domaren skall genast gäldenären inför sig kalla låta och om
orsaken till hans fattigdom ransaka. Finnes det, att gäldenären genom
oförvållade omständigheter oförmögen blifvit att sin gäld betala, eller
att han ej sjelf sig den åsamkat, och att ej svek derunder är, eller att
han under osanna föregifvanden förledt sina borgenärer att sig gods eller
penningar försträcka; vare han då för ansvar fri, och behålle borgenären
sin rätt till betalning efter lag, der tillgång hos gäldenären framdeles
yppas. Finnes det deremot, att gäldonärens obestånd tillkommit af slö¬
seri, spel eller annan uppenbar vårdslöshet, eller att han dolt eller ur
vägen skaffat något af sina tillgångar, eller på annat sätt brukat list
eller svek mot sina borgenärer varde till ansvar fäld efter thy, som i
konkurslagen stadgas om vårdslös eller bedräglig gäldenär, hvars till¬
gångar blifvit till konkurs upplåtna: dock vårdslös gäldenär endast i
det fall, att borgenären det äskar. Kan sådan gäldenär sedan visa, att
han borgenären förnöjt; vare från vidare ansvar fri.
Söker borgenär förbud för gäldenär att resa från ort, der han vistas,
innan han å borgenärs lagsökning svarat eller borgenären förnöjt, och
är anledning befara, att gäldenär viker undan, eller pröfvar Konungens
Befallningshafvande nödigt att han personligen höras skall, då må om
slikt förbud förordnas. Reser gäldenär ändock bort, varde återhemtad,
och, om borgenär det äskar, bysatt till dess han å den lagsökning med
svar inkommit.
Om bysättuing för förfallen vexelskuld gälle hvad derom särskilt
är stadgadt. Ej må i något fall bysättning sträckas öfver två år, eller
få ega rum för gäld, som i förskrifvet kapital understiger 100 R:dr eller
som i gäldenärens konkurs bevakad blifvit, eller för hvilken han till¬
förene varit bysatt, eller mot den, som äldre är än 70 (65) år, eller mot
borgenärens föräldrar eller förfäder, oller barn och bröstarfvingar, eller
hel- eller halfsyskon.
Bysatt
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 86.
169
Bysatt gäldenär varde lösgifven så snart lian rätt för sig- gjort, eller
borgenären det medgifvit. Lag samma vare, der borgenären försummar
förskjuta hvad han till bysatt gäldenärs underhåll bestå bör efter hvad
derom särskildt är stadgadt.
Skulle detta förslag till hufvudgrunderna godkännas, komme Kongl. För¬
fattningen den 10 Juni 1841 och 19 Maj 1845 samt de der omförmälda §§ i all¬
männa lagen att förfalla.
Om remiss till Lag-Utskottet anbålles vördsamt.
Stockholm den 26 November 1862.
J. J. Nordström.
H:0 86.
Af Kongl. Hofpredikanten P. Lithner: Angående meddelande aj rät¬
tighet J'ör Carolinska Medico-kirurgiska Institutet att anställa
theoretisk medicinsk examen m. m.
Inom vårt fädernesland har man, likasom inom andra civiliserade länder,
redan länge insett och känt vigten och behofvet af tillfälle till meddelande och er¬
hållande af medicinsk undervisning inom kufvudstaden med alla dess egendomliga
och för dylik undervisning särskildt lämpade förhållanden, som icke på någon
annan ort i landet erbjuda sig. Af denna insigt föranleddes också redan 1667,
stiftandet af kollegium medicorum, en fri förening af examinerade läkare till in¬
bördes skydd och bibringande af såväl theoretisk som praktisk medicinsk bild¬
ning åt yngre kolleger och elever. Denna stiftelse får ej förblandas med kirur¬
gernas korporation eller kirurgiska societeten, som daterar sig från 1571 och af
Kongl. Maj:t 1797 upplöstes med öfverlemnande af dess både rättigheter och till¬
hörigheter till kollegium medicum, som 1684 bildades utur nyssnämnde kollegium
medicorum, samt fick en mera vidsträckt verksamhet och styrelse öfver större
delen af medicinalverket och småningom äfven en egen medicinsk skola vid
hvilken vi 1761 träffa 3 professioner, nemligen i anatomi jemte kirurgi och rätts¬
medicin, i naturalhistoria, kemi, materia medica och medicin samt barnförloss-
ningskonsteu.
Med anledning af den förfärliga härjning, som sjukdomar gjorde inom svenska
arméen i början af detta århundrade uttalade Rikets Ständer vid 1809 års riksdag
behofvet af en förbättring i den medicinska undervisningen och läkare vården,
särdeles för arméen och flottorna, och redan följande år tillsatte Kongl. Maj:t
Bih. till B. St. Prot. 1862 Sf 1863. 11 Sami. 2 A/d. 22
170
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 86.
för utredandet af dessa ämnen en kommitté, i hvilken, såsom sakkunnige läkare,
ingingo då varande prseses i kollegium medicum, förste Arkiater David Schulzen
heim, förste Lifmedikus Weigel, General-direktör Hagströmer samt förste Lif¬
medikus af Bjerkén. Denna kommitté afgaf den 9 Juli 1810 förslag till inrät¬
tande af ett garnisonssjukhus i hufvudstaden och i samband dermed ett institut
för bildande af fältläkare. Kongl. Maj:t beslöt den 3 December 1810 inrättandet
af ett sådant institut, hvilket äfven snart derefter kom till stånd, inympadt på
den förr nämnda, kollegium medicum tillhörande, skolan. Först den 6 December
1815 utfärdade Kongl. Maj:ts reglemente för, såsom det i ingressen heter, “det
här i staden inrättade Carolinska medico-kirurgiska institutet, hvars föremål är
att undervisa i läkarekonstens såväl theoretiska som praktiska delar med särdeles
afseende på tilldanande af läkare för arméen och flottorna.“
Institutets sålunda utstakade verksamhet fortgick under 7 år, hvarefter
Kongl. Majit den 11 December 1822 utfärdade nytt reglemente för detsamma och
yttrade i inledningen till detta reglemente följande: “som egentliga föremålet med
det här i hufvudstaden år 1815 inrättade Carolinska medico-kirurgiska institutet
varit, att genom undervisning derstädes uti läkarekonstens såväl theoretiska som
praktiska delar tilldana skicklige läkare för arméen och flottorna, och ett sådant
ändamål numera blifvit uppfyldt, samt då under inrättningens fortgång, erfaren¬
heten ådagalagt nyttan deraf att institutet, i förening med härvarande sjukhus¬
inrättningar, må erhålla en sådan organisation, att pålitlige och tillvande praktiske
läkare för alla grenar af medicinalverket till Statens tjenst vid samma institut
kunna danas “ etc. . . .
Skilnaden emellan dessa tvänne akter, den af 1815 och den af 1822 är
ganska tydlig; den förra reglementerade ett institut med hufvudsakligt ändamål
att tilldana skicklige läkare för arméen och flottorna, den sednare uttalar detta
ändamål uppfyldt och bestämmer derföre åt institutet en vidsträcktare verksamhet,
den att dana pålitlige och tillvande praktiske läkare för alla grenar af medicinal¬
verket till Statens tjenst.
Att institutet äfven var mägtigt af en sådan vidsträcktare verksamhet blir
tydligt, om man granskar omfattningen af de examina vid institutet, hvilka 1822
års Kongl. Reglemente bestämmer, dervid man finner, att dessa examina redan då
voro vida mera omfattande, än motsvarande examina vid universitets-fakulteterna.
Dessa examina voro trenne, hvaraf den första motsvarade den tidens medicine-
kandidatexamen vid universiteten, den andra licentiatexamen oeh den tredje ut¬
gjorde en vidsträckt pröfning af läkarens kännedom i praktisk kirurgi och obste-
trik samt hans förmåga att för statsbehof använda sina kunskaper. Denna sista
examen blef genom Kongl. Brefvet af den 8 Oktober 1828 förändrad så, att vissa
ämnen öfverflyttades till andra examen, statspröfningen skulle göras inför Kongl.
Sundhets-kollegium, och såsom föremål för tredje examen qvarstodo blott operativ
kirurgi och obstetrik. Denna förändring skedde, emedan universiteternas licen¬
tiater, för vinnande af kompetens till vissa läkarebefattningar, måste undergå
ifrågavarande examen.
Vid institutet bestämdes 1822 ett lärareantal af 6 professorer med hvar sin
adjunkt, och till dessa hafva sedermera genom Rikets Ständers tid efter annan,
på grund af Kongl. Majits framställningar eller enskilda motioner, fattade beslut
tillkommit följande lärarebefattningar, nemligen en lärare i medicina legalis (1811),
en profession i pediatrik (1845), en profession i pathalogisk anatomi och en
adjunkt i kirurgi (1854), en lärare i syfililogi (1858), en adjunkt i pediatrik samt
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 86.
171
en i psychiatri (1860), hvarjemte vid samma riksdag beviljades 6,000 R:dr R:mt
för iordningsställande af institutets kemiska laboratorium. I samma proportion
som lärareantalet ökats, har undervisningen vid institutet blifvit utsträckt och
examensfordringarne böjda samt enligt tidens kraf ändrade, efter medgifvande af
institutets dåvarande Öfver-styrelse, Kongl. Sundhets-kollegium Institutet har
ock tvänne gånger, på anmodan af denna sin öfver-styrelse, nemligen åren 1836
och 1856, afgilvit förslag till nytt reglemente för ordnade af sin verksamhet i
öfverensstämmelse med sina ökade resurser och den medicinska bildningens behof,
men begge gångerna utan att vinna regeringens sanktion, oaktadt förslagen alltid
strängt hållit sig till gällande författningar och icke berört universiteternas före¬
trädesrättigheter. Det var vid det förra tillfället, således redan 1836, som Berzelius
uttalade icke blott nödvändigheten af en medicinsk akademi i Stockholm, utan
förklarade institutet redan moget att blifva en sjelfständig medicinsk skola.
Utom att ofvannämnde löneanslag till nye lärare vid institutet utgjort föremål
för Rikets Ständers öfverläggningar, hafva under tiden uppstått åtskilliga andra
anledningar för Rikets Ständer att uttala sig rörande Carolinska institutets ställ¬
ning. Då vid riksdagen år 1840 Rikets Ständer beslöto en förhöjning i lönerna
för lärarne vid institutet, så fästade Rikets Ständer vid denna förhöjning “det
vilkor, att nämnde institut — hvilket utöfvat ett väsendtligt inflytande på
den medicinska undervisningen inom fäderneslandet — — — i öfverensstämmelse
med Kongl. Reglementet af den 11 December 1822, erhåller en sådan organisation,
att pålitlige och tillvande praktiske läkare för alla grenar af medicinalverket till
Statens tjenst derstädes kunna danas.“ (Rikets Ständers skrifvelse af den 23
December 1840).
Den af Rikets Ständer här påpekade och till rättelse åsyftade blåsten i or¬
ganisationen låg ensamt deruti, att do af institutet examinerade kirurgie magistrar
saknade en till alla grenar af medicinalverket utsträckt kompetensrätt, till följd
hvaraf blott få elever genomgingo alla examina vid institutet.
Vid riksdagen 1847—1848 begärde Rikets Ständer, på grund af enskild motion,
hos Kongl. Majit, att en kommitté af sakkunnige män måtte blifva nedsatt med
uppdrag att utarbeta förslag till den medicinska undervisningens ordnande, samt
att Kongl. Majit derefter täcktes vidtaga de åtgärder, hvartill detta förslag kunde
föranleda, och hvilka kunde anses för ändamålet tjenliga. (Underdånig skrifvelse
af den 19 Augusti 1848).
Denna underdåniga skrifvelse föranledde ej till någon åtgärd.
Vid 1856—1858 årens riksdag förekommo flera enskilda motioner, angående
den medicinska undervisningens förbättring. Med anledning af dessa och med en
särdeles utförlig, för institutet högeligen hedrande motivering, föreslog Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, “att Rikets Ständer hos Kongl. Majit måtte i
underdånighet anhålla om åtgärders vidtagande till beredande af den vid univer¬
sitetet i Upsala nuvarande medicinska fakultets förening med Carolinska medico-
kirurgiska institutet till ett medicinskt undervisningsverk i Stockholm11, samt
likaledes i underdånighet anhålla, “att intilldess denna föreslagna förening blifvit
verkställd, de personer, hvilka vid institutet genomgått fullständig examen, må
på grund af denna förklaras för medicine och kirurgie doktorer med samma rätt
till anställning i Statens tjenst, som åtnjutes af de från universiteternas fakulteter
utgångna medicine doktorer, hvilka tillika äro kirurgie magistrar" (den 26
Juni 1857).
172
Motioner i Pr este" Ståndet 1862. N:o 86.
Rikets Ständer, som ansågo det vara af vigt, att en så fullständig läkare¬
bildning som mcjligt måtte kunna åvägabringas, men icke voro i tillfälle att
föreslå sättet härför, anhöllo (den 10 December 1857) i underdånighet, “att Kongl.
Maj:t måtte täckas genom en Kommitté af sakkunnige män låta uppgöra förslag
till den medicinska undervisningens ordnande, samt, efter nådig pröfning deraf,
vidtaga de åtgärder, som för vinnande af detta ändamål finnas lämpligast."
“I sammanhang härmed och då, enligt hvad Rikets Ständer inhemtat, de
läkare, som genomgått lärokursen vid Carolinska institutet, icke äro tillerkände
enahanda kompetens till läkaretjenster, som de, hvilka vid universiteten blifvit
examinerade, få Rikets Ständer, enär den vid bemälde institut meddelade under¬
visning måste anses icke allenast motsvarande, utan ock i flera delar fullstän¬
digare, än den, som vid universitetens medicinska fakulteter kan åstadkommas,
i underdånighet hemställa, att de läkare, hvilka genomgått alla vid institutet
föreskrifna examina, måtte tillerkännas lika befordringsrätt med den, som efter
aflagd medicine licentiat-examen vid ettdera universitetet undergått den så kallade
operationsexamen och erhållit kirurgie magister-diplom.“
Med anledning af denna Rikets Ständers skrifvelse, nedsatte Kongl. Majit
den 4 Februari 1859 en kommitté, bestående af en Professor från hvartdera af de
tre medicinska läroverken samt två praktiske läkare, med då varande Chefen för
Ecklesiastik-departementet såsom ordförande.
Denna kommitté af sakkunnige män afgaf den 30 Juni samma år ett un¬
derdånigt betänkande, hvaruti fyra af de kommitterade föreslogo: “att med indra¬
gande af så väl de vid universiteterna i Upsala och Lund befintliga medicinska
fakulteter som af Kongl. Carolinska medico kirurgiska institutet, ett enda medi¬
cinskt läroverk inrättas i Stockholm, för hvars hehof således alla de vid ofvan-
nämnde undervisnings-anstalter befintliga inrättningar och materiella hjelpmedel,
så vidt möjligt är, skulle komma att användas." Jemte detta kufvudförslag
och “med afseende på de möjliga svårigheter eller oförutsedda hinder, som kunde
komma att fördröja verkställigheten af detsamma," framställde kommitterade ett
interims-, ingalunda ett “alternativt" förslag, enligt hvilket kommitterade ansågo
medicinska undervisningen, “sa godt sig göra låter,“ om ock ofullkomligt, genom
att förena de tre befintliga medicinska läroverken till enig och ordnad samverkan,
“kunna provisoriskt ordnas för tillfället och intilldess kommitterades förutnämnda
hufvudförslag, hvilket kommitterade framställt såsom otvifvelaktigt det enda rätta,
hvarigenom medicinska undervisningen i vårt land, på ett fullt ändamålsenligt sätt
kan ordnas," blefve till verkställighet befordradt.
Kongl. Sundhets-kollegium, hördt öfver kommitterades betänkande afstyrkte
hufvudförslaget, samt yttrade efter en utförlig kritik af interimsförslaget såsom sin
öfvertygelse “att det vore bättre att förkasta hela förslaget och lemna alla de be¬
fintliga läroanstalternes organisation och verksamhet hufvudsakligen oförändrad,
med bibehållande af den samverkan, som redan dem emellan eger rum, genom
den, fakulteternes alumner ålagda tjenstgöringsskyldighet vid de med Carolinska
institutet förenade kliniker, på ett lämpligare sätt än hittills, bestämma lärover¬
kens inbördes förhållande och rättigheter, samt ordna lärokurser och pröfningar
så," att de i möjlig mån må “blifva på en gång fullständigare och enklare."
I sådant afseende föreslog derföre Kongl. Sundhets-Kollegium i underdånighet
följande grunder för den medicinska undervisningens ordnande:"
“l:o. Samtlige nu befintlige undervisningsanstalter för läkare bibehållas vid
hufvudsakligen enahanda organisation som hittills, med den tillökning i
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 86.
173
lärarekrafter, som Kongl. Majit efter sig företeende omständigheter vid den
ena eller andra bland dem prof var nödig;
2:o. Carolinska institutet som benämnes “Medicinska fakulteten i Stockholm*'
ställes under det för båda universiteten gemensamma Kanslers-embetets
Öfver-styrelse, med nådigt fastställande af det år 1856 för institutet före¬
slagna reglemente, i alla de delar, hvilka ej genom här meddelade stad-
gauden ändras eller upphäfvas;
3:o. Såväl undervisningsämnen som lärokurser och examina bringas, så vidt ske
kan, till likstämmighet vid alla undervisningsverken, och lägges kommitte-
rades förslag till studieplan i dessa afseenden till grund, i den mån iärarnes
antal vid de olika läroverken det medgilver;
4:o. Utom föreskrifven medico-filosofisk examen, vid ettdera universitetet, blifva de
för vinnande af legitimation såsom läkare erforderliga kunskapsprof vid alla
tre läroverken: medicine-kandidat-examen, innefattande den theoretiska och
licentiat-examen den praktiska delen af lärokursen;
5:o. Tredje afdelningen af kirurgie-magister-examen indrages och de dertill nu
hörande ämnen intagas såväl vid fakulteterne som vid läroverket i Stock¬
holm uti licentiat-examen, till hvilken äfven hörer genomgående af prak¬
tiska prof, under ledning af vederbörande professorer vid det läroverk, der
examen aflägges;
6:o. De i universitetsstäder ne befintliga sjuk vårds-inrättningar likasom allmänna
Garnisons-sjukhuset i Stockholm, anlitas för tillvägabringande af förbere¬
dande klinisk undervisning för medicine studiosi, hvilka före admission till
medicine-kandidat-examen under bestämd tid böra vid någon af dessa kli¬
niker hafva tjenstgjort;
7:o. Den i Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till H. K. H. Akademi-kanslern don
22 April 1853 för medicine-kandidater bestämda tjenstgöringsskyldighet vid
de särskilda klinikerne i hufvudstaden blifver oförändrad, med tillägg af
skyldigheten att jemväl deltaga i de vid fakulteten derstädes förekommande
rättsmedicinska undersökningar samt bevista psychiatriska kliniken, och
skola vederbörande lärare öfver tjenstgöringarne meddela graderade betyg
och ingen till licentiat-examen vid någotdera undervisningsverket admitte-
ras, sorn icke minst erhållit betyg om godkänd flit och skicklighet;
8:o. Vid ettdera läroverket aflagd medicine-kandidat-examen må, efter vederbö¬
rande fakultets pröfning, antagas såsom gällande för lärokursens afslutando
vid annat läroverk, der kandidaten för sådant ändamål sig anmäler;
Sko. På grund af genomgången, godkänd licentiat-examen, eger hvart och ett af
de trenne läroverken att efter aflagd läkare-ed tilldela dem, som sålunda
der blifvit utexaminerade rättighet till läkarekonstens utöfning i hela dess
vidd och dem för legitimerade läkare förklara;
10:o. För vinnande af kompetens till publika läkareplatser bör licentiat, vid
hvilkotdera undervisningsverket lian än sin lärokurs afslutat, inför Medi-
cinal-styrelsen aflägga det genom Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 8 Oktober
1828 bestående prof på skicklighet att i den medicinska embetsutöfningen,
använda och tillämpa sin kännedom i medicina lcgalis och politia medica;
ll:o. Medicine och kirurgie doktorsgrad må vid det undervisningsverk, der läro¬
kursen blifvit afslutad, tilldelas licentiat, sedan han författadt och offent¬
ligen vid samma läroverk försvarat en af vederbörande fakultet godkänd,
174
Motioner i Preste- Ståndet 1862. N:o 86.
om högre lärdom vittnande afhandling i något till läkarevetenskapen hö¬
rande ämne.“
Skulle utdelandet af doktorsgrad betraktas såsom en endast univer¬
siteten tillkommande rättighet, “härflyter ingen särdeles olägenhet deraf,
att de vid fakulteten i Stockholm utexaminerade licentiater vid endera af
fakulteten i Upsala eller Lund densamma förvärfva på sätt kommitterade
äfven föreslagit
12:o. Medicine och kirurgie doktorsgrad erfordras endast “för att å underdånigt
förslag till ordinarie läraretjenst vid någotdera läroverket uppföras."
Slutligen tillägger Kongl. Sundhets-kollegium: “att såsom kommitterades
“hufvudförslag“ förutsätter, indraga universitetens medicinska fakulteter, vore ur
allmän vetenskaplig synpunkt betraktadt, ett betänkligt steg, och ett för läkare¬
bildningen ännu betänkligare vore det, om, såsom kommitterades s. k. interims-
förslag i dess oförändrade skick åsyftar, den enda medicinska läroanstalt i riket,
som någonsin kan komma att fullt oberoende af de öfriga uppfylla alla vilkoren
för en fullständig medicinsk undervisning, och som genom framlidna konungars nådiga
omvårdnad, genom Rikets Ständers frikostiga understöd och genom egen veten¬
skaplig verksamhet, redan står nära detta mål, söndersplittrades för att bilda en
underordnad länk i ett undervisningssystem, till hvars ändamålsenlighet det, till
följd af sjelfva systemets felaktiga beskaffenhet, endast ofullkomligt kunde bi¬
draga. “
Ofverblickar man nu alla dessa förhandlingar såväl hos Rikets Ständer som
inom ofvannämnda kommitté och hos Kongl. Sundhets-kollegium, så finner man
tydligen att på intet håll ifrågasättes någon inskränkning af Carolinska institutets
verksamhet, om man undantager kommittéens förslag, hvilket vill upphäfva alla
tre läroverken för att låta dem samtlige uppgå i ett enda nytt sådant. Tvärtom
röjer sig i dessa handlingar, att statsmagterne konseqvent understödt och utvidgat
detta läroverk, samt att den fullkomning det vunnit blifvit på alla håll erkänd.
År 1815 göres institutet till en anstalt, som har till ändamål att dana läkare för
Arméen och Flottorne; 1822 förklarar Kongl. Maj:t detta ändamål fyldt och orga¬
niserar läroverket för danande af läkare för alla grenar af medicinalverket; 1840
bevilja Rikets Ständer förhöjda löner åt lärarne, men med det uttryckliga vilkor
att institutet må sättas i tillfälle uppfylla den år 1822 åt detsamma gifna bestäm¬
melse; för institutets utveckling i samma riktning bevilja Rikets Ständer löner
till nya lärarebefattningar vid de flesta påföljande riksdagar; 1857 finner slutligen
Rikets Ständer “att den vid institutet meddelade undervisning måste anses icke
allenast motsvarande utan ock i flera delar fullständigare än den som vid uni¬
versitetens medicinska fakulteter kan åstadkommas,“ och begära på grund
deraf full kompetensrätt för institutets utexaminerade elever, och 1859 gifver
Kongl. Snndhets-kollegium, landets högsta medicinska myndighet, ofvan intagna
vackra vitsord om institutets ställning och verksamhet, samt föreslår att detsamma
måtte blifva ett sjelfständigt läroverk vid sidan af de andra.
Regeringens beslut af den 26 April 1861 om den medicinska undervisnin¬
gens ordnande, på hvilket grunda sig stadgarne för Karolinska institutet af samma
dag går likväl uti en helt annan syftning än alla dessa föregående åtgöranden
från Statsmagternas sida och afviker, så vidt jag kunnat finna från alla de för¬
slag till medicinska undervisningens ordnande, hvilka blifvit gjorda.
Före denna Kongl. Förordning var institutet ett fritt och sjelfständigt läro¬
verk med rätt till att meddela en fullständig såväl theoretisk som praktisk medi¬
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 86.
175
cinsk lärokurs och att genom motsvarande examina pröfva lärjängarne. Det egde
ock, såsom det ännu eger, de största resurserna af alla Svenska medicinska läro¬
verk, såväl med afseende på materiel som ock i lärareantal.
Om man jemlör de tre läroverkens lärarepersonal vid 1860 års slut, så
finner man:
Upsala medicinska fakultet.
Professor i anatomi, fysio¬
logi och medicinallagfa-
renbet;
Professor i theoretisk och
praktisk medicin;
Professor i kirurgi och ob-
stetrik;
Professor i allmän patho-
logi, pathologisk anatomi;
i allmän helsovård;
Professor i medicinsk och
fysiologisk kemi;
Lärare i psychiatri;
Adjunkt i anatomi;
Adjunkt i theoretisk och
praktisk medicin;
Adjunkt i medicinsk na¬
turalhistoria och kemi;
Adjunkt i kirurgi och ob-
stetrik;
således i
Upsala 10.
Lunds medicinska fakultet.
Professor i anatomi;
Professor i praktisk me¬
dicin;
Professor i kirurgi och ob-
stetrik:
Professor i theoretisk och
forensisk medicin;
Professor i medicinsk kemi;
Adjunkt i anatomi;
Adjunkt i theoretisk och
praktisk medicin;
Lund 7.
Karolinska Institutet.
Professor i anatomi och
fysiologi;
Professor i medicin;
Professor i kirurgi;
Professor i obstetrik;
Professor pathologisk ana¬
tomi;
Professor i kemi och far¬
maci;
Professor i materia medica
och med. naturalhistoria.
Professor i ptediatrik;
Lärare i rätts- och stats-
medicin,
Lärare i syfililogi;
Lärare i psychiatri;
Adjunkt i anatomi och fy¬
siologi ;
Adjunkt i medicin;
Adjunkt i kemi och farmaci;
Adjunkt i materia medica
och med. naturalhistoria ;
Adjunkt i kirurgi;
Adjunkt i obstetrik;
Adjunkt i piBdratrik.
Karolinska institutet 18
lärare, hvarjemte Bibliothekarien vid institutet föreläser medicinens historia, en¬
ligt Rikets Ständers bestämmelse år 1857.
Institutet saknade således jemförelsevis intet, som för meddelande af full¬
ständig medicinsk undervisning var nödvändigt, och i förhållande dertill kunde
dess examina blifva omfattande och betryggande. Det fanns blott en omständig¬
het, som afhöll mängden af medicine studiosi att begagna så rika tillfällen till
undervisning, den nemligen att hvar och en, som utgick från detta läroverk fann
sin kompetensrätt mera inskränkt än deras, som utgingo från fakulteterna.
Huru tillgodogjordes nu dessa tillgångar för den medicinska undervisningen
vid reorganisationen år 1861?
176
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 86.
Enligt denna borttages tredje examen från institutet, en examen, till hvilken
institutet meddelat nästan hela undervisningen och genom hvilken, med föregå¬
ende klinisk tjenstgöring efter licentiatexamen, institutet kom i tillfälle att be¬
döma vederbörandes praktiska skicklighet, åtminstone i ett par ämnen. Der be¬
tages institutet rätt att bestämma utsträckningen och formen för licentiatexamen
— den enda examen som enligt 1861 års Kongl Stadgar får vid institutet afläg-
gas, — ty hvad som är föreskrifvet för denna examen vid universitetens fakul¬
teter, gäller (enligt nämnde Kongl. Stadgar) äfven för den vid institutet, utan
afseende derpå, att det sednare kan verkställa en fullständigare examen än de
förra, till följd hvaraf och då universiteternas fakulteter äro de bestämmande,
denna examen, den vigtigaste för läkaren såsom praktikus och embetsman, icke
numera kan blifva så fullständig och betryggande för det allmänna, som den vid
institutet med dess större lärarekrafter kunde åstadkommas.
Men det för institutets verksamhet mest hämmande och skadliga i nämnda
Kongl, beslut är stadgandet, att Medicinekandidatexamen endast får afläggas vid
universiteternas medicinska fakulteter, ett stadgande, för hvilket det torde blifva
svårt att uppvisa fullgiltiga skäl.
Det synes mig tvärtom innebära en så beskaffad “söndersplittring“ af läro¬
verket, för hvilken Kongl. Sundhets-kollegium så tydligen och så varmt varnar.
Derigenom blifva 6 af dess lärare (3 Professorer och 3 Adjunkter), om icke för¬
satta i overksamhet, i icke ringa mån hindrade att genom sin verksamhet gagna
samhället så som de höra och kunna, och de rika resurser, hvilka stå dem till
buds förblifva till större delen utan användning. Ifrån ett nära fullständigt medi¬
cinskt läroverk, det fullständigaste i Norden, har institutet blifvit reduceradt till
ett halft, och detta, såsom allmänneligen kändt är, icke tillföljd af någon försum¬
melse å detta läroverks sida, då det ju högeligen lofördas af Konung, Rikets Stän¬
der och Kongl. Sundhets-kollegium. Denna inskränkning i dess verksamhet kan
icke heller föranledas af bristande lärareantal, ty detta antal är, äfven för under¬
visningen specielt till medicine-kandidat- eller theoretisk medicinsk examen, större
än vid fakulteterne. Någon vinst för fakulteterne synes mig icke heller kunna
härigenom förvärfvas, ty lärarne vid dessa mäste genom denna examens uteslu¬
tande förläggande till fakulteterne få ökadt ansvar i motsats till institutets ofvan-
nämnde lärare, hvilka få sin verksamhet inskränkt. — Någon vinst för medicin¬
ska undervisningen erhålles icke heller; tvärtom vållas deraf en positiv skada, ty
ju flere ämnen hopas på få händer, desto ofullständigare måste undervisningen
blifva i hvartdera ämnet.
Vid granskning af denna åtgärd, framgår således ganska tydligt, att den¬
samma, långt ifrån att medföra något godt för undervisning, lärjungar eller lärare,
tvärtom måste inverka hämmande på den medicinska undervisningen inom landet,
då densamma beröfvar det fullständigaste medicinska läroverk vi ega möjligheten,
att, såsom det eljest kunnat, gagna det allmänna med samtliga sina af Staten af-
lönade lärare. En sådan åtgärd som den af regeringen vidtagna har icke heller
blifvit af någon enda auktoritet föreslagen såsom ofvan blifvit anmäx-kt, och står
i strid med Rikets Ständers förut uttalade åsigter om Karolinska institutets verk¬
samhet och bestämmelse. Hvad regeringen i brefvet till Kongl. Sundhets-kolle¬
gium af den 26 April 1861 yttrar “om de tre nu varande medicinska läroverkens
“förening till enig och ordnad samverkan" synes icke heller genom Kongl beslu¬
tet af samma dag hafva blifvit verkliggjordt, ty någon bättre samverkan kan det
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 86. 177
väl icke kallas att medicine-kandidat blott får afläggas vid universiteterne och
licentiat-examen afläggas vid hvart och ett läroverk oberoende af det andra.
Det enda sambandet ligger deruti, att institutet vid sina kliniker under¬
visar alla till licentiat-examen, men detta “samband* har existerat de jure sedan
institutets uppkomst, de facto sedan 1840.
Det är förnämligast med anledning af den, som mig synes, i hög grad skad¬
liga åtgärd, att första examen, — den theoretiska, motsvarande medicine-kandidat-
examen — blifvit från institutet borttagen, som jag gjort denna framställning och
det är hufvudsakligen deruti, som jag ville uppmana Rikets Ständer att söka
skaffa rättelse.
Man torde kanske anmärka att institutet i stället för denna förlust gjort en
vinst deruti, att de af detsamma examinerade licentiater, få samma rättigheter
som fakulteternes. Yinsten är i så fall ganska dyrköpt, då den endast erhållits
genom läroverkets splittring, hvaremot den synes hafva bort vara en enkel gärd
af rättvisa — en rättvisa som Rikets Ständer redan längesedan både framhållit
och påyrkat. Denna vinst är dessutom ganska problematisk, ty, dels är det en
gammal erfarenhet att vid det läroverk, der ynglingen börjat sina examina, der
fortsätter och afslutar han dem i de allra flesta fall och alla läkare skola numera
aflägga sin första medicinska examen vid fakulteterue; dels torde licentiat-pröf-
ningen vid institutet med dess större lärareantal blifva fullständigare och derige¬
nom svårare än vid fakulteterne hvilket möjligen blir en anledning för lärjungar*
att icke vid förstnämnda läroverk aflägga denna examen. Sedan den Kongl
Stadgan trädde i verket har också ingen vid institutet aflagt licentiatexamen.
Dessutom vinnes doktorsgraden ensamt vid universiteten och den måste natur¬
ligen vinnas lättare af der redan kände och examinerade personer.
Möjligen skulle man kunna vilja invända att det ännu är förtidigt att be¬
döma verkan af den theoretiska examens borttagande från institutet. Det är full¬
komligen sannt, att verkan icke kan visa sig fullständigt förr än efter en längre
tid, men att verksamheten för flere af institutets lärare redan börjat inskränkas,
att således verkan börjat visa sig, är kändt; man kan förutse och behöfver icke
afvakta slutet, som måste blifva en för dessa lärare på sätt och vis legaliserad overk¬
samhet, oaktadt Rikets Ständer vid de beviljade löneanslagen fästat andra vilkor.
Då emellertid enligt mitt förmenande giltigt skäl icke funnits att från Carolinska
institutet, det fullständigaste medicinska läroverket i riket, borttaga den detsamma
sedan år 1815 tillerkända första examen; vågar jag, på förut anförda grunder, nem¬
ligen att institutet sedan 1815 egt denna examen, att Rikets Ständer och förut
äfven regeringen, alltjemt velat bibehålla institutet vid dess egenskap af fullstän¬
digt läroverk, att det fortfarande eger i högre mått än medicinska fakulteterne
de materiella resurser och de lärarekrafter, som för undervisning och pröfning till
den theoretiska examen erfordras; samt att dennas borttagande från institutet
skadar den medicinska undervisningen i allmänhet — härmed vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla att
Kongl. Maj:t med upphäfvande och ändrande af hvad i Kongl. Stadgarne
för Carolinska medico-lcirurgislca-institutet af den 26 April 1861 kan fin¬
nas deremot stridande, ville åt nämnda institut medgifva rättigheten att, i
likhet med universiteternas medicinska fakulteter, anställa theorotislc-medi-
cinsk eller medicine kandidatexamen, och sålunda i hufvudsaklig öfverens¬
stämmelse med Kongl. Sundhets-kollegii ofvan citerade förslag, ånyo ställa
Bih. till B. St. Prot. 1862 f 1863. 11 Sami. 2 Afd. 23
178
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 87.
Carolinska institutet såsom ett sjelfständigt läroverk i jemnbredd med de
medicinska fakulteterne vid universiteten.
Om remiss till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
P. Lithner.
%:o S?.
Af Kyrkoherden
gande af en
J. Ternström: Om anslag och lån för anläg-
bibana från Christianstad till Hessleholm.
Ibland de frågor, som uti vårt land taga allmänna uppmärksamheten i an¬
språk, är väl ingen större, betydelsefullare, än jernvägsfrågan. Ur financiel och
statsekonomisk synpunkt betraktad, fäster hon tanken på ett storverk, hvars mot¬
stycke aldrig varit skådadt uti vårt fädernesland. De utomordentliga ansträng¬
ningar, som göras, för att bringa henne till en slutlig och tillfredsställande lösning,
torde vittna lika mycket om behofvet af lättade kommunikationer, som om den
gamla Nordmannakraften och ihärdigheten att framkalla dem, och om den, såsom
mig synes, i detta hänseende icke oädla eller klandervärda täflan med andra civi¬
liserade länder. Skulle ock följderna af skuldsättningen i och för jernvägars an¬
läggande i en längre tid låta känna sig, må vi dock hoppas, att de ej skola blifva
alltför kännbara, eller vålla någon vådligare rubbning i fortgången at Statens ut¬
veckling. I allt fall är ett steg taget, som hvarken tillåter någon återgång eller
stillastående på den beträdda vägen, förrän målet är hunnet. Detta mål synes
väl ännu på långt afstånd; men väl börjadt är till hälften fullbordadt. Det beror
endast på, att de anläggningar i främsta rummet företagas, som äro af behofvet
mest påkallade, och genom sjelfva sitt läge lofva den säkraste fördelen.
Under innevarande statsregleringsperiod har vestra stambanan blifvit fullbor¬
dad, och, såsom vi vete, nyligen öppnad för allmänna trafiken. Samma förhål¬
lande är med Örebro—Hallsbergsbanan; och Borås—Herljungabanan är under ar¬
bete. Södra stambanan räknar från Malmö lö£ mil, och med de anvisade medlen
kan den fortbyggas till en längd af cirka 19 mil. Då Örebro—Hallsberg- och
Borås—Herljungabanorna vid sista riksdag lingö sig tillerkänd förmånen af Sta¬
tens mellankomst, — den sednare med ett lån till två tredjedelar af anläggnings¬
kostnaden, och före dem Gefle—Dalabanan, enligt Riksdagsbeslutet den 5 De¬
cember 1851, med ett lån af icke mindre än 1,600,000 R:dr, så har man det hopp,
att äfven andra bibanor skola lyckas att, när omständigheterne blifva fullt kända,
tillvinna sig Rikets Höglofliga Ständers uppmärksamhet och behjertande.
Det vill af den handräckning, som blifvit lemnad ofvannämnde bibanor, sy¬
nas, som skulle man icke så strängt och uteslutande hålla på grundsatsen om
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 87.
179
stambanornas fulländning, förrän Staten tager någon befattning med bibanorna.
Staten, såsom sådan, kan icke vara partisk, och torde ej, då grundsatserna äro
fasta, böra väcka anspråk hos somliga genom att uppfylla andras. Det kan ock
vara tvifvelaktigt, huruvida sagde princip har tillräckliga skäl för sig. Mig vill
det synas, som skulle en stambana vinna en icke obetydlig tillökning i trafik ge¬
nom de bibanor, som dragas till densamma. En stambana berör hufvudsakligen
sina ändpunkter, och dessa, jemte de städer och orter, som hafva lyckan att ligga
i dess grannskap, draga ock den väsendtliga fördelen af henne, under det andra or¬
ter, som äro mera aflägsna, men dock böra upphjelpas, hafva föga eller intet gagn
deraf. Dessa tyckas vara talande skäl för bibanors anläggning så fort sko kan
och såvidt tillgångarne möjligen tillåta.
Af föreslagna och ifrågaställa bibanor vet jag ingen, som är förtjent af
större uppmärksamhet och understöd från Statens sida än Christianstad—Hessle-
holmbanan. Hvad som är i sednare åren vidgjordt, för att bringa denna ban-
byggnad till stånd, tillhör en historik, som vore både för vidlyftig och föga ver¬
kande för ändamålet att här meddela. Att staden och orten emellertid visat ett
lifligt intresse för saken, utan att denna likväl kommit till något afgörande. Det
stadium, hvari den för närvarande befinner sig, är det beslut man fattat: att ba¬
nan bör byggas smalspårig och med enkelt spår, efter den vid undersökning upp¬
gjorda planen; att aktieteckning fortgår och lofvar, om icke ett fullt tillfredsstäl¬
lande, dock ej ogynnsamt resultat, och att kostnadsförslaget för anläggningen upp¬
tager en summa af 1,080,000 R:dr R:mt.
Yid sistlidne riksdag, då motioner i enahanda syfte, men utan verkan väck¬
tes i flera Stånd, visade det sig af Kongl. Jernvägsundersöknings-kommittéens
betänkande att denna bibana blifvit i underdånighet på det amplaste sätt förordad
hos Kongl. Majit. Kommittéen motiverar sitt underdåniga förord på följande sätt:
“nyttan af denna bibana inses lätt vid betraktande af den bördiga och folkrika
ort, som den genomskär, samt deraf, att den sätter stambanan i förbindelse med
Christianstad, som är säte för Landshöfding och Hofrätt, samt hvarest ett betyd¬
ligt militäretablissement med en del af södra Sveriges ltrigsförråder är förlagdt.
Genom granskapet med Blekinge sträcker sig gagnet af denna bana äfven till
nämnde provins. Det är äfven upplyst, att landsvägen emellan Christianstad
och Malmö är en af de mest befarna i landet; hvarföre det kan förutsättas, att
persontrafiken på en jernbana, som direkt förenar de båda städerna, bör blifva
särdeles liflig samt i betydlig mån öka rörelsen och inkomsterna på Statens södra
stambana. Då dessutom rigtningen af bibanan till Christianstad på ett tillfreds¬
ställande sätt öfverensstämmer med afsigten att utsträcka verksamheten af Sta¬
tens stambanor till folkrika och produktiva orter, anser kommittéen denna bibana
vara förtjent att af det allmänna understödjas." På grund häraf förklarade Kongl.
Majit uti dess till Rikets då församlade Ständer aflåtna nådiga Proposition banan
“vara förtjent af uppmärksamhet till understöd från Statens sida"; men att Kongl.
Majit, af förekommen anledning, fann sig för närvarande icke kunna föreslå Rikets
Ständer att till banan lemna bidrag. Denna anledning torde nu måhända till
större delen vara undanröjd.
De vigtigaste skälen, som tala för denna bibana, och stödja hoppet om Rikets
Höglofliga Ständers beredvilliga medverkan till dess tillvägabringande, äro redan
i det anförda upptagna och af Jernvägskommittéen i åberopade betänkandet god¬
kända. Det må såsom bevekande omständigheter tilläggas: att staden Christian¬
stad, hvilken bibanan skulle tillskynda det största gagnet, och derföre borde till¬
180
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 87.
skjuta det största teckningsbeloppet, på sednaste tider blifvit svårt hemsökt, först
men en förhärjande vådeld, och sedan af en icke mindre förödande koleraepidemi,
efter hvilka båda olyckor den knappt ännu hunnit fullständigt repa sig; att den,
utom länsresidens, Hofrätt och militärstation, äfven har ett högre elementarläroverk,
som alltmera freqventeras,noch icke obetydlig handel; och att den kanalanläggning
derifrån till hafvet vid Åhus, hvilken nu synes med all visshet kunna påräknas
blifva inom ett decennium fullbordad och detta utan en skillings uppoffring från
det allmännas sida, skulle komma att blifva för landet och dess framåtskridande
än mera välgörande, om kanalen sattes i förbindelse med landets stora pulsåder,
jernvägsstambanan, medelst ifrågavarande bibana; hvarigenom den fördelen, ibland
många andra, vunnes, att de varor, som ifrån vestra kusten och vestliga delar af
landet böra söka hamnar vid Östersjön, lättare och med mindre fara kunde öfver
bibanan och genom kanalen föras till Östersjöhamnen vid Åhus, än att nu passera
den svårare och långsammare farleden rundtomkring Skånes södra kuster, der
höst och vår så många fartyg gått förlorade och så många menniskolif blifvit
spillda.
Det är nästan med en känsla af förlägenhet jag påkallar Rikets Höglofliga
Ständers behjertande af denna magtpåliggande angelägenhet, då jag vet, från huru
många båll och i hvilka olika rigtningar Statens medel tagas i anspråk. Men
sakens egen vigt, erhållet uppdrag och min enskilda öfvertygelse om denna biba¬
nas nödvändighet och nytta förestafva likväl den vördsamma begäran jag går att
framställa. Vore det blott ett enskildt eller lokalt intresse, så skulle jag med
mindre värma lägga mig ut derför, med mindre fruktan afbida utgången och med
mindro oro se att det tillbakavisades. Nu är det dock ett fosterländskt intresse, ej
allenast i det hänseendet, att vexelverkan emellan en del och det hela samt emel¬
lan det hela och dess delar är obestridlig, utan ock derföre, att bibanan på ett
naturligt sätt sammanbunde staden och trakten deromkring med hela det öfre
landet, dit den kunde aflåta sina produkter, och derifrån ur första hand hemta
sina förnödenheter. Om således det vid denna riksdag visar sig, att anslag be¬
viljas till andra bibanor, så vågar jag vördsamligen anhålla, att den föreslagna
bibanan emellan staden Christianstad och Hessleholm också deraf må komma i
åtnjutande.
På grund af hvad som anfördt blifvit, anhåller jag:
att Rikets Höglofliga Ständer ville af Statens medel bevilja två tredje¬
delar af anläggningskostnaden för en jernbibana från Christianstad till
Hessleholm, eller 720,000 R:dr R:mt, hälften såsom anslag och hälften
såsom lån på möjligast bästa vilkor.
Kostnadsförslag och öfriga erforderlige handlingar blifva genom behörig per¬
son i sinom tid inlemnade till Höglofliga Stats-IJtskottet, dit denna motion torde
blifva remitterad.
Stockholm den 28 November 1862.
J. Ternström.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 88.
181
N:0 §§.
Af Kyrkoherden J. Ternström: Om förändrad lydelse af 1 mom.
28 § i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 7 December
1860, angående vilkor en för försäljning af bränvin och andra
brända eller distillerade spirituösa drycker.
Att Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 7 December 1860, angående vil-
koren för försäljning af bränvin ocb andra brända eller distillerade spirituösa
drycker, hvilken utan tvifvel afsåg inskränkning af bruket utaf sådana drycker,
verkat välgörande, i det den försvårat åtkomsten af den, det är en glädjande er¬
farenhet, åtminstone på den ort jag tillhör. Dryckenskapen är nu mera sporadisk
än endemisk. Den 14,] millioner kannors starka tillverkningen torde dock icke
öfverallt vittna om ett lika lyckligt förhållande. En utaf orsakerna, hvarföre
sagda Förordning icke verkat allt det goda, den afsåg, och dermed hade kunnat
vinnas, får väl sökas uti saknaden af vissa bestämmelser, hvilka det hade varit
lätt att införa. Ibland dessa finns ingen, åtminstone ingen tillfyllestgörande och
för ändamålet verkande, rörande minuthandel med eller utskänkning af bränvin
i stad på sön- och helgedag. Visserligen stadgar 28 § att under sön- eller helge¬
dag bränvin, som är föryttradt genom parti- eller minuthandel, ej må till köpare
utmätas eller utlemnas; att utskäukningsställe alltid skall under gudstjenst vara
tillstängdt, äfvensom att på landet å sön- eller helgedag all annan utskänkning
år förbjuden, än på gästgifvaregårdar vid måltider till resande; men hela sou- och
helgedagen har derföre icke blifvit fridlyst och undantagen. Det måste ock före¬
komma den i lagstiftningens hemlighet oinvigde sällsamt, att skilnad är i detta
hänseende gjord emellan stad och land. Sabbathen hör väl anses af lika helgd för
alla, de må bo i stad eller på landet. Stadsbon måste väl känna sig lika för¬
bunden till sabbathens helgande som landtbon, ehuru den förre kan hafva ett
större interesse deraf, att utskänkningsställena stå öppna större delen af sön- och
helgedagen. På landet äro tillfällen och frestelserna mindre. Emellertid ser man,
och är tacksam derför, att denna lag i någon, och icke så obetydlig mån, gynnat
sabbathsfriden, hvars största fiende och störare är rusdrycken; och det hade varit
önskligt att samma lag utsträckt sin omsorg lika till stad som land och till alla
de delar af helgedag, på hvilka nu göres af sabbathsfriden ett offer åt onda
lustar. I stad är gudstjenst snart förbi, af helgedags 24 timmar åtgå kanske de
4 dertill; hvad skall man då göra af de återstående 20? Sön- och helgedagar
lemna den obetänksamma alltid bästa tillfälle till försyndelse medelst starka dryc¬
kers missbruk; på sådana dagar begås ock vanligen de flesta excesser och brott.
Det måste då tillses, att dessa genom restriktiva åtgärder förekommas, då detta ej
kan ske genom den fria öfvertygelsens magt eller på hyfsningeus smalspåriga väg.
Det sätt, hvarpå sabbath och högtidsdag begås, är en temligen tillförlitlig mått¬
stock på ett folks sedliga ståndpunkt. Skall det icke nedsjunka i den krassaste
182
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 89.
otro och materialism, i sedeförderf och lastbarhet, och dermed draga öfver sig
svåra hemsökelser, så måste det strängt iakttaga budet om sabbathens helgd. Det
är märkvärdigt att, då bränvinstillverkning icke på sön- och helgedag är med-
gifven, utskänkningen ej under samma tid är förbjuden så väl i stad som på lan¬
det. Då nu gudstjenst ej kan hållas hela dagen, och dermed stänga krogdörren,
6å, och i anledning af hvad som anfördt blifvit, vågar jag vördsamligen föreslå:
det Rikets Höglofliga Ständer ville för sin del besluta följande förän¬
drade lydelse af 1 mom. 28 § i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 7
December 1860, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
brända eller distillerade spirituösa drycker: å sön- och helgedag skall
utskänkningsställe i stad alltid vara tillstängdt.
Om remiss till Höglofliga Lag-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 28 November 1862.
J. Ternström.
No §9.
Af Doktor J. E. Forssell: Om underdånig begäran hos Kongl.
Majit om vidtagande af förberedande undersökningar för till-
vägabringande af en Homöopathisk kuranstalt i hufvudstaden.
Under sednaste årtiondet hafva vid hvarje riksdag försök blifvit gjorda att
fästa representationens uppmärksamhet och deltagande vid det sätt för läkekon¬
stens utöfvande, som på vetenskapligt språk benämnes det homöopathiska. De
med hvarje år till antalet förökade, som i vårt land känt och erfarit de stora
fördelar detta läkesätt medförer, hafva velat åt den större allmänheten bereda
vinningen deraf och på samma gång tillförsäkra sig den, utan Statens mellan¬
komst, icke påräkneliga möjligheten, att framgent här hafva tillgång till så be¬
skaffad läkarevård.
Såsom en ringa början till vinnande af detta mål begärdes af Ständerna ett
mycket måttligt anslag till anläggande af en homöopatisk polyklinik, att, under
Sundhets-kollegii tillsyn, verka i hufvudstaden. De välmenta försöken och fullt
berättigade fordringarne i denna syftning hafva hvarje gång strandat mot obenä¬
genheter af hvarjehanda slag. Dem, som utgått från uppenbart partisinne och
blind ensidighet, lemnar jag nu derhän. Men andra erkänner jag förtjena yrkadt
afseende. Frågans behandling må gerna öfverlemnas att i första hand bero af de
män, som genom sin vetenokapliga bildning, sitt yrke och tillika sin samhälls¬
ställning äro dertill lagligen kallade. Den skall derpå i alla afseende vinna, och
dess första vinst skall blifva att den på detta sätt kommer under allvarlig, om-
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 89.
183
sorgsfull och samvetsgrann pröfning. Låt ock vara, att af dessa män ingen fin¬
nes, som hitintills i theori och praktik omfattat homöopathien. Deras åtgörande,
underkastadt, såsom det är, kontrollen af deras egen sanningskärlek, samtids och
efterverlds dom samt sakkunniges uppmärksamhet så inom som utom landet af-
bidar åtminstone jag med fullt förtroende och önskar att homöopathiens ifrigaste
vedersakare gjorde sammalunda. En sådan pröfning kan ock homöopathien alltid
uthärda och skall ofelbart derutinnan bestå, så vida så väl de, som begära, som
de, hvilka verkställa pröfningen ömsesidigt klart uppfatta hvad som åsyftas, nem¬
ligen icke ett måhända ännu vanskligt vetenskapligt ådagaläggande af möjligheten
huru det homöopatliiska läkesättet kan åstadkomma hvad som sker, utan ett, af
fullt tillgängliga rön hemtadt, och på erfarenheten grundadt framläggande af hvad
i verkligheten detta läkesätt redan länge har åstadkommit, kan åstadkomma och
bör kunna åstadkomma här såsom annorstädes. Det är efter detta sednare, som
den under allehanda sjukdomar lidande menskligheten frågar, på denna fråga vän¬
tar den svaret och i öfverensstämmelse med detta svar påräknar den med full
rätt välvilliga och lämpliga anordningar äfven i vårt land. Nu är afsigten att
med denna min vördsamma framställning föranleda Riks-Stånden att i alla dessa
lidandes namn och för deras skull sålunda fråga och kräfva svar, på det omsider
också här anordningar för ändamålet må kunna företagas, såsom flerestädes i ut¬
landet längesedan och sednast i Danmark helt nyligen lärer halva skett. Jag
hemställer derföre
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl,
Maj:t, om efter vederbörandes hörande i nåder så skäligt pröfvas, täcktes
låta uppgöra förslag till inrättande af en särskild så beskaffad medicinsk
kuranstalt, helst och till en början i hufvudstadeu och ställd under
Sundhcts-kollegii närmaste uppsigt, att sjuke må kunna uteslutande efter
homöopatiska grundsatser der blifva behandlade samt, efter beräkning
af de oundgängliga kostnader, som för en sådan anordning erfordras,
om anslag dertill aflåta nådig Proposition till Rikets näst sammanträ¬
dande Ständer.
Med motionen låter jag till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, dit
den torde böra remitteras, följa ett särskildt aftryck af den reservation emot 112
punkten af Stats-Utskottets Utlåtande iörlidna riksdag N:o 123, hvilken min värde
stånds- och stifts-broder Herr Doktor Schram då afgaf, och som innehåller många
värderika upplysningar för frågans rätta bedömande.
Stockholm den 28 November 1862.
J. E. Forssell.
184
Motioner i Pr este-Ståndet 1862. N:o 90.
M:o 90.
Af Biskop Tli. Annerstedt: Om anslag af statsmedel till löneför¬
bättring at Kapellpredikanten på Muskö.
I början af förlidet år blef kapellpredikantstjensten på Muskö genom inne-
hafvarens befordran till bättre lägenhet ledig. Oaktadt ledigheten flere gånger
blifvit annonserad, har ingen sökande sig anmält. Skälet inses lätt. Hela aflö-
ningen uppgår endast till ett belopp af 200 å 250 R:dr årligen, ett belopp så otill¬
räckligt för lifvets aldra första förnödenheter för en ensam person, att ingen obe¬
medlad, som vill göra hvar man rätt, kan emottaga en så ringa aflönad plats.
Konsistorium har anmält förhållandet hos Kongl. Majit med anhållan om något
biträde af allmänna medel till kapellpredikantens aflöning, men har erhållit det
nådiga svar, att sådant ej kan beviljas af det skäl, att inga medel för sådant än¬
damål åro ställda till Kongl. Maj:ts disposition. Det må ej lemnäs oanmärkt att
denna kapellförsamling ensam inom hela Södertörns kontrakt nekat att något
förbättra sin predikants aflöning när Kongl. Maj:ts nådiga uppmaning i sådant
hänseende till densamma framställdes, men äfven om denna uppmaning mötts med
mera beredvillighet, så skulle det mycket inskränkta kapellaget svårligen mägtat
att sammanskjuta en så stor lönetillökning, att någon prestman derigenom kunnat
ex-hålla sin nödtorftiga bergning. Under den tid, som ingen prest funnits på ön,
har moderförsamlingens ordinarie presterskap, hufvudsakligen komministern, unge¬
färligen hvar 3:dje söndag rest ut till ön och predikat samt då äfven förrättat de
öfriga presterliga förrättningar, som kunnat förekomma, men dels är detta för
äldre män en ganska tung pligt, då färden dit ut måste ske dels åkande dels
gående och dels roende, hvilket under förliden vår ådrog Komministern en lång¬
varig lunginflammation, dels ock hufvudsakligen är uppenbart, att kapellförsam¬
lingen under sådant förhållande skall sakna den söndagliga uppbyggeisen af ordets
predikan och ännu mera deu vård och andeliga ledning, som själasörjarens när¬
varo på stället kan skänka. Jag anser det vara ett kristligt samhälles pligt att
så ställa, att ett så betänkligt förhållande icke blifver permanent och får derföre
vördsamt föreslå, att,
intill dess medel till kapellpredikantstjenstens på Muskö löneförbättring
genom regleringen af presterskapets löner eller på annat sätt kunna
beredas, ett statsanslag af 500 R:dr Runt årligen må anvisas att från
början af år 1864 utgå såsom lönefyllnad till den, som nämnde lcapell-
predikantstjenst uppehåller. Och förbehåller jag mig att till Stats-Ut-
skottet få inlemna de autentiska uppgifter och beräkningar, som för
frågans fulla utredning äro af nöden.
O O
Stockholm den 28 November 1862.
Th. Annerstedt.
N:0
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 91.
1S5
3%:o 91.
Af Biskop TIi. Annerstedt: Om statsanslag till förändrad inred¬
ning af läroverkshuset i Strengnäs samt till inköp och inred¬
ning af annat hus till inrymmande af hibliothek och sam¬
lingar.
Yid sistförflutna riksdag väcktes af mig motion om anslag af statsmedel till
nytt läroverkshus i Strengnäs. Detta förslag, som tillstyrktes af Stats-TJtskottot,
bifölls väl af detta Högvördiga Stånd, men afslogs af Med-Stånden. Ett fallet
förslag är icke lätt ånyo väcka till lif med hopp om större framgång, men
behof vet står oafvisligt för handen. Så vanlottadt som Strengnäs läroverk i af¬
seende på lokal är, torde icke något annat läroverk vara. De lägre klassernas
rum äro ytterligt små och låga, så små att under den kalla årstiden, då ingen
ventilation under lektionstimmen är möjlig, inom den Irsta qvarten ljus och lampor
brinna med ett matt och dunkelt sken. I den enda större lärosal, som lärover¬
ket eger, läsa tillsammans de båda öfversta klasserna, hvardera med två skiljda
läseordningar tillsammans. I samma rum måste äfven dispenserade från lägre
klasser inrymmas. Minst 4 men stundom ända till 8 lärare måste således i
samma rum och samtidigt undervisa i skiljda lexlag. Huru menligt detta skall
inverka på undervisningen är uppenbart, likaså huru osund den otillräckliga och
trånga lokalen måste blifva så för lärare som lärjungar. Behofvet af en bättre
lokal är trängande, men inga medel finnas för dess afhjelpande. Stiftets Bygg-
nads-kassa häftar ännu för en skuld, som ådrogs densamma i och för läroverks-
husets i Nyköping utvidgande och reparation. Sorn likväl Rikets Ständer förra
riksdagen afslogo begäran om anslag till nytt läroverkshus, så har man varit be¬
tänkt på att genom förändring af det nuvarande huset, få, om ej en fullt till¬
fredsställande, dock hjelplig lokal, i hvilken händelse ett ej långt från läroverks¬
huset beläget, domkyrkan tillhörigt, hus skulle inköpas och inredas för hibliothek
och samlingar, hvilka i Strengnäs äro ganska betydliga. Förslag är i sådant af¬
seende uppgjordt och af Öfver-intendents-cmbetet pröfvadt och godkändt och hvilar
nu hos Kongl. Maj:t till nådig pröfning. Då tillsynen ej mindre öfver de mate-
riela vilkoren för läroverkets gagneliga verksamhet än öfver lärarekrafternas trogna
verksamhet tillhör mig såsom Ephorus, har jag ansett mig förbunden att till Ri¬
kets Ständers behjertande ånyo frambära Strengnäs läroverks behof och får der¬
före vördsamt föreslå, att, i öfverensstämmelse med ritning och kostnadsförslag,
som af mig skola till Stats-Utskottet öfverlemnas,
ett anslag af 72,500 R:dr R:mt må vid innevarande riksdag anvisas till
förändrad inredning af läroverkshuset i Strengnäs samt till inköp och
inredning af ett särskildt hus för hibliothek och samlingar; förbehåi-
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. U Sami. 2 Afd. 24
186
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 92.
lande jag mig att få till Stats-Utskottet, dit denna motion torde remit¬
teras, få öfverlemna de närmare upplysningar och till ämnet hörande
handlingar, som kunna vara af nöden.
Stockholm den 28 November 1862.
Th. Annerstedt.
M:o 92.
Af Doktor J. E. Falck s Om åtgärder till Jörekommande af försum¬
mad skolgång.
Det har under loppet af detta riksmöte så ofta, både här och inom de öfrige
Riks-Stånden varit fråga om folkskolan, att jag visserligen icke skulle ånyo hafva
vågat påkalla uppmärksamheten för denna angelägenhet, om jag icke i samtlige
de gjorda förslagen, såvidt de kommit till min kunskap, trott mig, äfven jag,
ännu sakna något som förekommer mig förtjent af uppmärksamhet, Vetenskapens
och kyrkans målsmän hafva täflat i bemödandet att åt denna vigtiga samhälls-
inrättning skaffa förökade anslag, och det torde ursäktas mig, om jag är af den
mening, att i denna väg nu kan vara gjordt allt som åtminstone för det närva¬
rande är af nöden och på detta sätt kan vinnas för att åt folkskolan bereda dug¬
lige lärare. Att den icke må sakna vederbörligt antal lärjungar är en omsorg,
som vida mindre tilldragit sig motionärernes nitälskan, utan att jag likväl kan
tillerkänna den mindre betydenhet. Skolinspektörer och skolmöten hafva förenat
sig att beklaga de talrika skolförsummelser, som allestädes ega rum. Dessa hafva
någorstädes blifvit uppgifne till en tredjedel, ja ända till hälften af det antal barn,
som blifvit i skolan inskrifne, och de inlemnade skolredovisningarne skola säker¬
ligen i icke obetydlig mån hafva vitsordat ett förhållande, som af skolstyrelser
och lärare lika mycket som oftast fåfängt öfverklagas Kanhända skall man säga:
hvarföre då icke använda de utvägar häremot, som skollagen af 1842 erbjuder;
förmaning inför presterskap och kommunalstyrelse samt omsider, då detta icke
hjelper, barnens skiljande från föräldrar, som försumma deras skolgång. Jag
väntar dock föga motsägelse, åtminstone af dem, som något deltagit i dylika ären¬
den, om jag påstår, att det förra är en utväg, som, helst oftare anlitad, snart
förlorar sin kraft, och det sednare måste, särdeles der försummelser uppgå till ett
högre belopp, förblifva en död bokstaf. Eller hvar finna vårdare åt den talrika
ungdom, som, oaktadt alla tillsägelser, icke infinna sig i skolan ? Skola föräldrar,
emot hvilka enahanda åtgärd kanske nästa dag kan vara att vidtaga, väl finnas
villige att dertill låna sitt biträde? Huru tilltvinga sig lydnad af dem, som icke
finnas hågade att godvilligt släppa sina barn? Detta stadgande må således vara
lämpligt för undantagsfall; men till afhjelpande af den nu öfverklagade olägen-
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 92.
187
heten är det utan tvifvel otjenligt. Måhända skall man då sätta sitt hopp till
folkets förökade kärlek till skolan och nitälskan för det uppvexande slägtets för¬
kofran? Om också en sådan må vara att för framtiden emotse, visar dock erfa¬
renheten, att den ännu ej på låugt när är i tillräcklig styrka förhanden, och
frågan återstår med lika berättigande: hvad är att göra på det vi ej för närva¬
rande och sannolikt ännu länge må hafva vida och välförsedda skolsalar, lärare,
med för dem höga löner och någon gång motsvarande anspråk, men jemförelsevis
få och stundom inga lärjungar? Jag kan icke dertill föreställa mig mer än tvänne
utvägar: att skolgången eller undervisningen göres tvungen. Det förra skulle
vara fallet, om det vore vid böter ålagdt föräldrarne, att inställa sina barn i
skolan. Att så brukas i den mönsterstat från hvilken första uppslaget till vår
närvarande skollag väl är hemtadt, torde vara allmänt bekant; och mången har
säkerligen tyckt, att då man derifrån lånade en del af hvad för undervisningen
derstädes blifvit föreskrifvet, det icke skadat att taga det hela. Säkert är ock,
och har i andra fall tillräckligen visat sig, att en, om ock ringa, penningeplikt
förunderligen bidrager att erinra om åliggande skyldigheter. Jag skulle dock ej,
åtminstone numera, vilja tillstyrka allmänt användande af detta medel, bland
annat derföre, att det i verkställigheten befunnits behäftadt med olägenheter, som
ibland oss sannolikt skulle blifva större än annorstädes, och ännu mer afvända
folkets sinnen från en sålunda framtvingad bildning. Något annat återstår då ej
än att göra undervisningen tvungen, under det åt föräldrarnes val öfverlemnas,
att söka den i skolorne eller annorstädes. Det kunde tyckas, som vore detta
redan fallet genom de i 8 § af 1842 års skolstadga gifna föreskrifter om allmänna
förhör med de i skolåldern varande barn, ehvad de bevistat skolan eller ej, samt
åläggande för dem, som dervid finnas underhaltige att inställa sig till skolunder¬
visning. Men erfarenheten har nogsamt visat att detta stadgande icke gjort till¬
fyllest. Med blotta åläggandet, har ofta nog föga uträttats, då någon lämplig
utväg att tilltvinga sig lydnad icke stått skolstyrelsen tillbuds. Måhända har af
denna anledning det flerestädes tagits mindre noga med sjelfva förhöret. Jag anser
det således vara af behofvet påkalladt, att detta närmare bestämmes och regleras.
Obestridligt lär vara, att då Staten beredt tillfällen för inhemtande af de för
hvarje samhällsmedlem nödige insigter, och derföre underkastar sig städse stigande
uppoffringar; den ock med rätta må fordra, att dessa insigter egas, de må då
blifvit huru som helst förvärfvade. Det är då härpå, i förening med hvad redan
blifvit anfördt, jag vågar grunda min vördsamma hemställan, att Rikets Ständer
måtte för sin del besluta,
a) att en verklig afgångsexameu skall hållas inför skolstyrelsen
med alla till folkskolan hörande barn, hvilken examen lämpligast torde
böra anställas vid barnens fyllda 14 år, med rättighet, för dem, som tro
sig dertill vara färdige, att äfven tidigare äska en sådan;
b) att vid denna examen, som alltid skall vara offentlig, och hållas
vid läsårets början, noga skall undersökas, om barnen hafva de före-
skrifna minimi-kunskaperne, i brist hvaraf de böra hänvisas till ome¬
delbar skolgång;
c) att för dem, som antingen icke inställa sig till detta förhör, eller
förfallolöst uteblifva från dem ålagd skolgång, ett lämpligt vite bestäm¬
mes, hvartill föreslås 1 R:dr Riksmynt för försummande af förhöret och
10 till 25 öre, efter förmögenhet och tredska för hvarje dags frånvaro
från skolan;
188
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 93.
d) att först, sedan sig visat, att dessa böter icke mägtat framkalla
åtlydnad för lagens föreskrift, det må vara skolstyrelsen efterlåtet, att
använda stadgandet om barnens skiljande från föräldrarne, der detta
låter sig göra, och i hvarje fall sådana barn icke må admitteras till
nattvardsundervisning, innan de förete skolstyrelsens intyg, att vara i
förenämda examen godkände.
Det är ganska troligt att äfven detta förslag skall finnas med stora svårig¬
heter behåftadt; och det torde då få åtnöja sig med förtjensten att hafva bringat
en sak till tals, som synes mig inför representationen hafva sitt rätta forum;
hvarföre jag ock nu anhåller om dess remitterande till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 28 November 1862.
J. Falck.
KiO 9:i.
Af Doktor J. K. Falck: Angående bestämmande a.f Jyrktalet såsom
omröstningsgrund vid prestval.
1 16 § af nu gällande Kongl. Prestvals-förordning föreskrifves, att rösträt¬
tighet på landet skall utöfvas, efter hemmantal, masugn etc., allt på grund af de
ecklesiastika utskylder, hvilka derutaf utgöras. Jag lemnar derhän, huru rättvist
detta kan vara emot de många, som, ehuru de äfven utgöra ecklesiastika utskylder,
derigenom beröfvas ali talan vid ett tillfälle, hvilket är för dem lika magtpålig-
gande som för hemmansegaren m. fl. Men uppenbart är att derigenom, i anse¬
ende till den nästan i oändlighet drifna hemmansklyfningen, vid valförrättningarne
åstadkommes en för alla deri deltagande, ehuru framförallt för valförrättaren,
högst besvärande vidlyftighet, Bråk, uppgående någon gång till biliiondelar,
skola behandlas icke sällan en hel vinternatt igenom, och det i en kall kyrka,
ofta af en ålderstigen ordförande, som dervid äfventyrar både helsa och i någon
mån sitt embetes anseende. Sedan nu genom de så kallade kommunallagarne en
annan grund för omröstning blifvit lagd, af den enkelhet att den endast kräfver
en lätt verkstäld addition, och äfven i andra fall är mindre underkastad ofvan
påpekade olägenhet, har jag föreställt mig, att den med fördel skulle kunna be¬
gagnas äfven vid prestval. Fyrktalssättningen må underkastas hvilka förändringar
som helst, den skall alltid bibehålla fördelen, att undvika de ändlösa bråken, och
således, om den får läggas till grund, mycket förkorta här afsedda förrättningar
och göra det möjligt att tillkännagifva resultatet, utan de misstag, som nu emellan
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 94.
189
åt föranleda att valen befinnas hafva haft en helt annan utgång än man först
uppgifvit. Jag får af denna anledning vördsamt föreslå, att
fyrk talssättningen, sådan den nu är eller framdeles blifver föreskrifven,
må förklaras gällande äfven vid omröstning till återbesättande af pre-
sterlige lägenheter.
Om remiss häraf anhålles ödmjukast.
Stockholm den 28 November 18G2.
J. Falck
Af Doktor J. R. Falck: Angående återgång till kyrkorna i Skåne
af den från dem till universitetet i Lund nu utgående tionde.
Jag begagnar mig af ett flere gånger på detta rum gifvet exempel, för att
likaledes förnya en förleden riksdag väckt, men då fallen motion, och det så
mycket heldre som den, på grund af ett annat Stånds remiss, i hvarje fall måste
komma under öfverläggning. Frågan angår nemligen den från landskyrkorne i
Lunds stift till Carolinska akademien utgående spannmål. Jag skall icke länge
uppehålla mig med de skäl, som förra gången gjorde sig för afslag gällande. De
voro hufvudsakligen tvänne: det ena, att kyrkornes behof af en sådan eftergift
icke vore ådagalagd; det andra, och förmodligen företrädesvis bestämmande, att
Staten icke mägtade bära denna nya börda, Motionären hade emellertid andragit,
hurusom kyrkor funnos, som, sjelfve djupt skuldsatte, måste till nämnda läroverk
afstå närmare tredjedelen af sin behållna spannmål och med återstoden knappast
mägtade fullgöra sina räntebetalningar, mycket mindre något afbetala å hufvud-
stolen, och han tviflar icke, att, om så äskas och honom dertill lemnäs rådrum, kunna
ådagalägga att detta ingalunda är ett enstaka fall. Lika förvissad gör han sig
att tillgångar icke skola saknas till en utgift af emellan 20 å 30,000 R:dr, då
millioner finnas tillgänglige för ändamål af mer och mindre vigt, men som likväl
icke påkallas af oförtydliga rättsanspråk. Det är nemligen från denna sida han
tror ifrågavarande angelägenhet böra företrädesvis betraktas. Enligt Malmö recess
och derpå grundade stipulationer, dem det Utskott, som kommer att behandla
denna fråga, torde gunstigt låta förelägga sig, äro kyrkorne i Skåne för all framtid
tillförsäkrade ett orubbadt bibehållande af alla då egande inkomster. Sådant oaktadt
anvisades några årtionden sednare, genom ett magtspråk, öfver tvåtusen tunnor
kyrkospannmål till det nyinrättade universitetet i Lund. Sådant torde då hafva
varit en nödvändighet, med någon ursäkt deri, att det väl vore företrädesvis kyr¬
190
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 95.
kans tjenare, som vid universitetet skulle bildas. Nu är det, efter min tanke, icke an¬
nat än en olaglighet, i saknad äfven af detta försvar, då de vida fleste studerande
utbilda sig för andra samhällsangelägenheter. Huru då förena med Statens rätts¬
känsla att denna läroanstalt skall framgent till en så betydande del underhållas
af kyrkorna, som af dess verksamhet draga minsta förmånen, äfven om det ej
vore öppet stridande mot besvurna öfverenskommelser? Hvilken konseqvens lig¬
ger deri att helgonskulden, som tillbörligt var, återgått till sin ursprungliga be¬
stämmelse; men kyrkotionden till så betydande belopp ännu qvarhålles vid en
för densamma främmande? Tore Staten ur stånd att aflöna dem, som verka för
det uppvexande slägtets högsta bildning, månne då ej snarare inskränkningar
borde på annat håll göras, än tillgångar af detta slag fortfarande begagnas? Eller
skulle ej tiden omsider vara inne att godtgöra en snart tvåhundraårig orättvisa?
Det är på dessa grunder jag vågar ödmjukast föreslå, att Rikets Höglofliga Stän¬
der ville för sin del besluta
återgången till kyrkorna i Skåne af den från dem till Kongl. Carolinska
akademien nu utgående spannmål, samt anvisande af ett behöfligt stats¬
anslag till fyllande af den sålunda uppkommande brist i bemälde läro¬
anstalts inkomster;
eller om detta ännu skulle anses förtidigt
hos Kongl. Maj:t i underdånighet förorda en undersökning i ämnet, till
utredande af rättsgrunden och möjligen äfven af kyrkornas förmåga att
undvara dessa sina inkomster.
Stockholm den 28 November 1.862.
J Falck.
iY.o 95.
Af Doktor 11. G. Lindgren s Om anslag åt 3 landtbruks-stipendiater.
Då Agronom-korpsen, som för det närvarande är inskränkt till det ringa
antalet af 9 personer, visat sig vara en för upphjelpandet af landets jordbruk sär¬
deles vigtig institution, och som under de sednare åren varit både af större och
mindre jordegare så strängt anlitad, att, oaktadt agronomerne från första vårdag
ända till senhösten varit i oafbruten verksamhet, dock många jordbrukare gått
misste om deras önskade biträde, hade önskligt varit, om redan vid denna riks¬
dag anslag hade kunnat beviljas, icke blott, såsom föreslaget blifvit, till behöflig
förbättring af de redan befintlige Landtbruks-ingeniörernas lönevilkor, utan äfven
till korpsens förstärkande med nya ordinarie tjenstemän. Men då Landtbruks-
akademien icke vågat så långt utsträcka sina anspråk på Statens för så många
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 95.
191
andra vigtiga behof hårdt anlitade tillgångar, har akademien för denna gången
åtnöjt sig med att begära dels en successiv lönetillökning för de 9 redan anställde
Agronomerne, så att dessas aflöning, efter 15 års vitsordad berömlig tjenstgöring
skulle uppbringas till 3,000 R:dr R:mt, och "dels att, i stället för det nu med till¬
sammans 1,575 R:dr till stipendier för 3 så kallade agronom-elever utgående år¬
liga anslag, en summa af 2,000 R:dr måtte å stat uppföras, för att tilldelas minst
3 landtbruks-stipendiater, som med samma förmåner och skyldigheter i öfrigt,
hvilka tillkommit agronom-eleverna, skulle åtfölja Landtbruks-ingeniörerna, samt
af dem åtnjuta undervisning och utbildas till att antingen, allt efter som ingeniörs-
platser kunde blifva lediga, inträda i Statens tjenst såsom sådane, eller ock såsom
enskilde agronomer blifva till nytta och gagn vid egna eller andras jordbruk."
Detta akademiens förslag har. såsom det inhemtas af Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition om Statsverkets tillstånd och behof, icke vunnit nådigt afseende i vid¬
sträcktare mån, än att, sedan den begärda successiva löneförhöjningen åt agrono¬
merna blifvit lemnad utan afseende, 3,000 R:dr blifvit föreslagne till löneförhöjning
åt de två äldste agronomerna, samt de medel, som förut varit anvisade till denna
löneförhöjning, blifvit föreslagne att disponeras åt tre landtbruks-stipendiater till
aflöning och bekostnad af deras resor.
Då således korpsens förstärkande med nya ordinarier icke blifvit ifrågasatt
och följaktligen inga nya utsigter till snar befordran blifvit öppnade för de redan
antagne tre s. k. eleverna, af hvilka tvänne redan hafva fullgjort alla de vilkor,
som för kompetens till agronom-platser blifvit af akademien fastställde, hade åt¬
minstone önskligt varit, att de arfvoden eller stipendier, som åt dessa under vänt-
ningstiden kunde bestås, hade blifvit föreslagne till ett belopp, som i någon mån
hade kunnat betrygga stipendiaternas tarfligaste utkomst, helst i annat fall mera
än sannolikt är, att de snart nödgas vända sig till andra förvärfskällor, hvarige¬
nom den olägenheten för det allmänna skulle uppstå, att dels nödiga biträden
komme att för den närmaste framtiden saknas för de starkt anlitade ordinarie
agronomerna, och dels att lämpliga personer till successionen efter dessa icke
blefve att tillgå; hvarför jag vördsamt dristar föreslå,
att Rikets Höglofliga Ständer ville anordna de af Kongl. Maj:t i den
nådiga Propositionen till 3 Landtbruks-stipendiater äskade 3,000 R:dr
R:mt att oafkortade till stipendiaterne utgå, samt medgifva, att kost¬
naden för dessas tjensteresor finge, fortfarande såsom hitintills, bestri¬
das af de på sjette Hufvudtiteln till Kongl. Maj:ts nådiga disposition
lör sådana ändamål ställda medel.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles vördsamt.
o o
Stockholm den 28 November 1862.
H. O. Lindgren.
192
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 96.
i\:o »a
Af Prosten A. F. Sonden: Om Farmaceutisk!! institutets Jörvand-
ling till ett Statens läroverk.
Den farmaceutiska undervisningen i vårt land bestrides för närvarande af
Farmaceutiska institutet, hvilket underhålles till hälften på Apothekaresocietetens,
till hälften på Statens bekostnad.
Då det förra, som är ett vilkor för det sednare, åtminstone till största delen
beror af Apothekarnes frivilliga åtagande tills vidare, är institutet i den ovissa
ställning att när som helst vid slutot af en statsregleringsperiod blifva i saknad
af medel för sitt bestånd ocb till följd deraf upplösas. Följden deraf skulle natur¬
ligtvis blifva den, att hela denna undervisning måste återfalla till den skråöfning,
hvarifrån den gemensamt med andra näriugsyrken utgått, då deremot Kongl.
Maj:t i nådigt Bref den 26 April 1861 anbefallt Sundhets-kollegium inkomma med
ett sådant förslag till ordnande af Farmaceutiska institutet, att det deltagande i
Apothekareexameu, som tills vidare måste tillhöra det Karolinska institutet, må
kunna upphöra. Då således fråga är att höja det Farmaceutiska institutets verk¬
samhet, och såsom längre fram skall visas, derjemte institutets medel inom kort
befinnas otillräckliga för dess närvarande behof, har dess Styrelse i skrifvelse af
den 30 Juni detta år till Sundhets-kollegium framställt den anhållan, att kolle¬
gium hos Kongl. Maj:t ville förorda ett förslag till dels dess utvidgning dels öfver-
tagande af Staten ensamt.
Kollegium vågade dock icke ifrågasätta att Apothekaresocietetens bidrag
skulle upphöra, och öfverlemnade derföre Styrelsens förslag till det afseende
Kongl. Majit täcktes derå fästa. Vid föredragningen häraf ansåg sig Herr Stats¬
rådet — med hänseende till de särskilda rättigheter, hvaraf apothekareyrkets
idkare äro i åtnjutande, till följd hvaraf icke rättvisligen lärer kunna fördras att
Staten skall öfvertaga hela kostnaden för Farmaceutiska institutet eller det vilkor,
som alltifrån denna läroanstalts stiftelse varit vid det af Staten dertill lemnade
anslag fästadt, upphäfvas — endast kunna tillstyrka att, i enlighet med hvad så väl
Apothekaresocietetens direktion som Sundhets-kollegium hemställt, Kongl. Maj:t
täcktes af Rikets Ständer begära att anslaget till institutet må, med enahanda
belopp och vilkor, som för det närvarande, äfven fortfarande utgå. (Se Bil. N:o 7
d. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om Statsverkets tillstånd och behof).
I detta tillstyrkande måste man respektera Herr Föredragandens omsorg,
att icke vilja belasta Statsverket med utgifter, hvilka för det närvarande kunna
undvikas. Likväl finnes åtskilligt, som talar för en motsatt åtgärd, nemligen för
Statens öfvertagande af Farmaceutiska institutet ju förr dess heldre, och hvilket
synes mig vara af så öfvervägande vigt att jag icke tvekar att hemställa det till
Rikets Ständers ompröfning.
Hvad
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 96.
193
Hvad aldraförst Apothekarnes omförmälda rättigheter angår, hvarpå deras
förbindelse att till hälften underhålla det Farmaceutiska institutet grundas, så
lära ineningarne, åtminstone utom Apothekare-societeten vara föga delade derom
att dessa rättigheter, eller så kallade privilegier, hvilka säljas ganska dyrt, äro
att anse såsom ett ondt, hvars olägenheter icke uppvägas på långt när genom
Apothekare-societetens bidrag till Farmaceutiska institutet. Om ett enda sådant
privilegium kostat t. ex. 30,000 R:dr R:mt, så är klart, att köparen måste utöfver
mcdicinaliernas handelsvärde årligen beskatta allmänheten med omkring 1,500
R:dr, då han till Farmaceutiska institutet sjelf skattar 40 R:dr. Då det i detta så väl
som många andra hänseenden vore en ren vinst för det allmänna, om dessa sälj¬
bara privilegier kunde upphöra, men detta icke utan stor orättvisa kan ske så,
att denna fiktiva egendom, som dock blifvit betald med ganska reel valuta *), på
en gång reduceras till sitt verkliga värde = 0, hvarigenom mångens totala ruin
skulle förorsakas, så kan det allmänna, för att en gång få dem afskaffade, ej an¬
norlunda förfara än att småningom lossa de band, som hålla dem qvar. Ett af
dessa hand är societetons bidrag till farmaceutiska undervisningen. I stället för
att på rättigheterna grunda fortfarandet af dessa bidrag, synes mig derföre mera
skäl vara att, genom att afstå bidragen, gifva Apothekarne på hand att en gång
i framtiden i sin tur afstå rättigheterna. Vid en sådan uppgörelse bör väl Sta¬
ten taga första steget, och icke vänta, än mindre fordra, att de enskilde, hvilkas
ekonomiska bestånd mer eller mindre dervid sättes på spel, skola förut bevisa sig
benägne till uppoffringen.
Utan att nu ytterligare motivera den redan 1851 af Rikets Ständer väckta
men ännu oafgjorda frågan om afskaffande efter viss preskriptionstid af handeln
med apotheksprivilegier, har jag dock velat erinra derom, att Farmaceutiska insti¬
tutets öfvertagande af Staten innebär en förberedelse och, enligt min mening, en
nödvändig förberedelse dertill.
I detta läll uppstår helt naturligt den frågan: har detta Statens betungande
med en ny utgift föröfrigt så stora skäl för sig att man icke bör tveka derom?
Svaret på denna fråga beror i icke ringa mån på den vigt och betydelse, man
tillägger sjelfva den farmaceutiska undervisningen. Yore den åsigten rigtig, att
farmacien likasom ett annat handtverk tillräckligt kan och bör inhemtas genom
praktisk öfning, så vore hela institutet öfverflödigt och Statens betungande med
utgifter dertill en dårskap. Men när en sådan åsigt, härstammande från 1600-talet,
längesedan blifvit öfvergifven i afseende på yrken af långt mera handtverksmässig
natur, då man funnit att en vetenskaplig basis behöfs för de flesta industriela
yrken och icke minst för sjelfva jordbruket, så lärer man väl icke heller vilja
förneka behofvet af vetenskaplig underbyggnad för idkarne af ett yrke, af hvars
noggranna skötsel menniskors helsa och lif i så många fall beror. Apothekare ns
verksamhet inskränkes dessutom icke till medikamenters beredande och expedi¬
erande. Honom åligger att i rättsmedicinska fall biträda vederbörande läkare
med kemiska undersökningar, då dessa äro af nöden, hvarjemte i aflägsnare lands¬
orter apothekaren ofta är den ende, som i praktiska frågor, hvilka falla inom na¬
turvetenskapernas område, kan meddela någon upplysning. Behofvet för farmaceu¬
*) Enligt nyligen till Sundhets-kollegium inkommen officiel uppgift har ett apothek blifvit såldt på det
sätt, att lagret blifvit betaldt med 4,500, garden med 27,000 och privilegiet med 30,000 R:dr R:mt.
Samma apothek betalar 40 R:dr årligen till societetens kassa.
Bih. till R, St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 2 A/d. 25
194
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 96.
ten af kunskaper utöfver dem, han innanför apotheksdisken har tillfälle att inhemta,
lärer således vara obestridligt.
Det är ock för längesedan insedt samt af apothekarne sjelfva behjertadt.
Redan 1822 anvisade de af egna medel stipendier, hvartdera å 300 R:dr R:mt, åt
skicklige farmceuter, på det de vid ett uni versitet måtte förvärfva en mera omfat¬
tande kunskap, särdeles i farmaciens grundvetenskaper. Sedan likväl några års
erfarenhet visat att det åsyftade ändamålet förfelades, alldenstund stipendiaterna
oftast öfvergingo till andra banor, så indrogos år 1836 dessa stipendier och i stäl¬
let inrättades Farmaceutis ka institutet på den samtidigt härmed reorganiserade
Apothekare-societetens bekostnad. Om detta instituts första organisation och
sednare utveckling lemnar bifogade tryckta berättelse nöjaktig upplysning. Här
må vara nog att erinra, att nämnda institut år 1845, enligt Kongl. Maj:ts propo-
sitiou, af Rikets Ständer erhöll ett anslag af 1,500 R:dr att årligen intill nästa
statsreglering utgå, mot vilkor att apothekaresocietetens bidrag för samma ända¬
mål skulle uppgå till samma summa. På dylikt vilkor af ett lika bidrag af
Åpothekare-societeten beviljades sedermera år 1858 af Rikets Ständer till samma
institut 3,750 R:dr årligen intill nästa statsreglering. Derjemte erhöll vid 1860
års riksdag Åpothekare-societeten ett amorteringslån, stort 50,000 R:dr, för att
sättas i tillfälle att uppföra en byggnad, i hvilken tillräckliga och tjenliga lokaler
skulle för institutet beredas. Denna byggnad är redan i verket och anses till nä¬
sta höst kunna blifva färdig, så att Farmaceutiska institutet då kan dit förflyttas.
Huset tillhörer dock obestridligen icke institutet sjelft, utan Åpothekare-societeten,
hvilken, för att icke utöfver de 3,750 R:dr, som den förbundit sig att tillskjuta,
betungas med en föga mindre känbar utgift, lärer hafva för afsigt att derför for¬
dra 3,000 R:dr årlig hyra af institutet.
Institutets nu varande ställning kan inhemtas af följande öfversigt:
Årliga inkomsterna utgöras af:
Anslag af Staten R:dr 3,750:
Åpothekare-societeten „ 3,750:
Ränta å en donation stor 3,000 R:dr „ 150:
Af gifter af de studerande i medeltal „ 450:
Summa R:dr 8,100:
De utgifter, som doraf bestridas äro:
Löner, enligt nu gällande stat:
Åt läraren i farmaceutisk naturalhistoria och farmacognosi .... R:dr 1,000:
Åt dito i kemi, med åliggande att äfven undervisa i geologi och
mineralogi „ 1,500:
Åt läraren i matematik och fysik • . . „ 400
Åt laboratorn 1,500
För undervisning i farmaceutisk författningskunskap 200
Arfvode åt inspektor 200
En vaktmästarelön . . . ■ 400
Hyra 2,000
Ved och lysningsämne „ 500
Till en laboratorie-dräng „ 400
Summa R:dr 7,800:
Häraf synes: att till laboratoriets underhåll, anskaffandet af för laborations-
ötningarna nödig materiel, samlingarnes kompletterande, inköp af nödvändiga in¬
Motioner i Preste-Ståndet 186'2. N:o 96.
195
strumenter, böcker ra. m. endast återstå R:mt R:dr 300, en för besagda ändamål
alltför påtagligen otillräcklig summa.
Det är sannt att institutet äfven med dessa tillgångar lemnat goda resulta¬
ter genom en undervisning, hvarigenom farmaceuterna i vårt land icke äro under¬
lägsna flera andra länders, och att dess omfattning icke varit obetydlig — för
närvarande undervisas der 54 studerande; men för att äfven i framtiden kunna
motsvara de vexande anspråken på vetenskaplig underbyggnad hos sina alumner
och tillika fullgöra de nya skyldigheter, hvilka, såsom redan är nämndt, Kongl.
Maj:t önskar se till institutet öfverflyttade och med mera skäl kunna anses till¬
höra dess verksamhet, än den Carolinska läroanstaltens för läkarebildning afsedda,
äro ökade tillgångar af oundgängligt behof påkallade.
Om, såsom äfven redan är antydt, Apothckaresocieteten, hvars berömvärda
sträfvanden för detta institut icke kunna förnekas, finner sig nödsakad att höja
hyran för lokalen med 1,000 R:dr, så medtagas icke blott de 300 R:dr, hvilka nu
till laborationsmateriel m. m. äro disponibla, utan en årlig brist af 700 R:dr upp¬
står. Så befinnas tillgångarne otillräckliga att låta institutet fortgå såsom hit¬
tills. Undervisningen är detta oberäknadt behäftad med en väsendtlig brist, utan
hvars afhjelpande den ej kan blifva hvad den bör, för att höja sjelfva farmaciens
ståndpunkt inom vårt land. Denna brist härrör deraf, att institutet saknar nödiga
hjelpmedel för att bereda de studerande handledning i en, med afseende på apothe-
kareyrkets behof tillräckligt vidsträckt praktisk, tillämpning af de theoretiska in-
sigterna; och denna brist är naturligtvis hufvudsakligen kännbar vid den kemi¬
ska undervisningen, hvilken för den farmaceutiska bildningen är af så framstå¬
ende vigt.
För öfrigt är det för denna läroanstalt, lika som för alla andra, af största
vigt att dervid fästas skicklige lärare. Den saken är så klar och af Rikets Stän¬
der vid frågan om regleringen af Statens så väl rent vetenskapliga läroverk som
tillämpningsskolor erkänd, att den blott behöfver påpekas. Vid intet enda af dem
påräknar man att undervisningen skall bestridas af lärare, hvilkas aflöning endast
för snart lemnade öfvergångsplatser är tillräcklig.
Af nu anförda skäl, då den farmaceutiska undervisningens behöriga vård
för det allmänna har minst samma vigt, som den vetenskapliga grundläggningen
till de industriela yrken, för hvilka tekniska samt landtbruksskolor äro inrättade,
— då det ligger i Statens intresse, att apotheksprivilegierna i en framtid må kunna
upphöra, och på det att icke dessa rättigheter må vinna ett stöd genom Apothekare-
societetens bidrag till institutet, och på det att detta institut sjelft må vinna
den förbättrade organisation och de materiela hjelpmedel, som erfordras, för att
det till fullo må uppfylla sin bestämmelse, föreslås att Rikets Ständer behagade
besluta:
l:o Att det åt Apothekaresocicteten vid förra riksdagen beviljade
amorteringslån, stort 50,000 R:dr R:mt, må afskrifvas, mot vilkor att
Apothekaresocieteten till Staten öfverlemnar det för Farmaceutiska
institutet afsedda nya huset i egendomen N:o 20 vid Rörstrandsgatan
med tillhörande tomtandel, samt med all inredning i laboratorium och
dertill hörande apparater.
2:o Att Farmaceutiska institutet hädanefter blifver ett Statens lä¬
roverk, och Apothekare-societetens bidrag till dess underhåll må upp¬
höra.
196
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 97.
3:o Att till nämnda läroverks underhåll beviljas årligt anslag att å
Riksstatens 8:de Hufvudtitel uppföras:
Till arfvode åt Föreståndaren Runt R:dr 500: —
Lön åt läraren i kemi, mineralogi och geologi . „ „ 3,500: —
Lön åt läraren i farmaceutisk naturalhistoria och
farmacognosi „ „ 3,500: —
Lön åt laboratorn „ „ 2,500: —
Åt läraren för undervisning i apotheksförfattnings-
kunskap , • • „ „ 500: —
Lön åt läraren i matkematik och fysik .... „ „ 1,500: —
Åt en amanuens 600: —
Åt en andre amanuens 400: — 1,000:
En vaktmästare „ „ 500: —
Underhåll af laboratorium, anskaffande af materiel
för lahorationer, drog- och boksamlingar,
inköp af fysikaliska instrumenter .... „ „ 3,000:
Lysningsämne, ved och vatten „ „ 1,000
Diverse utgifter för egendomen „ 500
Summa R:mt R:dr 18,000: —
4:o Att till Kongl. Maj:t i underdånighet hemställa om utfärdande
af en författning, hvarigenom vederbörande förständigas att ingen handel
med apotheks-privilegier efter 50 års förlopp vidare får ega rum.
Stockholm den 28 November 1862.
A. F. Sondén.
Xto 9?.
Af Prosten A. P. Sondén: Om behof vet af en författning angående
försäljning af maltdrycker, kaffe och thé samt andra icke
sprithaltiga drycker.
Vid förra riksdagen väcktes inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Gr. Nyqvist en
motion med yrkande, “att hembrygd af öl och svagdricka äfvensom försäljning derå,
må, utan anmälan hos Konungens Befallningshafvande eller annan myndighet, vara
å landet tillåten.“ Såsom motiverna utvisa, åsyftade motionären en sådan frihet
Motioner i Preste-Ståndet 1H62. N:o 97.
197
för deu försäljning, “hvilken aldrig kan medföra skada eller förargelse," och an¬
förde att den vanligen idkades under bar himmel vid landsvägarne af fattige, som,
då mängden af vägfarande dertill föranledde, af denna rörelse hemtade en be¬
höflig ehuru ringa förtjenst,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, af hvilket denna motion be¬
handlades, ansåg den icke böra till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda, eme¬
dan “det icke kan anses vara någon förmenadt, att, efter den anmälan hos veder¬
börande, som upprätthållandet af nödig ordning må kunna kräfva, å landet utöfva
tillverkning och försäljning af maltdrycker", hvilken åsigt, förut af Kongl. Maj:t i
en nådig resolution för ett särskildt fall bekräftad, äfven vann Rikets Ständers
bifall.
(^tvifvelaktigt bör ock, till förekommande af betänkliga oordningar och miss¬
bruk vid dylik försäljning, vederbörande polismyndighet derom ega kännedom.
Äfven om man vill medgifva den obemedlade, hvilken lemnar den törstande van¬
draren en lika oskyldig läskedryck, som källan vid vägeu, samma skattefrihet
som denna, så behöfves likväl tillsyn, att icke ur de konstgjorda källor, hvilka mot
betalning vederqvicka allmänheten, flyta helt andra än oskyldiga läskedrycker,
eller med andra ord, att icke öl- och svagdricks-försäljningen besmittar sig med
eller blir en förevändning för det erkändt förderfliga och vid sträng bot förbudna
lönnkrögeriet. Frestelsen dertill ligger ganska nära.
Sjelfva försäljningen af maltdrycker kan dessutom antaga och har redan
flerstädes antagit en utsträckning långt utöfver de gränser, som bil ligt vis böra till¬
erkännas en fattig mans näring eller skattefri husslöjd. Den har mångenstädes
både i städerna och på landsbygden öfvergått till en ganska vinstgifvande värds¬
husrörelse. Justitie-ombudsmannens berättelse för år 18G2 innehåller, sidorna
136—139, ganska tänkvärda upplysningar derom. Af sagda berättelse inhemtas,
bland annat, att hos Konungens Befallningshafvande i Kronobergs län bade en
allmän klagan ej mindre af länets kronobetjening och presterskap än äfven af flere
andre personer blifvit förd öfver det betänkliga och svåra störande af allmän ord¬
ning och sedlighet, som orsakades af den mängd näringsställen, hvilka på sednare
tider, ju längre dess flera, godtyckligt anladcs i länet, och på hvilka, till större
delen jemväl utgörande lönnkrögerinästen, dryckenskap och andra utsväfningar
föröfvades, utan att sådant af de fåtaliga polistjenstemännen å landet kunde
stäfjas; att till förekommande af ett befaradt slut på de sjelftagna rättigheterna,
en del af dessa värdhusidkare sökt finna ett skyddsvärn deruti, att de förskaffat
sig rättighet till idkande af bryggeri och bageri, merendels såsom försörjnings-
medel, för att tillika försäkra sig om möjligheten att, med stöd af 3 Kap. 8 §
Missgernings-balken, få opåtaldt drifva sin värdshusrörelse äfven på helgedagarna;
och att, i några orter, sådana näringsställen anlagts invid kyrkan, med beräk¬
ning att å sådana dagar uppfånga stor trafik bland kyrkfolket, hvilket ock alltför
väl lyckats; att med afseende härå Konungens Befallningshafvande, som ansett
det vara oundgängligen nödvändigt, att allvarsam åtgärd till förhindrande af detta
onda blefve vidtagen, med stöd af gällande Landshöfdinge-instruktion utfärdat en
kungörelse af den 23 Augusti 1861, hvari på uppgifna anledningar stadgades ett vite
af 15 R:dr Riksmynt, hvartill den skulle göra sig skyldig, som utan dertill i be¬
hörig ordning erhållet tillstånd företoge sig att dryckes- eller matförsäljning af
ifrågavarande art (såsom ett slags värdshusrörelse) bedrifva, hvilket vite stadgades
för hvar gång slik föi’brytelse skedde samt stämning derför utfärdades och del-
gåfves. Yidare inhemtas af samma berättelse, att sedan lagligheten af denna kun¬
198
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 97.
görelse blifvit af Justitie-ombudsmannen ifrågasatt och närmare besked öfver grun¬
derna till dess stadgande den 29 September infordradt, bifogade Konungens Be¬
fallningshafvande sitt svar, afgifvet den 19 Oktober, intyg från samtliga Dom¬
hafvande i länet "att, under förhandlingarna vid tingsrätterne i orten, Domhaf-
vanderne kommit i erfarenhet deraf att idkande af värdshusrörelse å landet, af
hvilken person och å hvilket ställe sorn helst, föranledde till mer eller mindre be¬
tänkliga oordningar och förbrytelser, något som polismyndigheterna icke förmå
förekomma, oftast af okunnighet om tillvaron af dylika tillfälliga och ombytliga
samlingsställen för ortens sämsta befolkning, i följd hvaraf Domhafvanderne för¬
klarade sig anse Konungens Befallningshafvandes genom ifrågavarande kungörelse
vidtagna åtgärd hafva varit för ordningens och sedlighetens vidmagthållande af
verkligt behol påkallad."
Samma behof förefinnes nu efter ytterligare ett års förlopp i många flera
orter än Kronobergs län. Hvad som i nämnda län är ådagalagdt med så fullgil¬
tiga intyg, som i en sådan sak kunna åstadkommas, nemligen af både verkstäl¬
lande och lagskipande myndigheter, presterskap, samt andra för ordning nitälskande
personer, detsamma skulle måhända redan i denna stund kunna bestyrkas i de
flesta öfriga län, eller åtminstone vara på god väg att så kunna intygas. På mer
än en ort klagar redan kronobetjeningen att ölstugor uppstå än här, än der och
föranleda oordning och utsväfningar, hvilkas allmän förargelse väckande höjd
oftast lemna den första kännedomen om rörelsens tillvaro, och icke blott prester-
skapet utan hvarje om ordning och sedlighet nitälskande samhällsmedlem måste
med bedröfvelse åse oskicket utan förmåga att det afböja.
Det synes derföre vara på tid att afhjelpa den ofullständig het i lagstiftningen,
hvilken Justitie-ombudsmannen rörande denna fråga i meranämnda berättelse på¬
pekar. Han anser erfarenheten hafva visat behofvet af ifrågavarande rörelse der¬
igenom att talrika ölstugor och s. k. nykterhetsvärdshus både i städerna och på
landet uppstått, samt tillägger: “när sålunda en ny näringsgren utvecklar sig,
får don icke undgå en vaksam lagstiftning, ehvad det gäller att motarbeta eller
uppmuntra densamma."
Justitie-ombudsmannen anser att denna näring, under vissa vilkor, bör upp¬
muntras. Derom kunna meningarna vara delade. Faran för missbruk af ett så¬
dant näringsfång är ganska stor, då dels lönnkrögeriet ganska lätt döljes under
den oskyldiga rörelsen att sälja milda och oskadliga drycker, dels ock sjelfva öl-
drickandet kan upparbetas till en höjd, hvari det föga skiljer sig från bränvins-
drickande. Deremot synes det icke vara någon fara att man å landsbygden skall,
i brist på dylika näringsställen, komma att lida af hunger och törst. Om således
hos någon billigtvis en tvekan kan uppstå om den uppmuntran, sådan rörelse kan för¬
tjena, så bör alldeles ingen tvekan ega rum att biträda bemälde Ombudsmans
mening i afseende på de vilkor, han förutsätter för att näringen skall kunna
räknas bland de oskyldiga. De äro: Att den skötes ärligen och ordentligen samt af
välfrejdade personer, och icke begagnas såsom täckmantel för lönnkrögeri och sedeslösa
utsväfningar, hvarföre han ock yrkar att den må inrättas efter sådana ordnings¬
föreskrifter, som till förekommande af missbruk kunna finnas nödiga.
Då Justitie-ombudsmannen emellertid icke lemnat något bidrag till bestäm¬
mande af dessa nödiga ordningsföreskrifter, må det tillåtas den enskilde motionä¬
ren att göra det Utskott, som kommer att behandla frågan, uppmärksamt på be-
hofven i detta hänseende. De missbruk, hvilka vid ifrågavarande rörelse, nemligen
försäljning af öl, svagdricka, kaffe och andra icke destillerade drycker, kunna ega
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 97.
199
ram, äro at den art, att de svårligen genom någon polisuppsigt kunna helt och
hållet afböjas, utan allenast vid deras gröfsta utbrott ertappas och åklagas. Under
namn icke blott af vin utan äfven af öl, ja kaffe, kunna blandningar säljas, hvaraf
den njutningslystne utan stor kostnad eller tidsutdrägt kan få ett grundligt rus.
Desto angelägnare är, att rörelsen skötes ärligt och ordentligt af välfrejdade per¬
soner. Den bästa garanti, man kan erhålla derför, att rörelsen verkligen skötes
ärligt, ligger just hos den persons karakter, af hvilken den skötes. Men för att
erhålla denna garanti i nödtorftigt mått, lärer icke personens klanderlösa frejd
kunna anses tillräcklig. Förbrytelser mot bränvinsförsäljnings-förordningen, t. ex.
ända till tredje resan lönngrögeri, medför ju ingen vanfrcjd; och dock skulle väl
— om en för sådan förbrytelse en och annan gång straffad person egde rättighet
att sälja andra drycker — den minsta möjliga sannolikhet finnas, att denna rö¬
relse sköttes ärligt och ordentligt, men deremot en ganska stor, att den snart nog
blefve en täckmantel för lönnkrögeriet. Likaså med hänseende till andra, må¬
hända helt uppenbara och allmänt kända sätt att befrämja utsväfningar, hvari¬
genom arbetsförtjenst och helsa äfven tyras, ehuru den person, som söker sin viu-
ning genom utsväfningarnes befrämjande icke derför blifvit- tilltalad och dömd, ja
kanske icke ens kan tilltalas och dömas. På det att icke rörelsen må falla i så¬
dana personers händer, lärer väl finnas nödigt, att den, som vill den utöfva, icke
blott är välfrejdad, utan äfven gjort sig känd för ordentlighet, och föröfrigt pröfvas
lämplig, — såsom författningen fördrar af den, som skall idka bränvins-utskänk-
ning. Ty rörelsens berättigande kan väl svårligen ensamt hemtas af säljarens för¬
del — i detta fall skulle hvarje oärlig rörelse anses lika berättigad — utan äfven
allmänhetens, för hvilken den öppnar sina dörrar. Att betjena vägfarande med
förfriskniugar är något helt annat än att “uppfånga en stor trafik bland kyrko-
besökande.“ Blifva de om den lofliga och nyttiga trafiken täflando allt för många,
så drifvas de allesammans mer och mer att söka sin vinst äfven genom oloflig
och skadlig, hvarjemte, särdeles på landsbygden, det blir rent af omöjligt att öf-
vervaka ordning och skick hos de trafikerande.
Detta är på landet kommunalnämndens uppdrag (Kongl. Förordningen den
21 Mars 1862 § 38). Skall det för nämnden blifva möjligt, att vederbörligen
handhafva ett sådant uppdrag, så böra icke “samlingsställen för ortens sämsta be¬
folkning“ få uppstå, nämnden oåtspord, hvarken genom enskilde vinningslystnes
eller någon högre auktoritets godtycke.
På dessa grunder föreslås följande ordningsregior, att, behörigen pröfvade
och med de ändringar, som i ett eller annat afseende kunna finnas nödiga, i form
af författning utfärdas:
l:o Rättighet att till förtäring på stället försälja maltdrycker,
kaffe och thé, eller andra icke sprithaltiga drycker må ej tilldelas annan
än den, som har god frejd, gjort sig känd för ordentlighet och sedlighet
samt pröfvas i öfrigt tjenlig vara.
Sådan försäljning må icke utöfvas af krono- eller kyrkobetjent ej
eller af folkskolelärare.
2:o. Den, som vill erhålla rättighet att sådan försäljning idka, an-
mäle sin önskan, med uppgift om stället, der han ernar den utöfva, i
stad hos magistraten, på landet hos kommunalnämnden och afbide dess
bifall eller afslag.
Bifalles ansökan, meddelas deröfver protokolls-utdrag, hvilket se¬
dan gäller såsom behörigt tillståndsbevis.
200
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 97.
Förmenar någon att tillstånd utan skäl blifvit honom vägradt, an-
mäle sitt missnöje med afslaget hos magistratens eller kommunal-stäm-
mans Ordförande, hvilken vare pligtig att saken vid näst inträffande
ordinarie sammanträde till stadsfullmägtiges, allmän rådstugas eller kom¬
munalstämmas afgörande hemställa; och förblifver vid hvad vederbö¬
rande kommunal-representation i hvarje fall beslutar.
3:o. Vid läger, eller der trupp är för flere dagar sammandragen, må
rättighet till försäljning af nämnda drycker meddelas af Konungens Be¬
fallningshafvande, när vederbörande militär-chef derom gör anmälan.
Vid allmänna landtbruks- eller dylika möten, der från ett helt län eller
ännu mera skiljda orter en mängd folk för en eller annan dag lagligen
sammankommer, gälle tillståndsbevis, utfärdadt antingen af Konungens
Befallningshafvande eller af kommunalmyndigheten i orten.
4:o Angående rörelsens inställande på sön- och helgedagar, gälle
detsamma, som om utskänkning af bränvin stadgadt är.
5:o. För utöfningen af ifrågavarande rörelse erlägges ingen särskild
skatt utöfver den, som enligt allmänna författningar bör till Staten eller
kommunen för inkomsten erläggas.
6:o. Den, som utan vederbörligt tillstånd sådan rörelse idkar, böte
första gången 5—20 R:dr, andra gången 20—40 R:dr, tredje gången
eller oftare 40 -80 R:dr.
(Angående sådana böters förvandling torde Utskottet göra behöfligt tillägg.)
7:o. Beträdes idkare af ifrågavarande rörelse med oloflig bränvins-
försäljning, vare, utom ansvar efter lag, sin rättighet förlustig.
8:o. Rättighet kan ock fråntagas idkare af sådan rörelse af den
myndighet, som tillståndsbevis utfärdar, då den finuer att rättigheten så
missbrukas, att deraf uppkommer oordningar eller utsväfningar.
Öfver g äng sstadgande.
Så snart denna författning utkommit, åligge det i staden magistrat
och å landet kommunalnämnd att draga försorg derom, att de, som dylik
försäljning begynt att veterligen utöfva, derom erhålla nödig kännedom,
med antydan till dem, som icke finnas tjenlige att med densamma fort¬
fara, att dermed upphöra. Den som, oaktadt sådan tillsägelse, dermed
fortfar, vare förfallen till det i § 6 stadgade ansvar.
Af ofvannämnda förslag lärer till fullo kunna skönjas, att meningen dermed
icke är “att betunga rörelsens idkare med kostnader för anskaffande och förnyande
af tillståndsresolutioner, hvarigenom en oskälig beskattning kunde tillskapas*'.
Ehuru direkt dertill uppmanad af en ganska aktningsvärd nitälskare för
ordning och sedlighet, har jag icke, för att förhindra rörelsens missbruk, vågat
föreslå någon särskild beskattning af densamma. Genom en sådan beskattning
af den vida vådligare utskänkningsrörelsen har man visserligen sökt försäkra sig
om idkarnes soliditet, på samma gång som man fördyrat den skadliga varan.
Vid fråga om försäljning af oskadliga synes det mig deremot vara af långt större
vigt att de, åt hvilka uppdraget att hämma missbruk måste vara anförtrodt, nem¬
ligen kommunerna och den inom kommunerna verkställande magten, icke af eget
intresse kunna förledas att icke allenast “uppmuntra1* den oskyldiga rörelsen, utan
äfven se igenom finger med missbruken; eller skäligen misstänkas att för sina åt¬
gärder lägga sin eller sin kommuns nytta till grund.
Stockholm den 28 November 1862. j p gon
N:o
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 98.
*201
98.
Af Kyrkoherden N. G. Wennerström s Om alla för prester erfor¬
derliga examinas aflåggande på en gång vid akademien före
ordination samt om upphå/vande aj indigenatstvånget vid
ansökning till pastorat.
Bland de flera anledningar, som i mer eller mindre mån bidragit att fram¬
kalla den nu rådande prestbristen, kan man med skäl räkna de hinder och in¬
skränkningar i befordringsväg, som presten haft och har att kämpa emot. Då
hvarje annan tjensteman eger rätt att söka sin utkomst öfver allt inom fädernes¬
landet, så äro presterna inskränkta till det stift de genom födseln tillhöra samt
sålunda på sätt och vis glebse adscripti. Om ett sådant stadgande i fordna dagar,
då på den presterliga banan tilloppet var mer än tillräckligt, kunde anses lämp¬
ligt för att motverka en öfverdrifven konkurrens af sökande, så synes förhållandet
nu vara helt olika och bemödandet i stället böra gå ut på att någorlunda jemnt
öfver hela riket fördela de fåtaliga arbetare, som egnat sig åt kyrkans tjenst.
Mot indigenatstvångets upphäfvande till en viss grad och införande af friare an-
sökningsrätt skall tvifvelsutan såsom skäl anföras svårigheten att rättvist bedöma
de kompeterandes kunskaper med ledning af pastoralexamensbetyg, som af sär¬
skilda konsistorier med v sendtligt olika fordringar blifvit utfärdade. Invändnin¬
gen saknar icke grund under nuvarande förhållanden, men den skulle helt och
hållet förfalla om alla för en prest nödiga och för dess befordran bestämmande
examina aflades vid akademien före prestvigningen. Derigenom skulle enhet i
betygen vinnas och det nära nog orimliga förhållandet upphöra, att en prest kan
utan aflagd pastoralexamen anses skicklig att i decennier sköta en pastors alla
åligganden, men icke vara värdig att uppbära dess inkomster. Fordom, då ele¬
mentarundervisningen var alltför ensidig och ofullständig och då prestbildningen
i förhållande dertill stod på en lägre ståndpunkt, var måhända pastoralexamen
af behofvet påkallad för att förmå den unga prestmannen att genom fortsatta stu¬
dier öka sitt otillräckliga kunskapsförråd; men då det är en känd sak att det
kunskapsmått, som vid akademierna bibringas prestkandidaten, numera är tillräckligt
för prestexamen och att hvad som ytterligare fordras för pastoralexamen lätteligen kan
på ett par terminer inhemtas vid akademien, så finnes efter min tanke intet skäl hvar¬
för icke presten, liksom andra tjenstemän, skulle före inträdet på tjenstemannabanan få
aflägga alla de prof, som anses nödiga för embetets utöfning. För Herrar konsistoriales,
som i alla fall hafva tillräckligt att sköta, bereddes genom pastoralexamens borttagande
en väsendtlig lättnad, och presterna skulle helt visst, utan pastoralexamenstvånget,
af sitt embetes vigt manas att hålla jemna steg med den allmänna bildningen.
Att den akademiska kursen blefve genom en slik anordning förlängd till icke
ringa olägenhet för en fattig yngling, är lika sannt som att under nu varande
förhållanden vistandet i stiftstaden för prestexamens undergående samt några år
Bih. till R. St. Prot. 1862 1863. 11 Sami. 2 Afd. 26
202
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 99.
sednare för afläggande af disputationsprof och pastoralexamen medför kostnader,
icke mindre betungande tor den obemedlade. Men då vid innevarande riksmöte
inom detta Stånd motion blifvit väckt om anslag af 12,000 R:dr årligen till un¬
derstöd för theologi* studiosi, så synes, om detta förslag vinner framgång, ifråga¬
varande olägenhet vara häfd.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt vågar jag härmed vördsamt föreslå:
l:o) att alla för presterlig ordination och befordran erforderliga prof
hädanefter må på en gång afläggas vid akademien, — Biskop och kon¬
sistorium dock obetaget att genom anstäldt förhör med den blifvande
prestmannen, före hans invigning till embetet, göra sig underrättade om
hans duglighet för detsamma, — och
2:o) att den, sorn dessa prof genomgått, väl må prestvigas och till
en början tjenstgöra inom det stift, han genom födseln tillhör, men ega
rättighet att söka befordran öfver hela riket till så väl regala som
konsistoriela pastorat.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 28 November 1862.
N. G. Wennerström.
N<o 99.
Af Doktor A. Sandbergs Om nedsättning i den nu utgående per¬
sonliga shy dds afgijten till 20 öre för man och 10 öre för
qvinna.
Man har alltid anmärkt emot hvarje kapitationsafgift såsom någonting otill¬
börligt att den drabbar lika så väl den fattige som den rike, och då arbetsklas¬
serna utgöra det största antalet, komma de ock att utgöra den drygaste delen
deraf. Det är alltså från andra håll, som Staten bör utbekomma hvad till dess
behof är af nöden.
Men å andra sidan har man ansett det principrigtigt att hvarje arbetsför
samhällsmedlem bör genom något bidrag till statsverket erinras derom att han
är en fri medborgare som också deltager i Statens bördor, ehuru denna afgift bör
vara så liten, att den ej kan kännas tryckande.
Det är nu att förmoda att den taxering af fastighet, kapital och arbete, som
efter den nya bevillningsförordningen verkställes, kommer att gifva hvad som är
af nöden till fyllnad af statsbristsumman, och skulle något mera erfordras, så
gifva några öres tillökning uti bränvinsbränningsafgiften och uti tullen för någon
utländsk kassaartikel riklig ersättning. Jag får derföre vördsamt föreslå, att 1
artikeln i Bevillningsförordningen sålunda förändras:
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 100. 203
att den nuvarande personliga skyddsafgiften 40 öre för man och 20 öre
för qvinna nedsättes till 20 öre för man och 10 öre för qvinna.
Stockholm den 28 November 1862.
A. Sandberg.
N:o fOO.
Af Doktor A. Sandberg: Angående en tillökning i folkskole,af gis¬
ten af 20 öre för man och 10 öre för qvinna.
Intet behof är större och ingen samhällsangelägenhet vigtigare än en ända¬
målsenlig undervisning och bildning för det uppvexande slägtet af allmogen och
samtlige arbetsklasserna i vårt rike.
Ett stort och vigtigt steg till vinnande af detta ändamål blef taget genom
den Kongl. Stadgan om folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842.
Men af brist på medel kom man ändå på de flesta ställen i riket icke nå¬
gon väg, förr än Rikets Ständer vid 1844—1845 årens riksdag nedsatte den per¬
sonliga kapitationsafgiften till hälften och uttaxerade från andra håll på ett rätt¬
visare och billigare sätt hvad statsbehof ven kräfde; hvarjemte erkändes det oaf-
visliga behofvet att skaffa utvägar för att göra den vigtiga folkskolestadgan till
en sanning. Och den stora grundsatsen uttalades af Konung och Ständer, att
hvarje arbetsför medlem i samhället bör genom personlig afgift i första rummet bi¬
draga till det uppvexande, mindre bemedlade slägtets undervisning. Till följd häraf
beslutades och genom Kongl. Kungörelsen den 13 Mars 1846 stadgades att 12
sk. Banko för man och 6 sk. Banko för qvinna utan särskildt undantag för ge¬
menskapen af arméen och flottan skulle utgå såsom folkskoleafgift inom hvarje
församling samt debiteras och uppbäras genom Kronans tjenstemän.
Härigenom blefvo nu medel anskaffade, så att folkskolor kunde inrättas i
alla församlingar. Ännu återstår likväl mycket, som i detta afseende behöfver
förbättras, tillökas och utvidgas. Detta synes böra lämpligast kunna ske om man
konseqvent fortgår på samma väg. De personliga eller kapitationsafgifterna till
Staten hafva blifvit minskade och de böra minskas, ty Staten har andra utvägar
att fylla sina behof. Men föräldrapligten att sörja för sina barns uppfostran och
bildning är lika helig för alla och den fattige kan icke heller derifrån erhålla
dispens lika litet som den rike, fördenskull vägar jag vördsamt föreslå
En tillökning i folkskoleafgiften af 20 öre för man och 10 öre för qvinna,
så att hädanefter förhållandet må blifva följande:
folkskoleafgiften utgöres af 60 öre för man och 30 öre för qvinna
så väl af alla mantalsskrifne, som ock af alla arbetsföra personer, utan
204
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 101.
afseende på om de betala mantalspenningar eller icke, äfvensom af den
icke värfvade delen af gemenskapen vid arméen och flottan.
Hvad debitering, uppbörd och redovisning angår, så förhålles dermed hädan¬
efter såsom hittills.
Stockholm den 28 November 1862.
A. Sandberg.
Att på detta sätt gå till väga för att vinna ändamålet, som skett med dessa
tvännc motioner synes mig vara det redigaste och enklaste. Ett är att medgifva
en nedsättning uti den personliga skyddsafgiften till Statsverket. Ett annat är
att bevilja en personlig afgift till folkundervisningen. Jag minnes väl hvilka svå¬
righeter och förvecklingar, som uppstodo vid 1844—1845 årens riksdag, derföre
att desse begge ämnen då af motionären blifvit oskiljaktigt förenade, och för att
undvika, om möjligt är, samma betänkligheter, äro de nu åtskilda
M»o tOl.
Af Doktor D. Söderberg: Om anslag till Jörökadt underbefäl samt
till löneförbättring för Auditör en vid Gotlands National-be-
väring.
Den sista omorganiseringen af Gotlands National-beväring bestod deruti,
att den blef indelad på 28 kompanier, då den förut, utom Wisby stads beväring
blott räknade 21. Rikets Höglofliga Ständer anslogo äfven vid sistlidne riksdag,
på Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, medel för aflönandet af officers-befälet vid
de 7 nybildade kompanierna. Genom någon slags tillfällighet glömde man att
desse kompanier äfven hade behof af ordentligt underbefäl och spel, hvarmed de
gamla kompanierna alltid varit försedde. Till följd häraf ingick också Militär-
befälhafvaren på Gotland, innan nuvarande riksdags början, med underdånig an¬
mälan om behofvet af underbefäl och spel vid nämnde 7 kompanier jemte uppgift
på det anslag, som för afhjelpaudet deraf erfordrades. I Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
position angående Statsverkets tillstånd och behof finnes äfven en framställning
gjord om beviljandet af 450 R:dr till arfvoden åt 15 så kallade signalister eller
spel, med 30 R:dr åt hvardera, men hvad åter det begärda anslaget åt det nya
underbefälet vidkommer, så har Föredraganden för Landtförsvars-departementet
i underdånighet tillstyrkt Kongl. Maj:t att derpå för det uärvarande ej fästa nå¬
got afseende.
Det synes väl något oegentligt och svårt att förstå, hvarföre dessa 7 kom¬
panier fortfarande skola vara i saknad af ett stadigvarande underbefäl, då de
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 102.
205
gamla kompanierna alltid dermed varit försedde. De extra underbefäl, hvarmed
de nya kompanierne hittills fått hjelpa sig fram, ombytas vanligen, till följd af det
ringa årsarfvodo de erhålla, årligen, och kunna naturligtvis ej vinna den insigt i
manskapets instruerande och i andra underofficerstjensten tillhörande åligganden, som
det underbefäl, som flere år står qvar i tjensten och jemte den ökade insigten
vinner mera lust för yrket. Jag anser derför nödigt för national beväringens lik¬
formiga utbildande till förmåga att i farans stund med någorlunda lika skicklig¬
het uppträda till öns försvar, att ett stadigvarande underbefäl äfven gifves åt de
7 nybildade kompanierna.
Yidare förekommer att, till följd af det värfvade depöt-artilleri-kompaniets
förening med Gotlands national-beväring under namn af Gotlands National-bevä-
rings stamtrupp, förorsakats tillökning i göromål för en del af national-bevärin-
gens civile embetsman, hvarföre äfven Kongl. Maj:t till en del med fästadt afseende
på detta förhållande i nåder föreslagit lönetillökning åt Regements-läkaren samt
äfven åt Fältkamereraren och kontorsskrifvaren. En annan civil embetsman
hvars göromål visserligen ej blifva förminskade genom denna “förening* är Natio-
nal-beväringens Auditör. Någon tillökning i hans ringa lön af 450 R:dr är dock
icke föreslagen. Till följe af hvad jag haft äran här framdraga får jag hos Rikets
Höglofliga Ständer vördsamt begära,
l:o. Ett årligt anslag, till hvad som redan linnés för National-bevä-
ringen, af 2,1 åå R:dr R:mt till aflöning åt 7 sergeanter, 14 furirer, 14
l:sta korporaler och 28 2:dra korporaler, som skola anställas vid de 1
kompanier af samma beväring, som nu äro i saknad af underbefäl samt
2:o. Ett årligt anslag af 150 R-.dr R:mt till förbättrande af Audi-
törens vid samma beväring lön.
Stockholm den 28 November 1862.
D. Söderberg.
MtO 109.
Af Biskop II. G. Hultman s Om förökadt lärareantal vid högre
elementarläroverket i Jönköping.
Enligt Kongl. Maj:ts nådiga Bref af den 20 Mars 1858 utgöres lärareantalet
vid högre elementar-läroverket i Jönköping af tillsammans 13 ordinarie lärare,
nemligen Rektor, 4 Lektorer och 8 Adjunkter. Detta antal var afpassadt efter
mängden af dåvarande lärjungar. Sedan dess har emellertid lärjungeantalet varit
i ett jemnt och oupphörligt stigande. Redan påföljande året steg detta antal till
234; år 1860 utgjorde det 255; 1861 uppgick detsamma till 273 och utgör för
närvarande 311. Under loppet af 4 år har således elevantalet ökats med öfver
206
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 102.
100. Att undervisningen af detta betydligt ökade antal lärjungar ej utan största
svårighet kunnat af de ordinarie lärarne bestridas, är sjelfklart. Uppå gjord un¬
derdånig framställning bar ock Kongl. Maj:t, för förflutna läseåret beviljat 2:ne,
samt för det innevarande 4 extra lärares antagande. Men dels har det icke varit
utan stor svårighet att finna skicklige och duglige personer till dessa extra-
lärareplatsers bestridande, dels kunna sådane lärare, om de än med goda kun¬
skaper och undervisningsgåfvor äro utrustade, ingalunda fullt ersätta bristen af
ordinarie lärare, hvilka oafbrutet egna sina krafter åt läroverkets tjenst.
Kongl. Maj:t har derföre ock i sin, till Rikets nu församlade Ständer aflåtna
nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof äskat, att dessa åt Jönkö¬
pings läroverk beviljade 4 extra lärare måtte såsom Adjunkter på ordinarie stat
uppföras. Om detta af Rikets Ständer beviljas, skulle således antalet af ordinarie
lärare vid nämnde läroverk komma att uppgå till 17.
Men enligt Rikets Ständers uttalade och af Kongl. Maj:t i förut omnämnda
nådiga Bref gillade grundsats, att ett normal-antal af 16 lärare må anses mot¬
svara behofvet för 200 lärjungar, samt att, då dessas antal ökas med 30 eller 40,
en ytterligare lärare bör påräknas, skulle Jönköpings elementar-läroverk nu vara
berättigadt till 19 ordinarie lärare. Detta antal är ock redan nu det minsta, så
vida det synnerligen menliga förhållande skall kunna undvikas, som sistlidet läsår
egde rum, nemligen att ända till 54 lärjungar måste undervisas gemensamt. Ännu
mera är för den närmaste framtiden detta lärareantal det minsta möjliga, såvida
ej extralärare-systemet med alla dess olägenheter genast ånyo skall behöfva an¬
litas ; ty med visshet kan antagas att skaran af lärjungar för hvarje år ökas åt¬
minstone i icke mindre proportion än hittills, dels till följd af Jönköpings stads
läge, dels ock till följd af det förtroende dess läroverk med skäl tillvunnit sig.
På grund häraf anser jag en förstärkning i lärarekraft vid detta läroverk
af minst 6 ordinarie lärare vara af ett tvingande behof påkallad. Jag dristar ock
hoppas att Rikets Höglofliga Ständer så mycket mindre neka anvisande af medel
härtill, som Jönköpings läroverk jemförelsevis i ringare mån än många andra i
och för lärarnes aflöning betungar Statsverket, i anseende till de icke obetydliga
bidrag, hvilka dertill af den s. k. Wisingsö-fonden utgått och utgå.
Men skall ändamålet med de begärda 6 nya lärareplatserna fullt uppnås, så
böra de så ordnas, att undervisningen jemnt och lämpligt kan fördelas mellan
läroverkets högre och lägre klasser. Skall detta kunna ske, så måste minst tvänne
af dessa lärare vara Lektorer. Först derigenom kan den mängd af läroämnen,
som till tunga för lärarne och till skada för undervisningen, äro hopade på hvar
ocK en af de nuvarande Lektorerna mera ändamålsenligt kunna fördelas. Exem¬
pelvis må nämnas att af de nu anställda Lektorerna, har en sig ålagdt att under¬
visa i matheinathik, fysik, kemi, botanik och zoologi, samt en annan i theologi,
historia, filosofi och svenska språket. Att ett sådant hopande af vigtiga läroäm¬
nen på en person hindrar undervisningens fortgång i hvarje ämne genom flere
klasser är klart, likasom att detta för imdervisningen verkar menligt. Också har
lektorsundervisningen i några läroämnen måst uppdragas åt Adjunkter. Men
obilligheten deraf att den såsom Adjunkt aflönade läraren år efter annat ålägges
Lektors göromål och ansvar torde lätt erkännas, likasom att läroverkets bästa af
ett sådant förhållande icke kan främjas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får jag vördsamt föreslå och an¬
hålla,
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 103.
207
att Rikets Höglofiiga Ständnr måtte anslå lön till 2:ne nya lektors- samt
till 4 nya adfunktsbeställningar vid högre elementar-läroverket i Jönköping
efter de för hvardera af dessa befattningar stadgade grunder.
Jag anhåller vördsamt om remiss af denna min motion till Höglofiiga Stats¬
utskottet.
Stockholm den 28 November 1862.
H. O. Hultman.
HT:o 103.
Af Biskop H. G. Hultin an: Om ärlig pension åt Enkefru Biskopin-
nan Elisabeth Heurlin.
Ehuru de förslag äro många, som åsyfta att taga Statsverkets tillgångar i
anspråk, vågar jag dock påkalla Rikets Ständers välvilja till beviljande af en°väl-
behöflig årlig pension åt enkefru biskopinnan Elisabeth Heurlin, född Liljewalch.
Jag hoppas på detta beviljande såsom ett rättvist erkännande af mannens i lifs¬
tiden åt det allmänna gjorda tjenster.
Om framlidne Biskop Heurlins rastlösa och framgångsrika verksamhet i
Skolans, Kyrkans och Statens tjenst, torde ej vidlyftigt behöfva ordas, då väl an¬
tagas kan, att densamma icke är för Rikets Ständer obekant. Särskildt må dock
för det nu afsedda ändamålet, erinras om det ansvarsfulla och vigtiga förtroende
han åtnjöt att från 1838 till 1840 såsom Statssekreterare vara föredragande för
ecklesiastik-ärendena, samt att från December 1842 till i Maj 1844 vara Statsråd
och Chef för Kongl. Ecklesiastik-departementet.
Samma ovanliga insigt och duglighet han ådagalade såsom innehafvare af
dessa höga förtroende-embeten, visade han ock i hela sin embetsförvaltning, samt
i de många särskilda offentliga värf, hvilka honom anförtroddes, såsom att vara
fullmägtig i Riksgälds-kontoret, ledamot i mångfaldiga revisioner och kommittéer,
bland hvilka må nämnas Kyrkolags-kommittéen, Svensk-Norska Unions-kommittéen,
Kongl. Fattigvårds-kommittéen, samt Kommittéen för öfverseende af författningar
rörande hemmansklyfning, jordafsöndring m. m.
Lika mycken förtjenst om det allmänna, som han inlade under en mer än
femtioårig embetsmannabana, lika liten ekonomisk fördel vänn han deraf för sig
sjelf. Täta flyttningar till följd af olika embetsbefattningar, samt stora, hans lef-
nadsställning åtföljande omkostnader voro dertill orsaken. Den ekonomiska ställ¬
ningen vid hans frånfälle var ock sådan, att hans efterlefvande, nu sjutioåriga
maka, i stället för behållning fick skulder att ersätta, hvartill medel måste tagas af
de henne och en oförsörjd dotter nådigst beviljade nådåren, såsom de handlingar
närmare utvisa, hvilka jag anhåller att få härmed bifoga.
208 Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 104.
På grund häraf dristar jag vördsamt föreslå,
att Rikets Höglofliga Ständer måtte i årlig pension åt Enkefru Biskopin-
nan Elisabeth Heurlin, född Liljewalch anslå Åtta hundra (800) R:dr
Riksmynt.
Om remiss af denna min motion till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles
vördsamt.
Stockholm den 28 November 1862.
II. G. Hultman.
NiO 104.
Af Riks-Ar k i varien J. J. Nordström: Om revision af nya Troll¬
hätte kanalbolags räkenskaper samt Statens bidrag till kanal¬
byggnaden, och utredande af Statens andel i bolagets inkom¬
ster m. m.
Sedan numera Öfversten, Friherre N. Ericson i början af 1830-talet upp¬
gjort plan och kostnadsförslag till Trollhätte slussverks ombyggnad, till lika di¬
mensioner med dem, Götha kanal egde, omfattades denna angelägenhet af Stats-
magterne med särdeles intresse. Sålunda hemställde Rikets Ständer vid riks¬
dagen 1834—1835, att Kongl. Maj:t af öfverskotten å de den tiden utgående af-
gifterne till Handels- och Sjöfarts-fonden behagade anvisa medel för befrämjande
af detta företag; och ungefär samtidigt härmed tillstyrkte en af Kongl.Maj:t förordnad
Kommitté, som hade till uppdrag att öfverlägga om de åtgärder, som erfordrades, för
att bringa segelleden mellan Wenern och hafvet i ändamålsenligt skick, att det
bolag, som åtoge sig, jemlikt nyssherörde plan, utföra ombyggnadsarbetet, borde,
utom andra förmåner, tilldelas ett årligt anslag af 50,000 R:dr Banko, att utgå
af ofvanbemälde fond under så många år, som erfordrades för att, efter uppgjord
plan, till kapital och med 5 procent ränta godtgöra hvad utöfver disponibla till¬
gångar till arbetenas utförande behöfdes; hvaremot bolaget skulle tillförbindas,
att under byggnadstiden, som bestämdes till 7 år ej taga mer än 6 procent å
bolagets tillskott, hvilket beräknades till minst 600,000 R:dr, samt efter ombygg¬
nadstidens slut högst 9 procent af berörda tillskott, hvarefter öfverkottet borde
blifva för Kongl. Maj:t disponibelt. Dock skulle aktieegarne tillförsäkras, att
hvad desse, för arbetets utförande, kommo att tillskjuta utöfver 600,000 R:dr,
skulle med 5 procents ränta bolaget godtgöras medelst fortfarande årlig utbetalning
af 50,000 R:dr utaf Handels- och Sjöfarts-fonden.
Vidare
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 104.
•209
Yidare och sedan Kongl. Maj:t anbefallt dåvarande Stor-Amirals embetets
tredje afdelning, att granska ofvannämnde kostnadsförslag och inkomma med sitt
betänkande i ämnet, vitsordade bemälda embete i sitt år 1836 afgifne utlåtande
förslagets tillförlitlighet, samt tillstyrkte, i öfverensstämmelse för öfrigt med hvad
nyssbemälde kommitterade hemställt i hänseende till vilkor och förmåner, att det
blifvande bolaget, efter arbetets fullbordan och skuldens återbetalning, i utdelning
borde få uppbära högst 9 procent å bolagets gjorde och af allmänna medel icke
ersatte tillskott.
Derefter utfärdade Kongl. Maj:t i December samma år, 1836, en allmän
kungörelse, angående bildande af ett bolag till Trollhätte slussverks ombyggnad,
i hvilken kungörelse specificerades alla det blifvande bolagets åligganden och för¬
måner i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Stor-Amirals-embetet föreslagit,
med den skilnad likväl, att minst 700,000 R:dr, i stället för 600,000 R:dr, aktie¬
kapital borde tecknas, och tillförsäkrades bolaget att årligen, från och med det år,
då arbetet påbörjades, af Handels- och Sjöfartsfonden erhålla ett bidrag af 50,000
R:dr Banko, hvilket kommer att fortfara intill dess att allt hvad bolaget, inom
ett maximum af en million R:dr, för företaget suceessift tillskjutit eller upplå¬
nat utöfver aktiekapitalet, R:dr 700,000 och de tillgångar, som öfverskottet å in¬
komsten af dåvarande farten genom Trollhättan och Götba-elf lemnade, blifvit
till kapital och med 5 procent ränta till fullo återbetaldt; hvilket statsbidrag,
enligt uppgjord beräkning, skulle kommit att fortfara i något öfver 30 år, och
således motsvarade i helt något öfver 1^ million R:dr Banko. Inom den i nämnda
kungörelse föreskrifna tid skedde likväl aktieteckning endast för en ringa del af
det såsom minimum bestämda kapital, R:dr 700,000.
Slutligen och efter det trenne särskilda ansökningar om rättigheten att få
öfvertaga Trollhätte slussverks ombyggnad till Kongl. Maj:t under loppet af år
1837 inkommit, utfärdades den 2 Februari 1838 privilegium och reglor för det
nu befintliga “Nya Trollhätte kanalbolag.“ Uti nämnda privilegium stadgades,
bland annat, i
1 §, att i bolaget skulle hvar och eD, så väl infödd som utländsk man, ega
rätt och frihet att deltaga genom att teckna sig för en eller flere, till iunebafvaren
ställde aktier å 500 R:dr Banko hvar, på sätt och under iakttagande af de före¬
skrifter, Kongl. Maj:ts under samma dag för bolaget utfärdade reglor innehålla;
8 §, att sedan arbetena fullbordats, ålåge bolaget för större reparationer år¬
ligen afsätta minst 5,000 R:dr Banko, som skulle ackumuleras med ränta på ränta
till dess reparationsfonden vext till 100,000 R:dr samma mynt;
9 §, att så vida arbetskostnaderne icke med 200,000 R:dr Banko öfverstego
den i förslaget beräknade summa af 1,624,000 R:dr, skulle bolaget, efter 25 års
förlopp ifrån arbetets början, till Kongl. Maj:t och Kronan erlägga en afgift af
10,000 R:dr Banko årligen, samt i alla fall allt, hvarmed behållna inkomsten öf-
verstege 100,000 R:dr Banko;
§ 11, att, utom hvad här ofvan funnes stadgadt, bolaget skulle ställa sig till
efterrättelse hvad de af Kongl. Majit för bolaget utfärdade reglor särskildt inne-
höllo; samt
§ 12, att så framt förberörde åligganden och förbindelser af nya Trollhätte
kanals bolag noggrannt uppfylldes, skulle bolaget ega, att tillgodonjuta, jemte andra
förmåner och rättigheter, den
Bih. till Ii. St. Prot. 1862 fy 1863. 11 Sami. 2 Afd.
27
•210
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 104.
e) att i 25 år, från och med år 1838 till och med år 1862, af Handels- och
Sjöfarts-fonden erhålla ett årligt bidrag af 60,000 R:dr Banko; hvarförutan i
ofvannämnde bolagsreglor förordnades, bland annat, i
1 §, att kanalbolaget vore sammansatt af egare till aktier ställde till inne-
hafvaren, hvarje aktie på 500 R:dr Banko; att aktiornes antal utgjorde 1,500, sva¬
rande alltså mot ett kapital al 750,000 R:dr Banko, hvilket, om bolaget så pröf-
vade lämpligt, kunde ökas med ytterligai-e 500 aktier å 500 R:dr Banko, så att
hela aktiekapitalet då blefve 1,000,000 R:dr Banko; och
i §, att hvarje aktiebref skulle åtlöljas under lika nummer af aktieutdel-
ningskuponer å 5 procent, hvilka komme att utfärdas för 5 år i sender; dock
blef det stadgande att, i öfverensstämmelse med 9 § i bolagets privilegium, högre
årlig utdelning än 5 procent på det tillskjutna bolagskapitalet icke finge utbetalas,
förr än 25 år förflutit från arbetets påbörjande d. v. s. från och med år 1863,
ändradt genom Kongl. Brefvet den 19 November 1845 derhän, att beloppet af
utdelningen för hvarje särskildt år egde bolaget att bestämma vid ordinarie eller
extra bolagsstämma.
Det bolag, som skulle åtaga sig Trollhätte slussverks ombyggnad, borde,
enligt hvad här ofvan blifvit anfördt och tillgängliga handlingar i öfrigt ådaga¬
lägga, anskaffa medel för
l:o) inlösen af gamla Trollhätte-bolagets aktier med Banko R:dr 419,375: —
2:o) ombyggnadsarbetets utförande, enligt kostnads-
förslaget „ ,, 1,624,000: —
3:o) upprätthållande af farten under ombyggnadstiden, genom det gamla sluss¬
verket, jemte förvaltnings- och underhållskostnad;
4:o) utdelning af ränta å de aktie-kapital, bolagsmännen ålåge kontant till¬
skjuta; samt
5:o) amortering och ränta å det lån som erfordrades, för att kunna ombygg¬
nadsarbetet inom 7 år verkställa,
De tillgångar, bolaget för dessa ändamål dels hade till pligt att anskaffa,
dels af Kongl. Maj:t tillförsäkrades, utgjordes af
l:o) aktiekapitalet, hvilket, på sätt här ofvan är nämndt, först bestämdes till
600,000 R:dr. derefter till 700,000 R:dr, och slutligen i bolagsreglorna af den 2
Februari 1838 till minst 750,000 R:dr, allt Banko;
2:o) kanalinkomsterne och den afkastning slussverkets öfriga tillhörigheter
kunde lemna, jemte diverse andra intrader; och
3:o) bidrag af statsmedel, slutligen bestämdt i 1838 års privilegium till 60,000
R:dr Banko årligen i 25 år, eller tillsammans 1,500,000 R:dr Banko.
Det säger sig sjelf, att om bolagets hufvudsakligaste inkomst, eller den, som
kanalfarten inbringade på 1830-talet uppgått, eller för framtiden då med säkerhet
kunnat beräknas, till ett så ansenligt belopp, att denna och bolagets öfrige be-
räknelige intrader af sin egendom m. m. förutsatts skola lemna skälig ränta på
det aktiekapital, bolaget borde tillskjuta, äfvensom tillgång till amortering och
ränta af det lån, som behöfde upptagas, sedan dessförinnan förvaltnings- och un¬
derhållskostnaden m. m. utgått, så borde Statsverket naturligtvis, för ombygg¬
nadsarbetets utförande, icke behöft tillsläppa ringaste bidrag. Men förhållandet
var denna tiden ingalunda sådant, enär kanalinkomsterne under de 5 åren 1832—
1836 i årligt medeltal uppgingo allenast till 60,800 R:dr Banko. De uppgjorda
beräkningarne visade, alltså på sätt 1836 års Kongl. Kungörelse innehöll, att för
företagets utförande ansågs ett lån på En million R:dr Banko blifva erforderligt,
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 104.
211
hvilket lån Statsverket åtog sig till kapital och ränta infria medelst nyssberörde
årliga bidrag i 25 år från Handels- och Sjöfarts-fonden, derest nemligen bolaget
å sin sida till alla delar fullgjorde de förbindelser, hvartill 1838 års privilegium
och reglor bolaget tillförbundo.
Främst bland dessa åligganden var det, att, då ombyggnadskostnaden blott
obetydligt öfversteg den beräknade, och behof således icke förefanns för bolaget,
att utsträcka aktieteckningen till En million R:dr, hvartill bolaget eljest varit
både förpligtadt och berättigadt, tillskjuta och således i verkligheten utbetala
750,000 R:dr Banko för de af bolaget sedermera utfärdade 1,500 aktier, hvardera
lydande å 500 R:dr samma mynt.
Har nu nya Trollhätte kanal-bolag verkligen fullgjort detta sitt ovilkorliga
åliggande, innan de 1,500 aktiebrefven utfärdades; så inträder Svenska Statsverkets
rätt att få erfara, om hela det bidrag af En och en half million R:dr Banko till
ombyggnadsarbetets utförande, som Statsverket, under nyssberörde och flere andra,
här ofvannämde vilkor, utfäst sig vilja lemna, och hvilket bidrag innevarande år,
1862, till fulla beloppet blifvit erlagdt, behöft för ändamålet utgå.
Härmed förekommer, att då, på sätt här ofvan är vordet förmäldt, Troll¬
hätte slussverks behållna kanalinkomst för do 5 åren 1832—1836 allenast uppgick,
i årligt medeltal, till Banko R:dr 60,800, eller i R:mt 91,200: —
samt år 1837 till B:ko R:dr 69,443 eller „ 104,163: —
hafva deremot dessa inkomster i årligt medeltal lemuat från
och med år 1838, då nva Trollhätte kanalbolag kom till stånd
och öfvertog slussverket,
Åren 1838—1842 „ 126,858: —
„ 1843—1847 176,962: —
„ 1848—1852 , 209,334: —
„ 1853—1857 279,282: —
„ 1858—1861 „ 309,407: —
så att desamma i jemnt och betydligt stigande nu för tiden uppgå till mer än
tredubbla beloppet mot hvad som kunde beräknas, då bolaget undfick sitt
privilegium jemte reglor. Under åren 1838—1861, hafva alltså kanaliu-
komsterne utgjort • . R:mt R:dr 5,199,822: —
och lägges dertill för 1862, eller sista året för Statens
bidrag till ombyggnadsarbetet, kalkylationsvis . . . „ „ 335,000: —
har bolaget under dessa 25 år haft i kanalintrader . . R:mt R:dr 5,534,822: —
i stället att, om berörde inkomster hållit sig vid medel¬
talet åren 1832—1836, desamma för meranämnde 25
år uppgått allenast till „ 2,280,000: —
Öfverskott R:mt R:dr 3,254,822: —
Häraf visar sig påtagligt, å ena sidan att derest nya Trollhätte kanalbolag,
likmätigt privilegiet och bolagsreglorna, i verkligheten inbetalt sitt tillskott för
ombyggnaden med 750,000 R:dr Banko, så har Statsverkets bidrag till denna
byggnads utförande icke behöft utgå till fulla beloppet med 1,500,000 K:dr samma
mynt, utan redan för flere år sedan kunnat och bort upphöra; och på andra
sidan, att derest bolaget icke utgifvit full valuta för sina 1,500 aktier, så har,
212
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 104.
jemlikt 12 § i 1838 års privilegium, det afslutade kontraktet å bolagets sida icke
blifvit fullgjordt.
Under sådana förhållanden, ocb då i fråga varande bolag, i motsats till alla
andra, före och efter detta organiserade Svenska kanalbolag, hvilka åtnjutit större
statsbidrag, befriats från åliggandet, att i bolagets direktion och bland revisorerne
för granskning af förvaltningen och räkeuskaperne hafva ombud från Statens sida,
till följd hvaraf bolagets alla finansiella angelägenheter, allt ifrån dess stiftelse,
förblifvit för Statsmagterne och allmänheten okända, inträder desto heldre nöd¬
vändigheten, att å detta ämne påkalla Rikets Ständers uppmärksamhet, som
Statsverket i alla händelser är berättigadt från och med nästa år uppbära öfver-
skottet af bolagets årliga inkomster, sedan detta kommit i åtnjutande af den i
privilegiets 9 § stadgade “behållna inkomst.11
På grund häraf föreslås vördsamt, att det må behaga Rikets Ständer be¬
sluta:
l:o) att vederbörliga åtgärder genom Justitie-Ombudsmannen, eller
annan ordning måtte vidtagas, för att förmå nya Trollhätte kanalbolag
med sina, efter bolagsreglorna reviderade, böcker ådagalägga, vid hvilka
tider full valuta med 750,000 R:dr Banko lemnats och kommit bolagets
kassa till godo för de af bolaget utsläppte 1,500 aktier å 500 R:dr
Banko stycket, eller, om sådant af bolaget skulle förvägras, saken då
till vederbörlig domstol låta instämma, med framställning af de påstå¬
enden, hvartill omständigheterna kunna föranleda, äfvensom af förplig¬
telse för bolaget, att med sina böcker och säkerhetshandlingar visa, det
bolaget fullgjort förbindelsen, enligt 8 § i privilegiet, att afsätta 100,000
R:dr Banko till reparationsfond; samt vidare
2:o) hos Kongl. Maj:t göra den underdåniga framställning, det be¬
hagade Kongl. Majit från och med nästkommande år 1863 årligen utse
tvänne personer med uppdrag, att efter delfående och granskning af
nya Trollhätte kanalbolags afslutade böcker, i hvad desse angå bolagets
inkomster och utgifter, tillse, att den andel af nämnde inkomst för året,
som Statsverket tillkommer, varder, jemlikt 9 § i 1838 års privilegium,
rätteligen beräknad, hvarefter berättelser härom till Kongl. Maj:t borde
aflemnas.
Om remiss af denna motion till Stats-Utskottet framställes vördsamt,
Stockholm den 28 November 1862.
J. J. Nordström.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 105.
213
Mio 105.
Af Prosten J. Janzon : Om af giftens för minuthandel med och
utskänkning af bränvin ingående till Staten.
Genom nykterhetsföreningarnes ihärdiga och mångåriga bemödanden blef
ändtligen opinionen bruten, på sätt att det blef skam att vara drucken och icke
ansedt nödvändigt, hvarken att bjuda eller taga aptitsup, för att anses för god värd
och duktig karl. Med berömligt nit och endrägt hafva konung och folk under en
följd af år på lagstiftningens väg sökt hämma superiet, genom att flytta bräuvins¬
pannan ur köket i bränneriet, genom högre beskattning på och bättre kontroll
öfver tillverkningen af bränvin. Bränvinet fördyrades; med husbehofsbränningen
upphörde husbehofssupningen. Det blef fridfullt hem, lugn och stilla på landet,
hvarest hela socknar funnos, der knappast någon yngling fanns, som smakade
bränvin. Krogarne stängdes — dagsverkaren förde hem sin veckopenning, huset
fick bröd, barnen kläder.
I lagstiftningen öfver bränvinet begick man dock ett fel, men detta af den
beskaffenhet att det håller på att förstöra allt det goda man vunnit; man anslog
inkomsten af minutering med och utskänkning af bränvin till kommunerna, icke till
Staten. — Här fick egennyttan ingång i rådslagen och aldrig hafva orden: litet
surdeg försyrar hela degen, klarare besannats. Nu blef det en vinst att hålla
krogar i städerna; landtbon lemnade der sina penningar och for sin väg. Men då
landet, som bekostade vinsten, blef i sin tanke lidande i delningen af dessa blods¬
penningar, hvilket icke kan nekas, så har denna inkomst alltid varit och skall
alltid blifva ett trätofrö mellan stad och land. — Landtboen klagar med skäl öf¬
ver de frestelser, som under bilden af krogskylt vinkar åt honom i hvarje gatu-
hörn, dit mången bär hvad som vexte på haus åker eller täppa, veckopenningen
för hans svett. När han ser huru krögaren och stadskassan blifva rika, men det
omgifvande landet blir osedligt och utarmadt, proletärerna ökas, fattigtaxan årligen
vexer; hvem undrar på att, då han rensat hort krogarne i sin socken, han harmas
öfver deras tillvext i staden och öfver en vinst, som hufvudsakligen är vunnen
på landtmannens bekostnad.
Nu älskar icke någon fylleriet för dess egen skull utan för den vinst det
gifver. Snart skulle uppasserskan tröttna vid en gäst, som är bullersam, osnygg
och ostädad, om hon icke finge så hederliga drickspenningar. Jag ville dock in¬
genting högre än att hon måtte tröttna och vämjas vid tjensten, genom att för¬
bjuda henne att sjelf behålla drickspenningarne utan lemna dem åt husbonden
och af honom få sin lön. Eller jag vill borttaga frestelsen för en enskild kom¬
mun att ockra på det moraliskt onda i samhället, och för att vinna detta mål
ville jag föreslå:
l:o att hela afgiften för utminutering och utskänkning af bränvin
så i stad som på landet indroges till Staten.
‘214
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 106.
2:o att städerne i ersättning för ofvanbemälda inkomst måtte få, i
likhet med landet, sine styres- och uppbördsman, såsom Borgmästare,
nu af staden lönade magistrat, stadskassör, stadsbokhållare, magistrats¬
sekreterare och stadsfiskal lönade af Staten.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 28 November 1862.
J. Janzon.
Hisö f ©«.
Af Domprosten C, 0, Björling: Om normalritnings upprättande
för folksJcolebyggnader.
Hvar och en, som haft någon befattning med folkskolorna, vet väl att på
ganska många ställen skollokalerna äro mycket otjenliga, så att barnens helsa
och undervisning deraf lida. Att afhjelpa denna olägenhet är af största vigt, och
alla, som nitälska för det uppvexande slägtets uppfostran, erkänna detta. Tiden
är inne att Staten, så vida den vill att dess uppoffringar för folkskoleväsendet
skola bära önskad frukt, gör något för att rätta nämnda förhållande, som till ej
ringa del härleder sig från okunnighet om huru skollokalerna böra uppföras för
att motsvara ändamålet. Behofvet af ett åtgörande från Statens sida i denna
angelägenhet vitsordades af de här i hufvudstaden samlade Folkskole-inspektörerna,
enligt § 6 af protokollet för deras sammankomst den 27, 28 och 30 Juni samt den
1 Juli detta år, der orden lyda:
“Sedan med afseende å frågan, hvilka åtgärder borde vidtagas för att få
“lämplige och mot behofvet i hvarje skoldistrikt svarande undervisningslokaler
“uppförda, uttalade mötet den bestämda öfvetygelsen att det för undervisningens
“framgång är alldeles nödvändigt att lämpliga skollokaler uppföras å hvarje
“station, der skola beböfver hållas. — — — — — — — — —
“Mötet önskade att en normalplan för skolhusens allmänna beskaffenhet och
“minimidimensioner i förhållande till barnens antal borde uppgifvas och att
“intet skolhus borde få byggas förr än ritning till detsamma blifvit af veder¬
börande myndighet granskad och godkänd.
“Med afseende å denna normalplan ville mötet för sin del endast uttrycka
“den önskan att skolhusens höjd borde bestämmas till minst 5 alnar, ocb att
“dimensionerna i öfrigt borde vara sådana att minst 160 kubikfot luft komme
“på hvarje barn med beräkning tillika af något öfverskott af rum för den fram¬
lida tillökningen af skolbarnens antal. “
Med anledning häraf får jag vördsamt föreslå,
Motioner i Pr esle-Ståndet 1862. N:o 107.
215
att Rikets Ständer måtte aflåta en underdånig skrifvelse, i hvilken begä-
res att Kongl. Maj:t ville dels låta genom Sitt Öfverintendents-
embete upprätta en normalritning för folkskolors uppbyggande, hvarvid,
med iakttagande af den största möjliga sparsamhet, afseende fästades så
väl på barnens helsa, som på deras undervisning; dels låta utfärda en
författning, i hvilken förordnades att öfverallt, der nya folkskolehus
skola uppbyggas, dessa böra efter ofvannämnda ritning uppföras, samt
att för detta ändamål, innan skolhusbyggnad verkställes, förslag till dess
uppförande måtte uppgöras samt underställas vederbörande domkapitel
till granskning och stadfästelse.
Stockholm den 28 November 1862.
C. O. Björling.
r\:0 107.
Af Doktor J. Collén; Om JörtJarande anslag för Kamereraren
Garl Sandberg.
Yid tvänne föregående riksdagar hafva Rikets Ständer beviljat Kamereraren
Carl Sandberg 500 R:dr R:mt årligen, för vårdandet och förökandet af hans, i
följd af Kongl. Maj:ts, på Ständernas hemställan fattade beslut, för Statens räk¬
ningar inköpta, historiska och kameralistiska samlingar. I den säkra förhoppning
att denna ringa ersättning icke vid innevarande riksdag skal! undandragas den
nitiske och utmärkte forskaren, får jag vördsamt föreslå,
att ofvan sagda belopp, 500 R:dr Runt, äfven under näst ingående stats-
regleringsperiod, må anvisas på Riksgälds-kontoret, att, för samliDgar-
nes vårdande och förökande, till Kamereraren Sandberg årligen ut¬
betalas.
Om remiss häraf till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 28 November 1862.
J. Collén,
216
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 108.
Mio 108.
Af Kyrkoherden J. Otterström: Om de 13 seminariernas re¬
duktion till 5.
När folkskolelärare-seminarierna upprättades på 13 särskilda punkter, så var
det en nödvändighet, emedan folkskolan påbjöds liktidigt. Alla 13 seminarierna
hade ock då ett stort antal elever.
Men redan efter 7 års förlopp, 1850, kunde man säga, att den första stora
uppsättningen var färdig med de 2,200 folkskolelärare, som då voro i verksamhet.
Sedan den tiden har elevernas antal beständigt af tagit med dot. minskade behofvet
af nya lärare, så att flera seminarier haft ett högst obetydligt antal, hvilkas bild¬
ning, eftersom anslaget till seminarierne ökats, blifvit Staten oskäligt dyr.
Redan vid 1856 års riksdag, då folkskolelärarne voro två och ett halft tusen,
fullt motsvarande då upprättade folkskolors behof, sökte jag derföre i afgifven
motion visa nödvändigheten af att centralisera den bildningsanstalt, som var ut¬
minuterad på tretton punkter, eller att till ett lämpligare antal reducera semina¬
rierna; ty för ett land, som vårt, måste det alltid blifva en misshushållning öfver
förmågan att splittra krafterna, der nödvändigheten icke bjöd det. Conjuncta
valent borde äfven här få gälla, särdeles om man önskade att sätta inrättnin¬
gen i ett mot ändamålet svarande högre och bättre skick.
Att de folkskolor, som nu finnas, nära 2,800, äro med lärare försedda, att
alla eleverne på de 13 seminarierna nu icke uppgå till 400, är en känd sak.
Att 13 bildningsanstalter för ett så ringa antal elever skola fortfarande af Staten
bekostas och med ytterligare högre anslag understödjas, torde derföre nu böra på
allvar ifrågasättas. Kongl. Majit, har ock i Proposition till Rikets Ständer, med
äskandet af högre anslag, ändå för möjligheten af en förbättring i seminariernas
organisation och verksamhet föreslagit en indragning af tre, med upprättande af
ett nytt i Luleå, alltså en reduktion af 13 till 11.
Jag vågar på, som jag tror, goda grunder gå något längre mot hvad som i
reduktionsväg förr eller sednare måste komma. Jag vågar anse att 5 semina¬
rier äro till antalet flera, än vi behöfva för den närmaste tiden, men måhända
det antal, till hvilket man kan önska att nu komma, med hopp om Rikets Stän¬
ders bifall.
En enkel kalkyl visar oss fördelen af 5 framför 11. Med de 65,000 R:dr,
som Kongl. Majit äskat för seminarierna, skulle på 11 komma 5,000 Ridr för
hvartdera, men på fem 13,000 Ridr. För de 11 seminarierna skulle erfordras,
med blott två liufvudlärare för hvarje, 22 sådane lärare, 11 instruktörer för musik,
11 lärare för ritning, 11 lärare för gymnastik och 11 lärare för trädgårdsskötsel,
eller tillsammans 66 lärare.
Häraf uppkommer följande:
11 förste
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 108.
217
11 förste seminarie-lärare, med lön 2,500 R:dr 27,500: —
11 andre d:o, med till en början 1,000 „ 11,000: —
44 instruktörer, med minsta arfvode 400 17,600: —
hyra, ved, ljus, materiel m. m. för 11 seminarier; lika fördeladt på hvarje
809,0 9* 8,900: -
Summa R:dr 65,000: —
Häraf visar sig, l:o att hufvudlärarne ej kunna blifva flera än två vid
hvarje seminarium; 2:o att andre hufvudläraven med detta anslag icke kan få den
löneförhöjning, successivt till 2,500 R:dr, som Kongl. Maj:t önskar; 3:o att arfvodena
för öfriga lärarne blifva små; och 4:o att resten till hyra, ved, ljus m. m. blir
litet, hvadan, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, nya förhöjda anslag måste mot¬
ses såsom af behofvet påkallade, snart nog efter denna riksdag.
Häremot vore mindre att anmärka, om 11 seminarier vore af behofvet på¬
kallade, om ej 5 sådana numera vore mera än tillräckliga, och om de 11 semi¬
narierna med detta kunde höjas till hvad de böra. Men då seminarie-kursen är
beräknad för tre år med tre skilda slutna årsklasser, så kan icke undervisningen
i dessa såsom vederbör, skötas af blott två hufvudlärare, utan böra de vara tre.
Att anställa tre lärare och fyra instruktörer för ett seminarium med mindre än
kanske tjugo elever, kan icke heller gå an, ehuru detta skulle ske, om semina¬
rierna vore 11 och alla skulle hafva samma organisation.
Med samma anslag och fasta löner för lärarne vid 5 seminarier skulle saken
få följande utseende:
För ett seminarium i Luleå:
1 seminarii-föreståndare 2,000: —
1 andre lärare 1,000: —
3 instruktörer i musik, ritning och gymnastik å 400 R:dr 1,200: —
För fyra större seminarier:
4 föreståndare å 2,500 R:dr 10,000: —
4 andre lärare å 1,500 „ 6,000: —
4 tredje lärare å 1,000 „ 4,000: —
16 instruktörer i musik m. m. å 400 R:dr , . . 6,400: —
Summa lärarolön 30,600: —
som med icke mindre än 25,500 R:dr årligen understiger lärarelönen vid de 11
seminarierna, ehuru dessa forn seminarier fått den lärarekraft som de hehöfva, och
ehuru andre läraren genast får 500 R:dr högre lön, än Kongl. Maj:t föreslagit.
De 8,900 R:dr, som af anslaget 65,000 R:dr äro öfver lärarc-aflöningen, för att be¬
täcka de 11 seminariernas utgifter för hyra m. m. med blott 809 R:dr för kvart-
dera, blifva fördelade på 5 seminarier, mera än dubbelt, eller 1,780 R:dr för hvart-
dera. Ändamålet med bildnings-anstalten kan således på detta sätt vinnas i vida
högre mått med besparing på lönestaten af 25,500 R:dr årligen och med hopp, att
seminarierna kan fortgå med 39,500, säkrare och bättre än med 65,000 R:dr, utan
att för hvarje riksdag påkalla högre anslag. Ännu mera slående blir jemförelsen,
om de tretton seminarierna skulle bibehållas.
När två akademier med sina två fakulteter äro mera än tillräckliga, för att
bilda hela rikets presterskap, så borde väl fem seminarier kunna anses tillräckliga,
för att bilda bela rikets folkskolelärare. De torde ändå cj behöfva få 100 elever
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 2 Afd. 28
218
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 109.
hvartdera, för att med tre års kurs kunna bilda så många elever, som behöfvas
för de folkskolor, som härefter uppstå, och för att kunna rekrytera, de afgående
lärarne.
Invändningen, att eleverna få längre väg i allmänhet till blott 5 seminarier,
har sedan 1856 förlorat en stor del af sin betydelse, ty l:o hafva kommunika¬
tionerna sedan den tiden blifvit betydligt lättade och blifva det mera för hvarje
år, och 2:o hafva 3 stifts, Strengnäs’, Skara och Calmar, manliga elever re¬
dan kommit i nödvändigheten, att annorstädes söka sin bildning, hvilket förhål¬
lande, med bifall till Kongl. Maj:ts Proposition, kommer att ytterligare utsträckas
till två andra stift.
Att indragningen af flere eller färre obehöfliga seminarier, skulle, enligt
Kongl. Maj:ts Proposition, göras beroende af tiden, då de nu anställde lärarne be¬
hagade afgå, och att Statens intresse i denna fråga skulle vika för den enskildes,
kan jag icke anse nödigt, då dessa lärare, mig veterligen, äro tillsatte endast på
förordnande af Konsistorierna.
På alla dessa grunder får jag vördsamt föreslå,
att seminarierna i riket må reduceras till åtminstone fem, fyra för man¬
liga och en för qyinliga elever, samt att lönestaten för dem må bestämmas,
enligt här förut gjorda förslag, till belopp af 4,200 R:dr för ett i Luleå
och 26,400 R:dr för fyra, fördelade på det öfriga riket, tillsammans 30,600
R:dr årligen, samt att till Kongl. May.ts disposition må, allt med afseende
på en sådan indragning, ställas ett förslagsanslag, för betäckande af semi¬
nariernas utgifter för hyra, materiel m. rn. till belopp af 10,000 R:dr
årligen.
Stockholm den 28 November 1862.
J. Otterström.
Nio 109.
Af Biskop G. D. Björck: Rörande vissa tillägg och förändringar i
nu gällande nådiga Stadga för elementar-luroverlcen.
Då, till följd af redan vid denna riksdag väckta motioner, en ytterligare
granskning, åtminstone uti riksdagsförhandlingarne, är att motse och Kongl. Maj:ts
förnyade nådiga Stadga för elementar-läroverken af den 29 Januari 1859, hem-
tar jag deraf en ökad anledning att ock för min del fästa uppmärksamheten
på olägenheterna af den mångläsning och öfveransträngning för lärjungarne, hvilka
af föreskrifterna i bemälda nådiga Stadga, sådana de för närvarande befinnas, upp¬
komma. Det kan icke nekas, att i våra dagar behofvet af kunskaper för den
uppvexande ungdomen är mångfaldigt, och att isynnerhet en tidigt grundlagd och
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 109.
219
*111 färdighet i skrifning och talande utbildad kännedom af de 3:ne lefvande språ¬
ken, i hvilka vid våra läroverk undervisning gifves, är något som påyrkas af den
ökade lifligare gemenskapen mellan nationerna, äfvensom naturvetenskapen har i
sig sjelf och i följd af dess samband med industrien och af dennes större och fort¬
gående utveckling, rättvisa anspråk på ungdomens synnerliga uppmärksamhet.
Så förhåller det sig ock med studium af historien och geografien i anseende till
den politiska bildning, som i vårt land och andra konstitutionela stater erfordras
hos en större mängd af medborgare. När nu åt dessa ämnen, som under de sed¬
nare tiotalen af år gjort sin rätt gällande i våra skolor, dock icke kan medgifvas
att uttränga de af ålder i läroverken idkade klassiska och mathematiska studierna,
emedan detta skulle, hvad de förre angår, innefatta till stor del ett afskärande af
sambandet med den äldre kulturen, och hvad mathematiken beträffar, icke heller
af den nyare tiden ifrågasättes, finnes lätt, att skolan blir af läroämnen öfverho-
pad och att, om ej i ordningen och sättet för studiernas bedrifvande gifves något
botemedel, ynglingen och ännu mera gossen kommer att både för sina kropps-
och själskrafter erfara en öfverspänning, hvilken lätt leder till förslappning antin¬
gen för framtiden eller ock genast för det närvarande, ja ock till den moraliska
slapphet, som ligger i vanan att icke göra något eller åtminstone icke göra allt,
som erfordras med besked och grundlighet. Bättre är då att tidigt vänja lärjun¬
gen vid noggrannt uppfyllande af pligterna, men uttryckligen inskränka fordrin-
garne till det möjliga och helsosamma, hvilket i skolan borde kunna ske genom
att med allvar idka ett mindre antal af hufvudsakliga och bildande studier, under
det man i de öfriga liksom till en vederqvickelse, men derföre icke mindre frukt¬
bart för framtiden, införer barnets och ynglingens sinne, för att åt en sednare tid
förbehålla dessa ämnens allvarliga behandling. På sådant sätt vändes väl upp¬
märksamheten tidigt åt de olika sidorna af det vetandets fält, som barnet och
ynglingen har att genomvandra, men den unga kraften bry tes icke genom att ned¬
tyngas af bördor, som den ännu icke förmår bära, och sättes ej i frestelse att
sjelfsvåldigt kasta ifrån sig hvad lärare pålägga. Barnets och ynglingens upp-
fattningsgåfva hinner att utvecklas och stärkas genom öfning åt skiljda håll, men
vinner sin egentliga styrka uti rigtningen på ett mindro antal af kunskaper inom
de områden, der det ifrån början fordras en full användning af uppmärksamhet
och flit. Om jag till dessa sednare områden räknar för de nedre klasserna ett
eller annat språk af dem, som hafva den mest regelbundna grammatiska utbildning
och derjemte elementerne först af arithmetik och sedan af geometri; finner jag i
dessa kunskapsämnen ett tillräckligt fält för den unga menniskans verksamhet,
såvidt denna på fullt allvar tages i anspråk; och anser, att, om derjemte historia
och naturvetenskap behandlas på ett lättare sätt, så att deri ej egentliga lexor före-
sättes, om icke då och då på sjelfva de ordentliga läsetimmarne, kommer dessa ämnens
intresse icke derigenom att för barnet minskas, utan snarare blifva större. I lik¬
het med en föregående motionär, som redan inom detta Högvördiga Stånd väckt
tänkvärda förslag i elementar-undervisningens vigtiga sak, men hvilkens åsigter
jag till en början skulle tveka att i allo underskrifva, anser jag, att uti de stu¬
dier, i hvilka verkligt allvarliga bemödanden äfven på timmar utom lärorummet
erfordras, man icke bör hopa ämnena, utan låta barnet t. ex. i ett eller annat
språk, först tyskan och sedan latinet, något grundligare införas, innan man öfver-
går till ett tredje såsom grekiska eller engelska. Hvad särskildt angår de lef¬
vande språken, tror jag, att icke egentligen mer än ett, och jag ville dertill före¬
slå tyskan, bchöfver att i skolan bedrjfvas på det gamla så kallade grundliga
220 Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 109.
sättet, men att både fransyska och engelska, kanske med mera fördel, kunde in¬
läras efter förenklade methoder, t. ex. den Ollendorfska, samt genom innanläsning
och talande på lärorummet, på hvilket läsrum också undantagsvis kunde i dessa
språk ske en öfverläsning af de så kallade paradigmerna och dylikt. Men likaså
menar jag, att också i afseende på naturvetenskapens samt historiens och geogra¬
fiens studium, åtminstone i skolans nedre klassei1, det mesta kunde bibringas
genom innanläsning på lärorummet i lärarens närvaro och med beledsagande af
hans muntliga utvecklingar, så att ock hcmlexor kunde i dessa ämnen undvikas.
Deremot, för att kontrollera framstegen äfven i dessa kunskapsdelar, ville jag, att
under sommarferierna det sålunda under lästerminen genomgångna skulle i sam¬
mandrag af lärjungarne repeteras och af dem vid återkomsten till skolan redovi¬
sas, för att då läggas till grund för skeende flyttning inom klasserna. Så skulle
under sjelfva lästerminerna icke hemlexornas mångfalld och öfvermått betaga gos-
sarne den för vederqvickelse af sinnena nödiga hvila mellan lektionerna, då hem-
lexor icke skulle kunna ega rum i andra ämnen än svenska, tyska, latin, grekiska
och mathematiska ämnen; hvarvid genom fortsatt tillsyn af' Rektor, Inspektor
och Ephorus borde förekommas, att icke heller i de ämnen, hvarå hemlexor kunde
gifvas, dessa blefvo vidlyftiga och betungande. I enlighet med dessa mina åsigter
om ett ändamålsenligt ordnande af elementar-undervisningen vid läroverken, ön¬
skade jag såsom tillägg till vår nu gällande i flere afseenden förträffliga Skol-
stadga någon reglementarisk föreskrift, som skulle berättiga skolornas Ephorer och
Inspektörer att från skolan aflägsna ett för lärjungens fysiska, intellektuel och
moraliska helsa lika menligt inflytande af flere och olika ämnens uppträdande inom
skolan med liktidiga och likformiga anspråk på användande af ungdomens krafter
såväl utom som inom lärorummet. Skulle ock mitt välmenta förslag, hvaraf jag
åtminstone icke för de läroämnen, hvilka till en början på lättare sätt behandlas,
väntar minskadt intresse hos ungdomen, skulle, säger jag, detta förslag också ej
nu genast föranleda till ändringar eller tillägg i vår lagstiftning för skolorna,
ville jag dock hafva inför detta Högvördiga Stånd, som innesluter i afseende på
dessa frågor så mycken insigt och erfarenhet, nedlagt mina tankar till öfvervä¬
gande och pröfning, och ville dervid äfven inför de medlemmar af de öfriga Riks-
Stånden, som på grund af väckta motioner ändå komma att vid denna riksdag
granska vissa delar af vår skolordning, hafva af min ringa erfarenhet framburit
ett litet bidrag till lösning af det ännu alltid, oaktadt mångåriga och ädla bemö¬
danden i flera hänseenden, olösta skolproblemet. Sjelfva min motion ville jag till
slut så sammanfatta, att jag vördsamt föreslår,
det måtte Rikets Höglofliga Ständer till Kongl. Maj:t ingå med under¬
dånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes såsom tillägg till nu gällande
nådiga Stadga för elementar-läroverken, utfärda reglementarisk före¬
skrift, att vid undervisning inom skolans 5 nedre klasser alla andra vid
undervisningen förekommande läroämnen, än svenska, tyska, latin, gre¬
kiska och mathemathik skola hufvudsakligen genom läsning på läro¬
rummet och genom muntlig undervisning af lärarne åt ungdomen bi¬
bringas, hvarvid några hemlexor icke böra förekomma, såsom ock för
öfrigt hör tillses, att de lexor och skriföfningar, som lemnäs ungdomen
för sysselsättning utom lärorummet, icke blifva vidlyftiga, så att der¬
igenom nödiga tillfällen för kroppsöfningar och hvila blifver lärjungarne
betagna; äfvensom särskilt afseende bör fästas derpå, att icke, såsom
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 110.
221
här och der lärer hafva varit brukligt, hemlexorna om lördagen blefvo
så många eller betydliga, att för deras inlärande söndagsarbete tages i
anspråk.
Om remiss af denna min motion till Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 29 November 1862.
G. I). Björck.
i\:0 HO.
Af Biskop G. D. Björck: Om anslag Jör utvidgning af det i
Garl Johans församling vid Göteborg nu befintliga tvåldassiga
elementar-läroverlcet till ett femklassigt.
Uti nådig proposition till Rikets Ständer vid sista riksmöte föreslog Kongl
Maj:t inrättandet af ett treklassigt elementar-läroverk inom Carl Johans försam¬
ling vid Göteborg; men med afseende förmodligen på 8:de Hufvudtitelns redan
starkt anlitade tillgångar beviljade Rikets Ständer vid nämnda riksdag endast
medel till ett tvåklassigt läroverk inom bemälda församling, hvars område är
att anse såsom en förstad till Göteborg. Det derstädes upprättade nya läro¬
verket, försedt med Rektor och en Kollega, öppnades rid början af innevarande
hösttermin, då icke mindre än ett antal af 75 lärjungar vid denna skola in-
skrefvos. Emellertid, då Carl Johans församling räknar mer än 10,000 innevå¬
nare och af ståndet från Göteborg af pdels mil och deröfver, gör för de fleste
föräldrar ganska svårt att till det högre läroverket i staden insända sina barn,
synas dessa omständigheter hafva inom församlingen föranledt icke blott en billig
önskan, utan ock en verksam förhoppning, i afseende på en snar inträflando ut¬
vidgning af den nya skolan till femklassigt läroverk. Sjelfmant och utan att
hafva blifvit styrkt i den nyss nämnda förhoppningen genom förespeglingar om
dess uppfyllande, har Carl Johans församling, som till stor del utgöres af sjömän
och andra mindre bemedlade till arbetsklassen hörande hushåll, med en för för¬
samlingen hedrande uppoffring åtagit sig att på egen bekostnad uppföra en läro-
verksbyggnad, i hvilken godt utrymme finnes för femklassigt läroverk. I Kongl.
Maj:ts till Rikets nu församlade Ständer vid denna riksdag aflåtna nådiga Propo¬
sition om Statsverkets tillstånd och behof, har Kongl. Maj-.t i nåder föreslagit endast
1,500 R:dr Riksmynt utöfver redan beviljade anslag till Carl Johans församlings
•222
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o lil.
läroverk och såmedelst förnyat sin nådiga framställning vid sistförflutna riksdag
om behofvet för detta samhälle af ett treklassigt läroverk. På grund likväl af
de förhållanden jag bär ofvan haft äran framställa, vågar jag inför Rikets Höglofliga
Ständer på det kraftigaste förorda bemälda läroverks utvidgning till ett fem-
klassigt och således beviljande af deremot svarande anslag till löner åt frenne
ytterligare lärare utom de redan vid den nya skolan tillsatte. Såsom ytterligare
skäl för denna anhållan torde få anföras, att Göteborg, som med Carl Johans
församling torde kunna anses ega öfver 40,000 innevånare och ständigt sträfvar
framåt i alla rigtningar, har endast ett elementar-läroverk utom det i Carl Johans
församling nyss inrättade tvåklassiga, medan Stockholm med icke mer än två
eller tre gånger så många innevånare har ett betydligt större antal elementar¬
läroverk än som med nyss angifna proportion emellan de nämnda städernas folk¬
mängd öfverensstämmer; samt att föga fördel kan sägas vara åt Carl Johans för¬
samling beredd genom ett tvåklassigt eller till och med treklassigt läroverk inom
församlingens område, eftersom i ett sådant icke rätt mycket mera inhemtas än
uti församlingens väl organiserade folkskola meddelas, såsom torde kunna bevittnas
äfven af den omständighet att vid läroverkets öppnande denna höst af de in¬
skrifna 75 lärjungarne öfver 50 kunnat upptagas i den andra eller öfra klassen
för att sålunda efter ett års vistande i skolan till stor del derifrån åter utgå. Dessutom,
då den nya läroverksbyggnaden ännu icke hunnit uppföras och man tillsvidare
måst nöja sig med en ofullständig provisorisk lokal för skolan, synas af denna
och åtskilliga andra anledningar flera föräldrar hafva vid skolans öppnande dragit
i betänkande att straxt i början ditskicka sina barn, hvarför man kan hoppas och
vänta, att denna skola skall om ett eller annat år blifva vida talrikare besökt
än nu kan vara fallet, då emellertid den första uppsättningen af lärjungar denna
höst utgjort icke mindre än 75, ett antal, som just synes utgöra medeltalet af
lärjungar vid de nuvarande femklassiga läroverken, och 20 flere, än vid det mest
besökta bland de treklassiga. Af alla dessa skäl torde man finna mig hafva till¬
räckliga grunder för den motion jag härmed vördsamt får inför Rikets Höglofliga
Ständer afgifva om nödigt anslag för utvidgning till ett femklassigt af det inom
Carl Johans församling vid Göteborg redan inrättade tvåklassiga elementar¬
läroverk; och anhåller jag vördsamt hos detta Högvördiga Stånd om remiss af
denna min motion till Rikets Ständers Höglofliga Stats-Utskott.
Stockholm den 29 November 1862.
G-. D. Björck.
l\:0 lil.
Af Biskop G. D. Björck: Med förslag till ändring i Jöreskrif-
terna rörande Folkskolelärares aflöning och åligganden.
Under det att sedan flera år vår kyrka lider af en tryckande prestbrist,
hvarigenom det blir ytterst svårt för stiftsstyrelserna att uppehålla den presterliga
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o lil.
223
tjenstgöringen i församlingar ne och på många ställen så väl ordinarie som extra
ordinarie prestman öfvermåttan ansträngas, uppvexer vid pesterskapets sida ett
folkskolelärarestånd, hvars åliggande till en del redan sammanfalla med försam-
lingslärarnes, hvarföre ock en nära förbindelse till barnens och ungdomens under¬
visning i kristendomen redan är i Kongl. Stadgan om folkundervisningen grundad
mellan presterna och folkskolelärarne. Till begges båtnad, men i synnerhet
för befrämjande af kyrkans och folkskolans gemensamma sak, tyckes det mig vara
önskligt, att den nämnda förbindelsen blifver både innerligare och mångsidigare.
I den mån foskskoleläraren vinner och eger en sannt kristlig bildning och der¬
igenom finnes skicklig att vara, hvad han i ett vigtigt afseende redan är, en för¬
samlingens tjenare i ordet och lärdomen, synes mig en sådan lärares verksamhet
i större mått kunna och böra komma den nödställda kyrkan till godo och från
detta håll ett kraftigt understöd kunna påräknas för det af andeliga och verlds-
liga bestyr öfverhopade presterskapet. Det förstås af sig sjelft, att församlingarnes
skolelärare böra i alla hänseenden vara försedda med lönevilkor till nödtorftig
bergning och att förhöjning i lön så mycket mera bör åt dem beviljas, om man
af dem fordrar en utvidgad verksamhet i församlingens tjenst. Förenande mig
derföre med den aktade medlem af Hedervärda Bonde-Ståndet, hvilken nyligen
föreslagit, att de examinerade folkskolelärarnes lön i allmänhet bör uppgå till ett
belopp af 600 Ii:dr Riksmynt, vill jag tillika vördsamt motionera:
att det må åligga den examinerade folkskolelärare, som af pastors¬
embetet derom anmodas, att efter gudstjenstens slut biträda med upp¬
läsande af kungörelser, hvilket, då det sker på pastors-embetets ansvar,
må gälla såsom det vore af den tjenstgörande presten sjelf utfördt, och
att för öfrigt efter Pastors förslag eller med dess bifall stiftets Biskop
må ega att åt en eller annan af församlingens examinerade skolelärare,
äfven om han ej är prestman, uppdraga att i kyrkan uti församlingens
närvaro hålla katekisation med skolbarnen på lämplig tid af söndagen,
så ock undantagsvis efter erhållen venia i kyrkan hålla bibelförklaring
eller predika.
Såsom föranledande till ändring uti ett eller annat moment af Kyrko-lagen,
men ock beträffande Kongl. Stadgan om folkundervisningen, torde denna motion
böra i första rummet remitteras till Höglofliga Lag-Utskottet, hvarom jag förden¬
skull vördsamt anhåller.
Stockholm den 29 November 1862.
(1. D. Björck.
224
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 112.
1\T:0 119.
Af Biskop G. D. Björck: Om rättighet för Professor C. J.
Sehlyter att under sin lifstid uppbära för utgifvande af
Sveriges gamla lagar nu innehafvande årliga arfvode 1 fOO
R:dr. äfven om han skulle upphöra med utgif vandet af nämnde
lagar.
Uti det vid Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående Statsverkets tillstånd
ock behof fogade protokollsutdrag öfver Justitie-departementets ärenden, hållet
inför Konungen uti Stats-Rådet den 14 sistlidne Oktober, förekommer angående
anslaget till utgifvande af Sveriges gamla lagar, följande yttrande af II. Ex. Herr
Justitie-Statsministern:
“Tryckningen af Magnus Erikssons Landslag har så fortskridit, att dess
“utgifvande, om ej oförutsedda hinder inträffa, kan emotses vid innevarande års
“slut. Sedermera återstå endast Stadslagen, å hvilken en del af arbetet redan är
“undangjordt och Christofers Landslag. Utgifvaren, Professoren m. m. Doktor
“C. J. Schlyter, fyller emellertid före ingången af nästa statsregleringsperiod
“en ålder af 68 år, och ehuru hans arbetsförmåga och nit ännu synas oförminskade,
“torde det böra förutsättas att han kan komma att önska och behöfva hvila förr
“än hela arbetet är fullbordadt. Jemte det jag tillstyrker, att samma anslag nu
“måtte begäras som vid sista riksdag, nemligen 2,000 R:dr årligen, deraf 1,100
“R:dr såsom arfvode och 900 R:dr såsom ersättning för biträde och andra kost¬
nader, men i afseende hvarå uti statsregleringen, sannolikt genom misskrifning,
“finnes gjord den ändring, att endast 1,000 R:dr blifvit upptagne såsom arfvode
“och lika mycket till berörda ersättning, hemställer jag i underdånighet, att Eders
“Kongl. Maj-.t täckes föreslå Rikets Ständer att förklara Professoren Schlyter
“berättigad att under sin lifstid uppbära berörda arfvode 1,100 R:dr årligen, äfven
“om han skulle komma att med utgifningen af Sveriges gamla lagar upphöra. Det
“torde tillåtas mig härvid tillägga att jag skulle, såsom ett erkännande af
“Professorens förtjenster, velat föreslå ett högre arfvode eller pensionsbelopp, derest
“icke Professoren uttryckligen sådant sig undanbedt.“ Och innehåller protokollet
vidare, att till hvad herr Justitie-Statsministern sålunda yttrat och hemställt,
täcktes, uppå Stats-Rådets öfriga ledamöters underdåniga tillstyrkande, Kongl.
Maj:t i nåder lemna bifall; och skulle utdrag af protokollet härom expedieras till
Finans-departementet, för att läggas till grund för Kongl. Maj:ts nådiga Propo¬
sition angående Statsverkets tillstånd och behof.
Genom högstberörde nådiga Proposition, har Kongl. Maj:t, beträffande Nionde
Hufvudtiteln och allmänna Indragnings-staten (sidan 66) föreslagit att, enligt of-
vanåberopade protokollsutdrag, “åt Professoren Carl Johan Schlyter må för utgif¬
vande af Sveriges gamla lagar, under enahanda vilkor, som tillförene varit af
Kongl.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. JY:o 113.
225
Kongl. Maj:t äskade, anvisas 2,000 R:dr årligen14, utan att dock, såsom jemväl be¬
slutats, framställning har skett om Professorens berättigande att under sin lifstid
uppbära 1,100 R:dr årligen, jemväl om han skulle komma att med utgifvandet af
Sveriges gamla lagar upphöra.
Då, på sätt jag nu haft äran anföra, Kongl. Maj:t uttryckligen förklarat,
att sistnämnda framställning borde i den nådiga Propositionen intagas, men så¬
dant uppenbarligen genom ett förbiseende vid den Kongl. Propositionens uppsät¬
tande i Kongl. Finans-departementet blifvit underlätet, får jag härmed vördsamt
anhålla och föreslå,
att Rikets Ständer, med afseende å Professoren Doktor Schlyters ut¬
märkta förtjenster, hvilka Herr Justitie-Statsministern så rättvist lof-
ordat, måtte, i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga beslut, förklaras be¬
rättigad att under sin lifstid uppbära omförmälda arfvode, 1,100 R:dr
årligen, äfven om han skulle komma att med utgifningen af Sveriges
gamla lagar upphöra.
Om remiss af denna min motion till Höglofliga Stats-Utskottet får jag vörd¬
samt anhålla.
Stockholm den 29 November 1862.
Gust. D. Björck.
ÄT«0 113.
Af Biskop G. I). Björcks Med förslag till ändring af Dom¬
kapitlens organisation.
Vid 1856 års riksdag hade jag den äran att uti detta Högvördiga Stånd väcka
en motion angående ombildning af Konsistorierne eller Domkapitlen i riket; hvar¬
vid jag dels i allmänhet utgick från öfvertygelsen om brist på tillräcklig garanti
vid sakens närvarande skick emot inrymmandet i kyrkostyrelsen af personer med
okyrkliga tänkesätt, dels ock särskildt afsåg att genom visse Domkapitels-leda-
möters beroende af presterskapets val lemna någon säkerhet emot missbruket af
hvad i motion från annan medlem af Preste-Ståndet var vid samma riksdag före¬
slaget att medgifva Domkapitlen, nemligen att, vid förslags upprättande till pre-
sterliga lägenheter, kunna handla mod någon större frihet än med nuvarande be¬
fordringslagar öfverensstämmer. Då likväl den sistnämnda grunden för tillsättande
genom val al några Domkapitlets ledamöter icke torde böra tagas i beräkning,
helst den större , friheten för Domkapitlen i befordringsfrågor ännu icke kommit
till stånd, samt föröfrigt mitt vid 1856 års riksdag gjorda lörslag icke vunnit
Bih. till B. St. Prot. 1862 Sf 1863. 11 Sami. 2 Afd. 29
226
Motiorier i Preste-Ståridet 1882. N:o 113.
Högvördlgä Preste-Ståndets bifall, finner jag mig föranlåten att afstå från förny¬
andet äf ett förslag i dylik rigtning. Meri den mera allmänna grundsatsen af
kyrkans berättigande till större säkerhet än déif nu eger, för att besväras af
okyrkliga eller kristendomsfiendtliga elementer inom sjelfva kyrkostyrelsen, qvar¬
står lika gällande och har genom den sednare tidens sorgliga érfarenhet vunnit
förökade anspråk på vår uppmärksamhet; och det är deraf jag nu känner mig
manad att inför detta Högvördiga Stånd ånyo framkomma med ett sådant förslag
till ombildning af Domkapitlen, hvilket skulle i sig innebära den minst möjligå förän¬
dring af dessa myndigheters nuvarande sammansättning. Mig synes nemligen, att den
närvarande tiden, så begifven den än är på nya organisationer, äfven inom det
kyrkliga området, likväl särdeles på detta fält erbjuder alltför mångå outvecklade
och i jäsning stadda förhållanden för att kunna åstadkomma andra byggnader än
sådaue, som snart nog komma att visa sig vara uppförda på sanden. Icke desto-
mindre har äfven i en sådan upprörd och i mångå hähSeenden möt kyrkan fiendt¬
lig tid vår evangeliska kyrka rättmätiga kraf på älla möjliga beifiödanden från
dem, sorn åtagit sig vara hennes målsmän, till att afvärja och, så vidt fekb kan,
för framtiden förekomma inflytelsen inom sjelfva kyrkans sköte af för kyrkan
upplösande tendenser. Derföre, då jag å ena sidan måste erkänna, vigten och
lämpligheten att bland ledamöter i Domkapitlen hafva män med dokumenterad
allmän lärdom och med skicklighet att biträda vid examina, disputationer m. m,
hvilka inför Domkapitlen anställas, kan jag å andra sidan icke finna rådligt, att
Lektorer vid stiftstadens elementar-läroverk skola i kraft af sin lärarebeställning
ovilkorligen berättigas till ledamotskap i Konsistorierna. På grund af dessa mina
åsigter i det vigtiga ämnet vågar jag inför Rikets Höglofliga Ständer vördsamt
föreslå, att de för sin del besluta de ändringar i Kongl. Förordningen af den 11
Februari 1687, angående rättegång i Domkapitlen, som följa af ett antagande af
hvad jag härmed har äran att om förändrad organisation af Domkapitlen föreslå:
l:o hvad angår Stockholms stads Konsistorium äfvensom Hofkonsisto¬
rium samt Konsistorierna i Upsala och Lund, torde deras sammansätt¬
ning böra förblifva hädanefter densamma som hittills; hvilket ock gäl¬
ler om det så kallade Fältkonsistorium,
2:o i de öfriga Konsistorierna i riket vare, utom Biskopen, Dom¬
prost, der sådan finnes, äfvensom Lektorn i theologi vid det högre
elementar-läroverket i den stad, som är biskopssäte, sjelfskrifne leda¬
möter af Domkapitlet, med särskildt tillägg hvad Konsistorium i Göthe¬
borg angår, att de vid dervarande Christinas församling anställde pasto¬
rer äfven för framtiden bibehållas vid det ledamotskap i Domkapitlet,
som blifvit dem uti nämnda församlings privilegier af Kongl. Majk
tillerkändt,
3:o Beträffande öfrige ledamöter uti alla andra rikets Konsistorier
än de i l:sta mom. nämnda, skola dessa ledamöter af Kongl. Majk
bland kyrkans eller skolans tjenstemän hädanefter utses och tillsättas,
sedan vederbörande Konsistorium, första gången genast efter Kongl.
Majks nådiga fastställelse af den nya anordningen af Domkapitlen, och
sedan vid hvarje inträffande ledighet, till Kongl. Majk inkommit med
underdånigt förslag på den eller dem, som Konsistorium anser tjenliga
till ledamotskap i Domkapitlen; och böra dervid Lektorer vid stift¬
stadens högre elementar-läroverk vara, i kraft af sitt lärareembete, för-
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N;o 114-
227
pligtade att åtaga sig Konsistorialkallet, enär de af Kongl. Maj:t varda
dertill i nåder kallade.
4;o För alla de i nästföregående mom. afsedda Konsistorier gälla
såsom regel, att utom Biskopen samtlige ledamöternas antal i Dom¬
kapitlet icke bör understiga sex, hvaremot, i afseende på Domkapitels
fulltalighet vid der förekommande måls handläggning, hädanefter som
hittills, gäller hvad i Kongl. Brefvet af den 15 Juli 1752 och andra
hithörande författningar stadgadt är.
5:o Hvar och en, som, sedan ny författning oip Domkapitlens or¬
ganisation vunnit fastställelse, såsom ledamot i något Domkapitel in¬
träder eller dertill af Kongl. Maj:t i nåder utnämnes, skall före utöfning
af Konsistorialkallet, med ed förpligta sig till vår Evangeliskt-lutherska
kyrkas i dess symboliska böcker uttalade bekännelse.
Om remiss af denna min motion till Höglo diga Lag-Utskottet får jag vörd¬
samt anhålla.
Stockholm den 29 November 1862.
Grust. D. Björck.
Nu» 114.
Af Biskop G. D. Björck: Om förändrade föreskrifter i afseende
å ecklesiastika tjmstemäns och praktiserande läkares edsjör-
pligtelser.
Uti detta Högvördiga Stånd är redan en motion gjord uti ett ämne hvilket
sedan flera år varit föremål för äfven min uppmärksamhet, nemligen frågan om
inskränkning af de många i vårt land brukliga edgångar. Efter min öfvertygelse
leder den så ofta upprepade edeliga förpligtelsen icke till större band på menni-
skornas samveten, utan bidrager fastmera i sin mån till profanering af det Heliga.
Utom de eder, som vid domstolar förekomma, äro trohets- och em betseder af den
vigt, att de i allmänhet icke gerna kunna afskaffas; men sedan embetseden en gång blif¬
vit aflagd och i densamma förpligtelsen till underdånighet under landets Konung utta¬
lad, anser jag både öfverflödigt och skadligt, att ett förnyande af denna ed vid flera till¬
fällen ålägges. Så sker dock för det närvarande i afseende på vissa ecklesiastike
tjenstemän och läkare, i det att de förre, innan de få mottaga lön, skola inför
Konsistorium aflägga tjensteeden och derefter, om de äro kyrkoherdar, ytterligare
vid sin inställelse i embetet inför sina församlingar med ed förpligta sig till upp¬
fyllande af sin embetspligt, men läkare icke endast vid tillträdet till läkarekon¬
stens utöfning aflägga ed, utan ock sedermera på meddelade bevis åläggas intaga
228
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 115.
den edéliga förpligtelsen: så sannt mig G-ud hjelpe till lif och själ. Nog synes
det böra i afseende på dessa sednare vara tillräckligt om de i läkare-eden förbun¬
dit sig att i legala bevis bålla sig strängt vid sanningen och ej derifrån afvika,
eller, om man så vill, utgifva beviset på aflagd embetsed. Hvad åter angår
Kyrkoherdar och Komministrar samt andra ecklesiastike tjenstemän, för hvilka
tjenste-ed kofnmer i fråga, ville jag, då numera ofta händer, att desse, vid tillträde
af tjenst en, måste resa flera mil till stiftsstaden för att inför Konsistorium aflägga
tjenste-eden, vördsamt föreslå,
att för Kyrkoherdar må, utan minskning i deras lönerättigheter före och
med tillträdesdagen, vara tillräckligt, att de vid inställelsen i embetet
aflägga trohets- och embetsed inför sina församlingar, och att, hvad
Komministrar och skolans tjenstemän beträffar, de förre inför Kontrakts¬
prost och de sednare inför den tillförordnade skolans Inspektor afgifva
den för dem -föreskrifva ed, samt att desse auktoriteter derom till stif¬
tets Konsistorium afgifva berättelse, besannad med påskrift af den, sorn
eden aflagt.
Då jag föreslår att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla örn vidtagande af de här angifna förändrade föreskrifterna i afseende på
ecklesiastika tjenstemäns och praktiserande läkares edsförpligtelse!1, får jag vörd¬
samt utbedja mig att denna motion må till vederbörligt Utskott remitteras.
Stockholm den 29 November 1862.
Gust. D. Björck.
\o 115.
Af Domprosten A. !\. Sundberg: Med Jörslag till reorganisation af
rikets Domkapitel.
Då vid riksdagen 1856—1858 Ständerna antogo ett lagförslag om förändring
i Domkapitlens organisation, ansåg sig Preste-Ståndet för sin del icke kunna god¬
känna samma förslag, utan ingick, såsom bekant är, till Kongl. Maj:t med under¬
dånig anhållan, att högstdensamme “täcktes, på sätt lämpligast synes, låta frågan
om en förändring af Domkapitlens organisation komma under förnyad behandling
samt nådigt förslag i ämnet Rikets näst sammanträdande Ständer förelägga.“
Det af de tre öfriga Stånden antagna lagförslaget blof af Kongl. Majit ogilladt;
meri någon ny nådig Proposition i ämnet har sedan dess icke blifvit till Stän¬
derna öfverlemnad. Måhända är en sådan att under innevarande riksdag förvänta.
För den händelse emellertid, att denna förhoppning ej skulle komma att upp¬
fyllas, har jag, lifligt öfvertygad om frågans vigt och nödvändigheten al hennes
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o lid.
229
snara lösning, trott mig böra genom en motions väckande låta henne ånyo blifva
föremål för Rikets Ständers pröfning.
Jag utgår härvid från den förutsättningen, hvars rigtighet både af Konung
och Ständer redan är erkänd, att våra af Lektorer vid elementar-läroverken sam¬
mansatta Domkapitel ej rätt väl kunna stå tillsammans med nuvarande förhål¬
landen: dels derföre att läroverken äro annorlunda ordnade än förr och icke mer
stå till kyrkan i samma ställning som då; dels derföre att vid lärarnes utnäm¬
nande helt andra egenskaper måste afses än skickligheten att fullgöra de ålig¬
ganden, som tillhöra en Kapitel-ledamot; dels slutligen derföre att, enligt den nya
Läroverks-stadgan, nämnde lärares tid och krafter äro i allmänhet så strängt
tagna i anspråk af undervisningen, att man icke utan obillighet kan ytterligare
ålägga dem göromål så främmande för deras egentliga kall, som de konsistoriela.
Fråga är således numera endast om lämpligaste sättet för den såsom behöflig er¬
kända förändringens verkställande.
För att finna detta, torde måhända i främsta rummet en öfversigt af den
behandling frågan inom de sistförflutna tjugo åren undergått kunna tjena till väg¬
ledning. Det första förslag, som under denna tid blifvit gjordt om Domkapitlens
reorganisation, framlades af den på 1840-talet tillsatta Kyrkolags-kommittéen.
Enligt detta förslag skulle Biskopen ensam vara sjelfskrifven ledamot och de öf¬
riga ledamöterna, hvilkas antal borde vara fem, skulle genom val för fem år ut¬
ses bland stiftets Kyrkoherdar eller Lektorer. Det är en känd sak, att detta för¬
slag icke vann bifall, förnämligast för den deruti alltför mycket utsträckta val¬
principens skull, hvars många olägenheter ock för hvarje opartisk granskare ligga
i öppen dag. Kongl. Maj:t ansåg sig derföre fyra år sednare, eller 1850, böra till
Rikets Ständer öfverlemna ett annat förslag, hvaruti likaledes i de stiftsstäder,
der theologisk fakultet ej finnes, kapitel-ledamöternas antal bestämdes till sex,
nemligen Biskopen, Domprosten, Theologie Lektorn, äldste Gfymnasii-lektorn, som
innehade prebende-pastorat, samt två Kyrkoherdar inom stiftet, hvilka skulle af
Kongl. Maj:t förordnas efter af de sjelfskrifna ledamöterna upprättadt förslag. Lag-
Utskottet vid dåvarande riksdag tillstyrkte detta förslags antagande, men Stän¬
derna funno ej skäl att godkänna detsamma, hufvudsakligen väl på den grund,
att den ifrågasatta förändringens nödvändighet då ännu icke var tillräckligt klart
insedd, men äfven af den anledningen, att den föreslagna kooptations-principen,
ansågs innebära hvarjehanda vanskligheter, förordnandet af ledamöter på obestämd
tid medförde olägenhet och dessutom ingen kyrkoherde vore bestämdt förpligtad
att ett sådant förordnande emottaga. Påföljande riksdag hvilade frågan, men upp¬
togs åter år 1856, då man kom till ett resultat, som säkert är i så friskt minne
att en närmare redogörelse för detsamma är öfverflödig. Det förslag, som af tre
Stånd antogs, liknade, såsom bekant är, i många hänseenden det af Kongl. Maj:t
förut framställda, men hvilade, i likhet med Kyrkolags-kommittéens, till en del
på valprincipen. Derföre blef det icke blott af Preste-Ståndet, utan ock af lan¬
dets alla kyrkliga myndigheter — på en enda när — ogilladt, äfvensom af
Högsta Domstolen afstyrkt. Kongl. Maj:t fann slutligen icke heller skäl att på
Ständernas beslut meddela nådig stadfästelse. Undersöker man nu de tre upp¬
räknade förslagens särskilda stadganden, hvilka det blefve för vidlyftigt att
här meddela, och resultaterna af deras vederbörliga behandling, så visar det sig,
att valprincipen för Domkapitlens sammansättning blifvit af Konungen och koop¬
tations-principen af Ständerna förkastad, men att deremot båda Statsmagterna va¬
rit ense i följande hufvudsakliga punkter: l:o) att Domkapitel skall bestå af fem
230
Mofiomr i Pve$t&-/Ståndet 1862. ■ 116.
ledamöter; 2;o) att Edessa Biskop, Domprost och Theologie Lektor vid stiftssta¬
dens elementar-läroverk böra vara sjelfskrifna; saint 3:p) att Domkapitel må be¬
slut fatta, der tre ledamöter när ftro, atom i frågor om upprättande af förslag till
ämbeten eller tjänster eller om tillsättande deraf, eller i mål, der kapitlet utöfvar
domsrätt. På denna redan godkända grund anser jag derföre .hvarje nytt förslag
till förändring i Domkapitlens sammansättning och arbetsordning böra byggas.
Det var ock på denna grund jemte .andra för vårt land egendomliga, histo¬
riskt utvecklade förhållanden, framlidne Domprosten Knös hade byggt det reorga-
nisations-förslag, han sistlidue riksdag för Ständerna framlade. Såsom ledamot af
den riksdagens Lag-Utskott kan jag icke hafva glömt, ,att, Utskottet tillstyrkte för¬
slagets underkännande; men jag har icke heller g} örn t, att detta, efter min upp¬
fattning, mindre hade sin orsak i förslagets egna verkliga eller förmenta brister,
än i en .tillfällig obenägenhet att då reformera den ifrågavarande institutionen.
Säkert är, att under de hopade göromålen mot riksdagens slut hvarken inom Ut¬
skottet .eller Sfånden, med undantag af Prestc-Ståndet, motionärens framställning
.blef föremål för den uppmärksamhet, hon förtjänade. Jag tager mig alltså frihe¬
ten att med några få förändringar framlägga haus förslag till förnyad granskning
af Rikets Ständer, enär jag icke kunnat linna någon bättre och mera praktisk ut¬
väg för den läPge ventilerade frågans lyckliga lösning.
Hvad först Domkapitlens sammansättning vidkommer, så antager jag lör
afgjordt, aft ledamöternas antal i hvarje kapitel bör vara fem- Yidare betraktar
jag såsom gifvet, att Domkapitlen i Upsala och Band, der theologiska fakulteter
finnas, skola i sin nuvarande organisation bibehållas oförändrade. Skälen dertill
behöfva knappt .nämnas. Det är klart, att kyrkan ri.mligty.is alltid i theologie
Professorerna bör kunna påräkna insigtsfull styresmän,.äfvensom aft den theolo¬
giska vetenskapen sjelf måste draga fördel deraf, aft hennes .idkare få taga verk¬
sam del i de praktiskt kyrkliga bestyren. Än vidare förutsätter jag, att de. båda
Konsistorierna i hufvudstaden blifva oförändrade, fastän deras ledamöters antal
öfverstiger det godkända feintalet. Dessa Konsistorier hafva af gammalt både. i
afseende på organisation och åligganden varit i någon mån olika de, egentligen så
kallade Domkapitlen, och några yigtiga anmärkningar mot deras ,sammansättning
hafya under nu ifrågavarande saks föregående behandling icke förekommit. Slut¬
ligen anser jag det vara er kändt, att i alla öfriga stiftsstäder Biskop, Domprost
o.qh Theologie Lektor skola vara sjelfskrifna ledamöter i Domkapitlet. Återstår
således .endast att bestämma, hvarifrån i dessa .städer de två, eller der ingen
Domprost ännu finnes, de tre öfriga Kapitel dedamöterna skola tagas. Jag kan
ej inse, att detta afgörande är behäftadt med några synnerliga svårigheter, om
man blott verkligen vill den förändring, hygrs nödvändighet man så ofta uttalat.
Sedan både valprincipen och kooptationsprincipon blifvit ogillade, är den anvisnin¬
gen temligen tydligt gifven, att de omförmälda ledamotsplatserna böra fästas vid
vissa andra tjenstebefattningar. Ty att för dem bilda särskilda nya embeten,
hvilkas innehafvare åt domkapitels-ärendena ensamt,skulle egna sin tid och kraft,
är alldeles öfverflödigt, då hvarken dessa ärendens mångfald eller beskaffenhet .är
sådan, att den täger en .mans hela verksamhet i anspråk. Hvilka äro då de re¬
dan inrättade tjenstebefattningar, som lämpligast böra beläggas med skyldighet för
sina innehafvare att tillika tjenstgöra såsom Capitulares? Domkapitehinrättnin-
gens egen historia afgifver härpå ett svar, som torde förtjena uppmärksamhet.
Den lärer oss bland mycket annat, att ända ifrån äldre tid Rector Scholm eller
närmaste styresmannen för det i stiftsstaden belägna läroverket varit ledamot i
Motioner i Preste-Ständet 1862. N:o 113.
m
Domkapitlet. Oell samnia skäl, sorn lögat till grund för detta förhållande, före¬
finnes i sjelfva verket ännu i dag. Med hänseende nemligen till det nära sam¬
band, som, oaktadt älla skedda förändringar, fortfarande förenar kyrkan och
skolan, och i följd hvaraf prof till läraresysslor inför Domkapitlet afläggas samt af
detsamma bedömas, äfvensom utnämningsrätt till sådana sysslor tillkommer Dom¬
kapitlet, hvilket ock deltager i vården af stiftets samtliga läroverk, synes nu lik¬
som förr både rätt och nyttigt vara, att, om hädanefter icke alla lektorer vid läro¬
verket i stiftsstaden skola förblifva kapitulares, åtminstone den främste af lärarne
vid detta läroverk, hvilken efter regeln mäste vara en utmärkt insigtsfull och
praktiskt duglig man, mätte såsom ledamot i Domkapitlet qvarstå. Jag har visserligen
redan medgifvit, att hvarken han eller Theologie Lektorn, som likaledes blifvit föresla¬
gen till sjelfskrifven kapitel-ledamot, böra betungas med göromål utöfver de, hvilka
dem enligt nu gällande läroverksstadga äro ålagda; men dels är här intet nytt i fråga,
utan endast bibehållandet af en skyldighet, som de redan hafva; dels kan bördan lättas
genom någon liten förminskning i lärotitnmarnes antal, utan att undervisningen
behöfver deraf lida, och dels är det ej nödvändigt, att den mest betungade af de
båda tjenstemänfien — jag menar Rektorn — skall enligt den arbetsordning, här
nedan kofnmer ätt föreslåé, städse och oafbrutet, i Kapitlet tjenstgöi-a. För små
oböqvämligheter böra i alla fall icke stora fördelar uppoffras. Den svåraste an¬
märkning, Söm, öfter1 mitt förthéhahde, kan göras emot Rektors af mig förordade
sjelfskrifvenhet, är den, att för härvarande denne tjensteman endast tillförordnas
för fem års tid. Afven om dellim ordning skulle komma ätt fortfara, hvilket jag
betviflar rätt längé kunna égä rum, så är likväl uti här ifrågavarande hänseende
dlägenhetén deraf ej synheidigen stor, hélöt förordnandet i de aldra fléätä fall utan
tvifvel blifvér förnyädt, oöh gagnet af Rektors föreslagna ledamotskap dessutom
är vida öfvervägande. Jäg öfvergår alltså nu till bestämmandet af den femte
Kapitel-ledaniotsplatsen, rörande hvilken häfdens vittnesbörd likaledes är af högt
värde och i afseende hvarpå jag tillåter mig att erinra om hvad Domprosten Knös
förra riksdagen anförde. “Häfden intygar — anmärker denne motionär — att af
de fordne kanonici, som tillika voro kapitulares, flera innehade pastorater i eller
nära stiftsstaden och att detta förhållande fortfor i vårt fädernesland äfven efter
reformationen, hvarföre ock vid gymnasiernas stiftelse det icke var lektoretna,
som blefvo kapitulares, utan i omvänd ordning de förutvarande kapitulares — (af
hvilka, såsom nyss nämndes, flera voro prebendarier), sorn åtogo sig ellet ålades
att såsom lektorer undervisa vid gymnasierna. Så har prebendeväsendet upp¬
kommit, Då nu fråga är om en förändrad organisation af Domkapitlen, torde på
denna mycket gamla anordning afseende böra göras och med en för våra tidsför¬
hållanden afpassad tillämpning af densamma något i eller nära stiftsstaden beläget
pastorat af Konungen bestämmas till hvad jag skulle vilja kalla kapitel-pastorat,
hvilket borde sökas och tillsättas enligt dess beskaffenhet såsom regalt eller kon-
sistorielt, dock så, att tillika för kompetens uppställdes några särskilda vilkor,
t. ex. desamma, som för första klassens pastorater, med tillägg af fordran på
pastoral-erfarenhet; hvadan ock, då vid sådant pastorat skyldighet att på kallelse
i Domkapitels-göromålen deltaga vore fästad, hvarje sökande redan på förhand
visste, att detta besvär medföljde pastoratet och att lian, om han erhölle detsamma,
måste de dermed förenade kapitel-ledamotsåligganden fullgöra.“ För egen del in¬
stämmer jag fullkomligt i denna mening och föreslår således, att ett kapitel¬
pastorat mfed nu bcskrifne ansökningsvilkor utses i hvarje af de sex stift, der det
för uppgifna ändamålet är behöfligt och domprostar finnas. I de fyra stift åter,
232
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 115.
der desse tjenstemän saknas och der således ytterligare en kapitularplats återstår
att fylla, torde tillsvidare och intill dess domprost-embeten äfven der hinna in¬
rättas, hvilket vid den förestående regleringen af biskoparnes löner lätt låter sig
göra, ännu ett kapitel-pastorat böra utses, såvida det icke skulle befinnas lämp¬
ligare att under besagda mellantid Konungen bland elementar-läroverkets lektorer
på dessa ställen tillförordnar den femte kapitel-ledamoten. För öfrigt mäste, vid
inträffad ledighet, jäf eller förfall adjunktionsrätten hädanefter såsom hittills vara
Domkapitlet medgifven, äfvensom lektorerna vid läroverket förbundna att, då de
tillkallades, i Domkapitlets förhandlingar deltaga. Då jag sålunda dristat att ånyo
förorda inrättandet af kapitel-pastorat, såsom den på en gång mest användbara och
önskvärd duglighet bäst garanterande utvägen, har jag dermed ingalunda åsyftat
någon tillökning i prehende-pastoraternas antal. Tvärtom är det afsigten att be¬
stämma en sådan arbetsordning för Domkapitlen, att kyrkoherdarne i dessa pa¬
storat ganska sällan för kapitel-bestyrs skull behöfva infinna sig i stiftsstaden och
de således vara oförhindrade att åt sine respektive församlingar kunna egna sin
hufvudsakliga verksamhet. Icke heller är det meningen att genom den nya eller,
rättare sagdt, återupplifvade gamla inrättningen tillskynda statskassan ökade ut¬
gifter. Yäl är det möjligt, att på några ställen arfvoden kunna blifva nödiga
såsom ersättning för de de nämnde Kyrkoherdarnes tjenstgöring i kapitlet; men
sannolikt skall de utsedda pastoraternas beskaffenhet i allmänhet göra en dylik
ersättning obehöflig, och der den möjligen kommer att behöfvas, torde medel på
annan väg än genom Statsverkets anlitande kunna anskaffas.
Skulle ofvan i korthet beskrifna organisationsförslag godkännas, borde må¬
hända äfven föreskrift gifvas om Domkapitlets förstärkning i de fall, då prof för
sökt lärarebefattning skola bedömas och sådan befattning skall tillsättas. Det kan
nemligen icke förnekas, att i dylika fall en förstärkning genom sakkunnige mäns
adjunktion ofta är önskvärd. Jag tror likväl, att man lämpligast öfverlemnar åt
Kongl. Majit att härom afgöra i sammanhang med de stadgar för läroverken,
Högstdensamme kan finna för godt att i nåder utfärda. Ett annat förtydligande
tillägg är dock här på sin plats för den händelse, att ett Domkapitel icke skulle
blifva fulltaligt derigenom att theologie-lektors- och rektors-tjensterna äro hos
samma person förenade. Då det torde vara föga gagneligt att, der detta inträffar,
möjligtvis för en ganska lång tid fylla luckan genom omvexlande adjunktioner,
tillstyrker jag, att Konungen förordnar en af elementar-läroverkets lektorer till le¬
damot i Kapitlet för den tid nyssnämnda tjensteförening eger rum. Och ännu ett
tillägg finner jag vara nödigt, ehuru detta icke rör sjelfva Kapitlets sammansätt¬
ning, utan en allmän förpligtelse för de män, som i detta kollegium skola ingå
såsom ledamöter. Kyrkan har nemligen obestridlig rätt att i afseende på lära
och lefverne fordra detsamma af sina närmaste styresmän som af sina tjenare.
Följaktligen anser jag det ock böra i lag uttryckligen stadgas, att de förra, äfven
då de äro lekmän, äro underkastade samma förbindelse och ansvar som de sednare.
Jag har särskild anledning till detta yrkande i den förändring Kongl. Majit vid¬
tagit med eden för lärarne vid elementar-läro verken.
Hvad slutligen arbetsordningen inom Domkapitlen angår, så kan den tyd-
ligtvis i hela sin vidd här ej blifva föremål för någon utredning och behöfver det
icke heller. Endast i den mån hon står i oskiljaktigt samband med sjelfva or¬
ganisationsfrågan bör hon vid detta tillfälle komma under pröfning. Och äfven
denna pröfning är knappt behöflig, då man redan har ett af Rikets Ständer god-
kändt
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 115.
233
kändt samt af Konungen och Hans Högsta Domstol utan anmärkning lemnadt re¬
sultat att hålla sig till. Jag afser härmed det ofvan åberopade af Ständerna vid
riksdagen 1856 antagna stadgandet, att “Domkapitel må beslut fatta, der tre när
äro“ o. s. v. Just denna föreskrift, hvilken jag naturligtvis nu önskar måtte
blifva lag, underlättar möjligheten för såväl Rector Scholae som Kyrkoherde i
kapitel-pastorat att såsom kapitulares fungera, utan att dermed ett menligt in¬
trång sker på deras hufvudsakliga embetsverksamhet. Ty det är klart, att så¬
lunda hvarken Rektor eller Kyrkoherden behöfver deltaga i behandlingen af de
aldraflesta i Domkapitlet förekommande ärenden och således icke heller under
vanliga förhållanden oftare behöfva vara tillstädes vid Kapitlets sammanträden,
än de der förekommande målens natur, yppad dissens eller inträffadt förfall det
ovilkorligen fordra. Rektors kapitelbestyr komme följaktligen att i regeln mesta¬
dels inskränkas till sådana ärenden, som röra läroverken och kassaförvaltningen;
Kyrkoherdens till kyrkliga rättegångsärenden och pastoral-examina, i hvilka sed¬
nare han väl måste deltaga, om ock prestexamina, i fall de skola bibehållas, af
de öfriga kapitel-ledamöterna tillsamman med Lektorerna vid elementar-läroverket
kunna ombesörjas. Men det är öfverflödigt att mycket orda om ifrågavarande
arbetsordning. Hvarje sakkunnig granskare inser lätt af sig sjelf, att med
förändringen i föreskriften om domfördt antal kapitel-ledamöter den förnämsta
svårigheten för tillämpningen af ofvan framlagda organisationsförslag är un¬
danröjd.
På grund af hvad jag härmed haft äran anföra och under anhållan, att det
bristfälliga i min motivering måtte anses afhulpet genom en hänvisning till Dom¬
prosten Knös’ sakrika betänkande i Preste-Ståndets protokoll för riksdagen 1859—
1860 (1 band., s. 527 och följ.), får jag vördsamt hemställa:
det måtte Rikets Ständer besluta en förordning, hvarigenom, med
ändring af 1, 3 och 13 §§ i Kongl. Förordningen den 11 Februari 1687,
angående rättegåugen i Domkapitlen, samt med upphäfvande af Kongl.
Brefvet den 15 Juli 1752 om domfördt antal ledamöter och af Kongl.
Brefvet den 13 Juli 1799, som berättigar samtlige Lektorer vid gym¬
nasium till säte och stämma i Domkapitel, varder förordnadt som
följer:
§ 1-
Domkapitel skall bestå af Biskop, som förer ordet, samt af fyra
ledamöter. Dessa ledamöter äro: i Domkapitlen uti Upsala och Lund
Domprosten samt de tre öfrige ordinarie Theologie Professorerna vid det
i stiftsstaden varande universitetet; i öfriga stiften Domprosten, Theo¬
logie Lektorn vid läroverket i stiftsstaden, Rektorn vid samma läro¬
verk, samt Kyrkoherden i det i eller nära stifssstaden belägna pastorat,
hvilket af Konungen vid denna författnings utfärdande dertill be¬
stämmes. I de stift, der Domprost icke finnes, vare ännu en Kyrko¬
herde i sådant pastorat, som nu sagdt är, ledamot af Domkapitlet, och,
der Theologie Lektorn tillika är Rektor vid läroverket i stiftsstaden,
vare ännu en Lektor vid samma läroverk af Konungen förordnad att
tillsvidare såsom ledamot i Domkapitlet tjenstgöra.
Bih. till B. St. Prot. 1862 §■ 1863. 11 Sami. 2 Afd. 30
234
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 115.
§ 2.
Lekman, som är ledamot af Domkapitel, vare i afseende på lära
och lefverne underkastad samma förpligtelse och ansvar, som för kyrkans
presterskap äro stadgade.
§ 3.
Domkapitel må beslut fatta, der tre när äro, utom i frågor om
upprättande af förslag till embeten eller tjenster eller om tillsättande
deraf, eller i mål, der Kapitlet utöfvar domsrätt. I dessa fall må dock
beslutas af fyra, der tre af dem om beslutet ense äro.
§ 4.
Inträffar jäf, som i Rättegångs-Balken för domare sägs, för så
många ledamöter, att det förthy ej domfördt är eller beslut fatta kan,
eller finnes det nödigt att förordna annan ledamot i stället för den,
som laga förfall fått, må Kapitlets ojäfvige eller förfallolöse leda¬
möter, som när äro, bland stiftets Kyrkoherdar eller Lektorer vid läro¬
verket i stiftsstaden tillkalla så många, som erfordras att föreskrifvet
antal fylla.
§ 5.
Domkapitel sammanträde så ofta ärendena det fordra och minst en
gång hvarannan vecka.
§ 6.
Alla från Domkapitlet utgående expeditioner skola underskrifvas af
Ordföranden och kontrasigneras af Notarien.
§ 7.
Hvad i 3, 5 och 6 §§ stadgas, gälle ock, i hvad tillämpligt är, för
Konsistorierna i Stockholm, i afseende på hvilka i öfrigt förblifver vid
hvad redan föreskrifvet finnes.
§ 8.
Denna författning skall lända till efterrättelse från den ,
dock så att stadgandet i 1 § angående der omförmälde Kyrkoherdar
endast må tillämpas i mån af de Lektorers afgång, som för närvarande
innehafva prebende-pastorat.
Skulle Rikets Ständer godkänna ofvanstående författniugsförslag, så torde
Kongl. Maj:t i nåder täckas anbefalla Domkapitlen att, hvartdera för sitt stift,
inkomma med förslag så väl till lämpligaste s. k. kapitel-pastorater som ock till
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 116.
235
de arfvoden, som för tjenstgöringen i Domkapitlet möjligtvis kunna anses böra
innehafvare af sådant pastorat tilldelas, äfvensom de befordringsgrunder, hvilka
vid upprättande af förslag till sådant pastorat böra gälla, hvarefter Kongl. Maj:t
torde i nåder härom fatta beslut.
Då jag nu ändtligen och vördsamt anhåller, att denna min motion må till
Höglofliga Lag-Utskottet remitteras, förklarar jag tillika öppet, att jag med min
röst gerna vill understödja hvarje annat förslag, som befinnes bättre än det här¬
med framlagda lösa frågan om Domkapitlens reorganisation.
Stockholm den 29 November 1862.
A. N. Sundberg.
Ko 116.
Af Biskop E. G. Bring: Om anslag till förhöjande af de vid
rikets Ecklesiastika Konsistorier anställda tjenstemäns aflö¬
ning samt för bestridande af Öfriga för Konsistoriernas expe¬
dition nödiga kostnader.
Det torde vara temligen allmänt bekant, att under de sednaste tjugo åren
göromålen vid rikets ecklesiastika Konsistorier i en högst betydlig mån blifvit
förökade. Deraf har behofvet af förökadt tjenstcmannabiträde, förhöjd aflöning
för detta biträde äfvensom förökade tillgångar till bestridande af öfriga för sjelfva
expeditionens gång erforderliga omkostnader blifvit en följd. Då tillförene vid
hvarje Domkapitel en enda person var fullt tillräcklig för att bestrida den löpande
kassaförvaltningen, föra räkenskaperna, vårda handlingarne samt uppsätta och an¬
svara för protokoll och expedition; så taga nu dessa göromål minst tvänne perso¬
ners krafter ovilkorligen i anspråk. Och då för icke så längesedan af de båda
tjenstemännen, Notarien och Amanuensen, åtminstone den ene mycket väl kunde
med sin tjenstebefattning i Domkapitlet förena någon annan, t. ex. vid läroverket;
så är detta numera, åtminstone i de större stiften, alldeles omöjligt. Fastmera
måste, såsom af mina här närvarande ärade embetsbröder lärer kunna intygas,
vid flere och väl de flesta Konsistorier både Notario och Amanuens för ärender-
nas behöriga gång så uteslutande och träget deråt egna sin tid, att väl ofta kan
uppkomma en skälig fråga efter ytterligare biträde, men aldrig något större råd¬
rum för främmande sysselsättningar. Yid sådant förhållande är klart, att, om
dugliga tjenstemän vid Konsistoriernas expedition framdeles skola kunna erhållas,
en anständig bergning eller åtminstone nödigt lifsuppehälle måste åt dessa tjen¬
stemän, såsom sådana, beredas. Med mindre aflöning, än omkring tretusende
Riksdaler årligen, kan icke on Konsistorii-notarie, och med mindre än tusende
236
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 116.
Riksdaler icke en af denna sin tjenst hufvudsakligen upptagen Konsistorii-amanuens
vara belåten. En sådan aflöning ega visserligen ock redan Notarierna vid några
Domkapitel, men ingalunda vid alla. Hvad åter Amanuenserna beträffar, så be¬
står deras hittills varande hufvudsakliga inkomst i de årliga 400 R-dr, som Rikets
Ständer åt hvarje Amanuens anvisat. Men för denna summa finnes numera ingen
lämplig person villig att bestrida en Amanuensbefattning, som tager sin innehaf-
vares hela eller mesta tid i anspråk. När nu härtill kommer, att de så kallade
expeditionskassorna på flera ställen sakna inkomster, som motsvara deras utgifter;
så kan af allt detta lätteligen förstås, huru oöfvervinnerliga svårigheter för ären¬
denas jemna skötande redan inom flera Domkapitel skulle hafva uppstått, om
icke stiftets presterskap vid prestmöten frivilligt åtagit sig att tills vidare genom
sammanskott bidraga till fyllande af de aldra oundgängligaste behofven. Men
hvar och en inser, att lika litet som presterskapet är skyldigt att lemna sådana
bidrag, lika litet kan man billigtvis begära att på dylik frivillig väg fortfarande
erhålla det erforderliga, helst behofven allt framgent i detta, såsom i annat, lära
komma att vexa. Obestridligt måste väl vara, att det är Rikets Ständers pligt
att sörja för, att de ecklesiastika embetsverken lika väl som de civila genom nö¬
diga materiela medel sättas i stånd att kunna fullgöra sina skyldigheter. Då
likväl både behof af tjenstebiträde och redan förhandenvarande pekuniära tillgån¬
gar vid olika Konsistorier äro mycket olika, så låter sig saken icke väl hjelpas
derigenom att en viss lika stor summa åt hvarje Konsistorium anvisas. Utan
torde åt Kongl. Majit böra öfverlemnas att undersöka de på särskilda ställen före¬
varande olika behof och att derefter i mån af behof fördela de tillgångar, som
Rikets Ständer nu för ändamålet bereda. Att de årliga behofven, om de skola
blifva någorlunda tillfredsställda, icke kunna för hela riket beräknas till mindre,
än Tiotusende R:dr R:mt, låter sig med handlingar, som jag torde få bifoga
denna motion, lätteligen visa. — I följd häraf tillåter jag mig ödmjukligen hem¬
ställa,
att Rikets Ständer måtte anvisa ett årligt reservationsanslag, stort
Tiotusende Riksdaler Riksmynt, att af Kongl. Majit, efter pröfning af
förevarande behof, till de ecklesiastika Konsistorierna disponeras, för
att af dem användas till förbättring, der så påkallas, af Notariernas
och Amanuensernas aflöning äfvensom till bestridande af öfriga för
Konsistoriernas expedition nödiga omkostnader.
Jag anhåller att till Stats-Utskottet, dit denna motion torde blifva remitte¬
rad, få efter någon veckas förlopp inlemna uppgifter såväl rörande göromålens
tillvext vid rikets samtliga ecklesiastika Konsistorier under de sistförflutna tjugo
åren, som rörande de tillgångar, hvilka uti ofvan omförmälda hänseende vid hvarje
Konsistorium redan förefiunas.
Stockholm den 29 November 1862.
E. G. Bring.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 117.
237
IiT:0 fl?.
Af Biskop L. A. Anjou: Om anslag till ny hospitalsbyggnad i
Wisby.
I Kongl. Majits nådiga Proposition om Statsverkets tillgångar och behof
äskas, på grund af Kongl. Serafimer-ordens-gillets anmälan, ett anslag af 13,221
Ridr 85 öre till förändrad inredning och tillbyggnad af hospitalet i Wisby, i
ändamål att kunna fullständigare särskilja de bägge könen, samt erhålla celler
för stormande patienter och för verkstadsrum, äfvensom i sammanhang dermed
bereda utrymme för emottagande af ett större efter Gotlands behof någorlunda
afpassadt antal sinnessjuka.
Uuder det antalet sinnessjuka på Gotland utgör, enligt uppgift, icke mindre än
88, af hvilka dock en del icke torde vara i behof af vård å hospital, upptager staten
för hospitalet tolf platser, och äro för närvarande der inrymda femton personer.
Och nuvarande hospitalsbyggnad, nödtorftigt inrättad för sitt ändamål, motsvarar
ingalunda nyare tidens anspråk för en sådan inrättning. Den är belägen på en
af ålder hospitalet tillhörig grund inom staden. Tomtens utrymme är ej stort,
och likväl har på densamma måst lemnäs plats för lasaretts- och kurhusbyggnad,
med hvilka hospitalet måste hafva gemensam gård, som ock är den enda lämp¬
liga vädrings- och rörelseplats för alla tre inrättningarnes patienter. Om plante-
ringsland och hvad öfrigt man för hospitalspatientens kurativa behandling och
helsovård numera anser nödigt, kan ej blifva fråga. Och den redan inskränkta
obebyggda delen af tomten skulle genom en tillbyggnad af hospitalshuset ytterli¬
gare inskränkas. Och denna tillbyggnad gifver likväl ingen säkerhet för hospita¬
lets tillräcklighet, och blefve i alla hänseenden endast en tillfällig nödfallsutväg.
Jag är öfvertygad att icke liknöjdhet för öns behof eller för de sjukas be¬
höriga vård, utan en önskan att icke göra alltför stora anspråk, ehuru billiga de
må vara, på Statens tillgångar, äfvensom beräkningen att inrättningar som kunna
mottaga ett större antal sinnessjuka äro både ändamålsenligare för de sjukas be¬
handling och mindre kostsamma till anläggning och underhåll, än smärre hospi¬
taler, har föranledt Serafimer-ordens-gillet till det underdåniga förslag, som Kongl.
Majit till Rikets Ständer framställt. Men både billighet och behof torde här
kunna rättvisa ett undantag, helst som i den af Konung och Ständer godkända
planen för hospitalsväsendet i riket, Wisby hospital är upptaget ibland dem, som
borde bibehållas och försättas i tidsenligt skick.
Wisby hospital eger på Gotland dels skatte- dels och i synnerhet egna jor¬
dar af mellan två och tre tusen tunnlands vidd. Afkastningen af dessa har under
de tio sistförflutna åren tillåtit att, — efter afräkning af allt som åtgått till
hospitalets hela vård och byggnadsunderhåll, äfvensom af hvad till lasarettet och
till uppfostringshjelp för barn m. m. utbetalts, — till allmänna hospitalskassan öfver¬
lemna årligen i medeltal närmare 3,000 R:dr. Och denna afkastning skall sanno¬
likt vid jordbrukets förbättring på ön betydligt ökas, då erfarenheten redan visat
238
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 118.
att vid sednare arrendeauktioner högre arrenden erbjudits. Det synes som en in¬
rättning med öfverflödiga tillgångar för sitt närvarande skick hade billiga anspråk
på tidsenlig förbättring, och som den landsort till hvilkens fördel dessa inkomster
äro gifna, icke skulle behöfva, såsom nu är fallet, med en kostnad, ungefärligen
motsvarande ett års afgift för tredje klassens patienter, för de sinnessjuka, om
deras antal öfverstiger 12 å 15 eller en på 3 eller 4,000, söka plats på fastlan¬
dets hospitaler, helst som iunevånarne ogerna från den icke vidsträckta öns om¬
råde aflägsna dessa sjuka, och, deremot om ett hospital derstädes skulle anläggas
i större omfång, läget vore i sanitärt hänseende förmånligare än på de flesta andra
orter, och nödig jordareal kan genom användande af hospitalets egna jordar eller
deras utbyte utan särdeles kostnad beredas, och, i fall hospitalet vöre större än
för öns behof, transporten dit af sjuka från fasta landet vore lika lätt som nu
öfverförandet af sjuka från Gotland, och i det hänseende lättare att hospitalet
blefve nära vid landningsplatsen beläget.
Dessa skäl med flera hafva förmått Hospitals-direktionen att i samråd med
en af Serafimer-ordens-gillet öfversänd Arkitekt utse ny plats för hospitalet
straxt utanför Wisby stadsmur, och att underställa gillets pröfning ett af denne
Arkitekt uppgjord ritning till nybyggnad, beräknad för minst 30 patienter, och
för möjlighet af ytterligare utvidgning, jemte kostnadsförslag. Detta kostnads¬
förslag uppgående till 128,000 R:dr bör, då flera inskränkningar i anseende till
byggnadsmaterialier, kostnad för värmeapparat m. m. torde kunna göras, icke
kunna öfverskridas. Och får jag på ofvan anförda skäl hos Rikets Ständer vörd¬
samt hemställa,
att för en ny hospitalsbyggnad vid Wisby, beräknad för minst 30
patienter, måtte beviljas en summa af 128,000 R:dr.
Men skulle anläggning af hospital med detta ringare antal patienter anses
olämplig, vågar jag hemställa
att ett större hospital för 100 patienter der må anläggas, och får i detta
fall föreslå en byggnadssumma, motsvarande den för Wexiö nybyggda
hospital använda eller omkring 210,000 R:dr.
Ritningar och nödiga handlingar torde få af mig tillhandahållas Stats¬
utskottet, till hvilket jag anhåller att denna motion måtte remitteras.
Stockholm den 29 November 1862.
L. A. Anjou.
M*0 11S.
Af Prosten C. G. Berlin: Om anslag till lön för en Regements¬
pastor vid Husar-regementet Konung Carl XV.
Såsom representant för Lunds stift har jag af vederbörande Regements-chef
blifvit gjord uppmärksam på ett missförhållande, som eger rum vid husarregemen¬
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 119.
239
tet “Konung Carl XV samt anmodad att genom väckandet af en motion söka
undanrödja det anmärkta missförhållandet.
Det är från sekler tillbaka ett särdeles vackert och utmärkande drag för
den Svenska krigshären, att samtlige dess regementer, de indelde så väl som de
värfvade äro försedde med Regementspastorer, bataljons- eller esqvadronspredikan-
ter. Det gifves likväl härifrån ett enda undantag, och detta gäller för det värfvade
husarregementet, som har den äran att bära namnet “Konung Carl XV“, och det
må med skäl väcka någon förundran, att detta regemente blifvit lemnadt utan
all egen själavård, då nemligen ingen enda prestman dervid blifvit anställd. Det
kan i detta Högvördiga Stånd icke behöfvas någon argumentation för att ådaga¬
lägga, att den anmärkta bristen är beklagansvärd, och att i detta hänseende rege¬
mentet kan anses vanlottadt oaktadt det dyra och för alla Svenska hjertan kära
namn det nu mera här, och till trots för det anseende det åtnjuter för ärorika
bragder, som det i fordna dagar utfört på slagfältet, och hvilka man med visshet
kan påräkna att se förnyade, om någon fara ånyo hotar fosterjorden.
Ehuru den angelägna själavården kunnat al regementets medlemmar åtnju¬
tas genom särskilda aftal med det tjensgörande presterskapet i de Skånska städer,
der esqvadronernå äro förlagda, saknas denna själavård dock helt och hållet vid
regementets årliga möten, och kommer likaledes att saknas, om regementet blir
heordradt att gå i fält.
Jag utber mig derföre att få föreslå:
att Rikets Ständer täckas bevilja för husarregementet “Konung Carl XV“
ett årligt anslag af Ett tusen tvåhundra Riksdaler Riksmynt till lön
för en Regemcnts-pastor mod skyldighet för samme Pastor att bestrida
garnisons-predikantstjensten i Malmö.
Stockholm den 29 November 1862.
C. G. Beilin.
IVo 119.
Af Doktor C. H. Rundgren: I Folkskole!rågan.
De mångfaldiga förslag, som inom detta Högvördiga Stånd af särskilda mo¬
tionärer blifvit framställda angående folkskole-frågans lösning, häntyda på brister
i det närvarande tillståndet, hvilka måste undanrödjas, innan systemet af 1856—
1858 årens riksdag hunnit rotfästa sig och göra en återgång omöjlig. Bland de
många rösterna har allenast en enda här höjt sig för det närvarande systemets
fixerande för framtiden genom anslagets uppförande på 8:de Hufvudtiteln, nemligen
den insigtsfulle och aktade mans, hvilken vid omförmälda riksdag kraftigt bidrog
240
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 119.
till dess genomförande. Jag befarar att han icke skulle stå qvar vid denna sin
mening, o?n han varit i tillfälle att, i likhet med pluraliteten af Ståndets med¬
lemmar, på närmare håll se frukterna och erfara svårigheterna vid systemets ge¬
nomförande i det verkliga lifvet. Emellertid har denna röst i dessa dagar vunnit
ett kraftigt understöd genom Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående anslag
till folkundervisningens befrämjande, enär Kongl. Maj:t, i alla hufvudsakligaste
delar föreslår ett fortgående på den vid 1856—1858 årens riksdag påbegynta ba¬
nan. Jag anhåller derföre att få i frågan uttala mig, innan den kommer under
Utskottets handläggning.
I dessa vilkor föreslår nu Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition 3:ne för¬
ändringar, nemligen l:o att understöd icke skall göras beroende af den tid, då
åtgärden till folkskoleväsendets förbättring vidtagits, utan bestämmas med hän¬
seende till vidden af uppoffringar. 2:o att för erhållande af understöd må erfor¬
dras, att kommun tillförene tillskjutit ett belopp motsvarande folkskole-afgiften,
3:o att gränsen för folkskolelärare-lön må blifva 500 R:dr i stället för hittills be¬
stämda 400 R:dr. Dessa förändringar må nu vara förbättringar eller icke —
derom vågar jag icke utlåta mig. — De föranleda ett vacklande i lagstiftningen,
som icke kan vara rådligt, så länge så många röster uttala sig emot hela syste¬
met. Felet ligger just deruti, att de anvisa ett fortgående på den beträdda orig-
tiga vägen, nemligen om vägen att i Regeringens hand centralisera folkskolemed-
len och splittra regeringens tid och uppmärksamhet på detaljer, hvilka det ej lig¬
ger i dess magt att kontrollera; att genom förespeglingar af understöd locka för-
församlingarne till erbjudanden af bidrag, utan att någon garanti gifves att för¬
samlingens sätt att ordna sitt folkskoloväsende blir ändamålsenligt; att framkalla
hvarjehanda svek i fråga om det understöd, som från församlingarne gifves, i det
att de för Regeringen angifna bidrag i ganska många fall endast finnas på pap¬
peret; att framkalla åtskilliga småskolor, hvilka i fråga om folkundervisningen
icke ega någon egentlig betydelse, enär de endast bibringa de första elementerna,
men framkalla hos allmogen den föreställningen, att småskolan gör den egentliga
folkskolan öfverflödig, och slutligen: att icke vinna det ändamål som vore det
vigtigaste, att nemligen dels framkalla flere egentliga folkskolor med examinerade
lärare, dels försätta den examinerade folkskoleläraren i den ställning, att han
blir i ekonomiskt hänseende någorlunda sorgfri och att andre unge skicklige män
lockas att beträda den mödosamma och ansvarsfulla lärarebanan.
Det ligger i sakens natur, att det för Regeringen är omöjligt att rättvist för¬
dela folkskolemedlen. Erfarenhoten visar att det icke heller lyckats. Eller hvad
skall man säga derom, att en församling, Madesjö i Calmar stift, erhållit 990 R:dr
R:mts understöd för icke mindre än 22 småskolor, under det att en annan för¬
samling, Norrköping, som genom vederbörliga verifikationer af den 5 Maj 1861
visade sig hafva sedan år 1858, utöfver församlingens dåvarande utgifter, tillskju¬
tit ett årligt belopp af 3,169 R:dr, tillförsäkrades på papperet ett belopp af 520
R:dr, hvilket dock till följd af de af Regeringen gifna vilkor icke kunde för samma
år utgå med högre belopp än omkring 120 R:dr R:mt.
Till de många förslag, sorn vid denna riksdag blifvit framställda, vill jag
emellertid icke lägga något nytt; jag har allenast, vid den meningsskiljaktighet
som visat sig, velat afråda ifrån hvarje steg, som ytterligare kan försvåra åter¬
gången från det närvarande och vill derföre allenast hemställa,
1:0
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 120.
241
l:o att ingen förändring må för närvarande göras i hvad vid sist-
lidne riksdag beslutades i folkskolefrågan och att således anslagen för
folkundervisningen må utgå på samma vilkor och till samma belopp
samt med samma fördelning på de särskilda föremålen som vid 1859—
1860 årens riksdag beslutades.
Men då folkskolefrågan, hvilken för närvarande ovilkorligen fordrar en lös¬
ning så väl i fråga om det ekonomiska, som i fråga om organisationen, icke kan
vid riksdagen nöjaktigt behandlas, får jag tillika vördsamt föreslå,
2:o, att Rikets Ständer hos Kongl. Majit underdånigst anhålla, att
en Kommitté af sakkunnige män utses, hvilken eger att utarbeta för¬
slag till folkundervisningens ändamålsenliga ordnande, så väl i allmänhet
som ock särskildt för de orter, hvilka till följd af lokala förhållanden
äro i behof af ett särskildt ordnadt folkskoleväsende, samt att denna
Kommitté jemväl ålägges dels afgifva förslag, angående det framtida
användandet af den del af den personliga skyddsafgiften, hvilken vid
1856—1858 årens riksdag blifvit till folkskoleundervisningens befräm¬
jande anslagen, dels yttra sig huruvida med folkundervisningens ord¬
nande må vara bäst öfverensstämmande att så väl den nu utgående så
kallade folkskole-afgiften som ock den här omförmälda delen af per¬
sonliga skyddsafgiften må ingå till Statsverket och i dess ställe ett
anslag för folkundervisningen må på 8:de Hufvudtiteln uppföras, att
utgå i öfverensstämmelse med de af Kommittéen föreslagna grunder för
undervisningens ordnande.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet, till behandling i sammanhang med
den nådiga Propositionen och med de i folkskolefrågan väckta motioner, anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
C. 11. Pundgren.
miso 120.
Af Prosten 0. E. Rabe: Om inrättande a,f ytterligare ett Institut
för döfstumma.
För den som vet, huru mycket gagn och välsignelse bildning och kunskaper
kunna hafva med sig, är det sannerligen desto mera fägnesamt förnimma, med
hvilken kärlek — för att icke säga förkärlek — såväl elementar-skolan som folk¬
skolan numera omfattas, som den tiden icke är långt aflägsen, då skolan ännu
Bih. till R. St. Prot. 1862 1863. 11 Sami. 2 Afd. 31
242
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 120.
helt stjufmoderligt behandlades och fick äta kyrkans nådebröd. Rättvisligen ifrar
man nn för att öppna tillfälle för alla med sundt förstånd och med sunda sinnen
begåfvade barn att — hufvudsakligen på det allmännas bekostnad — få lära allt
hvad de behöfva veta för att kunna bereda sig sjelfve utkomst samt blifva nyt¬
tiga medlemmar i samhället. Denna allmänt erkända angelägenhet om ungdo¬
mens bildning gifver också hopp om framgång åt ett förslag, som jag dristar göra
till förmån för en icke liten del af fäderneslandets barn, hvilka äro i den olyck¬
liga belägenhet — och detta är just deras största olycka — att de icke kunna
begagna de undervisnings-anstalter, som med välvillig hand beredas och öppnas
för alla deras mera lyckligt lottade jemnårige, utan behöfva en annan ledning och
en sådan, som den enskilde äfven med bästa vilja icke kan bereda — der således
Staten och det allmänna bör komma emellan.
Yid 1855 års slut funnos nemligen inom Sverige enligt officiella uppgifter,
icke mindre än 608 barn under 15 år, som voro döfstumma, 201 af samma ålder
som voro blinda samt 31, hvilka på en gång voro döfstumma och blinda. Huru
stort antalet af dessa olyckliga nu är, kan icke med säkerhet ännu uppgifvas;
men ingen anledning är, att förhållandet mellan dessa och hela folkmängden har
under tiden förändrats, utan tillväxt i samma mån som denna, och då mäste man
antaga, att antalet af de döfstumma vid nämnde ålder i förhållande till landets
hela folkmängd vid sistlidet års slut utgör 654, å de blinde 216, samt å dem, som
på en gång äro döfstumme och blinde 33 eller tillsammans 903 sådane olycklige,
och af dem tillsammans 687 döfstumma barn, om hvilka jag här närmast vill tala.
För vården om dessa många olycklige har Sverige i sanning gjort mindre än hvad
det bort göra, och mindre än hvad de fleste andra länder i Europa gjort för så¬
dana. Då t. ex. Norrige underhåller 4 undervisningsanstalter för döfstumma, då
Frankrike för mer än 10 år sedan redan hade omkring 70, Preussen 40, England
30, Italien 20, så hafva vi ännu blott en enda sådan anstalt, ehuru antalet af
döfstumma är i förhållande till hela folknummern icke större hos-dem än hos oss.
Att den anstalt, som vi hafva för vården om sådane vanlottade barn, är för
behofvet alldeles otillräcklig, framgår uppenbarligen, när man betänker, att der
för närvarande icke är plats för mer än 100 döfstumma samt 40 blinda. Det vi¬
sar sig ock, när någon frielevsplats genom Konsistoriernas försorg skall tillsättas,
då åtminstone inom det stift, som jag tillhör, 15 å 20 sökande vanligen anmälas
till erhållande af den ena platsen, och likaså, när någon plats efter betalande elev
blifvit ledig, då, såsom mig af tillförlitlig person blifvit sagdt, icke sällan inträffat
att sökanden blifvit öfverårig innan den långt förut ingifna och af brist på ledig
plats hvilande ansökningen kunnat af Styrelsen till pröfning företagas. Yisserli-
gen har detta Institut dels genom egna tillgångar, dels genom anslag af stats¬
medel nu kunnat företaga en icke obetydlig nybyggnad till utvidgning af vård¬
anstalten för de döfstumma, så att när denna byggnad för begagnande varder fär¬
dig, rum för omkring 50 nya elever lär kunna beredas; likaledes har inom Hjort¬
heda församling i Calmar län man nyligen börjat anlägga ett sådant mindre In¬
stitut, hvars framgång och fortfarande dock är helt och hållet beroende af frivil¬
liga gåfvor och bidrag; derjemte har en prestman inom Göteborgs stift under
sednare åren af egen drift och håg att vara sina nödställda medmenniskor till
tjenst företagit sig att lemna några få döfstumma någon undervisning, och för
att bereda fast boningsplats åt dessa elever har helt nyligen enskild man inköpt
och för detta ändamål upplåtit en mindre hemmansdel i närheten af nämnde prest¬
mans bostad; — men, med tacksamt erkännande af det lofvärda i dessa den krist¬
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 120.
243
liga barmbertighetens bemödanden för ett så vackert ändamål, och med tillönskan
af all möjlig framgång åt dem, motsvara de dock på långt när icke behofvet.
Af de 687 döfstumma barn under 15 år, som finnas i landet, äro säkert 400 mel¬
lan 8 och 15 år, eller inom den ålder, då de böra undervisas. Om också i aldra
lyckligaste fall för 175 af dessa funnes plats i någon lämplig undervisningsanstalt,
skola då de återstående 225 lemnäs åt sitt bittra öde, och få uppvexa i hednisk
okunnighet, ehuru de äro döpta och tillhöra ett kristet samhälle, hvilket rätteli¬
gen sätter sin ära uti och gör stora uppoffringar för att bereda det uppvexande
slägtet bildning och kunskaper? Skola de många nya rön, man under sednare
tider gjort i behandlingen af sådane olycklige och som lemnat förvånande vackra
resultater, så att man lyckats bibringa de döfstumma icke blott färdighet i hvarje¬
handa yrken samt skicklighet i läsning, skrifning och räkning jemte insigt i språk
och vetenskaper, utan till och med i många fall sjelfva talgåfvan, — skall allt
detta icke alls komma dessa många i någon mån till godo, utan de få uppvexa
mera som djur än som menniskor, en plåga för sig sjelfva och sina närmaste och
ofta en tung börda för den kommun de tillhöra, då äfven de dock kunde blifvit
nyttiga samhällsmedlemmar, funnit utvägar att försörja sig sjelfve, och framför
allt fått det andliga ljus, som ensamt förmår att rätt försona dem med deras
olyckliga lott, hvari de sjelfve icke hafva någon del? — Här bör otvifvelaktigt
Staten komma emellan, och erkänna sin förbindelse att om icke med större, dock
med lika stor beredvillighet öppna för dem tillfälle till undervisning och bildning
likaväl, som för deras jemnårige, hvilka äro nog lycklige att hafva alla sina sin¬
nens fulla bruk; och Staten åligger detta desto förr, som enskilda föräldrar —
de må i öfrigt vara bättre eller sämre lottade — här icke förmå uppfylla sina
förbindelser mot sina barn. Jag befarar derföre icke något motstånd, utan tror
mig fastmer kunna hoppas bifall och understöd från alla håll, då jag nu vördsamt
vågar föreslå
att Rikets Ständer, till afhjelpande af den brist här finnes på under¬
visningsanstalter för döfstumma, måtte ingå till Kongl. Maj:t med un¬
derdånig anhållan, det täcktes Kongl. Majit, sedan undersökning skett,
kostnadsförslag blifvit uppgjordt samt andra för målets behöriga utre¬
dande nödiga åtgärder blifvit vidtagne, till Rikets härnäst sammanträ¬
dande Ständer aflåta nådig Proposition om inrättande på lämpligt ställe
på Statens bekostnad af ytterligare ett Institut för döfstumma, på hvil¬
ket både sådane, som voro i tillfälle att kunna betala, kunde intagas,
och äfven ett icke allt för ringa antal friplatser voro öppna för sådane
fattige döfstumma barn, hvilka icke voro i stånd att erlägga någon
afgift.
Denna min motion anhåller jag vördsammast måtte blifva till vederbörligt
Utskott remitterad.
Stockholm den 29 November 1862.
Oscar Erh. Rabe.
244
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 121.
H:o 121.
Af Prosten 0. E. Rabe: Om anslag för omläggning af allmänna
landsvägen emellan Borås och Sundholms gästgivaregård i
Marles härad samt till understöd åt de utjattiga i samma
härad.
Det krig, som nu rasar inom Nord-Amerikanska staterna har genom den
bomullsbrist, som deraf uppkommit, haft ett mägtigt inflytande på ställningen
inom Marks härad af Elfsborgs län. Detta härad, sorn räknar en folkmängd af
omkring 35,000 menniskor, utgör nemligen bland de mycket omtalade sju hära-
derne det, der Yäfnadsindustrien såsom handaslöjd bedrifves i den största utsträck¬
ning; och der torde näppeligen någon bondstuga, eller koja finnas, hvarest icke
väfstolen är i gång, såvida invånarne kunnat skaffa sig någon kredit hos någon
af ortens förläggare. Man kan föreställa sig i huru stor skala denna rörelse be¬
drifves, då en enda sådan förläggare kan sysselsätta flera hundrade väfstolar, och
ensamt i arbetslön utbetala mer än 100,000 R:dr på året. Men det är hufvudsak¬
ligen bomullen, som utgör råvaran för denna ganska storartade tillverkning, då
linet och ullen, som endast på vissa trakter bearbetas, icke kan erhållas till er¬
forderligt belopp, samt skulle i allt fall fördyra varorna, hvilka endast genom de
ytterst låga priser, hvartill de afsättas, kunna täfla med utländska tillverkningar,
och spridas bland den arbetande klassen.
Men denna för orten högst väsendtliga näring har genom den inträffade
bomullsbristen tagit betydlig skada, och tusentals arbetai‘e hafva förlorat sin
arbetsförtjenst. Visserligen hafva flere bland förläggarne med berömlig omtanka
och hedrande uppoffringar fortsatt rörelsen och låtit tillverka varor, som de måst
sälja till nästan samma pris, som råvaran kostade i inköp; men naturligtvis har
rörelsen icke kunnat bedrifvas i så stor skola som förut, och man förutser snart
den stund, då en fullkomlig brist på garn från de dels redan afstadnade, dels af
brist på bomull snart staduande spinnerierna skall omöjliggöra alla bemödanden
att bereda de fattige arbetsförtjenst. Vid åtskilliga större spinnerier t. ex. i Gö¬
teborg har arbetet redan för flera månader sedan upphört, och vid Rydahls spin¬
neri i Mark, der tillverkningsvärdet uppgått till En million R:dr om året, kan,
af brist på bomull, icke arbetas mer än halfva tiden; och i alla hänseenden torde
bomullsförrådet ej räcka öfver vintern. Om do vid dessa fabriker anställda arbe¬
tares försöjning skola utan tvifvel egarne, i hvad på dem ankommer, draga för¬
sorg, men helt annat är förhållandet med dem, som i sina hem arbetat på beting
för vissa förläggare, men nu sakna sysselsättning. Och denna stockning i väfnads-
industrien på en ort, der denna thyvärr bedrifvits mera såsom hufvudsak än bisak,
verkar äfven förlamande åt andra håll, nemligen på dem, som endast medelbar¬
ligen genom forslande eller verkställande af andra arbeten medverkat för tillverk¬
ningen; hvadan den nöd, som deraf vållas, verkligen är af mycket betänklig art.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 121.
245
Men vid en sådan endast af yttre politiska omständigheter och förhållanden
inträffad nöd torde med ännu större skäl än vid en inom en viss ort inträffad
missvext, undsättning erfordras. Man kan icke här hänvisa de nödlidande till
fabrikauterne, ty dessa draga försorg om sina fattiga, icke heller till kommunerna,
ty nästan alla medlemmarne af dessa lida af olyckan, och de aldra flesta idka
just den husslöjd, som nu afstadnat. En befolkning af 35,000 menniskor, af
hvilka den ojemförligt största delen utan eget förvållande saknar arbete, måste
ådraga sig Statsmagternas uppmärksamhet och berättiga till mellankomst. Vid
valet angående beskaffenheten af denna mellankomst måste likväl den största för¬
sigtighet iakttagas, ty nådegåfvor gifva farliga prejudikat och låneunderstöd kunna
icke lemnäs till dem, som ej förmå ställa säkerhet för återbetalning. Någon annan
utväg torde således icke återstå än befordrandet af ett allmännyttigt företag,
hvarigenom arbetsförtjenst bereddes åt ortens invånare.
Tillfälle härtill erbjudes genom en redan för flera år sedan föreslagen om¬
läggning af den synnerligen backiga landsvägen, som genomgående häradet till
hela dess längd leder från Borås till Warberg. Alltsedan 1856 har omläggningen
af denna väg från förstnämnde stad till Sundholma gästgifvaregård varit ifrågasatt
med en beräknad kostnad af 105,633 R:dr Riksmynt, och flera gånger har Sty¬
relsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader uppfört den på sitt general-förslag
till Kongl. Maj:t öfver de allmänna arbeten, som ansetts förtjente af understöd
från Statens sida, ehuru otillräckligheten af härtill anvisade medel allt hittills
fördröjt utförandet i dess helhet. Under innevarande år har dock Kongl. Maj:t
med afseende på nyttan af denna vägomläggning, och sedan enskild person med
vanlig frikostighet erbjudit sig att af egna medel anlägga en vägsträcka, hvartill
kostnaden blifvit upptagen till 3,327 R:dr, i nåder täckts af besparingar å 6:te
Hufvudtiteln anslå 6000 R:dr till omläggning af en del af samma vägsträcka inom
Wedens härad samt af en backe benämnd Alekärrsliden, hvartill kostnaden an¬
slagits till 9,619 R:dr 50 öre. Således återstår en vägsträcka mellan den s. k.
Orreleken och Sundholms gästgifvaregård, till hvars omläggning ansetts erfordras
92,686 R:dr 50 öre; och har Väg- och Vattenbyggnads-styrelsen i dess general¬
förslag till innevarande riksdag i undei’dånighet tillstyrkt ett statsbidrag för denna
vägomläggning af 60,000 R:dr, under förutsättning, att återstående beloppet af
häradet tillskjutes.
Då sålunda blifvit visadt att den talrika befolkningen i det idoga Marks
härad genom omständigheter, som hvarken kunnat förutses eller förekommas,
redan lider svär nöd genom bristande arbetsförtjenst och hotas af en ännu mera
tryckande nöd, derest icke utsigt öppnas till arbete på annat håll, och den ifrå¬
gavarande vägomläggningen, hvilken skulle företagas just inom den delen af hä¬
radet, der den saknade arbetsförtjensten är för den utarmade befolkningen mest
tryckande, samt arbetet är af den art, att vederbörande myndighet ansett den
böra med statsmedel understödjas, hvilket säkerligen redan hade skett till fulla
beloppet, derest tillgångarne medgifvit, samt lika säkert kommer att ske i den
mån Rikets Ständer anvisa medel för dylika arbeten, och då beviljandet af detta
anslag nu i sjelfva verket icke innebär annat än ett förskott af hvad Statsverket
framdeles och efter all sannolikhet inom kort skulle komma att utbetala, men nu
blefve till synnerligt gagn för den arbetslösa fattigare delen af befolkningen, som
derigenom bereddes arbetsförtjenst, och tillika till stor lättnad i fattigvårdsbördan
för jordegarne, hvilka i alla fall måste ikläda sig tillskottet af 32,686 R:dr till
246
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 122.
arbetets verkställande under det de lida af den svåra krisen, tvekar jag icke
föreslå:
l:o att Rikets Ständer måtte, med afseende på den till följd af bomulls¬
bristen inträffade stora förlägenheten inom Marks härad och till
den inom den arbetande klassen derstädes bristande arbetsförtjensten,
anslå till fortsättning af den redan började omläggningen af all¬
männa landsvägen mellan Borås och Sundholms gästgifvaregård ett
belopp af 60,000 R:dr Riksmynt att utgå så snart, att det afsedda
arbetet må kunna företagas genast, när väderleken dertill blifver
lämplig; och
2:o att Rikets Ständer derjemte måtte anslå 20,000 R:dr till under¬
stöd åt den stora mängd utfattige personer inom samma Marks
härad, hvilka genom den saknade arbetsförtjensten råkat i verklig
nöd samt genom sjukdom eller andra omständigheter blifvit ur-
ståndsatte att uti ifrågavarande arbete deltaga, och således sakna
alla medel till utkomst, äfven om nämnde anslag beviljas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåller jag vördsamligen.
Stockholm den 29 November 1862.
O. E. Rabe.
N:o 122.
Af Kontrakts-Prosten L G. H. Palmlund: Om statsanslag till väg-
anläggning i Sunnerbo härad från sjön Bolmen till Wies¬
landa jernvägsstation.
Det i Kronobergs län belägna Sunnerbo härad, hvars förhoppning om södra
stambanans dragande nästan midt igenom häradet tändes vid 1856 års riksdag,
men vid derpå följande riksmöte, ehuru detta hopp äfven då under hettan af
jernvägsstriderna stundtals uppflammade, likväl till slut alldeles och för alltid
utsläcktes, vågar nu hos Rikets Höglofliga Ständer åter göra sig påmint, för att
åtminstone i någon måtto blifva delaktigt af de förmåner, nya eller förbättrade
kominunikationsanstalter bereda en aflägsen landsort, som med en betydlig be¬
folkning, gynnande odlingstillfällen, ansenliga industriela tillgångar, mångartad
husslöjd, talrika vattenverk m. m. torde för sin utveckling och förkofran kunna
påräkna att icke i allo blifva från Statens sida förbisedt.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 122.
247
Nämnde härad, till större delen omslutande den ifrån jernvägsförhandlingarne
sistlidne riksdag välbekanta Lagaådalen, består af 23 kyrkosockuar, utgörande
tillsammans 75045B förmedlade mantal på en areal af 648,000 tunnland, med en
folkmängd af 36,000 personer. Inom häradet ligger köpingen Ljungby, som drifver
en icke ringa handelsrörelse; vidare finnas, enligt uppgift, 13 masugnar, 32 privi¬
legierade stångjernshamrar och härdar, samt flera särskilda inrättningar för till¬
verkning af jerntråd m. m.; dessutom skogrika trakter och odlingsbara marker,
ännu obegagnade och obrukade i brist på kapitaler ocb farbara vägar. Afsättnings-
platser för ortens produkter äro de aflägsna Skånska städerna eller ock Halmstad,
till hvilken stad transportvägens längd utgör resp. 6, 7 ända till och med 9 mil;
och till bevis på huru denna långa och tidsödande transport kan inverka på trä¬
varupriserna, må anföras, att en tolft 12 fots s. k. enkla bräder stundom kunnat
i skogstrakten kring sjön Bolmen uppköpas för 75 öre!
Skall nu södra jernbanan för Sunnerbo blifva något mera, än hvad den i
början var — en blott synvilla, som öfver denna undangömda ort hägrade några
ögonblick och försvann; skall Sunnerbo draga något gagn af den straxt utanför
dess gränser anlagda jernvägen, så måste inom samma gränser de gamla och kro¬
kiga vägarne rätas, och förbättras, eller nya och genare byggas fram till stamjern-
banan.
En sådan jemnad och förkortad förbindelse med den eljest i dubbel mening
för Sunnerbo undanilande jernvägen har man ansett sig kunna åstadkomma me¬
delst anläggandet af en i möjligaste måtto linierät landsväg för direkt trafik från
sjön Bolmens östra strand först till Ljungby köping, — som redan har trenne an-
fartsvägar till södra stambanan nemligen till Alfvestads station på ett afstånd af
4| mil, till Elmhults 4-ä mil och till Bihults station omkring 5 mil, vidare ifrån
Ljungby öfver Wäraboda intill Wieslanda jernvägsstation; utgörande den före¬
slagna vägens längd inalles 3 mil, hvarför anläggningskostnaden sålunda beräknas,
att från Bolmstad till Ljungby erfordras 62,614 R:dr, från Ljungby till Wära¬
boda 101,100, och från Wäraboda till Wieslanda 63,325, summa R:dr Riksmynt
227,039. Till förverkligande af detta förslag, som för orten nära nog antagit
natur af en lifsfråga, hafva en dol af häradsboerne till en början låtit anställa en
af sakkunnig person till riktigheten vitsordad preliminär-undersökning, hvarefter
Chefen i södra Våg- och Yattenbyggnads-distriktet, Majoren och Riddaren Rem¬
mer, beträffande ifrågavarande vägbyggnadsarbete verkställt ny noggrannare un¬
dersökning samt upprättat detaljerad plan jemte kostnadsförslag; och tager jag
mig friheten hänvisa till de behjertansvärda ord, Herr Major Remmer i sitt be¬
tänkande i ämnet med stor sakkännedom, insigt och klarhet yttrat. I betraktande
af ej mindre de vigtiga fördelar, som nu och framdeles genom förenämnde kom¬
munikationsleds öppnande skulle komma att tillskyndas Sunnerbo härad, än ock
de betydliga inkomster Staten skulle deraf vinna, enär ju flera anfartsvägar och
bibanor stöta till stambanorna desto lifligare blir trafiken och desto större afkast-
niugen, får jag hemställa:
att Rikets Högloflige Ständer måtte till anläggande af en anfartsväg i
Sunnerbo härad emellan sjön Bolmens östra strand och Wieslanda sta¬
tion vid Statens södra stambana för sin del bevilja ett anslag att utgå
antingen på en gång, eller fördeladt i trenne poster, i öfverensstämmelse
med den uppgjorda arbetsplanen, att lyftas i mån af behof, till ett be¬
lopp motsvarande f-delar af den beräknade anläggningskostnaden eller
2é8
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 123.
151,360 R:dr Riksmynt, hvaremot häradsboerna förbinda sig att med
den återstående tredjedelen 75,679 R:dr Riksmynt till arbetets utförande
bidraga.
Herr Majoren och Riddaren Remmers betänkande, plan och kostnadsförslag
skola framdeles biläggas denna motion, om hvars remitterande till Stats-Utskottet
ag vördsamt anhåller.
Stockholm den 29 November 1862.
L. G. H. Palmlund.
iVo 133.
Af Kontrakts-Prosten L. G. II. Palmlund : Orri statsanslag till en
brobyggnad emellan Sirkön i sjön Asnen och fasta landet.
Uti sydligare delen af sjön Åsnen inom Kronobergs län ligger en ö, benämnd
Sirkön, som med afseende på dess storlek och till bundradetals personer upp-^
gående befolkning torde bland alla insjöar i Sverige vara i kommunikationsväg
med fasta landet den sämst lottade. Oboerne hafva under de sednare åren
varit betänkta på, att genom en stenbro öfver sundet, som är 1000 fot bredt och
bar ett medel djup till fast botten af 22 fot, sätta sig i förbindelse med motlig¬
gande landet vid hemmanet Rörvik; och med otrolig möda samt mycken kostnad
hafva de redan utfört en ganska betydlig grundläggning så väl af sten enbart,
som äfven af försänkta kistor. Men intressenternas egna bemödanden och medel
räcka ej till för det verkligen, åtminstone der i orten, storartade brobyggnads¬
företaget, som, om det kunde bringas till slut, skulle bereda åt dessa öboer och
hela trakten, jemte det närbelägna Blekinge, de största fördelar. Under nuva¬
rande ogynnsamma förhållanden möta nästan oöfvervinneliga svårigheter vid
varutransporter till och från ön: under vissa tider af året äro dessa transporter
rent af omöjliga eller ock af lifsfarlig beskaffenhet. Utan våda för lifvet kunna
icke heller öns innebyggare tidtals besöka socknens, på fastlandet belägna kyrka.
Men det är icke ensamt för Sirköboerne ifrågavarande brobyggnad skulle komma
att medföra gagn; så väl sydöstra delen af Kronobergs län som äfven Blekinge
sättas igenom denna brobyggnad i besittning af den synnerliga förmån, att få
väglängden en mil forkortad till närmaste jernvägsstation, Wieslanda, vid Statens
södra stambana. Det bör nemligen, i sammanhang härmed, icke lemnäs oanmärkt,
att Sirköboerna, utom förutnämnda högst kostsamma grundläggningar för bron
öfver Rörvikssund vid öns sydligaste punkt, på egen bekostnad redan anlagt väg
i nordlig
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 124.
249
i nordlig rigtning genom ön samt uppfört en fullt farbar stenbro, 520 fot lång,
öfver sundet vid öns norra udde.
På föranstaltande af öboerna har utaf chefen i södra väg- och vattenbygg-
nadsdistriktet, Majoren A. Remmer kostnadsförslag öfver brobyggnaden blifvit
upprättadt, utvisande att detta arbete beräknats uppgå till 36,000 R:dr R:mt.
På grund af hvad jag här ofvan korteligen anfört, får jag vördsamt föreslå:
att till uppförande af en brobyggnad öfver det så kallade Rörviks-sund
i sjön Åsnen, Rikets Höglofliga Ständer måtte bevilja ett anslag till
ett belopp motsvarande två tredjedelar af den beräknade anläggnings¬
kostnaden eller 24,000 R:dr R:mt, hvaremot åboerna å ön Sirkön för¬
binda sig att med den återstående tredjedelen, 12,000 R:dr, till arbetets
utförande bidraga.
Vördsamt anhållande om remiss af denna motion till Höglofliga Stats¬
utskottet, utbeder jag mig att, innan ärendet till behandling i Utskottet före¬
kommer, få meddela Herr Major Remmers i ämnet afgifna betänkande, plan och
kostnadsförslag.
Stockholm den 29 November 1862.
L. G. H. Palmlund.
NT<o 194.
Af Doktor L. Landgren: Om folkskoleväsendets ordnande.
Jag har med uppmärksamhot åhört de lifliga debatter, som här blifvit förda
rörande verktygen för folkundervisningens befrämjande. Den ädle förkämpen för
de fasta skolorna vill, såsom man energiskt uttryckt sig, slå ihjäl icke blott små¬
skolorna, utan äfven de ambulatoriska med examinerade lärare. Han påstår ihär¬
digt att de fasta skolorna äro de absolut rigtiga, äfven om erfarenheten visar, att
allmogen icke håller sina barn öfverhufvud i skola mer än 16 veckor om året och
att en ambulatorisk skolmästare gör dubbelt så mycket gagn som en fast skol¬
lärare. Denna hårda kamp visar att lagstiftaren här måste söka en ståndpunkt
höjd öfver alla dessa tvister, han måste se på hufvudändamålet, hvartill man vill
komma, ty härigenom reduceras meningsstriderne till en obetydlighet. Ändamålet
är ju att hvarje Svenskt barn, som ej hindras af naturfel, måtte inhemta minimi-
kunskap och att de mera begåfvade må drifvas så långt omständigheterna med¬
gifva. Vill man stifta någon allmän lag för hela riket, så eger man ju helt enkelt
föreskrifva
Bih. till R. St. Prot. 1862 §■ 1863. 11 Sami. 2 Å/d.
32
250
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 124.
att intet barn får till nattvardsundervisning emottagas, sorn ej ådaga¬
lagt sig ega minimi-kunskap, så framt det ej af skolstyrelsen är derifrån
för oförmåga befriadt. Man föreskrifve tillika en preskriptionstid, inom
hvilket detta skall träda i verket.
Potta stadgande skulle snart tvinga skolstyrelserne att se sig om efter de
bästa verktygen. Åtskilliga skolstyrelser hafva på eget bevåg gjort en sådan
tvångslag. Hafva de gjort orätt, så bör åtgärden ovilkorligen kasseras, hafva de
gjort rätt, så bör äfven denna rätt med lag sanktioneras. Eller vill lagstiftaren
vara human, på det att skolstyrelserna skola vara inhumana?
Samma fråga ställer jag till lagstiftarne med ännu mera fog rörande en
annan punkt. Kongl. Maj:t förklarar, att en stor del församlingar lemna till sina
skolor lika mycket och flerdubbelt mer än nuvarande skydds- eller folkskole-
afgiften. Yidare heter det, att ingen församling hädanefter får något statsbidrag,
som ej utgifvor redan minst lika mycket som folkskoleafgiften. Hvad blir häraf
följden; jo helt enkelt den, att de motsträfviga församlingarne svara; vi fråga litet
efter edra statsbidrag, vi gifva ej en skilling mer än vi redan beviljat och så
måste skolstyrelsen antingen upplösa en skola eller ställa henne på svältkur.
Hafva icke precist sådana frukter visat sig af 1859 års lagstiftning att hvarje
skollärare skulle hafva två tunnor säd för hvarje månad de läste öfver 32 veckor.
Jag känner församlingar, som svarade; vi gifva ej en enda skilling mer, skolsty¬
relsen får ställa mun efter matsäcken. Då måste lästiden förminskas med 1 eller
2 månader och undervisningen försämrades i stället för att förbättras.
Lagstiftaren vill att skolstyrelsen skall kräfva ut penningar, men gifver ingen
rätt dertill. Lagstiftaren liknar en egendomsherre, som säger till sin inspektor:
Jag vill att du skall öfvertala hvarje landtbonde att gifva dubbelt så stora arren¬
den; men du får ej säga att det är min befallning, utan endast min önskan. När
nu inspektoren vidtalar landtbönderne, fråga de naturligtvis: är detta Herrens be¬
fallning. Nej, men det är hans önskan. Hvad för något, säga landtbönderne, detta
är ju endast dina upptåger och konster. Nu frågar jag om den humane egendoms-
herren ej satt sin inspektor i en ganska kinkig belägenhet. Och månne våra lag¬
stiftare ej i samma kinkiga belägenhet försätta just de skolstyrelser, som bäst be¬
höfva ett kraftigt" handtag. Derföre föreslår jag,
att, för den händelse .Rikets Ständer anse att hvarje församling skall
bidraga minst lika mycket, som folkskole-afgiftens belopp, sådant måtte
uttryckligen genom lag stadfästas.
" Att tillsätta en enkom kommitté för folkskolefrågans utredning är en allde¬
les öfverflödig och ändamålslös sak, så länge man ej vill intaga den ståndpunkt,
från hvilken en allmän lagstiftning är möjlig och ännu mindre derifrån lemna
några bestämda föreskrifter. Denna fråga är i sig sjelf så enkel, att nian endast
behöfver undanrödja de hinder, som man sjelf rullat i vägen, för att saken skall
komma på dot klara.
I öfrigt hänvisar jag till mitt anförande till Doktor Säves motion, yrkande
att åtminstone den fjerdedel af skyddsafgiften, sorn ej redan är använd, måtte åt
församlingarne öfverlemnas, helst detta till alla delar instämmer med Bévillnings-
kommittéens högt uttalade åsigt i sitt underdåniga utlåtande till Kongl. Majt.
Till hvad i åberopade anförande är yttrad t, tar jag mig frihet, att, enär det
icke mindre för folket än Regeringen är af vigt att känna undervisningens till¬
stånd, vördsammeligen föreslå, ■ .
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 125.
251
att en sammanträngd redovisning af inspektörerne måtte livart tredje
år tryckas ock till hvarje pastorat eller folkskolestyrelse utdelas.
Och slutligen vore önskligt,
att Rikets Ständer bestämde om och huru vidt och på hvad vilkor bi¬
skopars och kontraktsprostars tillsyn öfver skoluudervisningen skall ega
rum, på det konflikter må undvikas och hvars och ens verkningskrets
må någorlunda vara bestämd och befogenheten ej öfverskridas.
Stockholm den 29 November 1862.
L. Landgren.
i\o 195.
Af Doktor J. Arrhenius: Om statsanslag af ett belopp, start
5,527,9,91) R:clr R:mt, för en jernvåg mellan Porla och Chri¬
stinehamn.
Sedan den vestra stambanan nu blifvit fullbordad, synes det mig vara i främ¬
sta rummet angeläget, först och främst att fullborda den södra stambanan och der¬
näst att börja arbetet på den nordvestra. Hvad denna sednare bana angår, så
har Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition om jernvägsbyggnader föreslagit för
vägen från Porla till Degerfors ett anslag af 2,410,000 R:dr och för de arbeten å
sträckan mellan Arvika och rilrsgränsen, som fordra längre tid till deras fulländ¬
ning, ett anslag af 600,000 R:dr, jemte påräknad räntevinst af statslånefonden,
400,000 R:dr. Hvar och en, som intresserar sig för den i politiskt och industriclt
hänseende så vigtiga nordvestra stambanans snara fullbordande, har icke kunnat
annat än med underdånig tacksamhet och glädje emottaga denna Kongl. Majrts
nådiga Proposition, enär den gifver grundad förhoppning derom, att arbetet på
denna bana under instundande statsregleringsperiod kommer att begynnas; men
beklaga måste man dock, att Kongl. Maj:t, i anseende till de beräknade tillgån-
garnes otillräcklighet, icke funnit skäl föreslå anslag till banans fullbordande från
Porla ända fram till Christinehamn.
Vid bestämmandet af den bandel, som under en statsregleringsperiod skall
byggas, synes det vara af vigt, att den, såvidt möjligt är, bestämmes så, att den
når fram till eu sådan punkt af stambanan, att trafiken å den nya bandelen ge¬
nast kan blifva af någon betydenhet. En sådan punkt på den nordvestra stam¬
banan är Christinehamn, belägen vid en af Wenerns betydligaste hamnar och
der stambanan träffar den från Philipstads och Carlskoga bergslager dit anlagda
kombinerade jernvägs- och kanalförbindelse. Banan mellan denna stad och
vestra stambanan, som går förbi flera betydande jernverk med en tillverkning af
252
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 125.
tillsammans 68,000 centner tackjern och 78,000 centner stångjern, samt berör vid
Degerfors södra ändan af sjön Möckeln i Karlskoga bergslag, omkring hvilken sjö
flera betydande jernverk äro belägna, och hvarifrån 170,000 centner jern skulle
komma att fraktas till Christinehamn, denna bana skulle utan tvifvel kunna
påräkna en ganska betydlig både personal och godstrafik, hvarigenom älven trafi¬
ken på vestra stambanan i icke ringa mån skulle komma att ökas. Deremot
kan på bandelen Porla—Degerfors icke blifva någon trafik, som förtjenar att
nämnas, innan banan blir fullbordad till Christinehamn. Ur statsekonomisk syn¬
punkt måste det vara en misshushållning att icke med möjligaste skyndsamhet
fullborda ett jernvägsarbete så långt, att det derpå nedlagda kapitalet bär någon
frukt; och att under nästa statsregleringsperiod stadna med jernvägsarbetet mel¬
lan Christinehamn och Porla på halfva vägen, synes mig vara en sådan miss¬
hushållning.
Med anledning af hvad jag nu halt äran i korthet anföra tager jag mig fri¬
heten vördsamt föreslå,
att Pikets Ständer, jemte beviljandet af det af Kongl. Maj:t begärda an¬
slaget för de arbeten å sträckan mellan Arvika och riksgränsen, som for¬
dra längre tid till deras fulländning, jemväl ville anslå 5,527,999 R:dr
för en jernväg mellan Porla och Christinehamn.
I afseende på medels anskaffande för detta anslag, tager jag mig friheten
hemställa, huruvida icke, om man betraktar saken såsom en hela samhällets an¬
gelägenhet, den jernbana, som förenar vestra stambanan med Wenern samt Phi-
lipstads och Karlskoga bergslager, snarare förtjenar att fullbordas under nästa
statsregleringsperiod, än sammanbindningen af den vestra och den ännu icke
påbörjade norra stambanan i Stockholm. Om sammanbindningsbanan i Stockholm
icke fullbordades vidare än från nuvarande bangården till Jernvägen och om¬
kring två millioner af det för sammanbindningen af Kongl. Maj:t begärda ansla¬
get användes för den här ifrågavarande jernvägsbyggnaden, så kunde, med tillägg
af några hundrade tusen R:dr, vid 1866 års utgång banan Porla—Christine¬
hamn vara fullbordad, och dermed vore Sveriges jernvägsnät utsträckt till
Wenern och till en hamn, som för rikets jern till verkning är vigtigare än någon
annan.
Stockholm den 29 November 1862.
J Arrhenius.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 126.
253
i\:o isa.
Af Kyrkoherden J. T (.‘ruström: Om revision eller upphof vande af
1828 urs Kongl. Förordning, angående Järntida minnes¬
märkens fredande samt om Jörändrad lagstiftning i detta
hänseende.
Uti vårt kära fädernesland linnes, som bekant är, en stor rikedom på forn-
lemningar eller s. k. antiqviteter: ättehögar, grafkummel, bauta- och runstenar,
domkretsar, envigesbanor, offerställen, hällristningar m. m. — allt ofvan jord, och
hvad som är i jorden fördoldt, kommer alltemellanåt i dagen, och sprider, med
vetenskapens tillhjelp, ljus öfver en förgången tid, öfver framfarna slägtens genesis,
lefnadssätt och kultur. Alla dessa forntida minnesmärken stå visserligen under
lagens hägn och uppsigt; men under hvilken och hurudan lag? Hufvudsakligen
under Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 17 April 1828, jemförd med 48 Kap.
2 § Missgernings-Balken och Kongl. Brefvet den 20 Augusti 1755, samt den
sednast utfärdade nådiga Instruktionen för Antiqvitets-Intendenten, hvilken dock
är hänvisad till ett noggrannt iakttagande af sagde Kongl. Förordnings föreskrifter.
Men att denna Förordning, med ali sin skärpa och ehuru årligen uppläst ifrån
predikstolen, dock icke allenast ej kan förekomma fornlemningarnes förstöring,
och alltså är overksam och ändamålsstridig, utan ock, på sitt vanliga sätt tolkad
och tillämpad, leder till skadliga följder, och således är olämplig för nuvarande
tidsförhållanden, derom vittnar dagliga erfarenheten, och andra bevis för påstå¬
endet fattas icke heller. Månne det icke kommer sig deraf, att den stödjer sig på
origtiga principer?
I 6 § stadgas: att “en hvar, som finner gammalt mynt eller äldre arbeten
i guld och silfver, koppar, metall, sten eller trä eller andra konststycken, skall
hembjuda det till Kongl. Maj:t och Kronan; och att den, som det uraktlåter, skall
utan lösen mista det, och dertill böta dess dubbla värde: orkar han ej böta,
straffas han med kroppsplikt.11 En person således, som funnit en flintknif eller ett
förro stadt bronzvapen, och, antingen af okunnighet om författningens innehåll eller
af lust att samla antiqviteter, försummar att hembjuda det Kongl. Majit och
Kronan, straffas, då han ej mägtar erlägga böterna, lika med en brottsling, som
uppsåtligen skadat sin nästa till lif eller gods! Må hvar och en hafva sin öfver¬
tygelse; men jag beder, att äfven få yttra min och grunderna för densamma.
Jag är af goda skäl öfvertygad, att detta påbud skadar, icke endast der¬
igenom, att det lägger hinder i vägen för fornforskningen i fäderneslandet, utan
äfven derigenom, att det förstör de källor, från hvilka Riksmuseum kunde vänta
sina rikaste tillökningar. Till förklaring må mig tillåtas anföra ett yttrande af
den berömde Thomsen, föreståndaren för det stora antiqvariska museum i Köpen¬
hamn: “havde der ikke vseret private samlere, hvor smaa ville ikke vore offentlige
museer havé vaeret“! — säger han; och dessa få ord hafva en djup betydelse,
254
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 126,
isynnerhet uttalade af en gammal man med så mångårig erfarenhet, hvarunder
han anlagt ett af de största och rikaste fosterländska antiqvitets-museer i Europa,
utan att dertill någonsin blifvit användt förbud med hot af böter eller kropps¬
plikt; tvärtom har han alltid uppmuntrat enskilde att anlägga antiqvitets-
samlingar, väl vetande, att hvad enskilde samla, räddas från förstöring, och kom¬
mer slutligen på ett eller annat sätt det allmänna tillgodo.
Man skall kanske säga, att Statens museum blifvit genom 1828 års Förord¬
ning betydligt ökadt; men säge man ock, om man det kan, hvilken stor mängd
af fornsaker, som just genom samma Förordning blifvit förstörde eller förskingrade
och gått förlorade för museum och vetenskapen. Det är nemligen en allmänt
känd sak att under de 34 år, som förflutit sedan 1828, en mängd forntidsmonu-
menter blifvit nedbrutne och förskingrade, och man kan vara förvissad, att ingen¬
ting af hvad som förvarats i ett sålunda tillgripet monument, blifvit framburet,
utan allt har blifvit undandoldt eller förstördt, för att ej röja förbrytaren. Men
det är måhända icke så allmänt kändt, att museum under denna tid vunnit stora
tillökningar genom de många större och mindre privata samlingar, som dermed
blifvit förenade, och det kan tagas för gifvet, att mycket af det som på sådant
sätt kommit museum tillgodo, hade gått förloradt, om det ej blifvit af enskilde för
egen räkning tillsvidare förvaradt. Icke mindre än sju sådana privatsamliugar
hafva för museets räkning blifvit inlösta. Det år kanske ännu mindre bekant, att
utliggare från Danmark, isynnerhet från Köpenhamn, der antiqvitetsstudiet be-
drifves på ett annat sätt än hos oss, i egenskap af uppköpare uti södra delen af
riket tillegna sig och bortföra alla de fornsaker, der finnas, och äro af beskaffenhet
att kunna bortföras, för att rikta främmande museer. Dermed drifves en ordentlig
handel, liksom af f. d. silfveruppköparne, och vinsten för säljaren inverkar mera,
än hotet i 1828 års Förordning. Hvack skulle följden blifva, om detta ofog finge
fortgå? Följden skulle utan tvifvel blifva den, icke allenast att stat och land
omsider utblottades på rörliga och flyttbara monumenter, utan ock att dessa för
vårt musei kompletterande måste återköpas för 100 procent af utländningen
kanske i Köpenhamn, London, Edinburg, Paris, eller hvem vet hvar.
Man tror tilläfventyrs, att man genom ännu strängare straffbestämmelser
och en ökad kontroll skall kunna förmå enskilda att framlemna allt hvad de
finna. Detta anser jag vara ganska tvifvelaktigt. Hvarje förbud, som är rakt
stridande mot den grad af upplysning och bildning, hvartill ett folk hunnit, upp-
häfver sig sjelft, och kan éj med någon kontroll öfverväkas. Alla förbud i detta
afseende stå i rak strid mot nuvarande tidsförhållanden äfven hos oss. Dessa,
så vidt de af mig kunnat uppfattas, äro, att upplysning och bildning nu mer och
mer böra spridas och blifva hela nationens tillhörighet. Derpå syfta Regering och
Ständer, och för detta ändamål äro stora summor anslagna i hvarjehanda rigt-
ningar och till hvarjehanda vetenskapers framskridande utveckling. Endast den
antiqvariska vetenskapen står hos oss ännu tillbaka, hindrad af författningar, som
hafva sin rot i en längesedan förfluten tid, då antiqviteterna ansågos blott som
kuriositeter, och då man icke kunde föreställa sig, att de en gång skulle blifva
föremål för allvarlig vetenskaplig forskning.
De naturhistoriska, isynnerhet de botaniska och geologiska studierna, hafva
under sednare tiden spridt sig och vunnit talrika idkare bland Sveriges ungdom.
Men hvar och en vet, att det som mest bidrager till att väcka och underhålla
hågen för dessa studier, är, att ynglingen får sjelf anlägga t. ex. ett eget litet
herbarium, en egen insektsamling elior fogelsamling, som han efter behag får, när
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 126.
255
tillfället medgifver, öka, betrakta och kalla sin. Erfarenheten lärer, att det är ett
osvikligt bevis att ynglingen har lefvande håg för naturens studium, om han af
dess alster börjar göra en egen samling. Åtnöjer han sig att blott då och då be¬
trakta föremålen i en offentlig samling, kan man vara säker, att det blir föga
allvar med hans naturhistoriska studier. Det förhåller sig icke annorluuda mod
alla vetenskaper, för hvilkas studier samlingar erfordras, och således äfven med
den antiqvariska vetenskapen. Men ynglingen förbjudes att bilda någon hithö¬
rande samling! Gör han det, så blir den honom fråntagen, och han blir dessutom
ålagd att böta samlingens dubbla värde: orkar han ej böta, straffes med kropps¬
plikt ! ty författningen gör för honom intet undantag. Lusten hos honom att for¬
ska i antiqviteterna, och deraf samla något, kan dock vara större än begäret att
få dess värde och J deröfver. Det synes hårdt och obilligt, att så förfara mot en
yngling, som har håg och fallenhet för vetenskaplig antiqvarisk forskning. Att
hänvisa honom till ett publikt museum, vore utan ändamål; ty hvar och en inser,
att man behöfver hafva föremålen hos sig, för att jemt, när tillfället medgifver,
granska och åter granska dem, för att bestämma deras forntida användande. Stora
samlingar äro vigtiga för den mer försigkomne, för att med en blick kunna öf¬
verse hela sviten af varierande former.
Ännu ett exempel på orimligheten af sådana förbud: jag är förvissad, att
äfven i Sverige finnes mången aktningsvärd man, som, för att angenämt tillbringa
sina lediga stunder eller för tidsfördrif på ålderdomen, skaffat sig en samling af
gamla mynt oller andra antiqviteter, hvilka han ämnar med tidon testamentera,
sälja eller skänka till något publikt museum i riket. Men nu inträder till honom
helt oförmodadt en länsman eller annan polisman, uppvisar den Kongl. Förord¬
ningen och lägger beslag på samlingen, drager egaren inför domstol, der han åläg-
ges att böta samlingens dubbla värde, och om han ej godvilligt betalar den god¬
tyckligt bestämda summan, blir den hos honom utmätt, och om han ej har till¬
gångar, inmanas han i häkte. Man invände ej, att sådant aldrig kan inträffa!
Ty meningen är ju att kontrollen skall skärpas, så att författningen efterlefves;
och skall detta ändamål vinnas, så måste hvad jag här framställt ovilkorligen
inträffa. Jag hemställer likväl, huru dessa åtgärder skulle taga sig ut inför det
allmänna vettets domstol, och huru vi skulle anses af utländningen, då i intet
annat land uti vår verldsdel sådana föråldrade förbud finnas.
Jag vågar hemställa till det Högvördiga Ståndets pröfning, om en .författning,
som leder till sådana konseqvenser, mera är på sitt ställe, och om den icke bör
utbytas med en ändamålsenligare lagstiftning, åtminstone underkastas en högst
behöflig revision.
Man har, genom det nyskapade Antiqvitets-intendents-embetet med sitt stats¬
anslag, sökt att bana sig väg till ändamålet, och hela detta ändamål är blott
“forntida minnesmärkens fredande", icke deras framdragande i ljuset, icke under¬
sökning och granskning. Men om något på denna väg stöde att vinna, så behöf-
des, icke en, utan tio Intendenter i ett land, så vidsträckt som vårt, och så rikt
på fornlemningar. Hvad är dock till den antiqvariska vetenskapens verkliga
fromma, att vänta, så länge Intendenten är strängt bunden vid 1828 års Förord¬
ning? Icke holler är det på detta sätt det antiqvariska studium skall komma till
lif; ty det kan ej på samma gång qväfvas och utveckla sig. Man har här och
der försökt associationsformen; men utan att forskningen och vetenskapen der¬
igenom tagit ett tuppfjät framåt. Meningen med att lösa på banden, är icke att
256
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 126.
prisgifva ännu qvarvarande fornlemningar åt förstörelsen och plundringsbegäret;
utan att så ställa saken, att de ej blott må blifva konserverade, men ock undersökte
och granskade af vetenskapens målsmän.
Till slut må det tillåtas mig anmärka, att de åsigter jag här uttalat, äro
icke blott mina, stödde på en varm öfvertygelse och insamlad erfarenhet, utan de
stämma på det aldranärmaste in med en mans, en vetenskaplig veterans, som på
sednaste tiden uti vårt land genom oförtröttligt bemödande och utgifna lärda skrif¬
ter bragt den antiqvariska vetenskapliga forskningen till den höjdpunkt, der den
nu står. — På grund af hvad jag haft äran anföra, vågar jag föreslå,
l:o. Att Rikets Höglofliga Ständer ville hos Kongl. Maj:t göra un¬
derdånig hemställan om revision eller upphäfvande af Kongl. Förord¬
ningen den 17 April 1828, angående forntida minnesmäi’kens fredande
och bevarande.
2:o. Besluta en lag, enligt hvilken enskilde bildade män, helst ve¬
tenskapsmän, som dertill hafva lust och fallenhet, må utses att hafva
närmaste tillsynen öfver de i deras distrikt befintliga minnesmärken,
med tillstånd för dem att, under vissa vilkor, undersöka dessa minnes¬
märken och t. ex. öppna ättehögar samt uttaga hvad i dem kan finnas
och deraf antingen bilda enskilda samlingar eller aflemna det till Anti¬
qvitetsakademien.
3:o. Att anslå en lämplig summa, att börja med 10 eller 12,000
R:dr, af statsmedlen, i ändamål att dermed på underdånig anmälan godt¬
göra skjuts- och traktaments-kostnad för de personer, som finnas be¬
nägne och qvalificerade att mottaga uppdraget att föra uppsigt öfver
fornlemningarne, ersätta erforderliga dagsverken vid deras undersökning
och måhända till uppmuntran utdela premier till dem, som göra sig
deraf förtjente; och
4:o. Att i händelse 1828 års Förordning upphäfves, och ny författ¬
ning utfärdas, lämpligt vite ändock må utsättas för obehörig person,
som ofredar eller förstör minnesmärke, eller döljer, eller bortförer
jordfynd.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 29 November 1862.
./. Ternström.
N:o
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 127.
257
W»o l«f.
Af Kyrkoherden J. Ternström: Angående förbättrade lönevilJcor
för halfva antalet af Kammar skrif värne i Kammar-kollegium.
De hos Kongl. Kammar-kollegium anställda Kammarskrifvare åligger att,
efter Kontors-chefernes föreskrifter, verkställa undersökningar i jordeböcker och
räkenskaper samt de öfriga handlingar af flerfaldiga slag, hvarutur upplysningar
måste hemtas vid handläggningen af de ofta mycket invecklade mål, som tillhöra
Kollegii befattning. De skola deltaga i uppsättningen af Kontorens yttranden och
i eget namn, örn de dertill förordnas, handlägga sådana ärenden, som dem upp¬
dragas. Af dem fordras, om de skola väl uppfylla sina tjensteåligganden, en icke
ringa kännedom om äldre och yngre kamerala förhållanden och författningar; om¬
dömesförmåga att urskilja hvad af vunna upplysningar i en sak kan vara af vigt
att upphemta; nit att under ansträngande göromål icke förtröttas; ifver och flit
att låta arbetet gå undan. Med hjelp af dugliga Kammarskrifvare, kan en Kontors¬
chef befordra ärendena till god utredning och skyndsamt slut; utan sådane, måste
han lita endast på sig sjelf, kan ej med bästa vilja, medhinna allt; och följden
måste blifva den, att ärendena i mer eller mindre mån eftersättas. — På hvardera
af Kammar-kollegii Provins-kontor finnas en Kontorschef, en Kammarförvandt eller
andra gradens tjensteman och trenne Kammarskrifvare. Utom andra göromål af hvar¬
jehanda beskaffenhet, som måste der verkställas, och hvilka vanligen upptaga enKam-
marskrifvares hela tid, så afgifvas från hvartdera kontoret årligen till Kollegium i
medeltal 500 utlåtanden och derutöfver, af hvilka visserligen en del äro af lättare be¬
skaffenhet, och icke erfordra så mycken tid af den, som har tillräcklig kännedom
och erfarenhet af målens behandling; men andra återigen med sina erforderliga,
vidlyftiga undersökningar, lemna en person full sysselsättning under veckor, ja
månader. Hvar och en torde häraf lätt inse omöjligheten för tvänne personer att
uppsätta alla dessa utlåtanden, utan att K a m m a r s k r i fv a r n e s verksamma biträde
dervid måste tagas i anspråk.
Inseende det för Kollegium magtpåliggande deraf, att Kammarskrifvarne
bereddes löneförmåner, som något motsvarade de anspråk man på deras duglighet
gjorde sig, och hyllande den åsigt, att dem icke borde tillåtas innehafva annan
tjenst, hemställde Kollegium redan uti underdånig skrifvelse den 1 Juli 1853, då
förslag till ny löningsstat för Kollegium aflemnades, att deras lön måtte bestäm¬
mas till 800 R:dr B:ko eller 1,200 R:dr R:mt för hvardera. Att Kollegii ledamö¬
ter lade synnerlig vigt på framgången af denna begäran, visas bäst deraf, att,
ehuru ledamöter i andra verk hade 2,600 R:dr B:ko, Kammar-råden föreslogo lö¬
nen för sig sjelfva till endast 2,400 R:dr samma mynt, hvarvid de uttryckligen
tilläde den förhoppningen, att denna uppoffring från deras sida måtte komma Kam¬
marskrifvarne tillgodo.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 2 A/d. 33
258
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 127.
Någon reglering af Kammar-kollegii löner skedde likväl icke den gången,
utan Kollegium ingaf den 15 Februari 1856, uppå Kongl. Maj:ts nådiga befallning,
ett nytt förslag till lönestat, som vidhöll begäran om 1,200 R:dr R:mt i lön för
samtlige Kammarskrifvarne, hvilkas antal måste ökas från två till tre på hvart-
dera af Kollegii trenne Provins-kontor. Egentligen funnos redan förut 3:ne Kam¬
marskrifvare på hvarje Provins-kontor, ehuru blott två med ordinarie lön på stat
och en tillförordnad med arfvode; på ett af Provinskontoren hade till och med,
utom de två ordinarie, tvänne Kammarskrifvare med arfvoden varit, i anseende
till hopade göromål, tillförordnade en lång tid ända tills den nu föreslagna staten
vidtog. Uti den nådiga Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof, som
Kongl. Maj:t den 30 Oktober samma år aflät och hvaruti förhöjda löner för Kam¬
mar-kollegii emhets- och tjenstemän i allmänhet äskades, utsattes Kammarskrif-
varnes aflöning till det minsta belopp tjenstemän af första graden inom något
embetsverk åtnjuta. Detta fastställdes af Ständerna och Kammar-kollegii nu gäl¬
lande stat upptager alltså lönen för 9 Kammarskrifvare å Provins-kontoren oeh
en sådan tjensteman i Kammar-arkiv-kontoret till 1,000 R:dr Runt för hvardera.
Dermed måste Kammarskrifvarne för tillfället låta sig nöja; men Kollegium
kunde ej eftergifva sina anspråk på, att de uteslutande skulle använda sin tid i
Kollegii tjenst, och uti underdånig skrifvelse den 18 Januari 1861 föreslogs såsom
vilkor för erhällan le af fullmagter å innehafvande tjenster, hvarå, under det ver¬
ket stått under reglering, endast konstitutorialer hittills utfärdats, att Kammar¬
skrifvarne skulle frånträda sina i andra Statens embetsverk möjligen innehafvande
befattningar, hvilken åsigt Kongl. Maj:t godkände genom nådigt Bref den 19 April
samma år. Förhållandet framkallade jemförelser. Så har för tjenstemän i första
graden i de flesta andra embetsverk likasom för kanslisterne inom Kammar-kolle¬
gium inga hinder mött för innehafvande af tvänne tjenster; i Tullverket, mig ve¬
terligen det enda verk, der tjenstgörings-skvldigheten vissa tider af året är större,
än i Kammar-kollegium, hvaremot under vintermånaderna der är desto mera le¬
dighet, åtnjuta Kammarskrifvarne utom lönen, sin uppbördsprocent; i flera embets¬
verk hafva första gradens tjenstemän mera än 1,000 R:dr såsom t. ex. i Rikets
Ständers Bank, hvarest Kammarskrifvarne utom sin lön hafva tjenstgöringspen-
ningar och derjemte en extra inkomst genom så kallad sedelskrifning. Kammar¬
skrifvarne i Kammar-kollegium hafva inga tillfälliga inkomster. Grällande stat
för Kammar-rätten upptager 11 Revisorer, af hvilka hälften hafva 2,500 R:dr och
hälften 2,000 R:dr, samt 15 Kammarskrifvare, af hvilka 7 hafva 1,600 R:dr och
endast återstående 8 en lön af 1,000 R:dr R:mt; hvarförutom allesammans hafva
viss procent för framställda anmärkningar. Deras göromål, hufvudsakligen ena¬
handa för dem alla och bestående i granskningen af Kronans räkenskaper, äro
icke trägnare, icke svårare, än Kammar-kollegii kammarskrifvares; men långt
mindre mångsidiga. Derjemte hafva Kammarskrifvare i Kammar-rätten och andre
första gradens tjenstemän vida bättre utsigter till befordran och sålunda förbätt¬
rade inkomster, än Kammar-kollegii Kammarskrifvare, derigenom att antalet tjen¬
ster i första och andra lönegraden merendels är lika, då deremot i Kammar-kol¬
legium finnas 10 Kammarskrifvare, men endast 4 tjenster i andra lönegraden.
Icke bör det således förundra någon, om Kammar-kollegii Kammarskrifvare, med
allt detta för ögonen, finna sig mindre väl lottade?
Slutligen gjordes också en framställning från deras sida, att Kollegium måtte
bereda dem något bättre vilkor; och erkännande befogenheten af deras begäran,
hemställde Kollegium uti underdånig skrifvelse den 15 nästlidne Augusti hos
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 128.
259
Kongl. Maj:t, att de feni äldste måtte undfå samma lön, som åtnjutes af de äldste
inom kammarskrifvaregraden i Kammar-rätten, eller 1,600 R:dr R:mt. Men Kongl.
Maj:ts till Stats-Utskottet aflåtna nådiga Proposition af den 24 påföljde Oktober,
angående Statsverkets tillstånd och behof, utvisar, att denna Kollegii underdåniga
anhållan lemnades utan afseende.
Orsaken till denna för de ifrågavarande tjenstemännen lika oväntade, som
nedslående utgång är mig obekant. Möjligen befarades att genom bifall föranleda
flera ansökningar af enahanda beskaffenhet, men Kammar-kollegium, för att ge¬
nom måttliga anspråk ha större hopp att dock vinna något, önskade ju endast,
att dess Kammarskrifvare måtte, i afseende på lön, komma i likställighet med,
icke i bättre ställning än, Kammar-rättens Kammarskrifvare, hvilka i andra af-
seenden, såsom befordran och rätt till anmärknings-procent m. m., åtnjuta stora
fördelar i jemförelse med Kammar-skrifvarne i Kammar-kollegium.
Sedan jag vunnit kännedom om dessa förhållanden, har jag icke dragit i be¬
tänkande att, såsom rätt och billigt föreslå:
att årliga aflöningen för de fem Kammarskrifvare, hvilka äro äldst i
tjensten inom Kammar-kollegium, måtte varda bestämd till 1,600 R:dr
R:mt för hvardera.
Om remiss till Stats-Utskottet af denna min motion får jag i ödmjukhet
anhålla.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Ternström.
Mso 1 £§.
Af Professor F. F. Carlson: Om embetsexamen för inträdet i de
förvaltande verken.
Embetsmannabildningen i vårt land, så vigtig, så inflytelserik den är, har
länge lidit af ett kännbart missförhållande. Insigten i de positiva rättsreglornas
betydelse och sammanhang, kännedomen om samhällets ekonomiska utveckling
och om de inre lagars natur, af hvilka den bestämmes, måste för dem, som skola
handhafva Statens förvaltning vara af väsendtlig betydelse, och likväl finnes
ingen säkerhet derför, att icke den blifvande embetsmannen, när han begynner
sin ansvarsfulla verksamhet, är främmande för all kunskap om dessa vigtiga
ämnen.
I den lagstiftning, som utvecklat sig hos oss angående pröfningarne för in¬
trädet i Statens tjenst, förefinnes i sjelfva verket en betydlig lucka. Om en yng¬
ling, som fullbordat sin kurs vid universitetet, vill tjena det allmänna såsom
260
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 128.
doman, så måste han undergå en pröfning, som utvisar hans kännedom ai landets
lagar, och företrädesvis af den civila och kriminela lagstiftningen samt rättegångs¬
ordningen; men om han vill egna sig åt den administrativa embetsmannabanan
och söka inträde i Konungens Kansli eller i något af de förvaltande verken, så
behöfver han icke känna något af den lagstiftning, han blir kallad att tillämpa.
Den så kallade Kansliexamen, hvilken gifver rättighet att anställas inom alla
grenar af den egentliga statsförvaltningen, är endast en pröfning i vissa allmänt
humanistiska kunskapsämnen. Denna examen, hvilken i förra århundradet inrät¬
tades, egentligen för att utgöra en pröfning för inträdet på den diplomatiska ba¬
nan fordrar ingen kännedom af lagstiftningen, hvarken den borgerliga eller den
ekonomiska. De kunskapsämnen, den omtattar, utgöra — så att säga — en
humanistisk förberedelse till den embetsexamen, som vore af behofvet påkallad;
men de kunna ingalunda vara hufvudämnen för denna, embetsexamen sjelf. Ty
kännedomen af rikets administrativa och ekonomiska lagstiftning i dess särskilda
grenar är utan tvifvel så väsendtlig för en embetsman, att han bör hafva för¬
värf vat denna kännedom, innan han begynner utöfningen af sin verksamhet.
Kunskapen om nationalekonomiens grundsanningar — om de läror, som gifva
upplysning i de stora frågorna om rätta grundvalarne för ett folks välstånd —•
en kunskap, hos oss på långt när icke så allmänt spridd som önskligt och be¬
hörigt vore —- borde väl ock vara af synnerligt gagn för dem, som äro kallade
att hafva inflytande på landets ekonomiska förhållanden och deras utveckling.
Och en allmän juridisk bildning — en uppöfvad förmåga att uppfatta och urskilja
rättsbegrepp lärer slutligen knappast kunna umbäras af en embetsman äfven på
den administrativa banan.
Att Staten sålunda sörjt för en lämplig embetsmannabildning i en gren af
offentlig verksamhet, men alldeles icke i en annan, kan ej annat än medföra gan¬
ska menliga följder. En helt annan uppfattning af de förhållanden, som beröras
af lagstiftningen, en klarare öfversigt af sammanhanget i densamma, en större
säkerhet vid dess tillämpning skulle otvifvelaktigt vinnas af den unge embets-
manUen och ledsaga honom genom lifvet, om han egde grundläggande studier,
lämpade för hans framtida kallelse. Ett utfördt förslag huru den pröfning skulle
ordnas, genom hvilken frukterna af dessa studier skulle ådagaläggas, lärer jag
icke här behöfva framställa. Det torde icke vara Ständernas sak att ingå i pröf¬
ning af sådana enskilda bestämmelser. Jag bör dock nämna, att denna pröfning
i min tanke skulle omfatta: Statsrätten, den administrativa rätten, den ekonomi¬
ska lagstiftningen, nationalekonomien samt grunddragen af civilrätten. Men huru
än bestämmelserna i det enskilda må ordnas —- hufvudsaken är, att hos den blif¬
vande embetsmannen må finnas en grundlig kännedom af den lagstiftning, han
blir ålagd att handhafva och tillämpa. För vinnande af detta vigtiga ändamål
får jag vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet ^hemställa
om meddelande af sådana föreskrifter, som för inträdet i Konungens
kansli och de förvaltande verken stadgade såsom vilkor en pröfning i
kännedomen af lagstiftningens särskilda grenar samt af nationalekono¬
miens grundläror.
Stockholm den 29 November 1862.
F. F. Carlson.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 129.
261
Af Professor F. F. Carlson: Om inlösen aj 100 exemplar aj
Projessor Stephens’ samling af forn-nordiska run-inskrifter.
Den i Sverige väl bekante och om Sveriges litteratur högt förtjente Profes¬
sor G. Stephens i Köpenhamn har till subskription anmält ett verk under titel:
“The old-northern runio inscriptions of Scandinavia and England, now first col-
lected and deciphered with translations, introduction, remarks, glossary etc. etc.
With about 70 facsimiles, tables of runic alphabets etc“. Särskildt för Sveriges
historia och för Svensk språkforskning är detta arbete af stor vigt. Länge för¬
trogen med våra runor, har Herr Stephens under de sednare åren rigtat sina stu¬
dier i synnerhet åt sådana forntida minnesmärken, hvilkas inskrifter äro utförda
i den äldsta runeskrift, det fornnordiska runealfabetet. Dessa runeskrifter äro af
största märkvärdighet emedan de innehålla lemningar af vårt språk i dess äldsta
kända gestalt. Dessa runeskrifter hafva hittills aldrig blifvit nöjaktigt tolkade.
De härröra från en långt aflägsen tid; och man antager, att de gå tillbaka ända
till omkring tredje århundradet; — detta samma runalfabetet var i fortfarande
bruk tills det mot slutet af det första årtusendet efter vår nuvarande tideräkning
gaf vika för enklare former. Till England infördes bruket af denna runeskrift
från Skandinavien, troligen under tiden från 4 till 6 århundradet, och fortfor i
bruk der, intill dess hon utträngdes af latinska alfabetet. Deremot hafva dessa
runeskrifter ej funnits i andra länder än Skandinavien och Britannien, med un¬
dantag af högst få stycken, som sannolikt genom resande blifvit förda till andra
länder.
Det har, efter ihärdiga forskningar, lyckats Herr Stephens att finna nyckeln
till dessa värdefulla inskrifter och bestämma hvarje använd runebokstaf. Resul¬
tatet af dessa forskningar kommer att framläggas i det förut omtalda arbetet.
Då detta anmäldes till subskription med utsatt subskriptionspris af 1 guinée exem¬
plaret, voro endast omkring 50 inskrifter och minnesmärken aftecknade, och hela
antalet beräknades ej blifva mer än 70; men den nitiske samlaren och forskaren
har nu omkring 150, och oaktadt den derigenom uppkommande högre kostnaden
ämnar han lemna dem alla i noggranna facsimiles af orginalerna, omsorgsfullt
graverade efter fotografier, afklatschningar i gips eller pappmateria, eller från de
noggrannaste afteckniugar, i de fall, då sjelfva orginalerna ej varit tillgängliga
för artisten. En utförlig inledning, med tillhörande alfabet, skall gifva förklaring
öfver denna ur-äldsta nordiska skrift; hvarje monument skall blifva öfversatt och
uttydt, hvarje ord förklaradt i en åtföljande ordbok. Vi skola sålunda lära känna
ett fornspråk, nära nog enahanda i Skandinavien och i England, före ut¬
vecklingen af de särskilda Skandinaviska och särskilda Anglosaxiska språkegen¬
heterna.
262
Motionei- i Preste-Ståndet 1862. N:o 130.
Mera än fyra femtedelar af alla dessa monumenter äro funna i Skandina¬
vien, deraf ettj stort antal i Sverige, bland hvilka må nämnas de ryktbara Ble¬
kings tenarne.
Men ej blott för språkforskning och historia är företaget af betydenhet:
enär hvarje stycke kommer att lemnäs i hel efterbildning, skall man här finna
mången upplysning för vår äldsta kulturhistoria, mången upplysning om forn¬
nordisk konst i olika åldrar.
Författarens mångåriga verksamhet i Sverige och det förtjenstfulla i hans
bemödanden gifva mig full anledning till deu vördsamma hemställan,
att för Statsverkets räkning måtte till subskriptionspriset inlösas 100
exemplar af nämnda verk för att utdelas till offentliga bibliotheker och
större läroverk.
Ett anslag af 2.000 R:dr Pont blifver således tillräckligt för det dubbla
ändamålet, att befrämja ett storartadt litterärt arbete, som kommer att upplysa
ett hittills dunkelt område af Nordens äldsta minnen, och att tillika sprida kän¬
nedomen af detta arbete bland landets uppvexande ungdom.
Stockholm den 29 November 1862.
F. F. Carlson.
x.o iso.
Af Doktor J. A. Säve: Om ett årligt anslag till lönejiirbättringar
ät de svagast aflönade Komministrarne och Kapell-predikanterne
i riket.
Under förra riksdagen väcktes i detta Stånd motion, att ett årligt anslag af
141,000 R:dr interimsvis och till dess den nya regleringen af presterskapets löner
kunde komma till stånd, skulle anvisas till ett sådant understöd åt de svagast
aflönade Komministrarne och Kapell-predikan terne i riket — de voro enligt offi¬
ciella uppgifter till antalet 571 — att hvarje Komministe)', hvars behållna löne¬
inkomst icke uppgår till 1000 R:dr årligen, får denna ökad till nämnda belopp,
samt de Kapell-predikanter, hvilkas löneinkomster understiga 700 R:dr, tilldelas
en fyllnad i aflöningen, så att den uppgår till detta belopp. Denna motion, som
understöddes af hela Preste-Ståudet, afslogs först af Höglofliga Stats-Utskottet på
uppgifven grund, att Komministrarnes och Kapell-predikanternes aflöning vore ett
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 130.
263
församlingarnes åliggande samt att den nya regleringen skulle af sig sjelf bereda
hjelp, och denna åsigt delades af de öfriga Stånden. För det Högvördiga Preste-
Ståndet, som likväl fortfor att anse den väckta frågan i högsta grad förtjent af
afseende, återstod då ej annan åtgärd, än att i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla om församlingarnes tillfrågande, huruvida genom dem nöjaktig hjelp
skulle kunna vinnas, men i motsatt fall om nådig Proposition till Rikets härnäst
församlade Ständer om statsanslag till nödig löneförbättring åt dessa lärare, men
med vilkor att statsanslaget skulle indragas i den mån ifrågavarande lärare genom
den blifvande regleringen komme i åtnjutande af nöjaktig lön. Det af Kongl.
Maj:t anbefallda vädjandet till församlingarne har, såsom bekant är, blifvit v or ly¬
sfäldt, men med få undantag blifvit utan resultat, oell någon Kongl. Proposition
till Rikets nu församlade Ständer om anslag har ej afhörts. Det torde sålunda
vara skäl, att det Högvördiga Ståndet tager de förra skälen till afslag i betrak¬
tande och ånyo framställer detta ärende såväl till Med-Ståndens behjertande som
till Höglofliga Stats-Utskottets pröfning. Förra riksdagens Stats-Utskott ansåg
“en stor del af dessa tjenstemäns aflöningsförinåner ganska ringa och i många fall
för en tjenstemannafamiljs nödtorftiga bergning otillräckliga" — men fann likväl
icke tillräcklig anledning för Rikets Ständer att frånträda don grundsats, som
hittills varit gällande och som Kongl. Maj:t i nådig Proposition om presterskapets
allmänna lönereglering sjelf framställt, “att Kommiuistrarnes aflöning, lika med
Pastorernas, framgent torde böra utgöra ett församlingarnes åliggande." Men då
här icke är fråga om, huru presterskapets löner för framtiden skola jernnäs eller
från" hvem de skola utgå, och uppenbart är, att den allmänna regleringen, ehuru
redan anbefalld, på mångå ställen icke förr än efter decennier kan komma till
stånd, dels derföre att den ej allestädes kan genat företagas, men isynnerhet der¬
före, att tillämpningen deraf är beroende af nuvarande löneinnehafvares samtycke
eller afgång; så synes tillräckligt, att för det närvarande och från detta håll är
för de nödställde Komministrarne och Kapell-predikanterne ingen löneförbättring
att vänta. Men hvar och en, som närmare känner dessa tjenstemäns belägenhet
och ansträngande tjenstgöring, som dem ofta åligger, måste, i likhet med hvad
Preste-Ståndet i sin underdåninga skrifvelse uttryckt, anse “det närvarande be-
hofvet så ömmande och det närvarande förhållandet till sina följder så betänkligt,
att en snar hjelp synes icke blott vara i hög grad önsklig, utan snart sagdt af
nödvändigheten påkallad." Det är nemligen icke nog dermed, att under mellan¬
tiden en stor del af de nu tjenstgörande Komministrarne och Kapell-predikanterne
gifvas till spillo åt sin hopplöshet och sitt armod, tills de digna under sin börda,
utan unge män och till och medPastors-adjunkter, som i många fäll äro bättre lot¬
tade, skola akta sig att efterträda dem på platser, der de ännu en lång tid ej
hafva annat att vänta än arbete och umbäranden, och hvad blifver det då af för¬
samlingarnes själavård, om hvilken man synes så örn, och som åtminstone i vid¬
sträcktare pastorater ej kan väl skötas af Pastorerna allena? Men Staten vill ej
frånträda sin grundsats, att Komministrarnes aflöning tillhör kommunerna allena.
Man utsade detsamma om understöd för folkskolorna och deras examinerade lä¬
rare, om uppförande af läroverkshus i städerna m. m., och likväl hafva Rikets
Ständer frånträdt denna grundsats och anordnat betydliga anslag i både det ena
och andra afseendet. Här, i afseende på presterskapets aflöning, behöfver man ej
frukta, att en ny grundsats skulle uppställas och en gammal våldföras, ty Staten
har af ålder varit van att genom den s. k. “behaglig tids förläningen" lemna
264
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 130.
små och fattiga församlingar all den hjelp för sine lärares aflöning, som behöfts.
Förmå således icke församlingarne, ej heller vederbörande Pastorer, som i flere
stift sjelfve äro svagt aflönade, att bereda en nödig löneförbättring åt de nu så
illa lottade 571 Komministrarne och Kapell-predikanterne, så kan jag ej inse
annat, än att det är Statens pligt, att genom ett motsvarande anslag ju förr dess
heldre fylla denna brist, ehuru naturligtvis ej längre, än tills behofvet på annat
sätt och genom den nya regleringen kan afhjolpas. Sker detta icke, så upp¬
kommer deraf ett svårare ondt, än mången nu föreställer sig, ty den rådande
prestbristen botas sannerligen icke dermed, att man anslår, om också dubbelt så
många stipendier åt theologie studiosi vid Universiteterna, såvida man icke för
de blifvande prestmäunens ögon och framtidsutsigter aflägsnar den uppenbara
orättvisa, brist och vanvård från det allmännas sida, som vid en mängd mindre
lägenheter nu nedtrycker i stoftet en ej ringa del af läroståndets medlemmar.
Samtlige civila och militära tjenstemännen hafva nyligen fått sina löner för¬
bättrade. Det oaktadt hafva, utom hvad som genom en Kongl. Proposition blifvit
begärdt för hofrätternes ledamöter m. fl., starka röster vid denna riksdag höjt sig
för en ytterligare löneförhöjning åt både elementar-läroverkens och folkskolornas
herrar lärare. Men så önskligt och behöfligt äfven allt detta kan vara, isynnerhet
för de sistnämnda tjenstemännen, så inser jag likväl icke, huru åtminstone Preste-
Ståndets ledamöter i Stats-Utskottet kunna gifva sitt bifall till en enda ny löne¬
förhöjning, innan den mångfaldigt större nöden hos en stor del af religionens
tjenare blir afhjelpt. Ty här gäller det ej något sekulärt, intresse, utan helt
enkelt frågan, om ett halft tusende lärare i församlingen skola, i väntan på den
framtida regleringen, lemnäs åt sin närvarande hjelplöshet och förtviflan, och
genom sitt exempel afskräcka andra att förr eller sednare intaga deras ställe och
ingå på det andliga arbetsfält, der alltjemt säden är mycken, men arbetarne
blifva allt färre.
I stället för våra embetsbroder®, Komministrarnes många representanter vid
förra riksdagen räkna vi nu ibland oss blott en enda. Hvad är orsaken till detta
förhållande, om icke, att sedan Komministrarne genom sina egna ombud för¬
gäfves framburo sin klagan vid förra riksdagen, de nu funnit tjenligare att helt
enkelt anförtro sin välfärd i det Högvördiga Ståndets händer. Må vi då söka
att motsvara detta förtroende genom att åtminstone göra hvad vi förmå, nemligen
att ånyo hemställa frågan till de respektive Med-Ståndens behjertande och
pröfning.
Jag får i följd deraf vördsamt föreslå,
att ett årligt anslag af 141,000 R:dr interimsvis och tills den i nåder an¬
befallda regleringen af presterskapets löner kan blifva verkställd, måtte
anvisas till ett understöd åt de svagast aflönade Komministrarne och
Kapell-predikanterna i riket, att hvarje Komminister hvars behållna
löneinkomst ej uppgår till 1000 R:dr årligen, får sin lön ökad till detta
för en tjenstemannafamilj oumbärliga belopp, samt att likaledes de
Kapell-predikanter, hvilkas löneinkomster understiga 700 R:dr erhålla
en lönefyllnad motsvarande hvad som brister i detta belopp.
Under vördsam anhållan om remiss häraf till det Höglofliga Stats-Utskottet
får jag endast tillägga, att de för Stats-Utskottet nödiga upplysningarne i ämnet
torde
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 131.
265
torde kunna inhemtas af Proste-Ståndets underdåniga skrifvelse rörande denna
fråga, upptagen i 14 § af Cleri Comitialis cirkulär för sistlidne riksdag.
Stockholm den 29 November 1862.
J. A. Säve.
ft.O lill.
Af Doktor J. A. Säve» Om anslag till en viigomläggning mellan
Mariestad och Töreboda.
Det är en måhända oftare begagnad, men derföre icke origtig bild, att såsom
blodomloppet i menniskokroppen underhålles ej blott genom artorerna och de större
blodkärilen, utan äfven genom den mängd af mindre ådror, som i mångfaldiga rigt-
ningar genomlöpa dess delar; så äro i ett land de af Staten bekostade större
jernvägarne eller stambanorna icke för sig tillräckliga, att till alla landsdelar
fortplanta trafiken och lifva rörelsen, om icke derjemte finnas förenande vägar
eller bibanor, som sätta mellanliggande orter i gemenskap med de stora genom-
gångslinierna, och sålunda både till dem frambära och från dem afhemta odlin¬
gens frukter. Westorgöthlands provins har af det allmänna blifvit hugnad med
tvänne vigtiga kommunikationsmedel i norr och söder, nemligen med Sveriges
blåa band, Götha kanal och med den vestra stambanan. Men genom en oblid
skickelse har vestra delen af länet med Mariestad till gränsort blifvit nästan af¬
skild och oberörd af begge dessa kommunikationslinier. Sedan en betydlig del af
ortens spanmålshandel derföre flyttat sig åt andra håll, har Mariestad, oaktadt
länsresidens och genom sitt gynnsamma läge vid Wenern och i en rikt befolkad
del af Westergöthland ämnad att utgöra centralorten för länets rörelse, lidit en
ej ringa afbräck och förminskning i sin handel, hvilken sätter hela dess tillvaro
på det äfventyrligaste prof. Tvänne medel finnas att afhjelpa det onda och att
åter lifva dess rörelse, nemligen att genom antingen en jernväg eller en bättre
landsväg sätta den i närmare förbindelse med vestra stambanan. För det första
alternativet eller för en jernbana till Moholm äro undersökningar gjorda och
Statens bidrag sökt med understöd till och med af en Kongl. Proposition vid
1856 års riksdag, men utan framgång. Då staden och orten nu ansett sig böra
förnya sin vördsamma anhållan, upptaga de äfven det andra alternativet till
pröfning, och utbedja sig, att åtminstone på detta sätt erhålla hjelp till direkt
förbindelse icke med Moholm, utan med Töreboda, som är vestra stambanans
utgångspunkt vid Götha kanal. Den nuvarande vägen dit är illa banad, krokig
Bih. till E. St. Prof. 1862 1863. 11 Sami. 2 Afd. 34
266
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 131.
och derigenom onaturligt lång. En blick på hithörande handlingar, hvilka skola
meddelas Höglofliga Stats-Utskottet, nemligen på Topografiska korpsens stora karta
jemte en nyligen på ortens föranstaltande verkställd besigtning gifva vid handen,
att ringa hinder möta för anläggande af en jernvåg eller åtminstone god landsväg
nästan i rät linea mellan Mariestad och Töreboda, hvilken farled skulle blifva
föga mer än hälften så lång, som den nu begagnade. Kommunikationen mellan
Töreboda och sjön Wenern fordrar nu genom kanalen vid Sjötorp omkring 6
timmars tid och på den i flere bugter gående sockenvägen till Mariestad tre
timmar, då den deremot på en någorlunda rak landsväg eller chaussé skulle gå
för sig på vida kortare tid. Det synes vara af stor vigt, att tvänne så bety¬
dande kommunikationssystemer, som å ena sidan sjön Wenern och dermed i sam¬
band stående farleder och å andra sidan vestra stambanan af Statens jernvägar
sättas i samband med hvarandra på ett ställe, der de äro hvarandra så nära, som
på D mils afstånd, och det behöfver ej närmare påpekas, huru en sådan förbin¬
delse mellan två så stora farleder måste blifva nyttig och befordrande på en gång
stambanans och ortens rörelse.
En särskild vigt har vägen mellan Töreboda och Mariestad såsom postväg
och dess förkortande måste följaktligen vara af stort värde såväl för det enskilda,
sorn för det allmänna. Efter vestra stambanans öppnande, går snällposten nu
mera mellan hufvudstaden och åtskilliga vestra orter sålunda, att den med jern-
vägsposten fortskaffas från Stockholm till Töreboda, derefter med diligens från
Töreboda till Mariestad, hvarifrån snällpost utgår till Skara, Lidköping, Weners¬
borg och Uddevalla samt vidare till Norrige. För alla dessa orter, för deras både
embetsmyndigheter och affärsmän samt öfriga invånare skulle således snällposten
komma vida tidigare, ja i Mariestad kunna utdelas samma afton i stället att den
nu ej kan utdelas förr än följande morgon, om den under en del af sitt lopp
finge en och en half mil rätlinig banad väg i stället för två och en half mil dålig
landsväg. Med den tyngd, som posten mellan Mariestad och Töreboda nu mera
har, då den har att föra icke blott nästan all post till och ifrån Mariestad, utan
ock snällposten till och ifrån ofvannämnda vestra orter, och då postföringen
mellan dessa två postkontor nu mera sker medelst diligens och betalas efter
miltal och postväskornas vigt, så skulle det för postverket helt visst blifva en
icke obetydlig besparing, att få vägen mellan dessa två postkontor förkortad med
inemot hälften.
För landtstatens tjenstemän och de många öfriga invånare i Skaraborgs län,
som hafva angelägna resor till den ort, der länstyrelsen har sitt säte och snart
landstingen sina årliga sammankomster, är det af ej ringa vigt, att kommunika¬
tionen mellan Mariestad och den midt igenom länet löpande stambanan, blir så
lätt och så billig, som möjligt. Äfven den omständigheten, att de förnämsta
kontoren för privatbanks- och filialbanksrörelsen inom länet äro förlagda vid
länsresidenset, torde här förtjena afseende. Yid betraktande af allt detta, har
det förekommit stadens och ortens invånare, som skulle den här ifrågaställa
väganläggniugen vara icke blott möjlig och nyttig, utan äfven af så stor vigt för
både det enskilda och allmänna, att få andra väglinier af samma begränsade
längd och anläggningskostnad kunna dermed jemföras. Beklagligtvis måste
dock Mariestads samhälle erkänna företaget, när dertill räknas nödiga expropria-
tionskostnader, öfverstiga dess tillgångar, att för sig allena och utan häradernas
och Statens tillhjelp verkställa. Ty de tillgränsande socknarne lära väl ej kunna
tvingas, hvarken att anlägga en ny väg, ej eller att utan ersättning afträda den
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 132.
267
jord, som dertill erfordras. Det högsta hvad man af dem kan begära och hoppas
är att de underhålla den nya vägen, sedan den en gång blifvit anlagd. Och då
lika litet kan påräknas, att den sammanlagda anslagssumma af 450,000 R:dr, som
Rikets Ständer vid hvarje ny statsreglering afsätta för anläggning af nya samt
förbättring af gamla eller eljest mindre goda vägar i landet, skulle lemna tillgång
till afhjelpande af äfven här anmälda behof, så får jag å stadens och ortens vägnar
vördsamt anhålla,
att Rikets Ständer ville till Kongl. Maj:ts nådiga disposition ställa ett
anslag af 150,000 R:dr Riksmynt för att användas till vägomlägguing
mellan Töreboda och Mariestad på det sätt och med de vilkor, Kongl.
Majit täcktes finna för godt att närmare bestämma.
Jag anhåller vördsamt om remiss häraf till Höglofliga Stats-Utskottet, hos
hvilket jemväl erforderliga upplysningar skola af vederbörande Länsstyrelse blifva
meddelade.
Stockholm den 29 November 1862.
J. A. Säve.
i\0 13®.
Af Doktor C. F. Björkman: Om pension till aflidne Professor
S. P. Ågrens enka.
År 1861 afled Kyrkoherden i Tillinge och Svinnegarns församlingar af Up¬
sala stift, Professoren m. m. Sven P. Ågren i en ålder af 74 år. Äf dessa 74
år hade han tillbragt mera äu hälften vid Kongl. Krigs-akademien, såsom Pro¬
fessor i lefvande språk, historia och geografi. Men hans mångåriga lärareverk¬
samhet omfattade icke endast dessa specialämnen. Redan år 1825 kallades han
af Konungen att vara ledamot i den kommitté, som fick sig uppdraget att gran¬
ska tillståndet af rikets uppfostringsverk och deri föreslå behöfliga förbättringar.
Allmänt erkänd såsom en af de mest upplyste och praktiske ledamöterna af denna
kommitté, har han verksamt bidragit till genomförandet af nyare tiders skol¬
system. Han var den förste, som tillämpade detsamma, i det lian genomdref
vexelundervisningens och friflyttningens införande vid Kongl. Krigs-akademien;
samt införde vid geografiens studium ett nytt lärosätt genom den så kallade
“geografiska konstruktionsbeskrifningen,“ för hvilket ändamål han, utom andra
skrifter i enahanda ämnen, jemväl utgifvit en Större lärobok i geografi med der¬
till hörande konstruktionsplan, sorn vid Carlberg begagnats och befunnits ända-
268
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 133.
målsenlig för ernående af en lefvande bildföreställning. De, som närmare kände
denne så nitiske och arbetssamme man, veta dessutom, att han samtidigt med
allt detta outtröttligt arbetade på en allmän uppfostringslära, ett arbete, hvars
fullbordande endast kunde afbrytas af den långvariga sjukdom, som slutade med
döden. Gift och fader till 5 barn, hade han, i likhet med de flesta, som egnat
sig åt lärarens tunga och helst under hans tjenstetid, svagt lönade kall, oupphör¬
ligen dragits med ekonomiska bekymmer, och jag känner med visshet, att det
mesta af hans inkomster, såsom Kyrkoherde i Tillinge, åtgått till gäldande af de
skulder, han medfört från Kongl. Krigs-akademien der, som bekant, lärarelönerna
äfven länge voro små och otillräckliga.
Han lemnar nu efter sig enka, som vid 66 års ålder icke eger något att lefva af
och hvars belägenhet är så mycket mer bebjertansvärd som hon, utom sig sjelf
har att efter sin aflidne måg Komminister Ring i Simtuna och Altuna försörja
sina tre fader- och moderlösa dotterbarn, af hvilka det äldsta är 6 och det yngsta
3 år gammalt. Det är med anledning af dessa ömmande omständigheter, och jem¬
väl med fästadt afseende vid det stora gagn, Professor Sven Ågren i lifstiden
gjort sitt fädernesland under en långvarig och rastlös lärarebana, som jag vörd¬
samt vågar föreslå,
att en årlig lifstidspension af 500 R:dr R:mt, omkring hälften af den
pension hennes man i lifstiden åtnjöt från Carlbergs pensionsstat, måtte
varda hans ålderstigna enka, Pru Märta Christina Ågren, tilldelad af
Staten, hvilken icke helt och hållet bör glömma dem, som egnat hela
sitt lif åt ett arbete, hvaraf dess lycka och väl så väsendtligt beror.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsamligen; och bifogas härvid
erforderliga bilagor.
Stockholm den 29 November 1862.
Carl Fr. Björkman.
NO 13».
Af Doktor 1), Söderberg: Örn statsanslag för en teknisk elementar¬
skola i Wisby.
Det är med känslor af glädje och tacksamhet fosterlandsvännen skådar
Regerings och Ständers nitiska bemödande och omtanka att, ofta med dryga upp¬
offringar, i olika delar af landet och med afseende på de särskilda orternas behof,
utkasta frö till en blifvande både andlig och materiel odling, samt genom visa
inrättningar framkalla till lif och verksamhet krafter, mägtiga att lyfta landet
till högre bildning och allmännare välmåga. — Åfven ön Gotland kan med tack-
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 133. 269
samhet räkna många minnen af en sådan Statsmagternas omvårdnad för dess
utveckling. — Så glömmer den ej den frikostighet hvarmed Rikets Ständer an-
slogo medel för uppförandet af det rymliga och vackra läroverkshuset i Wisby;
så har den i friskt minne samma Statsmagts medgifvande af ett Lånekontors
inrättande i samma stad, en inrättning, som under sin 11-åriga tillvaro visat sig
mägtigt befordra så väl jordbrukets utveckling som allmänna rörelsens under¬
lättande på denna ö. — Så har gotländningen äfven en daglig erinran om regerin¬
gens omvårdnad om denna provins genom den elektriska undervattens-telegraftråd,
hvarigenom ön drogs närmare moderlandet och allt afstånd för ömsesidigt tanke¬
utbyte på en gång försvann. — Frukterna och förmånerna af denna storartade
anläggning kunna dock mindre sägas hafva tillgodokommit öns befolkning i all¬
mänhet än den klass af medborgare, vare sig på ön eller fastlandet, som anse en
liflig och snabbgående korrespondens, såsom nödvändiga vilkor för sitt yrkes be¬
drifvande och framgång. — Då provinsen Gotland aldrig kan hoppas att räkna
lott och del i de omedelbara frukterna af de dyrbara och storartade arbeten för
lättade och hastiga kommunikationer hvilka dels redan äro utförda dels äro före¬
slagna eller begärda att blifva utförda i olika delar af riket, men likväl i sin
mån bär på den gemensamma ansvarigheten för slutliqviden af arbetets kostnader,
må det ej anses alltför oförsynt, eller tydas såsom förmätet om man utbåde sig
Rikets Höglofliga Ständers bistånd och medverkan för att åt denna ö vinna nå¬
gon annan mindre kostsam fördel, någon nyttig inrättning, som kunde bidraga att
väcka och framkalla till nyttig verksamhet de krafter, som der ännu kunna finnas
slumrande. —
Öns befolkning röjer omisskänneliga spår till fallenhet för slöjd och meka¬
nisk konst. — För att tinna sanningen häraf behöfver man blott taga i ögonsigte
det smakfulla prydliga yttre, som de af befolkningen sjelf vanligen tillverkade
landtmannaredskapen erbjuda, att ej tala om de, om mekaniska anlag vittnande,
i alla gårdar befintliga tröskverken. — Äfven den gotländska handtverkaren
alster hafva vunnit erkännande utom ön, och sålänge sjöfarten är öppen sändes
ofta dyrbara möbelarbeten från Wisby till hufvudstaden. — Oaktadt dessa omiss¬
känneliga anlag hos befolkningen för slöjd och konst, har dock ingen lifligare
industriel rörelse der låtit sig förnimma eller något slags handtverkeri mägtat
höja sig till fabrik. — Orsaken är troligen att söka i saknaden af ett theoretiskt
underlag på hvilket den praktiska verksamheten säkrare och lifligare kan ut¬
veckla sig.
Det är med stöd af hvad här blifvit anfördt jag vördsamt får af Rikets
Höglofliga Ständer begära.
Ärligt anslag af 10,000 R:dr R:mt för anläggandet och underhållandet af
en teknisk elementarskola i Wisby, med vilkor att nämnde stad dertill an¬
skaffar och bekostar lämpliga lokaler.
Stockholm den 29 November 1862.
D. Söderberg.
270
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:<> 134.
i\«« 134.
Af Prosten L, N. Mellqvist: Örn anvisande aj andag eller län
för läroverk.', byggnad i Halmstad.
Då på sednaste åren Halmstads lägre femklassiga elementarläroverk blifvit
så besökt, att lärjungarnes antal sista vårtermin uppgick till 112, och stadens
innevånare tillföljd deraf till Kongl. Maj:t ingått med underdånig ansökan, det
täcktes Kongl. Maj:t bos Rikets Ständer föreslå, det de måtte bevilja det anslag
för detta läroverks utvidgande till fullständigt på reallinien, dels till ny läroverks-
byggnad en summa af 50,000 R:dr R:mt såsom lån på för dylika ändamål möjli¬
gast förmånliga vilkor — samt Kongl Maj:t funnit förra delen af denna framställ¬
ning så behjertansvärd att, såsom den nådiga Propositionen utvisar, ifrågavarande
läroverk skulle blifva ett på båda linierna fullständigt högre — så blir det ännu
nädvändigare att anskaffa en ny och ändamålet motsvarande byggnad i stället
för det gamla i allo måtto redan nu otillfredsställande läroverkshuset.
Men då det är oafgjordt hvad Kongl. Maj:t för den sednare delen af ansök¬
ningen kommer att vidtaga, anhåller jag med åberopande af hithörande till
Kongl. Ecklesiastik-departementet i förening med ansökningen ingifna handlin¬
gar, utvisande att kostnaden för ett nytt läroverkshus, beräknadt endast för full¬
ständighet på reallinien, utan att undervisningsmateriel tagits i betraktande, skulle
uppgå till en summa öfverstigande 80,000 R:dr R:mt, och enär Halmstads stad,
sorn icke har någon utsigt till bidrag från stiftets uttömda byggnadskassa och
under de tre sista åren uppfört nytt fattighus, gymnastikbyggnad, råd- och tull¬
hus jemte ny småbarnskolelokal, med en kostnad af omkring 100,000 R:dr Runt.
att Rikets Ständer med afseende på Halmstads stadssamhälles oförmåga
att kunna anskaffa alla erforderliga medel för uppförande af en läro-
verksbyggnad, fullt motsvarande uutidens anspråk på utrymme, för ett
på båda linierna fullständigt elementar-läroverk, hvaraf icke allenast
provinsen Halland utan äfven vidsträckta delar af tillgränsande län
komma att hemta väsendtliga fördelar, måtte såsom bidrag till denna
läroverksbyggnad, bevilja Halmstads stadsinuevånäre ett anslag eller
åtminstone lån på förmånligaste vilkor af 50,000 R:dr Runt.
Stockholm den 29 November 1862.
L N. Mellqvist.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 135.
'271
&:o 135.
Af Doktor A. Sandberg: Om åtskilliga Jörändringar uti Kongl.
Förordningen om försäljning af bränvin m. m. den 7 De¬
cember 1860.
Ingenting är förhatligare och förderfligare och snart sagdt skamligare och
nedrigare än det fräcka kringgåendet af Bränvinsförsäljnings-förordningeu, som
bedrilvos genom den så kallade salningen, emot hvilket uppenbara gäckeri med
lagens anda och mening, alla försök att sätta en gräns hittills varit alldeles
fruktlösa.
Prosten Palmlund har i detta afseende väckt en väl grundad och högt på¬
kallad motion, den jag af allt hjerta önskar framgång; men ber derjemte att på
detta hållet åtminstone i motionsväg söka taga steget något längre.
Den stora salningen till inköp af 15 kannor kail icke i någon mån inskrän¬
kas med mindre man bestämmer ett vida högre försäljnings-minimum. Prosten
Palmlund föreslår 30 kannor. I ett bref från Grisslehamn klagas högljudt öfver
denna uppenbara lagöfverträdelse och brefskrifvaren anser det böra sättas till 100
kannor. Jag vill vördsamt föreslå detta minimum till 50 kannon
2:o. Vidare synes mig att grosshandlaren med bränvin ingalunda bör vara
befriad från särskild beskattning för denna handel; och då allt hvad som rörer
bränvinshandter.ingen, till följd af varans beskaffenhet, alltid varit och måste vara
föremål för en undantags-lagstiftning, så vågar jag föreslå äfven för parti-handlaren
med bränvin en lindrig försäljnings-afgift af 15 öre för kannan, utom den be¬
villning af inkomsten på rörelsen, sorn lian i enlighet med bevillnings-förordnin-
gen likasom andra näringsidkare är skyldig att erlägga.
3:o. Ännu ömkligare och afsky värdare är förhållandet med den lilla salnin¬
gen En kall vinter-morgon får man se några illa klädda och utsvultna men-
niskogestalter i en portgång nära den rike bränvins-minuthandlarens hus, hvilka
afbida den efterlängtade stunden då dörren öppnas till bränvinsboden. De hafva
en liten flaska och några skillingar hvardera. Chefen för sällskapet emottager
styfrarne och försedd mod ett något större käril, inträder han i bränvinsmagasi-
net, köper minimum af det tillåtna försäljningsbeloppet, återvänder till sina tra¬
siga kamrater i portgången, der hvar och en får sin lilla portion, som stundom
smakas på stället, men vanligen medföres till ett uselt hem, hvarest oftast både
mat, värme och kläder saknas. Den som en gång sett sådant och betänker att
detta ömkliga skådespel upprepas snart sagdt hvai-je dag året igenom, blir rent
af tvingad att göra alla möjliga, försök att hämma ett sådant elände, äfven om
man vet på förhand att de äro fruktlösa.
Det af Prosten Palmlund framställda förslag att minsta försäljnings-beloppet
skulle höjas ifrån en half till en hel kanna, skulle väl i någon mån försvåra
detta vederstyggliga missbruk. Men om fyra å fem personer kunna sala ihop till
en half kanna, så förena sig några flere till salning för en hel kanna. Jag ser
272
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 135.
ingen annan utväg att förekomma det grofva kringgåendet af lagen härutinnan
än att sätta minimum så högt att det icke blir någon minuthandel.
Då alla utskänknings-ställen tillika ega rättighet att försälja bränvin, litet
eller mycket till afhemtning derifrån, så synes detta sannerligen vara en mer än
tillräcklig utväg att, på hvad sätt och i hvad qvantitet man vill, erhålla allt det
bränvin, som önskas; hvarför jag vördsamt föreslår
att 2 § i förordningen utgår och de §§ förändras, hvaruti annan minut¬
handel med bränvin omtalas, än den, som är förenad med utskänknings-
rätten.
4:o. Det är en sorglig erfarenhet, som aldrig nog kan beklagas att från
städerna utsprides till kringliggande landsbygd bränvinsförtäringen på ett ganska
bekymmersamt sätt. Landtboen besöker staden för att sälja hvad han kan um¬
bära och köpa hvad han behöfver. Detta är godt och nyttigt å ömse sidor. Men
derunder förledes han att ingå på stadens utskänknings- och minuterings-ställen, der
super sig mer eller mindre rusig, som gör hans hemfärd bullersam och äfven¬
tyrlig — derifrån medförer han en större eller mindre qvantitet bränvin, som
ingalunda ökar den husliga sällheten, så länge det varar.
Att genom någon lagstiftnings-åtgärd förekomma detta är alldeles omöjligt.
Men obilligt och orättvist synes det vara, när förhållandet är sådant, att städerna
skola ensamt behålla £-delar af hela den minuterings- och utskänknings-afgift,
som till en ganska betydlig del inflyter för det bränvin, landsbygdens innevå¬
nare köpa i staden. Fördenskull vågar jag upptaga och vördsamt förnya det för¬
slag, som min stiftsbroder väckte vid föregående riksdag,
att i-delar af försälj nings-afgiften för minuthandel med och utskänkning
af bränvin både i städerna och på landet ingå till länets ränteri, hvar¬
ifrån det för hela länet sammanlagda belopp genom Konungens Befall¬
ningshafvande fördelas till hvarje stads- och landsförsamling i förhål¬
lande till hvarderas folkmängd för att användas till församlingens all¬
männa behof.
Såsom följd häraf anhåller jag vördsamt att det Höglofliga Bevillnings-Ut-
skottet, dit motionen väl kommer att remitteras, täcktes taga dessa förslag under
välvillig pröfning, och för den händelse något eller några af dem godkännes, vid¬
taga den ändring uti Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om vilkoren för försäljning
af bränvin och andra spirituösa drycker, af den 7 December 1860, som deraf kan
föranledas.
Stockholm den 29 November 1862.
Anders Sandberg.
N:o 136.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 136.
273
11:0 1116.
Af Kontraktsprosten E. JI. Tegnér: Angående medgifvande att
Protokolls-sekreteraren A. O. J. Ehman må fortfarande, och
för sin återstående lifstid, utan särskildt förbehåll, blifva i
åtnjutande aj den honom, såsom J. d. Kanslist i förra All¬
männa Magasins-kontor et tillagda löne-er sättning, eller pension
å allmänna Indragnings-staten.
Vid 1853 och 1854 års riksdag hafva Rikets Ständer, på sätt deras till
Kongl. Majit aflåtna underdåniga skrifvelse af den 25 Oktober sistnämnda år,
angående regleringen af utgifterna under Riks-statens 9:de Ilufvudtitcl, punkten
31 förmäler, medgifvit, att, sedan genom Kongl. Maj:ts och Rikets Stats-kontors
år 1852 vidtagna förändrade organisation, kanslist-befattningen i Allmänna Maga-
sins-kontoret. jemte åtföljande aflöning af 438 R:dr B:ko för året upphört, den
alltsedan år 1835 derstädes anställde Kanslisten, nu mera Protokolls-sekreteraren
vid Landtförsvars-departementets expedition af Kongl. Maj:ts Kansli, Anton Olof
Julius Ekman, finge, till ersättning för sålunda honom frångången inkomst, upp¬
föras på allmänna Indragnings-staten till åtnjutande af enahanda belopp årligen,
intill dess han genom fidlmagt å annan allmän tjenst erhåller högre lön än den han
då innehade; i öfverensstämmelse med hvilket Rikets Ständers beslut Kongl. Majit
genom nådig Resolution af den 14 November 1854 förklarat Ekman berättigad
att, under berörda vilkor, från och med år 1855, å allmänna Indragnings-staten
uppbära denna af Rikets Ständer honom beviljade löne-ersättning.
Redan vid den tidpunkt, då nämnda löne-ersättning Ekman sålunda bevil¬
jades, innehade han såsom tillförordnad Protokolls-sekreterare vid Landtförsvars-
departementets Kansli-expedition den för protokolls-sekreterare-befattuingen då på
stat anslagna lön, 1,200 R:dr B:ko, eller 1,800 R:dr Runt, enligt Kongl. Majus
nådiga förordnande af den 1 Februari 1853; och har Ekman således i förening
med protokolls-sekreterare-löuen, äfven sedan denna med 1858 års början blifvit
provisoriskt förhöjd till dess nuvarande belopp 3,500 R:dr R:mt, åtnjutit den af
Rikets Ständer honom medgifna löne-ersättning å allmänna Indragnings-staten,
hvilket förhållande jemväl fortfarit efter hans utnämning till Protokolls-sekreterare
på stat genom Kongl. Maj:ts nådiga fullmagt af den 9 Oktober 1860, enär han der¬
igenom icke erhållit högre lön än han förut innehaft vid den tid, då berörda er¬
sättning honom beviljades, samt den sedermera tillkomna löneförhöjningen endast
är provisorisk, eller icke på stat uppförd, hvadan ock densamma ej heller blifvit
honom genom fullmagten tillförsäkrad.
För den händelse Rikets Ständer vid innevarande riksdag, eller framdeles,
skulle finna skäligt besluta uppförandet på stat af denna provisoriska förhöjning
Bih. till B. St. Prot. 1862 &? 1863. 11 Sami. 2 A/d. 35
274
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 136.
i protokolls-sekreterare-lönen, torde dock kunna ifrågasättas, huruvida den löne-
ersättning, eller pension, som, för närvarande, på grund af Rikets Ständers beslut,
utgår till Protokolls-sekreteraren Ekman från allmänna Indragnings-staten, vidare
finge af honom uppbäras, eller om det dervid af Rikets Ständer fästade vilkor
härföre lägger hinder, så att berörda förmån måste, efter löne-förhöjningens upp¬
förande på stat, för honom upphöra. I sådant fall komine Ekman, som redan
under 8 år åtnjutit nämnda löne-ersåttning eller pension å allmänna Indragnings-
staten, och deraf under 5 år i förening med den förhöjda protokolls-sekreterare-
lönen, att gå i mistning af en betydlig del af bans hittills varande löne-inkomst,
och detta endast till följd af en förändrad form-bestämmelse för lönens utgående.
Men huru billigt detta vöre kan med skäl ifrågasättas, och det vissa är att ett
sådant tillbakasättande i ekonomiskt hänseende, efter en tillryggalagd längre tjen¬
st em ann abana, komme att menligt inverka på Ekman, helst hans löne-inkomst,
förvärfvad under 34 års träget arbete i Statens tjenst, utgör enda tillgången för
hans och hans talrika familjs bergning.
I betraktande häraf och då vid flera tillfällen, såsom efter Allmänna Maga-
sins-direktionens och Kongl. Nummer-lotteriets upplösning, äfyensom efter Kongl.
Krigs-kollegii förändrade organisation, åtskillige tjenstemän, hvilka, efter upphö¬
randet af de befattningar, som de innehaft, blifvit förflyttade på allmänna Indrag¬
nings-staten till åtnjutande af innehafvande lön såsom pension, fått samma pen¬
sion fortfarande bibehålla, oaktadt de sedermera erhållit annan allmän tjenst med
högre lön, vill det synas som borde enahanda förmån ej heller skäligen böra för¬
vägras f. d. Kanslisten i det nu mera upplösta Magasins-kontoret, Protokolls¬
sekreteraren Ekman.
På grund af hvad sålunda anfördt blifvit är det ock som jag vördsamt före¬
slår, det Rikets Ständer ville medgifva,
att Protokolls-sekreteraren Ekman må fortfarande och för sin åter¬
stående lifstid, utan särskildt förbehåll, få åtnjuta den honom, såsom
f. d. Kanslist i förra Allmänna Magasins-kontoret tillagda löne-ersätt-
ning, eller pension å allmänna Indragnings-staten, stor 657 R:dr R:mt
årligen.
Om remiss häraf till Höglofliga Stats-TJtskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 29 November 1862.
E. M. Tegnér.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 137.
275
nato 137.
Af Doktor Th. Wensioe: Om Jörhöjd pension till Protokolls-sekre¬
teraren P. A. Borgs enka.
Såsom ett erkännande af den förtjenstfulla verksamhet och det sjelfupp-
offrnnde nit i menniskokårlekens tjenst, som den numera aflidne, af fäderneslandet
aldrig förgätne Pehr Aron Borg i lifstiden ådagalagt genom stiftelsen af Insti¬
tutet för döfstumma och blinda, beviljades honom af Rikets Ständer för mer än
50 år tillbaka en lifstidspensin af 450 R:dr B:ko eller 675 R:dr R:mt.
Efter Borgs död år 1839 medgåfvo, uppå gjord framställning, Rikets Stän¬
der vid 1840 års riksdag hans efterlemnade obemedlade enka, Christina Magdalena
Borg, född Ekman, att för hennes lifstid samma belopp å allmänna Indragnings»
staten såsom pension åtnjuta.
Sedan den tiden hafva nu 22 år förflutit, hvarunder Borgs enka lidit af en
alltmera tilltagande sjuklighet, som slutligen öfvergått till obotlig lamhet, så att
hon nu mera är alldeles urståndsatt icke allenast att på något sätt genom arbete
bidraga till sin bergning, utan ock att ens kunna i lifvets vanliga förrättningar
sig sjelf sköta.
Om ock det understöd, Rikets Ständer genom ofvanberörda pension henne
förunnat, varit för henne, så länge hon egt helsa och krafter i behåll, tillräckligt
för att dermed tillfredsställa de oundgängligaste behofven, kan likväl samma un¬
derstöd nu mera i hennes närvarande beklagliga ställning, som ovedersägligen må¬
ste medföra större omkostnader, bland annat, för aflönadt biträde till hennes vård
och skötsel, icke motsvara behofvet, helst efter de förändrade prisförhållanden, som
under sednare tiden inträdt och hvarigenom lefnadskostnaden i allmänhet uppnått
en stegring, som vid den tidpunkt, då pensionen beviljades, icke kunnat anas.
Jag föreslår derföre vördsamt,
att, med afseende å hvad här ofvan är anfördt, den åt Borgs enka be¬
viljade pensionen af 675 R:dr R:mt måtte af Rikets Ständer förhöjas
med ett belopp, som synes mig skäligen kunna bestämmas till 225
R:dr R:mt årligen, så att hela pensionen hädanefter skulle komma att
utgå med 900 R:dr R:mt om året, som af pensionären finge å allmänna
Indragnings-staten för hennes återstående lifstid åtnjutas.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålies.
Stockholm den 29 November 1862.
Th. Wensioe.
276
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 138.
Ro 138.
Af Doktor J. M. Almqvist: Om årlig pension till Kammarjun¬
kar en W. v. Wright.
Mången torde ännu erinra sig den tid, då ingen skrift, som afhandlade jagtens
konst eller naturhistorisk forskning, ansågs kunna undvara att illustreras af W.
v. Wrights mästarhand. Ännu helt ung hade han kommit till oss från sitt hem
i Finland, der han vext upp, så att säga, vid jagtgeväret och penseln, och med
den hängifvenhet åt naturen, som så blifvit honom egen, och den ihärdighet, som
tillhör hans nation, var det han, som uuder en följd af år alltid var färdig med
sina hilder, antingen det var fråga om skogens djur, fiskarnes olika slag, de rin¬
gaste insekter, anatomens mikroskopiska preparator, eller vextarternas mest kri¬
tiska skiljaktigheter, och alltid beundrades på en gång det helas sanning och de¬
taljernas trogna fulländning. Af de talrika arbeten v. Wright sålunda frambragte,
anses ännu många, så inom som utom vårt land, såsom oöfverträffade, men många,
till en del de hästa, förvaras ännu outgifna i Wetenskaps-akademiens bibliothek.
Så arbetade v. Wright tills hans synförmåga, länge alltför mycket tagen i
anspråk, vägrade sin tjenst. Han måste då lemna sin med endast 750 R:dr af-
lönade befattning såsom ritare vid det naturhistoriska Riksmuseum, och bosatte
sig på landet, i Bohuslän. Tid efter annan fullbordade han der ännu några för¬
träffliga teckningar, men egnade sin mesta tid åt kommunala värf och fiskerier-
nas förkofran, till dess för några år sedan en svår, ännu fortfarande sjukdom al¬
deles bröt hans helsa, och den fordom rastlöst verksamme mannen, som länge
lärt sig att försaka, äfven måste umbära glädjen att vara verksam.
På grund af hvad jag här anfört, får jag föreslå att
Rikets Ständer ville besluta, att tillägga Kammarjunkaren W. v. Wright
en årlig pension af 500 R:dr.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
J. M. Älmqvist.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 139.
277
Hlt:0 139.
Af Riks-arkivarien J. J. Nordströms Om ändring i 35 § af
sednast utfärdade Konkur slag och upphäjvande af 125 § i
samma lag.
Den 18 September innevarande år utfärdades den nya konkurslag, som med
utgången af December månad 18G3 kommer att inträda i gällande kraft, och
hvartill förslaget genom enskild motion under nästföregående riksdag framlades,
till Rikets Ständers pröfning. Ehuru det då af tre bland Riks-Stånden antogs,
gjordes dock under diskussionen derom mot åtskilliga delar af förslaget ganska
vigtiga anmärkningar. Sedermera vid förslagets granskning i Kongl. Maj:ts
Högste Domstol, hafva, efter hvad jag tror mig känna, likaledes flera sådana
blifvit framställda, och bland hithörande paragrafer, äro §§ 35 och 125 af särde¬
les vigt.
De angå frågan om hvad till konkursbo rätteligen skall höra och när kon¬
kurs skall anses afslutad. I den förra §:n stadgas, att till konkursbo skall räknas
ej allenast all den egendom, som gäldenären tillhörde den tid, han sin egendom
till konkurs afträdde, utan ock hvad honom under konkursens lopp kan tillfalla
af sådan beskaffenhet, att det för gäld kan i mät tagas; dock att af hvad gälde¬
nären under konkursen genom eget arbete förvärfvar, boet ej må tillkomma mer,
än den behållning, som återstår, sedan afdrag skett för all kostnad till förlag
jemte gäldenärens, haus hustrus och oförsörjda barns nödiga underhåll. I den
sednare säges, att konkursen skall anses afslutad, sedan all konkursboets tillgäng¬
liga egendom blifvit i penningar förvandlad och dagen för den slutliga utdelnin¬
gen gått till ända; dock att, om i följd af rättegång eller annorledes ytterligare
tillgång sedermera skulle för boet uppkomma, äfven den skall, på sätt förut stad¬
gas, bland borgenärerna fördelas.
Enligt så väl 1734 års lag, som sednare Svenska koukurslagar (1798, 1818,
1830), räknades deremot till konkursboet endast det gods och de inkomstgifvande
rättigheter, som tillhörde eller borde tillhöra gäldenären den tid, hans egendom
till konkurs afträddes. Det är ju väl tänkbart att, om de nya tillgångarne hade
kommit gäldenären tillgodo, innan han såg sig tvungen att afträda sitt bo, anled¬
ning till konkurs ej förefunnits.
Skilnaden emellan det gamla och det nya systemet är således ganska vä¬
sendtlig. Söker man efter motiverna till den nya lagen, finner man dem i Lag-
Utskottets under sednaste riksdag Betänkanden Kris 33 och 48. I det förra för¬
klarar Utskottet “stadgandet vara af högsta vigt för att ej gifva utrymme åt
sveket och skandalen eller lätta utvägen för en gäldenär, hvars obestånd redan
blifvit offentligen förkunnadt, att till de förra borgenärernas förfång nedsänka sig
i ny skuldsättning, innan han gjort de äldre borgenärerna rätt och ytterligare
förvirra förhållandena genom en eller flera nya konkurser innan ännu den första
blifvit afslutad;“ hvarefter Utskottet utropar: “Vi hafva haft nog af allt det
278
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 139.
moraliska förderf, hvartill gällande konkurslag gifvit upphof: må vi då i en ny
lag söka att förekomma sådant, så vidt det genom lagstiftningen kan ske!“ I det
sednare Betänkandet har Utskottet sökt att från utländska konkurslagar, och i
synnerhet den Fransyska samt den nya Preussiska af den 8 Maj 1855, hemta stöd
för sin mening mot de anmärkningar, som under diskussionen i anledning af först¬
nämnda betänkande mot nämnda stadgande gjordes.
Det är emellertid att befara, att Utskottet i sitt bemödande att förekomma
“svek, skandal och moraliskt förderf1' i anförda hänseenden skjutit öfver målet,
att det gått längre, än sann humanitet och rättvisa tillåta, och att det genom
försöket att för en i konkurstillstånd kommen gäldenär försvåra möjligheten att
inlåta sig i nya företag, innan den första konkursen blifvit afslutad, motarbetat
ett af hufvudsyftemålen med den nya konkurslagen, samt derjemte äfven här för¬
bisett den så väsendtligt skilnaden emellan den redlige, genom omständigheternas
inverkan till cession föranlåtne gäldenären på ena sidan, och den bedräglige eller
vårdslöse på den andra. Det är att befara, att det, nära nog ett träldomstillstånd
liknande, förhållande, hvari, i följd af det nya stadgandet, en gäldenär skulle
komma till konkursmassans delegare, skall förmå äfven den redlige gäldenären
att i det längsta söka dröja med cessionen, och att den bedräglige i samma stad¬
gande skall få ny anledning att undansticka eller på hvarjehanda sätt förskingra
så mycket han kan af sina återstående tillgångar. Dessutom, och då lagen icke
ansett sig kunna formligen förbjuda en redlig cessionant att, under det hans för¬
sta konkurs är under utredning och oafslutad, inlåta sig i nya spekulativa företag,
tillkommer här ett nytt intresse, nemligen de nya borgenärers anspråk, hvilka un¬
der konkursens lopp försträckt gäldenären, hvad han för sin nya verksamhet eller
af andra skäl behöft använda. Betänkandet N:o 48 förnekar dem betalning och
affärdar dem helt kort med dessa ord: “deni sker ingen orättvisa, ty en hvar år
skyldig att känna lagen och måste följaktligen antagas veta, hvarefter han har att
sig rätta;'-' af hvilka ord alltså tydligen skulle följa, att de nya borgenärerna, oak¬
tadt cessionantens lagliga rätt att under loppet af sin första konkurs inlåta sig i
nya förvärfsföretag, likväl för sina sålunda hos honom uppkomna fordringar icke
skulle, så länge konkursen varar, ega något laga anspråk på betalning, ehuru
vinsten af företagen skulle tillfalla konkursmassan.
Nu är det likväl ej genom produkten af ett eller annat småplocksarbete
från cessionantens sida, som någon ny tillgång, värd att hålla på, skulle kunna
konkursmassan beredas. Det måste få drifvas som affär i större skala, om någon
vinst af betydenhet deraf skall kunna vara att påräkna. Men om efter konkur¬
sen tillkomna nya borgenärers rätt så kallt tillbakavisas, som meningen i de cite¬
rade orden antyder, skulle all kredit för den redlige cessionanten nödvändigt
upphöra och hans träldomstillstånd under konkursens fortgång framstå i full
skärpa. Men om han vid sådant förhållande längre, än önskligt vore, söker dröja
med cessionen, blir felet mera lagens än hans.
Så strängt och kallt, som förklarandet i de nyss anförda orden, bedömes
och afgöres likväl icke de nya borgenärernas rätt af de lagar, hvilka Lag-Utskottet
för sitt, nu lag vordna, förslag tagit till mönster.
För att härpå gifva bevis, må här, hvad angår den fransyska, år 1838 revi¬
derade konkurslagen anföras hvad (bland flere andra) en af denna lags förnämsta
kommentatorer, A. Ch. Renouard, förut advokat vid handelsdomstolen i Paris, nu
ledamot af Cassationsdomstolen derstädes, härom yttrar i 3:dje upplagan af sina kom-
mentarier angående konkursmål: — “Den nya lagens mening är numera (i afse-
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 139.
279
ende å tvisterna om hvad till konkursbo skulle räknas) tydlig deri, att, ehuru
allt hvad eessionanten under konkursens lopp kan förvärfva tillfaller massan,
detta likväl icke innebär något förmynderskap öfver hans person. Det står ho¬
nom fritt att sjelf råda öfver sitt arbete och sin industri såsom honom bäst synes,
utan att hans borgenärer äro berättigade, att tvinga honom till eller hindra ho¬
nom från att bruka dem på det eller det sättet; men frukterna af detta arbete
eller denna industri tillfalla dem och ej honom. Det är för dem, han förvärfvar.
Men från hvad han sålunda förvärfvar måste likväl afgå alla omkostnader och för¬
skott eller försträckning ar, förutan hvilka förvärfvet icke kunnat ega rum. Allt hvad
som belastar förvärfvet, återbetalningen af alla de summor, främmande (det är
utom konkursmassan stående) personer försträckt för förvärfvets åstadkommande
måste först utgå från värdet af de nya tillgångarne. Skälet dertill är uppenbart.
Dessa kostnader utgöra sjelfva ett af elementerna i de nya tillgångarne, och de
äldre borgenärerna skulle ej kunna tillegna sig dem, utan att rikta sig på de
andras bekostnad.“
I afseende å den nya Preussiska konkurslagen af den 8 Maj 1855 yttras uti
ifrågavarande hänseende i de officiela motiverna följande: “För öfrigt är det klart
ehuru det tyckes, som skulle i det föregående motsatsen vara antagen, att, hvad
angår den eessionanten efter konkursens öppnande möjligen tillfallande egendom,
den kan komma massan tillgodo endast efter afdrag af alla derpå häftande skulder
och förbindelser.“ De borgenärer, hvilka tillkommit genom försträckningar i afseende å
denyförvärfvade tillgångarne, äro icke borgenärer i konkursmassan eller underkastade
konkursens inskränkningar, utan berättigade till särskild betalning ur det nya
förvärfvet.
Att ett ganska stort missförstånd af de lagars rätta mening, som, ifråga om
de nya borgenärernas rätt, blifvit tagna till mönster, här insmugit sig, och att de
nya borgenärernas anspråk icke så likgiltigt af dessa lagar tillbakavisas, som
Lag-Utskottets ofvan anförda ord antyda, torde alltså härigenom få anses vara
ådagalagdt.
Det är visserligen obestridligt, att en gäldenirs både framtida och närva¬
rande tillgångar utgöra säkerhet för hans skulders betalning. Men detta gäller
lika mycket för de borgenärer, han kan få i morgon, som dem han har i dag,
och ingenderas rätt i detta afseende kan med skäl förbises. Det gifves två sätt
att lösa den fråga, som häraf framkallas. Det ena är, att, i fall af konkurs, till
konkursboet hänföra endast hvad dit lagligen hörer i den stund, konkursen öpp¬
nas, och anvisa derefter tillkommande, eller i konkursen ej deltagande, borgenä¬
rer till de framtida tillgångarne. Det andra är, att till konkursboet räkna äfven
de under konkursens lopp sig yppande nya tillgångar och förklara de efter
dess öppnande tillkomna borgenärer berättigade att ur dessa tillgångar först få
sin betalning, så att endast återstoden tillfaller den äldre konkursmassan.
Det förra sättet är det, vår lag hittills följt. Det innebär ett besittnings¬
tagande från borgenärernas sida af alla en insolvent gäldenärs då egande tillgån¬
gar i ändamål att genom dessas realisation vinna betalning för sina fordringar,
med öppen rätt likväl att för hvad på denna väg kan förblifva oguldet söka be¬
talning i gäldenärens framtida tillgångar, men då i konkurrens med hans nya
fordringsegare, om sådana yppas. Detta sätt att tillvägagå utgör en liqvidations-
process, som inskränker sig till det närvarande.
Det andra sättet utgör en administrationsprocess, som genast tager äfven
framtiden i beslag, och, så ordnadt, som det i den nya konkurslagen hefinnes,
280
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 139.
griper in uti nyare borgenärers rätt på samma gång det ställer den redlige cessio-
nanten uti ett beroende, som kan förlama hans håg och kraft att genom nya
företag fortskynda den fullständiga uppgörelsen af sina skulder.
Man har, bland annat, såsom ytterligare skäl för det andra sättet anfört
äfven det, att genom det den “skandal11 skulle kunna undvikas, som vore möjlig ge¬
nom det förra, nemligen att innan en cessionants första konkurs hunnit fullt af-
slutas, en ny kunde vara öppnad. Men samma möjlighet är för handen äfven i
följd af det sednare sättet. Ty om det nya förvärfvets olika föremål ej skulle
förslå att betala dem, som i form af försträckning, förskott, förlag eller på annat
till betalning förbindande sätt under konkursens lopp försett cessionanten med
medel till förvärfvet, vore ju här full anledning till en separat konkurs, och vin¬
sten i formelt hänseende vore då ingen.
Det nya sättet medför dessutom en annan ganska betänklig våda, nemligen
den, att, så länge någon förhoppning funnes, att i framtiden andra tillgångar, än
de afträdda, skulle kunna tillfalla konkursboet, konkursens afslutande komme att
till dess fördröjas. Den 125 §:n lägger häremot ganska otillräckliga hinder, enär
det i alla fall kommer att på borgenärernas beslut bero, att bestämma dagen för
sista utdelningen och konkursens afslutande. Det finnes exempel uppå, att afslu-
tandet af en efter Fransyska lagens system behandlad konkurs fördröjts under
tio år.
I betraktande af allt detta, och då i alla fall 32 § förklarar gäldenär skyl¬
dig att, om ej annan öfverenskommelse träffats, svara till fulla gälden med den
egendom, han i framtiden kan ärfva eller förvärfva, föreslås vördsamt, att, i fråga
om hvad till konkursboet skall höra, en återgång må ske till vår lags hittills
följda grundsatser, och att alltså, med ändring af § 35, måtte stadgas att
till konkursbo räknas: gäldenärons bo, sådant det vid konkursens öpp¬
nande i hans hand befinnes: hvad till detsamma på laglig grund åter¬
vinnas kan: arf, som gäldenären före konkursens öppnande tillfallit,
ändå att det ej hunnit utskiftas eller i gäldenärens besittning komma:
fordringar och anspråk, tillkomna före konkursens öppnande: afkast¬
ning och inkomst, som af någon boets tillhörighet härflyter: så ock
hvad gäldenären tillkomma bör i följd af någon honom före konkursens
öppnande tillhörig rättighet, som på borgenärerna öfvergå eller föryt¬
tras kan.
Dessutom föreslås att § 125 måtte ändras till följande lydelse:
Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blifvit i penningar för¬
vandlad, utsätte Rättens ombudsman ofördröjligen dag för slutlig utdel¬
ning, ändå att dom öfver bevakade tvistiga fordringar ej fallen är, eller
någon tillgång, som boet rätteligen bör tillfalla, sedermera i följd af
derom väckt rättegång eller på annan laga grund för boet uppkomma
kan. Yppas sådan tillgång, varde den, på sätt förut stadgadt är, bland
borgenärerna fördelad till så stor del, som mot deras bevakade, men
ännu oguldna, fordringar svarar.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 30 November 18C2.
J J. Nordström.
N:o U0.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 140.
281
R:0 140.
Ai Kontrakts-Prosten J. Janzon: Om anslag till fullbordande aj
Kinda båtled, medelst hanalisering af Slångan från sjön
Rengen till Linköpings hamn.
Långt innan Göta kanal påbörjades, hade fråga uppstått att från norra ändan
af sjön Rengen, ungefär 1J mil från Linköping anlägga en kanal till Roxen och
vidare till Östersjön samt i sammanhang dermed öppna en båtled genom de med
hvarandra sammanhängande sjöarne Jernlunden, Åsunden, Erlången, Juttern och
Krön, hvilka sträcka sig från Rengen till trakten af Wimmerby. Den del af
denna kanalsträckning, sorn skulle sammanbinda Roxen med Östersjön, har genom
Göta kanals anläggning redan i 30 år varit trafikerad. Den öfriga sträckningen
är deremot ännu ofullbordad, ehuru mera än ett sekel förflutit, hvarunder, med
större och mindre mellantider, denna fråga blifvit bearbetad. Sålunda bildade sig
redan år 1801 ett af Kongl. Maj:t den 2 Juni nämnde år oktrojeradt bolag för
ifrågavarande kanalarbetes utförande. Genom detta bolags försorg blefvo ock
tvänne slussar af trä anlagda, den ena emellan sjöarne Jernlunden och Öfre
Rengen, den andra emellan sjöarne Öfre och Nedre Bengen. Arbetet förfelades
dock samt afstadnade i brist på penningar och nödig erfarenhet i kanalbyggnads¬
konsten. Sedan derefter Göta kanal börjat anläggas, lät Grefve von Platen på
1820-talet verkställa en fullständig undersökning och plan för byggande af den
ifrågavarande. kanalsträckningen, hvilken fått benämningen Kinda kanal. Att
Grefve von Platen ansåg denna kanal, ifall den komme till utförande, blifva af
utomordentlig vigt icke blott för den vidsträckta ort, kanal- och båtleden skulle
genomlöpa, utan ock för Göta kanal, är allmänt kändt. Det stora gagnet af
denna kommunikationsled är ock lätt att inse, om man besinnar, att densamma
genom Stångån skulle utmynna i sjön Roxen och sålunda blifva en bikanal till
Göta kanal samt, i förening med ofvannämnde sjöar, utgöra en sträcka af om¬
kring 10 mils längd, eller mera än hela Östgötalinien af Göta kanal. Men Grefve
von Platen gick bort, innan han fick se Göta kanal fullbordad, och de närmast
efter hans död följande åren voro icke gynnsamma för utvidgning af hans storverk.
Först på 1850-talet kom frågan om utförandet af Kinda kanal och båtled ånyo
med allvar å bane och det med den framgång, att en icke obetydlig del deraf,
omkring 5 mil, eller båtleden genom sjöarne Åsunden, Jernlunden samt Öfre och
Nedre Rengen, sedan hösten 1861 varit öppnad för allmänna trafiken. Sedan
Rikets Ständer vid 1854 års riksdag beviljat strandegarne kring nämnde sjöar
ett lån, stort 160,000 R:dr Banko eller 240,000 R:dr Riksmynt, för nämnde sjöars
Sänkning, med skyldighet att, enligt en af Friherre De Geer uppgjord plan, utföra
arbetet så, att en oafbruten båtled genom och mellan dessa sjöar tillvägabragtes,
blef detta, i förhållande till strandegarnes tillgångar högst betydliga, arbete år
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 2 Afd. 36
282
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 140.
1855 påbörjadt och, efter sju års arbete, med en kostnad af omkring 520,000
R:dr (deraf Staten såsom lån anvisat tillhopa 300,000 R.dr) sistlidet år så full-
bordadt, att, såsom nyss är nämndt, båtleden då kunde öppnas lör allmänna tra¬
fiken. Den redan vunna erfarenheten om denna trafik har ådagalagt det oafvis-
liga behofvet af arbetets fortsättande från sjön Rengen till Roxen. Det är nem¬
ligen först, sedan detta arbete blifvit fuilbordadt, som den nu öppnade båtleden,
på hvilken redan en mindre ångbåt med stor fördel under innevarande år gjort
reguliera turer, kan erhålla sin egentliga Augt och betydelse för denna vidsträckta
och på kommunikationer vanlottade ort. Man måste nemligen besinna, att de
tunga varor, förnämligast bestående af skogsprodukter, spanmål och viktualier,
som orten bar att afsätta, äfven om de sjöledes ankomma till sjön Rengens norra
strand, ieke kunna utan allt för stora omlastnings- och transportkostnader der¬
ifrån landvågen forslas till närmaste afsättningsort, Linköping.
Behofvet af detta arbetes snara utförande har ock allt mera börjat inses, ej
mindre inom sjelfva orten, än äfven af vederbörande myndigheter. Till följd
deraf hafva ock noggranna undersökningar och kostnadsförslager blifvit uppgjorda,
utvisande, att lämpligaste sättet att vinna det åsyftade målet vore att, med be¬
gagnande af Stångåns vatten, från Rengen till Roxen, förbi vattenfallen i nämnde
å, anlägga slussar samt i öfrigt upprensa och göra ån segelbar. Kostnaden härför
har blifvit beräknad till 1,313,000 R:dr Riksmynt.
Sedan Konungens Befallningshafvande i Östergötlands län, med öfverlem¬
nande af det uppgjorda förslaget, uti underdånig skrifvelse af den 15 sistlidne
Augusti hos Kongl. Majit förordat en af Kinda båtleds bolags direktion gjord
anhållan, att Kongl. Majit måtte täckas hos Rikets Högloflige Ständer utverka
nödigt anslag för arbetets utförande, behagade Kongl. Majit kort derefter anbefalla
Styrelsen för allmänna Yäg- och Yattenbyggnader att, vid upprättandet af Sty¬
relsens generalförslag öfver de allmänna väg- och vattenbyggnads-arbeten, till
hvilkas utförande statsunderstöd erfordras, taga den ifrågavarande anläggningen
under öfvervägande; och har Styrelsen uti berörda generalförslag tillkännagifvit,
att Styrelsen delade “sökandernes åsigt om vigten åf att den inuti landet redan
“bildade farleden blir utsträckt såsom oafbruten vattenväg till Linköping, och
“således sättes i förening med hafvet igenom Göta kanal. “ Styrelsen yttrar
vidare: “den del af Östergötland, hvarest Kinda båtled framgår, är dessutom till
“följd af läge och naturförhållanden mindre lämplig för jernvägsanläggning.
“Yisserligen är en värdefull förbättring i ortens kommunikationsanstalter åväga¬
bringad genom den förutnämnda, redan verkställda vattenleden; men, för att
“åstadkomma fullständig lättnad i transporterne, bör densamma likväl först och
“främst förenas med sjön Roxen, och den kan sedermera i framtiden utsträckas i
“söder till Wimmerby. Enligt Styrelsens underdåniga åsigt, bör den nu ifråga¬
varande norra utsträckningen eller förbindelsen mellan sjöarne Rengen och
“Roxen företrädesvis anläggas; och enär Kinda båtleds- och sjösänkningsbolag,
“hvilket före detta erhållit Eders Kongl. Maj:ts nådiga stadfästelse, nu ställt sig
“i spetsen för utförandet samt begärt, att Eders Kongl. Majits Befallningshafvande
“i Östergötlands län skulle inför Eders Kongl. Maj:t göra underdånig framställ¬
ning att, för så vidt icke Statens stambana erhåller sådan sträckning, att den-
“samma kommer att beröra den nuvarande Kinda båtled, Eders Kongl. Maj:t
“måtte nådigst till Rikets nu sammanträdande Ständer aflåta Proposition om nö-
“diga medels anvisande till båtledsanläggning mellan norra ändan af sjön Rengen
“och Linköpings hamn; så och då detta bolag borde öfvertaga arbetets utförande,
Motioner i Pr este-Ståndet 1862. N:o 140.
283
“har Styrelsen, fastän aktieteckningslista icke blifvit ansökningshandlingarne bi-
“fogad, ansett sig kunna antaga att, om bidrag varder vid instundande riksmöte
“till anläggningen afsatt, densamma skall under statsregleringsperioden varda på-
“börjad; och får Styrelsen derföre samt emedan ortens menighet samfäldt deltagit
“i Kinda båtleds utförande i underdånighet (bland första klassens arbeten) “an¬
teckna jj-delar af den till utsträckningen beräknade summan eller 875,300 R:dr.“
För att vidare ådagalägga vigten af ifrågavarande arbete, torde här böra
återgifvas följande omdöme af Herr Friherre De Geer, som uppgjorde första för¬
slaget till arbetets utförande. Efter att hafva uppgifvit kostnaden för anlägg¬
ningen, yttrar han: “detta är visserligen en stor summa, men jemföres den med
“hvad en jernväg af samma längd skulle kosta, så uppgår den icke till -J-del
“deraf. I afseende på nyttan för orten, som i allmänhet har tunga och skrym-
“mande varor att afsätta, synes kanalleden, som sätter hvarje punkt af de vidt
“utgrenade sjöarnes stränder i direkt beröring med afsättningsort böra föredragas
“framför en jernväg, som skulle beröra jemförelsevis få punkter, och å hvilken
“transportkostnaden skulle blifva betydligt större än åjkanalleden.“
Likaså har jernvägs-kommittéen, i fråga om östra stambanans rigtning, uti
icke ringa mån grundat sin åsigt om dess läge på den förutsättningen, att Kinda
kanal skulle komma till utförande. Efter att hafva anfört några andra skäl mot
stambanans förläggande öster om sjön Sommen, yttrar kommittéen i sitt betän¬
kande pag. 79.
“Kommittéen har dessutom i afseende på denna fråga tagit i betraktande,
“att förslag redan är uppgjordt till en, för jemförelsevis ringa kostnad, i förening
“med pågående sjösänkningsarbeten, utförbar sammanhängande vattenkommuni-
“kation från Linköping genom sjöarne Rengepi, Jcrnlundon, Åsunden, Juttern och
“Krön ända till Wimmerby, äfvensom från Åsunden till Östersjön vid Gamleby,
“medelst hvilken segelled midten af landet mellan östra stambanan och Östersjön
“kan erhålla en lika behöflig, som för denna orts produkter af hufvudsakligast
“trävaror beqväm och billig kommunikation med slättlandet, Göta kanal och äfven
“hafvet;"
samt pag. 121:
“då dessutom fråga är om den så kallade Kinda kanals bringande till verkstäl¬
lighet och Wimmerby samt trakten deromkring med en jemförelsevis ringa kostnad
“derigenom kan erhålla en särdeles billig kommunikation till Göta kanal samt
“möjligen äfven genom Gamleby viken till Östersjön, så minskas äfven behofvet
“af en jernväg från denna trakt till Westervik.“
Vidare har Herr Öfversten Friherre Ericson, i anledning af den i år verk¬
ställda undersökningen om jernvägens förläggande öster om sjön Sommen, yttrat:
“Den genom enskilda bidrag bekostade, nu utförda undersökningen har haft
“det goda med sig, att den vigtiga frågan om östra stambanans rätta läge blifvit
“närmare utredd, och, hvad som i en nära framtid för sydöstra Östergötland och
“norra delen af Kalmar län är af synnerlig vigt, frågan om en kanalanläggning
“mellan Linköping och sjön Rengen, med utsträckning genom sjöarne Jcrnlunden,
“Åsunden, Juttern och Krön till inemot Wimmerby, måste genom jernvägsfrågans
“utredning framträda med ökadt intresse; ty den redan vidgjorda och icke obe¬
tydligt påkostade kommunikationsleden iängs sistnämnde sjöar bör på ett eller
“annat sätt få sin utsträckning till Linköping, der på samma gång segelleden på
“Roxen och Göta kanal samt. en station på östra stambanan, sedan denna kommit
“till stånd, anträffas. De orter, som öster om Sommen kunnat vänta sig fördelar
284
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 140.
“af östra stambanans anläggning- i denna rigtning, böra, med afseende å dessa
“bygders tunga produkter, vara mera betjenta med en ändamålsenlig kanalisering
“af ofvannämnde vattendrag fram till Linköping, än med jernväg, som endast
“delvis kommer dem till godo.“
Af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof
finner man ock, att Kongl. Maj:t ansett anläggningen. af Kinda kanal vara af
synnerlig vigt, enär utaf den mängd arbeten, som omförmälas i Väg- och Vatten-
byggnads-styrelsens ofvanomförmälda generalförslag, endast tvänne kanalanlägg¬
ningar blifvit af Kongl. Maj:t föreslagna att erhålla statsunderstöd, nemligen
segelleden från Hattefura hamn vid Wenern till sjön stora Lee i Elfsborgs län samt
den ofvannämnda Kinda kanalen eller sammanbindningen af Kinda båtled med sjön
Roxen,
Det statsbidrag Kongl. Maj:t behagat föreslå Rikets Ständer för dessa båda
arbeten är dock så ringa, åtminstone hvad angår anläggningen af Kinda kanal,
att all tanke på detta arbetes utförande måste öfvergifvas, derest icke Rikets
Ständer skulle behaga på ett mera verksamt sätt understödja detsamma. Kongl.
Maj:t har nemligen, på sätt den nådiga Propositionen, pag. 53, innehåller, endast
alternativt föreslagit, att derest icke vederbörande inom 1863 års utgång i behörig
ordning afslutat kontrakt om utförande af arbetet för segelleden emellan Hatte¬
fura och sjön stora Lee, den för detta arbete under denna statsregleringsperiod af-
sedda lånesumma af 450,000 R:dr skulle få användas såsom lån för utförande af
Kinda kanal, derför arbetskostnaden syntes påkalla statsbidragets fördelande på
två statsregleringsperioder.
Granskar man närmare innehållet af Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga
Proposition, så kan man dervid icke undgå att finna, att de på sjette Hufvud-
titeln föreslagna statsbidrag till produktiva arbeten äro ytterst knappt tilltagna.
Yäl är det lätt att inse att, då Staten i så många andra rigtningar tarfvar stora
anslagssummor, tillgångarne måste blifva hårdt anlitade; men då man af ifråga¬
varande nådiga Proposition derjemte inhemtar, att Rikets Ständers Bank eger ett
behållet öfverskott af icke mindre än 6 millioner R:dr, hvilket icke tagits i be¬
räkning för de uti den nådiga Propositionen föreslagna statsutgifter, torde man kunna
hysa den säkra förhoppning, att tillgångar skola kunna beredas äfven för andra
produktiva arbeten, än anläggningen af Statens jernvägar, hvilka, enligt hvad fö¬
regående Rikets Ständer antagit, förnämligast böra byggas med upplånta medel, så att
icke ensamt samtiden får vidkännas kostnaden för deras utförande. Jag vågar
ock föreställa mig att, så vida jernvägarne skola erhålla tillräcklig trafik, måste
landet samtidigt upparbetas, äfven i andra orter än dem, der jernvägarne blifva
förlagde. Ty ett ensidigt bearbetande af endast jernvägar genom de delar af
landet, som dermed kunna gynnas, kan icke annat än blifva skadligt för sådane
af naturen mindre väl lottade trakter, som icke ega tillräckliga medel att sjelfva
utföra så stora kommunikationsanläggningar, men som, med bidrag af Staten,
kunna tillvägabringa nödiga förbättringar i de af naturen anvisade farlederna.
Då jag, på sätt nyss blifvit antydt, hyser den förhoppning, att Rikets Ständer
icke uteslutande skola använda de förhanden varande tillgångarne att dermed
bygga jernvägar, utan ock komma att reservera några betydligare belopp för
åstadkommande af andra kommunikationer i det inre af landet, bör jag derjemte
fästa uppmärksamhet derpå att, enligt hvad under en längre tid varit vanligt,
Rikets Ständer för understöd till väganläggningar och kanaler plägat bevilja
minst f-delar af arbetskostnaden att utgå, icke, såsom i Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
Motioner i Preste*Ståndet 1862. N:o 140.
285
position i förevarande fall är föreslaget, i form af lån, utan såsom anslag utan
återbetalningsskyldighet, mot det att de bolag eller menigheter, som åtaga sig ar¬
betets utförande, förbinda sig bekosta återstoden. Det är ock endast på sådant
sätt det kan blifva möjligt att för dylika arbeten bilda bolag, enär erfarenheten
visat, att aktieegarne, i anseende till arbetenas dyrhet och den långa arbetstiden,
icke kunna på flere år påräkna någon ränta på sina i sådana företag nedlagda
penningar.
Väl har sedan någon tid en inbjudning blifvit utfärdad för aktieteckning till
fullbordande af nu ifrågavarande arbete; men denna inbjudning, som med välvilja
omfattats så väl inom som utom Östergötland, har utgått från den förutsätt¬
ningen, att ett betydligare statsanslag utan -återbetalningsskyldighet skulle af
Rikets Högloflige Ständer anvisas. Väg- och Vatten byggnads-styrelsens ofvanbe-
rörda förslag har ock gifvit anledning till den förhoppning, att arbetet skulle,
såsom högst gagneligt, vinna ett sådant understöd. Likaså har frågan af Gröta
kanal-direktion ansetts af den vigt, att bemälde direktion lärer vara betänkt på
att kalla bolaget till extra stämma, för att höras öfver gjord framställning, att
äfven Göta kanalbolag måtte för något betydligare belopp deltaga i aktieteck¬
ningen för Kinda kanals fullbordande, så framt statsanslag kan för ändamålet
erhållas.
Jag hyser sålunda intet tvifvel derom att, derest Rikets Ständer täcktes
anvisa f-delar af den för detta arbete erforderliga summa att utgå såsom anslag
utan återbetalningsskyldighet, den återstående tredjedelen, ehuru uppgående till
det betydliga beloppet af omkring 440,000 R:dr, skulle kunna genom aktieteckning
erhållas. Jag torde icke heller sakna skäl till den förhoppning, att Rikets Ständer
skola bevilja de erforderliga medlen, då jag vet, att Stats-TJtskottet vid 1856—
1858 årens riksdag, i anledning af då väckt fråga om anslag för båtledens ut¬
sträckning från sjön Åsunden genom sjöarne Erlången, Juttern och Krön till
Wimmer by-trakten, gifvit förslaget sitt varma förord och hos kommande Ständer
rekommenderat detsamma till erhållande af nödigt understöd vid utförandet. I
Stats-Utskottets den 10 November 1857 afgifna betänkande N:o 158, pag. 46, före¬
kommer nemligen följande yttrande:
“Med begagnande af de flera, närä hvarandra liggande och nästan samman¬
hängande samt hufvudsakligen i samma rigtning sig sträckande sjöar, hvilka
“söder om den midt i Östergötland belägna sjön Roxen genomskära denna provins
“och en del af norra Småland, synes visserligen en både naturlig och ändamåls¬
enlig kommunikationsled genom och mellan nyssnämnde landsorter böra åstad-
“kommas, och Stats-Utskottet tror sig kunna antaga, att denna kommunikationsled
“inom en föga aflägsen framtid skall vara både öppnad och allmänt begagnad för
“transporterandet af samma orters naturprodukter. Utskottet tager alltså för
“gifvet, att Rikets Ständer, som under sednaste riksdag beviljade ett ingalunda
“obetydligt bidrag af allmänna medel för att, jemte den sedermera påbörjade
“sänkningen af några bland ofvan uppräknade sjöar, bereda en båtled mellan
“dem, framdeles icke skola vägra att med ytterligare statsbidrag understödja samma
“kommunikations utsträckning till dess nu uppgifna ändpunkter.“
Det torde icke behöfva erinras, att ett arbete af den betydenhet, som det
ifrågavarande, måste, för att icke allt för mycket fördyras, bedrifvas med mycken
kraft, så att arbetstiden i möjligaste mån förkortas, helst kanalen, först då den
blir fullbordad, kan begagnas och lemna någon inkomst. Till följd häraf vore
286
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 141.
det ock nödigt, att det anslag, som beviljas, finge utgå, i mån af arbetets fort¬
gång, belt och hållet under den nu instundande statsreglerings-perioden.
På alla de skäl, jag nu haft äran anföra, vågar jag hos Rikets Höglofliga
(Ständer vördsamt föreslå:
att ett anslag utan åtei-betalnings-skyldighet, stort 875,300 R:dr R:mt,
motsvarande |-delar af den beräknade kostnaden, måtte varda beviljadt
att successive under instundande statsregleringsperiod utgå till fullbor¬
dande af Kinda båtled, medelst kanalisering af Stångån från sjön Ren¬
gen till Linköpings hamn, under vrilkor att ett bolag varder bildadt,
som förbinder sig att, emot åtnjutande af detta understöd, i enlighet
med det kontrakt, som derom kan varda afslutadt, behörigen fullborda
arbetet.
Jemte det jag anhåller att denna min motion varder till Stats-Utskottet re¬
mitterad, får jag framställa den önskan, att Utskottet behagade infordra de upp¬
gjorda planerne och kostnadsförslagen samt öfriga till saken börande handlingar.
Stockholm den 30 November 1862.
J. Janzon.
lik© 141.
Af Doktor Th. Wensioe: Om förhöjdt årligt anslag till Institutet
Jör döfstumma och blinda.
En anstalt, högeligen förtjent af allmän uppmärksamhet och som derföre äf¬
ven städse utgjort och ännu utgör ett föremål för det allmännas omvårdnad och
den enskilda välgörenheten, är det här vid hufvudstaden å Kongl. Djurgården be¬
fintliga allmänna Institut för uppfostran och undervisning af döfstumma samt
deras danande till nyttiga samhällsmedlemmar. Ifrån detta Institut hafva, efter
dess stiftelse för något öfver 50 år sedan, utgått öfver 500 på sådant sätt vanlottade
med det resultat, att desamma, bildade till förstånd och hjerta och till utöfvande
af någon handaslöjd, sedermera kunnat, utan det allmännas betungande, sig sjelfva
försörja; och uti Institutet uppfostras och undervisas för närvarande 99 sådane
barn, deraf 65 underhållas på Statens bekostnad.
Till lokal för detta Institut, hvilket ifrån år 1819 till år 1810 varit emot
hyra inrymdt å lägenheten Manhem och Manilla holme å Kongl. Djurgården och
ännu är derstädes förlagdt, inköptes sistberörde år med inrättningens egna medel
samma lägenhet för 17,333 R:dr 16 sk. B:ko eller 26,000 R:dr R:mt, och denna
lokal har sedermera, allt efter som under tidens lopp större utrymme blef af nö¬
den för emottagandet af allt flere och flere elever, måst förses med nya byggna¬
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 141.
287
der till bostäder och andra för inrättningen angelägna ändamål, så att lägenheten
i dess nuvarande skick, enligt 1861 års afslutade räkenskaper, står inrättningen
till hoks till ett värde af 45,000 R:dr R:mt.
Då emellertid, vid folkmängdens tillvext i riket, den i sammanhang dermed
stående förökningen äfven af de döfstummas antal (af hvilket, enligt Kongl.
Statistiska Central-byråns uppgift, vid 1855 års slut funnos 549 emellan 1 och
15 år, eller omkring 275 vid lämplig undervisningsålder,) ådagalade behofvet och
angelägenheten af att utsträcka undervisningen vid Institutet till ett större antal
sådane, än de högst 100:de, som på samma gång kunde derstädes inrymmas, för¬
anleddes deraf Rikets Ständer, som städse ömmat för de döfstummas beklagans¬
värda belägenhet, att till nybyggnad vid Institutet ai allmänna medel bevilja vid
1854 års riksdag ett anslag af 25,000 R:dr B:ko eller 37,500 R:dr Ruut och att,
då dessa medel, såsom befunna otillräckliga till uppförande af någon ändamåls¬
enlig sådan, ej lyftades, vid riksdagen 1857 ytterligare dertill anslå 120,000 R;dr
eller tillhopa 157,500 R:dr R:mt.
Sedan dessa anslag af Rikets Ständer beviljats, föranstaltade Institutets di¬
rektion, genom en till dess biträde af Kongl. Öfver-intendents-embetet utsedd
arkitekt, om uppgörandet af ritning till uppförande å anvisad plats vid lägenheten
Öfre Manilla å Kongl. Djurgården af den nya byggnaden för Institutet, afsedd
att inrymma bostad för omkring 180 döfstumma elever jemte kyrko-, läro- och
matsalar, verkstäder för den tekniska undervisningen, boställsrum för lärare- och
ekonomi-personalen, kök m. m., hvilken ritning med dertill hörande förslag å kost¬
naden för byggnadens uppförande, slutande sig på en summa af 217,000 R:dr R:mt,
Kongl. Majit fann skäligt i nåder fastställa. Då emellertid nämnde kostnads-
belopp, 217,000 R:dr, med 59,500 Ridr öfversteg det anslag af 157,500 R:dr, som
Rikets Ständer för byggnaden beviljat, men Institutet hade egna kapitaler, till¬
komna genom donationer, till största delen utan vilkor, och räntebesparingar samt
uppgående vid 1858 års slut till 232,171 Ridr 49 öre Rimt, fann sig Institutets
direktion föranlåten att hos Kongl. Majit i underdånighet hemställa, det Kongl.
Majit måtte i nåder tillåta Direktionen att af dessa Institutets kapitaler få an¬
vända hvad som utöfver det erhållna statsanslaget kunde erfordras till utförande
af ifrågavarande byggnadsföretag, hvarmed åsyftades, bland annat, att bereda ut¬
rymme för emottagande i framtiden ej allenast af ett större antal frielever på In¬
stitutets fond, utan äfven af de flere döfstumma barn, för hvilka inträde vid In¬
stitutet städse sökes emot betalning, men hvilkas ansökningar hitintills ej kunnat
bifallas i brist af utrymme vid Institutet; och till denna Direktionens underdå¬
niga hemställan behagade Kongl. Majit i nåder lemna bifall.
Derefter blef omförmälda byggnadsföretag å det anvisade stället påbörjadt
år 1860 och har sedermera allt hitintills fortgått, så att den nya byggnaden för när¬
varande befinner sig under tak och är antagen blifva fullt färdig bösttiden 1863;
men detta byggnadsföretag, som, på sätt förut nämndt är, beräknats att uppgå til)
217,000 Ridr, har beklagligen, i följd af oförutsedda missgynnande lokala förhål¬
landen i afseende å grunden för byggnaden samt stegrade priser på byggnads¬
materialier och ökade kostnader för dagsverken, kommit att blifva långt dyrare
än i kostnad sförslaget beräknadt var. Oberäknad nemligen kostnaden för bergs¬
sprängning till grunden och källarvåningen samt uppinurning af gråstens-murarne
till byggnaden, uppgående till det betydliga beloppet af 83,438 R:dr 22 öre, har
Direktionen, efter infordrande af anbud på uppförandet af den öfriga delen af bygg¬
naden i fullständigt skick, och antagande af det lägsta, måst, enligt med veder¬
288
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 142.
börande byggmästare atslutadt kontrakt, utfästa sig att derför betala 264,000 R:dr,
så att hela den af Direktionen nu kända kostnaden för denna nybyggnad uppgår
till 347,438 R:dr 22 öre R.-mt, en visserligen ganska betydlig summa, hvilken dock,
i betraktande af byggnadens storlek samt det solida och prydliga sätt, hvarpå den
blifvit uppförd, billigtvis ej torde kunna anses vara anmärkningsvärd.
Till bestridande af den del utaf kostnaden för denna nybyggnad, sorn öfver-
stiger ofvanberörda af Rikets Ständer till densamma beviljade statsanslag, eger
visserligen Institutet, enligt hvad här ofvan förmäldt är, tillgång i! egna kapitaler:
men dessa kapitaler blifva i och med detsamma till största delen medtagna, och
Institutet går äfven dermed i mistning af årliga räntan af dessa kapitaler, så väl
behöflig för att dermed kunna bidraga ej allenast till bestridande af de för Insti¬
tutets ändamålsenliga verksamhet nödiga utgifter än äfven till underhåll på In¬
stitutets fond af ett större antal frielever, för mottagande af hvilka det årliga stats¬
anslaget af 45,000 R:dr R:mt ej lemnar tillgång.
För att nu hålla Institutet för döfstumma och blinda skadeslöst för denna
ränteförlust, får jag härmed vördsammast anhålla,
det Rikets Höglofliga Ständer behagade till nämnda Institut, utöfver det
anslag af 45,000 R.dr R:mt, som för närvarande al statsmedel årligen
till Institutet utgår, ytterligare anslå en årlig summa af 15,000 R:dr,
så att hela årliga statsanslaget till Institutet hädanefter må blifva 60,000
R:dr R:mt,
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles vördsammast.
Stockholm den 30 November 1862.
Th. Wensioe.
Nio 149.
Af Doktor .1. Nordlund: Om förklaring öjver sista punkten aj
Kongl. Majits nådiga Förordning den 8 Oktober 186 /, an¬
gående ändring i vissa delar af 77 Kap. Handels-balken och
andra Jörfattning ar rörande, borgenärers rätt och företräde
för hvarannan lili gåldenärs egendom.
I Kongl. Förordningen den 8 Oktober 1861, hvarigenom, bland annat, äldre
stadganden om förmånsrätt på grund af inteckning, förändras i fråga både om
förhållandet till andra fordringar och om särskilda inteckningars inbördes före¬
träde, säges till slut, att samma Förordning icke skall blifva gällande i de för¬
måns-
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 143.
289
månsrättstvister sorn göras anhängiga före utgången af December månad inneva¬
rande år.
Huru i sedermera uppkommande tvister denna föreskrift rätteligen skall för¬
stås vid bestämmande af företrädesrätt för inteckningar, som innan författningens
utfärdande eller trädande i verksamhet blifvit fastställda, är ett ämne, hvarom
olika meningar redan vid flera tillfällen försports; och 'det är bekant, hurusom
äfven Högsta Domstolen vid granskning af Rikets Ständers förslag till åberopade
Förordning dervid framställt betänkliga anmärkningar i berörda afseende.
Det är likväl af stor vigt, att en hvar må komma i åtnjutande af den rätt,
som för honom är med författningen åsyftad och och det är icke mindre vigtigt,
att i lagen hvarje otydlighet, som kan gifva rimlig anledning till missförstånd,
och sålunda vålla ett tilläfventyrs ganska svårt lidande för den enskilde, skynd¬
samt undanrödjes.
Jag anhåller således vördsammast,
det Rikets Höglojliga Ständer måtte för sin del besluta en förklaring öfver
omförmälda författning till upplysning, huruvida undantag från stadgandet
om författningens giltighet i för månsrättstvister, som efter slutet af inne¬
varande år anhängiggöras, må ega rum för inteckningar, som dessförinnan
blifvit fastställda, samt
att förslag till sådan förklaring måtte afgifvas af Höglofliga Lag¬
utskottet, till hvilket jag anhåller att denna motion remitteras.
Stockholm den 30 November 1862.
J. Nordlund.
MtO 14».
Af Doktor C. F. Björkman: Om ändring af Kongl. Förordningen
af den SO Januari 1824, rörande uj ver flyttning pä andra
hemman af utrifna qvarnars räntor, rn. m.
Söder-Jersjö qvarn i Söderby Carls socken utrefs för sjön Erkens sänkning
1851; ocb skulle då, enligt Kongl. Förordningen af den 20 Januari 1821, den
ränta och de allmänna utskylder, som ålegat berörda qvarn, och som utgjorde 17
tunnor tullmjöl eller 29 marker 6 öre silfvermynt, öfverflyttas på de egendomar,
som af sjösänkningen haft någon båtnad. Denna öfverflyttning, det vill säga,
denna nya skattläggning, denna Söder-Jersjö qvarnräntas läggande på en hel
mängd hemman i Estuna, Söderby Carls och Lohärads socknar, samt deribland
på Lohärads och Malsta både kyrkoherde- och komminister-boställen, fastställdes
Bih. till R. St. Prot. 1862 Sg 1863. 11 Sami. 2 Afd. 37
290
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 144.
af Kongl. Kammar-kollegium den 13 December 1859. Kongl. Brefvet till Kam¬
mar-kollegium af den 9 September 1857, och Kammar-kollegii deraf följande kun¬
görelse af den 9 Oktober samma år, hade dock, såsom mången synes, bort före¬
komma denna fastställelse samt helt och hållet medelst ifrågavarande räntas af¬
skrifning befria dessa hemman och boställen från denna nya skattläggning. Be¬
rörda Kongl. Bref och Kammar-kollegii kungörelse tillerkänna nemligen egare af
mjöl- eller sågqvarn utan undantag eller inskränkning rättigheten att, när han
lagligen styrker det ett qvarnverk blifvit nedlagdt eller utrifvet, erhålla afskrif¬
ning af dess grundränta. Att detta Kongl. Bref och Kammar-kollegii deraf föl¬
jande kungörelse år 1857 bort tillämpas äfven på utrifnihgen af ifi-ågavarande
Jersjö qvarn, och att således denna qvarnräuta, i stället för att öfverflyttas på
andra, bort afskrifvas, följer, som mig synes, ofelbart af Kongl. Maj:ts Ski-ifvelse
till Kammar-kollegium den 22 Mars 1861 rörande afski-ifning af räntorna å Wrena
och Täckhammars qvarnar för sänkningen af Yngaren, Hallbosjöu m. fl. insjöar i
(Södermanlands län. Oi'saken till Kammar-kollegii förfarande lärer emellertid vara
den, att icke ofvannämnda Kongl. Förordning al den 20 Januari 1821 kan genom
Kongl. Brefvet af den 9 September 1857 anses till fullo upphäfven. Utan att
anföra några vidare skäl, än de som förefiunas i Kongl. Maj:ts berörda nådiga
Skrifvelse till Kammax-kollegium den 22 Mars 1861 och deruti uttalade grunder
för räntornas afskrifning å nämnda Wrena och Täckhammars qvarnar, vågar jag
derföre vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer genom en underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit
anhålla om ändring af Kongl. Föi-ordningen den 20 Januari 1821 och
förklarande, att Kongl. Brefvet af den 9 September 1857 skall utan
undantag eller inskränkning gälla om afskrifning af räntor för alla
qvarnverk, som för sjösänkningars skull måste upprifvas, samt att följ¬
aktligen denna afskrifning från och med år 1858 bör ega rum, och alla
sedan den 9 September 1857 af Kongl. Kammar-kollegium fastställda
öfverflyttningar af dylika qvarnräntor på sådana boställen och hemman,
som vunnit någon jordförbättring, vederbörligen upphäfvas.
Om remiss till vederbörligt Utskott ankålles.
Stockholm den 30 November 1862.
Carl Fr. Björkman.
Nio 8-141.
Af Doktor 0. Arrhenius: Om anslag till anläggning aj en båt¬
led mellan sjöarne Kläggen, Flaten och Kilen i norra Werm¬
land samt om anslag till vägbyggnad mellan östmarks kyrka
och Norska gränsen.
Innevåuarne uti Fryksdals härads öfre tingslag, af Wermlands län, som länge
funnit sig vara i stort behof af en båtled från Östmarks kyrka å sjöarne Kläggen,
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 144.
291
Flaten och Kilen samt Thorsby eif till sjön Fryken för utforsling till denna
sistnämnda af deras bruks- oeh skogseffekter samt tillförsel af spannmål och köp¬
mannavaror, som fraktas till dem på Fryken från länets södra del, hafva låtit ge¬
nom Chefen för vestra väg- och vattenbyggnads-distriktet uppgöra förslag till an¬
läggning af berörda båtled, som med en längd af ungefärligen 2 mil blifvit be¬
räknad att kosta 86,779 R:dr R:mt För företagets utförande är äfven aktie-teck¬
ning i orten gjord, mea då mängden af dessa innevånare äro obemedlade samt
till och med, när skörden slår felt, hvilket der i orten ej sällan händer, i be¬
kymmer för lifsbergningen, har denna aktie-teckning icke kunnat uppbringas högre
än till 18,760 R:dr R:mt.
Derjemte hafva Fryksdals öfre tingslags vägbyggnads-skyldige inför Härads¬
rätten den 30 sistlidne Oktober öfverenskommit att bygga väg, af vid pass lj mils
längd, från Östmarks kyrka till Kaikelandstorp vid Norska gränsbandet, såvida
de dertill erhålla bidrag af allmänna medel med f:delar af det för vägbyggnaden
beräknade kostnadsbeloppet 53,397 R:dr, och Norrmännen blifva villiga att sam¬
manbinda denna väg med det Norska vägsysteinet.
Då nu med de omnämnda båda företagen, eller inrättandet af båtled från
Östmarks kyrka till närheten af Thorsby bruk och sjön Frykens strand samt väg¬
byggnaden från Östmarks kyrka till Kaikelandstorp eller dess närhet vid Norska
gränsen, afses en sammanhängande kommunikationsled genom Fryksände och Öst¬
marks socknar af Fryksdals öfra tingslag till Grue socken af Hedemarkens arnt
i Norrige; då öppnandet af en dylik led varit i många år efterlängtad af berörda
orters gränsboar, som oaktadt svårigheterna att sammanträffa, likväl ej sällan med
hvarandra kommit i beröring; och då så väl båtleden som vägen, måste icke alle¬
nast, efter hva l Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet och vederbörande dom¬
stol derom yttrat, blifva för ortens innevånare af stort gagn, utan äfven medföra
nytta för gränsboerna i Norrige, hvarinom vägbyggnaden ofelbart kommer att fort¬
sättas från gränsen till annan väg i landet, och sålunda förena Glommedalen i
Norrige med Fryksdalen i Sverige, och för hvilket ändamål anslag, såväl på grund
af Kongl. Proposition sorn och af särskilda ansökningar, begärts af Norriges nu
pågående Storting; så föreslår och anhåller jag att Rikets Ständer måtte bevilja:
dels ett anslag af 68,019 R:dr R:mt till anläggning af båtled emellan
sjöarne Kläggen, Flaten och Kilen uti Fryksdals öfre tingslag, enligt det
af Chelen för vestra väg- och vattenbyggnads-distriktet den 18 inneva¬
rande November upprättade förslag, och med vilkor att de, som tecknat
sig till deltagande i kostnaden för arbetet, åtaga sig och ställa säkerhet
för detsammas utförande inom viss tid;
dels ock ott anslag till vägbyggnad emellan Östmarks kyrka och
Kaikelandstorp eller dess närhet vid Norska gränsen, enligt det af Kapiten
Palm år 1858 upprättade förslag, med 35,598 R:dr R:mt, utgörande
f:delar af det i förslaget beräknade kostnadsbeloppet, under vilkor att
Fryksdals härads öfre tingslags vägbyggnadsskyldige deremot inom viss
tid utföra arbetet.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 30 November 1862.
Olof Arrhenius.
292
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 145.
Hfso 145.
Af Kyrkoherden i. Otterström i Om löneförhöjning för ledamö¬
terna i Högsta Domstolen.
Det har funnits en tid för Sverige, då Statens högsta och vigtigaste embets-
platser icke kunde emottagas af andra, än dem, som hade egna tillgångar, för att
väsendtligen derigenom för sig och familjer vara tryggade mot bekymret för nö¬
dig bergning. Den tiden har man velat komma förbi med att förhöja dessa
embetsmäns löner, så att äfven den medellösa förtjensten och skickligheten skulle
kunna framdragas tili Statens högsta platser och i lönen finna anständig bergning,
i en högre samhällsställning, och med vården om granulagenheten af embetets
natur, som ej lemnar rum för de extra bestyr, hvilka för embetsmannen i lägre
grader och andra fack möjligen kunna medföra inkomster vida öfverstigande em-
betslönen. Bland dessa Statens högsta och vigtigaste embeten, som oafsedt stad¬
gandet i sista punkten af 34 § Regeringsformen, äro af den natur, att de icke
Jemna rum för sökandet af biförtjenst, är Justitierådets embete; men jag hyser
den fruktan, att Justitierådets lön, med afseende på lefnadskostnaden i hufvud-
staden, vid don allmänna löneförhöjning, som skett för Statens embetsman icke
blifvit anslagen till det belopp, som tryggar Justitierådet med familj mot bekym¬
ret för bergning, efter hans samhällsställning. Jag fruktar, att, med den lön som
är bestämd för denna Statens embetsman, Högsta Domstolen icke kan komma i
den naturliga och önskvärda belägenhet, att den kan rekrytera sig äfven med de
utmärkt heter, som kunna finnas bland våra landtdomare, hvilka skola afskräckas
från en dylik förflyttning genom otillräckligheten af de löneförmåner, som åtfölja
det höga embetet, hvilket dock utgör slutpunkten för all befordran på domare¬
banan, och således mer, ej mindre än domsagan borde betrygga siu innehafvare
mot ekonomisk förlägenhet. Vi hafva sett Justitierådet gå in i Stats-Rådet och
tillbaka till Högsta Domstolen, hvaraf skulle kunna slutas, att lönen för Högsta
Domstolens ledamöter, som icke anses hafva så kallad representationsskyldighet,
motsvarar Stats-Rådets, som anses hafva en sådan skyldighet. Men för det första
anses icke alla Stats-Rådets ledamöter hafva en sådan skyldighet och för det andra
får denna skyldighet ej tagas i bemärkelsen af tvingande pligt. Att efter sin
samhällsställning lefva i umgänge med andra menniskor kan väl icke heller
Justitierådet undandraga sig.
Häraf, och då jag endast mod afseende på embetets vigt måste anse konsul¬
tativa Statsrådet med sin lön af 12,000 R:dr stå näst öfver, och Presidenten i
Hofrätten med sin lön af 9,000 R:dr stå näst under Justitierådet, har jag ansett
billigt och rättvist att lönen för Högsta Domstolens ledamöter höjes till
10,000 R:dr, och får jag derföre detta vördsamt föreslå.
Stockholm den 30 November 1862.
./. Otterström.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 146.
293
H:o 146.
Af Kyrkoherden J. Otterström: Om ändring i reglementet Jör
folkskolelärare-seminarierna i riket.
Under intrycket af de åsikter i folkskolefrågan, som vid riksdagen 1856—
1858 gjorde sig gällande i anordningarne för folkskolan, hvilka redan vid derpå
följande riksdag betydligt modifierades, utarbetades 1858 ett allmänt regle¬
mente för seminarierna i riket, som, efter åtskilliga förändringar deri, blifvit
“gifvet Stockholms Slott den 21 Mars 1862“, att gälla till efterrättelse från höst¬
terminen 1863.
Som detta reglemente står i närmaste samband med frågan om ändamåls¬
enligheten af de ökade anslag, som Kongl. Majit äskat för seminariernas utbild¬
ning, emedan denna utbildning är beroende af reglementet, så förtjenar att tagas
i betraktande, om ändamålet med de ökade anslagen kan vinnas på den våg, som
reglementet angifven Jag tillåter mig derföre några anmärkningar, hvilkas vigt
och befogenhet jag underkastar Rikets Ständers pröfning.
Enligt 3 § i kapitlet om lärarne skall deras personal utgöras af två “Imf
vudlärare1', bland hvilka den ene tillika är föreståndare, samt af lärare i musik,
teckning (eller, såsom det i Kongl, anslagspropositionen heter, “ritning“), samt
gymnastik, hvartill kommer, enligt samma proposition, behofvet af en lärare i
trädgårdsskötsel, som reglementet nämner i förbigående.
En hufvudlärare är medgifvet att tillika vara lärare i någon af nämnda
färdigheter, men naturligtvis skall han derföre uppbära det särskilda arfvode, som
derför kan varda anslaget, der särskild lärare blir anställd, emedan det ökar
hufvudlärarens undervisuingsskyldigbet, Vid denna § kan således till en början
göras den anmärkning, att sådant sammanförande af lär ar etj ensten icke utan nödfall
bör medgifvas, hvilket borde i reglementet hafva varit uttryckt, emedan en hufvud¬
lärare bör hafva nog af hvad honom egentligen åligger, för att kunna utföra detta
med oförtröttad! nit och kraft.
I följande 4 § af reglementet föreskrifves, att samtliga lärarne utses och
förordnas af Konsistorium, att vid tillsättandet af dessa platser synnerlig vigt bör
läggas derpå, att med de för tjensten i öfrigt erforderliga egenskaper förenas en
sann och lefvande gudsfruktan samt en hedrande vandel. Härvid anmärkes: Det
är godt med den sanna gudsfruktan och den hedrande vandeln, såsom det första
vilkoret för hvarje Svensk ungdomslärarcs anställande, och hvilket af medförande
prestbetyg kan inhemtas. Men nog borde väl i reglementet vara något stadgadt
för de “erforderliga egenskaperna i öfrigt11, något sagdt, med afseende på deras
djup och omfång, och huru de borde vara ådagalagda. Ehuru Kongl. Maj:t
tillagt dessa lärare, i en särskild skrifvelse, rättighet att beräkna tjensteår för
befordran inom kyrkan, och ehuru det kan vara rätt väl om en prest finnes skick¬
294
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 146.
lig att vara seminariilärare, har man likväl hittills icke ansett denna institution
nödvändigt hehötva förestås af prester, emedan laici på flera ställen varit dertill
utsedde. Föreskrifter borde väl derföre i stadgan finnas för kompetens att söka
dessa lärareplatser, så att denna kompetens dels icke helt och hållet må bero af
ett Konsistorii subjektiva uppfattning af seminarii betydelse och lärarens derför
erforderliga egenskaper, dels ock icke kompetensen bindas vid presten, och ännu
mindre vid indegenatsrätten. Med all aktning för Konsistorium höra icke dessa
vigtiga lärareplatsers besättande handlöst åt Konsistorii skön öfverlemnas, hvarige¬
nom all täflan utestänges, enär Konsistorium af reglementet icke förpligtats ens
att anslå tjensten ledig till ansökan, eller förelägga de sökande undervisningsprof.
Att reglementets författare icke gjort sig reda för de “erforderliga egenska¬
perna" hos en seminariilärare, synes tydligen följa af reglementets 6 §, som säger:
“befinnes läraren vid folkskolan (på stället) lämplig att andra hufvudlärarebefatt-
ningen vid seminarium öfvertaga, må sådant med vederbörandes begifvande kunn a
ske, och den inskränkning i hans undervisnings skyldighet vid seminarium niedgifvas,
som folkskolan kräfver.“ Häremot måste först anmärkas, att den som skall kunna
bilda seminariielever, i hvad den teoretiska bildningen angår, ovilkorligt måste
stå högre deri, än en blott skicklig praktikus i folkskolan, hvarföre en folkskole¬
lärare, som kunde pröfvas lämplig såsom seminariihufvudlärare, måste ega en
bildning, som står öfver den, som vid seminarium kan erhållas, men något så¬
dant uttryckes ej i reglementet såsom behöfligt eller genom examina och under¬
visningsprof ådngalagdt. Detta synes så mycket mera vara en brist i regle¬
mentet, som Kongl. Maj:t i anslagspropositionen, med afseende på lärarnes löne-
vilkor, vill att seminarium med sina 3 klasser och 2 hufvudlärare skulle vara
ansedt i paritet med ett treklassigt elementarläroverk. Besynnerligast synes dock
denna § vara i medgifvandet, att andre hufvudlärarens undervisningsskyldighet
vid seminarium, om han är folkskolans lärare, skulle få inskränkas, för hvad
folkskolan af honom kräfde. Häraf skulle ju följden blifva antingen att seminarii-
undervisningen skulle stå tillbaka för folkskolans kraf, eller ock att en tredje
hufvudhjelplärare behöfde anställas.
I kapitlet om lärotidens anordning, skall, enligt 7 §, lärokursen vara 3 år,
med utexamen och inträdesexamen hvarje år, hvaraf nödvändigt 3 slutna års¬
klasser uppkomma, såsom reglementet stadgar. Men då reglementet endast har
två lärare för dessa tre klasser, så söker reglementets författare afhjelpa olägen¬
heten med tillämpning af den så kallade Kylbergska anordningen för folkskolan
i Thun, det vill säga på ett sätt, som är alldeles motsatt det sätt, som man
ända hittills ansett vara lämpligt vid all undervisning inom skolor med flera af-
delningar. Här skola första och andra klasserna samläsa för den ena hufvud-
läraren och tredje klassen ensamt undervisas af den andre. Man har hittills på,
som jag tror, en rigtig pedagogisk grund ansett nybörjarne behöfva sin lärare
för sig, men samläsuing med någon framgång, i brist på lärarekrafter, möjlig först
med de mera försigkomne inom skolans högre afdelningar. Detta gör sig så myc¬
ket mera kännbart vid seminarium med 3 klasser och 2 lärare, som möjligheten
att begagna eliternes eller tredje klassens elever vid samläsningen såsom monito¬
rer, på en gång fördubblar lärarens kraft och gifver dessa monitorer den utbild¬
ning i förhörs- och undervisningsskicklighet, som de behöfva, för att icke med
lång tjenstgöring vid folkskolan upptaga tiden för sig med innötande af snart
lärda handgrepp, hvarförutan eliten, på sjelfva seminarium och under dess under¬
Motioner i Prés le-Ståndet 1862. N:o 146.
295
visning, såsom monitör för eleverne inom den klass, som han lemnat, får sjelf
repetera samma kurs.
När härtill kommer, att, enligt 9 §, oberäknadt tiden för morgon- och afton¬
bön samt bibelläsning med öfningar i musik, ritning, gymnastik, och hvad som
derefter blifvit föreslaget i trädgårdsskötsel och hvad vidare kan komma att före¬
slås med reglementets tal om bebofvet af undervisning i trädplantering, enkelt
bokhålleri, orgelspelning och simning, undervisning på seminarium under hufvud-
lärarne skall åt första och ändra klassens elever gifvas 27 timmar och åt tredje
klassens elever 10 timmar i veckan, med ö timmar i veckan i folkskolan för
andra klassens elever och 16 timmar i veckan föa tredje klassens elever, allt under
hufvudlärarens tillsyn och ledning, enligt 10 §. Vidare, och då andra och tredje
klasserna, som i allt öfrigt äro åtskilda, skola, enligt 19 §, gemensamt under¬
visas i pedagogik och methodik, samt, enligt den reglementet åtföljande s. k.
“undervisningsplanen", 8 timmar i veckan ensamt i musik, teckning och gymna¬
stik, så var det försigtigt af reglementets författare att med en dylik undervis-
ningsplaus framläggande, i 22 § öfverlemna åt seminariiföreståndarne att årligen
uppgöra läsordningen, som, i fall den någonsin skulle kunna uppgöras, väl torde
behöfva att ännu oftare lappas, eller omgöras.
Det är utan tvifvel ett svårt pedagogiskt fel, att förtidigt och till öf¬
verdrift sysselsätta seminariieleven med de praktiska öfuingarne i folksko¬
lan. Att låta andra klassens elever deltaga med tredje klassens i undervis¬
ningen i methodik och pedagogik, ett helt år förr, än andra klassens elever
vunnit den utbildning till förståndet, som sökes hufvudsakligen med läro¬
kursens i kristendom, språklära, geometri, aritmetik, historia, geografi, natur¬
kunnighet; att låta andra klassens elever vidare ett helt år 6 timmar i veckan
sysselsättas såsom monitorer i folkskolan, enligt reglementets föreskrift i 10 §,
endast för de mindre försigkomne barnen, skall efter första veckans tjenstgöring
kännas såsom en tortyr, för den intelligente eleven, som ej rest till seminarium
för att så sysselsättas. Undervisning i pedagogik och methodik bör ej förekomma
förr än eleven hunnit theoretiskt så utbildas att han kan lära att med fördel på
andra inympa sitt vetande, och tredje året vid seminarierna måtte vara mer än
nog för eleven, att sysselsättas med den praktiska skicklighetens utbildning i
folkskolan. Det okunniga eller slöa hufvudet kan behöfva den föreskrifna tiden
af 6 timmar i veckan ett år och 16 timmar i veckan ett helt andra år, för att i
folkskolan innöta handgreppen och sättet att meddela hvad detta hutvud dunkelt
vet; men ett bättre theoretiskt utbildadt hufvud skall göra sig förtroligt med
skolans method och sättet för en ändamålsenlig undervisning på 10 gånger kor¬
tare tid, än den som blifvit föreskrifven, att till förfång för den theoretiska bild¬
ningen till elevens förtviflan offras på monitörskapet i folkskolan. Den sanna
skolvisheten kommer i alla fall ej förr än eleven får sin egen skola att under
eget ansvar sköta. Praktisk skicklighet är nödvändig, men skolläraren får, äfven
han, till sitt lifs uppgift, icke att dressera skolans barn för det eller det, utan att
hilda dem för lifvet och dess mångahanda förrättningar och bestyr, som i skolan
icke kunna inöfvas, men som ändå kunna med skicklighet utföras, en följd af den
theoretiska bildning, som skolan lemnar, hvarföre läraren sjelf behöfver af semi¬
narium erhålla framför allt det högsta mått af theoretisk bildning, som är möj¬
ligt att der gifva och emottaga. Att ställa seminarium mera på praktik än theori,
måste derföre ur pedagogisk synpunkt icke kunna försvaras, äfven om detta dik¬
teras af den ena sidans åsigter från 1856.
296
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 146.
För inträdet på det högre seminarium, som åsjftas med reglementet och
med de äskade högre anslagen, fordrar reglementets 11 §, utom nödig kristen-
domskunskap, färdighet i innanläsning, förmåga att nöjaktigt redogöra för det
lästa (svårt nog om man låter den inträdessökande läsa innantill i en bok, som
han ej sett förut, i en vetenskap och om föremål, om hvilka han ej har en aning),
samt att någorlunda felfritt uppskrifva ett dikteradt stycke, en jemn och redig
handstil, färdighet i de fyra räknesätten i hela tal och bråk och sorter, äfvensom
någon öfning i hufvudräkning. Men ingen historia, ingen geografi, intet af annat
smått, som hvarje väl organiserad folkskola lemnar sina elever, om do så länge,
som vederbör, vilja begagna skolans undervisning. Dessa inskränkta fordringar
för inträdet på seminarium, skola hålla seminarierna nere på sin nuvarande stånd¬
punkt, särdeles då den theoretiska kursen skall vara hufvudsakligen afslutad för
dessa svaga nybörjare med andra året, eftersom tredjo året egnas blott åt repeti¬
tion på seminarium och åt monitörskapet i folkskolan samt åt vidare utbildning
under seminarii excercitiemästare.
Att hufvudlärarne blifva två i stället för en, betyder föga, om det kan be¬
visas, att en kunnat åstadkomma hvad i reglementets 21 § är för “lärokursen"
fordradt i alla der uppgifna ämnen, och kanske derutöfver i vissa delar, ty kun-
skapsfordriugarne äro här icke höjda utöfver hvad de vid en del seminarier varit
från början, eller åtminstone från seminarii-inrättningens tredje år, der man nem¬
ligen icke gjorde eleven med inträdet på seminarium till daglig monitör i folksko¬
lan, ty der hafva seminarierna lemnat de sämsta resultaterna.
Reglementet förbjuder i 12 § dem, som sakna “musikaliska anlag", inträdet
på seminarium. Ack, huru många bland våra skickligaste och oförtrutnaste
folkskolelärare skulle vi ej sakna, om detta från början hade varit stadgadt? Hit¬
tills har man ansett det vara godt, om läraren ej saknade sångorgan, men der
detta organ saknades, har man derföre ej förkastat den inträdessökande, utan
nöjde sig att af honom fordra, att han lärde sig att behandla psalmodikon eller
ett orgelpositiv, för att med dess toner kunna leda barnens sång i skolan, och
jag har på mera än flera ställen sett att det gått ganska väl för sig, der läraren
gjort sin pligt, hvaremot jag träffat skolor utan sång, der musikaliska virtuoser
varit lärare. Alla skollärare behöfva ej tillika vara klockare, och ännu mindre be¬
höfva de vara hvad man förstår med musikaliske, för att kunna lära allmogens döttrar
att klinka på ett fortepiano, sedan klaveret blifvit för simpelt. Visserligen med-
gifver §:n ett undantag för de omusikaliske sökande, som under tjenstgöring i folk¬
skola ådagalagt ovanlig fallenhet för lärarekallet, men l:o kan denna ovanliga fal¬
lenhet svårligen pröfvas vid inträdet på seminarium, utan måste bero af någon
skolstyrelses berömmande rekommendation, som icke alltid före detta varit att
lita på, och 2:o är det ju mer än möjligt, att ovanlig fallenhet kan lika säkert
ligga hos den som söker inträde, utah att hafva tjenstgjort vid någon folkskola.
Reglementet, som föreskrifver betyg från seminarium i musik och sång och visar
huru skicklighet deruti skall gifvas, innehåller ingen föreskrift med afseende på
dem, som sakna musikaliska anlag, eller hvad af dem kan särskildt fordras,
hvaraf den slutsats skulle kunna dragas, att de icke behöfva någon undervisning
deri eller färdighet i att med instrumentet göra hvad de kunna för sångens led¬
ning i skolan, ty öfver sången kommer det väl icke på lång tid ännu.
I 16 § stadgas, att den, som inför tlieologiska fakulteten aflagt godkänd
dimissionsexamen, eger att utan inträdesprof genomgå den praktiska kursen och
är
Motioner i Pr ente-Ståndet 1862. N:o 146.
297
är befriad från att deltaga i seminariiundervisningen i de ämnen, som legat inom
omfånget af hans akademiska studier. När således reglementet i detta gör ett
undantag blott för presten eller prestkandidaten, och således icke anser fullstän¬
dig studentexamen berättiga till detta undantag i det, som studenten kan vara
approberad, så har reglementets författare här satt seminariielevens theoretiska
bildning, som på två år kan erhållas, öfver studentens. Detta är dock mindre
att undra på, då undantag icke är gjordt ens för dem, som aflagt godkänd filoso¬
fie eller medicofilosofie eller kansliexamen eller bergsexamen, utan måste alla
desse för inträdet på seminarium, om de vilja räkuas bland de “examinerade“,
som hafva rätt att söka en folkskolelärareplats, ovilkorligt inexamineras och med
öfriga elever deltaga i all undervisning på seminarium.
Prestkandidaten är dock icke alldeles ensam om privilegiet; ty reglementets
17 § stadgar, att småskolelärare och småskolelärarinna, som ^ (säger ett halft) år
undervisat i småskola, eger rätt att utan inträdesexamen inträda på seminarium,
för att der deltaga i undervisningen. Men han och hon hafva icke blott fått rätt
att komma när de behaga, utan ock att deltaga i de undervisningsämnen, som
dem lyster, och gå bort, när det faller dem in, med skyldighet ändå för seminarii-
läraren, om dc det fordra, att under inspektors tillsyn examinera dem och gifva
dem betyg, naturligtvis för småskolan eller för biträde åt folkskoleläraren. Vi få
således qvinliga elever äfven vid de manliga seminarierna, ty reglementet bestäm¬
mer ej annat. För dessa privilegierade småskolelärare-elever är ingen kurs bestämd,
utan seminariiföreståndaro och inspektor ålagdt, att, såsom orden lyda, göra “bil¬
ligt afseende å hvars och ens önskan11, hvarigenom således hela det besvär, som
seminarium kan få med dessa småskolelärare på ett halft år, beror af dem sjelfve.
Man kunde väl tycka, att en väl organiserad folkskola vore rätta lärdomssätet
för dessa privilegierade, men det öfverensstämmer ej med åsigterna från 1856.
I 20 § har det skymtat för reglementets författare, att det för 3 klas¬
sers undervisning med två hufvudlärare ändå kunde vara gagneligt, att eli¬
terna, eller tredje årets och tredje klassens elever användes såsom monitörer
vid första och andra klassens samläsning, eller undervisning under en lärare, men
huru detta skulle blifva möjligt har han aktat sig för att med något förslag till
läsordning visa, då genom reglementet stadgats, att dessa eliter, eller repetitions-
klassen, såsom de kallas, ända till 16 timmar i veckan skola sträfva med barnen
i folkskolan, 8 timmar i veckan blott för de tre excereitiimästarne i musik, teck¬
ning och gymnastik, samt minst 10 timmar på seminarium för repetition, för egen
del, ty under tredje året hafva de ej att föröka den theoretiska kursen, utan blott
att repetera hvad de under föregående två år genomgått. Om ock meningen
vore att denna 10 timmars repetition skulle vara detsamma som ett utförande af
monitörskap inom första och andra klasserna, återstår att uppgöra en läsordning,
som möjliggör detta, och som, om den är möjlig endast bekräftar, att utsträckan¬
det af den theoretiska kursen öfver de två första åren icke ansetts behöflig, hvil¬
ket jag anser för ett hufvudfel
Med den lilla erfarenhet i dessa stycken, som jag tror mig ega, förbigår jag
alla anmärkningar, som kunde vidare göras, och slutar med den, att, om semi-
narii-inrättningen skall kunna komma till högre utveckling, det icke allenast er¬
fordras två, utan tre hufvudlärare för den treåriga kursen med tre skilda års¬
klasser, att likväl monitörsystemet bör på lämpligt sätt användas, så att eliterne
kunna på vissa tider och i vissa ämnen, om ej alla, biträda vid undervisningen
Bih. till R. St. Fröt. 1862 1863. 11 Sami. 2 A/d. 38
298
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 147.
inom första och andra klasserna, hvarigenom de vinna nödig säkerhet genom
repetition af hvad de förut lärt, och praktisk utbildning för sitt yrke, utan att
behöfva i folkskolan förnöta 16 timmar i veckan hela tredje året, sedan de 6
timmar i veckan hela andra året tjenstgjort i folkskolan, som måhända på stället,
genom omständigheternas tvång, ej kan komma öfver minimum. Men som 13
seminarier i allmänhet ej böra förses med flera lärare, der det visat sig, att
elevcrnes antal vid många ibland dem är allt för litet, så hänger frågan om semi¬
nariernas utbildning i det närmaste på en ändamålsenlig reduktion eller centrali¬
sering af denna bildningsanstalt och på ett ändamålsenligt reglemente för den¬
samma. På grund häraf får jag vördsamt föreslå, att Rikets Ständer i underdå¬
nig skrifvelse må hos Kongl. Maj:t. anhålla,
att det reglemente för seminarierna i riket, som blifvit gifvet under den 21
Mars detta år, för att gälla lill efterrättelse från höstterminens början
nästa år 1863, må dessförinnan undergå en nödig revision.
Stockholm den 30 November 1862.
J. Otterström.
H:o 147.
Af Doktor IV. Nordlander: Om pensionsrått för rikets Biskopar.
Yid flera föregående riksdagar hafva, angående indragning af Biskopsembe-
tena, motioner blifvit väckta, hvilka dock på goda och grundade skäl blifvit af-
slagna. — Ty så länge hvarje hushåll icke utan olägenhet kan undvara sin hus¬
bonde, behöfver äfven hvarje korps, hvarje embetsverk sin chef, och således äfven
hvarje stiftstyrelse sin.
Men då cheferna i de öfriga embetsverken äro, vid fyllda 65 års ålder, be¬
rättigade att få afgå med åtnjutande af fulla lönen såsom pension, så äro deremot
cheferna för stiftstyrelserna eller Biskoparne helt och hållet betagne denna rättig¬
het. Do måste följaktligen, om de ej hafva egen förmögenhet — hvilket sällan
inträffar — qvarstå på sina platser intill döden eller ock taga afsked utan all
pensionsrätt.
Jag vågar derföre vördsammast föreslå,
att rättighet till pension äfven måtte beredas åt Biskop, då han är 65
år gammal och finner sig ej längre kunna med nödig kropps- och
själskraft förestå sitt ansvarsfulla embete. Och då i afgifvet förslag
bislcopslönen blifvit per medium upptagen till 12,000 R:dr R:mt om
året, hemställer jag att den årliga pensionen måtte komma att utgå
med två tredjedelar deraf, eller 8,000 R:dr samma mynt.
Stockholm den 30 November 1862.
N. Nordlander.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 148.
299
W:0 US.
Af Prosten C. Bergvall: Om pension Jör aflidne Tullinspektören
E. J. Tliams enka.
Nu mera aflidne Tullinspektören Henrik Julius Tham, född år 1805, blef
den 5 Juni 1833 befordrad till Tullinspektor vid Klintehamn på Gotland. Under
den för helsan ansträngande tjenstgöringen derstädes, vid visitationer å fartyg,
särdeles vid strandningstillfällen under svårare årstider, ådrog sig Tham en svår
giktsjukdom, som slutligen befanns obotlig och nödgade honom att, med afbry-
tande af sin tjenstemannabana, år 1851 taga afsked. Den obetydliga pension af
250 R:dr R:mt Tham dervid af Tullverket erhöll, förslog icke till afvärjande ens
af do mest trängande lefnadsbehofven, hvadan och då Tham var i saknad af alla
andra tillgångar, enskild motionär vid riksmötet 1856—1858 väckte förslag om
pension för Tham af allmänna medel. Dåvarande Stats-Utskottet vitsordade väl
rigtigheten af motionärens uppgifter, men afstyrkte till en början bifall till motio¬
nen. Preste- och Borgare-Stånden deremot, med afslag af Utskottets hemställan,
beviljade Tham en årlig pension å allmänna indragningsstatcn af 400 R:dr Runt
årligen, och i samma syfte blef frågan af Ridderskapet och Adeln återremitterad
till Utskottet, som i anledning deraf frångick sin förra hemställan och föreslog
samma pension som Preste- och Borgare-Stånden redan beviljat. Detta blef ock
Rikets Ständers beslut, ett beslut, som grundades på det utomordentliga fall att
Tham just i följd af sin mödosamma ansträngande befattning i Statens tjenst
ådragit sig den sjukdom, som gjort honom oförmögen att försörja sig och familj.
Tullinspektören Tham fick dock icke länge njuta af den hjelp, honom så¬
lunda blef förunnad. Sjukdomen nedlade honom på dödsbädden, och han afled
redan den 7 November 1858, efterlemnande enka med son och dotter i den djupa¬
ste fattigdom. Yäl har dottren sedermera aflidit; men sonen nu 17 år gammal
lider, såsom närlagde läkarebetyg utvisar, af en betänklig ögonsjukdom, förorsakad
af en kronisk sjukdom i underlifvet, som till och med nödgat honom att afbryta
sina studier. Enkefru Margaretha Catharina Tham, född Lundgren, som nu är
52 år gammal och hvars synförmåga är försvagad, är härigenom försatt i den
mest bekymmersamma ställning. Den pension hon nu uppbär, utgör icke mer än
tillhopa lil R:dr R:mt, nemligen 36 R:dr från General-tullstyrelsen, enligt pen¬
sionsbref den 31 December 1858, och 75 Rulr från Tullstatens pensionsinrättning,
enligt pensionsbref den 7 Januari 1859, En hvar inser huru ringa denna hjelp
i sjelfva verket är. Den enskilda välgörenheten, genom tidningarne anropad, har
kunnat lindra nöden endast för tillfället. Jag har derföre trott att Statens mel¬
lankomst här kunde begäras — och det på alldeles samma skäl, sorn Rikets
Ständer redan godkändt vid beviljandet af pension åt aflidne Tullinspektören
Tham, nemligen att dennes sjukdom var ådragen i tjensten. Då nu Tham jemväl
afled i samma sjukdom, synes det vara en den billigaste konseqvens att Rikets
300
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:is 149, 150.
Ständer jemväl räcka en skärf åt dem, som med lionom förlorat sitt stöd. Det
är på detta skäl samt då en pension, beviljad på grund af ett lyckligtvis så säll¬
synt fall som att en tjensteman genom tjensten ådrager sig ohelsa och döden,
ingalunda kan anses för något vådligt prejudikat, som jag härmed vördsamt
föreslår
att af den pension, som blef Tullinspektören Tham för tvänne riksmöten
sedan beviljad, halfva beloppet, eller 200 R:dr R:mt, måtte varda hans
ofvanbemälda enka tillerkänd.
Anhållande jag om remiss häraf till Stats-Utskottet.
Stockholm den 30 November 1862.
C. Bergvall.
H:o 149.
Af Doktor J, B. Runsten: Om tillägg i fat tigv arel*-/ör ordning en i
fråga om kyrkans Jattigrnedels användning till Jördél för
prestbolen.
(Denna motion är af Motionären nedlagd tillsvidare).
i\:0 150.
Af Doktor J, B. Runsten: Om Bodums kyrkoherde-boställes för¬
vandling från skatte- till prestbols natur.
I Bodums pastorat, tillhörande Hernösands stift och Ångermanlands vestra
kontrakt, samt för några få år sedan från Ramsele pastorat afsöndradt, är Kyrko¬
herden i saknad af egentligt prestbol, enär de tvänne hemmansdelar, 3|| Seland
Bodum Böhle N:o 1 och 2f| Seland Böhle N:o 3, sorn för sådant ändamål blifvit
af tillhörande socknar inköpt, ännu har skattejords natur, och Kyrkoherden har
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 151.
301
derför i kronoutskylder att utgöra, efter de i årets markegångstaxa utsatta pri¬
ser, i ordinarie ränta R:mt R:dr 25: 7, i kronotionde 14: 4, i rotevakans-afgift 3:
53, i båtsmans-arfvode för 4j Seland 15 R:dr, i landsjemnad 3: 82, i hållskjuts-
ersättning 10: 12 eller tillsammans R:dr 71: 68 R:mt. Denna afgäld är, med af¬
seende både på boställets ringhet och pastorslönens, ej så obetydlig, då det förra
föga öfverstiger ett fjerdedels mantal, och den sednare, äfven beräknad efter detta
års höga markegångspris, endast uppgår till omkring 2,000 R:dr Runt. Pastora¬
tets tvänne Komministrar, som äro anställde i dess tvänne anuexer, Tåsjö och
Fjellsjö, äro i det afseendet bättre lottade, än Pastor, alldenstund de äro bosatta
å bättre boställen af prestbols natur. Och som dessutom inom Bodums socken
med detta år flera nyhemman i skatt ingått, samt prestbolsskatten på ett af dem,
om så behöfves, kunde öfverflyttas, får jag, under anhållan, att, der så nödigt an¬
ses, i kameralt afseende få inkomma till vederbörande Utskott med närmare upp¬
lysningar, vördsamt föreslå,
att berörda till boställe för Pastor i Bodum inköpta hemmansdelar af
skattenatur i Böhle by, måtte, för att erhålla prestbols natur, från
Kronans sida skattebefrias,
Stockholm den 30 November 1862.
J. Bernh. Runsten.
Mo 151.
Af Doktor J. Bernh. Runsten: Om anslag till brobyggnad Öjver
Angermanelfven vid Sollefteå.
I Sollefteå socken, der Ångermannaelfvens tvänne från fjellen nedflytande
hufvudgrenar sammanlöpa med vattenmassor, som nedanföre göra elfven ända dit
på 10 mils afstånd från hafvet segelbar, hafva, till lättnad för den rörelse och
handel, som deraf blifvit en naturlig följd, enär derstädes verldshandeln kommer
de ofvanföre liggande rika ådalarues trädvaruproduktioner m. m. till mötes, för¬
denskull tvänne kostsamma försök till brobyggnad öfver elfven blifvit gjorda,
men utan bättre framgång, än den, att de båda, såsom för svaga att motstå is¬
massorna vårtiden och timmermassorna sommartiden, blifvit upprifna. Och som
kommunen, efter sådana uppoffringar, ej är nog mägtig, att å nyo med blott egna
medel företaga en brobyggnad, som vore stark nog att uthärda nämnda pröfningar,
samt för en ändamålsenlig brobyggnad, hvad ritningar och kostnadsförslag be¬
träffar, förberedande åtgärder blifvit vidtagna, last jag ännu icke hunnit få dem
302
Motioner i Preste-Ståndet 1862. P:o 152.
om hand, dristar jag emellertid, under af vak tan deraf, härmed vördsammast
föreslå,
att för åstadkommande af en brobyggnad i Sollefteå öfver Ängermanna-
elfven måtte beviljas och anslås dels såsom understöd utan återbetal-
ningsskyldighet, dels såsom lån på möjligast billiga vilkor ett stats¬
bidrag till det belopp, som, efter af vederbörande distriktschef uppgjordt
och inkommande kostnadsförslag må pröfvas för ändamålet behöfligt.
Stockholm den 30 November 1862.
J. Bernh. Runsten.
%io 152.
Af Doktor .1. Bernh. Runsten: Om anslag för Sollefteå högre
folkskolas ombildning till tvåklassigt läroverk.
Såsom jag har mig bekant, är inom det Hedervärda Bonde-Ståndet motion
väckt derom, att den i Sollefteå inrättade högre folkskola måtte till en pedagogi
ombildas, eller till en tvåklassig skola med tvänne lärare, en Rektor och en
Kollega. Dervid lära ock af motionären vara anförda skäl, som af vederbörande
Utskott torde pröfvas vara tillräckligt talande för motionens och sakens framgång;
och får jag derföre, endast med åberopande deraf, och på det äfven här inom detta
Högvördiga Stånd enahanda motion må vara anhängiggjord, samt under önskan
att Staten må hafva råd dertill, vördsamt föreslå,
att den i Sollefteå inrättade högre folkskola måtte få ombildas till en
tvåklassig skola med årligt löneanslag af 2,000 R:dr för en Rektor och
1,000 R:dr för en Kollega, eller tillsammans 3,000 R:dr Riksmynt, under
vilkor, att kommunen bekostar erforderligt skolhus samt boställe åt
Rektor.
Stockholm den 30 November 1862.
J. Bernh. Runsten.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 153.
303
Ho 153.
Af Prosten A. Eurén: Om lekmannaverksamheten.
Då man icke med fullkomlig visshet lärer kunna antaga, att de vid inneva¬
rande riksdag till Höglotliga Lag-Utskottet remitterade motioner, som åsyfta ord¬
nandet af den s. k. lekmannaverksamheten, skola hos Utskottet eller hos Rikets
Ständer röna det gynnsamma bemötande att man redan för en närmare framtid
erhölle en af Konung och Ständer godkänd lag genom hvilken å ena sidan de onek¬
ligen stora, för kyrkan menliga olägenheterna af hemälda verksamhet i dess oord¬
nade skick måtte förebyggas, men tillika å andra sidan all den fördel vinnas, som
i vår af otro, villfarelse och söndringslusta uppfyllda tid kan både åt lärare och
åhörare tillskyndas genom lekmän, de der med oförvitlig vandel samt redig
kunskap i ordet och i vår derpå grundade bekännelse förena gåfvan att enkelt och
klart densamma framställa, — får jag vördsamt anhålla det Högvördiga Ståndet
behagade för sin del besluta, att i framdeles utgående cirkulär till stiftsstyrelser
och presterskap en uppmaning må intagas af följande syfte:
l:o Der pastor i en församling finner, att begäret efter Guds ords
hörande och utläggning blifvit så stort, att de ordinarie lärarne ej
kunna detsamma tillfredsställa; — eller att villolära och söndringar
hota att insmyga sig, samt att således i håda fällen biträde af en dertill
skicklig, bepröfvad lekman är af nöden; må han då kunna hos Biskopen
anmäla sin önskan, att få inom församlingen begagna en viss, af honom
känd, lekmans verksamhet ; och ege Biskopen eller den han i sitt ställe,
helst bland Domkapitlets ledamöter, förordnar, att anställa en pröfning
af den ifrågavarande mannens insigter och öfriga egenskaper, samt,
derest han åt dessa åtnöjes, honom förordna, att under Pastors uppsigt,
leda enskilda andaktsöfningar och dervid förklara ordet.
2:o Om en lekman känner sig manad, att i en eller flera försam¬
lingar uppträda såsom tolk af ordet, och han för sådant ändamål hos
vederbörande Biskop sig anmäler, med begäran, att hans insigter och
skicklighet må pröfvas; ege äfven då Biskopen eller den han i sitt
ställe förordnar, att en sådan pröfning anställa, och, efter sig förete¬
ende omständigheter, antingen förorda eller icke förorda denne lekmans
verksamhet.
Om remiss till Högvördiga Ståndets Enskilda Utskotts Pastoral-Afdelning,
anhålles vördsamt.
Stockholm den 30 November 1862.
A. Eurén.
Rättelser
i
Motionen N:o 30.
Sid. 51 rad. 16 uppifr. står: prestbolsskadan — läs: prestbolskattén
„ 52 „ 5 nedifr. „ inregist.erades — „ inregistrerades
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MAKCUS, 1863.
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 154.
305
N:o 154.
Af Prosten A. F. Sondén: Angående bestämd förklaring att lagen
om Kyrkomöte är af Kyrkolags natur, samt orri införande
deri af tvänne stadganden ur 87 och 88 §§ Regeringsformen,
så som de lyda i Kongl. Propositionen N:o 61.
I det förslag till lag om kyrkomöte, hvilket Kongl. Maj:ts Proposition N:o
33 innehåller, förekommer i den 9 § följande stadgande: "Allmänt kyrkomöte till¬
kommer att upptaga kyrkliga mål, som Konungen till detsamma öfverlemnar eller
hvarom fråga af någon dess ledamot väckes. Mötet ege dock ej att, utöfver hvad i
grundlag Iean varda medgifvet, annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden,
samt föreställningar och önskningar att hos Konungen anmälas“.
Den egentliga betydelsen af sistnämnda stadgande framgår först genom den
i Kongl. Proposition N:o 61 föreslagna förändringen af 87 och 88 §§ Regerings¬
formen, genom hvilka kyrkomötes samtycke fordras till stiftande, ändring eller
upphäfvande af Kyrkolag samt till att gifva en af Konungen meddelad förklaring
af sådan lag en för framtiden gällande kraft. Den beslutande rätt, som derigenom
blifvit åt kyrkorepresentationen tillerkänd, inskränker sig således till den negativa
att kunna förekomma för kyrkan menliga beslut. En positiv förbättring af kyrko¬
lagen måste den deremot framställa under formen af en underdånig önskan hos
Kongl. Maj:t, som sjelf icke eger att den bevilja utan riksdagens samtycke.
Det kan derföre synas, som kyrkomötets inflytande på kyrkolagstiftningen
blifvit inskränkt till det minsta, som med någon slags beslutanderätt är förenligt,
och Hans Excellens Justitie-Statsministern har sjelf i sitt anförande till Statsråds¬
protokollet den 5 Januari antydt, att det vore rigtigast att öfverlemna kyrkolag¬
stiftningen ensamt till kyrkomötet gemensamt med Konungen, ehuru han anser,
att den för närvarande icke kan helt och hållet undandragas nationalrepresenta¬
tionen. Den praktiska blick, som röjer sig i detta Herr Justitie-Statsministerns
yttrande torde, vid sakens närmare begrundande, befinnas omisskännelig. Ty ehuru¬
väl rättvisan fordrar, att rent kyrkliga frågor icke sättas i beroende af någon
annan auktoritet eller representation än kyrkans egna, så lärer dock svårligen
kunna bestridas, att vår kyrkolag, sådan den förefinnes, ännu är, på sätt Hans
Excellens yttrar, sammanblandad med en mängd stadganden af civillags natur, och
att nationalrepresentationen skulle medgifva att äfven dessa falla ensamt under
kyrkomötes ompröfning, lärer icke vara att förvänta eller hoppas, äfven om —
hvilket dock är minst sagdt tvifvelaktigt — sådant för kyrkan vore önskvärdt.
Om man derjemte tager i särskildt betraktande det inflytande på kyrkolagstift¬
ningen, som enligt nu gällande grundlagar af Preste-Ståndet utöfvas, så kan man
svårligen förneka, att det till fullo motsvaras af det, som genom ofvannämnda
förslag för framtiden beviljas. Det är nemligen en känd sak, att i så rent kyrk-
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 2 Afd. 39
306
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 154.
liga frågor, som antagande af lörbättradt handboksförslag och dylikt, Preste-Ståndets
röst icke förmått att göra sig gällande under nuvarande representationssätt; och
att, om Riksförsamlingen afhållit sig från meddelande af metodiska föreskrifter för
religionsundervisningen, detta mindre berott af bemälda Stånds veto, än af en
qvarvarande känsla af hvad som bör falla inom nationalrepresentationens pröfning.
Under sådana förhållanden synes mig för kyrkans båtnad — så vidt denna af
kyrkolagstiftningen beror — på möjligaste sätt blifva sörjdt genom antagande af
den restriktiva beslutanderätt, hvilken åt kyrkomötet erbjudes. Om ock genom
dess inskränkthet framstegen på reformernas bana i afseende på kyrkolagstiftnin¬
gen fördröjas, så torde vådan af ett dylikt dröjsmål vara mindre än den af för¬
hastade beslut.
Men på det att denna beslutanderätt icke må kunna snart nog utan kyrko¬
mötes begifvande detsamma fråntagas, och derefter alldeles främmande elementar
vår evangelisk lutherska kyrka påtrugas emot dess vilja, är nödigt att dess kon¬
stituerande lag innehåller något bestämdare bud om kyrkomötets befogenhet, än
en blott hänvisning till Statens Grundlagar.
Huru mycket man än genom lagstiftningen sjelf söker förebygga obetänkta
ändringar af Grundlagarna, äro likväl dessa lagar snarare mer än mindre förändring
underkastade än civil-, kriminal- och kyrkolag. Att Sveriges statsskick efter kyrko¬
lagens utgifvande undergått fyra och efter allmänna lagens tre omskapningar,
häntyder åtminstone icke på Grundlagarnes större stabilitet. Hvad vid denna
riksdag beslutas, kan redan vid den andra härefter följande bestämmas annorlunda.
Utan att således hysa det ringaste tvifvel om nuvarande Regerings eller nu för¬
samlade Ständers upprigtiga benägenhet att verkligen för framtiden bevilja hvad
som nu erbjudes, måste man dock anse möjligt, att i en föga aflägsen framtid
andra personer kunna handla efter helt andra åsigter, och genom en förändring af
Regeringsformens 87 och 88 §§, sådana de nu af Kongl. Maj:t blifvit föreslagna,
göra kyrkomötet till en ren nullitet, och Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige
till en Statens trälinna, hvilken i sina egna angelägenheter icke egde rätt till
någon talan. Denna fara kan, utan någon ändring i den föreslagna grundlagen,
undanrödjas. Dertill är nog, hvad jag härmed tager mig friheten att föreslå,
nemligen,
att Rikets Ständer jemte det förklarande, att lagen om kyrkomöte är
af kyrkolags natur, för sin del besluta, att i berörda lag (t. ex. i § 9)
införas tvänne nya momenter, kemtade ur de af Kongl. Maj:t i Dess
Proposition N:o 61 föreslagna stadgandena i Regeringsformens 87 och
88 §§ af ungefär följande lydelse:
Riksdagen ege gemensamt med Konungen att stifta, förändra och
upphäfva kyrkolag; dock att dervid fordras samtycke jemväl af allmänt
kyrkomöte.
Med förklaring af kyrkolag förkålles såsom med sådan lags stiftande.
De förklaringar, som till svar på inkomna förfrågningar om lagens
rätta mening Konungen gifver, kunna ogillas af det allmänna kyrko¬
möte, som efter förklaringens afgifvande först hålles, och må dylika
förklaringar, der de sålunda ogillade blifvit, ej längre gälla eller af
Domstolarna iakttagas eller åberopas.
Motionären hyser intet tvifvel, att en hvar, som verkligen unnar vår Evan¬
gelisk-lutherska kyrka den frihet, som Kongl. Majit och Dess främste rådgif¬
vare velat henne bereda, skall finnas benägen att bifalla denna motion. Den in¬
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 155.
skränker ej i någon måtto den magt eller den beslutanderätt, som genom den
Kongl. Propositionen blifvit åt Riksdag föreslagen. Men den söker att förebygga
en frestelse, Hvilken, enligt alla tiders erfarenhet, icke är aflägsen från dem, som
ega den större magten, nemligen att vilja tillegna sig allt, eller, i förevarande
fall, frestelsen för Riksdag att vilja tillegna sig äfven den beslutanderätt, som nu
till en början åt kyrkomötet erbjudes.
Sjelf, i egenskap af kyrkans tjenare, utsedd till medlem af den nu varande
för Stat och kyrka gemensamma representationen, skulle jag anse mig illa hafva
motsvarat den sednares kraf, om jag ej efter bästa insigt och förmåga försökt att
för kyrkan finna ett skydd mot en dylik icke otänkbar våda, likasom jag å andra
sidan såsom Statens representant ansett för min pligt att möjligtvis undanrödja
en stötesten för det Kongl., af tvänne Riks-Stånd och en stor orepresenterad me¬
nighet med lifligt bifall omfattade nya representationsförslaget.
Stockholm den 28 Januari 1863.
A. F. Sondén.
Iso 155.
Af Kontraktsprosten L. G. II. Palmlund: Om ersättning Jöl¬
öfverbyggnad å prostbostullen.
Med anledning af Rikets Höglofliga Ständers till Kongl. Maj:t nu aflåtna
underdåniga skrifvelse, angående utarbetande af förslag till en ecklesiastik boställs¬
ordning, anhåller jag att genom motion i ett ämne, som uti den ifrågasatta boställs-
ordningen synes hafva sin rätta plats, men hvarom i den underdåniga skrifvelsen
ingenting uttryckligen förekommer, få fästa uppmärksamheten derpå, att i nämnda
boställs-ordning jemväl torde böra intagas lämpliga föreskrifter rörande ersättning
för öfverbyggnad å pi-estboställen.
Genom stegrade anspråk på större utrymme och beqvämlighet har ett slags
öfverbyggnad småningom bildat sig vid flera af Ecklesiastik-statens boställen inom
de särskilda Stiften. Då församlingarnes byggnadsskyldighet icke motsvarar tidens
fordringar, hafva pastorer sett sig nödsakade att å sina boställsbyggnader nedlägga
enskilda dryga kostnader, för hvilka de icke med säkerhet kunna påräkna ersätt¬
ning af efterträdaren, dessutom ovisse huru länge de sjelfve deraf få draga nytta.
Lika litet kunna Komministrarnc anse sig belåtne med de hus och byggnader,
för hvilka de ensamme måste ansvara, och ehuru tryckande denna börda än är
för desse svagt lönte embetsbröder, hafva likväl äfven de nödgats utvidga sin
byggnadsskyldighet. För att dels förekomma obehagliga tvister om ersättning,
dels uppmuntra att vid nybyggnader bereda sig och efterträdare tillräckliga och
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 155.
passande boningsrum, äfvensom anskaffa nödiga uthus, der, i följd af odlingar å
boställena, sådana erfordras, torde kunna antagas att en mera omfattande reglering
af öfverbyggnadsersättning, äu den nuvarande stiftsvis uppgjorda, skall förprester-
skapet blifva fördelaktig. Men en allmän författning i ämnet, ehuru länge af be-
hofvet påkallad, saknas ännu. Emellertid har presterskapet ansett lämpligaste
utvägen vara att genom frivilliga föreningar, olika i olika stift, söka bereda åtmin¬
stone någon ersättning af blifvande boställsinnehafvare för nedlagde byggnads-
kostnader. Med erkännande af billigheten i dessa anspråk, under vilkor att er¬
sättningsbeloppen inskränkas till det mest nödvändiga, så att presterskapet icke
må betungas genom öfverflödiga eller alltför kostbara och för dem icke behöfliga
byggnader, är bestämmandet af summan och kontrollen af byggnaden öfverlem-
nadt åt presterskapet, som för detta ändamål ingått frivilliga föreningar, hvilka
likväl icke egentligen afse någon gemensam ansvarighet, utan endast en förbin¬
delse att vid befordran eller tillträde ersätta företrädaren den förut af embetsbro¬
der efter allmänna grunder bestämda öfverbyggnaden. Men härvid äro bestäm¬
melserna flerstädes, i särskilda fall, mindre lämpliga, till ersättningsbeloppet ofta
antingen obilligt låga eller ock mycket betungande, isynnerhet der ersättnings-
summan är fastställd lika vid ecklesiastika lägenheter af olika storlek och godhet,
eller då det oeftergifliga vilkor dervid icke är fästadt, att summanskall genom år¬
lig amortering förminskas och inom en viss tid alldeles försvinna. Så är t. ex. i
Wexiö stift, hvarest med öfverbyggnad menas hel öfvervåning på den egentliga
sätesbyggningen, maximum af ersättning för densamma bestämdt å pastorsboställe,
vare sig vid bättre eller sämre, större eller mindre pastorat, till 500 R:dr R:mt
och å komministersboställe till 200 R:dr samma mynt, — ersättningsbelopp, hvilka
i hvartdera fallet stundom kunna vara tillräckliga, men ock oftast knappt utgöra
femte- oller Bjettedelen af de kostnader, som blifvit nedlagda i och för behöflig
öfverbyggnad, hvilken på många ställen omfattar, utom öfvervåning, äfven utvidg¬
ning af uthus och dylikt. Ett sådant missförhållande, säkerligen äfven inom an¬
dra stift befintligt, torde nu böra uppmärksammas och genom ett, så vidt sig göra
låter, allmänt stadgande undanrödjas.
Förslagsvis får jag till ompröfning framlägga följande bestämmelser:
l:o) att öfverbyggnad, hvarför ersättning påräknas, icke inskränkes ensamt till
hel öfvervåning å sätesbyggningen, utan äfven må inbegripa annan nödig
tillbyggnad eller utvidgning af uthus m. m., som af omständigheterna och
lokala förhållanden påfordras;
2:o) att inom hvarje kontrakt utväljes en Byggnadskomité af Kyrkoherdar och
Komministrar, för hvilken planen till öfverbyggnaden, före dess verkställande,
förevisas, och af hvilken, efter byggnadens fullbordande, densamma besigtigas
och värderas; och underställes denna besigtning och värdering den Synerätt,
som vid näst derefter infallande ekonomisk besigtning, eller laga husesyn, sig
å bostället inställer, hvilken Rätt stadfäster eller ändrar ersättningsbeloppet,
som dock ej får öfverskrida det enligt första alternativet, såsom här nedan
sägs, stadgade maximum;
3:o) att a) maximivärdet af öfverbyggnad bestämmes efter lägenheternas beskaffen¬
het så, att detsamma å pastorsboställe i pastorat af första klassen ej må öfver¬
stiga t. ex. 2,000 R:dr, i pastorat af andra klassen 1,500, af tredje klassen
1,000 R:dr R:mt, samt å komministersboställe i sacellani af första klassen ej
gå utöfver 500 R:dr och af andra klassen ej öfver 300 R:dr Runt, — eller ock
b) att
Motioner i Preste-Ståndet 1862. N:o 155.
309
b) att byggnadskostnaden efter mätismanna ordom, såsom förut är nämndt,
fastställes beräknad till hela sitt verkliga belopp;
4:o) att den sålunda, enligt ena eller andra alternativet, bestämda öfverbyggnads-
summan amorteras så småningom på 20 år eller helst, efter annan amorte-
ringsmethod, på längre tid; samt
5:o) att för underhållet af denna öfverbyggnad innehafvaren ansvarar och brister
derutinnan afdragas från den ersättningssumma, efterträdaren bör erlägga.
Lag-Afdelningen af Högvördiga Ståndets Enskilda Utskott, till hvilket jag
vördsamt anhåller om remiss af denna motion, behagade, vid behandlingen af den¬
samma, med sin större sakkännedom och insigt i ämnet, i händelse af bifall till
motionens hufvudsyfte, åt mitt förslag i antagliga delar gifva erforderliga närmare
bestämmelser.
På grund af hvad jag här tagit mig friheten anföra, får jag vördsammast
föreslå,
att Högvördiga Preste-Ståndet måtte uti särskild underdånig skrifvelse
till Kongl. Majit hemställa, det täcktes Kongl. Majit låta, i sammanhang
med utarbetandet af förslag till en ecklesiastik boställs-ordning, äfven
tagas i öfvervägande frågan om föreskrifter rörande ersättning för öfver¬
byggnad å prestbostället
Stockholm den 28 Januari 1863.
L. G. H. Palmlund.
Bih. till R. St. Brot. 1862 Sf 1863
11 Sami. 2 Å/d.
40
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1863.
Motioner i Preste-Ståndet 1863. N:is 156 och 157.
311
N:o 150-
Af Prosten A. F. Sondén: att qvarnindustrien måtte förklaras Jri
och de Jörfattning ar, hvilka derför lägga hinder, upp-
häfvas.
Sedan Rikets Ständer, genom bifall till Stats-Utskottcts Utlåtande N:o 15
Bil. A, beslutat upphörande af räntan å mjöl- och sågqvarnar, får jag vördsamt
föreslå, att Rikets Ständer må för sin del besluta,
att qvarnindustrien måtte förklaras fri och de författningar, hvilka der¬
för lägga hinder, upphäfvas.
Stockholm den 28 Mars 1863.
A. F. Sondén.
iVso 151.
Af Doktor Söderberg: Om pension för aflidne Konrektorn J. E.
Lyths efterlemnade oförsörjda barn.
Då jag för nära tio år sedan ej utan framgång från denna plats inför Hög-
vördiga Ståndet dristade anlita Rikets Höglofliga Ständers välvilja för enkan och
de tre minderåriga barnen efter den kort förut aflidne Konrektorn vid Wisby
högre lärdomsskola Jakob Eberhard Lyth, trodde jag ingalunda, att jag än en
gång här skulle behöfva uppträda i samma ärende. Ty om ock ej Rikets Hög¬
lofliga Ständer lemnado bifall till min motion i sin helhet, då denna omfattade
en begäran om understöd både åt enkan och barnen, utan inskränkte detta un¬
derstöd endast till enkan under hennes lifstid, så kunde man dock efter all san¬
nolikhet och vanlig mensklig beräkning ej annat förmoda än att hon, som vid
mannens dödsfall blott räknade 28 år, väl kunde upphinna det åldersmått, att hon
kunde få skåda sina då minderåriga barn såsom fullvexta och försörjda. Men
denna beräkning slog, sorn mången annan dylik, fel, då döden oförmodadt den 24
sistlidue Maj bortryckte denna enka från frenne efterlefvaude barn, af hvilka det
äldsta, dottern Emma Carolina, omkring ett halft år förut fyllt 16 år samt af de
Bih. till Ii. St. Prat. 1862 Sf 1863. 11 Sami. 2 A/d. ' 41
312
Motioner i Preste-Ståndet 1863. N:o 158.
tvänne sönerna. Per Gustaf och Johan Axel, den förre kort förut sett sitt 15:de
och den sednare ej ännu hunnit sitt 14:de år. Det är med anledning af denna
sorgliga tilldragelse jag, på grund af Riksdags-ordningens 56 §, åter vågar påkalla
Rikets Höglofliga Ständers deltagande och välvilja för dessa värnlösa barn, hvilka
genom ofvannämnda dödsfall ej allenast förlorat den ledning och det jordiska stöd
en moder kan erbjuda, utan äfven gått i mistning om det ringa, men för dem till
bekostande af skolgång och uppfostran dyrbara understöd, som från modrens pen¬
sion kunde komma dem till godo. Jag får således vördsamt anhålla,
att Rikets Höglofliga Ständer måtte åt aflidne Konrektor J. B. Lyths
efterlemnade minderåriga fader- och moderlösa barn, till hjelp för skol¬
gång och öfrig uppfostran, anvisa ett årligt understöd till samma belopp,
som det deras aflidna moder under sitt enkostånd åtnjutit, att sålunda
utgå, att 125 R:dr Runt årligen utbetalas till hvardera af sönerna så
länge de begagna skolgång samt en lika summa till dottern till fyllda
25 år, så vida hon ej innan dess trädt i äktenskap eller på annat sätt
vunnit försörjning.
Boupptecknings-instrumentet öfver ställningen i aflidna enkan Lyths bo samt
öfriga till sakens upplysande hörande handlingar skall jag hafva den äran att till¬
handahålla Höglofliga Stats-Utskottet, dit jag vördsamt anhåller att denna motion
måtte blifva remitterad.
Stockholm den 4 Juli 1863.
D. Söderberg.
\:0 15$.
Af Doktor Ahnqvist; angående underdånig framställning till Kongl.
Maj:t om behofvet af en förändrad rättegungs-ordning.
Då Rikets Ständer i detta ögonblick kunna anses hafva antagit Kongl. Maj:ts
afgifna nådiga förslag till ny Strafflag och såsom straffmätningsgrund godkänt der
införda latitudsystem, hvilket, icke okändt i 1734 års lag, nu befinnes konseqvent
tillämpadt i följd af rättstheoriens utveckling till insigt derom, att samma slags
brott, ehuru till utseendet lika, likväl icke alltid äro lika straffvärda och således
ej böra bii föremål för något strafflagens fixerade maximum, hafva tankarne med
larens antagande blifvit väckta på bristerna i nu varande rättegångs-ordning och
behofvet låtit sig förnimma af dess förbättring särskildt vid underdomstolarne på
landet, der samma person utöfvar på samma gång anklagarens, ransakarens, pro¬
tokollsförarens och domarens befattning och åligganden, utan att den anklagade,
såsom i andra länder, eger någon försvarare och der med vanlig praxis till och
med öfverensstämmer, att domen är fälld, innan protokollet blifvit fullständigt
Motioner i Preste-Ståndet 1863. N:o 158.
313
uppsatt till det innehåll, det slutligen framställer och den dömde icke har någon
garanti, att hvad han till sitt försvar kunnat anföra, blifvit upptaget.
Om man härjemte besinnar, att vid den instans, som i första hand skall ran¬
saka och pröfva för att gifva en på utredda sakförhållanden grundad sann karak¬
ter af ett brottmål eller en rättstvist, domare-embetet såsom lärospån ofta öfver-
lemnäs åt unga extra-ordinarier, hvilka, om äfven utrustade med theoretisk bild¬
ning, dock icke kunna antagas hafva vunnit den erfarenhet och menniskokänne¬
dom, som erfordras för att, öfverlemnade åt sig sjelfva, utan ansvarig protokolls-
förande, utan lagfaren nämnd, utöfva den stora och vådliga magt, som nu blir
lagd i deras hand öfver rnedmenniskors väl och ve; kan man icke undgå att inse
och erkänna, huru rättmätig samhällets fordran är att, få dessa missförhållanden
afhulpne och att lagstiftande magten åligger att i detta hänseende vidtaga erfor¬
derliga mått och steg.
Huru och på hvad sätt detta skall ske, tilltror jag icke mig att afgöra, lika
litet som jag haft för afsigt att för ändamålets vinnande uppgöra något förslag,
utan endast att fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på ett ämne, som omedelbar¬
ligen föranledes af det fattade beslutet om antagande af en ny strafflag, och der¬
före med stöd af 56 § Riksdags-ordningen vördsamt föreslå, att Rikets Ständer
ville besluta ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t
ville taga i nådigt öfvervägande, i hvilka hänseenden en förändring är behöflig i
Sveriges rättegångsväsende och på hvad sätt de anmärkta missförhållanden måtte
kunna afhjelpas eller åtminstone till en början i någon mån minskas samt derom
till Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta nådig Proposition.
Anhålles om remiss till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
Stockholm den 18 Juli 1863.
./. M. Almqvist.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1863.
Motioner i Preste-Ståndet 1863. N:o 159.
315
V
i\:« 15».
Af Prosten L N. Mellqvist: angående anslag utan återbetalning s-
skyldighet till de mest nödlidande af de brandshadade i sta¬
den Warberg.
För att i någon mån lindra den nöd, sorn uppkommit i staden Warberg
genom den eldsvåda, som ödelagt större delen af staden, får jag, med stöd af 56
§ Riksdags-orduingen, vördsamt föreslå, att Rikets Ständer måtte till understöd
för de mest nödlidande anslå en summa af 30,000 R:dr Runt utan återbetalnings-
skyldigket, att genom den der bildade Nödhjelps-komitéen utdelas.
Stockholm den 12 November 1863.
L. N. Mellqvist.
Bill. till P. St Prat, 1862 åf 1863. 11 Sami. 2 A/d.
42
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1863.
öfver Motioner i Preste-Ståndet vid
och 1863 års Riksdag.
A.
Afzelius, Arthur Eijvin Anshelm, Motion N:0 10, Olli tillåtelse för ångerfull ran-
sakningsfange att, ehuru dömd, få i ransakningsfängelse skriftas och
aflösas samt derefter begå H. H. Nattvard,
— — Motion N:o 20, om rättighet för Konsistorierna att i afseende å de i
städerna nu brukliga bönestunder vidtaga de anordningar och förän¬
dringar, som å särskilda orter kunna vara af behofvet påkallade. Sam¬
mans. Lag- samt Allm. Busv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 31. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 172.
— — Motion N:o 83, angående föreskrift derom att straffad person efter vissa
års förlopp, derunder han visat ett förbättradt uppförande, må erhålla
anmärkningsfritt prestbetyg. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk Betänk N:o 39 och Utlåt. N:o 40. R. St. underdån. Skrifv.
N;o 209.
Agardh, Jacob Georg, Motion N:o 53. om anslag för en gång af 45,000 Rdr till
en observatorii-byggnad i Lund. Stats-Utsk Utlåt. N:0 139 samt Mern.
N:is 170 och 207. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Almqvist, Johan Magnus, Motion N:o 3, om anvisande förskottsvis af medel för
skyndsamt fullbordande af jernvägen från Mullsjö till Jönköping. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 29. R. St. underdån. Skrifv. N:o 22.
— — Motion N:o 22, om ordnande af lekmannaverksamheten inom kyrkan.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 24.
— — Motion Nm 56, angående Häradsskrifvares lika aflöning och pensione¬
ring med Kronofogdar. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 149.
— — Motion N:o 82, om rotefrihet för pedagog-bostället Wrigstad Månsgård
i Jönköpings län. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 11.
2
Almqvist, Johan Magnus, Motion N:0 i 38, om ärlig pension till Kammarjunkaren
W. v. Wright. Stats-Utsk. Utlåt. N.o 153. R. St. underdän. Skrifv.
N:o 186.
— — Motion N:o 158, angående underdånig framställning till Kongl. Maj:t
om behofvet af en förändrad rättegångsordning. Allm. Besv.- och Ekon.-
Utsk. Mern. N:o 123.
Anjou, Lars Anton, Motion N:o l IT, om anslag till ny hospitalsbyggnad i Wisby.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Annerstedt, Thure, Motion N:o 90, om anslag af statsmedel till löneförbättring åt
Kapellpredikanten på Muskö. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
— — Motion N:o 91, om statsanslag till förändrad inredning af läroverks¬
huset i Strengnäs samt till inköp och inredning af annat hus till in¬
rymmande af bibliothek och samlingar. Stats-Utsk, Utlåt. N.o 139.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Arrhenius, Olof, Motion N:0 125, om statsanslag af ett belopp, stort 5,527,999 Rdr
Rmt, för en jernväg mellan Porla och Christinehamn. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 87, Mern. N:is 117 och 143 samt Utlät. N:o 145. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 121.
— — Motion N:o 144, om anslag till anläggning af en båtled mellan sjöarne
Kläggen, Flaten och Kihlen i norra Wermland samt om anslag till
vägbyggnad mellan Östmarks kyrka och Norska gränsen. Stats-Utsk.
Utlät. N:o 141. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
Artistisk eganderätt. Se Konstnär.
B.
Backstugusittare eller inhyseshjon, om bestämmande af de, som böra räknas
för. Motion N:o 61. Stats-Utsk. Utlät. N:o 45 (Litt. B) samt Mern. N:o
79. R. St. underdån. Skrifv. N:o 73.
Barn, att sådant, som ej inhemtat folkskolestadgans minimum af kunskap, icke
må i arbete användas. Motion N:o 41. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 17.
Beckaskog, om upplåtelse till Hans Maj:t Konungen af egendomen. Motion N:o
15. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 38.
Bergman, Israel, Motion N:0 33, om ersättning till Kollega Grape för förlorad
lönetur. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St, underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 68, om anslag till en ny lektorstjenst i främmande lefvande
språk vid Hernösands högre elementar-läroverk. Stats-Utsk. Utlåt, N:0
1.39. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Bergwall, Carl, Motion N:o 148, om pension för aflidne Tullinspektören H. J.
Tharas enka. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153. R. St. underdån. Skrifv.
N:0 186.
Berlin, Christian Gissel, Motion N;o 118, om anslag till lön för en Regements¬
pastor vid husar-regementet Konung Carl XV. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
66 samt Blem. N;is 130 och 143.
3
Bevillningsförordning, om ändring i nu gällande. Motion N:o 71. Bevilln.-Utsk.
Utlåt. Niis 9 och 14 samt Mern. Niis 16 och 21. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 210.
Biskopar, om pensionsrätt för. Motion N.-o 147. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
Björck, Gustaf Daniel; Motion N:o 109, rörande vissa tillägg och förändringar i
nu gällande nådiga Stadga för elementar läroverken. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:0 118 samt Mein. N:0 127. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 174.
— — Motion N:o 110, om anslag för utvidgning af det i Carl Johans försam¬
ling vid Göteborg nu befintliga tvåklassiga elernentar-läroverk till ett
femklassigt. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv.
N:0 169.
— — Motion N:o lil, med förslag till ändring i föreskrifterna rörande Folk¬
skolelärares aflöning och åligganden. Lag-Utsk. Utlåt. N:o 46.
— •— Motion N:o 112, om rättighet för Professor C. J. Schlyter att under sin
lifstid uppbära, för utgifvande af Sveriges gamla lagar, nu innehafvande
årliga arfvode, 1,100 Rdr, äfven om han skulle upphöra med utgifvandet
af nämnde lagar. Stats-Utsk. Utlåt. N o 153. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 186.
— — Motion Nio 113, med förslag till ändring af Domkapitlens organisation.
Sammans. Stats- och Lag-Utsk. Betänk. Nio 35. R. St. underdån.
Skrifv. Nio 155.
— — Motion N:o 114, om förändrade föreskrifter i afseende å ecklesiastike
Tjenstemäns och praktiserande Läkares edsförpligtelse)-. Sammans. Lag-
samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:0 23. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 142.
Björkman, Carl Fredrik, Motion N:0 51, om de till Komministrars och Kapell¬
predikanters aflöning anslagna hemmans och lägenheters befrielse från
ränta och kronotionde, enligt R. St. uuderdån. Skrifv. den 22 Aug.
1857. Stats-Utsk. Utlät. N.o' 92.
—- — Motion N:o 79, om utvidgande af elementar-läroverket i Norrtelje från
två- till femklassigt. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 139. R. St. underdån.
Skrifv. Nio 169.
— — Motion N:0 132, om pension för aflidne Professor S. P. Ågrens enka.
Stats-Utsk. Utlåt. N:0 153 och Mern. N:o 180. R, St. underdån. Skrifv.
N:o 186.
— — Motion N:o 143, om ändring af Kongl, förordningen af den 20 Jan.
1824, rörande öfverflyttning på andra hemman af utrifna qvarnars rän¬
tor, m. m. Stats-Utsk. Utlät. N:o 85.
Björling Carl Olof, Motion N:o 17, om förändrade vilkor för Elementarläroverks-
lärares uppförande på allmänna indragningsstaten. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 153.
— — Motion N:o 23, angående ett reservations-anslag till befrämjande af
prestbildning. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 139 samt Mern. N:is 170 och 207.
— — Motion N:o 106, om normalritnings upprättande för folkskolebyggnader.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 41. R. St. underdån. Skrifv,
N:o 39.
4
Bodum, om förvandling från skatte- till prestbols-natur af kyrkoherdebostället i.
Motion N:o 150. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
Bolmen, örn anslag till väganläggning i Sunnerbo härad från sjön Bolmen till
Wieslanda jernvägsstation. Motion N:o 122. Stats-Utsk. Utlät. N:o
141 saint Mern. N:o 168.
Borg, om förhöjd pension åt enkan efter Protokolls-sekreteraren P. A. Motion
Nio 137. Stats-Utsk. Utlät. N:o 153.
Borås och Slindholms gästgifvaregård- om anslag för omläggning af allmänna
landsvägen mellan samt till understöd åt de utfattiga i Marks härad.
Motion N;o 121. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 58. R. St. underdån. Skrifv.
N:0 63.
Boställs-ordning, ecklesiastik, om utarbetande af en. Motion N:o 6. Allm. Besv.-
och Ekori.-Utsk. Betänk. N:o 20. R. St. underdån. Skrifv. N:o 17.
Botkyrka och Salem, om ersättning för mistad kronotionde åt Pastor i. Motion
N:o 43. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
Bring, Ebbe Gustaf, Motion N:o 116, Olli anslag till förhöjande af de vid Rikets
ecklesiastika Konsistorier anställda tjenstemäns aflöning samt för be¬
stridande af öfriga för Konsistoriernas expedition nödiga kostnader.
Stats-Utsk. Utlåt. N,o 139 samt Meni. Niis 170 och 207. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 169.
Bräcke, angående kommunikationsled mellan Sundsvall och. Se Sundsvall.
BränvinsfÖrsäljning- om ändringar och tillägg i Kongl, förordningen den 7 Decem¬
ber 1860 angående vilkoren för. Motion Nlis 50, 64, 77, 88 och 135.
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 4, Utlåt. N:o 11 och Mein. N:o 13. R. St. underdån. Skrifv.
N:0 170.
— — Om ingående till Staten af afgiften för. Motion N:o 105. Sammans.
Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4, Utlåt.
N:o 11 och Mern. N:o 13. R. St. underdån. Skrifv. N:o 170.
Bränvinstillverkning, om tillägg i Kongl, förordningen den 26 Oktober 1860.
Motion N:o 29. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-
Utsk. Betänk. N:o 2, Mern. N:o 3, Utlåt. N:o 5 och Mern. N:o 12. Be¬
villn. -Utsk. Mern. N:o 12. R. St. underdån. Skrifv. N:0 156.
— — Om förhöjning till 75 öre pr kanna af afgiften för. Motion N:is 13
och 77. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:is 2 och 3 samt Utlåt N:o 5. Bevilln.-Utsk. Mern. N:o 12.
Byggninga-Balken, om förklaring af 26 kap. 1 § att kyrkobyggnadskostnad efter
hemmantalet icke är för prestbol tillämplig på dess innehafvare. Motion
N:o 30. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
12 och Mern. N:o 36.
— — angående behofvet af en författning till ordnandet af den i 26 kap. 1 §
omförmälda byggnadsskyldighet. Motion N:o 34. Sammans. Lag- samt
Allm Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 12 och Mern. N:o 36.
Bysättning, angående förändrade lagbestämmelser i afseende på. Motion N:o 85.
Bönestunder, om rättighet för Konsistorierna att, i afseende å de i städerna nu
brukliga bönestunder, vidtaga de anordningar och förändringar, som å
särskilda orter kunna vara af behofvet påkallade. Motion N'0 20.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 31.
R. St. underdån. Skrifv. N.o 172.
C.
Carlander, Pehr Olof, Motion N.-o 55, om löneförhöjning för Provincial-läkare.
Stats-Ut.sk. Utlåt. N:o 139. R. St., underdån. Skrifv. N:o 169.
Carolinska Mediko-kirurgiska institutet, angående meddelande af rättighet för,
att anställa theoretisk medicinsk eller medicine-kandidat-examen. Motion
N:o 86. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 94. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 88.
Carlson, Fredric Ferdinand. Motion N:o 12, rörande anslag för folkskoleväsendets
befrämjande. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St- underdån. Skrifv.
N:o 169.
— — Motion N:o 57, angående utarbetande af en lag, sorn bestämmer konst¬
närers eganderätt till deras verk och skydd mot efterbildningar af
dessa. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk N:o
1. R. St. underdån. Skrifv. N:o 45.
— — Motion N.o 128, om embetsexamen för inträde i de förvaltande verken.
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 101. R. St. underdån. Skrifv.
N :0 84.
— — Motion N:o 129, om inlösen af 100 exemplar af Professor Stephens’
samling af forn-nordiska run-inskrifter. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Carlstad, om anslag till läroverksbyggnad i. Motion N:o 32. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 139.
Christianstad, om tillökning i lärarepersonalen vid högre elementar-läroverket i,
på grund af Dahlska stiftelsefonden. Motion N:o 36. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — om anslag till utvidgande af läroverksbyggnaderna i. Motion N:0 76.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
Collén, Justus, Motion N:o 107, om fortfarande anslag för Kamereraren Carl
Sandberg. Stats-Utsk. Utlåt:. N:0 185. R. St. underdån. Skrifv. N:o 201.
I).
«
Dahl, om årlig pension åt enkan efter Skolläraren Sven A. Motion N:o 80.
Stats-Utsk. Utlåt. N:0 153, Mern. N:is 180 och 210. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 186.
Domkapitel, förslag till ändring i dess organisation. Motion N:is 113 och 115.
Sammans. Stats- och Lag-Utsk. Betänk. N:o 35. R. St. underdån. Skrifv,
N:0 155.
Dryckei'; icke sprithaltiga, »Se Maltdrycker,
6
Döfstumma om inrättande af ytterligare ett institut för. Motion N:o 120. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 92. R. St underdån. Skrifv. N:o 83.
Döfstumma och blinda, om förhöjdt ärligt anslag till allmänna institutet för.
Motion N:o 141. Stats-Utsk. Utlåt. N:0 139 och Mern. N:o 170. R. St.
underdån. Skrifv. N:0 169.
Edgång, om inskränkning af, samt om revision af gällande edsformulärer. Motion
N-.o 14. Sammans. Lag- samt Allm Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 23. R. St. underdån. Skrifv. N:o 142.
Edsförpligtelse!", om ändrade föreskrifter i afseende å ecklesiastik Tjenstemans
och praktiserande Läkares. Motion N:o 114. Sammans. Lag- samt
Allm. Besv - och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 23. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 142.
^rotokolls-sekreteraren A. A J., angående medgifvande att fortfarande
och för sin återstående lifstid utan särskildt förbehåll blifva i åtnju¬
tande af den honom såsom f. d. Kanslist i förra Allmänna Magasins-
kontoret tillagda löneersättning eller pension å Allmänna Indragnings-
staten. Motion N:o 136. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
Elementar läroverken, angående vissa tillägg och förändringar i nu gällande
nådiga Stadga för. Motion N:o 109. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 118 och Mern. N:o 127. R. St. underdån. Skrifv. N:o 174.
Emanuelsson, Per Jacob, Motion N:o 26, om rättighet för röstegande i konsi-
storiela pastorat och sacellanier att kalla fjerde profpredikant, och sättet
derför. Sammans Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 26.
— — Motion N:o 27, om förklaring af 11 kap. 2 § Kyrkolagen. Lag-Utsk.
Betänk. N:o 27 och Mern. N:o 29. R. St. underdån. Skrifv. N:o 44.
— — Motion N:o 28, om förbud för landthandlare att försälja bränvin eller
andra brända eller distillerade drycker, åtminstone ej utan sökt och
erhållet vederbörligt tillstånd. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4, Utlåt. N:o 11 och Mern. N:o 12.
R. St. underdän. Skrifv. N:o 170.
— — Motion N:o 29, om tillägg i l § 1 Art. i Kongl. Maj:ts nådiga Förord¬
ning af den 26 Oktober 1860, angående vilkoren för tillverkning af
bränvin. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 2, Mern. N:o 3, Utlåt. N:o 5 och Mern. N:o 12. Bevilln.-Utsk.
Mern. N:o 12. R. St. underdån. Skrifv. N-.o 156.
— — Motion N:o 80, om årlig pension till Skolläraren Sv. A. Dahls efter-
lemnade enka. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153, Mein. N:is 180 och 210.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
Embetsexamen, angående sådan för inträde i de förvaltande verken. Motion N:o
128. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N-.o 101. R. St. nnderdån.
Skrifv. N:o 84.
Embetsverk- förvaltande, om embetsexamen för inträde i. Motion N:o 128.
7
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 101. R. St. underdån. Skrify.
N:0 84.
Enånger, angående omläggning af vägen derifrån upp igenom Wester-Norrlands
län. Motion N:o 75. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-
Utsk. Betänk. N:o 2. R. St. underdån. Skrifv. N:o 43.
Eurén. Axel, Motion N:o 153, om lekmannaverksamheten. Sammans. Lag- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 24.
Examen, embets-. Se Embets-examen.
— — pastoral*. Se Pastoral-examen.
— — prest*. Se Prest-examen.
F.
Falun, om ytterligare anslag till läroverksbyggnaden i. Motion N:o 39. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — om anslag till nya lektorsbeställningar vid högre elementar-läroverket
i. Motion N:o 40. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 169.
Falck, Josef Rudolf, Motion N:o 92, om åtgärder till förekommande af försum¬
mad skolgång. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 129.
— — Motion N:o 93, angående bestämmande af fyrktalet såsom omröstnings-
grund vid prestval. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 25 och Mern. N:o 37.
— — Motion N-o 94, angående återgång till kyrkorna i Skåne af den från
dem till universitetet i Lund nu utgående tionde. Stats-Utsk. Utlåt.
N:0 139.
Farmaceutiska institutet, om dess förvandlande till ett Statens läroverk. Motion
N:o 96. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
Flaten- angående båtled genom. Se Kläggen.
Flickskolor, om statsanslag till fyra. Motion N:o 5. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Folkskolan, angående hela personliga skyddsafgiftens anordnande till. Motion
N:o l. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
— — om anslag till dess ordnande. Motion N:o 49. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Folkskoleafgift, angående tillökning i. Motion N:o 100. Sammans. Stats- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 51.
— — om dess erläggande af sådane personer, som äro arbetsföre och icke
utfattiga, hvilka enligt Kongl, förordningarne af den 8 Mars 1770 och
den 15 December 1854 äro befriade från mantalspenningars utgörande.
Motion N:o 11. Bevilln.-Utsk. Utlåt. N:0 2.
Folkskolebyggnader, om upprättande af normalritningar för. Motion N:o 106.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk N:o 41. R. St. underdän. Skrifv.
N:o 39.
8
Folkskolelärare, om en minimilön af 400 Rdr och en förhöjning efter 10 års val
vitsordad tjenstgöring till 500 Rdr för examinerade. Motion N:o 7. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N;o 169.
— — angående förslag till ändring i föreskrifterna rörande deras aflöning
och åliggande. Motion N:o lil. Lag-Utsk. Utlät. N:o 46.
Folkskolelärare-seminarierne, angående deras minskning till fem. Motion N:o
108. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — om ändring i reglementet för. Motion N:0 146. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
139. R. St. underdän. Skrifv. N:o 169.
Folkskoleväsendet, om ordnandet af. Motion N:o 124. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — rörande anslag för dess befrämjande. Motion N:o 12. Stats-Utsk. Utlåt.
N;o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Folkundervisningen, om fortfarande af de hittillsvarande anslagen för. Motion
N:o 119. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169
— — om tillsättande af en Kommité för dess ordnande. Motion N.-o 119.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Forssell, Johan Eric, Motion N:o 25, om revision af Kongl, förordningen den 4
Maj 1855, angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande
samt om förslag till författning rörande underställningsmål. Lag.-Utsk.
Betänk. N:o 57, Utlåt. N:o 80 samt Mern. N:is 87 och 88.
— — Motion N:o 64, om upphörande af den förmånsrätt i afseende på för¬
säljning af bränvin m. m., sorn under vissa vilkor är gästgifveriet på
landet tillförsäkrad genom stadgandet i 12 § af Kongl, förordningen
den 7 December 1860. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4, Utlåt. N:o 11 och Mern, N:o 12. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 170.
— — Motion N:o 89, om underdånig begäran hos Kongl Maj:t om vidtagande
af förberedande undersökningar för tillvägabringande af en homöopatisk
kuranstalt i hufvudstaden. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 83.
Förliknlngs-nämuder, förslag till stadga för. Motion N:o 2.
Förmånsrätt, angående sådan i gälden-ärs egendom. Se Handels-Balk.
Giftermåls-Balken, om upphäfvande af 2 kap. 5 och 6 §§:r. Motion N:o 16. Lag-
Utsk. Betänk. N:o 14. R. St. underdån. Skrifv. N:o 16.
Gotlands Nationalbeväring, om anslag till förökadt underbefäl, samt till löne¬
förbättring för Auditören vid. Motion N:o 101. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
66 samt Mern. Nås 130 och 143.
Grape, Z., om ersättning för förlorad lönetur till Kollega. Motion N:o 33. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdän. Skrifv. N:o 169,
Gumaelius, Gustaf Wilhelm, Motion N.-o 19, om riksdagsutgifternas utgående från
Riksgälds-kontoret och om ersättning till Landtmarskalken och Tal¬
männen för riksdagskostnader. Stats-Utsk. Mern. N:o 6.
9
Gästgifveriet på landet, om upphörande af deras förmånsrätt i afseende på för¬
säljning af bränvin. Motion N:o 64. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4, Utlåt. N:o 11 och Mern.
N:o 12. R. St. underdån. Skrifv. N:0 170.
Göteborg, om anslag för utvidgning af det i Carl Johans församling nu befintliga
tvåklassiga elementar-läroverk till femklassigt. Motion N:o 110. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 1.49. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
II.
Halmstad om anvisande af anslag eller lån för läroverksbyggnad i. Motion N:o
134. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139, Mern. N:ris 170 och 207. R. St. under¬
dån. Skrifv. N:o 169.
Handels-Balken, om förklaring öfver sista punkten af Kongl Majds nådiga för¬
ordning den 8 Oktober 1861, angående ändring i vissa delar af 17 kap.
Handels-Balken och andra författningar, rörande borgenärs rätt och
företräde för hvarandra i gäldenärs egendom. Motion N:o 142. Lag-
Utsk. Betänk. N:o 92.
Hernösand, om anslag till ny lektorstjenst i främmande lefvande språk vid läro¬
verket i. Motion N:o 68. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 169.
Heurlin, om årlig pension åt Enkefru Biskopinnan Elisabeth. Motion N:o 103.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153. R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
HomÖopatisk kuranstalt, angående underdånig begäran hos Kongl. Majit om vid¬
tagande af förberedande undersökningar för tillvägabringande af en
sådan i hufvudstaden. Motion Nio 89. Allm. Besv.- och Ekon -Utsk.
Betänk. N:o 83.
Hospital, om anslag till ett för spetelske. Motion N:o 48. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
139. R. St. nnderdån. Skrifv. N:o 169.
Hultman- Henrik Gustaf, Motion N;o 102, om förökadt lärareantal vid högre
elementar-läroverket i Jönköping. Stats-Utsk. Utlåt. N:0 139. R St.
underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 103, om årlig pension åt Enkefru Biskopinnan Elisabeth
Heurlin. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153. R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
Husar-regementet Konung Carl XV, om anslag till lön för en Regementspastor
vid. Motion N:o 118. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66 samt Mern. N:is 130
och 143.
Häradsskrifvare, angående deras lika aflöning och pensionering med Kronofogdar.
Motion N:o 56. Stats-Utsk. Utlåt N:is 99 och 153. R. St. underdån.
Skrifv. Ntis 149 och 186.
Högsta Domstolen, om löneförhöjning för ledamöterne i. Motion N:o 145. Stats-
Utsk. IJtlåt. N:0 39 samt Meni. N:is 130 och 143.
2
10
J.
Janzon, Jonas, Motion N:o 1, om hela folkskole-afgiftens anordnande till folk¬
skolan. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
— —• Motion N:o 45, om rättighet till skatteköp af Wisingsö skolegods. Stats-
Utsk. Utlåt. Nio 71. R. St. underdån. Skrifv. N:o 77.
— — Motion N:o 63, om lekmannaverksamhetens ordnande. Sammans. Lag-
sarnt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 24.
— — Motion N:o 105, om afgiftens för minuthandel med och utskänkning af
bränvin ingående till Staten. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4, Utlåt. N:o 11 och Mein. N:o 12.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 170.
— — Motion N:o 140, om anslag till fullbordande af Kinda båtled, medelst
kanalisering af Stångän från sjön Rengen till Linköpings hamn. Stats-
Utsk. Utlåt. Nio 141 och Mern. N:o 168. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 175.
Jernväg, från Mullsjö till Jönköping, om anvisande förskottsvis af medel för
skyndsamt fullbordande af. Motion N:o 3. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 29.
R. St. underdån. Skrifv. Nio 22.
— — mellan Christianstad och Hessleholm, om anslag och lån för anlägg¬
ning af en. Motion N:o 87. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 88. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 120.
— — mellan Porla och Christinehamn, om anslag af ett belopp, stort,
5 527,999 Rdr, för anläggning af en. Motion N:o 125. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 87, Mern. Niis 117 och 143 samt Utlåt. 145. R. St. under-
dån. Skrifv. N:0 121.
Indigenatstvång, om upphäfvande af, vid ansökning till pastorat. Motion N:o
98. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 27
och Meni. N:o 38.
Inhyseshjon, om bestämmande af hvem som är. Se Backstugusittare.
Inteckning, angående företrädesrätt till gäldenärs egendom. Se Handelsbalken.
Jönköping, om förökadt lärareantal vid högre elementar-läroverket i. Motion
N:o 102. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
K.
Kaffe, angående försäljning af. Se Maltdrycker.
Kaikelandstorp och Östmarks kyrka, angående väganläggning mellan. Se Öst¬
marks kyrka.
Kammar-kolieginm, angående förbättrade lönevilkor för halfva antalet af Kain-
marskrifvarne i. Motion N:o 127. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 100. R. St.
underdån, Skrifv. N:o 168.
KapeHpredikanter. Se Komministrar.
Kihlen, angående båtled^ genom. Se Kläggen.
11
Kinda båtled, om anslag till fullbordandet af, medelst kanalisering af Stångån
från sjön Rengen till Linköpings hamn. Motion N:o 140. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 141 och Mein. N:o 168. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
Kläggen, Flaten och Kihlen, sjöar i Wermland, om anslag till anläggning af en
båtled mellan, och till vägbyggnad mellan Östmarks kyrka och Norska
gränsen. Motion N:o 144. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141, Mern. Niis 168
och 207. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
Komministrar och Kapellpredikanter, om de till deras aflöning anslagna hem¬
mans och lägenheters befrielse från ränta och kronotionde. Motion N:o
54. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 92.
— — om årligt anslag till löneförbättringar åt de svagast aflönade. Motion
N:o 130. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139 samt Meni. N:is 170 och 207.
Exped.-Utsk. Mern. N:o 15. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Kommnnal-styrelse på landet, om ändring af 9 och 58 §§;r i Kongl, förordningen
den 21 Mars 1862 angående. Motion Kris 42, 47 och 62. Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 116 samt Mern. Niis 122 och 125. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 122.
Kompani , om bestämmande till eftermiddagen af samlingstiden för sqvadron
eller kompani, der den utsattes till sön- och helgedag. Motion N:o 9.
Konkurs-lag, om ändring i 35 § och upphäfvande af 125 § i sednast utfärdade.
Motion N:o 139. Lag-Utsk. Betänk. N:0 91.
Konsistorie-Notarier och Amanuenser, om anslag till förhöjande af deras af¬
löning. Motion N:o 116. Stats-Utsk. Utlåt. N.o 139 samt Meni. N:is
170 och 207. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Konsistorie-Expeditionerna, om anslag för bestridande af nödiga kostnader för.
Motion N:o 116. Stats-Utsk. Utlåt. N.-o 139 samt Mern. Niis 170 och 207.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Konstnär, angående utarbetandet af en lag, som bestämmer konstnärers egande-
rätt till deras verk och skydd mot efterbildningar af dessa. Motion
N:o 57. Sammans Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
1. R. St. underdån. Skrifv. N:o 45.
Kronotionde, om rättighet för skolans och kyrkans tjenstemän att å vederbörande
Landtränterier uppbära lösen för all den å lön anslagna. Motion N,o
31. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
17 och Mern. N:o 27.
Kyrkobyggnadskostnad för prestbol. Se Byggningabalken.
Kyrkolagen- om förklaring af 11 kap. 2 g. Motion N:o 27. Lag-Utsk. Betänk. Nio
27 och Mern. N:o 29. R. St. underdån. Skrifv. N:o 44.
Kyrkomöte, angående bestämd förklaring att lagen om kyrkomöte är af kyrko-
lagsnatur, samt af införande deri af tvenne stadganden ur 87 och 88
gg.-na Regeringsformen, såsom de lyda i Kongl. Propositionen N:o 61.
Motion N:o 154. Lag-Utsk. Betänk. N:o 31.
Kyrkorna i Skåne, angående återbekommande af den frän dem till universitetet
i Lund utgående tionde. Motion N:o 94. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
Kyrkotukt, om revision af Kongl, förordningen den 4 Maj, 1855, angående vissa
föreskrifter till upprätthållande af. Motion N:o 25. Lag-Utsk. Betänk.
N:o 57, Utlåt. N:o 80 samt Mein. Niis 87 och 88.
12
L.
Landgren, Lars, Motion N:o 48, om anslag till ett Spetelske-hospital. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 75, om aflåtande till Kongl. Maj:t af underdånig skrifvelse
rörande omläggning af vägen från Enånger upp genom Wester-Norr-
lands län. Sammans. Stafs- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 2. R. St. underdån. Skrifv. N:o 43.
— — Motion N:o 124, om folkskoleväsendets ordnande. Stats Utsk. Utlåt.
N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Landtbruks-akademien, angående lönefyllnad åt Intendenten vid dess experimen¬
talfält. Motion N:o 67. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 149.
Landtbruks-stipendiater, om anslag åt tre. Motion N:o 95. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
99. R. St underdån. Skrifv. N:o 149.
Landthandlare, om förbud för, att sälja bränvin eller andra brända och distille-
rade drycker, åtminstone ej utan sökt och erhållet vederbörligt till¬
stånd. Motion N:o 28. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4, Utlåt. N:o 11 och Mern. N:o 12. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 170.
Lekmannaverksamhet, om ordnande af densamma inom kyrkan. Motion N:is 22,
63 och 153. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.-och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 24.
Lektor, angående lönetur för den, som blifvit befordrad från kollega-eller adjunkt¬
beställning. Motion N:o 38. Stats-Utsk. Utlåt. N:0 139 och Mern. N:is
170 och 207. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — om rättighet för dem, hvilka som Kolleger bestridt lektorstjenst att
såsom grund för högre lönetur få beräkna sig till godo någon del af
den tid, de på sistnämnde sätt tjenstgjort. Motion N:o 58. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 139, Mern. Niis 170, 206 och 210. R. St. underdän. Skrifv.
N:o 169.
Lindgren, Henrik Gerhard, Motion N:o 52, om en årlig pension å allmänna in-
dragningsstaten åt f. d. Justitie-ombudsmannen, Kammar-rådet och
Riddaren Sven Lorenz Theorells enka och oförsörjda barn. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 153. R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
— — Motion N:o 65, om understöd af allmänna medel åt Artisten N. Man¬
delgren. Stats-Utsk. Utlåt. N o 139, Meni. N:is 170, 206 och 210. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 66, om årlig pension åt framlidne Prosten J. M. Winges
enka och oförsörjda barn. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 186.
— — Motion N:o 67, om lönefyllnad åt Intendenten vid Landtbruks-akade-
miens experimentalfält. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 149.
— — Motion N:o 95, om anslag åt tre landtbruks-stipendiater. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 99. R. St. underdån. Skrifv. N:o 149-
13
Lithnef) Pehr, Motion N:0 46, angående löneförhöjning för Lärare vid elementar¬
läroverken. Stats-Utsk. Utlåt. N:0 139. R. St. underdån. Skrifv.
N-.o 169.
— — Motion N:o 59, angående anslag af allmänna medel till en bibliotheks-
byggnad i Östersund. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
—- — Motion N:o 60, angående statsanslag till en föreslagen kommunikations¬
led ifrån Sundsvall till Bräcke gästgifvaregård i Jemtland. Stats-Utsk.
Utlät. N:o 141. R St. underdån. Skrifv. N:o 175.
— — Motion N:o 86, angående meddelande af rättighet för Carolinska Mediko-
kirurgiska institutet att anställa theoretisk medicinsk examen, m. m.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 94. R. St. underdån. Skrifv.
N:0 88.
Ljungdahl, Samuel Lorenz, Motion N:o 39, om ytterligare statsanslag till läro-
verksbyggnaden i Falun. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 40, om anslag' till nya lektorsbeställningar vid högre ele¬
mentarläroverket i Falun. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdän.
Skrifv. N:o 169.
Lund, om anslag till en Observatoriebyggnad i. Motion Nio 53. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 139 samt Mern. Niis 170 och 207. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 169.
Lundholm, Abraham- Motion N o 37, om anslag för upprättande af ett elementar¬
läroverk i Wernamo köping. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
Lysning och vigsel, angående åliggande för civil domaremyndighet att hädan¬
efter uteslutande pröfva vilkoren för. Motion N:o 4. Lag Ufsk. Betänk.
N:0 15.
Lyth. om pension åt oförsörjda barnen efter Konrektorn J. E. Motion N:o 157.
Stats-Utsk. Utlät. N:o 153 samt Mein. N:is 180 och 210. R. St. under¬
dän. Skrifv. N:o 186.
Lärare vid elementar-läroverken, om förändrade vilkor för deras uppförande på
allmänna indragningsstaten. Motion N:o 17. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
__ — om rättighet för dem, som uppbära lön efter gamla staten, att vid af¬
skedstagande! få åtnjuta samma vilkor, som före 1856—1858 årens Riks¬
dag voro dem förunnade. Motion N:o 24. Stats-Utsk. Utlät. N:o 153.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
— — angående löneförhöjning för. Motion N:0 46. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
139. R. St. underdän. Skrifv. N:o 169.
Lårarepersonal- angående tillökning i den vid Christianstads elementar-läroverk.
Se Christianstad.
— — angående förökning af, vid läroverket i Falun. Se Falun.
— — angående tillökning i den vid Hernösands elementar-läroverk. Se
Hernösand.
— — om förökning af, vid elementar-läroverket i Jönköping. Se Jönköping.
Läroverksstadga 1859 års. örn nödiga förändringar i dess läseordning och straff¬
lagar. Motion N:o 44. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 118 och
Mern. N:o 127. R. St. underdån. Skrifv. N:o 174.
Lönetur. Se Lektor.
14
M.
Maltdrycker, Kaffe och The saint andra icke sprithaltiga drycker, om behofvet
af en författning angående försäljning af. Motion N:o 97. Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 70.
Mandelgren, om understöd af allmänna medel åt Artisten N. Motion N:o 65.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139 samt Mern. Nös 170, 206 och 210. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 169.
Mantals- och Skattskrifning, otn ändringar och tillägg i Kongl, förordningen den
20 Juli 1861, angående förrättande af. Motion N:o 8. Bevilln.-Utsk.
Utlåt. N:o 10.
Marks härad, om anslag till understöd åt de utfattiga inom. Se Borås.
Mariestad och Töreboda, om anslag till väganläggning mellan. Se Töreboda.
Mellquist. Lars Niklas. Motion N:o 134, om anvisande af anslag eller lån för
bäroverksbyggnad i Halmstad. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. Mern. Nös
170-och 207. R. St. underdån. Skrifv. N:0 169.
— — Motion N:o 159, angående anslag utan återbetalningsskyldighet till de
mest nödlidande af de brandskadade i staden Warberg. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 228. R. St. underdån. Skrifv. N:o 167.
Militie-boställsordning. om den ändring i dess 27 § att någon kyrkobyggnads
kostnad efter hemmantalet icke må deras innehafvare aflordras, som
kan medföra minskning i deras genom fullmakt bestämda lön. Motion
N:o 30. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
12 och Mern. N-o 36.
Millen, Johan Anton, Motion N:o 24, om r ättighet för Elementarlärare, som upp¬
bära lön efter gamla staten, att vid afskedstagandet åtnjuta samma
vilkor, som före 1856—1858 årens Riksdag voro dem förunnade. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 153. R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
— — Motion N:o 32, om anslag till läroverksbyggnad i Carlstad. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 139.
Minnesmärken, om revision eller upphäfvande af 1828 års Kongl, förordning an¬
gående fredande af forntida, samt om förändrad lagstiftning i detta
hänseende. Motion N:o 126. Sammans. Stats- samt Allm Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4 och Meni. N:o 24.
Montgomery, om pension åt enka och oförsörjda barn efter Landshöfdingen G. A.
Motion N:o 72. Stats-Utsk Utlåt. N:o 153.
Muskö, om anslag af statsmedel till löneförbättring åt Kapellpredikanten på.
Motion N:o 90. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
X.
Nordlander, Nils, Motion N:o 21, om statsanslag till utvidgning af läroverkshuset
i Umeå. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N o 72, om årlig pension åt framlidne Landshöfdingen G. Mont¬
gomerys enka och oförsörjda barn. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
15
Nordlander, Nils, Motion N:o 73, örn en årlig pension åt framlidne Poslinspek-
toren i Umeå A. F. Tinnerholms enka. Stats-Utsk. Utlät. N:o 153.
— — Motion N:o 74, oin ytterligare låneunderstöd af allmänna medel till
fullbordande af brobyggnaden öfver Ume eif. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
141. Meni. N:is 168 och 207. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
— — Motion N:o 147, om pensionsrätt för rikets Biskopar, Stats-Utsk. Utlåt.
N:0 153.
Nordlund- Josef, Motion N:o 142, om förklaring öfver sista punkten af Kongl.
Maj:t nådiga förordning den 8 Oktober 1861, angående ändring i vissa
delar af 17 kap. Handels-Balken och andra författningar, rörande bor¬
genärers rätt och företräde för hvarannan till gäldenärs egendom.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 92.
Nordström, Johan Jacob, Motion N:0 84, om anslag dels till lön åt en Intendent
vid Riksmusei palseontologiska samlingar och dels till förökande af
dessa samlingar, m. m. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 85, angående förändrade lagbestämmelser i afseende på by¬
sättning.
— — Motion N.o 104, om revision af Nya Trollhätte kanalbolags räkenskaper
samt Statens bidrag till kanalbyggnaden, och utredande af Statens an¬
del i bolagets inkomster, m. m. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 169 och Mern.
N:o 214. R. St. underdån. Skrifv. N:o 190.
— — Motion N:o 139, om ändring i 35 § i sednast utfärdade Konkurslag
och upphäfvande af 125 § i samma lag. Lag-Utsk. Betänk. N:o 91.
Norrtelje, angående utvidgning af elementar-läroverket derstädes från två- till
femklassigt. Motion N:o 79. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. under¬
dån. Skrffv. N:o 169.
0.
Observatoriebyggnad. Se Lund.
Otterström, Jacob, Motion N:o 2, om förlikningsnämnder.
— — Motion N:o 49, om folkskolan. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 69, om öfverlåtelse åt Warola kyrka af en dervid befintlig
kronotomt och om efterskänkande af jordeboksräntan för samma tomt.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 128.
— — Motion N:o 70, om prest- och pastoral-examens afskafiände. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 27 och Mern.
N:o 38.
— — Motion N:o 108, om de tretton folkskolelärare-seminariernas reduktion
till fem. Stats-Utsk. Utlåt N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 145, om löneförhöjning för ledamöterne i Högsta Domstolen.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 39 samt Mern. N:is 130 och 143.
— — Motion N-o 146, om ändring i reglementet för folkskolelärare-semina¬
rierna i riket. Stats-Utsk. Utlät- N:o 139.
Palmlund, Lars Georg, Motion N:o 14, örn inskränkning af edgång samt om re¬
vision af gällande edsformulårer. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 23. R. St. underdån. Skrifv. N:o 142.
— — Motion N:o 31, om rättighet för skolans och kyrkans tjenstemän att å
vederbörande Landtränteri uppbära lösen för all dem å lön anslagen
kronotionde. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon -Utsk. Be¬
tänk. N:o 17 och Mern. N:o 27.
— — Motion N:0 50, om ändringar och tillägg i Kongl, förordningen den 7
December 1860, angående vilkoren för försäljning af bränvin. Sam-
rnans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N;o
4, Ulåt. N:o 11 och Mern. N:o 13. R. St. underdån. Skrifv. N:o 170.
— — Motion N:o 122, om statsanslag till väganlägguing inom Sunnerbo hä¬
rad från sjön Bolmen till Wieslanda jernvägsstation. Stats-Utsk Utlåt.
N:o 141 och Mern. N:o 168.
— — Motion N:o 123, om statsanslag till en brobyggnad emellan Sirkön i
sjön Asnen och fasta landet Stats-Utsk. Utlåt N:o 141.
— — Motion N:o 155, om ersättning för öfverbyggnad å prestboställen.
Pastoral- och prest-examen, om afskaffande af. Motion N:o 70. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 27 och Mern.
N:0 38.
Persedlars fortskaffning. Se Trupper.
Personliga skyddsafgiften, om nedsättning i den nu utgående. Motion N:o 99.
Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 9.
Prestbildning, angående ett reservationsanslag till befrämjande af. Motion N:o
23. Stats-Utsk. Utlät. N:o 139 samt Mern. N:o 170 och 207.
Prestboställe, om ersättning för öfverbyggnad å. Motion N:o 155.
Presterliga examina, om afläggande, på en gång vid Akademien, före ordina¬
tion, af alla erforderliga. Motion N:o 98. Sammans. Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 27 och Mern. N:o 38.
Prest-eXamen, om afskaffande af. Se Pastoralexamen.
Prestval- angående bestämmande af fyrktalet såsom omröstningsgrund vid. Mo¬
tion N:o 93. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Be¬
tänk. N:o 25 och Mern. N:o 37.
Profpredikant, om rättighet för röstegande i konsistoriela pastorat och sacellanier
att kalla fjerde profpredikant, och sättet derför. Motion N:o 26. Sam¬
mans. Lag samt Allm. Besv - och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 26.
Provincial läkare, om löneförhöjning för. Motion N:o 55. Stats.-Utsk. Utlåt.
N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
(t.
Gvarn-industrien, angående dess förklarande för fri, samt om upphäfvande af de
författningar,
17
författningar, hvilka derföre lägga hinder. Motion N:o 156. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
Qvarnränta, om ändring af Kongl, förordningen den 20 Januari 1824, angående
öfverflyttning på andra hemman af sådan för utrifna qvarnar. Motion
N:o 143. Stats.-Utsk. Utlåt. N:o 85.
R.
Rabe, Oscai Erhärd, Motion N:0 120, om inrättande af ytterligare ett institut för
döfstumma. Allm Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 92. R. St. un¬
derdån. Skrifv. N:o 83.
— — Motion N:o 121, om anslag för omläggning af allmänna landsvägen
emellan Borås och Sundholms gästgifvaregård i Marks härad samt till
understöd åt de utfattiga i samma härad. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 58.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 63.
Ransakningsfänge, om tillåtelse för ångerfull, att, ehuru icke dömd, få i ran¬
sakningsfängelset skriftas och aflösas samt derefter begå H. H. Natt¬
vard. Motion N:o 10.
Rektor, om förhöjdt löneanslag åt Rektorerne vid de fyra femklassiga elementar¬
läroverken i hufvudstaden. Motion N:o 78. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Riksdågskostnader, angående ersättning för Landtmarskalkens och Talmännens.
Motion N:o 19. Stats-Utsk. Mern. N:o 6.
— — angående deras utgående från Riksgälds-kontoret. Motion N:o 19. Stats-
Utsk. Mern. N:o 5.
Riksmuseum, naturhistoriska, om anslag, dels till lön åt en Intendent vid dess
palseontologiska samlingar, och dels till förökande af dessa samlingar.
Motion N:o 84. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv.
N:0 169.
Rundgren, Claes Herman, Motion N:o 41, om tillägg till Kongl, kungörelsen den
22 Maj 1852 § 3, att barn, som icke inhemta! folkskolestadgans mini¬
mum af kunskap, ej må i arbete antagas. Allm. Besv.- och Ekon.-
Utsk. Betänk. N:o 17.
— — Motion N:o 47, om ändring i 9 och 58 §§ma af Kongl, förordningen
om Kommunal-styrelse på landet af den 21 Mars 1862. Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 116 samt Mern. N:is 122 och 125. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 122.
— — Motion N:o 119, i folkskolefrågan. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St.
underdån. Skrifv. N:0 169.
Runsten, Jonas Bernhard, Motion N:o 30, om den förklaring af 26 kap. 1 §
Byggninga-Balken, att kyrkobyggnadskostnad efter hemmantalet icke
är för prestbol tillämplig på deras innehafvare, utan för desse efter
matlag, och om behöflig ändring i samma afseende af 27 § Militie-
boställs-ordningen. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 12 och Mern. N:o 36.
— — Motion N:o 62, angående ändring af 58 § i Kongl, förordningen om
3
kommunalstyrelse på landet af den 27 Mars 1862. Allm Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. Nio 116 samt Mern. Niis 122 och 125. R. St. un¬
derdån. Skrifv. Nio 122.
Runsten, Jonus Bernhard, om ändring af 2 och 6 §§:na i nu gällande Bevillnings¬
förordning, rn. m. Bevilln.-Utsk. Utlåt. Niis 9 och 14 samt Mern. Niis
16 och 21. R. St underdän. Skrifv. Nio 210.
— — Motion Nio 150, om Bodums kyrkoherdeboställes förvandling från
skatte- till prestbols-natur. Stats-Utsk. Utlät. Nio 80.
— — Motion N:o 151, om anslag till brobyggnad öfver Ångermanelfven vid
Sollefteå. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 141. "
— — Motion Nio 152, om anslag för Sollefteå högre folkskolas ombildning
till tvåklassigt elementarläroverk. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 139.
Rättegångs-ordning, angående underdånig framställning till Kongl. Majit om
behofvet af en förändrad. Motion Nio 158 Allm. Besv.- och Ekon.-
Utsk. Mern. Nio 123.
Sandberg, Anders» Motion Nio 11, om den stadgade folkskole-afgiftens erläggande
äfven af sådane personer, sorn är o arbetsföre och icke utfattige, hvilka,
enligt Kongl, förordningarne af den 8 Mars 1770 och den 15 December
1854, äro befriade från mantalspenningars utgörande. Bevilln.-Utsk.
Utlåt. Nio 21
— — Motion Nio 13, örn förhöjning af afgiften för bränvinstillverkning till
75 öre pr kanna. Sammans. Bevilln.-, Lag-, samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:is 2 och 3 samt Ulät. Nio 5. Bevilln.-Utsk.
Mern. Nio 12.
— — Motion Nio 99, om nedsättning i den nu utgående personliga skydds-
afgiften till 20 öre för man och 10 öre för qvinna. Bevilln.-Utsk. Be¬
tänk. N:o 9.
— — Motion Nio 100, angående en tillökning i folkskole-afgiften af 20 öre
för man och 10 öre för qvinna. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 51.
— — Motion Nio 135, om åtskilliga förändringar uti Kongl, förordningen om
försäljning af bränvin m. m. den 7 December 1860. Sammans. Bevilln.-,
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4, Utlåt. Nio 11
och Mein. Nio 13. R. St. underdån. Skrifv. Nio 170.
Sandberg, oin fortfarande anslag för Kamereraren Carl. Motion Nio 107. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 185.' R. St. underdån. Skrifv. Nio 201.
Schlyter, Professor C. J., om rättighet att under lifstiden uppbära, för utgifrande
af Sveriges gamla lagar, nu innehafvande årliga arfvode, 1,100 Rdr,
äfven om han skulle upphöra med utgifvandet af nämnde lagar. Mo¬
tion Nio 112. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 153. R. St. underdån. Skrifv.
*N:0 186.
Sirkön, om brobyggnad från. Se Åsnen.
Sjömanshus-föreståndare, om befrielse för, att debitera och uttaga sjöfolks krono-
19
utskylder. Motion N:o 81. Bevilln.-Ut.sk. Betänk. N:o 9. R. St. un¬
derdån. SkrifV. N:o 210.
Skattskrifning. Se Mantalsskrifning.
Skolgång, om åtgärder till förekommande af försummad. Motion N:o 92. Allm.
Besv.- och Ekon.-Ut.sk. Betänk. N:o 129-
Sollefteå, om anslag för dess högre folkskolas ombildning till tvåklassigt ele¬
mentarläroverk. Motion N:o 152. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
Sondén, Anders Fredrik, Motion N:o 34, angående behofvet af en ny författning
till ordnande af skyldigheten att deltaga uti omkostnaderna till byg¬
gande af de i 26 kap. 1 § Byggninga-Balken omnämnda byggnader.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 12 och
Mern. N:o 36.
— — Motion N:o 35, om upphäfvande till kraft och verkan af 64 § af Kongl.
förordningen den 6 September 1842, angående truppers och persedlars
fort,skallände. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. H:o 12. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 10.
— — Motion N:o 61, om bestämmande af hvem, som bör räknas för back¬
stugusittare eller inhyseshjon. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 45 (Litt. B.) och
xMem. N:o 79. R. St. underdån. Skrifv. N:o 182.
— — Motion N:o 96, om Farmaceutiska institutets förvandling till ett Statens
läroverk. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
— — Motion N:o 97, om behofvet af en författning angående försäljning af malt¬
drycker, kaffe, thé samt. andra icke sprithaltiga drycker. Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 70.
— — Motion N:o 154, angående bestämd förklaring att lagen om kyrkomöte
är af Kyrkolags natur, samt om införande deri af tvenne stadganden
ur 87 och 88 §§.-na Regeringsformen, sä som de lyda i Kongl. Propo¬
sitionen N:o 61. Lag-Utsk. Betänk. N:0 31.
— — Motion N:o 156, att qvarnindustrien mätte förklaras fri och de författ¬
ningar, hvilka derför lägga hinder, upphäfvas. Sammans. Lag- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16
Spetelska, angående ett hospital för. Se Hospital.
Sqvadron, angående bestämmande till eftermiddagen af samlingstiden för sqva¬
dron eller kompani, der den utsattes på sön- och helgedag. Motion
N:0 9.
Stephens, Professor, om inlösen af 100 exemplar af dess samling utaf fornnordi¬
ska run inskrifter. Motion N:o 129. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 169.
Straffad person, om föreskrift derom, att sådan efter vissa års förlopp, derunder
han visat ett förbättradt uppförande, må erhålla anmärkningsfritt prest¬
betyg. Motion N:o 83. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-
Utsk. Betänk. N:o 39 och Utlåt. N:o 40. R. St. underdän. Skrifv. N:o 209.
Strengnäs, om anslag till förändrad inredning af läroverkshuset derstädes samt
till inköp och inredning af ett annat hus till inrymmande af bibliothek
och samlingar. Motion N:o 91. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 169.
Sundberg, Anton Niklas, Motion N:o 115, med förslag till reorganisation af rikets
20
Domkapitel. Sammans. Stats- och Lag-Utsk. Betänk. N:o 35. R. St.
underdån. Skrifv. N.-o 155.
Sundshohns gästgifvaregård och Borås, angående vägomläggning mellan. Se
Borås.
Sundsvall och Bräcke gästgifvaregård i Jemtland, angående anslag till en före¬
slagen kommunikationsled mellan. Motion N:o 60. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
141. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
Sunnerbo härad, om väganläggning inom, från Bolmen till Wieslanda jernvägs¬
station. Se Bolmen.
Svartån, örn ändring af dess riktning. Se Tysslingen.
Säve, Johan Adolf, Motion N;o 7, om en minimilön af 400 Rdr och en förhöj¬
ning efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring till 500 Rdr för examine¬
rade folkskolelärare. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 169.
— — Motion N.-o 44, om nödiga förändringar i 1859 års Läroverksstadgas
läsordning och strafflagar. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
118 och Mern. N:o 127. R. St. underdån. Skrifv. N:o 174.
— — Motion N:o 77, om en till 75 öre förhöjd tillverkningsskatt å bränvin
samt om utskänkningsställenas stängning under sön- och helgedagar.
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
Nås 2, 3 och 4, Utlåt. N:o 5 och Mern. N:o 12. Bevilln.-Utsk. Mern. N:o
12. R. St. underdån. Skrifv. N:o 170.
— — Motion N:o 130, om ett årligt anslag till löneförbättringar åt de svagast
aflönade Komministrar och Kapellpredikanter i riket. Stats-Utsk. Utlåt.
N:0 139 samt Mern. Nås 170 och 207. Exped.-Utsk. Mern. N:o 15. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— —- Motion N:o 131, om anslag till en vägomläggning mellan Mariestad och
Töreboda. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
Söderberg, Daniel, Motion N:0 51, om anslag för en gång af 22,700 Rdr till in¬
köp af de tomter, som närmast omgifva och bortskymma S:t Lars och
Drottens kyrkoruiner i Wisby. Stats-tJtsk. Utlåt, N:o 187.
— — Motion N:o 81, om befrielse för Sjömanshus-föreståndare att debitera
och uttaga sjöfolks kronoutskylder. Bevilln.-Ut.sk. Betänk. N:o9. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 210.
— •— Motion N:o 101, örn anslag till förökadt underbefäl samt till löneför¬
bättring för Auditören vid Gotlands National-beväring. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 66 samt Mern. N:is 130 och 143.
— — Motion N-o 133, om statsanslag för en teknisk elementarskola i Wisby.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99.
—- — Motion N:o 157, om pension för aflidne Konrektorn J. E. Lyths efter-
lemnade oförsörjda barn. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153 samt Mern. N:is
180 och 210. R. St. underdän. Skrifv. N:o 186.
Tegnér, Esaias lagtius, Motion N:o 8, om vissa tillägg och ändringar i Kongl.
21
förordningen orri mantals- och skattskrifningarnes förrättande, af den
20 Juli 1861. Bevilln.-Utsk. Utlåt. N:o 10.
Tegnér, Esaias Magnus, Motion N:o 9, angående bestämmande till eftermidda-
garne af samlingstiden för sqvadron eller kompani, der den utsattes på
sön- och helgedag.
— — Motion N:o 18, om beviljandet af ett amorteringslån å 150,000 Rdr för¬
sänkning af sjön Tysslingen samt ändring af Svartåns riktning, i Orebro
län. Stats-Ut.sk. Utlåt. N:o 141. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
— — Motion N:o 136, angående medgifvande att Protokollssekreteraren A. O.
J. Ekman må fortfarande och för sin återstående lifstid, utan särskildt
förbehåll, blifva i åtnjutande af den honom, såsom f. d. Kanslist i förra
Allmänna Magasins-kontoret, tillagda löneersättning, eller pension å all¬
männa indragningsstaten. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
Teknisk elementarskola, om anslag för en sådan i Wisby. Se Wisby.
Ternström, Johan, Motion N:o 15, om upplåtelse af egendomen Beckaskog till
H. M. Konungen. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 38.
— — Motion N:o 16, om upphäfvande af 5 och 6 §§ma i 2 kap. [Giftermåls-
Balken. Lag-Utsk. Betänk N:o 14. R. St. underdån. Skrifv. N:o 16.
— — Motion N:0 36, om tillökning i lärarepersonalen vid Christianstads högre
elementar-läroverk på grund af Dahlska stiftelsefonden. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv, N:o 169.
— — Motion N:o 76, om anslag af Statens medel till utvidgande af läroverks-
byggnaderna i Christianstad. Stats-Utsk. Utlät. N.-o 139.
— — Motion N:o 87, om anslag och lån för anläggande af en bibana från
Christianstad till Hessleholm. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 88 samt Mern. N:is
118 och 142. R. St. underdån. Skrifv. N:o 120.
— — Motion N:o 88, om förändrad lydelse af 1 mom. 28 § i Kongl. Maj:ts
nådiga förordning den 7 December 1860, angående vilkoren för för¬
säljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa dryc¬
ker. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Be¬
tänk. N:o 4, Utlåt. N:o 11 och Mern. N:o 13. R. St. underdån. Skrifv.
N:0 170.
— — Motion N:o 126, om revision eller upphäfvande af 1828 års Kongl, för¬
ordning, angående forntida minnesmärkens fredande samt om förändrad
lagstiftning i detta hänseende. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4. Mern. N:o 24.
— — Motion N:o 127, angående förbättrade lönevilkor för halfva antalet af
Kammarskrifvarne i Kammar-Kollegium. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 100.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 168.
Thara, om pension för enkan efter Tullinspektören H. J. Motion N;0 148. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 153. R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
The, angående försäljning af. Se Maltdrycker.
Theorell, om årlig pension å allmänna indragningsstaten åUenkan och oförsörjda
barnen efter Justitie-ombudsmannen S. L. MotioiUNm 52. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 153. R. St. underdän. Skrifv. N:o 186.
Thyselius, Pehr Erik Ludvig, Motion N:o 5, om statsanslag till fyra flickskolor.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
22
Thyselius, Pehr Erik Ludvig, Motion N:o 6, om utarbetande af en ecklesiastik
Boställs-ordning. Allm. Besv.- och Ekou.-IJtsk. Betänk. N:o 20. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 17.
— — Motion N:o 38, angående lönetur för Lektor, som blifvit befordrad från
Kollega- eller Adjunkt-beställning. Stats-Utsk Utlåt. N:o 139 samt Mern.
N:is 170 och 207. R. St. underdån. Skrifv. N:is 1(59.
Tinnerholm, om årlig pension åt enkan efter Postinspektoren i Umeå, Axel Fa¬
bian. Motion N:o 73. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
Trollhätte kanalbolag. Nya, om revision af dess räkenskaper samt Statens bi¬
drag till kanalbyggnaden och utredande af Statens andel i bolagets
inkomster, m. m. Motion N:o 104. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 169 och
Meni. N:o 214. R. St. underdån. Skrifv. N:o 190.
Trupper, om upphäfvande af 84 § i Kongl, förordningen den 6 September 1842,
angående förskaffande af trupper och persedlar. Motion N:o 35. Allm.
Besv.- och Ekon.-Ut.sk. Betänk. N:o 12. R. St. underdån. Skrifv. N:o 10.
Tysslingen, sjö i Örebro län, om beviljande af ett amorteringslån för sänkning
af, samt ändring i Svartåns riktning. Motion N:o 18. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 141. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
Töreboda och Mariestad, om anslag till vägomläggning mellan. Motion N:o 131.
Stats-Utsk. Utlåt. Nio 141.
u.
Ume-elf, om ytterligare låneunderstöd af allmänna medel för fullbordande af bro¬
byggnaden öfver. Motion N:o 74. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141 och Mein.
N:is 168 och 207. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
Umeå, om statsanslag till utvidgning af läroverkshuset i Motion N:o 21. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Underställningsmål, angående förslag till författning rörande. Motion N:o 25.
Utskänkningsställen, angående deras stängande om sön- och helgedagar. Motion
N:o 77. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 4. R. St. underdån. Skrifv. N:o 170.
w.
Warberg, om anslag utan återbetalningsskyldighet tilt de mest nödlidande af de
brandskadade i staden. Motion N:o 159. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 228
R„ St. underdån. Skrifv. N:o 167.
Warola kyrka i Westergötland, om öfverlåtelse åt af en dervid befintlig krono-
tornt, och om efterskänkande af jordeboksräntan för samma tomt. Mo¬
tion N:0 69. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 128.
Wennerström, Nils Gustaf, Motion N:o 4, angående öfverflyttande på civil do¬
maremyndighet af den presterskapet hittills åliggande pröfning af vil-
koren för lysning och vigsel. Lag-Utsk. Betänk. N:o 15.
23
Wennerström, Nils Gustaf, Motion N:o 42, om ändring af 58 § i Kongl, förord¬
ningen den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 116 samt Mern. N:is 122 och 125
R. St. underdån. Skrifv. N:o 122.
— — Motion N:o 43, om anslag till ersättning för bortmistad kronotionde åt
Pastor i Botkyrka och Salem. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
— —■ Motion N:o 58, om rättighet för de Lektorer, hvilka som Kolleger be-
stridt lektorstjenst, att såsom grund för högre lönetur få beräkna sig
till godo någon del af den tid de på sistnämnde sätt tjenstgjort. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 139 samt Mern. Nlis 170, 206 och 210. R. St. under¬
dån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 98, om alla för prester erforderliga examinas afläggande på
en gång vid akademien före ordination samt om upphäfvande af indi-
genatstvång vid ansökning till pastorat. Sammans. Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 27. Mern. N:o 38.
Wensjoe, Thure, Motion N:0 78, om förhöjdt löneanslag för Rektorerne vid de
fyra femklassiga elementar-läroverken i hufvudstaden. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 137, om förhöjd pension till Protokolls-sekreteraren P. A.
Borgs enka. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
— — Motion N:o 141, om förhöjdt årligt anslag till institutet för döfstumma
och blinda. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139 och Mern. N:o 170. R. St. un¬
derdån. Skrifv. N:o 169.
Wernamo köping, om anslag till upprättande af ett elementar-läroverk i. Motion
N:o 37. Stats-Utsk. Utlåt. N:0 139.
Wigsel, angående pröfning af vilkoret! för. Se Lysning.
Winge, om årlig pension åt enka och oförsörjda döttrar efter Prosten I. M.
Motion N:o 66. Stats-Utsk. Utlät. N:o 153. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 186.
Wisby, om anslag till ny hospitalsbyggnad i. Motion N:o 117. Stats-Utsk.
Utlåt. N-.o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — om anslag för en teknisk elementarskola i. Motion N o 133. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 99.
— — om anslag till inköp af de tomter, som närmast omgifva och bort¬
skymma S:t Lars och Drottens kyrkoruiner. Motion N:o 51. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 187.
Wisingsö skolegods- om rättighet till skatteköp af. Motion N:o 45. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 71. R. St. underdån. Skrifv. N:o 77.
Wright, om årlig pension till Kammarjunkaren Wilhelm von. Motion N:0 138.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153. R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
Wrigstad Månsgården i Jönköpings län, om rotefrihet för pedagogbostället.
Motion N:o 82. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 11.
24
A.
Ågren, om pension åt enkan efter Professor Sven Petter. Motion N:o 132. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 153 och Mern. N:o 180. R. St. underdån. SkrifV. N:o 186.
Ångermanelfven, om anslag till brobyggnad vid Sollefteå öfver. Motion N:o 151.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
Åsnen, om anslag till en brobyggnad mellan fasta landet och Sirkön i sjön.
Motion N:o 123. Stats-Utsk. Utlät. N:o 141.
Ö.
Östersand, angående anslag till bibliotheksbyggnad i Motion N:o 59. Stats-
Utsk. Utlåt. N:o 139.
Östmarks kyrka och Kaikelandstorp i närheten af Norska gränsen, om anslag
till väganläggning mellan. Motion N:o 144. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
Stockholm, tryckt hos J. & A. Riis, 1864.