BIHANG
TILL
nimmi ims-snÅuiDMS
PROTOKOLL
VID
Lagtima Riksdagen i Stor k holm
Åren 1859 oell 1860.
TIONDE SAMLINGEN
lstl Afdelningen:
Expeditions-Utsko t te ts Förslag till Rikets Ständers underdåniga
Skrif reiser till Kongl. Maj: t, m. m.
&mm mmm,
I
STOCKHOLM, trjckt hos Isaac Marcus, 1861.
Expeditions-Utskottets Förslag till underd Skrifvelse IS:o 148. 3
H:o 148.
Uppläst »ch goiikSnot hos Kidd. och Adeln den 8 Okt. lafin.
Preste-St,Indel den lo — —
Borgare-Ståndet den lo — —
Bonde-Ståndet den u — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga Skrifvelse i fråga om förändrade grun¬
der för mjöl- och sågqparnars beskattning.
(Slals-Ulskis Uti. m. m. Niis 101, 147 och 182, samt Först. Stats-ötsk:s Meni. N:o 196.)
S. A. K.
Med anledning af särskilda utaf Rikets Ständer vid föregående|’riksmöten i un¬
derdånighet gjorda framställningar, har E. K. Majit vid innevarande riksdag under den
10 sistlidne Januari till Rikets Ständer aflåtil nådig Skrifvelse i fråga om förändrade grun¬
der för mjöl- och sägqvarnars beskattning; men sorn Rikets Ständer, vid nu förehafd pröf¬
ning af denna fråga, funnit densamma böra förfalla, hafva Rikets Ständer ansett sig
böra sådant hos E. K. Majit i underdånighet tillkännagifva; framhärdande etc.
Stockholm den 12 Oktober 1860.
4 Expeditions-IJIskottets Förslug lill underd. Skrifvelse IS:o i49.
i\:o 149.
Uppläst och godkändl hos Ridd. och Adeln den 8 Okt. 1860.
Preste-Ståndet den lo — —
Borgare-Ståndet den lo — —
Bonde-Ståndet den la — —
Rikets Stunders underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl.
Maf.ts nådiga Proposition angående ytterligare anslag till
istånds ättande af Linköpings domkyrka.
(Stats-Utsk:s Uti. N:o 104 och Meni. N:o 149, samt Först. Stats-Utsk:s Meni. N:o 196.)
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer vid föregående riksdagar, för iståndsättande af Linköpings
domkyrka, beviljat dels ett lån af 30,000 R:dr R:mt, dels eli anslag utan ålerbetal-
nings-skyldighet af 37,500 R-.dr samma mynt; så har E. K. Majit uti nådig Propo¬
sition af den 17 November sistlidet år gifvit Rikets Ständer tillkänna, att vid slutet af
år 1858 största delen af kyrkans norra sida jemte någon mindre del af den södra
blifvit återställda för en kostnadssuinma af 90,630 R:dr, hvilken utgift blifvit bestridd
genom ofvannämnda statsmedel i förening med kyrkans egna tillgångar; men att, enär
för återstående, af behofvet påkallade reparationer, enligt upprättadl kostnadsförslag,
ytterligare erfordrades ett belopp af 100,586 R:dr Runi, till hvars anskaffande utvägar
saknades, då kyrkans behållna medel vid sislförflutna års början utgjorde endast 11,264
R:dr 98 öre och dess årliga inkomster till största delen medtogos genom räntan och
kapitalafbetalniugen å ofvanberörde statslån, Domkapitlet i Linköping hos E. K. Majit
i underdånighet anhållit, det E. K. Majit täcktes hos Rikets Ständer göra nådig Pro¬
position derom, alt ett auslag till förenämnde belopp, 100,586 R:dr R:mt, måtte, lill
fullbordande af reparationsarbetet å Domkyrkan, af Rikets Ständer beviljas. Då emel¬
lertid de handlingar, hvilka E. K. Maj:t funnit nödigt att från vederbörande infordra
Expeditions-UlskoUels Förslag till underd. Skrifvelse N:o 150. 5
till närmare utrönande af Domkyrkans tillgångar och det bidrag, som af församlingen
kunde vara att för hennes iståndsättande påräkna, till E. K. Maj:t så sent inkommit,
alt hTarken någon besigtning å det redan verkställda arbetet eller undersökning på
stället rörande de arbeten, som för kyrkans vidmagthällande, i första rummet ytterligare
vore nödiga, kunnat af Öfver-lHlendents-Embetet i behörig tid medhinnas, men E. K.
Majit funnit det vara af synnerlig vigt att Linköpings Domkyrka, sorn utgjorde ett af
landets dyrbaraste minnen af forntida byggnadskonst, icke måtte förfalla; har E. K.
Majit föreslagit Rikets Ständer att, för fortsättning af reparationen å nämnda kyrka,
bevilja ett anslag af 30,000 R:dr Runt, att under nästkommande statsregleringsperiod
utgå med 10,000 Ridr årligen, samt under vilkor, att medlen användas till de arbeten
hvilka E. K. Majit, efter Öfver-Intendenls-Embetets hörande, linner vara för kyrkans
framtida bestånd nödigast.
Och som Rikets Ständer, efter förehald pröfning af delta ärende, bifallit hvad
sålunda blifvit af E. K. Majit i nåder föreslaget, få Rikets Ständer sådant härmed i
underdånighet anmäla; framhärdande elc.
Stockholm den 12 Oktober 1860.
N:o 150.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 8 Okl. IRfio.
Preste-Ståndet den 10 — —
Borgare-Ståndet den lo — —
Bonde-Ståndet den 12 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition angående förändra,dt sätt för
amortering af Landsliöfdinge-ackorden.
(Stats-Utskis Uti. Nio 135 och Mern. Nio 175, samt Försl. Stats Utskis Mern. Nio 196.)
S. A. K.
Jemte erinran, hurusom, till inlösen af de vid Landsböfdinge-tjensterna i 15 län
fästade ackord, Rikets åren 1840 och 1841 församlade Ständer, uppå Kongl. Majits
6
Expcditions-Us/koltets Forsing lill under d. Skrifvelse N:o 150.
nådiga förslag, medgåfvo, alt från Riksgälds-kontoret skulle få utgifvas ett lån af
154,957 R:dr 26 sk. 4 rst B:ko, för hvars återbelalning tillgång borde beredas der¬
igenom, att vid hvarje Landshöfdingepost, hvarvid ackord då var ('åstadt, af lönen
skulle innehållas sex procent ärligen ä ackordsbeloppet, hvaraf först skulle godtgöras
ränta, å fyra procent för året, å det vid hvarje betalningstermin återstående kapital¬
belopp, och återstoden utgöra amortering, äfvensom denna årliga inriehållning af 6
procent å ackordsbeloppet. borde fortfara intilldess detsamma blifvit på förenämnda sätt
lill kapital och ränta liqvideradt, — har E. K. Majit, uti lill Rikets nu församlade
Ständer aflåten Proposition af den 23 December sistlidna år, i nåder meddelat, att, se¬
dan E. K. Majit i nåder uppdragit åt Statskontoret verkställigheten af berörde ackords-
inlösen efter de af Rikets Ständer bestämda och af E. K. Majit gillade grunder, samt
amorteringen i enlighet dermed lortgått utan annan förändring, än de jemkningar der¬
uti, som, uppå E. K. Majlis nådiga framställning, vid 1847—1848 års samt 1853 —
1854 års riksdagar medgåfvos till förmån för Landshöfdingarne i Wermlands och
Calmar län, hade, uti en den 3 November 1856 till E. K. Majit ingifven ansökning,
Landshöfdingarne i åtskilliga af ifrågavarande län anfört, att, ehuru den al Rikets Stän¬
der vidtagna och af E. K. Majit gillade åtgärd i afseende å amorteringen af Lands-
höfdinge-ackorden medfört befrielse för vederbörande Landshöfdingar från erläggande
af ett Landsböfdinge-ackordet motsvarande kapital, del likväl vore uppenbart, alt desse
Landshöfdingar finge återgälda hvad deras företrädare uppburit och användt, hvadan,
och dä rättvisan syntes fordra, att tungan af amorteringen blefve fördelad på flera
personer än dem, som innehade Landshöfdinge-tjensterne under tiden närmast efter
den, då ackordsregleringen tillvägabragtes, helst för vissa Landshöfdingar löneförmå¬
nerna blifvit genom Kongl. Brefvet den 24 Februari 1837 betydligt nedsalta och för
dem alla en stegring i lefnadskostnaderna tillkommit, sökanderne i underdånighet an¬
hållit, det E. K. Majit måtte till Rikets Ständer aflåta nådig framställning derom, att
amortering från och med år 1858 finge, i stadgad ordning för öfrigt, ske å endast den
del af primitiva ackordssumman, som, sedan inbetalningen för år 1857 egt rum, komme
alt såsom skuld qvarstå. Efter det Statskontoret uti häröfver infordradt underdånigt
utlåtande afstyrkt nådigt bifall å ansökningen, dels emedan den ifrågaställa rubbnin¬
gen i de framställda grunderna för ackordsamorleringen skulle utöfver den primitivt
afsedda tiden fördröja slutliqviden för amorteringslånet, dels ock, enär aflöningen för
Landshöfdingarne i de 15 ifrågavarande länen, med undanlag af Jemtlands, till största
delen utgjordes af boställen och indelta räntor samt följaktligen genom de under de
sednare åren stegrade prisen å landtmannaprodukler och hög markegång vunnit en icke
obetydlig förhöjning, hade E. K. Majit, vid underdånig föredragning af detta ärende
den 23 Maj 1857, enär den då pågående riksdagen redan långt framskridit, funnit
nyssnämnda ansökning icke böra till någon åtgärd föranleda.
Enligt hvad af den nådiga Propositionen vidare inhemtas, hafva sedermera, uti
en den 7 September sistlidna år till E. K. Majit ingifven skrift. 11 bland ifrågavarande
Landshöfdingar, på förut framställda grunder och då det förhållande, som Statskontoret
åberopat till skäl för sitt afstyrkande, eller att beskaffenheten af Landshöfdingarnes
löneförmåner beredde desse embetsmål) ej obetydliga fördelar under de år, då högt
pris å landtmannavaror före lunnes, nu ej vidare egde rum och sannolikt under den
närmaste framtiden icke mera komme att inträffa, i underdånighet anhållit, att E. K.
Majit täcktes till Rikets Ständer göra nådig Proposition derom att, räknadt från och
med år 1861, amortering af Landshöfdinge-aekorden finge i stadgad ordning verkställas
endast å den del af primitiva ackordssumman, som vid 1860 års slut funnes såsom
skuld återstå; varande af sökanderne i underdånighet anfördt, att genom bifall härtill
Expeditions-LJtkoltets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 150. 7
någon annan olägenhet icke vederfores Statsverket, än alt, på sätt en vid ansökningen
fogad uträkning ådagalade, det förskjutna kapitalbeloppet, sorn efter nu stadgade grun¬
der skulle blifvit till fullo återbetaldt under loppet af år 1869, komme att först under
år 1888 varda slutligen liqvideradt, hvaremot de nu tjenande Landshöfdingar, af hvilka
flere under deras tjenstetid redan inbetalt hälften eller mera af den ursprungliga ackords-
sumraan, tillskyndades den förmån, att liqviden af återstoden blefve fördelad pä en
längre tidrymd och således mindre betungande; och har, med afseende å hvad sålunda
blifvit i sistberörde ansökning anlordt, E. K. Majit, eller att hafva i ämnet inhemtat
Statskontorets förnyade utlåtande, nu i nåder föreslagit Rikets Ständer att medgifva
den förändring i grunden för amorteringen af de vid Landshöfdinge-beslällningarne i
Upsala, Stockholms, Södermanlands, Calmar, Jönköpings, Christianstads, Malmöhus,
Hallands, Götheborgs och Bohus, Elfsborgs, Wermlands, Gefleborgs, Wester-Norrlands,
Jemtlands och Westerbottens län, fästade ackord, alt från och med 1861 års början
amorteringen måtte, under fortfarande beräkning af fyra procent såsom årlig ränta å
det vid hvarje liqvid återstående kapitalbelopp, få verkställas medelst årlig inbetalning
i stadgad ordning af 6 procent endast å den del af primitiva ackordssumman, som
vid hvarje af nämnde Landshöldinge-embelen funnes vid 1860 års slut såsom skuld
återstå.
Vid pröfning af detta ärende hafva Ilikels Ständer, efter lagen kännedom af
dertill hörande handlingar, ansett sådana omständigheter icke förekomma, hvilka nu
böra föranleda ändring af de vid 1840 och 1841 årens riksdag antagna och allt seder¬
mera följda grunder för Landshöfdinge-ackordens amortering, helst med bibehållande
af samma grunder, endast 9 år numera återstå, innan nämnde amortering varder till
fullo verkställd; och hafva Rikets Ständer alltså funnit sig ej böra till E. K. Majlis
ofvanberörda nådiga framställning lemna bifall; hvilket Rikets Ständer härmed få hos
E. K. Maj-.t i underdånighet anmäla; framhärdande etc.
Stockholm den 12 Oktober 1860.
8
Ecbfieditions- Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 151.
N:o 151.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 8 Okl. 1860.
Preste-Ståndet den 10 — —
Borgare-Ståndet den 10 — —
Bonde-Såndet den 18 — —
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angående ersättning för
sådana af Statskontoret förskottsvis bestridda utgifter,
för hvilka statsanslag ej blifvit beviljade.
(Stats-Utslcs Uti. N:o 184.)
S. A. K.
Sedan uti underdånig skrifvelse den 22 April 1857 Rikets Ständer, med afseende
å olägenheten af de dittills vanliga anvisningarne på öfverskotten å Statsverkets inkom¬
ster, anhållit, alt, derest E. K. Majit framdeles skulle finna nödigt att anvisa stats¬
medel till sådana behof, hvilka ej blifvit af Rikets Ständer förutsedda och dertill anslag
således ej beviljats, dessa utgifter, om de ej kunde bestridas med de för dylika till¬
fälliga behof egentligen afsedda besparingarne å Riksstatens Hufvudlitlar, måtte under
förskoltstitel anordnas samt vid påföljande riksdag anmälas för Rikets Ständer, som då
ville i anledning af de gjorda anvisningarne besluta; så bar E. K. Majit dels uti den
vid början af nuvarande riksdag aflåtna nådiga Propositionen angående Statsverkets
tillstånd och behof meddelat, att utgifter under förskottslitel sålunda blifvit intill början
af Juli månad nästlidna år anordnade till belopp af 88,364 R:dr 63 öre, dels ock uti
särskilda skrifvelser lill Rikets Ständers Stats-Utskolt af den 13 April och den 3 Augu¬
sti innevarande år tillkännagifvit, att djlika förskott, enligt samma skrifvelser åtföljande,
uti Statskontoret upprättade, förteckningar, uppgått under sednare hälften af sistlidna år
till 63,812 Ridr 51 öre och under förra hälften af det innevarande till 22,381 Ridr 8 öre.
Efter
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 452. 9
Efter granskning af de handlingar, som legat till grund för dessa nådiga med¬
delanden, hafva Rikets Ständer funnit ofvannämnda utgifter vara af beskaffenhet att
höra Statsverket godtgöras, hvadan Rikets Ständer till ersättning för desamma anvisat
en summa af 174,558 R:dr 22 öre att, enligt E. K. Maj:ts nådiga disposition, af
Riksgälds-kontoret utbetalas.
Med anmälan hvarom Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 12 Oktober 1860.
tf:o 159.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 8 Okt. 1860.
Preste-Slåndet den 10 — —
Borgare-Ståndet den 10 — —
Bonde-Ståndet den 12 — —
Rikets Stunders underdåniga Skrifvelse, angående disposition af
medel, som influtit för skedd expropriering af jord från
den Landshöfdingen i Stora Kopparbergs län på lön
anslagna Kungsgården Noret.
(Sta!s.-Utsk:s Uti. N:o 185.)
S. A. K.
Uti nådig Proposition den 24 nästlidne Februari, har E. K. Maj:t behagat med¬
dela Rikets Ständer, att sedan Rådstufvurätten i Fahlun medelst utslag den 12 April
1858 föreskrifvit, att af den åt Landshöfdingen i Stora Kopparbergs län på lön an¬
slagna kungsgården Noret borde, jemlikt Kongl. Förordningen den 20 November
1845, angående afstående af jord eller lägenhet för allmänt behof, till Gefle-Dala
jernvägs-aktiebolag afträdas så stor jordrymd, som vore för jernvägsanläggningen er¬
forderlig, samt lösningssumman för den exproprierade jorden, utgörande tillsammans
Bih. till R. St. Prot. 1859 8f 1860. 40 Sami. 4 Afd. 2 Band. 2
10 Expeditions-Utskottets hö?'stay till underd. Skrifvelse N:o i5S.
Ålla tunnland 22,3ff kappland, blifvit i behörig ordning bestämd alt utgå med 8,802
R:dr 18 öre R:ml, så bade Landshöfdingen i nämnde län, Olof af Geijerstam, uti en
till E. K. Majit ingifven skrift i underdånighet anhållit om nådig föreskrift i fråga om
disposition af nämnda lösningssurnma, hvarvid Landshöfdingen af Geijerstam, med an¬
mälan att, vid hans tillträde af landshöfdingetjensteu, å kungsgården Noret ej funnits
andra bostäder än för de tjenstehjon, som för jordens och ladugårdens skötsel erfordra¬
des, men att sökanden låtit derstädes på sin bekostnad uppföra, bland annat, ett bo¬
ningshus, innehållande sju rum, hvaraf fyra i den nedre och tre i den öfre våningen,
jemte tre garderober, samt för öfrigt af det utseende en skrifvelsen bifogad ritning ut¬
visade, i underdånighet hemställt, att, till beredande af sommarbostad å Kungsgården
jemväl för hlifvande boställsinnehafvare, nyssnämnde boningshus måtte för Kronans
räkning inlösas med så stor del af ofvan omförmälda för den Kungsgården frångångna
jord erlagda lösningssurnma, som efter laga värdering dertill erfordrades, för att seder¬
mera blifva ett bostället tillhörigt hus och såsom sådant underhållas på enahanda sätt,
som vore loreskrifvet för boställshus i allmänhet.
Sedan uti häröfver infordrade utlåtanden Landshöfdinge-Embetet i Stora Kop¬
parbergs län, på anförda skäl, i underdånighet tillstyrkt, att ifrågavarande ansökning
mätte vinna nådigt bifall, samt tillika hemställt, alt det å expropriationssumman sanno¬
likt uppkommande öfverskott finge göras fruktbärande och årliga räntan derå tilldelas
boställsinnehafvare^ men Kammar-kollegium och Stals-kontoret deremot funnit sig ej
kunna förorda den uppförda byggnadens inlösen, utan endast föreslagit, att, såsom er¬
sättning för den mistade jorden, ett emot fem procent å den derför erlagda löseskil-
lingen i jemt tal svarande belopp af 440 R:dr Runt måtte till Landshöfdingen i Stora
Kopparbergs län årligen utbetalas; sä har E. K. Majit vid föredragning af detta ärende,
i betraktande af hvad uti den underdåniga ansökningen blifvit anfördt samt utaf
Landshöldinge-einbetet upplyst och vitsordadl, ansett det vara lämpligt och ändamåls¬
enligt, att förenämnde Kungsgård vore försedd med sommarbostad lör Landshöfdingen,
samt fördenskull föreslagit Rikets Ständer dels att af det belopp 8,802 R:dr 18 öre, som
influtit för exproprieringen af omförmälda åtta tunnland 22A kappland af den kungs¬
gården tillhöriga jord måtte få till inlösen af det utaf Landshöfdingen af Geijerstam å
Kungsgården uppförda ifrågavarande boningshus användas hvad som motsvarade det
värde, Ii vartill denna byggnad kunde i behörig ordning af vederbörande synerätt varda
uppskattad, dock ej utöfver 6,802 Ridr, för hvilken summa Landshöfdingen af Geijer¬
stam hos E. K. Majit särskildt erbjudit sig att byggnaden afstå, och med skyldighet
för bemälde Landshöfding äfvensom blifvande indelningshafvare att byggnaden framgent,
enligt forfattningärne, såsom boställshus underhålla, dels ock att med återstoden af de
för exproprieringen influtna medel, eller, om boningshusets inlösen af Rikets Ständer
ej bi folies, hela exproprialions-summan, 8,802 Ridr 18 öre, finge förfaras på enahanda
sätt, som i öfverensstämmelse med Rikets sednast församlade Ständers beslut, blifvit al
E. K. Majit i nåder förordnadt i afseende på ersättningen för den jord, som från de
Landshöfdingen i Örebro län pä lön anslagne sä kallade Alnängarne ätgätt för jernvä¬
gen mellan Örebro och Skebäck, och att följaktligen berörde expropriationsraedel borde
till Riksgälds-kontoret öfverlemnas för att blifva för Rikets Ständer disponibla, men
deremot ett fem procent å samma medel motsvarande belopp uppföras ä Riksstatens
Sjette Hufvudtitel, för att årligen till Landshöfdingen i Stora Kopparbergs län ut¬
betalas.
Rikets Ständer hafva öfvervägt denna fråga; och dä det måste antagas att
Kungsgården Noret, genom förvärfvande af en hittills saknad, men för hvarje inne¬
hafvare af Kungsgården behöflig boningslägenhet kommer att vinna en tillökning i värde,
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse iV.-o 45%. 11
fullt motsvarande den uppoffring Staten för byggningens inlösande får vidkännas, balva
Rikets Ständer, på grund häraf ansett skäl vara för handen alt bifalla de af E. K.
Maj: t i afseende på användandet af ifrågavarande expropriationsmedel föreslagna åt¬
gärder, helst Staten härigenom för all framtid frikallas från skyldigheten alt till boställs-
innehafvaren årligen utgifva det räntan å lösningssumman motsvarande belopp, hvaraf
han, i händelse de för expropriering af Kungsgården tillhörig jord influtna medel till
statskassan oafkortadt inginge, otvifvelaktig! vore berättigad. Som likväl lösesumman
för ifrågavarande lägenhet ännu icke blifvit definitivt bestämd och således den boslälls-
innehafvaran tillkommande ränteersättning, som bör beräknas å återstoden af expro-
priationsmedlen, efter afdrag af löseskillingen. ännu icke kunnat uppgifvas, har det
synts Rikets Ständer lämpligast att denna ersättning utbetalas af Statskontoret af un¬
der händer varande medel till dess beloppet framdeles kan varda å stat uppfördt.
I enlighet härmed hafva Rikets Ständer sålunda medgifvit, dels att, på sätt
och med vilkor, som E. K. Maj:t föreslagit, af merberörde medel, utgörande 8,802
R:dr 18 öre R:mt, må lill inlösen för Kungsgården Noret af det utaf Landshöfdingen
af Geijerstam derstädes uppförda boningshus få användas hvad derför kan erfordras,
dock ej utöfver 6,802 R:dr, dels att hvad för sådant ändamål af nämnda summa icke
åtgår skall till Riksgälds-kontorel öfverlemnas, äfvensom att sedan berörde inlösen
kommit till verkställighet, eli emot fem procent å berörda återstod svarande belopp
må af Statskontoret till Landshöfdingen i Stora Kopparbergs län årligen utbetalas.
Hvilket Rikets Ständer skolat, till svar i ämnet, underdånigst anmäla, fram¬
härdande Rikets Ständer etc.
Stockholm den 12 Oktober 1860.
12 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 153.
Nio 153.
Uppläst och godkändl hos Ridd. och Adeln den 8 Okl. 1860.
Preste-Ståndet den 10 — —
Borgare-Siandet den 10 — —
Bonde-Slåndet den 12 — —
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angående begrafnings- och
öfriga kostnader, föranledda af Högstsalig Hans Maj:t
Konung Oscar I:s dödliga frånfälle.
(Stats-Utsk:s Uti. N:o 188.)
S. A. K.
Uti nådig Proposition den 13 nästlidne April har E. K. Maj:t behagat meddela
Rikets Ständer, att, enligt afslutade och till E. K. Maj:t inkomna redogörelser för de
kostnader, som med anledning af Högstsalig Hans Maj:t Konung Oscar I:s dödliga
frånfälle blifvit, för likbegängelse, beskickningar till fremmande hof, jemte flera vid
dylika tillfällen erforderliga och brukliga åtgärder, bestridda af de förenade rikenas
statsverk, bade dessa kostnader uppgått för Svenska Statsverket till R:dr R:mt 167,914: 21,
och för Norska Statsverket till ett belopp motsvarande i Svenskt R:mt . 21,330: 42.
Tillsammans R:dr R:mt 189,244: 63.
Och då af denna summa på Sverige belöpte dels R:dr 8.000: —
som utgått till Kongl. Tbeater-direktionen för inställda skådespel under
sorgen efter Högstsalig Konungen och för hvilken kostnad godtgörelse från
Norige icke nu, mera än tillförene under enahanda förhållanden, borde
ega rum, dels ock af det återstående beloppet, eller 181,244 R:dr 63 öre,
en i mån af bägge rikenas olika folkmängd, å Sveriges sida till tolf
sjuttondedelar beräknad andel, eller 127,937: 40.
Summa R:mt R:dr 135,937: 40.
Expaditions-Ulskotlets Förslag till underd- Skrifvelse lS:o 154
13
har E. K. Maj:t, som, efter behörig granskning, godkänt de afgifna räkningarne för
ofvanberörde beskickningar till fremmande hof, samt till Kammarrätten öfverleinnat re¬
dogörelser för öfriga af Svenska Statsverket gjorda förskott, i nåder äskat, att till be¬
täckande af omförmälda förskottsvis bestridda kostnader, Rikets Ständer måtte anvisa
en summa af tillhopa 135,937 R:dr 40 öre; hvarjemte E. K. Maj.t tillkännagifva att
samtidigt aflåtils nådig framställning till Norrska Storlhingel om anvisande af den på
Norrige belöpande andel, hvarmed det belopp, som af Svenska Statsverket blifvit förskju¬
tet, komme att detsamma ersättas.
Efter tagen kännedom af det sammandrag öfver ifrågavarande utgifter, hvilket,
på E. K. Maj:ts nådiga befallning upprätladt, blifvit hos Rikets Ständer företedt tillika
med de för berörde sammandrag till grund liggande särskilda verificerade redogörelser,
hafva Rikets Ständer, som emot desse redogörelser icke funnit något att erinra, med
bifall till den nådiga Propositionen, å Riksgälds-kontoret anvisat ofvannämnda summa
135,937 R:dr 40 öre, att till ifrågaställa ändamål enligt E. K. Maj:ls nådiga disposi¬
tion utbetalas.
Hvilket Rikets Ständer skolat, till svar i ämnet, underdånigst tillkännagifva;
framhärdande etc.
Stockholm den 12 Oktober 1860.
Nso 154.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den » Okt. t8fio.
Preste-Ståndet den lo — —
Borgare-Ståndet den 10 — —
Bonde-Ståndet den 1» — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i fråga om löneförhöj¬
ning föi' år 1857 åt de vid Storskiftet i Stora Koppar¬
bergs län samt Afvittringen i Wester-Norrlands, Wester¬
bottens och Norrbottens län anställde Landtmätare.
(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 189.)
S. A. K.
Af E. K. Maj:ts den 17 November nästlidet åt aflåtna nådiga Skrifvelse hafva
Rikets Ständer inhemtat, att Öfverdireklören vid Landtmäteriet, uti ett till E. K. Majit
14 KnepeditionU(skottets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 154.
ingifvet underdånigt memorial anfört att, sedan de vid storskiftes- och afvittringsverken
anställde tjenstemäns arfvoden blifvit genom Kongl. Brefvet den 11 Juni 1858 för inne¬
varande statsreglerings-period bestämda, samt E. K. Maj:ts Befallningshafvande i Stora
Kopparbergs, Wester-Norrlands, Westerbottens och Norrbottens län, uppå Öfverdirektö¬
rens anmodan, afgifvit specifika förslag å den särskilda tillökning uti innehafvande arf¬
voden, som, på grund af Rikets Ständers beslut om löneförhöjning åt Statens embels-
ocb tjenstemän för år 1857, ansetts böra äfven bemälde tjenstemän för samma år till¬
komma, så och efter det berörda förslag, uti hvilka aflöningsförhöjningen beräknats för
Styresmannen och Landtmätarne vid storskiftesverket i Stora Kopparbergs län till 4,379
R:dr 69 öre, för Styresmannen och Landtmätarne vid afvittringen i Wester-Norrlands
län till 1,697 R:dr 92 öre, för Afvittrings-landtmätarne inom Westerbottens län till 1,600
R:dr samt för Styresmannen och Landtmätarne vid afvittringen i Norrbottens län till
2,900 R:dr eller sanimanräknadt för alla ifrågavarande tjenstemän till 10,577 R:dr 61
öre R:mt, blifvit af Öfverdirektören till Stats-kontorets pröfning öfverlemnade, tillika
med åtskilliga af förslagen föranledda anmärkningar, i enlighet hvarmed den för aflö-
ningstillökningarne beräknade summan borde med 500 R:dr förhöjas och således rätte¬
ligen uppgå till 11,077 R:dr 61 öre, men Slats-kontoret till svar härå meddelat, att
då, enligt Kongl. Brefvet den 27 Mars 1858, angående den Statens embets- och tjenste¬
män m. fl. för år 1857 beviljade löneförhöjning, Rikets Ständer förklarat, alt dylik
löneförhöjning finge tilldelas dem, åt hvilka Rikets Ständer för de år, den nya Stats-
regleringen omfattade, beviljat lönetillökning, och att förhöjningen skulle utbetalas så¬
lunda, att bemälde löntagare erhölle femtio procent af den tillökning utöfver förut inne-
bafvande aflöningsförmåner, som vid den nya statsregleringen blifvit dem tillagd, men
någon sådan tillökning uti nu ifrågavarande tjenstemäns lönevilkor icke, Stats-kontoret
veterligen, blifvit vid sednaste riksdag anvisad, i följd hvaraf desse tjenstemän ej heller
voro omförmälde i de beräkningar, hvilka legat till grund för bestämmandet af den
till 1857 års löneförhöjning anslagna summa, Stats-kontoret funne sig häraf förhindradt
att några medel till förevarande ändamål anordna, hade från de vid storskiftes- och
afvittringsverken inom ofvannämnda fyra län anställde tjenstemän till Öfverdirektören
inkommit särskilda till E. K. Maj:t ställda, vid Öfverdirektörens ofvanberörda memorial
fogade skrifter, innefattande underdånig anhållan, att, då de åt Storskiftes- och Afvitt¬
rings-landtmätarne anslagne arfvoden icke kunde betraktas såsom blott ersättning för
tillfälligt arbetsbiträde, utan måste anses såsom verklig aflöning, samt berörde arfvoden
blifvit vid dispositionen af det utaf Rikets sednast församlade Ständer till storskiftes-
och afvittringsförrältningarncs fortskyndande beviljade anslag af E. K. Maj:t till be¬
loppen förhöjde, hvadan Stats-kontorets antagande, att någon förbättring i bemälde
tjenstemäns aflöningsvilkor ej egt rum, icke vore med verkliga förhållandet öfverensstäm¬
mande, E. K. Maj:t måtte täckas förklara sökanderne, hvilka, ehuru deras tjenstebe-
fattningar vore af särdeles mödosam beskaffenhet, länge haft att kämpa med små och
för de nödvändigaste lefnadsbehofven otillräckliga löneinkomster, berättigade att, i lik¬
het med Statens öfrige tjenstemän, komma i åtnjutande af löneförhöjning för 1857,
samt meddela nådigt förordnande om utbetalning af de härtill erforderliga medel; hvar¬
jemte Öfverdirektören, för egen del, i underdånighet hemställt att, på de af sökanderne
anförda bevekande skäl, och då, enligt E. K. Maj:ts till Rikets sednast församlade
Ständer aflåtna nådiga Proposition angående Statsverkets tillstånd och behof, äfven
Storskiftes- och Afvittringslandtmätarne ansetts böra komma i åtnjutande af löneför¬
höjning för år 1857, sådan förhöjning ock måtte varda sökanderne beviljad i öfverens¬
stämmelse med ofvanomförmälda, Öfverdirektörens memorial bilagde, förslagsulräknin-
Expeditions-Utskotids Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 156.
15
gar, sami alt, derest för berörda ändamål disponibla medel ieke funnes alt tillgå, nå¬
dig Proposition härom måtte lill Rikets näst sammanträdande Ständer ailåtas.
Vid nådig pröfning af detta ärende hade E. K. Maj:t, då aflöningarne till de
vid storskiftes- och afvittringsverken anställde Landtmätare icke vore å ordinarie stat
uppförde eller utgjort föremål för Rikets Ständers reglering, utan de till bemälde tjen¬
stemän utgående arfvoden och resepenningar tid efter annan blifvit af E. K. Maj:t be¬
stämde, ansett sig, vid betraktande af innehållet utaf Rikets Ständers den 24 Februari
1858 till E. K. Maj:t aflålna underdåniga skrifvelse angående löneförhöjning åt Statens
embets- och tjenstemän för år 1857, icke kunna förordna om de nu begärda löneför-
höjningarnes utbetalning; men, med afseende dels å det ringa beloppet af de aflönings-
förmåner, hvaraf ifrågavarande landtmätare, före den genom Kongl. Rrefvet den 11 Juni
1858 vidtagna reglering af arfvodena och resepenningarne för de vid storskiftes- och
afvittringsverken anställde tjenstemän varit i åtnjutande, dels ock å den dessa tjenste¬
män, hvilka icke egde att utom tjensten förrätta landtmäterigöromäl, åliggande trägna,
mödosamma och för helsan ansträngande tjenstgöring, har E. K. Maj:t nu hos Rikets
Ständer i nåder äskat, all af behållningen å det vid sednaste riksdag till löneförhöj¬
ning för år 1857 åt Statens embets- och tjenstemän beviljade extra statsanslag af 960,000
R:dr, hvilken behållning, enligt från Slats-kontoret erhållen officiel uppgift, kommer att
uppgå till minst 50,000 R:dr, måtte få utgå den för vederbörande Storskiftes- och Af¬
vittringslandtmätare i ofvannämnde fyra län ifrågasatta löneförhöjning för samma åi,
utgörande tillsammans 11,077 R:dr 61 öre R:mt.
Denna nådiga framställning hafva Rikets Ständer desto hellre ansett sig böra
bifalla, som den ifrågasatta förbättringen i Storskiftes- och Afvittringslandtmätarnes
lönevilkor, hvilken är af billigheten påkallad, icke erfordrar någon särskild anslagstillök-
ning, utan, på sätt E. K. Maj:t föreslagit, kan åstadkommas genom medel, som lör ett
ändamål af enahanda beskaffenhet redan äro af Rikets Stander anvisade; Hvilket Ri¬
kets Ständer skolat hos E. K. Maj:t till svar i ämnet underdånigst anmäla; och fram¬
härda Rikets Ständer etc.
Stockholm den 12 Oktober 1860.
t6
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 156.
No 155.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 8 Oktober 1860.
Preste-Slåndet den 10 — —
Borgare-Ståndet den 10 — —
Bonde-Ståndet den 12 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, rörande båtsmåns tjänst¬
göringsskyldighet.
(Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 171.)
S. A. K.
Hos Rikets Ständer har blifvit anfördt, huruledes det understundom inträffat, att in¬
delta båtsmän blifvit, utan att af kronan åtnjuta högre dagspenning än 6 öre om dagen,
qvarhållne för tjenstgöring å varfvet i Carlskrona längre tid än de, enligt kontrakterna,
varit skyldige alt sålunda tjenstgöra; och ehuru båtsmännen, då Kronans tjenst sådant
fordrar, böra lör densamma när som helst kunna användas, har det dock synts Rikets
Ständer billigt att, då tjenslgöringstiden i land ulsträckes utöfver den i rotekontraktet
bestämda, särskild aflöning båtsmannen derför bestås, så mycket heldre som, i händelse
han kommenderas till sjös, förhöjd aflöning, enligt sjöaflöningsreglementet, af honom
åtnjutes. Men då det icke ankommer på Rikets Ständer att meddela de närmare be¬
stämmelser rörande sättet för utbetalning af den ersättning, som skulle kunna båts¬
männen för dylik tjenstgöring bestås, få Rikets Ständer i underdånighet anhålla, det 4
E. K. Maj:t täcktes i nåder så förfoga, att Kronans båtsmän, då de å flottans stationer
eller eljest för tjenstgöring i land i Kronans tjenst användas utöfver den i rotekonlrak-
terna bestämda tid, må, för den öfverskjutande tiden, erhålla skälig ersättning.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 12 Oktober 1860.
N:0
Expcditions-U tskottets Förslag lill undmi. Skrifvelse N:o 156.
17
I¥:o 150.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den lo Okt. 1860.
Preste-Ståndet den lo — —
Borgare-Ståndet den 10 — —
Bonde-Ståndet den 12 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, om förändring i vissa
delar af Kongl. Förordningen den 21 November 1857
angående vilkor en för försäljning af bränvin och andra
brända eller distillerade spirituösa drycker.
(Bevilln.- Lag- samt Allm. Bosv. och Ekon.-Utsk:t.s Betänkande N:o 11 och Utlåtande N:o 17.)
S. A. K.
Rikets Ständer hafva, elter pröfning af åtskilliga vid innevarande riksdag fram¬
ställda anmärkningar emot Kongl. Förordningen den 27 November 1857, angående vil-
koren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker,
funnit denna författning i nedanomförmälda delar erfordra förändring:
§ ‘26 (ny).
Enär någon grund icke funnes, hvarföre det förbud att ulskänka bränvin vid
marknader och till större folksamlingar föranledande förrättningar, hvilket gäller för
landel och der visat sig så välgörande, icke äfven borde utsträckas till städerna, der
behofvet af ett dylikt förbud vore så mycket större, som allmogen, sedan bränvinet å
landel blifvit sällsyntare, lockades att förtära så myckel ymnigare deraf, då den under
marknader och vid andra tillfällen infunne sig i städerna, har förslag blifvit väckt alt
det i 25 § af nu gällande författning stadgade förbud mot utskänkning af spritdrycker
å landet vid vissa tillfällen, då större folksamlingar der ega rum, jemväl malle till stä¬
derna utsträckas; och ehuru, med afseende derå, att marknaderna äfven i de mindre
städerna ofta pågå (lera, stundom ända lill 14 dagar, det icke kan vara lämpligt alt
Bih. till Ft. St. Prot. 185.9 & 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. 3
18 Expeditions-Utskottets Förslag till anderd. Skrifvelse iV;o 156.
helt och hållet förbjuda bränvinsminulering och utskänkning vid dj)7lika tillfällen, hafva
Rikets Ständer dock, i betraktande af ofvananförde omständigheter, ansett nödigt att
vederbörande myndighet i städerna må ega ali vid tillfällen, då minuthandel med eller
utskänkning af spritdrycker kunde föranleda till svårare oordningar, densamma inställa;
hvarföre äfven stadgande i dylik syftning blifvit införd! i 26 § 2 mom. af härhos bi¬
fogade Förslag till förändringar och tillägg i författningen.
Vidare, och då ordalagen uti 27 § 2 mom. af nu gällande Förordning antyda,
att polismyndighet i stad endast för sön- eller helgedagar eger förordna, hvilka timmar
utskänkning må vara tillåten, samt häraf dragits den slutsats, att polismyndighet icke
eger magt all för någon tid af dygnet på söeknedagar förbjuda utskänkning af eller
minuthandel med bränvin, hafva Rikets Ständer, då obestridligt är alt ordningens hand-
hafvande i hög grad skulle försvåras, derest sådan utskänkning och minuthandel finge
å söeknedagar hela dygnet utöfvas, ansett nödigt alt vederbörande myndighet såväl i
städerna som på landet genom bestämd föreskrift förklaras berättigad att besluta hvilka
tider å dygnet minuthandel med och utskänkning af spritdrycker må vara tillåten ; och
är lill följd häraf ett allmänt stadgande härom infördt uti 1 mom. af ofvannämnde 26 §.
8 27 (ny 28.)
I följd af det nya stadgande, Rikets Ständer genom den nu föreslagna 26 §
meddelat, har redaktionen af nuvarande 27 §, blifvit i öfverensstämmelse härmed något
förändrad.
§ 33 (ny 34.)
Rikets Ständer hafva inhemtat, hurusom stadgandet uti 33 8, alt byteshandel
med bränvin skall anses lika med bränvinsförsäljning, gifvit rum för hvarjehanda miss¬
bruk, bland annat, att bränvin plägade utlemnas i minut under form af lån, med för¬
bindelse ä mottagarens sida att återbetala varan in natura; och då det således visat
sig att författningens föreskrifter icke förmått uppfylla hvad med dem åsyftats, hafva
Rikets Ständer, för att afhjelpa detta missförhållande, åt ifrågavarande 33 § gifvit den
förändrade lydelse, bifogade förfaltningsförslag visar.
§ 35 (ny 36.)
Enligt denna § behöfver endast det bränvin, som sallsjövägen sändes med fartyg
från stad, men ej det som på nämnda väg skeppas från landthamn, att åtföljas af tull¬
förpassning, och bränvin, som föres sjöledes från skärgård inrikes orter emellan endast
att vara älföljdl af tillverkningsbevis. Rikets Ständers uppmärksamhet har emellertid
blifvit fästad derpå, hurusom berörde stadganden ej lägga hinder i vägen att en skep¬
pare, som, försedd med tillverkningsbevis, algått frän landthamn med bränvin, efter
skedd urlastning, afseglar med de tomma kärlen till utrikes ort samt der äter fyller
dem med nämnde vara och, under skydd af lillverkningsbevisel, förer densamma till
hvilken Svensk hamn som helst. Till förekommande af ett sådant missbruk, hafva Ri¬
kets Ständer ansett nödigt föreskrifva alt bränvin, som sändes saltsjövägen, alltid bör
åtföljas af tullförpassning, i öfverensstämmelse hvarmed redaktionen af 35 (36) § äf¬
ven blifvit förändrad.
Expeditions-Utskottets Förslag till under d. Skr i/vet sr A:o 156.
19
§ 44 (ny 45.)
Enär i nu gällande författning något ansvar ej funnes bestämdt för öfverträdelse
af det i 3 § stadgade förbud att afhemta såldt bränvin i mindre belopp än det minsta,
som får säljas, hafva Rikets Ständer, i nuvarande 44 § infört den ansvarsbestämmelse,
som för ifrågavarande förbrytelse funnits lämplig.
Slutligen hafva de uti 36, 37, 42, 44, 45, 46, 50, 52, 53 och 58 §§ förekom¬
mande hänvisningar lill andra §§ i författningen undergått de till följd af nu införda
nya bestämmelser nödiga förändringar.
Hvilket Rikets Ständer få i underdånighet anmäla, med anhållan att E. K. Maj:l
läcktes, med de förändringar bifogade förslag innehåller, låta utfärda författning till
allmän efterrättelse.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 12 Oktober 1860.
Förslag till Förordning
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distiUerade spirituösa drycker.
§ 26 (ny.)
Vederbörande myndighet ege att bestämma hvilka tider å dygnet minuthandel
med och utskänkning af bränvin må vara tillåten.
Skulle anledning förekomma dertill, alt minuthandel med eller utskänkning af
bränvin bör förbjudas i stad vid något af de tillfällen, sorn i § 25 nämnas, eller å
landet vid de tillfällen, som i samma §:s 2:dra mom. ornförmälas, ege vederbörande myn¬
dighet jemväl att derom meddela föreskrift.
§ (27) ny 28.
Under sön- eller helgedag må ej bränvin, som är föryltradt genom parti- eller
minuthandel, till köpare utmätas eller utlemnas.
Under gudstjenst skall ulskänkningsslälle alltid vara tillslängdl.
20 Expedilious-Ulskotiets Förslag lill underd. Skrifvelse l\:o 156.
På landet vare å sön- eller helgedag all annan utskänkning förbjuden än på
gäslgifvaregårdar vid måltider till resande, derest Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej,
på grund af särskilda omständigheter, undantag meddelat.
§ (33) ny 34.
Byte af bränvin mot bränvin eller andra varor äfvensom utlåning' af bränvin
vare lika med branvinsförsätfning ansedd.
§ (35) ny 36.
Då bränvin sändes med .fartyg saltsjövägen, hör tullförpassning bränvinet åt¬
följa samt kärlen med tullförsegling vara försedda, dock inbegripes icke härunder skepps¬
besättningens förråd, räknadt till 2 kannor på man.
Förpassning å bränvin må ej af tullkammare utfärdas, innan afsändaren aflem-
nat tillverkarens, under edlig förpligtelse utgifna, bevis, att bränvinet är af honom å
uppgifvet ställe tillverkadt.
Sådant bevis bör åtfölja bränvin då det, utan ali sändas saltsjövägen, föres
emellan inrikes orter i större parti än 60 kannor.
Vid införsel och transport af utländska brända eller distillerade spirituösa dryc¬
ker gälle hvad särskildt derom stadgas.
§ (36) 37.
Med undantag af den i § 35 meddelade föreskrift om bränvinets rening och
styrka, skall hvad i denna förordning är stadgadt om minuthandel med eller utskänk¬
ning af bränvin gälla äfven för andra brända eller distillerade, in- eller utländska, spiri¬
tuösa drycker, äfvensom för drycker, hvilka äro dermed tillagade.
§ (37) 38.
A gästgifveri, der rörelsen är mellan flere åboer fördelad, skall en, al krono¬
betjent påtecknad, uppgift om den tid, hvardera åboen är lill bränvinsutskänkning be¬
rättigad, vara anslagen hus den, sorn för tillfället försäljningsrätten utöfvar, och hos
honom, under samma tid, jemväl skylt vara anbragt, på sätt i § 39 föreskrifves.
§ (42) 43.
Ölverträdes förbud, som i § 27 gifvet är, vare lag som i § 41 sägs.
§ (44) 45.
Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin å annat ställe, än
dertill uppgifvet är, eller tillåter den, som icke är till utskänkning berättigad, att, då
han i parti eller genom minuthandel säljer bränvin, något af del sålda på försäljnings¬
stället förläres, eller afhemtas i mindre belopp än han är beriit/igad all föryttra, el-
Expeditions-Utskott.ets Förslag lill underd. Skrifvelse J\':o '156. 21
ler för bry ler sig den, som till minuthandel med eller utskänkning af bränvin berättigad
är, mot § 25 mom. 1 eller 2, § 28 mom. 2 eller 3, eller § 31; bote lörsta gängen
från och med 15 till och med 30 R:dr, sami andra gången från 30 till och med 60
R:dr, och vare dessutom andra gången sin minuthandels- eller utskänkningsrätt förlustig.
Ofverträdes det förbud, som i § 25 moni. 3 gifvet är; vare bol första gången
från och med 15 till och med 30 R:dr, andra gången från 30 till och med 60 R:dr
samt tredje och följande gånger från 60 lill och med 120 R:dr. Del medförda brän-
vinel vare derjemte förbrutet. Säljes dervid mindre än 15 kannor; ansvare förbryta¬
ren tillika enligt § 41.
§ (45) 46.
Handlande, som mol § 32 sig förbryter, böle första) och andra gången enligt §
45 och håfve andra gången dessutom sin handelsrättighet förverkat.
§ (46) 47.
Förbrytelse mol § 4 inom. 2, § 22, § 28 mom. 1, § 29, 30, 35, 38, 39 eller
40, straffes med böter från och med 7 R:dr 50 öre lill och med 30 R:dr.
Då förbrytelse skett mot § 35, vare tillika det till salu hållna bränvin under¬
kastad! beslag och förbrutet.
§ (50) 51.
Underlåles vid transport af bränvin föreskrift, som i § 36 gifven är, dömes va¬
ran förbruten, derest egaren ej gitter visa, att hon är af inhemsk tillverkning eller
blifvit vederbörligen förtullad.
§ (52) 53.
Böter, som enligt § 41, 43, 44 eller 45 ådömas, skola, då tillgång brister, en¬
ligt 5 Kap. Straff-Balken till fängelse vid vatten och bröd förvandlas.
Böter, som eljest enligt denna författning ådömas, skola, i brist af tillgång, för¬
vandlas till fängelse sålunda, att mot böter
till och med 15 R:dr svara 7 dagar,
från 15 R:dr lill och med 37 R:dr 50 öre . 14 „
2 månader o. s. v.
37 R:dr 50 öre „ „ „ 75 R:dr
^5 „ „ „ „ 150 „
150 „ ,, ,, „ 225 „
225 „ „ „ „ 300 „
Ej må dock någon,
21
30
45
60
eller
år i fängelse hållas, ehvad belopp böterna må utgöra
arbete hållas.
för bristande tillgång till böter, mer än ett
Under fängelsetiden bör fången tili
§ (53) 54.
Då minuthandels- eller utskänkningsafgift jemte böter eldigt denna Förordning
ådömda blifvit, må, der tillgång till afgiften eller någon del deraf saknas, böterna ej
22 Expsditiotis-Ulskotlets Förslåg till underd. Skrifvelse J\’;o 157.
kunna med penningar gäldas, utan skall den sak fällde i stället undergå det straff, som
enligt § 53 mot böterne svarar.
§ (58) 59.
Rättighet att förbrytelse mot förordningen till åtal af allmän åklagare angifva,
tillkommer en hvar, utom barn emot föräldrar.
Å landet bör Socknenämnd och i stad stadens Äldste egna synnerlig uppmärk¬
samhet deråt, att sådane förbrytelser varda till åtal angifna.
Rättighet att verkställa beslag tillkomme de i § 58 moni. 1 oinlormälda all¬
männa åklagare. Reslag skall göras i två vittnens närvaro.
Nio tat.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 13 Okt. 1860.
Presle-Ståndet den lä — —
Borgare-Slåndel den IS — —
Bonde-Ståndet den lä — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i anledning a/ ifrågaställdt
ytterligare låneunderstöd för kyrkobyggnaden i Christine¬
hamn.
(Stats-Utsk:s Utlåt. N:o 105 och Mern. N:o 150 samt Först. Slats-Utsk:s Mein. N:o 196.)
S. A. K.
Sedan, uti en af E. K. Maj:ts Befallningshafvande i Wermlands Län till E. K.
Maj:t öfverlemnad skrift, Christinehamns Stads och Warnums Landsförsamlingar, hvilka
tillsammans utgöra ett pastorat, i underdånighet anhållit, att, med afseende på de stora
kostnader, uppgående till 288,016 R:dr R:mt, som bemälde församlingar fått vidkän¬
nas för uppförande af ny gemensam kyrka i Christinehamn, E. K Maj:t måtte lill
Ii ejie di lia:is-UtskällaIs Förslag lill ttuderd. Skrifvelse. JX:n 157.
23
Rikets nu församlade Ständer täckas aflåta nådig Proposition om anvisande åt försam-
lingarne af ett låneunderstöd å 75,000 R:dr nämnde mynt, att återbetalas, antingen, i
likhet med det lån sorn vid 1844 års riksdag blifvit för samma kyrkobyggnad beviljadt,
genom erläggande af 5 procent årligen, deraf 3 proc. såsom ränta och 2 proc. till
amortering af kapitalel, eller ock under iakttagande af de vilkor, Rikets Ständer kunde
komma alt för dylika lån bestämma, hvarvid likväl församlingarne framställt den ön¬
skan, att ifrågavarande lån måtte under de första åtta åren få ränte- och amorterings-
frilt innehafvas; så har E. K. Majit, i betraktande al de betydliga uppoffringar, Chri¬
stinehamns och Warnums församlingar för omförmälde nya kyrkobyggnad sig åtagit,
behagat, genom nådig Skrifvelse af den 17 November sistlidne år, meddela Rikets Stän¬
der berörde framställning, lill del afseende Rikets Ständer kunde finna sig föranlåtne
att derå fästa.
Med anledning häraf hafva Rikets Ständer till pröfning förehaft denna fråga
och dervid, bland annat, inhemta!, hurusom E. K. Majits och Rikets Kammar-kollegium
uti iufordradt utlåtande i ämnet underdånigsl anfört, att, då förenämnde församlingar,
ehuru, enligt lag och författningar, skyldige att sjellve bekosta uppbyggandet af sin
kyrka, redan af Slaten undfått ett icke obetydligt understöd för detta ändamål medelst
det amorteringslån å 37,500 Ridr, som dem vid 1844 års riksdag beviljades, samt den
utsträckning, som de gifvit företaget genom att utföra en högst dyrbar byggnad, hvar¬
ken borde antagas hafva skett ulan beräkning af förmågan alt bära dermed förenade
utgifter, eller finge betraktas såsom eli skäl för Slaten att till församlingarnes fördel
underkasta sig de ytterligare uppoffringar, hvilka ifrågavarande underdåniga ansökning
alsåge, funne Kollegium sig icke kunna å densamma tillstyrka nådigt bifall; och som
Rikets Ständer i allo delat den af Kammar-kollegium sålunda yttrade åsigt, hafva Ri¬
kets Ständer icke funnit skäl att något ytterligare understöd i anledning af herörde an¬
sökning bevilja; hvilket Rikets Ständer få hos E. K. Majit i underdånighet anmäla;
framhärdande etc.
Stockholm den 15 Oktober 1860.
24 Expeditions- IJ Isko t tels Förslag till under d. Skri frelse N:o 158.
\:o l&H.
Uppläs! och godkänd! hos Ridd. oell Adeln den 13 Okl. ll!(io.
Preste-Slcåndet den 15 — —
Borgare-Slåndet den 15 — —
Bonde-Slånde! den 15 ■— —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående anslag till upp¬
förande af åtskilliga nya byggnader vid Ultuna Landt¬
bruks-Institut.
(Stats-Utskis Uti. N:o 190.)
S. A. K.
Af del inför E. K. Majit i Stats-rådet den 14 Oktober sistlidna år öfver Civil¬
ärenden förda protokoll, hvilket finnes vidfogadl E. K. Majlis nådiga Proposition an¬
gående Statsverkets tillstånd och behof, inhemtas, att redan den 29 Augusti nämnda
år till E. K. Majit inkommit och den 30 i samma månad till Landtbruks-Akademiens
Förvaltnings-kommittés utlåtande remitterats en underdånig framställning af Styrelsen för
Ultuna Landtbruks-lnstitul, innefattande anhållan, att E. K. Majit mätte hos Rikets Ständer,
bland annat, äska ett anslag för en gång af 170,000 Ridr, lill uppförande vid nämnde Institut
af dels en större stenhusbyggnad innehållande bostäder för Institutets elever och lärlingar,
undervisnings- och matsalar, sjukrum samt nytt kemiskt laboratorium, dels en ny byggnad
för så väl Kronans som Institutets egel schäferi, dels ock ett nytt stall lör 36 hästar och föl;
men som berörda underdåniga ansökning icke varit åtföljd al plan och kostnadsberäkning
öfver de tillämnade byggnaderna, hade E. K. Majit funnit någon framställning i ämnet till
Rikets Ständer i sammanhang med Irägan om reglering af utgifterna under Riksstatens
Sjette Hufvudtitel icke böra ega rum. Sedermera hade emellertid, enligt hvad E. K.
Majit uti till Rikets Ständer aflåten nådig Skrifvelse af den 9 sistlidne Mars meddelat,
Landt-
Expeditions-Utskottets Förslog till underd. S/triJve/se J\:o 158.
25
Landtbruks-Akademiens Förvaltnings-kommittée under den 18 Januari innevarande år
tili E. K. Maj:t i underdånighet afgifvil det från Kommittéen infordrade utlåtandet och
deruti förmält:
alt Kommittéer! den 8 förutgångne December fått från Styrelsen för Ultuna
Landtbruksinstitut emottaga ritningar och kostnadsförslag i afseende å de ifrågava¬
rande byggnaderna, hvilka, sedan, enligt hvad Styrelsen anmält, den ursprungliga pla¬
nen att i ett och samina hus inrymma både elever och lärlingar numera blifvit från¬
gången, skulle komma all bestå af:
l:o eli boningshus af tegel med lärosalar, laboratorier, hibliotheksruni, modell¬
kammare, rum för eleverna och den för dem nödiga ekonomien; varande kostnaden
för denna byggnad, jemte inredning samt inventarier i rummen och laboratorierna be¬
räknad till R:dr 10'.),236: 35.
2:0 eli boningshus af träd, med rum och undervisningssal för
lärlingarne, jemte bostad för rättaren; upptaget, med inberäkning af
•2,000 R:dr för möhler och inventarier, till „ 18.058: 64.
3=o ett stall al gråsten „ 18,957: 52.
4:o ett fårhus af dito „ 13,478: 96.
Tillsammans R:dr Runt 159,731: 47,
eller ett belopp, som med n „ 10,268: 53,
underslege den summa af R:dr Runt 170,000: —
hvilken förut af Styrelsen ansetts erforderlig;
att Kommittéen, vid granskning af de emottagna ritningarne till boningshusen,
funnit desamma i vissa delar tarfva rättelse, men alt, sedan Styrelsen, med ledning af
Kommittéens anmärkningar, låtit uppgöra och dill Kommittéen öfverlemna! ny ritning
till den större stenhusbyggnaden samt verkställt åtskilliga förändringar i ritningen lill
den för lärlingarne afsedda byggnaden af trä, Kommilléen emot de sålunda förändrade
ritningarne icke hade något att erinra ;
alt, ehuru äfven, i afseende å ritningarne till stall- och fårhus-byggnaderna fö¬
rekommit några små anmärkningar, Kommiltéen likväl, med hänsigt dertill alt de för¬
ändringar, som i följd deraf kunde vara behöfliga, icke vore af den natur, att de er¬
fordrade uppgörandet af nva ritningar eller medförde rubbning i kostnadsbeloppel,
samt Institutets Styrelse förklarat sig beredd att låta nämnde anmärkningar tjena till
ledning vid byggnadernas utförande, ansett sig icke behöfva närmare redogöra för
beskaffenheten af ifrågavarande anmärkningar; samt
att Kommittéen, vid granskning af kostnads-förslagen, funnit dels, alt åtskilliga
material- och arbetspris äfvensom kostnaden för inköp af möbler, blifvit nog högt upp¬
tagna, dels ock att besparingar i vissa andra uppgifna afseenden borde vid arbetets
utförande kunna lill vägabringas, genom hvilket allt hela kostnadssumman, i förslagen
beräknad till R.dr 159,731: 47,
syntes kunna minskas med „ 12,293: 55,
och således nedsättas till R:dr Runt 147,437: 92;
hvarförutan, derest det af Landtbruks-Akademien, uti underdånig skrifvelse den 10
September sistlidna år, förordade anslag till inrättande af en Agrikultur-kemisk Försöks¬
anstalt vid Institutet, hvarom jemväl sedermera förslag hos Rikets Ständer blifvit väckt,
skulle blifva beviljadt, endast 3,000 R:dr komme att erfordras af den för laborato¬
riernas inredning och förseende med apparater beräknade summa, 6,000 R:dr; äfven-
Bih. till R. St. Prot. 1859 Sf 1860. 10 Sami. 1 Afd. °2 Band. 4
25 Evp eili Höns-U ts kol tets Förslog lill underd. Skrifvelse l\:o 458.
som Förvallnings-kommitléen slutligen anmält, att då* enligt hvad Kommittéen både af
inkonme handlingar och genom å stället förrättade inspektioner erfarit, de tillämnade
nvbyggnaderna, hvartill ritningarne och kostnadslörslagen i underdånighet bifogats, vore
af behofvet högeligen påkallade, Kommittéen ausåge sig i det Svenska jordbiukets in¬
teresse böra förorda bifall ä Styrelsens ansökning om beredande af erforderligt anslag
till samina byggnaders uppförande; — och hade härefter Öfver-Intendenls-Embetet,
genom nådig remiss aubeläidt att angående de ifrågaställa byggnadsföretagen sig yttra,
under den 10 sistlidne Februari till E. K. Majit öfverlemna! och såsom sitt eget åbe¬
ropat ett af Arkitekten, Professoren m. m. C. G. Blom Carlsson, uppå anmodan, i
ämnet afgifvet yttrande, enligt hvilket nämnde Arkitekt icke haft något att erinra emot
de af Förvaltnings-kommittéen insända ritningarne, men deremot ansett kostnads-
summan för alla fyra byggnaderna, af uppgifna skäl, böra nedsättas.
Vid nådig pröfning af detta ärende, har E, K. Majit, med afseende å de före¬
slagna byggnadernas vigt för Landlbruks-Instilutets bringande i lulli ändamålsenligt skick,
och med särskildt fästad uppmärksamhet på de lör närvarande vid Ultuna befintliga
stall och fårhus-byggnadernas bristfälliga tillstånd, hvarigenom de, enligt hvad upplyst
blifvit, äro menliga för de derstädes förvarade djurens helsa, funnit sig, oaktadt bygg¬
naderna, enligt förslaget, kunde anses blifva af mera dyrbar beskaffenhet än behofvet
oundgängligen krälde, genom förevarande skrifvelse böra till Rikets Ständers pröfning
öfverlemna, huruvida tillgång lill det för ifrågavarande byggnader erforderliga anslag
måtte kunna beredas.
Sedan hos Rikets Ständer uppmärksamhet särskildt blifvit fästad derå, ali den
byggnad, deruti Rättare-lärlingarne för närvarande inrymdes, vore särdeles trång och
osund, så att den ej utan fara för deras helsa kunde längre bebos, hafva Rikets Stän¬
der detta ärende till afgörande förehaft; men i betraktande af de ansenliga arislags-
belopp, som vid detta riksmöte äro beviljade, och då Statsverkets tillgångar för nästa
statsregleringsperiod härigenom blifva i det närmaste medtagna, funnit sig icke kunna
anvisa medel för samtliga ifrågavarande byggnadsföretag. 1 följd häraf och då af den
nådiga Skrifvelsen, äfvensom af hvad i öfrigt hos Rikets Ständer förekommit, det synts
Rikets Ständer, som uppförandet af dels det för lärlingarne afsedda boningshus och
dels en ny byggnad för Schäferiet, i stället för det nu befintliga bristfälliga fårhuset,
skulle vara företrädesvis angeläget, hafva Rikets Ständer ansett sig böra anvisa de der¬
till erforderliga, jemförelsevis mindre betydliga belopp, nemligen 18,058 R:dr 64 öre
för den förra och 13,478 R:dr 96 öre för den sednare byggnaden eller en summa i
jemnt tal, af 31,540 R:dr, att, enligt E. K. Majlis nådiga disposition, från Riksgälds¬
kontoret utgå.
Hvilket Rikets Ständer skolat, till svar i ämnet, underdånigst anmäla; och fram¬
härda Rikets Ständer etc.
Stockholm den 15 Oktober 1860.
Expedit! o ti s- UIs ko t tels Förslag till unden!. Skrifvelse A’:o 7/5.9. 27
N:o 15».
Uppläst och godkänd! hos Kidd. och Adelil den 15 Okt. lafin.
Preste-Ståndet den 18 — —
Borgare-Ståndet den 18 — —
Bonde-Ståndet den 18 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående anslag af all¬
männa medel åt Kamereraren Cati Sandberg, för fort¬
farande vård och kompletterande af åtskilliga utaf ho¬
nom gjorda samlingar i Kärner al-väsendet.
(Stats-U(sk:s Ull. N:o 193.)
8. A. K.
Med erinran hurusom Rikets sednast församlade Ständer, jemte beviljande åfelt
anslag af 5,000 R:dr R:mt till inköp för Statens räkning af åtskilliga, Kamereraren
i Kammar-kollegium Carl Sandberg enskildt tillhöriga anteckningar rörande hvarjehanda
kamerala förhållanden inom Riket sedan äldre lider, tillika å Riksgälds-kontoret anvi¬
sat ett belopp af 1,500 R:dr, deraf, enligt E. K. Maj:ts disposition, ^ eller 500 R:dr
årligen skulle tilldelas bemälde Sandberg, emot det att han fortfarande bidroge till
nämnda samlingars förökande samt, under behörig kontroll, ordnade och vårdade det
hela, har hos Rikets Ständer förslag blifvit vackt, att, enär berörde samlingar fortfa¬
rande vore af Sandbergs vård i behof, likasom deras ytterligare fullsländigande tvifvels¬
utan önskvärdt, Rikets Ständer för sådant ändamål måtte, på sätt och med vilkor, som
vid nästlidne riksdag föreskrefvos, bevilja jemväl enahanda anslag, eller 500 R:dr för
hvartdera af åren 1861, 1862 och 1863; och som, enligt hvad Rikets Ständer inhem-
tat, Kammar-kollegium uti infordradt underdånigt utlåtande öfver Rikets Ständers vid
nyssnämnda riksdag i förevarande ämne till E. K. Maj:l aflåtna underdåniga skrifvelse,
bland annat, ansett det vara af stor vigt, att anslag blefve till dessa samlingars vidare
28
Exp editions- Ust ko t let v Förslag till underd. Skrifvelse J\:o 160.
fortsättning beviljadt, hafva Rikets Ständer, i likhet med hvad vid sistlidne riksdag ägde
rum, till E. K. Maj:ts nådiga disposition under nästa slatsreglerings-period anvisat en
summa af 1,500 R:dr att, på sätt och under vilkor, som E. K. Majt behagar före¬
skrifva, med eller 500 R:dr, årligen tilldelas Kamreraren Sandberg för vidare fort¬
sättning och vårdande af merberörda samlingar.
Hvilket Rikets Ständer skolat i underdånighet tillkännagifva ; och framhärda Ri¬
kets Ständer etc.
Stockholm den 15 Oktober 1860.
I¥:o 1«0.
Uppläs l oell godkSndt Ii os Ridd. och Adeln den 13 Olt. lere
Presle-Ståndet den 15 — —
Borgare-Slåndel den 15 — —
Bonde-Ståndet den 15 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående inskränkning
af rättigheten att hörda jord å landet.
(Lag-Utsk:s Ret. N:o 28 och Uti. N:o 49.)
S. A. K.
Likasom vid flera föregående riksdagar, hafva äfven vid den nu innevarande
framställningar blifvit hos Rikets Ständer gjorda om upphäfvande eller inskränkning
af den, enligt gällande lag, ännu qvarstående rättigheten alt börda jord å landet; va¬
rande såsom skäl härför hufvudsakligen anfördt, att bördsrätten numera sällan begag¬
nades utom af egennyttiga beräkningar, äfvensom att den medförde en osäkerhet i
egendoinsbesittning, som pä jordbruksnäringen utöfvade ett högst menligt inflytande;
Och då Rikets Ständer icke kunnat undgå att till en del erkänna giltigheten af dessa
Expeditions-Utskottets Förslug till anderd. Skrifvelse i\:o 160. 29
skäl, men likväl funnit betänkligt att helt och hållet upphäfva en institution, hvilken
ännu torde ega ett icke ringa stöd i det allmänna tänkesättet och sorn dessutom bidra¬
ger att bibehålla såsom sjelfegande del egentligen jordbrukande ståndet, hafva Rikets
Ständer, som ansett de antydda missbruken och olägenheterna kunna i väsendtlig mån
minskas genom en inskränkning i bördemännens antal, hvarigenom färre bördstvister
komma att uppstå och köparen sättes i tillfälle att lättare bereda sig bördemans afsä¬
gelse af hans anspråk, för sin del beslutat,
nit, med lindring af 1 § saint 3 § 1 inom. af 6 Kapitlet. Jorda-Balken och
upphöfv un de af Kongl. Resolutionen den 15 September 1756, berörde lagrum skola
erhålla följande förändrade lydelse:
8 '/•
” Bör deman uro säljarens burn och bröst arfvingar, så liinue de till öro; så
ock syskon och dessas barn. Den sorn med säljaren å fäderna skyld är, må dock
ej börda hans mödernes jord, ej eller den sorn å möderne skyld är. hans fädernes
jord; och, vare hörd ej eller tillåten, der jord säljes till hördeman.”
§ 3 morn. 1.
"Ar jord till annan än bondeman så/d och tvista män om företräde lill börd
deraf, vare den närmare all lösa i börd som närmare är all taga arf, allt efter som
i 2 och 3 Kapitlen Arfda-Balken sagdl är.”
Hvilket Rikets Ständer få hos E. K. Maj:t i underdånighet anmäla; framhär¬
dande etc.
Stockholm den 15 Oktober 1860.
30
Empeditiom- Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse l\T:o 181.
\0 161.
Uppläst neli godkåndl hos Ridd. och Adelli den 15 Okl. ISKO.
Preste-Si andel den lä — —
Borgare-Ståndet den lä — —
Bonde-Ståndet den lä — —
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angående ny lag om tio¬
årig preskription och om årsstämning.
(Lag-lltsk:s Bel. N:o 34 och Ull. N:o 50.)
S. A. K.
Emot såväl nuvarande lagstiftning angående tioårig preskription sota gällande
stadganden om årsstämning hafva ganska befogade anmärkningar ofta blifvit framställda.
I afseende på den tioåriga preskriptionen har förnämligast blifvit öfverklagadt, alt, en¬
ligt hvad lor närvarande är stadgadt, en anmälan inför någon domstol eller E. K.
Majlis Befallningshafvande, hvar som helst inom Riket, är, utan alt gäldenären ens be-
liöfver derom ega den ringaste aning, tillfylleslgörande för att bevara ett äldre for¬
dringsanspråk. Den osäkerhet och våda för rättstillståndet, som häraf kan uppstå, är
äfven lätt all inse, då man besinnar svårigheten att under en längre tid hålla tillgäng¬
lig den bevisning, hvaraf ogillandet af ett anställd! kraf beror. Dessa olägenheter för¬
anledde ock Rikets Ständer vid 1853—1854 års riksdag alt för sin del besluta en ny
författning om tioårig preskription, hvilken hufvudsakligen var hemtad frän 17 Kap. i
Lag-Beredningens förslag till Handels-Balk. Åtskilliga afvikelse!' derifrån voro dock
gjorda, och, sedan inom E. K. Maj:ts Högste Domstol, vid granskning af författningen,
åtskilliga ledamöter deremot framställt anmärkningar, fann Ii. K. Majit sig icke kunna
derå meddela stadfästelse. — Beträffande åter årsstämningen, har mot derom gällande
stadganden hufvudsakligen blifvit erinradt, dels att, ehuru det för en testamentstagare,
lika väl som för efterlefvande make eller arfvingar, kunde vara af vigt att erhålla den
Expeditions-11 tsholtels Förslag lill underd. Skrifvelse N:o i64.
M
derigenom åsyftade säkerhet, att ej okända fordringar skulle framdeles vppas, testa¬
mentstagare likväl ej vore medgifvet att begära utfärdande af årsstämning å testators
borgenärer, dels ock att, ehuru ändamålet med denna stämning endast vore, att erhålla
säker kännedom om dem som hade fordringsanspråk emot boet. kände borgenärer lik¬
väl, för bevarande af sin furdringsrätl, hade sig ålagdt besväret alt å den i stämnin¬
gen utsatta inställelsedag sina fordringar anmäla.
Dessutom har man stundom rönt olägenheterna af en annan brist, gemensam
för lagstiftningen om den tioåriga preskriptionen oell den ettåriga, som genom års-
slämning vinnes, nemligen saknaden af ett medgifvande för gäldenär att genom rätte¬
gång drifva en person, hvilken tillkännagifva! sig såsom borgenär, att sitt fordrings¬
anspråk styrka, eller ock lå detta anspråk ogilladI. Saknaden af ett sådant stadgande
medför isynnerhet olägenheter för sterbhusdelegare, enär det sålunda är en möjlighet
för en hvar att genom en föregifven fordran, med hvars utsökande dock kan dröjas
huru länge som helst, men om hvars riktighet eller oriktighet slerbhusdelegarne likväl
ej kunna ega kännedom, hälla desse i mångårig ovisshet och försvåra boels utredning.
Då nu stadgandena om årsstämning hittills haft sin plats i Konkurslagen, dit de
likväl, såsom utgörande en ren preskriptionslag, icke rätteligen bort hänföras, har der¬
af varit en följd, att den Kommitté, som, i enlighet med Rikets sednast församlade
Ständers hemställan, bief af E. K. Majit nedsatt för atl utarbeta förslag till Konkurs¬
lag samt förändrad lagstiftning i andra dermed sammanhang egande ämnen, jemväl
mäst öfverse stadgandena om årsstämning; och som dessa stadganden bilda en afdel¬
ning af lagstiftningen 0111 preskription för fordringar hos enskilde, hafva Kommitlerada
äfven funnit sig föranlätne att företaga den af behofvet påkallade revisionen af före¬
skrifterna om tio-årig preskription; hvadan ock bland de af Kommitterade sistlidet år
till E. K. Majit öfverlemnade förfaltningsförslag finnes upptaget: ”Förslag lill Förord¬
ning om tioårig preskription och om årsstämning.”
Detta förslag, om hvars antagande vid innevarande riksdag framställning blifvit
gjord, hafva Rikets Ständer, med anledning deraf, till granskning nu förehaft och der¬
vid funnit detsamma, såsom Kommitterade ock angifvit, vara hufvudsakligen hemtadl
från 17 Kap. i Lag-Beredningens förslag till Handefs-Balk, hvarjemte Rikets Ständer,
som egt tillgång till Högste Domstolens protokoll öfver granskningen af förutnämnda,
utaf 1854 års Ständer beslutade författning, inhemtat, alt de anmärkningar, hvartill
denna kunde anses gifva skälig anledning, icke inträffa på Kommitterades förslag; och
hafva de brister, som, på sätt ofvan är nämndt, funnits vidlåda ifrågavarande lagstift¬
ning, blifvit genom samma förslag afhjelpta. De bestämmelser förslaget i öfrigt inne¬
håller, synas vara nödiga dels för alt förekomma den osäkerhet och skiljaktighet, som
i särskilda läll vid bedömande af preskriptions-frågor inom lagskipningen uppenbarats,
dels ock för att jemväl i öfrigt gifva nödig fullständighet åt denna del af lagstiftningen.
Rikets Stander hafva derföre, med undanlag endast af några få redaklions-
jemkuingar och förtydliganden samt med omförmälan i ingressen om upphäfvande jem¬
väl af Kongl. Kungörelsen den 19 Augusti 1802, oförändradt antagit omförmälda för¬
slag, och alltså, i enlighet härmed, för sin del beslutat en författning om tioårig pre¬
skription och örn årsstämning af följande innehåll:
’Med upphäfvande af 9 Kap. § Hand e/s- Balken, sådan den lyder i Kongl.
Förordningen den 13 Juni 4800, Kongl. Kungörelsen, angående den tid, inom hvilken
Kronans fordringar hos enskilde, och enskildes hos Kronan, böra krä/vas och tilt be¬
talning uppgifvas, den 19 Augusti 4802, Kongl. Kungörelsen, angående tillämpning
of ilen för fordringars gällande bestämda tid, äfven för sådana fordringar, sorn ge-
n
Expeditions-Utkottets Förslag till anderd. Skrifvelse Nto 46'!.
nom dom eller utslag blifvit fastställda, den 21 Mars 1835, samt 9 Kap. Konkurs-
Lagen den 12 Mars 1830, förordnas som föijer:
§ *•
Hvar, sorn har fordran hos annan i penningar, eller hvad det är, skall den
genom stämning eller lagsökning, eller eljest skriftligen eller muntligen, hos galde-
nären kräfva inom tio är från den dag, dä skuldebref eller annan handling, hvarå
fordran grundad är, gafs eller fordringen annorledes tillkom; och vare fordringens
lillkännagifvande hos gäldenären lika ansedt, som hade kraf skett: är fordran ej
till betalning förfallen så tidigt, att den inom 10 år sökas eller kräfvas kan : du
skall borgenär, inom sagda tids förlopp, gäldenären derom erinra. Vare ock bor¬
genär skyldig att, så tänge hans Jurdran sedan inriestår, den ånyo bevaka, som nu
sagdt är, inom hvart tionde år ifrån den dag, då sista bevakningen skedde.
Har den, hos hvilken fordran genom kraf eller erinran bevakas skall, blifvit
i sådant ändamål, å tre särskilda dagar af tionde året, sökt i sitt hemvist, men ej
kunnat träffas; gifve borgenär Jordringen an hos domstol eller Honungens Befall¬
ningshafvande, och läte bevis deröfver i allmänna tidningarna införas tre gånger,
minst fjorton dagar emellan hvarje gång, och Järsta gången inom tionde årets slut.
Ar borgenären ej velerligt, om eller hvar gäldenären eger hemvist inom Riket;
dä må ock fordringen hos domstol eller Konungens Befallningshafvande angifvas och
beviset deröfver i tidningarna införas, inom tid som nu sagd är.
§ 2-
Försummar borgenär att fordran bevaka efter hvad i 1 § skifs; håfve sin
talan emot gäldenären förlorat.
§ 5.
A /'betalning å hufvudstol elter räntebetalning, sorn af gäldenär, eller med
hans vetskap, gjord är, så ock annat gäldenärs erkännande aj fordringens tillvaro,
gäfle såsom hade fordringen hos honom bevakad blifvit. Inteckningsforny else håfve
ock lika verkan emot egare af den intecknade egendomen: vill borgenären hålla ta¬
lan emot annan öppen; bevake då sin fordran emot denne såsom i 1 § sägs.
§ 4.
Nu har gäldenär blifvit för fordran lagsökl: fastställts fordringen genom
dom eller utslag; varde tid att den sedan efter 1 § bevaka räknad från det domen
eller utslaget gafs, der ej verkställighet derå kommer innan den lid ute är: har lag¬
sökningen afsladnat och, sedan gäldenären sist hördes eller lill hörande kallades, dea
i 1 % utsatta tid förflutit, och visas det ej, alt fordringen blifvit under den lid så
bevakad, som i samma § stigs; då vare, till kr af rättens bibehållande, den lag¬
sökning emot gäldenären utan verkan: samma lag vare, då dom eller utslag fallit,
hvarom kungörelse skall gäldenären meddelas, der ej sådan kungörelse sker eller for¬
dringen efter 1 § bevakas, inom tid, som der stadgas, räknad från del gäldenären
sist. hördes eller lill hörande kallades.
§ 5.
liep editions- U isko t le Is Förslug till underd. Skrifvelse IS:o 461.
33
§ 5.
Aro flem gäldenärer, de der, en för alla och allo för en, betalningsskyldighet
sig iklädt, och försummar borgenär att, sin fordran hos någondera bevaka efter 1
§; vare de andre ej skyldige att gälda hvar mer, än sin del efter hvfvudtalet: upp¬
kommer brist hos någondera; varde den lika fördelad emellan de öfriga, sorn för¬
bindelsen sig iklädt, och falle borgenär den del till last, sorn gäldas skolat af den,
han låtit blifva ansvarigheten qvitt. Har borgenär rinder tionde året fått sin fordran
hos någondera gäldenären ut; du ege denne, inom ett år sedan fordringen •'ulden
bl ef, sin rätt bevaka hos de andra, af hvilka ersättning bör utgå, för hvad han öf¬
ver egen del betalt.
§ 6.
Vill den, hos hvilken fordran blifvit genom kraf utom Hätta eller genom er¬
inran bevakad efter 4 %, ej afbida borgenärs lagsökning; stånda honom fritt alt, ge¬
nom sakens instämmande till domstol, äska fordring srättens pröfning.
§ 7.
Har gäldenär g en fordran hos borgenär; ege rätt alt sin skuld deremot qvitta,
ändå att han den genfordran ej så bevakat, som i 4 § stigs; var tiden lill genfor¬
dringens bevakning ute, när den i hans hand kom eller när han tilt borgenären
skyldig bie/; ege qvittningsrätt ej rum.
§ 8.
Ej vare borgenär, den der har gods såsom pant eller eljest, under panträtt i
handom, pligtig att gifva det gods ut, innan fordran, hvarför han panträtt deri
eger, honom gulden varder, ändå att den fordran ej blifvit efter 4 § bevakad: öfver-
skjuler fordringen godsets värde-, gatte för bevakandet af det öfverskott hvad om
fordran stadgadt är.
§ 9.
Nu vill eflerlefvande make, arfvinge eller testamentstagare, sedan laga boupp¬
teckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; ege då att hos Häl¬
len, hvarunder boel i konkursmål hörer, begära kallelse å dess okända borgenärer,
och gifve in förteckning på alla dem, sorn veterlign äro.
§ 40.
Varda makar i äktenskapet skilda;
eller upplöses bolag, antingen sådant, hvarom i 45 Kap. Handels- Ha Ike?) förmii-
les, eller annat, sorn, enligt hvad särskildt är stadgadt, allmänt kungjord t varit;
eller varder myndig person under förmyndare ställd;
då må ock kallelse å okända borgenärer så sökas, som i 9 § sagdt är.
Hih. till I! St. Prat. 4859 j 4860. 40 Sami. 4 Afd. 2 Hand. 5
34 Expeditions-Utskottets Förslug till underd. Skrifvelse I\:o i61.
§ n.
Då kallelse är så sökt, sorn i 9 § sägs; utförde Rätten offentlig stämning å
okända borgenärer, att sist före klockan tolf å viss dag, näst efter ett år, gifva sina
fordringar skriftligen eller muntligen an: år boet å landet, och äskås ej urtima ting;
då må inställelsen utsättas till del lagtima ting, sorn näst efter ett år infaller. Stäm¬
ningen varde å Rättens dörr anslagen ett år före inställelsedagen och i allmänna tid¬
ningarna kungjord tre gånger, första gången tio och tredje gången sist fyra månader
innan den dag inträffar. Kronans ombudsman i orten och alla inländska borgenärer,
som å den i 9 % omförmälda förteckning upptagna äro, skola om stämningen särskildt
underrättas; och foge Rätten eller Domaren anstalt, att sådan underrättelse varder,
mimst en månad före inställelsedagen meddelad.
§ 12.
Uraktlåter borgenär, den der ej finnes upptagen å omförmälda förteckning, att
sin fordran å den i årsstämningen utsatta inställelsedag angifva, och har han den ej
heller förut angifvit; håfve sin talan förlorat emot gäldenär, som ej visas hafva före
inställelsetiden egt, eller å nämnda tid erhållit, vetskap om fordringens tillvaro: och
vare gäldenär, som för sådan fordran sökes, pligtig, der borgenär det äskar, med ed
betyga, att den fordran ej var honom känd före inställelsetidens utgång: brister hav
åt eden, eller styrkes annorledes, att han om fordringen egt kunskap som sagdt är;
betale då sin andel i gälden.
Är årsstämning af förmyndare tagen för person, som till myndiga år kommit,
men blifvit under förmyndare ställd; då håfve ock borgenär, hvarom nu nämdt är, sin
talan förlorat, der ej förmyndaren visas hafva om fordringen egt eller erhållit vetskap,
såsom förut är sagdt.
§ 13.
Äro flera gäldenärer, de der, en för alla och alla för en, betalningsskyldighet
sig iklädt, och har årsstämning å någonderas borgenärer ågott; då ege hvar af de
andra gäldenärerna, lika med borgenären, att fordringen bevaka, ändå att dm ej blifvit
förut hos någondera utsökt.
§ Il-
Är fast egendom för borgenärs fordran intecknad, eller har han lös egendom
såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han betalning ur egendomen,
ändå att han ej, efter årsstämning. sin fordran angifven. Om rätt till qvittning för
genfordran vare ock lag som i 7 § sägs, ändå att den fordran ej blifvit efter års¬
stämning angifven.
§ 15-
Utan hinder af årsstämning må borgenär under anslagstiden sin fordran utsöka,
§ 16.
Utsöker ej borgenär sin fordran då årsstämning utfärdad blifvit; håfve gälde¬
när, sedan inställelsedagen förbi är, dm rätt, som i 6 % stadgas.
Kxpeditions-Utskotti:ts Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 464. 35
§ 17.
Varder egendom till konkurs afträdd före inställelsedag, som i årsstämning ut¬
satt är, och har borgenär, före nämnda dag, till Rätten eller Domaren gifvit bevak-
ningsinlaga i konkursen in, gå sätt i Konkurs-lagen stadgas; vare ej pligtig att sin
sålunda bevakade fordran jemväl efter årsstämningen anmäla.
§ 18.
Hvad om gäldenär i denna Förordning sägs, gälle äfven om löftesman i allt
hvad deraf å honom lämpas kan.
§ 19.
1 andra fall, än det, som i 11 § sägs, då i lag eller särskild författning nå¬
gons rätt och talan är inskränkt inom kortare tid än tio år, rätte han sig derefter.
Vare ock gällande hvad särskildt är stadgadt om preskription för fordringar,
som grunda sig å redogörares uppbörd af allmänna medel.
§ 20.
För fordran hos bank eller allmänt penningeverk, efter sedel eller annan lö¬
pande förbindelse, som tryckt eller graverad utgifves, gälle ej hvad om tioårig preskrip¬
tion eller bevakning efter årsstämning nu sagdt är, utan tände till efterrättelse hvad
derom särskildt är stadgadt. Samma lag vare angående medel som blifvit insalta i
Landtränteri, i Rikets Ständers Bank eller Riksgäldskontor, eller under annan all¬
män vård.
Denna förordning skall icke blifva gällande \ mål, som göras anhängiga före
utgången af December månad nästkommande år. (Aret efter det, hvarunder förord¬
ningen utfärdas.)"
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 15 Oktober 1860.
m
Expeditions-l] Iskottets Förslag (ill underd. Skrifvelse N:o 162.
Vo 169.
Uppläst och godkändl hos Ridd. oell Adeln den 13 Oktober 1860.
Preste-Ståndet den IS — —
Borgare-Ståndet den IS — —
Bonde-Ståndet den IS — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående förändrade före¬
skrifter i afseende på tillsynen öfver förmyndares för¬
valtning af omyndigs egendom.
(Lag-Utskottets Betänkande N:o 37 och Meni. N:o 52.)
S. A. K.
Sedan erfarenheten länge ådagalagt behofvet af mera omfattande åtgärder från
det allmännas sida i afseende på vården af omyndigas rätt, blef genom Kongl. Förord¬
ningen den 19 Maj 1845 stadgadt, att stad, socken och härad skulle ”ega” utse gode
män, en eller flere, att hafva tillsyn öfver förvaltningen af dithörande omyndigas egen¬
dom, och utöfva enahanda granskningsrält, som vore närmaste Iränder tillagd; men då
det sedermera visat sig, att berörda stadgande icke varit tillfyllestgörande för befräm¬
jande af det dermed afsedda ändamål, hvadan ock redan bos Rikets åren 1850 och 1851
församlade Ständer fråga väcktes om ytterligare ordnande af förmyndareväsendet, hafva
vid innevarande riksdag framställningar i enahanda ämne blifvit hos Rikets Ständer
gjorda, dervid bland annat bemställls, att Rikets Ständer måtte för sin del antaga det
förslag till Författning i sådant afseende, hvilket af särskilde Kommitlerade för utarbe¬
tande af ny Konkurslag m. m. blifvit till E. K. Majit afgifvet.
Då Rikets Ständer, med anledning häraf, nu till pröfning förehaft della ärende,
hafva Rikets Ständer, i likhet med hvad i ofvanberörde framställningar jemväl blifvit
anfördi, funnit rättssäkerheten för de omyndiga i afseende å förvaltningen af deras
egendom, ingalunda vara betryggad genom nu gällande lagstiftning och riktigheten af
denna åsigt torde beklagligen af den dagliga erfarenheten bestyrkas. Förändrade före¬
Expeditions-Utskottets Förslag till anderd. Siri frel se 3 :o 1(i2.
37
skrifter äro således af nöden, och Rikets Stander tveka icke att dervid utgå från den
redan i 1845 års omförmälde författning antydda och med utvecklingen af vårt sam¬
hällsskick i öfrigt jemväl öfverensstämmande grundsats, att uppdraga tillsynen öfver för-
myndarevården åt kommunerna. Men hvad genom nyssnämnde förordning var för kom¬
munerna en rättighet, hafva Rikets Ständer ansett böra förvandlas till en pligt och
äfven omfånget för kommunernas verksamhet härutinnan hafva Rikets Ständer trott
böra utvidgas. Detta öfverensstämmer ock med de af Kommitterade i ofvanberörda
förslag antagna grunder, och innehållet af samma förslag har äfven blifvit af Rikets
Ständer hufvudsakligen gilladt. Då emedlertid, enligt nämnda förslag, tillsynen öfver
förmynderskap skulle, uppdragas i stad åt Gode Män och på landet åt Sockennämnden,
har hos Rikets Ständer jemväl blifvit ifrågaslälldt, att särskilde gode mön borde kunna
äfven å landet tillsättas. Nu är det visserligen ä ena sidan sanni, att Sockennämnderna
utvecklat en verksamhet och vunnit en betydelse, som de icke egde i början af sin
tillvaro, äfvensom att de jemväl visat interesse för vården af dens angelägenheter, som
de ansett icke kunna sjelf råda öfver sitt gods, i så måtto, alt de icke sällan hos Hä¬
radsrätterna yrkal personers försättande i omyndighetstillstånd, hvarförutan jemväl bör
erinras, att brist på lid och arbetskrafter för dessa myndigheter icke gerna kan förut¬
sättas, enär, enligt Förordningen om Socknenämnder, antalet al ledamöter i desamma
är obegränsadt, och de jemväl ega rätt alt fördela sig på afdelningar för handläggning
af särskilda mål, så att intet hinder finnes i lag för en Sockennämnd att, om tillsynen
öfver förmynderskap skulle den åläggas, öfverlemna bestyret dermed ät en särskild af¬
delning af Nämnden. Men å andra sidan får det ej heller förgätas, alt man utgår just
från den äsigten alt gifva kommunerna så stor frihet som möjligt att ordna sin ifråga¬
varande verksamhet efter olika förhållandens kraf, och alt någonstädes omständigheter
kunna inträffa, hvilka göra det för en socken önskvärdare att fä tillsätta särskilde gode
män för inseende öfver förmyndarevården, än alt uppdraga detta åt Sockennämnderna.
Rikets Ständer hafva derföre funnit lämpligast, alt förordnande af gode män varder
medgifvet äfven å landet, men att, om gode män der ej äro valde, tillsynen öfver för¬
myndarevården bör åligga Sockennämnden; hvarjemte Rikets Ständer ansett, alt flere
socknar böra få om gemensamme gode män sig förena.
1 enlighet härmed och i närmaste öfverensstämmelse i öfrigt med Kommitterades
förslag, hafva Rikets Ständer alltså för sin del beslutat en författning angående tillsyn
å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, så lydande:
''Med upphäfvande af 23 kap. 1 § Ärfda-Balken, sådan den lyder i Kongl.
Förordningen deri 19 Maj 1835, äfvensom af 2 § i samma kapitel, stadgas sorn
föijer:
§ !■
Förmynderskap staude under vårdnad af den Rätt, hvarunder den omyndigas
fader, der han död är, vid dödsfallet lydi elter, om han lefver, sitt hemvist häfver:
lefver fader, men är annan lill förmyndare förordnad, eller har den, som uppnått
myndiga år, blijvii under förmyndare ställd; hjde förmynderskapet under den Rätt,
som förmyndare furordnat.
Finner, i följd af gjord framställning, Rätten skäl vara för handen, att vård¬
naden af förmynderskap öfveiflytias å den Rätt, hvarunder den omyndiga har sitt
hemvist; meddele derom beslut och gifve det den andra Rätten tillkänna: beha!le dock,
till dess det skeft, den vårdnad, sorn sagd är.
lixpadilions- (Jtskottels Förslug till underd. Skrifvelse N:n 162.
S 2.
Rätten i stud och Domaren ii hindel hålle öfver förmynderskap särskild för¬
teckning, utvisande de omyndigas födelseår samt förmyndares namn och hemvist.
S 5.
Stad välje Gode Män, en eller flera, att hafva tillsyn å förmynderskap inom
staden; och åligg c Magistraten att otti valet besörja. A landet ege socken, eller
flera socknar gemensamt, alt Gode. Män, som sagdl är, för tillsynen af förmynderskap
utse: sker del ej; höre sådan tillsyn Sockennämnden till.
Då God Man vald är, varde det Rätten eller Domaren tiltkånnayifvel.
§ 4.
Förmyndare skall, för hvart år, afsluta räkning öfver allt det han hur om
händer, med uppgift af den säkerhet, hvaremot deri omyndigas reda penningar ut¬
satta äro, och ingifva,, vid början af följande år, den räkning, jemte ett utdrag derur,
innehållande summarisk uppgift af den omyndigas behållning, så i fast sorn i lös
egendom, tilt Gode Männen eller Sockennämnden. Det utdrag, hvarom nu sagdt är,
skall, försedt med Gode Männens etter Sockennämndens intyg, att förmyndareräkning
jemväl aflemnad blifvit, till förmyndaren återställas och af honom ingi/vas i stad lill
Rätlens Ordförande eller den, som å Rättens vägnar handlingar emottaga bör, före
den 1 September, och å landet till Domhafvanden före eller sednast å första rätte-
gångsdagen af sisla tinget året näst efter det, då räkningen afs/utas bort, eller,
der allenast ett ting om året hålles, före slutet af samma ting. Sker del ej ; före¬
lägga. Rällen förmyndaren, vid lämpligt vite, att sin om förmälde skyldighet fullgöra,
och färjare i öfrigt efter omständigheterna.
Ofver hvad sålunda förekommit, skull anmärkning göras i den förteckning,
hvarom ofvan är stadgadt.
§ 5.
Gode Män eller Sockennämnd åligge, att inkommen förmyndareräkning gran¬
ska och, om de finna att förmyndare den omyndigas egendom ej rätteligen förvaltat,
derom skyndsamligen göra anmälan hos Rätten, som af omständigheterna pröfvar,
huruvida annan förmyndare förordnas må. Anse Gode Män eller Sockennämnd nö¬
digt, att förmyndaren lennar inteckning eller annan säkerhet för de medel, sorn hos
honom innestå; anmäle det ock för Rätten; och förordne derom Rätten, efter för¬
myndarens hörande, såsom nödigt och skäligt pröfvas.
§ 6.
Dea omyndigas fränden ege att hos Gode Män eller Sockennämnd taga del af
förmyndareräkning; och ege. de i afseende derå samma rätt, sorn i 5 % omförmäles.
Ar omyndig till de år kommen, all han sjelf finna kan, del förmyndaren ej väl hans
egendom förvaltar; slände ock honom fritt att del hos Rätten angifva.
Expeditions-Utskottets Förslog till underd. Skrifvelse N:o 163. 39
§ 7.
Till Gode. Män eller Sockennämnd varde, såsom arfvode, af förmyndare inbe¬
taldI ett för hundrade af den »myndigas räntor eller inkomster.
§ 8.
I afseende ä de förmynderskap, som öro under Hofrätts vårdnad, galle för
Hofrätt hvad här ofvan blifvit om annan Rätt eller Domaren ä landet stadgadt.
§ 9.
Der Förmyndarekammare finnes, lände hrad derom särskildt stadgadt är lill
efterrättelse''.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 15 Oktober 1860.
Xio 1«3.
IJppläsl och godkändl hos Ridd. och Adeln den 13 Okl. 18«o.
Presle-Ståndel den 15 — —
Borgare-Ståndet den 18 — —
Bonde-Ståndet den 15 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i fråga om utfärdande
af en författning angående vård eif död mans bo.
(Lag-Utskottets Betänkande N:o 42.)
S. A. K.
1 anledning af den hos Rikets Ständer gjorda framställning om antagande af
del utaf särskilde Kommitterade utarbetade förslag till Konkurslag och till förändrad
lagstiftning i öfriga dermed sammanhängande ämnen, hafva Rikets Ständer till pröfning
40 Expeditions-Ulskottels Förslag lill underd. SAri/velse l\':o 465.
jemväl förehaft ett af bemälde Kommitlerade uppgjordt ”Förslag till Förordning an¬
gående vård af död mans bo, då efterlefvaode maka eller närmaste arfvinge ej när är”.
Vid öfvervägande af denna fråga hafva Rikets Ständer funnit nu gällande lag¬
stiftning i berörda afseende högst ofullständig, enär de stadganden i 9 kapitlet Ärfda-
Balken, som möjligen skulle kunna hit hänföras, icke uttryckligen handla om annat än
skyldigheten att uppgifva egendomen till uppteckning och att riktigheten af denna upp¬
gift besvärja. Saknaden af sådana föreskrifter, som de nu i fråga ställda, är dock högst
vådlig såväl för frånvarande sterbhusdelegares. som för boets borgenärers rätt; och före¬
nämnde Kommitterade hade derföre äfven utarbetat omförmälda författningslÖrslag med
hänsigt jemväl till den af Kommitterade i deras förslag till förordning om ur¬
arfvagörelse intagna grundsats, alt närmaste arfvinge skulle, äfven utan lönnlig urarfva¬
görelse, kunna vinna befrielse från den dödes gäld, i det fall all han med dess bo ej
tagit befattning, hvarigenom det blef nödigt alt tillse, det borgenärer egde säkrare ga¬
rantier, än gällande lag medgaf, mot förskingring af den dödes bo. Rikets Ständer
hafva ock funnit de i sådant hänseende uppställda garantierna ändamålsenliga; och som
desamma jemväl måste anses betryggande för sterbhusdelegarne sjellve, utan afseende
derpå om boet är belastadt med gäld eller icke, halva Rikets Ständer, i enlighet med
Kommilterades förslag, för sin del beslutat en Författning angående vård af dödmans
bo, af följande innehåll:
”Såsom, tillägg till hvad Lagen i 9 kap. Ärfda-Balken stadgar, angående egen¬
doms upptecknande efter död man, förordnas som följer:
§ 1-
När dödsfall timar, ligge vårdnaden om boet å efterlefvande make eller när¬
maste arfvinge. Är ej någon af dem när, eller i stånd att sadan vårdnad utöfva, och
finnes ej annan person, som af den döda till syssloman i boet satt är; då skall det
af husfolk, eller af husvärd, genast hos Rätten anmälas; och ligge å dem boels vård,
till dess Rätten derom förordnat.
§
Är någon sterbhusdelegares vistande okändt, eller så fjerran, att säkert bud
ej kan, inom bouppteckning stiden, till och ifrån honom komma; då skall det af annan
sterbhusdelegare, eller den, som boet i vård häfver, hos Rätten anmälas; och nämne
Rätten, när sådan anmälan sker, God Man, att vårda den frånvarandes rätt, till dess
han sjelf kommer, eller annorlunda förordnar.
§ 3.
Nu kan så hända, att å tid, då rättegångsdag ej inträffar å landet, föreskrift
tarfvas, huru bo vårdas skall; då ege Romaren derom tills vidare förordna; anmäle
dock förhållandet å nästa rättegångsdag: och meddele Rätten derefter beslut i äm¬
net. Tarfvas God Man för sterbhusdelegare, som är frånvarande eller eljest urstånd-
satt att sin rätt bevaka, eller förmyndare för omyndig, och går bouppteckning stid tillända,
innan Rätten derom förordna kan; då ege ock Domaren tillsätta ombud, att å den från¬
varandes eller omyndiges vägnar bouppteckningen bevista: och meddele det sedan Rätten,
som God Man eller förmyndare förordnar
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 15 Oktober 1860.
N:o
Ejeped.ilions-Vtskolle.ts Förslag till underd. Skrifvelse. J\:o 464. 41
164.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 13 Okt. 1860.
Presle-Ståndet den 15 — —
Borgare-Ståndet den 15 — —
Bonde-Ståndet den 15 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i fråga om förändring
af 23 § i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818 angå¬
ende inteckning i fast egendom.
(Lag-Utskottets Betänkande N:o 43.)
S. A. K.
Uti ett särskildt tillägg till sin vid innevarande riksdag afgifna embetsberättelse
har Rikets Ständers Justitie-Ombudsman anmält, hurusom af inkomna klagomål upp¬
dagats, att, vid tillämpningen af 23 § i Kongl. Förordningen af den 13 Juli 1818 an¬
gående inteckning i läst egendom, olika åsigler hos Domstolarne sig yppat af den be¬
tänkliga art, att Justitie-Ombudsmannen ansett nödigt att hos Rikets Ständer göra hem¬
ställan om en till enhet i lagskipningen verkande förklaring eller ändring af berörde §,
som är af följande lydelse:
”Då inteckning förnyas skall, uppvise borgenär inför Rätten den intecknade hand¬
lingen i hufvudskrifl, och skrifve domaren inteckningsförnyelsen derå. Är borgenärs
hemvist utom det härad eller den stad, der den egendom ligger, hvari inteckning skett ;
må han dock inför Rätten i den ort, hvarest han bor, förete inleckningshandlingen,
att i dess inteekningsprotokoll införas; och varde borgenärs ansökning om intecknings¬
förnyelsen af Domaren å handlingen tecknad; sedan gifve borgenär bevis härom in till
den Hält, som inteckningen beviljat, inom den tid, som i 21 § sägs ; och vare detta
så giidt, som handlingen der företedd varit”.
Den skiljaktiga tillämpningen anginge endast frågan om vigten och betydelsen
af det i § förekommande ordet ”införas”, i det nemligen omförmälda klagomål varit
föranledda deraf, att en af Rådstufvurätterne inom Riket, vid derstädes gjord anhållan
Bih. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. 6
42 Eupcditions-U(skottets Förslag (ill under cl. Skrifvelse IS: o 164.
om förnyelse af inteckningar på grund af skuldebref, sorn för samina ändamål blifvit
uppvisade inför annan Underrätt, hade, enär deröfver meddelade protokollsutdrag icke
utvisat, all skuldebrefven blifvit, enligt föreskriften uti ifrågavarande §, i protokollet
införda, förklarat de sökta inteckningsiörnyelserna icke kunna beviljas, samt, eller del,
uppå anförda besvär öfver samma beslut, vederbörande Öfverdomstol, med förklarande
alt nämnda omständighet ej utgjort hinder att inteckningsiörnyelserna meddela, undan¬
röjt Underrättens beslut oell visat ärendet dit åter, väl, ”i följd deraf”, de sökta för¬
nyelserna beviljat, men icke destomindre sedermera vid tvä särskilda tillfällen un¬
der enahanda omständigheter förfarit i likhet med hvad redan blifvit nämndt.
Nu, om det än icke kunde förnekas, att, dä författningens ordalag innehölle,
att borgenär skulle inför Ratten i den ort, hvarest han bodde, förete inteckningshand-
lingen, att i dess protokoll införas, härmed vore närmast förenligt, alt hela handlingen
i protokollet intoges, hade likväl, Juslilie-Ombudsmannen veterlig!, berörda föreskrift
icke blifvit af Domslolarne i allmänhet sä tolkad, utan hade vanligen Domstolen i bor¬
genärens boningsort i stället uti sitt protokoll anmärkt ändamålet med inleckningshand-
lingens företeende i hubildskrift och i öfrigt alla de omständigheter, hvaraf den dom¬
stol, sorn beviljat inteckningen, kunnat med erforderlig visshet utröna handlingens iden¬
titet, hvarjemte bevis å handlingen tecknats och anmärkning derom i protokollet egt
rum. Härmed syntes ock ändamålet vunnet, och då lagstiftaren icke ansett nödigt
föreskrifva, att, när omedelbart lill domstolen, inom hvars domvärjo intecknade fastig¬
heten vore belägen, inleckningshandlingen lör förnyelse ingålves, den skulle ordagrant i
protokollet infpras, funnes ej heller någon giltig grund, hvarföre sådant mera skulle
fordras, om handlingen i berörda ändamål företeddes inför domstolen i borgenärens
boningsort, helst den ena domstolen i allmänhet finge anses lika skicklig, som den an¬
dra, att bedöma, huruvida en handling blifvit i hufvudskrilt uppvisad, samt urskilja och
beskrifva de omständigheter, hvarpå densamma kunde med säkerhet igenkännas; och
ledde dessutom det ordagranna införandet i protokollet af inteckningshandlingen ofta
till vida högre expeditionslösen, än eljest kunde påföras. Emedlertid hade äfven i högre
instanser skiljaktiga tankar i denna fråga försports, fastän förrbemälde Rådstufvuratts
åsigt alltid blifvit slutligen underkänd. Men då, genom en sådan skiljaktighet, både
för allmänna verk och enskilda personer den med inteckning åsyftade säkerhet lätte¬
ligen kunde äfventyras, med så mycket vådligare följder för de förra, som inteckning
ofta utgjorde den hufvudsakliga grunden för deras bestånd och inteckningsiörnyelserna
vanligen pä en gäng förekomme lill högst betydligt antal, samt behof af lagbudets för¬
tydligande således obestridligen syntes vara för handen, har Juslilie-Ombudsmannen,
som ansåge en Underdomstol ej böra i sin fria pröfning af lagens innehåll bindas ge¬
nom högre Rätts lagtolkning, och att ändamålet således icke kunde ernås medelst åtal,
om än detta vunne framgång, hemställt, att Rikets Ständer måtte, med upphäfvaude
af 23 § i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818, antaga ett sådant stadgande, som
Lagberedningen föreslagit, nemligen :
”Då inteckning förnyas skall, uppvise borgenär inför Rätten i hufvudskrifl den
handling, hvarå inteckningen beviljad är; och skrifve Rätten inteckningslörnyelsen derå ;
stånde ock borgenär fritt alt inför annan Underrätt inteckningshandlingen förete: den
Rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprolokoll korteligen inlagas hvad handlin¬
gen innehåller med dag och årtal då den utgafs, af hvilken Rätt inteckningen beviljad
är med dag och årtal då det skedde och då inteckningen förnyades, orri det skett;
leekne ock bevis ä handlingen, att den, lill vinnande af inteokuingslörnyelse, företedd
varit; sedan gifve borgenär protokollet deröfver in till den Rätt, sorn inteckningen be-
Expeditions-Utskotlets förslag till anderd. Skrifvelse tS:o '164. 43
viljaf, inom tid, som i 21 § sägs: och vare detta så gildt, som om handlingen der före¬
tedd blifvit.”
Justitie-Ombudsmannen har uti omförmälde framställning fästat hufvudsaklig vigt
vid en enstaka inom lagskipningen yppad tolkning af det uti förenämnde 23 § före¬
kommande ordet "in/Öras”. Men, äfven örn medgifvas må, att ett lyckligare uttryck,
för angifvande af lagbudets rälta betydelse, kunnat väljas, anse dock Rikets Ständer
en sådan tillämpning deraf, som Justitie-Ombudsmannen anmärkt, bero på en alltför
inskränkt bokslafstolkning och ett förbiseende af lagens rätta grund och mening, hvil¬
ken ej kan vara annan, än att den intecknade handlingens identitet tydligen skall fram¬
stå genom protokollsutdraget från den främmande domstol, der handlingen blifvit i huf-
vudskrifl uppvisad. Och en sådan identitet kan bestyrkas likaväl genom en i proto¬
kollet gjord noggrann beskrifning af den intecknade handlingens innehåll, som genom
ett ordagrant införande deraf i protokollet. Sistberörde åsigt har ock, såvidt Rikets
Ständer kunnat inhemta, i allmänhet blifvit af domstolarne, under en fyratioårig lag¬
tillämpning, med sällspord enstämmighet omfattad. Och då en undantagsvis yppad
felaktig lagtolkning i allmänhet synes böra alhjelpas på annat sätt, än genom lagstif¬
tande magtens mellankomst, skulle Rikets Ständer tvekat att för sin del bifalla Justitie¬
ombudsmannens ifrågavarande förslag, såvida det ej tillika innebure förklaring i ett an¬
nat hänseende, der, i följd af lagbudets mera skarpt markerade ordställning, skiljaktiga
tankar om lagens rätta grund och mening lättare skulle kunna uppstå Ofvanintagne
23 § innehåller nemligen, i afseende på sättet lör vinnande af inteckningsförnyelse, att,
”om borgenärs hemvist är utom det härad eller den stad, der den egendom ligger,
hvari inteckning skett, han må inför Rätten i den ort, hvarest han hor, förete inteck-
ningshandlingen” etc. Den sålunda gjorda bestämmelse om ett visst lörum, hvarmed
afsigten endast synes hafva varit att angifva det forum, som i allmänhet måste anses
vara för borgenären beqvämligast, skulle dock lätteligen kunna gifva anledning lill den
tolkning, att, om uppvisandet skett inför annan Rätt, såsom om en å landet bosatt per¬
son uppvisade ett intecknadt skuldebref för närmaste stadsdomslol, ett sådant uppvi¬
sande icke i ifrågavarande hänseende skulle medföra samma verkan, som om det skett
vid gäldenärens lörum domicilii. Justitie-Ombudsmannens omlörmälda förslag före¬
bygger en sådan tolkning; och, om man äfven vill anse förslaget derutinnan mera så¬
som en förändring, an såsom en förklaring af gällande lag, så synes dock en sådan
lagförändring vara på giltiga skäl grundad : hvadan, i öfverensstämmelse med Justitie-
Ombudsmannens derom gjorda hemställan, Rikets Ständer för sin de! beslutat, att, med
upphä/vande af 23 § i Kongl. Förordningen angående inteckning i fast, egendom den
13 Juli 1818, nämnde § skall erhålla följande förundrade lydelse:
”Då inteckning förnyas skalf uppvise borgenär inför Rätten i hufvudskrift den
handling, hvarå inteckningen beviljad är; och skrifve Rätten inteckning sfär ny elsen
derå; slandö ock borgenär fritt alt inför amion Underrätt inleckningshandlinge.il förete:
den Rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprolokoll korteligen intaga hvad hand¬
lingen innehåller med dag och årtal då den utgafs, af hvilken Räll inteckningen be¬
viljad är med dag och årtal då det skedde och då inteckningen förnyades, om det
skett; lockne ock bevis å handlingen, ali den, till vinnande af inteckningsförnyelse,
företedd varit: sedan gifve borgenär protokollet deröfver in lill den Rätt, so/n inteck¬
ningen beviljat, inom tid, som i 21 § stigs; och vare detta så gildt som om handlin¬
gen der företedd blifvit.’’’’
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 15 Oktober 1860.
44
Expeditions-Ulskoltets Förslag tilt underd. Skrifvelse N:o 165.
N:o 165.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 13 Okl. 1860.
Presle-Ståndet den 15 — —
Borgare-Ståndet den 15 — —
Bonde-Ståndet den 15 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående ändring i i l
kap. 7 § Riittegåings-Balken i fråga om stämning.
(Lag-Utskottets Betänkande N:o 45.)
S. A. K.
Med anledning af gällande Lags föreskrifter angående stämning, har hos Rikets
Ständer, bland annat, blifvit yrkad förändring i stämningssättel för det läll, att sva¬
randen har kändt hemvist i riket, men derstädes icke kan anträffas, i della afseende
är uti 11 kap. 7 § Rättegångs-Balken stadgadt, att, om den, som stämmas skall, ej
är hemma i sitt hus, han må stämmas ehvar han linnes, samt att, om någon håller
sig undan förthy att han väntar stämning, och det är vcterligt, att han i häradet eller
staden vistas, stämningen må fästas å hans husdörr. Sistberörde tillåtelse förutsätter
således såsom vilkor en bevisning, som i de flesta fall är rent af omöjlig att åstadkomma.
Följande förhållanden måste nemligen styrkas: l:o att svaranden häller sig undan; 2:o
att afsigten dermed är att undvika stämningen ; och 3:o att han likväl vistas i häradet
eller staden. Skulle ock någon enda gång förhållandena vara sådana, att svaranden
egde skäl befara, det bevisning om de två första omständigheterna kunde förebringas,
så undgår han dock stämningen, om han blott reser öfver häradsgränsen eller begilver
sig ur staden; och dä det icke kan nekas att genom en dylik lagstiftning är illa sörjdt
för kärandens rätt, har en förändring häraf synts Bikets Ständer vara af beholvet på¬
kallad, hvarvid Rikets Ständer dock icke förbisett vigten deraf, att äfven svarandens
rätt varder betryggad. Ett sådant, begge parternas rätt betryggande, stadgande hafva
Rikets Ständer trott sig finna i Lag-kommittéens, af Lag-Beredningen i denna del gil¬
Expeditions-U tskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 166. 45
lade förslag till Rättegångs-Balk; och hafva Rikets Staude*- alltså, i enlighet dermed,
för sin del beslutat en så lydande författning:
"Med upphö/vande af sista punkten i 1 % af 11 kap. Rättegångs-Balken, för¬
ordnas, alt samma puukt erhåller följande förändrade lydelse:
Har man nied stämning sökt någon i hans hemvist ä två särskilda dagar, men
ej funnit honom ; då må man, der han äfven tredje dagen borta är, stämningen för
hans husfolk uppläsa och densamma å husdörren Justa: finnes ej husfolk: varde
ändå stämningen å dörren fästad."
Hvilket Rikets Ständer få i underdånighet anmäla; framhärdande etc.
Slockholm den 15 Oktober 1860.
Hisö 166.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 13 Okl. 18G0.
Preste-Ståndet den 15 — —
Borgare-Ståndet den 15 — —
Bonde-Ståndet den 15 — ■—
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående rättighet för qvinna
att antagas till förestående af Organistbefattning.
(Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 147.)
S. A. K.
Hos Rikets Ständer hafva vid innevarande riksdag åtskilliga framställningar
blifvit gjorda om rättighet för qvinna att varda använd till vissa tjenstebefaltningar,
hvilka ansetts vara för henne passande och kunna af henne bestridas.
Genom Kongl. Kungörelserna den 29 September 1853 och den 21 Oktober 1859
är förklaradt, att i folkskolorna jemväl må antagas lärarinnor, hvilkas skicklighet blif-
46 Expedilions-fJtskotte.ts Förslag till underd. Skrifvelse N;o 166.
vil af något seminarium pröfvad och godkänd. Ali använda qvinnor lill d v lika L>h la Il¬
ningar, äfvensom i allmänhet till sådana, dem kommunen sjelf har rättighet att tillsätta,
synes ej kunna kommunen förvägras; och lagstiftningens åtgärd uti ifrågavarande fall
torde ej höra sträcka sig till annat än erkännande af denna kommunens rätt, med till¬
syn likväl, att ej andra individer utses, än sådana, som lör befallningarne äro fullt
lämpliga, på det att kommunen af deras verksamhet må kunna påräkna det gagn, som
samhällets förkofran i allmänhet bör finna angeläget att åt densamma bereda. Men
äfven vid andra befattningar, lör hvilka verkningskretsen ej är inskränkt endast inom
kommunen, torde qvinnor jemväl med fördel för det allmänna kunna användas. Ut¬
landet har i detta fall gifvil föredömen, som visa, att qvinnor på ett tillfredsställande
sätt fullgöra de åligganden, som blifvit dem anförtrodda; och då Statens och individer¬
nas förbindelser mot hvarandra äro ömsesidiga, och Staten i detta afseende icke mera
i förhållande till qvinnan, än tiil mannen, eftergifven något af sina anspråk, samt Sta¬
tens pligt är, att i möjligaste mån befrämja alla sina medlemmars välstånd, synes häraf
löija, att då, enligt den rigtning samhällsförhållandena antagit, alla qvinnor ej blifva i
tillfälle att verka inom den kreis och för det kall, dem naturligen tillkommer, och der
af deras verksamhet de rikaste frukter kunna skördas, Staten bör i stället, i den mån
det kan väl stå tillsammans med ändamålet af dess framåtgående i andlig och materiel
utveckling, lemna utväg åt qvinnan att bereda sig den förbättring i ekonomisk ställning,
hvartill hennes anlag och insigter kunna berättiga henne.
Det ligger likväl i sakens natur, att en del befattningar icke kunna af qvinnor
lämpligen skötas, då deremot andra äro af beskaffenhet att af dem lika väl, som af
män kunna bestridas; och som bland de befattningar, för hvilka användandet af qvin¬
nor nu blifvit yrkadt, Rikets Ständer funnit Organisttjenster företrädesvis lämpliga, men
ock ansett det ifrågaställa medgifvande för närvarande icke böra längre utsträckas,
få Rikets Ständer i underdånighet anhålla, det E. K. Majit täcktes i nåder utfärda en
författning, hvarigenom qvinna berättigas varda antagen att föreslå Organistbefattning,
der denna icke är förenad med klockaresyssla, såvida betyg företes om erforderlig skick¬
lighet för bestridande af ifrågavarande befattning.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 15 Oktober 1860.
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse IS.-o 167. 47
1V0 16*.
Uppläst och godkändi hos Ridd. och Adeln deri 22 Okt. tRBo.
Presle-Ståndet den 22 — —
Borgare-St andel den 23 — —
Bonde-Ståndet deri 24 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, ,angående regleringen af
utgifterna under Riksstatens Sjette Hufvudtitel.
(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 93, 127, 159, 172, 173.)
S. A. K.
De förändringar, som i afseende å Riksstatens Sjette Hufvudtitel, innefattande
anslagen för Civildepartementet, ifrågakomruit dels i följd af E. K. Majits nådiga för¬
slag, dels med anledning af framställningar inom Riksstånden, få Rikets Ständer nu i
underdånighet anmäla i den ordning anslagen i Riksstaten finnas uppförda, dervid dock
Rikets Ständer, med föranledande af den Kongl. Propositionens uppställning, i samman¬
hang med pröfningen af åtskilliga ordinarie anslag, förehaft frågan om de af E. K.
Majit lör samma ändamål anmälda behof af tillfälliga eller extra anslag äfvensom åt¬
skilliga hos Rikets Ständer i dessa ämnen särskildt gjorda framställningar.
Civil-departem<entet.
Departementets Expedition.
l:o. 1 anslaget för denna Expedition har ej förekommit annan förändring än
att Kanslisternas aflöning beslämts för hvar och en till 1,800 Ridr, samt att, på sätt
E. K. Majit föreslagit, två Kopister blifvit uppförde till aflöning med 1,000 R;dr för
hvardera, och ett belopp af 1,000 Ridr, motsvarande lönen för den tredje Kopisttjen-
sten, som bör indragas, ställdt till Departements-chefens disposition, ”för befrämjande
af ärendenas gång inom Expeditionen” ; hvaremot de nu å staten uppförda 3,000 R:dr
48 Exp a ditions- Vts ko l te Is Förslag till under d. Skrifvelse IS:o i 67.
”till befrämjande af göromålens gång inom Kanslist- och kopistgraderna” derifrån
uteslutits.
Derjemte och då, enligt hvad E. K. Majit meddelat, den till uppassning hos
Statsrådet anställde, på Civil-Departements-Expeditionens stat uppförde Vaktmästare
icke kan ensam medhinna förrättandet af de till hans tjenst hörande åligganden, hafva
Rikets Ständer godlfunnit, att den af E. K. Majit äskade lön för en ytterligare Vakt¬
mästare hos Statsrådet må på bemälde Expeditions stat varda uppförd med ett belopp,
motsvarande den lägre lönegraden för Vaktmästare vid Expeditionerna af E. K. Maj:ts
Kansli, eller 500 R:dr; kommande Expeditionens aflöningsanslag i följd häraf att uppgå
till en summa af 44,600 R:dr, på sätt hosföljande tabell lilt.^A. närmare visar.
Kommers-ko Hegium.
2:o. 1 afseende' på aflöningsstaten ' för detta embetsverk hafva Rikets Ständer
funnit annan ändring, icke påkallas, än att, sedan frågan om Kanslisttjensternas in¬
dragning förfallit, det å nu gällande stat uppförda anslag, 600 R:dr, ”till befrämjande
af göromålens gång inom kanslislsgraden”, ej vidare bör särskildt upptagas, utan för¬
delas på de 6 kanslisterne, hvarigenom aflöningen för hvar och en af dem kommer
att uppgå till l,000g'R:dr.
Statistiska Tabell k ommissionen.
Jemte tillkännagifvande att för bemälda Kommission, som den 1 Augusti 1858
trädt i verksamhet, embelslokal blifvit från och med den I Oktober 1859 anvisad uti
ett kronan tillhörigt hus, hvadan något årligt anslag till hyra för samma embetsverk
icke vidare erfordrades, har E. K. Majit, livad staten för Statistiska Kommissionen i
öfrigt angår, föreslagit åtskilliga ändringar, hvilka här nedan framställas i den ordning,
hvari de i den nådiga Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof förekomma.
3:o. Enär Chefens för Kommissionens Centralbyrå aflöning vore bestämd till
lägre belopp än lönerna för andra i vigt och ansvar jemförliga befattningar, har E. K.
Maj: t begärt, alt samma aflöning måtte från 4,500 R:dr höjas lill hvad E. K. Majit
uti Sin Proposition vid förra riksdagen föreslog eller 5,000 R:dr; men dä Rikets Stän¬
der icke funnit sådane omständigheter vara för handen att löneförhöjning för ifråga¬
varande Chefsbefattning kan anses vara företrädesvis af behofvel påkallad, hafva Ri¬
kets Ständer ej kunnat högstberörda nådiga framställning bifalla.
4:o. Beträffande anslaget för Statistiska Centralbyråns ordinarie tjenstemän, har
E. K. Maj:t äskat att, i stället för de till Byråns tre tjenstemän å staten nu uppförda
löner, cn summa, motsvarande dessa löners sammanlagda belopp, eller 9,000 Ridr år¬
ligen må anvisas för att mellan de tre tjenstemännen lika fördelas; och hafva Rikets
Ständer af det E. K. Maj:ts nådiga Proposition bilagda Stats-Rädsprotokoll öfver Civil¬
ärenden af den 14 Oktober 1859 inhemtat, att t. f. Chefen för Statistiska Central¬
byrån, Medicinal-Rådet m. m. Fr. Tb. Berg, uti memorial af den 23 nästförutgångne
Augusti, i omförmälda hänseende, på anförda skäl, i underdånighet hemställt, att E. K.
Maj:t måtte af Rikets Ständer äska en summa af 9,000 R:dr årligen, att fördelas emel¬
lan Statistiska Centralbyråns Irenne tjenstemän, på sätt E. K. Majit kunde finna lämpli¬
gast, antingen såsom bestämd lön af 3,000 R:dr åt hvardera, eller ock jemlikt det för¬
farande, som, enligt E. K. Maj:ts nådiga föreskrift nu tillsvidare egde rum, nemligen
att
Expeditions- Utskottets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 467.
49
all hvardera af beniälda tjenstemän åtnjöte 2,500 R:dr i årligt arfvode och Chefen
hade att, med afseende ä hvarderas ådagalagda nit, arbetsamhet och skicklighet samt
beskaffenheten af göromålen, hos E. K. Maj:t föreslå förhöjning uti ettdera eller flera
af de sålunda beslämda årliga lönebeloppen genom användande af det på sammanlagda
anslaget för Bjråns tjenstemän uppkommande öfverskott af 1,500 R:dr.
Då likväl den af Rikets sednast församlade Ständer för Statistiska Centralbyrån
godkända organisationsplan, som afsåg att för Bjråns Irenne tjenstemän med särskilda
benämningar af Sekreterare, Arkivarie och Revisor skulle bestämmas olika löner, nem¬
ligen 4,000 R:dr för den förstnämnde och 2,500 R:dr för hvar och en af de sednare,
ännu varit så kort tid tillämpad, att fördelarne af dess nu Ifrågaställa förändring, en¬
ligt Rikets Ständers tanka, ännu icke hunnit tillförlitligen utredas, hafva Rikets Ständer
ansett sig ej böra bifalla den af E. K. Maj:t föreslagna lönefördelningen, utan anvisat
ifrågavarande anslag att, på sätt hittills egt rum, utgå.
5:o. Vidare har E. K. Maj:t i afseende å staten för Statistiska Tabellkom¬
missionen, i nåder föreslagit, att anslagen dels ’’till bibliothekels underhåll och litterärt
utbyte” och dels ”till betäckande af kostnaderna för en Statistisk tidskrift,” hvilka för
närvarande utgå såsom beslämda anslag med 1,000 R:dr hvartdera, måtte vid samma
belopp bibehållas, men erhålla egenskap af reservalions-anslay ; att anslaget, 1,000
R:dr, ”till ved, ljus, skrifmaterialier m. m.” måtte från staten för Statistiska Tabell¬
kommissionen utgå och öfverflyttas lill förevarande Hufvudtitels allmänna förslagsanslag
”lill skrifmaterialier och expenser, ved m. m.”; att på Kommissionens stat mätte upp¬
föras det arfvode af 750 R:dr årligen, som Kammarherren E. G. Leijonmarck, enligt
E. K. Maj:Is beslut, eger uppbära, med skyldighet alt inom Statistiska Centralbyrån
förrätta, emot hans förra åliggande såsom Revisor i f. d. Kommissionen öfver Tabell¬
verket svarande göromål; i hvilket läll det hitintills ä stat uppförda reservations-ansla-
get ”till arfvoden åt tillfälliga biträden” kunde med samma belopp minskas och såle¬
des till 4,250 R:dr nedsättas; samt alt anslaget till vaklbetjening finge, för att kunna
godtgöra i sådant afseende erforderligt extra biträde, ökas från 500 till 700 R:dr; och
hafva Rikets Ständer, på de af t. f. Chefen för Statistiska Central-byrän för dessa
förändringar anförda, uti Slatsråds-protokollet intagna skäl, funnit godt alt dessa nå¬
diga framställningar bifalla; kommande således anslaget till Statistiska Tabellkommis¬
sionen, i nu gällande Riksstat upplaget (ill 27,000 R:dr, att nedsättas lill 26,200 R:dr,
men deremot, under iakttagande af ofvanberörde öfverflvttning, Hulvudtitelns anslag
”till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.”, att ökas med ett belopp af 1,000 R:dr;
se bifogade Tali. Litt. B.
Landtmäteri-Staten.
6:0. Med afseende å den betydande och hastiga tillväxten i ärendenas antal
inom General-Landtmäteri kontoret, derom Öfverdirektören vid Landtmäteriet i under¬
dånigt memorial, som blifvit uti det den Kongl. Propositionen bilagde Statsråds-proto-
kollet intaget, meddelat fullständigare uppgifter, har E. K. Maj:t funnit sig föranlåten
äska, dels att anslaget ”till skrifvarebiträde vid Kontoret”, nu upplaget till 600 R:dr,
mätte ökas med 400 R:dr, dels ock att anslaget ”lill gratifikationer åt e. o. tjenstemän
och vaktbetjente”, hvilket för innevarande slatsreglerings-period är bestämdt till endast
75 R:dr, mätte med 925 R:dr förhöjas, så alt dessa båda anslag komme att utgöra
1,000 R:dr hvartdera.
Bih. till R. St. Prof. 1859 $ 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. 7
50
Expeditions-Utskottets Fiirslag lill underd. Skrifvelse N:o 161.
Af ofva 11 berörde memorial hafva Rikets Ständer inhemta!, bland annat, ali, då
är 1840 endast 530 ärenden till General-Landtmäteri-kontorel inkomma och 654 expe¬
ditioner derifrån ulgingo göromålen derstädes sedermera så betydligt ökats, alt år 1858
inkomna ärenden och utgående expeditioner utgjorde, de förra 1818 och de sednare
2,407; och enär genom dessa, jemte öfriga af ^Ölver-direktören härvid anförda, för¬
hållanden, Rikets Ständer funnit det vara ådagalagdt, att den nu ifrågaställde anslags-
tillökningen är för upprätthållande af göromålens behöriga gång inom bemälda embets¬
verk af bebofvet påkallad, hafva Rikets Ständer förhöjt förenämnda anslag med de af
E. K. Maj:t begärda belopp, lill 1,000 R:dr hvartdera.
7:o. Vidare och med tillkännagifvande, att samtlige med indelning lörsedde
Förste Landtmätare, med undanlag endast af Förste Landtmätaren i Westmanlands län,
hvars indelning utgör 1,304 R:dr 99 öre, förklarat sig villige att, emot tillträdande af
den nya, i penningar utgående, lönen, afstå sina indelningar, har E. K. Maj:t föresla¬
git, alt den kontanta anslagssumman för Landtmäteri-slaten, 71,537 R.dr 91 öre, måtte
i nästa Riksstat ökas med det belopp, 16,082 R:dr 10 öre, som motsvarar de öfriga
Förste Landlmätarnes fordna indelningar, och sålunda, med tillägg af de utaf E. K.
Maj:t med tillsammans 1,325 R:dr äskade ofvanomiörmälda tillökningarne i General-
Landlmäler i-kontorets anslag lili skrifvarebiträde och gratifikationer, upptagas till sam-
ma n lagd t 88,945 R:dr 1 öre, men deremot i kolumnen för indelta räntor, nu innehål¬
lande 17,387 R:dr 9 öre, endast uppföras ofvanberörde 1,304 R:dr 99 öre; och skall
denna, af Rikets sednast församlade Ständers beslut i fråga om Landlmäteri-statens af¬
löning föranledda nådiga framställning vid Riksstatens uppgörande lända till underdånig
efterrättelse.
8:o. Sedan Rikets sednast församlade Ständer, utöfver det på Sjette Hufvud-
liteln redan förut uppförda årliga reservationsanslag af 6,000 R:dr för Socknekurtors
upprättande, till E. K. Maj:ls disposition för innevarande slalsreglerings-period å Riks-
gälds-kontoret anvisat ett årligt belopp af 15,750 R:dr, att, på sätt E. K. Maj:t funne
lämpligt, amändas till fortskvndande af berörda arbete, har E. K. Majit, som funnit
samma arbete hädanefter böra benämnas Rikets ekonomiska karleverk och den 15
April sistlidna år meddelat de närmare föreskrifter i ämnet, som innefattas uti E. K.
Maj:ts under samma dag till Ofverdireklören vid Landtmäteriet addina nådiga skrif¬
velse, nu äskat att, med bibehållande, dock under förändrad rubrik: '"till bearbetande
af Rikets ekonomiska karleverk”, af det på ordinarie stat under titel: ”lör sockne-
kartors upprättande”, för närvarande uppförda anslag af 6,000 R:dr, Rikets Ständer
mätte till enahanda ändamål för nästkommande statsreglerings-period till E. K. Maj:ts
disposition fortfarande anvisa ett årligt extra anslag af 15,750 R:dr, eller för tre år
tillsammans 47,250 R:dr.
I afseende ä bearbetandet under den närmaste framtiden al' ifrågavarande, för
en noggrannare kännedom om Riket i ekonomiskt och statistiskt hänseende afsedda,
karleverk, — hvilket, enligt ofvanberörde nådiga skrifvelse, ställdes, under Ofver-direk-
törens vid Landtmäteriet öfverinseende och ledning, men deruti E. K. Majit sedermera,
under den 16 December näsllidna år, vidtagit den förändring, att Ölver-direktörens
berörda befattning öfverflytlades på en särskild, af E. K. Majit för ändamålet förord¬
nad styresman, hafva Rikets Ständer vidare inhemta!, att E. K. Majit väl funnit karte-
verket böra börjas i något af de närmast intill hufvudstaden gränsande län, hvarest,
med tillhjelp af de utaf Topografiska korpsen redan verkställda karte-arbeten, karte-
verket syntes kunna af ett mindre antal kartografer inom jemförelsevis kort tid full-
Expeditions-Utskottets Forsing lill underd. Skrifvelse A:o 161. 51
bordas, men tillika, med afseende å de större induslriela och till landels uppodling
syltande förelag, som vore ifrågasatta alt komma till stånd inom Nonboltens lån, an¬
sett det vara af särdeles vigt, alt ekonomiska kartor öfver della län, der de för af-
vittringarne redan verkställda målningar kunde väsendtligen underlätta arbete!, blefve
så skyndsamt som möjligt upprättade. 1 öfverensstämmelse härmed och jemte del när¬
maste ledningen och tillsynen öfver arbetet inom samma län uppdrogs ål Landshöfdin¬
gen derstädes, P. H. Widmark, som i sin förra tjenstebefattning ådagalagd! verksamt
nit för det ekonomiska karleverket. bade E. K. Maj:t (uti omförrnälda skrifvelse af den
15 April 1859) förordnat, att det för ändamålet tillgängliga årliga anslaget å tillhopa
21,750 Rdr skulle för de två sista åren af innevarande slalsreglerings.period emellan
Öl Ver-direktören för Landlmäteriel och Landshöfdingen Widmark fördelas, alt af dem
enligt i öfrigt meddelade föreskrifter och vilkor, användas för det ekonomiska karle-
verkels bearbetande inom ofvanomförmälda särskilda delar af landet.
I anledning häraf bar hos Rikets Ständer blifvit ifrågasatt, huruvida det vore
lämpligt, alt ifrågavarande karleverk redan ulsträckes till Rikets nordligaste län. Då
nemligen alvittringarne ännu i dessa län Ibrlgingo och, der sådane ej fullbordats, den
odlade jorden icke blifvit från skogsmarken afskild, vore åtminstone i dessa delar af
de norra provinserna ett ekonomiskt karleverk för närvarande omöjligt all åstadkomma.
Men äfven i de trakter, der afvittringarne blifvit afslulade sami jorden uppmätt och
kartlagd, syntes det mindre ändamålsenligt, att karte-arbetena, hvilka i första rummet
borde afse de topografiska förhållandena, skulle redan nu omfatta det ekonomiska och
statistiska; helst Norrland i allmänhet ej kunde i afseende på odlingens utbredning
jemföras med landels mellersta och södra provinser, der såväl de topografiska för¬
arbetena vore fullbordade eller under utförande, som ock rikligare materialier för ett
ekonomiskt karleverk funnes att tillgå.
Ehuru Rikets Ständer funnit dessa åsigter i allmänhet välgrundade, hafva dock
under närvarande förhållanden Rikets Ständer så mycket mindre ansett olämpligt, att
ett karleverk af ifrågavarande beskaffenhet ulföres inom de delar af Norrbottens län,
der alvittringarne blifvit fullbordade och större odlingsföretag dels redan kommit tdl
stånd och dels äro afsedda att inom kort utföras, som gagnet och fördelarne af ett
dylikt arbete i väsendtlig mån måste vara beroende af det sätt, hvarpå detsamma verk¬
ställes; och då Rikets Ständer ej kunnat förbise, all i detta hänseende vigtiga skäl
förefunnits för den af E. K. Maj:t vidtagna åtgärd, att begagna det tillfälle till en ome¬
delbar, insigtsfull och nitisk ledning och tillsyn öfver arbetet, som den för karleverket
inom förenämnda län förordnade styresmannens kunskaper och erfarenhet, i dessa äm¬
nen erbjuda, hafva, i betraktande häraf, Rikets Ständer ansett förutnämnde framställ¬
ningar, som åsyftat att vid anslagets beviljande holde fästas ett vilkor al ofvan an¬
tydda innehåll, ej höra vinna vidare afseende, än att Rikets Ständer, jemte an¬
mälan af sitt bifall lill förevarande nådiga framställning, få i underdånighet anhålla, det
E. K. Maj:t, om förändrade förhållanden skulle framdeles dertill föranleda, täcktes taga
i nådigt öfvervägande, huruvida ej en större del af ifrågavarande anslagsmedel må
användas för det ekonomiska karteverkets fortsättande inom de delar af Riket, der
topografiska arbeten redan äro verkställda eller för närvarande pågå och i öfrigt rikare
materialier i detta hänseende förefinnas.
Landlslaterna i länen.
9:o. Under anförande, hurusom Landshöfdingarne i Norrbottens och Jemtlands
län, hvilka hvardera i årlig lön uppbära endast 6,750 R:dr, respenningarne deruti in¬
52 Expeditions- Utkottets Förslag (ill underd. Skrifvelse A7:n 107.
beräknade, vore svagare aflönade än öfriga Landshöldingar och onekligen i behof af
någon skälig tillökning i sina inkomster, har E. K. Maj:! begär!, alt åt hvartdera af
bemälda två Landshöldingar målle anslås en löneförhöjning af 1,250 R:dr, så ali deras
aflöning, med inberäkning af respenningarne, komme att uppgå til! 8,000 R:dr; och
dä Rikets Ständer funnit den föreslagna tillökningen ali bemälde embetsmäns aflönings-
förmåner vara af billigheten påkallad, hafva de äskade anslagslörhöjningarne blifvit af
Rikets Ständer beviljade.
10:o. Vidare och då den af f. d. Landshöfdingen i Norrbottens län, General-
Direktören m. m. A. E. Ros, på egen bekostnad i Luleå uppförda stall- och ladugårds¬
byggnad vore behöflig för Landshöfdingen i nämnda län, har E. K. Majit hemställt,
att berörda byggnad, hvilken vid derå hållen syn befunnits vara ändamålsenligt inrät¬
tad och med omsorg uppförd lill ett pris, sorn icke kunnat erhållas genom entreprenad¬
auktion, mätte varda för Kronans räkning inlöst och det erforderliga beloppet, 3,008
R:dr 70 öre för ändamålet af Rikets Ständer anvisadl; hvarefter byggnaden borde, un¬
der ansvar, såsom för öfriga bostadslägenheter, af Landshöfdingen emoltagas; och då,
enligt hvad Rikets Ständer i denna fråga af åberopade Statsråds-protokoll inhemta!,
en särskild stall- och ladugårdsbyggnad svårligen kan vid länsresidenset i nämnda
län undvaras, hafva Rikets Ständer ansett sig böra, med bifall till högslberörda nådiga
framställning, å Riksgälds-kontorel för en gång anvisa ett belopp af 3,008 R:dr 70 öre,
att af E. K. Maj:t för omförmälda ändamål användas.
ll:o. Ehuru den vid 1853—1854 års riksdag företagna, omfattande reglering af
de vid landtstaten anställde embets- och tjenstemäns löner hade till hufvudsakligt sy Re¬
mål att, så vidt ske kunde, bringa aila dessa löner, som ditintills utgått dels i pen¬
ningar och dels i spannmål m. m., (ill vissa, endast i penningar utgående, belopp, hva¬
dan jemväl vid beviljandet af det för åstadkommande af berörda reglering erforderliga
anslag lästades det vilkor, att de indelta lönerna, med undantag dock af boställsräntor,
hvilka ansågos kunna bibehållas, borde utbytas mot en gång för alla bestämda pen-
ninge-anslag, har likväl, enligt hvad stater och räkenskaper utvisa, aflöningen för Landt¬
räntmästaren i Götheborgs län och Landskamereraren i Skaraborgs län fortfarande till
en del utgått i spanmäl in natura, nemligen för den förre med 504 kubikfot och för
den sednare med 214 kubikfot 2 kannor så kallad oindelt spanmål.
I afseende å dessa löneinkomster hafva Rikets Ständer inhemtat, dels att, sedan
Landträntmästaren i Götheborgs län vid 1823 års riksdag blifvit tillagd en lönefyllnad
af 80 tunnor (504 kubikfot) spanmål, att utgå af Kronans behållna tionde, hade, i
anseende till svårigheten vid utgörandet af denna indelning, densamma vid 1828—1830
års liksdag blifvit bestämd alt derefter utgå med enahanda belopp oindelt spanmål,
dels att den med Landskamerareljensten i Skaraborgs län förenade spanmälsaflöning ut¬
gör en vid 1847—1848 års riksdag beviljad ersättning för indelning, som för nämnde
tjenst gått förlorad genom förmedlande af en till lönen anslagen ränta; och enär Ri¬
kets Ständer ansett en reglering af förenämnde tjenstemäns löner i öfverensstämmelse
med grunderna för aflönandet af öfrige tjenstemän vid landtstaten önskvärd ; få Rikets
Ständer, då en dylik reglering icke lärer kunna åvägabringas, förr, än tjensternas nu¬
varande innehafvare derifrån afgåtl, hos E. K. Majit i underdånighet anhålla, det E.
K. Majit täcktes i nåder tillse, att ifrågavarande till olvannämnde landtslats-ljenstemän
utgående, aflöningsspanmål måtte vid nuvarande innehafvares afgång indragas och mot¬
svarande belopp i penningar i stället å aflönings-slaten uppföras.
Exped i tiona-Utskott els Förslag till underd. Skrifvelse IS: o HjT .
53
12:o. Sorn erfarenheten under en längre lid visat behofvel deraf, att. Lång¬
hundra härad inom Stockholms län, hvilket härad består af sju socknar med en folk¬
mängd af omkring 5,900 personer, varder fördeladt uti två länsmansdistrikt, har E. K.
Maj:t begärt att till aflöning åt ytterligare en Länsman inom nämnda härad mätte på
stat uppföras: lön 700 R:dr och hushyresersättning i likhet med hvad som bestås de
Länsmän, hvilka sakna boställen, eller 150 R:dr, sålunda tillsammans 850 R:dr; och
då de uti Statsråds-protokollet i denna fråga meddelade upplysningar synts Rikets Stän¬
der tillfyllest ådagalägga angelägenheten af ofvannämnde länsmans-distrikls delning,
hvilken åtgärd äfven blifvit af E. K. Maj:ts Befallningshafvande föreslagen och af öf¬
riga i ämnet hörda embelsmyndigheter tillstyrkt, hafva Rikets Ständer beviljat det för
ytterligare en Länsman i Långhundra härad äskade allöningsbelopp, hvilket, på sätt
för desse tjenstemän i allmänhet eger rum, bör i slaten upptagas med 450 R;dr såsom
lös och *250 R:dr såsom lönelillökning, samt i hushyres-ersältning 150 R:dr.
13:o. Sedan äldre tider hafva visse Länsmän inom Westerbottens och Norr¬
bottens län åtnjutit en i deras vid sista riksdagen bestämda löneförmåner jemväl inbe¬
räknad ersättning af rotefrihets-a)giflen, hvilken ersättning hitintills, i saknad af andra
tillgångar för denna utgifts bestridande, blifvit å öfverskottsmedlen anordnad och, enligt
hvad de uti Statskontoret befintliga räkenskaper utvisa, utgått med följande belopp:
inom Westerbottens län:
till en Länsman i Umeå socken med 18: —
„ „ „ i Skellefteå socken med 37: —
„ Länsmannen i Bygdeå socken med 3: —
„ „ i Burträsk socken med 16: — 74.
inom Norrbottens län:
(ill Länsmannen i Piteå norra distrikt med 5: —
„ „ i Neder-Luleå socken med 10: —
„ „ i Råneå socken med 5: —
„ „ i Neder-Kalix socken med . 27: —
„ „ i Ofver-Kalix socken med 38: —
„ „ i Ofver-Torneå socken med 20: — JQ5:
eller tillhopa R:dr R:mt 179: —
Då likväl Rikets Ständer funnit olämpligt att ständiga utgifter, hvilka kunna å
Hufvudtillarne beräknas och upptagas, äro anordnade på öfverskotten af Statsverkets
inkomster, hafva Rikets Ständer, på grund häraf, för bestridande af den förenämnde
Länsmän inom Westerbottens och Norrbottens län tillkommande ersättning utaf rote-
frihelsafgiflen, förhöjt Landlstatens aflöningsanslag med eli emot samma ersättning
svarande belopp, 179 R:dr Runt.
14:0. 1 anledning af E, K. Maj:fs den 27 Oktober 1859 och den 3 Februari
innevarande år derom aflåtna särskilda nådiga Propositioner, hafva Rikets Ständer be¬
slutat, bland annat, dels att innehafvaren af Länsmansbostället Bökhult Södergården
N:o 2 i Kronobergs län, sedan berörda boställe jemte dess ränta blifvit till Statsverket
Exp edit i o m- Uls kottet v Förslog till under d. Skrifvelse N:o 't (i 7.
indraget, skall ega att af Statsverket uppbära kontant godlgörelse med 50 R:dr, mot¬
svarande boslällsräntan 20 R:dr och boställets lill 30 R:di beräknade afkastning, samt
i hyresersättning 150 R:dr, varande i detta ämne underdånig skrifvelse aflålen den 25
sistlidne Januari: dels ock alt emot det trenne särskilda länsmans-boställslägenbeler i
Malmöhus län, N:o 12 Norrton, N:o 25 Frenninge ocbN:o31 Ramsåsa likaledes komme
att med deras räntor till statsverket alträdas, för innehafvarne af samma lägenheter
skulle å stat anslås ej mindre hyresersättning till nyssnämnde belopp, än äfven till
fyllnad i länsrnanslönerna ett belopp, motsvarande den hvarje af ifrågavarande lägen¬
heter påförda, men i lönerna inbegripna ränta, 38 öre, och har i följd af dessa beslut,
af hvilka det sednare blifvit medelst skrifvelse den 14 nästlidne April hos E. K. Majit
i underdånighet anmäldt, Landtslatens kontanta anslag tillökats med nämnda ersättnings¬
belopp, tillsammans utgörande 651 R:dr 14 öre, hvarjemte från totalbeloppet af de,
jemlikt 1858 års riksstat, åt landtslalerna anvisade indelta räntor blifvit aldragne de
hädanefter Kronan behållna räntorna af ofvannämnde länsmans-boställslägenbeler, Bök¬
hult, Norrton, Frenninge och Ramsåsa, 38 öre hvardera eller tillsammans 21 R:dr 14
öre, på sätt Tab. Litt. E. närmare visar.
Rikets Ständer hafva ock, jemlikt E. K. Maj:ts nådiga Proposition, å anslagen
för Landtslalerna i länen uppfört, såsom ersättning för det lill indragning afsedda bo¬
stället Luxe, åt Kronofogden i Gottlands läns södra fögderi en lönefyllnad af 69 R:dr,
svarande mot boställets ränta 19 R:dr och den derutöfver beräknade afkastningen 50
R:dr, äfvensom en årlig hushyresersättning af 300 R:dr; varande i följd häraf beloppet
af de Landtstaterna anvisade indelta räntor ytterligare minskadt med nyssberörde bo-
ställsränta 19 R:dr, på sätt Tab. Litt. C. och E. närmare visa.
15:o. Uti Kongl. Brefvet den 24 Februari 1837, angående reglering af löne-
vilkoren vid Landshöfdingetjensterna, var i allmänhet föreskrifvet, att de för dessa be¬
ställningar på lön anslagna boställen och lägenheter skulle, med vissa uppgifna undan¬
tag, genom Kammar-kollegii försorg utarrenderas; och genom Kongl. Brefvet den 20
Juni 1853, angående gillad plan för alslutande af Landshöfdinge-löneregleringen, stad¬
gades, bland annat, att utarrendering af ifrågavarande boställen och lägenheter, för så
vidt den vore i Kongl. Brefvet den 24 Februari 1837 förordnad, skulle, derest icke i
särskildt fall, på skeende underdånig anmälan, annorlunda bestämdes, fortfarande ega
rum. Som emellertid Rikets Ständer, vid behandlingen af landtstaternas lönereglering
inhemtat, att åtskilliga af de uti högstberörda Kongl. Bref afsedda boställen och lägen¬
heter ännu icke äro genom Kammar-kollegium utarrenderade, ehuru, så vidt Rikets
Ständer kunnat erfara, särskild nådig föreskrift om uppskof elier inställande utaf den
anbefallda åtgärden ej blifvit af E. K. Maj:t meddelad, hafva Rikets Ständer, i anled¬
ning häraf, funnit sig böra i underdånighet anhålla, det E. K. Maj:t täcktes i nåder
tillse, att omförmälte stadgande, angående utarrendering af ifrågavarande boställen och
lägenheter, må blifva iakttaget i de fall, der sådant hittills icke egt rum.
16:o. Sedan Rik els sednast församlade Ständer tillkännagifva sig anse någon
definitiv reglering af Kronofogdarnes, Häradsskrifvarnes och Länsmännens löneförmåner
icke böra verkställas innan en förnyad, efter samma method och samma grunder för¬
rättad noggrann värdering af bemälde tjenstemäns boställen egt rum, och derföre i un¬
derdånighet anhållit, del E. K. Maj:t täcktes anbefalla en dylik uppskattning, hafva,
enligt hvad E. K. Majit nu behagat meddela, Kammar-kollegium och Statskontoret i
anledning häraf under den 23 Februari 1858 erhållit nådig föreskrift att inkomma med
förslag till de gemensamma grunder, som vid nämnda uppskattning borde följas och
Expedilions-Utskoltets Förslag till underd. Skrifvelse K:o i67. 55
sältet för verkställigheten deraf. Då emellertid sådant yttrande och förslag ännu icke
vid tiden för den nådiga Propositionens aflätande inkommit från bemälda Collegier, har
E. K. Majit vid sådant förhållande föreslagit Rikets Ständer, att den (or ofvannämnde
Landtstats-tjenstemän vid sednaste riksdag upprättade stat måtte äfven under instun¬
dande statsreglerings-period få förblifva provisoriskt gällande.
Emot hvad E. K. Majit sålunda föreslagit synes icke något vara att anmärka;
men dä den nådiga framställningen jemväl afser att lönerna för öfriga vid Landtstaten
anställda tjenstemän nu skulle på stat definilift uppföras, och en fördelning af de till
denna stat hörande anslag pä det sätt, att några af dem skulle endast provisionel!, be¬
viljas, men andra åter defi n i t i ft fastställas, enligt Rikets Ständers åsigt hvarken är
lämplig eller öfverensstämmande med de vid löneregleringen i allmänhet iakttagna grun¬
der, hafva Rikets Ständer i följd häraf beslutit, att anslaget för Landtstaterna i länen
vid nu skeende statsreglering icke må definitivt å stat uppföras.
Färjor och Färjekarlar.
17:o. Uti detta anslag, som för närvarande utgör endast 220 Ridr 9 öre, mot¬
svarande värdet af indelta räntor och spanmäl, som från äldre tider varit anslagne till
åtskilliga färje-inrättningar inom Götheborgs och Bohus, Nerikes, Kopparbergs och
Gefleborgs län, har E. K. Majit äskat en förhöjning af 1,500 R:dr, derom framställ¬
ning skett uti en särskild, till Rikets Ständer den 3 sistlidne Februari aflåten nådig
proposition, angående anvisande af ärligt anslag för uppehållande af de å Olands
vestra kust inrättade färjeplatserna Röhälla, Färjestaden och Reijershamn; och hafva
Rikets Ständer deraf hufvudsakligen inhemta!, hurusom å den del af Ölands vestra
kust, som sträcker sig gent emot staden Calmar, sedan äldre tider voro anlagda tre
allmänna färjeplatser, Röhälla |:dels mantal i Glömminge socken, Färjestaden £ mantal
i Thorslunda socken och Fröbygårda, bestående af en oskaltlagd lägenhet i Wickleby
socken, med en areal af trettio kappland, som vid Ölands utmarksdelning blifvit lill
denna färjeplats anslagna. Af dessa tre färjeplatser, hvilka genom häradsvägar stöde
i förbindelse med den på den såkallade Landborgen efter längden af Öland anlagda
vestra landsväg, vore Färjestaden belägen midt för Calmar på ett afstånd af en sjömil
och hvardera af de tvänne öfriga färjeplatserna ungefär en och en half sjömil från nämnde
stad. Alla färjeplatserna, hvilka tillika vore gästgifvaregårdar med underlydande reserv¬
lag, hade tjenliga bus och byggnader för resandes emottagning uppförda af lärje-
platsinnehafvarne utan bidrag af innevånarne i Ölands Södra Mot, inom hvars område
färjeplatserna vore belägna, hvaremot desse innevånare ursprungligen anlagt och un¬
derhållit last- och landnings-bryggorna vid Röhälla och Färjestaden. Skyldigheten alt
underhålla bryggorna hade dock i sednare tider öfvertagits af färjeplats-innehafvarne
emot uppbärande af bropenningar till vissa af E. K. Majit bestämda belopp. Vid
Färjestaden och Fröbygårda funnes dessutom särskilda roddlag anslagna, för att, när
så påfordrades, lemna roddkarlar till resandes fortskaffning öfver sundet med färjorna.
De färjeplats-innehafvarne åliggande skyldigheter bestode hufvudsakligen uti att såsom
gästgifvare betjena resande med herberge, förplägning och skjutsbudning, samt att un¬
der alla årstider, så länge Calmar sund är (ärbart och när väderleken det tdlåter, be¬
sörja resandes öch allmoges jemte kreaturs och varors förande öfver sundet i ändamåls¬
enliga och säkra farkoster, hvilka, enligt den af Kongl. Majit, i afseende å färje-
afgiflerna sednast fastställda taxa af år 1813, skola till antalet vara sex vid hvarje
färjeplats, hvaraf fyra färjor af olika storlek och två mindre båtar; varande genom
Kongl. Brefvet den 29 Januari 1824 åtskilliga föreskrifter meddelade, i ändamål att
58 Expedilions-Utskoltets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 467.
bereda ökad trygghet och säkerhet (ör de å färjorna trafikerande, äfvensom till färje-
plats-egarnes skyddande emot inträng af andra personer i deras näring, genom E. K.
Maj:ts nådiga Resolution den 13 Juli 1824 och den 10 Januari 1837 samt nådiga Bref
den 13 April 1850 stadgadt, att det, vid vite af 10 R:dr B: k o, skulle vara en hvar,
boende emellan Färjestaden och Röhälla färjeplatser samt emellan förstnämnda ställe
och Fröbjgårda, förbjudet att, under hvilken tid som helst, då vattnet är öppet, lill
och från Calmar stad öfverföra andra, än sig sjelfva, sitt husfolk, en eller annan af
sina grannar, samt egna kreatur och varor, hvilken inskränkning i fraktrörelsen hade
föranledt särskilda, lid efter annan gjorda, underdåniga framställningar, åsyftande för¬
ändringar i regleringen af färjefarten.
Under den vidare behandling, som frågan sedermera erhållit, hvarvid ej allenast in-
nehafvarne af färjeplatserne Röhälla, Färjestaden och Fröbygårda, äfvensom Styrelsen
för det bolag, hvilket genom Landshöfdinge-embetets i Calmar län utslag den 4 Fe¬
bruari 1857 undfått rättighet till anläggande af en ny färjeplats å Gaslholmen, numera
benämnd Beijershamn, utanför Fröbygårda, utan ock Olands innevånare genom sockne-
vis valda ombud blifvit i ämnet hörda, hade färjeplats-innehafvarne förklarat sig villige
att afstå från det genom ifrågavarande vitesförbud dem lemnade skydd emot intrång i
färjefarten, och icke destomindre fullgöra de dem nu åliggande färjningsskyldigheter,
så framt taxan å passagerare-afgifter och fraktlega blefvo i enlighet med ett upprättadt
förslag förhöjd samt hvarje färjplats finge af Kronan eller ortens innevånare åtnjuta
en årlig godtgörelse al 500 R:dr R:mt, hvarjemte färjeplats-innehafvarne vid detta med¬
gifvande fästat det förbehåll, att den fria täflan i larjefart öfver sundet, som genom
vitesförbudets upphäfvande eller inställelse skulle öppnas, icke linge sträcka sig till fri¬
het för fremmande båtegare alt idka sådan fart från sjelfva färjeplatserna eller från
dertill hörande lastbryggor, ulan endast från sådana hamnar eller anläggningsställen,
som vore eller kunde blifva emellan färjeplatserna inrättade; och hade sockne-ombuden
hufvudsakligen instämt i dessa åsigter, men i fråga om den af färjeplats-innehafvarne
fordrade ersättning på det bestämdaste undandragit sig och sina Kommiltentcr all skyl¬
dighet att nu eiler för framtiden genom beläggning på hemmanen eller efter hvilken
annan grund som helst lemna större eller mindre bidrag till en sådan ersättning.
Sedan E. K. Maj :ts Befallningshafvande härefter på anförda skäl, ansett det
under närvarande förhållande för den allmänna trafiken vara oundgängligen nödvändigt,
att de tre färjeplatserna, Röhälla, Färjestaden och Beijershamn, bibehöllos såsom all¬
männa sjögästgifvaregårdar, med fortfarande skyldighet för deras innehafvare, att emot
vissa bestämda afgilier betjena allmänheten och resande med öfverfart till Calmar,
samt i öfrigt enär E. K. Majrts Befallningshafvande hyste den öfvertygelse, att färj-
ningsafgifterua, äfven om de pä föreslaget sätt förhöjdes, likväl, efter upphörandet af
det hittills åtnjutna skyddet emot intrång i färjefarten, icke komme att bereda färje¬
platsernas innehafvare sä stor inkomst, som deras rörelse under nuvarande förhållanden
inbringade, och den förlust, som genom förändringen i nu beslående förhållanden skulle
färjeplats-innehafvarne tillskyndas, säkerligen komme att för hvarje färjeplats öfverstiga
500 R:dr R:mt, hemställt, alt det för ändamålet erforderliga belopp af tillhopa 1 500
R:dr R:mt årligen, mätte af statsmedel beredas, helst denna utgift å statsverkets sida
vore af underordnad betydenhet i jemförelse med de vigtiga fördelar, som genom regle¬
ringens tillvägabringande pä föreslaget sätt skulle för det allmänna uppkomma, har
Kammar-kollegium uti afgilvet underdånigt utlåtande, hvad anginge frågan om upphö¬
randet al viteslörbudet lör obehörig fraktfart emellan ifrågavarande kuststräcka på
Oland och staden Calmar, till E. K. Maj:ts nådiga beprölvande öfverlemna!, huruvida
F.vpeditio/is-Ulskottels Förslag till underd. Skrifvelse N:u 167.
57
icke, ulan äfventyr för färjeplatsernas bestånd, vitesförbudet mätte kunna upphöra och
blott gälla för det fall, att främmande personer idkade fraktfart från sjelfva färjplatserna
eller från dertill hörande lastbryggor; och sedan ärendet den 3 sistlidne Februari blif¬
vit inför E. K. Maj:t i underdånighet anmäldt, har E. K. Maj:l, dä vid ett af E. K.
Maj:ts Befallningshafvande den 12 Februari 1859 hållet sammanträde med Olands inne¬
vånare, samtlige lillstädeskomne sockneombud enhälligt förenat sig om det yttrande, alt
de ansågo de nuvarande färjeplatserna vara för den dagliga trafiken öfver Calmar sund
nyttiga och nödvändiga; att de önskade det dessa färjeplatser mätte fortfarande bibe¬
hållas med samma skyldigheter som hittills, samt all, enär upphäfvandet af nu gällande
viteslörbud i afseende på larjefarten öfver sundet, så att denna lemnades fri, otvifvel¬
aktig! komme att medföra minskning i färjeplatsinnehafvarnes nuvarande inkomster, det
vore billigt, alt dessa finge åtnjuta en deremot svarande ersättning; då genom tillerkän¬
nande åt färjeplatsinnehafvarne af en sådan ersättning, det gagnande ändamål vunnes,
alt färjeställena äfven för framtiden komme att fortfara utan rubbning i deras skyldig¬
het att uppehålla en säker och ordnad kommunikation emellan Öland och fasta landet,
under det att det nu ölverklagade hindret mot den enskilda fria rörelsen kunde på
samma gäng upphöra; då den ersättning, sorn åt färjeplatsinnehafvarne blifvit ifråga¬
satt och hvarmed desse förklarat sig nöjde, icke kunde anses åligga Ölands innevånare,
mot deras bestridande, att bekosta; samt då denna ersättnings belopp icke vore af nå¬
gon särdeles betydenhet i förhållande till det ändamål, som afsåges och i jemförelse
med hvad för kommunikationens underlättande å andra orter blifvit af statsmedel an-
visadt, uti högstberörde nådiga proposition föreslagit Rikets Ständer att, för uppehål¬
lande af de tre af E. K. Mnj:ts Befallningshafvande nödiga ansedda färjeplatserna vid
Röhälla, Färjestaden och Beijershamn, bevilja ett årligt understöd af Femhundra Riks¬
daler Riksmynt åt hvardera, med vilkor att i sådant fall det genom gällande vitesför¬
bud lagda hinder för rörelsen på kuststräckan emellan färjeplatserna skulle upphöra;
samt alt det härtill erforderliga belopp af Femtonhundra Riksdaler årligen måtte upp¬
föras å Riksstatens Sjette Hulvudtitels anslag till ”Färjor och Färjekarlar”, att från och
med nästkommande år 1861 utgå; hvarjemte E. K. Maj:t förklarat sig vilja med nå¬
dig pröfning af det ingifna förnyade taxeförslaget låta anstå, till dess Rikets Ständer
meddelat sitt beslut i anledning af denna E. K. Majlis proposition.
Hvad sålunda uti denna fråga förekommit och de uti den Kongl. Propositionen
åberopade handlingar i öfrigt innehålla hafva Rikets Ständer tagit i öfvervägande; och
då, enligt hvad omhuden för Ölands innevånare enhälligt förklarat och de i ämnet hörda
embetsmyndigheter sammanstämmande vitsordat, den lifliga rörelsen mellan Öland och
fasta landet vid Calmar svårligen kan på ett tillfredsställande sätt ombesörjas, om icke
några under allmän uppsigt ställde fortskaffningsanstalter framgent blifva dervid att tillgå,
har nödvändigheten synts fordra, att de för sådant ändamål inrättade färjeplatserna vid
Röhälla, Färjestaden och Beijershamn fortfarande bibehållas, med rättighet för deras
innehafvare att uppbära färjeafgifter enligt af E. K. Maj:t fastställd taxa. Men då
emellertid detta behof bör kunna uppfyllas, utan att, på sätt hittills egt runi, hinder
läggas i vägen för enskilde strandegares frihet att hvar i sin mån bidraga till den all-
Bih. lill R. St. Prot. 1859 $ 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Baud. 8
58 Expeditions-Utskottets' Förslag tilt anderd. Skrifvelse lS:o '167.
manna rörelsens underlättande, finna Rikets Ständer angeläget, alt, enligt den i detta
hänseende i orten allmänt uttalade och af embetsmyndighelerna jemväl förordade ön¬
skan, de inskränkningar i nämnda rättighet, som innefattas uti ännu gällande vitesför¬
bud, mätte varda af É. K. Maj:t undanröjda. Huruvida åter bidrag af statsmedel skä¬
ligen bör beviljas till ersättning för den minskning i inkomster, som fraktfartens frigö¬
rande skulle medföra för innehafvarne af ifrågavarande färjeplatser, hafva Rikets Stän¬
der ansett icke kunna med tillförlitlighet bedömas innan erfarenheten visat i bvad mån
den af denna förändring befarade påföljd verkligen inträffat; men frågan om en dylik
ersättning kan dock, enligt Rikets Ständers tanka, destomindre betraktas såsom ett vil¬
kor för fraktfartens frigörande, som färjeplatsegarne först i sednare tider, eller genom
ofvanberörde Kongl. Resolution af den 13 Juli 1824, fått uteslutande rättighet till ofta-
nämnda fraktfart och således icke kunna ega något lagligt anspråk på ersättning af
slaten för den förlust, som en förändrad reglering möjligen kan tillskynda dem.
Vid bedömandet af förevarande fråga hafva Rikets Ständer derföre trott det böra
i första rummet tillses, huruvida det ändamål, som från det allmännas synpunkt här¬
med åsyftas, nemligen uppehållandet af en säker kommunikation mellan Oland och
fasta landet, icke kan, när omförmälda vitesförbud blifvit upphälda, ernås annorlunda
än genom statsmedels beviljande. Härvid förekommer emellertid, att ifrågavarande
fraktfart kunnat tillförene allt intill början af 1820 talet af färjeplatsegarne till deras
fördel och de tralikerandes belåtenhet ombesörjas utan inskränkning i andra slrandega-
res rättighet att deltaga i samma fraktrörelser och ulan bidrag af allmänna medel; hva¬
dan det icke synes osannolikt, att sådant äfven framgent kunde låta sig göra, om den
ifrågaställa förhöjningen i 1813 års taxa för fraktafgiflerna bestämmes med behörigt
afseende dels ä ena sidan pä färjeplatsegarnes anspråk alt erhålla skälig vedergällning
för dem åliggande skyldigheter och dels, ä den andra, derpå, att allt för höga afgifter
skulle föranleda allmänheten alt anlita andra, om ock mindre säkra och ändamålsenliga
kommunikationsmedel; hvarförutom äfven kunde ifrågasättas, huruvida icke Olands
innevånare voro skyldige att, i likhet med hvad i öfrige delar af Riket eger rum, i nå¬
gon mån bidraga till kostnaderna för resandes fortkomt.
I betraktande häraf och då ännu ali utredning saknas i fråga om beloppet af
den minskning i inkomster lör färjeplatserna, som E. K. Maj:ts Refallningshafvande väl
antagit komma att inträffa i följd af vitesförbudens upphäfvande, men Kammar-kolle¬
gium deremot ansett höra uppvägas genom algifternas förhöjning, anse Rikets Ständer
ersättning i sådant hänseende icke kunna, såsom E. K. Maj.ts nådiga framställning al¬
ser, färjeplatsegarne för all framtid tillerkännas. Men dä det onekligen är af vigt för
det allmänna, att oftanämnda kommunikationsanstalt uppehälles, samt för närvarande
icke kan med visshet förutses, om och i hvad mån svårigheter derför kunna uppslå
genom den nu ifrågaställa förändringen, och det följaktligen synts vara angeläget, att
i sådant läll erforderliga medel finnas för E. K. Maj:l alt tillgå under den närmaste
framtiden, helst det icke vore med billigheten öfverensstämmande, ali de nuvarande
innehafvarne af färjeplatserna skulle få vidkännas någon större uppoffring i följd af
den nu ifrågaställa inskränkningen uti dem förut medgifna rättigheter; hafva Rikets
Ständer, på grund häraf, funnit sig böra anvisa ett årligt reservationsanslag af 1,500
R:dr R:mt på Rikets Ständers Riksgälds-koutor till E. K. Maj:ts disposition, att — i
händelse färjhållningen vid Röhälla, Färjestaden och Beijershamn, sedan nu gällande
vitesförbud blifvit upphälda, icke kan utan understöd af statsmedel uppehållas — uppå
anmälan af E. K. Maj:ts Befallningshafvande och i den mån sådant efter undersök¬
ning för hvarje år finnes vara erforderligt, intilldess förhållandena kunna göra ett dy¬
likt understöd umbärlig), för ändamålet användas.
Expcditions-Ulskottcls Förslag till underd. Skrifvelse N:o i67. 59
Jordbruket, Handeln och Näringarne.
Skiften och AJviltringar.
18:o. Utöfver det till skijten och afvittring ar å Riksstaten upptagne anslag af
63,000 Ridr, hade Rikets sednast församlade Ständer för fortskyndande af storskiftes-
och afvittrings-förrättningarne i Riket å Riksgälds-konloret anvisat ett extra anslag till
belopp för lie år af tillhopa 171,000 Ridr; och har E. K. Majit nu, enär det vore af
synnerlig vigt såväl för det allmänna som för de enskilda jordegarne, att berörda för¬
rättningar äfven under nästkommande stalsreglerings-period kunde bedrifvas med ökad
arbetspersonal och sålunda (ill fullbordan påskyndas, samt billigheten fordrade, att do
vid dessa mödosamma, med mångfaldiga försakelser förenade, befattningar, sysselsatte
Landtmätare inom Norrbottens och Westerbottens län erhölle den af vederbörande em-
betsmyndigheler föreslagna mindre betydliga förhöjning i sina arfvoden, i nåder äskat
att, jemte bibehållande af ofvanberörda ständiga anslag, Rikets Ständer mätte bevilja
eli lill 70,575 R:dr förhöjd t särskildt anslag årligen för den tid, under hvilken nästa
statsreglering komme att gälla, eller för tre år tillsammans 211,725 R:dr, att från Riks-
gälds-kontoret utgå och lill ifrågavarande ändamål al E. K. Majit disponeras.
Efter lagen kännedom af hvad såväl E. K. Majits vederbörande Refallningshaf-
vande som Öfverdirektören för Landtraäleriet, på sätt Stats-Rådsprotokollel utvisar, i
ämnet anfört, och hvaraf Rikets Ständer bland annat inhemtat, alt Afvitlringslandtmä-
tarnes antal i Westerbottens län ansetts böra ökas från 10 lill 15, eller till lika antal
med dem, som i Norrbottens län finnas anställde, äfvensom alt ytterligare en äldre
landtmätare skulle komma att för storskiftesärendenas påskyndande i Stora Koppar¬
bergs län antagas, — hafva Rikets Ständer funnit sig öfvertygade om behöfiigheten af
de begärda anslagen, och derföre, med bifall lill E. K. Majits nådiga framställning, ut¬
öfver det i nu gällande Riksstat för skiften och afvittringar uppförda anslag af 63,000
Ridr, lill E. K. Maj :ts nådiga disposition för enahanda ändamål anvisat en summa af
211,725 Ridr, att under nästa slatsreglerings-period med ^ årligen från Riksgälds-
konloret utgå.
Undervisningsanstalter för Jordbruk och Landtman nan är ing ar.
19:o. Med afseende å de lägre tandtbruksskolornas nyttiga inverkan på jord¬
bruket och det ådagalagda behofvet af tillökning i dessa skolors antal, har E. K. Majit
begärt, alt för inrättande af ytterligare tre sådana skolor i de orter, som E. K. Majit
kunde finna vara deraf företrädesvis i behof och hvilka uppfyllde de för dylikt under¬
stöd stadgade vilkor, Rikets Ständer måtte bevilja ett ärligt anslag af 4,000 Ridr för
hvarje skola eller tillhopa 12,000 Ridr, alt under ofvanstående rubrik i Riksstaten
uppföras.
Då erfarenheten visat alt nuvarande lägre landtbruksskolor väsendtligen bidragit
till jordbrukets utveckling och förkofran samt hos allmänheten väckt en lifligare håg
för förbättringar i landthushållningen, och det således är önskvärdt, att flera sådana
bildningsanstalter måtte komma till stånd, hafva Rikets Ständer, i följd häraf, till E.
K. Majlis disposition anvisat ett belopp af 12,000 Ridr årligen, att användas såsom
understöd till inrättande af tre nya landtbruksskolor i de orter, der E. K. Majit finner
60 Expedilions-Utskotlels Förslag till underd. Skrifvelse N:n 161.
deni vara mest behöfliga, samt att utgå med 4,000 R:dr årligen till hvarje skola, un¬
der de för dylika understöds åtnjutande förut stadgade vilkor.
20:0. Uti det vid förra riksdagen till reseunderstöd åt personer, sorn egna sig
ål landlbrukeis vetenskapliga eller praktiska studium beviljade anslag af 3,000 R:dr
årligen, bar E. K. Maj:t nu begärt en förhöjning af ytterligare 3,000 R:dr; och hafva
Rikets Ständer med afseende å angelägenheten deraf, all den i sednare tider betydligt
ökade personalen af lärare vid landtbruksläroverken och agronomer sättas i tillfälle att
genom resor i främmande länder förvärfva ökade insigter i sitt yrke, bifallit omför-
mälda nådiga framställning.
Agronomer och deras Elever.
21 :o. Med tillkännagifvande, att antalet af de i Statens tjenst anställde Agro¬
nomer visat sig otillräckligt, har E. K. Maj:l i nåder äskat, alt Rikets Ständer såsom
förhöjning i det under ofvanstående rubrik uppförda anslag, nu utgörande 19,650 R:dr,
måtte bevilja lill arfvode åt ytterligare tre Agronomer, ä 1,500 R:dr för hvardera,
4,500 R:dr, samt till resekoslnadsersättning och dagtraktamente åt dem 2,400 R:dr,
eller tillhopa 6,900 R:dr.
Efter lagen kännedom af hvad Landlbruks-Akademien, på sätt Stats-Rådsprotokol-
let utvisar, i underdånighet härom anfört, hafva Rikets Ständer, erkännande vigten deraf
alt landets jordbrukare herodes tillfälle till inhemtande af upplysningar och råd i de
till agronomernes verksamhet hörande ämnen, ifrågavarande af E. K. Maj:t begärda
anslagstillökning beviljat.
Befrämjande i allmänhet af Jordbruk och Land t mannanäring ar.
22:o. Enligt hvad åberopade Stats-Rådsprotokoll innehåller, hade Landlbruks-
Akademien, i anledning af den vid åttonde allmänna Landtbruksmöte i Jönköping år
1858 väckta frågan om inrättande af tvänne Agrikullurkemiska försöksstationer vid
Ultuna och vid Alnarps landtbruksinstitut, beträffande dylika anstalters nytta och be¬
höflighet, i underdånighet anfört, bland annat: att af alla de hjelpvetenskaper, som ut¬
göra föremål för undervisning vid de högre landtbruksläroverken, åkerbrukskemien otvif-
velaktigl intoge första rummet och att det vore en alldeles origtig uppfattning att anse
denna jemförelsevis nya vetenskaps ändamål endast vara att genom undersökningar af
jordarter och gödningsämnen m. m. tjena det praktiska åkerbruket, då nemligen åker¬
brukskemiens syftemål vore att utforska lagarne för vexternas och djurens näring och
upptäckten af en enda sådan lag af vida större vigt för jordbruket, än hvarje omedel¬
bar handräckning, som af denna vetenskap kunde detsamma lemnäs. Åkerbrukskemien
måste emellertid, i egenskap af erfarenhetsvetenskap, till siri utveckling bero af en serie
väl beräknade försök, hvilka hvarken åkerbrukaren eller kemisten ensam kunde nöjak¬
tigt utföra, enär desamma^borde af dem i förening verkställas i för ändamålet organi¬
serade inrättningar. Bristen på sådana här i riket, hvilken förorsakade dels att den
Svenska landtbrukaren, om han ville lära känna de inhemska vexternas näringskraft
och deras särskilda inverkan på djuren eller ladugårdsproduklernas sammansättning m. m.
nödgades hemta uppgifter frän länder med olika klimat och jordmån, samt åtnöja sig
med en blott gissning, del hans egna produkter af djur- och växtriket vore lika med de
utländska, dels en nästan lika stor obekantskap i afseende å den Svenska jordens verk¬
liga beskaffenhet, hade föranledt de vid ofvannämnde landtbruksmöte församlade jord¬
Expeditions-Utskoltets Förslag till underd. Skri/velse N:o 167. 61
brukare att ingå med underdånig anhållan, det nådig Proposition måtte till Rikets Stän¬
der aflåtas om anslag till inrättande al förrberörde tvänne agrikulturkemiska försöks¬
stationer. Instämmande häruti, hade Landtbruks-Akademien i underdånighet hemställt
att E. K. Maj:t jemväl måtte af Rikets Ständer begära nödigt anslag till fullbordande
af den vid Akademiens Experimentalfält under organisation varande anstalt i samma
syftning, hvarjemte Akademien afgifvit underdånigt förslag angående kostnaderna för
organisationen af försöksanstalterna vid Eltuna och Alnarp, enligt hvilket de årliga ut¬
gifterna skulle uppgå lill 4,500 R:dr för hvardera samt lill verkställandet af nödiga
nybyggnader för en gång erfordras vid Alnarp 10,000 R:dr och vid Eltuna, oberäk-
nadt de större byggnader, om hvilkas uppförande särskild framställning blifvit lill E.
K. Maj:t ingifven, 3,000 R:dr till uppsättande af försöksanstaltens laboratorium, äfven¬
som Akademien på anförde skäl ansett att, för den ifrågavarande anstaltens försättande
i fullständigt skick de utgifter för en gäng vore erforderliga, som särskildt omförmälas
i Stats-Rådsprotokollet och för inköp af boskapskreatur och inventarier samt uppsätt¬
ning af ett mindre laboratorium upptagits till 4,500 R:dr, dels för uppförande af en
ny ladugårdsbyggnad jemte andra mindre byggnadsarbeten m. m. beräknats till en kost-
nadssumma af 31,000 R:dr, hvarifrån dock borde afgå i Riksgälds-konlorel ännu inne-
stående anslag för uppförandet och inredning af en bostad åt gårdsfolket, utgörande
6,000 R:dr, dä således endast ett belopp af 25,000 R:dr behöfde såsom anslag till bygg¬
nadsarbetena af Rikets Ständer äskas; och vore till de årliga utgifterna, i händelse nu
anvisade anslag finge fortfara, tillskott från statens sida af endast 7,000 R:dr behöfligt.
Vid underdånig föredragning af detta ärende hade E. K. Maj:t väl erkänt de
fördelar, som för Svenska jordbruket vore att förvänta genom inrättandet på särskilda
ställen inom Riket af agrikulturkemiska försöksanstalter, hvilkas allmänna nytta icke
syntes kunna bestridas och som jemväl blifvit utomlands erkänd genom det stora antal
dylika anstalter, som i flera europeiska länder blifvit (illvägabringade; men med hän¬
sigt till de betydliga kostnaderna vid dylika anstalters första organiserande och ärliga
underhåll, samt då, hvad de begge landlbruksinstilulen vidkom, derstädes borde finnas
anställde lärare i såväl agrikultur, som kemi, genom hvilka lärares gemensamma åtgär¬
der agrikulturkemiska försök torde kunna, åtminstone till en början, verkställas, hade
E. K. Maj:t för närvarande ansett nödiga anslag böra beredas för- att i fullständigt
skick försätta och sedermera behörigen underhålla endast den anstalt af ifrågavarande
beskaffenhet, hvilken, under ledning af Landtbruksakademiens Agrikulturkemist, organi¬
seras på Akademiens Experimentalfält; i följd hvaraf, och då den i Akademiens förslag
upptagna byggnadskostnad syntes kunna, om en del hus sammanbygdes och befintliga
gamla materialier användes, i någon mån nedsättas, E. K. Majit af Rikets Ständer äskat:
dels anslag för en gång, till uppförande för ifrågavarande ändamål af åtskilliga
nya byggnader och förändring af de äldre, inköp af boskapskreatur och inventarier,
samt uppsättning åfelt mindre laboratorium på Experimentalfältet, i ett för allt 25,000
R:dr, utom de vid sistlidna riksdag för uppförande af en byggnad för gårdsfolket be¬
viljade, men ännu icke använda 6,000 R:dr;
dels ock följande årliga belopp, nemligen: lönetillökning åt Akademiens Agrikul¬
turkemist, så att bans lön, oberäknad hyresersättningen för hans laboratorium i huf-
vudstaden, komme att uppgå lill 3,500 R:dr 1,500 R:dr
arfvode lill Agrikullurkemistens assistent 1,500 „
lönetillökning åt Inspektoren på Experimentalfältet, hvilken skulle blifva före¬
ståndare för det med försöksanstalten förenade jordbruk 500 „
kommande hans lön derigenom all uppgå till 2,000 R:dr;
till reagentier, apparater, kol, m. m 1,500 „
Summa 5,000 R:dr-
62 Expeditions- Ulskotlets Förslog lill underd. Skrifvelse N:o /67.
Hvad E. K. Maj:t sålunda nådigst föreslagit har tillika med öfriga i detta
ämne särskildt gjorda framställningar kommit hos Rikets Ständer i öfvervägande och
hafva Rikets Ständer dervid funnit tillfyllest ådagalagdt, att ändamålsenligt inrättade
Agrikultur-kemiska försöksanstalter måste utöfva ett fördelaktigt inflytande på jord-
brukningens förkofran och utbildning, hvarföre Rikets Ständer, i öfverensstämmel¬
se med den nådiga Propositionen i denna del, ansett till en början en sådan an¬
stalt vara af behoivet påkallad. I fråga åter om lämpligaste stället för densammas an¬
läggning, hafva Rikets Ständer ej delat de härom af E. K. Maj:t uttalade åsigter. Ri¬
kets Ständer hafva nemligen ej kunnat förbise, hurusom verkställigheten af Landlbruks-
Akademiens förslag beträffande fullbordandet af en i ifrågavarande syftning vid Akade¬
miens Experimentalfält redan påbörjad försöksaastalt skulle förorsaka större utgifter än
som med statsverkets för närvarande strängt anlitade tillgångar äro förenlige. Och (få
Rikets Ständer derföre ansett sig böra för en dylik inrättnings åstadkommande anlita
den minst kostsamma utvägen, hafva Rikets Ständer i sådant afseende anvisat lill åvä¬
gabringande af en Agrikullur-kemisk försöksanstalt vid Eltuna Landtbruks-inslilut dels
4,500 R:dr såsom anslag till årliga utgifter och dels 3,000 R:dr för en gång till upp¬
sättande af ett laboratorium, varande i följd häraf det förra beloppet upptaget å Huf-
vudliteln och det sednare å Riksgälds-koutoret anvisadt.
23:o. Uppå derom af Svenska Triidgårds-fÖreningens Styrelse gjord underdånig
framställning, har E. K. Maj:t, till befrämjande af trädgårdsodlingen i landel, äskat,
att Rikets Ständer, utöfver det nämnda Förening lill underhåll af dess Elev-skola re¬
dan tillagda och å Hufvudtiteln med 4,000 R:dr uppförda belopp, måtte bevilja ett år¬
ligt anslag af 4,500 R:dr under nästa statsreglerings-period, eller tillsammans 13,500
R:dr, för att af Trädgärds-föreningen användas till dess elev-skolas utbildning och
trädgårdsskötselns befrämjande mot enahanda vilkor som hitintills, nemligen : att Före¬
ningen, så vidt ske kan, verkställer utdelning af fruktträd och plantor till mindre be¬
medlade jordbrukare, och, jemte behörig redovisning för det erhållna statsbidraget, till
Landtbruks-Akademien årligen algifver berättelse om antalet af de elever, hvilka vid
inrättningen njuta undervisning, äfvensom rörande verkställd utdelning af fruktträd,
samt om öfriga föremål för Föreningens verksamhet; och som, efter lagen kännedom af
hvad Föreningens Styrelse till stöd för ifrågavarande, af Landtbruks-Akademien föror¬
dade framställning, vidare andragit, hvilket finnes närmare omförmäldt uti ofta åbe¬
ropade Slatsråds-protokoll, Rikets Ständer ansett de föreslagna åtgärderna vara gag¬
nande och behöfliga för trädgårdsodlingens utbildning, hafva Rikets Ständer anvi¬
sat det för berörda ändamål begärda extra anslag, 4,500 R:dr årligen, under de af
E. K. Maj:t uppgifna vilkor.
24:o. Till utdelning vid Landtbrukare-möten såsom premier för husdjur, red¬
skap och ladugårds-produkter af utmärktare slag har E. K. Maj: t begärt, att för nästa
statsreglerings-period måtte beviljas enahanda anslag, som vid sistlörflutna riksmöte der¬
till anvisades, nemligen 3,000 R:dr årligen, eller för tre år tillhopa 9,000 R:dr, och då,
enligt hvad Landtbruks-Akademien uti sitt i ämnet afgilna underdåniga betänkande an¬
fört, de på landthushållningen så fördelaktigt inverkande allmänna Landlbrukare-
mötenas framtid är i hög grad beroende deraf, att ifrågaslällda anslag fortfarande kom¬
mer att utgå, hafva Rikets Ständer för berörda ändamål anvisat under nästa stats¬
reglerings-period enahanda belopp som hittills och i sådant afseende bland Hufvud-
titelns extra anslag uppfört 3,000 R:dr.
Expeditions-UIs koltets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 467.
63
25:o. Sedan, på sålt det uti E. K. Maj:ts nådiga Proposition åberopade Stats-
råds-protokoll närmare utvisar, Stumholliinderi-styreisen i underdånighet anhållit, det
E. K. Majit måtte af Rikets Ständer äska nödigt anslag till fortsatt inrättande af nya
Stamholländerier samt underhållande och förädling af de redan varande, i hvilket af¬
seende Styrelsen ansett en summa af 30,000 R:dr om året under nästa stalsreglerings-
period vara erforderlig, för alt under samma tid kunna årligen uppställa vid pass två
sådane Holländerier, sorn motsvarade nutidens fordringar pä lulli ädla kreatursstammar,
har E. K. Maj:t, — som väl funnit underhållandet af Kronans Holländerier vara för
landtbruket af särdeles angelägenhet; men, i anseende till den betydliga kostnad, som
med inrättandet af nya Stamholländerier vore förenad, ansett åtgärderna höra under
närvarande förhållanden hufvudsakligen afse att, genom inköp af utländska race-djur,
förädla de vid Kronans Holländerier redan befintliga stammarne — föreslagit, att för
delta ändamål samt lill inrättande af nya Stamholländerier, i den mån sådant kunde
verkställas, Rikets Ständer mätte för nästa anslags-period bevilja ett årligt belopp af
10.000 R:dr, eller för tre år tillhopa 30,000 R:dr; och dä Rikets Ständer lika med
E. K. Majit funnit skäl icke vara för handen alt härvid tillvägagå med den lill alltför
betydliga kostnader ledande skyndsamhet, som Slamholländeri-styrelsen åsyftat, utan för
sin del ansett mera ändamålsenligt att, i närmare öfverensstämmelse med den ursprung¬
ligen antagna planen, nya Holländerier inrättas endast i den mån sådant, ulan alltför
stora uppoffringar frän Statens sida, kan verkställas, så hafva, i anledning häraf, och
dä, enligt hvad upplyst är, Stamholländeri-fondens tillgångar äro så medtagna, all en
förstärkning af densamma erfordras, Rikets Ständer, till underhållande och förädling af
Kronans redan inrättade Stamholländerier samt till uppställande af nya, i den mån så¬
dant kan lämpligen verkställas, för nästa statsreglerings-period beviljat ett årligt an¬
slag till det af E. K. Maj:t föreslagna belopp, 10,000 R:dr, eller för tre år tillhopa
30.000 R:dr.
26:o. För geologiska undersökningar inom Riket samt lifgifvande af derpå
grundade kartor anvisade Rikets sednast församlade Ständer till E. K. Maj:ts dispo¬
sition för nuvarande statsreglerings-period ett belopp af tillsammans 60,000 Ridr Runt,
hvarvid Rikets Ständer uttryckte den önskan alt vid nästföljande riksdag resultaten af
dessa undersökningar måtte varda för Rikets Ständer framlagda.
I anledning häraf liar E. K. Majit uti en den 27 Oktober sistlidna år till Ri¬
kets Ständer aflålen nådig Proposition dels meddelat Rikets Ständer åtskilliga upplys¬
ningar om hvad för ifrågavarande ändamål hittills blifvit vidgjordt, dels ock framställt
nådigt förslag till de geologiska undersökningarnes fortsättande, dertill E. K. Majit jem¬
väl af Rikets Ständer äskat nödiga medel.
Uti förstnämnda hänseende hafva Rikets Ständer af den Kongl. Propositionen
inhemta!, bland annat, alt E. K. Majit, efter det Rikets Ständers olvannämnde skrif¬
velse inkommit, förordnat Professoren in. m. A. J. Erdmann att såsom Chef öfvertaga
ledningen af ifrågavarande undersökningar; och hade E. K. Majit, sedan Professoren
Erdmann uppgjort förslag och Vetenskaps-akademien, på nådig befallning, afgifvit un¬
derdånigt utlåtande i fråga om användandet af det beviljade anslaget, funnit godt all
såsom allmän regel i afseende å dessa undersökningar förordna, alt de borde företagas
efter en gemensam plan, som hade till hufvudsakligt syfte att, med iakttagande af ve¬
tenskapens fordringar och med särskildt fästad uppmärksamhet å jord- och berglagrens
vigt och inflytande i ekonomiskt hänseende, uppdaga och genom fullständiga kartor och
heslinfningar meddela kännedom om landels allmänna geognostiska beskaffenhet, och
alt sålunda förbereda och underlätta de mera detaljerade forskningar, hvilka såsom
64 Ex'pedit iöns-Utskottets Förslag till under cl. Skrifvelse N:o 467.
ländande till specielt gagn för skilda trakter af landet, borde tillhöra vederbörande
kommuner eller enskilde att hvar oell en i sin ort föranstalta oell bekosta. I öfver¬
ensstämmelse med Rikets Ständers yttrade önskan, att dessa undersökningar till en
början icke måtte företagas i alltför stort omfång, bade tillika föreskrifvits, att desamma
under åren 1858, 1859 och 1860 borde så inskränkas, att arbetena för denna tid
komme alt utgöra ett helt för sig, och att, i enlighet härmed, arbetet skulle så ordnas
att detsamma inom Upsala län, i fullföljd af der redan under åren 1856 och 1857
med bidrag af allmänna medel verkställda geologiska forskningar, omfattande ungefär
10 qvadratmil, vidare fortsattes, samt derifrån, sä vidt omständigheterna tilläte och,
utan att fördröjas af andra detaljundersökningar, än sådane sorn vore af ett allmän¬
nare interesse, utbredde sig, så att det komme att omfatta en sammanhängande del af
landet. För öfrigt bemyndigades Professoren Erdmann att antaga de medhjelpare, sorn
för arbetet erfordrades, hvilkas antal till en början ej finge öfverstiga åtta, och att,
efter uppgjord plan för hvarje års undersökningar, leda och bestämma deras praktiska
utförande, med föreskrift, att under arbetets fortgång, borde insamlas för Rikets Na¬
turhistoriska Museum minst tio exemplar af de karakteristiska bergarter, jordlager och
fossilier m. in., sorn anträffades, äfvensom särskilda större exemplar af de föremål, som
i tekniskt hänseende voro användbara ; hvarjemte Universiteten skulle förses med dy¬
lika fullständiga samlingar, likasom Gymnasier, Tekniska läroanstalter och Landtbruks¬
skole!' erhålla samlingar från undersökningarne inom den provins, der de äro belägna.
Vidare har E. K. Majit behagat meddela såväl hvad i afseende pä Chefens
och de vid dessa arbeten anställda medbjelpares aflöning blifvit i nåder stadgadt, va¬
rande den förres arfvode bestämdt till 6,000 R:dr årligen och för de sednare en sär¬
skild aflöningsstat fastställd, upptagande för hvar och en, utom skjutsersättning, ett
arfvodesbelopp af 600 R:dr törsta året, 800 R:dr för andra året o. s. v. till och med
2,000 R:dr för det åttonde och de följande åren, som ock det hufvudsakliga innehållet
af de utaf Professoren Erdmann för år 1858 och större delen af år 1859 afgifna un¬
derdåniga berättelser, utvisande, att undersökningarne det förra året omfattat landet
närmast norr om Mälaren och dess utlopp i Saltsjön, samt der utbredt sig från trakten
af Kolbäck och Strömsholm i vester förbi Westerås, Enköping, Ekolsund, Stäket, Gör¬
väln, och Sollentuna till Rydboholm och Lidingön i öster, och att dessutom en liten
del af Södermanlands län i närheten af Eskilstuna och Thorshälla blifvit undersökt,
samt åtskilliga luckor fyllda mellan 1858 års och de båda nästföregående årens under¬
sökningar inom Upsala län, hvarigenom ett fullkomligt samband mellan alla tre årens
arbeten tillvägabragts.
Under förutsättning att E. K. Maj:t lunne skäl att vid denna riksdag äska an¬
slag för fortsättning af de geologiska undersökningarne, bar Professoren Erdmann, i af¬
seende å det härtill erforderliga beloppet, i underdånighet anfört, att, såvida arbetet
äfven hädanefter skulle fortgå efter den af E. K. Majit gillade planen, så torde, äfven
med strängt vidhållande och iakttagande af den i nåder stadgade afiöningsstaten för
samtlige deltagarne, och ehuru de egentliga rekognoscerings-utgifterna sannolikt blelve i
det närmaste oförändrade, samt de utgifter, som hitintills ifrågakommil för inredning af
laboratorium och ritsal, uppsättning af förvaringsskåp ni. m. hädanefter till större de¬
len komme att bortfalla, del nu utgående årliga anslaget af 20,000 R:dr, visat sig vara
alldeles otillräckligt, hufvudsakligen af den anledning att utaf de vid undersökningarne
anställda medarbetare, för närvarande sex till antalet, de flesta redan vid 1861 års
början skola hafva inlrädt i högre lönegrader, hvarjemte två nya deltagare då äfven
enligt planen böra ingå eller möjligen redan ingått; varande efter en utförlig beräkning
Eep edit iöns-Utskottets Förslug till underd. Skrifvelse A:n 46 7. 65
utgifterna upptagna för år 1861 lill 27,000 R:dr; för år 1862 till 29,500 R dr och för
år 1863 till 32,500 R:dr, eller i medeltal för hvarje år 29,666f R:dr, i följd hvaraf
Professoren Erdmann ansett ett reservationsanslag i rund summa af 30,000 R:dr R:ml
för hvartdera af nästa statsreglerings-periods frenne år vara behölligt.
1 fråga om utgifvandet från trycket af de kartor, som öfver de geologiskt under¬
sökta trakterna blifvit upprättade, — hvilket vore enda sättet att göra de under arbe¬
tets fortgång insamlade resultaterne af de geologiska forskningarne så lätt och hastigt
för allmänheten tillgängliga som möjligt — hade Professoren Erdmann jemväl afgilvit
underdånigt förslag och dervid beträffande den skala, uti hvilken dessa kartor skulle
till trycket befordras, framställt tre alternativ, nemligen: antingen begagnande af den
redan i gravyr befintliga, af Topografiska korpsen upprättade mililärkartan i en hundra-
lusendedel al naturliga storleken såsom grundval eller stomkarta, samt de geologiska
färgernas anbringande derpå, antingen genom färglryckning eller genom färgläggning för
hand; eller särskild gravering utan terräng af militärkartan i en femtiolusendedel och
vidaie färglryckning; eller ock särskild gravering, utan terräng af mililärkartan i en
hundratusendedel och de geologiska färgernas anbringande i färgtryck. Det lörsta af
dessa alternativ ansåg dock Prolessoren Erdmann icke böra ifrågakomma, emedan kar¬
torna, med begagnande deraf, i anseende till den hårdt utpreglade schatteringen, som
redan vore anbragt pä den graverade militärkartan, ej kunde blifva i färgorna nog tyd¬
liga; hvaremot det vore högeligen önskvärdl, alt det andra alternativet blefve antaget,
dä vid tryckningen kunde användas samma skala, hvari undersökningsarbetet på fältet
försiggått, äfvensom kartan i detta läll kunde upptaga alla enskildheter i färgväg
eller leckenväg, som möjligen ifrågakomme, utan att ändock synas ölverlaslad eller
förlora i tydlighet och prydlighet. Då emellertid kostnaden för gravering och tryck¬
ning af geologiska kartor i en lemtiotusendedels skala för hela det område, hvaröfver
kartor uti samma skala snart funnos af Topografiska korpsen fullständigt upprättade,
nemligen: Upsala, Westmanlands, Södermanlands, Christianstads och Malmöhus län,
större delen af Calmar län samt en mindre del af Stockholms län, uppginge för om¬
kring 80 kartblad till en summa af 72,000 R:dr för en upplaga af 500 exemplar, och
till 104,000 R:dr för 1,000 exemplar, utgiften för papperet oberäknad; hade Profes¬
soren Erdmann, för den händelse, all anordnandet af en dylik summa för ifrågava¬
rande ändamål, om ock på 7 eller 8 år fördelad, skulle anses innebära en alltför stor
uppoffring ä Statens sida, i afseende på det enda då återstående tredje alternativet,
eller att begagna Svenska mililärkartan i T——-dels skalan med uteslutande af ter¬
rängen, och derpå anbringa de geologiska färgerna i färgtryck, vidare anfört att, ehuru
visserligen flera bland de sålunda i „ui)-dels skalan aflättade blad, isynnerhet på
vissa trakter, komme alt genom myckenheten af inrymda färger och beteckningar, er¬
hålla ett något ölverlastadt och hopgvttradt utseende, torde likväl denna skala kunna
uppfylla närvarande tids fordringar vid allmängörandet af de nu pågående geologiska
undersökningarnas resultat, sä mycket hellre som, derest dessa fordringar icke vore
alltför öfverdriliia, dylika kartor i |ou'- --dels skalan nu til! en början kunde anses
göra tillfyllest för ali fä en sådan allmän bild af fäderneslandets geologi framställd,
som med undersökningarne frän början varit åsyftad; hvaremot för vissa trakter, der
de geologiska förhållandena vore af en mera invecklad natur, i alla läll återstode, när
beholvet sä påkallade, att lör en eller annan specialkarlas ulgifvande använda
dels skalan eller måhända en ännu större; och skulle, enligt uppgjord beräkning, kost¬
66 Expeditinns-Ulskottets Förslag till underd. Skrifvelse I\T:o 167.
upplaga af 500 exemplar och 36,000 Rulr för en upplaga af 1,000 exemplar; hvadan
således, enär två sädane blad, sedan undersöknings- och tryckningsarbetena kommit i
full gång, borde kunna hvarje år medhinnas, detta skulle vid en upplaga af 1,000
exemplar medföra en ärlig utgift af 3.600 K:dr och för tre är en summa af 10,800
R:dr, eller i rundt tal 10,000 R:dr; dock kunde sannolikt denna Statsverkets utgift i
ber v (Ilig mån minskas, derest en del af upplagan finge tili allmänheten försäljas mot
ett förslagsvis uppgifvet pris af 3 R:dr Runt för hvarje blad.
E. K. Maj:!, som ansåge de hittills under Professoren Erdinanns ledning verk¬
ställda geologiska undersökningar, hvilkas vigt för fäderneslandet blifvit vid förra riks¬
dagen af Rikets Ständer erkänd, och hvilka, redan vid slutet af innevarande års ar¬
betstid, torde komma att lemna en nästan fullständig framställning af de omkring sjön
Mälaren närmast belägna trakter, böra fortsättas enligt hittills tillämpad plan, med den
tillökning i arbetskraft jemte deraf härflylande, i viss män stegrad kostnad, som af
planens fullföljande uppkomme, har således, i öfverensstämmelse med det af Professoren
Erdmann uppgjorda förslag, af Rikets Ständer i nåder äskat, att för hvartdera af de
åi', sorn nästa statsreglering koinme att omfatta, ett reservations-anslag af 30,000 R dr
mätte varda stäldt till E. K. Maj:ts disposition, för att till fortsättning af de geologiska
undersökningarne inom Riket och upprättande af derpå grundade geognostiska kartor
användas. Hvad åter anginge dessa kartors utgifning från trycket, så, ehuru E. K.
Majit icke förbisett fördelarne utaf det andra biand ofvannämnda, af Professor Erd¬
mann i detta hänseende uppgifna, alternativa förslag, nemligen särskild gravering utan
terräng af den utaf Topografiska korpsen upprättade militärkartan i ■ -dels-skalan,
hvarigenom erhölles ett arbete, hvilket till prydlighet och fullständighet skulle kunna
sällas i jembredd med de bästa, utrikes utgifna, geologiska kartor; har E. K. Majit
likväl, med afseende å den härmed förenade, betydligt ökade kostnad, funnit sig af
sådan orsak icke kunna förorda detta alternativ, utan föreslagit Rikets Ständer alt,
med aniagande af det ofvan framställda 3:dje alternativet, för nästa statsreglerings-
period ställa ett reservationsanslag af 10,000 R dr till E. K. Maj:ts disposition lill be¬
stridande af kostnaderna för gravering och tryckning i —-dels-skalan af de blad
utaf landels geologiska karteverk, som efter hand blifva fullbordade.
Rikets Ständer, som åt denna fråga egnat sorgfällig uppmärksamhet och sökt
förskaffa sig noggrann kännedom om beskaffenheten och resultaten af de geologiska
undersökningsarbeten, hvilka de tväune seduasle åren fortgått, instämma uti de af
Rikets sednast församlade Ständer yttrade åsigler om det i flera häuseuden gagnande
inflytande, som genom dessa undersökningar bör komma att för landet beredas. Be¬
träffande den plan, hvarefter arbetet blifvit utlördt, har Prolessoren Erdmann anfört,
bland annat, alt dä hufvudsyltet med hvarje geologisk undersökning vore, att erhålla
en. sävidl möjligt, trogen och öfverskådlig bild af sjelfva jordytan, nödig uppmärk¬
samhet följaktligen blifvit skänkt icke allenast ät de lästa bergens beskaffenhet och
innehåll, ulan älven åt de lösa jordaflagringar af hvarjehanda slag, som öfvertäcka de¬
samma, hvadan man sökt alt utforska sammansättningen och lagerföljden hos samt
gränserna för alla de många olikartade allagringar, som merändels öfver stora sam¬
manhängande sträckor öfverhölja och undangömma Sveriges i allmänhet enformiga
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse J\:o 161.
67
(asla berggrund, helst icke allenast rent vetenskapliga skäl, utan äfven det alltjemt
stigande landlbruks-interesset kraftigt talade för fullföljandet utaf en sådan riktning,
oeh dessutom en närmare granskning och bestämning af de lösa jordlagien och af de
ömsesidiga, hittills föga studerade oeh kända ålderslöihållanden, under hvilka de lill
hvarandra uppträda, säkerligen skulle lemna många värdefulla bidrag till kännedom
om fäderneslandets nyare och nyaste utvecklingshistoria. De upplysningar rörande
jordlagrens riktning, sammansättning och beståndsdelar, malmers och bergsarters ut¬
bredning, de särskilda trakternas större eller mindre lämplighet för odlingslörelag oeh
för nya kommuni kalions-liniers anläggning m. m., som inhemtas af de geognosliska prof-
kartor olver hittills verkställda undersökningar, hvilka blifvit upprättade och af Pro¬
fessoren Erdmann förevisade,* hafva synts Rikets Ständer vara af den värdefulla be¬
skaffenhet alt, förutom deras vetenskapliga interesse, väsendlliga fördelar otvifvelaktig!
skola deral vinnas för jordbrukets och många andra näringars utveckling och förkof¬
ran; och enär således allt skål är för hand att dessa arbeten vidare fortsättas enligt
den uppgjorda planen, hafva Rikets Ständer anvisat det för sådant ändamål af E. K.
Maj: t äskade reservalions-anslag, 30,000 R:dr årligen, att för nästkommande slalsre-
glerings-period, enligt E. K. Maj:ts disposition, utgå från Rikets Ständer Riksgälds¬
kontor.
Då emellertid de geologiska forskningarne skulle blifva af mindre gagn, om icke
resultaterna deraf genom kartornas utgifning från trycket komrne lill allmänhetens kän¬
nedom, hafva Rikets Ständer funnit denna åtgärd äfven vara särdeles angelägen; och
anse Rikets Ständer af synnerlig vigt att kartorna utglfvas i så stor skala, ali de må
kunna på eli fullständigt sätt och med tillräcklig tydlighet framställa alia de geologiska
förhållanden, som kunna tjena till upplysning för jordbrukaren eller industri-idkaren.
Alt i della hänseende det af Professoren Erdmann framställda och af honom förordade
andra alternativ liar väsendlliga företräden framför de öfriga, svnes i betraktande af
hvad derom blifvit här ofvan anfördt, icke kunna bet villas, och är jemväl af E. K.
Majit erkändt. Rikets Ständer hafva dessutom, enligt hvad redan är anlydl, hall till¬
fälle all taga kännedom om särskilda under Professor Erdmanns inseende öfver trak¬
terna kring Stockholm och Westerås utarbetade profkarlor, såväl i —dels som i
TöoT5Tö'^e^s skala, och, efter anställd jemförelse, funnit den förra kartans företräde i
tydlighet och fullständighet vara så öfvervägande, all den visserligen ej obetydliga skil¬
naden i kostnad icke bör utgöra binder för kartornas tryckning efter denna skala, enär
ändamålet i annat fall, icke skulle på eli fullt tillfredsställande sätt uppnås; och hafva
Rikets Ständer, som inhemta!, all eli belopp af 20,000 R:dr bör blifva tillräckligt för
de tryckningsarbelen, hvilka under nästföljande Irenne år kunna ifrågakomma, i följd
häraf beviljat ett reservations anslag af 20.000 R:dr till E. K. Maj:Is disposition tin¬
der nästa slatsreglerings-period, att från Riksgälds-kontnret utgå till bestridande af
kostnaderna för gravering och tryckning, enligt det af Professor Erdmann framställda
nodra alternativ, i —-dels skala, af de blad utaf landets geologiska karteverk, som
uuder deuna tid blifvit fullbordade.
Hustafvelns förbättrande.
27:o. Sedan E. K. Maj:ls vid sistförlidna riksmöte gjorda framställning om
dels ett anslag för en gång af 50,000 R dr till införskaffande af utländska hingstar af
utmärktare racer och dels ett ärligt belopp af 15,000 R:dr för inrättande al så kal¬
lade stohållningar, icke vunnit Rikets Ständers bifall, hade Stuleri-Öfver-slyrelsen, uti
68 Expeditions-Utskottets Förslåg till underd. Skrifvelse iV.-o 167.
underdånig skrifvelse af den 16 Augusti sistlidna år, ånyo fästat E. K. Majlis uppmärk¬
samhet på nödvändigheten deraf att Stuteriernas individer, i följd af fortsatt parning
redan alltför nära befrvndade, snart erhölle uppfriskning genom främmande blod, enär
veikan af länge fortsatta släglparriingar måste blifva skadlig, äfven derigenom alt, der
anledning till samma fel hos de parade förefunnes, hvilket bland närbesläglade ofta
blefve fallet, dessa fel ytterligare hos afkoinman utvecklades och slutligen så rolfästa-
des, att de antoge konstant natur och gjorde racen otjenlig alt till afvel användas; med
afseende hvarå och då den ofvan antydda olägenheten, i följd af bristande medel till
inköp af racehingstar, sä tilltagit, alt de framsteg Stuterierna och hästafveln i allmän¬
het genom fordna uppoffringar och omtanke vunnit, tvifvelsutan skulle omintetgöras,
Stuteri-Öfver-slyrelsen i underdånighet anhållit, att E. K. Majit måtte af Rikets Ständer
äska ett anslag för en gång af 50.000 R:dr till inköp af utländska racehästar; hvar¬
jemte Stuleri-Öiver-slyrelsen i underdånighet hemställt, att, då de Stohållnings-slulerier,
hvilka redan lör längre tid tillbaka varit inrättade i de Skånska länen, men sedermera
i brist på medel mäst indragas, visat sig särdeles nyttiga för provinsen, samt den lör
dylikt ändamål erforderliga och sednast begärda summa, ämnad all, fördelad i premier,
utgå för väl uppfödda föl efter till afvel approberade och underhållna ston, skulle oaf¬
kortad komma landlmannen eller näringarne lill godo, den vid förra riksdagen i delta
afseende gjorda nådiga framställning måtte till Rikets Ständer förnyas; och har E. K.
Majit, sorn, med erkännande af viglen utaf de föreslagna ålgäiderna för hästalvelns
befrämjande, ansett den af Styrelsen begärda summan för stohållningar kunna ned¬
sättas till 10,000 Ridr ärligen, af Rikets Ständer begärt dels lör beröida ändamål ett
årligt belopp under nästa statsreglerings-period af 10,000 Ridr och dels lill inköp af
utländska racehingstar för en gäng 50,000 Ridr Rimt,
Då, enligt hvad Rikets Ständer genom sammanstämmande intyg från flera lands¬
orter erfarit, bristen af racehingstar redan förorsakat svårigheter att bibehålla den för¬
bättrade hästafveln på den ståndpunkt, som den genom mångåriga bemödanden uppnått,
och det följaktligen är desto mera angeläget att någon åtgärd nu vidtages till före¬
kommande af denna afvels ytterligare försämring, som ett uppskof dermed skuile för
framliden medföra vida större kostnader för Statsverket, eller ock möjligen föranleda
dertill, att syftemålet med i detta hänseende hittills gjorda uppoffringar måste hell
och hållet öfvergifvas, hafva Rikets Ständer beviljat det af E, K. Majit för nästa
statsreglerings-period till inköp af racehingstar äskade anslagsbetopp 50,000 Ridr.
Beträffande åter det af bemälde Styrelse framställda förslag om inrättande af
Stohållnings-slulerier, så enär de anstalter ai' denna beskaffenhet, som tillförene funnits
inom en af Rikets provinser, för mer än 30 sedan upphört, och saknaden deraf under
den sedermera förflutna tiden icke utgjort hinder för hästalvelns utbildning och för¬
bättrande, samt det afsedda ändamålet, nemligen en större noggrannhet vid valet af
afvelsdjur, bör genom den enskildes omtanke och egna interesse i väsendtlig mån kunna
befordras, hafva Rikets Ständer ej funnit skäl alt till E. K. Majlis nådiga framställ¬
ning i denna del lemna bifall.
Undervisnings-anstalter för Slöjderna.
28:0. 1 afseende på Teknologiska Institutet förekommer uti E. K. Majlis nå¬
diga Proposition icke någon annan framställning, än den som afser, att de vid sista
riksdagen provisoriskt beviljade förhöjda aflöningsanslag nu mätte på stat definitivt upp¬
föras. Dä Rikets Ständer, i anledning häraf, öfvervägt huruvida, efter den utvidgning
Expedit iöns-Utskott e/s Förslag till underd. Skrifvelse N:o 161.
69
af Institutet, sorn med de af Rikets sednast församlade Ständer för sådant ändamål
anslagna medel sedermera kommit till verkställighet, delta läroverk nu befinner sig i
sådant skick, att icke något hinder kan anses mola för definitivt fastställande af den
för innevarande statsreglerings-period gällande aflöningsstat, hafva Rikets Ständer lör
bedömande af denna håga, dels tagit kännedom af de förnyade nådiga stadgar för be-
mälde Institut, som blifvit af E. K. Majit den 19 November 1858 utfärdade, dels i
öfrigt förskaffat sig upplysning om beskaffenheten af den i viss mån förändrade organi¬
sation, som denna för industriens och näringarnes utveckling högst vigtiga läroanstalt
undergått.
Härvid hafva, angående ändamålsenligheten af vissa utaf de uti högslberörda
nådiga stadgar meddelade föreskrifter betänkligheter hos Rikets Ständer uppstått. Re¬
dan uti den vid förra riksdagen aflälna nådiga framställning angående Teknologiska in¬
stitutet, hade E. K. Majit gifvit Rikets Ständer tillkänna, alt fråga blifvit väckt om
förändring i den enligt de äldre sladgarne gällande föreskrift, att en af Professorerne
vid läroverket tillika skulle vara Föreståndare. Dä nemligen redan vid första tillsätt¬
ningen af föreslåndareplalsen svårighet uppstått ali finna en dertill lämplig person, som
tilltrott sig att tillika hinna behörigen sköta en lärarebefattning, hade den man, som
då utsågs till Föreståndare för institutet, icke fått någon undervisningsskyldighel sig
ålagd; och sedan bemälrie Föreståndare derefter med döden algått och tjenslen skulle
ånyo tillsättas, hade det icke heller då befunnits lämpligt att, vid Institutets i betydlig
mån ökade verksamhet, innehafvaren af föreslåndareplalsen dermed förenade någon
lärarebefattning, hvadan ock särskild lön för föreståndarebefattningen blifvit i den upp¬
rättade staten uppförd. Rikets sednast församlade Ständer, som endast för nuvarande
statsreglerings-period anvisade de för Föreståndaren och Lärarne föreslagna aflönings-
helopp, uttalade icke något omdöme om de ifrågaställa förändringarne i organisationen;
men då framställning nu skett om aflöningsanslagens definitiva fastställande, halxa Ri¬
kets Ständer ansett nödigt alt äfven laga dessa frågor i öfvervägande. Hvad således
särskildt angår Föreståndareplatsen, liar det synts Rikets Ständer mindre lämpligt alt
innehafvaren af denna vigliga befattning icke genom att sjelf deltaga uti läratnes ålig¬
ganden erhåller del tillfälle till närmare beröring med dem och med eleverne, hvar¬
förutan han svårligen kan vinna noggrann kännedom om undervisningens gång och be¬
skaffenhet eller tillförlitligen bedöma läroverkets ställning och behof; varande detta,
enligt Rikets Ständers tanka, desto mera angeläget, som Styrelsens öfriga ledamöter,
enligt stadgarnas 34 §. kunna stå helt och hållet utom läroxerket, och Institutets lärare
följaktligen, om Föreståndaren icke deltager i undervisningen, sakna tillfälle till berö¬
ring med Styrelsen, hvarigenom denna måste blilxa i viss mån fremmande lör allt hvad
som alser sjelfva undervisningen. Elter hvad Rikets Ständer inhemta!, är äfven denna
grundsats vid tekniska läroanstalter i utlandet sä allmänt tillämpad, alt, der eli motsatt
föihällande möjligen eger rum, sådant mäste anses såsom ett sällsynt, af tillfälliga or¬
saker löranledt undantag, och, om äfven ett dylikt undantag var af särskilda omstän¬
digheter päkalladl för den förre innehafvaren af Föreståndarebefattningen, genom hvars
nitiska verksamhet Teknologiska Institutet uppbragles från ett tillstånd af förfall lill den
ställning detta läroverk pä sednare åren inlagil, så kan likväl detta förhållande, enligt
Rikets Ständers åsigt, icke ulan verklig skada för läroverket göras till en allmän regel,
såsom genom ofvanberörde förändring al sladgarne egt rum.
Rikets Ständer hafva ej heller kunnat Gima, att de åligganden, som, enligt slad¬
garne, tillhöra Föreståndaren, äro af den onilHllnirig, att de skulle förhindra honom
från att verksamt deltaga i undervisningen. Väl åligger honom att besvara från ern-
betsverken aflåtna remisser äfvensom förfrågningar af enskilde näringsidkare; men då
70 Expeditions-Utskottets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o ■/6'7.
sladgarne (§ 36) medgifva Föreståndaren att antingen sjelf besvara eller till vederbö¬
rande lärare öfverlemna sådane förfrågningar, och dä det sednare förfarandet i de flesta
fall desto hellre måste iakttagas — samt, efter hvad Rikets Ständer inhemta), älven
hitintills egt ram — som det skulle innefatta allt för öfverdrifna anspråk på en person,
att ega specialkännedom i alla tekniska ämnen, kan denna omständighet icke utgöra
hinder för tillämpningen af den vigtiga grundsatsen, att Föreståndarebefattningen hör
innehafvas af någon utaf Institutets lärare. Då dessutom för denna befallning intill
sistlidne riksdag var anslaget ett årligt arfvode af endast 2.500 R:dr, synes den för
samma befattning nu tillsvidare beviljade aflöning af 6.000 R:dr utgöra en alltför be¬
tydlig godtgörelse för dermed förenade åligganden, såvida icke dessa äfven innefatta skyl¬
dighet att deltaga i undervisningen.
Med nu omförmälda ämne sammanhänger på det närmaste frågan om lärarnes
ställning i förhållande till Styrelsen. Af såväl de uti stadgarne (§ 1) intagna lärokur¬
sernas omfång och beskaffenhet, som äfven den omständigheten att Rikets sednast för¬
samlade Ständer åt Institutets Professorer och Adjunkter anslagit enahanda aflönings-
förmåner, som bestämdes lör motsvarande befattningar vid Rikets IJniversiteler, fram¬
står tydligen, att innebafvarne af dessa lärareplalser, såvida Institutet skall motsvara
anspråken på ett högre tekniskt läroverk, hvilket det är afsedt alt vara, måste ega
grundlig och omfattande vetenskaplig hildning. Att dessa lärare således äfven böra
hafva den sjellständiga ställning och af reglementariska sladganden ej allt lör mycket
inskränkta verksamhet, som den vetenskapliga undervisningen, i vissa lall ej mindre än
vetenskapliga studier och forskningar, påkallar, torde vara obestridligt. Rikets Ständer
hafva i detta hänseende ansett mindre lämpligt, alt Institutets Styrelse, jemlikt ktadgar-
nes 7 §, eger att vid sig företeende omständigheter och, såsom det vill synas, ulan
lärarnes eget medgifvande, emellan dem ”fördela läroämnena annorlunda” än de uti
samma § blifvit af E. K. Majit bestämda, i följd hvaraf Styrelsen således kan ålägga
en Professor att, icke blott tillfälligtvis utan för längre tid öfvertaga hvilket ämne som
helst, endast med iakttagande af föreskriften i nämnde §, all, när fråga kan uppslå
om sönderstyckning af någon professorsbefattning, framställning i ämnet hör lill E. K.
Majit aflålas. En så vidsträckt rättighet lärer icke vara medgifven någon annan läro-
verksstyrelse; och torde densamma, enligt Rikets Ständers tanka, åtminstone i så måtto
böia inskränkas, alt hvar och en vid Institutet anställd Professor må, när något läro¬
ämne behölver från lians befattning a f sk i Ijas, sjelf bestämma, i hvilka ämnen han före¬
trädesvis eger att behålla undervisningen. Bibehållandet af det nuvarande stadgandet
mäste, utom dess olämplighet i öfrigt, för Institutet försvåra möjligheten att förvärfva
eller bibehålla skicklige lärare, enär vetenskapligt bildade och praktiskt användbara per¬
soner torde finna betänkligt att söka en anställning, der dem ej ens är tillförsäkradt,
alt få bibehålla de läroämnen, ål hvilka de företrädesvis egnat sig, äfven om den sökta
eller erhållna befallningen varit afsedd för ett bestämdt uppgifvet läroämne; och anse
Rikets Ständer lärarebefattningarnes nu ifrågaställa uppförande på ordinaiie stat vara
alldeles oförenligt med den osäkra ställning, lärarne måste komma alt innehafva, så
länge omförmälda stadgande är gällande.
Rikets Ständer hafva äfven ansett sig böra taga kännedom om Institutets verk¬
samhet efter dess förändrade organisation ; hvarvid, lör bedömande af undervisningens
omfång och ordnande, varit att tillgå såväl de af Styrelsen till E. K. Majit algilna
underdåniga berättelser som de fastställda lektionsplanerna. I delta hänseende halva
. Rikets Ständer fästat uppmärksamhet dervid, att i iordelningen af läroämnen och lek¬
tioner emellan lärarne en så betydlig ojemnhet eger rum, att några lärare synas vara,
i jemförelse med andra, särdeles betungade, såsom exempel hvarå må anlöras att med
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o i&l. 71
en af professorsljenslerna vid Institutet är förenad undervisningsskyldighet i malhema-
tik, mekanik, maskinlära och maskinritning, således förutom del sistnämnda, ej mindre
än Irenne af de vid eif tekniskt läroverk obestridligen vigtigaste och i stadgarne jem¬
väl främst om förmälda ämnen, äfvensom att innehafvaren af denna befallning rinder
näst lid na hösttermin, enligt lektionsschemat, haft mer än dubbelt sä stort antal lektions¬
timmar, som hvar och en af Professorerna uti fysik och mekanisk teknologi. Rikets
Ständer kunna icke bedöma i hvad mån sådant för undervisningens ordnande varit
nödvändigt, och huruvida orsaken dertill är att söka uti otillräckligheten af lärarekraf¬
ter vid Institutet; men någon jemkning i afseende på läroämnenas fördelning har emel¬
lertid synts vara af behofvet påkallad; och hafva, äfven af delta skäl, Rikets Ständer
ansett sig för närvarande icke böra medgifva ifrågavarande löners uppförande på or¬
dinarie stat.
Med afseende å de betänkligheter, som i ofvannämnde hänseenden emot defini¬
tivt fastställande af Teknologiska institutets aflöningsstat, förekommit, lå Rikets Stän¬
der jemte tillkännagivande, att Institutets anslag blifvit endast provisoriskt upp förd t
för nästa stalsregierings-period, i underdånighet anhålla, att E. K. Majit täcktes taga
i nådigt öfvervägande, på hvad sätt de al Rikets Ständer härutinnan åsyftade förändrin¬
gar, derest E. K. Majit icke anser hinder derför möta, må lämpligast bringas till verk¬
ställighet.
29:o. Som den af Svenska Slöjdföreningen här i hufvudstaden inrättade Sön¬
dags- och /i/"tonskola numera uppehälles hufvudsakligen genom anslag af statsmedel
samt understöd af Stockholms stad, men endast till en ringare del genom bidrag af
Slöjdföreningen, har, enligt hvad den Kongl. Propositionen innehåller, E. K. Majit un¬
der den 23 September 1859 funnit skäligt förordna, att skolan bör stå under tillsyn,
icke af bemälde Förenings direktion, utan af en särskildt utsedd Skolstyrelse, bestående
af en Ordförande, som E. K. Majit förordnar, samt tre ledamöter, som skola nises,
en af Kommerse-kollegium, en al Stockholms Magistrat och Borgerskapets Äldste och
den tredje af Slöjdföreningen, så länge dess bidrag till skolan såsom hittills fortfar.
I betraktande af denna skolas stora inflytelse på spridande af insigt i tekniska och
dermed gemenskap egande ämnen, äfvensom på utbildande af smak och arbetsskicklig¬
het, i följd hvaraf elevernes antal ärligen ökats, är af E. K. Majit föreslaget, att lill
understöd för den af Svenska Slöjdföreningen i Stockholm inrättade söndags- och af¬
tonskola måtte anvisas anslag lill enahanda belopp, som vid sednaste riksdag beviljades,
eller 15,000 Ridr ärligen, under vilkor att skolans verksamhet ordnas samt förvaltnin¬
gen af dertill anslagna statsmedel och skolans öfriga tillgångar besörjes i öfverensstäm¬
melse med de föreskrifter, som E. K. Majit kan finna godt meddela, äfvensom att
Stockholms stad till bekostande af tjenlig lokal för skolan bidrager med enahanda be¬
lopp, som under år 1858.
Vid beviljandet af det för innevarande sfatsreglerings-period till denna skola an¬
visade anslag lastades af Rikets sednast församlade Ständer, i likhet med hvad för
öfriga tekniska skolor egt runi, det förbehåll, att tjenlig lokal för skolan skulle af sta¬
den tillhandahållas. Det hyresbidrag, som i följd häraf år 1858 blifvit erlagdt af Stock¬
holms stad, har, såsom Stats-Räds-protokollet utvisar, utgjort ett belopp af 5,400 Ridr
Runt; och då ifrågavarande läroanstalt, hvilken under de sednare åren varit alltmera
anlitad, onekligen på utbildandet af den inhemska slöjdskicklighelen i allmänhet ut¬
öfvar eli vida verksammare inflytande, än de i åtskilliga andra städer inrättade tekni¬
ska skolor, samt denna anstalts utveckling och bestånd derföre är att betrakta såsom
en för hela landet vigtig angelägenhet, så har, i enlighet med hvad äfven Kommersa-
72 /? c n fl ilia ns-U ts koltets Förslag till anderd. Skrifvelse A: o ifjl.
kollegium uli sitt i Stats-Rådsprolokollet meddelade utlåtande anfört, det synts Rikels
Ständer icke skäligen kunna lördras, att Stockholms stad, derest skolans lokal fram¬
deles behöfver utvidgas, bör af sådan anledning förpligtas till större kostnader, än det
hittills utgående hyresbidraget, i följd häraf och då Rikets Ständer icke funnit något
att erinra vid hvad E. K. Mäj:l i afseende på skolans förvaltning dels redan förordnat,
dels nådigst föreslagit lör framtiden, hafva Rikets Ständer ofvan anförda nådiga fram¬
ställning tdl alla delar bifallit.
30:o. Under anförande bland annat, hurusom de särskilda tekniska elementar¬
skolor, till hvilkas inrättande Rikets Ständer vid de föregående riksdagarne beviljat an¬
slag, ännu icke erhållit så stort antal elever, som skulle vara erforderligt, för alt dessa
anstalter kunde anses af allmänt gagn, har Rikets Ständers uppmärksamhet blifvit fä¬
stad på den betydande verksamhet Chalmerska slöjdskolan i Götheborg deremot redan
länge lill stor båtnad för industrien och näringarne utvecklat. Ehuru skolans syftemål
frän början endast varit att befrämja större kunskaper och arbetsskicklighet ibland den
delen af befolkningen, sorn egnade sig åt handlverkerierne; hade densamma dock elter
hand, dels genom statsanslag, dels gemm donationer af enskilde personer, och dels genom
skicklige och nitiske föreståndares medverkan, blifvit utvidgad tili en omfattande, större
undervisningsanstalt, der för närvarande nära nog lika höga kunskaper inhemtades, som
vid Teknologiska Institutet i Stockholm, och, om ökadt anslag erhölles, samma kun-
skapsinält suait skutte kunna meddelas, utan att skolans ursprungliga ändamål åsido¬
sattes. Slöjdskolans styrelse hade emellertid med bekymmer förutsett, att skolan, med
de tillgångar, den nu egde lili sin disposition, icke kunde länge fortgå i samma skick,
som hittills, emedan Styrelsen icke kunde påräkna att fä behålla eller framdeles er¬
hålla så skicklige och nitiske lärare, sorn för inrättningen erfordrades, så framt icke de
nu anslagna lönerna blefve förhöjda, hvarförutan icke heller de för undervisningen nö¬
dige samlingarne kunde bringas i det skick, som beholvet krälde, eller skolan på an¬
nat sätt utvidgas och förbättras, i anledning häraf och då hvar och en af de öfriga
tekniska skolorna innehade statsanslag tili belopp af 12,000 R:dr, men Chalmerska slöjd¬
skolan, hvars framtid ingalunda vore tillräckligt betryggad genom de enskilda donatio¬
ner, hvaraf den kommit i åtnjutande, ej lyckats erhålla större bidrag af allmänna me¬
del än 10,500 R:dr, har förslag blifvit väckt, alt nämnde bidrag mätte något förökas,
helst Göteborg otvifvelaktig! vore den mest passande plats för en teknisk skola af högre
ordning, och denna läroanstalt lör öfrigt vore lör hela landet gagnande, samt hemstäl¬
lan skett, att en förhöjning af åtminstone 3,000 R:dr i slöjdskolans nuvarande anslag
mätte beviljas.
Rikels Ständer, som tagit kännedom af den om Chalmerska Slöjdskolan för åren
1857—1859 utgilna berättelse, hafva deraf inhemta), att undervisning uti de liesta
läroämnen der meddelats lill ett omfång, som i allmänhet ölversliger fordringarne af
ett lägre tekniskt läroverk, hvadan denna anstalt icke rätteligen kan jern föras med de
tekniska elementarskolorna, utan snarare är alt hänföra till de högre läroverken för
teknologisk bildning. Dä nu denna skola i lö jd häraf och med afseende å det stora
antalet elever, sorn der njuta undervisning, otvifvelaktig! är af väsendtligt gagn för de
tekniska kunskapernas utbredande inom en stor del af riket, och det således är nödigt,
ali läroverkets af Styrelsen åsyftade utvidgning ej genom bristande tillgångar förhindras,
halva Rikets Ständer lör nästkommande stalsregleiings-period uppfört Chalmerska sko¬
lans statsanslag med ett lill 13,500 R:dr lörhojdt belopp.
Be-
Expedilions-Ulskottets Förslug lill anderd. Skrifvelse N:o 467.
73
Befrämjande i allman het af Slöjderna.
31:o. Enär de så kallade Manufaktur- samt Tull- och Beslagsmedlen numera
lemna endast en obetydlig tillgång för att af E. K. Maj:t användas till resennderstöd
åt sådane arbetare i de särskilda näring syr k ena. hvilka önska att genom resor till
fremmande länder, der industrien uppnått en högre ståndpunkt, samt någon tids arbete
på dervarande verkstäder öka sina insigter och sin konstfärdighet, har E. K. Majit
äskat, att Rikets Ständer för nämnda ändamål måtte till E. K. Maj:ls disposition ställa
ett årligt anslag af 3,000 R:dr under nästa stalsreglerings-period, eller tillsammans
9,000 R:dr; hvarjemte E. K. Maj:t föreslagit alt (ill befrämjande af Slöjdexpositioner
måtte för instundande stalsreglerings-period beviljas ett lika belopp, som till enahanda
ändamål blifvit för nuvarande statsreglerings-period å Riksgälds-konlorel anvisadl, eller
4,500 R:dr; och hafva Rikets Ständer, elter inhemtande af de upplysningar Stals-Råds-
prolokollel beträffande förstnämnda fråga innehåller, funnit skäligt att dessa anslag
bevilja.
Undervisningsanstalter för Handel uch Sjö/art.
32:o. E. K. Maj:t, som funnit nödigt, att någon förhöjning borde ega rum i
anslagen för de flesta af Navigationsskolorna, har i sådant afseende föreslagit, all Ri¬
kets Ständer måtte bevilja följande årliga tillökningar, nemligen:
för åstadkommande af en förbättrad aflöning åt lurarne i ångmaskin lär a vid
Navigationsskolorna i Stockholm, Göteborg, Gefle och Carlshamn tillsammans 1,612: 50.
för Wisby Navigationsskola: förhöjning i årsanslagel från 1,973 R:dr
75 öre till 2,950 R:dr, eller 976: 25.
med dervid fästad! vilkor, att de vid skolan inflytande inskrifningspen¬
ningar samt lösen för afskrift af betyg bör till bildande af en premiekassa
användas; samt
Carlshamns Navigationsskola, obeiäknadt det tillök la belopp af 262
R:dr 50 öre för undervisnings meddelande i ängmaskinlära vid nämnde skola,
hvilket inbegripes i ofvannämnde summa af 1,612 R:dr 50 öre, förhöjning i
årets anslag med 950: —
under vilkor att staden Carlshamn tillhandahåller en fullt ändamålsenlig lokal
för skolan; utgörande dessa förhöjningar tillsammans 3,538: 75.
Efter lagen kännedom om hvad i afseende pä behofvel af dessa anslagstillöknin-
gar är uti Stats-Rådsprotokollet anfördt och upplyst, hafva Rikets Ständer funnit godt,
att ofvan uppgifna belopp under de af E. K. Majit föreslagna vilkor bevilja såsom för¬
höjning i Navigationsskolornas årliga anslag.
33:o. Med afseende å S k eppsby g g er i-i asti tu tets > Carlskrona fördelaktiga in¬
flytelse å skeppsbyggerivrket inom Riket, har E. K. Majit i nåder föreslagit, att del
frän Riksgälds-konlorel för bemälde Institut nu utgående årliga anslag af 5,000 R:dr
mätte under instundande stalsreglerings-period än vidare få fortfara, med rättighet för
E. K. Maj:l att använda delta årliga belopp till lärares aflönande, elevers underhåll
och andra för Institutet erforderliga utgifter; och hafva Rikets Ständer till denna nå¬
diga framställning lemnal bifall.
34:o. Under erinran, hurusom nödvändigheten påkallade en sträng hushållning
med landels tillgång på brännmaterial, hvilket i annat fäll skulle blifva otillräckligt för
att uppfylla de. oundgängligaste vilkoren för samhällsmedlemmarnes trefnad och civili¬
sationens bestånd, hafva hos Rikets Ständer framställningar skett, dels att lil! före¬
byggande af den nationallörlust, som årligen uppstode genom nu brukliga, högst fel¬
aktiga kolningsmethoder, hvarmed endast i-delar af vedens kolämnen tillgodogjordes,
Bib. lill !!. St. Prat. 1869 <$■ 1860. 40 Sami. 4 Afl. % Band. 10
74 Expeditions- Uls/cotte/x börs lag till under (I. Skrifvelse J\T:o föl.
anslag måtte beviljas såväl till premium för uppfinnande af den bästa kolningsmetbud,
som alt fördelas till löner och reseunderstöd för två personer, hvilkas skyldighet skulle
vara att kringresa och tillhandagå med upplysningar och biträde vid kolning, samla de
olika resultaterne och inlemna uppgifterna derom i årsberättelse lill Chefen för Skogs¬
styrelsen;— till kolningsförsök vid Skogsläroverk och Skogs-skolor, som borde särskildt
af Staten upprättas, och hvilka jemväl borde offentliggöra resultaten af anställda expe¬
rimenter; — till stipendier åt unge män, som i utlandet ville förskaffa sig kännedom
om der brukliga methoder; — till understöd för utgifvande af en populär skrift om
kolningskonsten; — samt till premier åt dem bland allmogen, som utmärkt sig genom
skicklighet och förbällringsnit i yrket; — dels äfven att, då, till fyllande af landets be¬
hof af brännmaterial, stenkol blifvit under de sednare åren införde till ett värde af
5,000,000 R:dr årligen, men Sverige inom sig egde uti de i landel spridda torfmossarne
större tillgångar tili brännmaterial än Englands alla stenkolslager, ehuru bruket af dessa
torfmossar, i anseende till bristande kunskap om sättet lör deras användande, vore högst
inskränkt, understöd inålte anvisas till bestridande af de kostnader, som undersökning
af landels lorftillgångar, analysers verkställande vid de Tekniska skolorna, inlösen af
patenter och ingifvande af läroböcker erfordrade, efter de grunder E. K. Maj;t funne
lämpligt i nåder bestämma.
Det genom ofvanberörde framställningar åsyftade ändamål, nemligen besparing i lan¬
dets omkostnader för brännmaterials anskaffande, anse Rikets Ständer vara af sådan vigt
för allmänna hushållningen, att detsamma, äfven med någon uppoffring för statsverket, bör
befrämjas, och då de ifrågaställde åtgärderne, derest de skulle befinnas tjenliga, torde till
någon del kunna bringas till verkställighet utan synnerliga kostnader samt, efter hvad Rikets
Ständer inhemta!, någon utgift icke under loppet af flera år varit an visad på det kontanta
penninge-anslag, 3,700 R:dr, som ”till befrämjande i allmänhet af bergsbruket"' finnes
i Riksstaten uppfördt, hvadan Rikets Ständer ansett denna tillgång lämpligen kunna för
ofvan omförmälda ändamål användas, få Rikets Ständer, i underdånighet hemställa, det
E. K. Maj:t täcktes, efter inhemtande af vederbörandes underdåniga utlåtande, vidtaga
sådana åtgärder, som pröfvas lämpliga på det dels en förbättrad och till större bespa¬
ring ledande kolningsmethod, dels ock kännedomen om torfjords ändamålsenliga bere¬
dande till godt brännmaterial, må blifva i landet allmännare utbredd, med anhållan
tillika, att de kostnader, som för sådant ändamål lill en början kunna ifrågakomma,
måtte af ofvannämnde anslag bestridas.
35:o. Till förrättande af vetenskapliga undersökningar rörande fskerierna be¬
viljades vid förra riksdagen ett extra anslag af 1,000 R:dr årligen, och då, enligt hvad
Statsråds-protokollet utvisar, Landtbruks-akademien ansett delta anslag fortfarande vara
behöfligt, hafva, i öfverensstämmelse med E. K. Maj:ts derom gjorda nådiga framställ¬
ning, Rikets Ständer funnit godt alt samma belopp för nästkommande slatsreglerings-
period till berörda ändamål anvisa.
36:o. Å förslagsanslaget: jord för luster genom kanal- och väg un/äg grung ar
utgår, bland annat, på grund af nådiga Rrefvet den 13 Januari 1726, till innehafvare
af vissa hemman i Lyckeby och Augerums socknar inom Rlekinge län tillsammans 252
kubikfot spanmål såsom ersättning lör bortmistade egor genom vattenuppdämning vid
uppförandet af Lyckeby kronoqvarn, hvilken ersättning vederbörande alltid lätt uppbära
med antingen spanmål in natura från Kronans magazin eller kontant lösen derför af
Statsverket. Enär emellertid berörde spanmålsqvanlitet i nu gällande Riksstat origtigt
uppförts såsom indelt Spanmål, har densamma deremot nu blifvit å närlagde tabell öf¬
ver Hufvudtiteln (Litt. E.) upplagen 1 kolumnen för Oindell spanmål.
37:o. Reträffande öfriga ordinarie anslagen under Sjette Hufvudtiteln, i hvilka
någon förändring ej blifvit ifrågaställd, så hafva dessa anslag, såsom underdånigst bi¬
fogade Tabell öfver Hufvudtiteln närmare visar, upptagits till oförändrade belopp.
Fcp editions- (J isko tittin Förslag till anderd. Skrifvelse l\:o 167.
75
38:o. I afseende på löneregleringen halva Rikets Ständer här ofvan underdå¬
nigst omförmält, att hinder ansetts möta för definitivt fastställande af aflöningsanslagen
för Candtstaterna i länen, samt Tecknologiska Institutet; och sorn, hvad angår Kom-
merse-kollegiuin, vissa förändringar i detta embetsverks organisation äro ifrågaställa
uti det af särskilda Kommitterade algi Ina betänkande angående Rikets Styrelse-och för¬
valtningsverk, har anslaget för bemälde Kollegium icke eller kunnat annat än proviso¬
riskt uppföras, hvilket äfven varit förhållandet med det Civil-departementets Kansli-
expedition beviljade anslag, som, i likhet med hvad för Justitie-Slats-Expeditionen blif¬
vit i Skrifvelsen angående regleringen af utgifterna under riksstatens Andra Hufvudli-
tel i underdånighet anmäldt, endast är vordet tills vidare i slaten upptaget; men i öf¬
rigt komma för åtnjutandet af de i denna hufvudtitel bestämda löner de vilkor alt gälla,
sorn uti Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 11 sistlidne Augusti äro bestämda.
Uti den nådiga Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof bar E. K. Majit
vidare gjort åtskilliga framställningar om anvisande af medel dels för vissa år, dels för
en gång til! föremål, tillhörande Civil-deparlemenlet, dervid i ordningen först förekomma
frågor om anslag eller lån för hamnbyggnader w. m.; för anläggning af nya sami
förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre goda vägar; för under¬
stödjande af mindre hamnbyggnader och årensningar, saint för befrämjande medelst
anslag af utdikningar och af tappningar aj sanka trakter och sjöar till beredande af
odlings företag. Rikets Ständer skola i anledning af dessa framställningar särskildt sig
yttra och öfvergå nu till behandlingen af följande frågor.
39:o. Til! fond för undersökningar, inspektionskostnader och expenser för
allmänna arbeten har E. K. Majit äskat enahanda årliga anslag som vid sistlidne riks¬
dag anvisades eller 25,000 R:dr, att utgå under åren 186!, 1862 och 1863, och sorn
dessa utgifter, enligt hvad Stvrelsen för väg- och vattenbyggnader i underdånighet an¬
fört, ökats i mån af berörde arbetens årligen växande antal, hvadan någon minskning
af detta anslag icke kan ifrågasättas, hafva Rikets Ständer det äskade beloppet, till¬
sammans 75,000 R:dr, beviljat.
40:o. Beträffande aflöningen för Styrelsen öfver allmänna viig- och vatten¬
byggnader samt dess tjenste b i träden såväl i hufvudsiuden sam i landsorterna, för hvil¬
ken personal vid sednaste riksdag anvisades ett årligt anslag af 26,950 R:dr, har E.
K. Majit, i anledning af bemälda Styrelses underdåniga framställning om behofvel af
eli ytterligare biträde för Distrikt-chefen uti norra väg- och vatlenbyggnadsdistriktet,
som, omfattande samtliga de norra länen, hvarest företagsamheten syntes hafva vaknat
i afseende på lättade kommunikationers beredande, vore alltför vidsträckt för att kunna
af Distrikt-chefen behörigen handhalvas med biträde af endast en Adjutant, i nåder-
föreslagit, att ifrågavarande anslag måtte bestämmas till eli med 600 R:dr förhöjd t be¬
lopp af 27,550 R:dr årligen, utgörande således för tre år tillhopa 82,650 R:dr; och
är denna nådiga framställning af Rikets Ständer bifallen.
41:o. Till arfvoden åt lärare vid Mariebergs Artilleriläroverk i de kunskaps¬
ämnen, som tillhöra Civil-ingeniörer äfvensom lill stipendier åt elever vid bemälda läro¬
verk. som genomgå den för Civil-ingeniörer bestämda kurs, har E. K Majit slutligen
äskat enahanda belopp, som vid förra riksdagen beviljades, nemligen 3,000 Ridr år¬
ligen för hvart och ett af omförmälda tvänne ändamål, eller för nästkommande Irenne
år tillhopa 18,000 Ridr, hvilka anslag Rikets Ständer funnit godt alt bevilja.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 24 Oktober 1860.
76 Expeditions- Utskottets Förslug till underd. Skrifvelse N:o 167.
Tali. Litt. A.
Civil-Departementets Expedition.
Expeditions-Chefen arfvode
! Éxpeditions-Sekreterare
2 Dito
1 Protokolls-Sekreterare
2 Dito
I Registrator
1 Kanslist
2 Kanslister
1 Kopist
1 Dito
1 Dito indrages och lönebeloppet ställes lill Departements-che-
fens disposition, för alt användas till befrämjande af
ärendenas gång inom Expeditionen
1 •> Vaktmästare
r Dito
1 Slatsråds-vaktmästare
1 Dito
Till gratifikationer ål e. o. tjenstemän och vaktbetjente ....
Summa R:dr R:mt
Löner m. m.
-Riksmynt.
|
R:dr.
|
Ö.
|
5,500
|
|
4,500
|
|
9,000
|
|
3,500
|
|
7,000
|
|
3,500
|
|
1,800
|
|
3,600
|
|
1,000
|
|
1,000
|
—
|
1,000
|
|
600
|
|
500
|
|
600
|
|
500
|
|
1,000
|
|
44,600|—
|
Expeditions- Utskottets Förslag lili underd. Skrifvelse A:;« 167.
77
Tali. Litt. B.
Statistiska Tabell-kommissionen.
|
Löner m. m. |
|
|
Riksmynt.
|
|
|
R:dr.
|
Ö.
|
Chefen
1 Sekreterare
1 Arkivarie och Registrator
1 Revisor
Arfvode åt en tjensteman vid f. d. Tabell-kommissionen
Vaktbetjeningen
|
4.500
4.000
2.500
2.500
750
700
|
—
|
Särskilda reservations-anslag.
|
|
|
Till bibliothekets underhållande och litterärt utbyte
Till betäckande af en del af kostnaderna för en statistisk tidskrift
Till arfvoden åt tillfälliga biträden
Till det officiella statistiska trycket
|
1,000
1.000
4,250
5,000
|
|
Summa R:dr R:mt
|
26,2001—
|
78 Expeditions-U'tshotlets Förslag till underd. Skrifvelse IS1:o 467.
Tali. Litt. €.
Lands-Staterne A Länen.
,\y unvisniny.
Löneförhöjning åt Landshöfdingen:
i Jemtlands län 1,250: —
i Norrbottens dito 1,250: —
För en Länsman i Långhundra härad af Stockholms län:
Lön 450: -
Löntillökning .250: —
Hush yres-ersättning 150: — ggy.
Lönefyllnad åt Länsmän, i stället för den dem nu
anslagna ersättning af rotell ihets-medlen. nem¬
ligen:
åt 4 Länsmän i Westerbottens län, tillsammans 74: —
„ 6 d:o i Norrbottens d:o d:o 105: — 179.
Hushyres-ersättning m. m. åt länsmän, som a (stålt
från sina boslälls-lägenheler. nemligen:
åt Länsmannen i Sydöstra distriktet af Sunnerbo
härad inom Kronobergs län:
Lönefyllnad, motsvarande boställets ränta och af¬
kastning 50: —
Hushyres-ersättning 150: — 200:
åt Länsmännen i Frosta härads östra distrikt samt i
Färs härads norra och södra distrikt, allt inom
Malmöhus län, hvardera ersättning för räntan å
boställs-lägenhelen (s. k. Kiono-gatehus') — 38.
Hushyres-ersättning 150: —
tillhopa 150: 38.
och således för alla tre ett belopp af 451: 14.
samt||åt Kronofogden i Gottlands läns södra fögderi,
efter det bostället Luxe blifvit till Kronan indraget:
Lönefyllnad motsvarande boställets ränta . 19: —
afkastning derutöfver 50: — 99.
Husbyres-ersiittning ~ " ’ 300: —
Riksmynt.
R:dr. ö.
2.500 —
I
1,68014
369 —
Summa R:dr R:ml {
4,549|14
Escjieditio/is-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse J\:o 167. 79
Tali. Litt. O.
Jordbruket, Handeln och Närmgarae.
l:o. Undervisning-anstalter för Jordbruk och Landtmanna-
n är ingar.
I För inrättande af ytterligare 3 lägre Landlbruks-skolor
å 4,000 R:dr 12,000: —
I Till reseunderstöd åt personer, som egna sig åt landt-
brukets vetenskapliga eller praktiska studium: eli
ytterligare belopp af 3,000: —
2:o. Agronomer och deras Elever.
Till arfvoden ät ytterligare 3 Agronomer, å 1,500 R:dr
för hvardera . 4 500: —
» resekostnads-ersättning och dagtraktamente åt be-
mälde Agronomer 2,400: —
i 3:o. Befrämjande i allmänhet af Jordbruk och Landtmanna-
näringar.
Till inrättande af en Agrikultur-kemisk försöks-anstalt vid Ultuna
Landtbruks-institut
4:0. Undervisnings-ans tal ter för Slöjder/te.
' Tillökning i anslaget för Chalmerska Slöjdskolan uti Götheborg
5:o. Underv/snings-ansta/ter för Handel och Sjöfart.
Till förbättrad aflöning åt Lärarne i ångmaskin-lära vid Naviga-
tions-skoiorne i Stockholm, Götheborg, Gefle och Carlshamn,
tillsammans 1,612: 50.
Förhöjning i anslagen för Navigations-skolorna i
Wisby 976: 25.
Carlshamn 950: —
Summa R:dr Runt
Riksmynt.
R:dr. ö.
15,000
6.900
4,500
3,000
3,538 75
32,938|75
8a
Expeditions-UtskoUets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 167.
Tal».
Sjette Huf-
Civil-Departemeutet:
44,100:
500:
27,000:
800: —
91.
Stats-Raden utan Departementer:
3 ä 12,000
Departements-Chefen
Departementets Expedition :
Nuvarande anslaget
Tillkommer: Förhöjning, se Tab. Litt. A
Kommerse-Kollegium
Statistiska Tabell-Kommissionen :
Nuvarande anslaget
Afgår: Minskning, se Tab. Litt. B .
Landtmäteri-Staten :
Penningar: Nuvarande beloppet 71,537
Tillkommer: Förhöjningar i anslagen till:
skrifvarebiträde vid General-Landtmäteri-
Kontoret
gratifikationer ål e. o. tjenstemän och
vaktbeljente vid d:o
samt i stället för de ät Förste Landtmä¬
tare anslagna, numera lill Kronan in¬
dragna, Indelta Räntor 16,082:10.17^07:10.8^945; (.
Indelta Räntor: Nuvarande beloppet 17,387: 9.
AJgå: indragne sorn ofvan . 16,082:10. 1,304:99.
För Rikets Ekonomiska Karteverk, Resor va (ion s-a »slag
Öfverståthållare-Embetet •.
400: —
925: —
T
ransport
HxpeditioitM-UlxkoUets törning till anderd. Skrifvelse A: o (61.
81
Litt. E.
r #fr#- Tiletn.
Penningar.
R:dr
36.000
15.000
44.600
88.600
1 26,200
Indelta Räntor,
enligt marke¬
gång, på för¬
slag.
88,945
6,000
70,049
45
Spanmål.
Indelt på förslag.
Oindelt.
! Värde ä 2
Mått.
| Värde för-
R:dr kubik- Mått. i slagsvis å 2
foten. | |R:dr kub.-fot.
Summa
Riksmynt.
R:dr
ö. i kub.-fot.
1,304
99
k:r
R:dr
o.
kub.-fot.
k:r
R:dr
R:dr
36.000
15.000
44.600
88.600
26,200
90,250
6,000
70,049
45
375,394 46] 1,304| 9»! j-
Bih. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 10 Sami. 1 A/d. 2 Band.
376,699] 45
11
82
E.vpedili orts-Utskottets Förslag till undcrd. Skrifvelse iV:o ifjl.
Transport
Lands-Stalerue i Länen :
Penningar: Nuvarande beloppet 962,176: 14.
Tillkommer: Ny anvisning, se Tab. Litt. C . 4,549: 14. 906,725: 28.
Indelta Räntor: Nuvarande beloppet 118,159: 19.
Afgå och indragas till kronan: Räntorne af Läns-
mansboställena Bökhult i Kronobergs Län, Nor¬
ton, Frenninge och Ramsåsa i Malmöhus Län
saint af Kronofogdebostället Luxe på Gottland . 40: 14. 1I#,1'19: 5J
Indelt Spanmål såsom i 1858 års Riks-Stat 17,118: 40J
Oindelt Spanmål dito dito dio 7,736: 40.
Gästgifvars Fribeter
Färjor och Färjekarlar
Jordbruket, Handeln och Näringarne:
Reservationsanslag:
Skiften och Afvittringar
Vägar och Kommunikationer
Undervisningsanstalter för Jordbruk och Landtmannanäringar:
Nuvarande anslaget 125,500:
Tillkommer: Förhöjning, se Tab. Litt. D 15,000:
Agronomer och deras Elever:
Nuvarande anslaget 19,650:
Tillkommer: Förhöjning, se Tab. Litt. D 6,900:
Befrämjande i allmänhet af Jordbruk och Landtmannanäringar:
Nuvarande anslaget 27,600:
Tillkommer: Förhöjning, se Tah. Litt. D 4,500: —
Hästafvelns förbättrande
Transpor
Expedi Hons-Utskottets Förslag lill underd. Skrijeelse A :o 161.
83
|
|
|
|
Sp an m ål.
|
|
|
|
Indelta Kantor,
enligt marke¬
|
Indelt på förslag.
|
Oindelt.
|
Summa
|
|
I
|
|
gång på tö
slag.
|
p-
|
Mått.
|
Värde å 2 |
R:dr kubik¬
foten. j
|
Mått.
|
Värde för¬
slagsvis ä 2
R:dr kub.-fot.
|
Riksmynt.
|
|
R:dr
|
Ö.
|
R:dr
|
ö.
|
kub.-fot.
|
k:r
|
R:dr
|
ö.
|
kub.-fot.
|
k:r
|
R:dr
|
Ö.
|
R:dr
|
Ö.
|
375,394
|
46
|
1,304
|
99
|
|
|
|
|
|
|
|
|
376,699
|
45
|
|
|
|
|
|
|
|
|
966,725
1,039
|
28
4
|
118,119
17,500
184
|
5
|
8,559
/,
|
2
1
7
|
17,118
8
35
|
40
20
|
3,868
|
5
|
7,736
|
40
|
1,109,699
18,547
220
|
13
24
q
|
|
69
|
17
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1,343,158| 78
|
137,108
|
73
|
8,581
|
—
|
17,162
|
—
|
3,868
|
2
|
7,736
|
40 1,505,165
|
91
|
63.000
12.000
|
|
|
|
|
|
.
■
|
|
|
|
|
|
.
63.000
12.000
|
|
1 140,500
|
_
|
|
|
|
|
'
|
|
|
|
|
—
|
140'500
|
—:
|
26,550
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
26,550
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
32,100
49,545
|
—
|
|
|
|
|
|
|
330
|
7
|
661
|
40
|
32,100
50,206
|
40
|
323,6951—
|
|
—.| ] —
|
|
|
330
|
7| 6611 40
|
j 324356|40
|
r
u
Rx ardillt>hs-VtskottrIs Förntny lill undrrd. Skrifvelse N:n 161.
Transport
Undervisningsanstalter för Slöjderne:
Nuvarande anslaget 128,150:
Tillkommer; Förhöjning, se Tab. Litt. D 3,000: —
Befrämjande i allmänhet af Slöjderne
Undervisningsanstalter för Handel och Sjöfart:
Nuvarande anslaget 30,100: —-
Tillkommer: Förhöjning, se Tab. Litt. D 3,538: 7o.
Befrämjande i allmänhet af Handel och Sjöfart
Undervisningsanstalter för Bergsbruket
Befrämjande i allmänhet af Bergsbruket
Fiskerinäringens understöd
k-gr |
Diverse Anslag:
Utflyttningshjelp efter laga Skiften, Förslagsanslag
Odlingshjelp m. m. för Krononybyggare, Förslagsanslag
Jordförluster genom Kanal- och Väganläggningar, Förslagsanslag:
Penningar: såsom i 1858 års Riksstat 2,700: —
Indelta Räntor: d:o d:o d:o 3,689: 23.
Indelta Spanmålen uteslutes och samma qvantum uppföres såsom (lin¬
dell Spanmål, 252 kub.-fot ä 2 R:dr 504: —
Skrifmaterialier och Expenser, Ved m. m., Förslagsanslag:
Nuvarande beloppet 26,588: 66.
Tillkommer: ÖfverOyttning från Statistiska Tabell-Kommissionens an¬
slag 1,000: —- *4
och AJgå: För jemnande af Hufvudtitelns slutsumma . 22:^75. 977; 25.
Rese- och Traktamenlspenningar, Förslagsanslag . ... ,
Extra Utgifter. Reservationsanslag
"ST
gr
S u m in a
Anm. Tillökningen ä Hufvudtiteln utgör således 38,600 R:dr R:ml.
Rxpedilions-Ulskotteis Förs/ny lill vndtrd. Skrifvelse l\:o 467.
85
|
|
|
|
|
|
Spa n m ål.
|
|
|
|
|
|
Penningar.
|
inuuna nanior,
enligt marke¬
gång p& för- 1
slag.
|
Indelt på förslag.
- 1
|
Oindelt.
|
Summa
|
|
|
|
1
Mått.
|
Värde å 2 i
R;dr kubik- j
foten. j
|
Mått.
|
| Värde för-
j slagsvis å 2
jll:dr kub.-fot.
|
Riksmynt.
|
R:dr
|
ö.
|
R:dr
|
ö.
|
kub.-fot.
|
ö-
|
R-.dr
|
0.
|
kub.-fot.
|
ö-
|
R:dr
|
Ö.
|
R:dr
|
Ö'
|
323,695
|
—
|
|
|
|
|
|
—
|
330
|
7
|
661
|
40
|
324,356
|
40'
|
131,150
18,000
|
—
|
1,450
|
—
|
|
—
|
|
|
|
—
|
|
—
|
131,150
19,450
|
|
33,638
22,500
7,500
3,700
9,600
|
75
|
23,929
|
80
|
|
—
|
|
—
|
|
-
|
|
|
33,638
22,500
7,500
27,629
9,600
|
75
80
|
, 549,783
|
75
|
25,379
|
80
|
|
—
|
|
—
|
330
|
7
|
661
|
40
|
575,824
|
95
|
69,000
4,500
|
|
—_
|
|
|
—
|
|
—
|
|
|
|
|
69,000
4,500
|
|
2,700
|
—
|
3,689
|
23
|
|
—
|
|
—
|
252
|
-
|
504
|
|
6,893
|
23
|
27,565
9.000
9.000
|
91
|
—.—
|
—
|
|
—
|
|
—
|
|
—
|
|
|
27,565
9.000
9.000
|
91
|
121,765
|
91
|
3,689
|
23
|
|
|
|
—
|
252
|
-
|
504
|
|
125,959
|
14
|
1
|
i
i
|
|
|
|
|
|
1 1
|
|
2.014.708
|
14
|
166.1771
i
|
76
|
8,5811
|
”1
|
17.1621
|
!
i
|
4.4501 9
|
8.901} soj2.206.950
|
—
|
86
Expeditions-U Is kol tets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 167.
Tali. Titt. F.
Extra, Statsreylerings-anslag,
till föremål, beroende på Civil-Deparlementets handläggning.
Riksmynt.
R:dr.
A) Anslag flir åren 1861. 186£ och 1863, afl utgå med 3
årligen.
Till bearbetande af Rikets ekonomiska karte-verk,
15,750 R:dr årligen 47.250: —
„ understöd för uppehållande af Färjehållningen vid
Röhälla, Färjestaden och Beijershamn 1,500 R:dr
årligen 4,500: —
„ skiften och afvittringar, 70,575 R:dr årligen . 211.725: —
, förhöjning i års-anslaget för Svenska Trädgårds¬
föreningens elev-skola m. m, 4,500 R:dr årligen 13,500: —
„ utdelning vid Landlbrukare-möten af premier
för djur, redskap och ladugårds-produkter af ut-
märktare slag, 3,000 R:dr årligen 9,000: —
underhållande och förädling af Kronans Stam-
holländerier. 10,000 R.dr årligen 30.000: —
„ fortsättande af de geologiska undersökningarna
inom Riket, 30,000 R:dr årligen 90,000: —
„ ulgifvande af geognostiska kartor, för 3 år till¬
sammans 20,000: —
„ rese-understöd ål fabriks- och handtverks-arbe-
tare, hvilka önska att genom resor till främ¬
mande länder, samt någon tids arbete på der¬
varande verkstäder öka sina insigter och sin
konstfärdighet, 3,000 R:dr årligen 9,000: —
„ slöjdexpositioners befrämjande; att utgå under
nästa statsreglerings-period 4,500: —
„ Lärares aflönande och elevers underhåll m. m.
vid praktiska Skeppsbyggeri-institulel i Carls¬
krona, 5,000 R:dr ärligen 15,000:
„ förrättande af vetenskapliga undersökningar rö¬
rande fiskerierna, 1,000 R:dr årligen .... 3,000:
„ undersökningar, inspektions-kostnader och ex¬
penser för allmänna arbeten, 25,000 R:dr årligen 75,000: —
„ aflöning för Styrelsen öfver allmänna Väg- och
Vattenbyggnader samt dess tjenstebilräden, 27,550
R:dr årligen ■ . . . 82,650: —
Transport 615,125: —
Expeditions- lits Ii otte Is Förslag lill underd. Skrifvelse i\’:o 161. 87
Kiksmynt.
Transport 615,125.
Till arfvoden åt Lärare vid Mariebergs Artilleri¬
läroverk i de kunskapsämnen, som tillhöra Civil-
ingeniörer, 3,000 R:dr årligen 9,000:
„ stipendier åt elever vid nyssnämnde Läroverk,
hvilka genomgå den för Civil-ingeniörer bestämda
kurs, 3,000 R:dr årligen 9,000:
B) Anslag för en gång.
Till inlösen af en stall- och ladugårds-byggnad åt Landshöfdingen
i Norrbottens län 3,008: 70.
„ uppsättande af eli Laboratorium vid den Agri-
kultur-kemiska försöks-anstalten å Ultuna Landt-
bruks-inslilul 3,000: —
„ inköp af utländska racehingstar 50,000: —
Summa R:dr R:mt
633,125
56.008
689,133
88 Expeditions-Utskottets Färsing till anderd. Skrifvelse N:o 168.
\:o 168.
I ✓
I
Uppläst och godkänd! hos Kidd. och Adeln den 22 Okl. lafin.
Presle-Slåndet den 22 — —
Borgare-Ståndet den 25 — —
Bonde-Ståndet den 24 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående statsbidrag för
vågars anläggning och förbättring, bro- och hamnbygg¬
nader samt kanaler, äfvensom sjösänkningar och andra
vattenaftappning s-företag m. fl. dylika föremål.
(Stals-Utsk:s Ull. N:o 120, Mern. N:is 148 och 174, samt Först. Stats-lltsk:s Mein. N:o 106.)
S. A. K.
Enligt hvad Rikets Ständer uti sin underdåniga skrifvelse angående regleringen
af utgifterna under Riksslatens Sjette Hufvudlitel tillkännagifva, få Rikets Ständer nu
i underdånighet sig yttra rörande de under innevarande riksmöte, genom E. K. Maj:ts
nådiga Propositioner och Skrifvelser eller inom Riks-Stånden gjorda framställningar,
Rikets Ständers pröfning underställda frågor om statsbidrags beviljande för vägan-
läggningar och vägföi bättringar, brobyggnader, hamnarbeten, kanal- och slussverks-
anläggningar, strömrensningar samt sjösänkningar och andra vattenaftappnings-företag,
nemligen :
A) Väg-anläggningar och Väg-förbättringar.
För anläggning af nya sami fårbättring eller omläggning af backiga eller el¬
jest mindre goda vägar, hvartill vid sistlidne riksdag, i enlighet med E. K. Maj:ts
derom
Expeditions-Utskottets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 168. 89
derom gjorda framställning, anvisades för innevarande statsregleringsperiod ett årligt
anslag af 150,009 R:dr Rant, eller tillsammans 450,000 R:dr, har E. K. Maj:t uti den
nu aflätna nådiga Proprositionen om statsverkets tillstånd och behof, begärt en summa
af 100,000 R:dr årligen, eller för de 8 åren 1861 —1863 tillsammans 300,000 R:dr;
men utom denna af E. K. Majit gjorda nådiga framställning, rörande väganläggningar
och vägförbältringar inom landel i allmänhet, hafva, med afseende å den synnerligen
stora vigten och angelägenheten för Rikets nordligare provinser att erhålla underlättade
och förbättrade kommunikationer, och då det af E. K. Maj:t äskade allmänna anslaget
icke lemnade erforderlig tillgång till understödjande af de vägbyggnadslöretag, som för
sagda ändamål af hebofvet påkallades, hos Rikets Ständer särskilda framställningar
skett om anvisande härutöfver af anslag för anläggning af nya samt förbättring och
omläggning af backiga eller eljest mindre goda vägar inom Rikets fyra nordligaste,
eller Jemtlands, Wesler-Norrlands, Westerbottens och Norrbottens län.
Af det utaf Styrelsen för Allmänna Väg- och Vatlenbvggnader före innevarande
riksdags början till E. K. Maj:t afgifna general-förslag, angående de väg- och vatlen-
byggnads-arbeten, lör hvilka arbetsplaner blifvit lid elter annan upprättade och, jemte
ansökningar om statsbidrag för utförandet, till Styrelsen ingifne, visar sig, att, oaktadt
redan utförde vägförbältringar, del behof af allmänna rörelsens underlättande medelst
förbättrade landt-kommunikationer, som utgjort grunden för beviljandet vid flera före¬
gående riksdagar af betydliga anslagssummor för vägbyggnads-arbeten, snarare ökats,
än minskats; och då derjemte ovedersägligt är, att Rikets nordligaste provinser icke
allenast, mer än öfrige delar af landet, besväras af svårländta och för trafiken hinder-
lige transport- och farvägar, utan ock flerestädes helt och hållet sakna de för inbördes
lifligare förbindelse emellan särskilda orter högst nödige sammanbindningsvägar, hafva
Rikets Ständer, med anledning af ofvan omförmälde framställningar, ansett sig jemväl
böra genom anvisande af särskildt bidrag till nyssberörde olägenheters afbjelpande,
understödja Rikets vidsträckta nordligare provinser, hvilka hittills endast i ringare män
kunnat blifva delaktiga af de förmåner, i afseende pä kommunikationernas förbättrande
i allmänhet, sorn kommit öfrige Rikets landskaper tillgodo. De talrika lill Väg- och
Valtenbyggnads-Styrelsen ingilne ansökningar om understöd för vägars anläggning och
förbättrande inom norra Sverige, hvilka i Styrelsens förenämnda generalförslag äro
upptagna i första klassen med en summa, som uppgår till nära en fjerdedel af beloppet
för hela Riket, ådagalägga såväl det stora behofvet af sådane anläggningar, som äfven
benägenheten hos enskilde och menigheter derstädes att sjelfva bidraga till vinnande af
den utveckling och förkofran, som förbättrade kommunikationer medföra.
På grund häraf hafva Rikets Ständer funnit sig böra, för anläggning af nya
samt förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre goda vägar, (ill E. K.
Maj:ts disposition anvisa ett årligt anslag ä enahanda belopp, som vid sistlidne riksdag,
eller 150,000 R:dr Runt, och således för åren 1861, 1862 och 1863 tillsammans
450,000 R:dr, deraf 50,000 R:dr årligen böra, utom den andel af det öfriga årsarisla-
get, som, efter hittills tillämpade grunder, å Rikets 4 nordligaste län belöper, till vä¬
gars anläggning och förbättrande inom nämnde landskaper uteslutande användas.
Bland de arbetsföretag, hvilka Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader
ansett höra genom särskildt anslag till visst bestämdt belopp understödjas, finnes i
Bih. till B. St. Fröt. 1859 fr 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. 12
90
Expeditions-Utskottets Förslag till anderd. Skrifvelse IS.-o 168.
Styrelsens ofvan omförniälda generalförslag i forsla klassen uppförd en väganläggning
från Storbacken i Oj rar-Luleå säcken genom Jockmocks kyrkoby till sjön Waikijaur;
och har E. K. Majit i den nådiga Proposilioneu om Statsverkets tillstånd och behof
äskat all för della förelags utförande mätte af Rikets Ständer anslås en summa af
40,000 R:dr R:mt.
Efter tagen kännedom af de tdl detta ärende hörande handlingar, hafva Rikets
Ständer, pä grund af hvad vederbörande embelsmyndigheler härvid upplyst och vits¬
ordat, och i betraktande af den ifrågavarande ortens behof af farbar väg till sjökusten
samt det af den föreslagna kommunikationen ostridigt härflytande gagn äfvensom
innevånarnes i orten oförmåga alt af egna medel bestrida de för förelagets utförande
erforderliga kostnader, funnit sig böra, med bifall till E. K. Majlis nådiga framställning,
lör anläggning af väg emellan Storbacken i Olver-Luleä socken oell sjön Waikijaur,
bevilja ett särskildt statsanslag af 40,000 R:dr Runt, att utgå på samma sätt och un¬
der de allmänna vilkor och förbehåll, som för dylika statsbidrag blifvit vid inneva¬
rande riksdag stadgade.
B) Brobyggnader.
Såsom bidrag till utförande af en brobyggnad öfver Lmeå eif, har E. K. Majit
i den nådiga Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof al Rikets Ständer äskat
en summa af 82,500 R:dr R:tnl, deraf en tredjedel eller 27.500 R:dr alt utgå såsom
anslag ulan återbelalningsskyldighet, samt tvåtredjedelar eller 55,000 Ridr i egenskap
af lån ; varande i samma ämne jemväl inom Riks-Stånden särskilta förslag framställda
af ungefär enahanda innehåll.
Rikets Ständer, som erhållit del af de delta ärende rörande handlingar, hafva,
lika med vederbörande embelsinyndigheter, ansett ifrågavarande, icke allenast för den
närmast omgi(vande orten utan äfven för landel i allmänhet i flere hänseenden vigtiga
och angelägna brobyggnadslöretag böra genom dertill beviljadt bidrag af allmänna me¬
del befordras lill verkställighet, och derföre, i öfverensstämmelse med hvad E. K. Majit
i nåder föreslagit, funnit sig bör a, för utförande af den ifiågaställda brobyggnaden öf¬
ver Umeå eif, til! E. K. Majlis disposition anvisa ett statsbidrag af 82,500 R:dr R:mt,
att utgå med 27,500 R:dr såsom anslag utan ålei betalningsskyldighet samt 55,000 R:dr
i egenskap af lån, under samma vilkor och förbehåll, som i afseende på lillgodonju-
tandel af dylika bidrag, blifvit vid innevarande riksdag i allmänhet stadgade.
C) Hamnbyggnader.
Till fond för understödjande af mindre hamnbyggnader och årensningar har
E. K. Majit i den nådiga Propositionen om Statsverket föreslagit anvisande af 20,000
R:dr årligen, eller för de tre åren 1861 —1863 tillsammans 60,000 Ridr Runi.
Evp-ditions-Utskottets Förslag till underd. Sltrifrel.se J\:o 168. 91
Och enär de medel, till enahanda belopp, som af Rikets sednast församlade
Ständer för samma ändamål beviljades, blifvit af É. K. Majit till särskilda företags un¬
derstödjande disponerade, samt Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader, med
anmälan att ålskillige arbetsplaner lill mindre hamnbyggnader och årensningar voro
hos Styrelsen hvilanda, till E. K. Majit hemställt, att en fund, å lika belopp, som vid
förra riksdagen, måtte under nästkommande Irenne år för ifrågavarande ändamål an¬
visas, halva Rikets Ständer, i öfverensstämmelse med E. K. Majlis af Väg- och
Vattenbyggnads-slyrelsen förordade förslag, funnit sig böra till fond för understödjande
af mindre hamnbyggnader och årensningar till E. K. Majits disposition anvisa en summa
af 60,000 Ridr Runi att från Riksgälds-kontoret utgå med 20,000 R:dr för hvart¬
dera af åren 1861, 1862 och 1863.
Vidare har E. K. Majit, uti den nådiga Propositionen angående Statsverkets till¬
stånd och behof, af Rikets Ständer äskat en summa af 75,000 Ridr Runt, deraf hälf¬
ten såsom anslag och hälften såsom lån, för hamnbyggnad vid släden Grenna, om hvil¬
ket företags understödjande genom bidrag af allmänna medel till enahanda belopp, som
af E. K Majit föreslagits, framställningar jemväl blifvit gjorda inom samtlige Riks-
Stånden.
Och då, enligt hvad Rikets Ständer inhemtat, verkställigheten af omförmälda,
äfven vid sistlidne riksdag ifrågaställa arbetsförelag, numera, i mån af tilltagande tra¬
fik, synes hafva erhållit ökad vigt, samt den dertill erforderliga kostnad antagligen icke
kan af de kommuner, som frågan närmast rörer, åstadkommas, hafva Rikets Ständer,
beviljat den för ifrågavarande ändamål begärda summan 75,000 Ridr, att, på sätt fö¬
reslaget blifvit, utgå till hälften såsom anslag och lill andra hälften i egenskap af lån,
under de vilkor, som vid innevarande riksdag blifvit i allmänhet föreskrifna för dy¬
lika bidrag.
Uti särskild nådig Proposition af den 27 Oktober sistlidne år har E. K. Majit,
med afseende å angelägenheten, ej mindre att de betydliga hinder och olägenheter för
allmänna trafiken, hvilka vid Helsingborgs hamn. enligt hvad erfarenheten ådagalagt,
esomoftast uppkornme derigenom, att hamninloppet vid starkare sjögång uppfylldes af
indrifvande hafstång, blefve så vidt möjligt undanröjda, än ock att hamnen blefve i en¬
lighet med uppgjord plan utvidgad och jemväl i öfriga hänseenden försatt i så ända¬
målsenligt skick som stadens läge, dess ökade rörelse och, särdeles med anledning af
Öresundstullens upphörande, tilltagande vigt för sjöfarten påkallade, föreslagit Rikets
Ständer att för hamnens utvidgning och förbättring bevilja staden Helsingborg ett
amorleringslån af 230,000 Ridr Rimt, under vilkor, att staden dels medelst kontrakt
förpligtade sig att inom viss tid låta genom Hamn-direktionen, under öfverinseende och
kontroll af Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader, utföra hamriförbättrings-
arbetet, dels ock genom särskild förbindelse åtoge sig ansvarighet för lånets återbetal¬
92 Evpeditions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse A:n 168.
ning på det sätt, all, sedan det fått räntefrill innehafvas i lein år, Hamn-direktionen
vid utgången af det sjette året och sedermera årligen intill dess lånet blifvit till kapital
och ränta till fullo återbetaldt, å ursprungliga lånekapitalet till Riksgälds-kontorel inbe¬
talade 6 procent, hvaraf först borde godtgöras 4 procents ränta å det vid hvarje sär¬
skild förfallotid återstående kapitalbelopp och det öfriga utgöra kapital-albetalning, samt
att, derest något år hamnkassans behållna inkomst, som i första rummet borde för än¬
damålet användas, icke lemnade full tillgång till inbetalning af ofvannämnda 6 procent,
staden skulle vara skyldig fylla bristen, dock med rättighet för staden att, för hvad
sålunda kunde varda tillskjutet, undfå godlgörelse af hamnmedlen, till så väl kapital
som ränta, när dessa medel dertill lemnade tillgång.
Rikets Ständer hafva vid denna E. K. Majlis nådiga framställning ej funnit an¬
ledning till annan erinran, än alt då, enligt hvad en, handlingarne bifogad, genom ut¬
drag af Helsingborgs hamnkassas räkenskaper meddelad summarisk uppgift å hamnens
inkomster och utgifter gifver vid handen; nämnde inkomster under följande år utgjort:
för år 1854 . R:dr Runi 25,28(5: —
, „ 1855 „ „ 30,966: —
» . 1856 „ ,, 44,778: -
, „ 1857 „ „ 37,933: -
och för år 1858 „ „ 36,094: —;
så, och enär, på sätt berörda utdrag af räkenskaperna jemväl utvisar, banmkassans
behållning vid slutet af sistnämnda år utgjort 73,606 R:dr Runi, synes i betraktande
af Hamnkassans fördelaktiga ställning och betydliga ärliga inkomster, hvilka antagligen
komma alt efter hamnens utvidgande och förbättring ytterligare ökas, den föreslagna
befrielsen för staden från erläggande af ränta under de första åren af låneliden icke
vara af behofvel oundgängligen påkallad; och hafva Rikets Ständer derföre till hvad i
E. K. Majlis ifrågavarande nådiga Proposition blifvit, på säll nyss är nämndt, föreslagit,
lemnal bifall endast med den förändring, alt inbetalningen till Riksgälds-kontorel af de
för ränte- och kapilal-afbetalningen afsedda 6 procent med utgången af första året
efter lånets erhållande vidtaga.
Under de (vänne sednast förflutne riksdaga ine har hos Rikets Ständer stats¬
bidrag blifvit begärdl för ha tunbyggnud vid staden Amål, hvilket dock, enär Statens
medel tagits i anspråk för vigtigare föremål, ej kunnat af Rikets Ständer beviljas.
Sedan likväl stadens innevånare, i anseende (ill den hingande nödvändigheten att åt
sjöfarten bereda skydd mot de å stadens redd svårt verkande stormarne, på egen be¬
kostnad påbörjat anläggning af hamn vid staden, men icke förmått att utan understöd
fullfölja det påbörjade arbetsförelaget samt i anledning deraf hos E. K. Maj:l i under¬
dånighet anhållit om bidrag af allmänna medel, har E. K. Maj:l nu i den nådiga Pro¬
positionen om Statsverkets tillstånd och behof, föreslagit, att Rikets Ständer måtte för
omförmälda arbetslöretag anvisa en summa af 16,000 R:dr, deraf hälften såsom anslag
och hälften i egenskap af lån, hvarom jemväl enskild framställning blifvit hos Rikets
Ständer gjord.
Och då behofvel af en tjenlig oell för sjöfarten betryggande hamn vid staden
Åmål samt nyttan af en sådan anläggning för den derstädes årligen icke obetydligt
Exf)aditions-Utskott,ets Förslag lill underd. Skrifvelse IS:o 168. 93
tilllagande rörelsen blifvit af de i ämnet hörda vederbörande vitsordade, hafva Rikets
Ständer, med bifall till berörde framställningar, för ifrågavarande förelags utförande
anvisat en summa af 16,000 R:dr alt utgå till hälften såsom anslag och till hälften i
egenskap af lån under de i allmänhet stadgade vilkor och förbehåll.
Med anledning af en utaf Direktionen för Carlstads Hamn- och Kanal-bolag, å
bolagets vägnar, i underdånighet gjord och af Kongl. Maj:l genom nådig Skrifvelse
den 13 Februari 1857 till Rikets då församlade Ständer öfverlemnad underdånig fram¬
ställning om anvisande af eli anslag å 100,000 R:dr Runt lill utvidgande och förbätt¬
rande af hamnen vid nämnde stad, i enlighet med en af Chefen för vestra Väg- och
valtenbyggnads-distriktet Majoren D. W. Lilliehöök upprättad plan, åsyftande anlägg¬
ning af ny kanal från hamnen vid Kanikenäset, med lika djup som denna, efter den
förut varande pråmkanalens yttre bank, till stadens strand vid den så kallade Näbben,
jemte hamnbassin derstädes, beviljade Rikets Ständer, som ansågo det ifrågasatta stats¬
bidraget böra meddelas endast i egenskap af lån med bestämd ålerbetalnings-skyldighel,
samt alt staden Carlstad, i likhet med andra stapelstäder, till hvilkas hamnbyggnader
bidrag af allmänna medel blifvit vid sednare riksdagar beviljade, borde åtaga sig an¬
svarigheten för bestyret med verkställigheten och framtida underhållandet af den med
statsbidraget alsedda hamn- och kanal-anläggning, nämnde stad ett lån å omförmälda
belopp, eller 100,000 R:dr R:mt, emot skyldighet att utföra ifrågavarande förelag, äf¬
vensom framgent underhålla hamn- och kanalbyggnaden. Sedan stadens innevånare,
efter erhållen del af della Rikets Ständers beslut vid ett inför dervarande Magistrat
den 21 April 1858 hållet allmänt Rådstufvu-sammanträde, förklarat sig villige, att,
emot lillgodonjutande af berörda låneunderstöd, åtaga sig hamn- och kanal-byggnadens
verkställande jemte densammas framtida underhåll, samt Kongl. Maj.l dels under den
5 November nyssnämnda år meddelat fastställelse å omförmälda af Majoren Lilliehöök
upprättade plan, alt lända till efterrättelse vid arbetets utförande, dels ock under den
25 Februari 1859 godkänt det om företagets verkställande upprättade kontrakt, äfven¬
som den för kontraktets fullgörande ställda säkerhets-förbindelse, hvarjemte staden för¬
klarats berättigad att, sedan hamn- och kanal-byggnaden blifvit färdig, få, enligt den
taxa, sorn, efter det förslag dertill blifvit af vederbörande ingifvet, kunde varda i nåder
fastställd, uppbära afgifter för hamnens begagnande, har, på sätt E. K. Maj:t i nådig
Skrifvelse den 4 November sistlidna år behagat meddela, den för ifrågavarande företag
af staden utsedda Ryggnads-direktion, uti en af E. K. Majcts Befallningshafvande i Werm¬
lands län lill E. K. Maj:l insänd och förordad skrift, i underdånighet anmält: — att
då för den nya hamnkanalens sammanbindande med sjön Wenern ingen annan tjenlig
plats varit att tillgå, än iidoppet till omförmälde pråmkanal, men berörde kanal tillika
med sjelfva hamnen tillhörde det hittills varande hamnbolaget, uti hvilket staden varit
delegare med 100 aktier, hade staden, för att helt och hållet komma i besittning af
hamnen, varit nödsakad att inlösa de öfriga 34-4 aktierna i nämnda bolag samt för
detta ändamål utgifva 53,401 R:dr 64 öre, så alt, med tillägg af nominalvärde! å sta¬
dens egna aktier, 30,000 R:dr, en summa af 83,401 R:dr 64 öre erfordrats allenast
för alt kunna få börja arbetet på ett område, som till största delen ursprungligen va¬
rit stadens gemensamma tillhörighet; — att, som det befunnits, alt den gamla hamn-
94 Expeditions-Utskottets Förslag lill anderd. Skrifvelse !S:o iC8.
bassinen, hvilken, enligt gällande föreskrifter, bordt vara tio fot djup under Wenerns
lägsta vattenstånd, icke höll mer än 8! fots djup, och alt pråmkaualen derifrån till
Klarelfven i allmänhet ej hade mer än två fots i stället för tre och en half fots djup,
Direktionen mäst föranstalta otti uppmuddring af så väl hamnbassinen som pråmkana¬
len, hvilket arbete redan medfört en kostnad af 9,375 Ridr 51 öre och ytterligare er¬
fordrade en summa af 16,550 R:dr; samt att, enär deri egentliga lastkajen vid hamnen,
elter den fastställda arbetsplanen, skulle komma att anläggas på längre afstånd från
staden än behöflig! och för trafiken nyttigt vore, förslag (ill förändring härutinnan blif¬
vit af Majoren Lilliehöök uppgjordl med syfte att hamnbassinen skulle förläggas när¬
mare intill staden och i hufvudsakligen enahanda sträckning, sorn för statens nordvestra
stamjernbana blifvit föreslagen, genom hvilken förändring den för arbetsföretaget primi¬
tivt beräknade kostnadssumman 220,026 R:dr, komme att ökas med 49,783 R:dr 50
öre och sålunda uppgå till 269,809 R dr 50 öre; och har Direktionen, jemlikt stadens
innevånares dertill lemnade uppdrag, i underdånighet anhållit, att, då kostnaden för
ifrågavarande hamn- och kanalanläggning skulle komma att uppgå till en sammanlagd
summa af 379,136 R:dr 65 öre, men staden, hvars tillgångar vore lagua i anspråk för
fyllande af flera angelägna kommunala behof, icke förmådde alt af egna medel full-
borda detta företag, samt förelagets uppskjutande eller inställande skulle medföra obe¬
räknelig skada icke allenast för staden, ulan äfven för hela ortens trafik, E. K. Majit
måtte läckas i nåder föreslå Rikets Ständer att, till berörde hamn- och kanalanläggnings
fullbordande, bevilja staden ett anslag utan återbelalningsskyldighel af Sjulin Tusen
R:dr R:mt.
Sedan uti häröfver afgifvet underdånigt utlåtande Styrelsen för allmänna Väg-
ocb Vattenbyggnader, hvad beträffade förenämnde förändring i den fastställda arbets¬
planen, förklarat, alt det nu framställda förslaget, från teknisk synpunkt helraktadt,
icke kunde anses ega något företräde framför den redan gillade planen, och alt icke
heller lastkajens afstånd från staden derigenom komme att i någon betydligare mån
förkortas, hvadan, och då härtill komme, alt den ifrågasatta ändringen beräknats med¬
föra en förhöjning i arbetskostnaden af omkring 50,000 R:dr R:mt, ulan att den än¬
drade planen ändock skulle vid arbetets utförande tjena till ovilkorlig efterföljd, Sty¬
relsen ansett sig, med anledning af Direktionens i förevarande afseende gjorda anhål¬
lan icke kunna tillstyrka annat nådigt beslut, än att, för den händelse staden skulle
vilja anlägga hamnbassinen och en del utaf den dit ledande inseglingskanalen uti den
nu föreslagna riktningen, i stället för att lägga nämnda bassin och kanal såsom den
gillade planen upptoge, sådant måtte förklaras vara staden medgifvet, under vilkor, att
den högre anläggningskostnad, som af denna förändring kunde föranledas, icke finge
utgöra något skäl för ytterligare statsbidrag till arbetets verkställande; så har E. K.
Majit, som gillat hvad sålunda blifvit af Styrelsen i berörda afseende ytlradt, uti of¬
van omförmälda skrifvelse till Rikets Ständer endast i nåder öfverlemnat den af Hamn-
byggnads-direklionen gjorda framställning om anslag till fullbordande af ifrågavarande
arbetsföretag, i ändamål att Rikets Ständer, som å nästlidne riksdag dertill beviljat
låneunderstöd, måtte komma i tillfälle alt pröfva, huruvida, i anseende till de al Direk¬
tionen uppgifna omständigheter, ytterligare statsbidrag kunde anses böra till företaget
anvisas.
I anledning häraf och sedan Hamnbyggnads-direktionens ifrågavarande ansök¬
ning derjemte blifvit uti särskild hos Rikets Ständer gjord framställning förordad, hafva
Rikets Ständer tagit denna fråga i öfvervägande; och då det icke blifvit styrkt, att
de redan bestridda eller förestående ökade utgifter, hvilka af Direktionen i den till
E. K. Majit ingifna underdåniga ansökningen åberopats till stöd för framställningen
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse A':o 168. 95
om statsanslag för del påbörjade hamn- och kanalbyggnads-arbelels fortsättning och
fullbordande, varit förorsakade af någon eller kontraktets alslutande inträffad till¬
fällighet, som dessförinnan icke kunnat förutses, eller beroende af någon sådan om¬
ständighet, som icke kunnat genom föregående undersökning utrönas, samt derjemte
förekommer, att den förändring af arbetsplanen, som blifvit af Direktionen ifrågasatt,
icke kunnat af E. K. Maj:t bifallas under annat vilkor, än alt den högre anlägg¬
ningskostnad, som af denna förändring korinne att föranledas, icke finge utgöra skäl
för ytterligare statsbidrag till arbetets verkställande, hafva Rikets Ständer funnit sig
sakna giltiga skäl alt bevilja det statsanslag, hvarå staden väckt anspråk; men som
det ostridigt är af vigt, all företaget icke af brist på nödiga medel lill arbetets fort¬
satta bedrifvande afstadnar, hafva Rikets Ständer med afseende å förekomne om¬
ständigheter, ansett lämpligt understöd böra staden i egenskap af lån meddelas, i
följd hvaraf Rikets Ständer till fortsättning al hamn- och kanal-anläggningen vid Carl¬
stad, anvisat en summa af Sjutio tusen Riksdaler Riksmynt, att utgå såsom lån med
återbelaluiugsskyldighet, under samma vilkor, sorn blifvit stadgade för det vid »ist-
lidne riksdag lill företagets utförande redan beviljade län af allmänna medel.
Sedan hos Rikets Ständer vid innevarande riksdag framställning blifvit gjord om
understöd till inrättande af en ändamålsenlig hamu vid Haparanda stud. rörande hvil¬
ket företag undersökningar vore på stadens bekostnad föranstaltade, har E. K. Maj:t
behagat låta meddela Rikets Ständer att Municipalslyreisen i Haparanda hos E. K
Maj:l gjort underdånig framställning i fråga om statsanslag för utförande af en före¬
slagen hamnanläggning för staden; varande de i sådant afseende till E. K. Maj:t in-
komne handlingar Rikets Ständer jemväl delgifna.
Enligt dessa handlingar hade uti olvanberörde underdåniga framställning Muni-
cipal-Styreisen, å stadens innevånares vägnar, hos E. K. Maj t anmält, alt, som segellär-
ten till och från staden med större eller djupgående fartyg slängdes af uppgiundningar
i Torneå eif, samt upprensning af elfvens strömfåra af flera skäl skulle möta nästan
oöfvervinneliga svårigheter, hade stadens innevånare måst bereda sig hamnplats vid
Purra-lalhi, belägen vid Bottniska viken omkring en mil från Haparanda. Då likväl
denna hamn, öppen för hafsvindar och drifis, icke lemnade derstädes inlöpande fartyg,
säkert skydd, hade, på stadens föranstaltande, plan lill bildande af fullständig hamn
derstädes blifvit uppgjord, jemte kostnadsförslag, slutande sig å en summa af 81,300
R:dr R:mt; och då denna kostnad vore af den betydenhet, att stadens innevånare,
utan understöd af allmänna medel, icke förmådde eller kunde åtaga sig företagets ut¬
förande helst hamnbyggnaden icke ensamt gagnade staden, utan äfven hela den vid¬
sträckta landsort, som i denna hamn skulle få sin utskeppningsort, hade Municipal-
styrelsen anhållit, alt E. K. Maj:l täcktes, sedan det upprättade förslaget blifvit behö¬
rigen granskadi, till Rikets nu församlade Ständer aflåta nådig framställning, alt till
ifrågavarande hamnbyggnads utförande ett statsanslag af 54,000 R:dr Runt mätte varda
beviljadt, emot det stadens innevånare åtoge sig arbetets utförande.
Uti de underdåniga yttranden, som i anledning af den sålunda gjorda ansöknin¬
gen blifvit afgilna, har hufvudsakligen anförts: af Konungens Befallningshafvande i
Norrbottens län : alt lokala hinder förefunnes för upprensning af farleden elter Torneå
eif och att denna upprensning skulle blifva menlig för strandboerna vid elfven samt
96 Expedi ti o ris-Utskottats Förslag till under d. Skrifvelse !S:o 168.
franikalln stridigheter af desto betänkligare art, som Torneå eif utgjorde riksgräns; samt
att, vid detta förhållande och dä Haparanda stad saknade annan närmare belägen och
tjenlig hamnplats än ifrågavarande Purra-lahti, hvilken hittills äfven för delta ändamål
begagnats, men denna hamn i dess närvarande skick vore, såsom anfördl blifvit, öppen
för hafsviudar och drifis, det vore desto mera önskligl att den föreslagna hamnbygg¬
naden kunde komma till verkställighet, som Haparanda stad egde betydlig export, sär¬
deles af viktualievaror, och det dessutom vore af vigt alt å denna, en af de nordliga¬
ste punkterna i Bottniska viken, en god hamn funnes alt tillgå; samt af Styrelsen för
allmänna väg- och vattenbyggnader: att, hvad anginge den ifrågaställa hamnen vid
Purra-lathi, någon olägenhet möjligen kunde synas härröra deraf, alt denna hamnplats
vore belägen på en mils afstånd från Haparanda; men alt, — i betraktande af att
nämnde stad vore obetydlig och att således den ifrågasatta hamnanläggningen ej egent¬
ligen vore afsedd för sjelfva stadens rörelse, utan hufvudsakligen för ortens, samt för
den allmänna sjöfarten, hvartill komme att, om än förhållandet vore, att muddring upp
till Haparanda uti Torneå elfs utlopp icke erfordrade särdeles betydligare kostnad än
byggnaden af hamn vid Purra-lahti, en dylik uppmuddring, som dessutom svårligen
kunde ske utan medgifvande från Ryska regeringens sida, i allt fall ej kunde tillstyr¬
kas, emedan mudderrännan på denna lokal icke vore utförbar med hopp om framtida
bestånd, — Styrelsen funne sig böra förorda anläggning af Purra-lahti hamn: i hvil¬
ket afseende Styrelsen, med hulvudsakligl godkännande af den upprättade planen samt
vitsordande, att den beräknade kostnadssumman komme att blifva för arbetets utförande
behöflig, tillstyrkt beviljande af det sökta statsanslaget å 54,000 R:dr Runt, motsva¬
rande omkring f af den förslagsvis beräknade kostnaden.
Vid sålunda upplysta och vitsordade förhållanden, hafva Rikets Ständer väl fun¬
nit det vara ändamålsenligt och af vigt, alt åtgärder vidtagas för bildande af säker och
beqväm hamn vid den ort, hvarom fråga är; men då Rikets Ständer likväl ansett Sta¬
tens medverkan för della ändamål icke böra utsträckas så långt, som Väg- och Vatten-
byggnads-styrelsen föreslagit, hafva Rikets Ständer endast på det sätt bifallit den gjorda
framställningen, att Rikets Ständer för uppförande af den ifrågaställa hamnbyggnaden
beviljat Haparanda stad ett lån å 54,000 R:dr Runt, alt under vanliga vilkor frän
Riksgälds-kontoret utgå.
D) Kanal- och Slussverksanläggnwgar och andra vattenkommunikationer.
Sedan Rikets Ständer dels vid 1840 och 1841 års riksdag till upprensning af Botlne-
ån och Ronneby köpings redd beviljat köpingens innevånare eli län å 10,000 R:dr
Banko, hvilket dock förblef obegagnadt, dels, på förnyad framställning vid 1844 och 1845
års riksdag, förklarat, att det anvisade lånebeloppet skulle anses reserveradt och få lill
det afsedda ändamålet användas, men icke heller det sålunda medgifna understödet
kunnat af kommunen, i anseende till de dervid fästade vilkor, mottagas, har, vid inne¬
varande riksdag, blifvit hos Rikets Ständer hemställd), att för byggande af en vågbry-
tare vid Rottneåns utlopp och uppmuddring af samma å, Rikets Ständer mätte bevilja
Ronneby köpings innevånare eli anslag för en gång, utan ålerbelalningsskyldighet å
Expeditions-Utskottets Förs/ny till underd. Skrifvelse IS:o 168.
97
10,000 R:dr R:mt, motsvarande hälften af den för företagets utförande beräknade kost¬
naden ; varande härvid anlordt, att änskönt de nödvändigaste af de från början före¬
slagna förbättringarne blifvit på kommunens bekostnad efter hand verkställde, hade
likväl, i saknad af erforderliga tillgångar, det åsjltade målet ej kunnat uppnås, utan
blefve det snart nog omöjligt för mera djupgående fartyg att komma in i ån samt upp
till den på I mils afstånd från hafvet belägna köpingen, hvilken vore den naturliga af-
sältningsorten för mellersta Rlekings exportartiklar samt derjemte egde icke obetydlig
handels- och fabriksrörelse, hvadan det vore af vigt för såväl köpingen som kringlig¬
gande ort, att sjöfarten lill och ifrån hafvet blefve fri och obehindrad.
Rikets Ständer, som tagit kännedom af de i sammanhang med denna framställ¬
ning öfverlemnade handlingar, hafva deraf inhemtat, att de till Ronneby hamns för¬
sättande i ändamålsenligt skick erforderlige arbeten, deribland fullbordande af en på¬
börjad jetée, till förekommande af uppgrundning vid Rottne-åns inlopp, äfvensom åns
uppmuddring och borttagande af derstädes befintliga bankar och grund, blifvit, enligt
sistlidna år upprättadt förslag, beräknade att medföra en kostnad af 20,000 R:drR:mt;
samt alt Ronneby köpings innevånare, vid sammanträde inför köpingens Nämnd, för
alt de för ofvannämnda ändamål erforderliga arbeten måtte kunna utföras, förklarat
sig villige att, i händelse ett amorteringslån på billiga vilkor å 10,000 R:dr R:mt kunde
erhållas, för detsamma ställa nödig säkerhet. Rikets Ständer hafva vid sådant förhål¬
lande icke funnit anledning för banden att medgifva del i ofvanberörde framställning
begärda anslag ulan återbetalningsskyldighet; hvaremot Rikets Ständer, med afseende
ä behofvet af Rottne-åns upprensning och fullbordande af den påbörjade jetéebyggna-
den vid åns inlopp till förekommande af uppgrundningar, äfvensom ä nyttan af detta
förelag för Ronneby köping och kringliggande ort, samt i öfrigt förekomne omständig¬
heter, ansett sig böra, i anledning af den gjorda framställningen, för sagde arbetens
utförande bevilja Ronneby köping ett lån å 10,000 R:dr Runi, att utgå frän Riksgälds¬
kontoret, under de vilkor, som för bidrag af enahanda beskaffenhet blifvit vid inneva¬
rande riksdag bestämda.
Hos E. K. Maj:t har Direktionen för Göteborgs hamn- och elfarbeten i under¬
dånighet anmält, alt, ehuru, alltsedan 1824, åtskilliga arbeten blifvit verkställda, som
ansetts nödvändiga till beredande af lättnad och beqvämlighet för segelfarten å Göta
eif emellan Wenern och hafvet, återstode dock ännu ett företag af mycken vigt, nem¬
ligen borttagande af det i elfven befintliga, vid Hanklon belägna, s. k. Röda Berget,
hvilken undervattensklippa vore för allmänna trafiken högst vådlig i följd af klippans
läge i den del af elfven, der strömmen vore stridast och der elfvens stränder bildade
starka krökningar. Till en del hade man sökt undanrödja faran och olägenheten häraf
genom användandet af ett emellan Hanklon och Ströms kanal gående ångbogserings-
farlyg, med hvars tillhjelp de seglande fartygen forlskaffades, men icke dessmindre öf-
verklagades allmänneligen tillvaron af det farliga stället, der genom minsta oförsigtighet
eller inträffande olag i maskineriet å någon af de många ångbåtar, som framginge på
denna vattenväg, stor olycka kunde inträffa. Direktionen, som af dessa anledningar
vid flere tillfällen förebaft frågan om det s. k. Röda Bergets bortsprängande, men af
Bih. till R. St Prof,. 1859 Sf 1860. 10 Sami. 1 Afd. °2 Band. 13
98
Expedilions-Ulskottets Förslag till utiderd. Skrifvelse. N:o 168.
bristande tillgång pä erforderliga medel varit förhindrad att bringa detta företag till
verkställighet, hade hos Kongl. Majit år 1853 sökt understöd för nämnda ändamål och
jemväl fått sig anvisadt ett räntefritt förskott å 23,000 Ridr Banko, deraf likväl Direk¬
tionen, af förekomna skäl och i anseende till de för understödets åtnjutande bestämda
vilkor, icke kunnat sig begagna. Och som hvarken de afgifter af seglationen, hvilka
Direktionen, jemlikt Kongl. Brefvet den 22 Juni 1849, egde att uppbära, eller öfriga
till Direktionens förfogande ställda medel lemnade tillgång lill bestridande af kostna¬
derna för ifrågavarande arbete, beräknade till ett belopp af 45,000 Ridr Rimt, samt
detta arbetsföretag vore af stort behof påkalladt och af högsta vigt för den lifliga sjö¬
trafik, som till Rikets stora båtnad egde rum till och ifrån hafvet genom Göta och Troll¬
hätte kanaler, har Direktionen hos E. K. Majit anhållit, att E. K. Majit täcktes till
Rikets nu församlade Ständer aflåta nådig Proposition om beviljande af nyssnämnda
belopp, 45,000 Ridr Rimt, såsom anslag utan återbetalningsskyldighet.
Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader, som ansett det ifrågavarande
företagets utförande för trafiken på Göta eif af särdeles stor vigt, har, med antagande
att detsamma ej kunde komma till verkställighet utan bidrag af allmänna medel, men
att någon del af kostnaden borde kunna bestridas af de medel, som stöde under Göte¬
borgs Hamn- och Elf-direktions förvaltning, i sitt afgifna generalförslag antecknat före¬
taget till erhållande af ett statsanslag å 40,000 Ridr Rimt; och har E. K. Majit, efter
inhemtande derjemte af Styrelsens särskilda utlåtande, i den nådiga Propositionen om
Statsverkets tillstånd och behof, föreslagit, att sagde belopp måtte för Röda Bergets
bortsprängande af Rikets Ständer anvisas.
Dä Väg- och Vattenbyggnads-styrelseu, i öfverensstämmelse med de af Hamn-
och Elf-direktionen yttrade åsigter, vitsordat att olägenheterna för sjöfarten å Göta eif
af den lärliga passagen förbi Röda Berget, äro högst betydliga, och det ifrågaställa
förelaget följaktligen af stor nytta och vigt för den allmänna trafiken, samt detsamma
antagligen icke kan, ulan beviljande af det anslag, som af E. K. Majit blifvit äskadl,
komma till verkställighet, hafva Rikets Ständer med bifall till E. K. Majits nådiga för¬
slag, för bortsprängande af Röda Berget i Göta eif, beviljat och lill utgående från Riks-
gälds-kontoret anvisat en summa af 40,000 Ridr Rimt.
Uppå derom gjord framställning beviljade Rikets åren 1853 och 1854 församlade
Ständer för tillvägabringande af kanal- och sluss-anläggningar vid Forshaga och Deje¬
fors uti Klarelfven, derför kostnaden blifvit i en år 1840 upprättad plan beräknad till
190,414j Ridr Banko, en summa af 100,000 Ridr samma mynt, att såsom lån Irån
Riksgäids-kontoret mot stadgade vilkor utgå; hvarefter under loppet af år 1855, planer
för nämnde anläggningars utförande af E. K. Majit i nåder fastställdes, enligt hvilka
kostnaden för kanalen och slussarne vid Forshaga beräknades, liksom år 1840, att
uppgå till 94,377 Ridr
hvaremot kostnaden för kanal- och slussanläggnings-arbetena vid Dejefors,
som uti 1840 års plan upptagits till endast 9(5,037 Ridr — blifvit, i följd
af åtskilliga ändringar i samma plan, förhöjd till 206,283 „
eller tillsammans 300,660 Ridr-
allt Banko.
Expeditions-Litsbol tets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 168.
99
Sedan, med åberopande, bland annat, deraf all, enligt särskilda af Chefen lör
vestra Väg- och Vattenbyggnads-distriktet, Majoren D. W. Lilliehöök, under Juli månad
1856 uppgjorda beräkningar, skulle, med afseende å inträffade förböjda pris å dags¬
verken och materialier, utöfver hvad i ofvanberörde fastställde arbetsplaner antagits, er¬
fordras för arbetena vid Forshaga 47,867 R:dr Banko
och för dem vid Dejefors 42,741 „
eller tillsammans en tillökning för båda af 90,608 R:dr Banko,
Direktionen för det lill ifrågavarande kanal- och slussanläggningars verkställande bil¬
dade bolag hos E. K. Majit anhållit, att bolaget, för alt sättas i tillfälle att full¬
borda berörde för länet särdeles vigtiga och nyttiga kommunikationsled, mätte undfå
eli ytterligare statsbidrag af åtminstone 100,000 R:dr, att såsom anslag utan återbe-
talningsskyldighel utgå; men denna framställning, hvilken af E. K. Majit under den
II November sistnämnda år till Rikets då församlade Ständers pröfning öfverlemnades,
blifvit af Rikets Ständer afslagen; så, och efter del kanalen och slussarna vid Forshaga
blifvit fullbordade ocb i Maj månad 1858 för trafiken öppnade, har, på sätt E. K.
Majit i nådig skrifvelse till Rikets nu församlade Ständer af den 13 April innevarande
år, behagat meddela, E. K. Majits Befallningshafvande i Länet till Styrelsens för all¬
männa Väg- och Vattenbyggnader embetsåtgärd öfverlemnal en af bolagets Direktion till
E. K. Majit ställd underdånig ansökning, hvaruti Direktionen ånyo framställt behof-
vet för bolaget att erhålla understöd från Statens sida, ocb dervid hufvudsakligen an¬
fört: att då till kommunikationsföretaget i dess helhet af allmänna medel endast be¬
viljats ett lån å 150,000 R:dr Runt, hvilket måste amorteras genom årlig inbetalning
af 6 procent, samt intressenterne sjelfva tillskjutit 150,000 Ridr nämnde mynt, men
af dessa sammanlagde 300,000 Ridt- ett belopp af 208,302 R:dr 32 öre blifvit användt
vid Forshaga och af 64,158 Ridr 77 öre lill förberedande arbeten vid Dejefors, hva¬
dan blott en behållning af något öfver 27,000 Ridr förefunnes, vore det icke möjligt,
att de återstående arbetena vid sistnämnde station, efter Majoren Lilliehööks sednaste
beräkning uppgående till en kostnad af 309,378 Ridr, skulle af bolaget kunna utan
ytterligare understöd utföras så, som den i nåder gillade planen föreskrefve; alt bo-
lagsintressenterne derföre samt för att vid Dejefors bereda åtminstone någon lättnad i
trafiken och på samma gång tillgodogöra så väl den exproprierade marken, som det
derpå redan nedlagda arbetet, varit betänkte att vid nämnde station, i stället för kanal,
anlägga en jernväg förbi vattenfallet derstädes, ehuruväl en sådan jernväg icke syntes
komma alt motsvara den nytta, som med visshet vore att påräkna af en kanal, hvari¬
genom all omlastning undvekes på mer än 6 mils oafbruten båtled å den lifligt trafike¬
rade Klarelfven; samt att bolagsmännen befarade att deras ansträngningar varit frukt¬
lösa och att de använda kostnaderna ej skulle fullt motsvara hvad som afsetls och på¬
räknats, derest icke de svårigheter, bolaget genom förändrade förhållanden iråkat, blelve
behjertade; anhållande, på grund häraf, Direktionen, enligt bolagsmännens uppdrag, att
E. K. Majit måtte antingen i nåder föreslå Rikets Ständer alt, såsom ytterligare under¬
stöd till fullbordandet af merberörde kanal- och slussbyggnader, bevilja en summa af
200,000 Ridr Rimt utan återbetalningsskyldighet, eller ock, utan rubbning i vilkoren
för återbetalning af det lån bolaget undfått, i nåder medgifva, att bolaget finge vid
Dejefors, i stället för kanal, bygga och framgent underhålla jernväg till trafikens be¬
tjenande, mot den taxa å algifter derför, som kunde varda i nåder bestämd.
Med föranledande af underdånig anmälan i ämnet, som utaf Styrelsen för all¬
männa Väg- och Vattenbyggnader uti memorial den 28 sistlidne Februari blifvit gjord
och i betraktande af det högst betydliga belopp, hvarmed fullbordandet af kanal- och
slussanläggningarne vid Forshaga och Dejelors skulle, enligt deröfver sednast uppgjorda
100 Exp editions -Lils kotte ts Förslag lill unden!. Skrifvelse l\':o '168.
förslag, öfverstiga den från början beräknade kostnadssumma, har E. K. Maj:t, då det
af Rikets Ständer vid 1853 och 1854 årens riksdag till nämnde företag beviljade låne¬
understöd af tillsammans 150,000 R:dr R:m( afsell kanalanläggnings tillvägabringande,
och bolagets förevarande ansökning, att, i stället för kanal, få vid Dejefors anlägga
jernväg, sålunda erfordrade Rikets Ständers bifall, lunnit sig böra till Rikets Ständers
pröfning öfverlemna ifrågavarande ansökning, med hemställan huruvida ej, derest Ri¬
kets Ständer icke skulle finna anledning att, sedan bolaget numera fullbordat kanal¬
arbetet vid Forshaga mot en kostnad, ensam öfverstigande omförmälda låneunderstöd,
meddela bolaget något ytterligare statsbidrag för utförandet af den alsedda kanalanlägg¬
ningen vid Dejefors, Rikets Ständer dock kunde anse skäligt, att medgifva den be¬
gärda förändringen uti planen för ifrågavarande kommunikationsled, på det sätt, att,
i stället för kanal, den föreslagna jernvägsanläggningen vid Dejefors inom viss tid verk¬
ställdes, enligt den plan, som, efter behörig pröfning af dertill upprältadt förslag, kunde
komma att af E. K. Maj:t i nåder fastställas.
Rikets Ständer, som vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, funnit sig
sakna giltig anledning att, sedan den vid sistlidne riksdag i enahanda hänseende gjorda
framställning blifvit afslageri, nu bevilja ytterligare statsbidrag för ifrågavarande kanal-
och slussanläggningars fullbordande i enlighet med redan fastställd plan, hafva der¬
emot, med afseende å de af Bolags-direktionen uti dess nu gjorda underdåniga ansök¬
ning anförde omständigheter, och då i anseende till det betydliga belopp, hvarmed kost¬
naden för sagde arbeten komme att öfverstiga den ursprungligen beräknade kostnads-
summan, det icke billigtvis synes böra förvägras bolaget alt, med befrielse från den
genom ingånget kontrakt åtagna skyldigheten att utföra ännu återstående kanalbygg¬
nadsarbeten vid Dejefors, i stället derstädes bygga och underhålla jernväg, hvilken an¬
läggning, under förutsättning att statsbidrag till kanalens byggande ej kunde beviljas,
blifvit af Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader förordad, funnit sig böra
medgifva det för tillvägabringande af kanal- och sluss-anläggningar vid Forshaga och
Dejefors bildade bolag att, utan rubbning i vilkoren för återbetalning af det lån, bo¬
laget för sagda arbetens utförande undfått, i stället för kanal vid Dejefors, derstädes
till trafikens betjenande anlägga och inom viss af E. K. Maj:t bestämd lid fullborda
samt för framtiden underhålla en jernväg, enligt den plan, som, efter behörig pröfning
af dertill upprättadt förslag, varder af E. K. Maj:t i nåder fastställd.
Enär segelleden närmast Piteå stad genom sitt grunda vallen hindrade fartyg
af 8 fots djup och derutöfver att kunna framkomma till hamnen vid Piteå och upp-
muddring af denna segelled således vore af högsta behof påkallad, men Piteå stad icke
förmådde att al egna medel bekosta sagde arbete, hvilket för staden och den angrän¬
sande orten vore af aldra största vigt, har hos Rikets Ständer blifvit framställd den
anhållan, att Rikets Ständer måtte till segelledens uppmuddring från Löfholmen fram
till Piteå stad till 10 fots djup i lägsta vatten anslå erlorderlige medel.
Efter det denna framställning blifvit till behandling af Rikets Ständers Slals-Ut-
skott öfverlemnad, bar, uti skrifvelse till Utskottet af den 16 nästlidne Mars, Stats¬
rådet och Chefen för Civil-departemenlet lillkännagifvit, att Piteå stads innevånare, ge¬
nom en af E. K. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län insänd och förordad an-
Expeditions-UIskottets Forsing till anderd Skrifvelse A:o 168. 101
äökning, hos E. K. Majit i underdånighet anhållit om ett statsanslag af 26,666 R:dr
67 öre, till uppmuddring af segelleden mellan nämnde stad och dess lastageplats Löf¬
holmen samt anläggning af en lastbrygga vid staden; i anledning af hvilken ansökning
E. K. Maj:t, efter inhemtande af Styrelsens för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader
underdåniga utlåtande i ämnet, och dä E. K. Majit lika med bemälde Styrelse, ansett
del ifrågavarande arbetsföretaget vara förtjent af allmänt understöd, samt inhemlat att
särskild framställning om dylikt understöd blifvit hos Rikets nu församlade Ständer
väckt, i nåder helallt, att de rörande detta ärende tili E. K. Majit inkomne handlingar
borde lill Ståts-Utskottet öfveriemnas, hvadan desamma äfven åtföljt Chefens för Civil¬
departementet omförmälda skrifvelse.
Enligt hvad Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader i omförmälda
underdåniga utlåtande anfört och upplyst, äro, till följd af en å Piteåfjärden bildad
sandbank, de fartyg, som vid Piteå skola intaga eller lossa laster, nödsakade att, för
verkställighet häraf, under närvarande förhållanden lägga intill den pä circa i mil frän
staden belägna Löfholmen, dit varorna följaktligen måste särskildt, land- eller sjöledes,
transporteras, hvarigenom en för den redan betydliga och i tillvext varande rörelsen på
platsen betungande ökad kostnad uppkommer, helst som de varor, hvilka från Piteå
afskeppas äro af tung beskaffenhet och till största delen illgöras af plank och bjelkar.
Stadens innevånare hafva i anledning häraf föranstaltat om uppgörande af förslag, ej
blott till upptagande af segelränna genom nämnde bank, utan äfven till anläggning af en
i sammanhang dermed behöflig lastbrygga vid stadens strand. Det af Löjtnanten vid
Väg- och Vattenbyggnads-korpsen R. Schough utarbetade och af Styrelsen godkända
förslaget upptager till verkställande c|#ls en segelränna, 2,000 fot lång och 80 fot bred
i botten med 15 fots djup vid medel-vattenståndet eller lika med det minsta djupet i
segelleden efter Piteå elfs nedre lopp mellan staden och skärgården, dels en lastbrygga
vid stadens strand af 520 fots längd, för hvilka arbeten kostnaden är beräknad till
40,000 R:dr R:mt, förutom 8,000 R:dr till inköp af eli mudderverk, behölligt såväl vid
del föreslagna fördjupningsarbelels verkställande, som ock för framtida underhåll af
segelrännan. Och har vid sammanträde med stadens röstegande innevånare den 4
Oktober sistlidna år af desse enhälligt lättats det beslut, alt, om eli statsanslag af I
utaf den summa, 40,000 R:dr, som vore beräknad för sjelfva arbetet, kunde dem be¬
redas till ett belopp af 26,666 R:dr 67 öre, de ville förbinda sig att utföra muddringen,
bygga laslbryggan m. m. samt dessutom anskaffa mudderverket, äfven om till allt delta
skulle erfordras större kostnader, än de beräknade.
Med afseende å det af Styrelsen derjemte vitsordade behofvel af de föreslagna
förbättringarne i Piteå hamn, hvarigenom den redan ingalunda obetydliga trafiken der¬
städes skulle erhålla en stor lättnad och rörelsen förökas, helst Piteå utgör hamnplats
för ett vidsträckt område med betydliga tillgångar å trävaror m. II. exportartiklar,
hafva Rikets Ständer i anledning af ofvanberörde framställning och hvad i öfrigt före¬
kommit, ansett lämpligt understöd för ilrågaställde arbetens utförande böra beviljas,
dock endast i egenskap af lån emot bestämd återbetalnings-skyldighet; och hafva Ri¬
kets Ständer derföre till uppmuddring af segelleden mellan Piteå och dess lastageplats
Löfholmen samt anläggning af en lastbrygga vid staden anvisat en summa af 26,000
R:dr R:mt, motsvarande i det närmaste f-delar af den beräknade kostnaden, att såsom
lån utgå från Riksgälds-kontoret, under de vilkor, som för dylika bidrag blifvit vid
102 Expeditions-Utskottets Förslag' till underd. Skrifvelse N:o 468.
E) Sjösänkningar och myrutdikningar samt andra vatt eriaf'tappning s-
och odlings-företag.
Till loud för befrämjande af utdikningar och aftappning ar af sanko trakter
och sjöar till beredande af odlingsförelag, har E. K. Majit i den nådiga Propositionen
om Statsverkets tillstånd och behof äskat, att för de nästkommande 3:ne åren 1861—
1863 mätte anvisas tillsammans 100,000 Ridr Runt, deraf s-delar att utgå i egenskap
af lån samt det öfriga såsom anslag utan återbetalnings-skyldighet.
Enligt hvad Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader i sitt löre inne¬
varande riksdag afgifna generalförslag anmält, äro hos Styrelsen förvarade en mängd,
tid efter annan tili Styrelsen ingifna, af arbetsplaner åtföljda ansökningar om understöd
af Statens medel för vattenaftappningar till beredande af odlingsförelag; varande de
arbeten, som af de för sådana företag under föregående riksdagar anvisade medel hit¬
tills icke kunnat understödjas och för hvilkas underlättande Styrelsen ansett en gemen¬
sam fond böra till E. K. Majits disposition ställas, i general förslaget länsvis anteck¬
nade och de för dem tillstyrkta understöden tillsammans upptagne till 750,000 Ridr
R:mt; och då med visshet kunde antagas att, enär undersökningar flerestädes blifvit
verkställda under sistlidna år i och för åtskillige större utdikningar, derom planer och
förslag icke ännu hunnit upprättas, flere ansökningar skulle innan kort inkomma med
begäran om understöd till många betydliga och af uppmärksamhet förljenta arbetsföre¬
tag för vinnande af odlingsbara vidder, bar Styrelsen i underdånighet hemställt om
nådig framställning, att tili E. K. Majits disposition mätte för understödjande af val-
tenaftappnings-företag afsältas en fond utaf 900,000 Ridr, att utgå med en tredjedel
under hvartdera af åren 1861—1863.
Med åberopad anledning af den nedsättning, som, i jemförelse med den vid
sistlidna riksdag till belopp af 300,000 Ridr anslagna fonden för vattenaftappningar,
skulle komma att ega rum i händelse endast del af E. K. Majit för dylika förelags
befrämjande nu föreslagna belopp anvisades, och i stöd al det utaf Väg- och Vatten-
byggnads-styrclsen vitsordade behofvet af högre anslagssumma för ifrågavarande pro¬
duktiva ändamål, har hos Rikets Ständer särskildt blifvit föreslaget att fonden för ut¬
dikningar och vattenaftappningar måtte bestämmas (ill hvad Väg- och Vallenbyggnads-
styrelsen ansett behöfligt, eller åtminstone till enahanda belopp, som under närvarande
statsreglerings-period, 100,000 Ridr årligen, eller tillsammans 300,000 Ridr, deraf tre
femtedelar borde utgå såsom lån och två femtedelar såsom anslag.
Under Rikets Ständers pröfning af detta ämne har i första rummet lill öfver¬
vägande förekommit beskaffenheten af det understöd, som bör af Staten meddelas för
arbetsföretag af den art, hvarom nu är fråga. Under föregående riksdagar, då medel
blifvit ställda till E. K. Majits disposition för befordrande af vattenaftappningar eller
andra förberedande åtgärder för större odlingsförelag inom landet, har af Rikets Stän¬
der medgifvils, att någon del, som vid de trenne sednast förflutna riksdagarne varit
bestämd till en femtedel af de anvisade beloppen, finge utgå såsom anslag ulan åter-
betalnings-skyidighet; och enahanda stadgande har, i öfverensstämmelse härmed, af E.
K. Majit föreslagits i afseende å den fond för utdikningar och vattenaftappningar,
som komme att vid innevarande riksdag anvisas. Enär likväl det gagn, som genom
vatteodränkta trakters utdikning och sjösänkningars verkställande beredes, hufvudsak¬
ligen kommer egarne af de förbättrade eller i odlingsbart skick försatta jordvidder,
som derigenom vinnas, tillgodo, har del synts Rikets Ständer skäligen kunna och böra
ålläggas dem, som, antingen i anseende till saknade tillgångar eller den längre tid,
Expeditions-Utskott,nts Förslag till underd. Skrifvelse N:o 168.
103
som åtgår innan full ersättning för nedlagde kostnader kan påräknas, erhålla understöd
af allmänna medel till dylika företags utförande, att till Statsverket återgälda de med¬
delade bidragen till hela sitt belopp. Utom det alt Statens uppoffring härigenom min¬
skades, hafva Rikets Ständer ansett sig kunna antaga, det omsorgen hos interessenterne
uti ifrågaställa odlingsföretag, att med tillförlitlighet utröna, huruvida utförandet skulle
komma att medföra beräknad nytta, borde väntas blifva större än någon gång visat sig
vara händelsen, i fall alt understöd för dessa företag kunde endast i egenskap af lån
erhållas, äfvensom derigenom arbetets verkställande på det mest ändamålsenliga och
minst, kostsamma sätt, otvifvelaktig! betryggades. Någon olägenhet af den föreslagna
förändringen i del hänseendet, att den hos enskilde vaknade hågen att genom vatten-
aftappningar förbättra och vidga sina jordområden skulle komma att aftaga, hafva Ri¬
kets Ständer icke ansett numera vara att befara, sedan de fördelaktiga resultaterna
och det välgörande inflytandet af redan fullbordade odlingsarbeten hunnit visa sig och
blifvit allmänt kända.
I fråga om beloppet af de medel, som böra af Rikets nu församlade Ständer
för ifrågavarande föremål anvisas; så, ehuru det, i betraktande af den stora mängden
af sökta statsbidrag för utdikningar och vattenaftappningar inom Rikets alla delar, utan
tvifvel vore önskligt att hela eller någon betydligare del af det belopp, som af Väg-
och Valtenbyggnads-slyrelsen föreslagi Is, kunde för ändamålet anvisas, hafva Rikets
Ständer likväl, med afseende å Statsverkets närvarande tillstånd samt öfrige för alla
grenar af industrien och rörelsen inom landet, maktpåliggande företag, deraf Statens
tillgångar anlitas, funnit sig icke kunna bifalla hvad i berörde hänseenden blifvit ifrå-
gaslälldt; hvaremot, och då, på sätt nyss blifvit anlydt, de ifrågavarande understöden
hädanefter skulle komma att meddelas endast såsom lån, Rikets Ständer ansett någon
mindre förhöjning af det utaf E. K. Maj:t äskade belopp lämpligen böra medgilvas.
På grund häraf hafva Rikets Ständer, som angående de närmare vilkoren och
bestämmelserna för utbekommandet och återbetalningen af lån utaf ifrågavarande be¬
skaffenhet, lill E. K. Maj:l aflåtit särskild underdånig skrifvelse, funnit sig böra, såsom
fond för befrämjande af utdikningar och aflappningar af sanka trakter och sjöar lill
beredande af odlingsföretag, till E. K. Maj:ts disposition anvisa en summa af 150,000
R:dr Runt, eller 50,000 R:dr för hvartdera af åren 1861—1863, att såsom lån från
Riksgälds-kontoret utgå.
Rikets Ständer framhärda etc. '
Stockholm den 24 Oktober 1860.
104 Expedition*-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 169
N:o 169.
Upplyst och godkiindt hos Ridd. och Adeln den 22 Okl. 1860.
Preste-Slåndel den 22 — —
Borgare-Ståndet den 22 — —
Bonde-Ståndet den 23 — —
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angående åtgärder till be¬
redande af besparing i anläggnings- samt drift- och
underliålls-kostnaden för Statens jernvägar.
(Stats—Utsk :s Uti. N:o 158.)
S. A. K.
Jemte erinran, att den kostnadsberäkning, på grund hvaraf beslutet om anlägg¬
ning af stambanor vid 1853—1854 års riksdag fattades, upptagit anläggningskostnaden
för en mils jernväg med enkel bana om fem fois spårvidd, afsedd att begagnas med
lokomotiver, lill i medeltal 333,333 R.dr 16 sk. B:ko eller 500,000 R:dr R:mt, kostna¬
den för driftmateriel inberäknad, men att deremot, enligt det förslag, hvilket lades till
grund för Kongl. Maj:ts Proposition i samma ämne vid sistlidne riksdag, kostnaden
för en mil jernväg med drifmateriel uppginge (ill mellan 7 och 800,000 R:dr i medel¬
tal, har, i anledning häraf, bos Rikets Ständer blifvit anfördt, att denna olikhet, hvar¬
till orsaken ej vore uppgifven, vore af nog stort inflytande på de ännu återstående ut¬
gifterna för jernvägsbyggnadernas fortsättande under denna och nästföljande stalsregle-
ringsperiod, att en närmare utredning af orsaken bort sökt åstadkommas och om möj¬
ligt tillses, huruvida icke någon besparing i den dyrare kostnadsberäkningen kunde till-
vägabringas. Härtill funnes, utom den nyssnämnda, flera anledningar af lika, om ej
större vigt, såsom: alt för ett land, med den jemförelsevis glesa befolkning och ringa
rörelse, som Sveriges, del måtte vara ytterst maktpåliggande att tillse, det jernbanorna
blefve
Expedilions-Utskotlets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o '169. 105
blelve anlagda med en så lindrig utgift, som med deras bestånd kunde vara förenligt,
såvida icke drift- och underbålls-kostnaden skulle öfverstiga brutto-inkomsten, och Staten
sålunda få till dessa kostnaders betäckande vidkännas en årlig utgift utom ränta och
amortering på kapitalel; att ett icke obetydligt antal jernvägar i andra länder funnes,
hvilkas anläggningskostnad, oaktadt nästan öfverallt dyrare arbetslöner och högre pris
på trävirke, icke vore större än, och någon gång betydligt understege koslnadslörsiagen
lör de jernvägar, som nu här byggdes; alt äfven inom vårt land erfarenheten visat,
att enskilda bolag utfört jernbanor, som visserligen icke från början varit anlagda till
begagnande af lokomotiver, utan för hästkraft, men också icke kostat fullt en fjerdedel,
per mil räknadt, af den uppgifna medelkostnaden för Statens lokomotivbanor, och lik¬
väl redan under loppet af många år kunnat besörja all den omgifvande ortens gods¬
trafik, hvilket förhållande, jemte den omständigheten, att sådana banor kunnat, med
en föga betydande tillökning i utgift, förses med lokomoliver för all motsvara den till¬
växande trafikens behof, gåfve stöd åt den förmodan, att behofvet motsvarande loko¬
motivbanor med tillhörande driftmateriel äfven lör Statens räkning skulle kunna an¬
läggas billigare, än efter nu framlagda kostnadsberäkningar. Bland de omständigheter,
som, enligt den i andra länder vunna erfarenhet, inverkade på den större eller mindre
kostnaden för jernvägars anläggning och drift samt underhåll, borde i första rummet
fästas uppmärksamhet å förhållandet emellan motståndet af den tyngd, som framdroges
på en jernväg, och kraften, som framdroge densamma. Detta motstånd tillloge nem¬
ligen, enligt hvad utrönt vore, ungefär som qvadraten af hastigheten, så att omkring 4
gånger så stor kraft erfordrades för att framdraga ett låg 2 mil i timman, som att
framdraga det 1 mil i timman, och 9 gånger så stor kraft lör 3, som för en mils ha¬
stighet i timman, o. s. v. En hastighet af 3 mil i timman, motsvarande ungefär 21-
mil med uppehåll, erfordrade i följd häraf omkring dubbelt så tunga lokomotiver, som
en hastighet af 2 mil i timman, och dä nötningen af jernvägsskenorna stöde i direkt
förhållande till de tyngder, som derpå framfördes, samt dessutom tyngre lokomotiver i
vida större män, än sjelfva hastigheten ökades, utöfvade skadlig inverkan på skenorna
genom friktion och stötning vid minsta förekommande ojemnhet ä jernvägen, måste en
stor hastighet, och deraf följande behof af tyngre och dyrare lokomotiver, jemväl for¬
dra, för lika lång varaktighet, en vida solidare och således dyrare konstruktion af
öfverbyggnaden, än med en mindre hastighet behöfdes, hvarjemte den åstadkomme en
ojemförligt större nötning å hela rörelsematerielen, synnerligast hjul och vagnar, samt
medförde likaledes betydligt större åtgång af bränsle. Den hastighet af 4 mil i tim¬
man, hvilken uppgifvits såsom behöflig å Svenska jernbanorna, vore större, än hvad
man för kostnadens skull tilltrott sig kunna åstadkomma någonstädes i Tyskland, och
kunde endast jemlöras med expresstågen i England och pä några af de största ba¬
norna i Frankrike.
Vidare har blifvit anmärkt: att, enligt uppgjord beräkning skulle, endast genom
begagnande af jernvägsskenor om 15 i stället för 211 skålpund, uppstå en besparing
af nära 40,000 K:dr per mil; att möjligheten att begagna lättare skenor samt en min¬
dre dyr anläggning i flera andra afseenden äfven berodde pä olikheten af vagnarnes
konstruktion, och huruvida, såsom förhållandet vore med de vagnar, som begagnades i
Amerika, dessa fördelade tyngden på jemförelsevis flera punkter af jernvägen, hvar¬
jemte, i följd af sitt byggnadssätt, de Amerikanska lokomotiverna med samma kraft
kunde framdraga samma tyngd på starkare stigningar, än lokomotiverna på Englands
jernvägar, ungefär i förhållande som 1:80 i stället för 1:100, äfvensom med de först¬
nämnde lokomotiverna kurver med ^-del mindre radier kunde utan olägenhet befaras,
Bilt. till li Sl. Prat. 4859 £ 4860. 40 Sami. 4 Afd. .2 Band. 14
106
Expedilions-Ulskotlets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 169.
hvilket allt borde bidraga till minskning af kostnaden ; alt å Svenska Statens jernvägar
brokar och landfästen m. m. byggdes för dubbel bredd, utan synbart ändamål, då
terrasseringen öfver allt vore anlagd för enkel bana; att å nämnde banor tvärfyllarne
(sleepers) gjordes 9 fot långa och 7 tum tjocka, grusningen 12 fot bred på öfversidan,
samt jordbanken eller terrasseringen under grusbädden 20 fot bred, då deremot i
Amerika, under det spårvidden vore densamma som härstädes, sleepers erhölle endast
8 fots längd och 5—6 tums tjocklek, samt grusningen 11 fots och jordbanken 15 fots
bredd, hvilka förhållanden äfven vid större delen af de Tyska jernbanorna vore lika
som vid de Amerikanska; att å olika delar al de Svenska banorna borde, likasom å
jernvägar i det öfriga Europa, kunna, i förhållande till mer eller mindre liflig rörelse,
användas räler och lokomotiver af olika dimensioner, så att lättare skenor och mindre
tunga lokomotiver begagnades der rörelsen vore mindre; alt då så väl banans som
rörelsematerielens slitning hufvudsakligen berodde af tyngd och hastighet, borde trafiken
sålunda ordnas, alt del tunga fraktgodset afskiljdes från passaseraretägen och det förra
fördes mera långsamt, hvilket iakttoges såväl i England med dess lifliga trafik, som på
de jernvägar i Norra Amerika, der blott en eller två tränger om dagen vore af nöden,
samt slutligen att till ängvagnsbräfisle borde, såsom nästan allmänt i Amerika, använ¬
das ved, då, enligt Amerikanska rön, en famn löfved svarade emot 9 lunnor coakes,
och dessutom ångpannorna underginge en långt hastigare förstöring af mineraliskt
bränsle; och har, på grund häraf, framställning hos Rikets Ständer skett, att Rikets
Ständer måtte hos E. K. Maj:t i underdånighet anhålla att, i och för fullföljandet af
Statens jernvägsarbete^ tillförlitliga underrättelser, mätte, på det sätt som E. K. Majit
lämpligast syntes, så skyndsamt som möjligt inhemlas från andra länder, hvarest jern¬
vägar begagnades under förhållanden, som i afseende på befolkning och produktion
vore jemförliga med Sveriges, om de methoder såväl i afseende å byggnadssätt som
driftmateriel, hvilka kunde anses leda till största möjliga besparing, som vore förenlig
med dessa inrättningars hufvudsyflemål, äfvensom särskildt i hvad mån hastigheten af
resor på jernvägar kunde inverka på driftkostnaden och, i följd deraf, tillökning deri
erfordra tyngre och kostsammare lokomoliver samt derigenom äfven nedläggandet af
en större kostnad för jernskenor och hvad i öfrigt tillhörde den så kallade öfver-
byggnaden.
Med anledning af de i ofvanberörda hänseenden framställda anmärkningar,
hvaraf Chefen för Statens jemvägsbyggnader erhållit del, har bemälde Chef, jemte
meddelande af upplysningar om kostnaden för åtskilliga jernvägsanläggningar i andra
länder och den derstädes brukliga jernvägsmateriel, beträffande det vid Statens jernba-
nor antagna byggnadssystem med särskildt afseende på öfverbyggnaden och rörelse-
materielen upplyst och anfört, att, vid första ordnandet af de för Svenska Statens räk¬
ning företagna jernvägs-anläggningars tekniska och ekonomiska angelägenheter, och af¬
görande!, huru banornas öfverbyggnad borde anläggas, spårvidden eller afståndet emel¬
lan rälerna bestämmas, samt lokomotiver och vagnar elter den så kallade rörliga ma-
terielen konstrueras, hade, — enär så väl den jernväg, hvars anläggning då var på¬
börjad inom grannriket Norrige, som äfven eu här i landet under byggnad varande
jernbana emellan Nora, Örebro och Arboga, hvilken sednare, åtminstone till någon del,
ansågs komma att utgöra en gren af våra framtida stambanor och, likasom den Norska
jernvägen, kunna komma att ingå i det jernvägssystem, som blefve gemensamt för
Skandinavien, erhållit ett afstånd emellan rälerna af 4 fot 81 tum Engelskt mått, —
nämnde spårvidd, som af 1851 års Jernvägs-kommitté föreslagits för Svenska jernvägs-
byggnaderna i allmänhet och äfven vid utläggningen af de flesta Kontinentens och
Danmarks jernvägar antagits, blifvit för Sveriges stambanor bestämd. Med denna spår¬
Expeditions-fJtskollels Förslag lill underd. Skrifvelse iV.o 169- 107
vidd, al' hvilken i viss mån både rälernas styrka och lokomolivernas tyngd berodde,
kunde likväl en något olika tyngd och styrka gifvas åt såväl rälerna som de lokomo¬
tiver och vagnar, hvilka derå skulle framföras; och för bedömande af hvad i detta af¬
seende vore lämpligt för Sverige ansågs nödvändigt att, utom närliggande länders efter¬
döme och erfarenhet, rådfråga vårt eget lands lokalförhållanden, afståndet emellan de
tilläinnade banornas ändpunkter och mellanliggande industri-orter samt storleken och
beskaffenheten af den rörelse, som kunde vara alt på våra stambanor förvänta, äfven¬
som slutligen att afseende fästades å nationens anspråk all de Svenska jernvägarne i
beqvämlighet, säkerhet, och fortkomst komme alt siå i jemförligt förhållande till när¬
gränsande länders, isynnerhet Tysklands jernbanor. Efter inbemtande i utlandet af
upplysningar i del vigtiga ämnet, samt efter noggranna öfverläggningar och sedan de
ofta förnyade kalkylerna att, genom förminskning i tyngd och styrka af såväl den ena
som andra delen, söka åstadkomma besparing, ledi till det resultat, att, äfven om vid
första anläggningen en mindre vinst kunde beredas, landets fördel i sjelfva verket ge¬
nom en dylik besparing åsidosattes, bestämdes slutligen den konstruktion, hvilken borde
gifvas ät såväl öfverbyggnaden som materielen å Statens jernvägar. För den förra
hade det i Tyskland allmänt antagna och begagnade byggnadssättet med bredbasiga
räler, omedelbart hvilande på och med spik fästade vid sliperna, blifvit användt, hvil¬
ket system kunde anses såsom en medelväg emellan det dyrbara Engelska samt det
ofta provisionella Amerikanska; och hvad rörelse-materielen anginge, vore de i Eng¬
land och Frankrike allmännast brukliga lättare fyrhjuliga såväl passagerare- som gods¬
vagnar begagnade, då de å Tyska jernvägarne mest förekommande vagnar med sex
hjul, för deras stora tyngd och ohandterlighet, skulle medföra flera och betänkligare
olägenheter å våra stambanor samt blifva kostsammare.
Ändamålsenligheten af det antagna och vid utförandet följda byggnadssystemet
vore, såsom Chefen för Statens jernvägsbyggnader vidare anfört, i första rummet be¬
roende af huruvida de fastställda lutnings- och kröknings-förhållandena, af hvilka
maximum för de förra blifvit bestämd till 1:100 och minimum för de sednare till
1,000 fots radie, bade grundade skäl för sig, eller om de besparingar i lerrasserings-
arbetena, hvilka skulle uppkommit i fall brantare stigningar och mindre kröknings-radier
antagits, hada motsvarat de ökade driftkostnader, som deraf blifvit en följd. Likasom
från karakteren af vårt lands lokala förhållanden hemtats anvisning för det byggnads¬
sätt, banans lutningar och krökningai' samt rörelse-materielens häraf beroende konstruk¬
tion, som, med afseende tillika å framlida ekonomi och säkerhet för Statens banor an¬
tagits, måste äfven beskaffenheten af landets rörelse, det stora afståndet emellan de
större handelsplatserna och den efter årstiden ojemna rörelsen, hafva inflytelse på be¬
stämmandet af rörelse-materielens beskaffenhet i öfrigt och den permanenta vägens
styrka. Om den åsigt, att rörelsen skulle kunna besörjas med mindre starka och tunga
lokomotiver, och, till följd deraf, lättare och mindre kostsamma räler kunna begag¬
nas, också till en början varit hyst, så var det likväl angeläget att tillse, hvilken be¬
sparing per mil, som genom en sådan lättare, svagare och mera provisionel konstruk¬
tion, i jemförelse med en varaktigare och starkare, verkligen skulle hafva uppkommit.
Det hade blifvit anmärkt, att genom användande å Statens jernvägar af räler utaf
15 skålpunds vigt per fot i längd, i stället för räler af 21} skålpunds vigt per fot,
kostnaden för skenor, som nu uppginge till 130,032 R:dr per mil, skulle kunna min¬
skas till 90,720 R:dr och således en besparing uppstå af 39,312 R:dr per mil, men
då derjemte uppgifvits, att de lättare skenorna borde på hvarje 2} fot af banans längd
understödjas af en tvärstock eller sliper, och dessa sliper deremot å Statens jernvägar
hade ett afstånd från hvarandra af 3 fot, samt den med lättare räler lagda vägen
108 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 169.
således behöfde per mil 2,400 sliper mer, skulle den egentliga skillnaden i kostnaden
per mil för räler af 21| och 15 skålpunds vigt, utlagda å banan, utgöra endast 19,920
R:dr. Äfven under antagande för öfrigt, att skilnaden vore den förut omförmälda. eller
för jemnhetens skull 40,000 R:dr per mil, skulle besparingen uppgå (ill endast 5 pro¬
cent af den till ungefär 800,000 R:dr beräknade totalkostnaden per mil för stamba¬
norna. Deremot skulle en högst betydlig förlust vid rörelsen årligen uppkomma genom
användandet af så svaga lokomotiver, som för en bana med 15 skålpunds räler blifvit
föreslagna, och hvilka endast skulle förmå att, med en hastighet af 2» mil i timman,
fortskaffa ett bantåg, sammansatt af 5 vagnar, (utom tendern), inrymmande endast 110
passagerare med deras bagage jemte post, då, med den ringa effekt, som af så svaga
lokomotiver vöre att förvänta, antalet hade, för att uträtta samma arbete, blifvit desto
större, och med anordnandet af flera bantåg följande kostnader i viss mån ökade,
derest forslingen af det antal’ passagerare och det gods, som på Statens stambanor
kunde förväntas, på bestämda tider och med erforderlig hastighet skulle kunna besör¬
jas. De å Statens stambanor använda lokomoliver förmådde, enligt beräkning som af
erfarenheten bekräftats, äfven under mindre gynnande omständigheter framdraga ett
bantåg, antingen af 20 vagnar, inrymmande 780 passagerare med deras bagage, eller
af 20 godsvagnar med en sammanräknad last af 2,400 Centner. Då de föreslagna
svagare lokomotiverna i effekt således motsvarade endast ^ af de å Statens banor an¬
vända, skulle, enär af erfarenhet vore bekant, att en trafik icke behöfde vara särde¬
les utbildad för att erfordra ett större lokomotiv för hvarje 2:dra mil af jernbanan.?
längd, trenne af de svagare lokomotiverna erfordras för hvarje 2 mil. Kostnaden för
dessa sednare å 36,000 R.dr per stycke uppginge till 108,000 R:dr, men ett af Statens
lokomofiver, som motsvarade dessa trenne, kostade endast 50,000 R:dr, hvadan skilnaden
vore 58,000 R:dr till fördel och vinst för konstruktion af starkare lokomoliver å hvarje 2
mil af banans längd. Vid jemförelse af denna vinst genom användande af starkare räler, och
i följd deraf minskadt antal behöfliga lokomotiver, med den vinst som skulle uppkomma vid
begagnande af svagare räler, hvilken sednare, enligt hvad i det föregående vore ådagalagdt,
utgjorde endast 19,920 R:dr per mil och således för 2 mil 39,840 R:dr, visade sig,
alt de starkare rälerna och lokomotiverna äfven i ekonomiskt afseende vore de fördel¬
aktigaste. Dessutom borde ej blott de nu berörda förhållanden i afseende på rälernas
styrka och rörelsematerielens första uppsättning tagas under öfvervägande, utan äfven
andra omständigheter, af hvilka företrädet af den starkare lokomotivkonstruktionen, som
vid Statens jernvägsbyggnader antagits, i bög grad ökades. Den förhöjning i driftkost¬
naden, som användandet af svagare räler och det deraf följande behofvet af ett större
antal lokomotiver måste medföra, skulle, med antagande alt 250 mil dagligen trafike¬
rades, under 20 års tid säkerligen, med ränta på ränta, växa till lika stor summa, som
ansetts onödigtvis utgifven genom att å Statens jenvägar begagna räler om 211 skål¬
punds vigt i stället för de lättare om 15 skålpund per fot. Det ombyte af materiel,
som, vid en tilltagande rörelse, användandet af de svagare rälerna och mindre loko¬
motiverna förutsatte, komme, med en utbildad och ordnad trafik, på statsbanor af den
utsträckning som emellan Stockholm, Göteborg och Malmö, att medföra så betydande
olägenheter och förluster, sedan byggnader, verkstäder och alla andra inrättningar blif¬
vit ordnade efter en annan storlek och konstruktion å lokomotiverna m. m., alt del
måste anses med sann omtanka för det allmänna bästa förenligt, att statsbanorna och
deras materiel från början inrättades, icke efter stundens, utan för framtidens och en
mera utbildad trafiks fordringar. I beräkningen vid anläggandet af statsbanorna bade
äfven ingått, att, till en början, just i ekonomiskt afseende, kunna sammanhålla passa¬
gerare- och godstrafiken i samma tåg, för hvilket ändamål starkare lokomotiver äfven
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse l\’:o '169. 109
vore nödvändiga. För transport af de varor och passagerare, som nu å södra och
vestra stambanorna (ördes å ett bantåg, skulle, i händelse passagerare- och godstrafiken
vore ålskild, i de flesta fall blifva nödigt att skicka 2 lokomotiver dagligen, med deraf
följande ökad svårighet för trafiken att bära sig. De bantåg, hvilka för det närvarande
redan vore ordnade närmast ändpunkterna af dessa banor och framdeles dagligen må¬
ste komma att bibehållas, borde, åtminstone för den första tiden och, enligt den af
Chefen för jernvägsbyggnaderna derjemte uttryckta åsigt, sannolikt för alltid medföra
både passagerare och gods, ofta i ganska stora tränger, allt efter rörelsens fordringar
under olika årstider och vid olika tillfällen; och änskönt, i den mån varurörelsen ut¬
vecklades och blefve mera konstant, det vore naturligt, alt särskilda godståg komme
att anordnas, bjöde likväl ekonomi och beqvämlighet att bibehålla de sammansatta tå¬
gen på de flesta delarne af banorna, af hvilken orsak äfvenledes en stark materiel ej
kunde undvaras. Icke heller kunde, här i Sverige, mer än i andra Europeiska länder,
undvikas att, sedan stambanorna blifvit fullbordade, införa mera snabbgående bantåg
för en hastigare befordran af såväl posten som passagerare och lättare gods, helst af-
stånden emellan de mera betydande handelsplatserna och vigtigare orterna vore jem¬
förelsevis större än i andra länder; och våra stambanor kunde ej anses ändamålsen¬
liga samt motsvarande allmänhetens fordringar, derest de ej medgåfve uppfyllandet af
nämnde behof och sådana tåg ej kunde med en hastighet af öfver 4 mil i timman be¬
fordras, samt exempelvis afståndet emellan Stockholm och Göteborg, nära 43 mil, ej
kunde passeras på 10—12 timmar, emellan Stockholm och Malmö efter vestra och
södra stambanorna på 1 dag, eller, sedan södra och den föreslagna östra stambanan
blifvit i förening fullbordade, den då uppkommande 57 mil långa vägen emellan sist¬
nämnde städer ej skulle kunna tillryggaläggas på en dag eller 14—15 timmar. Det
antal passagerare med lättare gods, sorn på dessa mera snabbgående bantåg under vä¬
gen tillkomme, kunde och borde icke afvisas, om jernvägen skulle motsvara rörelsens
fordringar och i ekonomiskt afseende bära sig; och det blefve dessutom en skyldighet
att, så vidt möjligt, med de ordinarie annonserade bantågen medföra det antal trafike¬
rande, som på de långa sträckorna vid de särskilda stationerna och på bestämda tider
infunne sig. Om derföre jernvägen skulle kunna medföra en för rörelsen i landet nöd¬
vändig beqvämlighet och fördel, erfordrades, enligt Chefens tanka, otvifvelaktig! loko¬
motiver sådana som de vid statsbanorna nu använda, af 20 till 22 tons vigt, och då
erfarenheten lärt att för sådana lokomotiver rälerna borde vara omkring 21 skålpund
och deröfver på hvarje löpande fot af banans längd, hade detta förhållande emellan
iokomotivernas tyngd och räiernas styrka blifvit å Statens jernvägar tillämpadt; varande
härvid af Chefen anmärkt, att man på sednare lider vid nya jernvägars anläggning
alltjemt ökat räiernas vigt och att man om det absolut rälta förhållandet emellan loko-
motiverna och rälerna icke hade fullkomlig visshet, enär detta berodde på flera om¬
ständigheter, som vore svåra att bestämma, men att det nu anförda förhållandet dock
vöre], det allmännast antagna ; äfvensom att rörelsen å de för trafik öppnade stamba¬
norna redan lemnat den erfarenhet, att densamma icke utan största svårighet, isynner¬
het vissa dagar, skulle kunnat bedrifvas med svagare lokomotiver och således i min¬
dre tåg på enkel bana; och att det innan kort torde visa sig att man i hufvudstadens
granskap behöfde framila med tränger af 20—30 vagnar, då man, med der befintliga
täta stigningar af 1 på 100, snart skulle komma till erfarenhet, att Iokomotivernas an¬
tagna storlek och räiernas styrka vore lika nödvändiga, som de i ekonomiskt hänseende
vore de mest fördelaktiga; och har Chefen för Statens jernvägsbyggnader slutligen, i
anledning af den framställda anmärkningen derom, att ved skulle utgöra ett billigare
och mera tjenligt brännmaterial för jernvägarne, än coakes, erinrat, att det stegrade
110 Expedit, io ns- U ts koltets Förila" till anderd. Skrifvelse N:o ■löd.
priset å ved här i landet varit orsaken dertill, alt detta bränsle numera icke för ång-
båtarne begagnades, samt att dess användande vid jernvägarna skulle medföra ännu
mera kostnader, för sågning och klyfning samt genom beholvet i sådant fall af 2 el¬
dare på hvar maskin och 2 vagnar för den erforderliga bränsleqvantiteten, äfvensom
olägenheter genom uppehåll för vedens intagande och i anseende lill eldlärligheten, enär
icke någon hittills uppfunnen inrättning ä skorstenen till förebyggande af eldfara vore
lulli pålitlig.
Rikets Ständer hafva tagit ifrågavarande ärende i öfvervägande; och ehuru Ri¬
kets Ständer funnit en undersökning för utrönande huruvida den för arbetena å Sta¬
tens vestra och södra stambanor beräknade kostnaden kunde nedsättas genom större
eller mindre förändringar i det antagna och hittills följda byggnadssystemet för statens
jernvägar och en för sådant ändamål erforderlig granskning af grunderna för byggnads¬
sättet ej kunna eller böra ega rum i fråga om fullföljandet af byggnadsarbetena å
nämnda, redan påbegynla banor, hafva Rikets Ständer likväl ej förbisett att den väckta
frågan om beredande af den största möjliga besparing i de utgifter, hvilka för jernvä¬
gars anläggning och drift samt underhåll erfordras, utgör, med hänseende till byggnads¬
sättets bestämmande och trafikens första ordnande vid framtida jernvägsföretag samt
reglering af trafikanstalterna å de redan beslutade och under byggnad varande stats¬
banorna, en angelägenhet af den vigt för landets ekonomiska välstånd, att densamma
utan tvifvel lörtjenar och fordrar att särskildt uppmärksammas. Icke allenast betyden¬
heten af de summor, som jernvägarnes anläggning medtager, påkallar vid dithörande
angelägenheters besörjande den största omtanka och noggrannaste beräkning af rörelsens
behof och landets tillgångar, utan äfven den icke mindre betydande drift- och under¬
hållskostnaden är, såväl i anseende till beloppet som möjligheten att genom inflytande
inkomster blifva betäckt, i väsendtlig mån beroende af byggnadssättet, rörelsemalerie-
lens beskaffenhet samt trafikens ändamålsenliga inrättning och ordnande.
Vid den riksdag, då jernvägsbyggnaders utförande för Statens räkning af Rikets
Ständer först beslutades och anslag dertill beviljades, eller riksdagen 1853—1854, var
erfarenheten i afseende å sådana kommunikationers anläggande ännu i Sverige alltför
ringa, för att någon bestämd åsigt om byggnadssättet skulle hafva kunnat yttras. Vid
derpå följande eller 1856—1858 års riksdag, då ett nära tre gånger så stort belopp,
som vid förutgående riksmöte, anslogs lill Statens stambanor, var väl dessas anläggning
påbörjad, men hade ännu icke hunnit så fortskrida, att någon erfarenhet kunde anses
vunnen i afseende å de ekonomiska resultaterna af det system, som blifvit följdt. Först
vid innevarande riksdag har en sådan erfarenhet kunnat, åtminstone i viss mån, lemna
de upplysningar, som för bildande af ett omdöme i detta ämne äro af nöden. Sålunda
hade, enligt hvad af de utaf Jernvägsstyrelsen meddelade uppgifter inhemtas, under
det år vestra stambanan varit å en längd af 10,64 mil, och södra stambanan å 5 mil
för trafik öppnade, inkomsterna öfverstigit utgifterna i medeltal med en summa af om¬
kring 6,000 R:dr R:ml. Bland utgifterna hade dock här icke upptagits kostnaden för
underhåll af sleepers, räler och vagnar, hvilken kostnad likväl, vid en allmän beräk¬
ning af jernvägsrörelsens resultater i ekonomiskt hänseende och för vinnande af en full¬
ständig öfversigt deraf, måste med det belopp, hvartill densamma med ledning af er¬
farenheten kan antagas uppgå, i räkningen intagas. 1 nämnda hänseende utvisa de
från jernvägsbyrån särskildt infordrade uppgifter angående berörde kostnaders belopp
för Svensk mil efter år räknadt, att, enligt sannolikhetsberäkning på grund af den er¬
farenhet, som inom andra länder vunnits, och med antagande alt sleepers af furu skulle
i vårt klimat uthärda en tid af omkring 8 år, samt dä kostnaden för anskaffande och
nedläggning af sleepers till 1 Svensk mil, inberäknadt stations- och andra sidospår, ut¬
Exp e d itio n s -Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 169. lil
gjorde öfverhufvud 20,000 R:dr, årliga underhållskostnaden derför skulle per mil utgöra
2,500 R:dr R:mt. Räler, af den form och styrka, som begagnades på stambanorna,
kunde, med hänsigt till rörelsens sannolika utveckling, antagas uthålla 30 års slitning,
hvarvid dock borde ihågkommas värdet af de från banan upptagna rälerna, i hvilket
afseende de Belgiska banorna lemnat den erfarenhet, att, vid omvalsning af utslitna
räler, äter erhåilits 70 procent af de gamlas vigt i nya räler. Om således första an¬
skaffningskostnaden för räler med tillbehör till 1 mil utgjorde 170,000 R:dr, så borde
deraf vid slitningstidens slut med säkerhet kunna antagas återstå ett behållet värde i
jern af 50,000 R:dr, efter afdrag hvaraf 120,000 R:dr, fördelade på 30 år, Lomme
hvarje års underhåll till last med 4,000 R:dr. Lokomotiver, som årligen gjorde om¬
kring 2,000 mils trafiktjenst, beräknades kosta i underhåll och reparationer 2,000 R:dr
hvardera, hvartill borde läggas inköp af ett nytt lokomotiv ä 50,000 R:dr hvart 10:de
år, då, med antagande af ett lokomotiv såsom erforderligt för hvarje 2 mil af banans
längd, dessa utgifter uppginge per mil för eli år till omkring 3,500 R:dr. Underhåll
och förnyelse af vagnar för gods och passagerare kunde ungefärligen kalkyleras per
mil och år uppgå lill 1,500 R:dr, i följd hvaraf alla dessa posters sammanräknade
summa kunde antagas belasta trafiken med 11,500 R:dr R:mt.
Om den sålunda förslagsvis beräknade underhållskostnaden för öfverbyggnad och
rörelsemateriel här upptages något lägre eller med en jemnad summa af endast 11,000
R:dr. utvisar således trafiken ä stambanorna, vid den utsträckning, som ofvan angif-
vits, en brist af omkring 5,000 R:dr R:mt årligen för mil, eller för då trafikerade 15
mil till sammans 75,000 R:dr R:mt om året. Efter samma beräkning skulle, å den för
trafik numera öppnade väglängd af 23,6 mil, årliga bristen å detta miltal utgöra till¬
sammans 118,000 R:dr. Men den erfarenhet, som vunnits sedan rörelsen blifvit ut¬
sträckt öfver denna större väglängd, utvisar ett ännu mindre gynnsamt resultat. Un¬
der första hälften af innevarande år 1860 har jernvägssträckningen från Göteborg till
Töreboda lemnat en brutto-inkomst af 271,550 R:dr R:mt, hvilket gör för hvarje mils
jernväg 15,833 R:dr, och således, om inkomsten under sednare hälften af året antages
blifva lika stor, 31,666 R:dr för år. Då underhåll och driftkostnad emellan Göteborg och
Falköping, enligt Jernvägs-slyrelsens uppgifter, utgjort för år räknadt 31,000 R:dr per
mil, utom de i läkningen uteslutna posterna, måste således den uppkommande bristen
här antagas till minst 10,000 R:dr, eller för 17,is mil lill 171,500 R:dr för år. Den
södra stambanan från Malmö till Sösdala, 6,4 mil, har under första balfåret af 1860
lemnat en brutto-inkomst af 136,943 R;dr eller för mil 21,397 R:dr och således, om
sednare halfårets inkomst blifver lika stor, tillsammans 42,794 R:dr. Underhålls- och
driftkostnad har här, enligt uppgift, utgjort omkring 41,000 R:dr för år, hvadan, med
tillägg af de uteslutna posterna, bristen här måste beräknas till något mer än 9,000
R:dr för mil, eller för 6,4 mil 57,600 R:dr, samt följaktligen bela bristen för de lill
trafik öppnade 23,6 mil stambanor till omkring 230,000 R:dr R:mt årligen. Den er¬
farenhet, som merändels ådagalagt en tillväxande trafik för hvarje nytt år, under hvil¬
ket en jernbana varit för trafik öppnad, skulle väl gifva utsigter till framtida minsk¬
ning af denna brist, men, på den tid stambanorna hittills varit begagnade, har likväl,
på sätt ofvan är antydt, icke en tillökning egt rum, som motsvarar tillökningen i väg¬
längd. Den vestra stambanan, som med 10,64 mils väglängd under första halfåret
1859 lemnade i brutto-inkomst för mil 17,775 R:dr R:rat, har under första halfåret af
1860, med 17,is mils längd, gifvit endast 15,833 R:dr brutto för mil, eller 1,942 R:dr
mindre för halfåret per mil. Södra stambanan åter, som under första halfåret 1859
med 5 mils längd gaf i bruttoinkomst 21,357 R:dr för mil, har för motsvarande halfår
1860 på 6,4 mils väglängd lemnat 21,390 R:dr, eller ett något, ehuru föga större belopp
112 Expedilions-Utskotlets Förslag till lindard. Skrifvelse, N:n 169.
för mil. Då detta förhållande, äfvensom södra stambanans, i jemförelse med den ve¬
stra, större brutto-inkomster per mil synes erhålla förklaring dels af folkmängdens olika
täthet omkring de särskilda banorna, dels af folkmängdens fördelning utefter vägens
längd och al den omständigheten, alt de delar af de färdigbyggda banorna, som blif¬
vit för trafiken först öppnade, varit belägna närmast de 2:ne större städer, hvilka ut¬
göra de färdiga bandelarnes ändpunkter, torde det icke kunna med säkerhet slutas, alt
rörelsen å stambanorna skall komma att lemna ens så fördelaktiga resultater när banorna
vidare utsträckas. Innevänarnes antal pä tre mils afstånd å bada sidor om jernbanan
utgör nemligen, för hvarje mil jernväg, från Malmö till Finjasjön 26,000, från Göte¬
borg till Falköping 19,000 och från Falköping till Göta kanal 13,000. Från Finjasjön
till Nässjö utgör folkmängden endast 9,000, och från Göta kanal till Katrineholm lika¬
ledes 9,000, samt uppnår först mellan Katrineholm och Stockholm åter en summa af
15,000 innevånare för mil.
Deremot synes den erfarenhet, som redan vunnits, med temlig visshet gifva vid
handen, alt jernvägarne i vårt land, med det hittills använda anläggningssätl, endast
sent kunna komma alt gifva någon ersättning för de å dem nedlagda kostnader. Det
är denna erfarenhet, som efter Rikets Ständers tanka, måste tjena till utgångspunkt
vid den nu väckta frågans bedömande; och om det hittills icke visat sig, att de fär¬
digbyggda och för rörelsen upplåtna bandelarne ingifva säker förhoppning att Statens
banor, en gång fullbordade, skola lemna någon afkomst, samt enär man, utan en så¬
dan förhoppning, icke torde kunna påräkna ett vidsträcktare utförande af detta vigtiga
kommunikationsmedel i vårt land, synas visserligen förefinnas talande skäl, att åtmin¬
stone underkasta den frågan, huruvida anläggningskostnaderna kunna nedsättas och be¬
sparing i utgifterna för drift och underhäll beredas, en noggrann pröfning, hvarvid
framförallt icke torde böra lemnäs ur sigte, att då i de länder, från hvilkas föredöme
byggnadssättet för de Svenska jernvägarne blifvit hemtadt, befolkningens antal omkring
jernvägslinierna är i medeltal flerdubbelt större än här i landet, och brutto-inkomsterna
af trafiken uppgå till ett belopp af omkring 240,000 R:dr för Svensk mil, såsom för¬
hållandet under de sednare åren varit i Tyskland och Frankrike, så erfordras utan
tvifvel i ett land, med vida mer gles befolkning och ringare tillgångar, all omtanka för
att icke vid jernvägarnes anläggning anlita kapitalet i högre mått, än som är oundgäng¬
ligen nödvändigt, och för att icke vid deras drift och underhäll betungas af alltför tryc¬
kande kostnader.
1 betraktande häraf och med afseende å vigten att, såväl i och för det vidare
ordnandet af trafik-anstalterna å statens redan påbörjade banor, som med hänseende till
framtida jernvägsförelag, alla de förhållanden, som röra jernvägarnes ekonomi och hvad
dermed eger gemenskap, måtte, ined begagnande al den erfarenhet, som vid dylika
anläggningar inom och utom landet vunnits, blifva noggrann! och fullständigt under¬
sökta och utredda, samt vid jern vägstrafikens inrättande äfvensom vid förekommande
frågor om Statens medverkan och bidrag för jernvägsförbindelsers åstadkommande till-
lämpade, få Rikets Ständer härigenom hos E. K. Maj:t i underdånighet anhålla, att
närmare undersökningar i ofvanberörda hänseenden mätte af E. K. Maj:l, på sätt lämp¬
ligast synes, varda föranstaltade och lill Rikets näst sammanträdande Ständers känne¬
dom meddelade.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 23 Oktober 1860.
lixjjttdUioiis- Uts kol tels Förslag lill underd. Skrifvelse IS:o 170.
113
Uppläst oell godkändt hos Kidd. och Adeln den 23
Presle-Slåndel den 24
Borgare-Ståndel den 24
Bonde-Slåndet den 24
Okt. IKfiO.
Rikets Stunders underdåniga Skrifvelse om Bergs-skolans i Fahlun
flyttning till Stockholm och förening med Teknologiska
Institutet.
(Stals-Ulsk:s Uti. N:o 197.)
S. A. K.
Uti nådig Proposition af den 9 sistlidne Mars har E. K. Majit till Rikets nu
församlade Ständer behagat framställa förslag om Fahlu Bergsskolas flyttning lill Slock¬
holm och förening med Teknologiska Institutet.
Utaf högstberörde Proposition inhämtas, huruledes Bruks-Socielelens Fullmäktige
i Jernkontoret, uti en till E. K. Majit ingifven skrift, i underdånighet anfört, att Bruks-
Societeten, vid allmänna Sammankomsten år 1859, i sammanhang med gjord anmälan
om otillräckligheten af det åt Bergsskolan i Fahlun anvisade anslag, till öfverläggning
förehaft frågan, huruvida den plats, der Bergsskolan nu är förlagd, vidare vöre den
dertill mest lämpliga, och om icke öfvervägande skäl talade för dess förflyttning till
hufvudsladen och förening med Teknologiska Institutet. Frågan om dylik förening hade
flere gånger tillförene varit föremål för Bruks-Socieletens öfverläggningar, och särskildtjvid
Allmänna Sammankomsten år 1847, lill följd af E. K. Majits nådiga Remiss å ett af
Kommitlerade uppgjordt förslag till reorganisation af Teknologiska Institutet. Ehuru
Societeten äfven då insåg och erkände de stora fördelar, hvilka i flera hänseenden borde
Bih. lill It. St. Brot. 1859 $ 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. 15
114 Expeditions- UtskoItets Förslag lill underd. Skrifvelse IS:o 170.
uppkomma genom förslagets antagande, fann Societeten sig likväl böra detsamma då
afstyrka, hufvudsakligen derföre att, med hänsigt till elevernas praktiska utbildning
Fahlun sjntes erbjuda åt en Bergsskola ett fördelaktigare läge än Stockholm, eftersom
nära intill Fahlun öfvades grufbrytning, upphämtning af malm, smältning af koppar
och silfver och ej långt derifrån vore belägna åtskilliga masugnar och bruk, hvarest
eleverne kunde erhålla öfning uti såväl tackjernstillverkning sorn stängjernssmide, och
jemväl, såsom vid det Fahlu Bergslag tillhöriga Avesta bruk, uti skötseln af vals¬
verk och i koppargarning, hvartill kommer, alt i Fahlun redan funnes tjenliga lokaler
för Bergsskolan med dess samlingar, jemte boslälls-lägenheler för lärarne, samt att af
Skolans förflyttning sannolikt skulle följa att det årliga anslag al 1,200 B:dr B:ko,
som till Skolan utginge från den så kallade Alrads-kassan, komme att för framtiden
indragas. Sedermera bade dock erfarenheten visat, alt de fördelar, hvilka Bruks-
Societeten för elevernes praktiska öfningar sålunda påräknat genom Bergsskolans fä¬
stande vid staden Fahlun, icke vunnits, och till följd deraf komme äfven det första
och vigligaste af de skäl, som Societeten år 1847 emot Bergsskolans förening med
Teknologiska Institutet anfört, att förfalla och enahanda vöre nu förhållandet med de
öfriga.
Antalet af dem, hvilka vid Bergsskolan sökte inträde, hade nemligen under de
sednare åren varit i en ständig till vext, och fråga derföre äfven blifvit väckt om un¬
dervisningens ordnande på det sätt att, i händelse af behof, tjugo elever skulle kunna
emottagas hvarje, i stället för hvarlannat år, med bibehållande af lärokursens längd af
två år; men om Bergsskolan i ett sålunda utvidgadt och med tidens fordringar enligt
skick skulle fortfarande förblifva i Fahlun, vöre en nära nog fullständig ombyggnad af
de till Skolan upplåtna hus och byggnader inom kort af nöden, såsom bevis hvarför af
Skolans Föreståndare blifvit anmäldt, att laboratorium och Skolans alla samlingar och
tillhörigheter funnes inrymda uli eldfarliga trähus; att erforderlig lokal saknades för
modellers uppsättning; att mineral-kabinettet vore till utrymmet för inskränkt och icke
utan stor olägenhet kunde under den kallare årstiden begagnas: att lärarnes bostäder
vöre kalla, obeqväma och bristfälliga, samt att åtskilliga uthus redan vid en år 1853
hållen ekonomisk besigtning förklarats vara så förfallne, att de måste från grunden om¬
byggas. Kostnaderna härför skulle utan tvifvel uppgå till ett ej ringa belopp, och san¬
nolikt blefve för Staten utgiften mindre, om den byggnad, som för det Teknologiska
Institutet komme att i hufvudstaden uppföras, erhölle en sådan utvidgning, alt der
kunde anvisas de rum och lägenheter, som för undervisningen uti de vid Bergsskolan
nu föredragna ämnen må finnas erforderliga, i hvilket läll Staten äfven kunde beredas
en ej oväsendtlig inkomst genom försäljning af de Kronan tillhöriga gårdar i Fahlun,
som blifvit lill begagnande af Bergsskolan i nåder upplåtna; och dä det anslag Bergs¬
skolan af den såkallade Afrads-kassan förut åtnjutit, numera äfven blifvit ä Bikets stat
uppfördt, hade fördelarne af Skolans ifrågasatta förflyttning blifvit i ögonen fallande.
Ett allmänt och mera omfattande Tekniskt läroverk med afdelningar för sär¬
skilda slag af yrken egde, enligt Bruks-Socieletens åsigt, otvifvelaktig! den fördel fram¬
för Special-skolor, stående utan samband med andra läroverk, att vid det förra ele¬
verna till en början alltid genomginge en förberedande kurs, i hvilken undervisning med¬
delades i sådane kunskapsgrenar, som för hvarje tekniker vore nödiga och först der¬
efter vore tiden för dem inne alt bestämma det yrke, hvaråt de ville egna sig. Delta
vigtiga afgörande behöfde således icke ske förrän lärjungen bevistat läroverket någon
tid, hvarunder han egt tillfälle pröfva sina anlag och taga närmare kännedom om de
banor, som för honom stöde öppna. Under nuvarande omständigheter föranleddes der¬
emot mången yngling utan egentlig håg och fallenhet för bergshandteringen, att, i följd
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o '170. 115
af förhållanden, sorn ofta vore helt och hållet tillfälliga, egna sig åt densamma, till
skada för honom sjelf och utan gagn för handteringen; hvaremot om Bergsskolan vore
förenad med Teknologiska Institutet, en sådan jngling skulle hafva lättare att välja ett
för honom mera passande yrke och bergshandteringen äfven sannolikt kunna påräkna
flere bildade idkare med verklig fallenhet för densamma, än den nu, i anseende till
Bergsskolans isolerade ställning, kunde erhålla. För dem, som önskade inträde i Fahlu
Bergsskola, mötte äfven för närvarande i allmänhet stora svårigheter att förvärfva sig
de derför nödiga förberedande kunskaper, särdeles i mathematik, fysik och mekanik,
uti hvilka ämnen åter, i händelse af Bergsskolans förening med Teknologiska Institutet,
kostnadsfri undervisning alltid vöre att der påräkna. Men icke blott dessa förbere¬
dande kunskaper, äfven de flesta af de ämnen, som utgöra föremål för undervisningen
under första äret af lärokursen vid Bergsskolan, kunde på Teknologiska Institutets all¬
männa afdelning inheintas, och eleverne blefve äfven der i tillfälle alt begagna före-
läsningarne i åtskilliga andra med bergsvetenskapen närbeslägtade ämnen. Lärarne i
de egentliga bergsvetenskaperna skulle icke heller, såsom nu vore händelsen, behöfva
splittra sin tid åt hjelpvetenskaperna, utan erhölle bättre tillfälle att vinlägga sig om
sina hufvudämnen, att odla och förkofra sina kunskaper äfven genom lärorikt umgänge
med andre vetenskapsmän, samt alt med dessa sina kunskaper i vidsträcktare män än
hittlills gagna såväl auktoriteter som enskilda. Bibliothek och samlingar af modeller,
ritningar, mineralier, m. m. blefve till större delen gemensamma och kostnaden för la-
borationer borde kunna förminskas.
På delta sätt syntes det Bruks-Societeten blifva väl sörjdl för elevernes theore-
tiska undervisning; men dermed vore deck endast den ena, säkerligen ej den vigtiga-
ste delen af deras bergsmanna-bildning vunnen. Det vore nödvändigt, att de äfven
under erfarne ledares tillsyn lärde sig praktiskt tillämpa sina insigter, hvarigenom ej
allenast deras egel interesse för vetenskaplig bildning mäste befrämjas, utan äfven till¬
fälle dem beredas att, vid utgången frän läroverket, vinna förtroende hos andra för
att med framgång kunna sprida och för handteringen göra fruktbärande de kunskaper,
som de förvärfva!. Då de svårigheter, hvarmed man under sednare tider haft att
kämpa vid anskaffning af lämpliga lokaler för elevernas praktiska öfningar, alltmera
ådagalagt alt särskilda åtgärder måste vidtagas, för att försäkra Bergsskolan om fri
och obehindrad disposition under viss tid hvarje år af verkstäder för så väl tackjerns-
beredning, som de särskilda smides- och jernförädiings-methoderna, äfvensom af bostä¬
der i grannskapet deraf för lärare och elever, hade inom Societeten fråga äfven blifvit
väckt om inköp för dess räkning af en bruksegendom, der dessa fördelar kunde Bergs¬
skolan erbjudas och tillika tillfälle blifva att verkställa de rön och försök, som i bergs-
handteringens interesse ansåges böra ske och hvilka, då de anställdes i öfvervaro af
Skolans personal, borde kunna antagas vinna i ändamålsenlighet på samma gång, som
de medförde mången värderik upplysning för denna personal. I betraktande deraf att
ett dylikt inköp skulle iideda Societeten i många för densamma, såsom ett bolag, främ¬
mande omsorger och bestyr, hade detta förslag likväl icke blifvit af Societeten anlaget,
hvaremot Societeten, enär samma ändamål kunde vinnas, genom med enskilde bruks¬
egare träffade öfverenskommelse!' om tillhandahållande af lämpliga verkstäder och bo¬
ningsrum vissa månader hvarje år, under hvilken tid de på Jern-kontorels yttre stater
anställda tjenstemän kunde vid undervisningen biträda, ansett denna utväg lämpligen
böra anlitas. Kostnaderna härför kunde väl ej annat än blifva ganska betydliga, men
vore dock, om det afsedda ändamålet vunnes, ingalunda att anse såsom förspilda.
Genom ifrågavarande förslag till ordnande af undervisningen i bergsvetenskapen
afsåges icke att för framliden undandraga Bruks-Societeten att i kostnaderna derför
116 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 4iQ.
deltaga eller att förminska det bidrag, sorn dertill från Jernkontoret utgått. Societeten
hade föreställt sig, att Statsverket och Societeten skulle, hädanefter såsom hittills, sig
emellan dela dessa kostnader, hvilket synts Societeten lämpligast kunnat ske på det
sätt, att de hvardera åtoge sig en viss bestämd del af undervisningen, afpassad efter
tillgångar och hjelpmedel, hvaröfver de egde att förfoga, så alt Staten bekostade hvad
lill den theoreliska undervisningen hörde och Jernkontoret öfvertoge den praktiska
delen eller med andra ord, att Slaten upprätlhölle en högre Bergsskola, men Jern¬
kontoret deremot beredde en kostnadsfri undervisning i de för hergshandtcringen er¬
forderliga praktiska öfningar, genom hvilken organisation derförulan den väsendtliga
lördel skulle vinnas, att Statens och Jernkontorets verksamhet så mycket som möjligt
blef åtskiljd, utan alt likväl en i viss mån behöflig samverkan dem emellan upphörde.
På grund häraf hade Bruks-Socieleten lör sin del fattat det beslut, hvarom
Fullmäktige i Jernkontoret erhållit uppdrag att hos E. K. Maj:l göra underdånig anmä¬
lan: nemligen att, derest på Statens bekostnad en fullständig och efter tidens fordrin¬
gar i afseende på undervisningens omfång och nödigt utrymme för elever lämpad
Bergsskola inrättades i Slockholm, med upphörande af den i Fahlun nu varande, Bruks-
Societeten förbunde sig alt besörja den praktiska undervisningen för Bergsskolans
elever med hvad dertill hörde, och att i sådant ändamål af Jernkontorets medel be¬
strida alla de kostnader, som icke allenast med anskaffande af erforderliga lokaler och
verkstäder för elevernas praktiska öfningar i jernhandlering och grufbrylning, utan ock
med undervisningens meddelande i dessa delar genom Jernkontorets tjenstemän hlefve
förenade, äfven om dessa kostnader skulle öfverstiga det anslag af 15,000 R:dr Bunt
årligen, som för närvarande är ifrån Jernkontoret till Fahlu Bergsskola anvisadt.
På nådig befallning har Kommerse-kollegium den 18 sistlidne Januari till E. K.
Maj:t inkommit med Teknologiska Institutets Styrelses samt eget underdånigt utlåtande
i förevarande ämne; och hade bemälde Styrelse förklarat sig till alla delar instämma
uti hvad Fullmäktige i Jernkontoret yttrat om företrädet af ett allmänt och mera om¬
fattande tekniskt läroverk, med afdelningar för särskilda slag af yrken, framför Special¬
skolor, stående utan samband med andra läroanstalter; om de fördelar, som af Bergs¬
skolans förening med Institutet skulle blifva en följd dels för lärarne i de egentliga
bergsvetenskaperna, hvilka derefter kunde fä bättre tillfälle att vinlägga sig om sina
hufvudämnen samt genom sina insigter i vidsträcktare mån än hittills gagna såväl auk-
töriteter som enskilde och dels för bergseleverne, hvilka då uti Institutets lägsta afdel¬
ning kunde inhämta åtminstone en del af de förkunskaper, som de nu, för vinnande
af inträde i Bergsskolan, oltast måste genom enskild undervisning förskaffa sig, samt
äfven kunde vid Institutet erhålla en mera fullständig bildning än för närvarande vid
Bergsskolan med dess fåtaliga lärarepersonal kunde meddelas; samt slutligen om den
vinst, som skulle uppkomma genom föreningen af bägge läroverkens bibliotbek och
samlingar, såväl för undervisningen, som i ekonomiskt hänseende. Den farhåga man
möjligen kunde hvsa, alt eleverne skulle i Stockholm mera än i Fahlun dragas ifrån
sina studier genom de tillfällen till förströelser, hufvudstaden erbjöde, kunde Styrelsen,
på grund af sin kännedom om lefnadssättet bland Institutets elever, icke heller dela,
och hvad beträffade lefnadskostnaden i Stockholm, jemförd med den i Fahlun, så vore
Styrelsen öfverlysad, att ynglingar, som ville hushålla, kunde här lefva för åtminstone
lika billigt pris, som i sistnämnde stad. En förening af Bergsskolan med Teknologiska
Institutet skulle äfven, enligt Styrelsens tanka, för delta sednare vara en stor fördel,
enär det derigenom erhölle en betydlig tillökning ej blott af lärarekrafter utan ock al
materiela hjelpmedel för undervisningen; och hade Styrelsen, på grund af hvad så¬
lunda blifvit anfördt, funnit sig böra den föreslagna föreningen tillstyrka.
Expnlitions-lJlskottrAs Förslag lill unihril. Skrifvelse IS:o il(l.
117
Hvad anginge undervisningens ordnande för dem, hvilka, efler Bergsskolans före¬
ning med Teknologiska Institutet, ville egna sig åt bergshandteringen, så borde desse
elever, eldigt Styrelsens åsigt, först genomgå den förberedande kurs, som vore för alla
Institutets elever gemensam, innan de började studera de egentliga bergsvetenskaperna,
då de komme alt bilda en särskild afdelning inom Institutet; och skulle hela lärokur¬
sen för dem, likasom för öfrige elever vid Institutet, upptaga en tid af 3:ne år. Yng¬
lingar, hvilka vid Universiteten eller annorstädes inhämtat de kunskaper, som i Institu¬
tets lägre afdelningar meddelas, skulle likväl, såsom redan för Institutet är stadgadt,
ega alt vinna inträde i den af Institutets afdelningar, med hvars elever de i kunskaper
och praktiska färdigheter vore jemngode, samt sålunda kunna afstilla sin kurs vid In¬
stitutet på vida kortare lid. I likhet med hvad hittills vid Fahlu Bergsskola skett,
borde oleverne äfven, sedan de inträdt i den egentliga bergsafdelningen af Institutet,
sysselsättas med praktiska ölningar vid bruk och bergverk, utan hvilka undervisningen
i bergsvetenskaperna endast kunde blifva i jemnförelsevis ringa mån gagnande, och för
detta ändamål ansåge Styrelsen den förbindelse, Bruks-Socieleten sig iklädl, att för
nämnde öfningar anskaffa lämpliga lokaler och verkstäder samt genom sina tjenstemän
undervisningen dervid bestrida, vara så mycket vigtigare som derförutom tjenliga loka¬
ler för den praktiska undervisningen svårligen torde kunna erhållas, helst Staten icke
här, såsom i åtskilliga andra länder, egde bruk och bergverk, vid hvilka en dylik un¬
dervisning kunde få ega rum. Under det Bergseleverne reste i landsorterne eller uppe-
hölle sig vid bruk och bergverk, borde de dock alltid vara åtföljda af någon lärare
från Institutet.
Någon förening af de ifrågavarande läroverken ansåge Styrelsen likväl icke
kunna ske, förr än en ändamålsenlig och för bägge tillräcklig lokal hunnit anskaffas,
enär det hus, som Teknologiska Institutet nu innehar, för detsamma vore otillräckligt,
äfven med dess nuvarande bestämmelse. Vid upprättandet af ritningarne till byggnad
å den för Teknologiska Institutet nyligen inköpta rymliga tomt var någon förening af
Bergsskolan med Institutet icke afsedd; men i händelse af en sådan förening borde
dels särskilda laborationsrum och ett mindre auditorium för bergsafdelningen inrättas,
dels de för vissa samlingar bestämda lokaler tillökas, och dels äfven bostad, om möj¬
ligt, beredas åt Professorn i metallurgi. Då emellertid Institutets nya hus i alla hän¬
delser borde så inredas, att tillbyggnad deraf i mån af behof lämpligen kunde ske, och
dessutom de för bergsafdelningen erforderliga lokaler, jemte bostad för Professorn i me¬
tallurgi, äfven kunde förläggas i en särskild bvggnad, hvilket utrymmet å tomten med-
gåfve, borde tjenliga lokaler åt Bergsskolan ä Institutets tomt alltid kunna beredas.
Den tillökning af Institutets årliga anslag, sorn, till följd af Bergsskolans före¬
ning med Institutet blefve behöflig, ansåge Styrelsen vara:
lön åt 1 Professor i metallurgi B:dr 4,000: —
„ „ I Adjunkt i dito „ ‘2,500: —
„ „ I Professor i bergsmekanik „ 4,500: —
,, „ I Lärare i mineralogi, geognosi och grufbrytning . ... „ 2,500: —
„ „ I Laborationsdräng „ 500: —
ökadt anslag lill bibliolhek och samlingar „ 1,500: —
,, „ till laboratorium „ 1,000: —
„ ,, till diverse utgifter . - ... „ 1,500: —
stipendier ål Bergselever „ 1,000: —
Summa B:dr 19.000: —■
118 Expedit iöns-Utskottats Förslag till under d. Skrifvelse N:o 110.
Vid denna beräkning vore likväl förutsatt, att Professoren i metallurgi erhölle
fri bostad, samt att bland de utgifter för elevernes praktiska undervisning, som Jern¬
kontoret åtagit sig att bestrida, äfven vore inbegripen ersättning för skjuts- och trak¬
tamente lill de lärare vid institutet, hvilka under elevernes resor samt vistelse vid bruk
och bergverk komme att vara dem föijaktige.
Sedan jemväl Teknologiska Institutets Föreståndare, Ofverdirektören Styffe, blif¬
vit anmodad att approximativt uppgifva kostnaden lör de förändringar och den utvidg¬
ning af Teknologiska Institutets föreslagna nya byggnad i egendomen N:o 95 vid Drott¬
ninggatan, som erfordrades, ifall Fahlu Bergsskola komme att med Institutet förenas,
bade bemälde Öfverdirektör, uti en till Chefen för E. K. Maj:ts Civil-departement af-
lemnad promemoria anfört: ali af inredningen i Teknologiska Institutets byggnad in¬
gen annan förändring vore nödig, än att det i södra flygelns bottenvåning till boställe
ät iaboratoriivaktmästaren afsedda utrymme i stället användes för de kemiska och mi¬
neralogiska samlingarne, hvarigenom inredningskostnaden icke blefve i någon anmärk¬
ningsvärd grad förändrad; att deremot, till följd af Bergsskolans förening med Institu¬
tet, följande nya lokaler blelve erforderliga, nemligen ett eller två laboratoriirum för de
elever, som egnade sig åt bergshandteringen; ett rum för vägningar; ett laborations-
och elt arbetsrum för lärarne i metallurgi; ett större rum för de metallurgiska sam¬
lingarne; hvilket tillika kunde användas till föreläsningsrum; två rum och kök till bo ¬
ställe åt laboralorii-vaktmäslaren i stället för det, som skulle tagas i anspråk för de
kemiska och mineralogiska samlingarne, saint ett boningsrum för en laboratoriedräng,
hvarjemte det äfven vore högst önskligt, om boställe af sju rum och kök kunde bere¬
das åt Professorn i metallurgi; att samtlige förenämnde lokaler kunde inrymmas uti ett
tvåvåningshus af omkring 110 fots längd och 42 fots bredd, hvilket kunde antingen sam¬
manbyggas med Institutets labora lori iflygel och förläggas vid dess vestra sida med gaf¬
veln åt Rådmansgatan, eller ock läggas alldeles fritt inpå gården midtemot Institutets
hufvudbyggnad; att kostnaden för en dylik byggnad blifvit beräknad till omkring 58,000
R:dr, men om Professorn i metallurgi ej finge boställe i byggnaden, som då komme
alt erhålla endast en våning, till omkring 41,000 R:dr; att plats för de lokaler, som
för Bergskolan erfordrades, visserligen äfven kunde vinnas genom att förlänga Institu¬
tets labora tori ifl vgel 30 fot och derefter påbygga densamma antingen med två våningar,
om Prolessorn i metallurgi der finge bostad, eller eljest med en våning, då kostnaden
blifvit beräknad, i förra fallet till 52,000 R:dr och i del sednare till 33,000 R:dr; men
att, enär de metallurgiska laborationerna då måste förläggas i våningen öfver Institu¬
tets, hvilket ej vore sä ändamålsenligt, som om de erhölle plats på nedra botten, samt
utrymme för en särskild byggnad ä tomten funnes, ansåge Ofverdirektören nämnde ut¬
väg icke böra väljas, fastän kostnaden derigenom blefve något lägre; och hade Öfver-
direktören slutligen uppgifvit, att eri summa af minst 5,000 R:dr behöfdes till labora¬
toriernas förseende med nödiga inventarier.
Uti sitt underdåniga utlåtande bade Kommerse-Kollegium anmält, att Kollegium
på de skäl, som innefattades uti Fullmäktiges i Jernkontoret underdåniga framställning
och Styrelsens för Teknologiska Institutet yttrande, äfvensom i det af Bergskolans före¬
ståndare, under den 28 December 1858 till Fullmäktige i Jernkontoret, rörande den
föreslagna flyttningen af skolan, afgifna och vid Kollegii underdåniga utlåtande i af¬
skrift bilagda betänkande, ansåge sig böra i underdånighet tillstyrka, alt Bergsskolan
måtte, så snart omständigheterna det medgåfve, varda med Teknologiska Institutet för¬
enad ; äfvensom att Kollegium icke hade något att erinra vid hvad af Styrelsen för bemälda In¬
stitut blifvit föreslaget i afseende å den tillökning af lärare och nuvarande anslag till
Expeditions- Vilska t fets Forsing till under d. Skrifvelse I\:o i 7 0. 119
aflöning in. m. vid Institutet,' som genom Bergsskolans förening med detsamma blefve
behöflig.
Med afseende å vigten af de skäl, som blifvit af Bruks-societetens Fullmäktige
i Jernkontoret samt Teknologiska Institutets Styrelse anförda, har E. K. Majit funnit
sig böra för sin del i nåder godkänna det väckta förslaget om den i Fahlun inrättade
Bergsskolans förflyttande derifrån och förening med Teknologiska Institutet i Stockholm,
under vilkor att Bruks-Societeten, pä sätt af dess Fullmäktige blifvit erbjudet, komme att
af Jernkontorets medel bestrida alla de kostnader, som blifva förenade icke allenast
med anskaffande af erforderliga lokaler och verkstäder för Bergsskole-elevernas prak¬
tiska öfningar i jernhandlering och grufbrytning, ulan ock med undervisnings medde¬
lande uti dessa ämnen genom Jernkontorets tjenstemän, äfven om dessa kostnader
skulle öfverstiga det anslag af 15,000 R:dr Bunt årligen, som från närvarande är från
Jernkontoret till Fahlu Bergsskola anvisadt, samt under förutsättning derjemte, dels all
nämnde öfningar och undervisning komma att stå under ledning och tillsyn af Tekno¬
logiska Institutets Styrelse, och dels att, i händelse det från Jernkontoret utgående år¬
liga anslag icke till fulla beloppet för berörda ändamål utgår, återstoden deraf får lill
andra Bergsskolans utgifter användas.
Då emellertid föreningen af ifrågavarande läroverk icke kunde verkställas, utan
såvida tillräcklig lokal blefve för ändamålet beredd, samt, enligt hvad Teknologiska in¬
stitutets Styrelse och särskildt Institutets föreståndare, uti ofvannämnde promemoria,
upplyst, i sådant afseende erfordrades, att, jemte det någon, till ökad kostnad icke
ledande, förändring vidtoges uti inredningen af den nya byggnad för Teknologiska In¬
stitutet, lill hvilken Rikets Ständer vid sednaste riksdag beviljat anslag, en ytterligare
byggnad lör Bergsskolans behof samt till boningsrum för en laboralorii-vaktmästare och
en laboratoriedräng blefve å Institutets tomt uppförd, derför kostnaden, eldigt af Öf-
verdirektören Styffe, elter samråd med Professoren Scholander, uppgjord approximativ
beräkning, emot hvilken Ofverintendents-Embelet uti algifvet yttrande förklarat sig icke
hafva något alt erinra, skulle, ilall byggnaden erhölle två våningar, så att Professorn
i metallurgi äfven kunde der erhålla bostad, hvilket Ofverdirektören ansett högst önsk-
ligt, uppgå till omkring 58,000 R:dr, men eljest till omkring 41,000 R:dr, har E. K.
Majit, med anledning af hvad sålunda blifvit upplyst och yttrad t, samt enär laborato¬
riernas äfven ifrågasatta förläggande uti en tillbygd öfre våning å utbyggnaden till Tek¬
nologiska Institutets södra llygel, hvarigenom någon minskning i byggnadskoslnaden kunde
vinnas, förklarats icke vara lämpligt, i nåder föreslagit Rdiets Ständer att för omför-
mäkla byggnad å Teknologiska Institutets nya tomt bevilja ett anslag af 58,000 R:dr,
samt derjemte till laboratoriernas förseende med nödiga inventarier utom dem, som det
kunde linnas ändamålsenligt att flytta från Bergsskolan i Fahlun, eli belopp af 5,000
R:dr, i hvilket fall Bergsskolans i Fahlun befintliga fastigheter och för den nya loka¬
len ej lämpliga eller eljest icke dugliga inventarier borde, när Bergsskolans flyttning
egt rum, å offentlig auktion försäljas och den inflytande köpeskillingen till Riksgälds¬
kontoret ingå; men då Bergsskolans flyttning i alla händelser icke löre början af nä¬
sta riksdag kunde försiggå, har E. K. Majit ansett någon framställning lill Rikets Stän¬
der angående den tillökning i Teknologiska institutets årliga anslag, som af Bergssko¬
lans förening med Institutet kan föranledas, för närvarande ej böra ega rum.
120
Expedilions-Ulskoltets Förslug till underd. Skrifvelse J\':o 410.
Af de handlingar, som blifvit åberopade i deu nådiga propositionen, inhemtas,
att, vid denna frågas föredragning hos Kommerse-kollegium, Kollegii President varit
från pluralitetens, uti det underdåniga utlåtandet framställda, åsigt skiljaktig och i så¬
dant hänseende j tira t att, i betraktande af hvad upplyst blifvit angående det förfallna
skick, hvari Bergsskolans byggnader i Fahlun sig befinna, samt det otillräckliga utrymme
de lemna, äfvensom å svårigheten alt i grannskapet af Fahlun bereda tillfälle för ele¬
vernas praktiska undervisning i masugnsskötsel samt jernförädling, Presidenten väl för¬
ordade Bergsskolans flyttning från nämnde stad, och ej heller ville bestrida ali den
föreslagna föreningen af skolan med Teknologiska Institutet skulle medföra nytta för
både lärare och lärjungar, såsom beredande godt tillfälle lill inhemtande af utvidgade
theoretiska kunskaper i de vetenskapsgrenar, med hvilka den bildade Bergsmannen bör
göra sig förtrogen. Men enligt Presidentens åsigt hade ändamålet med Bergsskolans
inrättning varit och borde fortfarande vara, ej att utgöra en blott och bart theoretisk
bildningsanstalt, utan en skola, der vetenskapen och praktiken i möjligaste måtto skulle
gå hand i hand med hvarandra. Fördelen häråt vitsordades bäst af det yttrande sko¬
lans insigtsfull Föreståndare i ämnet afgifvit till Fullmäktige i Jernkontoret, enligt hvil¬
ket det vore hans allvarligaste öfvertygelse, vunnen både såsom elev och lärare vid
Bergsskolan, att endast i förening med en väl ordnad praktisk undervisning den theore¬
tiska undervisningen i jernets metallurgi kunde blifva tillfredsställande och fruktbrin¬
gande. Att skolans ändamål sålunda uppfattats af flertalet utaf de elever, som sedan
dess inrättning år 1822 besökt densamma, ådagalades jemväl deraf, att då sådana per¬
soner, som undergått titgångsexamen vid universilelerna, endast utgjort 68, oaktadt med
ordinarie elevplatserna 3:ne stipendier varit förenade och genomgående af en lärokurs
vid Bergsskolan utgjort vilkor för så beskaffade personers anställande i Jernkontorets
tjenst, hade deremot antalet elever med ringare grad af theoretisk underbyggnad, till
aldra största delen bruksbokhållare eller söner af bruksegare, uppgått (ill icke mindre
än 184. Om således hufvudändamålet med skolan måste anses vara det nu angifna,
uppstode till besvarande den frågan, huruvida berörde ändamål kunde ernås i händelse
af skolans förflyttning lill hufvudstaden? För sin del ansäge Presidenten della icke vara
förhållandet, lika litel sorn en theorelisk-praklisk läroanstalts för jordbruket inrät¬
tande härstädes skulle komma alt motsvara sin bestämmelse. Visserligen hade Bruks-
societeten erbjudit sig att bekosta anskaffande af lokal och undervisning vid något jern-
förädlingsverk under vissa månader af året, men under öfriga delen deraf skulle un¬
dervisningen uteslutande afse bibringande af theoretiska kunskaper, eller sådana, som
kunde inhemtas och läras vid hvarje högre undervisningsverk. Under denna, den större
delen af året, konime eleverne alltså att sakna ej blott allt tillfälle lill direkta prak¬
tiska öfningar, utan äfven inflytelsen af det bergsmannalif, hvarunder den deri delta¬
gande nära nog omedvetet föres till mången för honom nyttig iakttagelse, på samma
gäng som håg och lust för den verksamhetsbana, han valt, hos honom väckes och un¬
derhålles. Af dessa skäl hade Presidenten icke kunnat tillstyrka nådigt bifall till Bruks-
societetens underdåniga framställning, utan ville för sin del i underdånighet föreslå, att
då skolan ansåges böra upphöra i Fahlun, den måtte förflyttas till någon stad i en
bergslagsort, t. ex. Philipstad eller Nora, för hvilken flyttning Statsverkets kostnader
sannolikt icke skulle öfverstiga hvad sorn uppgifvits erfordras i följd af skolans före¬
slagna förening med Teknologiska Institutet.
Under ärendets handläggning hos Rikets Ständer har åter hufvudsakligen blifvit
erinradt, att de förhållanden, hvilka år 1847 af Bruks-socieleten åberopades såsom skäl
för Bergsskolans bibehållande i Fahlun, hittills icke synts hafva undergått så väsendtlig
förändring, att deraf kunde bernias stöd för deu ifrågaställa flyttningen. Det borde
nem-
Expedit iöns- Utskottets Förslag lill underd. Skrifvelse A7:o 170. 121
nemligen icke förbises, atl skolans syfte vore hell och hållet praktiskt, såsom afseende
ali i sista hand bibringa sina lärjungar all den praktiska erfarenhet uli en eller annan
riktning, som vid deras inträde på bergshandteringens olikartade vägar kunde bli i va
både dem och det allmänna lill nytta, och att de således före inträdet i skolan borde
hafva inhemtat det mesta af de förberedande kunskaper, som erfordrades för att kunna
uppfatta och tillgodogöra sig de tillämpningar, som der framställas. Det vore svårt att
inse, hvar en sådan praktisk bildning uti bergshandleringen lättare kunde inhemtas, än
uti en bergsstad, sadan som Fahlun, i hvars närmaste omgifning så många rikliga till¬
fällen erbjöde sig för lärjungarne att uppmärksamma de mest olika delar af bergsmanna-
yrket, der landets äldsta koppargrufva lunnes, der man hade att tillgå de mest fullän¬
dade och ändamålsenliga uppfordringsverk för vatten och malm, sådana som få andra
länder framvisa dem och som stundligen erinrade om tillämpningen af bergsmekanikens
läror, der koppar, bly och silfver utbringas ur sina malmer och flera andra till Bergs¬
bruket hörande näringar bedrifvas; hvarförutom i stadens grannskap jernets förekom¬
mande och tillgodogörande kunde studeras vid de mångå der befintliga betydliga jern-
malmsfälten eller vid de verkstäder af ett eller annat slag, som på dessa fälts rika malm¬
tillgångar finnas grundade. Dessa rika tillfällen till bildning uli bergshandteringen syn¬
tes vara för stora och vigtiga att bortkastas, enär månget framstående anlag skulle ut¬
vecklas, mången nyttig och hedrande verksamhet framkallas och för framtiden egnas åt
fäderneslandets tjenst, just genom de många tillfällen, som der i så rikt måll och i så
olikartade riktningar, så att säga, pä en punkt erbjöde sig åt ynglingarnes uppmärk¬
samhet och forskningsbegär. Ont emellertid skolan med sin nuvarande ringa lärare¬
personal icke ansåges kunna uppfylla alla fordringar af en sådan bildningsanstalt, så
borde detta ej tillskrifvas skolans nuvarande läge, icke heller föranleda ett fullkomligt
åsidosättande af de naturliga fördelar, som detta läge erbjöde för en ändamålsenlig ut¬
veckling af lärjungarnes bildning. Denna olägenhet syntes nemligen kunna afhjelpas
derigenom alt tillgångar anskaffades för skolans utvidgning såväl medelst en ökad lärare¬
personal, som erforderliga byggnader, för hvilkas uppförande tjenliga platser funnes
pä de förut inköpta tomterna. Då man vidare såsom ett väsendtligt skäl för skolans
förening med Teknologiska Institutet anfört svårigheten för blifvande elever att för¬
värfva sig nödiga förkunskaper, så borde härvid erinras, att denna olägenhet lika väl
kunde afhjelpas derigenom alt eleverne ålades att före inträdet i Bergsskolan genomgå
ett års förberedande kurs vid Institutet, hvilket syntes desto mera lämpligt, som den
nu föreslagna anordningen just afsåge att första årets undervisning vid Institutet skulle
kunna begagnas älven af blifvande bergselever; men att deremot, såsom af fly Ilningen
blefve en gifven följd, för den förberedande undervisningens fullkomnande uppoffra
alla de fördelar för den egentliga tillämpningsskolan, hvilka dess belägenhet i en berg¬
stad medförde, syntes belt och hållet ändamälsvidrigt. Likaledes borde uppmärksam¬
heten lästas derpå, att ehuru, enligt hvad Bruks-socielelens Fullmäktige anfört, stora
svårigheter mött för ett lämpligt ordnande af bergselevernas praktiska utbildning, på
sätt hittills egt rum medelst besök vid enskilda tillhöriga egendomar, så hade Bruks-
societeten på samma gång som den erbjudit sig att för framtiden helt och hållet om¬
besörja dessa praktiska öfningar, likväl förklarat alt Societeten öfvergifvit den plan,
hvilken i sådant hänseende blifvit framställd och som vore den enda, hvarigenom om-
förmälda svårigheter kunde med säkerhet undanrödjas, nemligen anskaffandet af en sär¬
skild bruksegendom, der eleverne alltid kunde påräkna tillfälle för verkställandet af
rön och försök i bergshandteringens olika grenar. På hvad sätt Bruks-societeten nu
ämnade alt ombesörja de praktiska öfningarne, vore således för närvarande okändt;
Bih. till Ii. St. Prat. 1859 $ 1850. 10 Sami. 1 Afd. 2 Baad. 16
122 Fxpkditiort.s-U(skotteIs Förslag till underd. Skrifvelse N:e 470.
men visshet härom syntes likväl böra erhållas, innan man på omförmälda erbjudande
grundade ett beslut, sora i andra hänseenden vore förenadt med så många olägenheter.
Att Bergsskolans flyttning från Fahlun till Stockholm och förening med Tekno¬
logiska Institutet skulle i vissa hänseenden medföra väsendtliga fördelar såväl för un¬
dervisningen som för det allmänna, anse Rikets Ständer, efter öfvervägande af allt
hvad i frågan förekommit, svårligen kunna bestridas. Sålunda skulle otvifvelaktig!, i
följd af de större lärarekrafter Teknologiska Institutet i thcoretiskl afseende erbjuder,
undervisningen i de allmänna vetenskapliga ämnen, hvilka ingå i bergsmannabildningen,
kunna erhålla större grundlighet och omfattning, än vid Bergsskolan med dess fåtaliga
lärarepersonal hittills kunnat ega rum, och de nu öfverklagade svårigheterna för blif¬
vande bergselever, att förvärfva sig de för inträde vid Bergsskolan nödiga förberedande
kunskaper, skulle härigenom helt och hållet undanrödjas. Det synes äfven antagligt
att, såsom anfördt blifvit, Bergsskolans lärare genom den lifligare beröring med andra
vetenskapsmän och de rikare hjelpmedel i vetenskapligt hänseende, som i hufvudstaden
äro alt tillgå, Hnge bättre tillfälle att utbilda sina egna studier och jemväl kunde i
vidsträcktare mån än hittills blifva till gagn för auktoriteter, likasom för enskilde; och
skulle slutligen Bergsskolans flyttning, i följd af Brukssocietetens i sådant hänseende
gjorda anbud, för Statsverket medföra den hufvudsakliga fördel, att kostnaderna för
bergselevernas praktiska utbildning komme för all framtid alt af bemälde Societet be¬
stridas.
Å andra sidan hafva emellertid Rikets Ständer ej kunnat förbise vigten af de
anmärkningar, som, enligt hvad ofvan är anfördt, blifvit framställda emot det ifråga¬
varande förslaget, och hvilka synas ådagalägga, att skolans flyttning och förening med Tek¬
nologiska Institutet älven skulle föranleda åtskilliga tänkvärda olägenheter.
Den erinran, som förekommit, beträffande dessa läroverks olika art och beskaf¬
fenhet, att nemligen Bergsskolans uppgift och ändamål egentligen är praktiskt, men
Teknologiska Institutet deremot utgör en hufvudsakligen theoretisk undervisningsanstalt,
synes i främsta rummet förtjena afseende. Det är nemligen tydligt att en förening al
tvänne i så väsendtlig måtto skiljaktiga läroanstalter mäste vara åtföljd af ej ringa svå¬
righeter, och om äfven en sådan förening kan på eli ändamålsenligt säll åstadkommas,
hafva likväl i detta fall sä många farhågor blifvit uttalade om de olägenheter, som deraf
skulle härflyta, att, innan en fullständig plan för det nya läroverkets organisation blif¬
vit uppgjord, det svårligen kan utrönas i hvad mån de gjorda anmärkningarne böra
anses befogade.
Bland dessa anmärkningar äro i öfrigt åtskilliga af den beskaffenhet, att en
närmare undersökning i de angifna omständigheterna synes vara nödig för atl kunna
tillförlitligt bedöma den ifrägastälIda åtgärdens lämplighet. Då sålunda ett hulvudsak-
ligt skäl för Bergsskolans flyttning hemlats från svårigheten att i Fahlun åstadkomma
en grundlig undervisning i de ämnen, som äro förberedande för skolans lärokurser,
vill det synas Rikets Ständer, som skulle man härvid hafva fästat allt för mycken vigt
vid en omständighet, som egentligen ligger utnrn ändamålet för sjelfva Bergsskolan;
och Rikets Ständer hafva för sin del ej kunnat inse något hinder derför, att för dem,
som icke vid Universitetet undergått bergsexamen, en förberedande kurs vid Teknolo¬
KxpediUons-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse N:o il0. 123
giska lnstilulet kunde föreskrilvas såsom vilkor för inträde i Bergsskolan, hvilket ulan
tvifvel skulle lända denna till synnerlig fördel, då lärarne derigenom, frikaliade från
den elementära undervisning i theoretiska ämnen, som icke tillhör deras befattningar,
men hvilken de icke desto mindre i följd af ofvan anmärkta förhållande, måst åtaga
sig, blefve oförhindrade att egna sig åt sina hufvudämnen, och läroverket sålunda komme
att bättre uppfylla sin bestämmelse, hvilken Rikets Ständer desto mindre kunna antaga
vara någon annan, än ati utgöra en lillämpningsskola lör bergshandteringen, som sko¬
lans Föreståndare uti sitt till Brukssocietetens Fullmäktige i ämnet afgifna utlåtande,
med hänseende till Bergsskolans ändamål, såsom varande hufvudsakligen praktiskt, yttrar
med egna ord sorn följer:
”Antingen Bergsskolan förblifver i Fahlun eller förflyttas till Stockholm, synes
den mig aldrig kunna nöjaktigt uppfylla sin bestämmelse med mindre än alt tillträde
herodes för densamma till ett passande och välbeläget jernbruk, der eleverne, såväl
under bergsskolekursen som efter densamma kunna lå uppehålla sig för alt praktiskt
studera gru(brytning, masmästeri, stångjernssmide, ståltillverkning, bergsmekanik, skogs¬
hushållning, bruksbokhålleri och bruksekonomi, och hvarest allt skötes på bästa möj¬
liga sätt, sä att bruket vore alt betrakta såsom ett framåtskridande normalbruk.
Det är mig icke obekant att personer Annas, hvilka drifva den sats, att prak¬
tisk undervisning i jernhandleringen icke är vid Bergsskolan behöflig, och jag anhåller
derföre, att hvad jag nu tagit mig friheten yttra mätte lå anses såsom en protest, grun¬
dad på det renaste interesse för Svenska jernhandteringens förkofran samt på den all¬
varligaste öfvertygelse, vunnen både såsom elev och lärare vid Bergsskolan, att endast
i förening med en väl ordnad praktisk undervisning den theoretiska undervisningen i
jernets metallurgi kan blifva tillfredsställande och fruktbringande. Saken synes mig
dessutom i sig sjelf vara så enkel och lätt att fatta, att något vidare ordande derom
icke torde vara behöfligl; och jag vågar till och med uttala den öfvertygelsen, att
Brukssocieteten näppeligen skulle kunna vidtaga någon åtgärd, af hvilken så säkra och
rika frukter för handteringens förkofran vore att emotse, som genom alt anskaffa ett
lämpligt jernbruk för Societetens räkning.
Ville derföre Bruks-societeten, i händelse Bergsskolan skulle komma att förflyttas
till Stockholm, i stället för de bidrag som nu lemnäs till densamma, genom köp eller
arrende på längre tid af ett passande jernbruk, bereda Bergsskolan tillfälle till jern-
handleringens och dermed sammanhängande ämnens praktiska studerande, så tror jag,
att icke allenast med samma, utan säkerligen äfven med mindre kostnader för Bruks¬
societeten än de nuvarande, bergsmannastudiet i värt land skulle komma att bedrifvas
på ett mycket mera fruktbringande och ändamålsenligt säll än det nu är möjligt.”
Häraf framstår tydligen all Bergsskolans Föreståndare ansett elevernas praktiska
öfningar eller den del af undervisningen, som icke kan bibringas i sjelfva skolan, vara
företrädesvis angelägen och maktpåliggande för deras utbildning; och då de skäl, be-
mälde Föreståndare i öfrigt anfört för skolans flyttning, i sig sjelfva synas vara af jem¬
förelsevis underordnad vigt och åtminstone icke utesluta möjligheten deraf att hufvud¬
sakligen samma fördelar, som med flyttningen åsyftas, kunde vinnas genom en utvidg¬
ning', af skolan i Fahlun, hafva Rikets Ständer ej kunnat uppfatta Föreståndarens ytt¬
rande annorlunda, än att han förordat Bergsskolans förening med Teknologiska institu¬
tet förnämligast på grund af den öfvertygelse, att Bruks-societeten i sådant fall sna¬
rare skulle förmås alt bereda skolans elever tillfälle att på ett fullt ändamålsenligt sätt
inhemta den för dem erforderliga praktiska bildning.
Rikets Ständer, som fullkomligt erkänna vigten af denna sednare omständighet,
anse emellertid det skick, hvari frågan just i detta hänseende sig beflnner, utgöra en
124 Expedilions-i]ts kottets Förslag till linderö. Skrifvelse i\:o 470.
ytterligare anledning (ill tvekan om hvad som bör i saken tillgöra?. Då nemligen Bruks-
societetens ofvan omfönnälda för staten visserligen ganska förmånliga anbud, att be¬
strida alla kostnaderna för bergsskole-eleverrias praktiska bildning, varit åtföljdt af det
förklarande, att Societeten funnit sig icke böra antaga det väckta förslaget om inkö¬
pande af en för berörda ändamål särskildt afsedd bruksegendom; men Bergsskolans
Föreståndare, som ansett sagde ändamål endast genom en sådan åtgärd kunna på ett
fullt tillfredsställande sätt uppnås, icke haft tillfälle att, sedan detta förklarande af Socie¬
teten afgafs, sig i ämnet yttra, sakna Rikets Ständer följaktligen kännedom derom,
huruvida bemälde Föreståndare, oaktadt de sålunda förändrade förhållandena, fortfa¬
rande hyser den åsigt, att Bruks-societetens erbjudande, med ofvan angifna inskränk¬
ning, kan bereda så väsendlliga fördelar för undervisningen, att detsamma bör gälla så¬
som eli hufvudsakligt skäi för Bergsskolans flyttning till Stockholm. Rikets Ständer
anse således angeläget, att före frågans afgörande Föreståndaren må blifva häröfver
ånyo hörd ; men som det likväl svårligen torde för honom, eller sedermera för Rikets
Ständer, blifva möjligt att tillförlitligt bedöma fördelarne al det utaf Bruks-societeten
gjorda anbud, innan något bestämdt och mera detaljeradt förslag af Societeten medde¬
lats, angående sättet för de praktiska öfningames ordnande för framtiden, synes del
äfven vara af vigt, att Bruks-societetens Fullmäktige anmodas att i detta hänseende in¬
komma med yttrande.
Derjemte och då Rikets Ständer, af hvad hittills i frågan förekommit icke fun¬
nit sig öfvertygade att hufvudsladen skulle i alla hänseenden vara den lämpligaste or¬
ten för en Bergsskola, och dä det icke synes oantagligt att samma fördelar för under¬
visningen, som Bruks-societeten genom den föreslagna flyttningen velat bereda, skulle
til! väsendtlig del kunna vinnas derigenom att Rikets Ständer beviljade ökade anslag
för utvidgning och förbättring af Bergsskolan i Fahlun, vore det för en fullständig ut¬
redning af detta ärende, enligt Rikets Ständers tanke, lämpligt, dels att Bruks-societe-
ten anmodades afgifva förklaring, huruvida dess förut omnämnda anbud icke skulle vid¬
hållas, i händelse Rikets Ständer lunne skäl att föredraga sistnämnde utväg, dels ock
att fullständig plau och kostnadsförslag upprättades för Fahlu Bergsskolas utvidgning
och undervisningens ändamålsenliga ordnande derstädes, på det Rikets Ständer, innan
de fatta sitt beslut i ämnet, måtte kunna jemföra fördelarne och kostnaderna af såväl
det ena som det andia förslaget.
I betraktande af delta allt hafva Rikets Ständer funnit frågan om Fahlu Bergs¬
skolas flyttning till Stockholm och förening med Teknologiska Institutet uti ofvan om-
förmälda hänseenden erfordra ytterligare utredning, innan Rikets Ständer kunna derom
besluta, samt anhålla i följd deraf underdånigst, att E. K. Majit läcktes, efter det så¬
dan utredning blifvit verkställd, lill Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta den nå¬
diga framställning i ämnet, hvartill E. K. Majit kan finna omständigheterna föranleda.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 24 Oktober 18B0.
Er/ieditions-llts/ioltels Förslag till anderd. Skrifvelse Dt:o lil.
125
M: O 191.
Uppläst och godkäudt hos Ridd. och Adeln den 20 Okl. lil60.
Presle-Ståndel den 20 — —
Borgare-Ståndet den 20 — —
Bonde-Ståndet den 20 — —-
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående förändrade fö¬
reskrifter rörande vilkoren för erhållande af understöd
utaf allmänna medel till utflyttning i följd af laga skifte.
(Santmans. Stais- Lag- och Ekon.-Utsk:ns Bet:de N:o 30.)
S. A. K.
Hos Rikets Ständer är vordet anfördt, hurusom de. angående vilkoren för be¬
viljande eller utbekommande af de understöd utaf allmänna medel till följd al laga
skiften, i åtskilliga författningar meddelade föreskrifter, i anseende till den mängd for¬
maliteter, sorn vore att iakttaga, tillskyndade dels stort besvär för vederbörande myn¬
digheter, dels mycket obehag, kostnader och förluster för skiflesdelegare. Förfarings¬
sättet bestode nemligen deruti, att, sedan Landtmätaren fullbordat laga skiftet, och
fastställelse å detsamma vunnits, ålåge det honom att, inom en månad efter det bevis
om fastställelsen blifvit lecknadt å egokarlan, till E. K. Maj:ts Befallningshafvande i
länet insända uppgift på de utflyttningar, som blifvit beslutade, och dervid medelst ut¬
drag af skifleshandlingarne lemna upplysning i följande hänseenden:
om förrättningen varit egentligt laga skifte eller blott hemmansklyfning;
om alla byns eller hemmanets egor ingått i skiftet, eller, om detta ej skett, an¬
ledningen dertill;
hvilka jordegare känts skyldige att utflytta, eller om sådant komme att ske ef¬
ter frivilligt åtagande eller ock redan före skiftets verkställighet skett:
antalet skiften, som hvarje utflyttande erhållit;
126
Expeditions- UIsko litt* Förslag lill anderd. Skrifvelse N:u 471.
afståndel emellan den förra och den nja tomten ;
tiden, inom hvilken utflyttning skall vara verkställd;
om nybyggnaden kommer alt verkställas af träd eller al brändt eller obrändt
tegel, ler eller sten ;
de gamla åbyggnadernas byggnadssätt, storlek, indelning och brukbarhet;
beskaffenheten af trädgård eller annan nyttig anläggning;
flyttningskostnaden för hvarje hus samt för annan nyttig anläggning och kost¬
naden för erforderlig brunnsgräfning;
om alla åbyggnaderna skola flyttas, eller någon af dem blifver orubbad:
om de egas gemensamt med någon annan ;
om de före skiftet varit tillräckliga för hemmanets behof;
om de derförinnan varit så bristfälliga, att ombyggnad i allt fall erfordrats ;
om den erhållna egolotten skall särskildt bebyggas eller sammanläggas med en
annans;
om grunderna för utflyltningskostnadernas fördelning;
hvarjemte vid del på förenämnda och åtskilliga andra omständigheter grundade
förslag till utflyltnings-understöd af allmänna medel borde fogas:
dels behörigt utdrag af jordebok och mantalslängd öfver alla delegarne i
skifteslaget;
dels ock bevis att förrättningen blifvit af Egodelnings-rätten fastställd.
Berörde anmälan och uppgifter pröfvades derefter af E. K. Majits Befallnings¬
hafvande, som, derest icke allt befunnes i behörig ordning, egde att återförvisa ären¬
det till ny behandling af Landtmätaren, men eljest upprättade förslag till utflytlnings-
understödets belopp och insände detsamma till Ofver-direktören vid Landlmäteriet, som
efter verkställd granskning deraf, hos E. K. Majit i underdånighet hemställde om nå¬
digt beviljande af det utflyltnings-underslöd, E. K. Maj:ts Befallningshafvande föresla¬
git eller Ofver-direktören funnit rätteligen böra utgå. Sedan E. K. Maj:l bestämt un¬
derstödets belopp och derom aflåtit nådigt Bref till Ofver-direktören, meddelade den
sistnämnde detta Bref åt E. K. Maj:ts Befallningshafvande, som genom utfärdad kun¬
görelse underrättade delegarne om E. K. Maj:ts beslut; hvarefter delegarne egde in¬
gifva sina ansökningar om medlens utbekommande, dervid dem ålåge att styrka, att
utflyttningar af alla husen redan blifvit verkställd på föreskrifvet sätt, eller ock, om
det ej skett, ställa borgen för understödets återbetalande.
Bedovisningen för de utbetalda utflyttnings-bidragen tillginge vidare sålunda, att
E. K. Maj:ts Befallningshafvande deröfver förde utförliga, enligt af Stats-kouloret ut¬
färdade formulär upprättade räkningar, och insände dessa, jemte verifikationer, lill
Slats-konloret, som, efter det Ofver-direktören vid Landlmäteriet granskat samma räk¬
ningar och öfver dem afgifvit utlåtande, pröfvade och meddelade beslut i ämnet;
hvarvid, i händelse någon enda af de formaliteter, som bort iakttagas, blifvit under¬
låten, Stats-kontoret vanligen vägrade ersättning åt E. K. Majrls Befallningshafvande
för de ulbetalde medlen. Dessa, jemte ränta, blefvo i sådant fall af kronobetjeningen
uttagna hos den utflyttade hemmansegaren, som dem uppburit och nu måste anföra
besvär hos E. K. Maj:t, hvilket föranledde nya förklaringar och utlåtanden frän E. K.
Maj :ts Befallningshafvande, Ofver-direktören vid Landlmäteriet och Stats-kontoret.
Slutligen ålåge det bemälde Öfver-direklör att för hvarje år hos E. K. Majit
uppgifva beloppet af utbetalde, balancerade och innestående utflyttnings-understöds-
medel: och tili sist undergingo de vidlyftiga räkenskaperna granskning af Kammar-
Bätten.
E.cpeditions-Utskottnts Förslag till, un der d. Skrifvelse A:o lil. 127
På grund af detta allt, som nogsamt utvisade, huru myndigheter och jordegare
besvärades i oell för iakttagande af gällande föreskrifter om viikoren för erhållande af
utflyttnings-understöd af allmänna medel, har förslag blifvit väckt all, med upphäf-
vande al allt hvad angående utflyttnings-understöd af allmänna medel hittills blifvit
stadgadt, ny författning i ämnet måtte utfärdas.
Att de uti ifrågavarande hänseende nu gällande bestämmelser kunna mycket
förenklas, ulan att nödig kontroll derföre behöfver åsidosättas, hafva Rikets Ständer ej
förbisett. Kongl. Kungörelsen den 25 Juni 1830, som, med den ändring, 1 % i den¬
samma undergått, genom Kongl. Kungörelsen den 25 Januari 1833, numera gäller till
efterrättelse för hela Riket, sedan del undanlag för Skåne, Skaraborgs län och Öland,
som tillförene egt rum, blifvit genom Kongl. Rrefvet den 15 Mars 1853 upphäfdt, in¬
nefattar en mängd bestämmelser rörande vilkoret) för erhållande af utflyttnings-under-
slöd, hvilka Ater, för att behörigen iakttagas, föranledt Cirkulärer från vederbörande
embetsmvndigheler lill de dem underordnade tjenstemän ined ytterligare föreskrifter i
afseende på de noggrannaste uppgifter rörande de förhållanden, som på rättigheten tili
nämnda understöd ega inflytande; och vid minsta förbiseende af desamma föranleda
dertill, alt utflyttande skiftesdelegare kan antingen gå alldeles miste om utflyttnings-
bidrag af allmänna medel eller åtminstone först efter mycken tidsutdrägt, besvär och
omgångar komma i åtnjutande deraf. Af sådan anledning har en ändring i dessa fö¬
reskrifter synts Rikets Ständer behöflig, dervid, hvad särskildt angår nu gällande stad¬
gande, att det understöd lill utflyttning, som lemnäs af allmänna medel, skall emot
borgen uppbäras af samtlige delegare i skifteslaget, hvilka deraf skola undfå tre fjerde-
delar då deremot den utflyttande erhåller återstående ijerdedelen, Rikets Ständer fun¬
nit lämpligare, att understödet genast uppbäres af den utflyttande emot afräkning å del
belopp, han berättigas att af skifteslaget erhålla. Och hafva Rikets Ständer i öfrigt i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad härutinnan blifvit bos Rikets Ständer före¬
slaget, ansett följande grunder böra antagas för tilldelande af understöd utaf allmänna
medel till utflyttning, nemligen :
1:o) att för hvarje särskildt bebygdl hemman eller hemmansdel samt för utjord,
om den för sig är skattlagd och bebyggd, hvars innehafvare vid laga skifte dömes att
utflytta alla sina åbyggnader, skall, när skiftet blifvit faststäldt, samt derest hemmans-
delen eller utjorden ej förut undergått enskifte eller laga skifte, och ej heller fått sina
egor i flere lotter än efter Skiftessladgan, utan underställning lill Egodelnings-rätt är
tillåtet, understöd till utflyttningen af allmänna medel, såsom gåfva, erhållas, nemligen
för en hemmandel
under samt till och med A mantal R:dr 75: —
deröfver lill och med J mantal w 112: 50.
deröfver till och med i dito 150: —
deröfver till och med i dito n 187: 50.
öfver i mantal, allt efter förmedling räknadt „ 225: —
och för utjord 75: —
2o) att Landtmätare som förrättat laga skifte, hvarmed här icke förstås egodel¬
ning inom hemman, som förut undergått enskifte eller laga skifte, skall, vid ansvar så¬
som för tjenstefel, åligga att, inom en månad efter det han återfått skifteskartan och
handlingarne med påskrift om fastställelse, till E. K Maj:ts Refallningshafvande in¬
sända dels uppgift å de utflyttningar, som vid skiftet blifvit beslutade, innefattande un¬
derrättelser om hemmansinnehafvarens namn och hemmansdelens förmedlade mantal
samt om alla eller blott vissa åbyggnader skola utflyttas, och dels bestvrkt afskrift af
beviset derom, att skiftet blifvit faststäldt;
128 Exp etli ti uns- U /.t kottet* Förslag lilI underd. Skrifvelse N:o lil.
3:o) att när utflyttande hemmansinnehafvare vill lyfta ulflyttningsunderslöd af
allmanna medel, skall han derom hos E. K. Maj:ts Befallningshafvande göra ansökning,
hvarvid bifogas bevis af Härads-skrilvaren i orten, att sökanden innehar det till utflytt¬
ning dömda hemmanet och huru stort delias förmedlade mantal är, hvilket bevis utan
lösen skall ulgifvns. E. K. ,\laj:ts Befallningshafvande skall derefter, utan någon sö¬
kandens kostnad, enligt den här ofvan i mom. 1 stadgade grund, bestämma ulflyttnings-
understödels belopp och detsamma anordna samt emot behörigt qvitto såsom förskott
al' statsmedlen, i Landtränleriet låta utbetala.
4:o) att understöd af allmänna medel uppbäres och qvittera? ensamt af den,
som till utflyttning blifvit förbunden, och hvilken må ega att utap beräkning tillgodo¬
njuta en fjerdedel deraf såsom särskild vedergällning för den tunga, det besvär och de
omsorger, som med utflyttningen äro förenade; hvaremot delegarne i skifleslaget ega
att sig till godo beräkna öfriga treljerdedelar vid bestämmande och fördelning af det
utflyttnings-understöd, sorn af dem, enligt 13 Kap. 3 § Skiftes-stadgan, särskildt bör
ulgifvas;
5:o) att E. K. Maj:ts Befallningshafvande bör, inom den 15 Januari hvarje år,
till Stnls-kontoret insända verificeradl reqvisilionsförslag å ersättning lill Landtränleriet
för derifrån under föregående året förskjutna ulflyttningsmedel: börande Stats-konloret
dels meddela ersättning genom anordning å de dertill under Biksstalens Sjette Hufvudtitel
anslagna medel, mot redovisning i Landsboken, samt dels till E. K. Maj:t inom den I
Maj ingifva ett sammandrag öfver alla de ulflyttningsmedel, som i länen under det
föregående året blifvit utbetalda.
Då likväl rörande detta ämne åtskilliga andra bestämmelser torde påkallas i
följd af det öfliga redovisningssättel för Statsverkets utgifter, få Bikets Ständer, som
af sådan anledning ej ansett sig böra upprätta förslag till författning i frågan, hos E.
K. Majit anhålla, att E. K. Majit täcktes utfärda en Förordning, innefattande, enligt
ofvan 'afgifna grunder, förenklade föreskrifter rörande vilkoren och sättet för erhål¬
lande af understöd utaf allmänna medel lill utflyttningar i följd af laga skiften.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 20 Oktober 1860.
N:o
F xriaditions-Vtskottets Förstatf till Hildard. Skrifva Isa IS: o 17 2. 129
\:« 192.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adelli deri «o Okl. 1860.
Preste-Slåndet den ao — —
Borgare-Ståndet den Sto — —
Bonde-Ståndet den so — —
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angående Auditeurs-tjen-
sternas indragning.
(Stats- och Ekon.-Utsk:s Bet. N:o 36.)
S. A. K.
Enär indragning af sådane tjenster, hvilka ej åt sina innehafvare medföra lull
sysselsättning samt fördelning af dessa göromål å andra tjenstemän, hvarigenom bespa¬
ring tillskyndas Statsverket och tillgångar heredas till en nöjaktig aflöning åt de tjen¬
ster, som varda bibehållne, länge utgjort den plan, hvarefter tjensleregleringen blifvit
ordnad och lika mycket öfverensstämmer med Statens fördel som med ett billigt af¬
seende på tjenstemannakorpsens ställning, då sålunda ej längre personer föranlåtas alt vid
unga år emottaga en ordinarie beställning, å hvilken de hvarken kunna beräkna bergning
eller framtida befordran, få Rikets Ständer, som, i anledning af gjord framställning,
funnit de göromål, hvilka åligga Auditeurs-befättningarne vid de särskilda Regimentena,
utan svårighet kunna öfverflyttas antingen å andra Regiments-ljensleinän eller ock å
några för större distrikter gemensamma tjenstemän, hos E. K. Maj: t underdånigst an¬
hålla, det täcktes E. K. Maj:t i nåder tillse, huruvida icke, antingen på något af de
salt, som nu blifvit föreslagna eller annorledes, Auditeurs-tjensterna vid Regimentena
rnä kunna umbäras och deras göromål å andra tjenstemän öfverflyttas, eller ock tjen-
sterna undergå sådan förändring, hvarigenom nu anmärkta olägenheter afhjelpas.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 20 Oktober 1860.
Hih. till It. St. Fröt. 18hil éf 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Hand.
17
130 Expuditions-Uiskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o ' 1~J5.
\:o 193.
Uppl.ist och godkändt hos Ridd. och Adeli den 19 Okl. liifin.
Presle-Slåridel den 20 — -—
Borgare-Ståndet den 20 — —
Bonde-Slåndet den 20 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition med förslag till Förordning
angående mord, dråp och annan misshandel.
(Lag-Utsk:s Bet. N:o 20, Uti. N:o 39 och Meni. N:o 46 samt Först. Lag-Utsk:s Mern.
N:o 56.)
S. A. K.
Uti en den 27 Oktober sistl. år (ill Rikets nu församlade Stander afläten Pro¬
position, har E. K. Majit täckts i nåder anföra, att ehuru genomgripande ändringar
inom vissa delar af brottmålslagsliftningens område redan till en del banat vägen för
en förbättrad strafflag, bade likväl de förbättringar, hvilka hittills egt rum, föga berört
den del af brottmålslagen, som anginge våld mot person, men äfven för denna del på¬
kallades icke mindre än för den, som anginge brott mot egendom, lagstiftningens sär¬
skilda behandling, förr än de väsendtligaste hindren för en fullständig ny strafflag
kunde anses undanröjda. I följd häraf och då den vigtigaste, i gällande lag tillika mest
bristfälliga, delen af lagstiftningen rörande brott inot person vore den, som anginge an¬
nans förnärmande till lif eller helsa, har E. K. Maj:t, i öfverensstämmelse med de
grunder, som innefattas i det för Rikets Ständer tillförene vid särskilda riksmöten fram¬
lagda förslag till ny strafflag och som vid sednare ändringar af brottmälslagsliflningen
jemväl blifvit iakttagne, låtit utarbeta och, efter Högsta Domstolens hörande, i nåder
till antagande af Rikets Ständer framställt det förslag lill Förordning angående mord,
Expiidilions-Uukotlcix Förslag till underd. Skrifvelse J\:o 415.
131
dråp och amian misshandel, sorn I högstberörde nådiga Proposition innefattas och lör
hvars afvikelser från ofvan omförmälda slrafflagsförslag anledningarne äro uppgifne uti
del vid den nådiga Propositionen bifogade Statsråds-protokoll.
Vid öfvervägande af detta vigtiga ärende hafva Rikets Ständer icke förbisett,
hurusom ingen del af nu gällande lag har större behof af förändring än den, som an1
går ansvar för våld mot person och hvilken, med strängt vidhållande af regeln: lif för
lif, på samma gäng likväl medgilver att de flesta andra slag af förbrytelse mot person
och bland dem äfven sådane, som medföra de svåraste lyten, kunna försonas med pen-
ningeböter, de der genom penningevärdets läll blifvit än obetydligare än ursprungligen
varit afsedt. Men om nutidens förändrade åskådningssätt och mildare seder påkalla
skärpta ansvarsbestämmelser för äfven ringare misshandel å person, så att den föro¬
lämpade, i visshet att lagen lemnar honom fullständig upprättelse, må betagas lockel¬
sen till sjelfhämnd, fordra berörda förhållanden lika oeftergiflig! alt den mängd af döds¬
straff, som längesedan förlorat sin rot i allmänna meningen, varda ur lagen borttagne,
så att den utsträckning af benådningsrältens tillämpning, som brottmåls-lagstiftningens
många föråldrade straffbestämmelser länge måst halva till följd, må kunna inskränkas
på samma gång nödigt allvar i bestraffningen inlägges.
Dessa äro de grundsatser, som Rikets Ständer i väsendtlig mån tagit till led¬
ning vid bedömandet af förevarande lagförslag, hvilket Rikets Ständer funnit hufvud¬
sakligen afhjelpa bristerna i nu ifrågaställa del af Svenska lagstiftningen. Ansvars¬
bestämmelserna för lindrigare våld å person, hafva, i eldighet med tidens fordringar
blifvit betydligt skärpta, hvaremot dödsstraffet alldeles bortlagits i ålskillige af nu gäl¬
lande lag uppräknade fall, såsom för alla slag af enkelt dråp, äfvensom för barnamord.
Förslaget innebär likväl i detta hänseende i sjelfva verket icke någon nyhet, enär allt
hvad detsamma derutinnan innehåller redan genom de regelbundna benådningarne blif¬
vit godkändt och vunnit häfd.
Men ehuru Rikets Ständer, enligt hvad här ofvan förmäles, ansett ifrågavarande
författningsförslag hufvudsakligen uppfylla sin bestämmelse, har detsamma likväl lem-
nat rum för åtskilliga anmärkningar, för hvilka och deraf föranledda afvikelser från
E. K. Maj:ts nådiga förslag, Rikets Ständer nu gå att i underdånighet redogöra, dervid
Rikets Ständer ansett sig böra särskildt angifva grunden för den första och vigtigaste
af dessa afvikelser, helst densamma eger inflytande på åtskilliga af de följande.
Såsom af den nådiga Propositionen synes, är dödsstraffet för vissa brott bibe¬
hållet. Då emellertid en betydlig inskränkning i användandet af detta straff af all¬
männa rättsmedvetandet högt påkallas och dödsstraff för mord, hvaribland äfven gift¬
mord, i sednare tider ej sällan blifvit af nåd efterskänkt, hafva Rikets Ständer före¬
ställt sig att, när ett sådant förhållande egt rum hittills, då lagen vid begreppet mord
lastar såsom kännetecken, att brottet skett försåtligen och i löndom, benädningsrätten
än oftare skulle komma alt tillämpas när, såsom E. K. Maj:ts förslag innehåller, detta
brotts karaktär blifver jemförelsevis mer omfattande. Som likväl det för lagens helgd
är af vigt att benädningsrätten, så sällan som möjligt kommer i utöfning, hafva Rikets
Ständer, då erfarenheten visat att denna höga rätt ofta göres gällande äfven vid de
grofsta förbrytelserna, funnit det böra medelst utvidgande af straffbestämmelserna för
sådana brott öfverlemnas åt domstolarne att tolka den lagstiftningens mening, som el-
{'est måste söka sitt uttryck i nåden, hvadan äfven Rikets Ständer i öfverensstämmelse
lärmed och jemte bibehållande af dödsstraffet såsom ovilkorlig påföljd för mord å
skyldemän i rätt uppstigande led och å maka fogat det tillägg till det nådiga förslagets
1 §, hvilken afser annat mord, att der ”brottet är under si/nnarligen mildrande om¬
ständigheter föröfvadt, må till straffarbete på lifstid kunna dömas.”
132 Expedili.ons-Utskollets Förslug lill underd. Skri/velse N:o 115.
1 afdelningen med öfverskrift
Om mord och dråp
hvars 1 § här ofvan omförmäles, finnes vidare uti
2 § ansvar stadgadt för försök till mord. På de i Statsråds-prolokollet anförda
skäl, hafva äfven Rikets Ständer funnit berörde försök böra beläggas nied straff och
ansett att, på sätt E. K. Majit föreslagit, den större eller mindre skada försöket åstad¬
kommit, bör tagas till grund lör straffets afmätande, så mycket heldre som det just är
skadan, hvilken tydligast utmärker i hvad män brottet närmat sig till fullbordan. Men
då, enligt olvannäninde tillägg lill 1 §, det fullbordade brottet i visst läll skulle kunna
försonas med lilslidsarbete, bör för försöket, äfven då det medfört ”svår kroppsskada”,
icke ovilkorligen stadgas straffarbete pä lifstid, och har i enlighet med denna åsigt 2 §
blifvit förändrad. Alt dervid icke uttryckligen omnämnts, att kroppsskadans egenskap
af svår eller mindre svår bör utöfva inflytande på bestraffningen, härleder sig deraf att
redaktionen bort göras så lättfattlig som möjligt och har i allt fall nödig tydlighet der¬
igenom icke blifvit åsidosatt, då §:s sista moment uppenbarligen utmärker att en mindre
skada bör anses såsom en mildrande omständighet vid straffets bestämmande.
Del af Rikets Ständer i sista momenten af 3 och 4 §§ gjorda tillägg angående
synnerligen mildrande omständigheter är vordet infördt af enahanda orsak som tillägget,
i 1 §. I 4 § hafva Rikets Ständer dessutom funnit en annan förändring nödig. Då
nemligen med det i l § förekommande uttryck ”uppsåt att döda” icke kan förstås an¬
nat än att gerningsmannens uppsåt varit bestämdt rigtadt på döden, såsom följd af
handlingen, så innebär deremot uttrycket i 4 § ”den han ej dräpa ville” lika tydligt
alt blott en ringare skada var med gerningen afsedd och döden således inträffad emot
gerningsmannens vilja. Deremot saknas i det nådiga förslaget det fall, att effekten af
den handling, som förorsakat döden, var gerningsmannen likgiltig och att hans uppsåt
följaktligen icke var uteslutande och bestämdt liktadt på hvarken den ena eller andra
följden. Då emellertid en sådan brist kan vara i lagstiftningen förvillande, hafva Ri¬
kets Ständer sökt afhjelpa densamma genom alt utbyta orden i 4 § ’’den han ej dräpa
ville” mot det mer omfattande uttrycket ”utan afsigt att dräpa”, hvarunder de bägge
sist vidrörda fallen kunna hänföras.
Förändringen i sednare mom. af 5 § är betingad af enahanda förändring i 3 och
4 §§ sista morn.; och i följd deraf har äfven redaktionen blifvit förenklad.
I 7 §, som afser det fall, att (lera deltagit i misshandel, hvaraf någon ljutit dö¬
den, hafva Rikets Ständer ansett det böra tydligare uttryckas, att ”den, som å den
döde gjort ringare misshandel” icke, för den händelse att han varit i samma vidja med
banemannen, undslipper med det i 2 § af 61 Kapitlet Missgernings-Ralken stadgade
lindrigare straff.
Om såramål och ringare misshandel.
Då till karaktärerna af det i 11 § omförmälda grofva brott jemväl hörer, att
sådan slags skada, som inträffat, äfven var åsyftad, hafva Rikets Sländer funnit denna
vigtiga omständighet äfven böra i §:n tydligen uttryckas.
Expeditions-Itt sk oUets Förslag lill underd. Skrifvelse A:o 113. 133
Om förgiftning.
Enär 20 § tydligen utmärker, att det deruti omförmälda giftmord karakteriseras
redan genom blotta uppsåtet att göra skada, har tillägget ”ändå att förebäras skulle,
att gerningen ej skett i uppsåt att döda’’, blifvit, såsom öfverflödigt, ur §:n borttaget.
Det gjorda tillägget åter, som afser det fall att vid åstadkommen svår kroppsskada om¬
ständigheterna dock finnas synnerligen mildrande, är vordet i §:n in förd t i öfverens¬
stämmelse med hvad i dylikt afseende egt rum i 1 och 2 §§.
Om barnamord och fosters fördrifvande, så ock om utsättande af barn
eller annan som värnlös är.
Lika med E. K. Majit hafva Rikets Ständer funnit all bland kännetecknen på
barnamord någon viss tidsbestämning i afseende på brottets föröfvande icke bör inläg¬
gas. Men enär det i 24 och 25 §§ förekommande uttryck ”vid födseln eller straxt
derefter”, enligt Rikets Ständers åsigt innebär en nog skarp begränsning och då orda¬
lagen uti 16 Kap. 1 § Missgernings-Ralken icke inom lagstiftningen gifvit anledning till
oriktig uppfattning af karaktären å ifrågavarande brott, hafva Rikets Ständer ansett
skäl vara förhand att än vidare begagna det i nämnde lagrum förekommande uttrycks¬
sätt, hvarigenom väl icke någon slags tidsbestämning angifves, men der ej mindre an¬
vändandet af ordet foster i stället för barn eller spädt barn, som annorstädes i lagen
förekommer, än äfven ordställningen i öfrigt hänlyder på gerningens omedelbara sam¬
manhang med den ställning, hvari qvinnan genom sjelfva födseln blifvit försatt. Genom
en sådan redaktion undvikes äfven det mindre egentliga uttrycket ”oäkta barn”, och 24,
25 samt 26 §§ hafva i öfverensstämmelse härmed blifvit förändrade.
Tillägget i slutet af 30 § angående straffets nedsättande i händelse al ”synner¬
ligen mildrande omständigheter” vid det der omförmälda brott, har blifvit infördt af
enahanda orsak som de likartade tilläggen till 1 och 2 §§.
Om misshandel å föräldrar, maka eller förmän.
Ehuru visserligen ett mord eller med fullt uppsåt och berådt mod begånget dråp
å skyldeman i rätt uppstigande led kunde vara förenadt med så mildrande omständig¬
heter, att det icke, emot andan i det nådiga förslaget, borde straffas med lifvets för¬
lust för förbrytaren, så hafva dock Rikets Ständer, med afseende å del mer än vanligt
upprörande i detta grofva brott, funnit betänkligt att ej stadga o vilkorligt dödsstraff
derför, likasom Rikets Ständer af enahanda orsak ansett dylik förbrytelse mot maka
böra med samma ansvarspålöljd beläggas. Deremot hafva Rikets Ständer funnit de för
förändringen i t § anförda grunder äfven böra gälla för en likartad förändring i 37 §,
så vidt denna afser enkelt dråp å sådan person, som nu nämnd är. I enlighet
härmed har ock redaktionen af denna § blifvit förändrad. Uti sisla punkten alsamina
§ stadgas, att om dråp sker å stjuf- eller svärföräldrar m. fl., denna omständighet skall
såsom synnerligen försvårande anses; ”och må ej i dessa fall”, tillägges det, ’’den i 3,
4 och 5 §§ medgilna mildring af det i allmänhet stadgade straffet ega rum.” Denna
sistnämnda mening hafva Rikets Ständer ansett böra utgå såsom dels, med afseende å
134 Ex/)e(Vilians-Utskottels Förslag lill underd. Skrifvelse j\:o il3.
det förra stadgandet, öfverflödig, dels ock möjligen föranledande till den slutsats, att
en af de i 3, 4 och 5 §§ omförmälda synnerligen mildrande omständigheter icke skulle
få anses uppväga den ''synnerligen försvårande omständighet”, som förklarats ligga i
förhållandet mellan dråparen och den dräpta.
Det i 38 § för uppsåtlig misshandel å skyldeman i rätt uppstigande led stad¬
gade minsta straff eller sex månaders straffarbete, hafva Rikets Ständer funnit vara allt
för strängt, helst erfarenheten gifvit vid handen, att flerialet af dessa förbrytelser in¬
skränka sig till slag utan åkomma, skuffningar, o. s. v., och minsta straffet i delta
hänseende har derföre blifvit nedsatt lill endast Iva månaders straffarbete. I öfrigt
hafva Rikets Ständer ansett §:n böra erhålla förenklad redaktion, dervid det i den nå¬
diga Propositionen förekommande uttryck ’’der straffarbete eller fängelse ä viss tid el¬
jest är stadgadt”, blifvit uteslutet såsom öfverflödigt, enär för ali misshandel, som ej
medförer döden, straffarbete eller fängelse är vordet, om också endast såsom alterna¬
tiv, i det nådiga förslaget stadgadt.
Om våld å den, sorn i offentligt värf är stadd; sä ock om väld,
hvarigenom fridsbrott sker.
Denna öfverskrift har synts Rikets Ständer icke vara nog omfattande med al-
seende å de under densamma hänförda fall. Uttrycket "är stadd” hänvisar nemligen
icke på den händelse, att någon efteråt hämnas å embetsman för hans embetsåtgärd,
och Rikets Ständer hafva derföre ansett första delen af berörde öfverskrift böra lyda:
”Om våld å annan i eller för honom anförtrodt offentligt värf.’’
I 41 § hafva Rikets Ständer ansett en straffnedsätlning kunna ske för det fall,
att omständigheterna äro synnerligen mildrande.
Det i förslagets 47 §, angående tvingande till bekännelse, använda ordet miss¬
handla har blifvit utbytt mot det redan häfdvunna uttrycket pitia, hvilket förekommer
i 20 Kap. 8 § Missgernings-Ralken.
Om nödvärn.
Rikets Ständer hafva ej kunnat undgå att finna de i del nådiga förslagets 55 $
örn nödvärn gifna bestämmelser vara nog trånga och i visst hänseende äfven tvetydiga.
Det heter nemligen: ”Varder man af annan med våld eller hot sä ölverfallen, att lara
är för lif eller helsa", o. s. v. Hvad här bör förstås med ordet helsa är emellertid allt
för tvifvelaktigt samt lemnar lätt rum för en inskränktare tolkning af samma ord, än
som måhända dermed varit afsedd, och denna farhåga är, enligt Rikets Ständers åsigt,
så mycket mera grundad, som derefter tillägges: ”eller sker våld eller hot för alt nå¬
gon till otukt tvinga," hvaraf tydligen följer, att försök till våldtägt, eller annat i af¬
seende å farans vidd dermed jemförligt våld, ej i allmänhet skulle anses få innebära
fara för helsa; ty i sådant fall hade tillägget varit öfverflödigt. Att åter taga ordet
helsa i den bemärkelse som skulle detsamma icke afse det kroppsliga välbefinnandet
eller den personliga friden för tillfället, utan endast motsatsen af en verklig, längre
eller kortare lid fortfarande sjukdom, stöde i strid med den allmänna billighetskänslan
Expeditions-tJukottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:u 175. 135
och skulle ofta görn nödvärnsrälten betydelselös, enär den öfverfallne sällan kunde
veta vid hvilket moment af våldet detta antoge en för helsan vådlig rigtning.
En annan oegentlighet i förevarande § innebär uttrycket ”olofligen beröfva nå¬
gon hans frihet”, hvilket uttryck Rikets Ständer derföre ansett böra förtydligas, och
har af denna anledning, samt då de sista orden i §, ”der man ej sträckt värnet längre
än till farans a/värjande nödigt var”, med afseende å innehållet af 58 § funnits öfver-
flödiga, 55 § erhållit följande lydelse: ”Varder man af annan öfverlällen med våld eller
hot. som innebär trängande fara; då ege man rätt till nödvärn och vare saklös för den
skada, som man till farans afvärjande gör.”
Åt förslagets 56 §, hvilken utsträcker nödvärnsrätten äfven till sådana fall, då
egendomsförlusl hufvudsakligen svnes vara alt befara, hafva Rikets Ständer gifvit en
förenklad uppställning, dervid till följd af förändringen i föregående 55 §, orden "söker
föröfva rån" blifvit uteslutne.
Gemensamma bestämmelser.
Enär 1 mom. af 66 § synts Rikets Ständer vara af beskaffenhet att icke böra i
lagstiftningen intagas, liar berörde inoment blifvit uteslutet och är redaktionen i öfrigt
jemkad i öfverensstämmelse med följande §.
lJå grund af hvad Rikets Ständer sålunda i underdånighet anfört, hafva Rikets
Ständer funnit E. K. Majlis ifrågavarande nådiga Proposition ej kunna oförändrad bi¬
fallas, men deremot för sin del beslutit en sådan Författning angående mord, dråp och
annan misshandel, som underdånigst bifogade förslag dertill utvisar.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 20 Oktober 1860.
136 Expeditions-Utskottets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 475.
Förslag
till
Förordning angående mord, dråp och annan misshandel.
”Med upphäfvande af ej mindre 42 Kap.; 44 kap. 4 och 2 §§; 45 Kap. 4,
2, 5 och 6 §§,- 46 och 47 Kap.; 48 Kap. 4, 3, 5, 6 och 7 §§; 20 Kap. 4, 2, 3,
4, 5, 8 och 40 §§; 24 Kap. 3 och 6 §§; 22 Kap. 7 §; 24, 25, 26 och 27 Kap.;
28 Kap. 4, 2. 3, 4 och 5 §§; 29, 30, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38 och 39 Kap.
Missgernings-Batken; 4 Kap. 3 § Straffbalken och Kongl. Majlis förbud angående
dueller och slagsmål den 22 Augusti 4682, än äfven, med nedan nämnda undantag,
alla öfriga stadganden, som ändra eller förklara berörda lagrum och författning elter
dervid något tillägga elter innefatta bestämmelse om straffbarheten of brott och hand¬
lingar, som i denna Förordning om förmälas, varder stadgadt, som föijer:
Om mord och dråp.
i
Den som, i uppsåt att döda, med berådt mod. beröfvar någon li/vet, miste, Jör
mord, lif sitt. Ar brottet under synnerligen mildrande omständigheter föröfvadt;
dä må till straffarbete på lifstid kunna dömas.
§ &
Har någon gjort försök till mord, och blef endast genom omständigheter, som
voro af gärningsmännens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad: varde han
dömd lill straffarbete på lifstid eller, der mildrande omständigheter förekomma, till
sådant arbete från och med sex till och med tio år. Kom af gerningen ringa eller
ingen skada; då må tiden för straffarbetet kunna till två år nedsättas.
§ 3.
Hvar som, i uppsåt att döda, men af hastigt mod, beröfvar annan lifvet, dö-
mes, för dråp, till straffarbete på lifstid.
Kar gerningsmannen, utan egen skuld, genom svår förolämpning elter syn¬
nerlig misshandel, af den drapne till vrede retad, eller Hr o omständigheterna eljest
synner-
Expeditions-UIskuttets Förslag lill anderd. Skrifvelse N:o 17 3. 137
synnerligen mildrande; då må straffarbetet kunna inskränkas lill viss tid frun och
med sex till och med tio år.
§ 4.
Har någon, genom uppsåtlig misshandel, dödat annan, och skedde den miss¬
handel med berådt mod, men ulan afsigt alt dräpa; dö mes gerningsman nen till straff¬
arbete på lifstid elter från och med åtta till och med tio år.
Far misshandeln af den beskaffenhet, att döden, såsom sannolik verkan deraf,
ef väntas kunde, eller (ira omständigheterna eljest synnerligen mildrande; dä må straf¬
fet kunnu nedsattas till straffarbete i fyra år.
§ 5.
Varder någon draperi, såsom i 4 § sägs, men skedde misshandeln af hastigt
mod; dömes dråparen lill straffarbete från och med fyra till och med åtta år.
Förekomma sådana mildrande omständigheter, som i 3 eller 4 § omförm tilas;
då må straffet kunna nedsättas till straffarbete i två år.
§ 6.
Begär lifstidsfånge dråp som i 3 eller 4 § sägs, utan de mildrande omstän¬
digheter, som för hvartdera fallet äro nämnda, håfve han förverkat lifvet.
§ 7.
Hafva flere deltagit i misshandel, hvaraf någon ljutit döden; då skall en hvar,
sorn tillfogat den döde lifsfarlig skada, och, der ej viss skada var i sig sjelf lifs-
farlig, en hvar, som tillfogat den döde någon af de skador, hvilka i förening orsa¬
kat döden, dömas lill del straff, hvartill han, om dea af honom åstadkomna skadan
ensam vant dödande, gjort sig förfallen. Oen, som å den döde gjort ringare miss¬
handel, straffes efter 61 Kap. 2 § Missgernings-balken, der han ej varit i samma
vilja med bönemannen eller gerning en ej eljest är med högre straff belagd.
§
Kan ej utrönas hvilken eller hvilka tillfogat den döde skador, som i och för
sig eller i förening varit Iifsfarliga; vare straffet för den, som i uppsåt alt döda
gjort våld å den drapne, straffarbete i högst sex år; för den, som med berådt mod,
men utan sådant uppsåt, som sagdt är, deltagit i misshandeln, straffarbete i högst
fyra är; och för den, som af hastigt mod och ulan uppsåt alt döda varit i gernin-
yen delaktig, straffarbete i högst tvä år.
§ 9.
Ar någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,
vållande till annans död; dömes till böter från och med femtio till och med fem¬
hundra Riksdaler eller fängelse från och med tvä till och med sex■ månader.
Bik. till R. St. Prot. 1859 §• 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. 18
138 Expedit io ns- Uts ko t te Is Förslag till undnrd. Skrifvelse N:o 175.
Far vållandet synnerligen groft; dä må till straffarbete frun och med sex
månader till och med två år dömas.
§ 10.
För dråp, sota pröfvas hafva timål mera (i/ våda, än af vållande, skatt ef nå¬
gon tilt straff dömas.
Om såramål och ringare misshandel.
§ 11-
Har någon misshandlat annan så, att han deraf mistat talförmåga, syn eller
hörsel, eller fatt svårt lyte eller annat svårt kroppsfel eller stadigvarande svårt men
å sin hetsa, eller råkat i lifs far lig sjukdom, och var någon sådan skada, som sagd
är, åsyftad, dörnes, om skadan skedde med berådt mod, till straffarbete från och med
sex till och med tio år, och, om den skedde af hastigt mod. till straffarbete från
och med två lill och med sex år.
§ 1*.
Har någon misshandlat annan, såsom i 11 § sugs, utan uppsåt uti åstadkomma
sådan skada, som i samma § nämnd är; då skall gerningsmannen dömas, om miss¬
handeln skedde med berådt mod, lil! straffarbete från och med två till och med sex
år, och, om den skedde af hastigt mod, till straffarbete från och med två månader
till och med tvä år.
§ 13.
Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att deraf kommer mindre
lyte elter kroppsfel eller lindrigare sjukdom, än i 11 § sägs; dömes till straffarbete
från och med två månader tilt och med två år eller böter från och med tio till och
med femhundra Riksdaler.
§ 14.
För uppsåtlig misshandel, hvarå ringare eller ingen skada följt, vare straffet
böter från och med fem till och med tvåhundra riksdaler eller fängelse från och
med två till och med sex månader.
% 13.
Hafva flera deltagit i misshandel, hvaraf kommit skada, sorn i 11 eller 13 §
sägs; då skola, vid straffets bestämmande, de grunder, som / 7 § är o stadgade,
tillämpas.
Kan ej utrönas af hvilken eller af hvilka skadan blifvit gjord; då skall en
hvar, som i misshandeln deltagit, dömas, om skadan var af beskaffenhet, som i 11 §
Ii. vpudi lion s-Utskott a ts Förslag lill underd. Skri/va/se N:o 173. 139
sägs, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader, och, om ska¬
dan ringare var, till böter från och med fern till och med tvåhunda Riksdaler, eller
fängelse Jrån och med två till och med sex månader.
g 16.
Den som, i uppsåt att gira skada, elter eljest i vredesmod, emot annan drä¬
ger knif eller svärd, spänner bössa, eller reser annat lifsfarligl vapen, straffes, der
ingen skada sker, med böter ft ån och med tio till och med femtio Riksdaler. Kom¬
mer skada; må straffarbete från och med två till och med sex månader ådömas, der
eljest blott till fängelse eller böter dömas skulle.
§ il.
Nu kan så händö, ali någon, under utöfning aj laga rättighet att aga den,
som under hans lydnad står, tillfogar honom skada, och är den så ringa, som i 44
8 sägs, derför må han ej till straff fällas.
§ 48.
Ar någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,
vållande till sådan kroppsskada, som ill § nämnd är; straffes med böter från och
med tio till och med två hundra Riksdaler eller fängelse från och med, två lil! och
med sex månader.
För vållande till skadu, som i 13 $ sägs, vare struffel böter från och med
fern till och med femtio Riksdaler.
8 49.
För sår eller annan kroppsskada, som sker mera af våda, än af vållande, skall
ej straff ådömas.
förgiftning.
§ 20.
Har någon gifvit annan gift eller dylikt för att honom skada, och dör han
deraf; straffes gerning smannen efter 4 § såsom för mord. Kommer aj den förgift¬
ning svår kroppsskada; dömes till straffarbete på lifstid eller, der omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till sådant arbete från och med åtta lill och m< d tio år.
Föijer af gerningen ringare eller ingen skada, eller stannar brottet vid försök, då
skall lill straffarbete från och med fyra lill och med åtta år dömas.
Har någon, i uppsåt att annan lill lif eller helsa skada, tillredl gift eller
dylikt, men gitter ej att lil! fullbordandet af sitt uppsåt göra försök; varde han till
straffarbete från och med två månader till och med två år dömd, der han ej af egen
drift och förr, än brottet blef upptäckt, giftet Jörstört.
140 Exp ed i tio n s-U/slottets Förslag till underd. Skrifvelse IS: o 173.
§ 21.
Förgiftar någon, i uppsåt ali skada andra till lif eller hetsa, varor, sorn lill
salu hållos, elter hvad annat som helst, så att allmän fara för menniskors lif eller
helsa deraf kommer; dörnes lill straffarbete från och med sex till och med tio år.
Får någon af den förgiftning död eller srår kroppsskada; vare lag; som i 20 § skils.
§ 22.
Har någon, utan uppsåt, orsakat förgiftning, sorn i 21 $ sägs, och söker ej
ändå att han det varse blifvit, att faran deraf, så vidt ske kan, genast afvärja; vare
förfallen till straffarbete från och med sex månader till och med två år. Får någon
af förgiftningen svår kroppsskada; då skall till straffarbete från och med två till och
med sex år dömas. Ljuter någon deraf döden; dömes till straffarbete från och med
sex till och med tio år.
Den, som genom försäljning, eller utlemnande af veterligen förfalskade lifs-
eller läkemedel ouppsåtligen vållar sjukdom, kroppsskada eller död, straffes på sätt
särskildt stadgadt är.
§ 23.
Bryter den, som till försäljning af gift berättigad är, mot föreskrift, som till
förekommande af missbruk eller skada deraf blifvit gifven, eller säljer eller utlemnar
den gift, som dertill oberättigad är, och får någon af giftet döden; dömes till fängelse
från och med två till och med sex månader eller straffarbete från och med sex måna¬
der till och med två år. Får någon af giftet svår kroppsskada; då skall till fängelse
från och med två till och med sex månader dömas.
Om försäljning eller utlemnande af gift, så ock om olofligt innehafvande af ar¬
senik, gälle hvad särskildt stadgadt är.
Om barnamord och fosters fördrifvande, så ock om utsättande af barn
eller annan, som värnlös år.
§ 24.
Har qvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln eller derefter
uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan eller underlåtenhet af det,
som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var; dömes, för barnamord, till straffarbete
från och med fyra till och med tio år.
§ 25.
Har qvinna med berådt mod gjort försök att döda fostret och blef endast ge¬
nom omständigheter, som voro af hennes vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad,
eller har hon utsatt fostret eller det uppsåtligen från sig skilt och i hjelplöst tillstånd
försatt, och fanns fostret vid lif igen; varde hon dömd till straffarbete från och med
sex månader till och med två år. Fick barnet svår kroppsskada, må tiden för straff¬
Expeditions-Utskottets Förslag lilI anderd. Skrifvelse J\:o 173. 141
arbetet förhöjas till högst fyra år. Sättes fostret ut å sådant ställe eller under så¬
dana omständigheter, som i 34 § sägas; vare lag, som der stadgas.
§ 26.
Har qvinnan sökt enslighet vid födseln, och varder fostrets död, utan hennes
uppsåt, orsakad af det hjelplösa tillstånd, hvari hon sig försatt; dömes till straffar¬
bete från och med sex månader till och med två år.
§ 27.
Har qvinna, som af oloflig beblandelse hafvande varit, födt i enslighet och fostret
förstört eller å lön lagt; dömes, om hon den enslighet sökt, till straffarbete från och
med två till och med fyra år, och, om hon den ej sökt, till straffarbete från och med
sex månader till och med två år, der ej i något af dessa fall utrönes, att fostret om¬
kommit utan modrens vållande, eller att det varit dödfödt eller så ofullgånget att det
ej med lif framfödas kunnat.
§ 28.
Qvinna, sorn i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster nyttjar invärtes eller
utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan; varde dömd, om fostret kommer utan
lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med två till och med sex år, ock
i annat fall till sådant arbete eller fängelse från och med två till och med sex månader.
§ 29.
Den som, med qvinnans vilja, säker döda eller fördrifva hennes foster', på sätt
i 28 § sägs, straffes såsom i samma § stadgadt är.
§ 30.
Har någon, utan qvinnans vilja, sökt döda eller fördrifva hennes foster, på sätt
i 28 § sägs; dömes, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffar¬
bete från och m.ed sex till och med tio år, och i annat fall till sådant arbete från och
med sex månader till och med två år. Fick qvinnan af gerningen svår kroppsskada;
dömes till straffarbete på lifstid: fick hon deraf döden; miste gerning smannen lif vet;
dock må, der brottet är med synnerligen mildrande omständigheter förenadt, kunna dö¬
mas i förra fallet till straffarbete på; tio år och i det sednare till sådant arbete på
lifstid.
% 31.
Föröfvar någon å qvinna, dm han vet hafvande vara, sådan misshandel, att
fostret förgås eller kommer ofullgånget fram, och hade han ej uppsåt att fostret skada;
dömes, om misshandeln skedde med berådt mod, till straffarbete från och med två till
och med fyra år, och, om den skedde af hastigt mod, till straffarbete från och med
sex månader till och med två år; dock må, der brottet är med synnerligen mildrande
142 Kxp c. di tio n.s- lits k ittle is Förslag till under d. Skrifvelse N:o i 75.
omständigheter förenadt, straffet kunna nedsättas, i förra fallet till straffarbete i sex
månader, och i sednare fallet till fängelse i två månader.
§ 32.
Sar någon i annat fall, än i 25 § sägs, uppsåtligen satt ut barn, det han
pligtig var att vårda och som sig sjelf ej hjelpa kunde, eller det eljest uppsåtligen från
sig skilt och såmedelst i hjelplöst tillstånd försatt, och skedde det å sådant ställe eller
under sådana omständigheter, att g er ning smannen ej med sannolikhet kunde vänta bar¬
nets räddning; dömes till straffarbete från och med två till och med sex år. Fick bar¬
net svår kroppsskada; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år:
ljöt det döden; dömes till straffarbete på lifstid.
8 33.
Blef barnet utsatt å sådant ställe eller under sådana omständigheter, att fara
för dess lif eller helsa väI var för handen, men gerningsmannen dock med sannolik¬
het kunde vänta dess räddning; då skall till straffarbete från och med två månader
till och med två år dömas. Fick barnet svår kroppsskada; dömes till straffarbete från
och med två till och med sex år: ljöt det döden; vare gerningsmannen förfallen till
straffarbete från och med sex till och med tio år.
§ 34.
Sattes barnet ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter, att fara
för dess lif eller helsa ej syntes vara för handen; då skall till böter från och med
tjugu till och med trehundra Riksdaler eller fängelse från och med två till och med
sex månader dömas. Fick barnet svår kroppsskada; dömes till straffarbete från och
med sex månader till och med två år: ljöt det döden; dömes till straffarbete från och
med två till och med fyra år.
§ 35.
Har någon, på sätt i 32 % sägs, utsatt eller från sig skilt sjuklig, bräcklig
eller eljest hjelplös person, den han pligtig var att vårda, och skedde det å ställe eller
under omständigheter, som i 32, 33 eller 34 § sägas; vare lag, som der för hvarje
fall stadgadt är.
8 36.
Sätter någon ut eller öfvergifver den han sig åtagit eller eljest pligtig är att
fortskaffa eller ledsaga, och sker det å sådant ställe eller under sådana omständighe¬
ter, som i 32, 33 eller 34 § sägas: vare ock lag, sorn der för hvarje fall stadgas.
Om misshandel å föräldrar, maka eller förmän.
% 37.
Begår någon mord å skyldeman i rätt uppstigande led eller å sin maka, miste
lifvet. Gör man dräp, soni i 3 eller 4 § sägs, å person, som nu nämnd är, håfve ock
Expeditions- Utsko Hets Förslag till anderd. Skrifvelse IV:o 113.
143
förverkat lifvel: ar dråpet sådant, som i 5 § stigs; diimes till straffarbete på lifstid;
dock må, der omständigheterna åro synnerligen mildrande, straffet kunna nedsättas i
förra fallet till straffarbete på lifstid och i sednare fallet till sådant arbete från och
med åtta lill och med tio år. Sker dråp å stjuf- eller svärföräldrar, fosterföräldrar,
förmyndare, husbonde eller annan, under hvars lydnad man står; varde dea omstän¬
dighet såsom synnerligen försvårande ansedd.
§ 38.
Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande led;
då må straffet '■) sältas lägre än två månaders straffarbete: liro omständigheterna
försvårande; då rnå straffarbetet forhöjas till sådant arbete på lifstid, om högsta
strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och i annat fall till två år utöfver dea
i allmänhet bestämda högsta strafftiden. Sker sådan misshandel å annan af de per¬
soner, som i 31 § liro nämnda, varde den omständighet såsom synnerligen försvårande
ansedd, och må ej till lindrigare straff un fängelse dömas.
§ 39.
Förbryter mun sig, såsom i 16 § sägs, mot någon af de personer, som i 31
$ äro nämnda; varde, der ingen skada sker, ändock straffad med fängelse från och
med två till och med sex månader.
Om våld å annan i eller för honom anförtrodt offentligt vårf; set ock
om, våld, hvarigenom fridsbrott sker.
§ 40.
Gör någon våld. eller annan misshandel å embetsman, i embetsärende, eller för
att honom till någon embetsåtgärd tvinga eller derifrån hindra, eller att å honom
för sådan åtgärd hämnas; dömes till straffarbete från och med två till och med sex■ år.
Med embetsman förstås här den, som med Konungens fullmakt å embetet försedd
ur, eller embete, af lika värdighet 'innehafver, eller i sådan embetsrnans ställe lagligen
satt är; så ock domare, ändå alt han ej blifvit af Konungen förordnad.
* 41.
Hvad i 40 § om sådant brott, som der sägs, stadgadt är, gli/le ock för det
fall, då Led/emot i Taxerings- eller Pröfnings-kommilté eller i Styrelse öfver all¬
mänt Verk eller allmän inrättning, eller den, som i Nämnd eller Jury sitter, varder
i eller för utöfningen af sådan befattning våldförd; dock må, der omständigheterna
i dessa fall äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet kunna till sex månader
nedsättas.
§ 42.
Furbryter sig någon, såsom i 40 § sägs, emot tjensteman eller annan, den der
icke innehafver embete eller sådant uppdrag, sorn i samma § omtalas, men är för-
144 Expeditions- U Iskottats härslag lilI under d. Skrifvelse N:o 473.
ordnad eller vald all offentligt tjeusteärende förrätta eller annan allmän befattning
utöfva, eller kallad att vid offentlig förrättning tillhandagå; dömes till straffarbete
från och med två månader till och med två år, eller fängelse från och med två till
och med sex månader.
§ 43.
Giir man våldsgerning å den, som bevistar Gudstjenst; dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med två år. Var våldet ringa, och kom ej deraf
synnerlig förargelse; då må lill fängelse från och med två till och med sex månader
eller böter från och med femtio till och med femhundra Riksdaler dömas.
§ 44,
Giir man våldsgerning å utman inom Konungens slolt i hufvudstaden eller
annorstädes i slolt, hus eller gård, der Konungen vistas, eller å rum, der Rikets
Ständer eller deras Afdelning ar eller Utskott församlade är o, eller inför sittande
Rätt, Konungens Befallningshafvande eller annat allmänt Embetsverk; vare lag; som
i 43 § sägs.
§ 45.
Den som, i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot annan dra¬
ger knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat lifs farligt vapen vid så¬
dant tillfälle eller å sådant ställe, som i 43 eller 44 § sägs; varde, der ingen skada
sker, ändock straffad med böter från och med femtio lill och med femhundra Riksdaler.
§ 46.
Gör man våldsgerning å annan för det han i sak inför Riitta, hos Konungens
Befallningshafvande eller vid annat Embetsverk, sin eller annans talan fört, eller
vittnesmål aflagt, eller för alt honom från sakens utförande eller vittnesmålets a flag¬
gande hindra-, dömes till straffarbete från och med två månader lill och med två år.
§ 47.
Pinar man annan för att tvinga honom lill bekännelse i någon sak; vare lag,
som i 46 § skils. Ar brottet med synnerligen försvårande omständigheter förenadt;
då må lill straffarbete från och med två till och med fyra år dömas.
§ 4*.
Har man, i uppsåt ali våldföra annan, brutit någons hemfrid, ity att man
med våld eller eljest mot någons vilja inträngt i hans hemvist, vare sig gård, hus eller
fartyg, eller oclc dit sig insmugit, eller der gömt sig undan; dömes, ändå att upp¬
såtet ej varder fullbordad!, till fängelse från och med två lill och med sex månader
eller till straffarbete från och med två månader till och med två år.
§ 46.
Expeditions-U tskottcts Förslag till underd. Skrifvelse IX:o 47 3.
145
§ 49.
Har man, utan sådant hemfridsbrott, sorn i 4-8 § sågs, gjort vald å annan i
hus eller gård, der han sitt hemvist hade, eller dit han i fara sin tillflykt log, eller
å ,/'artyg, ehvad han till besättningen hörde, eller eljest hade Inf eller lega 'för sig,
eller ute å mark, då han sill arbete förrän ode; varde den omständighet, vid straffets
mätande för våldet, såsom försvårande ansedd.
§ 50.
Gör man våldsgerning å annan vid valförrättning, uppbörds- eller socken¬
stämma, liisfÖrhär, landtmäteri förvaltning eller annan sådan offentlig sammankomst,
eller då allmänt ärende eljest forehafoes; då skall ock den omständighet, vid straffets
mutande för våldet, såsom försvårande anses.
Lag samma vare, der någon våldför annan å allmän väg, guta eller torgplats,
eller der allmän marknad hålles.
Om envig.
§ 51.
Hafva Ivunne, ejler aftal, inlåtit sig i envig med hvarandra, och varder nå¬
gon deri dödad; dömes dråparen lill straffarbete från och med sex till och med tio
år. Far det afta! gjordt, att enviget ej skalle utan endorus död slutas, och kom¬
mer död deraf; dömes lill straffarbete på lifstid. Får någon i envig svår kropps¬
skada; vare gemingsmannen förfallen lill straffarbete från och med två till och med
sex år: skedde ringare eller ingen skada; dömes till fängelse från och med sex må¬
nader till och med Iva år.
§ 52.
Den, som utmanar annan lill envig, eller slik utmaning antager, skall, ändå
att enviget ej kommer till verkställighet, straffas med fängelse från och med sex må¬
nader till och med två år.
§ 53.
Förfar någon vid envig svikligen, och får den andra deraf död; vare lag,
som om mord t i j sägs. H/ef genom den enus sv/khga förfärande svår kropps¬
skada den andra tillfogad; dömes g er ning sm unnen till straffarbete från och med sex
till och med tio år. Kom deraf ringare skada; dömes till straffarbete från och med
två till och med sex år.
% 54.
Låler någon bruka sig till biträde vid uppgörande, af aftal om envig, eller
lill vittne vid sådan strid; varde straffad med fängelse från och med sex månader
till och med två år.
Bih. till R. St. Prot. 1859 tf 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. 19
146 Exp adit ion,i-Lits ko Hets förslag lill under d. Skrifvelse N:o 473.
Om nödvärn.
§ 55.
Varder man af annan öfverf allen med våld eller hot, som innebär trän" ande
fara; då ege man rätt till nödvärn, och vare saklös för den skada, sorn man lill fa¬
rans af varjande gör.
§ 56.
Hätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår inbrott eller eljest tränger sig
olofligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid, eller sätter sig till mot¬
värn, ehvad del är natt eller dag, emot den, sorn sitt värja eller å bar gerning åter¬
taga vill.
§ 57.
Hymmer fånge eller häktad person, eller sätter han sig till motvärn emot fång¬
vaktare ellei■ annan, sorn honom från rymning hindra vill, eller emot föreståndare
eller uppsyningsman vid straff inrättning eller häkte, dä denne honom till ordning
inom inrättningen eller häktet hålla skall, eller sätter sig någon, som häktas skall,
till motvärn emot den, som eger häktningen verkställa eller dervid biträder; då må
ock det. våld brukas, som till rymningens förekommande, ordningens bibehållande eller
häktningens verkställande nödigt är.
Lag samma vare, der annan, än fånge, häktad person eller den, sorn häktas
skall, sätter sig med våld eller hot emot den, som rymningen hindra, ordningen bibe¬
hålla eller häktningen verkställa vill.
§ 58.
Finnes någon i (all, som i 55, 56 eller 57 § sagdi är, hafva gjort större våld,
än nöden kraf de; prof ve Domaren, efter omständigheterna, om han för uppsåtlig ger¬
ning eller blott såsom för vållande straffas bör.
Var så trängande nöd eller fara för handen, att han sig ej besinna kunde;
då må han från straff frias.
§ 59.
Hommer någon den till hjelp, som finnes i nöd sladd, efter ty förut sagdt är;
vare ock för honom lag, som hade han sjelf i dea nöd sig befunnit.
% 60.
Huruledes vid uppror eller upplopp, så ock i vissa Jall vid angrepp å dem,
sorn till krigsmagten höra, våld må med våld mötas, derom är särskildt stadgadt.
Expcditions-Utskotlets Förslag till underd. Skrifvelse IS:a 113. 147
Om skadestånd.
§ 61.
Ersättning för den skada, sam någon genom misshandel, hvarom sug dl är, till¬
fogat annan, vare den brottslige pligtig alt gälda, ehvad gerningen skett med upp¬
såt eller af vållande; och skall under skadeståndet räknas icke endast läkarelön och
annan kostnad, utan äfven ersättning för hinder eller brist i den skadades näring,
för sveda och värk, sä ock för lyte eller annat stadigvarande men, om sådant blifvit
honom lillfogadt.
§ 62.
Komma maka eller barn efter den, som dödad blifvit, att genom hans från¬
fälle sakna nödigt underhåll; då skall dem, ejler ty, med afseende å så väl den
brottsliges tillgångar, sorn andra omständigheter, skäligt pröfvas, tilläggas såsom
skadestånd hvad för makan eller barnen taifoas till dess de sig eljest försörja kunna;
och må det skadestånd, efter omständigheterna, sältas att utgå på en gång eller å
särskilda lider.
Gemensamma bestämmelser.
§ 63.
I afseende å delaktighet i brott, som i denna författning om/örtnä/as, komma,
der annat här ej finnes särskildt stadgadt, de angående delaktighet i missgerningar
i allmänhet gällande föreskrifter att tjena till efterrättelse.
§ 64.
Med svär kroppsskada förstås i denna Författning sådan skada, som 111% sägs.
§ 65.
Har man, vid. dråp eller annan misshandel, träffat annan, än den man döda
eller misshandla ville; straffes som vore gerningen för öfvad emot den. åt hvilken deri
ämnad vor; dock skall ej, lill straffets förhöjning, afseende å särskild egenskap hos
denne eller å särskildt förhållande emellan honom och gcrningsmannen göras annor¬
lunda, än såsom å en försvårande omständighet.
§ 66.
Har någon, genom uppsåtlig misshandel, tillfogat annan sådan kroppsskada,
att denne deraf ljutit döden, men blef skadan dödsorsak endast i förening med om¬
ständigheter, de der, utan g er ning smannens skuld, efteråt tillkommit, såsöm särskild
sjukdom, dröjsmål med begagnande af botemedel, sedan sådant användas kunnat, vårds-
148 Expeditions-Utskottets Forsing till underd. Skrifvelse A:o i73
tiis fiel eller oskicklighet vid botemedels användande, eller nnnat dylikt ofält; då må
för dråpet ej till högre, straff än såsom för dråp af vållande dömas.
§ 67.
De grunder, sorn i 66 § sägas, skola ock ti/lämpas i mål, som angå. kropps¬
skada, hvaraf död ej följt.
§ 68.
Ar för embets- eller tjensteman, som gör våld eller misshandel å annan, sär¬
skildt stadgad embetets eller tjenslens förlust för viss tid eller för alltid; lände och
det lill efterrättelse.
§ 69.
Ifråga om dråpares rätt till arf morgongåfva eller giftorätt, gä/le hvad derom
t lag är stadgadt.
§ 70.
Har någon genom en handling begått två eller flera af de i denna författning
omnämnde brott, och är straffet å ettdera svårare, än å annat; då skall del svåraste
straffet tillämpas: är hvartdera brottet be/agdlmed samma straff; varde det straff lid lärn-
padl. I båda dessa fall skall brott, hvarför särskildt straff ej ådömes, betraktas så¬
som försvårande omständighet. Der för någotdera brottet sådan påföljd, sorn i 68 §
sägs, bär ega rum, varde oek den ådömd.
Innefattar en handling brott, som i särskilda afseendcn är med alika straff
belagdt, vare ock lag, sorn i denna § sägs.
§ 71.
De i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 för vissa foll gifna föreskrifter
lill kyrkotuktens upprätthållande skola tillämpas jemväl å den, sorn gjort sig skyldig
till ansvar för dråp, som ej är med dödsstraff belagdt, eller för vållande lill an¬
nans död.
§ 72.
Huru den skall straffas, sorn förgriper sig med våld eller misshandel å Konun¬
gen eller annan medlem af Konungahuset;
eller vid upplopp eller uppror gör våld å person; eller uppsåtligen sätter eld
i annans hus eller gård och derigenom vållar någons död;
eller öfver faller annan för alt rån föröfva;
eller genom öfverträdelse af föreskrift, sorn blifvit gifven lill skyddande af
kanal-, sluss- eller jernvägson/äggning, vållar död eller svår kroppsskada; derom är
särskildt stadgadt.
Genom denna förordning sker ej heller någon ändring af de i Krigslag före¬
kommande ansvarsbestämmelser i afseende å dem, som till Krigsmakten höra.
Expe.ditions-Utskotte.ts Förslag lil/ anderd. Skrifvelse J\:o 175. 149
§ 73.
Misshandel, sorn i 13 eller 14 § sägs, ändå alt den skett mot maka, stjuf-
eller svärföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde dier annan furman, så ock
brott efter 16 eller 39 %, må ej åtalos af allmän åklagare, der ej målsägande, brottet
till sådant åtal angifven, eller del blifvit föröfvadt under sabbat eller vid sådant till¬
fälle eller ä sådan ort, sorn i 50 § om förm ales.
Fållande, hvarom i 18 % sägs, må ej åtalas af annan än målsegande. Lag
samma vare om brott, som i 48 § sägs, der det ej af målsegande till åtal angifves.
§ 74.
Hafva två år förflutit sedan brott, hvarom i denna förordning förmäles, blef
föröfvadt, må ej talan om ansvar derför anställas, der ej straffarbete ä brottet följa kan.
§ 75.
Böter, som i denna förordning finnas stadgade, beräknas i Riksmynt. Saknar
den bötfällde tillgång till böterna, skola de. förvandlas till fängelse vid vatten och
bröd, motsvarande, en tredjedel af det ådumda bötesbeloppet.
§ 76.
Brott, som föröfras innan denna förordning kungöres, men. för hvilket straff
då ef är bestämdt genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagndt varder,
skall ork efter denna förordning straffas, om det straff, som enligt den bör å brot¬
tet följa, är lindrigare lin det, smn derför i äldre lag eller f örfattning stadgadt varit.’’
150 Expuditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse J\:o lii.
114.
Uppliisl och godkändl hos Ridd. och Adeln den 20 Okt. ISSfio.
Presle-Slåndel den 20 — -—
Borgare-Ståndet den 20 — —
Bonde-Ståndet den 20 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, dels om förändrad lag¬
stiftning angående förlag, dels ock om rätt till under¬
pant i lös egendom i allmänhet.
(Lag-Utsk:s Bet. N:o 35 och Uti. N:o 51).
S. A. K.
Hos Rikets Ständer har blifvit anfördt, hurusom den uti gällande författningar
om förlag för bedrifvande af bergshandtering, bruks- och fabriksrörelse samt idkande
af vissa andra näringar, äfvensom fiskerier medgifna rätt att ställa underpant till sä¬
kerhet för förlag, hade behof af närmare bestämmande; och enär vore orimligt, att
förläggare af de för varuförädling erforderliga råämnen och verktyg icke skulle ega
rätt att dermed, utan endast med den frambragta produkten godtgöra sin förlagsfordran,
hvadan synnerligast en sådan föreskrift vore af nöden, som undanröjde den nu allmänt
antagna lagtillämpningen, att förmånsrätt på grund af inlecknadt förlag, hvad fabri¬
kerna anginge inskränktes till endast det tillverkade godset, har under yrkande att allt
hvad i särskilda författningar vore stadgadt rörande förlag till och för bergverk,
bergsbruk, fabriker, handlverkerier, Nordsjöfiske och arbete inom Eskilstuna fristad, med
undantag dock af hvad om förlag i Handels-Ordningen den 22 December 1846 före-
skrifves, mätte upphäfvas, förslag blifvit framslälldt till bestämmande af de näringar,
för hvilkas bedrifvande förlag med rätt lill underpant kunde lemnäs; den egendom, som
kunde pantsättas; den frihet, som i afseende på ränteaftal vid förlag finge ega rum;
E.vpeditions-Utskottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 174. 151
den lorm, hvarunder förlagskontrakt skulle upprättas; den förmånsrätt, som deraf följde;
vilkoret) derför och sättet för fullgörande af samma vilkor samt för åstadkommande och
bibehållande af den offentlighet, som erfordrades.
I afseende å denna fråga förekommer ali i 1734 års lag egentligen endast den
pantsättning, som benämnes handfången pant, omfönnäles och alt om densamma stad¬
gas i 10 Kap. Handels-Balken. Dock finnas, bland de i 17 Kap. af samma Balk
bestämda förmånsrätter, sådana jemväl medgifna för bilbref och bodmerilån samt för lem-
nadt förlag till bedrifvande af bergsbruk eller andra sådana verk, ehuru för tillgodo—
njutande af dessa förmånsrätter inteckning ej är föreskrifven. Industriens fortgående
utveckling påkallade dock snart ett fullständigt ordnande af förhållandena i ifrågava¬
rande hänseende och den 24 Februari 1748 utkom Kongl. Förordningen om förlag vid
bergs- och brukshandtering, enligt hvilken med ordet förlag skulle förstås ”sådant lån
antingen i penningar eller varor, sorn giivas förut på metaller och mineralier af hvad
namn de äro, och till alla de råämnen, sorn lordras lill sjelfva tillverkningen och dess
utförsel.” — Sedermera hafva tid efter annan utkomna författningar med delvis skilj¬
aktiga bestämmelser utsträckt förlags-instilutionen till dels manufakturverk, fabriker och
handtverkerier, dels Nordsjöfiskerier i Götheborgs och Bohus län, dels ock tillverkning
af s. k. fristadsarbeten i Eskilstuna och inteckningsåtgärd för förmånsrättens bevarande
är äfven i allmänhet i dessa författningar föreskrifven.
Behofvet af er) utväg att gifva säkerhet i lös egendom för den, sorn ej har nå¬
gon annan att erbjuda, men icke kan undvara egendomens besittning, har under sed¬
nare tider varit så påfallande att, i brist al annat, den minst utbildade af alla former
för pantsättning, nemligen alt förkläda panträtten i ett köp, blifvit använd. Det är
ifrågavarande förhållande, som åstadkommit oviljan mot lösöreköpen, hvilka äfven, be¬
traktade såsom köp, vanligen innebära en osanning, enär de i sjelfva verket sällan
hafva annat ändamål än att bereda köparen den säkerhet för hans fordran, som ej pä
annat sätt står att vinna. De medföra dessutom den olägenhet ali helt och hållet fri¬
taga den egendom, som anses vara köpt af en lordringsegare, från alla anspråk af an¬
dra, hvaremot dessa, genom egendomens ordentliga försäljning, derest den endast vore
pantsatt, hade rätt att söka bringa den till ett högre värde, deraf deras fordringar,
näst efter panthafvarens, möjligen kunde utgå. Och då härförulan all rättsgrund sak¬
nas för nu gällande inskränkningar i rätten för hvarje medborgare ali bereda sig kredit
genom underpant af honom tillhörig egendom af hvad beskaffenhet som helst, hafva
Rikets Ständer, som ansett någon särskild lagstiftning om förlag hädanefter icke böra
ega rum, funnit godt att, pä grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, för sin del be¬
sluta utfärdande af en författning angående underpant, af följande innehåll:
”Med upphäfvande af hvad om forlagsfordringars intecknande och betalningsrätt
nu är genom särskilda författningar stadgadt, förordnas som följer:
§
Vill man för gäld gifva underpant i lös egendom, utan att den egendom ifrån
sig lemna; varde pantförskrifning derom upprättad, med dag, årtal och vittnen under.
I den handling skall utsättas beloppet af den gäld, hvarför egendomen pantförskrifves,
så ock upptecknas hvarje lösörepersedel, som i underpant sättes, der den gifves i viss
egendom.
152 Expcilii/ons-Ulskatlcts Förslag till underd. Skrifvelse A:o il4.
§ S.
Pantförskrifning, som i i § omtalas, skall inlemnas till den Rätt, hvarunder
utgtfvaren lyder, och der offentligen uppläsas, så ock intagas i det protokoll, hvari
bouppteckningar och morgongåfvobref. antecknas skola. A landet må ej inteckning af
pantförskrifning ske idan vid lagtima ting.
§ 5.
Då pantförskrifning intecknad är, efter ty i 2 § sägs, ege borgenären förmåns¬
rätt i den pant för skrifna egendomen, såsom i 17 Kap. Handels-Balken skiljs. Pant-
för skrif ning ar, sorn å samma dag intecknade äro, håfven lika rutt.
§ 4-
Intecknirg af pantförskrifning skall förnyas inom två år sedan den hevi jacks,
så ock ytterligare inom två år efter hvarje förnyelse. Lyder förskrifning ens utgifvare
under annan Rätt, när förnyelse ske skall, varde den verkställd vid den Rätt, hvar¬
under han då lyder. Enderlåies förnyelse, som nu sagd är; vare inteckningen för¬
fallen.
Vid förnyelse af sådan inteckning skall förfaras på sätt om förnyelse af in¬
teckning i fast egendom är i lag stadgadt.
§ 5.
Ar viss egendom pantför skrifven, och finnes den i hans hand, som för skrifnin¬
gen utgifvit, eller i annans besittning för hans räkning, då fordringen, hvarf ör egen¬
domen i underpant satt är, skall uttagas; gånge den egendom i betalning, ändå att
annan påstår sig hafva, genom köp eller annat aftal med innehafvaren, blifvit egare
dertill. Har egendomen, genom köp eller annat fång, eller såsom pant, på god tro
kommit i annans hand; vike för hans rätt dens, som pantförskrifning en häfver, ändå
att den förskrifning intecknad blifvit.
§ 6.
Lyder pantförskrifning, som efter / § upprättad är, å utgifvarens lösa egen¬
dom i allmänhet, eller å visst slag af egendom eller egendoms afkomst, men ej å viss
persedel; vare den förskrifning ej hinderlig för hans rätt att öfver större eller mindre
del af den pantförskrifnn egendomen råda; utan gälle pantförskrifning en för den lösa,
egendomen i allmänhet eller af bestämda slaget eller afkomsten, som utgtfvaren tillhö¬
rer, då fordringen, hvarför underpant gifven är, skall betalas.
§ 7.
Innehafvare af pantförskrifning å lös egendom vare skyldig med ed fästa, att
han den förskrifning på. god tro och för riktig fordran erhållit, der annan rätteg ande
sådan edgång äskar.
§ 5.
Expediti,ons- lj ts/co t tets Förslag till anderd. Skrifvelse i\:u il 5.
153
§ #•
Denna Förordning träder i verksamhet från och med den 1 Januari 1862.
Förut meddelade förlagsinteclcningar bedömas efter ditintills gällande föreskrifter, men
böra hos Rådstufvurätt inom ett år från nyssnämnde dag och hos Härads-rätten sed¬
nast vid det lagtima ting, sorn infaller näst efter samma års utgång, samt deruppå
vidare, enligt hvad i 4 g stadgadt är, förnyas för att bibehålla sin förmånsrätt.
Hvilket Rikets Ständer få hos E. K. Maj:t i underdånighet anmäla; framhär¬
dande etc.
Stockholm den '20 Oktober 18(50.
M:o 195.
Uppläst och godkfindl hos Ridd. och Adeln deri 22 Okt. 1860.
Preste-Ståndet den 22 — —
Borgare-Ståndet deri 22 — —
Bonde-Ståndet den 2S — —
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angående förändring i vissa
delar af 17 Kapitlet Handels-Balken och andra författ¬
ningar rörande borgenärers rätt vid företräde för hvar¬
annan till gäldenärs egendom.
(Lag-litsk:s Bet. N:o 38 och Ull. N:o 53.)
S. A. K.
Sedan den Kommitté, som, i enlighet med Rikets sednast församlade Ständers
underdåniga begäran, varit af E. K. ilaj:t nedsatt för att utarbeta förslag till en ny
Bih. till /{. St. Fröt. -1869 ISBO. 10 Sami. 1 Ajli. 2 Band. 20
154
Expeditions-Utskottet* Förslag lill underd. Skrifvelse J\':o 175.
konkurslag och förändrad lagstiftning i andra dermed sammanhang egande ämnen, jem¬
väl afgilvit förslag till förändring i vissa delar af nu gällande förmånsrälts-ordning, så
har hos Rikets Ständer framställning skett om antagande af sistberörda förslag, hvars
vigligaste moment är den dermed åsyftade förändring i 17 Kap. 8 § Handels-Balken,
så alt fordran, som är intecknad i faslighet, alltid skulle tilläggas förmånsrätt till betal¬
ning ur den intecknade egendomen framför den skuld, hvaruti fastighetsegare!!, såsom
förmyndare eller uppbördsman kan häfta. Den intecknade skuldens företrädesrätt fram¬
för barna-arf och uppbördsmedel är nemligen enligt gällande lag, endast vilkorlig eller
beroende deraf, att inlecknandet skett förr än gäldenären biel' förmyndare eller upp¬
bördsman.
Olägenheterna af den tysta förmånsrätt, som sålunda kan helt och hållet till¬
intetgöra verkan af en vunnen inteckning och derigenom sä godt som upphäfva begrep¬
pet om real-säkerbet, hafva ofta blifvit öfverklagade och denna klagan allt allmännare
vid jordbrukets och industriens framåtsträfvande samt deraf alstrade behof af kapitaler.
I följd af denna real-kredilens osäkerhet hafva kapilalerna äfven visat benägenhet att
strömma ät andra håll än dit de företrädesvis borde dragas, eller lill jordbruket, och
den jordbrukare, som förmodas innehafva förmynderskap erhåller af sådan orsak ofta
sådana sinn värdepapper icke antagna, som dock borde vara de säkraste af alla. Och
är han verkligen förmyndare eller uppbördsman, så finner han sig ock med säkerhet
vara utestängd från de lån, som i allmänhet anses vara de fördelaktigaste, såsom amor¬
teringslån och andra sådana, och detta oaktadt förmyndarekallet ingalunda är frivilligt,
ulan af lagen föreskrilvel såsom en medborgerlig pligt.
Knappast någon del af Svenska kreditlagstiftningen torde derföre kunna anses
obilligare än den nu ifrågavarande och ett sådant omdöme har äfven ofta blifvit ntla-
ladt inom representationen, som tvänne gånger, nemligen vid riksdagarna 1834—1835
samt 1844—1845 fått emottaga nådiga Propositioner i ämnet, hvilka likväl mötte be¬
tänklighet och ej blefvo af Rikets Ständer antagna; men erfarenheten sedan den liden
har tillräckligt visat nödvändigheten af en förändrad lagstiftning i afseende på ofvan-
berörda förmånsrätter, så att dessa ej vidare må för realkrediten verka störande.
Då Rikets Ständer således funhit sig böra härutinnan gilla förslaget, hafva dock
Rikets Ständer ej haft för afsigt att beröfva de omyndiga förmånsrätt för deras for¬
dringar hos lörmyndare och föräldrar, utan tvärtom gifva åt sådane fordringar, hvad
de nu ej ega, ovilkorlig! företräde framför Kronans, kyrkors och allmänna kassors for¬
dringar, derest förmyndaren jemväl är uppbördsman eller kassaföreståndare, äfvensom
tillägga myndlingar förmånsrätt för all deras hos föräldrar och förmyndare innestående
fordran, då deremot gällande lag icke uttryckligen talar om annat än myndlingars arf.
Om förmynderskap äro flera, hafva Rikets Ständer ansett de omyndiga böra sig
emellan ega lika rätt samt ett äldre förmynderskap således icke gifva bättre rätt än
ett yngre, och hafva Rikets Ständer funnit ett sådant stadgande, hvilket afgör en fråga,
hvarom gällande lag ej innehåller någon bestämmelse, vara så mycket billigare som
just de sednare myndlingarnes medel ofta utgöra bela behållningen i en på obestånd
kommen förmyndares bo.
Vidare hafva Rikets Ständer ansett företrädet emellan inteckningar, som med¬
delas af Härads-Rält, böra, lika med inteckningar i städerna, bero af dagen, då de blif¬
vit sökta och ej, såsom nu är fallet, af den omständigheten, huruvida de blifvit sökta
och beviljade vid samma ting, och hafva Rikets Ständer härigenom velat undanrödja
den af gällande lag förorsakade olägenheten alt före slutet af ett ling éu derunder be¬
viljad inteckning i allmänhet icke kan få belånas, enär värdet af densamma förr icke
kan afgöras.
Expeditions-UIs k o t tets Förslag till underd. Skrifvelse !S:o 115.
155
1 öfrigt hafva Rikets Ständer funnit behöfligt dels all meddela närmare före¬
skrifter i frågor, deri bestämdt lagstadgande för närvarande saknas, såsom angående
ordningen för företrädesrätt till betalning ur utmätt lös egendom, äfvensom rörande
Kronans förmånsrätt till utbekommande af personela ulskylder, dels, emedan sådant
synts vara af billigbeten påkalladt, förändra åtskilliga nu gällande bestämmelser, så att
hädanefter socknemagasiner och alla allmänna, af E. K. Maj:t sladfäslade, kassor, pen-
ningeverk och inrättningar undfå enahanda fördel som flera lika beskaffade inrättningar
redan åtnjuta; alt städer för fordran hos deras uppbördsmän erhålla betalningsrätt lika
med och icke, såsom hittills enligt Kongl. Förordningen den 22 November 1791 stad¬
gas, efter Kronan; — att hos alla Kronans embets- och tjenstemän njutes företrädes¬
rätt till betalning för egendom, som dessa i ock för embete och tjenst emottagit, och
således icke endast hos de tjenstemän, som hafva egentlig uppbörd om händer, m. lii.;
och hafva Rikets Ständer på grund häraf, samt efter det Ridderskapet och Adeln med-
gifvit att den uti adeliga privilegierna frälsemän förunnade förmånsrätt för fordringar
hos deras uppbördsmän, må upphöra, för sin del, beslulit en författning angående än¬
dring i vissa delar af 17 Kapitlet Handels-Ralken och andra författningar, rörande bor¬
genärers rätt och företräde för hvarannan till gäldenärs egendom af innehåll underdå¬
nigst bifogade förslag utvisar; och få Rikets Ständer, med anmälan härom, derjemte i
underdånighet tillkännagifva, att då de funnit antagande af en ny förmånsrälts-ordning
vara af synnerlig vigt för den allmänna krediten, men det, med afseende å innehållet
af den utaf Rikets Ständer derom beslutade författning, icke synts Rikets Ständer vara
lämpligt att denna såsom lag anlages, utan alt den af Rikets Ständer jemväl beslutade
och med underdånig skrifvelse den 20 dennes till E. K. Maj:l öfverlemnade förordning
om underpant äfven vinner kraft af lag, Rikets Ständer, för den händelse all E. K.
Maj:t, af skäl som icke kunna af Rikets Ständer förutses, skulle finna sig ej böra med¬
dela stadfästelse ä sistnämnde förfaltningsförslag, för sin del beslulit, alt ur denna i
underdånighet föreslagna förordningen angående ändring i vissa delar af 17 Kapitlet
Handels-Balken och andra dermed sammanhang egande författningar, skola uteslutas de
i början förekommande orden ”ej mindre sista punkten i 7 § än äfven", dels ock §
13, samt i följd deraf nummerordningen å de efterföljande §§ rättas.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 23 Oktober 1860.
156 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse i\;e /?6
Förslag;
till Författning angående ändring i vissa delar afl i 7 Kap. Handels-Balken
och andra Författningar, rörande borgenärers rätt och företräde flör
hvarannan till gäldenärs egendom.
"Med upphäfvande af ej mindre sista punkten i 7 §, än äfven 8, 9, 10, 11, 12
13, 15 och 16 §§ i 17 Kap. Handels-Balken, samt 16 § i Kongl. Förordningen an¬
gående inteckning i fast egendom den 13 Juli 1818, jemte de särskilda stadganden,
som antingen ändra eller förklara föreskrifterna i samma lagrum eller dervid något
tillägga, med undantag af hvad särskildt är stadgadt angående förmånsrätt i brand-
försäkradt hus för ogulden försäkringsafgift, förordnas, att nämnda Kapitel från och
med 8 § skall erhålla följande förändrade lydelse:
§ 8.
Sedan ege borgenär, för hvars fordran lös egendom blifvit, i laga ordning, i mät
tagen och satt i allmänt förvar eller under utmätningsmans försegling, förmånsrätt till
betalning ur den utmätta egendomen. Ar densamma utmätt för fleras fordringar;
håfve den, för hvars fordran utmätning först verkställdes, företräde; har utmätning
skett på en gång; ege hvar lika rätt. Ar utmätning verkställd inom en månad före
den dag, gäldenärs konkurs börjades; ege den förmånsrätt, nu sagd är, ej rum: ej
heller då utmätning skett efter gäldenär ens död, innan en månad förflutit från den
dag, då uppteckningen af den dödas bo slutades, der konkurs inom sagde tid börjas.
§ 9.
1 mom. Har någon inteckning i gäldenärs fasta egendom; ege, näst efter de
fordringar, hvarom i 6 % förmäles, förmånsrätt i samma egendom från den dag, in¬
teckningen vid Rätten söktes: dock gäfle ej förmånsrätt till ränta, som före konkursens
början upplupen är, för längre tid än tre år. Ar fast egendom intecknad för fleras
fordringar, och räcker den ej till för alla; håfve den, som äldre inteckning eger, före¬
träde. Hafva flera inteckning sökt å en dag; ege lika rätt.
2 morn. Ar inteckning i gäldenärs egendom sökt eller vunnen för fordran, vid
hvars tillkomst gäldenären ej samtyckt, att inteckning ske må, eller har, der inteck¬
ning vid försträckning en utfäst blifvit, borgenär försummat att hos Rätten söka in¬
teckning, i stad inom en månad och å landet vid det ting, som först infaller en må-
Expeditions-Uls leot tets Forslat/ lill underd. Skrifvelse iS:o Ilo 157
nåd efter det utfästelsen skedde, vare, der konkurs börjas inom en månad efter det in¬
teckningen söktes, den inteckning utan verkan. Ej heller gälle inteckning, som blifvit
sökt samma dag, då konkurs börjats, eller derefter.
3 inom. Varder förr än en månad förflutit från den dag, då uppteckning af
död mans bo slutades, eller, om bouppteckning inom föreskrifven tid ej förrättad blif¬
vit, från den dag, tiden dertill tilländagick, inteckning i den dödes fasta egendom sökt,
antingen för den dödes eller för någon dess sterbhusdelegares gäld; vare, der konkurs
uppstår inom sagda tid, dm inteckning, Ufven om den fastställd blifvit, emot dm dödes
borgenärer utan verkan.
4 morn. Om företräde till betalning för ogulden köpeskilling, gälle hvad i 11
Kap. 2 § Jorda-Balken skils.
5 mom. Angåmde inteckning af nyttjande rätt vare lag samma, sorn om in¬
teckning för fordran här ofvan i dmna § sägs.
§ io.
Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut. Äro för¬
mynderskap flera; ege de omyndiga sig emellan lika rätt.
§ 11.
Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors och
socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; Kronans, llikets Ständers, stä¬
ders och allmänna af Konungen stadfästade kassors, penningeverks och inrättningars
fordringar hos de tjenstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af
sådan uppbörd hos dem innestår; så ock fordringar i öfrigt hos Kronans embets- eller
tjenstemän för egendom, sorn desse, i och för embete eller tjenst emottagit.
§ 12.
Dernäst håfve Kronan företräde till lös egendom för gäldenärs utskylder sista
och löpande året, de der ej för fast egendom utgå.
§ 13.
Slutligen njutes förmånsrätt för underpant i lös egendom, hvarom särskildt är
stadgadt; och gälle den förmånsrätt från den dag pantförskrifning en intecknades, så
ock emellan fl.era pantförskrifningar efter hvarderas inteckning sdag. Sådan förmåns¬
rätt sträcke sig dock ej till ränta för längre tid tillbalca, än tre år före konkursens
början.
§ 14.
Borgenär som efter 4 § eger förmånsrätt i, allt det gods, löst eller fast, som
gäldenär en tillhörer, må ej njuta rätt till det, hvaruti andra särskild, fast lägre för¬
månsrätt hafva, för mera än som i den öfriga egendomen brister: och fy lies bristen
efter ordningen af de andras förmånsrätter, så att den lägre viker förr, än den, som
158 fico o di tio ns- Utsi' utte. Is Förslag lill underd. Skrifvelse A :o 476.
högre är; dock ege ej förmånsrätt efter 4 § rum i fast egendom, sd länge lös egendom
linnes att tillgå.
§ 15.
Räcker' gäldenärs egendom för dessa borgenärer ej till; njute då de, sorn lika
rätt med hvarannan hafva, betalning hvar i förhållande till sin fordran.
§ lti.
De, som hafva förmånsrätt endast i visst gods, njute, för hvad deri brister, ej
bättre rätt än andra borgenärer, efter hvad i 17 § sägs.
§ 17.
Är gods att tillgå, sedan förmånsrätts-egande borgenärer sin rätt njutit, sorn
nu är sagdt; njute såväl de, för hvad i full betalning af deras fordringar brustit,
som ock alle öfrige borgenärer, med undantag sorn i 19 § nämnes, lika betalning hvar
i förhållande till sin fordran.
§ IS.
Ränta vare lika gild som hufvudstol, och gånge förty, med eller utan förmåns¬
rätt, ut i den man tillgångame det medgifva.
§ 19.
Böter ega minsta rätt.
§ 20.
Tvista borgenärer om bättre rätt till betalning ur gäldenärs egendom, när den
till konkurs ej afträdd blifvit, varde ock den tvist prof v ad efter de grunder, nu stad¬
gade äro.”
Denna Förordning skall icke blifva gällande i de förmdnsrättstvister, sorn göras
anhängiga före utgången af December månad nästkommande dr. (Aret efter det,
hvarunder Förordningen utfärdas.)
liva editions-Utskottets Förslag lill anderd. S/triJvrlsi JX:o ll t. 159
H:o 190.
Uppläst och godkändt tui» Ridd. och Adelli d* n 20 Okl. intin.
Presle-Sländet den 20 — —
Borgare-Ståndel den 20 — —
Bonde-St andel den 20 — —
Rikets Stunders underdåniga Skrifvelse, angående upphäfvande af
bysättning.
(Lag-L’tsk:s Bet. N:o 41 och Uti. N:o 55.)
S. A. K.
Jemte förmälan hurusom rättigheten att bysätta hvarje gäldenär, af hvilken
orsak hans obestånd än må hafva uppkommit, vore en qvarlefva från de lider, då for-
dringsegares räll lill gäldenärs egendom förblandades med rätt öfver hans person, och
att med bedragaren eller den med honom jemförlige slösaren så mycket mindre borde
förvexlas den genom tillfälliga olyckor på obestånd komne redlige gäldenären, som en
dylik stränghet i lagstiftningen träffade den oskyldige fika med den skyldige, har, enär
bysättningstvåuget i allt fäll aldrig förekomme uti affärslifvet, men deremot uteslutande
användes af sådane, sorn, efter det de, i förlitande pä nämnde tvång, lemnat försträck¬
ning åt personer, hvilkas oförmåga alt gälda skulden lätteligen kunnat inses, begagnade
bysältnlngen för alt derigenom aftvinga den bysattes anhöriga eller vänner nödig hjelp,
förslag blifvit hos Rikets Ständer framsläldt, alt med bibehållande af bysättning till
förekommande deraf alt gäldenär må vika undan, Kongl. Förordningen den 10 Juni
1841 och Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845 angående bysättning såsom ett slags
straff för gäldenär, som saknar tillgång, mätte upphälvas.
Vid behandlingen af detta ämne hafva Rikets Ständer tagit i öfvervägande, det
bysättning, hvilken enligt 1734 års lag ej utgjorde annat än ett säkerhetsmått att gäl¬
denär icke skulle genom afvikande undandraga sig betalningsskyldighet eller laga an-
160 EsopedHions-UtshoUels Förslag lill undprd. Skrifvelse IS:o 47Q.
svar, sedermera genom ilera lid efter annan ulkomna iorfaftningar blifvit i väsendtlig
mån förändrad till sin karakter, hvars allmännaste drag, sådana desamma på spridda
ställen inom lagstiftningen förekomma, äro: alt för vexel samt för s. k. löpande skuld¬
förbindelse, som ej förlorat sin ursprungliga exsekuliva kraft, besättning må ådöma?
omedelbart eller utan föregående utmätning; — alt deremot för annan skuld utmätning
först bör ske bos gäldenären, men alt, om tillgång (ill gäldens fulla betalande dervid
icke finnes, bysättning kan gäldenären åläggas; — att det skuldbelopp, hvarför bysätt¬
ning ådömes, kan vara huru ringa sorn helst; och att någon gräns för fängelsetidens
längd icke finnes, ulan att del beror pä borgenären att hälla gäldenären i bysättnings¬
häkte qvar för lifstiden, så vida gäldenären icke betalar skulden eller gör konkurs och
med ed intygar riktigheten af sin bouppteckning; hvarjemte rörande bysättning af gäl¬
denär, som viker undan, särskilda föreskrifter äro meddelade.
Bysättningstvånget har således, enligt hvad de om detsamma här ofvan anförda
bestämmelser nogsamt utvisa, allt mer antagit beskaffenheten af ett straff, om det än
icke så betraktas, och detta straff är till och med understundom vida strängare än det,
som drabbar flera af de grofsta brottslingar, hvilkas strafftid är till vissa år beslämd
och hvilka dessutom alla ega alt söka nåd, en utväg som ensamt är bysätlningsfåhge
betagen. Om än således, å ena sidan, ändamålet med bysättningen, som har lill syfte
att förmå gäldenär att yppa möjligen undangömda tillgångar, måste gillas, kan, å den
andra, medle! härför icke annat än ogillas, enär Staten ej eger rätt att beröfva en lör
brott icke ens skäligen misstänkt person hans frihet. Bysättningstvånget ingär icke eller
i beräkningen vid sådana aftal, som utgöra den redbara affärsrörelsens grund, och hafva
anspråk att skyddas af kreditlagarna. Men viii utgör detsamma ett bufvudsakligt stöd
för del slag af penningerörelse som lagen bestraffar såsom ocker.
Om således Rikets Ständer mäste anse bysättning böra, såsom ett tvångsmedel
till uppgifvande af okända tillgångar, i allmänhet försvinna, hafva Rikets Ständer der¬
emot funnit nödvändigheten fordra att till vinnande al berörda ändamål annat lämpligt
tvångsmedel användes och Rikets Ständer hafva äfven trott sig finna ett sådant uti den
redan af 1841 års ofvanomlörmälda Kongl. Förordning anvisade edgång, som Rikets
Ständer för nu ifrågavarande fall likväl ansett icke böra åläggas gäldenär förr än efter
det utmätning hos honom lörsiggålt och full tillgång dervid saknats. Ett väsendtligen
olika förhållande inträder deremot dels dä gäldenär söker vika undan och följaktligen
undandrager sig att meddela de upplysningar borgenärerna kunna ega rätt att rörande
hans tillgångar af honom fordra, dels då gäldenären pä annat sätt tredskas alt uppgifva
sin egendom. 1 båda dessa fall mäste nemligen hans förhållande skäligen betraktas
såsom oredlighet emot borgenärerne och hans förvarande i häkte är dä lika berättigad!
som den tilltalades, emot hvilken bindande liknelser lil! brottslighet äro för handen.
Rikets Ständer hafva äfven af sådan orsak ansett bysättning böra för de båda nyss-
berörda fallen bibehållas.
På grund af hvad sålunda blifvit anlördt hafva Rikets Ständer funnit godt för
sin del besluta en författning, angående förändrade föreskrifter i afseende på bysätt¬
ning, af följande lydelse:
"Med uppluifvande af de, angående borgenärs rätt att erhålla bysättning å gäl¬
denär, i särskilda författningar meddelade föreskrifter, så vidt de stå i strid med ne¬
danstående, förordnas som följer:
Finnes ej, vid utmätning hos gäldenär, full tillgång till gäldande af skuld,
hvarför betalningsskyldighet honom ålagd är, eller finnes uppgifven tillgång tvistig, el¬
ler kan den, för annan orsak, ej stramt till betalning i laga ordning användas; då
skall bysättning gäldenären åläggas, der borgenären det äskar, och gäldenären ej gitter
hos
Esvpedtions-iJ Iskottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 177. 161
hos Konungens Befallningshafvande eller vid domstol, å tid, sorn dertill honom före-
sättes, med ed styrka, att han ej eger annan tillgång ån hvad uppgifvet är. Har gäl¬
denär, som ej gittat nämnde ed gå, bysatt blifvit, och fullgör han edgången derefter;
varde ur häktet lösgifven. Ej må i annan ordning, än nu sagd är, bysättning gälde¬
när åläggas, utom i de fall, som i 5 § af Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841,
äfvensom i Konkurslagen nämnda äro.
Denna Förordning skall icke blifva gällande i,de mål, som göras anhängig a
före utgången af December månad nästkommande år. (Aret efter det, hvarunder För¬
ordningen utfärdas.)'"
Hvilket Rikets Ständer skolat i underdånighet anmäla; framhärdande etc.
Stockholm den 20 Oktober 1860.
HJ:ö lil.
Uppläst och godkänd! hos Kidd. och Adelli den 20 Oht. 1S6«.
Prcstc-Ståndet den 20 — —
Borgare-Ståndet den 20 — —
Bonde-Ståndet den 20 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående förändring i
stadgandena om verkan af sökt lagfart å landet.
(Lag-Utsk.s Bel. N:o 54.)
S. A. K.
Ehuru föreskriften i 3 § af Kongl. Förordningen den 19 .Maj 1845 alt om håde
inteckning och lagfart söktes vid satnma ling å landet, inteckningssökanden skulle vika
för den, som eganderälten förvärfvat, der hans anspråk ej medförde förmånsrätt enligt
11 Kap. 2 § Jorda-Balken, visserligen ytterst sällan förorsakade, det värdet af en
vunnen inteckning derigenom eller förmedelst en längre fram under tinget sökt lagfart
Bih. till R. St. Prot. 1859 fr 1860. 10 Sami. 1 Afd. °2 Band. 21
11>> F.upediUons-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse IS:o 111.
tillintetgjordes, har, dä likväl en närmare öfverensstämmelse emellan stadgandena om
förmånsrätt för lagfart och inteckning vore särdeles önskvärd, framställning skett om
den ändring lili högstberörde nådiga förordning och dermed sammanhang egande före¬
skrifter, att intcckningssökandens skyldighet, alt, der ej hans anspråk vore sådant, som
egde förmånsrätt efter 11 Kap. 2 § Jorda-Balken, vika för den, som eganderätten för¬
värfva!, inåtle jemväl å landet inskränkas til! det i olvanåberopade författning för så¬
dan skyldighet i stad bestämda läil att både inteckning och lagfart sökas å samma
rättegångsdag.
Vid öfvertägande häraf hafva Rikets Ständer funnit förändring i afseende å den
tid, hvarifrån verkan af sökt lagfart å landet skall beräknas, vara, för vinnande af en¬
het i lagstiftningen, af behofvet påkallad; och enäi det redan nu ofta inträffar ej min¬
dre att inteckningar å landet bero till deras företräde sins emellan icke af visst ting
utan af viss rättegångsdag, än äfven alt verkan af lagfart å landet i förhållande till
inteckning kan i flera läll bero af dag och icke endast af ting, hafva Rikets Ständer,
då någon olägenhet af den föreslagna förändringen icke synes kunna uppslå, lör sin
del beslutit en författning angående ytterligare föreskrifter i afseende å lagfart, af föl¬
jande lydelse:
”Med ändring af hvad i Kongl. Förordningen, angående vissa förändrade före¬
skrifter i afseende på lagfart och nyttjanderätts inteckning, den 19 Maj 1845, finnes
stadgadt derom, att då fastighet å landet blifvit öfverlåten åt tv änne, eller inteckning
sökts i sådan fastighet, sedan den blifvit åt annan öfverlåten, företrädesrätten för den.
som lagfart å öfverlåtelsen söker, beräknas från det Ting, då ansökningen gjordes,
varder härigenom förordnadt, att nämnda företrädesrätt skall, i likhet med hvad om
lagfart i stad finnes stadgadt, beräknas från den dag, då lagfarten sökes.
Denna Förordning skall dock icke blifva gällande i afseende å deflagfärts¬
ansökningar, som göras före utgången af December månad nästkommande år. (Aret efter
det, hvarunder Förordningen utfärdas.)"
Hvilket Rikets Ständer skolat bos E. K. Maj:t i underdånighet anmäla; fram¬
härdande Rikets Ständer etc.
Stockholm den 20 Oktober 1860.
E.vpatli. lion*-Ctskot tels Förslag lill underd. Skrifvelse l\:n 418.
l':0 178.
öppliist och god kändt hos Ridd. och Adeli) den 19 Okt. 18fio.
Presle-Ståndet den 20 — —
Borgare-Ståndet den 20 — —
Bonde-Ståndet den 20 — —
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition om antagande aj en författ¬
ning angående verkställighet i Sverige af domar och ut¬
slag, meddelade af domstol i konungariket Danmark.
(Lag-Utsk:s Bet. N:o 61.)
S. A. K.
Uti nådig Proposition af den 21 sistlidne September har E. K. Majit behagat
gifva Rikets Ständer tillkänna, att, sedan, i den mån en lifligare beröring uppstått
emellan de Svenska och Danska folken, behofvet alltmera visat sig af internalionela la¬
gar, enligt hvilka domar och utslag meddelade inom det ena Riket skulle kunna inom
det andra verkställas, bade, i anledning häraf, efter ömsesidiga meddelanden mellan de
båda ländernas regeringar, förslag till sådana lagar blifvit utarbetade, dervid, till följd
af den väsendtliga öfverensstämmelse!! emellan Danmarks och Norriges lagstiftning i
hithörande delar, hufvudsaklig ledning hemtals från de af Svenske och Norske Kmn-
mitterade år 1856 till djlika mellanrikslagar för Sverige och Norrige uppgjorda förslag,
hvilka sednare dock, med afseende å den politiska föreningen emellan sistnämnde två
länder samt deraf redan föranledda internationela bestämmelser, erhållit en utsträck¬
ning, som ej gerna kunnat ifrågakomma vid denna angelägenhets uppgörande med en
belt främmande stat: varande i öfrigt grunderna för ifrågavarande lagförslag angifna
164 Expeditions- V (skol tets Förslag till urul erd. Skrifvelse lS:o 478.
uti det den nådiga Propositionen åtföljande, vid ärendets behandling i Statsrådet hållna
protokoll, dervid jemväl bifogats det lagförslag, som, för att den Danska riksdagen fö¬
reläggas, blifvit inom Kongl. Danska Justitie-Ministeriet utarbetadt, men i hvilket ett
tillägg troddes komma att, efter framställning härifrån, göras i fråga om beslut, med-
deiadt af Magistrat i de Svenska städer, der, enligt särskilda privilegier, Magistraten
tillkommer att i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes ställe handlägga utsökningsmål.
För den händelse, att de ifrågavarande lagförslagen, hvilka vore afsedda att, i
förhållande till Sverige, omfatta endast det egentligen så kallade konungariket Danmark,
blefve af de båda ländernas National-representalioner antagna, har E. K. Majit derjemte
förklarat sig vilja tillse, att vid den konvention, som komme att emellan Regeringarne
afslutas, åt hvardera Riket förbehölles rätt att den antagna författningen till kraft och
verkan efter viss tid uppsäga; äfvensom E. K. Majit tillkännagifva det blifva nödigt
att sedermera i en särskild författning stadgades, att, och på hvad sätt en Svensk
myndighets beslut, som, enligt de i Danmark gällande lagar, der förlorat sin exsekuliva
kraft, målte kunna inför Svensk myndighet förnyas.
Ehuru riksdagen långt framskridit, har E. K. Majit likväl, vid del förhållande,
att Kongl. Danska Regeringen yttrat sin önskan att redan vid den riksdag, som i Dan¬
mark under innevarande år sammanträdde, underställa Representationen pröfningen af
del för nämnda Rike upprättade laglörslag, destomindre tvekat att för Rikets Ständer
nu framlägga det motsvarande Svenska lagförslaget, sotn de bufvudsakliga grunderna
för detsamma, hvilka öfverensslämde med det mera omfattande förslag, som af Svenske
och Norske Kommitterade blifvit utarbetadt, redan en gång blifvit af Rikets Ständer
£röfvade och godkände: och har E. K. Majit alltså, med bifogande äfven af Högste
lomslolens i ämnet förda protokoll, till Rikets Ständers antagande öfverlemnat följande
förslag till
”Förordning
om verkställighet i Sverige af domar och utslag, meddelade af domstol
i konungariket Danmark.
§ *
Domar och Utslag (Kjendelser), meddelade af Domstol inom Konungariket Dan¬
mark, må, så vidt de stadga annat än straff, i Sverige bringas till verkställighet genom
utmätning, på sätt här nedan sägs.
Lika med Dansk rätts dom anses förlikning, afslulad inför Förliknings-kommis-
sion eller Domstol i Konungariket Danmark, så ock beslut, meddeladt derstädes antin¬
gen af Amtman eller af Ofver-Presidenten i Köpenhamn, angående skyldighet alt bi¬
draga till underhåll för frånskild eller öfvergifven hustru eller lill underhåll och upp¬
fostran för äkta eller oäkta barn.
§ 2-
Den handling, hvarå utmätning sökes, skall vara försedd med intyg af Dansk
Amtman eller Öfver-Presidenten i Köpenhamn derom, att den är utlärdad i sådan form,
som. enligt Dansk lag, för exsekgtion erfordras, samt derjemte:
Ex pelli l i o ns-LJtskoltets Förslag till underd. Skrifvelse lS:o 41 S. 165
i fråga om utmätning på grund af Domstols beslut, att detsamma blifvit af Dom¬
stol inom Konungariket Danmark meddeladt:
i fråga 0111 utmätning på grund af förlikning, att förlikningen är vorden inför
Dansk Förliknings-Kommission eller Domstol alslutad; och
i fråga om utmätning på grund af beslut, meddeladt af Dansk Amtman eller
öfver*Presidenten i Köpenhamn, att beslutet, enligt Dansk lag, medförer exsekulion.
§ 3.
Å dom eiler utslag, meddeladt af Danmarks Högsta Domstol (Höiesteret) eller
af Dansk Amtman eller Ofver-Presidenten i Köpenhamn, må utmätning genast beviljas
och fullbordas. Är beslutet af annan Domstol, än Höiesteret, meddeladt, må utmätning
ej ske förr, än lie månader förflutit från den dag, domen eller utslaget gäldenären
kungjordes (forkyndles). Kan denne då ej visa, att han uttagit stämning lill högre
Rätt om ändring af samma dom eller utslag, gånge utmätningen för sig. Visar han
sedermera, att han inom eller efter nämnde tid sådan stämning uttagit, förbi ifve utmät¬
ningen, så vidt den verkställd är, ståndandé till dess saken i den högre Rätten afdöind
varder. Tappar den, sorn utmätningen sökte, gånge det utmätta åter. Vinner han,
och är domen icke meddelad af Höiesteret, förblilVe utmätningen ytterligare slåudande
till dess tre månader förflutit från den dag, Olver-Rältens dom gäldenären kungjordes.
Förmår denne dä ej visa, att han saken till Höiesteret instämt, gånge utmätningen ulan
uppehåll till fullbordan, der sökanden företett Ofyer-Rättens dom, så styrkt, som i
§ 2 sågs.
§
Å förlikning må, der gäldenären ej visar, att han till Dansk Rätt uttagit stäm¬
ning om förlikningens upphälvande, utmätning genast ske; dock må godsets försäljning,
eller, derest detsamma enligt förlikningen bort sökanden tillstälias, utlemnandel deraf
till sökanden ej utan gäldenärens medgifvande verkställas förr, än tre månader förflutit
från del utmätningen egde rum. Är utmätning företagen, men gäldenären sedermera
visar, att han inom sagde lid sådan stämning uttagit; förblifve utmätningen ståndande
och förfares dermed vidare i öfverensstämmelse med hvad i § 3 om utmätning å do¬
mar sagdt är.
Stämning om upphälvande af förlikning vare ulan den verkan, nu sagd är, der
den finnes uttagen sednare, än tre månader efter det utmätningen egde rum.
§ 5-
Kungörandet i Danmark af dom eller utslag, hvarå verkställighet i Sverige sökes,
skall vara bestyrkt af ortens stämningsman, hvilkas omförmälda egenskap intygas af
vederbörande Domare, men i Köpenhamn af Lands-Ofver- samt Hof- och Slads-
Rättens Justilie-Sekrelerare. Sker kungörandet i Sverige, bör domslutet genom stads-
eller kronobetjent med vittne, eller genom två nämndemän, tillställas den, å hvilken
domen lyder.
§ 6.
Hafva ett år och sex veckor förflutit från den dag, å hvilken dom eller utslag
afsades, må på grund deraf, så vidt fråga är om penningars utgörande, utmätning icke
166 Expeditions-Utskottets Förslag till anderd. Skrifvelse J\:o 11 &
ske, med mindre domen eller utslaget blifvit genom nytt beslut åter försatt i exse-
kutiv kraft.
Lag samma vare om förlikning; dock att. om viss dag linnes till förlikningens
fullgörande utsalt, liden varder derifrån räknad. Äro i samma förlikningshandling sär¬
skilda dagar för särskilda fullgöranden bestämda, räknas liden frän en hvar af dem.
Hvad i denna § är stadgadt gälle icke i afseende ä beslut, meddelad! af Dansk
Amtman eller Olver-Presidenten i Köpenhamn.
§
Är gäldenär» bo tagel under offentlig skiftesbehandling i Danmark, förfaller den
genom denna förordning medgifna rätt till utmätning.
§ 8-
1 fråga om behörigheten alt meddela verkställighet å handlingar af ofvanupp-
lagne beskaffenhet, äfvensom beträffande de med verkställigheten förenade kostnader,
gälle hvad för t hy fall i afseende å Svenska domar finnes stadgadt.
§ 9-
Ej må vid Svensk domstol sak mot Dansk undersåte upptagas i andra fall, än
der Domstolen vore behörig, om svaranden varit Svensk; dock kan Dansk undersåte,
som någon tid i Sverige sig uppehåller, under denna sin vistelse derstädes, för gäld
eller annan förbindelse sökas, der han finnes.
§ io.
Å handling, på grund hvaraf någon vill söka utmätning i Danmark, skall öfver-
Stäthållare-Embelet eller Konungens Befallningshafvande, som derom varder anmodad,
efter förefunne omständigheter meddela intyg, att handlingen är utfärdad i sådan form.
som för exsekution erfordras samt att beslutet har den egenskap att medföra ovilkorlig
exsekution i öfverensstämmelse med hvad enligt Svensk lag i allmänhet gäller om beslut,
som eger laga kraft.
Om expeditionslösen och slämpel-pappers-afgift, åtecknade allmänna handlingar,
vare lag samma.
§ IL
Förestående stadganden blifva gällande från den dag, som, efter det öfverens¬
kommelse med Danmark blifvit träffad om en motsvarande tags samtidiga inträdande i
kraft för nyssnämnda land. af Kongl. Majit bestämmes.”
Rikets Ständer halva, efter lörehafd pröfning af detta förslag, fnnnit sig böra
detsamma till alla delar godkänna; hvilket Rikets Ständer få hos E. K. Majit i under¬
dånighet anmäla, framhärdande etc.
Stockholm den 20 Oktober 1860.
Expeditions- Visko/tets Förslag till underd. Skrifvelse l\:o 119.
167
1:0 199.
Uppläst och godkändt hos Kidd. och Adeln den 20 Oktober 1860.
Preste-Slåndet den 20 — —
Borgare-Ståndet den 20 — —
Bonde-Ståndet den 20 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i fråga om utvidgade rät¬
tigheter för Utländningar att i Sverige idka handel och
annan näring.
(Santmans. Lag- samt Allin. Besv.- och Ekon.-Ulskottets Betänkande N:o 35.)
S. A. K.
1 iråga om utländsk mans rätt alt ”drifva köpenskap” stadgades genom 1734
års Lag, i 5 Kap. Handels-Balken, att då utländsk man "med sina varor till stapel¬
stad kommer, skall han der sälja deni i gross och ej till annan ort här i riket föra”,
samt att ”utländsk man må matvaror till salu hafva i skepp och farkost och andra
varor i de rum, sorn Borgmästare och Råd dertill nämna, och ej i gästherberge sitt
eller i öppna gatubodar. Ej eller må han igenom andra dem utmångla låta eller sjelf
resa ur stad och i stad eller i bergslagerna och köpenskap der drifva, borga der nå¬
got ut eller kräfva gäld in, vid hundrade dalers bot; bafve ock i alla dessa läll för¬
verkat det han handlade med”. Det dröjde likväl icke längre än till 1741 innan denna
utländningars handelsrätt blef, genom en den 22 Oktober samma år utfärdad Kongl.
Förordning, ytterligare begränsad derhän, att det icke skulle vara någon ”utifrån in¬
kommande köpman eller expedit” tillåtet att här i riket införa eller för egen räkning
inlörskilva, än mindre i kommission antaga och handel drifva med andra varor än
sådana, som äro ”det landets egna produkter, ifrån hvilket han kotnmen är och häfver
sitt rätta hemvist”, vid konfiskation af varan och 500 Daler silfvermynt böter ; samt
att sådane främmande köpmän eller expediter lill sina varors försäljning icke egde
längre än sex veckors tid, ifrån ankomsten räknadt. Och innehåller författningen slut¬
168 Expeditions-Utskottets Förslag till andvid. Skrifvelse l\:o 179.
ligen ”Beträffande åter de främmande köpmän eller expediter, seni i riket inkomma
och medbringa reda penningar och kapilaler, att dermed uppköpa och utskeppa Rikets
metaller samt andra varor och produkter, så skola väl desse, enär de någre utrikes
varor medbringa eller låta inkomma, vara förbundne till samma inskränkning af så-
dane varor, som komma ifrån del landet, hvarest de sitt hemvist hafva, såsom de sig
och uti allt rätta böra elter hvad lagen om främmandes handel föreskrifver; dock
skola icke desse vara förbundne lill någon viss tid, utan måge här vistas och qvar¬
blifva så länge deras omständigheter del fordra: men skulle någon af dessa främmande
köpmän och expediter åstunda att sig här i riket nedsätta och burskap vinna, sä för-
liålles dermed efter lag och handelsreglemente, då de sedan hafva alt åtnjuta de dem
derefter tillkommande förmåner.”
Att, oaktadt utländske mäns friheter i åtskilliga andra hänseenden tid efter an¬
nan blifvit utvidgade, olvanberörda stadganden beträffande deras handelsrätt likväl
ännu mäste anses gälla till efterrättelse, är klart deraf, att de icke blifvit upphäfda,
och bekräftas dessutom af eli Kongl. Biel' till Kommerse-kollegium den 23 Februari
1838, deruti, med anledning af begärd förklaring i afseende pä utländska handlandes
ifrågavarande rättighet, Kongl. Maj:! yttrat sig finna ”de vilkor, hvarunder utländske
undersåler må här i riket utöfva handel, bestämdt utstakade och bland annat grunda
sig på stadganden i allmänna lagen, hvaruti ändring utan Rikets Ständers medverkan
icke kunde ega runi.”
1 denna del måste likväl vår lagstiftning anses hafva slädnät på en ståndpunkt,
sorn tidsandan längesedan ölvergifvil. De åsigler, af hvilka nyssberörda stadganden äro
uttryck, tillhöra en förgången tid, hvars stalsekonomiska läror den närvarande förkastar.
Också hafva, elter förebilden af de nationer, hvilka sökt och funnit medlen till indu¬
striel förkofran uti frisinnad handelslagstiftning, nästan alla civiliserade folkslag i större
eller mindre mån anslutit sig tili dess grundsatser och i samma män blifvit delaktiga
af frukterna.
På denna angelägenhet har nu ock uppmärksamhet blifvit fästad genom en hos
Rikets Ständer gjord framställning, hvaruti anlörls, hurusom, änskönt det icke kunde
nekas, att vår handelslagstiftning i sednare tider ådagalagt en fortgående fribetsprincip,
till Följd hvaraf det inre välståndet i landet i betydlig mån tilltagit och åtskilliga re¬
striktioner, stridande mot tidehvarlvels anda och förändrade förhållanden, måst gifva
»ika för allmänna opinionens inflytelse, det likväl ännu för oss återslode att lossa på
några för vår industri ganska hämmande band, hvilka förhindrade vårt pä kapitaler
fattiga land att, i likhet med andra länder, komma i åtnjutande af utländska kapitalers
införande i landet och af de välgörande frukterna af deras användande härstädes. Det
vore nemligen just genom vissa bestämmelser i Handels-Baiken samt i Handels- äfven¬
som Handtverks- och Fabriks-Ordningarne, sorn Sverige visat sig stå efter de flesta
civiliserade industriel nationer. När man jemförde de äldre för 130 år sedan skrifna
lagarne med stadgandet i 1 § Handels-Ordningen som innehåller, att ”rättighet att i
stad idka handelsrörelse tillkommer hvarje man, som eger Svensk medborgarerätt”,
samt med 3 § i Fabriks- och Handtverks-Ordningen, som likaledes bestämmer ”Svensk
medborgarerätt” såsom vilkor för rättighet att idka fabriks- eller handtverksrörelse,
funné man, att det vore utländsk man förbjudet att i vårt land bosätta sig och eta¬
blera någon rörelse, såvida han ej vilie afsäga sig sin nationalitet och blifva Svensk
undersåte. De karaklerer, som hade lätt för alt ingå på detta vilkor, vore likväl icke
alltid de bästa eller sådana, hvilka det vore en vinst lör vårt land att förvärfva; men
deremot afhölles redbarheten och rikedomen genom dylika föreskrifter. För att kunna
utbyta eget land mot ett främmande, fordrades alt man egde tillfälle att erfara om
man
Exp e dillons- Uls ko lids Förslog till underd. Skrifvelse N:o -Z7 9. 169
man trifdes der och hade framgång, åtnjöte frihet och skydd af goda lagar o. s. v.
En undersåte, som, under fria förhållanden på öfvertjgelsens väg vunnes, vore säker¬
ligen en större och ädlare vinst för vårt land, än den, som endast genom skrä- och
handelstvång dertill förmåddes. På dessa med flera skäl och under anförande hurusom
Svensk man i de flesta främmande länder egde drifva hvilken handel och rörelse han
behagade, utan att behöfva afsäga sig sin nationalitet, har uti ofvanberörde framställ¬
ning blifvit föreslaget, att, såsom en öfvergång till en med tidehvarfvets anda och an¬
dra nationers åsigter uti ifrågavarande ämne mera förenlig handelslagstiftning, en för¬
fattning mätte utlärdas, som, med ändring af 2 och 3 §§ i 5 Kap. Handels-Balken, 1
§ i Handels-Ordningen och 3 § i Fabriks- och Handtverks-Ordningen den 22 Decem¬
ber 1846, samt med upphäfvande af Kongl. Förordningen den 22 Oktober 1741 äfven¬
som Kongl. Brefvet den 23 Februari 1838, tilläte utländsk man att här i Rikets stapel¬
städer bosätta sig och drifva grosshandel samt idka större fabriksrörelse, äfvensom att,
med iakttagande af hvad tulUorlättningarne derom stadga, föra sina varor Irån en ort
till annan.
Rikets Ständer anse för sin del, i enlighet med det ofvan anförda, det vara
nödvändigt att lossa på de band, våra nuvarande författningar i afseende på utländ-
ningars rätt att härstädes idka handelsrörelse eller annat näringsfång innehålla, helst
de inskränkningar, som i detta hänseende eea rum, sakna likstämmighet med de friare
grundsatser, som i sednare tider blifvit följda ej mindre i vår handelslagstiftning i all¬
mänhet, än uti åtskilliga inlernalionela frågor, bland hvilka må erinras om den recipro¬
citet, som eger rum mellan Sverige och andra nationer beträffande skeppsfarten. Men
härvid har hos Rikets Ständer i betraktande kommit, huruledes åstadkommandet af
den ifrågasatta förändringen är beledsagad af åtskilliga svårigheter, härledande sig från
nödvändigheten ali härvid hafva hänsyn lill vissa med- vårt samfundsväsende förknip¬
pade omständigheter, de der icke kunna alldeles förbises med mindre infödde med¬
borgare skulle tillskyndas ett obilligt intrång eller erhålla sämre vilkor än utländningar.
Såsom exempel härpå fä Rikets Ständer endast i underdånighet påminna om vära an¬
tagna lagar rörande burskap, vilkoren för dess erhållande och de förbindelser detsamma
medförer, ibland hvilka ingå ej allenast sådana, som skulle kunna till sitt värde i pen¬
ningar uppskattas och dermed inlösas, utan ock personela skyldigheter, hvilka icke
skulle kunna af en utländning fullgöras, om de ens borde honom uppdragas. Dessa
lagar med de flera, som beröra ulländningars handelsfriheter, och som utgöras af äf¬
ven andra, än de ofvan uppräknade, böra otvifvelaktig! i sammanhang med den före¬
slagna reformen öfverses och bringas till öfverensstämmelse med den nya lag, som kan
ifrågakomma att stiftas. Af sådan anledning och för att åt det ifrågavarande ämnet
bereda den sorgfälliga granskning, dess vigt påkallar, hafva Rikets Ständer funnit sig
böra hos E. K. Maj:l i underdånighet anhålla, att E. K. Majit täcktes tdlse, i hvad
mån utvidgade rättigheter för utländningar att härstädes idka handel och annan näring
må kunna genom en förändrad lagstiftning beredas, samt derom till nästkommande
Ständer aflåta nådig Proposition.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 20 Oktober 1860.
Bih. till R. St. Prot. i859 $• '1860. fO Sami. 1 Afd. 2 Band.
22
170 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 180.
Nio 180.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den so Okt. isen.
Presle-Ståndel den so — —
Borgare-Ståndet den SS — —
Bonde-Ståndet den SS — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i fråga om förtydligande
af deras beslut angående tull å ättika.
(Bevilln.-Utskoltets Mera. N:o 40.)
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer, på sätt deras vid innevarande Riksdag beslutade samt
med underdånig Skrifvelse den 1 sistlidne September till E. K. Maj:t öfverlemnade
tulltaxa visar, bestämt införselstullen för 1 skålpund ättika till 6 öre och tillika uti
taxan intagit ett så ledande stadgande: ''Ättika, blandad med så mycket bränvin, alt
den icke är tyngre än vatten, skall förlullas så, som holle den halfva sin vigt alkokol”,
så har Rikets Ständers uppmärksamhet blifvit fästad derpå, att af ordalydelsen i detta
stadgande, icke är tydligt, huruvida den der förutsatta blandning skall beläggas med
en tull af 225 öre per skålpund eller om äfven tull skall beräknas särskildt för ättikan
deri samt blandningen alltså förlullas efter 255 öre pr skålpund, hvarjemte det, enligt
samma stadgande vidare skulle blifva tillåtet alt, emot en tullafgift af endast 6 öre
pr skålpund, införa blandningar af ättika och alkohol, som äro tyngre än vatten, samt,
emot en tull af högst 255 öre pr skålpund, alla sådana blandningar af förenämnde
vätskor, hvilka antingen äro lika tunga med eller lättare än vatten, så att i följd häraf
sprit skulle i vissa blandningar med ättika kunna införas emot en vida lägre tull, än
för sprit eljest är fastställd.
Då emellertid meningen med det beslutade tillägget i tulltaxan endast varit alt
förebygga oloflig införsel af bränvin och icke alt i något läll för en vara, innehållande
blandning af ättika och bränvin, föranleda en lägre tullbestämmelse, än som, tillägget
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 181. 171
förutan, skulle egt rum, så hafva Rikets Ständer ansett sig böra härigenom underdå¬
nigst anmäla, att detta tillägg blott afsett en föreskrift derom, att inkommande ättika,
blandad med så mycket bränvin, att den icke är tyngre än vatten, skall förlullas med
tillämpning af hvad tulltaxan i afseende på artikeln bränvin stadgar, under iakttagande
af taxans dervid förekommande anmärkning, alt, när bränvinet finnes försatt med an¬
nat främmande ämne, hvarigenom alkoholhalten angilves oriktigt å profvaren, tullen er¬
lägges som för likör.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 22 Oktober 1860.
]tT:o 181.
Upplåst och godkfindl bos Ridd. och Adeln den to Okl. 1060.
Preste-Ståndet den 10 — —
Borgare-Ståndet den 11 — —
Bonde-Ståndet den 11 — —
Bikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående indragning af
Konvoy-kommissariatet samt öfver flyttande till Stat s-kon¬
toret af de Kommissariatet hittills åliggande göromål.
(Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulskottets Betänkande N:o 184.)
S. A. K.
Hos Rikets Ständer har blifvit anfördt, att bland de föremål, som alltmera till-
droge sig Rikets Ständers uppmärksamhet och påkallade deras åtgärder, vore den vig¬
tiga frågan om en förenklad förvaltning af Statsverkets medel. För att vinna detta
syftemål vöre det af högsta vigt att tillse att alla sådana medel, som voro ställda un¬
der E. K. Maj:ts disposition, för all till anvisade behof användas, och hvilka i allmän¬
het inllöto till Stals-kontorel och der omhänderhades, icke klefve onödigtvis förvaltade
172 Expedilions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse N:o 181.
pä olika ställen af särskilda Styrelser. Derigenom ådrogos Statsverket fortfarande en
större kostnad än behöflig! vore, och man förlorade mycket i den enkelhet samt den
reda och ordning, som vore ett af penningeförvaltningens första och nödvändigaste
vilkor. 1 dessa hänseenden borde ulan tvifvel förvaltningen af Handels- och Sjöfarts¬
fonden, anförtrodd åt en Styrelse, benämnd Konvoy-kommissariatet, tilldraga sig Rikets
Sländers uppmärksamhet, enär, till följd af tid efter annan förändrade förhållanden,
denna Styrelse syntes kunna såsom särskildt Embetsverk upphöra och derigenom flera
icke obetydliga fördelar erhållas.
Handels- och Sjöfartsfonden tillkom under namn af Konvoy-kassan år 1723,
då på alla i Svenska hamnar inkommande eller derifrån utgående varor lades en viss
afgift eller extra licent, som skulle tillfalla Konvoy-kassan till utrustande af Konvoyer
och vidtagande af andra åtgärder till Svenska handelsfartygs skyddande emot de bar-
bareske kaparne i Medelhafvet. Under kortare tider åtnjöt Konvoj-kassan äfven direkta
bidrag af Tull- och Riksgälds-kontorets medel, äfvensom en särskild så kallad lästafgift
med visst belopp efter lästetalet för fartyg, som genomgingo Öresund, ulan att vara
bestämda till Medelhafvet. Extra licenten, hvilken intill sednaste tiden qvarstått, er-
lades såsom en alldeles egen afgift med en ofta skiftande, ibland särdeles hög procent-
beräkning å varornas värden, eller ock med bestämdt belopp i förhållande till varor¬
nas qvautiteter. Så fortgick det intilldess de bekanta händelser inträffade, hvilka all¬
deles förändrade Europas förhållande till de folk, som bebodde Medelhafvets Afrikan¬
ska kuster. Den Franska ockupationen af Algeriet befriade Svenska Konvoj-kommis-
sariet från många bestyr, såsom uppköp af presenter m. m. hvarigenom tillfälle äfven
bereddes att nedsätta afgifterna till Konvoy-kassan. Lästafgiften afskaffades och för
utgående varor äfven konvoj-afgiflen, hvilken sednare för inkommande varor icke längre
skulle utgå efter särskilda taxor, utan med tio procent af tullen, samt kallades afgift
till Handels- och Sjöfartsfonden. Denna fond erhöll derjemte en annan bestämmelse
genom förklarandet att dess öfverskott skulle användas i allmänhet till handelns och
sjöfartens utvidgande och befrämjande. Det Svenska fredsslutet med Marocko den 6
April 1845 borttog slutligen sista återstoden af hvad ursprungligen utgjort föremål för
Konvoj-kommissariatets verksamhet och tillät att dess medel odelade kunde på annat
säll främja handelns och sjöfartens gagn, samt befordra deras utveckling.
Endast ett fattades ännu för att i möjligaste män förenkla uppbörden af den
inkomst, som tillföll ifrågavarande fond, och derom förfogades genom Rikets Ständers
beslut vid sistlidne riksdag, samt det derpå grundade Kongl. Brefvet den 18 December
1857, hvarigenom blifvit förordnadt, att, i stället för afgiften till Handels- och Sjöfarts¬
fonden, ett bestämdt anslag af tullmedlen skulle med 750,000 R:dr årligen utgilvas.
Ett hinder för Konvoj-kommissariatets indragning hade funnits i den omstän¬
dighet att efter föreningen med Norrige en Norrsk tjensteman, enligt Kongl. Brefvet
den 13 December 1814, anställdes såsom ledamot i Kommissariatet, hvilket derefter
skulle ombesörja de båda Rikenas utgifter lill konsuler och kunde betraktas såsom ett
för Sverige och Norrige gemensamt förvaltningsverk. Äfven delta förhållande hade nu¬
mera upphört, sedan, till följd af Kongl. Brefven den 20 April och 8 Juni 1858, Kon-
suls-utgifternas verkställande öfvertagits af Utrikes-departementet, dit Noriges andel ome¬
delbart öfverlemnades, samt den Norske ledamoten i Konvoj-kommissariatet följaktligen
upphört att der tjenstgöra.
Allt detta visade uppenbarligen att särskild Styrelse för Handels- och Sjöfarts¬
fonden icke vidare erfordrades och en granskning af de nuvarande föremålen för dess
verksamhet skulle ådagalägga att dess förvaltning borde åt Stats kontoret anförtros.
Expeditions-Utskottets Förslog till underd. Skrifvelse N:o 181. 173
Fondens årliga inkomster bestodo endast af anslaget utaf tullmedlen 750,000 R:dr samt
inflytande räntemedel. Den af E. K. Maj:t för fonden årligen fastställda stat afsåg
en summa, hvilken, med tillägg af uppkommande besparingar, ibland uppginge till om¬
kring 1,000,000 R:dr R:mt. Häraf utbetaltes Kommissarieis aflöning, åtskilliga pen¬
sioner och tjensleersältningar till bestämda belopp, lösen för Oresundska tullen samt
anslag till sjöexpeditioner, Lots- och Fyr-inrättningen, Sjökarte-konloret, Telegraferna,
Karanläns-inrättningen, Trollhätte och Strömsholms kanalbyggnader m. m. Kommis¬
sariatet hade härvid intet annat att tillgöra än att, i enlighet med staten, utgifva hvad
deri blifvit anslaget, antingen såsom lönemedel åt tjenstemän eiler ock i större sum¬
mor för vissa ändamål och till speciel redovisning af andra verk och myndigheter.
Dessa bestyr voro således af samma beskaffenhet, som Stats-kontorets vanliga åliggan¬
den, och det linnes icke någon i ämnets egen art grundad anledning hvarföre Stats¬
kontoret icke skulle fullgöra de utbetalningar, hvilka nu af Konvoj-kommissariatet om¬
besörjdes.
Sedan Handels- och Sjöfarts-fonden på ofvan omförmälda sätt blef tillgänglig
för andra ändamål än de som från början afsågos, hade åtskilliga gagnande företag
genom lån af fondens medel kunnat befrämjas såsom byggnad af hamnar, kanaler,
skeppsdockor, jernvägar m. in., hvilka lån vid 1858 års slut uppginge till ett samman-
räknadt belopp af 2,670,369 R:dr 35 öre R:mt. Denna utlåning innefattade icke nå¬
got för Stats-kontoret främmande göromål eller medförde något särdeles stort besvär,
ty sjelfva pröfningen af låneansökningarne och lånens beviljande tillkomme endast E.
K. Maj: t. Stats-kontoret skulle således, likasom nu Konvoj-kommissariatet, icke i delta
hänseende (å annat bestyr än att, i enlighet med de af E. K. Maj:t bestämda vilkor,
utlemna lånebeloppen, förvara lånehandlingarne, samt emottaga de årliga räntorna och
kapitalalbetalningarna. Då nu lånens antal vore högst ringa, så att de t. ex. vid 1858
års slut icke uppginge till flera än 41, framstode tydligt, att den lånerörelse, som icke
fordrade mera än uppläggandet af omkring 40 särskilda conti med låntagare och hvar¬
vid i afseende å lånens beviljande den förvaltande myndigheten vore befriad från pröf-
ningsomsorgen, icke kunde medföra någon betungande tillökning i tjenstebestyren, lika¬
som att den ej innefattade något, som icke väl läte sig förena med den verksamhet,
som åt Stats-kontoret vore anvisad.
Genom det anförda ansåges ådagalagdt, alt Handels- och Sjöfartsfonden borde
förflyttas till det embetsverk, dit Statsverkets medel, enligt antagen grundsats, skulle
inflyta. Ett ytterligare skäl för denna åtgärd funnes deruti, att fondens hufvudsakliga-
ste inkomst utgjordes af det årliga anslaget, 750,000 R:dr, utaf tullmedlen, hvilka me¬
del just inginge till Stats-kontoret, hvadan förflyttningen icke vid verkställigheten mötte
ringaste svårighet. Emellertid, och oaktadt förändringen sålunda vore särdeles enkel,
vore den icke destomindre af stor vigt. Uti den del af Statsförvaltningen, hvarom nu
vore fråga, kunde endast på detta sätt lillvägabringas reda och enhet; endast derige¬
nom att på ett ställe samlades spridda delar, som borde vara förenade, kunde man af
det hela vinna en nöjaktig öfversigt och jemväl få ett årligt, jemförelsevis betydligt
kostnadsbelopp besparadt.
Om Handels- och Sjöfarts-fonden öfverlemnades lill Stats-kontoret ansåges arf-
voden åt Ordföranden och Ledamöterna, tillhopa 2,200 R.dr möjligen kunna genast
besparas, äfvensom 3,435 R-.dr, som beräknades till hyra, skrifmaterialier m. m., hvar¬
efter, i mån af öfriga tjensteinnehafvares afgång, vidare reglering af deras befattningar
borde företagas. Intilldess sådant kunde ske, syntes det vara en enkel sak, att de
inom Stats-kontoret fullgjorde de göromål, som hittills inom Konvoj-kommissariel åle¬
gat dem.
174 Expeditions- Utsko t tets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 182.
Genom det väckta förslaget åsyftades slutligen icke någon sådan åtgärd, som
kunde leda till inskränkning i den myndighet, hvilken E. K. Majit egde att öfver Han¬
dels- och Sjöfartsfonden utöfva. Fondens förflyttning till Statskontoret lemnade denna
dispositionsrätt oförändrad. Äfven Rikets Ständers rätt att genom sina Revisorer gran¬
ska fondens räkenskaper förbiefve densamma.
Af hvad i olvanberörde måtto är vordet anfördt, visar sig ovedersägligen, att
Konvoy-kommissariatet, sedan detsamma förlorat sin ursprungliga betydelse och, genom
lid efter annan inträffade förändringar, de flesta Kommissariatet uppdragna bestyr
upphört eller blifvit åt andra myndigheter uppdragna, icke vidare är såsom särskildt
embetsverk behöfligt, utan till vinnande af större enkelhet och reda i förvaltningen samt
besparing af kostnader bör upphöra, en åsigt som jemväl blifvit af den sednast af E.
K. Majit nedsatta Kommitté för uppgörande af förslag lill styrelseverkens reorganisation
uttalad. Och då jemväl den föreslagna öfverflvttningen till Slats-kontoret af Konvoj¬
kommissariatets göromål synes i allo ändamålsenlig, få Rikets Ständer i underdånighet
anhålla, det E. K. Majit läcktes förordna om indragning af Konvoj-kommissariatet, samt
öfverflyttning till Stats-kontoret af Kommissariatet åliggande göromål.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 22 Oktober 1860.
I:o 1§£.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 2» Okl. 1860.
Preste-Ståndet den 24 — —
Borgare-Ståndet den 24 — —
Bonde-Ståndet deri 24 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående ersättning af
kostnaderna för DD. MM. Konungens och Drottningens
höga kröning.
(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 215.)
S. A. K.
Uti nådig skrifvelse den 5 innevarande månad till Rikets Ständers Stats-Utskott
har E. K. Majit behagat meddela, hurusom, till bestridande af kostnader för E. K.
Expodilions-Vtskotlets Förslag till underd. Skrifvelse /V.-n 48%. 175
Maj:ts och dess höga gemåls, H. M. Drottningens Kröning, hvilken, enligt Rikets Stän¬
ders i underdånig skrifvelse den 16 November 1859 derom framställda anhållan, egde
rum i Stockholms Storkyrka den 3 näsllidne Maj, Stats-konloret erhållit nådig befall¬
ning att förskottsvis anordna och utbetala, dels till Riksmarskalksembetet tillsammans
140,000 Riksdaler, dels ock lill Krigs-kollegium marsch- och underhållskostnader för
trupper, som (ill tjenstgöring i hufvudstaden vid kröningen varit kommenderade, 32,094
R:dr 54 öre, eller tillhopa 172,094 R:dr 54 öre, allt Riksmynt, emot ersättning af det
anslag, som till kröningskostnadernas bestridande komme att framdeles anvisas; och,
ehuru räkenskaperna öfver dessa kostnader ännu ej hunnit afslutas samt derföre ej
eller kunnat för behörig granskning öfverlemnas till Kammar-rätten, har E. K. Maj:t.
då Stats-konloret icke utan olägenhet kunde under en längre tid undvara godtgörelse
för de gjorda förskotten, af sådan anledning velat vid nuvarande riksdag i nåder till¬
kännagifva ofvanberörde förhållanden, med upplysning derjemte, att de till Riksmar-
skalksembetets disposition ställda medel, enligt hvad hos E. K. Maj:t blifvit i under¬
dånighet anmäldt, förmodades lemna i öfverskott, Statsverket tillgodo, omkring 4,700
R:dr; och komme under sådan förutsättning de återstående kröningsutgiflerna att uppgå,
i rundt tal, till en summa af 167,400 R:dr R:mt, till betäckande hvaraf E. K. Maj:t
ansett särskilda tillgångar böra af Rikets Ständer anvisas.
Hvad E. K. Maj:t sålunda behagat meddela halva Rikets Ständer tagit i öfver¬
vägande; och enär den omständigheten alt ofvanberörde räkenskaper, såsom ej full¬
ständigt alslutade, ännu icke kunnat undergå behörig granskning, så mycket mindre
utgör hinder för anvisandet af ifrågaställa belopp redan vid detta riksmöte, som
nämnde förhållande icke förminskar den granskningsrätt i afseende på ifrågavarande
utgifter, hvilken tillkommer Rikets Ständers Revisorer och Rikets härnäst sammanträ¬
dande Ständer, hafva Rikets Ständer till utgående från Riksgälds-kontoret anvisat en
summa af 167,400 R:dr, såsom ersättning för här ofvan omförmälda utaf Stats-kon-
toret förskottsvis bestridda kröningskostnader; hvilket Rikets Ständer skolat lill svar i
ämnet underdånigsl tillkännagifva; framhärdande Rikets Ständer etc.
Stockholm den 24 Oktober 1860.
176 Expeditions- Vt skot tels Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 483.
\:o 183.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 23 Okt. liitio.
Preste-Ståndet den 24 — —
Borgare-Ståndet den 24 — —
Bonde-Ståndet den 24 •— —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i anledning aj väckt fråga
om åtgärders vidtagande för att, under vissa vilkor, bereda
åboerne ä de s. k. Kyrkohemmanen i Halland dispositions-
och besittningsrätt till samma hemman.
(Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 34.)
S. A. K.
Hos Rikets Ständer har blifvit anfördt att, ehuru genom Kongl. Förordningen
den 19 September 1723 åbo lemnades tillfälle att vinna eganderätt till det af honom
innebafvande Kronohemman, hade likväl denna för betryggandet af allmogens ställning
så vigtiga författning aldrig vunnit tillämpning å de s. k. Halländska Kyrkohemmanen.
Frågan om förhållandet med åborätten å dessa hade emellertid vid flerfaldiga tillfällen
under de sednare fyratio åren utgjort föremål för Rikets Ständers förhandlingar och
Rikets Ständer hade äfven åtskilliga gånger hos E. K. Maj:t i underdånighet uttalat
sin öfvertygelse alt dessa hemman, fastän en del af deras ränta eller det s. k. land¬
gillet sedan äldre tider varit kyrkorna anslagen, i alla andra afseenden dock ansetts,
beskattats och onerats såsom kronohemman, och att de på ett origtigt sätt blifvit un¬
derkastade Kyrkostyrelsernas eller Presterskapets städ/orätt, hvilken likväl, enligt hvad
Kammar-kollegium i dess utlåtande den 15 Februari 1842 utredt, varit och rätteligen
vore Kronans. Dessa förhållanden hade äfven förmått Kongl. Maj:t att vid 1844 års
riksdag nådigst föreslå Rikets Ständer en bemedlingsåtgärd, hvarigenom dels besittnings¬
rätten till ifrågavarande heraman, såsom i likhet med öfrige kronobönders, dels skatte-
köpsrättigheten åboerne tillförsäkrades och kyrkorna för framtiden tillika bibehöllos vid
Expeditions-Utslotlcts Förslag till anderd. Skr ifv ilse IV: o 183. I77
sin lagliga inkomst. Dä emellertid härvid förekom, att många al hemmanen, på grund
af ett, den 26 April 1826 ulfärdadt Kongl. Bref, redan blifvit utarrenderade, samt att
under den derigenom uppkomna tällan största delen af de talrika åbofamiljerna i hopp
att Rikets Ständer skulle lyckas göra deras rätt gällande, underkastat sig hårda vilkor
för alt få bibehålla sina fäders jord, ansågo Rikets Ständer obilligt att för all framtid
stadga dessa betungande vilkor, och trodde sig derför icke kunna antaga det nådiga
förslaget. Så väl förut som älven efteråt, intill närvarande lid, hade ej mindre E. K.
Maj:ts Befallningshafvande och Kammar-kollegium, än äfven Flogsta Domstolen, då fråga
om eganderätten lill kyrkohemmanen på rällsväg kommit under pröfning, lilldömt Kro¬
nan densamma; men i åtskilliga läll, och då bevisningen, sorn måst bernias frän 200-
åriga handlingar, varit ofullständig, hade deremot sfädjorällen, pa grund af sednare
liders häfd, blifvit kyrkorna tillerkänd. Då det emellertid vore otänkbart alt dessa
hemman skulle ifrån den lid. Halland hörde under Danmarks öfverherrskap, varit under¬
kastade andra förpligtelser än do öfriga, enär kändt vore att, på sätt dels offentliga
handlingar från Danska arkiverna, dels Danska rättslärdes utlåtanden jemväl bevisade,
alla kyrkornas hemman i Danmark efter reformationen indrogos til! Staten; så och på
del iitt denna för en stor befolkning vigtiga framtidsfråga måtte algöras, har i enlighet
med omlörmälda förmedlingsförslag hemställan skett om reglering af förhållandena med
ifrågavarande kyrkohemman.
Vid öfvervägande af della ärende hafva Rikets Ständer funnit olägenhelerne af
de nuvarande förhållanden med dispositions- och egandeiällen till berörda kyrkohem¬
man vara af den betänkliga beskaffenhet alt en förändring deruti är af verkligt behof
påkallad; och att en friare dispositionsrätt till berörda hemman bör åboerno medgifvas.
Nuvarande förhållande, alt hemmanen vid inträffande ledigheter skola utbjudas pä ar¬
rende-auktion ät den mestbjudande, och åboens barn sålunda nödgas med främmande
spekulanter tälla orri den jord, deras förfäder af ålder innehaft, mäste nemligen i hög
grad menligt inverka på jordbrukets tillstånd, enär en hemmans-innehafvare pätagligen
icke kan vara hågad att nedlägga kostnad och arbete på jordens förbättrande och upp¬
odling, då han hvarken för sig eller för sina barn deraf kan påräkna någon säker vinst,
men deremot med visshet förutser, att hemmanets förbättrade beskaffenhet skall vid
näst inträffande arrende-auktion föranleda lill en ytterligare uppslegring af arrendet.
Härförutan måste denna håglöshet för jordens vård och förbättring icke allenast för
åboerne sjelfva i moraliskt och ekonomiskt hänseende medföra menliga följder, utan
äfven i anseende till det stora antal familjer och hemman, hvarå detta förhållande in¬
träffar, utgöra för hela samhället en olägenhet af så betänklig ari, att dess afhjelpande
fiån statens sida i hög grad af nöden påkallas, så mycket heldre som både den civila
och ekonomiska lagstiftningen inom fäderneslandet numera städse sträfvar dertill alt,
genom betryggande al egande- eller besittningsrätt till jorden, uppmuntra lill bättre värd
och odlande af densamma och Rikets Ständers behörighet att i denna fråga ingripa
så mycket mindre kan ifrågasättas, sorn på E. K. Majit och Rikets Ständer gemen¬
samt ankommer, ej blott att iakttaga Kronans rätt och fördel, men jemväl alt bevaka
Kyrkans interesse.
Då likväl med allmän och enskild fördel städse öfverensstämmer ali aktningen
fiir laga domstols beslut och helgden af gjorda och behörigen styrkta aftal bibehållas
oförminskade, hafva Rikets Ständer ansett någon ändring i förhållandet med de hem¬
man, hvarom laga kraftvunnen dom mellankommit, eller beträffande eganderätten till
hvilka donalionsbref kunna åberopas, icke böra ega rum, men i öfrigt hafva Rikets
Ständer på grund af hvad här ofvan blifvit anfördl, för sin del beslutat följande re¬
glering af de så kallade Halländska kyrkohemmanet förhållanden:
Bih. till B. St. Prot. 1859 & 1860. 10 Sami. 1 A/d. 2 Band. 23
178 Expeditions-Utskottets Färsing till under d. Skri frelse J\:o 483.
l:o) Kyrkorna i Halland försäkras om framlida oqvald! åtnjutande af den ränta,
som under namn af Landgille af ålder utgått från de numererade kyrkohemmanet] i
Halland, allt efter hvad jordböckerna nu utvisa.
2:o) Såsom ersättning för den stiidja, hvilken kyrkorna i äldre lider uppburit
vid förändring med åboer å nämnde hemman, äfvensom för de arrenden, hvilka i sed¬
nare tider blifvit i stället för städjandet anbefallde, komma kyrkorna att åtnjuta en
förhöjd ränta under namn af slädje-ersättning.
3:o) Denna förhöjda ränta bestämmes på del sätt, alt
a) Städjebrefven emellan år 1776 och år 1826 tagas till grund för densamma;
å) såsom medium af tiden mellan äboförändringarne antagas omkring 20 år;
c) 1 följd häraf beräknas den under 50 år vanliga städjan, förvandlad i pen¬
ningar, der någon andel varit på annat sätt bestämd, tredubbel.
d) Sedan sålunda medeltalet af slädjans kapitalbelopp blifvit för 50 år funnet,
uträknas ränta derå efter 5 procent, och denna ränta bli Iver det årliga belopp, som
under namn af städje—ersättning skall i all framlid af hemmanet utgå.
4:o) Denna städje-ersältning skall, under della namn, utöfver ordinarie räntan,
uti hemmanens jordeboksränta inlagas lill ovilkorlig framtida efterrättelse.
5:o) På sådane vilkor anses de äboer och arrendatorer, som nu innehafva hem¬
manen, de förre Irån 1859 års början, de sednare vid nuvarande arrendekontrakts ut¬
gång, berättigade att fortfarande besitta hemmanen, de, deras hustrur och harn, led
efter led, såsom för kronoåboer stadgadt är; dock alt genom nu meddelade föreskrif¬
ter ej göres någon ändring i förhållandet med de. hemman, hvarom laga domstols kralt-
vunna beslut mellankommit, eller beträffande eganderätten lill hvilka donalionsbref kunna
åberopas.
6:o) Skulle åbo eller arrendator önska att genom skatteköp, på samma sätt
som kronoåbo, förvärfva äganderätt till det kyrkohemman, som han nu innehafver, eller
lians efterlefvande hustru och barn, skall sådant vara dem tillförsäkrad!.
7:o) Vid beräknandet af skalteköpeskillingen erlägges densamma till Slaten jemte
städje-ersältning, i enlighet med hvad om skatteköp af kronojord stadgadt är, för den
del al' räntan, som Kronan tillkommer; men till kyrkan gilves i skattelösen ett belopp,
motsvarande tolf gånger den ränta, som kyrkan årligen, efter medelmarkegång för sist¬
förfluten tio år, liilkommit.
Hvilket Rikets Ständer skolat i underdånighet anmäla: framhärdande etc.
Stockholm den 24 Oktober 1860.
Expeditions- Utskottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 184.
179
lY.o 184.
Uppläst och godkdndt hos Ridd. och Adeln deri 23 Okl. 1860.
Prcsle-Ståndct den 24 — —
Borgare-Slåndet den 24 — —
Uondc-Standet den 24 — —
Rikets Stunders underdåniga Skrifvelse, avgående lindring af Kongl.
Brefvet den 15 Augusti 1829, om den till svaga rotars
understöd bestämda ersättning.
(Ekon.-Ulskottels Betänkande N:o 190.)
S. A. K.
tinder förmälan hurusom, jemlikt Kongl. Brefvet till E. K. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i Calmar län den 15 Augusti 1829, den ersättning, hvilken under benämning
”svaga rotars understöd” derlörinnan utgått af mantalspenningar, numera godlgjordes
rotedelegarne med lösen för en tunna spanmål mot hvarje riksdaler af mantalspennin-
garne efter det förlidna årets medelmarkegångspris, samt att anledningen till föreskriften
att berörde pris, men ej medelmarkegångspriset för del löpande året, skulle ligga till
grund lör beräkningen al' ifrågavarande lösen, vore den, att markegången vid den lid,
stadgandet tillkom, icke var bestämd i Oktober månad, då debetssedlarne, å hvilka un¬
derstödet borde upptagas, till de skaltskjldige utdelades, har, enär ett sådant förhållande
numera ej vidare egde runi, sedan efter år 1840 debetssedlarne först i December, eller
di markegångssättningen redan skett, de skattskyldiga tillställdes, förslag blifvit väckt
alt, dä något hinder således icke vidare mötte för bestämmandet af ifrågavarande un¬
derstöd efter det löpande årets markegångspris, detta så mvek et heldre måtte härvid
tagas lill grund, som dels understödstagare derigenom lättare kunde tillse att dem till-
godoförd ersättning blifvit rigtigt beräknad, dels vederbörande Häradsskrifvare vinna
någon lättnad i sina göromål; och som en djlik ålgärd sjuls Rikets Ständer leda (ill
180 Expeditions-Utskottets Förslag lill under d. Skri frelse Dl: o I8!i.
enkelhet och reda vid uppbörden, (å Rikets Ständer hos E. K. Maj:t underdånigst an¬
hålla, det E. K. Majit täcktes tillse om icke, med ändring af Kongl. Brefvet den 15
Augusti 1829, den tili ”svaga rotars understöd” anslagna ersättning hädanefter luinde
utgå oell beräknas efter årets i stället för näslförulgångtia års medelmarkegångspris.
Rikets Ständer framhärda etc.
Slockholm den 24 Oktober 18(50.
Uppläst och godkiindt hos Ridd. och Adeln den 23 Okt. 1860.
Prcstc-StSndet den 24 — —
Borgarc-Slåndct den 24 — —
Bonde-Ståndet den 24 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, om förändrade stadgan-
den angående Folkskolelärares . lönevillcor.
(Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 196.)
S. A. K.
Hos Rikets Ständer har blifvit anfördt, huruledes få bland samhällets medlem¬
mar befunno sig i allmänhet sämre lottade, än lölkskolelärarne, för hvilka, isynnerhet
om do voro gilia, fordrades de största försakelser och all möjlig ansträngning för alt
kunna förskaffa sig och de sina en knapp lifsbergning. En iö:bättring i deras belä¬
genhet syntes dock lika möjlig alt genomföra, sorn den vore af behofvet påkallad, cn?'
dast den Kongl. Stadgan angående folkundervisningen i Riket af den 18 Juni 1842 sat¬
tes i full kraft och verksamhet. Orsakerna till den missbelåtenhet med sin ställning,
som så högt och enhälligt uttalades från folkskoieiärarnes sida, skulle, om icke helt och
o ra _ » . ..... •
hållet undanrödjas, åtminstone ganska myckel förminskas, om desse tjenstemän kommo.
i obehindradt och oafkortadt åtnjutande af den dem i berörde nådiga Stadga till för-;
säkrade rätt. Alt sådant ännu icke skett, ehuru mera än sjutton år förflutit sedan den¬
sammas utfärdande, härledde sig hufvudsakligen deraf, all, fastän § 4 morn. 1 så till
vida blifvit ändradi, att de älta tunnor spanmål, för hvilka lösen erlades med Åttatio
Riksdaler Riksmynt, numera löstes efter markegångspris, hvilket i medeltal gjorde Sex¬
ton Riksdalers årlig tillökning, bestämmelserna i öfrigt qvarstode oförändrade; i vissa
fal! både obilliga och obestämda, obilliga emedan åt skollärare, som svsselsatto sig med
undervisning blott sex månader om året, tillädes samma lön sorn dem hvilka undervi¬
sade nio, tio lill och med elfva månader om året, äfvensom bele och foder för en ko,,
hvilket
Expcditions-Utskoltets Förslag tilt underd. Skrifvelse N:o 185.
181
hvilket sednare minst kunde antagas till hundra Lispund hö om året utom halm, icke
vore ersatt med de i 2:dra mom. stadgade två tunnor spannmål; obestämda, emedan de
i 2:dra och 3:dje momenten förekommande uttrycken ”tjenlig bostad och nödigt bränsle’’
samt ”lämpligt jordlands ställande till skollärarens disposition” på mångahanda sätt
kunde tydas och förtydas, ett förhållande, som besannades af den mängd tvister, sorn
förekomme emellan folkskolelärare och församlingar och hvilkas menliga inflytande på
undervisningens gäng samt lärarnes och församliugarnes ömsesidiga förhållanden iner
än ofta förspordes. Och hafva till afhjelpande af de förvecklingar, oredor och förluster,
som härigenom framkallades, åtskilliga förändringar i lista, 2:dra och 3:dje momenterna
af 4 § i förenämnda Kongl. Stadga blifvit föreslagne.
Rikets Ständer, sorn tagit detta ärende i öfvervägande, kunna icke annat än
medgifva, att den i Kongl. Stadgan om folkundervisningen bestämda minimi-aflöning för
folkskolelärarne, äfven efter de förändringar, sorn genom Kongl. Kungörelserna den 29
September 1853 och den 16 November 1854 vidtagits, icke motsvarar Iblkskolelärarnes
behof och billiga anspråk. Svårigheten vid bestämmandet af minimi-aflöningen beror
emellertid derpå, att afseende måste fästas ej blott på Iblkskolelärarnes behof, ulan
jemväl på lörsamlingarnes förmåga att dem aflöna, i hvilket sistnämnda hänseende re¬
dan det nu stadgade beloppet för mången mindre församling varit nog högt. Om så¬
ledes en allmän förhöjning af minimibeloppet för aflöningen hvarken kan eller bör ifrå¬
gakomma, synes dock aflöningen böra göras i viss mån beroende af den tjenstgöring,
man af folkskoleläraren fordrar. Härigenom kunde för mindre församlingar, i hvilka
folkskoleläraren icke med undervisning sysselsattes mera än åtta månader på året, den
nuvarande minimi-aflöningen qvarstå oförändrad, medan i sådana församlingar, der skol¬
lärarens tid mera lages i anspråk, både billigheten fordrar och församlingens förmåga
antagligen medgifver, att högre aflöning bestämmes. Ett stadgande, som sålunda till¬
försäkrade den med längre tjenstgöringstid betungade folkskoleläraren en förhöjd aflö¬
ning, torde för sig ega desto mera skäl, som erfarenheten hittills visat, att aflöningen i
allmänhet af församlingarne icke bestämmes högre än författningen ovilkorligen fordrar;
Rikets Ständer anhålla derföre i underdånighet, det E. K. Majit täcktes i nåder för¬
ordna, att den i Kongl. Stadgan om folkundervisningen i Riket den 18 Juni 1842 § 4
mom. I, sådant detta mom. lyder i Kongl. Kungörelsen den 16 November 1854, be¬
stämda minsta lön för folkskolelärare skall ega tillämpning, då skollärarens tjenstgö¬
ring icke upptager mera än ålla månader årligen, men att för hvarje månad tjenst-
göringen fortgår utöfver åtta månader, lönen ökas med två tunnor spanmål, att utgå
efter samma grunder, som för den öfriga lönespanmålens utgörande finnas stadgade.
Och då förmånen af sommarbete och vinterfoder för en ko, der denna förmån
ordentligen utgår, otvifvelaktig! innefattar en ganska väsendtlig del af folkskoleläraren»
aflöning, för hvilken tvä tunnor spannmål icke utgör någon motsvarande ersättning,
hafva Rikets Ständer jemväl ansett sig böra härmed hos E. K. Majit i underdånighet
anhålla, det täcktes E. K. Majit i nåder förordna, all den i 4 § 2 mom. af Kongl.
Stadgan om folkundervisningen i Riket bestämda ersättning, som, der lokala eller an¬
dra förhållanden förhindra att åt folkskoleläraren lemna sommarbete och vinterfoder
för en ko, honom tillkommer, hädanefter skall utgöras med fem i stället för två tun¬
nor spanmål.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 24 Oktober 1860.
Bilt. till ii. St. Brot. 18f>9 Sf 1860. 10 Sami. 1 Af A. 2 Band.
24
STOCKHOLM, tryckt hos Isaac Marcus, 1861.
BIHANG
TILL
8&TOIK&1 lM&8»8U&D0)nB8
PROTOKOLL
YID
Lnxlim» Riksilagen 1 Sloekholm
Åren 1859 oell 1860.
TIONDE SAMLINGEN
Afdelningen:
Expeditions-Utskottet,s Förslag till Rikets Ständers underdåniga
Skrif reiser till Kongl. Maj: t, m. rn.
»m mmm
C Supplement-Band.)
Anmärkning.
För ali genom samtidig tryckning i två serier fortskynda offentliggörandet af
de vid Riksdagens slut ännu otryckta underdåniga Skrijve/ser, har detta särskilda
Band blifvit bildadt och kalladt Sup piemont-B and, utgörande likväl, ehuru un¬
der nybörjad paginering, en oafbruten fortsättning af Tionde Samlingen, Färsta
Afdelningen, Andra Bandet.
STOCKHOLM, tryckt hos Isaac Marcus, 1861.
Expedilions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 486. 3
Tito ISO.
Uppläst och godkändt bos Ridd. och Adeln den 88 Okl. m«o.
Preste-Slåndet den 84 — —
Borgare-Ståndet den 84 — —
Bonde-Slåndet den 8* —
Rikets Stånders underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl.
Ma,j:ts nådiga skrifvelse, med det af Kommitterade af-
gifnd underdåniga Betänkande och förslag angående
Kommunal-styr elser.
(Allm. Besv. och Ekon.-Ut*k:s Bet. m. m. N:is 161, 193, 194 och 197.)
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer vid sistlidna riksdag, uti underdånig skrifvelse den 12
Februari 1858, anhållit att E. K. Maj:t täcktes låta genom sakkunniga män ej mindre
upprätta förslag till författning om Lands-Ting, eller en länen omfattande Kommunal¬
representation, än äfven i sammanhang dermed öfverse de, angående menighetsstvrelse
så väl på landet som isynnerhet i städerna gällande författningar samt derefter till
Rikets Ständers pröfning framlägga de förslag, hvilka i följd deraf, kunde varda ut¬
arbetade; och en i anledning häraf förordnad Kommitté till E. K. Maj:t inkommit
med underdåniga förslag till Förordningar
l:o. Om Kommunalstyrelse på landet,
2:o. Om Kommunalstyrelse i stad,
3:o. Om Kyrkostämma samt Kyrko- och Skolråd, och
4:o. Om Lands-Ting,
med redogörelse uti särskildt Betänkande för de grunder och skäl, som bestämde in¬
nehållet i hvarldera af dessa förslag, så har E. K. Maj:t, jemte nådig skrifvelse den
4 Expeditions-Utskottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o •/86.
30 December 1859, till Rikets Ständers pröfning öfverlemnat ifrågavarande Betän¬
kande och Förslag, och få Rikets Ständer nu afgifva underdånigt yttrande öfver de
trenne förstnämnde af dessa författningsförslag.
Den första vigtiga grundsats i de Kommitterades förslag, som tillika innebär en
vigtig förändring af nuvarande förhållanden, är de kyrkliga angelägenheternas särskil¬
jande från de borgerligt-kommunala och hvarderas öfverlemnande åt sin särskilda stäm¬
mas handläggning. Att de hittills varit förenade och, i följd deraf, presten äfven haft
den för hans egentliga kall så främmande ledningen af de borgerligt-kommunala ange¬
lägenheterna, hvartill anledningen är att söka nästan ensamt i historiska förhållanden,
har måhända icke befordrat det borgerliga kommunal-lifvets utbildning och för försam¬
lingens kyrkliga lif stundom verkat menligt genom alt till hvarjehanda verldsliga bestyr
draga tid och krafter, som presten med mera fromma kunnat använda för själavården.
Rikets Ständer anse derföre den föreslagna förändringen lämplig och ändamålsenlig;
och den torde förr eller sednare blifva nödvändig, då den territoriala karakter, som hit¬
tills tillhört våra kyrkoförsamlingar och gjort den verkliga skillnaden emellan dem och
de borgerliga kommunerna mindre åskådlig, kommer att i följd af en utvidgad bekän¬
nelsefrihet 1 religiöst afseende undergå tilläfventyrs ej obetydliga modifikationer.
Beträffande det borgerliga kommunal-väsendet på landsbygden och dervid först
frågan om de särskilda kommunal-områdenas storlek, anse Rikets Ständer lika med de
Kommitterade att, då obestridliga större förenade krafter kunna för sina ändamål med
jemförelsevis mindre kostnad och bättre framgång uträtta mer än der förhållandet är
motsatt, det är af vigt att kommunalområdena ej blifva alltför små. Måhända skulle
det ur denna synpunkt kunnat anses lämpligt att vid bestämmandet af landskommu¬
nernas områden den urgamla häradsindelningen blifvit lagd till grund. Men då hära¬
derna för längesedan förlorat sin administrativa betydelse och ett försök alt återupp-
lifva den nu, i följd af den sedan århundraden stadgade vanan att i socknen söka den
kommunala enheten, torde möta alltför stora hinder uti häfdvunna förhållanden, hafva
Rikets Ständer för sin del ingenting att påminna vid de Kommitterades förslag att,
enligt regeln, hvarje socken skall bilda en kommun för sig, helst de Kommitterade
tillika, för att bereda tillfälle till bildande af större kommuner, der sådant al inne-
vånarne sjelfva kunde finnas önskligt, meddelat bestämmelser dels om bibehållande a(
redan befintliga större kom rn u n a I - för e n i n gär till dess deras upplösning påyrkas och dels
om rätt för flera socknar att under vissa förbehåll förena sig till gemensam kommunal¬
förvaltning.
Omfånget af den sjelfstyrelse, sorti blifvit hvarje sådan kommun tillerkänd, be¬
stämmes af de Kommitterade så, att kommunen sjelf skall ombesörja värden om sina
gemensamma ordnings- och hushällnings-angelägenhéter samt derjemte eger att till
bekostande af de företag, som i sådant afseende beslutas, dels använda kommunens
tillhörigheter och dels af sina medlemmar utkräfva erforderliga skattebidrag. Härigenom
är, enligt Rikets Ständers tanka, ett tillräckligt vidsträckt fält öppnadt för kommunens
sjelfverksamhet, i hvilken stadgandet, att kommunen icke eger befatta sig med någon
verkställighetsåtgärd, sorn tillhörer offentlig myndighet, endast gör en af sakens natur
påkallad inskränkning.
Expeditions-Utskotlrls Förslag lill under d. Skrifvelse N:o 186.
5
Rättigheten alt inom hvarje kommun deltaga i öfverläggningar och beslut om
dess angelägenheter står vidare, enligt de Kommitterades förslag, i sammanhang med
skyldigheten att bidraga lill kommunens behof, så att de t allmänhet utgöra hvar¬
andras vilkor och förutsättning och röstvärdet beräknas efter bidragets storlek. Hvad
äter måttstocken för denna skyldighet angår, så har regeln hittills varit att innehaf¬
vare af i mantal satt jord bidragit efter mantalet och öfriga skattskyldiga efter 2:dra
Artikelns Bevillning samt båda, nemligen mantalet och bevillningen, med hvarandra
jemförts på det sätt, att ett mantal ansetts motsvara ett visst gifvei bevillningsbelopp,
enligt 1843 års Sockenstämmo-förordning 40 R:dr B:ko, men enligt Kongl. Kungörelsen
den 24 November 1857 endast 32 R:dr R:mt. De Kommitterade hafva visserligen icke
förbisett det mindre tillfredsställande uti mantalets och bevillningens användande såsom
grunder för kommunal-bidragens fördelning, men likväl af skäl, som Rikets Ständer
måste gilla, ansett dessa häfdvunna mätare här icke kunna frångås, och derföre bibe¬
hållit desamma. En olägenhet af det nuvarande beskattningssättet hafva de Kommit¬
terade dock sökt afhjelpa genom borttagande af den godtyckliga och just i följd af sin
fixa beskaffenhet icke öfverallt lika verkande bestämmelsen, alt ett mantal jord skall
under alla förhållanden motsvara ett och samma bevillningsbelopp. I dess ställe hafva
de Kommitterade föreslagit stadganden i den syftning, att inom hvarje särskild kommun
ett mantal jord kommer att i kommunalbidrag erlägga lika mycket som en person,
hvilken i bevillning efter 2:dra Artikeln erlägger så stort belopp, som motsvarar den fa-
slighetsbevillning, hvilken inom den kommuhen i medellat utgår af ett mantal jord.
Huruvida härigenom det förra förhållandet i afseende på bidragsskyldighet och röst¬
värde emellan innehafvarne af den i mantal satta jorden och kommunens öfriga med¬
lemmar blifvit i allmänhet rubbadt, beror på huru högt eller lågt man kan sätta ett
mantals taxeringsvärde öfver hufvud. Kunde man antaga ett mantals taxeringsvärde i
medeltal utgöra 32,000 R:dr R:mt, så skulle förhållandet blifva alldeles detsamma, som
för närvarande eger rum, åtminstone så länge bevillning af fast egendom utgår med
en per mille. Men då mantalets taxeringsvärde under nuvarande förhållanden sanno¬
likt ej kan sättas så högt, sä följer häraf ock att de Kommitterades förslag för den
mantalsalta jordens innehafvare medförer en ej obetydlig nedsättning af deras förra,
såväl skattskyldighet, som röstvärde. Skulle detta förhållande anses böra föranleda till
någon jemnkning, sä torde dock, enligt Rikets Ständers tanka, icke vara skäl att der¬
före rubba hvad de Kommitterade föreslagit, ulan bör den rättelse, som tilläfventyrs
kan finnas nödig, lämpligast sökas genom någon ändring af Bevillnings-förordningen
och särdeles dess föreskrifter om fast egendoms uppskattning. Det får icke heller lem¬
näs oanmärkt, att den af de Kommitterade sålunda föreslagna grund för kommunal-
utskylders fördelning icke är ämnad att ovilkorligen lända till efterrättelse i alla före¬
kommande fall, ulan endast i allmänhet, d. v. s. då icke Lag eller Förordning uttryck¬
ligen stadgar en annan grund, eller ock en sådan särskild grund af kommunen sjelf
bestämmes.
Beslutanderätten uti de ärenden, som utgöra föremål för kommunens sjelfverk¬
samhet, skulle enligt Kommitterades förslag utöfvas å Kommunalstämma, d. v. s. en
församling af kommunens samtliga röstberättigade medlemmar under ledning af en för
4 är vald ordförande. Då emellertid sådana allmänna sammankomster, särdeles om
de ofta påfordras och i större kommuner, äro förenade med mycken obeqvämlighet,
hafva de Kommitterade derjemte, i enlighet ined en i Rikets Ständers skrifvelse lem-
nad antydning, föreslagit alt kommunen skall kunna öfverlåta hela sin beslutanderätt,
utom i några få frågor af särdeles vigt, åt valda ombud eller Kommunal-fullmäktige,
af hvilka hälften ombytes bvarlannat år.
6 Expedilions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 186.
Delta användande af det representativa systemet i Kommunal-styrelsen på lan¬
det är något i vår lagstiftning alldeles nytt, som dock i Norge, der denna form för
kommunal-ärendenas behandling är allmänt vedertagen, lärer hafva visat den bästa ver¬
kan. Det torde ock vara klart att kommunens angelägenheter vida bättre skötas af
ett för lämplig tidrymd valdt, mindre antal representanter, hvilka på grund af sin pligt
äro förbundna att sätta sig in i förekommande ärenden och att vid besluten bevaka
kommunens gemensamma interessen samt dessutom äro sina hufvudmän ansvariga för
det sätt, hvarpå de skött sitt kall, än af bela den stora kommunalstämman, der ingen
är ansvarig inför någon annan än sig sjelf. Rikets Ständer vänta sig derföre stora
fördelar af fullmäktigskapets allt allmännare tillämpning äfven hos oss. Då våra sock¬
nar i allmänhet äro så små att ingen tvingande nödvändighet kan anses påkalla denna
inrättnings införande öfverallt och den dessutom ännu hos oss är föga känd, torde det
dock vara riktigt att, såsom de Kominitterade föreslagit, tillsvidare nöja sig med alt,
utan något oviIkorligt påbud, endast hänvisa på denna inrättning samt lemna hvarje
kommun öppet att, om och när den det önskar, tillegna sig densamma. Att der Kom-
munal-fullmäktige komma att antagas, deras öfverläggningar ej kunna annat än vinna
i sakkännedom och deras beslut i praktisk tillämplighet, derigenom alt bland de Full¬
mäktige äfven alltid ledamöterna i kommunens verkställande myndighet eller Kommu-
nal-nämnden skulle vara sjelfskrifna, torde få anses gifvet, likasom den bestämmelsen,
att Nämndens ledamöter icke fä utgöra mer än en fjerdedel af hela antalet fullmäk¬
tige, synes lemna tillräcklig trygghet emot någon Nämndens obehöriga öfvervigt i om-
röstningarne, hvadan Rikets Ständer i allo gilla livad de Komtnillerade i detta afseende
föreslagit.
Kommunal-nämnden, som motsvarar den nuvarande Sockne-nämnden, är för öf¬
rigt af de Kommilterade ämnad att intaga en synnerligen framstående plats i kom-
munal-förvaltningen. Utom skyldigheten att ombesörja verkställigheten af Kommunal¬
stämmans eller Fullmäktiges beslut och det antingen omedelbart eller genom tillsyn öf¬
ver de särskilda verkställare, som för särskilda ändamål kunna vara tillsatta, åligger
denna Nämnd uppsigten öfver förvaltningen af kommunens gemensamma egendom, hela
bestyret med uppgörande al hvarje års utgifts- och inkomst-förslag samt debitering och
uppbörd af kommunal-utskylderna, handhafvandet och tillämpningen af kommunens sär¬
skilda ordningsstadgar o. s. v. Då Nämnden dessutom fått sig tillerkänd rättighet att,
när den så aktar nödigt, äska Kommunal-stämmans sammankallande för att der till
pröfning och beslut framlägga de förslag, som inom Nämnden blifvit väckta, synes den
ock böra blifva, såsom Kommitterade yttrat, det drifvande hjulet inom kommunen och
det ständiga centrum för dess sjelfverksamhet. En sådan myndighet måste kunna upp¬
träda med enhet och kraft: den får derföre icke vara mångfaldig; och de Kommitle-
rades förslag, att den må bestå af ända till l l personer, hvarigenom ock högsta be¬
loppet af Fullmäktiges antal angifves, synes i sjelfva verket vara det högsta, som i
detta afseende kan tillstädjas. Beträffande tillsättandet af ledamöter i Socknenämnden
innehåller 1843 års Förordning, att socknen för detta ändamål skall indelas i vissa ro¬
tar eller distrikter samt från hvardera af dem utses en ledamot, som tillika bör vara
ordningsman i sin rote. Något motsvarande stadgande återfinnes icke i de Kornmitte-
rades förslag, hvilket i stället med allt skäl åt kommunerna sjelfva öfverlemnar att be¬
stämma om en sådan fördelning må anses lämplig eller ej.
I afseende på pröfning i högre instanser af Kommunalstämmans eller Fullmäk¬
tiges beslut innehålla de Kommilterades förslag åtskilliga hos oss nya bestämmelser.
Naturligtvis står det öppet för hvar och en enskild medlem af kommunen, som anser
ett sådant beslut förnärma sin rätt eller eljest strida emot lag, att i detta hänseende
Expeditions-Utskottats Förslag till underd. Skrifvelse I\:o 186. 7
öfver beslutet föra klagan, men deremot kan, enligt de Kommitterades förslag, fråga
om besfutets gagnelighet och ändamålsenlighet för kommuner i allmänhet icke komma
under högre myndighets pröfning. Detta utgör en tillämpning af den för begreppet om
Kommuual-stvrelse väsendtliga grundsatsen, att kommunen — likasom den enskilde —
sjelf är den häste domaren i fråga om sin egen nytta eller skada. Från den anförda
regeln torde dock, med afseende på det allmänna slats-interesset, undantag böra med-
gifvas för sådana beslut, som kunna i märkligare mån inverka på kommunens fram¬
tid eller vidröra utom kommunen liggande interessen, och de Kommitterade hafva ur
denna synpunkt föreslagi t, att i några få särskildt uppräknade fall af nämnda beskaf¬
fenhet kommunens beslut, för att blifva gällande, skola underställas Kongl. Majlis eller
Dess Befallningshafvandes pröfning. Då det emellertid skulle innebära ett begrepps-
vidrigt intrång i kommunens sjelfbestämningsrätt, om den högre myndigheten, som vid
pröfning af ett underslälldt beslut eller anförda besvär tilläfventyrs funne besluten icke
kunna i sin helhet fastställas eller ansåge sig böra godkänna besvären, skulle ega före¬
skrifva kommunen, alt i stället för hvad den beslutat göra något annat, så hafva de
Kommitterade slutligen föreslagit det stadgande, alt så väl vid underställning som be¬
svär, den högre myndigheten endast eger att antingen oförändradt fastställa eller för¬
kasta beslutet, hvaremot Rikets Ständer för sin del icke hafva något att erinra.
Hvad åter angår städerna, utöfvas för närvarande Styrelsen öfver dem, äfven
i rena kornmunalangelägenheler, hufvudsakligen af Magistraten, hvars ledamöter väljas
af en klass bland stadens innevånare, nemligen Borgerskapet. Denna myndighet må¬
ste dock i vigtigare frågor, särdeles sådana som angå användandet af staden tillhöriga
medel, höra sin hufvudman, Borgerskapet, som, sedan de allmänna Rådstugorna be-
gynnt komma ur bruk, i dylika frågor vanligen representerats af Stadens Äldste. Emel¬
lan Magistraten och de Äldste eger det förhållande rum, att, om de i någon fråga
äro af olika meningar, Magistraten i frågan meddelar beslut och det står de Äldste
öppet att deruti söka ändring genom besvär. Att en sådan organisation af en stadi
kommunalstyrelse verkligen öfverensstämmer med begreppet om den kommunalfrihet,
staden rätteligen bör tillkomma, torde med skäl betviflas. Bristen härutinnan ligger
dels uti den öfvervägande bestämningsrätt i afseende på besluten, som tillhör Magistra¬
ten — en myndighet, som, ehuru vald, likväl i förhållande till kommunen innehar en
ganska sjelfständig ställning, och dels deruti att hela den utanför Borgerskapet slående
stadsbefolkningen, som i afseende på antal och betydenhet numera knappast står efter
Hetta, likväl är utesluten från allt deltagande i den egentliga stadsstyrelsen. I detta
sednare afseende har någon förändring af de förut varande förhållandena inträd t der¬
igenom att sockenstämmor, sopa från början förekommit endast å landsbyggden och
ännu 1817, då den första Sockenstämmoförordningen utkom, höllos blott i några vissa
städer, genom Kongl. Förordningen den 29 Augusti 1843 infördes i alla. Derigenom
har visserligen den förut från all kommunalverksamhet uteslutna stadsbefolkningen er¬
hållit tillfälle att deltaga åtminstone i de kommunalangelägenheter, som förekomma å
sockenstämma, men utom det alt några af de vigtigaste ärendena, såsom användandet
af stadens medel och egendom, valet af municipala embetsmän m. m., fortfarande äro
Magistraten och Borgerskapet ensamt förbehållna, bar den splittring af kommunalären¬
dena emellan särskilda beslutande kommunalmyndigheter, som den nämnda förändrin¬
gen medförde, föranledt brydsamma tvister om behörighet deni emellan och vållat en
brist på sammanhang och enhet i besluten, hvilken i sin mån motverkat bildandet af
ett lifligare interesse för kommunens angelägenheter.
De Kommitterade hafva i stället föreslagit, att hela beslutanderätten i hvarje
stads gemensamma ordnings- och hushållnings-angelägenheter skall öfverlemnas lill
8 Expeditions- Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 486.
dess egna röstegande medlemmar, alt af dem utöfvas antingen omedelbart på allmän
Rådstuga, eller medelbart genom Stadsfullmäktige. Allmänna Rådstugans sammanträ¬
den skola val bålla* inför Magistraten, men denna myndighet bar dock icke sig tillagd
någon annan eller högre bestämningsrält i afseende pä besluten än den, son) tillkom¬
mer dess ledamöter enligt röstlängden. Rösträtt å allmän Rådstuga har hvar och en
medlem af stadskommunen, som för fastighet, lön eller näring i bevillning (III Staten
skattar åtminstone 1 R:dr Runt, och hvarje röstberättigad har en röst för hvarje Riks¬
daler, som han erlägger i bevillning. Under den allmänna regeln inbegripas dock icke
de stadens angelägenheter, som, enligt Rikets grundlagar, privilegier eller särskilda
förordningar, äro vissa klasser af stadens medlemmar särskildt förbehållna och hvilka
fortfarande skola handläggas såsom hittills. Detta undantag alser i de Kommillerades
förslag hufvudsakligen den särskilda klass af stadens innevånare, som hittills utgjorts
af det egentligen så kallade Borgerskapet, i hvars sammansättning, rättigheter och skyl¬
digheter de Kommittsrade ansett någon förändring nu icke kunna ifrågakomma.
I de städer åter, der den representativa formen för beslutanderättens utöfning
kommer att tillämpas, intages allmänna Rådstugans plats af Stadsfullmäktige. Dessas
antal bestämmes i förhållande lill stadens folkmängd, men får ej understiga 20 eller
öfverstiga 70, och ombytes till hälften hvartannat år. Vid Fullmäktiges sammanträden,
hvilka i allmänhet böra vara offentliga, eger alltid Borgmästaren, eller någon annan,
som Magistraten bland sina ledamöter utser, vara närvarande och deltaga i öfverlägg-
ningarne, ehuru ej i besluten; men ingen Magistratsperson kan väljas till Fullmäktig.
Bestyret med verkställigheten af Fullmäktiges eller Rådstugans beslut, äfven¬
som den egentliga förvaltningen inom kommunen äro förbehållna Magistraten, hvilken
i sådan egenskap jemväl har tillsyn öfver de särskilda Styrelser, som för särskilda
förvaltningsgrenar kunna inom staden tillsättas. Dessutom bör Magistraten i allmän¬
het befrämja stadens rätt och bästa samt eger i sådant hänseende att väcka förslag
till pröfning af de beslutande myndigheterna, hvarjemte det åligger Magistraten, att
bereda mål, som skola förekomma å allmän Rådstuga eller, i vissa fall, hos Fullmäk¬
tige. För öfrigt hafva de Kommitterade föreslagit alt i afseende å Magistralspersoners
tillsättande samt Magistratens verksamhet i egenskap af Domstol eller handhafvare af
hvad sorn tillhörer Exekutionsverket, Säkerhets-, Ordnings-, Sundhets-, och Sedlighets¬
polisen inom staden, fortfarande skall gälla hvad derom i Lag och Författningar redan
finnes stadgadt.
Utom allmänna Rådstugan eller Fullmäktige samt Magistraten skall vidare, en¬
ligt de Kommitterades förslag, i hvarje stad finnas en Stads-nämnd, beslående af minst
5 och högst 15 ledamöter, som i allmänhet för 4 år väljas af och bland Fullmäktige
eller, der sådana icke finnas, af allmänna Rådstugan. Dess betydelse är hufvudsak¬
ligen att utgöra en fåtaligare och derföre lättare sammankallad fördelning af den be¬
slutande myndigheten, ställd vid Magistratens sida för att vid förefallande behof sam¬
råda med Magistraten i frågor om förvaltnings- och verkställighets-ålgärder, som Ma¬
gistraten åligga. Särskildt tillkommer det Nämnden att efter pröfning meddela Ma¬
gistraten tillåtelse att utfärda anordningar å det kreditiv för oförutsedda behof, som
bör i stadens utgiflsförslag för hvart år upptagas. För öfrigt åligger det Nämnden,
likasom Magistraten, att i allmänhet vaka öfver stadens rätt och bästa, och i sådant
afseende framställa de förslag, som kunna finnas lämpliga, äfvensom att på förhand
bereda ärender till föredragning inför Fullmäktige eller, i vissa fall, inför allmänna
Rådstugan.
Till grund för stadsutskyldernas fördelning i allmänhet hafva de Kommitterade
lagt bevillningen till staten, och Rikets Ständer hafva, för sin del, ej funnit tillräck-
liga
Expeditions-Utskottets Förslag lill anderd. Skrifvelse N:o 186. 9
liga skäl vara förhanden atl afvika trän hvad de Kommitterade i detta afseende före¬
slagit. Ty utom det att — då det för närvarande inom städerna brukliga invecklade
och mångskiftande beräkningssättet icke torde höra i sin helhet bibehållas — någon
annan på städerna i allmänhet tillämplig taxeringsgrund än statsbevillningen svårligen
lärer kunna uppgifvas synes man hafva grundad anledning att hoppas, det de brister
och ojemnheter, sorn hittills vidlådat Be vill ni ngs förord ningen, efter den omarbetning
deraf, som numera egt rum, skola i betydlig mån försvinna. Dessutom är de Kom-
mitlerades förslag verkligen icke sä genomgripande, som det vid ett flyktigt betrak¬
tande torde förefalla, enär först och främst derigenom icke rubbas hvad i Lag eller
allmän Förordning kan finnas stadgadt om alt någon utskyld skall utgå efter annan
grund eller att vissa klasser skola dertill bidraga och vidare förslaget äfven har öpp¬
nat tillfälle alt, der så billigt finnes, i särskilda fall bereda vissa klasser nedsättning
i eller befrielse från stadsutskyld-
Den ojemförligt vigtigaste nyheten i della förslag till en kommunallag för stä¬
derna ligger dock i den förändrade ställning Magistraten erhållit, derigenom att den
blifvit skild frän all bestämnings- och pröfningsrätt i afseende på besluten i kommu¬
nens ordnings- och hushållnings-ärenden och i sådana ärenden inskränkt lill en rent
verkställande och förvaltande verksamhet. Denna förändrade ställning utgör dock, en¬
ligt llikets Ständers tanka, ett riktigt uttryck af Magistratens verkliga betydelse inom
kommunen, nemligen att vara förvaltare af kommunens angelägenheter, men icke dess
styresman, och hvad kommunen sjelf angår, så lärer den ej kunna annat än vinna
derpå alt besluten i dessa angelägenheter icke i väsendtlig män bero af en embets¬
myndighet, som visserligen mera än någon annan inom kommunen innehar den känne¬
dom om lagar och författningar, hvilken för kommunalstyrelsens behöriga handhafvande
är af stor vigt, men tillika är så upptagen af andra göromål att den derföre icke hin¬
ner egna någon högre grad af omtanka ät verksamheten för kommunens framåtskri¬
dande. Väl har det blifvit anfördi, att den vidgade sjeifbestämningsrätt, som härige¬
nom tillkomme kommunen, skulle kunna medföra vådor såväl för det allmänna som
för kommunen sjelf, men samma grad af sjeifbestämningsrätt har redan länge u t öf¬
va ts af hvarenda landskommun utan att olägenheter deraf försports, och några giltiga
skäl hvarföre den i staderna skulle vara betänkligare än på landet torde svårligen
kunna uppgifvas. Dessutom hafva de Kommitterade tillika föreslagit sådana garantier,
som synas Rikets Ständer tillräckligt förebygga faran af öfverilade och obetänkta be¬
slut. Intet ärende får å allmän Rådstuga eller hos Fullmäktige till afgörande före¬
tagas innan det förut blifvit beredt hos Magistraten eller Sfadsnämnden, och i vissa
fall af båda. Vid allmän Rådstuga eger hela Magistraten, vid Fullmäktiges samman¬
träde en af Magistratens ledamöter deltaga i öfverläggningarne och har då tillfälle att
meddela de upplysningar samt anföra de skäl, som för hvarje frågas välbetänkta af¬
görande böra iakttagas; slutligen skola i några vigtigafe mål besluten, för att blifva
gällande, godkännas af Kongl. Maj:l eller Dess Befallningshafvande. Härtill kommer
ännu, hvad angår den befarade vådan lör kommunen sjelf, den omständigheten alt,
såsom erfarenheten mångenstädes visat, ingenting sä kraftigt bidrager till lifvande af
en sann och verksam kommunalanda, som frihet och sjeifbestämningsrätt utan andra
inskränkningar än dem Statens öfverhöghet och omsorgen om andras rätt gör nödiga,
men att deremot ingenting så förlamar kommunalandan och försvagar nitet för kom¬
munens angelägenheter, sorn sådana inskränkningar i dess sjeifbestämningsrätt, hvilka,
icke påkallade af ofvannämnda afseenden, endast tillkommit i den välmenta afsigten
att hindra kommunen från att genom obetänkta beslut skada sig sjelf. Och kunna
Bih. till B. St. Brot. 1859 & 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. Suppl. ’2
10
Expeditions-Utskottets Förslag lill urul ani. Skrifvelse N:n 486.
Rikets Ständer på grund af alla dessa skäl icke annat än gilla den förändring i Ma¬
gistratens ställning inom stadskommunen, sorn de Kommitterade föreslagit.
De kyrkligl-kommunala ärendena, till hvilka äfven räknas Folkskoleundervisnin-
gen med dithörande anstalter samt frågor om byggnad och underhåll af prestgård, skol¬
hus, skolmästareboställe o. s. v. — men icke fattigvården — skola, enligt de Kom-
mitterades förslag, såväl på landet som i städerna lör hvarje församling handläggas
af dess kyrkostämma samt kyrko- och skolråd. Rösträtt å kyrkostämma tillkommer
öfverhufvud hvar och en, som har rösträtt å kommunalstämma eller allmän Rådstuga,
och Kyrkoherden är kyrkostämmans sjellskrifne Ordförande. Angående ordningen lör
de förekommande ärendenas behandling, gäller lör öfrigt hufvudsakligen detsamma,
som för kommunalstämman blifvit föreslagit. De för närvarande åtminstone icke öf¬
verallt förenade kommunalmyndigheterna, kyrkoråd och lölkskolestyrelse hafva de Kom¬
mitterade sammanslagit lill ett Kyrko- och Skolråd, hvilket, utom de åligganden, som
nu tillhöra Kyrkorådet och Skolstyrelsen, skall hafva bestyret med Kyrkolörsamlingens
drätselverk samt skyldighet alt både förbereda ärenden till föredragning å Kyrkostäm¬
man och ombesörja verkställigheten af dess beslut. Kyrko- och Skolrådet består af
Ky rkovärdarne samt några af Kyrkostämman särskildt valda ledamöter, och skall
Kyrkoherden äfven här vara sjelfskrifven Ordförande. Detta kan icke vara annat än
riktigt hvad de egentligen kyrkliga ärendena angår, hvilka Kyrko- och Skolrådet hand¬
lägger, och hvad de till folkundervisningen hörande ärendena beträffar, lärer lämplig¬
heten af Kyrkoherdens Ordförandeskap minst böra ifrågasättas nu, då han, om Kotn-
milterades förslag vinner bifall, skulle befrias frän bestyret med ledningen af kommu¬
nens borgerliga angelägenheter, och således får vida mera tid och ledighet än förut att
egna åt tippsigten öfver folkundervisningen.
Vid granskningen af hufvudgrunderna uti förevarande lagstiftningsarbete, hafva
Rikets Ständer således nästan i allt funnit sig böra gilla hvad de Kommitterade före¬
slagit. Samma förhållande eger äfven i allmänhet rum med förslagens enskildheter.
De jemförelsevis fä och mindre vigtiga punkter, vid hvilka ändiingar eller tillägg al
Rikets Ständer ansetts nödiga, äro följande:
I Furslaget till Förordning om Kommunalstyrelse på landet.
§ 3.
Enligt denna § skulle förening af flera socknar till gemensam Kommunalförvalt¬
ning endast i de fall få ega rum, att de ligga inom samma lön och tillhöra samma
pastorat. Deremot tro Rikets Ständer, att, dä man, såsom de Kommitterade äfven
gjort, erkänner fördelen af större kommunalområden, det icke finnes något giltigt skäl,
hvarföre icke äfven särskilda pastorater eller delar deraf skulle få förena sig om ge¬
mensam Kommunalförvaltning, såvida de sjelfva önska det. Kyrko- neli Skolförvalt¬
ningen blir ändock, fortfarande som hittills, för hvarje församling särskild och den om¬
ständigheten, alt de särskilda socknarne ligga inom olika län, medförer, vid en sådan
förening dem emellan, ingeri annan svårighet, än den, som redan förefinnes, der en
och samma socken delvis tillhör olika län. Rikets Ständer anse derföre de nämnda
inskräukningarne med skäl kunna bortfalla, helst frågan om föreningens lämplighet i
hvarje särskildt fall skall pröfvas af Landshöfdingen eller Landshöfdingarne, derest
socknarna tillhöra olika län.
I likhet med de Kommitterade anse Rikets Ständer i allmänhet ofördelaktigt,
att stads- och landskommuner förenas under gemensam kommunalförvaltning. Men
äfven härvid kunna ulan tvifvel läll förekomma, som i särskilda hänseenden göra un-
Expedilions-Ulskottels Förslåg tilt underd. Skrifvelse !S:o 486. 11
dantag behöfliga. Redan nu kan, t. ex. i afseende på väghållning, skjutsning o. s. v.,
en sådan gemensamhet emellan en stads- och en landskommun ega rum, som erfor¬
drar, att dessa ärenden gemensamt handläggas. Och i framtiden kunna nya sådana
läll uppstå. För de händelser, då en sådan gemensamhet redan förefinnes, hafva ock
de Kommillerade uti 2 § af förslaget till förordning om Kommunal-slvrelse i stad med¬
delat bestämmelser, hvilka Rikets Ständer anse rikliga och jemväl höra i nu föreva¬
rande förordning upplagas, samt derjemte utsträckas äfven lill sådana fall, då en dylik
förening väl icke redan förefinnes, men i ett eller annat afseende anses böra ega rum.
Enligt Rikets Ständers tanka bör således denna § erhålla följande lydelse:
Två eller flera socknar må ock kunna om gemensam kommunal¬
förvaltning sig förena. Framställning om sådan förening ingifves
till Konungens Befallningshafvande, som eger derom förordna.
Höra socknarne eller delar deraf till olika län, fordras till före¬
ningen fastställelse af Konungens Befallningshafvande i de sär¬
skilda länen.
Lands- och stads-kommun må icke under gemensam Kom-
munal-förvallning förenas. Der likväl en sådan gemensamhet i
ett eller annat afseende nu eger eller anses böra ega rum, åligge
det Konungens Befallningshafvande, hvar i sitt län, ali, så snart
denna Förordning utkommit, utredning af dessa förhållanden och
förslag lill deras ordnande till Kongl. Maj:t ingifva, och må vid
det nu beslående förblifva, till dess Kongl. Majit i saken för¬
ordnat.
§ 4.
För vinnande af mera egentlighet i uttrycket torde denna § böra erhålla föl¬
jande lydelse:
Medlem af kommunal-samhälle är en hvar, som der eger eller
brukar jord eller annan fastighet, eller der idkar bergsbruk, han¬
del, läbriksrörelse, handtverk, eller annat allmän bevillning un-
derkastadt näringsfång, eller eljest der bor eller, till följd af gäl¬
lande förordningar, sitt laga bo och hemvist hafva bör.
§ 7-
Ulan tvifvel skulle det vara vådligt, att åt kommunerna öfverlemna rätt, att
ensamme, efter behag, stadga vilen för öfverträdelse!- af deras ordningsstadgar. 1843
års Socknestämmo-förordning har derföre endast lemnat Sockenstämma öppet, att, der
så nödigt lunnes, hos vederbörande embetsmyndighet begära föreläggande af vite efter
dess bepröfvande. Hufvudsakligen i enlighet härmed hafva de Kommilterade föresla¬
git, att Komrnunal-slämman borde ega rätt, att föreslå vitén till ett visst maximi¬
belopp. Dä det emellertid kunde anses öfverflödigt att genom uttrycklig lag stadga
rätt lör kommunen, alt ”föreslå’’ vitén, torde della ord höra utbytas mot "bestämma",
med tillägg af den föreskrift, att de af Kommunal-stämman bestämda vilena, för att
blifva gällande, borde underställas pröfning af Konungens Befallningshafvande. Då,
enligt 75 §, de kommunalstämmo-beslut, som underställas Konungens Befallningshafvan-
des pröfning, skola utan ändring antingen fastställas eller ogillas, finna älven Rikets
Ständer ett maximum för vitenas belopp böra bestämmas, ehuru Rikets Ständer anse
12 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 186.
det af de, Komniitterade föreslagna maximum utan olägenhet kunna höjas (ill 20 R:dr
R:mt. Slutligen torde för fullständighetens skull, en hänvisning till det i § 27 omför¬
mäla förhållande äfven böra intagas i denna 8, hvilken således skulle erhålla denna
lydelse:
Alla de angelägenheter, dem kommunen såsom sådan eger att
vårda, skola till öfverläggning och beslut i Kommunal-stämma
upptagas. Vid Kommunal-stämma skola ock företagas alla de
ärenden, som enligt särskilda förordningar nu äro lill Socken¬
stämmas handläggning hänvisade; dock med undantag af sådana
angelägenheter, om hvilka särskildt stadgas, alt de till behandling
å kyrkostämma skola upptagas.
Kommunal-slämman kan dock på sätt § 27 föreskrifver sin
beslutanderätt till Fullmäktige öfverlemna.
Kommunal-slämman ege jemväl att för upprätthållande af
de ordningsstadgar, dem Stämman kan finna skäl alt för kom¬
munen uppgöra, bestämma vitén, från och med En till och med
Tjugo R:dr R:mt, hvilka dock, för att blifva gällande, skola
Konungens Befallningsbafvandes pröfning underställas.
§ 8.
Enligt 1843 års Sockenstämmo-förordning, jemförd med Kongl. Kungörelsen den
24 November 1857, tillkommer rösträtt vid Sockenstämma ä landet, utom för i man¬
tal salt jord, ingen, som icke i bevillning efter 2:dra Artikeln erlägger minst Två
R:dr R:mt. Dä ett hemmans taxeringsvärde för närvarande i medeltal torde kunna
antagas till omkring 8,000 R:dr Runt och 5 skatteören, uträknade efter den i § 59
stadgade grund, således skulle motsvara en bevillning af endast omkring 40 öre, visar
sig klart alt de Kommitterades förslag medgifver rösträtt åt ett betydligt antal af Kom¬
munens medlemmar, som för närvarande äro derifrån uteslutna. Rikets Ständer hafva
visserligen för sin del ingenting alt anmärka deremot att, i samma mån bildningen
blir allmännare och göres tillgänglig för allt flera folkklasser äfven rösträtten utvidgas,
men tro dock, enär det i frågor, sådana som denna, torde vara rådligast att afvakta
erfarenhetens vittnesbörd om nyttan af en mindre förändring, innan man vidtager en
större, det af de Komniitterade föreslagna minimibelopp böra fördubblas, helst i allt
fall äfven det derigenom erhållna minimum icke blott är betydligt lägre än det, som i
1857 års Kungörelse stadgas, utan äfven antagligen understiger det, som för utöfvande
af rösträtt i stadskommunen blifvit af de Komniitterade föreslaget.
Då vidare rösträtten i kommunens angelägenheter bör grunda sig å verkligt ut¬
görande af bidrag till dess behof, synes ock den,s som låtit sig uppföras å restlängd
och derigenom lillkännagifvit sig antingen icke kunna eller icke vilja göra rätt lör sig
till kommunen, icke heller böra, så länge detta tillstånd fortfar, få föra talan å Kom¬
munal-slämman. Antagandet af denna grundsats, som i flera utländska kommunal-
förfaltningar återfinnes, torde äfven bos oss kunna verka såsom en nyttig sporre till
kommunal-utskvldernas ordentliga ingående, så mycket mera behöflig som något ansvar
för försummelse i berörde hänseende ej finnes stadgadt.
Af dessa skäl torde den 8:de § böra lyda som följer:
Rättighet att deltaga i Kommunalstämmans öfverläggningar och
beslut tillkommer en hvar, som, enligt de för bidrag lill kom-
munal-utskylder i § 58 bär nedan bestämda grunder, bör ulskyl-
Expeditions-Utskottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 186.
13
der till kommunen erlägga samt derjemte innehar Svensk med¬
borgarerätt, eger att sjelf öfver sig och sitt gods råda samt icke
är pä restlängd öfver oguldna kommunal-utskylder uppförd.
Den som för näring, lön eller icke i mantal salt jord sam-
manlagdt till mindre än Tio skalleören uppförd är, ege ej
rösträtt.
§ 11-
Enär en hälftenbrukare icke lärer kunna sättas i fullkomlig jemlikhet med en
arrendator, utan i följd deraf, att hälftenbruksaflal vanligen uppgöras endast för kor¬
tare tider, alt enligt sådane aftal jorden ofta brukas med egarens redskap och kreatur
samt att egaren ej sällan är å stället qvarboende, i allmänhet måste anses vida mindre
än en landtbo eller arrendator införlifvad med den jord, han sköter, loide del icke
vara lämpligt, att det I denna §:s första moment förekommande stadgande utsträckes
jemväl till hälftenbrukare.
Då det i samma moments första punkt utan undantag föreskrifves, att röst¬
rätt för utarrenderad egendom skall utöfvas af innehafvare!], hafva Rikets Ständer an¬
sett momentets sednare punkt, hvilken hufvudsakligen icke innehåller något annat än
hvad som i första punkten redan finnes stadgadt kunna, såsom öfverflödig, utan olä¬
genhet utgå.
Att en person, hvars egendom, näring eller rörelse står under borgenärers för¬
valtning ej bör sjelf få rösta för samma egendom, näring eller rörelse, (öijer af den i
§ 8 antagna grundsats, hvilken inskränker rösträtten till sådana personer, som ega
att sjelfva råda öfver sig och sitt gods; och alt icke heller massans Sysslomän kunna
lå utöfva den egendomen, näringen eller rörelsen eljest tillkommande rösträtt, heror
på det ölvergående och mera tillfälliga i deras befattning med samma egendom, näring
eller rörelse, hvilket förhindrar dem att med dess och kommunens interessen blifva så
i ii f örl i (vade, som till ulöfvande af rösträtt synes erforderligt. Rikets Ständer kunna
derföre ej annat än godkänna hvad de Kommitterade i afseende härå föreslagit. Men
med arrendatorer och landtbor å sådan egendom är förhållandet ej alldeles enahanda.
Utom det obilliga deruti, att jordegarens konkurs skulle beröfva hans arrendator den
rösträtt lör egendomen, som lagen honom eljest tillförsäkrade, skulle genom antagandet
al de Konnnitterades förslag i detta afseende äfven i öfrigt mindre lämpliga förhål¬
landen kunna uppslå. Ej sällan förekomma socknar, som nästan ensamt bestå af ett
stort Säteri med dess underlydande hemman. Den hufvudsakliga delen af en sådan
kommuns röstberättigade medlemmar utgöra antagligen arrendatorer och landtboer å de
säteriet underlydande mindre egendomar och hemman. Om då säteriegaren gör kon¬
kurs, sä skulle alla dessa komma att tillsvidare förlora sin rösträtt och rättigheten att
besluta i kommunens alla angelägenheter öfvergå till en måhända högst obetydlig mi¬
noritet inom kommunen, bestående af en eller annan tjensteman, en eller annan min¬
dre hemmansegare eller sockenhandtverkare o. s. v., hvilket icke lärer kunna anses
lämpligt. Rikets Ständer finna derföre §:s sista moment med afseende härå böra för¬
ändras, i följd af hvilket allt §:n således torde böra lyda som följer:
För fastighet, som innehafves af landtbo eller arrendator, röste
innebafvaren.
Enka, frånskild hustru eller ogift qvinna, som myndig är,
ege i Kommunal-slämma rösträtt utöfva.
För omyndig röste förmyndaren.
14 Expeditions-Utskottcls Förslag till underd. Skrifvelse N:o 186.
Ej må för samfäld egendom flera än en person talan i Kom¬
munalstämma föra. För bolag må bolaget eller dess styrelse och
för oskiftadt bo delegarne i boet ombud utse.
För näring eller rörelse, som under borgenärers förvaltning
står, äfvensom i enahanda fall för jordegendom, om den ej af
landtbo eller arrendator innehafves, må ej röstas/
§ 12.
Till förebyggande af de missbruk, hvartill en obegränsad frihet att på grund af
fallmakt utöfva rösträtt lätteligen föranleder, hafva Rikets Ständer ansett det böra stad¬
gas, att ingen får vid Kommunal-stämma föra talan såsom ombud för mer än en röst¬
berättigad. Något egentligt skäl att äfven godkänna så kallade valsedlar synes icke
vara för handen, då en kommunalmedlem, som omöjligen kan personligen inställa sig
vid ett förekommande val, i allt fall har sig öppet lemnadt att der bevaka sina in-
teressen genom befullmäktigande af ett ombud.
Rikets Ständer anse följaktligen § 12 böra erhålla denna lydelse:
Röstegande vare berättigad att sin talan och rösträtt i Kommu-
nal-stämman genom fullmakt på annan man öfverlåta, dock må
ingen på grund af fullmakt föra talan för mera än en röst¬
berättigad.
Fullmakten skall vara antingen skrifven och underskrifven
af utställaren samt med dennes sigill försedd eller ock af utstäl¬
laren underskrifven och med två vittnens underskrift bestyrkt.
§ 13-
Då det synes billigt, att en person, som redan i 4 år tjenstgjort såsom ord¬
förande vid Kommunal-stämman, derefter får sjelf bestämma, huruvida ban skall
emottaga ett förnyadt uppdrag eller icke, äfvensom att en Embets- och Tjensteman,
som af sin befattning är hindrad att vara ordförande, får vara fri från ett sådant upp¬
drag, äfven utan att mängden och beskaffenheten af hans embetsgöromål underkastas
någon granskning af kommunal-stämman, bör efter Rikets Ständers tanka denna § er¬
hålla följande förändrade lydelse:
Kommunalstämman utser bland sina inom kommunen bosatta röst¬
berättigade medlemmar en Ordförande och en vice Ordförande för
fyra år.
Ej må annan sådant uppdrag sig afsäga än Embets- och
Tjensteman, som af sin befattning är hindrad att uppdraget full¬
göra, den som efter de fyra sislförflulna årens tjenstgöring såsom
ordförande eller vice ordförande är i ordning att derifrån afgå,
den som uppnått 60 års ålder samt den som förmår uppgifva an¬
nat förhinder, som af Kommunal-stämman godkännes.
§ 16.
Då det i allmänhet måste anses höra till god ordning, alt ej Sabbatens helgd
och frid störes genom sammankomster och öfverläggningar i verldsliga ämnen å helge-
dagar, men ett ovilkorlig! förbud emot hvarje Kommunal-slämmas hållande å sådana
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:r> i80. 15
dagar skulle på landsbyggden medföra betydande olägenheter, hafva Rikets Ständer
dock ansett det lämpligen kunna stadgas, att åtminstone ej de tre ordinarie Kommunal¬
stämmorna få utsättas till dag, då gudstjenst hålles, hvadan slutet af paragrafens för¬
sta moment torde böra hafva följande lydelse:
Är Kommunal-stämma utsatt till dag, då gudstjenst hålles, skall
kungörelsen den dagen ånyo uppläsas. De i § 17 omnämnda
ordinarie Kommunai-stänimor må ej till sådan dag utsättas.
§ 17.
Enär det skulle blifva svårt och mångenstädes omöjligt att medhinna räkenska¬
pernas afslutande och behöriga granskning, inhemtande af vederbörandes förklaringar
öfver Revisorernas anmärkningar o. s. v., så tidigt, att räkenskaperna kunde för be¬
sluts fattande redan under Februari månad föreläggas Kommunal-stämman, och dess¬
utom ingen olägenhet synes kunna härflyta af ett kortare uppskof, anse Rikets Ständer
ordet ”Februari” i denna § böra utbytas mot ”Mars.”
Ett ärende, som förekommer å Mars-stämman, ehuru endast hvartannat år, är
äfven val af Landstingsman eller, der sådana val ske medelbart, af valmän för Lands-
tingsmäns väljande, hvadan en erinran härom icke torde höra i denna § saknas.
Med iakttagande häraf skulle således början af §:n lyda som foijer:
Tre ordinarie Kommunal-slämmor skola årligen hållas: en i Mars
för besluts fattande i anledning af berättelsen om föregående
årets räkenskaper och förvaltning samt för val af Landstingsman
eller af valmän för Landstingsmans väljande, en i Oktober o. s. v.
§ 23.
Lika med nu gällande Socknestämmo-förordning ålägger denna § ordföranden
att föra protokollet. Detta åliggande kan dock för honom blifva alltför besvärligt,
hvadan Rikets Ständer anse lämpligt, alt ordföranden uttryckligen medgifves rätt att
åt annan person uppdraga protokollsföringen, för hvars riktighet ordföranden dock bör
bibehålla ansvaret. Första punkten af denna § torde således få följande lydelse:
Ordföranden skall vid Kommunal-stämman föra eller på eget an¬
svar låta föra protokoll, upptagande ämnet för öfverläggningen
och beslutet med skälen dertill. Sedan etc.
§§ 28 och 31.
Enligt § 31 skulle ordförandeskapet i Kommunal-stämman och hos Fullmäktige
kunna beklädas af olika personer och måste det i alla de fall, då Kommunal-stämmans
ordförande ej blifvit vald lill Fullmäktig. Detta förhållande medförer, enligt Rikets
Ständers tanka, den olägenheten, att en möjlig meningsskiljaktighet emellan dessa båda
ordförande skulle kunna verka ofördelaktigt på kommunal-ärendenas gång, hvaremot
mera enhet och kraft synes vara att vinna genom en bestämd föreskrift, att Kommu¬
nal-stämmans ordförande äfven alltid tillika bör vara ordförande hos Fullmäktige. Ri¬
kets Ständer anse derföre alt § 31 bör ändras i denna riktning, hvarigenom åter blir
nödigt att i § 28 stadga, det ordföranden i Kommunal-stämman skall vara sjelfskrifven
Kommunal-fullmäktig.
16 Expeditions-Utskottets Förstag till underd. Skrifvelse N:o 486.
Ifrågavarande §§ skulle då erhålla denna lydelse:
§ 28.
Kommunal-fullmäkfige utgöras af Kommunal-nämndens genom val
utsedde medlemmar jemte Ordföranden i Kommunal-stämman
och så många särskildt af Kommunal-stämman valda ledamöter,
att hela antalet Fullmäktige blir fyra gånger så stort som med-
lemmarnes i Kommunal-nämnden.
§ 31.
Ordföranden i Kommunal-stämman är Kommunal-fullmäktiges ord¬
förande. Kommunal-fullmäktige väije ibland sig en vice ord¬
förande.
§ 33.
Ett i denna § icke omförmäldt ärende, sorn icke torde höra åt Kommunal-full-
inäktige anförtros, är val af Landstingsman och af Elektorer för sådana vals anstäl¬
lande. Ett annat icke heller omförmäldt ärende, sorn, enligt Rikets Ständers tanka,
likaledes bör åt Kommunal-stämman uttryckligen bibehållas, är justering af de i 66 §
omnämnda skatteöres- samt debiterings- ecb uppbördslängder. Rikets Ständer hafva
dessutom, till förekommande af hvarje möjligt missförstånd, ansett det böra tydligare,
än som skett, utmärkas, att val af Nämndemän och af Elektorer för riksdagsmannaval
äfven i sådana kommuner, som hafva Fullmäktige, fortfarande böra verkställas å Kom¬
munal-stämman, enligt de för sådaua val särskildt meddelade föreskrifter.
Med iakttagande af dessa tillägg och ändringar samt med någon omflyttning al
§:s olika punkter, så alt de mest likartade komma hvarandra närmast i ordningen,
skulle således denna § erhålla följande lydelse:
Följande ärenden må ej af Kommunal-fullmäktige upptagas, utan
skola fortfarande i Kommunal-slämma handläggas:
a) fråga om försäljning, pantförskrifning eller utbyte af nå¬
gon sådan kommunen tillhörig fastighet, som antingen genom
gäfva, testamente eller annat laga fång kommunen tillfallit och
tili underhåll för vissa, dess gemensamma nytta afseende ända¬
mål blifvit anslagen, äfvensom förlikning; som medför ändring uti
kommunens i sådan fastighet egande rättigheter;
b) påläggande af afgifter för sådana nya företag, som erfor¬
dra uttaxering för längre tid än fem år;
c) upptagande af lån ställdt på längre återbetalningslid än
fem är;
d) justering af de i § 66 omförmälda längder;
e) val till Ordförande och vice Ordförande i Kommunal¬
stämman och Kommunal-nämnden samt lill Fullmäktige och till
ledamöter i nämnden;
/) val till Landstingsman äfvensom till valmän för sådana
vals anställande ; samt
g) val
Expeditions-Ltsholleis Färsing lill underd. Skrifvelse N:o 186. 17
g') val af Elektorer för Riksdagsmannaval och val af Nämn¬
demän, om hvilka båda val är särskildt stadgadt.
§ 40.
Ilos Rikets Ständer har erinran blifvit gjord derom, alt det finnes kommuner,
för hvilka det af de Koinmitterade föreslagna minimi-antal ledamöter i Nämnden och
derpå beroende minimi-antal Fullmäktige torde vara för stort. På grund häraf och
då ett mindre antal ledamöter särdeles i en verkställande myndighet, sådan som Kom-
munal-nämnden, långt ifrån att vara ofördelaktigt tvärtom mäste antagas bidraga lill
större enhet och kialt i dess verksamhet, anse Rikets Ständer,
alt talet "fern” i denna §:s lörsta punkt bör utbytas mot ”tre.”
§ 42.
Om § 13 förändras, på sätt härofvan blifvit anfördt, blifver sednare delen af fö¬
revarande §:s lörsta moment öfverflödigt och bör utgå, så att §:n får följande lydelse:
1 afseende på vilkoren i öfrigt för valbarhet till ledamot eller
suppleant äfvensom angående rättighet att uppdraget sig afsäga,
gäfle hvad i §§ 13 och 14 om Ordförande i Kommunalstämma
stadgadt är.
Beträffande de ordinarie ledamöternas tjenstgöringstid och
afgång gäfle hvad i § 30 sägs.
Suppleanterna omväljas lill hela antalet hvartannat år.
3 49.
Då det ej lärer vara lämpligt, att något ärende handlägges af Kommunal-näran-
den, utan alt åtminstone tre ledamöter äro närvarande, anse Rikets Ständer ett tillägg
vid slutet af denna § böra göras så lydande:
Dock att, der ledamöterna endast äro tre, hela antalet bör till-
städesvara.
§ 55.
Då det stundom lärer inträffa, alt en person, som af Nämnden kallas till in¬
ställelse, håller sig undan enkom för att undgå kallelsen, hafva Rikets Ständer ansett
denna § böra innehålla något stadgande om huru i sådant läll bör förläras. - Allmänna
lagen löreskrifver för dylika händelser uti II Kap. 7 § Rätlegångs-balken, alt, om nå¬
gon häller sig undan, förthy att han väntar stämning och veterligt är, att han i hära¬
det eller staden vistas, varde dä stämning fästad å husdörr hans. Detta förfaringssätt
torde äfven här kunna anses lämpligt, hvadan Ulskollet i §:n intagit en hänvisning till
åberopade lagstadgande.
Enligt de Kommillerades förslag är den kallade skyldig att komma tillstädes två
dagar efter kallelsens delfående. Denna beredelselid synes vara något för kort, helst
nu gällande såväl Sockennämnds- som Kyrkoråds-förördningar i detta afseende med¬
gifva ätta dagar. Rikets Ständer anse derföre fyra dagar kunna stadgas såsom en
måhända lämplig medelväg.
BIL till li. St. Prot. 1859 $f 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Dand. Supp/. 3
18 Expfidilions-UtskotteIs Förslag till underd. Skrifvelse N:o 186.
Paragrafen torde således böra lyda som följer:
Kallas någon, som inom kommunen bor eller sig uppehåller, till
inställelse inför Kommunal-nämnden, för att höras i ordningsmål
eller i ärenden, för hvilka han inför Nämnden redo skyldig är,
vare han pligtig kallelsen hörsamma, såvida han minst fyra da¬
gar förut deraf erhållit del, på sätt om stämning i 11 kap. 7 §
Rättegångs-balken stadgadt är. Uteblifver etc.
§ 58.
Från skyldigheten att bidraga till kommunens tarf, äro enligt denna §, sådan
den af de Kommitterade föreslagits, frilagne alla, som innehafva anställning i enskild
mans tjenst, såvida de ej tillika tillhöra någon annan skattskyldig kategori. Då emel¬
lertid det måste antagas, att de kommunala inrältningarne, såsom för fattig- och sjuk¬
vård, egendoms skyddande, ordnings vidmakthållande o. s. v. bereda äfven dessa per¬
soner, hvar i sin mån, fördel oeh nytta, samt bland dem finnas sådana, sorn i afseende
på inkomster innehafva en ojemförligt bättre lottad ställning än många, hvilka äro
underkastade ulskylder till kommunen, anse Rikets Ständer riktigt, att de äfven bi¬
draga till kommunens allmänna behof.
Det i §:s sisla moment förekommande uttrycket, ''bevillning som pålagts ulan
hänsigt till motsvarig inkomst”, torde såsom obestämdt, oklart och lätteligen föranle¬
dande (ill olika tolkning böra utgå.
Slutligen hafva Rikets Ständer, till förebyggande af det vid §:s nuvarande orda¬
lydelse möjliga missförstånd, att kommunal ulskylder för utarrenderad jord skola er¬
läggas både af jordegaren och arrendatorn, ansett eli nytt moment med uttrycklig be¬
stämmelse i nämnda hänseende böra inflyta i §:n, som således skulle erhålla denna
lydelse:
Skyldig att till kommunens i § 5 omförmälda gemensamma ut¬
gifter bidraga är en hvar, som inom kommunen, ehvad han der¬
städes bosatt är eller ej, eger eller brukar hemman, hemmansdel
eller annan i mantal salt jord eller från hemman under full
eganderätt afsöndrad, eller till allmän bevillning för sig taxerad
fastighet, eller derstädes idkar bergsbruk, fabriksrörelse, handel,
handtverk eller annan till bevillning taxerad näring, äfvensom en
hvar, som inom kommunen sitt rätta bo och hemvist halver eller
hafva bör, och antingen af staten eller af kommunen eller på
annan grund sådan lön, pension eller inkomst åtnjuter, att der¬
för bevillning till Stalén såsom för inkomst erläggas skall.
Bidrag, som från ett eller flera af nu nämnda föremål för
beskattning inom kommunen kunna upptagas, kallas kommunal-
ulskylder.
De särskilda afgifter, som utgå för tillverkning eller försälj¬
ning af bränvin eller andra brända eller dislillerade drycker, må
vid bestämmelse af kommunfd-utskylder ej i beräkning tagas.
Jordegare eller boställshafvare, som ät landtbo eller arren¬
dator upplåtit sin jord eller sitt boställe, vare från erläggande af
kommunal-utskylder derför befriad, enär dessa ulskylder enligt
denna §:s Irsta mom. skola af brukaren erläggas.
Expeditions- Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 186.
19
§ 63.
Örn hvad som rätteligen bör förstås med uttrycket ”i god lid” kunna möjligen
Kommunal-nämnden och de särskilda styrelserna vara af olika meningar, hvadan Ri¬
kets Ständer, för att förebygga hvarje olägenhet häraf, utbytt orden "i god tid” i denna
§:s sista moment emot orden ”före den 1 September.’’
§ 64.
\
Äfven i denna § förekommer ett dylikt obestämdt uttryck, som kan föranleda
missförstånd, hvilket undvikes, om början af §:n erhåller följande lydelse:
Utgifts- och inkoinslförslagen skola uppgöras före den 1 Oktober
hvarje år; skolande på den i nämnda månad sammanträdande
ordinarie kommunal-stämma särskildt de etc.
§ 66.
Det synes vara af synnerlig vigt, att hvarje skattskyldig verkligen på förhand
får del af skatleöres- samt debiterings- och uppbo:ds-längderna innan desamma å Kom-
munal-stämman fastställas, helst enligt § 70 de anmärkningar deremot, som då ej blif¬
vit framställda, sedermera icke i besvärsväg kunna föranleda någon pröfning. De
stadganden, som de Kommilterade i denna syftning föreslagit, synas ock Rikets Stän¬
der i allmänhet lillfylleslgörande. Dock skulle, enligt Rikets Ständers tanka, det af de
Kommilterade begagnade uttryck, att längderna böra å Kommunal-stämman ”till all¬
män granskning företagas’’ möjligen kunna så upplältas, alt, såsom lör närvarande i
dylika fall ej sällan tillgår, granskningen inskränkes dertill, att Stämmans Ordförande
frågar de närvarande, huruvida någon af dem har anledning alt mot längderna göra
anmärkning, och, om denna fråga besvaras med nej eller lemnäs obesvarad, ulan vi¬
dare antager längderna hafva blifvit godkända. Vore det verkligen säkert, att hvar
och en, såsom han onekligen bort, under de föregående fjorton dagarna gjort sig un¬
derrättad om, huru han blifvit af Nämnden taxerad, så skulle det ock vara riktigt alt
antaga Jians tystnad såsom ett godkännande. Men då erfarenheten i andra enahanda
fall visat, alt personer finnas, som icke förstå eller ej anse mödan värdi att genom en
sådan föregående granskning se sitt egel interesse tillgodo, hafva Rikets Ständer trott
det böra på något sätt utmärkas, att ofvanantydda förfaringssätt ej bör ega rum, ulan
att längderna skola å Stämman ordagrannt uppläsas och först derefter, ifall någon
anmärkning på efterfrågan ej afhöres, anses godkända. Ett sådant förfarande skulle,
enligt Rikets Ständers tanka, bestämdare påbjudas genom begagnande af uttrycket
”justering”, hvadan orden, ”till allmän granskning företagas”, torde böra utbytas emot
orden ”till justering företagas.”
§ 68.
Då det torde böra lemnäs Kommunal-stämman öppet att i afseende på upp¬
börden meddela andra föreskrifter, än denna § innehåller, hafva Rikets Ständer ansett
ett tillägg vidnis slut böra göras sä lydande:
— Såvida icke Kommunal-stämman finner skäligt att på annat
sätt om uppbörden förordna.
20 Expcd il iöns-Vis ko Hets Färsing till under d. Skrifvelse N:o 186.
§ 72.
Af skäl som här ofvan vid §§ 63 och 64 äro angifna anse Rikets Ständer sed¬
nare momentet af denna § böra erhälla följande lydelse:
Särskilda af Stämman tillsatta styrelser skola före den 15:de Ja¬
nuari hvarje år lill Kommunal-nämnden aflemna redovisning lör
de medel, desamma under nästföregående år omhänderhaft. Nämn¬
den upplager denna redovisning i kommunens allmänna räken¬
skaper, hvilka årligen böra före den 1 Februari af Nämnden till¬
ställas Koinmunal-slämmans Ordförande.
§ 73.
Till följd af hvad ofvan blifvit yttradt om ändring af § 17, torde äfven i denna
§ ”Februari” böra förändras till ”Mars.”
§ 81.
Till beredande af ett enklare förfaringssätt för uppbörden af böter och vitén,
som Kommunal-nämden ådömt, men hvilka icke uppå anfordran frivilligt inbetalas af
vederbörande, hafva Rikets Ständer ansett Kronofogdarna böra åläggas alt — i likhet
med hvad i § 71 är stadgadt angående uppbörden af resterande kommunal-afgifler —
uppå anmälan af Nämnden och ulan alvaktande af särskilda ordres frän Konungens
Befallningshafvande, meddela erforderlig handräckning lill sådana böters och vitens in-
drifvande. Och torde således denna § böra ändras sålunda :
Böler och vitén, som enligt denna Förordning ådömas, uppbäras
af den person, Kommunal-nämnden dertill utser. Erläggas de ej
frivilligt, skola desamma på Nämndens anmälan al Kronofogden
i orien utlagas, såvida icke den skyldige kan visa qvitto å redan
erlagd betalning.
Vid bristande tillgång till dessa böters och vitens gäldande
afljenas de med arbete lill kommunen.
I Furslaget till Förordning om Kommunalstyrelse i stad.
§ 2.
För att komma i öfverensstämmelse med motsvarande § 3 i Förordningen om
Kommunal-slyrelse på landet torde början af denna §:s andra moment böra erhålla
följande lydelse:
Der likväl en sådan gemensamhet i ett eller annat afseende nu
eger eller anses böra ega rum, åligge det etc.
Expeditions-UtskolieIs Förslag- lill underd. Skrifvelse N:o 186. 21
§ 3.
Denna § skulle måhända rikligare uttrycka hvad dermed åsyftas, om densam¬
mas lydelse sålunda förändrades:
Medlem af Stadskommunen med skyldighet att till dess gemen¬
samma utgifter bidraga samt rättighet att i behandlingen af kom¬
munens angelägenheter deltaga, efter hvad derom i denna förord¬
ning vidare säges, är en hvar i staden eller på dess område bo¬
satt, som der är lör 'faslighet eller inkomst till allmän bevillning
taxerad äfvensom hvar och en som, utan alt vara i kommunen
bosatt, derstädes är för faslighet eller näring lill bevillning lagd.
§ 4.
En af de hufvudsakligaste bristerna i städernas kommunalväsende, sådant det¬
samma för närvarande är ordnadt, ligger, såsom redan är anlydt, deruti att i följd af
den privilegierade ställning det egentliga Borgerskapet innehar, hela den öfriga stads¬
befolkningen är utesluten från deltagande i stadens vigligaste kommunalangelägenheter,
såsom förvaltningen af stadens egendom, tillsättandet af de inunicipala Embetsmännen
o. s. v. likasom å andra sidan Borgerskapet, ensamt eller i förening med faslighelsegarne
har att draga åtskilliga kommunalbördor, frän hvilka stadens öfriga medlemmar äro
befriade. Också hafva Rikets Ständer uti den underdåniga skrifvelse, sorn föranledt
nu förevarande lagstiftningsarbete, med anledning af detta förhållande, bland annat,
yttrat, ”alt den reform af städernas municipalväsende, som vore af verkligt behof på¬
kallad, borde fotas på grundsatsen af alla stadsinnevånares likställighet i kommunala
rättigheter och skyldigheter.” De Kommitlerade hafva dock i denna del icke följt
den af Rikets Ständer lemnade antydning utan ansett sig förhindrade att i de bur-
-skapsegande sladsrnedlemmarnes särskilda rättigheter och skyldigheter göra någon rubb¬
ning, hufvudsakligen derföre all desamma till en del stödde sig på stadganden i grund¬
lagen. Men älven om giltigheten af detta skäl erkännes, såvidt detsamma har tillämp¬
lighet, så torde detsamma dock icke kunna åberopas, såsom stöd derför, att de icke bur¬
skapsegande sladsmedlemmarne fortfarande icke skulle ega att deltaga i sådana sär¬
skilda kommunala rättigheter och skyldigheter, som icke omförmälas i Grundlagen och
Rikets Ständer anse derföre för sin del förevarande § böra lyda sålunda:
1 såväl de kommunala rättigheter, hvilka hittills uteslutande till¬
kommit burskapsegande borgare, som de särskilda skyldigheter
af nämnda art, hvilka sådana borgare ålegat, ega jemväl de, hvilka
jemlikt § 3 äro medlemmar af Stadskommunen, taga del, såvida
icke samma rättigheter och skyldigheter äro genom Rikets Grund¬
lagar vissa klasser af stadens medlemmar särskildt förbehållna.
§ 5.
Vid denna § hafva Rikets Ständer intet annat att anmärka än att den måhända
skulle vinna i tydlighet, derest 2:dra momentet erhölle följande lydelse:
Den egendom, sorn särskildt tillhörer det burskapsegande Borger¬
skapet eller någon annan viss klass af stadens medlemmar skall,
tilldess annorlunda varder förordnad!, förvaltas och användas i
enlighet med de föreskrifter, hvilka härutinnan gällande äro.
22 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 486.
§ 7.
Då den åt hvarje Landskommun lemnade frihet att sjelf afgöra, huruvida den
skall öfverlåta sin beslutanderätt i kommunalangelägenheter åt Fullmäktige eller icke,
enligt Rikets Ständers tanka, icke heller bör förvägras stad, der icke befolkningens tal¬
rikhet måste anses ovilkorligen påkalla användande af den representativa formen för
kommunalstyrelsen, torde siffran ”tvåtusen” i denna § böra ändras till ”Tretusen”.
I sammanhang härmed och då det till och med i släder, så små att deras be¬
folkning ej öfverstiger 3,000 personer, lärer kunna medföra ganska betydliga svårig¬
heter alt tillvägabringa ett sammanträde å Allmän Rådstuga, der röslegande för mer
än hälften af stadens hela röstetal efter röstvärdet skulle närvara, anse Rikets Ständer
att, till förringande af denna svårighet, beslut om införande af Stadsfullmäktigskap i
städer, der valfrihet i detta afseende eger rum, bör godkännas om blott mer än två
tredjedelar af de närvarandes röstetal efter röstvärdet äro derom ense.
Beträffande det af de Kommitterade föreslagna förbudet för städer, som engång
antagit Stadsfullmäktigskapet, att åter afskaffa detsamma, så befara Rikets Ständer
alt ett sådant förbud mångenstädes skulle direkt motverka Ful Imäk t igsk o pels införande,
der detsamma skulle vara ändamålsenligt. Man skulle ej ulan skäl tveka att försöka
en inrättning, hvars fördelar man icke af egen erfarenhet kände, men som hade den
bestämda olägenheten att om den en gång blifvit införd, man sedan icke åter kunde
blifva fri från densamma, äfven om den skulle befinnas aldrig så olämplig. Rikets Stän¬
der anse derföre ändamålsenligast att städerna i denna del lemnäs lika fria händer som
landskommunerna.
På grund häraf torde således denna § böra erhålla följande lydelse :
Uti stad med öfver 3,000 innevånare skall den staden i kommu¬
nala angelägenheter tillkommande beslutanderätt uppdragas åt
Stadsfullmäktige.
I stad med 3,000 innevånare eller derunder, må det på de
vid Allmän Rådstuga röstberättigade ankomma, huruvida de vilja
. t åt Stadsfullmäktige sin beslutanderätt öfverlåta. Till beslut i ihy
fall erfordras mer än två tredjedelar af de närvarandes röstetal
efter röstvärdet och skall beslutet hos Konungens Befallningshaf¬
vande ofördröjligen anmälas.
Är sådant beslut fattadt, må förslag om dess upphäfvande
icke väckas förr än 5 år derefter. För bifall till sådant förslag
erfordras lika beskaffad röstöfvervigt, som nyss sagdt är, och skall
jemväl detta beslut hos Konungens Befallningshafvande anmälas.
§ 9.
Då Rikets Ständer redan, vid § 7 ansett Allmänna Rådstugan i sådana sfäder,
der Fullmäktige äro tillsatta, böra ega, utom rätt att välja Fullmäktige, äfven rättighet
att besluta om fullmäkligskapets afskaffande, der så nödigt aktas, torde för fullstän¬
dighetens skull denna § mom. 1 böra hafva följande lydelse:
1 Stad, der Stadsfullmäktige äro tillsatta, inskränkes Allmänna
Rådstugans befattning till val af Stadsfullmäktige samt till beslut
om den i 7 § mom. 3 omförmälda fråga.
Eccpedilions-Ulskoltets Förslag till anderd. Skrijvetse N:o 186. 23
§ 10.
På grund af de skäl, som dels vid 8:de och dels vid 58 §§ i Förordningen om
Kommunalslyreise på landet blifvit anförda och jemväl här ega tillämplighet, torde denna
§ böra förändras sålunda:
En hvar myndig Svensk undersåte som enligt § 3 är medlem af
en Sladskommun samt i staden antingen innehar burskap eller
der blifvit för hus, tomt eller jord, handel, fabrik srörelse, handt¬
verk eller annan näring, eller för lön eller annan inkomst, en¬
ligt sednast upprättade och vederbörligen fastställda bevillnings-
laxeringslängd påförd minst En Riksdaler Riksmynt bevillning till
Staten och icke är på restlängd öfver oguldna stadsutskylder upp¬
förd, eger i enlighet med föreskrifterna i denna Förordning, vid
Allmän Rådstuga deltaga i öfverläggningar och beslut i alla de
staden rörande angelägenheter, hvilka icke, enligt Rikets Grund¬
lagar, privilegier eller särskilda förordningar äro vissa klasser af
stadens medlemmar särskildt förbehållna.
De särskilda afgifter, som utgå för tillverkning eller för¬
säljning af bränvin eller andra brända eller distillerade drycker,
medföra ej rösträtt.
§ 11
Då Rikets Ständer i allmänhet godkänna den grundsatsen, att den nuvarande
skillnaden emellan Stadens borgerskap och stadskommunens öfriga medlemmar i af¬
seende på rätt alt deltaga i kommunalstyrelsen bör försvinna, såvidt den icke grundar
sig på stadgande i Grundlagen, anse ock Rikets Ständer den i slutet af förevarande
§:s morn. t förekommande punkten: ’’Burskapsegande borgare tillkommer likväl alltid
en röst” böra utgå.
§§ 12 och 13.
»
Dessa §§ motsvara alldeles 11 :te och 12:te §§ i Förordningen om kommunal-
stvrelse på landet och torde således, på grund af skäl, som vid nämnda §§ blifvit an¬
förda, böra lyda sålunda:
§ 12-
Enka, frånskild hustru eller ogift qvinna, som myndig är, ege vid
Allmän Rådstuga rösträtt utöfva.
För omyndig röste förmyndaren.
Ej må för samfälld egendom flere än en person talan vid
Allmän Rådstuga föra. För bolag må bolaget eller dess Styrelse
och för oskiftadt bo delegarne i boet ombud utse.
För näring eller rörelse, som under borgenärers förvaltning
står, äfvensom i enahanda fall för egendom, om den ej af Arren¬
dator innehafves, må ej röstas.
24
Expeditions- Utskottets Förslag till linder d. Skri frelse N:o 186.
§ 13.
Röstegande vare berättigad att sin talan och rösträtt i Allmän
Rådstuga på arman röstegande öfverlåta; dock må ingen på grund
af fullmakt föra talan eller rösträtt utöfva lör mer än en röst¬
berättigad.
Fullmakten skall vara antingen skrifven och underskrifven
af utställaren samt med dennes sigill försedd eller ock af utstäl¬
laren underskrifven och med två vittnens underskrift bestyrkt.
§ 16.
Bestämmelsen att i släder, som icke hafva Fullmäktige, Allmänna Rådstugans
första ordinarie sammanträde, dä beslut böra fattas i anledning, af berättelsen om före¬
gående årets räkenskaper och förvaltning, skall hållas i Maj, hvilar pä den förutsätt¬
ningen, att enligt de Kommitlerades förslag räkenskaperna redan före den lista Mars
blifvit alslutade och aflemnade tili Revisorerna. Af skäl som vid 85 § finnas anförda,
hafva dock Rikets Ständer ansett tiden för revisionens början böra fram Hyttas en må¬
nad, i följd hvaraf äfven tiden för Allmänna Rådstugans första sammanträde mäste
förändras från Maj till Juni. Ett ärende, som i städer, hvilka ej hafva Fullmäktige,
bör förekomma å detta sammanträde i Juni månad, är äfven val af Landstingsmän för
staden, hvadan en erinran härom torde böra i § inflyta.
Då vidare det synes lämpligt att Stadens utgifts- och inkomststat till behand¬
ling företages först å det Allmänna Rådstugans sammanträde, som hålles i December
och ett särskildt ordinarie sammanträde i Oktober derigenom blir öfverflödigt, har äf¬
ven med afseende härå någon ändring af § ansetts nödig, hvadan densamma torde
böra erhålla följande lydelse;
Allmän Rådstuga skall hållas i stad, der Stadsfullmäktige finnas,
uti December månad de år, då Fullmäktige böra väljas och i
stad, der Stadsfullmäktige icke finnas, hvarje år tili Juni månad,
för alt besluta i anledning af berättelsen om föregående årets
räkenskaper och förvaltning samt för val af Landstingsmän ; uti
December för bestämmande af stadens utgifts- och iukomstslat
enligt § 75 och för anställande af val till återbesättande af de
befallningar och uppdrag inom kommunen, hvilka vid årets slut
blifva lediga äfvensom för val af Revisorer.
§ 18.
För närvarande lärer kallelse till stadsmenighets sammanträde vanligen kungö¬
ras Fjorton dagar före sammanträdesdagen och då Rikets Ständer icke finna skäl till
afvikelse från denna sed, har densamma ansetts böra bibehållas såsom regel. Men läll
kunna inträffa som undantagsvis fordra ett sammanträde af Allmän Rådstuga inom kor-
• ....
tare tid och redan nästa dag; hvadan Rikets Ständer ansett en möjlighet äfven till så
snara- sammanträden böra medgifvas. Dä emellertid i sådana läll kallelsen måhända
icke kan införas i någon tidning och ett offentligt anslag icke lärer vara tillräckligt att
på så kort lid göra kallelsen bekant, torde densamma tillika böra kungöras på något
annat
Expeditions-Vis kolt p Is Förslag till underd. S/triJve/sc N:o 186. 25
annat sätt, såsom genom budskickning, uppläsande på stadens gator och torg eller dylikt,
hvars bestämmande för hvarje stad synes lämpligen kunna öfverlemnas åt dess Råd¬
stuga. Slutligen torde äfven vara nödigt alt i denna § intaga 16:de §:ns i Förordning
om Kommunalstyrelse på landet stadgande, att å sådana sammanträden, hvilka hällas
efter kortare kallelsetid än den i allmänhet föresluifna, icke få fattas beslut om ut¬
gifter eller uttaxering af nya utskylder.
Och lärer med iakttagande häraf och med afseende jemväl derå att i åtskilliga
släder någon tidning ej utgifves, § böra erhålla följande förändrade lydelse:
Kallelse (ill Allmän Rådstuga utfärdas af Magistraten samt kun¬
göres minst Fjorton dagar förut genom Offentligt anslag. Utgi fi¬
ve» tidning i staden varde kallelsen ock der införd. Kallelsen
bör innehålla förteckning på de ärenden, som vid sammanträdet
skola tili öfverläggning förekomma.
För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning att
kallelse icke medhinnes så tidigt, som nu är föreskrifve!, må All¬
män Rådstuga kunna hållas efter kortare kallelselid, men icke
förr än dagen efter den. dä kallelsen kungjordes, hvilket i sådana
fall må ske genom Offentligt anslag och på annat lämpligt sätt,
som vid Allmän Rådstuga på förhand blifvit bestämdt. Dock må
beslut om utgift eller uttaxering af nya utskylder vid sålunda ut¬
lyst Allmän Rådstuga ej fattas.
§ 28.
Stadgandet att qvinna ej må väljas till Stadsfullmäktig anse Rikets Ständer vis¬
serligen icke oriktigt, men öfverflödigt, och då dess bibehållande i denna § medan nå¬
got motsvarande stadgande icke finnes i Förordningen om kommunalstyrelse på landet
skulle kunna föranleda det missförstånd, alt qvinna icke i stad men väl på landet finge
väljas till Fullmäktig, torde samma stadgande böra ur § utgå.
§ 30.
I enlighet med hvad vid 29 § i Förordningen om kommunalstyrelse på landet,
jemförd med 13 § i samma Förordning blifvit af Rikets Ständer yttradt, torde ock denna
§ böra erhålla följande lydelse:
Den som blifvit till Stadsfullmäktig vald må kunna uppdraget sig
afsäga, om han icke är i staden eller inom dess område boende,
om han är Embets- eller Tjensteman och af sin befattning hin¬
dras alt uppdraget fullgöra, om han efter de fyra sistförflutna
årens tjenstgöring såsom Stadsfullmäktig är i ordning att derifrån
afgå, om lian uppnått Sextio års ålder, eller förmår uppgifva an¬
nat förhinder, som af öfrige Fullmäktige godkännes.
Skall fyllnadsval ske, sammankalle Magistraten för sådant
ändamål stadens röstegande medlemmar.
§ 33.
I följd af hvad Rikets Ständer vid § 16 i denna Förordning hemställt, lärer or¬
det ”Tre” i början af denna § böra uteslutas.
Bih. till B. St. Prot. 1859 & 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. Suppl. 4
26 Expedilions-Vtskoltets Förslag lill under cl. Skrifvelse N:o i 86.
§ 34.
Utom de i Kommilterades förslag uppräknade fall, lorde sammanträde älren böra
hällas, dä sådant äskas af de (lesia bland Fullmäktige, hvadan Rikets Ständer anse
denna § böra hafva följande lydelse:
Stadsfullmäktige sammanträde ock så ofta Konungens Befallnings¬
hafvande, Magistrat, Stads-Nämnd eller de fleste af Fullmäktige
det äska eller då Ordföranden sädant nödigt finnér.
§ 35.
Likasom allmän Rådstuga torde ock Fullmäktige i undantagsfall behöfva sam¬
mankallas redan till nästa dag, hvadan orden ”minst två dagar förut” i denna §:s för¬
sta punkt lära böra förändras till ”sednast dagen förut”.
§ 45.
Då Rikets Ständer föreställa sig att de stadganden, hvdka innehållas i denna §,
icke kunna komma i fråga att tillämpas i en församling sådan som de Stadsfullmäk¬
tiges, anse Rikets Ständer ock förevarande § kunna utan olägenhet uteslutas.
§ 58.
Då det torde kunna hända, att Nämndens Protokoll icke är genast färdigt till
justering, men likväl t. ex. lör expedierande af skrifvelse eller protokollsutdrag i ärende,
som fordrar skyndsam handläggning, mäste justeras innan sammanträde för annat än¬
damål erfordras och det synes onödigt att endast för protokollets justering samman¬
kalla Nämndens samtliga ledamöter, anse Rikets Ständer alt, i öfverensstämmelse med
§ 42 af denna förordning, efter slutet af § bör göras ett tillägg så lydande:
Nämnden kan likväl uppdraga äl Ordföranden med två ledamöter
att Protokollet justera å den dag Nämnden dertill bestämmer.
§ 62.
Då denna §:s nuvarande ordalydelse möjligen skulle kunna föranleda den tolk¬
ning, att Magistraten eger öfverinseende jemväl öfver de inom Stadskommunen af en¬
skilda bolag eller inrättningar tillsatta styrelser, hvilket icke lärer vara §:ns verkliga
mening, torde §:n böra förändras sålunda:
Ålla af Stadskommunen tillsatta särskilda styrelser slå i och för
sin förvaltning under Magistratens öfverinseende.
§ 70.
Af skäl, som redan vid § 58 i Förordningen om Kommunaislyrelse på landet
blifvit anförda, anse Rikets Ständer de i denna §:s andra moment (Örekommande or¬
den: ”äfvensom den bevillning, som pålagts utan hänsigt till motsvarig inkomst” böra utgå.
Expeditimis-Utslsoltets Föi'slng till tuiderd. Skrifvelse N:o 486.
27
§ 73.
Då några särskilda föreskrifter endast angående sladsutskyldernas benämning
ej synas vara af behof påkallade, torde förevarande § böra såsom öfverflödig uteslutas.
§ 74.
Vid denna § hafva Rikets Ständer intet annat alt anmärka än att, då det lärer
vara ändamålsenligt att innan utgifts- och inkomstförslaget uppgöres, Drätselkammaren
lemnäs tillfälle att i ämnet sig yttra, något stadgande i denna syftning eldigt Rikets
Ständers tanka bör inflyta i §:ns mom. 1 äfvensom att det i sista momentet förekom¬
mande uttrycket ”i god tid” måhända kunde utbytas emot något mera bestämdt. Och
torde med afseende härå § alltså böra erhålla följande lydelse:
Magistraten åligger att efter samrådande med Stads-Nämnden och
med ledning af från Drätselkammaren infordrade upplysningar,
årligen uppgöra ett utgifts- och ett inkomstförslag, samt uti det
förra upplaga:
a) de skulder, som antingen till hela beloppet eller lill viss
procent deraf äro lill betalning under det nästföljande året för¬
fallna ;
b) de utgifter, som då redan äro beslutade alt under det
nästföljande året utgå;
c) de utgifter, som ytterligare enligt Magistratens framställ¬
ning kunna af stadens gemensamma behof påkallas att utgå un¬
der nästföljande året och
d) ett förslagsbelopp i penningar att kunna för oförutsedda
behof af Magistraten med Slads-Nämndens samtycke användas.
Uti inkomstförslaget bör upptagas:
o) det löpande årets möjliga behållning;
b) alla då redan för kommunalbehof beviljade anslag, som
äro till uppbörd under det nästföljande äret förfallna ;
c) de inkomster, som på annan grund beräknas böra under
det nästföljande året staden tillgodokomma ; saint
d) den summa, som ytterligare erfordras jemte förslag till
sältet för dess anskaffande.
För ofvannämnda ändamål åligger del ock de särskilda sty¬
relser, som staden för vissa bestämda förvallningsbestyr kan hafva
tillsatt, alt å tid, som utsätles af Magistraten i samråd med Nämn¬
den. till Magistraten ingifva sina speciallörslag öfver utgifter och
inkomster för det nästföljande året.
§ 75.
1 öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer vid § 16 hemställt, torde äfven
ordet ”Oktober’’ i denna § böra utbytas emot ”December”.
28
Expeditions-Ulskottets Förslag till underd. Skrifvelse IS:o 186.
§ 85.
Tiden, då enligt denna §:s sednare moment de särskilda styrelserna böra till
Drätselkammaren aflemna sina särskilda räkenskaper, är eldigt Rikets Ständers tanka
icke angifven med den bestämdhet, sorn i en Förordning är önskvärd, ulan torde böra
utsättas till viss månad med afseende på tiden för de allmänna räkenskapernas aflem-
nande. Hvad denna sistnämnda tidpunkt angår, så lära de större städernas räkenska¬
per vara af sådan vidlyftighet alt deras afslutande, reviderande och slutliga gransk¬
ning svårligen låter verkställa sig inom den af de Kommilterade föreslagna lid. Ri¬
kets Ständer finna derföre tiden för de allmänna räkenskapernas aflemnande böra fram¬
flyttas en månad, d. v. s. till före den t April, då tiden för specialräkenskapernas aflem¬
nande lämpligen kan bestämmas till före den 1 Mars. Då dessutom det mångenstädes
lärer visat sig nödigt att vid räkenskapernas öfverlemnande till revisorerna dessa före¬
läggas viss tid för revisionsberättelsens afgifvande, anse Rikets Ständer ett stadgande
härom i denna § icke böra saknas.
Af dessa skäl torde således § böra erhålla följande lydelse:
Det åligger Drätselkammaren att i enlighet med gifna föreskrifter
föra stadens räkenskaper och dem med kalenderår afsluta. Rä¬
kenskaperna skola före den 1 April öfverlemnas till Magistraten,
som med föreläggande af viss tid för revisionsberättelsens afgif¬
vande dem inför protokollet revisorerna tillställer.
Särskilda af staden tillsatta Styrelser skola före den 1 Mars
till Drätselkammaren aflemna redovisning för de medel de under
föregående år omkänderhaft för att i stadens allmänna räkenska¬
per upplagas och tillika med dem granskas.
§ 86.
I följd af Rikets Ständers yttrande vid 16 § i denna förordning om framflyt¬
tande af tiden för den första ordinarie Allmänna Rådstugans hällande från Maj till
Juni, lära äfven i denna § orden ”sorn under loppet af Maj månad hålles” böra för¬
ändras till ”sorn under loppet af Juni månad hålles.”
§ 87.
Då pröliiingsrätt i afseende på sådana vid räkenskaperna framställda anmärk¬
ningar, som angå medel, hvilka icke tillkommit genom sammanskott af kommunen, torde
böra förbehållas Magistraten, anse Rikets Ständer för sin del förevarande § böra er¬
hålla denna lydelse:
Fullmäktige eller, der de ej finnas tillsatte, Allmänna Rådstugan
ege besluta huruvida framställd anmärkning må förfalla eller lag¬
lig åtgärd för bevakande af stadens rätt vidtagas skall. Öfver
anmärkningar angående andra än af kommunen sammanskjutna
medel tillkomme Magistraten pröfningsrätt.
I Förslaget till Förordning om Kyrkostämma samt Kyrko- och Skol-Råd.
§ 2-
Bland de i denna §:s mom. 6 omnämnda församlingens byggnader torde ock
klockareboställe böra upptagas, hvarigenom mom. skulle erhålla följande lydelse:
Expeditions-Utskottets Förslag lill underd. Skrifvelse TS:o -186. 29
Byggnad och underhåll af kyrkan med hvad dertill hörer sami
Prestgård och Klockareboställe, Skolhus och Skolmästare-boställe.
§§ 7 och 8.
På grund af skäl, som vid motsvarande paragrafer i Förordningen om Kommu-
nal-styrelse på landet redan blifvit anförda och hvilka enligt Rikets Ständers tanka
äfven i afseende på dessa §§ ega sin giltighet, torde desamma böra erhålla följande
lydelse:
§ 7.
För fastighet som innehafves af landtbo eller arrendator röste
innehafvaren.
Enka, frånskild hustru eller ogift qvinna, som myndig är,
ege i Kyrkostämma rösträtt utöfva.
För omyndig röste förmyndaren.
Ej må för samfäld egendom flere än en person i Kyrko¬
stämma talan föra. För bolag må bolaget eller dess styrelse och
för oskiftadt bo delegarne i boet ombud utse.
För näring och rörelse, som under borgenärers förvaltning
står äfvensom i enahanda fall för jordegendomen, om den ej af'
landtbo eller arrendator innehafves, må ej röstas.
§ 8.
Röstegande vare berättigad alt sin talan och rösträtt i Kyrko¬
stämma genom fullmakt på annan man öfverlåta; dock må ingen
pä grund af fullmakt föra talan för mer än en röstberättigad
o. s. v.
§ 13.
Då de vigtiga frågor, som .å de ordinarie Kyrkostämmorna förekomma, icke lära
kunna afgöras utan temligen vidlyftiga förhandlingar, samt det således icke torde vara
lämpligt alt med dessa Stämmor upptaga lid, som är egnad åt Sabbatben, anse Rikets
Ständer denna §:s mom. 3 böra erhålla följande lydelse:
Kungörelsen uppläses från predikstolen fjorton dagar eller minst
en vecka derförut. Är Kyrkostämma utsatt till dag, då Gudstjenst
hålles, skall Kungörelsen derom den dagen ånyo uppläsas. De i
§ 10 omnämnda ordinarie Kyrkostämmor må ej till sådan dag
utsättas.
§ 18.
Då någon olägenhet ej synes vara att befara af att Ordföranden i Kyrkostämma
medgifves enahanda rätt alt låta på sitt ansvar ombesörja protokolls-föringen genom
någon annan, som Rikets Ständer i fråga om 23 § af Förordningen om Kommunal-
\
30 Expedilions-Ulskotlets Förslag lill anderiI. Skrifvelse lS:n 'ISO.
styrelse på landet ansett böra tilläggas Kominunal-stämmas Ordförande, torde första
punkten af denna § böra erhålla följande lydelse:
Ordförande skall vid Kyrkostämma föra eller på eget ansvar låta
föra protokoll upplagande ämnet för öfverläggningen och beslutet
med skälen dertill.
§ 23.
Alt, der flera församlingar, som tillhöra samma pastorat, åstunda förena sig om
gemensamt Kyrko- och Skolråd, en sådan förening dem emellan skulle kunna befinnas
ändamålsenlig lärer ej betviflas, hvadan ock Rikets Ständer anse denna § böra lyda
sålunda:
1 hvarje kyrkoförsamling så i städerna som på landet skall finnas
ett Kyrko- och Skol-råd; dock kunna flera församlingar inom
samma pastorat om gemensamt Kyrko- och Skolråd sig förena.
§ 25.
Enär det, isynnerhet i sådana församlingar, som hafva så kallade flyttbara sko¬
lor, torde vara af vigt alt församlingen icke beröfvas möjligheten att. der så nödigt
finnes, för den närmare tillsynen inom de särskilda rotarne, hafva en ledamot af Kyrko-
och Skolrådet inom hvarje rote, men redan nu församlingar lära finnas, som äro fördelade
i flera än Elfva rotar och der således det af de Kommitterade föreslagna högsta antal
ledamöter i Rvrko- och Skol-rådet skulle blifva för nämnda ändamål otillräckligt, anse
Rikets Ständer, som icke äro i tillfälle uppgifva något annat, i detta hänseende
öfverallt lämpligt tal, de sista orden i denna § ”eller öfverstiga Elfva” böra uteslutas.
§ 31.
Dels på grund af de skäl, som redan vid 55 § i Förordningen om Kommunal-
styrelso på landet blifvit anförda och dels emedan det i denna § förekommande ut¬
trycket församlingens kassa” ej synes vara tillräckligt bestämdt, då församlingen kan
hafva flera kassor, torde paragrafen böra erhålla denna lydelse:
Kallar Kyrko- och Skol-rådet någon, som inom församlingen bor
eller sig uppehåller, till inställelse för alt i de på Kyrko- och
Skol-rådets omvårdnad beroende ordnings- och sedlighetsmål hö¬
ras, vare han pligtig alt kallelsen hörsamma såvida han fyra dagar
förut deraf erhållit del, på sätt om stämning i 11 Kap. 7 §
Rättegångs-balken stadgadt är. Uleblifver den sålunda kallade,
utan laga förfall, bote En R:dr R:mt till församlingens skolkassa
och tillhälles af Kyrko- och Skol-rådet genom förnyade vitén, som
dock tillsammans ej må öfverstiga Femton R:dr R:mt, att sig in¬
ställa. Kan den tredskande ändå ej förmås till inställelse, lite
Kyrko- och Skol-rådet Konungens Befallningshafvande till.
§ 38.
Då 3:dje § i denna Förordning redan stadgar, att Kyrkostämman vid handlägg¬
ning af ärenden, om hvilka särskild» föreskrifter i lag eller förordning finnas, skall
Expeditions-(Jlskoltels Förslag till underd. Skrifvelse N:o 180.
31
ställa sig till efterrättelse hvad sålunda är stadgadt samt härunder, enligt Rikets Stän¬
ders tanka, äfven böra hänföras de i Lag eller Förordningar gilna föreskrifter om sär¬
skilda taxeringsgrunder lör afgilter lill särskilda företag, torde det vara öfverflödigt
och måhända missledande alt i denna § endast i afseende på folkskole-algiften hänvisa
lill hvad derom finnes särskildt stadgadt, hvadan ock paragrafen, med uteslutande af
dess 3:dje morn., för öfrigt lärer höra hafva denna lydelse:
De algifter, om hvilka Kyrkostämma beslutar, skola, utom i de
fall, hvarom § 3 handlar, utgå efter den för rösträtt i Kyrko¬
stämma bestämda grund.
I fråga om de algifter och personliga Ijenstbarheter, hvilka
enligt gällande förordningar åligga medlemmar af en kyrkolor-
samiing, oaktadt de i Kyrkostämma icke ega rösträtt, gör denna
förordning icke ändring.
§ 44.
Då § 2 bland ärenden, som tillhöra Kyrkostämmas handläggning, i mom. 11
äfven upplager prestval och klagan öfver sådana valförrättningar således enligt 44 §:s
ordalydelse synes böra fullföljas hos Konungens befallningshafvande inom Tretio dagar
efter det öfverklagade beslutets kungörande, men Rikets Ständer hvarken i afseende på
forum för sådana måls fullföljd eller i afseende på besvärstiden anser någon ändring
geuom denna Förordning böra göras i hvad gällande Prestvals-stadga i nämnda hän¬
seenden föreskri I ver, torde vid slutet af förevarande §:s mom. 1 böra tilläggas en ny
punkt så lydande:
I afseende på besvär öfver prestval gälle hvad derom särskildt
stadgadt är.
Ofver det i nåder meddelade förslaget till Förordning om Landsting komma
Rikets Ständer alt särskildt i underdånighet sig yttra.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 26 Oktober 1860.
32 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse J\':o 481.
]\:o 1SV.
Uppläst och godkändl hos Ridd. och Adeln den 27 Okt. 1860.
Godkändl, med undanlag, af Presle-Slåndet den 27 — -—
Godkändl af Borgare-Slåndet den 28 — —
Godkändl, med undantag, af Bonde-Slåndet den 28 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, med öfverlemnande af
ny Bevillning s-stadga m. m.
(Bev:s-Utsk:s Bet. m. m. Niis 20, 34, 35, 39, 42, 43, 45, 46, 47 och 49 samt Expis-
Ulskts Mein. N:o 19.)
S. A. K.
*
Uti underdånig skrifvelse af den 8 Mars 1858 anhöllo Rikets då församlade
Ständer att, enär emot rättvisan och lämpligheten af nuvarande grunder för allmänna
Bevillningens fördelning flera anmärkningar, förtjenta af synnerlig uppmärksamhet, hos
Rikets Ständer förekommit, men denna fråga befunnits vara af så betydande om¬
fattning och erfordra så mångsidig utredning, att Rikets Ständer icke varit i till¬
fälle att dermed omedelbart taga befattning, Kongl. Majit mätte låta upprätta och
förelägga Rikets näst sammanträdande Ständer förslag till grunder för Bevillningens
fördelning och sättet för deras tillämpning, efter hvilka den af Rikets Ständers fast¬
ställda bevillningssumma kunde på ett lämpligare och rättvisare sätt, än efter gällande
Bevillnings-förordning utgöras. Med anledning häraf har E. K. Majit, genom särskilda
i nåder lörordnade Kommitterade, låtit upprätta förslag dels till ny Bevillningssladga,
med tillhörande formulärer, dels till Instruktion för taxerings-förrättningarna vid de
under allmänna Bevillningen inbegripna och af taxering beroende afgifters föreslående
och fastställande, dels ock till ny förordning angående manlals- och skatlskrifningarnes
förrättande, hvarefter, och sedan E. K. Majits och Rikets Kammar-rätt till följd af er¬
hållen
Expedilions-Utskoilets Förslag till linderö. Skrifvelse N:o 187.
33
hållen nådig remiss, afgifvit underdånigt utlåtande öfver Kommitterades förslag i de
delar, som ega mer eller mindre oskiljaktigt sammanhang med de på Rikets Ständer
ankommande bestämmelser om allmänna bevillningens beräkning, påförande, uppbörd
och redovisning, E. K. Maj:t genom nådig skrifvelse den 10 sistliden Januari, jemte
förklarande, det E. K. Maj:t vore betänkt att, efter inhemtande af Rikets Ständers
beslut i dessa delar, framdeles till nådig pröfning företaga frågan om nya stadganden
rörande mantals- och skattskrifning, till Rikets Ständer öfverlenmat ofvanbemälda
Kommitterades till trycket befordrade underdåniga Betänkande och förslag, för alt
tjena till ledning vid behandlingen af de bos Rikets Ständer förekommande frågor an¬
gående allmänna Bevillningen, hvarförutan del af Kammar-rätten afgilne underdåniga
utlåtande blifvit till trycket befordradt och bland Riks-ståndens ledamöter utdeladt.
Efter att åt della vigtiga ämne hafva egna! synnerlig uppmärksamhet, hafva
Rikets Ständer uppgjort och antagit i underdånighet bifogade Be»ilinings-sladga äfven¬
som den uti samma stadga åberopade Instruktion för taxerings-fönällningarne.
Uti denna stadga, hvilken hufvudsakligen grundar sig på det af ofvanbemälde
Kommilterade uppgjorda förslag, hafva Rikets Ständer sökt alt, så vidt möjligt är,
genomföra grundsatsen om jemlik beskattning af ntl inkomst. För vinnande af della
äudamäl har det varit nödvändigt alt rälla de afvikelser från denna grundsats, hvilka
i nu gällande Bevillnings-lörordning förefinnas, samt i möjligaste måtto inskränka de
talrika undantagen ; att bestämma bevillnings-procenten lika för alla och så låg som
möjligt; att göra beskattningen i allmänhet beroende af taxering samt följaktligen bort¬
taga nu stadgade fixa och minimi-afgifler: äfvensom att föreskrifva dels vissa officiella
uppgifter till grund och ledning för laxeringarne, dels ock förändrade åtgärder för
dessa sednares noggranna och behöriga verkställande.
Då Rikets Ständer ansett sig böra här lemna en kort redogörelse för det huf-
vudsakliga innehållet af förenämnda, af Rikets Ständer antagna Stadga, få Rikets
Ständer, beträffande Stadgans uppställning, först erinra, att densamma har följande
afdelningar, nemligen:
Art. 1.
hvilken, likasom i nuvarande Bevillnings-sladga, angår den personliga skyddsafgiften,
som icke är underkastad taxering:
Art. II.
som afser de afgifter, hvilka äro föremål för taxering och hvilka böra utgå:
A) Aj Jast egendom
med en viss procent af egendomens uppskatlningsvärde; och
Bih. till 11. St. Pro t. 1859 Sf 1800. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. Snppl. 5
34 Expcditions-U Iskottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 181.
B) För inkomst af kapital eller arbete
med en viss procent af inkomstbeloppet; samt
Art. III
sorn, under 11 hufvudrubriker, omfatlar lika många slags algifter af bevillningsnatur,
hvilka icke äro af taxering beroende, utan ulga eller de för hvar och en af dem sär¬
skildt stadgade grunder.
Derefter följa, under särskild afdelning:
Föreskrifterna, angående Allmänna Bevillning ens påförande, uppbörd, af¬
kortning och redovisning.
Art. I.
Enligt § 1 i nu gällande Bevillnings-stadga skall personlig skyddsafgift erlägges
af hvarje mansperson från och med fvllda 18 år lill och med fyllda 60 är, med 40
öre och af hvarje qvinna från och med fvllda 18 till och med fyllda 60 år med 20 öre;
samt efter fyllda 60 år af alla dem, hvilka utaf tjenst eller rörelse, eller genom undan-
tagsbeting vid afhandling om öfverlåtelse af egendom, ega 150 R:dr årlig inkomst,
äfvensom af dem, hvilka efter 2:dra Artikeln utgöra bevillning af last egendom af
öfver 300 R:drs värde.
Då Rikets Ständer vid sislförflutne riksdag medgåfvo, att mantalspenningarne
hädanefter må beräknas från fyllda 18 år och, — i de fall, då, enligt förut gäl¬
lande stadganden, befrielse derifrån efter 63 års ålder egde rum, — upphöra med
fvllda 60 år, hafva Rikets Ständer ansett föreskrifterna örn den personliga skydds-
algiflens utgörande numera i allt öfrigt höra ställas i fullkomlig öfverensstämmelse med
de stadganden, som gälla för manlalspenningarnes erläggande, helst de olikheter här¬
utinnan, hvilka ännu i vissa fall ega rum, visserligen i afseende på beloppen äro af
ringa betydenhet så väl för Staten som för de skallskyldige, men förorsaka icke obe¬
tydligt besvär vid uppbörden. Rikets Ständer hafva derföre, utan all vidtaga någon
förändring i afseende å personliga skyddsafgiltens belopp, beslutat alt densamma skall
erläggas af hvar och en i mantalslängd upptagen person, som, enligt gällande författ¬
ningar, hör utgöra mantalspenningar.
Art. II.
Under denna artikel förekomma, såsom ofvan är nämndt, föreskrifterna rörande
den bevillning, hvilken skall utgå efter taxering, och motsvaras af 2:dra Artikeln i nu
gällande Bevillnings-förordning, hvilken sednare likväl dels innefattar en mängd stad¬
ganden, som icke stå tillsammans med de ofvan uppgifna hulvudgrunderna för den af
Rikets Ständer nu antagna Bevillnings-stadga och derför blifvit derifrån uteslutna, dels
igenfinnas under 3:dje Artikeln af samma Stadga.
Expeditions- UIskoHels Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 187.
35
A) Bevillning af fast egendom.
§§ 2-5.
Den åberopade grundsatsen, ali bevillningen bör utgå med lika procent af all
behållen inkomst, skulle, konseqvent genomförd, äfvrn tillämpas på fast egendom, så¬
lunda alt deraf härflytande afkomst årligen till värde uppskattades. Men för en sådan
uppskattnings behöriga verkställande hafva Rikets Ständer funnit så många svårigheter
möta, att något praktiskt resultat deraf icke vore alt påräkna. Då de liesta egare af
jordbruksfastighet, i anseende till bristande eller ofullständig bokföring, icke ens sjelfve
kunna uppgifva sin behållna afkomst, skulle en beräkning deraf, verkställd genom an¬
dra personer, naturligtvis blifva ännu mera vacklande och otillförlitlig. Rikets Ständer
hafva derföre ansett det vara lämpligast att, på sätt hittills egt rum, bevillningen af
fast egendom beräknas efter dess kapitalvärde, men att della värde bör uppskattas ef¬
ter mera allmängiltiga och tillförlitliga grunder än hittills och med lästadt afseende å
de för hvarje dylik egendom förekommande särskilda förhållanden.
Äfven af andra, deribland statistiska, skäl, har det sjuls Rikets Ständer vara
af vigt att dylika värden finnas åsätta, likväl noggrannare bestämda än för närvarande
är fallet. Ehuru det å ena sidan icke kan bestridas, att jordegendomars nuvarande
taxeringsvärden öro långt under de verkliga, må det å andra sidan dock medgifvas,
att dylika egendomars försäljningspris under de sednare åren varit högt uppstegrade,
men med visshet kan likväl antagas, att dessa pris slå lill de verkliga värdena i ett
närmare förhållande än nuvarande taxeringsvärden. Det på general-sammandragen öf¬
ver bevillningen grundade sakförhållande, att från år 1813 lill år 1857 taxeringsvärdet
för hemman å landet nedgått från 144 lill 410 millioner R:dr, ådagalägger ock nog¬
samt jordegendomens oskäligt låga taxering i förhållande till verkliga värdet. Under
sådana förhållanden hafva Rikets Ständer ansett en förnyad uppskattning äf jordegen¬
domsvärdet vara af nödvändighet påkallad. Rikets Ständer hafva dock icke velat ovil¬
korligen grunda en sådan uppskattning på betingade köpeskillingar eller verkslälda
hypotheksvärderingar, men anse dessa dervid böra tjena till ledning. Detta är ock
tydligen uttryckt sä väl i 3 § af Stadgan, som uti Instruktionen för taxerings-förrätt-,
ningarne, deruti jemväl blifvit föreskrifvet alt vid uppskattningen af egentlig jordbruks¬
fastighet afseende icke skall fästas å sådana byggnader, som på egendoniens afkastning
icke hafva något egentligt inflytande.
Sedan efter de i 3 och 4 §§ af Bevillnings-stadgan samt 4—7 §§ uti Instruk¬
tionen för taxerings-förrättningarna angifna grunder för uppskattningen, verkliga värdet
af hvarje egendom blifvit utrönt, hafva Rikets Ständer ansett detsamma, såvida sär¬
skilda omständigheter icke förekomma, böra, enligt 7 §:n lili Instruktionen för taxerings-
förrältningarne, bibehållas oförändradt under tre år samt beräknas afkasta en viss pro¬
cent i årlig inkomst, hvarpå bevillningen, efter den gemensamma procenten, skulle
utgå. Hil tills hafva jordbruksfastigheter ansetts i allmänhet afkasta fyra procent, och
med nuvarande låga taxeringsvärden har en sådan beräkning visserligen icke varit för
hög. Men då det måste antagas att taxeringsvärdena hädanefter skola komma alt be¬
tydligt stiga, hafva Rikets Ständer funnit en jemkning i inkomstberäkningen påkallad,
för att vid bevillningens utgörande bereda något afdrag för de kostnader, som med
jordbruksnäringens bedrifvande äro förenade, eller för det deri nedlagda förlagskapital.
Ett annat skäl, som talat derför att alkaslningen af jordegendom icke må beräknas
alltför högt, hafva Rikets Ständer hemtat från den omständighet, att dylik egen-
36 Expeditions-Utskottets Forsing till underd. Skrifvelse N:o 487.
dom i allmänhet förvärfvas mindre i beräkning att å köpeskillingen erhålla en hög
ränta, än för att af en redan förvärfvad förmögenhet med trygghet kunna påräkna en
stadigvarande, orri än måttligare inkomst. Med en tilltagande folkmängd blifva ock
de mindre jordpossessionerna, hvilka sammanräknade utgöra största jordrymden, mer
och mer eftersökta och vid deras inköp fästes ofta ännu mindre afseende vid den af¬
kastning de lemna, då köparens behof och önskan att förvärfva egen bostad härvid
hufvudsakligen bestämma försäljningspriset. För städernas innevånare är deremot be-
hofvet af egen gård icke på långt när så allmänt, som för landels. Tillfällen alt mot
hyra få bebo annans egendom i stad saknas i allmänhet icke. 1 följd häraf rättar sig
ock köpeskillingen för stadsfastighet i allmänhet mera efter den afkastning, sådan egen¬
dom lemnar.
Af alla dessa skäl hafva Rikets Ständer funnit det vara lämpligast, att årliga
afknmslen af jordbruksfastighet icke antages lill högre belopp, än tre procent af det
uppskattade värdet; men att för annan fastighet, i afseende hvarpå nu antydda för¬
hållanden icke inträffa, densamma antages till fem procent af uppskattningsvärdet.
Det är på dessa grunder och med fastställande af bevillnings-afgiflen för inkomst till
en procent, sorn Rikets Ständer beslutat, ali bevillningen för läst egendom skall utgå,
för jordbruksfastighet med tre öre för hvarje fulla Etthundra R:dr af uppskattnings-
värdet och för all annan fastighet med fem öre för hvarje fulla Etthundra R:dr af
samma värde.
De undantag, som i § 2 blifvit gjorda för Statens fastigheter, äfvensom för
kommuner och fromma stiftelser tillhöriga byggnader, då de i hyror eller på annat
sätt icke fennia någon inkomst, äro, enligt 5 main. i 142 § af nu gällande Bevillnin 8S-
stadga, redan för närvarande medgifna, ehuru Rikets Ständer i öfrigt funnit sig icke
böra bibehålla alla de undantag, som i sistnämnda moment finnas intagna.
Frälseränta hafva Rikets Ständer ansett böra hädanefter, såsom hittills, vara
underkastad bevillning såsom för fast egendom.
B) Bevillning för kapital eller arbete.
§§ 6-10.
Då för inkomst af räntebärande kapitaler direkt bevillning hädanefter skall ut¬
göras, komma, till följd deraf, de i 33 och 34 §§ af nu gällande Bevillnings-stadga i
afseende å det s. k. bevillnings-afdraget meddelade föreskrifter att upphäfvas.
Den allmänna grundsatsen att bevillningen bör utgå efter behållen inkomst
hafva Rikets Ständer likväl funnit under vissa förhållanden icke kunna eller böra i sin
fulla vidd tillämpas. Då nemligen en rörelse, ehuru bediifven i vidsträckt omfattning,
likväl till följd af ogynnsamma förhållanden eller inträffade förluster under något år
icke lemnat någon behållning, skulle under sådana omständigheter, med tillämpning af
denna grundsats, af dylik rörelse, oaktadt densamma kan i sig innebära betydlig kapi¬
tal-förmögenhet, någon afgift till Staten icke erläggas, likasom ock rörelseidkaren till
följd deraf kornme i saknad af de medborgerliga rättigheter, som grunda sig på be-
vilint-ngen. Enahanda blefve ock förhållandet, dä en kapitalist drabbats af sådana för¬
luster, att någon inkomst af hans utlånade kapilaler icke uppkommit. Vid öfvervä¬
gande häraf hafva Rikets Ständer, hvilka såsom allmänt stadgande beslutat, att in¬
komst af rörelse, yrke m. m. skall taxeras för löpande året. oell i allmänhet beräknas
på grund af förhållandet under näst föregångna året, funnit det vara sä väl med
Expeditions-Utskottets Förslag lill underd. Skrifvelse IS:o 181.
37
Statens rätt, som med den enskildes fördel mest öfverensstämmande att i ofvan antydda
fallet i § 7 stadga, att näringsidkares inkomst för löpande året icke får, äfven om han
under nästloregångna året gjort förluster, beräknas till lägre belopp, än hvad en sådan
rörelse, som den han drifver, i medeltal anses afkasta, liksom ock uti Instruktionens
21 § föreskrifva, att förluster, af hvilka kapitalet drabbats under året näst före det,
hvarför bevillning påföres, skola afräknas frän egarens kapitalförmögenhet och bevill¬
ning erläggas för den afkastning, återstående kapitalbeloppet anses lemna.
På det att inkomstbeskattningen icke må komma att drabba den, som icke eger
större tillgångar, fin som oundgängligen fordras för fyllande af de nödvändigaste lef-
nadsbehofven, hafva Rikets Ständer i § 8 beslutat att bevillning för inkomst af kapital
eller arbete icke skall ega rum, när alla de utaf kapital eller arbete uppkomna års¬
inkomster, sammanräknade, icke uppgå till 400 R:dr, fifvensoin att, när årsinkomsterna
sammanräknade icke öfverstiga 1,800 R:dr, 300 R:dr deraf skola vara fria från be¬
villning.
1 öfrigt hafva Rikets Ständer, som ansett den allmänna grundsatsen om lika be¬
skattning böra i möjligaste måtto utsträckas, funnit åtskilliga af de uti 140—146 §§
af nu gällande Bevillningsstadga införda undantag och lindringar i bevillningeus ut¬
görande böra ur den nya Bevillningssladgan uteslutas.
Art. III.
Under denna artikel hafva Rikets Ständer upptagit föreskrifterna om den bevill¬
ning, som på grund af särskilda förhållanden och vissa medgifna förmåner för när¬
varande utgår: a) af frälseegeadomar ; b) för post- och lotshemman; c) för rättighet
lill skogs/äng pä allmänningar; d) för Dylta brukstillverka ing a r; e) af Baal, bolag'
med sedelutgif/tingsrätt; J) af utländske handlande och handelsexpeditör ; g) af ut¬
länningar pir k anser ler och dramatiska eller andra föreställningar; h) af gåfva,
testamente, fideikommiss, arf och fynd; i) för spelkort; 4) för tidningar och perio¬
diska skrifter samt /) för karaklersfullmakter.
I afseende å den särskilda bevillningen för Dylta brukstillverkningar hafva Ri¬
kets Ständer skolat erinra, att, i händelse en reglering af detta bruks förmåner och
skyldigheter kan komma att tillvägabringas och dervid, bland annat, den särskilda be¬
villningen för brukets tillverkningar skulle försvinna, Bevillningssladgans § 14 rörande
denna bevillning bör anses halva förfallit.
Bankbolag med sede/ulgifningsräft hafva Rikets Ständer ålagt, utom bevillning
efter 2:dra Art., en afgift af 2 R:dr för hvarje Tusen Riksdaler af det högsta belopp
af Bankens sedlar, som på en gång under näsllöregående året varit ullemnade i rö¬
relsen.
Den af utländske handlande och handelsexpeditör hittills utgående bevillning
hafva Rikets Ständer funnit skäligt till beloppet fördubbla samt i afseende å algiltens
behöriga erläggande stadgat förändrade kontroller, på sätt § 16 gifver vid banden.
Rikets Ständer, som ansett att Svensk undersåte, som gifver konsert eller an¬
nan föreställning bör, liksom hvarje annan yrkesidkare, i sin mantalsskrifningsort er¬
lägga bevillning endast i förhållande till sin behållna årsinkomst, hafva derföre uti
§ 17 endast lör utländningar bibehållit den särskilda bevillning, sorn i nu gällande Be¬
villningsförordning lör dylika föreställningar finnes stadgad samt dessutom föreskrifvit
förändrade kontroller för afgiftens behöriga utgörande.
Jemte det Rikets Stander beslutat att testamenten och fuleikommissbref skola
från all stämpelafgift befrias och de derom uti nu gällande Slämpelpapperslörordning
38
Exp editions- Ut sko t tels Förslag till anderd. Skrifvelse lS:o '187.
intagna stadganden från den nja författningen i detta ämne helt och hållet uteslutas,
hafva Rikets Ständer nedsatt den, enligt 36 § af nu gällande Bevillningsförordning
stadgade bevillning för gåfva, testamente, fideikommiss, arf och fynd sålunda, alt al-
giften beslämts: för gåfva, testamente och äldre fideikommiss lill 5, i stället för nu
stadgade 6 procent; för förste mottagaren af nysliftadt fideikommiss äfven lill 5, i stäl¬
let för nu löreskrifna 10 procent, för arf till fjermare skyldeman lill 2, i stället för 3
procent, semt för fynd, hvars värde uppgår till 1000 R:dr till 4, i stället för hittills,
ulan afseende å fyndets större eller mindre värde, löreskrifna 5 procent; och hafva Ri¬
kets Ständer tillika stadgat, att då fideikommiss öfvergår till person, som, enligt 3;dje
mom. § 18, är skyldig derför erlägga bevillning, den nye fideikommissinnehafvaren bör
inom ett år från fideikommissets tillträdande hafva lill vederbörande uppbördsman an¬
tingen inbetalt den stadgade bevillningen, eller ock, derest tvist om fideikommissrätlen
uppstått, ställt godkänd borgen för bevillningens erläggande sednast inom ett år sedan
tvisten blifvit genom laga kraft egande beslut afgjord; hvarjemte Rikets Ständer, för
underlåtenhet att sådant fullgöra stadgat böter till 10 procent af bevillningens belopp,
hvilka böter skola tillfalla åklagaren.
Afgifterna för stämpling af spelkort och för stämpling af tidningar utgå för
närvarande i enlighet med föreskrifter, som finnas införda i särskilda författningar, och
gälla i afseende på den förstnämnda afgiften, som finnes omnämnd pag. 28 i nu gäl¬
lande Bevillningsförordning, föreskrifterna i Kongl. Kungörelsen den 15 December 1854.
Afgiften för stämpling af Tidningar har deremot hittills ansetts såsom stämpeipappers-
afgift och utgått pä grund af Kcfngl. Kungörelsen den 27 November 1857. Sorn lik¬
väl Stämpelpappersafgiften eller de s. k. Kartasigillafa-medlen ingå till Kongl. Stats¬
kontoret, men tidningsslämpelalgiften, liksom kortstämpelafgiflen, inflyter lill Riksgälds¬
kontoret, hafva båda sistnämnda afgiller ansetts vara så beskaffade bevillningsafgifter,
alt desamma böra i bevillningsstadgan omnämnas. Rikets Ständer, som ansett mindre
lämpligt, att föreskrifterna om (idningsslämplingen qvarstå i Slämpelpappérsförordnin-
gen, hafva ock derföre, på sätt i Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 15 näst-
lidne September omförmäles, beslutat en särskild författning angående tidningsstämp-
lingsafgiften, hvarigenom denna afgift helt och hållet erhåller samina bevillningsegenskap,
som kortstämpelafgiften.
Uti §§ 25—30 meddelas föreskrifter om de officiella och andra uppgifter rö¬
rande fast egendoms värde samt beloppet af skattskyldigs inkomster rn. m., hvilka Ri¬
kets Ständer funnit nödvändiga till upplysning och ledning vid bestämmande af bevill-
ningsafgilternas belopp.
För laxeringarnes underlättande hafva Rikets Ständer ansett lämpligt att en
Beredning föregår, som samlar och ordnar taxeringsuppgifterna samt föreslår den på
taxering beroende bevillningsafgift, hvar och en skattskyldig anses böra erlägga. Åt
E. K. Maj:ts Befallningshafvande har blifvit öfverlemnadt dels att bestämma antalet af
dylika Beredningar samt de distrikt desamma komma att omfatta dels ock utse Ord¬
förande i dessa Beredningar, hvars öfrige ledamöter skola utväljas i Stockholm af
Sockenstämmonämnden eller den myndighet, som framdeles kan komma alt motsvara
densamma, samt i öfriga städer inIÖ r Magi strålén af de på Sockenstämma röstberätti¬
gade och efter samma grund för röstberäkningen, som enligt förordningen om socken¬
stämmor är gällande. På landet åter böra dessa ledamöter utses på sockenstämma.
De föreskrifter, som i afseende på ifrågavarande Beredningar blifvit fastställda, inne¬
fattas i §§ 31—42.
Eccpeditions-Ulskottcts Förslag till underd. Skrifvelse N:o 187.
39
§§ 47 och 72 innehålla föreskrifterna för Taxerings- och Pröfnings-kommittéerna.
Med upphäfvande af nuvarande sladganden angående taxeringsmannaval eller Stånd
ock klasser, hafva Rikets Ständer beslutat att någon annan qvalifikation för att vara
valbar till ledamot i taxerings-kommitlé icke erfordras, än all inom taxeringsdistriktet
hafva under näst föregångna året utgjort allmän bevillning, efter 2:dra Artikeln, äfven¬
som att Pröfnings-kommilléns ledamöter, hvilkas antal kan utgöra högst trettio, böra
lill minst hälften beslå af egare af fast egendom; Och har E. K. Majlis Befallnings¬
hafvande blifvit tillerkänd rättighet alt hädanefter, såsom hittills, utse ledamölerne i
sistnämnda Kommitté samt alt deruti vara Ordförande och deltaga i öfverläggningarne;
dock hafva Rikets Ständer icke funnit lämpligt alt E. K. Maj:ls Befallningshafvande i
Kommitléens beslut deltager.
Öfriga §§ af Stadgan innefatta vissa allmänna föreskrifter rörande Beredningarne
samt Taxerings- och Pröfnings-kommittéerna samt angående uppbörd, afkortning och
redovisning, till större del öfverensstämmande med de i dessa hänseenden nu gällande
sladganden.
Efter att sålunda hafva antjdt hufvuddragen af den nva Bevillnings-stadga, Ri¬
kets Ständer uppgjort och antagit, få Rikets Ständer, i afseende å instruktionen för
Taxeringsförrältningarne anföra, att densamma dels står i öfverensstämmelse med åt¬
skilliga i nu gällande Bevillningsstadga intagna föreskrifter, dels grundar sig på den
nya Bevillningsstadgan, och loide således någon närmare redogörelse för densammas
innehåll icke erfordras. Rikets Ständer anse sig dock böra fästa uppmärksamhet å
följande omständighet, nemligen:
Uti § 9 är stadgadt, att, till ledning vid bestämmande af värdet å stångjerns-
brukens samt masugnarnes tillverkningar, skola antagas de i derom utfärdade Kungö¬
relser sednast fastställda lösningspris för kronans hammarskallsjern samt tionde- och
persedellackjern från samma bruk, äfvensom alt behörigt afseende å dessa utskylder
skall fästas; men då Rikets.Ständer, för deras del redan beslutat, att så väl hammar-
skatten, som tiondetackjerns-algilien skall under vissa vilkor för framtiden upphöra,
bör, i händelse delta beslut varder af E. K. Maj:t stad lastad l, nämnde § i instruk¬
tionen utgå.
Ehuru E. K. Majit uti ofvanomförmälda nådiga skrifvelse den 10 sistlidne Januari
förklarat sig vara betänkt, alt, eller inheintande af' Rikets Sländers beslut i afseende
å bestämmelserna rörande allmänna bevillningens beräkning, påförande, uppbörd och
redovisning, till nådig pröfning företaga Irågan om uya sladganden rörande mantals-
och skaltskrilningarne, hafva Rikets Ständer likväl, då dessa förrättningar ligga till
grund för bevillningens utgörande, ansett sig böra, i sammanhang med uppgörandet af
den nya Bevillningsstadgan, tillse huruvida det af ofvanbemälde Kommitlerade algifna
förslag till mantals- och skallskrifningsförordning i berörde hänseende innefattade fullt
tillräckliga bestämmelser; och halva Rikets Ständer, efter verkställd granskning deraf,
för sin del godkänt ett förslag till förordning, angående mantals- och skatlskrifningar-
nes förrättande, hvilket förslag Rikets Ständer härmed få till E. K. Majit i underdå¬
nighet öfverlemna.
Rikets Ständer, hos hvilka fråga uppstått derom, huruvida ofvanberörde af Ri¬
kets Ständer antagna nya Bevillningsstadga, skulle med början af nästkommande år
40 Expcdilions-Utskotlels Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 487.
lända till efterrättelse, eller om med tillämpningen af densamma till större eller mindre
del borde uppskjutas, hafva dervid icke kunnat förbise, att fullständig kännedom om
innehållet af denna författning, hvilken skall tillämpas af en stor mängd personer, svår¬
ligen toide kunna vinnas under den korta tiden intill nästa års böljan. Då härtill
kommer alt äfven Förordningen angående mantals- och skattskriliiingarne borde redan
före den nja Bevillningsstadgan vara satt i tillämpning samt att de officiella uppgifter,
som för laxeringarne erfordras, svårligen torde hinna införskaffas i tillräckligt god tid
för alt redan nästa Ar kunna begagnas; hafva Rikets Ständer beslutat, att nu gällande
Bevillningsstadga fortfarande skall äfven under år 1861 vara gällande och tillämpas,
sami att den nya Bevillningsstadgan, jemte dertill hörande Instruktion för Taxerings-
lörrältningarne, försl med år 1862 skall träda i gällande krall: anhållande Rikets Stän¬
der, att E. K. Maj:t, eller öfvervägande af hvad i den nya Bevillningsstadgan förekom¬
mer, i fråga om så väl bölesbeslämmelser, som öfriga föreskrifter i afseende å verkställig¬
heten hvilka äro af den beskaffenhet, alt de grundlagsenlig! erfordra E. K. Maj:ts nådiga
godkännande, täcktes låta hvad Rikets Ständer sålunda i afseende å allmänna bevill-
ningen beslutat lill allmän efterrättelse kungöra.
Då Riks-Slånden i afseende på uppställningen af de vid Bevillningsstadgan fo¬
gade formulären Niis 7, 8, 9, 13, 14 och 15 lättat skiljaktiga beslut i så målto, att
Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet godkänt dessa formulär, sådana de fin¬
nas häthos hilagda, hvaremot Preste- och Bonde-Stånden i afseende å samma formu¬
lär fattat de beslut, som inhemtas af i underdånighet bifogade utdrag af dessa Stånds
protokoll, få Rikets Ständer hos E. K. Majit i underdånighet anhålla, det E. K. Majit,
i sammanhang med pröfningen af öfrige föreskrifter, som alse verkställigheten, och om
hvilken pröfning Rikets Ständer nu gjort underdånig framställning, täcktes taga under
nådigt öfvervägande, huruvida några förändringar eller tillägg i afseende pä ofvan¬
nämnda 6 formulär kunna finnas erforderliga, för att bringa desamma till full öfverens¬
stämmelse med Bevillningssladgans föreskrifter, samt att dessa formulär, sådana de
varda af E. K. Maj:t fastställda, måtte, jemte de öfriga formulären, den nja Bevill¬
ningsstadgan i vanlig ordning bifogas.
1 sammanhang härmed anhålla Rikets Ständer i underdånighet att den Förord¬
ning angående mantals- och skaltskrifningarnes förrättande, som varder af E. K. Majit
i nåder beslutad, mätte utlärdas så tidigt, all densamma från och med nästkommande
år må kunna tillämpas.
Slutligen och då de särskilda stadganden, hvilka för närvarande äro gällande i
fråga om manlalspenningarnes utgörande samt om befrielse derifrån för vissa fall, fin¬
nas spridda uti en mängd, äldre och yngre, författningar samt Kongl. Skrifvelse!-, hafva
Rikets Ständer, enär dertill kommer, att hvad i nämnda hänseende för närvarande fin¬
nes uli Bevillningsstadgan intaget, ur den nja Stadgan blifvit helt och hållet uteslutet,
skolat hos E. K. Majit i underdånighet anhålla, att E. K. Majit täcktes uti en enda
Förordning låla sammanföra de i ofvannämnda hänseende gällande föreskrifter, äfven¬
som i nåder tillse, i hvad mån en förenkling af dessa föreskrifter må finnas af behof-
vet påkallad, samt, derest E. K. Majit skulle finna en sådan förenkling erforderlig,
derom till Rikets näslsammanlrädande Ständer aflåta nådig framställning.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 28 Oktober 1860.
N:o 188.
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse IS’:o 188. 41
i\:« ISS.
llppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 2S Okt. rsco.
Presle-Ståndet den 26 — —
Borgare-Ståndet den 26 — —
Bonde-Ståndet den 26 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående beviljade låne¬
understöd för föreslagna jernvägsanläggningar.
(Stats-Ulskoltels Ullålanden N:is 160 & 205.)
S. A. K.
Efter det Rikets Ständer, som i underdånig Skrifvelse den 6 sistlidne Juni med¬
delat sina beslut angående fortsättning af Statens jernvägsbyggnader, till pröfning jem¬
väl förebaft åtskillige under innevarande riksdag, på enskild väg och förmedelst en
af E. K. Maj:t i nåder aflåten skrifvelse, gjorda framställningar i fråga om Statens
medverkan och bidrag för föreslagna jernvägsanläggningar inom flera delar af riket,
hafva Rikets Ständer för nedannämnde jernvägsbyggnadsförelag, ämnade att genom en¬
skild försorg utföras, beslutat anvisande af låneunderstöd, till belopp samt med förbe¬
håll och vilkor, som i det följande om förmälas.
l:o. ingående jernvägsanlägyning från Borås till vestra stambanan.
1 anledning af framställningar, genom hvilka den redan vid sistlidne riksdag
väckta frågan om statsbidrag för jernvägsförbindelses åstadkommande mellan staden
Rörås och Statens vestra stambana blifvit Rikets Ständers förnyade pröfning under¬
ställd, hafva Rikets Ständer tagit kännedom af den förberedande behandling, denna
angelägenhet hittills erhållit, och de åsigter angående företagets nödvändighet och nytta,
äfvensom angående planen för dess verkställighet, hvilka dels inom orten allmänt gif-
Bili. till R. St. Prot. 1859 f 1860. 10 Sami. 1 Afd. Q Band. Supp!. 6
42 Exp e d il io n s - Uts kolt e ts Förslag till underd. Skrifvelse N:o 188.
vit sig tillkänna, dels blifvit yttrade af vederbörande embetsmyndigheter. Sedan, uppå
ansökning af Bestyrclsen för det bolag, som bildat sig för alt åstadkomma en bibana
från Borås till nämnde stambana, E. K. Maj:ls Befallningshafvande i Elfsborgs län, i
början af år 1856 ingått till E. K. Maj:t med underdånig framställning om låneun¬
derstöds beviljande för anläggningen af en sådan jernväg, hvilken ansågs böra i när¬
heten af Wårgårda förena sig med stambanan, oell E. K. Majit i anledning deraf för¬
klarat sig vilja, efter det vederbörande afgifvit fullständig plan äfvensom kostnadsför¬
slag i alseende på detta företags utförande, taga i öfvervägande, huruvida nådig Pro¬
position angående ett lån af allmänna medel för detsaminas understödjande i större
eller mindre mån, borde till Rikets Ständer aflålas, blefvo, under Chefens för Statens
jernvägsbyggnader Öfversten m. m. Friherre Ericsons ledning och inseende, undersök¬
ningar lör ifrågavarande jernvägsanläggnings verkställande, sagda år, förrättade å flera
linier, och en fullständig, af kostnadsförslag åtföljd, arbetsplan för jernbanan i den vid
undersökningarna lämpligast befunna riktningen, elier från Borås till Herrljunga, upp¬
gjord, dervid kostnaden för en 3 mil 32,890 fot lång jernväg mellan nämnde ställen
med enkelt spår af 5 fots vidd, beräknades till 1,705,856 R:dr B:ko. lili afgifvet
yttrande öfver denna, af Löjtnanten i väg- och valtenbyggnadskorpsen C. Wennerström
upprättade plan och kostnadsberäkning, tillkännagaf Ofverste Ericson, att ehuru han,
i fråga om den punkt, der den föreslagna jernvägen skulle förena sig med stambanan,
förut varit af den åsigt, att, för den framtida rörelsen, Sköfde vore en fördelaktigare
punkt än det l| mil längre från Göteborg belägna Herrljunga, ansåge han sig likväl,
med afseende å det väckta förslaget att sammanbinda Lidköping med vestra stamba¬
nan genom en bibana, som skulle genomgå den sädesrika del af Skaraborgs län, hvil¬
ken allmänt benämndes Lerslätten, äfven böra tillstyrka Boråsbanans ledning öfver
Borgstena till Herrljunga, hvarigenom denna bana kornnie att möta den från Wenern
och Lidköping till vestra stambanan gående bibana, och bereda direkt jernvägsförbin-
delse mellan nämnde stora insjö och Borås samt omgifvande landsbygd; hvarjemte,
beträffande det uppgjorda kostnadsförslaget, Öfverste Ericson yttrade, att detsamma be¬
funnits tillförlitligt och så uppstäldt, att ett enskildt bolag kunde derpå grunda sina
beräkningar. Vid den granskning samma plan och kostnadsförslag derefter ej mindre
bos Styrelsen för Allmänna väg- och vattenbyggnader, än äfven af den i nåder sed¬
nast tillförordnade Jernvägs-undersöknings-kommitléen undergått, har Styrelsen, enär
planen blifvit upprättad i följd af undersökningar å lokalen, kontrollerade af Chefen
lör Statens jernvägsbyggnader, och bemälde Chef, som bestyrkt kostnadsförslagets till¬
förlitlighet, efter öfvervägande af de uppmätta och afvägda liniernas ömsesidiga svå¬
righeter och företräden, såväl i afseende på anläggningen som framtida rörelsen vits¬
ordat den till Herrljunga framgående liniens företräde framför de andra ifrågasatta
linierim, ansett sig icke ega anledning till anmärkning emot samma plan i annat af¬
seende, än att dimensionerna, likasom rörliga materielen, blifvit beräknade i full enlig¬
het med de för stambanorna bestämda, ehuru, enligt Styrelsens åsigt, såsom allmän
regel vore att antaga, alt bibanor borde anläggas med mindre spårvidd och mindre
tunga skenor, samt följaktligen för lättare och mindre kostsam materiel än stambanor¬
nas; men, enligt hvad Styrelsen tillika förklarat, hade Styrelsen ansett Boråsbanan
böra betraktas såsom ett undantag från nämnde regel, enär beskaffenheten af de va¬
ror, hvilka derå hufvudsakligen komme att föras, eljest skulle göra nödigt att för om-
lastningarne vid stambanan anlägga magasiner och anställa särskilde tjenstemän, samt
dessutom denna jernväg i framtiden möjligen komme att utsträckas på andra sidan om
Borås och således med stambanan förbinda en ej obetydlig del af det sydvest om den¬
samma belägna landel. Jernvägskommiltéen å sin sida har, i afseende å meranämnde
Expeditions-Ulskoltets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 188.
43
plan och förslag, jttrat, att Kommitléen dervid så mycket mindre funnit något at*
erinra, som bibanans föreslagna spårvidd och byggnadssätt öfverensstämde med stam¬
banornas, hvilken omständighet Kommitléen, enligt hvad rörande'bibanor i allmänhet
blifvit uti dess underdåniga Betänkande anfördt, ansåge vara af särdeles vigt, isynner¬
het för den nu ifrågavarande banan, som anslöte sig till stambanan så nära Göteborg,
från och till hvilken plats banans hufvudsakligaste rörelse komtne att riktas.
Vidkommande den inom orien allmänt rådande öfvertygelse om nödvändigheten
och de ekonomiska fördelarne af den föreslagna jernvägskommunikalionen, är upplyst
att, vid Elfsborgs läns södra Hushållnings-sällskaps årssammanträde i Februari månad
1856, den åsigt i frågan blifvit enhälligt uttalad, att, såvida ej en bibana kommc att
anläggas från Borås till stambanan mellan Göteborg och Stockholm, skulle innevånarne
just i den del af nyssnämnda län, som gjort sig allmänt känd för sin industriela verk¬
samhet, men hvarest jordbruket icke ens under ymnigare år kunde frambringa hälften
af ortens spanmålsbehof, otvifvelaktig! hafva att motse en bekymmersam framtid, helst
stambanan komme alt framgå genom de trakter af Skaraborgs län, från hvilka span-
mål jemte andra lefnadsförnödenheter forslades till ifrågavarande landsort, men hvilkas
produkter framdeles, sedan, genom den af Staten verkställda jern vägsa nläggn i ngdn ett
beqvämare transportmedel för dem erhållits, sannolikt skulle komma att fraktas till
Göteborg, Stockholm eller andra vid stambanan belägna orter, i stället för att, med
större kostnad och tidspillan, föras på de djupa och backiga landsvägarne lill Borås.
Dessutom skulle de jemförelsevis svåra och besvärliga kommunikationerna såväl med
ställen, hvarifrån materialerna till ortens industrialster hemtades, som med de orter
der dessa sednare föryttrades, så fördyra desamma, att de i afseende på sitt pris ej
kunde i verldsmarknaden täfla ined annorstädes tillverkade dylika varor; hvilket na¬
turligtvis måste inverka på företagsamheten och arbetsförtjensterna inom denna ort samt
möjligheten för dess talrika befolkning att, utan behof af undsättning från det allmän¬
nas sida, kunna försörja sig. Den behållna inkomsten å en bibana emellan Borås och
vestra banan, hvilken år 1853 blifvit beräknad till 68,000 R:dr B.ko årligen, kunde,
enligt Hushållningssällskapets åsigt, i anseende till den sedermera ökade forslingen, an¬
tagas stiga till 50 procent derutöfver och för framtiden upptagas till än högre belopp.
I detta sistnämnda afseende, och såsom grund tillika för beräkning af den tillökning
i trafik vestra stambanan skulle, efter den nu föreslagna kommunikationens öppnande,
erhålla, finnes uti Bolagsbestvrelsens före innevarande riksdag tili E. K. Majit i ämnet
ingifna ansökning uppgifvet, att årligen lill och från Borås kunde antagas forslas om¬
kring 250,000 skeppund gods.
E. K. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län, som, i anseende till företa¬
gets vigt för hela orten, och då industriens framtida bestånd och utveckling inom det
betydande fabriksdistrikt, som omgåfve Borås, vore af detta företags framgång beroende,
vid insändandet af Bolagsbestyrelsens före sistlidna riksdag till E. K. Majrt ingifna an¬
sökning om låneunderstöd för företagets utförande, anmält detsamma såsom förtjent af
E. K. Maj.ts synnerliga hägn, har, i anledning af bemälda- Bestyrelses under den 16
April sistlidna år till E. K. Maj:t inkomna förnyade ansökning om dylikt understöd,
jemte åberopande af förut afgifna yttranden rörande jernvägsanläggningens vigt för
ifrågavarande folkrika landsbygd, i underdånighet tillagt, att, till följd af dels de af
E. K. Majit och Rikets Ständer i sednaste tider beslutade förändringar i tullföriättnin-
garne, dels ock de under år 1858 inträffade ogynsamma förhållanden inom handels-
verlden, ställningen bland den idoga, med husslöjder och fabriksnäringar sysselsatta
befolkningen i nämnde landsort blifvit i flere hänseenden brydsam; att, dessa förhål¬
anden oaktadt, förläggarne af husslöjder och fabriksidkarne, icke ulan uppoffring, af
44
Expeditions-UIs kol tets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 188.
berömvärd omsorg för den arbetande befolkningen, fortsatt, de förre sina företag, de
sednare sina arbeten, men att, derest ej lättade kommunikationer bereddes för tillför¬
sel af rudimaterie!- och utförsel af tillverkningarnes alster, det vore att befara, att de¬
ras nit och verksamhet förlamades, till oersättlig skada för de fattigare klasserna, hvil¬
kas behof jemväl kräfde lättad tillförsel af lifsförnödenheter, som inom orten ej fram¬
bringades i myckenhet som motsvarade åtgången; på grund hvaraf E. K. Maj:ts Be¬
fallningshafvande framhållit denna angelägenhet till synnerligt behjertande, såsom va¬
rande för en betydlig del af landets innebyggare af utomordentlig vigt.
Den af E. K. Maj:l i nåder sednast tillförordnade Jernvägs-kommitléen har,
angående ifrågavarande bibana, yttrat att densamma, som satte en af landets mest be¬
folkade och industriella orter i beröring med stambanan, ej kunde annat än såväl för
landet i allmänhet som för berörde trakter i synnerhet blifva af utomordentligt gagn,
och att, enligt Kommittéens öfvertygelse, denna bana skulle, genom den person- och
varutrafik, som till och från densamma komme att utgå, mer än fördubbla rörelsen
och inkomsterna på stambanan mellan Göteborg och den 7| mil derifrån belägna punkt,
der bibanan komme att afvika. När dertill lades den stora varurörelse, som af Borås
och trakten deromkring drefs upp åt landet, samt behofvet af spanmål från Skaraborgs
till södra delen af Elfsborgs län, så kunde Kommittéen ej annat än anse den ti Häm¬
nade bibanan emellan Borås och Herrljunga såsom en af de nyttigaste bibanor i lan¬
det. i stöd af dessa yttranden har Kommittéen förordat denna bana, såsom, bland
de enskilda jernvägsanläggningar, hvilka utgjort föremål för Kommiltéens underdåniga
pröfning och yttrande, i främsta rummet förtjent af uppmärksamhet, och, derest till¬
gångar till låneunderstöd derför vid innevarande riksdag kunde beredas, tillstyrkt bi¬
fall till bolagets hos E. K. Maj:t i detta afseende framställda underdåniga anhållan.
Vid öfvervägande af hvad sålunda och i öfrigt förekommit, hafva Rikets Stän¬
der ej kunnat undgå att, i likhet med Rikets sednast församlade Ständer, erkänna så¬
väl angelägenheten af den föreslagna jeruvägsförbindelsen för den talrika och verksamma
befolkningen inom ofvannämnde landsort, och dess hufvudnäring, väfnadstiilverkningen,
som äfven gagnet af denna utgreningsbana för landet i sin helhet, genom tvifvelsutan
ansenligen ökade trafikinkomster å Statens vestra stambana, samt underlättad spridning
inom riket af den ifrågavarande ortens allmänt använde väfnadsfabrikater. Utaf ena¬
handa skäl likvisst, som af Rikets Ständer i deras under den 5 Mars 1858 allåtna un¬
derdåniga skrifvelse åberopades, eller saknaden af dertill disponibla tillgångar, hufva
äfven Rikets nu församlade Ständer funnit sig förhindrade alt direkt anvisa det låne¬
understöd, som för företagets utförande blifvit begärdt; men på grund af det, enligt
hvad E. K. Ma j:ts Befallningshafvande i länet intygat, för örtens fabriks- och slöjdidkare
samt öfriga befolkning mer och mer kännbara behofvet af förbättrad kommunikation
för tillförsel af arbetsmaterialier och lifsförnödenheter samt afsättning af sina tillverk-
ningsalster, och enär dessutom af erfarenheten numera bekräftat sig, att rörelsen, så¬
dan densamma hittills utvecklat sig, å den färdigbyggda delen af vestra stambanan,
icke lemnar en afkomst, som förslår till betäckande af räntor å det nedlagda anlägg¬
ningskapitalet jemte utgifterna för trafikens besörjande och banans samt materielens
framtida underhåll, hafva Rikets Ständer ansett sig ega anledning att tillse om utväg
kunde, såvidt möjligt, beredas för tillhandahållande af understöd för detta företags
bringande tili verkställighet, samt, i sådant afseende medgifvit, att dertill erforderliga
medel må genom låns upptagande inom landet anskaffas, så framt nemligen pennin¬
gar kunna, emot obligationer å inhemskt mynt och språk, erhållas lill pris, som icke
öfverstiger kostnaden för det under innevarande år utom riket upptagna lån till fort¬
Expcditions-Utskottels Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 188.
45
sättning af Statens jernvägsbyggnader, deraf Rikets Ständer ansett den ifrågavarande
upplåningen böra göras beroende.
Hvad angår sjelfva planen för jernvägsanläggningens utförande, med hänseende
hvartill under Rikets Ständers pröfning af ärendet blifvit anmärkt, hurusom, för att
motsvara den ifrågavarande rörelsens behof, en bana af mindre dimensioner kunde an¬
ses fullt tillräcklig, och alt, genom det banan erhölle mindre spårvidd och i allmänhet
alsåges för begagnande af lättare rörelse-materiel, icke blott en betydande del af den
beräknade anläggnings-kostnaden skulle kunna inbesparas, utan äfven utgifterna för
drift och underhåll blifva väsendtligen minskade, så ehuru Rikets Ständer visserligen
tveka att, lika med Jernvägs-kommiltéen, antaga såsom allmän regel, att de bibanor,
hvilka med stambanorna komma alf ställas i förening, böra erhålla samma spårvidd
och byggnadssätt som dessa sistnämnda, för mera omfattande ändamål afsedda banor,
och Rikets Ständer snarare, i öfverensstämmelse med de af Styrelsen för Allmänna
Väg- och Vattenbyggnader yttrade åsigter, föreställa sig att, lill förminskande af biba¬
nornas anläggnings- samt drift- och underhålls-kostnader, och derigenom ökad möjlig¬
het för landet alt mera allmänt tillegna sig de fördelar dessa kommunikationer med¬
föra, nämnde banor borde, sävidt möjligt, anläggas med mindre spårvidd och mindre
tunga skenor samt följaktligen för lättare och mindre kostsam materiel än stambanor¬
nas, hafva likväl, enär sistbemälda Styrelse gillat det upprättade kostnadsförslaget, och
då Bolags-bestyrelsens förnyade ansökningar om understöd för företagets utförande sy¬
nas antyda en hos intressenterne fullt stadgad öfvertygelse om den uppgjorda planens
ändamålsenlighet, Rikets Ständer icke funnit anledning till betänklighet vid att antaga
samma plan och förslag lill ledning för bestämmande af det statsunderstöd, som bör
beviljas, ulan att dock vilja såsom vilkor för bidragets åtnjutande föreskrifva en spår¬
vidd af någon viss storlek.
Vid sådant förhållande, och då det således blifvit öppet lemnadt att utföra
jernvägsbyggnaden efter en förminskad plan med mindre spårvidd, hafva, med fästadt
afseende härå samt i betraktande af storloken, i förhållande till anläggnings-kostnaden,
utaf de bidrag, som af Staten blifvit för allmänna arbeten vanligen lemnade, Rikets
Ständer ansett beloppet af nu ifrågavarande låneunderstöd böra bestämmas sålunda,
att detsamma icke får utgöra mera än två tredjedelar af den för jernvägsbyggnaden
verkligen utgående anläggningskostnaden, med dervid fästadt förbehåll tillika, alt lånet
icke i något läll får öfverstiga ett belopp af 1,700,000 R:dr R:m(, som motsvarar två
tredjedelar af den kostnadssumma, dea för anläggningen uppgjorda planen upptager.
Den aktie-teckning, som, jemlikt här nedan närmare angilna bestämmelser, skall af del-
egarna i det bolag, som åtager sig företagets utförande, verkställas, bestämmes der¬
emot i förhållande till den, enligt nämnde plan, beräknade kostnadssumman. Med an¬
tagande af en på nyssberörda sätt fastställd grund för bestämmandet af låneunder¬
stödets belopp, hafva, bland vilkoren för lånets utbekommande, Rikets Ständer ansett
föreskrift böra intagas derom, att, innan någon del af lånesumman får af bolaget lyf¬
tas, och före lyftningen af hvarje särskild låneandel, en i förhållande till låneandelen
bestämd proportionerlig inbetalning å aklietecknings-summan skall vara verkställd, för
vinnande af erforderlig säkerhet att bolagsmännens tillskott utgår med den på bolaget
belöpande tredjedelen af .anläggnings-kostnaden. Räntan å de lånemedel, som af intres¬
senterna i förelaget utbekominas, hafva, med afseende å räntevilkoren för andra till
kommunikalions-anslalternas förbättring under sednare åren utgifna lån, och då de
ökade trafikinkomster, som efter Rorås-banans öppnande antagligen komma Statens ve¬
stra stambana till godo, icke kunna af de uppgifter, hvilka blifvit Rikets Ständer med¬
delade, till sitt belopp uppskattas, och således Statens fördel i detta hänseende icke
46
Expeditions-Ulskottets Förslag lill anderd. Skrifvelse N:o 188.
för närvarande kan fullt säkert bedömas, Rikets Ständer ej ansett skäligen kunna be¬
stämmas lägre än till 4 för hundra cm året, och skall, med tillägg af amorterings-
procent, den årliga inbetalningen utgöra 5 procent på det ursprungliga kapitalet. Vid¬
kommande såväl lånevilkoren i öfrigt, sorn öfrige med låneunderstödets tillgodonjutande
förenade åligganden, äfvensom bolaget tillkommande förmåner hafva hufvudsakligen
enahanda stadganden blifvit meddelade, som bestämts i afseende på det lån, hvilket
vid 1853—1854 års riksdag beviljades aktie-bolaget för Gefle-Dala jernvägen, dock att,
enär de medel, som för ifrågavarande statsbidrags meddelande erfordras, komma alt
t . O C 7
genom upplåning för Statens räkning anskaffas, och Statsverket måste derå vidkännas
ränte-utbetalning i vanlig ordning, någon ränlefrihet under byggnadstiden icke funnits
böra beviljas för det lönebidrag, hvarom nu är fråga; hvaremot befrielse från kapital¬
inbetalning under nämnde tid får, efter vanligheten, lillgodonjutas. Tiden för byggnads¬
arbetets början har, med afseende å de vid beviljandet af detta låneunderstöd särskildt
förekommande omständigheter, blifvit bestämd sålunda, alt, sedan underrättelse kommit
bolaget tillhanda, att lånemedlen finnas för bolagets räkning i Riksgälds-konloret alt
tillgå, arbetet å jernvägen bör sednast inom den 1 Maj derpå följande år vara päbörjadt.
Med tillämpning af de bär ofvan underdånigst uttalade åsigter, hafva Rikets
Ständer beslutat att, för anläggning af en till begagnande med ångkraft afsedd jern¬
väg från Borås till vestra stambanan, vid Herrljunga, eller den punkt, som af É. K.
Majit i nåder bestämmes, till utgående från Riksgälds-konloret, i egenskap af lån, an¬
visa en summa, motsvarande tvåtredjedelar af den verkliga anläggningskostnaden men
ej öfverstigande ett belopp af 1,700,000 R:dr R:mt, under förutsättning att detta be¬
lopp kan genom Riksgälds-kontoret upplånas inom landet mot fonderade obligationer å
Svenskt mynt, (ill ett pris, som ej ölversliger kostnaden för det under innevarande år
utom riket upptagna lån till fortsättning af Statens jernvägsbyggnader; hvarjemte, i af¬
seende på lånemedlens utbekommande och användande samt dermed förenade vilkor
och åligganden, Rikets Ständer meddelat nedanstående beslut och stadganden:
l:n. Jernvägsanläggningen bör, emot erhållande af det härtill beviljade stats¬
bidraget, utföras genom ett, för detta ändamål bildadt, särskildt bolag och på dess
bekostnad; börande detta bolag åtaga och förbinda sig alt, ej allenast i öfverensstäm¬
melse med fastställd arbetsplan och under iakttagande af de för arbetets utförande för
öfrigt meddelade föreskrifter, fullborda, utan ock derefter för allmänna trafiken öppna
och underhålla jernvägeu i hela dess längd.
2:o. Bolagsmännen böra, genom skeende aktieteckning, förbinda sig all af egna
medel tillskjuta hvad, utöfver det,s af Staten erhållna lånet, erfordras för jernvägens
och dertill hörande anläggningars fullbordande samt all erforderlig transport-materiels
anskaffning; och skall aktie-leckningssumman motsvara två tredjedelar af den beräknade
kostnadssumman. Dock som häl flen af det sålunda tecknade beloppet är allenast af¬
sedd till Statsverkets betryggande för detta företags utförande samt de dertill anvisade
medlens återbekommande jemväl i motsatt fall, så behöfva aklieegärne, derest jernvägen,
genom deras försorg, varder på föreskrifvet sätt och inom stadgad tid fullbordad, icke
erlägga denna hälft af teckningssumman; kommande följaktligen aktie-egarnes ansvarighet
för densamma att försvinna efter jernvägens fullbordande; hvarefter jernvägen, med
hvad dertill hörer, bör utgöra säkerhet för ifrågavarande lån. -— De handlingar, som
innefatta aktie-egarnes förbindelser att fullgöra den, på grund af aktie-teckningen, dem
åliggande inbelalnings-skyldighet å deras aktier, böra deponeras och förvaras hos E.
K. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län.
3:o. Arbetet å jernvägen bör vara päbörjadt före den 1 Maj året efter det,
under hvilket det bolag, som för företagets utförande sig bildat, erhållit visshet att de
anvisade lånemedlen finnas för bolagets räkning hos Riksgälds-kontoret alt tillgå; sko¬
Expedilions-Utskotlets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 188. 47
lande de vid jernvägs-anläggningen erforderliga arbeten sedermera oafbrutet fortgå och
utföras, så alt jernvägen varder fullbordad och för allmänna trafiken upplåten inom
förloppet af den tid, E. K. Majit, vid bolagets oktrojerande, kommer att bestämma,
och eger Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader att, genom särskilde, afE.
K. Majit, på Styrelsens förslag, förordnade sakkunnige män, utöfva tillsyn derå,- att
arbetena varda i öfverensstämmelse med vederbörligen fastställda planer utförda, samt
att vid verkställigheten godkända arbetsmethoder följas och fullgoda materialier
användas.
4:o. Innan större eller mindre del af ofvanomförmälda lån får Ivftas, bör bo¬
laget, genom sin Direktion, hafva till Riksgälds-kontoret afleinnat eller der företett:
a) för hela lånesumman, jemte derå upplöpande ränta, å bolagets vägnar utfär¬
dad skuldförbindelse, som af Fullmäktige i nyssnämnde verk godkännes och antages ;
b) utaf bolaget, genom Direktionen, ingånget samt af E. K. Majit i nåder an¬
taget kontrakt om jernvägs-arbetets utförande och anskaffande af all för jernvägens
begagnande erforderlig materiel, i den ordning och inom den tid arbetsplanen be¬
stämmer ;
c) bevis, att aktieteckningen, äfvensom den i ofvanstående 2idra punkt stadgade
deposition af deruti omförmälda handlingar, skett för ett belopp, som åtminstone mot¬
svarar hälften af den föreskrifna teckningssumman;
d) bevis angående behörig verkställighet af minst Tio procents inbetalning å
alla enligt punkten litt. c), tecknade aktier;
e) vederbörligt intyg, att arbetet inom föreskrifven tid blifvit påbörjadt och se¬
dermera, i öfverensstämmelse med arbetsplanen, fortsatt; samt
/) särskild likaledes å bolagets vägnar, utfärdad förbindelse, innefattande åta¬
gande, att, under all framtid och utan något ytterligare bidrag af allmänna medel,
vidmakthålla hela jernvägen, med allt hvad dertill hörer, i sådant skick, att den kan
för allmänna trafiken begagnas.
5:o. Under iakttagande af dessa, jemte öfriga för lånets utbekommande stad¬
gade, vilkor, komma ulbetalnings-terminerna att lämpas efter arbels-årens antal, så att,
efter hvarje arbets-års ingång, motsvarande andel af lånesumman får lyftas; dock bör,
förrän något utöfver lånets halfva belopp utbetalas, på förut stadgadt sätt vara styrkt
att hela aktie-summan får lyftas; dock bör, förrän något utöfver lånets halfva belopp
utbetalas, på förut stadgadt sätt vara styrkt, att hela aktiesumman är tecknad samt
aktie-egarnes förbindelser i afseende på denna summas utgörande blifvit vederbörligen
deponerade; skolande aktie-egarnes inbetalningar ske i förhållande till de andelar af
lånesumman som lyftas, och före lyftningen deraf.
6:o. Oftanämnde lån får innehafvas utan kapital-afbetalning, mot erläggande af
Fyra procent årlig ränta under den för arbetets utförande afsedda tid ; men efter nämnde
tids förlopp skall å bela den utbekomna lånesumman, inom slutet af hvarje år, inbe¬
talas Fem procent, hvaraf, för hvad af lånet dessförinnan icke godtgjorls, beräknas
Fyra procent årlig ränta, och återstoden utgör kapital-afbetalning. Skulle det förfallna
inbetalnings-beloppet icke varda i föreskrifven ordning erlagdt, bör derför af bolaget
utgöras Fem procent årlig ränta, intilldess samma belopp vederbörligen inbetalas.
För den händelse, att den för jeruvägs-anläggningen fastställda arbetsplan icke
skulle följas och derifrån, utan sökt och erhållen nådig tillåtelse, skedd afvikelse icke
varder på föreskrifvet sätt rättad, eller i fall jernvägsarbelet icke skulle i stadgad ord¬
ning fortsättas samt inom den derför bestämda tid fullbordas, eger E. K. Maj:t låta
inställa all vidare utbetalning af det beviljade låneunderstödet samt återfordra hvad
deraf utbekommils, att, på en gång eller successivt, lill Riksgälds-kontoret inbetalas inom
48 Expeditions-Utskottets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 188.
den lid, E. K. Maj:t finner för godt i nåder bestämma. Skulle åter jernvägs-anlägg-
ningen under arbetstiden öfvergifvas, eller jernvägen, efter dess fullbordande, icke så
underhållas, att den framgent kan begagnas, eller om betalningsskyldigheten för det er¬
hållna lånet icke skulle kunna af bolaget fullgöras, kommer jernvägen alt hemfalla till
Staten, utan rättighet för aktie-egarne att, till större eller mindre del, utaf det all¬
männa erhålla ersättning för de tillskott till delta företag, som dessförinnan blifvit af
dem utgjorda.
8:0. Under byggnadsåren, skall bolagets Direktion, inom den tid och till den
embetsmyndighet, E. K. Maj:t behagar i nåder föreskrifva, årligen afgifva berättelse om
väganläggnings-arbelets fortgång under det näst föregångna året; börande ej mindre
förvaltningen af bolagets angelägenheter, än de afslutade räkenskaperna, vid årligen
anställande revisioner, granskas, uti hvilka revisioner Slaten bör ega att genom ett af
E. K. Majit ulsedt ombud deltaga, intilldess det af allmänna medel erhållna låne¬
understödet blifvit återbetaldt.
9:o. I den mån jernvägen varder fullbordad och till allmänt begagnande upp¬
låten, skall bolaget vara skyldigt att, emot den ersättning, som E. K. Majit, efter ve-
derbörandes hörande, pröfvar skäligt bestämma, på densamma fortskaffa trupper och
allmänna posten samt ombesörja alla andra för Kronans eller det allmännas räkning
ifrågakommande personal- och varu-transporter. Derjemte skall det åligga bolaget att,
utan ersättning, medgifva anbringande längs efter jernvägen af elektriska telegraflinier
med hvad dertill hörer.
10:o. Afgifterna för passagerare- och varu-trafiken skola utgå enligt gällande,
af E. K, Maj.t, efter dertill utaf bolaget afgifvet förslag, i nåder fastställd taxa, hvil¬
ken i allmänhet hvart Femte år lämpas efter sig då företeende förhållanden.
ll:o. Skulle behållna inkomsten af jernvägen, efter afdrag af den årliga inbe¬
talningen å det af Staten erhållna lånet, öfverstiga Sex procent å det belopp aktie-
egarne tillskjutit, ankommer på E. K. Majit att, utom begagnande af den i näst ofvan¬
stående punkt E. K. Majit förbehållna rätt att pröfva och bestämma de enligt taxor
utgående afgifterna, föreskrifva, huru stor del af delta öfverskott skall lill underhålls-
och ombyggnads-fond alsättas.
12:o. Bolaget är berättigadt:
a) alt, efter gällande lag och författningar, till sig lösa och med eganderätt
besitta enskilde personer och korporationer tillhörig jord, som för jernvägsanläggnin-
gen erfordras; hvilken jord dock ej får för bolagets skuld intecknas;
b) att, utan kostnad eller årlig ersättning, undfå upplåtelse af sådan för jern-
vägs-anläggningen erforderlig, Kronan tillhörig jord, som står under dess omedelbara
disposition; dock bör, när fråga är om boställsjord eller annan åt enskild person med
åborätt eller annorledes upplåten kronojord, ersättning derför af bolaget lemnäs, i en¬
lighet med hvad örn jords eller lägenhets afstående för allmänt behof är stadgadt i
Kongl. Förordningen den 20 November 1845 ; skolande denna Förordnings 27 § jem¬
väl lända till efterrättelse i afseende på de utskylder till E. K. Majit och Kronan,
som förut kunna åligga den jord, hvilken bolaget kommer att till sig lösa;
c) alt för jernvägs-anläggningen kostnadsfritt begagna sådana, å Kronans egor
belägna, kalk- och stenbrott, som kunna vara disponibla ;
å) att, uppå skeende underdåniga ansökningar, åtföljda af bestämda uppgifter å
behofvet, få, under kontroller, som då komma att i nåder föreskrifvas, till riket tull¬
fritt införa de maskinerier, vagnar och verktyg m. m., hvilka vid jernvägsarbete! er¬
fordras, jemte sådana för jernvägen behöfliga skenor (rails), lokomotiver, stående ma¬
skiner
Expeditions-Utshotlets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 188.
49
skiner och vändplaner (lurn-plates), sorn ej af inhemsk tillverkning kunna erhållas emot
lika billigt pris och med samma godhet;
e) alt för jernvägens anläggning erhålla arbetsbiträde af Kronoarbels-korpsen, i
mån af tillgång och uppå de vilkor, som vid sådant arbetsbiträdes användande, vanli¬
gen bestämmas;
f) att för enahanda ändamål, jemväl få begagna manskap af Arméen, så vidt
aftal med vederbörande om frivilligt arbetsbiträde kan träffas, och trupperna icke äro
af mililärtjenstgöriug eller arbete för Kronans räkning upptagna.
13:o. Bolaget skall, i alla rättsförhållanden, som kunna uppstå emellan det¬
samma och Svenska Kronan eller enskilde medborgare, lyda under Svensk domstol och
varda underkastad Svensk lag.
14:o. I fråga om begagnande och underhållande af jernvägen med hvad dertill
hörer, komma slutligen de föreskrifter och stadganden, som E. K. Majit kan finna lör
godt meddela, att tjena till ovilkorlig efterrättelse; varande bolaget och dess biträden
derjemte i allmänhet skyldige att iakttaga och fullgöra hvad, med hänsigt lill den Sta¬
ten tillkommande värd öfver jernbanan och tillsyn öfver trafiken derpå, kan varda i
vederbörlig ordning löreskrifvet.
2:o. Angående jernvägs-anläggning emellan sjön Dellen och Ljusne elj.
Sedan plan och förslag till en bana, sträckande sig från den mot vester ut¬
skjutande viken af ofvannämnde sjö till den invid Ljusne-ellVen belägna och i niveau
med elfven varande Hybosjöu samt med fortsättning derifrån till Ljusne-ellvens lugn¬
vatten nedom fallet vid Ede by i Jerfsö socken af vestra Helsingland, blifvit uppgjordt,
äfvensom aktieteckning till bildande af bolag för företagets utförande påbegynt, har,
genom enskilda framställningar hos Rikets Ständer, blifvit föreslaget, att, för anläg¬
gande af nämnde jernväg, i längd utgörande 2 mil 17,500 fot, och alsedd ali erhålla
4 fots, eller lika spårvidd sorn den numera färdigbyggda jernvägen mellan Hudiksvall
och Dellen, samt ali, likasom den sednare, med lokomotiv begagnas, Bikels Ständer
mätte bevilja eli låneunderstöd till belopp af 833,000 K:dr R:mt, motsvarande i rundt
tal tvä tredjedelar af den till 1,250,000 B:dr beräknade koslnadssumman.
I afseende å behofvet och nyttan af denna jernvägsanläggning hafva följande
upplysningar och yttranden blifvit Rikets Ständer meddelade. Inom den trakt, i medel¬
punkten af provinsen Helsingland, dit den emellan hafsviken vid Hudiksvall samt sjö-
arne Norra och Södra Dellen medelst jernväg och båtfart redan åvägabragta kommu¬
nikationen skulle genom den nu föreslagna jernbanan utsträckas, och som genomskäres
af den uppifrån Norska gränsen genom provinserna Herjeådalen och Helsingland ned-
flylande Ljusne-ellven, anloge detta, förut strida och lörsande vattendrag, ett sagtare
lopp, och bildade derstädes flera större sammanhängande lugnvattenytor, som vidloge
inom Ljusdals socken och, med afbrott endast af Ede och Edänge forssar i Jerfsö,
sträckte sig genom Ljusdals, Jerfsö, Uuderviks och Arbrå socknar, en mil ofvan- och
lyra mil nedanom Ede by, till Arbrå kyrka, der elfven åter upphörde att vara segel¬
bar. Detta lugnvatten, som inom de Irenne sistnämnde socknarne vidgade sig lill
smärre insjöar under benämning af Tefsjön, Örsjön och Arbrå kyrksjö, egde derjemte
Bih. till R. St. Prot. 1859 <j 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. Suppl.
7
50 Expeditions- Utskottets Förslag till lindard. Skrifvelse N:n 188.
samma vattenhöjd och stöde i förbindelse med sjöarne Kalfsjön och Bodasjön i Jerfsö
samt Hybosjön i Ljusdals socken; hvarförutan, ofvan detsamma, i närheten af Ljus¬
dals kyrka, tillstötte de uppigenom nordvestra Helsingland sig sträckande, sins emellan
förenade vattendragen Voxnan, Letsjön, Storsjön och Hemian. Den floddal, af hvilken
Ljusne-elfvens nyssbeskrilna lugnvatten omgåfves, utbredande sig genom förutnämnde
äfvensom den intill Ljusdals angränsande Färila socken, innefattande de mest bebyggda
och odlade trakterna af vestra Helsingland, hvilken landskapsdel, om 56 qvadratinils
vidd, i anseende till folkmängd, odlingar och odlingslilllällen, m. m. intoge ett i för¬
hållande till andra provinsens delar utmärkt rum. Ofvanom de val odlade och tält
befolkade bygder, hvilka i Ljusne-elfvens och dermed förenade sjöars lugnvatlenytor
egde en kommunikationsled sinsemellan af högt värde, funnes vidsträckta skogsmarker
med riklig tillgång på vextlig skog samt mångfaldiga odlingstillfällen af betydande om¬
fång; och de medel till skogseffekternas och andru tunga produkters nedforsling, som
dels Ljusne-elfvens, dels Hennans långa vattendrag lemnade, gåfve åt denna landskaps¬
del ytterligare värderika tillhörigheter, för hvilkas tillgodogörande en lättare beröring,
på ginare väg, med balskusten, utgjorde oeftergifligt vilkor. Den ilrågaställda kom¬
munikationen, genom hvilken, i förening med jernbanan mellan hafsviken vid Hudiks¬
vall och Dellarnes vattendrag vid Forssa kyrka samt ångbåtsfart genom delta vatten¬
drag och öfver de i norra Helsingland belägna sinsemellan förenade sjöarne Norra och
Södra Dellen, förbindelse på den ginaste och minst kostsamma väg, öppnades emellan
de i anseende till naturlig belägenhet, odling, befolkning m. m. ojemförligt mest fram¬
stående delarne af vestra och norra Helsingland inbördes och med hafvet, och hvilken
för provinsen Helsinglands framtida utveckling vore af oberäknelig vigt, skulle dess¬
utom utgöra en oskattbar förmån för det of vanliggande landskapet Herjeådalen och
södra Jemtland, hvilka genom vestra och norra Helsingland hade sin närmaste ulfarts-
väg till kusten, och genom samma kommunikation skulle få den tunga lorshagen efter
landsväg nära 7 mil förkortad. Den lättnad, hvilken sålunda skulle beredas för dessa
orters transporter till deras närmast vid hafvet belägna afsättningsställe och upphem-
tande derifrån af innebyggarnes behof utaf lefnadslörnödenheter och annat, har af Be-
styrelsen för det bolag, som för företagets åvägabringande sig bildat, ansetts äfven der¬
igenom kunna blifva af någon ännu allmännare vigt och betydelse, enär den från Hu-
diksvallsljärden olver Ljusdal och Kårböle i Helsingland genom Herjeådalen till Köraas
och Trondhjem uppgående allmänna väg redan utgjorde den ginaste förbindelse emel¬
lan Sveriges östra kust och Norge, samt denna väg derjemte dels vid Röraas egde
samband med flera af Norges vägar i olika riktningar, dels vid Kårböle sammanträf¬
fade såväl med Jemllandsvägen öfver Hogdals och Rätans socknar, som med den un¬
der åren 1827—1836, medelst användande af arbetskommenderingar anlagda, genom
Loos och Voxna ledande, till Dalarne genom Ore socken ingående vägen.
Enligt uppgjord och hos Rikets Ständer företedd lörslagsbei åkning, skulle de
effekter, bestående af trävaror, landtmannaprodukter, salt, strömming, med flera varor,
som årligen komma att å den föreslagna jernbanan forslas, uppgå lill en sammanräk¬
nad vigt af 210,000 skeppund, samt inkomsterna, med inberäkning af passagerare-
algifter, utgöra 127,000 R:dr, hvaremot drift- och underhälls-kostnaden upptagits till
62,508 R:dr, i följd hvaraf rörelsen komme att lemna en årlig behållning af 64,500
R:dr, allt Riksmynt. 1 sammanhang med öppnandet af denna kommunikationsled vore,
pä sätt som blifvit Rikets Ständer vidare meddeladl, ifrågasatt anläggning inom Ljus¬
dals socken af en kombinerad sågverks- och jernbruks-rörelse, hvars intressenter, af
hvilka äfven järnvägsbyggnadens utförande skulle öfvertagas, hade för afsigt att fortgå
Expeditions-Utskottets Förslag till anderd. Skrifvelse A:» 188. 51
med jernvägs-anläggningen vidare på sidan om sjön Södra Dellen, så alt jernvägen, i
stället alt byggas såsom först varit ämnadt och de i ämnet gjorda framställningar in¬
nehålla, endast emellan Ljusnan och den mot vester utskjutande viken af nämnde sjö,
omkring 2; mil, i följd af sednare öfverenskommelse skulle komma atti oafbruten fort¬
gång sträcka sig, med en längd af 41 mil, ända ned till Forssa jernvägsstation, för att
derstädes med den redan anlagda Hudiksvall-Forssa jernvägen förenas till en samman¬
hängande lokomotiv-bana af 6 mils längd. Det för idkandet af omförmälda sågverks¬
rörelse ifrågaställa bolag, under benämning af Hybo Sågverks-bolag, hvars verk skulle
komma att anläggas inom Ljusdals socken, vore, enligt uppgjord prospekt, beräknadt
att göra en årlig penningespridning, för verkens drift, inom provinserna Helsingland
och Herjeådalen, af 1,072,000 R:dr, samt i frakter för verkens produkter, beräknade
på England och Frankrike, omkring 950,000 R:dr, eller tillsammans, 2.022.000 R:dr.
1 ändamål att för del vidtomfattande industri-företaget erhålla disposition öfver tillräck¬
liga skogar, hade köp blifvit uppgjorda om cirka 250,000 tunnland skog, samt tillfälle
beredt att bekomma den återstod som behöfdes, och för dessa skogsköp, hvilka endast
afsåga alVerkningsrätt under 50 år (ill mogen skog af minst 13 tums lillända, skulle, i
händelse trädvarubolaget verkligen komme till stånd, blifva inom slutet af år 1800 ut¬
betalt en summa af öfver En million R:dr. Ett vilkor för bildande af detta bolag,
som komme alt utgöras af inleressenter både inom och utom Sverige, vore dock, att
det föreskrifna deltagandet frän Svensk sida i jernvägens byggande och öfrige företag
icke uteblefvo; utan hvars uppfyllande, dertill understöd vore behöfligt, hela det till¬
tänkta stora företaget skulle gå om intet.
För att med redan vunnen erfarenhet ytterligare visa den ifrågasatta järnvägs¬
anläggningens vigt och betydelse, hafva blifvit omnämnde de resullater, som erhållits af
den emellan Hudiksvallsljärden och Dellarnes vattendrag färdigbyggda jernbanan. Utom
det alt, i följd al jernvägens öppnande, 2:ne nya ångfartyg tillkommit pä Dellsjöarne,
hade denna jernväg åstadkommit bildandet af Hudiksvalls ångsågsbolag, som hade för¬
lagt elt större sågverk vid jernvägens vestra ändpunkt, och hvilket bolag, dels för denna
sågverksnnläggning, dels för rättigheten ali inom Lill-Herrdals socken i Herj (■ådalen un¬
der 50 år afverka mogen skog, samt för en flottled mellan Ljusne-elf och Dellsjöarne
äfvensom strömrensningar i Herjeådalen med flera arbeten inom riket redan ulgilvit en
summa af 1,470,000 R:dr R:ml, och komme alt för sin rörelses bedrifvande inom lan¬
del utbetala minst en half million R:dr årligen, hvarjemte, enär bolaget för utskeppnin¬
gen af sina produkter behölde fartyg till lästetal af 6,000, eller i medeltal 55 skep¬
pund, hvartdera öfverstigande 100 läster, för denna skeppning årligen komme alt er¬
läggas elt IVaktbelopp af öfver 300,000 R:dr, deraf tvåtredjedelar kunde antagas komma
Svenska och Norska skeppsfarten tillgodo. En beslutad anläggning inom Forssa socken
vid Dellarnes vattendrag af ett jernbruk, sorn komme att bestå af masugn, stång-
jerns-baminare, manufaktursmide m. m., och hvilket komme att till kolning an¬
vända allt affall från det förut omnämnda, i dess grannskap belägna sågverket,
vore likaledes framkallad af jernvägen, äfvensom, i följd af den utveckling inom or¬
ten, hvartill densamma gifvit upphof elt gjuteri jemte mekanisk verkstad blifvit anlagdt
vid Hudiksvall.
Utaf de embetsmyndigheler, som, i anledning af den förut omförmälda Besty-
relsens till E. K. Majit ingifna underdåniga ansökning om låneunderstöd i vanlig ord¬
ning sig utlåtit, och dervid gifvit densamma sitt förord, har E. K. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i Gefleborgs län, på de af sökanderne i underdånighet anförda skäl, förklarat
52
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 188.
jernvägs-anläggningen vara af slörsla nytta för örtens och länets förkofran uti indu-
strielt hänsernde; — samt Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader, med god¬
kännande af den utaf Kapitenen vid Väg- och Vallenbyggnads-korpsen C. Adelsköld
uppgjorda planen, yttrat att, i det inre af provinsen Helsingland Ljusne-elfven vore,
med undantag A ett enda ställe vid Edeforssen, farbar på en sträcka af ungefär 5
mils längd, och derstädes omgifven af särdeles bördiga trakter, sorn dels sjelfva hade
en betydlig trafik lill kusten, dels vore belägna i stråkvägen för den hufvudsakligaste
rörelsen från öfra Helsingland, Herjeådalen och äfven en del af Jemtland, hvadan dessa
trakter utgjorde en i industrielt hänseende särdeles vigtig del af provinsen och vore
att anse såsom en medelpunkt för denna norra del, der rörelse samlade sig för alt
sedan utgå till kusten. Förbättrande af kommunikationen deremellan och kuststäderna
hade också gifvit anledning till ganska omfattande arbeten, såsom dels anläggning af
landsvägar, dels kanal- och slussbyggnader i sjöarne Dellens vattensystem och dels
jernvägsbyggnad emellan ortens förnämsta afsättningsplats Hudiksvall och sjön Dellen,
genom hvilken sistnämnde jernväg och den å sjöarne Dellen anordnade ängbålslarl
kommunikationen vore lättad från Hudiksvall inåt landet, så att för fullkomnande af
kommunikations-anstalterna längs den för trafiken vigtiga linien upp till den lärbara
delen af Ljusnan, återstode endast att, genom den nu föreslagna jernvägs-anläggningen,
åstadkomma förening på en väglängd af 2i mil, emellan sjön Dellen och nämnda eif;
och då Styrelsen, på grund häraf, ansett denna jernvägs-anläggning af stor vigt
och särdeles förtjent af uppmärksamhet, har Styrelsen i underdånighet tillstyrkt bi¬
fall till hvad Deputerade för företaget begärt, eller att ett lånebidrag å tvåtredjede¬
lar af den beräknade kostnaden måtte beviljas, uppgående, i jemn räkning lill 835.000
R:dr Runt.
Då den från hafsviken vid Hudiksvall till det inre af provinsen Helsingland re¬
dan åvägabragta kommunikationens utsträckande, genom den nu föreslagna jernbanan,
till de bördiga och folkrika trakter, hvilka i provinsens vestra del omgifva Ljusne-
ellvens här utgrenade lugnvatlenylor och dermed förenade vattendrag, eller all anled¬
ning bör för desse och öfrige vidsträckta orter, som i denna riktning måste söka för¬
bindelse med nämnde stad och hafvet, blifva af högsta nytta, synnerligast i anseende
till den utväg, som derigenom öppnas för tdlgodogörande af ymniga, nästan outtömliga
skogstillgångar och talrika odlingstillfällen, med deraf följande ökadt lif och rörelse,
vidgad industriel företagsamhet samt tillvexande förråd af effekter till afsättning inom
och utom landet, och detta företag på grund häraf synts Rikets Ständer förtjent alt
genom understöd å Statens sida befordras lill verkställighet, hafva Rikets Ständer be¬
slutat alt, för anläggning af en till begagnande med lokomotiv alsedd jernbana emel¬
lan den mot vester utskjutande viken af sjön södra Dellen till Hybosjön invid Ljusne
eif samt derifrån vidare till lugnvattnet nedom fallet vid Ede by i Jerfsö socken, till
utgående från Riksgälds-kontoret, i egenskap af lån, anvisa en mot tvåtredjedelar af den
beräknade anläggnings-koslnaden svarande summa af 833,(ICO R:dr R:mt, under samma
förutsättning och med enahanda vilkor, som blifvit bestämda i afseende på det ofvan
förut omlörmälda låneunderstödet till jernväg mellan Rörås och vestra stambanan; dock
med den förändring, all nu ifrågavarande lån, hvilket lår under 2:ne åts tid innehaf-
vas ulan kapital-afbetalning, derefter återgäldas inom en tid af 18 år genom inbetal¬
ning af t’s årligen utaf ursprungliga kapitalbeloppet, samt att räntan å det utbekomna
lånet beräknas till lika belopp, som af Riksgälds-kontoret måste erläggas för de medel,
hvilka för beredande af tillgäng lill detta statsbidrag genom upplåning anskaffas.
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 488. 53
3:o. Angående anläggning af en jernväg förbi Hedens Jorssar i Luleå eif.
lili nådig skrifvelse den 16 December sistlidna år bar E. K. Mnj:t behagat i
nåder meddela, atl sedan, vid elt inför E. K. Majlis Befallningshafvande i No libo Ilens
län den 27 förulgångne September hållet sammanträde, Luleå slads borgerskap samt
åtskillige andra bland länets innevånare öfverenskomma all bilda elt aktiebolag lill
åstadkommande af en jernväg förbi Hedens forssar i Luleå eif, i ändamål alt derige¬
nom sammanbinda de olvan- och nedanom dessa forssar liggande, lill elfven hörande
lugnvaltenytor och såmedelst öppna en 11 j mil lång kommunikationsled mellan landets
inre delar och hafvet, hade E. K. Maj:ts bemälde Befallningshafvande, jemte under¬
dånig anmälan härom, till E. K. Mapt öfverlemnat en från särskilde vid ofvanbe-
rörda sammanlräde utsedde deputerade inkommeri, till E. K. Majit ställd ansöknings-
skrift, deruti deputerade, efter frainslällning om de stora fördelar och lättnader för
rörelsen, som kunde beredas genom ifrågavarande jernväg, hvilken, enligt elt af t. f.
Chefen i Norra Väg- och Valtenbyggnads-distriklel, Kapitenen C. Adelsköld upprätladt,
vid ansöknings-skrilten fogadt och af plan och profil i-ilningar åtlöljdt förslag, beräk¬
nats kunna utföras å en längd af 28,100 fot för en kostnad af 140.000 B:dr Ilmi,
samt vore afsedd alt anläggas, med 3 lots spårvidd, för hästkraft, dock så all banan,
om rörelsen å densamma sådant erfordrade, äfven kunde begagnas för ångkraft, i un¬
derdånighet anhållit, att E. K. Majit läcktes till Bikets Ständer aflåta nådig Proposition,
att ett låneunderstöd, motsvarande tvåtredjedelar af den i Kapitenen Adelskölds förslag
upptagna kostnaden, måtte af allmänna medel beviljas på möjligast billiga vilkor och
mot den säkerhet för återbetalningen, sorn kunde pröfvas erforderlig; och liar E. K.
Majit, efter vederböranrles hörande, med afseende å den föreslagna jernvägs-anläggnin-
gens stora vigt för rörelsen inom den ifrågavarande vidsträckta landsorten, till Bikets
Ständer öfverlemnat den gjorda ansökningen, på det att Bikets Ständer måtte blifva i
tillfälle alt pröfva, huruvida tillgång till det för ändamålet ifrågaställa statsbidraget
kunde beredas; — varande härförutom på enskild väg hemställan till Rikets Ständer
gjord om beviljande af låneunderstöd för det omförmälda jernvägsförelaget, lill ena¬
handa belopp, som deputerade hos E. R. Maj:t i underdånighet begärt.
I anledning af deputerades underdåniga ansökning har, på sätt den nådiga
Skrilvelsen vidare innehåller och de Rikets Ständer tillställda handlingar utvisa, E. K.
Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län i underdånighet upplyst och anfört: alt
vid Luleå eif ofvan Hedens forssar årligen tillverkades betydliga qvanliteter, eller om¬
kring 60 lill 70,000 tolfter bräder, hvilka, i anseende dertill att båtfärden å elfven af-
bröts vid nämnde forssar, nu måste floltläggas och på sådant säit utför elfven till la¬
stageplats vid Luleå stad lortskaffas, hvarigenom icke blott uppehåll förorsakades, utan
äfven bräderna till värdet nedsatles; att dessutom årligen utefter elfven fraktades om¬
kring 4,000 tunnor tjära, hvilka, sedan de från Edeforss blifvit flottade 6 mil till öfre
Hedensforss, der mäste från vattnet upptagas för att förbi forssen rullas öfver Iand
och derefter åter i flotta hopläggas, hvarigenom mycken både kostnad och tidsutdrägt
för allmoge och trafikerande vållades; att vid upphemtning af spanmål och andra
förnödenheter från sjökusten, Hedens lorssar utgjorde elt svårt binder, emedan va-
rorne, om de bomme sjöledes, derstädes måste dragas eller bäras förbi forssa:na; men
alt dessa olägenheter blelve afhjelpta genom den föreslagna jernvägen, hvilken för öf¬
rigt, enligt É. K. Maj.Is Belällningshafvandes åsigt, skulle ä elfven framkalla en lifli-
gare handelsrörelse, öka odlingar och bosättningar i ofvan liggande trakter samt i vä-
54 Expedilions-Utskottets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 188.
sendtlig mån bidraga lill möjligheten alt tillgodogöra samma trakters rika malmtillgån¬
gar', med stöd af hvilket allt E. K. Maj:ts Befallningshafvande ansett sig böra på det
högsta förorda den underdåniga ansökningen. Uti det underdåniga Utlåtande, som af
Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader häröfver algifvits, har Styrelsen,
instämmande i hvad E. K. Maj:ls Befallningshafvande yttrat rörande behofvet af den
föreslagna jernvägs-anläggningen, och med tillkännagifvande all, vid granskningen af
de dertill hörande plan-och profil-ritningar samt kostnadsberäkningar, någon anledning
till anmärkning icke förekommit, i underdånighet, såsom bidrag lill utförandet af samma
jernvögs-anläggning, tillstyrkt ett låneunderstöd å 93,000 B:dr B:mt.
Enär undanrödjandet af det hinder, som af de sä kallade Hedens forssar för¬
orsakas i kommunikationen utefter Luleå eif från och till de ofvanom nämnde forssar
belägna trakter af Norrbottens län, synes vara af vigt ej mindre för underlättad trans¬
port af de skogseffekter, som derifrån afyttras och för anskaffandet af dessa orters
spannmålsbehof samt andra lefnadslörnödenheter, än äfven med hänseende lill den
fortskridande odling och lifiigare handelsrörelse, som deraf kan väntas hlifva fram¬
kallad, och den möjlighet som derigenom beredes att med framgång bearbeta olvan-
liggande trakters rikhaltiga lager af bly-, silfver- och jernmalm, anse Rikets Ständer,
lika med vederbörande embets-myndigheler, den föreslagna jernvägs-anläggningen, som
efter verkställde undersökningar, visat sig utgöra del medel, som för vinnandet af
nämnda ändamål kan lättast och för minsta kostnad åstadkommas, vara förtjent att af
det allmänna understödjas; och hafva fördenskull Bikels Ständer för anläggning af en
jernväg till begagnande med hästkraft förbi Hedens forssar i Luleå eif, till utgående
från Riksgälds-kontoret, i egenskap af lån, anvisat en mot tvåtredjedelar af den be¬
räknade anläggnings-kostnaden svarande summa af 93,000 B:dr Bunt, under samma
förutsättning och med enahanda vilkor, som blifvit bestämda i afseende på jernrägs-
anläggningen från Borås till vestra stambanan, dock alt föreskriften angående skeende
inbetalningar å aklieteckningssumman, i visst förhållande till de andelar af lånet, som
lyftas, icke komma att med hänseende tili det ifrågavarande statsbidraget tillämpas.
Hvilket Rikets Ständer härmed få i underdånighet anmäla; framhärdande etc.
Stockholm den 26 Oktober 1860.
Expedilions-Utskoltets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o J89.
55
K o 189.
och godkändt hos Ridd. och Adeln
|
den
|
»5 Okt. 1860,
|
Preste-Slåndel
|
den
|
26 — —
|
Borgare-Ståndet
|
den
|
•26 — —
|
Bonde-Ståndet
|
den
|
26
|
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående inrikes skeende
upplåning emot Svenska fonderade statsobligationer.
(Siats-Utskottets Utlåtanden Niis 1(15 & 206.)
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse den 10 Mars innevarande år, till-
kännågifvit sina, angående de för fortsättningen af Statens jernvägsbvggnader erforder-
iige medels upplåning mot statsobligationer å utländskt mynt, fattade, numera till verk¬
ställighet befordrade beslut, få Rikets Ständer, i öfverensstämmelse med deras förkla¬
rande i samma underdåniga skrifvelse, härmed yttra sig i anledning af de, i fråga om
upplåning inom landet emot der afsältliga samt för inhemska kapitalers förräntande
användbara statsobligationer, utaf E. K. Maj:t äfvensom på enskild väg bos Rikets
Ständer gjorde framställningar, hvilka, ehuru någon vidare upplåning för beredande af
tillgång lill det under innevarande riksdag anvisade anslaget för fortsättning af Statens
jernvägsbvggnader icke erfordras, Rikets Ständer likväl, i bär nedan uppgilhe hänseen¬
den ansett förtjena synnerlig uppmärksamhet.
Enligt hvad É. K. Majit föreslagit i nådig Proposition af den 17 November sist¬
lidna år, angående anskaffningen af medel för Statens jernvägsbyggnaders fortsättande,
boide, utaf den lill utgående under åren 1860—186! för detta ändamål föreslagna
anslagssumma 25,000,000 R:dr, eli belopp af fem millioner R:dr upplånas mot stats¬
obligationer, utgilna på Svenska språket och lydande å Svenskt mynt; och har, be¬
träffande vilkoret! för denna upplåning inom landet, eller det så kallade inhemska Fond-
56
Expeditions-Uiskottets Forsing till underd. Skrifvelse N:o 489.
systemet, E. K. Maj:t i nåder uttalat den åsigt, att man helst borde antaga upplånings-
sältet med perpeluela räntor, eller sådana, som väl vore på Statens, men icke på län-
gifvarens, sida uppsägbara, och som ej heller vore underkastade ulloltning, ulan der
amorteringen skedde genom uppköp at' obligationer. En bland fördelarne al denna
(orm för upplåningen skulle vara, att, ulan någon förlust lör Staten, obligationerna
kunde utgifvas till lägre kurs än den nominela, emedan den minskning, som härigenom
uppkomme i det effektiva kapitalet, godtgjordes genom motsvarande eller ännu större
minskning i den förskrifna räntan, hvilket äler längifvaren gerna underkastade sig,
emot tryggheten för honom att dylika papper med lägre kurs icke kunde genom upp¬
sägning konverteras. Men, enär Svenska allmänheten ännu hade föga erfarenhet och
vana vid sådana papper, der den lägre räntan motvägdes af lägre kurs eller, med an¬
dra ord, af ett underpris vid kapitalets förvärfvande, utan åtminstone lill en början
helst torde önska alt erhålla sådana obligationer, som betaltes till sill fulla nominal-
belopp, och som derjemte bure en skälig ränta; sä vore det sannolikt tjenligast, om
2 särskilda serier af det inhemska lånet utgäl\es med olika slags obligationer, hvaraf
det ena slaget utiemnades al pari och del andra efter fastställd lägre kurs. 1 fråga
om beloppet af räntan ä dessa obligationer, ansäge E. K. Majit, att å förra slaget el¬
ler de obligationer, som hade parikurs, räntan borde bestämmas till 5 procent, och å
det sednare slaget eller obligationerna med nedsatt kurs, utgöra 3,65 procent, eller 3
R:dr 65 öre lör 100 R:dr. Lägre ränta, än 5 procent al pari, förmodades, med af¬
seende pä alla förevarande omständigheter, vid delta tillfälle icke kunna erbjudas, utan
äfventyr, att obligationerna komme all sakna efterfrågan. Och äfven om det skulle
visa sig, att denna ränta framdeles kunde i mer eller mindre män nedsattas, syntes
för närvarande någon egentlig skada al bestämmelsen om en högre ränta likväl icke
vara att befara, hvarken för Staten, genom en fortsatt ränteförlust, eller lör den all¬
männa penningesiällningen, genom kapilaiernas ölverdrifna tillopp ä delta håll. Ty
hvad Statsverket belralfade, hade della, när sådant al förhållandet påkallades, alltid
en öppen utväg alt bereda sig nedsättning i räntefoten, derigenom att nya obligationer
eller föregången uppsägning utgäfvos i de gamlas ställe, d. v. s. alt lånet konvertera¬
des till den lägre ranta, som då kunde betingas; och, med hänsigt till penningestäli-
ningen, läge i summans inskränkning till ett relativt obetydligt belopp en sä tillräck¬
lig garanti mot all större rubbning i kapilaiernas placering, att någon farhåga i detta
hänseende icke borde kunna uppslå.
Årliga räntans föreslående till 3,65 procent, eller 3 R:dr 65 öre för 100 R:dr
utaf den andra serien af obligationer, hvilka skulle kom ma alt utgifvas med nedsatt
kurs, grundade sig derpå, alt denna räntefot medlörde en påfallande och särdeles önsk¬
värd enkelhet vid räuleliqvidernas beräkning. Räntan komme nemligen dä att utgöra
1 öre per dag för 101) R;dr, och det bletve derigenom för hvar oell en lätt att, vid
ölverlätelsen af en obligation, beräkna den derå upplupna räntan. Och dä den ä det
nedlagda kapitalet effektivt utgående räntan i allt läll berodde på den kurs, hvartill
obligationerna ulgålves, sä syntes tillfället icke böra försummas att, vid den mera god¬
tyckliga räntefotens bestämmande, välja en sådan, som erbjöde en i praktiskt hän¬
seende synnerligen fördelaktig enkelhet. Hufvudlrågan vore dock att bestämma kur¬
sen, hvarefter dessa obligationer skulle ullemifas; ty härpå berodde naturligtvis den
effektiva ränta, sorn lör kapitalet erbölles. Enligt E. K. Majus åsigt, borde den kurs,
hvartill dessa obligationer skulle utgifvas, nu bestämmas till 80 procent af obligatio¬
nernas nominalbelopp; i hvilket läll den ränta, som långifvare!) ä det effektiva kapita¬
let erhötle, uppginge lill 4,56 procent, eller 4 R:dr 56 öre för 100 ll:dr.
Expeditions-Utskottets Förslog till underd. Skrifvelse N:o 489.
57
Att en sådan räntefot, af något mer än 4i procent, borde anses tillräckligt hög,
när långifvaren, till följd af den nedsatta kursen å obligationerna vore betryggad för
ränlekonversion, syntes kunna antagas; men fastställandet af obligationernas ulgilniiigs-
kurs lill högre än 80 procent, i hvilket läll den effektiva räntan skulle komma alt ytter¬
ligare minskas, ansåge E. K. Majit ej heller lämpligen kunna ske, helst dä man Inge
i betraktande, alt, samtidigt med dessa, äfven skulle utgifvas en annan serie obligatio¬
ner, hvilka visserligen, i anseende till sin kurs al pari, vore underkastade konvertering,
men för hvilka räntan tills vidare skulle komma att utgöra 5 procent.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har E. K. Majit, jemte de i E. K.
Maj :ts förevarande nådiga Proposition framställda förslag, i afseende pä de finansiela
frågor, som hade gemenskap med jernvägsbyggnaderna, föreslagit:
l:o. Alt ett belopp af 5,000,000 R:dr mätte upplånas mot statsobligationer på
Svenska språket och ä Svenskt mynt, hvilka obligationer skulle blifva uppsägbara på
låntagarens, men icke på längifvarens sida, och hvilkas amortering borde ske genom
uppköp af desamma;
2:o. Att af dessa inhemska statsobligationer två olika slag måtte utgifvas, mel¬
lan hvilka långifvareu skulle ega fritt val, och det ena slaget draga en ränta af 5 pro¬
cent, samt det andra en ränta af 3,63 procent, eller 3 R:dr 65 öre för 100 ll:dr, allt
för är räknadt;
3:o. Att de obligationer, som skulle löpa med 5 procent ränta, mätte tillhan¬
dahållas långifvaren efter kurs al pari, men obligationerna med 3,65 procents ränta, ef¬
ter en kurs af 80 procent utaf nominalbeloppet; och
4:o. Att, i händelse den upplåning, som, enligt mom. 1, borde ske mot inhem¬
ska statsobligationer, ej skulle komma alt uppgå till densaminas beräknade belopp,
Riksgälds-kontorel mätte, på det icke någon brist härigenom skulle uppslå i de tillgån¬
gar, som lör jernvägsarbetena voro afsedda, bemyndigas alt, genom tillfällig upplåning,
fylla hvad som i den påräknade summan kunde komma att fattas.
Under flera föregående riksdagar har, genom derom gjorda framställningar, Ri¬
kets Ständers uppmärksamhet blifvit fästad ä angelägenheten och fördelaktigheten af
ett efter andra staters föredöme ordnadi fondsystem, hvarigenom ej allenast tillgång
skulle beredas till utförandet af sådane större, allmänt gagnande företag, hvilkas kost¬
nader icke kunde af de vanliga statsinkomsterna bestridas, ulan älven allmänna rörel¬
sen underlättas samt den enskilda sparsamheten uppmuntras och smärre kontanta be¬
hållningar göras fruktbärande; men farhågan för förnyandet af den oreda i landets
penningeförhällanden, som ett missbrukadt och obetänksamt utgilnmgssätt af Svenska
kreditpapper förut medlörl, har ända lill sednasle tider hos representationen väckt
öfvervägande betänkligheter emot den föreslagna skuldsättningen, hvars anlitande dess¬
utom ansetts desto hellre kunna böra undvikas, som nästan oafbrutet stigande stats¬
inkomster och derigenom uppkommande öfverskott samt särskilda mot fördelaktiga be-
lalningsvilkor erhållna och snart liqviderade län lemnal full tillgång lill de extra eller
tillfälliga statsutgifter, som af Rikets Ständer beviljats och anvisats till utgående i sär¬
skildt stadgad ordning. Ett annat förhållande inträffade likväl sedan Rikets Ständer
vid 1853 och 1854 års riksdag beslutat, att de jernvägar, som vore alt anse för stam¬
banor, skulle anläggas genom Statens omedelbara försorg, och all kostnaderna för dessa
jernvägsanläggningars utförande borde af Slaten bestridas. Såsom en .gifven följd af
Rikets Ständers sålunda lättade beslut otfh ett oundvikligt vilkor lör samma besluts
Bih. till B. St. Prot. 1859 & 1860. 10 Sami. 1 A/d. 2 Band. Suppl. 8
58 Expedilions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 189.
verkställande ansågo sig Rikets Sländer nödsakade, att icke blott tillfälligtvis, utan för
en längre tiderymd beträda skuldsättningsbanan. helst de för Statens föreslående jern-
vägsbyggnader erforderliga högst betydliga tillgångar icke dessförutan kunde anskaffas,
och de härtill upplänta medlen endast småningom återbetalas. Till en böljan trodde
Rikets Ständer sig likväl icke behöfva utsträcka den beslutade upplåningen utom lan¬
det, ulan förmodade att allt hvad utöfver andra dertill disponibla tillgångar erfordrades
för ej mindre Statens än enskilda bolags med bidrag af allmänna medel understödda
jernvägsanläggningar skulle kunna emot fonderade statsobligationer inom landet upp-
länas; i afseende å hvilken upplåning, och de obligationer, emot hvilka densamma skulle
verkställas, vid sistnämnde riksdag meddelades de, enligt Rikets Ständers derom gjorda
underdåniga anhållan, genom E. K. Majlis nådiga Kungörelse den 3 Februari 1855
gillade och fastställda beslut och stadganden.
Med tillämpning af de jemlikt högstberörda nådiga Kungörelse stadgade grunder
och meddelade bestämmelser för införandet af ett fonderadl inhemskt skuldsyslem, be-
slölo Fullmäktige i Rikets Ständers Riksgälds-kontor, som fingo belåningens besörjande
sig anförtrodd, att, till erhållande af medel för jernvägsarbetenas fortsättande från och
med början af Juli månad 1855 upptaga ett amorteringslån emot fonderade statsobli¬
gationer, hvilket läns belopp bestämdes till 3,000,000 R:dr. Räntevilkoren för della
lån utgjorde 4 procent utan, och 31 procent med kapitalrabatt. Beloppet af kapital¬
rabatten fastställdes till 12* procent; och skulle således för erhållande af de med sist¬
nämnde räntefot löpande obligationer erläggas 871 procent af det deruti förskrilna ka¬
pital. Bland öfriga rörande sagde låns upptagning af Fullmäktige fattade beslut och
vidtagna åtgärder förekomma följande: Obligationerna skulle utfärdas å 1,200, 1,000,
400 och 300 R:dr R:mt; — räntan betalas balfärsvis emot återställande af derå aflem-
nad kupon; — förlältne räntekuponer emottagas till sitt fulla belopp, lika med Rikets
Ständers Banks sedlar, uti allmänna kronouppbörden ; — obligationerna i utbyte emot
derför belöpande valuta, kostnadsfritt tillsändas de Privat- och Filialbanks-direklioner,
som anmälde sig önska från Riksgälds-kontoret utbekomma dessa räntebärande papper;
och tillerkändes, såsom godtgörelse för besvär och postporto, vederbörande en ersätt¬
ning af i procent utaf de till Riksgälds-kontoret insända lånemedlen.
Enligt hvad allmänt kändt är, hade den af Riksgälds-kontoret, emot ofvan upp¬
gifna låuevilkor företagna upplåning mindre framgång, så att, enligt Fullmäktiges vid
sednast förflutna riksdags början till Rikets Ständer afgifna berättelse, hela den dit¬
tills influtna lånesumman utgjorde endast 272,850 R.dr, för hvilken summa från Riks¬
gälds-kontoret utlemnats 234 st. 4 procents obligationer å ett sammanlagdt kapital¬
belopp å 223,500 R:dr och 137 st. 3i procents obligationer å tillsammans 56,400 R:dr.
Den iinga begärlighet, hvarmed omförmälde upplåning och det derigenom erbjudna till¬
fället att erhålla Svenska fonderade statsobligalioner således å allmänhetens sida om¬
fattades, måste, på sätt vid sednaste riksdag erinrades, hufvudsakligen tillskrifvas dels
alt den i obligationerna förskrilna räntan ansågs vara alltför låg, då obligations-inne-
hafvarne icke hade någon uppsägningsrält, dels att den redan under är 1856 började
och år 1857 fortgående, på alla handelsförhållanden märkbart inverkande, förändring
i allmänna penningeställningen gjorde dåvarande tidpunkt särdeles ofördelaktig för en
dylik läne-operations företagande.
Genom Rikets Ständers under sistlorlidna riksdag fattade beslut angående an¬
skaffningen af de för fortsättandet af Statens jernvägsbvggnader då anvisade medel,
fingo Fullmäktige i Riksgälds-kontoret åt sig uppdraget att inom eller utom riket upp¬
låna dessa medel, på sätt Fullmäktige funno lämpligast och ändamålsenligast till bere¬
dande af de för Staten såsom läntagare mest förmånliga vilkor; hvarjemte i afseende
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 189. 59
på den sålunda beslutade upplåningen stadgades, alt densamma borde verkställas emot
fonderade till innehalvaren ställda och å dennes sida icke uppsägbara räntebärande
obligationer, hvilka skulle å Rikets Sländers vägnar af Fullmäktige utfärdas. För öf¬
rigt ölverlemnades åt Fullmäktige alt bestämma det språk och den myntsort, hvarå
obligationerna komme att utfärdas, äfvensom den ränta, hvilken behöfde i obligatio¬
nerna förskrifva» samt den kapitalrabatt, som måste beviljas vid de fall, då Fullmäk¬
tige ansågo en sådan rabatt böra ega rum.
Sedan ett, efter gjordt anbud, med ett handelshus här i hufvudstaden under
November månad 1857 alslutadt kontrakt om öfvertagandet af det för ofvanberörda
ändamål erforderliga lån å 20,000,000 R:dr icke kunnat af bemälde kontrahent full¬
göras, så och enär, under den dåvarande tryckta och bekymmersamma penningeställ-
ningen, all anledning saknades att på antagliga vilkor kunna erhålla ifrågavarande lån
inom Sverige och emot å Svenskt mynt lydande obligationer, blef det s. k. 1858 års
jernvägslån till bela sitt belopp upplaget i Tyskland; varande för della lån 24.381 st.
Svenska Statsobligationer lydande å ett sammanräknadt kapital af 8,190,500 Thaler
Preuss. Courant, utfärdade under den 1 Mars sagde år och skola alla dessa obliga¬
tioner, hvilka löpa med 4| procent årlig ränta, som vid hvarje års förlopp bör liqvi-
deras, med sitt lulla kapitalbelopp inlösas under en tidrymd af 40 år, utgörande rän¬
tan och amorteriogsbidraget för sagde lån 443,333^ Thaler eller 5H procent af hela
den lill 7,000,000 Thaler uppgående länesumman.
Till följd af Rikets nu församlade Sländers beslut, har, emot Svenska statsobli¬
gationer, under innevarande år upplagils ett nytt fonderadt amorteringslån å 10,000,000
Thaler Preuss. Courant eller ett belopp, som, med tillägg af kostnaderna för länets
upplagande, motsvarade de lill Statens jernvägsbyggnaders fortsättande under åren
1860—1863 vid nu pågående riksdag beviljade anslag af tillsammans 25,000,000 R:dr
Runt; börande detta lån, för hvilket räntan är beräknad till 4* procent, återbetalas ge¬
nom erläggande af ett till utgående under 38j- år bestämdt årligt ränte- och amorle-
ringsbidrag af 5i procent utaf hela lånesumman.
1 öfverensstämmelse med grunderna för det vid 1853 och 1854 års riksdag fat¬
tade samt a( E. K. Majit gillade och fastställda beslutet rörande upplåning mot inhem¬
ska statsobligationer, och ölvertygade om gagneligheten af alt på sådant sätt söka för
produktiva företag, som af Slaten bekostas eller understödjas, för Statens räkning an¬
vända inhemska och lör handeln samt näringarna umbärliga kapitaler, anse Rikets Stän¬
der alt, under förutsättning, alt Statens åtgärder för all tillegna sig sålunda disponibla
kapitaler vidtagas med den försigtighet, som påkallas för att icke åstadkomma rubb¬
ning i enskilda kreditförhållanden och skadlig inverkan på industrien och näringarna,
införandet af ett med hänsigt dertill ordnadl inrikes statslånesvstem komma all med¬
föra ett så fördelaktigt inflytande i många hänseenden på landets ekonomiska och
financiela ställning, att fullgiltiga skäl icke synas saknas för förnyande af de försök,
som redan förut, ehuru af särskilda anledningar med mindre framgång, varit i della
afseende anställde. Det ändamål, hvilket, sedan erforderliga medel lör innevarande
riksdags statsanslag till Statens jernvägsbyggnader blifvit, jemlikt Rikets Ständers be¬
slut, anskaffade genom upplåning mot obligationer å utländskt mynt och språk, bör
60 Expeditions-(lis kotlets Förslag lill underd, Skrifvelse N:o 189.
vid låns upplagande inom landet afses, måste, enligt Rikets Sländers tanka, närmast
och i framsta rummet vara beredande af tillgång lör all. medelst inlösen af de obli¬
gationer å utländskt mynt, soto ulgilvits för de lii! Stålens jernvägsbvggnader upptagna
län, småningom förvandla den utländska skuld, Staten för nämnda företag måst ikläda
sig, till inhemsk statsskuld; men derjemte .åsyfta Rikets Ständer att, med tillämpning
af samma stadganden och bestämmelser samt användande af enahanda lånesätt, an¬
skaffa medel för utförande af större och vidsträcktare, allmänt nyttiga, produktiva ar-
betslöretag, hvilka komma att för Statens räkning företagas, eller anses böra af Slaten
understödjas, men för hvilka kostnaderna ej kunna betäckas med tillgängliga öfverskott
af Statsverkets årliga inkomster eller öfriga samlade behållningar.
Såsom hulvudvilkor för en dylik upplånings företagande bör likväl, enligt Ri¬
kets Ständers åsigt, antagas, att penningar blifva härstädes att tillgå för ett pris, sorn
icke för Statsverket medför större utgifter, än dem, hvilka, enligt afsluladl kontrakt,
belöpa sig å det till fortsättning af Statens jernvägsbvggnader under innevarande år för
Svenska Statens räkning utom riket upptagna lån. Beloppet af de medel, hvilka, un¬
der denna förutsättning, för omförmälde ändamål må, genom upplåning mot obligatio¬
ner å Svenskt mynt och språk, under tiden för nu pågående statsreglering anskaffas,
hafva Rikets Ständer bestämt sålunda, att Fullmäktige i Riksgälds-kontoret, hvilka,
jemlikt 66 § Rrgerings-Formen, få sig uppdraget att ombestyra upplåningen och skul¬
dens förvaltning, ega att, efter omständigheterna och blifvande penningeslällning, upp¬
låna en summa, stigande till högst 3,000,000 R:dr Runt, utöfver hvilket belopp Rikets
Ständer ej funnit rådligt alt för närvarande utsträcka denna upplåning. -
I fråga om de särskilda lånevilkoren och öfriga med upplåningen gemenskap
egande bestämmelser,' hafva, hvad först räntan angår, efter öfvervägande af de. sköl,
som nu och vid föregående tillfällen blifvit anförda för att emot utfästande å Statens
sida af ett i förhållande lill den allmänna penningeräntan högre eller lägre räntebelopp,
Rikets Ständer kommit lill' den öfvertygelse, att, genom fastställande af den ränta,
som i obligationerna förskrifves, till 4^ procent för år, icke är, å ena sidan, att be¬
fara någon olägenhet för industrien och näringarna genom kapitalernas inströmmande
i alltför stor myckenhet till statskassan/samt att, å andra sidan, denna räntefot må¬
ste anses tillräckligt hög för att, kunna hoppas upplåningens framgång. Vidkommande
att, på sätt blifvit föreslaget, utgifva obligationer till lägre kurs än den nominela, eller
med kapitalrabatt, hvilken skulle godtgöras genom en motsvarande minskning i den
ränta som förskrifves, hafva Rikets Ständer, enär detta upplåningssäll genom de vid
förflulne riksdagar meddelade föreskrifter i afseende på de län, som Riksgälds-konto¬
ret egt upplaga, varit uttryckligen förbjudet och vid den af Rikets år 1S54 församlade
Ständer beslutade inrikes upplåning endast alternativt tilläts, ansett detsamma icke hel¬
ler nu böra annat än undantagsvis medgifvas, samt alt rabatt å det kapitalbelopp, derå
obligationer komma att utlärdas, icke får ega rum i annat fall, än att penningar ej
kunna) erhållas mot den i obligationerna förskrifna ränta af 4i procent, då kapital¬
rabatt må lemnäs, dock endast såtillvida alt kostnaderna för lånet derigenom ej blifva
större än för del sednast upptagna jernvägsbyggnadslånet. Vid bestämmandet af obli¬
gationernas valörer har det, lör befrämjandet af upplåningens framgång .och för att un¬
derlätta fruklbargörandet af smärre kontanta behållningar, synts Rikets Ständer nödigt
att en något lägre valör, än som hittills varit niedgilven, fastställes såsom den lägsta,
hvilken Rikets Ständer trott lämpligen böra blifva å ett belopp af 100 R:dr Runt;
hvaremot antalet och beloppet al de högre valörer, derå obligationer böra utfärdas,
blilvit lill pröfning och algörande af Fullmägtige i Riksgälds-kontoret öfverlemnadt.
Till amortering af det eller de lån, sorn, i följd af Rikets Ständers nu fattade beslut
Expeditinns-Ulsloltets Förslag till anderd. Skrifvelse A:o (51
komma alf upplagas, hafva Rikets Sländer ansell böra årligen användas elt belopp,
som, med tillägg af den årliga räntan, uppgår lill 5{ procent af den ursprungliga läne-
summan. 1 afseende på obligationernas uppsägbarhel och säl let för amorteringens
verkställighet samt öfriga hithörande bestämmelser, hafva Rikets Ständer funnit sig böra
meddela hufvudsakligen enahanda föreskrifter, som blifvit läslsliillda genom ofvan förut
anförda E. K. Ma j:ls nådiga Kungörelse den 3 Februari 1855, dock att, i anseende
till den fördel, som, då kapitalrabatt å obligationerna egt rum, vid amorteringens verk¬
ställighet efter ullottning berndes vederbörande obligalionsinnehafvare genom tillfället
att kunna återbekomma hela det kapitalbelopp, hvarå obligationerna lyda, förr, än som
blefve fallet, derest amorteringen skulle vara af uppsägning med iakttagande af viss
serie- och nummerföljd beroende, Rikets Ständer ansett amorteringen, lör den hän¬
delse tillfälle icke erbjuder sig att med fördel under hand in fria obligationerna, böra
verkställas genom ullottning af det antal obligationer, som vid hvarje särskildt tillfälle
skola inlösas.
Rikets Ständer hafva alltså, i och för medels anskaffande för nedannämnde än¬
damål samt med afseende å införande och framgent fortfarande tillämpning af ett in¬
hemskt slalslånesystem, meddelat följande beslut och stadganden:
l:o. Genom upplåning för Statens räkning, enligt här nedan angilna vilkor
och bestämmelser, anskaffas inom riket medel, alt användas dels till inlösen af obliga¬
tioner å utlanskt mynt, utgifna för de åren 1858 och 1860 för Statens jernvägsbygg-
nader upptagna lån, dels till bekostande af allmänna, produktiva arbetsföretag, hvilkas
utförande eller understödjande af Rikets Ständer beslutas.
2:o. Denna upplåning, som icke får företagas i annat fall, än att penningar
blifva inom riket att tillgå mot elt pris, som icke öfversliger kostnaden för det under
innevarande år till fortsättning af Statens jernvägsbyggnader utom riket upptagna lån,
och hvilken under åren 1861 till och med 1863 icke får uppgå till högre belopp än
en summa af 3,000,000 R:dr R :mt, sker genom fonderade, inom riket utgifna, ränte¬
bärande obligationer, lydande å Svenskt mynt, och utfärdade, på Rikets Ständers väg¬
nar, af deras Riksgälds-konlor.
3:o. Obligationerna ställas på innehafvaren, men äro å dennes sida icke upp¬
sägbar. Deremot eger Riksgälds-kontoret att dem uppsäga, till inlösen efter sex må¬
naders förlopp ; hvilken uppsägsrätt dock icke må af Fullmäktige begagnas, förrän ef¬
ter tio år från obligationernas utgifvande. Uppsägning sker medelst derom i Rikets
ofCciela tidning införd kungörelse.
4:0. Räntan för den i obligationerna förskrifna lånesumma utgår med 4j för
hundra efter år räknadt, och tillhandahålles ovilkorligen obljgationsinneliafvären hvarje
halft år, emot återställande af den å samma ränta utfärdade kupon ; hörande hvar och
en obligation, vid dess utfärdande, vara försedd med dylika kuponer å halfårsräntorna
för en tiderymd af Tio år; och skall samma obligation sedermera, intilldess den var¬
der inlöst, hvart tionde år förses med räntekuponer för enahanda tid. Vid upplånin¬
gens företagande, äfvensom under dess fortgång, må, i fall att penningar ej kunna er-,
hållas mot den i obligationerna förskrifna ränta, rabatt, å det kapitalbelopp, derå obli¬
gationerna utfärdades, af Fullmäktige lemnäs, dock alt kostnaden för länet derigenom
ej må blifva större än för innevarande års jernvägsbyggnadslän. «
5:o. Obligationernas valörer, hvilka skola utsättas i både Riksdaler Riksmynt
och Silfver Specie, bestämmas af Fullmäktige i Riksgälds-kontoret; dock får någon
62 Exp editions- 11Isko tlets Förslag till mulerd. Skrifvelse N:v 189.
obligation icke utfärdas å lägre belopp, än Etthundra Riksdaler Riksmynt eller Tjugu¬
fem Riksdaler silfverspecie.
6:0. Till ränteliqvider för dessa obligationer och kapitalets amortering anvisas
samt uppföres å den stat, som af Rikets Ständer vid hvarje riksdag varder för Riks-
gälds-kontoret utfärdad, ett, i öfverensstämmelse med Regeringsformens 66 § utgående
årligt anslag, till belopp af 5J procent å den summa, som, enligt Rikets Ständers be¬
slut, skall upplåna?; kommande detta anslag att fortfarande och med oförminskadt be¬
lopp årligen utgå ända lill dess hela lånet blifvit i stadgad ordning belaldt.
7:o. Det årliga ränte- och amorteringsanslaget bör ingå lill en särskild redo¬
visad liqvidations- eller amorteringsfond, hvars behållning skall för det med dessa me¬
del afsedda ändamål allt framgent, oförryckt, tillhandahållas och användas, så att ränle-
liqviderna, vid derför bestämda terminer, varda ovilkorligen fullgjorda samt lånets åter¬
betalning i föreskrifven ordning verkställd. De till nämnda fond influtna medel höra,
såvidt ske kan och sagde liqvider medgifva, städse på säkert och äudamälseuligt sätt
göras räntebärande.
8.0. Lånets amortering bör alltid ske genom uppköp af för detsamma utgifna
obligationer, då dessas allmänt gångbara värde understiger del i dem föreskrifna kapi¬
talbelopp (eller pari); men i annat läll, och derest tillfälle sig icke erbjuder alt under
hand infria obligationerna, bör amorteringen verkställas genom utiottning af det antal
obligationer utaf de särskilda serierna, som anses böra inlösas. Sålunda utlottade obli¬
gationer förfalla till betalning sex månader efter verkställd utiottning.
9:o. Amorteringsfondens, äfvensom all den för öfrigt vid nu ifrågavarande stats¬
skuld förekommande förvaltning besörjes af Fullmäktige i Riksgälds-kontorel, hvilka
jemväl ega att, eller omständigheterna och blifvande penningeställning, ej mindre be¬
stämma tiden för upplåningens företagande och lånesummans belopp inom ofvan upp¬
gifna gräns, än äfven föranstalta om uppköp af de för jernvägsbyggnadslånen utgifna
obligationer, på sätt och ä tid sådant lämpligast och med största fördel för Staten
kan ske.
Jemte anmälan om Rikets Ständers sålunda fattade beslut, få Rikets Ständer
hos E. K. Maj t anhålla det E. K. Maj:t täcktes lemna Sin garanti och fastställelse åt
den ifrågavarande upplåningen.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 26 Oktober 1860.
Expeditions-Utskottets Förslag till under(1. Skrifvelse N:o 190. 63
H:o 190.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 25 Okt. 1860.
Presle-Slåndet den 26 — -—
Borgare-Ståndet den 26 — —
Roade-Ståndet den 26 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i anledning af ifråga-
ställdt upphörande af den s. k. Näs kungsgårds-hjelpen.
(Slats-Utsk:s Ull:de N:o 201.)
S. A. K.
Sedan, genom den af Riket? Sländet vid innevarande riksdag antagna nya Bevill-
nings-förordning, Näsgårds och Wester-Bergslags fögderier i Kopparbergs län blifvit IVän-
kända den lindring i bevillning, som nämnda fögderier under loppet af omkring ett år¬
hundrade åtnjutit och ännu, jemlikt 145 § af nu gällande Bevillnings-lörordning, åt-
njöte, i anseende till ett genom Kongl. Resolutionen den 2 December 1746 dem älagdt
ännu fortfarande onus, kalladt Kungsgårdshjeipen, bestående deruti, alt nämnde fög¬
derier skola bygga och underhålla åbyggnaden ä Näs Kungsgård samt deltaga i stäng¬
sel-skyldigheten å dess egor, har, i anledning häraf, blifvit hos Rikets Ständer före¬
slaget, att ifrågavarande onus måtte upphöra och oinförmälda fögderier följaktligen be¬
frias från skyldigheten att bygga och underhålla åbyggnaden samt deltaga i stängsel-
skyldigheten vid sagda kungsgård.
Enligt hvad Rikets Ständer vid behandlingen af denna fråga inhemtat, har
densamma tillförene varit föremål för ej allenast den s. k. Beskaltnings-lörenklings-
Komtnilléens utan jemväl Rikets Ständers uppmärksamhet. Uti det af bemälde Kom¬
mitté till E. K. Maj:t den 30 April 1847 algifna uiulerdåuiga Betänkande, angående
beskatlningsväsendets samt uppbörds- och redogörelse-verkets föreukliog, yttras nem-
64 Expeditions-Utskottets Forsing till underd. Skrifvelse N:o 490.
ligen, hurusom uti Kopparbergs län förekomme en särskild afgift, som, under namn af
Näs kungsgårds repar,itionsmedel utgöres af Näsgårds fögderi med 66 Ridr 32 sk. och
af Wesler-Bergslags fögderi med 33 Ridr 16 sk. att användas till underhåll af bygg¬
naderna å Näs Kungsgård, som vore Öfverste-bosläile vid Dal-regementet, men alt, i
händelse nämnda medel icke dertill försloge, allmogen i Näsgårds fögderi, som af ål¬
der haft skyldighet alt underhålla berörde byggnader, borde fylla det bristande; och
utsåge allmogen derföre en s. k. Ombudsman, som hade bestyret med reparationernas
verkställande och tili hvilken af dem erlades arfvode, som i 1844 års räkenskaper lun¬
nes upptaget lill 41 R:dr 24 sk. Derjemte skulle nämnde allmoge hafva åliggande
alt till ifrågavarande kungsgård utgöra åtskilliga tjenstbarheter. Men då något giltigt
skäl icke syntes förefinnas, hvarföre med underhållet af åbvggnaderne vid nämnda
Öfversteboställe skulle tillgå annorlunda än vid andra så beskaffade boställen, och all¬
mogen för berörda ändamål finge vidkännas ett särskildt onus utöfver hvad i allmän¬
het älåge hemman i orten, hvilket onus ock utgjorde ett af de många undantagsstad-
ganden, som bidroge till kameral-väsendels invecklade beskaffenhet och, om enkelhet
skulle vinnas, borde undanrödjas, hade bemälde Kommitlerade hemställt, om icke E.
K. Majit skulle i nåder finna lämpligt alt till Rikets Ständer aflåta nådig Proposition
om nyss omlörmälde byggnadsskyldighets upphörande, med dåvarande boslällshafvares
afgång.
I enlighet med denna hemställan, a flät ock E. K. Maj:t till Rikets åren 1847—48
församlade Ständer nådig Proposition i den af Kommitlerade föreslagna syftning, men
i anseende till Riks-Ständens olika beslut, i anledning af den nådiga framställningen,
förföll densamma vid nämnde riksdag. Vid följande, eller 1850—51 årens, riksdag
biel' frågan åter föremål för Rikets Ständers pröfning, dervid, bland annat upplystes,
att ifrågavarande boställe icke innehades af Chefen för Dal- egegementet, utan att al-
komsten deraf, enligt 1833 års lönereglering, inginge lill Regementets löningslbnd, lör
hvars räkning bostället vore utarrenderadt; och då allmogen i Näsgårds fögderi, utom
ofvannämnde kontanta afgift, vore skyldig att, i händelse berörde medel ej för afsedda
ändamålet vore tillräckliga, fylla det bristande, samt alt dessutom lill nämnde kungs¬
gård utgöra åtskilliga tjenstbaiheter, och en föregåeade fullständig utredning under så¬
dana förhållandenden erfordrades, för bestämmande af den ersättning, som banle till¬
komma Regementets löningslbnd, i händelse allmogen från berörda skattskyldighet be¬
friades, ansågs frågan icke heller då böra till någon Rikets Sländers åtgärd löranleda.
”DO O t O
Dä emellertid nu, genom ofvan omförmälda vid innevarande riksdag besluiade
förändring i gällande Bevillnings-IÖrorduing, Näsgårds och Wesler-Bergslags fögderier
blifvit beröfvade den lindring i bevillningen, hvilken de hittills, i anseende lill förrbe-
rörda onus, åtnjutit, synes billighet och rättvisa påkalla, att de jemväl varda från
samma onus befriade; man, enär frågan för öfrigt befinner sig i alldeles enahanda
outredda skick, sorn då den vid 1851)—1851 årens riksdag sednast var föremål lör
Rikets Ständers behandling' samt Dal-regementets löningslbnd fortfarande synes ega
giltiga anspråk på ersättning för mistningen af nämnde förmån, hvilken ersättning icke
ulan derför erforderlig utredning kan bestämmas, få Rikets Ständer hos E. K. Majit i
underdånighet anhålla, det E. K. Majit täcktes låta fullständigt ulreda frågan samt se¬
dermera lill Rikets näst härefter sammanträdande Ständer deruti aflåta uädig Proposition.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 26 Oktober 1860.
Expeditions-Ulskntlets Förslag lill underd. Skrifvelse IS:o 191.
65
\
N:o 191.
Uppläst och god k d rid t hos Ridd. och Adeln den 8S Okt. 1860.
Presle-Slåndel den 86 — —
Borgare-Ståndet den 26 — —
Bonde-Ståndet den 26 — •—
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, angående ifrågasatt upp¬
hörande af de sä kallade frisocknarnes tjenstbarheter till
Dylta svafvelbruk och socknarnes rotering.
(Stals-Ulsk:s Utlåtande N:o 202.^
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer vid 1828—29 och 1830 årens riksdag, i anledning af då
väckt fråga om upphörande af de till Dylta svafvelbruk i Örebro län utgående tjenst¬
barheter af Axbergs, Kihls och Hofsta socknar, uti underdånig skrifvelse den 22 De¬
cember 1829, anhållit, att Kongl. Maj:t måtte i nåder förordna undersökning i ämnet
af dertill skicklige personer, hvilka derefter borde afgifva förslag såväl till skälig er-
sältning åt innehafvarne af Dylta svafvelbruk för hvad de kunde förlora, i händelse
de tjenslbarheter och den hembuds-skyldighet af skogseffekter, sorn jemlikt Kongl. Re¬
solutionen den 5 September 1815 åligga förenämnde så kallade frisocknar, komme att
upphöra, som ock till dessa socknars roterande eller ro te fri hetsa fgi ft deraf; så hade,
enligt hvad Rikets Ständer ulaf E. K. Maj:ls nådiga Skrifvelse i ämnet af den 27 Ok¬
tober sistlidna år inhemtat, Kongl. Majit genom Nådigt Bref den 29 April 1830 för¬
ordnat en Koinmittée för att, sedan värdet af de frisocknarne åliggande skyldigheter
både i tjenstbarheter och hembud af skog blifvit på det nogaste utrönt, uppgöra för¬
slag till en sådan afhandling, hvarigenom ej mindre Kronan blelve försäkrad om sitt
Bih. till R. St. Prot. 1859 $■ 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. Supp/. 9
GG Exp ed i dons- U/s kott e ts Färsing till under d. Skrifvelse N:o i9l.
behof af svafvel, än ock de vilkor i afseende ä bruksegarens ersällning bestämdes,
hvilka borde eea runi, i händelse af ifrågavarande ijeastbarhelers upphörande.
Efter det nämnde Kommitterade den 2 Oktober 1830 i underdånighet af-
gifvit förslag till reglering af förhållandena emellan Kronan och svafvelbruket samt
Kongl, Majt deröfver infordrat Krigs-, Kammar- och Bergs-kollegiernas underdåniga
utlåtande, börjades å Kronans vägnar emot brukets egare en rättegång, åsyIlande att
erhålla upphälvande af Orebro Häradsrätts dem meddelade fasta å bruket och deras
åläggande att detsamma till Kronans fria disposition afträda, hvilken rättegång likväl,
genom Kongl. Majöls Dom den 7 Juni 1841 slutade med ogillande af Kronans släm-
ningspåstående. Kollegierna, som emellertid erhållit Kongl. Majöls föreskrift att under
tvistens fortgång uppskjuta handläggningen af Irägan rörande Ijenslbarhelernas upphö¬
rande, älgå Ivo, sedan rät Is liågan blifvit afgjord, den 11 November 1843 underdånigt
utlåtande i ämnet, hvaruti Kollegierna dels hemställde huruvida icke ny rättegång borde
mot bruksegaren anställas, för uppgifven underlåtenhet i fullgörandet af bruksprivile-
giernas föreskrifter, dels framställde åtskilliga anmärkningar emot Kommillerades beräk¬
ningar och förslag.
Vid underdånig föredragning häraf den 18 December 1843, fann Kongl. Majit
väl icke skäl att då förordna om utförande af talan emot bruksegarne, angående pri¬
vilegiernas förlust, men förklarade sig framdeles, derest bruksegarne, angående privile¬
giernas förlust, men' förklarade sig framdeles, derest bruksegarne icke vore benägna
till sådant aftal att rättigheter och skyldigheter komme till hvarandra i jemnt förhål¬
lande, vilja efter sig företeende omständigheter taga i nådigt öfvervägande om och hvad
åtgärd i denna syftning borde vidtagas, hvarjemte Kongl. Majöt, i fråga om tjenstbar,-
helenius upphörande, fann nödigt alf, i anledning af Kollegiernas anmärkningar, åt
andra Kommitterade uppdraga en ytterligare, mera fullständig undersökning och utredning
af ämnet, hvilka Kommitterade borde, sedan undersökningen blifvit fulländad, sä vidt
ske kunde, i samråd med bruksegarne, men såframt sammanjemkning af Kommittera-
des åsigler och bruksegarens anspråk ej kunde lillvägabringas, sådant oaktadt, till
Kongl. Majit inkomma med förslag lill reglering i fråga om Ijenslbarhelernas framtida
upphörande.
De för verkställighet af den sålunda beslutade undersökning och utredning
utsedde Kommitterade hade den 9 Mars 1848 afgifvit sitt underdåniga betän¬
kande, hvaruti först meddelades upplysningar om Dylta svafvelbruk» uppkomst och
utvecklingen af de förhållanden, som grundlagt dess nuvarande ställning, hvarefter,
i liåga om de förmåner, som blifvit Dylta bruk af Staten förunnade, meddelades,
att dessa bestode, utom i frihet från krigstjenst för högst 5 bruksdrängar under
konskriptions-åren, dels i anslagna krono-allmänningar, dels i tjenstbarheler af fri-
sucknarne. Af de tvänne bruket anslasne allmänningar hade den ena, den så kal¬
lade Östra Allmänningen, frän äldre lider varit dermed förenad, men handlingar
om dess upplåtelse lunnes icke att tillgå. Alt den redan under den lid bruket för
Kronans räkning bedrefs, varit dit anslagen och att detta varit anledningen, hvarför
någon rekognitions-afgilt deraf icke ifrågakomma, antogo Kommitterade såsom säkert,
likasom att denna allmänning, ehuru icke särskildt omnämnd, under samma vilkor af
skattefrihet jemte kronobruket upplåtits åt dess disponenter, Borgmästaren Hans Bark-
hausen och hans mag, Presidenten Friherre Casten Feil. Med den andra eiler Håla¬
hults allmänning åter vore förhållandet sådant, att Friherre Feif först väckt fråga om
och genomdrifvit dess förklarande för kronoallmänning samt på sin bekostnad låtit den
från enskildas egor utbryta och afrösa, hvarefter först Kongl. Bergs-kollegium genom
Resolution den 8 December 1709 lagt denna allmänning under svafvelbruket och
Expedilions-Ulshotlets Förslag till underd. Skrifvelse IS:o 494.
G7
Kongl. Maj:t medelst privilegier af den 30 September 17K2 sådant bekräftat, med för¬
klarande att, då svafvelbrnket vore eli af de ädlare verken, skulle allmänningen vara
fri från rekognilions erläggande.
De från frisocknarne utgående tjenstbarheter hade af ålder bestått af 2:ne slag,
nemligen dels af dagsverken vid grufbi vtningen oell dels af lelverering af skogsproduk¬
ter. För dagsverksskyldigheten ålnjötes befrielse från utskrifning enligt Kongl. Reso¬
lutionerna al' år 1G26 för Axbergs och Hofsta socknar samt af är 1652 för Kihls för¬
samling; och ansåges friheten från krigstjenst motsvara dagsverksskyldigheten, hvarföre
dagsverkena äfven utgjordes utan betalning. Alt förse svafvelbrnket med ved och kol
samt dem till bruket forsla, hade ursprungligen äfven varit ett liisockne hemmanens
åliggande, men denna skyldighet motsvarades icke af någon särskild dem beviljad för¬
mån, ulan skulle de för ved och kol, som till bruket levererades, erhålla betalning.
Della hade sedermera blifvit förvandladt till 2:ne särskilda skyldigheter, den ena hugg¬
ning och forsling af ved från brukets allmänningar, till 7 stafrum för hvarje helt
mantal, för hvilken prestation betalningen likväl icke rättat sig efter tidens förändrade
varuvärden, ulan ännu utgjorde blott 8 sk. B ko för hvarje stafrum, och den andra,
eller hembudsskyldigheten af ved och kol, som frisocknarnes hemmansegare ville aflåta
och hvarföre de voro berättigade alt af Dylta bruksegare erhålla betalning efter gång-
bait pris i orten. Beträffande beskaltningsförhållandena vid Dylta hade Kommitterade
upplyst, alt bruket, såsom varande dels ett kronobruk, dels ett så kalladt ädlare verk,
åt njöte rekognilions- och skattefrihet för de dertill upplåtne krono allmänningar. För
brukets tillverkningar erlades väl linndén till Kronan, men icke in natura eller efter
markegång, utan efter gammal kronovärdering. Men deremot hade Rikets Ständer uti
bevillningsväg ålagt Dylta bruk en högre beskattning än andra lika beskaffade verk,
beslående deruti, ali, utom den bevillning, sorn i allmänhet vore föreskrilven, af detta
bruk en särskild bevillning för tillverkade effekter skulle utgöras.
För jemnande af alla dessa förhållanden till likhet med hvad som eger rum för
andra dylika verk skulle således, enligt Kommitterades tanka, erfordras: att Dylta
kronobruk med hvad dertill rätteligen hörer ölverleinnades åt bruksegaren under ovil¬
korlig äganderätt i stället för den vilkorliga, hvarunder det nu innehafves; att Ostra
och Hålahults krono-allmänningar såsom för bruksdriften erforderliga, efter undergån¬
gen behörig skattläggning, genom skatteköp i vanlig ordning med bruket förenades; att
tjenstbarhelerna från frisocknarne upphörde; alt bruksegarne befriades från skyldighe¬
ten att svafvel- och \ i t riol t ill verk n i ngen ständigt forldrifva och likaledes från skyldig¬
heten att till Kronan lefverera svafvel,- att med upphörande af bruksegarnes lösnings¬
rätt till Kronans tionde, denna afgift bestämdes lill likhet med hvad i Kongl. Förord¬
ningen den 21 Juni 1831 angående grunden för afgift till Kronan af bruk och berg¬
verk föreskrifves; att bruksegarnes rätt till konskriplionsli ihet för 5 bruksdrängar upp¬
hörde; samt all den särskilda bevillning för tillverkade varor, som nu egde rum,
försvunne.
Då denna reglering omfattade för bruksegarne dels förlust af förmåner, hvaraf
de nu vore i åtnjutande, dels befrielse från dem nu åliggande skyldigheter, dels ock
förändring i eganderätls- och skalteskyldighets-förhållanden, hade Kommitterade först
uppskattat värdet af de förmåner, bruksegarne skulle komma ali förlora, och derefter
värdet af de lörbindelser, hvarifrån de komme att befrias, samt af de förmåner i öf¬
rigt, som borde dem erbjudas, då slutligen, under det förändringen i skattskyldighet
jemväl toges i betraktande, visade sig om och till hvad belopp ytterligare ersättning
lill bruksegarnes skadeslöshållande erfordrades; och ansåge Kommitterade den kapital¬
ersättning, som för mislningen af tjenstbarheter och öfriga förmåner borde Dylta
68 Expeditions- Utskottets Förslog till underd. Skrifvelse N:o i9i.
bruksegare tillerkännas utgöra tillsammans 64,450 R:dr 11 sk. | rst., hvarifrån för
svafvel-leveransens upphörande borde afgå 26,045 R:dr, så att bruksegarne kontant er-
bölle 38,405 R:dr 11 sk. j; rst., hvaremot bruksegarne yrka t att denna kontanta er¬
sättning måtte bestämmas till 70,623 R:dr 38 sk. 6 rst., allt Ranko.
Enär sistnämnda belopp vore betydligt högre än det Kommitterade föreslagit,
hade Kommitterade sökt öfvertyga bruksegarne om öfverdriften i åtskilliga af deras
beräkningar, och att till exempel vissa af de rättigheter, de skulle dels efterskänka
dels förvärfva, nemligen å ena sidan hembudsskyldigbeten och konskriplionsfriheten, å
den andra kronobruket, vore af den beskaffenhet, att de icke kunde till något positivt
värde uppskattas, och derföre borde mot hvarandra utan värdeberäkning qvittas. Då
likväl dessa underhandlingar ledde till det resultat, att Kommitlerades åsigter icke
kunnat med bruksegarnes anspråk sammanjemkas, hade det för Kommitterade icke
återstått annat, än att, enligt Kongl. Brefvet den 18 December 1845, i underdånighet
framlägga det förslag till reglering af Dylta bruks förhållande, som Kommitterade
uppgjort.
Kongl. Majit hade härefter under den 14 December 1854 anbefallt Krigs-,
Kammar- och Bergs-kollegierna, att. efter inhämtande af de upplysningar, som ytter¬
ligare kunde finnas nödiga och sedan Dylta bruksinnehavare fått tillfälle att i ärendet
vidare sig yttra, med underdånigt utlåtande i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma samt
dervid, närmare än som förut skett, utreda förhållandet med de vilkor, hvarunder bru¬
ket lått sig tillagd nyttjanderätlen lill de ät bruket upplåtne allmänningar. Till följd
häraf hade bemälde Kollegier, jemte egel utlåtande af den 5 April 1857, öfverlemnat
nuvarande bruksinnehafvaren, Friherre Wilhelm Åkeihielms underdåniga yttrande, der¬
uti, bland annat, af honom yrkades, att det kontanta ersättningsbelopp, som i berörde
hänseende borde honom beviljas, måtte bestämmas till 80,413 R:dr 42 sk. B:ko, 1
anledning af den utaf Kongl. Majit anbefallda utredning angående nämnde allmännin¬
gar anförde Kollegierna uti deras nyssberörde underdåniga utlåtande, ali vid den år
1814 vid bruket hållna undersökning, bruksegaren, enligt hvad undersöknings-protokollet
innehölle. förklarat sig icke innehafva några handlingar, som visade, när Ostra all¬
männingen blifvit till svafvelbruket anslagen och alt någon sådan ej heller sedermera
blifvit företedd. Den äldsta handling, som blifvit förevisad, hvari allmänningen omtala¬
des, vore ett undersöknings-protokoll af Bergmästaren Sneckenberg af den 22 Maj
1693, hvari, bland annat, omnämnes, att skogen blifvit besigtigad och huru den be¬
fanns. Sedermera nämndes i Landshöfding Cronhjelms bergsransakning af den l Ok¬
tober 1708 att allmogen sökt tillökning i betalningen för veden, i anseende dertill alt
på bruks-allmänningen ej mera vore att tillgå. Enligt bruksegarnes uppgift vid under¬
sökningen 1814 hade skogen blifvit är 1710 uppmätt och pä karta lagd af Landt¬
mätaren O. Ever, under titel i ”Karta öfver svafvelbruks-allmänningen.”
Genom Berss-kollegii beslut af den 8 December 1709 tillförsäkrades Dylta bruks
dåvarande innehafvare, alt han, om den sedermera så kallade Hålahults-allmänningen
blefve för allmänning förklarad, framför någon annan skulle ”få densamma till svafvel-
. . . . • -
bruket att sig deraf lill dess behöriga drift och nödiga vedfournering, så långt den kan
förslå, betjena”; hvarjemte Konung Carl Xllis Resolution eller Privilegium af den 30
September 1712 innehölle i femte punkten, att som skogstrakten, Hålahult vid namn.
genom Estats-sekreteraren Feifs pådrilvande blifvit förklarad för allmänning och af
Bergs-kollegium under svafvelbruket lagd, så funne Kongl. Majit skäligt, att densamma
för svafvelbruket allt framgent blefve behållen såsom det angelägnaste och fördelakti¬
gaste verket i den nejden, hvilket för Kongl. Majits tjenst vöre nödigt på allt görligt
sätt med nödig skog förse; och ehuruväl för allmänningar, som jernbruk till smide och
Expedilions-Utskollets Förslag till anderd. Skrifvelse N:o 191.
69
blåsningar varda anslagna, en årlig rekognition erlades, hvarifrån grufvor och de äd¬
lare verken vore befriade, så ville Kongl. Maj:t nu och i framtiden hafva fr i k allat
svafvelbruket såsom ett af de ädlare verken för en slik rekognitions erläggande såväl
för ofvannämnde allmänning Hålahult som der några flera Kronans skogstrakter för
svafvelbruket kunde utsökas. Huru och på hvad vilkor Hålahults allmänning blifvit
lagd under svafvelbruket vore således tydligen ädagalagdt. När sådant skett med Östra
allmänningen hade icke kunnat utredas; men att såväl denna som Hålahults allmänning
borde för svafvelbrukets tillverkning användas, med frihet frän rekognilions-afgift, syn¬
tes såväl af ofvannämnda som af de sedermera lid eller annan angående bruksrörelsen
vid Dylta utfärdade resolutioner. Hvad dessa skogars beskaffenhet och värde beträf¬
fade, så hade vid undersökningen 1846 desamma blifvit af 01'verjägaren Hamnström
uppskattade, den Östra allmänningen lill en årlig afkastning af 357,27 och Hålahults
allmänning lill 130,6 stafrum, således hägge allmäuniugarne tillsammans till 487,87 siaf-
rum af 13 qvarters längd, höjd och bredd, med den anmärkning om den dervid följde
metod, att tiden ej medgifvit en vidlyftigare och noggrannare uppskattning, och vore
hela innehållet af Hålahults allmänning deri uppgifvet utgöra 1,016 tunnland 17 kapp¬
land. Totala innehållet af Östra allmänningen vore deremot i Hamnströms protokoll
icke upptaget och upplysning förekomme ej eller deri om de å allmänningen befintliga
lägenheter, hvaremot den underrättelse meddelades, alt hägge allmänningarne blifvit för
starkt anlitade, så att uppmärksamhet vid hushållningen med dessa skogar vore af
högsta behof, på del desamma ej mätte blifva alldeles förstörda Yrid kommissions-
förrältningen år 1830 hade så vid t protokollet utvisade, någon undersökning af skogarne
icke egt rum, men vid den år 1814 funnes en undersökning af allmänningarne vara
med noggrannhet utförd af dåvarande Öfverjägmästare!) i länet, biträdd af Landtmä¬
tare, 2:ue Bergs sexmän och 2:ne Nämndemän, hvilka uppskattat allmänningarne, som
då funnns väl vårdade, att kunna lemna 731 stafrum årligen. Hela innehållet af Hå¬
lahults allmänning vore i protokollet öfver nämnde undersökning upptaget till ofvanbe-
rörde belopp 1,016 tunland 17 kappland, hvaraf 64 tunnland 17 kappland ansetts vara
impedimenter, och upplystes, hvad Östra allmänningen anginge, alt densammas totala
innehåll utgjorde 4,743 tunnland 14 kappland, hvaraf 299 tunnland 2 kappland mos¬
sar, 484 tunnland sjöar, 2,536 tunnland 12 kappland behållen skogsmark samt 1,424
tunnland hemmans- och (orp-egor: att torplägenheterne utgjorde 8, från hvilka 257
dagsverken jemte 9 lass hö utgjordes till Dylta herregård; samt att dessutom egorna
till 3;ne andia torp till en del lågo inom allmänningen.
Ehuru dessa allmänningar icke vore af alldeles samma egenskap, som rekogni-
tions-skogar, likväl och då desamma under loppet af 200 år varit med Dylta bruk
fortfarande förenade, arisåge Kollegierna dem, på sätt äfven Kommitterade tillstyrkt,
böra med tillämpning af Kongl. Kungörelsen den 4 Februari 1811 skattläggas och af
bruksegaren fä till skatte lösas. Hvad anginge sjelfva bruket, så och ifall med detta
ord förstodes hvad dermed vanligen menades, nemligen egentligen byggnaderna med
tillhörande jordområde, borde, enligt Kollegiernas tanka, tvifvel numera icke kunna ega
runi derom, alt Kronan deraf ej mera kunde anses vara egare, hvaraf likväl ej följde,
det Kronan icke med skäl kunde af bruksegaren, såsom innehafvare af Dylta bruks-
privilegier, fordra redo för den egendom, förre privilegii-innehafvare såsom Kronans
tillhörighet emotlagit, och till hvilken under deras förvaltning Kronans eganderält, utan
Kronans vetskap, gått förlorad, emedan med arfvet af förmånerna äfven borde hafva
följt arfvet af ansvarigheten för den mottagna egendomen. Någon talan i detta hän¬
seende ansåge Kollegierna likväl desto mindre vara skäl alt Kronan anställde, som,
utom del att hvarken bruket eller grufvorna för Kronan egde något verkligt värde,
70 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 491.
den omständighet, att Kronans eganderätt till bruket försvunnit, ej kunde minska, utan
snarare öka Kronans befogenhet, om den annars förefunnes, att återtaga skogarne och
tjenstbarheterna, helst det varit för underhållandet och drifvandet af Kronans, men icke
af enskild persons verk, sorn desamma blifvit upplåtne. Att likväl grufvorna tillhörde
Kronan, äfvensom att del varit privilegii-innehufvarnes pligt alt till dem bevara Kro¬
nans rätt, syntes Kollegierna icke vara tvifvelaktigt. Emellertid kunde grufvorna utgå
eller blifva alltför besvärliga ali bryta, och andra omständigheter äfven inträffa, af
hvilka svafveltillverkningens upphörande blefve en följd. Om vid sådant förhållande
bruket skulle till Kronan återfalla eller icke, funne Kollegierna af nyssnämnde orsak
vara likgiltigt; men otvifvelaktig! komme, enligt deras tanka, såväl tjenstbarheterna
som allmänningarne i sådan händelse att lill Kronan utan ersättning återgå. Vid dessa
förhållanden ansågo Kollegierna, lika med Kommilterade, att om ock icke. en ovilkorlig
eganderätt till bruket och grufvorna, likväl bortfallandet af det äfvenlyrliga i bruks-
innehafvarens besittningsrätt lill de öfriga förmånerna för honom icke borde sakna
värde.
I enlighet med den af Kollegierna verkställda beräkning skulle den ersättning,
som för indragning af tjenstbarheterna och öfriga förmåner borde Dylta bruksegare
tillkomma, efter afdrag för upphörande dels af svafvel-leveransen dels af den bruket
åliggande sörskilda bevillning, utgöra 59,058 B:dr 25 sk. 7 g rst., hvaremot den af
bruksegaren sednast fordrade kontanta ersättning utgjorde 80,413 Rdr 42 sk. och så¬
ledes 21,355 R:dr 16 sk. 4| rst. b:ko mera än den af Kollegierna beräknade ersätt¬
ning, hvilken dock, enligt deras tanka, vore den högsta, som rimligtvis kunde komma
bruksegaren tillgodo, helst Statsverket genom denna ersättning, i förening med ali¬
nia n n ingarnes upplåtande under skallemannarätt, komme att vidkännas en uppoffring,
som vida öfverginge den fördel, Staten bereddes genom rotering af de nu derifrån be¬
friade, under Dylta bruk dagsverksskyldige hemman.
Enär Dylta bruksinnehafvare, lili al gillia påminnelser emot Kollegiernas utlå¬
tande i åmnet förklarat sig icke vilja ingå på den ifrågaställa regleringen med annat
vilkor, än alt af Kronan erhålla ett ersättningsbelopp, som sä betydligt öfverslege den
summa Kollegierna föreslagit, men Eders Kongl. Majit funnit sig icke kunna godkänna
bruksinnehalvarens anspråk, bar E. K. Majit nu endast meddelat Rikets Ständer un¬
derrättelse om hvad i ärendet blifvit tillgjordt, med öfverlemnande derjemte till Rikets
Ständers bepröfvande, huruvida en summa, ungefärligen motsvarande det af Kollegierna
föreslagna ersättningsbelopp, i Riksmynt 88,587 R:dr 80 öre må till E. K. Majlis dis¬
position anvisas, för att, derest möjligen brnksinnehaTvären framdeles skulle dermed åt-
nöjas, för regleringens tillvägabringande till honom utbetalas.
Emellertid och hvad särskildt beträffade de lör svalvelbrukets tillverkning upp¬
låtne krono-allmänningar, benämnda Ostra allmänningen och Hålahults allmänning, så,
enär, enligt hvad handlingarne i målet utvisa, vid särskilta, genom jägeri-betjente lid
efter annan hållna undersökningar af skogarne, den underrättelse meddelats, att bägge
allmänningarne, hvarå flere torplägenheter lill Dylta gårds förmån skola finnas anlagde,
blifvit allt för mycket anlitade, så att uppmärksamhet vid hushållningen med dessa sko¬
gar vore af högsta behof, på det desamma ej måtte blifva alldeles förstörda, har E.
K. Majit förständigat Sin Befallningshafvande i Örebro län alt dels låta vidtaga så¬
dana åtgärder, hvarigenom må kunna bestämmas det årliga alverkningsbelopp, som
med skogens å nämnde allmänningar bestånd kan vara förenligt, dels hälla noggrann
tillsyn deröfver, att allmänningarne ej härdare anlitas än här' förut är nämudt, och så¬
ledes ej eller för annat ändamål än det, hvartill de af Kronan blifvit åt svafvelbruket
upplåtne.
E cpediliuns-U Iskollets Förslag lill underd. Skrifvelse IS:o 191. 71
l det fall att tjenslbarheterna och hembudsskyldighelen af skogseffekter, sora
nu åligga de s. k. frisocknarne Axberg, Kihl och Hofsta, komma att upphöra, blifva,
enligt hvad E.^L Maj:l täckts gifva Rikets Siäoder vid banden, frisocknehemmanen i
stället, på sätt Rikets Ständer vid t828, 1829 och 1830 årens riksdag äfven ansett,
underkastade rotering; men E. K. Majit bar i nåder funnit alt verkställigheten af denna
roteringsålgärd, såsom beroende af den förra frågan, eller Ijenslbarheternas upphörande,
bör tillsvidare uppskjutas öcb efter omständigheterna blifva föremål för framdeles
skeende pröfning.
Rikets Ständer hafva vid öfvervägande af hvad i denna fråga förekommit, fun¬
nit alt om än, pä sätt de i ämnet hörda Kollegierna sig utlåtit, eganderätten lill sjelfva
bruket, såvidt dermed förslås de egentliga byggnaderna lör tillverkningarne med dit
hörande jordområde, frångått kronan, en sådan omständighet icke bör minska, utan
snarare öka kronans befogenhet, om den annars förefinnes, att återtaga ifrågavarande
allmänningar, helst det varit för underhållande och drifvande af kronans, men icke af
enskild persons verk, som desamma blifvit upplåtna. Med hänsigt härtill och då kro¬
nans under vanliga omständigheter obetydliga behof af svafvel lärer annorledes kunna
fyllas, samt det vid sådant förhållande icke torde förefinnas något skäl alt genom sär¬
skilta förmåner än vidare understödja svafvellillverkningen, eller uppmuntra brukets
innehafvare till fortsatt bedrifvande af nämnde tillverkning, hvars framlida drift, enligt
Rikets Ständers tanka, bör helt och hållet öfverlemnas ät egarens egen omtanka och,
likasom annan industri, regleras af de för densamma gällande allmänna förhållande»,
anse Rikets Ständer sig icke kunna för sin del bifalla den af Kommillerade föreslagna
samt af Kollegierna tillstyrkta åtgärd, att nämnde 2:ne allmänningar linge af bruks¬
ägaren till skatte lösas, helst dessa allmänningar, enligt hvad i ämnet blifvit upplyst,
icke äro af fullt samma egenskap som de såkallade rekognitionsskogarne. Genom ifrå¬
gaställa åtgärd skulle ock en ganska betydlig vinst tillskyndas bruksägaren, som lör
en särdeles obetydlig köpeskilling finge förvärfva eganderätten till pji sä vidsträckt och
god skogsmark som den ifrågavarande, utan att denna förmån, likasom åtskilliga an¬
dra, hvilka Kommitterade ansett vara af beskaffenhet alt ej kunna i penningar upp¬
skattas, beräknades i något värde och afdrag derför å det bruksägaren tillkommande
ersättningsbelopp följaktligen ej heller egde rum, ehuru Kollegierna, lika med Kom¬
mitterade, funnit, att orri ock icke en ovilkorlig äganderätt tdl bruket och grufvorna,
likväl bortfallandet af det äfvenlyrliga i bruksägarens nu innehafvande besittningsrätt
till de öfriga förmånerna för honom icke böra sakna värde. Härtill kan ytterligare
läggas förmånen att få dessa tjenstbarhet»!', för hvars utkrälvande af sa många sär¬
skilda personer, uppoffring af tid och kostnader icke kan undvikas, ulan afdrag för¬
vandlade lill ett kapital eller en, åtminstone under närvarande penningelörhållanden,
icke hög räntefot af fem för hundradel och alt fä delta eljest ouppsägbara oell oåt¬
komliga kapital förvandladt i reda penningar. Då slaten således genom antagande,
väl icke af bruksägarens såsom det synes Rikets Ständer ölverdriliia ersättningsanspråk,
hvilka jemväl E. K. Majit i nåder ansett sig icke kunna godkänna, utan af Kollegier¬
nas förslag i afseende a ersättningsbeloppet, ändock synes hafva beviljat bruksägaren
tillräckliga eftergifter, hafva Rikets Ständer trott att, för utbekommandet af nämnda
ersättningsbelopp, borde såsom uttryckligt vilkor stadgas, alt bruksägaren utan någon
tvist återlemnade dispositionsrätten lill ifrågavarande, lör det afsedda ändamålet icke
vidare behöflig» allmänningar till Kronan, som derefter finge pä ändamålsenligaste sätt
deröfver förfoga; och Rikets Ständer hafva föreställt sig, ali några synnerliga svårig¬
heter från bruksägarens sida mot sakeus reglerande pä detta säll icke böra, vid när¬
mare öfvervägande af förhållandena, uppslå.
72 Expeditions-(Jtslcotlels Förslag lill underd. Skrifvelse N:« 191.
Emedlertid hafva Rikets Ständer jemväl varit betänkte på möjligheten deraf,
att bruksegaren icke är benägen att ingå pä ifrågavarande reglering. I sådant fall har
åter den frågan uppstått, om Rikets Ständer böra för sin del medgifva att förhållan¬
dena må, sådane de nu äro, fortfara i afvaktan på den tidpunkt, dä, enligt hvad Kol¬
legierna såsom möjlighet förutsätta, svafvelgrufvan kan utgå eller blifva alltför besvär¬
lig att bryta eller ock andra omständigheter inträffa, af hvilka svafveltillverkningens
upphörande blefve en följd, eller om några åtgärder, åsyftande att undanrödja det öl-
verskridande af privilegierna, hvilket, enligt Kollegiernas utredning, egt rum, nu böra
vidtagas. Vid besvarandet af denna fråga har det väl synts Rikets Ständer sorn skulle
saken lättast och med största fördel ä Statens sida kunna regleras, då svafvellillverk-
ningen af ofvannämnda orsaker kunde komma alt upphöra, enär Rikets Ständer, lika¬
som Kollegierna, anse det otvifvelaktig! att såväl tjenstbarheterna som allmänningarne
vid sådant förhållande skulle utan ersättning till Kronan återgå; men å andra sidan
synes det som skulle Rikets Ständer icke tillbörligt uppfatta vigten och förbindelsen af
den dem i Grundlagarne tillförsäkrade rätt att deltaga i förvaltningen af kronoskogarne
och andra Statens egendomar och meddela föreskrifter derom, i fall Rikets Ständer
nu skulle med tystnad förbigå de förhållanden, som i afseende å ifrågavarande allmän-
ningars vård och förvaltning blifvit upplysta. Utom det att vid särskilda, genom jägeri-
betjente tid efter annan hällne, undersökningar af skogarne den underrättelse medde¬
lats, att bägge allmänningarne blifvit för mycket anlitade, så att uppmärksamhet vid
hushållningen med nämnde skogar är af högsta behof, på det desamma ej må blifva
alldeles förstörda, har nemligen blifvit upplyst, att å allmänningarne, hvilka för svaf-
veltillverkningen uteslutande blifvit upplålne, verkställts inlagor och uppodlingar lill en
rymd af ej mindre än 1424 tunnland, af hvilkas innehafvare åtskilliga tjenslbarheler
utgöras till Dylta gård. Att delta förfarande icke är öfverensstämmande med de bruks¬
ägaren förunnade privilegier, om hvilkas giltighet och bestånd olika tankar under frå¬
gans utredning äfven varit yttrade, men hvarom Rikets Ständer icke tillåta sig uttala
något omdöme, synes ligga för öppen dag, likasom att, enär nämnde uppodlade jord-
rymd icke vidare användes för det ändamål, hvartill den blifvit åt bruksegaren upp¬
låten, afkaslningen deraf, under den form jorden nu nyttjas, rätteligen borde tillfalla
Staten, ej egaren af Dylta gård, hvars jordbruksnäring Staten icke tillförsäkrat en så¬
dan opåkallad uppmuntran. Den ännu befintliga skogens vårdande synes ock Rikets
Stander vara af den vigt, att en större uppmärksamhet bör deråt lemnäs, än som
kan blifva fallet, om allenast E. K. Majlis Befallningshafvande i länet derom förslän-
digas. Rikets Ständer hafva derföre ansett det vara önskvärd!, alt, i händelse bruks¬
egaren icke ingår på den föreslagna regleringen, i hvilket fall allmänningarne återfölle
till kronan och komme att förvaltas i enlighet med andra allmänningar af samma egen¬
skap, E. K. Majit täcktes anbefalla Skogs-Styrelsen att åt berörda angelägenhet egna
särskild omvårdnad och att, för de ändamål, hvarom här nedan underdånigst förmäles,
förordna en lämplig person, som skulle ho pä stället och åt hvilken bostad lätteligen
kunde beredas å någon af de å allmänningarne verkställde uppodlingar.
1 fråga huruvida rättegång bör mot bruksegaren anställas, angående förlust af
bruksprivilegierna, hafva Rikets Ständer, enär Kongl. Majit under den 18 December
1845, förklarat sig framdeles, derest bruksegaren icke vore benägen till sådant aftal,
att rättigheter och skyldigheter komme till hvarandra i jemnt förhållande, vilja efter
sig företeende omständigheter, taga i nådigt öfvervägande om och hvad åtgärd i denna
syftning borde vidtagas samt anledning, enligt Rikets Ständers tanka, icke förekommer
att derutöfver utsträcka kronans påståenden, funnit sig höra instämma uti den af sed-
nasle
Expeditions-Utslioltets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 191. 73
naste Kommitterade samt Kollegierna uttalade mening, att rättegång i förstnämnda
hänseende icke bör af Kronan under närvarande förhållanden anställas; hvaremot Ri¬
kets Ständer, i den händelse bruksegaren icke vill ingå på den föreslagna regleringen
och ej heller godvilligt aflemna den afkastning, som han uppbär utaf den uppodlade de¬
len af allmänningarne, icke kunnat undgå att i underdånighet anhålla om vidtagande
af sådana åtgärder, som för det afsedda ändamålet må erfordras.
På nu i underdånighet anförda skäl hafva Rikets Ständer beslutat, att en summa,
motsvarande det af Kollegierna föreslagna ersättningsbelopp, i Riksmynt 88,587 R:dr
80 öre, må å Riksgälds-kontoret till E. K. Maj:ls nådiga disposition anvisas för att,
derest nämnde ^bruksegare dermed åtnöjes och utan tvist till kronan återlemnar dispo¬
sitionsrätten öfver ifrågavarande 2:ne allmänningar, för åvägabringande af reglering i
berörda, uti E. K. Maj:ls nådiga skrifvelse omförmälda hänseenden till honom utbe¬
talas; hvarjemte Rikets Ständer få i underdånighet anhålla, att i den händelse ifråga¬
varande reglering icke kan, enligt nu föreslagna grunder, åvägabringas och allmännin¬
garne derigenom återfalla till kronans disposition, E. K. Maj.t täcktes anbefalla Skogs¬
styrelsen att på ändamålsenligt sätt bestämma den årliga averkningen af nämnda all¬
männingar samt förordna lämplig person, som, jemte tillsyn och vård af allmännin¬
garne, på stället vakade deröfver att nämnde årliga afverkningsbelopp icke finge öfver-
skridas, samt alt skogseffeklerna icke måtte användas för annat ändamål än det, hvar¬
till allmänningarne blifvit ät svafvelbruket upplåtna, äfvensom att, derest bruksegaren
icke godvilligt vill till Statsverket aflemna den afkastning, han uppbär utaf den upp¬
odlade delen af allmänningarne, hvarom vederbörlig utredning torde åvägabringas, E.
K. Maj:t täcktes anbefalla sådane åtgärder, som för ulkräfvande af kronans rättmätiga
anspråk i sistnämnde hänseende må erfordras.
Hvilket Rikets Ständer, i anledning af E. K, Maj:ts nådiga skrifvelse i ämnet,
få underdånigst anmäla.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 26 Oktober 1860.
Bilt. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 10 Saini. 1 Afd. 2 Band. Suppl.
10
74
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o '192.
i\o 192.
Uppläst och godkändt hos Ridd. och Adeln den 25 Okl. 1860.
Presle-Slåndel den 26 — —
Borgare-Slåndet den 26 — —
Bonde-Ståndet den 26 — —
Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse, i anledning af K. Maj:ts
nådiga Proposition angående f. d. Geijerska husets på
Riddareholmen användande till Riks-arkiv.
(SlaU-Utskoltets Utlåtande Nio 203.)
S. A. K.
Uti en den 9 sistlidne Mars till Rikets Ständer aflåten nådig Proposition har
E. K. Maj:t behagat erinra, hurusom vid nästlidna riksmöte E. K. Majit i nådig Propo¬
sition den 31 Mars 1857 fästade Rikets Ständers uppmärksamhet på nödvändigheten
af alt någon annan, lämpligare lokal bereddes för Riks-arkivet, än den nu af delta
verk, samt af Vitterhets-, Historie- och Antiqvilets-Akademien begagnade, i det 1845
inköpta f. d. Ridderstolpska huset vid Skeppsbron. Redan vid öfverlemnande! till K.
Majit och kronan hade nemligen denna byggnad funnits behäftad med sältningsskador,
hvilka efter de tunga samlingarnes ditflyltning på ett betänkligt sätt tilltagit och vid
undersökning visat sig vara ursprungligen uppkomna derigenom, att de under husets
murar befintliga pålnings- och rustverken, ämnade att städse förblifva liggande under
valten, till någon del befinna sig öfver Saltsjöns yta, när denna är låg, och lill följd
häraf blifvit af röta angripna. E. K. Majit, som årligen låtit genom Ölver-Intendents-
embetet undersöka och nödtorfteligen afhjelpa sättningsskadorna, hade likväl funnit
dessa, i förening med utrymmets otillräcklighet, innefatta ett fullt gällande skäl att för
Riks-arkivet söka anskaffa en tjenligare plats. Sedan det förslag, som i detta hän¬
seende år 1857 framställdes, om uppförandet af ett nytt, uteslutande till Riks-arkiv be¬
stämdt hus på norra delen af Carl XIIlis torg, blifvit af Rikets Ständer, enligt anma-
Expeditinns-lJIskottets Förslag lill anderd. Skrifvelse N:o IOS. 75
lan i deras underdåniga Skrifvelse af den 25 Februari 1858, angående reglering af ut¬
gifterna under Riks-stalens Åttonde Hufvudtitel, afslaget, med anledning, bland annat,
deraf, att Riks-arkivet, om det komme alt förläggas på del föreslagna stället, blelve
allt för aflägset från Stats-departementen och öfriga embetsverk i hufvudsladen, hvari¬
genom både tidsutdrägt skulle vållas och många olägenheter uppkomma för de per¬
soner, som nödgades begagna sig af arkivets handlingar och på stället anställa under¬
sökningar; så hade, enligt hvad E. K. Maj:t vidare i nåder meddelat, Öfver-lntendents-
embelet, i underdånigt memorial den 25 Januari 1859, på grund af anställd besigtning
under näst föregående månader, lastat E. K. Majlis nådiga uppmärksamhet å de fort¬
farande sättningarne i Riks-arkivets nuvarande hus och anmält, att, fastän husets be¬
stånd icke syntes för närvarande holadt af någon hastigt inträffande förstörelse, sält-
ningssprickor, som icke låta sig märka på de af hyllor och handlingar beläckla skilje-
murarne, kunna uppkomma på skorstenar och rökledningar samt medföra eldfara; äf¬
vensom husets svaga och osäkra grund tilläfventyrs kunde genom någon orsak, hvilken
vore omöjlig alt förutse, undergå en sådan rubbning, som skulle göra byggnadens ha¬
stiga utrymmande oundgängligen nödvändigt. Till reparation eller ombyggnad af den
nuvarande lokalen vore hos Öfver-Inlendents-ernbelet uppgjorda tre särskilda förslag,
af hvilka det ena omfattade styckevis företagen ny grundläggning jemte murars och
bjelk lags iståndsältande för en kostnad, beräknad till 112,000 R:dr, det andra afsåge
enahanda åtgärder tillika med påbyggnad af en för utrymmet behöflig ny våning, för
134,000 R:dr, och det tredje, för bela husets rifning och fullständiga ombyggnad med
nya grundmurar och en våning högre än nu, uppginge till ett kostnadsbelopp af 150,000
R:dr, i dessa summor inbegripna 9,000 R:dr, allt Riksmynt, lill bestridande af utgif¬
terna för samlingarnes bortflyttande under tiden.
Då emellertid de båda förstnämnda förslagen mötte stora svårigheter i afseende
på grundläggningen, utan att likväl vara för framtiden fullt betryggande, samt, efter
hvilkendera förslaget som helst, en högst betydlig kostnad skulle nedläggas på en Riks¬
arkivbyggnad, som alltid hade den för en sådan bestämmelse hufvudsakliga olägenheten
att vara på en sida sammanbygd med stora enskilda hus och på en annan sida skiljd
från sådana endast genom en smal gränd samt följaktligen blottställd för eldfara från
den angränsande trängsta delen af staden, men huset deremot, genom sitt utmärkt
vackra läge på de öfriga två sidorna och sin smakfullt prydliga inredning, såsom bo¬
stad för enskilda personer, hvilken bestämmelse icke heller skulle för grunden och tross-
bottnarne medföra en så förstörande tryckning, som Riks-arkivets lunga pappersmassor
nu utöfva, syntes kunna antagas, under nuvarande förhållanden, ega ett saluvärde af
omkring 120,000 R:dr R:mt, har E. K. Maj.t, lika med Öfver-intendents-embelet, fun¬
nit, att i fråga om valet emellan det nuvarande husets bibehållande och iståndsältande,
eller anskaffande af en ny, för ändamålet mera tjenlig lokal, den sednare utvägen må¬
ste anses ega ett obestridligt företräde. Som likväl, under iakttagande af de åsigter
angående belägenheten, hvilka Rikets Ständer yttrat, Öfver-lntendents-embetet förklarat
sig icke kunna, för uppförandet af en ny Riks-arkiv-byggnad, föreslå någon lämplig
plats, om ej tillfälle dertill, genom inköp af någon passande, bebygd eller ohebygd,
tomt på Riddarholmen eller i staden emellan broarne, kunde beredas; och då, under
sådana omständigheter, uppbyggandet af ett nytt hus för Riks-arkivets behof måste
komma att medföra ganska betydliga kostnader; hade det af Öfver-lntendents-embetet,
redan i underdånigt memorial af den 1 Juli 1856, framställda förslag om Riks-arkivets
• i • . .
inrymmande i det numera till Kronan inköpta s. k. Geijerska huset, N:o 1 i qvarte¬
ret Riddarholmen, kommit under iornyadt öfvervägande.
76 Expeditions-Ulskottels Förslag lill underd, Skrifvelse N:o /92.
I detta hänseende innehåller den nu aflåtna nådiga Proposition, alt, när Rikets
sednast församlade Ständer, genom underdåniga skrifvelsen af den 12 Februari 1858,
anvisade 140,000 R:dr R:mt för inköp af sistnämnda fastighet med dertill hörande
tomt och åbyggnader, hade sådant hufvudsakligen skett för att hindra ett derstädes
tiliämnadt byggnadsföretag af det omfång, att den närbelägna Riddarholrnskyrkan skulle
kommit att till stor del undanskymmas. Jemte önskan att sålunda bereda åt delta dyr¬
bara nalionalmonument ett mera fristående läge och behofvet af utrymme för en strand¬
gata invid Riddarholmskanalen, åberopades äfven vigten för det allmänna att komma
i besittning af de på Riddarholmen befintliga egendomar, bland hvilka blott några få,
utom Geijerska huset, egdes af enskilda; äfvensom Rikets Ständer yttrade den åsigt,
att någon tvekan om nämnda fastighets användbarhet och lämplighet för hvarje all¬
mänt behof knappast kunde uppstå samt att södra delen af tomtplatsen, der den be¬
tydligaste åbyggnaden befanns och ännu qvarstår, icke nödvändigt behöfde afrödjas,
för att bereda ökadt utrymme invid Riddarholrnskyrkan och Rikets Ständers hus.
Redan i E. K. Maj:ts berättelse af den 24 Oktober sistlidet år om hvad i Ri¬
ket och dess styrelse efter sednaste riksdag sig tilldragit, hade E. K. Maj:t meddelat
Rikets Ständer, att egendomen blifvit först af Stockholms Stad inköpt för 200,000
R:dr R:mt, samt derefter, med undantag af nödigt utrymme för strandgatan, försåld lill
Kronan för ofvanberörde anslagsbelopp af 140,000 R:dr, och Staden, som tillträdde
egendomen den l April 1859, hade i köpekontrakt, upprättadl den 19 i samma må¬
nad, med Öfver-lntendenlsembetet, å Kronans vägnar, förbundit sig att verkställa samt
derefter äfven utföra den af Rikets Ständer åsyftade afrödjning och planering af tom¬
ten norr om hufvudbyggnaden, men deremot förbehållit sig, såsom ersättning för sin
uppoffring, att under femton år obehindradt disponera denna byggnad med dertill hö¬
rande, invid södra tomliinien befintliga, smärre uthus, och uppbära deraf fällande hy¬
resinkomster, mot skyldighet alt iståndsätta och under sin dispositionslid vidmakthålla
hufvudbyggnaden och uthusen, äfvensom att under dispositionstiden gälda alla på fa¬
stigheten belöpande onera.
Efter dessa bestämmelser innehölle kontraktet i 5:te punkten: ”om Kongl. Maj:t
skulle pröfva lämpligt, att Kronan före de bär ofvan omförmälda femton årens förlopp
öfvertager dispositionsrätten till ifrågavarande byggnader, är sådant Kronan förbehållet,
emot erläggande till stadens kassa för den återstående tiden af så stor del utaf den
till 5,500 R:dr Runt årligen beräknade hyresinkomsten, som kan anses utgöra behåll¬
ning af densamma, sedan onera och underhållskostnader blifvit afdragna”.
Den faslighet, till hvilken Kronan sålunda förvärfvat sig en numera lagstånden
eganderält och, under anförda förbehåll, jemväl dispositionsrätt, egde framför det nu¬
varande Riks arkivet fördelarna att hvila på fast grund och vara fristående från alla
andra byggnader. Den närhet till Statsdeparlementen och öfriga embetsverk i hufvud-
staden, som vid förra riksdagen, på goda skäl, ansågs vara af vigt för ett Riks-arkiv,
skulle genom dess förläggande i Geijerska huset vinnas i ännu högre grad, än uti det
nuvarande arkivhuset vid Skeppsbron. Vid sådana förhållanden och då det qvarstående
stora huset på Geijerska tomten, nu befriadt från den omgifning af smärre och för¬
fallna byggnader, hvilka förr vanprydde platsen invid Riddarholmskyrkans chor och
Birger Jarls torg, visat sig kunna utan egentlig olägenhet bibehållas och genom lämp¬
lig ornering göras fullkomligt värdigt alt intaga ett rum bland Statens offentliga bygg¬
nader, men en af Ofver-Intendenls-embelet, uti dess ofvanberörda memorial den 1 Juli
1856, ifrågasatt tillbyggnad vid husets östra sida kunde medföra trängsel och andra
olägenheter för den tillämnade strandgatan vid Riddarholmskanalen och blefve ännu
mera olämplig, i händelse den af Chefen för Statens jernvägsbyggnader uppgjorda plan
Expeditiuns-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse N:n 192. 77
till jernvägsanläggning utmed samma kanal i en framtid komme att utföras, hade från
Ofver-Intendents-embetet blifvit infordradt underdånigt utlåtande, huruvida Geijerska
tomtens qvarstående åbyggnad, äfven utan den föreslagna utvidgningen, skulle inne¬
fatta tillräckligt och tjenligt utrymme för Riks-arkivets nuvarande behof och för dess
under någon tid förestående tillvext, under förutsättning, alt arkivets mindre vigtiga
och mera sällan anlitade handlingar finge, likasom hittills, fortfarande förvaras i källare-
hvalfven under Kongl. Slottets vestra flygel.
Till följd häraf hade Öfver-lntendents-embetet, under den 18 Oktober 1859,
jemte aflemnande af plan och faoadritningar lill Geijerska husets nuvarande skick, i
underdånighet föreslagit mindre betydliga tillbyggnader, icke åt östra sidan, såsom
förut varit ifrågasatt, utan vid norra och södra fafaderna, för erhållande af en mera
regelbunden form jemte ökadt utrymme, allt enligt bifogade ritningar, som jemväl ut¬
visade husets tillämnade ornering. Detta förslag afsåge alt bottenvåningen skulle an¬
vändas endast till boställen åt vaktmästare och portvakt samt förvaringsrum för ved
m. rn., men de öfriga tre våningarna uteslutande för sjelfva arkivet och dertill hörand#
arbetsrum, hvilka sistnämnda, med hyllor endast kring väggarne, skulle förläggas i an¬
dra våningen och vara icke blott genom den stora trappuppgången, utan äfven genom
en mindre trappa, förenade med samtliga arkivrummen. Efter en sådan fördelning
skulle hyllor med den höjd och bredd, som för helarksband erfordras, kunna i huset
uppställas till en längd af 6,000 alnar; och, då de år 1853 i Riks-arkivets bus vid
Skeppsbron förvarade handlingar upptogo hyllor till en längd af 2,161 alnar samt den
årliga tillökningen under sedermera förflutna Sex år, beräknad efter 80 alnar årligen,
utgör 480 alnar, skulle utöfver de sålunda nu befintliga 2,641 sträckalnar helarksband,
ytterligare 3,359 alnar dylika, motsvarande tillökningen för en tidrymd al omkring 42
år, kunna i det ifrågavarande huset inrymmas och förvaras. Kostnaden för husets
tillbyggnad och förändring enligt det uppgjorda förslaget var beräknad lill 60,590 R:dr
94 öre.
Väl hade Riks-arkivarien, i häröfver afgifvet underdånigt utlåtande af den 9
sistlidne Februari, ansett, att ofvanstående beräkning af Riks-arkivets årliga tillvext
med folianter till en längd af 80 alnar icke borde antagas såsom konstant, och alt
den lid af 42 år, för hvilken arkivets behof af utrymme skulle, enligt det uppgjorda
förslaget, tillfredsställas, påkallade någon nedsättning, äfven om lokalen i slottets käl-
larhvalf finge bibehållas, hvarom bemälde embetsman yttrat tvifvel; och hade Riks-
arkivarien i öfrigt framställt den åsigt, alt Kommers-kollegii hus, N:o 11 i qvarteret
Riddarholmen, skulle genom större utrymme och tillfällen till utvidgning egna sig bättre,
än det Geijerska huset, till lokal för Riks-arkivet med dess stora samlingar. Men utom
det att det sålunda föreslagna huset, inköpt och underhållet på bekostnad af fonder
under Kommers-kollegii förvaltning, blifvit, enligt föreskriften i Kongl. Brefvet den 3
Oktober 1811 och den 23 Januari 1830, betraktad! såsom en Manufäktur-diskonIfon¬
den enskildt tillhörig egendom, hvari endast de för Kollegium och Manufaktur-diskonl-
kontoret icke behöfliga lägenheter upplåtits för andra allmänna verk och ändamål, före-
komme härvid, att Kommers-kollegium, hvars verkningskrets och personal nyligen er¬
hållit en tillökning genom öfverflyttande af det fordna Bergs-kollegii göromål, följakt¬
ligen nu, mera än tillförene, hade behof af sina hittills varande embelslokaler och att
våningen två trappor upp, tills vidare upplåten till boställe åt Chefen för Civil-depar-
lementet, sannolikt snart måste tagas i anspråk för beredande af lokaler åt embets¬
verk, som inom Kronans hus deraf äio i saknad och således nödgas hyra sådana.
Huset egde dessutom icke i lika grad nied Geijerska huset en fördel, som för Riks¬
78 Escpedilions-U tskottcts Förslag till underd. Skrifvelse N:o 192.
arkivet vöre af synnerlig vigt, nemligen elt fritt läge utan sammanbyggnad eller eld-
farligt grannskap med andra fastigheter.
Med afseende på de nu anförda förhållanden och då f. d. Geijerska huset, med
ofvan antydda fördelar af ett fritt läge i närheten af Slats-departementen och öfriga
embetsverk, kunde, efter den af Ofver-intendenls-embetet föreslagna tillbyggnad och
inre anordning, uppfylla Riks-arkivets behof för närvarande och under flera kommande
tiotal af år; då Stockholms stad, emot öfverlemnande till Kronan den 1 April 1861 af
sin vid den tiden återstående trettonåriga dispositionsrätt öfver huset, vore, enligt of-
vanåberopade köpekontrakt af den 19 April 1859, berättigad att för hvarje af dessa
13 år uppbära — efter afdrag af onera och kostnader för husets yttre underhåll
(enär de inre ålåge hyresmannen), beräknade de förra till 265 och de sednare till 135,
tillsammans 400 U:dr — en årlig ersättning af 5,100 R:dr; då kostnaderna för Geijer¬
ska husets tillbyggnad, förändring till Riks-arkiv och ornering, uppginge till omkring
60,600 R:dr; och då nämnde kostnader olvifvelaktigt skulle komma att mer än till¬
fullo beläckas af den för Riks-arkivets nuvarande hus, om det försåldes, påräkneliga
köpeskilling, uppskattad till 120,000 R:dr R:mt, hvarå äfven borde beräknas infly¬
tande räntor under tiden; — har E. K. Maj:t i nåder föreslagit: att Rikets Ständer,
jemte samtycke dertill alt Kronan, med Femtusen Etthundra R:dr Runt i byresersäit-
ning årligen under 13 år från och med den 1 April 1861, inlöser den Stockholms
stad för samma tid förbehållna dispositionsrätt öfver f'. d. Geijerska huset, mätte på
Riksgälds-kontoret, lill E. K. Maj:ts disposition anvisas 60,600 R:dr till Geijerska hu¬
sets tillbyggnad, ornering och anordnande för Riks-arkivet; samt att, när della verk
med sina samlingar kunde dit flyttas och utväg hunnit beredas jemväl för Wilterhets-,
Historie- och Antiqvitets-akademiens förflyttning ur Riks-arkivets nuvarande hus vid
Skeppsbron, det sistnämnda måtte på offentlig auktion, efter föranstaltande af Rikets
Ständers Fullmägtige i Riksgälds-kontoret, försäljas och köpeskillingen i Riksgälds-kon¬
toret inflyta.
Rikets Ständer erkänna visserligen att förslaget om Geijerska husets användande
till Riks-arkiv, framkalladt af det länge insedda, snart oafvisliga behofvet af annan lo¬
kal för Arkivet än den. hvari detsamma nu är inrymdt, icke allenast är ganska lämp¬
ligt, för att på det skyndsammaste få nämnda behof afhjelpt, utan ock med hänsigt
till kostnadernas inskränkande lill det minsta möjliga torde hafva företräde framför
hvarje annat förslag, som i sådan syftning kan framställas; men Rikets Ständer hafva
dock funnit samma förslag i andra hänseenden gifva rum för åtskilliga anmärkningar
af synnerlig vigt. I främsta rummet må härvid nämnas att, då flyttningen af Statens
arkiv och den mängd för det allmänna, likasom för enskilda, dyrbara handlingar, hvil¬
ka derstädes förvaras, onekligen är en åtgärd af särdeles grannlaga och besvärlig be¬
skaffenhet, ingalunda jemförlig med förändring af lokal för andra embetsverk, och då
följaktligen måste vara angeläget, att sådan flyttning, hvarvid tillfälligtvis kan uppkom¬
ma oersättlig skada eller förlust af handlingar, och hvilken dessutom alltid medför en
O O 7
ej ringa kostnad, må för framliden i möjligaste mån undvikas; så bör det ock, vid
anskaffandet af nytt hus för Riks-arkivet, vara af hufvudsaklig vigt att tillse, att den
nya lokalen må blifva under en längre tidrymd för sitt ändamål tillräcklig. Nu är lik¬
väl utredl, att det sä kallade Geijerska huset, efter dess utvidgning och förändring, en¬
ligt den uppgjorda planen, kan för en tid af ej mer än omkring 40 år lemna erfor¬
derligt utrymme för Riks-arkivets handlingar, och detta endast under den förutsättning,
att alla de Arkivets samlingar, som för närvarande förvaras i Kongl. Slottets vestra
källarhvalf, få fortfarande derstädes inrymmas. Om äfven sådant framgent kan låta
sig göra — hvilket i E. K. Maj-.ts nådiga Proposition icke blifvit bestämdt uppgifvet —
Expeditions-Utskottets Förslag till underd, Skrifvelse N:o i 92. 79
så är dock handlingarnes förvarande på delta osunda ställe, der en besökande knap¬
past kan utan lära lör helsan någon längre slund uppehålla sig, att anse blott såsom
en nödfallshjelp; och vore det utan tvifvel vida ändarnålsenligare, om en nj lokal, som
inom kort måste för arkivet anskaffas, komme att innefatta tillräckligt utrymme för alla
dess nuvarande samlingar, äfvensom för den tillökning deruti, som under en längre
tidsföljd kan vara att emotse, så att icke förnyad flyttning behöfde påtänkas åtminstone
ej förr än i en mera aflägsen framtid. Till dessa betänkligheter kommer vidare, att
derest det af E. K. Maj:t framställda förslaget — hvarigenom, enligt hvad nämndt är,
ifrågavarande behof endast för tillfället blefve alhjelpt och detta ej ens på ett fullt
tillfredsställande sätt — bringades till verkställighet, derigenom skulle för framtiden
omintetgöras det ändamål, Rikets Ständer hufvudsakligen afsågo med Geijerska husets
inlösande till Statsverket, alt bereda en öppen plats vid östra ändan af Riddarholms-
kyrkan. Med den föreslagna tillbyggnaden skulle nemligen det Geijerska huset ytter¬
ligare instänga oell förmörka den trånga platsen framför Rikets Ständers hus, hvar¬
förutan byggnaden i sitt nya skick — såvidt af de uppgjorda ritningarne kan bedö¬
mas — synes i arkitektoniskt hänseende ingalunda motsvara de anspråk, som skäligen
kunna framställas i afseende på Slaten tillhöriga nya byggnader, särdeles då de äro
belägna i en sådan trakt al hufvudstaden, att de företrädesvis måste blifva föremål för
uppmärksamhet och granskning.
Vid dessa förhållanden och då Ofver-intendents-embetet efter anställd besigtuing
å det nuvarande arkiv-huset, förklarat, att, ehuru detsamma vore bristfälligt, dess be¬
stånd för närvarande dock icke hotades af någon hastigt, inträffande förstörelse, synes
det Rikets Ständer att med bestämmandet af ny lokal för Riks-arkivet lämpligen kan
anslå till nästa riksmöte, helst genom detta uppskof, hvaraf någon väsentlig olägenhet
icke torde vara att befara, erforderligt rådrum kan vinnas för anställande af under¬
sökningar angående beskaffenheten af andra lokaler, som för ifrågavarande ändamål
tilläfventyrs kunna finnas tjenligare, än den af E. K. Majit föreslagna byggnaden; Och
hafva Rikets Ständer, med afseende å hvad nu blifvit anlördt, ej funnit skäl att E. K.
Majits ifrågavarande nådiga Proposition bifalla.
Hvilket Rikets Ständer få i underdånighet tillkännagifva; framhärdande etc.
Stockholm den 26 Oktober 1860.
80 Expedilions-Utskollets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 493.
\:o 193.
Uppläst och godkändi hos Ridd. och Adeln den 2S Okt. 1!:60.
Preslc-Ståndel den 26 — -—
Borgare-Ståndet den 26 — —
Bonde-Ståndet den 26 — —
Rikets Stånders underdåniga Skrifvelse, i fråga om antagande af
ny konkurslag samt nya lagar angående boskillnad och
urarfvagörelse.
(Lag-Utsk:s Bet:de N:o 33 och Utl:de N:o 48.)
S. A. K.
Under det halfva Århundrade, som sednast förflutit, hafva icke mindre än tre
särskilda konkurslagar hos oss varit gällande, nemligen lagarna af 1798, 1818 och
1830, och redan för flera år tillbaka höjdes med värma sakkunnige mäns röster för
antagande af en ny. Della märkliga förhållande i afseende å en af kredillagsliftnin-
gens aldra vigtigaste delar kan icke tillfredsställande förklaras allenast af den hastigare
vexling, som kreditlagar, jemförelsevis med andra, i allmänhet äro underkastade, ulan
torde få anses bero af väsentliga fel i konkurslagstiftningen. Dessa fel åter torde till
hufvudsaklig del få sökas deri, alt man icke byggt denna lagstiftning på riktiga grun¬
der, att man förbisett affärsverksamhetens behof och konkurslagstiftningens samband
med handels-rätten, att man sökt en historisk kontinuitet der, hvarest ingen stått
att finna, och att man trott kreditlagsliftningen fortfarande böra byggas på en inhemsk
grund, ehuru resultaterna deraf för vårt affärslif torde hafva varit ingenting mindre än
gynnsamma.
Rikets Ständer hafva nemligen icke förbisett, att handeln är till sin natur kos¬
mopolit, att den varit det i alla tider, och att öfverallt, der den icke fört ett ty¬
nande
Expeditions-Utskottets Förslog till underd. Skrifvelse N:o 493. 81
nande lif, denna dess natur (rädt i dagen. Deraf blir ock en följd, att äfven handels¬
rätten hos alla handlande nationer bör hvila på enahanda grundsatser. Della är också
i allmänhet förhållandet, och de nästan öfverallt nu mera erkända grundsatser, hvarpå
denna lagsliftningsgren hvilar, äro henitade från de i medeltidens italienska släder ut-
bddade handelsbruk, hvilka småningom spridde sig och följdes såsom lag, älven der
de icke voro af lagstiftaren uttryckligen bekräftade, hvilket dock ej sällan inträffade.
Alt jemväl i Sverige dessa bruk följdes, visar sig nogsamt af flera i enlighet dermed
under det 17:de århundradet vidtagna stadganden. Försl emot medlet af del ader¬
tonde, då Sverige nedsjunkit från sin fordna betydelse och rikets finanser kommit i den
största oordning, hämmades denna utbildning, i det man öfvergå!’ de äldre riktigare
grundsatserna, samt såg bort från de Europeiska handelsbruken. Sä uppkom det hos
oss ännu gällande kreditlagsliftuings system, hvars olägenheter vi förnimma vid hvarje
skakning inom affärsverlden och hvilket beklagligen lockat mången all ulan behof be¬
gagna sig af krediten samt jemväl gilvit anledning lill oredlighet och bedrägerier. Att
finna den tua väg, som bör beträdas, torde dock icke vara svårt. Den Europeiska
handelsrätten ligger öppen för oss och dess principer äro icke för oss okända. Att
antaga dessa, är endast alt återinträda på den väg, som vår lagstiftning en gäng be¬
trädde, men alltför snart öfvergaf. Det är pä den Europeiska handelsmarknaden, som
handelsbrukens historiska kontinuitet är alt finna: del är följaktligen äfven der, som,
enligt Rikets Ständers åsigt, handelsrätten mäste söka sin.
Då nu konkurs-lagstiftningen är en af handelsrättens vigligaste delar, såsom ut¬
görande dess yttersta slutpunkt, hvilket antagande bekräftas af det märkliga förhållande,
alt nästan hvarje af de mångå konkurslagar, som under ett århundrade tillbaka bos oss
varit gällande, framkallats utaf större rubbningar inom penningeverlden, följer ock deraf,
att vår konkurslag hör vara byggd på enahanda principer, som öfriga handlande na¬
tioners, och all, vid stillandet af en sådan lag, del är affärslilvets kraf, som i lörsta
rummel bör tagas i betraktande. Delta insågs ock af Rikets sednast församlade Stän¬
der, hvilka i underdånig skrifvelse till E. K. Majit, med förklarande, att de ansågo
vår konkurslagstillning böra bringas till närmare öfverensstämmelse med särskildt an-
gifna, i flera främmande länders lagar antagna grunder, tillika anhöllo ali E. K. Majit
läcktes låta utarbeta och, der så ske kunde, för Rikets näst sammanträdande Ständer
framlägga förslag lill ny konkurslag, äfvensom lill de delar af lagstiftningen i öfrigt,
som dermed stöde i oskiljaktigt sammanhang.
Sedan en i anledning deraf af E. K. Majit i nåder nedsatt Kommitté, i den af
Rikets Ständer åsyftade riktning utarbetat de af Ständerna äskade lagförslag; så hafva
dessa vid innevarande riksmöte blifvit af enskild representant underställde Rikets Stän¬
ders pröfning, dervid, sedan Rikets Ständer inhemta!, att den af grundlagen före-
skrifna granskning inom Högsta Domstolen af omförmälda lagförslag icke hunnit full¬
bordas, så att É. K. Majit varit förhindrad att vid della riksmöte afgifva nådig Pro¬
position i ämnet, Rikets Ständer, med afseende å den stora vigten för affärsrörelsen
deraf, ali en ny konkurslag, byggd på den Europeiska handelsrättens grundsatser, var¬
der utan uppskof antagen, för sin del beslutat, dels en ny konkurslag, dels nya lagar
om boskillnad och undanskiftande af egendom i makars bo; samt huru gäld vid döds¬
fall betalas skall och om urarfvagörelse, sä ock angående undanskiftande af egendom
i död makes bo, hvilka Ivänne sistnämnde lagar äro af den loista oberoende.
Då dessa, af Rikets'Ständer sålunda beslutade lagar, hvilka härjemte öfverlem-
nas, hufvudsakligen öfverensstämma med omlÖrmälde af Kominilterade uppgjorda och
i deras till E. K. Majit ingifna underdåniga betänkande fullständigt motiverade lag-
Beh. lill 11. St. Fröt. 4859 48U0. 40 Serni. 4 Afd. 2 liand. Sopp/. 11
82 Expedilions-Utskoltets Förslag• till underd. Skrifvelse N:o 193.
förslag, lorrie någon särsk ild redogörelse för desammas innehåll icke från Rikets San¬
ders sida erfordras, helst skälen för de af Rikels Stander derifrån beslutade afvikelser
torde klart framgå ur sjelfva de af Ständerna sålunda gjorda förändringar.
Rikets Ständer framhärda etc.
Stockholm den 26 Oktober 1860.
Bil Litt. A.
Konkuri-Lag.
Med upphäfvande af 1 till och med 6 Kapitlen i Konkurs-Lagen den 12 Mars
1830 och de särskilda rörande konkursmäl utfärdade Författningar, hvilka ej här ne¬
dan i 85 och 03 §§ särskildt äro undantagna, samt med ändring af 8 Kap. 2 § 8
moni. och 12 Kap. 6 § Rältegångs-Balken i hvad dessa lagrum afse konkurs- och
urarfvamål, förordnas som följer:
1 Kapitlet.
Örn egendoms afträdande till konkurs.
§ 1-
Vill någon afträda egendom till konkurs; gifve ansökning derom in till Under-
Rätten i den stad, eller, ä landet, till Domaren i den ort, der gäldenär bör inför
Domstol svara i tvistemål, sorn angå gäld i allmänhet.
§ 2.
Borgenär ege ock söka, att gäldenärs egendom afträdas skall i följande fall,
nemligen:
l:o då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket farén och anled¬
ning är för handen, alt han förbi i (ver utrikes för alt undgå Borgenärers kraf;
2:o dä verkställighet al utmätning, hvarigenom all galdenärs kända egendom
medtagas skulle, blifvit för annans fordran sökt;
3:o dä gäldenär i tre veckor varit och fortfarande är för gäld bysatt; och
Expeditinns-Uls/eoltets Förslag till underd. S/eri frelse iY:o 193.
83
4:o då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller undan¬
skaffar sina tillgångar.
§ 3.
Har borgenär klar och förfallen fordran; ege jemväl söka, att gäldenärs egen¬
dom afträdas skall: då gäldenären håller sig undan, och icke för sig ställt ombud,
sorn rätt för honom gör, eller lemont känd egendom qvar, som mot hans veterliga
gäld synes svara; så ock då verkställighet af utmätning å gäldenärs egendom blif¬
vit af annan borgenär äskad, och skälig anledning är att helara, att, efter försäljning
af den egendom, tillgång lill de ölrigas förnöjande ej linnes.
§ 4.
Är gäldenär köpman, och visas sådana omständigheter, på grund hvaraf antagas
kan, att han öfver en vecka sina inbetalningar inställt; då ege borgenär, ändå ali hans
fordran ej förfallen ar, söka, att gäldenärs egendom alirädas må.
Har borgenär genom Notarius Publicus eller i vittnens närvaro uppmanat köp¬
man att betala klar och förfallen gäld, och ar den gäld icke inom en vecka derefter
gulden; då ege ock den borgenär söka, all gäldenärs egendom till konkurs alirädas skall.
§ 5.
Der likväl borgenärs fordran tillkommit sednare än de omständigheter, på hvilka
han sin ansökning om egendoms-afträdet grundar; vare den ansökning ulan verkan.
Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller inteckning; ege ej
heller den rall, i 2, 3 och 4 §§ omlörmäld är, der han ej gitter visa, att panten eller
inteckningen lill gäldande af hans fordran otillräcklig är.
§ 6.
1 morn. Nu är i stad konkursansökning af gäldenär gjord; utförde då Rätten
genast eller sist nästa dag stämning å borgenä.erna som framdeles sägs.
2 mom. Har i stad borgenärer sökt, att gäldenärs egendom aflrädas må; höre
Rätten deröfver gäldenären genast, eller, der han då ej träffas kan, sist inom två da¬
gni': vill han undvika konkurs; lörnöje genast sökanden eller ställe antaglig borgen
för hans fordran; dock hör gäldenär, som köpman är, förfallen fordran slraxt gälda:
giller ej gäldenär fullgöra hvad nu sagdt är; beslute Rätten, alt hans egendom alirädas
skall, och förlä re som i nästföregående mom. sagdt är: kommer ej gäldenär å dag,
hvartill han kallad blifvit; pröfva Rallén ändå sökandens skäl.
3 ninni. Nu är, i anledning af borgenärers ansökning, gäldenär med kallelse
sökt, der han hemvist, tjenst, näring eller kost halver: finnes han ej der, eller hans
ombud, eller kan man ej pä det eller annat sätt fä kunskap hvar han vistas, och är
anledning, att han håller sig undan, eller är han rymd eller veterligen ur riket faren;
förelägge Rällen honom, genom kungörelse i allmänna tidningar tre gånger, viss lid af
en lill hög^t två månader frän sista kungörandet att sig inställa : late ock hans kända
egendom under säker vård sättas: kommer han ej inom förelagd tid; pröfve Rätten
ändå sökandens skäl.
84
Expedilions-Utskotte/s Förslag till underd. Skrifvelse N:o 193.
§ 7.
1 mom. Är å landet konkursansökning af gäldenär till Domaren ingifven; ut-
färde denne genast slamning å borgenärerna.
2 mom. Är sådan ansökning gjord af borgenär; förelägge Domaren gäldenären
lämpligen kortaste lid oell, der lian är aflägset boende, bögst en vecka efter delfående!,
att sig deröfver förklara: orh bör sökanden tillställa Domaren bevis öfver delgifvande
sist inom fjorton dagar efter det ansökningen gjord är, eller vare ansökningen för¬
fallen, der ej sökanden sticker, alt gäldenären ej anträffas kunnat. Medgifver gälde¬
nären borgenärens ansökning; för fa re Domaren såsom i föregående morn. sagdt är:
gör gäldenären jäf emot ansökningen, eller blifver han med förklaring ute; hänskjules
saken till Rätten, och vare lag som i 6 § 2 morn. sagdt är.
3 worn. I de fall, sorn i 6 § 3 mom. omförmälda äro, gälle för Domaren å
landet, hvad om Rätten i stad sagdt är; dock varde, der gäldenär ej inom förelagd
tid sig inställer, saken till Rätten hänskjuten.
4 morn. Skal! konkursmål af Rätten handläggas; varde urtima ting af Doma¬
ren utsatt att hållas så fort ske kan och sist inom fjorton dagar, der ej lagtima ting
inom samma tid infaller, eller sökanden önskar, alt ärendet ändå må lill lagtima ling
anslå, och sådant ej af gäldenären bestrides,
8 8-
Är konkurs å gäldenär sökt, och dör gäldenär, utan att ban den ansökning
medgifvit, eller söker borgenär, att afliden gäldenärs bo till konkurs afträdas må; före¬
läggas delegarna i boet alt sig deröfver förklara, der de kända och inländska äro,
fjorton dagar eller högst en månad från delfående!, och, der de okända eller utrikes
färna äro, en eller högst två månader eller det kungörelse blifvit tre gånger i all¬
männa tidningarna införd: och varde saken så bedömd som om gäldenären lefvat.
Dör gäldenär, sedan han sökt alt få sitt bo afträda; varde saken ej deraf uppehållen.
§ 9.
Vid konkursansökning foge gäldenär uppteckning å boets egendom och gäld,
med uppgift å borgenärers namn och hemvist, sä ock å de höcker och handlingar som
boet röra; och vare uppteckningen med edsförpligtelse underskrifven. Är ej boupp¬
teckning bifogad, eller uppslår konkurs i följd af borgenärs jrkande och aflemna!' ej
gäldenär vid förklarings afgilvande bouppteckning; varde, i stad af Rällen och å lan¬
det af Domaren, förordnande genast meddeladl Magistratsperson, Kronofogde, Länsman,
Rättens betjent eller annan lämplig person alt uppteckningen ulan dröjsmål förrätta ;
och åligge gäldenären att allt, som lill boet hörer, under edsförpligtelse redligen upp¬
gifva. Kan ej fullständig uppteckning genast ske, bör skriftlig uppgift å borgenärerna
och deras hemvist Rällen eller Domaren ofördröjligen tillställas.
Då konkurs uppstått, varde förordnande genast meddeladl person, som nu nämnd
är, alt gäldenärs böcker och andra handlingar, som hans rörelse angå, under förseg¬
ling sälla eller i förvar laga, så ock, der Rätten eller Domaren så nödigt anser, alt
låta konkursboets kända egendom under säker vård hållas, och boels angelägenheter,
bevakas intilldess, såsom framdeles säg«, gode män utsedda blifvit. Är ej bouppteck¬
ning af gäldenären ingifven; varde förordnande, på sätt njss nämndt är, alltid med-
deladt.
Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse Avo 493. 85
Varder annan än den, som domare- eller Ijenste-ed aflagt, (ill förrätlningsman
enligt denna § förordnad; svärje inför Rällen eller Domaren, ali lian del uppdrag
redligen fullgöra skall; och håfve sedan samma pligt och njule lika skydd, sorn enligt
lag tillkommer dem, hvilka Rättens ärenden gå.
§ 10.
Finner Rätten eller Domaren att konkursansökning ej kan upptagas, förty att
den är till orätt domstol ställd, eller af annan orsak; teckne det skriftligen å an¬
sökningen.
Vill någon klaga deröfver alt ansökningen upptagen är; varde lidea för besvärs
anförande räknad från det slämningen blef i allmänna tidningarna första gången kun¬
gjord. Ej må sådan klagan sedan föras.
§ 11.
Domaren å landet ege, ändå att han jäfvig är, meddela påskrift å konkurs-
ansökning att den ej upplagas kau, förelägga gäldenär alt öfver borgenärs ansökning
om konkurs sig förklara, utlärda offentlig slamning, der gäldenär sjelf sökt att få sin
egendom afträda eller medgifvit borgenärs yrkande derom, ulsälla urtima ling, der så¬
dant i konkursmål erfordras, samt förordna om sådan åtgärd i afseende å uppteckning
och våld af gäldenärs bo, sorn i 9 § omlörmäld är: anmäle dock, der förordnande för
särskild domare larfvas, jäfvet ulan dröjsmål i Hofrätten.
§ 12-
Konkurs anses börjad den dag, ansökning derom ingifven är, der konkurs på
den ansökning följer.
§ 13.
Hvad, efter konkursens början, i utsökningsmål mot gäldenäreh göres, vare ulan
all verkan i kook urssaken, der ej intecknings- eller panlhalVare yrkar försäljning af
egendom, hvari han förmånsrätt till betalning eger. Är lös egendom före konkursens
början utmätt, men ej försåld; upphöre Konungens Befallningshafvandes eller utmät¬
ningsmans befattning dermed.
§ 14.
1 den stämning, som, enligt hvad i detta Kap. sagdt är, å borgenärer utfärdas,
skall nämnas dagen, då konkursen börjad är, samt utsättas viss dag näst efter två,
eller, der särskilda omständigheter oundgängligen kräfva längre tid, sist löre fyra må¬
nader, då borgenärerna hafva all, innan klockan tolf pä dagen, i stad å det rum, som
deriill varder bestämdt, och på landet å visst ställe inom Rättens domsaga, sina for¬
dringar anmäla och bevaka.
Är anledning antaga, att konkursbo å landet är så ringa, alt der icke finnes
värde för Ett lusen R:dr; varde då inställelsen utsatt till viss dag under del lagtima
ting, som näst efter två månader i häradet infaller, ändå att dermed dröjer längre än
fyra månader efter stämningens utfärdande.
86 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 193.
Har, på sätt särskildt är stadgadt, årsstänining blifvit utfärdad, och aflrädes,
före den deri utsatta inställelsedag, egendom lill konkurs; då skall iden stämning, som
i konkursen utlärdas, erinran ske derom, att årsstänining tillförene beviljad är, och alt
den ej genom konkursstämningen förfallit.
§ 15.
Offentlig stämning, hvarom nu sagdt är, skall ofördröjligen å Hättens dörr an¬
slås, och varde kungörelse om densamma genast eller nästa postdag afsänd för att in¬
föras i allmänna tidningarna tre gånger, sista gängen en månad löre inställelsedagen,
samt, der så ske kan, i tidning inom orten en gäng. Kronans ombudsman och alla
kända inländska borgenärer skola derjemte om stämningen underrättas genom särskilda
kallelsebref, hvilka Rätten eller Domaren läte till dem med posten afsändas så tidigt,
att kallelserna må kunna komma borgenärerna tillhanda minst en månad före insläl-
lelsedagen.
§ 16.
Vill gäldenär i det fall, att konkurs å honom blifvit yrkad, söka ändring i be¬
slut om egendoms afträdande; hal ve lof dertill; men beslutet gånge ej dessmindre i
verkställighet.
§ 17.
Varder af Öfverrätt förklaradt, att stämning ej bort utfärdas, eller att konkurs
ej må ega rum; meddelas det Underrätten eller Domaren; och varde stämningen från
Rättens dörr nedtagen, så ock kungörelse derom i tidningarne införd, der stämningen
förut blifvit sålunda kungjord.
§ 18.
Ej må, sedan stämning gifven är, eller beslut om egendoms afträdande blifvit
af Rätten meddeladt, konkursansökningen återkallas utom i det fall, hvarom i 94 §
förmäles.
2 Kapitlet.
Om gäldenären och hans skyldighet under konkursen emot sina borgenärer,
sd ock om hans underhåll och hans ansvarighet för golden.
§ 19.
Ej må, från den dag, gäldenär gjort ansökning om sin egendoms afträdande,
eller medgifvil borgenärs yrkande derom, eller erhållit del af Rättens beslut, det hans
egendom alträdas skall, intilldess han uppteckningen af sitt bo med ed lastat och boet
till den, som, efter hvad i 9 § sägs, förordnas alt detsamma omhäudertaga, eller till
Expcditions-Ulshottets Forsing till un tiord. Skrifvelse N:o 493. 87
gode män öfverlemna!, gäldenären sig fran sitt hemvist begifva vid andra tillfällen,
än dä han besöker den offentliga gudsljensten, eller skall vid Rällen, elier annorstädes,
för meddelande af upplysningar rörande boet, på kallelse sig inställa.
§ 20.
Är gäldenär insatt i bysättningshäkte, då offentlig stämning å hans borgenärer
utfärdas; varde derutur lösgilven, sedan han bouppteckningen med ed lastat: ställe
sig dock till efterrättelse hvad i 19 § sagdl är.
§ 21.
Sedan gäldenären fullgjort hvad i afseende å bouppteckning och boets öfver¬
lemnande i 19 § föreskriIves; ege han jemväl vid andra än der nämnda tillfällen
utom sitt hus vistas; dock må han ej, ulan borgenärernas samtycke, förr än tvä må¬
nader efter inställelsedagen förflutit, sig från sitt hemvist längre bort aflägsna, än att
han kan, en vecka efter kallelse, vid Rätten eller annorstädes inom Rättens domsaga
personligen sig inställa till afgilvande af upplysningar rörande boet: vare ock skyldig
alt för gode män eller sysslomän uppgifva stället, der han vistas, och, om det utom
domsagan är, viss derinom bosatt person, lill hvilken kallelse å honom må lemnäs.
8 22.
Begifver sig gäldenär från sitt hemvist utan att hafva iakttagit hvad honom ef¬
ter 19 och 21 §§ åligger; då må han bysättas lill dess han sådant åliggande fullgjort:
uteblilVer han, då han efter kallelse sig inställa borde; varde genast hemtad: alviker
han frän det ställe, dit han kallad eller hemtad blifvit, medan hans närvaro der er¬
fordras; varde i bysättningshäkte förvarad under den tid, som för ändamålet nödig
profves. Kostnaden lör gäldenärens bysättande drabbe i dessa fall konkursboet.
§ 23.
Rymmer gäldenär för skuld, men varder ertappad; då skall han i häkte för¬
varas till dess utredas kunnat, huruvida han till bedrägligt förhållande sig skyldig gjort.
Har gäldenär, som rymt, Konungens lejdebref erhållit; förfares i enlighet dermed.
§ 24.
Då anledning förekommer alt gäldenär i bysättningshäkte förvara, eller alf tred-
sknnde gäldenär hemta, efter hvad i 22 § sägs; aumäle det Rättens ombudsman hos
Rätten eller Domaren, som derom förordnar.
§ 25.
Sedan uppteckning af gäldenärs bo skett, läte Rätten, eller Domaren, ändå att
han jäfvig är, genast kalla gäldenären att å viss dag, sist inom fjorton dagar, boupp¬
teckningens riktighet med ed fästa. Å landet må sådan ed afläggas inför Domaren,
der ej Ting snart infaller.
88 Expeditions-Utskottets Förslug till underd. Skrifvelse N:o 193.
Är gäldenär bysatt, eller aflägset boende; då må Rätten eller Domaren tillåta
honom alt edgången inför närmaste domstol fullgöra.
§ 26.
Å den dag, som sålunda utsatt blifvit, gifve gäldenären upp om och hvad mera
till boet hörer än som förut upptecknadt blifvit, och s\ärje sedan denna ed: ”Jag
N. N. svär och betygar vid Gud och bans heliga evangelium, alt den öfver mina till¬
gångar och skulder, i anledning af min vid N. N. Rätt nu anhängiga konkurs, förrättade
uppteckning (med deri af mig nu gjorda tillägg) riklig är, sä att ej något al hvad
boet tillhörer är af mig sjelf, eller genom andra, mig veterligen, undantaget; och detta
är visst, så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.”
Skall eden alläggas af förmyndare eller målsman; varde den derefter lämpad.
§ 27.
Gäldenärs hustru gånge ock sådan ed, sorn om förmäld är, der någon af bor¬
genärerna det äskar. Tjenare och andra, sorn om boels tillstånd kunskap ega, åligge
jemväl, der så äskas, att det uppgifva och uppgiften med ed lästa. Är gäldenär död,
eller har han vikit undan ; ege Ratten, der sä skäligt pröfvas, förelägga bani, som till
laga ålder komna äro, att bouppteckningen edeligen styrka.
Omyndig förklarad, hvars egendom till konkurs aflrädes, vare ock pligtig boupp¬
teckningsed aflägga, der Rätten eller Domaren så skäligt pröfvar.
§ 28.
Vägrar gäldenär att eden gå; varde i häkte insatt till dess han edgången fullgör.
§ 29.
Gäldenär vare pligtig gifva borgenärerna, deras gode män eller sysslomän, de
underrättelser om konkursboets tillstånd och tillhörigheter, som af dem äskås: tred¬
skas han; ege Rätten eller Domaren, på framställning af Rättens ombudsman, honom
förelägga, alt det fullgöra vid äfventyr af besättning.
§ 30.
Gäldenär njule, der han sig ej annorledes försörja kan, af konkursboet nödigt
underhåll för sig, hustru och oförsörjda barn under tvä månader från den dag, offent¬
lig stämning gifven är: kan ej inom nämnda lid bouppteckningen med ed lastas och
boet lill gode män öfverlemnas; njule gäldenären, till dess sådant skett, underhäll som
sagdt är. Gäldenären varde ock tilld eladi hvad som erfordras för resa och uppehälle,
då han, eller kallelse, har att inställa sig vid Rätten till förhör, eller annorstädes till
algifvande af upplysningar rörande konkursboet, dock ej mer, om han vistas utom Rät¬
tens domsaga, än som tarfvades, om han derinom, ä ort der han sist vistades, sig uppe-
hölle. I öfrigt ege han från konkursboet för sig, hustru och oförsörjda barn utbekomma
och behålla nödiga gäng- och sängkläder.
Kommer
Expeditions-Utslcollets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 193. 80
Kommer tvist upp i anledning af hvad nu stadgadt är; pröfve Rätten hvad
gäldenären bestås må med afseende så väl å hans behof och boets ställning, som å
hans omsorg att rätt för sig göra och beredvillighet alt gode männen tillhandagå.
§ 31.
Afträdes embets- eller tjenstemans egendom till konkurs; varde det hans när¬
maste förman ofördröjligen af Rällen eller Domaren kungjordt: och ankomme på den
myndighet, under hvilken gäldenären i och för tjernsten lyder, att pröfva huruvida han
lörr, än fyra månader eller inslällelsedagen förflutit, må i ulöfningen af tjensten åter
inträda.
Af gäldenärens lön varde, efter afdrag af del, som utgår lill den, tjensten i
hans ställe förestår, gäldenären så mycket tillagdt, som lill hans eget, hans hustrus
och oförsörjda barns underhäll tarfvas: hvad öfrigt är, gånge till konkursboet.
§ 32.
Gäldenär svare med den egendom, han i framtiden ärfva eller förvärfva kan,
der ej annan öfverenskommelse i laga ordning träffad blifvit, lill fulla gälden, ehvad
den i konkursen är bevakad eller icke.
§ 33.
Ej må borgenär, sedan gäldenärs egendom blifvit afträdd till konkurs, den der
ej afslutats genom sådan förlikning, hvarom i 94 § lörmäles, å gäldenär erhålla by-
sältning för fordran, som blifvit i konkursen godkänd, eller kunnat i konkursen be¬
vakas, utan sä är att borgenären visar skälig anledning, det gäldenären undaudöljer
tillgång, som honom efter konkursen tillfallit, och gäldenären, i sådant fall, ej gitter
inlör domstol eller Konungens Befallningshafvande, å lid, som honom föresällcs, med
ed styrka, att han sådan tillgång ej eger.
§ 34.
Ofver beslut, som Rätten meddelar i frågor, hvilka i detta kapitel omförmälda
äro, må besvär hos Hofrätten anföras; men beslutet gånge ej dessmindre i verkställighet.
3 Kapitlet.
Orri hvad till konkursbo rätteligen hörer och om återgång af aftal.
§ 35.
Till konkursbo räknas all egendom, som gäldenären tillhörde den tid, då han
sin konkursansökning till Rätten eller Domaren ingaf, eller, i anledning af borgenärs
ansökning om konkurs, offentlig stämning utfärdades, så ock hvad honom under kon-
Bih. till R. St. Prot. 1859 1860. 10 Sami. 1 A/d. 2 Band. Supp!. 12
90 Expeditions-Utskottats Förslag till underd. Skrifvelse N:t 493.
kursen tillfaller af sådan beskaffenhet, att det för gäld kan i mät tagas, äfvensom
livad enligt 36 § lill boet återvinnas kan. Ej må dock af hvad gäldenären under kon¬
kursen genom eget arbete förvärfva!-, boet tillkomma mera än den behållning, som
återstår, sedan afdrag skett för all kostnad lill förlag jemte gäldenärens, hans hustrus
och oförsörjda barns nödiga underhäll. Om gäldenärs lön lör embete eller tjenst är
i 31 § stadgadt.
§ 36.
4 morn. Har gäldenär genom gåfva afbändt sig egendom af sådant värde alt
borgenärerna deraf märkelig skada haft, och äro ej mer än tre månader före kon¬
kursens början förflutna, sedan gäfva af lös egendom fullbordad, eller lagfart å gåfva
af fastighet sökt blifvit; ege konkursboet den egendom återvinna; samma lag vare,
der köp, byte, lega eller annat sådant aftal skett, och af missförhållandet mellan de
å ömse sidor utfästade vilkor skönjas kan, att altalet hufvudsakligen har egenskap af
gåfva. Då egendom sålunda återvinnes, gälde konkursboet derå gjord nödig kostnad,
äfvensom, der något å andra sidan blifvit erlagdt, det sålunda utgifna eller dess värde.
2 mom. Har under de trettio sista dagarna före konkursens början gäldenären
betalt gäld, som icke före den början till betalning förfallen varit, eller har han un¬
der samma tid annorledes än med penningar, vexlar, i köpenskap löpande förbindelser,
eller andra, med hänsyn lill gäldenärens Vike, vanliga betalningsmedel, betalt förfallen
gäld; gånge den betalning åter, om borgenärerna derå tala; fordringsägaren obelaget
att i konkursen göra sin fordran gällande. I fråga om vexel, som pä gäldenären dra¬
gen är, må dock talan om återbäring af redan verkställd betalning, som med pennin¬
gar skett, ej kunna anställas mot annan än den, för hvars räkning vexeln dragen är,
eller, om detta är gäldenären sjelf, emot första emoltagaren.
3 mom. Har under den tid, i nästföregående mom. sagd är, gäldenären an¬
norledes ingått aftal, hvarigenom han iklädt sig förbindelse eller alhändt sig egendom,
borgenärerna lill förfång och under sådana omständigheter, alt den, med hvilken afla-
let ingicks, haft skälig anledning alt sådant antaga; gånge ock det aftal, pä borgenä¬
rernas åkäran, äter såsom i 1 mom. sägs.
4 mom. Är under de sista trettio dagarna före konkursens början pant af
gäldenären lemnad för skuld, vid hvars tillkomst sådan säkerhet ej varit betingad;
vare pantsältningen ulan verkan, der borgenärerna det påstå.
5 mom. Har linder sist sagda tid lös egendom blifvit för någon borgenärs for¬
dran i mät tagen och försåld; vare lag som i 2 mom. sägs.
6' mom. Har egendom, hvartill borgenärerna ega återvinningsrätt, kommit i
annan mans band genom sådant fäng, att denne finnes berättigad egendomen behålla,
eller är egendomen eljest så förskingrad eller förstörd, alt den ej återställas kan; njule
konkursboet ersättning lör sin förlust efter egendomens värde.
§ 37.
Vilja gode männen, sysslomännen eller borgenärerna egendom till boet enligt 36
§ återvinna; lage stämning och fortstälie den sist inom en månad efter inställelsedagen.
Har å läst egendom, som gäldenären sig afbändt, lagfart ej blifvit sökt förr än efter
inslällelsedagen; varde den klanderlid, nu sagd är, beräknad från den dag, lagfarten
söktes. Enskild borgenär ege ock rätt återvinnings-talan anställa, på sätt nämndi är:
Expedilions-Ulskollets Förslag till vnderd. Skrifvelse J\:o 493. 91
kungöre det dock, innan saken vid domstolen förekommer, för gode männen eller
sysslomannen: försummar han det; då må hans talan ej till pröfning upptagas.
Vill den, emot hvilken återvinnings talan anställd är, i följd deraf fordran i kon¬
kursen bevaka, och är deo talan ej så tidigt väckt, att han kunnat bevaka fordringen
å inslällelsedagen ; vare lian berättigad att, sedan fordringen, der sä äskas, blifvit med
borgenärsed fästad, på hvad han till konkursboet återbära skall afräkna så mycket,
sorn på fordringen belöpa bort, om den å inställelsedagen bevakad blifvit.
§ 38.
Har någon till gäldenären sålt varor, men betalning derför ej njutit, och äro
innan den tid, då gäldenären sin konkurs-ansökning till Rätten eller .Domaren ingaf,
eller, i anledning af borgenärs ansökning om konkurs, offentlig stämning utfärdades,
varorna ej aflemnade till gäldenären eller till annan för hans räkning; vare säljaren
ej skyldig utgifva varorna, der borgenärerna dem ej betala.
A Kapitlet.
Om afträdd egendoms förvaltning.
% 39.
Till det förhör inför Rätten eller Domaren, då, enligt hvad i 25 § sagdt är,
gäldenären bör bouppteckningsed aflägga, varde ock i orten vistande och närmast boende
Borgenärer kallade att utse gode män för att konkursboet till förvaltning emottaga.
Borgenärerna skola dervid uppgifva beloppet och beskaffenheten af sina fordringar och,
så vidt ske kan, förete de handlingar, hvarå fordringarna sig grunda: sedan välje de
inför Rätten eller Domaren två eller flera gode män, helst bofaste och dem, som sjelfve
äro sakegare: är boet af ringa beskaffenhet, och vilja borgenärerna förvaltningen deraf
åt blott en god man anförtro; vare det tillåtet, der Rätten eller Domaren pröfvar att
det ske må. Förordnande för gode män skall af Rätten eller Domaren utfärdas.
I de fall, dä, enligt 25 §, gäldenär må bouppteckningseden vid annan Rätt af¬
lägga, varde dock borgenärerna, på sätt nu sagdt är, kallade till förhör inför Konkurs¬
domaren eller den Rätt, der konkurssaken är anhängig. Samma lag vare, der, i följd
af särskilda omständigheter, bouppteckningen lill Rätten eller Domaren icke inkommit
inom en vecka från den dag, offentliga stämningen gafs.
§ 40.
Äro borgenärer, som tillstädeskommit, få, och ega de ringa fordringar, eller
kan ej konkursboets förvaltning de af dem valde gode män med säkerhet betros; ligge
till Rätten eller Domaren att utse annan skicklig och vederhäftig man, eller flera, att
med närvarande borgenärer, eller de af dein valde gode män, i förvaltningen deltaga.
92 Expeditions-Ulskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 193.
§ 41.
Då gode män utses, förordne ock Rätten eller Domaren en ärlig och förstån¬
dig man, inom eller utom Rätten, all i konkurssaken vara Rättens ombudsman. Ho¬
nom äligge att öfver gode männens och sysslomännens förvaltning hafva tillsyn: alt
vid de borgenärernas sammanträden utom Rätten, der han är tillstädes, föra ordet:
att hos Rätten eller Domaren anmäla de frågor, hvilka af konkurssaken uppstå och
Rättens pröfning påkalla: och att i öfrigt vidtaga de åtgärder och beslut, hvilka enligt
denna lag på Rättens ombudsman ankomma.
Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut aflagt domareed; gånge sådan
ed inför Rätten eller Domaren, innan han nämnde befattning tillträder.
§ 42.
På Rätten eller Domaren ankomme att, när så skäligt pröfvas, ombudsman ent¬
lediga och annan i hans ställe förordna. Deröfver må klagan ej föras.
§ 43.
Sedan borgenärerna å inställelsedagen bevakat sina fordringar, välje de, inför
Ordföranden vid sammanträdet eller Rättens ombudsman, syssloman, så många som de
efter boets beskaffenhet nödiga finna, att i gode männens ställe förvaltningen af boet
öfvertaga och besörja alla de ärenden, som borgenärernas gemensamma rätt och bästa
röra. Rällen eller Domaren utlärde förordnande för de valde. Till sysslomän må väl¬
jas borgenärer eller andra skickliga män.
§ 44.
Borgenärerna ega att, då sysslomän väljas, eller sedermera, gifva dem föreskrift,
hvarefter de i förvaltningen sig rätta skola: stånde ock borgenärerna fritt alt bland
sig välja en eller flera, för hvilka, i förening med Rättens ombudsman, sysslomannen
hafva alt, när så fordras, visa reda. Rättens ombudsman ege ock redovisning fordra,
när han så nödigt finner.
§ 45.
Ej må borgenär, som till god man eller syssloman är vald, eller sådant upp¬
drag erhållit, som i nästföregående § sagdt är, den befattning sig undandraga, utan han
dertill visar giltigt skäl.
§ 46.
Gode män skola, så snart de förordnade blifvit, taga konkursboet under vård,
göra sig noga underrättade om boels tillstånd, afskilja hvad der finnes som annan till¬
hörer, och gifva det till egaren ut, då bans rätt ostridig är, granska bouppteckningen,
uppteckna hvad förut ej upptecknadt blifvit, bevaka boets rättegångar och angelägen¬
heter, indrifva fordringar och bereda boet lill utredning.
Expeditions-Ulskoltets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 195.
93
§ 47.
Under anslagstiden läte gode männen last egendom värderas, som i Utsöknings-
Balken sägs. Ej må dock sådan egendom före inslällelsedagen försäljas, utan så är,
att den för inlecknad gäld utmätt blifvit.
§ 48,
Finnas i gäldenärs bo sådana varor eller tillhörigheter, som förskämning eller
snar förstörelse eller hastigt fallande i välde underkastade äro, eller alltför kostsam
vård erfordra; ege gode männen, med samtycke af Hättens ombudsman och sedan gäl-
denärens yttrande blifvit inhämtadt, det gods försälja låta, antingen å offentlig auktion,
eller under hand, efter som det för konkursboet fördelaktigast pröfvas. Sker försälj¬
ning under hand; då skall godset förut af sakkunnige män värderas.
Äro boets tillgångar i reda penningar så ringa, att, lill vinnande af erforderliga
medel för boets vård och förvaltning, nödigt blifver andra varor eller lösören före in¬
ställelsedagen försälja; ege ock gode männen sådan försäljning verkställa, dock ej ut¬
öfver hvad nödigt är. Ej må i andra fall, än nu sagda äro, lös egendom före instäl¬
lelsedagen försäljas, utan så är att gode männen, efter samråd med Rättens ombuds¬
man och sedan gäldenären hörd blifvit, anse nödigt, till förekommande af synnerlig
förlust för borgenärerna, att gäldenärens rörelse fortsätta, der sådant enligt lag kan ske.
§ 49.
Gode männen skola, med ledning af gäldenärens böcker och andra konkurs¬
boet rörande handlingar samt de omständigheter, hvilka dessutom öfver boets tillstånd
och anledningarne till obeståndet kunna upplysning lemna, derom uppsätta skriftlig be¬
rättelse, som borgenärerna å inställelsedagen föreläggas skall. 1 den berättelse varde
särskildt anmärkt, hvilka böcker gäldenären hållit, och huru de förda blifvit, så ock
huruvida skälig anledning förefinnes dertill, att gäldenären gjort sig skyldig till bedräg¬
ligt förhållande, annan oredlighet eller vårdslöshet mot sina borgenärer.
§ 50.
Då sysslomän förordnade blifvit, åligge gode männen att för sysslomännen visa
reda för boets tillstånd och sin förvaltning samt boet med allt hvad dertill hörer till
dem öfverlemna. Är någon till syssloman vald, som förut god man var; vise han reda
för borgenärerna.
§ 51.
Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der ej alla vid
sammankomst närvarande borgenärer, så ock gäldenären, dertill samtycka. Är så¬
dan egendom för gäld intecknad ; då må ej försäljning utom offentlig auktion ske, der
ej de inleckningshafvare, hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill lemnat:
sker försäljning å auktion; varde de inleckningshafvare, sorn kända äro, dertill kal¬
lade. Ej må å sådan auktion egendomen säljas under inleckningarnes värde, sam-
manlagdt med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma, enligt lag, bör ur
I 94 Expedit iöns-Utskottets Förslag till under d. Skrifvelse J\:0 i 93.
egendomen utgå: kan försäljning sålunda ej ske; ege borgenärerna äska försäljning i
den ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt.
Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion, den der blifvit lag-
| ligen kungjord, der ej alla vid sammankomst närvarande borgenärer, så ock gäldenären,
dertill samtycka: består den af varulager, och anses den kunna med större fördel un¬
der hand säljas; beslule derom borgenärerna i den ordning, som i 60 § stadgas; dock
bör den, som i varorna bar panträtt, der sådan finnes, så ock Rättens ombudsman,
sedan han gäldenären hört, till försäljning under hand bifall lemna: lag samma vare i
afseende å ett eller annat stycke af annan lösegendom.
§ 52.
Sedan afgjordt är, att ackord ej kommer till stånd, må ej, emot någon borge¬
närs eller gäldenärens vid sammankomst gjorda bestridande, försäljning af boets egen¬
dom uppskjutas längre tid efter inställelsedagen, än som till kungörelse derom nödig
är, efter hvad om auktion å utmätt egendom är i lag stadgadt.
§ 53.
Om osäker eller tvistig tillgång må förliknings-anbud antagas af borgenärerna,
der gäldenären det bifaller: vägrar han bifall; då må han sjelf tvisten utföra, der lian
ställer säkerhet för hvad i förlikning bjudes: kan han ej det; varde rättigheten, såsom
annan lös egendom, å auktion försåld, der borgenärerna så för godt finna.
Anbud om förlikning, som fast egendom angår, må ej före inställelsedagen af
borgenärerna till pröfning företagas, der uppskof ske kan: kan ej uppskof ega rum;
då må förlikning alslutas, der borgenärerna och gäldenären derom ense äro, och Rät¬
tens ombudsman förlikningen bifaller.
§ 54.
Har borgenär lös egendom i pant eller eljest under panträtt i handom, eller har
för hans fordran lös egendom blifvit utmätt inom den tid och på det sätt att, enligt
hvad särskildt är stadgadt, förmånsrätt i den egendom för samma fordran uppkommit;
ege borgenären sjelf besörja, att den pant eller egendom å offentlig auktion sald var¬
der, der ej gode männen eller sysslomännen vilja den lösa : läte dock dessa förut veta,
när försäljningen skall ske, och vise för'dem reda för hvad som influtit. Yill ej bor-
i genären om försäljningen föranstalta, som nu sagdt är: ege sysslomännen derom
besörja.
§ 55.
Gode män eller sysslomän må, efter samråd med Rättens ombudsman, i mån
af influtna tillgångar, medgifva borgenär, som har fordran, den der enligt 4 eller 5 §
i 17 Kap. Handels-Ralken med förmånsrätt utgå bör, att betalning derför före (iden
för lördringarnes granskning lyfta, dock bör borgenären förut hafva gilvit sin bevak-
ningsinlaga till Rätten eller Domaren in: vare ock pligtig ställa borgen för hvad han
lyfter, der ej borgenärerna, vid sammankomst, lyftning utan borgen medgifva.
Expeditions-Ulskoltets Förslag- till underd. Skrifvelse IS:o 493. 95
§ 56.
Då inställelsedagen förbi är, må andra borgenärer, sgm förmånsrätt för sina
bevakade fordringar hafva, medgifvas, på sätt i nästföregående § sagdt är, att betal¬
ning ur tillgångarne lyfta, sedan de, der edgång äskats, sådan fullgjort. Kronan vare
dock ej pligtig att borgen ställa.
§ 57.
Vägras lyftning, der den enligt föregående §§ medgifvas må; ege borgenär att
sig derom hos Rätten anmäla, och gifve Rätten derölver utslag.
§ 58.
Gode männen eller sysslomännen må, efter samråd med Rättens ombudsman,
sammankalla borgenärerna att höras öfver ämnen, som boet och dess förvaltning röra.
Rättens ombudsman ege ock för sådant ändamål borgenärerna sammankalla, när lian
sä nödigt finner. Onskar fordringsegare eller gäldenär, att samtlige borgenärer böras
må; äske det hos Rättens ombudsman, som eger pröfva om skäl dertill är: afslår han
den begäran ; då må ansökningen fullföljas hos Rätten, som beslut i ärendet meddelar.
§ 59.
Då, enligt hvad i nästföregående § sagdt är, borgenärer höras skola; varde de
lill sammankomst å viss tid och ort kallade genom kungörelse, som i allmänna tidnin¬
gar ne tre gånger införas bör, första gången minst tio dagar före sammanträdet, der ej
Rättens ombudsman, med afseende å särskilda omständigheter, finner nödigt annan tid
för visst fall bestämma. Sedan sysslomän lörordnade blifvit, vare kungörelse i tidnin-
garne ej nödig, der gäldenären och alla borgenärer, som vid sammankomsten ega talan,
annorledes om densamma så tidigt underrättas, att de sjelfve eller genom ombud sig
infinna kunna.
§ 60.
Vid val till gode män eller sysslomän, så ock uti alla andra mål, som röra för¬
valtning af gäldenärs bo, fjälle som beslut den mening, hvarom, bland närvarande bor¬
genärer, de sig förena, hvilkas fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, så
framt dessa borgenärer derjemte utgöra minst en fjerdedel af de röstande: kan beslut
på sådant sätt ej åstadkommas; varde yttrande inhemtadt af Rättens ombudsman, och
gälle den mening, han biträder. Ej må i frågor, som uppenbarligen röra endast en
eller några borgenärers rätt, annan borgenär i omröstningen deltaga. Bevakar med¬
gäldenär eller löftesman jemte borgenären samma fordran; ege de tillsammans röst, be¬
räknad efter den fordran: kunna de sig ej lorena; gälle borgenärens mening, der ej
de andra honom utlösa eller för hans fordran ställa full säkerhet.
Menar någon borgenär, eller gäldenären, der hans rätt kan vara af beslutet be¬
roende, att detsamma olagligen tillkommit; ege deröfver hos Rätten, i stad inom fjor¬
ton dagar och å landet inom en månad, besvär anföra; och förordne Rätten eller Do-
96 Expeditions- Utskottets Första" till underd. Skrifvelse N:o 195.
maren, der så nödigt pröfvas, alt öfrige borgenärer skola å sammankomst, som af Rät¬
tens ombudsman utlyses, af besvären erhålla del för alt å viss dag förklaring deröfver
inför Rätten afgifva, vid äfventyr, att ärendet ändå företagas skall: dock gånge, utan
hinder al de anförda besvären, borgenärernas beslut i verkställighet, der ej förbud der¬
emot från Rätten eller Domaren kommer.
§ 61.
Der borgenärer, i andra fall än i 6 Kap. sägas, något besluta om en borge¬
närs belalningsrätt, honom eller andra till förläng, som ej i beslutet deltagit, eller om
andra ämnen, som al Rätten pröfvas skola och till boets förvaltning ej höra; vare
det ogildt.
§ 62.
Vid borgenärernas sammankomster utom Rätten, skall protokoll öfver deras be¬
slut hållas och uppläsas, så ock af några bland dem underskrilvas: och varde det af
gode männen eller -sysslomännen förvaradt, alt vid påfordran Rättens ombudsman och
delegarne i konkursen tillhandahållas.
§ 63.
Inom en vecka efter hvar månads slut, der ej borgenärerna annan tid bestäm¬
ma, skola gode männen eller sysslomännen till Rättens ombudsman aflemna räkning öf¬
ver boets inkomster och utgifter i penningar under månaden, hvilken räkning skall af
ombudsmannen förvaras; och bör hvad af influtna medel ej till boets vård och lör-
vallning nödigt är al gode männen eller sysslomännen i allmänt ränteri eller penninge-
verk insättas, der ej borgenärerna vid sammankomst besluta, att penningar utlånas må
mot säkerhet, som borgenärerna godkänt. Under anslagstiden må dock penningar ej
utlånas på längre tid än till inställelsedagen.
§ 64.
Visa gode män eller sysslomän motvilja eller försummelse vid fullgörandet af
sitt uppdrag, eller vägra de att om boet och dess förvaltning meddela upplysningar,
när Rättens ombudsman, någon af borgenärerna eller gäldenären det äskar; då må
Rättens ombudsman förhållandet hos Rätten anmäla, och ege Rätten de försumlige
eller motvillige tillhålla att sina åligganden fullgöra, eller, elter omständigheterna, dem
från förvaltningen genast skilja. I sistnämnda läll kalle Rättens ombudsman borgenä¬
rerna tillsammans, alt inför honom andra gode män eller sysslomän välja, och anmäle
valet hos Rätten eller Domaren lill den åtgärd, som i 39, 40 och 43 §§ sägs.
§ 65.
Vill borgenär eller gäldenär framställa sådan anmärkning mot gode män eller
sysslomän, som i nästföregående § omlörmäld är; gore det hos Rättens ombudsman.
Varder den klagan af ombudsmannen leornad utan afseende; stånde det klaganden fritt
alt sin klagan Rättens pröfning underställa.
§ 66.
Expeditions-U/skottets Förslag till anderd. Skrifvelse A:o 495. 97
§ 66.
Gode män eller syssloman värde konkursboets egendom och rätt som sin egen,
eller gälde skadan. Äro flera gode män eller syssloman, och vilja de dela förvaltnin¬
gen sig emellan ; bestämme, i fråga om gode män, Rätten och, i afseende å sysslomän,
borgenärerna, om och i hvad mån det ske inå: hafva de förvaltningen odelad; då må
de ej annorlunda än samfäldt vidtaga någon åtgärd, som för boet någon förpligtelse
medföra kan, eller någon rättighet detsamma afhända.
§ 67.
Arfvode för konkursboets förvaltning må borgenärerna utsätta antingen till visst
afbundrade, eller efter annan grund: dock må det ej för sysslomän efter tid räknas.
Af det arfvode tage Rättens ombudsman, der ej Rätten annorlunda bestämmer, en
tredjedel, och gode männen eller sysslomännen två delar. Nöjas de ej med borgenä¬
rernas beslut derutinnan, eller menar någon borgenär eller gäldenären, att arfvodet
blifvit för högt bestämdt; lägge Rätten dem emellan, som skäligt pröfvas. Ej må arf¬
vode njutas förr än gode män eller sysslomän slutlig reda för sig gjort.
Arfvode, som belöper för egendom, hvilken är intecknad eller deri särskild för¬
månsrätt eljest eger rum, skall, likasom kostnaden för den egendoms vård och försälj¬
ning, af egendomens afgäld och köpeskilling utgå.
§ 68.
Hvad Rätten beslutar i frågor, som i delta Kap. omförmälas, gånge i verkstäl¬
lighet, ändå att beslutet öfverklagas, der det ej rörer ämne, som i 66 eller 67 §
näinndt är.
5 Kapitlet.
Örn fordringars bevakning vid konkurs och om rättegång deri.
§ 69.
På den inställelsedag, som, enligt 14 §, varder genom den offentliga stämningen
för fordringars anmälande bestämd, skola tillstädesvara, i stad Rättens Ordförande,
eller annan af Rätten dertill utsedd Ledamot, och å landet Domaren, att ordet vid för-
handlingarne föra, så ock Rättens ombudsman, gode männen och gäldenären; dock må
de sednares utevaro ej hindra ärendets handläggning. Ordföranden uppläse gäldenä-
rens konkurs-ansökning eller, der egendomsallrädet tvunget är, den derom förda skrif-
vexling, jemte beslutet derom, sä ock öfriga handlingar, deraf parterna om saken nö¬
dig kunskap få kunna. Derefter uppgilve hvar borgenär skriftligen sin fordran med
den rätt, han påslår: lägge ock de handlingar in, på hvilka han sin talan grundar,
eller afskrifter deraf, med ätecknadt b<“vis af Rättens betjente eller af två andra tro¬
värdiga män, att de med hufvudskrifterna lika äro. Har borgenär före inställelsedagen
Bih. till li. St. Prat. 1859 & 1860. 10 Sami. 1 Afd. 2 Band. Suppl. 13
98 Expcdilions-Ulskotlets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 193.
bevakningshandlingar aflemnat, i stad till Rätten samt, å landet, till Domaren, varde
det ock tillkännagifvet.
§ 70.
Derefter företages, der ej någon af tillstädesvarande parter anstånd äskar, gransk¬
ningen af de anmälda fordringarne. Ordföranden redogöre dervid för fordringsansprå-
ket samt den rätt till betalning, som yrkas: framställe ock särskildt till parterna om
de godkänna så väl yrkandet om belalningsrätt, som påslående om förmånsrätt, der
sådant blifvit väckt; och gore derom i protokollet anteckning.
Ej må å hvad sålunda blifvit af samtlige tillstädesvarande parter godkändt eller
utan anmärkning lemnadt, talan af någon part sedan ega rum; dock lände ej godkän¬
nande af yrkad förmånsrätt till förfång af deras rätt, som enligt lag hafva företrädes¬
rätt till betalning ur viss egendom.
§ 71.
Vill någon å inställelsedagen närvarande borgenär, god man eller syssloman,
eller ock gäldenären, der lian tillstädes är, jäf emot en eller flera af de bevakade for¬
dringarne göra, eller begär någon af dem rådrum att sitt beslut derom, efter gransk¬
ning af handlingarne, fatta; utsatte då Ordföranden viss dag inom två veckor derefter,
å hvilken anmärkningarne, skriftligen författade, sednast skola aflemnas till Rätten eller
Domaren. Ordföranden bestämme ock å inställelsedagen, efter samråd med Rättens
ombudsman, ej mindre lämplig ort, hvarest handlingarne under skriltvexlingstiden skola
genom ombudsmannen »arterna tillhandahållas, än ock viss dag, minst en och högst
tvä veckor efter liden för anmärkningars aflemnande, samt lämpligt ställe för parterna
att inför ombudsmannen sammankomma, såsom i 74 § sägs. Regär någon af parterne
för anmärkningars afgifvande och sammanträdet inför ombudsmannen längre lid än nu
sagdt är, och är saken vidlyftig; då må Ordföranden anstånd medgifva, dock ej utöfver
hvad nödigt pröfvas.
Ej må emot fordran, som å inställelsedagen anmäld är, jäf annorledes än i nu
stadgad ordning framställas.
§ 72.
Rättens ombudsman vare pligtig att, der handlingarnes granskning ej blifvit å
inställelsedagen afslutad, skyndsamt upprätta en förteckning, utvisande beloppet af
hvarje anmäld fordran, så ock, der förmånsrätt blifvit yrkad, den åberopade grunden
derför samt den plats i fönnånsrätls-ordningen, sorn, enligt det framställda yrkandet,
skulle fordringen tillkomma. Den förteckning vare hos ombudsmannen tillgänglig minst
fyra dagar före utgången af den för anmärkningars aflemnande bestämda tid.
§ 73.
Nu hafva skriftligen författade anmärkningar i föreskrifven tid inkommit; öfver-
lemne Rättens ordförande eller Domaren de skrifter (ill Rättens ombudsman och be¬
stämme dervid tillika viss dag, då parterna, derest förlikning ej träffas kan, hafva att
inför Rätten sammankomma, i stad inom fjorton dagar efter sammanträdet inför om¬
Expeditions-Utskottets Forsing till underd. Skrifvelse N:o '193. 99
budsmannen och på landet å det efter nämnda sammanträde först infallande lagtima
ting, der urtima ting ej varder äskadt.
§ 74.
Vid sammankomst inför Rätlens ombudsman, hvarom nu sagdt är, ingifve den
eller de borgenärer, mot hvilkas fordringsanspråk jäf blifvit gjordt, skriftligen uppsatta
svaromål: bi loge ock de handlingar, som deras talan styrka. Ombudsmannen uppläse
den förda skriftvexlingen och söke att parterna om det stridiga förlika. Medgifva
samtliga lillstädesvarande parter, alt gjordt jäT må förfalla, eller inskränka de jälvet;
ege ej part, som uteblifvit, derå tala. Finnes jäf, derom förlikning ej träffas kunnat:
då skall frågan lill Rätten hänskjutas, och kungöre ombudsmannen liden, då parterna
hafva att ulan vidare kallelse sig vid Rätten inställa. Är del Härads-rätt; inhämle han
dock först om urtima ting för sakens behandling äskas, i hvilket fall liden af Domaren
kungöres i allmänna lidningarne tre gånger, sista gången minst fjorton dagar före
tinget.
Ombudsmannen tillställe derefter ofördröjligen Rättens ordförande eller Doma¬
ren protokoll öfver sammanträdet, innehållande om och i hvad mån förlikning skett
och hvilka anspråk såsom stridiga återslå, äfvensom om förhör vid Rätten blifvit af
någon part äskadt. Det protokoll skall af ombudsmannen underskrifvas och jemväl af
två lillstädesvarande borgenärer påtecknas.
§ 75.
Nu åro tvistiga fordringsanspråk till Rätten hänskjutna; då skall Rätten dem,
utan hinder af parternas uteblifvande, ofördröjligen lill afgörande företaga och, så vidt
ske kan, på en gång, med dom afhjelpa. Ej vare part tillåtet att inför Rätten vidare
i saken anföra, der ej sednast vid det sammanträde inför Rättens ombudsman, hvarom
i nästföregående § sagdt är, förbehåll derom blifvit gjordt, eller Rätten eljest pröfvar
nödigt att parter höra. Tarfva en del fordringar längre lid för att utredas och styr¬
kas: då skall dom öfver dem, som snarare afgöras kunna, förr meddelas: ej heller må
saken uppehållas förty att någon borgenärs anspråk på annan Rätts pröfning beror,
utan faslställe Rällen hans betalnlngsrätt för det belopp, som genom dom i den sär¬
skilda rättegången bestämdt varder.
§ 76.
Göres jäf mot bevakad fordran af en eller flera parter; det gälle ock för de
andra, ändå att de ej i jäfvel deltagit.
§ 77.
Vädjar någon mot Rättens dom; åligge Rätten eller Domaren, att alla handlin¬
gar, som tvisten röra, lill Hof-rätlen insända tre veckor förr än parterna skola sig
der inställa.
§ 78.
Ej må i högre Rätt andra bevis i konkurssak gälla än de, som vid första dom¬
stol i laga ordning företedda varit, der ej den högre Rätt pröfvar, att parts begäran
100 Expeditions- Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 193.
om anstånd utan skäl afslagen blifvit, eller att han ej fått tillräckligt rådrum att bevis
anskaffa. Är dom grundad å skäl, som af gäldenär eller borgenär under skriftvexlingen
ej anförda varit: då ege ock don missnöjd är, att till bestyrkande af sin rätt nya
bevis förete.
§ 79.
Söker någon borgenär ändring i Rättens dom; det gäl le ej för dem, sorn än¬
dring icke sökt.
§ 80.
Nu kan så hända, att någon borgenär vill efter inställelsedagen fordringsanspråk
anmäla ; gifve sin inlaga in, i stad till Rätten och å landet till Domaren. Rätten eller
Domaren utsälte i anledning deraf förhör med parterna inom två månader derefter:
och varde saken dervid och jemväl sedermera så behandlad, som här ofvan sagdt är
om fordran, den der blifvit ä inställelsedagen anmäld.
Till det förhör, som sålunda inför någon Rättens ledamot eller Domaren hållas
skall, läte han kalla Rättens ombudsman, så ock gäldenären, der han när vistas, jemte
sysslomännen, de sednare för att den anmälda fordringen granska: late ock förhöret
tre gånger, sist fjorton dagar förut, i allmänna tidningarna kungöra.
Ordföranden, Rättens ombudsman, så ock sysslomännen, der de när varit, njute
för inställelsen vid det förhör ersättning af den eller de borgenärer, hvilkas fordrings¬
anspråk der förevarit; och betale de likaledes kallelsekostnaderna. Varder jemväl för¬
hör inför Rättens ombudsman, enligt 71 §, nödigt; gäldes kostnaden derför af de bor¬
genärer, hvilkas bevakningar det förhör föranledt.
§ 81.
Borgenär, som efter inställelsedagen fordran anmäler, ege ej i saken tala förr
än förhör i anledning af hans beyakning blifvit, såsom i nästföregående § sagdt är,
inför någon Rättens ledamot eller Domaren hållet.
§ 82.
Yrkar gäldenär eller borgenär, att annan borgenär skall sin fordran med ed
fästa, vare denne då pligtig sådan ed svärja: ”Jag N. N. svär och betygar vid Gud
och Hans heliga evangelium, att jag, innan ansökningen om afträdande af N. N:s egen¬
dom mig kunnig blef, på god tro varit innehafvare af den fordran, jag nu uppgifvit,
och att den icke, mig veterligen, af svek eller bedrägeri tillkommit, utan riktig är, så¬
som den af mig uppgifven blifvit: så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.”
Skall fordran bevakas af arfvinge, af ombud för Kronan, allmänt verk eller
allmän inrättning, eller af styrelse för bolag eller förening, hvars angelägenheter af viss
styrelse förvaltas; varde eden derefter lämpad. Samma lag vare, der fordran bevakas
af förmyndare eller målsman för omyndig eller den under målsmanskap står, af god
man eller syssloman i konkurs för gäldenär, eller af den, som det eljest efter lag till¬
kommer att annans fordran i konkurs bevaka: vare ock i sådant fall rälta sakegaren
pligtig, att sjelf, om han dertill skicklig finnes, edgången fullgöra, der någon borgenär
det äskar och Rätten pröfvnr skäl dertill vara.
Expeditious-Ulskottels Förslag till underd. Skrifvelse IS:o i93. 101
§ 83.
Har borgenär uppgifvit större fordran än han sedan under eden begripa kan;
då må han, vid edens afläggande, rättelse i den bevakning göra.
§ 84.
Dör borgenär innan han sin fordran med äskad borgenärsed stjrkl; skall eden
afläggak af den, som i bans ställe träder, och varde derefter lämpad.
§ 85.
Är någon borgenär af sådan lära. att han ej kan eden på löreskrifvet sätt
aflägga; förhälles dermed efter hvad för sådana läll särskildt är stadgadt.
§ 86.
Yrkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen, i den ord¬
ning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr stadgade äro. Ej må sådant
vikande i bevakningsinlaga väckas.
§ 87.
Då borgenär edgång fullgöra skall; gore det vid den Rätt, hv-arunder konkurs¬
saken lyder, eller inför annan domstol. Vistas borgenär utom riket; då ege han eden
aflägga i landet, der han vistas, antingen hos Svenska beskickningen eller inför den
domstol eller den myndighet, hos hvilken, enligt det landets lag, sådan edgång fullgö¬
ras må.
Borgenär stånde ock fritt att eden aflägga före inställelse,dagen inför domsto
eller myndighet, som nyss nämnd är, sä ock å inställelsedagen inför Ordföranden.
§ 88.
Borgenär, emot hvilken yrkande om edgång i laga tid framställdt blifvit, vare
pligtig att inom en månad efter utgången af den tid, som i 86 § sagd är, till Rätten
eller Domaren ingifva bevis, att han föreskrifven ed aflagt: kan det ej ske; anmäle
han inom samma tid sitt förfall för Rätten eller Domaren, och pröfve Rätten, om längre
tid honom föreläggas må. Försummar borgenär att edgångsbevis inom föreskrifven tid
ingifva; varde bans bevakning utan afseende leornad: företer han det sedan; anses be¬
vakningen då vara gjord.
§ 89.
Edgångsbevis, hvarom i nästföregående § sagdt är, varde af Rätten eller Do¬
rn a reti lillsläldt ombudsmannen. Vill någon borgenär jäf emot del bevis framställa;
gore det skriftligen hos Rätten eller Domaren inom fjorton dagar elter det beviset sed¬
nast ingifva? bort; och varde, för pröfning af jäfvet. utsatt lid, då parterna hafva
att bos Katten sig infinna. Rätten eller Domaren skall den tid tre gånger, sista gån¬
gen minst fjorton dagar förut, i allmänna tidningarna kungöra låta.
102 Expedilions-U Iskotlets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 193.
§ 90.
Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom eller inteckning i gälde-
närens fasta gods, njute, der han fordringen i konkursen icke bevakat, ej rätt lill be¬
talning ur annan konkursboets egendom än panten eller den intecknade fastigheten.
Sådan borgenär vare ock pligtig, der det äskas, att innan han betalning ur panten el¬
ler fastigheten njuta må, sin fordran med den i 82 § föreskrifna borgenärsed fästa.
Äskas sådan ed; lörelägge Rätten eller Domaren borgenären viss tid från det han af
föreläggandet erhållit del att till Rätten eller Domaren ingifva bevis, att han föreskrif¬
van ed aflagt. Sker det ej; då må egendomen, såsom annan konkursboets tillhörighet,
af gode männen eller svsslomännen omhändertagas, och utdelning derutur ske till an¬
dra borgenärer, som sina fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan så¬
dan utdelning skett; vare vid sin rätt till betalning ur panten eller fastigheten bibe¬
hållen.
§ 91.
Den, som vill begagna fordran endast till qvittning mot skuld, hvarför ban hos
gäldenären häftar, vare ej pligtig att sådan genfordran i konkursen bevaka. Sökes
hans skuld för konkursboet ut; åligge honom, der han qvittningsrält njuta vill, alt, om
så äskas, fordringen beediga, såsom i 82 § sagdt är.
§ 92.
Utan hinder af den ed, som borgenär gått, ege Rätten att pröfva giltigheten
af hvarje fordran, hvaremot jäf i laga ordning gjordt är.
§ 93.
Hvad om fordringars bevakande i detta Kap. sägs, gälle ej för fordran hos
bank eller allmänt penningeverk, efter sedel eller annan löpande förbindelse, som tryckt
eller graverad utgifves, utan lände derom till efterrättelse hvad i särskild lag stadgas.
,6 Kapitlet.
Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna.
94.
Har gäldenär, hvars egendom till konkurs afträdd är, om betalningen af sin
gäld träffat öfverenskommelse med sina borgenärer; ege rätt alt, sedan den i stämnin¬
gen utsatta inställelsetid förbi är, hos Rätten eller Domaren göra ansökning, att kon¬
kursen nedläggas må. Är skriftlig öfverenskommelse upprättad och af alla borgenärer,
som sig anmält, jemte gäldenären, undertecknad, eller har gäldenären andra bevis, att
han nämnda borgenärer förnöjt; gifve Rätten eller Domaren, sedan gode männen eller
sysslomännen hörde blifvit, bevis att konkursen nedlagd är: och varde det emot bor¬
genärer så ansedt, som om konkurs ej inträffat.
Expeditions-Utsko Hets Förslag till underd. Skrifvelse, N:o 193. 103
§ 95.
Vill gäldenär erbjuda ackord, efter hvad här nedan sägs; ingifve sednast å in¬
ställelsedagen skriftligt förslag derom med alla vilkor dervid; och varde det förslag,
innan sammanträdet upplöses, af Ordföranden föredraget för borgenärerna. iMed pröf-
ningen af ackordsförslagel skall anslå till det i 71 § omförmälda förhör inför Rättens
ombudsman; larfvas ej sådant förhör; utsatte Ordföranden och kungöre ä inställelse¬
dagen för parterna viss tid och ort, alt inför ombudsmannen sammankomma för att
beslut i anledning af ackordslörslaget fatta. Under tiden vare förslaget för borgenä¬
rerna tillgängligt, såsom om bevakningsinlagor i 71 § sagdt är.
§ 96.
Å den dag, då ackordsförslag sålunda pröfvas skall, inställe sig gäldenären per¬
sonligen, och ej genom ombud, der han ej har laga förfall. Dervid må väl, med gäl¬
denär eris begifvande, jemkning i förslaget ega ruin ; men ej må uppskof med pröfnin-
gen ske, ulan att sådant uppskof medgilves antingen af samtliga tdlstädesvarande bor¬
genärer, eller ock af fyra femtedelar af dem och desse jemväl bevakat lyra femtede¬
lar af de vid ackord enligt hvad här nedan sägs, röstberättigade borgenärers i kon¬
kursen anmälda fordringsbelopp.
§ 97.
Då ackordsförslag till pröfning förekomma skall, tillhandahålle Rättens ombuds¬
man skriftlig förteckning ä alla röstberättigade borgenärer, jemte det belopp af deras
lordringar, som vid ackordet; enligt hvad nedan sägs, i betraktande komma må.
§ 98.
I öfverläggning och beslut angående ackordsförslag må ej de borgenärer taga
del, hvilka förmånsrätt för sina bevakade fordringar yrkat, utan i den mån de det yr¬
kande återkalla. Annan borgenär må i röstningen deltaga, ändå att hans fordran be¬
stridd är.
§ 99.
Förslag till ackord skall såsom antaget anses, derest antingen alla tillstädesva-
rande borgenärer sig derom förenat och de bevakat två tredjedelar af samtliga i kon¬
kursen anmälda fordringsbelopp, de der blifvit eller blifva lill betalning godkända och
ej med förmånsrätt utgå, eller ock fyra femtedelar af de vid sammanträdet lillstädes-
varande borgenärer ackordslörslaget bifallit och desse borgenärer jemväl bevakat fyra
femtedelar af nyssnämnda fordringsbelopp.
§ 100.
Ackordet är, fastän antaget enligt nästföregående 8, dock ei giltigt, så framt
det ej af Rätten fastställes.
104 Expedilions-Ulskotlets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 193.
§ 101.
Antages ackordsförslaget af borgenärerna, eller kan, i följd deraf att jäf emot
någon af de röstberättigades fordringar gjordt, men ännu ej pröfvadt är, ej vid sam¬
manträdet afgöras, om förslaget är alt såsom antaget eller förkasladt anses: då skall
förslaget, jemte det vid sammanträdet förda protokoll och den i 97 § omförmälda för¬
teckning. sist inom en vecka af ombudsmannen till Rätten eller Domaren inlemnas
O'
för att af Rätten pröfvas.
§ 102.
Då, på sätt i nästföregående § sagdt är, ackordslörslag till Rättens pröfning in¬
kommit, ulsätte Rätten eller Domaren genast dag, då ärendet skall vid Rätten före¬
komma och läte den dag kungöras, såsom i 89 § föreskrifvet är.
Vill borgenär, på de i 104 § omförmälda grunder, fastställelse af ackordet be¬
strida; gore det skriftligen hos Rätten eller Domaren sist en vecka förr än ärendet
skall vid Rätten förekomma.
§ 103.
Innan ackordsförslag af Rätten till afgörande företages, afgifve Rättens ombuds¬
man noggrann berättelse om de i konkurssaken förekomna omständigheter, som gälde-
näreris förhållande, boets ställning och sakens beskaffenhet i öfrigt närmare beteckna.
§ 104.
Ackord må ej, ändå att det ej bestridt är, af Rätten fastställas: då beslutet
icke i laga ordning tillkommit: då gäldenär blifvit dömd för bedrägligt förhållande mot
sina borgenärer eller medan han under tilltal derför står: då anledning är, att gälde¬
när hemligen gynnat någon borgenär vid ackordet, eller att annat svek dervid egt rum:
då ackordet ej gifver lika rätt åt alla borgenärer, som det angår och som ej uttryck¬
ligen medgifvit att nöjas med mindre än de öfriga: då det uppenbarligen länder till
skada för borgenärerna.
§ 105.
Finner Rätten, då ackordsförslag till dess pröfning hänskjutet är, att utgången
af borgenärernas omröstning öfver förslaget, enligt de i 99 § utstakade grunder, blif-
ver olika, då de fordringar, mot hvilka jäf qvarstår, samt de för dem afgifna röster
inberäknas, och då de icke beräknas, och anser Rätten i öfrigt skäl vara lör handen
alt fastställelse å ackordet meddela; döme då Rätten först öfver de tvisliga fordrings-
anspråken eller sä många af dem, som erfordras för att utgången af borgenärernas
omröstning blifver lika, ehvad öfriga omtvistade fordringar till betalning fastställas eller
icke; och stånde i detta fall vid lörsta Rätts dom, så vidt den eger inflytande på frå¬
gan om hvilka fordringsegare och hvilka belopp skola vid röstningen öfver ackordet
a bes.
§ 106.
Expedilions-U Iskottets Förslag till underd. Skrifvelse J\':u 493. 105
§ 106.
Ej må ackordsförslag af borgenärer antagas, medan gäldenären står under till¬
tal för bedrägligt förhållande enligt 8 Kap. denna lag. Besluta borgenärerna med den
öfvervigt al röster, som i 96 § sagd är, att med ackordslrågan skall anstå till dess
dom olver gäldenären fallit; må dock uppskof med försäljning af konkursboets egen¬
dom ej ske, der ej borgenärerna med enahanda röstöfvervigt det bestämma. Är upp¬
skof med ackordslrågan beslutadt; ege gäldenären, sedan dom i anledning af åtalet fal¬
lit och han förklarats ej kunna till ansvar fällas, nytt ackordsförslag framställa: in-
gilve det dock till Rätten eller Domaren inom Ijorton dagar eller det domen vuuuit
laga krall: sker del ej; anses ackordslrågan hafva förfallit.
§ 107.
Nu bar, på sätt i nästföregående § sagdt är, nytt ackordsförslag al gäldenären
ingifvits; kungöre Rätten eller Domaren, såsom i 89 § stadgas, viss tid och ort för
C arterna alt inför Rättens ombudsman sammankomma för att öfver förslaget besluta,
lider tiden vare förslaget hos ombudsmannen för granskning tillgängligt.
Å sålunda utlyst sammankomst må ej ytterligare uppskof med ackordsförslagéts
pröfning beslutas.
§ 108.
Ackord må ej beviljas bank eller allmänt penningeverk, som sedlar eller andra
löpande förbindelser, tryckta eller graverade, utgifvit och hvars egendom lill konkurs
afträdd är.
§ 109.
Har Rätten fastställt ackordsalial; vare detsamma bindande för alla de borge¬
närer, kända eller icke, som egt rätt att sina fordringar i konkursen bevaka, ulan un¬
dantag för andra än dem, hvilkas fordringar genom inteckning, pant eller annan laga
förmånsrätt försäkrade äro. Räcker ej deri egendom, hvari borgenär inteckning, pant
eller annan särskild förmånsrätt eger, lill gäldande af hans fordrans fulla belopp; vare
han för återstoden underkastad de vilkor, som genom ackordet bestämda äro lör dem,
hvilka förmånsrätt ej ega.
§ 110.
Utan hinder deraf, att borgenär godkänt ackordsförslag, ege han mot gäldenä-
rens löftesmän eller medgäldenärer föra den talan, hvartill han eljest varit lagligen be¬
rättigad; och förty må löftesman eller medgäldenär ackordet bestrida, ändå alt for¬
dringen ej är af honom, utan af borgenären allena bevakad.
§ Hl-
Jäf, som mot anmäld fordran gjordt är, varde pröfvadt i den ordning, som i
denna lag stadgas, ändå alt konkursen i följd af träffadt ackordsalial förfallit.
Bih. till 11. Sl. Prot. 4859 4860. 40 Sami. 4 Afd. 2 Band. Suppl. 14
106 Expedilions-Utskoltets Förslag till underd. Skrifvelse N:o 193.
§ 112.
Då, i följd af konkursens nedläggande eller faststäldt ackordsaflal, afträdd egen¬
dom till gäldenären återställas skall, gifve gode männen eller sysslomannen honom
ofördröjligen redovisning för egendomens förvaltning. Vill gäldenären den redovisning
klandra; gore det genom stämning inom tre månader efter det han redovisningen emollog.
§ 113.
Varder, efter fastställelse af ackords förslag, yppadt, att gäldenären gjort sig
skyldig till bedrägligt förhållande mot sina borgenärer eller vid ackordet hemligen gyn¬
nat någon af dem; förlälie den eftergift, sorn genom ackordet må vara gäldenären
tillerkänd.
? Kapitlet.
Om utdelning och redovisning, så ock om afslutande af konkurs.
§ 114.
Sedan liden för de å inställelsedagen anmälda fordringars granskning ute är, och
så mycket medel influtit alt utdelning för bevakade fordringar, som ej uigå med för¬
månsrätt, kan ske till fem för hundrade eller eljest lämpligen ega rum ; äligge sysslo-
männen alt, i samråd med Rättens ombudsman, uppgöra förslag till sådan utdelning.
Uppstå dervid skiljaktiga meningar emellan sysslomannen och ombudsmannen; varde
förslaget enligt ombudsmannens mening upprältadt.
§ 115.
Har borgenär bevakat fordran, för hvars betalning gäldenären jemte andra, lika¬
ledes i konkurstillstånd försatta, medgäldenärer eller löftesmän, en för alla och alla
för en, häfla; vare berättigad lill utdelning i en hvar af de ansvarigas konkursmassor
för hela sin bevakade fordran: ege dock ej uppbära mer än mot hans fordran svarar.
Uppslår öfverskott; gånge det till dem af medgäldenärernas eller löftesmännens kon¬
kursmassor, från hvilka större utdelning fallit än som, efter förbindelsernas ordning och
beskaffenhet, på dessa gäldenärers eller löftesmäns andel i ansvarigheten dem emellan
inbördes löper.
§ 116.
Nu hafva, utom borgenären, jemväl medgäldenärer eller löftesmän samma for¬
dran för sin del bevakat; då skall utdelning efter den gemensamma fordringens hela
belopp, ehvad den hel och hällen af en eller delvis af flera bevakad är, för dem alla
gemensamt beräknas, och tage deraf först borgenären hvad lill full betalning al hans
fordran åtgår. Hvad sedan ålerstår tillfälle medgäldenärerna eller löltesmännen, i den
mån de, genom afbelalningar, hos gäldenären fordringsrält erhållit.
Expeditinns-Utskoltets Färsing till underd. Skrifvelse N:o 193. 107
Är fordringen af medgäldenärer eller löftesmän efter konkursens början hos for-
dringsegaren infriad; vare de berättigade till utdelning å samma belopp som fordrings-
egaren, derest han ej betalning fåll, egt i konkursen bevaka; dock må de ej uppbära
mera än emot deras fordringar svarar.
§
1 mom. För fordringar, hvarå ränta är utfäst eller eljest lagligen eger rum,
upphöre, emellan fordringsegarne inbördes, ränteberäkning från den dag, offentlig stäm¬
ning gafs, der ej boet förslår till gäldande af ränta å alla bevakade fordringar, utom
böter. Räcker boet dertill; då beräknas å fordran, för hvilken ränta ej är utläst och
viss betalningstid ej heller bestämd, ränta efter fem för hundrade om äret från den
dag, den offentliga stämningen gafs.
2 morn. Utgår fordran med förmånsrätt; njules derå full ränta lill den dag,
som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan fått uppbära betalning;
dock gälle ej i inlecknad faslighet förmånsrätt till ränta, sorn upplupit före den dag,
offentliga stämningen gafs, för längre tid än tre år. Är för fordran, hvarom nu sagdt
är, ränta ej utläst och viss betalningstid ej heller bestämd; varde ändå ranta till fem
för hundrade om året derå beräknad frän den dag, den offentliga stämningen utlär¬
dad biel'.
3 morn. För fordran, som eljest ej förfallen vore, må utdelning eller qvittning
i konkurs ske: skall ränta ej gäldas löre förfallodagen; beräknas utdelningen ådel be¬
lopp, som efter en räntefot af fem för hundrade om året utgör sådan fordrans värde
den dag, då offentliga stämningen gafs, eller, der fordran utgår fullt eller med för¬
månsrätt, den dag, som för utdelning bestämd är, om betalning dessförinnan ej fått
uppbäras.
§ 118.
Då förslag till utdelning upprälladt är, kalle Rättens ombudsman, på sätt i 59
§ sägs, ulan dröjsmål borgenärerna tillsammans all förslaget lill granskning företaga:
och varde sammankomstens ändamål i kallelsen uttryckligen tillkännagifvet.
§ 119.
Varder förslaget af alla, kända borgenärer, då de å sammankomsten tillstädes
äro, gilladt; dä skall utdelning af massans tillgångar, i mån af hvarje borgenärs god¬
kända fordran, utan dröjsmål verkställas. Är borgenärs fordran godkänd genom dom¬
slut, som ej laga kraft eger; vare han dock berättigad att emot borgen lylia hvad
sålunda godkändt blifvit: är fordringen ogillad, eller beror den på pröimng; varde så
mycket, som på fordringen belöpa kan, afsatt till dess sig visat, om ändring i domen
blifvit sökt och vunnen, eller fordringen pröfvad blifvit.
§ 120.
Vill borgenär, som ej när varit å den sammankomst, hvarom ofvan sagdt är,
eller, dervid tillstädes, ej utdelningslörslaget gillat, klander deremot väcka; anmäle
skriftligen bos Rätten eller Domaren sitt klander inom en månad efter sammankom¬
sten ; och vare under den tid förslaget hos sysslomännen tillgängligt. Rätten eller Do-
108 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o i 93.
maren utsäde viss dag, då parterna hafva att hos Rätten sig inställa, och låte den
dag tre gånger, sisla gången minst fjorton dagar förut, i allmänna tidningarna kungö¬
ras, der ej Rällen eller Domaren finner, alt alla parter, som saken rörer, annorledes
kunna till förhöret lämpligen kallas. De för sakens pröfning nödiga handlingar skola
af svsslomännen, på anfordran, Rätten tillställas. Ej må paris utebJifvande hindra dom
öfver klandret.
Ar ej förslaget af alla borgenärer gilladt; då må ej utdelning efter förslaget
annorledes än emot borgen ske förr än tid för klanders anställande försulen är eller
slutlig dom öfver väckt klander fallit.
§ 121.
Sedan utdelningsförslag, på sätt nu sagdt är, laga kraft vunnit, eller af dom¬
stol pröfvadt blifvit; gälle de derigenom bestämda grunder, i afseende å alla i försla¬
get upptagna fordringar, jemväl vid ytterligare förslag till utdelning ur konkursboet.
§ 122.
Kommer borgenär, som efter inslällelsedagen fordran anmält, och bos sysslo¬
man visar sig hafva bevakningshandlingar till Rätten eller Domaren ingifvit; dä skall
i utdelningsförslag, om hvars framläggande å viss dag kungörelse ej redan blifvit ut¬
färdad, utdelning å hans fordran beräknas; och varde beloppet afsatt till dess for¬
dringen granskad och pröfvad blifvit.
§ 123.
Varder den fordran godkänd; ege borgenären rätt att af de konkursboets till¬
gångar, som ej äro upptagna uti äldre utdelningsförslag än det i 122 § omförmälda,
först, så vidt återstående tillgångar dertill förslå, erhålla utdelning till sä stort belopp,
som på hans fordran löper i förhållande till hvad de andra redan uppburit, och tage
sedan med dem del i det, som af tillgångarna kan återstå: njute ock tillgodo den för¬
månsrätt, honom enligt lag tillkommer.
§ 124.
Då slutlig utdelning sker, skall ock redovisning för boets förvaltning fram¬
läggas.
Vill borgenär eller gäldenär förvaltningen, eller sysslomännens åtgärder i ett
eller annat afseende klandra; inslämme klandret till den Rätt, under hvars dom kon¬
kurssaken lyder, inom tre månader från den dag, å hvilken den för redovisningens
granskning utsatta sammankomst upplöstes; och varde klandret pröfvadt, ändå att kon¬
kurssaken i högre Rätt fulllöljes.
§ 125.
Sedan ali konkursboets tillgängliga egendom blifvit i penningar förvandlad, och
den för slutliga utdelningen deraf bestämda dag tilländagått, anses konkursen afslutad,
ändå att dom öfver bevakade tvisliga fordringar ej fallen är, eller någon ytterligare
Expeditinns-Ulskottets Förslag till underd. Skrifvelse N:o i93. 109
tillgång, i följd af rättegång eller annorledes, sedermera för boet uppkomma kan.
Yppas sådan tillgäng; varde den, på sätt förut stadgadt är, bland borgenärerna fördelad.
Då konkurs således bör såsom afslutad anses; gifve sysslomännen bevis derom
till gäldenären, om han det äskar. Vägra de det, pröfve Rätten, efter det ombuds¬
mannen hörd blifvit, om laga skäl för den vägran är.
§ 126.
Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller sednare, uppenbart, att konkurs¬
boets tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning och koukurssakens be¬
handling; dä skall Rättens ombudsman, med företeende af gode männens eller sysslo¬
mannens derom afgilna framställning, förhållandet hos Rätten anmäla, och ege Rätten
förordna, att vidare behandling af konkurs-saken ej eger rum, derest ej inom trettio
dagar borgenär eller gäldenären visar, att tillräckliga medel lör konkurs-sakens fort¬
sättning äro att tillgå. Meddelas sådant beslut; medföre dock konkurs-ansökningen i
fråga om bysättning å gäldenären samma verkan, som om saken fortgått.
Finnes ej i boet tillgäng till gäldande af kostnaden för den offentliga stämnin¬
gens kungörande och kallelsebrefs afsändande; njute Rätten eller Domaren ersättning
af allmänna medel, för hvad till sådant ändamål förskjutet blifvit.
§ 127.
Vid allmän underrätt skall föras förteckning öfver alla der anhängiga konkur¬
ser, utvisande dagen, då hvarje konkurs börjat, och de dermed vidtagna åtgärder, så
ock tiden för dess afslutande.
Hvar, som erhållit uppdrag att i konkurs vara Rättens ombudsman, åligge att
årligen, i stad inom lörsta hälften af Januari månad, och på landet å första lagtima
rättegångsdag, till Rätten ingifva skriftlig uppgift å de konkurser, hvaruti han före¬
gående år baft sådant uppdrag sig anförlrodl, hvilken uppgift bör utvisa, särskildt för
hvar konkurs, alla de deruti vidtagna åtgärder fiör förvaltningens bringande till slut
samt, der ej slutlig utdelning skett, fullständig upplysning om orsakerna dertill. På
Rätten ankomme derefter att pröfva huruvida ombudsmannen må vid den honom upp¬
dragna befallning bibehållas.
§ Kapitlet.
Om ansvar i konkurs för bedrägligt förhållande, annan oredlighet
och vårdslöshet.
§ 128.
Har gäldenär brukat svek och list mot sina borgenärer, såsom att han:
under iänadt namn köpt egendom och den bland tillgångarna ej uppgifvit, eller,
under sken af köp, gåfva eller annat aftal, egendom från konkursboet undandragit, eller
annorledes svikligen förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något af sina till¬
gångar ;
110 Expeditions-Utskottets Förslag till underd. Skrifvelse N;o 493.
eller i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär uppgifvit eller vidgått
falsk skuld ;
eller öfver sin handel eller rörelse fört falska böcker, eller uppsåtligen sina böc¬
ker förstört, undanstuckit, förändrat eller oläsliga gjort;
varde, för bedrägeri, dömd till straffarbete från och med två lill och med sex år
och förklarad ovärdig alt i allmän tjenst eller förrättning brukas, och att taga del i
val, som medborgerligt förtroende utmärker, eller dervid sjelf komma under omröstning.
§ 129.
Har gäldenär, borgenärer lill skada, annan oredlighet mot dem brukat, såsom
att han,
sedan han sjelf sökt alt få sin egendom afträda, eller, der konkursen tvungen är,
sedan borgenärs ansökning derom honom kunnig blef, något af egendomen, borgenä¬
rerna till förfång, dock ulan sviklig afsigt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen för¬
stört eller annorledes förskingrat;
eller med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att rätt för sig göra,
genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd dermed lika är, afhändt sig egendom af
sådant värde, att borgenärerna deraf märkelig skada haft eller fä kunnat;
straffes i dessa och dylika fall med straffarbete eller fängelse från och med sex
månader till och med två år och förklaras ovärdig att i allmän tjenst brukas, så ock
förlustig medborgerligt förtroende, som i nästföregående § sagdt är. Styrker inför
Rätten gäldenär, den der blifvit dömd för sådan oredlighet, hvarom i denna § förrnä-
les, alt han sina borgenärer till fullo förnöjt; varde lian dock i medborgerligt anseende
återställd.
§ 130.
Har gäldenär visat uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer, derigenom alt
han :
till sitt hushåll eller sina personliga utgifter användt, eller på spel eller andra
dermed jemförliga företag, der utgången berott af ren tillfällighet, eller genom vingleri
i vexelrörelse eller lättsinnigt ingångna ansvarighets-förbindelser, förlorat belopp, som
icke slått i något skäligt förhållande till hans ställning eller tillgångar;
eller, inom de sisla trettio dagarna förr än han sin egendom altradde, eller borge¬
närs ansökning derom honom kungjord blef, indragit penningar, borgat varor eller
sålt egendom och ej kan nöjaktig reda derför visa;
eller, der han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver bok hållas bör, sådan
bokföring icke ordentligen fullgjort;
eller, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort, det han ej kunde
rätt för sig göra, i uppenbar afsigt att fördröja konkursens utbrott, sin rörelse fortsatt
och derunder penningar eller varor upplånat, eller genom försäljning af egendom lill
uppenbart underpris eller pä annat sådant sätt beredt sig penningetillgång, eller gynnat
någon borgenär till de öfrigas förfång med betalning, pant eller annan säkerhet för
fordran, som ej förfallen varit eller hvarför viss förfallotid ej varit utsatt och kraf ej
heller hos gäldenären skett;
straffas med fängelse från och med två månader till och med två år. Styrker
sådan gäldenär, att han sina borgenärer till fullo förnöjt; varn från allt vidare an¬
svar fri.
Expeditions-Viskottets Förslag lill underd. Skrifvelse N:o 193. lil
§ 131.
Rymmer gäldenär för skuld och kommer han ej äler inom sex månader från
del han rymde eiler, der han erhållit Konungens lejd, inom den tid, honom förelagd
varit, eller har gäldenär, för vägran alt gifva borgenärerna, deras gode män eller
syssloman underrättelser om konkursboets tillstånd och tillhörigheter, varit en månad
bysatt och ej deraf sig rätta låtit; vare lag som i 129 § sagdt är.
§ 132.
Varde någon öfvertygad alt, i hemligt förstånd med gäldenären, hafva
hulpit honom att, borgenärerna till förfång, dölja eller undansticka fast eller lös
egendom, eller under falskt förebärande minska något af det, som konkursboet bort
tillkomma;
eller bevakat, eller genom andra låtit bevaka falsk fordran ;
anses lika med bedräglig gäldenär, enligt 128 §.
§ 133.
Har någon borgenär för sin röst vid borgenärers sammankomst betingat sig
särskilda fördelar af gäldenären eller af annan på gäldenärens vägnar, eller eljest med
gäldenären hemligen träffat aftal om någon särskild förmän för sig; böle halfva värdet
af hvad han sig förbehållit, konkursboets ensak, eller straffes med fängelse från och
med en månad lill och med ett år.
§ 134.
Har gäldenär, som för bedrägligt eller oredligt förhållande eller för vårdslöshet
anklagas, sig på flykt begifvit; gånge ändå dom öfver honom. Dom öfver bedräglig
gäldenär, sä ock öfver den, som rymt, varde, sedan domen laga kraft vunnit, i all¬
männa tidningarna kungjord. Innehar sådan gäldenär, eller den, som för annan ored¬
lighet eller vårdslöshet mot borgenärer dömd är, embete eller tjenst; varde domen, in¬
nan den verkställes, insänd till det embetsverk, hvarunder han lyder.
§ 135.
Åtal emot gäldenär för bedrägligt eller oredligt förhållande, eller för vårdslös¬
het, varde särskildt från de tvister, som om fordrings-anspråken och bättre rätt emellan
borgenärerna kunna uppkomma, utlordt och aldömdt. Sådant åtal skall utföras inför
den domstol, under hvilken konkurs-saken lyder.
§ 136.
Då konkurs uppstått, gifve Rätten eller Domaren genast derom underrättelse
till allmänna åklagaren i orten; och ege han hos gode männen eller sysslomännen till¬
gång till alla handlingar, som boet röra och örn gäldenärens förhållande kunna upp¬
lysning lemna.
112 Expedilions-Utskottels Förslag till underd. Skrifvelse IS:o 105.
§ 137.
Uppgifves i den berättelse, hvarom i 49 § stadgadt är, anledning vara alt an¬
taga, det gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer
eller är af någon borgenär i bevaknings-inlaga eller annan skrift sådan angifvelse gjord;
då skall Rätten eller Domaren låta allmänna äkiagaren derom underrättas.
§ 138.
I afseende å tid för anställande af åtal mot gäldenär för vårdslöst förhållande
gälle hvad i 47 § af Kongl. Förordningen om förfalskning, så ock om bedrägeri och
annan oredlighet, den 7 September 1858 stadgadt är.
9 Kapitlet»
Allmänna bestämmelser.
§ 139.
Med köpman förslås i denna lag en hvar, som idkar eller under loppet af ett
år, innan ansökning om konkurs gjordes, idkat sådan handel eller rörelse, hvaröfver
han, enligt hvad särskildt är stadgadt, är pligtig alt handelsböcker föra.
§ 140.
Är gäldenär, hvars egendom till konkurs afträdes, gift; varde hustrun kallad till
det förhör, som i 39 § omlörmäles. Rätten lörordne ock god man alt hustrun biträda.
Då rättegångsdag å landet ej inträffar inom en månad före inställelsedagen: ege Do¬
maren god man tillsvidare förordna: anmäle dock förhållandet å nästa rättegångsdag.
§ 141.
Alla handlingar i konkursmål skola tvefaldl inlemnas, ehvad det sker till Rät¬
ten, Domaren eller Rättens ombudsman. Försummar det någon; gälde lösen för af¬
skrift af den eller de handlingar, som ej sålunda ingifvils.
§ 142.
Då i stad rättegångsdag ej är, och någon ej finnes satt att ä Rättens vägnar
inlagor emottaga, må ansökningar och andra skrifter, som enligt denna lag skola till
Rätten ingifvas, aflemnas till Rättens ordförande.
§ 143.
De i konkurssak till Rätten, Domaren eller Rättens ombudsman ingifna hand¬
lingar, så ock protokollen vid alla i denna lag föreskrifna sammanträden inför någon
Rättens
E.vp editions-Utskottats Förslag till anderd. Skrifvelse J\:o 193. 113
Rätlens ledamot eller ombudsmannen, skola i Under-rättens arkif förvaras, så vidt de
ej redan blifvit, enligt 77 §, lill Hof-rällen insända.
§ 144.
Då Domaren eller någon Rältens ledamot vidtagit någon ålgård eller meddelat
något beslut i fall, der sådant enligt denna lag på honom ankommer, må klagan der*
öfver genom besvär hos Hofrätt anföras inom den lid, som lör besvär öfver Under¬
rättens i orten utslag är i lag stadgad : dock gånge beslutet ej dessmindre i verkstäl¬
lighet, der ej förbud deremot från Hof-rällen kommer.
§ 145.
Denna Lag skall icke blifva gällande i de mål, som göras anhängiga före ut¬
gången af December månad nästkommande år. (Året efter det, hvarunder denna Lag
utlärdas.)
Bil. Litt. B.
Förordning om boskillnad och undanskiftande af egendom i makars bo.
Med upphäfvande af hvad Itonkurs-lagen den 12 Mars 1830 samt 8 Kap. 2
§ 8 mom. Rättegångs-Balken innehålla angående boskilnad emellan äkta makar, för¬
ordnas som föijer:
§ 1.
Är ena maken skyldig till betalning, för hvilken den andra makens giftorätt
eller enskilda egendom ej svarar, efter hvad i 11 Kap. Giftermäls-Balken sägs, och
kan sådan betalning ej fullgöras, utan att den giftorätt eller enskilda egendom lill-
gripes; då må den make, som giftorätt eller enskild egendom undanskifta vill, bo¬
skillnad söka.
Sådan ansökning skall ingifvas till Under-rätt i den stad, eller å landet till
Domaren i den ort, der mannen hör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i
allmänhet. Är i stad ej rättegångsdag, och finnes ej någon salt att å Rättens vägnar
inlagor emottaga; då må ansökningen ingifvas till Rättens ordförande.
§ 2.
Hustru ege ock rätt att boskillnad söka i de fall, att
makars gemensamma bo är bela.stadt med sä stor gäld, alt den ej kan betalas med
den egendom, som i boet samlälld är, och den enskilda, som för samma gäld bör svara;
Bih. till B. St. Brot. 1859 $ 1860. 10 Sami. 1 A/d. 2 Band. Supp/. 15
114
Expeditions-U/skottets Förslag till anderd. S/eri/ve/se N:o 193.
eller mannen, genom försummelse eller vanvård af boets angelägenheter, eller boels
belastande med gäld ulan motsvarig nytta, kan anses sitt målsmanskap missbruka;
eller han af ondska eller motvilja hustrun öfvergifvit eller förlupit, och ej kommit
åter inom sex månader;
eller han blifvit under förmyndare ställd.
§ 3.
Nu är ansökning om boskillnad af ena maken gjord, som i 1 eller 2 § sägs;
läte Rätten, eller dess ordförande, eller Domaren, ändå att han jäfvig är, genast kalla
makarna att å viss dag, sist inom tre veckor, sig vid Rätten inställa. Restrides ej an¬
sökningen, eller visas till densamma skälig anledning; förordne Rätten, att uppteckning
af makarnas tillgångar och gäld å viss dag verkställas skall, och utfärde offentlig stäm¬
ning å makarnas samtliga borgenärer alt före klockan tolf å utsatt dag, näst efter tre
eller, der särskilda omständigheter kräfva längre tid, sist inom fyra månader, hos Rät¬
ten sig inställa för alt öfver ansökningen höras: är boet å landet, och äskas ej urtima
ting; då må inställelsen utsättas till det lagtima ting, som näst efter tre månader in¬
faller. Stämningen varde så kungjord, som om offentlig stämning i konkurssak är
stadgadt. Bouppteckning, hvarom ofvan nämndt är, skall till Rätten skyndsamligen
ingifvas och af bägge makarna med ed fästas; och hålle Rätten hand deröfver. Då
bouppteckningen besvuren är, och borgenärerne, eller stämningen, hörda blifvit; lägge
Rällen makarna emellan enligt lag.
§ 4.
Då boskillnad sökt är, förordne Rätten god man alt hustrun biträda.
§ 5.
Är egendom i boet till konkurs afträdd, och vill make boskilnad söka: gifve
sin ansökning in sist å tid, som för inställelse i konkursen är i stämningen utsatt:
sker det ej : ege make icke emot borgenärer rätt alt egendom sig tillegna.
§ 6-
Den egendom, som man eller hustru undanskifla vill, varde under särskild vård
satt, lill dess öfver ansökningen dömdt blifvit; ege dock sökanden lyfta eller tillträda
egendomen, der för densamma ställes borgen, som af Rätten godkännes.
Då boskillnad af hustru sökt är, varde den egendom, som hon lyfta eller till¬
träda får, ställd under hennes gode mans förvaltning. Är sådan egendom för gäld
intecknad eller pantsall; utgöre ej boskilnads-ansökningen binder för egendomens ut¬
mätning eller försäljning: ege dock sökanden rätt att öfverskott af köpeskillingen
emot borgen lyfta.
§ 7.
Emot borgenär njute ej ena maken vederlag för såld odaljord eller ersättning
för hvad till betalning ai' andra makens gäld ur samfälda boel gått.
E.rp ed il i o n s -Utskott e ts Förslag till underd. Skri/velse N:o 493. 115
§ 8-
Nu bar hustru boskillnad sökt: äro penningar eller lösören förvandlade, de der
benne, efter förord eller annorledes, enskildt tillhört, eller finnas sådana lösören pant-
salta, och kan del ej visas, alt den förvandling eller panlsättning nied hennes bifall
skett; dä bafve hon, i konkurs med mannens borgenärer, furdiingsräll derför, der
den fordran i konkursen bevakas.
Borgenär ege, ändå alt boskillnad sökt är, den rätt till utsökning af fordran,
sorn honom eljest enligt lag tillkommit.
l)å makars bo lill konkurs afträd! är, ina ena makens ansökning om undan-
skiftande af giftorätt ej hindra samfäld egendoms försäljning: ege dock den, sorn bo¬
skillnad sökt, så mvcket af köpeskillingen mot borgen I v fia, som mot den giftorätt
svarar.
8 io.
Är makars bo till konkurs afträdt, och uppstår fråga om boskillnad och un-
danskiflande; varde, sedan borgenärerna, på sätt i Konkurs-lagen om granskning af
bevakade fordringsanspråk sägs, lemnats tillfälle att i frågan sig jttra, densamma lill
Rättens pröfning öfverlemnad och efter lag af Rällen bedömd, ändå alt jäf deremot
af borgenär ej gjordt är.
§ 11-
Då till boskillnad mellan makar dömdt är, förläres vid skifte af samfäld egen¬
dom, sorn om delning af' död mans qvarlåtenskap är i lag stadgadt. Ej må boets
egendom skiljas förr an all samfäld gäld, som veterlig är, gulden blifvit: sker annorledes;
svare då makarna, en för bägge och bägge för en, för samma gäld.
§ 12-
Då boskillnad beviljad blifvit, vare all egendom, som, elter det ansökningen om
boskillnad gjord är, genom arf, gåfva, testamente eller annorledes, tillfaller ena maken,
såsom enskild egendom ansedd. Hustru vare ej pligtig att med sådan egendom an¬
svara för den gäld, som under äktenskapet derförul gjord är, ändå alt bon lör den
gäld i borgen gått eller lika med mannen till betalning sig förbundit, utan så är, alt
bon sjelf gälden gjort i och för handel eller annan rörelse, som hon med mannens bi*
(all idkat, eller gälden utgöres af böter eller skadestånd lör gerning, hvarför hustrun
svara bör. Om förvaltning al den på ofvannämnda sätt hustrun tillfallna egendom
vare lag som i 6 § skils.
§ 13-
Kunna makar gemensamt något förvärfva, sedan boskilnad sökt är; varde det
för samfäld egendom räknadt. Räcker det ej till deras och barnens uppehälle; fy lies
bristen af bägges enskilda egendom eller den makes, som sådan egendom eger.
116 Expedilions-Ulskottels Förslag till underd. Skrifvelse IS1:o 193.
§ 14.
All gäld, som ena maken gör efter det boskillnad sökt blifvit, varde, om bo¬
skillnad vinnes, såsom enskild gäld ansedd, der ej visas kan, alt den andra maken
nytta eller del deri baft.
§ 15.
Vilja makar, sedan boskillnad vunnea är, densamma upphäfva, eller vill hustru,
som boskillnad vunnit, ställa sin egendom eller någon del deraf under mannens för¬
valtning åter; håfve der lof till: dock galle sådant ej i afseende å borgenärers rätt
förr, än makarna det för Rätten skriftligen lillkännagifvil och kungörelse derom, ge¬
nom Rälteus försorg, blifvit i allmänna tidningarne tre gånger införd.
§ 16.
År boskillnad ej sökt, men vill, vid utmätning i makars bo, den ena af dem
ändock undantaga gods, förty att det är dess enskilda egendom och ej bör i betal¬
ning gå lör den gäld, som söltes: visas förord om det gods gjordt vara, eller före¬
tes bevis, att det, i kraft af gåfva eller testamente, för enskild egendom anses bör;
varde godset i qvarstad satt, och slämme den make, som godset välja vill, borgenären
inom tre månader, eller håfve sin talan förlorat, der ej boskillnad inom sagda tid sökt
blifvit. Vill borgenär sjelf slämma, utan ali den tid afbida; stånde det honom fritt.
§ 17.
Är äktenskap genom skillnad upplöst, och vill ena maken egendom för gäld
undanskiita; vare lag, som om egendoms undanskiflande vid dödsfall särskildt är
stadgadt.
Denna Förordning skall icke blifva gällande i de mål, som göras anhängiga
före utgången af December månad nästkommande år. (Aret efter det, hvarunder För¬
ordningen utfärdas.)
Bil. Litt. C.
Förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall och orri urarfvagörelse,
så ock angående undanskiflande af egendom i död makes bo.
i
Med upphäfvande af 10 Kap. Ärfda-Balken samt hvad Konkurs-lagen den 12
Mars 1830 innehåller, angående urarfvagörelse och om undanskiflande af egendom i
död makes eller skilda makars bo, förordnas som följer:
Expeditions-Utskoltets Förslag till underd. Skrifvelse IS:o 193.
117
§ I-
Ej må man taga ari', utan att den dödas gäld betala: ej heller må testamente
tagas af annan den dödas qvarlåtenskap, än den, som återstår, sedan gälden be¬
tald blifvit.
§ 2.
Vill den, som i den dödas bo eger förfallen fordran, derför njuta betalning ur
boet innan tid till egendomsafträde ule är efter hvad i 5 eller 7 § sägs; ställe då
borgen eller annan säkerhet för hvad han lyfter: vardei boels egendom derefter inom
sagda tid till konkurs afträdd; bevake han i konkursen sin fordran, såsom vore den
ogulden, och njute ej bättre rätt än han hade innan gäldenären dog: gifve ock, der
det lyflade, eller något deraf, honom i konkursen frångår, sådant till boel ut, med
laga ränta från Ijftningsdagen.
Afyttras af sterbhusdelegare boet tillhörig fast egendom förr än en månad för¬
flutit, antingen från den dag, uppteckningen af boet slutad var, eller, om bouppteck¬
ning inom föreskri Iven tid ej förrättad blifvit, från den dag, tiden dertill tiiländagålt;
vare öfverlåtelsen emot den dödas borgenärer utan verkan, der konkurs efter den döda
börjas inom sagda tid, samt gode männen, sjsslomännen eller borgenärerne i konkursen
å nya egaren taga stämning och fortställa den sist en månad efter inställelsedagen;
vare den klandertid, nu sagd är, beräknad från den dag, lagfarten söktes. Enskild
borgenär ege ock rätt ålerviniiingslalan anställa på sätt nämnd! är; kungöre det dock,
innan saken vid domstolen förekommer, för gode männen eller sysslomännen: försum¬
mar han det; då må hans talan ej till pröfning upptagas.
§ 3.
För fordran, som ej förfaller innan tid till egendomsafträde ute är, vare sterb¬
husdelegare, sedan lid förflutit, skyldige att ställa säkerhet, der tillräcklig sådan ej
förut af gäldenären lemnad blifvit, och borgenären det äskar. Är ej i delta fall sä¬
kerhet, hvarmed borgenären må åtnöjas, ställd inom tre månader, sedan den äskades;
vare sterbhusdelegarne ej berättigade att förfallotid derefter tillgodonjuta.
§ 4.
Skall egendom emellan flera sterbhusdelegare i skifte gå, och finnes efter den
döda gäld, som ej inom ett år efter dödsfallet till betalning förfaller; bafve ändå sterb¬
husdelegarne lof alt den gäld uppsäga till betalning ett år elier uppsägningen. Borge¬
när, som för sin fordran har säkerhet i inteckning och vill hälla sig till den intecknade
egendomen allena, vare dock, der han sådant inom sex månader efter uppsägningen
(illkännagifver, ej skyldig alt betalning taga före den förfallotid, som förut satt var;
men i det fall svare ej heller sterbhusdelegare, som ej särskildt sig dertill förbundit,
för del belopp, som ur den inlecknade egendomen ej utgå kan.
§ 5.
Vill arfvinge sig urarfva göra; afträde då den dödas egendom till konkurs, så¬
som i Konkurs-lagen är stadgadt: kände han gälden när boet upptecknades; ege tid
118 Expeditions- Utskottets Förslag tilt under c!. Skrifvelse JS:o 193.
till urarfvagörelse en månad frän den dag, bouppteckningen slutades: yppas ny gäld;
håfve han lika tid ifrån det han den gäld veta fick.
Har på grund af ansökning, antingen under gäldenärs lifstid eller efter hans
död, offentlig stämning lill konkurs å hans borgenärer blifvit utfärdad efter dödsfallet,
men innan tid till urarfvagörelse ute är; vare det så ansedt, som hade urarfvagörelse
skett den dag, stämningen gais.
§ 6.
Nu äro arfvingar flera, och gör en sig urarfva: bestrider annan egendomens
afträdande; ege denne lätt att egendomen tillträda, der han borgen för veterlig gäld
ställer och derom gör anmälan sisi å tid, som i den offentliga stämningen för inställelse
utsatt är: vill i sådant läll sökanden för sin del afträdesansökningen återkalla, och
gemensamt med den andra boet öfvertaga, eller vill det annan arfvinge; håfve der lof
till, der jemväl han, inom en vecka derefter, ställer borgen som sagdt är.
Har någon genom testamente fåll sig tillagd viss andel i den dödas qvarlåten¬
skap, eller obestämdt öfverskott sedan andra rättsegare sina andelar utfått; bafve ock
han den rätt alt boet öfvertaga, som i denna § arfvinge tillerkänd är.
§ 7.
Lefver man eller hustru efter den, som död är, och vill den make afträda egen¬
dom, för att vinna befrielse från gäld; bafve tid dertill som i 5 § sägs.
§ 8.
Vill efterlelvande make eller arfvinge undanskiftar giftorätt eller enskild egen¬
dom; söke det inom tid, som för egendoinsafträde stadgad är, och gifve bouppteck¬
ningen lill Rätten in. Rätten utlärde i anledning deraf offentlig stämning å borgenä¬
rerna, på sätt i 3 § af Kongl. Förordningen om boskilnad stadgadt är: och varde se¬
dan med saken så förfaret som i nämnda Förordning sägs.
Hafva sterbhusdelegare egendom ej aflrädl; vare för lagsökning ej frie.
§ 9.
Har efterlefvande make eller arfvinge egendom afträdl, och vilja sterbhusdel-
egarne å andra sidan egendom undanställa, eller vill den, som afträdt giftorätt, undan-
skifta enskild egendom; gore derom skriftlig ansökning sist å tid, som i den offent¬
liga stämningen för inställelse utsatt är. Om pröfning af sådan ansökning gäfle hvad
i 10 § af Kongl. Förordningen om boskilnad stadgadt finnes.
>>-
§ io.
Hafva sterbhusdelegarne å ena sidan afträdt giftorätt, med eller utan ansökning
om sådant undanskiftande, som i 9 § omtalas, och vill någon å andra sidan den gifto¬
rätt tillträda; vare lag som i 6 § sägs: ställe dock den sterbhusdelegare borgen jem¬
väl för den egendom, om hvars undanskiftande påstående blifvit gjordt, eller efteråt
kan göras, och njute sedan borgenärernas rätt emot den, som undanskifla vill.