BIHANG
TILL
OAHUnUftBIB IMI&S^SSPÅHIBlIiESS
PROTOKOLL
VID
liag&tma Riksdagen I Stockholm
Åren 18©^ ©eli 1863»
FÖRSTA §AMliIIOEI.
1^ Afdelningen:
Kongl. Majits Nådiga Propositioner och Skrifvelser, jemte
Utdragen af de inför Kongl. Majit uti Stats-Rådet
i ämnet förda Protokoll.
i
L
Kanyl. Majus Nåd. Prop»silian A:o 33.
1
M-o
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Nov. 1862, kl. 2 e. m.
Kongl. MajUs Nådiga Proposition till Rikets Ständer, angående en
med Hannover a/slutad traktat om upphörande af Slade-
eller Brunshauser-tullen; Gifven Stockholms Slott den
51 Oktober 1862.
Sedan fråga uppstått om vidtagande af åtgärder till handelns och skeppsfartens
befriande från den tryckande afgift, som, under benämning »Stade- eller Brunshauser-
tullen», uppbäres för varor, som föras uppför Elbefloden; samt underhandlingar i mini¬
steriel viig härom öppnats, har en traktat om upphörande af nämnde tull den 22 Juni
1861 blifvit med Konungen af Hannover afslutad.
Angående uppkomsten och beskaffenheten af denna tuliafgift är ifrån Ufrikes-de-
partementet meddelad följande utredning:
»I förra hälften af ll:te århundradet erhöll Erkebiskopen af Bremen utaf Kejsar
Conrad den Andre privilegium att uppbära en afgift för varor, som fördes till en i Erke-
biskops-stiftet Bremen inrättad marknadsplats, benämnd Stade, hvilken afgift, ursprungli¬
gen afsedd att användas till ett fromt ändamål, likväl snart nog förändrade natur och
öfvergick till en transito-tull för varor, som fördes uppföre Elben förbi mynningen af den
deruti utfallande Schwinge-floden. Denna tull, hvars utkräfvande i den njm form den
antagit, saknade hvarje rättsenlig! stöd, blef en källa till ständiga klagomål särdeles frän
staden Hamburgs sida; och Kejsar Ferdinand II inseende nödvändigheten af att
befria sjötrafiken på denna stad från de tryckande band, hvaraf den var besvärad, utfär¬
dade, på framställning af Hamburgs Borgerskap, i början af 17:de århundradet ett Fri-
hetsbref, hvarigenom det vid strängt ansvar förbjöds, bland annat, att under hvad före¬
vändning som helst på nedre Elben upptaga någon tull; men under tretio-åriga kriget
synes emellertid denna beskattning hafva af Svenske härförare ånyo blifvit pålagd tra-
liih. lill II. Sl. Prat. 186'i & 1863. I Sami. I Afd. % liand. 1 Hafi. 1
Å
2
Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o SS.
fiken på Elben och sedan, genom Westphaliska freden, Erkebiskops-stiftet Bremen såsom
ett Hertigdöme tillfallit Sverige, samt misshälligheter uppstått med Hamburg i fråga örn
detina fullrätt, föranleddes Sverige häraf att söka genom ett internationelt fördrag betrj'gga
tullens erläggande oell närmare bestämma vilkoren derför. Efter förutgångne under¬
sökningar af en kommission, bestående af ömsesidigt utsedde delegerade, afslöts jemväl
den 11 Mars 1691 med Hamburg en traktat, vanligen benlund Stade-Recess, med der¬
till hörande Elbe-tull-taxa, hvarigenom Stade-tullen, eller, såsom den äfven kallas, Bruns-
hauser-tullen, med vissa inskränkningar, förnämligast till staden Hamburgs förmån, form¬
ligen och för all framtid, återupplifvades. Med undantag af någon kortare tid, då krigs¬
oroligheter derför lade hinder i vägen, upptog Sverige den ifrågavarande tullen till dess
Bremen år 1719 afträddes till det då med England dynastiskt förenade Hannover, hvilket
sedermera varit i åtnjutande deraf, utan annat afbrott än under den tidrymd i början af
innevarande århundrade, då landet var af Franska krigshärar besatt och tullen helt och
hållet upphörde; hvarefter Konungariket Hannover på sednare tider genom konventio¬
ner och traktater med åtskilliga Europeiska Makter ytterligare förvissat sig om tullens
utgörande.»
»Tullbestämmelserna, som genom tid efter annan utfärdade tariffer undergingo väsendt-
liga förändringar, hvarvid tullen småningom förhöjdes, så att den slutligen vida öfversteg
den ursprungliga afgiltens belopp, blefvo, på grund af Wiener-Kongress-akten den 9
Juni 1815, reglerade vid en i Dresden år 1844 hållen konferens emellan de till Elben
gränsande stater. Fn konvention deni emellan träffades den 13 April nämnde år och
i sammanhang dermed afslöts ett Separat-fördrag, enligt hvars 3:dje Art. Hannoveranska
Regeringen hvart 25:te år borde låta den tulltariff, som i följd häraf fastställdes, och
hvarigenom nedsättning vanns i de betungande tullsatser, hvilka förut varit bestämda,
underkastas en revision, för att, med vissa undantag, till £ % af varuvärdet återbringa
de tullsatser, som, efter medelberäkning för nästförflutne 3:ne år, uppginge till mera än
■| % af Hamburger-börsprisen å de särskilda i tariffen specificerade artiklar; och i öfver¬
ensstämmelse med denna tariff hafva sedermera fullsatserna fortfarande utgått jemväl för
varor förda i Svenska fartyg. Den lättnad i afseende å tullens klarerande bereddes tillika
de trafikerande, att fartyg tillhörande gynnade nationer ieke, såsom förut i allmänhet
varit fallet, skulle vara förpligtade att för klarering af tullafgifterna lägga för ankar vid
Schwinge, utan egde att, sedan skepps- och last-handlingar eller, derest de sednare icke
befunnos fullständiga, en förteckning öfver lasten blifvit å Tull-kontoret i Brunshausen
eller å det i Sehwinge-floden stationerade vaktskepp aflemnade, fortsätta resan till
destinationsorten, samt å Hamn-tull-koutoret i Hamburg verkställa ifrågavarande klare¬
ring. Härförutan hade särskilda lindringar i tullen, hvilken sedan lång tid tillbaka icke
utgått för tlamburger-borgare tillhörigt gods, som fördes i dem tillhöriga fartyg, likasom,
på grund af ett för icke längesedan af Hannoveranska Regeringen meddeladt beslut, den
derefter icke eller erlagts för varor, som fördes från hafvet till den Hannoveranska staden
Harburg, i sednare tider blifvit beviljade för vissa varor af Belgiskt, Engelskt och Tyskt
ursprung, hvilka lindringar till en del kommit Svenska fartyg, vid införsel af dylika varor,
till godo.»
Oaktadt dessa sålunda vidtagna nedsättningar i tariffen och de förenklade bestäm¬
melser, som blifvit meddelade i afseende å sättet för uppbörden, uttalade sig likväl snart
och särdeles efter det Sundska tullen blifvit genom traktat den 14 Mars 1857 afskaf-
fad. den offentliga meningen, såväl i Sverige som isynnerhet i andra länder, ifrigt emot
bibehållandet af en tull, hvilken, huru betydande lindringar deruti än blifvit gjorda, dock
Kongl. Majus Nåd. Proposition N:<> 3S.
3
alltid var för handeln i hög grad tryckande och dessutom stod i strid mod nutidens
åsigter rörande de internationela förbindelserna och hvars klarerande i allt fall blef förenadt
med formaliteter af beskaffenhet att utgöra ett väsentligt hinder för handelns fria och
obehindrade gäng. Redan den 20 Jauuari 1857 inkom ett betydligt antal Handlande
och Skeppsredare i Götheborg med en underdånig ansökning, att Kongl. Maj:t måtte
täckas, på det sätt sorn kunde pröfvas säkrast och kraftigast, bereda utväg för upphäf-
vande af denna beskattning, uti hvilken Sverige nödgades i en högst kännbar grad del¬
taga; men som förhållandena då icke voro gynnsamma för inledande af underhandlingar
härom, ansågs det lämpligast, att afbida en lägligare tidpunkt, som med skäl kunde an¬
tagas snart nog skola inträffa, och det dröjde icke eller länge förrän omständigheterna
förändrade sig, så att en skyndsam lösning af frågan var att emotse. Efter det inom
England, såväl från de trafikerandes sida, som isynnerhet uti Parlamentet, förnyade kla¬
gomål öfver de af Stade-tullen härflytande kostnader och besvär blifvit förde, uppsade
Kongl. Stor-Britanniska Regeringen deri 14 Augusti 1858 den traktat, som England
är 1844 afslutat med Hannover rörande Stade-tullen, och de underhandlingar emellan
båda Staterna, hvartill denna uppsägning gaf anledning, ledde också till ett preliminärt
aftal, åsyftande denna tulls fullkomliga afskaffunde medelst en aflösning från de Staters
sida, som till densamma bidrogo. Staden Hamburg, som jemte England företrädesvis
betungades af denna afgift och der den skada och den olägenhet, Stade-tullen tillskyndade
trafiken på Elben, städse framkallat allmänna och kraftiga yrkanden på dess ofördröjiiga
upphäfvande, biträdde detta aftal och Kongl. Hannoveranska Regeringen inbjöd härefter
den 2 Februari sistlidet år Regeringarne i öfriga länder, hvilkas fartyg deltogo i han¬
deln på Elben, att gemensamt med England och Hamburg, på de grunder samma aftal
innehölle, med Hannover träffa öfverenskommelse om Stade-tullens afskaffande.
Enligt detta, på sorgfälliga och långvariga undersökningar grundade aftal, skulle
aflösningssumman, i afseende hvarå Kongl. Plannoveranska Regeringen först framställt
yrkande om densammas bestämmande till ett belopp af 4,500,000 Thaler, motsvarande
efter 4 % den efter medelberäkning kalkylerade årliga nettoinkomsten of uppbörden,
186,000 Thaler, upptagas endast tili 3,100,000 Thaler, utgörande 15 gånger den till
ungefär 200,000 Thaler beräknade bruttoinkomsten af tullen, af hvilken aflösningssumma
England och Hamburg, för befrämjande af sakens framgång, komme att erlägga -|;del
hvar, och öfriga intresserade Stater hade att tillsammans utgöra den återstående £:delen,
till grund för fördelningen hvaraf borde tagas i beräkning det totalbelopp, som per me¬
dium årligen af hvardera Statens fartyg utginge för de i dessa fartyg förda varor, såsom
varande den säkraste, om icke enda utvägen för frågans lösning.
Efter erhållen kännedom om denna af Kongl. Hannoveranska Regeringen hos
Kongl. Maj:t gjorda framställning rörande Sveriges deltagande i en allmän aflösning af
ifrågavarande tull, inkom ett större antal Handlande och Skeppsredare i hufvudstadeu
tili Kongl. Maj:t med en underdånig skrift, deruti de anhöllo, att Kongl. Maj:t täcktes
vidtaga sådana åtgärder, att Sveriges handel och sjöfart kunde så fort som möjligt vinna
befrielse från denna afgift, med ytfryckt förhoppning tillika att Kongl. Maj:t i sådant
afseende måtte med välbehag omfatta det tillfälle, som då erbjöds att få Stade-tullen
upphäfd.
Kommers-kollegium, hvars underdåniga utlåtande i ämnet infordrades, förklarade
jemväl, att Kollegium, i betraktande af de olägenheter för trafiken, den nedtryckning af
priset å Svenska,'"till vissa Elbehamnar exporterade produkter, den nedsättning af frakt-
beloppet för Svenska fartyg vid varuskeppningar till sagde hamnar, och det fördyiaride
4
Kongl. Majlis Nåd. Proposition N:o 38.
af den betydliga mängd kolonialvaror, som till Sverige från Lubeck oell Hamburg impor¬
teras, till hvilket allt denna tull gåfve anledning, funne det för Sveriges intressen vara
af icke ringa vigt, att densamma till alla delar afskaffades; och ehuru den föreslagna
■grunden för fördelningen af den |:del utaf lösningssumman, som af Sverige med flere
Stater skulle erläggas, vore för Sverige mindre gynnsam, — likväl och då den äskade
godtgörelsen för tullen icke blifvit högt beräknad; då England och Hamburg, genom att
erbjuda f-delar af hela lösningssumman, hufvudsakligen komme att utgöra denna ersätt¬
ning och derigenom i det väsendtligaste undanröjdt hvarje betänklighet, soni från öfriga
Staters sida kunde uppstå emot grunden för fördelningen dem emellan af den återstående
-J-:de!er>; då Stade-tullen genom sin blotta tillvaro måste betraktas såsom en kännbar
olägenhet för Sveriges handel och sjöfart och, i följd deraf, medelbart tryckande på kon¬
sumtionen inom landet af vissa betvdiiga varuartiklar; då Sveriges förutsatta bidrag
redan i och för sig, samt obestridligen med hänseende till fördelarne å andra sidan,
kunde anses vaia mindre betydligt,; och då slutligen, i händelse ifrågavarande framställ¬
ning ej blefve bifallen och Svenska fraktfarten på Elben således komme att fortfarande
underkastas en beskattning, från hvilken andra nationer sig frilöst, täflan med deni i
denna trafik skulle i hög grad försvåras samt till och med i vissa fall omöjliggöras,
ansåg Kollegium derjemte sig häruti ega tillräcklig anledning att underdånigst tillstyrka
det Kongl. Majit täcktes medgifva och antaga ofvanberörde af Kongl. Hannoveranska
Regeringen framställda förslag till en för all framtid gällande aflösning af Stade-tullen.
Det kunde, rid anförde förhållanden, ej lida tvifvel att frågan om denna aflösning
för Sverige, som bland de till ett antal af närmare 30 upptagne Stater, hvilka på Elbe-
hamnar drefvo någon anmärkningsvärd handel oell fraktfartsrörelse, tillhörde dem, sorn
näst England och Hamburg förnämligast bidrogo tili Stade-tullen, var af den betydenhet
att den till detsamma ställda inbjudning att biträda de af andra Stater härom inledda
underhandlingar måste efterkommas samt att det borde kraftigt medverka till deras fram¬
gång; och då, hvad angick de i sammanhang med denna inbjudning uppställda vilkor
för tullens upphörande, såväl hela lösningssumman, som ock den till f,:delar deraf upp¬
gående andel, England och Hamburg komme att erlägga, blifvit bestämd, så att öfriga
Stater deruti egde en ökad anledning att i denna aflösning deltaga, samt. vid jemförelse
af särskilda grunder för fördelningen af den på sistnämnde Stater belöpande tredjedel i
ersättningen för tullens afskaffande, ofvanomförrniilde af Kongl. Hannoveranska Regerin¬
gen i sådant hänseende föreslagna och af flere länders Regeringar omedelbart derefter
godkända princip visade sig ensam vara af beskaffenhet att frän de intresserade Stater¬
nas sida kunna påräkna ett allmännare bifall och således, derest hela frågans lösning
icke skui 1 e äfventyras. mäste anses företrädesvis estnad att läggas till grund vid beräk¬
ningen af hvarje Stats andel, fann Kongl. Majtf, som härvid ej eller kunde underlåta
att taga i betraktande, att Sverige sjelft för omkring halftannat århundrade sedan på ett
verksamt sätt befrämjat denna tulls vidmagthåliande och under en längre följd af år
deraf skördadt vinsten, sig böra, i enlighet med hvad tillstyrkt blifvit, för Sveriges del
samtycka till det förslag härutinnan, som af Kongl. Hannoveranska Regeringen blifvit frant-
stäldt, hvarefter Kongl. Majifs Minister-resident i Hamburg erhöll uppdrag att deltaga i
de konferenser, som för ärendets definitiva reglerande komme att i Hannover hällas
samt alt dervid såsom fullmägtig bevaka Sveriges rätt och förde).
Efter förutgångne ytterligare underhandlingar, deruti åtskilliga i utlösningen intres¬
serade Makter då ej kommo i tillfälle att deltaga, afslutades den 22 Juni nästlid et
år emellan Hannover, å ena sidan, samt Sverige oell Norrige, jemte Österrike, Belgien,
lin ny t. Majus Nåd. Proposition If-.o ss.
5
Brasilien, Danmark, Spanien, Frankrike, England, Meeklenhurg-Schwerin, Nederländerna,
Portugal, Preussen och Ryssland samt de Fria Hansestäderna Bremen, Hamburg och
Lubeck, ä den andra, en härlios bilagd traktat, å hvilken Kongl. Majit, under förbehåll
af Rikets Ständers bifall, meddelat sin ratifikation, och hvars hufvudsakligaste bestäm¬
melser äro följande:
Hons Majit Konungen af Hannover förbinder sig:
a) att helt och hållet och för alltid afskaffa deri afgift, sorn, vanligtvis benämnd
Stade- eller Brunshauser-tullen, hittills uppburits för laster uti fartyg, hvilka, vid gåendet
uppför Elben, passera mynningen af Sehwinge-floden ;
b) att icke, i stället för berörde afgift, lägga någon ny pålaga, af hvad natur den
vara mä, på de fartyg, sorn gå uppför eller utför Elben, vare sig på sjelfva fartygen
eller på deras laster;
c) att icke hädanefter, under hvad förevändning det vara må, underkasta de far¬
tyg, som gå uppför eller utför Elben, någon kontroll med afseende å den afgift, som
sålunda komme att upphöra;
d) att liksom tillförene och i mån af dess nuvarande förbindelser draga försorg
om vidmagthållonde af de arbeten, som aro nödvändiga för den fria sjöfarten pä Elben;
e) att icke såsom ersättning för de utgifter, hvilka kunde blifva en följd af full¬
görandet utaf detta åtagande, införa någonsomhelst afgift i stället för Stade- eller Bruns¬
hauser-tullen.
Dessa förbindelser skulle träda i verket från och med den 1 Juli samma år.
Såsom skadestånd och ersättning för de uppoffringar, ofvanintagne bestämmelser
medförde, förbunde sig de i denna traktat deltagande Magter att til! Hannover betala
en summa af 2,857,338 J Thaler, hvaraf Sverige, enligt ofvan uppgifne grund, borde betala
92,495 Thaler.
Beträffande betalningen af de särskilda andelarne, stadgades, att den borde verk¬
ställas inom tre månader från nyssnämnde dag, men att emellertid särskilda öfverens-
kommelser kunde träffas i ändamål att uppskjuta denna tidpunkt eller bestämma betal¬
ningen medelst annuiteter, samt att ränta å 4 % å kapitalet skulle erläggas från och
med den 1 Juli samma är för betalning i terminer; och gjordes slutligen verkställigheten
af de ömsesidiga förbindelser, som i traktaten innehållas, beroende af de föreskrifter,
hvilka vissa af de Höga kontraherande Magterna, enligt, gällande konstitutionela lagar
hade att iakttaga.
Genom ett samma dag af de Fullmägtige undertecknadt Protokoll förklarades
vidare, att Kongl. Hannoveranska Regeringen, i afbidan på verkställigheten af de i Art.
VI oell VII af traktaten omförmälda förbindelser, skulle ega att provisoriskt och medelst
kautionering bibehålla den tull, den förbundit sig att afskaffa, men att i den mån någon
af de kontraherande Magterna uppfyllde dessa förbindelser. Kongl. Hannoveranska Rege¬
ringen. ä sin sida, skulle låta de provisoriska kautionerings-åtgärderna upphöra och
anbefalla befrielse derifrån för de varor, sorn föras i denna Magts fartyg.
Till följd af ofvanberörde medgifvande i afseende ä liqviden, undertecknades
sedermera den 2 derpå följande Juli, efter dertill erhållet bemyndigande utaf Sveriges
och Hannovers Fullmägtige, ett Protokoll, af hufvudsakligt innehåll, att den på Sverige
belöpande ersättning skulle erläggas under loppet af fem på hvarandra följande år, företa
gången med 22,495 Thaler, å den tidpunkt nästinstundande år, som derför kunde varda
bestämd, och derefter med 17.500 Thaler årligen, men mod Sverige förbehållen rättighet
att gälda hela summan under år 1863 eller ock flere annuiteter på en gång.
6
Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 38.
I fråga om medel till bestridande af dessa utbetalningar, sorn åsyfta att bereda
Sveriges handel och sjöfart en länge emotsedd befrielse från en betungande och stän¬
digt vexande utgift och att dymedelst bidraga till att ytterligare utveckla detta lands
mångartade förbindelser med de vigtiga handelsplatser vid Elben, till hvilka tillträde för
detsammas fartyg hittills varit af denna sekelsgamla skatts erläggande betingadt, har
Kongl. Maj:t, då Handels- och Sjöfarts-fondens tillgångar genom utbetalning af den för
Öresundska tullens upphörande bestämda årliga aflösningssumma, hvilken äfven under
nästinstundande statsregleringsperiod är beräknad att derifrån gäldas, — äfvensom af
kostnaden för nya telegraflinjers anbringande och de äldres förseende i mån af behof
med nya stolpar, — äro starkt anlitade, ansett att om ifrågasatta åtgärder till handelns
skyddande å aflägsnare farvatten genom dit afgående expeditioner med örlogsfartyg
och andra vigtiga företag till handelns och sjöfartens befrämjande, skola i någon mån
kunna genom bidrag ifrån denna fond beredas, ifrågavarande utbetalningar icke såsom
eljest önskligt varit, kunna derå anordnas, utan göra beviljandet af särskilda medel nöd¬
vändigt; och har Kongl. Maj:t härmed velat föreslå Rikets Ständer att, med godkän¬
nande af de förbindelser, Kongl. Majd genom ifrågavarande traktat Sig och Riket ikhidt,
till fullgörande af denna betalningsskyldighet antingen, med afseende å det i och för sig
icke särdeles betydliga belopp, hvartill Sveriges andel i aflösningssummao uppgår, anvisa
hela detta belopp 92,495 Thaler.
att utgå på en gång under instundande år, jemte ränta beräknad
från och med den 1 Juli sistlidet är intill samma tid nästkom¬
mande år, då betalningen antages i sådant fall kunna ega rum,
eller för två år 7 399 T hr. 18 sgr.
tillsammans 99,894 Thr. 18 sgr.
motsvarande i jemnadt fal omkring 270.000 R:dr,
eller oek, derest den Sverige förbehållna rättighet till betalning medelst annuiteter finnes
böra begagnas, i enlighet med barbos bifogade uträkning öfver kapitalafbelalningarne
och räntebeloppen anvisa
l:o för innevarande år 1862:
en summa af ... 3,699 Thr. 24 sgr, eller omkring ..... 9,990 R:dr,
2,o för år 1863:
en summa af . . . . 26,194 Thr. 24 sgr, eller omkring 70,730 R:dr,
3:o för instundande stats¬
regleringsperiod :
för år 1864 Thr. 20.300 eller 54,810 R:dr,
» » 1865 » 19,600 ...... eller 52,920 R:dr,
” ” 1866 « 18,900 58.800 ... eller 51,030 R:dr,
eller tillsammans
en summa af . . . 88,694 Thr. 16 sgr, motsvarande 239,480 R:dr;
kommande i sistnämnda fall det till slutliqvid af kapital och ränta år 1867 erforderliga
belopp, 18,200 Thaler eller 49,140 R:dr, att af Rikets härnäst sammanträdande Stän¬
der äskas.
Kongl. Majit har tillika velat fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på angelägen¬
heten deraf, att beslut härom utan någon större tidsutdrägt varder fattadt, pä det att
förutnämnde provisoriska kautioneringsätgärder må, så snart som möjligt, upphöra att i
afseende å Sverige ega tillämplighet, äfvensom Kongl. Majit velat för Rikets Ständer
Kongl. Majis Nåd. Proposition N:o.. 38.
7
omförmäla, att den ränteliqvid, som, enligt traktatens lydelse den 1 sistlidne Juli,
bort ega ruin, efter Kongl. Maj:ts den 29 sistlidne April fattade beslut, blifvit af den
under Kongl. Utrikes-departementets förvaltning stående Konsule-fonden förskottsvis
erlagd, emot ersättning från de medel, hvilka af Rikets Ständer för nu framställda behof
kunna komma att anslås.
Kongl. Majit förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse
välbevågen. Datum ut supra.
C AR I,.
C. Lagerstråle.
T a !> S å,
utvisande de summor, hvilka under åren 1862—1867 böra för aflösning af Stade-tullen,
jemte ränta å 4 proc. å aflösningskapitdet, af Sverige erläggas:
1862 Juli 1. Ränta för 1 år ä 4 proc. å Thaler 92,495 — Th:r 3,699: 24 sgr.
1863
|
>;
|
» Kapitalafbetalning »
|
22,495: —
|
|
|
|
Ränta ä Thr 92,495: — . . . »
|
3,699: 24
|
26,194: 24.
|
1864
|
v
|
» Kapitalafbetalning »
|
17,500: —
|
|
|
|
Ränta å återstående Thr 70,000: —
|
2,800: -
|
20,300: —
|
1865
|
|
» Kapitalafbetalning
|
17,500: —
|
|
|
|
Ränta å återstående Thr 52,500: —
|
2,100: —
|
19,600: —
|
1866
|
»
|
» Kapitalafbetalning
|
17,500: —
|
|
|
|
Ränta å återstående Thr 35,000: —
|
1,400: —
|
18,900: —
|
1867
|
o
|
n Slutliqvid
|
17,500: —
|
|
|
|
Ränta å detta belopp
|
700: —
|
18,200: —
|
Summa Thaler 106,894: 18 sgr,
af hvilket belopp kapitalet utgör en summa af Thaler 92,495: —
och de upplöpande räntorna . . ” 14,399: 18 sgr.
Summa Thaler 106,894: 18 sgr.
8
Kongl. Majlis Nåd. Propositivn N’.o SS.
Utdrag af' Pia lokalia t öfver Ciri/-är enden, hälle/ inför Hans Maj: t
Honungen i Stats-Rodel å Stockholms Slott den 51 Ok¬
tober 1862.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
1 hyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Sedan underhandlingar i ministeriel väg egt rum med Kongl. Hannoveranska Rege¬
ringen, i ändamål att befria sjöfarten på Elbe-floden från den afgift, sorn under benäm¬
ning af Stade- eller Brunshauser-tullen hittills uppburits för laster uti fartyg, hvilka vid
gåendet uppför Elben passera mynningen af Schwinge-floden, och en traktat rörande
berörde afgifts upphörande, emot öfverenskommen lösen, blifvit afslutad mellan Konungen i
Hannover å ena sidan, saint de förenade Rikena, jemte åtskilliga andra Makter, å den
andra, samt denna traktat, jemte ett af Kongl. Majds Fullmägtig vid berörde underhand¬
lingar särskildt undertecknadt protokoll angående det sätt, hvarpå Sverige och Norrige
skola uppfylla de dem jemlikt traktaten åliggande förbindelser, blifvit den 2 Juli 1861,
under förbehåll af Svea Rikes Ständers och Norriges Rikes Stortings vid deras näst
derefter inträffande sammanträden afgifvande bifall, af Kongl. Majit uppå föredrag¬
ning af Utrikes-departementet gillad, antagen och ratificerad, så ock efter det Herr
Statsministern för Utrikes Ärendena, under den 24 innevarande månad, till Civil-depar-
tementet öfverlemnat exemplar af förenämnde traktat, jemte dervid fogade särskilda pro¬
tokoll för den åtgärd, som på Civil-departementet berodde, anhöll föredragande Departe-
inents-chefen nu, efter föregången beredning af ärendet gemensamt med Chefen för
Finans-departementet, att till Kongl. Majrts nådiga öfvervägande få hemställa frågan om
beredande af tillgång till den summa af 92,495 Thaler, som Sverige borde för siri del i
lösen för Stade-tullen till Hannover utgifva.
I detta
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39. 9 ' '
I delta afseende anförde Departements-chefen i underdånighet: — — — —
Hvad Departements-chefen sålunda yttrat och hemställt, och hvari
Stats-Rådets öfrige ledamöter instämde, behagade Kongl. Maj:t
till alla delar i nåder gilla; hvarjemte Kongl. Maj:t befallde, att
nådig Proposition i ämnet, sådan den finnes detta protokoll bilagd,
skulle till Rikets Ständer afgå.
Ex protoeollo
Rudolf Adelgren,
M:o 39.
Arik. till Exp.-Utsk. den 28 Nov. 1862, kl. 2 e. ni.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets Ständer i fråga om
anslag för fortsättning af de geologiska undersökning arne
inom riket samt lifgifvande af derpå grundade Kartor;
Gifven Stockholms Slott den H November lk03.
Uti sin den 24 Oktober 1860 till Kongl. Maj:t aflätna underdåniga skrifvelse, an¬
gående regleringen af utgifterne under Riks-statens Sjette Hufvudtitel, förmälde Rikets
Ständer, att de upplysningar rörande jordlagrens rigtning, sammansättning och bestånds¬
delar, malmers och bersarters utbredning, särskilda trakters större eller mindre lämplig¬
het för odlmgsföretag och nya kommunikations-liniers anläggning m. m., som inhemtades
af de geogriostiska profkartor öfver dittills verkställda geologiska undersökningar inom
riket, hvilka blifvit upprättade af Chefen för dessa undersökningar, Professoren m. in.
A. J. Erdmann, funnits vara af den värdefulla beskaffenhet att, förutom deras vetenskap¬
liga intresse, väsendtliga fördelar skulle deraf vinnas för jordbrukets och andra näringars
utveckling och förkofran; och anvisade Rikets Ständer, som ansågo allt skäl vara för
hand att ifrågavarande arbeten vidare fortsattes enligt uppgjord plan, det af Kongl. Majrt
Hill. till It. St. Prot. 1862 & 1863. I Sami. 1 Afd. 2 Band 1 Häft. 2
10
Kongl. Majus Nåd. Proposition N:o 39.
enligt nådig Proposition den 27 Oktober 1859 för sådant ändamål äskade reservations¬
anslag, 30,000 Riksdaler årligen, att för innevarande statsregleringsperiod, eller åren
1861—1863, enligt Kongl, Maj:ts disposition från Riksgälds-konforet utgå; hvarjemte Rikets
Ständer beviljade ett reservationsanslag af 20,000 Riksdaler under samma statsreglerings¬
period, att likaledes från Riksgälds-kontoret utgå till bestridande af kostnaderne för gra¬
vering och tryckning, enligt det af Professoren Erdmann framställda andra alternativ, i
■swinr'^8 skala, af de blad utaf landets geologiska kartverk, som under denna tid full¬
bordades.
De geologiska undersökningarne, hvilka togo sin början år 1858, voro under de
första tre åren förlagde uteslutande inom de fyra län, som närmast omgifva Mälaren,
nemligen Upsala, Stockholms, Westmanlands och Södermanlands län; men sedan Elfs¬
borgs läns båda Hushållnings-sällskap i början af år 1861 hos Kongl. Maj:t framställt
underdånig anhållan att dessa undersökningar finge utsträckas äfven till detta län, på det
att länet med det snaraste måtte kommu i åtnjutande af de fördelar, som af så beskaffade
undersökningars anställande derstädes kunde förväntas, samt Uushållnings-sällskapen för
detta ändamåls vinnande erbjudit sig att med visst belopp i kostnaden deltaga, har en
del af arbetspersonalen varit till sistnämnde Isin förlagd, under det att den öfriga personalen
fortfarande varit sysselsatt inom Mälareprovinserna, hvarest arbetena numera fort¬
skridit så långt, att alla de trakter, sorn närmast omgifva Mälaren, blifvit fullständigt
undersökta.
De i Elfsborgs län företagne undersökningar hafva omfattat en del af Dalsland
samt de trakter, som frän Hunne- och Halleberg utbreda sig kring Wenersborg, äfven¬
som dem, hvilka i närheten af Alingsås omgifva och innefatta de så kallade Svältorna.
Sammanlagda arealen af det område, som blifvit undersökt under loppet af arén
1858—1862, utgör i rundt tal ungefär 120 qvadratmil, hvarjemte af denna areal omkring
50 qvadratmil blifvt under de tre sista åren reviderade.
Af det geologiska kartverket har hittills endast ett blad hunnit utkomma. Sedan
detta års början äro likväl fem nya kartblad under gravering och tryckning, hvaraf två
snart blifva färdiga, och de öfriga tre utiemnas till allmänheten vid nästa års början.
Efter det innevarande års rekognosceringar afslutats blifva ytterligare åtta eller nio blad
så fullständigt undersökta, att de, efter föregången uppritning och färgläggning, kunna
under loppet af instunda nde vinter utleinnas till tryckning. Priset för hvarje kartblad
med dertill hörande beskrifning och profiler är af Kongl. Maj:t bestämdt i allmänhet
till Två Riksdaler, men blifver något billigare för de blad, som omfattar mera vatten
än land.
Af den underdåniga framställning rörande ytterligare fortsättning af ifrågavarande
undersökningar under näst instundande statsregleringsperiod, hvarmed Professoren Erd¬
mann till Kongl Majit inkommit, inhemtas, bland annat:
att, i öfverensstämmelse med den af Kongl. Majrt vid undersökningarnes början
fastställda plan, antalet af de vid desamma tjenstgörande egentlige rekognoscörerne
småningom blifvit ökade till åtta, men att från och med nästlidna år med Kongl. Majits
nådiga tillstånd ytterligare en rekognoscör blifvit antagen, för att i någon mån ersätta
den minskning i arbetskraft inom Mäiaretrakterne, som skulle uppkomma, derest en del
af den gamla arbetsstyrkan förlädes till Elfsborgs län; hvarförutan en särskild afvägare
blifvit tillsvidare antagen, sedan Kongl. Majit beviljat ett extra anslag under åren 1861 —
1862, för höjdbestämmelsers iakttagande i samband med de geologiska undersökningarne;
hvadan således inalles tio medarbetare för närvarande funnes vid ifrågavarande arbeten
anställde, samt
Kongl. Majus Nåd. Proposition N:o 33.
11
att, enligt den i nåder fastställda aflöningsstaten, livarje medarbetare under de
första tom åren erhölle en stigande årsaflöning tilldess han från och med sjette äret af
sin tjenstgöring finge uppbära i lön 2,000 Riksdaler årligen, dock utan att sedermera
kunna deri påräkna någon förhöjning; men att, enär det vore af vigt för undersöknin-
garnes behöriga fortgång, att de dervid anställde biträden, som under en följd af år
förvärfvat erfarenhet och säkerhet, fortfarande blefve qvarstående, och då förenämnda
högsta årsaflöning vid ett sådant förelag, som det nu ifrågavarande, der trägen tjenst¬
göring under hela året utan afbrott måste af hvarje deltagare förutsättas, icke, med
afseende å nuvarande höga lefnadskostnad, torde kunna tillbakahåila frestelsen för många,
att på annat håll söka den ökade utkomst, af hvilken de genom ådagalagd flit och för-
värfvade kunskaper ansåge sig förtjente, — det syntes varti lämpligt så bereda, att de vid de
geologiska nndersökoingarne anställde personer kunde hafva förhoppning att efter en viss
följd af år ånyo blifva uppflyttade i högre aflöningsgrad, i hvilket fäll sannolikt de fleste
skulle finna med sin fördel öfverensstämmande och för sin framtid betryggande att qvar*
stadna på den bana de en gång valt för sin verksamhet.
För en sådan lönetillökning har Professoren Erdmann framställt följande alternativa
förslag, enligt hvilka hvarje medarbetare skulle, antingen, efter att fulla 10 år hafva
tjenstgjort, hvaraf 5 år med 2,000 Riksdalers lön, uppflyttas till en aflöning af 2,500
Riksdaler, och sedan efter hvarje fem års förlopp erhålla en ytterligare tillökning i lönen
af 500 Riksdaler, tills densamma efter 20 års tjenstgöring uppginge till 3,500 Riksdaler,
utöfver hvilket belopp någon tillökning ej vidare skulle ifrågakomma, eller ock, efter att
i fulla 5 år hafva årligen åtnjutit 2,000 Riksdaler, uppflyttas till en aflöning af 2,500 Riksdaler,
och efter ytterligare 5 års tjenstgöring erhålla 3,000 Riksdaler i årlig lön. Efter ytter¬
ligare 5 år, eller fulla 20 års tjenstgöring, skulle sedermera de två eller tre äldste upp¬
flyttas till en lön af 3,500 Riksdaler, och först i mån af desses afgång de i tjenstgörings-
åldern närmast stående inträda i samma rättighet, dock så att alltid en tjenstgöring af
20 år måste förut hafva egt rum.
För den händelse Kongl. Majd skulle finna skäl att i någon mån lemna bifall till
ofvanberörda förslag, och stadga någon ändring eller något tillägg uti den för del-
tagarne i det geologiska undersökningsarbetet förut fastställda aflöningsstat, har Professoren
Erdmann tillkännagifva, att under de år, som omfattas af nästinstundande statsreglerings-
period endast en af desse deltagare kunde komma i fråga att uppflyttas i högre löne¬
grad än den nuvarande högsta, och detta först från och med det sista året af nämnde
period eller år 1866, hvadan den härigenom uppkommande tillökning af 500 Riksdaler
till de öfriga beräknade utgiftssummorna ej kunde utöfva någon märkbar rubbning i det
upprättade utgiftsförslaget.
På grund af nu gällande aflöningsstat och med ledning af den erfarenhet, hvad
öfriga utgifter beträffade, som under de förflutna åren kunnat förvärfvas, har Professoren
Erdmann, på sätt en vid hans framställning bifogad bilaga närmare utvisar, beräknat de
sannolika utgifterna
för är 1864 till 42,300 Riksdaler,
» ” 1865 till 44,100 Riksdaler,
» » 1866 till 45,400 Riksdaler,
eller i medeltal för hvarje år till 43,933 Riksdaler 33 öre. Hela den summa, som för
fortsättande af de geologiska undersökningarna under nästa sfatsregleringsperiod efter
samma plan, sorn hittills, blefve erforderlig, skulle således uppgå i rundt tal till 132,000
Riksdaler.
Uti utgiftsförslaget har upptagits aflöning för en särskild afvägare och beloppet af
12
Kungl.. Maj dt Nåd. Proposition N:o 39.
hans reseräkning för hvarje år; förmälande Professoren Erdmann, att den bristfälliga
kännedom om landet, sorn i bypsometriskt hänseende ännu egde rum, öfvertygelsen oro
den nytta och fördel, som dessa afvägningar ofelbart skulle i flera hänseenden kunna
åstadkomma, och det varma deltagande, som de i samband med de geologiska under-
sökningarne hittills utförde höjd bestäm melserne redan tillvunnit sig, gåfve grundad anled¬
ning till underdånig hemställan om dessa arbetens fortfarande enligt samma plan, sorn
hittills varit för dem faststäld.
Äfvenledes hafva uti utgiftsförslaget uppförts lön för en Vaktmästare och hyra
för arbets- och samlingslokalen. Den förra utgiften hade hittills, så länge undersök¬
ningen varat, icke ifråga kommit till det nu föreslagna beloppet, utan hade endast en
summa af 150 Riksdaler ärligen utgått såsom arfvode till en på annat häll anställd per¬
son, som tillika för Geologiska Byrån besörjt eldning och städning jemte den nödvän¬
digaste uppassningen.
De ständigt tillvexande samlingarne och den nu ända till ett antal af tio små¬
ningom ökade arbetsstyrkan gjorde den till samlingarnes inrymmande och för vinterarbetena
afsedda förhyrda, inskränkta lokal allt mera obeqväm. På det emellertid så liten summa
som möjligt måtte för detta ändamål behöfva afgå från det påräkneliga anslaget, hade
Professoren Erdmann ansett sig böra tillsvidare åtnöjas med den inskränkta lokalen och
söka att genom vissa anordningar vid samlingarnes uppställning och förvarande samt
öfriga tillgöranden i någon mån minska deraf härrörande olägenheter. Dessa blefvo dock
för hvart år mer och mer kännbara, emedaD hvarje ny sommars skörd måste hafva sin
vederbörliga plats för att uppställas. Oupptagne och i sina packlådor qvarliggande skulle
dessa samlingar, och sålunda äfven hela sommarens arbeten, endast ofullständigt kunna
utredas och för öfrigt mycken oordentlighet föranledas. Uri utgiftsförslaget hade hyran
för arbets- och samlingslokalen fortfarande blifvit upptagen för hela nästa statsreglerings-
period under den förutsättning att, äfven om nödiga medel blefve, uppå skeende nådig
Proposition, vid innevarande riksdag anslagna till en ny byggnad, uti hvilken äfven
Geologiska Byrån, jemte dess Museum, finge inrymmas, denna byggnad likväl sannolikt
icke före utgången af år 1866 kunde blifva så fullt färdig, att den Geologiska Institu¬
tionen der kunde inflytta.
Beträffande tryckningskostnaden för det kartverk, som på grund af förenämnde
undersökningar kunde hinna upprättas, har Professoren Erdmann beräknat densamma i
medeltal för hvarje blad med tillhörande beskrifning till 2,000 Riksdaler för en upplaga
af 1,000 exemplar; och som ungefär 6 dylika blad för hvarje år antagligen kunde hinna
att lenina pressen, skulle detta föranleda till en årlig utgift af 12,000 Riksdaler, hvadan hela
den beräknade tryckningskostnaden för de tre åren 1864—1866 komtne att uppgå till
30,000 Riksdaler.
Slutligen har Professoren Erdmann i underdånighet anfört, att i händelse Kongl.
Majit skulle tillåta, att det belopp, sorn för det i bokhandeln utlemnade kartverkets för¬
säljning kunde inflyta, finge användas såsom bidrag till bekostande af nya kartblads
tryckning eller ock till aflönande af en förökad arbetsstyrka vid sjelfva undersöknin-
garne, torde måhända framdeles någon nedsättning i det ena eller andra af ofvan af-
gifna kostnadsförslag kunna ega rum, men att, då ännu endast ett kartblad varit kort
tid i bokhandeln utlemnadt, och någon redogörelse för försäljningssumman icke förr än
under nästa år inkomme, det således nu icke med säkerhet kunde beräknas, till hvad
belopp ett sådant bidrag må kunna förväntas.
På grund af hvad sålunda blifvit af honom i underdånighet anfördt, har Profes¬
soren Erdmann anhållit, det, måtte Kongl. Maj:t till Rikets Ständer aflåta nådig Propo¬
Kongl. Maj-.ls Nåd. Proposition N:o 39.
13
sition om beviljande under nästkommande statsregleringsperiod af 132,000 Riksdaler för
fortsättande af d.e geologiska undersökningarna, att med 44,000 Riksdaler årligen utgå,
äfvensom af 36,000 Riksdaler för befordrande till trycket af de kartblad med tillhörande
boskrifningar, sorn på grund af nämnde undersökningar blifva upprättade.
Dä Kongl. Maj:t nu detta ärende tili nådig pröfning förehaft, har Kongl. Majit
ansett sig icke böra förorda det framställda förslaget om ytterligare tillökning efter vissa
tjensteär i den för medarbetare vid de geologiska undersökningarne bestämda och redan
nu i mån af tjenslgöringen stigande års-atlöningen, hvadan Kongl. Majit utan att nu till
afgörande företaga frågan om löneförhöjningen, förklarat sig vilja på förnyad framställ¬
ning tore nästkommande riksdag taga under öfvervägande, huruvida någon tillökning i
de äldre medarbetares aflöning dä bör beredas. Enär någon giltig anledning numera
icke förefinnes att bestämma anslag särskildt till sjelfva undersökningarne oell särskildt
till ka tornäs tryckning, men minskning i det för kartetrycket erforderliga anslag torde
kunna påräknas, dels genom den tillgång, som medelst kartblads försäljning bör upp¬
komma, dels genom möjligen blifvande nedsättning i kostnaden för kartornas utgifvande,
s nnt något bidrag till undersökningarnes verkställande äfven bör, på sätt nu för Elfsborgs
län eger rum, kunna beredas från Hushållnings-sällskapen i de län, sorn tillskyndas för¬
delen af dylika undersökningars tidigare ordnande inom länet, vill Kongl. Majit härmed
föreslå Rikets Ständer att, på sätt i Kongl. Majits nådiga Proposition angående Stats¬
verkets tillstånd och behof är omförmäldt, till de geologiska undersökningarnes fortsät¬
tande och till utgifvande af derpå grundade kartor för instundande statsregleringsperiod
bevilja Femtio Tusen Riksdaler årligen, att såsom reservations-anslag ingå ibland de
medel, sorn å Riks-statens Sjette Hufvudtitel uppföras till »Befrämjande i allmänhet af
jordbruk och landtmannanäringar.»
Kongl. Majit förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse väl¬
bevågen. Datum ut supra
c: A, R Rj.
G. Lagerstråle.
14 Kongl. May.ls Nåd'. Proposition tito 39.
Utdrag af protokollet öfoer Civil-Ärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Siats-Rådet den 14 November 1862.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer.
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström.
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt.
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Slutligen uppläste Departements-chefen, Statsrådet Lagerstråle, till justering, ett i
öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts, uppå Stats-Rådets enhälliga tillstyrkande, förut
fattade nådiga beslut uppsatt förslag till Proposition till Rikets Ständer, i fråga om anslag
för fortsättning af de geologiska undersökningarne inom riket samt utgifvande af derpå
grundade kartor.
Enligt Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande behagade Kongl. Maj:t
detta förslag i nåder gilla, samt befallde att, i enlighet dermed.
Propositionen, sådan den finnes detta Protokoll bilagd skulle till
Rikets Ständer aflåtas.
Ex protocollo
Edward Seldener.
Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N-.o 4 0.
15
J%7:o 40.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Nov. 1862, kl. 2 e. m.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets Ständer angående för¬
säljning till skatte af den under Elfsborgs kungsladugård
lydande lägenheten Klintens Bana; Gifven Stockholms Slott
den <4 November 1862.
Hos Kongl. Maj:t har Handlanden Charles Åhmansson, hvilken, enlig! Kain-
mar-koilegii arrendekontrakt af den 31 Augusti 1836 och transportresolution af den 5
Augusti 1858, under arrende intill midfastan ar 1867 innehar den Elfsborgs kungsladu¬
gård tillhörande lägenheten N:o 356 Klintens Bana i Örgryte socken och Säfvedahls hä¬
rad af Götheborgs och Bohus län, mot en årlig afgäld af 91-J månsd,igsverken, i un¬
derdånighet anhållit att få samma lägenhet till skatte köpa; varande såsom skal härför
hufvudsakligen anfördt: att sökanden genom beviljande af det begärda skatteköpet Klefve
i tillfälle att verkställa en å den ifrågavarande lägenheten, för repslageri-bandterings be¬
drifvande derstädes, behöflig utvidgning af åbyggnaderna å densamma, hvilket han för
närvarande icke tilltrodde sig, då han endast innehade lägenheten på arrende och vid
den återstående korta arrendetidens slut möjligen blefve blottställd för att, genom ett.
öfver höfven stegradt arrende, nödgas afträda lägenheten och dymedelst tillskyndas en
betydlig förlust med afseende å de kostnader, han för lägenhetens behöriga bebyggande
fått vidkännas; att den uppförda reparebanan jemte öfriga byggnader, enligt förstedt vär-
derings-instrument, blifvit uppskattade till 24,323 R:dr 20 öre, äfvensom de i banan be¬
fintlige inventarier till 10,500 R:dr, så att värdet af byggnader och inventarier uppginge
till ett sammanlagdt belopp af 34,823 R.dr 20 öre; att, detta oaktadt, inrättningarne för
repslageriet icke vore fullt tillräckliga, utan erfordrades derför ännu en tillbyggnad af
reparebanan och uppförande af ett nytt fjärhus, hvilka förbättringar uti åberopade värde-
ringsinstrumentet ansetts medtaga en kostnad af 4,200 R:dr; hvartill komme, att ett nytt
större boningshus måste uppföras, om sökanden sjelf med familj skulle kunna vara på
stället bosatt; samt att, med afseende å de betydliga kostnader, som sålunda blifvit på
lägenheten nedlauda och ytterligare komme att erfordras, eganderätten till densamma
vore för sökanden af särdeles vigt, jemväl med hänsigt till möjligheten att kunna belåna
16
Kongl. Maj: t* Nåd. Proposition N:o 4 0.
densamma och derigenom underlätta anskaffandet af de större penningesummor, som tid¬
tals erfordrades för repalagerirnrelsens underhallande, i anseende till rudimaterie!tias höga
värde och den långa kredit, sorn oltast måste medgifvas åt konsumenterna;—och har sö¬
kanden i underdånighet hemställt, att det ifrågaställa skatteköpet måtte få ske efter
enahanda grunder, sorn genom Kongl. Brefvet den 14 November 1854 stadgats för åt¬
skilliga andra tili skatte försålda lägenheter under Elfsborgs kungsladugård, dä skatte-
köpeskillingen för Klintens Bana skulle blifva 10 års arreudeafgift eller 915 dagsverken,
motsvarande i penningar, efter den i åberopade nådiga Bref stadgade förvandlingsgrund
af 30 sk. Banko för dagsverket, 571 R:dr 42 sk. Banko, eller 857 R;dr 81 öre Riks¬
mynt, jemte öfriga vid skatteköp vanliga afgifter, samt årliga räntan, en emot nuvarande
arrendet svarande afgäld, hvilken skulle, i likhet med hvad nu eger rum, till indelnings-
hafvaren erläggas i penningar efter hvarje års markegångspris å dagsverken,
I anledning häraf har Kongl. Majds och Rikets Kammar-kollegium, efter veder-
börandes hörande, uti särskilda underdåniga utlåtanden af den 12 Mars 1860 och den 18
Februari sistlidet år hufvudsakligen upplyst och anfört: att den nu ifrågavarande lägen¬
het N:o 356 Klintens Bana, tillika med åtskilliga andra lägenheter å den s. k. Slottsskogen
under Elfsborgs kungsladugård, blifvit genom Kongl. Brefvet den 24 Februari 1837 bestämda
att genom Kammar-kollegii försorg städse utarrenderas, med rättighet för Landshöfdin¬
gen i länet att uppbära arrendena såsom löneinkomst; — att af dessa lägenheter Klintens
Bana vore den minsta, utgörande, enligt en af Audre Landtmätaren A. Wetterström upp¬
rättad och af vederbörande Härads-Rätt den 4 December 1851 fastställd karta med till¬
hörande beskrifning, i åker och tomter 3 tunnland 22,3 kappland samt i betesmark, jord
och berg 17,75 kappland, eller tillsammans 4 tunnland, 8,05 kappland; att emellertid nu¬
varande arrendet för meranämnde lägenhet vore, efter tunnland beräknadt, jemförelsevis
högre än för någon af de öfrige lägenheterna; — att dessa sednare uteslutande begag¬
nades till jordbruk och således vöre af helt annan beskaffenhet än Klintens Bana, hvilken
blifvit till industrielt ändamål använd och, med hänsigt till dess både innehåll och form,
ej syntes lämpligen egna sig för jordbruk, med hvilket användningssätt den utan tvifvel
skulle gifva i arrende högst obetydligt mot hvad som nu utginge; — samt att stadgandet, i
Kongl. Brefvet den 24 Februari 1837 om lägenheternas utarrendering och Landshöfdiu-
gens rätt att uppbära arrendet icke innefattade något hinder för Kongl. Maj:t och Rikets
Ständer att, om skäl till skatteförsäljning i öfrigt förefunnes, sådan besluta, destomindre
som, enligt uttryckliga stadgandet i 3:dje punkten vid slutet af samma Kongl. Bref, Lands-
höfdingens ovilkorliga rätt endast vore att för alla de utarrenderade lägenheterna åtnjuta
det belopp, som i det Kongl. Brefvet beräknats, helst det på Kongl. Maj:ts nådiga pröf¬
ning ankomme, om Landshöfdingen, när de mera inbringade, borde något deraf afstå;
och har Kammar-kollegium, på dessa och i öfrigt anförda skäl, i underdånighet tillstyrkt,
det Kongl. Maj:t mätte, i nåder föreslå Rikets Ständer, att lägenheten Klintens Bana må
till Handlanden Åhmansson under skattemannarättt upplåtas på de af honom erbjudna
vilkor,
Enär den årliga afgäld, som hittills utgått af ifrågavarande lägenhet, i händelse
den på de föreslagne vilkoren varder till skatte försåld, ej kommer att minskas eller upp¬
höra, och hinder för försäljningen således icke möter af den omständighet, att Kongl.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
17
Maj:t genom nådigt Bref den 24 Februari 1837 anslagit afkomsten deraf till Landshöf-
dingens aflöning; så, och då jordens omfång och läge samt det ändamål, hvartill den nu¬
mera begagnas, är af sådan beskaffenhet, att eganderättens bibehållande för något Kro¬
nans behof icke synes vara erforderligt, samt härtill kommer, att sökanden, hvilken nu
betalar högre arrende för hvarje tunnland af denna jord, än som erlägges för någon annan
af de till kungsgården hörande lägenheter, och för hvilken det, i anseende till de betyd¬
liga kostnader, som blifvit nedlagda för lägenhetens anordnande till industrielt ändamål,
är af synnerlig vigt att medelst skatteköp komma i tryggad besittning af densamma, er¬
bjudit sig att vid sådant skatteköp betala en efter omförmälda, jemförelsevis höga arren¬
de beräknad köpeskilling och ränta;
vill Kongl. Maj:t nu härmed i nåder föreslå Rikets Ständer, att, på sätt sökanden
begärt och Kammar-kollegium tillstyrkt, den under Elfsborgs kungsladugård lydande
lägenheten Nio 356 Klintens Bana, enligt Andre Landtmätaren A. Wetterströms af Hä-
rads-Rätten den 4 December 1851 fastställda karta utgörande 4 tunnland 8,05 kappland,
må åt sökanden under skattemannarätt upplåtas för en köpeskilling motsvarande 10 års
arrendeafgift, eller, efter den i Kongl. Brefvet^ den 14 November 1854 stadgade förmed-
lingsgrund af 30 sk. banko för dagsverket, Atta Hundra Femtiosju (857) Riksdaler 81
öre Riksmynt jemte öfriga vid skatteköp vanliga afgifter, och mot skyldighet att i årlig
ränta framgent utgöra 91£ mansdagsverken med penningar efter årligt medelmarkegångs-
pris.
De till detta ärende hörande handlingar skola tillhandahållas det Utskott, till
hvilket frågan varder af Rikets Ständer öfverlemnad.
Kongl. Majit förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse väl¬
bevågen. År och dag som ofvan.
CARL,
J. A. Gripenstedt.
Bih. lill H. Sl. Prot. 1862 & 1863, 1 Sami. 1 Afd. 2 Band. 1 Haft.
3
18
Kongl. Majus. Nåd. Proposition N:o io.
Utdrag af Protokollet öfver Finans-Ärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Stats-Rådet å Stockholms Slott den 16
November 1862.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Chefen för Finnns-departenientet, Statsrådet, Herr Friherre Gripenstedt uppläste
till justering ett, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts vippa Stats-Rådets enhälliga till¬
styrkan, fattade beslut, uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets
Ständer angående försäljning till skatte af den under Elfsborgs kungsladugård lydande
lägenheten Klintens Bana.
Kongl. Maj:t behagade, jemlikt Stats-Rådets underdåniga tillstyr¬
kande, i nåder gilla berörde förslag, sådant det finnes detta Proto¬
koll biiagdt, samt befallde, att, i enlighet dermed, nådig Proposition
skulle till Rikets Ständer aflåtas.
Ex protocollo
C. F. Smerling.
Kongl. Maj-As Nåd. Proposition N:o H.
19
iV.-o 41.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Nov. 1862, kl. 2 e. ra.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets Ständer om förhöjd
pension åt Hammar-Rätts-rådet C. Printzensköld, vid af¬
skedstagandet ; Gifven Stockholms Slolt den 14 No¬
vember 1862.
Hos Kongl. Maj:t har Kammar-Rätts-rådet, Riddaren af Kongl. Maj:ts Nord-
stjerne-orden Carl Printzensköld underdånigst anhallit alt, dä han vid numera uppnådd
nära 67 års ålder kände sin helsa bruten och sina själsförmögenheter försvagade, Kongl.
Maj:t, i betraktande af den långa tid af iner än 46 är sökanden tillbragt i Statens tjenst
samt de trägna och maktpåliggande befattningar han derunder innehaft, täcktes hos Rikets
Ständer utverka deras medgifvande för sökanden, hvilken nu vore i åtnjutande af endast
den lägre Kammar-Rätts-rådslönen eller 4,500 R:dr med pensionsrätt till 3,600 R:dr att,
vid afskedstagandet, undfå å rikets allmänna indragnings-stat ett årligt pensionsbelopp,
motsvarande det, som, i händelse han innehaft en af de högre Kammar-Rätls-rådslönerne,
5,000 R:dr, skolat, enligt nu gällande pensionsgrunder, honom tillkomma med fyra femte¬
delar af nämnda belopp eller 4,000 R:dr Ii:nit;
Och har Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-Rätt, hvars underdåniga utlåtande
häröfver blifvit infordradt, för sin del, med afseende å det förtjenstfulla sätt, hvarpå
Kammar-Rätts-rådet Printzensköld städse fullgjort sina åligganden, förevarande underdå¬
niga ansökning med sitt förord understödt.
Efter öfvervägande häraf och då sökanden under en tid af mer än 46 år varit i
statens tjenst anställd och städse med utmärkt nit fullgjort sina åligganden, har Kongl.
Majit, med bifall till den underdåniga ansökningen och i enlighet med Kammar-Rättens
tillstyrkande, härmed velat i nåder föreslå Rikets Ständer att medgifva det sökanden må
berättigas att, efter afskedstagandet från Kammar-Rätts-rådsembetet, för sin återstående
lifstid, å Allmänna Indragnings-staten åtnjuta årlig pension till ett, emot 80 procent af
den för hvarje af de tre äldste Kammar-Rätts-råden å Kammar-Rättens stat uppförda
lön svarande, belopp eller fyra tusen Riksdaler Riksmynt.
20
Kongl. Majlis Nåd. Proposition N:o 41.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas det Rikets Ständers Ut¬
skott, till hvars åtgärd denna nådiga framställning varder öfverlemnad; och Kongl. Majit
förblifver Rikets Ständer med al! Kongl. Nåd och Ynnest städse välbevågen. År och
dag som ofvan.
C A ItJL.
J. A. Gripenstedt.
Utdrag af Protokollet öfver Finans-Ärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Stats-Rådet på Stockholms Slott den
ti November 1862.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström, samt
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Chefen för Finans-departementet, Statsrådet Herr Friherre Gripenstedt uppläste
till justering ett, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts uppå Stats-Rådets enhälliga till¬
styrkande, fattade beslut uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets
Ständer, om förhöjd pension åt Kammar-Rätts-rådet C. Printzensköld vid afskedstagandet.
Kongl. Maj:t behagade, jemlikt Stats-Rådets underdåniga tillstyr¬
kande, i nåder gilla berörda förslag, sådant det finnes detta Proto¬
koll bilagdt, samt befallde, att, i enlighet dermed, nådig Proposition
skulle till Rikets Ständer aflåtas.
Ex protocollo
C. F. Smerling.
N:o 42
Kongl. Maj:ls Nåd. Skrifvelse lf:a ii.
JV:o 42.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Nov. 1862, kl. 2 e. m.
Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer, angående
Stockholms Stads Magistrats underdåniga ansökning om
kreditivrätt i Rikets Ständers Rank för Stockholms För¬
myndarekammare; Gifven Stockholms Slolt den 14- No¬
vember I8G2.
Med anledning af en utaf de, till granskning af Stockholms Förmyndarekammares
förvaltning och räkenskaper år 1859, valde Revisorer gjord framställning, deröfver För-
myndarekammaren blifvit hörd, har Stockholms stads Magistrat, uti till Kongl. Maj:t
ställd ansökning af den 26 Juli 1861, i underdånighet anhållit, att, då Förmyndarekam¬
maren för närvarande icke hade kreditivrätt uti Rikets Ständers Bank och derföre, med
hänsigt till den betydliga fluktuationen i kontanta penningars insättning och uttagning
fios Förmyndarekammaren, nödgades hålla en stor disponibel kontant kassa på deposit-
•äkning i nämnde Bank utan ränta, samt följaktligen hindrades att så utsträcka utlånin¬
gen af sina medel, att derför kunde erhållas en i allmänhet gällande högre ränta, än
len som, enligt Förmyndarekammarens Instruktion, är för utbetalningar å omyndiges
ler insatta kontanta medel bestämd, hvilket åstadkom en kännbar förlust för en hufvud¬
stadens välgörenhets-inrättning, Allmänna Barnhuset, som är berättigadt att, efter hvarje
redogörelseårs utgång, emottaga det öfverskott, hvilket på Förmyndarekammarens för-
raltning under året uppkommit, — Kongl. Maj:t täcktes till Rikets Ständer aflåta nådig
Proposition derom, att Förmyndarekammaren i Stockholm mätte, i likhet med hvad som
blifvit Sparbankerne i Riket beviljadt, tilläggas rättighet att hos Rikets Ständers Bank
begagna elt kreditiv af 100,000 R:dr R:mt, under vilkor:
l:o att de större eller mindre summor, som, med begagnande af detta kreditiv
aos Riks-Banken uttagas, skola, jemte procent ränta för den tid, medlen varit af
Förmyndarekammaren begagnade, ovilkorligen till Banken aterbetalas inom 12 manader
Från den dag lyftning skett; samt
2:0 att pä Rikets Ständers pröfning må ankomma, antingen kreditivet får af
?örmyndarekammaren begagnas mot afgifvande af till Banken utfärdad skuldförbin-
Uih. lill R. St. Prol. 1862 & 1863, i Sami. i Afd. 2 Rand. 1 Häft. 4
22
Kongl. Majus Nåd. Skrifvelse N:o <2.
delse, undertecknad af Förmyndarekammarens Ordförande och ledamöter, samt försedd
med vederbörande Kamererares och Protokollsförandes kontrasignation, eller om För¬
myndarekammaren derjemte skall vara skyldig att till Riks-Banken aflemna hypotheker
till belopp, motsvarande det beviljade kreditivet.
Vid föredragning häraf har Kongl. Maj:t funnit detta ärende icke föranleda till
annan åtgärd, än att detsamma till Rikets Ständers afgörande öfverlemnas; kommande i
sådant afseende, handlingarne i målet att Rikets Ständers vederbörande Utskott tillställas.
Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med ali Kongl. Nåd och Ynnest städse
välbevågen. År och dag som ofvan.
CåR I,.
J. A. Gripens ledi.
Utdrag af Protokollet öfver Finans-Ärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Stats-Rädet å Stockholms Slott den i4
November 1862.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Chefen för Finans-departementet, Statsrådet, Herr Friherre Gripenstedt uppläste
till justering ett, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts, uppå Stats-Rådets enhälliga
tillstyrkande, fattade beslut, uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse till Rikets
Ständer angående Stockholms Stads Magistrats underdåniga ansökning om kreditivrätt i
Rikets Ständers Bank för Stockholms Förmyndarekammare.
Kongl. Maj:t behagade, jemlikt Stats-Rådets underdåniga tillstyr¬
kande i nåder gilla berörda förslag, sådant det finnes detta Proto¬
koll bilagdt, samt befallde, att i enlighet dermed nådig skrifvelse
skulle till Rikets Ständer aflåtas.
Ex Protocollo
C. F. Smerling.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1862.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition JW 43.
1
N:o 43.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 28 Nov. 1862, kl. 2 e. m.
Kongl. Maj-.ls Nådiga Proposition till Rikets Ständer, angående anslag till
folkundervisningens befrämjande; Gifven Stockholms Slott den 21
November 1862.
Af Rikets sednast församlade Ständer biet till folkundervisningens befrämjande under
innevarande stat,sreglerings-period anvisad den nuvarande personliga skyddsafgiften, hvaraf
skulle utgå:
till Folkskolelärare-seminarierna, efter den fördelning Kongl. Maj:t kunde
finna lämplig R:dr 45,000
till understöd för Seminarii-elever a 20,000
till arfvoden och resekostnader för Skole-inspektörer » 17,000
till förbättrande och tillhandahållande af undervisningsmateriel samt till un¬
derstöd för utgifvande af lämpliga läroböcker, kartor m. m. för Folk¬
skolorna » 10,000
till understöd för högre Folkskolor » 12,000
tili folkskoleväsendets utveckling och förbättring » 75,000
samt till löneförbättring åt de vid redan befintliga fasta folkskolor anställde
examinerade lärare, hvilkas lön, oberäknadt husrum och vedbrand, icke
uppginge till 400 R:dr » 80,000
Då Kongl. Maj:t, med kännedom om Rikets Ständers varma nitälskan för allt hvad
som kan bidraga till spridande af upplysning och bildning, tillförser sig att Rikets Stän¬
der äfven under den kommande statsreglerings-perioden för folkundervisningens befräm-
Bih. tilt R. St. Prat. 1862 & 1863. 1 Samt. 1 A/d. 2 Band. 2 Höft. 1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition J\s 43.
jande anslå den personliga skyddsafgiften, hvars belopp efter sannolik beräkning kommer
att under de år, nämnde statsreglering skall omfatta, uppgå till 285,000 Ridr årligen,
vili Kongl. Majit, beträffande fördelningen af dessa medel och vilkoren för åtnjutande af
understöd deraf, nu till Rikets Ständer aflåta den framställning, som synes Kongl. Majit
vara af för handen varande förhållanden påkallad.
Hvad angår Seminarierna, så torde först vara att taga i betraktande den fråga, som
förut någon gång varit föremål för öfverläggning, nemligen huruvida icke antalet af dessa
läroanstalter nu mera skulle kunna i någon mån inskränkas. Uti Stadgan angående folk¬
undervisningen i riket finnes den föreskrift meddelad, att såväl i hufvudstaden, som i
hvarje stifts-stad bör af Domkapitlet tillfälle beredas dera, som vilja egna sig åt folk¬
skolelärare-kallet, att i ett dervarande Seminarium erhålla undervisning och öfning i de
till detta kall hörande ämnen, och så länge ännu lärarebefattningar vid folkskolorne icke
kunde åt qvinnor anförtros, var det ock medelst detta stadgande sörjdt derför att en
hvar, som till dylik befattning ville vinna befordran, kunde inom det stift, hvartill han
genom födseln hörde, genomgå den erforderliga lärokursen, men sedan Kongl. Majit för
att åt qvinnors användande vid folkundervisningen gifva en större utsträckning, genom
särskilda Kungörelser den 21 Oktober 1859 förordnat, dels att hvad författningarne inne¬
hålla i afseende på lärare vid folkskolorna skulle, med ett enda tillika stadgadt undantag,
ega tillämpning äfven på qvinnor, hvilkas skicklighet vid något Seminarium blifvit veder¬
börligen pröfvad och godkänd, dels ock att vid Seminarierna i Skara, Strengnäs och Kal¬
mar endast qvinliga elever finge emottagas, har det blifvit en följd att från de stift,
hvilka bära namn af dessa tre städer, skollärare-elever af mankön måste annorstädes söka
undervisning och öfning i hvad till deras blifvande kall hörer. Den anordning, som ge¬
nom stadgan angående folkundervisningen blifvit i ofvanberörda hänseende införd, är så¬
ledes redan bruten, och då församlingarne icke äro vid deras val af Skollärare inskränkte
endast till dem, som blifvit inom stiftet födde, ligger icke heller någon nödvändighet till
grund för stadgandet derom, att ett Seminarium ovilkorligen skall finnas i hvarje stifts¬
stad, fastän dessa städer visserligen äro dertill företrädesvis lämpliga, såväl med hän¬
seende till den närmare tillsyn, Stifts-styrelsen i sådant fall kan egna åt dessa läroanstal¬
ter, som äfven af det skäl, att derstädes handledning utan svårighet kan beredas eleverna
i de ämnen, som icke utgöra föremål för hufvudlärarnes egen undervisning.
Ehuru Seminariernas antal således icke för framtiden behöfver fasthållas vid tretton,
som det för närvarande utgör, så torde likväl af andra skäl någon betydligare minskning
deruti icke nu böra ega rum.
Inkomna uppgifter utvisa väl att Seminarierna för det närvarande icke äro besökte
af tillsammans fullt 400 elever; men då Kongl. Majit, uti det reglemente, som för dessa
läroanstalter blifvit den 21 Mars innevarande år utfärdadt, medelat föreskrift derom, att
lärokursen bör blifva treårig, kommer, äfven om ej flera hädanefter än hittills skulle egna
sig åt folkskolelärare-kallet, elevernas antal dock att ökas med ungefär hälften af hvad
det nu utgör. För hela folkundervisningens framgång är det ock af yttersta vigt att un¬
Kongl. MajHs Nåd. Proposition JVS 43.
3
der den, i förhållande till hvad vid Seminarierna skall inhemtas, visserligen icke för långt
utsträckta tidrymd, eleverna hafva att der tillbringa, lärarne icke sättas i nödvändighet
att dela sin tid och sin undervisning åt ett allt för stort antal elever, utan kunna med
oafbruten uppmärksamhet följa hvarje elev, gifva honom de anvisningar, som af hans sär¬
skilda egenskaper och fallenheter påkallas, samt hos honom allt mera inskärpa en sann
gudsfruktan, sedligt allvar och känsla för det magtpåliggande i det kall, åt hvilket han
skall egna sina krafter, så att Seminarii-eleven, då han sedermera i sin ordning kommer
i utöfning af lärarekallet, må veta att deruti verka på ett sätt att alltvidare varder ut¬
bredd en sann folkupplysning, hvilken ovedersägligen bildar den fastaste grundval för ett
lands lycka, och på samma gång den alstrar och stärker kärlek till frihet och fosterland,
säkrast både förhindrar frihetens missbrukande och åt landet bevarar dess sjelfständighet.
Men härföiutan är det ock att befara, att derest Seminarierna blifva alltför mycket af-
lägsnade från hemorten för dem, som vilja bereda sig för folkskolelärare-kallet, sådant
skulle, då dessa i allmänhet icke ega tillgångar, tillräckliga att, med bidrag af de stipen¬
dier dem kunna lemnäs, bestrida kostnaderna för ett flerårigt vistande på främmande ort,
hafva till följd att folkskolorna inom få år komme att lida brist på lärare. Under sådana
förhållanden synes för det närvarande svårligen mer än tre Seminarier kunna utan olägen¬
het indragas, nemligen ett bland de för qvinnor bestämda, ett af de tre för manliga ele¬
ver afsedda Seminarier, hvilka finnas förlagda i städer invid Mälaren, och ett bland de
sju öfriga, der elever af sistnämnda kön nu emottagas. A andra sidan torde ett nytt
Seminarium i Luleå för den nordligaste delen af riket behöfva inrättas. Framställningar
i sådant hänseende hafva redan förut blifvit gjorda af Konsistorium i Hernösands stift
gemensamt med Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län, och sednast har nu¬
mera aflidne Landshöfdingen i nämnde län, P. H. Widmark, uti skrifvelse den 16 Juli
1860, med hänseende till de förhållanden, att af länets finska och lappska socknar flera
helt och hållet saknade folkskolelärare, att i de öfriga antalet lärare vore alldeles otill¬
räckligt, samt att bristen på dugliga folkskolelärare äfven inom de svenska församlingarne
vore i hög grad kännbar, förklarat sig anse inrättandet af ett särskildt Seminarium i Lu¬
leå, såvida folkundervisningen eljest skall inom länet kunna på ett i någon mån tillfreds¬
ställande sätt ordnas, vara desto mera oundgängligt, som erfarenheten visat att flere bland
de elever, hvilka från de finska och lappska församlingarne blifvit afsända för att ge¬
nomgå seminariet i Hernösand, sedan de haft tillfälle inhemta kännedom af svenska språ¬
ket och hunnit vänja sig vid lefnadssättet uti sydligare belägna trakter, icke velat till
hemorten återvända; och har Konsistorium, i anledning af denna Landshöfdingen Wid-
marks framställning hördt, instämt uti hvad han yttrat om behöfligheten af ett Semina¬
rium i Luleå.
I afseende på det för Seminarierna anvisade anslag, är en förhöjning utan tvifvel af
behofvet högeligen påkallad. Genom det utfärdade reglementet har dessa läroanstalters
verksamhet blifvit i betydlig mån utvidgad, och då lärokursen derstädes numera är på
tre klasser fördelad och i afseende på omfånget, ehuru främmande språk deruti icke ingå,
4
Kongl. Mnj:ls Nåd. Proposition M 43.
fullt jemförlig med de treklassiga lägre läroverkens, samt dessutom för hela folkundervis¬
ningen är af stor vigt att de blifvande skollärarnes bildande kan anförtros åt män, hvilka
äro utrustade med de förenade egenskaper, som dertill erfordras, så finner Kongl. Maj:t
det i främsta rummet vara nödvändigt, likasom med billigheten öfverensstämmande, att
Seminarii-föreståndaren erhåller en förhöjd aflöning, hvilken Kongl. Maj:t föreslår måtte
ifrån början af nästa Statsreglerings-period utgå med 2,500 R:dr, äfvensom att andre lä¬
raren, hvars lön nu utgör 1,000 R:dr, tillerkännes enahanda rätt till löneförhöjning efter
vissa år, som för kolleger vid Elementar-läroverken är medgifven; dock att de sålunda
föreslagne löneförmånerne icke skulle komma Seminariernas föreståndare och öfrige hufvud-
lärare till godo, med mindre de aflagt kunskapsprof, motsvarande dem, som för anställning
vid Elementar-läroverken äro stadgade eller filosofie-kandidat-examen och ett af Kongl.
Majit, med hänseende till Seminariernas bestämmelse särskildt förordnadt undervisnings-
prof; Kongl. Majit dock öppet lemnadt att i särskildt förekommande fall från fullgörandet
af hvad sålunda i ena eller andra hänseendet föreskrefves, lemna befrielse. Vidare och
då, för att såväl den egentliga undervisningen skall kunna behörigen bestridas som ock
elevernas praktiska öfningar i folkskolan tillbörligen öfvervakas, särskildt lärarebiträde,
åtminstone vid de mera besökta seminarierna, blifver af nöden, saint för undervisning i
gymnastik, sång och musik, teckning och trädgårdsskötsel erfordras lärare, af hvilka de,
som för de tre förstnämnde öfningsämnena antagas, utan tvifvel, der ej ett ringare antal
elever rättvisar en nedsättning till lägre belopp, böra i allmänhet få sig anvisade arfvoden
till likhet med hvad för lärarne i nämnde ämnen vid de treklassiga läroverken bestås,
hvarförutan, för bestridande af andra oundgängliga utgifter, såsom till undervisnings¬
materiel, hyra, ved, ljus m. m., särskilda medel ej kunna undvaras, anser Kongl Majit
kostnaderna för dessa seminarier, då de till elfva, ett i Luleå deribland inberäknade varda
inskränkta, icke kunna i medeltal antagas till lägre belopp än omkring 6,000 Ridr
för hvarje.
Enär indragningen af de tre Seminarier, dem Kongl. Majit anser kunna undvaras,
icke lärer böra annorlunda verkställas än i den mån, der redan anställde lärare antingen
till andra tjenster afgå eller kunna erhålla anvisning på lärarebefattningar vid andra Se¬
minarier, blifva medel behöfliga för upprätthållandet under den närmaste framtiden af alla
nuvarande Seminarier; men då, derest de af Kongl. Majit omförmälda vilkor för åtnju¬
tandet af de förhöjda lönerna blifva fastställda, ännu någon tid måste förflyta, innan de¬
samma komma att till Seminarii-fÖreståndarne utgå, samt i öfrigt de för biträdande lärare
ifrågasatta arfvoden icke synas till fulla beloppet kunna tagas i anspråk, innan ännu ge¬
nom ett eller flere Seminariers upphörda verksamhet elevernas antal vid de öfriga i märk¬
barare mån förökats, kan för de till indragning afsedda Seminarier särskildt anslag icke
vara erforderligt, utan anser Kongl. Majit för upprätthållandet under nästa Statsreglerings-
period af Folkskolelärare-seminarierna, hvilka, när deras organisation framdeles varder
fullt stadgad, lära böra på ordinarie stat uppföras, vara tillräckligt sörjdt, derest till
Kongl. Majits disposition varder stäldt ett belopp af 65,000 Ridr årligen.
Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition J\i 43.
5
Det till understöd för Seniinarii-elever nu anvisade anslag, 20,000 R:dr, kommer
efter all sannolikhet att för innevarande Statsreglerings-period åtminstone i det närmaste
motsvara hvad som, enligt de uti 5 § 5 mom. i gällande Folkskolestadga bestämda glin¬
der, för omförmfilda ändamål kan blifva erforderligt. Emellertid hafva de i nyssberörde
mom. fastställda belopp af dels 75 och dels 50 R:dr R:mt, för år räknadt, flerastädes an¬
setts allt för låga, och Kongl. Maj:t har redan medgifvit, att för de Seminarii-elever inom
Hernösands stift, hvilkas hemvist äro från stifts-staden längst aflägsna, årliga stipendii-
beloppet må kunna höjas till 150 R:dr. Enahanda skäl till stipendiernas höjande före¬
finnes numera äfven vid flera andra Seminarier, sedan förordnadt blifvit, att vid vissa
af dessa Seminarier endast qvinliga elever få emottagas; och då ej blott flere af dessa
elever hafva sina hemvist på betydligt afstånd från det seminarium, hvarest de åtnjuta
undervisning, utan äfven de af den manliga befolkningen inom närande stift, hvilka vilja
bereda sig till folkskolelärare, måste uppsöka andra Stifts-seminarier, blifver det, för att
ej från denna bana alldeles utestänga dem, som befinna sig i torftiga omständigheter,
nödvändigt, att större stipeudii-belopp kunna tilldelas de elever, som i följd af berörde
förhållande måste för sina studier vidkännas drygare kostnader, likasom äfven, med af¬
seende på den längre tid, lärokursen numera upptager, att åtnjutandet af stipendium bör
kunna utsträckas till tre i stället för två år; och synes af dessa skäl det nuvarande an¬
slaget till understöd för seminarii-elever böra höjas till 30,000 R:dr, med rätt för Kongl.
Maj:t att i afseende på stipendii-beloppen och de vilkor, hvarunder de må åtnjutas, med¬
dela de föreskrifter, som kunna finnas af omständigheterna påkallade.
Hvad vidare angår kostnaderna för inspektionen af rikets Folkskolor, så har det visat
sig, att ersättningen för Inspektörernas resor kommer att öfverstiga den för detta ändamål
beräknade summan, 6.000 R:dr. Enligt meddelade uppgifter angående sannolika beloppet
af skjuts- och traktaments-kostnaderna, under förutsättning att under en tid af tre år
samtliga folkskolor varda åtminstone en gång besökta, skulle dertill årligen fordras en
förhöjning af 2,000 R:dr. Likaledes är i afseende å Inspektörernas arfvoden en förhöjning
af nöden. Dessa arfvoden hafva för den tid af innevarande statsregloringsperiod, som
inspektionen omfattar, blifvit bestämda för Kalmar och Wisby stift till 500 R:dr årligen
för hvartdera, och till 1,000 R:dr för hvart och ett af de öfriga. Då samtlige stiften,
med undantag af Wexiö, Kalmar, Carlstads och Wisby, varit delade i tvänne inspektions¬
distrikter, så hafva af hela antalet Inspektörer, hvilket sålunda uppgår tlil 20, endast två
haft 1,000 R:dr i årligt arfvode, men alla de öfriga 500 R:dr. Mot en så ringa ersätt¬
ning skall det tvifvelsutan i längden blifva omöjligt att erhålla inspektörer, som äro detta
magtpåliggande värf fullt vuxne, hvilket likväl i betraktande af det lifvande och väl¬
görande inflytande, inspektionen redan utöfvat på skolväsendet, och då densammas fort¬
farande under en följd af år verksammare än något annat medel skall befordra folk¬
undervisningens utveckling och förbättring, måste anses vara af synnerlig vigt, hvadan
Kongl. Majit nu begär att Rikets Ständer till dubbla beloppet förhöja de vid sednaste
riksdag bestämda arfvoden för Inspektörerna, eller ifrån 11,000 R:dr till 22,000 R:dr, då
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition JV2 43.
med tillägg af de för bestridande af skjuts- och traktaments-kostnaderna erforderliga
8,000 R:dr, anslaget för Skolinspektioner skulle blifva 30,000 R:dr, eller 13,000 R:dr
utö/ver hvad det nu utgör.
Af anslaget till förbättrande och tillhandahållande af undervisningsmateriel m. m., har
ännu endast en obetydlig del blifvit använd, emedan Kongl. Maj:t funnit lämpligt, att in¬
nan mera omfattande åtgärder i berörde hänseende vidtagas, kännedom borde inhemtas
om de förbättringar i folkskolornas undervisningsmedel, hvarom detta års verlds-exposition
i London kunde lemna upplysning, för hvilket ändamål Kongl. Maj:t lemnat uppdrag åt
sakkunnig person att dit afresa. Sannolikt är att omförmälde anslag för innevarande
statsregleringsperiod kommer att tagas i fullt anspråk, dels för beredande af tillgång till
skolmateriel i egentlig mening, dels ock till uppmuntran för utgifvande af läroböcker. Vid
Folkskole-inspektörernas möte i Stockholm under förliden sommar uttalades den åsigt, att
en lämplig läsebok för Folkskolorna vore bland de behof, som i främsta rummet kräfde
att afhjelpas, samt att för författandet af en sådan ett större och ett mindre pris borde
utsättas, derom Kongl. Majit så snart den allmänna planen för ett sådant arbete hunnit
uppgöras, vill meddela beslut. Men då dessutom i flera ämnen lämpliga läroböcker för
folkskolorne ännu icke finnas att tillgå, och utgifvandet af dylika ej utan understöd af
allmänna medel lärer vara att förvänta, samt för öfrigt äfven andra undervisningsmedel
böra antingen af Staten inköpas och kostnadsfritt utdelas eller åtminstone åtgärder vid¬
tagas, på det dylik materiel må kunna för ett så billigt pris sorn möjligt tillhandahållas,
så synes samma anslag, sorn hittills, böra äfven för instundande Statsreglerings-period
vara att påräkna.
Till understöd för högre folkskolor har under innevarande Statsreglerings-period endast
ett belopp af 5,666 R:dr tagits i anspråk, eller nära 3,000 R:dr mindre än under den när¬
mast föregående. Men ehuru antalet af ifrågavarande skolor på de sednare åren icke obe¬
tydligt aftagit, kan deraf icke med någon visshet slutas, att ju ej ett annat förhållande
snart kan inträda; och anser Kongl. Maj:t alltså, i betraktande af det gagn, dylika sko¬
lor, rätt ordnade, kunna åstadkomma, anslaget för detta ändamål böra för den närmaste
tiden bestämmas till 10,000 R:dr.
Till Folkskoleväsendets utvidgning och förbättring har Kongl. Maj:t under innevarande
och det närmast föregående året anvisat ett belopp af något mer än 114,000 R:dr, deraf till
dels nya dels under nästförflutna statsregleringsperiod inrättade småskolor omkring 104,000
R;dr, samt till Folkskoleväsendets ändamålsenligare ordnande i öfrigt vid pass 10,000 R:dr.
Tagas tillika i betraktande de uppoffringar, församlingarne för vinnande af del i detta an¬
slag åtagit sig, så kan redan häraf slutas, att folkskoleväsendet under de sednaste åren i
betydlig grad gått framåt i utveckling. Småskolorna hafva allt mer utbildat sig i enlighet
med sin bestämmelse, att vara en integrerande del af den egentliga folkskolan eller utgöra
dennas lägre förberedande afdelning På åtskilliga ställen har småskolan äfven erhållit
plats i samma lokal, som den öfre afdelningen, hvilket ordnande af skolväsendet medför
stora fördelar med afseende å det tillfälle som sålunda utan svårighet erbjuder sig att
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition JV! 43.
7
utöfva tillsyn öfver skolan i det hela, samt särskildt för den examinerade läraren att öf-
vervaka undervisningen i den lägre afdelningen och tillvägabringa enhet och sammanhåll¬
ning i skolans verksamhet. I de flesta församlingar har likväl varit nödvändigt, att med
hänseende till de spädare skolbarnen närma småskolan till dessas hem och sålunda göra
densamma i möjligaste mån tillgänglig, hvilket haft till följd, ej endast att småskolan va¬
rit i det yttre skiljd från den egentliga folkskolan, utan ock att i vissa glest befolkade
trakter flera skolor af det förra slaget än af det sednare funnits behöfliga. De anslag,
som beviljats småskolorne, kunna, vid sådant sammanhang mellan dessa och de egentliga
folkskolorna, anses gifna, örn ock indirekt, till befrämjande af de sednare, som sålunda
dels befriats från de första nybörjarne, dels ock kunnat mottaga ett större antal mera
försigkomna lärjungar. Flera nya med examinerade lärare försedda skolor hafva äfven
medelst bidrag af statsmedel blifvit inrättade eller ändamålsenligare ordnade.
Då af hvad sålunda blifvit meddeladt, det gagn folkundervisningen hemtat af ifråga¬
varande anslag är till fyllest ådagalagdt, måste det ock vara af vigt att Staten härutin¬
nan icke för framtiden undandrager församlingarne sitt understöd, utan fortfarande lemnar
detta i den mån sådant utan åsidosättande af andra lika angelägna kraf kan ske, och
äfven, så vidt möjligt är, utan någon betydligare förändring i de hufvudgrunder, som för
bidragens åtnjutande äro för närvarande fastställda.
Vid granskningen af de till Ecklesiastik-departementet inkomna folkskole-uppgifter
har det förhållande ej kunnat undgå uppmärksamheten, att ett icke ringa antal försam¬
lingar finnas, hvilka ej hafva flere eller bättre inrättade skolor än andra, hvilka dock
hvarken i folkmängd eller utsträckning motsvara mera än kanske hälften af de förra, äf¬
vensom att åtskilliga distrikt utöfver den till församlingarne öfverlåtna numera så kallade
folkskole-afgiften, hittills icke gjort något tillskott för sitt skolväsende, utan till och med
genom besparingar å nämnda afgift samlat en fond, under det andra församlingar, der¬
ibland sådana, som måste räknas till de fattigare, tillskjutit två till tre gånger mera än
beloppet af denna afgift. Den egentliga anledningen, att en sådan olikhet kunnat ega
rum, är att söka deruti, att Folkskole-stadgan angående antalet skolor och lärare icke
meddelar bestämdare föreskrift, än att i hvarje församling bör finnas minst en, helst fast,
skola med vederbörligen vid seminarium godkänd lärare. En närmare efter behofvet läm¬
pad anordning af församlingarnes åligganden, i afseende på folkundervisningen är utan
tvifvel att eftersträfva; och då af ofvanomförmäida folkskole-uppgifter sig visar, att mot
en folkmängd af 1000 personer svarar ett antal af 100 till 140 barn i skolåldern, samt då
för ett sådant antal, äfven under förutsättning att åtskilliga bland dem åtnjuta nöjaktig
undervisning i hemmet, minst en examinerad lärare skulle finna full sysselsättning, har det
blifvit framstäldt såsom ändamålsenligt om, med bibehållandet af föreskriften, att hvarje
församling bör ega en folkskola med examinerad lärare, den princip blefve antagen, att,
der folkmängden uppgår till 1,500 personer, skulle derutöfver finnas en oexaminerad lä¬
rare, samt när folkmängden utgör omkring 2,000 personer, antingen två examinerade lä¬
rare eller en sådan och två oexaminerade o. s. v., så att der förhållandena göra inrät¬
8
Kongl. Majus Nåd. Proposition M 43.
tandet af ett större antal småskolor lämpligt och beliöfligt, två oexaminerade lärare be¬
räknades motsvara en examinerad. — Af de uppgifter angående folkskolorna, som ifrån
stiften sednast inkommit, är ock att inhemta, att då funnos 2,947 examinerade lärare och
2,080 oexaminerade lärare och lärarinnor, hvilket antal väl icke allenast uppgår till, utan
ock i någon mån öfverstiger det, som enligt ofvannämnde grund skulle för hela riket fin¬
nas, men likväl är emellan de särskilda församlingarne så olika fördeladt, att inom vissa
bland dem för det uppvexande slägtets undervisning ännu mycket återstår att önska och
vidare uträtta.
Ehuru Kongl. Majit således, i likhet med hvad Folkskole-inspektörerne äfven an¬
märkt, finner lärarekrafterna, fastän i öfverensstämmelse med Skolstadgans föreskrifter
ordnade, vara i åtskilliga distrikt otillräckliga och Kongl. Majit icke anser den grund för
bestämmande af lärarnes antal, här ofvan blifvit omförmäld, kunna blifva för försam¬
lingarne i allmänhet betungande, hyser Kongl. Majit likväl betänklighet vid att föreslå
Rikets Ständer densammas ovilkorliga fastställande genom lag, och Kongl. Majit gör sig
dessutom förvissad, att likasom under de förflutna åren insigten om de fördelar, som kun¬
skaper föra med sig, i vårt land gjort betydliga framsteg och verkat till inrättandet af
ett stort antal högre och lägre läroanstalter, så skall denna insigt, med sanningens seg¬
rande kraft än vidare framgå och snart nog, men då utan det motstånd, som en på
allmänna öfvertygelsen icke ännu fullt stödd lagstiftning i en hela folket så nära rörande
angelägenhet kunde framkalla, leda till det mål, man ville närma sig och hvars upp¬
nående — inrättandet af till antal och omfång fullt tillräckliga folkskolor — måste visa
sig i samma mån nödvändigt och värdt uppoffringar, som folket kallas till ett mer omfat¬
tande och ordnadt deltagande i vården om kommunala och allmänna angelägenheter.
Mot de nu bestående vilkoren för åtnjutande af statsbidrag till folkskoleväsendets ut¬
veckling och förbättring, har en anmärkning blifvit gjord, hvilken tvifvelsutan förtjenar
att tagas i närmare öfvervägande. Denna anmärkning afser det förhållande, att, enligt
nu gällande föreskrift, församlingar, hvilka förut gjort föga eller intet för sina folkskolor
och först sedan anslag af allmänna medel kunnat erhållas, vidtagit anordningar, dem de
långt förut och uteslutande af egna medel kunnat bekosta, äro berättigade att undfå all¬
mänt understöd, under det sådant måste förvägras de distrikt, som redan före år 1858,
försatt sitt folkskoleväsende i så beskaffadt skick, att någon utvidgning deraf icke under
en längre tid kan blifva behöflig. Om än ur synpunkten att åt de församlingar, hvilka
ej på ett tillfredsställande sätt ordnat sina skolor, lemna en uppmuntran att dermed icke
vidare uppskjuta, det må hafva varit välbetänkt och ändamålsenligt, att ställa Statens
understöd i förhållande till de uppoffringar, församlingarne ville för folkskolan ytterligare
ikläda sig, så kan det likväl ur rätts-grund ingalunda försvaras, att detta understöd före¬
trädesvis kommer den församling till godo, sorn länge fördröjt med vidtagande af de för
folkskolans förbättring erforderliga åtgärder, och hvilken under flere år kan utaf den till
församlingen öfverlåtna folkskole-afgiften hafva beredt sig en besparing, som i händelse
mera
Kongl. Maj: t a Nåd. Proposition M 43.
9
mera intresse för skolan funnits, icke skulle hafva uppkommit; och än klarare och dju¬
pare kända framstå skälen till anmärkning mot ett så beskaffadt stadgande, derest, äfven
sedan det dermed åsyftade ändamål vunnits, denna företrädesrätt till Statens understöd
skulle för en obegränsad tid qvarstå, och såmedelst, till förfång mången gång för en fat¬
tigare församling, hvilken sjelfmant uppbjudit sina krafter och offrat af sina små tillgångar
för beredandet af en nöjaktig barnundervisning, tillfalla den förmögnare församling, som
till en sådan uppoffring funnit sig mindre benägen.
Kongl. Majit anser fördenskull att det understöd, Staten lemnar de särskilda försam-
lingarne till folkskoleväsendets utveckling och förbättring, icke bör göras beroende af den
tid, då åtgärden i sådan syftning vidtoges, utan deremot bestämmas hufvudsakligen med
hänseende till vidden af de uppoffringar, som för ändamålet varda gjorda, dock att, så¬
som hittills, ett undantag från denna regel bör till förmån för fattiga församlingar
ega rum.
Såsom allmänt vilkor för erhållande af bidrag utaf det anslag, Rikets sednast för¬
samlade Ständer anvisat till löneförbättring åt folkskole-lärare, blef stadgadt, att veder¬
börande församling skall till sitt folkskoleväsendes årliga behof, hvarunder väl icke lärer
böra inbegripas kostnaden för uppförande af skolhus eller andra tillfälliga utgifter, hafva
förut tillskjutit ett belopp, minst motsvarande den församlingens förut anslagna andel i
den personliga akyddsafgiften, eller den nuvarande folkskoleafgiften. — Af de flesta för¬
samlingar utgår redan ett tillskott till sådant belopp och det kan ej, då undantag med-
gifves fattigare församlingar, någonstädes kännas tryckande, om ett lika beskaffadt vilkor
föreskrifves för undfående af understöd för folkskoleväsendets utveckling och förbättring i
allmänhet, helst församlingarna enligt Folkskole-stadgan ega att för tillskottets utgörande
välja flera särskilda grunder.
Med anledning häraf och då någon annan färändring i nu gällande bestämmelser för
erhållande af del uti frågavarande anslag icke synes af behofvet påkallad, vill Kongl.
Majit, som äfven anser detta anslag böra vid dess nuvarande belopp, 75,000 R:dr, bibe¬
hållas, härmed föreslå Rikets Ständer, att, såsom vilkor för åtnjutande af understöd från
Statens sida för folkskoleväsendets utvidgande och ändamålsenligare ordnande för fram¬
tiden, stadgas, att endast de församlingar, som för aflöning af lärare eller lärarinnor re¬
dan tillskjuta eller åtaga sig att tillskjuta ett belopp, minst lika stort med folkskole-afgif-
ten, må af ifrågavarande anslag erhålla del, hvilken i sådant fall skall, såsom hittills, utgå
med hälften mot hvad församlingarne utöfver berörde tillskott förbinda sig att i hvarje
särskildt fall för angifna ändamålet lemna; Kongl. Majit dock, hädanefter som hittills,
öppet lenmadt, att der särskilda förhållanden, ibland hvilka i främsta rummet bör räknas
en församlings fattigdom, föranleda undantag från de stadgade vilkoren, ett sådant undan¬
tag bevilja. Hvad härutinnan blifvit föreslaget, skulle jemväl medföra den fördel, att det
utan svårighet kunde utrönas, huruvida uti uppgiften från någon församling ett misstag
liih. lill II. St. Prot. 1862 & 1863. 1 Sami. 1 Afd. 2 Band. 2 Höft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition M 43.
insmugit sig,i enär beloppet af folkskole-afgiften kan af vederbörande embetsmyndighet
samt lärarnes aflöning af desse behörigen verificeras.
Hvad vidare angår det nuvarande anslaget till löneförbättring åt examinerade folk-
skole-lärare, så och ehuru rättigheten att al detta anslag eihålla del blifvit utsträckt äfven
till lärare vid ambulatoriska skolor, har till sådana löneförhöjningar, grundade på veder¬
börande församlingars åtagande att uppfylla de föreskrifna vilkoren, blifvit af Kongl. Maj:t
anvisadt ett belopp af vid pass 30,000 R:dr, hvarjemte såsom understöd för lärares af-
lönande inom församlingar, som till följd af medellöshet ej kunnat detsamma af egna me¬
del bekosta, beviljat närmare 15,000 R:dr, således tillsammans en summa af 45,000 R:dr
årligen, hvaraf likväl till följd af ett större antal församlingars underlåtenhet att ställa
sig de fastställda vilkoren till efterrättelse, icke mer än omkring 40,000 R:dr, eller hälf¬
ten af det för omförmälda ändamål anvisade anslag synes komma att under denna stats-
regleringsperiod tagas i anspråk.
Vid sednast förflutna riksdag blef den gräns, inom hvilken Staten skulle bidraga till
förhöjande af folkskole-lärarnes löner, bestämd till 400 R:dr, oberäknadt värdet af hus¬
rum och vedbrand; men då ett belopp af 500 R:dr visserligen icke öfverstiger hvarken
hvad till fyllande af lefnadsbehofven för de examinerade lärarne erfordras, eller de an¬
språk desse, med hänseende jemväl till den bildning, de måste tillegna sig, med all billig¬
het kunna ställa i afseende på vedergällningen för ett ansvarsfullt och ansträngande kall,
anser Kongl. Maj:t nämnde gräns böra för den kommande tiden fastställas till sistberörda
summa, 500 R:dr, likaledes oberäknadt husrum och vedbrand, och i öfrigt de vid sednaste
riksdag för bidrag från detta anslag bestämda vilkor bibehållas, utan annan modifikation,
än att äfven de vid ambulatoriska skolor anställde examinerade lärare uttryckligen förkla¬
ras deraf kunna erhålla löneförbättring lika med lärarne vid de fasta skolorna. Under
förutsättning, att Rikets Ständer dela dessa åsigter och då det med visshet kan antagas,
att under nästinstundande statsregleringsperiod ännu flera församlingar, än hittills, skola
finnas beredvilliga att förbättra sina lärares löner, synes för ifrågavarande ändamål under
nämnda statsregleringsperiod böra påräknas ett belopp med omkring 25,000 R:dr öfver-
stigande hvad som under närvarande förhållanden visat sig vara erforderligt, eller en sam¬
manlagd summa af 65,000 R:dr.
Jemte det Kongl. Maj:t sålunda äskar, att den personliga skyddsafgiften jemväl under
nästinstundande statsregleringsperiod må till folkundervisningens befrämjande användas
och att deraf, på sätt och under de vilkor härofvan äro upptagna, anvisas,
till Seminarierna R:dr 65,000: —
till understöd för Seminarii-elever » 30,000: —
till arfvoden och resekostnader för Inspektörerne » 30,000: —
till undervisnings-materiel ro. m » 10,000: —
till understöd för högre Folkskolor » 10,000: —
till folkskole-väsendets utveckling och förbättring i allmänhet .... » 75,000: —
Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition M 43.
11
och till löneförbättring för examinerade lärare R:dr 65,000: —
tillsammans » 285,000: —
vill Kongl. Maj:t tillika föreslå, att hvad af skyddsafgiften icke för vissa behof anvisas,
äfvensom de på de särskilda anslagen uppkommande besparingar må af Kongl. Maj:t för
folkundervisningen tillhörande föremål disponeras.
Slutligen anser Kongl. Maj:t sig böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på ett
annat med folkskoleväsendets ändamålsenliga ordnande nära sammanhängande behof, som
hittills endast i ganska ofullständig mån kunnat afhjelpas. Redan vid 1850—1851
årens riksdag anvisades ett anslag af 80,000 R:dr Banko till fond för stiftsvis inrättade
pensions-anstalter för folkskole-lärare, hvilkas antal då uppgick till 2,288. Men till följd
deraf, att gränsorna för församlingarnes och lärarnes åtaganden ej voro närmare bestämda,
och det således icke var tydligt i hvad mån inträdet i en pensionsanstalt skulle för skol¬
distrikten medföra större kostnader och för läraren större fördelar, än som genom Folk-
skole-stadgans 11 § mom. 2 redan kunde anses föreskrifna, funnos jemförelsevis endast få
församlingar och lärare villiga, att med egna bidrag befordra det afsedda ändamålet. Först
år 1856, sedan vissa allmänna grunder för ordnandet af ifrågavarande inrättningar blifvit
af Kongl. Maj:t fastställda, hafva pensions-anstalter kommit till stånd inom Linköpings
och Hernösands stift, hvilka ock erhållit en efter lärarnes dåvarande antal inom hela ri¬
ket afpassad andel af ofvannämnde anslag, nemligen det förra 7,540 R:dr Banko och det
sednare 4,500 R:dr samma mynt. Då emellertid folkskole-lärarnes antal, som vid den
tidpunkt, då anslaget 80,000 R:dr Banko beviljades, utgjorde såsom redan är nämndt,
2,288, nu mera, efter oafbrutet stigande, uppgår till närmare 3,000, och utan tvifvel ännu
en tid kommer att betydligt ökas, har pensionsanslaget blifvit allt mera otillräckligt, —-
och möjligen har detta varit en af orsakerna, hvarför under de sednaste 6 åren blott
inom ytterligare 2:ne stift någon pensions-inrättning ens blifvit ifrågaställd. Man har
likväl vida allmännare nu än tillförene börjat inse billigheten ej mindre dei'af, att folk¬
skole-lärare, som sin tjenst oförvitligen förestått, ej må för sin nödtorftiga bergning på
ålderdomen vara beroende af godtycket eller af fattigvårdens tillgångar, än ock deraf att
läraren ej tvingas att qvarstanna i tjensten, då han ej längre eger förmåga att behörigen
sköta densamma. Det är derföre högst sannolikt att, om statsanslaget ökades till sådant
belopp, att pensions-inrättuingarnes framtid blefve fullt betryggad, redan inom några fä
år hvarje stift skulle ega en sådan anstalt.
Såsom i det föregående blifvit anfördt, äro visserligen de till folkundervisningens be¬
främjande för nu löpande statsregleringsperiod anvisade medel, särdeles hvad de större
anslagen beträffar, redan till fullo disponerade; men detta oaktadt, och då ganska många
af de skolor, åt hvilka bidrag af statsmedel blifvit beviljade, ej hunnit komma i gång
förr än mot slutet af nästlidne eller till och med under loppet af innevarande år, och
statsbidragen ej få beräknas utgå förr än från den tid, de särskilda skolorna trädt i verk¬
samhet, kan man likväl med temlig säkerhet emotse, att icke obetydliga besparingar för
nämnde tvänne år å nyssberörde medel skulle uppkomma. Fingo dessa besparingar läggas
J2
Kongl. Mnj-.ls Nåd. Proposition M 43.
till den allmänna fonden för folkskole-lärares pensionerande, så skulle det första vilkoret
för ordnandet af denna angelägenhet vara uppfylldt, och Kongl. Maj:t vill derföre föreslå
Rikets Ständer, dels att den ännu återstående delen af berörde fond må jemväl under
nästinstundande statsregleringsperiod och under samma vilkor som hittills, ställas till
Kongl. Maj:ts disposition, och dels att Rikets Ständer måtte till behöflig förstärkning af
densamma anvisa den slutliga besparing, hvilken under nu löpande statsregleringsperiod
kan å den personliga skyddsafgiften uppkomma.
Kongl. Majit förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse väl¬
bevågen. Ar och dag sorn ofvan.
CARL.
C. J. Thyselius.
Utdrag af Protokollet öfver Ecklesiastik-Ärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i Sfals-Bådet, å Stochholms Slott den 21 Novem¬
ber j862.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer.
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström.
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve v. Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Efter justering af Protokollet öfver Ecklesiastik-ärenden för den 14 dennes, yttrade
Departements-chefen, Statsrådet Thyselius:
»Till följd af Rikets Ständers varma nitälskan för allt, som kan bidraga till spri¬
dande af upplysning och bildning, är det utan allt tvifvel att antaga, det de äfven för
Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition JM 43.
13
den kommande statsregleringsperioden skola för folkundervisningens befrämjande anvisa
den personliga skyddsafgiften, hvars belopp, efter sannolik beräkning, kommer att under
de år nämnda statsreglering skall omfatta, uppgå till 285,000 R:dr årligen; och jag får
derföre i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t, beträffande fördelningen af
dessa medel och vilkoren för åtnjutande af bidrag deraf, täcktes till Rikets Ständer aflåta
den nådiga Proposition, som må finnas af förhandenvarande förhållanden påkallad.»
»På de grunder, som uti ett af mig uppsatt förslag till nådig Proposition i ämnet
finnas vidare utvecklade, tillstyrker jag alltså i underdånighet: att Eders Kongl. Maj:t
behagade, på sätt och under de vilkor nämnda förslag upptager, af Rikets Ständer äska
dels
till Folkskolelärare-seminarierna R:dr 65,000: —
till understöd för seminarii-elever » 30,000: —
till arfvoden och resekostnader för skol-inspektörer » 30,000: —
till förbättrande och tillhandahållande af undervisningsmateriel samt till
understöd för utgifvande af lämpliga läroböcker, kartor, m. m., för
folkskolorna » 10,000: —
till understöd för högre folkskolor » 10,000: —
till folkskoleväsendets utveckling och förbättring » 75,000: —
till löneförbättring för examinerade lärare . » 65,000: —
R:dr 285,000: —
dels ock att hvad af personliga skyddsafgiften ej varder för vissa behof anvisadt, äfven¬
som de på de särskilda anslagen uppkommande besparingar, må af Eders Kongl. Maj:t
för folkundervisningen tillhörande föremål disponeras.»
»Härförutom hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå ej allenast att
den ännu återstående delen af de medel, Rikets Ständer anvisat såsom fond för stiftsvis
inrättade pensionsaustalter för afskedade folkskolelärare, må jemväl under nästinstundande
statsregleringsperiod och under samma vilkor som hittills ställas till Eders Kongl. Maj:ts
disposition, utan ock att Rikets Ständer, till behöflig förstärkning af samma fond, anvisa
den slutliga besparing, som under nu löpande statsregleringsperiod kan å den personliga
skyddsafgiften uppkomma.»
Omförmälda förslag till Proposition, sådant det finnes detta Protokoll vidfogadt, blef
härefter uppläst och täcktes
Kongl Maj:t, uppå hemställan af Stats-Rådets ledamöter, förordna,
att nådig Proposition i enlighet dermed skulle till Rikets Ständer
aflåtas.
Ex. protocollo
C. A. Th. Adelgren.
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition M 44.
N:o 44.
Alik. till Exp.-Utsk. den 28 Not. 1862, kl. 2 e. m.
Kongl. Majlis nådiga Proposition till Pikets Ständer, angående anvisande aj
medel till ombyggnad af Nyqvarns bro öfver Sagän i Tillinge soc¬
ken och Åsunda härad af Upsala län, jemte deraf föranledd väg-
omläggning; Gifven Stockholms Slott den 25 November 1862.
Ibland byggnader som vidmagthållas på bekostnad af de till underhåll af Kronans hus
och byggnader i landsorterne anslagne medel är äfven Nyqvarns bro öfver Sagån i Til¬
linge socken, Asunda härad och Upsala län. Yid denna bro, belägen å allmänna lands¬
vägen emellan Enköping och Westerås, finnes tillika en mjölqvarn, hvars damm och islaf-
var äro med bron sammanbyggde. Qvarnen, likasom bron, har från ålder varit en Kro¬
nans tillhörighet; men tiden då Nyqvarns bro törst uppfördes och på hvilkens bekostnad
detta verkställdes, har icke kunnat utredas. Att nybyggnad af bron skett på 1690:talet,
genom dertill af Kongl. Maj:t anvisade medel, inhemtas af Kongl. Brefven den 18 April
1695 och den 20 Juni 1696; varande uti det förra af dessa Bref jemväl stadgadt, att
allmogen i Asunda härad skulle derefter framgent vidmagthålla nämnde bro, utan någon
vidare Kronans bekostnad. Denna bestämmelse förändrades dock sedermera genom Kongl.
Brefvet den 2 Maj 1699, uti hvilket Bref jemte det föreskrift meddelades, att bropennin¬
gar skulle för öfverfarten erläggas af ståndspersoner, men ej af allmogen, tillika förklarades,
att, såvida de inflytande bropenningarne icke vore tillräckliga till brons underhållande,
Asunda häradsboer skulle uppfylla bristen. Uppbörden af dessa, bropenningar, för hvilka
taxa sednast blifvit af Kongl. Maj:t fastställd den 6 April 1842, har genom Kammar-
kollegii försorg varit utarrenderad för Kronans räkning, och afslutades härom sednast kon¬
trakt den 27 Augusti 1857, på femton års tid, emot en arrendeafgift af 345 R:dr årligen,
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition NI 44. 15
- Tid efter annan hafva Asunda häradsboer sökt att varda frikallade från skyldigheten att
underhålla ifrågavarande bro, men utan framgång. På 1830:talet väcktes åter af härads-
boerna fråga om befrielse från berörda åliggande, hvilket påstående dock ogillades genom
Kammar-kollegii utslag den 22 Juni 1837, hvarefter frågan genom besvär fullföljdes till
Kongl Majit, som genom nådigt Bref den 27 April 1840 befriade häradsboerne från skyldig¬
heten att underhålla Nyqvarns qvarndamm jemte dervarande islafvar, såsom tillhörande
qvarndammen, och tillika, på grund af § 8 i 25 kapitlet Byggninga-balken och ofvanbe-
rörda nådiga Bref af den 2 Maj 1699, förklarade, att, så länge Kronan fortfarande komme
att åtnjuta inkomsten af broafgifterne vid Nyqvarn, Asunda häradsboer, endast så vida
denna inkomst icke blefve tillräcklig till bestridande af kostnaderna för brons underhål¬
lande, skulle med då erforderlige dagsverken och körslor dervid biträda, äfvensom att, när
framdeles kunde varda nödigt att anvisa medel till brons ombyggnad, Kongl. Majit uppå
skeende anmälan, ville vara betänkt på beredandet af härtill nödig tillgång, samt i frågan
om häradsboernes befrielse från bidrag med körslor och dagsverken till denna ombyggnad
vidare förordnande meddela.
Uti ett den 31 December 1859 till Kongl. Majit ingifvet memorial fästade Öfver-In-
tendents-embetet, som fått sig uppdragen förvaltningen utaf anslagen till reparationer å
Kronans hus och byggnader i landsorterne, Kongl. Majits nådiga uppmärksamhet derå att,
oaktadt Nyqvarns bro år 1857 blifvit reparerad med en kostnad af 1,952 Ridr, mera ge¬
nomgripande åtgärder för ett fullständigt iståndsättande af bron vore al behofvet högeli¬
gen påkallade, men att reda och säkerhet i fråga om brons framtida vidmagthållande icke
kunde vinnas, förr än det nuvarande i både tekniskt och administrativt hänseende inveck¬
lade förhållandet upphörde och bron gjordes oberoende af qvarnanläggningen, hvilket åter,
i Öfver-Intendents-embetets tanke, icke läte sig göra med mindre bron flyttades till annat
ställe och nybyggdes på ett med vattenbyggnadskonstens närvarande utveckling öfverens¬
stämmande sätt.
Med anledning af denna Öfver-Intendents-embetets framställning uppdrog Kongl. Majit,
under den 13 Januari 1860, åt Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader att genom
sakkunnig person låta verkställa besigtning och undersökning af Nyqvarns bro samt der¬
efter inkomma med underdånigt förslag vare sig till brons iståndsättande eller om¬
byggnad; i följd hvaraf och sedan undersökning för utrönande af brons beskaffenhet blif¬
vit på stället förrättad af Löjtnanten A. M. Lindgren, bemälde Styrelse, under den 14
September samma år, till Kongl. Majit öfverlemnat, dels ett af Löjtnanten Lindgren i
ämnet afgifvet betänkande, hvaraf hufvudsakligen inhemtas att ifrågavarande bro, som mel¬
lan landfästena har en längd af 233 fot, i auseende till grundmurarues dåliga beskaffenhet
är i behof af en fullständig ombyggnad, men att, med bibehållande af brons nuvarande
läge, en sådan ombyggnad icke kunde verkställas, utan att qvarndam marne, med hvilka
bron blifvit sammanbyggd, på samma gång nnderginge ombyggnad, hvarigenom åter arbe¬
tet, för hvars verkställande dsssutom betydande lokala svårigheter möta, skulle väsendtligen
fördyras, samt att en ny bro skulle med vida mindre kostnad kunna uppföras å egorna
16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition M 44.
till den söder om Nyqvarn belägna Östanbro by, genom hvilken förändring icke blott en
minskning af 130 fot i brons hela längd, utan äfven en förkortning af 3,752 fot i all¬
männa landsvägens längd skulle beredas, samt att undersökningsförrättaren, på grund häraf,
föreslagit, att ny bro måtte å berörda ställe uppföras, för hvilket ändamål omläggning af
allmänna landsvägen erfordrades på en sträcka af 7,296 fot; varande kostnaden härför be¬
räknad till 44,600 R:dr, deraf 32,100 R:dr för sjelfva brobyggnaden och 12,500 R:dr för
vägomläggningen, dels ock plan och profilkarta, utvisande så väl nuvarande lägetaflands-
vägen och bron, som den föreslagna nya väglinien och brobyggnadsplatsen.
För egen del anförde Styrelsen härvid i underdånighet, att sorn den nuvarande brons
dåliga skick kunde i hufvudsaklig mån tillskrifvas den omständighet att byggnaden blifvit
uppförd å och följaktligen vore beroende af dammarne och islafvarne för den vid Nyqvarn
anlagda qvarnen, och dessa dammar och islafvar kunde antagas vara för qvarnverkets be¬
hof tillfyllestgörande, sådana de nu befinnas, i fall nödiga reparationer å dem verkställdes,
men ingalunda vore duglige till grund och stöd äfven för en ny broanläggning, hvartill
komme att en ganska väsendtlig förbättring och förkortning af allmänna landsvägen mellan
Westerås och Enköping vunnes genom ny bros uppförande å den nu ifrågasatta lokalen,
Styrelsen ansåge sig böra förorda gillandet af vägomläggningen och brobyggnaden, helst
gamla bron, derest det närmast vestra landfästet varande brokaret förstärktes, och hvar¬
till, enligt uudersökningsförrättarens beräkning, erfordrades en kostnad af endast 155 R:dr,
skulle kunna af trafikerande begagnas under den tid af omkring två år, som torde åtgå
till vägomläggningens och nya brons fullbordande.
Vid underdånig anmälan häraf den 12 Oktober förenämnda år, förordnade Kongl.
Maj:t om iståndsättande af omförmälda bristfälliga brokar; hvarjemte Kammar-kollegium
förständigades, att till Kongl. Maj:t skyndsamt inkomma med underdånigt utlåtande, hu¬
ruvida anledning förefunnes att, i sammanhang med den väckta frågan om brons skiljande
från qvarndammen och vägens omläggning, i laga ordning påyrka häradsboernes tillförbin¬
dande att, då den gamla bron måste ombyggas, uppföra en ny, på ena eller andra stället,
mot uppbärande af bropenningar.
Uti sitt till åtlydnad häraf den 13 December 1860 afgifna utlåtande har Kammar¬
kollegium dels meddelat utredning rörande förhållandena med Nyqvarns bro samt upplyst
att det till Kronan ingående broarrendet från midfastan år 1840 till samma tid år 1860
uppgått till följande belopp, nemligen:
från midfastan 1840 till samma tid 1843 . . . R:dr 375: —
» » 1843 » » » 1858 ... » 3,937: 50.
» » 1858 » » « 1860 . . . » 690: —
Summa R:dr. R:mt 5,002: 50 öre;
dels i underdånighet anfört, att då de angående Nyqvarns bro gifna stadganden syntes
endast afse den nu befintliga bron, hvilken blifvit för den Kronan tillhöriga qvarn på Kro¬
nans bekostnad uppförd, samma stadganden följaktligen icke vore tillämpliga på den nu
föreslagna
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition M 44.
17
föreslagna nya broanläggningen, som med qvarnen icke komme att hafva någon gemen¬
skap; men att enär, i fall ny bro komme att uppföras på det vid undersökningen
föreslagna eller annat lämpligt ställe, häradsboerne icke kunde, enligt Kollegii åsigt,
förpligtas att uppföra en så kostsam bro, som förslaget afsåge, och tvifvelaktigt äf¬
ven vore, huruvida, med afseende å hittillsvarande, från äldre tider fortgående för¬
hållande, de kunde tillförbindas att i vidsträcktare mån än nu gällande föreskrifter rörande
Nyqvarns bro förmådde, så länge kronoqvarnen derstädes funnes, deltaga med körslor och
dagsverken vid den nya brons byggnad, samt den omständigheten, att bropenninge-uppbör-
den skulle på häradsboerne öfverlåtas, icke heller syntes böra lagligen föranleda till de¬
ras åläggande att brobyggnaden jemte väganläggningen ensamt bekosta, helst sådant blefve
högst känbart för Asunda af endast 270 mantal bestående härad, Kollegium funne sig
sakna skäl att i underdånighet tillstyrka, det talan i berörda syftning mot häradsboerne
blefve anhängiggjord; hvaremot Kollegium hemställde, huruvida icke Asunda och Ytter-
Tjurbo häradsboer, inom hvilket sistnämnda i Westmanlands län belägna härad en del af
den föreslagna vägen komme att anläggas, borde, genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
föranstaltande, i ämnet höras och yttrande afgifva, i hvad mån de vore villige att till om-
förmälda nya bro- och vägbyggnads-arbetens utförande bidraga samt desamma för fram¬
tiden underhålla.
Vid ärendets föredragning, den 25 Januari 1861, förklarade Kongl. Maj:t att, vid de
af Kammar-kollegium upplysta förhållanden, skäl icke vore för handen att i laga ordning
påyrka vederbörande häradsboers förpligtande att ensamme bekosta den ifrågaställda nya
brobyggnaden jemte väganläggningen; men då häradsboerne voro enligt lag skyldige att un¬
derhålla den hittills begagnade vägen, hvars omläggning och förkortning nu blifvit ifråga-
ställd, äfvensom Asunda häradsboer enligt äldre stadganden varit förpligtade att bidraga
till vidmagthållande af Nyqvarns bro, fann Kongl. Maj:t, till förekommande af vidare tvist
och osäkerhet i denna fråga, i händelse ny broanläggning komme till stånd, — häradsbo-
ernes förbindelse att underhålla denna bro, jemte den föreslagna nya vägen, böra för fram¬
tiden otvetydigt bestämmas, samt vederbörande häradsboers yttrande böra inhemtas i hvad
mån de kunde vara villige att biträda vid dessa nya arbetens utförande; och anbefalldes
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala och Westmanlands län att föranstalta derom
att häradsboerne blefve i ämnet hörde, hvarvid desse borde afgifva yttrande, Asunda hä¬
radsboer, till hvad belopp de, mot befrielse från vidare underhållsskyldighet af den gamla
bron, ville deltaga i kostnaden för uppförande af bro å det föreslagna stället och anlägg¬
ning af dertill ledande väg, så vidt den sträckte sig inom nämnda härad, med skyldighet
för häradsboerne att, efter den nya brons anläggning, densamma allt framgent behörigen
vidmagthålla mot åtnjutande af bropenningar, samt Ytler-Tjurbo häradsboer, i hvad mån
de ville bekosta anläggningen af den nya vägen inom detta härad, med förbindelse för
begge häradsboerne att, sedan vägen blifvit anlagd, hvardera inom sitt område, densamma
för framtiden i laga skick underhålla.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 1 Sami. 1 Af cl. 2 Band. 2 Haft. 3
18
Kongl. MajUs Nåd. Proposition M 44.
Sedan häradsboerne till följd häraf fått tillfälle att vid behörigen utlysta sammanträ¬
den i frågan sig yttra, hafva Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i ofvanberörda län till
Kongl. Maj:t insändt de dervid förda protokoll, af hvilka handlingar hufvudsakligen in-
hemtas:
att Asunda liäradsboer, hvad anginge den föreslagna vägomläggningen, ansett sig icke
hafva så stor fördel af den nya vägen, att de, oaktadt väglängden blefve kortare och
underhållet sålunda mindre kostsamt, ville till densammas anläggande bidraga, hvaremot
häradsboerne åtagit sig att, sedan vägen blifvit anlagd och afsynad, densamma, såvidt den
sträcker sig inom Asunda härad, för framtiden underhålla, mot befrielse från skyldigheten
att vidmagthålla den gamla vägen; samt att, beträffande brons ombyggnad, häradsboerne
förklarat sig sakna förmåga att deruti deltaga, men att, ehuru deras skyldighet att under¬
hålla den gamla bron vore tvifvel underkastad, enär Kronan uppbure arrendet af så väl
qvarnen som broafgifterne, hvilka sednare numera jemväl af allmogen i häradet erlades
vid brons öfverfart, häradsboerne likväl, till förekommande af vidare tvist och osäkerhet
i denna fråga, vore villige att för framtiden åtaga sig den nya brons underhåll, dock un¬
der följande vilkor, nemligen: att bron uppfördes af jern i stället för af trä, att härads¬
boerne för everdeliga tider tillerkändes rättighet att uppbära bropenningar af trafikerande
enligt nu gällande taxa; att plats på allmän bekostnad upplätes för uppförande af bro¬
vaktarestuga; att häradsboerne under de första tio åren efter brons fullbordande skulle
vara befriade från skyldigheten att ansvara för iståndsättandet af de skador, som genom
brokistornas sättning möjligen å bron kunde uppkomma, hvaremot i öfrigt behöfliga repa¬
rationer under tiden skulle af häradsboerne bekostas; att vid brons afsyning efter dess
fullbordande en fulimägtig för häradsboerne finge vara närvarande; samt att häradsboerne
för framtiden befriades från skyldighet att underhålla nuvarande bron; och
att Ytter-Tjurbo liäradsboer förbundit sig att, om nya vägen blefve på Statens be¬
kostnad anlagd, och derefter i laggildt skick åt dem öfverlemnad, framdeles underhålla den
inom häradet löpande del af samma väg, mot vilkor af befrielse från byggnads- och un¬
derhållsskyldighet af gamla vägen från nuvarande bron vid Nyqvarn till det ställe, der
den sammanträffade med nya vägen.
Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader, i nåder anbefalld att inkomma
med underdånigt utlåtande i anledning af de utaf Asunda liäradsboer, vid åtagandet af
skyldigheten att för framtiden underhålla den ifrågasatta nya bron vid Nyqvarn, fästade
vilkor och förbehåll, samt att tillika meddela upplysning angående den tillökning i redan
beräknad nybyggnadskostnad, sorn brons uppförande af jern i stället för af trä kunde an¬
ses medföra och derjemte uppgifva den ungefärliga underhållskostnaden för bron i ena och
andra hänseendet, äfvensom huruvida denna kostnad skulle kunna bestridas genom den nu
årligen ingående arrendeafgiften, 345 Riksdaler Riksmynt, har i anledning deraf, uti me¬
morial af den 16 sistlidne Juli i underdånighet anfört: att brons uppförande af jern i
stället för trä skulle genom dess derigenom vunna längre bestånd och mindre underhålls¬
kostnad medföra en framtida vinst, mer än motsvarande den större anläggningskostnaden;
Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition M 44.
19
att hvad den sistnämnde anginge, skulle, under förutsättning, att ifrågavarande bro komme
att uppföras efter enahanda grunder, som vid den nu under byggnad varande bron vid
Almare Stäke, öfverbyggnaden med jernbjelkar komma att kosta 13,500 Ridr och således
medföra en förökning af 7,000 R:dr i den förut beräknade anläggningssumman eller höja
denna till 39,600 R:dr för sjelfva bron och till 52,100 R:dr för både bro och väg; att,
beträffande underhållskostnaden, denna, om bron byggdes af jern, icke torde komma att
i medeltal per år uppgå till broarrendets nuvarande belopp, men deremot, om bron upp¬
fördes af trä, ej kunna uppskattas till mindre än 400 R:dr årligen, uti hvilken kostnad
dock icke vore inberäknad den måhända hvart tjugonde år återkommande kostnaden för
brostolarnes förnyande, samt Styrelsen derföre hyste den åsigt, att den ifrågaställda bro¬
byggnaden borde företrädesvis af jern uppföras. Då, enligt den utredning af frågan Kam¬
mar-kollegium afgifvit, häradsboerne icke torde kunna tillförbindas att uppföra brobygg¬
naden, har Styrelsen ansett detta böra ske genom Statsverkets försorg, men deremot be¬
träffande vägomläggningen föreslagit, att densamma må anses såsom andra från vägbygg-
nads-fonden understödda vägarbeten, hvari intressenterne deltaga med en tredjedel af kost¬
naden, samt att arbetet följaktligen borde genom en af häradsboerne vald direktion utföras.
Enär Nyqvarns bros bristfälliga beskaffenhet måste i hufvudsaklig mån tillskrifvas
den omständighet, att brobyggnaden blifvit uppförd å dammarne och de så kallade islaf-
varne för den der befintliga, Kronan tillhöriga qvarn, samt dessa dammar och islafvar, af
hvilkas fasthet och bestånd brobyggnaden är beroende, icke äro dugliga till grund och
stöd för ny bro; alltså och med hänsigt derjemte till den ej oväsendtliga förbättring och
förkortning af allmänna landsvägen mellan Westerås och Enköping, som vinnes genom bros
uppförande å den af undersökningsförrättaren föreslagna lokal, anser Kongl. Maj:t den
nya brobyggnad öfver Sagån, hvars utförande af oundgängligt behof påkallas, böra till
nämnda ställe, den söder om Nyqvarn belägna byn Östanbro, förläggas; men då, hvad
angår kostnaden för detta arbete, Kongl. Majit den 27 April 1840 i nåder förklarat sig
vilja vara betänkt på beredandet af de till brons framtida ombyggnad erforderliga medel,
samt, vid slikt förhållande, liäradsboerna icke kunna anses vara till uppoffringar för detta
brobyggnads- och deraf föranledda väganläggnings-företag beredde, hvadan det af Styrel¬
sen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader väckta förslag om lmradsboernes åläggande
att med en tredjedel af vägbyggnads-kostnaden deri deltaga, äfvensom att arbetet borde
genom en af dem vald Arbets-direktion utföras, icke synes vara lämpligt, vill Kongl.
Majit, — som anser ifrågavarande brobyggnad och dertill hörande väganläggning böra i
sin helhet med statsmedel åstadkommas genom bemälde Styrelses försorg, — med fä-
stadt afseende å den större varaktighet, som en bro af jern erbjuder, härmed i nåder
föreslå Rikets Ständer att, på sätt i Kongl. Majits nådiga Proposition om Statsverkets
tillstånd och behof redan tagits i beräkning, till ifrågavarande allmänna arbetens utfö¬
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JY; 44.
rande bevilja en summa af Femtiotvåtusen Etthundra R:dr, samt att, med afseende å för-
liandenvarande fara för brons rasande, hela anslaget må anvisas till utgående under lop¬
pet af år 1864.
Sedan brobyggnaden blifvit fullbordad och efter behörig afsyning godkänd, bör, med
afseende å den framtida obetydliga underhållskostnaden, hinder icke möta för dennas be¬
stridande af Asunda häradsboer, om hvilkas förpligtande härtill, derest de icke godvilligt
sig sådant åtaga, Kongl. Maj:t anser talan böra på föranstaltande af Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande i länet i laga ordning väckas; hvarjemte Kongl. Maj:t, med afseende å det
hinder för trafiken, som genom den nuvarande bropenningeuppbörden uppstår, för Sin del
finner lämpligast vara att vid arrendetidens slut, midfastan 1873, densamma, i hvad fall
som helst, kommer att upphöra.
De till detta ärende hörande handlingar, kartor och kostnadsförslag skola tillhanda¬
hållas det Utskott, till hvars handläggning detsamma varder af Rikets Ständer öfverlem-
nadt; och Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse
välbevågen. Datum ut supra.
CARL.
G. Lagerstråle.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition M 44.
21
Utdrag af Protokollet öfver Civil-Ärenden, hållet inför Hans Majit Konun¬
gen i Siats-Rådet å Stockholms Slott den 25 November '1862.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,
Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,
Ststsråden: Herr Friherre Gripenstedt.
Grefve von Platen,
f.agerslråte,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Chefen för Civil-departementet, Statsrådet Lagerstråle, föredrog i underdånighet frå¬
gan om allåtande af nådig Proposition till Rikets Ständer angående anvisande af medel
till ombyggnad af Nyqvarns bro öfver Sagån i Tillinge socken och Åsunda härad af Up¬
sala län, jemte deraf föranledd vägomläggning.
Hvad Statsrådet i detta mål sålunda tillstyrkt, behagade Kongl.
Maj:t i nåder gilla; och skulle i följd häraf nådig Proposition, af
den lydelse bilagan Litt. A vid detta Protokoll utvisar, till Rikets
Ständer afgå.
Ex protocollo
Ollo W. Seippel.
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition M 45.
N:o 45.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Nov. 1862, kl 2 e. m.
Kongl. Majlis Nådiga Proposition lill Rikets Ständer, angående statspension
åt Chefen för Statens jernvägsbyggnad er, Öfversten m. m. Fri¬
herre Nils Ericson; Gifven Stockholms Slott den 25 Novem¬
ber 4862.
Chefen för Statens jernvägsbyggnader, Öfversten m, ni. Friherre Nils Ericson, som
alltifrån dessa arbetens början haft sig anförtrodd högsta ledningen deraf, har nu till
Kongl. Maj:t inkommit med underdånig ansökning att vid utgången af innevarande år
varda från sin berörda Chefsbefattning entledigad.
Friherre Ericsons förtjenster vid fullgörandet såväl af detta uppdrag, som af andra
föregående arbeten till utveckling af kommunikations-anstalterne inom riket, hafva blifvit
allmänt insedda; och Kongl. Maj:t har funnit jemväl Statsmagterne böra lemna ett of¬
fentligt bevis på deras erkännande af den utmärkta skicklighet, den oegennyttiga upp¬
offring af tid och krafter samt den omfattande förmåga, hvarmed Friherre Ericson ordnat
och utfört de honom af Staten anförtrodda vigtiga och ansvarsfulla arbeten. Kongl. Majit
har fördenskull velat härmed föreslå Rikets Ständer att åt Friherre Ericson, som redan
uppnått en ålder af öfver 60 år, bevilja för hans återstående lifstid en mot Två tredje¬
delar af hans nuvarande aflöning svarande statspension af Tio Tusen Riksdaler årligen,
att från och med år 1863 utgå från allmänna indragningsstaten.
Derjemte har Kongl. Majit ansett sig böra gifva Rikets Ständer tillkänna, att Fri¬
herre Ericson, uppå derom gjord framställning, förklarat sig benägen att äfven efter er¬
hållet afsked tillhandagå med sådana upplysningar, utlåtanden och förslag, som i frågor
rörande jernvägarne kunna komma att från honora infordras; och då det för jernvägs-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Ni 45.
23
arbetets fortsatta bedrifvande på ändamålsenligt sätt är af synnerligt värde att kunna
framgent anlita Friherre Ericsons mångsidiga erfarenhet och insigter i ämnet, har Kongl,
Maj:t för afsigt att, så länge dylikt biträde i dessa angelägenheter är att från Friherre
Ericson påräkna, årligen å de anslag, sorn för jernvägsbyggnadens fortsättande äro af-
sedda, anvisa ett belopp af Fem Tusen Riksdaler.
Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med ali Kongl. Nåd
och Ynnest städse välbevågen. Datum ut supra.
CARL.
G. Lagerstråle.
Utdrag a/ Protokollet öfver Civiiärenden, hållet inför Hans Majit Konungen
i Stats-Rådel å Stockholms Slolt den 25 November '1862.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer.
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström.
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt.
Grefve von Platen.
Lagerstråle.
Malmsten.
Thyselius.
Bredberg.
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Chefen för Civil-departementet, Statsrådet Lagerstråle, föredrog i underdånighet:
24 Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition M 46.
Slutligen uppläste Föredragande Departeraents-chefen likaledes till justering följande,
i enlighet med Kongl. Maj:ts, uppå Stats-Rådets enhälliga tillstyrkande, förut fattade be¬
slut, uppsatta förslag till nådiga Propositioner till Rikets Ständer, nemligen:
2:o. angående statspension åt Chefen för Statens jernvägsbyggnader, Öfversten m. m
Friherre Nils Ericson;
Och behagade Kongl. Majit, uppå Stats-Rådets underdåniga till¬
styrkande, i nåder gilla ofvanberörda förslag, samt förordna att, i
enlighet dermed, nådiga Propositioner, af den lydelse bilagorna Litt.
— — och D. vid detta Protokoll utvisa, skulle till Rikets
Ständer afgå.
Ex protocollo
Ollo W. Seippel.
N:o 46.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Nov. 1862, kl. 2 e. m.
A angi. Maj.ts Nådiga Proposition till Rikets Ständer, om anskaffande af
medel till jernvägsbyggnader; Gifven Stockholms Slott den 25
November 1862.
I den nådiga Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Majit
antydt, att, sedan alla af Kongl. Majit för nästa statsregleringsperiod då äskade anslag
blifvit af Statsverkets påräkneliga tillgångar bestridda, dessa sednare komma att lemna
ett
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition JY! 46.
25
ett icke obetydligt öfverskott, sorn bör användas till, bland annat, ränta och amortering
å en ny upplåning för jernvägsarbetenas fortsättande. Då Kongl. Maj:t nu framställer till
Rikets Ständer sitt förslag i detta ämne; torde först böra tillses, huru stor summa lämp¬
ligen må kunna anvisas till fortsättniag af arbetena på Stålens stambanor.
Yid sistlidne riksdag anslogo Rikets Ständer till dessa jernvägsarbeten 25,000,000
R:dr. Dä denna summa skulle fördelas på fyra år, eller åren 1860—1863, belöpte
sig på hvarje år 6* millioner R:dr. Den arbetsstyrka, som härtill erfordrats, har,
efter hvad erfarenheten ådagalagt, med lätthet och utan olägenhet för jordbruk och andra
näringar kunnat anskaffas. Skulle derföre medel blifva tillgängliga till ett förökadt årligt
anslag för jernvägsarbetenas fortsättande, så anser Kongl. Maj:t, att något hinder af be¬
rörde omständighet icke möter för dessa arbetens bedrifvande äfven i något vidsträcktare
skala än hittills. Men härmed torde dock icke böra förbises, dels att större omvexlingar
i detta hänseendo icke kunna vara önskliga, dels ock att en förhöjning i arbetsstyrkan
kräfver en motsvarande tillökning af arbetsbefäl och ingeniörer, och att, derest arbetet
sedermera under en påföljande period å Statens jernbanor blefve inskränkt, denna per¬
sonal måhända icke lika lätt som den vanliga arbetaren skulle kunna finna tillfälle till
utkomst på annat sätt. Kongl. Maj:t anser derföre, att ehuru Statens tillgångar nu, efter
hvad här nedan skall visas, kunde medgifva en förhöjning i årliga anslaget för arbetena å
Statens stambanor, detta anslag likväl icke bör ökas till mera än omkring 7{- millio¬
ner Rdr.
Redan vid sistlidne riksdag anslogo Rikets Ständer medel för jernvägsbyggnad under
år 1863. Nu skulle derföre penningar egentligen blott behöfvas för de tre åren 1864,
1865 och 1866, och den summa, som för dessa 3:ne år erfordras, efter beräkning af 7}
millioner om året, skulle således utgöra 22\ millioner R:dr. Genom arbetenas påskyn¬
dande under de två sista åren blifva emellertid de för jernvägsarbetenas fortsättning un¬
der nästkommande år beräknade medel redan under Januari månad minskade med 2,850,000
R:dr, hvilka, enligt från Jernvägs-styrelsen meddelad upplysning, åtgå för godtgörande
dels af ett från Stats-kontoret, på grund af Kongl. Maj:ts förordnande, meddeladt för¬
skott, dels ock till liqvid af uppköpta och hufvudsakligen för stambanan mellan Stock¬
holm och Göteborg använda materialier, rörelse-materiel och effekteh Om dessa 2,850,000
R:dr afräknas från de i Riksgälds-kontoret innestående 4,750,000 R:dr, äro endast
1,900,000 R:dr öfriga att för arbetena under 1863 använda. Yid sådant förhållande och
då det icke kan vara förenligt med klok hushållning, om arbetet på Statens jernvägar
skulle under ett år så betydligt inskränkas för att sedermera under de påföljande än yt¬
terligare utvidgas, samt ett dylikt förfarande dessutom tilläfventyrs kunde komma att
menligt inverka på arbetslöner och arbetstillgång åtminstone inom de orter, der jernvägs-
arbetena påginge; anser Kongl. Maj:t att en del af de medel, som skola anskaffas för
jernvägsarbetenas fortsättande, bör användas till förstärkning af befintliga tillgångar för
arbetenas bedrifvande under nästa år. Då nu, efter hvad nyss bemäldt är, tillgången för
Dill. till 11. St. Prot. i 862 & 1863. 1 Sami. 1 Afd. 2 Dand. 2 Iläft. 4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition M 46.
nästa års arbeten utgör endast 1,900,000 R:dr, skulle för att böja denna tillgång till det
belopp, sorn ursprungligen varit afsedt för samina arbeten, eller 6J millioner, ett tillskott
af 4,350,000 R:dr erfordras. Hela behofvet för arbetena å Statens stambanor intill slutet
af nästa statsregleringsperiod, eller slutet af år 1866, blefve således efter dessa beräk¬
ningar mellan 26 och 27 millioner R:dr.
De tillgångar, som härtill kunna användas, äro följande:
Riksgälds kontorets räkenskaper öfver de för Statens jernvägsbyggnader upplånade
och utbetalade medel ådagalägga att sedan hela den summa af 25,000,000 R:dr, som Ri¬
kets Ständer vid sistlidne riksdag anvisade för jernvägsarbetena, blifvit af Riksgälds-kon-
toret utbetald, å räkningen öfver jernvägsmedlen ändock innestå i Riksgälds-kontoret en
odisponerad behållning af 1,315,001 R:dr 69 öre. Denna behållning har uppkommit dels
derigenom, att 400,000 R:dr af de vid 1858 års riksdag upplånade jernvägsmedel icke
blifvit för ändamålet utbetalde, dels ock genom ett kapital-öfverskott af 120,000 Thaler
å 1860 års jernvägslån, föranledt deraf, att en del af samma lån, på begäran af långif-
varne, förvandlades till premie-lån, dels ock slutligen genom räntevinst och utlånade jern¬
vägsmedel.
En annan tillgång finnes ock, som härmed eger sammanhang och derföre jemväl torde
böra anvisas till fortsättning af jernvägsarbetena, ehuru densamma icke, i likhet med nyss¬
nämnda behållning, är för närvarande disponibel, eller nu kan till siffran uppgifvas. Vid
sistlidne riksdag beslöto nemligen Rikets Ständer, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
förslag, att den vid 1859 års slut återstående obetalde delen, 9,000,000 R:dr, af 1858
års tillfälliga statslån skulle af Riksgälds-kontoret liqvideras med de medel, som år 1860
upplånades för fortsättande af Statens jernvägsanläggningar, och i sammanhang dermed
stadgades äfven, bland annat, att den räntevinst, som möjligen kunde uppkomma å stats¬
lånefondens utlånade medel, skulle tillfalla Riksgälds-kontoret, hvaremot möjligen upp¬
kommande förluster å samma utlåningar borde af Riksgälds-kontorets tillgångar ersättas.
Nu visa räkenskaperna för Rikets Ständers Bank, hvilket Verk ombesörjt utlåningen af
statslånefondens tillgångar, att behållna läutevinsten på denna fond vid medlet af sistlidne
September utgjorde 413,479 R:dr 10 öre, och det torde derföre kunna antagas, att samma
räntevinst vid slutet af innevarande år, vid hvilken tid alla försträckningar från denna
fond böra vara betalda, sedan möjliga förluster blifvit afdragna, kommer att uppgå till
åtminstone 400,000 R:dr.
Då denna tillgång egentligen uppkommit derigenom, att, sedan Riksgälds-kontoret vid
1860 års slut infriat då oguldna del af statslånefondens utländska skuld, Banken från
början af år 1861 varit befriad från ränteutgift för samma del af skulden, och tillgången
följaktligen kan anses såsom en ytterligare räntevinst på de år 1860 upplånade medel
till jernvägsanläggningar, lärer den ock rätteligen böra användas till det härmed afsedda
ändamålet, för så vidt samma tillgång vid slutlig utredning af statslånefonden icke behöft
anlitas för betäckande af möjligen uppkommande förluster vid indrifning af fondens ännu
utestående fordringar, utgörande för närvarande endast omkring 650,000 R:dr.
Kongl. Maj:ts Nåd. Propositon JVs 46.
27
Vidare anser Kongl. Maj:t, att Rikets Ständers Bank nu likasom vid sistlidne riks¬
dag lämpligen kan af sina vinstmedel under tiden från och med nästkommande år intill
slutet af nästa statsregleringsperiod till fortsättning af Statens jernvägs-arbeten lemna ett
bidrag, som Kongl. Maj:t föreslår till 5,000,000 R:dr.
Örn nu för samma ändamål derjemte upplånas 20,000,000 R:dr, så skulle tillgån-
garne för fortsättning af arbetena å Statens stambanor blifva:
l:o. Behållningen i Riksgälds-kontoret 1,315,000: —
2:o. Bidrag från Rikets Ständers Bank 5,000,000: —
3:o. Statslån 20,000,000: —
eller tillsammans 26,315,000 R:dr,
förutom det ännu ej till siffran kända, men sannolikt till omkring 400,000 R:dr belöpande
öfverskott, som vid slutlig redovisning för statslånefonden kan uppkomma; och om häraf
ansloges 71 millioner för hvartdera af åren 1864, 1865 och 1866, skulle återstoden kunna
användas till fyllnad i anslaget för nästa år, hvilket anslag derigenom komme att i det
närmaste motsvara den summa, som från början varit afsedd för jernvägsarbetena under
nästa år.
Så vidt fråga är om Statens egna stambanor, skulle således jernvägs-arbetenas fort¬
sättande intill slutet af nästa statsregleringsperiod icke påkalla större upplåning, än
20,000,000 R:dr. Men då Kongl. Majit af skäl, som finnas utvecklade i särskild denna
dag aflåten nådig Proposition angående understöd af allmänna medel för anläggning af
särskilda bibanor till Statens jernvägar, ansett lämpligt föreslå Rikets Ständer att till be¬
lopp af omkring 5,000,000 R:dr mot 3 procent ränta och skyldighet att bestrida amorte¬
ringen efter arbetstidens slut bevilja låneunderstöd åt bolag, som bildat sig för anläggning
af bibanor; torde det vara nödvändigt att för anskaffande af denna summa förhöja upp¬
låningen med motsvarande belopp eller till 25,000,000 R:dr.
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof utvisar, att, se-
dau alla såväl ordinarie som tillfälliga anslag, hvarom Kongl. Majit då gjort framställning, äf¬
vensom räntor och amorteringar å förut upptagna jernvägslån blifvit jemte Riksgälds-
kontorets öfriga utgifter från tillgångar och inkomster afdragna, Riksgälds-kontoret likväl
skulle hafva ett årligt öfverskott under nästkommande statsregleringsperiod af 1,887,000
R:dr, hvaraf ränta och amortering för ett nytt statslån kan bestridas. Då nu räntan
och amorteringen å de 25 millioner, som upplånades 1860, utgör 1,466,000 R:dr, och när¬
varande förhållanden i afseende på penningetillgång och räntefot icke gifva anledning an¬
taga, att de årliga utgifterna för ett under nästa år upptaget nytt amorteringslån skulle
blifva högre, utan man fastheldre har skäl förmoda, att lånet skall kunna erhållas på
billigare vilkor, torde årliga utgifterna för ränta och amortering af de 20,000,000 R:dr,
som nu skulle erfordras för Statens stambanor, efter samma grunder böra beräknas till
1,172,800 R:dr. Då vidare de bolag, som komme att erhålla låneunderstöd af Staten^ till
anläggning af bibanor, skulle på dessa lån erlägga 3 procent ränta jemte amorterings-
28
Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition M 46.
procenten efter arbetstidens slut, och den förlust, eller skilnaden emellan räntan å en upp¬
låning af 5,000,000 R:dr å ena sidan, samt ränteinkomsten från jernvägs-bolagen efter
3 procent på samma belopp å den andra, som härigenom drabbade Statsverket, följakt¬
ligen icke uppginge till fullt 2 procent eller 100,000 R:dr; så skulle Riksgälds-kontorets
hela årliga utgift för en ny upplåning af 25 millioner R:dr, deraf 5 millioner åter utlånades
till enskilda jernvägs-bolag, blifva omkring 1,270,000 R:dr med tillägg likväl för tiden
då bibanorna byggas, elier under de första två åren, af amorterings-procenten för sist¬
nämnda 5,000,000 R:dr eller 50,000 R:dr för hvartdera året. Sedan Riksgälds-kontoret
bestridt dessa utgifter, återstår således i allt fall tillsammans för de tre åren under nästa
statsregleriugsperiod en summa af omkring 1,750,000 R:dr att använda till andra stats¬
behof.
Beträffande sättet för anskaffande af statslånet förbiser icke Kongl. Maj:t den för¬
del, som skulle vinnas, om lånet kunde erhållas inom riket och räntan således komma
att stadna inom landet. Denna fördel skulle emellertid icke kunna ernås under annan
förutsättning än att obligationerna, sedan de en gång blifvit i penningemarknaden ut¬
släppta, åtminstone till större delen qvarstadnade inom riket. Då emellertid statsobliga¬
tioner äro af sådan beskaffenhet, att de, hvad ock erfarenheten hos oss redan torde hafva
visat, snart nog söka sig väg till de platser, der penninge-tillgången är störst och räntan
följaktligen lägst, och då det vidare är nogsamt kändt, att räntefoten inom riket är högre
än på flera utländska platser, så lärer man icke få antaga, att statsobligationerna skola
qvarstaana inom landet blott derföre, att statslånet här afslutades. Det är visserligen
sannt, att man kanske skulle kunna, åtminstone för någon tid, lyckas qvarhålla de sålda
obligationerna inom riket, om Staten icke, på sätt hittills skett, afslutade kontrakt
med vissa personer om hela lånet, utan sjelf öfvertoge omsorgen med deras successiva
försäljande på flera spridda ställen inom landet, och obligationerna i sådant fall utställdes
på jemförelsevis låga belopp. Men då penningarne måste, för bestridande af dermed afsedda
utgifter, vara att tillgå till vissa belopp på bestämda tider, lärer en sådan utväg för lå¬
nets upptagande, äfven om dervid ej mötte andra väsendtliga svårigheter och betänklig¬
heter, icke nu kunna begagnas. Dessutom skulle ett statslån, som afslutades inom riket
och utställdes i obligationer på svenskt mynt och språk förmodligen blifva dyrare, bland
andra orsaker derföre, att obligationer af nyssnämnda beskaffenhet ej kunde betinga sig
lika vidsträckt marknad, som andra statsobligationer; och i betraktande af allt detta,
anser Kongl. Majit att någon bestämd föreskrift i afseende på stället för lånets uppta¬
gande vare sig till hela beloppet eller någon del deraf ej bör meddelas, utan att Riks¬
gälds-kontorets Fullmägtige må erhålla uppdrag att afsluta lånet på de för Statsverket
förmånligaste vilkor, detta må nu ske inom eller utom riket; men att i sednare händelsen
till lättnad för de obligations-innehafvare, hvilka äro i Sverige boende och sådant åstunda,
det bör stadgas, att ränteutdelning äfvensom liqvid för amorterade obligationer, vid be¬
höriga tider utbetalas äfven i Riksgälds-kontoret.
Kongl. Maj:ts Nöd. Proposition M 46.
29
Det återstår nu att afgöra, på hvad vilkor Rikets Ständers Bank må lemna de
5,000,000 R:dr till jernvägsarbetena, hvarom Kongl. Maj:t här ofvan framställt förslag.
I den nådiga Proposition, som Kongl. Majit vid sistlidne riksdag aflat till Rikets då
församlade Ständer angående samma ämne, hvarom fråga nu är, fästade Kongl. Majit
uppmärksamheten derpå, att Rikets Ständers Bank, som vid slutet af år 1858 egde en
kapitalförmögenhet utöfver skulder och förbindelser af 23,217,000 Ridr, redan då lemnade
den fullkomligaste säkerhet för sin förmåga att, i händelse af utredning, uppfylla alla sina
förbindelser; men att en särskild synnerlig uppmärksamhet måste egnas åt de medel, som
Banken egde till sitt förfogande för att under alla omständigheter kunna fullgöra sitt ålig¬
gande sorn sedelutgifvande bank, eller skyldigheten att alltid vid anfordran inlösa sina
sedlar med silfver. För att bereda Bauken en ökad tillgång på dylika medel, föreslog
derföre Kongl. Majit, att den summa, som Banken då kunde komma att lemna till jern-
vägsbyggnader, skulle utgå under form af lån, och att Riksgälds-kontoret skulle i utbyte
mot penningar till Banken lemna statsobligationer. I öfverensstämmelse med detta för¬
slag beslöto ock Rikets Ständer, att Banken skulle af sin räntevinst lemna 4,000,000
Ridr emot svenska på utländskt mynt ställda räntebärande statsobligationer. I händelse
de medel, hvilka Banken sålunda erhållit till förstärkande af metalliska kassan vid förekom¬
mande behof ännu vore för ändamålet otillräckliga, så borde enahanda åtgärd äfven nu
vidtagas; men i annat fall vore densamma icke allenast öfverflödig, utan ock olämplig.
Det anses i allmänhet, att sedelutgifvande banker, under vanliga förhållanden, och
såvida ej den i rörelse cirkulerande sedelmassan öfverstiger rörelsens verkliga behof, äro,
i afseende på sin vexlingsförmåga, betryggade, om deras metalliska kassa uppgår till om¬
kring 40 procent af den utelöpande sedelstocken. Under de 10 åren 1850 —1859 utgjorde
hela den i rörelse utelöpande sedelstocken i riket, privatbankssedlarne inberäknade, i me¬
deltal 55,047,000 Ridr och Riksbankens metalliska kassa under samina tid 26,694,000
Ridr eller mer än 48 procent. 1 fall man emellertid anser, att denna period, hvilken om¬
fattar äfven åren 1854, 1855 och 1856, då silfret af kända orsaker på ett ovanligt sätt
hopades i Bankens hvalf, med anledning häraf icke lämpligen bör läggas till grund för en
beräkning, utan att i stället, med mera tillförlitlighet, hänsyn bör tagas till de sednaste
fem åren 1857—1861, då, till följd af den svåra handelskris, som derunder inträffade, ett
motsatt förhållande i viss mån egde rum, så finner man, att under sistnämnda år den i
rörelsen utelöpande sedelstocken, samtliga privatbankernas sedlar deruti inberäknade, ut¬
gjorde i medeltal 52,539,000 Ridr och Bankens metalliska kassa under samma tid 21,382,000
Ridr eller 40,V procent af alla utelöpande sedlar. Vid slutet af sistlidet år utgjorde
Bankens metalliska kassa 42 procent af hela den i riket utelöpande sedelstocken. Om
Riksbankens metalliska valuta deremot jemföres endast med dess egna utelöpande sedlar,
blir naturligtvis förhållandet långt förmånligare.
Då det sålunda visar sig, att under en följd af år Bankens metalliska kassa hållit
sig vid en storlek, som redan i och för sig sjelf kan anses i allmänhet betryggande, och då
dertill kommer, att Banken vid slutet af innevarande år eger 4,000,000 Ridr af Riksgälds-
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition JH 46.
kontorets på utländskt mynt ställda räntebärande obligationer, samt derutöfver innebar i
andra räntebärande obligationer omkring 7,900,000 R:dr, af hvilka en icke obetydlig del,
som bör kunna beräknas till åtminstone 1,000,000 R:dr, kan med lika fördel som Statens
obligationer användas till inköp af silfver på utländska börser; så torde man få antaga,
att Banken nu mera är fullt konsoliderad jemväl i afseende på skyldigheten att under alla
omständigheter med silfver invexla utelöpande sedlar.
Enär det således nu icke synes vara något behof att vidare tillhandahålla Riksbanken
räntebärande obligationer för att derigenom betrygga dess vexlingsförmåga, och ett utbyte
mellan Rikets Ständers Itiksgälds-kontor och deras Bank af räntebärande obligationer i
öfrigt endast skulle föranleda en onödig bokföring samt ut- och inkassering af penningar
mellan två penningeverk, som tillhöra samma egare; anser Kongl. Majit, att den summa
af 5,000,000 R:dr, som under loppet af åren 1863—1866, enligt Kongl. Majits förslag,
skulle tillhandahållas Riksgälds-kontoret för jernvägsarbetenas bedrifvande, ej bör utgå i
fonn af lån, utan såsom bidrag med 1,250,000 R:dr om året, helst Bankens årliga vinst
hädanefter torde få uppskattas i medeltal till minst 1,800,000 R:dr, och Banken således i
allt fall under hvartdera af dessa fyra år har att påräkna en behållning å sina vinst¬
medel af omkring 550,000 R:dr eller tillsammans för alla fyra åren omkring 2,200,000 R:dr.
Beträffande tiden, då statslånet behöfver anlitas, vill Kongl. Majit slutligen erinra,
att ehuru de påräknade tillgångarne för år 1863 utgöra från Riksgälds-kontoret 1,315,000
Riclr och från Banken l,v50,000 Ridr eiler tillsammans endast 2,565,000 Ridr, och såle¬
des med 1,250,000 Ridr understiga det ytterligare anslag, 3,815,000 Ridr, som förutom
öfverskottet på statslånefonden enligt Kongl. Majits förslag skulle erfordras för jernvägs¬
arbetenas fortsättande under nästa år; lärer denna summa kunna utan svårighet förskju¬
tas från Riksgälds-kontoret af redan influtna och framdeles inflytande öfverskott på Stats¬
verkets inkomster eller andra disponibla tillgångar; i följd hvaraf de medel, som komma
att genom län anskaffas, icke behöfva finnas att tillgå förr än i början af år 1864.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt vill Kongl. Majit härmed i nåder föreslå
Rikets Ständer beträffande de financiella frågor, som hafva gemenskap med jernvägsbygg-
naderne:
3:o att till fortsättning af jernvägsarbetena å Statens Stambanor intill 1866 årsslut
må anvisas en summa af 26,315,000 Ridr jemte det öfverskott, som genom räntevinst på
statslånefondens medel, efter slutlig realisering af denna fonds ännu utestående fordringar
kan komma att uppstå;
2:o att vidare måtte anvisas 5,000,000 Ridr såsom lån till åtskilliga bolag, hvilka bildat
sig för anläggning af bibanor, derest dessa bolag ingå på de vilkor, som i sådant hänse¬
ende stadgas;
3:o att till bestridande af dessa utgifter i första rummet användes det i Riksgälds¬
kontoret befintliga öfverskott å jernvägsmedlen 1,315,000 Ridr,
4:o att af Rikets Ständers Banks vinstmedel anvisas såsom bidrag till Riksgälds-
Kongl. Majus Nåd. Proposition JV2 46.
31
kontoret under åren 1863—1866 en summa 1,250,000 R:dr årligen, eller tillsammans för
alla 4 åren 5,000,000 ll:dr;
5:o att återstoden eller 25,000,000 R:dr anskaffas genom fonderadt statslån, som
årligen amorteras med 1 procent af primitiva beloppet;
6:o att detta statslån upptages å det ställe, vare sig inom eller utom riket, der
det på de för Statsverket förmånligaste vilkor kan erhållas;
7:o att, derest lånet varder upptaget utom riket, Riksgälds-kontoret skall, enligt
gällande kurs, härstädes tillhandahålla ränta äfvensom liqvid för amorterade obligationer åt
de inom Sverige boende obligationsinnehafvare, som sådant önska och på förhand derom
göra anmälan;
8:o att utöfver de för detta ändamål nu befintliga medel anvisas till fortsättande af
arbetena å Statens stambanor under nästkommande år en summa af 3,815,000 R:dr jemte
uppkommande öfverskott på statslånefonden, samt att återstoden, 22,500,000 R:dr, af de
beräknade tillgångarne lika fördelas mellan de tre åren 1864, 1865 och 1866, med den
jemkning i de årliga beloppen, som af Kongl. Maj:t i Dess nådiga Proposition denna dag
rörande jernvägsarbetenas bedrifvande blifvit föreslagen.
De närmare bestämmelser och föreskrifter, hvilka, i händelse af bifall till nu omför-
mälda förslag, för öfrigt må finnas för deras genomförande af behofvet påkallade, torde
af Rikets Ständer såsom högsta myndigheten öfver Riksgälds- och Banko-verken i be¬
hörig ordning meddelas.
Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse väl¬
bevågen. Ar och dag som ofvan.
CAEL.
J. il. Gripenstedt.
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Jttl 46.
Utdrag af Protokollet öfver Finans-Ärenden, hållet inför Hans Majit Konun¬
gen i Stats-Rådet å Stockholms Slott den 25 November 4862
Närvarande:
Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,
Hans Excellens Herr Statsministern tor Utrikes Ärendena, Grefve Manderström, samt
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Chefen för Finans-departementet, Statsrådet Herr Friherre Gripenstedt, uppläste till
justering ett, i enlighet med Kongl. Maj:ts den 21 innevarande månad, på Stats-Rådets en¬
hälliga tillstyrkande, fattade och i särskildt Protokoll öfver Civil- och Finans-Ärenden
upptagna beslut, uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets Ständer
om anskaffande af medel för jern vägsbyggnader;
Och behagade Kongl. Maj:t, på Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande,
i nåder gilla berörde förslag, i öfverenstämmelse hvarmed nådig
Proposition af den lydelse bilagan till detta Protokoll utvisar, skulle
till Rikets Ständer afgå
Ex Protocollo
Mildhog Lundgren.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1862.
Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. Ås 47. l
HT:o 47.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Nov. 1862, kl. 2 e. m.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets Stander, angående
Statens jernväg sbyggnader; Gifven Stockholms Slott den
25 November 1862.
I öfverensstämmelse med hvad Kongl. Maj:t, i sin till Rikets Ständers Stats¬
utskott aflåtna nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof, gifvit Rikets
Ständer tillkänna, går Kongl. Majit nu härmed att för Rikets Ständer föreslå de
arbeten till fullföljande af Statens jernvägsbyggnader, som Kongl. Majit anser böra
under nästkommande statsregleringsperiod verkställas, och till hvilkas utförande an¬
slag alltså nu komma att äskas. Härvid vill Kongl. Majit i minnet återkalla, huru¬
som redan uti den angående Statens jernvägsbyggnader vid förlidna riksdag aflåtna
nådiga Proposition yttrades, det Kongl. Majit ansåge ett skyndsamt utförande af den
vestra och den södra stambanan vara ur alla synpunkter företrädesvis angeläget,
hvadan ock Kongl. Majit, ehuru lifligt erkännande behofvet och den stora vigten af
vissa andra jernvägsförbindelsers snara tillvägabringande, fann sig då icke kunna
förorda, det några medel anvisades för andra arbeten, än dem, som erfordrades till
fullbordande af vestra stambanan från Stockholm till Göteborg, med en samman-
bindningsbana från Hallsberg till Örebro, samt till fortsättande af den södra. Denna
mening delades äfven af Rikets Ständer, som, med instämmande i de af Kongl,
Majit yttrade åsigter om vestra stambanans framstående vigt, beviljade de för dess
fullbordande erforderliga medel, genom hvilken anvisning Kongl. Majit blifvit satt i
tillfälle att kunna så kraftigt fullfölja arbetena å ifrågavarande stambana, att det
med densammas anläggande afsedda vigtiga syftemål, sammanbindandet af Nordsjön
och Östersjön samt rikets vid dessa haf belägna bufvudorter, numera, på sätt Ri¬
kets Ständer bevittnat, blifvit fullständigt vunnet, och banan till hela sin längd kun¬
nat för allmänna rörelsen öppnas.
ReträfFande åter södra stambanan, hvilken vid 1836—1838 års riksdag varit
föreslagen alt utgå i norr från vestra stambanan vid Falköping och sträcka sig, med
bibana till Jönköping, öfver Göta ström efter Lagaådalen, och vidare till Lund och
Malmö, fann Kongl. Majit, sedan den, på Rikets Ständers begäran, under den 20
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 1 Sami. 1 Afd. 2 Band. 3 Haft. 1
2 Kongl. Maj.ls Nåd. Prop. M 47.
Mars 1858 i nåder förordnade Kommitté, för anställande af undersökningar i afseende
på stambanornas lämpligaste sträckning, i underdånighet anmält, hurusom det be¬
funnits verkställbar!; att draga södra stambanan direkte till Wetterns strand vid Jön¬
köping, vigtiga skäl förekomma för banans fortsättning derifrån genom en folkrikare
och fruktbarare trakt i mera östligt läge, än förut var afsedt. Kongl. Maj:t före¬
slog ock, att södra stambanan från sjön Stråken, dit densamma från Falköping
redan hade påbörjats, skulle ledas genom Jönköping öfver Tenhult till Nässjö och
derifrån vidare förbi och i närheten af sjön Salen till Finjasjön, intill hvilken punkt
arbetena från banans södra äqda redan framskridit; hvarjemte Kongl. Maj:1 gaf Ri¬
kets Ständer tillkänna, att kostnaderna för södra stambanans anläggning i den så¬
lunda föreslagna sträckningen blifvit af ofvanbemälde Kommitté på följande sätt be¬
räknad :
Från Finjasjön till Nässjö, 18 mil R:dr 11,326,411.
» Nässjö till Tenhult, 2,14 » » 1,479,120.
» Tenhult till Jönköping, 1,50 » » 1,324,000.
» Jönköping till Stråken, 3,26 » » 2,332,320.
samt fullbordandet af linien från Stråken lill Falköping . . » 826,000.
Summa R.dr Runt 17,688,031.
Då emellertid den summa af 23,000,000 Riksdaler, som Kongl. Maj:t hade
pröfvat böra bestämmas för fortsättandet af Statens jernvägsbyggnader under inne¬
varande statsregleringsperiod, efter afräkning af de till vestra stambanans fullbor¬
dande och byggandet af linien mellan Örebro och Hallsberg erforderliga medel, icke
lemnade tillgång att för arbetena å södra stambanan använda mera än 7,440,632
Riksdaler, föreslog Kongl. Maj:t att denna summa mätte härtill af Rikets Ständer
anvisas, nemligen:
till banans fortsättning från Finjasjön genom Skåne och Småland
till trakten af sjön Salen i Kronobergs län R:dr 6,000,000.
samt till jernvägsarbetena mellan Falköping och Jönköping . . » 1,440,632.
Summa R:dr R:mt 7,440,632.
hvarefter för denna stambanas bringande till fullbordan i hela sträckningen från
Malmö til! Falköping skulle vid 1865 års slut återstå en kostnad af 10,247,419
Riksdaler.
Uti sin den 6 Juni 1860 till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelse, an¬
gående fortsatt utförande af Statens jernvägsarbeten och anvisande af dertill erfor¬
derliga medel, anmälde Rikets Ständer, alt de, lika med Kongl. Maj:t, funnit den
södra stambanans mera östliga rigtning, emot hvad förut varit ifrågasatt, medföra
så många för det allmänna vigliga fördelar, att Rikets Ständer beslutat, det ifråga¬
varande stambana skulle i dess fortsättning, enligt Kongl. Maj:ts förslag, ledas frän
sjön Stråken genom Jönköping öfver Tenhult till trakten af Nässjö och derifrån
Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. M 47.
3
vidare förbi och i närheten af sjön Salen till Finjasjön, hvarjemte Rikets Ständer
till arbetenas fortsättning anvisade de af Kongl. Maj:t begärda särskilda summor af
tillsammans 7,440,632 Riksdaler, att användas på sätt Kongl. Maj:t föreslagit.
Arbetena å omförmälda stambana, hvars höla längd enligt den sålunda antagna
sträckningen kommer att blifva 33,76 mil, hafva sedermera så fortgått, att banan
från Malmö kunnat öppnas ända till Elmhult inom Kronobergs län, 12,6 mil från
nämnda stad; och kan emotses, att sträckan mellan Elmhult och stationen Liatorp,
1,4 mil, varder för allmänna trafiken tillgänglig före innevarande års slut. Från
banans norra ändpunkt vid Falköping hafva arbetena å den 3£ mil långa sträckan
till Mullsjö station nått sin fullbordan, så att denna del af banan kunnat samtidigt
med vestra stambanan för allmänna trafiken öppnas. Enär medel lili fullbordande
af linien emellan Mullsjö och Jönköping ännu icke blifvit anvisade, har deremot
detina linie endast delvis kunnat bearbetas.
Vid öfvervägånde af frågan om de järnvägsanläggningar, som för nästkommande
statsregleringsperiod böra hos Rikets Ständer föreslås till erhållande af anslag, har
Kongl. Majit, i öfverensstämmelse med dess, på sätt ofvan blifvit omförmäldt, redan
vid förra riksdagen yttrade och af Rikets Ständer jemväl delade åsigt om angelägen¬
heten deraf, att arbetena å ifrågavarande södra stambana företrädesvis fortskyndas,
icke tvekat att i främsta rummet äska erforderliga medel för denna stambanas full¬
ändande, på det att, sedan vestra stambanan numera hunnit fullbordas och till hela
sin längd för trafiken öppnats, hufvudstaden och mellersta delen af landet måtte
så skyndsamt som möjligt komma i direkt jernvägsförbindelse äfven med rikets
södra orter och banans slutpunkt Malmö stad. Kongl. Majit anser sig härvid böra
för Rikets Ständer omförmäla, hurusom ett större antal petitioner från jordegare
och andre innevånare i Östergötlands och Calmar län till Kongl. Majit inkommit,
uti hvilka petitioner sökanderne, med framställning om de flerahanda fördelar,
som, enligt petitionärernes förmenande, ej mindre för landet i allmänhet medelst en
kortare kortimunikation mellan Slockholm och södra Sverige, än ock särskildt för de
sydöstra delarne af riket skulle uppkomma derigenom, att den föreslagna stambanan
genom Östergötland utlades öster om sjön Sommen, i stället för vester om nämnde
sjö, enligt Jernvägskommitténs förslag. Enär en sådan förändring iförslaget om östra
stambanans sträckning skulle hafva till följd, att äfven södra stambanan från sjön
Salen borde erhålla ett mera östligt läge *oeb sålunda icke utläggas i rigtning åt
Nässjö, utan framdragas öfver trakten invid Eksjö mot sydöstra hörnet af sjön Som¬
men, har Kongl. Majit, i enlighet med förbemälde petitionärers derom framställda
begäran, åt Chefen för Statens jernvägsbyggnader uppdragit att, till frågans fullstän¬
digare utredande, låta, på petitionärernes bekostnad, verkställa undersökningar om
möjligheten alt, ulan alltför stora svårigheter med hänseende till terrängens beskaf¬
fenhet, öster om sjön Sommen anlägga eri jernväg i kortaste sträckning från sjön
Salen lill staden Linköping.
Kongl. Maj:ls N åd.Prop. M 47.
Sedan, med anledning häraf, ifrågavarande undersökningar blifvit verkställda,
har bemalde Chef uti memorial den 6 sistlidne månad till Kongl. Maj:t inkommit
med ett af plankartor och profilritningar åtföljd t utlåtande i ämnet, hvaraf hufvud¬
sakligen inhemtas, att den östra linien väl skulle blifva något öfver \ mil kortare
än den vestra, men att, i anseende till de å förstnämnde linie förekommande betyd¬
ligt längre lutningar och stora antal krökar, den tidsförlust, som i följd häraf skulle
uppkomma för trafiken, blefve större än den tidsvinst, som bereddes derigenom, att
väglängden vore kortare, hvarjemte materielen komme att å en efter den östliga
linien utlagd bana mycket hastigare förslitas, äfvensom trafiksäkerheten å denna linie
skulle jemförelsevis blifva mindre än på den vestra linien, der terrängförhållandena
vore vida gynnsammare. Beträffande åter kostnaden för den ena eller andra sträck¬
ningen, skulle denna ökas ined 547,142 Riksdaler, om banan droges öster om
Sommen; men då härjemte toges i betraktande att banan från Falköping öfver Jön¬
köping och Tenhult måste, för att anträffa en östligare anlagd bana, förlängas med
1 mil 10,000 fot, motsvarande en utgift af omkring 820,000 Riksdaler, komme
den verkliga prisskilnaden, till fördel för vestra linien, att blifva 1,367,142 Riks¬
daler, hvarförutan, om denna linie bibehölles, besparing i underhålls- och drift¬
kostnad skulle vinnas för nära on mil.
Med hänsigt till hvad sålunda blifvit utredt och då dessutom en allmännare
önskan inom Östergötland samt angränsande delar af Jönköpings län uttalat sig
för östra stambanans utläggande i den af Jernvägskommittén föreslagna sträckning
vester om sjön Sommen, anser Kongl. Majit giltiga skäl icke förekomma att i af¬
seende å södra stambanans fortsättning från sjön Salen ifrågasätta ett frångående af
Kongl. Majlis och Rikets Ständers härom redan fattade beslut; och Kongl. Majit
föreslår alltså, att Rikets Ständer utaf den summa af 26,315,000 Riksdaler, som
Kongl. Majit, enligt särskild nådig Proposition af denna dag, pröfvat böra, jemte
blifvande räntevinst på statslånefonden, afses för Statens jernvägsbyggnader till slutet
af nästkommande statsregleringsperiod måtte för fortsättande och fullbordande af
södra stambanan i den vid sistlidne riksdag beslutade sträckning, anvisa det der¬
till, enligt Kommitténs beräkning, erforderliga belopp af 10,247,419 Riksdaler, eller
i jemn summa 10,250,000 Riksdaler.
Enär Kongl. Majit förlidna riksdag, med fästadt afseende på Statsverkets till¬
stånd, ansåg anslagen lill ett fortsatt bearbetande af Statens jernvägsbyggnader böra
lör åren 1860—1863 begränsas till 25,000,000 Riksdaler, och att hela denna
summa borde uteslutande användas lör fullföljandet af arbetena å vestra och södra
stambanorna, samt följaktligen icke ifrågasatte anslag för någon annan af de utaf
Jernvägskommittén föreslagna stambanor, fann Kongl. Majit Kommitténs förslag rörande
Kongl. Majus Nåd. Prop. M 47.
5
dessa banor då icke påkalla någon vidare pröfning. Men sedan vestra stambanan
numera blifvit fulländad och Statsverkets ställning iemnar utväg att, utöfver de för
södra stambanans fullbordande erforderliga medel, bereda anslag för jernvägsbygg-
nadernas utsträckning äfven till andra orter af riket, har Kongl. Maj:t, som icke
kunnat förbise dessa orters rättmätiga anspråk att, så vidt omständigheterna det
medgifva, komma i åtnjutande af det rnägtiga medel till utveckling och förkofran,
som med klok beräkning anlagde jernvägar erbjuda, nu ansett sig böra till pröfning
upptaga Kommitténs i öfrigt framställda förslag samt dervid tillse, i hvad mån dessa
förslag må under nästkommande statsregleringsperiod kunna bringas till utförande.
Östra Stambanan.
Enligt det af 1835 års Jernvägskommitté framställda förslag skulle den östra
stambanan, med hvilken benämning Kommittén afsåg hela den till anläggning från
hufvudstaden genom Södermanland och Östergötland föreslagna jernväg, från Ka¬
trineholm framgå öfver Stens bruks ego-område lill Norrköping. Härifrån skulle
banan fortsättas öfver Linköping tili Mjölby, samt vidare genom nordvestra delen af
Småland vester om sjöarne Sommen, Säbysjön och Ralången till Tenhult. Enär
emellertid Rikets Ständer, i öfverensstämmelse med Kongl. Majrts förslag, beslöto,
att vestra stambanan skulle förläggas söder om sjön Mälaren, blef deraf en följd,
att linien mellan Stockholm och Katrineholm kom att tillhöra denna bana.
Vid de af den sedermera i nåder förordnade Jernvägskommitté anställde under¬
sökningar för bestämmande af östra stambanans ändamålsenligaste sträckning, har
föreningspunkten med den södra af flera skäl ansetts böra förläggas till Nässjö i
Tveta härad af Jönköpings län. hvarigenom skulle åstadkommas den kortaste för¬
bindelsen emellan hufvudstaden och rikets södra orter. Då ifrågavarande stambana,
jemte sitt hufvudändamål, södra Sveriges förening med hufvudstaden, synts Kommittén
böra i främsta rummet åsyfta att förbinda Norrköping, såsom en af rikets vigtiga -
ste stapel- och fabriksorter, med såväl hufvudstaden, som norra, mellersta och vestra
Sverige, har banan från Katrineholm blifvit utstakad nära vinkelrätt mot den vestra
stambanan i rak sydlig rigtning till Norrköping. De på denna sträcka mötande
betydliga lokala svårigheter föranleda kostsamma arbeten isynnerhet vid nedstigandet
från Kolmården till slättlandet omkring Norrköping; men Kommittén har dock, i be¬
traktande af stadens gynnsamma belägenhet, dess stora folkmängd och, genom en
omfattande fabriks- och handelsrörelse, väsendtliga betydenhet för trafiken, ansett
dessa svårigheter icke böra afskräcka från banans ledande till denna stad.
Vidare och med afseende på hufvudrigtningen för nuvarande land-transporterna
inom Östergötland samt ortens befolknings- och näringsförhållanden, har Kommittén
låtit från Norrköping utstaka fortsättningen af östra stambanan i sydvestlig rigtning,
6
Kongl. May.ls Nåd. Prop. M 47.
öfver Göta kanal vid Norsholm, till Linköping och Mjölby, genom provinsens bör¬
diga delar och öfver en i allmänhet gynnsam terräng, samt derifrån förbi sjön Som¬
mens norra ända till Nässjö, hvarigenom banan jemväl komme att, till förmån för
trafiken, genomskära midten af och leda till lämpliga afsättningsorter för det bör¬
diga norra Wedbo härad i Jönköpings län.
Östra stambanans längd och anläggningskostnad är af Kommittén beräknad så¬
lunda :
från Katrineholm till Norrköping, 4 mil 25,930 löt B:dr 4,934,053.
» Norrköping till Linköping, 4 mil 7,720 fot, 3,173,242.
» Linköping till Nässjö, 10 mil 24,500 fot 7,436,245.
Summa 19 mil 22,150 fot, . . R:dr 15,543,540.
Till Kongl. Maj:t liar Dess Befallningshafvande i Östergötlands län insändt
en af utsedde deputerade till Kongl. Majit stalld skrift, hvaruti bemälde deputerade,
på grund af dertill erhållet uppdrag, vid ett inför Kongl. Majits Befallningshafvande
med länets innevånare hållet sammanträde för öfverläggning rörande den östra stam¬
banans lämpligaste sträckning, i underdånighet anhållit om nådig framställning till
Rikets Ständer angående medels anvisande till omlörmiilda stambanas anläggning i
den af Kommittén föreslagna rigtning; och hafva jemväl från Kongl. Majlis Befallnings¬
hafvande i Calmar län inkommit ett större antal petitioner, med anhållan att anslag
lill berörda stambana måtte af Rikets Ständer äskas, men att banan, så vidt möj¬
ligt, måtte läggas öster om sjön Sommen.
Uti sin år 1856 till Rikets då församlade Ständer aflåtna nådiga Proposition
i ämnet förklarade Sig Kongl. Majit gilla den för ifrågavarande stambana då ut¬
stakade sträckning från Katrineholm öfver Norrköping och Linköping till trakten af
Tenhult. Den till någon del förändrade sträckning, uti hvilken banan vid öfver-
gången från Östergötland till Småland sedermera blifvit af Kommittén utstakad, har
varit en nödvändig följd af förslaget att bestämma Nässjö till föreningspunkt mellan
södra och östra stambanorna; och då Rikets Ständer vid sednaste riksdag gillat
förslaget att framdraga södra stambanan lill nämnda punkt, samt, hvad angår den
väckta frågan att leda östra stambanan öster om sjön Sommen, på sätt här ofvan
förmäles, upplyst är, att betydande lokala svårigheter härför möta och att banans
förläggande i denna rigtning äfven skulle fördyra anläggnings-kostnaden, har Kongl.
Majit ansett den af Jernvägskommittéu för ifrågavarande stambana föreslagna sträck¬
ning böra antagas. De många vigtiga fördelar, som genom den östra stambanans
Kongl. Maj.is Nåd. Prop. M 47.
7
anläggning skulle för det allmänna uppkomma, kunna icke af Kongl. Maj:t förbises.
Så länge denna bana ännu icke kommit till verkställighet, är Östergötland, en af
rikets bördigaste och mest befolkade provinser, med dyrbara industriela anläggnin¬
gar, betydande jern- och kopparverk samt rika odlingstillfällen, i saknad af all
jernvägsförbindelse med det öfriga landel. Den vattenkommunikation, prqyiusen eger
i Göta kanal, ehuru för vissa trakter af väsendtlig vigt, kan dock endast i ringa
mån uppväga de fördelar, som en under alla tider af året tillgänglig jernvägs-kom-
munikation erbjuder. Men ej blott för Östergötland, utan äfven för en stor del
af Nerike, Södermanland och norra Småland utgör östra stambanans anläggande en
fråga af stor framtida betydenhet. Medelst denna bana skulle nemligen för dessa
orter beredas en lätt och beqväm förbindelse med Norrköping, hvilken stad sålunda
komme att blifva den naturliga stapelorten för en betydande öél af dessa landskap.
Den vestra stambanan skulle ock härigenom otvifvelaktig! tillföras en stor både
personal- och varutrafik, och Statens inkomster af denna bana sålunda i samma
mån ökas. På grund af alla dessa skäl och då, enligt hvad Chefen för Statens
jernvägsbyggnader nyligen hos Kongl. Maj:t anmält, ytterligare företagne undersök¬
ningar å den i tekniskt afseende svåra sträckan vid nedgången från Kolmården,
gifvit vid handen, att den af Jernvägskommittén beräknade kostnaden för linien mel¬
lan Katrineholm och Norrköping kan, utan någon väsendtlig förändring af Jiniens
längd, minskas med 800,000 Riksdaler och sålunda nedsättas från 4,934,033 R:dr
till 4,134,033 R:dr, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Rikets Ständer att, till på¬
börjande af östra stambanan ifrån Katrineholm öfver Norrköping och Linköping ve¬
ster om sjön Sommen till trakten af Nässjö, anvisa det för anläggningen af sträckan
emellan Katrineholm och Norrköping erforderliga belopp, i jemnadt tal, af 4,133,000
Riksdaler.
Norra Stambanan.
Frågan om sträckningen för en stambana norrut ifrån hufvudstaden har, allt¬
sedan förslag om utförande af större jernväg?,anläggningar inom riket för Statens
räkning först väcktes, utgjort föremål för två väsendtligen skiljaktiga meningar
Den af Kongl. Maj:t år 1833 förordnade Kommitté för utarbetande af förslag till
jernvägars rigtriing och anläggningssätt, m. m., antog, såsom Rikets Ständer, hafva
sig bekant, att d,en vestra stambanan borde från Stockholm anläggas norr örn Mä¬
laren; men då Kommittén, ehuru erkännande, att den kortaste och minst kostsamma
sträckningen för norra stambanan otvifvelak tigt vore dess framdragande öster om
Sigtuna-fjärden rakt på Upsala och derifrån till Gefle, likväl ansåg olämpligt att
leda norra och vestra stambanorna i förening öster om nämnde fjärd tili Upsala,
hvarigenom vestra stambon,an, till olägenhet för den större trafiken mellan de vestra
orterna och hufvudstaden, skulle utöfver behofvet förlängas, samt anläggandet af en
stambana på östra sidan om berörde fjärd jemväl utur militärisk synpunkt vöre
8
Kongl. Majds Nåd■ Prop. JVs 47.
mindre ändamålsenligt, föreslog Kommittén, i enlighet med dessa åsigter och till be¬
sparande af den stora kostnad, som skulle uppkomma genom att låta både norra
och vestra stambanorna utgå från Stockholm i särskilda rigtningar, att omförmälda
stambanor skulle anläggas i en gemensam sträckning öfver Almare-stäke till Giresta
i närheten af Örsundså, från hvilken punkt den norra stambanan borde utläggas
öfver Säfva, Ramsta och Qvarnbolund till Upsala samt vidare fortsättas i nästan
rak linie genom Björklinge och Tierps socknar öfver Dal-elfven till Gefle.
Sedan Chefen för Statens jernvägsbyggnader lemnats tillfälle att öfver Kom¬
mitténs betänkande afgifva yttrande och derutinnan, på anförda skäl, framställt det
sedermera af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer antagna förslag, att vestra stambanan
skulle anläggas söder om Mälaren, och i sammanhang härmed uttalat sin åsigt, att
norra stambanan borde utstakas med hufvudsakligt afseende å hvad de norr om
Mälaren belägna provinsernas intressen i allmänhet fordrade samt följaktligen icke
framdragas i närheten af Mälaren, på sätt Kommittén föreslagit, utan deremot från
Stockholm ledas öster om Sigtuna-fjärden kortaste vägen till Upsala och vidare till
Sala, samt derifrån utgrenas dels i nordlig rigtning mot någon punkt på Gefle—
Dala-jernvägen och dels öster om Linde tjll Frövi på Köping—Hult-banan, yttrade
Kongl. Maj:t i Sin år 1856 till Rikets Ständer i ämnet aflåtna nådiga Proposition,
det Kongl. Majit ansåge den norra stambanan så mycket heldre böra läggas öster
i stället för vester om Sigtuna-fjärden, som densamma i denna rigtning blefve 2V2
mil kortare och anlagd på den bästa lokalen samt äfven mera tillgänglig för de
delar af Stockholms och Upsala län, som i en böjning åt öster utskjuta mot hafvet
samt vore i stort behof af en dylik kommunikationslinie, hvaremot landet på vestra
sidan om samma fjärd vore genomskuret af ingående vikar, hvilka underlätta dess
förbindelse med Mälaren och hufvudstaden. Att från Upsala, på sätt af Kommittén
föreslagits, fortsätta linien rakt på Gefle, ansåg Kongl. Majit, ehuru banan visserligen
derigenom blefve kortast, vara mindre lämpligt; ty dels kunde den landväga-
förbiudelsen mellan Stockholm och Gefle, emellan hvilka städer sjöled finnes,
icke vara af den jemförelsevis stora vigt, som dessa städers förbindelse med de
inre delarne af landet, och dels skulle banan, särdeles den norra delen deraf, i
en sådan rigtning komma alltför nära Östersjön, med uppoffrande af det inre
landets intressen, äfvensom de tvänne städernas, hvilkas välstånd och förkofran till
viss grad vöre'beroende af det angränsande landets; och, ehuru Kongl. Majit
sålunda godkände ett system, som afsåge alt från Upsala draga norra stambanan
öfver Sala dels norrut mot Gefle—Dala-jernbanan dels ock vesterut mot Öre¬
bro, och särskildt en bibana till Westerås, för upptagande af trafiken med tyngre
varor, ämnade att derifrån sjövägen fortskaffas, förklarade sig Kongl. Majit likväl
anse, att, enär lokalundersökningar blifvit förrättade endast för vägen från Upsala
till Sala, banan då blott borde definitivt bestämmas att framgå till sistnämnda stad,
men att afgörandet af frågan om denna banas utgreningar derifrån borde blifva
Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. M 47.
9
beroende af den ytterligare ulredning och de tekniska undersökningar i orterna, som
för slutlig pröfning af frågan vore af nöden.
Uti sin den 16 September 1857 till Kongl. Maj:t a fl å t n a underdåniga skrif¬
velse, angående föreslagna jernvägsstamliniers utförande, uttalade Rikets Ständer icke
någon mening rörande den för norra stambanan lämpligaste sträckning och funno sig
Rikets Ständer icke heller böra bevilja de för densamma af Kongl. Maj:t äskade
medel.
Enligt de föreskrifter, som af Kongl. Majit meddelades den år 1858 i nåder
förordnade Jernvägskommitté, skulle Kommitténs undersökningar omfatta norra stam¬
banan från Stockholm ål Upsala och Sala, till någon lämplig punkt på Gefle- Dala jern¬
vägen. På grond af de undersökningar, Kommittén i följd häraf anställt, angående de
hufvudsakliga rigtningarne för varurörelsen inom det landområde, som komme att
genomskäras af norra stambanan och en derifrån till vestra stambanan anlagd sam-
manbindningsbana, har Kommittén vunnit den öfvertygelse, alt hela den stora rörelsen
inom berörda område går i norr och söder, samt att följaktligen berörda banor
måste, för tillfredsställandet af denna rörelses behof, utläggas så, att' de dels ge¬
nomskära midten af det spanmålsproduce^ande landet, dels, särdeles med afseende
på bergsbruket, på det sätt beröra dess distrikt, att de såväl kunna uppsamla större
qvantiteter, för att aflemua antingen vid Gefle, Strömsholms kanal, någon af Mälarens
hamnar eller andra inre segel-leder, som ock inom sjelfva distriktet biträda med
transport af råämnen, m. m. äfvensom på det sätt, att de underlätta anläggning af
större eller mindre bibanor, som kunna dels på kortare väg föra till hamn, dels från
allägsnare, högre upp i landet belägna och mera produktiva bergslagsorter inleda
dessas rörelse på stambanorna.
1 öfverensstämmelse med dessa åsigter har Kommittén vid norra stambanans ut¬
stakning antagit Upsala såsom en punkt, hvilken denna bana under alla"förhållanden
måste beröra, hvarjemte Kommittén låtit öfverse och omarbeta ett genom nämnde stads
försorg upprättadt förslag till ifrågavarande banas anläggning i rakaste sträckning
öster om Sigtunafjärden öfver Järfva, Hammarby och Odensala till Upsala, hvilken
linie, med i allmänhet gynsamma lutnings- och krökningsförhållanden, komme att i
längd utgöra 6 mil 6,100 fot och beräknats till en anläggningskostnad af 5,004,867
Riksdaler, hvaruti dock äfven inbegripas kostnaderna för stationerna i Stockholm och
Upsala. Likaså har Kommittén, som ansett af vigt, att norra stambanan, innan den
uppnår Gefle-Dala jernvägen, från Upsala drages genom det inre landel rakt i vester
öfver Sala, låtit mellan nämnda städer undersöka och utstaka en linie i rakaste rigt—
ning öfver Åland, Willinge och Sörby, öfver en i allmänhet gynnsam terräng utom
vid öfvergången af Löfsla-dalen, der betydligare jordarbeten förekomma. Liniens
längd är beräknad till 5 mil 22,500 fot och anläggningskostnaden till 4,217,239
Riksdaler.
Bih. "till R. St. Prol. 1862 & 1863. 1 Sami. 1 Afd. 2 Band. 3 Häll 2
10
Kongl Maj:ts Nåd. Prop. M 47.
Enligt dessa båda linier skulle sammanräknade våglängden mellan Stockholm
och Sala öfver Upsala utgöra 11 mil 28,600 fot och anläggningskostnaden uppgå
till 9,222,106 Riksdaler.
Då emellertid Kommittén fått sig öppet lemnadt all föreslå äfven någon annan
sträckning för norra stambanan mellan Stockholm, Upsala och Sala, derest en så¬
dan sträckning skulle befinnas vara ändamålsenligare, samt det blifvit ifrågasatt ali
leda samma bana från hufvudsladen öfver Almare-stäke, Örsundsbro eller Giresta
till Sala, med utgrening från trakten af Örsundsbro till Upsala, har Kommittén, för att
så fullständigt som möjligt kunna framställa den ena eller andra linien i tekniskt
och ekonomiskt hänseende, låtit ånyo dels undersöka och till anläggningskostnad be¬
räkna den af 1835 års Jernvägskommitté föreslagna linien öfver Järfälla, Stäket och
Hjelsta till Örsundsbro och derifrån lill Upsala, dels ock i fortsättning från Ör¬
sundsbro utstaka en ny linie öfver Thorstuna och Altuna lill Sala. För denna bana
skulle längden och anläggningskostnaden utgöra:
från Stockholm till Örsundsbro, 6 mil 260 löt R:dr 4,330,890.
» Örsundsbro till Sala, 4 mil 21,430 fot » 3,097,289.
» Örsundsbro till Upsala, 2 mil 11,600 fot » 1,397,911.
Summa 12 mil 33,310 fot _ R;dr R:mt 9,026,090.
Vid jemförelse mellan dessa båda hufvudslräckningar för norra stambanans ut¬
sträckning, å hvilka lutnings- och krökningsförbållandena i allmänhet äro gynnsamma,
visar sig, att vägen mellan hufvudstaden och Upsala öfver Örsundsbro blifver 2 mil
3,760 fot längre, eller mera än en tredjedel af direkta linien til! Upsala, och hela
vägbyggnaden vester om Sigtunafjärden 1 mil 4,710 fot större, än om banan dra¬
gés direkte öfver Upsala till Sala. Kostnaden för.stambanans anläggning efter den
östra sträckningen skulle visserligen blifva 196,010 Riksdaler högre; men Statens
ärliga utgift för underhålls- och driftkostnaden å den längd af l£ mil, hvarmed
vestra linien öfverskjuter den östra, skulle deremot vida öfverstiga räntan å den
större byggnadskostnaden. Kommittén har alltså ansett sträckningen öster om Sig¬
tunafjärden, så väl med afseende å de tekniska, som ekonomiska förhållandena, ega
ett afgjordt företräde framför linien öfver Örsundsbro.
Beträffande åter frågan om de särskilda bansträckningarnes sannolika framtida
trafik, har Kommittén hufvudsakligen anfört, att Kommittén, på grund af de under en
längre tid fortsatta undersökningar och iakttagelser, som Kommittén låtit anställa för
utredande af de på denna frågas bedömande inverkande förhållanden, kommit till
det resultat, att trafiken öfver Rotebro är mera än dubbelt så stor sorn öfver Al¬
mare-stäke, hvadan äfven från denna synpukt norra stambanan borde anläggas öfver
Upsala, öster om Sigtunafjärden, uti hvilken sträckning banan, i anseende till dess
mindre längd, skulle lättare kunna uthärda täflan med sjöväga-kommunikationen
mellan Stockholm och Upsala, hvaremot, om banan utlades öfver Örsundsbro, den¬
Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. M 47.
11
samma komme att passera genom en af Mälarens vikar nästan kringfluten trakt,
samt till liela sin längd framgå utmed segelleder, på högst en half till en mils af¬
stånd. Det vore ock uppenbart, att hanan på en så instängd lokal hvarken kunde
upphemta någon särdeles stor passagerare- eller godstrafik, eller på något sätt gagna
det öster om Sigtuna-fjärden belägna landel. Toge man tillika i betraktande, att
ti afiken öfver Alinare-stäke uppfångar all den rörelse, som kommer håde ifrån norr
öfver Sala och Örsundsbro samt från vester öfver Ekolsund, så insåges lätt, huru
ringa den trafik mäste vara, som kan tillkomma emellan Örsundsbro och Almare-
stäke, i jemförelse med den öfver Rotebro. Då banans längd från Stockholm till
Örsundsbro vore lika stor som från Stockholm till Upsala, men den förra linien
oslridigt hade att påräkna mindre inkomster, måste häraf följa, att samma linie egde
mindre utsigt att lemna behållning på rörelsen.
Vidare bar Kommittén anmärkt, att, om banan framdrages öfver Upsala till Sala,
skulle densamma upphemta icke allenast den större rörelse, som tillströmmar från
norr och öster, utan äfven den trafik, som från Sala nu går direkte på Stockholm;
hvaremot, om banan lades vester oin Sigtunafjärden i rakaste riglning från Sala,
jernvägen endast kunde påräkna den mindre rörelsen från Sala, men skulle gå miste
om deri hufvudsakliga från trakterna nordost om Upsala och från Stockholms län,
hvilken icke kunde söka sig vesterut öfver Örsundsbro, för att komma till Stock¬
holm. Ehuru således den raka linien från Sala öfver Örsundsbro till hufvudstaden
vore mera än en mil kortare, än öfver Upsala, syntes det Kommittén likväl, på grund
af hvad sålunda anförts och med afseende jemväl å hela landets daning norr om
Stockholm, — der befolkningen mellan hafvet och segelleden till Upsala saknar an¬
dra kommunikationer än landsvägarne, men den i vester bosatta deremot till icke
obetydlig del omgifves af vattenvägar, — vara satt utom allt tvifvel, att norra stam¬
banan, anlagd öfver Upsala, skulle icke allenast i allmänhet blifva af större verkligt
gagn, utan äfven bättre motsvara derpå nedlagda kostnader, än om den utlägges
öfver Almarestäke och Örsundsbro. Befolkningen utmed den östra linien vore ock
talrikare, än invid den vestra, räknad till Örsundsbro; hvarjemte den förra linien
skulle i rakaste sträckning framgå mellan de två städer, den är ämnad att förena,
och genom den åkerbrukande del af området, som bäst vöre i behof af lättade
komunikationer. En sådan förbindelse mellan hufvudstaden, med mera än 100,000
invånare, och Upsala, med nära 10,000, hvilka ömsesidigt hafva behof af en liflig
kommunikation sinsemellan, kunde ej annat än åstadkomma den måhända största passa¬
geraretrafik, som på någon lika lång jernväg i Sverige uppkommer; men härtill for¬
drades det vilkor, som ensamt den östra linien kunde uppfylla, nemligen minsta längd
och, till följd deraf, billigaste afgift. Genom de många vägar, som från (lera sidor
leda till Upsala och äfven från den östra delen af Stockholms län träffa samma li¬
nie vid Rotebro och Norrsunda jemte flera ställen, måste denna trafik dessutom
väsendtligen ökas i jemförelse med den, som tillstöter den vestra linien, hvilken på
12
Kongl. Maj:t Nåd. Prop. JVs 47.
samma våglängd icke föir än mot ändpunkten träffar de två der sammanfallande
landsvägarne från Westerås och Sala.
Då sålunda, enligt Kommitténs tanke, alla förhållanden öfverensstämmande vi¬
sade fördelarne att medelst jernväg öster om Siglunafjärden förbinda Stockholm och
Upsala, vore det också naturligt, att för norra stambanans fortsättning borde sökas
den kortaste linien till Sala, på sätt densamma blifvit af Kommittén utstakad. Denna
linie ginge midt igenom ett distrikt, som redan producerade spanmål till afsalu och
genom deromkring varande stora odlingstillfällen innan kort skulle komma alt betydligt
öka denna produktion, för hvilken afsättning måste sökas antingen åt #orr och nord¬
vest på bergslagsorterna, eller åt söder på Stockholm; och komme denna bana,
hvilkendera rigtningen varurörelsen än toge, att erhålla ett särdeles fördelaktigt läge,
för att såväl från de densamma skärande, i norr och söder gående, landsvägar upp-
hemta tillförseln, som transportera varorna antingen direkte till Dalarne och Gestrik¬
land, eller till Stockholm öfver Upsala. Liniens läge, 3l/2 mil norr om Mälarens
strand, skulle äfven blifva gynnsamt för den del af mellanliggande trakter, som hafva
största behof af kommunikationer. Likaså vore linien beqvämt belägen för de
på dess norra sida befintliga socknarnes ej obetydliga afsättning af trävaror och
slöjdalster på Upsala och Stockholm.
På alla dessa skäl bar Kommittén föreslagit, att norra stambanan från Stockholm
måtte anläggas öster om Sigtunafjärden till Upsala och derifrån i rakaste sträckning
lill Sala.
Vidkommande derefter norra stambanans utsträckning från Sala norr ut till
Gefle-Dala jernvägen, har Kommittén låtit utstaka och undersöka en linie från Sala
till Brovallen nara Dalelfven, från hvilken punkt två alternativt uppgångna linier
blifvit undersökte, den ena öfver Sonbo med öfvergång af Dalelfven vid Brunnbäck
och vidare öfver Grytnäs och Garpenberg öster om sjön Grycken till Robertsholms
station på Gefle-Dala jernväg; den andra, följande Dalelfvens högra strand öfver
Avesta och Hedemora, öfvergår elfven vid Uppbo och fortsätter utmed östra stran¬
den af sjön Runn till Korssnäs på nämnde jernväg. Den förra linien, mellan Sala
och Robertsholm, utgör i längd 8 mil 22,450 fot, med en beräknad anläggnings¬
kostnad af 5,491,133 Riksdaler, — den sednare linien, mellan Sala och Korssnäs,
9 mil 1,080 fot, med en anläggningskostnad af 4.883,730 Riksdaler. Då de
trakter, dessa båda alternativlinier genomgå, till stor del ligga inom Gede stads han-
delsområde, samt, vid jemförelse mellan liniernas tekniska förhållanden, skilnaden
i stigningar och krökningar i allmänhet ej vöre af den betydenhet, att någondera
på grund deraf kunde gifvas bestämdt företräde, har Kommittén ansett den kortaste
förbindelsen med nämnde stad företrädesvis böra afses; och som, genom antagandet
af linien öfver Korssnäs, en omväg af något mer än 22/3 mil skulle uppkomma
mellan Brovallen och Gefle, samt denna linie dessutom på omkring två mils längd
går i parabel rigtning med och på endast 2 V4 mils afstånd från Strömsholms kanal,
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. JU 47.
13
liar Kommittén funnit Robertsholm vara fördelaktigare såsom anslutningspunkt för
norra stambanan med Gefle-Dala jernvägen, hvarjemte Kommittén, på anförda skäl,
förordnal anläggning af en föreningsbana från Brovallen till Frövi station på Kö-
ping-Hulfs jernväg, hvilken bana skulle i längd utgöra 9 mil 25,250 fot ocb i
anläggning kosta 7,172,498 Riksdaler.
Uti en innevarande år till Kongl. Maj:t ingifven skrift hafva Styrelsen ocb Depute¬
rade för del bolag, som redan förlidne riksdag hos Kongl. Majit anhöll om aflåtande af
nådig Proposition till Rikets Ständer för vinnande af den räntegaranti, bolaget då ansåg
behöflig för„ att kunna upplåna erforderliga medel till anläggande af jernväg mellan
Stockholm och Upsala, öster om Sigtunafjärden, hos Kongl. Majit anhållit, det nådig
Proposition måtte till Rikets Ständer allålas om anvisande af medel för byggande,
genom Statens försorg, af berörde för såväl hufvudstaden, som de norr om Mälaren
belägna provinser, särdeles vigtiga jernbana, samt att, derest Kongl. Majit icke skulle
(inna skäl att härom framställa förslag, bolaget i sådant fall och då hvarken den
tillförene ifrågasatta räntegarantien eller något statslån till företaget vidare ansågs af
nöden, måtte i nåder berättigas alt, under benämning Stockholm-Upsala jernvägs-
aktiebolag, anlägga och trafikera jernväg mellan hufvudstaden och Upsala, öster om
Sigtunafjärden, samt att bolaget mätte erhålla samma förmåner, som blifvit Köping-
llulls, Gefle-Dala, m, fl. andra bolag beviljade; hvarjemte sökanderne, —under för¬
mälan att bolaget visserligen för sin del ansåge det vara tillfullo utredt, att en
jernväg norrut från hufvudstaden borde gå rakaste vägen till Upsala eller öster om
nämnde fjärd, men att möjligtvis någon tvekan ännu kunde förefinnas, hvilkendera
väglinien, öster eller vester om Sigtunafjärden, kunde vara den fördelaktigaste för
landet i sin helhet, och det vore att befara, det frågans lyckliga lösning derigenom
kunde komma att förhindras eller fördröjas, — i underdånighet hemställt,* huruvida
icke det skulle anses lämpligt att, för vinnande af en sådan fullständig utredning,
som i och för pröfning af bolagets gjorda anhållan kunde finnas erforderlig, åt sak¬
kunnige personer uppdraga anställandet af ytterligare undersökningar i ämnet.
Med anledning häraf förordnade Kongl. Majit den 7 sistlidne Mars en Kommitté
af sju personer, för att ytterligare utreda de förhållanden i statistiskt och ekonomiskt
hänseende, äfvensom andra på frågan inverkande omständigheter, som kunde bestämma
företrädet emellan de två ifrågasatta slräckningarne för en jernväg från Stockholm
till norra orterna ; hvarvid jemväl borde af Kommitterade lagas under öfvervägande
och utredning dels frågan om den för rörelsen å denna jernväg ändamålsenligaste
anslutningspunkt till Gefle-Dala jernväg, dels ock de fördelar och olägenheter, som
kunde anses uppkomma, å ena sidan, om norra jernbanan i Stockholm förenades,
på sätt föreslaget vore, med den för vestra stambanan å Södermalm anlagda ban¬
gård, och, å andra sidan, om norra jernbanan utan en slik förening erhölle sin ut¬
gångspunkt från lämpligt ställe a Norrmalm.
Under den 17 nästlidne Juni har denna Kommitté, efter anställde noggrann*
14
Kongl. Maj.ts Nåd. Prop. JYi 47.
undersökningar för erhållande af möjligast tillförlitliga uppgifter angående folkmäng¬
den, arealen odlad jord, spaninålsproduktion med flera förhållanden inom ett visst
antaget område på ömse sidor om de båda bansträckningarne, till Kongl. Maj:t
afgifvit sitt Betänkande i ämnet, hvaruti Kommitterades pluralitet förmält sig anse stam¬
banan norr om Stockholm böra ledas öfver Almare-Stäke, vester om Sigtunafjärden,
till örsundsbro, med en grenbana derifrån till Upsala, samt från örsundsbro till
trakten af Sevalla kyrka, och vidare till Sala, äfvensom från sistnämnde stad lill
Korssnäs station å Gefle-Dala jernvägen.
Enär det af Kommitterade afgifna Betänkande blifvit till trycket befordradt och
kominer att bland Rikets Ständer utdelas, vill Kongl. Majit, till undvikande af allt¬
för stor vidlyftighet, här upptaga endast hufvudmomenten af Kommitténs förslag, nied
hänvisande i öfrigt till de i Betänkandet derför utförligt utvecklade grunder.
Utgående från den grundsats att, vid bestämmandet af sträckningen för norra
stambanan, företrädesvis måste öfvervägas och utredas beskaffenheten af den trafik,
som denna bana i främsta rummel borde underlätta och betjena, hafva Kommitterade
ansett förhållandena inom de orter, som banan komme att genomskära, påkalla, att
denna sträckning, om ej uteslutande, dock hufvudsakligen bestämdes med afseende
på landets hufvudnäringar, jordbruket och bergshandleringen. Den föreslagna sträck¬
ningen vester om Sigtunafjärden från Stockholm öfver Örsundsbro, Sevalla och Sala
lill Korssnäs skulle, enligt Kommitterades tanke, bättre motsvara della jernbanans
hufvudsakliga syftemål, än sträckningen öster om samma fjärd öfver Upsala och Sala
till Robertsholms eller Storviks stationer å Gefle-Dala jernvägen. Jemte det stam¬
banan i den förra rigtningen uppfyllde sin vigtiga bestämmelse att belrämja den
stora industriela rörelse, som betingas af de båda omnämnda hufvudnäringarne,
blefve bon på samma gång mägtig att underlätta och befordra den persontrafik,
som, beroende af dessa båda näringar, redan förefinnes och, enligt de vanliga la-
garne för den inre rörelsens utveckling i ett land, måste i bredd med den om-
uämnda stora varutrafiken vidare (illvexa och mångfaldigas. På detta sätt utlagd,
komme banan att till hela sin sträckning framgå genom den företrädesvis spanmåls-
producerande delen af de landskap, hon berör, och, hvad särskildt beträffade linien
från hufvudstaden till Sala, på ömse sidor om sig ega den rikaste sädesbygd, som
en norr om Mälaren gående jernväg kan träffa; hvarjemte denna linie äfven i af¬
seende på folkmängden uti och närmast intill de orter, banlinien genomgår från
Stockholm till Korssnäs, egde företräde. En jernbana åter öster om Sigtunafjärden,
från Stockholm öfver Upsala till Sala, måste beröra orter, hvilka med få undantag
ända fram till sistnämnda punkt vöre de vester om samma fjärd belägna mycket
underlägsna både i odling och fruktbarhet, i hvilka afscenden de från Sala till Ro¬
bertsholm eller Storvik utgående linier stöde vida efter Sala-Korssnäs linien. Me¬
delst den föreslagna grenbanan från Örsundsbro till Upsala komme hufvudstaden och
universitetsstaden i en latt och snabb förbindelse med hvarandra. Denna förbindelse
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. M 47. 15
skulle visserligen blifva ändå lättare och snabbare, om jernvägen lades öster om
Sigtunafjärden i så vidt möjligt rak sträckning; men denna omständighet hade Kom-
mitterade af flera skäl icke kunnat tillerkänna ett afgörande inflytande i fråga om
bestämmandet af banans sträckning.
Genom banans dragning från Örsundsbro till trakten af Sevalla kyrka blefve
väl linien mellan Örsundsbro och Sala något förlängd; men denna förlängning vore
dock jemförelsevis obetydlig och utan något menligt inflytande på trafiken mellan
sistnämnde punkter; hvaremot, genom banans böjning åt Sevalla, så väl de vestra
orternas järnvägsförbindelse med hufvudstaden skulle förkortas, som ock anläggnin¬
gen af en jernväg mellan Westerås och Sala underlättas, hvilken jernväg vore af
stor vigt för upptagande af trafiken med de från Dalarne och bergslags-orterne
kommande tunga varor, ämnade att från Westerås sjövägen fortskaffas. Vägen
från Örsundsbro öfver Sevalla till Sala komtne i hela sin utsträckning att genomgå
folkrika och fruktbara trakter, i dessa afseenden obestridligt öfverlägsna de orter,
den å andra sidan föreslagna linien från Upsala till Sala skulle komma att ge¬
nomkära.
Från Sala till Korssnäs skulle banan framgå nästan i den uråldriga Dala-trafi¬
kens stora strömfåra, och denna linie bade ock en så långt i öster gående rigtning,
som en jernväg, för att blifva af verkligt gagn för Dalarne, kunde erhålla. Hvar¬
ken linien Sala-Robertsholm eller linien Sala-Storvik skulle i någon väsendtlig grad
förmå att motsvara Dalarnes behof af en jernväg i sydlig rigtning, helst båda dessa
linier, lill större delen af sin längd, komme att genomgå ofruktbara och oländiga
trakter. Hufvudsakligaste skälet för förslaget om enderas af dessa linier antagande
skulle vara de Norrländska provinsernas behof af en dem mera omedelbart tjenande
jernvägsförbindelse med det sydliga landets inre delar och med hufvudstaden; men
då dessa provinsers egentligen stora rörelse hade och måste hafva sin väg på Öster¬
sjön, kunde i förevarande fall endast blifva fråga om den mindre varutrafiken från
Norrland eller den handel med Norrländska produkter, hvilken, för dessas afsätt¬
ning, söker de inre delarne af Dalarne, äfvensom Westmanland, Upland och huf¬
vudstaden. Denna handel hade icke heller ännu på långt när erhållit den utsträck¬
ning, att densamma kunde sägas nästan hufvudsakligen för sin räkning eller sitt
intresse fordra anläggningen af en så dyrbar kommunikation, som en jernväg.
Någon på särskild undersökning grundad plan med kostnadsförslag för de af
kommitterade föreslagna jernvägslinierne Örsundsbro—Sevalla, Sevalla—Sala och Se¬
valla—Vesterås bar icke åtföljt det afgifna Betänkandet; men på grund af anställde
approximativa beräkningar och under förutsättning af stambanans utsträckning från
Sala till Westerås, hafva Kommitterade ansett det skola leda till en besparing i an¬
läggningskostnaden af 836,039 R:dr, om banan, i stället för att dragas öfver Ör¬
sundsbro direkte till Sala, toge rigtningen till trakten af Sevalla; hvarjemte Kommit¬
terade antagit, att anläggningskostnaden för linien Stockholm—Örsundsbro—Sevalla
16 Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. Ni 47.
A
— Sala skulle med 1,373,716 R:dr understiga kostnaden för linien Stockholm —
Upsala—Sala, hvilka båda besparingar iemnade full tillgång för grenbanan från
Örsundsbro till Upsala, beräknad till 1,397,911 R:dr.
Enligt sedermera till Kongl. Majt inkomne, af Kaptenen G. M. Nerman, efter
anställde lokal-undersökningar, upprättade planer och kostnadsförslag har anlägg¬
ningskostnaden
för banan från Örsundsbro öfoer Sevalla till Sala, i längds utgörande 3
mil 18,830 fot, öfver en särdeles jemn mark beräknats till . . R:dr 2,901,538
samt för banan från Sevalla till Westerås, 1 mil 24,287 fot i
längd, till , . . 1,039,136.
Summa R:dr 3,940,674.
Såsom bidrag till expropriation af mark för anläggning af en jernbana från
Stockholm till Upsala, öster om Sigtunafjärden hafva, enligt hvad Styrelsen för
Stockholms—Upsala jernvägs aktiebolag hos Kongl. Majit anmält och med bifogade
handlingar styrkt, sammanräknadt 115,358 R:dr 25 öre tecknats dels af Upsala
stad och dels af socknemenigheter, hvarjemte flere enskilde jordegare förbundit sig
att - utan ersättning afstå för banan erforderlig mark, så att, derest banans byg¬
gande för det allmännas räkning varder beslutadt, Staten icke kommer att för ex-
propriationskostnader vidkännas någon utgift. Dessutom har Upsala stad, likaledes
under förutsättning att banan anlägges öster om Sigtunafjärden, utfäst sig att af
staden tillhörig jord utan ersättning lemna 20 tunnland 19,9 kappland.
Å andra sidan har Kongl. Majlis Befallningshafvande i Westmanlands län i
underdånighet öfverlemnat en af utsedde Kommitterade till Kongl. Majit ställd skrift,
innefattande anmälan dels att åtskillige jordegare inom Upsala och Westmanlands
län förklarat sig villige alt utan ersättning upplåta dem tillhörig jord i den för
banan utstakade rigtning vester om Sigtunafjärden, dels att hemmansegare inom
fyratiolre socknar tecknat bidrag till expropriation af den för jernbanan erforderliga
mark, dels ock att Sala stad beslutat alt, för den händelse jernbanan varder anlagd
öfver Örsundsbro och Sevalla till nämnde stad, kostnadsfritt afstå all den för ända¬
målet behöfliga, staden tillhöriga jord; varande de tecknade kontanta bidragen, af
hvilka en del dock äro utfäste endast till en jernväg emellan Sevalla och Westerås,
jemte värdet af den upplåtna marken, beräknade till 115,305 R:dr 29 öre.
I af-
Kongl. Maj.-ts Nåd.' Prop. M 47.
17
I afseende på den norra stambanans rigtning anser Kongl. Majit i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med dan för ämnets utredning tillsatta Kommitténs förslag
samma bana böra från Stockholm ledas vester om Siglunafjärdon till Örsundsbro
med en sidobana derifrån till Upsala, vidare från Örsundsbro i vestlig rigtning till
trakten af Sevalla kyrka samt derifrån genom Sala tili någon lämplig punkt inom
Dalarne; och då den del af banan, hvarigenom hufvudstadens jernvägsförbindelse
med Upsala kommer att till vägabringas, först bör till byggnad företagas, föreslår
Kongl. Majit härmed, att Rikets Ständer måtte för utförande af jernvägen mellan
Stockholm, örsundsbro och Upsala bevilja del dertill, efter afdrag af enskilde jord¬
ega res erbjudna bidrag i penningar och mark, erforderliga belopp, utgörande i jem-
nad summa 5,850,000 Rdr.
Sammanbindningsbanan genom Stockholm.
I fråga om lämpligaste sättet för anläggande af en jernbana genom hufvud-
staden, i ändamål att sammanbinda vestra stamhanans ändpunkt å Södermalm med
bangården för den blifvande norra stambanan, har den år 1858 i nåder förord¬
nade Jernvägskommitté, jemte uttalande af den åsigt, att å norra sidan ingen lämpli¬
gare punkt för slationsgård finnes att tillgå, än trakten vid Röda Bodarne nära
Klara sjö, framställt det förslag, att föreningsbanan emellan en här anlagd bangård
och den redan varande stationen å Södermalm skulle utgå från jernvägslinien mellan
Liljeholmen och nämnda station, straxt söder om stationen, samt genom en tunnel,
utsprängd för dubbel bana, under de södra bergen framdragas uti en håge af
2000 fots radie till och inpå vestra hörnet af jernvägen; derifrån ledas på en bank
olver Riddarfjärden genom östra ändan af Lindska huset vid Munkbron samt öfver
Riddarholmskanalcn och f. d. Geijerska tomten, utmed kajen vid Riksgäldskontorets
hus till Norfström; vidare öfver vestra hörnet af Strömsborg till Tegelbacken vid
Klara sjö, derifrån linien genom några mellanliggande tomter skulle fortsättas till
en öppen plats norr om gamla Kungsholmsbrogatan Ofver Riddarholmskanalen
skulle banan ledas på en murad upphöjning, försedd med hvalf för kommunikationen
derunder å kanalen, på hvilken upphöjning en gata borde anläggas mellan Flug¬
mötet och Riddarholmen. För banans dragning öfver Norrström skulle byggas två
broar af jern, med tre spann af 100 fot hvardera, på stenpelare, hvarjemte ut¬
fyllning skulle ske i Klara sjö, för inrättande af en tillräckligt rymlig bangård, på
vestra sidan försedd med lastkaj. Från denna bangård komme banan att fortsättas
i terrängens plan till den öppna platsen norr om Gamla Kungsholmsbrogatan midtför
Bih. lill R. St. Prot. 1862 & 1863. 1 Sami. 1 Afd. 2 Band. 3 Käft. 3
18
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. JYi 47.
Trädgårdsföreningens lokal, der verkstäder, lokomolivstallar och förrådshus skulle
uppföras.
Uti berörde plan bar Chefen för Statens jernvägsbyggnader sedermera föreslagit
åtskilliga förändringar, åsyftande dels att banans lutning uti tunneln under södra
bergen skulle minskas från 1 fot på 80 eller 85 till 1 fot på 100, under en
krökningsradie af 1,400 fot, hvarigenom den för statens stambanor i allmänhet
tillåtna starkaste lutning icke öfverskredes, dels att bro i stället för bank skulle
anläggas öfver Riddarfjärden mellan Jernvägen och Kött—torget, hvarjemte från huf-
vudbanan skulle vid lämpliga punkter utläggas sidospår till Stadsgårdsbamnen Skepps¬
bron, Kornbamnstorg, Munkbrotorget, kajen utefter Riddarholmen samt till ett nytt,
rymligt salutorg norr om Gamla Kungsholmsbrogatan, på hvilken sednare vidstr äckta
och nu obebyggda trakt tillfälle finnes att anlägga en för Norrmalms aflägsnare
delar väl behöflig, men hittills saknad båthamn, äfvensom magasiner m. m.
Kostnaden för denna jernvägsförbindelse från och med dess afvikelse från
linien söder om Södermalms station till och med öfvergången af Gamla Kungs¬
holmsbrogatan, hufvudstationen vid Klara sjö inbegripen, är beräknad till 3,070,000
Rdr, af hvilken kostnadssumma belöpa sig:
på linien lill Jernvägen, genom tunneln Rdr 960,000,
på banan från Tegelbacken, stationen inberäknad, lill Gamla Kungs¬
holmsbrogatan » 610,000,
samt på den egentliga sammanbindningsbanan mellan jernvägen
och Tegelbacken » 1,500,000.
Summa Rdr 3,070,000.
Enfigt den sålunda förändrade planeu, hvars detaljer blifvit å en särskild upp¬
rättad plankarta närmare åskådliggjorda, kommer jernbanan genom hufvudstaden,
räknadt från banans ändpunkt å Södermalm, icke att på någon punkt hindra den
allmänna gatutrafiken förr än banan lemnat Riddarljärden, hvarefter den visserligen
skulle afskära förbindelsen med Kött-torget, en del af Munkbron och Riddarholmen
samt, efter öfvergången af Norrström, äfven med Kungsholmen, och slutligen i när¬
heten af Klara sjö öfvergå de gator, hvilka sträcka sig från öster 'genom Klara
församling emot nyssnämnda sjö; men till förekommande af hinder för fotgängare
under de tider bantågen passera, har Chefen för Statens jernvägsbyggnader före¬
slagit, alt trappor skola anläggas under jernvägen vid Kött-torget, Riddarholmen
och Kungsholmsbroarne.
Kommitterade för utredning af frågan om norra stambanans lämpligaste sträck¬
ning, hvilke enligt Kongl. Majt:s nådiga uppdrag, jemväl yttrat sig angående före¬
varande del af jernvägsfrågan, hafva, efter framställning och noggrannt afvägande af
såväl fördelarne som olägenheterne af en genom hufvudstaden anlagd sammanbind-
ningsbana, sådan den nu blifvit af ofvanbernälde Chef till utförande föreslagen, med
bro i stället för bank öfver Riddargården, förklarat sig anse fördelarne af en
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. IM 47. 19
•
så beskaffad bana vara icke allenast i förhållande till olägenbeterne öfvervägande,
utan äfven i och för sig af så stor betydelse för den allmänna rörelsen, för Statens
inkomst af jernvägstrafiken och för de besparingar i anläggnings- och årliga drift¬
kostnader, som genom sammanbindningsbanans utförande kunna beredas, samt slut¬
ligen för landets försvar i händelse af krig, att denna vigtiga del af statsba¬
norna icke för någon annan del af hela slambanesystemet står tillbaka eller utan
verklig skada och förlust för det allmänna vidare kan uppskjutas; hvadan Kommit-
terade förordat, att det af Chefen för Statens jernvägsbyggnader upprättade förslag
till sammanbindningsbana genom Slockholm måtte godkännas och samtidigt med
norra stambanans anläggning bringas till utförande. En af de Kommitterade bär
dock häiifrån haft en skiljaktig mening och för sin del tillstyrkt att, i öfverens¬
stämmelse med hvad 1856 års Jernvägskommitté föreslagit, Nybrohamnen måtto an¬
tagas att blifva norra stambanans utgångspunkt i hufvudstaden och att med be¬
slutet om en sammanbindningsbana mätte anslå intill dess norra stambanan kommit
till utförande.
Enligt sedermera ifrån Chefen för statens jernvägsbyggnader meddelad upplys¬
ning kan, för den händelse den af honom föreslagna sammanbindningsbana genom
hufvudstaden kommer till verkställighet och trafiken derå skulle anses blifva alltför
hinderlig för den litliga rörelse, som eger rum till och ifrån Riddarholmen
samt öfver Nya Kungsholmsbron, utväg beredas att å förra stället höja körbanan
så mycket, att jernvägstågen kunna gå inunder densamma och vid Nya Kungs-
bolmsbron åter, på sidan om den vanliga, i jemnhöjd med jernvägsspåren liggande
körbanan, modest en sluttande försänkning i marken låta åkande färdas fram under
sjelfva jernbanan vid de tillfällen då, i följd af framgående jernvägståg, den vanliga
vägen mäste stängas.
Kongl. Maj:t, som anser de särskilda, lill Rikets hufvudstad ledande stamba¬
nornas förenande med hvarandra vara af framstående vigt ej mindre för rörelsen
emellan landets olika delar, än för den direkta trafiken till hufvudstaden, hvars
förnämsta hamn- och saluplatser skulle med denna jernväg komma i förbindelse,
vill, med hänvisande till deri fullständigare utveckling af skälen för detta arbetes
utförande och för dess företagande samtidigt med norra stambanan, som Kommitte-
rades i ämnet afgifna Retänkande innehåller, härmed af Rikets Ständer äska, att
till en sammmanbindningsbana genom Stockholm med stationsgård vid Röda Bo¬
darne, invid Klara sjö, måtte anvisas det härför beräknade belopp af 3,070,000
Riksdaler.
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. JV2 47.
Nordvestra Stambanan.
Beträffande denna bana anmälde den år 1855 i nåder förordnade Jernvägs-
kommitté, det Kommittén, för bestämmande af den punkt å Norska gränsen, dit
en jernbana från mellersta Sverige lämpligast borde ledas, i ändamål att sedermera
inom Norrige fortsättas, af vederbörande Norska Regerings-departement begärt upp¬
lysningar om de uti sistnämnda Iand i sådant afseende vidtagne åtgärder, samt att
Kommittén i följd häraf erhållit del af handlingarne rörande de undersökningar,
som för en jernvägskommunikation med Sverige der blifvit gjorda. Af dessa hand¬
lingar hade, bland annat, inhemtats, att en jernväg från Norrige endast på tvänne
punkter mellan Fredrikshall och Kongsvinger kunde ledas till Svenska gränsen, nem¬
ligen mot Skillingsmark och mot Magnor, men att banan i förstnämnda rigtning,
ehuru den blefve kortare, skulle möta oberäkneliga svårigheter och, i anseende till
den brutna terrängen öfver fjellen, icke kunna anläggas ulan branta stupningar och
stora kostnader, hvaremot terrängen vore särdeles gynnsam för en jernbana, som,
utgående från Eidswold—Kristiania-banan österut öfver* Glommen och derefter, föl ¬
jande flodens venstra strand förbi Kongsvinger, frarnginge genom den dalgång till
Svenska gränsen vid Magnor, der landsvägen nu löper, hvilken rigtning dessutom
vore med de inom Norrige belägna orternas behof bäst öfverensstämmande. Sedan
Kommittén, med anledning af dessa uppgifter, låtit anställa prelirninäruudersökningar
för stambanans anläggande från Kristinehamn öfver Karlstad till Arvika och derifrån
alternativt öfver Sulvik till Skillingsmark och öfver Eda till Magnor, samt Kommit¬
tén under sina resor genom dessa trakter tagit närmare kännedom om deras ter-
rängforhållanden, och dervid funnit, att nästan oöfvervinnerliga hinder äfven på
Svenska sidan skulle ligga i vägen för en jernbanas anläggande från Arvika mot
Skillingsmark, men att deremot en jernväg från Arvika mot Kongsvinger icke mötte
några svårare naturhinder, samt att den för trafiken mellan båda rikena vore för¬
månligast, h ide Kommittén antagit denna linie och, i samråd med de Norske Jern-
vägsingeniörerne, ansett föreningspunkten mellan Norska och Svenska jernvägslinierne
böra förläggas på gränsen bredvid landsvägen, '/« mil norr om Eda glasbruk, hvar¬
jemte Kommittén förmälde sig anse lämpligast, att banan från Kristinehamn frain-
droges öfver Degerforss till vestra stambanan.
Uti sin vid 1856—1858 års riksdag aflåtna nådiga Proposition angående utfö¬
randet af de större jernvägsanläggningar inom riket, hvilka borde af allmänna me¬
del bekostas, förklarade Kongl. Maj:t Sig anse den nordvestra stambanan böra utgå
från någon punkt på vestra stambanan mellan Porla och Hjulö i vestra Nerike,
samt i den rigtning. som efter noggrannare undersökningar kunde finnas fördelak¬
tigast, dragas öfver Kristinehamn, Karlstad och Arvika till riksgränsen emot Norrige.
Kongl. Maj:ts Nåd. Prog. JV2 47,
21
l enlighet med denna åsigt erhöll ock den af Kongl. Majrt år 1858 nedsatta Jern-
vägskommilté föreskrift att anställa närmare undersökningar rörande ifrågavarande
stambanas utstakning i den angifna sträckningen. Uti sitt sedermera afgifna Be¬
tänkande har sistnämnda Kommitté, dels med afseende på befintliga terrängförhål-
landeu samt behofvet af en lättare kommunikation för den ej obetydliga bruks¬
rörelsen i vestra delen af Nerike, dels ock för att i möjligaste måtto förkorta den
blifvande järnvägsförbindelsen fiiyi Wermland och Norrige både till Stockholm och
Göteborg, ansett banan böra utgå från vestra stambanan vid Djupbäcken i trakten
af Porla; och då i Norrige företagna ytterligare undersökningar rörande utsträck¬
ningen lill riksgränsen af den frän hufvudbanan mellan Kristiania och Eidswold ut¬
gående jernvägen till Kongsvinger bekräftat 1855 års Jernvagskommittés antagande
alt de Svenska och Norska banorna borde sammanträffa på riksgränsen nära Eda
glasbruk, hur Kommittén funnit sig sakna skal att härutinnan föreslå någon för¬
ändring, helst några betydande lokala svårigheter icke heller på Svenska sidan
mota för banornas sammanbindande vid nämnda ställe. Kommittén har derföre
låtit utstaka och afväga nordvestra stambanan mellan berörde ändpunkter förbi
Hasselforss, Svartå, Ölsbodu, Degeforss och Björneborgs bruk till Kristinehamn samt
vidare förbi Olmehärads, Wäsehärads och Fogelviks kyrkor till Skottkärrs lastage¬
plats och Karlstad, på sidan om studen, hvarifrån banan framdragits i nordvestlig
rigtning öfver Norselfven vid södra ändan af Frykarnes vattendrag, förbi Frykeruds
och Boda kyrkor, öfver sjön Wermeien och den deruti belägna Hästön till Arvika
vid nordliga ändan af Byelfveus segelled. Från Arvika sträcker sig linien förbi
Kyrkbyn, öfver Jösse elfven nära Rud, utmed sjön Flagans vestra strand, öster om
Bysjön, förbi Eda bruk till riksgränsen utmed Wrangselfven. Denna stambanans
rigtning afviker obetydligt från den af 1855 års Jernvägskommitté föreslagna; och
utgör banans hela längd 19 mil 26,000 fot. De flera krökningar, hvaruti banan
måst utläggas, hafva icke kunnat undvikas utan högst betydligt ökade kostnader i
anseende till mötande lokala hindel, hvilka isynnerhet förekomma på sträckan mellan
Norselfven och Arvika, hvarest stigningar af 1 pä 80 måst antagas, emedan kost¬
naderna för dessa stigningars reducerande till det normala förhållandet af 1 på
100 befunnits vara så stora, att de olägenheter, som brantare stigningar förorsaka
vid trafikerandet, dermed icke äro jemförlige. Betydliga brobyggnader och viaduk¬
ter, som måste uppföras öfver Let elfven, Klar-elfven, Nors-elfven, Jösse-elfven,
med flera större vattendrag, bidraga äfven att öka banans anläggningskostnad, som för
hela linien beräknats till 19,941,863 R:Jr, eller i medeltal 1,011,137 R:dr
per mil. . , 8
r .JU,i i>lJg9YUI0U 9bll3BgllB
De särskilda delary af ^an^o^fM^Tangd
19DHU8 niuT^mfifg /'.9 y b i o (Vörä s11 ,’i o) d u u q aJaagitgi/ ob la 119 biby nohit.riBil t öl
bnalrrmW mormg gniuibSiJii aiiibiv anuiiBd Jle rtao .Biöiad nbiod nabnallådiöl bIIb
as
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. Ni 47.
från Porla till Kristinehamn, 5 mil 8,000 fot ... R:dr 3,327,999
» Kristinehamn till Karlstad, 3 mil 34,000 fot ;
» Karlstad till Nors-elfven, 2 mil 8,000 fot ... » 10,319,866.
» Nors-elfven till Arvika, 4 mil 17,000 fot '
» Arvika till riksgränseu, 3 mil 31,000 fot ... » 3,893,998.
Summa 19 mil~26,000 fot " " ' . R.dr 19,941,863^
•
Då emellertid nordvestra stambanans främsta ändamål vöre att åstadkomma
en förbindelse me lan de förenade rikenas hufvudstäder, men de stora kostnader
och betydliga arbeten, som med denna banas utförande i sin helhet inom Sverige
äro förenade, sannolikt skulle fordra en lång tid innan landets tillgångar kunde
medgifva dess fullbordan, har Kommittén, med hänsigt dels till den stora allmänna
nytta, som skulle tillskyndas så väl Sverige som Norrige genom en beqväm inre
kommunikation länderna emellan, dels ock derå, att Norska Statsmagterna redan
gått i författning om en jernvägsanläggning från Norska hufvudbanan till Kongs¬
vinger samt låtit undersöka om denna anläggnings utsträckning till riksgränseu, fä¬
stat uppmärksamhet vid ett sätt att tillvägabringa den åsyftade förbindelsen på kor¬
tare tid och för billigare kostnad, hvarigenom, åtminstone under den tid af året,
då vattendragen äro isfria, samma förmåner, som med jernvägen i sin helhet efter-
sträfvas, skulle till ej obetydlig del kunna beredas. Om nemligen från Norska sidan
jernvägen fortsattes till riksgränseu, dit afståndel från Kongsvinger är endast om¬
kring tre mil, och på Svenska sidan anlades jernväg från gränsen till Arvika, icke
fullt fyra mil, skulle redan derigenom en förbindelse öppna mellan båda länderna,
alldenstund segelled i Byelfvens vattendrag, ehuru för mindre djupgående fartyg, re¬
dan Annes från Arvika till Wenern och derifrån till andra delar af landet. För att
likväl denna kommunikation skulle motsvara fordringarne på beqväm och skyndsam
fortkomst, sedan jernvägen blifvit fullbordad mellan Kristiania och Arvika, borde
nämnda segelled utvidgas till sådane dimensioner, att densamma må kunna begag¬
nas af fartyg, som befara Göta- och Trollhätte-kanaler. Kostnaden för de härtill
erforderlige arbeten skulle, jemlikt hvad genom verkställda undersökningar blifvit
utredt, uppgå till 312,306 Riksdaler. Äfven efter nordvestra stambanans fullbor¬
dan skulle Byelfvens segelled utgöra en särdeles vigtig kommunikationsled, då otvif¬
velaktig! alla tyngre varor af spannmål, trä och jern, äfvensom varuhandeln i all¬
mänhet mellan de förenade rikena, deraf alltid komme att betjena sig, hvadan
Kommittén ansett sig ega desto större anledning att i sammanhang med förslaget
angående nordvestra stambanans anläggning äfven beröra frågan om Byelfvens upp¬
rensning.
Af alla dessa skäl har Arvika synts Kommittén både för det närvarande och
för framtiden vara en af de vigtigaste punkter, som nordvestra stambanan under
alla förhållanden borde beröra, och att banans vidare sträckning genom Wermlaud
Kongl. Maj:ls Nåd. Prog. M 47.
23
öfver Karlstad till Kristinehamn derigenom äfven till stor del bestämdes. Kommit¬
té») hade nemligen dervid endast haft att tillse, det banan pä passande punkter
komme att beröra provinsens andra stora segelbara vattendrag genom Fryksdalen,
och att det folkrika och produktiva Fryksdals härad erhölle förbindelse med jern¬
vägen. hvadan banan utstakats till Nedra Frykens utlopp genom Nors-elfven i
grannskapet of Harsäter och Fryksforssen. Då staden Karlstad, såsom provinsens
hufvudort och belägen vid Klar-elfvens utlopp i sjön Wenern, otvifvelaktig! förse¬
nade att af jernvägen beröras samt anställde undersökningar ådagalagt, att några
fördelar i tekniskt eller ekonomiskt hänseende icke skulle vinnas genom liniens ut¬
läggande längre in i landet från Kristinehamn till sjön Fryken, har Kommittén icke
funnit skäl antaga någon annan sträckning, oaktadt banan derigenom i sin fortsätt¬
ning från Karlstad till Kristinehamn skulle komma att på nära fyra mils längd an¬
läggas i närheten af Wenerns norra strand. Från Kristinehamn, der linien träffar
den från Filipstads och Karlskoga bergslag dil anlagda kombinerade jernvägs- och
kona'-led, har banan blifvit utlagd i närheten af flera betydande jernverk samt be¬
rör vid Degerforss södra ändan af sjön Möckelö i Karlskoga bergslag, hvarigenom
de omkring denna sjö belägna jernverk äfvenledes kunna begagna banan. Med
anledning af ett hos Kommittén framstäldt förslag till en annan rigtning från Kri¬
stinehamn till Norska gränsen har Kommittén låtit anställa besigtning å en linie
förbi Norums och Mölnbacka bruk, norr om sjön Wisten, samt vidare öfver sundet
mellan öfre och nedre Fryken vid Sunne, förbi Gräsmarks kyrka, utefter sjön Ky-
men till Mitandersfors på riksgränsen; men ehuru terrängen synts förete något
mindre svårigheter, har Kommittén likväl, med afseende dels på vigten deraf, att
stambanan kommer att beröra Arvika, hvilket, med denna linies antagande ej kunde
förenas, dels på de af Norske Ingeniörer anställde undersökningar vester om riks¬
gränsen, dels ock derpå att Fryksdalen erhåller nästan samma fördelar genom ba¬
nans utläggande i den antagna sträckningen, ansett det väckta förslaget icke för¬
tjena vidare uppmärksamhet.
För öfrigt har Kommittén uttalat den åsigt att, efter det vestra stambanan
blifvit fullbordad, föreningslinierne mellan denna bana och Kristinehamn samt mellan
Arvika och riksgränsen, — jemte Byelfvens dermed samtidiga upprensning — ut¬
göra de vigtigaste och fördelaktigaste delarne af nordvestra stambanan, hvilka före¬
trädesvis böra komma i åtanke att atiläggas, den sednare på samma gång som ba¬
nan mellan Kongsvinger och riksgränsen varder bragt lill verkställighet.
Beträffande anläggandet af ifrågavarande stambana hafva till Kongl. Maj:t in¬
kommit följande framställningar:
a) Kongl. Norska Regeringens Departements för det Inre till Civil—departe¬
mentet aflåtna skrifvelse af den 6 Maj 1862, med anmälan att, som det anslag af
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. JYi 47.
300,000 specier, Storthinget år 1860 ställde lill Kongl. Maj:ts disposition för a^t
användas till påbörjande af en jernvägsanläggning från Kongsvinger till riksgränsen
mot Sverige, under vilkor att arbetet icke finge begynna innan rigtningen af en
derintill stötande svensk jernbana blifvit slutligen bestämd, ej kunnat begagnas, enär
å Sveriges sida beslut i berörda afseende ej blifvit fattadt, eller medel beviljats för
anläggande af en jernväg från vestra stambanan till Norrige, Departementet vore
betänkt att underställa Kongl. Maj:ts nådiga pröfning frågan huruvida icke förnyadt
anvisande al ofvanberörda anslag borde af Norriges detta år sammanträdande Stor¬
ting äskas, hvarjemte Departementet anhållit att för den händelse utsigt icke vöre
för handen att jernvägen på Svenska sidan om riksgränsen kunde komma att under
nästa statsregleringsperiod påbörjas, Departementet åtminstone måtte sättas i känne¬
dom om den punkt på riksgränsen, der de båda banorna kunde komma att sam¬
manbindas, helst det icke vore att betvifla, att Storthinget, allenast denna punkt
vore slutligen bestämd, skulle förnya sitt förra beslut om medels anvisande till
Kongsvinger-banans utsträckning till riksgränsen;
b) en från ofvannämnda Kongl. Norska Regerings-departement den 8 sistlidne
September till Civil-departementet aflåten skrilvelse, deruti Departementet ölverlem-
nat afskrift utaf den af Norske Ingeniören C. Pihl till Departementet aflemnade
rapport rörande resultaten af de utaf honom, enligt Departementets uppdrag, verk¬
ställde undersökningar angående lämpligheten af två ifrågakomne aIternativlinier för
jernvägen mellan Kongsvinger och riksgränsen; af hvilken berättelse inhemtas, att
berörde alternativlinier, enligt hvilka jernbanan skulle från Kongsvinger dragas till
sjön Mökern och derifrån fortsättas till gränsen antingen vid Warildssjön eller vid
Utgårdssjöu (i riglning mot Mitandersforss), skulle möta en särdeles ogynnsam ter¬
räng, der mycket kostsamma arbeten måste verkställas för banans utläggning, hvar¬
jemte, i anseende till flera förekommande starka stigningar af ända till 1 på 60,
hvilka icke kunde undvikas, ej blott trafiksäkerheten skulle å en efter någondera af
dessa linier anlagd bana blifva i hög grad vansklig, utan äfven fördelarne af de
gynnsamma Iutningsförhållandeua pä den redan anlagda Kongsvinger-banan väsendt¬
ligen förringas, hvadan den redan af Svenske och Norske ingeniörer gemensamt ut¬
stakade linien från Kongsvinger till Magnor vore i alla alseenden att föredraga;
c) en af Bruksegarne C. G. Uggla, G. Wahlund och C. Hammarhjelm under¬
tecknad skrift, hvarmed, jemlikt dertill erhållet uppdrag, öfverlemnats särskilda, utål
ett större antal bruks- och jordegare jemte andre innevånare i Wermland under¬
tecknade petitioner, deruti sökanderne, med framställning om det mägtiga inflytande
på de interuationela förhållandenas utveckling, som en jernvägskommunikation mellan
de förenade rikena skulle utöfva, samt af provinsens behof af lättade kommunika¬
tioner för den betydliga rörelsen och varuomsättningen derstädes, i underdånighet
anhållit, det Kongl. Maj:t måtte till Rikets Ständer aflåta nådig Proposition om
anslag
Kongl. Majus Nåd. Prop. NI 47.
25
anslag till påbörjande af den nordvestra stambanan från lämplig punkt på den vestra
stambanan samt fullbordande, så långt som medel kunde hercdas och mod rikets
fördel vore förenligt; varande tillika bifogade skriftliga förklaranden af ett större an¬
tal jordegare, hvilka, under förutsättning att jernvägen till Christinehamn komine alt
anläggas i den af Jernvägskommittén föreslagna sträckning, utläst sig att utan er¬
sättning afstå dem tillhörig, för banan erforderlig mark;
d) Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Wermlands län skrifvelse af den 10
Juli innevarande år, med öfverlemnande af ett större antal genom Hushållnings-säll-
skapet i länet samlade petitioner, jemväl åsyftande alt framhålla vigten af nord¬
vestra stambanans snara utförande,
e) en af Kushålinings-sällskapet i Orebro län gjord underdånig framställning,
hvaruti Sällskapet, med åberopande af de väsendlliga fördelar, sorn genom en jern-
vägsanläggning i den för nordvestra stambanan föreslagna sträckning skulle beredas
ortens jernindustri och den lilliga varuforslingen emellan Werndand och Nerike, i
underdånighet anhållit, det Kongl. Majit malte till Rikets Ständer aflåta nådig Pro¬
position om anvisande af medel till nämnda stambanas byggande, til! den utsträck¬
ning Statens tillgångar för närvarande kunde medgifva; samt
f) en af bruksegarne H. O. Falk, O. Örn, C. F. Uggla och J. F. Geijer, med
flere, undertecknad skrift, innefattande anhållan alt, innan stambanans sträckning från
Christinehamn mot Norska gränsen definitivt bestämdes samt beslut fattades om an¬
läggande af linien mellan riksgränsen och Arvika, ytterligare undersökningar först
måtte anställas för utredande, huvuvida icke banan, till större fördel för såväl det
allmänna, som rörelsen inom provinsen, borde dragas mera genom det inre af lä¬
net, i stället för att, på sätt Kommittén föreslagit, anläggas utmed stranden af sjön
Wenern till Carlstad, hvarigenom, enligt sökandernes förmenande, bergslagens behof
af lättare kommunikationer icke skulle vinna tillbörligt afseende.
Åstadkommandet af en jernvägsförbindelse mellan de förenade rikenas hufvud-
städer utgör en vigtig länk i kedjan af det Svenska jérnvägssystemet och innefattar
ett för de begge folken eftersträfvansvärdt mål. Genom en sådan förbindelses till-
vägabringande skulle icke blott vigtiga fördelar i militäriskt afseende vinnas och varu¬
utbytena mellan de båda rikena väsendtligen underlättas, utan ock utvecklingen af
de unionela förhållandena mellan brödrafolken på ett kraftigt sätt befrämjas. Sedan
numera vestra stambanan hunnit fullbordas och, inom Norrige, jernbanan till Kongs¬
vinger äfven blifvit för allmänna rörelsen öppnad, synes tiden vara inne alt be¬
gynna arbetena å den nordvestra stambanan. Då likväl stridiga åsigter inom Werm¬
land uttalat sig angående ändamålsenligheten af den för ifrågavarande stambana ut-
Bih. till B. St. Prof. 1862 & 1863. 1 Sami. 1 Afd. 2 Band. 3 Haft. 4
20
Kongl. Maj:(s Nåd. Prop. JW 47.
stakade sträckning från Christinehamn till det inre af provinsen, anser Kongl. Maj:l stam¬
banans rigtning från dess utgångspunkt å vestra stambanan nu icke böra fastställas längre
än till nämnde stad; dock som angeläget är, att banans ändpunkt mot Norrige jemväl
varder bestämd, och i sådant afseende förekommer, att de ytterligare undersökningar,
hvilka, enligt hvad ofvan finnes omförmäldt, inom Norrige nyligen egt rum för utrö¬
nande af tjenligasle stället för sammanbindning af de Norska och de Svenska jernvägs-
linierna, bekräftat lämpligheten af det primitivt föreslagna i närheten af Eda glasbruk;
samt Arvika, dit segelled med liflig rörelse och ordnad ångbåtsfart redan finnes, måste
anses vara en punkt, som i alla händelser bör af stambanan beröras, har Kongl.
Maj:t funnit linien emellan riksgränsen och Arvika nu äfven böra definitivt antagas;
och vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Rikets Ständer att, af anslagen för Statens jern-
vägsbyggnader under nästa statsregleringsperiod, anvisa för arbetena å linien från
Porla öfver Degerforss till Christinehamn R:dr 2,410,000: —
med hvilket belopp, sedan en betydlig del af den för banan
erforderliga rr.ark varder utan ersättning afträdd, jernvägen
ifrån stambanan till Degerforss bör, enligt uppgjord beräk¬
ning, kunna utföras; samt, — under förutsättning att medel
för Kongsvinger-banans utsträckning mot riksgränsen af Norska
Storthinget beviljas, — till påbörjande af de arbeten å sträc¬
kan mellan Arvika och riksgränsen, som fordra längre tid
för deras fulländning .... » 600,000: —
jemte blifvande räntevinst å statslånefonden, beräknad till
omkring 400,000 R:dr,
eller tillsammans R:dr 5,010,000: —
jemte förberörda vinstmedel.
Genom bifall till Kongl. Maj:ts ofvan framställda förslag komme sålunda att
utgå:
för södra stambanans fullbordande R:dr 10,250,000: —
» östra stambanans påbörjande » 4,155,000: —
» norra stambanans påbörjande » 5,850,000: —
» sammanbindningsbanan genom Stockholm b 5,070,000: —
b nordvestra stambanans påbörjande b 5,010,000: —
jemte blifvande räntevinst å statslånefonden.
Summa R.dr 26,515,000: —
jemte förenämnda räntevinst.
Enligt Rikets sednast församlade Ständers beslut skulle de 25,000,000 Riks¬
daler, som af Rikets Ständer anslogos till Statens jernvägsbyggnader, utgå med
Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. M 47.
6,280,000 Riksdaler under hvart och ett af de fyra åren 1860 —1863, dock med
rättighet för Kongl Majit att för hvartdera af de tre första åren, ifall omständig¬
heterna skulle dertill föranleda, använda utöfver årsanslaget högst 800,000 Riks¬
daler, som komme att å sista årets anslag afräknas. Med begagnande af denna
rättighet, bar Kongl. Maj:t, uppå Chefens för jernvägsbyggnaderna förslag, för hvart-
der* af nämnda tre år låtit lill bemälde Chefs disposition förskottsvis anordna be¬
rörda belopp, i följd hvaraf byggnadsfonden för år 1863 minskats till 4,780,000
Riksdaler. Men härvid förekommer tillika att, sedan det visade sig möjligt, att,
genom begagnande af de under arbetenas fortgång inträdda gynsamma förhållanden,
vestra stambanan kunde hinna redan ett år tidigare fullbordas, än vid sisllidne riks¬
dag beräknades, Kongl. Maj:t, på det ali arbetena skulle kunna oafbrutet fullföljas
i den utsträckning, som för vinnandet af detta vigtiga syftemål erfordrades, dessutom
låtit af Statsverkets tillgångar förskjuta medel, hvilka skola af 1863 års anslag er¬
sättas; hvarjemte ett större parti materiel m. m. redan under innevarande år an¬
skaffats, med beräkning att af nästa års anslag betalas. Efter fullgörandet af de
härtill erforderliga liqvider, komma återstående tillgångarne för 1863 års arbeten
att utgöra endast omkring 1,900,000 Riksdaler.
Med anledning häraf och då Kongl. Majit anser södra stambanans fullbordande
böra, så vidt möjligt, fortskyndas, samt detta måls ernående torde kunna emotses
under loppet af år 1865, derest erforderliga medel för arbetenas kraftiga bedrif¬
vande under nästa år blifva att tillgå, vill Kongl. Majit, under åberopande af hvad
i Dess denna dag genom Finans-departementet aflåtna nådiga Proposition finnes
omförmäidt rörande möjligheten att, utan behof af särskild upplåning, för år 1863
bereda tillökning i byggnadsfonden, härmed i nåder föreslå Rikets Ständer att, för
arbetenas forlskyndande å nämnda stambana under berörda år, af ofvanupplagna
summa, 26,318,000 Riksdaler, anvisa 3,815,000 Riksdaler, samt för hvartdera al
dé tre åren 1864 —1866 7,800,000 Riksdaler, dock med rättighet för Kongl. Majit
att, ifall omständigheterna dertill föranleda, för hvart och ett af åren 1864 och
1865 använda utöfver årsanslaget högst 800,000 Riksdaler, sorn då komma att å
sista årets anslag afräknas. Den blifvande räntevinslen å stalslånefonden torde dess¬
utom, när den varder tillgänglig, få till jernvägsarbete^ använda.s
Rikets Ständer torde finna lämpligt att, på sätt hittills egt rum, åt Kongl.
Majit öfverlemna att vid jernvägsarbetenas utförande närmare bestämma de oiter,
som hvarje statsbana eller ban-del, hvartill anslag varder beviljad t, skall genomgå och
de ställen, den bör anlöpa, äfvensom fortfarande medgifva, det Kongl. Majit må till
ändamål, gemensamma för olika slamhanor, anordna medel utan omedelbart skeende
fördelning emellan särskilda banor, samt att al byggnadsanslaget använda hvad som
28
Kongl. Moj:ts Nåd. Prop. NI 47.
erfordras till anställande af undersökningar jemväl för fortsättandet af de föreslagna
stambanorna inom do trakter, der yrkanden om banornas utläggning i olika rigt-
ningar blifvit framställda, utan alt frågorna bärom vid denna riksdag komma lill
afgörande.
Oaktadt det af Rikets Ständer åt Kongl. Majit lemnade bemyndigande att an¬
vända det öfverskott, sorn kan uppkomma å ett stambane-arbete, till alt fylla den
brist, som å ett annat möjligen kan uppslå, hittills icke beköft begagnas och enligt
hvad Chefen för Statens jernvägsbyggnader antagit, icke eller framdeles torde ifråga¬
komma alt begagnas, äskar dock Kongl. Majit ett fortfarande af detta bemyndigande.
Vidare hemställer Kongl. Majit, som anser inkomster och utgifter för hvar och
en för allmänna trafiken upplåten bana eller ban-del fortfarande böra särskild redo¬
visas, att den behållning, som kan å någon sådan bana eller ban-del uppkomlma, må
i första rummet få användas till bestridande af underhållskostnaderna för rörelsen
å andra ban-delar, hvarest dessa underhållskostnader icke af gods- och passagerare-
afgifterna betäckas, roen att den derefter vid kvarje års slut möjligen återstående be¬
hållning å sammaulagda inkomsten af Statens jernvägsrörelse må till Riksgäldskonto¬
ret ingå.
Ehuru trafiken å de redan öppnade ban-de!arne visat så tillfredsställande resul¬
tat, att såsom öfverskott å rörelsen kunnat till Riksgälds-kontoret aflemnas 50,000
Riksdaler för år 1860 och 200,000 Riksdaler för år 1861, hvarjemte för inne¬
varande år torde kunna med visshet emotses ett öfverskott af 300,000 Riksdaler,
anser Kongl. Majit dock nödigt, alt Rikets Ständer fortfarande medgifva att, för den
händelse utgifterna för rörelsen å Statens jernvägar och desammas underhåll icke af
inkomsterna beläckas, den årligen uppkommande bristen må, sedan räkenskaperna
rörande dessa medel undergått behörig granskning, uppå vederbörlig reqvisition, af
Riksgälds-kontorets medel ersättas; äfvensom att de belopp, som till Riksgäldskonto¬
ret redan ingått elier för innevarande och nästkommande år dit kunna aflemnas, fort¬
farande för ofvannämnda ändamål reserveras.
Vid arbetena å Statens jernvägar hafva under sednaste tiden private arbetare
i allt större antal varit sysselsatte, och för innevarande år bar någon kommendering
ur armén icke egt rum; men Kongl. Majit finner dock fortfarande beböfligt, att
dylika kommenderingar må kunna vid jernvägsbyggnaderna användas, under de i
Rikets Ständers skrifvelse den 16 September 1857 upptagna vilkor.
Rikets Ständers uti underdånig skrifvelse den 6 Juni 1860 på anförde grun¬
der gjorda anhållan, det Kongl. Majit täcktes låta utarbeta förslag till en sådan
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. 47.
29
förändring af Kongl. Förordningen dun 20 November 1843 angående upplåtande
af jord lill allmänt behof, alt i följd deraf, vid värdering af den mark, som för
jernvägsanläggningar erfordras, malte tagas i betraktande icke blott den förlust, som
derigenom tillskyndas jordegaren, utan äfven, å andra sidan, huruvida genom jcrn-
vägsanläggningen några fördelar uppkomma för den fastighet, från hvilken upplåtelsen
sker, har, på föredragning af Justitie-Stalsdepartementet, utgjort föremål för Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning; men Kongl. Maj:t bar icke funnit giltiga skäl förekomma
att, i den af Rikets Ständer afsedda syftning, framställa något förslag till ändring
af ofvanberörde författning.
Uti nyssberörde skrifvelse hafva Rikets Ständer jemväl förmält, det Rikets
Ständer, med hänsigt till det betydliga omfång, hvartill förvaltningen af Statens jern-
vägsrörelse då redan utvecklat sig, samt i betraktande jemväl af talrikheten utaf
den vid jernvägarne anställda tjenstemanna- och arbetspersonal, ansåge angeläget,
alt för trafiken å Statens* jernvägar en från jernvägsbyggnadsförvaltningen afskiljd
styrelse blefve organiserad och på stat uppförd, men alt Rikets Ständer likväl icke
tilltrodde sig att bedöma tidpunkten, när särskiljandet af de båda ifrågavarande
förvaltningarne borde verkställas, hvadan Rikets Ständer anhöllo, det Kongl. Maj:t,
så snart sådant lämpligen kunde ske, målte låta utarbeta och för Rikets Ständer
framlägga förslag till en Ofver-stvrelse för trafiken å Statens jernvägar, jemte adönings-
stat för de till Styrelsen hörande embets- och tjenstemän. Chefen för Statens
jernvägsbyggnader, som af denna Rikets Ständers framställning erhållit del, har, uti
memorial den 4 nästlidne månad, i underdånighet anmält, det han, efter det regle¬
mente och taxa för trafiken blifvit under innevarande år af Kongl. Majit utfärdade,
vidtagit sådane åtgärder och anordningar, alt förvaltningen och redogörelsen för
jernvögarnes byggnad och de färdiga banorna blifvit helt och hållet skiljda i af¬
seende på så väl tjenstemän, som expeditioner, kansli och kameralverk, hvarjemte
reglementet för tjenstemän och betjente vid sistnämnda banor blifvit, öfversedt och
efter behof förändradt samt de sednares alla angelägenheter så ordnade, som både
en god hushållning och nödig säkerhet för materielens och banornas underhåll fordra,
oberoende af byggnadsförvaltningen, hvadan några hinder icke mötte för träfikför-
valtningens öfvertagande af en särskild styrelse. Derjemte har bemälde Chef, hvad
angår byggnadsförvaltningen, förklarat sig beredd att till den styrelse, Kongl. Maj:t
kunde finna godt förordna, i början af nästa år aflemna jernvägsarbetena med der¬
till hörande förråd, byggnader, kassor, jemte handlingar af alla slag. Yid sådant
förhållande har Kongl. Majit för afsigt att så ordna förvaltningen af Statens jern¬
vägar, att, från och med nästa års ingång, den myndighet, som hittills varit förenad
i nuvarande Chefens hand, kommer att upphöra och en från jernvägsbyggnadsför¬
valtningen afskiljd Styrelse öfvertaga befattningen med alla de ärenden, sorn afse
30
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. M 47.
ordnandet af allmänna trafiken å stambanorna, vidmakthållandet af desamma, jemte
dertill hörande byggnader, verkstäder och materiel, rn. m, äfvensom uppbörden och
förvaltningen al inflytande medel, hvaremot de ännu pågående nybyggnadsarbetena
samt dessas fortsättning, med dertill hörande tekniska detaljer, komma att särskildt
handhafvas. Då emellertid någon tids erfarenhet synes erforderlig, för alt kunna
vidtaga en definitiv reglering af dessa båda förvaltningars ömsesidiga ställning och
verksamhetsområden samt. bestämma omfånget af den för Trafik-Öfverstyrelsen er¬
forderliga tjenstemanna-personal, hvars aflöning i allt fall lämpligast synes kunna
Utgå af inflytande trafikinkomster, anser Kongl. Majit sig för närvarande icke höra
för Rikets Ständer framlägga förslag till ett definitivt ordnande af en Öfver-styrelse
för trafiken å Statens jernvägar.
Med anledning af Rikets Ständers vid sistlidne riksdag framställda anhållan
att fullständiga berättelser, upptagande de förhållanden, sorn med rörelsen å Statens
jernvägar och förvaltningen af trafiken på dem ega sammanhang, måtte genom
vederbörande Styrelsers försorg årligen afgifvas och till trycket befordras, bar Chefen
för Statens jernvägsbyggnader erhållit nådig föreskrift att årligen afgifva och lill trycket
befordra, för att Rikets Ständer tillhandahållas, de af Rikets Ständer sålunda äskade
berättelser angående rörelsen å Statens jernbanor, hvarjemte de af Cbefen för hvarje
qvartal till Kongl. Majit insände rapporter blifvit till allmänhetens kännedom offentlig¬
gjorde medelst införande i lidningarne. Då emellertid de utförligare statistiska och finan-
siela redogörelser, som Rikets Ständer afsett, måste för att blifva fullständiga, grunda sig
på verkliga bokslut, men 1861 års räkenskaper, enligt förut antaget bokföringssätt,
icke binna afslutas förr än vid detta års utgång, kan berättelsen för nämnda år icke
afgifvas förr, än under loppet af nästkommande Januari månad; men sedan, enligt
hvad hos Kongl. Majit blifvit lillkännagifvet, ofvanbemälde Chef låtit vid de färdiga
stambanorna så ordna bokföringen, att bokslut numera för hvarje månad upprättas,
kan i följd häraf redogörelsen för innevarande års rörelse likaledes i början af
nästa år allemnas.
Slutligen får Kongl. Majit gifva Rikets Ständer tillkänna, att, sedan Cbefen
för Statens jernvägsbyggnader, till följd af erhållen nådig föreskrift, nu inkommit
med underdånigt utlåtande i anledning af Rikets Ständers den 23 Oktober 1860
till Kongl. Majit aflat na underdåniga skrifvelse angående åtgärder till beredande af
besparing i anläggnings-, samt drift- ocb( underhålls-koslnaden för Statens jernvägar,
Kongl. Majit, i sammanhang med förslagen till jernvägsbyggnadernos fortsättning,
emväl till nådig pröfning förehaft Rikets Ständers i föieuämnda afseende gjorda
j
Kongl. Majus Nåd. Prop. M 47.
31
framställning; men icke funnit skäl att i det hittills vid stambanornas anläggning
tillämpade byggnadssätt föreslå någon förändring; viljande Kongl. Maj:t i afseende
på drift- ocb underhållskostnaden tillse, att all med trafikens ändamålsenliga ordnande
och rörelsens kraf förenlig besparing varder iakttagen.
Ofvanberörde af Chefen för Statens jernvägsbyggnader afgifna utlåtande, jemte
alla öfriga till ärendet hörande handlingar, komma att till Rikets Ständers Stats¬
utskott öfverlemnas.
Kongl. Majit förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse
välbevågen. Datum ut supra.
CARL.
G. Lagerstråle.
Utdrag af Protokollet ofver blandade Civil- och Finans-Ären¬
den, hållet inför Hans Maj:l Konungen i Stats-Rädet å
Stockholms Slott den 21 November 1862.
»
Närvarande:
Hans Excellens Herr Justitie-Statsministera, Friherre De Geer,
Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Sedan frågan om fullföljandet af Statens jernvägsbyggnader intill slutet af näst¬
kommande statsregleringsperiod samt om beredandet af de för dessa arbeten erfor¬
derliga medel vid särskilda tillfällen utgjort föremål för förberedande öfverläggningar
inom Stats-Rådet och inför Kongl. Majit, anböllo nu Departements-cheferne Herr
32
Kongl. Majlis Nåd. Prop. M 47.
Friherre Gripenstedt och Lagerstråle att få tili slutligt nådigt afgörande anmäla
denna fråga.
Härvid föredrog först Chefen för Civil-departementet, Statsrådet Lagerstråle,
följande lid efter annan lill Kongl. Maj:t inkomna skrifvelser och ansökningar i
ämnet, nemligen:
Chefen för Civil-departementet, Statsrådet Lagerstråle, anförde derefter i
underdånighet: .
Hvad Departements-chefen sålunda yttrat och föreslagit i afseende
på södra stambanans fullbordande samt anslog till östra stambanans
påbörjande, och hvaruti Stats-Rådets öfrige ledamöter instämde, blef
af Kongl. Maj:t lill alla delar gilladt.
Vidare anförde Statsrådet Lagerstråle beträffande
Norra Stambanan:
»För alt på ett fullt tillfredsställande sätt kunna tillgodose de norr om Stock¬
holm och Mälaren liggande delar af landet skulle, enligt min åsigt, erfordras två
stambanor, den ena ledande öfver Upsala norrut tili Gefle-Dala-banan vid dess
östra slutpunkt, eller åtminstone i närheten dertill, och den andra öfver Sala i
nordvestlig rigtning mot Siljan, eller någon närmare punkt vid Däl-elfven, under
förutsättning, i sistnämnda fall, af elfvens upprensande till farbar segelled. De
dryga kostnader, hvartill dessa jernvägsbyggnader skulle uppgå, kunna emellertid
svårligen ifrågasättas med mindre än att orättvisa skulle föröfvas mot den södra
delen af landet, der nedanom Jönköping endast en enda stambana finnes, enligt
uppgjord och hittills följd plan, vara för Statens jernvägsbyggnader afsedd.»
»Då jag således anser mig böra tillstyrka, att endast en stambana ifrån Stock¬
holm norrut må af Kongl. Maj:t föreslås, återstår frågan om bestämmandet af dess
rigtning, först öster eller vester om Sigtuna-fjärden och vidare till lämplig anslut¬
ningspunkt å redan befintlig kommunikationsled i den nordligare delen af landet.
I det förra hänseendet får jag för min del, efter noggrann pröfning af förhållandena,
förorda den östra sträckningen från hufvudstaden till Upsala. Efter den utredning
angående statistiska och ekonomiska förhållanden, som de i nåder tillförordnade
Kommittérade meddelat, äro de områden, som den ena eller andra vägen skulle ge¬
nomskära, med hvarandra i de flesta hänseenden iemförliga; men i kommunikations¬
medel står det östra så väsendtligen vid jemförelsen tillbaka, att en lättnad här¬
utinnan synes företrädesvis böra komma det till del. Hela den trakt vester om
Sigtuna-fjärden, som jernvägen skulle genomgå, omslutes nära nog af segelbara
vatten, på ringa afstånd ifrån sjelfva banlinien, då deremot landet öster om samma
fjärd
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. M 47.
33
fjärd på hela sin bredd tili Östersjön endast har landväga förbindelse med hufvud-
staden. En jernväg på östra sidan skulle, utom det att densamma bör blifva gagne¬
lig hela året om för en stor del af rörelsen från trakten omkring Eriksund vester
om fjärden, tillika under vintertiden, då sjön är isbelagd, tillgodokomma mera af¬
lägsna trakter å samma sida, hvilkas vanliga väg till hufvudstaden denna årstid,
efter hvad upplyst är, redan nu går öfver Sigtuna-fjärden in på stora farleden från
Upsala, norr om Rotebro. För hela norra Uplands och deo under vintertiden
betydande Norrländska trafiken Liefve, äfven om, i strid med eljest följda grunder,
på Statens bekostnad anlades en bibana mellan Örsundsbro och Upsala, en bety¬
dande omväg föranledd, hvilken omväg, med deraf följande högre afgifter å trafiken,
skulle under hela den tid af året, då ångbåtsförbindelse med Upsala eger rum, göra
jernvägens konkurrens med ångbåtsrörelsen ytterst svår och tvifvelaktig. Den för¬
del, som i detta hänseende för den kortare vägen med de lindrigare trafik-afgifterna
eger rum, skulle således uppoffras utan annan hufvudsaklig motsvarighet, än en mera
lättad förbindelse till hufvudstaden för en trakt, som redan förut härutinnan är
lyckligt lottad. Jag vill icke förneka, alt äfven denna rika och bördiga trakt,
hvilken både från norr och vester har en genomgående trafik på hufvudstaden, ju
icke har sådan betydenhet, att en jernvägsförbindelse till Stockholm för densamma
framdeles bör komma till stånd och från det allmännas sida genom bidrag jemväl
befrämjas; men då fråga nu är om en stambanas utläggande från hufvudstaden
norrut, synes mig, sedan striden angående den vestra stambanans ledande norr om
Mälaren redan förut blifvit afgjord, giltig anledning saknas att tillstyrka en afvikelse från
den norra banans naturliga och, efter mitt förmenande, mest ändamålsenliga sträckning.»
»Ehuru frågan om jernvägens fortsättande från Upsala nu icke torde förekomma
till hufvudsaklig pröfning, anser jag mig dock böra antyda den rigtning, som, enligt
mitt omdöme, deråt framdeles bör gifvas.»
»Då Sala stad efter begge de olika förslagen ansetts vara af vigt att med
jernvägen beröras, och härigenom en trakt, som utgör gränsen mellan de skogrika
och de mera sädesodlande delarne af landet ifrån Mälaren tili Gefle—Dala jernväg,
skulle komma i tillfälle att, inom der belägna vidsträckta odlingsmarker utveckla nu
obegagnade källor till förkofran; samt förbindelsen ifrån Sala norrut synes, med af¬
seende å Norrlands rättmätiga anspråk, böra undvika en anslutningspunkt å före¬
nämnde jernväg af mera vestligt läge, än som af jernvägsliniernas rigtning i för¬
hållande till hvarandra måste betingas, anser jag för min del, derest vid blifvande
undersökningar lokala hinder icke förefinnas, norra stambanan böra ändas vid Stor¬
viks station å Gefle—Dala-vägen.»
»I två af de till det sednaste Kommitté-betänkandet afgifna reservationer,
hvilka afse att framhålla företrädet af den rigtning för norra stambanan, jag i un¬
derdånighet nu vågat förorda, äro de skäl och omständigheter, som gifva stöd åt
denna åsigt, ytterligare utvecklade; och under hänvisande till dessa reservationers
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 1 Sami. 1 Afd. 2 Band. 3 Häft. 5
54 Kongl. Måj:ts Nåd. Prog. M 47.
innehåll, får jag i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Majit måtte_ föreslå
Rikets Ständer att för instundande statsregleringsperiod anvisa medel till norra
stambanan med det belopp, som, efter afräkning af beslutade bidrag inom orterna
till exproprialionskostnaden, erfordras för utförande af jernvägslinien mellan Stock¬
holm och Upsala med tillhörande bangårdar, elier, i jemnadt tal, 4,900,000 R:dr.»
Uti detta yttrande och förslag instämde Statsråden Herr Friherre Gripenstedt
ocb Bredberg, den förre under åberopande af sitt i samma ämne till Stats-Räds-
prolokollet den 28 November 1856 afgifna yttrande, äfvensom Statsrådet Malmsten,
hvilken särskildt anförde:
»Vid bestämmandet af den från Stockholm utgående norra stambanans rigt—
ning öster eller vester om Sigtunafjärden kan jag icke tveka att i underdånighet
förorda den förra. Ehvad frågan betraktas
ur den inskränktare synpunkten af de jernbanan närmast belägna or¬
ternas relativa behof af detta kommunikationsmedel, eller
ur den vidsträcktare synpunkten af de nordliga landskapens behof och
fördelar samt derpå grundade billiga anspråk, eller ock slutligen
med hänsigt till Statens påräkneliga inkomst af jernvägen såsom indu¬
striell företog,
synas mig skälen för jernvägens dragande öster om Sigtunafjärden till Upsala och vi¬
dare derifrån i möjligen rakaste linea till Sala, på sätt Kongl. Majit redan i nådig
Proposition den 28 November 1856 antagit ocb 1859 års Jernvägsundersöknings-
kommitté föreslagit, så öfvervägande alt, om också ur strategiska skäl den vestra rigt-
ningcn kunde i någon mån erbjuda större trygghet, i händelse af krig, afseendet derå
likväl, enligt min underdåniga tanke, bör underordnas den fredliga utvecklingens kraf.»
»Genom den ekonomiska och statistiska utredning, hvilken 1859 års Jernvägs-
undersöknings-kommitté framlagt och hvilken blifvit ytterligare fullständigad af den
sednast i nåder nedsalta Jernvägs-kommitté, synes mig vara satt utom allt tvifvel,
att de trakter närmast Mälaren, hvarest jernvägen vester om Sigtunafjärden skulle
framgå, oaktadt sin äldre, af närheten till segelbara valten under sekler gynnade,
odling, ingalunda ega i något hänseende framstående företräden framför de trakter,
hvilka, med jernvägens ostligare rigtning, skulle genomskäras. Fastheldre gifver
nämnde utredning vid handen, att dessa sednare trakter (allt med beräkning af lika
afstånd från jernvägslinien), i folkmängd redan något öfvervägande och i spanmåls-
produktion ungefärligen jemngoda, derjemte ega företrädet af skogstillgångar och en
större areal sådan mark, som, i den mån vilkoret af lättade kommunikationer kom¬
mer dem till godo, naturligen måste erbjuda rikare tillfällen till bosättning och
odling, än den af vatten begränsade, mycket inskränktare rymd, som af jernvägen
vester om Sigtunafjärden skulle draga omedelbar fördel.»
»Men äfven om dessa, af Sigtunafjärden skilda, trakter i statistiskt ocb ekono¬
miskt hänseende vore med hvarandra fullt jemnlika, — och skiljaktigheten i dessa
Kongl. Majus Nåd. Prop. M 47.
SS
hänseenden må villigt medgifvas vara af jemförelsevis ringa betydenhet, — före¬
komma likväl andra omständigheter, hvilka, enligt min mening, betinga ovilkorligt
företräde åt den rigtning af jernvägen, sorn af föredragande Departements-chefen
blifvit föreslagen. Till dessa räknar jag i främsta rummet, att i öster och norr om
denna jernväg utbreder sig ett fastland af ganska stort omfång, folkrikt och frukt¬
bart, hvilket saknar all annan farled än landsvägen, då deremot jernvägen vester om
Sigtunafjärden mellan Stäket och Örsundsbro till nära nog hela sin längd kommer alt
genomgå nästan kringflutna och från segelbara vatten föga aflägna trakter. Nämnda
vidsträckta fastland öster om Sigtunafjärden skulle, derest den vestliga rigtningen
antoges, hell och hållet gå miste om jernvägskommunikation, då deremot trakterna
vester om samma fjärd under vintertiden, då jernväg för dem egentligen voro be¬
höflig, på den hittills brukliga vintervägen öfver Sigtunafjärden (hvilken, enligt sed-
naste Jernvägs-kommittés eget påstående, redan nu begagnas af 90/iOo af resande från
Håbo och Bro härader), skulle äfven kunna göra sig Lill godo en jernväg öster om
denna fjärd.»
»Hvad de Norrländska landskapens behof och fördelar beträffar, synes mig icke
rum för tvekan återstå, alt ju stambanans dragning i nordligare rigtning, på sätt
föredragande Departements-chefen föreslagit, öfver Upsala och Sala till Storvik,
framför rigtningen Örsundsbro—Sevalla — Sala—Korssnäs, vore af öfvervägande gagn.
Hela Norrlands vintertrafik söker Stockholm, antingen direkt eller ock på en om¬
väg, förnämligast öfver Sala och Upsala, såsom hvar för sig icke obetydliga mark-
uadsplatser för den Norrländska varuafsättningen. I hvilketdera fallet som helst
måste en jernväg, som närmar sig den norrländska trafiken och på kortaste afstånd
sammanbinder hufvudorterna för densamma, vara att föredraga framför en i alla
afseendeu aflägsnare.»
»Tages åter hänsigt till Statens påräkneliga inkomst af stambanan, — ett
föremål af visserligen icke ringa betydelse, — så torde knappast någon menings-
fraktion, huru skiljaktiga åsigter för öfrigt förefinnas, kunna på fullt allvar betvifla,
att en jernväg, som i rakaste linea förenar Stockholm med Uplands hufvudort och
rikets första universitet, erbjuder ojemförligt större trafik af såväl passagerare som
gods, än den jernväg, som endast på en omväg förenade dessa hufvudpunkter, ja,
måhända till och med större trafik än någon annan jernvägslinea af lika längd i
hela landet. Här är det icke blott nya fält, hvilka i följd af jernvägsanläggningen
komne till odling och lifiigaste verksamhet; redan den rörelse, som finnes utbildad
och som, uppenbarad både land- och sjövägen, icke kan förnekas eller till sin be¬
tydelse förringas, påkallar så oemotsägligt nutidens mägtigaste kommunikationsmedel,
att, vid frågan om hvilken jernvägsrigtning som bör väljas, svaret, enligt min under¬
dåniga tanke, icke kan blifva mer an ett.»
»Det har visserligen blifvit förmenadt, att för kommunikationen mellan Stock¬
holm och Uplands hufvudort en omväg öfver Örsundsbro vore af jemförelsevis ringa
56
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. M 47.
betydenhet. Men denna omväg af omkring 2 V3 mil skulle dock med mer än en
tredjedel förlänga jernvägskommunikationen och derigenom icke blott med mer än
en tredjedel stegra transportkostnaden utöfver den sjöväga, ulan i väsendtlig mån
förlora det företräde af tidsvinst, som kommer den direkta jernvägstrafiken öster
om Sigtunafjärden till godo, — genom hvilket allt jernvägsförbindelsen vester om
samma fjärd oundgängligen skulle gå miste om en ganska betydlig både gods- och
person-trafik. Dessutom förekommer emot detta sätt att tillvägabringa stambanan
mellan Stockholm och Upsala en omständighet af så ytterst betänklig beskaffenhet,
att jag icke tvekar att framhålla den såsom vida äfventyrligare för Statens framtida
jernvägsarbeten, än om några procents högre trafik-inkomst förlorades. Och denna
omständighet är, att Staten skulle inledas att såsom delar af stambanau bekosta
afven byggandet af bibanor. Ett sådant prejudikat, eu gång gifvet, skulle öppna
fältet för hvarje orts anspråk på Statens skyldighet alt bygga äfven bibanorna, och
för hvarje dylikt anspråk funnes alltid samma skäl, att bibanan icke blott vore ett
ortens behof, utan ock skulle mägtigt främja hufvudbanans trafikinkomst.»
»Af alla dessa skäl, hvilka finnas närmare utvecklade under jernvägsfrågans
tidigare offentliga behandling, äfvensom på de ytterligare grunder, som af föredra¬
gande Departements-chefen blifvit anförda, finner jag mig föranlåten instämma i
hvad af honom angående Norra stambanan blifvit föreslaget, samt framför allt och
under alla omständigheter underdånigst afstyrka, att någon framställning till Rikets
Ständer göres om byggandet på Statens bekostnad af en bibana emellan Upsala och
Örsundsbro.»
Statsrådet Thulstrup afgaf härefter följande yttrande:
»I afseende på den Norra stambanans rigtning biträder jag i det hufvudsak-
liga det förslag, som af pluraliteten inom den af Eders Kongl. Maj:t den 7 sist—
lid ne Mars förordnade Kommitté för en ytterligare utredning af frågan om denna
banas fördelaktigaste lage blifvit framstäldt, och hvartill de på statistiska och ekono¬
miska förhållanden grundade skälen finnas uti samma Kommittés den 17 Juni af-
gifna underdåniga betänkande närmare utvecklade. Jag anser således den ifråga¬
varande stambanan böra ledas från Stockholm vester om Sigtunafjärden till Örsundsbro
med en sidobana derifrån till Upsala; vidare från Örsundsbro i vestlig rigtning till
trakten af Sevalla kyrka samt derifrån genom Sala till någon lämplig punkt inom
Dalarne; och då den del af banan, hvarigenom hufvudstadens jernvägsförbindelse
med Upsala kommer att tillvägabringas, först torde böra till byggnad företagas, tillstyr¬
ker jag att nådig Proposition måtte till Rikets Ständer aflåtas om beviljande af det
för fullbordande af jernvägen emellan Slockholm, Örsundsbro och Upsala erforder¬
liga belopp, uppgående i jemnad summa lill 3,830,000 Riksdaler, sedan den för
arbetet beräknade kostnadssumman, 3,928,801 Riksdaler, blifvit minskad med
78,668 Riksdaler 41 öre, utgörande beloppet af de kontanta bidrag till expro¬
priation af den för jernbanan erforderliga mark, som en del hemmansegare inom
Kongl. Maj.is Nåd. Prop. M 47.
57
Stockholms och Upsala län utfäst sig att lemna, tillsammans med värdet af den
jord, som andre jordegare inom samma län förklarat sig villige att utan ersättning
upplåta, i den för banan utstakade rigtning.»
Statsråden Thyselius och Reuterskiöld förklarade sig biträda den af Statsrådet
Thulstrup yttrade mening.
Herr Justitie Statsministern, Friherre De Geer anförde:
»Då Sverige, som vid latituden af Upsala eger sin slörsla bredd, svårligen kan
för framtiden hafva nog af endast en stambana för de norr om Mälaren belägna
orter; samt jag anser, att Statens stambanor böra på en gång afse en långväga
trafik och derföre leda till vigtiga ändpunkter samt uppsöka de mest trafikerade
inre delar af landet, sä kan jag icke instämma i något af de nu afgifna underdå¬
niga tillstyrkanden.»
»Emot föredragande Departements-chefens förslag har jag att anmärka, det
hela linien emelian Upsala och Storvik icke infaller med någon redan befintlig
större lokal-trafik och att den endast på ett synnerligen obeqvämt sätt kan upptaga
den långväga landtrafiken emellan Stockholm och Norrland, hvilken går genom Gefle.»
»Emot den sednaste Kommitténs förslag åter förekommer, dels att det allsicke
tillgodoser den Norrländska trafiken, dels att det genom en grenbana på ett obe¬
qvämt sätt upptager trafiken emellan Upsala och Stockholm, som måhända är den
lifligaste inom riket, och dels att ändpunkterna för dess föreslagna linier, Fahlun
och Upsala, äro belägna midt inuti landet, samt af dessa Fahlun en så mycket
olämpligare ändpunkt för en stambana, som från denna i sig sjelf föga betydliga
ort redan utgår en jernväg i spetsig vinkel mot den föreslagna. För att uppfylla
fordringarne af ett system, synes mig de af Kommittén föreslagna banor behöfva
fortsättas med sammanbindningar emellan Upsala och Gefle samt emellan Sevalla och
Köping— Hult-jernvägen. Men med denna utsträckning skulle Staten troligen an¬
ses halva alltför frikostigt utmätt stambanor åt trakterna norr om Stockholm, utan
alt ändock hafva fullständigt tillfredsställt deras behof, enär dels Upsala-trafiken un¬
derkastats en betydlig omväg och dels hela landet öster om Sigtunafjärden lemnats
alldeles lottlöst.»
»Efter min mening böra två stambanor norrut från Stockholm föreslås: den
ena raka vägen till Upsala och vidare till Gefle; den andra öfver Stäket till Sevalla
och vidare öfver Westerås till närmaste punkt på Köping—Hult-jernvägen.»
»Den förstnämnda af dessa banor, som, tillgodoseende ett ganska stort lokal¬
intresse, följer den nuvarande stora stråkvägen till Norrland, eger, jemte fördelaktiga
terräng-förhållanden, den i vårt land sällsynta fördelen att på en längd af omkring
16 mil beröra tre så stora städer som Stockholm, Upsala och Gefle, i hvilken sist¬
nämnde stad den dessutom träffar en jernväg, från hvilken kan uppfångas trafiken
emellan hufvudstaden och Fahlun samt den norr oro Fahlun belägna delen af
Dalarne.»
88
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. JV» 47.
»Den andra linien, som ock under fördelaktiga terräng-förhällanden, går ge¬
nom en af våra bördigaste trakter, der en stor stråkväg förut löper fram, synes
mig ega en vida större politisk vigt än en väg från Stockholm öfver Sevalla till
Fahlun, bland annat derför, att om en fiende skulle t. ex. vid Södertelje, såsom
lätt kan ske, afskära den vestra stambanan, vore hufvudstadens förbindelse med
samma bana på en väg norr om Mälaren af oberäkneligt värde, vare sig för för-
svarskrafters samlande i Stockholm, eller för bortförandet af dess dyrbarheter.
Denna bana skulle dessutom utgöra en tjenlig basis för en eller (lera bibanor norrut,
hvarigenom de derstädes belägna bergslagen erhölle en lätt kommunikation både åt
öster och vester. I främsta rummet vore en del af den behöfliga förbindelsen emel¬
ian Sala och Westerås redan genom stambanan verkställd. För öfrigt kan jag icke
erkänna varu-utbytet emellan dessa bergslag och den spanmålsproducerande delen
af Westmanland vara mera än ett lokal-intresse, som icke ensamt berättigar till
en stambana.»
»Jag förutser två giltiga anmärkningar emot mitt förslag: den ena att två
banor komme alt från Stockholm eller dess närhet löpa ett slycke på föga afstånd
från hvarandra; och den andra, att hela vestra banan droges för nära intill Mä¬
laren. Hvad den första angår, är likväl en utstrålning från hufvudstaden en vida
mindre olägenhet, än en sådan från en mindre ort, t. ex Fahlun; och beträffande
den andra, så vore det visserligen fördelaktigare för jernvägen, om Mälaren icke
funnes, men olägenheten af dess tillvaro minskas icke genom att aflägsna jernvägen
derifrån. Det kan nemligen antagas, att ingen synnerlig trafik skulle från närheten
of Mälarens hamnar uppsöka en jernväg långt norrut, hvaremot trafiken från hela
norra delen af Mälaredalen, suni nu måste söka sig ned till Mälaren, sannolikt
skulle åtminstone till en del icke öfverfara en jernväg, som träffades norr om sjön.
Landsvägen genom städerna utmed Mälarens norra strand är ock mera befaren än
någon nordligare i samma rigtning, ehuru en landsväg bör hafva svårare än en
jernväg att tälla med en segelled.»
»Enligt mitt förslag skulle den sammaulagda väglängden icke blifva större, än
efter det vid 1856 års riksdag framlagda system, hvilket utom den af föredragande
Departernents-chefen nu föreslagna linie upptager en linia emellan Brovallen och
Frövi. Den skulle blifva vida kortare än de linier, som, efter mitt begrepp, nÖd-
vädigt påkallas af den sista Kommitténs förslag, och af hvilka linier Upsala—Gefle
och Köping—Westerås icke lära byggas genom lokal-intressenas försorg, enär de
just för aflägsnare intressen äro mest behöfliga.»
»Hvilkendera af de banor jag föreslagit bör först fulländas, anser jag vara en
fråga af underordnad vigt, om blott båda linierna bestämmas, eller åtminstone in¬
gendera genom andra banor omöjliggöres. Men då genom mitt förslag de östra
och norra intressena onekligen blefve aldrabäst tillgodosedda, vore det skäligt att
bereda det vestra intresset någon ersättning uti ett skyndsammare utförande af dess
Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. JV2 47.
20
väg; och jag hemställer derföre i underdånighet om en sådan framställning till Ri¬
kets Ständer, att af den för norra jernvägen under nästa slalsregleringsperiod nu
högst föreslagna summa, 3.830,000 Riksdaler, måtte anvisas 4,350,000 Riksdaler
till anläggande, så långt medlen förslå, af en stambana från Stockholm öfver Stäket
i rigtning emot Sevalla och vidare lill Köping—Hult-jernvägen; samt 1,500,000
Riksdaler till förberedande arbeten å en stambana från Slockholm öster om Sig—
tunafjärden genom Upsala till Gefle.»
Statsrådet, Grefve von Platen yttrade:
»Olägenheterna i strategiskt hänseende af att öster om Sigtunafjärden förlägga
den jernbana, som är afsedd alt sammanbinda hufvudsladen med vestra och nord¬
vestra delarne af Sverige, hafva städse framstått såsom icke mindre i ögonen fal¬
lande än de, i ekonomiskt och financielt afseende, mot att vester om nämnde fjärd
vilja anlägga en bana, som är ämnad att på ändamålsenligaste sätt bereda förening
emellan Stockholm och Upsala, hvarigenom ej allenast skulle åstadkommas en om¬
väg, framför allt önskvärd att undvika, då rörelsen är beräknad i första rummet
på resande, utan äfven opåkalladt ådagaläggas ett förbiseende af den ömsesidiga
fördelen af en förbindelse emellan hufvudsladen och en landsdel, Roslagen, som,
att döma efter autentika uppgifter, till icke ringa del bidrager att förse Stockholm
med lifsförnödenheter.»
»Om emellertid genom en särskild bana, dragen från hufvudsladen i vestlig
rigtning, de omnämnda strategiska olägenheterna, — och med detsamma det för¬
nämsta och giltigaste hindret mot banan öster om Sigluna-fjärden, — skulle kunna
undanrödjas, kan jag icke annat än anse som en skyldighet att söka undgå äfven
de i sednare fallet vidrörda olägenheter, och till följd deraf så myckel allvarligare
fästa uppmärksamheten på de ofvan anförda företräden, som äfven den östra banan
eger såsom en förening emellan Stockholm och Upsala, destomera som svårligen
någon, med verklig kännedom rörande förhållandena på stället, lärer kunna betvifla,
alt en utsträckning, på Statens eller enskildes bekostnad, en gång kommer att ega
rum från Upsala lill Gelle.»
»Det är möjligt att Statens tillgångar anses icke för tillfället böra tagas i an¬
språk för utförandet af ifrågavarande, af mig förordade, bana emellan Stockholm och
Upsala, ehuru sannolikt det mest lönande arbete, till hvilket statsmedel komma i
fråga att användas; men så mycket mera angeläget är då att hushålla med dem
och icke använda dem på företag, om än icke afsedda, likväl verkande till att för
framtiden, snart sagdt, omöjliggöra en för det allmänna nyttig, ytterligare jernvägs-
förbindelse. Jag är ock fullt öfverlygad, att om, vid närmare granskning, man
skulle finna att fråga vore om användandet af Statens tillgångar i en viss rigtning,
endast eller hufvudsakligen för att förbättra do financiela utsigterna för ett annat
företag, och att sådant icke kan ske utan på bekostnad af det allmännas verkliga
fördel, skulle ock en hvar ogilla och motarbeta ett dylikt förslag Sådant är, efter
40
Kongl. Majus Nåd. Prop. JY3 47.
nain uppfattning, förhållandet med den ifrågasatta statsbanan emellan Upsala oeh
Örsundsbro, och detta ålägger mig att söka motverka hvarje förslag om utförande
af densamma.»
»Antingen blir detta företag lönande eller icke; i förra fallet kan man vara
fullt öfvertygad att, om den nordvestra banan framföres i närheten af Örsundsbro
och en annan bana förenar Stockholm och Upsala, kommer snart till stånd, på ett
eller annat sätt och utan att det allmännas medel behöfva alt derpå äfventyras, en
förening emellan ifrågavarande punkter, under det att, vid den sednare förutsätt¬
ningen eller att företaget i sig sjelft icke är lönande, det synes ännu mindre väl¬
betänkt alt förvandla denna bana till en Statens egendom. För resten och då jag
påminner mig striderna, rörande Stockholms jernvägsförbindelser norr eller söder om
Mälaren, hemtar jag ur vår egen jernvägshistoria stod för den åsigt, att frågan om
företrädesrätt, med afseende å tid, emellan tvänne nyttiga företag, icke är af myc¬
ken betydelse, och kan icke tveka att lemna den åt det, som Kongl. Majit må
kunna anse bäst lemna understöd åt landets försvar, men anser blott derjemte min
skyldighet vara att på det kraftigaste afstyrka användande af Statens medel på ett
företag, hvilket på uppgifna skäl jag måste antaga nu stå i så bestämd strid mot
landets framtida fördel och bästa, som banan emellan Upsala och örsundsbro.»
»De medel, som genom antagande af mitt i underdånighet framställda förslag
göras tillgängliga, skulle, jag vågar derom vara öfvertygad, äfven om man icke nu
vill företaga utförandet af banan emellan Stockholm och Upsala öster om Sigtuna-
Ijärden, och hvilken då torde böra mera aflägsnas från segelleden, vida ändamåls-
enligare kunna användas genom att, lill förkortande af den en gång blifvande ba¬
nan till Upsala, utan men för den nordvestra banan, draga denna sednare till
närheten af Edsberg, med en, enligt uppgjord beräkning, ökad kostnad af 630,000
Riksdaler, och att anvisa återstående 950,000 Riksdaler af de för banan emellan
Upsala och Örsundsbro afsedda 1,600,000 Riksdaler till vare sig ett kraftigare
framförande af banan emot Sevalla, eller af den emellan Porla och Norska gränsen.»
Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström, utlät sig:
»Jag förenar mig uti den af Statsrådet, Grefve von Platen yttrade mening i
afseende å den stambana, som från Stockholm i nordlig rigtning bör anläggas.
Lika med honom anser jag mig, hufvudsakligen på strategiska grunder, hvilkas vigt
jag icke kan underkänna, föranlåten att tillstyrka denna banas anläggande vester
om Sigtuna-fjärden i den rigtning mot Sevalla, som vid närmare undersökning kan
pröfvas förmånligast; men, lika med honom, anser jag mig äfven böra afstyrka för—
bindningsbanan emellan Örsundsbro och Upsala. Om äfven sistnämnde stad deri¬
genom för närvarande går miste om en jernvägsförbindelse med Stockholm, är min
öfvertygelse, att denna olägenhet är af öfvergående natur, och för Upsala samt or¬
terna norr och öster om denna stad af mindre skadlig inflytelse, än anläggandet af
jern-
Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. JV2 47.
41
jernbana på en omväg, hvarigenom dessa trakter, äfvensom de mera nordöst
om ej för alltid, dock möjligen för en lång framtid skulle uteslutas från all direkt
jernvägsförbindelse med hufvudstaden och de södra delarne af landet. En sådan
direkt förbindelse förefaller mig så naturlig och med så betydliga ekonomiska för¬
delar förenad, att jag icke betviflar alt den, — endast man ej på förhand undan¬
drager densamma några hufvudsakliga hjelpkällor, — vare sig genom allmänna bi¬
drag eller till följd af enskild omtanka och uppoffring, inom en icke särdeles af¬
lägsen framtid i allt fall kommer till stånd.»
»Äfven jag anser att den af mig sålunda tillstyrkta nordvestra banan bör från
utgångspunkten Stockholm dragas i mera nordlig rigtning till trakten af Edsberg
eller Sollentuna, för att derifrån afvika till Stäket och derefter erhålla den lämp¬
ligaste och kortaste rigtning mot Sevalla. Denna stambanas ytterligare fortsättning
från sistnämnde punkt, i nordlig eller vestlig rigtning, torde för närvarande, enligt
min underdåniga förmening, icke ovilkorligen behöfva göras till föremål för den till
Rikets Ständer afgifvande nådiga Proposition.»
»Den till omkring en million uppgående summa, som genom uteslutande af
föreningsbanan emellan Örsundsbro och Upsala, — äfven sedan en något drygare
kostnad genom jernvägens förläggande från Stockholm i rigtning mot Edsberg eller
Sollentuna blifvit beräknad, — skulle uppkomma, ville jag företrädesvis anslå till
fortsättande af nordvestra banan mellan Porla och Norska gränsen; men har, om
sådant pröfvas nyttigare, ingenting alt invända emot alt dessa medel användas till
hastigare fullbordande af vägen emellan Stockholm och Sevalla.»
Kongl. Maj:t behagade i nåder förklara Sig gilla den af Statsråden
Thyselius, Thulstrup och Reuterskiöld omfattade mening.
Departements-chefen, Statsrådet Lagerstråle, anlorde vidare:
Kongl. Maj:t täcktes i nåder gilla Departements-chefens härvid af-
gifna samt af Stats-Rådets öfrige ledamöter biträdda förslag.
Ex protocollo
W. Th. Strokirk.
Bilt. till B. St. Prut. 1862 4 1863. 1 Sami. 1 Afd. 2 Band. 3 Häft.
6
Kongl. Maj:ts. Nåd. Prop. JV? 47.
Utdrag af Protokollet öfver Civil-Ärenden, hållet inför Hans Maj:t Ko¬
nungen i Stats Rådet å Stockholms Slott den 25 November 1862-
Närvarande:
Hans Excellens Herr Justitie Siats-Ministern, Friherre De Geer,
Hans Excellens Herr Stals-Minislern lör Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,
Statsråden, Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve von Platen.
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Chefen för Civil-departementet, Statsrådet Lagerstråle föredrog i underdå¬
nighet: — — — — — — — — — — — — — —
Vidare uppläste föredragande Departemenls-chefen till justei ing ett, i enlighet
med Kongl. Maj:ls förut fattade och i särskildt Protokoll öfver blandade Civil och
Finans-Ärenden för den 21 innevarande månad intagna beslut, uppsatt förslag till
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets Ständer angående Statens Jernvägs-
byggnader.
Uppå Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande behagade Kongl. Maj:t
gilla berörda förslag samt befallde att, i öfverensstämmelse dermed,
nådig Proposition, af den lydelse bilagan Litt. B. till detta Protokoll
utvisar, skulle till Rikets Ständer expedieras.
Ex prolocollo
Otto W. Seippel.
UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE
angående
lämpligaste rigtningen för en jernväg norrut
från hufvudstaden, m. m.,
afgifvet den 17 Juni 1862
af den dertill i nåder förordnade kommitté.
STOCKHOLM, 1862.
F. A. NORSTEDT & SÖNER,
Kongl. Boktryckare.
Stor mäktigst e, Allernådigste Konung!
Sedan, uti en till Eders Kongl. Maj:ts Civildepartement den 3 Februari inne¬
varande år ingifven skrift, styrelsen och delegerade af det bolag, som den 23
Augusti 1859 skall hafva bildat sig för att bygga en jernväg mellan Stockholm
och Upsala öster om Sigtunafjärden, i underdånighet andragit, att som bolaget
ej lyckats vinna nådigt bifall till sin sistnämda år gjorda underdåniga anhållan,
att proposition måtte aflåtas till Rikets senast församlade Ständer för vinnande
af den räntegaranti, bolaget då ansåg sig böra begära för de medel, som i bo¬
lagets namn skulle upplånas till jernvägens anläggande, men Eders Kongl. Majit
likväl, uti nådig proposition till Ständerna i fråga om jernvägarne i riket, yttrat,
det Eders Kongl. Majit lifligt erkände det påtagliga behofvet och den stora vig¬
ten af en jernvägsförbindelses snara tillvägabringande från hufvudstaden till de
Inled¬
ning.
2
norr om Mälaren belägna orter, oell då detta behof för dessa orter år ifrån år
gjorde sig allt mera gällande, samt meningen med bolagets bildande endast varit
och fortfarande vore att, för den händelse staten ej skulle vilja bygga en jernväg
i den nu angifna rigtningen, söka genom aktieteckning anskaffa medel för den¬
sammas anläggande, kunde bolaget, som ansåge största vinst för det allmänna
vara, att staten utförde ett sådant företag, ej annat än i djup underdånighet hos
Eders Kongl. Maj:t anhålla om nådig proposition till Rikets snart sammanträ¬
dande Ständer, det staten måtte bygga denna för såväl hufvudstaden som för
de norr om Mälaren belägna provinser så vigtiga jernvägslinie; — dock, för den
händelse, att Eders Kongl. Maj:t ej skulle täckas bifalla denna anhållan, och
emedan förhållandena numera så vidt förändrat sig sedan den tid då bolaget i
underdånighet anhöll om framställning till Ständerna angående den ifrågasatta
räntegarantien, att såväl inom som utom landet blifvit såsom temligen säkert an¬
taget, att denna jernvägslinie skulle komma att blifva en af de fördelaktigare,
om ej den fördelaktigaste af alla jernvägar inom riket, och att till följd häraf
den behöfliga aktieteckningen borde kunna åstadkommas utan något understöd
vare sig genom räntegaranti eller län, anhölle sökandena om nådigt tillstånd att,
på de villkor 1854 års riksdagsbeslut bestämt rörande upplåtande af delar af
stambanor till byggnad af enskilde, ett bolag under benämning ”Stockholm-Up-
sala jernvägsaktiebolag” måtte fä anlägga och trafikera jernväg mellan Stockholm
och Upsala öster om Sigtunafjärden, samt att detta bolag måtte erhålla samma
skattefrihet och öfriga rättigheter och förmåner, som blifvit beviljade Köping-
Hults och Falu-Gefle jernvägs, Göta kanals och andra dylika aktiebolag; —
hvarförutan sökandena vidare anfört, att bolaget visserligen för sin del ansåge
till fullo vara utredt, att en jernväg norrut från hufvudstaden borde gå rakaste
vägen till Upsala, eller öster om Sigtunafjärden, till stöd för hvilken åsigt kunde
åberopas de af Kongl. Majit i nåder förordnade jernvägskommittéers förord
år 1856 och förslag år 1859, Kongl. Majits nådiga proposition vid 1856 års
riksdag och flere sakkunnige mäns yttranden; men då emellertid, allt detta
oaktadt,- ännu möjligtvis någon tvekan kunde förefinnas, hvilkendera väglinien,
öster eller vester om Sigtunafjärden, vore den fördelaktigaste för landet i sin hel¬
het, och det vore att befara, det denna jernvägsfrågas lyckliga lösning fortfarande
som hitintills derigenom kunde komma att förhindras eller fördröjas, syntes lämp¬
ligaste sättet för att vinna en sådan ytterligare utredning, som i och för nådig
pröfning af bolagets ofvan omförmälda anhållan kunde anses erforderlig, vara,
att en kommitté af sakkunnige personer ännu en gång måtte förordnas att full¬
ständigare utreda denna fråga; på grund hvaraf, och så vida Eders Kongl. Majit
funne godt i nåder bifalla berörde hemställan om frågans närmare utredning af
en kommitté, sökandena tillika i underdånighet anhölle, att ifrågavarande kommitté
måtte blifva sammansatt af sakkunnige män från såväl Stockholm och de norra
provinserna, som de delar af Upland, hvilka äro belägne öster och vester om
3
Sigtunafjärden, samt så tidigt sammanträda, att kommittéens utlåtande kunde af-
gifvas före nästkommande riksdag;
så har Eders Kongl. Majit den 7 sistlidne Mars funnit godt i nåder för¬
ordna undertecknade att såsom kommitté ytterligare utreda de förhållanden i sta¬
tistiskt och ekonomiskt afseende, äfvensom andra på frågan inverkande omstän¬
digheter, som kunde bestämma företrädet emellan de två ifrågasatta sträcknin-
garne för en jernväg från Stockholm norrut, antingen öster eller vester om Sig¬
tunafjärden; hvarvid jemväl borde af kommitterade tagas under öfvervägande och
utredning dels frågan om den för rörelsen å denna jernväg ändamålsenligaste
anslutningspunkt till Gefle-Dala jernväg, dels ock de fördelar och olägenheter,
som ansåges uppkomma, å ena sidan, om norra jernbanan i Stockholm, på sätt
föreslaget vore, förenades med den för vestra jernbanan å Södermalm anlagda
bangård, och, å andra sidan, om norra jernbanan utan en slik förening erhölle
sin utgångspunkt från lämpligt ställe å Norrmalm; varande det till undertecknad
Bennich, såsom lcommitterades ordförande, sistnämde dag i ämnet aflåtna nådiga
bref åtföljdt af ofvan åberopade och till hufvudsakliga innehållet redan anförda
underdåniga ansökning.
Till fullgörande af det kommittéen sålunda lemnade nådiga uppdrag har den
fått sig tillställde och tagit kännedom af dels det underdåniga betänkande och
förslag angående de jernvägar, som för statens räkning borde anläggas, hvilket
den kommitté, som den 22 Januari 1855 af Kongl. Majit i berörde afse¬
ende förordnades, under den 30 September påföljande år 1856 afgaf, dels
det af Chefen för statens jernvägsbyggnader, Öfversten m. m. N. Ericson,
till Chefen för Kongl. Majits Civildepartement den 18 November 1856 afgiftia
betänkande rörande dessa jernvägsbyggnader, dels ock det underdåniga betän¬
kande, som den af Kongl. Majit den 20 Mars 1858 tillsatta kommitté för under¬
sökningar angående stambanornas lämpligaste sträckning den 8 November 1859
afgifvit, äfvensom i öfrigt ej mindre af de vid sammanträden inför ledamöter
af sistnämde kommitté och Kongl. Majits Befallningshafvande i Upsala, We¬
sterås, Stora Kopparbergs och Gefleborgs län hällne protokoll, och de tre sist-
bemälde länsstyrelsernas äfven lemnade yttranden i ämnet, samt det genom
Kongl. Majits BefaJluingshafvandes i Stockholms län försorg infordrade utlåtande
af detta läns Hushållnings-sällskap, jemte till alla dessa protokoll och öfriga
skrifter hörande bilagor, hufvudsakligen innefattande svar på de af 1859 års
kommitté till utredning af ämnet uppställda frågor, än ock af de planer, kost¬
nadsförslag och ritningar, hvilka samma kommitté antingen låtit sjelf uppgöra
eller, såsom förut tillgängliga, för sitt ändamål begagnat; hvarförutan kommit¬
terade likaledes tagit kännedom af åtskilliga äldre handlingar i ämnet.
För att så vidt möjligt åstadkomma den närmare statistiska och ekono- statisti-
miska utredning, som blifvit kommitterade anbefalld, och då, vid anställd jemfö- SU
reise emellan äldre uppgifter, bland annat uti de tabeller, som åtföljde 1859
I
4
års jernvägskommittés betänkande, samt de kartor öfver åtskilliga härad inom
Upsala län, som under senaste åren blifvit för det så kallade ekonomiska karte-
verket upprättade, väsendtliga skiljaktigheter i afseende på areal af odlad jord
förekommit, hafva kommitterade funnit nödigt att, uti skrifvelse till Ofverdirek-
tören för landtmäteriet den 26 sistlidne Mars, begära uppgifter öfver afslutade
laga skiften och ekonomiska mätningar såväl inom hela Upsala län under åren
1858—1860, som ock under åren 1845—1860 inom vissa till Stockholms, We¬
sterås, Stora Kopparbergs och Gefleborgs län hörande socknar, af hvilka upp¬
gifter kunde för hvarje socken inhämtas totalsumman af de under sagde år skif¬
tade och uppmätta förmedlade mantal, samt af deras åker, äng och odlingsmark
samt afrösningsjord. Kommitterade hafva tillika tagit kännedom om de till Fi-
uans-kommittéen afgifna förteckningar öfver de inom hvarje socken af Upsala län
för åren 1834—1857, och inom vissa socknar af Stockholms, Westerås, Stora
Kopparbergs och Gefleborgs län för åren 1834 1844 afslutade laga skiften; men
då för såväl Gefleborgs som i synnerhet för Stora Kopparbergs län hemmantal
ej finnas i landtmäterihandlingarne upptagne, hafva kommitterade hvarken kunnat
använda de från Ofverdirektören för landtmäteriet eller från Finans-kommittéen
meddelade uppgifter rörande dessa begge län. Vid begagnande af uppgifterna
för de öfriga länen hafva kommitterade deremot antagit, att i de socknar, der
minst af hela antalet hemman blifvit skiftad, hela socknens areal af olika slags
ägor derefter kunnat beräknas, och då efter tillämpning af detta beräkningssätt
på socknarne inom Bro, Håbo, Trögds, Lagunda och Asunda härad uti Upsala
län befunnits, att de ekonomiska kartorne öfver nämde härad angifva en i me¬
deltal 15 procent större areal af odlad jord eller åker och jord i cirkulation, än
den, som kunnat beräknas med ledning af skiftesuppgifterna; så, och under an¬
tagande, att odlingen fortgått i samma förhållande uti de öfriga inom banlinierna
belägna socknar, har den med ledning af skiftesuppgifterne uträknade areal af
odlad jord för dessa socknar äfvenledes blifvit förhöjd med 15 procent. De
socknar, hvilka under den ifrågasatta tidrymden icke till 1 af hemmantalet un¬
dergått laga skifte, hafva blifvit beräknade till enahanda areal å mantal som de
angränsande. Arealen af afrösningsjorden har vunnits, då sammanlagda arealen
af odlad jord och ängsmark inom hvarje socken blifvit afdragen från hela sock¬
nens areal, sådan denna enligt från ekonomiska karteverket erhållen uppgift be-
finnes. För beräkning af det öfverskott af spannmål, som kunde anses blifva
föremål för försäljning och således antagligen äfven för transport, hafva kommitte¬
rade upptagit äringen i medeltal till 2\ tunna säd på hvarje tunnland åker, samt
konsumtionen till 2 tunnor på hvarje person, efter de öfver folkmängden vid
1861 års utgång från Statistiska Centralbyrån erhållna uppgifter.
Kommitterade, som önskat att genom sammanställning af de sålunda vunna
siffrorna kunna erhålla någon sannolik ledning för jemförelse mellan de olika
5
bansträckningarnes relativa fördelar, hafva för sådant ändamål uppgjort följande
tvenne beräkningar:
A) Så kallade banrayoner, omfattande 3 rnil å båda sidor om hvardera banan,
hafva blifvit uppdragna såväl för linien Stockholm-Upsala-Sala, som ock för linien
Stockholm-Örsundsbro-Sala med grenbana ifrån Örsundsbro till Upsala, hvarvid
till gemensam gräns i vester blifvit antagen en rak linie ifrån Westerås till Sala
och vidare 3 mil norrut; dock har det undantag skett, att på de första 6 milen
från Stockholm rayonen blifvit uppdragen i form af en triangel med 3 mils bas
och spetsen ställd emot hufvudstaden. Vidare, och med fästadt afseende på den
mellan båda bansträckningarne ingående Sigtunafjärden, har till banrayonen för
linien Stockholm-Örsundsbro-Sala med grenbanan från Örsundsbro till Upsala
icke blifvit räknad någon del af Stockholms län utöfver den del af rayonen, som
uppdragits mellan hufvudstaden och Almarestäke, likasom icke heller till rayonen
för linien Stockholm-Upsala-Sala blifvit räknad någon del af Bro eller Håbo
härad inom Upsala län.
En efter dessa grunder verkställd uträkning ådagalägger, på sätt af när-
lagde tabeller synes, att inom banrayonen för linien Stockholm-Upsala-Sala fälla
4078 förmedlade mantal, 238052 tunnland åker, 177347 tunnland äng, 635610
tunnland afrösningsjord, en befolkning af 102570 personer, samt en produktion
utöfver konsumtionen af 389990 tunnor spannmål; äfvensom att inom banrayonen
för linien Stockholm-Örsundsbro-Sala med grenbanan Orsundsbro-Upsala falla
3856 förmedlade mantal, 237169 tunnland åker, 15Ö855 tunnland äng, 545606
tunnland afrösningsjord, en befolkning af 100453 personer, samt en produktion
af 392016 tunnor spannmål utöfver konsumtionen; och angifva dessa siffror, att
inom banrayonen för linien Stockholm-Upsala-Sala skulle finnas 222 förmedlade
mantal, 883 tunnland åker, 26462 tunnland äng, 90004 tunnland afrösningsjord
och 2117 personers befolkning mer, än inom banrayonen för linien Stockholm-
Orsundsbro-Sala med grenbanan Orsundsbro-Upsala, men att deremot den senare
liniens banrayon skulle äga 2026 tunnor större spannmålsproduktion utöfver kon¬
sumtionen, än den förras.
jB) Kommitterade hafva derjemte beräknat folkmängd, areal, samt produk¬
tion, konsumtion och öfverskott af spannmål inom de socknar och delar deraf,
hvilka äro belägne på 3 mils afstånd å hvardera sidan om linien Stockholm-
Upsala-Sala, eller å ena sidan öster och norr, samt å andra sidan vester och
söder om samma linie; och har denna beräkning visat, att, på sätt af tabellerna
inhämtas, öster och norr om denna linie skulle finnas: 2575 förmedlade mantal,
137861 tunnland åker, 121131 tunnland äng, 494880 tunnland afrösningsjord,
en befolkning af 59584 personer, samt en spannmålsproduktion utöfver konsum¬
tionen af 225483 tunnor; äfvensom vester och söder om samma linie: 2365
förmedlade mantal, 152131 tunnland åker, 80650 tunnland äng, 275327 tunn¬
land afrösningsjord, en befolkning af 51714 personer samt en spannmålsproduk-
6
tion utöfver konsumtionen af 276895 tunnor; hvaraf synes som på 3 mils sido-
afstånd från ifrågavarande banlinie förekomme på östra och norra sidan 210
förmedlade mantal, 40481 tunnland äng, 219553 tunnland afrösningsjord och
7870 personers befolkning mer, än på den vestra och södra sidan af samma
linie, men deremot på den vestra och södra sidan 14270 tunnland åker, samt
en produktion öfver konsumtionen af 51412 tunnor spannmål mer, än hvad som
kan beräknas på den östra och norra. — Städerna Upsala och Sala hafva icke
uti någondera beräkningen ingått.
Återblick Innan kommitterade i underdånighet yttra sig öfver de frågor, som blifvit
väJ-frå- dem till besvarande förelagda, torde det tillåtas kommitterade att kasta en åter-
gans be- blick på behandlingen af den stora frågan om jernbanors anläggning här i lan-
handimg. hufvudsakligen så vidt denna föregående behandling sammanhän¬
ger med det ämne, som tillhör kommitterade att i första rummet utreda, eller
frågan om den fördelaktigaste sträckningen för en jernväg, utgående ifrån buf-
vudstaden i nordlig rigtning; särdeles som en sådan återblick torde kunna bi¬
draga till en klarare uppfattning och mångsidigare belysning af detta ämne, och
tillika lemna tillfälle till en kort redogörelse för de grundsatser, som, under
jernvägsfrågans behandling i dess helhet, hitintills vunnit erkännande.
Riksda- Sedan vid föregående riksdagar understöd blifvit beviljade för flere en-
1854^skilda jernvägsföretag, aflat Kongl. Majit den 16 November 1853 till Rikets då
församlade Ständer nådig proposition om jernvägsanläggningar på statens be¬
kostnad, uti hvilken proposition till en början yttrades, att den af Ständerna be¬
viljade garanti för befrämjande af en jern vägsanläggning emellan Mälaren och
Venera inom de fleste delar af riket väckt och lifvat hågen för åstadkommande
af jernvägar i flere rigtningar, samt att det nit för jernvägsanläggningar, sorn
mer och mer inom riket låtit sig förnimma, borde anses förtjent att af landets
styrelse och representation tagas i betraktande; men då jern vägsbyggnad er icke
kunde utan ansenliga kostnader utföras, och, för vinnande af dertill erforderliga
medel, de i orterna för saken intresserade efter alla anledningar i de fleste fall
hade för afsigt att på ett eller annat sätt anlita statens medverkan, kunde
Kongl. Maj:t icke förbise vigten och angelägenheten af en i tid föregående pröf¬
ning, hvilka jernvägslinier kunde anses vara af beskaffenhet att företrädesvis ut¬
göra föremål för statsunderstöd, samt huru och under hvad villkor statens mel¬
lankomst måtte anses kunna äga rum med största fördel för det allmänna ur
så väl administrativ som financiel synpunkt. Kongl. Maj:t hade i följd häraf
den 29 Maj 1852 funnit godt att uppdraga åt Chefen för topografiska corpsen,
Generalmajor Akrell, att, efter anställda forskningar och undersökningar, till
Kongl. Majit afgifva yttrande och förslag rörande ett systematiskt bestämmande
7
af hufvud- eller stamlinier för jernvägskommunikationer inom riket; — och
hade Generalmajor Akrell sedermera, i memorial den 4 December samma år,
underställt Kongl. Maj:ts pröfning ett preliminärt utkast, antydande den rigtning
i allmänhet, hvaruti, efter hans förmenande, stamlinierna borde sträcka sig i ett
framtida jernvägssystem för södra och mellersta delarna af landet, der ett nät
af landsvägar utbredde sig i alla rigtningar och innefattade vissa tydligt ut¬
märkta hufvudvägar, till hvilka de öfriga sig anslöte, hvarföre äfven dessa, af
den inre rörelsen länge godkända och efter landets beskaffenhet någorlunda af-
passade hufvudvägar också utvisade den allmänna rigtning, i hvilken stamlinier
för ett jernvägsnät kunde och borde anläggas; men att, då antalet af sådana
linier måste inskränkas till det minsta möjliga och vida under det af nu be¬
fintliga hufvudvägar, syntes deraf blifva en följd; l:o att de företrädesvis borde
dragas genom de inre delarna af landet, hvilka i synnerhet och mer än kustor¬
terna vore i behof af lättare kommunikationsanstalter, och hvarigenom stamba¬
norna blefve i stånd att från båda sidor upptaga de grenbanor, som från
kringliggande orter med dem sökte förbindelse; och 2:o att de, så vidt möjligt
vore, borde framföras i raka sträckningar, och derifrån således icke utan vigtiga
skäl medgifvas större afvikelser, genom hvilka vägen kunde förlängas, anläggnings-
och underhållskostnader förökas, och den större samlade trafiken för alla. tider
med höjda afgifter belastas; ehuru likväl vid utförandet många undantag från
dessa reglor blefve en naturlig följd dels af landets brutna och af vattendrag
genomskurna yta, dels äfven af stambanornas nödtvungna fåtalighet, hvarigenom
en och samma bana måste lämpas efter flera ändamål, hvart och ett med egna
intressen och anspråk. Under dessa förutsättningar upptoge nyssberörda utkast
följande från Stockholm utgående jernvägsstamlinier, med hvilka sedermera nö¬
diga grenbanor skulle kunna förenas, nämligen:
l:o norrut öfver Barkarby och Upsala till Gefle;
2:o vesterut med dubbel bana till Barkarby, och derifrån öfver Westerås,
Köping och Orebro till Svartå öfre bruk, hvarifrån, så vida denna iinies ända¬
mål skulle anses vara en jernvägsförbindelse icke allenast emellan Stockholm
och Göteborg, utan äfven emellan begge de förenade rikenas kufvudstäder, ba¬
nan borde fortlöpa:
a) i sydvestlig rigtning öster om sjön Skagern, öfver Göta kanal vid Ly¬
resta till närheten af Mariestad, samt vidare genom midten af Skara¬
borgs län vester om Billingen, öfver Falbygden till Alingsås och Göte¬
borg; och
b) i nordvest öfver Degerforss och Björneborgs bruk till Kristinehamn,
samt vidare förbi Karlstad genom Arvika till Norge;
3:o söderut till Södertelje, och derifrån antingen genom Nyköping och
Norrköping till Linköping, eller ock genom Läggsta, Malmköping och de bördi¬
gaste trakterna af Södermanland till Linköping, hvarifrån den sedermera skulle
8
fördelas i tvenne hufvudlinier, nämligen den östra till närheten af Wimmerby
och derifrån genom Wexjö till Karlshamn, samt den vestra genom Jönköping,
Wernamo, Ljungby, Skepparlöf, Hörby och Lund till Malmö.
Sedan Kongl. Maj:t vidare omförmält, att Styrelsen för allmänna väg- och
vattenbyggnader instämt uti de af Generalmajor Akrell anförda åsigter i af¬
seende på jernvägsstamlinierna och deras hufvudrigtningar, med förbehåll af de
smärre afvikelser och rättelser, till hvilka noggrannare undersökningar och beräk¬
ningar kunde gifva anledning, samt att Kongl. Majit, som den 13 November
1852 utfärdat privilegium för ett aktiebolag till utförande af jernvägsanläggnin-
gen mellan Köping och Hult, den 31 Mars 1853 förehaft förslag och yttran¬
den rörande öfriga jernvägsstambanor, påkallar Kongl. Majit Rikets Ständers
uppmärksamhet å det vigtiga ämnet, hvarvid tvenne hufvudfrågor fordrade att
tagas i öfvervägande, nämligen: a) i hvilken mån och på hvad sätt Staten borde
befrämja anläggningen af större eller mindre jernvägar, och b) hvilka så beskaf¬
fade väganläggningar borde i främsta rummet befordras till verkställighet. —
Längden af de till anläggning ifrågasatta tvenne hufvudsakligaste stamlinierna från
Stockholm till Göteborg, med afdrag af sträckningen meitan Köping och Hult,
och den andra från Stockholm till Malmö, om denna skulle utföras med den
utsträckning som Generalmajor Akrell i sitt utkast alternativt förutsatt, be¬
räknades utgöra, så vidt det utan föregående topografiska undersökningar kunde
bestämmas, sammanräknadt ungefär 105 mil, och om dertill lades dels fort¬
sättning af den vestra stambanan från lämplig punkt å Köping-Hult-linien
till Norska gränsen, och dels en hufvudbana från Stockholm till Gefle, uppginge
längden af alla stambanor till ungefär 142 mil, hvilka samtliga banor, hvaraf
den förnämsta och till utförande angelägnaste naturligen vore den,' som afsåge
förbindelsen emellan Stockholm och Göteborg, antogos, med afdrag för den del
af sistnämda bana, sorn redan vore under byggnad, erfordra ett totalbelopp af
ungefär 47,333,333 Ridr 16 sk. Banko. Efter beräkning af erforderlig procent
för ränta och amortering å det ursprungliga kapitalet, hvarvid ännu en gång
afdrag göres för sträckningen mellan Köping och Hult, och sedan kostnaden för
verkställandet af noggranna till större jernvägars utförande erforderliga topogra¬
fiska undersökningar m. m. uppgifvits, föreslås, såsom följd af de sålunda ut¬
vecklade förhållandena, och för den pröfning Och medverkan som på Rikets
Ständer ankomme, att, på sätt orden lyda, ”såsom grundsats antages, att hä¬
danefter icke några jernvägsstamlinier i Sverge må anläggas och utföras annor¬
lunda än medelst statens omedelbara försorg och på dess bekostnad;” — hvar¬
efter, och sedan Kongl. Majit yttrat sig om sättet att bereda tillgångar för jern-
vägsanläggningarna m. m., Kongl. Majit slutligen föreslår, att, såsom hittills, på
den enskilda industrien och företagsamheten i landet borde ankomma att före¬
taga och utföra de smärre jernvägsbanor, hvilka för kommunikationsbehof af
mindre utsträckning erfordrades, dock att icke någon sådan bana, som kunde
V
9
hänföras under egenskap af allmän väg, måtte kunna sättas i verket utan Kongl.
Maj:ts tillåtelse, och att, då dylika kortare jernvägar, såsom bland redan ifråga-
ställda exempelvis de bibanor, hvilka vore ämnade att med Köping-Hult-
stamlinien sammanbinda städerna Askersund och Kristinehamn, syntes förtjente
att med statsunderstöd ihågkommas, det borde, likasom förut, på särskild pröf¬
ning i hvarje fall bero, om och i hvilken mån dylika företag kunde af staten
understödjas, vare sig genom direkt anslag eller lån af allmänna medel.
Statsutskottet, till hvilket nyssberörde Kongl, proposition tillika med de
dervid i Riksstånden "jorda anmärkningar remitterades, instämde hufvudsakligen
i hvad Kongl. Maj:t i sin nådiga proposition framställt. •— Uti ett särskildt,
samma dag eller den 7 September 1854 afgifvet, utlåtande yttrade sig Utskot¬
tet öfver väckta motioner om statsbidrag för åtskilliga jernvägsanläggningar,
ibland andra från Dalarne till Gefle eller Westerås, åt hvilken sistnämda, då
behandlade fråga, såsom nära sammanhängande med en bland dem kommittéen
har att utreda, det torde vara lämpligt att egna några ord.
Särskilda motioner i motsatt syftning hade i detta ämne blifvit väckta
såväl hos Ridderskapet och Adeln som hos Borgareståndet. Till stöd för
framställningen om en jernvägs dragande från Falun till Westerås anfördes
hufvudsakligen, att den från äldre tider högst lifliga kommunikationen mellan
Westmanland och Dalarne vore föranledd af provinsernas inbördes läge samt
deras produktionsförmåga. Dalarne vore nämligen äfven under goda skördar
i behof af spannmål; denna, äfvensom de förnödenhetsartiklar, hvilka derstä¬
des icke frambringades, måste med få undantag transporteras genom West¬
manland. Likaså blefve nästan alla den förra provinsens produkter, som utom
densamma skulle afsättas, fortskaffade genom den senare till de orter, der de
utskeppades eller försåldes. För Westmanland och egentligen för de spannmåls-
producerande, eller de sydliga och östra delarna af detta landskap beredde åter
Dalarne tillfälle till afsättning af de alster, som öfverstege samma landsorts och
dithörande bergslags egna behof. De af dessa ömsesidiga förhållanden mellan
begge provinserna jemte deras betydliga inbördes handel förorsakade otaliga
transporter måste till hufvudsakligaste delen ske landvågen, emedan varuforslin-
gen på Strömsholms kanal endast kunde sträcka sig till den vestra delen af
Westmanland och den sydvestra delen af Dalarne; derföre såges ständigt och
under alla årstider med sagde transporter sysselsatta talrika faror på landsvä¬
garna mellan Westerås, Brunnbäck, Hedemora, Säter, Falun och Båtstad. Vi¬
dare framhölls denna sysselsättnings högst skadliga inverkan såväl på åkerbru¬
ket och boskapsskötseln, som på den forslande personalens ekonomiska ställ¬
ning och moralitet, äfvensom att erfarenheten derom minskat antalet af dem
som med forsling ville sysselsätta sig, hvilket åter medfört förhöjning af forlö¬
nerna, särdeles vid vissa tidpunkter, då det knappast vore möjligt att för uågot
2
10
pris få foror framskaffade. I anseende till dessa särskilda förhållanden samt
den allmänna angelägenheten af förbättrade kommunikationsanstalter hade när¬
mare 17,000 R:dr sammanskjutits för undersökning om kommunikationens mel¬
lan Westmanland och Dalarne underlättande genom en jernvägsanläggning. Vid
denna undersökning hade den lämpligaste sträckningen för den ifrågaställa
jernvägen ansetts blifva från Westerås genom Hubbo, Romfartuna, Kila och
Vester-Fernebo socknar i Westmanland, på en half mils afstånd från staden
Sala, genom Folkärna till Avesta, Hedemora och Säter, genom Gustafs och
Tuna socknar, i hvilken sistnämde socken jernvägen skulle vid Forsshufvud gå
öfver Dalelfven, vidare genom Amsbergs kapellförsamling samt Aspeboda och
Kopparbergs socknar till Falu grufva, med en grenbana från trakten af sjön
Billingen till Brenäs udde vid Insjön inom Als socken, mellan hvilket ställe
och Siljan vore obehindrad sjöfart. För tillvägabringande af den summa af
4,261,000 R:dr, som enligt kostnadsförslaget skulle erfordras för jernvägsanläggning
i den uppgifna sträckningen, hade de, som tecknat sig för den verkställda under¬
sökningen, i underdånighet anhållit, att två tredjedelar af denna summa måtte
anvisas såsom statsanslag, hvaremot den återstående tredjedelen borde anskaffas
genom aktieteckning m. m.; och utvisade de öfver anläggnings- samt drift- och
underhållskostnaderna upprättade beräkningar, att den årliga behållningen kunde
antagas utgöra 132,140 R:dr; — hvarförutan upplystes, att Kongl. Majit,
efter inhämtande af Väg- och Vatten-byggnadsstyrelsens underdåniga utlåtande
öfver ifrågavarande ansökning, förklarat sig visserligen anse det framställda för¬
slaget förtjent af mycken uppmärksamhet, såsom åsyftande väsendtlig lättnad för
en betydlig trafik från orter med ymnig tillgång på naturprodukter; men då
Kongl. Majit till Ständerna aflåtit proposition angående sättet och villkoren för
statens medverkan till jernvägars anläggande i allmänhet, hade Kongl. Majit,
under afvaktan af Ständernas beslut härom, funnit sig i anledning af denna an¬
sökning icke böra vidtaga någon åtgärd. Frågan underställdes derföre Ständernas
pröfning, med anhållan, att, för den händelse Kongl. Majit bifölle detta arbetes
utförande, Rikets Ständer måtte för detsamma till Kongl. Majits disposition ställa
antingen det begärda, två tredjedelar af den beräknade kostnadssumman mot¬
svarande anslaget, eller ock, i fall Ständerna ansåge arbetets utförande i dess
helhet med statens medel vara för riket mera nyttigt, hela kostnadsbeloppet.
För den från föregående riksdag ånyo upptagna frågan om statsbidrag
för anläggning af jernväg mellan Gefle och Falun åberopades, bland annat, en i
denna syftning till Kongl. Majit under nämde år 1854 ingifven ansökning, som
innefattade en omständlig utredning af alla med hänsigt till detta företag före¬
kommande förhållanden, hvarvid sökandena, efter meddelande af åtskilliga sta¬
tistiska uppgifter angående provinserna Dalarnes och Gestrikland.? belägenhet och
topografiska beskaffenhet, jemte naturförmåner, ekonomiska ställning och hufvud-
sakliga näringar m. m., ingått i en jemförande undersökning för bestämmandet
11
af den kommunikation, som för Dalarne skulle vara den lättaste och fördelak¬
tigaste. I detta afseende och i fråga om ändpunkterna för en sådan kommuni¬
kation, hvilken måste leda till en del af rikets närmast Dalarne vid hafvet be¬
lägna större handelsplatser, och således antingen till Stockholm eller Gefle,
hade anförts, hurusom, enligt hvad utredningen angående Dalarnes vattensystem
ådagalade, sjön Runn invid Falun vore den punkt, dit de då mest angelägna
föremålen för afsättningen, eller de på många ställen inom provinsen föga eller
intet värde ägande skogseffekterna, kunde från nästan alla socknar sammanföras;
och då den föreslagna jernvägen från Westerås till Dalelfven, vid Naglarby inom
Gustafs socken i närheten af nyssnämde sjö, skulle utgöra en längd af 11 mil,
samt afståndet mellan Westerås och Stockholm äfven vore omkring 11 mil, komme
följaktligen direkta vägen från Dalelfven nedanför denna sjö till Stockholm att
öfverstiga 20 mil; hvaremot en jernväg från Korsnäs vid samma sjö till Gefle
endast komme att blifva 8| mil lång. Vid sådant förhållande hade någon tvekan
i afseende på rätta begynnelse- och slutpunkterna för den jernväg, hvarom fråga
vore, destomindre hos sökandena uppstått, som Dalarnes skogsjnodukter, jemte
åtskilliga andra elfekter, ingalunda skulle med fördel kunna på jernbana föras en
så lång sträcka som till Stockholm, eller på omvägen dit genom Westerås. Ett
ställe kunde dock, såsom slutpunkt för Gefle-Dala-vägen, anses ännu tjenligare
än sjön Runn, och detta vore den mera centralt belägna Insjön, med öppen se¬
gelfart till Siljan och Orsasjön; men genom en sådan utsträckning af jernvägen
skulle de ändå mycket stora anläggningskostnaderna ytterligare ganska betydligt
ökas, hvarföre frågan om verkställigheten deraf ansågs böra uppskjutas intilldess,
genom den af sökandena förordade jernvägens begagnande, rörelsen inom Siljans-
dalen kunnat mer utvecklas. Enligt kostnadsförslag erfordrades för, denna jern¬
väg 2,400,000 R:dr; och då genom en sådan anläggning stora fördelar skulle be¬
redas rikets handel i allmänhet, och särskildt tvenne provinser, hvarest närin¬
garna komme att upphjelpas samt arbetsförtjenst och bergning vinnas för der¬
varande vanlottade allmoge, hade sökandena anhållit, att Kongl. Maj:t genom
nådig proposition måtte, såsom enda utvägen till åstadkommande af detta före¬
tag, hvars kostnader öfverstege de enskilda tillgångar som derför kunde inom
orten anlitas, föreslå Rikets Ständer att åt det bolag, hvilket för detsammas ut¬
förande bildade sig, bevilja och anvisa ett lån, motsvarande två tredjedelar af
anläggningskostnaden och således utgörande 1,600,000 R:dr.
Efter erinran, att det vid föregående riksdag ifrågasatta understöd af
staten ansetts icke kunna beviljas, enär de med en sådan anläggning samman¬
hang ägande omständigheter icke vore nog utredda, yttrar Statsutskottet vidare,
att Dalarne, till följd af sin genom andra mellanliggande provinser från både
hafskusten och de större insjöarna samt dem sammanbindande kanaler afskilda
belägenhet, icke kunnat komma i åtnjutande af de fördelar, som genom nya eller
förbättrade vattenkommunikationer i senare tider beredts en stor del af rikets
12
öfriga landskap. Frågor hade visserligen jemväl uppstått och förslag uppgjorts
rörande anläggning af en eller annan kanal inom denna provins, men med
hänseende till lokal- och klimat-förhållanden hade de föreslagna kanalledernas
gagn för orten och riket ansetts icke komma att motsvara dermed förenade kost¬
nader. Dessa företag, för hvilka dels icke några, dels otillräckliga allmänna
understöd erhållits, hade alltså icke kunnat utföras. Dalarnes förnämsta och
mest vigtiga kommunikationsbehof syntes emellertid vara, att för fortskaffningen
af de produkter och varor, denna provins kunde afsätta till eller måste anskaffa
från andra orter, erhålla en efter nutidens fordringar i detta hänseende lämpad
farled till en allmän och lätt tillgänglig hamnplats. Att en sådan kommunika¬
tion icke utan alltför stora både enskilda och allmänna uppoffringar kunde be¬
redas genom en kanalledning, torde, i betraktande af provinsens samt dess vat¬
tendrags läge och beskaffenhet, kunna tagas för gifvet Deremot förefölle, ur
flera synpunkter, en jernvägs anläggande för sagde ändamål företrädesvis lämp¬
ligt. Utskottet ansåg alltså förslagen om tillvägabringande af ett sådant kom¬
munikationsmedel, dels i sydlig rigtning till Mälaren och dels i östlig rigtning
till Östersjön, förtjenta af synnerlig uppmärksamhet. På grund af dessa med
flera skäl trodde sig Utskottet äga all anledning tillstyrka Rikets Ständer att
redan vid samma riksdag bevilja de medel, som kunde erfordras för en ända¬
målsenlig jernväg från Dalarne, helst denna jernvägs fullbordande, så snart om¬
ständigheterna möjligen medgåfve, syntes företrädesvis angeläget och maktpålig¬
gande, ej allenast för den ekonomiska ställningens förbättring och näringslifvets
utveckling inom nämde vidsträckta landskap, utan äfven för dess naturproduk¬
ters och slöjdvarors inverkan på rikets allmänna handelsrörelse och bergshand¬
tering; men Utskottet ansåg sig icke kunna tillstyrka de för dessa företag
afsedda tillgångars användande till understöd för tvenne större jernvägsanlägg-
ningar från en och samma provins. 1 fråga åter om hvilkendera utaf dessa begge
jernvägsanläggningar, såsom för landet och allmänna rörelsen mest nyttig och
nödvändig, borde företrädesvis befordras till verkställighet, förklarade Utskottet,
att då bestämmandet häraf måste, så vida möjligheten af misstag dervid skulle
kunna undvikas, grunda sig på en föregående noggrann och fullständig jemförelse
mellan de särskilda jernvägsliniernas relativa behöflighet och fördelaktighet för de
orter, från och genom hvilka desamma skulle komma att anläggas, samt all¬
männa gagn för landets vigtigare näringsgrenar, fann Utskottet sig hvarken böra
eller kunna ingå i något yttrande härom, helst en sådan jemförelse förutsatte
ytterligare undersökningar äfvensom närmare kännedom om lokala förhållanden.
För den händelse derföre, att bolag bildade sig för att under stadgade villkor
och förbehåll utföra jernvägsanläggningar mellan såväl Dalarne och Mälaren,
som mellan denna provins och Östersjön, ansåg Utskottet Ständerna böra till
Kongl. Maj:t öfverlemna att, efter en sådan utredning och jemförelse, bestämma
i hvilkendera rigtningen och till hvilken ändpunkt den med statsbidrag under¬
13
stödda jernbanan från Dalarne borde anläggas; och Utskottet tillstyrkte alltså,
att Rikets Ständer måtte för anläggning af en för begagnande med lokomotiv
afsedd jernväg från Dalarne till lämplig hamnplats vid Mälaren eller Östersjön
bevilja ett särskildt statsbidrag, att utgå i egenskap af lån, motsvarande två
tredjedelar af den summa, som det uppgjorda och af vederbörande godkända samt
af Kongl. Majit fastställda kostnadsförslaget för jernvägsanläggningen upptoge;
dock att lånebeloppet icke hnge öfverstiga 2,840,000 R:dr; i sammanhang hvar-
med Utskottet äfven föreslog de villkor och förbehåll, under hvilka statsbidraget
borde erhållas.
De af Statsutskottet sålunda uppställda grundsatser, att alla jernstam-
banor i riket hädanefter borde anläggas och utföras genom statens försorg, att
de dermed förenade kostnader skulle af staten i allmänhet bestridas, dock att
vissa delar af sådana banor kunde på enskild bekostnad utföras mot rättighet
för staten att sådana bandelar inlösa, samt att utförandet af smärre jernvägs-
anläggningar hnge ankomma på den enskilda industrien och företagsamheten, bi-
föllos af tre Riksstånd. Utskottet fann sig således föranlåtet att tillstyrka Stän¬
derna att för utförande af två jernvägsstambanor anslå fem millioner R:dr b:ko,
hvaraf fyra millioner för en del af den stambana som, utgående från Göteborg,
kommc att, i rigtning genom Westergötland och Nerike, fullbordad förena
nämde stad med hufvudstaden, samt en million för påbörjande af en i rigtning
åt Jönköping gående stambana från Malmö till den på nordliga sidan af sist-
nämde stad belägna punkt, hvilken Kongl. Majit kunde hnna lämpligt be¬
stämma. Detta blef ock Rikets Ständers beslut, hvarförutan Ständerna till Kongl.
Majits disposition ställde de, på sätt ofvan berördt är, för statsekonomiska och
topograhska undersökningar afsedda sextio tusen R:dr, för att sätta Kongl. Majit
i tillfälle att genom erfarne och sakkunnige män låta, efter sådana noggrannt an¬
ställda undersökningar och utredningar, såsom orden vidare lyda, ”uppgöra och
utarbeta förslag till jernvägars rigtningar, anläggningssätt och beskaffenhet m.
m., samt att vid nästkommande riksdags början kunna till Rikets då försam¬
lade Ständer aflåta nådig proposition angående verkställigheten af de större jern-
vägsanläggningar, hvilka derefter böra af allmänna medel bekostas.”
Samtlige de vid denna riksdag väckta motioner om statsbidrag för sär¬
skilda jernvägsanläggningar blefvo deremot, så vidt de icke kunde anses till¬
godosedda genom anslaget till vestra och södra stambanorna, af Rikets Ständer
underkända, med undantag likväl af frågan om statsanslag dels för en jernväg
mellan sjöarne Wessman och Norra Barken inom Kopparbergs län, för hvilket
ändamål beviljades ett lån af 133,333 Ridr 16 sk., och dels för en från Dalarne
gående jernbana. Utskottets yttrande i senare afseendet bifölls af Ridderskapet
och Adeln samt Presteståndet, men återremitterades af Borgare- och Bonde¬
stånden med yrkande, att Rikets Ständer, vid beviljande af understöd för en
jernvägsanläggning från Dalarne, måtte bestämma jernvägens utgångs- och änd-
14
punkter, samt att dessa borde blifva Falun och Gefle, hvarigenom statsbidragets
belopp kunde från den af Utskottet tillstyrkta summa af 2,840,000 R:dr ned¬
sättas till 1,600,000 R:dr. Till stöd för den inom dessa stånd uttalade åsigt,
att jernvägen borde anläggas mellan nämde städer, anfördes dessutom bland t
annat, att vägen i sådant fall komme att blifva fem mil kortare, än om den skulle
ledas till Westerås; samt att provinsen Westmanland, för hvilken den ifråga¬
satta jernvägen mellan Dalarne och Mälaren skulle företrädesvis blifva fördel¬
aktig, i senare tider åtnjutit betydliga understöd af allmänna medel för derva¬
rande kommunikations-väsendes förbättring, hvaremot Gestrikland och östra delen
af Dalarne ej blifvit hugnade med dylika understöd och derföre saknade annat
kommunikationsmedel än de vanliga landsvägar ne. Som nu Utskottet uti för-
nyadt utlåtande den 24 Oktober 1854 vidblef sin mening i ämnet, och Riks¬
stånden å sin sida två mot två också vidhöllo sin, blef frågan slutligen den 22
påföljande November föremål för omröstning i Förstärkt Statsutskott, då förslaget
om jernväg mellan Falun och Gefle segrade och såsom statsbidrag för denna
jernvägsförbindelse beviljades nyss berörde belopp 1,600,000 R:dr b:ko.
1S56 års I anledning af Ständernas här ofvan omförmälda beslut, att anvisa ett sär-
lcommitte skildt anslag för att sätta Kongl. Maj:t i tillfälle att genom erfarne och sak¬
personer låta efter föregående noggranna undersökningar uppgöra förslag
blifvande jernvägarnas rigtning och anläggningssätt m. m., förordnade
Kongl. Majit den 22 Januari 1855 en kommitté, hvilken, efter det en utsedd
ledamot deri afsagt sig det nådiga förtroendet, bestod af Generallöjtnant Akrell,
såsom ordförande, samt dåvarande Chefen för väg- och vattenbyggnads-styrelsen
Ofverste von Sydow och den från jernvägsfrågans början bekante Grefve von
Rosen. Denna kommitté afgaf den 30 September 1856 sitt utlåtande, hvaruti hon
till en början redogör för de hufvudgrunder, som tjenat henne till ledning för det
vigtiga uppdraget, och anför i sådant afseende, att sedan den åsigt gjort sig gäl¬
lande, det ett jernvägssystem för landet borde omfatta dels vissa stambanor,
hvilka på statens bekostnad skulle byggas och underhållas, och dels bibanor,
hvilka finge af enskilde med understöd af staten utföras, så borde de förstnämde,
eller stambanorna, i statsekonomiskt hänseende uppfylla samma ändamål som
våra kanaler och segelleder, samt således framdragas förnämligast genom de orter,
som, genom sin aflägsenhet från vattenkommunikationer, af dessa icke kunde
draga fördel; hvaraf följde, att en stambana blott undantagsvis borde på längre
sträcka framgå parallelt med en närbelägen segelled, utan endast korsa eller be¬
röra densamma vid sådana punkter, der den inre rörelsen antingen redan be¬
funnes vara, eller kunde motses blifva för vissa orter koncentrerad. Det vore
äfven maktpåliggande att stambanorna anlades så, att nödiga bibanor kunde med
dem sammanbindas för minsta kostnad, på tjenligaste ställen och till största
gagn för de särskilda orterna, så vidt sådant utan åsidosättande af öfrige med
en stambana afsedda syften läte sig göras. Med stambanor borde nämligen
kunnige
till de
15
tvenne andra syftemål vinnas: det ena, att, då de bland annat afsåge en Lättad
förbindelse med främmande länder samt vigtigare handelsplatser inom riket, af-
ståndet mellan deras ändpunkter i möjligaste måtto förkortades till besparing i
tid och transportkostnad; det andra att öppna och underlätta förbindelse mellan
de trakter, som för militära operationer till rikets försvar vore förmånligast be¬
lägne. Vidare anför kommittéen såsom skäl, hvilket föranledde henne att icke
föreslå stambanor i så vidsträckt skala som det lifliga intresset för dessa kom¬
munikationer syntes påyrka, att sådant skulle belasta statsverket med större
utgifter, än som öfverensstämde med landets dåvarande tillgångar; — och
hade kommittéen, i öfverensstämmelse med dessa åsigter, såsom hufvudprinciper
antagit:
l:o att stambanorna borde, så vidt möjligt, tillfredsställa följande fordringar,
nämligen:
a) lätta och befordra förbindelsen mellan hufvudstaden och rikets förnämsta
gräns- och stapelorter;
b) underlätta transporten af trupper och krigsmateriel, och sålunda möjlig¬
göra armé-afdelningars skyndsamma förflyttning till de i strategiskt hän¬
seende vigtigaste orterna, hvilka således af stambanorna borde genom¬
skäras eller beröras; och
c) så vida sådant utan längre omvägar kunde ske, beröra äfven de punkter,
som, i följd af för inre rörelsen gynnsamt läge eller större produktion,
mest vore i behof af kommunikationer och väl belägne för bibanors an-
slutande; hvaraf följde, att en stambana icke oeftergiflig! borde framgå
kortaste vägen emellan hennes ändpunkter, ”utan äfven afse rörelsens be¬
främjande i mellanliggande orter såväl sinsemellan som till ändpunkterna.”
2:o att antalet och utsträckningen af stambanorna inskränktes till hvad
behofvet oundgängligen kräfde för att vinna ofvannätnde tvenne syften.
Efter att hafva andragit, att dessa åsigter icke allenast öfverensstämde med
dem, som förut blifvit officielt uttalade och af Kongl. Maj:t gillade, utan äfven
grundade sig på sedermera gjorda iakttagelser och beräkningar, föreslår kommit¬
téen följande fem jernvägslinier, nämligen:
l:o Vestra stambanan, utgående från Stockholm, vesterut genom Upland,
Westmanland, Nerike och Westergötland till Göteborg;
2:o Norra stambanan, utgående från den vestra, genom Upsala till Gefle;
3:o Nordvestra stambanan, från den vestra i Nerike, genom Wermland
till Norska it gränsen;
4:o Ostra stambanan, från Stockholm genom Södermanland, Östergötland
och nordvestra delen af Småland mot Jönköping; och
5:o Södra stambanan, utgående från den vestra vid Falköping, med fort¬
sättning derifrån förbi Jönköping genom vestra delarna af Småland och Skåne
till Malmö.
16
Då likväl dessa fem stambanor icke skulle fullt uppfylla ofvannämde
syftemål med mindre de å tjenliga ställen förenades medelst sammanbindnings-
banor, hvilka senare således finge samma vigt som de förra, upptages bland stats¬
banorna äfven följande tre sammanbindningsbanor, nämligen:
a) en från östra stambanan, å tjenlig punkt i Södermanland, till den vestra
i Nerike;
b) en från den vestra i Westmanland, öfver Qvicksund, till den östra i
midten af Södermanland; och
c) en mellan Orebro och Askersund.
Kommittéen redogör derefter för och yttrar sig öfver de till hennes utlåtande
remitterade underdåniga framställningar och ansökningar med afseende på stam¬
banornas rigtning och företräden sinsemellan, samt anför derjemte, hurusom kom¬
mittéen dels begagnat flere genom Engelska associationer redan förut verkställda
preliminär- eller okulär-undersökningar och dels låtit anställa sådana, samt gjort
resor längs de uppgifna linierna och, med ledning af iakttagelser och upplys¬
ningar på stället, bestämt den definitiva utstakningen af hvarje banlinie m. m.,
hvarefter kommittéen i fråga om norra stambanan andrager: att den kortaste och
med afseende på den gynnsamma terrängen minst kostsamma sträckningen af
denna bana otvifvelaktigt vore att framdraga densamma från Stockholm öster
om Sigtunafjärden rakt på Upsala och derifrån till Gefle, men att, på sätt före¬
slaget vore, leda norra och vestra stambanorna i förening öster om Sigtunafjärden
till Upsala, skulle medföra både hinder för den vigtigare trafiken och andra be¬
tänkligheter, ty, utom det att den vestra stambanan derigenom skulle förlängas
med 2| mil, till stor olägenhet för den större trafiken emellan de vestra orterna
och hufvudstaden, syntes en bana i denna rigtning ur militärisk synpunkt myc¬
ket olämplig, emedan den af en från öster kommande fiende lätt kunde ocku¬
peras, och sålunda jernvägsförbindelsen mellan de norra och vestra landskapen
och hufvudstaden blifva afskuren, då deremot en bana vester om nämde fjärd
skulle blifva af mycken vigt för truppers skyndsamma samlande och förflyttning
till de särskilda öfvergångspunkterna af vattendraget, för att hindra fiendens
framryckande och sålunda skydda de bakom liggande orterna, — hvarföre också
kommittéen, i enlighet med dessa åsigter, och för att bespara den stora och onyt¬
tiga kostnad, som skulle uppkomma genom att låta både norra och vestra stam¬
banorna utgå från Stockholm i särskilda rigtningar, ansett tjenligast, att dessa
banor framginge i förening från hufvudstaden öfver Almarestäke till Giresta i
närheten af Orsunds å, och att den norra derifrån afveke öfver Säfva, Ramsta och
Qvarnbolund till Upsala samt vidare fortsattes i nästan rak linie till Gefle, der
den vester om staden sammanfölle med den från Falun under byggnad varande
jernbanan; att afståndet mellan Upsala och Stockholm väl blefve i denna rigt¬
ning 21 mil längre än om linien ginge öster om Sigtunafjärden, men att olägen¬
heten deraf för Upsala stad och omgifvande trakt syntes mindre betydlig och
17
icke förtjente afseende, emedan dessa orter vore i tillfälle att under sex må¬
nader af året begagna segelleden från Upsala för transporten af sina varor
till Stockholm. Deremot skulle en 2| mils förlängning af vestra stambanan
verka hämmande icke allenast på den stora trafiken vesterifrån, utan särskildt
på de inom vestra Upland och östra Westmanland i banans grannskap be¬
lägne sädesrika trakter, hvilkas förmånligaste afsättning blefve på Stockholm
under alla tider af året; på grund hvaraf, och då den jemförelsevis mindre tra¬
fiken från Upsala-trakten icke borde gynnas på bekostnad af den större och vig-
tigare från vestra delarna af landet, afseende icke syntes böra fästas vid den
bland öfriga underdåniga framställningar af kommittéen förut särskildt omför-
mälda om vestra banans framdragande öfver Upsala, så mycket mindre, som den
äfven i militäriskt hänseende vore olämplig.
Sedan kommittéen derefter beräknat ej mindre längden af den föreslagna
norra stambanan, hvilken således omfattade linien från Giresta, der den utginge
från den vestra öfver Upsala till Gefle, än äfven totalkostnaden, afhandlar kom¬
mittéen frågan om vestra stambanan och de tvenne alternativ, som i afseende
på denna banas sträckning blifvit föreslagne, nämligen att draga linien från
Jädra öfver Enköping, eller ock öfver Giresta; men då den förra linien likväl
icke, såsom framgående nära segelled, skulle kunna medföra samma gagn för de
inre orterna, som om den blefve aflägsnad derifrån och endast vid ändpunk¬
terna närmade sig till eller berörde skeppningsorter, och då kommittéen efter an¬
ställd preliminär undersökning inhämtat, att terrängen vöre gynnande för en
linies ledande från Jädra öfver Giresta, Långtora och Sag-ån vid Strömsdal till
Westerås, samt vid jemförelse af dessa alternativ-linier funnit, dels att den öfver
Giresta väl blefve ib mil längre än den öfver Enköping, men att deremot norra
stambanan, genom att från den vestra utgå vid Giresta i stället för Jädra, blefve
nära en mil kortare, och att följaktligen anläggning af & naii jernväg på det hela
besparades, och dels att den berörde de sädesrikaste och fruktbaraste trakterna
i vestra Upland och östra Westmanland, .hade kommittéen ansett alternativet
öfver Giresta äga företräde.
Såsom banans utgångspunkter från hufvudstaden hade tvenne platser kom¬
mit i fråga: den ena vid Klara sjö och den andra vid Nybrohamnen. Vid när¬
mare betraktande hade likväl den förstnämda funnits mindre tjenlig, dels eme¬
dan bangården måste anläggas på mark med lös botten, hvarigenom kostnaden
för bangårdsbyggnaderna skulle fördyras, dels emedan varutransporten emellan
densamma och stadens upplagsplatser vid Mälaren och Saltsjön måste ske på
längre väg, antingen med grundgående pråmar eller på axel, enär särskilda jern-
banor för detta ändamål svårligen skulle kunna anläggas igenom Norrmalm och
sjelfva staden. Utgångspunkten vid Nybrohamnen syntes deremot äga alla för¬
delar. Bangården kunde i dess närhet på fastare grund anläsgas å den nu för
3
18
tegeltillverkning begagnade tomten emellan Sperlingens backe och Humlegårds¬
gatan, samt banan derifrån ledas till Nybrohamnen och sålunda komma i direkt
beröring med den större skeppsfarten. Allt efter trafikens stigande behof kunde
dessutom kajen derstädes jemte jernbanan utsträckas längs stranden af Ladu-
gårdslandsviken ända fram till Andra Gardets kaserntomt, hvarigenom beqväm
och rymlig plats kunde beredas för den lifligaste trafik, emedan de största fartyg
kunde lägga till vid denna kaj och platsen innanför densamma bebyggas med
nödiga magasiner. På dessa skäl hade kommittéen antagit, att från Nybrohamnen
såsom utgångspunkt vestra stambanan borde framdragas genom stadens område
öfver ofvannämde bangårdstomt, Humlegården och östra kanten af Träsket, och
derifrån öfver Katrinedal, Jerfälla, Almarestäke, Tibble, Kalm^rvik, Jädra, Gi¬
resta, Långtora, Strömsdal, Westerås, Wendle och Kolbäck till Köping, samt
der ansluta sig till Köping-Hult-banan.
Efter att hafva beräknat lutningsförhållandena å den sålunda föreslagna
linien och uppställt kalkyler öfver kostnaden för anläggningen af särskilda ban-
delar, antager kommittéen längden af hela vestra banan från Stockholm till Göte¬
borg att blifva omkring 47 mil, samt kostnaden att uppgå till ungefär 33,000,000
R:dr, eller i medeltal räknadt 700,000 R:dr för hvarje mil. Från denna stambana
skulle utgå trenne sammanbindningsbanor, nämligen: från Wendle i Westman¬
land öfver Qvicksund till östra stambanan vid Kambol, samt från Orebro: en
till samma stambana vid Katrineholm och en till Askersund. Dessutom kunde
bibanor läggas: från Strömsdal längs Sag-åns dal genom Sala mot Dalarne, eller
ock från Westerås mot samma provins; från Köping till bergslagen vester om
Strömsholms kanal; från Arboga och Orebro tvenne bibanor: den ena öfver Nora,
dit bana redan vore öppnad mot sjön Vikern, och öfver Svart-elfven genom
norra delen af Karlskoga bergslag till sjön Alkvettern, från hvilken kommunikation
med Kristinehamn vore öppen medelst båtled till Sjöändan och jernbana der¬
ifrån, samt den andra banan genom Linde mot Nya Kopparberget; äfvensom på
sträckningen genom Skaraborgs län trenne bibanor: en till Mariestad, en till Lid¬
köping och en till Hjo, samt inom Elfsborgs län en till Borås.
Vidare beskrifver kommittéen närmare till rigtning och kostnad ej mindre
de af henne föreslagna nordvestra, östra och södra stambanorna, än äfven de
trenne sammanbindningsbanor, hvilka hon ansett böra bland statsbanomari upp¬
tagas, samt utvecklar derefter, i anledning af de från Södermanlands och Oster¬
götlands län förut inkomna petitioner om vestra stambanans dragande söder om
Mälaren, de skäl, som förmått henne vidhålla sin redan förut i denna fråga fattade
öfvertygelse. Då dessa skäl, ehuru vestra stambanan redan blifvit förlagd söder om
Mälaren, fortfarande gälla för en statsbana norr om nämde sjö, torde de förtjena
att här i möjligaste korhet framhållas. Kommittéen anförer nämligen, att den
af henne föreslagna vestra stambanan framginge, med undantag af öfvergången vid
Almarestäke, genom fruktbarare och folkrikare landskap, än den södra, som genom-
19
skure endast Södermanland oell blott vidrörde södra kanten af Nerikes sädesrika
slättbygd. Denna större fruktbarhet och befolkning längs norra linien, i förening
med den betydliga jernhandteringen inom de provinser den genomskure, måste
föra med sig större produktion, större varuomsättning samt lifligare affärsrörelse,
än som kunde äga rum inom de trakter af vestra Södermanland och södra
Nerike, hvilka den södra banan skulle beröra. Produktionen af landtmannavaror
utmed norra linien komme troligen äfven att betydligt tilltaga derigenom, att,
efter bibanors anläggning från bruksdistrikten, allmogen ej mera behöfde an¬
litas för forsling, utan kunde använda tiden på jordbrukets förbättrande samt
nya odlingar, hvartill en mängd lägenheter erbjöde sig. Det vore väl troligt,
att, huru högt produktionen af landtmannavaror samt jerneffekter än kunde stiga
inom Westmanland och Nerike, komme likväl, för besparing i transportkostnad,
måhända hela jerntillverkningen samt en stor del spannmål att i första hand,
utan att begagna mer än korta stycken af en längs segelleden löpande jern¬
bana, föras till de vid Mälaren och Idjelmaren belägna städerna, för att vidare
på Stockholm afyttras. Men som den ökade afsättningen äfven åstadkomme en
lifligare affärsrörelse, såväl emellan nämde upplagsorter, som på hufvudstaden,
så uppstode ock en lifligare persontrafik, och denna komme alltid att för tids¬
besparing begagna jernbana. Dessutom syntes kunna antagas, att då den betyd¬
ligaste delen af de födoämnen, som hufvudstaden dagligen behöfde, tillfördes den¬
samma på axel från de i norr och nordvest närmast belägna orterna, denna till¬
försel skulle på en jernbana alla tider af året fördelaktigt ske på flerdubbelt
längre afstånd än nu, eller ända från det inre af Westmanland och norra Up¬
land. Lädes härtill, att under vintern, då seglationen på Mälaren vore stängd,
allmogen behöfde föryttra största delen af sina landtmannavaror, kunde med skäl
förmodas, att den, äfven på längre afstånd,. hellre begagnade jernbanan för deras
forslande till Stockholm, i ändamål att der omedelbart till exportören försäljas,
än till nedsatt pris afyttrade dem till mellanhand uti närmast belägna städer, så
vida transportafgiften bestämdes till måttligt belopp. Den förmodan, att trafiken
på denna bana skulle blifva obetydlig i följd af hennes framdragande längs Mä¬
laren, syntes således sakna all grund, hvilket ock kunde bestyrkas med exempel
från andra länder, der jernvägar ofta ginge utmed segellederna, såsom jernba-
norna längs de kanaliserade Seine-, Loire- och Rhöne-floderne i Frankrike, samt
Rhen och Elben i Tyskland. Kommittéen yttrar vidare, att i militäriskt hän¬
seende vore en stambana norr om Mälaren af ännu mera vigt, alldenstund den
största möjliga truppstyrka hastigast kunde på denna linie från de vestra pro¬
vinserna samlas till försvar af de norr om och närmast Mälaren belägna orter,
hvilka för en fiende vore mest blottställda, och för honom förmånligast att be¬
sätta, för att afskära förbindelsen mellan norra och södra delarna af riket, samt
lättast att bibehålla, emedan han vore skyddad af Mälaren mot våra truppers
anfall från söder.
20
Öfver det af kommittéen sålunda uppgifna jernvägssystem meddelas slut¬
ligen ett sammandrag, enligt hvilket de föreslagna fem stambanorna och tre sam-
manbindningsbanorna skulle utgöra en längd af 162f mil och, efter beräkning af
700,000 R:dr för hvarje mil, erfordra en anläggningskostnad af 115,861,997
R:dr Runt.
öfverste Sedan Chefen för statens jern vägs byggnader lemnats tillfälle att yttra sig
tetänkan-angående sättet och ordningen för utförande af de utaf jernvägskommittéen sä¬
de 1856. lunda föreslagna stambanorna m. m., afgaf han till Chefen för Kongl. Civil¬
departementet sitt betänkande i ämnet, hvarvid han äfven framställde sina åsig-
ter rörande antalet och rigtningen af nämde stambanor samt redogjorde för de
skäl, hvarpå han grundade sina, från nämde kommittés i vissa afseenden afvikande
förslag. Då detta betänkande utöfvat ett stort inflytande på lösningen af jern-
vägsfrågan i sin helhet, torde detsamma äfven böra till sina hufvudsakligaste
delar här återgifvas, så vidt det, i enlighet med den åsigt kommitterade
här ofvan uttalat, kan sägas afse de frågor kommitterade fått sig till besva¬
rande i nåder förelagda. I början af sagde betänkande yttras, att någon olika
tanke rörande stambanornas hufvudrigtning dels från söder och dels från vester
allt intill Nerike icke gerna kunde uppstå; men att deremot i afseende på detal¬
jerna af utläggningen för vestra stambanans östra del meningarna syntes vara
skiljaktiga. Sorn de redan påbörjade södra och vestra stambanorna utginge från
Malmö och Göteborg, hade man i allmänhet vant sig vid den föreställning, att
Stockholm utgjorde slutpunkten. Frågan förändrade sig till viss grad, om man
utginge från Stockholm och landets södra och vestra delar deremot ansåges så¬
som banornas slutpunkter. Stockholms läge invid en vik af Saltsjön och Mäla¬
rens utlopp, det mest fördelaktiga, satte staden i snabb förbindelse med de fle¬
ste delar af landet. De många vattenvägar som ledde till hufvudstaden måste
derföre tagas i noggrannt öfvervägande, då linier för de nya kommunikations¬
medlen, de under alla årstider lika nyttiga jernvägarna, utstakades. Från denna
stad utginge nämligen trenne naturliga vattenvägar, hvilka förbunde en stor del
af landet med dess hamnar, nämligen hafskusten söder- och hafskusten norrut,
samt Mälaren och den dermed genom en kanal förbundna Hjelmaren, 16 mil
rakt i vester. Vid utläggning af en jernväg från Stockholm anvisades man tyd¬
ligen af dessa förhållanden att söka de inre delarna af landet, och att icke, utan
särskilda vigtiga orsaker, leda banorna längs utmed norra eller södra hafskusten
och lika litet utmed norra eller södra stranden af Mälaren. I midten af den
en fjerdedels cirkel, som i norr inneslötes mellan Mälarens norra strand och
hafskusten i öster uppåt Gefle, bodde en befolkning, som, idkande åkerbruk,
bergsskötsel och andra näringar, fordrade lättare kommunikationer, om industri,
välmåga och förkofran der skulle trifvas lika väl, som utmed kusterna af Mäla¬
ren och hafvet; och om inga naturhinder eller andra framstående orsaker
mellankomme, bjöde ju princip och rättvisa, att, när en jernväg norrut från
21
Stockholm skulle anläggas, den då leddes i den ungefärliga midten af detta
land, i midten af denna en fjerdedels cirkel, så nära sorn möjligt lika långt från
de med Stockholm förbundna Mälare- och hafskusterna. Principen att lägga
stambanorna på afstånd från hafskusten och våra inre segelbara vatten hade af
jernvägskommittéen också blifvit antagen. Med hvarje steg, man i den antydda
sträckningen aflägsnade sig från hufvudstaden, växte sidoafstånden till såväl Mä¬
larens som hafvets kust, och i samma mån äfven kostnaderna och mödorna att
besörja varuforslingen och persontrafiken. Ju mera dessa afstånd tilltoge, desto
större blefve statens skyldighet att med sina krafter mellankomma och genom
ändamålsenliga kommunikationsmedel sätta de aflägse boende i tillfälle att, i
någorlunda bredd med de till läget bättre lottade, begagna sina för industriel
utveckling och förkofran tillgängliga hjelpmedel. Ett talande bevis för sanningen
af denna grundsats, i afseende på de norra orternas behof af banans rigtning
genom det inre af landet, lemnade just Gefle-Dala-banan. Från midten af Da¬
larne eller trakten af Falun vore transportafstånden redan så förlängda och
forsellönerna så höga, att åtskilliga varor, i synnerhet skogseffekter, icke kunde
med någon fördel afsändas till närmaste afsättningsorter. För att undanrödja
detta hinder mot all industriel utveckling, hade den enskilda företagsamheten
med låneunderstöd från staten bragt en jernvägsbyggnad under arbete från Fa¬
lun till hafvet vid Gefle, hvilken, lik hvarje bana som utsträcktes till befolkade
och med rika naturalster försedda trakter, säkert skulle bära sin kostnad och
återgälda derpå nedlagda kapital. Sådant måste äfven förhållandet blifva, om
norra stambanan utsträcktes öfver Upsala, Sala, Dalelfven till Gefle-Dala-banan,
och i framtiden på andra sidan denna mot de norra orterna. En bana, utlagd
i denna rigtning, genomskure ju en landsort, som vore stor nog samt tillräck¬
ligt rik på produkter och folk, för att äga anspråk på en bana, som uteslutande
hade afseende på denna orts egen rörelse och framtid. Sannolikt skulle också
få delar af de jernbanor, som af staten komme att bekostas, säkrare gälda derpå
nedlagda penningar, om den utstakades i detta med rörelsens naturliga rigtning
och det inre landets fördelar öfverensstämmande läge; ty Norrlands, Kopparbergs
och Gefleborgs läns samt största delen af Westmanlands och Uplands trafik
skulle, sammandragen på denna bana, föras till och från hufvudstaden. Från
Stockholm borde denna bana mot Upsala så mycket hellre ligga öster i stället
för vester om Sigtunafjärden, som densamma i denna rigtning blefve kortast och
lagd på den bästa lokalen, samt derigenom äfven mera tillgänglig för de stora
delar af Upsala och Stockholms län, som i en böjning åt öster utsköte mot
hafvet, då landet på vestra sidan om samma fjärd deremot vore genomskuret af
ingående vikar, hvilka underlättade dess förbindelse med Mälaren och hufvudsta¬
den. Det vore dock icke möjligt att på alla ställen tillämpa den eljest, i allmän¬
het taget, så sanna regeln, att lägga jernvägarna inuti landet, skilda frän segel¬
leder. Mellan Stockholm och Upsala t. ex. måste banan anläggas icke långt
22
från Sigtunaijärden, emedan det icke kunde vara skäl att böja den mera mot öster
och derigenom förlänga vägen för den större, vigtigare trafiken. Att från Upsala,
på sätt blifvit föreslaget, fortsätta linien rakt på Gefle, ehuru den derigenom
visserligen blefve kortast, syntes icke vara det rätta; ty, för det första, kunde icke
förbindelsen mellan Stockholm och Gefle på den kortaste vägen vara af den
jemförelsevis stora vigt, som dessa städers förbindelse med de inre delarna af
landet, helst man sjöledes kunde besörja forslingen dem emellan 6 ä 7 månader
om året, och, för det andra, skulle banan i sådan rigtning, isynnerhet till sin
norra del, komma bra nära Östersjön, hvarigenom åter det inre landets intres¬
sen förbisåges och med detsamma äfven de tvenne städernas, hvilkas välstånd
och förkofran, i likhet med andra städers, till en viss grad vore beroende af det
angränsande landets. I stället för den föreslagna raka ledningen mot Gefle,
syntes en vestlig böjning öfver Sala och derifrån öfver Dalelfven mot midten af
Gefle-Dala-banan, såsom redan vore nämdt, bättre uppfylla rörelsens fordrin¬
gar; ty då alla de hufvudsakliga transportvägarna i dessa trakter ledde från norr
till söder, eller från norr mot Mälarens hamnar och hufvudstaden, på hvilka
dessa orters invånare i sekler släpat sina tunga varor, så måste en jernvägs-
linie, som på tvären afskure dessa vägar, blifva den nyttigaste och den som
bäst upphämtade rörelsen. Landtransporten förkortades derigenom för de varor,
sorn komme norrifrån, med hela afståndet från banan till Mälaren af 3^ a 4
mil, och, i stället för forslandet på axel hela denna sträcka, kunde den billigare
och skyndsammare transporten på jernväg begagnas, antingen till Westerås eller
Upsala, hvarifrån sjöväg sedan vore öppen, eller ock direkte till hufvudstaden.
Förhållandet blefve detsamma med alla de varor, som från Stockholm, Upsala
och Westerås skulle befordras norrut. Att de omkring Sala och mot Dalelfven
på kommunikationer så vanlottade bygderna skulle förbättras genom en sådan
jernvägslinie, vore uppenbart. Gefle-Dala-banan skulle äfven vinna en stor till¬
ökning i sin rörelse genom förbindelse med stambanan, då den stora trafiken
från Dalarne, Gefle och norra provinserna på denna tvärbana sammandroges, för
att sedan på stambanan fortskaffas mot söder, likasom de södra orternas handel
och personförbindelser med de norra genom samma tvärbana skulle spridas både
inåt Dalarne och mot Gefle.
Efter att vidare hafva utvecklat skälen för sin åsigt, att den norra stam¬
banan icke borde anläggas rakt på Gefle, och uppställt grundsatsen, att de norr
och söder om Mälaren belägna orter måste såväl i sina förbindelser med hufvud-
o
staden som sinsemellan hafva hvardera sitt jernvägssystern, äfvensom i öfrigt an¬
fört, att det vore af synnerlig vigt, det en gren af norra stambanan från Sala
utsträcktes mot vester öfver Strömsholms kanal i närheten af Virsbo bruk, öster
om Linde till Köping-Hult-banan vid Frövi och vidare på denna bana till Ore¬
bro och Arboga, dels äfven att, i afseende på utläggningen af en jernbana från
hufvudstaden mot söder, uppstode alldeles samma förhållande som på norra si¬
23
dan, eller att landet äfven åt detta håll inneslötes på ena sidan af Mälaren och
på den andra af Saltsjön, och att jernvägen äfven här, så nära som möjligt,
borde läggas midt emellan dessa vatten i närmaste öfverensstämmelse med
jernvägskommittéens förslag till rigtning af en bana åt söder eller sydvest, ända
till Katrineholm i Södermanland, öfvergår Ofverste Ericson till frågan om läget
för en bangård i Stockholm. Tvenne platser hade nämligen blifvit alternativt
föreslagna till bangård för den söderifrån kommande trafiken, den ena vid Fat-
burssjön å Södermalm, och den andra i närheten af Danvikstull. För norra ba¬
nan hade uppgifvits en särdeles lämplig lokal i närheten af Humlegården med
ett sidospår ned till hamnen vid Nybron. De branta klipporna längs hela Söder¬
malm och det stora vattendjupet intill dessa hade naturligtvis aflägsnat tanken
på möjligheten att få södra bangården närmare intill staden; men hvarken möda
eller penningar borde sparas, om detta mål kunde ernås, så mycket mindre om
norra och södra banorna möjligen skulle kunna förenas å en och samma ban¬
gård och således utan afbrott löpa tvärsigenom staden. De oerhörda uppoff¬
ringar, man i andra länder gjorde för att i stora städer sammanbinda från olika
sidor anlöpande jernbanor, der sådant från början blifvit förbisedt, vore ett var¬
nande exempel för att i möjligaste måtto undvika att göra sig skyldig till sam¬
ma försummelse i Stockholm. Frågans stora inflytelse på rörelsens och handelns
beqvämlighet framhålles. Transporten af personer och varor från och till de
nyssnämda föreslagna bangårdarna beräknas till omkring 130,000 R:dr b:ko år¬
ligen. Lades härtill kostnaden för tvenne bangårdar i stället för en, med hus¬
byggnader, telegraf, tjenstemän och arbetare, dubbla uppeldade reservlokomotiv,
dubbelt antal reserviastvagnar samt reparationsverkstäder m. m., så vore det
ganska lågt beräknadt, om 180,000 R:dr b:ko antoges såsom en årlig vinst, i fall
banan kunde föras direkte genom staden och en gemensam bangård åstadkommas
för trafiken både från norr och söder. I följd af observationer, approximativa
undersökningar och lokalens examinerande, kunde en jernbana framdragas från
Hornstull rakt fram åt Mälaren midt för östra ändan af Långholmen, böjas öfver
gården vid Heleneborg, utsprängas eller bildas i kanten af Södra bergen förbi
fabrikerna vid Skinnarviken, och vidare framföras på en i vattnet utfylld bank,
hvilken i en båge af 1000 fots radie fördes öfver den djupa viken från södra
sidan till mynningen af Riddarholmskanalen, derifrån sedan utmed vestra sidan
af denna kanal öfver Geijerska tomten och kajplanen framför Riksgäldskontorets
hus på en jernbro till vestra hörnet af Strömsborg, och derifrån på en dylik bro
vidare mot Tegelbacken, å hvars andra sida bangården skulle bildas dels genom
inköp af några tomter och dels genom fyllning i Klara sjö. Från denna ban¬
gård kunde jernvägsliuien sedermera genom undanrödjandet af några hus föras
rätt fram förbi södra ändan af Repslagarebanan, öfver Trädgårdsföreningens
tomt samt utmed sjöstranden förbi Sabbatsberg till höger om Rörstrand, öfver
Karlbergsalléen till den linie, som i närheten af Solna kyrka fortlöpte mot Up-
24
sala. Med en sådan plan vunnes för rörelsen den största beqvämlighet inom
hela staden och utmed dennas fleste hamnar, ty sidospår för hästkraft kunde
utdragas framåt och genom Jernvägen till Stadsgården, från mynningen af
Riddareholmskanalen utmed kajen förbi Flugmötet, Kornhamn och slussen till
Skeppsbron, från samma kanalmynning utmed södra Riddarholmsstranden längs
ångbåtsbryggan, och slutligen längs Tegelbackens lastkaj framåt Kungsholmen.
På alla dessa ställen kunde lastvagnar afkopplas från ankommande bantåg, lika¬
som derstädes samlas för de afgående. Till fördelarne af denna plan hörde
äfven, att den gemensamma bangården, nära Röda Bodarne vid Klara sjö, vore
belägen i hjertat af staden med närhet till hoteller och de större, mera trafike¬
rade gatorna. På bankfyllningen mellan Södra bergen och Riddarholmen skulle
göras tvenne med rörliga broar försedda öppningar för fartygs intagande i den
bamn, som bildades innanför denna bank. —- Enligt en specificerad beräkning
skulle kostnaden för denna plans utförande approximativt uppgå till 2,000,000
R:dr b:ko.
Derefter behandlas frågan om vestra stambanans ledning norr eller söder
om Mälaren. Då denna bana, lagd i den södra rigtniugen, redan innan detta
års slut torde blifva fullbordad, vore det utan ändamål att närmare angifva de
skäl, som bestämde Ofverste Ericson att gifva företräde åt den södra sträckuin-
gen. En och annan omständighet, som sammanhänger med frågan om det af
honom föreslagna jernvägssystem för orterna norr om Mälaren, torde likväl böra
framhållas.
Westmanland borde, i afseende på sina kommunikationsanstalter, finna sig
bäst lottadt, om det, jemte de från Mälarestranden utgående förbindelser med
hufvudstaden och dennas strand tillgränsande provinser, finge en jernbana anlagd
i ungefär midten af länet, på sätt elen å kartan från Sala vesterut dragna linien
anvisade. Det måste för Westmanland vara af vida större nytta att bida några
år och få en bana, som uppfyllde rörelsens fordringar och för all framtid gag¬
nade dess inre delar, der tyngden af transporterna kändes hårdast, än att tidi¬
gare erhålla en jernväg utmed Mälarens straud, som vore för rörelsen djupare
inuti landet af mindre gagn och dessutom afskure möjligheten att för framtiden
erhålla en bättre. Ehuru den norra stambanans utgrening från Sala syntes med¬
föra den största nytta icke allenast för Westmanland, utan som föreningsbana
mellan de norra och vestra provinserna, äfvensom för landet i allmänhet, så
måste, i fall lokala svårigheter af den betydenhet uppstode i denna eller nära
derintill liggande linier, att densamma af sådan orsak borde öfvergifvas, ett an¬
nat alternativ antagas, och detta syntes då lämpligast kunna utläggas i en linie
från Sala öfver Westerås till Köping, och derifrån på Köping-Hult-banan mot
vester. Denna linie hade relativt till den andra icke något annat för sig, än att
den gåfve värde och gagn åt en redan genom enskild försorg påbörjad hanbygg-
nad, hvilken i annat fäll blefve utan särdeles nytta. Under alla omständigheter
25
syntes emellertid en särskild bana böra anläggas mellan Sala och Westerås för
den stora mängd tunga varor, som från de orter, hvilka i flere rigtningar om-
gåfve norra stambanan, öfver Westerås på genaste och billigaste väg måste söka
hamn vid Mälaren, för att på detta vatten sedan vidare mot Stockholm och an¬
dra trakter af landet fortskaffa^. På samma väg skulle också en stor del tunga
handelsvaror från Stockholm för billigaste transportkostnad komma till de när¬
mast belägna provinserna. Den del af Stora Kopparbergs läns befolkning och
varor, hvilka icke sökte vägen öfver Falun och direkte till hafvet vid Gefle, finge,
på den föreslagna norra stambanan och hennes utgrening mot Orebro, kortaste
väg till både Sala, Westerås, Upsala, Stockholm och vestra orterna. Hvad åter
Upland anginge, skulle denna provins kanske draga största fördel af banan, an¬
lagd på sätt jernvägskommittéen föreslagit öfver Örsundså, ehuru med 2i mils
krok öfver Upsala och derifrån rakaste vägen till Gefle; men af redan anförda
orsaker strede detta emot både landets allmänna, de längre norrut belägna pro¬
vinsernas samt Stockholms läns fördel. Den folkrika trakten närmast och nordvest
om Stockholm skulle i första hand draga nytta af en bana vester om Sigtuna-
tjärden; men endast med förbiseende af de 130 qvadratmil, som läge norr om
denna trakt, kunde banan utläggas i denna rigtning. — Det hade i militäriskt
afseende blifvit såsom en väsendtlig fördel anmärkt, att vestra stambanan, dragen
norr om Mälaren, vester om Almarestäke, skulle få skydd af Sigtunafjärden
mot en fiende som anryckte från öster. Detta vore ganska riktigt, men för-
fölle, om banan droges söder om Mälaren. Om hela den mot öster utskjutande
delen af norra stambanan alltifrån Stockholm öfver Upsala till Sala också skulle
förstöras af en fiende, hade sådant ringa inflytelse på våra norra militäropera¬
tioner och trupptransporter, så framt samma bana erliölle den föreslagna utgre-
ningen mot vester, på hvilken förbindelserna norrut alltid kunde underhållas. —
Samtlige de af Öfverste Ericson föreslagna jernvägarne utgjorde en sammanräknad
längd af 153| mil, och deras utförande beräknades kosta 115,700,000 Ridr r:mt.
Öfverste Ericsons förrberörde betänkande afgafs den 18 November 1856, och Rjtsda-
under den 28 samma månad och år aflät Kongl. Maj:t sin proposition till Rikets
då församlade Ständer angående utförandet af de större jernvägsanläggningar inom
riket, hvilka borde af allmänna medel bekostas. Efter att hafva erinrat om
Ständernas beslut vid föregående riksdag, redogör Kongl. Maj:t för jernvägs-
kommittéens förslag till ordnande af det Svenska jernvägssystemet, äfvensom för
hvad Öfverste Ericson, i strid med samma system, i sådant afseende anmärkt
och föreslagit. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad kommittéen yttrat,
uppställer Kongl. Maj:t derefter de grunder, på hvilka det system för anläggning
af statens jernbanor hvilade, hvilket Kongl. Majit sålunda öfverlemnade till
Rikets Ständers pröfning. I fråga om den linie, som under benämning af vestra
stambanan skulle sammanbinda Stockholm med Göteborg, föreslår Kongl. Majit,
4
26
att denna bana skulle läggas söder om Mälaren, på sätt Öfverste Ericson upp¬
gifvit. Den nordvestra stambanan ansåg Kongl. Maj:t böra utgå från någon
punkt på vestra stambanan mellan Porla och Hjulö i vestra Nerike, samt, i den
rigtping som efter noggrannare undersökningar funnes fördelaktigast, såsom kom¬
mittéen föreslagit, dragas öfver Kristinehamn, Karlstad och Arvika till riks-
gränsen. Den för södra stambanan af kommittéen föreslagna sträckning mellan
Falköping och Malmö, med bibana till Jönköping, fann Kongl. Majit ändamåls¬
enlig och således böra antagas. Kongl. Majit gillade likaledes den för östra
stambanan af kommittéen utstakade rigtning från Katrineholm på vestra stam¬
banan, öfver Norrköping, Linköping och Tenhult på södra stambanan, med bi¬
bana från Tenhult till Jönköping. Norra stambanan ansåg Kongl. Majit böra
läggas öster om Sigtunafjärden; och för denna sträckning, likasom för det derpå
följande antagandet, att liniens fortsättande rakt på Gefle vore mindre lämpligt,
anfördes de hufvudsakligaste af Öfverste Ericsons skäl i dessa afseenden. Men
beträffande norra banans fortsättning från Upsala, så, ehuru Kongl. Majit god¬
kände ett system, som afsåge att från Upsala öfver Sala draga nämde jernväg
dels norrut mot Gefle-Dala-jernbanan, dels ock vesterut mot Örebro, och särskildt
en bibana till Mälaren vid Westerås för upptagande af trafiken med tyngre
varor, ämnade att från sistnämde stad sjövägen fortskaffas, ansåg Kongl. Majit
likväl, då lokalundersökningar endast blifvit förrättade för vägen från Upsala till
Sala, banan blott böra definitivt bestämmas att framgå till sistnämde stad, men
att afgörandet af frågan om denna banas utgreningar derifrån borde bero på
den ytterligare utredning af ämnet och de tekniska undersökningar i orterna,
som dittills ej kunnat företagas eller afslutas, men likväl för en definitiv behandling
af denna fråga, äfvensom för reglering af framtida förhållandena mellan staten
och Köping-Hults jernvägsaktiebolag, torde vara af nöden, i hvilket afseende
Kongl. Majit ville oförtöfvadt låta anställa de erforderliga tekniska undersöknin¬
garna, samt under tiden lemna öppet för de i saken intresserade att inkomma
med de framställningar och statistiska upplysningar, hvilka för ärendets utred¬
ning kunde anses tjenliga, hvarefter Kongl. Majit ämnade till Rikets Ständer
aflåta nådigt förslag rörande denna del af hufvudfrågan. Lika med kommittéen
ansåg Kongl. Majit en sammanbindning sbana melian Örebro och Askersund blifva
af väsendtlig nytta och således böra bland rikets stambanor upptagas; hvaremot
Kongl. Majit af anförde orsaker fann denr af kommittéen ifrågasatta samman-
bindningsbana mellan Katrineholm och Örebro icke vara behöflig; äfvensom
Kongl. Majit ansåg kommittéens förslag rörande en sammanbindningsbana från
Kambol öfver Qvicksund till någon punkt på en blifvande stambana norr om
Mälaren böra då förfalla. Den af Öfverste Ericson framlagda plan att förena
vestra och norra stambanorna i Stockholm ansåg Kongl. Majit böra antagas. Kongl.
Majit föreslog slutligen, att de sålunda uppgifna jernvägslinierna måtte anses så¬
som stambanor, hvilka skulle anläggas och utföras genom statens omedelbara
27
försorg och på dess bekostnad, samt följaktligen utgöra allmän tillhörighet och
stå under statens tillsyn och förvaltning. Dessa af Kongl. Maj:t föreslagna jern-
vägslinier beräknades utgöra i längd 135f mil, hvaraf tillsamman omkring 11
mil å vestra och södra stambanorna vore under arbete och till en del fullbor¬
dade, samt erfordra en kostnad af 103,350,000 R:dr, hvaraf 7,500,000 R:dr
redan blifvit af Rikets Ständer anvisade. För utförandet af dessa byggnads¬
arbeten enligt den af Ofverste Ericson uppgifna plan, till så stor del arbetena
kunde under de närmast följande fyra åren medhinnas, äskade Kongl. Maj:t
följande anslag, nämligen för år 1857 7,755,000 och för den kommande stats-
regleringsperioden eller åren 1858—1860 23,500,000 R:dr. Ränta och amorte¬
ring å det kapital, som kunde komma att upplånas för berörde ändamål, beräk¬
nades till 3,637,550 R:dr, och såsom tillgång för bestridande af denna utgift
vore afsedda de årliga öfverskottsmedlen, uppgående för tre år till 3,631,500
R:dr, hvilken summa således med den obetydliga skillnaden af endast 6,050
R:dr, allt riksmynt, motsvarade det uppgifna behofvet.
Statsutskottet, till hvars behandling öfverlemnats så väl den Kongl, pro¬
positionen, som ock de flere motioner, rörande särskilda jernvägsanläggningar,
som blifvit i Riksstånden väckta, och deribland om statsanslag för jernväg ifrån
Stockholm till Upsala öster om Sigtunafjärden, samt om statens medverkan till
anläggande af en jernbana ifrån Westerås till Falun och Insjön, tillstyrkte Ri¬
kets Ständer: att antaga och fastställa ett visst system för utförandet af statens
jernvägsbyggnader, enligt hvilket vestra stambanan borde framgå söder om Mä¬
laren, samt norra stambanan förläggas öster om Sigtunafjärden öfver Upsala till
Sala eller trakten deromkring, och vidare till någon i grannskapet af Storvik be¬
lägen punkt på Gefle-Dala jernväg; att, med gillande af den uti Kongl. Maj:ts
nådiga proposition uttalade åsigt, att norra och vestra stambanorna borde inom
hufvudstaden förenas, anslå erforderliga medel till anläggning af en större ban¬
gård å Norrmalm; att bevilja anslag för vestra stambanans påbörjande från
Stockholm och dess fortsättning från Göteborg till och förbi Göta kanal; samt
att för norra stambanans påbörja udo och fullbordande till Upsala och fortsätt¬
ning från Upsala till Sala, anvisa 5,000,000 R:dr; och sedan Utskottet tillstyrkt
särskilda anslag till nordvestra peli södra stambanorna, äfvensom till en del af
sammanbindningsbanau emellan Orebro och Askersund, och derjemte till en ban¬
gård å Norrmalm, en mindre stationsgård å Södermalm samt inrättande af re¬
parationsverkstäder i hufvudstaden, föreslog Utskottet, att Rikets Ständer måtte
bevilja 150,000 R:dr för anställande af noggranna och fullständiga, icke allenast
topografiska, utan äfven statistiska, landets industri och rörelse omfattande un¬
dersökningar, innan några andra jernvägsarbeten företoges än de, för hvilka an¬
slag kunde vid då pågående riksdag blifva af Rikets Ständer anvisade. Deremot
ansåg Utskottet sig icke, under för handen varande förhållanden, kunna till¬
styrka statsbidrag till en jernbana emellan Westerås och Dalarne, synnerligast
28
som redan under föregående riksdag lån blifvit beviljadt för Gefle-Dala jernväg,
till hvilket företags fullbordande nu ett ytterligare låneunderstöd af 600,000 Ridr
jemväl blef af Utskottet föreslaget.
Inom Riksstånden, hvilka ansågo ett allmänt system för statens jernvägs-
anläggningar icke böra antagas, fattades för öfrigt i flere delar skiljaktiga beslut ,
och sedan, i fråga om vestra stambanans ledande norr eller söder om Mälaren,
2 stånd stannat emot 2, blef genom omröstning i Förstärkt Statsutskott denna
tvist afgjord och anslag anvisadt för samma banas dragande genom Söderman¬
land i enlighet med Statsutskottets förslag. Vidare beviljades medel för södra
stambanans fortsättning, hvaremot Utskottets tillstyrkande af anslag för norra
och nordvestra stambanorna samt banan emellan Orebro och Askersund icke vann
Rikets Ständers bifall. Anslag blef icke heller beviljadt till en gemensam ban¬
gård i hufvudstaden, utan endast 321,000 R:dr anvisades till anläggande af en
banstation å Södermalm med reparationsverkstad; och jemte det slutligen till
Kongl. Maj:ts disposition ställdes 150,000 R:dr att användas för bekostande af
noggranna och fullständiga undersökningar, godkände Rikets Ständer det af Ut¬
skottet föreslagna sätt för upplåning af erforderliga medel, uppgående till en
summa af 20,000,000 R:dr att användas intill 1860 års slut. — Lån för åtskil¬
liga mindre jernvägsföretag, jemte det af Statsutskottet tillstyrkta ytterligare låne¬
understöd af 600,000 R:dr till Gefle-Dala-banan, blefvo särskildt beviljade, hvar¬
emot motionen om anslag för en jernvägsanläggning från Westerås till Dalarne
icke vann Rikets Ständers bifall.
Riksda- Vid riksdagen 1859—1860 tillkännagaf Kongl. Majit uti nådig proposition
g“lg(?Q9till Rikets Ständer af den 17 November 1859, att en kommitté fått sig upp¬
dragen ledningen af de undersökningar, till hvilka medel blifvit af Rikets Ständer
anvisade; att denna kommitté haft till åliggande att, sedan förberedande tekniska
och topografiska undersökningar ägt rum, genom sammanträden med Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, Magistrater, Hushållnings-sällskap och andra sak¬
kunnige personer, inhämta alla sådana upplysningar i afseende på de särskilda
orternas industri och rörelse, produkter, odlingslägenheter, befolkningsförhållanden,
behof af lättade kommunikationer m. m., som erfordrades för att på ett ändamåls¬
enligt sätt kunna bestämma banornas rigtning och anläggningssätt och, vid valet
emellan alternativa förslag till bansträckning inom en och samma trakt, afgöra
företrädet dem emellan; samt att undersökningarna borde, i den mån tid och
tillgångar medgåfve, omfatta vissa af Kongl. Majit bestämda banlinier.
Efter det Kongl. Majit redogjort för jernvägsarbetenas fortgång, förklarade
Kongl. Majit sig väl erkänna behofvet och den stora vigten af én jernvägsför-
bindelses snara tillvägabringande mellan hufvudstaden och de norr om Mälaren
belägna orter, underlättande af kommunikationen med Norge o. s. v., men som
den summa af 25,000,000 Ridr, Kongl. Majit ansåge sig böra af Rikets Ständer
äska, vore erforderlig för ett ändamålsenligt fortskyndande af de redan påbörjade
29
vestra och södra stambanorna, föreslog Kongl. Maj:t, att dessa medel borde an¬
vändas för sagde ändamål, äfvensom för en sammanbindningsbana ifrån vestra
stambanan vid Hallsberg till Orebro, samt öfverskottets anslående till fortsättning
af södra stambanan. — Det underdåniga betänkande, förenämde undersökningskom¬
mitté till Kongl. Majit afgifvit, blef äfven till Rikets Ständer öfverlemnadt, men
sorn det hufvudsakliga innehållet af detta betänkande, så vidt det vidrörer de
frågor, öfver hvilka kommitterade nu hafva att sig yttra, här i det följande åter¬
finnes, hafva kommitterade icke ansett nödigt att uti denna öfversigt af jern-
vägsfrågans behandling derför redogöra.
Statsutskottet behandlade Kongl. Maj:ts nådiga proposition i sammanhang
med åtskilliga inom Riksstånden väckta motioner, ibland andra, dels att antingen
låneunderstöd af statsmedel måtte beviljas till ett, för en jernvägsanläggning ifrån
Stockholm till Sagån bildadt bolag, eller ock norra stambanans påbörjande och
utförande till Almarestäke beslutas, — dels att Rikets Ständer måtte besluta norra
stambanans påbörjande och fullbordande under nästa statsregleringsperiod öster
om Sigtunafjärden till Upsala; och sedan Utskottet föreslagit Rikets Ständer att
bevilja erforderliga medel i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga propo¬
sition, hemställde Utskottet, att förrberörde, af enskilda motionärer gjorda fram¬
ställningar måtte af Rikets Ständer lemnäs utan afseende. — Bland de enskilda
jernvägsföretag, till hvilka statens medverkan och bidrag äskades, förekom äfven
anläggning af en jernbana från Stockholm till Upsala öster om Sigtunafjärden, för
hvilket företag till en början begärdes statens garanti af 4 procent årlig ränta å
det erforderliga byggnadskapitalet 5,004,867 R:dr, hvilken begäran sedermera så
förändrades, att räntegarantien måtte taga sin början först då jernvägen blifvit till
hela sin längd för trafiken öppnad, och då bestämmas till 4 procent på såväl
anläggningskostnaden, som den under byggnadstiden erforderliga räntan derå,
eller å tillsamman 5,500,000 R:dr, då banan borde vara öppnad för trafik inom
fjerde året ifrån den dag byggnaden påbörjades. — Vidare hade, äfven af enskild
motionär, framställning blifvit gjord, det måtte till ett bolag, som bildat sig för
en jernvägsanläggning från Stockholm öfver Almarestäke genom Upland och
Westmanland till Sagån, af staten beviljas ett låneunderstöd af | utaf byggnads¬
kapitalet, eller ock räntegaranti af antingen 5 procent på halfva, eller 4 procent
på hela den beräknade kostnadssumman 7,165,000 R:dr. Statsutskottet förklarade
med anledning häraf, uti särskildt memorial af den 17 Augusti 1860, att sta¬
tens tillgångar icke medgåfve anvisande af de anslags- och lånesummor, hvilka
för dessa och några andra enskilda jernvägsföretag blifvit begärda, och då det
icke heller ansågs rådligt, att staten under sådana förhållanden iklädde sig den
räntegaranti som blifvit ifrågasatt, fann Utskottet, utan att ingå i pröfning af
den större eller mindre vigt och betydelse, omförmälde jernvägsbyggnads-
företag kunde i förhållande till hvarandra anses äga, sig böra hemställa att de
gjorda framställningarna måtte för närvarande förfalla; hvilket sistnämda utlå¬
30
De sär¬
skilda me-
ningarne
inom
kommit¬
téen.
tande äfven godkändes af Rikets Ständer, sedan de förut, i öfverensstämmelse
med hvad Utskottet tillstyrkt, uti underdånig skrifvelse af den 6 Juni 1860 an¬
mält sig hafva beviljat de anslag, Kongl. Majit uti sin nådiga proposition äskat
dels till fortsättning och fullbordande af vestra stambanan, dels till samman-
bindningsbanan emellan Orebro och Hallsberg, och dels till fortsättning af södra
stambanan.
Efter det kommittéen sålunda i allmänhet redogjort för de till ämnet hö¬
rande handlingar hon haft att tillgå, de statistiska upplysningar hon för egen
del funnit nödigt insamla, och för jern vägsfrågans föregående behandling, öfver-
går kommittéen till de frågor, som blifvit henne af Kongl. Majit till besvarande
i nåder förelagda, samt till utveckling af de skäl, som ligga till grund för de
förslag kommittéen härmed får afgifva.
Onskligt hade visserligen varit, att den enstämmighet i åsigter, som ut¬
märkt de båda kommittéer, hvilka haft sig i nåder anbefaldt att uppgöra förslag
till eller utreda frågor om lämpligaste sträckningen af stamjernbanor i riket, och
detta i en vida större omfattning än den, som nu är afsedd, äfven varit rådande
inom denna kommitté; men så har ej varit förhållandet. Enige i bemödandet
att, så vidt möjligt, komma till en fullständig utredning af ämnet och att, efter
bästa förmåga, söka det rätta, hafva kommitterade deremot om de slutliga re¬
sultaten af denna utredning stannat uti skiljaktiga meningar. Denna skiljaktighet
låter till någon del sig förklaras deraf, att kommittéen haft att i första rummet
lösa en fråga, som redan flere år tillbaka med mycken liflighet varit omtvistad,
nämligen huruvida norra stamjernbanan borde dragas öster eller vester om Sig-
tunafjärden.
Då kommitterade enhälligt ansett staden Sala vara en punkt, dit en från
Stockholm norrut gående jernväg under alla omständigheter borde ledas, hvilket
också öfverensstämmer med de åsigter, hvilka tillförene både i officiela betän-
kanden och i enskilda framställningar samt under riksdagsförhandlingar gjort sig
gällande, hafva kommitterade trott sig böra skilja frågan om norra stambanans
rigtning i tvenne hufvuddelar, afseende den första: vägen frän Stockholm till
Sala, och den andra: vägen från Sala till någon lämplig anslutningspunkt på
G efie-Dal a-banan. Dessa tvenne frågor kunna icke heller i följd af sakens natur
sägas vara af hvarandra ovillkorligt beroende, och de mångfaldiga förhållanden,
som, vid bestämmande af hela jernvägsliniens rigtning från hufvudstaden till någon
punkt på nyssnämde bana, måste tagas i betraktande och äfven varit föremål
för olika uppfattning af kommitterade, synas icke blott tillåta, utan till och med
kräfva en förenkling i framställningen genom hvardera frågans behandling för sig.
Den enhällighet, med hvilken kommitterade ansett staden Sala vara en
punkt, dit norra stambanan borde dragas, har emellertid lemnat rum för flere
31
skiljaktiga meningar rörande lämpligaste läget för en jernväg intilldess denna
punkt kunde uppnås; hvaremot frågan om jernvägens fortsättning från Sala till
Gefle-Dala-banan framkallat endast en meningsskiftning. Det har synts kom-
mitterade vara lämpligt, om äfven till formen ovanligt, att förutskicka en kort¬
fattad redogörelse för dessa skiljaktigheter, särdeles som en sådan redogörelse
torde i det följande bidraga att klarare framställa frågan i sin helhet, på samma
gång det icke lärer kunna nekas, att rättvisa derigenom vederfares minoritetens
meningar.
Pluraliteten af kommitterade har ansett en stambana norr om Stockholm
böra ledas öfver Almarestäke, vester om Sigtunafjärden, till Örsundsbro och med
en grenbana derifrån till Upsala, samt ifrån Örsundsbro till trakten af Sevalla
kyrka och vidare till Sala, äfvensom från sistnämde stad till Korsnäs station å
Gefle-Dala jernväg.
Denna stambanans rigtning till hela sin längd, eller från Stockholm till
Gefle-Dala jernväg, hafva endast undertecknade Cronstedt och Sjöberg ovillkor¬
ligen omfattat. Beträffande deremot först den sålunda bestämda linien frän
Stockholm till Sala hafva undertecknade Frestadius och Starck väl ansett banan
böra gå vester om Sigtunafjärden till Örsundsbro med grenbana till Upsala, men
i fråga om vägen från örsundsbro föredragit den af jernvägsundersöknings-kom-
mittéen alternativt uppgifna och jemväl undersökta linien från sistnämde punkt
till Sala. Undertecknad Hazelius, som ansett sträckningen öster om Sigtuna¬
fjärden vara itatt föredraga, under villkor att banan sedermera blefve utlagd från
Upsala till örsundsbro och vidare öfver Sevalla till Sala, har likväl af den an¬
ledning, att pluralitet icke kunnat vinnas för en sådan mening, öfvergått på
deras sida, hvilka förordat banans dragande vester om Sigtunafjärden till Ör¬
sundsbro med, grenbana till Upsala, under antagande derjemte af banans fort¬
sättning från örsundsbro öfver Sevalla till Sala. — Å andra sidan hafva under¬
tecknade Bennich och Taube gifvit företräde åt en bana öster om Sigtunafjärden
till Upsala, och vidare derifrån i rak linie till Sala, i öfverensstämmelse med
undersökningskommittéens ofvanberörde förslag.
Sedan härigenom blifvit gifvet, att flertalet inom kommittéen förklarat sig
för linien vester om Sigtunafjärden, och de ledamöter, hvilka omfattat den mot¬
satta meningen och tillika velat hafva linien från Upsala dragen rakt på Sala,
ansetts böra särskildt yttra sig öfver banans rigtning från Örsundsbro till Sala,
har, under förutsättning af banans utläggande öfver Örsundsbro, undertecknad
Bennich gifvit Sevalla-linien och undertecknad Taube raka linien till Sala sitt
förord, äfvensom begge ansett en grenbana böra i sådant fall utgå från Örsunds¬
bro till Upsala; hvarefter, i fråga örn jernvägens fortsättning frän Sala till någon
punkt på Gefle-Dala-banan, undertecknade Frestadius, Cronstedt, Sjöberg och Starck
föredragit en linie från Sala till stationen Korsnäs på samma bana, då deremot
32
undertecknade Bennich, Hazelius och Taube ansett linien böra dragas till Storvik,
som likaledes är en station på nyssnämde bana; varande den mellan den nu
ifrågavarande norra stambanan och vestra stambanan föreslagna förening i huf-
vudstaden förordad af kommittéens alla medlemmar, med undantag af under¬
tecknad Cronstedt.
För den norra stambanans utsträckning vester om Sigtunafjärden, öfver
Örsundsbro med grenbana till Upsala, och från Örsundsbro öfver Sevalla till
Sala, skola skälen, så vidt de statsekonomiska och topografiska undersökningar
och utredningar, kommitterade haft att tillgå, det medgifva eller föranleda, här
nedan utvecklas. I största korthet sagdt synes jernvägens sålunda föreslagna
rigtning och utgrening finna sitt fulla berättigande i det obestridliga förhållande,
att jernvägen, på detta sätt lagd, genomgår de folkrikaste och fruktbaraste orter,
som en norr om Mälaren mot Dalarne ledande jernväg kan träffa, och tillika,
genom en jemförelsevis obetydlig förlängning af vägen emellan Örsundsbro och
Sala, möjliggör en lämplig förbindelse medelst jernväg emellan hufvudstaden, å
ena sidan, samt Westerås och öfrige vesterut belägne orter, å den andra. Till
stöd för den mening, som velat draga linien öfver Örsundsbro rakaste vägen till
Sala, har såsom hufvudsakligt syftemål med norra stambanan blifvit antaget, att
på samma gång förbinda de fruktbarare och folkrikare trakterne af Upland och
Westmanland med såväl Stockholm som bergslagen, ofch tillika mellan Stock¬
holm samt dess naturliga och förnämsta handelsområde lägga vägen i möjligast
raka linie.
Den mening åter, som gifvit vägen öster om Sigtunafjärden till Upsala
företräde, har hufvudsakligen åberopat, att på denna linie, som mindre täflade
med vattenkommunikationerne, då den åtminstone på ena sidan hade ett större
fastland, hvilket företrädesvis vore i behof af lättad kommunikation, samt på
kortaste vägen förbunde Stockholm med Uplands hufvudort och sätet för rikets
första universitet, skulle vara att förvänta lifligare person- och varutrafik, samt
i följd deraf större inkomst än på linien vester om Sigtunafjärden, helst jernvägs-
förbindelsen med Upsala i sistnämde rigtning, förlängd något utöfver två mil,
betungade person- och varutrafiken med i samma mån ökad kostnad, hvilken
komme att öfverstiga transportkostnaden sjövägen och således icke skulle kunna,
oaktadt tidsvinsten, med sjötransporten uthålla täflan; hvarjemte till stöd för raka
linien från Upsala till Sala anförts, att denna genomginge i allmänhet ganska
bördiga trakter, hvilka, om de ock vore södra delarne af Upsala och Westerås
län i afseende på bördigheten något underlägsne, likväl ägde rika skogstillgångar
som kunde tillföras de skoglösa kustorterna, och framför dessa förtjenade behjer¬
tande genom sin aflägsenhet från segelbara vatten; äfvensom att denna jern¬
vägens rigtning öster om Sigtunafjärden till Upsala och derifrån rakt till Sala
blefve för Norrlandstrafiken mera gagnande, än någon af de andra ifrågasatta
banrigtningarne.
33
Undertecknad Hazelius har med sin särskilda mening om jernvägens rigt-
ning från Upsala till Sala öfver Örsundsbro och Sevalla hufvudsakligen afsett,
att jernvägen, sålunda lagd, mätte kunna på samma gång tillgodogöra sig den
på rakaste vägen emellan Stockholm och Upsala antagligen lifligare person- och
varutrafiken, genomgå bördigare trakter af Upsala och Westerås län än om vä¬
gen lades i rak linie från Upsala till Sala, samt underlätta åstadkommandet af
den angelägna jernvägsförbindelsen mellan Sala och Westerås, hvilka syftemål
vore af så öfvervägande vigt, att, om de ej kunde uppnås med mindre än att
den, i och för sig betraktad, i vissa hänseenden fördelaktigare jernvägen öster
om Sigtunafjärden till Upsala skulle gifva vika för den mindre ändamålsenliga
öfver Bro och Håbo härad till Örsundsbro, sistnämde linie borde för fortsättnin¬
gens skull gifvas företräde.
I fråga särskildt om banans rigtning från Örsundsbro till Sala har under¬
tecknad Bennich slutit sig till böjningen öfver Sevalla, emedan derigenom åtmin¬
stone vunnes det i förhållande till hela jernvägens längd dock dyrköpta syftet,
att omkring 2 mil af jernvägen, eller stycket från Sevalla till Sala, ginge i en
med verkliga behofvet, öfverensstämmande rigtning emellan Mälaren och det inre
af landet; hvaremot undertecknad Taube ansett raka linien från Örsundsbro till
Sala näst den från Upsala till Sala äga förtjensten att mera aflägna sig från ku¬
sten till det inre landet, än linien Örsundsbro-Sevalla, hvilken, lika med jern¬
vägen från Stockholm öfver halföarne till Örsundsbro samt bibanan derifrån till
Upsala, skulle följa den segelbara Mälaren.
För pluralitetens förslag, att jernvägen från Sala bör ledas till Korsnäs,
äro skälen hufvudsakligen, att densamma, sålunda lagd i öfverensstämmelse med
odlingens gång och utveckling inom Dalarne, endast på detta sätt är i stånd att
underlätta och befordra den särdeles lifliga rörelse, som sedan sekler tillbaka
förefunnits på denna väg i rigtning från norr till söder och tvärtom, och som i
allt väsendtligt ännu äger rum, äfven sedan Strömsholms kanal samt jernvägarne
mellan sjöarne Wessman och Norra Barken, å ena sidan, och Gefle-Dala jern¬
väg, å den andra, blifvit fullbordade; hvaremot minoriteten i denna fråga till¬
styrkt vägens dragande från Sala till Storvik, förnämligast på den grund, att
Kopparbergs län genom nyssberörde kanal- och jernvägs-anläggningar samt Nor-
bergs jernväg redan vore mer än de fleste andra delar af riket tillgodosedt, och att
en jernväg emellan Sala och Storvik skulle dels komma att genomgå ett på jern¬
verk synnerligen rikt, men på kommunikationer vanlottadt distrikt, dels ock på
samma gång tillfredsställa den Norrländska rörelsens billiga fordringar på en jern-
vägsförbindelse med såväl Stockholm som det inre landet norr om Mälaren, hvar¬
jemte jernvägens rigtning åt Storvik på lagom afstånd från hafvet utgjorde början af
en det inre landet genomgående norra stambana, som, i mån af odlingens fort¬
gång och behof, kunde fortsättas, då deremot linien Sala-Korsnäs, enligt mi-
34
noritetens mening, hufvudsakligen endast gynnade provinsen Dalarne, men inga¬
lunda motsvarade vare sig bruksrörelsens behof eller en norra stambanas när¬
varande ändamål, än mindre tilläte stambanans framtida fortsättning.
Slutligen har pluraliteten funnit sig böra förorda sammanbindning af ve¬
stra och norra stambanorna genom Stockholm, mindre för den fördel, som der¬
igenom kunde beredas sjelfva hufvudstaden eller den transitofart som kan vara
att motse, än för de ojemförligt öfvervägande fördelar, hvilka derigenom måste
komma landet och hela jernvägstrafiken på och från Stockholm till godo samt
på en gång öka jernvägs-inkomsterna och minska förvaltnings-kostnaderna; hvar¬
förutan sammanbindningsbanans utförande samtidigt med anläggning af norra
% stambanan möjliggör betydliga besparingar af anläggningskostnaden för särskilda
banstationer m. m., hvilka, då sammanbindningen i allt fall snart blefve ett
oundgängligt behof, skulle komma att utgöra ett förloradt kapital. Den kom¬
mittéens ledamot, som i denna del ensam varit af skiljaktig mening, har till-
kännagifvit den åsigt, att med beslutet om en sammanbindningsbana, enligt det
af Chefen för statens jernvägsbyggnader afgifna förslag, skäligen borde anstå in¬
tilldess sig visat, att den förmodade transitotrafiken genom hufvudstaden kunde
göra en så dyrbar anläggning nödvändig. —
Kommit- Efter denna redogörelse för de inom kommittéen uppkomne skiljaktiga
utiåaindfmen'n§ar oc^ desamma anförda hufvudsakligaste skälen, återstår att
framlägga grunderna för det förslag, som utgör uttrycket af pluralitetens åsigter
Linien i ämnet; hvarvid, i öfverensstämmelse med ofvan ancifna fördelning, nu först
c . 7 O Ö
holm-Up- afhandlas frågan om norra stambanans föreslagna rigtning
saia-Saia. från Stockholm vester om Sigtunafjärden till Örsundsbro med en sidobana
derifrån till Upsala, samt vidare från Örsundsbro genom Sevalla socken
till Sala.
Kommitterade anse sig härvid höra förutskicka den anmärkning, att de
för sitt förslag, att den blifvande norra stambanan måtte utläggas i denna rigt¬
ning, icke hafva att åberopa några sådana allmänna satser, hvilka göra anspråk
på att vara ett så kalladt system. Att använda sådana allmänna satser i de
merendels temligen utvecklade frågorna om företrädet af olika jernbanerigtningar,
hvilka frågor, för att rätt och samvetsgrannt kunna bedömmas, måste betraktas
från så mångå särskilda och ofta mot hvarandra stridande synpunkter, är vansk¬
ligt, då det är gifvet, att en grundsats, tillämplig i ett fall, visar sig alldeles
oandvändbar i ett annat, hvaraf äfven slutligen följer, såsom ock erfarenheten
redan gifvit vid handen, att det så kallade systemet upphäfver sig sjelft i följd
af de talrika undantag dess tillämpning kräfver. I andra länder, der man varit
i tillfälle att egna mera omsorg åt jernvägsfrågans behandling, och der man i
dessa ämnen redan vunnit en erfarenhet, som här ännu måste sökas, har man
också för längesedan öfvergifvit tanken på blotta möjligheten att kunna uppställa
några allmänt tillämpliga grundreglor för jernvägars sträckning. Vill man nöd-
35
vändigt hafva en allmän regel, så kan en sådan utan svårighet finnas. Den är
lika enkel som anspråkslös och derföre äfven lätt förbisedd, samt innefattas i de
få orden, att en jernväg bör läggas der den är företrädesvis behöfligdet vill
säga, der rörelsens redan för handen varande utveckling, omfång och beskaffen¬
het göra trafikens underlättande nödigt. Denna regel har gällt och gäller fort¬
farande annorstädes i fråga om jernvägsanläggningar, och här i Sverge har denna
regel sedan århundraden tillbaka varit den ledande, om äfven icke alltid riktigt
uppfattade tanken, som till och med för vissa fåll iklädt sig formen af lag vid
alla andra väganläggningar, de må nu hafva haft till syfte att öppna en kom¬
munikationsled genom den minsta socken eller genom det största landskap. Till
denna allmänna betraktelse har kommittéen funnit sig föranledd af den sats, som
den första jernvägs-kommittéen i främsta rummet uppställt, att nämligen jernstam-
banorna borde framdragas förnämligast genom de orter, hvilka, genom sin aflägsenhet
från vattenkommunikationer, af dessa icke kunde draga fördel. Denna sats före¬
faller vid första påseendet riktig och rättvis, men att den här i landet icke låter
sig följdriktigt utföras, lika litet som den i andra länder varit uppställd och till-
lämpad, torde icke vara något tvifvel underkastadt; och att nämde kommitté
äfven tvekade att betrakta den såsom fullt tillämplig, visar sig af den omedel¬
bart följande förklaringen, att en stambana icke annat än undantagsvis borde
på längre sträcka framgå parallelt med närbelägen segelled, men deremot korsa
och beröra den vid sådana punkter, der den inre rörelsen antingen redan be¬
funnes, eller kunde motses blifva för vissa orter koncentrerad. Huru regeln hit¬
tills blifvit tillämpad här i landet tillhör icke kommitterade att bedomina; men
i fråga om den norra stambanans sträckning öster eller vester om Sigtunafjärden
har denna grundsats blifvit så uppfattad, att Chefen för statens jernvägsbyggna-
der och undersöknings-kommittéen funnit lämpligt att föreslå den östra rigtnin-
gen, i följd hvaraf vägen skulle komma att löpa utmed och parallelt med en
mycket trafikerad segelled, då deremot den första jernvägs-kommittéen måste
antagas hafva på samma grund föredragit den vestra rigtningen. Undersöknings¬
kommittéen yttrar uti sitt ofvan åberopade betänkande, att der stora öppna
sjöar och kanaler från hafvet leda djupt in i landet, måste de trakter, som om¬
gifva dessa af naturen eller konsten danade segelleder, anses vara väl lottade i
jemförelse med andra, som sakna dylika kommunikationer; och detta vore ett
af hufvudskälen, hvarföre en af hela landet bekostad stambana icke borde an¬
läggas invid och i samma sträckning, som de stora segelbara vattnen, enär det
oo ' ~ o ’
lika litet kunde vara jernvägarnes ändamål att göra dessa stora vattenkommunika¬
tioner umbärliga, som det låge inom möjlighetens gräns, att jernvägar kunde
uppfylla ändamålet af låg transportkostnad så väl som dessa, helst de fleste af
våra inre vattendrag ägde betydlig utsträckning och de dem förbindande kanaler
nog stora dimensioner för att medgifva användandet af större såväl segel- som
ångfartyg, hvilka i hastighet, beqvämlighet och förmåga att transportera stora
36
qvantiteter af varor lemnade föga öfrigt att önska. Det andra af bemälde kom¬
mitté anförda hufvudskälet är, att en jernväg bredvid och i samma rigtning som
en större segelled saknade utsigt att erhålla en så stor trafik, att inkomsterna
kunde betäcka underhålls- och driftkostnad, än mindre förränta och amortera
byggnads-kapitalet, emedan ångbåtarne på våra stora sjöar nära nog täflade i
hastighet med transporten på en jernväg utomkring dessas stränder, och såväl
de som segelfartygen förde varor för flerfaldigt billigare pris. Detta gällde fram¬
för allt om Sverges tunga och föga värderika exportvaror, som bestode af spann¬
mål, metaller och trävaror, och detta så mycket mer, som icke hastigheten, utan
lägsta priset vore hufvudsak vid transporten af sådana ämnen. Om en jernväg
i Sverge' derföre skulle erhålla en lönande rörelse, så måste den, så vidt möj¬
ligt vore, undvika täflan med de segelbara vattnen och framdragas från kusterna
genom inre, produktiva och från de förra aflägsna delar af landet. Det måste
väl medgifvas, ”att de segelbara vattnen tillfrysa och under en dryg del af året
hämma vattenkommunikationen;” men den omtänksamme köpmannen i de inre
sjöstäderne försåge sig vanligen, medan öppet vatten ännu funnes, med sina
varulager för vintern, helst räntan på förlagskapitalet, isynnerhet på de större,
tyngre och mindre värdefulla artiklarne, icke på långt när uppginge till samma
belopp, som skillnaden mellan sjö- o,ch jernvägsfrakten. Likaså stöde bergs¬
brukets, skogarnes och tegelbrukens alster alla i för lågt värde, för att, annor- .
städes än der vattenväg saknades, begagna den dyrare jern vägstransporten; de
kunde dessutom endast på öppet vatten exporteras, och de sistnämda blott
sommartiden förbrukas. Deraf följde, att jernbanor, om de anlades utmed segel¬
lederna, icke hos oss kunde påräkna den större trafiken, och således ej heller
hänföras till inrättningar af väsendtligt allmänt gagn, eller vara af något verk¬
ligt behof påkallade. Undersöknings-kommittéen erinrar likväl härvid, att om
det ock, i ett land med så många naturliga eller konstgjorda segelleder som
Sverge, mötte svårigheter att, vid systematisk utläggning af statens stambanor,
öfver allt följa regeln att undvika deras utstakning utmed de segelbara vattnen,
så vore dock alldeles nödvändigt, att undantagen blefve så få och af så ringa
utsträckning som möjligt. Dessa allmänna satser hafva af undersöknings-kom¬
mittéen blifvit uttryckligen åberopade efter det vestra stambanans utläggande
söder om Mälaren redan blifvit bestämdt, och frågan om den norra stambanan
i följd deraf kommit i ett förändrad t skick. Andra länders erfarenhet, bekräftad
genom en blick på Europas jernvägskarta, visar dock, att man der i detta af¬
seende utgått från alldeles mosatta åsigter. I England t. ex. hafva jernvägar
blifvit lagde nära kusterna, som de nästan oafbrutet följa. I Frankrike äro de
segelbara och stora floderna Loire, Garonne, Rhone och Seine likaledes åtföljda
af jernvägar. Likaså äro i Tyskland på båda sidor om Rhenfloden och nära
intill densamma jernvägar anlagde; och både utmed Ens och Weser löpa jern¬
vägar. På samma sätt förhåller det sig med Elbefloden, som, från sitt utlopp
ända till och med inre delen af Böhmen, än på ena och än på andra sidan
följes af jernvägar, hvilka i allmänhet föga aflägsna sig från flodbrädden. De
segelbara sjöarne äro visserligen mera sällsynta i andra länder, men äfven vid
sådana större vatten hafva jernvägar blifvit framdragne, såsom förhållandet är
t. ex. med Genfer-sjön i Schweiz, hvilken på två sidor ömsintes af jernväg. Od¬
lingens gång har också öfverallt varit sådan, att floddalarne och de trakter, som
gränsa intill större segelbara vatten, blifvit först bebyggde, och de äro än i dag
mera befolkade än andra från vattenvägar aflägsna orter. Af detta obestridliga
förhållande följer ock, att de orter, som stöta intill floder och insjöar, kunna
lemna en större trafik, och deraf återigen uppstår det förhållandet, att de båda
kommunikationsmedlen, långt ifrån att förringa hvarandras värde och nytta, så
till sägandes räcka hvarandra handen och ömsesidigt tjena hvarandra; hvarför
äfven i andra länder, hvarest mångsidiga forskningar i detta ämne skett, blifvit
uppställd den emot den här antagna rakt stridande grundsats, att jernvägar,
parallela med mycket trafikerade segelbara vatten, på ett och annat undantag
när, förtjena att i första rummet utföras.
Betraktas saken i hela sin vidd, eller, med andra ord, de olika medel,
hvarigenom personer och varor tillförene kunnat och numera kunna föras inom
ett land, så finner man äfven, att landtransporten, öfverallt der landets natur
sådant tillåtit, gifvit vika för sjötransporten; att, hvad detta senare transport¬
medel beträffar, ångkraftens användande till fartygs framdrifvande återigen tagit
försteget för de seglande fartygen; samt slutligen att uppfinningen af jernvägar
i sjelfva verket upphäft det företräde sjötransporten ägt framför landtransporten,
utan att ändock transporten till sjös blifvit öfverflödig. Utomlands har man
nämligen kommit till den öfvertygelse, att, genom rörelsens ofantliga tillväxt
öfverhufvud, mångfaldigas äfven transporten till sjös, utan att denna drager
transporten från farvägen till lands. Sjöfarten sjelf blir lifligare och mera om¬
fattande, emedan den både förer varumassor till jernvägarne och af dessa emot-
tager sådana, men icke derföre, att den undandrager deni denna tillförsel. Den
genom den nya täflan med jernvägarne allt billigare fraktkostnaden på kanaler
och floder, i förening med den omständigheten, att för några slag af varor, i
följd af deras beskaffenhet, sjötransporten lämpar sig bättre, skall fortfarande
förläna vattenvägen värde och lifaktighet; men de många genom jernvägs-
transporterna på en gång förverkligade stora fördelarne försäkra denna landväga
transport om en afgörande öfvervigt, till och med om man hade flodernas rikt¬
ningar mer i sin makt och anläggningen af kanaler vore lättare. — Sålunda
hafva åsigterna i detta ämne utbildat sig i andra länder, och, äfven med billigt
afseende å flere för Sverge egna förhållanden, låter det svårligen tänka sig,
att den här uppställda grundsatsen om omöjligheten för jernbanorna att täfla
med vattenkommunikationerna, i afseende hvarå någon erfarenhet ännu ickej här
i landet finnes, skall tillerkännas större vitsord, än den annorstädes just på er¬
38
Eg i dy ska
metoden.
farenhetens väg vunna insigt, att dessa kommunikationsmedel ömsesidigt befordra
hvarandra.
Det kan väl synas, som kommitterade ägt mindre anledning att yttra sina
betänkligheter mot den merberörda satsens allmänna giltighet vid det förhål¬
lande, att en från Stockholm norrut gående jernbana, antingen den ena eller
andra rigtningen väljes, till följd af landets naturliga beskaffenhet icke kan läg¬
gas särdeles långt från vattenväg; men besynnerligt nog hafva den vestra rigt-
ningens vedersakare funnit den motsatta rigtningen hafva ett alldeles afgjordt
företräde. Både Chefen för statens jernvägsbyggnader och jernvägs-undersök-
nings-kommittéen hafva, såsom redan sagdt är, gifvit den senare sträckningen
stödet af sitt förord. Nämde kommitté har nämligen yttrat, att en jernväg från
Stockholm öfver Örsundsbro till Upsala skulle gå öfver en af Mälarens vikar
nästan kringfluten trakt samt med hela sin längd utmed segelleder, hvarifrån
den icke på något ställe blefve mer än högst 1 ä 1 mil aflägsen; i följd hvaraf
det förmenas vara uppenbart, att den på en så instängd lokal hvarken kunde
upphämta någon särdeles stor passagerare- eller godsrörelse, eller på något sätt
gagna det öster om Sigtunafjärden belägna landet mellan Stockholm och Up¬
sala. Men ehuru detta land, eller större fastland, såsom det också för jemfö-
relsens skull understundom blifvit kalladt, äfven ligger mellan tvenne vatten, fastän
med vida större afstånd från hvarandra, än vattnen som begränsa landet vester om
Sigtunafjärden, så har dock undersöknings-kommittéen visat sig så litet benägen att
draga jernvägen skild från segelled, att samma kommitté deremot tillstyrkt, att
vägen måtte läggas utmed Sigtunafjärden och vidare längs Fyrisån ända fram
till Upsala, hvarigenom det större fastlandets förmenta behof af jernvägskom-
munikation föga synes hafva blifvit tillgodosedt. Det torde derföre vara bäst
att icke fördjupa sig i en på denna grund omöjlig bevisning för de båda mot¬
satta jernbanesträckningarnes relativa företräden; ty huru man än betraktar sa¬
ken och huru man än uppfattar de båda kommunikationsmedlens inverkan på
hvarandra af nytta eller skada, är det dock alldeles gifvet, att man på en sådan
bevisningsväg icke kommer till något afgörande resultat, och att frågans betrak¬
tande samt en jemförelse emellan de båda linierne förnämligast under denna
synpunkt sakna skäl för sig, då andra för samma frågas afgörande bättre och
säkrare grunder finnas att tillgå. —•
Uti det föregående hafva resultaten af de inom kommittéen uppgjorda
statistiska beräkningarne blifvit framlagde. De utfalla, såsom ock redan visaclt är,
till förmån för linien vester om Sigtunafjärden, enär denna i afseende på spann¬
målsproduktion äger företräde framför den andra linien. En af dessa beräk¬
ningar afser den trafik, som antages komma den ena eller andra linien till del,
och är, såsom äfven blifvit uppgifvet, uppställd efter den så kallade Egidyska
metoden. Denna metod lärer tillförene, likväl med några modifikationer, hafva
39
blifvit temligen allmänt följd i Tyskland, och åberopas äfven i det underdåniga
betänkande rörande jernväg mellan Köping och Hult, hvilket den för detta ända¬
mål nedsatta kommitté afgaf. Vid samma metods begagnande antog likväl nämde
kommitté, med afseende på det i så många väseudtliga omständigheter olika
förhållande här i landet mot det i Tyskland befintliga, vissa för persontrafikens
beräkning förändrade grunder, hvilka äfven blifvit följda vid de kalkyler, som i
detta afseende blifvit inom kommittéen uppgjorda för de båda jernbanesträck-
ningar, hvarom fråga nu är. Så vidt lcommitterade varit i tillfälle inhämta, skall
allmänna omdömet om metoden vara, att på densamma icke kan grundas någon
tillförlitlig beräkning öfver den trafik, som kan tillfalla en jernväg; och det vill
äfven synas, som skulle metodens egen beskaffenhet skäligen kunna ingifva ett
och annat tvifvel om densammas tillämplighet och värde. Emellertid lärer icke
heller finnas någon annan, som vunnit mera förtroende eller gifvit säkrare re¬
sultat; och i allmänhet torde väl kunna antagas såsom säkert, att alla dylika
försök att på förhand beräkna omfattningen af en jernvägs rörelse måste blifva
ganska vanskliga. Undersöknings-kommittéen har också i detta afseende anmärkt,
att, såsom orden lyda, ”det icke kunnat ingå i dess plan att försöka uppgöra
beräkningar öfver den sannolika qvantiteten af möjligen blifvande person- och
godstrafik på stambanorna, dels emedan erfarenheten af hittills gjorda kalkyler i
berörde afseende, såväl härstädes som i andra länder, visat, att desamma sällan
blifva tillförlitliga äfven för kortare linier emellan tvenne platser, hvilkas indu-
striela och kommerciela relationer till hvarandra synas hafva kunnat med den
största noggrannhet bedömmas, dels derföre, att tid och medel skulle hafva an¬
litats med åsidosättande af andra vigtigare ändamål, om kommittéen skulle hafva
ingått i så detaljerade forskningar, som erfordras för att med någon säkerhet
beräkna det antal personer och den qvantitet af alla slags varor, som skola kom¬
ma att transporteras på jernbanor af den utsträckning, som för Sverge är i
fråga.” I sammanhang härmed yttrar kommittéen, att ”en beräkning, anställd
efter dervid i utlandet vanliga metoder, måste härstädes blifva så mycket vansk¬
ligare, som de stora segelleder och sjöar, hvilka jernvägarne stundom korsa, stun¬
dom på större eller mindre afstånd följa, onekligen måste på jernvägstrafiken
utöfva ett inflytande, som blott en framtida erfarenhet medgifver att bedomina,
och hvilket i allmänhet i andra länder, der sådana vattenkommunikationer sak¬
nas, ej äger rum.” — Detta omdöme instämmer sålunda i allo med det af kom-
mitterade nyss afgifna, beträffande omöjligheten att utfinna någon säker grund
för dylika beräkningar; och de af nämde kommitté anförda hinder mot mera
detaljerade forskningar i ämnet torde kunna med lika goda skäl åberopas af
kommitterade, som dock måste beklaga den ännu åtminstone befintliga stora
bristen här i landet på sådane statistiska materialier, hvilka kunna utgöra
en så vidt möjligt tillförlitlig ledning för en på faktiska förhållanden grundad
jemförelse af alternativa jernvägsliniers företräden sinsemellan, ehuru sanningen
40
fordrar det medgifvande, att denna brist varit ännu större i fråga om redan be¬
slutade eller utförda jernvägsanläggningar, än den för närvarande är.
Emellertid, och elium hvarken undersöknings-kommittéen, på sätt nyss är
visadt, eller den äldre jernvägskommittéen, eller Chefen för statens jernvägsbygg-
nader tillerkänt den Egidyska metoden något vitsord vid uppgörandet af förslag
till jernbanerigtningarne i landet, har dock denna metod blifvit tillitad och an¬
förd såsom en alldeles obestridlig auktoritet till förmån för en jernbanas utläg¬
gande öster • om Sigtunafjärden; och man har på grund af en sådan beräkning
trott sig kunna antaga, att jernbanan, om den lades i denna rigtning, eller, med
andra ord, på kortaste vägen mellan Stockholm och Upsala längs segelleden
mellan dessa städer, skulle med hänseende till inkomst och behållning lemna så
lysande resultat, att denna jernväg komme att icke allenast blifva jemförlig
med, utan till och med öfverträffa hvarje annan redan utförd eller tilläm¬
nad jernväg i riket. På den Egidyska metoden grundade beräkningar hafva
nämligen blifvit uppgjorda för bedömmande af den vinst, ett för detta jernvägs-
företags utförande bildadt aktiebolag kunde hafva att förvänta. Denna metod,
tillämpad på tvenne olika sätt, skulle ådagalägga, att denna jernväg komme att
befaras, i ena fallet, af 130,370 personer, hvilka tillsamman reste 1,060,163 mil
och lemnade jernvägen en inkomstsumma af 357,804 R:dr, och, under andra för¬
utsättningen, af 132,375 personer, som tillsamman reste 1,066,691 mil, hvaraf
uppstode en inkomst af 360,008 R:dr, eller, om ett medeltal af dessa båda sum¬
mor toges, 358,906 R:dr, som, med tillägg af den till 287,314 R:dr beräknade
inkomsten för godstrafiken samt 3,780 R:dr för postföring och allehanda transporter
för kronans räkning, utgjorde tillhopa 650,000 R:dr, hvilken summa åter, efter
afdrag af den trafik, som fortfarande komme att tillflyta vattenkommunikationen,
motsvarande 117,500 R:dr, samt drift- och underhållskostnaden, upptagen till
232,500 R:dr, slutligen skulle gifva en nettobehållning af 300,000 R:dr, allt
riksmynt och för år räknadt.
Men oafsedt dessa beräkningar, hvilka troligen icke uppfattas, och derföre,
om de äfven kunde tillerkännas något värde, icke heller uppskattas af den stora
allmänheten, har man uti den särdeles lifliga och inkomstbringande trafik, sorn
sjöledes äger rum emellan Stockholm och Upsala, trott sig finna alldeles osvik¬
liga bevis på den östra jernvägsliniens företräde framför den vestra. Denna
grund för antagandet af den östra liniens öfverlägsenhet torde dock, vid närmare
betraktande, befinnas vara, om möjligt, ännu mindre tillförlitlig. Först och
främst är det obestridt, att den egentliga varutrafiken, eller, i allmänhet taladt,
allt tyngre gods måste under den del af året, då segelleden är öppen, begagna
denna transportväg; och, för det andra, får man icke af den lifliga persontrafik,
som under nämda årstid på samma väg förefinnes, sluta till en i förhållande
derefter ännu större persontrafik under den årstid, då sjökommunikationen icke
kan begagnas och jernvägen sålunda blefve nära nog det enda, eller åtminstone
41
det förnämsta kommunikationsmedlet emellan de båda städerna, eller emellan
dem och mellanliggande orter, eller emellan dessa inbördes. Denna persontra¬
fikens nuvarande liflighet på vattenvägen är naturligtvis till en icke ringa'del
att tillskrifva detta transportmedels billighet och hastighet, ställda i jemförelse
med dessa båda faktorers motsats, om landvågen begagnas. En jernväg åter,
antingen den lägges öster eller vester om Sigtunafjärden, måste äfven under
seglationstiden draga till sig trafik både af personer och lättare gods. Men segel¬
leden mellan Stockholm och Upsala skall dock, hvilketdera jernvägs-alternativ
än må väljas, alltid förblifva en af persontrafik gynnad kommunikationsled. Den
mängd af större och mindre egendomar, som ligga nära intill och på ömse sidor
om segelleden, bör alltid kunna tillförsäkra sjövägen om möjligheten att erhålla
en vinstgifvande täflan med jernvägen, ty de invid eller i närheten af segelleden
boende — och till dem hörer det år från år tillväxande antalet af personer,
hvilka under den vackra årstiden utflytta från liufvudstaden och just för den
billiga och lätta kommunikationen tillfälligtvis bosätta sig utmed segelledens
stränder — hafva naturligtvis alltid en gifven fördel af att begagna sjövägen.
Denna omständighet i förening med den, att Upsala, såsom universitetsstad, vissa
tider af året i bög grad ökar antalet af passagerare på ångbåtarne, utgör också
förnämsta orsaken till den redan omordade lifligheten på denna segelled. —
”Men,” invänder man, ”lägges jernvägen vester om Sigtunafjärden, så ökas deri¬
genom våglängden med mer än två mil, och detta skall blifva till men för jern¬
vägen i anseende dels till den längre tid, resan på den längre jernvägen kräfver,
jemförd med den tid sorn åtgår på den kortare linien, dels ock den högre afgift,
hvarmed passageraretrafiken i förra händelsen kommer att betungas.” — Be¬
träffande tidsförlusten, som i förra fallet kan uppskattas till 40 eller högst 45
minuter, lärer väl få medgifvas, att den föga eller intet kan inverka på omdö¬
met om den ena eller andra liniens företräde. Deremot äger invändningen i fråga
om den större kostnaden obestridligen en viss vigt, så vida man icke får tänka
sig, hvad som dock icke svnes vara någon orimlighet, att passagerareafgifterna
på jernvägen nedsattes under den tid denna väg hade att täfla med sjökommu¬
nikationen. I allt fall får man icke hafva blicken uteslutande fästad på kom¬
munikationen emellan Stockholm och Upsala. Frågan har andra och större syn¬
punkter, från hvilka hon måste betraktas. Dessa skola i det följande närmare
vidröras och kommitterade då komma i tillfälle att visa, det de anmärkta olä¬
genheterna af tidsförlust och större passagerareafgift skola till fullo motvägas af
den större vinst det allmänna har att påräkna af en stambana, hvars förnämsta
syftemål icke är att bereda den kortaste jernvägsförbindelse emellan hufvudstaden
och universitetsstaden.
Jernvägs-undersöknings-kommittéen har sökt visa, huru de båda ifrågava¬
rande linierna skulle förhålla sig till hvarandra i afseende på en sannolikt blif-
6
42
vande trafik, samt för utredning af denna fråga, och då åsigterna om den större
eller mindre trafik, som på olika vägar komme till Stockholm, vore särdeles
stridiga, förmält sig hafva under en tid af 10 månader, eller från den 1 De¬
cember 1858 till den 30 September 1859, låtit hälla anteckning öfver den land¬
väga trafik, som anländt till Stockholm dels öfver Almarestäke, med särskild
observation på den del af samma trafik som kommit från Westerås och Enkö¬
ping, dels från Upsalasidan öfver Rotebro, samt dels från Södermanland och.
Södertörn öfver Fittja. Enligt de sålunda hållna anteckningarna hade, under
omförmälde tio månader, antalet passerade hästar utgjort vid Rotebro 119,674,
vid Ekolsund 8,998, samt vid Almarestäke och Ekolsund tillhopa 57,507. Dessa
observationer skulle, enligt nämde kommittés åsigt, bestyrka, hvad som i betrak¬
tande af landets belägenhet utmed dessa vägar redan på förhand borde kunna
antagas, att nämligen den största trafiken ginge öfver Rotebro med 46,4 procent
af sammanräknade antalet hästar på alla ställena; dernäst öfver Fittja med 31,3
procent, öfver Almarestäke från norra orterna samt trakten mellan Ekolsund
och Stäket med 18,8 procent, och slutligen öfver Ekolsund från Enköping och
Westerås med endast 3,5 procent; hvarföre äfven resultatet af dessa iakttagelser,
hvilket utvisade mer än dubbelt så stor trafik öfver Rotebro som öfver Almare¬
stäke, förmenades tala för norra stambanans anläggning öfver Upsala öster om
Sigtunafjärden.
Att dessa anteckningar varit eller kunnat vara med verkliga förhållandet
öfverensstämmande, våga kommitterade betvifla och kunna i allt fall icke god¬
känna de på samma beräkningar grundade slutsatser. Vid det i Upsala den 8
Februari 1859 inför tvenne af undersöknings-kömmittéens ledamöter och läns¬
styrelsen med vederbörande hållna sammanträde, framhöll en af dessa ledamöter
såsom önskligt och nyttigt att, till en närmare utredning af trafikens förhållande
på olika vägar inom länet, måtte inhämtas upplysningar om beloppet af de af-
gifter, som, för år räknadt, blifvit uppburna vid de broar, der sådan afgift ägde
rum. Deremot gjordes den otvifvelaktigt ganska riktiga anmärkning, dels att
man i detta afseende icke kunde förvänta tillförlitliga uppgifter af dem som
uppbure bropenningarne, emedan de på arrende innehade broarne, dels ock att
under flera månader af året, eller den tid för hvilken dessa afgifter väl egent¬
ligen afsåges, en stor mängd af trafikerande begagnade sjövägen, i hvilket sist-
nämde afseende särskildt framhölls det då obestridt lemnade förhållande, att, så
ofta isvägen öfver Mälaren med dertill hörande mindre vattendrag kunde be¬
gagnas, färdades tro af resande från Håbo och Bro härad Sigtunafjärden samt vi¬
dare Skarfven, Edsviken och Brunnsviken till Stockholm, och således förbi Rote¬
bro. Detta vid nämde tillfälle obestridda förhållande visar i och för sig till¬
räckligt otillförlitligheten af dessa beräkningar för bedömmande af trafiken vid
de angifna olika punkterna. För att dessa beräkningar skolat kunna åtminstone
närma sig verkliga förhållandet, hade fordrats, hvad som af lätt insedda orsaker
43
icke låtit sig utföras, nämligen att anteckna och beräkna de olika utgångspunk¬
terna för den vid Rotebro synliga betydliga öfvervigt af trafik. Undersöknings-
kommittéen har icke heller egnat någon uppmärksamhet åt denna sida af frå¬
gan; och det är derföre icke möjligt att finna beloppet af den trafik, som, fram¬
gående öfver Rotebro, kunde anses tillhöra den östra liniens trafikområde till
skillnad från den, som, äfven gående öfver Rotebro, bort räknas den vestra linien
tillgodo. Utom den redan anmärkta omständigheten i fråga om trafiken under
vintertiden emellan tvenne härad i Upsala län och Stockholm, måste man äfven
från totalbeloppet af trafiken vid Rotebro under samma årstid, så vidt denna
trafik räknas östra linien till fördel, afskilja den rörelse, som icke allenast från
öfriga delar af södra och sydvestra Upland, utan äfven från Dalarne och östra
Westmanland tager vägen förbi Rotebro till Stockholm, ty det lärer väl icke
kunna bestridas, att denna senare trafik måste gå öfver Almarestäke den tid is¬
vägen icke kan begagnas och i följd deraf äfven föras den vestra och icke den
östra linien till godo. Då sålunda är visadt, att större delen af trafiken från
vester vintertiden icke blir synlig och således icke kan antecknas vid Almare¬
stäke, emedan den har sin väg i sydligare rigtning öfver Mälaren till Stockholm,
har ju äfven derigenom grunden för den östra liniens antagna betydliga öfvervigt
förfallit. Men ännu en omständighet tillkommer, på hvilken synnerlig uppmärk¬
samhet måste fästas, och denna omständighet gäller trafiken icke allenast under
vintern, utan ock under öfriga delen af året. Den är, att ju närmare intill cen¬
tralpunkten för all slags rörelse, det vill här säga hufvudstaden, man väljer ställe
för sådana observationer, desto större skall man finna rörelsen vara; och då våg¬
längden emellan Almarestäke och Stockholm utgör 21 mil, men emellan Rotebro
och Stockholm 2 mil, eller vintertiden, då den ofvan uppgifna isvägen begagnas,
endast U mil, så finnes ju i detta förhållande en allmän orsak, som tillräckligt
förklarar det vid Rotebro antecknade större hästantalet, för att nu icke tala om
huru stor vigt i dylika fall ligger på ordentligheten och den goda viljan hos de
personer, hvilka få sig en så grannlaga och visseidigen äfven ganska mödosam,
natt och dag under tio månader fortgående anteckning anförtrodd.
Med resultatet af sina sålunda gjorda iakttagelser har bemälde kommitté
funnit öfverensstämma förhållandet med antalet utgångna skjutshästar vid de
särskilda gästgifvaregårdarne norr om hufvudstaden. Samma kommitté har likväl
endast exempelvis åberopat två af dessa gästgifvaregårdar, eller Rotebro och Bar¬
karby, hvarest hästantalet år 1855 utgjorde 3,814 vid den förra och 2,956 vid
den senare stationen. Den betydelse Rotebro sålunda skulle kunna tillmätas
framför Barkarby, i betraktande af det å förra stället utgångna större antalet
hästar, kan väl icke sägas vara ådagalagd genom det angifna förhållandet. Till
en närmare utredning af frågan i denna del och till någon ledning för det om¬
döme, som derpå skulle kunnat byggas, hade otvifvelaktigt fordrats en mera ut¬
sträckt jemförelse.
44
Enligt undersöknings-kommittéens uppgifter är de olika liniernas längd, räk¬
nad från Stockholm till Upsala, följande; östra linien 6 mil 6100 fot, vestra linien till
Örsundsbro 6 mil 260 fot, samt bibanan derifrån till Upsala 2 mil 11600 fot. Hela
den vestra linien skulle således blifva 8 mil 11860 fot, eller 2 mil 5760 fot längre
än östra linien. Vore nu endast fråga om att på den kortaste väg förena Stock¬
holm och Upsala, och hade man icke att fästa något afseende vid det mellan¬
liggande landets behof af en jernvägsförbindelse med hufvudstaden, eller, med
andra ord, förefunnes obestridliga skäl för att frigöra sig från hvarje tanke på
behofvet af trafikens underlättande inom de orter, som en från Stockholm norrut
gående jernbana, i denna hennes första och mest omtvistade del, har att genom¬
löpa, faller det af sig sjelft, att någon tvekan vid valet icke kunde uppstå. Den
större våglängden af nära 2J mil skulle under dessa förutsättningar obetingadt
gifva den östra linien företräde. Men då frågan icke kan eller får betraktas ur
denna inskränkta synpunkt,; då, af de tvenne städer, hvilka man är ense om att
genom jernväg förena, Stockholm måste vinna största afseendet, såsom varande
rikets hufvudstad och af ojemförligt större vigt och betydelse än Upsala; då vi¬
dare nyssberörde orters behof och fördel af den blifvande jernvägen äfven måste
tillmätas större betydelse, än Upsala stads; och då slutligen banans fortsättning
till dess hon träffar Gefle-Dala jernväg icke mindre piåste afses, och denna om¬
ständighet också torde böra uppskattas högre än universitetsstadens önskningar
och dess förmenta behof af den möjligast korta jernvägslinie till Stockholm; —
så synes af allt detta följa, att Upsala stads intresse, sådant detsamma uppfattas
af dess målsmän, skäligen icke bör bestämma valet emellan de båda linierna.
De skäl, som vidare vid frågans behandling skola framläggas, torde, såsom kom-
mitterade våga antaga, klarligen ådagalägga, att det allmännas fördel fordrar ba¬
nans utläggande vester om Sigtunafjärden; och då, på sätt kommitterade före¬
slagit, en grenbana till Upsala ledes från hufvudlinien mellan Stockholm och
Gefle-Dala-banan, kunna Upsala stads billiga anspråk anses vara tillböxdigen af-
sedda. Den vestra liniens vedersakare hafva alltid framhållit, såsom företrädesvis
anmärkningsvärdt, denna linies större längd af mer än 2 mil, det ofördelaktiga
förhållande derigenom uppstode för persontrafiken emellan Upsala och Stock¬
holm, och den uppoffring som just genom detta förhållande tillskyndades det
allmänna, enär man å denna sida alltid antagit, att den minskning i inkomsten
af persontrafiken, som genom banans förlängning uppkomme, omöjligen skulle
kunna ersättas med inkomsten af den trafik, som genom vestra liniens antagande
otvifvelaktigt skulle tillflyta från de folkrika och fruktbarare trakterna af Upland
och Westmanland; men man har icke tvekat att icke allenast med likgiltighet
betrakta den omständigheten, att östra linien är utan allt värde för jpst dessa
trakter, eller södra och sydvestra delarne af Upland samt södra och sydöstra
delarne af Westmanland, utan man har till och med förklarat dessa orters möj¬
liga behof af en jernväg kunna till fullo tillfredsställas genom en sådan vägs
45
anläggande emellan Westerås och Sala, öfver hvilken senare punkt samt vidare
öfver Upsala nämde orter sålunda skulle beredas en jernvägsförbindelse med
den för deras produkters afsättning och i följd deraf äfven för persontrafiken
vigtiga hufvudstaden. Lägger man afståndet mellan Westerås och Sala, 31 mil,
till de 11 mil 28600 fot, hvartill sammanräknade våglängden mellan Stock¬
holm och Sala öfver Upsala beräknats uppgå, skulle sålunda denna företrädes¬
vis behöfliga jernvägsförbindelse beredas genom en våglängd af mer än 151
mil och således genom en omväg af omkring 4 mil. Det vill dock synas, som
borde man, vid jemförelse af den så betydligt större omväg, denna trafik så¬
lunda måste göra, med den vägförlängning, den vestra linien komme att med¬
föra för Upsala stad och trakten närmast deromkring, icke draga i betänkande
att förklara den sistnämda ortens anspråk underordnade. Men det torde vara
öfverflödigt att söka bevis för det påståendet, att en jernväg från Westerås till
Sala och derifrån i nästan rak linie till Upsala samt vidare till Stockholm, en¬
ligt undersöknings-kommittéens förslag, i sjelfva verket vore utan någon nytta
för nyssnämde delar af Upland och Westmanland. Upsala stad blefve i sådant
fäll den punkt, som komme att gynnas på bekostnad af alla andra vigtigare in¬
tressen, äfven om den vid tvistefrågans början hos en och annan väckta och må¬
hända ännu närda förhoppningen, att denna stad, genom den dubbla förmånen att
äga direkt vattenkommunikation Ined hufvudstaden och att blifva en hufvud-
station på den norra jernstambanan, tillika skulle i en framtid kunna draga till
sig de bergsbruksprodukter, hvilka sedan mycket lång tid tillbaka blifvit förda
och ännu föras öfver Westerås till Stockholm, måste befinnas sakna all grund,
och detta i betraktande deraf, dels att ifrågavarande produkter kunna i We¬
sterås uppnå Mälarhamn på öfver 2 mils kortare afstånd än i Upsala, dels
att Upsala, såsom kändt är, äger en mindre tjenlig hamnplats än Westerås och
vida besvärligare segelled till Stockholm.
Upsala räknar för närvarande 8,795 mantalsskrifne invånare, och, med
tillägg af de vid universitetet och de öfriga undervisningsanstalterna i staden
studerande, hvilka minst halfva året der uppehålla sig, kan stadens folkmängd
uppskattas till omkring 10,000 personer. Jemförd med flertalet andra svenska
städer, är denna stad sålunda att betrakta såsom en vigtig konsumtionsort. Såsom
en ort för handel och industri intager staden deremot icke något framstående
rum. Stadens lif är hennes egenskap af universitetsstad och af denna omständig¬
het väsendtligen beroende. Såsom upplagsort för mellersta Uplands spannmåls¬
handel har staden visserligen en annan och icke ringa betydenhet, men handels¬
stad i egentlig mening kan hon icke sägas vara. Såsom residensstad för Upsala
län och stiftsstad för erkestiftet har staden ytterligare en betydelse; men den
största, icke allenast för staden sjelf, utan för länet, stiftet och hela riket, häm¬
tar hon af att vara säte för rikets främsta universitet. Denna hennes sistnämda
och förnämsta egenskap, i förening med den omständigheten, att hon är en af
I
I
I 46
l
Sverges äldsta städer, måste göra henne mera besökt af främlingar, än förhål¬
landet kan vara med andra städer, som äga lika stor eller mindre folkmängd.
Men Upsalas andra egenskaper af residens- och stiftstad få icke heller förbises
vid uppskattningen af den persontrafik, staden af nyssnämde orsak kan påräkna.
Det är gifvet, att för staden likasom för länet ligger vigt uppå, att den möjli¬
gast största del af det senare genom jernväg sättes i förbindelse med hufvud-
orten. Denna förmån beredes Upsala i vida högre grad genom den vestra linien
än genom den motsatta, som från Stockholms läns gräns till Upsala utgör en¬
dast omkring f och från staden till Westerås läns gräns högst 2^ mil, och så¬
lunda gifver länet en jernvägslängd af endast 3} mil, då deremot, genom den
vestra liniens antagande, våglängden skulle blifva från Stockholms läns gräns öfver
Örsundsbro till Upsala nära 6 mil, och från Örsundsbro till gränsen mot Westerås
län lj mil, eller tillsamman inom Upsala län omkring 71 mil. Då nu vidare tages
i betraktande, att den föreslagna raka linien mellan Upsala och Sala går igenom
en, jemförd med länets södra och sydvestra delar, i odling, fruktbarhet och
folkmängd mycket underlägsen trakt, synes väl äfven deraf obestridligen följa,
att den vestra linien, särdeles om den beräknas i hela sin utsträckning, skall
tillföra Upsala en högst betydlig både person- oell varutrafik, hvilken måste vida
öfverväga den ringa förlust, som möjligen kan uppkomma genom vägens för¬
längning emellan Upsala och hufvudstaden; ja, man skulle till och med kunna
på goda grunder påstå, att Upsala, som i sådant fall blefve på en gång före¬
nings- och slutpunkten för en, dels från Stockholm eller söderifrån, och dels
från Gefle-Dala-banan eller norrifrån löpande jernväg, skulle just derigenom till¬
skyndas större fördelar, än genom att vara en transitopunkt på en utur det all¬
männas intresse så föga lämplig jernväg, som den öster om Sigtunafjärden med
sin föreslagna fortsättning till Sala.
Frågan är i det föregående afhandlad med hänseende till persontrafiken.
Att till ledning för omdömet derom icke kunnat lemnäs några närmare uppgif¬
ter, är visserligen en brist, som dock af redan uppgifven orsak icke stått att
afhjelpa. Det är också gifvet, att, uti ett i allmänhet så folkfattigt land som
Sverge, persontrafiken måste vara i väsendtlig grad beroende af den trafik, som
kan blifva en följd af orternas allmänna förhållanden med hänseende till pro¬
duktion och industriel rörelse. Att särskilja person- och varutrafiken från hvar¬
andra, eller fullständigt uppdraga gränsen emellan den ena och den andra, låter
sig derföre icke göras. I det följande måste sålunda dessa båda i teorien och,
hvad utlandet beträffar, äfven i verkligheten skilda frågor behandlas i ett visst
sammanhang, som dock, så ofta ämnet det medgifver, skall lemna en öfversigt
af hvardera frågan för sig.
Orternas Det torde nu till sakens utredande vara lämpligt att fästa uppmärksam-
önsknm- heten vid de önskningar, som i fråga om jernväg från Stockholm till Sala blifvit
gr yttrade inom de orter, denna väg efter de olika förslagen skulle genomgå, samt
47
att tillika redogöra för de hufvudsakligaste skäl, på hvilka dessa önskningar sig
grunda. De källor, kommitterade i detta hänseende haft att tillgå, äro de redan
förut omförmälda, vid sammanträdena inför undersöknings-kommittéens delege¬
rade haline protokoll, och de skrifter som vid samma tillfällen blifvit aflemnade.
Får man af den likgiltighet, som inom Stockholms län visat sig beträf¬
fande förslaget att draga jernvägen öster om Sigtunafjärden, sluta till vidden af
de fördelar länets invånare anse sig deraf kunna vänta, så visar det sig, som
om man i detta afseende icke gjort sig särdeles stora förhoppningar. Af den del
utaf länet, som ligger norr om Mälaren, har ensamt Erlinghundra härad, hvil¬
ket jernvägen skulle genomlöpa, förordat densamma. Deremot är uti Lyhundra
härad uttryckligen förklaradt, att då ortens varor förnämligast sjöledes fort-
skaffades, och orten genom sitt läge svårligen kunde komma att åtnjuta några
af de fördelar, hvilka genom jernvägar tillskyndades andra orter, närde man den
billiga förhoppningen att, genom det så kallade Hattsundets upptagande och ut¬
vidgande, få en behöflig lättnad i sjötrafiken.
Uti Upsala län är, såsom redan blifvit antydt, den östra linien förfäktad
af Upsala stad och landsbygden deromkring, hvartill äfven bör räknas den nära
gränsbygden af Stockholms län. De skäl, som å denna sida blifvit åberopade,
äro redan vidrörda. Det är sålunda i sin ordning att uppgifva hvad man å an¬
dra sidan haft att andraga till stöd för den motsatta liniens företräde. I afse¬
ende derpå är en af åtskilliga större jordägare, och deribland ordförandena i
Trögds, Bro och Håbo samt Åsunda hushållsnärnder, undertecknad skrift förtjent
af uppmärksamhet. Enligt denna kunde länet indelas i trenne med afseende på
läge och produktion särskilda delar: den södra, vid betraktande af arealen, den
folkrikaste och utan tvifvel bördigaste delen, bestående af nyssnämde Bro, Håbo,
Trögds och Åsunda härad samt Lagunda härad; den mellersta, som utgöres af
Hagunda, Ulleråkers, Bälinge, Rasbo och Vaksala härad; samt den norra, be¬
stående af Örbyhus, Norunda och Olands härad. Af dessa tre hufvuddelar pro¬
ducerade den södra, och den till Stockholms län gränsande delen af den mel¬
lersta, spannmål, rot- och trädgårdsfrukter samt ladugårdsprodukter vida utöfver
eget behof. Det till Westerås län gränsande stycket af den mellersta delen
samt hela den norra vore deremot skogsbärande, den sista jemväl bruksidkande,
och beböfde på grund deraf tillförsel af förenämde varor från de bördigare de-
larne. Dessa sistnämde åter hade, till följd af sitt läge, olika afsättningsorter
för sina produkter, nämligen den södra: förnämligast Stockholm, med undantag
för en del spannmål, som fördes till Westerås samt Westmanlands och Dalar¬
nes bergslag; den mellersta: Upsala och till någon del, hvad spannmål beträf¬
fade, bruksdistrikten i den norra delen. Den spannmål, som af jordbrukare
inom denna sistnämda del producerades utöfver eget behof, afsattes inom der¬
varande bruksdistrikt, eller på Gefle, hvaremot jernet hufvudsakligen sjöledes
transporterades från kusten till Stockholm. Den södra delen utgjordes, med
48
högst få undantag, af en stor, särdeles bördig slättbygd — kommitterade skulle
vilja kalla den en i allmänhet sädesproducerande bygd med stora slätter —,
som ifrån söder utsträckte sig i vester till den angränsande Westmanlands-
slätten och i norr till länets skogsbygd, der den vidtoge med eller inom Hagunda
härad. Denna särdeles fruktbara bygd hade, för vidare utveckling af sitt jord¬
bruk och af boskapsskötseln, behof dels af lättad afsättning för sina produkter,
hvilken försvårades genom det långa afståndet af ända till 7 mil frånötockholm
och 8 till 10 mil från bergslagen, hvarigenom äfven priset fördyrades på de
förnödenhetsvaror som derifrån hämtades, dels ock af tillgång på skogsprodukter,
på hvilka inom denna bygd vore fullkomlig brist (hvilket omdöme dock, enligt
kommitterades förmenande, icke i allmänhet gäller om Bro och Håbo härad).
Byggnadsmaterialier och bränsle måste af invånarne hämtas till hösa pris på ett
afstånd af 3 till 4 mil, hvilket försvårade nya bosättningar, föranledde brist på
arbetare och motverkade alla byggnadsföretag. Genom nödvändigheten att under¬
hålla den stora mängd hästar, som erfordrades för produkternas forsling, förtär¬
des eller förspilldes en stor del af det foder, som, till större nytta för ladugår¬
den och jordbruket, kunde användas till boskapens underhåll, oberäknadt den
tid som under forslingen ginge förlorad. För denna sydliga del af länet vore
den stora stråkväg, som, gående från Stockholm och vidare genom Grans soc¬
ken, sedermera delade sig i fyra särskilda delar — nämligen : en öfver Örsunds¬
bro till Upsala, den andra öfver Dalelfven till Gestriklands bergslag, den tredje
öfver Sala och Hedemora till Falun, och den fjerde förbi Ekolsund till Westerås
—, den enda af naturen sjelf angifna väg. En jernväg från Stockholm, hufvud¬
sakligen i samma rigtning med denna mycket befarna och inom 5 till 6 mils
utsträckning af 150,000 tunnland åker och äng af den bördigaste beskaffenhet
omgifna väg, skulle för de derifrån utgående mångfaldiga produkter bereda en
lättare tillförsel till hufvudstaden samt öfver Sala befordra afsättning till bergs¬
lagen för dessa produkter, jemte det den för den skogsbehöfvande slättbygden
öppnade tillträde till den ofvanför liggande skogstraktens alster. Det inom lä¬
nets sydligare del allt mera kända behofvet af lättad afsättning samt tillgång på
förnödenhetsvaror, såsom fisk, salt, kalk, specerier, tobak och manufakturalster
m. m., hade också tillskapat ett slags handelsort, hvarest, för beredande af till¬
gång på dessa varor till billigare pris än som i de aflägsna städerna kunde er¬
hållas, ett i temligen stor skala drifvet bolag, under benämning af ”varu-
anskaffningsbolaget”, beredt utbyte af dessa varor mot slättbygdens produkter.
Man hade invändt, att denna trakt, såsom i söder och öster gränsande till Mä¬
laren, vore i mindre behof af kommunikationsmedel; men den största slättbyg¬
den låge på ett afstånd af 2 till 3 mil från Mälaren, och under den del af
året, då landtmannen företrädesvis hade varor att aflåta, eller om hösten efter
sädens och rotfrukternas inbergande, stängdes kommunikationsleden genom Mä¬
larens isläggning. Under flere på hvarandra följande år hade seglationen på
49
Mälaren afstannat i början af November, just då skörden af rotfrukter slutat och
innan landtmätaren hunnit aftröska något af sin gröda. Exporten af spannmål
från Stockholm till Norrländska hamnar eller utlandet fortginge deremot vanligen
längre på hösten, oftast med förmånligare pris än under öfriga tider af året;
meri häraf droge landtmannen föga nytta, då, genom Mälarens tillfrysande o c h
brist på andra kommunikationsmedel, tillfälle för honom saknades att, annat äri
på de vid denna tid ytterst svåra landsvägarne, få sin spannmål förd till Stock¬
ho m. Sådant vore äfven förhållandet med ladugårdens produkter, och sjökom¬
munikationen vore följaktligen, särdeles på en ort der upplagsplatser saknades,
af vida mindre vigt än man ville tillmäta densamma.
Uti Westerås lån hade man, redan vid sammanträde inför länsstyrelsen
den 10 Juni 1858, blifvit ense om följande tvenne förslag: det ena, att uti
stambanesystemet för jernvägar i riket borde ingå en väg i nordlig rigtning från
trakten af Westerås och trakten af Sala, derifrån åt trakten af Hedemora samt
vidare norrut; och det andra, att stambanan från Stockholm genom Upland
måtte dragas mot Örsundsbro och vidare vesterut öfver Sagåri', så att dervid äf-
såges en lämplig förening med förstnämda baristrä ökning i rigtnirig dels mot
Sala och dels mot Westerås, hvarifrån denna bana öfver Köping och Örebro
borde förenas med den från Göteborg genom Westergötland under anläggning
varande stambanan. Vid det den 10 Februari påföljande år inför länsstyrelsen
och undersöknings-kommittéens delegerade i Westerås hållna sammanträde ut¬
talade sig äfven pluraliteten af de närvarande för dessa förslag. Då afgaf äfven
länets hushållningssällskap förslag till, bland andra, följande jernvägsförbindelser,
nämligen: l:o en jernväg i nordlig rigtning öfver trakten af Sala samt derifrån
i rigtning åt Hedemora och vidare norrut, för upptagande af den öfverlägsna tra¬
fik, som ägde rum emellan Dalarne och Westerås; och 2:o en jernväg från
Stockholm genom Upland mot trakten af Orsundså, derifrån vesterut mot
gränsen af Westmanland samt vidare öfver Sagån i en sådan rigtning, att
densamma der, i trakten af Sevalla kyrka, kunde utgrena sig såväl åt Sala, till
förening med den i första punkten omnämde bana i nordlig rigtning, sorn ock
åt Westerås, så att, på samma gång denna utgrening öppnade en lämplig
jernvägskommunikation mellan Westerås och Stockholm, densamma tillika ut¬
gjorde förbindelsen mellan Westerås och Sala för den trafik, som på deri i för¬
sta punkten omnämde bana ginge till och från Dalarne, samt att jernvägen vi¬
dare fortsattes från Westerås i vestlig rigtning till förbindelse med Köping-
Hults jernväg. Länsstyrelsen afgaf äfven sedermera, den 16 Maj 1859, utlåtande
i saken, hvilket, såsom innefattande de i orten allmännast uttalade åsigterna,
torde vara lämpligt att här återgifva i dess hufvudsakliga delar, så vidt de höra till
nu förevarande ämne. Länsstyrelsen beräknar nämligen, att modernäringen, jord¬
bruket, i Westmanland skulle öfverstiga bergshandteringens produktionsvärde med
7
50
emellan 14 och 2 millioner riksdaler, detta senare antaget att uppgå till något
öfver 44 millioner riksdaler. Hvad af jordbruks- och ladugårdsalster blefve före¬
mål för omsättning, kunde beräknas till nära 3 millioner riksdaler årligen. I
Orebro län förhölle sig bergsnäringen till jordbruket som 5 till 3, och i Koppar¬
bergs län låge bergsnäringen ännu mera öfver. Bergshandteringen blefve dock
en hufvudfaktor äfven för Westmanland, och borde derföre vid anläggandet af
jernvägar i länet afses i bredd med jordbruket och handeln, ehuru bergshand¬
teringen, såsom beroende af tillgång på malm och brännmaterial jemte drifkraft,
icke uti sig innebure en sådan kraft till utveckling och så stor sjelfständighet,
som jordbruket och ladugårdsskötsel^ Näst jordbruk och bergshandtering vore
den tredje näringsgrenen, handeln, af största vigt i fråga om transporter och vid
bestämmande af jernbanors rigtning genom länet; ty man borde besinna icke
allenast handelns allmänna egenskap att vara ett medel för de öfriga näringar-
nes lyftning, utan ock det särskilda förhållandet, att Westmanlands läge gåfve
handeln en stor vigt såväl för länets spannmålsproducerande trakter och bergs¬
lag, som äfven för de kringliggande provinserna, derigenom, att spannmål i
mängd fördes till bergslagen, och att Dalarne behöfde från Stockholm hämta både
tyngre varor, såsom salt, sill, strömming, lax, torrfisk m. m., som lättast trans¬
porterades sjöledes till liamnarne i Westmanland, samt kolonialvaror och an¬
dra lättare artiklar, hvilka jemte de tunga sökte transport till destinationsorterna;
ty då Stockholm vore både för import- och exportvaror större och förmånligare
stapelort än Gefle, syntes, oaktadt jernvägsanläggningen mellan sistnämde stad
och Falun, den genom Westerås län gående stora trafiken melian hufvudstaden
och Falu län samt bergslagen, efter hvad erfarenheten började visa, icke
komma att i någon betydligare mån förminskas. Beträffande rigtniugen af stam¬
banan från Stockholm genom Westmanland till Dalarne, syntes tillbörligt afse¬
ende böra göras icke allenast på den vigtiga hufvudregelu, att bergshandteringens
tunga och till en del föga dyrbara produkter i allmänhet transporterades billi¬
gare på vatten, särdeles der öppen sjöled utan dryga kanalafgifter kunde begag¬
nas, och i följd deraf sökte närmaste hamn, utan ock derpå, att för handeln
med sådane från Stockholm till Dalarne bestämda varor, som antingen för sin
tyngd eller sin myckenhet kunde med fördel föras sjöledes till den närmast Da¬
larne belägna Mälarehamn, samma hamns förbindning med stambanan vore af
stor vigt både för Westmanland och Dalarne; och då Sala stad, ehuru der icke
funnes någon betydlig trafik utom vid marknadstiden, dock vore så belägen, att
en stambana mellan Stockholm och Dalarne lämpligen kunde framgå invid eller
i trakten deraf, inskränkte sig naturligtvis frågan om den för Kopparbergs och
Westmanlands läns gemensamma fördelar ändamålsenligaste och klokaste sträck¬
ning af stambanan till den klarare frågan om banans lämpligaste rigtning från Up¬
land till Sala, såsom en gifven punkt. Det vore nämligen tydligt, att om sam-
manbindningsbanan från Mälarehamnen träffade den till Sala gående stambanan på
51
någon punkt, der båda lederne tillsamman upptoge minsta möjliga längd, oell
om en sådan förening kunde ske genom hvardera ledens dragande genom trak¬
ter, som både i afseende på terrängförhållanden och ortförhållanden i öfrigt vore
lämpliga, en sådan föreningspunkt borde företrädesvis väljas. Efter dessa grun¬
der, och i betraktande af de lokala förhållandena, visade det sig, att samman-
bindningsbauan från Mälaren lämpligast kunde förenas med den från Stockholm
till Dalarne ifrågasatta bana i trakten af Sevalla kyrka, i fall stambanan genom
Upland blefve dragen mot Örsundsbro, som låge i den raka linien mellan Stock¬
holm och Dalarne. Denna rigtning genom Upsala län vore i det afseendet äfven
lämpligast för Westmanlands län, att derigenom, och förmedelst banornas före¬
ning i trakten af Sevalla kyrka, en lämplig jernvägsförbindelse med Stockholm
vunnes icke allenast för norra, utan äfven för södra delen af sistnämde län; och
denna jernvägsförbindelse för södra delen af länet vore af så mycket större vigt,
som en sammanbindningsbana genom denna länsdel efter all sannolikhet komme
att i framtiden förena Köping-Hults jernväg med den åt norr från Mälaren
föreslagna banan, och då skulle tillföra norra stambanan en stor tillökning i
både varu- och persontrafik. En dylik sammanbindningsbana vore äfven af stor
vigt för trafiken i Orebro län, hvilket hade jernvägskommunikation från både
Orebro och Nora till Arboga.
De inom de tvenne län, hvilkas fördel är gemensam i fråga om norra
stambanans utläggning vester om Sigtunafjärden, i afseende derå yttrade me¬
ningar hafva i det hufvudsakligaste blifvit anförda, emedan de, enligt kommit-
terades öfvertygelse, grunda sig på faktiska förhållanden. Till närmare belys¬
ning och utredning af dessa förhållanden hafva äfven inom Westerås län en
mängd detalj beräkningar "blifvit gjorda med hänseende både till de tvenne huf-
vudnäringarna och till alla öfriga i industriel mening på saken inverkande om¬
ständigheter. Ehuru värderika dessa uppgifter än äro, skulle deras meddelande
äfven i sammandrag upptaga ett alltför stort utrymme af detta underdåniga
betänkande, utan att ändock lända till något resultat, enär motsvarande upp¬
gifter saknas från öfriga orter, dem norra jernbanan i hela sin utsträckning är
ämnad att genomlöpa. För en hvar, som är något förtrogen med dessa orters
allmänna förhållanden, kunna sådana uppgifter äfven sägas vara mindre behöf-
liga; och för den åter, som icke vill betrakta saken i sin helhet, utan endast
delvis, kunna de icke heller vara öfvertvgande.
Att kommitterade nu redan i viss mån gått utom gränsen af det ämne,
denna första del af betänkandet har att afhandla, eller frågan om jernvägens
rigtning från Stockholm till Sala, torde i sjelfva ämnets beskaffenhet finna sin
förklaring och sin ursäkt. Den ena delen af banan kan icke tänkas helt och
hållet oberoende af den andra. I sin helhet måste hon hufvudsakligen bestämmas
af de förhållanden, som jordbruk och bergshandtering gifva vid handen; och det
är vidare dessa hufvudnäringars närvarande förhållanden och utveckling, och icke
52
De mili¬
ta riska
skälen.
dem, som i en aflägsen framtid genom landets allmänna odling och stigande
kultur kunna uppstå, man måste hafva i sigte. Det är obestridligt, att af de
orter, om hvilka fråga nu är, den rikaste sädesbygden träffas uti södra och syd¬
vestra delarne af Upland samt östra och sydöstra dejarne af Westmanland; och
kommitterade våga derföre anse sig hafva, genom sitt förslag till jernbanans
rigtning både i hennes utgrening från Örsundsbro tiil Upsala och i hennes fort¬
sättning från örsundsbro öfver Sevalla till Sala, i allo uppfyllt den fordran un-
dersöknings-kommittéen i främsta rummet ställt på denna bana, den nämligen,
att hon bör ”genomskära midten af det spannmålsproducerande landet.”
Innan kommitterade närmare utlåta sig rörande jernvägens antydda sträck¬
ning från örsundsbro till Sala, återstår likväl en fråga, som, vid valet af linien
öster eller vester om Sigtunafjärden, i dubbel mening kan sägas vara en strids¬
fråga. Denna fråga är nämligen den om den större eller mindre vigt, som bör
tilläggas sträckningen af en jernväg ur militäriska skäl, eller ur allmänna strate¬
giska och taktiska synpunkter. Den ledamot af kommittéen, som ensam är för¬
trogen med de ämnen denna fråga afser, har deröfver under komrnitterades öf-
verläggningar muntligen yttrat sig och sedermera skriftligen utvecklat sina åsig-
ter. Uti det af honom sålunda afgifna yttrande hafva kommitterade, hufvud¬
sakligen och så vidt de tilltrott sig kunna äga någon talan i denna för dem
främmande och särskilda vetenskapliga insigter fordrande fråga, instämt; på grund
hvaraf de äfven ansett lämpligt att uti detta betänkande intaga berörde utlå¬
tande, hvilket lyder som följer:
”Bland de på jernvägens sträckning öster eller vester om Sigtunafjärden
inverkande omständigheter, som kommitterade bort pröfva, är äfven dess fördelar
eller vådor i militäriskt afseende med hänsigt å vår krigshärs rörelser mot en
på vår kust landsatt fiende. Denna pröfning bör så mycket hellre ske, sorn både
östra och vestra liniens försvarare hafva i militära skäl sökt finna stöd för sina
åsigter. Den vestra vägens försvarare hafva nämligen ansett en jernväg öster om
Sigtunafjärden vara äfventyrlig, såsom utsatt för att af en från öster kommande
fiende kunna i besittning tagas eller förstöras, så att trupper icke skulle kunna
på denna väg framskaffas till hufvudstadens försvar; då deremot den vestra vä¬
gen vore mera undandragen och skyddad af Mälare-armen ända upp till Up¬
sala, samt i sin fortsättning mera lämplig att från det inre landet uppsamla och
fortskaffa trupper österut. A andra sidan hafva anhängare af östra linien ansett
denna vara att föredraga såsom för försvaret mera gynnande, just för dess när¬
mare och mot kusten mera framskjutna läge.
”Vid pröfningen af detta ämne bör den tanken ligga till grund, att dä
freden är det normala, ständigvarande statstillståndet och kriget ett undantags-
förhållande, som tillfälligt inträder, så kan ett samhälles fordringar på medel
till förkofran och utveckling af sina industriela krafter icke ställas tillbaka för
de fordringar, krigskonsten kan uppställa. Det är visserligen sannt, att krig,
k
ehuru mer och mindre sannolika, dock städse äro möjliga, äro oundvikliga, och,
då de inträffa, så vådliga för ett folks lif, att man alltid måste på dem vara
beredd. Men hela den utveckling i alla rigtningar på fredlig väg, som ligger i
ett samhälles ändamål, kan icke vridas ur sin naturliga gång, för att gå i kri¬
giska syften. Hvad sorn för dessa senare kan vinnas utan att hämma den förra,
dertill bör den fredliga utvecklingen villigt och med bidragande af sina håfvor
medverka. Men hon kan icke dragas ur sin bana. Ganska många af den fred¬
liga utvecklingens frukter kunna vid ett krig blifva menliga, det vill säga: afen
fiende till sin fördel begagnas. Allt välstånd och alla de anläggningar i ett
land, som äro uttryck deraf, erbjuda för en fiende stora fördelar; sjelfva fattig¬
domen kunde i vissa fall vara ett godt värn; men välståndet banar också till¬
gång till våra egna försvarsmedel. Det är just krigskonstens uppgift att, vid
ett krig, till sin förmån på bästa sätt begagna allt hvad freden fått ostördt
bilda, och det är hennes olycksdigra rättighet att då utan skonsamhet använda
befintligt lif och gods, för att rädda ett högre lif och ett högre godt — statens.
"Vid tillämpning af denna tanke på vägförbindelsernas anläggning i ett
land, vare sig till vatten eller lands, så kan det sägas, att dessa ligga fördelak¬
tigast i militäriskt afseende så snart de ligga fördelaktigast i fredens rigtning, i
statsekonomiens, i varu- och personfortskaffningens. Åtminstone är detta allmän
regel. Stora vägar äro militäriska operationslinie?, ty de framföra manskap och
stridsmedel. Kanaler och jernvägar äro alltid stora vägar. Riktigt lagda, för¬
binda de, i genaste och naturligaste sträckning, landets inre delar, dess folk-
eller varurikaste trakter, med dess inre stora vatten och vigtigare orter, samt gå
till gränsen, för att med främmande land byta folk och varor, eller till hafvet,
för att utföra eller inhämta båda. De kunna då icke annat än äfven ligga för¬
delaktigt för militära behof, för hvilka skyndsam framkomst af stridskrafter och
dessas närande medel från landets inre delar till gränsorterna är det angeläg¬
naste. Under sin sträckning kunna vägarne visserligen, i synnerhet närmare
gränsen, komma att ligga vådligt för ett fiendtligt anfall, men oftast hafva de
då förut gjort oss sjelfva nödig fortskaffningstjenst, och vid ett krig förekomma
så många fall, omöjliga att förutse, hvilka helt och hållet bestämma hvad fördel
eller hvad olägenhet man kan hafva af vägar — hvaribland blott må erinras
om ett, nämligen den fullkomligt okända rigtning, hvaruti en fiende kommer ,
att den våda i militäriskt afseende, som en viss vägsträckning kan ur en
synpunkt anses medföra, motväges af samma sträcknings fördelar, sedda ur
en annan.
”På dessa grunder kan antagas, att de militäriska fördelarne af jernvägar
vanligast icke stå i strid med de statsekonomiska, och att, om de någon gång
icke skulle med dessa öfverensstämma, måste de vara alldeles påtagliga och af
särdeles öfvervägande vigt, för att, framför de nämde statsekonomiska fördelarne,
vara bestämmande i fråga om valet mellan olika bansträckningar.
54
”Om man, med ledning af dessa åsigter, skulle ur blott militärisk syn¬
punkt betrakta de olika bansträckningarne vester eller öster om Sigtunafjärden,
så är obestridligt, att den vestra är, ifrån Stäket, mera undandragen och följ¬
aktligen mera skyddad än den östra, som ligger närmare kusten, och lättare kan
af fiende, som i Roslagen landstiger, förstöras, samt att således den vestra,
om den är fortsatt in i Westmanland, kan säkrare fortskaffa detta landskaps
samt Nerikes och Dalarnes stridskrafter, åtminstone till Stäket, äfvensom att
denna väg är fördelaktigare vid ett återtåg vester ut, emedan den sätter våra
stridskrafter bakom skyddet af den Mälare-arm, som går uppåt Upsala. Å an¬
dra sidan kunde sägas, att, äfven då en fiende landstiger i Roslagen, vore det
icke utan ali vigt att hafva en förbindelselinie, på blott två eller tre dags¬
marschers afstånd från kusten. Men om deremot en fiende landstiger i Söder¬
törn, hvilket kan vara lika sannolikt, äro båda vägarne ungefär lika fördelaktiga
för att fortskaffa trupper och krigsmateriel till Stockholm vester- och nordvest-
ifrån. Lyckas den i Södertörn landstigne fienden att besätta hufvudstaden, kunna
omständigheterna vara sådana, att det är fördelaktigare att draga våra trupper
åt Upland än åt Westmanland. I detta fäll kunde också en jernväg på östra
sidan vara af mera nytta.
”Slutsatsen af dessa betraktelser vore då den, att den våda, som ur mili¬
tärisk synpunkt östra vägen kunde, för vissa antagna fall, äga, till någon del
motväges af dess fördelar under vissa andra omständigheter, och att, om man
också vill tillmäta den förra olägenheten någon större vigt än de senare förde-
larne, kunde den dock icke blifva nog afgörande, för att böra inverka på valet
af banans sträckning.
”Så mycket mera är detta händelsen, som de trupper, hvilka vesterifrån
kunna dragas till hufvudstaden, i allmänhet hafva större fördel att under som¬
martiden, den sannolika krigstiden, begagna ångbåtar, på hvilka å Mälaren ingen
brist finnes. Ett bantåg kan på en gång icke föra mer än en bataljon, eller en
sqvadron med hästar, eller ett batteri med fordon, tross alltid inberäknad. För
en större truppstyrka skulle derföre så många särskilda bantåg erfordras, att
näppeligen i vårt land ett tillräckligt antal vagnar skulle kunna på en jernvägslinie
samlas; hvaraf följden blefve, att samma bantåg finge begagnas att föra trupper
i flere omgångar, men i hvilket fall tidsbesparingen, jemförd med forslingen på
ångbåt, blefve ingen, förutom att man med många ångbåtar hade fördelen att
kunna nära samtidigt afgå och samtidigt framkomma. I allmänhet är det mera
på länga än på korta vägsträckor, som jernvägar hafva vid truppforsling före¬
träde framför ångbåtar.
”Då man vid bestämmandet af vestra banans sträckning genom Söder¬
manland, på hvilken väg likväl de största förstärkningar för vår krigshär vore
att förvänta, icke af militära skäl ansåg sig förhindrad att förlägga jernvägen
öfver Södertelje, helt nära ett förmånligt landstigningsställe, genom hvars besät-
tande all truppforsling söderifrån genast kan hindras, så synes norra jernvägens
dragande öster om Sigtunafjärden, till större delen på två eller tre dagsmarschers
afstånd från kusten, icke kunna ur militära skäl anses innebära någon sådan
våda, att denna jernvägs rigtning, om den eljest ägde företräde, derföre borde
undvikas, helst man på denna väg på långt när icke kan framskaffa så mycket
trupper, som på den vestra stambanan. Skulle militära skäl vid denna senare
banas sträckning fått tala, borde denna icke hafva framgått till Södertelje, utan
från Katrineholm gått öfver Mälare-passet vid Qvickslund, för att genom West¬
manland ansluta till norra banan. I allmänhet kan sägas, att då sjelfva hufvud-
staden har ett militäriskt vådligt läge, så måste alla vägar dit också nära sta¬
den hafva ett sådant. Ett folk, som har den dristigheten att efter förlusten af
det skyddande Finland låta sin hufvudstad vara förlagd i sin strategiska för-
postlinie, synes icke hafva mycket skäl att afse vådorna af vägarne dit från eget
land. Det måste vara beredt på möjligheten af sin hufvudstads intagande vid
första fredsbrott. Ett för fara utsatt jernvägsstycke i dess grannskap är en våda
af så jemförelsevis ringa vigt, att den ej kan förtjena tagas i betraktande.
”På alla dessa skäl, och då den fördel, som ur militärisk synpunkt kan
tillerkännas en jernväg vester om Sigtunafjärden, icke under alla förhållanden
är att påräkna, och då äfven östra vägen kunde för vissa fall hafva större nytta
— så är den ofvannämda fördelen icke så afgörande, att den bör hafva infly¬
tande på banans rigtning, utan denna böra helt och hållet oberoende deraf be¬
stämmas.” —
För att nu återkomma till kommitterades förslag beträffande norra stam-.Linien
banans fortsättning från Örsundsbro till Sala, så torde till en början böra erin-j^g”^'
ras, hurusom, på sätt i det föregående är uppgifvet, Chefen för statens jernvägs-
byggnader, uti sitt den 18 November 1856 afgifna betänkande, ansett West¬
manland böra i afseende på sina kommunikationsanstalter finna sig bäst lottadt,
om det, jemte de från Mälarestranden utgående förbindelser med hufvudstaden
och denna strand tillgränsande provinser, finge en jernbana anlagd i ungefär
midten af länet, eller uti en från Sala vesterut till Frövi dragen linie; men
ehuru den norra stambanans utgrening från Sala i denna rigtning syntes med¬
föra den största nytta, icke allenast för Westmanland, utan som föreningsbana
mellan de norra och vestra provinserna, äfvensom för landet i allmänhet, måste
likväl, i fall lokala svårigheter af den betydenhet uppstode i denna eller nära
derintill liggande linier, att densamma af sådan orsak borde öfvergifvas, ett annat
alternativ antagas, bestående i en linie från Sala öfver Westerås till Köping
och derifrån till Köping-Hult-banan mot vester, hvilken senare linie relativt till
den andra icke hade något annat för sig, än att den gåfve värde och gagn åt
en redan genom enskild försorg börjad banbyggnad, hvilken i annat fäll blefve
utan synnerlig nytta. I sammanhang härmed har bemälde chef, på sätt här
ofvan likaledes är vordet anfördt, tillika yttrat, att under alla omständigheter
56
torde emellertid en särskild bana böra anläggas emellan Sala och Westerås för
den stora mängd tunga varor, som, från de orter hvilka i flere rigtningar om-
gåfve norra stambanan, öfver Westerås på genaste och billigaste väg måste söka
hamn vid Mälaren, för att på detta vatten sedan vidare mot Stockholm och an¬
dra trakter af landet fortskaffas; och skulle på samma väg äfven en stor del
tunga handelsvaror från Stockholm för billigaste transportkostnad komma till de
närmast belägna norra provinserna. Denna mening är äfven godkänd i den of¬
van åberopade, den 28 November 1856 aflåtna nådiga propositionen till Rikets
Ständer, hvilken särskildt fäster afseende på ”en bibana till Mälaren vid We¬
sterås för upptagande af trafiken med tyngre varor, ämnade att från sistnämde
stad sjövägen fortskaffas.” Undersöknings-kommittéen har äfven, ehuru villkorligt
och under förutsättning att rörelsen sådant fordrade, funnit en bibana från We¬
sterås till Sala förtjena afseende, samt såsom föreningsbana mellan norra och
vestra stambanorna förordat en linie från Brovallen i Kopparbergs län — till hvil¬
ken punkt, enligt samma kommittés förslag, banan från Sala skulle sträckas — förbi
Engelsbergs bruk och derefter utmed sjön Amänningens norra strand öfver Ströms¬
holms kanal till Björka sjön i grannskapet af Linde, och vidare till Frövi station
på Köping-Hults jernväg. Hushållningssällskapet i Westmanland har ansett en
jernväg från Köping tili Skinnskattebergs bergslag vara behöflig, och länssty¬
relsen derstädes har antagit, att en stambana, dragen öfver Norbergs grufvefält
och bergslag i vestlig rigtning åt Nerike, skulle befordra transport af Norbergs
malm och tackjern till flere bruks- och skogsdistrikt; men, sedan Strömsholms
kanalombyggnad fullbordats,, skulle fraktprisen på densamma troligen så fälla, att
jernets förande på kanalen i större fartyg och utan omlastning till destinations¬
orterna blefve i de allra fleste fall betydligt billigare, än om det skulle på jern¬
väg fortskaffas,, särdeles sorn fraktprisen på kanalen kunde nedsättas under jern¬
vägens. Bruken vid Hedströmmen och i Skinnskattebergs bergslag skulle äfven
hafva mindre nytta af en utmed Hedströmmen anlagd jernväg, som i nordost ut¬
sträcktes till Norberg, och hvarken jordbruket, handeln eller afseendet å persontra¬
fiken påkallade en stambana från Norberg till Frövi, likasom en jernväg utmed
Hedströmmen vore af så lokalt och partielt intresse, att den i allmänhet ej
kunde förordas eller såsom stambana komma i fråga. Huru beraälde länssty¬
relse uppfattat frågan om behofvet af en jeriivägsförbinde 1 se emellan Sala och
Westerås, är redan angifvet; men då både Chefen för statens jern vägsbyggnader
och undersöknings-kommittéen gifvit denna förbindelse ett underordnad!, rum,
hafva kommitterade ansett det vara af vigt för denna frågas bedömmande att
framhålla, huru de af bemälde chef och kommitté väckta förslagen om norra
stambanans utgrening antingen från Sala eller från Brovallen till Frövi blifvit
betraktade inom den ort, denna sammanbindningsbana skulle till större delen af
sin längd komma att genomlöpa. Denna banas större eller mindre lämplighet
utur synpunkten af allmän nytta tillhör icke kommitterade att bedömma; men
dem åligger deremot att tillse, det norra stambanans utsträckning till Sala måtte
blifva sådan, att den just i det allmännas intresse och således på det minst
kostsamma sätt underlättar den af behofvet synnerligen påkallade jernvägsför-
delsen mellan Sala och Westerås. Detta behof har också i allmänhet blifvit
till fullo erkändt och uppskattadt af undersöknings-kommittéen, ehuru detta er¬
kännande icke ledt till den slutsats, som i förevarande fall synes hafva deraf
bort följa. Det torde dock vara påtagligt, att utan en jernvägsförbindelse mellan
Sala och Westerås kan icke den norra stambanan uppfylla det hufvudsakliga
mål, hvilket, på sätt i det föregående är anfördt, blifvit åt nämde bana anvisadt,
eller att underlätta transporten såväl af jern och andra tunga varor från bergs¬
lagen till närmaste Mälarehamn, som ock af en del tyngre handelsvaror ifrån
samma hamn till norra orterna. Detta synes också tydligen följa af hvad un¬
dersöknings-kommittéen rörande denna fråga yttrat, nämligen att likasom spann-
målsrörelsen hade sin rigtning emellan norr och söder, så hade ock bergsbruks¬
produkterna sökt sig de kortaste vägarne från norr till söder, för att med minsta
kostnad träffa de närmast belägna hamnarne vid Mälaren, hvarifrån desamma
billigast kunnat föras till hufvudstaden för export eller till sådana konsumtions¬
orter, dit sjötransport erbjudit sig. De varor, som utgjorde hufvudsakligaste före¬
målet för transport inom de bergsbrukande orterna, bestode af sådana tyngre
produkter, som, i förhållande till sin vigt, vore af ringa värde, följaktligen icke
kunde bära hög transportkostnad och derföre mera lämpade sig för sjötransport,
såsom vida billigare än jernvägsforsling. Det vore nämligen en känd sak, att
jern vägarne, i anseende till sin stora anläggnings- och underhållskostnad samt
dyrbara rörelsemateriel, omöjligen kunde täfla i billig transport med sjökommu-
nikationerne, utan att deras egentliga företräde låge i den större transporthastig¬
heten och deras oberoende af årstidernas vexlingar. Dessa jernvägarnes fördelar
vöre af mindre värde för bergshandteringen, hvars omfång begränsades af skogs-
tillgångarne, och hvars produkter icke kunde exporteras vintertiden, emedan den
yttre segelleden stängdes af is nästan samtidigt med den inre. Det kunde så¬
lunda icke blifva af någon fördel att under vintern på jernväg transportera bergs¬
brukets eller andra för export ämnade, till Mälarens hamnar ankomne effekter
derifrån till Stockholm eller annan exporthamn, då en allt för betydlig skillnad
i fraktkostnad utan ändamål derigenom skulle uppkomma. Dä t. ex. en centner
jern kostade att föra på Mälaren från Köping och Arboga 10 till 12 öre och
från Westerås 9 till 10 öre, skulle samma qvantitet på jernväg kosta minst 3
öre per mil, hvilket vore lägsta jernvägsfrakten, och således från Arboga minst
48 och från Westerås 30 öre. Härtill komme, att fraktkostnaderna sjöledes
visserligen något ökades i mån af transportens längd, men icke, såsom på jern-
vägarne, stöde i nära direkt förhållande till våglängden. Sålunda gjorde t. ex.
vanlig frakt från Stockholm till Göteborg omkring 37 öre pr centner, och från
r
5 B
Stockholm till Malmö 25 öre, då den på jernväg skulle utgöra till Göteborg icke
mindre än 11 R:dr och till Malmö 1$ R:dr. Häraf syntes, att frakterna sjö¬
ledes ej stöde i förhållande till våglängden, och att man med begagnande af
vattenkommunikation icke allenast kunde göra betydliga omvägar, utan äfven
verkställa omlastningar och erlägga dermed förenade afgifter, såsom hamn- och
kanalumgälder, hvilka icke drabbade jernvägstransporten, utan att fraktkostna-
derne ändock uppginge till samma belopp som på jernväg. Härtill komme, att
jern förädlings verkstäder nes spridda läge, hvilket betingades dels af den nödiga
skogsarealen, dels af den allmännast begagnade naturliga drifkraften vid ström¬
mar och vattenfall, försvårade uppsamlandet på några vissa punkter i samma
sträckning af så stora qvantiteter af deras effekter, att de kunde ingå såsom en
betydande transportartikel på jernvägarna. Vidare anmärker bemälde kommitté,
att de jernvägar, som i stort skulle gagna bergshandteringen, derföre måste så
anläggas, att de dels kunde uppsamla största möjliga qvantitet af råämnen och
produkter så nära produktionsorterna sorn möjligt, dels på kortaste afstånd föra
dem till närmaste till export- eller konsumtionsort förande segelled, hvilket äfven
gällde om den tyngre trävarurörelsen. Samma rigtning från söder till norr rådde
äfven för handeln med import- och fabriksvaror. Den ginge från Stockholm
öfver de norra Mälarehamnarne till de öfre orterna, till dess den möttes af sam¬
ma slags handelsrörelse från Gefle, å ena sidan, och från Göteborg öfver Orebro
eller Wermland, å den andra. Då emellertid af allt detta förmenades klart
framlysa, att hela den större rörelsens rigtning inom den del af landet, som den
norra stambanan jemte en föreningsbana derifrån till den vestra skulle genom¬
skära, och som begränsades af Östersjön, Mälaren och Hjelmaren samt en linie,
dragen från sjön Siljan rätt i söder, äfvensom af Gefle-Dala jernväg, ginge i
norr och söder,, så vore det tydligt, att nämde stambanor måste utläggas så, att
de, med iakttagande af denna hufvudrigt.ning, dels genomskure midten af det
spannmålsproducerande landet, dels och särdeles med afseende på bergsbruket
på det sätt berörde dess distrikt, att de såväl kunde uppsamla större qvantiter,
för att aflemna antingen vid Gefle, Strömsholms kanal, någon af Mälarens ham¬
nar eller andra inre segelleder, som ock inom sjelfva distriktet kunde biträda
med transport af råämnen, malm och tackjern från grufvor och hyttor till för¬
ädlings verkstäder, äfvensom på det sätt, att de underlättade anläggning af större
eller mindre bibanor, som kunde dels på kortare väg föra till hamn, dels från
aflägsnare, högre upp i landet belägna och mera produktiva bergslagsorter inleda
dessas rörelse på stambanorna.
Dessa af undersökuings-kommittéen yttrade åsigter instämma med kom-
mitterades egna, och, af dem ledde, hafva kommitterade föreslagit den norra
stambanans utläggning vester om Sigtunafjärden samt hennes vidare fortsättning,
äfvensom särskildt den föreslagna omvägen af banan öfver Sevalla till Sala före¬
dragits framför den rakare linien från Örsundsbro till Sala just af den orsak,
59
att genom denna, i det hela obetydliga, omväg vunnes den t obestridliga fördelen
af en förbindelse uti kortaste rigtning emellan punkterna Örsundsbro, Sala och
Westerås. Genom det motsatta förslaget, att lägga norra jernvägen öster om
Sigtunafjärden till Upsala och derifrån till Sala samt en jernväg emellan sist-
nämde stad och Westerås, skulle vesterut belägna orter komma i förbindelse
med hufvudstaden genom en jernväg, hvilken, räknad från Westerås till Stock¬
holm, komme att utgöra en längd af omkring 151 mil, om vägen drages öfver
Upsala, men vid pass 14^ mil, om den ledes öfver Örsundsbro rakt på Sala.
Om deremot banan från Örsundsbro föres till en punkt vid Sagån, hvilket vat¬
tendrag måste öfvergås huru än vägen bl ifver utlagd, och denna punkt är så
belägen, att afståndet från densamma både till Sala och till Westerås kan blifva
nära nog lika, så har man naturligtvis dermed vunnit en kortare väg för sam¬
manbindningen af punkterne Örsundsbro och Westerås, utan att betydligt hafva
förlängt afståndet emellan Örsundsbro och Sala. En sådan punkt infaller i trak¬
ten af Sevalla kyrka, eller omkring en mil i nordlig rigtning från punkten Ströms¬
dal, der vestra stambanan, dragen norr om Mälaren, var af den äldre jernvägs-
kommittéen föreslagen att öfvergå Sagån. Någon på särskild undersökning grun¬
dad plan med kostnadsförslag för de af kommitterade ifrågasatte jernvägslinierne
Örsundsbro-Sevalla, Sevalla-Sala och Sevalla-Westerås finnes visserligen icke upp¬
gjord; men uti en af 43 personer, boende dels i Westerås och dels i orten der¬
omkring, undertecknad och till kommitterade ingifven skrift är, med uttalande af
den förhoppning, att kommittéen måtte närmare utreda och bestyrka de stora
och öfvervägande skäl, som förefunnes för norra stambanans ledning vester om
. .A • •
Sigtunafjärden till trakten af Örsundsbro och vidare i nyssnämde rigtning åt
Sala med bibana till Westerås, tillika förklaradt, att de för ändamålets vinnande
beslutat att bekosta upprättandet under innevarande års sommar af en sådan
plan med kostnadsförslag af en dertill förordnad, skicklig person; och har koin-
mittéen vidare, under fortgången af sitt arbete, fått visshet om, att kaptenen vid
väg- och vattenbyggnadscorpsen Nerman blifvit utsedd och jemväl åtagit sig att
uppgöra merberörde plan och kostnadsförslag, så snart de förberedande under-
sökningarne, hvilka lämpligast kunde utföras mot slutet af sommaren eller efter
skördetidens slut, hunnit försiggå. De sålunda föreslagna särskilda bandelarnes
längd kan, vid nyssberörde förhållande, endast approximativt angifvas. Med
temlig visshet torde den likväl kunna antagas vara den härnedan beräknade. —
Då nu vägen från örsundsbro till Sala utgör 4,0 mil och från Sala till W esterås
.'U mil, skulle en jernvägslinie, som öfver Sala förbunde Westerås med Örsunds¬
bro, uppgå till 8t'5 mil. Deremot, om, jemlikt kommitterades förslag, i stället
för den raka linien emellan Örsundsbro och Sala, jernvägen utlägges med en
böjning mot vester till trakten af Sevalla kyrka, blir våglängden från Örsundsbro
till Sevalla 3£ mil, från Sevalla till Sala 2 och från Sevalla till Westerås li¬
nu!, eller således en sammanräknad längd af 6» mil. För den stora trafiken mel-
60
lan Stockholm och Gefle-Dala-banan öfver Örsundsbro kan vägen visserligen, till
följd af omvägen öfver Sevalla, komma att förlängas med högst ? mil, men ge¬
nom denna omväg vinnes deremot den väsendtliga fördelen, att de vesterut be¬
lägna orterna få sin väg till hufvudstaden förkortad med något öfver 3 mil, så
att afståndet från Westerås till Stockholm blifver omkring 11 mil i stället för
14f?i; men då, enligt hvad undersöknings-kommittéen uppgifvit, linien Stockholm-
Opsala-Sala utgör en längd af 11 mil 28600 fot, och linien Stockholm-Or-
sundsbro-Sala uppgår till 10 mil 21700 fot, blifver, om linien Stockholm-Or-
sundsbro-Sevalla-Sala beräknas till 11 mil 9260 fot, sistnärnde linie ändock ^
mil kortare än den östra öfver Upsala till Sala. Att jernvägen från Örsundsbro
till Sala, antingen den utlägges i den rakare rigtningen eller med en böjning åt
Sevalla, kommer att genomgå orter, som både i afseende på folkmängd och
fruktbarhet äro vida öfverlägsna dem, genom hvilka, enligt det motsatta för¬
slaget, en linie från Upsala till Sala finge sin sträckning, är i det föregående
redan anmärkt.
Kostnads- Det återstår nu att redogöra ej mindre för den kostnad, hvartill anlägg*
°skateför- nill§en den föreslagna jernbanan från Stockholm öfver Örsundsbro till Sala,
hållanden, med grenbana från Örsundsbro till Upsala, kan beräknas, än äfven för de all¬
männa tekniska förhållanden, hvilka för frågans bedöm mande äro af vigt.
Med undantag af den af kommitterade förordade bansträckningen från
Örsundsbro öfver Sevalla till Sala, äro de öfriga alternativ-linierua undersökta
och kostnaden för deras anläggning beräknad, på sätt af undersöknings-kommit-
téens merberörde betänkande inhämtas. Dessa undersökningar och beräkningar
hafva så utfallit, att’ linien Stockholm-Upsala-Sala, med en väglängd af 11 mil
28600 fot, anses n erfordra en anläggningskostnad af 9,222,106 R:dr, hvaremot
linien Stockholm-Örsundsbro-Sala, med en längd af 10 mil 21710 fot, skulle
kosta 7,428,179 R:dr, så att en skillnad uppstår till förmån för linien Stock¬
holm-Örsundsbro-Sala af 1 mil 6890 fot i längd och 1,793,927 R:dr i anlägg¬
ningskostnad. En jernvägsförbindelse mellan Örsundsbro och Upsala, med en
väglängd af 2 mil 11600 fot, är beräknad till 1,597,911 R:dr, och hela den
erforderliga banbyggnaden för att sammanbinda Stockholm, Upsala och Sala öfver
Örsundsbro, med en sammanlagd väglängd af 12 mil 33310 fot, komme att
medföra en kostnad af 9,026,090 R:dr. Deraf visar sig, att om förbindelsen
emellan Stockholm, Upsala och Sala sker öfver Örsundsbro, kan sålunda ytter¬
ligare en banlängd af 1 mil 4450 fot byggas för ett pris, som med 196,016
R:dr understiger kostnaden för linien Stockholm-Upsala-Sala. I tekniskt afseende
har förekommit, att linien Stockholm-Upsala-Sala visar 127050 fot i längd med
lutning af 1 fot på 100, 82050 fot med 1 på 200, och 52900 fot med 1 på
300, då åter lutningarne på linien Stockholm-Örsundsbro-Sala, med grenbanan
till Upsala, visa endast 94050 fot med lutning af 1 på 100, 101650 fot med 1
på 200, och 30900 fot med 1 på 300; hvadan ock undersöknings-kommittéen
61
förklarat, att, såsom orden lyda, ”beträffande lutningarne, linien öfver Örsundsbro
till Upsala och Sala visserligen har ett företräde, då de med 33000 fot i längd
af 1 på 100 och 22000 fot af 1 på 300 understiga dem på linien öster om
Sigtunafjärden, hvaremot dessa senare understiga linien vester om samma fjärd
med 19600 fot af 1 på 200.!‘
Beträffande särskildt förhållandet i nu ifrågavarande afseende med den af
kominitterade föreslagna linien Örsundsbro-Sevalla-Sala, så är ofvan redan an¬
märkt, hurusom, under förutsättning af det allmänt erkända behofvet af en jern¬
väg från Sala till Westerås, en sådan förbindelse mellan dessa städer kan tän¬
kas utförd på tvenne sätt, hvarigenom uppkomme i ena fallet, om jernvägen
lades i den rakare rigtningen mellan Örsundsbro och Sala samt derefter linien
Sala-Westerås utfördes, en väglängd af ungefär 8Tb mil, då deremot, i andra
fallet, den af kommitterade förordade böjningen i vester åt Sevalla för en från
Örsundsbro till Sala gående jernväg möjliggjorde en kortare jernvägsförbindelse
mellan Sevalla och Westerås, samt sålunda underlättade verkställigheten af ba¬
nans såsom nödig ansedda fortsättning ifrån Sala till Westerås, då, på det hela,
föreningen af punkterna örsundsbro, Sala och Westerås fordrade en väglängd af
endast omkring 6| mil, och i följd deraf vore UV mil kortare än jernvägen en¬
ligt det förra alternativet. Sammanställas nu dessa väglängder och jemföres
tillika den kostnad, som genom nyssnämde jernvägsliniers utförande i ena eller
andra sträckningen kan med sannolikhet antagas uppkomma, så, och vid det för¬
hållande, att terrängen för en banlinie från Örsundsbro öfver Sevalla och der¬
ifrån såväl till Sala som till Westerås kan anses vara så gynnsam, att anlägg¬
ningskostnaden för dessa linier kan beräknas icke öfverstiga den af undersöknings¬
kommittéen uppgifna kostnaden för bansträckningen emellan örsundsbro och
Sala, eller i medeltal 670,000 R:dr per mil, utfaller en sådan jemförelse på sätt
som följer, nämligen:
första alternativet:
från Örsundsbro till Sala, 4-n mil R:dr 3,097,289: —
» Sala till Westerås, 3£ » » 2,345,000: —
Summa 8TV mil R:dr 5,442,289: —
andra alternativet:
från Örsundsbro till Sevalla, högst 3? mil R:dr 2,177,500: —
» Sevalla till Sala, 2 » » 1,340,000: —
» Sevalla till Westerås, lf » » 1,088,750: —
Summa 61 mil R:dr 4,606,250: —
Af denna jemförelse följer således, att det sannolikt skulle leda till en
besparing i anläggningskostnaden af 836,039 R:dr, om banan, i stället för att
dragas öfver Örsundsbro direkte till Sala, toge rigtningen till trakten af Sevalla,
62
och att, på sätt redan är anfördt, vägen emellan Stockholm och Gefle-Dala-
banan väl komme att med högst | mil förlängas, men att deremot de vesterut
belägna orterna finge mer än 3 mil kortare väg till hufvudstaden, så att afstån-
det från Westerås till Stockholm blefve , omkring 11 mil i stället för 14 G- Icke
desto mindre blefve linien Stockholm-Örsundsbro-Sevalla-Sala kortare än linien
Stockholm-Upsala-Sala, och då anläggningskostnaden för denna är antagen till
9,222,106 R:dr, men för den förra, efter hvad visadt är, icke torde kunna be¬
räknas högre än till 7,848,390 R;dr, så visar sig en besparing till förmån för
linien Stockholm-Örsundsbro-Sevalla-Sala af 1,373,716 R:dr, — en summa, som
på 224,196 R:dr när är tillräcklig för anläggning af grenbanan från Örsundsbro
till Upsala; och då till nämde belopp 1,373,716 R:dr äfven lägges den bespa¬
ring, sorn uppstår af banans anläggning öfver Sevalla med utgrening till Sala
och Westerås, jemförd med väganläggningen öfver Örsundsbro till Sala och der¬
ifrån till Westerås, eller 836,039 R;dr; så lemua dessa besparingar af tillsam¬
man 2,209,755 R:dr full tillgång och tillochmed öfverskott för byggande af
grenbanan från. Örsundsbro till Upsala., antagen att kosta 1,597,911 R:dr. Jem-
föres åter linien Stockholm-Upsala-Sala-Westerås öster om Sigtunafjärden, i an¬
läggning beräknad till 11,567,106 R:dr, med linien Stockholm-örsundsbro - Sevalla,
jemte dess utgreningar till Sala och Westerås upptagen till 8,937,140 R:dr, så
visar sig besparingen 2,629,966 R:dr till förmån för Sevalla-linien ändå mera
tillfyllestgörande för en banas anläggande mellan Örsundsbro och Upsala.
Emellertid, och ehuru undersöknings-kommittéen, på sätt nyss är visadt,
uppgifvit, att, oaktadt den större sammanräknade längden af banorna vester om
Sigtunafjärden, d. v. s. banan från Stockholm öfver Örsundsbro till Sala och
grenbanan från örsundsbro till Upsala, kostnaden för deras anläggning beräkna¬
des vara 196,016 Ruhr mindre än samma kostnad för den östra sträckningen
öfver Upsala, anser sig bemälde kommitté hafva, såsom orden lyda, ”tydligen
ådagalagt, att norra stambanan, anlagd öster om Sigtunaljärden, såväl med af¬
seende på de tekniska som ekonomiska förhållandena har ett afgjordt företräde
framför en annan rigtning öfver Örsundsbro.” Denna, enligt kommitterades upp¬
fattning, nog oväntade slutsats skulle finna sin förklaring uti den nyss förut
gjorda anmärkningen, att då man jemförde räntan å det erforderliga, till nyss-
nämde belopp beräknade högre byggnadskapitalet, omkring 12,000 R:dr årligen,
med underhålls- och driftkostnaden för R mil jernväg, omkring 30,000 R:dr
årligen* hade jernvägen öfver Upsala i rent ekonomiskt afseende ett afgjordt
företräde. Om denna anmärkning må anses förklara det afgjorda företrädet ur
den ekonomiska synpunkten, så lemnar hon dock, i betraktande af hvad under¬
sökningskommittéen förut yttrat, icke någon ledning för bedömmandet af hvaruti
den östra liniens företräde i tekniskt hänseende ligger. Men kommitterade kunna
icke heller för sin del godkänna den afgifna förklaringen i fråga om den större
ekonomiska vinsten. Kommitterade föreställa sig nämligen, att en längre jern-
väg, der den har skäl för sig, eller, med andra ord, der den betingas af för
handen varande, i allmänhet gynnsamma förhållanden, skall genom att upp¬
hämta en större trafik också lemna en större afkastning än den kortare vägen,
äfven om densamma hade lika goda skäl för sig, hvilket kommitterade anse sig
hafva visat, i de fall om hvilka fråga nu är, icke vara förhållandet; och, för att icke
tala om andra länders erfarenhet i det afseendet, torde det äfven vara öfverflödigt
att med exempel ur Sverges egen jernvägsbyggnadshistoria ådagalägga, att den
kortar^ jernbanan icke alltid blifvit föredragen den längre, och detta just af det
uppgifna skälet, att man på den längre kunde uppsamla en större både person-
och godstrafik, samt äfven hade att förvänta en i mån deraf ökad inkomst.
Kommitterade öfvergå nu till andra hufvuddelen af sitt betänkande, eller
frågan om
Jernvägen frän Sala till Korsnäs.
Det är i det föregående anmärkt, hurusom Chefen för statens jernvägs-
bvggnader, i fråga om jernvägens fortsättning från Upsala förmält sig anse en
vestlig böjning öfver Sala och derifrån öfver Dalelfven mot midten af Gefle-
Dala-banan bättre uppfylla rörelsen^ fordringar, än den af den äldre jernvägs-
komniittéen föreslagna raka linien från Upsala till Gefle, och vidare att änd¬
punkten för'den förra linien, ehuru icke uttryckligen nämd, infölle, på sätt den
bemälde chefs betänkande bifogade karta utvisade, vid Storviks station å Gefle-
Dala-banan, äfvensom att undersöknings-kommittéen med tystnad förbigått detta
förslag och i stället förordat stationen Robertsholm, å nyssnämde bana, såsom
den lämpligaste föreningspunkt derstädes för en från Sala i nordlig rigtuing gå¬
ende jernväg. Undersöknings-kommittéen anför i afseende härå, att den låtit
utstaka och undersöka en linie från Sala till Brovallen nära Dalelfven, 2 mil
23950 fot lång, från hvilken punkt tvenne alternativ blifvit undersökta: det ena
öfver Sonbo med öfvergång af Dalelfven vid Brunnbäck, samt vidare öfver Gryt¬
näs och Garpenberg, öster om sjön Grycken, till Robertsholm; det andra, som
följde Dalelfvens högra strand öfver Avesta och Hedemora, öfverginge samma
eif vid Uppbo och fortsatte utmed östra stranden af sjön Runn till Korsnäs.
Den förra linien, eller den mellan Sala och Robertsholm, utgjorde i längd 8
mil 22450 fot, och den senare, eller den mellan Sala och Korsnäs, 9 mil 1080
fot, samt vore således 14630 fot längre. Då de trakter, dessa båda linier ge-
nomginge, till stor det läge inom Gefle stads naturliga område, emedan Gefle
vöre närmaste hamn vid Östersjön, borde kortaste förbindelsen med denna stad
också företrädesvis afses. När en omväg af något mer än 2j mil uppkomme
mellan Brovallen och Gefle öfver Korsnäs, samt denna linie derjemte på om¬
kring 2 mils längd ginge i parabel rigtning med, och på endast 2\ mils afstånd
64
Orternas
önsknin¬
gar.
från Strömsholms kanal, ansåge kommittéen Robertsholm såsom fördelaktigare
anslutningspunkt på Gefle-Dala jernväg, än Korsnäs. Norra stambanan komme
sålunda att vinkelrätt infalla på nyssnämde jernväg, som man träffade midt
emellan båda ändpunkterne, om man nämligen tänkte sig denna jernväg utsträckt
1 mil 23760 fot vesterut från Falun till Forsshufvud vid Dalelfven. Afståndet
från båda ändpunkterna, Gefle stad och Forsshufvud, blefve då lika stort från
den punkt, der den norra trafiken toge en gemensam rigtning söderut mot det
nedra landet. Korsnäs-linien berörde visserligen både Avesta och Hedemora
samt genomginge i allmänhet en folkrikare trakt utmed Dalelfven; men denna
befolkning kunde med lätthet träffa både Gefle-Dala jernväg och norra stam¬
banan, hvilka på två sidor omslöte detta område, och vunne derigenom en mot¬
svarande förminskning i väglängd till Gefle. Linien till Robertsholm berörde
O O O
deremot flere jernbruk, som med stor fördel kunde begagna jernvägstransport,
såväl för sina råämnen som för det för det förädlade jernet, till Gefle. Till¬
verkningen vid dessa bruk och masugnar i Grytnäs, Garpenbergs, Husby och
Torsåkers socknar utgjorde omkring 140000 centner tackjern och 70000 centner
stångjern årligen. — Vid norra stambanans anslutande till Gefle-Dala jernväg
borde dock hufvudsakligaste afseende! fästas på den från Norrland kommande
betydliga trafik, som sökte sig väg till hufvudstaden och vestra orterna, och som
stambanan borde i möjligaste måtto underlätta. Denna trafik ginge till större
delen öfver Falun eller Gefle samt på vintervägar från norr till söder emellan
dessa städer nedåt Sala, Upsala och Stockholm, men skulle till betydlig del på
genare väg kunna inträffa vid Robertsholm och derifrån begagna den kortaste
jernvägen till hufvudstaden och andra för densamma afsevärda orter.
Kommitterade anse sig böra äfven i denna del af ämnet anföra, huru
frågan om en jernväg från Sala i nordlig rigtning blifvit uppfattad inom de pro¬
vinser, hvilkas intresse måste af sådan anläggning vara närmast beroende. De
källor, kommitterade i afseende härå haft att tillgå, äro desamma, som blifvit
omförmälda i förra afdelningen af detta underdåniga utlåtande.
O O
Uti Westerås län har hushållningssällskapet, på sätt här ofvan redan är
anfördt, föreslagit jernvägens rigtning från Sala åt trakten af Hedemora och vi¬
dare norrut, för upptagande af den öfverlägsna trafiken mellan Dalarne och Mä-
lare-hamnen vid Westerås. Detta förslag öfverensstämmer också med det, som
länets vid det redan omnämda, inför länsstyrelsen den 10 Juni 1S58 hållna
sammanträde närvarande invånare afgåfvo. Länsstyrelsen har också förordat
samma förslag i sammanhang med det äfven af hushållningssällskapet väckta,
rörande en bibana emellan Norbergs bergslag och Dalelfven.
Uti Stora Kopparbergs län förekommo, vid det inför länsstyrelsen och un-
dersöknings-kommittéens delegerade den 3 Februari 1859 hållna sammanträde,
trenne olika meningar. Enligt en borde, med afseende på vigten för landet att
genom lättade kommunikationer bereda tillfällen till en utvidgad bergsbruks¬
65
rörelse, Norbergs outtömliga och godartade malmtillgångar sättas i förbindelse
med öfre Dalarnes rikare och ännu obegagnade skogar; och då i öfrigt spann-
målstransport, forsling af rudimaterier för industriens behof samt afsättning af
ortens produkter måste blifva föremål för trafiken på den ifrågaställda jernba¬
nan, skulle hvarje anspråk i dessa afseenden otvifvelaktigt komma att uppfyllas,
om banan sträcktes genom Sala till Strömsholms kanal, derifrån genom Nor¬
bergs bergslag till Hedemora, och derifrån till Korsnäs saint vidare till öfre Da¬
larne. Deremot borde, enligt den andra meningen, jernbanan gifvas den korta¬
ste sträckningen från Sala genom Hedemora till Insjön, Forsshufvud eller Båt¬
stad, såsom försäkrande Dalorten om att med mindre kostnad än annorledes
kunna blifva försedd med sina förnödenheter samt om en lätt afsättning af sina
egna produkter; och, enligt den tredje meningen åter, ansågs väl lämpligt, att
jernvägen ginge från Sala till Hedemora, men derifrån borde vägen, i rigtning
mot Gefle-Dala-banan, förenas med densamma vid Korsnäs, — till stöd för
hvilken åsigt anfördes, att då staten byggde jernväg, borde en sådan väg gifvas
den kortaste sträckning som vore möjlig, samt att det tillkomme näringsidkarne
att genom lämpliga bibanor tillgodogöra sig den fördel och lättade kommunika¬
tion, hvartill den af staten byggda stambanan lemnade tillfälle.
På länets hushållningssällskaps vägnar hade dess förvaltningsutskott till
nämde möte afgifvit af länsstyrelsen infordradt yttrande i ämnet, hvaruti anför¬
des , att länet bättre än de fleste andra behöfde för utvecklingen af sitt industri-
ela lif nya eller lättade kommunikationer; detta förhållande både förklarades och
bevisades af den icke segelbara Dalelfven, det långa afståndet till hafvet, samt
ortens tunga produkter och varubehof. Om emellertid Gefle-Dala jernväg komme
i viss mån, eller åt sitt håll, att underlätta varutransporten, så måste dock
medgifvas, att en jernväg från Westmanland, hvilken finge sin ändpunkt någor¬
städes vid Siljans dalgång, skulle icke allenast ännu bättre lätta denna transport,
utan äfven vara för öfre Dalarnes stora befolkning och utveckling af dess indu-
striela anlag ändå gagneligare. Denna åsigt, som äfven vid näst föregående all¬
männa landtbruksmöte nästan enhälligt gillades, kunde anses i allmänhet vara
länets invånares; och hvad beträffade sträckningen af denna väg, så syntes, som
skulle både i handelns och rörelsens intresse, äfvensom i den större befolknin¬
gens, bäst vara, om ifrågavarande väg från Westmanlands-gränsen leddes åt
Avesta, Hedemora, Stora Tuna och vidare till Insjöns och Siljans vattensystem.
Skulle dernäst en sammanbindning mellan Westmanlands-gränsen och Gefle-
Dala-banan ifrågakomma, ansåge utskottet alldeles obestridligt, att Korsnäs blefve
rätta sammanbindningspunkten, och detta icke endast med afseende på de för¬
delar, som derigenom skulle tillskyndas södra Dalarnes industriela utveckling i
alla rigtningar, utan kanske ännu mera genom den oafvisliga nödvändigheten af
jernvägens utsträckning från Falun till Insjön. Den oförnekade sanningen, att
9
66
de fördelar, som Gefle-Dala jernväg beredde andra delar af länet, blott i ringare
mån kunde komma Oster-Dalarnes stora och folkrika bygd till del, så länge
denna jernvägs ändpunkt icke uppnått Siljans vattensystem, föranledde utskottet
att från ännu en synpunkt betrakta sträckningen af de jernvägslinier, som inom
Dalarne kunde förekomma. Utskottets åsigt, att en jernväg från Westm anlands-
gränsen till Korsnäs snart skulle åskådliggöra nödvändigheten af Gefle-Dala-
banans utsträckning från Falun till Insjön, hade kommit utskottet att jemväl
bedömma frågan under omvändt förhållande, det vill säga: Falu-Insjö-vägen så¬
som den föregående, och Falu-Westmanlands-vägen såsom den efterföljande.
Härvid hade utskottet, efter pröfning af alla för handen varande förhållanden,
ansett jernvägsanläggningen emellan Korsnäs och Westmanland vara nyttig för
bruks- och handels-industrien, men anläggningen af en jernväg mellan Falun och
Insjön deremot i sina verkningar mera direkt välgörande för öfre Dalarnes stora
och fattiga befolkning. Då äfven i betraktande toges, att våglängden från West-
manlands-gränsen till Korsnäs utgjorde omkring 7A mil, men ifrån Falun till In¬
sjön endast omkring 3t mil; oell då således anslag lättare borde kunna vinnas
för den kortare vägen, än för den längre, ansåge utskottet sig för sin del böra
föredraga jernvägsanläggningen från Falun till Insjön framför den från Korsnäs
till Westmanland. Eli sammanfattning af utskottets åsigt om blifvande jern¬
vägars ändamålsenligaste sträckning inom Dalarne vore således följande: i första
rummet: en jernväg från Westmanlands-gränsen förbi Avesta och Hedemora ge¬
nom Stora Tuna till Siljans vattensystem; i andra rummet: en utsträckning af
Gefle-Dala jernväg från Falun till samma vattensystem; och i tredje rummet: en
jernväg från Westmanlands-gränsen förbi Avesta och Hedemora till Korsnäs.
Länsstyrelsen i Falun hade äfven ansett sig böra tillkännagifva sina åsigter
uti ett den 9 Februari 1859 till undersöknings-kommittéen afgifvet yttrande,
hvilket är särdeles sakrikt och upplysande för frågans utredning. Af detta ut¬
låtande torde nu till en början böra anföras den del, som afhandlar frågan om
de jernvägssträckningar, hvilka, enligt länsstyrelsens förmenande, vore för orten
behöfliga. I afseende derå anföres, att genom Gefle-Dala jernvägs anläggning-
vore en stor fördel beredd åt länet. På denna väg kunde, efter nödiga upprens¬
ningar i såväl Oster- som Vester-Dalelfven, trävaror flottas från ej mindre
Öster- än Vester-Dalarne till sjön Runns strand invid Korsnäs, för att derifrån
på jernvägen afgå till närmaste stapelstad, Gefle. Likaså hade flere jernverk inom
Öster-Dalarne, Kopparbergs och Näsgårds fögderier derigenom fått en lättare
transport till Gefle. Genom ombyggnad af Strömsholms kanal samt dennas
sammanbindning med sjön Wessman vore åt Vester-Bergslagens fögderi samt
några jernverk beredd en lättad transport till Mälaren och vidare till Stockholm.
På dessa transportlinier kunde ock länets invånare med mera lätthet hämta sina
behof af specerier och manufakturalster, sill och andra saltvaror; men dessa linier
uppfyllde icke provinsens behof af lättare transport för den spannmål, som år¬
67
ligen måste uppköpas från Westmanland och Upland, samt för afsättning i sist-
nämde provinser af Dalarnes slöjdalster. För detta ändamål erfordrades en jern¬
väg från någon punkt i trakten af Sala till sjön Siljan, helst erfarenheten vits¬
ordat, att den för orten behöfliga spannmål under vanliga förhållanden alltid
kunnat från Westmanland och Upland erhållas för bättre pris än från Gefle.
Denna jernväg borde, för att uppfylla länets hergsbruksidkares önskningar och
behof, antingen beröra Norbergs malmrika grufvefält och Strömsholms kanal,
eller ock genom en bibana med dem sammanbindas, samt sedermera utsträckas
till någon punkt, som genom sjötransport vore förenad med sjön Siljan. —
Efter det länsstyrelsen anfört, hurusom åsigterna i fråga om slutpunkten för
banan vore delade, i afseende hvarå redogörelse här ofvan blifvit lemnad, anföres
vidare, att genom en jernvägsförbindelse mellan sjön Wessman, eller den derin¬
vid belägna sjön Saxen, och Oster-Dalelfven ofvanom Grådafallen inom Gagnefs
socken skulle icke allenast befolkningen inom Oster-Dalarne, utan äfven den
inom Yester-Dalarne beredas en genare och lättare kommunikation med Mälaren
och den del af Westmanland, som genomskures af Strömsholms kanal, hvilken
vore högst behöflig för afsättning af Dal-allmogens slöjdalster, samt för erhållande
af spannmål, för Vester-Dalarnes behof, från Westmanland samt öfriga provin¬
ser omkring Mälaren. Genom denna kommunikation skulle det ock blifva en
möjlighet att inom Oster- och Vester-Dalarne förbruka malm från det malmrika
Grängesberget, beläget på allenast en half mils afstånd från sjön Wessmans
strand. — Beträffande sträckningen af den förstnämda linien emellan trakten
omkring Sala till Siljan, kunde ej nekas, att vägen från Sala till Båtstad hittills
varit den mest begagnade, ej mindre för Falu-trafiken än för Dal-allmogens ut¬
vandringar för erhållande af arbete å andra orter, samt att på en jernväg med
sådan sträckning spannmål för Oster-Dalarnes behof skulle till billigaste pris
kunna orten tillföras; men i betraktande deraf, att Gefle-Dala-jernvägens anlägg¬
ning sannolikt komme att i många fall förändra trafikens rigtning, och, till följd
deraf, vägen från Westmanland till Båtstad blefve mindre allmänt begagnad, samt
att den väg, som emellan Westmanland och Siljansdalen anlades, måste, för att
på en gång motsvara ortens behof af kommunikation med Gestrikland samt när¬
maste stapelstad, Gefle, och tillika bespara kostnaden af tvenne vägars anlägg¬
ning till Öster-Dalarne, sammanbindas med Gefle-Dala jernväg, enär, enligt ur¬
sprungliga planen för denna jernväg, den icke skulle sluta vid Falun, utan fort¬
sättas till Insjön, och att genom begge jernvägarnes förening trafiken skulle å
båda betydligen ökas, — tvekade icke länsstyrelsen att för sin del yttra den öfver¬
tygelse, att den ifrågasatta jernvägen emellan Mälarens och Siljans dalgångar
borde utgå från någon punkt vid Sala och derifrån sträckas till Korsnäs, för att
der förenas med Gefle-Dala-banan, samt antingen beröra Norbergs grufvefält eller
med detsamma genom en bibana förenas. Denna jernväg vore för provinsen den
vigtigaste. Derefter borde ifrågakomma samma banas utsträckning till Siljans
68
vatten vid Insjön; men då det icke kunde väntas, att staten skulle bygga två
jernvägar i samma sträckning på allenast några få mils afstånd från hvarandra,
kunde länsstyrelsen för sin del icke biträda den åsigten, att en jernväg jemväl
borde byggas från Westmanlands-gränsen förbi Avesta och Hedemora genom Stora
Tuna socken till Siljan; hvaremot länsstyrelsen ansåg en jernvägsanläggning
emellan sjön Wessman eller sjön Saxen till Oster-Dalelfven ofvanom Grådafallen
i högsta måtto önskvärd. —
Uti Gefleborgs län hölls sammanträde inför vederbörande den 5 Februari
1859. Utom yttranden och förslag rörande sådana kommunikationsleder, hvilka,
utan att äga sammanhang med stambanesystemet i det hela, hade särskild vigt
för detta län, uttalades, uti ett enskildt, sedermera af samtlige närvarande bi-
trädt anförande, att den bibana, som syntes böra först ifrågakomma att utsträc¬
kas från Gefle-Dala jernväg, vore en från Jädrans station eller trakten derom¬
kring till Ockelbo kyrka, utgörande i längd omkring 3 mil, hvilken vägsträck-
ning om vintern utgjorde stråkvägen för den stora Norrländska trafiken på
Westmanland och en del af Upland och Dalarne, synnerligast vid marknaderna
i Sala, Westerås och Hedemora, samt att från Ockelbo kyrka ginge stora lands¬
vägen till Helsingland och vidare till hela norra och nordvestra Sverge, likasom
ock landsvägarne der sammanträffade från Svartnäs bruk i Dalarne och från
Åmot, Katrineberg och öfrige Ockelbo-jernverken samt från Hamrånge socken.
— Efter det från ortens allmänna produktions- och konsumtionsförhållanden
hämtats stöd för det antagande, att Ockelbo i och för sig utgjorde en ganska
vigtig slutpunkt för en jernbana norrut, yttrades vidare, i afseende på det ämne
kommitterade nu hafva att behandla, att nyssnämde bana blefve af större vigt,
om statens stambana sammanbundes med Gefle-Dala jernväg och om denna för¬
ening skedde vid eller i trakten af Storviks station. På Gefle-Dala jernväg fun¬
nes icke någon lämpligare föreningspunkt för denna sammanbindning, och att en
sådan förening der vore både möjlig och lämplig, visade sig af den okulär-under-
sökning, som på anmodan af Chefen för statens jernvägsbyggnader blifvit verk¬
ställd hösten 1856. För staden Gefle och den derintill närmast liggande trakten
vore måhända en jernväg direkte på Upsala den fördelaktigaste, såsom ofelbart
för förstnämde stads trafik på Upsala och Stockholm den kortaste; men då flere
och öfvervägande stora intressen måste så vidt möjligt förenas och med minsta
möjliga uppoffring för staten tillfredsställas, kunde och borde man icke rimligen
begära, att en orts eller stads största beqvämlighet skulle, med uppoffring af en
mängd andras billiga fordringar och behof, afses; hvarförutan i betraktande borde
tagas, att hvad som förlorades på omvägen till Upsala och Stockholm, lätt kunde
återvinnas genom kommunikation med Westmanland, eller Sala, Westerås och
öfriga vigtiga trakter längs denna linie. De öfvervägande fördelarne af Storvik-
Sala-linien syntes för öfrigt så påtagliga, att man aldrig trott, det någon annan
punkt skulle kunna ifrågakomma. För staten blefve denna bana den rakaste och kor¬
69
tåste. Uplands och Westmanlands spannmål, som redan hade en marknad i
bergslags-socknarne Torsåker och Ofvansjö, der Storvik utgjorde medelpunkten,
kunde derifrån efter omständigheterna afgå på Dalarne och Gefle, eller öfver Jädran
och Ockelbo på Helsingland. För Norrländska trafiken på Sala, Westerås, Up¬
sala, Stockholm o. s. v. samt Dalarne blefve den så beqväm som möjligt; och
borde väl hela denna Norrlands-trafik, som redan just i denna rigtning vöre af
så stor betydenhet, kunna antagas flerfaldiga gånger öfverväga den trafik, som
från annat håll beräknades uppkomma medelst transport af malm från Norbergs
grufvor till Gestrikland, i händelse sammanbindningen skedde vid Korsnäs. Dess¬
utom kunde kommunikation med dessa grufvor utan längre jernvägssträckning
lika lätt, om ej beqvämare, beredas genom bibana till linien Sala-Storvik. — På
grund af allt detta, och då man med oro förnummit, att kommittéen icke låtit
undersöka denna linie, framställdes äfven vid ifrågavarande sammanträde anhål¬
lan, att en sådan noggrann undersökning måtte företagas; för hvilket ända¬
mål till kommittéens närvarande ledamöter då öfverlemnades rapport om den
här ofvan omförmälda okulära besigtningen af meranämde banlinie.
Vid samma tillfälle aflemnades äfven ett skriftligt yttrande i denna fråga,
hvilket, såsom författadt af en om fäderneslandet i allmänhet och de Norrländska
provinserna i synnerhet högt förtjent man, numera aflidne Landshöfdingen Wid¬
mark, torde här böra återgifvas i den del, som det berör nu förevarande ämne. Efter
anmärkning, att beträffande den punkt å Gefle-Dala jernväg, hvarest norra stam¬
banan borde ansluta, två skilda åsigter uttalat sig, den ena, att föreningspunkten
borde blifva vid Storvik, och den andra, att stambanan borde dragas längre i
vester inåt Westmanland och Dalarne samt nära Korsnäs ansluta till Gefle-
Dala-vägen, yttras det vidare vara ganska naturligt, att hela Dalarne med
värme komme att omfatta detta senare förslag, hvilket för nämde landskap be¬
redde en kortare föreningslinie med sydligare orter; men detta förslag strede
dock påtagligen mot icke allenast en dei af Uplands, hela Gestriklands och
Gefle stads, utan i synnerhet emot alla de nordliga provinsernas intressen, eme¬
dan, om denna linie komme till stånd, dessa senare provinsers, uti Statsutskot¬
tets vid föregående riksdag afgifna utlåtande i ämnet, vitsordade behof af lättade
kommunikationer icke på något sätt genom stambanesystemet afhjelptes; hvar¬
emot, i händelse föreningspunkten blefve vid Storvik, norra stambanan närmare
skulle med mellersta och södra Sverge förena de nordligare provinserne och till
någon del afhjelpa deras i jemförelse med rikets öfriga landskap på kommu¬
nikationer vanlottade ställning. Afven med antagande deraf, att norra stambane¬
systemet komme att sluta, när det med Gefle-Dala jernväg förenats, lede det
icke något tvifvel, att sidogrenar på denna senare väg skulle uppkomma, och
ibland dessa en bibana från Jädrans station i nordlig rigtning 3 mil till Ockelbo
kyrka, der en passande begynnelsepunkt skulle blifva för upptagande af Hel¬
singlands och nordliga landskapens personal- och varutrafik, särdeles under vinter-
månaderna, då ångbåtskommunikationen vore stängd, helst då i betraktande toges,
att trafiken äfven vintertiden följde denna rigtning från Jemtland, Herjeådalen
och Helsingland till mellersta Sverges vestliga landskap; hvarföre äfven i de
nordliga provinsernas intresse yrkas, att det förra alternativet, jernbanornas
förening vid Storvik, måtte varda antaget och godkändt. Ehuru Statsutskottet
i sitt ofvannämde utlåtande förespeglat möjligheten deraf, att norra stambanan ,
kunde från Gefle-Dala jernväg framdeles erhålla ytterligare utsträckning till ännu
mera nordligt belägna orter af riket, så ville det dock synas, som skulle lokala
omständigheter, bestående ej mindre i de höga bergåsar, hvilka åtskilde Norr¬
lands stora floddalar, inom hvilka dessutom odlingen egentligen vore samman¬
trängd, än ock de stora afstånden emellan dessa floddalar samt de Norrländska
flodernas betydliga bredd, lägga svåra hinder emot utförandet af nämde plan.
Norrlands egentliga stambana vore Östersjön, från hvilken i nordvestlig rigtning
längs fioddalarne kommunikationsleder till det inre af landet erfordrades, hvar¬
med början för Helsingland redan vore gjord genom tvenne af staten med lån
understödda mindre jernvägar.
Af det vid sist omförmälda sammanträde i Gefle hållna protokoll inhäm¬
tas vidare, att länets hushållningssällskap beslutat den mest odelade tillstyrkan
af undersöknings-kommittéens synnerliga afseende på den här ofvan till hufvud-
sakligaste innehållet intagna muntliga framställning, hvilken ock länsstyrelsen uti
skrifvelse den 8 Februari 1859 för sin del understödt. —
En kort sammanfattning af de önskningar, hvilka uti de tre ofvannämde
länen uttalat sig i fråga om sträckningen af en jernväg från Sala i nordlig rigt¬
ning, gifver sålunda vid handen, att man i Westerås län företrädesvis lagt vigt
på banliniens utläggning till Hedemora; att uti Stora Kopparbergs län åsigterna
så vidt varit delade, att några ansett jernvägen böra framgå till Båtstad eller
Forsshufvud vid Dalelfven i Tuna socken, hvarifrån vattenkommunikation kunde
erhållas till Siljan, sedan slussar blifvit byggde vid Grådafallen i Dalelfven inom
Gagnefs socken, andra önskat en banlinie till Tunstad eller Insjön i Åls soc¬
ken, hvarifrån Dalelfven vore segelbar, och andra åter velat hafva denna jernväg
framgående till Insjön efter förening med Gefle-Dala jernväg vid Korsnäs; hvar¬
emot uti Gefleborgs län, under förutsättning, att den för staden Gefle och orten
närmast deromkring fördelaktigaste jernväg i rak linie mellan Gefle och Upsala
med hänseende till flere andra öfvervägande stora intressen icke borde af staten
bekostas, enhälligt uttalats den önskan, att en jernväg från Sala måtte ledas till
Storviks station å Gefle-Dala-banan. Af denna redogörelse visar sig ock, att
man uti Stora Kopparbergs län icke tänkt sig någon mera i öster gående sträck¬
ning för en från Sala norrut gående jernbana, än linien Sala-Korsnäs, i följd
hvaraf äfven måste antagas, att hvarken linien Sala-Robertsholm eller linien
Sala-Storvik kan anses motsvara Dalarnes allmänna behof af en jernvägsförbin-
delse mellan Sala och Gefle-Dala-banan. —
71
Uti den af kommitterade redan lemnade redogörelse för den tidigare be¬
handlingen af nu förevarande ämne är anmärkt, att redan år 1853 väcktes fråga
om att, medelst anläggning af en enskild jernbana, underlätta den stora trafik,
som öfver trakten af Sala af ålder dels gått ifrån norr till söder med bergsla¬
gens produkter, hvilka på denna väg sökt hamn vid Mälaren för vidare transport
till Stockholm, dels i motsatt rigtning tillfört bergslagen och Dalarnes talrika
befolkning deras behof, synnerligast af spannmål från Westmanlands och Up¬
lands sädesrika slättbyggd, äfvensom att enskilde, för saken intresserade personer
både i Westmand och Dalarne bekostat en noggrann undersökning rörande den
lämpligaste rigtningen och den erforderliga anläggningskostnaden för en jernbana,
dragen från Westerås förbi Sala åt Hedemora med öfvergång af Dalelfven vid
Forsshufvud och vidare utsträckt till Brenäs udde vid Insjön. En beräkning
öfver trafiken visade, att med fordon fortskaffades årligen å denna linie icke
mindre än 211000 skeppund eller 844000 centner gods, och persontrafiken å
en jernbana lagd i denna rigtning antogs, med tillämpning af den Egidyska me¬
toden, komma att lemna en årlig inkomst af 203,000 R:dr. Banan, hvilken till
Forsshufvud beräknades att kosta 6,391,500 R:dr, ansågs böra lemna en årlig
bruttoinkomst af 604,000 R:dr, allt riksmynt, eller omkring 91 procent af an¬
läggningskostnaden. Det är äfven uppgifvet, att samtidigt härmed väcktes för¬
slag om en jernväg emellan Gefle och Falun, och att Rikets Ständer, hos hvilka
framställning gjordes om statens medverkan medelst beviljande af lån till begge
de ifrågasatta jernvägsföretagens utförande, slutligen och på grund af omröstning
i Förstärkt Statsutskott gåfvo sistnämde förslag företräde. Den jernvägslinie,
hvilken då med så lifligt intresse omfattades både i Westmanland och i Da¬
larne var en bland dem, som, på sätt redan är uppgifvet, sedermera vid det
allmänna jernvägssammanträdet i Falun den 3 Februari 1859 ansetts vara önsk¬
värda, och i rigtningen mot sjön Runn öfverensstämmer den ock med den af
kommitterade förordade linien Sala-Korsnäs. Skillnaden består endast uti de
båda liniernas vidare utsträckning sedan de närmat sig sjön Runn; -den förra
linien går vester om nämde sjö, för att förena sig med Siljans vattensystem, då
den senare deremot löper öster om samma sjö för att sammanbindas med Gefle-
Dala-banan.
För att kunna anställa en jemförelse mellan de tre olika linier, om hvilka jemforei-
nu egentligen är fråga, nämligen Sala-Korsnäs, Sala-Robertsholm och Sala-Stor-s® ™ellan
o o o ^ o # liuicrn6
vik, måste man göra sig noga reda för den trafik, som i afseende på personer saia-
ellcr gods redan finnes eller längre tid tillbaka ägt rum. Detta gäller, enligt ’
kommitterades åsigt, såsom en hufvudregel i fråga om hvilken kommunikationtertsholm
som helst, den der har till ändamål att befordra den industriela rörelsens ut-°gt^i,®j[a"
veckling i allmänhet, och i ännu högre grad med hänsyn till jernvägsanlägg-
ningar, hvilka måste förutsätta en sådan redan befintlig och af vidare utveckling
mäktig rörelse, för att kunna återgälda de stora uppoffringar deras anläggning
72
kräfver. Kormnitterade instämma i allo uti det af undersöknings-kommittéen i
afseende härå äfgifna, här ofvan fullständigt intagna yttrande, att bristen på
spannmål i det bergs- och skogsbrukande distriktet, jemte öfverflöd på denna
oumbärliga vara söder om dess gränser, af ålder gifvit spannmålsrörelsen från
Mälare-trakten sin rigtning från söder till norr, likasom bergsprodukterna sökt
sig kortaste vägen från norr till söder, för att med minsta kostnad träffa de
närmast belägna hamnarne vid Mälaren; och att samma rigtning från söder till
norr äfven råder för handeln med import- och fabriksvaror, enär denna handel
går från Stockholm öfver de norra Mälare-hamnarne till de öfre orterna, till dess
den mötes af samma slags handelsrörelse från Gefle, å ena sidan, och från Göte¬
borg öfver Örebro eller Wermland, å den andra. — Detta är det allmänna,
kända och erkända förhållandet, då man betraktar den väg rörelsen tagit från
Stockholm och Mälare-hamnarne till och genom det inre af Dalarne, samt tvärt¬
om. Denna rörelsens gång har, som sagdt, varit sådan från urminnes tider, och
den kan icke i någon väsendtligare grad ledas eller rubbas ur sitt gamla spår
genom hvilka försök sorn helst att gifva den en annan rigtning. Den statseko¬
nomiska visdomen består icke uti konsten att uppfinna sådana nya vägar, eller
afvägar; den måste taga förhållandena sådana de äro och derpå grunda tillämp¬
ningen af sina teorier. De matematiska linierna kunna icke bestämma rörelsens
gång; de äro utan betydenhet, om de uppdragas oberoende af verkligheten och
de lärdomar, hon endast kan gifva.
Kommitterade hafva antagit, att denna den utom all jemförelse större rö¬
relsens rigtning genom Westmanland och Dalarne från söder till norr, och tvärt¬
om, är ett obestridligt förhållande. Redan det dåliga skick, hvaruti den stora, i
denna rigtning gående stråkvägen mellan Falun och Westerås till följd af de
talrika varutransporterna befinnes, är i och för sig ett bevis, som måste veder¬
lägga hvarje invändning mot sanningen af berörde påstående. Skulle dock vi¬
dare bevis i det äfseendet erfordras, så finnes det uti ofvan åberopade, af läns¬
styrelsen i Falun afgifna yttrande, hvilket, i fråga om de inom provinsen mest
begagnade transportlinier, här i korhet återgifvet innehåller, att vägen från We¬
sterås genom Grytnäs, Hedemora, Stora Schedvi och Vika socknar till Falun, äfven¬
som vägen genom Grytnäs, Hedemora, Säters och Tuna socknar till Båtstad, lands¬
vägen förbi Grådafallen, samt vidare vattenvägen på Dalelfven och sjön Siljan till
Mora och Orsa socknar, höra till de främsta vägarne, och att på dem provin¬
sens befolkning till större delen hämtar sitt behof af spannmål, specerier och
manufakturvaror, samt afsänder en stor del af sina produkter af koppar, jern och
hvarjehanda slöjdalster. Betydenheten af nyssberörde i främsta rummet satta
kommunikationslinie visar sig ock af det antal skjutshästar, hvilka, enligt veder-
börandes uppgifter, under år 1855 utgått från de gästgifvaregårdar, som ligga i
eller nära intill denna stora stråkväg. Förhållandet härmed var då följande,
fastän de egentliga varutransporterna, såsom bekant är, då som nu bestriddes af
73
forbönder med egna hästar, och således gästgifvarskjuts dertill blott undantagsvis
kan anses hafva begagnats:
Linien Sala-Korsnäs.
|
|
Gästgifvaregårdens nani n.
|
Ar 1855 ut¬
|
gånget antal
hästar.
|
Sala
|
1,772
|
Bråddbo (Bolandet)
|
1,160
|
Nötmarken (Viggarne)
|
1,963
|
Brunnbäck
|
2,877
|
Avesta *)
|
696
|
Grådö
|
3,053
|
Hedemora *)
|
971
|
Säter
|
1,018
|
Uppbo
|
2,730
|
Strand
|
2,420
|
Falun
|
2,791
|
En jemförelse emellan, å ena sidan, den trafik, hvilken redan finnes och
af ålder funnits i nästan samma rigtning, som en jernbana från Sala till Kors¬
näs skulle komma att få, och, å andra sidan, den trafik, som kan vara att för¬
vänta på de begge alternativ-linierna Sala-Robertsholm och Sala-Storvik, är icke
möjlig vid det förhållande, att några allmänna vägar med lika stor utsträckning
icke äro anlagde i de delar af Stora Kopparbergs och Gefleborgs län, som sist-
berörde två banlinier skulle komma att genomlöpa, ehuru visserligen Roberts-
holmslinien, hvilken till en del komme att genomgå en något mera odlad och
folkrik trakt, i det afseendet har ett gifvet företräde framför Storvikslinien.
Denna omständighet torde i och för sig, om andra skäl saknades, kunna vara
bestämmande vid valet emellan de tre särskilda linierna. Utom de i allmänhet
antydda stora fördelar, en jernväg emellan Sala och Korsnäs skulle medföra både
för Westmanland och Dalarne, finnas ytterligare några grunder för bedömmande
af denna bansträcknings företräde, hämtade från den sistnämda provinsens all¬
männa produktions- och konsumtionsförhållanden, betraktade hvart för sig eller i
sitt sammanhang inbördes. Att till sina hufvuddrag söka angifva dessa förhål-
') Orsaken till det ringa utgångna hästantalet i Avesta och Hedemora torde linnas deri, att
Brunnbäck ligger tätt intill Avesta och Grådö nära Hedemora, hvarföre de trafikerande, som
ej behöfva stadna i dessa städer, resa förbi eller igenom dem.
10
74
landen, torde derföre till ämnets närmare utredning här vara på sin plats. Upp¬
gifterna derom äro till det mesta att återfinna uti länsstyrelsens i Falun mer
än en gång redan åberopade sakrika yttrande.
Dalarnes I fråga om spannmålsproduktionen visar sig, att endast Hedemora, Fol-
nanngs-kärna, Stora Schedvi, Vika, Kopparbergs, Aspeboda, Stora Tuna och Gustafs sock ¬
nar kunna producera spannmål utöfver eget behof. Inom Sundborns, Grytnäs,
Säters och Husby socknar anses sädesproduktionen motsvara, men uti alla öfriga
socknar mer eller mindre understiga det egna behofvet. De betydligaste spann-
målsuppköpen erfordras för Ofvan- och Nedan-Siljans samt Vester-Dalarnes och
Vester-Bergslägens fögderier, hvartill orsaken finnes deruti, att den öfre delen af
Dalarne är öfverbefolkad, och att den högst betydliga jefntillvérkningen uti sist-
nämde fögderi sysselsätter en större befolkning, än som motsvaras af sädespro¬
duktionen. Länets behof af spannmål uppköpes till största delen från West¬
manland och Upland, hvarifrån den dels betingas till jernverken inom länet, oell
dels föres til försäljning i städerna. Från Helsingland köpes något spannmål
för behofvet inom Ofvan- och Nedan-Siljans fögderier, och till Vester-Dalarnes
fögderi betingas, synnerligast under missväxtår, mycket spannmål från Werm¬
land samt till Och med från Westergötland; hvaremot sill, strömming, torr fisk
och salt hämtas till största delen från Gefle. Ortens behof af spannmål och
andra förnödenhetsvaror uppköpas af konsumenterna sjelfva eller bekommas i ut¬
byte mot andra varor. ■— Enligt en till kommitterade inkommen, af åtskillige
handlande i Westerås undertecknad skriftlig uppsats skulle från nämde stad
under vanliga förhållanden afsändas till bergslagen och Dalarne spannmål och
mjöl till belopp af 50000 å 60000 tunnor årligen, hvaruti dock icke vore in¬
beräknad den betydliga qvantitet spannmål, sorn en del allmoge och ägare af
större landtbruk i Westmanland årligen försålde direkte på samma ort. Till¬
förseln af spannmål till torget i Falun, hvarest öfre Dalarnes befolkning till
stor del uppköper sitt behof, är äfven högst betydlig och fortgår nästan under
hela året.
Utom de binäringar, med hvilka allmogen deltager uti bergverkens produk¬
tion, idkar den en mängd sådana, som en gammal och frivilligt iakttagen häfd
fördelat emellan socknarne. Den betydligaste biförtjensten inbringa de arbeten,
för hvilka allmogen utvandrar från de socknar, der den icke har af kolning eller
annat arbete åt bergverken full sysselsättning för den tid, som jordbruket hun¬
nar ledig. Antalet af den allmoge, som för olika arbeten och under olika tider
utvandrar, isynnerhet från Oster-Dalarne, beror af den föregående årsväxten i
orten samt de försörjningsmedel denna lemnar, och kan således icke med någon
säkerhet beräknas. Skogarne gifva anledning och ämnen till många särskilda bi¬
näringar, hvaribland tjärubränning. Allmogen uti den öfre delen af Oster-Da¬
larne förfärdigar båtar och laggkärl m. m. till stort värde hvarje år. Åled dessa
tillverkningar far den årligen till de mera sädesalstrande provinserna och tillbyter
75
.sig spannmål, som Öster-Dal-allmogen äfven i goda år behöfver köpa. Ett qvarn¬
stensbrott i Malungs socken samt kalkstensbrotten i Rättviks och Ore socknar
bereda en del af deras befolkning penningeförtjenster både inom och utom orten;
likaså hafva Orsa socknemän betydlig inkomst, stundom uppgående till omkring
20,000 R:dr, genom brytning och försäljning af slipstenar. Inom Hedemora soc¬
ken förfärdigas plogar, harfvar och liar med flere svartsmiden, som afsättas både
norn och utom provinsen. Allmogen i Folkärna, Grytnäs, Hedemora, Schedvi,
Gustafs och Svärdsjö m. fl. socknar bereder sig en ansenlig inkomst genom fors¬
ling af köpmannagods från Gefle och AVesterås samt af länets produkter dit.
kran Malungs och Lima socknar afgå betydliga qvantiteter af timmer till flera
bolag i Wermland, dit de flottas på bifloder till Klarelfven. Från sistnämde
tvenne och några andra socknar i Yester-Dalarne samt ett par socknar i Oster-
Dalarne afsättes mycket timmer både till Falu bergslag för Falu grufvas behof
och till Korsnäs bolag, hvilket vid sjön Runns strand vid Korsnäs anlagt ett
större ångsågverk. Inom Oster-Dalarne äro skogstillgångar obegagnade, emedan
flottningen å Oster-Dalelfven och Siljan är förenad med större kostnad, än priset
på varan anses kunna medgifva; men utan tvifvel kommer inom en ej aflägsen
framtid liflig trävarurörelse att derstädes utveckla sig, helst vattendrag ej sak¬
nas, från hvilka timmer kan flottas till Oster-Dalelfven samt den del af Siljan,
som inom orten vanligen kallas Orsasjön.
Af malm från Falu grufva tillverkas årligen omkring 4000 skeppund kop¬
par, som förädlas till någon del vid Korsnäs, men för öfrigt vid Avesta, hvar¬
ifrån den transporteras till Westerås och vidare till Stockholm, der den
försäljes. Koppar tillverkas i öfrigt på åtskilliga andra ställen till ett sam-
manräknadt belopp af ungefär 650 skeppund årligen och försäljes likaledes i
Stockholm. Jernbruk och masugnar finnas i nästan alla socknar inom länet.
Tillverkningarne vid de fleste af dessa verk fördes före Gefle-Dala jernvägs full¬
bordan till Stockholm. Alaina för masugnarne hämtas till största delen från
grufvor inom länet och till någon del från Norbergs grufvor i Westmanland.
Kol erhålles från närbelägna skogar inom provinsen och till en icke obetydlig
del från Gestrikland. Utom silfververket i Falun finnas inom provinsen ett
nickelverk, åtskilliga rödfärgsverk samt porfyrverket i Elfdalen och viktriolver-
ket i Falun. Särskildt förtjenar att omnämnas Grycksbo pappersbruk i Koppar¬
bergs socken, hvarest årliga tillverkningen uppskattas till ett värde af 120,000
ä 150,000 R:dr r:mt.
Till besvarande af frågan om de anledningar, som förefinnas till någon
större utveckling af industrien uti provinsen genom i en eller annan rigtning lät¬
tade kommunikationer, anföres, att inom hela den öfre delen af länet finnas stora
skogar, som endast till en mindre del blifvit begagnade för export af trävaror.
Genom upprensning af Dalelfven och denna elfs många bifloder skulle åt dessa
orters invånare beredas tillfälle till afsättning af virke, som, efter flottning på
76
Dalelfven till Torsång, kunde vidare flottas öfver sjön Runn till Korsnäs och der¬
ifrån transporteras på jernvägen till Gefle. Likaledes finnes inom samma orter
god tillgång på vattenfall, der jernverk kunde anläggas, hvilket för närvarande
icke låter sig göras med fördel, emedan transporten af malm, dels landväg oell
dels sjöväg, med flere omlastningar, blifver för kostsam, samt, af samma anled¬
ning, transporten af den tillverkade varan måste blifva för dyr. De inom dessa
orter redan befintliga jernverk anses gifva sina ägare ringa inkomst. Med sä ¬
kerhet kan antagas, att efter lättade kommunikationer emellan nämde orter, a
ena, samt Norbergs och Grängesbergs gruffält, å andra sidan, bergsbruksrörelsen
å ifrågavarande orter koinme att hastigt uppblomstra. Detta mål skulle må¬
hända till någon del vinnas genom Gefle-Dala jernvägs utsträckning till Insjön.
De varor, som genom Dalarnes binäringar frambringas, äro till en del svåra att
transportera, och det är derföre utom allt tvifvel, att tillverkningen af dessa
varor skulle genom lättade kommunikationer betydligen ökas, och måhända äf¬
ven nya fabrikater, till hvilka orten erbjuder råämnen, såsom pottaska, harts m.
m., uppstå.
Af årliga marknader är den, som under Februari månad hålles i Hede¬
mora, den förnämsta. Der försäljas och köpas betydliga qvantiteter af varor från
Norrland, såsom lin, väfnader, smör, fågel, renstekar m. m., äfvensom specerier
och manufakturvaror från Stockholm och Gefle med flere orter. Handeln i stä¬
derna afser allenast ortens eget behof. Sill, strömming, torr fisk och bomulls¬
garn hämtas till det mesta från Gefle, men öfriga handelsvaror från Stockholm.
Den nu lemnade korta teckningen af Dalarnes näringslif visar detta land¬
skaps både tillgångar och behof. De förra, jemförda med de senare, äro fol¬
den större befolkningen obetydliga; men denna befolknings lifskraft och här¬
dighet äro mäktiga att bryta de många svårigheter, en i allmänhet karg natur
förorsakar. Att denna provins bär inom sig frön till en mångsidig och storartad
utveckling, lider icke något tvifvel, och första villkoret för en sådan utveckling
är, der som annorstädes, underlättade kommunikationer. Något är visserligen i
detta afseende gjordt, men vida mer återstår att göra. Till de skäl, kommitte-
rade redan anfört för att visa hvad Dalarne i detta afseende behöfver, skola
ytterligare några anföras; men, innan kommitterade öfvergå till en jemförelse af
de anspråk denna landsort och öfriga provinser, hvilkas fördelar af frågan berö¬
ras, kunna mot hvarandra äga, återstår att taga i betraktande, i hvilken större
eller mindre mån Gefle-Dala jernväg utöfvat inflytande på rörelsens gång och
öfriga näringsförhållanden i Dalarne.
O O
Hvad handeln med import- och fabriksvaror beträffar, har, efter nämde
jernvägs öppnande, denna handel erhållit den inskränkning, att gränsen emellan
de mötande handelsterritorierna kan sägas hafva ordnat sig efter en geografisk
parallel, dragen öfver Säter. På den ifrån norr gående jerntransporten har sam¬
ma bana haft den inverkan, att, af de, enligt lemnad uppgift till undersöknings-
77
kommittéen, till Westerås i medeltal årligen på landväg fortskaffade 72,000 skep¬
pund bergseffekter, hafva tillverkningarne från de nordligast belägna eller egent¬
liga Dal-bruken till belopp af 8000 ä 10000 skeppund sökt transport å Gefle-
Dala jernväg. Spannmålshandeln åter fortgår ännu uti samma utsträckning från
Westmanlands och Uplands sädesbygder till bergslagen och Dalarne, och endast
fran Westerås afsändas, såsom redan är anfördt, 50000 a 60000 tunnor årligen
till nämde provins. Detta förhållande ådagalägger, att tillförseln af spannmål
för Dalarnes behof på nämde jernväg måste vara mindre betydlig; och att detta
behof icke ens kan på den vägen erhållas, följer till någon del af denna jern¬
vägs läge, men har sin egentliga förklaring deruti, att, då Sverge numera van¬
ligen exporterar spannmål, priset å denna vara alltid står högst på sjelfva ex-
portplatserne, det vill i förevarande fäll säga Stockholm och Gefle, uti hvilken
senare stad detta pris nästan utan undantag är och måste vara högre, än i huf-
vudstaden. Om derföre spannmålshandeln skall ifrån dessa exportplatser kunna
taga sin rigtning inåt landet, måste varan tryckas på en gång af det högre pri¬
set och transportkostnaden. Dessutom bör i betraktande tagas, att den inhemska
spannmålen icke förr än sjöfarten, synnerligast på Gefle, i det närmaste upphört
mera allmänt kommer i marknaden, hvaraf följer, att den spannmål, som Gefle,
för att vinna billigaste priset, måste sjöledes hämta ifrån sydligare belägna orter,
icke kan i behöfliga qvantiteter redan på hösten dit framkomma. Endast för
det numera, lyckligtvis under en längre följd af år ovanliga förhållande, att nå¬
gon större import af spannmål från utlandet erfordras, låter det tänka sig, att
priset å den spannmål, som från Gefle korinne att afsättas på Dalarne, skulle
kunna täfla med eller möjligen understiga priset å den spannmål, som ifrån de
inhemska sädesproducerande orterna inom Mälaredalen kunde på landväg pro¬
vinsen tillföras. Ett sådant undantagsförhållande ägde äfven till någon del rum
förlidet år, då omkring 16,000 tunnor spannmål transporterades från Gefle till
Dalarne. Häraf synes tydligt, att Kopparbergs län, som utan undantag, ehuru
mer och mindre, årligen behöfver tillförsel af spannmål, och, till följd af sitt
nordliga läge, oftare än andra söder derom belägna provinser är underkastadt
missväxt, framför allt har behof af en lättad kommunikation med dessa pro¬
vinser, så att Dalarnes talrika och idoga befolkning måtte för billigaste pris få
sina behof af spannmål fyllda; och det är sålunda gifvet, att man inom denna
provins måste anse af största vigt, att en söderifrån öfver Sala anlagd jernbana
erhåller den rigtning, som bäst förmår befrämja detta angelägna syftemål. Kom-
mitterade hafva ock redan uttalat den åsigt, att man, i fråga om jernvägsanlägg-
ningar, i främsta rummet bör fästa afseende på tillfredsställandet af de större och
vigtigare intressen, hvilka sedan längre tid tillbaka förefunnits, samt icke på så¬
dana af mindre vigt, hvilka först kunna vinna någon betydelse genom just det
eller de hjelpmedel, som kunna kraftigt tjena de förra; och i förevarande fäll
gäller det, såsom redan är anmärkt, att underlätta en trafik, hvilken visat sig
78
De Norr¬
ländska
provinser¬
nas in¬
tressen.
vara både af så stor betydelse och sedan långliga tider tillbaka så utbildad, sorn
den hvarom fråga är. Den af undersöknings-kommittéen förordade linien Sala-
Robertsholm går redan på ett afstånd från Sala af vid pass 2§ mil utur den.
uråldriga trafikens stora strömfåra, för att på kortaste väg förena sig med Gefle
Dala-banan, och denna afvikelse skulle göra samma förbindelse endast omkring
. . , ... ®
U fjerdingsväg kortare, än den af kommitterade föreslagna linien till Korsnäs;
hvaremot trafiken från söder till Falun skulle på Robertsholmslinien få en om¬
väg af icke mindre än 2} mil, och för den trafik uppåt Dalarne, som hittills
lemuat Falun öster 0111 sig, blefve, i följd af det ännu större afståndet, denna
linie af föga eller intet gagn. Att den af minoriteten bland kommitterade, i öf¬
verensstämmelse med det af Chefen för statens jernvägsbygguader afgifna första
förslaget, antagna linien Sala-Storvik ännu mindre kan tillfredsställa Dalarnes be ¬
hof, är redan sagdt och i öfrigt uppenbart af denna linies mera ostliga rigtniug
i förening med den omständigheten, att samma linie till nästan hela sin utsträck¬
ning skulle komma att genomgå en ofruktbar och oländig trakt; men då mer-
berörde linie icke, så vidt de kommitterade tillhandakomne handlingar i ämnet
föranleda, är vorden undersökt, kunna de relativa afstånden emellan denna och
de andra ifrågasatte banlinierna icke ens approximativt uppgifvas. Att det rum,
linien Sala-Storvik skulle lemna emellan sig och den stora Dala-trafiken, måste
blifva ganska betydligt, är emellertid gifvet: och då det hufvudsakligaste, 0111
icke enda skälet för rigtningen såväl af denna linie, som af Robertsholmslinien,
uppgifvits vara de Norrländska provinsernas intressen, återstår att utreda, olli
dessa intressen äro af den vigt, att de, med uppoffring af Dalarnes, böra till¬
godoses, och, vidare, örn samma intressen i sjelfva verket kunna tillfredsställas
genom någondera liniens antagande.
Kommitterade medgifva gerna: att de Norrländska provinsernas intressen
äro stora och af vigt såväl för dessa provinser sjelfva, som för hela landet; att
dessa provinser äro mäktiga af en rik och storartad utveckling i mångfaldiga
rigtningar; och att hvarje fosterlandsvän måste med glädje och stolthet föreställa
sig en framtid för Norrland, då denna stora landvidd skall kunna tillgodogöra
sig sina många naturliga förmåner. Kommitterade hafva ock, lika litet i denna
fråga, sorn i öfrigt under detta ärendes behandling, kunnat hysa den åsigt, att,
ur allmän synpunkt taget, en provins har större anspråk än en annan på sta¬
tens medverkan och understöd till befordrande af dess fördelar eller tillfredsstäl¬
lande af dess behof. Frågan kan sålunda endast vara att i de fäll, då särskilda
provinsers önskningar och behof komma i strid med hvarandra och icke kunna
på ett tillfredsställande sätt sammanjemkas, jemföra befogenheten af dessa önsk¬
ningar och omfattningen af dessa behof å ena och å andra sidan, samt på grund
af en sådan jemförelse komma till insigt om det företräde, som den ena kan böra
tillerkännas framför den andra. Att åter söka sammanjemka sådana stridiga in¬
tressen på det sätt, att icke någotdera blifver i någon väsendtlig grad tillfreds-
79
stäldt, kan deremot naturligtvis icke motsvara önskningarne oell behofven, vare
sig å ena eller andra sidan, och lika litet som dylika förmedlingsförsök äro sta¬
ten värdiga-, lika litet äro de för densamma nyttiga, emedan tillgångar oell krafter
derigenom användas i annan rigtning, än som med statens allmänna ändamål är
förenligt. -— Hvad Norrland framför allt behöfver för utvecklingen af sitt indu-
striela lif är transportvägar till hafskusten. Den utmärkte man, hvilkens skrift¬
liga yttrande i detta ämne här ofvan är åberopadt, ansåg också Östersjön varn
Norrlands egentliga stambana, från hvilken kommunikationsleder i nordvestlig
rigtning långs floddalarne till det inre af landet erfordrades. Redan tillförene,
eller uti en år 1857 från trycket utgifven skrift, benämd ”Handlingar rörande
föreslagna jernvägar och vattenkommunikationer inom provinsen Helsingland,” ytt¬
rade samme man följande: ”Likasom i ett kuperadt land, sådant som det hvar¬
om här är fråga, dal- och höjdsträckningar hittills bestämt och framgent komma
att bestämma odlingens gång, så anvisa äfven dessa och andra naturförhållanden
det system, som bör följas vid förbättring af kommunikations-anstal terna. En
blick på den öfver provinsen Helsingland upprättade karta visar, att detta sy¬
stem härstädes lämpligen icke kan vara annat, än att medelst kanaler eller
jernvägar med hafvet förbinda de in i landet liggande, till Ljusnans och Dellar-
nes dalsträckningar hörande lugnvattenytor.” Och efter att vidare hafva uttalat
sin mening med särskildt afseende på tvenne då föreslagna mindre jernvägar,
säger författaren, att ”inom provinsen Helsingland naturen anvisar enahanda ut¬
vägar att bereda kommunikations-anstalter, nämligen sammanbindning medelst
kanaler och jernvägar af de djupt in i landet liggande sjöar och delvis segelbara
floder, hvaraf Wermlands företagsamma inbyggare, till oberäknelig nytta för deras
ort, redan förstått att sig begagna, och det lider intet tvifvel, att dessa utvägar
äfven inom Helsingland komma att tillgodogöras, i den mån erfarenhet om med¬
lens ändamålsenlighet vinnes och stegrad industriel verksamhet påkallar samma
medels användande.” Dessa yttranden anvisa sättet, på hvilket de Norrländ¬
ska provinserna kunna tillgodogöra sig de källor till förkofran och välmakt, af hvilka
de äro i besittning. Men innan de på denna väg hunnit närma sig det stora
framtidsmålet, kunna de icke sägas hafva något egentligt behof af jernvägsför-
bindelse med det inre och söder örn dem belägna landet. Dalarne deremot är,
till följd af sitt läge, utestängdt från det stora vatten, som kan sägas vara en
väsendtlig del af Norrlands rikedom, och Dalarnes behof af förbättrade kommu¬
nikationer i den eller de rigtningar, odlingen derstädes redan framgått, äro af
ganska hög ålder, hvarföre, vid jemförelse af de nya anspråken från de Norr¬
ländska provinsernas sida med de gamla som Dalarne hafva att uppställa, de
senare rättvisligen synas böra få företräde. Ett sådant företräde kan äfven ur
allmän ekonomisk synpunkt sägas vara så mycket mer berättigadt, som alla de
beräkningar, hvilka i dylika fall både ur teoriens och erfarenhetens synpunkt
pläga tillerkännas giltighet, tala för det antagande, att en jernbana, utlagd i den
80
af kommitterade föreslagna sträckning, utom det att hon tillfredsställer det när¬
varandes fordringar, vida bättre än någondera af de öfriga föreslagna linierna
skall återgälda kostnaden för sin anläggning. Den del af de Norrländska pro¬
vinsernas trafik, som begagnar landväg, är icke så betydlig, att en kostsam
jernväg, hufvudsakligast till fördel för denna trafik, bör anläggas. Värdet af de
Norrländska provinsernas produkter, eller smör, lin, fågel, gröfre och finare linne-
väfnader m. fl., om hvilka här är fråga, och hvilka i andra orter årligen afsät-
tas, är troligen ganska betydligt, men dock icke tillräckligt stort, för att dessa
produkter ännu på lång tid kunna behöfva en särskild jernvägsförbindelse med
det inre landet söderut. Dessa produkter äro äfven på vintermarknaderna i Fa¬
lun, Hedemora och Sala föremål för en liflig omsättning, hvilken omständighet
utvisar, att denna handel äfven söker landets inre städer och icke uteslutande
Upsala och Stockholm.
I frågan åter, huruvida de Norrländska provinsernas intressen kunna i
vidsträcktare mån gynnas och tillfredsställas genom att antaga vare sig linien
Sala-Robertsholm eller linien Sala-Storvik, måste man, vid öfvervägande af skä¬
len för och emot, hysa ganska stora tvifvel. Då denna trafiks förmenta behof
väl egentligen skulle bestå deruti, att densammas förbindelse med hufvudstaden
genom endera af dessa jernvägslinier underlättades, synes det föga troligt,
att meranämde trafik skulle vara betjenad med att t. ex. följa linien Gefle-
Robertsholm-Sala till Stockholm utefter en vägiängd af 25f mil, då stora kom¬
munikationsvägen mellan Gefle och Stockholm utgör endast 17f mil. De Norr¬
ländska ifrågavarande produkterna fortskaffas vanligtvis med egna hästar, och det
torde derför vara, lindrigast sagdt, tvifvelaktigt, att denna varutrafik skulle finna
med sin fördel förenligt att hellre färdas en omväg af minst 8 mil på jernväg
från Gefle, dit den begagnat vanliga fordon, än att med samma fordon fort¬
sätta raka vägen. Genom banans dragande åt Robertsholm finge, såsom förr är
sagdt, trafiken mellan Sala och Falun en omväg af omkring 2;' mil, då trafiken
från Norrland skulle genom att gå öfver Korsnäs få en omväg af vid pass 2j
mil, och i betraktande af dessa förhållanden synas både rättvisa och vanliga
statsekonomiska grundsatser bjuda, att den nära nog mest betydande trafiken i
landet icke bör underkastas en väsendtlig uppoffring, eller till och med åsido¬
sättas för en trafik, som, efter vanliga beräkningar, icke kan hämta några större
eller allmännare fördelar af, och sålunda i sjelfva verket icke har någon framtid
i den rigtning, som skulle bestämmas genom den af undersöknings-kommittéen
eller den af kommitterades minoritet förordade linie. Afven antaget, att ett
eller annat tusental lass af förenämde Norrlandsvaror årligen skulle komma att
begagna större eller mindre delar af den af beinälde kommitté föreslagna jern¬
väg i hela dess utsträckning från Gefle till hufvudstaden, vore väl ändå ej detta
tillräckligt skäl för att förkasta en jernväg, som betingas af förhållanden, hvilka
från uråldriga tider fått sin prägel och hvilkas oafvisliga behof derföre icke
81
kunna jäfvas. Det torde i öfrigt böra erinras, att trafiken från Jemtland, Herjeå¬
dalen och vestra Helsingland till en icke obetydlig del går öfver Dalarne till
Falun, och denna trafik måste i följd deraf hafva fördel af en bana från Kors¬
näs till Sala. Skall deremot den trafik, som följer strandvägen till Gefle, hafva
någon verklig och allmännare nytta af en jernväg i sydlig rigtning, måste en
sådan väg ledas i, så vidt möjligt, rak linie från Gefle öfver Upsala till Stock¬
holm. Alla skäl tala ock för anläggningen af en sådan jernväg i en framtid, då
de Norrländska provinsernas behof af utvidgade kommunikationer kan komma
att sådant fordra; men denna tid måste afbidas, ty för närvarande saknas, en¬
ligt kommitterades uppfattning, tillräckliga skäl, för att med dryg kostnad
öppna för Dalarne och Norrland en kommunikationsled, hvilken väl förmenas
blifva för dem af gemensam nytta, ehuru, såsom det ock medgifves, mindre för
Dalarne än för Norrland, men som af redan anförda skäl icke skall blifva i stånd
att i någon vidsträcktare mån tillfredsställa någondera af dessa landsdelars önsk¬
ningar och fördelar.
Kommitterade hafva nu sökt ådagalägga de å andra sidan föreslagna Ro¬
bertsholms- och Storviks-liniernas jemförelsevis ringa vigt både för Dalarne i all¬
mänhet och för de Norrländska provinserna särskildt. Kommitterade hafva ock
anmärkt, att Storviks-iinien nästan till liela sin utsträckning och Robertsholms-
linien till stor del skulle komma att genomgå en ofruktbar och oländig trakt, sorn,
hvad den senare linien beträffar, vidtager norr om Garpenberg och sträcker sig ända
fram till Gefle-Dala jernväg. Ofvanföre Robertsholm möter en landvidd af ännu
mera ofruktbar och oländig beskaffenhet. Denna linie skulle icke mäkta upp¬
fylla någon den större industriela rörelsens fordringar, ty den blefve egentligen
af vigt inom Kopparbergs län för de så kallade Garpen bergs-verken, och inom
Gefleborgs län för bruken vid Robertsholm. Storviks-iinien skulle, såsom redan
är anmärkt, medföra ännu mindre nytta för det förra länet; och denna linie
skulle i sjelfva verket endast komma att motsvara Gefle stads och ortens der¬
omkring önskningar af en jernvägsförbindelse med det inre landet och särdeles
med hufvudstaden. Dessa önskningar äro derföre icke berättigade i samma män,
som de äro lätt förklarliga. Varma fosterlandsvänner kunna, just af kärleken till
sin egen bygd och under inflytelsen af den ständigt vaksamma omtanken och de
rastlösa sträfvandena för dess förkofran och uppblomstring, lätteligen hänföras att
i dessa den egna bygdens fördelar se en vinst för landet i det hela och derföre
äfven icke till sitt fulla värde uppskatta andra delars af det hela önskningar och
behof. Att hvad som är en vinst för någon del af det hela icke kan vara utan
allt inflytande och vigt för detta senare, är visserligen gifvet; men då stridiga
anspråk måste mätas och bedömmas, torde det icke heller vara tvifvelaktigt, att
det mindre intresset bör gifva vika för det större.
De öfvervägande statsekonomiska skäl, hvilka tala för det företräde, kom¬
mitterade gifvit linien Sala-Korsnäs, äro nu hufvudsakligen anförde. Det åter-
11
82
står att redogöra för de skäl, som i fråga om anläggningskostnaden och utur
teknisk synpunkt förekomma vid jemförelse af denna och den äfven undersökta
linien Sala-Robertsholni. Dessförinnan torde dock uppmärksamheten böra fästas
på en ganska vigtig omständighet. Linien Sala-Korsnäs skulle nämligen, utom
sina andra fördelar, äfven medföra den, att, om Norbergs jernväg utsträcktes till
denna linie och Dalelfven, skulle genom denna bibana transporten af malm och
tackjern från Norbergs bergslag till Dalarne och Gestrikland, eller till bruken i
Grytnäs, Garpenbergs, Husby och Torsåkers socknar samt till öfre Dalarnes och
Westmanlands skogar, till stor nytta för dessa provinser befordras, och af icke
mindre vigt vore, att bergslagens produkter kunde på denna väg nedföras till
Strömsholms kanal samt derifrån till andra orter af riket.
Tekniska Beträffande anläggningskostnaden för de båda undersökta alternativen
'nadsföf'" har undersöknings-kommittéen beräknat samma kostnad komma att utgöra: för
hållanden, linien Sala-Brovallen-Robertsholm 5,491,133 R:dr, och för linien Sala-Brovallen-
Korsnäs 4,883,730 R:dr. Vid jemförelse af de båda liniernas tekniska förhål¬
landen förklarar samma kommitté så stor skillnad ej äga rum i stigningar och
kr ökningar, att något bestämdt företräde på grund deraf kan gifvas någondera.
Robertsholms-linien blefve, oaktadt den är 14630 fot kortare, likväl 607,403
R:dr dyrare i anläggning än Korsnäs-linien, om stiguingarne på de 3j milen när¬
mast Robertsholm, der terrängen vore ogynnsam, skulle bibehållas vid det före¬
slagna normala förhållandet af 1 på 100. Genom dessa stigningars reducerande
till 1 på 60 skulle deremot vinnas både en besparing i anläggningskostnad af
1,211,500 R:dr och \ mils ytterligare förminskning till fördel för denna linie;
och då Gefle-Dala-banan redan hade stigningar af 1 på 60 och en derefter läm¬
pad rörelsemateriel, samt trafiken i de fleste fall ansåges blifva gemensam på
denna bana, jemte hennes föreslagna fortsättning till Forsshufvud, och statens norra
stambana mellan Garpenberg och Robertsholm; då, vidare, utan skada för sta¬
ten berörde bandelar från Falun till Forsshufvud samt emellan Garpenberg och
Robertsholm kunde anläggas med samma stigningar, som förefunnes på Gefle-
Dala jernväg, — har undersöknings-kommittéen föreslagit, att staten borde träffa
öfverenskommelse med Gefle-Dala jernvägsbolag att öfvertaga trafiken och för¬
valtningen af sistuämde linie, eller den mellan Garpenberg och Robertsholm, hvil¬
ken, såsom nämdt är, skulle utgöra 31 mil. — Jemförelsen af de båda undersökta
alternativ-liniernas förhållanden i fråga om anläggningskostnaden och uti tekniskt
afseende utfaller sålunda äfven till förmån för Korsnäs-linien; och endast under
förutsättning, att stigningar af 1 fot på 60 finge begagnas, samt att den af un¬
dersöknings-kommittéen föreslagna öfverenskommelse med Gefle-Dala jernvägs
aktiebolag kunde befinnas blifva för det allmänna lämplig och nyttig, skulle nå¬
gon besparing i anläggnings-kostnaden till förmån för linien Sala-Robertsholm
kunna vinnas.
83
Kommitterade hafva härmed, i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts nådiga
föreskrift, sökt utreda de förhållanden och omständigheter, som kunna bestämma
företrädet emellan de två ifrågasatta sträckningarne för en jernväg från Stock¬
holm norrut antingen öster eller vester om Sigtunafjärden, samt jemväl tagit
under öfvervägande och utredning frågan om den för rörelsen* å denna jern¬
väg ändamålsenligaste anslutningspunkt till Gefle-Dala-banan. För bedömmandet
af den lämpligaste sträckningen af en jernväg, hvars ändpunkter komma att
ligga på ett afstånd ifrån hvarandra af omkring 20 mil, hafva kommitterade an¬
sett företrädesvis böra öfvervägas och utredas beskaffenheten af den trafik, som
den norra stambanan i denna utsträckning i främsta rummet borde underlätta
och betjena; och efter en långvarig och mångsidig öfverläggning om och gransk¬
ning af de flera på frågan inverkande omständigheter, som dervid förekomma, hafva
kommitterade ledt sig till den slutsats, att förhållandena inom de orter, som den
ifrågasatta banan, i hvilken rigtning hon än utlägges, kommer att genomskära,
påkalla, att denna rigtning, om ej uteslutande, dock hufvudsakligen bestämmes
med afseende på landets hufvudnäringar, jordbruket och bergshandteringen. Den
föreslagna sträckningen vester om Sigtunafjärden från Stockholm öfver Örsunds¬
bro, Sevalla och Sala till Korsnäs motsvarar bättre detta jernvägens hufvudsak-
liga syftemål, än sträckningen öster om samma fjärd öfver Upsala och Sala till
Robertsholm eller Storvik. Jemte det jernbanan i den förra rigtningen uppfyller
sin vigtiga bestämmelse att befrämja den stora industriela rörelse, som betingas
af de båda omnämda hufvudnäringarne, är hon på samma gång mäktig att
underlätta och befordra den persontrafik, som, beroende af dessa samma närin¬
gar, redan förefinnes och, enligt de vanliga lagarne för den inre rörelsens ut¬
veckling i ett land, måste i bredd med den omnämda stora varutrafiken vidare
tilltaga och mångfaldigas. Jernbanan, sålunda utlagd, går till hela sin sträck¬
ning genom den företrädesvis spannmålsproducerande delen af de landskap hon
berör, och, hvad särskildt beträffar linien från hufvudstaden till Sala, har hon
på ömse sidor om sig den rikaste sädesbygd, som en norr om Mälaren gående jern¬
väg kan träffa. Afven i afseende jaå folkmängden uti.och närmast intill de or¬
ter, banlinien från Stockholm till Korsnäs genomgår, äger denna linie företräde.
En jernbana åter öster om Sigtunafjärden, från Stockholm öfver Upsala till Sala,
måste beröra orter, hvilka med få undantag ända fram till sistnämde punkt äro
de vester om samma fjärd belägna mycket underlägsna både i odling och frukt¬
barhet, och i dessa tvenne fall stå de från Sala utgående linierna till Roberts¬
holm eiler Storvik vida efter linien Sala-Korsnäs. — Genom kommitterades för¬
slag, att en grenbana måtte anläggas från Örsundsbro till Upsala, komma huf¬
vudstaden och universitetsstaden i en lätt och snabb förbindelse med hvarandra.
Denna förbindelse blefve visserligen ändå lättare och snabbare, om jernvägen
lades öster om Sigtunafjärden i så vidt möjligt rak linie mellan de tvenne stä¬
derna, på sätt å andra sidan föreslaget är; men det påstående anhängarne af
Samman¬
fattning
af kom¬
mittéens
utlåtande.
84
detta förslag uppställt, att nämligen banliniens bestämmande i denna sträckning
skulle vara ett oeftergiflig! villkor för den norra jernstambanans framtid, kan
icke godkännas, på de flere skäl kommitterade mot detta påståendes sannolikhet
anfört i det föregående. Man har också velat hämta ett stöd för den östra li
niens företräde "uti det öster om den föreslagna linien liggande fastlandets behof
af en jernvägskommunikation; men den rättvisa, som möjligen skulle kunna till¬
erkännas detta förmenande och dén uppgifna grunden derför, förbises vid tillämp¬
ningen, då man vill hafva jernvägen löpande utmed segelleden ända fram till
Upsala, i påtagligt syfte att genom denna vägens raka sträckning företrädesvis
eller nästan uteslutande se till godo denna stads önskningar, för att ej säga an¬
språk, samt förmenta behof af en jernvägsförbindelse i kortaste linie med liuf-
vudstaden; ty ville man i verkligheten afse det riyssnämda fastlandets fördel af
den ifrågasatta kommunikationsleden, skulle den östra banlinieu, för att kunna be¬
främja dessa fördelar, utläggas i en sådan rigtning, att denna linie blefve nära
nog lika lång som den af kommitterade föreslagna vester om Sigtunafjärden
öfver Örsundsbro till Upsala.
Genom jernvägens af kommitterade föreslagna fortsättning från Örsundsbro
till trakten af Sevalla kyrka blifver visserligen linien emellan Örsundsbro till
Sala något förlängd; men denna förlängning är jemförelsevis obetydlig och utan
något menligt inflytande på trafiken emellan sistnämde punkter, hvaremot genom
denna obetydliga omväg till, eller liniens böjning åt Sevalla såväl de vestra or¬
ternas jernvägsförbindelse med hufvudstaden förkortas, sorn ock anläggningen äf
en jernväg mellan Westerås och Sala underlättas, om hvilken senare vägs stora
vigt och betydelse både för bergsbruket och ,spannmålshandeln allmänna me¬
ningen icke en gång är delad. Vägen från örsundsbro öfver Sevalla till Sala
kommer, såsom redan visadt är, att genomgå folkrika och fruktbara trakter, i
dessa afseeuden obestridligt öfverlägsna de orter, den å andra sidan föreslagna
linien från Upsala till Sala skulle komma att genomskära.
Från Sala till Korsnäs går jernvägen nästan i den uråldriga Dala-trafikens
stora strömfåra, hvilken omständighet i och för sig innebär, att man på denna
väg mötfes af Dalarnes odling och sålunda tillgodoser behof, hvilka i anseende
till sina, så att säga, gamla anor företrädesvis förtjena att behjertas. Linien
Sala-Korsnäs har också en så långt i öster gående rigtning, som en jernväg, för
att blifva af verkligt gagn för Dalarne, kan erhålla; men denna rigtning upp¬
fyller tillika ett annät vigtigt ändamål, då genom densamma uppstår en förening
mellan Gefle-Dala jernväg, å ena sidan, samt Dalarne, Westmanland, Upland
och hufvud&taden, å den andra. Hvarken linien Sala-Robertsholm eller linien
Sala-Storvik förmår i n&gön väsendtlig gråd motsvara Dalarnes behof af en jern¬
väg i sydlig rigtning. Mot båda dessa linier gäller den anmärkning, ehuru mot
den förra något mindre än mot den senare, att de till större delen af sin längd
komme att genomgå ofruktbara och oländiga trakter. Hufvudsakligaste skälet
85
för förslaget om enderäs af dessa linier antagande skulle vara de Norrländska
provinsernas behof af en dem mera omedelbart tjenande jernvägsförbindelse med
det sydliga landets inre delar och med hufvudstaden; men då dessa provinsers
egentligen stora rörelse har och måste hafva sin väg på Östersjön, kan i före¬
varande fall endast blifva fråga om den mindre varutrafiken från Norrland,
eller den handel med Norrländska produkter, hvilken, för dessas afsättning,
söker de inre delarne af Dalarne, äfvensom Westmanland, Upland och hufvud¬
staden. Denna handel har ännu icke på långt när erhållit den utsträckning, att
densamma kan sägas nästan hufvudsakligen för sin räkning eller sitt intresse
fordra anläggningen af en så dyrbar kommunikation som en jernväg. Då en så¬
dan kommunikation, i följd af näringslifvets mångsidigare och större utveckling
inom de Norrländska provinserna, af verkligt behof påkallas, skall den söka sig
den rigtning, som förhållandena redan nu till en del anvisa och som icke kan
blifva någon annan, än att på kortaste väg förena dessa provinser med hufvud¬
staden. Tidpunkten för detta behofs uppfyllande synes dock ännu vara aflägsen,
och i afseende derå, likasom alltid i dylika fall, bör man strängt vidhålla den
grundsatsen, att nära, värma och höja det näringslif, som redan har en bestämd
tillvaro, och icke spilla eller tillochmed förqväfva detsamma genom samhälls¬
krafternas användande i rigtningar, hvilka strida mot odlingens gång samt de
lagar, naturen sjelf och det allmänna välståndets utveckling en gång för alla
fastställt.
Sådant är förslaget, sådane dess grunder. Om det förra finner sin be¬
kräftelse och sitt erkännande i de senare, hafva kommitterade vunnit målet för
denna den vigtigaste delen af sitt arbete. En grundtanke genomgår det hela,
och om denna tanke här funnit sitt rätta uttryck tillhör i första rummet Eders
Kongl. Majit att i nåder pröfva och bedömma.
Slutligen åligger kommitterade att taga under öfvervägande och utredning ismum,™-
de fördelar och olägenheter, sorn anses uppkomma, ä ena sidan, om norra
jernbanan i Stockholm, pä sätt föreslaget är, förenas med den för vestra banan
jernvägen -nu pä Södermalm anlagda bangård, och, ä andra sidan, om
norra jernbanan utan •en slik förening erhåller sin utgångspunkt från holm.
länspligt ställe pä Norrmalm.
Såsom allmän regel lärer väl få antagas, att hvarje afbrott i en kommu¬
nikationsled, hvarigenom förorsakas omlastningar och dermed förknippade kostna¬
der och tidspillan, menligt inverkar på rörelsen och derföre bör sä vidt möjligt
undvikas. Denna regels tillämpning på förevarande fråga fordrar, att de från
norr och söder till Stockholm kommande jernvägar, så vidt sig göra låter, icke
allenast hvar för sig ledas till tjenliga hamn- och upplagsplatser, der varor från
86
och till det inre landet kunna omedelbart lossas och lastas i fartyg och maga¬
siner, utan också att samma jernvägar sinsemellan förbindas för underlättande
af rörelsen mellan olika delar af hufvudstaden och landsorten, äfvensom för obe¬
hindrad kommunikation emellan orterna norr och söder om Stockholm. Mäla¬
rens och Hjelmarens i landet djupt inskjutande vatten, och afståndet från Stock¬
holm till den punkt (Orebro), der en jernvägsförbindelse mellan Sverges norr
och söder om nämda vatten belägua landskap först träffas, tillåta icke heller
något tvifvel om nyttan och behofvet ur allmän synpunkt af en oafbruten jern¬
vägsförbindelse genom Stockholm.
Fördelarne och olägenheterne af regelns tillämpning kunna likväl endast
rätt bedömmas och emot hvarandra afvägas i sammanhang med pröfningen af
det eller de sätt, på hvilka tillämpningen skulle utföras.
Det förslag till sammanbindningsbanans utförande, sorn blifvit af jernvägs-
undersöknings-kommittéen framstäldt, förordar, att denna bana måtte afvika från
iernvägslinien emellan Liljeholmen och Södermalms station, söder om och i när¬
heten af den sistnämda, samt genom en tunnel, utsprängd för dubbel bana under
de södra bergen, framgå uti en båge af 2000 fots radie till och inpå vestra
hörnet af Jernvägen; derifrån ledas på en bank öfver Riddarfjärden, genom östra
ändan af Lindska huset vid Munkbron samt öfver Riddarholmskanalen och f. d.
Geijerska tomten förbi Riksgäldskontorets hus utmed kajen; vidare öfver vestra
hörnet af Strömsborg till Tegelbacken, på hvars norra sida en bangård utfylles
i Klara sjö, hvarifrån linien genomskär några tomter fram till den öppna platsen
norr 0111 Gamla Kungsholmsbrogatan. Ofver Riddarholmskanalen skulle banan
ledas på en murad upphöjning, försedd med hvalf för kommunikationen der¬
under å kanalen, på hvilken upphöjning en gata borde anläggas mellan Flug¬
mötet och Riddarholmen. Öfver Norrström skulle byggas två broar af jern
med 3 spann af 100 fot hvardera på stenpelare, hvarjemte i Klara sjö en till¬
räckligt bred bangård skulle utfyllas, på yttre eller vestra sidan försedd med
lastkaj. Ifrån denna bangård borde banan fortsättas i terrängens plan till den
förut nämda öppna platsen norr om Gamla Kungsholmsbrogatan, midt för Träd¬
gårdsföreningens lokal, der verkstäder, lokomotivstallar och förrådshus skulle
uppföras.
Uti denna plan har Chefen för statens jernvägsbyggnader, hvilken först
väckt tanken på en sammanbindningsbana genom hufvudstaden, föreslagit åtskil¬
liga förändringar, bestående dels deruti, att, på sätt en kommitterade meddelad
plankarta utvisar, banans lutning uti den tunnel, som är i fråga att öppnas un¬
der södra bergen, minskades från 1 fot på 80 eller 85 till 1 fot på 100, under
en krökningsradie af 1400 fot, hvarigenom den för statens stambanor i allmänhet
tillåtna starkaste lutning icke öfverskredes, dels ock i den omständigheten, att
bro i stället för bank blifvit föreslagen öfver Riddarfjärden mellan Jernvägen
och Köttorget, hvarförutan den nya planen upptager från hufvudbanan vid lämp¬
87
liga punkter utgående sidospår till Stadsgårdshamnen, Skeppsbron, Kornhamns-
torg, Munkbrotorget, kajen utefter Riddarholmen samt till ett nytt, å kartan
upptaget, särdeles rymligt salutorg norr om Gamla Kungsholms brogatan, på hvil¬
ken senare vidsträckta och nu obebyggda trakt tillfälle att anlägga en för Norr¬
malms aflägsnare delar så väl behöflig, men hittills saknad båthamn, äfvensom
magasiner m. m., tillika erbjuder sig. Kostnaden för denna jern vägsförbindelse
från och med dess afvikelse från vestra linien strax söder om nuvarande statio¬
nen på Södermalm till och med öfvergången af Gamla Kungsholmsbrogatan,
hufvudstationen vid Klara sjö inbegripen, är förslagsvis beräknad till 3,070,000
R:dr, hvaraf ungefärligen belöper sig:
på banan från södra bangården till Jernvägen genom tunneln R:dr 960,000: —
på banan från Tegelbacken, stationen inberäknad, till Gamla
Kungsholmsbrogatan » 610,000: —
samt på den egentliga sammanbindningsbanan emellan Jern¬
vägen och Tegelbacken » 1,500,000: -
R:dr 3,070,000: -
Enligt denna plan, hvilkens utförande blifvit af Chefen för statens jernvägs-
byggnader förtydligadt under det kommitterade ute pä marken följt den föreslagna
linien, och om hvilken plans närmare detaljer kommitterade anse sig böra hänvisa till
berörde karta, skulle jernvägen genom Stockholm, om man följer dess rigtning från
söder, icke på någon punkt afskära den allmänna gatutrafiken förr än banan lem-
nat Riddarfjärden, hvarefter den visserligen afskär förbindelsen med Köttorget,
en del af Munkbron och Riddarholmen samt, efter öfvergången af Norrström,
äfven med Kungsholmen, och slutligen i närheten af Klara sjö öfvergår de gator,
hvilka sträcka sig ifrån öster igenom Klara församling emot nyssnämde sjö; dock
är, till förekommande af hinder för fotgängare under de tider bantågen passera,
föreslaget, att trappor anläggas under jernvägen vid Köttorget, Riddarholmen
och Kungsholmsbroarne.
Ett annat förslag har jemväl inom kommittéen blifvit ifrågasatt, nämligen att
jernvägen, framdragen genom tunnel under södra bergen, på sätt Chefens för statens
jernvägsbyggnader nyssnämde förslag innehåller, borde från Peter Myndes backe
dragas längs efter Ostra Slussgatan och hela Skeppsbron förbi Gustaf lILs bildstod
och Logården till Lejonbackskajen, derifrån öfver en bro till Carl XIII:s torg och
vidare i en böjning deröfver tili och utefter den s. k. Walirendorffsgatan genom
Berzelii park, samt slutligen derifrån i den rigtning, som, efter hvad förr är nämdt,
blifvit af 1856 års jernvägs-kommitté antagen, till förbindelse med den af sam¬
ma kommitté såsom plats för bangårdsanläggning förordade tomt emellan Sper¬
lingens backe och llumlegårdsgatan, dit en emot hufvudstaden norrifrån sig
sträckande jernbana ansågs böra ledas. Någon kostnadsberäkning har icke blifvit
upprättad öfver detta förslag, och, så vidt det omfattar linien ifrån Jernvägen
Samrnan-
bind-
uings-
banans
fördelar.
88
till Nybron, grundar sig icke heller förslaget på någon för kommitterade bekant
undersökning.
I flere väsendtliga hänseenden erbjuda begge dessa förslag samina fördelar
af en järnvägsförbindelse genom Stockholm. I andra hänseenden åter hafva
kommitterade funnit det senare förslaget, ehuru det synes kunna med mindre
kostnad utföras, underlägset i förhållande till de fördelar, hvilka genom sam¬
manbindningen kunna beredas, och isynnerhet genom de större olägenheter för
trafiken, hvilka derifrån vöre oskiljaktiga, så att kommitterade, på skäl som här
nedan skola vidare utvecklas, ansett sig böra gifva Chefens för statens jernvägs-
byggnader förslag ett obetingadt företräde.
Ehuru endast kort tid ännu förflutit sedan den Stockholm närmast be¬
lägna delen af vestra stambanan öppnades för trafiken, och ehuru denna trafik
icke kunnat visa någon större liflighet, har den redan vunna erfarenheten likväl
varit tillräcklig att bilda en mer och mer stadgad öfvertygelse om behofvet af
jernvägens framdragande från den aflägsna trakt på Södermalm, der stationen
nu är belägen, till någon mera centralt belägen punkt inom hufvudstaden, helst
vid lämplig hamnplats i närheten af Saltsjöns och Mälarens sammanflöde, och
det icke längesedan med sa mycken tvekan betraktade förslaget, att genom en i
södra bergen utsprängd tunnel framdraga banan till Jernvägen, med utgreningar
till Stadsgårdshamnen och Skeppsbron, erkännes numera vara ett oeftergifligt
villkor för varutrafikens utveckling på jernvägen. Det har nämligen visat sig,
att behofvet af omlastning och särskilda transportmedel för fortskaffning af varor
mellan stationen på Södermalm och det inre af staden så betydligt betungar
v ar uforsl ingen, att denna, isynnerhet när frågan icke gäller varusändningar på
långa afstånd från hufvudstaden, med större fördel kan fortfarande bedrifvas
med de gamla transportmedlen. Men äfven för varuförsändningar på längre af¬
stånd blir detta förhållande alltid betungande. Hvad här är sagdt gäller den i
vanlig mening större, af handeln emellan olika orter betingade varuforslingen,
hvarvid varuägaren icke åtföljer transporten, utan i Stockholm bosatte personer
ombesörja såväl afsändning som mottagande af godset. Lider nu redan denna
varuforsling af afståndet emellan jernvägsstationen och det inre af staden, så
måste begagnandet af jernvägen för den högst betydliga dagliga tillförseln och
allmogens dermed förenade upphandling i staden af sina förnödenheter ännu
mera försvåras eller rent af omöjliggöras, så länge jernvägen icke omedelbart
leder till hufvudpunkterna för denna rörelse. I saknad af en dylik anordning
uppfyller således jernvägen icke rörelsens behof och går naturligtvis också i mist¬
ning af den större inkomst, sorn under motsatt förhållande vore att förvänta,
äfven om icke någon tillökning i frakten betingades. Men en billig tillökning,
89
icke blott motsvarande den ökade våglängden efter vanlig taxeberäkning, utan
ock något derutöfver, skulle tvifvelsutan villigt erläggas, då i allt fall denna till¬
ökning icke på långt när behöfde uppgå till någon med begagnandet af särskilda
transportmedel jemförlig kostnad.
Måste nu på dessa ur redan vunnen erfarenhet och sakens egen natur
hämtade skäl, hvilkas giltighet svårligen kan bestridas, vestra stambanan såväl
för trafikens behof som för vinnande af ökad jernvägsinkomst framdragas genom
en tunnel till Jernvägen, och måste äfven af samma oeftergifliga skäl norra
stambanan framgå till de inre delarne af Norrmalm samt hamnplats vid Mälaren
eller Saltsjön, så äga också samma skäl fullkomlig giltighet för de begge banor¬
nas förening. Ty lika litet som varuforslingen emellan de södra orterna och
Stockholm kan sägas hafva sin slutpunkt vid Jernvägen, lika litet kan ock varu¬
forslingen emellan Stockholm och de norra orterna anses hafva sin slutpunkt i
trakten af Klara sjö eller Nybrohamnen. Och i alla de händelser, då varufors¬
lingen till och från de södra orterna påkallar förbindelse med sjelfva staden
inom broarne eller med Norrmalm, eller varuforslingen till och från de norra
orterna har behof af förbindelse med sjelfva staden eller med Södermalm, skulle
också behofvet af omlastning och särskilda transportmedel, som nu fördyrar och
försvårar anlitandet af jernvägen med dess aflägsna banstation på Södermalm,
utöfva samma inflytande, äfven om den ena stationen läge vid Jernvägen och
den andra vid Klara sjö. Utan jernvägens sammanbindning genom Stockholm
och på ett sådant sätt, att sidospår kunna utläggas till de hufvudsakligaste torg¬
platserna, går äfven förlorad, så för landsbygden som för jernvägen och hufvud-
staden, all den högst betydliga fördel, som kunde hämtas deraf, att den dagliga,
från en eljest mer och mer vidgad krets tillflytande torgtillförseln begagnade sig
af jernvägen.
Likasom det för underlättande af varuforslingen till och från Stockholm
således, enligt kommitterades tanke, är af högsta vigt, att de mot norr och söder
utgående jernvägarne icke blott anläggas från de inre delarne af hufvudstaden
och der belägna hamnplatser, utan ock sinsemellan sammanbindas, så är ock
denna sammanbindning af stor betydelse för persontrafiken på Stockholm. Det
kan nämligen icke förnekas, att ökad beqvämlighet och minskad kostnad för de
resande utgöra de hufvudsakligaste villkoren för hvarje kommunikationsmedels
lifligare anlitande, och att i samma mån dessa villkor uppfyllas, särdeles om det
kan ske utan några synnerliga uppoffringar, kommunikationsanstalten deraf sjelf
drager största vinsten. Att sammanbindningsbanan i och för sig icke kräfver
några öfverdrifna uppoffringar, och att dessa mer än rikligt ersättas genom bespa¬
ringar af eljest oundvikliga utgifter samt genom de fraktafgifter, som för densammas
begagnande kunna och böra påläggas trafiken, skola kommitterade i det följande
söka närmare ådagalägga. Här torde endast behöfva erinras, hurusom de allra
12
90
Heste resande utan tvifvel skola såsom en stor förmån anse att, emot någon
lindrig tillökning i priset å jernviigsbiljetten, kunna på jernvägen afgå till eller
ifrån den för dem beqvämaste trakt inom hufvudstaden, der jernvägen framgår,
i stället att nödgas lemna eller söka jernvägen på en aflägsen station, med upp¬
offring af både tid och penningar.
För såväl goth- som persontrafiken på Stockholm, och i följd deraf äfven för
statens inkomst af jernvägen, erbjuder följaktligen, enligt kommitterades öfver¬
tygelse, sammanbindningsbanan stora fördelar.
Att denna bana måste blifva gynnsam för den transitofart genom Stock¬
holm, som äger och kan komma att äga rum, är otvifvelaktigt. Deremot har
man velat helt och hållet underkänna betydelsen af denna transitofart. Huru¬
vida densamma hittills varit så ringa, som man velat påstå, är dock icke bevi-
sadt; men om också kommitterade äro villige att antaga ett sådant förhållande
— och på en beräknad stark transitofart grunda kommitterade icke hufvudsak¬
ligen sitt underdåniga förord för sammanbindningsbanan —, följer likväl ej
deraf, att förhållandet skall blifva oförändradt, sedan ett billigt och beqvämt
medel för transitofarten blifvit tillvägabragt.
Kommitterade hafva redan i det föregående anmärkt, hurusom någon oaf¬
bruten jernvägsförbindelse mellan Sverges norr och söder om Mälaren och Hjol-
maren belägna landskap icke förekommer förr än vid Orebro, eller på omkring
20 mils afstånd i vestlig rigtning från hufvudstaden. Det låter väl knappast
tänka sig, att rikets af nämde sjöar åtskilda tvenne stora hufvuddelar icke skulle
hafva behof af varubyte med hvarandra, eller att landets inbyggare norr och
söder om Stockholm sinsemellan saknade affärs- och andra förbindelser, af hvilka
persontrafiken betingas. Den omvexling i näringslifvet, hvilken inom dessa skilda
orter äger rum, måste framkalla ett ständigt varubyte. Så förbrukas t. ex, all¬
mänt i orterna norr om Stockholm Norrköpings ylle- och bomullstillverkningar,
lill och med från Göteborg föras till vintermarknaderne i Upsala, Sala och
Hedemora lager af bomullsgarn m. m. Hela oxdrifter från Småland vandra
genom Stockholm till Upland och ändå längre norrut. Och i motsatt rigtning
söka sig Norrlands produkter af lin, lärft, fågel m. m. afsättning i orterna söder
om Stockholm.
Men det är icke blott de från Stockholm aflägsna norra och södra land¬
skapens ömsesidiga person- och godstrafik, som för transitofart skulle draga för¬
del af sammanbindningsbanan genom Stockholm och befrias från omkostnader,
hinder och tidspillan vid omlastningar och transport från ena bangården till
den andra. Annu större fördelar skulle härigenom tillskyndas den antagligen
lifligare trafiken mellan de Stockholm närmare belägna norra och södra orterna.
Ofver hufvudstaden går nämligen den enda fastlands-förbindelsen mellan norra
och södra delarne af Stockholms län, äfvensom den närmaste emellan östra Ho¬
larne af Upsala och Nyköpings län; och fastän det saknas uppgifter angående
91
den nuvarande omedelbara trafiken emellan dessa orter, samt ännu mindre låter
sig göras att på förhand beräkna den trafik, hvilken dem emellan kan och måste
uppkomma genom det fördelaktiga kommunikationsmedel, som en oafbruten jern¬
väg erbjuder, vore det likväl att förneka den s. k. mellantrafikens i alla länder
öfvervägande betydelse, om man förutsatte, att de nu ifrågavarande, Stockholm
närmast belägna orter icke skulle hämta stor nytta af en sådan oafbruten kom¬
munikationsled.
För transitofarten genom Stockholm äger således sammanbindningsbanan
ett obestridligt värde både för närmare och fjermare orter norr- och söderut.
Och Stockholms egna köpmän, hvilka upphandla varor i en ort för att afyttra
dem i en annan, lära icke underlåta att för dessa varors försändning transito
begagna och draga fördel af sammanbindningsbanan.
Denna banas stora betydelse och nödvändighet för hufvudstadens och lan¬
dets försvar i händelse af krig är också en omständighet, som förtjenar allt af¬
seende. Fördelarne af att kunna skyndsamt förflytta trupper och krigsmateriel
till hotade punkter norr eller söder om hufvudstaden, och att, i händelse krigs¬
lyckans vexlingar sådant fordra, kunna skyndsamt rädda den dyrbara jernvägs-
materielen samt dermed också betaga fienden möjlighet att begagna sig af en
intagen jernväg, — dessa fördelar af sammanbindningsbanan äro så ögonsken-
liga, att de blott behöfva påpekas för att erkännas.
Så betydelsefulla sammanbindningsbanans här förut utvecklade fördelar också
äro, ej mindre för händelsen af krig, än för det hufvudsakliga ändamål, af hvil¬
ket jern vägsanläggningar i allmänhet betingas — landets fredliga förkofran ge¬
nom lättade kommunikationer —, och så mycken vinst sjelfva jernvägsrörelsen,
betraktad såsom industrielt företag, bör kunna motse af den ökade trafik, som
en fullständig och oafbruten jernvägsauläggning antagligen kommer att framkalla,
kunde det likväl synas betänkligt att nu föreslå sammanbindningsbanans utfö¬
rande med en kostnad af icke mindre än 3,070,000 R:dr, derest det icke kunde
ådagaläggas, att sammanbindningsbanans byggande i sammanhang med norra
stambanan skall lemna tillfälle till betydliga besparingar såväl i anläggnings-
som årliga driftkostnader, äfvensom att det är i högsta grad sannolikt, att trafik¬
inkomsten af sammanbindningsbanan, oberäknad den större rörelse som be-
redes norra och vestra stambanorna närmast Stockholm, skall icke blott återgälda
kostnaderne för sammanbindningsbanans utförande, utan ock derutöfver lemna
icke ringa vinst.
Endast genom sammanbindningsbanans byggande samtidigt med norra stam¬
banan blifver det möjligt att för denna och vestra stambanan begagna en enda
hufvudstation med gemensamt större stationshus och andra till en station hö¬
rande anläggningar, gemensam reserv-materiel för rörelsen och gemensam förvalt¬
ning för begge banorna.
92
Kommitterade hafva erhållit följande approximativa beräkning öfver de
besparingar, som härigenom skulle kunna tillvägabringas och som rätteligen böra
afräknas från hela den för sammanbindningsbanan upptagna kostnad, nämligen:
Anläggningskostnader:
Erforderlig utvidgning af nuvarande station på Södermalm, derest denna skulle
för framtiden blifva hufvudstation för den vester- och söderifrån kommande
trafiken, minst
Stations- och verkstadsanläggning på någon aflägsnare punkt
på Norrmalm, i kostnadsförslaget för norra stambanan
beräknad till
Värdet af två reserv-lokomotiv
samt värdet af passagerare- och lastvagnar i reserv, minst ...
R:dr
|
250,000:
|
»
|
200,000:
|
»
|
100,000:
|
»
|
120,000:
|
R:dr
|
670,000:
|
Arliga utgifter:
Lön till en trafikdirektör R:dr
en stationsinspektor
en maskiningeniör
bokföringspersonalen
en telegraftjensteman
en konduktör och en lokomotivförare
en kassör
Underhållskostnader och öfriga årliga utgifter
vid en station, minst
3.600
2.500
3.000
5.600
2.000
2,000
2.500
10,000: -
R:dr 31,200: -
motsvarande, efter 5 procent, ett kapital af
624,000: -
eller tillsamman R:dr 1,294,000: —
Afdrages nu detta belopp från den för hela Sammanbindningsbanan beräknade
kostnad 3,070,000 R:dr, så återstår en summa af 1,776,000 R:dr, som skulle
blifva den kapitalkostnad, hvarmed anläggandet af sammanbindningsbanan och
gemensam hufvudstation för norra och vestra stambanorna komme att i verklig¬
heten öfverstiga kostnaderna för dessa banor med hvar sin aflägsna station på
Norr- och Södermalm.
I det föregående har anmärkts, hurusom redan vunnen erfarenhet stadgat
en allmännare öfvertygelse om behofvet och nödvändigheten, så för rörelsen som
för jernvägens deraf beroende inkomst, af vestra stambanans framdragande till
Jernvågen, och huruledes samma erfarenhet måste öfvertyga om angelägenheten
deraf, att äfven norra stambanan framdrages genom det inre af Norrmalm till
hamnplats vid Klara sjö eller Ladugårdslandsviken. *
93
För det förstnämda af dessa arbeten, eller vestra stambanans fortsättning
till Jernvägen, är kostnaden beräknad till 960,000 R:dr, och för norra stam
banans framdragande från Gamla Kungsholmsbrogatan till Tegelbacken, med
hufvudstation vid Klara sjö, till 610,000 R:dr, eller, med afdrag för den i
kostnadsförslaget öfver norra stambanan till 200,000 R:dr upptagna mindre sta¬
tions- och verkstadsanläggning vid Gamla Kungsholmsbrogatan, till 410,000 R:dr,
och således tillsamman 1,370,000 R:dr. — Ofver kostnaderna för alternativet
norra stambanans framdragande till Ladugårdslandsviken och en hufvudstations
anläggande i dess närhet är något förslag, samtidigt med här ofvan anförda, väl
icke upprättadt; men att dessa kostnader på det hela åtminstone icke blifva
mindre än för liniens dragande till Klara sjö, kan med desto större skäl an¬
tagas, som vid äldre undersökningar finnes utredt, att den längre förbindelsen
med stationen vid Humlegården blefve dyrare än den kortare med Klara sjö.
Om nu, såsom kommitterade icke tveka att antaga, det i alla händelser
anses af rörelsens behof påkalladt att draga både norra och vestra stambanorna
till de inre delarne af hufvudstaden, och kostnaderna derför, på sätt nyss nämdt
är, uppgå till 1,370,000 R:dr, skulle derutöfver erfordras en ytterligare upp¬
offring af endast • 406,000 R:dr, eller, såsom ofvan är visadt, sammanlagdt
1,776,000 R:dr för att på en gång fullborda anläggningen af hela samman-
bindningsbanan jemte en enda gemensam hufvudstation.
Denna beräkning kan väl vid flyktigt betraktande förefalla tvifvelaktig,
men förklaras ganska enkelt, om man besinnar, att den egentliga sammau-
bindningsbanan emellan Jernvägen och Tegelbacken är upptagen till en summa
af. R:dr 1,500,000: -
och att derifrån böra afgå de endast genom sammanbind¬
ningen möjliga, här förut specifikt uppgifna besparin-
garne R:dr 1,294,000: --
efter afdrag af deri inberäknad, men norra
stambanan rätteligen tillgodokom¬
mande besparing för särskild stations-
och verkstadsanläggning » 200,000: — » 1 094 000' -
då återstoden för den egentliga sammanbindningsbanan utgör R:dr 406,000: —
Huru lågt man än må uppskatta den blifvande rörelsen på de i Stock¬
holm mötande norra och vestra stambanorna, kan det likväl icke rimligen an¬
tagas, att denna rörelse skall blifva så obetydlig, att den icke genom en något
förhöjd afgift för hvarje resande och för hvarje centner gods, som på dessa jern¬
vägar ankomma till eller afgå från Stockholm och anlita sammanbindningsbanan,
i stället för att genom särskilda transportmedel förflyttas till eller ifrån någon¬
dera liniens aflägset på malmarne belägna station, skulle fullt betäcka räntan
på sammanbindningsbanans anläggningskostnad och utgifterna för rörelsen, samt
94
Sainmsjn-
bind-
nings-
bumiris
olägen¬
heter.
derutöfver lemna vinst. Uti sitt betänkande af den 18 November 1856 beräk¬
nade Chefen för statens jernvägsbyggnader, att, endast för trafiken söderut från
Stockholm, den förhöjda afgiften för 300000 SkfE gods a 50 öre och 50000
passagerare a 1 R:dr skulle inbringa omkring 200,000 R:dr årligen. Om den af
honom dervid förutsatta förhöjning i passagerareafgiften med 1 R:dr må anses
alltför hög, så är deremot antalet passagerare alltför lågt beräknadt. Den se¬
dermera af jernvägsrörelsen inom vårt land vunna erfarenhet gifver härpå ojäf-
aktiga bevis. Under nästlidet år utgjorde nämligen passagerarues antal och det
transporterade godsets vigt på då trafikerade delar af stambanorna följande:
Passagerare, Gods,
antal. centner.
Vestra stambanan från Göteborg 197693. 1217412.
» » från Stockholm 138998. 124434.
Södra stambanan från Malmö 338574. 1132063.
När man tager i betraktande, att blott en ringa del af vestra stambanan från
Stockholm ännu varit trafikerad, samt att både gods- och persontrafiken på
denna linie måste betydligt förökas sedan hela vestra stambanan snart blifvit
fullbordad,-och när man tillika besinnar, att äfven den blifvande norra stam¬
banans trafik på Stockholm lika mycket som den vestra stambanans har behof
af sammanbindningsbanan, så lärer kommitterades här förut yttrade åsigt om
den af sammanbindningsbanan påräkneliga vinst vara satt utom allt tvifvel. —
Såsom olägenheter, hvilka af sammanbindningsbanan, sådan den blifvit af
Chefen för statens jernvägsbyggnader föreslagen, skulle förorsakas, hafva hufvud¬
sakligen blifvit anförda följande:
att utrymmet inom hufvudstadens jernvåg alltför mycket upptoges, hvar¬
före annan upplagsplats för jeru och metaller blefve erforderlig, hvarvid dessa
varor, som hufvudsakligen tillföras från Mälaren, skulle komma att betungas med
slussomkostnader;
att sjötrafiken hindrades genom utfyllningar och broanläggningar, och att
under stark vestlig vind skador å broanläggningarne och olyckor kunde uppkomma
genom fartygs neddrifvande eller oförsigtiga manövrerande;
att betänkligheter i sanitärt hänseende vore att befara af vattnets upp-
grundning och stagnation innanför bron, till följd af den för brobyggnaden till-
ämnade grusfyllning;
att utrymmet vid kajerna på Mälare-sidan inom sjelfva staden och vid
Tegelbacken minskades;
att hinder för trafiken till och från Riddarholmen samt Kungsholmen uppkomme;
att de föreslagna broanläggningarne skulle skada den fria och vackra ut¬
sigten såväl ifrån Carl Johans torg som ifrån Norrbro; och slutligen
att både vestra och norra stambanornas trafik sammanfördes till de redan
trånga lastningsplatserna vid Stadsgården och Skeppsbron.
95
Hvad den förstnämda af dessa olägenheter angår, så lärer Stockholms
kommun vara betänkt på anskaffande af tjenligare plats för sin jern- och metall¬
våg, till följd hvaraf den nuvarande platsen, redan för sitt ändamål alltför trång,
blifver tillgänglig för andra behof. Den tillökade omkostnad, som slussafgiften
härigenom förorsakar för metaller från Mälare-sidan, lärer ej kunna undvikas,
men kan ej billigtvis läggas en möjligen blifvande sammanbindningsbana till last.
Det hinder, som af broanläggningarne befaras för sjöfarten, är visserligen
icke utan all betydelse, egentligen dock endast hvad angår bron från Jernvägen
öfver Riddargården. Denna bro kommer dock att, enligt förslaget, erhålla 7
hvalf, under hvilka omastade farkoster alltid kunna passera, och af dessa hvalf
blifva två försedda med svängbroar för seglande och större fartyg. Då det ojem¬
förligt största antalet af dessa fartyg tillika skall passera den närbelägna slussen,
och för denna passage åtgår mångdubbelt längre tid än för genomgåendet af
någondera af de två broöppningarne, samt fartygen, ehvad de skola passera
slussen eller stanna vid kajerna emellan denna och jern vägsbron, alltid måste i
god tid dessförinnan sakta sin fart och iakttaga nödiga försigtighetsmått emot
påstötningar, inskränker sig i sjelfva verket de befarade hindren för sjöfarten till
5, högst 10 minuters tidsförlust för hvarje sådant fartyg. Vådan af påstöt¬
ningar, i följd af vestliga stormar från den jemförelsevis lilla. Riddargården, sy¬
nes dessutom föga förändras genom broanläggning på ett par hundra alnars af¬
stånd från de för samma fjärd och stormar blottställda kaj- och brobyggnad erne
vid darl Johans torg. Skulle det emellertid, i följd af jernvägsbrons anläggning,
finnas behöfligt att till yttermera säkerhet betrygga sjöfarten genom några nya,
i andra hamnar vanliga hjelpmedel, så lärer kostnaden derför vara af ringa be¬
tydelse i förhållande till sammanbindningsbanans nytta.
Till det nu ifrågavarande förslagets företräden framför de af Chefen för
statens jernvägsbyggnader tidigare framlagda räknas med skäl det, att anlägg¬
ningen af bro, i stället för bank, lemnar vattnet fritt lopp och icke förorsakar
uppgrundning eller stagnation inom den till Kornhamn och Carl Johans torg
stötande Mälare-viken. Om utfyllning under vattenytan anses erforderlig för bere¬
dande af fast grund för brobyggnaden, lärer deraf icke mer än af hvarje sjö¬
bottnens ojemnhet någon menlig verkan uppkomma; hvarföre äfven de af kom¬
mittéens ledamöter, hvilka tillförene, hufvudsakligen med afseende på den då
ifrågasatta bankbyggnaden öfver Riddargården, varit tveksamma om förslagets
antaglighet, numera anse denna betänklighet hafva förfallit.
Deremot är det otvifvelaktig!, att den till 28 fots bredd beräknade sam-
manbindningsbanan på hvartdera af de fyra ställen, der den träffar nu befintliga
kajer, upptager en motsvarande landningsplats och således på hvarje ställe in¬
kräktar utrymme för ett eller två fartyg; men da Stockholms kommun i allt fall
lärer af den ökade trafiken finna sig nödsakad att utvidga kaj-anläggningarne vid
Mälaren, synes en skillnad i utrymme för några fartyg mer eller mindre af den
96
talrika ång- och segelflotta, sorn lagger till vid Mälare-kajerna, icke vara af nå¬
gon anmärkningsvärd betydelse.
Betänkligare är, att bantågen afskära gatutrafiken, synnerligen till Riddar¬
holmen och vid Tegelbacken till Kungsholmen samt emellan Orebrohamnen och
Kornhamn. Men på alla dessa ställen skulle, enligt förslaget, trappor under
jernbanan anläggas, så att fotgängare icke något ögonblick hindrades i sin fort¬
komst. För åkande deremot uppstår vid hvarje bantågs annalkande, då passa¬
gen tvärs öfver banan måste stängas, ett uppehåll af högst 2 till 3 minuter.
Förutsätter man nu, att tillochmed ett bantåg i timmen kommer att framgå,
så skulle hvardera af dessa passager under dagens lopp vara stängd för åkande
inalles omkring ^ timme. Om ock, å ena sidan, med fog kan sägas, att för
varuforslingen några minuters uppehåll icke är af synnerlig vigt, och att perso¬
ner, som för sin fortkomst på gatorna begagna åkdon, skäligen böra förutsättas
kunna så ordna sin tid, att några minuters uppehåll, synnerligen då sådant kan
på förhand beräknas, icke medförer någon stor olägenhet, är det likväl, å andra
sidan, oemotsägligt, att dylika uppehåll, helst om de oftare ifrågakomma, utöfva
ett störande inflytande på trafiken och böra i möjligaste mån undvikas. Så länge
bantågen, såsom här ofvan blifvit förutsatt, icke förekomma oftare än en gång
i timmen — och på lång tid, lärer en lifligare jern vägstrafik väl icke vara att
motse —, synas emellertid de hinder, som för gatutrafiken uppkomma af jern¬
vägen, icke öfverstiga hvad en hvar skäligen kan och bör underkasta sig, isyn¬
nerhet då denna uppoffring egnas en annan, allmänt gagnelig kommunikation.
Men för den händelse, att en ännu lifligare jern vägsrörelse skulle uppstå, hafva
kommitterade tänkt sig behofvet af körbanors anläggning under jernvägen på de
mest trafikerade platserna, samt på derom gjord förfrågan erhållit den upplys¬
ning, att hvarken lokala förhållanden eller tekniska svårigheter hindra körbanors
inrättande under den föreslagna jernbanan, vare sig till Riddarholmen eller vid
Tegelbacken till Kungsholmen.
Huruvida de ifrågasätta broanläggningarne med sina öfver vattenytan ut¬
sträckta lätta öfverbyggnader icke snarare skulle förhöja än skada den af dem
alls icke undanskymda utsigten, vare sig från Stockholm öfver Mälaren eller
från Mälaren öfver Stockholm, anse kommitterade oafgjordt.
Den emot sammanbindningsförslaget slutligen gjorda anmärkning, att vestra
och norra stambanornas trafik skulle sammanföras till lastningsplatserna vid Stads¬
gården och Skeppsbron, grundar sig hufvudsakligen på föreställning om lämplig¬
heten deraf, att norra banan ledes till Saltsjön vid Ladugårdslandsviken, men der¬
vid förbises helt och hållet eller underkännes betydelsen af lastningsplatserna vid
Mälaren, dit likväl både större och mera djupgående fartyg kunna ingå, än i
den grunda Ladugårdslandsviken. Att med Stockholms tillväxande folkmängd
och industri äfven sistnämde hamnplats småningom skall komma att ordnas för
större sjöfart, samt upplagsplatser och handelskontor deromkring inrättas, är
97
visserligen antagligt; men att ännu icke någon gren af den större handeln dit
förflyttat sig, är väl bekant, likasom att djupgående fartyg icke kunna lägga till
vid dervarande strandskoningar. Så snart ett annat förhållande inträdt, och det
visar sig, att varutrafiken på norra stambanan verkligen behöfver afledas från de
delar af hufvudstaden, der all dess handelsrörelse nu är förlagd, — då, men också
först då, synes det ur jern vägsrörelsens, handelns och hufvudstadens intresse
påkalladt att från norra stambanan utlägga ett sidospår till Nybrohamnen.
Genom sjelfva stambanans ledande till nämde hamn skulle, enligt korn-
mitterades tanke, sammanbindningsbanan snart sagdt omöjliggöras. Den enda
väsendtliga olägenhet af denna bana enligt Chefens för statens jernvägsbyggnader
förslag är, såsom ofvan blifvit visadt, att den afskär gatutrafiken, dock endast på
korta sträckor, hufvudsakligen vid Riddarholmen och Tegelbacken. En samman-
bindningsbana från trakten af Nybrohamnen skulle deremot afskära gatutrafiken
icke allenast till Ladugårdslandet och Djurgården samt Blasieholmen, hvilken
trafik är ojemförligt lifligare, isynnerhet hvad åkande beträffar, än den till Rid¬
darholmen och Kungsholmen, utan ock längs efter hela Skeppsbron, eller huf¬
vudstadens utom allt tvifvel vigtigaste lastningsplats. Genom trappor och, i
händelse af behof, äfven genom körbanor under jernvägen kunna passagerna till
Riddarholmen och Kungsholmen alltid hållas öppna; men att dylika kommunika¬
tioner äfvensom nödigt stängsel å båda sidor om banan icke kunna inrättas ut¬
efter hela Skeppsbron, synes påtagligt.
Kommitterade hafva härmed i underdånighet sökt utreda både fördelarne
och olägenheterna af en. sammanbindningsbana, sådan den blifvit af Chefen för
statens jernvägsbyggnader föreslagen; i sammanhang hvarmed kommitterade ock
tro sig hafva gifvit tillräckliga skäl för sitt underkännande af det alternativa för¬
slag till sammanbindningsbana, som inom kommittéen blifvit framstäldt.
Enligt kommitterades tanke äro fördelarne af sammanbindningsbanan icke
allenast i förhållande till olägenheterna öfvervägande, utan i och för sig af så stor
betydelse för den allmänna rörelsen, för statens inkomst af jernvägstrafiken och
för de besparingar i anläggnings- och årliga driftkostnader som genom samman-
bindningsbanans utförande knnna beredas, samt slutligen för landets försvar i hän¬
delse af krig, att denna vigtiga del af statsbanorna icke för någon annan del af
hela stambanesystemet står tillbaka eller utan verklig skada och förlust vidare
kan uppskjutas.
Man har velat påstå, att sammanbindningsbanan förnämligast borde be¬
traktas såsom en lokal angelägenhet för hufvudstaden, och att kostnaden för
densamma derföre också borde af kommunen bestridas.
13
98
Att hufvudstaden i sin handelsrörelse liksom för sin torgtillförsel och till¬
loppet af resande skall i högst väsendtlig mån draga fördel af sammanbindnings-
banan för trafikens underlättande, är alldeles obestridligt; men om sådant vore
skäl nog att från staten till kommunen öfverflytta utgiften för jernvägsbyggna-
derna, borde väl rätteligen alla stambanans delar bekostas af de orter, genom
hvilka banan framgår. I förhållande till hufvudstadens folkmängd, fastighets¬
värde och industri samt i mån häraf utgående direkta och indirekta bidrag till
statsbehofvens fyllande, kan statsutgiften för jern vägsförbindelsen genom Stock¬
holm visserligen icke heller anses öfverstiga hvad på hufvudstaden, jemförd med
hvilken annan del af riket som helst, rättvisligen bör belöpa sig. Dessutom må
icke förbises, att Stockholm, både till följd af sammanbindningsbanans inkräkt¬
ning på utrymme och af de nya behof som en ökad rörelse alltid alstrar, nog¬
samt måste vidkännas ganska betydliga utgifter, hvilka likväl icke ingå i eller
skäligen kunna påföras den för sjelfva jernvägsbyggnaden beräknade anläggnings¬
kostnad.
Endast hufvudstadens gynnsamma läge, i förening med den särdeles.lyck¬
liga tillfälligheten, att just de trakter, der jernvägen i nästan fullkomligt rak
linie skulle genomgå staden, ännu blott undantagsvis äro försedde med åbygg¬
nader, och dessa ganska få samt knappt någon af större värde, gör det möjligt
att med jemförelsevis ringa kostnad nu bringa till utförande ifrågavarande förslag
att i hufvudstaden genom en gemensam bangård förena vestra och norra stam¬
banorna. 1 utlandet har man för sent insett de stora fördelar, som en sådan
skilda jernvägars förening medför för hufvudstäderna, och måste nu med oer¬
hörda uppoffringar söka godtgöra sin försummelse. Hvarje uppskof med försla¬
gets utförande skall lemna rum för nya anläggningar i jernvägslinien saint mol¬
och mer öka kostnaderna, tilldess sammanbindningsbanan,slutligen befinnes oumbär¬
lig; och endast genom denna banas byggande och öppnande för trafiken samtidigt
med den norra stambanan kunna de betydliga besparingar vinnas, hvilka här
förut finnas omförmälda. Kommitterade anse sig således böra underdånigst
förorda:
att det af Chefen för statens jernvägsbyggnader upprättade förslag till
sammanbindningsbana genom Stockholm måtte godkännas och samtidigt
med norra stambanans utläggning bringas till utförande.
Ehuru kommitterade, af förut utvecklade skäl, funnit det för närvarande
hvarken vara lämpligt eller af något behof påkalladt att draga norra stambanan
till Nybrohamnen, hafva kommitterade likväl icke kunnat förbise, att i en icke
aflägsen framtid både hufvudstadens utvidgade handel och sjöfart samt den ökade
jernvägstrafiken med all sannolikhet skola behöfva anlita äfven det utrymme,
sorn Ladugårdslandsviken och trakten deromkring erbjuda, och att det vid den
tiden skall blifva nödvändigt att utlägga sidospår för varuforsling emellan någon
lämplig punkt på norra stambanan och Nybrohamnen. Då det likväl är fara
99
värdt, att vid nämde tid den för sidospåret behöfliga mark kunde vara upptagen
af dyrbara byggnader och inrättningar, hvilkas exproprierande skulle högeligen
fördyra jernvägsanläggningen, anse kommitterade sig i underdånighet böra till¬
styrka :
att, till förekommande af sådana hinder, expropriation af den för nämde
sidospår erforderliga mark snart måtte blifva verkställd.
Ofvan åberopade, med Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 7 sist-
lidne Mars till undertecknad Bennich öfverlemnade underdåniga ansökning varder
härmed i underdånighet återställd.
De mot detta betänkande af undertecknade Bennich, Hazelius, Cronstedt
och Taube afgifna reservationer följa härjemte, och
Kommitterade framhärda med djupaste vördnad, trohet och nit,
Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Eders Kongl. Maj:ts
underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar:
A. G:son BENNICH.
JOH. AUG. HAZELIUS. A. W. FRESTADIUS. FR. CRONSTEDT.
J. SJÖBERG. HENNING A. TAUBE. A. TH. STARCK.
Stockholm den 17 Juni 1862.
J. L. v. Sydow.
0
Rättelser.
Sid. 8, rad 16 uppifrån står: stamlinierna från etc., läs: stamlinierna, den ena från etc.
» 44, >» 3 » » bibanan etc., » grenbanan etc.
» 77, » 27 » » 16000 tunnor spannmål etc., » 16000 SkU spannmål och mjöl etc.
RESERVATIONER.
Reservation af Landshöfding Bennich.
Det underdåniga betänkandet redogör i korthet för de mycket skiljaktiga meningarne inom
Kommittéen, angående norra stambanans lämpligaste riktning.
Af denna redogörelse inliemtas, att af Kominittéens sju ledamöter endast två obetingadt om¬
fattat linien Stockholm'—Örsundsbro—Sevalla—Sala; att en tredje ledamot, som uttryckligen gifvit
företräde åt linien Stockholm—Upsala öster om Sigtuna-fjarden, likväl för sammanjemkning af de
skiljaktiga meningarne öfvergått till den motsatta linien; och att slutligen efter särskilda omröstningar
en formell pluralitet —■ ehuru inom sig- skiljaktig i afseende på ändamålet med stambanans förläg¬
gande vester om Sigtuna-fjärden — blifvit vunnen för förstnämnde linie; äfvensom att linien Sida—
Korsnäs vunnit en rösts öfvervigt framför linien Sala—Storvik.
Den betydelse, som man eljest med rätta bör kunna tillmäta en ur sorgfälliga öfverläggningar
och oväldig pröfning af skäl och motskäl härfluten gemensam åsigt, kan således icke komma försla¬
get i dessa hänseenden till godo. Och den bör det så mycket mindre, som den ringa röstöfvervigten
inom förevarande Kommitté står i fullkomlig strid med hvad så väl Chefen för statens jernvägs-
byggnader som en föregående Kommitté enhälligt föreslagit samt Kongl. Majit redan i nåder huf¬
vudsakligen godkänt. — Dessa erinringar gälla endast den auktoritet, som man velat tillräkna plura-
litetens omförmälda förslag, förr än de grunder, på hvilka förslagen hvila, ens blifvit kända, än mindre
hunnit granskas.
Vid en sådan granskning har jag lika litet funnit mig öfvertygad om förslagens ändamålsen¬
lighet, som jag derom kunnat öfvertygas under Kommittéens långvariga öfverläggningar, under hvilka
äfven andra skäl, än de i betänkandet anförda, mer eller mindre fullständigt framställdes eller antyddes.
Jag nekar alldeles icke, att en jernväg, utlagd från Almarestäket öfver halföarne Bro och
Håbo samt vidare från Örsundsbro dels till Upsala, dels ock till Sevalla i riktningen till Westerås,
allt invid eller på föga afstånd från Mälarens segelbara vatten, skulle för Uplands och Westmanlands
södra och rika kustland i synnerhet under vintermånaderna blifva gynnsam. Icke heller förnekar jag,
att en jernväg, dragen från Sala till Korsnäs, eller kanske ännu hellre mera vestligt tili Forsshufvud
eller Båtstad, på sätt inom Kopparbergs län blifvit yrkadt, skulle för detta län medföra stort gagn;
och att begge dessa bandelar, såsom ortsbanor, vore förtjenta af uppmärksamhet och understöd från
statens sida. Annu mindre skulle jag, om frågan gällde att anlägga en vestra stambana norr om
Mälaren, med det högre syftet att på möjligen kortaste väg förbinda rikets östra och vestra kuster
vid Stockholm och Göteborg, förneka, att en sådan stambana möjligen skulle lämpligast få sitt läge
vester om Sigtuna-fjärden, på sätt Kommittéen föreslagit; men nu är intetdera af dessa syften i fråga.
Statens vestra stambana är snart färdig söder om Mälaren, och det vore lika litet behöfligt som med
statskassans fördel och ändamål förenligt att äfven norr om Mälaren anlägga en jernväg i vestra
1
2
stambanans riktning, hvarigenom de tvenne vägarne norr och söder om Mälaren skulle blifva kon¬
kurrenter om till icke obetydlig del samma trafik. Åtminstone synes man dermed böra uppskjuta
till en sannolikt aflägsen framtid, då verkligt behof kan påkalla dubbla jernvägsförbindelser emellan
omförmälda hufvudpunkter för landets handelsrörelse.
Den fråga, som Kommittéen haft att lösa, gäller icke vestra utan norra stambanans lämpli¬
gaste riktning. Så tydligt detta än blifvit uttryckt i Kommittéens uppdrag, är det långt ifrån öfver¬
flödigt att upprepa och i minnet fasthålla detsamma. Tillerkännande pluraliteten full rättvisa för dess
bevekelsegrunder, tror jag mig likväl icke sakna skäl för den anmärkningen, att den förkärlek, hvar¬
med vestra stambanans läge norr om Mälaren på sin tid omfattades och förfäktades, synes ännu icke
vilja lemna rum för en från förutfattade meningar frigjord pröfning af de väsendtligen förändrade
förhållanden, under hvilka nu skall bestämmas norra stambanans lämpligaste riktning, Den först ned¬
satta Jernvägs-kommittéen, hvilken år 1856 afgaf utlåtande angående stambanors anläggning, antog,
att vestra stambanan borde gå norr om Mälaren och, för vinnande af kortare väg emellan Stockholm
och Göteborg, förläggas vester om Sigtuna-fjärden; hvarjemte samma kommitté, för besparing af kost¬
nader och ur strategiska skäl, hvilkas giltighet den nu varande Kommittéen underkänt, ansåg vestra
och norra stambanorna böra gemensamt fortsättas från Stockholm till en punkt, ej aflägsen från Ör¬
sundsbro; men kommittéen förklarade derjemte uttryckligen, och i motsats till hvad förevarande Kom¬
mitté i sitt betänkande antagligen af misstag uppgifver, att lämpligaste riktningen för norra stam¬
banan, i och för sig, vore öster om Sigtuna-fjärden till Upsala. Sistnämnda mening, redan framställd
i sammanhang med alla tidigare förslag om jernvägsbyggnad er i landet, har sedermera oafbrutet vid¬
hållits och blifvit, såsom förut är nämndt, både af Kongl. Maj:t godkänd och af Jernvägs-undersök-
nings-kommittéen ytterligare och enhälligt förordad.
Emellertid är det lätt förklarligt, att icke blott den orts invånare, hvilkas förhoppning en
gång blifvit väckt att få stambanan i sin närhet och hvilkas fördelar med realiserandet af en dylik
förhoppning äro nära förknippade, utan också andra, hvilka i den vigtigare frågans tidigare behand¬
ling tagit liflig del, endast motvilligt öfvergifva en mening, för hvilken de af varm öfvertygelse käm¬
pat. De förändrade förhållandena förbises eller förlora åtminstone i betydelse vid sidan af en med
förkärlek tidigare omfattad mening. Och det inträffar dessutom, såsom Kommittéen i sitt betänkande
så väl uttryckt, att »varma fosterlandsvänner, just af kärleken till egen bygd och under inflytelsen af
den ständigt vaksamma omtanken och de rastlösa sträfvandena för dess förkofran och uppblomstring,
lätteligen hänföras att i dessa den egna bygdens fördelar se en vinst för landet i det hela och der¬
före icke till sitt fulla värde uppskatta andra landsdelars önskningar och behof;» i sammanhang hvar¬
med tillägges den sunda reflexionen, att, då stridiga anspråk måste mätas och bedömas, »det mindre
intresset bör gifva vika för det större.»
I strid mot sistnämnde, utom allt tvifvel, riktiga grundsats, har Kommittéen emellertid ansett
Uplands och Westmanlands lilla kustland vid Mälaren ega bättre anspråk på och högre behof af
jernväg, än det mångdubbelt större, från vattenkommunikationer aflägsnare, jemväl folkrika och frukt¬
bara fastlandet af Stockholms och Upsala län; äfvensom Stora Kopparbergs län, med en folkmängd
af 166,899 personer, oaktadt redan befintliga jernvägsförbindelsen med Gefle i vester samt jernvägs-
och kanalförbindelsen med Mälaren i söder, ansetts böra ytterligare understödjas med en stambana på
föga afstånd från Strömsholms kanal och Norbergs jernväg, framför de många och betydliga jern-
verken i linien Sala—Storvik samt framför hela Gefleborgs, Westernorrlands, Jemtlands, Westerbottens
3
och Norrbottens län, hvilka, med en sammanräknad folkmängd af 464,651 personer, för sin betyd¬
liga vintertrafik på Sala, Upsala och Stockholm icke hafva någon annan kommunikation än lands¬
vägen.
Till dessa förslag har Kommittéen, såsom det af betänkandet nogsamt synes, hemtat icke ovä¬
sendtlig grund från de yttranden, som blifvit afgifna dels uti en af »åtskilliga större jordegare, och
deribland ordförandena i Trögds, Bro och Håbo samt Asunda hushållsnämnder, undertecknad skrift»,
hvilken rekommenderas såsom förtjent af uppmärksamhet, dels af hvad Hushållssällskapen och Konun¬
gens Befallningshafvande i Westerås och Stora Kopparbergs län uti jemväl synnerligen förordade an¬
föranden i saken andragit, samt hvad flere handlande i Westerås upplyst. Bakom alla dessa, tvifvels¬
utan på öfvertygelse grundade och onlsorgsfullt utarbetade yttranden har Kommittéen väl sett varma
fosterlandsvänner; men den omdömet förvillande och hänförande inflytelsen af sin egen orts fördelar
träffas först hos de män, hvilka förordat linien till Storvik framför den till Korsnäs.
Oaktadt den fullständighet, hvarmed Kommittéen i öfrigt återgifvit de från orterna, som af
jernvägen skulle beröras, inkomna yttranden, hvaribland Kommittéen omförmält både den likgiltighet,
som inom. Stockholms län skulle visat sig, och särskildt Lyhundra härads förklaring, att det ej af
jernvägen, men af en uppgifven sjökommunikation vore i behof, har Kommittéen alldeles förbigått ett
af Bro och Håbo häraders hushållsnämnd afgifvet liknande förklarande, att dessa härader icke heller
vöre i synnerligt behof af jernväg; hvilket förklarande, märkligt i och för sig och vid jemförelse med
det alldeles motsatta yttrande, som ordförandena i dessa med flere häraders hushållsnämnd jemte åt¬
skilliga större jordegare afgifvit, desto mindre bort kunna undfalla uppmärksamheten vid författandet
af betänkandet, som erinringar om detta yttrande under Kommittéens förhandlingar ingalunda ute-
blifvit.
Svag blir emellertid alltid den grund för bedömande af stambanors lämpligaste riktning, som
skall hemtas från orternas sinsemellan stridiga samt mer eller mindre lifliga framställningar af sina
behof. Man kan nemligen i regeln taga för gifvet, att hvarje ort snarare öfverskattar sitt eget och
underskattar en medtäflares; och framställningens värma och utförlighet beror vanligen af en eller an¬
nan individs större eller mindre nit och förmåga att föra ortens talan. Endast i det fall, att en ort,
genomträngd af medvetandet om behofvet, sjelf helt och hållet eller åtminstone hufvudsakligen vill
bekosta den dyrbara jernvägs-anläggningen, kan ortens uttryck om behofvet af jernväg tillmätas något
vitsord.
Ett sådant erbjudande har, såsom bekant, blifvit af den enskilda företagsamheten gjordt, hvad
angår linien Stockholm—Upsala, öster om Sigtuna-fjärden; och den allmänna föreställningen, icke
blott inom orten utan vida derutom, betraktar ett dylikt företag med förtroende.
I sjelfva verket innefattar detta, enligt min tanke, ett ytterligare bevis till förmån för norra
stambanans anläggning i denna riktning, hvilken i allt fall med stambanans hufvudsakliga ändamål
fullkomligt öfverensstämmer. Ty der rörelsen redan uppnått en sådan liflighet, att den enskilda spe¬
kulationen med fullt allvar ifrågasätter byggandet af jernväg, der, om någonsin, eger också den all¬
männa regel, åt hvilken Kommittéen vid bestämmandet af statsbanornas riktning ensamt velat in¬
rymma afseende, nemligen att »jernväg bör läggas der den är företrädesvis behöflig,» sin fulla och
obestridliga tillämpning.
Visserligen har också under sistlidne riksdag framställning dels till Kongl. Maj:t och dels
till Rikets Ständer förekommit om, statsbidrag för en jernväg, som af enskildt bolag skulle byggas från
4
Stockholm öfver halföame Bro och Håbo till Westmanland, eller alternativt, att staten måtte bygga
stambana till Almarestäket, hvarefter det enskilda bolaget ville fortsätta vägen i nyssnämnde riktning.
Att denna framställning icke tillvann sig något afseende hos Rikets Ständer, då deremot sam¬
tidigt väckt förslag, om statsbidrag till ett bolag för byggande af jernväg öster om Sigtunafjarden
till Upsala, föll för endast ringa röstöfvervigt," synes mig alltför betecknande, för att här alldeles för¬
bigås.
Antingen rådde redan då äfven hos Rikets Ständer ett stadgadt förtroende för den, östra li-
niens företräde framför den vestra, eller ock — hvilket låter tänka sig — befarade man, att staten,
inledd på byggandet af stambana till Almarestäket, sedermera, om det enskilda bolaget för jernvä¬
gens fortsättning icke kom till stånd, skulle finnas nödsakad att sjelf bekosta fortsättningen i den på¬
började riktningen, äfven om denna befunnes icke vara för statsbanan lämplig.
Denna episod ur jernvägsfrågans tidigare behandling synes mig böra komplettera den eljest i
vissa hänseenden mycket fullständiga historik, som Kommittéen öfver detta ämne sammanfattat.
Jag har nyss anmärkt, hurusom Kommittéen endast erkänt en allmän regel för stambanornas
sträckning, nemligen att jernväg bör läggas der den är företrädesvis behöflig. Otvifvelaktigt är denna
regel enkel; men den är icke, såsom Kommittéen, att sluta af betänkandet, synes hafva föreställt sig,
hvarken ny eller stridande emot de allmänna grundsatser, hvilka tillförene blifvit af de äldre jernvägs-
kommittéernä framställda och af Kongl. Majit godkända samt äfven af Rikets Ständer vid hittills' be¬
slutade stambanor tillämpade. Dessa allmänna grundsatser, af hvilka bildats ett system för stamba¬
nors anläggning, innefatta i sjelfva verket allenast ett närmare bestämmande af de förhållanden, hvilka
i synnerhet utmärka hvarest stambanor för landet, betraktad t i stort, företrädesvis äro behöfliga; ty
för de mindre ortsbehofvens tillfredsställande, med åsidosättande af landets allmänna behof, äro stam¬
banor icke afsedda. Det är icke heller nog, att en regel är enkel och såsom allmänt begrepp riktig,
helst han just genom sin alltför stora allmänlighet i sjelfva verket lemnar allsingen vägledning vid
tillämpningen. Af en så allmän regel, som den Kommittéen uppställt, kan man till och med miss¬
ledas att för de mindre orternas verkliga eller öfverdrifna behof förbise stambanornas ändamål och af
landets allmänna beskaffenhet påkallade riktning. Stambanornas ändamål, hvarför de äfven helt och
hållet af statens medel bekostas, måste, enligt min tanke, vara att såsom rörelsens stora pulsådror ge¬
nomlöpa det inre landet i möjligen rakaste linie emellan vigtigare hufvudpunkter; hvaremot ortsba-
norna, för att fortsätta liknelsen, böra likasom vener underlätta rörelsen emellan pulsådern och de
mindre, omkringliggande orter, hvilka af dylik förbindelse äro i behof. Der stora segelbara vatten
förekomma inom landet, utgöra dessa redan af naturen eller konsten bildade medel för cirkulationen
samt fullgöra vanligen billigare, om också i vissa hänseenden icke lika fullständigt, stambanornas funk¬
tioner. Af de oftast ursprungliga vattenkommunikationerna förklaras den tidigare och mera utbildade
odling, som förekommer i deras närhet; men, så vida det icke kan vara med samhällets ändamål och
framtida bästa förenligt att fortfarande hålla odlingen inskränkt inom vissa af naturen redan företrä¬
desvis gynnade trakter och åt dessa i första rummet jemväl bereda de ytterligare, men der jemfö¬
relsevis mindre behöfliga inrättningar, genom hvilka menniskosnillet uppfunnit medel att utsträcka od¬
lingens hufvudvillkor — lätta kommunikationer — till nya fält, synas mig de till sin betydelse stora
grundsatser, hvilka hittills vid stambanornas anläggning varit godkända och tillämpade, fortfarande
förtjena allt afseende, emedan stambanorna enligt dessa grundsatser blifva änlagde • just der de för
landets allmänna odling och förkofran äro företrädesvis behöfliga.
5
Likasom ett folks välbefinnande och lycka, enligt min tanke, ingalunda befrämjas derigenom,
att endast några få lyckligare lottade individer eller klasser af samhället företrädesvis omhuldas och
gynnas, utan fastmera derigenom, att allas välstånd, så vidt möjligt, befordras, så anser jag ock lan¬
dets allmänna odling och förkofran vara för statens bestånd och utveckling af vida högre betydelse,
än om några bördiga, men mindre trakter kunde uppdrifvas till högsta möjliga fruktbarhet och odling.
Och om det är en sanning, hvad Kommittéen i sitt betänkande anmärkt, att uppfinningen af jernvägar
i sjelfva verket upphäft det företräde sjötransporten egt öfver landtransporten, så bjuda ju både stats¬
klokhet och rättvisa, att icke den ena orten, som redan eger sjötransport, derjemte tillgodoses med
jernväg framför en annan ort, hvilken endast eger den tunga landtransporten. Att härvid förfäkta
den »urgamla odlingens» och »anornas» företrädesrätt framför de »nya anspråken,» om hvilket allt åt¬
skilliga talesätt i Kommittéens betänkande förekomma, vill synas mig icke väl öfverensstämma hvarken
med tidens eller med stambanornas allmänna riktning.
Den grundväsendtliga skillnaden emellan pluralitetens och min uppfattning af frågan i sin
helhet synes mig tydligast framstå i vår alldeles motsatta föreställning om stambanornas hufvud-
ändamål. Af denna skiljaktighet förklaras Kommittéens förkastelse och mitt vidhållande af de all¬
männa grundsatser, hvilka hittills utgjort hufvudsaklig ledning för stambanors anläggning i vårt land;
och endast genom förnekandet af dessa grundsatser har det blifvit Kommittéen möjligt: att förlägga
norra stambanan i vestlig riktning vid yttersta kanten af det stora fastland, som bildar öfvergången
från medlersta till norra delen af riket; att sönderdela stambanan i bibanor; och slutligen att för¬
lägga stambanans ändpunkt så afiägsnad från den naturliga riktningen af en norra stambana, att der¬
igenom omöjliggöras stambanans framtida fortsättning emot och genom de vidsträckta och fruktbara
Norrländska landskap, i hvilka fosterlandet eger så rika fält för odling och förkofran.
Enligt min tanke ligger det vid allmänna frågors behandling oberäknelig vigt uppå vidhål¬
lande och följdriktig tillämpning af allmängiltiga grundsatser; och ännu mera vigtigt blir detta i
samma män frågorna ii.ro af genomgripande inflytelse på hela landets välstånd och förkofran för sek¬
ler, samt dä de tillika, såsom riktningen af stambanorna, beröra och uppröra täflande orts-intressen.
Ett förslag, hvilket berömmer sig af att icke kunna åberopa några allmänna grundsatser, som ega
anspråk på att vara system, — ett sådant förslag i en allmän och för landet i dubbel mening dyrbar
fråga synes mig fördenskull angifva en vacklande grund för sin tillvaro. Ingenting torde också tyd¬
ligare ådagalägga detta, än Kommittéens egen motivering af förslaget. Öfverallt träffas motsägelser
så i principer som i detaljer. När frågan gäller kustlandet vid Mälaren, förringas sjökommunikatio¬
nens värde, ja! sjökommunikationen vore för detta kustland »af vida mindre vigt än man ville till¬
mäta densamma.» Icke blott spannmål, utan rotfrukter behöfva då jernväg för sin afsättning på Stock¬
holm. Vid betraktelserna öfver den motsatta linien öster om Sigtuna-fjärden åter erinras, hurusom
tyngre produkter fortfarande måste begagna sjökommunikationen, ehuru på annat ställe och för annat
ändamål anmärkes, att Upsala »eger en mindre tjenlig hamnplats än Westerås och vida besvärligare
segelled till Stockholm»; och när man slutligen kommer till frågan om den Norrländska trafiken, så
är Östersjön ensam dess naturliga stambana. Ju besvärligare segelleden är och ju mera man nalkas
norden, der sjöfarten likväl ur ganska naturliga skäl måste inskränkas till en kortare del af året.,
desto högre blir Kommittéens uppskattning af detta kommunikationsmedel. På enahanda sätt öfver-
drifvas, å ena, och förringas eller förbises, å andra sidan, de omständigheter, som skola utmärka rö¬
relsens omfattning. Det gifves knappast någon gräns för föreställningen om det lilla Mälare-kustlan-
6
dets företräde i fruktbarhet, industri, folkmängd och förmåga af utveckling; ehuru de mest noggranna
och samvetsgrannt insamlade uppgifter ådagalägga, att detta kustland har mindre folkmängd, mindre
ängsmark och mindre utmark, än det inre landet på alldeles lika afstånd från jernvägslinierna, samt
att öfvervigten i odlad jord och öfverskottet af spannmål, efter den för vestra linien fördelaktigaste be¬
räkning, i hvilken till och med landet öster om Sigtuna-fjarden, emellan denna och östra jernvägs-
linien, är tillgodoräknad vestern, äro ganska obetydliga, och mångdubbelt motvägas af de lättare sjö¬
kommunikationerna på den vestra sidan och det stora till banrayonen stötande fastlandet på den östra.
Den dagliga och lifliga ångbåtstrafiken emellan Stockholm och Upsala, med hvilken ångbåtstrafiken på
Westerås, Enköping och Örsundsbro sammanlagd på intet vis kan mäta sig, bevisar, enligt Kommit¬
téens mening, alls icke ett öfvervägande behof af jernväg i den förra linien, — långt derifrån. Det ojem¬
förligt öfvervägande hästantalet, som enligt 10 månaders fortsatt räkning passerat Rotebro i den östra
liniens riktning, betviflas och betyder i allt fall ingen ting; icke heller det högre antalet utgångna
skjutshästar, oansedt daglig diligensförbindelse, som underhålles med icke-skjutshästar, tillika förekom¬
mer på denna linie. Att ångflottau på Norrland årligen tillvuxit i antal och fartygens storlek, så att
denna trafik nu mera torde kunna fullt mäta sig med sjöfarten på de flesta andra orter inom riket,
bevisar icke heller, att Norrlands industri och folkmängd förtjena uppmärksamhet vid bestämmandet af
stambanornas riktning. Men när frågan gäller linien vester om Sigtuna-fjärden, eller linien Sala—
Korsnäs, gifves ingen omständighet nog obetydlig att icke tillmätas vigt. Der räknas jernvägen till
godo, att den, inberäknad bibanan till Upsala, på en större väglängd genomgår Upsala län, likasom
frågan om stambanornas utläggning borde afvägas, icke med hänsigt till landets behof, utan efter låne¬
gränsernas läge och med utminutering af vissa mil per län, så att det ena icke finge mindre jernvägs-
längd än det andra.
Upsala stad, hvars betydelse af det fruktbara Uplands centralort, der icke mindre än 9 all¬
männa landsvägar sammanträffa, man eljest ingalunda öfverskatta!-, stiger i vigt såsom residensstad för
Bro och Håbo härader, under det, å andra sidan, Stockholms egenskap af residensstad för det mång¬
dubbelt större landet öster om Sigtuna-fjärden ända till närheten af Upsala alldeles förbises. Och då
man vidare kommer till frågan om vägens fortsättning från Sala till Korsnäs, blir bergshandteringens
behof och till och med landsvägens dåliga beskaffenhet kraftfulla bevis för den öfvervägande angelä¬
genheten af en jernväg, som dock skulle framdragas emellan de 2:ne stora grupper af jernverk, af
hvilka den vestra ligger alldeles intill och omkring Norbergs jernväg med Strömsholms kanal, och den
östra åter just skulle komma att genomskäras af jernvägen ifrån Sala till Storvik. Såsom en beve¬
kande omständighet för Kommittéens förslag åberopas de skoglösa orternas stora behof af skogsalster
till bränsle och byggnadsämnen; men icke desto mindre förkortas just den väg emellan Upsala och
Sala, som genomgår till en del mycket skogrika orter, hvarifrån det anmärkta behofvet kunde fyllas,
och den jernväg förordas i stället, hvilken till hela sin längd genomlöper de företrädesvis skoglösa
orterna. Värdet af beräkning enligt den allmänt bekanta Egidyska metoden underkännes helt och
hållet, när frågan gäller en jemförelse emellan jernvägame öster eller vester om Sigtuna-fjärden; men
för vägen från Sala till Korsnäs åberopas en just efter dylik metod uppgjord beräkning, oaktadt den¬
samma tillkommit för lång tid tillbaka, innan den utvidgade Strömsholms kanal med Norbergs och
Wessman—Barkens jernvägar, å ena sidan, samt Gefle—Dala jernväg, å den andra, ens voro öppnade
för trafiken, än mindre hunnit åt densamma gifva de nya riktningar, hvilka först småningom, men
oundvikligen sluta sig till lättare kommunikationer. Eör att tillintetgöra betydelsen af de högst olika
7
resultat, hvilka räkningen vid Rotebro och Almarestäket af derstädes passerade hästar angifver, enligt
Jemvägs-undersÖknings-kommittéens betänkande (pag. 89), påstås, bland annat, att vintertiden
af trafikerande från Bro och Håbo härader taga vägen till Stockholm öfver Sigtuna-fjärden och Rote¬
bro, hvilken väg Westmanlands och Dalarnes trafik jemväl skulle begagna; men icke desto mindre
förklaras på ett annat ställe, att jernvägen öster om Sjgtuna-fjärden, eller just i den riktning, som de
trafikera, skulle vara utan allt gagn för samma trafik. Med ett ord: saknaden af system
vid de vigtiga och mångsidiga frågornas bedömande har, såsom allestädes vid liknande fall måste
inträffa, beröfvat Kommittéén fast grund för dess förslag och invecklat den uti enskildheter och bi¬
omständigheter, vid hvilkas mätande och bedömande hufvudfrågorna, enligt min tanke, blifvit förbi¬
sedda samt motsägelser och misstag icke kunnat undgås.
Den förvexling af stambanor och ortsbanor, som genomgår Kommittéens betänkande, uppen¬
barar sig synnerligen i betraktande öfver den förmenta besparing, som skulle vinnas genom stam¬
banans förläggande vester om Sigtuna-fjärden med utgreningar till Upsala och Sevalla samt derifrån
vidare till Sala. Enligt Kommittéens beräkningar skulle stambanans våglängd, inberäknad en ytterli¬
gare utgrening från Sevalla till Westerås, blifva 15 mil 7360 fot samt kosta 10,535,051 R:dr; då
deremot stambanan, utförd, enligt min mening, öster om Sigtuna-fjärden öfver Upsala till Sala, endast
skulle uppgå till U mil 28600 fot samt kosta 9,222,106 lt:dr; hvarigenom således statsverket
besparades en byggnadskostnad af 1,312,945 R:dr samt trafikkostnader på en våglängd af 3 mil
14760 fot. Jag har vid denna jemförelse antagit den låga byggnadskostnad Kommittéen för vestra
linien beräknat, men hvars riktighet lärer behöfva noga kontrolleras.
Ehuru äfven jag anser en jernväg emellan Sala och Westerås mycket behöflig, för transport af
ortens tunga produkter, kan jag likväl för ingen del instämma i den tanke, som hos pluraliteten sy¬
nes hafva gjort sig gällande, att denna jernväg borde såsom stambana anses och på statsverkets be¬
kostnad anläggas. Hvarken den under arbete varande Borås-banan eller flera andra ifrågasatta bi¬
banor, ehuru hvar för sin ort behöflig, hafva ansetts kunna räknas till stambanor, eller böra såsom
sådane af staten bekostas. Derest den ytterst vigtiga skillnaden emellan stambanor samt orts- och
bibanor behörigen iakttages — och derförutan gifves ingen gräns för anspråken på statens jernvägs-
utgifter — vill det förekomma mig alldeles ovedersägligt, att behofvet af en jernväg emellan Westerås
och Sala hvarken kan eller får ingå i beräkningen af norra stambanans väglängd och anläggnings¬
kostnad. Erkännes detta, så förfaller ock dermed hela den af Kommittéen uppställda beräkning, och
det visar sig, att, såsom ofvan är nämndt, i stället för den förmenta besparingen, uppkommer, enligt
Kommittéens förslag, en ökad statsutgift af minst 1,312,945 R:dr.
Jag antager gerna, att statsverket med lån understödjer ortsbanan Westerås—Sala, när dess ut¬
förande ifrågakommer, men ett lån, om ock på billiga villkor, blir något helt annat, än om staten
sjelf skulle bekosta större eller mindre del af denna jernvägsbyggnad, hvartill, enligt min tanke, ingen
anledning förefinnes.
Måhända skall man häremot invända, att det alltid blefve en statsekonomisk vinst att genom
stambanans byggande i riktningen emellan Westerås och Sala bespara utgifterna för en särskild orts-
bana i samma riktning; och denna invändning vore förtjent af uppmärksamhet, derest icke stambanan
just härigenom komme att dragas ur sitt rätta läge, hvilket, enligt min tanke, ej kan vara i vinklar
och krokar längs de segelbara Mälare-vikarne.
8
Efter denna öfversigt af pluralitetens förslag oell de derför anförda motiver, i sammanhang
hvarmed jag varit i tillfälle att antyda hufvudgrunderna för min skiljaktiga mening, har jag föga be-'
hof att ingå i närmare utveckling af de många och, enligt min tanke, öfvervägande skäl, hvilka, i
fullkomlig öfverensstämmelse med det hittills antagna och tillämpade systemet för stambanornas an¬
läggning, böra bestämma norra stambanans riktning öster om Sigtuna-fjärden till Upsala och vidare
i rakaste sträckningar till Sala och Storvik. — Jag anser en sådan omständligare redogörelse så
mycket mindre erforderlig, som både Chefen för statens jernvägsbyggnad er uti sitt betänkande år
1856 och Jernvägs-undersöknings-kommittéen uti afgifvet underdånigt betänkande år 185 9 redan mycket
fullständigt anfört de skäl, på hvilka min mening hufvudsakligen grundas, och hvilka äfven finnas god¬
kända i Kongl. Maj:ts nådiga proposition vid 1856 års riksdag. Visserligen tillstyrkte Jernvägs-
undersöknings-kommittéen linien Sala—Robertsholm och icke Sala—Storvik; men de skäl, som an¬
fördes för den förras företräde framför Sala—Korsnäs, gälla icke blott lika mycket, utan i ännu högre
grad till förmån för linien till Storvik, hvilken genomgår en starkt bergsbruks-idkande trakt och kom¬
mer den stora Norrländska vintertrafiken vida närmare till mötes, samt derjemte blir både kortare än
linierna till Robertsholm eller Korsnäs och i tekniskt hänseende vida fördelaktigare än den förra, då
den starka stigningen upp till Robertsholm undvikes.
Så långt Kommittéen varit i tillfälle att åstadkomma någon närmare statistisk och ekonomisk
utredning, till jemförelse emellan skiljaktiga vägförslagen, eller för sträckningen från Stockholm till
Sala, har denna utredning fullkomligen ådagalagt, att förhållandena inom 3 mil från de alternativa
jernvägslinierna å ömse sidor icke förete några sådana skiljaktigheter, att ensamt på grund deraf den
ena linien skulle kunna tillmätas något afgörande företräde framför den andra. Och då det endast
vid synnerligen skiljaktiga ortsförhållanden skulle ur allmän synpunkt vara tillrådligt att draga stam¬
banorna ur deras principiella riktning, men något sådant skäl här alls icke är för handen, bör så
mycket mindre afvikelsen ur denna riktning till förmån för kustlandet vid Mälaren kunna godkännas,
som man härigenom tillika skulle för de mindre intressena alldeles åsidosätta de större och rättmäti¬
gare från det stora fastlandet öster och norr om linien Stockholm—Upsala—Sala, äfvensom hela den
Norrländska, högst betydliga vintertrafiken, ehvad denna söker Sala, Upsala och Stockholm, eller en¬
dast sistnämnde 2:ne hufvudpunkter för den Norrländska rörelsen.
Att norra delen af Stockholms län nästan helt och hållet skulle gå miste om jernvägsförbin-
delse; att medlersta och norra delen af Upland skulle betungas med en mera än 2 mil förlängd jern-
vägstransport till Stockholm; samt att hela den Norrländska trafiken icke allenast finge vidkännas
denna förlängning, då jernvägen först träffades vid Upsala, utan ännu mycket betydligare för den del
af samma trafik, hvilken tillstöter tidigare och afser både Sala, Upsala och Stockholm; — allt detta
kan, enligt min tanke, icke skäligen och med rättvisa försvaras' dermed, att Westerås-trakten och det
närmaste kustlandet vid Mälaren borde beredas den möjligen kortaste jernvägsförbindelse med Stock¬
holm, då dessä trakter i alla händelser få stambanan på få mils afstånd, och under vintermånaderna
äfven på isvägen öfver Sigtuna-fjärden kunna uppnå och begagna sig af densamma.
Det omutliga vitsordet om orternas läge samt deras relativa omfång och afstånd från segel¬
bara vatten och jernvägen, hvilket kartan lemnar, kan icke bortresonneras. Och om det hufvudsak¬
ligen endast vore för vintertrafiken, som orterna öster och vester om Sigtuna-fjärden företrädesvis be-
höfde jernväg, så måste det vara obestridligt, att jernvägen öster om denna fjärd mera genomlöper
9
midten af landet emellan Mälaren oell Östersjön, oell således måste tillfredsställa ett större landt-
områdes beliof, än den jernväg, hvilken ginge vester om fjärden och i yttersta kanten af samina land.
Betraktar man åter hufvudnäringarnes, jordbrukets och bergsbrukets, ömsesidiga behof såsom
företrädesvis, bestämmande, så är det i första rummet högeligen angeläget att undersöka, hvarest jern-
verken inom de ifrågavarande orterna hufvudsakligen äro belägne. Detta inliemtas af Jernvägs-under-
söknings-kommittéens stora statistiska karta, hvarigenom ådagalägges, att endast några jernverk före¬
komma i Sala—Korsnäs-liniens riktning eller närhet, samt att de ojemförligt flesta och mest betydande
jernverken dels ligga närmare Strömsholms kanal samt Wessman—Barkens och Norbergs jernvägar,
dels ock förekomma i riktningen Sala—Storvik; hvarförutan väl är kunnigt, att Dalbruken omkring
Siljan och i Oster-Dalarne föra sina tillverkningar till Östersjö-liamnarne vid Gefle och Söderhamn.
Oell hvad tillförseln af spannmål angår, lärer icke med stöd af verkliga förhållandet kunna förnekas,
att 2:ne jernvägar till Sala, den ena på kortaste vägen från Upsala i stambanans naturliga riktning,
och den andra, hvilken icke länge kan af orten försummas, från Westerås till Sala, skulle på det mest
fullkomliga sätt tillföra bergslagsorterna erforderliga spannmålsförråd från de icke mindre sädesrika byg¬
derna omkring Upsala än omkring Westerås, under det deremot omvägen från Upsala öfver Örsunds¬
bro och Sevalla till Sala skulle försvåra och fördyra spannmålstransporten från Upsala-slätten, samt äf¬
ven i denna riktning, likasom i den motsatta till Stockholm, med en ökad våglängd och transport¬
kostnad belasta det större fastlandet och i samma mån nedsätta värdet af dess produkter, allt uteslu¬
tande till förmån för kustlandet.
Man har så ofta och så ihärdigt upprepat, hurusom trakten emellan Upsala och Sala skulle
vara så underlägsen i fruktbarhet och odling, att man slutligen derigenom bildat föreställningen om
ett snart sagdt ödeland i denna riktning. Och likväl bestyrka de inhemtade statistiska och ekonomi¬
ska upplysningarne ett helt annat förhållande. Afven denna trakt är i allmänhet både folkrik, odlad
och fruktbar, samt står i dessa hänseenden långt mindre under kustlandet, än man sökt göra troligt.
Den eger tillika rika skogstillgångar, hvilka medelst jernväg kunde tillföras de skoglösa orterna. Att
den är mycket folkrikare och bördigare, än mångdubbelt större trakter i. södra Sverge, genom hvilka
stambanor anläggas, lärer väl vara otvifvelaktigt, likasom att underlägsenheten vid jemförelse med
kustlandet fullt uppväges af de olika orternas ännu större skiljaktighet i afseende pä kommunikationer.
Då nu våglängden af stambanan Stockholm—Upsala—Sala, omkring lif mil, samt af orts-
banan Westerås—Sala i dess raka linie, med undvikande af böjningen öfver Sevalla, omkring ä j mil,
eller tillsamman 15{ mil, endast uppgår till ungefärligen samma längd, som den af Kommittéen före¬
slagna kustbanan med sina utgreningar, men förstnämnde linier vida bättre än denna sednare skulle
tillfredsställa rörelsens behof, samt skäl äro för handen att högeligen betvifla någon i verkligheten
billigare byggnadskostnad öfver Almarestäket och den för sin bördighet så mycket berömda kustorten,
der expropriationerna måste blifva mycket dyrbarare än utefter östra linien, ehuru de af olika perso¬
ner och sannolikt på olika grunder verkställda vägundersökningarne och derpå grundade kostnads-
förslagen nu angifva ett motsatt förhållande, kail jag omöjligen inse någon vare sig financiell eller
statsekonomisk grund, hvarföre stambanan skulle ryckas ur sin på en gång med systemet öfverens¬
stämmande och af de särskilda orternas verkliga behof påkallade riktning.
I öfrigt tillåter jag mig åberopa de närmare och med sakkunskap upprättade beräkningar öf¬
ver förhållandet emellan trafik-inkomsten på de olika linieina, som innefattas i Kommitté-ledamoten
Grefve Taubes reservation, hvad angår norra stambanan från Stockholm till Sala.
2
10
Rörande stambanans fortsättning från Sala till Storvik liar endast okulär-undersökning hittills
blifvit förrättad. Redogörelsen för denna undersökning, hvilken förvaras bland Kommittéen meddelade
handlingar, upptager 2me alternativa linier, af hvilka i synnerhet den ena skall möta ganska ringa
hinder i sin riktning till Storvik, hvilken punkt på Gefle—Dala jernväg åter ligger betydligt lägre
än Robertsholm, samt följaktligen bör kunna uppnås utan öfverskridande af det normala lutnings-för-
hållandet på statens stambanor. Någon närmare jemförelse af våglängd och anläggningskostnader för
denna linie och de öfriga till Robertsholm eller Korsnäs ifrågasatte kan dock i saknad af fullständig
undersökning af den förstnämnde nu icke ega rum.
Att denna riktning af norra stambanan från Sala till Gefle—Dala jernväg emedlertid betingas
icke blott af det antagna stambanesystemets tillämpning och den betydliga bergshandtering, hvilken
idkas inom orten och i liniens närhet, utan äfven och i ännu högre grad af rättvisa emot hela Norr¬
land och af statsklok omtanke för detta stora, af en hög odling och utveckling mäktiga land, äro de
skäl, sorn bestämt min röst för stambanans anslutning vid Storvik, för hvilken mening jag äfven eger
lyckan att kunna åberopa omdömet hos den man, som under innevarande sekel mera än någon an¬
nan gjort sig förtjent om Norrland, numera framlidne Landshöfding Widmark.
Då något definitivt beslut om norra stambanans fortsättning från Sala, enligt min tanke,
hvarken torde kunna eller böra fattas förr, än nyssnämnde jernvägslinie blifvit fullständigt undersökt,
vågar jag slutligen tillstyrka, att en sådan undersökning måtte varda i nåder anbefalld.
Reservation af Generalmajor Hazelius.
Då jag, endast i följd deraf, att den efter min tanke förmånligaste sträckning för en jernväg
mellan Stockholm och Sala, icke inom Kommittéen vunnit afseende, kunnat biträda den segrande me¬
ningen, som bestämt riktningen vester om Sigtunafjärden, bör jag för dessa mina skäl i korthet
redogöra.
Vore frågan blott om att bestämma den förmånligaste riktning för en jernväg från Stockholm
till Upsala, antingen öster eller vester om Sigtuna-fjärden, så vore frågan lätt afgjord, enär den östra
är kortast, lättast anlagd, således minst kostsam, samt derjemte obestridligen, såväl genom den kor¬
tare vägen, som derigenom att denna endast på ena sidan om sig har segelled, täflar lättare med sjö¬
vägen än den vestra, som på två sidor är af segelled omgifven, hvarföre den förra således bör få
större sidotrafik och lemna mera inkomst än den senare. Härtill kommer, att den vestra vägen ända
från Stäket till Örsundsbro går öfver ett näs, som ingenstädes är betydligt mera än en mil bredt, på
båda sidor, såsom nämndes, af segelled omgifvet, således jemförelsevis i mindre behof af en jernväg.
Detta betraktelsesätt tror jag vara gifvet, så snart frågan endast är om en jernväg från Stock¬
holm till Upsala.
Men det är vid frågan hvarthän jernvägen skall från Upsala fortsättas, som tvekan uppstår
mellan de båda sträckningarna. Drages vägen från Upsala till Sala genaste vägen, enligt såväl Of¬
verste Ericsons 185C afgifna, som 1858 års jernvägs-kommittés förslag, så går vägen till större delen
11
genom en föga bebygd, om ock odlingsbar trakt, och hela den bördiga delen af Westmanland, söder
om nämda Upsala—Sala-väg, får ingen jernväg. Detta kan icke vara billigt.
Dör att derföre, jemte fördelen af den genaste och förmånligaste vägen till Upsala, på samma
gång bereda en jernväg genom det bördiga Westmanland, för hvilket en jernväg är af stor vigt, men
med undvikande af dess sträckning genom en trakt, den öfver näset mellan Stäket och Örsundsbro,
som af jernväg har mindre behof — anser jag den lämpligaste sträckning för en jernväg från Stock¬
holm till Sala vara: öster om Sigtuna-fjärden till Upsala, samt derifrån med en böjning öfver West¬
manlands bördigaste fält, förbi Örsundsbro och Sevalla till Sala. Dermed vunnes också det syfte, som
Kommittéens pluralitet i alla fall afsett genom jernvägens beslutade sträckning från Örsundsbro öfver
Sevalla, att nämligen vägen då komme att gå i sträckningen af den stora handelsförbindelsen öfver
Sala till Westerås, dit en enskildt anlagd bibana från Sevalla endast har en längd af l|mil. Genom
den riktning jag föreslagit undveks äfven att staten skulle anlägga en bibana, den från Örsundsbro
till Upsala, hvilket synes mindre lämpligt.
En sådan böjning, som jag här föreslagit öfver Upsala till Sevalla och Sala, är ingenting ovan¬
ligt. På utländska jernvägskartor ser man allestädes sådana äfven stora böjningar, i ändamål att upp¬
fånga trafiken från vigtigare orter; och då Upsala, dels såsom universitet, har behof af en tät förbin¬
delse med hufvudstaden, dels drager trafik från fiorra Upland, så anser jag en sådan ort förtjena
denna omväg. Likaså anser jag böjningen nedåt Westmanland gifva skäl för sig i landets bördighet,
samt böjningen åt Sala gifva skäl i det nyss nämda ändamålet, att komma i sträckningen af den
stora handelsförbindelsen nedåt Malare-hamu, hvilken väg Dalarnes tunga varor alltid skola söka, utan
att kunna tvingas i riktningen öfver Upsala, äfven om den bjöds på jernväg.
Då jag inom Kommittéen icke kunnat tillvinna bifall åt den af mig föreslagna, i min tanke
förmånligaste jernvägsriktning, än så till vida, att de tvenne reservanter, hvilka yrkat vägen från Up¬
sala genaste vägen till Sala, likväl ansett den af mig föreslagna riktningen ega företräde framför plu-
ralitetens öfver Stäket och Örsundsbro, samt då jag således, i valet mellan tvenne i min tanke mindre
förmånliga riktningar, ansett en jernväg genom det bördiga Westmanland vara angelägnare, än, att få
en kortare väg från Stockholm till Upsala, har jag derföre nödgats sluta mig till den sida, som bere¬
der väg till Westmanland, oaktadt på det mindre förmånliga och mindre angelägna vägstycket från
Stäket till Örsundsbro.
Dessa äro mina skäl, hvarföre jag biträdt pluralitetens mening.
Reservation af Grefve Cronstedt.
Jag har icke kunnat biträda Kommitterades beslut att i underdånighet tillstyrka, »att det af
»Chefen för statens jernvägsbyggnader upprättade förslag till sammanbindningsbana genom Stochholm
»måtte godkännas och samtidigt med norra stambanans anläggning bringas till utförande»; och detta af
följande skäl:
Af hufvudstadens läge måste anses bero det kända förhållande, att hela dess varutillförsel af-
ser antingen konsumtionen på stället, eller ock handeln, vare sig för export eller försändningar inåt
landet. Någon nämnvärd varutransport transito genom hufvudstaden emellan de i norr och söderom
12
densamma belägna orter har hitintills ieke kunnat spåras, och några antagliga skäl, hvarföre detta för¬
hållande skulle komma att förändras efter det norra stambanan blefve anlagd, äro icke anförda. Svår¬
ligen kan väl behofvet af en transito-bana genom Stockholm anses bevisadt deraf, att ännu ingen
jernvägskommunikation finnes öfver Mälarens och Hjelmarens vatten. Bereder då icke sjelfva vattnet en
lätt och billig kommunikation?
Af föregående följer, att för Stockholm, såsom handelsort, måste det i första rummet vara af
vigt, att dess jernvägskommunikationer med det inre af landet måtte få sina utgångspunkter så bestämda,
att såväl lastning som lossning af varor för vidare transport i möjligaste måtto underlättas och göras
beqväma. Då nu kändt är, att Stockholm äger långt flera och vidsträcktare handelsförbindelser med de
i norr, än de i söder belägna orter, så inses väl, hurusom det måste vara önskvärdt att framför allt
den stamjernbana, hvilken är ämnad att sträcka sig i nordlig riktning ifrån hufvudstaäen, sättes i
omedelbar beröring med saltsjöhamn.
Till bangård för den norra stambanan har af 1856 års jernvägs-kommitté blifvit föreslagen en
plats i närheten af Nybrohamnen, hvaremot 1859 års jernvägs-undersöknings-kommitté antagit, att ban¬
gården bör anläggas invid Klara sjö — och detta senare med företrädesvis fästad vigt på såväl
persontrafikens och torgtillförselns underlättande, som ock möjligheten af vestra och norra stambanor¬
nas sammanbindning genom hufvudstadeu.
Sitt förord för Nybrohamnen såsom utgångspunkt har 1856 års jernvägs-kommitté motiverat så¬
lunda: »Såsom banans utgångspunkter ifrån hufvudstaden hafva 2:ne platser kommit i fråga, den ena
»vid Klara sjö och den andra vid Nybrohamnen. Yid närmare betraktande har likväl den förstnämnda
»befunnits mindre tjenlig, dels emedan bangården måste anläggas på mark med lös botten, dels eme-
»dan varutransporten emellan densamma och stadens upplagsplatser vid Mälaren och Saltsjön måste
»ske på längre väg, antingen med grundgående pråmar eller på axel, enär särskilda jernbanor för detta
»ändamål svårligen skulle kunna anläggas genom Norrmalm och sjelfva staden. Utgångspunkten vid
»Nybrohamnen synes deremot äga alla fördelar. Bangården kan i dess närhet å fastare grund anläg-
»gas på den nu för tegeltillverkning begagnade tomten emellan Sperlingens backe -och Humlegårds-
»gatan, samt banan derifrån ledas till. Nybrohamnen och sålunda komma i direkt beröring med den
»större skeppsfarten. Allt efter trafikens stigande behof kan dessutom kajen derstädes jemte jernbanan
»utsträckas längs stranden af Ladugårdslandsviken ända fram till 2:dra Gardets kaserntomt, hvarigenom
»beqväm och rymlig plats kan beredas för den lifligaste trafik, emedan de största fartyg kunna lägga
»till vid denna kaj längs jernbanan och platsen närmast innanför densamma bebyggas med magasiner.»
Otvifvelaktigt växer med en stigande affärsrörelse äfven det redan nu erkända behofvet af
utvidgade hamnplatser, samt, i förening dermed, af nya platser för nödiga varumagasiner, och dessa
handelns oafvisliga behof fordra äfven, att den beslutade och redan påbörjade kajbyggnaden utåt Ladu¬
gårdslandsviken fullbordas. Af de på Östersjön trafikerande ångfartygen har ett icke obetydligt ut¬
rymme blifvit inkräktadt vid Skeppsbrokajen till men för den öfriga sjötrafiken, och med kännedom
om de inskränkta utvägar, som i öfrigt finnas för hamnplatsernas utvidgande, faller det klart i ögonen,
att Ladugårdslandsvikens strand blifver såsom hamn- och magasinplats af en allt mera påfallande
vigt, äfven för den större skeppsfarten, hvadan ock i samma mån ökas vigten deraf, att denna hamn
sättes i förbindelse med en inåt landet sig sträckande jernbana.
Då det sålunda måste betraktas såsom ett af handelstrafikens mest påfallande behof, att Ny¬
brohamnen sättes i förbindelse me'd norra stambanan, och sådant, på sätt 1856 års jernvägs-kommitté
13
förklarat, svårligen kail ske öfver stadsdelen Norrmalm, så fordras, att jernbanan blifver redan norr
om staden dragen uti en för förbindelsen med Nybrohamnen lämplig riktning, på sätt som blifvit af
förenämnde Kommitté föreslaget samt uti plan- och profilritningar visadt, under antagande att bangården
bör förläggas till trakten af Humlegården, å den för tegeltillverkning nu begagnade tomt.
Norra stambanans framdragande till Nybrohamnen har sitt eget ändamål. Derigenom lägges
alldeles ieke något hinder i vägen för en sammanbindning af norra och vestra stambanorna på den,
såsom det vill synas, för verklig transitofart med lokomotiv lämpligaste linien, hvilken blifvit af
Chefen för statens jern vägsbyggnader föreslagen att framgå öfver trakten af Klara sjö med broar öfver
Strömsborg till Riddarholmen, broar såväl ifrån Riddarholmen till Munkbron, som ock vidare ifrån
Kornhamn till Jernvägen, samt slutligen tunnel under en del af Södermalm till banstationen å Söder.
Ingen del af ett på banans ledande till Nybrohamnen nedlagdt arbete kan blifva öfverflödigt, äfven
om behofvct af en transitobana genom Stockholm skulle i en framtid med skäl förmå att tillvinna sig
större vigt än för närvarande. A andra sidan kan beslutet om en transitobana alldeles icke förringa
behofvet af norra stambanans förbindelse med Nybrohamnen — ett behof, åt hvilket äfven Kommitte-
rade tillerkänt en viss giltighet —, och om i denna stund man allmänt vore af den mening, att norra
stambanan borde sättas i förbindelse såväl med Nybrohamnen, såsom en för Stockholm vigtig Saltsjö-
hamn, som ock med Klara sjö, för ernående af en transitobana för lokomotiv, så synes den frågan
icke vara svår att besvara, hvilketdera arbetet först borde sättas i verket, såsom medförande det, under
nuvarande förhållanden, för affärsrörelsen mest påfallande gagn.
Det har här ofvan blifvit. sag-dt, att någon nämnvärd transitotrafik genom hufvudstaden ieke
för närvarande förefinnes, äfvensom att intet antagligt skäl är anfördt till stöd för en förmodan, att
någon sådan trafik af betydenhet skall i den närmaste framtiden uppstå. Att en transitobana uti den
föreslagna riktningen skulle blifva gynnande för persontrafiken och till någon del äfven för den gods¬
trafik, som tillförer hufvudstaden varor för konsumtionsbehof, må medgifvas. Dock kan det, å ena
sidan, icke antagas, att.de resande sålunda komme att besparas alla vidare kostnader för att förflytta
sina personer och sitt bagage till olika trakter af den vidsträckta hufvudstaden, — kostnader hvilka,
med begagnande af åkarskjuts, för närvarande utfalla lika, antingen sådan skjuts begagnas på längre
eller kortare afstånd inom tullarne: och, å andra sidan, synes det, som fördelen deraf, att varor för
det dagliga konsuintionsbehofvet kunna på banan föras hufvudstadens invånare, så att säga, när¬
mare på lifvet, bör kunna, betraktas såsom helt och hållet lokal. Häraf synes det mig följa, att
transitobanans utförande bör, på goda grunder, rättvisligen ställas i andra rummet.
Erkändt är, äfven af planens upphofsman, att anläggningen af sammanbindningsbanan genom
Stockholm åtföljes af den olägenhet, att Mälarens redan otillräckliga hamnplatser blefve, genom det
utrymme banan komme att inkräkta, än ytterligare inskränkta, förnämligast vid Tegelbacken och
Kornhamn.
Då nu den omedelbara följden af dessa inkräktningar måste blifva en —- äfven medgifven —
nödvändighet, att genom utfyllningar bör ersättas det utrymme, som af banan tages i anspråk, så är
det också klart, att till kostnaden för sjelfva banans anläggning äfven bör räknas den dermed samman¬
hängande kostnaden för nödiga utfyllningar och kajbyggnader till ersättande af de hamnplatser, som
komme att af banan inkräktas. Uti den kalkyl, Kommitterade till försvar för sammanbindningsbanan
uppställt, hafva några sådane kostnader likväl icke blifvit upptagne. Olika öfvertygelse, huruvida dessa
tillkommande kostnader böra drabba statsverket eller kommunen, inverkar icke _det ringaste på omdö-
14
raet om lämpligheten af deras upptagande i kalkylen. Det bör visa sig vara nog, att kännedom om
beloppet af dessa kostnader är synnerligen nödvändig för bedömandet af planen i sin helhet och för
jemförelsen emellan dess fördelar och olägenheter.
Derjemte synes mig Kommitterade hafva lenmat nog ringa uppmärksamhet åt utredandet af de
olägenheter såväl för gatutrafiken, som ock för sjötrafiken å Biddarefjärden, hvilka ofelbart komma att
af sammanbindningsbanans utförande förorsakas, och Kommitterades förslag att, »för den händelsen att
en lifligare jernvägstrafik skulle uppstå», anlägga körbanan ander jernvägen, torde väl rätteligen böra
betyda att bygga jernvägen på hvalf öfver körbanan, hvilket också synes blifva den enda utvägen att
förebygga, det icke hindren för kommunikationen med Kungsholmen och Kiddarholmen i en framtid
må komma att förefalla olidliga.
Vid det föregående har särdeles vigt blifvit fästad vid norra stambanans framdragande till
Saltsjön vid Nybrohamnen, och af enahanda skäl bör äfven medgifvas den allmänna nyttan deraf, att
vestra stambanan, kommande söderifrån, äfven blifver satt i omedelbar beröring med Saltsjö-hamn.
Den del af förslaget till sammanbindningsbana, som afser vestra stambanans framdragande ifrån ban-
stationen å Söder genom tunnel under en del af Södermalm till Jernvägen och vidare med jernvägsspår
utåt Skeppsbron och Stadsgårdshamnen, synes derföre på grund af det föregående böra tillerkännas
större vigt än banans fortsättning genom staden. Då likväl den nuvarande platsen för jernupplag på
sådant sätt blefve betydligt inskränkt, samt dessutom antagas måste, att jernvägstrafiken kommer att
hindra de nödiga arbetena inom jernvägen att fortgå på samma sätt som hittills, så torde det blifva
nödvändigt att den nuvarande jernvägen helt och hållet utrymmes och annan ändamålsenlig plats för
jernupplag utses. — De härvid mötande Svårigheterna synas likväl vara af den betydenhet, att nödigt
blifver, det ny plats för hufvudstadens jernupplag varder utsedd, innan beslut fattas om sättet för vestra
stambanans nedförande till Saltsjö-hamn.
Om 1111, efter det vestra stambanan blifvit framdragen ifrån stationen å Södermalm ned till
Jernvägen, det jernvägsspår utåt Skeppsbron, som Friherre Ericson föreslagit, fortsattes på bro öfver Norr¬
ström till Carl den XIII:s torg och derifrån, till förbindelse med norra stambanan, framföres till Nybroham¬
nen, så vinnes äfven på sådant sätt, och utan inkräktning å någon för närvarande begagnad hamnplats,
en sammanbindning emellan norra och vestra stambanorna. Om också en sammanbindning af norra och
vestra stambanorna i denna riktning icke kan anses uppfylla villkoren för en transitobana för loko¬
motiv, alldenstund den lifliga rörelsen vid Skeppsbron äfventyrade att alltför mycket blifva störd af
der med lokomotivkraft framgående tåg, så blefve dock på sådant sätt ofelbart den fördelen vunnen,
dels att gods kunde med transportvagnar och dragkraft på jernbana föras utan omväg ifrån norra
stambanan till Skeppsbron och Stadsgårdshamnen, dels att såväl effekter som rörelsemateriel obehindradt
kunde flyttas emellan de norra och södra bangårdarne. Sannolikt skulle en sammanbindning, på detta sätt
utförd, kunna uppehålla den såsom särdeles kostnadsbesparande angifna kommunikationen emellan de
2:ne ifrån hufvudstaden utgående jernbanorna, och o tvifvelaktigt är, att den kalkyl, Kommitterade upp¬
ställt till försvar för Friherre Ericsons förslag skall, tillämpad på en sammanbindning öfver Skepps¬
bron, visa ett långt mera fördelaktigt siffer-resultat.
Ehuru, af skäl som här ofvan är anfördt, en sammanbindning af de norra och vestra stam¬
banorna öfver Skeppsbron icke torde kunna egna sig för en transitotrafik med lokomotivkraft, så kan
det icke bestridas, att äfven denna bana väl förmår uppfylla det militära behof, hvars tillfredsställande
blifvit anfördt såsom en af sammanbindningsbanans uppgifter. »Att hastigt och lätt kunna fortskaffa
15
»trupper och krigsmateriel ifrån den ena till den andra sidan af hufvudstaden, ifrån trakterna norr
»om Stockholm till de söder derom belägna, och att åter efter behof hastigt sammandraga dem i huf-
»vudstaden», har af Undersöknings-kommittéen blifvit anfördt såsom en angelägenhet af utomordent¬
lig vigt, och det kan icke nekas, att en sammanbindningsbana lika väl förmår uppfylla denna fordran
antingen den framgår öfver Riddarholmen eller Skeppsbron, ty för ett så extraordinärt behof som
trupptransport under krigstid måste naturligtvis all annan trafik stå tillbaka, och vid ett sådant till¬
fälle får icke den lifligaste rörelse vid Skeppsbron lägga hinder i vägen för en transitofart med
lokomotiv.
På dessa skäl anser jag, att Kommitterade bort i underdånighet tillstyrka:
att, i öfverensstämmelse med hvad 1856 års Jernvägs-kommitté föreslagit, Ny¬
brohamnen måtte antagas att blifva norra stambanans utgångspunkt i hufvud¬
staden, och att med beslutet om en sammanbindningsbana måtte anstå intill
dess norra stambanan kommit till utförande.
Reservation af Grefve Taube.
Sedan vestra stambanan (föreningsbanan emellan Stockholm och Göteborg) blifvit lagd söder
om Mälaren, borde väl kunna antagas, att frågan om att lägga norra stambanan uti den för vestra,
vid utkämpandet om dess läge af mången lifligt förordade riktningen norr om och utefter Mälaren,
ej någonsin på allvar skulle ifrågasättas. Kommittéen har nu likväl till en längd af 9{ mil föreslagit
norra stambanans förläggande uti samma riktning, som för vestra banan varit ifrågasatt.
Så länge det ännu var en öppen fråga, om vestra stambanan skulle läggas norr eller söder
om Mälaren, hade onekligen den norra bansträckningens förfäktare goda skäl för sin mening, att den
af dem yrkade jernvägen borde dragas så nära Mälarens strand som möjligt; ty då måste särskilda
orters inbördes och norra orternas allmänna anspråk på företräde gifva vika för det allmänna syfte¬
målet att så mycket som möjligt förkorta väglängden emellan rikets östra och vestra kuster samt dess
tvenne förnämsta städer. Det var också hufvudsakligen ur denna synpunkt samt af strategiska skäl,
hvilkas betydelse Kommittéen dock trott sig böra underkänna, som 1856 års Jernvägs-kommitté,
ehuru eljest uttryckligen erkännande företrädet af den norra stambanans sträckning från Stockholm till
Upsala öster om Sigtuna-fjärden, likväl gaf sitt förord åt den förenade norra och vestra jernvägens
dragande vester om nämnde fjärd.
Numera har dock utstakandet af norra stambanan, hvarom för närvarande är fråga, en helt
annan betydelse såväl för landet i allmänhet som för de orter, hvilkas fördelar och behof skola ge¬
nom denna bana tillgodoses, än att ett möjligt syfte att äfven norr om Mälaren sammanbinda Stock¬
holm med Göteborg derpå bör utöfva något inflytande.
Kommittéen har, uti historiken öfver jernvägsfrågans utveckling i landet, med synnerlig för¬
kärlek anfört 1856 års Kommittés skäl för vestra stambanans dragande norr om och utefter Mälaren,
t #
förmenande att dessa skäl äfven kunde tillämpas vid frågan, om norra stambanan bör dragas öster
eller vester om Sigtuna-fjärden. Den väsendtliga olikheten emellan dessa båda banors syftemål är
16
dock alltför mycket i ögonen fallande, att någon jemförelse dem emellan, borde ega rum. Att plura-
liteten af Kommittéen ej heller i verkligheten tänkt sig för norra stambanan vilja föreslå linien Stock¬
holm—Örsundsbro—Sevalla, synes bäst derutaf, att den blifvit af Kommittéen antagen till följe af att
en röst, som först afgafs för Stockholm—Upsala—Sala-linien öster om Sigtuna-fjarden, hellre slöt sig
till Örsundsbro—Sevalla- än till Örsundsbro—Sala-linien. Af Kommittéens betänkande inhemtas äfven,
det endast tvenne af dess sju ledamöter röstat för Stockholm—Örsundsbro—Sevalla-linien.
Då jag således ej kan antaga, att linien till Sevalla är den af Kommittéens pluralitet förordade
sträckningen för norra stambanan — hvilket antagande jemväl torde finna stöd utaf det förhållande,
att Kommittéen under sin utredning af på frågan om norra banans sträckning inverkande statistiska
och ekonomiska förhållanden, ej för den linien ansåg behöfligt uppdraga någon banrayon —, och då
Kommittéen åtminstone i den frågan, att Upsala och Sala borde af jernbana anträffas, varit enhälliga,
är det väl huruvida ifrågavarande stambana skall gå till Sala öfver Upsala eller öfver Örsundsbro och
i sednare fallet med bibana till Upsala, hvarom egentligä meningsskiljaktigheterna förefinnas.
Kommittéen synes i allmänhet ej vilja godkänna några allmänna grunder för en stambanas
framdragande, och har gjort sig mycken möda försöka visa, att den förut af Regering och Ständer
samt af Kommittéer och Chefen för statens jernvägsbyggnader antagna hufvudgrunden, att en jernväg
bör, så mycket möjligt är, ej fortgå utmed segelbara vatten, utan endast på lämpliga ställen beröra
desamma, ej är praktiskt möjlig att tillämpa, samt att en jernvägstrafik ingalunda skulle hafva någon¬
ting att befara genom täflan med angränsande sjötransport.
Så säger Kommittéen, att i England t. ex. hafva jernvägar blifvit lagda nära kusterna, som
de nästan oafbrutet följa, samt att här i landet ännu ej finnes erfarenhet om omöjligheten för jern-
banorna att täfla med vattenkommunikatiouerna. Hvad då först England beträffar, så finnes derstädes
inga af staten anlagda banor, utan äro de samtlige genom enskild företagsamhet anlagde ortsbanor,
hvarjemte det är ett faktum, att dess. utmed kusterna gående jernbanor hafva en svår täflan att utstå
med sjötransporten; så t. ex. kostar en biljett emellan Glasgow och London mindre om den först ta-
ges från Glasgow till Prestön och sedan derifrån till London, än om den tages direkte från Glasgow
för hela vägen till London, hvilket besynnerliga förhållande uppkommer derigenom, att emellan Glas¬
gow och Prestön finnes fingbåtsfart, som jernvägen har att täfla med. Och hvad erfarenheten i vårt
land beträffar, så har det ingalunda varit Kommittéen obekant, att vestra stambanan till följe af sjö¬
transporten på Wenern ej erhåller den trafik, den otvifvelaktigt kunde påräkna, om nämnde segelled
ej funnes; så föres t. ex. spannmålen ganska allmänt från norra delen af Westergötland på axel till
Mariestad och derifrån sjövägen till Göteborg, och detta ehuru afgiften för spannmålstranspprt på
jernvägen blifvit betydligt nedsatt; äfvenså gå handelsvaror från Göteborg sjövägen till Töreboda och
sedan på jernväg till Sköfde och omkringliggande orter, i stället för att begagna jernvägen direkte
från Göteborg. Att vestra stambanan från Stockholm till Södertelje ej har samma trafik sedan ång-
båtsfarten börjar som under vintermånaderna, och att Köping—Hultska jernvägsbolaget tillochmed
tager sina egna varor sjövägen till Örebro hellre än att begagna sin egen jernväg från Arboga, torde
väl äfven kunna gälla för någon erfarenhet här i landet, — flere andra exempel att förtiga.
Att Kommittéen ej heller till fullo lyckats bevisa, eller ens öfvertygat sig sjelf, det ej någon
täflan emellan till hvarandra gränsande jernväg och sjötransport är att befara, vågar jag antaga, då
uti betänkandet på flera ställen omnämnes, att allt tyngre gods måste söka sig till närbelägen sjö¬
transport, äfvensom att, huru än jernvägen lägges till Upsala, så måste alltid ej obetydlig trafik till-
godokomma sjötransporten, ja! på ett stiille yttras tillochmed, att om jernvägen anlägges öfver Ör¬
sundsbro till Upsala, »så vore det ingen orimlighet att tänka sig, det passagerare-afgifterna pä jern¬
vägen nedsattes under den tid vägen hade att täfla med sjötransporten.»
Då Kommittéen likväl vidare säger, att en allmän regel utan svårighet finnes, eller »att en
jernväg bör läggas der den företrädesvis är behöflig, det vill säga der rörelsens redan för handen va¬
rande utveckling, omfång och beskaffenhet göra trafikens underlättande nödigt,» så synes det för mig
ej eils dermed öfverensstämmande att föreslå banans läggande till Örsundsbro vester om Sigtuna-
fjärden med bibana till Upsala, i stället för raka vägen till Upsala eller öster om nämnde fjärd; ty
obestridligt och bevisadt är, att emellan Stockholm oell Upsala förefinnes vida större trafik än emellan
Stockholm och Örsundsbro.
Men att påpeka alla de motsägelser, som uti betänkandet förefinnas, blefve här för vidlyftigt;
de äro dessutom för den allvarlige granskaren lätt i ögonen fallande och äfven förklarliga, då natur¬
ligtvis en för hela bansträokningens fördel användbar motivering måste vara svår, ja! omöjlig att finna
utur de olika meningar, som styckevis sammanfogat linien uti en emot pluralitetens afsigt stridande
riktning.
Kommittéen synes med särdeles intresse hafva omfattat, och i många fall till stöd för sitt
förslag åberopat hvad dc orters invånare, der jernvägen är föreslagen att framgå, derom yttrat, och
synnerligast vid frågan om jernvägens dragande öster eller vester om Sigtuna-fjärden åberopat en
skrift, undertecknad af åtskilliga jordegare i Trögds, Bro, Håbo och Asunda härader, eller just från
de utaf den vestra banan berörde orterna; men besynnerligt synes Kommittéen förbisett, att Bro
och Håbo häraders hushållsnämnd, uti svar på de af 18 59 års jernvägs-undersöknings-kommitté fram¬
ställda frågor, tillkännagifvit att häraderna, såsom egande sjötransport, ej vore i synnerligt behof af
underlättade kommunikationer, äfvensom att ett af de för Lagunda och Hagunda häraders (trakten af
Örsundsbro) hushållsnämnd utsedde ombuden, vid mötet 1859 inför Konungens Befallningshafvande i
Upsala, tillkännagifvit, det han ansåge stambanan böra gå öster om Sigtuna-fjärden till Upsala och
derifrån till Sala, men med en böjning åt Örsundsbro.
Enligt hvad förut är visadt, afsåge menings-skiljaktigheten inom Kommittéen egentligen, huru¬
vida norra banan borde till Sala framgå öfver Upsala eller öfver Örsundsbro, samt från Sala till Kors¬
näs eller till Storvik. Att linien helt oförmodadt och, jag vågar påstå det, till Kommittéens synnerliga
öfverraskning kom att göra kroken till Sevalla, har endast ett skäl för sig, och detta har äfven Kom¬
mittéen på flera ställen tillkännagifvit, nemligen att derigenom blefve två mil byggda på den så vig-
tigt framhållna Westerås—Sala-banan, ja! en bana som ansetts så vigtig, adt hufvudsakligen detta och
ej något annat bör vara ändamålet som sökes med norra stambanan. Afven jag anser en jernväg
emellan Westerås och Sala vara högst önskvärd och af stor vigt för Westmanland och Dalarne, men
att staten, med förbiseende af andra orters behof, skall bygga en 9 J mils jernväg uti en för det all¬
männa ej särdeles gagnelig riktning, för att slutligen erhålla två mil af behofvet påkallade, torde dock
vara väl dyrköpt resultat.
Då jag är öfvertygad, det norra stambanan bör gå till Upsala öster om Sigtuna-fjärden, samt
från Upsala till Sala och derifrån till Storvik, har jag trott mig, på samma gång jag till alla delar
instämmer uti ordföranden herr Landshöfdingen och Riddaren Benniclis reservation, böra redogöra för
de skäl, hvarpå jag grundar denna min öfvertygelse.
3
18
För att kunna bestämma hvarest norra banan bör tillstöta Gefle—Dala-banan, är nödigt att
först afgöra hvad med norra banan afses. Kommittéen har antagit, att dermed afses hufvudsakligast
att sammanbinda Westerås med Dalarne och derföre föreslagit banans anslutningspunkt till Korsnäs.
Om Sverge ej sträckte sig längre än till Gefle—Dala-banan, så skulle jag vilja understödja detta för¬
slag, dock skulle jag i så fall, och för att rätt kunna gagna Dalarne, vilja draga banan ändå
mera vesterut, eller vester om sjön Bunn, såsom då gående genom Dalarnes bördigaste trakt;
men då nu så ej är förhållandet, och det betydliga landet norr om Gefle—Dala-banan väl bör kunna
förvänta, att en norrut gående jernväg äfven afser att läggas uti en för det landet önsklig riktning,
så blir tydligt, att anslutningspunkten måste förläggas till Storvik, eller den punkt, hvarifrån vägen
för närvarande går till de nordliga länen, och hvilken punkt möjliggör banans fortsättning norrut.
Om alltså Stonik autages såsom norra banans anslutningspunkt till Gefle—Dala-banan, och
sedan Kommittéen varit enhällig om att banan skall fortgå till Sala, så återstår att bestämma banans
riktning emellan Stockholm och Sala. Dervid ifrågakommer hufvudsakligast tvenne olika riktningar,
nemligen: öfver Upsala eller öfver Örsundsbro; indelas då hvardera af dessa sträckningar i tvenne af-
delningar, den första från Stockholm till Upsala och från Stockholm till Örsundsbro, samt den andra
från Upsala till Sala och från Örsundsbro till Sala, samt jemföras vidare dessa de olika liniernas mot
hvarandra svarande afdelningar, så finner man, att linien Stockholm—Upsala, 6 mil 6100 fot lang,
begränsas på hela dess östra sida af ett bredt fastland, utgörande större delen af Stockholms län,
samt framgår på ett från ^ mil (på ett ställe midt för ltosersberg) till öfver 1 mils afstånd från se¬
gelleden emellan Stockholm och Upsala, hvilken segelled den ej anträffar förr an vid Upsala, då
deremot Stockholm—Örsundsbro-linien, 6 mil 260 fot lång, till större delen framgår öfver halföarne
Bro och Håbo härader; dervid berörande Mälarens strand vid lastageplatserna Stäket 2j mil, och
Kalmarsand mil från Stockholm, äfvensom vid Örsundsbro, samt i öfrigt belägen endast från J
mil (vid Bro socken) till högst i mils afstånd från Mälarens stränder; hvadan, och då till Stockholm
—Upsala-banan från båda sidor, synnerligast den östra, ansluta flera från det inre af landet kom¬
mande större lands- och socknevägar, men deremot Stockholm—Örsundsbro-banan först vid Ofver-
Gran, eller 5} mil från Stockholm, anträffas af tillstötande större landsväg, all sidotrafik, som på
dessa linier är att upphemta, måste blifva betydligt större på Stockholm—Upsala- än på Stockholm—
Örsundsbro-banan, hvars läge vid och nära intill segelled och af segelbara vatten kringflutna och in¬
skränkta banrayon hindra all betydlig sidotillförsel. Att Kommittéen ändock vill som faktiskt antaga,
att den östra linien skulle framgå nära utmed segelleden, måste förefalla som ett misstag uti upp¬
fattningen af verkliga förhållandet, då jemförelse göres emellan den östra och vestra linien.
Hvad sjelfva punkterna Upsala och Örsundsbro beträffar, så är tydligt, att Upsala med dess ej
obetydliga folkmängd och af ålder varande handelsplats, der många stora landsvägar från det inre af
landet sammanstöta, skall hafva vida fördelaktigare inflytande på en jernvägstrafik än hvad Örsundsbro
obetydliga lastageplats kan hafva; hvilket allt äfven nogsamt skönjes af nuvarande olika trafiken från
dessa båda ställen; så t. ex. förde Upsala-ångbåtarne under år 1860 passagerare till ett antal af
32,050, då Örsundsbro-ångbåten under samma tid endast förde 1,589 passagerare. Att trafiken på
Upsala är i betydligt stigande synes äfven derutaf, att då Upsala-ångbåtarne år 1855 förde 19,049
passagerare, desamma efter ett årligt stigande af passagerarnes antal, år 1861 förde 34,264, som för
6 år visar den betydliga ökningen af 7 9,8 procent.
19
Linien Upsala—Sala. 5 mil 22500 fot lång, och linien Örsundsbro—Sala, 4 mil 21450 fot
lång, sammanstöta uti en spets vid Sala, hvadan det egentligen endast är omkring § af dess längd
som förete några olikheter med hvarandra. Båda dessa linier kunna i allmänhet anses genomgå lika
bördiga trakter, med undantag af Järlåsa och Alands socknar i Upsala län; men Örsundsbro—Sala-
linien kan rimligtvis ej påräkna så stor sidotrafik som Upsala—Sala-linien, emedan dess läge är när¬
mare segelled, och till följe hvarutaf äfven den orten, som beröres af denna bana, är i mindre behof
af underlättade kommunikationer, än den från segelled mera aflägse belägna orten, som Upsala—Sala-
linien genomgår. Af de statistiska tabeller, Kommittéen utarbetat, synes, att den föreställning man i
allmänhet velat vidhålla, det trakten emellan Upsala och Sala vore en nära nog ödemark, ej besan¬
nas, utan att tvärtom der belägna socknarne i allmänhet, så uti folkmängd som annat, kunna i det
närmaste täfla med de närmare Mälaren belägna; och torde ej vara utan belysning i denna fråga, att
Sala stads deputerade, uti en under den 19 Januari 1857 till Kongl. Civil-departementet afgifven un¬
derdånig promemoria angående jernvägsförbindelsen emellan Stockholm och Sala, yttrar om Upsala—
Sala-jernvägssträckningen: »att banan till största delen kommer att beröra sådana socknar, hvilka i
sädesproduktion täfla med hvilken annan del af Upland som helst, nemligen Hel. Trefaldighets för¬
samling, Läby, Wänge och Aland med angränsande Åkerby, Bälinge, Skuttunge, Näs, Ramsta, Ba¬
lingsta, Hagby, Tibble och Gryta, att vidare vägen med ungefär en half mils längd genomlöper Järlåsa
socken, sorn förser nästan hela mellersta Upland med skogsprodukter, och genom Hvittinge-slätten,
som på båda sidor omgifves af ypperliga skogar och i söder slutar vid Skattmansö bruk ... En blick
på kartan öfvertygar derom, att alla de mellan Upsala—Sala-banan och Mälaren belägna socknar,
hvilkas fördel ej drager deras produkter till nämnda sjö, få lika nära om ej närmare väg till denna
bansträckning, som till en längs efter Mälaren sträckt bana, då deremot den förstnämnda medför den
stora fördelen, att hela nordvestra Uplands rika skogstillgångar kunna med lätthet tillgodogöras.»
Att Upsala liksom Sala är en punkt, som af en jernväg bör anträffas, derom äro alla Kom¬
mittéens ledamöter ense, och är derföre föreslaget att från Stockholm—Örsundsbro—Sevalla—Sala-
linien bygga en 2 mil 11600 fot lång bibana från Örsundsbro till Upsala. Huruvida detta förslag
kan öfverensstämma med det nådiga uppdrag Kommittéen erhållit, eller att utreda hvarest norra
stambanan bör anläggas, torde vara tvifvel underkastadt, men säkert är, att Kommittéen derigenom
frångått den af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer hitintills antagna principen, att staten endast bör
bygga stambanorna och åt den enskilda företagsamheten öfverlemna att, med eller utan statsunder¬
stöd, bygga derifrån utgående bibanor. Hvarthän ett frångående af denna princip torde föra, är lätt
för livar och en att inse. Antingen är nu Upsala en för norra stambanan vigtig punkt att anträffa, och
då bör banan dragas deröfver, eller är den det ej, och då bör det öfverlemnas åt den enskilda före¬
tagsamheten ombesörja bibanas byggande dit från angränsande stambanan, så vida icke nämnde en¬
skilda företagsamhet skulle finna med sin fördel mer öfverensstämmande att kortaste vägen mellan
Stockholm och Upsala bygga en särskild jernväg.
Man synes hafva föreställt sig, att jernvägens rakare sträckning till Sala vester om Sigtuna-
fjärden skulle närmare öfverensstämma med hufvudstadens fördel, än en jernväg som ginge öster om
nämnde fjärd. Ingen föreställning kan dock vara mindre grundad. Ju mera jernvägen drages inåt
landet genom orter, som förut sakna goda kommunikationsmedel, destomer måste den ock vidga kret¬
sen för både tillförsel och afsättning. Erån trakter, hvilka sjöledes stå i förbindelse med hufvudstaden
och 7 å 8 månader af året kunna begagna den billiga vattenvägen, har Stockholm under hela denna
20
tid icke att genom jernväg förvänta någon ytterligare tillförsel af betydenhet; men drages åter jern¬
vägen till orter, hvilka året igenom endast medelst dyra landtransporter stå i förbindelse med huf-
vudstaden, så öppnas ett förut ofta saknadt tillflöde af ortens alster. Den sista tidens erfarenhet af
en icke obetydlig vedtillförsel från det inre af Södermanland utgör ett slående bevis härpå. Från
egendomarne kring Mälarens stränder kunna ladugårdens, trädgårdens oell jordbrukets alster dagligen
tillföras Stockholm sjöledes på ganska stora afstånd. Från det inre af landet är denna tillförsel all¬
tid försvårad och i afseende på vissa produkter inskränkt till en eller annan mil. I samma mån jern¬
vägen underlättar tillförseln från förut afstängda orter, skall också landtmannen derstädes egna sina
ansträngningar åt frambringande af alster för hufvudstadens dagliga behof, nya näringskällor upp¬
komma, odlingen raskare utveckla sig, och den naturliga vexelverkan emellan ökad tillförsel från och
ökad afsättning till landsorten befrämja hufvudstadens, likasom det förut af brist på kommunikations¬
medel tillbakahållna landets förkofran. Endast den, sorn förnekar jernvägars nytta och nödvändighet
i allmänhet så för stad som land, kan förbise vigten deraf, att dessa jernvägar företrädesvis byggas
der, hvarest andra lätta och billiga kommunikationsmedel saknas. Det låter knappast tänka sig, att
Stockholms intresse fordrar någon afvikelse från denna allmänna regel, eller att det för Stockholm
kan vara af större vigt, att jernvägen till Sala blir förkortad med omkring en mil, än att den till
hela sin hufvudsakliga riktning ledes genom orter, hvilka hittills, i saknad af vattenkommunikationer,
endast kunnat sparsamt tillföra Stockholm sina produkter. Jag betviflar också, att det är en motsatt
åsigt, som hufvudsakligen bestämt antagandet af sträckningen vester om Sigtuna-fjärden, såsom för
hufvudstaden önskvärdast. Af diskussionen inom Kommittéen är jag berättigad att antaga, att en an¬
nan tanke, fastän i betänkandet icke bestämdt uttalad, icke desto mindre på förordandet af nyssnämnde
bansträckning utöfvat väsendtligt inflytande; och jag anser mig desto hellre böra upptaga denna tanke
till bemötande, sorn bestämmandet af jernvägarnas lämpligaste riktning är af alltför stor framtida
betydelse, för att icke hvarje mening, som på de vigtiga besluten kan utöfva äfven ett tillfälligt och
underordnadt inflytande, må underkastas den offentliga diskussionens sorgfälliga pröfning. Man har
nemligen befarat, att derest norra stambanan blefve förlagd öster om Sigtuna-fjärden till Upsala,
denna jernväg kunde betraktas såsom ett helt för sig, hvarutöfver norra stambanans fortsättning möj¬
ligen till en aflägsnare framtid uppskötes och kanske då komme att gifvas en nu icke afsedd rikt¬
ning mot Gefle, i stället för Sala; då deremot banans förläggande vester om Sigtuna-fjärden till Ör¬
sundsbro, äfven med en bibana derifrån till Upsala, icke gerna medgäfve ett afbrott i den mot Sala
riktade jernvägens vidare fortsättande. Utan att vilja tillgodogöra min mening det indirekta erkän¬
nandet af Upsala-banans företräde framför Orsundsbro-banan, som innefattas i denna farhåga, anser
jag mig både berättigad och pligtig att på det allra bestämdaste bekämpa både sjelfva farhågan och
rättmätigheten af dess inflytande på beslutet om jernvägens riktning. Jag är nemligen lifligt öfver-
tygad, att norra stambanans dragande genom det inre landet öfver Upsala och Sala till Gefle—Dala
jernväg, i en Norrlands trafik på lämpligt afstånd från kusten mötande riktning, ur allmän synpunkt
eger så afgjordt företräde framför en bansträckning från Upsala rakt på Gefle, hvilken bana, med
förbiseende af hela det emellan Gefle—Dala-banan och Mälaren belägna fastlandets billiga anspråk på
underlättade kommunikationer, hufvudsakligast skulle gynna en provins, Upland, samt omöjliggöra hela
planen att genom en bana till Frövi eller annan punkt på Hallsberg—Örebro—Köping-banan förena
norra och vestra banorna, att hvarken nu eller framdeles någon i detta hänseende förändrad mening
skall kunna göra sig gällande; och jag är lika öfvertygad om statens både vilja och förmåga att ge¬
nom denna angelägna jernvägsanläggning öfva rättvisa emot de norra orterna, i hvilka fosterlandet
eger så rika fält för framtida utveckling. Icke ett enda ögonblick kan jag således dela farhågan, att
en norra stambana, hvilken nu är i fråga, icke skall komma att utföras och detta så skyndsamt som
möjligt. Men äfven i den händelse, att statens tillgångar för närvarande ansåges icke medgifva utfö¬
randet på en gång af denna st ambana, icke ens till Sala, utan banbyggnaden under nästa statsregle-
ringsperiod skulle, såsom man befarat, inskränkas till Upsala, kan deraf, enligt min uppfattning, omöj¬
ligen hemtas något berättigadt motiv att föredraga den mindre ändamålsenliga bansträckningen till Ör¬
sundsbro. De äro alltför dyrbara dessa väganläggningar, och deras verkan på landets välstånd och
förkofran tränger alltför djupt in i framtiden, för att någon afvikelse ifrån jernvägarnes äudamålsenli-
gaste riktning kan eller bör af stunden underordnade skäl tillstädjas. Och den öfverkloka politik, som
af farhåga för framtida större misstag tror sig berättigad att genom ett mindre ondt lägga band på
efterkommandes fria pröfningsrätt, är i min tanke alltid lika förkastlig, frågan må gälla jernvägar eller
hvilken annan samhällsangelägenhet det vara må.
Om man för hvardera af de olika linierna Stockholm—Upsala—Sala och Stockholm—Örsunds¬
bro—Sala med Örsundsbro—Upsala uppdrager en på samma grunder baserad och i Kommittéens be¬
tänkande närmare beskrifven banrayon, på sätt ock af bilagde karta närmare synes, samt antager
segelleden emellan Stockholm och Upsala utgöra skillnad för hvardera banrayonen, samt vidare ej be¬
räknar den för båda banorna gemensamma halfcirkelu vester om Sala, så visar sig följande resultater:
För Stockholm—Upsala—-Sala faller inom dess banrayon 102,570 personers befolkning, 4078 mantal
med 389990 tunnors spannmålsproduktion öfver hvad som inom banrayonen konsumeras; samt för
Stockholm—Örsundsbro—Sala och Örsundsbro—Upsala falla inom dess banrayoner 100,453 personers
befolkning, 3856 mantal med 392016 tunnors spannmålsöfverskott. Betraktar man vidare dessa ban-
rayoners olika lägen i förhållande till angränsande sjötransporter, så finner man, att af Stockholm—
Upsala—Sala banrayon alla socknarna af Trögds, Åsunda och Lagunda härader, utom Nysätra, inom
Upsala län, och alla socknarna af Ytter-Tjurbo och Siende härader samt Härnevi och Frösthults sock¬
nar af Westerås län, tillsamman utgörande 841 mantal med en befolkning af 16,321 personer och
10249 2 tunnors spannmålsöfverskott, hafva beqvämare och billigare att begagna sjötransport än jern¬
väg; hvarjemte Sigtuna stad, Alsike, Wassunda, Haga, S:t Olof, S:t Pehrs och Eds socknar samt hälf¬
ten af Odensala, Husby och Norrsunda socknar af Stockholms län, tillsamman utgörande 210 mantal
med 4,243 personers befolkning och 19117 tunnors spannmålsöfverskott, hafva lika beqvämt och till en
del billigare af sjötransportens än jernvägens begagnande.
Af Stockholm — Örsundsbro—Sala banrayon hafva städerna Westerås och Enköping, alla socknarna
af Ytter-Tjurbo och Siende härader af Westerås län, samt alla socknarna af Åsunda och Trögds hä¬
rader i Upsala län, tillsamman utgörande 1004 mantal med en befolkning af 26,900 personer och
118107 tunnors spannmålsöfverskott, beqvämare och billigare att begagna sjötransport än jernväg, hvar¬
jemte Fröslunda, Girista, Fittja, Hjelsta, Kulla och Holms socknar af Lagunda härad samt alla sock¬
nar af Bro och Håbo härader, tillsamman utgörande 463 mantal med 9,442 personers befolkning och
5 56 45 tunnors spannmålsöfverskott, hafva lika beqvämt och billigare att begagna sjötransport än jern¬
väg. Afdragas nu dessa summor från hela banrayonerna, så finner man, att för Stockholm—Upsala—
Sala återstå 3027 mantal, med en befolkning af 82,006 personer och 268381 tunnors spannmåls¬
öfverskott, som hafva omedelbar nytta och öfvervägande behof af jernvägen, då för Stockholm—Ör¬
sundsbro—Sala med Örsundsbro-—Upsala återstå 2389 mantal med 64,111 personers befolkning och
22
218264 tunnors spamimålsöfverskott, hvilka hafva dylikt gagn och behof af jernvägen; hvadan den först¬
nämnda banan har 638 mantal, 17,895 personer och 50117 tunnors spamimålsöfverskott, som hafva
direkt nytta och behof af jernvägen utöfver hvad för Örsundsbro-banan är förhållandet. Härvid är
dessutom att anmärka, att den för båda banrayonerna gemensamma trakten norr och öster om Upsala
samt Upsala stad blifvit upptagne hafva omedelbart gagn af hvilkendera jernvägen som helst, ehuruväl
detta blifver för den orten helt olika, om den nödgas använda den 2} mil längre jernvägen öfver Ör¬
sundsbro, mot raka vägen till Stockholm.
Betraktas åter det olika förhållandet i afseende på socknarnes belägenhet till de föreslagna ba¬
norna, måste först observeras de olika trakternas afsättnings- och handelsorter. Dervid synes, att Ytter-
Tjnrbo och Siende härader af Westerås län samt Asunda härad af Upsala län hafva densamma uti
Westerås eller Enköping; Torstuna, Simtuna och Wåla härader af Westerås län uti Sala; samt Ny¬
sätra, Långtora och Bisttopskulla socknar af Lagunda härad uti Sala eller Westerås; öfrige socknarna
af Lagunda härad samt hela Trögds, Bro och Håbo hålåder af Upsala län, jemte alla socknarna af
Stockholms län hafva sin handelsort i Stockholm; hvaremot alla socknarna af Hagunda, Ulleråkers,
Bälinge, Norunda, Örbyhus, Olands, Kasbo och Waksala Härader hafva Upsala till handels- och afsätt¬
ningsort, hvarvid dock allt hvad som der afsättes från landet, och ej på platsen konsumeras, sedan huf-
vudsakligast föres till Stockholm; att detta antagande öfverensstärnmer med nuvarande förhållandena
inhemtas af alla de anföranden de olika orterna vid fyrfaldiga tillfällen afgifvit.
Yäl finnas de, som tänka att jernvägarne skola förändra förhållandena så till vida, att produ¬
centen af varan sjelf skall fara och, utan afseende på någon viss saluort, uppsöka konsumenten; jag kan
dock ej förmoda att så blifver förhållandet, och, i sanning, det vore högst beklagligt om allmogen, i för¬
litande på en sannolikt ofta sviken förhoppning om en möjlig obetydlig vinst, skulle resa långa vägar
och uppoffra en tid, sorn nyttigare kunde vid hemmet användas; för den större jordbrukaren må det
vara en möjlig fördel att så göra, men aldrig för de mindre hemmansegarne, som dock utgöra landets
hufvudsakliga befolkning; andra länders erfarenhet jäfvar äfven sådana tankar, och vissa försäljnings¬
orter — städernas torg —, der producenten vet att hans vara kan afyttras och konsumenten att den
kan köpas, måste alltid finnas och af båda anlitas. Sannolikast är, att här i landet, i likhet med hvad
på många andra ställen blifvit förhållandet, spannmålshandlare etablera kontor och anlägga magasiner
vid vissa ställen utefter jernvägen.
Drages norra banan öfver Upsala till Sala, så synes, att alla socknarne i Trögds, Håbo, Bro
och Lagunda härader, utom Nysätra, Långtora och Biskopskulla socknar, af jernvägen ej erhålla nå¬
gon lättnad uti sin nuvarande trafik på Stockholm, utgörande dessa socknar 891 mantal med 17,673
personer och 102856 tunnors spamimålsöfverskott; om norra banan åter går öfver Örsundsbro, erhålla
alla socknarne inom Stockholms län, utom f af Spånga, halfva Solna, Sollentuna och Eds sock¬
nar samt hela Järfälla socken, ingen lättnad genom jernvägen uti sin trafik på Stockholm, utgörande
dessa socknar 903 man:al med 20,319 personer samt 78157 tunnors spaUnmålsöfverskott, men på
sätt redan är visadt hafva alla de socknar, som ej erhålla fördel af Upsala—Sala-banan, dels beqvä-
mare och billigare samt dels lila beqvämt och billigt af att begagna sjötransport som jernvåg; så t. ex.
skulle mellersta och södra socknarne uti det triangelformiga, på två sidor af segelled omgifna Trögds
härad erhålla 2 å 3 mil landväg och 5 mil jernväg, då de hafva endast i å 5 mils sjöväg till Stock¬
holm, ett förhållande som gör, att äfven under vintermånaderna kommer isvägen sannolikt att af dessa
socknar framdeles som hitintills användas, då deremot hela den trakten, som ej får gagn af banan öf-
23
ver Örsundsbro, med undantag af några närmast segelleden belägna socknar, nu nödgas hela året om
landvågen transportera sina varor till oell från Stockholm. Detta olika förhållande dessa orter emellan
synes- äfven nogsamt, då man utaf den i 1859 års Jernvägs-kommitté intagna tabellen öfver passerade
hästar vid .Rotebro och Almarestäket, pag. 89, finner, att sedan höskörden i Juli antagligen var slutad
och landtmannen började få tid göra resor till och från stad, hästantalet vid Rotebro steg från 7,466,
som det var i Juli, till 10,005 för Augusti och 13,988 för September, under det samma tid vid Stä¬
ket utvisade 4,499 för Juli och endast 3,425 för Augusti och 4,407 för September, hvilket olika för¬
hållande väl måste härleda sig från den sjötransport vestra sidan begagnade, men som den: östra sak¬
nade. Visserligen har Kommittéen underkänt det resultat, hvartill nämnde 1859 års kommitté, genom
räkning af passerade hästarnes antal vid Stäket och vid Rotebro, kommit, förmenande att det betydligt
större hästantalet vid Rotebro tillkommit till stor del derutaf, att jjtj af resande från Bro och Håbo
härader begagna isvägen öfver Sigtuna-fjärden förbi Rotebro till Stockholm, saint att rörelsen från öf¬
riga delar af södra och sydvestra Upland, äfvensom från Dalarne och östra Westmanland, begagnar
samma väg; men dervid förekommer dock det anmärkningsvärda, ehuru af Kommittéen förbisedda för¬
hållandet, att ofvan åberopade resultater omfatta Juli, Augusti och September månader, då väl ej någon
isväg, äfven förutsatt betydliga klimatiska förändringar, under något år kan begagnas.
Upsala stad samt alla sqcknarne af Waksala, Rasbo, Olands, Örbyhus, Norunda och Bälinge
härader samt större delen af Ulleråkers härad erhålla, genom Örsundsbro-banan, sin jern vägsförbin¬
delse med Stockholm förlängd då deremot Sala och norr samt vester deromkring belägna orter
genom Upsala—Sala-banan erhålla sin järnvägsförbindelse med Stockholm förlängd endast ■*. Af Ha¬
gunda härad har norra delen större gagn af Upsala—Sala-linien, men södra delen af Örsundsbro—
Upsala-bibauau; Nysätra, Långtora, Biskopskulla, Torstuna, Härnevi och Altuna socknar hafva större
gagn af Örsundsbro—Sala-linien; hela Torstuna härad, med undantag af Torstuna och Härnevi sock¬
nar, samt hela Wåla härad hafva större fördel af Upsala—Sala-linien, hvarjemte Wester-Löfsta socken
har endast fördel af Upsala —Sala-linien; alla soeknar inom Asunda, Ytter-Tjurbo oeh Siende härad er¬
hålla ej någon fördel uti sin transport på Westerås genom vare sig Örsundsbro—Sala- eller Upsala—■
Sala-linien; — detta allt med afseende å .socknarnes förut angifne afsättning^- och handelsorter,
hvartill kommer att alla orter norr och öster om gränsen för de beräknade banrayonerna hafva vida
större fördel af banan till Sala öfver Up-ala än öfver Örsundsbro, emedan de förr träffa den förra.
För den direkta trafik emellan Stockholm och rikets sex nordligaste liin, som kan komma att
befordras å Stockholm-^-Sala-jernvägen, skulle den rakaste jernvägslinien Stockholm—Sala blifva om¬
kring 1 mil, men om jernvägen drages öfver Sevalla omkring endast h mil kortare än jernvägslinien
Stockholm—Upsa'a—Sala. För den del af norra orternas trafik åter, hvilken under vägen uppsöker
de stora marknadsplatserne Sala och Upsala samt först derefter uppnår Stockholm, skulle den rakaste
linien Stockholm —Sala, oberäknad kroken öfver Sevalla, med bibanan till Upsala, och då man iaktta¬
ger att denna trafik skulle 2:ne gånger befara bibanan Örsundsbro—Upsala, blifva mera än 3 mil
längre, än om stambanan ginge öfver Upsala. Slutligen blefve för den del af Norrländska trafiken,
som går öfver Gefle och först vid Upsala träffar jernvägen, förbindelsen med Stockholm öfver Örsunds¬
bro förlängd med omkring 2} mil.
Någon på siffran tillförlitlig beräkning öfver den Norrländska trafikens fördelning i de här an¬
tydda olika riktningar har Kommittéen icke varit i tillfälle att uppgöra. Men för en hvar, som med
någon uppmärksamhet följt de Norrländska handelsvägarne, är det faktiskt kändt, likasom det vid akt-
24
gifvande på rörelsens naturliga gång lärer finnas uppenbart, att den del af Norrländska vintertrafiken,
som grundas på beräknad afsättning i det inre af landet under vägen till Stockholm och derföre tager
omvägen till Sala, också och med ännu mera skäl söker den betydligare afsättningsorten Upsala; hvaraf
följer, att den öfver Sala gående Norrlands-trafiken endast undantagsvis skulle, med förbigående af Up¬
sala, begagna sig af den direkta jernvägen från Sala till Stockholm öfver Örsundsbro På alldeles ena¬
handa sätt måste det ock förhålla sig med den trafik, som afsättningen under vintern af Dal-allmogens
tillverkningar föranleder. Bergs- och jordbrukets tyngre produkter, såsom malm, jern och spannmål,
kunna aldrig i regeln blifva föremål för transport på hela jernvägen emellan Stockholm och Sala, utan
söka sig till och från de närmast belägne, vida billigare vattenvägarne, der dessa af jernvägen beröras.
Och detta så mycket hellre, som Stockholms in- och utförsel, hvaraf denna trafik hufvudsakligen be¬
stämmes, är inskränkt till ungefärligen samma tider, då de inre segellederna äro farbara. Någon be¬
tydligare transitofart emellan Sala och Stockholm är således icke ur någon synpunkt att motse, icke
ens under vintermånaderna, än mindre så länge sjöfarten är öppen.
Af den uppgjorda statistiska beräkningen, som utvisar förhållandena 3 mil öster och norr samt
3 mil vester och söder om Stockholm—Upsala—Sala-banan, synes äfven, att mantalen, folkmängden,
ängsmarken och afrösningsjorden är större på den första, men odlade jorden och spannmålsproduktionen
åter större på den sednare sidan. Men då vid beräkningen af hvad som af dessa 3 mil tillfalla Stock¬
holm Upsala — Sala-banan eller Stockholm — Örsundsbro — Sala- med bibanan Örsundsbro—Upsala, måste
ihågkommas, att till Stockholm—Upsala—Sala-banan kan räknas allt inom de 3 milen på ömse sidor
om banan, med undantag af Bro och Håbo härader, då deremot från den sistnämnda med dess bibana
afgår hvad som är beläget öster om Sigtuna-fjärden allt från Eds socken till Upsala lånegräns, så sy¬
nes äfven detta, i motsats till Kommittéens antagande, utvisa fördel för Stockholm—Upsala—
Sala-banan.
Af allt hvad nu blifvit anfördt synes, att norra linien öfver Örsundsbro till Sala skulle, syn¬
nerligast från Stockholm till Örsundsbro, komma att hufvudsakligen gynna en mindre ort, den der re¬
dan till stor del har god sjökommunikation, och detta i strid mot hela Norrlands intresse samt på
bekostnad af de billiga anspråk på underlättade kommunikationer, de utefter linien öfver Upsala belägna
vida större orterna hysa.
Man har betviflat, att någon särdeles liflig trafik kan uppkomma på någondera af linierna
Upsala—Sala eller Örsundsbro-Sala, då Salas närmaste och naturligaste stapelort vid Mälaren ostridigt
är Westerås. Men i fråga om företrädet emellan förutnämnde tvenne linier gifves, enligt min tanke,
långt ifrån någon giltig grund att ställa Örsundsbro — Sala i främsta rummet. Ty utom det att denna
linie till omkring half a sin längd på 11 ä 2 mils afstånd löper parallelt med Mälarstranden, hvilken
erbjuder billigare transportväg för afsättning åt skilda håll af ortens produkter, då deremot linien
Upsala—Sala genomgår det inre på vattenkommunikationer vanlottade fastlandet, förekommer till för¬
mån för den sednare linien, att Upsala stad, med omkring 10,000 invånare jemte större personal-
trafik, erbjuder rika afsättningstillfällen, till hvilka alls ingen motsvarighet finnes vid Örsundsbro. De
omvexlande slätt- och skogsbygder, hvilka af linien Upsala—Sala genomskäras, måste ock gifva anled¬
ning till lifligare varubyte äfven med aflägsnare skoglösa trakter, än der linien endast genomgår orter
med sinsemellan likartad produktion. Att Kommittéen, som tyckts synnerligen behjerta skoglösa or¬
ters behof af skogsprodukter, ändock kunnat föreslå banan till Sevalla, på hvilken viig ej synnerlig, om
ens någon skogstillförsel är att emotse, kan endast förklaras genom det sätt, hvarpå denna bana vunnit
25
Kommittéens tillstyrkan. Då linien Sala—Örsundsbro i och för sig i ingen händelse kan påräkna
större trafik än linien Sala—Upsala, och icke ens med denna i trafik-inkomst blifva jemlik, med min¬
dre än att bibanan Örsundsbro—Upsala tillika tages i beräkning, men i sådan händelse linien Sala—
Örsundsbro—Upsala blefve mera än 1 { mil längre än linien Upsala—Sala och följaktligen belastad
med högre driftkostnad, kan, enligt min tanke, icke ens ur synpunkten af trafiken på denna del af
norra stambanan, jernvägens anläggning vester om Sigtuna-fjärden öfver Örsundsbro till Sala vara än¬
damålsenlig och för landet gagnelig.
Det återstår att tillse, huruvida det mot Mälaren stötande kustlandet af Upsala och Westerås •
liin verkligen kan hafva af behofvet rättfärdigade anspråk att framför det inre, på vattenkommunika-
ner alldeles vanlottade fastlandet få norra stambanan förlagd från Örsundsbro till Sala i en mer eller
mindre utefter Mälarens kust böjd riktning. Härvid må erinras, att nämnde kustland i öster och sö¬
der omslutss af Mälaren med dess djupt inskjutande segelbara vikar, och att, om norra stambanan, så¬
som jag anser ur alla synpunkter lämpligast, förlägges i rak linie från Upsala till Sala, och således
parallelt med norra Mälare-stranden på föga mera än 3 mils afstånd från densamma, det ifrågavarande
kustlandet icke på någon enda punkt finge öfver 2 mils afstånd från antingen segelled eller jernväg.
Kommer dertill, hvilket i ingen händelse lärer länge uteblifva, en jernväg att anläggas emellan Sala
och Westerås till befrämjande af såväl Westmanlands som Dalarnes hufvudsakliga trafik i dess natur¬
liga riktning, i norr och söder, så blifver det jemförelsevis lilla kustlandet af endast omkring 1 5 qva-
dratmils vidd på alla sidor omslutet af jernvägar eller segelbara vatten. Icke någon annan del af hela
vårt land och endast få orter inom andra länder, der kommunikationsväsendet nått vida högre utveck¬
ling än hos oss, torde vara bättre lottade på kommunikationsmedel. Att det enskilda ortsintresset
icke desto mindre finner ännu önskligare, om jernväg på statens bekostnad kunde blifva byggd, såsom
Kommittéen föreslagit, midt igenom kustlandet på endast omkring 11 å 2 mils afstånd från Mälare-
stranden, må väl kunna förklaras; men försvaras kan deremot efter min tanke en sådan utläggning af
norra stambanan alldeles icke, ehvad man betraktar norra stambanesystemet i dess helhet eller vill
bedöma frågan ur synpunkten af rättvisa och billighet emot inre, mångdubbelt vidsträcktare och folk-
rikare orterna af Upsala och Westerås län, hvilka sakna vattenkommunikationer.
Enär norra stambanan till Sala öfver Upsala, enligt hvad ofvan är visadt, således skulle beröra
orter, hvilka äro mera i behof af en jernväg än de orter samma stambana öfver Örsundsbro skulle ge¬
nomgå, och då befolkningen är större utefter den förra bansträckningen, samt ingendera orten har nå¬
gon särskild industri som kan inverka fördelaktigare för den ena eller andra banan, så måste antagas,
att banan öfver Upsala skall lemna större trafikinkomst än den öfver Örsundsbro. Att efter all sanno¬
likhetsberäkning så äfven blir förhållandet, synes af följande, för båda banorna efter samma grunder
gjorda beräkningar. Vid dessa beräkningar är den så kallade Egidyska metoden tillämpad för ofvan
omnämnde banrayoner, och då båda linierna hafva att täfla med sjötransporten, den öfver Örsundsbro
på tvenne sidor och den öfver Upsala hufvudsakligast på en sida för linien Stockholm—Upsala, så är
för sjötransporten afdraget J för Stockholm—Upsala—Sala-, men hälften, eller J mera, för Stockholm—
Örsundsbro—Sala- och Örsundsbro—Upsala-banorna, — en proportion af sjötransportens inflytande på de
olika banorna, som äfven synes hemta stöd deraf, att, på sätt redan är visadt, inom Stockholm—Upsala
—Sala-banrayonen blir 638 mantal, 17,895 personer och 50117 tunnors spannmålsöfverskott mera än
för Stockholm—Örsundsbro—Sala- och Örsundsbro—Upsala-banorna, som hafva omedelbar fördel af jern¬
vägen, och utgör detta ungefär ^ af hela banrayonens innehåll.
4
26
Innan jag öfvergår till framläggandet af dessa beräkningar, blir dock nödigt att tillse hvad
vigt som bör fästas vid den af Kommittéen uttalade förkastelsedomen öfver alla metoder i allmänhet
och den Egidyska isynnerhet, hvarigenom försök göres att beräkna sannolika inkomsten på en jernväg.
Till stöd för denna förkastelsedom har Kommittéen, som i öfrigt ingalunda tyckts satt stor tillit till
Undersöknings-kommittéens anförda allmänna grunder och skäl för norra stambanans föreslagna sträck¬
ning öfver Upsala till Sala, ändock åberopat nämnde Undersöknings-kommittés yttrande om beräk¬
ningar öfver sannolik trafikinkomst. Kommittéen tyckes dock alldeles velat förbise den väsendtliga skill¬
naden emellan Undersöknings-kommittéens och den nuvarandes olika åligganden, nemligen att den förra
skulle yttra sig öfver och föreslå ett genom hela riket gående jernvägssystem, då dan nuvarande Kom¬
mittéen endast har att yttra sig öfver en del af detta system. Att försöka beräkna sannolika trafik¬
inkomsten för t. ex. en jernväg i Norrland och en i Skåne samt derpå vilja grunda den ena banans
företräde framför den andra, torde vara mindre lämpligt; men att för tvenne intill hvarandra belägne
jernvägar, hvilka äro afsedde för befrämjande af lika beskaffade orters industri och rörelse, efter en på
enahanda grunder gjord beräkning söka finna hvilkendera banan liar största sannolikheten att lemna
bästa behållningen, måste väl ej vara så alldeles olämpligt.
Af Undersöknings-kommittéens yttrande: »En sådan kalkyl är dessutom obehöflig i afseende på
de redan beslutade stambanorna, då dessa icke vidare kunna rubbas, och skulle, med hänsigt till de
föreslagna, ej annorledes vara af vigt, än der val emellan olika alternativa sträckningar förekommer»,
torde äfven synas, att den ej förkastat beräkningens nytta vid sådana fall som nu är i fråga, eller der
val emellan tvenne olika alternativa sträckningar förekommer. Eget synes, att Kommittéen ej citerat
detta Undersöknings-kommittéens yttrande, som väl ej borde kunnat förbises, såsom stående i samman¬
hang med och emellan de yttranden Kommittéen anfört.
Utaf den historik, som i betänkandet är intagen, synes äfven, att Rikets Ständer en gång vägrat
Gefle—Dala jernvägsbolag understöd, emedan ej någon beräkning öfver blifvande inkomst af trafiken
var uppgjord, samt att Kongl. Maj:t uti nådig befallning till 1851 års Kommitté föreskrifvit att, för
då ifrågavarande jernväg, borde anföras ej allenast de skäl som kunde hemtas från lokalens och jord¬
ytans mer eller mindre förmånliga beskaffenhet, utan jemväl sådana statistiska beräkningar i afseende
på möjlig trafik, som kunde lemna någon ledning för omdömet i hvad mån jernbanan i den ena eller
andra riktningen kunde sannolikt förmodas komma att gifva större eller mindre afkastning m. m. Då
nu Kommittéen derjemte, vid fråga om Sala—Korsnäs-banan, synes vilja lägga mycken vigt vid den
beräkning efter Egidyska metoden, som för ifrågasatta Westerås—Ealu-banan blifvit uppgjord, och Kom¬
mittéen dessutom förklarat sig ej kunna framställa någon anmui tillförlitligare metod, så torde Korn-
mittéens förkastande af den Egidyska metoden förtjena mindre afseende.
Efter den Egydiska metoden, sådan den blifvit tillämpad såväl af Kommittéen för undersökning
af Köping—Hultska jernvägsförslaget, som ock vid beräkningarne för Gefle—Dala- och föreslagna We¬
sterås—Falu-banorna, skulle 75 procent af den befolkning, som bor inom banrayonen, årligen komma
att begagna jernvägen: nemligen den delen derutaf, som bor inom } mil å ömse sidor om linien, 3
gånger om året, 3J mil hvarje gång, samt återstoden en gång om året 3A mil, och vidare att 5 pro¬
cent af de sålunda resande färdas i l:sta klassens, 25 procent i 2:dra klassens och 70 procent i 3:dje
klassens vagnar.
Enligt dessa grunder, tillämpade på de af Kommittéen uppdragne banrayonerna, skulle inkom¬
sten för persontrafiken å dessa jernvägar blifva:
27
På Stochholm— Upsala—Sala-hanan.
Hela folkmängden utgör 102,570 personer.
Afgår:
förstäderna: Upsala 8,795.
Sala 3,467.
Sigtuna 459.
Enköping , • • 1,626. 14,347 „
Återstår 88,223 personer,
utgörande befolkningen på landet.
Divideras nu 88,223 med 12, så skulle inom ^ mil på ömse sidor om banan på landet bo
7,352 personer, och lägges härtill befolkningen i Stockholm 110,000, Upsala 8,795 och Sala 3,467, så
blir antalet af personer som bo inom j mil bå båda sidor om banan 129,614,
hvarifrån afdrages 25 procent med 32,403.
samt återstå 97,211 personer.
Hela befolkningen på landet utgör 88,223,
samt befolkningen i Stockholm, Upsala, Sala, Sigtuna och Enköping 124,347,
således inom hela bnnrayonen 212,570 personer,
hvarifrån afgår 25 procent med . . . 53,142.
samt återstå 159,428 personer.
Af denna befolkning 159,428 resa 97,211 årligen 3 gånger 3i mil eller . . 1,029,716 mil.
och återstoden 62,217 en gång hvarje år 3^ mil eller 217,7 69 „
Tillsamman 1,238,476 mil.
Antages vidare att af ofvannämnde 159,428 personer resa:
5 procent i första klassens vagnar 61,924 mil å 75 öre per mil 46,443 R:dr.
25 „ andra „ 309,619 „ 50 „ 154,809 „
70 „ tredje „ 866,933 „ 25 „ 216,733 „
så erhålles för persontrafik en summa af 417,985 „
Afgår, för segelled, | med 139,328 „
Återstår 278,657 R-.dr.
På Stockholm-Orsundsbro—Sala- med Örsundsbro—Upsala-banan:
Hela folkmängden utgör 87,702 + 12,811 = 100,453 personer
Afgår:
för städerna: Upsala 8,795.
Enköping 1,626.
Sala 3,467.
Westerås 4,661. 18,549
Återstår 81,904 personer,
utgörande befolkningen på landet.
/
28
Divideras nu 81,904 med 12, så skulle inom ^ mil på ömse sidor om banan på landet bo
6,825 personer, och lägges härtill befolkningen i Stockholm 1 10,000, Upsala 8,795 och Sala 3,467, så
blir antalet af personer som bo inom } mil på båda sidor om banan 129,087 personer,
hvarifrån afdrages 25 procent med 32,272 „
samt återstå 96,815 personer.
Hela befolkningen på landet utgör 81,904 „
samt befolkningen i Stockholm, Upsala, Enköping, Sala och Westerås 128,549 „
således inom hela banrayonen 210,453 personer,
hvarifrån afgår 25 procent med 52,613 „
samt återstå 1 57,840 personer.
Af denna befolkning 157,840 resa 96,815 årligen 3 gånger 3.1 mil eller . . 1,016,557 mil.
och återstoden 61,025 en gång hvarje år 3,] mil eller 213,587 „
Tillsamman 1,230,144 mil.
Antages vidare, att af ofvannämnde 157,840 personer resa:
5 procent i första klassens vagnar 61,507 mil å 75 öre per mil 46,130 R:dr.
25 „ andra „ 307,536 „ 50 „ 153,768 „
70 „ tredje „ 801,101 „ 25 „ 215,275 , „
så erliålles för persontrafik en summa af 415,173 R:dr.
Afgår, för segelleden, i med '. . . .207,586 „
Återstår 207,587 R;dr.
För godstrafikens beräknande kan antagas en ungefärlig proportion af persontrafiken. Vid den
noggranna sannolikhetsberäkningen, som finnes uppgjord för Stockholm — Upsala-banan och till 1859 års
Jernvägs-undersöknings-kommitté blifvit aflemnad, är godstrafikens förhållande till persontrafiken som 7
till 16, för Göteborg—Töreboda visar den sig som 11 till 8, för södra stambanan från Malmö som
17 till 24, och för alla statens banor sammanlagde har den visat sig utgöra hälften af all inkomst.
Om man derföre approximativt antager, ätt godstrafiken på nu ifrågavarande banor blir § af person¬
trafiken, så blir det följande resultater:
För Stockholm— Upsala—Sala-banan.
Inkomst af persontrafik 278,657 R:dr.
D:o af godstrafiken £ deraf 208,993 „
Summa 487,650 R:dr.
Afgår: drift- och underhållskostnad, som enligt uppgift af Chefen för statens
jernvägsbyggnader bör beräknas till 39,000 R:dr milen, utgör för 11| mil .... 460,200 R:dr,
då det återstår årlig behållning af 27,450 R:dr.
För Stockholm—Örsundsbro—Sala- och Örsundsbro—Upsalcc-banorna.
Inkomst af persontrafik . . . 207,587 R:dr.
D:o af godstrafiken £ deraf 155,690 „
Summa 363,277 R:dr.
29
Afgår: drift- och underhållskostnad för 1mil, å 39,000 R:dr
milen, med 503,750.
samt circa 13,000 It:dr för att ett särskildt lokomotiv måste trafikera bi¬
banan Örsundsbro—Upsala-linien 13,000. 516,750 R:dr.
då det blir en årlig brist af 153,473 R:dr,
allt Riksmynt.
Jemföres endast persontrafiken, så visar sig att Stockholm—-Upsala Sala- lemnar 71,070 R:dr
mera än Stockholm Örsundsbro—Sala- och Örsundsbro—Upsala-banorna, och då de sednare banorna
blifva 1 mil 5000 fot längre samt, i anseende till att det är bibana till Upsala, det måste på dessa banor
vara 3:ne lokomotiver i samtidig gång, då på Stockholm—Upsala—Sala-banan endast behöfvas 2:ne,
allt under förutsättning af lika många tåg på hvarje bana, så kan drift- och underhållskostnaden an¬
tagas till 57,000 R:dr högre på vägen till Sala och Upsala öfver Örsundsbro än på Stockholm—Upsala
—Sala-linien. Äfven för den händelse man, ehuru orimligt det än vore, ville antaga, att inkomsten af
godstrafiken blefve lika på båda linierna, uppstår dock en skillnad af 128,070 R:dr årligen till förmån
för Stockholm—Upsala—Sala-linien. Ja, om man slutligen vill gå ända derhän att påstå, det angrän¬
sande sjötransporten ej har något inflytande på jernvägstrafiken, och således antager i det närmaste
samma inkomst för de olika banorna, så blifva ändå 57,000 R:dr årligen inbesparade genom den lägre
drift- och underhållskostnaden som blir på banan till Sala öfver Upsala mot på den andra banan;
drages derifrån räntan på den, enligt Undersöknings-kommittéen, till 196,000 R:dr beräknade högre
anläggningskostnaden för banan öfver Upsala, utgörande 10,000 R:dr, återstår ändock en skillnad af
47,000 R:dr till förmån för Stockholm—Upsala—Sala-banan. Om man vidare ihågkommer, att ban-
rayonen för Stockholm—Upsala—Sala-banan på hela östra och norra sidorna samt större delen af vestra
sidan endast begränsas af en fingerad linie, då deremot den andra banans rayon endast på norra och
en mindre del af östra sidan begränsas af en dylik linie, så måste, efter allt hvad erfarenheten vittnar,
större sidi tillförsel alltid vara att påräkna för den förra än för den sednare banan; ett antagande, som
är så mycket sannolikare, enär det är ett bekant förhållande, att hela Bro och en del af Håbo härad
ej har sin väg till Upsala, och de norr derom belägna orterna ej öfver Örsundsbro, utan öfver Erikssund
och förbi Wassunda kyrka stora landsvägen till Upsala — eller på östra sidan om segelleden emellan
Stockholm och Upsala —, samt äfven ju påstådt är och, enligt Kommittéens antagande, obestridt lem-
nadt, att ej obetydlig trafik, ja af resande från Bro och Håbo härader om vintern söka sig från
vestra sidan om Sigtuna-fjärden öfver nämnde fjärd till och förbi Rotebro, — likväl är ingen trafik
från Bro och Håbo härader beräknad tillkomma östra linien.
Vidare är Westerås stad inräknad till Stockholm—Örsundsbro—Sala-, men ej till Stockholm—
Upsala—Sala-linien, ehuruväl, svnnerligast under förutsättning af en Westerås—Sala-bana, trafiken från
denna stad rätteligen tillkommer hvilkendera af dessa bansträckningar som än blir antagen.
Kostnaden för de nu ifrågavarande banornas anläggning utgör, enligt Undersöknings-kommit-
téens handlingar:
För Stockholm—Upsala (öster) 6 mil 6100 fot 5,004,867 R:dr.
„ Upsala—Sala 5 „ 22500 „ 1,217,239 „
Summa 11 mil 28600 fot . . 9,222,106 R:dr.
30
För Stockholm—Örsundsbro (vester) 6 mil 260 fot 4,330,890 R:dr.
„ Örsundsbro—Sala 4 „ 21450 „ 3,097,289 „
„ Örsundsbro—Upsala 2 „ 11600 „ 1,597,911 „
Summa 12 mil 33310 fot 9,026,090 R:dr.
Häraf synes, som att den sednare banan skulle blifva 196,000 R:dr billigare än den förra.
För hvar och en som känner de otvifvelaktigt ogynnsammare terrängförhållanden som förefinnas på
den vestra linien mot på den östra, t. ex. vid Almarestäket, Ryssgrafven och Kalmaresand, måste detta
förefalla högst oväntadt, synnerligast som af de undersökningar 1856 års Jernvägs-kommitté lade till
grund för sin uppgift om anläggningskostnaden, det synes, att linien Stockholm—Girista (Örsundsbro)
—Upsala då beräknades till 7,094,802 R:dr eller ända till 1,066,000 R:dr viera än den nu upptages
till, hvaremot Stockholm—Upsala-banan nu blifvit beräknad uti anläggningskostnad till 200,000 R:dr
mera än hvad förut varande förslag upptaga. Visserligen är uti vestra sidans första kostnadsförslag
terrasseringen beräknad för dubbelt spår från Stockholm till Girista.
Något detaljeradt förslag, som utvisar hvarigenom den stora nedsättningen för vestra sidan till¬
kommit, har ej blifvit Kommittéen delgifvet, dock kan den östra sidans nu beräknade större anlägg¬
ningskostnad till en del förklaras derigenom, att exproprieringen af inrösningsjorden blifvit för den ba¬
nan beräknad till 800, ja! ända till 2,000 R:dr tunnlandet, då den på vestra sidan blifvit beräknad
till endast 600, och närmast Stockholm högst 1,200 R:dr tunnlandet, äfvensom deraf, att den rörliga
materielen blifvit för den östra sidan beräknad till 13,500 Rtdr per mil mera än för den vestra.
Härutaf skulle visserligen kunna dragas den slutsatsen, att jorden utmed östra sidan är betydligt bättre
än utmed den vestra, men månne ej rättare varit att beräkna samma värde utefter båda linierna? —
Att Stockholm—Upsala-banan måste, i anseende till större trafik, draga större kostnad för rörlig ma-
lcriel än Stockholm—Örsundsbro—Upsala-linien, är visserligen utan tvifvel, men att taga denna, i och
för banans större nytta bevisande kostnad uti beräkning vid anläggningskostnaden, måste vara vilse¬
ledande och oriktigt. Skall jemförelse anställas rörande de olika banornas anläggningskostnad, så bör
äfven denna kostnad vara beräknad efter enahanda grunder.
Att, på sätt Kommittéens eget nog tillkomna pluralitet föreslagit, draga banan från Örsunds¬
bro till Sevalla och derifrån till Sala med bibana till Westerås, inses nogsamt, af hvad redan blifvit
anfördt, hufvudsakligast blefve att underlätta trafiken på Westerås stad för några få socknar af Asunda
och Ytter-Tjurbo härader; och då denna banas läge blefve betydligt närmare sjötransporten än Ör¬
sundsbro— Sala-linien, så är, enligt ofvan anförda skäl, påtagligt, att mindre trafik kunde påräknas på
den banan än på Örsundsbro—Sala- och följaktligen ändå mycket mindre än på Upsala—Sala-banan,
hvartill kommer, att förut anförda olägenheter för norra delen af banrayonen och norr derom belägna
orter, som sakna all sjötransport, blefve ojemförligt mycket större vid denna än vid Örsundsbro—Sala-
banan. Den Norrlandstrafik, som anser nödigt beröra Upsala, blefve äfvenledes betydligt förlängd,
enär den emellan Sala och Upsala skulle gå öfver Sevalla och Örsundsbro, eller de tre sidorna uti en
fyrsidig figur, då deremot all Norrlandstrafik direkte på Stockholm från Sala öfver Sevalla och Ör¬
sundsbro blefve endast omkring 19000 fot kortare än om den ginge öfver Upsala, då den likväl i
sednare fallet vunne den fördelen att genom en obetydlig förlängning af vägen kunna beröra tvenne
för dess handel vigtiga orter, Sala och Upsala. Att trakten omkring och norr om Upsala öfver
Örsundsbro—Sevalla finge omkring l j mil närmare till Westerås än till Stockholm, torde väl äfven-
31
ledes ej alldeles böra förbises, då ju omöjligt ej vore, att jernvägen norrut i så fall ingalunda komme
att blifva en ledare till Stockholm af varor m. m. från mellersta och norra delarne af Upsala län,
utan i stället en afledare från detta Stockholms naturliga handels- och trafikområde.
Anmärkningsvärd! torde äfven vara, att redan 1847 blef jernvägen, under Grefve v. Eosens
och Englands utmärkte jernvägs-ingeniör, Sir John Rennie’s ledning, utstakad från Stockholm till Up¬
sala öster om Sigtmia-fjurdcn, och vidare till Sala; och ändock afsåg den jernvägen att genom fort¬
sättning öfver Westerås framgå till Göteborg.
Af alla dessa skäl anser jag norra stambanan böra läggas från Stockholm till Upsala öster
om Sigtuna-fjärden, samt från Upsala till Sala, eller på sätt den blifvit föreslagen af Chefen för sta¬
tens jernvägsbyggnad er, Friherre Ericson, och tillstyrkt af 1850 års Undersöknings-kommitté samt af
Kongl. Maj:t nfidigst föreslagen vid 1856 års riksdag.
Hvad vidare beträffar linien från Sala till Gefle—Dala-banan, så har jag redan uttalat min
åsigt vara, att Storvik bör blifva anslutningspunkten vid Gefle—Dala-banan; men då linien Sala—
Storvik endast undergått okulär besigtning, och det torde vara nödigt först erhålla noggrann under¬
sökning af denna linie, innan något vidare bestämmes om norra stambanans dragande från Sala, så
får jag till alla delar förena mig uti ordföranden herr Landshöfdingen och Riddaren Bennichs förslag
angående denna del af norra stambanan.
Sammanställning
af vissa norr om Mälaren ifrågasatta jernvägsliniers
längd och anläggningskostnad.
|
Väglängd.
|
Anläggnings¬
kostnad.
|
Väglängd.
|
Anläggnings¬
kostnad.
|
mil.
|
fot.
|
mil.
|
fot.
|
[ Stockholm—Upsala öster om Sig-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
6
|
6100
|
5,004,867
|
j Stockholm—Örsundsbro
|
6
|
260
|
4,330,890
|
'Örsundsbro—Upsala
|
2
|
11600
|
1,597,911
|
8
|
11860
|
5,928,801
|
|
|
|
|
11
|
28600
|
9,222,106
|
) Stockholm —Örsundsbro
|
6
|
260
|
4,330,890
|
j Örsundsbro—Sevalla
|
3
|
9000
|
2,177,500
|
|
|
|
\ Sevalla—Sala
|
2
|
—
|
1,340,000
|
11
|
9260
|
7,848,390
|
\ Sala—Robertsholm
|
8
|
22450
|
5,491,133
|
|
|
|
( Sala—Korsnäs
|
9
|
1,080
|
4,883,730
|
|
|
|
t Stockholm—Upsala—Sala—Ro-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
20
|
15050
|
14 713 239
|
i Stockholm—Örsundsbro—Sevalla—•
|
|
|
|
|
|
|
|
|
20
|
10340
|
12 732120
|
Stockholm—Upsala—Sala
|
11
|
28600
|
9,222,106
|
|
Sala—Westerås
|
3
|
18000
|
2,345,000
|
15
|
10600
|
11,567,106
|
Stockholm—Örsundsbro—Sevalla—
|
|
|
|
|
|
|
Sala
|
11
|
9260
|
7,848,390
|
|
|
|
Örsundsbro—Upsala
|
2
|
11600
|
1,597,911
|
|
|
|
Sevalla—Westerås
|
1
|
22500
|
1,088,750
|
15
|
7360
|
10,535,051
|
Sannolik besparing, om vägen ta-
|
|
|
|
|
|
|
ges öfver Sevalla
|
|
|
|
|
|
1,032,055
|
Anm. För linierne Örsundsbro—Sevalla, Sevalla—Sala och Sevalla—Westerås hafva längd
och anläggningskostnad endast kunnat approximativt beräknas.
STOCKHOLM, 1862. P. A. NORSTEDT & SÖNER.
KARTA
Mer
BERÄKNARE BANRAUONER
^JBltkarlébu
STO CKHOLM—UP SALA _ SALA
och
S T 0 C KH OLM _ 0 RSUND SBR 0_ S AL A
ocfc'
O RSlUTOSBPvO-UPSALA
JERNVÄGS S T RÄCKNING AR
'Hattu un
Wesstansi
horsta
H Y H U S
VpprcMad ar JooZ
a/
// ' ,/ <22
Tolfte
II A B A D
mai
1'eifsimora
Hedmora
Film
\ 'Y
•emnemore
heff/uemnHir
Whruäi,
O. Wäla
/
Grytnäs
+ X
St***
jU,, ""
\ ■' U(f """ ,
✓f \/ ^ AV Ve
\ nr
Warbo^ \
•C 1 \n 0 u t; rvfi> ,\3v K'',y"
H A Ti A\l)
MorAwSrlei
5u/ 1
WSSteoXvi
+J stiehl/
ttoAlinty y j
(A^aijVVöJTAAA
iä
1^3, _ III
’ lr~' ^Enåker
4Ju/ t eice
'sWv ti\
N 0 K BE K CVS
orktira/e
* I r™6S*0 \ 0 1} R E
h t fia
K >
tej \
Wutfuflt
jVf ^s^Korhenmn^ ^
R AMiO // \
\ SIMTUNA,
l’> K K>(jWii\Wtj
TU? W
Jtähr&p
oAo~4J Aäawwv «
A
i
I \ C*Qkl aK Sala.
i TJHJRBO
bprrbu
WöY^Vi.öi^Ö
. TOR STEKA i
\ Jurntäl
\ / 1 -^StkeH/y
\
lättsta
WVerne# o
irfVaht
T Ja/‘(o,
, U liljiKllAKKl?^, ll +
ULIVIA
JffuraJaX
pftala v n
ii» I NAUinxoiii:
tfltino/r ?
\
I I S ./
Uzruiui/e
? H AR EXRA {<
Zabi/
l Furu* A
Slj/MlfZ
Sfi UTI UNDRA
ApTihble
11 Itu A*
hain/a
V LANGH UNDRA /
OstehA/ri
OTltS&t-u.
' \ NO TUTT B O
Thusby 1 lii
Simmna
Gotteröra
tArui
\ Ostu
tLara/ce»
HZÄker ■ ,K-W)
fr/1 / tet
i AT?
< \
nainruisy
Skeå&turtä;
S X AKBIN GE
H 11
isAopsAathi
EräséffltZt
Jliirrfoti
\ 1
Ttomntrhrna.
-** Fitt/A* Ho
i/utstå
Hussa/,
PO&>
uEDsIXGH^'! \
• tjjuiiroa åsund
vura-
esl j^Spam&itra. i /
| { Torstuna
+
Shiic/tima
tisby A._
Fijösurida.
r/A „
Ot.tiraTFUZl y?
\'\ , i Hoten/
i/krksta \
D \ IVhupf
äeuutdnj
■f
T 1\ O/ G 1) S
M ihi/iärqu *- ^ 'r
\
I^tlM
mundt
|> mg fimfotofa
Hoo/ösa)
Irsta
rida
eras
04 'antius*
TUHUNDRA
HT?
hit l/i/NÅa
harrt*
^ w ^ t?
BRO
rc-cknens betTidelse
oltrahzzu*\
/SJ VSWARN
Z a n ds 7; apar
Hur arts, tfocfan&orTi/jSz/väyar
m m m m h h 1—1 Z a/tn/ra/is
/fctrai/syrutts
Jen 11 nz/s/mifz
Gräns tor Stockholm/^ Ztpsahz/- SuJa Jtartrur/U7t
^ Gräns tor Mock/to/m - Onmn</s6ra_ Seda/ wret
Ors7cnetsf>ro- Upsala ffannai/em
är/filtet
Fromma \
W. N
I 'Hit
Skala
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. Jf! 48.
43
JUBiO 48.
Ank. till Eip.-Utsk. den 28 Nov. 1882, kl. 2 e. m.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets Stander, angående
gjorda underdåniga framställningar om statsbidrag för
anläggning af särskilda bibanor till Statens jernvägar;
Gifven Stockholms Slott den 25 November 1862.
Till Kongl. Majit hafva inkommit följande särskilda framställningar om under¬
stöd af allmänna medel för utförande af nedan omlörmälda jernvägsanläggningar:
l:o. Sedan innevänarne i städerna Uddevalla och Wenersborg, vid i Augusti
månad detta är hällne sammanträden inför dervarande Magistrater, fattat beslut
om bildande af ett gemensamt aktiebolag för anläggning af jernväg mellan Udde¬
valla och Wenersborg samt derifrån öfver Håkantorp till Herrljunga station vid
vestra stambanan, samt ät särskildt utsedde Kommitterade uppdragit att göra an¬
sökning om understöd af allmänna medel för utförande af delta företag, dertill
hvardera staden ätagit sig att bidraga med Tre hundra Tusen Riksdaler, hafva be-
mälde Kommitterade för fullgörande af della uppdrag, uti en af Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande i Elfsborgs Ian till Kongl. Majit insänd skrift, anhållit om fram¬
ställning till Rikets Ständer rörande bidrag för ifrågavarande jemvägsanläggning; i
hvilket afseende bifogats tvä särskilda af Majoren C. Adelsköld upprättade, af kartor
och kostnadsförslag åtföljda betänkande!), det ena omfattande linien Herrljunga —
Wenersborg, och det andra linien Wenersborg—Uddevalla, af hvilka den förra be¬
räknats till en längd af 6 mil 11,050 fot och en kostnad af 2,800,000 Riksdaler,
samt den sednare till 2 mil 16,000 fot i längd och en anläggningskostnad af
2,060,000 Riksdaler; och enär åstadkommandet af ifrågavarande jemvägsanläggning,
hvarigenom öppnades en lätt förbindelse mellan det inre af Westergötfand och haf¬
vet vid Uddevalla, skulle för berörda folkrika och företagsamma landsort bereda
väsendtliga fördelar, särdeles med afseende å den alltmer tilltagande spanmålshandel
inom orten, har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande den gjorda framställningen till
nådigt behjertande förordat
Uti sitt den 19 nästlidne September afgifna general-förslag angående under¬
stöd för allmänna arbetsföretag har Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggna-
44 Kongl. Majds Nåd. Prop. Ns 48.
der, sorn jemväl ansett omförmälde jernvägsanläggning skola blifva af mycken nytta
för orten, antecknat densamma till erhållande af ett lånebidrag å 3,240,000
Riksdaler.
2:o. Med bifogande af ett utaf Kaptenen vid Väg- och Vnttenbyggnads-korpsen
N- F. Frykholm innevarande år upprättadt, af kartor åtföljdt, kostnadsförslag i af¬
seende å anläggning af en jernväg med 4,83 fots spårvidd från södra stambanan
vid Eslöf öfver Tomelilla och Köpinge till Ystad, har Interims-Styrelsen för ett till
nämnda jernvägsanläggnings utförande bildadt holag, uli särskilda af Landshöfdinge¬
embete! i Malmöhus län, jemte åtskillige till frågan hörande handlingar, insända
ansökningar framställt angelägenheten deraf att ifrågavarande jernväg, beräknad till
en längd af 7 mil 4,970 fot och till en anläggningskostnad af 3,682,000 Riks¬
daler, hvaraf nära en tredjedel redan inom orten tecknats, blefve så snart som
möjligt bragt till verkställighet; till stöd för hvilken framställning hufvudsakligen
åberopats: att genom den vestliga sträckning, som gifvits åt den genom Skåne an¬
lagda stambanan, östra och sydöstra delarne af denna provins gått miste om de
fördelar, som kunnat dem tillgodokomma derest stambanan erhållit ett mera cen¬
tralt läge med staden Ystad till ändpunkt; att trafiken å berörda bana i följd
häraf icke heller kunde blifva af den betydenhet, som vore att påräkna om banan
sattes i förbindelse med nämnde folkrika och bördiga delar af provinsen; att den
nu ifrågasatta jernvägen komme att framgå genom trakter, hvilka, för att ernå en
hög grad af välstånd och förkofran, i anseende till sin naturliga fruktbarhet endast
behöfde lättade kommunikationer, hvarigenom på jordbruket skulle kunna användas
de arbetskrafter, som nu förspilldes på långväga forslingar; att rörelsen på Ystad
redan nu vore i betydlig tillvext, så alt under år 1861 från nämnde stad till in-
och utrikes orter exporterats sammanräknadt 163,426 skålpund ladugårdsprodukter,
1,306,299 kubikfot spanmål och 79,904 kannor bränvin, hvarjemte under samma
år tulluppbörden derstädes uppgått till 267,790 Riksdaler 82 öre; samt att inom
en del af banans område, eller staden Ystad jemte Herrestads, Ljunits, Ingelstads
och Jerrestads härad, fastighetsvärdena uppginge till 44,131,147 Riksdaler. Men
icke blott för provinsen Skåne skulle nu föreslagna jernväg medföra väsendtligt
gagn, utan äfven för den allmänna kommunikationen mellan Sverige och Europas
fastland skulle derigenom beredas så stora fördelar, att Statens mellankomst för
detta företags utförande med fullt skäl toges i anspråk. Å Tyska sidan vore nem¬
ligen en jernväg mellan Stralsund och Berlin—Stettiner-banan under anläggning,
hvilken jernväg nästa år komme att för allmänna rörelsen öppnas; och om, på
Svenska sidan, Ystad sattes i jern vägsförbindelse med södra stambanan, skulle den
sedan lång tid tillbaka öfver nämnde stad till Stralsund inrättade postgången på ut¬
landet, som under vintern nu måste taga den långa omvägen öfver Danmark, kunna
i förening med ångbåtslägenhet för passagerare ordnas på ett sätt. som icke lem-
nade någon önskan öfrig. På grund haral har Interims-styrelsen anhållit, det Kongl.
Kongl. Ma:jls Nåd. Prop. JM 48.
46
Maj:t mätte föreslå Rikets Ständer att till omförmälde jernvägs byggande bevilja ett
anslag af 2,450,000 Riksdaler, motsvarande omkring två tredjedelar af den be¬
räknade kostnadssumman, uti hvilken summa nedsättning med 300,000 Riksdaler
dock skulle kunna ega rum derest det tillätes bolaget att, mot skälig ersättning,
begagna Statens gods- och passagerare-vagnar, hvaremot banans föreslagna kon¬
struktion icke medgåfve att å banan använda lokomotiver af den tyngd, som för
stambanorna vanligen nyttjades.
Häröfver hörd har Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader, utan att
ingå i bedömande af lämpligheten af den för hanan föreslagna svagare öfverbygg¬
nad, helst denna fråga blefve föremål för pröfning och bestämande vid planens
fastställande, derest statsunderstöd beviljades, funnit sig böra till företaget tillstyrka
ett lån af 2,455,000 Riksdaler, hvilken summa blifvit i Styrelsens general-förslag
antecknad.
5:o. Medelst skrifvelse den 14 sistlidne Augusti har Landshöfdinge-embetet i
Malmöhus län i underdånighet öfverlemnat en af Direktionen för Landskrona —
Eslöfs jernvägs-aktiebolag gemensamt med Kommitterade för staden Helsingborg,
gjord underdånig framställning, deruti anförts hurusom, efter det södra stambanan
genom Skåne hunnit fullbordas och för allmänna rörelsen upplåtas, erfarenheten allt
mer och mer ådagalagt, hvad redan vid stambanans påbörjande befarades, att tra¬
fiken till betydlig del droges från öfriga å Skånes vest-kust belägna städer till
Malmö, hvilket förhållande åter menligt inverkade på välståndet äfven på den kring¬
liggande landsbygden, som, i den mån städerne ginge tillbaka, förlorade den förra
fördelaktiga afsättningen af sina landtmannaprodnkter. En jernvägsförbindelse emel¬
lan dessa städer och södra stambanan vore följaktligen ej mindre för städerne sjelfva,
än ock för den omkringliggande landsbygden af högsta nödvändighet påkallad;
men enär städerna icke förmådde att på egen bekostnad anlägga de banor, som
för berörde förbindelses åvägabringande erfordrades, och särskilda banor till stam¬
banan från både Helsingborg och Landskrona icke lämpligen borde anläggas, hade
Helsingborgs stad och Landskrona—Eslöfs jernvägs-aktiebolag öfverenskommit om
gemensam framställning i fråga om anläggandet af banor i och för stambanans sam¬
manbindande med nämnde städer, anhållande sökandena, att som det, oaktadt fler—
faldiga försök, hittills icke lyckats att anskaffa tillräckliga medel för ifrågavarande
företag, Kongl. Majit måtte af Rikets Ständer härtill äska ett anslag motsvarande
två tredjedelar af den kostnad, hvartill jernvägsanläggningen, i enlighet med det
förslag, som kunde varda af Kongl. Maj:t faststäldt, komme att uppgå samt på de
vilkor och bestämmelser i öfrigt, som Kongl. Majit kunde finna lämpligt föreskrifva;
hvarjemte ej mindre staden Helsingborgs Kommitterade, än äfven Direktionen för
Landskrona—Eslöfs jernvägs-aktiebolag, uti särskilda ansökningar hvar för sig när¬
mare utvecklat de skäl, som, enligt sökandenas tanke, talade derför att Slaten
lemnade bidrag till omförmälde jernvägsanläggning; dervid hufvudsakligen åberopats
46
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. JV2 48.
att, enär post- och passagerare-trafiken emellan Sverige och Danmark öfver Hel¬
singborg vore särdeles liflig, isynnerhet vintertiden, dä denna trafik icke frän någon
annan stad på kusten kunde besörjas med så ringa afbrott som öfver Sundet vid
Helsingborg, vore det ock af väsendtlig vigt för vidmagthållande af en snabb för¬
bindelse med utlandet, alt nämnde stad medelst jernväg förenades med södra stam¬
banan; att härtill nu förefunnes så mycket större skäl, som å Danska sidan af
Sundet redan påbörjats anläggning af jernväg mellan Köpenhamn och Helsingör;
samt att hamnen vid Landskrona, dit fartyg af hvarje storlek kunde inlöpa, i af¬
seende på djup, rymlighet och beqvämlighet egde företräde framför alla andra ham¬
nar å Skånska vest-kusten; varande utaf Bolags-direktionen bifogade tre särskilda,
af Majoren C. Adelsköld upprättade förslag, enligt hvilka banan mellan Landskrona
och Eslöf, i längd utgörande 2 mil 34,400 fot, beräknats att kosta:
med en spårvidd af 4 fot 8’/2 eng. tum R:dr 1,788,000.
» » » » 4 » » 1,430,000.
» » » » 3,5 » » 1,293,000.
Uti sitt häröfver i sammanhang med general-förslaget afgifna yttrande har
Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader anfört, att, då intressenterna i den
tillämnade Landskrona-banan icke yttrat någon åsigt om eller meddelat upplysnin¬
gar till bedömande hvilken spårvidd, som borde gifvas företräde, samt ingen an¬
taglig plan blifvit för Helsingborgs banan aflemnad, Styrelsen funne sig icke vara i
tillfälle att utlåta sig om det onläggningssätt eller det bidragsbelopp, som för dessa
företag erfordrades; men att, enligt Styrelsens åsigt, anläggning af bibanor mellan
nämnde städer och stambanan kunde betraktas såsom en nödvändighet, och att
Staten, om eller när tillgångar ne sådant medgåfve, torde dertill böra bidraga med
lån till tvåtredjedelar af den kostnad, som, enligt antagliga förslag, visades vara för
ändamålet af behofvet påkallad.
Sederman har lill Kongl. Maj:t inkommit ett af Majoren Adelsköld afgifvet
Betänkande angående anläggning af jernväg mellan Helsingborg och södra stamba¬
nan, deruti anförts, att vid de undersökningar, som förut blifvit gjorda för bibanor
mellan städerna Ystad och Landskrona samt södra stambanan, hade Eslöfs station
antagits såsom den lämpligaste anslutningspunkten, hvadan älven på förhand bestäm¬
des att jernbanan från Helsingborg borde vid nämnda punkt sammanträffa med
stambanan, men att vid de noggranna undersökningar, hvilka nyligen blifvit verk¬
ställde, det visat sig att Helsingborgs-banan med vida större fördel förenades med
stambanan vid Bosarp, omkring % mil nordost från Eslöfs station, hvilket utan svå¬
righet kunde ske, och hvarigenom våglängden för alla de passagerare och det gods,
som komme att gå mellan öfre delarne af landet och Helsingborg eller Landskrona
skulle förkortas med öfver en half mil samt att, enligt verkställd okulär-undersök-
ning, jemväl banorna från Ystad och Landskrona kunde med lätthet och utan afse-
värd tillökning i väglängd dragas till Bosarp. Uti det upprättade detaljerade för¬
Kongl. Maj.is Nåd. Prop. JYi 48.
47
slaget öfver kostnaden för en jernvägsanläggning mellan Eslöf och Helsingborg hade
beräkningarne uppgjorts efter det för Statens stambanor antagna system, dock med
någon minskning of banvallens bredd och rälernas tyngd, upptagande nämnde förslag
en slutsumma af 2,629,000 Riksdaler; hvarjemte Majoren Adelsköld, på grund af
approximativa beräkningar, antagit, alt kostnaden för en jernbana från Bosarp öfver
Sireköpinge till Helsingborg, med en grenbana till Landskrona, skulle uppgå till
3.540.000 Riksdaler och för en bana från förstnämnde punkt öfver Billeberga till
Landskrona, med en sidobana till Helsingborg, uppgå till något mindre eller
3.360.000 Riksdaler.
4:o. Uti memorial of den 7 innevarande månad har Landshöfdinge-embetet i
Kronobergs län i underdånighet insändt och förordat en af kartor och kostnadsför¬
slag åtföljd ansökning, hvaruti Styrelsen för det bolag, som bildat sig för tillväga-
bringande af en jernbana för hästkraft mellan staden Wexiö och södra stambanan
vid Alfvestad, i underdånighet anfört hurusom, sedan södra stambanan fått sin sträck¬
ning närmare intill nämnde stad, förslag blifvit väckt om anläggning af en jernbana
mellan staden och stambanan, för alt derigenom på ett fullständigare sätt tillgodo¬
göra sig fördelarne af jernbanans närbelägenhet; alt detta förslag inora orten om¬
fattats med det intresse, att liela aktie-antalet redan blifvit till största delen teck-
nadt, men att svårighet mötte att anskaffa de för jernbanans byggande erforderliga
medel; hvadan Styrelsen, å Bolagsintressenternes vägnar, i underdånighet anhållit,
det Kongl. Majit måtte täckas föreslå Rikets Ständer att, till utförande af ifråga¬
varande företag, hvilket, enligt det derför af Ingeniören J. Frosell upprättade och
af Bologsintressenterne antagna förslag, skulle erfordra en kostnad af 324,000 Riks¬
daler, bevilja ett amorteringslån of 216,000 Riksdaler med några års räntefrihet
och mot i öfrigt så låg ränta, som möjligen kunde medgifvas; varande planen för
jernvägsanläggningen uppgjord med den beräkning, att banan, derest rörelsens be¬
tydenhet eller andra omständigheter skulle så fordra, med lätthet kan till lokomo¬
tivbana med 3,5 fots spårvidd förändras.
Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader, hvars utlåtande häröfver in¬
fordrats, har förmält sig icke hafva funnit någon anmärkning förekomma emot den
insända arbetsplanen, hvadan, och då företaget syntes komma att för orten med¬
föra väsendtliga fördelar, Styrelsen hemställt, att det begärda lånebidraget måtte
beviljas mot enahanda vilkor, som vid föregående riksmöten blifvit bestämda för lå-
nebidrag till lika beskaffade arbetsföretag.
I afseende å de ifrågakomne jernvägsanläggriingarne i Malmöhus län hafva,
uppå derom gjorde ansökningar, Bolags-ordningar blifvit af Kongl. Majit fastställde
för särskilda aktie-bolag, hvilka bildats: ett för utförande af linien Ystad—Eslöf,
48
Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. JYs 4S.
ett för linien Landskrona—Eslöf och ett för en gemensam jernväg, Eslöf—Lands¬
krona—Helsingborg.
Hvad nu först angår frågan om bidrag till anläggande af jernväg ifrån Udde¬
valla genom Wenersborg till Herrljunga vid vestra stambanan; så enär till utförande
af detta vägbyggnadsföretag, derför kostnaden är beräknad att uppgå till 4,860,000
R:dr, ännu icke, såvidt anmäldt är, hunnit bildas något särskildt bolag, samt den
till Kongl. Maj:t i ämnet ingifna ansökning icke ens innefattar uppgift om beloppet
af det bidrag, som från det allmännas sida skulle erfordras för att bringa detta
företag till verkställighet, anser Kongl. Maj:t Sig icke böra för närvarande föreslå
Rikets Ständer att till denna jernvägsanläggning anvisa några medel.
Beträffande åter de väckta förslagen att inom Malmöhus län, genom jernvägar
till en och samma punkt på södra stambanan vid Eslöfs station, sammanbinda med
stambanan och med hvarandra städerna Ystad, Landskrona och Helsingborg, finnér
Kongl. Majit, med afseende å den lättade förbindelse med hela det öfriga landet,
som härigenom till och från dessa städer måste uppstå i den mån södra stambanan
närmar sig sin fullbordan, äfven en allmännare vigt vid företagen böra fästas.
Utom det att dessa städer, hvar för sig, genom tilltagande rörelse, ökad spanmåls-
export och äfven i öfrigt utbildad handel, af hvilken betydliga tullinkomster till
Statsverket inflyta, äro vigtiga stapelorter för den folkrika och bördiga landsdel, af
hvilken de omgifvas, skola de såsom slutpunkter för hvar sin jernvägsförbindelse äf¬
ven för det öfriga landet erhålla en ökad betydelse. Helsingborg är i följd af sitt
läge vid smalaste delen af Öresund, för öfverfarten till Danmark och vidare derifrån
till aflägsnare orter, synnerligast under de tider af vintern då rörelsen från andra
hamnar är stängd, både för resande och postföringen af allmän vigt. Landskrona,
med egna betydande fabriksanläggningar, kan med sin säkra och djupa hamn vara
till framstående nytta icke blott för den varuförsel till och från andra länder, som
kräfver djupgående fartyg, utan ock vid transporter sjöledes af trupper och krigs¬
materiel å större krigsfartyg, hvilka icke i någon annan af Skånes hamnar kunna
inlöpa. Ystad har från ålder funnits vara den för postförbindelsen med kontinenten
lämpligaste utgångspunkt; och General-postdirektören har jemväl uti afgifvet yttrande
förmält, att, med afseende å de dryga utgifter, som nu drabba Postverket för kon¬
tinentalpostens befordrande på olika linier, Postverket skulle, äfven efter afdrag för
utgifterne till daglig ångbåtskommunikation emellan Ystad och Stralsund, tillskyndas
en icke obetydlig penningevinst, likasom det för öfrigt skulle medföra vinst i tid
om, när södra stambanan hinner fullbordas, jernväg funnes jemväl till Ystad, så att
ständig, snabb postgång deröfver till Stralsund kunde ordnas; dervid General-post¬
direktören tillika förklarat, att, om jernväg emellan Ystad och Eslöf ej kunde till¬
väga-
Kongl. Majus Nåd. Prop. JVS 48.
49
vägabringas på annat sätt, än genom bidrag jemväl från Postverket, han icke skulle
tveka att i Postverkets och det allmännas intresse tillstyrka sådant bidrags beviljande.
Då, efter hvad antagas kan, redan påbörjade jernvägsanläggningar från Ber-
liner—Stettiner-banan till Stralsund och från Köpenhamn till Helsingör blifva för
trafik upplåtne, den förra under nästkommande år och den sednare åtminstone år
1864, finnes äfven häruti ett ytterligare skäl för befrämjande af nu ifrågavarande
jernvägsförbindelser. Särskilda banor till Helsingborg och till Landskrona, hvar för
sig ledande direkte till Eslöf, böra emellertid, med afseende å dessa städers läge,
icke rimligtvis komma till utförande, utan anser Kongl. Maj:t dessa banors förening
vid lämplig punkt, som efter närmare pröfning af förhållandena kan bestämmas,
böra utgöra ett vilkor för deras understödjande med allmänna medel. Med ledning
af ingifne kostnadsförslag torde med säkerhet kunna antagas att en jernväg af lika
spårvidd med stambanan, om än med något mindre kostsamt byggnadssätt, än det
derå använda, kan i lämplig sträckning utföras med omkring 3,450,000 Riksdaler.
Kostnaden för Ystads-banan med samma spårvidd, men, med svagare konstruktion,
uppgår, på sätt förut är anmärkt, till 3,682,000, hvilket belopp dock skulle med
300,000 Riksdaler minskas derest, efter träffad öfverenskommelse, Statens gods-
och passagerarevagnar finge begagnas och särskild reparationsverkstad derigenom
blefve obehöflig.
På grund af nu anförde förhållanden finner Kongl. Maj:t, att dessa jernvägs¬
anläggningar, som i längd innehålla tillsammans omkring 13 mil och genom hvilka
i förening med den redan befintliga södra stambanan, ett väl ordnadt jernvägssystem
inom Malmöhus län skulle komma till stånd, böra med statsbidrag understödjas;
men anser dock, att det bidrag, som kan varda beviljadt, icke må lemnäs utan
återbetalningsskyldighet; äfvensom Kongl. Maj:t icke finner af Statens fördel påkal-
ladt eller för öfrigt gagnande, att Staten för sitt bidrag skulle såsom delegare i
företagen ingå. Innan ännu de stambanor, som af allmänna medel helt och hållet
bekostas, hunnit sin fullbordan och förvaltningen af trafiken å dem definitivt blifvit
ordnad, skulle, efter all anledning, olägenheterna af en delaktighet uti andra banors
utförande och förvaltning vara större, än fördelen af en i framtiden möjligen blif¬
vande vinst af rörelsen, utöfver den ränta, som, i händelse af bidragens lemnande
såsom lån, årligen kommer Statsverket till godo.
Kongl. Maj:t anser sig derföre böra föreslå Rikets Ständer att, i likhet med
hvad som vid nästförflutna riksdag för anläggning af jernväg från Borås till vestra
stambanan vid Herrljunga beslutades, Rikets Ständer, för utförande af särskilda, till
begagnande med ångkraft afsedda jernvägar från Eslöfs station vid södra stambanan,
eller den punkt, som af Kongl. Maj:t i nåder bestämmes, dels till Ystad dels till
Helsingborg och Landskrona, måtte bevilja särskilda lån, motsvarande två tredjedelar
af den verkliga anläggningskostnaden, men hvilka Iåns belopp dock ej böra öfver-
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 1 Sami. 1 Afd. 2 Band. 3 Bäft. 7
xo
Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. M 48.
stiga för banan till Ystad 2,430,000 Riksdaler och för banan till Helsingborg och
Landskrona 2,300,000 Riksdaler, att utgå på hufvudsakligen enahanda vilkor med
de i Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse af den 26 Oktober 1860, angående
länet till Borås-banan, upptagne; dock att, med afseende å förevarande jernvägars
mera allmänna vigt och betydelse, lånevilkoren i så måtto må blifva lindrigare, att,
med bibehållande af lika kapitalafbetalning eller en procent och befrielse ifrån den¬
sammas erläggande under den för arbetenas utförande afsedda tid, årliga räntan
nedsättes till endast tre procent, hvarjemte Kongl. Maj:t ansett Sig till Rikets Stän¬
ders bepröfvande böra öfverlemna, huruvida det till Statsverkets betryggande må
anses erforderligt att, såsom vid förenämnde lån blifvit föreskrifvet, äfven nu stadga,
det teckningssumman skall uppgå, icke blott till den tredjedel af hela beloppet, som
af aktie-egarne inbetalas, utan ock till enahanda belopp derutöfver.
Slutligen hvad angår framställningen om ett amorteringslån för anläggandet af
jernbana för hästkraft emellan Wexiö och Alfvestad station vid södra stambanan;
så och då Kongl. Maj:t finner denna jernvägsanläggning vara till väsendtligt gagn
icke blott för nämnde stad, hvars rörelse och utveckling utan en sådan förening
med stambanan, efter all anledning, skulle betydligen hämmas, utan ock för en
stor del af Kronobergs län, som derigenom vunne lättad förbindelse med länets enda
stad, der Läns- och Stifts-styrelserna hafva sitt säte, ett högre elementarläroverk,
äfvensom Central-hospital och Läns-Iazarett äro förlagde samt Smålands Hypoteks¬
förening har sin direktion och Smålands Privat-bank ett Afdelnings-kontor, anser
Kongl. Maj:t, med afseende jemväl å den mindre betydliga uppoffring från Statens
sida, som af detta amorteringslån skulle föranledas, Sig böra föreslå Rikets Ständer,
att till det Bolag, som redan bildat sig för utförande af förenämnde jernväg, anvisa
ett lån, motsvarande två tredjedelar utaf den till 324,000 Riksdaler beräknado an¬
läggningskostnaden, eller 216,000 Riksdaler, att utgå mot enahanda vilkor, som af
Rikets Ständer för lånen till jemvägsanläggningarne emellan södra stambanan och
städerna Ystad, Helsingborg och Landskrona kunna varda bestämda, i den mån
samma vilkor för ifrågavarande mindre jernvägsarbete må finnas tillämplige.
De till ärendet hörande handlingar komma att till Rikets Ständers Stats-Ut-
skott öfverlemnas.
Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all Kongl, nåd och ynnest städse
välbevågen. Datum ut supra.
CAEL.
G. Lagerstråle.
Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. Jfl 48.
SI
Utdrag af Protokollet öfver Civil-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Ko¬
nungen i Stats-Rådet å Stockholms Slott den 25 November 7862.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reutersköld.
Chefen för Civil-departementet, Statsrådet Lagerstråle, föredrog i underdånighet:
Slutligen uppläste föredragande Departements-chefen likaledes till justering föl¬
jande, i enlighet med Kongl. Maj:ts, uppå Stats-Rådets enhälliga tillstyrkande, förut
fattade beslut, uppsatta förslag till nådiga Propositioner till Rikets Ständer, nemligen:
l:o) angående gjorda underdåniga framställningar om statsbidrag för anläggning
af särskilda bibanor till Statens jernvägar,
och behagade Kongl. Maj:t uppå Stats-Rådets underdåniga tillstyr¬
kande, i nåder gilla ofvanberörda förslag, samt förordna att, i enlig¬
het dermed, nådiga Propositioner af den lydelse bilagorna Litt. C
vid detta Protokoll utvisa skulle till Rikets Ständer afgå.
Ex protocollo
Otto W. Seippel.
stockholm, tryckt nos jon. beckman, 1862.
Kongl. Majus Nåd. Skrifvelse JYS 49.
*
N:o 49.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 Dec. 1862, kl. 1 e. m.
Kongl. Maj-.ts Nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer, angående förslag till
ändringar och tillägg i nu gällande tulltaxa; Gifven Stockholms
Slott den Si November 1862.
Efter erhållen befallning att till Kongl. Majit inkomma med underdånigt utlåtande
och förslag angående de förändringar i nu gällande tulltaxa, hvilka, på grund af inträffade
omständigheter och vunnen erfarenhet, eller för vinnande af större enkelhet i administra¬
tionen eller lättnad i rörelsen, må anses vara af behofvet påkallade, hafva Kommers¬
kollegium och General-tullstyrelsen till åtlydnad häraf, under den 28 sistlidne Oktober,
afgifvit underdånigt yttrande och deruti föreslagit vissa ändringar och tillägg rörande åt¬
skilliga detaljbestämmelser i nuvarande tulltaxa,
Vid underdånig anmälan af detta ärende har Kongl. Majits uppmärksamhet väl blif¬
vit, efter hvad bilagde Stads-Råds-protokoll närmare utvisar, fästad derpå att åtskilliga
brister i tulltaxan kunde föranleda till en väsendtligare omarbetning af densamma; men
då tidpunkten dertill nu icke synes vara lämplig, enär förberedande åtgärder redan blif¬
vit vidtagne för öppande af underhandlingar om handels- och sjöfarts-traktat med Frank¬
rike, och nödig omtanka således bjuder att icke gå underhandlingarne i förväg genom
framställande af förslag till någon större reform i nu gällande lagstiftning; har Kongl. Majit
funnit Kommers-kollegii och General-tullstyrelsens ofvanberörda förslag angående tull¬
taxan endast böra till Rikets Ständers Bevillnings-Utskott öfverlemnas för att tjena till
Bilt. lill It. St. Prof. 1862 di 1863. t Sami. 1 Afd. 2 Band. 4 Haft. 1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse Ni 49.
upplysning och ledning vid den granskning af tulltaxan, sora hos Rikets Ständer kommer
att ega rum.
Kongl. Majit, som velat härom meddela Rikets Ständer underrättelse, förblifver Ri¬
kets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse välbevågen. Ar och dag som
ofvan.
CARL.
./. A. Gripenstedt,
Utdrag af Protokollet öfver Finans-Ar enden, hållet inför Hans Majit Konun¬
gen i Stals-Bådet å Stockholms Slott den 2 \ November 1862.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De. Geer.
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve v. Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Beulersliiöld,
Chefen för Fiuans-Departementet, Statsrådet, Herr Friherre Gripenstedt föredrog
i underdånighet:
Kommers-kollegii och General-tullstyrelsens, med anledning af Kongl. Maj:ts uti nå¬
digt Bref af den 20 Juni innevarande år meddelade befallning, den 28 sistlidne Oktober
afgifna underdåniga utlåtande, med förslag till ändringar i nu gällande tulltaxa, dervid,
till följd af särskilda nådiga Remisser, bemälda embetsmyndigheter tillika i underdånighet
sig yttrat angående dels en af Landtbruks-akademien i underdånighet gjord framställning
Kongl. Majus Nåd. Skrifvelse JV2 49.
3
om stadgande af tullfri införsel för åkerbruksredskap och machiner, dels en underdånig
ansökning af Styrelsen för Stockholms Knappfabriksbolag om nådig framställning till Ri¬
kets Ständer, rörande förhöjd införselstull å utlänska knappar eller om införsel, tullfritt
eller emot nedsatt tull, af tyger för knappfabrikens behof.
Statsrådet, Herr Friherre Gripenstedt anförde i underdånighet:
( Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen, hvilka varit af Kongl Maj:t anbefallda
att inkomma med underdånigt utlåtande och förslag angående de förändringar i nu gällan¬
de tulltaxa, hvilka, på grund af inträffade omständigheter och vunnen erfarenhet, eller
för vinnande af större enkelhet i administrationen eller lättnad i rörelsen, må anses vara
af behofvet påkallade, hafva uu detta åliggande fullgjort, Af ordalagen i den nådiga före¬
skriften synes, att nämnda myndigheter haft full frihet äfvensom pligt att framställa alla
de förslag i ämnet, hvilka ansetts nödiga och nyttiga, men de hafva inskränkt sig att
föreslå vissa ändringar och tillägg rörande åtskilliga mer eiler mindre vigtiga detalj-bestäm¬
melser i den nuvarande tulltaxan. Några väsendtligare förändringar eller någon egentlig
reform af densamma har icke blifvit ifrågasatt.
Under erkännande, att de af Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen föreslagna
ändringar och tillägg i taxan utgöra förbättringar, tror jag likväl för min del, att, äfven
med iakttagande häraf, vår närvarande tulltaxa numera ingalunda tillfredsställer fordrin-
garne på en tidsenlig tull-lagstiftning. Grunderna för denna tulltaxa äro visserligen, en¬
ligt min åsigt, i allmänhet rigtiga, men så väl i fråga om dessas tillämpning, som med
hänseende till taxans uppställning och allt för stora vidlyftighet, anser jag att betydligare
brister förefinnas, och att således en väsendtlig omarbetning af densamma vore af behof¬
vet påkallad. Jag anhåller underdånigst, att i dessa afseenden särskildt få angifva några
hufvudpunkter.
Då man af goda skäl, till förekommande af tvister, omgång, osäkerhet och äfven un¬
derslef, så vidt som möjligt sökt undvika förtullning efter värde, och i stället utsatt speci¬
fika tullsatser för hvarje artikel, oftast efter vigt, fordras dock, enligt min tanke, att icke
i en och samma klass med lika tullsats sammanföras effekter af så högst betydligt olika
beskaffenhet och värde, som nu i flera fall skett; åtminstone ej der en lämplig underafdel¬
ning — i likhet med hvad sorn förekommer i alla andra mig bekanta tulltariffer med spe¬
cifika tullar — utan synnerlig svårighet kunde åstadkommas. Det är nemligen klart, att
t. éx. i fråga om väfnader af bomull, linne och ull, der värdet i allmänhet stiger, icke i
förhållande till vigten (som utgör grunden för tullafgiften), utan fastheldre i det motsatta
förhållandet, eller efter finheten, så måste det inträffa, när alla de ej särskilt specificerade
slagen af dessa varor sammanföras till en enda klass med lika tullsats, att denna tullsats
ofta kommer att utgöra en efter varans värde illa lämpad och föga rättvis beskattning.
Vidare anser jag, dels på grund af nu nämnda förhållanden, dels af andra anledningar,
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse M 49.
att åtskilliga ej oväsendtliga ändringar i nu gällande tullbestämmelser vore Önskliga. Och
slutligen tror jag äfven, att en ganska ansenlig reduktion af artiklarnes antal skulle kunna
tillvägabringas, till stor vinst i afseende på enkelheten, och utan någon så betydande upp¬
offring af statsinkomst, att af denna anledning hinder häremot bör möta. Enligt Kom-
mers-kollegii uppgifter öfver importen för 1860, visar sig nemligen, att af införsel-tarif¬
fens 231 hufvudartiklar — underafdelningarne ej särskilt beräknade — hafva tullinkom¬
sterna i jemna tusental utgått på det sätt, att
6 artiklar, som hvardera lemnat en uppbörd
|
|
af mera än 500,U00 R:dr, inbringat
|
10,067,000 R:<
|
6
|
dito
|
med uppbörd mellan 500,000 och 100,000
|
1,066,000
|
»
|
52
|
dito
|
med uppbörd mellan 100,000 och 10,000
|
1,514,000
|
)>
|
31
|
dito
|
med uppbörd mellan 10,000 och 5,000
|
194,000
|
|
68
|
dito
|
med uppbörd mellan 5,000 och 1,000 ,
|
152,000
|
»
|
68
|
dito
|
med uppbörd, understigande 1000 R:dr (hvaraf 48 ej upp¬
|
|
|
|
|
gått till 500 R:dr hvardera)
|
19,000
|
*
|
Om också obetydligheten af den tullinkomst, hvilken nu utgår af en mängd varuartik-
lar, ej uteslutande bör afgöra, huruvida icke lämpligast vore, att en stor del af dessa föga
inbringande artiklar helt och hållet uteslötes från de tullpligtigas antal, synes dock, endast
vid en blick på förenäranda siffror, att åtskilligt, till vinnande af lättnad för rörelsen och
enkelhet i förvaltningen, torde i denna rigtning kunna åstadkommas. Och det mål, hvil¬
ket man i sådant afseende borde för sig uppställa såsom eftersträfvansvärdt, skulle enligt
min åsigt vara, att, sedan alla de artiklar, hvilka anses böra utgöra föremål för tullbe¬
skattning, blifvit bestämda och jemte lämpliga tullsatser i tariffen upptagna, alla andra ej
derstädes nämnda effekter, enligt samma grundsats, som redan gäller för utförsel-tariffen,
förklaras vara tullfria.
Men att nu framställa ett omfattande förslag till reform af tulltaxan i den syftning,
som här blifvit till sina grunddrag antydd, möter likväl för tillfallet ett i min tanke af¬
görande hinder.
Det har nemligen länge varit ett kännbart behof, liksom också ett föremål för lifliga
önskningar, att söka bereda förbättring i den missgynnande ställning, hvaruti Svenska
handeln och synnerligen sjöfarten befinna sig i afseende på rörelsen med Frankrike; och
försök att åstadkomma nödiga lättnader i detta hänseende hafva äfven, sedan längre tid,
vid flera föregående tillfällen blifvit gjorda, utan att likväl hittills det härmed afsedda än¬
damålet kunnat uppnås. Ett återupptagande af sålunda flera gånger afbrutna underhand¬
lingar måste naturligtvis ske med en viss försigtighet, och då en ny framställning från
Sveriges sida i detta ämne skulle i betydlig mån underlättas, om andra nationer förut
lyckats med Frankrike uppgöra traktater, hvilkas bestämmelser i vissa fall kunde läggas
till grund för våra egna fordringar, har Hans Excellens, Herr Stats-Ministern för Utrikes
Ärendena, som bäst är i tillfälle bedöma dessa omständigheter, ansett, att ett sådant för¬
hållande först borde afvaktas, Dylika traktater hafva emellertid nu blifvit afslutade, och
Kongl. Maj-.ts Nåd. Skrifvelse M 49. 5
Ä'..
tiden synes således vara inne, då denna vigtiga angelägenhet ånyo bör upptagas, och un*
derhandlingar härom, med hopp om framgång, åter kunna inledas, för hvilket ändamål
äfven förberedande åtgärder redan blifvit vidtagna.
Erfarenheten har likväl visat, att, i fall de förmåner och lättnader, hvilka å Frank¬
rikes sida kunna önskas, redan förut blifvit i vår handelslagstiftning medgifna, så hafva
dessa på förhand gjorda medgifvanden å vår sida icke blifvit erkända såsom gällande skäl
för oss att erhålla samma förmåner tillbaka. Så har t. ex. den på Rikets Ständers be¬
gäran 1857 åt Franska fartyg beviljade fullkomliga jemlikhet i behandling och rättigheter
med våra egna, så väl i afseende å skeppsumgälder som varuförtullning, icke förmått ut¬
verka den af oss eftersträfvade motsvarfga förmånen, att våra fartyg måtte i Franska
hamnar behandlas lika som Frankrikes eller åtminstone lika med andra de mest gynnade
nationers fartyg. Om nu en väsendtligare omarbetning af tulltaxan egde rum förr än den
sålunda förestående underhandlingen med Frankrike försiggått, och vid en sådan omarbet¬
ning tullnedsättningar eller andra förändringar skedde, som vid uppgörelsen af den åsyfta¬
de traktaten lämpligen kunde erbjudas såsom vederlag för de lättnader vi sjelfva efter¬
sträfva, så skulle derigenom otvifvelaktigt underhandlingen försvåras, och utsigterna till
framgång blifva förminskade. Det är visserligen sant, att icke alla de tullsatser, hvilka
vid en omarbetning af taxan, enligt min tanke borde underkastas förändringar, kunna an¬
tagas särskildt intressera Frankrike, och det kunde således måhända tyckas, sorn skulle
endast dessa senare behöfva undantagas, och i allt öfrigt tulltaxan nu genast kunna under¬
gå en fullständig revision. Men härvid uppstår likväl den stora svårigheten, dels att det
torde vara nästan omöjligt att på förhand veta hvilka artiklar, som vid en blifvande un¬
derhandling med Frankrike kunna komma att utgöra föremål för ompröfning, dels också
att, i anseende till det inbördes sammanhang, som måste finnas i hela tulltaxan, det blir
ganska svårt, för att ej säga omöjligt, att med någon följdriktighet bestämma tullsatserna
för en del artiklar, oberoende af hvad som på grand af andra vigtiga skäl för de öfriga
kan komma att beslutas — och i följd häraf torde således ej heller en dylik partiel be¬
handling af tulltaxan böra ifrågakomma.
I betraktande af hvad nu i korthet blifvit anfördt, tror jag för min del, att under
förhandenvarande omständigheter en nödig omtanka bjuder, att icke gå dea oftanämnda
underhandlingen i förväg genom framställandet af förslag till någon större reform i den
nuvarande tulltaxan; och jag finner mig så mycket hellre kunna underlåta detta — oak¬
tadt de brister, hvilka jag, enligt hvad förut blifvit uämndt, anser vidlåda den närvarande
tull-lagstiftningen — som ett hufvudsakligt bibehållande af nu gällande tullbestämmelser
under en kortare tid i min tanke icke skulle medföra någon väsendtlig olägenhet. Jag
hemställer derföre i underdånighet, att * någon annan framställning af Kongl Majt till
Rikets Ständer rörande tulltaxan för närvarande icke må ega rum, än att, till vinnande
af de mindre rättelser och tillägg, som deruti ansetts nödige, Kongl. Majt behagade till
(5 Kongl. Maj:Is Nåd. Skrifvelse M 49.
*
Rikets Ständers Bevillnings-Utskott öfverlemna de i sådant hänseende af Kommers-kolle¬
gium och General-tullstyrelsen framställda förslag, för att tjena till upplysning och led¬
ning vid den granskning af tulltaxan, som hos Rikets Ständer kommer att ega rum.»
Stats-Rådet Malmsten anförde i underdånighet:
»Afven jag delar den åsigt, som af föredragande Departements-chefen blifvit uttalad
i afseende på bristerna i vår nuvarande tulltaxa, men om jag än, hvad Införsel-tariffen
beträffar, icke kan förbise vigten af det skäl, som af honom blifvit anfördt emot att för
närvarande deri göra några förändringar, anser jag dock den tillämnade handels- och sjö-
fartstraktaten med Frankrike icke för mig utgöra hinder att, på de grunder jag utbeder
mig att här nedanför få anföra, i underdånighet tillstyrka borttagandet af alla i nämnde
tulltaxa ännu qvarstående utförsel-afgifter.
I det underdåniga utlåtande af den 3 Maj 1856, hvilket åtföljde det af särskilde
Kommitterade utarbetade förslag till ny tulltaxa, yttrades bland annat att, om införselafgifterna
böra betraktas såsom bevillning, ålagd förbrukaren af artiklar, hvilka, der de tillverkats
inom landet, skolat i tillverkarens vinst beskattas, utgöra åter utförselafgifterna en beskatt¬
ning å den inhemske producenten utöfver hvad han skolat till statsverket betala i mån af
vinsten å sin rörelse. Ty då den utförda varan allestädes på verldsmarknaden har främ¬
mande medtäflare och följaktligen måste nöja sig med der gängse pris, torde det icke
vara någon motsägelse underkastadt, att de afdrag, som vid utförseln ega rum, med ett
motsvarigt belopp minska den behållning, som derförutan kunnat af försäljningspriset upp¬
komma. Att den svenske tillverkaren af export-artiklar härigenom underkastas en be¬
skattning, hvarifrån tillverkaren af varor, som förbrukas hemma i landet, är fritagen, låter
således lika litet förneka sig, som att utförsel-tullen är ett band, hämmande den del at
landets rörelse, hvarmed införda utländska varor skola betalas.
Instämmande fullkomligt i dessa de kommitterades sålunda uttalade åsigter, anser äfven
jag för min del, att i samma mån tull-lagstiftningen i ett land upphört att varaiskydds-
systeraets tjenst, och endast afser en särskild beskattningsform för beredandet af nödiga
statsinkomster, i samma mån blir hvarje export-tull, som åsättes, både en orättvisa och
en orimlighet. Den blir en orättvisa så till vida, som den utgör en beskattning, hvilken,
såsom de kommitterade rätteligen anmärkt, uteslutande drabbar producenten af exporterade
varor, men hvilken alla andra undgå att vidkännas. Den är tillika till sin grund orimlig,
emedan den försvårar för de inhemska produkterna konkurrensen på verldsmarknaden och
hindrar derigenom de naturliga varu-utbytena mellan olika länder: den beskattar särskildt —
icke trögheten och inskränktheten — utan just dem, hvilka genom företagsamhet och klok
omtanka så väsendtligt bidraga till landets ekonomiska utveckling och förkofran.
Utan tvifvel måste det också erkännas, att de få utförsel-afgifter, hvilka ännu finnas
qvar i vår nuvarande tulltaxa, icke vidare kunna anses såsom någon egentlig tullbeskatt-
Kongl. Majus Nåd. Skrifvelse JYl 49.
7
niug. Så väl beskaffenheten af de artiklar, hvartill de blifvit inskränkte, som beloppet af
de åsätta tullsatserna visa, att de hafva tillkommit mindre för att vara en inkomstkälla
för Statsverket, än för att de ifrågavarande artiklarne skulle antingen helt och hållet eller
för vidare förädling qvarhållas inom landet. Men om således dessa tullsatser icke träffas
af de här ofvan gjorda anmärkningarne mot tullbeskattning å varu-utförseln i allmänhet,
så hemfalla de endast så mycket mer under de långt svårare anmärkningar, hvilka alle¬
städes blifvit gjorda och med skäl kunna göras mot exportförbud. De äro också i sjelfva
verket icke annat än exportförbud, ehuru framträdande under en mildare form: man ville
icke längre rentaf förbjuda utförseln af vissa varor, derföre inskränkte man sig till att
indirekt förhindra den; — men det förhatliga i sjelfva saken står dock ännu qvar, äfven
sedan man sökt gömma undan det rätta namnet. Ty vare sig man uttryckligen förbjuder
någon att fritt förfoga öfver sin egendom, eller man lägger sådana hinder i vägen att det
fria förfogandet deröfver nära nog blir en omöjlighet, lärer väl ingen kunna bestrida, att
i båda fallen ett ingrepp sker i just det, sora i alla tider utgjort grundvilkoret för all
eganderätt.
Man söker emellertid rättfärdiga dessa förbud, dessa hinder, dessa inskränkningar der¬
med, att den enskilde måste underkasta sig dem för det allmänna bästas skull, eller, med
andra ord, de förklaras nödvändiga, alldenstund man anser dem nyttiga. Det torde der¬
före tillåtas mig, att äfven ifrån denna synpunkt underkasta de i vår tulltaxa qvarståen¬
de utförselafgifter en närmare pröfning. De artiklar, för hvilka sådana afgifter ännu er¬
läggas, innefattas under följande 6 rubriker:
Ben, andra slag än Elfen- och Hvalfisk-,
Jern, gjutet: tack- och barlastjern etc.,
Koppar, rå och garad,
Lumpor,
Mahn, rå och osmält,
Trädvaror, vissa slag hufvudsakligen sådana, som kunna erhållas af icke mo¬
gen skog.
För att underlätta den granskning jag här nedan ämnar företaga synes lämpligast
att ordna dessa 6 artiklar i 3 särskilda klasser och hänföra tili
A) Ista klassen: Ben och Lumpor;
B) 2:dra klassen: Jern, koppar, malm, d. v. s. de artiklar, hvilka man i Bergshaudterin-
gens intresse anser sig böra qvarhålla inom landet.
Cj 3:dje klassen: Trädvaror, hvilkas export man söker förhindra för att skydda ung¬
skogen.
Hvad nu först beträffar artiklarne
Ben och Lumpor
tillåter jag mig i underdånighet erinra, att de i det förut omnämnda, af särskilde Kommit-
terade utarbetade, förslag till ny tulltaxa ansågos böra vara vid utförsel tullfria, äfvensom
8
Kongl. Nåd. Skrifvelse JM 49.
att Konimitterades förslag i denna punkt af Kongl. Majit i dess nådiga Proposition till
Rikets Ständer den 13 Februari 1857 godkändes. Det behjertansvärda skäl, som härför
anfördes, var, att hvaje export-tull å dessa varor kommer att träffa just den aldrafatti-
gaste och minst arbetsföra samhällsklassen. Ingen lärer väl dessutom kunna förneka, att
den vinst, som jordbruket och papperstillverkningen möjligen kunna göra sig tillgodo
genom det lägre pris, hvartill dessa artiklar till följd af derå stadgade utförsel-afgifter ned¬
tvingas, icke är att jemföra med den skada, de fattige deraf lida, hvilka med uppsam¬
landet af ben och lumpor förtjena ett knappt lifsuppehälle. Då nu härtill kommer, att de
höga magasinerings- och fraktkostnaderna för varor af så voluminös och svärhandterlig
beskaffenhet som de ifrågavarande, måste betydligt fördyra exporten, och att, till följd
deraf, den inhemska förbrukaren i alla händelser eger företrädet af ett långt billigare
pris än det, som den utländske afnämaren måste betala, synes mig intet skäl tala för bi¬
behållandet af ifrågavarande exportafgifter. Tvärtom skulle otvifvelaktigt genom deras
bortskaffande den fördel vinnas, att ifrågavarande artiklar med långt mera omsorg
och i långt större mängd, än sora hittills varit händelsen, skulle hopsamlas och till¬
varatagas.
I afseende på de till 2:dra klassen hänförda artiklar,
Jern, Koppar och Malm,
hvilka i Berghandteringens intresse anses böra qvarhållas inom landet, vågar jag äfven
hysa den mening, att borttagandet af nu stadgade utförsel-afgifter för dessa artiklar vore
icke blott med rättvisa och billighet, utan äfven med landets verkliga fördel, mest öf¬
verensstämmande.
Det priyilegii-system, hvarmed den svenska jerntillverkningen under loppet af nära
tre århundraden varit omhägnad, uppkom utur den i förra tider för all näringslagstiftning
gällande grundsats, att hvart och ett land borde i möjligaste måtto genom eget arbete
förädla sina naturprodukter. I samma mån som dessa råämnen genom någon särskildt
utmärkande egenskap ansågs vara af bättre beskaffenhet och derföre ega ett högre värde,
än annorstädes befintliga sådana af samma slag, i samma mån blef i afseende på dero
systemet både strängare tillämpadt och längre fasthållet.
Det skulle föra mig allt för långt ifrån det ämne, som här egentligen utgör föremå¬
let för min underdåniga framställning, om jag i allmänhet ville redogöra för den inveck¬
lade och konstlade anordning, hvilken härigenom uppkom för den svenska jernhandteringen,
och hvilken till skada för denna vigtiga näringsgren allt mer och mer utvecklat sig i en
skef rigtning. Jag tillåter mig derföre endast erinra, hurusom ända till slutet af år 1855
så väl införsel som utförsel af tackjern var förbjuden: att ifrån början af år 1856 till
slutet af 1857 en tullsats derå både vid införsel och utförsel var bestämd till 1 Ridr 50
öre skepp, stap.-vigt: att ifrån början af 1858 importen visserligen helt och hållet fri¬
gjordes
Kongl. Maj:ls Nåd. Skrifvelse M 49.
9
gjordes, men på utförseln en afgift af 50 öre pr centner erlades til! 1860 års slut, då
densamma nedsattes till halfva beloppet eller 25 öre pr centner, hvarmed den ännu fort¬
farande utgår. — Hvad jernmalm beträffar, så var utförseln deraf, likasom af andra slags
malmer, förbjuden ända till början af Ar 1858, då utförselförbudet borttogs; men äfven
efter denna tid har någon export af jernmalm icke annat än undantagsvis kunnat komma
i fråga, alldenstund en utförsel-afgift till samma belopp, som det för tackjern bestämda,
derföre måst erläggas. Beträffande slutligen artikeln stångjern, så var ända till slutet af
1854 införsel deraf förbjuden; men ifrån början af år 1858 är denna vara fortfarande både
till in- och utförsel fri.
Af det ofvan anförda torde man kunna finna, hurusom äfven inom tull-lagstiftningens
område, i hvad den afsett bergverkens och jernhandteringens produkter, grundsatsen om
naturprodukternas tvungna förädling inom landet ända intill sednaste tider fått göra sig
gällande. Man förbjöd utförsel af jernmalm och söker ännu lägga hinder i vägen för
densamma, på det att tackjernstillverkaren må få köpa malmen till bättre pris; och denne
får i sin ordning icke till utlandet fritt försälja sitt tackjern, på det att samma fördel äf¬
ven må beredas stångjernstillverkaren, i afseende på denna för honom nödvändiga råvara.
Men hvarför skall det, med sådane grundsatser, vara stångjernstillverkaren tillåtet att fritt
få utföra sina produkter, då manufaktur- och det finare smidet äfvensom machinverkstä-
derna derigenom lemnäs mindre omhägnad, än stångjerns-smidet, hvilket åt dessa bereder
tillverkningsämnet? En naturlig följd af nämnda anordning har blifvit, att malmbrytnin¬
gen, och tackjernstillverkningen i Sverige måst i det närmaste inskränka sig till hvad
som för stångjerns- och stålförädlingen varit behöflig!. Enligt Kommers-kollegii under¬
dåniga Berättelser uppgick i jemna tusental
Malmbrytningen
under 1840—1844 i medeltal årligen till 1,346,000 Skepp.
1850—1854 » » 1,599,000 »
1855—1859 » » 1,876,000 »
Tackjernstillverkningen
under 1840—1844 i medeltal årligen till 633,000 Skepp.
1850—1854 » » 746,000 »
1855—1859 »> » 880,000 »
Stångjemstillv erhling en
under 1840—1844 i medeltal årligen till 573,000 Skepp.
1850—1854 » » 681,000 »
1855—1859 »» » 800,000 »
Bih. till R. St. Prot. 1862 cV 1863. 1 Sami. 1 Afd. 2 Band. A Haft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse M 49.
Häraf synes att malmbrytningen och tackjärnstillverkningen under åren 1854—1859
icke i medeltal ökat sig med mer än 39 % af hvad de utgjorde för åren 1840—1844, el¬
ler i det närmaste samma procent, som ofvan anförda siffror utvisa såsom tillökning i
stångjernstillverkningen under samma tid. Då nu härtill kommer, att Europas tackjerns-
tillverkning (med inberäkning af Ryssland i Asien), hvilken
1840 utgjorde omkring 13,800,000 Skepp. T.-v.
och 1850 20,750,000 » »
under åren 1856 och 1857 uppgått till 31,000,000 » »
och således från 1840 ökat sig med icke mindre än 125 %, så synes tydligen i hvilken
jemförelsevis ringa mån Sverige under den förflutna tiden fått göra sig till godo en af
sina rikaste naturliga tillgångar.
Jag har redan förut tillåtit mig erinra om hvilken stor vigt man i förra tiders nä-
rings-lagstiftning lade derpå, att hvarje land genom eget arbete skulle förädla sina natur¬
produkter. Det kan icke förnekas, att denna grundsats så till vida eger något särdeles
vackert och tilldragande, som den synes vid första påseendet i hög grad erkänna arbetets
värde. Men dess giltighet är dock mera skenbar än verklig, framför allt då det gäller
ett folkfattigt land, som befinner sig i ett stadium af raskt fortgående utveckling, och der
man derföre har att befara, — icke brist på arbetsförtjenst, men väl brist på arbetskraf¬
ter. För öfrigt torde böra anmärkas, att det icke finnes något större misstag i ekono¬
miskt hänseende, än den allmänt gängse föreställningen, att hvad den ene vinner skall
nödvändigt en annan förlora; och likväl är det i sjelfva verket samma misstag, som får
göra sig gällande, då det ena landet såsom en förlust för sig anser det förädlingsarbete,
som ett annat blir i tillfälle att nedlägga på dess naturprodukter.
De höga tullsatser, hvilka enligt bestämmelserna i vår nuvarande tulltaxa måste er¬
läggas vid utförsel af jernmalm och tackjern, visa emellertid, att man ännu icke hunnit helt och
hållet frigöra sig från den åsigten, att vissa naturprodukter böra inom landet qvarhållas
till vidare förädling. Det må gerna erkännas såsom ett stort steg i framåtskridandets
rigtning, att alla exportförbud blifvit borttagna; men frågan är — den för oss vigtigaste
frågan — icke om ett eller annat skeppund malm eller tackjern härifrån blir exporteradt,
utan om jernmalm och tackjern böra få räknas bland de exportartiklar, hvilka för
Sverige åro naturliga och derföre också böra vara fria. Med tanken fästad på de
ofantliga kapitalbelopp, hvilka t. ex. Vestindien och Norra Amerika skulle låtit gå sig
ur händerna, om man der förbjudit eller genom höga tullsatser försvårat utförseln af rå¬
socker och bomull, vågar jag för min det i allmänhet anse som ett stort nationalekono¬
miskt misstag att i ett fattigt land, sådant som Sverige, vilja uppmuntra förädlingen deri¬
genom, att man försvårar eller förhindrar tillgodogörandet af de naturliga tillgångarne på
råämnena. Det är endast genom dessas tillgodogörande, som vårt land kan vinna en ka¬
pitalstyrka tillräckligt stor, för att äfven åt förädlingsarbetet gifva den utveckling, som
ensamt kan betrygga dess framtid. Att deremot framtvinga förädlingen, innan man fram-
bragt kapitalerna, kan omöjligen vara den rätta och naturliga ordningen.
Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse M 49.
11
Af hvad jag sålunda haft nåden anföra, torde synas, att jag, för mitt underdåniga till¬
styrkande af fullkomlig utförselfrihet för jernmalm och tackjern, hemtar mina skäl ifrån
ett helt annat håll än de, hvilka endast derföre våga förorda en sådan utförselfrihet, eme¬
dan i deras tanke ändock aldrig någon betydligare utförsel af ifrågavarande artiklar skall
ifrågakomma. Med stöd af hvad i detta hänseende erfrarenheten i Norrige gifvit vid han¬
den, der sedan länge tillbaka ingen utförsel-tull å jernmalm eller tackjern funnits,
föreställa de sig, att de dyra fraktkostnaderna för dessa tunga varor äfven här icke annat
än undantagsvis skola tillåta någon utförsel. Det är möjligt att, åtminstone till en bör¬
jan och särdeles hvad jernmalm beträffar, detta kommer att inträffa; men då är också den
höga utförselafgiften, — hvilken icke afser någon inkomst för Statsverket, — lika obe¬
höflig, som den i motsatt fall, enligt min öfvertygelse, skulle vara skadlig. — Af¬
ven här bekräftar sig således den berömde statsekonomens bekanta sats, att inga förbud
för eller inskränkningar i utförseln kunna någonsin från national-ekonomisk synpunkt för¬
svaras, alldenstund de aldrig äro oskadliga, såvida de icke äro obehöfliga.
Öfverensstämmer det nu med sanna statsekonomiska grundsatser, att i allmänhet ut¬
förseln bör vara fri från alla hämmande band och inskränkningar, finner jag mig desto
heldre kunna i afseende på jernmalm förorda en sådan frigörelse, som jag anser de faror,
hvilka man derutaf förespeglar för den svenska jernförädlingen, vara icke blott öfverdrifna
utan helt och hållet ogrundade. Det ligger nemligen för min uppfattning alldeles klart,
att utförseln af jernmalm, i hvilken utsträckning den än må kunna ega rum, icke det
ringaste kommer att på den utländska marknaden nedsätta priset å den svenska jernför-
ädlingens produkter. Ty af våra svenska jernmalmer, äfven de mest svafvel- och fosfor¬
fria, produceras icke, utan användandet af träkol, svenskt jern, då man under denna be¬
nämning förstår en vara, som med den svenska tillverkningen kan konkurrera på verlds-
marknaden. Och om på några få ställen i Tyskland — såsom Österrike och Schlesien —
eller på något enda ställe i England och Skottland, t. ex. Ulverston och Lorn — det
skulle ifrågakomma att till malmens nedsmältning använda träkol, så inhemtas, dels af
en till Kongl. Maj:t den 5 Maj 1859 gjord underdånig framställning af Fullmägtige i Jern¬
kontoret, att, hvad Tyskland beträffar, 1 skeppund sådant tackjern flerstädes der betalas
lika dyrt som 1 skeppund stångjern här i Sverige, dels ock af en i England innevarande
år publicerad uppsats, att samma förhållande eger rum med det i Ulverston Och Lorn till¬
verkade tackjernet. När då på dessa ställen, till följd af det höga skogsvärdet, träkols-
tackjern af inhemsk malm står i så högt pris, huru är det väl möjligt, att en derstädes
verkstäld förädling af svensk jernmalm, för hvilken dessutom dryga fraktkostnader till¬
komma, skulle kunna åstadkomma någon prisnedsättning å det svenska jernet?
Hvad vidare tackjernets befrielse från utförseltull beträffar, kan jag icke heller dela
deras mening, hvilka, i händelse en sådan skulle medgifvas, anse den svenska jernhandte-
ringens framtid betänkligt hotad, då numera af de nya tillverkningsmethoder för stål och
stångjern, hvilka sedan några år tillbaka varit under utarbetning, redan en eller annan
vunnit det erkännande, att icke blott på flera ställen sådane blifvit införda, utan äfven
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse M 49.
inom den närmaste framtiden en ganska genomgripande förändring i hittills varande för¬
hållanden är att emotse. De fördelar, hvilka den s. k. Bessemerska methoden, sådan den
här i Sverige blifvit förbättrad och tillämpad, tillförsäkrar vår jernhandtering, äro af den
beskaffenhet, att det skydd, sorn man hittills velat finna i export-tullen på tackjern, hvar¬
ken kan eller bör vidare ifrågakomma. Ty då denna tillverkningsmethod just afser att
direkt ur malmen frambringa den förädlade produkten, och det icke torde länge dröja,
innan det gamla tillverkningssättet af tackjern hufvudsakligen kommer att ega rum med
endast sådane malmer, hvilka för en finare förädling äro mindre lämpliga, finnes, i min
tanke, intet skäl, hvarför icke detta sämre tackjern skulle få till utlandet fritt utföras.
Och då härtill kommer, att den oftanämnda Bessemerska methoden icke sällan lemnar ur
samma smälta och under alldeles samma yttre form både de mest förädlade produkter och
äfven sådane, hvilka äro närmast hänförliga till vanligt tackjern, torde det blifva så myc¬
ket svårare att för de sednare bestämma en tullafgift, hvilken icke äfven komme att träffa
de förra, som emellan dessa båda slag af produkter äfven flera mellansorter finnas, hvilkas
hänförlighet till det ena eller andra slaget det icke för en tulltjensteman är möjligt att
afgöra. De hittills varande bestämmelser i detta hänseende grunda sig helt och hållet på
äldre, förut brukliga, från hvarandra skarpt åtskiljda tillverkningssätt, då man utan svå¬
righet kunde skilja tackjernet, som borde draga utförsel-tull, från den förädlade produkten,
som derifrån bör vara befriad; men de passa icke — dessa bestämmelser — för produk¬
terna af den nya arbetsmethod, som jag härofvan haft nåden omnämna, och hvilken, en¬
ligt min öfvertygelse, om inga konstlade hinder få lägga sig i vägen, lofvar åt vår jern¬
handtering stora, oberäkneliga fördelar.
Lika öfvertygad är jag också, att den rätta tidpunkten nu är inne för att vidtaga
den förändring i afseende på tullbestämmelserna rörande jernmalm och tackjern, sorn jag
här ofvan haft nåden förorda, och genom hvilken nämnde vigtiga artiklar skulle blifva
från hittills varande utförsel-afgifter befriade. För denna min underdåniga mening hemtar
jag ett icke ringa stöd af hvad som bland annat yttras i den redan förut af mig åbero¬
pade, till Kongl. Maj.t den 5 Maj 1859 gjorda, underdåniga framställning af Fullmägtige
i Jernkontoret, hvilka icke torde kunna misstänkas hafva medgifvit något, som för jern-
handteringens framtid kunde medföra vådor. Efter hvad nämnda underdåniga framställ¬
ning gifver vid handen, ansågo visserligen Fullmägtige då, att tiden ännu icke vore inne
att borttaga utförsel-tullen på malm och tackjern, innan näringen med hänseende till be¬
skattning och andra af Staten beroende förhållanden kommit i sådan ställning, att den, så
vidt dess naturliga hjelpkällor medgåfve, kunde utveckla sig lika obehindradt som andra
länders jern-industri; men Fullmäktige uttala dock tillika och i sammanhang härmed den
öfvertygelse, att, mär den inhemska jernhandteringen blifvit befriad från återstående så
kallade privilegier och deraf följande grund- och kommunalskatter, samt alltså komme att
lyda inder samma lagar och med samma beskattningssätt som all annan fabriksrörelse i
landet, den äfven måste underkastas fullständig konkurrens med andra länders jernproduk-
tion på verldsmarlcnaden, och att följaktligen nuvarande af gifter för export af tackjern och
Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse Af 49.
13
malm böra efter hand förminskas, emedan det vore en oklok hushållning att till exempel
■icke utföra tackjern i större mängd, derest sådant bättre betalade våra skogar och vårt
arbete.» Då na, genom Kongl Förordningen den 20 September 1859, masugnar, hyttor,
stångjernsbruk, manufakturverk och alla andra inrättningar, hvilka afse tillgodogörande
eller förädling af mineral-rikets alster, äro att anse såsom fabriker, och således skola utan
inskränkning i afseende på tillverkningsbelopp eller arbetsmethod endast vara underkastade
de stadganden, som för fabriker äro gällande, samt genom Kongl. Kungörelsen den 14
December 1860 äfven i afseende på beskattningssättet jernhandteringen i allmänhet blifvit
ställd lika med all annan fabriksrörelse, med undantag endast af hyttor i bergslag, hvilka
den af mig här förordade utförselfrihet just bör lända till fördel; — då vidare tullbestäm¬
melserna rörande utförsel af jernmalm och tackjern efter hand blifvit mildrade ifrån för¬
bud till först en afgift af 50 öre per Centner och sedermera vid sistforflutne riksdag ytter¬
ligare till en sådan af endast halfva detta belopp eller 25 öre, så kan det icke vara någon
motsägelse underkastadt, att ju alla de förändrade förhållanden numera äro förhanden, då,
enligt ofvan anförda yttranden, Jernkontorets Fullmägtige sjelfva anse, att den svenska
jernhandteringen »måste underkasta sig en fullständig konkurrens med andra länders jern-
produktion på verldsmarknaden,» och således ingen export-tull å jernmalm och tackjern
vidare bör ifrågakomma.
Huru förunderliga och af andra skäl förkastliga de fordna tullbestämmelserna än voro,
enligt hvilka på samma gång både utförsel och införsel af tackjern voro förbjudna, kan
man likväl ej förneka dem så till vida en viss rättvisa, att, om tackjerns-tillverkaren å
ena sidan vid försäljningen af sitt tackjern var inskränkt till den inhemska marknaden,
han dock å andre sidan der var skyddad mot all konkurrens från utlandet. Att åter,
såsom för närvarande är stadgadt, låta införseln af malm och tackjern vara fri från ali
tullafgift, men deremot vid utförseln göra desamma tullpligtige — det är en orättvisa mot
de grufegande och tackjernstillverkande bergsmännen, som dessa numera måste känna både
svårare och obilligare, sedan inom tull-lagstiftningens öfriga områden den sanningen fått
göra sig gällande, att rättvisa emot alla är lika mycket samhällets första pligt, som hvarje
förnuftig stats-ekonomis yttersta mål.
Beträffande särskildt artikeln koppar, tror jag knappast, att någon på allvar kan ifrå¬
gasätta, att tillverkningen deraf skulle hotas af några vådor, i fäll fullkomlig utförselfrihet
äfven för rå och garad koppar beviljades. Då nu härtill kommer, att sådan koppar, lika
väl som kopparplåt ra. m., är vid införsel tullfri, samt koppartillverkningen i riket ännu
drager särskild beskattning, synes både rättvisa och billighet fordra, att denna tillverkning
icke ytterligare genom utförseltull betungas.
Hvad slutligen beträffar vissa slag af
Trävaror,
såsom smärre furu- och grantimmer, telegrafstolpar, spiror o. s. v., hvilkas utförsel man
genom höga tullsatser söker förhindra, torde det tillåtas mig att med något större utför¬
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse M 49.
lighet underkasta denna inskränkning i skogsegarens rätt att fritt förfoga öfver sin egen¬
dom en noggrannare ompröfning, så mycket heldre som det just är på skogshushållningens
område, som utförselafgifternas försvarare trott sig finna de starkaste skälen för sin me¬
ning. Det kan icke nekas, att många upplyste och ansedde män finnas, hvilka för öfrigt
hyllande sannt liberala statsekonomiska åsigter, dock anse framtidens rått fordra, att så¬
dana inskränkningar göras.
Med skogshushållningen, påstå de, eger det egna förhållande rum, att der måste mera
än inom någon annan hushållsgren, denna framtidens rätt få göra sig gällande. Det lig¬
ger nemligen i sakens natur — och det måste så vara — att den enskilda företagsamhe¬
ten endast bestämmes af det egna intresset. Detta innebär också icke någon våda i alla
de fall, der det egna intresset sjelft varnar för att icke endast se på ögonblickets fördel, —
och der följderna af ett begånget fel följa sjelfva felet omedelbart i spåren. Men så är
icke förhållandet med skogshushållningen. Om skogarne, för ögonblickets vinst, sköflas
eller misshushållas, drabba merändels följderna deraf — icke den som felat, utan det blir
oftast framtiden, som, ehuru oskyldig, blir den lidande.
Derföre, om det äfven medgifves, att man i allmänhet kan åt det enskilda intresset
och den enskilda omtankan öfverlåta att afgöra, hvad som är fördelaktigt eller skadligt,
emedan på så sätt afgörandet merändels kommer i de bästa händer;
om man också af denna orsak medger, att styrelsen eller lagstiftningen icke bör vid
andra tillfällen eller i annan rigtning gripa in i den enskildes ekonomiska förhållanden,
än för så vidt det gäller att förhindra den ene att till sin fördel göra förfång för en an¬
nan eller förnärma det allmännas rätt;
om man äfven utan betänkande medger, att detta är en af de vigtigaste maximerna
inom den politiska ekonomiens område;
så kan dock icke bestridas, att, för närvarande åtminstone, finnas vissa fall, då man
icke vågar lemna hela afgörandet åt den enskilda omtankan, utan måste vara berättigad
till preventiva reglementeringar. Hit höra t. ex. frågor om vatten-uppdämning och eldfara,
örn sundhetsvård och renhållning, om fiske och jagt o. s. v. Men har man rättighet att,
genom förbud mot alltför fina maskör i fisknät eller mot jagt på vissa tider, söka förhin¬
dra fiskens eller villebrådets utrotande, så måste man väl äfven hafva rätt att, genom
lämpliga åtgärder i och för ungskogens fredande, söka förekomma skogsförödelse.
Jag har här försökt att, så ärligt och skarpt som det varit mig möjligt, formulera
sjelfva kärnpunkten i bevisningen för en mening, som onekligen förtjenar det allvarligaste
öfvervägande. För min del vågar jag dock hysa den öfvertygelsen, att de grunder hvarpå
denna mening hvilar, icke inför en noggrannare granskning hålla profvet, äfvensom att
höga utförselafgifter för vissa slag af trävaror äro föga lämpliga medel för att vinna det
mål, som man dermed afser att vinna.
Först och främst tillåter jag mig i underdånighet anmärka, att erfarenheten, långt
ifrån att bekräfta alla de framtidsfaror, som man aldrig underlåtit förespegla, så snart
fråga väckts att borttaga förutvarande band och inskränkningar, tvärtom i nästan alla
Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse M 49.
15
rigtningar gifvit vid handen, att en stigande upplysning måste allt mer och iner inskränka
antalet af de fall, der ett ingripande i de enskildes ekonomiska förhållanden är nödvän¬
digt. I alla de här uppgifna fallen, eller i fråga om vattenuppdämning och eldfara, om
sundhetsvård och renhållning, om jagt och fiske, gäller det dock att förhindra förfång för
en annans närvarande rätt. Och detta är något helt annat än att låta den der obe¬
stämda och obestämbara framtidens rätt få göra sig gällande, hvilken, om den erkändes
såsom grundsats, skulle lätt nog kunna hämmande och förtryckande uppträda emot hvil¬
ket som helst af det närvarandes behof och sträfvanden. Hvad särskildt fisken i de all¬
männa vattendragen och villebrådet beträffar, så är den omnämnda inskränkningen der¬
före berättigad, att dessa icke — såsom skogen och jernmalmen — äro någon enskilds
tillhörighet: de äro icke mer den enes än den andres egendom, utan förflytta sig ständigt
Irån den enes dominium till den andres.
Hvad vidare den så ofta åberopade framtidens rätt i allmänhet beträffar, torde här
vara på sin plats att i minnet återkalla, hurusom densamma redan förut inom den eko¬
nomiska lagstiftningen i åtskilliga rigtningar sökt göra sig gällande genom förbud och in¬
skränkningar, hvilkas .olämplighet numera allmänt erkännes. Afven vår egen erfarenhet i
detta hänseende bör i någon mån kunna nedstämma förtroendet till dessa endast negativa
ekonomiska stadganden, hvilka visserligen alltid ligga närmast till hands för att afvärja
möjliga faror för framtiden, men om hvilka det träffande blifvit yttradt, att de likna vissa
starka läkemedel, som man icke gerna utan tvingande nöd bör använda, alldenstund, om
de också förmå att häfva det onda, som man närmast fruktar, de dock ofta sjelfva föror¬
saka ett annat af icke mindre betänklig art.
Hvem erinrar sig icke, hurusom i förra tider, man af fruktan för framtiden icke ville
lemna smidet fritt? Bland annat, som man dermed afsåg, ville man äfven spara skogarne.
Det var dock icke sjelfva skogens afverkning, som man ansåg sig böra förbjuda. Man
inskränkte endast, ehuru indirekte, skogens fria användande på ett visst]sätt, nemligen till
jernförädlingens behof. För att spara skogarne inskränkte man då smidet, alldeles såsom
man nu, för att förekomma skogsförödelse, inskränker utförseln. Man fick ej då smida
så mycket man ville, äfven om man hade kunnat använda ett annat brännmaterial, allde¬
les såsom man nu söker hindra utförseln till utlandet af 6 tums sparrar, äfven om de be¬
visligen blifvit upphuggna utaf toppändarne till grofva träd. Emellertid visade det sig om¬
sider, att det inskränkande stadgandet rörande smidet var ohållbart, och det blef derföre
också upphäfdt. Månne man numera ens kan ifrågasätta, huruvida den åsigt, som låg till
grund för nämnda stadgande med thy åtföljande reglementeringar var sann och riktig? —
eller månne man numera skulle vilja tillåta den der så ofta framhållna fruktan för framtiden
att åter pålägga de gamla hämmande banden på jernhandteringen? Nej, visserligen icke.
Detta är numera en redan öfvervunnen och antiqverad ståndpunkt.
Vidare: Hvad kan väl vara vid första påseendet naturligare och nödvändigare än att
vid befarad hungersnöd af omtanke för framtiden förbjuda spanmålsutförsel ur landet?
Framför allt gäller det ju för menniskan att kunna existera; och om vi sjelfve icke ega
16
Kongl. Majus Nåd. Skrifvelse M 49.
nog af denna för vårt lifs uppehälle vigtigaste nödvändighetsvara, kan det då vara klokt —
ja, kan det ens låta försvara sig, att tillåta rikare nationer mot sitt silfver och guld till¬
byta sig det spannmålsförråd, som vi sjelfve så väl behöfva? — Och likväl börja allt mel¬
odi mer alla upplysta styrelser att erkänna olämpligheten af dessa förbud för utförsel af
spannmål, hvilka för icke länge sedan ansågos icke blott berättigade, utan rentaf nödvän¬
diga. Skälet är, att erfarenheten lärt dem, att olyckorna af en befarad hungersnöd säkrast
afvärjas genom en frigjord och tryggad spannmålshandel, men att en sådan omöjligen kan
komma till stånd, så länge inskränkningar göras eller äro att befara i den enskildes fria
förfogande öfver sin spannmål.
Icke heller torde numera den allmänna meningen gilla den prohibitiva rigtning, som
ända till de sednaste åren i allmänhet utmärkte vår tull-lagstiftning. Och likväl var det —
åtminstone såsom det offentligen hette — just den der omtankan för framtiden, som då,
äfven hvad importen beträffade, fick göra sig gällande. Var det icke fruktan för våra
fabrikers framtid, som föranledde förbuden för införseln af utländska kläden och väfnader?
Var det icke omtankan för sockerbrukens framtida bestånd, som framkallade införsel¬
förbuden för raffineradt socker och sirup? Var det icke handtverkeriernas framtid, som
motiverade förbudet mot utländska dithörande arbeten och slöjdvaror? Och var det icke
slutligen af fruktan för bergshandteringens och manufakturiernas framtida undergång, som
man ansåg sig icke kunna tillåta införsel af tackjern, stångjern, manufaktursmide och
stålarbeten af åtskilliga slag? Hvilka olycksbringande vådor för framtiden förespeglades
icke, i händelse dessa eller andra liknande förbud borttoges? Och emellertid har erfaren¬
heten sedermera lärt oss, att följderna blefvo helt andra, än dem man förutspådde: den
har lärt oss, att man i allmänhet ser framtiden bäst till godo genom att, såvidt sig göra
låter, befria det närvarande från alla konstlade hinder och inskränkningar. Ty friheten
ensam förmår att i alla rigtningar på ett naturligt sätt lifva den enskildes omtanka och
företagsamhet, och derigenom gifva åt samhället i dess helhet denna rörelse framåt mot
en ständigt fortgående utveckling, hvilken alltid — och i främsta rummet — kommer
framtiden till godo.
De ofvan omnämnda införselförbuden, huru förkastlig än den statsekonomiska åsigt
numera må anses, hvilken framkallade desamma, hade dock den förtjensten, att de med
bestämdhet träffade just det man ville träffa, men icke derjemte hindrade det, som man
alldeles icke ville förbjuda. Icke ens denna förtjenst kan man tillerkänna de inskränknin¬
gar i exporten af vissa skogseffekter, hvilka ännu förefinnas i vår tulltaxa. Kan man
tänka sig något orimligare, än att en skogs- och sågverksegare af ett 12:tums, 6:tums
midtelparti på ett groft träd, väl får såga två 12:tums 3:tums plank; men han får icke
utan särskild uppoffring derur taga två 6:tums sparrar för export till utlandet, äfven om
dessa sednare kunde betinga sig ett relativt högre pris på verldsmarknaden. Han får väl
såga det ifrågavarande midtelpartiet i en rigtning och förfoga öfver produkten såsom ho¬
nom för godt synes; men vill han såga detsamma i en annan rigtning till två sparrar
för
Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse M 49.
17
för att exportera dem till utlandet, så kostar det honom extra 40 öre. En icke mindre
orimlighet lades i dagen genom haudlingarne i ett nyligen till Kongl. Maj:t hänskjutet
besvärsmål, der en exportör af till Danmark försålda staketstolpar tvingades, för att undgå
den för sparrar åsätta tull af 20 öre per stycke, att på midten afsåga de längre ibland
dem, ehuru det af årsringarnes mängd och läge på de uppsända profstolparne var uppen¬
bart, att åtminstone en del af ifrågavarande stolpar voro tagna flere stycken af ett enda
fullmoget träd. Naturligtvis har lagstiftarens mening med tulltaxans bestämmelser icke
afsett sådana förhållanden, lika litet som att förhindra någon att på bästa sätt göra sig
till godo toppar och grofva grenar; men föga båtar det, att sådant icke varit meningen,
då det ändock blir följden.
Enligt min underdåniga uppfattning bör åtminstone så mycket vara klart och obe¬
stridligt, att på den befarade skogsbristen i framtiden föga eller intet kan inverka, om
den redan nedhuggna skogsprodukten förbrukas inom landet eller exporteras. Behöfver
ungskogen ett sådant skydd, som man föregifver, — hvarför söker man icke, hellre än att
hindra exporten, inskränka averkningen till endast mogna träd. Genom ett stadgande i
denna rigtning — om man också af andra skäl kuude tveka att gilla detsamma — skulle
dock den fördel vinnas, att inskränkningen icke träffade äfven sådant, som det aldrig varit
meningen att förbjuda. Deremot att, till skydd för ungskogen och i afsigt att freda den¬
samma, förhindra utförseln deraf, men tillåta afverkningeu, endast den inom landet för¬
brukas, vare sig till stängsel eller bränsle eller kolning eller — förruttnelse, — det är
ungefär detsamma, som om i Fiskeri-stadgan tillåtes begagnandet af notref med huru fina
maskör som helst, blott att den ungfisk, som dermed fångades, antingen förstördes eller
konsumerades på stället.
Det kan naturligtvis icke falla någon förnuftig menniska in att bestrida, att, om sko-
garne oupphörligt sköflas och förstöras, utan all vård och skötsel och utan all omtanka
för deras återvext, följderna deraf skola blifva högst olyckliga. Men hvad som med skäl
kan bestridas och derföre också bestrides, är, att man genom exporthinder af hvilket slag
som helst skall kunna förekomma en sådan olycka. Hade utförselförbud eller utförsel¬
tullar förmått att i afseende på skogarne åstadkomma det skydd, som man dermed afsett;
— sannerligen, vi hafva tillräckligt länge varit i åtnjutande af detta skydd, för att nu¬
mera icke rimligtvis någon klagan öfver tillståndet med våra skogar borde kunna komma
i fråga, lika litet som någon fruktan för deras framtida bestånd. Men ännu i dag klagar
man i detta hänseende lika mycket, som man klagade för 100 år sedan, och man fruktar
— väl mer, men icke mindre. Att under sådana förhållanden längre bibehålla hvad som
visat sig så föga lämpligt för sitt ändamål, men som deremot åstadkommer orättvisor,
oredor och orimligheter af många slag, — detta kan väl svårligen försvaras.
Jag väntar mig här den invändningen, att, om icke utförselförbuden eller de höga
utförsel-afgifterna funnits, tillståndet med våra skogar skulle hafva varit ännu sämre.
Hade man nemligen fått obehindradt göra sig till godo det högre pris på utländska mark-
Bih. till II. St. Prot. 1862 ål 1863. 1 Sami. 1 Afd. 2 Band. 4 Höft. 3
18
Kongl, Maj:ts Nåd. Skrifvelse J\§ 49.
nader, som sådana produkter, hvilkas utförsel man i tullväg sökt förhindra, kunnat der
betinga sig, skulle otvifvelaktigt lockelsen att afverka varit ännu större. Häremot vill jag
endast anmärka, att detta skäl ytterst hvilar på den föreställningen, att ju sämre skogs¬
produkterna betala sig, desto mindre har man att frukta för skogarnes framtid. Jag er¬
känner villigt, att för dem, som hylla denna åsigt, skälet är bindande; men det är det
visserligen icke för dem, hvilka, i likhet med mig, våga hylla den alldeles motsatta, eller
att skogarnes framtida bestånd väsendtligen beror på odling och vård, och att benägen¬
heten för en ordnad skogshushållning ökas eller minskas allteftersom skogsprodukternas
värde stiger eller faller.
I all hushållning egnas omsorg och arbete företrädesvis åt den produktion, som bäst
lönar mödan, och det finnes ingen rimlig anledning, hvarföre skogshushållningen härifrån
skulle göra undantag. För icke just så särdeles lång tid tillbaka egde här i landet sko-
garne ett högst obetydligt värde; man förstod knappast något annat sätt att göra sig deni
till godo än till bränsle eller kol eller annan förbrukning för husbehof, och den mark,
hvarpå skogen vexte, räknades merändels vid egendomsköp till nära nog intet. Om det
nu i allmänhet är en sanning, att man föga vårdar sig om det värdelösa, är det då att
förundra sig öfver, om man under sådana förhållanden misshushållade med skogarne, om
man afverkade dem på ett ofta onaturligt sätt, om man genom svedjande och kolande
förstörde dem, eller på annat sätt ödslade bort dem såsom ett värdelöst ting, utan vård,
utan skötsel och utan omtanke för deras återvext?
Vi lefva ännu under inflytelsen af dessa ogynnsamma förhållanden. Om också numera
på de flesta ställen skogarne fått ett högre värde, så gäller detta dock endast örn vissa
utaf skogens alster, men ingalunda, t. ex. om qvistar, ris, stubbar m. m. Härtill kommer,
att denna förändring till ett högre värde har så nyligen egt rum och endast så kort tid
fortfarit, att man ännu icke, åtminstone mera allmänt, hunnit göra sig förtrogen med de
nya förhållandena. Såsom ofta inträffar vid hastiga vändningar af detta slag, söka som¬
liga med en ifver, som gränsar till oro, att på alia möjliga sätt göra sig tillgodo de för¬
ändrade konjunkturerna, under det att andra, med icke mindre oro och fruktan, motse
olyckorna af skogsbrist i framtiden, ifall det städse skulle komma att fortgå på samma
sätt. Men just geuom den väckelse, som båda dessa ytterligheter gifva åt allmänna tänke¬
sättet, måste detta så småningom lära sig att inse icke mindre fördelarne än nödvändig¬
heten af en ordnad skogshushållning; och då — men också först då — skall skogen lika¬
väl som nu den odlingsbara marken med omtänksamhet vårdas och aktas för förstörelse.
Den skall då, långt mera än hvad nu sker, tagas med i beräkningen vid försäljning eller
köp; och hvar och en, sorn misshushållar med sin skog, eller afverkar den så, att den
förstöres eller försämras, han skall veta med sig, att han derigenom minskar sin egendoms
kapitalvärde, på samma sätt som nu är händelsen med den, hvilken, för att komma åt en
ögonblicklig vinst, förstör för en längre tid jordens fruktbarhet genom att sälja bort fodret
och icke gödsla åkern, utan utsuga den genom säd i säde. Att en eller annan äfven se¬
dermera skall på ett mindre klokt och aktsamt sätt fara fram med skogarne, lärer väl
Kungl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse M 49.
19
icke kunna förekommas; men säkert är, att, sedan skogens värde blifvit lika allmänt
kändt och erkändt, sorn den odlingsbara markens, skall ett sådant förfaringssätt endast
undantagsvis kunna ega rum.
Det måste i sanning anses som en glädjande företeelse, att man år ifrån år allt lif—
ligare ifrar för en ordnad skogshushållning. Men ibland det, som kanske mest motverkar
det allmänna införandet af en sådan, torde med skäl böra räknas den i utförsel-taxan
ännu förekommande och af många så varmt förordade inskränkningen i den enskildes rätt
att fritt få förfoga öfver sina skogsprodukter. Att undanrödja de i våra stängsel- och
skiftes-författningar gifna anledningar till misshushållning med skogarne, — att på lämpligaste
sätt sprida en allmännare kunskap om deras rätta vård och värde, och att genom dessa
lärors praktiska tillämpning på de under Statens dominium lydande skogsmarker föregå
med lärorik föresyn — allt detta är visserligen lika naturliga som verksamma medel för
att vinna det afsedda ändamålet. Men man skall ändock svårligen — åtminstone i någon
vidsträcktare mån — härutinnan lyckas, så länge man envisas med att genom olämpliga
och godtyckliga förbud och inskränkningar göra sig det enskilda intresset till fiende.
Man får icke glömma, att sjelfva införandet af en ordnad skogshushållning alltid är
förenadt med icke obetydliga kostnader. Kan man väl begära, att den enskilde skall fin¬
nas benägen underkasta sig dessa, 0111 man icke tillåter honom att, till lindring i desam¬
ma, pä det sätt som han sjelf finner vara det fördelaktigaste, göra sig till godo skogens
afkastning. Men detta gör man icke, så länge genom höga export-tullar omöjliggöres all
utförsel af vissa bland just de skogseffekter, hvilka en väl ordnad skogshushållning lemnar
till hans disposition. Ty en sådan skogshushållning kan icke bedrifvas med mindre än
att ungskogen gång efter annan gallras, eller, der trakthuggning införes, med mindre än
att omogna träd fällas Denna ungskog, som för gallring eller vid trakthuggning måste
afverkas, äfvensom toppnr och gröfre grenar af fullmogen skog skola i allmänhet, förvand¬
lade till ved eller kol, betinga ett ytterst ringa pris i jemförelse tued det, som på verlds-
marknaden står att erhålla för en motsvarande qvantitet småtimmer eller sparrar eller
stolpar. Kan det da ifrån national-ekonomisk synpunkt försvaras att genom höga utförsel¬
tullar på dessa sednare effekter nödga skogsegaren att antingen sönderhugga den fällda sko¬
gen till ved eller bränna den till kol eller, då derigenom icke ens arbetskostnaden ersät¬
tes, lemna den helt och hållet till förruttnelse? Ingen må under sådana förhållanden för¬
tänka honom, om lian tvekar att kosta arbete och tid och penningar på ett företag, der
han icke ens njuter så mycken uppmuntran från det allmännas sida, att det tillåter ho¬
nom deraf draga all den fördel, som, utan andras förfång, genom omtanka och klok be¬
räkning står att vinna.
Vill man för öfrigt ett allmännare införande af en ordnad skogshushållning i ett land
Sådant som vårt, der, till följd af landets ofantliga utsträckning, samma förfaringssätt omöj¬
ligen kan öfver allt vara lika lämpligt, måste lagstiftaren uppgifva hvarje försök, att be¬
gränsa skogshushållningsmethoden till den enda att afverka endast grofva träd. Det git-
ves nemligen flerestädes skogsmark, som ymnigt och jemförelsevis hastigt frambringar små-
20
Kongl. Maj:ls Nåd. Skrifvelse M 49.
vext skog, men der denna aldrig uppnår en gröfre vext; och äfven andra särskilda för¬
hållanden kunna göra det ekonomiskt fördelaktigare att, i likhet med hvad som flerestädes
i Skottland och äfven, efter hvad jag hört uppgifvas, i Preussiska Rhenlandet eger rum,
ställa skogsafverkningen på en kortare cirkulationstid. Att låta allt gälla hvad det kan
gälla, är en regel, icke mindre giltig för skogshushållningen än för hvarje annan hushålls-
gren. Man söker ju ej förhindra utförsel af hafre, för att framtvinga produktion af det
dyrbarare hvetet?
Slutligen utbeder jag mig att få fästa Eders Maj:ts nådiga uppmärksamhet på föl¬
jande omständighet, hvilken bättre än något annat visar, att det upplysta tänkesättet
inom landet icke vidare anser de hittillsvarande exporthindren för vissa skogseffekter lämp¬
liga eller nyttiga. Vid det allmänna landtbruksmötet i Carlstad sistförflutna sommar, der,
ibland andra öfverläggningsämnen, äfven den frågan framställdes, hvilka åtgärder företrä¬
desvis borde tillstyrkas för främjandet af en ändamålsenlig skogshushållning, uppträdde,
så vidt jag af de meddelade redogörelserna för mötet kunnat inhemta, ingen enda bland
der talrikt församlade, insigtsfulle och för det vigtiga ämnet lifligt intresserade personer,
förordande bibehållandet af utförseltull för något slag af skogsprodukter, ehuru från flere
håll borttagandet af de nu befintliga påyrkades Huru skiljaktiga än för öfrigt de åsigter
voro, hvilka der sökte göra sig gällande, framställdes dock icke något förslag, som gick
ut på inskränkning i afverkningens frihet, mycket mindre något, som afsåg inskränkning i
skogsegarens rätt att fritt få förfoga öfver skogsprodukterna, sedan de en gång redan
blifvit afverkade.
Det återstår ännu för utredandet af ifrågavarande vigtiga ämne att omnämna de
kontroller, formaliteter och straffbestämmelser, hvilka äro en följd af exporttullen och
innefattas i §§ 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 46, 47 och 48 af Tullstadgan den 7 De¬
cember 1860. Så vidt de afse utförsel af Svenska produkter, skulle de flesta af dessa,
äfven för tullfria varor iner eller mindre betungande, kontroller försvinna, om all export¬
tull upphäfdes. Sådan utförsel behöfde då ej längre inskränkas till hamnar, som ega stän¬
dig tullbevakning, eller till hamnar, der General-tullstyrelsen förordnar särskild kontrol¬
lant, hvars resekostnad och traktamente betalas af godsegaren. Det skulle stå enhvar
fritt att från hvarje hamn i riket utskeppa Svenska alster eller tillverkningar och inlasta
detta gods under alla tider af dygnet, oberoende af den i § 83 fastställda begränsning i
tullpersonalens tjenstgöringsskyldighet. Stundom, och synneiiigast hvad seglande fartyg
beträffar, är det uppehåll, som vållas af dylika kontroller, icke mindre hinderligt för rörel¬
sen i allmänhet, än sjelfva tullafgiften är betungande för den särskilda vara, som dermed
belägges.
Jag tror mig nu hafva i underdånighet ådagalagdt, att de för vissa Svenska varor
gällande utförsel-afgifter i hög grad försvåra möjligheten att på verldsmarknaden täfla
med andra länders produkter af samma slag, — att samma afgifter i motsvarande män
hindra tillgodogörandet af landets naturliga rikedomar, — att inskränkningen i de flesta
fall ej medför deu nytta, som dermed varit afsedd, och i öfrigt endast gynnar vissa in-
Kongl. Majus Nåd. Skrifvelse JY3 49.
21
tresseu på de andras och hela landets bekostnad, — samt att detta gagn i hvarje fall ej
på långt när uppväger den skada, som vållas dels genom sjelfva afgiften, och dels genom
det uppehåll och den kostnad, som drabba rikets hela export till följd af de för tullen
beliöfliga kontroller och inskränkningar. Hvad särskilt beträffar den befarade skogsför-
ödelsen, som anses hota skogarnes framtida bestånd, har en mångårig erfarenhet redan
tillfyllest bestyrkt, att hvilka inskränkningar som helst i den fria utförseln af skogspro¬
dukter äro lika olämpliga, som vanmägtiga medel att i detta hänseende vinna hvad man
vill och förekomma hvad man fruktar.
På alla dessa här ofvan närmare utvecklade skäl anser jag mig böra i underdånighet
tillstyrka, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Rikets Ständer borttagandet af de få i
vår tulltaxa ännu qvarstående utförsel-afgifter, så att hela den nu befintliga utförsel-tarif¬
fen måtte komma att derutur utgå.»
Föredragande Herr Departements-chefen yttrade derefter:
»Med anledning af hvad Statsrådet Malmsten nu haft nåden anföra, anhåller jag
blott få i underdånighet tillägga, att jag för min del icke vågar med säkerhet förutsätta,
att ju icke äfven frågor rörande utförsel-tariffen kunna blifva föremål för yrkanden från
Fransk sida, och således komma att ingå i den förestående traktats-underhandlingen. Man
kunde tvärtom hafva skäl att tro motsatsen på den grund, att vid ett föregående tillfälle,
eller vid den sista negociationen i ämnet 1852, bland Frankrikes fordringar verkligen fö¬
rekom, att alla slag af byggnadsvirke skulle vid export från Sverige och Norge vara från
tull befriade. Hvad för öfrigt beträffar sjelfva saken, eller den absoluta olämpligheten af
alla export-tullar, ber jag få tillkännagifva, att jag — utan att helt och hållet dela alla
de härför anförda' grunderna — i sjelfva principen instämmer med Statsrådet Malmsten.
Men i fråga om den oinskränkta tillämpningen af denna grundsats nu genast vid detta
tillfälle, skulle jag dock vara tveksam att biträda hans mening, äfven om den nyss om-
förmälda vigtiga omständigheten ej förefuunes. Ty, utan att taga i betraktande förlusten
af den statsinkomst — uppgående 1860 till 239,000 R:dr och 1861 till 132,000 R;dr —
som häraf skulle blifva en följd, torde dervid böra tagas i betraktande:
l:o att endast två år förflutit, sedan utförseltullen för så väl tackjern som malm ned-
sattes till blott hälften af förra beloppet, och att en allt för stor eller hastig förändring
och deraf möjligen följande brytning i sådana vigtiga näringsgrenar, hvilka under en lång
följd af år, på grund af särskilda förhållanden, utbildat sig i vissa rigtningar, icke lärer
kunna vara önsklig; samt
2:o att innan det hinder mot besinningslös afverkniug af ungskog, för att ernå en
ögonblicklig vinning, hvilket onekligen ligger i en lämplig utförsel-tull å dylika trävaror,
blifvit, så vidt ske kan, ersatt genom andra garantier mot skogsförödelse, nedlagda i
sjelfva skogslagstiftningen, det torde vara betänkligt att helt och hållet öfvergifva det i
sådant hänseende hittills följda systemet.
22
Kongl. Maj.ts Nåd. Skrifvelse JW 49.
Af dessa förenade orsaker anser jag mig, oaktadt allt det upplysande och tänkvärda,
som blifvit af Statsrådet Malmsten i saken anfördt, för närvarande vara förhindrad att
frångå mitt redan förut i ämnet afgifna underdåniga tillstyrkande.»
Statsrådet Lagerstråle förklarade sig instämma uti de af Statsrådet Malmsten i dess
anförande uttalade åsigter. Han ansåg ock, för sin del, deras tillämpning på frågan om
borttagandet af all utförseltull icke böra lemnäs å sido, för det osäkra inflytande på vil-
koren vid en traktat med Frankrike, som möjligen skulle kunna påräknas, om, hvad trä¬
varor egentligen beträffade, tullen för dem tillsvidare bibehålles. Den inverkan på under-
haudlingarne, som vore att vinna genom ett erbjudande i sammanhang med traktaten att
borttaga utförseltullen för dessa, likasom för de få öfriga, med utförseltull belagda, va¬
rorna, syntes i allt fall vara af mindre betydenhet, enär de trävaror, hvilka företrädesvis
äro att till byggnadsmaterial hänföra, numera icke finnas vid utförsel tullpligtige. Då
icke heller de af föredraganden i öfrigt framhållna betänkligheter emot reformens genom¬
förande förekommo Statsrådet vara af den vigt, att den önskvärda förändringen derigenom
borde uppehållas, tillstyrktes af honom i underdånighet, att proposition till Rikets Stän¬
der måtte i nåder beslutas örn borttagande ur Tulltaxan af all utförseltull.
Hvad föredragande Herr Departements-chefen i förevarande
ämnen underdånigst tillstyrkt, och hvaruti, med undantag af Stats¬
råden Lagerstråle och^ Malmsten, Stats-Rådets öfrige ledamöter in¬
stämde, behagade Kongl. Majit i nåder gilla, samt befallde, att skrif¬
velse, sådan den finnes protokollet bilagd, skulle i öfverensstämmelse
dermed till Rikets Ständer aflåtas.
Ex protocollo
Carl von Schantz.
Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition M 50.
23
N:o 50.
Ank. till Eip.-Utsk. den 16 I)ec. 1862, kl. 1 e. m.
Kongl. Majus Nådiga Proposition till Rikets Ständer, angående föreslagen
utvidgning af Uplands Regementes mötesplats Polacksbacken;
Gifven Stockholms Slott den 25 November 1862.
Jemte det Chefs-embetet vid Uplands regemente, uti ett genom General-befälhaf-
varen i 4:de Militär-distriktet till Kongl. Majit ingifvet Memorial, förmält att, sedan laga
skifte med Upsala stads och åtskillig annan derintill stötande jord blifvit faststäldt, Kro¬
nan dervid erhållit, bland annat, under Litt. D. XYI, ett fält af 39 tunnland, stötande
till nämnda regementes mötesplats, Polacksbacken, hvilket fält, bestående af lös sandjord,
vore af så svag beskaffenhet, att detsamma, enligt meddelad uppgift, endast med svårighet
och till särdeles ringa pris kunnat utarrrenderas, hvaremot detsamma, med en torr jord¬
mån och lindrigt sluttande läge, skulle efter ganska obetydligt planeringsarbete utgöra ett
förträffligt exercisfält, — har Chefs-embetet i underdånighet anhållit, att mötesplatsen Po¬
lacksbacken matte få med ifrågavarande fält utvidgas; varande härvid af Chefs-embetet
anfördt, att behofvet af mötesplatsens utvidgning, visserligen till någon ringa del minskadt
genom den från kronoparken Asen enligt Kongl. Brefvet den 24 Oktober 1855 erhållna
areal af 8 tunnland 131 kappland, deremot vore i vida större måll ökadt i följd af den
betydligare styrka, som nu mera samtidigt öfvas, sedan andra klassens beväring skall
exerceras under regementsmötet; hvarjemte ej borde förbises, att de skarpskytte-afdelnin-
gar inom Upsala stad, studerande vid Upsala Akademi samt angränsande härader, hvilkas
antal torde årligen ökas, ej hafva annat exercisfält än omförmälda mötesplats.
24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition M 50.
Krigs-kollegium, sora blifvit i frågan hördt, sedan Kongl. Majit anbefallt Kammar¬
kollegium att tills vidare låta endast för en tid af ett år i sender utarrendera de 39 tunn¬
land jord, om hvilkas disponerande för Uplands regementes behof Chefs-embetet sålunda
gjort framställning, har uti afgifvet underdånigt utlåtande anfört, att ehuru, tili följd af
Kongl. Brefvet den 24 Oktober 1855, den för Uplands regemente afsedda mötesplats.
Polacksbacken, utom nödig mark för uppföranda af åtskilliga byggnader, afsedda för re¬
gementets ekonomi, derjemte erhållit en utvidgning, dels ock hufvudsakligen på des6 södra
gräns, dels äfven på dess vestra, af tillhopa 8 tunnland 13} kappland från Kronoparken
Asen, så att hela mötesplatsen, inberäknadt denna tillökning, kom att utgöra 47 tunn¬
land 15 kappland; likväl och då efter nämnda tid omständigheter inträffat, hvilka oaf-
visligen påkalla ett större utrymme för vapenöfningarne å Polacksbacken, enär, på sätt
Chefs-embetet antydt, den andra beväringsklassen öfvas samtidigt med regementets gamla
stam, hvarförutan de under sednaste år bildade, i styrka alltjemt tillvexande skarpskytte¬
föreningar inom Upsala stad och angränsande härader af länet sakna annat exercisfält
än ifrågavarande mötesplats, har Kollegium, vid det förhållande att, efter afräkning af
den mark, som upptages af lägret, den egentliga exercisplatsen utgör blott 33 tunnland
14 kappland, motsvarande 187 refvar 39 stänger, hvilket område ingalunda kunde anses
tillräckligt för en styrka af mer än 2,000 man, som nu mera på en gång undergå vapen¬
öfning, ansett fullt skäl vara för handen att, då ett tillfälle nu yppade sig att ytterligare
få Polacksbacken, utan särskild kostnad för Kronan, utvidgad med den af Chefs-embetet
föreslagna, Kongl. Majit och Kronan genom laga skifte tillförsäkrade, vid norra gränsen
mötesfältet tillstötande jordrymd af 39 tunnland, icke lemna ett sådant tillfälle obegagnadt,
hvadan Kollegium tillstyrker Nådigt bifall till Chefs-embetets härutinnan gjorda underdå¬
niga framställning.
Härefter har jemväl Kammar-kollegium, med öfverlemnande af underdåniga yttranden
i ämnet af Upsala stads Magistrat och Borgerskaps äldste samt Kongl. Majits Befallnings¬
hafvande i Upsala län, hvilka icke haft något att erinra mot Chefs-embetets framställ¬
ning, afgifvit underdånigt utlåtande i målet och meddelat, att ifrågavarande jordrymd, ut¬
görande 39 tunnland 4,3 kappland stadsjord vid Upsala, endast i afseende på vidden och
belägenheten är en nytilllkommen tillhörighet till Kongl. Majit och Kronan, men eljest
blott utgör vederlag för en del af Upsala Slotts-stats indragna löningsjord, som, efter det
Slottsfogden, Ofverste-löjtnanten J. M. Nordencreutz’s enka med döden afgått, jemlikt
Kongl. Brefvet den 2 Februari 1838, är afsedd att för Kronans räkning utarrenderas och
derigenom skulle bereda Statsverket ökad inkomst, hvarföre endast oegentligt kunnat af
Krigs-kollegium yttras, att Polacksbackens utvidgning dermed icke skulle medföra någon
särskild kostnad för Kronan. Denna lägenhet inginge för öfrigt i det hemmantal af 40}
mantal, hvartill Upsala stadsjord blifvit fastställd oeh hvaraf utgöres dels boskapspennin¬
gar och åkerskatt till Kronan med 2 Daler silfvermynt eller 1 Riksdaler Riksmynt för
hvarje mantal, dels kronotionde, som är fördelad emellan Erkebiskopen och Domprosten i
Upsala
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition J\? 50.
25
Upsala samt Gymnasium i Gefle och utgår, enligt kronoräkenskaperna, hvartannat år med
tillsammans 194 tunnor 23,\V kappar och hvartannat med 197 tunnor 29f} kappar span-
mål, dels håtsmansrotering för 10} ordinarie nummer enligt Kongl. Brefvet den 21 Sep¬
tember 1839, hvarför vakansafgift till Kronan årligen erlägges och i 1860 års special¬
räkning upptages till 637 R:dr 4 öre Riksmynt; men huru stor andel i dessa utskylder
belöper på ifrågavarande lägenhet kunde icke af Kollegium uppgifvas. Och anser Kollegium
att, om än de å lägenheten belöpande, Kronan behållna boskapspenningar och båtsmans-
vakansafgift, i händelse lägenheten kommer att utläggas till exercisfältet, kunde eftergifvas,
Regements-befälet dock borde ansvara för kronotionden deraf, äfvensom för kommunal-
utskylder och stängselskyldighet.
Vid underdånig föredragning af detta ärende har Kongl. Maj:t, på grund af hvad
Chefs-embetet vid Uplands regemente och Krigs-kollegium härvid anfört och upplyst,
ansett den föreslagna utvidgningen af regementets mötesplats Polacksbacken vara af verk¬
ligt behof påkallad, och då tillfälle dertill sig nu erbjuder utan någon synnerlig uppoffring
å Statens sida, vill Kongl. Majit härmed föreslå Rikets Ständer, att för berörda ändamål
må få användas den ifrågaställda, Kronan tillhöriga marken, 39 tunnland 4,3 kappland,
motsvarande 219 qvadratrefvar 15 qvadratstänger, med vilkor att de för denna jord¬
rymd nu utgående allmänna utskylder eller besvär genom Krigs-kollegium i vanlig ordning
ersättas.
Handlingarne i målet skola tillhandahållas vederbörande Utskott; och Kongl. Majit
förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse välbevågen. Datum ut
supra.
CARL.
A. F. Z. Reuterskiöld
Bih. till R. St. Prot. 1862 A 1863. 1 Sami. 1 Afd. 2 Band. 4 Baft.
4
26
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition M 50.
Utdrag af Protokollet öfver Landtförsvars-Ärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen uti Siats-Rådet på Stockholms Slott den 25 Novem¬
ber i86 2.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt.
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Departements-chefen, Statsrådet Reuterskiöld uppläste till justering ett, i enlighet
med förut fattadt beslut, uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets
Ständer, angående föreslagen utvidgning af Uplands regementes mötesplats Polacksbacken;
Och täcktes Kongl. Maj:t, uppå Stats-Rådets underdåniga tillstyrkan, förenämn-
da förslag, sådant det finnes detta protokoll bilagdt, i Nåder gilla samt förord¬
na, att i öfverensstämmelse dermed Nådig Proposition skulle till Rikets Stän¬
der aflåtas.
Ex protocollo
K. E. Kindblad.
Kongl. Maj.ls Nåd. Proposition M 51.
27
N:o 5L
Ank. till Bip.-Utsk. dea 16 Dec. 1862, kl. 1 e. m.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition tilt Rikets Ständer, angående pension
från Rikets Allmänna Indragningsstat åt Justilierådet m. m.
Axel Fredrik Gyllenhammar; Gifven Stockholms Slott den %
December 4862.
Hos Kongl. Majit har Justitierådet, Kommendören af Kongl. Majits Nordstjerneorden
Axel Fredrik Gyllenhammar, med företeende af läkarebetyg, som innehåller, att han lider
af en obotlig organisk hjertsjukdom, hvilken tvingar honom att undvika hvarje både
kropps- och själsansträngning, samt att han till följd deraf hvarken kan eller bör med
utöfningen af sitt embete fortfara, i underdånighet anhållit, att då han ännu icke uppnått
högre ålder än af 60$ år, Kongl. Majit täcktes till Rikets Ständer aflåta nådig proposition
om anvisande för honom af sådan pension å Allmänna Indragningsstaten, som, derest han
vore till 65 lefnadsår hunnen, skulle honom tillkomma, på det att han, som vore i saknad
af egna tillgångar, tillräckliga till hans och hans familjs försörjande, måtte komma i till¬
fälle att från sitt innehafvande embete begära nådigt afsked; och som, enligt hvad be¬
rörda läkarebetyg gifver vid handen, Justitierådet Gyllenhammars sjukdom är af beskaffen¬
het att icke lemna hopp om sådan förbättring i hans helsotillstånd, att embetets utöfning,
hvarifrån han redan under detta och nästföregående år tidtals varit genom sin sjuklighet
hindrad, kan af honom återtagas, vid hvilket förhållande, och då till Justitieråds-embetes
bestridande vikarie ej lagligen kan förordnas, det måste för arbetets inom Högsta Dom¬
28
Kongl. Maj:la Nåd. Proposition Ni 51.
stolen jemna gång, och på det att dess öfriga ledamöters i allt fall särdeles trägna och
ansträngande göromål icke måtte än ytterligare förökas, finnas maktpåliggande, att, genom
beredande af tillfälle för Justitierådet Gyllenhammar till afskedstagande, möjlighet vinnes
till embetets återbesättande och uppehållande; alltså och enär Justitierådet Gyllenhammar
uppnått en ålder af nära 61 lefnadsår och under mera än 40 år varit i statens tjenst,
samt all billighet synes fordra, att under förenämnde förhållanden han, som under en tid
af 12 år beklädt Justitieråds-embete och, enligt hvad företedd tjensteförteckning utvisar,
äfven under sin öfriga tjenstetid i allmänhet innehaft ansträngande tjenstebefattningar,
icke vid afskedstagandet kommer i afseende på pensionsrätt i annan eller sämre ställning,
än hvartill han efter endast några få ytterligare lefnadsår skulle varit ovilkorligen berätti¬
ga^ — vin Kongl. Maj:t härmed föreslå Rikets Ständer, att Justitierådet Gyllenhammar
måtte, från och med månaden näst efter den, uti hvilken afsked från Justitieråds-embetet
kan varda honom beviljadt, å Allmänna Indragningsstaten uppföras till åtnjutande under
sin återstående lifstid af en årlig pension, motsvarande åttatio procent af hans nu inne-
hafvande lön, eller således till belopp af Sextusen fyrahundra R:dr R:mt.
De till ärendet hörande handlingar skola hållas Rikets Ständers vederbörande Utskott
tillhanda, och Kongl. Majit förblifver Rikets Ständer med all Kongl, nåd och ynnest städse
välbevågen. Datum ut supra
CARL.
Louis De Geer.
Utdrag
Kongl. Ma.j:ts Nåd. Proposition JYs 51.
29
Utdrag af Protokollet öfver Justitie-Departements-Ar ender, hållet inför Hans
Maj:t Konungen uti Stals-Rådet ä Stockholms Slolt Tisdagen
den 2 December 1862,
i närvaro af:
Hans Excellens, Justitie-Statsministern, Herr Friherre De Geer,
n
Hans Excellens, Statsministern för Utrikes Ärendena, Herr Grefve Manderström.
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve v. Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern anmälde i underdånighet:
en af Justitierådet m. m. Axel Fredrik Gyllenhammar den 26 nästlidne November
underdånighet ingifven ansökning, det täcktes Kongl. Maj:t hos Rikets Ständer göra nådig
framställning derom, att bemälde Justitieråd, som, enligt läkarebetyg, lider af obotlig sjuk¬
dom och i följd deraf ej kan sitt embete utöfva, måtte varda å Allmänna Indragnings-
staten uppförd.
Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern, som i underdånighet hemställde, att
Kongl. Maj:t behagade berörde ansökning bifalla, uppläste ett förslag till nådig proposition
i ämnet;
Och täcktes Kongl Maj:t, på Stats-Rådets öfrige ledamöters under¬
dåniga tillstyrkande, i nåder gilla nämnda förslag, sådant detsamma
finnes detta protokoll bilagdt, och befallde, att nådig proposition, i
enlighet dermed, skulle till Rikets Ständer aflåtas.
Ex protocollo
N. Becker.
Bih. till It. St. Brot. 1862 & 18C3. 1 Samt. 1 Afd. 2 Band, 4 Höft.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1862.
S
Konyl. Maj is Nåd. Proposition N:« SS.
I
JY:o 52*
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 Dec. 1862, kl. 1 o. m.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets Ständer, om anslag
till försök för utrönande af dels så kallade pansarplå¬
tars af svenskt jern förmåga att emotstå skott, och dels
lämpligaste konstruktionen af refflade gjutna jernkanoner
till fartygs bestyckning; Gifven Stockholms Slott den
2 December 1862.
Uti den till Rikets nu församlade Ständer aflåtna nådiga Proposition om
Statsverkets tillstånd och behof har Kongl, Maj:t, på skäl, som finnas närmare
utvecklade i det berörda Proposition bilagda Stats-Råds-protokoll öfver Sjöför-
svars-Arenden, äskat ett extra anslag af Etthundratusen R:dr Runt, att genast
utgå och användas till anställande af försök för utrönande af s. k. pansarplå¬
tars af svenskt jern förmåga att motstå skott, äfvensom för bestämmande af lämp¬
ligaste konstruktionen af refflade gjutna jernkanoner för fartygs bestyckning.
Med dessa försök, för hvilkas utförande ett approximativt kostnadsförslag
blifvit hos Förvaltningen af Sjö-Arendena uppgjordt, åsyftas visserligen i främsta
rummet att vinna erfarenhet rörande såväl de kraftigaste för sjöförsvaret använd¬
bara skjutpjeser, som mått och öfrig beskaffenhet af de, till skydd mot sådana,
mest ändamålsenliga plåtar, men härvid kan dock icke förbises, att för en full¬
ständig utredning af dessa ämnen, äfvensom till befrämjande af landets sanna
fördel i ej mindre industrielt än militäriskt hänseende, det är af yttersta vigt,
Bih. till R. Sl, Prol. 1862 & 1863. 1 Sami, 1 Afd. S Band. S Hafi. 1
2
Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o SS.
att under försöken jemförelse anställes emellan tillverkningar af svenska och ut¬
ländska råämnen. Kongl. Maj:t föranlåtes ock häraf att, på sätt i ofvannämnde
nådiga Proposition redan är antydt, begära, att den för ändamålet erforderliga
summa af 100,000 R:dr må blifva anvisad; hvarjemte och då, innan den af
omförmälda försök förväntade erfarenhet blifvit vunnen, någon anskaffning af tids¬
enlig sjökrigsinateriel icke med allvar kan hvarken förberedas eller ega rum,
Kongl. Maj-.t velat fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på nödvändigheten deraf
att, till undvikande af en särdeles menlig tidsutdrägt, ifrågavarande anslag oför¬
dröjligen och oberoende af den blifvande statsregleringen beviljas och ställes till
Kongl. Maj:ts disposition.
j| Ofvanberörda kostnadsförslag skall blifva tillstäldt det Rikets Ständers Ut¬
skott, som kommer att denna fråga handlägga, och Kongl. Majit förblifver Rikets
Ständgr med all Kongl. Nåd och Ynnest städse väl bevågen. Datum ut supra.
CARL,
B. von Platen.
Utdrag af Protokollet öfoer Sjöförsvars-Ärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen uti Stats-Rädct ä Stockholms Slolt den 2
December 18U2.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,
[ Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,
Statsråden i Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
l:o
Chefen för Sjöforsvars-departementet, Statsrådet Grefve von Platen, upp¬
läste till justering ett, i öfverensstämmelse med förut fattadt beslut, uppsatt för¬
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o ä3.
3
slag till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets Ständer, oin anslag till
försök för utrönande af dels s. k. pansarplåtars af svenskt jern förmåga att
emotstå skott och dels lämpligaste konstruktionen af refflade gjutna jernkanoner
till fartygs bestyckning.
Kongl. Maj':t behagade, jemlikt Stats-Rådets underdåniga till¬
styrkan, i nåder gilla berörda fötslag, sådant det finnes detta
Protokoll bilagdt och befallde att, i enlighet dermed, nådig
Proposition skulle till Rikets Ständer expedieras.
Ex Protocollo
Fritz Rythen.
1X 0 53.
Ank. till Exp.-Utsk, den t C Dec. 1862, kl. 1 e. m.
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets Ständer om antagande
af en ny förordning angående mantalspenningarne; Gif¬
ven Stockholms Slott den 5 December 1862.
Jemte öfverlemnandet af ny beviilningsstadga anhöllo Rikets sednast för¬
samlade Ständer uti underdånig skrifvelse af den 28 November 1860 tillika,
bland annat, att, då de särskilda stadganden, hvilka äro gällande i fråga om
mantalspenningarnes utgörande samt om befrielse derifrån för vissa fall, vore
spridda i en mängd äldre och yngre författningar samt Kongl, skrifvelser, och
då dertill komme, att hvad i nämnda hänseende då funnes i bevillningsstadgan
intaget blifvit ur den nya stadgan helt och hållet uteslutet; Kongl. Majit måtte
uti en enda förordning låta sammanföra de i ofvanberörda hänseende gällande
4
Kongl, ftfajjs Nåd. Proposition N:o 53.
föreskrifter, äfvensun i nåder tillse, i hvad män en förenkling af dessa före¬
skrifter funnes af behofvet påkallad.
Till följd af härå erhållen nådig remiss, har Kongl. Maj:ts och Rikets
Kammarrätt den 6 Juni innevarande år afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet,
hvaraf hufvudsakligen följande inhemtas.
Vid riksdagen år 1625 åtog® sig Rikets Ständer för uppehållande af en
ständig krigsmagt en skatt, som under namn af qvarntull utgick på det sätt,
att för hvarje tunna spannmål, som förmaldes vid qvarn, en viss afgäld erlades
till kronan utom den tull, qvarnegaren hade att uppbära. Denna skatt förbyt¬
tes, efter åtskilliga vexlingar i lagstiftningen, till en personel afgift och gaf så¬
lunda upphofvet till de så kallade mantalspenningar ne, hvilka, jemlikt Kongl,
Brefvet af den 14 November 1634, borde utgå med tre mark för hvarje person,
som fyllt 12 år. Afgiften har alltifrån denna tid fortfarit för innevånare på
landet, endast med lindring för allmogen i några orter och med befrielse från
skattens utgörande för personer, tillhörande vissa klasser eller yrken. Genom
Kongl. Resolutionen på städernas besvär den 26 November och 7 December
1660 blef samma afgift slutligen påbjuden äfven i städerna — med undantag
af Stockholm och Göteborg samt någon tid derefter Carlskrona, i hvilka städer
qvarntullen i sitt ursprungliga skick fortfor att utgå till och med år 1813, då
den genom Kongl. Kungörelsen den 10 Februari 1813 slutligen afskaffades
jemväl i dessa i städer. — I Skåne, Halland och Blekinge utgjordes, vid dessa
provinsers införlifvande med Sverige år 1658, en personel afgift under benäm¬
ning af koppskatt, hvilken äfven sedermera, enligt Malmö recess den 18 Sep¬
tember 1662, skulle utgå med enahanda belopp som i det öfriga riket, eller
med tre mark af hvarje person; och i Bohuslän, der, före dess förening med
Sverige, dylik afgift icke varit ålagd, blefvo mantalspenningarne införde genom
Kongl. Brefvet den 12 Augusti 1668, hvaruti tillika stadgades, att dervid borde
iakttagas enahanda moderation, som uti Dalarne med mantalspenningarne bru¬
kades, eller att afgiften skulle erläggas med blott 16 öre af hvarje person.
Uti två andra af de eröfrade provinserna, Jemtland och Herjeådalen, åter hade
allmogen ända till sednaste tiden varit från skattens utgörande befriad.
Beträffande dels de orters innevånare, <1 els andra personer, hvilka sålunda
redan från äldre tider åtnjutit eller genom sednare författningar fått sig beviljad
nedsättning i elier eftergift af mantalspenningarne, har Kammarrätten uppgifvit, att
A) Följande uro fran mantalspenningars utgörande befriade:
1. Gemenskapen af Arméen och Flottan. Föreskriften derom, hvilken
finnes intagen redan uti den för Mantals-kommissarierno i landsorterne den 20 De¬
cember 1693 utfärdade instruktion, har sedermera blifvit sålunda utvidgad, att,
jemlikt Kongl. Värfningsstadgan den 7 April 1802, kapitulanter och andre
krigsmän vid värfvade och indelta arméen samt båtsmanshållet, hvilka tjenat i
Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 33.
5
18 år, egde, när de uppnått 50 års ålder, i likhet med dem, hvilka efter 12
års tjenstetid vid 50 års ålder toge afsked, att njuta eftergift från mantals¬
penningar, när de nemligen jemte afsked erhållit vitsord om hedrande uppfö¬
rande ; äfvensom att, jemlikt Kongl. Kungörelserna den 23 April 1811 och den
27 Oktober 1812 samt Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-kollegii oeh Stats¬
kontors Cirkulärbref den 15 Mars 1813, enahanda förmån skulle tillgodokomma
extra roteringsmanskapet och jemväl beväringsmanskapet, då det tre månader
varit anstäldt i verklig tjenstgöring, och att, på grund af Kongl. Brefvet den
31 Maj 1815, gemenskapen vid Stockholms stads militärkompani åtnjöte ena¬
handa befrielse från kronoutskylder, som Kronans manskap af värfvade arméen;
hvarjemte genom Kongl. Brefvet den 5 Maj 1841 förklarats, att af den i tjenst
varande gemenskap af allt krigsfolk endast de, som vore jordegare, borde utgöra
mantalspenningar.
2. Studenter och Djeknar, sorn stadigt vistas vid akademierna och sko¬
lorna. Den, enligt ofvanomförmälda Mantalskommissarie-instruktion, desse perso¬
ner beviljade frikallelse från mantalspenningar hade ytterligare blifvit dem till¬
försäkrad genom Kongl. Brefvet den 22 Januari 1771, kungjordt genom Kam-
mar-kollegii och Stats-kontorets Cirkulärbref den 14 påföljande Februari, dervid
särskildt äfven omnämndes skolgossar; hvarjemte medelst Kongl. Brefvet den
22 April 1794, samma förmån jemväl medgifvits kadetter.
c ^ . . Q .
3. Ålderstigne och bräcklige personer af allmogen, hvilka ej forma vi¬
dare bruka sina hemman, utan öfverlemnat dem åt sina barn mot undantag.
Denna i meranämnde Mantalskommissarie-instruktion intagne föreskrift hade ge¬
nom Kongl. Resolutionerna på allmogens besvär den 17 September 1723 och
den 17 December 1734 blifvit närmare bestämd sålunda, att ifrågavarande per¬
soner blott efter uppnådd ålder af 63 år finge åtnjuta denna befrielse från
mantalspenningars utgörande; hvarjemte, genom Kongl. Cirkulären den 20 April
1850 och den 10 Oktober 1851, enahanda förmån förklarats tillkomma torpare
och andra till arbetsklassen hörande personer, hvilka innehafva eller bruka torp och
andra sådana mindre lägenheter, som ej under egande- eller stadgad åborätt besittas.
4. Almosehjon, enligt 1693 års Mantalskommissarie-instruktion.
5. Lappmarkens innevånare, enligt Kongl. Plakatet den 3 September
1695 och Kongl. Reglementet den 24 November 1749; hvarjemte genom Kongl.
Resolutionen den 12 Januari 1733 klockarne i Lappmarken med hustru och
barn samt genom Kongl. Brefvet den 17 November 1743 presterna derstädes
med deras tjenstefolk särskildt tillförsäkrats omförmälda befrielse.
6. Invånarnit i Särna och Idre socknar af Kopparbergs län. Härvid
borde anmärkas, att, ehuru mantalspenningar inom dessa socknar aldrig sedan
deras förening med Sverige år 1645 blifvit gjorda, någon författning hvarigenom
dem beviljats befrielse från nämnde skatt, icke kunnat igenfinnas; att af ett vid
6
Knngl. Maj:ti Aåd. Proposition N:o SS.
ordinarie häradsting med allmogen i Särna med flere socknar den 12 December
1694 hållet protokoll likväl inhemtades, hurusom, vid anställd undersökning
pä hvad sätt de ordinarie utlagorna af Särna socken utgjordes och »om socknen
ännu icke stöde något till att förmera i Kronans inkomster», det blifvit upp¬
lyst, att socknen med deruti då ännu inbegripna Idre by bestod af 22j mantal
och att för hvarje helt mantal erlades En R:dr eller inalles 22| R:dr, dervid
dock Pastorn på stället och Länsmannen njöto afkortning för sina boställen, till¬
sammans 3 mantal, så att kronans behållning allenast uppgick till 19’ R:dr,
utöfver hvilket belopp, förutom lagmanspenningarne, från långliga tider icke
något utgjorts till Kronan ; samt att någon egentlig förändring i beskattningen
icke heller sedermera egt ruin. enär, efter hvad såväl jordeboken som krono-
räkenskaperna utvisade, ingen annan allmän utskyld, än omförmälde 19i R:dr,
för närvarande från Särna och Idre församlingar utgjordes, med undantag af
kurhus-afgiften.
7. Nybyggare ä allmänningar, jemte hustrur, hemmavarande barn och
tjenstefolk under en tid af 15 år, enligt Kongl. Kungörelsen af den 24 Juli
1783 samt Kongl. Brefvet den 8 November och Kammar-kollegii kungörelse
den 21 December 1784; hvarvid dock af de hos Kammar-rätten förvarade kro-
noräkenskaper visat sig, att nyssomförmälda stadganden numera i allmänhet ej
tillämpades utom i Vesterbottens län.
8. l/issa personer af arbetsklassen, hvilka hafva fyra eller flera min¬
deråriga barn under 15 år. Denna [eftergift hade först genom Kongl. För¬
ordningen den 8 Mars 1770 tillkommit, enligt hvilken förordning, jemförd med
förklaringen deröfver den 19 Februari 1773 från mantals-penningars utgörande
befriades hemmansbrukare och skattlagde torpare, med sina hustrur och enkor,
sä snart de egde fyra mantalsskrifna barn, och till dess det yngsta deraf upp¬
nått åtta års ålder, äfvensom under samma vilkor alla andre torpare, som hade
jordbruk eller voro gerningsmän, fattigt folk, arbetskarlar, fiskare i städerna
in. fl, ej inskrifne borgare, ryttare, soldater, dragoner, båtsmän och vederlikar
med sina hustrur samt jemlikt Kongl. Reskriptet den 11 Augusti 17 75 och
Kongl Kammar-kollegii Cirkulär-bref den 11 påföljande September, bruksarbetare
i allmänhet; hvarjemte, i tillämpning af sednare bevillnings-förordningar, fastig-
hets-egande allmoge, hvars hemmansvärde icke öfverstigit 1,000 R:dr B:ko,
drängar så å landet som i städerna samt fiskare på landet jemte enkor efter
alla i detta moment upptagne personer, likaledes å mantalspenningarne erhållit
afkortning, dock endast då barnen voro under 15 år.
9. Barnhusbarn, i afseende på hvilka förekomme, att enligt Kongl.
Brefvet den 7 Juli 1796 och Kammar-kollegii Cirkulärbref den 10 Augusti
samma år, äfvensom instruktionen för stora Barnhuset i Stockholm den 22 Ok¬
tober 1800, barn, som derifrån af allmogen uttagas, skola vara fria från man-
Kongl. Maj:ls Nåd, fWoposilion I\':s 33.
7
talspenningar och öfrige kronoutskylders erläggande till uppnådd ålder, gossar
af 21 och flickor af 20 år; — att genom Kongl. Brefven den 28 Maj 1793
och den 13 December 1796 samt den 27 Oktober 1797, samma fördel bevil¬
jats för barn, hvilka från Frimurarebarnhuset samt barnhus-inrättningen i Gefle
af fosterföräldrar uttoges; — att genom Kongl. Brefvet den 10 April 1804
skattefriheten utsträckts för gossar till 25 års och för flickor till 24 års ålder,
med föreskrift tillika, att eftergiften ej finge tillgodonjutas, om barnen under
tiden antagit årstjenst hos andra personer, än fosterföräldrarne; — att genom
Kongl. Brefvet den 11 och Kammar-kollegii kungörelse den 29 Augusti 1813
enahanda skattefrihet beviljats de barn, som från andra vederbörligen auktori¬
serade barnhus-inrättningar till uppfostran på landet utlemnades; samt att samma
förmån vore, genom Kongl. Resolutionen den 1 April 1788 och Kammar-
kollegii Cirkulärbref den 20 November 1811, medgifven de barn, hvilka fram¬
föddes å Sällskapets Pro Patria barnbördshus och af detta sällskaps medel
njöte underhåll.
10. Falliga faderlösa barn, samt barn, födda af föräldrar, som genom
långvarig sjukdom och bräcklighet blifvit satta ur stånd att föda sig sjelfva
och barnen, när de upptagits af fosterföräldrar och i deras tjenst förblifva; i
hvilket afseende vore genom legostadgan den 15 Maj 1805 äfvensom genom
gällande legostadga af den 23 November 1833 bestämdt, att frihet från per¬
sonella utskylders utgörande borde åtnjutas: om barnet, då det upptagits, varit
under tre år, tilldess det fyllde 24 år, om barnet varit emellan tre och åtta
år, till dess det fyllde 21 år, och 0111 det varit emellan åtta och tolf år, till
dess det uppnådde fulla 18 års ålder.
11. Jern-, stål- och metallarbetare i Eskilstuna fristad, jemte hustrur
och barn, enligt Kongl. Kungörelsen den 16 April 1771 samt Kongl. Regle¬
mentet den 2 Mars 1833.
12. Skepps timmermän och andre till handtverksstaten hörande personer,
jemte skeppsgossar och lärlingar vid Kongl. Flottans stationer i Carlskrona och
Stockholm samt depöt i Götheborg, enligt Kongl. Brefven den 1 Mars, den 31
Maj och den 16 December 1815: varande dock handtverksgesäller vid de två
sistnämnde ställena numera påförde mantalspenningar.
13. Backstugusittare med sina hustrur och enkor samt inhyseshjon, en¬
ligt Kongl. Kungörelsen den 15 December 1854, dervid den omständighet, att
backstugusittande person eller inhyseshjon vore ogift qvinna, enligt Kongl.
Brefvet den 14 Juli 1855, icke utgjorde hinder för tillgodonjutandet af ifråga¬
varande befrielse från mantalspenningars utgörande, samt
14. Krigsbefälet, Hofrätts-assessorer i tredje klassen, Professorer vid Aka¬
demierna jemte deras enkor, Docenter, Hof- och Stallbetjeningen äfvensom be¬
tjeningen vid stuterierna, gemenskapens vid en del regementen hustrur och
8
Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition Nto 33.
folk. Vaktknektar. Brandvakter, Skarprättare med hustrur, barn och drängar,
kofferdisjöman äfvensom deras hustrur och hemmavarande barn, för det år dessa
sjömän gjort sjöresa, lotser och deras barn samt lotsdrängar, de som uppförde
stenhusbyggnader på landet och i städerna med undantag af Stockholm, —
dervid skattefriheten, som utsträcktes äfven till sådane personers hustrur och
barn, kunde få åtnjutas under 10 till 20 år, allt efter byggnadens större eller
mindre betydenhet, — Salpetersjudare, grufarbetare, uppfinnare af malmstreck,
arbetare vid jern- och stål-manufakturier och andra fabriks-inrättningar, samt
bruksarbetare vid Ljusnedals bruk med flere. I afseende på ofvan uppräknade
personer hade dock, vid anställd undersökning i de till Kammar-rätten årligen
ingångna kronoräkenskaper, visat sig, att de, i likhet med Ridderskapet och
Adeln, samt vissa ledamöter af Preste-Ståndet, sedan den enligt samma äldre
författningar desse medgifna frikallelse från jmantalspenningars utgörande genom
1810 års riksdagsbeslut upphört, i allmänhet numera hade sig mantalspennin¬
gar påförda och äfven erlade sådana, samt att således de till deras förmån till¬
komna äldre stadganden endast undantagsvis tillämpades.
B) I följande landsorter voro invånarne till en del i åtnjutande af
nedsättning i manlalspenningarnes belopp, utan att, såsom den på begäran af
Rikets år 1823 församlade Ständer verkställda utredning i ämnet gåfve vid
handen, några särskilda tjenstbarheter af dem utgjordes, hvilka motsvarade den
åtnjutna lindringen, nemligen:
a) i Göteborgs och Bohus län den jordbrukande allmogen inom det egent¬
liga Bohus, eller bönder och torpare derstädes;
b) i Orebro län, allmogen i Nysunds socken af Edsbergs härad, samt
hemmansegare af bergsmanståndet inom Nora, Linde, Leke och Carlskoga fög¬
derier, jemte desse sednares barn, tjenstefolk och torpare, hvilka biträdde vid
bergs- och jordbrukshandteringen;
c) i Wermlands län, hvarje skattskyldig person af Bonde-Ståndet;
d) i Westmanlands län, hemmansegarne inom Skinskattebergs och Nor¬
bergs härader;
c) i Westernorrlands län, allmogen eller alla, som icke^räknades till
ståndspersoner;
f) i Westerbottcns län, åboer på kronoskatte- och kronohemman samt
nybyggen, äfvensom torpare med barn och tjenstefolk samt i tjenst varande
soldaters och båtsmäns hustrur, dock ej om de vore boende i Umeå stad; och
g) i Norrbottens län, åkerbruksidkande bönder och deras vederlikar, så¬
som nybyggare, landtbönder och torpare;
i hvilka län mantalspenningarne af ofvan uppräknade klasser och personer
blifvit erlagda med 8 skillingar Banko, då de deremot i allmänhet utgått med
12 skil-
Kungl. Maj:ls Säd Proposition Ft:o ÖH.
9
12 skillingar Banko, sorn efter gällande myntfot, motsvarade det b pjopp, 8 mark,
hvartill utskylden ursprungligen bestämdes. Lindring i utgörandet af mantals¬
penningar egde äfven rum;
h) i Kopparbergs län, der berörde skatt utgått af allmogen i Kopparbergs
Näsgärds, Säthers, Nedan-Siljans och Vesterbergsiags fögderier, utom den inom
Nedan-Siljans fögderi belägna Ohre socken, med 8 skillingar; i sistnämnda
socken och Ofvan-Siljans fögderi med 6 skillingar, samt uti Vesterdals fögderi
med 4 skillingar Banko; hvarjemte uti vissa socknar, hvilka genom Kongl.
Resolutionen den 27 Juni 1G66 förklarades böra in natura erlägga mantalspen-
ningarne med kol, som skulle till Stora Kopparbergs bergslag levereras, denna
utskyld af allmogen utbetalts med ett 8 skillingar Banko motsvarande belopp
kol, ända tilldess allmogens berörda åliggande, enligt Kongl. Brefvet den 19 Juni
1855 och ett på grund deraf emellan Kronan och Bergslagen den 18 Januari
1856 upprättadt kontrakt, upphörde; och
i) i Jemtlands län, der genom Kammar-rättens utslag den 3 December
1816 och den 6 Oktober 1818 allmogen, som dittills varit från skattens utgö¬
rande befriad, förklarats skyldig att densamma erlägga, i provinsen Jemtland
med 8 skillingar och i Herjeådalen med 4 skillingar Banko, i enlighet med
hvilka föreskrifter afgiften sedermera äfven utgått.
I öfverensstämmelse med ofvan oinförmälda stadganden hade mantalspen-
ningarne fortfarande utbetalts, endast med de ändringar, som föranledts dels
deraf, att den ålder, hvarifrån utgiften borde påföras skattskyldig, tid efter
annan framflyttats och slutligen genom Kongl. Kungörelsen den 3 April 1857
blifvit bestämd till 18 år. äfvensom att genom samma Kongl. Kungörelse stad¬
gats, hurusom, der, enligt förut gällande föreskrifter, befrielse från mantalspen-
ningarne efter 63 års ålder ätnjötes, afgiften skulle vid fyllda 60 år upphöra,
dels att efter införandet af nu gällande riksmynt mantalspenningarne. som förut
erlagts med 12, 8, 6 och 4 skillingar Banko, sedermera utgått med 37,25, 19
och 12 öre riksmynt samt, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 24 Februari 1860,
under innevarande statsregleringsperiod med jemnade belopp af 40, 25, 20 och
15 öre utgjordes.
Kammar-rätten ansåge dock sådana förhållanden numera vara för handen,
att förenkling af de många angående mantalspenningarnes utgörande utfärdade
författningar lämpligen skulle kunna tillvägabringas. I sådant afseende borde
nemligen anmärkas, hurusom mantalspenningarne ända från sin uppkomst utgjort
en kapitationsskatt, till egenskapen af hvilken afgift hörde att den i allmänhet
borde af alla, utan afseende på större eller mindre förmögenhet, erläggas, enär
den vore att betrakta såsom en hvarje medborgares gärd till Staten för det
skydd, han af Staten åtnjuter. För att således motsvara sin bestämmelse, måste
Hill. lill 11. Sl. Pral. IS62 & IS63, 1 Sami. t Afd. 2 Hand. S Hafi. 2
10
Kongl. Maj ds. Nåd. Proposition N:o $3,
afgiften icke vara högre, än att den äfven af den mindre bemedlade kunde
utan allt för stor uppoffring åstadkommas. Detta hade likväl icke vid man-
talspenningarnes införande iakttagits, då afgiften. bestämd till 3 mark, efter då¬
varande myntfot motsvarade omkring en half R.dr Specie. Derföre söktes
eftergift eller nedsättning uti utskylden, och ofvanuppräknade undantagsstadgan-
den up"pkomino. Men om dessa vid de tider, då de beviljades, varit, åtminstone
i många fall, af rättvisa och billighet påkallade, hade förhållandena sedermera
betydligen förändrats. Efter nuvarande myntvärde motsvarades 3 mark silfver-
myut af 12 skill ingar Banko, och hade afgiften således nedgått till ett belopp,
som icke gerna borde kunna anses tryckande ens för den mindre bemedlade.
Denna åsigt syntes ega tillämplighet icke blott på de fleste af sådana skatt¬
skyldige, de der vore från afgiften helt och hållet befriade, utan ock påinnevå-
narne i en del landsorter, der lindring i afgiften ännu egde rum. Rikets Ständer
hade ock vid 1823 års riksdag ifrågasatt införandet af likhet öfver hela landet
i mantalspenningarnes utgörande; och uti de utlåtanden, som Kongl. Majit med
anledning deraf, frän vederbörande infordrade, hade ej mindre Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i samtlige de län, der lindring uti ifrågavarande skatt åtnju-
tes, med undantag af Kopparbergs, Jemtlands och Westerbottens län, än ock
Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-kollegium och Stats-kontor tillstyrkt, att nämnde
lindring mätte upphöra och mantalspenningariie till lika belopp påföras alla, af
skäl bland annat, att 12 skil lingar Banko vore ett ganska billigt minimum.
Detta lör mer än tretio år sedan så allmänt uttalade omdöme måste antagas
sedermera hafva vuxit i styrka i den mån genom tilltagande industriel verksam¬
het inom åkerbruk och andra näringsgrenar välmågan ökats, och således numera
någon grund för lindringens vidare åtnjutande ej kunna hemtas från bristande
förmåga i vissa orter att utgöra afgiften till lika belopp, med öfriga skattskyl¬
dige, eller med 40 öre R:mt.
I afseende på de närmare bestämmelserna af den förenkling utaf föreskrif¬
terna angående mantalspenningarne, hvilken Kammar-rätten sålunda funnit, med
hänsyn till för handen varande förhållanden, utan olägenhet kunna genomföras,
hade Kammar-rätten föreslagit, dels att den lindring innevänarne i vissa landsor¬
ter åtnjuta, mätte upphöra, dels ock att befrielse från mantalspenningar icke
vidare borde tillgodokomma studerande vid akademierna och andra allmänna
läroverk, arbetare vid Kongl. Maj:ts Flottas stationer och vissa fabriks-inrätt-
ningar, barnhus- och fosterbarn, egare eller innehafvare af hemman för det fall
att de hade flere minderåriga barn, jemte alla öfriga här ofvan upptagne per¬
soner, hvilka, ehuru, genom särskilda stadganden befriade från mantalspenningar,
likväl numera i allmänhet sådana påfördes. Och hade Kammar-rätten såsom
ytterligare stöd för denna åsigt anfört: att hvad angick studerande, det väl finge
räknas till sällsynta undantag att mantalspenningar icke skulle utan svårighet
Kongl. MajUs K åd. Proposition N:o S3.
11
kunna af dom eller genom deras målsmän erläggas, samt att läroåren syntes
böra lika litet för studerande som för dem, hvilka på annan väg sökte utbilda
sig till nyttiga samhällsmedlemmar, utgöra något skäl för befrielse från skatten,
— att beträffande den eftergift deraf, som till förmån för vissa arbetare i jern,
stål och andra metaller egt rum under beräkning att derigenom uppmuntra in¬
dustrien, denna eftergift vore åtminstone numera föga egnad att leda till åsyfr-
tadt ändamål, i anseende till utskyldens ringa penningevärde; — att den skatte¬
frihet under några år, som förunnats fosterföräldrar för emottagna barnhusbarn
och andra fosterbarn, af nyssnämnde orsak likaledes hvarken utgjorde, såschn
dermed likväl varit afsedt, någon egentlig uppmuntran till utöfvande af delta¬
gande för värnlösa likar, ej heller kunde med fog betraktas såsom ersättning
lör dervid häfd kostnad och omvårdnad; -— samt att, vidkommande de egare
och brukare af hemman, hvilka i anseende till sina minderåriga barn erhållit
afkortning å mantalspeoningarne, dessa personer kunde antagas vara i sådan
ställning, att befrielse från afgiftens erläggande för dem vore obehöflig.
Deremot hade Kammar-rätten föreslagit, att frikallelse från mantalspenningar
utgörande fortfarande måtte tillgodokomma gemenskapen af Arméen och Flottan,
backstugusittare och inhyseshjon, torpare och öfriga — med undantag af ofvan
omförmälde egare och brukare af hemman •— till arbetsklassen hörande perso¬
ner, hvilka hade fyra barn och derutöfver under femton år: andra personer som
icke af egendom eller visst yrke egde sin bergning, efter uppnådd ålder af 60
år; sjuklige och bräcklige, de der ej kunde försörja sig och de sina; kronony-
byggare jemte hustrur, hemmavarande barn och tjenstefolk under de femton lörsta
frihetsåren; innevånarne i Särna socken med Idre kapellförsamling samt allmogen
i Lappmarken; — i hvilket afseende Kammar-rätten underdånigst anfört:
att, enär gemenskapen vid Arméen och Flottan redan kort efter mantalspen-
ningarnos införande frikallades från denna skatt samt äfven sedermera, på sätt
Förordningen den 9 December 1766 och Kongl. Kungörelsen den 6 April 1810
utvisade, blifvit bibehållen vid omtörmälde förmån under tider, då eljest undan¬
tag i dylik syftning ansetts böra upphöra, någon förändring i hvad sålunda
beviljats gemenskapen ej ansåges böra ega runi;
att, då backstugusittare och inhyseshjon, såsom stående på gränsen till
verklig fattigdom, i allmänhet ej utan svårighet kunde försörja sig och de sina,
samt då enahanda förhållande i de flesta fall inträffade med torpare och andra
personer af arbeteklassen, när de egde flere minderåriga barn, anspråk på skatt
af sådana personer icke heller borde, å Statens sida ifrågakomma;
att hvar och en annan, hvars utkomst vore beroende ensamt af hans arbets¬
kraft, likaledes borde njuta ofvan omförmälda förmån, när förmågan till arbete i
följd af liög lefnadsålder aftoge eller upphörde;
12
Kongl. Majils Nåd. Proposition N:o SS.
att (fen (»bemedlade, som genom bräcklighet och sjukdom vöre oförmögen
att försörja sig, icke heller borde vara skattdragande;
att krononybyggaren så mycket mindre borde betungas med mantalspem-
nkigars erläggande under de första åren efter nybyggets anläggning, som han
deremot enligt gällande författningar egde att af Staten uppbära understöd med
vissa tunnor spannmål;
att, då uti Särna och Idre socknar alltsedan deras förening med Sverige
någon personel skatt icke blifvit utgjord med undantag af den på sednare tiden
tillkomne kurhusafgiften, utan den afgäld, som utgått efter hemmantalet, omfattat
all utskyld till Staten, vore en rubbning af detta förhållande genom införandet
af mantalspenningar, utan att det skedde i sammanhang med reglering af beskatt¬
ningen i öfrigt, icke fullt lämplig; samt
att påbjudandet af mantalspenningar i Lappmarkerne jemväl måste åtföljas
af en fullständig ombildning utaf beskattningsväsendet i dessa trakter, enär för
närvarande all den afgift, som af allmogen derstädes utgjordes till Kronan, vore
lappskatten, hvilken på det sätt utginge, att en för hvarje lappby bestämd, i en
särskild för ändamålet upprättad jordebok upptagen, utskyld fördelades på hus¬
fäderna i nämnde by.
Vidkommande den ansvarighet, som handlande, fabriksidkare och husbönder
ansetts skyldige vidkännas för mantalspenningarne af de i deras arbete elter
tjenst anställde personer jemte hustrur och barn samt af landtbönder och torpare,
sä funne Kammar-rätten denna ansvarsskyldighet hädanefter såsom hittills böra
blifva lika med den, som rörande bevillningsafgifter egde rum och föreskriften
derom sålunda lämpligen allt framgent i Bevillnings-förordningen inrymmas.
För öfrigt ansåge Kammar-rätten, att afkortning af mantalspenningar, utom
för fattigdom, hädanefter icke borde medgifvas i annat fall, än när skattskyldig
före uppbördsårets början, den 1 Maj, aflede, derom stadgande redan i 1693
års ofta o inför mäld a Mantalskommissarie-instruktion förefunnes, samt att, i afseende
på debitering, uppbörd och redovisning af mantalspenningarne, en hänvisning till
hvad uppbördsförfattningarne i allmänhet stadga i sådant hänseende vore tillfyllest;
och hade Kammar-rätten till Kongl. Majit öfverlemnat ett i öfverensstäm¬
melse med förberörda åsigter uppsatt underdånigt förslag till författning i ämnet.
Vid öfvervägande häraf har Kongl. Majit i nåder gillat hvad Kammar-rätten
i denna fråga yttrat och föreslagit, endast med den ändring, att Kongl. Majit
anser, det backstugusittare och inhyseshjon, som, enligt Kammar-rättens förslag.
Kongl. Majlis Xdd. Proposition N:o 53.
13
skulle vara ovilkorligen frikal lade från erläggande af mantalspenningar, men
hvilka, efter Kongl. Majits mening, i ekonomisk ställning närmast kunna jem-
föras med torpare, arbetsfolk och andra jemte flem upptagna klasser, rätteligen
höra, i likhet med hvad för desse sednare föreslagits och som äfven hittills för
inhyseshjon varit stadgadt, — så framt de ej äro öfverårige, sjuklige eller utfat¬
tige, i hvilket fall de på sådan grund obetingadt åtnjuta skattefrihet, — befrias
från manlalspenningars utgörande, endast när de hafva fyra barn eller deratöfver,
af ett eller flera giften, under femton år;
och vill Kongl. Majit, i öfverensstämmelse härmed, alltså i nåder föreslå
Rikets Ständer att för sin del godkänna följande:
Förslag1
till
För ord u ing
angående mantalspenningarnes utgörande.
§ 1.
Mantalspenningar utgöras med 40 öre Rimt af hvar och en, som uppnått 18
års ålder; dock undantagas härifrån:
a) i tjenst varande eller med pension afskedade gemenskapen af Arméen
och Flottan, då de ej äro jordegare, tillika med manskapet vid Stockholms stads
Militär-kompani;
b) torpare, gerningsmän, backstugusittare, inhyseshjon, bruks- och fabriks¬
arbetare å landet, drängar och arbetskarlar, så å landet som i städerna, fiskare
på landet, fiskare och såfiane torftiga personer i städerna, som ej äro borgare,
samt förenämnde personers äfvensom gemenskapens hustrur och enkor: alla dessa
när de hafva fyra barn och derutöfver, af ett eller flera giften, under femton år;
c) personer af arbetsklassen, som af egendom eller yrke ej hafva sin ut¬
komst, efter fyllda 60 år;
d) sjuklige och bräeklige, hvilka äro obemedlade och sakna förmåga att
sig försörja;
e) krononybyggare jemte deras hustrur, hemmavarande barn och tjenstfolk
under de femton första frihetsåren;
f) innevånarn» i Särna sook^n med Idre kapell af Ösfordalarne sramt allmo¬
gen i Lappmarken.
14
Kontfl. Hila jtds Nåd. Proposition N:o S3.
2.
Angående handlandes, fabriks- eller annan näringsidkares äfvensom husbon¬
des ansvarighet för mantalspenningar af de i deras tjenst eller arbete anställde
personer, jemte dessas hustrur och barn, samt af landtbönder och torpare, gäller
hvad derom i fråga om bevillningsutskylder är stadgadt.
§ 3.
Afkortning å mantalspenningar må ega rum endast:
a) för den som aflider före den 1 Maj det år, för hvilket afgiften blifvit
honom påförd; och
b) tor fattigdom.
§ 4-
Med debitering, uppbörd och redovisning af mantalspcnningarne förhål.es
enl igt uppbördsftjrfattningarne.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas det Rikets Ständers
Utskott, till hvars handläggning frågan varder öfverlemnad; och Kongl. Majit
förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse välbevågen.
Ar och dag, som ofvan.
C AR L.
J. A. Gripenstedt.
Kungl, !\Iaj:ls Nåd. Proposition N:a S3.
15
Utdrag af Protokollet öfver Finans-Ärenden, hållet Alfor flans
Majit Konungen i Stats-Rädel å Stockholms Slott den 31
Oktober 1862.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De (feer,
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
1 hyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Departements-chefen, Statsrådet Herr Friherre Gripenstedt ffiredrog under¬
dånighet:
Kammar-rättens underdåniga skrifvelse af den G sistlidne Juni med utlåtande
i fråga om utfärdande af ny författning angående mantalspenningarnes utgörande.
Herr föredragande Departements-chefen instämde uti hvad
Kammar-rätten i denna fråga yttrat och iöreslagit, endast med
den skiljaktighet, att Herr Departements-chefen, beträffande
de uti § 1 af Kammar-rättens förslag till författning stadgade
undantag från skattskyldighet, ansåg, att backstugusittare
och inhyseshjon, som, enligt mom. b. i denna § skulle vara
ovilkorligen frikalla^ från erläggande af mantalspenningar,
rnen hvilka, elter Herr Departements-chefens mening, i eko¬
nomisk ställning närmast kunde jemföras med torpare, arbets¬
folk och andra i mom. c. upptagna klasser, rätteligen borde,
i likhet med hvad som för desse sednare föreslagits och som
äfven hittills för inhyseshjon varit stadgadt — så framt de
ej vore öfverårige, sjuklige eller utfattige, i hvilket fall de
på sådan grund obetingadt åtnjöte skattefrihet — få åtnjuta
befrielse från mantalspenningars utgörande endast när de
hafva fyra barn eller derutöfver, af ett elier flera giften,
under 15 år, samt alltså momenten b. erch e. i ofvan åbe-
Kongl. Majus Kött. Proposition N:o 83,.
ropade § till ett moment sammanföras och, i öfverensstäm¬
melse dermed, bokstafsföljden för momenten d, e,f, g, ändras;
och hemställde Herr Departements-chefen fördenskull i un¬
derdånighet, det Kongl. Maj:t behagade i nåder gilla det
utaf Kammar-rätten afgifna förslag till författning i ämnet
med iakttagande af de ifrågaställa ändringarne jemte en
och annan mindre redaktionsjemkning, samt, uti nådig Pro¬
position till Rikets nu församlade Ständer, föreslå att Rikets
Ständer, för dera* del, måtte godkänna ett, i öfverensstäm¬
melse med Herr Pepartements-chefens nyssnämnda tillstyr¬
kande uppsatt förslag af följande lydelse:
Förslag
till
Förordning
angående man t alspenn ingames utgörande.
Stats-Rådet Lagerstråle, som i öfrigt instämde me;d
Herr föredragande Departements-chefen, var likväl, i afseende
pä innehållet af det förslag till förordning angående man-
talspenningarnes utgörande, som Herr Departements-chefen
ansetts böra till Rikets Ständer afgifva», af skiljaktig mening
och yttrade:
nl öfverensstämmelse med hvad en ledamot i Kongl.
Kammar-rätten såsom särskild mening anfört, anser äfven jag,
för min del, att det i § 1 af författningsförslaget under litt.
c. medgifna undantag från skyldighet att mantalspenningar
erlägga för torpare, gerningsmän ra. 11., som hafva fyra barn
under 15 år, bör uteslutas. Det synes icke vara antalet
barn, utan föräldraroes ekonomiska ställning, som bör utgöra
grunden för eftergiften. Mången af dem, som tillhöra ifrå¬
gavarande klasser, befinner sig troligen i bättre ställning än
andre, som ej åtnjuta befrielse; och då afkortning i allmän¬
het är medgifven för fattigdom och för sjuklighet i förening
med en obemedlad ställning, synes mig ingen med något
skäl kunna anses obilligt beskattad, om det särskilda undan¬
taget på grund af ett visst antal barn bortfaller.
Likaså
Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 33.
17
Likaså synes mig det undantag, sorn enligt litt g är
medgifvet för innevånarne i Särna socken med Idre kapell,
samt allmogen i Lappmarken icke vara fullt berättigadt.
Ensamt bostadsorten bör väl icke innefatta någon giltig grund
för skattebefrielse. Om än de ifrågavarande delarne af lan¬
det må anses i viss mån vara af naturen mindre väl lottade,
kan väl svårligen antagas att icke der, som annorstädes, väl¬
måga och förmögenhet, om än i inskränktare mening, kan
utbildas. För de fattige erfordras ej annat stadgande än det
allmänna. Deremot torde för de ännu nomadiserande Lap-
parne eftergift böra ske. Ehuru ännu icke är faststäldt någon
form för mantalsskrifningarnes förrättande i Lappmarken, är
förslag i denna del dock af Konungens Befallningshaf¬
vande i Norrbottens län framstäldt samt till Kongl. Kam¬
mar-rättens utlåtande remitteradt. Jag hemställer derföre i
underdånighet att det sista momentet i § 1 må erhålla
följande lydelse:
”Den egentliga Lapp-allmogen, äfvensom, intilldess all¬
män författning om mantals- och skattskrifning inom rikets
lappmarker kan varda utfärdad, öfriga innebyggare derstädes,■>
I detta yttrande förenade sig Statsrådet Malmsten, hvar¬
emot öfrige Stats-Rådets ledamöter till alla delar instämde uti
hvad Herr föredragande Departements-chefen yttrat och hemställt.
Hvad Stats-Rådets fleste ledamöter i detta mål i under¬
dånighet hemställt behagade Kongl. Maj:t i nåder bifalla.
Ex protocollo
Mildh og Lun tigren.
Bih. till I{. St. Pral. i 862 & 1863■ I Sami. 1 Afd. 2 Band. S Haft
3
Kongl. Majus Nåd. Proposition lS:o 33.
Utdrag af Protokollet (ifver Finans- Är enden, hållet inför Ilan»
Maj:t Konungen i Stats-Rådet å Stockholms Slott den 5
December 1862.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer.
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström, saint
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Ihulstrup och
Reuterskiöld.
Chefen för Finans-departementet, Statsrådet, Herr Friherre Gripenstedt upp¬
läste till justering ett, i enlighet med Kongl. Maj:ts, uti Protokoll öfver Finans¬
ärenden för den 31 sistlidne Oktober intagna beslut, uppsatt förslag till Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition till Rikets Ständer om antagande af en ny förordning
angående inantalspenningarne.
Enligt Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande behagade Kongl..
Majit i nåder gilla ofvan berörda förslag, sådant det finnes detta
Protokoll bilagdt, och befallde att, i enlighet dermed, nådig
Proposition skulle till Rikets Ständer aflåta».
Ex protoeollo
C. F. Smerling,
Kongl. Maj-.ls Naii. Proposition N:o Si.
19
A: o 54.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 Dec. 1862, kl. 1 e. m.
Kongl. Majlis Nådiga Proposition till Rikets Ständer, angående
afskrifning i räkenskaperna af Statsverkets äldre und-
sättningsfordringar inom IVesterboltens och Norrbottens
län; Gifven Stockholms Slolt den o December 186?.
Af de penningeförsträckningar, hvilka i anseende till 1830 och flere på¬
följande års missvexter uti Westerbottens och Norrbottens län, blifvit af Staten,
emot enskilda undsätlningstagares förbindelser, under åren 1831 —1839 inom
dessa län utgifna, äro ännu ganska betydliga belopp oguldna och af denna
anledning uti räkenskaperna balanserade.
Innevånarne i dessa län hafva väl ock efter år 1839, till följd af miss-
vext, erhållit penninge-understöd såsom lån af statsverket, men, med afseende
på de förändrade grunder, som efter sistnämnda år blifvit följda vid dylika låns
beviljande, hafva de undsättningar, som tillkommit före 1840 och hvarom fråga
nu är, fått namn af Statsverkets äldre undsättnings-fordringar.
I anseende till vederbörande undsättningst.agares oförmåga att fullgöra sin
återbetalningsskyldighet, blefvo dessa redan tidigt föremål för åtgärder från Sta¬
tens sida i syfte att bereda lättnad i utvägarne till skuldernas afbördande.
Enligt Rikets Ständers vid 1834 års riksdag fattade beslut samt Kongl.
Brefvet till Stats-kontoret den 13 December samma år medgafs, att af Wester¬
bottens och Norrbottens läns undsättningsskulder skulle få afskrifvas ^:del af ur¬
sprungliga beloppet och med återstodens betalande få anstå på det sätt, att den
borde återgäldas med j:del årligen under 4 års tid från och med dels 1835
dels 1836 års uppbördsstämmor; och stadgades derjemte, att om missvext under
20
Kongl. Majlis Nåd. Proposition N:o 34.
någotdera af de i betalningsåren inträffade, anstånd med den till betalning för¬
fallna fjerdedelen finge ega ruin till året derefter.
Vidare medgåfvo Rikets vid 1840—-1841 årens riksdag församlade Stän¬
der, — på sätt Kongl, Cirkuläret den 19 Januari 1842 utvisar, — att,
sedan uti lagligen utlysta sockenstämmor undersökningar hållits till utrönande,
hvilka gäldenärer vore utfattiga och i saknad af all tillgång till undsättnings-
skuldernas godtgörande, skulle, derest sådant förhållande af sockenstämman en¬
hälligt vitsordades, afskrifning i laga ordning få verkställas, utan afseende derpå,
att borgen för skulden vore ställd; men deremot borde för öfriga skulders in-
drifning alla nödiga åtgärder skyndsamligen vidtagas, dock med den inskränk¬
ning, att gäldenärernas fasta egendom, behöfliga bohagsting, klädespersedlar, för
jordbruket erforderliga kreatur och åkerbruksredskap samt nödig utsädesspanrnål
icke finge för fordringarne tillgripas; och skulle, derest tillgångar till gäldens
betalande saknades hos vederbörande gäldenärer, jemväl dessa skulder, så fort
ske kunde, till afskrifning befordras, utan att borgesmännen för lånen kunde
för sina borgensförbindelser kräfvas.
Sedan svårigheter och missförstånd vid tillämpningen af dessa föreskrifter
tid efter annan föranledt åtskilliga beslut af Kongl. Majit och åtgärder af em-
betsmyndigheterna, utan att derigenom någon ökad utsigt till erhållande af
godtgörelse för dessa fordringar vunnits, väcktes vid riksdagarne åren 1850 och
1853 förslag om samma fordringars afskrifvande. Då likväl dessa förslag blefvo af
Rikets Ständer afslagna, men vederbörande Länsstyrelser icke desto mindre hos
Kongl. Majit gjorde underdåniga framställningar, antingen att afskrifning måtte
beviljas, eller ock att vid utmätning för undsättningsskulder finge såsom vid ut¬
mätning för annan gäld förfaras; fann Kongl. Majit dessa framställningar icke
kunna vinna annat afseende, än att, efter hvad Kongl. Brefvet den 10 Januari
1857 utvisar, de personer, hvilka med indrifvandet af samma fordringar hade
befattning, skulle ega att af hvad, som till Kronan genom deras åtgärd inflöte,
åtnjuta 10 procent såsom provision.
Då Kongl. Majit sedermera vid föredragning af Kammar-rättens den 17
sistlidne Januari afgifna berättelse, angående förhållandet med ifrågavarande
undsättningsfordringar, inhemta!, att desamma icke, oaktadt alla de åtgärder,
som under loppet af flera år sålunda vidtagits för deras indrifvande, blifvit i
någon väsendtlig mån förminskade, lät Kongl. Majit under den 31 i samma
månad infordra Kammar-rättens yttrande, huruvida icke anledning nu mera vore
för handen att till Rikets Ständer göra framställning om afskrifning ur räken¬
skaperna af berörda fordringar. Till underdånig åtlydnad häraf och sedan veder¬
börande Länsstyrelser meddelat nödiga utredningar i ämnet, samt Kammar-rät¬
tens Civil-räkenskaps- och Advokat-fiskals-kontor blifvit hörde, har Kammar¬
rätten den 21 sistlidne November afgifvit sitt utlåtande i ämnet, och dervid
Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o Si.
21
angående förhållandet med undsättningsfordringarne under tiden från den 10
Januari 1857, då provision för deras indrifvande beviljades, till den 15 sistlidne
Augusti meddelat följande uppgifter:
a) i Westerbottens län:
Hos enskilda undsättningstagare utestående fordringar den 7 0 Januari
4857 R:mt R:dr 151,580: 38.
Efter sistnämnda dag till den 15 Augusti 4862
dels afskrifvet 5,913: 12.
dels levereradt ..... 2,841: 33.
dels ock afförd! såsom provision. 8: 51. ‘2,849: 84.
Den 15 Augusti 1862 utestående fordringar. . 142,817: 42. 151,580: 38.
b) i Norrbottens län:
Hos enskilda undsättningstagare utestående fordringar den 40 Januari
1857 R:mt R:dr 192,520: 44.
Efter sistnämnde dag lill den 15 Augusti 1862
dels afskrifvet 1 15,560: 23.
dels levereradt 2,013: 91,
dels ock affördt såsom provision. 161: 93. 2,175: 84.
Den 15 Augusti 1862 utestående fordringar. . 74,784: 37. 192,520: 44.
I betraktande dels af de obetydliga belopp, som, enligt hvad ofvanstående
uppgifter visa, å ifrågavarande undsättningsfordringar influtit äfven efter det
provision för deras indrifvande blifvit beviljad, dels ock af de hinder, hvilka,
på sätt förut är nämndt, i följd af Kongl. Cirkuläret den 19 Januari 1842 och
Kongl. Brefvet den 13 December 1834, möta för samma fordringars indrifvande,
bar Kammar-rätten slutligen yttrat, att ytterst ringa afbetalningar å dem vore
att för framtiden emotse, och att afskrifning af fordringarne således vore den
enda åtgärd, som numera återstode att vidtaga.
På grund af hvad sålunda förekommit, vill Kongl. Maj:t härmedelst föreslå
Rikets Ständer, att de undsättningslån, hvilka, i anseende till 1830 och flere
påföljande års missvexter uti Westerbottens och Norrbottens län blifvit af Staten
emot enskilda undsättningstagares förbindelser, under åren 1831 —1839 inom
dessa län utgifna, samt, enligt behöriga restlängder, hos undsättningstagarne
ännu utestå oguldne, må, utan vidare undersökning angående gäldenärernas till¬
gångar, varda ur kronoräkenskaperna afskrifna i den för afskrifningsfrågor
stadgade ordning.
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o S4.
De till ärendet hörande handlingar komma att Rikets Ständers vederbörande
Utskott tillställas; och Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all Kongl,
Nåd och Ynnest städse välbevågen. Ar och dag som ofvan.
C A R Ii.
J. A Gripenstedt.
Utdrag af Protokollet öfver Fin ans-Ärenden, hållet inför Hans
Majit honungen i Stats-Håde t å Stockholms Slott dea 5
December jS6S.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,
Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,
Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,
Grefve von Platen,
Lagerstråle,
Malmsten,
Thyselius,
Bredberg,
Thulstrup och
Reuterskiöld.
Chefen för Finans-departementet, Statsrådet Herr Friherre Gripenstedt
uppläste till justering ett, i öfverensstämmelse med Kongl. Majris, uppå Stats-
Rådets enhälliga tillstyrkande, lättade beslut, uppsatt förslag till Kongl. Maj ris
nådiga Proposition till Rikets Ständer, angående afskrifning i räkenskaperna af
Statsverkets äldre undsättningsfordringar inom Westerbottens och Norrbot¬
tens län.
Enligt Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande behagade Kongl.
Majri i nåder gilla ofvanberörda förslag, sådant det finnes
detta Protokoll bilagdt, och befallde att, i enlighet dermed,
nådig Proposition skulle till Rikets Ständer allåtas.
Ex protocollo
C. F. Smerling.
Konyl. Majlis Nåd. Proposition N:o SS.
23
N:o 55.
Atik. till Exp.-Utsk. den 16 Dec. 1862, kl. 1 e. ni.
Kungl. MajUs Nådiga Proposition till Rikets Ständer, angående
upplåtelse till Göteborgs Museum a/' Kronans andel uti
f. d. Ost-indiska Kompaniets hus i Göteborg; Gifven
Stockholms Slott den 5 December 1862.
Uti en till Kongl Majit ställd och af Dess Befallningshafvande i Göte¬
borgs och Bohus län, jemte skrifvelse den 11 sistlidne Augusti, insänd ansök¬
ning har Styrelsen för Göteborgs Museum, åt hvilket staden Göteborg till lokal
kostnadsfritt upplåtit sin hälft af förra Ost-Indiska Kompaniets dervarande hus,
i underdånighet anhållit, att, för vinnande af erforderligt ökadt utrymme för så
väl Museet som den i staden varande Slöjdföreningens skola, Kongl. Majit
måtte i nåder bifalla eller hos Rikets Ständer föreslå, att äfven Kronans hälft
af nämnda hus måtte varda för alla tider till Göteborgs Museum kostnadsfritt
upplåten, under de vilkor, sorn Kongl. Majit kunde finna vara betryggande för
vinnande af de med upplåtelsen afsedda ändamål.
Till stöd för denna anhållan hafva sökanderne underdånigst anfört, att,
genom inrättande i Göteborg af ett Museum, omfattande dels samlingar frän
vetenskapens, konstens och industriens områden, dels utställningar af ortens och
landets industrialster, grunden vore lagd till en institution, hvilken borde kom¬
ina att ej blott för orten utan för hela landet medföra stort gagn genom be¬
främjande af vetenskapens och den allmänna bildningens intressen samt konst-
llitens höjande i alla rigtningar.
Dä likväl samlingarne och de ständiga utställningarne af industrialster
m. m. ännu saknade nödig utsträckning och fullständighet samt föreläsningssalar
jemväl borde anordnas, men Museets nuvarande lokal icke lemnade nödigt ut¬
24
Kongl. Majlis Nåd. Proposition N:o SS.
rymme härtill, hade man ansett, att denna olägenhet skulle på lämpligaste sätt
afhjelpas, om Kronans andel i den byggnad, der Museet nu är inrymdt, blefve
åt Styrelsen upplåten, för att till samma ändamål användas.
Med anledning häraf, och då det äfven vore af synnerlig vigt, att Slöjd¬
föreningens skola ej allenast erhölie större utrymme, svarande mot lärjungarnes
ständigt tilltagande antal, utan äfven förenades med Museet i samma lokal, på
det att de i Museum befintliga samlingar af tekniska och andra föremål inom
de yrken, hvilka idkas af de flesta lärjungarne i skolan, måtte med större be¬
qvämlighet kunna vid undervisningen begagnas, hade Direktionen för nämnda
skola hos Styrelsen för Göteborgs Museum hemställt, att, vid skeende utvidg¬
ning af Museets lokal, plats derstädes måtte äfven för Slöjdskolan beredas.
Någon ersättning till Staten hade sökanderne likväl icke vågat ifrågasätta,
dels emedan inredningen af den utaf Göteborgs stad åt Museet upplåtna del af
huset samt anskaffande af nödiga inventarier m. m. redan tillskyndat Museet
en kostnad af omkring 70,000 R:dr R:mt, deraf ena hälften blifvit på vissa
vilkor letnnad ur f. d. Göteborgs Hall-kassas fonder och den andra hälften
sammanskjutits af enskilda personer inom Göteborgs samhälle; dels i betrak¬
tande deraf att anordnandet för Museet och Slöjdskolan af Kronans nyssnämnda
fastighet, — särdeles om dertill koinme en mycket behöflig renovering och
ornering af det yttre af byggnaden, — skulle medföra ganska betydliga kost¬
nader, hvartill erforderliga medel endast genom enskilda personers uppoffringar
kunde anskaffas; dels ock med afseende på de betydliga årliga utgifterna för
Museets förvaltning och samlingarnes ökande.
Enär emellertid Kronans behållna årliga inkomst af denna fastighet ut¬
gjorde omkring 6,000 R:dr R:mt, samt Statens uppoffring genom kostnadsfri
upplåtelse af egendomen alltså icke kunde uppskattas högre, än till detta belopp,
ansågo sökanderne, att ett dylikt understöd för Göteborgs Museum och Slöjd¬
skola. — med fästadt afseende derå, att skolan efter dess inrättande år 1848,
utan bidrag af allmänna medel, lemnat undervisning åt 1,430 lärjungar samt
numera besöktes af 3 till 400 sådana, —• icke kunde anses särdeles betydligt,
i synnerhet om man jemväl toge i betraktande, att Stockholms Slöjdskola åt-
njöte ett årligt statsanslag af 15,000 R:dr samt dessutom nu påräknade utaf
allmänna medel ett särskildt anslag af 3 till 4 Hundra Tusen Riksdaler till
uppbyggande af egen lokal, och att dessutom flera andra anslag nu utgå till
en mängd vetenskapliga inrättningar i hufvudstaden, hvilka motsvara de särskil¬
da, om äfven jemförelsevis ofullkomliga, afdelningarne af Göteborgs Museum.
Vid öfverlemnandet af denna ansökning, — hvilken uti bifogade underdå¬
niga skrifvelser blifvit förordad af Göteborgs stads Magistrat och Borgerskapets
Äldste samt Handels-, Fabriks- och Handtverks-föreningar, af Göteborgs och
Bohus