Sammansatta Banko- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Betänkande Mö. 5
ställe der varan upplossades och vägdes, utan det vore tillräckligt att med dylika
effekter tillvägagfi på samma sätt, som med andra, tull underkastade varor, eller att
vederbörande tulltjensteman anbefalldes vid lossningen tillstädes vara samt tillse och
attestera vigt m. m., och detta desto hellre, som det i flera fall vore en onödig
omgång att på de allmänna vågarna upplossa utifrån ankommande jern-effekter.
Hvad slutligen anginge undertecknandet af våg-attester för belåning i låne-
kontoret i Göteborg, så bade redan en ledamot af Vällofliga Borgare-ståndet vid
innevarande riksmöte väckt motion derom, alt samma låne-kontor, i likhet med andra
publika låne-inrättningar och kassor i nämnde stad, måtte godkänna sådana attester,
som voro underskrifna endast af vågmästarne, hvadan motionären, antagande att,
detta förslag vunne bifall, ansett att denna del af ofvannämnde personals befatt¬
ning, hvilken dessutom syntes vara för tulltjenstemännen fremmande, kunde helt och
hållet försvinna.
På grund af hvad nu blifvit anfördt har motionären föreslagit, att anställande
af tulltjenstemän vid jernvågarne i rikets stapelstäder i och för utöfvande af nämnde
kontroller måtte upphöra samt af den derutaf uppkommande besparing skäligt arfvode
lemnäs åt vågbetjeningen för de ökade göromål, som för densamma, ehuru troligen
ej i betydligare mån, af en dylik åtgärd kunde föranledas; hvarförutan motionären
yrkat att förslaget måtte öfverleirmas till sammansatt Banko- samt Besvärs- och
Ekonomi-Utskott för alt i sammanhang med ofvanomförmälda förslag i afseende å
undertecknandet af våg-attester för begagnande vid lån i låne-kontoret i Göteborg
behandlas.
Utskottet får till en början meddela att Banko-Utskottet uti dess Betänkande
N:o 37, i anledning af en utaf Herr S. Renström inom Vällofliga Borgare-ståndet
afgifven och till samma Utskott remitterad motion derom, att låne-kontoret i
Göteborg måtte vid belåning af jern och metaller, stående på vågen i nämnde stad,
antaga lika beskaffade attester, som andra publika låne-inrättningar och kassor der¬
städes godkände, eller med underskrift af allenast två vågmästare, förklarat att sorn
detta förslag stöde i sammanhang med Herr Ekmans, komme Banko-Utskottet att
i fråga om beskaffenheten af de våg-attester, som vid diskont-verken må antagas,
framdeles afgifva vidare yttrande.
Ofver Herr Renströms motion har Banko-Utskottets kansli- och finans-afdel-
ning, till hvars handläggning densamma blifvit öfverlemnad, infordrat Ilerrar Full¬
mäktiges i Rikets Ständers Bank utlåtande, hvarefter Direktionen öfver Göteborgs
låne-kontor, i anledning af remiss från bemälde Fullmäktige, uti afgifvet yttrande
anfört, alt den skiljaktighet, som förefinnes emellan de från jern- och metall-vågen
i Göteborg utfärdade våg-attester för belåning af våg-effekter i låne-kontoret der¬
städes och dem som för samma ändamål bos andra låne-inrättningar i nämnde stad
användas, bestode deruti, att de förstnämnda, hvilka skola vara uppställda i öfver¬
ensstämmelse med det formulär, som i 1830 års Banko-reglemente finnes intaget,
A Sammansatta Banko- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande Jtä 3.
och derjemte, enligt § 180 moni. litt. a af 1835 ars Banko-reglemente, innefatta
intyg derom, att panten under loppet af de näst före belåningen förflutne 10 åren
undergått uppvägning, borde vara försedde med underskrift af 4 personer, nemligen
två å kronans och två å stadens sida, hvilka förbundo sig, en för alla och alla för
en, att ansvara för de pantsatta effekterna och att ej utlemna desamma utan Di¬
rektionens skriftliga tillåtelse, då deremot de sednare eller sådana, som af andra
låne-inrättningar i Göteborg antogos, enligt hvad bilagdt formulär utvisade, allenast
innefattade förbindelse att under ett års tid från attestens utgifvande hålla inne-
hafvaren panten i laglig ordning tillhanda samt utfärdas och undertecknas endast
af de båda för stadens räkning antagna vågmästarne; äfvensom att, i afseende å den
säkerhet dessa våg-attester medförde, den olikhet förefunnes dem emellan, att då,
enligt 6 och 8 §§ af Kongl. Bergs-kollegii instruktion för vägare vid jern- och
inetall-vågarne i riket af den 16 Oktober 1856, särskilda föreskrifter och an-
svars-bestämmelser voro för vägare stadgade, rörande vården af de effekter, som
blifvit för bankens räkning pantsatte, så funnes deremot uti berörda instruktion
ingenting nämndt om attester af det sednare slaget, och utfärdandet af dem syntes
sålunda icke tillhöra våg-betjeningen i egenskap af bestämd tjenstepligt. Af dessa
skäl och enär sistnämnde våg-attester icke Sro uppställde i öfverensstämmelse med
hitintills gällande föreskrifter för belåning af jern och metaller vid låne-kontoret i
Göteborg och derjemte de två å kronans sida tillsatta tjenstemännen vid vågen,
hvilka skola utöfva kontroll å vågmästarne, icke deltaga uti sistberörde attesters ut¬
färdande samt antagligheten af samma våg-attester hos enskilda låne-inrättningar i
Göteborg syntes allenast vara beroende af det personliga förtroende, som fästes vid
redbarhelen och ordentligheten hos stadens vågmästare, ansåg Direktionen sig icke
kunna tillstyrka bifall till den framställning Herr Benströms motion innefattar; och
hafva Herrar Fullmäktige i Rikets Ständers Bank, uti afgifvet utlåtande på grund
af omförmälte skäl, jemväl afstyrkt bifall till samma motion.
Hvad sålunda förekommit har Utskottet tagit i öfvervägande och får, med åbe¬
ropande af de utaf Direktionen öfver Göteborgs låne-kontor till afstyrkande af Herr
Renströms motion anförde skäl, dem Utskottet anser vara välgrundade, samt då
Herr Ekman icke visat att den med ifrågavarande tjenstemäns bibehållande i öfrigt
afsedda kontroll är obehöflig, vördsamt hemställa,
alt Herr Ekmans motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 18 September 1857.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1857.
Sammansalta Banko- och Lag-Ulsk. Betänkande JYs 4.
1
JK 4.
Ank. till Exp.-Uisk. d. 3 Dec. 18S7, kl. 1 e. ra.
Betänkande, i anledning af vadda förslag i fråga om lag¬
stiftning får Enskilda Banker.
Sedan, i anledning af en bos Yälloll. Borgare-Ståndet af Herr Lallerstedt vackt
samt till Banko- och Lag-Utskottens behandling hänvisad motion, åsyftande att
solidarisk ansvarighet icke må erfordras i och för enskilda Banker, vare sig att
desse utgifva egna tryckta eller graverade kredit-sedlar eller med Riks-bankens
mynt bedrifva sin rörelse; att bank-rörelsen måtte lemnäs fullkomligt fri, och i
följd deraf genom författning stadgas, det Kongl. Maj:ts pröfningsrätt af Bank-
regleinenten endast måtte sträcka sig till undersökning af deras öfverensstämmelse
med gällande lagar och författningar; samt alt Filial-bankers inrättande endast måtto
understödjas i de orter, der, af brist på företagsamhet, Privat-banker icke kunde
uppstå, men behofvet af Bank vore för handen, Banko-Utskottet, som funnit sig
ensamt böra behandla motionen, i hvad den anginge Filial-banker, uti dess af-
gifna Betänkande JSl 37 dels förklarat att motionen ej borde föranleda lill ändring
uti ingressen till 182 § 3 momentet i Banko-reglementet, deruti stadgades, att
delegare i Filial-hank, en för alla och alla för en, skulle ansvara för Bankens för¬
bindelser, dels ock tillkännagifvit sig icke kunna biträda motionärens förslag om
Filial-bankers inrättande endast i vissa orter; så och då Banko-Utskottet uti samma
sitt Betänkande jemväl till pröfning upptagit dels ett af Herr Mannerskantz väckt,
till Bauko-Ulskottet remitteradt, förslag, att Filial-hank icke, i afseende å räntan
på utlemnade penninge-försträckningar, måtte inskränkas inom andra bestämmelser,
än som i allmänna lagen nu äro eller framdeles blifva stadgade för utlåning af
penningar i allmänhet; dels ock af Riksdags—fullmäktige Anders Olsson från Jemt-
ands, Pehr Benjaminsson från Elfsborgs och Anders Andersson från Calmar län
väckta, till Banko-Ulskottet öfverlemnade förslag, att Privat-bankerne måtte vid
oktrojtidens slut upphöra och ersättas med antingen Filial-banker eller afdelnings-
Bih, lill R. St. Brot. 1856 & 1857. 6 Sami. 2 Afd. 3 Haft. 1
2
Sammansatta Banko- och Lag-Utsh. Betänkande JYs 4.
kontor af Riks-banken; bär Banko-Utskottet saromanträdt med Lag-Utskottet, för ge¬
mensam behandling af ej mindre en bos Höglofl. Ridderskapet och Adeln af Herr Grefve
Frölich, David, väckt motion, med förslag till lag för Banker med rättighet att
utgifva egna tryckta eller graverade kredit-sedlar, än äfven Herr Lallerstedts ofvan
omförmälda motion, för så vidt den icke, på sätt nämndt är, redan blifvit af Banko-
Utskottet handlagd; samt en af Herr Falhem väckt motion om förtydligande af 11
§ uti Kongl. Kungörelsen den 9 Januari 1846 om Privat-banker; och Riksdags-
fullmäktigen Nils Svenssons från Skåne motion, att hvarje Privat-bank eiler annan
enskild inrättning, som utgifver tryckta eller graverade sedlar och anvisningar, må
åläggas att på egen bekostnad och ansvarsskyldighet i hvarje läns residens-stad
hålla ett ombud, som genast vid uppvisande skulle inlösa dessa sedlar med Riksens
Ständers mynt, såsom en följd hvaraf sådana sedlar borde emottagas så väl vid
insättningar i Rikets Ständers Bank och Landt-ränterierne, som vid liqviderande af
krono-utskylderne och alla andra från folket utgående allmänna onera, samt Herrar
Kommissarier i Riksens Ständers Bank och Räntmästarne i länen åläggas att
emot en viss procent, som af Privat-bankerne skulle godtgöras, ombesörja utvexiingar
hos ombuden af de sålunda influtna Privat-banks-medlen.
Det mest omfattande af omförmälda förslag är del af Herr Grefve Frölich.
Enligt hvad Herr Grefven uti inledningen till detsamma tillkännagifvit, anser
jemväl han, att bank-rörelsen bör blifva en fri borgerlig näring och ej såsom nu
vara föremål för oktroj; hvarjemte Herr Grefven förmält, att hans förslag föga af-
voke från det af förenade Banko- och Lag-Utskotten vid sista Riksdag uti Betän¬
kandet JVs 1 afgifna; att Herr Grefven jemväl tagit hänsyn till föreskrifter i Kongl.
Maj:ls Nådiga Kungörelser i ämnet under den sedan år 1824 förflutna tiden, hvilka
Kungörelser han ansett böra »formligen återkallas», samt att Herr Grefven ansett
några särskilda lag-bestämmelser för icke sedelutgifvande Banker ej vara erfor¬
derliga.
Sjelfva lag-förslaget är af följande lydelse:
«Allmän lag (förslag till) för Bank-rörelse med rättighet att utgifva egna
tryckta eller graverade kredit-sedlar.
§ *■
Endast offentliga Bolag, ingångna af minst Trettio namngifna och i orten
kända personer, hvilka icke annorlunda, än genom en sig emellan vald Styrelse,
under namn af Direktion, förvalta rörelsen och å Bolagets vägnar tala och svara,
må bedrifva sådan Bank-rörelse, hvars hufvud-kontor alltid vare förlagdt i stad.
§ 2.
Uti bolags-reglorna böra inflyta förbindelser och öfverenskommelser:
Sammansatta Banko- och Lag-Utsk. Betänkande J\s A.
3
a) om solidarisk ansvarighet, så beskaffad som i § 3 vidare föreskrifves.
b) om lid för Bolagets varaktighet, icke under Tio år, i fall någon viss tid
uppgifves; eljest ock derutöfver, i fall ingen viss tid på förhand bestämmes, åligge
Bolaget att fortfara minst 18 månader efter allmänneligen kungjordt beslut att
upplösas.
c) om storleken af teckniogs-summan eller grund-fonden, som icke får under¬
stiga en half million Riksdaler Riksmynt.
d) om kontant inbetalning af minst en femtedel tore Bankens öppuande och
förbindelsers afgifvande, lemnande Bolaget full säkerhet för vidare inbetalningar under
minst tvänne påföljande qvartaler af en lika summa eller en femtedel hvarje qvartal.
ej om beloppet af hvarje lottbref, icke stäldt å mindre summa än 200 Riks¬
daler Riksmynt.
f) om rösträttigheten inom Bolaget, antingen efter egande lottbrefs total¬
belopp eller med inskränkning för dem som ega mer än ett visst utsatt maximum.
yj om vilkor för öfverlåtelse å annor man af lottbref, så ock den afgåendes
ansvarighet till allmänheten under minst aderton månader.
h) om antalet af Direktions-ledamöter, som ej får understiga fem, samt skyl¬
dighet för afgående ledamot att stå i ansvar för sin förvaltning under viss tid efter
påföljande allmän bolagsstämma.
i) om bolagsstämmas hållande minst en gång om året samt tid för kallelse
till extra stämma.
k) om årlig revision och tryckande af berättelse derom, efter den föreskrift
administrativ myndighet eger lemna.
I) om reglemente, efter hvilket Banken ämnar drifva upp- och utlånings-
rörelse. Ändring häri må ej ske emellan Bolagets ordinarie stämmodagar och be¬
slutade ändringar derefter allmänneligen kungöras.
§ 3-
Bolaget må ej öppna sin rörelse, innan dess bolags-reglor och reglemente,
jemte lemnad bevittnad afskrift af original-handlingarne, blifvit uppvisade för Rådhus¬
rätten i staden, uppgift lemnad om Bolagets firma, om namnen på Direktions-
ledamöter samt förteckning på säkerhets-handlingar för icke inbetald andel af grund¬
fond, hvilka handlingar skola inläggas i kassakista, hvartill en af Direktionens leda¬
möter, Magistratens ordförande samt en af Bolaget särskildt utsedd Bolagsman
skola hvar sin nyckel förvara.
Såsom säkerheter må antagas ej allenast kontrolleradt guld och silfver utan
äfven förskrifningar på uppsägning, intecknade i fastigheter inom taxerings-värdet
för tiden, samt räntebärande obligationer till tre fjerdedelar af deras nominella be¬
4 Sammansatta Banko- och Lag Vlsk. Betänkande 4.
lopp, utgifna af allmänna inrättningar, men icke aktier, ställde till innehafvaren ej
eller annan Banks loltbrcf.
§ 4.
Vid den pröfning af säkerliels-handlingar, som vid Bolagsstämma näst före
Bankens öppnande företages, anmodas Magistraten alt genom deputerad ledamot
närvara. Utbyte af säkerhelshandlingar må ej tillåtas å annan tid än då Bolags¬
stämma hålles och i närvaro af Magistratens deputerade.
§ 5-
Solidarisk ansvarighet af Bank-bolag skall så förstås oell tillämpas, att först i
andra rummet och efter det så väl Bankens alla tillgångar som Direktions-leda-
möternes blifvit i mät tagne och icke af Magistraten i staden anses tillräckliga (derom
Utslag inom 14 dagar efter anstäldt åtal skall afkunnas) öfrige Bolagets medlemmar
skola en för alla och alla för en kännas skyldige gälda de kraf som sedel-inne-
hafvare med härmed tilldelad förmånsrätt och derefter andra Bankens gäldenärer
hos Rådhus-Rätten förmå göra gällande.
Kredil-sedel-innehafvare, som efter vägrad inlösen i Banken anmäler sitt kraf
inom 6 månader efter det Bankens obestånd blifvit i allmän kungörelse tillkänna —
gifvet, njute ränta till 8 för hundrade, tills betalning sker; men sådan kredit-sedel,
som efter sagde tid anmäles, återlöses utan ränta under påföljande tvenne år.
§ 6,
Bank-bolag, som en gång kommit på obestånd enligt Magistratens laga kraft-
vundne beslut, måste ovilkorligen upplösas och Bolagsmännens ömsesidiga förluster
dem emellan efter eganderält jemkas med rättighet till godtgörelse efter 8 för hun-
dradet af utgifter som enskild medlem varit tvungen göra för Bankens räkning.
Under ingen förevändning kan sådan Bank erhålla understöd af allmänna medel
eller få under samma firma åter bedrifva Bank-rörelse.
§ 7-
Beloppet af utgifne kredit-sedlar, äfvensom valören af sedei-sorterna varö icke
Underkastad annan inskränkning eller föreskrift än att hvarje Bank vare skyldig, vid
förlust af Näringsrätten, till Konungens Befallningshafvande i länet inlemna uppgift
derå för sista qvartalet inom 14 dagar efter detsammas datum. Skolandes dessa
Sammansatta Banko- och Lag-Vlsk. Betänkande JK 4. 5
qvar tåls—uppgifter på Bankens bekostnad intagas i länets löpande ärs-tryck af all¬
männa kungörelse^.
Yarandes Bankens räkenskaper städse tillgänglige för Konungens Befallnings¬
hafvande eller dess befullmäktigade ombud.
§ 8.
Bank-bolag vare förbjudet idka bandel ined annat än guld och silfver samt
räntebärande allmänna verks obligationer. Sjelf må icke Banken utfärda lane—
förbindelser annorlunda än stälde till viss mans ordres på viss tid eller upp¬
sägning.
Alla häremot stridande förbindelser vare kraftlöse.
§ 9-
Då mål emot Bank-bolag genom besvär komma under Hof-Rätts pröfning
skola de lika skyndsamt som mål rörande vexelrörelse behandlas.»
I likhet med Herr Grefve Frölich och Herr Lallerstedt har Utskottet ansett
önskvärdt, att ett förslag till författning, angående enskilda Banker, vid denna Riksdag
måtte varda af Rikets Ständer lill Kongl. Maj:ts'pröfning i underdånighet aflemnadt;
men då Utskottet funnit detta förslag böra omfatta jemväl de enskilda Banker, som
icke hafva rättighet att utgifva egna bank-sedlar, särdeles som den ofta omtvistade
frågan, huruvida solidarisk ansvarighet för bolagsmännen i dessa Banker enligt lag
eger rum, bör i lagstiftningen hafva en bestämd lösning, och Utskottet dessutom,
vidkommande Herr Grefve Frölichs förslag, äfven i andra väsendlliga delar deraf
ansett sig icke kunna detsamma biträda eller antagande deraf tillstyrka, har Ut¬
skottet, med anledning af omförmälda motioner, utarbetat ett nytt förslag till för¬
ordning i detta vigtiga ämne, och går nu att närmare redogöra för dess innehåll,
särdeles i de delar, i hvilka förslaget på ett väsendlligure sätt afviker från äldre
stadganden.
Nu, likasom tillförene i dylika fall, har tili afgörande förekommit den grannlaga
frågan om formen för framställningen hos Kongl. Maj:t af Rikets Ständers begäran
om Nådig fastställelse å hvad de för sin del i ämnet gillat och antagit.
Det torde härvid icke vara behöfligt att erinra om de inom representationen
och Regeringen sedan lång tid tillbaka rådande olika åsigter derom, huruvida lag¬
stiftningen för Privat-banker bör behandlas i öfverensstämmelse med 87 eller 89 §
Regerings-formen, Yid jemförelse af de i detta ämne utfärdade författningar, nem~
6
Sammansatta Banko- oeh Lag-Utsk. Betänkande J\s i.
ligen Kongl. Kungörelsen, angående inrättande af enskilde Banker eller Diskonter,
af den 14 Januari 1824; Kongl. Kungörelsen, angående enskilda Banker, hvilka
utgifva egna kredit-sedlar, af den 9 Januari 1846; Kongl. Förordningen, angående
vissa lag-bestämmelser, med afseende på enskilda Banker, af den 6 Oktober 1848,
och Kongl. Kungörelsen om vissa ändringar och tillägg vid Kongl. Kungörelsen den
9 Januari 1846, angående enskilda Banker, som utgifva egna kredit-sedlar, af den
10 November 1855, visar sig uppenbart, att dessa lagar innefatta bestämmelser
både af civil-lags och ekonomisk natur. Oro, å ena sidan, det är af vigt, att grän¬
serna för de begge Statsmakternes befogenhet i fråga om lagstiftningen noggrannt
iakttagas, så är det, å andra sidan, för allmänheten, som i de af lagstiftande mak¬
ten utfärdade författningar måste söka ledning för sina åtgöranden, önskvärdt att
finna föreskrifterna i ämnet i en författning sammanförda.
På grund häraf och för att, utan att träda någondera Statsmaktens befogenhet
för nära, gå detta allmänhetens billiga anspråk till mötes, har Utskottet ansett sig
böra tillstyrka,
att ingressen till förslaget må erhålla den lydelse, att Rikets Stän¬
der 'odels för sin del besluta, dels hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att etc.
Yidkommande Herr Lallerstedts förslag, att Kongl. Maj:ts pröfnings-rätt af
Bank-reglementen endast bör sträcka sig till undersökning af deras öfverensstäm¬
melse med gällande lagar och författningar och Herr Grefve Frölichs enahanda yr¬
kande, att Bank-rörelsen icke såsom nu måtte göras till föremål för oktroj, får
Utskottet erinra om, hurusom de förenade Banko- och Lag-Utskotten vid sista
Riksdag delat denna åsigt så till vida, att de uti sitt betänkande i ämnet föresla¬
git, att enskilda Bank-bolag endast skulle anmäla sig hos Kongl. Maj:t, som, derest
de af dem företedda Bolags-reglor och Utlånings-reglementen befunnos öfvensstäm-
ma med lag och författningar, skulle meddela tillåtelse till Bank-rörelsens bedrif¬
vande under en tid af högst tio år; men detta förslag blef icke af Rikets Ständer
godkändt, utan vidhöllo de den förut rådande principen, att Bank-bolagen skulle
»om Konungens Nådiga tillstånd sig anmäla.»
Utskottet, som betviflar, alt de då öfvervägande åsigterna i denna fråga, på
den korta tid, som sedermera förflutit, förändrat sig, kan dessutom icke eiler un¬
derkänna den stora vigten af Konungens pröfnings-rätt i fråga om Bankers nytta
för de orter, der de föreslås; och då härtill kommer, att Rikets Ständer redan,
med gillande af Banko-Utskottets förslag, beslutat, det Filial-banker skola söka
oktrojer, har Utskottet icke ansett sig böra tillstyrka någon förändring af hvad nu
uti ifrågavarande afseende gäller.
Sammansatta Banlco- och Lag-Vlsk. Betänkande M 4.
7
Det af Herr Lallerstedt väckta förslag, att Bolags-männens i sedel-utgifvande
Banker ansvarighet bör upphöra att vara solidarisk kan icke eller godkännas af
Utskottet, sorn anser att solidarisk ansvarighet hör ega rum för Bolngs-männen så
val uti de Banker, hvilka icke äro berättigade utgifva hank-sedlar, sorn de, hvilka
hafva en sådan rättighet.
Motionären har uti inledningen till förslaget framställt en historisk skildring,
som gått ut på att visa, bland annat, hurusom man i vårt Iand oaflåtligen sträfvat
att få ansvarigheten för alla enskilda Bank-bolag solidarisk, och att man slutligen
uppnått detta mål.
Detta är emellertid ett förhållande, som borde göra lagstiftningen betänksam
vid en så hastig öfvergång från en princip till annan, som den motionären förordat,
äfven orri en bestämd konstaterad erfarenhet från andra länder dertill manade.
Någon sådan erfarenhet förefinnes likväl icke; ty hvad motionären i sådant af¬
seende åberopat, talar snarare mot än för förändringen. Uti Förenta Staterna t.
ex., hvarest i allt fall Bank-delägarens ansvarighet icke inskränker sig till bans ak¬
tiers enkla belopp, utan till någon viss bestämd multipel deraf, höra, efter hvad
kändt är, inställningar af betalningar i Bankerna för ingen del till sällsynta förete-
elser, då deremot sådant hos oss hittills icke inträffat, och i andra länder, der so¬
lidarisk ansvarighet för Bankerna ar föreskrifven, endast undantagsvis under tider
af en genomgripande penning-kris. Den garanti för allmänhetens rätt och säkerhet,
den solidariska ansvarigheten medför, är icke så mycket att söka uti den större
massa materiel förmögenhet, hvarmed ett solidariskt Bank-bolag ansvarar för sina
förbindelser, som fast hellre uti den redbarhet vid rörelsens bedrifvande, den fram¬
tvingar, sålunda, att män, som i en bank-rörelse riskera hela sin förmögenhet,
häraf manas att åt rörelsen egna all den ständiga vaksamhet, uppmärksamhet och
försigtighet, som en dylik rörelse ovilkorligen kräfver. Sistnämnde sida af den so¬
lidariska ansvarigheten har motionären, såsom det synes, antingen icke tagit i be¬
traktande, eller ock ej tillerkänt den stora betydelse och vigt, den eger, då motio¬
nären förmenat en ansvarighet efter bank-lotts belopp vara lika betryggande som
den solidariska. Det är också ulan tvifvel den solidariska ansvarigheten, som grund¬
lagt det förtroende hos allmänheten, hvilket gjort våra enskilda Bankers rörels-e
möjlig tili och med under den tid, då de, enligt motionärens skildring, voro utsatta
för en alvoghet och förföljelse, som numera åtminstone i betydlig mån lyckligtvis
försvunnit.
Förtroendet är den lifgifvande anden i Bankernes, likasom i all affärs-verk-
sambet; och det skulle utan tvifvel om ej alldeles upphöra, likväl betydligt lida på
den solidariska ansvarighetens upphäfvande. Det är derföre lika mycket för
Bankernes egen, som för allmänhetens skull, Utskottet anser den solidariska ansva¬
righeten böra hi behållas; men att, på sätt Herr Grefve Frölich föreslagit, uti nu
ifrågavarande special-lag bestämma, huru solidarisk ansvarighet i lagskipningen bör
8
Sammansatta Banko- och Lag-Utsk. Betänkande M 4.
förstås ock tillämpas, anser Utskottet icke erforderligt eller lämpligt, enär i allmänna
lagen bör sökas de föreskrifter, som böra tjena domaren till ledning i alla de spe-
ciela fall, der tillämpningen af ansvarigheten i fråga k om na er.
En fördel deraf, att delaktighet i B ao k-bobi g med ansvarighet, inskränkt till
akties belopp, medgifves, har blifvit af Herr Lallerstedt påpekad, hvilken icke kan
förnekas, nemligen den, att en del mindre kapitaler derigenom kunde inledas i
Bank-rörelsen, hvilka eljest skulle ligga för affärslifvet ofruktbara. Men denna för¬
del anser Utskottet kunna vinnas, utan alt den solidariska ansvarigheten rubbas, om
nemligen lagen medgifver de solidariska bolags-männen rättighet att, sedan de till¬
skjutit sin grundfond, med sig förena lott-egare, hvilkas ansvarighet begränsas af
deras lotters fulla belopp, eller så kallade kouimandit-delegare; och har Utskottet,
för vinnande af nämnde fördel, tillstyrkt kommandit-delegares, eller, såsom Utskottet
i förslaget benämnt dem, lott-cgares, inrymmande i Bank-bolagen.
Att Bankernas soliditet ej lider ringaste mehn deraf, att lott-egare i dem ingå,
är tydligt, enär det solidariska bolaget redan mäste vara stiftadt innan ens fråga
kan uppstå om intagande i bolaget af lott-egare; och desse äro i sjelfva verket
icke annorlunda alt anse, än såsom deponenter, hvilka manas till inträde såsom
lott-egare genom den högre vinst de i sådan egenskap kunna erhålla, än den som
tillfölle dem genom förut vanlig deposition på tid, eller på upp- och afskrifnings-
räkning. De solidariske bolags-männen, hvilka, lika som hitintills, stifta bolaget
och hvilka i sin hand hafva afgörandet af frågan, örn ock på hvad vilkor lott-egare
må i bolaget intagas, lära icke underlåta att vid Bolags-reglornas uppgörande gifva
nämnde vilkor den beskaffenhet, alt hvarken de solidariske bolagsmännens eller all¬
mänhetens säkerhet äfventyras. Snarare torde kunna befaras, att dessa vilkor någon
gång gjordes för lott-egarne så stränga, att några sådana icke funno sig vid att i
bolaget ingå — men i detta fall inträffade icke något värre, än att Banken bilda¬
des efter de mönster vi nu ega. Utskottet vill dock tro, att fördelen af grund¬
fondens förstärkning, och det nit för samt behof af ett väl ordnadt penninge-vä-
sende i landet, som, i förening med den egna nyttan, bör utgöra drif-fjädern för
bolagens bildande, skall mana dem, som bildat bolagen, att icke göra lott-egares
ingående deruti omöjligt.
Det försigtighetsmått har Utskottet likväl ansett böra i sjelfva lagen inrymmas,
att lott-egarnes antal i förhållande till de solidariske bolagsmännens icke må blifva
för stort, på det att lott-egarne, hvilka, enär de i rörelsen riskera sin insats, böra
hafva rättighet att i Bolagsslämmo-besluten deltaga, icke må kunna dervid tillvälla
sig en afgörande öfvervigt, ens i det fall, att en eller annan af de solidariske bo¬
lagsmännen skulle vara nog likgiltige om sitt väl, alt icke infinna sig vid bo¬
lagsstämma.
Utskottet,
Sammansatta Banko- och Lag-Ulsk. Betänkande Jtf 4.
9
Utskottet, som icke funnit skäl att, i enlighet med Herr Grefve Frölichs yrkande,
nedsätta grundfondens minimi-belopp till en half million R:dr R:mt, utan i detta fall
bibehållit nu gällande stadgande om en million såsom minimum, enär, om Banken är alltför
liten, förvaltnings-omkostnaderne kunna uppsluka vinsten, har föreslagit ett maximi-belopp
för grundfonden af 4,000,000 Riksdaler Riksmynt af det skäl, att man bör före¬
komma bildandet af stora, monopoliserande penninge-kompagnier, hvilka, dels, i an¬
seende till svårigheten att placera sina grundfonder, skulle kasta sig på lane- och
diskont-rörelse, i stället för de för landet vida fördelaktigare deposit- och kreditiv—
rörelserna, dels ock finna sig föranlåtne att inom hvar sina vidsträckta territo¬
rier inrätta afdelnings-kontor, hvarigenom allmänhetens affärs-förhållanden till Ban-
kerne komme att blifva med mera omgångar och mera äfventyr förenade, än om
Bankerne vore mindre och hvar inom sitt mindre territorium för allmänheten lätt
tillgängliga. Det är ojemförligt fördelaktigare för ett land att hafva många Banker,
som hvar för sig med litet penningar drifva stor rörelse, än få, som med mycket
penningar drifva liten rörelse.
Det föreslagna maximi-beloppet, 4,000,000 R:dr, hvilket, om kommandit-dcl-
ägare ingå i bolaget, kan ökas ända till 6,000,000 Riksdaler Riksmynt, är i allt fall
så högt, att Banker med högre grundfond för vårt land icke gerna kunna anses
ändamålsenliga eller behölliga.
Ehuru meningen med nu gällande stadgande angående beståndsdelarne af en¬
skild Banks grundfond icke torde vara, att den kan bestå uteslutande af kontanta
medel, ligger härför likväl icke något hinder i stadgandets ordalag; och då Ban-
kernes egentliga ändamål är att göra fasta valutor rörliga, men icke att fästa eller
skrinlägga det väsendtligaste bytesmedlet, penningen, har Utskottet i detta fall före¬
slagit den förändring, som § 6 mom. b. utvisar.
Enligt hvad 13 § af Utskottets förslag visar, har Utskottet afvikit från nu
gällande stadganden i fråga om de prestanda, Bank bör fullgöra, innan den får träda
i verksamhet. Utskottet anser nemligen i detta afseende icke lika stränga prestanda
erfordras för rättigheten att öppna Banken, som för rättigheten att utgifva Bank¬
sedlar. Hvad Utskottet i det ena och andra fallet föreslagit, anser Utskottet vara
ändamålsenligt, då man afser, å ena sidan underlättandet af Bank-stiftelser och å
den andra allmänhetens fullkomliga betryggande såväl i det afseendet, att ifrågaställd
Bank verkligen kommer till stånd, som i det, att allmänheten ulan risk kan inlåta
sig i affärer med Banken.
Bih. lill R. St. Prot. 1836 & 1837. 6 Sami. 2 Afä. 3 Haft.
2
10
Sammansalla Banko- och Lag-Olsk. Betänkande Jtä 4.
Den af Utskotlet i 14 föreslagna grunden för sedel-emissionens omfång,
anser Utskottet vara den enda rigtiga, hvilket tydligast inses, om jemförelse anställes
med det stadgande, som i detta afseende nu gäller. Behållningen i Bankens kassa,
som, enligt 1 mom. i 11 § af 1846 års Kongl. Förordning, berättigar till sedel-
utgifning, bör det destomindre, som den endast är alt anse såsom ett lån af Bikets
Ständers Bank, för hvilket den enskilda Banken utgifvit förbindelse till Riks-banken,
och om sedel-utgifning skulle för beloppet medgifvas, kunde således dubbla förskrif¬
ning o r utgifvas för samma valuta. Kassa ar dessutom i och för sig till beloppet
så hastigt fluktuerande, att sedel-utgifning och sedel-indragning omöjligt kan hålla
jemna steg med kassans stigande och fallande, i följd hvaraf det ock är omöjligt
att kontrollera, huruvida sedel—utgifnings-rätten, grundad på kassa-behållning, öf-
verskrides.
Återstoden af depositioner i Rikets Ständers Bank, som, enligt 2 mom. 11 <§
i 1846 års Förordning, berättigar lill sedel-emission, bör icke eiler föranleda till
en sådan rätt, utan endast berättiga till utgifvande af invisningar på Riks-banken,
af enahanda skäl, eller att dubbla förskrifningar ej böra kunna utgifvas för samma
valuta.
Deremot finner Utskottet rigtigt alt bibehålla rättigheten till sedel-utgifning på
grund af innehafvande säkerhets-handlingar för beviljade kassa-kreditiver, i den mån
de anlitas, enär Banken uti dessa handlingar verkligen har sedel-beloppet motsva¬
rande valutor, och delta hvilket ögonblick som heldst kan kontrolleras: och då Ut¬
skottet föreslagit, att, såsom hitintills, sedel-emissionen för kassa-kreditiver må vara
inskränkt till högst SO procent af grund-fonden, torde Utskottets förslag i denna del
befinnas icke blott leda till lättare kontroll, utan äfven vara vida strängare mot
Bankerne och mera betryggande för allmänheten än hvad förut gällt, och således i
dubbelt afseende innefatta en väsendtlig förbättring.
I följd af hvad Utskottet i denna del tillstyrkt, förfaller den af Herr Falhem
väckta fråga om förklaring af 11 § i Kongl. Kungörelsen af den 9 Januari 1846.
Det i 10 § af nyssnämnde Kongl. Kungörelse innefattade stadgande att Banks
afdelnings-kontor ej må utgifva andra egna förbindelser än invisningar å hufvud-
kontoret, med hvilket stadgande man utan tvifvel endast afsett att Bankernes bela
magt skulle koncentreras hos hufvud-kontoren, bar, efter hvad erfarenheten visat,
varit omöjligt att efterkomma, hvilket utgjort tillräckligt skäl för Utskottet att i sitt
förslag icke införa något motsvarande stadgande.
Sammansatta Banko- och LagUlsk. Belänkandcn M 4.
11
Uti lagens ovilkorliga fordran, att bank-sedel, i hvilket ögonblick sorn beldst
den varder hos Banken lill inlösen företedd, skall med mynt eller riks-bankens sed¬
lar inlösas, utlryckes den grundväsendtliga karakteren af bank-sedel, såsom mynt¬
representativ. Sjelf saknande inre värde, har bank-sedeln tillkommit endast derföre
att den är af lättare transportabelt ämne, än det klingande myntet, och endast den
fastaste öfvertygelse bos allmänheten alt klingande mynt, eller sedlar, som för mynt
erkännas, när som beldst kunna i stället för bank-sedeln erhållas, gör bank-sedelns
kredit och cirkulation fullt försäkrad. Då en Bank tillätes utgifva bank-sedlar, må¬
ste alltså tillses, att nämnde öfvertygelse kan förefinuas, och i de föreskrifter, hvilka
reglera Bankens verksamhet, stadgas sådana garantier, att öfvertygelsen icke i något
fall kan varda besviken.
Erkännes detta såsom en nödvändighet, så kan vid lagstiftning i ämnet icke
ens den tanken uppstå, att innehafvare af en bank-sedel skulle kunna komma att
i Bankens konkurs brista mark om mark med innehafvare af annat utaf Banken
utfärdadt fordrings-bevis. Blotta möjligheten häraf skulle nedsätta bank-sedeln till
likhet med andra kredit-papper, hvarigenom den förlorade ornförmälde grund-karakter
af mynt-representativ.
Lagstiftningen kau omöjligen tillåta en Bank träda i verksamhet med så svaga
garantier, eller en regering låta en dålig förvaltning af en sådan stiftelse fortgå så
länge, att ju icke Banken eger förmåga att infria alla sina bank-sedlar. Allmän¬
heten, som emottager sedlarne, har härpå en ovilkorlig fordran och lagstiftningen
en pligt all uppfylla denna fordran.
1 öfverensstämmelse härmed, bör det stadgas, alt, äfven om Banken råkar
i konkurs-tillstånd, invexlingen af bank-sedlarne skall fortgå jemväl under kon¬
kurs-tiden.
Häremot invändes, utan tvifvel, att innehafvarne af Bankens sedlar derigenom
skulle gynnas på Bankens andre borgenärers bekostnad; men likasom bank-sedlar
aldrig kunna sättas i samma kategori, sorn andra kredit-papper, så kunna aldrig
bank-sedlarnes innehafvare betraktas såsom Bankens borganärer i den mening som
innehafvare af andra fordrings-bevis.
Desse sistnämndes förhållande till Banken är nemligen grundadt på ett af dem
sjelfve direkte med Banken ingånget kontrakt, vid hvars afslutande de sjelfve varit
i tillfälle bedöma möjligheten af vinst eller förlust till följd af aftalet. För sedel-
innehafvaren, som icke stått i någon sådan underhandling med Banken, måste för¬
lust alltid anses såsom en omöjlighet.
Oberoende häraf är stadgandet af en viss praescriptions-tid, inom hvilken, dä
Bank upplöses, dess sedlar böra till inlösen företes, för att betalnings-rätten skall
qvarstå. I detta fall får Bank-sedelhafvaren skylla sig sjelf, om han försummar att
begagna sig af praescriptions-tiden, om hvilken han genom flere gånger upprepadt
kungörande fåll kännedom och erinran.
12
Sammansatta Banko- och Lag-Ulsk. Betänkande JY; A.
Af det nu anförda inses, hvarför § 21 af Utskottets förslag innehåller stad-
ganden, sorn afvika från nu gällande lagstiftning.
Riksdags-fullmägtigen Nils Svenssons yrkande, alt enskilde Banker må åläggas
att i samtlige Länens residens-städer i hela Riket hålla ombud för invexling af sina
Bank-sedlar mot Rikets Ständers mynt har Utskottet ej ansett böra bifallas, enär,
då det står hvar och en fritt att vägra mottaga enskilda Bankernes sedlar, det vöre
obilligt att genom lagstadgande tvinga desse Banker, att hålla ombud för invexling
af sedlarne på ställen, der desse när som heldst, till följd af bristande förtroende,
kunde upphöra att cirkulera.
Samme motionärs yrkande, att enskilda Bankernes sedlar böra emottagas vid
insättningar i Rikets Ständers Bank och landtränterierna, anser Utskottet icke kunna
bifallas, af det skäl, att allmänna verk lika litet som enskilda personer kunna af
lag tvingas att emottaga Bank-sedlar, som till sin natur icke äro annat eller böra
vara annat än skuldsedlar af den beskaffenhet, att de vid uppvisandet hos Banken
genast skola infrias, men åt hvilka myntets tvångs-omlopp aldrig kan i lag med-
gifvas.
Frågan om meranämnde Bank-sedlars emottagande i allmänna krono-uppbörden
anser Utskottet sig ej tillkomma att handlägga.
På grund af hvad nu blifvit anfördt, får Utskottet med hemställan, att ofvan-
berörde motioner icke må till annan åtgärd föranleda, vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer dels för sin det besluta, dels ock hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, att med upphäfvande af Kongl. Kun¬
görelsen, angående inrättande af enskilda Banker eller Diskonter,
af den 14 Januari 1824; Kongl. Kungörelsen, angående enskilda
Banker, hvilka utgifva egna kredit-sedlar, af den 9 Januari 1846;
Kongl. Förordningen, angående vissa lag-bestämmelser, med afseende
på enskilda Banker, af den 6 Oktober 1848, och Kongl. Kungörel¬
sen om vissa ändringar och tillägg vid Kongl. Kungörelsen den 9
Januari 1846, angående enskilda Banker, som utgifva egna kredit-
sedlar, af den 10 November 1855, må utfärdas en så lydande
Sammansatta Banko- och Lag-Utsk. Betänkande M -i.
13
Förordning, angående enskilda Hanker:
S 1-
Enskilde, som vilja förena sig i bolag i ändamål att drifva
bank-rörelse, skola hos Kongl. Majestät om Nådig tillåtelse dertill
sig anmäla och dervid inlemna de af bolaget uppgjorda bolagsreglor
samt reglemente för bankens förvaltning. lie finnas dessa öfverens¬
stämma med denna lag samt lag och förordningar i öfrigt, och fin¬
ner Kongl. Majestät den bank-inrättning vara för landel nyttig,
meddelas tillåtelse till bank-rörelsens drifvande under en tid af högst
tio är, räknade från bankens öppnande. Önskar banlc-bolaget för¬
längning af oktroyen erhålla; gore derom i den ordning, som nu är
sagd, ansökan aderton månader innan den löpande oktroyen till-
ändagår.
§ 2.
Antalet af dem, sorn om bank-bolags stiftande sig förena, bör
vara minst tjugu, och svaren de, en för alla och alla för en, för
uppfyllandet af alla bank-bolagets förbindelser. De kallas solidari¬
ska bolagsmän. <
Vill bank-bolag berättigas att i sin rörelse egna, tryckta eller
graverade, banksedlar, efter hvad derom i 14 och 15 §§ sägs,
utgifva; då skall antalet af de solidariska bolagsmännen vara minst
tretio.
§ 5-
De solidariska bolagsmännen stånde öppet, att till förstärkande
af bankens grundfond med sig förena lott-egare, hvilkas ansvarighet
för bolagets förbindelser begränsas af deras lotters fulla belopp;
dock må sådana lott-egare icke uti bolaget inrymmas för mer, än
högst hälften af det belopp, de solidariska bolagsmännen ali grund ¬
fonden insatt.
Sammansatta Banka- och Lag-Utsk. Betänkande M 4,
§ 4.
1. Bank-bolags af de solidariska bolagsmännen insalta grund¬
fond må ej understiga en million Riksdaler Riksmynt, motsvarande
250,000 Riksdaler silfverspecie, och ej öfverstiga fyra millioner
Riksdaler Riksmynt, motsvarande en million Riksdaler silfverspecie.
2. Denna grundfond skall inom ett år, räknadt från den
dag, Kongl. Majestäts oktroy för banken blifvit utfärdad, varda till
fulla beloppet dels i kontant, dels i goda hypotheker insatt i enlig¬
het med hvad denna lag och bolagets reglor i öfrigt derom närmare
bestämma. Har ej den grundfond blifvit inom nu stadgade tid på
vederbörligt sätt insatt; vare oktroy en förfallen.
3. Hafva lill förstärkande af grundfonden lott-egare blifvit,
efter hvad i 3 § sägs, uti bolaget inrymde; varde likaledes det be¬
lopp, hvarmed den ursprungliga grundfonden sålunda förstärkes, en¬
ligt de i nästföregående moment bestämda grunder insatt inom ett
är, räknadt från den dag, den dertill öppnade teckning blifvit
afslutad.
4. Grundfonden bör i lika lotter fördelas. Lottbref skall
alltid ställas pä namngifven person och må ej utfärdas förr, än
hvad till grundfonden hörer är vordet insatt, såsom derom för
hvarldera af de i 2 och 3 mom. särskildt berörda fall stadgas.
5. Insatt grundfond må ej genom utdelning minskas så länge
bank-rörelsen fortfar, och icke heller vid dennas upphör ande i vid¬
sträcktare män, än att återstoden fullt motsvarar beloppet af bola¬
gets utelöpande och gällande förbindelser af alla slag.
§ 5.
1. Af grundfonden skola minst tjugufem procent kontant
insättas.
2- Såsom grundfonds-hypothek, eller säkerhet för den del af
grund-fonden, som ej i kontant inbetalas skall, må antagas och god¬
kännas myntadt eller kontrolleradt guld eller silfver, uti fast egen¬
dom intecknade skuldebref, aktier, eller allmänna verks och inrätt¬
ningars räntebärande obligationer, hvilka af bolaget för sådant än¬
damål godkännas efter pröfning, som Kongl. Majestäts Befallnings¬
hafvande, eller den, han i sitt ställe dertill förordnar, bör öfvervara
med rättighet, att dervid göra anmärkning, om skäl dertill före¬
komma.
Sammansatta Banko- och Lag-Ulsk. Betänkande J\s 4. 13
Vid utbyte af handlingar, tillhörande grundfonds-hypothek, för-
fares pä enahanda sätt, som vid den första pröfningen.
3. Grundfonds-hypothek skall uti Landt-ränleriet, eller annat
allmänt förvaringsrum, nedläggas uti kassakista med särskilda las,
hvartill Direktionen samt ett af Kongl. Majestäts Befallningshafvande
ulsedt allmänt Ombud hafva hvar sin nyckel.
4. Enskild banks lottbref må ej uti sudan bank såsom grund¬
fonds- hypothe/c antagas, och ej heller belånas.
§ 6.
Bolags-reglorna böra innefatta bestämmelser i följande hufvud-
sakliga ämnen:
a) om beloppet af grundfonden;
b) om sättet för grundfondens bildande, hvarvid iakttagas skall,
alt i alla händelser minst tretio, och, der bolaget vill egna
banksedlar utgifva, minst sextio procent skola bestå af, eller
genom Direktionens försorg förvandlas till, sä beskaffade grund-
fonds-hypotheker, som enligt denna lag skola i allmänt förvar
nedläggas;
c) huruvida lott-egare med begränsad ansvarighet må inrymmas,
och på hvad vilkor;
d) om rösträttighets utöfvande vid bolagsstämma, hvilken rättighet
tillkomme hvarje solidarisk bolagsman och lott-egare i förhållande
till innehafvande lotter;
e) om antalet af Direktionens ledamöter, hvilka vid hufvudkontoret
böra vara minst fem;
f) om antalet af revisorer och om tiden för revisionen, som är¬
ligen bör förrättas;
g) om bankens rörelsegrenar, samt bland dessa särskildt om de—
posit- och kreditiv-rörelsen;
h) om sältet för vinnande af ändring i bolags-reglorne;
i) om tiden för ordinarie bolagsstämma, som minst en gäng ärli¬
gen bör hållas, och om vilkoren för sammankallande af extra
bolagsstämma:
Sammansatta Banko- och Lag-Vlsk. Betänkande JYI i.
k) om den högre andel i vinsten, som framför lott-egare förbehäl-
les solidarisk bolagsman, der sådan förmån honom skall till¬
komma;
l) om reserv-fonden, och den andel af årliga vinsten, som till den¬
samma skall öfver för as;
m) om de grunder, efter hvilka de intecknade skuldebref, räntebä¬
rande obligationer och aktier, hvilka såsom grundfonds-hypothek
få antagas, skola uppskattas.
§ T-
1. Solidarisk bolagsman, dess arfvinge eller sterbhus-delegare,
vare ej berättigad att under den för bolagets bestånd i stadgarne
bestämda tid ifrån bank-bolaget afgå, eller någon af sina lotter å
annan person öfverlåta, med mindre bolaget dertill samtyckt.
2. Solidarisk bolagsman, som önskar från bolaget afgå, an-
mäle det skrifteligen hos bolaget, och varde den begäran pröfvad å
den ordinarie bolagsstämma, som hålles under nästföljande räken¬
skaps-år. På denna bolagsstämma ankomme alt den begäran bifalla,
och vare då den afgående bolagsmannen frikallad från allt vidare
ansvar för bolagets förbindelser, än för den del, som vid afgången
på hans lott, enligt räkenskaperna, enskildt kunde sig belöpa.
3. När solidarisk bolagsman från bolaget afgått, eller ny
bolagsman deruti vunnit inträde, skall uppgift derom genom Direk¬
tionens försorg, efter hvarje ordinarie bolagsstämma, så väl aflem-
nas till vederbörande Rådstufvu-Rätt för att i dess intecknings-
protokoll inlagas, som ock i allmänna tidningarne kungöras.
4. Ej må i bank-bolag antalet af de solidariska bolagsmän¬
nen någonsin understiga det, som i 2 § är stadgadt.
5. Lott-egare, hvars ansvarighet är begränsad till fulla be¬
loppet af hans lotter, må sina lotter till annan person öfverlåta
efter anmälan hos bolagets Direktion, och under iakttagande i öfrigt
af de föreskrifter, bolaget i sådant afseende bestämt.
§ 8.
Bank-kontor må endast i stad öppnas.
§ 9.
Sammansatta Banko- och Lag-JJtsk. Betänkande JYs 4.
17
S 9.
Rätter domstol i sak mot bank-bolag, äfvensom, då bank-bolag
i konkurs-tillstånd råkar, elter ärs-stämning å sina borgenärer sö¬
ker, vare Rädstufvu- Rätt i den stad, der bolagets hufvud-kontor
är beläget.
§ 10.
Samtlige delägare i bank-bolag skola bland de solidariska bo¬
lagsmännen utse en ansvarig Direktion, som eger att enligt den in¬
struktion, som af bolaget utfärdas, och under sådan kontroll af of¬
fentlig myndighet, som i denna lag stadgas, banken förvalta och i
alla mål för bolaget lagligen tala, och svara.
Direktions-ledamot bör från sin befattning kunna skiljas efter
beslut, fatladt få lagligen utlyst bolagsstämma.
§ Il-
Bank-bolag må ej drifva handel med annat, än guld och silf¬
ver, in- och utrikes vexlar, samt allmänna räntebärande papper, ej
heller ega annan fastighet, än som för bankens inrymmande är be¬
höflig ; men vare oförhindradt, att inropa pantsatt, eller utmätt
egendom, som utbjudes pä auktion, dervid bankens rätt och säkerhet
lian vara beroende, dock med iakttagande deraf, att sådan egendom
åter varder försåld så snart delta utan förlust för banken kan ske.
§ 12-
Vid utlåning ege bank-bolag, dä räntan ej är ut fäst högre
än efter fem för hundrade,t om året och utlåningen ej är ställd på
längre tid, än sex månader, vid lånets utgifvande afdraga ränta
för hela lånetiden. Betalar ej låntagaren å förfallodagen; erlägge
derefter, till dess betalning sker, ränta efter en half för hundradet
i månaden; börande lagsökning inom en månad från förfallotiden
anställas.
Vid fordringars utsökande njute bank-bolag samma rätt till
handräckning, som för Rikets Ständers Diskont-verk nu är, eller
framdeles varder beviljad.
Bih. till R. St. Prot. 1856 tfc 1857. 6 Sami. 2 Afd. 3 Häft. 5
Sammansatta Banko- och Lig-Ulslc. Betänkande J)s 4.
§ 13.
7. Förr än lanlsen öppnas och sättes i verksamhet, skall in¬
för Kongl. Majus Befallningshafvande styrkas:
a) att inför Rädstufvu-Rätten i den stad, der bolagets hufvud-kontor
är beläget, blifvit i hufvudslerift förevisade och uti intecknings-
protokollet ordagrant intagne sä väl den af Kongl. Maj:t för
bolaget utfärdade tillstånds-resolution, som, ock bolags-reglorne,
samt att Rätten, på■ bolagets bekostnad, låtit i allmänna Ttd-
ningarne införa kungörelse om det ingångna bolaget;
b) att uppgift å de bolagsmän, hvilka i enlighet med denna lag
för bolagets förbindelser äro solidariskt ansvariga, blifvit ej alle¬
nast aflemnad till samma Rätt och i dess intecknings-protokoll
intagen, utan ock i allmänna tidningarne kungjord;
c) att till banken blifvit å lotterna inbetaide minst tio procent a/
grundfonden, äfvensom att handlingar, hvilka bolaget efter pröf¬
ning godkännt, äro hos banken aflemnade lill säkerhet derför,
att återstoden af grundfonden varder,-jemlikt 4 §, inom ett år
i banken insatt;
d) att uti allmänt förvar blifvit nedlagda, i föreskrifven ordning
pröfvade och godkända grundfonds-hypolheker till belopp, mot¬
svarande minst tretio procent af grundfonden.
2. Är bank-bolag berättigadt att egna banksedlar utgifva;
du skall, innan sådana sedlar utgifvas må, bolaget, jemte hvad i 1
morn. af denna § är sagdt, särskildt inför Kongl. Majlis Befall¬
ningshafvande styrka:
a) att grundfonds-hypotheker, i värde motsvarande ytterligare minst
tretio, eller tillsammans minst sextio procent af grundfonden,
blifvit på föreskrifvet sätt i allmänt förvar nedsatte;
b) att pr of-blanketter till banksedlarne, efter hvad derom i 15 §
sägs, blifvit till Kongl. Finans-Departementet aflemnade;
c) att uppgift å de personer, som skola bank-sedlar ne underskrifva,
blifvit uti allmänna tidningarne införd.
3. Varda, sedan bank-bolag fullgjort hvad i nästföregående
Sammansatta Banko- och Lag-Utsk. Betänkande Jtä 4.
19
moment, litt. a), rörande rättighet till egna hanksedlars ingifvande
är sagdt, lott-egare enligt 3 § i bolaget inrymde; vare bolaget, der
det på den för ursprungliga grundfonden sålunda vunna för¬
stärkning vill sedel-utgifning grunda, pligtigt att, innan det dertill
berättigadt anses må, inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sär¬
skildt styrka, att grundfonds-hypotheker, likaledes motsvarande minst
sextio procent af förstärkningen, ytterligare blifvit i föreskrifven
ordning nedsatta i allmänt förvar.
§ U.
Bank-bolag, sorn till utgifvande af egna, tryckta eller grave¬
rade, lank-sedlar berättigadt är, må ej utgifva eller i allmänna
rörelsen på en gång utelöpande hålla större belopp deraf, än som
sammanlagdt i värde motsvarar bankens hela grundfond enligt
bank-räkenskaperna för året, och derutöfver endast för hvad som
motsvaras af innehafvande säkerhets - handlingar för beviljade kassa-
kreditiver, i den män dessa anlitas, dock härför icke till större be¬
lopp, än högst femtio procent af hela grundfonden.
§ 15.
De af bank-bolag utgifna, tryckta eller graverade, banksedlar
skola utställas till innehafvaren att ulan ränta, vid anfordran, in¬
lösas, och underskrifvas af minst två Direktörer och Kamereraren,
eller annan bankens tjensteman, som dertill af Direktionen förordnas.
Banksedlar få endast lyda ä 5, 10, 50, 100 och 500 riks¬
daler riksmynt.
De skola till storlek och form vara sä beskaffade, att papperet
lill dem å 5 och 10 riksdaler är 4,5 tum i längd och 2,5 tum
i bredd; till dem å 50 och 100 riksdaler, 5 tum i längd och
4,5 tum i bredd samt till dem ä 500 riksdaler, 7,5 tum i längd
och 4,5 turn i bredd, allt efter Kongl, stadgan om mätt och vigt
af den 31 Januari 1855.
Banksedlar må tillverkas af ofärgadt eller färgadt papper, men
icke till likhet med Rikets Ständers banks sedlar. Om tryckning
eller gravering ankomme på bolaget att bestämma, dock bör bank¬
sedelns valör alltid tydligen vara utmärkt.
Sammansatta Banko- och Lag-Ulsk. Betänkande 4.
§ 16.
Banksedel skall ovilkorligen, då den i Bankens hufvud-kontor
till invexling företes, inlösas med Rikets mynt eller Rikets Ständers
banks sedlar. Vägras inlösen; vare sedel-innehafvaren berättigad att,
jemte kapitalet, åtnjuta ränta efter sex för hundrade årligen från
den dag, inlösen blifvit vägrad intill dess full betalning följer.
Brister bank-bolag uti skyldigheten att sina utgifna bank¬
sedlar vid anfordran inlösa, ege se del-innehafvar en, efter der¬
emot genom Notarius publicus verkstäld protest, för hvilken kostna¬
den skall drabba bolaget, om förhållandet anmälan göra. hos Kongl.
Maj.'ts Befallningshafvande, hvilken, derest det ej genast kan visas
att hindret af tillfällighet härrört, ofördröjligen skall om förhållan¬
det till Kongl. Maj;t inberätta och under tiden hela bank-rörelsens
drifvande inställa låta. På Kongl. Maj:t ankomme att besluta, hu¬
ruvida bankens oktroj i sådant fall skall vara förverkad.
§ 17.
Den genom Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800 för
skuldfordran i allmänhet bestämda prescriptionslid af tio år ege
ej rum i fråga om banksedlar, utgifna af bank-bolag; ej heller
skall bevakning af dem enligt Konkurs-lagen erfordras, i händelse
bank-bolag råkar i konkurs-tillstånd, eller i anledning af årsstam—
ning, som, vid bolagets upplösande, må utfärdas å dess öfriga bor¬
genärer.
§ 18.
1. Enskild banks räntebärande förbindelse, ställd lill inne-
hafvaren, eller till viss man eller ordres, må ej lyda å mindre be¬
lopp, än 500 riksdaler riksmynt, eller, derest betalningstiden ej efter
uppsägning räknas, å längre förfallotid, än högst tolf månader.
2. Insättnings-bevis, med eller utan ut fäst ränta, ställdt till
viss man, skall innehålla, att öfverlåtelse deraf skall till nye ega¬
rens säkerhet i banken anmälas.
§ 19.
Direktionen åligger:
att när som helst hälla bankens räkenskaper och handlingar
Sammansatta Banko- och Lag-Ulsk. Betänkande i.
SI
tillgängliga för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, eller dess ombud,
samt för den särskilda undersökning, Kongl. Maj:t möjligen kan
finna för godt att låta anställa;
att genast efter hvarje gvartals slut, i närvaro af Kongl.
Majus Befallningshafvande, eller dess ombud, upprätta och derefter
ofördröjligen till Kongl. Maj:t insända, äfvensom genom allmänna
tidningarne offentliggöra en öfversigt af bankens ställning;
och att ställa sig till noggrann efterrättelse hvad denna lag
bjuder samt de af Kongl. Maj:t fastställda bolags-reglor före¬
skrifva.
Sker afvikelse härutinnan och varder ej det anmärkta förhål¬
landet inom en månad rättadt, ankomme pä Kongl. Maj:t att i svå¬
rare fall förklara Bolaget hafva förverkat rättigheten att bank-rö¬
relse drifva.
§20.
Banken skall ställas under utredning och bolaget derefter upp¬
lösas, der något räkenshaps-års behörigen reviderade bokslut visar
bolaget hafva gjort sådana förluster, att bankens reserv-fond och
tio procent af den grundfond, de solidariska bolagsmännen insatt,
gått förlorade, så framt ej dessa bolagsmän, eller de i förening
med lotl-cgarne, pä en af sådan anledning sammankallad bolags¬
stämma, inför protokollet förklara sig villiga, att inom sex måna¬
der, genom erforderligt tillskott å sina lotter, återställa grundfon¬
den till dess behöriga belopp.
Kongl. Majus Befallningshafvande åligge noggrannt tillse, att
sådant botagsslämmo-beslut inom sagda tid blifvit fulfgjordt. Har
ej så skett; varde bolaget ovilkorligen under utredning ställdt.
§ 21.
När bank-bolag, som varit berättigadt att utgifva egna bank¬
sedlar, upp/öses eller råkar i konkurs-tillstånd, vill Kongl. Majit,
uppå anmälan derom, genom allmän kungörelse förelägga en hvar,
som någon uf bolaget utfärdad banksedel innehafver, att, vid för¬
lust af all betalningsrält, banksedeln till inlösen i samma banks
hufvud-kontor uppvisa inom två ur frän kungörelsens datum, bö-
22
Sammansatta Banko- och Lag-Ulsle. Betänkande M 4.
rande kungörelsen under hvartdera af de två åren Iva gånger, ett
halft år emellan hvardera, från •predik stolar ne i hela riket uppläsas,
och i allmänna tidningarne intagas; kommande till följd häraf, i
händelse af bankens konkurs, med utdelning till de borgenärer, som
icke ega förmånsrätt, att anstå intill dess sagda två år förflutit.
Bank-sedel skall jemväl uti bolagets konkurs till fulla beloppet in¬
lösas och njute innehafvaren ränta efter sex för hundra om året
frän den dag, offentlig stämning beslutes till dess inlösen vidtager.
Stockholm don 1 December 18 57.
Reservationer:
af Herr Grefve Sparre, Erik: »Emot det i 21 § af Lag-förslaget intagna
stadgande, att Bankens kredit-sedlar alltid skola till fulla beloppet inlösas, får jag
anmäla reservation. Detta stadgande, om det tages efter ordalydelsen, innefattar en
orimlighet, då sjelfva konkurs-tillståndet just ådagalägger insolvens eller Bankens
oförmåga att fullgöra sina förbindelser, och lagen icke kan påbjuda hvad som är
omöjligt. Det ligger nemligen icke utom möjlighetens gräns att så väl Bankens,
som de solidariska bolagsmannens tillgångar kunna blifva otillräckliga att Infria sed-
larne till fulla beloppet. Stadgandet är äfven i så måtto otydligt, att det kunde så
förstås, att den förstkommande borde få fullt, utan afseende på om tillgångarne för—
sloge lill öfrige sedel-innehafvare, hvilket likväl vore ännu mera orimligt. Om så¬
ledes stadgandet skulle ega någon betydelse, så innebär det endast förmånsrätt för
sedel-innebafvarnc. Det hade då varit rättare att gifva saken sitt rätta namn.
Dervid hade likväl erfordrats att gifva denna nya förmånsrätt sin plats i den gäl¬
lande prioritels-ordningen. Bristen på föreskrift härom skall föranleda osäkerhet i
tillämpningen.
Men äfven införandet af en ny förmånsrätt synes mig betänkligt. Detta strider
emot den nyare lagstiftningens tendens att utplåna dessa från fordna tider qvarstå¬
ende försök att gynna några fordrings-egare på de öfriges bekostnad. Ändamålet
med Bankens försättande i konkurs-tillstånd är att bereda alla lika rätt. En pr i—
val-banksedel är ju endast ett fordrings-bevis. Hvarföre gynna den ena fordrings-
egaren framför den andra?
Genom antagandet af denna grundsats, hvilken, så vidt jag förmår inse, står i
strid med nu gällande lagstiftning, vill man stärka sedlarnes kredit. Sedel-eraissio-
Sammansatta Banko- och Lag-Ulsk. Betänkande JYi 4.
nen bär likväl hittills icke ansetts såsom den del af privat-bankernes verksamhet,
som företrädesvis borde omhuldas. Man har tvärtom ansett depositions-rörelse samt
insättning på upp- och afskrifnings—räkning såsom de gagneligaste rörelse-grenarne,
och likväl uppoffras just de Bankens fordrings-egare, som begagnat dessa rörelse¬
grenar, för att gynna sedel-innehafvarne. De förre få vid inträffad konkurs för
desse sednares skuld ej utdelning förr än efter två års förlopp. De måste ålnöjas
med den mindre ränta, som de betingat sig emot vilkor att snart återfå sina pen¬
ningar, då sedel-innehafvarne erhålla sex proc. ränta.
Mig synes att det hade varit önskvärdt om man, sedan af tillgångarne afsatts
hvad som motsvarade beloppet af de utgifna sedlarne, enligt Bankens räkenskaper,
kunnat medgifva utdelning emot borgen åt öfrige fordrings-egare, så vida tillgån¬
garne befinnas fullt motsvara skulden. Men då sådant torde möta betänkligheter,
bar jag varit af den mening, att i stället för den 21 § borde införas 2 och 3 §§
af Kongl. Förordningen, angående vissa lag-bestämmelser med afseende å enskilda
Banker, den 6 Oktober 1848, så lydande:
»När Bank-bolag utan konkurs upplöses, äfvensom derest bolaget råkar i kon¬
kurs-tillstånd, vill Kongl. Maj:t, uppå anmälan derom, genom allmän kungörelse
som två gånger årligen, ett halft är emellan hvardera, från predikstolarne i hela
Riket uppläses och i allmänna tidningarne intages, förelägga en hvar, sora innehar
Bankens sedlar, alt vid förlust af all betalning sr ät t inom två år från kungörelsens
datum, förbindelsen, när bolaget utan konkurs upplöses förete till infriande i Ban¬
ken, men om Banken råkat i konkurs-tillstånd och betalning således ej genast ske
lian, till bokföring och erhållande kostnadsfritt af påskrift derom, uppvisa inför den eller
den Rätten, der konkursmålet är anhängigt, i sådant afseende förordnar; kommande
till följd häraf, i händelse af Bankens konkurs, med utdelning till de borgenärer,
som ej ega förmånsrätt, att anstå intill dess berörde tvä år förflutit.»
Emot stadgandet om ränta å sedlarne har jag intet att erinra.»
Af Herrar Adlercreutz och Hagströmer, som instämde i Grefve Sparres re¬
servation.
Af Herr Lundberg.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1857.
Banko- och Lag-Vtskoilets Betänkande N:o 5.
1
i\:o 5.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Febr. 1858, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om räntans frigifvande i
Batiker.
Uti ett hos Vällofl. Borgare-Ståndet, med anledning af 56 §:n Riksdags¬
ordningen, ingifvet memorial har Herr Björck anfört att, då landets nuvarande
financiela ställning otvifvelaktigt kräfde, att medel för det allmännas räkning upp¬
lånades å utrikes ort, men dessa medel möjligen komme att i ränta och omkost¬
nader så fördyras, att deras utlåning för rörelsen och omsättningen icke kunde
ske mot den lagliga räntan, utan att ådraga statsverket förlust; samt dertill
komme, att, derest räntan utrikes än ytterligare skulle stegras, det i allt fall
blcfve omöjligt att här qvarhålla dylika eller andra medel, helst penningarne otvif¬
velaktigt sökte det ställe, der de bäst betalades, torde det vara hög tid att sådana
åtgärder vidtoges, som möjliggjorde upptagandet och användandet äfven af pennin¬
gar, som kostade mera eller hade ett högre värde än det, som angåfves af räntan,
bestämd till sex procent om året. Visserligen hade en fråga i denna syftning
förut under Riksdagen varit af Rikets Ständer behandlad; men då denna afsåg
räntans frigifvande i allmänhet, torde utgången af samma fråga icke kunna anses
utgöra hinder för framställande af ett förslag, som endast afsåg, att Rikets Stän¬
ders Bank och andra, af Kongl. Majit oktrojerade, Banker måtte sättas i tillfälle
att använda utländska, nu högt stegrade kapitaler. De kunde icke begagna dessa,
med mindre de egde laglig rätt att sjelfve taga en ränta, som betäckte
den de betalade, jemte nödiga omkostnader. Och då dylika inrättningar alltid
Bih. lill R. St. Brot. 4836—4838. 6 Sami. 2 Afd. i Haft. 1
2
Banko- och Lag-Vtskoltels Betänkande N:0 S.
handlade offentligt och stöde under allmän kontroll, torde det så mycket mindre
vara äfventyrligt att lemna dem en sådan rätt, som de länder, der räntan i all¬
mänhet vore fri, först lemnat frihet åt bank-räntan och erfarenheten således an¬
visade ett dylikt förfarande; och har motionären alltså föreslagit, att Rikets Stän¬
der ville besluta en författning, som stadgar, att Rikets Ständers Bank samt de
af Kongl. Maj:t oktrojerade Filial- och Privat-banker må, utan hinder af det i
9 Kap. 6 §:n Handels-Balken gifna förbud, så väl sjelfva gifva, som af andra taga
den ränta, hvarom öfverenskommas kan.
Detta memorial tillika med de inom Vällofl. Borgare-Ståndet deröfver afgifna
yttranden hafva blifvit remitterade till Sammansatta Banko- och Lag- Utskottet,
hvars åliggande det alltså är att betänkande i ämnet afgifva.
Utaf omförmälde yttranden inhemtas, att förslaget inom det Stånd, der det
blifvit väckt, rönt föga understöd. Tvärtom hafva vigtiga betänkligheter emot
detsamma blifvit framställda, bland hvilka förnämligast den, att, om Bankerne
komrne att höja räntan för hos dem insatte penningar, de personer, hvilka egde
inteckningar i fastigheter skulle skynda sig att uppsäga inteckningarne, för att
placera sina penningar i Bankerne, till mycket men för jordbrukarne, hvilka redan
voro nog betryckta genom de lågt sjunkna priserne å jordbrukets alster; hvar¬
jemte vådan utaf räntans frigifvande under en penningekris blifvit framhållen.
Såväl med afseende å nämnde betänkligheter, som på de skäl Utskottet i
dess Betänkande N:o 1 anfört för sitt afstyrkande af räntans frigifvande i allmänhet,
hvilka till stor del hafva sin tillämplighet jemväl på frågan om bank-räntan,
och då dessutom Rikets Ständer, genom det redan fattade beslutet om tillåtelse
att gifva och taga provision å det till allmänna rörelsens underlättande å utrikes
ort upptagna lån, gått så långtiden rigtning, motionären afsett, som närvarande
förhållanden kunna kräfva eller tillåta, får Utskottet vördsamt hemställa,
det Herr Björcks ifrågavarande förslag icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 Februari 1858.
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
3
6.
Ånk. till Exp.-Utsk. den 13 Febr. 1858, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar emot vissa delar af
U Isko Hets Betänkande N:o 4, i fråga om lagstiftning för
enskilda Banker.
Berörde Betänkande har i dess helhet blifvit bifallet af Hederv. Bonde-
Ståndet; hvaremot Högv. Preste-Ståndet, med afslag å hvad Utskottet tillstyrkt,
lagt Betänkandet till handlingarne. Högloft. Ridderskapet och Adeln åter har,
på grund af gjorda anmärkningar, till Utskottet återremitterat 2, 3 och 4 §§:ne;
momenlerne litt. c, d och k i 6 §:n; 7 och 10§§:ne; punkten litt. b af mom.
•/ samt morn. 5 i 13 §:n; 14 §:n; förra mom. i 16 §:n samt 20 och 21 §§:ne
af Utskottets förslag till Förordning; men bifallit Betänkandet i öfriga delar,
likväl med Utskottet medgifven rätt, att i afseende på redaktionen af de bifallne
§§:ne föreslå de jemkningar, hvilka Utskottet, efter erhållen del af de anmärk¬
ningar, som föranledt återremissen, kunde finna behöfliga.
Yällofl. Borgare-Ståndet, som ansett §:n 6, mom. litt. d i nämnde förslag
böra lyda sålunda: »om rösträttighets utöfvande vid bolagsstämma », har, på
grund af framställde anmärkningar, återremitterat ingressen, eller yttrandet å sidan
12 i Betänkandet, samt § 7, morn. 2; äfvensom §§:ne 9, 10, 12 och 21 i för¬
slaget till Förordning, hvars öfriga §§:r detta Stånd lemnat utan anmärkning,
med öppen rätt för Utskottet, att, äfven i afseende på dessa sednare §§:r vid¬
taga de redaktions-förändringar, till hvilka omständigheterna kunde finnas för¬
anleda.
4
Banko- och Lag-Vtskoltets Utlåtande N:o 6.
Till följd af den utgång ärendet sålunda, efter behandling hos Riks-Stånden,
erhållit, har Utskottet företagit detsamma till ny pröfning, för hvars resultater
Utskottet nu går att redogöra.
Den å pag. 12 i Betänkandet föreslagna ingress till Förordning har blifvit
af Borgare-Ståndet återremitterad, för att erhålla ett tillägg af innehåll, att nu
gällande författningar fortfarande skulle tillämpas i afseende på redan ingångna
Bank-bolag; men då det är en i all lagstiftning och lagskipning antagen grund¬
sats, att icke någon lag har retroaktiv verkan, hvarom särskildt stadgande icke
anses erforderligt, har
Utskottet icke funnit sig böra vidtaga den med åt erremis¬
sen i denna del åsyftade förändring.
§§:«« / och 2.
Emot lydelsen af dessa §§:r har hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln blif¬
vit anmärkt, att då i den förra föreskrifves, det »enskilde, som vilja förena sig
i bolag, i ändamål att drifva bank-rörelse, skulle hos Kongl. Majit om Nådig
tillåtelse dertill sig anmäla», samt i den sednare, att »antalet af dem, som om
Bank-bolags stiftande sig förena, borde vara minst tjugo», dessa stadganden skulle
kunna så tolkas, att det vore bolag, bestående af färre personer än tjugo, helt
och hållet förbjudet att drifva någon slags rörelse, som kunde komma under be¬
nämningen bankrörelse, med mindre Kongl. Majits särskilda tillstånd dertill er-
hölles, och att således den hvarje handels-bolag hittills medgifna fria rättighet
att drifva vexel-rörelse eller handel med penningar, eller att emottaga och utlåna
penningar o. s. v., hvilka rörelsegrenar med skäl kunde kallas bankrörelse, skulle
kunna anses genom den nu föreslagna Förordningen, om den blefve lag, vara
tillintetgjord.
Ehuru ifrågavarande Förordning, såsom endast åsyftande sådana bolag, som
uteslutande hafva till ändamål att, i enlighet med de uti densamma föreskrifna
vilkor, drifva bankrörelse, eller Bank-bolag i egentlig mening, efter Utskottets
förmenande icke gerna skulle kunna så tolkas, som nyss blifvit förmäldt, har
likväl Utskottet funnit anmärkningen böra föranleda till en sådan förändring af
ordalagen i Förordningen, att de icke ens lemna rum för möjligheten af miss¬
förstånd om deras rätta mening; och har Utskottet derföre i 1 §:n af nedan¬
stående nya förslag till Förordning infört ett af de väsentligaste kännetecken
på der ifrågavarande bolag, nemligen att de drifva bankrörelse
genom en vald styrelse.
Genom detta tillägg anser Utskottet sig hafva undanröjt anledningen tili
berörde anmärkning och med detsamma besvarat det hos sistnämnda Riks-
Banko- och Lag-VIskollets Utlåtande N:o 6.
Stånd i sammanhang med nyssberörde anmärkning och för vinnandet af de med
densamma afsedda ändamål, väckta förslag om sådan förändring uti Förordnin¬
gens rubrik, att der icke skulle föreslås till upphäfvande Kongl. Kungörelsen
den 14 Januari 1824.
Vidare har, likaledes hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln, vid 2 §:n blif¬
vit anmärkt, att den borde innehålla bestämd föreskrift om och på hvad vilkor
person, som icke är svensk medborgare, kunde få ingå såsom delegare i enskild
Bank, som här i landet stiftas. Tillåtelse för sådan person, att i Sverige vara
bank-delegare med solidarisk ansvarighet ansågs nemligen kunna medföra svårig¬
heter af betänklig art, särdeles i händelse kontant tillskott erfordrades utöfver
hvad delegarne vid bankens stiftande tecknat, enär sådant tillskott af utländsk
man icke med lätthet kunde utkräfvas; och vore frågan af desto större vigt,
som bland de förslag till bank-reglementen, hvilka för närvarande berodde på
Kongl. Maj:ts sanktion, funnes ett, som afsåg bildandet af en Bank i södra
Sverige, bland hvars delegare befunne sig en person, hvilken icke var svensk
medborgare, ehuru han egde fastighet i Riket, och hvilken tecknat sig för ett
belopp af 300,000 Riksdaler.
Befogenheten och vigten af denna anmärkning kan icke heller förnekas. Om
det, å ena sidan, må anses vara en fördel för vårt land att genom utländska
kapitalers insättning i våra Banker landets rörelse-kapital ökas; så inses likväl,
å den andra, att åtskilliga förvecklingar skulle kunna uppstå, om personer, hvilka
icke med närmare band vore fästade vid vårt land, och hvilkas förbindelser det
kunde uppstå svårighet att emot dem göra gällande, komme i tillfälle att såsom
bank-delegare direkt inverka på vårt penninge-väsende. Utskottet har derföre
icke tvekat att, i anledning af den framställda anmärkningen, uti 2 §:n af nedan¬
stående förslag intaga det stadgande,
att de, sorn om Bank-bolags stiftande sig förena, böra vara
svenske medborgare.
Emot 2 §:n har inom Höglofl. Ridderskapet och Adeln ytterligare blifvit
anfördt, att då nu gällande stadganden för enskilda Banker innehålla, att dessa
Bankers solidariskt ansvarige delegare skola till antalet vara minst tretio, Ut¬
skottet icke bordt föreslå nedsättning af nämnde antal till tjugo uti sådana Ban¬
ker, som icke berättigas till sedel-utgifning. En sådan nedsättning skulle nemli¬
gen innefatta en återgång, i så måtto, att den solidariska ansvarigheten och i
följd deraf förtroendet till Bankerne minskades; men ett sådant steg vore, aldra-
helst i närvarande tidpunkt, vådligt. Dessutom förefunnes icke något giltigt
skäl, hvarföre den solidariska ansvarigheten borde vara mindre i de Banker,
hvilka icke hade sedelutgifnings-rätt, än uti dem, hvilka egde en sådan rätt,
helst de förra kunde emottaga depositioner till grundfondens mångdubbla belopp,
6
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
hvarigenom de, i händelse af en rubbning i allmänna rörelsen, kunde lika mycket
ansträngas för inlösen af sina depositions-bevis, som de sedelutgifvande Bankerne
för inlösen af sina sedlar. Skulle dessutom, på sätt föreslaget blifvit, komman-
dit-delegare komma att införlifvas med Bankerna, så lage deruti ett ökadt skäl
att fordra ett större antal solidariska bolagsmän, emedan det icke vore otänkbart,
att eljest de rätte bankstiftarne kunde skjuta framför sig vansvaringar», hvilka
lätteligen kunde anskaffas till ett antal af tjugo. Och har det, på dessa grunder,
blifvit yrkadt, att minsta antalet solidariske bolagsmän, snarare än att nedsättas
under tretio, borde, för så väl det ena som andra slaget af Banker, bestämmas
till minst femtio.
Emot hvad sålunda blifvit anfördt må till en början erinras, hvad som inom
det Riks-Stånd, der anmärkningarne framställdes, blifvit å dem genmäldt, nemligen,
dels att något minirni-antal af delegare i en Bank utan sedelutgifnings-rätt för
närvarande icke linnes, med undantag af de under benämning af Filial-banker
med understöd från Riks-banken bildade låne-inrättningar, i afseende ä hvilka,
såsom grundade på ett kontrakt med Riks-banken, någon ändring genom denna
lag ej kan ske, samt att uppgiften om en återgång ifrån nu gällande stadganden
således innefattade ett misstag; dels att den säkerhet, som den solidariska an¬
svarigheten erbjuder, icke företrädesvis ligger uti de ansvariges stora antal, enär
tjugo personer kunna hafva betydligt större både förmögenhet, redbarhet och
affärsvana, än tretio andra personer. Denna sanning innefattas, jemväl uti den
i anmärkningarne uttalade farhågan, att i Bank-bolagen skulle kunna inskjutas
så kallade »ansvaringar”, eller sådana personer, som nästan sakna både förmö¬
genhet, redbarhet och affärsvana. Härvid måste dessutom anmärkas, att större
svårighet icke lärer uppstå att finna tretio sådana personer än tjugo. Vid be¬
dömande af den garanti för allmänhetens rätt och säkerhet, som vinnes genom
den solidariska ansvarigheten, får ej förbises, hvad Utskottet redan i dess förra
Betänkande framhållit, nemligen, att denna garanti icke så mycket är att söka
uti den större massa materiel förmögenhet-, hvarmed ett solidariskt Bank-bolag an¬
svarar för sina förbindelser, som fasthellre uti den redbarhet vid rörelsens be¬
drifvande, denna ansvarighet framtvingar sålunda, att män, som i en bankrörelse
riskera hela sin förmögenhet, häraf manas att åt rörelsen egna all den ständiga
vaksamhet, uppmärksamhet och försigtighet, som en dylik rörelse ovilkorligen
kräfver. Derigenom att de solidariska bolagsmännen sätta sitt ekonomiska väl
på spel för det gemensamma intresse, som förenar dem, får den solidariska an¬
svarigheten sin inre egentliga styrka. Men mången solid och redbar man tvekar
att inlåta sig i ett solidariskt Bank-bolag med personer, hvilka han icke vet ega
samma egenskaper. Då det således är af yttersta vigt för de personer, hvilka
med hvarandra ingå i solidariskt bolag, att nogsamt känna hvarandra, kan det
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
7
ock vara cn fördel, att de icke äro alltför många, emedan derigenom förvärfvan-
dct af nyssberörde kännedom i väsentlig mån försvåras.
Enligt hvad Utskottet jemväl i motiverna till dess förra Betänkande uttalat,
anser Utskottet Privatbanks-lagstiftningen böra så inrättas, att vi erhålla många,
hvar för sig solida Banker, hvilka verka inom mindre territorier, än nu är fal¬
let, hvarigenom den ömsesidiga kännedomen emellan Bankens ledamöter och all¬
mänheten och en närmare anslutning emellan dem utan tvifvel vunnes; och det
är i öfverensstämmelse med denna grundsats om nyttan af Bankernes inskrän¬
kande inom mindre vidsträckta områden, som Utskottet föreslagit minsta antalet
solidariska delegare till tjugo, för att såmedelst bereda möjlighet att inrätta
Bank-bolag utan rätt till sedelutgifning äfven å orter, der svårighet kunde uppstå
att få trettio solidariska bolagsmän; och har Utskottet således funnit
de gjorda anmärkninga,me icke böra föranleda ändring
af Utskottets förslag i denna del.
5 §, jemte 1—4 momenlerne i 4:de §; momenlerne litt. c, d och k i 6 §;
7 och tO §§ och litt. b af morn. t samt morn. o i 13 §.
Dessa stadganden, i hvad de afse inrymmande i Bank-bolagen af så kallade
lottegare och bestämmandet af desses rättigheter, hafva blifvit af Ilöglofliga Rid-
derskapet och Adeln återremitterade, på det Utskottet måtte ånyo taga i öfver¬
vägande, huruvida lottegare skäligen böra medgifvas inträda i Bahk-bolagen samt
hvilka rättigheter, i sådant fall, må dem tillkomma; hvarförutan hemställan blif¬
vit gjord om utbyte af benämningen »lottegare,» hvilken Utskottet begagnat,
emot benämningen komma/idil-delegare, som förmenats närmare beteckna deras
egenskap.
Sistnämnde fråga, eller den om lämpligaste benämningen, blef redan vid
ämnets föregående behandling hos Utskottet nogsamt öfvervägd; och anledningen
hvarföre ordet kommandit-delegare då icke antogs, var den, att Utskottet ansåg
det vara oegentligt, att uti en speciel bolagslag införa en för vårt språk främ¬
mande term, innan den blifvit upptagen i den allmähna lagen om bolag, särde¬
les som den här svårligen skulle kunna införas utan tillägg af en definition på
ordets rätta betydelse. Utskottet föredrog alltså en i vårt språk förut känd be¬
nämning, om hvars rätta betydelse uti nu ifrågavarande lag någon tvekan de-
stomindre bör kunna uppstå, som i 3 §, der den först nyttjas, denna betydelse
är noga bestämd genom de tillagda orden, »hvilkas ansvarighet för bolagets
förbindelser begränsas af deras lotters fulla belopp-», och har Utskottet jemväl
nu af denna anledning
föredragit benämningen lottegare.
8
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N.o 6.
Hvad nu beträffar frågan, huruvida lottegare böra medgifvas inträda i Bank¬
bolag; så lärer det icke kunna bestridas, att ju ett sådant medgifvande måste
leda till ganska väsentliga fördelar, så väl för Bankerne, som för allmänheten.
För de förra beredes nemligen ytterligare kapital-tillgångar, hvilka icke, i likhet
med vanliga depositioner, kunna vid en för Bankerne kritisk tidpunkt i massa
uppsägas och uttagas, utan tvärtom gifva Bankerne ett säkert stöd emot en dy¬
lik påtryckning. För allmänheten åter öppnas en ny utväg att uti ett vinst¬
gifvande företag placera sina kapitaler, jemväl der dessa äro ringa, och således
en alldeles ny näringsgren. — Hvar helst en sådan sig erbjuder, bör den icke
försummas, der den eljest är för landet nyttig; och den stora nyttan för landet
af små och spridda kapitalers hopsamlande, för att tillhandahållas den indu-
striela rörelsen, är redan tillförene af Utskottet påpekad. Genom hvarje ny be¬
röringspunkt emellan allmänheten och Bankerne befordras dessutom den allmän¬
hetens närmare kännedom af Bankerne och anslutning till dem, som, efter hvad
Utskottet förut antydt, är af så mycken vigt, för ingjutande af en helsosam lif-
aktighet i bankväsendet. Förevarande fråga reducerar sig följaktligen dertill, om
lottegares intagande i Bank-bolagen medförer några olägenheter eller vådor, och,
i sådant fall, om dessa äro af den vigt, att man för deras undvikande bör för¬
saka nyssnämnde fördelar.
De farhågor, som i sådant afseende blifvit yttrade, äro: att det skulle kunna
hända, att förmögnare personer skyggade tillbaka för den solidariska ansvarig¬
heten och derföre hellre inginge i Bank-bolagen såsom lottegare, skjutande fram¬
för sig mindre bemedlade personer, de der icke hade så mycket att äfven¬
tyra vid den solidariska ansvarighetens öfvertagande; att, ehuru visserligen något
korrektiv häremot läge i bestämmelsen om grundfondens tillskjutande endast af
de solidariske bolagsmännen, detta stadgande likväl icke uteslöte möjligheten
deraf, att de blifvande lottegarne komme att förskjuta större eller mindre del
af grundfondens belopp och således blefve Bankens egentliga stiftare, bakom de
synlige, på hvilkas görande och låtande de förre allt framgent kunde utöfva ett
stort inflytande, aldrahelst som Utskottets förslag inrymde åt lottegarne rösträt¬
tighet vid bolagsstämma; att på detta sätt de rikaste personerne hade tillfälle
att under de goda dagarne bereda sig ganska stor vinst af bankrörelsen och
möjligen få sina insatser både till kapital och ränta återguldne, så att de, när
de onda dagarne en gång komme, kunde med lugn åse Bankens trångmål och
möjliga fall; att lottegarne och de solidariskt ansvarige linge stridiga intressen,
hvarigenom enigheten blefve splittrad och då »enighet gåfve styrka» ginge
med enighetens splittring jemväl styrkan förlorad; samt att blotta föreställningen
derom, att personer utan solidarisk ansvarighet vore delegare i de enskilda Ban¬
kerna, skulle kunna hos allmänheten alstra misstroende till dessa Banker. Och
har
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o B.
9
har man, på grund häraf, och då man egde en längre tids erfarenhet om de nu¬
varande enskilda Bankernes välgörande verkningar, påstått, att nu icke bord®
införas den ifrågavarande förändringen, hvars verkningar i framtiden man på för¬
hand icke kunde antaga blifva lika välgörande och hvilken destomindre vore
af behofvet påkallad, som flere år ännu återstode af de enskilda Bankernes nu
löpande oktrojer.
Utskottet, som icke för sin del kan finna, att de serskilda slags delegarne
i Bankerne skulle få skiljaktiga och till splittring ledande intressen, heldst det
icke kan antagas att lottegarne skulle vilja genom äfventyrande af Bankens bestånd
risquera att förlora sina insatser, och desse delegare såsom till antalet underlägsne
i allt fall icke skulle komma att utöfva något afgörande inflytande på Banker¬
nes förvaltning, tror icke eller att en ändamålsenlig Privatbanks-lagstiftning
bör uppskjutas, för det att en längre tid återstår af nuvarande Bankers ok¬
trojer, emedan, -om ett sådant skäl tillädes giltighet, lagförbättringen skulle för
all framtid kunna undanskjutas, enär icke alla oktrojerne samtidigt gå till ända.
Emot de befarade vådorna af nu ifrågavarande stadgande, i afseende på
hvilka till en del gäller hvad Utskottet yttrat i fråga om minsta antalet solida¬
riske bolagsmän, har Utskottet dessutom i sitt förslag inlagt fullt betryggande
garantier. Sådane äro, bland andre, stadganderne, att till Bankbolags bildande
fordras Kongl. Maj:ts tillstånd, och att de solidariskt ansvarige delegarnes in¬
satser alltid skola uppgå till minst två tredjedelar af hela det insatta kapitalet.
Då dessutom lottegarne skulle kunna förlora hela sina insatser genom de soli¬
dariske bolagsmännens förvaltning, är det föga sannolikt, att någon person skulle
ingå såsom lottegare i en Bank, der de solidariskt ansvarige icke vore solida
och redbarc män och än mindre att han sjelf skulle vilja till förvaltare af sin
förmögenhet i Banken insätta eller »inskjuta-: personer med alldeles motsatta
qvalifikationer.
Också synes det, att döma af den diskussion, som föregått återremissen,
och under hvilken icke allenast omförmälde vådor, utan äfven nyssnämnde ga¬
rantier, blifvit framhållna, såsom om återremissen afsett icke så mycket att lott¬
egare icke skulle i Bankbolagen inrymmas, som fastheldre att få deras rättig¬
heter så begränsade, att deras inrymmande i Bankerne icke må medföra någon
fara. Jemnlikt -Utskottets förslag, skulle dessa rättigheter förnämligast vara,
enligt 6 § morn. d att utöfva rösträtt vid bolagsstämma, enligt morn. k i samma
§ att taga andel i bolagets vinst, samt enligt 10 § att deltaga i valet af bola¬
gets styrelse.
Ilos Höglofliga Ridderskapet och Adeln har emellertid en talare yrkat att
stadgas måtte, det lottegare hvarken medelbart eller omedelbart finge deltaga i
Bankens styrelse eller bolagets beslut, likväl med den modifikation, att lottegare
liih. lill R. St. Prot. 1836—1858. 6 Sami. 2 Åfd. i Häft. 2
10
Banko- och Lag-Utshollels Ullålande N:o 6.
skulle ega deltaga i val af Revisorer, men icke i val af Direktions-ledamöter;
hvarförutan inom nyssnämnde Riksstånd påyrkats samma förändring i redaktionen
af mom. litt. d af 6 §, som, på sätt ofvan är nämndt, Vällofliga Borgare-Stån¬
det för sin del beslutat, eller att orden ••hvilken rättighet tillkornme hvarje
solidarisk bolagsman och lottegare i förhållande till innehafvande lotter»
måtte ur momentet utgå. I fall en sådan redaktions-förändring ovilkorligen skulle
leda dertill, att lottegare blefve helt och hållet uteslutna från rösträtt å bolags¬
stämma, skulle Utskottet visserligen icke kunna tillstyrka förändringen och det
af samma skäl, sorn Utskottet, för siri del, icke kan tillstyrka borttagande af
rättigheten för lottegarne att deltaga i val af styrelse, det nemligen, att någre
lottegare tilläfventyrs icke skulle komma att i Bankerne ingå, i händelse de icke
finge tillgodonjuta nämnde rättigheter; men den ifrågasatta redaktions-förändrin-
gen leder emellertid icke till nyssnämnde resultat, hvilket icke eller torde varit
med Borgare-Ståndets nämnde beslut åsyftadt. Då det ifrågavarande lagstad¬
gandet jemväl efter redaktions-förändringen, föreskrifver, att bolagsreglorna skola
innefatta bestämmelse '->om rösträttighets utöfrände vid bolagsstämma,» men
derutur uteslutits det af Utskottet föreslagna tillägg, att sådan rättighet skulle
tillkomma »både de solidariske bolagsmännen och lottegare i förhållande till
innehafvajide lotter,•» har sistnämnde bestämmelse endast förvisats utur lagen,
flir att i stället efter all sannolikhet intagas uti bolagsreglorna; och emot en så¬
dan förflyttning kan destomindre möta någon betänklighet, som det i allt fall,
enligt Utskottets förslag, beror uteslutande på de solidariske bolagsmännen att
med sig förena lottegare eller icke; och har Utskottet
ur denna synpunkt verkställt den påyrkade förändringen uti
mom. d af 6 §; hvaremot, på nu anförde skäl, förslagets
öfriga, lottegarne angående delar, de der blifvit till Utskottet
återremitterade endast under den förutsättning, att lottegare
icke skulle i Bank-bolagen inrymmas, af Utskottet bibehållits
till sitt innehåll oförändrade.
7 § 2 mom. sista delen.
Anledningen till det af Utskottet föreslagna stadgandet att då solidarisk bo¬
lagsmans begäran att varda från bolaget skiljd blifvit bifallen, han skulle vara
frikallad från allt vidare ansvar för bolagets förbindelser, än för den del, sorn
vid afgången på hans lott, enligt räkenskaperne enskildt kunde sig belöpa, var
den, att det vore af vigt för den afgångne bolagsmannen att veta om och i hvad
mån han fortfarande stöde i ansvarighet för bolagets förbindelser, — en ansva-
righet, sorn kunde för honom blifva serdeles vådlig, sedan han ej deltoge i bo¬
lagets beslut och åtgärder.
Banko- och Lag-Utskoltels Ullålande JS.o 6.
11
Nu har emellertid emot detta förslag, så väl hos Höglofl. Ridderskapet och
Adeln, som hos Vällofl. Borgare-Ståndet, hvilka återremitterat detsamma, blif¬
vit framställda åtskilliga anmärkningar. Man har nemligen befarat, att om ifrå¬
gavarande stadgande blefve lag, de solidariske bolagsmännen skulle kunna, vid
en inträffande kris, söka att komma ur Banken och derstädes qvarlemna sina
insatta grundfonds-hypothek, för att rädda sin öfriga förmögenhet och att
de, för att nå detta mål, kunde öfverenskomma, att, hvar efter annan, söka att
få ur Bank-bolaget utträda och å bolagsstämma bifalla hvarandras ansökningar,
endast med iakttagande deraf, att för hvar och en som utträdde, en annan person,
som ingenting hade att förlora, inginge i stället och att den säkerhet, som
med den solidariska ansvarigheten afsåges, sålunda skulle kunna helt och hållet
tillintetgöras.
Vidare har man anfört, att det vore svårt, om ej omöjligt, att af räken-
skaperne utröna beloppet af de förbindelser, för hvilka en afträdande bolagsman,
enligt Utskottets förslag, skulle ansvara till så stor del, som på hans lott en¬
skildt kunde sig belöpa, serdeles om rörelsen fortgått längre tid samt i allt fall
räkenskaperna aldrig med full noggranhet utvisade Bankens verkliga ställning,
enär förluster, som viii räkenskapernes uppgörande varit okände, kunde drabba
Banken
På grund af dessa anmärkningar och i öfrigt anförda skäl, har det blifvit
af särskilde talare yrkadt, dels att det måtte stadgas, att ur bolaget utträdande
solidarisk bolagsmans ansvarighet skulle fortfara elt år efter utträdandet, i hän¬
delse under denna tid uppstode en sådan brist, som i 20 § af Utskottets för¬
slag omförmäldes, eller ock Bolaget gjorde konkurs; dels att i lagen borde ut¬
tryckligen stadgas, att för hvarje utträdande bolagsman, en annan skulle inträda
i stället, och att den sednare borde ikläda sig den förres ansvarighet; äfvensom
man ifrågasatt, att i detta fall jemväl den ur bolaget utgångne bolagsmannen
borde fortfara med sin ansvarighet under hela oktroj-tiden; dels och slutligen, att
hela sednare delen af 2 mom. i 7 § af Utskottets förslag måtte uteslutas, och
det således öfverlemnas åt lagskipningen att, med ledning af allmänna lagens
och författningars stadganden om solidarisk ansvarighet, bedöma de förhållanden
som enligt nu ifrågavarande special-lag kunde uppkomma.
Utskottet, som icke kan förneka vigten af de emot dess förslag i denna del
gjorda anmärkningarne, har, i fråga om den förändring i förslaget, hvartill de¬
samma borde föranleda, icke tvekat att. bland de i sådant afseende framställda
alternativer gifva företrädet åt det sista omförmälda eller att utur 7 § 2 mom.
utesluta sednare delen.
Detta står i formelt hänseende i full konseqvens med den af Utskottet uti
dess förra Betänkande uttalade åsigt att bestämmandet af hvad med solidarisk
ansvarighet förslås, bör öfverlemnas åt den allmänna Civil-lagstiftningen och
12
Banko- oph Lag-Ulskollels Utlåtande N:o 6.
doktrinen, i följd hvaraf något stadgande derom icke eller blifvit uti nu ifråga¬
varande lagförslag intaget. Af alldeles samma skäl synes nemligen icke eller
något stadgande om upphörandet af nämnde ansvarighet böra uti förslaget in¬
flyta. Det skulle dessutom kunna inträffa att, om man uti en special-lag införde
stadganden, som innefattade undantag från allmänna lagens föreskrifter i ämnet,
lagskipningen kunde råka i tvekan angående tillämpningen af antingen de all¬
männa grundsatsernes eller undantagssatsens olika konseqvenser, hvilket åter kunde
leda till förvecklingar af särdeles svår beskaffenhet. På dessa skäl och då åtskil¬
liga solidariska bolag kunna uppstå med lika stor rörelse som Bank-bolag, vid
hvilket förhållande skäl ej förefinnes att för de sistnämnde stadga ansvarighet
efter andra grunder än de, sorn enligt allmänna lagen gälla för alla solidariska
bolag, har Utskottet funnit sig böra
ur förslaget utesluta sednare delen af 2 mom. i 7 § eller
orden: Pä den bolagsstämma ankomme att den begäran
bifalla och vare då den afgående bolagsmannen frikallad
från allt vidare ansvar för bolagets förbindelser, än för
den del, sorn vid afgången pä hans lott, enligt räkenska-
perne, enskildt kunde sig belöpa.
I följd af detta uteslutande har Utskottet funnit lämpligt
att sammanföra 2 momentet till ett med det första och i öf¬
verensstämmelse dermed ändra de 3 sista momenternes num¬
merföljd.
§ 9-
Denna § har, på sätt ofvan är nämndt, blifvit af Borgare-Ståndet till Utskottet
återremitterad. Sådant har skett på grund af hemställan, att §:n måtte förän¬
dras till samma lydelse, som 4 § af förordningen den 6 Oktober 1848, nemligen:
»Bolaget är uti de mål, för hvilka ej annorlunda genom lag stadgas, lydande
under allmän Under-rätt i den stad, der Bankens hufvud-kontor är beläget. Fråga
om afträdande af Bolagets egendom till konkurs, eller om årsstämning å dess
borgenärer, skall ock, oberoende af bolagsmännens stånd och hemvist tillkomma
Rådstufvu-rätten i samma stad», hvilket stadgande förmenades bättre och lyck¬
ligare uttrycka hvad Utskottet åsyftade, än Utskottets eget förslag. Då emeller¬
tid lagen i 10 Kap. G § Handels-balken säger, att Bolagsmän sökes, der Bo¬
laget är, skulle det nu ifrågavarande stadgandet vara alldeles öfverflödigt, derest
icke frälseman hade Hof-rätt till forum privilegiatuin i vissa mål, och således
missförstånd om rätta forum skulle kunna uppstå i de fall, då frälsemän äro
delägare i Bank-bolag. Vid sådant förhållande är det klart, att 4 § i 1848
års förordning, då den begagnar uttrycket ni de mål, för hvilka ej annorlunda
Banko- och Lag-Vtskollets Utlåtande N:o 6.
13
genom lag stadgas» Ising! ifrån aft bättre uttrycka Utskottets mening, än Ut¬
skottets eget förslag, alldeles icke uttrycker denna mening, emedan i lag stad¬
gas just det, som föranlcdt förevarande § i förslaget.
En annan anmärkning, nemligen den, att Filial-kontor borde få stämmas
till domstol i den stad, der det är beläget, föranleder endast till en erinran
derom, att Filial-kontoret endast är en afdelning af Banken och derför bör lyda
under samma forum domicilii, som denna.
§ 10.
Den emot denna § gjorda anmärkning att ordet nsamteligen skulle kunna
så tolkas, att hvarje delegare i bolaget borde, ehvad han vore vid bolagsstämma
tillstädes eller ej, yttra sig i frågan om val af direktion, för att valet skulle
vara giltigt, har föranledt Utskottet
att utesluta nämnde ord; hvaremot Utskottet ej kunnat till¬
styrka bifall till ett annat yrkande, nemligen det, att orden
nböm och nkunnan i sista mom. skulle utbytas mot ordet kan,
emedan momentets rätta mening derigenom skulle i viss mån
förändras, och sådant ej bör ega rum, äfven om förändrin¬
gen är obetydlig.
§ 12.
Denna § har blifvit af Borgare-Ståndet återremitterad på den grund att mo¬
tion blifvit väckt om medgifvande af rätt för Banker att taga högre ränta än den
för närvarande tillåtna; men då Utskottet i särskildt Betänkande afstyrkt bifall
till denna motion, så
föranleder återremissen i denna del ej till någon ändring
i förslaget.
\
§ 14.
Emot den af Utskottet i denna § föreslagna grund för Bankernas sedel¬
emission har blifvit inom Höglofl. Ridderskapet och Adeln anmärkt, att man med
lagförslagets bestämmelser i denna del hufvudsakligast borde afse att åstadkomma
en inskränkning i berörde rätt, helst Bankerna, hvilkas egentliga ändamål vore
att uppsamla tillgängliga kapitaler och tillhandahålla de personer, som kunde
använda dem, tvärt emot detta ändamål gjort sedel-utgifningen till hufvudsak,
fastän den egentligen borde betraktas endast såsom en Bankernes reserv-kassa.
Någon synnerlig inskränkning i sedelutgifnings-rätten blefve emellertid icke följ¬
den af Utskottets förslag. I det ögonblick nemligen, då Riksmynt-kassan jemt
14
Banko- och Lag-Ulskoltets Utlåtande jV o B.
motsvarade den andel af grundfonden, som blifvit kontant inbetald, komme det
af Utskottet föreslagna nya stadgandet att fullkomligt öfverensstämma med det
gamla; och om Riksinynt-kassan vore större än den kontant inbetalda andelen,
vanligen utgörande tjugufem procent af hela grundfonden, så skulle, sedelutgif-
ningsrätten visserligen blifva i samma mån mindre, än den förut varit, men der¬
emot om Riksmynt-kassan sjönke under den kontant inbetalda delen af grund¬
fonden, blefve sedelutgifnings-rätten större, än enligt nu gällande stadgande. Ehuru
Riksmynt-kassan utgjorde någonting för mycket sväfvande och ombytligt, för att
utgöra en fullt tjenlig grund för sedel-utgifningsrätten, borde den likväl vid be¬
stämmandet af sedel-utgifningen icke uteslutas, enär derigenom uti sjelfva lagstift¬
ningen skulle inläggas ett frö till försvagande af nämnde kassa. Det vore nem¬
ligen klart, att en stor räntelös kassa för Bankerne medförde förlust, så framt
ej deremot svarande egna sedlar finge utgifva». Genom antagande af Utskottets
förslag skulle man således sätta Bankernas enskilda fördel i strid med deras om¬
sorg att alltid hålla en stark vexlings-kassa, och inleda Bank-administrationerne
på en origtig väg. Väl funnes å ena sidan en gräns, hvarutöfver Riksmynt-
kassans uppdrifning ej vidare medförde någon nytta, men å andra sidan funnes
också en gräns, hvarunder denna kassa i vanliga läll aldrig borde hållas. För
vinnande af det sålunda angifna dubbla ändamål, nemligen sedel-emissionens in¬
skränkning och dess grundande till viss del på Riksmynt-kassan, har det före¬
slagits, att rättigheten till sedel-emission måtte bestämmas efter samma hufvudgrun-
der, sorn förut, dock att sedel-emissionen på grund af grundfonds-hypotheken
skulle inskränkas till halfva grundfondens belopp, i sammanhang hvarmed borde
stadgas, det Banks kassa, då den understege en viss qvot af grundfonden, t. ex.
tjugufem procent, skulle förstärkas eller fyllas till nämnde qvot; men utom detta
förslag, hafva jemväl andra, hvilka likaledes åsyfta inskränkning i Bankernes rätt
till sedel-emission, blifvit af serskilde talare framställde. Så har man yrkat,
dels att sedel-emissionen högst måtte få uppgå till ett belopp, motsvarande den
del af grundfonden, hvilken blifvit i allmänt förvaringsrum nedsatt jemte innehaf-
vande säkerhets-handlingar för beviljade kassa-kreditiver, i den mån dessa anli¬
tades, dock härför icke till större belopp, än högst femtio procent af hela grund¬
fonden; dels att Bankerna hädanefter måtte få utgifva sedlar endast till belopp,
motsvarande sjutiofem procent af grundfonden och derutöfver på kreditiv-handlin-
gar till ett belopp, icke öfverstigande hälften af den sedel-emission, hvartill de
sålunda blifvit berättigade; dels ock slutligen att sedelutgifnings-rätt ej borde
medgifvas på grund af andra säkerhets-handlingar för kassa-kreditiver, än de. som
äro af samma beskaffenhet, som grundfonds-hypotheker; och har till stöd för in¬
skränkning af den sedelutgifnings-rätt, som skulle ega rum på grund af kreditiv-
handlingar blifvit anlördt, att kreditiv-rörelsen kunde befordras på annan väg,
nemligen derigenom att Bankerne bestämde en större skillnad emellan procenten
lianko- och Lag-Ulskollels Utlåtande' N:o 6.
15
på insättningar och don på uttagningar, för hvilket förfarande något hinder i lag
för närvarande icke förefunnes.
Men emot de åsigter, som sålunda blifvit uttalade om behofvet att inskränka
Bankernes rätt till sedelutgifning, har å andra sidan blifvit invändt, att ett sådant
behof ej vore för handen, ens i den mån Utskottet antagit. Erfarenheten vittna¬
de nemligen derom, att Bankerne i allmänhet utvecklat en gagnande verksamhet
oell dervid icke öfverskridit den dem förunnade rätt till sedel-utgifning eller ens
begagnat den så vidsträckt, som lag medgåfve, och att följaktligen skäl saknades,
serdeles under nuvarande brydsamma förhållanden, att genom restrictiva före¬
skrifter hämma deras verksamhet.
Mångfalden af dessa skiljaktiga meningar och förslag synes utvisa, att den
rigtigaste normen för ifrågavarande sedelutgifnings-rätt är svår att finna. Vid
närmare granskning torde det dock befinnas, att Utskottets förslag, som i det
närmaste bibehåller Bankerna vid deras nuvarande sedelutgifnings-rätt, uti sin
enkelhet och den lätthet till kontroll det erbjuder, eger afgjorda företräden fram¬
för så väl nu gällande stadgande, som de särskilda inom Högloft. Ridderskapet
och Adeln framställda förslag.
Emot den yttrade farhågan, att Bankernes Riksmynts-kassa kunde nedsjunka
till alltför lågt belopp, i händelse sedel-utgifning för densamma ej finge ega rum,
inå det erinras, att de enskilda Bankerna alltid måste hålla så stor Riksmynts-
kassa, att den i hvilket ögonblick som helst är fullt tillräcklig till de utbetal¬
ningar från Banken i Riksmynt, hvilka kunna ifrågakomma. En gifven följd
häraf är, att ifrågavarande kassa alltid bör hållas något större, än högsta nöd¬
vändigheten kräfver. Men det belopp, som motsvarar denna högsta nödvändig¬
het, kan ingen annan bedöma än Bank-styrelsen sjelf, som har kännedom om alla
sina förbindelser och den vanliga gången af rörelsen. Sällan lärer dock denna
kassa kunna nedsjuka under tjugufem procent af Bankens grundfond, men der¬
emot oftast stå något högre. Att uppdrifva den till större belopp, än rörelsens
jemna och säkra gäng erfordrar, har ingalunda skäl för sig; och att i Privat-
banks-kassorna nedlägga en större massa riksmynt, endast såsom säkerheter för
utelöpande privatbanks-sedlar, vore föga bankmessigt, emedan det vore att betjena
allmänheten med ett sämre bytesmedel, der det bättre kunde tillhandahållas.
En omständighet, som, vid bedömande af förevarande ämne, icke får förbises
är, att de enskilda Bankerne kunna hafva sina affärer så ordnade, att de, hvilket
ögonblick som helst, kunna anskaffa riksmynt från annat ställe, än Bankens
kassakista; och denna omständighet, i förening med den af Utskottet i dess förra
Betänkande anförda, att om enskild Bank egde rätt att å Riksmynts-kassa, som
blifvit upplånad emot förskrifning, utgifva egna banksedlar, den skulle kunna utgifva
dubbla förskrifningar för samma valuta, och detta till ganska enorma belopp,
utvisar mer än tillräckligt, att den hos enskilda Bankerne inneliggande, till be¬
16
Banko- och Lag Utskottets Utlåtande N:o 6.
loppet fluetuerande Riksmynt-kassan, är alldeles otjenlig att taga till norm för
dessa Bankers sedel-emission.
Om åter rättigheten till sedelutgifning på grund af kassa-kreditiv-handlingar,
inskränktes eller borttoges, är det Utskottets öfvertygelse, att kreditiv-rörelsen
snart skulle i samma mån inskränkas eller upphöra och utbytas emot diskont-
rörelse, till stor skada för näringarne; ty svårligen skulle Bank-styrelserna anse
sig tillständigt, att bestämma högre procent på kreditiv-tagarnes uttagna belopp,
än på de insatta, för att såmedelst hålla sig skadeslösa för den förlorade sedel-
utgifningsrätten. Också äro kreditiv-handlingarne verkliga, i Bankernes vård be-
iintliga, valutor, hvilka, såsom norm för sedelutgifning måste medgifvas vara be¬
tydligt bättre, än den fluetuerande delen af Riksmynt-kassan,. som ena dagen kan
vara mångfaldiga gånger större än den andra.
Att inskränka den sedelutgifning, som grundas på grundfonds-hypotheker,
kan, efter Utskottets åsigt, icke eller gerna ifrågakomma, då dessa hypotheker
måste i allmänhet antagas vara de bästa säkerheter Bankerne innehafva.
Då emellertid genom Utskottets förslag åstadkommes en ganska betydlig
inskränkning i sedel-utgifningsrättcn, och en ytterligare inskränkning, om ock
under andra förhållanden önskvärd, under de närvarande synes vara betänklig,
får Utskottet i fråga om Bankernes rätt till sedel-emission
vidhålla sitt förut afgifna förslag.
§ 16.
Med anledning af 1 mom. af 16 § har blifvit anfördt, att de der förekom¬
mande ordalag »intilldess full betalning följer» skulle kunna så tolkas, att in¬
nehafvare af en Banks kreditsedel, fastän han underläte att för samma sedel af¬
fordra Banken betalning den dag, då, enligt Bankens tillkännagifvande, invexling
af dess sedlar ånyo vidtage, likväl skulle kunna anses berättigad att jemväl efter
nämnde dag uppbära sex procent ränta, intilldess full betalning följde.
Till förekommande af en sådan tolkning har Utskottet
gifvit slutet af 16 % en annan lydelse.
§ 20.
Denna § har blifvit återremitterad i anledning af den anmärkning, att då
enskild Bank genom att vara fordringsegare i en mängd konkurser, som berodde
på utredning, kunde derigenom i sjelfva verket vara i vida sämre ställning, fastän
det af räkenskaperne ej kunde utrönas, än om reservfonden och en tiondedel af
grundfonden
Banko- och Lag-Ulskollcls Ullätande N:o 6.
17
grundfonden gatt förlorade, borde efter 1 mom. i §:n införas ett tillägg af föl¬
jande innehåll: »Lag samma vare, örn genom inträffade konkurser ibland Bankens
gäldenärer 50 (40—30) procent af Bankens utestående fordringar blifva på ut¬
redning af dylika konkurser beroende.»
Ett sådant tillägg, eller något stadgande i den deruti angifna syftning kan
Utskottet dock ej tillstyrka. Det ändamål, som dermed afses, eller förebyggandet
deraf att Banken skulle fortsätta sin rörelse efter det dess grundfond blifvit så
försvagad att fara vore för Bankens bestånd, vinnes redan genom det af Ut¬
skottet föreslagna stadgande. Vid bokslutet måste nemligen alltid en uppskatt¬
ning ske af Bankens mindre säkra fordringar, bland hvilka naturligtvis de, som
bero på konkurs ingå, och såsom Bankens tillgång uptages endast hvad som
enligt denna uppskattning anses komma att utfalla. Sålunda utredes på det
enklaste sätt Bankens förlust på konkurserne.
Att åter betrakta hela den fordran, för hvilken Banken ingår i konkursen,
såsom förlust, och sålunda såsom anledning för Banken att upphöra med sin
rörelse, vore orimligt, heldst konkurs-massor kunna finnas af den beskaffenhet,
att de lemna alla kreditorerne full betalning. Skulle man lägga dylika, mer eller
mindre tillfälliga förluster, som drabbade Bank, eller hvarmed den hotades, till
grund för dess ställande under utredning, så funnes sådana af mångfaldigt slag,
hvilka med lika mycket skäl som förlusterne af fordringar i konkurs, i nämnde
afseende borde ifrågakomma. Så kunde exempelvis brand, sjöskada, krigs-oro-
ligheter åstadkomma enorma egendoinsförluster; och låt vara, att egendomen vore
mot sådana skador försäkrad; — assurans-bolagen kunde ju blifva insolventa.
Någon absolut betryggande säkerhet förefinnes lika litet inom detta, som något
annat område för menskliga beräkningar.
§ 21.
Emot det från nu gällande lagstiftning i denna § införda stadgande om en
preskriptions-tid af två är, inom hvilken, då Bankbolag upplöstes eller råkade i
konkurstillstånd, innehafvare af Bankens kredit-sedlar borde dem till infriande
förete, vid förlust af all betainingsrätt, har ingen annan anmärkning förekommit,
än att samma preskriptions-tid borde förkortas till ett år efter det kungörande,
hvarigenom preskriptionen bestämmes, och skälet till en sådan förkortning skulle
förefinnas deruti, att dä sedlarno löpte med sex procent ränta, det kunde hända
att, om räntan folie, innehafvaren icke brydde sig om att låta inlösa dem förr
än tiden vöre ute. Detta skäl kan emellertid Utskottet icke tillerkänna synnerlig
vigt, enär det väl högst sällan skulle inträffa, att någon, för den jemförelsevis
ringa vinsten af ett års ränta, skulle underlåta att förete sedlarne till infriande.
Bih. lill 11. St. Irol. 1836—1SS8. 6 Sami. 2 Afd. 4 Höft. 3
18
Sanko- och Lag-Utskotlcls Utlåtande N:o 6.
Dessutom torde för närvarande, da Privatbanks-sedlarne ännu hafva ganska vid¬
sträckta omloppsbanor och våra kommunikations-anstalter ej ega synnerlig snabb¬
het, två år vara den kortaste tid, som skäligen kan i förevarande hänseende
bestämmas.
Yigtigare är deremot den anmärkning, att det vore obilligt, att personer,
som hade penningar insatta i en Bank, skulle, i händelse Banken gjorde konkurs,
behöfva vänta två år på betalning, om Bankens affärer voro än så goda, men
likväl icke erhålla mera än 3 procent ränta på sina penningar.
Svaret på denna anmärkning står i nära sammanhang med besvarande af de
anmärkningar och yrkanden, hvilka under ärendets behandling hos Ilöglofl. Rid-
derskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet förekommit i fråga om den rätt som,
vid Banks utredning eller konkurs, bör tillkomma innehafvarne af Bankens sedlar.
Den i sista mom. af förevarande § af Utskottet uttalade grundtanke, att
banksedlarne, så vidt möjligt är, i hvarje händelse böra infrias till deras fulla
nominella belopp, har, enligt hvad diskussionerne i ämnet utvisa, blifvit af nämnde
Stånd gillad, hvilket åter icke är förhållandet med den form, i hvilken Utskottet
uti sitt förslag framställt nämnde grundtanke. Man har i allmänhet uppfattat
sista mom. i §:n såsom ett stadgande af en slags tyst förmånsrätt åt innehaf¬
varne af banksedlarne framför Bankernes öfrige fordririgsegare; och man har på¬
yrkat att denna förmånsrätt borde närmare bestämmas, och rangeras in i serien
af öfrige i lag stadgade förmånsrätter, så att kollision emellan dessa och den nu
ifrågavarande oj måtte leda till svårare förvecklingar; och till ledning vid lös¬
ningen af det problem man sålunda förelagt Utskottet, hafva två serskilda förslag
blifvit framställde, nemligen, det ena att slutet af 21 § måtte erhålla följande
lydelse:
»Kommande till följd häraf, i händelse af Bankens konkurs, med utdelning
till borgenär, som icke eger förmånsrätt, att anstå, intilldess sagde två år för¬
flutit, derest icke hela beloppet af alla utaf Banken ufgifne sedlar förut uti Riks¬
mynt i allmänt förvar insattes. För banksedel och annan bolagets skuld, ehvad
ränta eljest derå blifvit utfäst, njute, när konkurs inträffar, foruringsegaren ränta
efter sex för hundra om året från den dag offentlig stämning beslutes till dess
betalning lemnäs. Uti bolagets konkurs skall innehafvare af banksedel erhålla
betalning framför annan icke förmånsrätt ägande fordrings-egare» ; samt det andra,
af följande innehåll:
»Yppar sig konkurs och af Bankens ställning sig visar, att dess utelöpande
kredit-sedlar och andra förbindelser icke kunna godtgöras med de säkra fordrin¬
gar, hvilka till Banken förfalla innan inställelsedagen i konkursen, åligger det
den eller dem, som med Bankens utredning hafva befattning, att ifrån Bankens
solidariske bolagsmän indrifva så stort tillskott, som till fullgörande af slik godt-
görelse erfordras»; i sammanhang med hvilket sistnämnde förslag jemväl borde
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
19
föreskrifvas, dels att Bank skulle vara skyldig att i liqvid mottaga sina egna
banksedlar till deras fulla nominella värde; dels ock att Bankens fordringsegare,
så af ena som andra slaget, voro berättigade att efter inställelsedagen erhålla den
utdelning, sorn kunde vinnas.
Å de nu omförmälda anmärkningar och förslag har Utskottet, vid ärendets
förnyade behandling, fästat synnerligt afseende; och ehuru Utskottet fortfarande
hyser den öfvertygelse, att Bank, inrättad och förvaltad under de garantier Ut¬
skottet föreslagit, icke gerna kan komma i den ställning, att den icke förmår
fullt gälda alla sina förbindelser, har likväl Utskottet frånträdt förslaget om ovil¬
korlig inlösen af banksedlarne, jemväl under konkurs, samt åt dessa sedlar an¬
visat förmånsrätt endast framför Bankens oprioriterade borgenärer; äfvensom be¬
stämt att sex procent ränta under konkurstiden skall erläggas ej mindre å bank¬
sedlarne, än äfven ä depositions-bevisen; i enlighet hvarmed alltså
slutet af 21 § erhållit förändrad redaktion.
Efter det Utskottet sålunda redogjort för alla de anmärkningar, sora varit
af så väsendtlig beskaffenhet, att de kunna anses hafva föranledt eller medver¬
kat till beslutad återremiss, äfvensom för de beslut Utskottet i hvarje fråga fattat,
får Utskottet, som, i anledning af åtskilliga mindre redaktions-förändringar, hvilka
ansetts behöfliga uti vissa, till innehållet oförändrade §§ i förslaget till förordning,
aktar nödigt ånyo till Riks-Stånden öfverlemna detsamma in extenso, alltså, med
hemställan, om icke Hedervärda Bonde-Ståndet ville frånträda sitt i ämnet förut
fattade, beslut i de delar detsamma är stridande emot nedanstående förslag, till¬
styrka,
att Rikets Ständer dels för sin del besluta, dels ock hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att, med upphäf-
vande af Kongl. Kungörelsen, angående inrättande af en¬
skilda Banker eller Diskonter, af den 14 Januari 1824;
Kongl. Kungörelsen angående enskilda Banker, hvilka ut¬
gifva egna kreditsedlar, af den 0 Januari 1846; Kongl,
förordningen angående vissa lagbestämmelser, med afse¬
ende på enskilda Banker, af den 6 Oktober 1848 och
Kongl. Kungörelsen om vissa ändringar och tillägg vid
Kongl. Kungörelsen den 9 Januari 1846, angående en¬
skilda Banker, sorn utgifva egna kreditsedlar, af den 10
November 1855, må utfärdas en sä lydande
Banko- och Lag-Utskoltets Ullålande 1\':o 6.
Förordning, angående enskilda Banker.
Enskilde, som vilja förena sig i bolag i ändamål alt
genom en vald Styrelse drifva bankrörelse, skola hus Ko¬
nungen om Nådig tillåtelse dertill sig anmäla och dervid
inlemna de af bolaget uppgjorda bolagsreglor samt regle¬
mente för bunkens förvaltning. Befinnas dessa öfverens¬
stämma med denna lag sami lag och förordningar i öf¬
rigt, och funer Konungen den bank-inrättning vara för
landet nyttig, meddelas tillåtelse till bankrörelsens drif¬
vande under en tid af högst tio år, räknade från ban¬
kens öppnande. Önskar bank-bolaget förläggning af ok¬
troj en erhålla; gore derom i den ordning, sorn nu är sagd,
ansökan aderton månader innan den löpande oktroj en till-
iindagår.
§ 2.
De, som om bank-bolags stiftande sig förena, böra
vara Svenska medborgare, till antalet minst tjugo, och sva¬
ren de, en för alla och alla för en, för uppfyllandet af
alla bank-bolagets förbindelser. De kallas solidariske bo¬
lagsmän.
Vill bank-bolag berältgas att i sin rörelse utgifva
egna, tryckta eller graverade banksedlar, efter hvad der¬
om i 14 och to §§ sägs; då skall antalet af de solida¬
riske bolagsmännen vara minst tretio.
§ 3.
De solidariske bolagsmännen stande öppet att, till
förstärkande af bankens grundfond, med sig förena lott¬
egare, hvilkas ansvarighet för bolagets förbindelser be¬
gränsas af deras lotters fulla belopp; dock må sådana
lottegare icke uti bolaget inrymmas för mer, än högst
hälften af det belopp, de solidariske bolagsmännen xiii
grundfonden insatt.
Banko- och Lag-Ulskotlels Ullålande A:o 6.
21
§ 4-
l:o. Bank-bolags af de solidariske bolagsmännen in¬
satta grundfond må ej understiga En million Riksdaler
Riksmynt, motsvarande 250,000 Riksdaler Silfverspecie,
och ej öfverstiga Fyra millioner Rikssdaler Riksmynt, mot¬
svarande En million Riksdaler Silfverspecie.
2:o Denna grundfond skall inom Ett år, räknadt
från den dag, oktroj för Banken blifvit utfärdad, varda
till fulla beloppet, dels i kontant, dels i goda hypotheher,
insatt, i enlighet med hvad denna lag och Bolagets reglor i
öfrigt derom närmare bestämma. Har ej den grundfond
blifvit inom, nu stadgade lid på vederbörligt sätt insatt;
vare oktrojen förfallen.
3:o. Hafva till förstärkande af grundfonden lott¬
egare blif vit, efter hvad i 5 § stigs, uti bolaget inrymde;
varde likaledes del belopp, hvarmed den ursprungliga
grundfonden sålunda förstärkes, enligt de i nästföregåen¬
de moment bestämda grunder, insatt inom ett år, räknadt
från den dag, den dertill öppnade teckning blifvit af slutad.
4:o. Grundfonden bör i lika lotter fördelas. hott¬
bro f skall alltid ställas på namngifven person och må ej
utfärdas förr, än hvad till grundfonden hörer är vordet
insatt, såsom derom för hvartdera af de i 2 och 5 mom.
särskildt berörda fall stadgas.
5:o. Insatt grundfond må ej genom utdelning min¬
skas så länge bankrörelsen fortfar, och icke heller vid
dennas upphörande i vidsträcktare mån, än att återstoden
fullt motsvarar beloppet af bolagets utelöpande och gäl¬
lande förbindelser af alla slag.
§ 5.
l:o. /lf grundfonden skola minst tjugufem procent
kontant insättas.
2:o. Såsom, grundfonds-hypothek, eller säkerhet för
den del af grundfonden, som ej i kontant ska/l inbetalas,
må antagas och godkännas mynladt eller kontrolleradi
guld eller silfver, uti fast egendom intecknade skuldebref,
aktier eller'allmänna verks och inrättningars räntebäran¬
de obligationer, hvilka af bolaget för sådant ändamål
Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o G.
godkännas, efter pröfning, som Konungens Befallningshaf¬
vande, eller den, han i sitt ställe förordnar, bör Öfver¬
vara med rättighet att dervid göra anmärkning, om skäl
dertill förekommer.
Vid utbyte af handlingar, tillhörande grundfonds-
hypothek, för far es pä enahanda sätt, som vid den första
gräfningen.
3:o. Grundfonds-hypothek skall uti Landt-Ränteriet,
eller annat allmänt förvaringsrum, nedläggas uti kassa¬
kista med serskilda lås, hvartill Styrelsen samt ett af
Konungens Befallningshafvande utsedt allmänt ombud haf¬
va hvar sin nyckel.
4:o. Enskild Banks lottbref må ej uti sådan Batik
såsom grundfonds-hiypothek antagas, och ej heller belånas.
§ 6.
Bolagsreglor na böra innefatta bestämmelser i följan¬
de hufvudsakliga ämnen:
a) om beloppet af grundfonden;
fe) om sältet för grundfondens bildande, hvarvid skall
iakttagas, alt i alla händelser minst tretio, och, der
bolaget vill egna banksedlar utgifva, minst sextio pro¬
cent skola beslå af, eller genom Styrelsens försorg
förvandlas till så beskaffade grundfonds-hypotheker,
som enligt denna lag skola i allmänt förvar nedläggas;
c) huruvida lottegare med begränsad ansvarighet må in¬
rymmas och pä hvad vilkor;
d) om röstriltlighets ulöfvande vid bolagsstämma;
e) om antalet af Styrelsens ledamöter, hvilka vid hufvud-
kontoret böra vara minst fem;
f) om antalet af revisorer och om tiden för revisionen,
som årligen bör förrättas;
g) om Bankens rörelsegrenar, samt bland dessa serskildt
om deposit- och kreditiv-rörelsen;
h) örn sättet för vinnande af ändring i bolags-reg/orna;
i) om liden för ordinarie bolagsstämma, som minst en
gäng årligen bör hållas, och om vilkoren för samman¬
kallande af extra bolagsstämma;
Banko- och Lag-Ulskollels Ullålande N:o 6.
23
k) om den högre andel i vinsten, sorn framför lott-egare
förbehålles solidarisk bolagsman, der sådan förmån
honom skall tillkomma;
1) om bildandet af en reservfond och om den andel af
årliga vinsten, som till densamma skall öfver för as;
samt
m) om de grunder, efter hvilka de intecknade skaldebref\
räntebärande obligationer och. aktier, hvilka såsom
grundfonds-hypotliek få antagas, skola uppskattas.
§ 7-
l:o. Solidarisk bolagsman, dess arfvinge eller sterb-
hus-delegare, vare ej berättigad att under den för Ilank-
bolagets bestånd i stadgarne bestämda tid ifrån bolaget
afgå, eller någon af sina lotter å annan person öfverlåta,
med mindre bolaget dertill samtyckt. Begäran derom an-
mälcs skriftligen hos Bolaget, och varde den begäran
pröfvad å den ordinarie bolagsstämma, sorn hålles under
nästföljande räkenskap s-år.
2:o. När solidarisk bolagsman från bolaget afgått
eller ny bolagsman deruti vunnit inträde, skall uppgift
derom, genom Styrelsens försorg, efter hvarje ordinarie
bolagstämma, så väl aflemnas till vederbörande Rådstufvu¬
rätt för att i dess inlecknings-protokoll inlagas, som ock
i allmänna tidningarne kungöras.
3:o. Ej må i bank-bolag antalet af de solidariske
bolagsmännen någonsin understiga det, som i § 2 är
stadgadt.
4:o. Lott-egare, hvars ansvarighet är begränsad till
fulla beloppet af hans lotter, må sina lotter till annan
person öfverlåta, efter anmälan hos bolagets Styrelse, och
ander iakttagande i öfrigt af de föreskrifter, bolaget i
sådant afseende bestämt.
Bank-kontor må endast i stad Öppnas.
§ 9-
Rätter domstol i sak mot bank-bolag, äfvensom då
bank-bolag råkar i konkurs-tillstånd, eller söker årsstam-
24
Banko- och Lag Utskollels Ullålande N;o 6.
ning å sina borgenärer, vare Rådstufm-rätt i den stad,
der bolagets hufvud-kontor är beläget.
§ 10.
De/egarne i bank-bolag skola bland de solidariske
bolagsmännen utse en ansvarig Styrelse, sorn eger att,
enligt den instruktion, sorn af bolaget utfärdas, och under
sådan kontroll af offentlig myndighet, aw/2 i denna lag
stadgas, banken förvalta och i alla mål för bolaget lag¬
ligen tala och svara.
Ledamot af Styrelsen bör från sin befattning kunna
skiljas, efter beslut, fattadt på lagligen utlyst bolags¬
stämma.
§ 11-
Bank-bolag viå ej drifva handel med annat, än guld
och silfver, ?//- ocå utrikes vexlar samt allmänna ränte¬
bärande papper, ej heller ega annan fastighet, «« >vo??2 för
Bankens inrymmande är behöflig; men vare oförhindradi
att inropa pantsatt eller utmätt egendom, som utbjudes på
auktion, dervid bankens rätt och säkerhet kan vara bero¬
ende. dock med iakttagande deraf att sådan egendom åter
varder försåld så snart detta utan förlust för banken
kan ske.
§ 12.
Vid utlåning ege bank-bolag, dä räntan ej är ut fäs t
högre än efter fern för hundradel om året och utlåningen
ej är stäld på längre tid. än sex månader, vid lånets
utgifvande afdraga räntan för hela lånetiden. Betalar
ej låntagaren å för fallodagen-; erlägge derefter, tilldess
betalning sker, ränta efter en half för hundradel i må¬
naden; börande lagsökning inom en månad från för fallo¬
tiden anställas.
Vid fördringars utsökande njute bank-bolag samma
rätt lill handräckning, som för Rikets Ständers Diskont¬
verk nu ärj eller framdeles varder beviljad.
§ 13.
Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 6.
25
§ 13.
l:o. Förr un banken öppnas och sättes i verksam¬
het, skall inför Fomin gens Befallningshafvande styrkas:
a) alt inför Rådstufvu-r ätten i den stad, der bolagets huf-
vud-kontor ur beläget, blifvit i hufvudskrift förevisade
och ali in/ecknings-pru/okollet ordagrant intagne så
viii den af Fongt. Majit för bolaget utfärdade till-
ständs-reso/ution, som ock bo/agsreglorne, samt att
Rätten, pä bolagets bekostnad, lali t i allmänna tidnin¬
garna införa kungörelse om det ingångna bolaget;
b) att uppgift å de bolagsmän, hvilka i enlighet med den¬
na lag för bolagets förbindelser äro solidariskt an¬
svariga, blifvit ej allenast aflernnad till samma Rätt
och i dess intecknings-protokoll intagen, ulan ock i all¬
männa tidningarne kungjord;
c) att till banken blifvit ä lotterna inbetaide minst tio
procent af grundfonden, äfvensom alt handlingar, hvil¬
ka bolaget efter pröfning godkänt, liro hos banken af-
lemnade till säkerhet derför, alt återstoden af grund¬
fonden varder, jemlikt 4 §, inom ett år i banken insatt;
d) alt uti allmänt förvar blifvit nedlagda, i föreskrifven
ordning pröfvade och godkända grundfonds-hypotheker
till belopp, motsvarande minst tretio procent af grund¬
fonden.
2:o. Ar bank-bolag berältigadl a/t egna banksedlar
utgifva; du skall innan sådana sedlar ut gifvas må, bola¬
get, jemte hvad i -l mom. af denna § är sagdl, serskildt
inför Honungens Befallningshafvande styrka:
a) att grundfonds-hypotheker, i värde motsvarande ytter¬
ligare minst tretio, eller tillsammans minst sextio pro¬
cent af grundfonden, blifvit pä föreskrifvet sätt i all¬
mänt förvar nedsatte:
b) att prof-blanketter till bank-sedJarne, efter hvad der¬
om i 15 § sägs, blifvit till liongl. Finans-Departe¬
mentet aflemnade;
c) alt uppgift ä de personer som skola bank-sed/arna
underskrifva, blifvit uti allmänna tidningarne införd.
3:o. Varda, sedan bank-bolag fullgjort hvad t näst¬
föregående moment, litt. a, rörande rättighet till egna
banksedlars utgifvande är sagdl, lott-egare enligt 5 g i
bih. lill R. St. Brot. 1836 —1S5S. 6 Sami. % Afd. 4 Haft. 4
Banko- och Lag-OtshoUets Utlåtande N:o 6.
bolaget inrymde; vare bolaget, der det på den för ur¬
sprungliga grundfonden sålunda vanna förstärkning vill
sedelutgifning grunda, pligtigt att, innan det dertill må
anses berättigadf inför Konungens Befallningshafvande
serskildt styrka, att grundfonds-hypotheker, likaledes mot¬
svarande minst sextio procent af f örstärkningen, ytterligare
blifvit i föreskrifven ordning nedsatta i allmänt förvar.
§ 14.
Bank-bolag, som till utgifvande af egna tryckta eller
graverade bank-sedlar är berättigadt, må ej utgifva eller
i allmänna rörelsen på en gång utelöpande hålla större
belopp deraf än som sammanlagdt i värde motsvarar ban¬
kens hela grundfond enligt bank-räkenskaperna för året
och derutöfver endast för hvad sorn motsvaras af inne-
hafvande säkerhets-handlingar för beviljade kassa-kredi-
tiver, i den mån dessa anlitas, dock härför icke till storrå
belopp, än högst femtio procent af hela grundfonden.
§ 15.
De af bank-bolag utgifna, tryckta eller graverade
bank-sedlar, skola utställas till innehafvaren alt utan ränta
vid anfordran inlösas, och underskrifvas af minst två af
Styrelsens ledamöter samt en bankens tjensteman, som
dertill af Styrelsen förordnas.
Bank-sedlar få endast lyda å 5, 10, 50, 100 och
500 Riksdaler Riksmynt.
De skola till storlek och form vara så beskaffade,
att papperet till dem å 5 och 10 Riksdaler är 4,5 turn i
längd och 2,3 turn i bredd; till dem å 50 och 100 Riks¬
daler, 5 tum i längd oell 4,s turn i bredd, samt till dem
å 500 Riksdaler, 7,3 tum i längd och 4,5 turn i bredd,
allt efter Kongl. Stadgan om mätt och vigt af den 34
Januari 4855.
Bank-sedlar må tillverkas af ofärgadt papper, men
icke till likhet med Rikets Ständers banks sedlar. Om
tryckning eller gravering ankomme på bolaget att bestäm¬
ma, dock bör bank-sedclns valör alltid tydligen vara ut¬
märkt.
Banko- och Lag-Ulskottels Utlåtande N:o 6.
27
§ 16.
Batiksedel skall ovilkorligen, då den i bankens hufvud-
kontor till invexling företes, inlösas med Rikets mynt eller
Rikets Ständers banks sedlar. Vägras inlösen; vare se-
del-innehafvaren berättigad att, jemte kapitalet, åtnjuta
ränta efter sex för hundra årligen från den dag, in¬
lösen blifvit vägrad intill dess betalning kan erhållas.
Brister bank-bolag uti skyldigheten att sina ulgifna
banksedlar vid anfordran inlösa, ege sedel-innehafvaren,
efter deremot genom Notarius publicus verkstäld protest,
för hvilken kostnaden skall drabba bolaget, om förhållan¬
det anmälan göra hos Honungens Befallningshafvande,
hvilken, derest det ej genast kan visas, att hindret af
tillfällighet härrört, ofördröjligen skall om förhållandet
till Konungen inberätta och under tiden hela bank-rörelsens
drifvande inställa låta. På Konungen ankomme att be¬
sluta, huruvida bankens oktroj i sådant fall skall vara
förverkad.
§ 17.
Den genom Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800
för skuldfordran i allmänhet bestämda preskriptionstid af
tio år ege ej rum i fråga om bank-sedlar, utgifna af
bank-bolag, ej heller skall bevakning af dem enligt Kon¬
kurslagen erfordras, i händelse bank-bolag råkar i kon¬
kurs-tillstånd, eller i anledning af år s-stämning, som, vid
bolagets upplösande, må utfärdas å dess öfriga borgenärer.
§ 18.
l:o. Enskild banks räntebärande förbindelse, stäld
till innehafvaren, eller till viss man eller ordres, må ej
lyda å mindre belopp, än 500 Riksdaler Riksmynt, eller,
derest betalningstiden ej efter uppsägning räknas, å längre
förfallotid, än högst tolf månader.
2:o. Insättnings-bevis med eller utan utfäst ränta,
stäldt lill viss man, skall innehålla, att öfverlåtelse der¬
af skall till nye egarens säkerhet i banken anmälas.
Banko- och Lag-Vlskoltets Ullålande N:o 6,
§ 19.
S tyr elsen åligger:
att nur som helst hälla hankens räkenskaper och
handlingar tillgängliga för Honungens Befallningshafvan¬
de., eller dess ombud, samt för den serskilda undersökning,
Konungen möjligen kan finna för godt att låta anställa;
att genast efter hvarje qvar tols slut. i närvaro af
Konungens Befallningshafvande eller dess ombud upprätta
och derefter ofördröjligen till Kongl. Majit insända, äf¬
vensom genom allmänna tidningarne offentliggöra en öfver¬
sigt af bankens ställning ;
och att ställa sig till noggrann efterrättelse hvad
denna lag bjuder, samt de af Konungen fastställda bolags¬
reglor föreskrifva.
Sker afvikelse härutinnan och varder ej det anmärk¬
ta förhållandet inom en månad rätladt, ankomme pä Ko¬
nungen a/t i svårare fall förklara Bolaget hafva förver¬
kat rättigheten att bank-rörelse drifva.
§ 20.
Banken skall ställas under utredning och bolaget der¬
efter upplösas, der något räkenskapsårs behörigen revi¬
derade bokslut visar bolaget hafva gjort sådana förluster,
att bankens reservfond och tio procent af den grundfond,
de solidariske bolagsmännen insatt, gått förlorade, så framt
ej desse bolagsmän, eller de i förening med lott-egarne,
på en af sådan anledning sammankallad bolagsstämma,
inför protokollet förklara sig villiga, att inom sex måna¬
der, genom erforderligt tillskott ä sina lotter, återställa
grundfonden till dess behöriga belopp.
Konungens Befallningshafvande åli gg e noggrant tillse,
alt sådant bolägsslämrno-beslut inom sagde lid blifvit full¬
gjord/. Ilar ej så skett, varde bolaget ovilkorligen under
utredning sliildt.
§ 21.
När Bank-bolag, som varit berättigadt alt utgifva
egna banksedlar, upplöses eller råkar i konkurs-tillstånd,
vill Kongl. Majit., uppå anmälan derom, genom allmän
Banko- och Lag-Ltskollels Utlåtande N:o 6.
29
kungörelse förelägga en hvar, som någon af bolaget ut¬
färdad banksedel innehafver, att, vid förlast af all betal¬
ningsmit, banksedeln till inlösen i samma banks hufvud-
kontor uppvisa inom två år frän kungörelsens datum; bö¬
rande kungörelsen under hvartdera af de två åren två
gånger, ett half t år emellan hvardera, från predikstolarne
i hela riket upplusas, och i allmänna tidningarna inlagas;
kommande till följd häraf, i händelse af bankens konkurs,
med utdelning till de borgenärer, som icke ega förmåns¬
rätt, att anslå intilldess sagda två år förflutit.
1 Bank-bolags konkurs njute innehafvare af bank¬
sedel framför oprioriterade fordringsägare förmånsrätt
lill full betalning och ränta derå efter sex för hundra
om året frän den dag o/f enlig stämning beslutes, lill dess
inlösen sker.
A medel insatta på deposit-räkning ege ock insätta¬
ren ratt till ränta efter sex för hundra om året från
samma dag lill dess betalning i konkursen föijer.
Stockholm den 9 Februari 1858.
Reserva tioner:
Af Herr Grefva Sparre, Eric:
j;Emot Utskottets åtgärd att, oaktadt den af två Stånd beslutade återremiss
af 21 §, vidblifva sitt tillstyrkande att åt banksedels innehafvare bevilja förmåns¬
rätt i bank-bolags konkurs får jag anmäla min reservation.
En sådan förmånsrätt står i strid med den nyare lagstiftningens tendens,
som är att småningom borttaga de i forna tider vissa fordringsegare beviljade
privilegier. Med undantag af den, omyndige medgifna förmånsrätt hos förmyn¬
dare, hvars upphäfvande i den allmänna kreditens intresse snart torde vara att emotse,
äro de i vår lag qvarstående tysta förmånsrätter också af föga vigt, och kunna,
såsom endast afseende fordringar af mindre belopp, i allmänhet icke i större mån
borttaga tillgångarnc i en konkurs-massa. Här vill man åter införa förmånsrätt
för fordringar, som i en konkurs kunna uppgå till nio millioner R/dr. Det är
uppenbart att, vid sådant förhållande, föga torde kunna återstå för de opriorite¬
rade. Andamålet med konkursen är likväl, att lika rätt skall beredas alla, som
icke genom förvärfvande af sakrätt vunnit säkerhet.
so
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
Man har såsom skäl för denna förmånsrätt uppgifvit att sedel-innehafvarne
borde skyddas. Tilläfventyrs skall det föreslagna stadgandet verka motsatsen.
Det är nemligen uppenbart att vid inträffande kris, icke allenast alia de som
insatt penningar hos Bankerne, af fruktan att vid konkurs, till följd af den se¬
del-innehafvarne medgifna förmånsrätt, förlora allt, skola skynda att uttaga sina
depositioner, och således för Bankerne försvåra möjligheten att hålla stånd emot
påtryckningen; utan äfven att Bankerne skolå sättas ur stånd att på några vil¬
kor erhålla nya lån eller kreditiv, då ingen lärer gifva lån åt en gäldenär, hvars
tillgångar medtagas af prioriterade borgenärer. Stadgandet skall alltså befordra
Bankernes insolvens och således för det allmänna, och jemväl för sedel-innehaf¬
varne, hvilka i allt fall i två år få vänta på betalning, åstadkomma en skada vida
öfvervägande den förmån, man velat bereda dem.
Bankernes förnämsta ändamål anses vara att uppsamla kapitaler genom de-
positionsrörelsen, för att tillhandahålla näringarne. Sedel-utgifnings-rätten åter
anser man såsom ett ondt, hvilket man i möjligaste måtto vill inskränka; och
likväl gynnar man genom det föreslagna stadgandet den sednare på bekostnad
af den förra, och motverkar således det ändamål man söker.
De personer, ofta af de mindre bemedlade ldasserne, som i Bankerne in¬
satt en liten sparpenning, synas dessutom lika fÖrtjente af lagens skydd som se-
del-innehafvare. Om Bankerne, såsom sig bor, blifva deposit-anstalter för Spar¬
bankers, fromma stiftelsers, omyndiges, m. fl. medel, hvarföre skall dessas rätt
af lagstiftaren åsidosättas, för att befordra just den rörelsegren, sedel-emissionen,
som man anser minst gagnande.
Vill man betrygga sedel-innehafvarne, så må man stadga, att sedlar endast
få utgifvas på grund af säkerhetshandlingar, som blifvit nedsatta i allmänt förvar.
Så har man ock gått tillväga i andra länder. Derigenom beredes för dessa sed¬
nare en real-säkerhet, som icke står i strid med de grundsatser, hvarpå, efter
min uppfattning, kredit-lagstiftningen bör byggas, men ingenstädes är, mig veter¬
ligen, en sådan tyst förmånsrätt medgifven, hvarom nu är fråga.
Slutligen bör icke förbises, att det föreslagna stadgandet om förmånsrätt »i
Bank-bolags konkurs” skall alstra tvifvel huruvida en sådan rätt skall äga rum
äfven i de solidariska bolagsmäns konkurser, sorn kunna inträffa till följd af Bo¬
lagets, enär det vore ett. ovanligt förhållande, om betalnings-rätten i bolagsmän¬
nens konkurser skulle bestämmas efter andra grunder, än i Bolagets. Men är
icke detta meningen, så är uttrycket »i Bank-bolags konkurs» origtigt. I allt
fall ådagalägges häraf vådan eller olägenheten af att i special-lag intaga grund¬
satser, som afvika från den allmänna rättens.
Jag vidblifver fördenskull min vördsamma tillstyrkan att, i stället för den
21 §, intages ett med Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1848 öfverensstäm¬
mande stadgande af följande lydelse:
Banko- och Lag-Ulskoiiels Utlåtande N:o 6. 31
»När Bank-bolag mod rättighet att utgifva egna banksedlar, utan kon¬
kurs upplöses, äfvensom derest bolaget råkar i konkurs-tillstånd, vill Kongl.
Majit, uppå anmälan derom, genom allmän kungörelse, sorn två gånger år¬
ligen, ett halft år emellan hvardera, från predikstolarne i hela riket upplä¬
ses och i allmänna tidningarna intages, förelägga en hvar, som. innehar Ban¬
kens sedlar, att, vid förlust af ali betalnings rätt, inom två år från kungörel¬
sens datum, förbindelsen, när bolaget utan konkurs upplöses, förete till in¬
friande i banken, men om banken råkat i konkurs-tillstånd och betalning så¬
ledes ej genast ske kan, till bokföring och erhållande kostnadsfritt af på¬
skrift derom, uppvisa inför den eller dem, Rätten, der konkursmålet är an-
hängigt, i sådant afseende förordnar; kommande till följd häraf, i händelse
af bankens konkurs, med utdelning till de borgenärer, som ej ega förmåns¬
rätt, alt anstå intilldess berörda två år förflutit.
För banksedel njute innehafvaren ränta efter sex för hundra om året,
från den dag offentlig stämning beslutes, till dess inlösen vid lagern
af Herrar Adlercreutz och Hagströmer, hvilka instämt i Herr Grefve
Sparres reservation;
af Herr Riksarkivarien Nordström, med hvilken Herr af Geijerstam, C.,
Herr Prosten Eurén samt Herr Danielsson instämt:
»Bland de mot bibehållande af den solidariska ansvarigheten för enskilda
Bank-bolag tid efter annan framställda anmärkningar återkommer äfven den, att
det skulle vara obestämdt, huruvida en bolagsman, som med de öfrigas sam¬
tycke fått från bolaget under dess fortlöpande verksamhet utträda, skall i och
med detsamma anses vara från ansvarighet för bolagets förbindelser frikallad,
eller om han ickedestomindre äfven derefter bör, solidariskt med de öfriga
bolagsmännen, ansvara för alla sådana förbindelser, sorn ålågo bolaget före hans
afgång.
Uti 2:a mom. 7 § af sitt betänkande N:o 4 hade det sammansatta Banko-
och Lag-Utskottet trott sig böra till lösning upptaga denna fråga, dels i ända¬
mål att undanrödja de betänkligheter, som hos dem, hvilka eljest vore hugade
att uti ett bank-bolag ingå, af osäkerhet om förhållandet i nämnda hänseende
kunde uppstå, dels ock för att ur synpunkten af det allmännas intresse närmare
bestämma hvad bolaget hade att iakttaga, innan det finge anse sig lagligen be-
fogadt att tili afgörande företaga en medbolagsmans begäran att få ur bolaget
afgå.
I detta sednare hänseende föreslogs, att en sådan begäran icke finge afgö-
ras förr, än på den ordinarie bolagsstämma, som inträffade under räkenskapsåret
näst efter det, hvarunder den skriftligen ingafs, hvilket med andra ord innebar,
att ett bokslut borde hafva mellankommit, som, upptagande bolagets activa och
32
Banlco- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o C.
passiva, utvisade dess verkliga ställning och sålunda lemnade säker ledning för
bedömandet, huruvida en så beskaffad begäran kunde bifallas.
Beträffande åter frågan, huruvida, der samtycke följt, den afgångnes ansva¬
righet för bolagets förbindelser i följd deraf äfven borde anses hafva upphört,
intogs i lagförslaget ett jakande svar derå. Något ogillande af detta svar har,
så vidt man af diskussions-protokollen kan inhemta, icke blifvit inom Stånden
allmännare uttaladt: endast några enstaka röster hafva yttrat den önskan, att
denna fråga måtte oberörd lemnäs uti sitt nuvarande skick. Vid återremissens
besvarande har Utskottets pluralitet, det oaktadt, nu för sin del beslutat, att låta
hithörande punkt i förslaget alldeles bortfalla; och då detta beslut lika litet i
materielt som i formelt hänseende torde kunna med goda skäl understödjas, sy¬
nes det icke lända till skada för frågans noggranna pröfning, att skälen för den
motsatta meningen äfven här (ramläggas.
Ett solidariskt bolag har, såsom kändt är, med hvarje annat slags bolag
fullkomlig likhet deruti, att bolagsmännens intresse och förhållande till bolaget
i alla afseenden bestämmes af och genom de lotter eller andelar, de i bolaget
ega. Af lotternas relativa storlek beror således, i fråga om beslut i bolagets an¬
gelägenheter rösternas relativa valör, likasom andelen i vinsten och andelen i
förlusten, derest annan öfverenskommelse ej är träffad, och den, som i laglig
ordning fått tillåtelse att på annan öfverlåta sin lott, har derigenom äfven afstått
sin röst, sin andel i vinsten och likaledes i förlusten åt den, som i hans ställe
i bolaget inträder.
Det är likväl med afseende på bolagets genom förlusterna möjligen upp¬
kommande oförmåga att fullgöra sina förbindelser mot tredje man, som Utskot¬
tets pluralitet nu ansett den solidariska ansvarigheten innefatta ett hinder mot
att förklara en med de öfrigas samtycke afgången bolagsman vara befriad från
ansvar för de förbindelser, som vid hans afgång häftade å bolaget. Enligt plu-
ralitetens åsigter skulle nemligen den nye bolagsman, som i den afgångnes ställe
inträder och således inom bolaget derefter i allo representerar den lott, den sed¬
nare förut innehade, ehuru berättigad att tillgodonjuta hvarje på samma lott fal¬
lande äldre eller nyare vinst, icke vara pligtig att solidariskt ansvara för andra,
än de förbindelser, bolaget efter hans inträde sig ådragit, och deremot den af-
gångne, ehuru genom sitt, utträdande, för bolaget vorden en fremmande person,
utan röst i dess angelägenheter eller andel i dess vinst, oförändradt skyldig att
fortfarande med hela sin förmögenhet solidariskt ansvara för de äldre förbindel¬
serna.
Emot dessa åsigter, härflytande, som det tyckes från en mindre bestämd
uppfattning af skilnaden emellan den solidariska ansvarighetens egentliga betydelse
i fråga om ett för affärers bedrifvande bildadt bolag och det förhållande att två
eller
Banko- och Lag-Vtskollets Utlåtande N:o 6.
33
eller flore, eljest med hvarandra icke förbundna, personer solidariskt ikläda sig
ansvarigheten för en eller flera enstaka skulder, äro tre anmärkningar att göra:
de äro oförenliga med gällande lagar; de äro till sina följder skadliga för den
ekonomiska verksamheten inom samhället; de äro vid sin tillämpning i de flesta
fall knapt verkställbara.
En solidariskt, d. ä. en för alla och alla för en, öfvertagen enstaka skuldförbin¬
delse hafva gäldenärerne sjelfve i egna personer omedelbart åtagit sig. Inom
ett bolag åter der förbindelserna uppstå från sjelfva affärs-rörelsen, der de till¬
komma det ena ögonblicket och försvinna det andra, alltid i ständig omvexling,
hafva gäldenärerne icke öfvertagit deni personligen och i sina egna namn. För¬
bindelserna slutas deremot i bolagets namn genom dess styrelse. Nu är det
visserligen äfven här af den solidariska ansvarigheten en följd, att bolagsmännen
en för alla och alla för en, skola mot tredje man ansvara för bolagets förbin¬
delser. 1)1 en egenskapen af' bolagsman förutsätter ovilkorligen tott och andel
i bolaget; och ehuru lotten åtföljer den person, hvilken såsom egare bör ansvara
för dess förbindelser på samma gäng han åtnjuter dess frukter, följer dock deraf
för ingen del, att personen åtföljer lotten, så länge denna, eller med andra ord
bolaget, existerar. Tvertom: under det lotterna med sina activa och passiva
förblifva desamma, kunna de personer, som ega dem, ombytas och förändras, och
kapital-placeringar sålunda ega den friare rörlighet, som öfverensstäminer med
affärslifvets och företagsamhetens behof.
Härom stadgar vår lag, att der bolagsman vill annan i sitt ställe sätta och
sjelf träda af, han dertill har lof, om de andra samtycka. I fråga särskildt om
bank-bolag är detsamma stadgadt i Kongl. Förordningen den 9 Januari 1846;
men hvarken här eller annorstädes finnes tillagdt, att en afgången bolagsman
likväl äfven derefter skall solidariskt med de öfriga ansvara för bolagets förbin¬
delser från hans tid ; ett tillägg, som, derest meningen varit sådan, utan allt. tvif¬
vel skulle uttryckligen blifvit infördt, på det att ingen måtte varda förledd till
den stora dårskapen att afgå, förlustig all andel i vinsten, men åtföljd af hela
risken.
Den på ett bolag hvilande solidariska ansvarigheten kan således, såvida icke
i särskilda fall annan specifik öfverenskommelse om ansvarighetens bestånd äfven
för de afgångne är träffad, ej annat än afse bolaget, sådant det är i det ögon¬
blick, denna ansvarighet tages i anspråk, men icke sådant det under olika tid¬
skiften af sin tillvaro varit af olika lottegare sammansatt. De som då af bola¬
get äro medlemmar, de må deruti hafva inträdt förr eller sednare, äro alltså
solidariskt ansvarige för alla dess förbindelser till tredje man, och de som der-
förinnan afgått äro från all ansvarighet frie.
Utskottets pluralitet har visserligen häremot anmärkt, att den, som under
loppet af ett bolags verksamhet deruti inträder, icke skulle blifva solidariskt an-
Bih. lill R. Sl. Brot. 1836—1838. 6 Sami. 2 Afd. 4 Iläft. 5
34
Banko- och Lag-Utskoltets Utlåtande N:o 6.
svarig för andra dess förbindelser, än dem, som efter hans inträde tillkommit.
Men äfven om en så beskaffad delning af den solidariska ansvarigheten förekom¬
mer i vår lag icke ett ord, och det utan allt tvifvel på goda skäl. Bolagets
rörelse består uti en ständigt fortlöpande serie af transaktioner. Hvarje af rö¬
relsen påkallad utbetalning i reda penningar minskar eller förändrar skulden, li¬
kasom hvarje insats förnyar den. Häruti fortgår sålunda en ständig omsättning,
och att hålla bok och reda uppå, huruvida och i hvad mån en yngre skuld till¬
kommit genom omsättning från en äldre, eller huruvida sednare, mindre omsorgs¬
fullt beräknade förvaltnings-åtgärder möjligen vållat, att äldre skulder oförändradt
blifvit qvarstående, torde i de flesta fall vara förenadt med stora svårigheter.
Också har derföre Lagberedningen uti sitt förslag härom uttryckligen intagit den
i sjelfva sakförhållandet grundade regel, att, "dä ny hufvudman i bolag inträder,
svare han äfven för bolagets äldre förbindelser, så vidt de röra tredje man»;
och då inom Bank-bolag ett bokslut, enligt nu ifrågavarande förslag, borde mel¬
lankomma, innan begäran om afgång skulle få bifallas och en ny bolagsmans
inträde i hans ställe medgifvas, eger denne derigenom det bästa tillfälle att före
sitt inträdande vinna kännedom om bolagets verkliga ställning. Dessutom borde
ock andelen i vinsten på samma sätt som ansvarigheten fördelas, om fördelningen
af den sednare skall kunna anses rättfärdigad.
För öfrigt och om man härmed åsyftar, att för hvarje förbindelse bibehålla
garantien sådan den var i det ögonblick, då förbindelsen tillkom, så är äfven
detta en ganska vanskelig sak. En bolagsman, i dag rik, kan en annan dag
vara fattig, och den som inträder vara rikare, än den som afgår. Skiftningarne
i de materiela förmögenhets-förhållandena kunna vara mångahanda; men ett snille
i förvaltningen kan ofta verka vida mer för bolagets soliditet, än flere tusende
Riksdaler.
Då emellertid i afseende å den solidariska ansvarighetens betydelse och
följder så olika meningar inom sjelfva Banko- och Lag-Utskottet framträdt, och
ganska sannolikt är, att sådana äfven derutom kunna i förekommande fall yppas;
alltså, och då det utan tvifvel är särdeles nyttigt, att all osäkerhet beträffande
denna för bankväsendet inom landet vigtiga fråga varder på behörig väg undan¬
röjd, föreslås vördsamt, att 2:a mom. 7 § måtte förklaras böra erhålla följande
lydelse:
Solidarisk bolagsman, som önskar från bolaget afgå, anmäle
sin önskan skriftligen hos bolaget. Ej må den begäran till
pröfning företagas förr, än bokslutet för då löpande räken¬
skapsår blifvit uppgjordt och behörigen granskadt. Befinnes
dervid, att grundfonden till dess behöriga belopp oförminskad
qvarstår, ankomme på den bolagsstämma, som näst derefter
hålles, att den begäran bifalla. Bifalles den; vare ock der-
Banko- och Lag Utskottets Utlåtande N:o 6.
35
med den afgående bolagsmannen från ansvar för bolagets
förbindelser fri, så vidt ej annat uttryckligen förbehåiles.»
samt af Herr Doktor Sandberg:
Vid föregående lag-förslag anhåller jag få göra följande obetydliga anmärk¬
ningar:
l:o. Enskilda sedelutgifvande Banker mediöra olägenheter för Riksbanken
och tillskynda enskilda personer den vinst, som borde komma det allmänna till
godo, och som både borde och kunde användas på ett sådant sätt att Riksbankens
förmåga att upprätthålla myntvärdet och underlätta penningerörelsen derigenom
förstärktes.
2:o. Men om, det oaktadt, enskilda sedelbanker skola inrättas, så böra så
mänga svenska medborgare som möjligt äga tillfälle att deruti ingå, dock alltid
med betryggande af allmänhetens rätt. Derföre bör minsta antalet af bolags¬
män vara större, men grundfondens högsta belopp vara mindre, hvarje aktie
ställas på en ej alltför hög valör, och derjemte stadgas, att ingen delegare får
innehafva utöfver ett visst antal aktier. I annat fall kunna några få rika gods¬
egare slå under sig hela den vinstgifvande rörelsen och blott lemna en eller två
eller några få aktier åt hvardera af de öfriga bolagsmännen. —Dessa penninge-
bolags privilegier hafva ändå nog mycket tycke af de monopolier, som omtalas
i slutet af 60 § Regeringsformen.
3:o. Sedclutgifnings-rätten bör inskränkas till halfva grundfonden; men för
att uppmuntra till meddelande af kassa-kreditiv åt enskilde, må sedlar också ut-
gifvas för den del af kreditiv-förlaget sorn begagnas och motsvaras af säkra hy-
potheker, dock icke till högre belopp än halfva grundfonden. Härigenom skulle
sedel-utgifningen i alla händelser blifva begränsad inom det belopp, som motsva¬
rar hela den tecknade grundfonden; hvilket i alla fall medför stor fördel, då
blott en fjerdedel deraf behöfver kontant tillskjutas, och således räntelösa kredit¬
sedlar äfven utgifvas för öfrige trefjerdedelar.
4:o. Minsta valören af privat-bankernas sedlar bör ingalunda vara lägre
än 10 R:dr R:mt, utan snarare högre, på det Riks-bankens lägre sedel-valörer
icke må utträngas ur rörelsen. Ty ju mera Riks-bankens egna sedlar kunna
qvarhållas i den allmänna rörelsen, desto mindre kunna de framtränga till Ban¬
ken och trycka på silfver-utvexlings-kassan,
5:o. De enskilda Bank-bolagen böra vara förpligtade att af sin betydliga
vinst under lyckliga konjunkturer afsätta en så stor reserv-fond, att icke något
understöd af Staten eller Riks-banken någonsin må behöfvas eller komma i fråga
för att sätta dem i stånd att äfven under en svårare penn ingeställning fortsätta
sin rörelse».
Med Herr Doktor Sandberg har Riksdags-fullmäktigen Nils Anderssen instämt.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri. 1858.
Sammansatte Bank»- arli Lag-Utskottet* Memorial N:o 7.
\
\:o 7,
Ank. till K\v|#.-Ul$k. den 27 l^elu. i 858, ki. 12 ra.
Memorial, med /orsing till sammattjem åning af de inom
Riksstånden fattade skiljaktiga beslut vid före¬
hafvande af Utskottets Utlåtande N:o G, i an¬
ledning af gjorda anmärkningar emot vissa de¬
lar af Utskottets Betänkande N:o 4, i fråga om
lagstiftning för enskilda Banker.
Htigv. Prestc-slåndet liar afslagit Utskottets omförmälda Utlåtande N:o fi. med
lillkännagifvande ali Slåndel funnit någon förändring tili lagstiftningen för enskilda Han¬
ker för närvarande cj bura ega runi: hvaremot de öfrige Riks-slånden bifallit Betän¬
kandet, med undantag af §§ 7, 14 och 21 uti det af Utskottet framställda förslag
till förordning angående enskilda Banker, hvilka §§ blifvit endast af två Riks-slånd,
nemligen Vällofl. Borgare-ståndet ocii Hederv. Bonde-ståndet,-godkände: hvaremot Häglof].
Ridderskapel och Adeln beslutat att samma §§ skulle erhålla förändrad lydelse.
Då uti frågor af förevarande beskaffenhet tre Riks-stånds mening utgör Rikets
Ständers beslut, och sådant beslut följaktligen blifvit fattadt ej mindre derom, att en
Bih. Ull R. SI. Prof. 1856—1858. 6 Sami. 2 Afit. 5 Haft. 1
2
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Memorial Aho 7.
ny förordning angående enskilda Banker bör utfördas, lin äfven derom, alt samma för-
ordning bör erhålla den af Utskottet föreslagna lydelse, utom i ofvannämnde tre §§,
åligger det allisa Ulskoilel, jemlikt Riksdags-ordningens 73 §, att afgifva förslag till
sammanjemkuing, såvidt sådan kan ega rum, af de skiljaktiga beslut, hvaruti Ridderska-
pet och Adeln, å ena, saini Borgare- och Bonde-stånden, ä andra sidan, stannat i fråga
om lydelsen af omförmälde 7, 14 och 2t §§ af deli beslutade Förordningen.
§ 7.
Högloft. Ridderskapet och Adeln har bifallil 4 mom. af denna §, med uteslu¬
tande af slutmeningen: “begäran derom anmäles skriftligen hos bolaget, och varde den
begäran pröfvad å den ordinarie bolagsstämma, sorn hålles under nästföljande räkeu-
skaps-år“; och har bemälde Riks-slånd antagit såsom momentet 2 i förevarande §
ett så lydande stadgande:
“Solidarisk bolagsman, sorn öuskar från bolaget afgå, atimäle sin önskan skrift¬
ligen hos bolaget. Ej må den begäran lill pröfning företagas förr, än bokslutet för då
löpande räkenskaps-år blifvit uppgjordt och behörigen granskad!. Befinnes dervid, att
grundfonden till dess behöriga belopp oförminskad qvarstår, ankomme på bolagsstämma,
sorn hålles ett år derefter, alt den begäran bifalla. Bifalles den; vare ock dermed den
afgående bolagsmannen från ansvar för bolagets'förbindelser fri, såvidt ej annat ut¬
tryckligen förbehålies“; lill följd af hvilket tillagde moment de utaf Utskottet före¬
slagna motnenlerne 2, 3 och 4, hvilka af Ståndet godkändes, skulle erhålla en förän¬
drad numerering.
Då emellertid Ridderskapet och Adeln står ensamt med della beslut emot Bor¬
gare- och Bonde-ståndeus sins emellan fullt öfverensstämmande, får Utskottet
vördsamt inbjuda Ridderskapet och Adeln alt i denna del med Borgare- och
Bonde-stånden sig förena.
Skulle ej denna inbjudning antagas, mäste, jemlikt Riksdags-ordningens åberopade
stadgande, omröstning öfver frågan i förstärkt. Banko-Utskott ega rum; ocii får Utskottet
för sådan händelse, och enär Högv. Preste-ståndels uttalade åsigt, alt icke någon förän¬
dring i denna del af lagstiftningen bör ega rum, ej kan komma under omröstning, enär,
efter hvad ofvan är nämndt, tre Stånd äro ense om att en ny förordning i ämnet bör
utfärdas, föreslå en så lydande:
Votering s-pr oposition:
Den, som anser 7 § uti ifrågaställa förordning, angående enskilda Banker,
böra, på sätt Borgare- och Bonde-stånden beslutat samt Banko- och Lag¬
utskottet i Utlåtandet \:o 6 föreslagit, lyda sålunda:
§ 7.
1 :o Solidarisk bolagsman, dess arfvinge eller sterbhus-delegare, care ej berät¬
tigad att under den för Bank-bolagets bestånd i stadgarne bestämda tid ifrån
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Memorial N:o i.
3
bolaget afgå, eller någon af' sina lotter d annan person öfverlåta, med min¬
dre bolaget dertill samtyckt. Begäran derom amnäles skriftligen hos Bolaget,
och varde den begäran pröfvad å den ordinarie bolagsstämma, som hålles
tinder nästföljande räkenskaps-år.
2:o När solidarisk bolagsman fran bolaget afgått eller ny bolagsman
deruti runnit inträde, skall uppgift derom genom Styrelsens försorg, efter
hvarje ordinarie bolagsstämma, så väl aflemna» till vederbörande Rådstufvu¬
rätt för att i dess intecknings-protokoll intagas, sorn oek i allmänna tidnin¬
gar ne kungöras.
3:o Ej må i Bank-bolag anlalel af de solidariske bolags-männen nå¬
gonsin understiga det. sorn i § 2 är stadgadt.
4:o Lott-egare, hvars ansvarighet är begränsad till fulla beloppet af
hans lotter, må sina lotter till annan person öfverlåta, efter anmälan ho»
bolagets styrelse, och tinder iakttagande i öfrigt af de föreskrifter, bolaget i
sådant afseende bestämt,
röstar
Ja:
Ben del ej vill, röstar
Sej;
Vinner Nej, anses Rikets Ständer hafva beslutat att omförmälda §
skall erhålla följande, af Ridderskapet och Adeln antagna, lydelse :
§ 7.
l.o Solidarisk bolagsman, dess arfvinge eller sterbhus-delegare, vare ej
berättigad alt under den för bank-bolagets bestånd i stadgarne bestämda lid
ifrån bolaget afgå, eller någon af sina lotter å annan person öfverlåta, med
mindre bolaget dertill samtyckt.
2:o Solidarisk bolagsman, sorn önskar från bolaget afgå, anmäld siri ön¬
skan skriftligen liss bolaget. Ej må den begäran till pröfning företagas förr¬
än bokslutet för då löpande räkenskaps-år blifvit uppgjordl och behörigen
granskadi. Befmnes dervid, att grundfonden till dess behöriga belopp oför¬
minskad qvarstår, ankomma på bolagsstämma, som hålles ett år derefter, att
den begäran bifalla. Bifalles den; vare ock dermed den afgående bolags¬
mannen fran ansvar för bolagets förbindelser fri, så vidt ej annat uttryckli¬
gen förbehålles.
3:0 När solidarisk bolagsman frän bolaget afgått eller ny bolagsman
deruti vunnit inträde, skall uppgift derom genom styrelsens försorg, efter
hvarje ordinarie bolagsstämma, såväl aflemnas till vederbörande Rådstufvu¬
rätt för att i dess intecknings-protokoll intagas, sorn ock i allmänna tidnin-
garne kungöras.
4
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Memorial S:o 7.
4:o. Ej må i bank-bolag antalet af de solidariske bolagsmännen någon¬
sin understiga det, som i g 2 är stadgadt.
5:o liOtt-cgare, hvars ansvarighet, är begränsad' titt fulla beloppet af
hans lotter, må sina lotter titt annan person öfverlåta, efter anmälan hos
bolagets styrelse, och under iakttagande i öfrigt af de föreskriper. bolaget i
sådant afseende bestämt.
§ 14.
Denna § liar Högiofl. Ridderskapei och Adelil beslutat gifva följande lydelse:
“Bank-bolag, som lill lifgifvande af egna tryckta eller graverade bank-sedlar
är berättigad!, må ej utgifva eller i allmänna rörelsen på en gång utelöpande hålla
större belopp deraf, än sorn sammanlagd! i värde motsvarar sjutiofem procent af ban¬
kens hela grundfond enligt bank-räkenskaperna för året och derutöfver endast för hvad
som motsvaras af innebafvande säkerhels-Jiandlingar för beviljade kassa-kreditiver, i
den inån desse anlitas, dock härför icke till större belopp, än högst femtio procent, af
hela grundfonden.®
Af enahanda grund, sorn vid 7 § blifvit angifven, får Utskottet
inbjuda Ridderskapei och Adeln att i Borgare- och tionde-stundens beslut i
fråga om ty delsen af 14 g sig förena.
För den händelse inbjudningen ej antages, måste jemväl i denna fråga omröst¬
ning i förstärkt Banko-Utskott verkställas, i hvilket afseende Utskottet får föreslå följande
Voterinys-proposilion :
Den, sorn anser att 14 g ali ifrågavarande Förordning, angående enskilda
banker, skall, på sätt Borgare- och tionde-stånden best idat. tyda sålunda:
g 14.
Bank-bolag, sorn ti/t utgifvande af egna tryckta eller graverade banksedlar
är berättigadt, må ej utgifva eller i allmänna rörelsen på en gång utelö¬
pande hålla större belopp deraf, än som sammanlagdt i värde motsvarar
bankens hela grundfond enligt bankräkenskaperna för året och derutöfver en¬
dast för hvad sorn motsvaras af innehafvande säkerhetshandlingar för be¬
viljade kassa-kreditiver, i den mån dessa anlitas, dock härför icke till större
belopp, än högst femtio procent af heta grundfonden,
röstar
Ja;
Ilen det ej vilt. röstar
Nej;
Vinner Sej, anses Rikets Ständer hafva beslutat ali omförmälde g skatt er¬
hålla följande af Ridderskapei och Adeln antagna lydelse:
Sammansatta Banko- neli Lag-Utskottets Memoriat N:o 7.
%
$ 14.
Bank-bolay, sorn lill ut gifvande af eyna tryckta eller prarerade banksedlar
är berättigad!', må ej utgifva eller i allmänna rörelsen på cn gång utelöpan¬
de hulla större belopp deraf, än som sammanlagdi i värde motsvarar sjutio-
fem procent af bankens hela grundfond enligt bank-räkenskaperna för äret
och derutöfver endast för hvad som motsvaras af innehafvande säkerhets-
handlingar för beviljade kassa-kreditiver, i den män dessa anlitas, dock här¬
för icke till större belopp, än högst femtio procent af hela grundfonden.
§ 21.
Högloft. Rldderskapet och Adeln har beslutat, att denna § skulle erhålla föl¬
jande lydelse:
“Kär bank-bolag, med rättighet att utgifva egna bank-sedlar, utan konkurs upp¬
löses, äfvensom derest bolaget råkar i konkurstillstånd, vill Konungen uppå anmälan
derom, genom allmän kungörelse, som två gånger årligen, ett halft år emellan hvar¬
dera, från predikslolarne i hela Riket uppläses och i allmänna tidningarne intages, före¬
lägga en hvar, som innehar bankens sedlar, att, vid förlust af ali betalnings-rätt, inom
två år från kungörelsens datum, förbindelsen, när bolaget utan konkurs upplöses, före¬
te till infriande i banken, men om banken råkat i konkurs-tillstånd och betalning såle¬
des ej genast ske kan, lill bokföring och erhållande kostnadsfritt af påskrift derom,
uppvisa inför den eller dem, Rätten, der konkursmålet är anhängig!, i sådant afseende
förordnar; kommande till följd häraf, i händelse af bankens konkurs, med utdelning
till de borgenärer, som ej ega förmånsrätt, att anstå intilldess berörda två år förflutit.
För banksedel ujule innehafvare!) ränta efter sex för hundra om året, ifrån
den dag offentlig stämning beslutes, lill dess inlösen vidtager."
Sistnämnde moment angående ränta hafva jemväl Borgare- och Bonde-stånden
bifallit; hvadan följaktligen tre Riks-stånd äro ense derom, att ett sådant stadgande
skall i nu ifrågaslällde lag iuflyta.
Hvad deremot §:ns innehåll i öfrigt angår, så innefattar hvad Ridderskapet och
Adeln, på sätt ofvan förmäles, beslutat, icke någon förändring af hvad nu i ämnet gäl¬
ler; Och som Högv. Presle-ståndet jemväl ansett förändring i lagstiftningen härutinnan ej
böra ega rum, samt två Riks-stånd således i denna fråga stannat emot två, lärer densamma,
jemlikt 75 § Riksdags-ordningen, böra förfalla och det förblifva vid hvad tillförene stad¬
gadt varit; Och skulle följaktligen den 21 § i förevarande Förordning komma att lyda
sålunda:
”När Bank-bolay, med rättighet att utgifva egna banksedlar, utan konkurs upp¬
löses, äfvensom derest bolaget råkar i konkurs-tillstånd, vill Konungen, uppå anmälan
derom, genom allmän kungörelse, som två gänger årligen, ett halft år emellan hvardera,
från predikslolarne * hela riket uppläses och i allmänna tidningarne intages, förelägga en
Bih. till R. St. Prot. 1856—1858. 6 Sami. 2 Afd. 5 Haft. 2
ft Sammansatta Sanko- och Lag-Utskottets Memorial !S’:o 7.
hvar, som innehar hankens sedlar, att. vid förlust af all betalningsrält, inom tvä år från
kungörelsens datum, förbindelsen, när bolaget utan konkurs upplöses, förete lill infrian¬
de i banken, men om banken råkat i konkurs-tillstånd och betalning således ej genast
ske kan, till bokföring och erhållande kostnadsfritt af påskrift derom, uppvisa inför den
eller dem, Rätten, der konkursmålet är anhängigt, i sådant afseende förordnar; kom¬
mande till följd häraf, i händelse af bankens konkurs, med utdelning till de borgenärer,
som ej ega förmånsrätt, att anstå intilldess berörda två år förflutit.
För bank-sedel njute innehafcaren ränta efter sex för hundra om året, frén
den dag offentlig stämning beslutes, till dess inlösen vidtager.*
Slockholm den 27 Februari 1858.
Reservation:
af Doctor Sandberg: 1 afseende på beslutet att förklara det Utskottets förslag uti
21 § att privatbanksedlar skola njuta förmånsrätt skall anses hafva förfallit, får
jag mig reservera. Då Borgare- och Bondestånden härutinnan godkänt Utskottets förslag,
men Ridderskapet och Adeln fattat ett derifrån skiljaktigt beslut, synes mig förhållan¬
det vara alldeles enahanda med de föregående 2:ne fall och att man således bordt gå
tillväga på fullkomligen enahanda sätt, nemligen: att först inbjuda Ridderskapet och
Adeln att förena sig med Borgare- och Bondestånden om Utskottets förslag, och, i hän¬
delse inbjudningen icke autages, på lika sätt uppställa Voterings-proposition emellan
dessa begge skiljaktiga meniugar.
Då Preste-ståndels serskilda beslut att utan någon pröfning af det framlagda
förslaget för närvarande undanskjuta denna Iagstiftnings-fråga, har af det Höglofl. Ut¬
skottet vid de 2:ne föregående §§ blifvit alldeles förbisedt och lemnadt åsido, så vet
jag icke hvarföre det endast här skall tagas i betraktande och föranleda eli annat be-
handlingsätt af denna sista vigtiga § än af de föregående.
STOCKHOLM, tryckt hos J. fF. Lundberg, 1868.
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Memorial M 8.
I
N:o 8.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Mars 1858, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Sammansatta Banko- och Lag¬
utskottet s Memorial JY2 7, med förslag till samman jemkning aj¬
de inom Riks-stånden fattade skiljaktiga heslut vid förehafvande
af Utskottets Utlåtande JV2 6, i fråga om lagstiftning för enskilda
Banker.
Sedan Sammansatta Utskottet uti omförmälda Memorial JYS 7, beträffande 21 §
uti det af Utskottet afgifna förslag till förordning angående enskilda banker, förkla¬
rat, att då Höglofliga Ridderskapet och Adeln samt Vällofliga Borgare-ståndet ocb
Hedervärda Bonde-ståndet godkänt sista morn., innefattande, att i bank-bolags konkurs,
innehafvare af banksedel skall njuta ränta derföre efter sex för hundra om året,
från den dag offentlig stämning beslutes, till dess inlösen vidtager, sådant stadgande
skulle uti ifrågavarande lag inflyta; men att deremot, enär hvad §:ns innehåll
i öfrigt anginge, Ridderskapet och Adelns beslut icke innefattade någon förän¬
dring af hvad nu i ämnet gäller, och Högvördiga Preste-ståndet jemväl ansett för¬
ändring i lagstiftningen härutinnan ej böra ega rum, samt två Riks-stånd således,
i denna fråga, stadnat emot två, densamma, jemlikt 75 § Riksdags-ordningen, borde
förfalla och det förblifva vid hvad tillförene stadgadt varit; så har Högvördiga Preste-
ståndet till Utskottet återremitterat Utskottets omtörmälda yttrande, med föreläggande
för Utskottet, att, i enlighet med gjorda anmärkningar, till Riks-stånden inkomma
med förslag till voterings-propositioner emellan den utaf Borgare- och Bonde-stånden,
å ena, samt Ridderskapet och Adeln, å andra sidan, antagna lydelse af ifrågaställde
Bih. till R. St. Brot. 1856—1858. 6 Sami. 2 Afd. 6 Lläft.
2
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Memorial M 8.
§ 21 af förrberörde förslag till förordning; men som
enligt hvad till Utskottet ankomne protokolls-utdrag
tet, på sätt nämndt är, uti Memorialet JV2 7 förklarat,
till någon vidare åtgärd af Utskottet; hvilket Utskottet
Preste-ståndet anmäla.
Stockholm den 8 Mars 1858.
sistnämnde tre Riks-stånd,
visa, bifallit hvad Utskot-
föranleder återremissen icke
får härmed hos Högvördiga
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1858.
Förteckning
öfver Banko- och Lag-Utskottens Betänkanden, Utlåtanden och Memorialer
under Riksdagen i Stockholm 1856—1858.
N:o
{. Betänkande, angående förändring af lagens stadgande om ränta.
2. Memorial, i anledning af återremiss af Betänkande N:o 1, angående yttrande
i fråga om penningräntans digifvande.
5. Betänkande, i anledning af väckt motion derom att anställande af Tulltjenste-
män vid jernvågarne i Bikets Stapelstäder måtte upphöra, och arvode
måtte lemnäs åt vågbetjening för ökade göromål m. m.
4. Betänkande, i fråga om lagstiftning för enskilda Banker.
5. Betänkande, angående räntans digifvande i Banker.
6. Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar mot vissa delar af Betänkande
N:o 4, om lagstiftning för enskilda Banker.
7. Memorial, med förslag till sammanjemkning af Ståndens skiljaktiga beslut vid
förehafvande af Utlåtande N:o 6, i anledning af gjorda anmärkningar mot
Betänkande N:o 4, angående lagstiftning för enskilda Banker.
8. Memorial, i anledning af återremiss af Memorialet N:o 7, med förslag till sam¬
manjemkning af Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utlåtande
N:o 6, i fråga om lagstiftning för enskilda Banker.
Bih. till R. St. Prot. 4856—1858. 6 Sami. 2 Åfd. 7 Haft.
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1858.