Den 15 Januari.
det, som skulle de varit särdeles passande och begripliga för
den hu fvudsak liga publik, som bevistat dein. Väl må det
bafva funnits en och arman bland föreläsarne, som sökt lyfta
sig till en något högre vetenskaplig ståndpunkt, men han har
då icke sysselsatt sig med någon af de strängare discipli¬
nerna, utan med estetiken och jag nämner särskildt professor
Linders särdeles populära och intressanta föreläsningar om
det grekiska dramat, ett ämne, som tillhör en allmännare
humanistisk bildning, är lättfattligt och icke påkallar kännedom
af några svårare formler för att kunna följa med. Och lik¬
väl rönte dessa föreläsningar icke den uppmärksamhet och
intresse å publikens sida, som de onekligen förtjenade.
Talet om att göra vetenskapliga föreläsningar populära
visar en fullkomlig obekantskap med hvad en vetenskaplig
föreläsning verkligen är. Nog af — de nämnda föreläsnin-
garne i Stockholm äro numera i allmänhet ganska litet besökta,då
ej några utomordentligare lockelser mana Stockholmarne och
Stockholmskorna dit för en eller annan afton. För min del
skulle, vid en jemförelse mellan dessa föreläsningar och de
rent vetenskapliga, hvilka enligt gällande instruktioner skola
hållas i Upsala, jag vilja karakterisera de förra egentligen en¬
dast såsom ett slags litterära amusemanger och aftonunder¬
hållningar för allmänheten. Dessa föreläsningar förutsätta
också alldeles ingen vetenskaplig deduktion och bevisning,
utan hufvudsakligen blott god tro hos allmänheten, ty deduk-
tioner — bevis för sanningen af det framställda — komma
vid den icke i fråga, hufvudsakligen derföre att auditoriet icke
vore mägtigt att fatta dern och skulle finna dem ganska tröt¬
tande och pedantiska.
Så går det nu emellertid till vid de s. k. populära före¬
läsningarna och detta bevisar bäst, att dit stora intresse för
bildningen, hvilket man åberopar såsom ett hufvudsakligt
skäl för behofvet af ett universitet i hufvudstaden, der i verk¬
ligheten icke linnes.
Herr Blanche bar vidare såsom ett motiv för universi¬
tetets flyttning från Upsala anfört, att endast genom dess för¬
läggande till Stockholm den studerande ungdomen kunde
blifva icke allenast lärd utan äfven god, hvilket sednare vore
förmer än att vara lärd. Ilan säger så; men hvarföre skul e
»godheten» par préférence komma öfver studenten här pä 7
mils afstånd från det ställe, der han är? Hvarföre skulle han
just bli »bättre» i Stockholm än i Upsala? Finnas väl här i
allmänhet större vetenskapliga och idéella intressen än der?
502
Den 13 Januari
Allt detta är misstag. Och hvad ligger väl då för djup och
sanning här i detta ordet: »god»? Hvad är det annat än en
fras af det vanliga slaget, sorn synes innebära något, men vid
den flyktigaste granskning förfaller till ett intet.
Herr blanche har också ordat om de tomma lärosalarne
i Upsala. Jag beklagar, att herr Blanche icke besökt dessa
salar under föreläsningarne eller tagit notis om anmälnings-
listorna. Han skulle då hafva erfarit, hurusom många före¬
läsare i Upsala måst gång efter annan ^ombyta lokal för att
kunna inrymma mängden af åhörare. A andra sidan är det
naturligt, att i Upsala, der strängt vetenskapliga föreläsningar
hållas i ämnen, som ligga långt bortom och utöfver det hvar¬
dagliga sanscommunslältet, och der man går i botten med
saken, tillfällen skola finnas, då en föreläsare har jemförelse¬
vis få auditores. Icke många t. ex. egna sig åt astronomien,
synnerligast då föreläsningen går så högt den vetenskapen för
närvarande står. Ungefärligen enahanda är förhållandet med
högre och högsta matematiken, ehuru flera och ganska många
naturligtvis egna sig deråt.
Herr Blanche yttrade slutligen något om vetenskapliga para¬
doxer i Upsala Jag fattade ej rätt hans ord, men så mycket
kan jag svara, att om dylika paradoxer någonstädes skola
kunna uppkomma och finna trefnad, är det visserligen icke i
Upsala utan i Stockholm, der det tomma anspråket, jargorien
och frasen gudnås alltför ofta spela en alltför stor rol.
Jag fortsätter yrkandet, att mitt redaktionslörslag kommer
i betraktande vid sidan af herr Isbergs.
Herr Ljungberg: Jag kan icke underlåta att nedlägga
min reservation emot herr Björcks yttrande, att man icke
kan vänta, det regeringen skall i förevarande fråga taga ini¬
tiativet. Jag vet i sanning icke hvad som skulle hindra
henne från ett sådant steg, men väl hvad som borde mana
henne dertill, helst jag. för min del, föreställer mig att en
regering bör gå i spetsen för sitt folk, men icke efter det¬
samma. Jag tror icke, att det skulle kunna skada, om rege¬
ringen någon gång, och särdeles i en stor kulturfråga, visade
sig hafva så uppfattat sin ställning. Hvad universitetsfrågan
beträffar, befarar jag dock icke att densammas framgång är
af något initiativ från regeringens sida beroende. Hvad herr
Sundvallson anmärkt, att den ifrågavarande motionen upptagit
frågan i bakvänd ordning kan möjligen vara sannt; ty det
rätta vore visserligen att fiirst besluta Upsala universitets för¬
flyttning till Stockholm, innan man påyrkar ett universitets
Hen 15 Januari.
503
anläggning härstädes; men man hör kunna hoppas att det
Idrra i allt fall snart skulle blifva resultatet af sistnämnde
åtgärd. Att de offentliga föreläsningarne här i staden varit i
sednare tider föga besökta, har jag icke hört; och det skulle
förundra mig örn så vore, då de till större delen hållits af
ansedde lärare vid universiteten, samt, efter hvad mart påstår,
varit med större sorgfällighet utarbetade än de akademiska
föreläsningarne pläga vara.
Ofverläggningen var slutad, och herr talmannen fram¬
ställde proposition å bifall till ifrågavarande betänkande. Här¬
till svarades ja och nej; hvarjemte votering begärdes; och
som i afseende å kontraproposition förspordes olika meningar
och votering jemväl derom äskades, så uppsattes, justerades
och anslogs en voteringsproposition, så lydande:
»Den, som till kontraproposition antager deras mening,
som yrkat, att, med ogillande af allmänna besvärs- och eko¬
nomiutskottets betänkande M II, bifall lemnäs till herr Is¬
bergs dervid lögade reservation, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej. vill ståndet annorlunda besluta.»
Votering anställdes i grundlagsenlig ordning och utföll med
35 ja emot 18 nej.
1 följd häraf uppställdes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:
»Den, som bifaller allmänna besvärs- och ekonomiutskot¬
tets betänkande M 11, röstar ja.
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej, bar ståndet, med ogillande af samma betän¬
kande, bifallit herr Isbergs dervid fogade reservation.»
Häröfver i stadgad ordning anställd votering utföll med
53 nej emot 21 ja; hvadan ståndet ogillat allmänna besvärs-
och ekonomiutskottets betänkande M 11 och bifallit herr
lsberus dervid lögade reservation.
§ 8-
Eldigt af ståndet förut lattadt beslut, skulle denna dag
väljas de sex elektorer, hvilka, jemte ett lika antal elektorer
af de öfriga riksstånden, hafva att utse kornmitterade för
tryckfrihetens vård, och sedan slåndet, på herr talmannens
framställning, beslutit särskildt välja två suppleanter, lör att,
i händelse af elektorers förfall, i deras ställe inträda efter
hvarderas röstetal, eller, i lall rösterna blefvo lika många, i
den ordning, som genom lottning bestämdes, så företogos nu
dessa val, hvart efter annat, dervid utsågos:
504
Den 15 Januari.
Till elektorer:
Herr Lovén med 55 röster,
» Wistrand »55 »
» Werrn » 54 »
» Witt »52 u
» Bergman » 35 »
och » Berggren »53 »
Saint till suppleanter:
Herr Lindstedt med 55 röster,
och » Wennérus » 50 »
Underrättelser om dessa val skulle genom utdrag af pro¬
tokollet meddelas.
§ 6- ..
Jemlikt ståndets beslut löretogs 1111 Irågan om sättet för
val af revisorer att å ståndets vägnar deltaga i den revision
af stats-, banko- och riksgäldsverken, som innevarande år
skall ega rum; dervid herr talmannen dels lät uppläsa 68 §
riksdagsordningen jemte ståndets vid 1823 och 1854 årens
riksdag fattade beslut i fråga om grunderna för nämnda val,
dels ock hemställde, om icke, derest ståndet, utan att be¬
gagna den ståndet ostridigt tillkommande rätt att sjelft välja
ifrågavarande revisorer, ville öfverlemna detta val åt de stä¬
der, som enligt omförmälda grunder nu voro i ordningen att
sända revisorer, eller Stockholm, Göteborg, Kalmar, Udde¬
valla, Warberg och Laholm, vederbörande borde anmodas,
på det valen måtte kunna före riksdagens slut ega rum, att
om desammas förrättande skyndsamt gå i författning.
Herr vice talmannen Murén: Jag tillåter mig hemställa,
det ståndet ville besluta, att valet utaf revisorer måtte äfven
denna gång få försiggå så, som förut varit öfligt, eller att de
städer, som enligt den fastställda klassifikationen äro närmast
i ordningen att utse revisorer, måtte få utöfva denna rätt.
Onskligt vore väl, att valen försigginge innan riksdagens slut,
för hvilket ändamåls vinnande det måhända vore tjenligt att
ståndet i sitt beslut om valens förrättande uttryckte den ön¬
skan, att desamma måtte »skyndsamt» löretagas; men skulle
åter de ifrågavarande valen före riksdagens upplösning icke
hinna försiggå, tror jag dock icke, att den nya representations-
förlättningen, som innan kort skall träda i tillämpning, på
något sätt lägger hinder i vägen för revisorernes utväljande
af de städer, som äro i tur att dessa val förrätta.
Herr Lindström: Jag finnér mig förekommen af herr
vice talmannen, i hvars yttrande jag instämmer, med den
/V» l."> Januari.
inskränkning likväl, att jag icke inser hehöllighelen al att i
ståndets beslut om revisorsvalens förrättande intages någon
föreskrift att desamma »skyndsamt» böra verkställas. Jag
tror nemligen, att valen af revisorer, utan hinder af den nya
riksdagsordningen, kunna på sedvanligt sätt försiggå äfven
efter riksdagens slut, och att ingenting förloras eller försum¬
mas genom att låta valen anstå till Juni månad, vid hvilken
tid dessa val hittills förrättats.
Herr Björck: Lika med herr vice talmannen anser jag
det vara icke allenast lämpligt utan ock högst nödvändigt, att
sådana åtgärder vidtagas, att vederbörande städer anmodas
och sättas i tillfälle att verkställa de ifrågavarande revisors¬
valen, innan riksförsamlingen blifvit upplöst. Man skulle i
annat fall lätt hafva att befara, det en eller annan magistrat,
under förevändning att, då den grundlag, som innefattar före¬
skriften om utväljande af rikets ständers revisorer, upphört
alt vara gällande, sjelfva valen ej vidare lagenligt kunde verk¬
ställas, förklarade sig oberättigad eller åtminstone ej pligtig
att valen förrätta. Jag anser fördenskull att herr talmannens
förslag bör af ståndet antagas.
Herr Falkman: Enligt min öfvertygelse är det lämpligast,
att valen utaf revisorer äfven denna gång försiggå på samma
sätt, som under förllutna år brukats och ansetts lämpligt,
hvarföre jag ock instämmer med herr vice talmannen och de
ståndets herrar ledamöter, som i ämnet redan yttrat sig.
En omständighet vid denna fråga, sorn visserligen kan
synas af jemförelsevis mindre vigt, men dock är af intresse
för det samhälle, jag bar den äran att här representera, tillåter
jag mig att vidröra, dock icke för att anmäla någon slags
klagan, utan endast i ändamål att vinna upplysning om rätta
förhållandet. År 18S9 deltogo städerna Malmö och Karlskrona
gemensamt i val af statsrevisorer, och sedan dess har ytter¬
ligare Karlskrona en, men Malmö ingen gång fått deltaga i
dylika val, oansedt Malmö, till följd af ökad folkmängd, blifvit
bland första klassens städer uppflyttad, då Karlskrona deremot
ännu bibehåller den plats, som denna stad vid 1823 års
klassifikation erhöll. Besynnerligt vore väl, om en stad, der¬
före att den genom sin förkofran i hvarjehanda afseenden
flyttas framför en annan, skulle sättas efter i fråga om utöf-
vandet af sina politiska rättigheter, hvilka alltid af hvarje
samhälle måste anses dyrbara och icke kunna skattas minst
vigtiga, då de afse deltagandet i granskningen af statens för-
Borg alind. prot. vid rikad. 1868—1886. L 20
506
Den 15 Januari.
vältning. Måhända kan orsaken till detta egendomliga för¬
hållande vara att hemta deraf, att flere sfäder tillhöra den
första än andra klassen och att val derföre inom första klas¬
sens städer mera sällan ifrågakomma. Saken liar emellertid
väckt förundran inom Malmö samhälle, som med skäl kan
lia ansett sig redan förut bort vara i tur att åter deltaga i
revisorsvalen; och jag löranledes af denna anledning att hem¬
ställa, det Malmö måtte uppföras bland de 6 städer, som för
detta år skola sända deltagare uti statsrevisionen
Herr talmannen upplyste, att det af herr Falkman om¬
nämnda förhållande icke härrörde af någon mot Malmö stad
begången mannamån, utan hade sin grund deri, att, enligt den
antagna ordningen, staden Göteborg hvartannat år och en bland
städerna af första klassen hvartannat år väljer revisor; hvar¬
före ock, i händelse samma ordning skulle för framtiden hafva
bibehållits, staden Malmö år 1867 åter varit i tur att sådan
valrätt utöfva.
Herr Falkman: Jag vill endast tillkännagifva, att jag, som
med mitt yttrande på intet sätt velat antyda, att väld eller
mannamån gjort sig gällande vid bestämmandet af den ord¬
ningsföljd städerna emellan i hvilken dessa skulle ega att utse
revisorer, utan endast haft för afsigt att vinna upplysning om
anledningen till ett förhållande, sorn länge väckt både min
och Heres förundran, finner mig fullt tillfredsställd med den
upplysning i saken, herr talmannen behagat lemna. Derest
likväl ej nya riksdagsordningen mellankommit, som för fram¬
tiden alldeles förändrar sättet för statsrevisorernes utväljande,
skulle jag nu velat föreslå ändring i den antagna tur och
ordning städerna emellan, som derför hittills varit gällande;
men då, på grund af nyss anförd anledning, det är sista gån¬
gen ett dylikt val af ståndet ifrågakommer låter jag gerna
bero vid hvad förut -öfligt varit.
Herr vice talmannen Murén: För att visa, det någon
fara icke vore för handen, i händelse de ifrågavarande revi¬
sorsvalen icke skulle komma att försiggå innan rikets ständer
åtskildes, vill jag här åberopa ett stadgande ur 49 § rege¬
ringsformen, sådan denna § enligt sist vidtagna förändring
kommer att lyda. Det heter deri att: »De rättigheter och
åligganden, som gällande lag tillägger rikets ständer, tillkomma
hädanefter riksdagen»; och af detta stadgande synes mig oför-
tydbart framgå, att den rätt till utväljande af revisorer, stån¬
det nu kan behaga öfverlemna åt vissa af rikets städer, är
fullt betryggad genom grundlagens bud.
Oen 15 Januari.
307
Diskussionen var slutad och pä herr talmannens propo¬
sition beslöt ståndet, att städerna Stockholm, Göteborg, Kalmar,
Uddevalla, Warberg och Laholm skola skyndsamligen välja hvar¬
dera en revisor till deltagande å ståndets vägnar i den revi¬
sion af stats-, banko- och riksgäldsverken, som begynnes den
15 Augusti innevarande är; varande, jemlikt ståndets beslut
den 5 Maj 1845, städerna i fjerde och femte klasserna be¬
rättigade att, ifall de icke sjelfva vilja sända revisorer, i Stock¬
holm eller annan stad dertill utse och förordna någon af så¬
dan egenskap, som 70 § riksdagsordningen föreskrifver, med
iakttagande af hvad i 14 § af samma grundlag stadgas; och
ega, enligt hvad öfligt varit, vederbörande att för vald revisor
jemväl utse en suppleant.
Underrättelse härom skulle meddelas, genom protokolls¬
utdrag, stats- och bankoutskotten samt fullmägtige i rikets
ständers bank och riksgäldskontor, äfvensom, genom skrifvel-
ser. Stockholms magistrat för Stockholm, konungens befall¬
ningshafvande i Göteborgs och Bohus län för Göteborg och
Uddevalla, konungens befallningshafvande i Kalmar län för
Kalmar samt konungens befallningshafvande i Hallands län
för Warberg och Laholm, med anmodan att om valens skynd¬
samma förrättande föranstalta.
§ 7-
Bordlädes andra gången lagutskottets betänkande JVi 14,
samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betänkauden
N:ris 28 och 29.
§ 8-
Bordlädes statsutskottets memorial M 19 och utlåtande
JW 20.
§ ».
Justerades protokollsutdrag, angående af ståndet denna
dag fattade beslut.
Plenum slutades kl. 3/« ® e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
Den 17 Junnart.
1866 den 17 Januari.
Plenum kl. 11 1'. in.
§ *•
Justerades protokollet för den 22 sistlidne December, äf¬
vensom enligt § 6 i protokollet för den 13 dennes beslutade
protokollsutdrag och skrifvelser.
§ 2.
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande, M 12, i anledning af väckt förslag om upphö¬
rande af de s. k. prebendepastoraten.
Herr Falkman: Jag för min del vill visst, att betänkandet
i det skick det nu hefinnes skall af ståndet godkännas, men
för det möjliga läll, att betänkligheter häremot tilläfventyrs
skulle förefinnas, af fruktan att, såsom dels i utskottet och
dels inom öfriga riksstånden redan blifvit anmärkt, bifall
lili prebendepastoratens indragning skulle komma att men¬
ligt inverka så väl på det teologiska studiet som de kyrkliga
lärarnes bildning, så skulle jag vilja hemställa, om icke stån¬
det ville, på sätt prosten Lindskog i ena punkten af dess re¬
servation föreslagit, för att i någon mån trygga församlin-
garnes rätt, besluta, att i underdånig skrifvelse till kongl. maj:t
göra framställning derom, att de församlingar, hvilka möjligen
komma att qvarstå såsom prebendepastorat. måtte berättigas
att sjellve välja sin prebendekomminister samt att den aflöning,
som bör tillkomma denne, må af vederbörande lönereglerings-
nämnder bestämmas till ett belopp så fullt tillräckligt för hans
anständiga bergning, att församlingen ej må hafva någon sär¬
skild tunga i och för komministerns underhåll.
Jag upprepar likväl ännu en gång, att denna min hem¬
ställan endast afser den händelse att ståndet icke finnér skäl
bifalla betänkandet, hvars godkännande dock i första rummet
är min önskan.
Herr Isberg: På grund af de i betänkandet anförda skäl
anhåller jag, att ståndet ville bifalla utskottets förslag.
Flere ledamöter hördes häri instämma.
Herr von Stockenström: För min del kan jag icke bi¬
falla, att prebendepastoraten indragas utan att samtidigt med
beslutet derom bestämmes sättet, huru ersättning skall utgå
Den 17 Januari.
»08
till den, hvars tjenst prebende! hittills åtföljt. Denna ersätt¬
ning, som sannolikt komme att drabba statsverket, blefve
kanske ej obetydlig. Dessutom halva ganska tänkvärda skäl
af motståndarne till ifrågavarande förslag blifvit anförda för
den åsigt, att vissa prebendepastorat böra bibehållas. — Jag
känner ett prebendepastorat, Hernösand, der församlingen varit
nöjd med de unga, alltid dugliga, prestman, som konsistorium
gilvit dem såsom föreståndare för pastoralvården. Jag tror
icke, att denna församling önskar någon ändring i nu be¬
stående förhållanden.
Jag hemställer, att ståndet måtte fatta beslut i öfverens¬
stämmelse med herr von Ehrenheims reservation.
Herr Waldenström: Herr Falkman har hemställt, att
ståndet i denna fråga mätte besluta i öfverensstämmelse med
prosten Lindskogs reservation, mot utskottets beslut. — (Jti
sin reservation säger prosten Lindskog på ett ställe, alt det
är en olägenhet, att prebendepastorat finnas och föreslår se¬
dermera såsom en slags ersättning för denna olägenhet, att
församlingarne skola berättigas deltaga uti val till prebendariens
vikarie. Jag kan icke lätta huru detta val skall ske och icke
heller nämner reservanten något derom. Dessutom måtte
väl prebendarien sjelf få utse den person, åt hviken lian vill
öfverlemna vården af pastoratet, då han såsom pastor skall
aflöna vikarien.
Min åsigt är, att utskottets betänkande bör bifallas.
Herr Carlén *):
Herr Bergman: Det tyckes naturligt, att godtgörelse för
dem, hvars löneinkomster skulle minskas genom prebende-
pastoratens indragande, bör utgå af statsmedel, på samma
sätt som sådan ersättning nu utgår till dem, som innehaft
redan indragna prebendepastorat, och synes mig det af pro¬
fessor Ribbing väckta förslag vara en följd och vidare ut¬
sträckning utaf rikets ständers af kongl. maj:t år 18S8 bi¬
fallna beslut, att der prebendepastorat vore med lärareplats
vid elementarläroverk förenadt, detsamma skulle, i mån af
inträffande ledighet, i allmänhet indragas.
Då endast presteståndet afslagit betänkandet, kan, så vidt
jag lättat saken riktigt, frågan icke helt och hållet falla, om
tre stånd besluta bifall. Derföre och med afseende å frågans
*) Herr Carléns vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke»
vid slutet af detta band.
310
Den 17 Januari.
rättvisa och vigt hemställer jag, att ståndet må klart och
tydligt godkänna betänkandet.
Herr Waldenström: Herr Bergman har sagt, att frågan
ej skulle förfalla om borgare- och bondestånden besluta bifall,
då ridderskapet och adeln antagit herr von Ehrenheims reserva¬
tion och presteståndet. helt och hållet afslagit betänkandet. —
lag tror derföre, att under sådana omständigheter man bör,
heldre än att äfventyra allt, antaga herr von Ehrenheims
reservation och fäster mig derföre vid hvad herr Carlén yttrat
samt anser på de skäl, han anfört, klokast antaga herr von
Ehrenheims förslag, i följd hvaraf jag ock i denna riktning
ändrar mitt förra yrkande.
Herr Henschen: Såvida här ej är fråga om att fatta ett
direkt beslut, utan endast om skrifvelse till kongl, majit rö¬
rande nådig proposition om ersättning för löneinkomster, kan
114 § regeringsformen icke tillämpas; och i följd deraf kan
denna sak ej blifva föremål för behandling af förstärkt ut¬
skott.
Jag vill begagna detta tillfälle för att anmärka, att jag,
såsom ett vilkor för att de teologiska vetenskaperna skola
komma till lil, anser nödigt att lärarne i desamma icke äro
prester. Men jemte de teologiska fakulteterna böra finnas
prestseminarier, der alla lärarne äro prester. Det är omöjligt
att lärarne i de teologiska vetenskaperna i vårt land med lif
och frihet kunna röra sig framåt och få någon verklig ut¬
bildning, så länge lärarne vid univcrsiteterna äro prester,
emedan desse anse sig genom sina preslerliga löften bundne
att icke gå ett steg utom statskyrkans läror och de symbo¬
liska böckernas många detaljbestämmeiser. Om de afvika
från dem, komma de i ett spändt och odrägligt förhållande
till sina kamrater. Af konsiderationer, främmande för det
vetenskapliga lifvet, hindras de sålunda att fritt uttala några
åsigter, då desse äro stridande mot de en gång för alla god¬
kända lärobestämmelserna. Men så länge prebendepastora-
tens afkastning utgör en del af teologielärares löner, måste
de vara prester.
Med stöd af de grundsatser, jag nu uttalat, yrkar jag bi¬
fall till betänkandet.
Herr Valkman: Hvad som i och för frågans lyckliga lös¬
ning i formelt hänseende vinnes genom att antaga herr von
Ehrenheims reservation, kan jag ej inse. Ridderskapet och
adeln samt borgareståndet hade visserligen i så fall fattat
samma beslut. Presteståndet har, såsom vi veta, afslagit, men
ben 17 Januari.
511
bondeståndet deremot redan antagit betänkandet. Vid detta
förhållande blifver resultatet i formelt hänseende detsamma
om borgareståndet antingen godkänner betänkandet oförändradt,
eller antager herr von Ehrenheims reservation, nemligen det
att två stånd fattat lika beslut, och de två öfriga med detta
och sig emellan olika beslut. Frågan vore då på samina
punkt.
1 motsats till dem, som förordat antagandet af herr von
Ehrenheims i mitt tycke föga eller intet sägande reservation,
vill jag tillstyrka bifall till utskottets förslag, emedan man
dermed vinner vida mera i sak. Det är nog möjligt att
kongl, majit, vid pröfningen af rikets ständers skrifvelse, finnér
skäligt att vissa prebenden få qvarstå; men, om ståndet ön¬
skar, att de helt och hållet skola afskafVas. hvarföre då före¬
slå någon inskränkning? Sådant synes mig icke vara kon¬
seqvent.
Herr Isberg: I anledning af det förslag, herr Carlén
framställt, vill jag anmärka, att det synes mig vida bättre att
antaga utskottets betänkande än hr von Ehrenheims reservation,
hvilken i sjelfva verket icke innebär någonting. Bifalles be¬
tänkandet endast af två stånd, får utskottet söka sammanjemka
meningarne och då återstår alltid möjligheten att. om icke
pluralitet skulle kunna åstadkommas för utskottets förslag,
antaga herr von Ehrenheims reservation.
Herr Lindström: Jag har blifvit förekommen af herr
Isberg. Om saken ses från praktisk synpunkt, finnes mest
skäl för att antaga utskottets betänkande oförändradt. Majo¬
riteten på riddarhuset för herr von Ehrenheims förslag var
blott två röster och vid sådant förhållande är det ganska
mycken sannolikhet för, att, om två stånd godkänna betän¬
kandet, en inbjudning till ridderskapet och adeln att förena
sig med dem i samma beslut, skall af detta stånd antagas
och leda derhän att utskottets förslag, såsom godkändt af tre
stånd, blir riksdagens beslut. — Jag yrkar bifall till betän¬
kandet.
Herr Ridderstad: På de skäl, som blifvit anförda, förenar
jag mig med dem, som yrka att betänkandet skall antagas.
Ofverläggningen var slutad, och allmänna besvärs- och
ekonomiutskottets betänkande JU 12 bifölls.
§ 5.
Föredrogs ånyo och bifölls allmänna besvärs- och eko¬
nomiutskottets betänkande JVs 15, i anledning af väckt mo¬
tion om kronofogdetjensternas indragning.
512
Dea 17 Januari.
% *•
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande, M 14, i anledning af väckt motion om rätt tili
ersättning för flyttning af hus, som stå på mindre än 100
alnars afstånd från jernväg.
Herr Falkman: Jag har icke begärt ordet för att söka
ändring i betänkandet, dertill förmodligen föga hopp före¬
finnes; inen jag kan icke underlåta att anmärka, det mig sy¬
nes att åt denna fråga blifvit egnad vida mindre uppmärk¬
samhet än den förtjenat. Utskottet har sagt, att det ej är
kändt, att olyckor af den beskaffenhet, som motionären om¬
nämnt, inträffat, och likväl har man icke så sällan offentligen
sett berättelser derom. Frågor om ersättning för eldskada
hafva varit föremål för domstols behandling, under hvilken,
orri än icke full juridisk bevisning dock moralisk visshet
åstadkommits derom, att antändningen skett genom gnistor
från förbifarande lokomotiver.
Det är mig bekant, att enskilda jernvägsbolag i Skåne
gått så långt i liberalité och grannlagenhet, att de, med upp¬
offringar å sin sida, sökt ställa till, att byggnader, hvilka stätt
så nära banan, att fara kunde vara för antändning af eldgnistor
från lokomotiverna, kunna blifva flyttade. Specielt känner
jag en egendom, Marieholm, med hvars egare enskild jern-
vägsdirektion söker träffa öfverenskommelse derom, att han,
för att förekomma olyckor, skall, mot ersättning, bortflytta
sina ladugårdsbyggnader. l)å enskilda kunna göra sådana upp¬
offringar, vore det väl icke för mycket att staten gjorde nå¬
got. Det är icke nog att hänvisa till brandstodsbolagen. Vi
må dessutom icke förglömma, att inträffände eldskador ofta
medföra olyckor som aldrig med penningar kunna ersättas.
Aro ej sådana ömmande omständigheter väl värda att be¬
hjerta ?!
Att bifalla motionen i sin helhet har aldrig varit min
mening; men jag har trott, att man, med stöd af föreskriften
i 34 § af riksdagsordningen, både skulle kunnat och bort
föreslå en lag med stadgande, att en kompromiss fick för
hvarje särskildt fall, då fråga om eldfara uppstod, bestämma
om en byggnads läge vore sådant att den måste, för att und¬
vika denna fara, flyttas eller icke, samt att staten, i händelse
flyttning ansågs nödig, borde deltaga i kostnaden derför. I
denna riktning har jag yttrat mig inom utskottet.
Då jag sålunda icke godkänner betänkandet obetingadt,
och jag, såsom frånvarande när frågan i utskottet slutligen
Dtn 17 Januari.
515
afgjordes och betänkandet justerades, ej hade tillfälle att re¬
servera mig, har jag nu ytterligare velat tillkännagifva min
mening, för att få den antecknad till protokollet.
Herr Odmansson: Det är väl sannt, som herr Falkman
sagt, att den jernvägsbolagsdirektion, han i sitt anförande på¬
pekat, står i underhandling om bortflyttande af åtskilliga vid
jernbanan belägna hus, men dessa byggnader ligga så inpå
banan, att de äfven af andra skäl än eldfara måste flyttas.
Om staten eller jernvägsbolag anses skyldiga att ersätta
brandskada, som möjligen kunnat uppkomma genom gnistor
från lokomotiv, så skulle, sedan en sådan ersättning en gång
blifvit utbetald, mången, som har egendom i jernvägens närhet
försumma att taga försäkring å byggnader, belägna så, att
antändning från lokomotivet vore tänkbar, och om en sådan
byggnad brinner, helt simpelt vända sig till styrelsen för jern¬
vägen och fördra ersättning, med påstående att eld från loko¬
motivet vållat branden.
Hvad angår ifrågavarande motion, så kan jag icke finna
skäl att lagstifta i den riktning som motionären åsyftat, utan
yrkar bifall till utskottets betänkande.
Herr Carlén *):
Herr Blomberg: Betraktar man staten såsom persona
moralis och sålunda anser samma skyldighet åligga staten, som
den enskilde, så skulle man, om man ville vidare tillämpa
den åsigt, att staten är skyldig undanflytta de byggnader, som
ligga inom 100 alnar från jernväg, komma derhän, att en
person, som eger en eldfarlig inrättning skulle vara skyldig
att undanflytta grannarnes hus; och en småstad kan ligga så
nära en jernväg att det skulle kunna komma ifråga att bort¬
flytta en stor del deraf, ehuru, som man väl vet, städerna
vanligen sträfva att få jernvägar sig så nära som möjligt. —
Jag hemställer att ståndet må bifalla betänkandet.
Herr Wistrand: Jemte det jag erkänner, att motionären
gått för långt, vill jag fästa ståndets uppmärksamhet på att
det varit önskligt att denna fråga kommit att behandlas i
sammanhang med eller efter lagutskottets förslag till expro¬
priationslag. — Jag finner icke skäl hvarken att afslå eller
återremittera betänkandet; men erkännas måste dock, att prin¬
cipen att egare af hus, som ligger tätt invid jernväg, har
rätt att fordra någon ersättning för den olägenhet han har af
a) Herr Carléns vid tryckningen ej aflcmnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
314
De n 17 Januari.
jernvägens omedelbara granskap till hans hus, är riktig. —*
Det synes mig naturligt, att lagstiftaren ej bör tvinga en en¬
skild jordegare att, jemte det lian afstår sin jord till allmänt
behof just i följd af detta afstående, tillika och utan ersätt¬
ning vidkännas en ökad utgift, härledande sig ifrån det för¬
hållande, att åtskillige brandstodsbolag inom länen förklarat,
att jernvägar äro eldfarliga inrättningar och derföre stadgat
högre brandstodsafgifter lör byggnader, sorn ligga inom visst
afstånd, 200 fot, från jernbana. — Jag yrkar bifall till ut¬
skottets hemställan, men förbehåller mig att få återkomma
till frågan då expropriationslagen förekommer till behandling.
Herr Petterson: Då jag inom utskottet deltog i öfver-
läggningen om denna fråga, framhöll jag den åsigt, att motio¬
nären gått för långt. Resultatet af motionens antagande skulle
blifva, att staten eller jernvägsbolag dels fick bekosta om¬
byggandet af en mängd gamla, värdelösa och förfallna bygg¬
nader och dels skulle få vidkännas ofantliga utgifter för flyt¬
tandet af dyrbara byggnader; ja, der jernvägen går igenom
små städer, måhända nödgas flytta hela gator. — Jag yrkar
bifall till betänkandet.
Herr vice talmannen Murén: Det förundrar mig, att
höra en af ståndets herrar jurister säga, att domstol dömt
jernvägsstyrelsen att ersätta eldskada, som uppkommit i följd
af gnistor ifrån lokomotiv och äfven såsom skäl till domslutet
anfört, att lokomotivet saknat Imf för att hindra gnistornas
kringflygande. Jag vet ej, att någon lag påbjuder, att loko¬
motiv skall vara försedt med Imf, ej heller tror jag, att loko¬
motiv kan gå med en så beskaffad huf. Såsom styresman
för ett jernvägsbolag, har jag föranstaltat om införskrifvande
från England af tre olika slags hufvar att nyttjas till loko¬
motiv, men de hafva alla varit odugliga och ej förmått hindra
gnistornas spridning. Väl finnas sådana hufvar å ångbåtar,
men nyttjas af dem endast då de, med ånga uppe och utan
att elda, röra sig långsamt emellan magasiner. — På loko¬
motiv kan huf nyttjas vid stationerna, men ej under gång.
Det synes mig icke rättvist och ej heller klokt att ålägga
jernvägsstyrelsen att ersätta eldskada, som utan dess vårds¬
löshet eller vållande uppkommit. Man vill tillegna sig jern-
vägarnes alla fördelar, men på samma gång försvårar man på
mångahanda sätt deras anläggande. Vill man drifva satsen
om jernvägsstyrelses ersättningsskyldighet, skulle man kunna
komma derhän att, om t. ex. en hel stad brann i följd af eld,
som uppkommit genom gnistor från lokomotiv, styrelsen
Den 17 Januari.
skulle vara skyldig ersätta ali den skada, sorn blef en följd
af branden. — Skall jernvägsstyrelsen eller jernvägsegare vara
skyldig att godtgöra kostnader, som egare till byggnader, be¬
lägna tätt invid jernväg mäste vidkännas för att skydda sig
för förlust genom eldskada, kan det icke ske på annat sätt,
än att jernvägsegaren får erlägga skilnaden emellan de högre
brandstodsafgifter, som jernvägens närhet förorsakar, och de
i orten annars vanliga. — Genom flyttning kan icke all eld¬
skada förebyggas. Man får nemligen komma ihåg, att det fin¬
nes mycket annat än byggnader, sorn kan brinna; skog t. ex.
kan man ju icke flytta bort.
Om jernvägsegarne anses skyldige att ersätta brandskada,
som förorsakats af gnistor från lokomotiv, möter alltid svå¬
righeten att få utredt, om verkligen dessa gnistor vållat bran¬
den. Jag vill anföra ett exempel, sorn visar, huru osäker
den bevisning är, som i dylika fall kan företes. — En lada,
fylld med hö eller halm och belägen tätt vid en jernväg, bör¬
jade att brinna kort efter det ett bantåg gått förbi och brann
upp. Egaren fordrade af jernvägsbolaget ersättning, men
styresmännen för bolaget nekade att lemna någon sådan.
Undersökning hölls och ingen betviflade. att gnistor från loko¬
motivet tändt elden, men sedermera blef det upplyst, att tre
eller fyra pojkar varit inne i en potatislycka och stulit potatis
samt derefter vid väggen till ladan gjort upp eld rör att steka
potatisen, så att elden lättat uti tussar af halm, som stack
ut emellan ladans väggar. — En grindvakterska hade sett
huru elden började och hennes berättelse gaf anledning till
ytterligare undersökning, hvarigenom utreddes hvad jag nu
omförmält.
Jag instämmer i utskottets hemställan.
Herr Siljeström: Jag vill endast i korthet säga, att jag
anser fördelarne att hafva en jernväg i sin närhet så stora,
att de fullkomligt ersätta kostnaderna för högre brandför-
säkringsafgilter; — och då jernvägen blifvit anlagd uteslu¬
tande på statens bekostnad, skulle jag af grannlagenhetsskäl
ansett mig hindrad att väcka en motion i likhet med den
förevarande. Jag anhåller derföre att betänkandet må bi¬
fallas.
Herr Lovén: Då motionären icke väckt fråga om skyl¬
dighet för jernvägsegare att ersätta den skada, som kan kom¬
ma af eld, utan endast framställt förslag om skyldighet att
deltaga i kostnaden för flyttning af hus, sorn ligga inom ett
visst afstånd från jernväg, anser jag, att diskussionen gått
5 IG
Deri 17 Januari.
öfver ämnet. — Håller man sig endast till den ifrågasatta
skyldigheten att flytta, så finner jag de skäl herr Blomberg
anfört för bifall till utskottets betänkande talande och förenar
mig med honom i yrkandet om bifall.
Herr Isberg: Jag hörde icke tydligt, hvad herr Lovén
yttrade, men af hvad jag kunde förnimma af hans föredrag
slutar jag, att jag skulle vilja instämma med honom.
Det är icke nu fråga om jernvägsbolags skyldighet att
ersätta eldskada, utan frågan är endast om flyttning af hus
belägna på ett visst afstånd från jernväg. Vi hafva uteslu¬
tande att tänka på, huruvida det är skäl att ålägga jernvägs¬
bolag att bekosta den ifrågasatta flyttningen. Jag vill erinra,
att, om man antager en sådan skyldighet för jernvägsbolag,
så skulle man komma derhän, att hvarje annan industri¬
idkare, för hvars yrkes drifvande någon inrättning erfordras,
som kunde för närboende medföra större eller mindre eldfara,
skulle anses skyldig undanflytta deras hus.
Då det för öfrigt är mig omöjligt att upptänka något
skäl, som talar för bifall till motionärens förslag, yrkar jag
att utskottets betänkande måtte godkännas.
Ofverläggningen var slutad och allmänna besvärs- och
ekonomiutskottets betänkande M 14 bifölls.
§ S.
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande, M 15, i anledning af väckt motion om förbättrad
hägnad utmed statens jernvägar.
Herr Witt: För min del kan jag ej gilla det beslut,
hvari utskottet stannat. Hvar och en, som rest på jernvä-
garne här i landet, har sett huru klena hägnaderna vid si¬
dorna deraf äro. Då utskottet sjelf medger, att de icke äro
af den beskaffenhet att de utestänga mindre kreatur och de
sålunda icke uppfylla sitt ändamål att freda banan, så måtte
det val vara skäl att göra dem dugliga.
Herr Isberg: Den åsigt, som ligger till grund för ifråga¬
varande motion, strider mot den allmänna grundsats att hvar
och en bör taga vård om sina kreatur. Då dessutom de nu
befintliga hägnaderna fullkomligt freda för sådana kreatur,
hvilka, om de inkomma på banan, skulle kunna vålla någon
olycka och då motionen är så uppställd, att man vore nöd¬
sakad för att gå motionärens önskan till mötes uppföra sådan
stängsel, att till och med kycklingar och andra dylika små¬
djur hindrades från intrång på banorna, så anhåller jag att
betänkandet må bifallas.
ben 17 Januari.
317
Herr Falkman: Jag har samina åsigt som herr Witt.
Stadgandet i lagen, att hvar och en hör taga vård om sina
kreatur, kan icke tillämpas här. Het skulle blifva mycket
svårt för den enskilde att fullgöra denna sin skyldighet och
ännu svårare för det allmänna att vaka öfver, att han icke
må göra sig saker till någon underlåtenhet med afseende derå.
Vi hafva ju ofta sett, att olyckor kunnat inträffa och äfven
verkligen hafva inträffat derigenom, att kreatur inkommit på
hanan; och detta är skäl nog att söka genom lagstiftning
förekomma sådant. Att kasta igen den öppna brunnen sedan
barnet är dränkt, är för sent Betänken detta. Hvad skulle
vi väl säga, mine herrar, om en dag den hemska underrät¬
telse blefve oss bringad, att jernbantåg, på grund af större
kreaturs öfverkörning, kommit ur spåret och stjelpt, med
påföljd af hundradetals menniskors lemlästning? Att så ej
ännu skett, derför må vi hembära vårt tack och lof åt en
mild försyn. Det synes mig alltså högst nödvändigt att, med
hufvudsakligt bifall till motionen, besluta en skrifvelse i det
syfte motionären föreslagit, för att sålunda erhålla »laggild
hägnad» utmed jernvägarne.
Herr Wilt: Jag kan ej för min del tänka lika med herr
Isberg. Han har väl förmenat, att ifrågavarande motion
åsyftar sådan förbättring i den vid statens jernbanor upp¬
förda hägnad, att äfven kycklingar borde hindras att derige¬
nom inkomma; men jag vill fästa uppmärksamhet derå, att
berörde förbättring bör, enligt min tanke, egentligen vidtagas
för att hindra större kreatur inkomma på jernbanorne. Herr
Isberg har sagt, att nuvarande hägnad är tillräcklig för att
hindra dylika kreatur inkomma på banorne; men utskottet
är icke alldeles af samma mening. I betänkandet yttras
nemligen: »derest en jordegare finner densamma (hägnaden)
»icke förslå, eller han icke i öfrigt vill åt sina kreatur egna
»den vård, som förekommer skada för honom sjelf eller an-
»dra, utan anser bättre stängsel än den nuvarande för än-
»damålet nödig, torde han böra på egen bekostnad uppföra
»sådan».
Af erfarenhet vet man också, att kor och oxar äfvensom
andra större kreatur, hvilka på jernbanorne inkommit genom
statens felaktiga hägnad, blifvit derstädes öfverkörde. Detta
vittnar derom, att hägnaden icke är tillräcklig, hvarken för
större eller mindre kreatur. Hvar och en, som färdats å
våra jernvägar, har äfven haft tillfälle att se, huruledes detta
51»
Deri 17 Januari.
är verkliga förhållandet. Jag vidhåller fortfarande, att jag
anser motionen hafva bort antagas.
Ofverläggningen var slutad och allmänna besvärs- och
ekonomiutskottets betänkande M lä godkändes.
§ 6.
Föredrogs ånyo och godkändes allmänna besvärs- och
ekonomiutskottets betänkande Jlf 20, i anledning af väckt
motion om inskränkning i allmänhet af tjcnstemännens antal,
nedsättning af deras löner, indragning al embetsverk m. m.
§ 7‘
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande M 2S, i anledning af väckt motion om upphö¬
rande för statens tjenstemän af skyldigheten att ställa borgen
för den uppbörd, de omhänderhafva.
Herr Siljeström: Vid betraktande af det öde, som veder¬
farits flertalet af de motioner, hvilka passerat ekonomiut¬
skottet, borde jag visserligen icke vara missbelåten med den
behandling min motion rönt; men jag kan icke i allo gilla
hvad utskottet sagt. Indirekt har utskottet godkänt den af
mig uttalade grundsats, att borgen för allmän uppbörd icke
må vara nödvändig. Betänkandet anvisar väl en utväg, huru¬
ledes sådan borgen bör kunna undvikas; men jag vill fästa
uppmärksamhet derå, att vederbörande tjenstemäns ekono¬
miska ställning är i allmänhet sådan, att de icke kunna be¬
gagna sig af utskottets förslag. Jag har emellertid egentligen
begärt ordet, för att hemställa, huruvida icke, så vidt betän¬
kandet bifalles, det vore nödvändigt, att i den skrifvelse, som
komme att till kongl. maj:t öfverlemnas, göra till utskottets
förslag ett tillägg, som utan tvifvel åsyftats, eller att den af
utskottet medgifna rättighet borde vara lika för alla, som uti
förevarande fall kunna deraf begagna sig. Utskottet säger
uemligen i sitt förslag: »Sådana statens eller allmänna verks
»eller inrättningars obligationer, i värde motsvarande det be-
»lopp, hvarför i hvarje särskildt fall den föreskrifna borgen
»borde vara ingången.»
Utskottet synes mig i berörda hänseende hafva förbisett,
att åtskillige tjenstemän t. ex. postförvaltare finnas, hvilka
hafva obegränsad uppbörd och nu äro pligtige att derför ställa
borgen. Enligt utskottets förslag skulle desse omöjligt kunna
begagna sig af några obligationer. Jag föreslår derföre, att
rikets ständer ville i sin afgående skrifvelse bestämma en
viss summa, för hvilken vederbörande tjenstemän skola
antingen ställa borgen eller nedsätta obligationer. Anda-
Deri 17 Januari.
51!)
målsenligast vore kanske att bestämma denna summa till
2,000 rdr.
Om högtärade ståndet gillar hvad jag sålunda föreslagit,
torde betänkandet behöfva i viss mån ändras och erhålla
denna lydelse:
»Att rikets ständer besluta i underdånig skrifvelse till
kongl, majit anhålla, det kongl, majit täcktes utfärda en för¬
fattning, hvarigenom det stadgas, att i alla de fall, der enligt
lag en statens tjensteman åligger att för omhänderhafvande
medel ställa borgen, och hvilken icke må afse större summa
än 2,000 rdr, det må vara honom obetaget att i stället hos
det embetsverk, hvarest borgensförbindelsen skall pröfvas,
nedsätta en eller flera af sådane statens eller allmänna verks
eller inrättningars obligationer i värde motsvarande berörda
summa, hvilka icke vid ifrågakommande ränteliqvider påkalla
annan åtgärd från nämnde embetsverks sida, än utlemnande
till vederbörande af s. k. kuponger; dels ock meddelas de
vidare föreskrifter i ämnet kongl, majit kan finna erforder¬
liga.»
Herr Waldenström: Jag får erkänna, att jag hyser en
alldeles motsatt mening till den af herr Siljeström nyss fram¬
kastade. Hvad han i förslag till skrifvelse nu uppställt afser
något helt annat, än hvad hans egen motion i ämnet innebär.
Motionen åsyftar nemligen, att vederbörande tjenstemän må
befrias från skyldigheten att ställa borgen eller annan säker¬
het för allmän uppbörd; men herr Siljeströms i dag väckta
förslag innefattar förändring i föreskrifterne angående det be¬
lopp, hvarför i hvarje särskildt läll omförmälde borgen bör
vara ingången. För min del anser jag utskottets öfver mo¬
tionen afgilna förslag vara fullt tillräckligt och fullständigt
samt anhåller om bifall till betänkandet.
Diskussionen var slutad och allmänna besvärs- och eko¬
nomiutskottets betänkande JM 25 godkändes.
§ »■
Ånyo föredrogs lagutskottets betänkande JM 14, i anled¬
ning af kongl, majlis nådiga proposition till rikets ständer,
med förslag till förnyad förordning, angående jords eller lägen¬
hets afstående för allmänt behof.
Herr Wistrand: Jag anhåller, att ifrågavarande betän¬
kande måtte punktvis föredragas.
Herr Waldenström: Då ifrågavarande förslag till expro¬
priationslag blott förändrat vissa §§ af förordningen om jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof af den 20 No¬
520
Den 17 Januari.
vember 1845, sådan den blifvit ändrad genom förordningen
den 27 November 1854, får jag hemställa, huruvida icke
lämpligast vore att på en gång föredraga hela betänkandet.
Herr Gahn: Jag hemställer, huruvida icke lämpligast
vore att föredraga betänkandet i dess helhet och diskussionen
således finge omfatta hela förslaget, ehuru sedermera propo¬
sition må göras på hvarje § särskildt, emedan det för den,
som mot förslaget vill göra anmärkningar, torde blifva ganska
svårt, ja nästan omöjligt, att undvika deras utsträckande till
alla de §§, som med hvarandra stå i nära sammanhang.
Herr Wistrand: Jag afstår från det af mig framställda
yrkande, att betänkandet må punktvis föredragas.
Herr Ljungberg: Jag anhåller, att ifrågavarande betän¬
kande måtte punktvis föredragas.
Herr talmannen erinrade, att då en af ståndets ledamöter
begärt, att betänkandet skulle punktvis föredragas, detta före¬
dragningssätt icke kunde förvägras.
I följd häraf föredrogs till en början:
§ t af kongl. maj:ts i betänkandet intagna nådiga förslag
lill förordning i ämnet.
Herr Gahn: Då jag nyss hade äran yttra mig, påpekade
jag behofvet af diskussionens utsträckning öfver hela betän¬
kandet; men då det af mig i berörda afseende framställda
yrkande icke vann bifall, skall jag så vidt som möjligt nu
endast beröra den föredragna § 1. Jag måste likväl förut¬
skicka den anmärkning emot förslaget i sin helhet, att man
deri visserligen finner åtskilliga ganska väsendtliga förändringar
i nu gällande expropriationslag, men deremot saknar förslag
till afhjelpande al andra ganska märkbara brister, i följd
hvaraf jag föreställer mig, att, om det framlagda lagförslaget
nu antages, man ganska snart skall finna sig nödsakad un¬
derkasta denna lag en ny omarbetning, och att det fördenskull
synes mig vara skäl uppskjuta frågan om de nu föreslagna
förändringarna tilldess man vid en kommande riksdag kan
få ett förslag till en fullständig och tidseidig expropriationslag.
Såsom ledamot i den till utarbetande af förslag till vat¬
tenrätt nedsatta kommitté, hvars arbeten nu äro afslutade,
har jag nemligen kommit i erfarenhet af expropriationslagens
ofullständighet och otillämplighet på en mängd inom denna
del af lagstiftningen förekommande fall, der expropriationsrätt
eller rätt till åläggande af vissa servituter är oundviklig oell
måste medgifvas.
Den 17 Januari.
321
Visserligen kan man för dessa fall i denna del af lagen
gifva särskilda föreskrifter, hvartill ock kommitlerade till följd
af expropriationslagen ha funnit sig föranlåtne, likasom så¬
dana förekomma i 1824 års förordning om ändring och nt-
rifning af vattenverk för jords odling, men otvifvelaktig! vore
bättre att hafva en enda expropriationslag, som vore tillämplig
för alla tillfällen, der tvångsrätt af hvad beskaffenhet som
helst förekommer, än att laborera med sådana speciella stad-
ganden i ett nytt lagförslag. — I detta afseende får jag emot
den föredragna § 1 anmärka, att bland de uppräknade ända¬
mål, för hvilka expropriation kan medgifvas. saknas flottleå,
vid hvars inrättande expropriationsrätt mången gång är lika
behöflig, som för de uppräknade behofven. Man torde här¬
emot invända, att flottled kan subsummeras under »ström¬
rensning», hvarföre jag vill upplysa, att kommitterade funnit
nödigt göra en bestämd skilnad emellan dessa båda benäm¬
ningar, och alt väl strömrensning kan utgöra en del af ar¬
betet vid inrättande al flottled, men icke omfatta hela flott¬
leden. Samma är förhållandet med uttrycket »vattenledning»
som ock inom vattenrätten förekommer såsom ett särskildt
slags anstalt till vattenbegagnande.
Det i andra punkten af denna § förekommande stad¬
gande om intrång vid utläggning af elektriska telegraftrådar
är numera äfven allt för inskränkt, emedan inom vattenlag¬
stiftningen måste beröras åtskilliga förhållanden, der likartade
servituter måste tålas och mot ersättning till den lidande
kunna åläggas.
Såsom exempel härpå vill jag nämna, att det vid all¬
männa farleder mångenstädes är nödvändigt, att strandegarne
måste underkasta sig begagnandet af dragväg, upplåta plats
för dykdalber, bryggor o. s. v.; vid sjöaftappnings- och in-
vallningslöretag förorsakas intrång genom inskränkning i be¬
gagnandet af vattnet och fisket, genom vägars afbrytande och
jords försämring; vid flottleder erfordras plats för bomfästen,
tillträde till stränderna för timrets fortska(Tande, hvarigenom
olägenheten af »landlramp» förorsakas, rättighet att anlägga
)loUningsrännor öfver andras egor m. m., för hvilka behof
ingen egentlig expropriation, eller afträdelse af eganderätten
till jord eller lägenhet är behöflig eller ens möjlig, och der
ett sådant tvång för egaren skulle medföra vida större olä¬
genhet, än att mot årlig ersättning lida något intrång i sin
nyttjanderätt, helst som många af dessa behof kunna vara af
Borg.stånd. prot. vid riked. 1365—1866. I. 24
322
Den 17 Januari.
öfvergående beskaffenhet och egaren således i händelse af
expropriation skulle onödigtvis underkastas olägenheten af att
för all framtid få en främmande egare inuti sin egendom.
En årlig afgäld, så länge intrånget varar, motsvarar i dylika
fall vida bättre båda parternas behof och fördel, än en full¬
ständig expropriation.
I sitt afgifna betänkande yttra förutnämnde kornmitterade
med anledning häraf: »att då för allmänt nyttigt arbetes ut¬
förande ej nödigt är, att jord eller lägenhet alldeles eller till
en del alstås, men intrång i egarens nyttjanderätt eller fort¬
farande skada derå kan genom arbetet vållas, sådan omstän¬
dighet icke må förhindra arbetets utförande, samt att den
ersättning, som för sådant intrång och fortfarande skada bör
tillkomma egaren, må bestämmas på enahanda sätt och efter
samma grunder, som genom kongl, förordningen den 27 Nov.
1854 är stadgadt i fråga om jords eller lägenhets begagnande
till utläggning af elektriska telegraftrådar.»
Det torde sålunda finnas nödigt, att lagen i denna punkt
så förändras, att den kan tillämpas äfven för andra fall än
anläggning af telegrafer.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag anhålla, att
förslaget varder i denna del återremitteradt för afhjelpande af
nu anmärkta brister.
Herr Lindström: Då jag efter slutadt plenum sistlidne
lördag kastade en blick på föredragningslistan, drog jag den
slutsats af ordningen, i hvilken ärendena blifvit å listan upp¬
förda, att ifrågavarande betänkande samma dag första gången
skulle bordläggas och alltså icke i dag kunna till afgörande
ifrågakomma. Af denna orsak har jag icke användt mellan¬
tiden på att sätta mig in i denna fråga och beklagar, att jag
i saknad af erforderliga materialier icke kan fullständigt fram¬
ställa de anmärkningar mot förslaget, som efter min tanke
förtjena att tagas i öfvervägande.
Inom såväl den civila som den ekonomiska lagstiftningens
område har det hos oss icke varit ovanligt att se, huru man
stundom gått från den ena ytterligheten till den andra och
ett tydligt exempel häruppå är det nu föreliggande lagför¬
slaget. Under det lagstiftaren förut velat i fråga om expro¬
priation värna den enskildes rätt, har han nu öfvergifvit och
kastat öfver bord denna grundsats och detta blott och bart i
följd af en ingifvelse, om hvilken jag nu går att tala.
I den äldre expropriationslagen ha enskilde, som ansetts
skyldige att till allmänt behof afstå egendom, för liden skada
Den 17 Januari.
523
haft att påräkna ersättning till fulla värdet och hälften der¬
utöfver. Denna bestämmelse har i förevarande lagförslag
blifvit borttagen, hvartill närmaste anledningen är att söka
deruti, att en ledamot af bondeståndet vid sistlidne riksdag
lyckats öfvertyga ständerna, att, vid expropriation af jord för
allmänt behof, jordegare tillskansat sig en oskälig och öfver
höfvan dryg ersättning på det allmännas bekostnad. I stället
att undersöka huru sig härmed rätteligen förhåller och om
de fall, på hvilka anmärkningen syftar, ej böra räknas till
sällsynta undantag, lånar man villigt sitt öra åt det uppkomna
ropet om ölvertaxering och prejeri, antagande på god tro
såsom faktiskt hvad som ännu ej är bevisadt, och lagutskottet
vid denna riksdagen är genast färdigt att föreslå borttagandet
af tilläggsafgifteri. Må nu så vara att man ej kan fullt för¬
svara, att egare af jord skall, för hvad han afstår, utom full
ersättning derför, ytterligare tillerkännas en vinst af 50 proc.
och sålunda obehörigen gagnera på det allmänna, så hade
det väl dock varit värdt att undersöka om ej en medelväg
kunnat träffas, som, utan att träda den enskildes rätt för nära,
hade förekommit de prejerier, för hvilka man påstår att det
allmänna varit utsatt. Genom att helt enkelt utstryka det
nu gällande stadgandet om tilläggsafgiften, utan att införa nå¬
got annat, som betryggar den enskilde mot förlust derest han
nödgas till staten eller kommunen afstå sin egendom, har
man gjort sig skyldig till ett så våldsamt ingripande i den
enskilda eganderätten, att jag ej kan underlåta att för min
del deremot protestera.
Längre fram i betänkandet, § 15, stadgas huru upp¬
skattning i penningar af den exproprierade jorden eller lägen¬
heten skall bestämmas. Här har man förbisett ganska vigtiga
omständigheter för att hålla den enskilde skadeslös. Jemför
man denna § med lagutskottets vid sista riksdag afgifna för¬
slag, kongl. maj:ts proposition samt justitierådet Naumans i
högste domstolen lemnade yttrande i ämnet, synes tydligen,
att den grund, som för värdebestämningen nu är föreslagen,
lemnar mycket öfrigt att önska för att icke jord- eller lägen¬
hetsinnehafvaren till och med må kunna komma att vidkännas
uppenbar förlust då han för allmänt behof afstår sin egendom.
14 § omtalar, att om blott en del af jord eller lägenhet af-
stås, skall egaren icke förr ega anspråk på lösen för hela
lägenheten än visadt blifvit, att jorden eller lägenheten genom
afskiljande af denna del blifvit för egaren onyttig, eller att
synnerligt men i nyttjanderätten uppkommer. Vi känna af
324
Den 17 Januari.
erfarenheten, hurusom en enskild person här i Slockholm'
varit nödsakad att till jernvägsstyrelsen afstå en del al sitt
hus, hvarigenom detsamma blifvit undermineradt, samt att
hans i följd deraf väckta påstående om ersättning för hela
huset blifvit af domstolen uti tvänne instanser ogiiladt. Att
enskildes rätt vid expropriation följaktligen icke blifvit nog
tillgodosedd, är i ögonen fallande.
Vidare må det tillåtas mig att lästa uppmärksamhet
derå, att 4 § af förslaget innehåller en alldeles ny bestäm¬
melse. Kongl. maj:t har nemligen utan något initiativ från
rikets ständer låtit i denna § stadga följande:
»Har egare af flygsandsfält försummat att derom taga
»sådan vård, sorn särskildt föreskrifven är; ege ock konungen
»förordna, att det fält alstås skall; och gälle i öfrigt, i fråga
»om vilkoret! lör afträdande deraf, hvad i denna förordning
»om annan jord eller lägenhet stadgas.»
Låt vara, att detta stadgande är nyttigt; så hemställer
jag dock till de lagkloke inom ståndet, huruvida skäl kai»
finnas att här inrycka ett dylikt stadgande, när ingen förord¬
ning finnes, sorn föreskrifver huru flygsandsfält skola vårdas.
Af kongl. maj:ts proposition framgår väl, att en sådan för¬
ordning är under utarbetning; men då vi ännu sakna en
sådan, torde det väl ej vara lämpligt att hänvisa till hvad
som ännu icke finnes. Berörda stadgande, som är af ekono¬
misk natur, står dessutom alldeles i strid med utskottets
yttrande på ett annat ställe i betänkandet, der man uteslutit
det nu gällande stadgandet om besutenhet just emedan det
tillhör den ekonomiska lagstiftningen.
På dessa i korthet antydda skäl lår jag yrka, alt för¬
slaget blifver uti nu föredragna del till lagutskottet återrernit-
teradt.
Herr Lemchen: Jag anhåller att först få bemöta de af
deu siste talaren emot ifrågavarande lagförslag framkastade
anmärkningar. Han förmenar, att, om förslaget antoges, den
enskildes rätt ej skulle blifva tillräckligt skyddad, och påyrkar
derför bibehållande af nu gällande stadgande, att, då jord eller
lägenhet exproprieras, egaren skall njuta ersättning med icke
blott fulla värdet, utan äfven hälften derutöfver. Hvar och
en, som deltagit i eller annorledas tagit kännedom örn be¬
handlingen af expropriationsfrågor, hvilka under senare åren
lör våra jernvägsbyggnader till en stor mängd och betydenhet
förekommit, skall nog erkänna, att den enskildes rätt framför
det allmännas dervid blifvit omsorgsfullt bevakad och beaktad;
Den 17 Januari.
32S
oell man torde kunna sanningsenligt påslå, att egare till expro¬
prierad jord eller lägenhet nästan utan undantag lått ersättning
för liden skada till lulla värdet oell derutölver, älven om den
föreskrifva tillökningen af SO procent icke beräknats. Verk¬
liga prejerier hafva icke sällan blifvit försökte och lyckats på
det allmännas bekostnad, och sådane böra ingalunda upp¬
muntras utan förekommas. Då man känner att ledamöter i
expropriationsnämnd vanligen äro ganska benägne, och detta
kanske med rätta, att tillerkänna iord- eller lägenhetsinnehaf¬
vare full och visserligen heldre för stor än för liten ersättning,
kan man icke gerna befara någon orättvisa eller något obe¬
hörigt lidande för den enskilde, om den föreslagna lagförän¬
dringen antages. Så vidt jag har mig bekant, finnes icke i
någon utländsk expropriationslag föreskrift om särskild för¬
höjning i ersättning för exproprierad jord eller lägenhet utöfver
fulla värdet; och jag vet med säkerhet, att någon sådan be¬
stämmelse icke meddelas i franska lagen, som synes hafva i
de flesta delar blifvit rådfrågad, då vår nu gällande expro¬
priationslag förlat (arles.
Till svar å den siste talarens, mot det i 1 § af föreslagna
förordningen införda nya stadgande om expropriation af flyg-
sa ndsfäII framställda anmärkning, att deri åberopas en särskild
författning om vård af dylik mark, men att någon sådan för¬
fattning icke för närvarande finnes, torde endast behöfva an¬
föras, att kongl. maj:t, på sätt det vid den kongl, propositionen
fogade statsrådsprotokoll för den 21! Fehr. 11!65 innehåller,
kommer att i sammanhang med expropriationslagen utfärda
en förordning i afseende på åtgärder till flygsandens däm¬
pande, hvarom lagstiftningen, såsom varande af ekonomisk
natur, tillhör konungen ensam och icke gemensamt med ri¬
kets ständer. — Att det i nu gällande expropriationslörord-
nings 1-ä § förekommande stadgande om skyldighet för ve¬
derbörande, att, när en del af en lägenhet måste- alstås, lösa
hela lägenheten, i fall återstoden icke medför besutenhet,
blifvit i det nu framlagda förslaget uteslutet, anser jag vara
riktigt, och välbetänkt, dels emedan den återstående hem¬
manslotten, som ej uppgår till besutenhet, torde kunna anses
såsom i viss mån onyttig för egaren och derföre, enligt det
föregående stadgandet i samma §, böra lösas, samt dels derför
att antagas må, det innan kort nu gällande lag om besutenhet
upphäfves och rättigheten att ega och behålla huru liten hem¬
mansdel som helst hlilver oinskränkt.
326
Den 17 Januari.
Herr Hahns anmärkning att flottled bort i 1 § 1 mom*
af föreslagna förordningen uppräknas bland de företag, sorn
berättiga till expropriation, torde kunna förfalla, om i be¬
traktande tages, att farled, som namnes i §:n, må kunna an¬
ses innefatta flottled, f)e af herr Gahn vid 2 mom. i samma
§ gjorda erinringar äro visserligen icke obefogade, men af
föga betydenhet; och då vanligen öfverenskommelse vid dy¬
lika fall lätt trädas, och utväg alltid finnes att med afseende
på dessa förhållanden, äfvensom angående flottled, antingen
införa den bestämmelse i en blifvande lag om vattenrätten,
att expropriationslagen skall dervid tillämpas, eller ock göra
erforderlig ändring i sistnämnde lag, bör hinder icke möta
att nu antaga de af kongl. maj:t i nåder föreslagna, af be-
hofvet och för handen varande förhållanden högt påkallade
rättelser och ändringar i nu gällande förordning om jords och
lägenhets afstående till allmänt behof.
Med anledning af hvad jag sålunda anfört, får jag hem¬
ställa, huruvida icke ståndet ville godkänna den nu före¬
dragna §:n.
Herr Henschen: De, som emot ifrågavarande förslag till
expropriationslag framställt anmärkningar, hafva förbisett eller
åtminstone icke nog fäst sig dervid, att någon omarbetning af
lagen icke egt rum. Man har blott gjort några tillägg till
och ändringar i förut gällande förordning; och som kongl,
majit har funnit det vara bättre att hafva flera lagstadganderi
i en sak samlade på ett ställe, hafva de äldre återstående
stadgandena sammanförts med de nya i en författning. Herr
Gahn har väl anmärkt, att »farled» ej innefattar flottled; men
jag är af den mening, att flottled innefattas under de i 1 §:n
nyttjade orden »farled» »eller annan vattenledning.» Frågan
är egentligen blott huruvida den föreslagna författningen är
bättre eller sämre än den gamla. Sistlidne riksdag begärde
rikets ständer, att kongl, majit skulle ur författningen bort¬
taga tilläggsafgiften — SO procent — emedan densamma vore
orimlig och obillig. Skulle ståndet nu, då kongl, majit fram¬
lagt ett förslag i berörda hänseende, frångå sitt förra beslut?
En sådan inkonseqvens af en lagstiftande församling vore i
sanning icke önskvärd. Den, som ej känner till de öfver-
drifna anspråken vid expropriation, kan möjligen hysa be¬
tänkligheter mot antagande af 1 § i förslaget; men den, som
sett prejorierna, samt nämndernas benägenhet att värdera
högt både jorden och olägenheter, som skola godtgöras, fruk¬
tar icke att lemna sitt bifall till den nya lagen. Att en bonde
Den 17 Januari.
527
sistlidne riksdag väckte frågan om borttagande al tilläggsav¬
giften, torde väl icke, på sätt en talare antydt, förrinea frå¬
gans vigt, då rikets ständer gillat motionärens mening. Hvad
som blifvit i 44 §!n stadgadt, är föga nytt. Denna § är,
utom frågan om besutenbeten, till innehållet lika med den¬
samma i gamla lagen, sådan §:n lyder i kongl, förordningen
den 27 November 4fti>4.
Man har sagt, att i förslaget icke behofde nämnas något
om flygsandsfält; men jag får fästa uppmärksamhet på den
omständigheten, att det händt att, — sedan kronan, för att
hämma flygsand, å fältet planterat träd och sålunda förvandlat
den kala och för grannar skadliga marken till en skog, —
egaren af fältet kommit med anspråk att lå återtaga det så¬
lunda förbättrade, emedan eganderätten dertill ej blifvit till
kronan afträdd. Emedan ett dylikt fält ej blott är utan nytta
för egaren, utan ock skadar närboende samt hotar hela nejden
med ödeläggelse, är det välbetänkt, att lagstiftaren utsträcker
expropriationsrätten. Enligt min tanke är det så mycket
mera lämpligt att i den nya expropriationslagen inrycka ett
stadgande, huruledes flygsandsfält måste, i följd af försummad
vård, alstås, som grunden för expropriationen, nemligen ali
den enskildes eganderätt bör vika för allmänna nyttan, när
denna är ostridig, är densamma, ehvad exproprierandet tarfvas
för de i 1 § hittills omlörmälda ändamål, eller för planteringar
å flygsandsfält.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag anhålla,
att ståndet behagade godkänna den nu föredragna 1 §:n.
Herr Gahn: Jag har icke, på sätt herr Henschen an¬
märkt, förbisett, alt framlagda förslaget till expropriationslag
är lika med gamla lagen, utom i afseende å vissa tillägg;
men dessa tillägg förändra hela lagens karakter. I)å väsendt-
liga brister i lagen förekomma, bade det väl varit skäl att
fullständigt omarbeta densamma; och då man till hufvudsaklig
del ändrat principen i författningen, borde väl andra ganska
vigtiga ändringar fått medfölja, för att undvika lappnings-
systemet.
Herr Henschens invändning, att lärled är detsamma som
llottled, torde väl icke kunna godkännas, om man tager i
betraktande, att nuvarande lag skiljer mellan dessa begrepp.
Inom vattenrättskommittéen bar man äfven varit nödsakad
att göra sådan skilnad. Med farled förstår man en sådan
vattenväg, der sjöfart med fartyg och båtar kan idkas. Med
328
ben 17 Januari.
flottled åter e» väg för framdrifvande al löst timmer. Be*
fiämiiingen »farled» kan följaktligen icke tillämpas på flottled.
Jag har förut påpekat svårigheten att inskränka anmärk-
ningarne tili en enda §, och då åtskillige talare redan ut¬
sträckt diskussionen till flere §§ på en gång; så, ehuru jag
ogerna vill bryta mot föredragningsordningen, må det likväl
ursäktas mig örn jag nu följer deras exempel, helst som den
i § 13 föreslagna förändringen är den väsendtligaste, och på
dess godkännande eller förkastande hela förslagets behandling
torde höra vara beroende. Om ståndet nemligen skulle finna
för godt att afslå eller återremittera denna §, tror jag det
äfven vara skäl återremittera hela förslaget, för att få andra
brister deri alhulpne.
Då frågan om tilläggsafgiftens borttagande vid sistlidne
riksdag till behandling företogs, framställdes af mig åtskilliga
anmärkningar deremot, hvadan det icke må vara oväntadt,
att min röst äfven nu höjes mot förslaget i sådant hänseende.
Om än främmande länders lagar angående expropriation, så¬
som uppgifvet blifvit, sakna bestämmelser om tilläggsafgift,
synes mig detta icke vara något giltigt skäl att ur vår lag
utesluta detta stadgande, som vittnar om det höga begrepp
om eganderättens helgd man sedan urminnes tider hos oss
bibehållit. Enligt min tanke är det en förtjenst hos svenska
lagen att strängare än utländska författningar hålla på egande-
rätten. Hela förslaget har ock tillkommit till följd af den
uppmärksamhet, som några enstaka försök till prejerier vid
expropriation för statens räkning för några är sedan ådrogo
sig; men om jag ock villigt medgifver att sådana försök blif¬
vit gjorda och en och annan gång äfven lyckats, så ligger
orsaken dertill icke uti lilläggsafgiften af 50 procent, utan helt
och hållet i sammansättningen af de nämnder, som haft vär¬
deringen sig uppdragen.
I allmänhet tror jag ej heller, alt man skall kunna på¬
stå, att oskäliga expropriationsersättningar vid t. ex. jernvägs-
anläggningarne egt rum, om ock ett eller annat enstaka
exempel kunnat uppletas.
Vid första påseendet kan väl ett enstaka tunnland eller
kappland jord sjnas oskäligt högt betaldt om man jemför dess
expropriationsersättning med det värde, samma jordlott skulle
hafva vid försäljning, då det inginge såsom en del af hela
egendomen, hvilken, om det hela skulle så värderas, visser¬
ligen skulle få ett öfverdrifvet värde, men man kati lätt inse
fiuru oriktig en sådan jemförelse måste vara; ty dels betalas
Den 17 Januari.
329
alltid en mindre jordlott relativt högre, än en större, och dels
mäste man betänka den olägenhet för egaren, som ett
sådant frånskiljande mot hans vilja af en mindre del af hans
egendom gemenligen medför. Men skulle än, vid fråga om
expropriation af jord, dess fulla värde och dessa olägenheter
med säkerhet kunna värderas och ersättas, emedan jorden i
allmänhet har ett mera stadgadt värde, så blir dock förhål¬
landet helt annorlunda i fråga om sådana lägenheter som
byggnader, vattenverk, fabriker och andra inrättningar. Att
t. ex. bestämma ett vattenverks rätta värde är efter mitt
förmenande en ganska väsendtlig sak. Nämnden bör väl kunna
beräkna den inkomst det ditintills lemnat, och äfven hvad
det möjligen för den närmaste framtiden kan komma att af¬
kasta och derefter beräkna dess värde, men omöjligt skall det
för den i många fall blifva att med säkerhet beräkna dess
framtida värde för egaren, som kan vara betänkt på förän¬
dringar till förökande af dess värde. Att vid sådant förhål¬
lande påslå att egaren, som på så sätt herölvas tillfälle till
förkofran, bör vara fullt belåten med nätt och jemnt ersättning
för hans egendoms hitintills varande värde, synes mig i högsta
måtto orättvist och att det nuvarande stadgandet om en viss
förhöjning i det beräknade värdet är ganska behöfligt för att
i någon mån skydda den, som måste underkasta sig expro¬
priation, för en sådan förlust. Härtill kommer äfven, att bil¬
ligheten synes mig fordra, att den, som med våld beröfvas
sin egendom, icke blott bör erhålla full ersättning för den
materiella förlusten, utan äfven bör erhålla någon ersättning
för det våld mot eganderätten, som dervid utöfvas, och att
följaktligen 50 procent eller, om man så vill, någon lägre
tilläggsafgift är både rättvis och billig. Men äfven om de
50 proc. skola borttagas, vill jag i afseende på redaktionen
af 13 §:n göra en erinran. Denna § har i förslaget följande
lydelse:
»Då jord eller lägenhet afstås skall, uppskatte nämnden i
»penningar såväl jorden eller lägenheten efter hvad jord eller
»lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i orten högst
»gäller etc.»
Vid tillämpning af denna § kan antingen den största
orättvisa utöfvas eller ock inträffar den omständigheten, att
det blir omöjligt att åsätta något värde. Då jord afstås, kan
delta stadgande väl tillämpas, emedan sådan vanligen i orten
har ett gångbart värde; men huru vill man kunna efter
ortens pris värdera en fabrik eller annan inrättning, om ingen
330
Den 17 Januari.
annan sådan inom orten finnes eller gått i köp? Efter para¬
grafens lydelse har nämnden likväl ingen annan mätare för
värdet å lägenheter, än ortens pris. Jag föreslår derföre, att
man efter ordet »gäller» tillägger följande: »eller, om sådan
»jemförelse ej ske kan, efter dess verkliga värde för egaren.»
Det torde vara i ögonen fallande, att »orten» för dylika
fall är ett alltför inskränkt begrepp och att man understun¬
dom vid bestämmande af rätta värdet å en lägenhet är nöd¬
sakad att söka en jemförelse på längre afstånd.
Afven emot några andra §§ kunde jag hafva anmärk¬
ningar att göra, men inskränker mig tillsvidare till att på
grund af de gjorda anmärkningarne anhålla, att ståndet till
lagutskottet behagade återremittera betänkandet.
Enligt ståndets, på framställning af herr talmannen, fat¬
tade beslut, afbröts öfverläggningen af anledning nästföljande §
utvisar.
§ »•
l enlighet med ståndets förut fattade beslut skulle nu
företagas val af ledamöter uti den i 103 § regeringsformen
och 64 § riksdagsordningen föreskrifna nämnd, hvilken, en¬
ligt skedda anslag, kommer att i dag klockan 6 e. m. sam¬
manträda.
Sedan herr talmannen föreslagit och ståndet beslutit, att,
förutom bemälde ledamöter, utse fyra suppleanter för att,
derest hinder för någon eller någre af de ordinarie ledamö¬
terna skulle inträffa, inträda i mån af behof efter röstetalet
eller, i händelse af lika antal röster, i den ordning, som ge¬
nom lottning bestämdes, företogs med slutna sedlar val af
tolf ordinarie ledamöter i ofvan omförmälde nämnd; hvartill
vid öppnandet af voteringssedlarne befunnos vara utsedde:
Herr Dufva med 31 röster
» Falkman »30 »
» Henschen »31 »
■ » Carlson »28 »
» Rooth »31 »
» Carlén » SO »
» Staaff »31 »
» Bolinder »30 »
och » Hjertsröm» 31 »
Då vidare upplystes, att herrar Bovin, Grenander, Lind¬
ström, Stråle, Sundvallson, Trybom, Vougt, Walberg och
Wennérus, hvilka voro närmast i röstetal, erhållit hvardera
27 röster, anställdes emellan desse nio ledamöter lottning,
Den 17 Januari.
331
dervid de tre lotter, hvilka enligt bestämmande skulle med¬
föra uppdrag att vara ordinarie ledamöter uti ifrågavarande
nämnd, lillföllo herrar Stråle, Vougt och Grenander.
Häruppå företogs val af fyra suppleanter likaledes med
slutna sedlar, hvilka befunrios innehålla
för herr Sääf 32 röster
» » Blomberg ... 32 »
» » Waldenström 29 »
och » » Petterson 29 »
I följd hvaraf desse fyra voro valde till suppleanter, och be¬
stämdes genom lottning dels emellan herrar Sääf och Blom¬
berg samt dels emellan herrar Waldenström och Petterson,
att de skulle inträda i den ordning de här ofvan blifvit upp¬
räknade.
Om dessa val skulle genom utdrag af protokollet under¬
rättelse meddelas.
§ «0.
Justerades protokollsutdrag, angående de i nästföregående
§ oinförmäldta val.
§ «
Fortsattes den enligt § 8 afbrutna öfverläggningen i an¬
ledning af lagutskottets betänkande M 14.
Herr Wistrand: l)å redan, under den föregående dis¬
kussionen angående 1 §:n i den föreslagna nya expropriations¬
lagen, återremiss deraf blifvit ifrågasatt i anledning af an¬
märkningar, som synas mig ganska skäliga, anser jag mig icke
längre böra tillbakahålla några anmärkningar, som jag tror
förtjena tagas i öfvervägande, derest föreliggande förslag till
lag på grund af återremiss kommer att af lagutskottet ånyo
behandlas.
På samma gång jag instämmer med herr Gahn i hvad
han emot lagförslaget anfört, ber jag få fästa uppmärksamhet
dervid, att, ehuru herr Henschen sagt, att det föreliggande
förslaget icke bör betraktas såsom en ny lag, utan blott som
en partiel förändring och förbättring af den nu gällande expro¬
priationslagen, meromförmäldta förslag, efter min tanke, sna¬
rare innefattar en försämring, men ingalunda någon förbättring
af den nu gällande expropriationslagen. Man har nemligen
gått från en ytterlighet till en annan sådan, som är orättvis,
olämplig och obillig, i det man vid bestämmandet af lösen
för den jord, som skall exproprieras, utesluter förhöjningen af
80 procent och nedgår till blotta jordvärdet. Jag tror, att
man ej bort till den grad uppoffra den enskildes rätt för det
332
Den 17 Januari.
allmännas anspråk, utan att det varit rättvisare och lämp¬
ligare att, när man i expropriationsnämndens händer lagt en
sådan magt, som enligt detta förslag tillkommer densamma,
man ej skulle hafva tvekat att låta nämnden bestämma om
och i hvad mån procentförhöjning å jordvärdet må eea rum.
Således synes mig billigt, att en mindre förhöjning t. ex. af
10 till 25 procent eller 15 till 25 procent utöfver det enkla
värdet tillerkändes den, hvars egendom emot egarens vilja
exproprierades.
Vidare anhåller jag, att vid förslagets förnyade behand¬
ling af lagutskottet måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke
i 13 § eller annan § uti förslaget borde inflyta en föreskrift,
att den som sökte expropriation skulle åläggas, att antingen
sjelf ansvara för och utbetala de förökade brandstodsafgifter,
som tilläfventyrs blifva en följd af den exproprierade jordens
användande till någon såsom elfarlig ansedd inrättning —
t. ex. en jernbana, — eller att på en gång erlägga en der¬
emot svarande ersättning. Detta sednare alternativ är dock
förknippadt med större svårigheter, särdeles som brandstods¬
bolagen numera äro inrättade länsvis i stället för härads-
och socknevis. Man uttaxerar nu årligen på hvarje delegare
den siffra, som erfordras för betäckandet af brandskadorna
under året; och då denna siffra varierar från >/2 per mille
till 2 eller 3 per mille, är det svårt att rättvist bestämma
beloppet af deri ersättning, som för en gång skulle utgifvas;
ty jordegaren finge måhända då åtnöjas med mindre ersätt¬
ningsbelopp. än som motsvarade förhöjningen i brandstodsaf-
gifterna. Vid expropriationer, som skett i Stockholms län,
har sådant ej tagits i beräkning. Man visste nemligen ej då,
att t. ex. jernbana med ånglokomotiv af brandförsäkrings-
veiken skulle förklaras för eldfarlig inrättning, hvarom be¬
stämmelser i sedermera utfärdade reglementen blifvit af brand¬
försäkringsverken inryckta. Någon ersättning har således ej
kunnat tilläggas vederbörande tomt- och husegare vid der-
förinnan gjorda expropriationer.
Vidare heter det i 15 §: »har egare efter väckt fråga
om jords eller lägenhets afträdande, i uppenbar afsigt att
vinna högre ersättning, å jorden eller lägenheten nedlagt
kostnader, må desamma ej tagas i beräkning vid ersättnin¬
gens bestämmande.»
Det vore önskvärdt, att en lag, som skall vara en för¬
bättring af en äldre, innehölle lijdliya bestämmelser, hvilket
i denna § ej är händelsen. Den saknar nemligen bestäm-
Den 17 Januari.
335
tnelse om tiden, då fråga om jords eller lägenhets afträdande
skall anses vara vackt. För min del vill jag anse frågan
väckt först då lies kongl. maj:t anmälan skott om tillernad
expropriation. I saknad af dylik bestämmelse kan ju lätt
tänkas, att en expropriationsnämnd i sådana fall, der ett
förslag om expropriation varit å bane, utan att konungen
pröfvat frågan förr än en längre tid, ja åratal förflutit
ifrån det frågan forst bie/ väckt, och en mycket lång tid så¬
ledes förgått innan det tillernade företaget och den derför
erforderliga expropriationen hunnit verkställas och jordegaren
emellertid på den jord, som skall exproprieras, nedlagt kost¬
nader lör åvägabringande af förbättringar och i följd deraf
ökadt värde, som borde kräfva högre ersättning, anser, att
kostnader blifvit nedlagda i uppenbar afsigt att vinna högre
ersättning och på sådan grund underkänner ett rättmätigt
ersättningsanspråk, ehuru jord- eller lägenhetsinnehafvaren i
god tro nedlagt kostnaderna å jorden eller lägenheten. .lag
anser derföre, att lagen bör innehålla en bestämmelse när en
fråga om expropriation skall anses lagligen väckt.
1 23 § stadgas derom, att den, som i särskild nämnd
sutit och derför vill åtnjuta betalning, må anmäla det hos
rätten, som »lagge honom till så mycket, som emot hans
verkliga kostnad för den förrättning svara kan.» Detta stad¬
gande kan lätt misstydas; och det är icke billigt och rättvist
att ålägga en person att fullgöra ett dylikt uppdrag utan
annan ersättning än den för direkta kostnader. Bättre och
billigare är då att tillägga honom en viss måttlig ersättning
i enlighet med rese- och dagtraktamentsreglementet, än att
tvinga honom hos domstolen uppgifva och verificera sina
kostnader.
Slutligen heter det i 24 § 2 morn.: »Har ej öfverens¬
kommelse om ersättningen träffats eller nämnden sitt beslut
meddelat inom den tid, då jorden eller lägenheten afstås eller
upplåtas bör, må sådant ej hindra arbetets företagande, derest
sökanden hos konungens befallningshafvande ställer full bor¬
gen för lösnings- eller ersättningsbeloppet samt för kostnad och
skada. Kronan vare för sådan borgen fri.» Detta stadgande
innehåller en otydlighet af betänklig beskaffenhet. Man har
sett exempel derpå, att jernvägsbyggnadsstyrelsen, sedan kongl.
maj:t bifallit ansökning om expropriation, ansett sig oför¬
hindrad att sätta sig i besittning af exproprierad mark utan
att lösen derför under Hera månader derefter blifvit bestämd,
hvilket ofta berott på underlåtenhet från nämnda styrelses
354
Den 17 Januari.
sida att vidtaga de för lösens bestämmande erforderliga åt¬
gärder. Åtminstone borde i en lag, som skall vara en för¬
bättring, inryckts föreskrift derom, att då sökanden vidtagit
alla de åtgärder, som på honom bero, för att få ersättnings¬
beloppet bestämdt, men sådant ändock icke kunnat ske, dä
men icke förr, skulle det tillåtas honom att taga den expro¬
prierade marken i besittning emot godkänd borgen för lös¬
nings- eller ersättningsbeloppet samt för kostnad och skada.
Utan en dylik föreskrift skulle det vara en alltför stor osä¬
kerhet i eganderätten, deri man redan haft tillfälle se högst
beklagliga ingrepp; och sådana böra förebyggas, om, såsom
jag har anledning förmoda, detta lagförslag ånyo kommer
under behandling af lagutskottet.
Jag skulle visserligen hafva än flera anmärkningar att
göra emot föreliggande förslag till lag, men för närvarande
inskränker jag mig till hvad jag nu anfört, jemte det jag
lorenar mig med dem, som framställt begäran om återremiss
af betänkandet.
Herr Carlén: Då diskussionen nu har fått en sådan ut¬
sträckning och den timme redan är slagen, då ståndet van¬
ligen åtskiljes, samt ledamöternas antal på bänkarne glesnat,
så hemställer jag, om icke vidare behandlingen af denna
fråga, som är af särdeles vigt, må uppskjutas till nästa
plenum.
På framställning af herr talmannen blef ärendets vidare
behandling till nästa plenum uppskjuten.
§ 12.
Bordlädes andra gången statsutskottets memorial JM 19
och utlåtande JM 20.
§ 13.
Bordlädes allmänna besvärs- och ekonomiutskottets be-
tänkanden N:ris 30—34.
§ 14.
Justerades protokollsutdrag, angående af ståndet denna
dag fattade beslut.
Plenum slutades kl. l/4 till 3 e. m.
lii fidem
E. G. Björkman.
Den 20 Januari.
335
1866 den 20 Januari.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Justerades protokollet lör den 30 nästlidne Decembet-
samt en del af protokollet för den 10 innevarande månad.
§ 2.
Herr Heijkenskjöld begärde och erhöll ledighet från riks-
dagsgöromålen från den 23 till och med den 29 innevarande
månad.
§ 3.
Öppnades ett till ståndet inkommet försegladt konvolut,
hvilket innehöll ett så lydande protokoll:
- »Ar 1866 den 17 Januari sammanträdde den nämnd,
som eger att dömma, huruvida högste domstolens samtlige
ledamöter gjort sig lörtjente att i deras vigtiga kall bibehållas,
då öfver följande proposition röstades:
»Den, som anser omröstning böra, på det i 103 § rege¬
ringsformen och 64 § riksdagsordningen föreskrifna sätt, an¬
ställas till uteslutande af någon bland högste domstolens le¬
damöter, voterar
ja;
Den det ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, blifva högste domstolens samtlige ledamöter
bibehållna.»
Och befunnos efter voteringens slut, sedan en voterings¬
sedel blifvit undantagen och förseglad samt de öfrige vote-
ringssedlarna öppnade, rösterna hafva utfallit sålunda:
ja 0.
nej 47.
1 följd hvaraf nämnden ansett högste domstolens samt¬
lige ledamöter böra vid deras embeten bibehållas.
Ut supra.
Carl Mörner. H. G. Hultman.
G. H. Stråle. A. Erikson»,
sorn upplästes;
Och blef berörda protokoll remitteradt till expeditions-
utskottet för uppsättande af förslag till rikets ständers under¬
dåniga skrifvelse i ämnet.
536
Den 20 Januari.
Öppnades ett till ståndets bord aflemnadt försegladt kon¬
volut, ^hvilket befanns innehålla ett så lydande protokoll:
»Ar 1866 den 19 Januari sammanträdde rikets högloflige
ständers elektorer för val af kominitterade till tryckfrihetens
vård; och befunnos, efter valsedlarnes öppnande, dertill hafva
blifvit utsedde följande:
Riksaritiqvarien och k. af k. n. o. Bror Emil Hil¬
debrand,
Revisionssekreteraren och r. af k. n. o. friherre Carl
Gustaf Leyonhufvud,
Riksarkivarien och k. af k. n. o. Johan Jakob Nord¬
strom,
Ribliotekarien och k. af k. n. o. Johan Erik Rydqvist,
Professoren och r. af k. n. o. Nils Haqvin Selander,
Professoren och r. af k. w. o. Johan Arhenius.
Ut supra.
Fr. Piper. E. G. Bring.
C. F. fVcern. P. Östman.»
Efter uppläsande häraf beslöts, det skulle underrättelse
om detta val genom utdrag af protokollet meddelas expedi-
tionsutskottet, med anmodan att uppsätta förslag till ej min¬
dre förordnanden för de valde, än äfven rikets ständers un¬
derdåniga skrifvelse till kongl. maj:t med anmälan om
valet.
§ 5-
Föredrogs ånyo lagutskottets betänkande JU 14, i an¬
ledning af kongl. maj:ts nådiga proposition till rikets ständer
med förslag till förnyad förordning, angående jords eller lä¬
genhets afstående för allmänt behof; och fortsattes den
enligt § 11 i protokollet för den 17 dennes afbrutna öfver-
läggningen rörande
§ 1, af kongl. maj:ts i betänkandet intagna förslag till
förordning i ämnet.
Herr Carlén: Ehuru ståndet vid sednaste plenum be¬
slöt, att detta förslag skulle paragrafvis föredragas och be¬
handlas, har dock diskussionen öfver 1 §:n utsträckt sig till
13 och delvis äfven 14 §. Hessa §,§ stå visserligen icke
i så ovilkorligt sammanhang med hvarandra, att detta varit
nödvändigt, ty den första § bestämmer, att ersättning skall
ega rum, och de båda sednare huru och efter hvilka grun¬
der den skall utgå, och man kan således mycket väl antaga
den första, men återremittera de sednare. Då diskussionen
Den 20 Januari.
557
emellertid tagit den vändning, jag nyss antydde, vill jag liiir
i ett sammanhang bemöta de anmärkningar, sorn blifvit
gjorda mot samtliga nämnda paragrafer.
Med afseende på 1 § har herr Gahn anmärkt, att detta
förslag ej skulle vara tillräckligt omfattande, ty deri hade,
enligt herr Gahns mening, äfven bort upptagas sådana frågor
om afträdande af jord, som varit föremål för öfverläggningar
inom den s. k. vattenrättskornmittéen. Häri ligger dock,
efter hvad jag förmodar, ett misstag. De ämnen, nämnda
kommitté haft att behandla, äro väl hufvudsakligen af privat¬
rättslig natur och afse endast att emellan enskilda personer
ordna åtskilliga uppkommande rättsförhållanden, såsom i
fråga om begagnande af farled eiler tlottled, men ej, såsom
i en expropriationslag åsyftas, att fråntaga den enskilde nå¬
got, som erfordras för fyllande af ett allmänt behof. Att i
förevarande lag införa hvad herr Gahn yrkat skulle således
blott vara att i författningen inblanda dit icke hörande äm¬
nen. Men äfven om något deraf skulle kunna hit hänföras,
såsom t. ex. beredande af allmän tlottled, hvilket herr Gahn
särskildt påpekat, så kan jag ej finna annat, än att detta
begrepp verkligen finnes uttryckt i paragrafen. Der står
nämligen ordet »farled», hvilket torde kunna begagnas lika
väl om en väg, afsedd att derå transportera gods, som att
befaras af menniskor; vidare talas det om »annan vatten¬
ledning», och dessa ord måste väl åtminstone uttrycka, att
man fästat afseende på all sådan transport, som å vatten
kan verkställas. Meri äfven om man ej skulle anse dessa
båda uttryck tillräckliga, så får jag slutligen fästa uppmärk¬
samheten på de ord, som derefter förekomma i paragrafen,
»till dylikt allmänt behof.» Härmed har lagstiftaren tydligen
ådagalagt, att han ej velat undantaga någon art af trafik,
som kan ega rum, vare sig å land eller på vatten.
Herr Gahn har vidare anmärkt, att något stadgande oin
tlygsandsfält ej bort i denna förordning intagas, då den eko¬
nomiska lagstiftningen ännu icke tagit denna fråga om hand
och en civillag i ämnet ej kunde verka utan stöd af en
ekonomisk. Jag får härvid eridast hänvisa till hvad justifie-
statsministern, enligt det den kongl, propositionen bifogade
statsrådsprotokoll, anfört i detta ämne vid detsammas be¬
handling inför kongl, majit. Detta synes mig nemligen gifva
vid handen, att en ekonomisk förordning härom är att för¬
vänta, och i sådant fall anser jag lagstiftningen hafva gått »
Borg.stånd. |>rot. vid riksdagen 1868* 1868.
338
l)en 20 Januari.
den naturliga vägen, då den börjat med hvad som har egen¬
skap af civillag. Skulle en dylik ekonomisk lag icke utkom¬
ma, är denna författning i detta hänseende icke tillämplig,
men någon skada i öfrigt kan deraf icke följa. Någon vidare
anmärkning särskildt mot t § har jag icke hört här fram¬
ställas.
Vigtigaste anmärkningen mot 13 § alser det föreslagna
borttagandet af 50-procentl'örhöjningen vid egendoms lösande.
Det är visserligen en sanning, att den ena riksdagen icke är
skyldig att godkänna den föregåendes åsigter; men besinnar
man, att vid förra riksdagen alla fyra stånden utan votering
antogo ett förslag, som icke stadgade någon dylik förhöjning
utöfver egendomens värde, tror jag att man kan med skäl
åberopa stödet af en aktningsbjudande folkopinion. Till stöd
åter för samma opinions rättvisa kunna åberopas särdeles
goda auktoriteter. Först lagkommittéen och sedan lagbered¬
ningen hafva, båda utan skiljaktighet, uttalat densamma. Li¬
kaså lagutskottet vid förra riksdagen. Kongl, majit har i den
nu förevarande propositionen visat sig anse procentförhöjningen
olämplig och högste domstolen har i sitt utlåtande öfver pro¬
positionen enhälligt hil rädt kongl, majits förslag derutinnan.
Lagutskottet äfven vid denna riksdag har i sitt betänkande
enhälligt tillstyrkt bifall till procentlörhöjningens afskaflande.
En reservation mot utskottets betänkande förekommer visser¬
ligen, men denna går i alldeles motsalt riktning och således
till och med längre, än nu är i fråga. Slutligen hafva två
stånd redan bifallit den kongl, propositionen. Den betydande
opinion i frågan, sorn således redan är uttalad, vinner så
mycket mera i vigt, som den till stor del grundar sig på
erfarenheten, som erbjuder de mest talande bevis från alla
landsändar. Jag vädjar till dem ibland eder, mine herrar, som
bo invid jernvägarna och således haft tillfälle att med upp¬
märksamhet följa de expropriationer, som på sednare tider
egt rum: har icke redan vid sjelfva uppskattningen egendo¬
men blifvit upptagen minst till sitt fulla värde, oftast vida
derutöfver? Men äfven om förhållandet ej vore sådant, så
har den kongl, propositionen, på samma gång den borttagit
förhöjningen, inlagt ett korrektiv mot värdets bestämmande
alltför lågt genom föreskriften i 13 §, att detsamma skall
beräknas, »efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet
och godhet i orten högst gäller.» Häri har detta förslag gått
längre än förra riksdagens, enligt hvilket hänsyn skulle tagas
äfven till det i orten allmänt gängse pris, hvarigenom man
Den 20 Januari.
339
ville förekomma, att, om någon köpt en egendom för öfver¬
drifvet pris, delta icke, i händelse af expropriation, skulle
läggas till grund för uppskattningen. En bestämmelse i sist¬
nämnda syftning är det som reservanten i denna riksdags
lagutskott önskat få införd i författningen; men detta förslag
innehåller ej någon dylik inskränkning, utan tillägger egaren
ersättning efter högsta värdet. Att icke nämnden skulle i
detta hänseende följa lagens anvisning torde ej kunna beläras,
särdeles om man tager i betraktande, att vid expropriation
uppträda såsom parter, å ena sidan det allmänna eiler staten,
oftast representerad af en person, som handlar å embetets
vägnar, men å andra sidan den enskilde, som drifves af det
alltid ytterst vaksamma enskilda intresset.
Att man under sådana förhållanden kan tala om att detta
förslag skulle innebära ett våld mot den enskildes eganderätt,
kan jag ej förstå, såvida man annars erkänner att det enskilda
bör vika för det allmänna. Samhällsinstitutionerna afse vis¬
serligen att skydda den enskildes rätt, men äfven att befrämja
det allmännas bästa; och då den enskildes egendom erfordras
för ett allmänt och nödvändigt behof, så måtte det väl ej
strida mot statens idé, att denna egendom användes till be-
hofvets fyllande. Fråga kan endast uppstå om vederlagets
belopp; och att detta bör uppgå till den afträdda egendomens
fulla värde, men ej derutöfver, är så allmänt antaget, att jag
icke känner något enda land, der expropriationslagar finnas,
som ej godkänner den principen. Äfven i England, hvarest
ej någon dylik lag finnes, utan der det erfordas vid hvarje
expropriation en särskild bill af parlamentet, bestämmes er¬
sättningen efter denna grund. Då statens rätt att expropriera
är obestridd, är det äfven svårt alt visa hvarföre staten skall
betala mera för tillgodogörande af sin rätt, än hvad denna är
värd; ej kan den enskilde hafva rätt att gagnera på staten.
Ersättning efter samma grund, eller högsta värdet, tillägger
43 § äfven annan än egaren, som genom jordens eller lägen¬
hetens afstående lider skada, för den honom derigenom till¬
skyndade skada; nyttjanderättsinnehafvaren tiar således i lika
grad som egaren blifvit betryggad i sin rätt, och detta är
alldeles otvetydigt, hvilket åter icke är händelsen med den
nu gällande lagens föreskrift i detta hänseende. Och läser
man vidare i 13 §, finnér man, att, om genom begagnandet
af jord eller lägenhet för allmänt behof egaren eller annan
person lider skada eller intrång, ersättningen derför äfyen
skal) utgå till högsta skäliga belopp.
540
Deri 20 Januari
Hvad slutligen angår 14 §, så finner man, att densamma
utvidgar den enskildes rätt i förhållande till den nu gällande
författningen. Man har här såsom ett varnande exempel
framhållit en här i staden nyligen timad händelse, då jern¬
vägsstyrelsen exproprierade en del af det Fengerska huset,
meri vägrade lösa hela egendomen, och en hvar inser obillig¬
heten af ett dylikt förhållande. Men, enligt denna paragraf,
skulle det omöjligen kunnat inträffa. För min del tror jag
visserligen, att äfven med stöd af nu gällande lag denna sak
ännu får en annan utgång, men två domstolar hafva dock
redan uttalat en annan åsigt och del på ganska goda, dock i
min tanke endast formella, skäl. Då man emellertid allmänt
beklagar lagstiftningens bristfällighet i detta fall, men genom
att i 14 § af detta förslag tillägga orden »eller uppkommer deri¬
genom synnerligt men i nyttjanderätten» alldeles förebyggt
att något sådant, som afses med den nu åberopade händelsen,
kan inträffa, ligger ju äfven deri ett vigtigt skäl för detta för¬
slags antagande.
Detta förslag betryggar således i alla afseenden den en¬
skildes rätt, ehuru det borttager procentförhöjningen. Men
någon dylik förekommer ej heller, såsom nämndt är, i den
utländska lagstiftningen härom, åtminstone ej i den jag haft
tillfälle taga kännedom om, t. ex. den preussiska, belgiska,
franska och äfven den nyligen utkomna finska expropriations¬
lagen'. Ingen af dem känner någon dylik förhöjning, ja, de
medgifva icke ens i allmänhet ersättning efter högsta värdet,
utan blot t efter fulla värdet och innehålla dessutom under¬
stundom åtskilliga för den enskilde mindre förmånliga restrik¬
tioner, såsom t. ex. den franska, hvilken stadgar, att, om
egaren icke åtnöjes med den lösen, som honom erbjudes, han
sjelf får bekosta undersökningen om egendomens värde, derest
den pröfvande nämnden finner den erbjudna lösen tillräcklig.
Enligt förevarande förslag drabba alla dylika omkostnader det
allmänna.
Med anledning af herr Wistrands anmärkningar mot de
öfriga paragraferna i detta förslag, kunde visserligen åtskilligt
vara att säga, men då dessa paragrafer ej undergått någon
förändring, utan kongl. maj;t, såsom det heter i propositionen,
»ansett det lända till större beqvämlighet för allmänheten att,
i stället för att genom en särskild författning ändra vissa §§
i gällande expropriationslag, låta en ny sådan lag utfärdas,
uti hvilken jemväl intagas de §§, som ej undergå förändring»
Den 20 Januari.
541
tror jag att någon diskussion om deni nu ej vore på sin
plats.
Jag yrkar således, alt 1 § måtte godkännas. Om detta
sker, möler visserligen ej något hinder att sedermera i
13 § införa procentförhöjningen, hvilket jag dock hoppas
ej sker.
Herr Staaff: Med afseende på herr Gahns anmärkning,
att detta förslag icke omfattar äfven sådana expropriations-
lrågor, som varit föremål för vattenrättskommittéens pröfning,
och i och för flottningsrättens uppehållande kunna erfordras,
får jag förklara, alt jag instämmer deri. Herr Carlén har
visserligen dels sökt bevisa, att 1 § i förslaget skulle vara
tillräckligt omfattande, för alt kunna inrymma en del af hvad
herr Galin åsyftat, dels äfven häntydt på, att dylika frågor ej
hade något sammanhang med en expropriationslag. Med an¬
ledning häraf ber jag att först få fästa uppmärksamheten på
livad herr Gahn påpekat i fråga om åvägabringande af flott¬
led, hvilket begrepp ej finnes uttryckt i denna §. Herr
Carlén har ansett det kunna inbegripas uti ordet >.farled».
Ofver en dylik tolkning kan jag ej underlåta att uttrycka
min förvåning, ty de båda orden »farled,» och »flottled» hafva
alltifrån äldsta tider inom vår lagstiftning varit så vidt skiljda
begrepp, att jag aldrig förrän i dag hort dem sammanblandas.
För att bevisa detta, behöfver jag blott erinra derom, att
lagen bestämmer, att i vissa fall farled skall vika för flottled,
i andra fall åter tvärtom, allteftersom vid olika förhållanden
den eria eller andra af dem kan anses företrädesvis vara af
vigt. Då dessa begrepp således äro håda så vigtiga och tillika
så skiljda, men endast det ena af deni finnes i förordningen
uttryckt, kan man neppeligen tro annat, än att det andra här
ej är afsedt. Skulle man således icke hafva velat medgifva
rätt att expropriera för åvägabringande af flottled, så måste
detta anses särdeles obilligt, ty, om man besinnar, att Sverige
till hufvudsaklig del liemtar sin exsistens från trävaruhandeln,
då bör man väl ej glömma att åt denna näring bereda nödig
trygghet. Enhvar vet, att expropriationer för detta ändamål
ofta ifrågakomma, och då en ny expropriationslag skulle an¬
tagas, hade man egt rätt att fordra, det alla dithörande stad-
ganden blifvit sammanförda uti densamma. Herr Carlén har
visserligen påstått, att flottled åtminstone skulle kunna inbe¬
gripas uti orden »till dylikt allmänt behof», men hvarföre icke
göra lagen fullt tydlig i detta hänseende, utan beroende af
den olika tolkning, man kan gifva densamma i förekommande
i'en 20 Januari.
fall. Och äfven om nian skulle vara öfvertygad oin. att
flottled är i denna § afsedd, så qvarstår dock den anmärkning,
herr Gahn framställt mot det andra momentet i samma §,
att nemligen densamma ej medgifver expropriation i afseende
på sådana serviluter på andras egendom, hvilka benämnas
tråd och tramp, damm- och bomfästesrätt m. m. dylikt, och
utan hvilka nödig anordning af flottning är alldeles omöjlig att
verkställa. För att således få de anmärkta ofullständigheterna
i denna § undanröjda, yrkar jag densammas återremitte¬
rande.
Hvad derefter angår det föreslagna borttagandet af pro¬
centförhöjningen, så får jag hembära herr Lindström min
tacksamhet för de varnande ord, han yttrade i sednaste ple¬
num och hvarigenom han likasom gaf svart på hvitt på de
himmelsskriande följderna al de inkräktningar på den enskildes
eganderätt, hvilka kunna blifva en följd af den föreslagna la¬
gen. Regeringen kan visserligen hafva hemtat starkt stöd för
sin nu gjorda framställning från ständernas beslut vid förra
riksdagen; meri just den omständighet, att ständerna då en¬
hälligt beslöto förhöjningens borttagande och nu ett stånd re¬
dan återremitterat betänkandet lör att få densamma deri åter
införd, manar inig att söka utreda tillkomsten af förra riks¬
dagens opinion i delta hänseende samt dermed jemföra de
inom vår lagstiftning förut i detta ämne uttalade åsigter. Jag
vill dervid gå lika långt tillbaka som herr Carlén. Vid
1844—1848 årens riksdag framlade kongl, majit proposition
om antagande af en expropriationslag, hvaruti föreslogs för¬
höjning utöfver värdet af 80 procent. Häremot höjdes ej
inom lagutskottet någon röst och jag har genomläst ståndens
protokoll öfver ärendets behandling, utom presteståndets, och
dervid funnit, att åtminstone inom de tre öfriga stånden denna
förhöjning ansågs så billig, att ingen enda yttrade sig deremot.
Afven vid 1883 — 1884 arens riksdag, då man i förordningen
införde stadgandet om expropriation i och för de elektriska
ledningstrådarna, ifrågasatte man ej billigheten af denna för¬
höjning. Denna opinion anser jag Utgöra en fullkomlig mot¬
vigt mot förra riksdagens. Och hvad mig sjelf och min åt¬
gärd i saken vid förra riksdagen angår, så ber jag i förbi¬
gående lä anmärka, att jag, då detina fråga förevar, af sjuk¬
dom hindrades deltaga i dess behandling. Skulle man verk¬
ligen kunna antaga, att förhållandena på sednare tider i så
hög grad förändrats, alt det beslut, sednaste riksdag fattade i
detta hänseende, verkligen skulle hvila på rättvisa och billig¬
Den 20 Januari.
343
het. Nej, så är, så kan icke förhållandet vara. Orsaken der¬
till att ett dylikt beslut kunde genoindrifvas låg deruti, att
man sett den då gällande lagen gifva i särskilda läll anledning
till åtskilliga missbruk, hvilka uppretat den allmänna rätts¬
känslan. För att förekomma sådant borttog man förhöjningen,
i tanke att ej annat botemedel fanns. Man får dock väl akta
sig för att anse en dylik af harm alstrad tillfällig och ögon¬
blicklig opinion hvila på sunda och rättvisa principer.
Går man åter till sjelfva saken och betraktar rättsför¬
hållandet emellan slaten och den enskilde vid expropriation,
så tror jag äfven man skall finna rättmätigheten af procent¬
förhöjningen. Huru stor åter denna bör vara vill jag tills¬
vidare lemna derhän Herr Carlén har framställt den frågan:
hvarföre skall väl staten betala en egendom högre än andra
köpare? Svaret härå är lätt funnet. Förklaringsgrunden ligger
nemligen i tvånget; när staten vill expropriera en egendom,
tvingas nemligen dess egare att afstå densamma, äfven om
han aldrig så ogerna vill det. Man kan äfven lemna ett an¬
nat svar. När staten genom expropriation sätter sig i besitt¬
ning af en egendom, afses att derigenom vinna ett storartadt
och gagnande ändamål, som bereder staten stor fördel antingen
direkt genom penningeinkomster eller indirekt genom den all¬
männa nytta, som deraf uppkommer. Staten har således ej
genom sjelfva egendomen, utan genom dess bruk för det al-
sedda ändamålet kunnat af egendomen draga större fördel,
än hvarje enskild, och bör derföre också kunna betala den
med högre pris Ett tredje svar på herr Carléns fråga är,
att då staten likasom med våld tvingar den enskilde att sälja
sin egendom, äfven under förhållanden, som kunna för honom
vara särdeles ogynsamma, såsom t. ex. vid en tidpunkt, då
egendomsvärdet är lågt, men då man likväl kan vara förvissad,
att det snart skall stiga, och den enskilde således lätt kan
blifva utsatt för förlust, staten måste ega en moralisk förplig¬
telse att genom ett pris utöfver värdet ersätta den enskilde
för den honom emot lians vilja afbända egendomen. Exempla
sunt odiosa. Jag vet, att man kan åberopa exempel både
för den ena och andra åsigten, och jag vet äfven, att man
genom exempel kan vilseleda sanningen, men jag vill dock
för att bevisa hvad jag yttrat framställa ett dylikt. Om man
exproprierar ett stycke af en strand för att göra en lastage¬
plats, eller en holme för anläggande af en ballast kaj, så är
det gifvet, att den nye egaren utaf lägenheten, lörändrad på
sådant sätt, drager mångå gånger större nytta än den gamle
544
Den 20 Januari.
egaren; oell detta bör tagas i betraktande vid värdets bestäm¬
mande. Vidare bör man komma iliäg, att statens rätt att
expropriera ofta utölvas af enskilde personer eller bolag, hvilka
derigenom skörda stor vinst, 1 sammanhang härmed kan
jag ej undgå att vidröra det våldsamma sätt, hvarpå man
ofta tillvägagår vid expropriation och hvilket gilver egaren
rättmätiga skäl till missnöje. Expropriationen beviljas ofta,
utan att han ens blifvit hörd, och han eger ofta ej någon
kännedom derom, förrän han kommer till domstolen för att
välja nämnd. Detta är obilligt och bevisar, huru litet man
laster afseende på den enskildes rätt i detta hänseende.
Hvad slutligen angår de af herr Carlén åberopade ut¬
ländska expropriatiorislagarne, så får jag förklara, att jag ej
baft tillfälle studera deni; jag är dock öfvertygad, att herr
Carléns uppgifter om deras bestämmelser i detta läll äro till¬
förlitliga; men anser detta ej bevisa annat, än att utlandets
förhållanden äro olika vära.
På grund al hvad jag sålunda yttrat, önskar jag, lika
med herr Lindström, bibehållande af förhöjningen, dock ned¬
satt till 2S procent, samt yrkar fördenskull återremiss af be¬
tänkandet äfven i denna del.
Herr Lindström: Efter att sedan sista plenum hafva tagit
ifrågavarande lagförslag i noggrannt öfvervägande, har jag ej
funnit mina då yttrade betänkligheter mot detsamma i minsta
mån häfda, ej ens af herr Carléns utförliga anförande, ehuru
han derutinnan gjort sitt bästa.
Då jag nu går att ytterligare göra anmärkningar mot
förslaget, kan jag inskränka mig till några smärre sådana,
sedan föregående talare redan framdragit dess större brister
samt den siste ärade talaren i hufvudsaklig måtto bemött
herr Carléns försvar för detsamma.
Hvad dervid först angår hvad herr Henschen i sista
plenum och herr Carlén i dag påstått, nemligen att här ej
vore fråga om någon ny lag, utan endast om en förändring
i vissa uppgifna delar af den gamla förordningen, så hyser
åtminstone kongl, majit ej en sådan mening, hvilket visar sig
dels af öfverskriften på den kongl, propositionen, som talar
om »förslag till förnyad förordning angående jords och lägen¬
hets afstående för allmänt behof», dels ock af ingressen till
densamma, Iivari yttras, att »kongl, majit ansett det lända till
större beqvämlighet för allmänheten att, i stället för att genom
en särskild författning ändra vissa §§ i gällande expropriations¬
lag, låta en ny sådan lag utlärdas.» — Har således någon
Den 20 Januari.
348
påstått, att detta förslag borde anses för en helt qch hållet
nv lag, så kan för en sådan åsigt åberopas kongl. maj:ts
auktoritet, hvilken torde vara ej så obetydligt bättre än herr
Henschens. — Jag medgifver visserligen, att hittills gällande
expropriationslag i förslaget ej undergått någon fullständig
revision, men just detta anser jag vara ett stort fel, särdeles
sorn kongl. maj:t ej endast hållit sig till de §§, i hvilka stän¬
derna vid sista riksdag begärde ändring. Ständerna föreslogo
nemligen blott ändring i fyra §§, men kongl, majit har i
förslaget vidtagit ändringar i 7 §§. Lagen har således ändock
undergått en revision, om äfven ej en fullständig, och vid
sådant förhållande bade det varit skäl att i densamma inta¬
gits det, som, enligt hvad herr Gahn omnämnt, blir af be-
hofvet påkaliadt att få deri infördt, till följd af den troligen
till nästa riksdag inkommande s. k. vattenlagen. Antaga vi
förslaget sådant det nu är, blir det sannolikt svårt, att vid
nästa riksdag kunna åstadkomma några ändringar i densamma
om ock än så behöfliga.
Herrar Henschen och Carlén hafva påstått, att den en¬
skildes rätt och fördel bör stå tillbaka för det allmännas, men
om man äfven måste medgifva, att denna sats innehåller nå¬
gon sanning, så tål den dock vid åtskilliga modifikationer.
Till dess yttersta gräns utsträckt kan den ej försvaras,
ej ens med den af herr Carlén åberopade statsidéen, och
tillämpad i dess yttersta konseqvenser kan den lätt leda till
våld mot den enskilde och till förnärmande af hans rätt samt
hafva lill följd, att den lag, som derpå bygges, mötes med
missaktning, som slutligen ölvergär till hat och förakt för
densamma. Det är redan ganska hardt för den enskilde att,
mot sin vilja, kunna tvingas att afstå sin egendom, men der¬
uti får lian finna sig, när det allmänna af honom kräfver
denna uppoffring. Att gå längre och fördra att han skall göra
detta utan lull godtgörelse, är obilligt och upprörande för rätts¬
känslan. Jag tror för öfrigt att man här i landet så litet
tycker om ingrepp mot hvems rätt det än må vara, att man
hellre ser staten än den enskilde förlora vid sådana tillfällen,
då staten begagnar sin rätt att tvinga den enskilde lemna sin
egendom, hvilken åsigt äfven uttryckes i våra gamla domare¬
reglor sålunda: »Den menige mans bästa är den yppersta
lagen och derföre det, som (innes den menige man till nytta
vara, det bör hållas för lag.»
Herr Staaff har nyss framdragit några exempel på orätt¬
visor, som kunna föranledas genom expropriationslagen. Jag
346
Den 20 Januari.
vill anföra ett annat exempel och derigenom påpeka en om*
ständighet, som lätt skulle kunna inträffa vid expropriation
för statens eller en kommuns räkning. Om jag nemligen
under goda konjunkturer inköpt en egendom för 100,000 rdr,
men konjunkturerna sedermera försämrats så, att egendoms¬
värdet fallit möjligen ända tili SO,000 rdr, och staten då för
något sitt ändamål har behof af min egendom, synes det
dock vara billigt, att jag åtminstone erhåller, hvad jag gifvit
för densamma; hvarom icke, lider jag stor förlust och kan
lätteligen genom en sådan expropriation blifva ruinerad. Kan
detta anses vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
då jag till och med beröfvas möjligheten att draga fördel af
åter inträffande goda konjunkturförhållanden, som kunde åter
höja värdet å min egendom? Om dertill kommer, att jag be¬
röfvas min egendom i och för ett industrielt företag, såsom
anläggandet af en kanal eller jernväg, hvaraf möjligen den,
öfver hvars egor den framdrages, ej har någon synnerlig för¬
del, deremot landet i sin helhet eller åtminstone de delar
deraf, som äro belägne vid ändpunkterna af kanalen eller
jernvägen, skörda stort gagn och nytta, då blir orättvisan så
mycket större, att jag skall nödgas göra en förlust, på det
att ett flertal andra skola vinna en förmån.
Mitt yrkande går likväl icke ut på bibehållande af den
stadgade SO-procentförhöjningen; icke ens den förhöjning af
18 ä 28 proc , som bär blifvit alternativt föreslagen ; jag har
blott velat framhålla, att deri nuvarande författningen innebär
en större garanti för den enskilda äganderätten, än den före¬
slagna. Om lagförslaget öfverensstämde med de motiver, lag¬
utskottet anfört för dess antagande och full garanti kunde
lemnäs, att lagen komrne att tillämpas i enlighet med dessa
motiver, skulle jag för min del funnit mig nöjd, men någon
säkerhet härför kan icke förefinnas, särdeles som det i lag¬
utskottets förslag begagnade ordet »lösen», i nuvarande förslag
blifvit ändradt till »ersättning», ej ens »full ersättning». Herr
Carlén har visserligen påstått, att man skulle erhålla ersätt¬
ning för den afstådda egendomen efter dess högsta värde,
men detta är ej enligt med verkliga förhållandet; man har
nemligen endast rättighet att erhålla hvad sådan egendom i
orten högst gäller, och detta kan lätteligen vara någonting
helt annat än dess högsta verkliga värde. I fråga härom och
för att visa ofullständigheten af den granskning, lagutskottet
egnat förslaget, då utskottet ej lyssnat till de anmärkningar justitie-
rådet Nauman anfört mot förslaget vid dess föredragning i
Den 20 Januari.
347
högste domstolen, anhåller jag att få uppläsa en del af hans
anförande; han yttrar nemligen bland annat: »Onekligen är
det svårt att uppställa reglor för expropriationsvärderingen;
man ser någon gång andra länders lagstiftning i ämnet åt¬
nöja sig med att gifva följande stadgande: att nemligen för
hvad till allmänt gagn afträdes ersättning bör bestämmas efter
gångbart pris å orten samt med afseende på de inkomster
och lÖrdelar, egaren kunnat af det afträdda i detsammas då¬
varande skick bereda sig; men att. om godtgörelse yrkas efter
annan beräkningsgrund, må äfven derå billigt afseende fästas.»
Det är högst besynnerligt att något afseende ej blifvit
(åstadt vid detta herr Naumans anförande; och synes mig åt¬
minstone hafva varit skäl att, då man går från den ena ytter¬
ligheten till den andra, vid borttagandet af SO-procentförhöj-
ningen hafva satt något annat i stället, som tydligt och klart
uttrycker den åsigt man haft, såvida man verkligen haft
den mening att den enskilde borde hållas fullt skadeslös.
För att visa, det ofullständigheten af förslaget till och
med föresväfvat lagutskottet, ber jag att få åberopa hvad ut¬
skottet sjelf säger i ett af dess åberopade motiver, angående
13 § af lagförslaget. Utskottet yttrar: »Under förutsättning
att vid tillämpningen skall åt uttrycken i denna § gifvas en
tolkning, som öfverensstämmer med deras verkliga mening,
liar utskottet alltså ansett berörde uteslutning icke innefatta
tillräcklig anledning för utskottet att föreslå en förändring af
denna §:S lydelse i det nådiga förslaget.»
Jag öfversätter delta sålunda, att utskottet visserligen
ansett sig hafva någon, ehuru ej tillräcklig anledning att före¬
slå en förändring i denna § och skälet härtill skulle vara, att
utskottet ansett det förordningen antagligen kornme att tilläm¬
pas i öfverensstämmelse med utskottets uttalade åsigter; men
hvar finnes någon säkerhet härför, då tillämpningen ej tillhör
domstol, utan är öfverlemnad åt en samvetsnämnd, som sä¬
kerligen aldrig kommer att läsa lagutskottets motiver?
Herr Carlén yttrade nyss, att inteckningshalvares rätt
blifvit i lagförslaget tillgodosedd — eller gjorde han ej detta?
han höres från sin bänk bestrida det. — Vare härmed huru
som helst; i förslaget är ej ens stadgadt, att inteckningshaf-
vare skall höras vid egendomens expropriation, ehuru hans
rätt tydligen är dervid beroende. Likaledes är den §, hvari
stadgas om rätt för annan än egare, om han ej blifvit kallad,
att fordra det ny nämnd skall tillsättas, i så måtto ofullstän¬
dig, att intet finnes bestämdt om hvem, som eger att välja
348
Den 80 Januari.
denna nya nämnd. Om detta ej tillkommer inteckningshaf-
varen, så är stadgandet utan ändamål, då den nya nämnden,
efter all sannolikhet, ej förändrar värdet, enär den, likasom
den förra, ej har att taga hänsyn till annat än författningens
stadgande om den grund, som dervid skall följas och på hvil¬
ken inteckningsegarens anspråk ej får inverka.
Herr Carlén har vidare talat om stadgandet, angående
flygsandsfälten, hvilket han ansett väl kunna försvara sin
plats, ehuru det egentligen tillhör den ekonomiska lagstiftnin¬
gen, på den grund, att han tror det ej kunna skada denna,
att den stödjer sig på civilrätten. Jag tillstår, att jag ej kan
genomskåda denna tanke, som för öfrigt strider mot hvad
utskottet på ett annat ställe, rörande stadgandet om besuten-
heten anfört, nemligen att »det vore mindre lämpligt, då så¬
dant kan undvikas, att lägga såsom grund för en civillags be¬
stämmelser ett begrepp, bemtadt från den ekonomiska lag¬
stiftningen.» Om också sjelfva stadgandet i och för sig skulle
kunna försvaras, hemställer jag dock om det är lämpligt att
här införa detsamma, då det endast är fråga om det fall, att
man ej ställt sig vissa gifna föreskrifter till efterrättelse. Den
lag, som gifver dessa föreskrifter, bör älven stadga ett vite
för deras öfverträdande och detta bör kunna tilltagas så, att
det gör tillfyllest. Ett vite, som helt enkelt ålägger mig att
lemna min egendom, synes mig ej vara fullt rättvist. Tiden
för ett sådant stadgande kan väl åtminstone ej anses vara
inne torr, än den ekonomiska förordning, som innehåller de
föreskrifter, hvilka förutsättas vara underlåtna, blifvit promul-
gerad. 1 annat fall borde man äfven intaga bestämmelser ur
flera andra förordningar, som äro under utarbetande, bland
andra den af herr Gahn omnämnda lagen om vattenrätt.
Bättre är att lemna allt detta till en kommande riksdag, som
är oförhindrad att göra de tillägg till nu gällande förordning,
som af behofvet då kunna påkallas.
Herr Carlén har vidare fästat sig vid ett af mig i förra
plenum omnämndt enskildt fall, då en person blifvit genom
tvänne domstolars beslut dömd att behålla sin egendom,
ehuru den blifvit helt och hållet underminerad, och dervid
påstått, att något sådant ej skulle kunna komma i fråga, en¬
ligt nu ifrågavarande förslag, enär deri blifvit i 14 § tillagdt
det stadgande, alt, om synnerligt men i nyttjanderätten upp¬
kommer, bela lägenheten skall lösas Jag vill ej försöka af¬
göra om denna fråga, med tillämpning af ifrågavarande lag¬
förslag, skulle fått en annan utgång, men jag tillåter mig fästa
Den 20 Januari.
349
uppmärksamheten pä att uttrycket »synnerligt men» kan gifvas
en särdeles vidsträckt tolkning, allt efter den sida, hvarpå
man ställer sig. Om denna tolkning vore öfverlemnad åt
nämnden såsom en samvetsjury, skulle jag likväl anse säker¬
heten större, än då den, såsom nu är föreslaget, tillhör rätten.
Den allvarligaste anmärkning, som kan göras mot den nu
egentligen ifrågavarande t §, gäller likväl dess början: »Der
konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild
man, menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, an¬
tingen till rikets försvar eller etc., vare egare pligtig att afstå,
hvad för ändamålet fordras.» Jag tror att denna bestämmelse,
mera än bestämmelserna om det pris, hvartill egendomen
skall afstås, ingriper i den enskildes rätt. Man har här i
landet varit van att ej kunna beröfvas hvad man på ärligt
sätt förvärfvat, utom i högst trängande fall och då statens
behof af ens egendom varit särdeles tvingande, då man mot
full ersättning måst afstå sin egendom. Enligt såväl den
gamla som den nu föreslagna lagen, är det likväl ej en gång
min rätt att blifva hörd, innan min egendom mig fråntages;
och att blifva dömd ohördan kan, det vågar jag påstå, ej
anses stå väl tillsammans med svensk lag och sed. Kongl,
maid har visserligen någon gång, ehuru ej alltid, utställt frå¬
gor om expropriation till jordegarens hörande, men stundom
har man helt plötsligt blifvit öfverraskad genom ett dekret,
som helt enkelt fråntager mig min välförvärfda egendom. Det
synes i hög grad billigt, att egaren höres, innan expropriatio-
nen beslutas, enär han endast sålunda blir i tillfälle att lemna
upplysningar om sin rätt, hvilka möjligen kunna ådagalägga
antingen att i verkligheten fråga ej är om ett allmänt behof
eller också att det finnes något annat och bättre sätt att få
detta behof tillfredsställdt, än det föreslagna.
Mycket skulle ännu kunna anföras, men jag vill blott
ytterligare erinra, att, då herr Carlén påstått, att denna 1 §
kan antagas oberoende af de följande och särskildt den 45 §,
hvari stadgas om ersättningen, detta väl svårligen låter sig
göra, då i den förra lagen 1 § just innehöll stadgandet om
ersättningen och SO-procentförhöjningen.
Hos ridderskapet och adeln hafva äfven båda dessa §§
diskuterats tillsammans och båda blifvit till lagutskottet åter¬
remitterade.
Jag yrkar återremiss.
Herr Heijkenskjöld: Då den förste ärade talaren till gen¬
mäle upptagit några af herr Gahns anmärkningar mot för¬
350
Den 20 Januari.
slaget, anhåller jag att, i enlighet med erhållet uppdrag, få
meddela, det herr Gahn af sjukdom är förhindrad att i dag
vid pjenurn närvara.
Ofvergår jag härefter till betänkandet i fråga, så får jag
tillstå, att jag hyser stora betänkligheter mot antagandet af
detsamma, men då herr Staaff i hufvudsak egnat detsamma
en fullständig granskning, kan jag inskränka mig till att der¬
uti instämma med honom, hvarjemte jag anhåller att, beträf¬
fande herr Carléns yttrande, att stadgandena om utrifning af
vattenverk i och för odling skulle stå i något förhållande till
ifrågavarande lagstiftning, få hänvisa till 30 g i förevarande
lagförslag, hvilken har följande lydelse: »Om ändring eller
utrifning af vattenverk, sora genom uppdämning skada jord
eller hindra dess odling, är särskildt stadgadt.» Jag skulle
tro, att detta stadgande tydligen hänför sig till 1824 års för¬
ordning, hvilken det ingalunda är meningen med detta betän¬
kande att ändra. Man har såsom skäl för borttagandet af
den förr stadgade 50-procentförhöjningen anfört, att det ej
vore skäl ändra ständernas vid förra riksdagen i ämnet fattade
beslut. Men detta beslut förlorar betydligt i vigt, om man
närmare granskar sättet för och skälen till dess fattande.
Detta skedde nemligen sedan sammanbindningsbanan blifvit
beslutad samt hus och tomter här i hufvudstaden inköptes i
uppenbar afsigt att gagnera på det allmännas bekostnad. Häraf
uppkom en panisk förskräckelse för de med denna bana för¬
enade expropriationskostnader, hvartill kom, att ständerna hade
sig bekant, det äfven jord å landet vid flera tillfällen blifvit
med öfverdrifven vinst för egaren exproprierad.
I det nu föreliggande lagförslaget är inkommen en här¬
utinnan mera återhållande kraft genom det ökade antal leda¬
möter i nämnden, som domstolen inväljer, och jag anser det
derföre ej rätt att på samma gång äfven borttaga den förr
stadgade procentförhöjningen, hvadan jag instämmer med dem,
som yrkat dess bibehållande till större eller mindre del. Då
förekommer till afgörande skall jag vidare yttra mig i
detta hänseende, dock tillåter jag mig nu fästa uppmärksam¬
heten deruppå, att man vid denna § mest synes tänkt på
expropriation af jord. Det synes mig dock som skulle man
icke bort här lemna ur sigte det förhållandet, att föremålet
för expropriation lika väl kan vara t. ex. en fabrik, hvars
uppskattande efter ortens pris ganska ofta torde möta svå¬
righet, för att icke säga bli omöjligt, då det ju kan hända att
i hela orten icke finnes någon annan dylik industri, hvartill
Den 20 Januari.
531
kommer att en fabrik i allt fall är underkastad konjunkturens
vexlingar, hvadan det är svårt att billigt och rättvist värdera
densamma, om ej någon procentförhöjning bibehålles.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, yrkar
jag återremiss af betänkandet.
Herr Sandegren: Då diskussionen hittills ej endast rört
sig kring § 1, utan flere talare äfven yttrat sig om 13 och
14 §§, beder jag, att jemväl få göra sammaledes.
En talare i förra plenum och en i dag hafva visserligen
framlagt så fullständiga skäl för förslagets antagande, att nå¬
got vidare yttrande i den riktningen kanske icke kunde be-
hölvas, men jag har dock ansett mig böra till genmäle upp¬
taga några af de anmärkningar, som blifvit gjorda mot ifrå¬
gavarande förslag.
Den vigtigaste anmärkningen, som i dag blifvit framställd
mot 1 §, är, att stadgandet, det kongl, majit kan utan ega¬
rens hörande besluta om expropriation, skulle i sig innebära
en orättvisa. Men då i verkligheten kongl, majit ej lärer
underlåta att i vigtigare fall höra egaren innan frågan om
expropriationen afgöres, torde denna anmärkning ej förtjena
särdeles afseende, synnerligast om man betänker huru det
skulle taga sig ut, om kongl, majit, t. ex. vid nordvestra
stambanans dragande genom Wermland, vore nödsakad att
höra samtlige de jordegare, öfver hvilkas mark den skulle
framgå; och detta vore naturligtvis nödvändigt, om vi finge
ett sådant stadgande, som herr Lindström vill införa. Ett
sådant egarens hörande är fullkomligt riktigt, då kongl, majit
så finner skäligt, men lärer ej kunna föreskrifvas såsom regel
vid alla inträffande expropriationer.
En annan anmärkning, som synes hafva vunnit genklang,
är den, att i 1 § ordet flottled skulle vara uteglömdt och
återremiss af § på den grund nödig; men ser man på §:s
mening, så tror jag ej att någon tvekan kan uppstå för dem,
som komma att tillämpa densamma, enär flottled, enligt min
tanke, kan subsummeras under »annan vattenledning,» samt
orden »dylikt allmänt behof» tydligen hänföra sig ej blott till
det närmaste ordet »byggnad», utan äfven till alla förut i §
uppräknade föremål Härigenom anser jag vara fullständigt
ådagalagdt, att någon giltig grund för återremiss af denna §
ej förefinnes.
Hvad 13 § angår, sä känna vi till hvilka missbruk den
förra förordningens stadgande om ersättning till fulla värdet
och 30 procent deröfver föranledt, likasom vi känna att kla¬
332
Den 20 Januari.
gomålen häröfver vid sista riksdag blefvo så högljudda, att
alla fyra stånden ingingo till kongl, majit med förslag till en
ny förordning om expropriation, hvari uttrycktes den åsigt,
att då egaren för sin egendom erhölle dess fulla värde, han
skäligen ej hade anspråk på mera. Skulle nu ständerna i
motsats härtill hos kongl, majit anhålla om en förordning med
bibehållande af någon procentlorhöjning öfver fulla värdet och
kongl, majit möjligen villfore denna begäran och föreläde näst
sammanträdande ständer ett lagförslag i sådan riktning, kunde
ju lätteligen hända, att dessa återginge till sin första mening
och så vidare i oändlighet. Huru orimligt och besynnerligt
ett sådant förhållande skulle vara, behöfver jag ej vidare
påpeka.
Ser man på förslaget i dess helhet, som det nu är, till¬
fredsställer det alla billiga pretentioner hos den, som skall
afstå sin egendom, då han för densamma erhåller betalning,
efter hvad dylik egendom i orten högst gäller. Man har
visserligen sagt, att detta pris ej vore detsamma, som det
högsta, enär uttrycket »i orten» skulle härutinnan göra en
inskränkning, men detta är icke meningen dermed, utan denna
bestämmelse har tillkommit af den orsak, att, då i sjelfva
ordet »högsta» ligger en jemförelse med något annat och man
således måst söka en sådan, det förefallit klart, att man i
främsta rummet bör söka densamma så nära som möjligt,
det vill säga i orten. Jag tror fördenskull ej heller, att denna
anmärkning har verkligt skäl för sig.
Ej nog härmed, lagförslaget stadgar äfven i 13 §, att
om skada för egaren eller annan uppkommer genom begag¬
nandet af jord eller lägenhet för allmänt behof, då skall ock
ersättning derför bestämmas till högsta belopp, hvartill skadan
skäligen skattas må.
Hvad vidare 14 § angår, så har, genom inflickandet i
denna § af tillägget »eller uppkommer derigenom synnerligt
men i nyttjanderätten», en väsendtlig anmärkning, som fram¬
ställts, jemte anförandet af ett exempel från en expropriation
här i Stockholm, mot såväl detta förslag som den gamla för¬
ordningen blifvit undanröjd, ty genom detta tillägg, om det
antages, har upprepandet af något dylikt blifvit omöjlig¬
gjord t.
Herr Lindström har framställt ett annat exempel på en
person, som för 100,000 rdr inköpt en egendom, men sedan
under dåliga konjunkturer, då egendomsvärdet fallit, måste
låta densamma exproprieras för halfva detta belopp. Härvid
ben 20 Januari.
3S5
ar visserligen klart, att den ifrågavarande personen gör en
betydlig förlust, sorn till och med, i enlighet med herr Lind¬
ströms påstående, kan ruinera honom, men jag anhåller att fä
fästa uppmärksamheten på, att denna förlust ingalunda till¬
fogas honom genom exproprialionen. utan att densamma redan
förut, genom egendomens fallande i värde, är gifven. Sålunda
sker honom ingen orätt genom expropriationen; och hvad
deri omständigheten beträffar, att egendomen under gynnsam¬
ma förhållanden åter kunnat uppgå till sitt förra värde, så
förefaller det temligen klart, att hvar och en, som afvttrar
en sak, dervid måste afstå från möjligheten af vidare vinst
genom densammas stigande i pris, vare sig att densamma
förut egt ett högre värde eller icke. Vidkommande slutligen
den anmärkning, att inteckningshafvares rätt icke skulle vara
nog betryggad, tillåter jag mig påpeka, att 24 och 2S §§,
hvilka handla om inteckningshafvares rätt, icke i förslaget
undergått någon ändring, hvartill ej heller finnes anledning, då
hvarken kongl, majit eller enskild motionär föreslagit någon
sådan. För öfrigt är det väl allmänt bekant, huru det i all¬
mänhet tillgår vid en expropriation, nemligen att först tages
stämning å alla jordegarne, hvarvid företes gravationsbevis
och sedermera höres såväl egare som inteckningshafvare.
Alven denna anmärkning synes sålunda sakna det värde, att
förslaget derföre bör återremitteras; och då (vänne stånd dess¬
utom redan bifallit betänkandet, hemställer jag, att äfven bor¬
gareståndet måtte bifalla detsamma.
Herr vice talmannen Murén instämde.
Herr Wilt: 1 likhet med föregående talare ber jag att
nu få yttra mig om förslaget i dess helhet, dervid jag får
tillstå, det jag, hvad borttagande af den förut stadgade S0-
procentförhöjningen i i § angår, ej hört något enda i min
tanke väsendtligt skäl anföras för detta borttagande. Det
enda, som kunnat deremot invändas, är, att detta stadgande
någon gång löranledt till bestämmande af allt för höga er¬
sättningsbelopp. Men blott den omständighet, att ett lagstad¬
gande kunnat blifva och möjligen äfven någon gång verkligen
blifvit missbrukadt, bör dock ej skäligen föranleda till dess
förändring, ty jag fruktar högeligen, att vi. om denna grund¬
sats följes, ej lära få behålla en enda lag, då det väl lärer
blifva omöjligt att förekomma det en lag i ett eller annat
afseende kan missbrukas. För öfrigt finnér jag denna rättig¬
het att erhålla någon förhöjning öfver sjelfva värdet af egen-
Borg.itänd. prot. vid riksd. 1 BBS — 1886. ^^
354
Den 20 Januari.
domen, ganska billig. Man kan nemligen lätt tänka sig för¬
hållanden, sorn kunna göra, att man ej för något pris i verl-
den skulle vilja frivilligt afstå från sin egendom, såsom om
någon t. ex. egde en liten egendom, belägen i en vacker och
romantisk trakt, der man sjelf planterat hvarje träd och der
hvart och ett, om än så obetydligt föremål i minnet åter¬
kallade angenäma tilldragelser och glada minnen ur hela ens
förflutna lefnad, — ett sådant ställe skulle jag, jag försäkrar
det, ej för något pris vilja afyttra. Vår materiella tid anser
kanske allt sådant för småsaker,, men man måste väl åtmin¬
stone taga i betraktande den verkliga olägenhet och ofta be¬
tydliga kostnad, som medföljer en flyttning. Den berömde
statsmannen Franklin yttrar i detta hänseende, att tre flytt¬
ningar skada en person lika mveket som en eldsvåda. För
de utgifter, som genom flyttningen förorsakas, får man enligt
lagförslaget ingen ersättning. Visserligen talas i 13 § om er¬
sättning för skada, som annan än egaren genom jordens eller
lägenhetens afstående lider, men detta har således ej tillämp¬
lighet på den skada, som egaren sjelf lider. Längre ned i
samma § står: »Uppkommer genom begagnandet af jord eller
lägenhet för allmänt behof, skada för egaren eller annan, då
skall ock ersättning derför bestämmas till högsta belopp, hvar¬
till skadan skäligen skattas må.» Men detta stadgande har
tydligen afseende på den skada och olägenhet, som tillfogas
egaren, om han blir qvar och afstår endast en del af egen¬
domen, och lärer ej kunna tillämpas på den kostnad och det
obehag en flyttning alltid för egaren måste medföra.
Det har blifvit saadt, att rikets ständer vid sista riksdag
enhälligt till kongl, majit öfverlemnat ett lagförslag i samma
riktning, som det nu föreslagna, och detta är visserligen sannt,
hvad angår stånden i sin helhet, men icke är det derföre
sagdt, att alla ledamöter varit ense härom och gillat det då
antagna förslaget. Jag för min del åtminstone har aldrig
gillat detsamma, oaktadt jag ej reserverat mig mot borgare¬
ståndets vid sista riksdag i ämnet fattade beslut, men man
kan ej reservera sig mot allt, hvarpå man ej kan ingå, syn¬
nerligast då den motsatta åsigten understödjes och uppbäres
af den allmänna meningen.
Såväl vid sista riksdagen, som nu, anser jag en förhöj¬
ning böra ega rum, ehuru jag ej bestämdt påstår att den bör
utgöra 50 procent, utan gerna medgifver dess nedsättande
till ett lägre belopp t. ex. 25 procent, eller möjligen ännu
något mindre. — Om rikets ständer nu skulle fatta ett annat
Den 20 Januari.
beslut än vid förra riksdagen, skulle jag för min del deruti
ej se någonting besynnerligt (dier komprometterande. Sådant
kan komma sig af dels ombyte på personer och dels, till följd
af förändrade tidsförhållanden, älven förändrade åsigter; och
om denna mening stadgar sig, måste man väl anse för en
lycklig omständighet, att lagen ännu ej är utfärdad, utan till¬
fälle ännu gilves att få den ändrad i enlighet med nuvarande,
i mitt tycke med rättvisa och billighet öfverensstämmande
åsigter.
Hvad slutligen regeringens ställning till frågan angår, så
tager jag för gifvet, att ehuru ifrågavarande förslag blifvit
i öfverensstämmelse med ständernas vid förra riksdagen i
frågan uttalade åsigter framlagdt, regeringen dock nu, om
ständerna antaga ett på andra grunder fotadt förslag, icke
kan anses begå den ringaste inkonseqvens genom att god¬
känna detsamma. På grund af hvad jag sålunda haft äran
anföra, yrkar jag, att såväl i som 13 § måtte till lagut¬
skottet återremitteras, för utarbetande af ett annat förslag i
nu antydda riktning.
Herr Waldenström: Hå jag nu går att yttra mig öfver
ifrågavarande lagförslag, anhåller jag att få göra detta först i
allmänhet, utan att hålla mig till någon viss §; dervid och
ehuru jag visserligen känner och erkänner skilnaden emellan
farled och flottled, jag dock måste tillstå, det jag hvarken
genom herr StaafTs uppdragna historik öfver frågan eller herr
Galms framställningar derom, att flera fall lära förekomma
uti den tili nästa riksdag antagligen färdiga vattenlagen, på
hvilka expropriationsförordningen behöfver tillämpas och hvar¬
om bestämmelser således borde i densamma intagas, blifvit
ölvertygad om behofvet af en återremiss. 1 den blifvande
vattenlagen kan nemligen lätt införas en bestämmelse derom,
alt gällande expropriationslag skall i vissa bestämda fall tilläm¬
pas. Derjemte har det blifvit yttradt, att ett våld ofta kunde
begås mot den enskilde vid tillämpningen af ifrågavarande
förordning, men detta anser jag tillräckligt förebygdt genom
stadgandet, att kongl. maj:t skall i hvarje fall pröfva behofvet
af den sökta expropriationen.
Herr Staaff har vidare fordrat bibehållande af den förr
stadgade förhöjningen, på den grund att då någon emot sin
vilja tvingas afstå sin egendom, han skäligen bör, såsom ett
slags tröst derför erhålla ett högre pris, än det som vid fri¬
villig handel man och man emellan kan erhållas, hvilken för¬
höjning han ansett böra bestämmas till 23 procent. Jag hem¬
3S6
Den 20 Januari.
ställer dock, huruvida en sådan förhöjning skäligen kan anses
utgöra någon tröst för den, sorn ej vill afyttra sin egendom
till dess högsta möjliga värde, ja, såsom äfven blifvit före-
spegladt, ej ens för något pris i verlden.
Jag instämmer i hufvudsak med herr Carlén och yrkar
bifall till betänkandet.
Herr Bovin: Om alla de anmärkningar, som här fram¬
ställts emot nu förevarande lagfiirslag, voro grundade, skulle
detsamma vara snart sagdt ett juridiskt missfoster oell man
måste tveka att uppträda lill försvar för detsamma. Men dä
man betänker, att förslaget genomgått en noggrann granskning
såväl i högste domstolen som hos kongl, majit oell lagutskottet,
torde kanske anmärkningarna ej befinnas vara särdeles far¬
liga. Jag vill ej förlänga diskussionen med att upptaga dem
alla till besvarande, utan hänvisar i detta afseende till hvad
herr Carlén yttrat. Jag tillåter mig dock anmärka, alt, då
man här gått till och med så långt, att man satt i fråga
statens rätt att för allmänna ändamål expropriera erforderlig
mark, erfarenheten visar, att hvart man vänder sig på lag-
skipningens område man skal! finna huru det enskilda fått
maka åt sig för det allmänna då deras intressen kommit i
kollision. Orättvisan af exproprialionen, om någon sådan före¬
finnes, blifver ej heller mindre genom den fordom stadgade
förhöjningen af värdet med SO procent. Flir min del kan
jag ej finna, att den, som nödgas afstå sin egendom, skäligen
kan hafva anspråk på att derför erhålla mera än dess högsta
värde, och detta får han enligt den 1111 föreslagna expropria¬
tionslagen.
Ett ytterligare skäl skulle kunna anföras för borttagande
af nämnde förhöjning, nemligen att då vi tänka ytterligare
fortsätta våra jernvägsbyggnader, det ej är skäl att till förmån
för den enskilde öfver behofvet fördyra desamma, synnerligast
som jernvägar i de flesta fall medföra ett ej obetydligt gagn
för den, som dertill nödgas afstå jord, hvilket bäst bevisas
deraf, att många orter finnas, som utan ersättning gerna
skulle vilja afstå all för en jernväg behöflig mark, blott för
att erhålla en sådan.
Det har derjemte blifvit anfördt såsom en brist i för¬
slaget, att »flottled» ej blifvit särskildt deri omnämnd. Jag
för min del anser dock, att flottled mycket väl kan subsum-
meras under de i 1 § upptagna täll, och om äfven ej så
skulle vara, är ju ingenting som hindrar att i den blifvande
förordningen om vattenrätten, såväl för detta som möjligen
Den 20 Januari.
337
andra behöfliga fall, hänvisa till gällande expropriationslag.
Vid förra plenum gjordes några mindre anmärkningar mot
förslaget, hvilka ännu icke blifvit besvarade. Sålunda an¬
märktes att vid 18 § bort införas en bestämmelse om tiden,
när fråga om expropriation skall anses vara väckt. Mig
förefaller tydligt, att frågan bör anses väckt, då ansökningen
blifvit ingifven till kongl. maj:t. Vidare anmärktes, att det
ej blifvit bestämdt, huru ersättning till nämnden borde utgå.
Denna anmärkning är likväl högst oväsendtlig, då för¬
fattningen synes förutsätta, att nämnden i allmänhet ej kom¬
mer att fordra någon ersättning och dessutom för det fall,
att sådan skulle fordras, i 23 och 28 §§ tydligen stadgas
huru den skall utgå.
Jag slutar mitt anförande för närvarande, dock under
anhållan, att, vid föredragningen af ännu en och annan §,
vidare få yttra mig, och inskränker mig nu till att yrka
bifall till den föredragna 1 §.
Herr Widell: För vår rätts- och billighetskänsla måste
det onekligen vara upprörande, att den enskilde skall nödgas
emot sin vilja afstå sin egendom. Hvad var det som i vår
barndom upprörde oss vid läsningen af historierna om Naboths
vingård och väderqvarnen vid Sans Souci? Jo, just den om¬
ständigheten alt konungarne Achab och Fredrik ville mot de
enskildes vilja expropriera deras egendom, den egendom de
ärft af sina föder och som de ville lemna i arf till sina barn. —
Vid en mognare ålder måste man dock erkänna det moderna
samhällets behof och rätt att till en viss grad göra intrång
på de enskildes rättigheter för sina stora företag; men då
är ock skäl. att denne lör sin egendom erhåller full ersättning
och något deröfver. Jag har ej något emot den nu gällande
lagens eller ens förevarande lagförslags stadgande, angående
rätt till expropriation af åker och äng, samt anser att dylik
jord bör afstås emot det i orten gångbara priset; men här
står ock, att, om »lägenhet, som enskild man, menighet eller
inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets försvar,
till allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg» etc.,
egare är pligtig att afstå hvad för ändamålet fordras. I detta
läll bör förhöjning ega rum, då egare till boningshus och
trädgårdar kan blifva nödgad att mot sin vilja lemna sitt
gamla trelliga hem, hvilket knappast kan uppvägas med pen¬
ningar; men det är dock någon tröst för honom, att staten
genom den högre ersättningen erkänner hans rätt och de
uppoffringar han lidit. Således om betänkandet skulle åter¬
988
Ven 20 Januari.
remitteras, hvilket jag tinner högst önkvärdt, anser jag att
man vid bestämmandet af värdet för exproprierade boningshus
och trädgårdar samt dylikt bör taga affektionsvärdet samt
öfriga omständigheter i betraktande och för sådana läll be¬
stämma en förhöjning i lösesumman.
Herr Wcern: Visserligen var jag ej med då lörsta för¬
slaget tili nu gällande expropriationslag uppgjordes och kan
derföre ej hafva anspråk på vitsord för min uppfattning om
af hvad anledning man beslutit att ersättningen skulle utgå med
en förhöjning af 50 procent. Dock tror jag mig med temlig visshet
kunna antaga, att denna anledning varit en förutsättning så,-
som en för de flesta fall giltig regel, å ena sidan, att det än¬
damål, för hvilket expropriation måste ske, vore för den, af
hvilken jord skulle exproprieras, om ej vidrigt, åtminstone
fullkomligt främmande, och å andra sidan att ganska osäkert
vore huruvida jorden blefve till sitt fulla värde uppskattad.
Den allmänna rättskänslan lordrade derföre förhöjningen dels
såsom en ersättning för den skada eller det obehag den expro¬
prierade förutom förlusten af sin jord led af det företag, för
hvilket expropriationen skedde, dels såsom en garanti mot
förlust i följd af en allt för låg uppskattning.
Men af en icke obetydlig erfarenhet af de förhållanden,
som stå i samband med anläggningen af nya kommunikations-
anstalter, och af den vanliga utgången af expropriationsmå!
har jag ovilkorligen måst komma till den slutsats, att nämnde
förutsättning varit så i ena som andra fallet alldeles oriktig,
att detta numera är allmänt insedt och att den allmänna
rättskänslan derföre fordrar ändring i en på grund af riktiga
förutsättningar tillkommen lag.
Långt ifrån att, såsom en talare påstått, många icke
skulle hemta någon fördel deraf, att en jernväg eller kanal
droges genom deras egor, betviflar jag på det högsta ens möj¬
ligheten deraf och anser tvärtom högst sannolikt, att alla jord¬
egare deraf hafva direkta fördelar, samt alldeles säkert att
genom en sådan anläggning orten deromkring indirekte till¬
skyndas stor nytta icke blott för den större rörelsen, utan
ännu mera derigenom att all jordegendom stiger i värde och
tilllällena till arbetsförtjenst blifva flera, med ett ord att trak¬
tens hela befolkning på ett eller annat sätt profiterar deraf.
För borttagandet) af förhöjningen talar ännu mer det*förhål¬
landet, att, då tvifvel uppstår inom nämnden till hvad värde
en egendom, som skall exproprieras, bör uppskattas, nämnden,
om den är samvetsgrann, i enlighet med det allmänna rätts¬
Dm 20 Januari.
539
begreppet snarare uppskattar egendomen för högt än för lågt,
hvilket ock mycket väl låter försvara sig, då egaren tvingas
att afhända sig sin egendom. Om i något fall motsatsen
skulle inträffat, har grunden legat deri, att nämnden under
nu gällande Jag ansett egaren vara just genom förhöjningar
af SO procent skyddad mot förluster, i följd hvaraf egendo¬
mens enkla värde möjligen i något tvifvelaktigt fall icke blif¬
vit satt så högt. som annars hade skett.
Borttagas de SO procenten, skall nämnden anse för sin
skyldighet att vara än noggrannare. Derföre antar jag, att
ingen risk förefinnes att. ju icke framtiden skall visa, att egen-
domarne komma att uppskattas öfver och icke under deras
värde. Borttagandet af förhöjningen skulle dessutom ur all¬
männa tänkesättet utplåna deri missbelåtenhet, som nu stun¬
dom förspörjes, då enskilda personer beredt sig tillfälle till
oskäligt hög ersättning, till hvilket) nu gällande stadganden ge
anledning; äfvensom utjemna den orättvisa, som ligger deruti
att då tvist om lämpligaste riktningen af en jernväg uppkom¬
mit, städer och kommuner af omtanke för sin framtid tvingas
att erbjuda all mark kostnadsfritt, men deremot på andra
ställen, der ej sådan tvist uppstått, undgå detta och ej blott
få full ersättning med SO procent derutöfver, utan ock en¬
skilde ofta söka och ej sällan lyckas att få sin egendom upp¬
skattad långt öfver dess verkliga värde. Hvarken den en¬
skilde eller någon kommun bör tvingas att bortskänka något,
utan böra alla åtnjuta full ersättning, men ej heller något
extra derutöfver.
På grund af dessa skäl tillhör jag deras antal, som önska
att förhöjningen måtte bortfalla. Om de skäl, som för den
motsatta åsigten blifvit anförda, kan jag, då jag af föregående
talare blifvit i deras bemötande förekommen, fatta mig kort.
Om det mycket omtalta affektionsvärde, en egendom
eller delar deraf kunde hafva för sin egare, och som man
ansett böra genom förhöjningen ersättas, måste jag säga att
jag anser oss, då vi lagstifta, böra göra det efter allmänna
grundsatser och icke låta våra åsigter ledas af tänkbara möj¬
ligheter, om hvilkas exsistens i verkligheten vi icke hafva nå¬
gon tillförlitlig kännedom. Besynnerligt affektionsvärde är det
ock, som skulle finna sig tillfredsstaldt af en större eller
mindre procentförhöjning i jordvärdet. Bevisas verkligen så¬
dana fall förekomma, kunna vi möjligen af erfarenheten der¬
om få ledning till någon princip för deras behandling, och de
få då för sig behandlas, men alltid måste det blifva orätt att
380
Den 20 Januari.
upphöja undantagen till regel oell grunda allmänna principer
pä tänkbarheteu af enstaka fall.
Antoge man grundsatsen om affektionsvärdet, fruktar
jag att många skulle anmäla sina egendomar hafva ett sådant
värde, endast för att derigenom förskaffa sig en vinst, som
vore för rättskänslan sårande. Oss, såsom folkets ombud, till¬
kommer det att å folkets vägnar förklara, alt vi äro villiga
och skyldiga att till allmänna hellof lemna mark för lulia
värdet och att vi ej derutöfver behöfva eller begära särskild
vinst såsom köpeskilling för vår benägenhet att bidraga till
det, som är allmänt nyttigt.
Herr Carlén")'.
Herr Hierta: Jag vill icke förlänga diskussionen, utan
blott tillkännagifva, att jag tillhör dem, som hylla den princi¬
pen, att allmänna rättsmedvetandet bör känna sig tillfredsstäldt,
om den enskilde egaren för sin afträdda egendom erhåller
det högsta ersättningsbelopp, den kan anses vara värd. 1 af¬
seende å bestämmandet af detta belopp har dock herr Lind¬
ström gjort en anmärkning, som icke saknar grund och med
anledning hvaraf jag skulle önska att, om betänkandet blifver
återremitteradt, ett tillägg i detta afseende göres. Herr Lind¬
ström har nemligen anmärkt vid föreskriften i 13 §, att
uppskattningen skall ske »efter hvad jord eller lägenhet af
lika beskaffenhet och godhet i orten högst gäller», att man i
slutet borde tillägga orden: eller efter hvad den med afseende på
bevisliga inkomster eller andra fördelar högst kan vara värd.
Herr Lindströms öfriga anmärkningar anser jag deremot re¬
dan vara vederlagda.
Herr Staaff: Min försummelse att icke vara tillstädes
vid uppropet måste jag verkligen betrakta såsom en lycklig
omständighet, då jag derigenom fått tillfälle att åhöra herr
Carléns anförande och sålunda ytterligare bemöta hans skäl.
Jag begärde ordet andra gången, emedan genom en tjen¬
steman i jernvägsstyrelsen, som är i saken väl bevandrad, min
uppmärksamhet blifvit fästad derpå att uti förslaget bestäm¬
melser i flera fall, som ofta förekomma vid jernvägsbvgg-
nader, äro förbigångna. Så finnes till exempel ingen föreskrift
om rättigheten att anställa föregående undersökningar för all¬
männa arbeten, då man ofta är nödsakad att både trampa
ned säd och hugga ned skog. Föreskrifter i detta hänseende
*) Herr Carléns vid tryckningen ej aflemnade anförande trycke*
vid slutet af detta band.
Den 20 Januari.
361
äro af behofvet starkt påkallade, ty för närvarande möta stora
svårigheter vid bestämmandet af ersättning för skada, föror¬
sakad af nämnda anledning, emedan man icke har någon laga
grund att stödja sig pä. Samma förhållande med rättigheten
till grustägt. 1 lagen talas visserligen om grustägt till lands¬
vägar, men stadgandet är ej gerna tillämpligt, när fråga upp¬
står om att taga grus till jernvägsbankar, som vanligen sker
i en ojemförligt större skala. Icke heller finnes något be¬
stämdt om rättigheten att taga väg till stället för grustägten,
eller att för kortare tider sätta sig i besittning af mark för
att, när så behöfves, uppbygga baracker för arbetarne. Ty
icke är det billigt att den, som för en kortare tid måste göra
ett så beskaffadt intrång, skall behöfva expropriera den derför
behöfliga marken.
Herr Carlén har yttrat att i vattenrättslagen ej vore
lämpligt att intaga föreskrifter 0111 expropriation, men just
derföre borde uti den nu ifrågavarande lagen intagas före¬
skrifter om alla möjliga läll, då expropriation kan komma i
fråga. Herr Carlén har förbisett det intrång i eganderätten,
som alltid måste ega rum utefter flottleder och hvarom icke
heller uti förslaget finnes något nämndt.
Det är taladt om det missbruk, som inom nämnden egt
rum vid bestämmandet af lösen. Härvid får jag fästa uppmärk¬
samheten vid, att nämnden enligt förslaget kommer att sam¬
mansättas på ett sätt, som bättre än hittills kommer att be¬
trygga mot prejerier. Staten bör dessutom enligt min tanke
betala högre ersättning, än hvad jordegaren af en enskild
skulle kunna betinga sig. Man bör nemligen se rättsförhål¬
landet sådant det är. I ena fallet, då två enskilde kontrahera
om en egendom, beror aftalet på deras fria vilja; omständig¬
heterna, konjunkturerna bestämma då priset. Men här är
aftalet ej fritt; den ene har en rättighet framför den andre.
Derföre bör den enskilde hafva eri billig ersättning, och är
detta enligt min tanke ytterligare en nöjaktig förklaringsgrund
hvarföre staten bör betala mera än den enskilde, helst det
överskjutande priset utgör betalning för den tvångsrätt, som
tillgodokommer staten framför den enskilde.
Herr Waldenström har ansett det icke vara någon tröst
för den, som mot sin vilja förlorat sin egendom, om han ock
derför erhölle 25 procent utöfver värdet. Visserligen kunna
fall inträffa, då egaren icke tröstar sig hvarken med 25 eller
100 procent, men denna förhöjning skulle åtminstone utvisa
362
Den 20 Januari.
god vilja, hos den exproprierande att hålla jordegaren ska¬
deslös.
Herr Rovin har talat blott om expropriation lör jernvägs-
anläggningar. Jag får bedja herr Bovin betänka, att expropria-
tioner kunna ifrågakomma af många andra orsaker, samt
dessutom erinra, att om ock jernvägarne i många fall åstad¬
komma nytta, de dock i vissa läll kunna skada en egendom.
Herr Widell har föreslagit att vid bestämmandet af lösen
skilnad skulle i afseende på förhöjningen göras emellan jord
å ena och lägenheter å andra sidan. Ar principen att man
kan tvingas att afstå en egendom, utan att derför erhålla er¬
sättning utöfver verkliga värdet, riktig i ena fallet, skulle den
väl vara det äfven i det andra.
Herr Waern har yttrat, att genom borttagandet af förhöjd
ersättning nämnden vid uppskattningen skulle blifva än
samvetsgrannare. Jag tror dock, att nämnden äfven nu är
samvetsgrann samt alt den ej går utöfver författningens me¬
ning. Gjorde den det, skulle den förfara orättvist.
Herr Carléns åsigt, att genom ändringen al 14 § skulle
förebyggas sådan tvist, som här i staden egt rum emellan
en husegare konsuln Fenger och jernvägsstyrelsen, kan jag ej
biträda, ty ordalagen i §:n äro ej sådana, och domskäl skulle
val icke heller enligt den nya §:s ordalydelse saknas, då det
icke kan visas, att huset förorsakats någon skada af den
gjorda undergräfningen.
Beträdande herr Carléns anmärkning, alt jag ej fullstän¬
digt framställt frågans historik, så kom sig delta ej af okun¬
nighet, ty jag känner den mycket väl äfven före 1840, men
jag ansåg de öden den före nämnda tid genomgått, icke höra
till förevarande ämne; denna historik visar derjemte att till
och med sjelfva denna lags behörighet sattes i fråga af ut¬
märkte rättslärde, af hvilka deremot ingen ifrågasatte behö¬
righeten af ett premium utöfver verkliga värdet.
Herr Björck: Jag tror, att alla anmärkningar emot den
föreslagna författningen i dess helhet och särskildt emot dess
1 § lätt äro vederlagda, om man fasthåller den åsigt att här
ej är fråga om stiftandet af någon ny lag, utan blott om för¬
bättring af den gamla. Denna är behäftad med ett väsendt¬
ligt fel derutinnan, att den icke bereder tillfälle för den, hvars
egendom skall exproprieras, att blifva hörd i frågan derom,
innan kongl. maj:t afgjort om egendomen skall afstås eller ej.
En bestämmelse, som försäkrat mot obehöriga cnskildla an¬
språk på expropriationsrätt hade, enligt min tanke, bort vara
Ven 20 Januari.
3(53
forfattningens första uppgift; men derom, likasom om åtskilligt
annat, som torde tarfva förbättring, är nu icke fråga. Dock
synes mig, att förslaget icke derföre får förkastas, om det af-
lijelper andra mera allmänt insedda olägenheter af den nu¬
varande lagstiftningen.
En annan uppfattning, som af åtskillige föregående talare
blifvit antydd, ehuru ej fullt uttalad, torde jemväl böra tagas
till ledning vid pröfning af detta förslag; och den innebär, att
författningen i vissa hänseenden icke kan afse en längre fram¬
tid, utan endast det närvarande verkliga behofvet. Den till¬
hör visserligen den civila lagstiftningen, men närmar sig den
ekonomiska, i det att den afser att fylla allmänna statsekono¬
miska behof, och just derföre delar den med den ekonomiska
lagstiftningen nödvändigheten att vara underkastad förändringar
och särdeles tillägg, allt eftersom de ekonomiska förhållan¬
dena utveckla sig och vexla. Till hela sin omfattning har
dock författningen egenskap af civillag och måste bibehålla
denna, emedan frågan gäller en skyldighet för den enskilde
att afstå från vältörvärlvade rättigheter. Det är ock derföre
nödigt, att de ändamål, hvarför expropriation må ega rum,
bestämmas noggrannt och tydligt och att, då nya sådana visa
sig lika berättigade, författningen ändras för att derom upp¬
taga lika noggranna och tydliga bestämmelser.
För mig visar det sig således klart, att de anmärkningar,
som hafva till syfte att utreda, det andra ändamål, hvarför
expropriation bör ega rum, finnas, än de, författningsförslaget
upptager, icke ens böra nu komma till pröfning, om det icke
med fullt ölvertygande skäl kan ådagaläggas, att expropriation
för dessa ändamål redan visat sig vara en nödvändighet. Om
en sådan kan uppstå i sammanhang med förändrade ekono¬
miska författningar, bör förbehållas åt framtida pröfning och
då får expropriationslagen undergå motsvarande förändring.
Detta gäller så val i fråga om (lottled, derest den icke finnes
inbegripen under de föreslagna bestämmelserna, som om de
ändamål, för hvilka herr Staaff påyrkat expropriation. I afseende
på dessa sednare må jag dock bekänna, att jag löreställer
mig, alt de aldrig kunna få plats i författningen, om än det
kunde vara beqvämare för herrar jernvägsbyggare att expro¬
priera platser och grustägter, som de behöfva, än att med
egarne derom afhandla.
Af dessa i korthet anförda skäl, yrkar jag bifall till 1 §,
som jag anser icke böra behandlas i sammanhang med
den 13 §.
364
Den 20 Januari.
Herr vice talmannen Murén: Jag inskränker rnig till att
instämma med den siste talaren och yrkar, att betänkandet
måtte bifallas. Derjemte får jag åberopa hvad jag vid förra
riksdagen yttrade angående samma ämne; och gläder det mig,
att förnimma det de föreslagna ändringarne gått i samma
riktning, som jag då ansåg rättvis och ändamålsenlig.
Herr Lemchen: Frågan, huruvida lösen för jord eller lä¬
genhet, som för allmänt behof afstås, skall erläggas med fulla,
högsta värdet eller med en viss procentförhöjning derutöfver,
utgör utan tvifvel den tvistepunkt, af hvars utgång det fram¬
lagda lagförslagets antagande eller förkastande är beroende.
Denna fråga synes mig nu vara så fullständigt diskuterad
och utredd, att något vidare ordande derom af mig torde
vara öfverflödigt. Det må dock tillåtas mig att uppläsa hvad
lagberedningen härom yttrat i moliverna till sitt i 13 kapitlet
jordabalken upptagna förslag till lag om lösen eller utbyte
af jord eller lägenhet för allmänt behof. Detta yttrande
lyder så:
»I afseende på lösen för jord eller lägenhet, som afstås
till allmänt behof, stadgar 11145 års förordning samma grund,
sorn förordningen af den 20 Januari 15124 i fråga om lösen
för vattenverk, som förorsakar skada å jord, att nemligen
sådan jord skall betalas till fulla värdet af hvad som förloras
och hälften derutöfver. Ehuru det måste antagas, atl den
genom sistnämnde förordning jordegare medgifna rätt att lösa
vattenverk herntar sin egentliga grund från det medelbara
(indirekta) gagn för det allmänna, som vinnes genom möjlig¬
heten att odla en jord af högre värde, än det vattenverk,
hvaraf den förut varit fördränkt, kari man dock lätt inse
skälet, hvarföre lagstiftningen, då en sådan rätt först infördes,
sökte förmildra den genom stadgandet af den ofvan uppgifna
grund för bestämmandet af lösen. Från denna grund är likväl
afvikelse gjord redan i lagförslaget; och beredningen, som
trott sig böra i den delen lemna detsamma oförändradt, har
ännu mindre funnit någon giltig anledning, hvarföre lösen
skulle annorlunda mätas för egendom, då den afstås till ett
behof, som har det allmännas omedelbara gagn till ändamål.
Den tillvitelse för hårdhet, som man är benägen att göra en
lag, när den fordrar egendoms alståelse i sådana fall, härleder
sig från ett alltför strängt begrepp om eganderätt. Mot detta
begrepp är det lika mycket stridande, att den enskilda egan-
derätten måste uppoffras, ehvad denna uppoffring betalas med
högre eller lägre belopp. Besinnar man åter det för all en¬
Den 20 Januari.
365
skild eganderäft förutsätta vilkor, att den måste vika för det
allmänna bästa, så begriper man ock, att för uppfyllandet af
detta oeftergifliga vilkor ingenting mer bör eller rättvisligen
kan fordras, än att full ersättning fås för hvad som afstås.
Sådan är den grundsats, som följes i andra länders expro¬
priationslagar, och i öfverensstämmelse dermed äro 3 och
4 §§ i detta kapitel om lösen och skadestånd föreslagna»
Emot den föreslagna förändringen i expropriationsnämn-
dens sammansättning har man anmärkt, att en sådan sam¬
mansättning skulle för den enskilde vara mindre fördelaktig
än nu föreskrifna; men denna åsigt kan jag icke gilla. Enligt
nu gällande lag skall nämnden bestå af sju ledamöter, af
hvilka parterna utsett hvardera tre och rätten den sjunde.
Om man, på sätt hans excellens herr justitiestatsministern i
sitt anförande till statsrådsprotokollet för den 28 Februari 1865
anfört, bör förutsätta att hvardera parten företrädesvis utser
sådane värderingsmän, om hvilkas beslut han kan ega skäl
förmoda att det skall utfalla i hans intresse, skulle i de flesta
fall den sjunde, af rätten valde ledamoten bestämma utgången.
Skulle det nu kunna antagas att denna i allmänhet skulle stå
på jordegarens bästa, så kan det med lika skäl förmodas att
de tre ledamöter i nämnden, som rätten enligt förslaget skall
välja, eller två af dem skola göra detsamma. I fall nämnden
sammansättes så som nu är föreslaget, bör dess beslut blifva
mera opartiskt; och det lärer icke kunna bestridas att i all¬
mänhet tre ledamöter skola hafva mera sakkunskap än en.
Den ofta upprepade anmärkningen att flottled icke näm-
nes i 1 § bland de allmänna behof, för hvilka expropriation
bör ske, förfaller väl helt och hållet, då flottled ostridigt
kan inbegripas under det generella uttrycket »dylikt allmänt
behof.»
Öfriga anmärkningar anser jag visserligen icke vara af
den betydenhet, att de eller någon af dem kunna föranleda
förslagets förkastande.
Herr Staaff har i sitt sista anförande sagt, att expro¬
priationslagen borde innehålla föreskrifter om rättigheten att
å enskild egendom vid utförande af arbeten till allmän nytta
anställa undersökningar, taga grus samt anlägga provisionella
vägar m. m.; men månne sådane detaljerade bestämmelser
vore behöfliga eller ens lämpliga? I de flesta, ja, nästan alla
fall kunna stridigheter i dessa hänseenden uppgöras genom
öfverenskommelse; och, om sådan ej kan träffas, synes mig
föreskrifterna i författningen om skadeersättning vara t illa mp-
566
Den 20 Januari.
liga. Dessutom får jag fästa uppmärksamheten derpå, att de
delar af nu gällande förordning om afstående af jord eller
lägenhet för allmänt behof, i hvilka någon förändring ej blif¬
vit af kongl. maj:t föreslagen, icke böra utgöra föremål för
rikets ständers behandling och pröfning. En talare, som varit
af motsatt åsigt, har till stöd derför åberopat och citerat ru¬
briken å den kongl, propositionen samt några deri förekom¬
mande uttryck; men han har förbisett eller förbigått följande
kongl, mapts nådiga förklaring, nemligen;
»I öfrigt har den granskning af gällande expropriations¬
lag, som nu hos kongl. maj:t egt rum, varit inskränkt tili de
delar deraf, i hvilka förändringar ansetts nödiga lör att un¬
danrödja eller åtminstone förminska de olägenheter af författ¬
ningens tillämpning, som föranledt rikets ständers omförmälda
framställning i ämnet, fastän kongl. rnaj:t ansett det lända till
större beqvämlighet för allmänheten att, i stället för att ge¬
nom en särskild författning ändra vissa §§ i gällande expro¬
priationslag, låta en ny sådan lag utfärdas, uti hvilken jemväl
intogos de §§, som ej undergå förändring.»
På grund häraf och med anledning af hvad statsrådets
vid kongl, propositionen fogade protokoll angående denna fråga
innehåller, har lagutskottet ej ansett sig behörigt att granska
andra än de §§, i hvilka ändring föreslagits.
Slutligen tager jag mig friheten hemställa om det icke
flör anses olämpligt och alldeles ända må Islöst att återremittera
detta ärende till lagutskottet, vid det förhållande, att två stånd
redan bifallit betänkandet. Hvad skulle följden blifva om
borgareståndet, likasom ridderskapet och adeln, beslöt åter-
rerniss? Jo, lagutskottet skulle, då två stånd stannat mot två,
icke kunna vidtaga någon förändring i betänkandet, utan måste
då inskränka sig till att uppmana de stånd, som återremitterat
det, att fatta slutligt beslut. Mig synes det derföre vara rik¬
tigare att de, sorn icke anse lagförslaget i dess nu varande
skick antagligt, afslå detsamma.
Herr Odmansson: Jag anser anmärkningarne emot i §
vara så fullständigt vederlagda, att jag inskränker mig till att
yrka bifall till denna § och derefter till öfriga delen af be¬
tänkandet.
Herr Blomberg: Jag får tillkännagifva, att, som jag blif¬
vit förekommen af herrar Lindström och Gahn med flere ta¬
lare, jag icke med att upprepa hvad de yttrat vill uppehålla
ståndet. Jag kan dock icke underlåta att fästa mig vid hvad
någre talare yttrat derom, att det skulle vara inkonseqvent
Den 20 Januari.
367
att nu vilja begära, det ersättningen skall utgå med förhöjning
utöfver egendomens värde, då rikets ständer förut yrkat, att
förhöjningen skulle borttagas. Jag kan icke känna mig bun¬
den af föregående riksdagars beslut oell jag inser icke något
skäl hvarföre man, om man finner sig hafva inkommit på
en oriktig väg, skall fortgå på densamma. Jag yrkar i likhet
med herrar Lindström och Gahn återremiss.
Herr Lindström: Jag anser det obehagligt att till och
med Iränne gånger uppträda i samma fråga och skulle icke
gjort det, om jag icke ansett det vara nödvändigt för att be¬
riktiga de med sanna förhållandet icke öfverensstämmande
uppgifter, som herr Carlén tillåtit sig.
Herr Carlén har nemligen sagt. att, om vi egt någon
expropriationslag då Göta kanal anlades, hade kanalen icke
behölt föras i så många krokar, och har dermed velat göra
troligt, att de jordegare, sorn för kanalanläggningen afstått
mark, ej derför njutit ersättning och att. då den enskilde ej
kunde tvingas afstå sin egendom för allmänt behof, man var
nödsakad gifva kanalen den onaturliga riktning den fått. Här¬
till får jag svara, att oaktadt någon expropriationslag då icke
fanns, hindrade detta dock icke rikets ständer att bemyndiga
kongl. maj.t eller kanalbolaget att af den behöfliga marken
sätta sig i besittning, naturligtvis mot ersättning, som för
den afrädda marken också utgått, enligt hvad jag tror mig
med säkerhet veta.
Derjemte har herr Carlén påstått, att ingen annan huf¬
vudsaklig förändring al den äldre lagen föreslagits, än i hvad
som angår förhöjningen af SO procent. Jag påstår dock, att
äfven andra vigtiga förändringar tillkommit. Så t. ex. uti
bestämmelserna i 3 § om nämndens sammansättning, en ny¬
het, till hvilken riksens ständer icke tagit initiativet, ty någon
begäran om förändring i berörda hänseende ingick icke i stän¬
dernas beslut vid sista riksdag.
Herr Lemchen har sagt, att denna förändring innebär en
förbättring. Låt vara att så är. Tydligt är dock, att den
kommer att utöfva ett ganska stort inflytande vid egendoms¬
värderingen, till stöd för hvilket påstående jag blott behöfver
åberopa lagutskottets af herr Lemchen sjelf underskrifna mo¬
tiver för den i 5 § föreslagna förändring, så lydande:
»Med afseende på den såväl inom statsrådet som högste
domstolen framställda anmärkningen, att den klagan, som ofta
förnummits öfver öfverdrifna expropriationsersättningar, icke
hade sin grund endast i nu gällande stadgande om förhöjning
56»
Den 20 Januari.
af 50 procent öfver uppskattningsvärdet, utan äfven deri, att
det enkla värdet stundom af nämnden bestämdes högre än
skäligt vore, liar kongl, majit ansett, att nämndens samman¬
sättning bör förändras.»
Orden »nämndens sammansättning» äro i citatet under¬
strukna likasom för att ytterligare betona att utskottet sjelf
hyser den uppfattning af denna §:s bestämmelse, att deri
är egnad att ännu mera kringskära den enskildes rätt
och fördel genom att förekomma ett alltför högt uppskatt-
ningsvärde.
Jag bar ansett mig böra något närmare belysa dessa herr
Carléns uppgifter för den händelse de möjligen skulle kunna,
för att begagna talarens egna ord, »förvilla omdömet.»
Ofverläggningen var slutad; och sedan herr talmannens
proposition å bifall till 1 § i förevarande författningsförslag
blifvit med ja och nej besvarad, begärdes votering; i anled¬
ning hvaraf uppställdes, justerades och anslogs en voterings¬
proposition, så lydande:
»Den, som bifaller 1 § i det författningsförslag, hvilket
lagutskottet tillstyrkt i dess betänkande JYs 14, röstar ja.
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej, är samma § återremitterad.»
Votering anställdes i grundlagsenlig ordning och utföll med
38 ja emot 22 nej; i följd hvaraf § 1 af ifrågavarande för¬
slag var bifallen.
Ärendets behandling afbröts af anledning nästföljande §
utvisar.
§ 6.
I enlighet med ståndets (örut fattade beslut skulle val nu
företagas till de tolf elektorer, hvilka gemensamt med ett lika
antal elektorer från hvartdera af de öfriga riksstånden skola
utse rikets ständers justitieombudsman och hans suppleant,
och sedan ståndet, på framställning af herr talmannen, be-
slutit att särskildt välja fyra suppleanter, att, i mån af behof,
derest hinder för någon eller någre bland elektorerne skulle
uppstå, till tjenstgöring inträda i den ordning, som af hvar-
deras röstetal föranleddes, eller, i händelse detta blefve lika,
genom lottning bestämdes, företogs val af elektorer med slutna
sedlar, och befunnos vid voteringssedlarnes öppnande följande
ledamöter vara till elektorer utsedde, nemligen:
Herr Kinman med 31 röster.
» Bager » 52 »
» Heijkenskjöld » 32 »
Den 20 Januari.
300
Herr
|
Sandegren
|
med
|
35
|
röster.
|
))
|
Odmansson
|
»
|
52
|
|
»
|
Bohmansson
|
»
|
52
|
y>
|
»
|
Trägärdh
|
»
|
32
|
»
|
»
|
Gahn
|
»
|
32
|
n
|
|
Björkman
|
»
|
52
|
|
»
|
von Stockenström
|
»
|
55
|
»
|
i)
|
Holmqvist
|
»
|
32
|
»
|
och »
|
Isberg
|
»
|
33
|
»
|
Vid härefter anstäldt val till suppleanter blefvo dertill
utsedde:
Herr Ekelund med 32 röster,
» Brinck » 51 »
» Siljeström ... » 31 »
och » Hollander... » 23 »
Emellan herrar Brinck och Siljeström, som erhållit lika
antal röster, anställdes häruppå lottning, hvarigenom be¬
stämdes, att herr Brinck skulle vara den andre och herr
Siljeström den tredje suppleanten i ordningen.
Underrättelser om dessa val skulle vederbörande med¬
delas genom protokollsutdrag, som genast justerades,
§ 7.
Bordlädes andra gången allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottets betänkanden N:ris 30, 31, 32, 33 och 34,
§ 8.
Bordlädes statsutskottets utlåtanden N:ris 21, 23, 24,
23, 26, 27, 28 och 30 samt allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottets betänkande M 35,
§ 9.
Fortsattes den enligt § 5 afbrutna behandlingen af lag¬
utskottets betänkande J\s 14, dervid af deri införda författ-
ningsförslag §§ 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 och 12 hvar
efter annan föredrogos och godkändes.
Vid föredragning af § 13 begärde herr Staaff ordet och
yttrade:
Utan att vilja inlåta mig uti någon vidare diskussion
rörande de i denna § föreslagna stadganden, än sorn redan
egt rum, vill jag endast, med åberopande af hvad under
Berg.»tänd. prot. V>d rihtdagen 18<5ö. 1866. I, U
570
Den 20 Januari.
öfverläggningen om 1 § här anförts och då jag sjelf hyllar
den åsigten, att ersättningen för exproprierad jord bör utgå
med förhöjning, hemställa, att denna kunde bestämmas till
25 procent utöfver* jordens uppskattade värde, och tillika
yrka, att dimna § till utskottet återremitteras för framläg¬
gande af lörändradt förslag i öfverensstämmelse med en så¬
dan mening.
Herr Will: Jag förenar mig i herr Staaffs yrkande
om återremiss, ehuru jag med honom är af olika tanke
derutinnan, att jag icke anser nödvändigt att till 25 procent
af det uppskattade värdet bestämma den förhöjning, hvarmed
ersättningen för exproprierad jord hör utgå, utan linner
lämpligast att åt utskottet uppdraga att i detta afseende af¬
gifva förslag.
Herr Trägårdh: Pä grund af den öfvertygelse jag hyser,
att någon förhöjning utöfver det belopp, hvartill exproprierad
jord kan blifva af vederbörande nämnd uppskattad, icke bör
vid inlösen af densamma rättvisligen ifrågakomma, föranlåtes
jag att yrka antagande af den nu föredragna §:n.
Vidare anlördes icke; och som till herr talmannens pro¬
position å godkännande af ifrågavarande § svarades ja och
nej samt votering begärdes, så uppsattes, justerades och an¬
slogs en voteringsproposition af denna lydelse:
»Den, som bifaller § 13 i det författningsförslag,
hvilket lagutskottet tillstyrkt i sitt betänkande JYs 14,
röstar ia.
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma § återremitterad.»
Häröfver i stadgad ordning anställd votering utföll med
36 ja mot 1$ nej; i följd hvaraf § 13 var godkänd.
Öfriga §§ af ifrågavarande författningsförslag blefvo
häruppå, hvar efter annan, föredragna och gillade.
Herr Henschen: Sedan nu lagutskottets ifrågavarande
betänkande blifvit antaget, önskar jag endast att till dagens
protokoll få antecknadt, att, ehuru jag sökt bidraga till an¬
tagandet af den nya expropriationsförfattningen i dess helhet,
jag dock, och säkerligen många med mig, ej ansett lämpligt,
att för framtiden hibehålies det stadgande om edgång, som
finnes inrymdt i den 11 §.
Flere af ståndets ledamöter hördes häruti instämma.
Ilen 20 Januari.
571
§ 10-
Justerades protokollsutdrag angående ståndets denna
dag fattade beslut i anledning af lagutskottets betänkande
JV2 14.
Plenum slutades kl. V4 3 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
1866 den 24 Januari.
Plenum lil. 12 på dagen.
§ 1.
Justerades protokollet för den 3 innevarande månad.
§ 2-
Upplästes två i förseglade konvolut till ståndet ankomna
protokoll, så lydande:
o
l:o »Ar 1866 den 20 Januari sammanträdde rikets
högloflige ständers herrar elektorer för att utse rikets
ständers justitieombudsman; och befunnos, sedan valsedlarne
blifvit öppnade, rösterna hafva utfallit som följer:
Nuvarande justitieombudsmannen r. n. o. Nils August
Fröman 47 röster;
Expeditionschefen r. n. o. Arendt Dreyer 1 röst;
till följd hvaraf nuvarande justitieombudsmannen Fröman
blifvit till rikets ständers justitieombudsman utsedd.
Ut supra.
Eric Sparre. fl. G. Hultman.
F. .1. Kinman. Carl Ifvarsson.»
Och 2:o. »Ar 1866 den 20 Januari sammanträdde ri¬
kets högloflige ständers valde elektorer för att utse den
man, som skall efterträda rikets ständers justitieombudsman,
ifall han innan nästkommande riksdag skulle med döden
afgå; samt att utöfva embetet under den tid justitieombuds¬
mannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga förfall
372
Den 24 Januari.
derifrån hindrad; och befunnos. efter valsedlarnes öppnande,
rösterna hafva utfallit sorn följer:
Expeditionschefen r. n. o. Arendt Dreyer 48 röster;
till följd hvaraf expeditionschefen Dreyer blifvit till rikets
ständers justitieombudsmans suppleant utsedd.
Ut supra.
Erie Sparre. H. G. Hullman.
F. A. Rinman. Carl Ifvarsson.»
Ståndet beslöt underrättelse om dessa val till expedi-
tionsutskottet, med anmodan att uppsätta förslag till dels
förordnanden för de valde och dels underdånig skrifvelse till
kongl. maj:t med anmälan om valen.
§ 3-
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskot¬
tets betänkande As 28, i anledning af väckt motion om be¬
stämmelser rörande ersättning åt provincialläkare för sjuk¬
besök.
Herr Henschen: Då det tydligen varit motionärens me¬
ning, ej att rubba ett godt bruk, som lyckligtvis på de flesta
ställen eger rum uti ifrågavarande afseende, utan endast att
förekomma de missbruk, som möjligen i ett och annat fall
kunna förekomma; kan jag ej finna annat, än att han haft
godt skäl lör sin begäran om en ny taxa för läkarne, syn¬
nerligast som en sådan naturligtvis endast komme att tilläm¬
pas i sådana fall, der tvist om ersättningsbeloppet kunde
uppkomma.
I denna fråga bör man ej endast dömma efter sin egen
erfarenhet; ty förhållandena kunna vara olika på olika orter.
Jag har visserligen, för egen del, ej haft tillfälle iakttaga
annat, än att läkarne i sin embetsverksamhet låtit leda sig
af den berömvärdaste oegennytta; men detta lärer beklagli¬
gen ej vara förhållandet på alla ställen, enär jag hört läkare
omtala liera tillfällen, der en taxa skulle varit af behofvet
särdeles påkallad, för att skydda den enskilde mot de oför¬
skämdaste prejerier å läkarens sida; hvadan jag yrkar åter-
remiss af betänkandet.
Herr Beronius: Då ifrågavarande motion grundar sig på
den grava beskyllningen mot läkarne, att de någon gång
skola begagnat sig af bristen på gällande taxa för att till¬
tvinga sig oskäliga ersättningsbelopp, är det särdeles gläd¬
jande, att utskottet ansett denna beskyllning utom i ytterst
-sällsvnta undantagsfall sakna grund och funnit, det någon
Den 24 Januari.
375
taxa för läkarne af denna anledning ej är af behofvet på¬
kallad. Afven jag för min del anser ej en sådan taxa be¬
höflig, men skulle dock kunnat gå in på motionen, om deri
föreslagits en fullständig och billig taxa för alla påkommande
fall och motionären ej endast hållit sig till de i densamma
uppräknade; ty då den gamla inedicinaltaxan af den 6
Augusti 1777 naturligtvis är föråldrad och numera kommit
ur bruk, finnas flere läkare, som önska, att en ny tidsenlig
taxa måtte utfärdas. Man har äfven ingått till sundhets¬
kollegium med en sådan begäran, men nämnde myndighet
har ej ansett denna framställning böra föranleda till någon
åtgärd och detta på ganska goda skäl, enär, som förhållandet
nu är, de rike i verkligheten ofta lå betala äfven för de
fattige och en ändring troligen skulle på de fattiges bekost¬
nad utjemna detta förhållande. Dessutom mås-te det blifva
särdeles svårt att utfärda en taxa lör läkarne, enär deras
verksamhet, ehuru den visserligen kan benämnas utöfvande
af en konst, likväl är något helt annat än vanlig handa-
skicklighet. Något, hvarför man ej heller kan i en taxa
bestämma någon ersättning, är också den bildning, som en
läkare måste besitta, den påpasslighet, den uppoffrande möda,
som af honom fordras, äfvensom den olika skickligheten,
hvilka omständigheter utöfva det största inflytande på fram¬
gången af hans verksamhet. Betänker man allt detta, finner
man det beslut, hvari sundhetskollegium stannat, ganska na¬
turligt. Härtill kommer, att den ersättning, motionären före¬
slagit, i verkligheten är ej så obetydligt högre än hvad nu
ofta erhålles. Jag har talat vid flere provincialläkare, sorn
förklarat, att de skulle vara särdeles belåtne, om de alltid
erhölle, hvad här blifvit föreslaget. — Jag yrkar bifall till
betänkandet.
Herr Björck: Jag skiljer mig blott deri från den före¬
gående talaren, att jag skulle bifalla betänkandet, äfven om
motionen innehållit förslag till en fullständig taxa för lä¬
karne. Det är nemligen väl bekant, att i detta stånd ofta
varit fråga om löneförhöjningar för provincialiäkarne, enär
de skulle vara sämre lönade än andra, med dem jemförlige
tjenstemän, ehuru hos läkarne ofta erfordrades större insigt
och bildning än hos de fleste andra. Dessa yrkanden hafva
dock alltid blifvit afböjda och, såsom jag tror, på ganska
goda skäl. Den lön de af staten erhålla kan nemligen en¬
dast anses såsom en ersättning derför, att de skola vara att
tillgå inom distriktet för den sjukvård, som staten skall be¬
57-1
Den ’2 i Januari.
sörja, och för de fattiges betjenande. Skulle man deremot
sträcka pretentionerna längre och bestämma en taxa för all
läkarehjelp, kunde provincialläkarne med skäl påstå sig vara
i statens tjenst för hela siri verksamhet och sålunda få
grundade anspråk på högre löner. Det är derföre af största
vigt att ej gifva sig in på en lagstiftning i sådan syftning.
På grund häraf och då läkarne, med afseende på yrkets
beskaffenhet, i min tanke nu befinna sig i en riktig ställ¬
ning till staten, yrkar äfven jag bifall till betänkandet.
Herr Wistrand: Då jag blifvit hufvudsakligen förekom¬
men af herr Björck, anhåller jag endast att få instämma
med honom.
Herr Henschen: Jag vill blott anmärka, att om herr
Björcks räsonnemang vore riktigt, så skulle deraf följa icke
allenast, att ifrågavarande betänkande borde bifallas, utan
äfven att den taxa för läkare, som verkligen finnes, borde
upphäfvas, och detta så mycket heldre som den lätteligen
kan hindra en samvetsgrann läkare att begära mera, än hvad
deri stadgas, och man dessutom på domstolsväg ej lärer
kunna utkräfva mera. Då denna taxa nu är så föråldrad,
att bestämmelserna deruti äro erkändt olämpliga, så bör den
antingen omarbetas eller också rent af upphäfvas; ettdera
bör och måste ske.
Deremot tror jag icke, att det vöre lämpligt anmoda
utskottet att utarbeta förslag till en sådan taxa, utan borde
man ingå till kongl, majit med underdånig begäran, att efter
sundhetskollegii och andra vederbörandes hörande, låta ut¬
färda en dylik.
Jag upprepar att man ej, hvad behofvet af en sådan
taxa angår, bör dömma endast efter sin egen erfarenhet.
Fall kunna lätteligen inträffa, då en sådan väl behöfves, så¬
som då förmyndare eller allmänna inrättningar, hvilka ej
kunna ega rättighet att utdela några dusörer, skola ersätta
lemnad läkarehjelp. Detta hindrar ej, att ölverenskommelser
med läkarne i många, ja i de liesta fall, hädanefter såsom
hittills, kunna åvägabringas.
Om ingen läkaretaxa funnes, så kunde herr Björcks
räsonnemang vara på sin plats; som förhållandet nu är, du¬
ger det ej.
Öfverläggningen var slutad och betänkandet bifölls.
, § 4’
Foredrogs ånyo och bilölls allmänna besvärs- och eko¬
nomiutskottets betänkande .M 29, i anledning af väckta
I)eu 24 Januari.
förslag om förändrade anordningar i trafiken å statens jern¬
vägar, ändring i derför gällande taxa, m. rn.
§ 5.
Föredrogos ånyo och biiöllos statsutskottets
Memorial JVs 19, angående antagande af ytterligare
kanslibiträde, samt
Utlåtande M 20, i anledning af kongl. maj:ts nådiga
proposition, angående upplåtelse af f. d. piparebostället Bränn
Arby vid Södermanlands regemente för uppförande af skol¬
hus åt Wansö församling.
§ 6.
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande JVs 30, i anledning af väckt motion, angående
beräkning af bouppteckningsmäns arvode för uppteckning af
fast egendom.
Herr Henschen: Afven här anser jag samma anledning
till anmärkning förefinnas, som vid förra betänkandet. Man
kan nemligen lätt tänka sig förhållanden, då det vore för¬
delaktigt, om en i lag stadgad bestämmelse i fråga om bo-
uppteckningsarvodet äfven pä landet funnes, såsom då för¬
myndare eller allmänna inrättningar, hvilka sednare ju äfven
i vissa fall kunna vara arftagare, skola utbetala nämnda
arvode.
Praxis härutinnan har hittills varit den, att arvodet be¬
räknats efter en viss procent och denna ofta ganska hög.
Allmänheten har i detta fall, såsom i mycket annat, varit
enfaldig, och i de liesta fall har man trott, att denna praxis
grundat sig på lagens stadgande.
Jag är öfvertygad, att en stor fördel skulle i många fall
beredas isynnerhet allmogen genom ett stadgande i enlighet
med hvad motionären föreslagit, och yrkar jag af sådan an¬
ledning återremiss af betänkandet.
Herr Bovin: Jag deremot yrkar bifall till betänkandet,
enär detsamma i min tanke grundar sig på goda skäl.
Det skulle vara en anakronism att just då man är be¬
tänkt på att i städerna borttaga det olämpliga och betun¬
gande stadgandet om bouppteckningsprocenten, införa ett
dylikt stadgande, hvad landet angår.
Jag har ej hört och tror ej heller, att ett enda giltigt
skäl härför kan anföras; och då jag dessutom är öfvertygad
om, att ett sådant stadgande skulle leda till ett alldeles mot¬
satt resultat till hvad motionären åsyftat, nemligen att bo-
Den 24 Januari.
uppteckningsarvodet derigenom icke blefve billigare utan
tvärtom, yrkar jag bifall till betänkandet.
Vidare anfördes ej, och betänkandet bifölls.
§ 7-
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande JVs 31, i anledning af väckt motion om lag emot
godtyckligt ombyte af tillnamn.
Herr Henschen: Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
vid denna riksdag synes vilja bringa till förtviflan enhvar,
som vill hafva fram någon ändring i hvad det vara må.
Jag kan ej underlåta att anmärka, det utskottet för detta
alstyrkande betänkande anfört särdeles svaga skäl. Ehuru
utskottet ej kunnat förneka sjelfva faktum, hvarpå motionen
grundar sig, yttrar dock utskottet: »Det torde svårligen låta
sig göra för de myndigheter, hvilka det skulle tillkomma att
pröfva skäl, som för begäran om tillstånd att ombyta namn
borde andragas, att fastställa några bestämda grunder, af
hvilka beviljande eller afslående af en slik begäran skulle
betingas, och, såvida icke myndigheterna dervid skulle för¬
fara godtyckligt, kunde de svårligen undgå att alltid lemna
bifall till ansökningar i nämnda afseende. Häraf vore icke
att förvänta minskning i antalet af blifvande namnombyten.»
Kan man med skäl antaga något sådant? Om ordet niclie»
blifvit uteslutet, kunde räsonnemanget haft skäl för sig. Då
en sådan anmälan, som i motionen blifvit föreslagen, natur¬
ligtvis måste medföra såväl besvär som kostnader, förefaller
det temligen tydligt, att ett sådant stadgande skulle verka
återhållande eller hindra de många af blott lättsinnig ändrings-
lusta tillkomna namnförändringarn i. Utskottet yttrar vi¬
dare: »Utskottet föreställer sig ock, att bland svårigheter,
som vanligen möta vid undersökningar om slägtledningar.
ombyten af namn icke äro af särdeles stor betydelse; ty
endast på likhet eller olikhet i namn lärer, i fråga om slägt¬
skap mellan vissa personer, icke ens presumtion för eller
emot en sådan kunna byggas.» Detta påstående förefaller
mig högst besynnerligt; likasom ej likhet i namn skulle vara
ett ganska väsendtligt indicium till slägtskap! För de flesta
inom detta stånd torde det vara väl bekant, att bevisning
uti ifrågavarande afseenden ofta till stor del grundar sig på
indicier, äfvensom att verkan af denna bevisning tilltager i
samma mån som flere indicier sammanträffa i afseende på
samma faktum.
Den 24 Januari.
377
thuru flertalet inom utskottet sålunda afstyrkt motionen,
har dock en ledamot vid betänkandet fogat en på goda skäl
grundad reservation; och har jag mig bekant, att just samme
ledamot nära nog blifvit ställd under åtal för ett begånget
misstag, uppkommet till följd af ett sådant namnombyte, som
motionens mening är att förekomma. Den omständighet,
att ett sådant ombyte mest brukas af för brott straffade
personer, som frukta högre straff i följd af förbrytelsens
iteration, torde icke vara rekommenderande för dylika än¬
dringar. Olämpligheten af en obegränsad frihet i detta fall,
framgår älven deraf, att man, för att få namnet på ett hem¬
man förändradt, måste derom göra anmälan hos kammar¬
kollegium, då det likväl är klart, att en förvexling emellan
fastigheter är bra mycket mindre att befara än emellan per¬
soner, hvilka ofta utan bestämd vistelseort, kunna flytta hit
och dit inom hela riket.
På grund af hvad jag sålunda anfört och på de skäl,
som blifvit i motionen framställda, yrkar jag återremiss af
betänkandet.
Herr Isberg: Ehuru herr Henschen funnit utskottets
räsonnemang särdeles svagt, tillåter jag mig dock att, på de
skäl, sorn utskottet anfört, yrka bifall till betänkandet.
Vidare anfördes ej och betänkandet bifölls.
§ S.
Föredrogs ånyo och bilölls allmänna besvärs- och eko¬
nomiutskottets betänkande JVs 32, i anledning af väckt mo¬
tion om bestämmande af vissa vilkor i fråga om rättigheten
att utbekomma brandstod.
§ 9.
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande JSts 33, i anledning af väckt motion, angående
kontroll å utöfvandet af rättigheten att försälja maltdrycker.
Herr Lindström: Jag har icke rätt kunnat fatta hvad
utskottet med sin framställning åsyftat.
Örn å vissa orter oordningar uppstått och lönnkrögeri
bedrifvits i sammanhang med ölförsäljning, så tror jag ej
rätta sättet att hämma detta vara utfärdande af riva förord¬
ningar, utan ett kraftigt tillämpande af dem, som redan fin¬
nas, hvilka jag tror skulle befinnas ganska verksamma i
detta hänseende; och om kronobetjeningen å landet ej är
tillräcklig att öfverallt öfvervaka handhafvandet af dessa, så
skulle väl kraftlösheten blifva lika stor, om ej större, i fall
37»
Den U-i Januari.
nya föreskrifter tillkomme, som toge deras verksamhet i
ytterligare anspråk. Dessutom förefaller det mig olämpligt
att till regeringen ingå med en anhållan i så obestämda or¬
dalag, som den föreslagna, ty skulle rikets ständer verkligen
önska, att någon kontroll utöfvades vid försäljningen af malt¬
drycker, så torde det vara af ej så obetydlig vigt, att rikets
ständer äfven yttrade sig om de närmare bestämmelserna i
detta hänseende; yrkande jag, på grund häraf, afslag å be¬
tänkandet.
Herr Isberg: Då några förändrade förhållanden ej in-
trädt sedan rikets ständer vid sista riksdagen ej funno skäl
antaga det ekonomiutskottets förslag i detta ämne, som gif-
vit anledning till nu ifrågavarande motion, och dertill kom¬
mer, att, vid frågans behandling i utskottet, det upplystes,
att en förordning om nödig kontroll vid försäljning al malt¬
drycker hos kongl. maj:t vore under utarbetande, kan jag ej
finna annat, än att det vore högst olämpligt att nu fram¬
komma med en sådan anhållan, som utskottet föreslagit,
hvadan äfven jag yrkar afslag å betänkandet.
Herr Hierta: Jag är egentligen förekommen af de två
föregående talarne, men vill dock påpeka, att det motiv, ut¬
skottet anfört, ej öfverensstämmer med en premiss, som
förut antagits i reciten.
Utskottet yttrar nemligen, att det bland annat på de
skäl, som ekonomiutskottet vid förra riksdagen anfört, ansåge
»giltig anledning förefinnas att, med gillande af motionens
syftning, hemställa» etc.
Betraktar man nu motionens syftning, så förefaller mig
tydligt, att med den der föreslagna anmälan hos kommunal¬
nämnden afses en inskränkning i näringsfriheten, då det
deremot bland ekonomiutskottets motiver vid förra riksdagen
anföres, att ett dylikt stadgande ingalunda kunde anses för¬
närma näringsfrihetens grundsats.
De framställningar, som justitieombudsmannen funnit
sig löranlåten att i detta hänseende göra hos rikets ständer,
hafva säkerligen ganska grundad anledning i berättelser om
timade oordningar från olika orter, men jag tycker dock, att
en väl stor magt enligt hans förslag blifvit tilldelad kom¬
munalnämnderna, då de ej allenast skulle ega utöfva kon¬
troll öfver försäljningen, utan till och med kunna helt och
hållet förbjuda densamma, hvarigenom en person lätteligen
Deri 24 Januari.
379
skulle kunna beröfvas sin näring och derigenom förmågan
att sig försörja.
Jag yrkar alslag å betänkandet.
Herr Falhem: Ijå jag hufvudsakligen blifvit förekom¬
men af de föregående talarne i denna fråga, anhåller jag
endast att med dem få instämma.
Herr Bovin: Afven jag föranlåtes yrka afslag å be¬
tänkandet, enär man genom att bifalla detsamma skulle gifva
sig in på en lagstiftning och ett reglementerande, som lätte¬
ligen och med samma skäl skulle kunna utsträckas till
hvarje annan loflig näring, såsom handeln med mjölk och
kött samt alla öfriga landlmannavaror, enär väl intet nä¬
ringsfång finnes, hvari missbruk ej kunna ega rum. På
grund häraf och då motionens syftning strider mot den ny¬
ligen vunna näringsfriheten, hemställer jag, att borgarestån¬
det måtte afslå ifrågavarande betänkande.
Herr Beronius: Jag anhåller blott att få tillkännagifva,
det jag, som deltagit i utskottets öfverläggningar angående
denna fråga, ingalunda godkänt betänkandet i fråga, ehuru
jag icke reserverat mig mot detsamma, och detta hufvud-
sakligast på den grund, att jag anser det innebära en reak¬
tion emot den nyligen stadgade näringsfriheten, hvadan jag
förenar mig med dem, som yrka afslag å betänkandet.
Herr Henschen: Hvad betänkandets påstådda reaktio¬
nära riktning mot näringsfriheten angår, ber jag att få på¬
peka, det i kongl, förordningen den 18 Juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet skilnad göres emellan handel, lör
hvilken intet hinder eller inskränkning finnes stadgad, och
de under litt. c i 8:de § af förordningen omförmälde källare-,
värdshus- eller annan dylik rörelse, der varan på stället för-
täres, hvarför vissa bestämmelser särskildt äro stadgade.
Meningen är nu endast, att äfven få ölstugorna, hvilka ju
närmast äro att likna vid värdshusrörelse, under nödig
kontroll.
Hvad åter vidkommer, att kongl, majit lärer infordrat
vederbörandes yttranden angående erforderliga bestämmelser
i ämnet, så bör väl ej denna omständighet hindra rikets
ständer att jemväl ingå till kongl, majit med påminnelser i
frågan och derigenom uttrycka sin åsigt om behofvet af
den ifrågasatta förordningens snara utfärdande. Jag har sjelf
varit i tillfälle att erfara, huru väl magistrat haft behof
af den magt, som här blifvit föreslagen, då nemligen i Upsala
de så kallade ölstugorna uppväxt såsom svampar, och någre
380
Den 24 Januari.
af dem med ölförsäljningen förenat den högsta grad ai" lider¬
lighet i andra afseenden, utan att magistraten kunnat upp¬
ställa något annat verksamt hinder deremot, än ölstugans
indragning. J)å införande af lämpliga kontroller å ölförsälj¬
ningen måste anses högst önskvärdt och, såsom jag sökt
visa, ett sådant stadgande ingalunda står i strid med förord¬
ningen om näringsfrihet, vrkar jag att betänkandet måtte
bifallas.
Herr Petre: Vid frågans behandling i utskottet tillhörde
jag dem, som ej delade majoritetens oin ifrågavarande mo¬
tion fattade beslut, hvadan jag, i öfverensstämmelse härmed
och på de skäl, som af herr Lindström med flere blifvit
anförda, får yrka afslag å betänkandet.
Diskussionen förklarades slutad och allmänna besvärs-
och ekonomiutskottets betänkande M 33 afslogs.
§ 10-
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande JVs 34, i anledning af väckt motion, angående
sättet för verkställande af en kommuns beslut i fråga om
hundskatt.
Herr Henschen: Det vore önskligt, att någon af ekonomi¬
utskottets ledamöter behagade upplysa, huru en kommun
kan ega rätt att i frågor af förevarande beskaffenhet fatta
beslut, som skulle hafva gällande kraft, utan att konungens
befallningshafvande pröfvat och stadfästat detsamma, då lik¬
väl 75 § i kongl, förordningen om kommunalstyrelse i stad
innehåller, att beslut, hvilka äro ämnade att såsom kommu¬
nalstadgar tillämpas till befrämjande af sedlighet, helsovård,
samt ordning och säkerhet inom stadens område, skola ko¬
nungens befallningshafvandes pröfning underställas och, för
att ega gällande .kraft, af denna myndighet fastställas. Der¬
emot är det helt olika med sådana af en kommun fattade
beslut, som angå utgifter.
I min tanke kan man ej kontrollera det skatt erlägges
för hundar af det enkla skäl, att hinder ligger i vägen för
verkställande af ett i afseende derpå fattadt beslut. Om
t. ex. en kommun ligger nära eller emellan flera andra kom¬
muner, kan man väl ej begära, att vakter skola vid grän¬
serna utsättas, för att derigenom hindra främmande hundar
att inkomma på kommunens område. Hvem kan för öfrigt
känna alla hundkreatur inom en kommun? Man borde väl
alltid hafva någon kontroll, för att veta, till hvilken kommun
Den 24 Januari.
381
en hund rätteligen hörer. Jag vet, att kommun stadgat, att
hund, som blifvit tagen i behörigt förvar emedan för hunden
icke erlagts skatt, skall, om egaren till djuret icke inom viss
tid anmält sig, dödas. Ekonomiutskottet anser ett dylikt
förfarande obehöfligt, såvida hunden tillhör annan kommun,
än den, som bestämt skatten; men utskottet har icke behagat
upplysa, huru desse hundar skola kunna skiljas från dem,
som tillhöra kommunens medlemmar, eller huru med hund
skall förfaras, då man ej känner hvem den tillhör.
I betänkandet nämnes, att i kongl, kungörelsen den 12
Juli 1861 säges, att den, som innehar hund, men icke er¬
lägger påbjuden skatt, skall böta och erlägga dubbel skatt;
men huru skall man kunna utfå denna skatt, då man ej
känner innehafvaren eller till hvilken kommun hunden hörer.
Denna omständighet har utskottet förbisett; och det skulle
derföre vara godt att vetas huru man i de af mig omnämnda
fall bör förfara. Upplysningen vore af stort värde isynnerhet
för de embetsman, hvilka skola tillämpa lagen om hund¬
skatten.
Herr Waldenström: De af utskottet anförda motiver för
sin hemställan, att motionen må lemnäs utan afseende, äro
så talande, att man till dem icke behöfver lägga något nytt.
Utskottet säger: »Att låta döda en hund, som råkat förlöpa
»sig inpå området af en kommun, der hundskatt eger rum,
»men tillhör en kommun, dér sådan skatt icke erlägges, lärer
»dock i alla händelser icke böra räknas till de åtgärder, som
»kunna erfordras för att på ändamålsenligt sätt bringa för¬
nfattningen till verkställighet.»
Någon stadga om dödsstraff för hund, som behagat från
sitt hem vandra öfver till en främmande kommuns område,
anser jag för öfrigt vara obehöflig och inskränker mig helt
enkelt att yrka bifall till betänkandet.
Herr Henschen: Den siste talaren använde ett ganska
beqvämt sätt att undvika svar på frågan, huru man skall
kunna veta, till hvilken kommun en hund hörer. Man kan
väl ej se detta på hunden. Får man ej taga honom fast,
kan man väl icke heller kontrollera, att skatt för honom
erlägges.
Herr Waldenström: Just herr Henschens egna yttran¬
den vittna om sådan hundkännedom, att något svar på hans
frågor icke vidare erfordras.
Herr Lemchen: Ehuru förevarande fråga enligt min
tanke icke är af sådan vigt, att densamma bort gifva anled¬
582
Den 24 Januari.
ning till någon diskussion, vill jag likväl, då herr Henschen
aktat nödigt att två särskilda gånger öfver ämnet yttra sig,
besvara den af honom framställda frågan huru man skall
kunna veta, till hvilken kommun en hund hörer och att skatt
för sådant djur blifvit erlagd. Stockholms stad äfvensom åt¬
skilliga andra kommuner hafva för kontroll å hundskatten
föreskrifvit, att den hund, för hvilken skatt betalats, skall
vara försedd med halsband och ett dervid fästadt märke
såsom qvitto å skatten. Finnes ett dylikt märke fästadt vid
hundens halsband, anses han naturligtvis tillhöra kommunen
och vara beskattad; i motsatt fall betraktas han såsom vore
han utan egare tilldess sådan blifvit upptäckt. I)e af ut¬
skottet anförda skäl för hemställan, att motionen må lemnäs
utan afseende, äro för öfrigt så talande, att något tvifvel om
betänkandets godkännande icke gerna kan uppstå.
Herr Henschen: Om en kommuns medlem underlåter
att anmäla hund till beskattning och denne således icke blif¬
vit med märke försedd, skulle, efter herr Lemchens mening,
en sådan hund ej anses tillhöra kommunen. I sanning en
vacker slutsats! Jag tror tvärtom, att alla hundar inom en
kommun måste anses vara kommunen tillhörige tilldess
motsatsen blifvit ådagalagd och att egaren till den hund,
som saknar märke, bör bötfällas.
Herr Isberg: För min del kan jag ej åtaga mig att
gifva nöjaktigt svar på alla de frågor, herr Henschen fram¬
ställt eller kan komma att framställa, hvadan jag, utan att
inlåta mig i svaromål på den af herr Henschen började exa¬
men, hemställer, att utskottets betänkande må blifva på de
deri anförda skäl godkändt.
Ofverläggningen var slutad och allmänna besvärs- och
ekonomiutskottes betänkande J\s 34 godkändes.
§ H-
Föredrogs expeditionsutskottets förslag JVs 13 till rikets
ständers underdåniga skrifvelse, angående riksdagens för¬
längning.
Godkändes med den ändring, att det i skrifvelseförslaget
begagnade uttrycket »anhålla» utbyttes mot ordet äska.
§ 12.
Efter anmälan företrädde herr statsrådet, kommendören
med stora korset af kongl. maj:ts nordstjerneorden Carl
Johan Malmsten och aflemnade följande kongl. maj:ts nådiga
propositioner, nemligen:
Den 24 Januari.
l:o om anvisande af medel till utvidgning af den för
jernvägen genom Stockholm beslutade bangård vid Klara sjö
oeh tillökning i de för trafiken derstädes afsedda bygg¬
nader;
2:o angående förböjdt årsanslag för slöjdskolan i Stock¬
holm ;
3:o angående beviljande af anslag till ny reglering af
torg, gator och tomter i Karlstad efter den staden i Juli
månad sistlidne år öfvergängna brand;
4:o med ytterligare framställning i fråga om bergs¬
skolans i Falun flyttning till Stockholm och förening med
teknologiska institutet;
5:o i fråga om iidösande af de så kallade frisocknarnes
tjenstbarbeter till Dylta svafvelbruk; och
6:0 angående anslag till beredande af arbetsförtjenst åt
den genom missväxt lidande befolkningen inom Pajala socken
af Norrbottens län;
äfvensom nedannämnde kongl. maj:ts nådiga skrifvelser,
nemligen:
l:o angående väckt fråga om Sala silfververks återgång
till statens disposition;
2:o i fråga om upplåtelse åt Stockholms stad af vissa
tomtdelar å Riddarholmen; och
3:o angående ändring i planen för sänkning af Solgen
med flera sjöar i Jönköpings län, med bibehållande af dertill
beviljadt låneunderstöd.
Herr statsrådet Malmsten afträdde på vanligt sätt ut-
beledsagad.
§ 13.
Expeditionsutskottets förslag till rikets ständers under¬
dåniga skrifvelser N:ris 8, 9, 10, 11 och 12 föredrogos och
godkändes.
§ 14.
Bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden N:ris 21,
23—28 och 30 samt allmänna besvärs- och ekonomiutskot¬
tets betänkande JVs 35.
§ 15
Jemlikt ståndets förut fattade beslut förekom nu fråga
orri val af revisorer och suppleanter för de revisioner af för¬
valtningen utaf rikets ständers lånekontor i Göteborg, Malmö
och Wisby, hvilka innevarande år skola ega rum; och sedan
i likhet med hvad vid föregående riksdagar varit vanligt,
för dessa befattningar lämplige personer blifvit af någre bland
581
Den 24 Januari.
ståndets ledamöter föreslagne, nemligen af herr Björck för
granskning af lånekontoret i Göteborg, af herr Falkman för
det i Malmö samt af herr Bergman för det i Wisby, blefvo
i öfverensstämmelse med dessa förslag utsedde:
Vid lånekontoret i Göteborg:
för den revision, som begynnes i nästkommande Mars
månad:
till revisor: grosshandlande» herr Oskar Kyhlberg
och till suppleant: grosshandlande» herr August Röhss;
vid lånekontoret i Mal m ö:
för den revision, sorn begynnes i nästkommande Mars
månad:
till revisor: handlanden herr Nils Aberg
och till suppleant: handlanden herr Guslaf Flensburg;
samt vid lånekontoret i Wisby:
för den revision, som begynnes i nästkommande Juni
månad:
till revisor: handlanden herr C. ./. Kolmodin
och till suppleant: handlanden herr J. A. Bachér;
om hvilka val underrättelse skulle genom utdrag af
protokollet vederbörande meddelas.
§ 16.
Föredrogos de i § 12 al detta protokoll omförmälda
kongl, propositioner och skrifvelser; och remitterades till
statsutskottet de under N:ris 5 och 6 upptagna kongl, pro¬
positionerna; hvaremot öfriga propositioner äfvensom de kongl,
skrifvelserna bordlädes.
§ 17-
Bordlädes statsutskottets utlåtanden N:ris 22, 22 A,
22 B och 31 samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande JV2 36.
§ 18-
Justerades protokollsutdrag, angående af ståndet denna
dag fattade beslut.
Plenum slutades kl. */2 2 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
Den 27 Januari.
385
1866 den 27 Januari.
Plenum kl. 11 f. m.
§ *•
1 anseende till herr talmannens opasslighet ledde herr
vice talmannen Murén förhandlingarna tinder detta plenum.
§ 2.
Justerades protokollet för den 10 dennes samt en del af
protokollet för den 17 i samma månad.
§ 3-
Föredrogs ånyo och remitterades till statsutskottet kongl.
maj:ts nådiga propositioner:
l:o af den 2 dennes om anvisande af medel till utvidg¬
ning af den för jernvägen genom Stockholm beslutade bangård
vid Klara sjö och tillökning i de för trafiken derstädes afsedda
byggnader;
2:o af samma dag, angående förhöjdt årsanslag lör slöjd¬
skolan i Stockholm; och
Sto af samina dag, angående beviljande af anslag till ny
reglering af lorg, gator och tomter i Karlstad efter deri staden
1 Juli månad sistlidna år öfvergångna brand.
Föredrogs ånyo kongl, rnajits nådiga proposition af den
2 dennes med ytterligare framställning i fråga om bergskolans
i Falun flyttning till Stockholm och förening med teknologiska
institutet.
Herr Heronius: Då kongl. maj:t nu vid 3:dje riksdagen
å rad framställt proposition om Falu bergskolas förflyttning
hit till hiilvudstaden, skulle man vara frestad att tro, det
frågan härom numera vunnit den nöjaktiga utredning att vi¬
dare hinder derför ej mötte. Att detta dock icke är förhål¬
landet har jag funnit vid genomläsandet af den kongl, propo¬
sitionen under de få dagar den legat på ståndets bord. Om
man ej vill fästa sig vid det olämpliga och mindre ändamåls¬
enliga att förflytta en läroanstalt, afsedd för bergsvetenskaper,
från bergslagen hit till kungsbacken, möta dock andra betänk¬
ligheter. 1 den kongl, propositionen är icke angifven någon
fullständig organisationsplan i afseende på bergskolans framtida
I o*c
Borg. stånd. prot. vid rikad. 1865—1886. * * ****
380
Den 27 Januari.
verksamhet, utan har kongl. maj:t, med erkännande af denna
hrist, tagit saken tern ligen lätt och ansett att rådrum lör or¬
ganisationsplanens uppgörande skulle erhållas under den tid
nybyggnadsarbetena för bergskolans förening med teknologiska
institutet fortginge. Jag kan likväl ej inse hvarföre rikets
ständer skola afhända sig sin rätt att granska sjelfva planen
för bergskolans framtida organisation innan de bevilja medel
för nämnde plans realiserande. Vanlig klokhet bjuder ju, att
innan man företager en byggnads uppförande hafva gjort sig
fullständig reda för alla de ändamål, hvilka med byggnaden
afses. Brukssocieteten, en myndighet, som särdeles i denna
fråga haft ett afgörande inflytande och föranledt kongl, majit
att vid denna riksdag förnya ifrågavarande proposition till rikets
ständer, är icke ens enig inom sig sjelf angående denna sak.
Utom brukssocieteten gifvas åtskillige upplyste och i bergs-
handteringen ganska förfarne män, som ej dela den af bruks-
societetens pluralitet uttalade åsigt. Vidare förekommer, att
en ganska vigtig fråga för närvarande sysselsätter brukssocie¬
teten, nemligen frågan om indragandet af de s. k. yttre sta¬
terna, hvarom åsigterna inom societeten äro så litet stadgade,
att en kommitté för frågans undersökning måst nedsättas.
J)e, som önska indragning af dessa yttre stater, hysa jemväl
den mening, att den verksamhet, som tillhör dessa stater,
hädanefter borde öfverflyltas på bergskolans lärare. Att en
sådan förändring, om den beslutas, kommer att ganska väsendt¬
ligt inverka på den blifvande organisationen af bergskolan,
lider intet tvifvel; och så länge brukssocieteten i den saken
ej kommit till någon bestämd åsigt, synes det mig att frågan
om bergskolans förflyttning bort anstå tillsvidare.
Detta har jag ansett mig böra uttala innan förevarande
kongl, proposition varder af vederbörligt utskott behandlad,
på det utskottet må taga i öfvervägande huruvida icke gagne-
ligheten af bergskolans förflyttning hit och sammanslagning
med teknologiska institutet ännu kan sättas i tvifvel.
Herr Henschen: Denna fråga har flera gånger förut va¬
rit behandlad af rikets ständer. En omständighet må härvid
ej förbises, den nemligen att planen om bergskolans förflytt¬
ning tyckes utgå från den tyvärr utbredda mani att här i
hufvudstaden centralisera kulturanstalter af alla slag. Jag
vill af sådan anledning bedja det utskott, som kommer att
behandla ifrågavarande kongl, proposition, fästa uppmärksam¬
heten på det förhållande att det ej kan för bergsvetenska¬
perna vara nyttigt att draga en för undervisning deri afsedd
Ven 27 Januari.
387
institution trän ställen, der naturen sjelf anvisat rätta platsen
för densamma. Jag instämmer i öfrigt med herr Beronius.
Herr Ljungberg: Det förundrar mig alldeles icke, att
representanten för Falun motsätter sig förslaget om dervarande
bergskolas förflyttande till hufvudstaden. Lika litet (örvånar
det mig, att en af Upsalas representanter icke vill ingå på det
kongl, förslaget; ty han har ofta visat, att så föga han har
att invända emot centralisation i förvaltningen, så mycket
älskar han decenlralisation i det högre undervisningsväsendet,
ehuru det annars är i alla främmande civiliserade stater er-
kändt, att i båda de nämnda fallen just det motsatta är att
eftersträfva. Här inträffar dock det ovanliga och anmärknings¬
värda, att alla auktoriteter, hvilka yttrat sig i frågan, tillstyrkt
förslaget, nemligen läroverkets föreståndare, kommerskollegium
och styrelsen för teknologiska institutet såväl som bruks-
societeten, hvilken sednare tillika förklarat, att den för fram¬
tiden ej vill lemna det årliga bidrag till bergskolan, hvilket
hittills af societetens medel utgått,så framt ej samma skola varder
förlagd här i hufvudstaden. Då det nu är 3:dje gången ifrå¬
gavarande förslag framställts till rikets ständer, torde ej heller
med fog kunna påstås, att detsamma är för tidigt väckt, och
jag kan för min del icke se huru den kongl propositionen
ånyo skall, utan stort men för läroverkets bestånd och för¬
måga att uppfylla sina åligganden, kunna afslås.
Vidare anfördes ej; och den kongl, propositionen jemte
i anledning deraf afgifna yttranden remitterades till stats¬
utskottet.
§ S-
Föredrogos ånyo och remitterades till statsutskottet ne-
dannamnda kongl, majds nådiga skrifvelser:
a) af den 29 December 1863, angående väckt fråga om
Sala silfververks återgång till statens disposition;
b) al den 2 dennes i fråga om upplåtelse åt Stockholms
stad af vissa tomtdelar å Riddarholmen; och
c) af samma dag, angående ändring i planen för sänkning
af Solgen med flera sjöar i Jönköpings län med bibehållande
af dertill beviljadt låneunderstöd.
§ G.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande J\s 21, i anled¬
ning af rikets ständers åren 1863 och 1864 församlade revi¬
sorers berättelser, angående granskning af statsverkets samt
andra utaf allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrel*#
och förvaltning under åren 1861 och 1862.
58»
Den 27 Januari.
Efter det ingressen till nyssberörda utlåtande, på begäran
af herr Lindström, blifvit uppläst, yttrade:
Herr Lindström: Innan ståndet öfvergår till behandlingen
af de särskilda §:erna i detta utlåtande och sedan ingressen
dertill nu blifvit uppläst anhåller jag, att få framställa ett par
anmärkningar; men för att göra rätt tydligt hvad jag dermed
afser, ber jag att i sammanhang med ingressen få hänvisa till
utlåtandet i 29 § pag. 27, som är af följande innehåll: »Be¬
träffande åter hvad i öfrigt blifvit af rikets ständers revisorer
anmäldt och erinradt, har utskottet funnit detsamma dels vara
genom vederbörandes afgifna underdåniga utlåtanden nöjaktigt
fork la rädt, dels hafva medfört åsyftad rättelse och dels icke
hafva varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla
något yttrande.»
Eftersom jag haft förtroendet att vid två statsrevisioner
vara revisor, hade jag föresatt mig att tillse huruvida stats¬
utskottet genomgått alla de af 1865 och 1864 årens revisorer
vid ifrågavarande granskning framställda anmärkningar, men
den korta tid jag deråt kunnat egna, upptagen som jag är af
mig åliggande göromål i ett annat rikets ständers utskott, bar
gjort att jag endast ofullständigt kunnat sätta denna föresats
i verket. Vid blotta genomögnandet af be'änkandet visade sig
dock genast, att utskottet förbigått två vigtiga anmärkningar,
som ej blifvit, efter mitt sätt att se, af de embetsverk an-
märkningarne angått nöjaktigt förklarade i de underdåniga
utlåtanden de efter erhållen remiss af anmärkningshandlin-
garne afgifvit. Utskottet säger visserligen i ofvan åberopade §,
att åtskilliga af de i revisionsberättelserna förekommande frå¬
gor ega sammanhang med statsregleringen och att ntskoltet
således komme att yttra sig i dessa frågor, då statsregleringen
förekommer till behandling; men som de anmärkningar, på
hvilka jag svftar, beröra frågor tillhörande 2:dra och 3:dje huf-
vudtitlarne. och jag finner att statsutskottet i sitt betänkande
om dessa hufvudtitlar ej till pröfning förehaft ifrågavarande an¬
märkningar, vill jag af sådan anledning fästa ståndets upp¬
märksamhet å desamma. 1864 års revisorer omförmäla i
12 § af sin berättelse, att kostnadsräkningarna för åtskillige
högre embetsrnäns resor för året 1862 uppgått till det betyd¬
liga beloppet af 25,000 rdr. Den i afseende härå af revisorerna
gjorda anmärkning rörde mindre sjelfva beloppet, än den om¬
ständigheten att desse högre embetsmän i räkningarna debitera
staten resekostnader ej blott för sina personer, utan äfven för
underordnade embetsinän, som de på resorna medhafva såsom
Den 27 Januari.
5H0
biträden. Huru liar nu denna anmärkning af t. ex. chefen
för fångvårdsstyrelsen besvarats? Jo, på det sätt, att lian blott
hänvisat till några kongl, bref, som skulle berättiga honom
att på sina resor medtaga biträden och för dem beräkna rese-
kostnadsersättning. Men det var ej härom man ville inhemta
vederbörandes mening, utan det var om behölligheten af dy¬
lika resebiträde!! och om ej en annan anordning kunde trälTas,
som blefve mindre betungande för staten, utan att derföre det
egentliga ändamålet med dessa resor behöfde åsidosättas.
Denna anmärkning synes mig sålunda icke hafva, åtmin¬
stone af ifrågavarande embetsman, blifvit nöjaktigt besvarad,
och då den väl icke saknar all vigt. förefaller det mig besyn¬
nerligt att utskottet helt och hållet förbigått densamma. Nu¬
mera, sedan utskottet afgifvit sitt betänkande rörande 2:dra
hufvudtiteln, lärer anmärkningen icke kunna komma under
vidare pröfning.
En annan anmärkning, som berör ett ämne, tillhörande
3:dje hufvudtiteln, hafva revisorerna framställt, nemligen an¬
gående konsulatfonden, hvilken anmärkning ej är af veder¬
börande chef på ett som mig synes tillfredsställande sätt be¬
svarad. Af allt detta hemtar jag anledning att fästa stats¬
utskottets ledamöters uppmärksamhet på angelägenheten att
för framtiden ej försumma taga ad notam de anmärkningar,
som i frågor hörande till öfriga hufvudtitlarne af revisorerna
framställts. Någon återremiss på grund af hvad jag bär an¬
fört vill jag icke ifrågasätta. För öfrigt är det med stor till¬
fredsställelse jag funnit att statsutskottet, mer än förut varit
händelsen, fästat afseende å de anmärkningar och erinringar,
som statsrevisorerna i anledning af deras granskning af stats¬
verkets samt andra allmänna fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning framställt. Lyckligt att så är förhållandet, emedan
revisorerna vid framdeles skeende statsrevisioner lätt skulle
tröttna och blifva likgiltige, om de se att nationalrepresenta¬
tionen lemnar deras erinringar opåaktade eller ej skänker
dem det afseende de förtjena.
Herr Slaaff: På samma gång jag såsom ledamot af
statsutskottets inkomstafdelning, der denna fråga blifvit be¬
handlad, tackar herr Lindström för det vitsord han tilldelat
utskottet, vill jag nämna, att afdelningen och utskottet in pleno
vid bedömmandet af de i revisorernas berättelser framställda
anmärkningar utgått från den åsigten alt dervid icke visa nå¬
gon nonchalance och sålunda gifva blifvande revisorer anledning
att vid statsrevisionerna förfara mindre noggrannt än hittills,
3 90
Den 27 Januari.
hvarföre utskottet ock tagit I grundligt öfvervägande hvad uti
ifrågavarande revisionsberättelser blifvit anmärkt och erinradt.
Hvad nu beträffar den första af herr Lindström om¬
nämnda anmärkning, får jag Upplysa, att frågan om resekost-
nadsräkningarne utgjort föremål för utskottets allvarliga be¬
grundande, men att utskottet ansett de af revisorerna påpe¬
kade olägenheterna vara lör framtiden undanröjda genom det
nyligen utkomna' resereglementet. Jag mins ej nu hvilka
högre embetsman, som i anledning af denna revisorernas an¬
märkning afgifvit förklaringar, men jag vill erinra mig, att
generaldirektören och chefen för skogsstyrelsen uppgifvit, att
för honom är alldeles nödvändigt att vid inspektionsresorna
hafva biträde af en i skogshushållningens detaljer kunnig och
praktiskt erfaren person. Så är också förhållandet, leke kan
väl vid en embetsresa generaldirektören sjelf befatta sig med
skogsundersökningar och detaljarbeten å marken eller å
rummet. Chefen för fångvårdsstyrelsen har visat, att han
varit af kongl. maj:t berättigad medtaga biträde på sina in-
spektionsresor; vid hvilka förhållanden och då det endast
kunde uppstå fråga om lämpligheten och behofvet för desse
embetsmän att begagna biträden pä statens bekostnad; men
då, såsom jag förut sagt, det af revisorerna anmärkta för¬
hållandet genom nya resereglementet afhulpits, ansåg utskottet
den gjorda anmärkningen ej föranleda till något förslag för
framtiden.
I fråga om den andra af herr Lindström omförmälda
anmärkning vet jag icke rätt hvad han dermed särskildt
åsyftar. Skulle den afse en af generalkonsuln i Alexandria
gjord utgift för illumination, så kan jag meddela att frågan
härom ingalunda undgått utskottets uppmärksamhet; och vill
jas, om sådant under diskussionen skulle erfordras, härom
lemna närmare upplysning.
Herr Björck: Till hvad den siste talaren yttrat har jag
foga att tillägga, men vill i afseende på sakens formella be¬
handling fästa uppmärksamhet derå, att, om man ock, såsom
herr Lindström sagt, visserligen kan redan vid ingressen till
föreliggande utlåtande diskutera de af honom antydda an¬
märkningar, det dock är rättast att behandla dem, då före¬
dragningen hunnit till 29 § i utlåtandet. Jag medger gerna,
att den af herr Lindström anmärkta omständighet ej föranledt
till särskilda yttranden i statsutskottets betänkande, angående
2:dra hufvudtiteln, men en hvar torde inse, att revisorernas
berättelse, för så vidt den angår den omständighet herr Lind¬
ben 27 Januari.
39 i
ström sålunda bestämdt angifvit, ej är af beskaffenhet att på¬
kalla någon åtgärd från rikets ständers sida. Denna upp¬
gifna omständighet afsåg, att chefen för fångvårdsstyrelsen icke
leninat annat svar i fråga om resekostnadsräluiingarne än
hänvisning till kongl, bref, sorn berättiga honom till pålörin-
garne för biträde, och något annat svar härå, än det herr
Staaff redan lemnat, torde icke vara erforderligt.
Beträffande konsulatfonden har herr Lindström ej specielt
uppgifvit hvad anmärkningen härom innehåller och torde det
derföre vara nog att erinra, hvad herr Staaff äfven antydt, att
utskottet i två ä tre timmar diskuterat frågan om konsulatutgif-
terne, som således ej blifvit af utskottet förbigången. Om beskaf¬
fenheten af den anmärkning, herr Lindström afser, är omöjligt att
något yttra, då herr Lindström ej närmare antydt hvari an¬
märkningen består. Enskildt af herr Lindström hör jag vis¬
serligen nu sägas, att anmärkningen afser en myntförvandling,
dervid beräkningen skett efter en oriktig grund. I princip
kan väl en sådan anmärkning vara af vigt, men då saken
gäller ett obetydligt belopp, som blifvit af en konsul för något
ändamål utgilvet, synes anmärkningen icke förtjena synnerlig
uppmärksamhet. Härom suspenderar jag likväl mitt omdöme
tillsvidare, men anser herr Lindström anmärkningen vara af
någon vigt, synes mig diskussionen derom böra sparas till
dess 29 §:n blifvit föredragen.
Herr Ljungberg: Lika med herr Lindström anser jag
det önskvärdt, att statsutskottet ej förbigår någon af stats¬
revisorerna gjord anmärkning och instämmer derföre i förhopp¬
ningen att utskottet, vid behandlingen af de återstående huf-
vudtitlarne, ej måtte utelemna de af revisorerna framställda
anmärkningar, som ega sammanhang med statsregleringen.
Särskildt ber jag få fästa uppmärksamhet derå, att det inga¬
lunda är likgiltigt om statsutskottet i sitt utlåtande upptager
äfven sådana anmärkningar, som vunnit dess godkännande,
ehuru de ej föranledt till någon hemställan från utskottets
sida. I annat fall blifva de nemligen i allmänhet för större
delen af rikets ständer okända; och sjelfva offentliggörandet
af en anmärkning verkar stundom lika kraftigt som den till¬
rättavisning, sorn kunnat erfordras. Ett tyst förbigående af
en anmärkning lärer ingalunda af den, som anmärkningen
gäller, betraktas såsom ett godkännande af denna sednare,
men väl såsom ett erkännande af den anklagades oskuld. Jag
tror således, att det varit i sin ordning att, då riktigheten af
revisorernas anmärkning i fråga om resekostnadsräkningarne
50B
Den 27 Januari-
icke kunde jäfvas, densamma af utskottet upptagits, äfven örn
man icke velat besluta sig till någon underdånig skrifvelse
med anhållan om_ rättelse i det anmärkta förhållandet, desto
heldre som det nya resereglemente! blott till mycket ringa
del är egnadt att afhjelpa de felaktigheter, som af statsrevi¬
sionen blifvit i detta ärende anmärkta.
Herr Berggren: Till hvad herrar Staaff och Björck an¬
fört har jag ej mycket att tillägga. Men då en talare här
yrkat, att statsutskottet bort till besvarande upptaga reviso¬
rernas alla anmärkningar, äfven oin utskottet ej ansett dem
böra föranleda till någon åtgärd från rikets ständers sida, vill
jag göra den invändning, att ett dylikt förfarande skulle knappt
till något annat tjena, än att onödigtvis öka det nog kostsam¬
ma och myckna riksdagstrycket.
Hvad nu beträffar den af revisorerna gjorda anmärknin¬
gen om resekostnadsräkningarne, så äro de från vederbörande
embetsman infordrade förklaringar efter min tanke fullkomligt
nöjaktiga, och revisorerna hafva ej heller uppgifvit, att desse
embetsman i någon mån öfverträdt sina instruktioner, hvar¬
före, och då statsutskottet icke heller kunnat finna någon öf¬
verträdelse vara af dem begången, utskottet icke ansett sig
böra vidröra ifrågavarande al revisorerna gjorda anmärkning.
Revisorerna hafva uttalat den åsigt, att biträde åt cheferna,
som gjort embetsresor, lätt kunnat anskaffas vid de stationer,
som de besökt. Kör att visa, det förklaringarne i detta ämne
varit tillfredsställande, tager jag mig friheten uppläsa något
ur den Irån generaltullstyrelsen inkomna förklaring, deri det
bland annat heter: »Det hörer till högst sällsynta undantag
att dess chef företager embetsresa för besökande af endast en
eller två stationer. För åstadkommande af så ringa kostnad
för staten som möjligt, indelar generaltulldirektören vanligen
årets embetsresor i tre elier fyra, efter väderstreck lämpade
särskilda distrikter. När man sammanräknar alla derinom belägna
förrättningsställen, icke allenast städer och köpingar vid kusten
och riksgränsen utan ock alla underordnade kuststationer och de
lör den militära kustbevakningskåren anvisade posteringsställen,
uppkommer ett antal af mer än 100 förrättningsplatser, äfven
om ur beräkningen uteslutas alla uppstäder i landet.
Det må väl anses icke omöjligt att genom underhandling
anskaffa tjenligt sekreterarebiträde för inspektionslörrättnin-
garne i större städer ; men huru blefve sådant möjligt i de
många, merändels på landet belägna, underordnade kuststa¬
tioner och posteringsställen, helst man väl icke om det nödiga
protokollsbiträdet kan vända sig till någon af dem, som skola
Den 27 Januari.
393
undergå inspektions- eller mönstringskontroll? Och att statens
utgifter genom ifrågavarande sekreterarebiträdens godtgörande
gratifikationsvis å hvarje plats särskildt, förutsatt att dessa
verkligen kunde anskaffas, skulle komma att icke blifva rin¬
gare men väl högre än hvad nu, efter resereglemente utgår,
förekommer alldeles otvifvelaktig!.»
Ungefär i samma anda hafva cheferna för andra embets¬
verk, sorn afgilvit förklaringar, yttrat sig; och synes mig der¬
före statsutskottet hafva haft giltig grund för utelemnandet
af ifrågavarande anmärkning.
Herr Henschen: 1 anledning af hvad den siste talaren
sagt vill jag blott erinra, att, ehvad revisorernes anmärkningar
äro riktiga eller icke, har statsutskottet, genom underlåtenhet
att uppgifva hvad de utan afseende lemnade anrnärkningarne
innehöllo, för riksstånden försvårat utöfningen af deras skyl¬
dighet att bedomina hvad i anledning af anrnärkningarne
borde åtgöras. Det är emot formen och uppställningen af
redogörelsen för revisorernes granskning, som jag riktar mitt
klander. Uppmärksamheten mot stånden hade väl fordrat,
att utskottet anfört, det den och den anmärkningen blifvit af
revisorerna gjord och af vederbörande sålunda besvarad.
Någon tid för utskottet hade ej derigenom borttagits, ty ett
arbete af detta slag hade mycket väl kunnat verkställas af
utskottets notarier.
Herr Staaff: Den siste talaren har yttrat sig mycket
strängt emot utskottet, men jag hoppas att ståndet skall
mildare bedomina utskottets förfarande uti ifrågavarande hän¬
seende. Om utskottet följt herr Henschens åsigt, skulle ut¬
skottet nödgats än en gång trycka dessa digra revisionsberät¬
telser, som jag nu har i hand, tillika med de i anledning af
anrnärkningarne afgilna lörklaringarne. Detta torde vara be¬
vis nog för riktigheten af den uppställning utskottet följt, af
hvilken anledning jag får hänvisa till hvad utskottet uti in¬
gressen yttrar: »Utskottet följer härvid den uppställning,
som af revisorerna blifvit iakttagen och yttrar sig härnedan
särskildt lör hvarje af de uti berättelserna omförmälda verk
och inrättningar, hvilka påkallat sådant yttrande.»
Då man nu liar revisorernes berättelser och vederbö-
randes förklaringar tillgängliga samt en hvar således har till¬
fälle att vid jemförelse af revisorernes berättelser och stats¬
utskottets utlåtande bedömma hvad som vid revisorernas
granskning befunnits anmärkningsvärd!, är ju allan rättfär¬
dighet uppfylld, helst hvar och en, som finner någon anmärk¬
ning förbigången den han förmenar bort särskildt af ut-
394
Den 27 Januari.
skottet behandlas har sig rättighet öppen att derom göra
erinran oell få sådan fråga i ståndet upptagen. Utskottet har
dessutom ej gjort annat än hvad utskotten vid föregående
riksdagar gjort, eller rättare utskottet har nu iakttagit det
tillförene städse följda förfaringssättet. Ingen fråga är obesvarad.
För de ej särskildt upptagna frågorna innefattas svaret i 29 §:n.
Skulle utskottet, såsom herr Henschen velat, särskildt upp¬
tagit och bemött hvarje af revisorerna gjord anmärkning och
erinran samt derjemte redogjort för de afgifna förklaringarnes
innehåll, hade sådant föranledt ett onödigt mångskrifveri och
bidragit till riksdagens förlängande. Man hade fått en lunta
så stor, att den skulle hafva afskräckt flertalet från dess ge¬
nomläsande. Jag hoppas derföre, att hvar och en inser och
medger, att statsutskottet lika litet nu som förut bort afvika
från den uppställning af likartade betänkanden, som hittills
brukats.
Häruti instämde flere af ståndets ledamöter.
Herr Waern: Då det är mot 29 § i utskottets utlåtande,
mot hvilket anmärkningar hufvudsakligen blifvit riktade, samt
då det icke kan leda till något resultat att föra diskussion
om utlåtandet i dess helhet, hemställer jag, om det icke vore
lämpligt att öfvergå till föredragning af detsamma punktvis.
Herr Stråle
Diskussionen förklarades slutad och ingressen till utskot¬
tets utlåtande godkändes.
Vidare förekommo utskottets förslag och hemställanden
i nedannämnda §§ af utlåtandet:
S i-
Bifölls.
S 2.
Herr Ljungberg: Jag vet ej, om jag rätt förstått utskot¬
tets hemställan, som enligt mitt förmenande hvarken ölverens-
stämmer med de riktiga åsigter 1863 års revisorer uttryckt
eller är egnad att befrämja en rätt ansvarighet för använ¬
dandet af statens medel. Utskottet har ansett, att det icke
vore med »våra konstitutionella former» förenligt att konun¬
gens rådgifvare skulle inför kammarrätten aflägga redovisning,
och sålunda frångått den åsigt revisorerne härom uttryckt,
nemligen att likformighet i afseende å redovisningssättet för
alla allmänna medel borde införas, samt att statsrevisionen
*) Herr Stråles vid tryckningen e] aflemnade anförande tryckcs
vid slutet af detta band.
Den 27 Januari.
395
borde sättas i tillfälle att granska alla statsmedels användande
och följaktligen emot en hvar utan undantag, på hvilken me¬
del varit disponerade, göra de anmärkningar, som funnes be¬
fogade. Utskottet har nemligen ansett, att då för något visst
angifvet ändamål statsmedel af kongl, majit ställas till dispo¬
sition på någon statsrådets ledamot, medlens lyftning och re¬
dovisning må uppdragas åt underordnad embetsman eller
myndighet. Denne embetsman eller myndighet skulle således,
med andra ord, blifva hvad man kallar en »syndabock» för
sina förmäns fel; och då lian icke kunde underlåta att hör¬
samma högre vederbörandes befallningar, så hade de, som
skola granska räkenskaperna och förvaltningen, icke hädanefter
i sådana fall att göra med andra än otillräkneliga personer.
För att visa, huru en sådan princip eller rättare principlöshet
skulle i verkligheten taga sig ut, torde ett exempel vara till¬
räckligt. Om kongl, majit på något visst statsråd disponerade
tjugofemtusen riksdaler att användas till folkskoleväsendets
förbättring, men statsrådet i stället befallde en honom under¬
lydande embetsman att fördela dessa medel emellan elemen¬
tarskolorna, så skulle statsrevisionen vända sig med sin an¬
märkning emot den stackars redogöraren, men lemna den
egentligen skyldige utan anmärkning; och finge revisionen der¬
efter åtnöja sig med den föga tillfredsställande förklaring att
den redovisande handlat efter ordres. Något sådant har verk¬
ligen redan passerat; ty då 1864 års revisorer framställt an¬
märkningar emot den misshushållning, som inom vissa stats-
departementer bedrifvits i afseende på tidningsprenumeration
m. m., så hafva endast vederbörande regislralorer deröfver
afgifvit förklaringar, af innehåll att de handlat efter högre
befallning, hvilket naturligtvis lika litet var någon obekant,
som det lärer förringa anmärkningens befogenhet.
Det synes som utskottet bort snarare ogilla ett sådant
redovisningssätt än förorda detsamma.
Intressant skulle vara att få veta hvad det må vara för
»konstitutionella former» här i landet, som skulle lägga hinder
i vägen för en konungens rådgifvare att redovisa för de me¬
del, som han omhänderhaft. Så högt, att »hans gerningar äro
emot allt åtal fredade», står enligt regeringsformen endast
konungen.
Då statsrevisionen velat hafva den grundsats uttalad, att
alla statsmedel skulle, å hvilken de än disponerades, af denne
i vanlig ordning redovisas, samt att decharge ej af kongl,
majit borde före sådan redovisning meddelas; så har utskottet
596
Den 27 Januari.
deremot hemställt, att en annan person än den, som verkligen
disponerar medlen, skall redovisa, hvarigenom det naturligtvis
blir likgiltigt orri denne sednare, som i allt fall blir från an¬
svarighet fritagen, får decharge eller ej.
Bättre än att godkänna en dylik hemställan vore att låta
frågan för denna gång lalla.
Herr Stråle*):
Herr Staaff: Till hvad herr Stråle yttrat, anser jag mig
böra tillägga, att då inom utskottet förslag väcktes huru frå¬
gan skulle afgöras, utskottet stannade vid sitt nu lättade be¬
slut på den grund, att man ansåg att ändamålet derigenom
säkrast skulle vinnas samt att frågan i alla bändelser på det
sättet lämpligast blefve löst. Af det sätt, hvarpå frågan blifvit
afgjord, anser jag det till fullo ådagalagdt, att utskottet egnat
ärendet all den uppmärksamhet det förtjenst. Jag yrkar, att
denna § af utlåtandet måtte bifallas.
Ofverläggningen var slutad och utskottets förslag bifölls.
S 3.
Herr Berggren: Ehuru jag icke antecknat mig bland
reservanterna emot det föreslagna utlåtandet i denna punkt,
var jag dock inom utskottet af den mening, att inkomstafdel-
ningens förslag vore lämpligare, hvilket återfinnes i herr
Skogmans reservation och lydde sålunda: »Då bestämmandet
af ifrågavarande arvoden hittills handlagts och äfven lämpli¬
gast handläggas af bevillningsutskottet, torde revisorernas före¬
varande framställning, jemte det deröfver afgilna underdåniga
yttrandet, bora af rikets ständer öfverlemnas till nämnda ut¬
skotts åtgärd.»
I sak är visserligen frågan af mindre vigt, men i formell
hänseende skulle rikets ständer genom antagandet af stats¬
utskottets utlåtande betaga sig rättigheten att pröfva bevill¬
ningsutskottets blifvande beslut i ämnet. Jag yrkar derföre
bifall till herr Skogmans reservation.
Herr Bager: Det måste vara påtagligt, att, derest man
godkänner den af utskottet gjorda hemställan, sådan den här
befinnes afTattad, man då äfven på förhand gillat det förslag
till beslut i ämnet, som bevillningsutskottet kan komma att
fatta. Jag anser derföre nödvändigt, att slutmeningen erhåller
den i herr Skogmans reservation föreslagna lydelsen.
*) Herr Stråles vid tryckningen ej aflcmnade anförande tryckes vid
slutet af detta band
Den 27 Januari.
397
Herr Staa/]': Jag instämde uti herr Skogmans reserva¬
tion, ehuru jag ansåg och anser det vara af mindre vigt om
denna eller utskottets förslag blir ståndets beslut. Jnkomst-
afdelningen uppställde beslutet något oförsigtigt i ordalagen, så att
rikets ständer möjligen skulle genom att antaga detsamma
kunna anses likasom hafva afsagt sig rättigheten, att afgöra
frågor af förevarande natur. Derföre föreslog ock en af de
erfarnaste ledamöterna i utskottets plenum, att beslutet skulle
afiättas i en annan lorm, och sålunda tillkom i hastigheten nu
klandrade ordställning. Jag ansåg mig icke böra biträda för¬
slaget sådant det biel', då, om det ock ej vore oriktigt, det
dock lätt kunde gifvas den tolkning som antoge man på för¬
hand åtgärder och beslut, hvilkas beskaffenhet man naturligt¬
vis ej kunde känna och hvilka man sedermera kanske icke
skulle gilla. Slutligen får jag nämna, att bondeståndet biträdt
herr Skogmans reservation, hvadan äfven jag nu yrkar bifall
till densamma.
Herr Björck: i likhet med herr Staaff får jag vitsorda,
alt meningsskiljaktighet uppstod i utskottet i fråga om ord¬
ställningen af beslutet, men sedan några misslyckade försök
till ändring blifvit gjorda, föll klubban, utan att möjlighet till
rättelse förelänns, ehuru jag tror, att pluraliteten inom ut¬
skottet genast insåg, att formen för beslutet var misslyckad.
Då här frågan icke gäller att bestämma huruvida arf¬
vode skall utbetalas eller icke, utan blott att afgöra om det
blifvit satt för högt, och då utskottet i frågor af dylik beskaf¬
fenhet har en ovilkorlig motions- och anmärkningsrätt, anser
jag utskottet hafva varit oförhindradt att uttala sig derom
eller att, såsom skett, hemställa om sakens pröfning för fram¬
tiden. Emellertid och ehuru jag icke till fullo gillar hvarken
utskottets utlåtande eller herr Skogmans reservation, finner
jag dock denna vida lämpligare och förenar mig med dem,
som yrka bifall till densamma.
Herr Ridderstad: Jag kan icke finna annat, än att ut¬
skottet genom sitt utlåtande reserverat åt rikets ständer deras
rättighet att vidare behandla ärendet, då det återkommer från
bevillningsutskottet. Tvisten om man skall godkänna utlå¬
tandet eller antaga herr Skogmans reservation anser jag vara
af ringa vigt, då i hvad läll som helst det är rikets ständer
obetaget att upptaga frågan till närmare granskning. Jag
gillar utskottets utlåtande.
398
Den 27 Januari.
Herr Sääf*):
Herr Staaff: Det är visserligen möjligt att genom oriktig
uppställning af räkenskaperna beloppet af kontrollkostnaden
antagits utgöra mera än det i verkligheten varit, men härom
är i utskottets hemställan nu icke fråga, utan blott der¬
om huruvida ärendet bör behandlas af bevillningsutskottet
eller icke.
Jag vill icke vidare upptaga ståndets tid då jag anser
diskussionen om detta ärende redan hafva erhållit en långt
större omfattning än det förtjenar.
Herr Björck: Herr Sääfs anmärkning tyckes mig för¬
tjena ett svar.
Summorna rörande afgiften för bränvinstillverkningen
och kostnaderna derlör hafva blifvit hemtade från rikshufvud-
boken, deri omkostnaderna och restitutionerna äro samman¬
förde, men då revisorerne haft tillgång till de speciella räken¬
skaperna och till fullständiga handlingar i ärendet, måste det
betraktas såsom ett förbiseende af revisorerne eller deras bi¬
träden, att de icke uppmärksammat uppställningen uti riks-
hufvudboken, och gjort sina framställningar enliga med det
rätta, i räkenskaperna utredda förhållandet.
Såsom jag redan nämnt, instämmer jag med herr Staaff
uti reservationen och yrkar att denna måtte blifva ståndets
beslut.
Diskussionen förklarades slutad; och, med afslag å ut¬
skottets hemställan, antog ståndet herr Skogmans, C. J. A., i
afseende å denna § afgifna reservation.
s 4-
Herr Ljungberg: Om utskottet hade inskränkt sig till
att förklara, det ifrågavarande utgift icke bort tagas af de
medel, som blifvit anslagna till elementarläroverken, skulle
jag varit nöjd med utskottets utlåtande, men då nu utskottet
tillika anvisat hvarifrån medel till bestridandet af dylika ut¬
gifter böra tagas, i det utskottet dertill exempelvis föreslagit
hufvudtitelns besparingar eller anslagen till extra utgifter, an¬
ser jag utskottet i berörda hänseende hafva öfverskridit sin
befogenhet och icke iakttagit rikets ständers vid 1840 års
riksdag fattade beslut att hufvudtitfarnes besparingar endast
finge användas till icke permanenta oundvikliga utgifter, som
kunde hänföras under hufvudtiteln. Man må för öfrigt hysa
*) Herr Sääfs vid tryckningen ej aflemnade anförande tryckes vid
slutet af detta band.
Den 27 Januari.
399
hvilka åsigter som helst om hvarifrån medel till dylika ut¬
gifter, som den ifrågavarande, bort tagas, anser jag dock det
orätt att, på sätt utskottet i motiverna till sitt beslut före¬
tagit sig, gifva likasom en anvisning härom och sålunda anti¬
cipera på rikets ständers beslut. Derföre yrkar jag, att en¬
dast det slut, hvartill utskottet kommit, måtte godkännas, men
att deremot motiverna måtte ogillas.
Herr Henschen: 1 motsats mot herr Ljungberg, anser
jag motiverna böra ingå i expeditionsutskottets förslag till un¬
derdånig skrifvelse i detta ämne. Motiverna innehålla icke
något i vår offentliga rätt nytt, och man bör icke söka in¬
skränka regeringens magt att inom hufvudtifeln disponera
öfver anslagna medel till bestridande af utgifter för ändamål,
som höra till hufvudtiteln och regeringen anser behöfliga.
Frågan härom är af vigt derföre, att i annat fall det lätt kan
inträffa, att medel komma att saknas till utgifter af dylik be¬
skaffenhet med denna, hvilket skulle vara rätt ledsamt, ty
då man icke kan begära att lärarne sjelfve skola bekosta
tryckningen af sina reseberättelser, så förblefve dessa, om
staten icke dertill beviljade understöd, otryckta, och allmän¬
heten finge derom icke någon kännedom.
Herr Stråle'):
Herr Staaff; Då revisorernes anmärkning, angående före¬
varande ärende icke saknade skäl för sig, ansåg utskottet
densamma icke böra lemnäs utan afseende. Frågan är i och
för sig sjelf icke af så stor betydelse, men för principens
skull är det rätt vigtigt att utskottets hemställan bifalles, så
att derigenom hädanefter må förekommas att medel, som
äro anslagna till ett ändamål, tagas till ett annat. Det olämp¬
liga uti att besvära kongl, majit med en skrifvelse kan jag
på grund häraf icke inse.
Hvarifrån herr Ljungberg tagit sitt påstående, att ut¬
skottet skulle gifvit en anvisning hvarifrån medel till ifråga¬
varande utgift skulle tagits, kan jag icke rätt inse, ty i sjelfva
slutsatsen förekommer ingenting derom och uti motiverna
har utskottet endast exempelvis anfört hufvudtitelns bespa¬
ringar och anslag till extra utgifter såsom, bland annat, mera
lämpliga till dylika utgifters bestridande. Att derföre ute¬
sluta utskottets motivering, dertill kan jag icke finna skäl.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
‘) Herr Stråles vid tryckningen ej aflernnade anförande tryckes
vid slutet af detta band.
400
Den 27 Januari.
Herr Ljungberg: Utskottets hänvisningar hafva visser¬
ligen blott blifvit gil na exempelvis, men jag får fästa ståndets
uppmärksamhet på oriktigheten af ett dylikt förfarande, hvar¬
igenom ofta oreda uppstått. Ty efter att först hafva före¬
kommit endast i mellanmeningar inflyta sedermera icke sällan
de i dem gjorda anvisningarne i expeditionsutskottets förslag
såsom bestämdt uttalade medgifvanden, ehuru rikets ständer
i grunden icke gillat en sådan åsigt och kanske tillförene be¬
stämdt uttalat en motsatt.
Herr Henschen har befarat, att, om anslaget till elemen¬
tarläroverken ej finge anlitas, medel skulle kunna komma att
fattas till bestridande af utgifter af ifrågavarande beskaffenhet;
men till denna farhåga tror jag icke att man eger grundad
anledning, då ju andra anslag finnas, som kunna användas
till fyllandet af behof likartade med detta. Af sådan be¬
skaffenhet är t. ex. anslaget till lärda verks lifgifvande äfven¬
som anslaget till extra utgifter på fi:de hufvudtiteln.
Skulle ståndet nu godkänna motiverna till förevarande
hemställan, hvilka innehålla en antydan att regeringen skulle
ega anvisa ifrågavarande utgifter på besparingarna, kan jag
dessutom icke finna annat, än att vi beginge en inkonseqvens
om vi sedermera, såsom jag vill förmoda, kom me att, med
bifall till den hemställan 1865 års revisorer gjort, besluta en
underdånig skrifvelse med erinran att hufvudtitlarnes bespa¬
ringar icke få annorlunda än till oundvikliga och derjemte
tillfälliga utgifter användas. Man hör väl icke genom ett så
på en gång oriktigt och obehöfiigt tillägg i skrifvelsen, som
den ifrågavarande mellanmeningen, föranleda motsägelse och
missförstånd samt möjligen förhindra genomförandet af den
vigtiga princip, att statens medel icke få till andra än be¬
stämda och af ständerne afsedda ändamål användas. Jag yr¬
kar derföre, att utlåtandet må bifallas, med uteslutande af
dess motivering.
Vidare anfördes icke, och utskottets hemställan bifölls.
§§ 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18,
19, 20, 21, 22 och 25.
Biföllos.
S 24.
Herr Falkman: Jag vågar hemställa till högtärade stån¬
det om det under denna § anmärkta förhållande må anses
vara en så vigtig sak, att den bör föranleda till någon skrif¬
velse till kongl. maj:t. Revisorerne åligger det visserligen att
påpeka alli, som förekommer dem anmärkningsvärdt, hvadan
Den 27 Januari.
401
jag för min del, långt ifrån att klandra, tvärtom håller deni
tacksam räkning för det de icke heller förbisett de omstän¬
digheter, om hvilka nu är fråga, helst enligt min åsigt skäl för
anmärkningar icke saknas. Rikets ständer böra jemväl er¬
känna anmärkningens befogenhet; men någon vidare åtgärd
anser jag icke böra i detta fall vidtagas. Om man betalat
något mera eller mindre för några stolar, kan väl ändå ej
betraktas annat än såsom en småsak, och att ett sessionsrum
i en öfverrätt är i yttre måtto så utstyrdt, att jemväl deri
röjer sig en viss värdighet, skadar dessutom icke, utan hörer,
i mitt tycke, till god ordning. Att nya sidengardiner nu blifvit
köpta, kan man väl icke mycket tadla, då de förra gardi¬
nerna, hvilka ock voro af sidentyg, lära varit använda om¬
kring 20 år. dag skulle alltså vilja föreslå, att rikets ständer
måtte förklara, det de, utan att underkänna befogenheten af
revisorernes förevarande anmärkning, dock ansåge densamma
icke böra til! någon vidare åtgärd föranleda. Det förekommer
mig ock olämpligt, att i så der allmänna ordalag uppmana till
mera sparsamhet, då nog vederbörande derförutan sjelfva böra
förstå att iakttaga tillbörlig måtta och helt säkert tycka sig,
vid sina tillgöranden i dylika fall, icke öfverskrida befogen¬
hetens gränser.
På grund af hvad jag sålunda anfört, och oaktadt tor¬
han d a något mera lyx blifvit utvecklad än som varit behölligt,
yrkar jag afslag å utlåtandet i denna punkt, med sådan for¬
mulering, som jag nyss tagit mig friheten föreslå.
Herr Witt: I motsats till den föregående talaren, kan
jag icke anse för en småsak den misshushållning, som i före¬
varande fall egt rum med statens medel. En domsal bör
man val icke utstyra såsom en danssalong eiler ett schweizeri.
Fransarna hafva kostat icke mindre än 374 rdr och de 24 tolT-
sarne tillsammans 180 riksdaler. Skulle nu rikets ständer
godkänna detta slöseri, vore det en uppmuntran att än vidare
göra dylika utgifter och äfven andra embetsverk skulle anse
rätt och tillbörligt att förfara på samma sätt.
Jag godkänner utskottets utlåtande och anser nödvändigt
att rikets ständer uti skrifvelse till kongl, majit anhålla, att
vederbörande anbefallas att i dylika hänseenden för framtiden
iakttaga all möjlig sparsamhet, isynnerhet som jag anser det
för vårt land alldeles nödvändigt att hushållning såväl i det
allmänna som enskilda iakttages, såsom den enda hjelp emot
Bnrg.stånd. prot. vid riksd. 1865—1866, I.
402
Den 27 Januari
ekonomiskt betryck; och böra i denna hushållning de högre
föregå de lägre med godt exempel.
Herr Henschen instämde.
Herr Staaff: Jag får upplysa, att utskottet ansåg ifråga¬
varande utgifter vara af den beskaffenhet, att det ej kunde
underlåta att deremot framställa anmärkning. Fransarne äro
verkligen rätt dyra för att endast vara användbara såsom
prydnad. Men om med afseende å dessa finnes mycket skäl
till anmärkning, måste jag dock bekänna att så icke är för¬
hållandet med stolarne, åtminstone ej i afsevärd grad. Ehuru
desse kosta rätt mycket, äro de dock icke så granna som
man af dyrheten skulle tro. Det är nemligen till följd af
deras storlek samt stoppningen i dem äfvensom med anled¬
ning deraf, att de äro särdeles väl gjorda, såsom beräknade
till mångårigt bruk, som de kostat så mycket. Enligt hvad
jag bar mig bekant, kan priset på en förmaksstol uppgå ända
till 3o rdr och deröfver, oell om man besinnar att ledamö¬
terna skola år ut och år in sitta flera timmar om dagen på
de stolar, hvarom nu är fråga, skulle det vara obilligt att
förmena dem att sitta någorlunda beqvämt; hvarförutan SÖ
rdr icke kan anses för så särdeles mycket i betraktande af
nu gängse pris. Jag vili icke motsätta mig att anmärkningen
förfaller, hvilket jag dock ej skulle gjort om endast fransarne
varit motivet för anmärkningen.
Herr Henschen: Jag instämmer med herr Witt och yr¬
kar, att utlåtandet måtte bifallas.
Herr Isberg: Det kan icke nekas, att ena delen af revi-
sorernes anmärkning haft skäl för sig, men jag anser dock
det föga lämpligt att om det anmärkta förhållandet aflåta
skrifvelse till kongl. maj:t. Stolarne äro ej finare, än de böra
vara. Ofver fransarne åter kan jag icke utlåta mig, då jag
icke sett dem. Jag anser det vara tillräckligt att stanna vid
herr Falkmans förslag.
Herr Waldenström: Jag är förekommen af herr Isberg
och inskränker mig att tillkännagifva, det jag instämmer med
herr Falkman. Någon skrifvelse anser jag icke behöflig, utan
är det alldeles tillfyllest att utskottet upptagit revisorernes
anmärkning och att densamma vunnit bifall af utskottet.
Herr Hierta: Ehuru man icke kan underkänna nödvän¬
digheten deraf att sparsamhet iakttages, anser jag dock, då
ifrågavarande anmärkning är riktad endast emot några spe¬
ciella fall samt man i allmänhet icke har skäl att tillvita de
Den 27 Januari.
405
juridiska verken någon obehörig lyx, det vara lämpligast att
stanna vid herr Falkmans förslag.
Följden af ett motsatt förfarande skulle icke osannolikt
blifva, att den offentliga kritiken framställde den frågan, huru¬
vida rikets ständer sjelfve i dylika fall äro mycket spar¬
samma med statens medel. 1 detta afseende vill jag erinra
huru vid denna riksdag, bland annat, utan någon närmare
granskning beviljats högst betydliga tillökningar på anslagen un¬
der första hufvudtiteln till möblers underhåll å kongl, slottet.
Den offentliga kritiken skulle derföre vid en jemförelse emel¬
lan den stränghet, hvarmed man nu synes vilia förfara, och
den frikostighet, hvarmed man vid andra tillfällen sjelf går
tillväga, måhända komma till den slutsatsen, att rikets stän¬
der sila mygg och svälja kameler.
Herr Vougt: Jag instämmer med herr Witt och anser,
att vi böra se till att hushållning iakttages med statens me¬
del. Det gör ett godt intryck på nationen, då den ser att
äfven småsaker uppmärksammas. Må man besinna, att
»många bäckar små göra en stor å.» Just i det fall, hvarom
nu är fråga, tror jag att mera hushållning bör iakttagas. Vid
betraktande af den tarlliga möbleringen uti sessionslokalerna
för rikets ständers fördelningar — med undantag af riddar¬
huset, som af ridderskapet och adeln sjelft bekostas — anser
jag alla skäl saknas för anbringandet af lyx i andra embets-
lokaler.
Herr Beronius: Jag instämmer med herr Vougt.
Herr Henschen: Herr Hiertas invändningar mot betän¬
kandet synas mig icke tillfredsställande, ty om den offentliga
kritiken skulle vända sig ernot rikets ständers åtgöranden i
fall, likartade med det ifrågavarande, kunde det icke skada,
ehuru jag fruktar, att det skulle göras utan framgång. Jag
har redan vid 1853 års riksdag i f ra t emot misshushållningen
med statens medel för s. k. riksdagskostnader; men då jag
alltid rönt motstånd, har jag slutligen tröttnat dervid.
Med den ifrågasatta skrifvelsen åsyftas icke hufvudsak¬
ligen att framställa några anmärkningar emot de redan gjorda
utgifterna, utan att anhålla, att, med anledning af den miss¬
hushållning, som iakttagits, vederbörande måtte anbefallas att
för framtiden i allmänhet iakttaga större sparsamhet med
s. k. expensmedlen. Jag tror icke, att det skulle skada att
framföra en dylik anhållan. Rikets ständer — som dock ut¬
göra den ena statsmagten — kan man i mitt tvcke icke
Mi
Den 27 Januari.
förebrå någon öfverdrifven lyx i afseende på möbleringen af
sessionslokaler. .lag yrkar, att utlåtandet mätte bifallas.
Herr Odmansson: Jag instämmer med herr Hierta och
anser att genom den nu förda diskussionen angående detta
ämne missnöjet med misshushållningen blifvit tillräckligt till-
kännagifvet.
Då hofrätten öfver Skåne och Blekinge förut hade siden¬
gardiner, kan man icke gerna begära att de till dessa skulle
köpa fransar och toffsar af ull. Stolarne tyckas mig icke
heller hafva varit för dyra, ty stolar med stoppade ryggstöd
kosta vanligen omkring SO rdr. jag anser derföre, att an¬
märkningen icke må till någon rikets ständers åtgärd för¬
anleda.
Herr Bovin: Den anmärkning, sorn nu utgör föremål
för öfverläggning, påminner verkligen om det gamla talesättet
»att sila mygg och svälja kameler». Det är väl möjligt, att
stolarne och tofsarne, af hvilka de förre kostat SO rdr och
de sednare 7 rdr SO öre stycket, kunna anses något dyrbara.
Men om man fäster afseende dels på de rum, hvaruti dessa
saker äro alsedde att begagnas, dels derpå, att, enligt hvad
här blifvit upplyst, stolarne äro gjorda af ek och således böra
kunna ega varaktighet under ett och annat sekel, om de be¬
hörigen vårdas, samt dessutom väl stoppade, så att de icke
så snart tarfva reparation i detta hänseende, så torde icke
någon anmärkning med skäl kunna göras mot priset. Om
man, såsom herr Witt tyckes Iro, kunde hoppas att genom
aflåtande af den ifrågaställa skrifvelse!) landets ekonomiska
ställning skulle hastigt och lustigt förbättras, då vore visser¬
ligen skäl dertill, men jag vågar ej draga en så djerf kon¬
klusion. Man har hänvisat till den sparsamhet, som utmärker
anordningarne i rikets ständers egna samlingsrum, men man
bör dervid ihågkomma, att vi länge kämpat för att komma
ifrån hela den gamla författningen och på samma gång den
gamla lokalen och således icke tänkt på några ytterligare
beqvämligheter, men den lokal, som kommer att inrymma
den nya representationen, kommer säkerligen icke att sakna
hvad derutinnan kan vara erforderligt. Dessutom ber jag få
upplysa, att då hos presteståndet, hvars samlingslokal sednast
undergått reparation, anskaffades nya stolar, desse kostade
SO rdr stycket, utan att dock, efter hvad jag hört, under
den derstädes förelupna öfverläggning i ämnet, de skulle vara
öfverdrifvet beqväma eller luxuösa. Jag anser således ej skäl
att i detta fall besvära kongl. maj:t med en hemställan, hvil-
Den 27 Januari.
keil skulle föranleda skrivelser från kongl, majit till de Heste
offentliga myndigheter, utan instämmer i det af herr Falkman
yrkade afslag.
Herr Bager: Ur printipiel synpunkt är det visserligen
af vigt, att misshushållning med statens medel ej i något hän¬
seende lemnäs oanmärkt, och gillar jag derföre äfven full¬
komligt revisorernes förfarande att framställa nu ifrågavarande
anmärkning; men då denna endast afser ett specielt fall och
derjemte ett belopp af ringa betydenhet samt man i öfrigt
bör kunna hoppas, att sjelfva anmärkningen, i den form den
redan förefinnes, skall vara tillfyllestgörande för att åstad¬
komma det resultat, man åsyftar, eller större sparsamhet för
framtiden i dylika fall, förenar jag mig med dem, som yrkat,
att anmärkningen icke må till någon åtgärd föraideda.
Herr Blomberg: I likhet med flere föregående talare
finner jag ej något skäl till anmärkning mot priset å de ifrå¬
gavarande stolarne och jag har mig särskildt bekant, att råd-
stufvurätterna i åtskilliga städer anskaffat lika dyra stolar åt
domstolsledamöterna. Derföre och då dessutom det belopp,
hvarom här är fråga, är ganska obetydligt, anser jag, som
visserligen i öfrigt delar herr Witts mening att domstolarne
böra föregå allmänheten med exempel af sparsamhet och
bannlysa all lyx, der den icke påkallas af tidens civilisation,
dock icke lämpligt att i detta fall aflåta någon varnings-
skrifvelse, utan instämmer för min del i den af herr Falk¬
man yttrade mening.
Herr Lindström: När en sådan rikshushållare, som herr
Hierta, alltid mån om statens medel, icke yrkat bifall till ut¬
skottets hemställan, kan man verkligen blifva tveksam om
befogenheten af den föreslagna åtgärden. Min öfvertygelse i
detta hänseende är dock ganska väl stadgad och beror icke
så mycket derpå, att man i detta fall inköpt några dyrbarare
saker, än behöfligt varit, ty jag vill hvarken fästa mig vid
några stolar eller hänga upp mig i några gardinfransar, utan
snarare derpå att misshushållning med expensmedlen är något
ganska ofta förekommande, hvarpå flera exempel kunna an¬
föras, hemtade mindre ur sjelfva revisionsberättelserna, än
dervid fogade reservationer. Så erinrar jag mig från sednaste
gången jag deltog i statsrevisionen huru ett embetsverk in¬
köpt någonting, som benämndes traktatkupa, utan att ens
uppgifva, hvartill den vore afsedd att begagnas, hvilket också
för revisionen förblef en hemlighet. En annan gång hade
man låtit i Amerika skänka sig ett elghorn, hvars transport
406
Den 27 Januari.
hern kostade tio gånger mera än sjelfva hornets värde, och
ändock var revisionen i okunnighet om hvar detsamma här
hamnade. En tredje gång lät man af expensmedlen utgå er¬
sättning till en konsul, för det han låtit vid ett högtidligt
tillfälle utsmycka och illuminera sin våning. Att under så¬
dana förhållanden göra en framställning om den misshushåll¬
ning med expensmedlen, som eger rum, tror jag skulle vara
nyttigt och leda till det önskvärda resultatet, sparsamhet med
allmänna medel, börande man väl komma ihåg ej blott san¬
ningen af en talares, på andra sidan, yttrande att många
bäckar små göra en stor å, utan ock att det stundom kan
vara nyttigt att stämma i bäcken innan det kommer i ån.
Herr Waern: Rikets ständer hafva flera gånger atlåtit
skrifvelser i detta ämne och deras samt särskildt detta stånds
tankar om sparsamhet anser jag i allmänhet icke vara under¬
kastade något tvifvel. Derföre då den nu förevarande frågan
ej är af någon synnerlig vigt, tror jag man bör iakttaga spar¬
samhet äfven i skrifvelser och således låta anmärkningen
förfalla.
Herr Wilt: Jag är vän af sparsamhet äfven i diskussion,
men ber dock få upplysa herr Bovin, att jag aldrig påstått,
att genom den ifrågaställa skrifvelsens atlåtande vår ekono¬
miska ställning skulle kunna hastigt och lustigt förbättras;
hvad jag påstått och äfven vidhåller, är, att rätta sättet att i
grund förstöra vår ekonomi är att godkänna onödigt slöseri.
Herr Henschen: Om man icke aflåter någon skrifvelse,
får endast Svea hofrätt i officiel väg kännedom om den nu
ifrågavarande anmärkningen, hvilken dock, efter hvad jag
föreställer mig, mindre alser denna myndighet, än att i all¬
mänhet fästa uppmärksamheten på behofvet af hushållning
med expensmedlen. Kommer åter en underdånig skrifvelse
att afgå, blir troligen följden, att kongl, majit genom ett cir¬
kulär till alla myndigheter uppmana dem till sparsamhet i
detta hänseende. Jag yrkar derföre fortfarande bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Hierta: Då jag tog mig friheten understödja herr
Falkmans mening, skedde detta, emedan den ifrågaställda
skrifvelsen icke gerna kunde innehålla andra premisser än
dem, hvartill anledning kunde hemtas från de gjorda anmärk-
ningarne mot priset å stolarne och gardinfransarne, hvarom
här är fråga. Detta ansåg jag dock vara alltför obetydligt
för att böra föranleda en särskild skrifvelse. Herr Henschens
önskan att kunna åstadkomma en allmän uppmaning till spar-
Den 27 Januari.
m
samhet med expensmedlen vill jag deremot icke motsatta mig,
men derom blifver fråga först vid nästa §. Hvad jag hittills
yttrat gäller blott den nu förevarande 24 §:n.
Herr Carlén: Jag skulle visserligen anse en underdånig
skrifvelse i ämnet vara ganska befogad, såframt man deri
finge vidröra sådana saker, som herr Lindström omförmält,
men, i olikhet med herr Henschen, tror jag, att man måste
i skrifvelsen utgå blott från de i utskottets utlåtande påpe¬
kade förhållanden, hvilka föranledt dess hemställan, och ej
fästa sig vid möjligen förekommande misshushållning i andra
hänseenden. Hvad fransarne angår, lemnar jag derhän huru¬
vida de varit mer än behöfliet dyrbara och prydliga, ehuru,
då efter hvad herr Odmansson upplyst sidengardiner förut
funnits i skånska hofrättens sessionssalar, det icke torde hafva
varit ur vägen att anskaffa dertill passande fransar. I fråga
om stolarne åter anser jag priset å dem ingalunda för högt,
då man besinnar, att de äro gjorda af ek, klädda med skinn
eller saffian och dessutom omsorgsfullt stoppade, så att de
kunna ega desto längre varaktighet. För öfrigt bör man
märka, att folket i allmänhet ej ogerna ser en viss prydlighet
i domstolarnes sessionsrum; åtminstone vet jag, att allmogen
i åtskilliga landsorter anskaffat stolar, som kostat ända till
100 rdr, för att vid tingsställena begagnas af domaren, och
hvarmed man afsett dels att pryda sjelfva tingssalen och
dels att bereda domaren beqvämlighet, hvilken sistnämnda
sak väl icke får lemnäs alldeles ur sigte, isynnerhet när fråga
är om en hofrätt, hvars ledamöter år ut och år in halva
sessioner 4 å S dagar i veckan. Jag tror för visso, att herr
Lindström, hvilken finner skäl till anmärkning i detta fall,
dock skall, om lian närmare tänker på saken, finna, att priset
å stolarne ej är för högt. Jag är öfvertygad, att den skrifstol,
herr Lindström begagnar, kostat vida mer än 50 rdr, utan
att jag dermed vill säga, att den på något sätt är öfverflödigt
dyrbar. Om således någon anmärkning ej är att göra emot
stolarne, så bör man väl dermed icke sammanblanda annat,
hvarom nu icke är Iråga. Saken är nemligen af ganska grann¬
laga beskaffenhet, ty det måste vara mycket obehagligt för
ett embetsverk, som vet sig hafva samvetsgrant handhaft de
till dess disposition ställda medel, att dock erhålla en admo-
nition. För att förekomma dylika oförtjenta erinringar oell
dessutom slippa besvära kongl, majit med en skrifvelse i
detta fall instämmer jag i den af herr Falkman yttrade me¬
408
Den 27 Januari.
ning, hvilken ju tillräckligt uttrycker ständernas tankar örn
behofvet af sparsamhet.
Herr Staaff: Med anledning af hvad herr Lindström
yttrat om elghornet och illuminationen hos svensk-norske
konsuln i Alexandria, ber jag blott få upplysa, att omkostna¬
derna härför ej utgingo från expensmedlen, utan från den s. k
konsulsfonden. Afven denna fråga har dock varit föremål
för statsutskottets pröfning, ehuru man ej fann densamma
böra föranleda till någon anmärkning. Om i denna del saken
göres till föremål för behandling, skall jag emellertid icke
underlåta att upplysa herr Lindström, derest han det önskar,
om de motiver, som ledt utskottet i detta fall att icke fästa
afseende vid den i omförmälda hänseende af en af bonde¬
ståndets revisorer gjorda reservation, hvilken dessutom icke
finnes af herr Lindström biträdd.
Diskussionen var slutad och sedan af herr talmannen
framställd proposition på bifall till utskottets förslag blifvit
med ja och nej besvarad samt votering begärts, uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:
»Den, som godkänner hvad hemstäldt blifvit i § 24 af
statsutskottets utlåtande J\° 21, röstar ja.
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej, har ståndet, med afslag å samma hemställan,
beslutit detta förklarande: »Utan att underkänna befogenheten
af revisorernes anmärkning, anse rikets ständer, det den¬
samma ej må till vidare åtgärd föranleda.»
Votering anställdes i grundlagsenlig ordning och utföll med
36 nej emot 20 ja; hvadan ståndet beslutit i enlighet med
nejpropositionen.
§ 25.
Herr Hierta: Då anmärkningen i denna punkt har ett
mera allmänt syftemål, såsom afsende misshushållning med
årliga utgifter, anser jag skäl förefinnas att med anledning
häraf göra en underdånig framställning. 1 förra punkten var
det fråga om utgifter, hvilka voro beräknade för inånga år
och således icke så ofta förekommande; men slöseriet med
tidningar och kalendrar är något för hvarje år återkommande,
hvarå det ej kan skada att fästa vederbörandes uppmärk¬
samhet.
Herr Henschen; Ehuru jag icke vill motsätta mig den
af utskottet i denna punkt tillstyrkta underdåniga framställ¬
ningen, tror jag dock, i motsats till herr Hierta, att en dylik
är mindre befogad här, än den skulle hafva varit vid förra
Den 27 Januari.
•409
punkten. En sådan skiljaktighet i åsigter bevisar emellertid,
att utskottet bort uti en punkt sammanföra alla anmärkningar
mot expensmedlens användande, ty eljest inträffar ju natur¬
ligen, att deri ene finnér skäl till anmärkning i en punkt,
men ej i en annan, en annan åter tvärtom, hvarigenom möj¬
ligen den af revisorerna uppmärksammade misshushållningen
kan komma att blifva alldeles oanmärkt, hvilket säkerligen
icke skulle inträffa, derest alla anmärkningarna vore samman-
lörda i en punkt. Hvad nu särskildt angår misshushållningen
med statskalendrar och tidningar; så har den, så vidt jag
minnes, utgjort föremål för anmärkningar ända ifrån 1841
års statsrevision, hvaruti jag deltog, och sedermera ofta för¬
nyats; men enligt min åsigt, är denna anmärkning dock min¬
dre befogad, ty embetsmännen behöfva verkligen ega tillgång
till både statskalendern och »post- och inrikes tidningar»,
hvilka sednare äro att anse såsom en officiel samling af pre¬
judikater. Och äfven om slöseri i detta läll skulle ega rum,
så är val detta icke så farligt, ty det kan betraktas såsom
understöd dels för lifgifvande af en officiel tidning, dels ock
för vetenskapsakademien, som ju bör komma i åtnjutande af
vinsten å statskalendern. På dessa grunder anser jag mindre
skäl vara för handen att framställa någon anmärkning i detta
fall, än i fråga om förra punkten.
Herr Falkman: Här hafva vi åter ett exempel, huru
om en och samma sak olika meningar kunna förefinnas. Jag
är i denna fråga af helt annan tanke än herr Henschen, äfven
med fara att bli debiterad för inkonseqvens, den jag dock icke
erkänner, och anser anmärkningen i denna punkt särdeles
befogad. Het vore nemligen mycket besynnerligt, om skånska
hofrätten, som arbetar på två divisioner, skulle behöfva tolf
exemplar af posttidningen, då svea hofrätt, som arbetar på
fem divisioner, kan nöja sig med 6 exemplar af samma tid¬
ning. Alltså måtte väl antingen svea hofrätt haft för få, eller
skånska hofrätten för många; och då icke det förra rätt gerna
kan antagas, så måste det sednare vara händelsen. Den
pekuniära delen al saken är visserligen af underordnad vigt,
ehuru vi icke må förbise, att här är fråga om en årlig utgift,
då deremot anmärkningen vid förra punkten afsåg en utbe¬
talning, verkställd för en lång tidsföljd. Den framställning till
kongl, majit, hvartill anmärkningen i denna punkt skulle för¬
anleda, blefve ej så sväfvande, som den skulle hafva blifvit
vid förra punkten. Här begär man, att kongl, majit ville
meddela bestämda föreskrifter i ämnet; här afser man alltså
410
Den S!7 Januari.
åstadkommandet af något positift, och får jag derföre yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Björck: Såsom herr Henschen sagt, har denna
anmärkning förevarit vid hvarje riksdag sedan 1840-talet.
Hvarje statsrevision har ansett sig böra följa sina företrädare
i spåren. Men om vi ändock icke kommit till den rätta
punkten af sparsamhet i detta fall, så kan man verkligen
blifva tveksam, om vi någon gång skola komma dit, så länge
hvarken revisorerne eller statsutskottet föreslå några bestämda
föreskrifter, hvilka kunna tjena regeringen till ledning i detta
hänseende. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på en del
af utskottets motivering i denna punkt. Revisorerne hafva
anmärkt, att »å civildepartementets expensmedelsräkning vore
uppförda 79 rdr 78 öre för tvänne utländska tidningar, deraf
en illustrerad, och att denna utgift för ett departement, hvilket
endast hade vården af en del landets inre angelägenheter sig
anförtrodd, syntes revisorerna af behofvet vara mindre på¬
kallad.» Härom är jag dock af alldeles motsatt tanke. Jag
finnér det nemligen i hög grad naturligt och till oeh med nöd¬
vändigt för civildepartementet, hvilket i sin hand har vården om
hela landets industriella utveckling, att ega tillgång till ut¬
ländska tidskrifter, då vi ju i detta hänseende hafva så mycket
att lära af utlandet; och uti den omständigheten att den ena
tidningen varit illustrerad ligger, enligt min tanke, endast ett
bevis, att den varit för det afsedda ändamålet mera använd¬
bar. Att kongl, majit således medgifvit anskaffandet af dessa
tidningar anser jag hafva varit fullkomligt i sin ordning;
hvaremot utskottet i denna riksvigtiga fråga åberopat den
statsrådets ledamöter redan beviljade decharge för nyssnämnda
regeringsåtgärd och betonat, att det vore derföre som reviso-
rernes anmärkning icke kunde till någon åtgärd föranleda,
likasom man velat framhålla, att eljest saken skulle hafva
blifvit mera allvarsamt behandlad. Denna utskottets motive¬
ring kan jag icke gilla, och då jag i öfrigt anser olämpligt,
att rikets ständer gång efter annan framkomma med anmärk¬
ningar i detta hänseende, utan att meddela några bestämda
åsigter i frågan, som de önska göra gällande för framtiden,
får jag yrka alslag å betänkandet i denna punkt.
Diskussionen var slutad, och sedan herr talmannens pro¬
position å bifall till utskottets hemställan blifvit med ja och
nej besvarad, begärdes votering; i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den 27 Januari.
■lil
»Den, som godkänner statsutskottets hemställan i § 2S
af dess utlåtande M 21, röstar ja.
Den det ej vili, röstar nej.
Vinner nej, är samma hemställan afslagen.»
Härefter i stadgad ordning anställd votering utföll med
50 ja mot 24 nej; i följd hvaraf utskottets hemställan i § 23
var af ståndet godkänd.
S 26.
Godkändes.
S 27.
Herr Henschen: Med anledning af anmärkningen i denna
punkt, får jag lörklara, att, då jag genomläste revisionsberät¬
telsen, jag fann det ganska naturligt, att omkostnaderna för
utgifvande af detta lagverk vissa år, då tryckning af någon
större del deraf egde rum, kunde öfverstiga det för nämnda
ändamål beviljade anslag af 1000 riksdaler, oell expensmedels-
kassan sålunda komma på balans, men lika naturligt fann
jag, att detta skulle ersättas genom ett kommande års be¬
hållning å expensmedlen. Jag kan således icke finna något
skäl till den nu gjorda anmärkningen, men skulle anse önsk-
ligt, om någon ledamot inom ståndet, som deltagit uti ifråga¬
varande statsrevision eller varit närvarande vid frågans be¬
handling hos statsutskottet, ville meddela någon närmare ut¬
redning af denna anmärkning, hvilken förefaller mig ganska
besynnerlig, ty, då jag känner professor Schljters sparsamhet
och samvetsgrannhet i förvaltningen af statens medel, är jag
öfvertygad, att han ej kunnat göra sig skyldig till någon
misshushållning i nu förevarande afseende. Om alla. som
hafva statens medel om händer, hushållade dermed lika val
som denne man, skulle man ega full anledning att vara sär¬
deles belåten.
Herr Staaff: Herr Henschen har grundat sitt omdöme
i denna sak på sin enskilda bekantskap med professor Schlyter;
men, då man icke kan begära, att utskottets alla ledamöter
skola ega förmånen att lika väl som herr Henschen känna
denne man, har utskottet endast haft att stödja sig på till¬
gängliga handlingar. Jag anser dock betänkandet fullkomligt
motivera det slut, hvaruti utskottet stannat, och hemställer
till herr Henschen, att han måtte detaljvis framställa sina
anmärkningar, ty hvad herr Henschen hittills anfört är ej af
beskaffenhet att föranleda mig att ingå i något försvar af ut¬
skottets beslut.
412
Den 27 Januari.
Herr Henschen: Professor Schlyter har för bestridande
af expenser vid utgifningen af sitt lagverk ett årligt anslag af
1000 rdr. Det är klart, att några utgifter äro för hvarje år
förenade med detta arbete, men vissa år, då en större de! af
detsamma är färdig till tryckning, och utskrifning för sådant
ändamål erfordras, ökas kostnaderna och öfverstiga till och
med det beviljade anslaget. På sådant sätt uppkomma säker¬
ligen ifrågavarande balanser, hvilka dock ersättas af följande
års behållning, men långt ifrån att dervid vilja göra någon
anmärkning, önskar jag tvärtom, att dylika balanser oltare
måtte uppstå, ty med hvarje gång vinner vår litteratur en
värdefull tillökning och Sverige kan verkligen vare stolt och
glädjas öfver detta arbete, hvars förtjenster erkännas af hvarje
lagfarerihetens och språkforskningens vän.
Herr Carlén'):
Herr Björck: Utskottet har icke framställt någon an¬
märkning mot professor Schlyter, utan tvärtom genom hvad
utskottet föreslagit velat bereda honom ersättning för de ut¬
gifter i och för ifrågavarande arbete, hvilka han sjelf för¬
skjutit. Han har, såsom förut blifvit nämndt, fört räkning
öfver alla utgifter för denna sak, men han, har ej begränsat
arbetets utgifning inom det beviljade anslaget, utan gått vida
derutöfver, genom att af egna medel förskjuta hvad som
ytterligare erfordrats. Men blott på detta sätt har det varit
honom möjligt att utgifva så stor del af detta förtjenstf ii Ila
lagverk, som verkligen utkommit. Professor Schlyter har ej
begärt någon ersättning, men nog har han anspråk att ej gå
miste härom, utan hoppas han blifva godtgjord antingen ge¬
nom ett särskildt anslag, elier genom kommande års anvis¬
ningar å det honom redan tillagda anslaget. Då det måste
vara till fördel både för staten och professor Schlyter att en
sådan utredning, som här blifvit föreslagen, eger rum, kan
jag ej finna, att deruti ligger någon anmärkning mot honom.
Anmärkningen skulle snarare gälla regeringen, som rörbisett
förhållandet att en skuldsättning uppkommit, eller kammar¬
rätten, som icke derom gjort anmälan. Jag yrkar bifall till
betänkandet, som skall åstadkomma en lösning af frågan,
hvilken jag är derom viss, skall blifva ömsesidigt tillfreds¬
ställande.
*) Herr Carlcns vid tryckningen ej aflemnade anförande tivekes
vid slutet af detta band.
Den 27 Januari.
415
Herr Staaff': Jag instämmer med herr Björck oell kan
ej finna, att detta betänkande innehåller något, som på minsta
sätt kan vara sårande för professor Schlyter. Utskottet har
ej framställt någon anmärkning mot honom, utan blott begärt
en utredning af beskaffenheten utaf hans fordran och om
någon betalningsskyldighet derför kan för statsverket ifråga¬
komma. Denna åtgärd kommer således att leda till ömsesidig
reda både för staten och för professor Schlyter, och långt
ifrån att deruti kunna spåra någon misstanke mot denne man,
ser jag i denna utredning en fördel beredas honom, ty, om
hans fordran skulle det ena året efter det andra balanseras
undan för undan, så skulle det slutligen kunna blifva förenadt
med stora svårigheter, om icke omöjligt, att erhålla nödig
kännedom om huru den tillkommit. Jag yrkar derföre bifall
till betänkandet.
Herr Ödmansson: Då herr Björck upplyst, att här en¬
dast är fråga om en utredning af saken, kan jag ej finna det
på något sätt sårande för professor Schlyter, hvars samvets¬
grannhet man ingalunda betviflat, att bifalla detta betänkande,
vid hvars affattande statsutskottet, enligt min åsigt, iakttagit
ali möjlig granidagenhet mot denne man.
Diskussionen var slutad och utskottets hemställan i § 27
godkändes.
S 28.
Godkändes.
S 29.
Herr Henschen: Jag har ansett för tidigt att förr än nu
besvara hvad herr Staaff yttrade i anledning af min anmärk¬
ning i början af diskussionen öfver detta statsutskottets utlå¬
tande. Jag kan ej tro, att herr Staaff hade någon mening
med det orimliga påstående, hvarmed han då framkom, eller
att utskottet skulle, derest alla revisorernes anmärkningar
måste i dess utlåtande särskildt upptagas, finna sig nödsakadt
afskrifva hela revisionsberättelsen. Men jag frågar: har väl
utskottet i de föregående punkterna afskrilvit allt hvad revi-
sorerne derom talat? Svaret härå blifver nej; och jag kan
då ej finna, att utskottet i fråga örn de öfriga punkterna he¬
llöff göra detta mera. Den ifver, hvarmed herr Staaff upp¬
trädde mot min anmärkning i fråga om denna §, kan jag ej
förklara annorlunda än såsom sårad faderskänsla; och det
synes således som skulle herr Staaff på ett särdeles sätt
hafva haft sin hand med i §:ns redigerande. Jag måste
emellertid åberopa hvad jag förut anmärkt. Hvarje af revi-
414
Den 1!7 Januari.
sorerne gjord anmärkning är, enligt min åsigt, att betrakta
såsom en motion, hvaröfver utskottet har att yttra sig. Hvad
skulle man väl säga, orri ett utskott, efter att hafva funnit
sig icke kunna förorda åtskilliga till dess behandling remitte¬
rade motioner, skulle i ett utlåtande helt kort förklara: »Dess¬
utom har utskottet haft att behandla åtskilliga motioner,
hvilka dock icke äro af beskaffenhet att från utskottets sida
påkalla något yttrande.» Jag tror icke, att ett dylikt förfa¬
rande skulle godkännas, ty det är de särskilda stånden, men
ej utskottet, som eger att bedömma hvad afseende en mo¬
tion skall vinna, och i våra dagar vill man i allmänhet heldre
se sjelf, än tro på andras omdöme- Jag vet väl, att detta
är en försmak af den s. k. ministerstyrelsen; der sådan finnes
brukar folkrepresentationen ej ingå i detalj, utan har man
godkänt ministern, får man äfven godkänna alla hans åt¬
gärder.
Jag hade visserligen haft skäl yrka återremiss af denna §,
men då jag ej eger någon förhoppning, att ett dylikt yrkande
skulle vinna något understöd inom ståndet, inskränker jag
mig till att anmäla min reservation mot det sätt, hvarpå
statsutskottet i denna § behandlat åtskilliga bland revisorernes
anmärkningar.
Herr Staaff; Statsutskottet har såväl vid förra riksdagen,
som äfven dessförinnan förfarit på enahanda sätt i detta fall,
utan att man då hört något ogillande. Vid sednaste riksdagen
fick denna § passera alldeles oanmärkt. Herr Henschen har
frågat, livad man skulle säga, om elt utskott ginge tillväga
pä samma sätt med motioner. Hetta vore visserligen icke
öfverensstämmande med häfd och bruk och mycket mindre
ceremonielt än nu tillgår; men jag tror ej, att det skulle
vara förenadt med någon synnerlig olägenhet, ty en hvar kunde
ju när saken förekom inom ståndet, försvara motionen lisa
väl, fastän utskottet behandlat den i sitt utlåtande helt knapp¬
händigt. Vid förra riksdagen väcktes förslag att ur utskottens
betänkanden utesluta reciten och blott hänvisa till motionen;
hvilket skulle hafva ledt till betydlig förkortning. Då hade
herr Henschen för hvarje betänkande måst göra sig besvär
att uppsöka sjelfva motionen; och i nu förevarande fall är ej
annan olägenhet, än att man får lof att genomläsa sjelfva
revisionsberättelsen för att kunna erhålla kännedom om de
revisorernes anmärkningar, hvilka utskottet sammanfört i
denna punkt. Med anledning af herr Henschens yttrande om
sårad faderskänsla, vill jag blott påminna, att här det besyn¬
Den 27 Januari.
413
nerliga fall inträffar, alt så många äro legaliter delaktige i
faderskapet, att den ringa droppa af förnärmad faderskänsla,
som kan komma på min lott i följd af herr Henschens an¬
märkning, ej kan blifva särdeles bitter. Jag yrkar godkän¬
nande af denna §.
Ofverläggningen var slutad och § 29 godkändes.
§ 7'
l<öredrogos ånyo och bilöllos statsutskottets utlåtanden:
JVi 23, i anledning af kongl. maj:ts nådiga proposition,
angående försäljning till skatte af gatuhusen M 7 Glemminge
och M 21 fia nnas i Kristianstads län;
JV2 24, i anledning af väckt motion om skattelösen af
alla inom Lunds stift belägna domkyrko- och kyrkohemman
med Hera lägenheter; och
JV2 23, i anledning af väckta motioner, angående förän¬
dring af sättet för markegångsprisens bestämmande.
§ 8-
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande M 26, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel;
och blef samma utlåtande utan diskussion godkändt, utom
hvad angår 13 punkten, om hvilken öfverlades och beslöts
på sätt som följer:
15 punkten.
Litt. a.
Herr Staaff: Ehuru utskottet sönderdelat kongl. maj:ts
proposition, angående cellfängelserna, i tvänne punkter, emedan
utskottet i en del tillstyrkt, men i en annan del afstyrkt
bifall till densamma, anhåller jag dock, att utlåtandet, i hvad
det rörer denna fråga, föredrages och diskuteras i sin helhet,
hvadan jag yrkar, att äfven utskottets hemställan under litt. h
måtte uppläsas.
Litt. b.
Herr Staaff: Jag vågar härmed hos högtärade ståndet
anhålla om den rättelse i utskottets förslag, att propositionen
i sin helhet bifalles sålunda, att, jemte det af utskottet till¬
styrkta anslaget af 12,000 rdr för tillbyggnad vid Långholmen,
för uppförande af ett häkte i Hudiksvall eller Sundsvall an¬
visades 38,000 rdr, hvarigenom uppkomme den af kongl,
majit lör dessa ändamål äskade summa af 70,000 rdr rint.
Ehuru kongl, majit i sin proposition ansett ett nytt häkte
för de norra länen särdeles af behofvet påkalladt, har dock
utskottet, enär platsen för detsamma ännu icke blifvit be¬
416
Den 27 Januari.
stämd, ansett uppförandet deraf icke vara så angeläget, att
dermed icke någon tid kunnat anstå.
Jag känner icke närmare behofvet af ett häkte i Sunds¬
vall, ehuru äfven detta, enligt fångvårdsstyrelsens uppgift, är
stort och trängande, men att, hvad Hudiksvall angår, fyllandet
af detta behof är snart sagdt oeftergiflig!, skall jag försöka
bevisa. Till en början synes af fångvårdsstyrelsens berättelse,
att i Gefle cellfängelse ofta saknats utrymme för fångar,
hvilka sålunda måst försändas till Upsala eller Falun, ja ända
till Orebro, hvarjemte äfven från Hernösand fångar för under¬
gående af cellfängelsestrafl' blifvit förpassade till Upsala. Att
stora kostnader för statsverket härigenom skola uppkomma, är
naturligt. Men# äfven om ökadt utrymme skulle kunna be¬
redas i Gefle, anser jag dock ett häkte i Hudiksvall i alla
läll ej kunna undvaras. Enligt fångvårdsstyrelsens årsbe¬
rättelser uppgå nemligen fångforslingskostnaderna i Gefle¬
borgs län:
År 1860 till 11,366: 54.
» 1861 » 11,846: 24.
» 1862 » 13,281: 37.
» 1863 » 13,152: 74.
» 1364 » 12,981. —
62,627: 89.
Således under fem års tid i medium
årligen 12,525: 58.
Hade sista årets räkenskaper varit till fångvårdsstyrelsen
inkomne och de sista fem årens kostnadsbelopp sålunda fått
grunda mediiberäkningen, så hade mediibeloppet blifvit än
högre. De inkomna räkenskaperna för de tre första qvartalen
af år 1865 visa nemligen, att kostnaderna utgjort i summa,
lista qvartalet 3,299: 75, 2:dra qvartalet 3,148: 19, 3:dje
qvartalet 4,051: 39, eller tillhopa rint rdr 10,499: 33; och
stiger fjerde qvartalet vida högre än något af de förra, enär
derunder på en gång blott vid Delsbo häradsrätt varit tilltalade
II häktade personer, som måst forslas fram och åter 35 å
36 mil, flere al dern flera gånger.
Då man härjemte ihågkommer, att fångforslingen från
Gefle åt Gestrikland sker hufvudsakligast på jernväg och
dessutom ej är af större betydenhet, än att fångforslingen tili
och från södra Helsingland, om än större än för Gestrikland,
är relatilt till fångforslingen till och från norra och vestra
Helsinglands domsagor obetydlig, att från sistnämnde trakter
Den 27 Januari.
417
länshäktet mest befolkas samt att den våglängd, fångforslingen
från Gefle till nämnde domsagors tingsställen omfattar, varierar
från 12 till 18 mil fram och åter, så blir det uppenbart, att
genom fängelses anläggning i Hudiksvall, fångtransportkost¬
naden inom Gefleborgs län minskas med sannolikt två tredje¬
delar, men fullkomligt säkert med hälften eller öfver 6,200
rdr, äfven om man tager i betraktande kostnaden för nämnds,
målsegares och vittnens resor, mot hvilka kostnader äfven
böra tagas i beräkning besparade resekostnader för tingsför-
rättare, då domhafvande!] nödgas begagna vikarie.
En besparing af 6,200 rdr motsvarar ett ka¬
pital af 103,500,
Hvad af det äskade anslaget utskottet afslagit
utgör 88,000,
Om detta nu beviljas, så återstår i alla fall ett
kapital af 48,500;
gifvande en ränta af 2,700 rdr, som genom häktets anläggning
årligen skulle åt kronan besparas.
Jemväl utan afseende på den besparing, som härigenom
skulle uppkomma för statsverket, utgör det betänkliga faktum,
att det för ingen bevakning är möjligt att under transporten
noggrannt öfvervaka fångarne, särdeles som fångvagnar icke
kunna begagnas i anseende till vintervägarnes beskaffenhet,
ett vigtigt skäl för ifrågavarande häktes uppförande.
Det ligger också i öppen dager huru, under en ofta åter¬
kommande forsling af 32 å 56 mil fram och åter, en fånges
sinne skall, i följd af möjliggjord och rent af oundviklig be¬
röring med yttre verlden förhärdas och huru derunder kunna
lemnäs honom vådliga råd och fingervisningar, till följd af
hvilket allt sanningen nära nog förqväfves, ransakningen
särdeles försvåras och möjligheten att komma medbrottslingar
på spåren ofta tillintetgöres.
Det är också sådant, som vållat, att t. ex. en ringa del
af en sockens, Delsbo, befolkning kan under århundraden
snart sagdt qvarstå på samma låga ståndpunkt i sedligt hän¬
seende och derigenom inför hela landet stämpla med van¬
heder den öfriga oförvitliga och utmärkta samt till antalet
vida öfvervägande delen af socknens befolkning.
Afven den omständigheten, att Hudiksvall ligger midt
emellan Gefle och Hernösands stora länshäkten, 14 mil från
den förra och 14 mil från den sednare staden, torde visa att
den utgör den lämpligaste mellanstationen, hvarförutan den
Berg.stånd. prof. vid riksdagen 1868—1886. i*
418
Ilen 27 Januari.
omständighet, att häktens uppförande i tvänne städer är af
behofvet påkalladt, ehuru nian för närvarande kan åtnöja sig
med ettdera stället, ingalunda torde böra minska anslagets
behöflighet, utan tvärtom utgöra ett i kraft fördnbbladt bevis
för behofvet af detsamma.
Någon ständernas pröfning af platsen erfordras ej och
har aldrig erfordrats i afseende på stads- och häradskrono-
häkten. Ständerna hafva anslagit ett visst belopp, deraf rege¬
ringen egde alt låta bygga å lämpliga ställen, i mån af behof.
Detta skedde först vid 1840—1841 årens riksdag. Seder¬
mera i mån, som anslaget åtgått, har nytt begärts och be¬
viljats, men icke för vissa häkten. Om nu anslaget ej varit
medtaget, hade kongl. majit ej behöft begära medel för byg¬
gandet, utan hade då egt besluta uppförandet, af. häktet, vare
sig i Sundsvall eller Hudiksvall eller å båda ställena, om
medlen förslagit, och detta, utan all hemställan till stän¬
derna.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, hem¬
ställer jag, att ståndet, med afslag å utskottets hemställan i
hvad angår 4 Side punkten mom. b., måtte bifalla min i ämnet
afgifna reservation; och tillåter jag mig derjemte upplysa, att
ridderskapet och adeln samt presteståndet redan antagit denna
min reservation.
Herr Bager: Ehuru jag visserligen var tillstädes i ut¬
skottet vid denna frågas behandling derstädes, var jag dock
icke närvarande, då herr Slaafl' inlemnade sin reservation
emot utskottets ifrågavarande, med endast en rösts pluralitet
fattade beslut, hvadan jag ej heller korn i tillfälle alt biträda
densamma, hvilket jag i annat lall ej skulle underlåtit.
Då emellertid nu många bland ståndets ledamöter hörts
instämma med herr Staaff och han dessutom så fullständigt
utvecklat de skäl, som tala för bifall till kongl, majds propo¬
sition, att något vidare för mig icke är att tillägga, kan äfven
jag inskränka mig till att med honom instämma.
Herr Björck: Herr Staafis ifrågavarande reservation har
visserligen ett ganska stort värde, men den är dock behäftad
med ett icke obetydligt misstag, hvilket synes hafva medfört
en ej oväsendtlig inflytelse på det slut, hvartill herr Staaff
kommit. Han skiljer nemligen icke emellan kronohäkten samt
stads- oell häradshäkten, ja han har till och med påfunnit en
alldeles ny benämning, nemligen »stads- och häradskrono-
liäkten.» Vid en sådan sammanblandning är det visserligen
icke svårt alt komma till hvad resultat sorn helst. Men just
Östh SJ Januari.
lis
den omständigheten, att här var fråga om byggande af ett
kronohäkte och ingalunda något stads- eller häradshäkte, ut¬
gjorde inom utgiflsaldelningen det hufvudsakliga skäl, hvarpå
afstyrkandet grundade sig. Det har nemligen förr ej varit
brukligt att bevilja några anslag till uppförande af krono¬
häktet, utan att platsen för desamma varit bestämd.
Detta kan man äfven finna af fångvårdsstyrelsens ytt¬
rande, enär densamma söker räsonnera sig till rättigheten lör
kongl. maj:t att använda det af rikets ständer vid 1840 — 1841
årens riksdag, för stads- och häradshäktens ombyggnad, an¬
visade anslag äfven för kronohäkten, som tillika användas tilt
stads- eller häradshäkten oell på denna grund föreslagit anvi¬
sandet af återstoden af detta anslag till nu ifrågavarande än¬
damål; och härför är visserligen intet hinder, likväl med vilkor
af rikets ständers samtycke, enär rikets ständer naturligtvis
kunna indraga öfverblifna medel och använda dem till andra
ändamål.
Hvad åter bestämmandet af platsen för det ifrågasatta
häktet angår, så framgår af justitieministerns anförande i
statsrådet, då han tvekat att föreslå Sundsvall, oaktadt det
obetingade företräde fångvårdsstyrelsen lemnat denna stad,
att han synes halva för afsigt att välja Hudiksvall; och då
härtill kommer, att herr Staaff både här och i utskottet för¬
tjenst fnllt ådagalagt såväl det trängande behofvet af ett bäkte
i sistnämnde stad, äfvensom den besparing eller rättare min¬
skade utgift, som härigenom skulle för statsverket åstadkom¬
mas, anser jag att man, ehuru platsen icke blifvit bestämd,
likväl bör bevilja hela det härför begärda anslaget. Ehuru
jag sålunda på utgiftsafdelningen icke kunde bestrida giltig¬
heten af det skäl, som anfördes mot tillstyrkande af detta
anslag, biträdde jag dock med min röst i utskottet den me¬
ning, herr Staaff förordade.
Herr Berggren: Ehuru det icke fanns någon ledamot i
utskottet, som ej erkände behofvet al ifrågavarande häkte,
föll dock frågan med endast en rösts pluralitet, hufvudsak¬
ligen derföre att platsen för detsamma icke ansågs nog be¬
stämd. Vare sig nu att det förlägges i Sundsvall eller i
Hudiksvall, så är det i sjelfva verket samma orts behof, som
derigenom blir tillfredsstäldt, men möjligen bättre i det ena
än i det andra fallet. Algörandet häraf lärer med full trygg¬
het kunna lemnäs åt regeringen, som säkerligen efter nog¬
grann utredning och pröfning lättar sitt beslut. Att emellertid
behofvet af ett cellfängelse i denna ort är synnerligen trän¬
Den 27 Januari.
gande har herr Staal! redan visat, hvarjemte han äfven åda¬
galagt, att tillfredsställandet deraf icke allenast i ekonomiskt
afseende skulle vara en vinst för statsverket, utan jemväl i
moraliskt hänseende medföra oberäknelig nytta.
Då ingen talare motsatt sig beviljandet af ifrågavarande
anslag, kan jag inskränka mig till att instämma med herr
Sta a it.
Herr Staaff: Den anmärkning en aktad ledamot af detta
stånd gjort mot min reservation och det af mig deri begag¬
nade uttryck »stads- och häradskronohäkten» föranleder mig
att förklara anledningen till denna benämningen. Då häktet
bygges af kronan, men kommunerna, både stad och land, der¬
till bidraga, har jag ansett den begagnade benämningen riktig.
Men denna må nu vara eller icke vara riktig, så står dock
fast, att till sådana häkten som det nu ifrågakomna, ehvad
det bygges i Hudiksvall eller Sundsvall, ständerna aldrig be¬
stämt platsen, utan låtit regeringen derom förfoga. Så t. ex.
med häktet i Uddevalla och med häktet i Norrtelge. Icke
må ständerna mera i detta fall böra bestämma platsen. Jag
förnyar mitt förut gjorda påstående.
Diskussionen var slutad och utskottets tillstyrkande un¬
der litt. a af 15:de punkten godkändes; hvaremot ståndet,
med afslag å utskottets hemställan under litt. b i samma
punkt, antog herr Staalls i detta ämne afgifna reservation.
Den vid utlåtandet fogade tabell blef, i följd af sistnämnda
beslut, återremitterad.
§ 9-
Föredrogs ånyo och bifölls statsutskottets utlåtande M 27,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel; och blef jemväl den vid utlåtandet fogade tabell
godkänd.
§ 10.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande Jt? 28, i anled¬
ning af väckta motioner, angående ändring i vissa delar af
instruktionen för rikets ständers revisorer af statsverket.
Herr Ljungberg: Under innevarande riksdag, då de flesta
motioner synnerligen omildt behandlas, i det att vigtiga frågor
anses alltför stora och mindre vigtiga alltför små att upptagas
till allvarlig pröfning, och då man endast har sig angeläget
att hänskjuta allt till en kommande riksdag, om hvars verk¬
samhetslust och arbetsförmåga man synes göra sig nog öfver-
drifna förhoppningar, under sådana förhållanden, säger jag,
har det ej kunnat gå mig särdeles till sinnes att äfven denna
Den 27 Januari.
421
motion delat så mångå af sina olyckskamraters öde. Men
då jag, under ett tvåårigt deltagande i statsrevisionen, haft
tillfälle att erlära en myckenhet hinder och svårigheter, som
förlama denna revision och beröfva densamma förmågan att
så verksamt som eljest vore möjligt befrämja de vigtiga än¬
damål, för hvilka han har att verka, anser jag mig böra visa,
att den af mig ingifna motion, hvilken har till syftemål att
afhjelpa dessa olägenheter, icke så helt och hållet saknat skäl
för sig, som utskottet synes hafva ansett.
Jag anhåller att dervid få yttra mig öfver utlåtandet i
sin helhet, ehuru utskottet delat detsamma i punkter, hvilka
förmodligen hvar för sig komma att föredragas, på det att
jag måtte slippa begära ordet vid föredragningen af hvarje
särskild punkt. Hvad först beträffar utskottets yttrande, att
detsamma »af de hos revisorerna förda protokoll samt deras
afgifna berättelser inhemta!, hurusom kongl. maj:t, vid början
af hvarje utaf de sednaste statsrevisionerna, hvari motionären
deltagit, låtit tillställa revisorerna de utaf de förvaltande ver¬
ken afgifna underdåniga berättelser så tidigt, att dessa berät¬
telser föredragits revisorerna vid deras första sammanträde»,
så är detta yttrande lika litet öfverensstämmande med verk¬
liga förhållandet, som det innefattar ett svar på mitt yrkande.
Afven om man skulle vilja inskränka begreppet »förvaltande
verk» till de sju stora kollegierna, har utskottet orätt i sin
uppgift, emedan från trenne af dessa, nemligen sundhetskol¬
legium, kammarkollegium och kammarrätten, någon berättelse
icke till statsrevisionen inkommit; ocb om man, såsom sig
bör, utsträcker detta begrepp till alla verk, som hafva en
eller annan gren af förvaltningen sig anförtrodd, finnér man,
enligt den förteckning jag här håller i min liand, att öfver
femtio sådana verk icke till revisionen aflemnat någon be¬
rättelse.
Härtill kommer att på mitt yrkande, det alla verk och
myndigheter, hvilkas förvaltning granskas af statsrevisionen,
älven borde afgifva berättelser, utskottets yttrande, det de
afgifna meddelats revisionen, icke utgör något svar; utan vill
deraf synas, som utskottet blott sökt kringgå frågan, i stället
för att lösa den.
Vidare yttrar utskottet; »att någon anmärkning af revi¬
sorerna, hvarken blifvit framställd derom, att något af de
förvaltande verken uraktlåtit att afgifva berättelse, eller att
någon af de afgifna berättelserna varit ofullständig eller knapp¬
händig.»
Den 27 Januari.
När utskottet tillät sig med sådan bestämdhet framkomma
med detta påstående, som icke egentligen hörde till saken,
emedan, om anmärkningen vore befogad, det torde vara till¬
räckligt att en representant framställt densamma, så hade
man bort kunna vänta att utskottet tagit full reda på hvad
det påstod; men delta är icke förhållandet; ty. ehuru stats-
revisorerne, i följd af sina trägna granskningsgöromål, hade
föga tid och håg att sysselsätta sig med formella omständig¬
heter, visar det sig likväl af sidd. 39 och 53 i ■1864 samt
sidd. 131, 135 och 159 i 1865 års revisionsberättelse, att
revisorerna framställt anmärkningar såväl öfver uteblifvandet
af vissa berättelser sorn öfver andras ofullständighet. Att be¬
rättelser afgifvas från samtlige de förvaltande verken är in¬
galunda en ovigtig omständighet, synnerligast sedan den åsigt
numera gjort sig gällande inom revisionen, att man hufvud¬
sakligen bör fästa sig vid förvaltningen och icke i vidsträck¬
tare mån befatta sig med granskningen af räkenskaperna,
hvilken i alla fall, under den korta tiden för revisionens verk¬
samhet, svårligen skulle kunna medhinnas. Men en sådan
granskning af förvaltningen omöjliggöres, om ej berättelser
från verken inkomma.
Hvad vidare den vigtiga frågan om revisionens omedel¬
bara förbindelse med embetsverken angår, yttrar utskottet,
synbarligen uppskrämdt af farhågan att något statsråd måtte
komma alt få för sina åtgärder redogöra, bland annat: »Mo¬
tionärens yttrande att de upplysningar, revisorerna ansågo er¬
forderliga, kunde afse regeringens egna åtgärder, synes, enär
någon annan än statsrådets ledamöter icke kan vara i tillfälle
att derom meddela upplysningar, förutsätta möjligheten deraf,
att konungens rådgifvare skulle till revisorerna kunna inkalias,
för att lemna muntliga eller skriftliga meddelanden i alla de
ämnen, som hade sammanhang med revisorernas göromål.»
Något sådant har emellertid ingalunda varit af mig af-
sedt, och skulle ej heller, hvilket icke borde vara utskottet
obekant, kunna vara hehöfligt, emedan dessa upplysningar
med lätthet erhållas inom de embetsverk, genom hvilka rege¬
ringens beslut verkställas.
Såsom bevis på olägenheten af att revisionen ej eger att
direkte meddela sig med embetsverken torde det tillåtas mig
nämna, att vid sednaste statsrevisionen anhållan gjordes hos
justitiestatsministern att erhålla uppgift angående dispositionen
af alla kronans hus här i staden; men ehuru vi, för säkerhets
»kull, i skrifvelsen påpekade, hvad väl icke bort vara nödigt,
#)*m 27 Januari.
423
alt öfverintendentsembetel icke ensamt egde alia erforderliga
uppgifter att lemna, så ankom icke desto mindre mot slutet
af tiden för revisionens sammanvaro en skrifvelse från justitie¬
ministern med endast öfverintendentsemhetets utlåtande, hva¬
dan det för revisorerna endast återstod att söka på enskild
väg förskaffa sig de erforderliga upplysningarne, ehuru äfven
detta mötte betydliga svårigheter, enär revisorerna ej ega att
omedelbarligen fordra något det ringaste biträde eller upplys¬
ning från embetsverken. En stor motsägelse ligger väl onek¬
ligen deruti, att revisorerna visserligen ega rättighet att be¬
söka alla embetsverk i hela Sverige, att i hvarje detalj granska
deras förvaltning och att ernot dem göra de mest graverande
anmärkningar, men deremot icke ega aflåta någon skrifvelse
annat än till justitiestatsminister!!, eller begära utbekommandet
af en handling, vore det äfven från ett midt öfver gatan be¬
läget embetsverk. Då man gerna vill undvika att alltför ofta
besvära juslitiestatsministern och kongl. maj:t, blir följden häraf,
att statsrevisionen nödgas hos de underordnade tjenstemän-
nen — vederbörande sekreterare eller kamrerare — i det
verk, hvarifrån upplysningar erfordras, supplicera härom; och
om också denne i allmänhet finnes benägen att meddela hvad
han vet eller kan i upplysningsväg anskaffa, så händer dock
äfven att han undandrager sig ett sådant meddelande, hvartill lian
naturligtvis icke, på derom enskildt framställd begäran, är
pligtig, då anskaffandet af nödige uppgifter m. m. skulle för¬
orsaka mycket tiesviir.
Vid ett tillfälle under sednaste revisionen, då anmärk¬
ningar blifvit framställda deröfver att ett anslag till en aka¬
demi utgått, utan att något resultat deraf förmärkts, vände
man sig först till sekreteraren, men denne var bortrest, och
sedan till den ene elter den andre ledamoten, utan att någon
fanns benägen att afgifva de äskade upplysningarne. Hela
frågan måste slutligen förfalla, då man ej ville besvära ju¬
stitiestatsminister!! härmed och man dessutom, med afseende
på den tidsutdrägt, som en anmälan hos honom lörorsakar,
måste i början af revisionens sammanträde vara betänkt på
att anhålla 0111 infordrande af nästan alla erforderliga upplys¬
ningar, emedan de eljest ej hinna inkomma före revisionens
slut; och det plägar derföre också, så snart en månad eller
fem veckor af statsrevisionen förflutit, heta att det är för
sent begära någon upplysning. Att, enär en betydlig del af
granskningsförrättningen då ännu återstår, detta förhållande
424
Den 27 Januari.
mäste i betydlig mån förringa statsrevisorernas förmåga aff.
verka, är tydligt.
Hvad som isynnerhet uppskrämt förtroendeemhetsmännen
i statsutskottet, hvilka naturligtvis äro mera ömhjertade om
regeringens, än om representationens magt, har varit min
erinran att revisionen stundom kunde hafva behof af upp¬
lysningar angående regeringens egna åtgärder, i hvilket fall
en anhållan, utan vidare rättighet, skulle kunna lemnäs utan
afseende.
Härvid har statsutskottet, förskräckt, utropat: att »enär
någon annan än statsrådets ledamöter icke kan vara i tillfälle
att om regeringens åtgärder lemna upplysningar, motionärens
yttrande synes förutsätta möjligheten att konungens rådgifvare
skulle till revisorerne kunna inkallas.» Men för statsutskottet
borde icke hafva varit obekant, att man om regeringens åt¬
gärder kan med största lätthet inhemta nödiga underrättelser
uti de embetsverk, genom hvilka åtgärderne blifvit verk¬
ställda; och det har desto mindre kunnat vara min afsigt att
bereda revisionen tillfälle att inkalla statsråderne, som jag just
genom den äskade rättigheten att omedelbarligen vända sig
till embetsverken sökt befria revisionen från nödvändigheten
att städse anlita regeringen.
En annan sak af vigt, som i motionen föreslagits, är,
att revisorerna borde tillse, »huruvida statsmedlen blifvit i
öfverensstämmelse med grundlagens bud samt de af rikets
ständer fastställde stater använda, huruvida de vilkor blifvit
behörigen iakttagna, som af ständerna blifvit för utbetalningar
af vissa anslag fastställda, samt huru statens verk och inrätt¬
ningar sina åligganden uppfyllt.»
Statsutskottet har förbigått de två första punkterna, och
endast något litet fästat sig vid den tredje, hvaruti utskottet
vädrat en lära för regeringens magt. För alt visa huru vig-
tigt det i andra punkten föreslagna stadgandet likväl i verk¬
ligheten är, ber jag att få anföra följande exempel:
Vid 1840 års riksdag anvisades ett ganska betydligt an¬
slag till ett vetenskapligt institut, med det vilkor, att det¬
samma skulle undergå en reorganisation, i ändamål att på
ett mera verksamt sätt gagna undervisningen och vetenskapen.
Regeringen använde emellertid medlen, men uppfyllde ej vil¬
koret. Då detta vilkor alltjernnt förblef ouppfyldt, bragtes
efter mer än tjugo år frågan härom å bane inom revisionen,
men kunde ej leda till något resultat, enär man icke uti in-
Den 27 Januari.
AVS
Struktionen hade sig uttrycklig rättighet tillagd att derom
göra anmärkning.
Hvad jag föreslagit i den tredje punkten, nemligen att
revisionen skulle sorgfälligt efterse huru statens verk och in¬
rättningar sina åligganden uppfyllt, anser utskottet öfverskrida
revisorernas befogenhet enligt stadgandet i 61! § riksdagsord¬
ningen, att de ega »öfverse och granska statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning.» Men det föreslagna stadgandet ut¬
gör ingen utvidgning af hvad hittills finnes stadgadt, utan en¬
dast ett förtydligande af orden »styrelse och förvaltning», för
att inom statsrevisionen förekomma tvist om tydningen af
detta uttryck; och det må tillåtas mig upplysa, att den tolk¬
ning af förenämnde §, som jag nu föreslagit, i allt fall under
de 2:ne revisioner, hvaruti jag deltagit, blifvit inom statsrevi¬
sionen den gällande. Det förefaller högst besynnerligt, att
statsutskottet ansett det föreslagna stadgandet öfverskrida
hvad 68 § riksdagsordningen stadgar, då hvar och en vet,
att denna § innehåller alldeles samma åliggande för revisorerne
att »öfverse och granska» bankens och riksgäldskontorets sty¬
relse och förvaltning, som densamma innehåller med hän¬
seende till statsverket. Då nu i instruktionen för revisorerna
af riksgäldskontoret i § 2 morn. c stadgas, att revisorerna
skola »tillse huruvida ej allenast fullmägtige, utan äfven riks¬
gäldskontorets samtlige embets- och tjenstemän, ställt sig till
efterrättelse det för kontoret utfärdade reglemente jemte an¬
dra gällande instruktioner och föreskrifter, äfvensom för öfrigt
vederbörligen iakttagit och fullgjort sina åligganden», samt
en likartad föreskrift finnes för revisorerna af banken, synes
väl mitt yrkande, att ett dylikt stadgande äfven borde införas
i instruktionen för revisorerna af statsverket, ingalunda kunna
anses innebära någon utsräckning af revisorernes behörighet
utöfver hvad 68 § riksdagsordningen stadgar.
Vidkommande slutligen mitt förslag om förkortad förkla-
ringstid för de embetsverk, mot hvilka anmärkning framställts,
har utskottet helt enkelt alTärdat detta med förklarande, att
ett sådant stadgande icke synes föranledt af något trängande
behof. Men detta skäl skulle likaväl kunna anförts, om för-
klaringstiden varit sex månader, som nu, då den utgör tre
månader. Anse likväl rikets ständer, som vid mångfaldiga
tillfällen, under handläggningen af hufvudtitlarne, äro i behof
af revisorernas sednaste berättelse, men nu först flera måna¬
der efter det att samma berättelse fullfärdig till riksgäldskon-
* toret aflemnats, få se densamma, att det icke lönar mödan
420
Den 27 Januari.
vidtaga någon åtgärd för berättelsens tidigare utbekommande;
så har jag för min enskilda del visserligen icke något att
deremot invända. Mitt förslag, i denna likasom alla öfriga
delar, grundade sig dock på de åsigter, som under mitt del¬
tagande i revisionsarbetet, hos mig utbildat sig och hvilka
delades af alla dem, som med lif och intresse deltogo i detta
arbete. Fråga väcktes till och med derom, att revisionen i
sin helhet skulle till rikets ständer ingå med en framställ¬
ning i flera af de afseenden, som af rriig blifvit framhållna,
men den förföll, emedan det led mot slutet af revisionsti-
den och man antog, att de åsyftade förändringarne lika lält
skulle vinnas genom enskild motion.
Min mening är emellertid icke nu att yrka bifall till
min ifrågavarande motion, då tvänne stånd redan antagit ut¬
skottets utlåtande, men det skulle ådagalägga en klarare upp¬
fattning af statsrevisionens betydelse och vigten af att sätta
denna rikets ständers delegation i tilllälle att behörigen fylla
sin uppgift, om borgareståndet helt enkelt lade statsutskot¬
tets utlåtande till handlingarne; och det är detta, som jag
härmed vördsamt vågar föreslå.
Herr Staaff: I strid med den siste värde talaren yrkar
jag, att utlåtandet i fråga ej måtte läggas till handlingarne,
utan få äran behandlas på samma sätt, som alla andra ut¬
låtanden. Man borde väl, då man uppträder såsom kämpe
för en idé och påstår sig hysa verklig kärlek för densamma,
åtminstone genast framlägga alla de skäl och förhållanden,
som tala till stöd derför. Sålunda hade varit önskligt, om
herr Ljungberg i sin motion anmärkt de brister, som upp¬
kommit till följd af nuvarande stadganden, och omnämnt,
hvilka förvaltande verk, som ej inkommit med berättelser
med mera sådant. Detta skulle utan tvifvel eldat statsut¬
skottet till större ansträngningar och ännu mera lästat dess
uppmärksamhet vid denna fråga, än förhållandet kunde blifva
nu, då motionen endast innehåller reflexioner i allmänhet,
utan hänvisning till vissa facta och således utskottet ej kun¬
de komma till något annat resultat.
Jag har genomsett revisionsberättelserna under de sista
fyratio åren. På tjugutalet, då statsutskottet hade revisio¬
nen om hand, voro dessa berättelser särdeles menlösa och
ingen anmärkning förefinnes i sådan syftning, som erfordrats
för att anmärkningen skulle kunna leda till sådana förslager,
som dem herr Ljungberg framlagt. Äfven sedermera, sedan
särskilde revisorer tagit revisionen om hand, har ingen så¬
Den 27 Januari.
dan anmärkning blifvit gjord, med undantag af de, som herr
Ljungberg åberopat, angående vissa förvaltande verks under¬
låtenhet att inkomma med berättelser, eller åtgärd att af¬
gifva ofullständiga sådane; men dessa revisorernas antydan-
den äro affattade i så generella ordalag, att ej skäl torde
förefinnas att, endast på grund häraf, vidtaga någon förän¬
dring i gällande stadganden. Vidare hade det varit särdeles
önskligt, att revisionen såsom delegation gjort framställning
om behöfliga förändringar i instruktionen eller att åtmin¬
stone någon ledamot deraf i en motiverad reservation gjort
detta. Att så ej skett, har naturligtvis ej kunnat undgå att
nedstämma utskottets intresse för frågan.
Då de skäl, utskottet anfört för sitt utlåtande, synas
mig obestridliga, inskränker jag mig till att yrka bifall till
nämnda utlåtande, och då alla punkter i detsamma nu äro
behandlade, hemställer jag, om ej hela utlåtandet på en
gång skulle kunna till afgörande företagas.
Herr Carlson: För min del kan jag ej finna annat, än
att herr Ljungberg haft goda skäl för sin motion, och jag
hade önskat, att utskottet hade kommit till ett annat resul¬
tat rörande densamma, särdeles hvad revisorernas föreslagna
rättighet att direkte meddela sig med och erhålla upplys¬
ningar från embetsverken beträffar.
Utskottet yttrar visserligen att häraf skulle kunna följa,
att upplysningar infordrades om förhållanden, hvilka ej finge
eller borde yppas, men det förefaller mig klart, att i sådana
fall den begärda upplysningen helt enkelt kunde vägras. Då
revisorernas göromål på sista decenniet blifvit särdeles öka¬
de genom statens storartade anläggningar och vidlyftiga låne¬
transaktioner samt troligen äfven framdeles komma att yt¬
terligare ökas, vore särdeles önskligt, för att åtminstone i
någon mån minska obehöfliga omgångar och deraf förorsa¬
kad tidsutdrägt, om andra punkten i utskottets utlåtande af-
sloges och herr Ljungbergs motion i denna del bifölles.
Jag får sålunda yrka afslag å andra punkten af stats¬
utskottets nu ifrågavarande utlåtande.
Herr Ljungberg: Jag är herr Staaff tacksam för det
understöd, han lemnat min motion, då han antagit, att den
skolat tillvinna sig större afseende och leda till ett aimat re¬
sultat, om den varit åtföljd af de upplysningar, jag nu haft
äran meddela. Men att sammanföra allt hvad till motive¬
rande af ett förslag kan anföras inom de trånga gränserna
för en motion, torde väl knappast vara lämpligt.
Deri 27 Januari.
Hvad den omständighet beträffar, att statsrevisionen i
sin helhet icke skulle gjort någon framställning derom, att
nuvarande stadgande!) medfört någon olägenhet, så finnes
visserligen åtskilligt i den vägen i revisorernas berättelser,
men då uppläsandet häraf skulle upptaga längre tid, än vid
detta tillfälle vore lämpligt derpå använda, alstår jag häri¬
från, och inskränker jag mig till att nämna, att det redan
vid revisionens början väcktes förslag om att framställa en
allvarsam anmärkning deröfver, att icke alla de förvaltande
verken aflemnat berättelser samt att de, som aflemnats, i
allmänhet vore så knapphändiga, men ordföranden alböjde
då detta, under förmälan, att en sådan anmärkning borde
göras icke i allmänhet, utan för hvarje särskildt fall af ur¬
aktlåtenhet. Men icke heller detta skedde, enär man seder¬
mera under revisionens lopp, på den korta tid så mycket
arbete skulle utföras, mera måste tänka på sjelfva sakför¬
hållandena än på uraktlåtenhet af formerna.
Vigten af en del bland de föreslagna förändringarne kan
sägas i viss mån ökad genom den nya riksdagsordningens
antagande, ty med den ställning regeringen då kommer att
intaga till representationen, Kan det ej vara lämpligt att åt
regeringen öfverlemna bestämmandet, huruvida revisorerna
skola erhålla de upplysningar, som de anse erforderliga.
Herr Berggren: Redan den omständighet, att komman¬
de riksdag i anledning af nya riksdagsordningens antagande
nödvändigt måste företaga en omarbetning af den för stats¬
revisionen gällande instruktion, har ej kunnat annat än göra
statsutskottet mindre beredvilligt att nu under den gamla
ordningens elfte timme häruti tillstyrka ändringar, som till¬
äfventyrs endast under innevarande år skulle ega tillämpning.
Men jemväl detta förhållande oalsedt lärer utskottet
svårligen kunnat på de skäl, motionären anfört, förorda bifall
till alla om ens några af hans förslag.
Hvad beträffar den första punkten eller »att statsrevi¬
sionen måste börja sina lörättningar med att hos justitie-
statsministern anhålla, att räkenskaper och handlingar, som
skola granskas, måtte blifva dem meddelade», så hafva icke
allenast de ledamöter af statsutskottet, hvilka deltagit i sed¬
nare årens statsrevisioner enstämmigt intygat, att någon an¬
hållan i detta afseende icke behöft anmälas, samt att både
räkenskaper och handlingar städse funnits tillgängliga uti re¬
visionens lokal vid dess första sammanträde, utan jemväl de
protokoll, hvilka inför revisionen blifvit förda och af hvilka
I
Pen 27 Januari 429
utskottet vid ärendet» behandling tagit kännedom, lenina be¬
vis derom, att någon skrifvelse i omförmälda syftning icke
algått. Uppgiften i detta afseende grundar sig sålunda up¬
penbarligen på ett missförstånd.
Uti andra punkten yrkar motionären »att revisorerna
ina ega rättighet att af konungens embetsman och publika
verk omedelbarligen infordra muntliga eller skriftliga upplys¬
ningar.»
Enär 42 § af riksdagsordningen stadgar, att icke ens
riksdagens utskott ega att dylika upplysningar omedelbarli¬
gen begära, och då statsrevisionen är att betrakta såsom en
delegation af riksdagen, har utskottet redan häraf funnit sig
förhindradt att åt den sednare inrymma en rättighet, som
icke tillkommer de förra. Då härtill kommer den inom ut¬
skottet af flere ledamöter vitsordade och af ingen motsagda
uppgift, att vederbörande embetsman och verk städse med
den största beredvillighet gått revisionen tillhanda med alla
äskade upplysningar, synes det vara uppenbart, att giltiga
skäl för motionens bifallande saknas.
I öfrigt, och då herr Ljungberg nyss uppgifvit, att an¬
talet af de verk, från hvilka upplysningar kunna erfordras,
uppgår till 70 ä 80, kan det med fog ifrågasättas, huruvida
det icke är för revisionen beqvämare att i detta afseende
endast behöfva vända sig till en auktoritet (justitiestatsmi-
nistern) än till alla dessa särskildt.
Hvad åter beträffar tredje punkten, eller att revisorerne
skola »sorgfälligt efterse huru statens verk och inrättningar
sina åligganden uppfyllt», så lärer väl ett sådant uppdrag,
om det blefve revisorerne lemnadt, omöjligen kunna af dem
fullgöras. På mer än ett ställe i hvarje revisionsberättelse
omförmäles, huru den tid af 2:ne månader, hvarunder de
äro samlade, icke medgifvit dem granskning af den och den
räkenskapen, den och den handlingen. Hvad skulle väl då
blifva händelsen, om de nödgades anställa de undersöknin¬
gar, som blefve nödvändiga för att kunna till riksdagen af¬
gifva yttranden huru t. ex. kollegierna, domstolarne, akade¬
mierna, läroverken m. fl. sina åligganden uppfyllt. Det vore
för visso obilligt att ålägga revisorerna sådant; det är icke
heller behöfligt, enär de allmänna verken i detta afseende
slå hvart och ett under sin särskilda uppsigt.
Vidkommande slutligen yttrandet, »att en del myndigheter
alldeles icke och andra på ett ytterst knapphändigt sätt afgifva
sina berättelser», ja, såsom herr Ljungberg nyss uppgifvit,
430
Den 27 Januari.
att icke mindie än 50 allmänna verk härutinnan åsidosatt
sin pligt, så lärer älven här något missförstånd ega rum.
Enligt kongl, cirkuläret den 14 augusti 1841 åligger det de
förvaltande verken att dylika redogörelser lemna. Nu kom¬
mer det an på hvad man menar med förvaltande verk.
Icke kunna väl hit hänföras sådana, sorn endast hafva aflö—
ningar att redovisa, i afseende på hvilka all för revisionen
erforderlig berättelse ligger i sjelfva räkenskapen.
Hade verkligen revisorerna, som städse tillvägagått med
den största noggrannhet och sorn ofta anmärkt brister af
vida mindre vigt än den ifrågavarande, delat motionärens
åsigt rörande berättelserna, så skulle säkerligen anmälan
härom till ständerna icke utebiifvit.
Jag yrkar bifall till betänkandet.
Herr Björck: För miri del tror jag, att, om man håller
sig till herr Staafls yttrande, man går en medelväg emellan
de båda ytterligheterna i förevarande fall. Af detta yttran¬
de kan nemligen slutas, att herr Staaff, som i utskottet del¬
tagit i ärendets behandling, funnit att herr Ljungbergs mo¬
tion ej haft så litet skäl för sig, som utskottets betänkande
synes antyda.
Hvad särskildt angår l:a punkten, synas flera verk böra
räknas till de förvaltande, än utskottet antagit, om man gil¬
lar den definition, att förvaltande verk äro alla verk, som
hafva medel om händer och äro omedelbart ställda under
statsdepartementen.
Ar denna definition riktig, så hafva visserligen icke alla
förvaltande verk ingifvit berättelser, som kommit revisorerna
tillhanda; men om en så stor mängd gjort sig skyldiga till
denna uraktlåtenhet, som herr Ljungberg uppgifvit, så hade
af denna anledning någon åtgärd bort af revisorerna vidta¬
gas och herr Ljungbergs anmärkning härutinnan saknar så¬
ledes ej förtjenst. Men äfven utskottet har rätt deruti, att
förändring af instruktionen icke häraf påkallas, enär instruk¬
tionen i detta hänseende är tydlig och klar och man såle¬
des endast hade behöft, att, på grund af för handen varan¬
de stadgande, beifra förenämnde underlåtenhet.
I den andra punkten anser jag det resultat, hvartill ut¬
skottet kommit, ganska riktigt, men jag kan dock icke gilla
utskottets motiver derför. Utskottet har nemligen tydligen
skjutit öfver målet, då herr Ljungberg aldrig har kunnat
mena, att revisorerna skulle ega förekalla statsråden. Detta
är en missuppfattning, för att ej säga misstydning af motio¬
närens framställning.
Den 27 Januari.
431
Vidkommande derefter tredje punkten, så kan jag ej anse
utlåtandet välgrundad!, då herr Ljungbergs förslag härutinnan
ingalunda innebär någon utsträckning, utan endast ett för¬
tydligande af revisorernas skyldigbeter; dock delar jag ut¬
skottets åsigt, att ett sådant förtydligande ej är af behofvet
på kalladt.
Hvad slutligen fjerde punkten angår, så är jag öfvertygad
derom, att den tidpunkt ej är aflägsen, då behörigt afseende
måste fästas, på hvad som der är föreslaget, men anser dock,
att tiden för vidtagande af någon ändring häruti ännu ej
är inne.
Förhållandet är således, enligt min tanke, att ehuru mo¬
tionen innehåller mycket som är godt, den äfven innehåller
annat, hvarå åtminstone för närvarande afseende ej kan fästas
till ändring i nu gällande föreskrifter; och tycker jag, att,
efter den utredning som nu skett, alla sidor kunna förena
sig om att bifalla utlåtandet. Jag kan ej instämma med herr
Ljungberg om detsammas läggande till handlingarne, synner¬
ligast som man, genom att bifalla utlåtandet, på intet sätt
afskär vägen för framdeles tillvägabringande af förbättringar
i den, af herr Ljungberg åsyftade riktningen.
Ofverläggningen ansågs slutad och ståndet biföll statsut¬
skottets utlåtande JU 2Jt.
§ "
Bordlädes, ytterligare, statsutskottets utlåtande 30,
allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betänkande JVs 5S,
statsutskottets utlåtanden N:ris 22. 22 A, 22 B och 31 samt
allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betänkande M 56.
§ *2.
Bordlädes statsutskottets utlåtande J\s 2!) samt allmänna
besvärs- och ekonomiutskottets betänkanden N:ris 57 — 39.
§ 13‘
Justerades protokollsutdrag, angående ståndets denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. V4 till 4 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
458
Den 31 Januari.
1866 den 31 Januari.
Plenum kl. 11 f. m.
§ *•
Justerades protokollet för den 13 innevarande Januari
och en del af protokollet för den 27 i samma månad.
§ 2.
Med åberopande af i sednast hållen talmanskonferens
träffad öfverenskommelse, hemställde herr talmannen, att, i
den sannolika händelse att bevillningsutskottets utlåtande i
anledning af kongl, maj-.ts nådiga proposition angående med
Frankrike afslutade handels- och sjöfartstraktater i dag in-
komme och blefve utdeladt, samma utlåtande måtte till huf¬
vudsaklig behandling företagas onsdagen den 7 instundande
Februari,
Med bifall härtill, beslöt ståndet, på derom af herr tal¬
mannen tillika gjord framställning, att ifrågavarande utlå¬
tande skulle uppföras främst å föredragningslistan lör nyss¬
nämnda dag.
§ ».
Föredrogs ånyo och godkändes statsutskottets utlåtande
JVs 30, i anledning af rikets ständers åren 1863, 1864 och
1865 församlade revisorers berättelser om granskningen af de
under kongl, kommerskollegii förvaltning ställda fonder och
medel.
§
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande, Jt? 55, i anledning af väckt förslag om öfver-
flyttning på de enskilda bankerna af landtränteriernas kassa¬
förvaltning.
Herr Staaff: Det betänkande, som nu är föremål för
ståndets öfverläggning, är visserligen redan af två stånd ogilladt
och frågan följaktligen för denna riksdag förfallen, men då
man kan taga för gifvet, att densamma framdeles kommer
att åter väckas, så är det af vigt att borgareståndet ger till¬
känna sin opinion i saken, hvilken dessutom väl kan tåla
en grundlig diskussion, helst det beslut, som borgareståndet
kommer att fatta, otvifvelaktig! blir åberopadt vid en fram¬
tida öfverläggning.
Den 31 Januari.
4.13
Ehuru det visserligen är sannt oell måste erkännas, att
det vore önskvärdt, det kronans medel, hvilka af ränterierna
uppbäras, med det snaraste åter kunna spridas i den allmänna
affärsrörelsen, så synes det dock, att utskottet funnit det våd¬
liga uti den af motionären föreslagna öfverflyttning af landt-
ränteriernas förvaltning på enskilda bankerna, då utskottet
uti sin motivering talar om svårigheten att inlåta sig uti en
omfattande pröfning al de föreslagna åtgärderna. Afven om
herr Bennichs motion med de inskränkningar, som utskottets
förslag i densamma gör, blelve antagen, så skulle de uti en¬
skilda bankerna insatta medel komma att utbetalas med deras
sedlar och sålunda innehafvare af fordringar hos staten blifva
nödsakade att vid liqvid åtnöja sig med dessa sedlar. Genom
att sålunda emottaga och uppgöra liqvider med privatbanks-
sedlar skulle staten faktiskt erkänna dessa såsom i riket lika
med dess egna sedlar gällande mynt, och måste i följd deraf
privatbankssedlar emottagas i kronans uppbörd. Huruvida
detta vore nyttigt, är en fråga, som väl ej kan annat än ne¬
kande besvaras. Åtminstone hafva rikets ständer vid sista
riksdagen varit af den åsigten, då de afslagit motion, som
blifvit väckt om privatbankssedlars emottagande i allmänna
uppbörden.
Jag vill återkalla i minnet hvad under förra riksdagen
vid behandlingen af denna fråga förekom. Uti betänkandet
M 59, i anledning af förberörde af Liss Lars Olsson inom
bondeståndet väckta motion säger ekonomiutskottet:
»Hvad slutligen angår Liss Lars Olssons motion, må till
en början anmärkas, hurusom det förslag, som deri framställes,
leder till just det, som de begge öfrige motionärerna velat
förekomma eller minska, nemligen en oerhörd vinst för pri¬
vatbankerna. Den vinst de nu draga på sin sedelutgifning —
förklarlig ur det enkla faktum, att dessa sedlar, som ej äro
annat än privatbankbolagens skuldförbindelser, löpa utan ränta —
komnte naturligtvis att ökas i samma mån som bankerna
undginge att dessa sedlar invexla. En sådan invexling skulle
mera sällan ifrågakomma, än då man åtminstone för att kunna
verkställa liqvid med kronan nödgas förskaffa sig verkligt
mynt. Och då man känner af erfarenhet, det svårigheten
för en banks sedlar att å en ort hålla sig ute i allmänna
rörelsen är till ej ringa grad beroende af bankens närbelä¬
genhet, är det lätt att inse, att riksbankens sedlars cirkula¬
tionsområde ej skulle sträcka sig långt utom Stockholm och
Borg.stånd, prot. vid rthsd. 1865—18*56, I ■ 28
4.34
Den 51 Januari.
de få platser, der densamma har lånekontor, och att samma
sedlar, åtminstone i de orter der privatbanker finnas, skulle
af dessa sedlar alldeles utträngas, hvarigenom riksbankens
vinst på sedelemissionen minskades för att på privatbankerna
öfvergå. Detta är dock en omständighet af ringa vigt i jem¬
förelse med de äfventyr förslaget i öfrigt innebär. Genom
detsammas antagande omintetgjordes nemligen den förnämsta
kontrollen på privatbankernas förmåga att inlösa sina förbin¬
delser, hvilken nu utöfvas genom den ständigt påkallade in-
vexlingen af deras sedlar; och lockelsen att utsläppa ett för
stort antal sådana skulle sakna nödigt återhåll. — Utskottet,
som hittills endast betraktat frågan ur synpunkten af de för¬
måner, som skäligen kunna privatbanker beviljas, och under
förutsättning af deras vederhäftighet, lärer ej behöfva fram¬
hålla de oberäkneliga följderna af ifrågavarande förslag, i hän¬
delse af en penningkris, under hvilken en eller flere banker
blefve insolventa. Det torde bland annat vara klart, att, i
händelse statsverkets tillgångar befunnos till stor del utgöras
af dylika bankers icke genast realisabla sedlar, sådant till och
med skulle medelbarligen inverka på riksbankens förmåga att
upprätthålla myntvärdet, hvilket är dess förnämsta uppgift;
och under en sådan kris skulle hela provinsers befolkning,
hvars förnämsta betalningsmedel utgjordes af dylika sedlar,
störtas i olycka. Förtroendet till privatbankernas vederhäftig¬
het är nu visserligen stort, emedan denna stundeligen håller
profvet i följd af den kontroll, hvars upphäfvande ifrågava¬
rande förslag likväl skulle medföra. Men att under intrycket
af detta förtroende förändra lagstiftningen i afseende på sådan
kontroll, utan hänsyn lill en i framtiden möjligen inträffande
förändring i penningeställningen, lärer ej kunna försvaras; och
utskottet löranlåtes på dessa och andra skäl, som ej torde
behöfva framläggas, vördsamt hemställa, att Liss Lars Olssons
ifrågavarande motion ej må bifallas.»
Detta bestänkande förekom till behandling i stånden
den 12 September 1863, hvarvid, utan att en enda röst höjde
sig till försvar för Liss Lars Olssons motion, detsamma en¬
hälligt antogs af samtlige riksstånden. Detta bevisar att rikets
ständer, i enlighet med de åsigter, ekonomiutskottet då ut¬
tryckte, ansågo alla åtgärder, som ledde till privatbankssed-
larnes erkännande såsom i riket allmänt gångbart och gällande
mynt vara för staten i mer än ett hänseende förderfliga.
Hvad är det då som orsakar, att ett så vådligt förslag
nu åter kunnat framställas med något hopp om framgång?
ben 51 Januari.
Hvad vållar att, om än lyckligtvis få, det dock finnes män,
som uppträda till försvar för den motion, hvaröfver vi nu
skola besluta; ja, än mer. att, efter hvad det förljudes, inom
ett riksstånd, der eljest minsta sympatierna för privatbanker
gjort sig gällande, sinnesstämningen blifvit välvilligt stämd för
motionärens förslag? — Svaret ligger i öppen dag. Frågan
är iklädd en helt annan drägt, skimrande och grann. Fram¬
för den bäres en fana, hvarpå mati läser: besparing och vinst,
trygghet och allmän fördel. Besparing genom ränteriernas
indragning, vinst genom de skrinlagda kapitalens förräntande;
trygghet genom undvikande af förluster, som följa af ränleri-
balanser; allmän fördel genom inbringande af statens kapitaler
i den allmänna rörelsen,
Låtom oss nu se till huru det förhåller sig med dessa
så välgörande följderna af bitall till motionen.
Beträffande besparingen, så skulle den erhållas genom
ränteriernas indragning. Detta har väl utskottet ansett omöj¬
ligt och olämpligt, — så lyda åtminstone motiverna i betän¬
kandet, — men i utskottets förslag har likväl möjligheten af
en dermed liktydig handling blifvit förutsatt, fastän åtgärden
der blilvit kallad »omorganisation af länsstyrelsernas kassa¬
förvaltning». Om landträntmästaretjensten indrogs och för¬
valtningen af kronans medel öfverlemnades åt landshöfdingen
och landskamererare!), eller snarare den sednare ensamt, så
erfordrades en särskild tjensteman att kontrollera denna för¬
valtning, så vidt man ej ville lemna vården om statens egen¬
dom vind för våg. Enligt sednaste instruktionen är landt-
räntmästares åligganden: att emottaga och qvittera alla leve-
reringar af allmänna medel och dispositioner, som af verk,
myndigheter, inrättningar och enskilde göras; verkställa utbe¬
talningar enligt konungens befallningshafvandes eller statskon¬
torets anordningar; annotera allt i ränteriräkning enligt for¬
mulär under behöriga titlar; omhänderhafva en kassa af högst
5000 rdr för löpande utgifter; anmäla och styrka alla pen-
ningeremisser; omhänderhafva stämplade pappersuppbörden
samt emottaga och förvara alla allmänna papper, som aflem-
nas, enligt förande noggrann förteckning. — Dessa åligganden,
och särskildt vården om det stämplade papperet och bestyret
med utdelandet af detsamma till försäljningsman och de der¬
med sammanhängande göromålen, taga så mycken tid och
omtanke i anspråk, att ensamt af detta skäl det är omöjligt
att vara utaf med den tjensteman, som nu dermed har be¬
fattning. '
Den 31 Jan aari.
Vinsten skulle erhållas derigenom, att inflytande medel
insattes i bankerne på upp- och alskrifniogsräkning. Sam¬
manlagda beloppet för ett helt år af alla de medel, som så¬
lunda skulle kunna insättas, kan antagas till högst två millio¬
ner riksdaler. Tre procents ränta derå utgör 60,000 rdr.
Dessa 60,000 rdr skulle då ersätta alla de fördelar staten nu
har deraf, att statens intresse icke sammanblandas med de
enskildas, och derjemte betacka den förlust, staten skulle göra
derigenom att riksbankens sedlar alldeles utträngdes ur all¬
männa rörelsen i landsorten. Jag vill fästa eder uppmärk¬
samhet, mine herrar, derpå, att om författningarnes föreskrifter
med afseende på öfverflödiga medels insändande från landt-
ränterierna till statskontoret efterleldes, — statskontoret kan
vid granskning af månadsrapporterna från länsränterierna vaka
öfver att en sådan insändning i rättan tid sker — så skulle
samma ändamål vinnas, som genom medlens insättande i
privatbankerna. Från statskontoret ginge behållningen till riks¬
banken, hvarifrån den åter spriddes i allmänna rörelsen i
form af riksbankens sedlar i stället lör privatbankernas. Eko¬
nomiutskottet har dessutom icke bevisat, att några större
summor med nuvarande förvaltningssätt verkligen undanhållas
allmänna rörelsen på någon längre tid. Granskar man listan
å de medel, som vid 1862 års slut i de särskilda landtränte-
rierna innestodo, så skall man finna, att åtskillige deri upp¬
tagna poster afse sådana belopp, sorn ej varit af beskaffenhet
att kunna undandragas länsstyrelsernas omedelbara disposition.
T. ex. de något öfver 26,000 rdr, som finnas antecknade så¬
som i Upsala ränteri innestående, kunna väl icke anses för
en större summa än som för de dagliga utgifternas bestri¬
dande kunde vara erforderlig. Af de i Luleå ränteri befint¬
liga 163,179 rdr 93 öre utgjordes större delen, 125,000 rdr,
af undsättningsmedel, som borde hållas de af missväxt lidande
inom länet tillhanda i mån af hellof. Antag nu, att dessa
penningar blifvit insatta i enskilda banken och banken, när
fråga, kanske helt oväntadt, blef om penningarnes utbetalande,
ej för ögonblicket innehade tillräckliga medel, hur skulle man
då bära sig åt i en landsort, der penningar icke utan stor
svårighet skulle kunna annorstädes ifrån anskaffas! Om ut¬
skottet velat någon grundlig utredning af frågan, hade det
bort skaffa sig upplysning om tiden då de i förteckningen
upptagne summor inkasserats och när de utbetalts. Kändt
är, att bränvinsmedel inflyta i ränterierna emot slutet af året,
och deraf kommer sig att räkenskaperna vid den tiden visa
Den 31 Januari.
m
så stora behållningar; men det tär också kändt, att samma
medel ej länge qvarligga innan de afsändas hit tipp till Stock¬
holm.
Hvad den trygghet beträfTar, som motionären förmenar
skulle blifva en följd af hans förslags antagande, genom hvil¬
ket de »förfärliga» ranteribalanserna skulle undvikas, så ber
jag er, mine berrar, att få fästa uppmärksamheten på det
faktum, att sammanlagda summan af de belopp, hvilka sedan
år 11127 i länsränlerierna vid kassainventering saknats, utgjort
169.666 rdr 43 öre, af hvilka blifvit åter inbetalda 118,646
rdr 83 öre och sålunda statens verkliga förlust under 39 år
31,019 rdr 62 öre, hvilket icke kan anses vara särdeles
mycket. Jemlör man balanserna inom länsstyrelsernas kassor
med balanserna inom andra uppbördsverk, så skall man finna
inom dessa mycket större sådana, t. ex. Finerska balansen
inom tullverket. Den uppgick till 239,493 rdr 33 öre, hvaraf
kronans förlust år 1864 utgjorde 139,241 rdr 71 öre. Det
visar sig sålunda, att en enda tullbalans omfattar ett belopp
tre gånger större än summan af alla ränteribalanser under
39 år. Jag tror således, att faran för balanser i ränterierna
ej bör synas så hemsk, att deri kan inverka på bedöm mandet
af denna fråga. I sammanhang med hvad jag nu anlörl om
dessa balanser, vill jag anmärka, att möjligheten att undan¬
snilla medel ifrån ränterierna är förebygd derigenom att ej
mindre än fem personer kontrollera utbetalningar och att de
hvalf, der penningar förvaras, äro försedda med trenne lås,
hvartill olika nycklar innehafvas, jemte räntmästaren, af lands-
kamereraren och en magistratsperson, hvilka böra vara till¬
städes vid penningars uttagande och insättande. Allt detta
bör väl innebära större garantier, än om ölverskoltsmedel in¬
sattes i privatbankerna. I detta sednare fall skulle för utbe¬
talning endast behöfvas att en anordning utskrefs af lands¬
kamererare!) och underskrefs af landshöfdingen samt derefter
uppvisades i banken. Tänker man sig nu en ung oerfaren
landshöfding, som helt oell hållet litade på sin landskamerer e,
så kunde den sednare lätt begagna sig af frestelsen att på
ett beqvämt sätt sätta sig i besittning af några hundra tusen
riksdaler och dermed begifva sig af från landet. Det må
vara att den gamla formen är tung och besvärlig, men trygg¬
heten är dock vida större än om ränterierna, på sätt motio¬
nären föreslagit, blefve borttagna.
Hvad slutligen allmänna fördelen beträfTar, så har jag
redan visat, alt den är ingen, då besparingarne kunna spridas
genom riksbanken.
4.fit
Den 3 i Januari.
Då förslagets antagande skulle hafva till påföljd,att riksban¬
kens sedlar komme att ur allmänna rörelsen fördrifvas och er¬
sättas med privatbankers samt att staten skulle ikläda sig en
moralisk garanti till all fördel för dessa banker, men till skada
för rikets bank; då under egiden af denna garanti privat¬
bankerna kunde kasta sig i de äfventyrligaste spekulationer,
hvilkas följder på staten återlöllo; då vid en kris de svåraste
olyckor skulle uppkomma för dem, som i liqvid för for¬
dringar hos staten tagit privatbankssedlar; då motionärens
åsigt derom, att vid en allmän affärsolycka det gjorde föga
om staten deri vore inblandad, icke lärer kunna godkännas,
utan tvärtom efter min åsigt det vore åtminstone en tröst i
olyckan om i det allmänna fallet staten stöde upprätt och
kunde sträcka en hjelpsam hand åt den enskilde, hvilket
den icke kunde om hon vöre genom sin inblandning i de
enskilda bankernas affärer deltagande i den allmänna ruinen
och sålunda omedelbart intresserad af' att åt desse banker
allt möjligt skydd och alla möjliga fördelar bereddes på öf¬
riga landets bekostnad, och då all trygghet för att statens
medel vårdades på ett tillfredsställande sätt skulle försvinna,
så tror jag mig hafva tillräcklig anledning att yrka ogillan¬
de af ekonomiutskottets nu ifrågavarande betänkande, ge¬
nom bifall hvartill första steget vore taget till det olyckliga
förhållande jag skildrat.
Herr Ridderstad: Det är sannt, att två stånd redan be¬
handlat betänkandet och afslagit detsamma, men det förän¬
drar icke frågans vigt och betydelse. Derigenom har frågan
blott blifvit förkastad vid denna riksdag, men i och med
detsamma äfven förvandlad till en framtidsfråga. Säkerligen
skall den åter dyka upp vid ständernas nästa sammanträde
och då uttaga sin rätt.
Motionen alser hufvudsakligast: l:o) att framhålla det
menliga inflytande på affärsställningen i landsorterna, som
åstadkommes deraf, att kronoutskylderna uppbäras på en
gång öfver hela landet och de sålunda hopade penningarne
en längre tid ligga oåtkomliga för den allmänna rörelsen;
samt 2:o) att på den ginaste vägen och så skyndsamt som
möjligt, åter omsätta de indragna medlen. Detta synes mig
vara en motion att väl akta uppå.
Att den allmänna affärsställningen lider och lidit af
dessa indragningar i massa på en gång, är säkerligen lika
bekant inom detta, som de öfriga riksstånden. Den stagna¬
tion, som deraf härflutit inom det stora aflarslifvet, har
Deri 51 Januari.
159
nemi. framkallat ett allt för allmänt klagomål, att ej för¬
nimmas af något hvar.
Rikets ständer hafva äfven uti underdånig skrifvelse till
kongl, majit den 16 maj 1863 framhållit olägenheterna, som
också delats af den kommité, som af kongl, majit tillsattes
för frågans behandling. J)e upplysningar, som denria kom¬
mité förskaffat sig, hafva — jag kan ej annat än antaga det
— blifvit hemtade från säkra källor; och synes det af den
förteckning, som finnes intagen i utskottets betänkande öf¬
ver de summor, hvilka vid slutet af år 1862 voro hopade i
landtränterierna, att dessa utgjort ett sammanlagdt belopp af
l'/2 million. Herr Staaff liar visserligen anmärkt, att större
delen af den summa, som fanns innestående i Luleå ränteri,
bestod af undsättningsmedel till de af missväxt lidande inom
länet. Det må nu vara, men betyder i sak ingenting, enär
det ändock blott gäller ett enda landtränteri. För (ifrigt må¬
ste man komma ihåg, att det ej är vid årets slut, som de
största summorna ligga i ränterierna. Detta är deremot fal¬
let dels mot våren, efter det kronouppbörden influtit, och
dels då bränvinsskatten blifvit inbetald. Det är också vid
dessa tider, som landsorterna mest nedtryckas af bristande
cirkulationsmedel.
För att afhjelpa detta missförhållande, har motionären
föreslagit, att statsmedlen, i stället för att ligga ofruktbara i
landtränterierna, skulle, i den mån de inflyta, insättas i pri-
vatbankerne, för att desse måtte kunna genom utlåning om¬
besörja deras spridande i allmänna rörelsen. Ett ginare, be-
qvärriare och skyndsammare medel för kapitaiernas återom-
sättning lärer icke finnas. Det blefve ej, såsom herr Staaff
förmenat, samma förhållande om alla för tillfället obehölliga
medel från landtränterierna tid efter annan sändes till stats¬
kontoret och derifrån till riksbanken, emedan genom detta
förfaringssätt, som dessutom upptager en ej obetydlig tid,
medlen skulle centraliseras, då deremot, om privatbankerna
finge emottaga dem, de alldeles omedelbart skulle åter gå ut
och komma allmänheten i alla landsdelar till godo.
Professor Ribbings vid betänkandet fogade reservation
synes mig icke förtjena att lägga mycken vigt vid. Han
nämner, att tre skäl blifvit anförda för förslagets antagande,
och anmärker — beträffande det första eller den räntevinst,
som skulle för staten uppstå genom öfverflyttandet af sta¬
tens medel ifrån ränterierna till privatbankerna — att den¬
samma ej blefve »så betydliga, att den, ensam och oberoende
Den 51 Januari.
af andra konsiderationer, synes böra utgöra ett tillräckligt
skäl för den föreslagna åtgärdens vidtagande. Men härvid
är likväl att lägga märke till, att motionären aldrig har
framhållit statens vinst såsom den hnfvudsakligaste fördelen
eller uppgiften, som med motionen åsyftas. Hail liar dere¬
mot tydligen visat, att ändamålet med hans förslag varit att
komma de stora summor, som staten vid vissa tider indra¬
ger, att med det snaraste åter spridas. Om nu, jemte denna
stora allmänna fördel, äfven en räntevinst — stor eller li¬
ten — kan beredas staten, så måste, säge hvad man vill, äf¬
ven det alltid blifva en fördel, utan att likväl behöfva vara
den förnämsta eller vigtigaste.
Reservanten yttrar i sammanhang härmed: »Skulle me¬
ningen med motionen vara, att i enskilda banker borde in¬
sättas ej blott de belopp, som nu vanligen ligga i landt-
ränterierna, utan äfven de, som under året insändas till
statskontoret och af detta deponeras i riksbanken, så skulle,
i samma mån riksbankens depositioner sålunda minskades,
följden deraf endast blifva den, att riksbankens utelöpande
sedlar i samma proportion skulle minskas. Åtgärden inne¬
bär då ej ett ökande af utelöpande mynt, ej heller en ökad
räntevinst, utan endast en öfverflyttriing af en del af riks¬
bankens rörelse och vinst på enskilda banker». Denna re¬
servantens anmärkning är emellertid från flere synpunkter
utan ali betydelse. Först och främst antager han en vme¬
ning» med motionen, som den ej gifver vid handen. Men
ej blott att den, till följd deraf, helt och hållet förfaller,
utan är det på anmärkningen byggda räsonnemanget jemväl
ganska skeft. Derigenom att riksbankens depositioner min¬
skades, minskades visserligen ej riksbankens utelöpande sed¬
lar. Samma summor skulle nemligen alltid vara ute i rö¬
relsen, ehuruväl ränterierna deponerat dem i de enskilda
bankerna, i stället för i riksbanken. Riksbankens sedlar
lågo visserligen inne i de enskilda bankerna, men represen¬
terades i stället i rörelsen af dessa bankers sedlar. Sak
samma ock hvilken banks sedlar, som äro ute i rörelsen,
blott säkra sedlar finnas der. Reservanten har sålunda
orätt, då han säger, att det utelöpande myntet ej skulle
ökas. För min del föreställer jag mig föröfrigt att motionä¬
rens »mening» ej innebär något annat, än att på det skynd¬
sammaste sättet göra medlen rörliga under den tid, de ge¬
menligen ligga i ränterierna, utan att derföre beröfva stats¬
kontoret och riksbanken deras behof och rätt att i vanlig
Den 31 Januari.
441
tid mottaga dem. Och om så är, skall ju statens ränte-
vinst alltid ökas. Att de enskilda bankerna derpå äfven
kunna skörda behållning, ligger väl i sakens natur. Motio¬
nären har ju äfven förutsatt det. Frågan gäller således icke
blott en öfverflyttning af en del af riksbankens rörelse och
vinst på de enskilda bankerna, utan läst helldre en ganska
förnuftig transaktion till båda bankernas — och framförallt
till det allmänna aflärslifvets — belåtenhet.
Vidare anmärker reservanten, att landträntmästaretjen-
sterna icke kunna undvaras. Härvid må erinras, att, ehu¬
ruväl motionären föreslagit dessa tjensters indragning, så
har likväl utskottet ej derpå ingått, utan ansett att dessa
tjenster böra bibehållas, hvadan det sålunda nu ej är fråga
derom. Alla anmärkningar mot förslaget, som, grundande
sig på dessa tjensters behöflighet, äro gjorda, förfalla följakt¬
ligen af sig sjelfva.
Reservanten antyder, liksom herr Staaff har talat om,
att statens medel skulle vara trygga i ränterierna och riks¬
banken, hvaremot privatbankerna förmenas vara högst osäkra.
Herr Staaff har till och med ordat om möjligheten af pri¬
vatbankernas förestående ruin.
Hvad nu det första beträffar, eller stadsintradernas trygga
och säkra läge i ränterierna, så har herr Staaff sjelf upp¬
lyst, att slutsumman af balanserna inom landträriterierna på
sednare åren uppgår till 50,000 rdr rmt. Han säger, att
denna balans är obetydlig och ej värd att fästa sig vid.
Och om jag äfven må medgifva att den ej är betydlig, så
utgör den dock alltid en balans. Till ära för de enskilda
bankerna, jernförda med ränterierna — och i motsats till
dem — må det tillåtas mig erinra, att man ej kan förebrå
desse banker någon balans.
Beträffande återigen sednare punkten eller riksbankens
säkerhet och privatbankernas förmenta osäkerhet, kunde vara
mycket atl säga. Man har sett riksbanken mer än en gång
vackla på sina grundvalar; men har detta handt med någon
af de enskilda bankerna? Hafva de icke under de svåra
penningetider, som inträffat sedan de tillkommit, alltid full¬
gjort sina utbetalningar? Jag ställer privatbankernas säker¬
het i full paritet med riksbankens, om icke framför den¬
samma. Icke en enda sedel utgår från privatbankerna, utan
att vara fullt garanterad. Hela deras sedelemission är be¬
tryggad genom i bankerna förvarade handlingar — riks-
bankssedlar, inteckningar och obligationer — i värde mot¬
442
Den 31 Junuari.
svarande de utelöpande sedlarne, då deremot riksbankens
sedelstock, såsom bekant är, vida ölverstiger värdet af det i
dess hvalf förvarade silfver. Nu torde man framkasta häre¬
mot, att rikets ständer garantera riksbanken. Ja väl! men å
min sida vill jag derpå svara, att de enskilda bankerna äro
garanterade af bankbolagens solidaritet. En ytterligare ga¬
ranti för privatbankernas säkerhet ligger deri, att de ej få
utgifva alltför små sedlar. Det är alldeles gifvet, att ju mera
begränsad en bank är i detta fallet, desto mera säkerhet er¬
bjuder den. Vidare äro båda statsmagterna privatbankernas
förmyndare ej blott derigenom att bankerna äro underka¬
stade de af dessa magter gilna reglementen, utan äfven der¬
igenom att de alltjemnt kontrolleras, dels i skyldigheten att
qvartaliter till finans-ministern afgifva fullständiga redogörel¬
ser om bankens ställning, dels ock genom konungens beläll-
ningshafvandes rättighet att när som helst granska räkenska¬
perna och deröfver afgifva yttrande. Jag upprepar ännu en
gång, att jag anser privatbankerna lika säkra, som riksbanken.
Professor Bibbing säger vidare i sin reservation: »Jag
skall här ej inlåta mig i frågan om önskvärdheten af att
— hvad som af bifall till det föreslagna blefve en oafvislig
följd — de enskilda bankernas sedlar sålunda af staten i
sjelfva verket erhölle en, om ock ej i uttryckliga förordnin¬
gar fastställd, dock faktiskt gifven garanti, som satte dem i
full paritet med riksbankens». Mine herrar! hvarför skulle
man icke kunna sätta privatbankernas sedlar i paritet med
riksbankens? Hela den allmänna inre affärsrörelsen gör det
redan. Och om så är, är det vitsord nog. Den obestridliga
säkerhet de erbjuda, gör dem äfven deraf förtjenta. Inom
landsorterna har jag aldrig hört någon yttra det ringaste
misstroende till dem. De gå al pari med riksmyntet och
tagas för godt utan skillnad. Bemärka vill jag dock härvid,
att åtskilliga mindre behölliga föreskrifter förekomma i bank-
reglementena, som likväl skulle kunna ingifva — eller för¬
anleda något misstroende lill sedlarne. Men icke ens denna
omständighet har lyckats att misskreditera dem.
Reservanten yttrar vidare: — — »de enskilda bankerna
skulle, om ej rent af upphöjas till offentliga förvaltande verk,
dock sammanbindas med statsförvaltningen». Nåväl, äro väl
de enskilda bankerna icke redan offentliga verk? Hvad äro
de väl då, om jag får fråga? De kallas — enskilda, mende
äro väl allmänna inrättningar, då statsmagterna berättigat
dem att vara det, då samma magter särskildt lagstiftat för
Den 31 Januari.
443
deni såsom sådana, då regeringen oktrojerar dem och då hela
deras verksamhet är så offentlig, som den kan blifva, full¬
komligt lika offentlig, sorn riksbankens.
Sedan jag nu här sökt att vederlägga alla de hufvudsak-
liga anmärkningarne emot utskottets förslag, kan jag ej annat
än sluta med den hemställan, att betänkandet måtte, sådant
som utskottet formulerat det, blifva, oberäknadt ridderskapets
och adelns samt presteståndets afslag, af det högtärade ståndet
antaget.
Herr Lindström: I mycket af hvad herr Ridderstad
yttrat kan jag icke annat än instämma, men i afseende å
sammanställningen af de enskilda bankerna och riksbanken
oell den paritet dem emellan han uppdragit skiljer sig min
mening från hans. 1 öfrigt är jag af samma åsigt, som denne
min värde vän och herr Staaff derom, att frågan om läns¬
styrelsernas kassalörvaltning ovilkorligen en gång återkommer,
men är derjemte viss, att, när den återkommer, den icke,
såsom nu, kan fälla.
|>å jag är öfvertygad, att ett bifall till det af motionären
framställda förslag, långt ifrån att framkalla den våda, sorn
herr Staaff befarar, tvärtom skulle för det allmänna medföra
stora fördelar, anhåller jag att få en kort stund taga ståndets
uppmärksamhet i anspråk för att upptaga de af herr Staaff
emot förslaget anförda skäl och ådagalägga, att de icke hålla
stånd inför en allvarsam kritik.
I lörsta rummet har herr Staaff gjort ekonomiutskottet
orätt deri, att han misstänker, det bakom utskottets förslag
skulle ligga en dold tanke på landtränteriernas afskaflände
och landträntmästaretjensternas indragning. För min del har
jag icke läst betänkandet så, utan att ekonomiutskottet tvärt¬
om anfört skäl, hvilka synas mig giltiga för, att, ehvad man
än må besluta om landtränteriernas räkning i bankerna, icke
deraf följer indragning af landträntmästareljensterna, hvilka i
alla fall erfordras för de ändamål, herr Staaff omnämnt.
Jag vill dock icke neka, att frågan derom erhållit en
viss vigt deraf, att den blifvit väckt af en hög embetsman,
en f. d. landshöfding, hvars sakkännedom borde kunna anta¬
gas utgöra en borgen för att förslaget äfven i denna del är
icke blott nyttigt utan äfven utförbart.
Herr Staaff har äfven af ömhet för de tjenstemän, som
hafva att af landträntmästarne utbekomma sina löner, yttrat
vissa betänkligheter emot att de hädanefter skulle tvingas
emottaga dessa löner i privatbankssedlar i stället för riks-
441
Oen 31 Januari.
mynt. Jag förstår ej rätt väl detta herr StaafTs yttrande.
Ty numera är dock hos oss förhållandet sådant, att man
utan tvekan emotfager enskilda banksedlar äfven då man har
att uppbära löner, och dessutom har man ju rättighet att i
samma bank, som utbetalar lönerna, få privatbanksedlarne ge¬
nast mot riksmynt utbytte. Det är godt att förtroendet för
de enskilda bankerna är så stort, som det är, och att man
ännu ej kommit så lånat hos oss, som att rata deras sedlar.
Jag tror ock. att de enskilda bankerna genom det sätt, hvarpå
de skött sina angelägenheter, gjort sig al det allmänna för¬
troendet lörtjente och att först då, när man genom framka¬
stade misstankar lyckas rubba detta förtroende, som är ett
vilkor för deras fortgående i utveckling, till nytta och fromma
för den allmänna rörelsen, en verklig fara är för handen.
Men om så olyckligt skulle vara, att en eller flere banker
nödgades stänga sin lucka, så vore risken för löntagaren i
statens tjenst ej större än för hvilken annan som helst, som
innehar en sådan banks sedlar; och dessutom torde för ett så
utomordentligt tillfälle staten eller riksbanken icke kunna
undgå att träda emellan för att afhjelpa förlägenheten.
Herr Staaff förmenar vidare, att, om man lemnar bifall
till förslaget, med den inskränkning, som ekonomiutskottet
gjort, att landtränterierna finge anlörtro sina medel i de en¬
skilda bankernas vård, en dylik anordning skulle komma att
utöfva stort inflytande på riksbankens sedelemission och vålla
förlust för riksbanken. I det alseendet har för herr Staaff
troligen föresväfvat den af professor Ribbing i hans reserva¬
tion uttryckta åsigt, att »i samma mån riksbankens deposi¬
tioner minskades, riksbankens utelöpande sedlar skulle min¬
skas i samma proportion» och att åtgärden innebure en vinst
för de enskilda bankerna på riksbankens bekostnad. Detta
räsonnemang är grundadt på en oriktig förutsättning och på
obekantskap med beskaffenheten af riksbankens depositions-
rörelse eller den rörelse, som tillåter riksbanken att utan
ränta emottaga allmänna förvaltande verks penningar i förvar.
Det är bekant, att de depositioner, som af staten och all¬
männa verk göras i riksbanken, inräknas i bankens sedelstock
och ingå i de beräkningar, som göras, för att finna det maximum,
hvarmed bankens utelöpande sedlar få öfverstiga den metal¬
liska valutan. Om nu dessa depositioner skulle förflyttas från
riksbanken till de enskilda bankerna och af dessa sednare i
rörelsen göras fruktbärande, så inträffade ingenting annat, än
att riksbankens sedlar toges i förvar af de enskilda bankerna,
Den 51 Januari.
i stället för af riksbanken, och kunde först då trycka på riks¬
bankens metalliska valuta, när de åter utlemnades i allmänna
rörelsen Men för sådant fall skulle ju en tillökning i riks¬
bankens utelöpande sedlar uppkomma, ej en minskning, såsom
reservanten antager. Hvad åter beträffar den minskade vin¬
sten för riksbanken af att icke få behålla dessa depositioner,
så torde man lätt finna, att detta icke i någon väsendtlig
mån berör bankens intresse, då densamma icke är berättigad
att göra dessa depositioner genom utlåning fruktbärande och
icke heller derföre för dem erlägger någon ränta till staten.
Nu är det dock att märka, att hvarken motionären eller ut¬
skottet befattat sig med de stora depositionerna till belopp af
omkring 7 å 1! mill. rdr, som gemenligen finnas bokförde i
riksbanken. De hafva båda inskränkt sig til! de små landt-
ränterierna i orterna. Och om de enskilda bankerna i or¬
terna af ränterimedel upptaga en summa af 1 eller låt vara
1 */2 mill. rdr, kan detta icke utöfva ett sådant inflytande på
riksbankens sedelemission, som man velat förespegla. Annu
mindre inflytande utöfvar det på riksbankens vinst, då såsom
sagdt banken icke betalar ränta för de depositioner, som stats¬
kontoret samt andra allmänna verk och inrättningar hafva
der förvarade.
Herr Staaff fruktar ock för följderna af den inblandning
af statens och de enskilda bankernas affärsförhållanden, som
skulle föranledas af förslaget. Jag befarar dock ingen fara
eller våda af en sådan inblandning, lika litet som någon våda
härflutit af den rätt. som enligt rikets ständers beslut blifvit
de förvaltande myndigheterna medgifven att röra sig medelst
invisningar på banken eller genom postremissvexlar.
Herr Staaff hyser jemväl den farhågan, att förslagets an¬
tagande skall föranleda dertill, att de enskilda bankerna upp¬
muntras att skuldsätta sig i utlandet och derigenom åstad¬
komma en onaturlig rörelse; att öfverflödig tillgäng på mynt
skall väcka till lif äfventyrliga spekulationer m. rn. Men
ännu bar jag icke hört, att de enskilda bankerna, utom vid
kritiska tillfällen, begagnat sin kredit i utlandet, och minst är
väl sådant att befara, om bankerna få tillgodogöra sig öfver-
skotten i landtränterierna och sålunda inom landet upphemta
skrinlagda kapitaler för att åter sprida dem i rörelsen.
Herr Staaff har sjelf dragit försorg om att framställa ett
argument, som så mycket talar emot herr Staaffs åsigter rö¬
rande denna fråga, att knappt något kan finnas mera talande.
Herr Staaff uppgifver nemligen, att statsverket, under tidernas
446
Deri 51 Januari.
lopp, förlorat på s. k. balanser större summor, hvilka kunna
räknas i hundratusental. Månne sådant icke kunnat undvikas
och staten besparas dessa stora förluster, om vederbörande
haft skyldighet att i bankernas förvar öfverlemna inflytande
statsmedel, i stället för att sjelfva hafva dem om hand, hvar¬
igenom frestelsen till förskingring varit större. Ty under den
långa tid, som omfattar de af herr Staaff uppgjorda beräk¬
ningar, har ingen enskild bank ännu gjort cession, och häraf
torde väl den slutsats kunna dragas, att de äro fullt lika
lämpliga och säkra lörvaringsställen för allmänna kassor som
landtränterierna.
Herr Staaff förmenar slutligen, att ränteriet erbjuder
större säkerhet och garanti, emedan dess kassahvalf är for¬
sed t med trenne lås och feni personer finnas, hvilka kontrol¬
lera kassan. Jag kan icke inse det. Ty af rättigheten för
ett ränteri att insätta sin kassa i närmaste bank följer, att
samme tjenstemän, som kontrollerat och vårdat kassan, ega
att utöfva kontroll öfver den räkning, som öppnas med ban¬
ken, och attestera de invisningar, som utfärdas.
Jag ber att få påminna herr Staaff, att den egentliga för¬
delen af ett sådant förslag, som det ifrågavarande, mindre är
att söka deruti, att staten kan påräkna en ränteinkomst af
60,000 rdr, såsom herr Staaf!' antager, eller till och med
något mycket mindre, utan fördelen består egentligen deri,
att man erkänner såsom riktig den princip, att statens såväl
som enskildas kassor ej böra skrinläggas, utan, sedan de gjort
en tjenst, få åter utströmma i den allmänna rörelsens ådror,
för att verkställa nya förrättningar och sålunda bidraga till en
ökad produktion och i följd deraf ett ökadt välstånd i landet.
Jag godkänner betänkandet.
Herr Bovin: Jag är hufvudsakligen förekommen af de
föregående talarne; och då i öfrigt frågan fallit genom tvänne
stånds afslag å betänkandet, torde det icke vara nödigt att
upptaga tiden med en vidlyftig diskussion.
Jag vill blott uttala den åsigt, att jag, för min del finner
de skäl, motionären och utskottet begagnat, så talande, att
man kunde på dem fullkomligt grunda sitt beslut.
Den hemställan, som betänkandet innehåller, är i allt
fall temligen oskadlig. Den åsyftar endast en utredning af
nyttan och lämpligheten af den föreslagna anordningen för
kassaförvaltningen i landtränterierna.
ben 31 Januari.
U7
Herr Staal! har fästat sig vid ett uttryck i betänkandet,
hvaraf han antagit att meningen skulle -vara att förbereda en
indragning af landträntrnästarctjensterna.
I>e ord, på hvilka herr Staaf! syftar, förekomma i en
inellanmeriing och äro af följande lydelse: »så väl i fråga
orri förändrad organisation af länsstyrelsernas kassaförvaltning,
sorn i andra hänseenden.» Häraf torde dock icke kunna
dragas någon annan slutsats, än att utskottet ansett, att någon
omdaning af länsstyrelsernas kassaförvaltning vore behöflig;
och detta lärer väl icke heller kunna förnekas. Och äfven
om landträntmästaretjensterna finge stryka med, saknas dock
allt lög fiir den förutsättning, sorn herr Staal! gjort, att
vederbörande landshöfdingar och landskamererare skulle kom¬
ma i frestelse att af ränterikassan se sig obehörigen till
godo.
Med afseende åter å yttrandet, att ett bifall till betän¬
kandet och motionen skulle ikläda staten moralisk garanti för
de enskilda bankerna, vill jag anmärka, att, hvad denna mo¬
raliska garanti beträffar, så eger efter min öfvertygelse, staten
deri redan förut, derigenom att kongl, majit och rikets stän¬
der lagstifta för desse hanker, att kongl, majit fastställer deras
reglementen och utöfvar uppsigt genom konungens befallnings¬
hafvande öfver deras lagenliga verksamhet. Om någon juri¬
disk ansvarighet kari naturligtvis icke blifva fråga.
Här tiar ock befarats den följden af förslaget, att de
enskilda bankernas sedlar skulle komma att gå och gälla i
allmänna rörelsen och vid uppbörden emottagas såsom af
staten garanterade förbindelser. Vid sistlidne riksdag var jag
ledamot af ekonomiutskottet, då en dylik fråga der behand¬
lades, och ehuru utskottet afstyrkte saken för tillfället, fördes
dock inom utskottet och på afdelningen en liflig diskussion,
hvarvid jag uttalade deri meningen, att desse banksedlar vore
värda allt förtroende och att man icke borde hysa betänklighet
vid att taga dem vid liqvider för statens räkning. Jag egde
dertill särskild anledning. Hå jag nemligen förrättade min första
uppbördsstämma såsom kronofogde, skulle jag såsom uppbörds¬
man vara laglydig. Jag påbjöd derföre, att jag icke godkände an¬
dra sedlar än riksbankens. Men jag fann snart omöjligheten
att strängt hålla på mitt egen föreskrift, ty jag hade då fått
vända hem igen tomhändt; och att detta är händelsen med
något hvar af desse tjenstemän, torde vara bekant.
Då 1857 års kris bröt ut, afsändes från finansministern
en rundskrifvelse till vederbörande landshöfdingar med kon-
448
Ben 51 Januari.
fidentiel uppmaning till dem. att ställa så till att enskilda ban¬
kernas sedlar klefve ernottagna vid uppbörden. Denna skrif¬
velse meddelades under hand åt uppbördsmännen; men då
desse begärde svart på hvitt, lemnades det icke. Man ville
således hafva de enskilde banksedlarne antagna, men ansvaret
och risken skulle uppbördsmännen vidkännas. Vid sådant
förhållande och då det är kändt, att enskilde banksedlar fort¬
farande emottagas i statens kassa, kan jag icke finna det vara
annat än en skyldighet, att staten också erkänner detta för¬
hållande och dessa sedlars vederhäftighet.
Jag anhåller om bifall till betänkandet.
Herr Björck: Afven om jag icke ämnat taga till ordet
i denna fråga, hade jag dertill erhållit en manande anledning
af herr Ridderstads framställning, då han, bland annat, beha¬
gat yttra, att riksbanken finge, såsom orden föllo, »stå till¬
baka» för de enskilda bankerna. Detta är en fråga, hvilken
egentligen icke har något att skaffa med det ämne, som nu
utgör föremål lör öfverläggning, men jag tror likväl, att då
den en gång blifvit framkastad, det kan vara skäl att be¬
möta eller rättare tillbakavisa den, äfven om man icke för
detta ändamål anser sig böra anföra några skäl eller ingå i
någon omständlig bevisning, .lag vill erinra herr Ridderstad
och dem, som möjligen dela hans mening, att rikets ständers
bank dock eger en kapitalförmögenhet af 25 millioner riks¬
daler om icke litet mera; och att en bank, hvilken med en
dylik förmögenhet derjemte drilves med den försigtighet, som
är utmärkande lör densamma och som dessutom åtnjuter un¬
derstöd från staten genom dess depositioner, hvilka räntelösa i
riksbanken innestå, under alla förhållanden bör städse fortgå
i välstånd och förkofran, lider intet tvifvel. Detta är riks¬
bankens soliditet.
Men om saken skall skådas från en mera omfattande
synpunkt, må, innan jag ingår i undersökning af förhållandet
mellan riksbanken och de enskilda bankerna, några ord om
sjelfva det banksystem, som för närvarande gäller i landet,
vara på sin plats.
Det gafs visserligen en lång tid, då man var tveksam
om lämpligheten af sedelutgifvande enskilda banker och man
reglementerade både för och emot. Men sedermera har
hos oss och, som jag tror, i allmänhet äfven i andra
främmande länder frågan om sedelutgifningen kommit i
en annan ställning än den haft förut. Man har mer
och mer kommit till den insigt och öfvertygelse, att
Uen 31 Januari.
419
monopol af sedelutgifning icke vore bättre grundadt och
tillåtligare än hvarje annat monopol. I England finnes vis¬
serligen ännu ett slags monopol, emedan en bank, den engel¬
ska hanken, har ensam rätt att utgifva nya sedlar, ehuru en
del enskilda banker, hvilka tillkommit före den 6 April 1844,
hafva bibehållit rättigheten att låta det belopp i sedlar, som
de före den 27 i samma månad och år hade utelöpande,
fortfarande cirkulera; men en stark mening finnes dock, som
vill ändra detta förhållande och påpekar, att en längre sträckt
frihet i sedelutgifningen skall rnedgifvas.
I Frankrike finnes blott en enda sedelutgifvande bank,
den stora franska banken; men äfven den har numera börjat
att blifva föremål för en omfattande kritik. Och om än för¬
hållandena för ögonblicket icke äro gynsamma för frihet i
sedelutgifningen, lider det dock knappt tvifvel att en sådan
frihet vinner äfven der allt flere vänner.
Hvad Sverige beträffar, befinna vi oss redan på den
ståndpunkten, att något monopol i afseende å sedelutgifningen
icke mera är till, utan delar riksbanken denna rättighet med
de enskilda bankerna. Och om man kunnat tillsluta ögonen
för detta förhållande, då de enskilda bankerna ännu voro
mera begränsade så till antal som rörelse, så frågar jag dock
om vi nu stå på samma punkt? På sednare åren har staten
oktrojerat flera enskilda bankinrättningar och de befinna
sig alla i en verksamhet, som dagligen utvecklar sig allt
starkare.
Ar det då möjligt, att staten, som har den största pen-
ningeomsättningen i landet, kan ställa sig oberörd af dessa
förhållanden och att staten kan förfara som om den icke
bade något begrepp om det banksystem, som råder i landet
och verkar denna rörlighet? Ar det möjligt, att vi skulle
kunna hålla oss tillbaka ifrån eller icke bry oss om allt detta;
att staten fortfarande icke skulle röra sig med andra sedlar,
än riksbankssedlar; icke tillåta, att andra sedlar emottoges i
liqvider, i uppbörd och i affärer mellan det allmänna å ena
sidan och individen å den andra, än sedlar från rikets stän¬
ders bank? Omöjligt torde det hädanefter blifva för staten
att neka att emottaga af de enskilda bankernas sedlar, likasom
det är för den enskilde; och omöjligare till och med der¬
före, att staten drifver en större rörelse och att de betalande
hafva grundade anspråk på alla möjliga lättnader vid liqvi-
derne.
Uorff.stAnd. prot. vid riknd. 1868—1866. I- 29
Den 31 Januari.
Hvad beträffar statsverkets ställning enskildt till banko¬
verket, är frågan härom af vigt och icke i obetydlig mån i
förhandenvarande ärende, om detta skulle erhålla den utsträck¬
ning, som det kunde vinna med afseende å motionärens för¬
slag och utskottets uppfattning af detsamma.
Såsom af en föregående talare redan blifvit antydt, har
riksbanken det privilegium, att statens kassa skall förvaras i
riksbanken; och den står der utan ränta. Detta är ett pri¬
vilegium, hvilket, så vidt jag vet, alla statsbanker ega; och
jag tror icke, att riksbanken kan eller bör detsamma från-
händas. Det lättar bankens rörelse på många sätt. Det är
visserligen icke möjligt för mig att nu meddela exakta be¬
loppet i medeltal af de summor, som sålunda ställas till riks¬
bankens förfogande, men, såsom herr Lindström nyss uppgaf,
torde det innestående beloppet i medeltal utgöra vid pass 6 å 7
millioner rdr. Någon gång har det stigit till 9 millioner rdr
och en enda gång har det nedgått till 3 millioner rdr. Detta
var dock under särskilda omständigheter.
Emellertid sätta dessa medel riksbanken i tillfälle att
gifva ut sedlar genom lån. Om en gång staten indroge denna
tillgång, blefve otvifvelaktigt en omstöpning af riksbankens
lånerörelse följden. Det är icke nu tid och rum att uppgifva,
huru stor rubbningen i verkligheten skulle blifva, men säkert
är, att den icke blefve ringa.
Hvad åtgärd man än vill vidtaga, bör man således noga
tillse, att man icke förminskar dessa depositioner, och om
förslaget afser, att kronouppbörden i orterna, så fort den in¬
gått, skulle genom privatbankerna sättas i omlopp, för att in¬
dragas först dä den af kronan disponerades för utgift, så
skulle deraf kunna följa, att depositionerne i riksbanken in¬
skränktes till uppbörden i Stockholm och att riksbankens
privilegier sålunda blefve kringskurna, hvaraf följderna förut
blifvit antydde. Redan från denna sida sedt måste med för¬
sigtighet upptagas, ett förslag, som kan hafva sådana konse-
qvenser men icke behöfver man derföre alldeles förkasta det,
om det i andra afseenden kan medföra fördelar, och sådane
synas det erbjuda med afseende på ordnandet af statens
kassarörelse.
Det är en gammal klagan, att statens kassarörelse är
illa ställd, och visserligen klagar man icke utan stora skäl.
Och då frågan härom genom det nu debatterade förslaget
ånyo blifvit upplifvad och kommit på dagordningen, bör man
ock begagna tillfället för att närmare tillse om man sålunda
Deri 51 Januari.
4!Jl
må kunna undanrödja de öfverklagade olägenheterna och tillgodo¬
göra sig de fördelar, det ifrågavarande förslaget i detta hän¬
seende innebär.
1 främsta rummet skulle åstadkommas ett bättre sätt för
sjelfva uppsamlandet af statens skatter derigenom, att belop¬
pens insättande i närmaste enskilda bank medgåfves. Det
måste betydligt lätta många slags liqvider för allmänheten,
om tillfälle lemnades att uppgöra dem med en bank i stället
för med enskilde tjenstemän, såsom fallet nära nog kan sägas
vara med ränterierna. Men jag tror derjemte, att kontrollen
blir bättre och mera tillförlitlig, än den nu är i ränterierna, om
skattemedlen inlevereras i bankerna antingen direkte eller åt¬
minstone genom uppbördsmännen. Jag säger icke, att miss¬
bruk ofta skett, och icke heller, att någon klagan nyligen för¬
sports, men nog har man exempel på att förluster inträffat
emellanåt och nog är den säkerhet, som de enskilda ban¬
kerna lemna, bättre än den, sorn kontrollen, sådan den f. n.
försiggår vid landshöfdingeembetena, förmår att bereda. — 1
landsorten synes nog kontrollen mycket betryggad på papperet,
men icke tror jag dock, att den är så synnerligen stark i
verkligheten. Det är sannt, att en ledamot af magistraten
skali innehafva en nyckel till ränteriets kassakista, men hvar
och en — och i ståndet finnas flera, som äro magistratsper-
soner — hvar och en sådan vet, att en magistratsperson har
annat att göra än att sitta uppe i landtränteriet. Liqviderna
uppbäras under veckans lopp, utan att dock beloppen inläggas
i kassakistan för hvarje gång de inflyta, utan stanna tillsvidare
i vederbörande tjenstemans vård. Och då inbetalningarne in¬
flyta till ränterierna i stora belopp, utan att någon kontroll
sker hela veckan, och då det i allmänhet blott är en dag i
veckan, som användes till att redovisa och anteckna hvad
som inkommit, kan man ungefärligen föreställa sig huru
kontrollen är beskaffad. Man säger måhända, att detta är orätt
och bör ändras; men att det tillgår så, visar, att sättet all¬
deles icke duger. Deremot går det lika lätt som väl att
åstadkomma en tillförlitlig kontroll å uppbördsmedlen genom
deras insättande å upp- och afskrifningsräkning i bankerna,
och dertill kan den ytterligare fördelen vinnas, att statskon¬
toret kail fordra, att hvarje vecka bevis skall uppsändas från
de enskilda bankerna öfver huru mycket som influtit. Derigenom
kan man ordna om medlen och genom ändamålsenliga före¬
skrifter i detta hänseende lätt förekomma de olägenheter,
som förut antydts och f. n. icke sällan inträffa, att för stora
Den 31 Januari.
belopp ligga inne i räntcriernas kassor och följaktligen icke
blifva i riksbanken insalta, hvarigenom bankofullmägtige be¬
tagas tillfälle att för sin rörelse beräkna hela det belopp, som
depositionerna rätteligen borde utgöra.
Vidare är det ock en annan och icke ringa fördel, som
jag tror att en sådan anordning af uppbörden kommer att
medföra i så måtto, att allmänheten får lätt att fullgöra sina
liqvider och att staten också kan fullgöra den pligt, sorn sta¬
ten har att bereda, ett enkelt sätt för inbetalningarne af de
skatter, staten fordrar.
Slutligen torde ock böra nämnas, att den ränta, som er-
hålles å de belopp, hvilka uppsamlas i orterna, icke är att
förakta.
Detta är i allt fall ganska betydliga lördelar, som vinnas,
och dessa kunna blifva större i mån, som statskontorets
kassaförvaltning fulländas och ordnas bättre än nu.
Olägenheter kan väl förslaget äfven medföra, men jag
anser, att 0111 det har några, de dock äro mindre betydande,
f detta hänseende hade jag verkligen icke väntat få höra, —
ehuru det blifvit framhållet — att genom förslagets antagande
staten skulle ikläda sig ansvarighet för de enskilda bankernas
sedlar. En sådan följd af förslaget till förmån för de en¬
skilda bankerna kan jag icke erkänna. Det är icke ens rim¬
ligt att förutsätta eller befara något dylikt endast derföre, att
staten sätter in penningar der. Det ansvar, som staten må
anses ega beträffande de enskilda bankernas soliditet, hvilar
på den granskning, staten eger att utöfva beträffande dessa
bankers förvaltning och lagenliga verksamhet. Och om den
försummas eller icke svarar mot ändamålet, kan väl staten i
viss mån vara ansvarig derigenom, att staten åtagit sig för-
pligtelser och icke fullgjort dem.
Men man invänder, att den föreslagna åtgärden dock
skulle kunna medföra ett utträngande af riksbankens sedlar
ur allmänna rörelsen och i stället sätta de enskilda bankerna
i tillfälle till ökad vigt på riksbankens bekostnad. Detta kan
i någon mån blifva fallet. Men om man närmare ser tdl det
ändamål, som egentligen bör vara bankernas uppgift: att
emottaga penningar och utsläppa penningar, kommer ett dy¬
likt utträngande från bankernas sida i allt fall att inträffa.
På riksbanken deremot ankommer det, att söka hålla ute sina
sedlar, och bankofullmägtige hafva äfven gjort sitt bästa och
fogat anstalter för att åstadkomma det. Såsom ett exempel
kan jag nämna — 0111 det ej är kändt, — att bankostyrelsen
I)en 31 Januari.
453
berättigar en och hvar, som önskar mindre sedlar om 5 och
1 rdr, att till fullmägtige insända valutor, hvaremot pennin¬
gar erhällas. Man emottager enskilda banksedlar och hvarje
invisning förfaller å vista. Så snart valutan bekommits, rea¬
liseras den och samma dag afsändes till landsorten den be¬
gärda remissen. — På sådant sätt söker hanken att vara
allmänheten till tjenst; och om än någon ator verkan ännu
ej försports, kommer detta snarare deraf, att saken icke är
tillräckligt känd, än att den är mindre lämplig.
Emellertid följer af hvad jag nu yttrat, att jag anser
mig hafva funnit skäl att understödja förslaget i viss mån,
men att å andra sidan man bör tillse, att en omfattande
pröining föregår af de omständigheter, hvilka ingå i saken,
som annars kan blifva olämplig.
I)å förslaget nu fallit och icke vid denna riksdag för¬
anleder till vidare åtgärd, lönar det knappast mödan att for¬
mulera förslaget annorlunda än ekonomiutskottet gjort, men
på de grunder, jag anfört, skulle jag dock vilja åt framställ¬
ningen gifva en annan form. Jag anser ock, att man kan
och bör vid detta tillfälle och med afseende å förhållandena
uttala, att kongl, majit bör höra bankofullmägtige och öfrige
vederbörande.
Jas hemställer således, att rikets ständer i underdånig
skrifvelse till kongl, majit anhålla, det kongl, majit efter
bankofullmägtiges och öfrige vederbörandes hörande, täcktes
taga i öfvervägande, om icke de statens medel, som för när¬
varande ingå till och förvaras i landtränterierna, kunde i
bankerna insättas samt, i händelse etc.
Såsom herrarne finna, består ändringen deruti, att or¬
den: bankofullmägtige och öfrige vederbörande blifvit tillsatta
och deremot uteslutet hvad som yttrats om medlens frukt¬
bargörande af skäl att jag ej kan finna, att fruktbargöran¬
det är det hufvudsakliga, utan att, om det inträffar, man
må hålla det till godo, ehuru det ej utgör det egentliga syf¬
tet med åtgärden.
Herr Petre: l)e anmärkningar, som med anledning al ifrå¬
gavarande motion blifvit framställda, hafva varit riktade —
mindre mot de enskilda bankernas säkerhet, enär delegarnes
solidariska ansvarighet derför ansetts fullt betryggande, utan
egentligen mot deras förmåga att under vidriga konjunkturer
och häftiga penningekriser alltid kunna vid anfordran med
riksmynt fullgöra de liqvider och verkställa de anordningar,
Den 31 Januari.
sorn genom ränterikassornas öfverflyttande på enskilda ban¬
kerna naturligen skulle dem för kronans räkning åligga.
Det måste dock tagas för alldeles afgjordt, att de enskilda
bankerna skola vara särdeles angelägna om att ej' låta an¬
märkningar i detta hänseende komma sig till last. synnerli¬
gast som deras eget välförstådda intresse på det kraftigaste
dertill uppmanar. Derjemte bar den erfarenhet, man härut¬
innan varit i tillfälle att hittills förskaffa sig, ingalunda jäf-
vat detta påstående. Fere af våra enskilda banker hafva
nu i omkring 30 år och deröfver varit i verksamhet, der¬
under konjunkturerna mången gång ej varit de bästa, och
specielt 1857 inträffade en finansiel kris, som jag betviflar
till omfattning och beskaffenhet ännu eger sin like; och lik¬
väl har ingen af desse banker, som hittills blifvit oktrojera-
de, felat att noggrannt fullgöra sina förbindelser.
En omständighet, som äfven torde böra framhållas, är
den, att i mån som stora belopp blifvit på kort uppsägning
eller på upp- och afskrifningsräkning bos en bank insatta,
måste äfven under oroliga affärstider, då uppsägningar mer
än vanligt äro att motse, svårigheten för banken ökas att
på utlofvade tider hålla dessa medel tillhanda. Hos ban¬
kerna i landsorten uppgå dock dessa insättningar ej på långt
när till så stora summor, som fallet är hos hufvudstadens
penningeinstitutioner, och der lära åter sådana insättningar,
som förslaget afser, ej komma i fråga, enär rikets ständers
bank finnes att för detta ändamål tillgå. I öfrigt torde man
icke böra underlåta att hemta lärdom af den erfarenhet här¬
utinnan, som uti andra länder vunnits. Motionären har
också framhållit Skottlands banksystem såsom särdeles för-
tjenstfullt, och detta erkännes äfven allmänt. Om man då
jemfor lagstiftningen för Skottlands banker med den, som är
gällande för de enskilda bankerna här, och deremellan ej
finner någon väsendtlig skiljaktighet, synes den slutsatsen ligga
nära att, hvad ifrågavarande fall beträffar, risken i det ena
landet ej bör vara större än i det andra.
1 likhet med våra enskilda banker äro de flesta skott-
ska banker sedelutgifvande och de bestämmelser, som ligga
tili grund för deras upprättande äro hufvudsakligåst följande:
l:o) att ingen begränsning finnes af delegarnes antal; 2:o) att
hvarje delegares enskilda förmögenhet står som säkerhet för
bankens skulder; 3:o) att jord såväl som annan egendom må
lemnäs som säkerhet; samt 4:o) att ali jord i Skottland är
registrerad, så att hvar och en med lätthet kan få reda på
Oen 31 Januari.
huru mycken jordegendom besittes af bankens delegare och
i hvad män den är intecknad.
Likartade stadganden finnas äfven i den svenska bank¬
lagstiftningen, hvarjemte det hos oss åligger konungens be¬
fallningshafvande att hålla särskild uppsigt öfver bankernas
lagenliga verksamhet; ett åliggande för hvilket väl intresset
hos länsstyrelserna bör blifva både större och mera vaksamt
om landtränterierna komma att hos enskilda bankerna in¬
sätta sina kassabehållningar.
Den reservation, som blifvit afgifven af Professor Rib¬
bing och hvari en ledamot af borgareståndet instämt, har
sökt förringa värdet af ekonomiutskottets framställning ge¬
nom att till en början påstå, att beloppet af de i landträn¬
terierna inneliggande medel icke kunde i medeltal upptagas
till mer än 40,000 rdr för hvarje ränteri, hvilket för lan¬
dets samtliga 24 ränterier sålunda skulle utgöra omkring
960.000 rdr. Hvarifrån reservanten erhållit detta belopp,
derom saknas all upplysning. Utskottet har deremot ur till¬
förlitlig källa uppgifvit, att sistnämnda summa vid slutet af
år 1862 utgjorde ungefär 1 V2 million rdr, och då i allmän¬
het vid denna tid på året ingen anledning finnes förmoda,
att större behållningar än vanligt äro i ränterierna innelig¬
gande, har utskottet ansett sig ega skäl antaga detta belopp
ungefärligen utgöra medelbehållningen i samtliga landtränte¬
rierna. Det torde derföre billigtvis böra medgifvas, att ut¬
skottets uppgift i detta läll måste ega större giltighet än
uppgiften om ett belopp, hvilket uteslutande tyckes vara hem-
tadt ur den värde reservantens egen fantasi. Herr Staaff
har genom att framhålla den tillfällighet, hvilken föranledde
den höga behållningen i Norrbottens ränteri vid 1862 års
slut, äfven velat ådagalägga vanskligheten af utskottets nyss-
berörda uppgift. Hade herr Staaff velat gå till botten med
sin granskning skulle han dock hafva funnit, att oaktadt be¬
hållningen i Norrbottens läns ränteri vid 1862 års slut uppgick
till 163.479,93 rdr mot endast 31,142,42 rdr vid samma tid
1861, så blir dock behållningen vid dessa års slut hos alla
ränterierna i medeltal för nämnde 2:ne år samt i rundt tal
1.496.000 rdr, hvilket belopp ju i det närmaste öfverensstäm-
mer med den af utskottet uppgifna behållningen 1 '/2 million.
Vid det kommitébetänkande, som af utskottet blifvit åbe-
ropadt, finnes bi foga d t ett särskildt anförande af en af kommit¬
téns ledamöter departementschefen V. Ljungstedt, hvilket
på ett särdeles klart sätt redogör för kommitterades upp¬
Sofi
lien 31 Januari.
drag. Derur tillåter jag mig, till stöd för hvad jag ofvan
yttrat, göra några utdrag. Rörande behållningen i statens
kassor heter det: »af bilagda utdrag» af rikshufvudböckerne
för åren 1861 och 1862 visar sig på hvilka förvaltningsgre¬
nar de vid dessa års slut befintliga kassabehållningar voro
fördelade. Deraf inhemtas, att dessa behållningar i medel¬
tal för nämnda tvänne år i runda tal förefunnos
hos statskontoret med rdr 3,274,000.
» riksgäldskontoret » 2,143,000.
i 24 landtränterier » 1,496,000.
och hos 18 öfriga embetsmyndigheter » 5,341,000.
Summa rdr 12,254,000.
Vidare på annat ställe: »visserligen kan härvid erinras, att
då beloppet af statens kontanta medel dagligen undergår
förändring, förenämnde uppgift å behållningen den sista da¬
gen af året icke utvisar det allmänna förhållandet; men om
än medgifvas må, att denna behållning understundom un¬
derstiger förenämnda belopp, är det dock å andra sidan
mycket sannolikt, att, enär statens hufvudsakligaste intrader,
nemligen kronouppbörden och tullmedlen, inflyta under vår-
sommar- och höstmånaderna, kassabehållningarne under dessa
lider äro större än vid årets slut.» Af det ofvan citerade
synes sålunda, att staten för sina utgifter behöfver hålla en
kontant kassa af ungefär 12 millioner rdr, och endast på
grund häraf borde en motion, som afser att låta en del af
denna behållning komma den allmänna rörelsen tillgodo,
blifva välvilligt mottagen — synnerligast inom detta stånd.
Reservanten har vidare befarat, att riksbankens depositioner
skulle genom den nu föreslagna anordningen komma att
minskas, samt förklarar att i samma mån dessa aftaga mä¬
ste äfven bankens utelöpande sedelstock minskas. Herr Lind¬
ström har redan till bemötande upptagit den sistnämnde an¬
märkningen, och hvad den förra beträffar, kan väl ej påstås,
att med landtränterimedlens öfverflyttande till bankerna nå¬
gon minskning skall uppstå i riksbankens depositioner. Sna¬
rare borde väl någon, om än obetydlig, ökning deri uppstå,
enär jagj förmodar att de medel, sorn finnas inneliggande i
Stockholms landtränteri, komme att i riksbanken placeras.
Professor Ribbing säger vidare i sin reservation, att «vig-
ten af det 3:e skälet beror på vigten af det första». Må¬
hända tager jag icke fel, om jag uti detta yttrande spårar
motivet dertill, att herr Ribbing upptagit ränteribehållnin-
Den 31 Januari.
A57
garne sä lågt, som jag förut anfört. Med anledning häraf
torde det förtjena anmärkas, att, förutom landtränterierna, nä¬
stan i alla släder finnas flere fristående allmänna kassor, så¬
som tull-, post-, telegraf-, jernvägs- och långvårdsanstalternas
kassor m. fl. Finge nu ränteribehållningarne, såsom motionen
afser, komma allmänna rörelsen tillgodo, horde väl ej hinder
rimligtvis kunna möta att på likartadt sätt tillgodogöra öfriga
kassabehållningar, hvarigenom en större vinst för det allmänna
torde uppstå, än reservanten af misstroende till de enskilda
bankerna synes vilja framhålla.
Öfriga anmärkningar mot utskottets betänkande hafva
redan af föregående talare blifvit bemötta, men innan jag
slutar, ber jag endast få omförmäla, att norrska tull-och finans¬
departementet i dessa dagar uppdragit åt en enskild bank-
inrättning i Stockholm att härstädes ombesörja dess penning¬
angelägenheter. Då man häraf finner, att våra grannars stats¬
affärer kunna anförtros åt en enskild bankanstalt, synes man
icke böra motsätta sig den framställning utskottet, med an¬
ledning af herr Bennichs motion, gjort i sitt betänkande,
hvars antagande jag ber att varmt få tillstyrka.
Herr Bergman: Jag anhåller, äfven för min del, att få
fästa uppmärksamheten å den princip, hvilken jag anser vara
både riktig och helsosam, att nemligen staten icke bör in¬
blanda sig i enskilda företag. Att de enskilda bankerna äro
enskilda företag, är naturligt och kan icke betvifias.
De äro enskilda företag för obestämd tid med syfte att
skörda största möjliga vinst, och de måste derföre, i likhet
med enskilda affärer, vara beredda på att göra förluster. Sta¬
ten bör i riem ej inblandas. Delta är hufvudskälet hvarför
jag icke kan dela den åsigt i frågan, som ekonomiutskottets
pluralitet hyllat.
Andre talare hafva klagat öfver det förhållande, att, då
kronoutskyldema uppbäras nästan på en gång i riket, tryck¬
ning och förlägenhet uppstå i allmänna rörelsen. Detta är en
sanning och en rätt beklaglig. Men å andra sidan bör man
dock betänka, att, om statsintraderna i orterna, sedan de in¬
flutit, genast åter skulle hållas orten tillhanda för alt, såsom
motionären yttrar sig, åter sprida sig dit, hvarest de för af-
färslifvet och näringarne äro behöfiiga, det är fara värdt, att
statens egna utgifter, för hvilka dessa intrader äro afsedda,
få stå tillbaka och möjligen fördröjas längre eller kortare tid.
Jag anhåller vidare att få fästa uppmärksamheten på den
förteckning å ränteribehållningar. som funnos vid 1862 års
458
Den 51 Januari.
slut, och hvilken förteckning är införd i utskottets betänkande
sid. 2. T. ex. hvad angår sista posten, den i Luleå ränteri
befintliga summan af 163,479 rdr, så kan lätt bevisas, att
största delen af dessa medel utgjorde nyss ankomna undsätt-
ningsmedel, som skulle genast utbetalas så fort vederbörande
socknar anmälte sig med föreskrifna handlingar. Var det
väl, under sådana förhållanden, möjligt, att insätta dem i
banken på depositräkning? — Och hvad vidare angår flera
af de i samma förteckning upptagna ränterihehållningar, så
har förhållandet med dem varit, att de hufvudsakligen bestått
af kort förut från statskontoret skickade remisser, i och för
jernvägs- och kanalarbeten, o. s. v. De hafva följaktligen
bort vara ofördröjligen disponibla. Af en fortsatt granskning
af öfriga poster skall man sålunda finna, att behållningarne
i allmänhet varit alldeles tillfälliga. Olla hafva de upptagits
så, att statskontoret måst sända s. k. ränterilörstärkningar,
något som naturligtvis icke ifrågakomma, om tillräckliga me¬
del förut varit att tillgå. Frågas då, hvad som skulle hafva
vunnits, om dessa medel varit insatta i närmaste enskilda
bank? Hvilken hade vinsten varit för staten? Obetydlig. Och
hvilken för de enskilda bankerna? Lika obetydlig. Ty tillök¬
ningen genom dylika på upp- och afskrifning insatta stora
summor är lör en bank icke mycket att eftersträfva, om icke
i den ort, der penningeanstallen är belägen, finnas många
dylika kunder, som insätta på upp- och alskrifningsräkning
lika betydliga summor, hvilket dock i allmänhet icke lärer
vara fallet.
Samme talare bar anställt en jemförelse mellan riksban¬
ken och de enskilda bankerna och till min förvåning kommit
till det resultat, att de enskilda bankerna vore bättre och
säkrare, än riksbanken. Huru haltande och obehörig denna
parabel är, har redan blifvit tillräckligt ådagalagdt af herrar
Lindström och Björck. Men hvad blifver egentligen följden
af den åtgärd, som motionären åsyftar? Ingen annan, efter
mitt förmenande, än att vinsten drages från riksbanken, som
är en allmän inrättning och hvars vinst tillfaller rikets alla in¬
vånare, till de enskilda bankerna, till fördel för enskilde kapi¬
talister. Örn ett aådant förfarande är rikligt, lemnar jag derhän.
Samme talare har vidare påstått, att de enskilda ban¬
kerna hittills visat sig så orubbliga, att de aldrig vacklat, att
de ingen endaste gång felat att prompt och säkert fullgöra sina
förbindelser. En sanning är dock, att man sett en enskild
bank vackla, och om icke riksbanken lemnat en försträckning
ilen 51 Januari.
459
åt deri banken, skulle det hafva blifvit mera än ett vack¬
lande; det skulle hafva blifvit elt fall, som beklagligen skulle
dragit flera af dessa anstalter med sig.
Elt skäl ytterligare emot motionen är, att de enskilda
bankerna icke hafva någon garanterad kontinuitet; de äro
öktrojerade för vissa år, men kunna när som helst uppgöra
sina affärer. Då de 10 åren förflutit, kan kongl, majit, när
ny oktroj begäres, vägra sådan af skäl, som 1864 års bank¬
lag innehåller, nemligen att bankens verksamhet icke befun¬
nits för orten gagnelig. Men just i detta förhållande fram¬
ställer sig för mig en ny fara, att i bankinrättningar, hvilka
äro af en så prekär natur, statens medel inblandas.
Man säger ock, att staten borde åtaga sig verklig ga¬
ranti för de enskilda bankerna på den grund, att de båda
statsmagterna stifta de lagar, enligt hvilka dessa banker ar¬
beta, samt att staten genom sina befallningshafvande utöfva
kontroll å deras lagenliga verksamhet. En föregående talare
har visat, att den kontroll, som konungens befallningshafvande
utöfvar å landtränterierna mera är till på papperet än i verk¬
ligheten. Men om förhållandet är sådant hvad landtränterierna
beträffar, så måste detta, efter mitt förmenande, i ännu högre
grad vara fallet med den kontroll, som 4 gånger orri året
eger rum i fråga om de enskilda bankerna. Mig synes det,
alt staten hvarken kan eller bör åtaga sig någon ansvarighet
för dessa banker, såvida icke statens ombud vid hvarje ope¬
ration, de förrätta, är tillstädes för att med sitt veto hindra
hvad han anser vara vådliga åtgärder, hvilket under nuva¬
rande förhållanden icke är möjligt för honom att förebygga.
Han kan endast upptäcka dem, sedan de väl skett.
För min del hyser jag ingalunda något misstroende till
de enskilda bankerna. De äro grundade på solidarisk ansva¬
righet och den säkerhet, de erbjuda, är onekligen ganska
stor; men jag hyser farhåga, att de, ifall statens medel till
höga belopp i dem komma att insättas, alltid skola kunna
vara i stånd att få sagdan dag fullgöra sina förbindelser och
hålla de insatta medlen statskassan ögonblickligen tillhanda.
I betänkandet yttras, bland annat, att förslaget förtjenar
en sorgfällig granskning. För min del har jag ock åt frågan
egnat, så godt jag förmått, en samvetsgrann ompröfning; men
jag har dock stannat vid att vidhålla min reservation samt
anhåller om afslag å betänkandet.
Herr Siljeström: En föregående talare har, genom att
uppgöra en kalkyl öfver de belopp, som i händelse motionä¬
460
IJen 31 Januari.
rens lörslag blefve antaget, skulle komma att i de enskilda
bankerna deponeras, kommit till det resultat, att vinsten deraf
i medeltal skulle reducera sig till omkring 60,000 rdr, som
förmenades vara alltför obetydlig, för att förtjena nSgot af¬
seende. Jag dristar deremot påstå, att en sådan vinst måste
i förevarande fall anses relativt ganska stor, enär den unge¬
färligen skulle motsvara sammanlagda beloppet af alla de or¬
dinarie löner, som till samtlige räntmästarne i riket för när¬
varande utgå. Dä utväg finnes att på kortare tider göra
fruktbärande de kapital, som för tillfället icke behöfva dispo¬
neras, inser jag alldeles icke hvarföre staten ej skulle anlita
denna utväg, som af så många enskilde med fördel hegagnas.
Någon fruktan för de enskilda bankernas säkerhet bör icke
kunna uppstå, då man betraktar det sätt, hvarpå dessa ban¬
ker äro organiserade. Lika litet förtjenar den anmärkningen
afseende, att de enskilda bankerna, genom att emottaga stats¬
verkets depositioner, skulle komma att inblandas i statsförvalt¬
ningen och derpå utöfva något inflytande. Huru en farhåga
af denna art hos ens någon kan uppstå, är mig alldeles oför¬
klarligt, ty man vill väl icke rimligtvis påstå, att hvar och
en, som insätter sina medel i en enskild hank, riskerar ban¬
kens inblandning i sina enskilda affärer, och kronan torde uti
ifrågavarande fall icke komma att betraktas annorlunda, än
såsom hvarje enskild deponent, med hvilken banken icke har
annat att skaffa, än att till honom på bestämda tider eller
vid anfordran återbetala hvad i banken blifvit deponeradt,
jemte den ränta, som derå upplupit.
Allt för mycket har i ämnet redan blifvit taladt, för att
mycket skulle återstå för mig att tillägga, utan inskränker
jag mig till en enkel hemställan om bifall till hvad utskottet
föreslagit. Dock skulle jag helst önskat, att den ifrågasatta
framställningen hos kongl. maj:t om utarbetande al förslag till
nya bestämmelser i fråga om förändrad organisation af läns¬
styrelsernas »kassaförvaltning» hade utgått, ty med den erfa¬
renhet jag kunnat förvärfva anser jag någon kassaförvaltning,
mera enkel och mindre kostsam än den nuvarande, svårligen
kunna åstadkommas.
Herr Meijer: Jag får tillstå, att äfven jag gillar utskot¬
tets betänkande, och jag förenar mig i de yttranden, som
har afgifvits af herr Lindström, hvars åsigter jag delar. Jag
skulle ej heller hafva begagnat mig af den erhållna rättig¬
heten att yttra mig i saken, om jag icke ansett nödigt, att
något närmare belysa ett sakförhållande, som hvarken af ut¬
Den 51 Januari.
461
skottet eller under diskussionen här i ståndet blifvit i rätt
dager framstäldt. Siffror hafva visserligen blifvit uppställda,
för att visa de belopp, som i de särskilda landtränterierna
ligga skrinlagda, men dessa siffror hafva, beträdande ganska
många landsorter, varit långt ifrån riktiga. Såsom ett exempel
vill jag anföra min egen hemortsprovins. Blekinge, hvilken, lika¬
som det angränsande rika Skåne, idkar en vidsträckt bränvins-
t ill verk ning. Om hösten, då bränvinsskatten skall indrilvas,
dragas inom förstnämnda provins sammanlagdt emellan 3 å 6
hundra tusen rdr ur den allmänna rörelsen, uti hvilken de
sedermera så småningom återvända först fram på våren på¬
följande år, då under tiden afsaknaden af en så betydlig del
af ortens rörelsekapital vållar mycken förlägenhet inom affärs-
verlden. Dessa medel, som till landtränteriet inlevereras,
vandra sedermera till Stockholm och blifva der först tillgäng¬
liga, hvarföre ock den aflägsna landsortens befolkning, först
efter en längre tids förlopp och ej utan ganska betydliga
uppoffringar i kommissionsarvode och dylikt, kan emotse dess
återvändande till den trakt, hvarifrån de utgått. Vida bättre
vore derföre, att penningarne insattes i ortens bank, der de
kunde göras fruktbara och åter omedelbart utsläppas i den
allmänna rörelsen inom den ort. der de blifvit uppburna i
form af skatt och der de måhända icke utan stor olägenhet
kunna undvaras. Staten är ju i sjelfva verket ej något annat
än samlaldheten af landets alla innebyggare, och de fördelar,
som kunna dessa beredas genom en förståndig penningelag-
stiftning, komma ju ock alltid staten till godo genom dyme¬
delst beredd större vinst för dess medlemmar och dessas i
följd deraf stigande förmåga att bära drygare skatter.
Herr Witt: Den siste värde talaren har påpekat en
omständighet, som, enligt hans åsigt, allt för litet blifvit fram¬
hållen, men jag tager mig deremot friheten att vidröra en
omständighet, som alldeles icke blifvit framhållen, utan helt
och hållet synes kommit i glömska. Jag vill nemligen fästa
högtärade ståndets uppmärksamhet på det stadgande uti 72 §
regeringsformen, som innehåller, »att rikets ständer allena ega
rätt att genom banken utgifva sedlar, som för mynt i riket
må erkännas.» Nu tyckes frågan dock gälla icke mer och
icke mindre, än att, oberoende af detta grundlagens stad¬
gande, söka inom landet legalisera ett nytt slags mynt, nem¬
ligen privatbankssedlarna; till hvilken fromma för det all¬
männa och till hvilken säkerhet för de enskilde, lemnar jag
dock derhän. Man vill nu föreskrifva, att utskylderna till
462
Den 51 Januari.
kronan, som skola i riksbankens sedlar eller i klingande mynt
erläggas, skola genom deposition i de enskilda bankerna göras
fruktbärande och dessa bankers sedlar tagas såsom god valuta
lör de deponerade medlen. Desse sedlar äro dock icke något
annat än skuldsedlar, och huru högt man än må ropa om
de enskilda bankernas soliditet och stabilitet, ja, läst man bär
velat påstå, att dessas sedlar skola vara säkrare än reda pen¬
ningar, så anser jag dock det ifrågasatta förfaringssättet högst
farligt, och biträder icke de enskilda bankernas målsmäns
åsigter förr, än man tydligen kan visa, att skuldsedlar i all¬
mänhet äro säkrare än mynt. Man har dock redan tillerkänt
privatbankssedlarna en viss gällande kraft, genom att på en
del ställen emottaga dem i uppbörden, och detta, som hal¬
sin grund i den bristande tillgången på riksbankens sedlar,
bevisar aldrabäst, att man redan kommit ett godt stycke på
vägen att erkänna ett annat mynt i riket, än det grundlagen
tillåter. Blefve nu, såsom somlige yrka, landtränteriernas dis¬
ponibla medel insatta i privatbankerna och allmänheten för-
pligtad att emottaga deras sedlar i sina liqvider med kronan,
så hade staten i och med detsamma garanterat att hålla all¬
mänheten skadeslös för möjligen blifvande förluster genom en
eller annan privatbanks fall. Det nya myntet vore då kon-
stitueradt och regeringsformens 72 § upphäfd, ehuru icke i
grundlagsenlig ordning.
Herr vice talmannen Murén: Afven jag biträder utskot¬
tets hemställan i detta betänkande och skulle icke bidraga
till att förlänga diskussionen i ämnet, derest jag icke funne
nödigt att till besvarande upptaga några yttranden, som blifvit
fällda af förslagets mest verksamme och nitiske motståndare.
Man måste verkligen göra herr Staaff den rättvisan, att
han icke haft någon möda ospard för att göra sig fullt för¬
trogen med ämnet och inhemta de upplysningar, som dermed
ega sammanhang. Han har till och med, sorn han sjelf upp¬
gifvit, varit uppe i statskontoret för att skaffa sig notiser,
allt i den lofvärda afsigten att förringa tillförlitligheten af de
uppgifter, utskottet i saken lemnat. Huru noggrant dessa
forskningar bedrifvits, lemnar jag dock derhän, ty då herr
Staaff erfarit, att bland de belopp, utskottet anmärkt såsom
vid 1862 års slut i samtliga landtränterierna befintliga, ingått
åtskilliga poster, som endast tillfälligtvis funnits deponerade
för kortare tid, så borde herr Staaff äfven gjort sig under¬
rättad derom att, såsom förhållandet verkligen visat sig, vida
större summor än de omförmälda under långliga tider legat i
Den 51 Januari.
463
ränterierna ofruktbara. Men troligen hade en sådan upplys¬
ning ländt den sak herr Staaff förfäktar till föga fromma.
Vidare har herr Staaff gjort en antydning, som, ehuru
icke åsyftande sjelfva saken, dock till följd af sin tendens
erfordrar ett bemötande. Han har nemligen yttrat, att det
icke lider något tvifvel, det denna fråga, om den ock nu går
under, ånyo skall upptagas, emedan den väckts från ett håll,
derifrån man icke har annat att vänta. Hvilket håll herr
Staaff menar, finner han icke lämpligt att nämna, men jag
tror dock, att det icke är okunnigt för någon af oss. Motio¬
nen har nemligen blifvit väckt af en man med den karakter
och de insigter, att man dertill fullt kan fidera sig. Motio¬
nären har under sednare tider varit chef för styrelsen i ett
af länen och har troligen derunder stadgat sin öfvertygelse
om nödvändigheten af den nu föreslagna förändringen, och
troligen skulle flere utaf våra landshöfdingar, om de tillspor-
des, dela denna öfvertygelse. Jag vet derföre icke hvad det
skall gagna till att begagna det mindre ackrediterade uttrycket
håll, dä man dermed afser en för alla bekant person. Hvar¬
ifrån motståndet till motionen är att vänta, är oss likaledes
väl bekant och torde icke komma från något visst håll, utan
från en bestämd person, nemligen herr Staaff sjelf.
Herr Staaff har äfven sagt, att statens nytta framstälts,
men att det icke vore så helt med skälen. Motionären har
dock ganska öppet och tydligt framhållit icke allenast nyttan
för staten, utan äfven för allmänheten och privatbankerna.
Motionären har härmed ingalunda stuckit under stol, såsom
kan synas af detta hans yttrande: »Jag är öfvertygad att de
enskilda bankerna skulle draga fördel af förslagets tillämpning,
likasom de måste hemta gagn och styrka af all verklig för¬
bättring i landets finansiela anordningar; men jag inser éj att
detta vore något förnuftigt skäl emot sådana förbättringars
införande, om de verkligen i och för sig äro förbättringar».
För den här yttrade farhågan att depositionerna i privat¬
bankerna skulle minska beloppen af de i allmänhet innestående
statsmedlen i riksbanken förefinnes icke, hvarken i motionen
eller i utskottsbetänkandet, ringaste grund, ty i begge talas
endast om att de medel, som nu ligga onyttiga och räntelösa
i ränterierna, sedermera skulle insättas i privatbankerna, och
deruti ligger väl icke något hinder för att de skola kunna
inkomma till riksbanken likaså fort som de förr kommit från
ränterierna. Skilnaden blefve endast att de i sednare fallet
begagnades af bankerna lika lång tid, som de förr legat i rän-
464
Oen 31 Januari.
terikistorna. Så synes motionären hafva tänkt sig saken och
hans förslag tyckes alldeles icke innebära, att de ifrågavarande
medlen skola för någon längre tid af privatbankerna dispo¬
neras.
Herr StaalTs yttrade farhåga för att statens fordririgs-
egare skulle tvingas att mottaga endast privatbankssedlar i
liqvid torde icke heller vara förtjent utaf något afseende, ty,
med undantag af de smärre liqvider, sorn kunde komma att
verkställas i provinserna, så komma säkerligen alla liqviderna
med staten att ske i vexlar på bankerna i Stockholm, dit
privatbankerna nog veta vakta sig att sända sina egna sedlar,
emedan de genast presenteras för inlösen, och medelst denna
vexelliqvid vinnes åter ett annat vigtigt mål, nemligen minsk¬
ning i anledning till poströfverier. Jag har under mitt vi¬
stande här verkställt stora liq vider lör min hemort på (lera
hundra tusen rdr och dertill erhållit remisser af endast vexlar
på härvarande banker; och härigenom vinnes äfven en stor
besparing i ränteförlust på riksbanksmynt. som annars skulle
ligga långa tider under transport på landsvägarne.
Jag finner sålunda ingen omständighet, som talar emot
förslaget, ej ens den ifrågasatta osäkerheten hos våra privat¬
banker, hvartill någon den ringaste grund icke förefinnes.
Att våra privatbanker äro baserade på en mycket solid
och säker grund, lärer val icke någon kunna förneka, men
att deras soliditet skulle vara större, än den är hos vår riks¬
bank, kan jag dock icke medgifva, ty solidare än denne sed¬
nare 1111 är torde väl få banker i hela verlden vara, men
nekas kan visserligen icke, att denna dess goda ställning helt
och hållet beror af nuvarande ständers och blifvande nya
representations urskiljning och bestämmelser, och med de in-
sigter och goda principer i bankväsendet, som under sednare
tider utbildat sig, bör man icke kunna hysa någon farhåga
för att gamla villfarelser härutinnan skola kunna återkomma.
En annan talare, herr Bergman, har yttrat, att staten
bör undvika att sammanblanda sina affärer med enskilda
bolags, och att en sådan sammanblandning måste blifva en
nödvändig följd af förslagets genomförande. Jag förstår san¬
nerligen icke huru man kan ifrågasätta något dylikt, då staten
väl ej rimligen genom att till sin nytta använda en enskild
inrättning kan vedervåga något annat eller utsätta sig för
större risk än hvarje enskild person, som anlitar denna in¬
rättning; och i nu ifrågavarande fall finnesju rakt ingen annan
affärsgemensamhet emellan en depositbank och dess depo-
Den 5! Januari.
nenter, än den, som genom sjelfva depositionsaftalet tillväga-
bringas. Samme talare har omnämnt, att en af våra en¬
skilda banker en gång varit stadd i nöd och måst anlita sta¬
ten orri undsättning. Jag vet ej hurri dermed förhåller sig,
men vill icke hålla det otroligt, dä det icke är obekant, att
det stundom varit knappt nog för sjelfva riksbanken att bi¬
behålla eller förskaffa sig tillräcklig silfverfond.
Det är dessutom icke afgjordt, att en bank, som trvckes
af ett tillfälligt behof och derföre nödgas förskaffa sig hjelp
från ett visst håll, nödvändigt skulle hafva gått under om
denna hjelp icke erhållits; ty hade hjelpen icke erhållits från
staten, så hade den ju kunnat fås från annat håll då ban¬
ken var fullt solid.
Resultatet af mitt yttrande blifver, att jag utan förän¬
dring biträder utskottets hemställan, ehuru jag icke vill mot¬
sätta mig antagandet af det af herr Björck dervid gjorda
tillägg, fastän jag ej anser detsamma så alldeles nödvändigt,
dä man kan taga för gifvet, att regeringen ej fattar sitt be¬
slut i ämnet utan att först infordra utlåtanden från såväl
statskontoret som riksbanken.
Herr Ridderstad: Jag har blifvit ganska allvarsamt apo¬
stroferad för de uttryck, jag låtit undfalla mig vid den paralell,
jag tillåtit mig göra emellan riksbanken och de enskilda ban¬
kerna, och vill derföre begagna tillfället att tillbakavisa de an¬
märkningar, som jag anser icke rättvisligen böra drabba mig.
Man har sagt, att jag framkommit med insinuationer emot riks¬
bankens säkerhet och emot dess förvaltning. Detta har jag
likväl ej gjort. Jag har endast sagt, att riksbanken ej innebär
större säkerhet än de enskilda bankerna. Det är allt. Och
om nu deras säkerhet är, efter min uppfattning, fullkomlig,
så måste äfven riksbankens vara det. Jag ber också att få
förklara, att jag hyser det aldra största förtroende för riks¬
bankens soliditet och erkänner villigt och med nöje, att dess
allärer för det närvarande förvaltas på ett utmärkt sätt.
Att denna soliditet och förvaltning likväl icke alltid varit
lika betryggande oell fullkomliga, som nu, dristar jag dock
påstå. Förflutna tider föra oss det ganska väl till minnes.
Utan att ingå i någon fullständigare historisk redogörelse
derför, vill jag endast, för att styrka mitt påstående, erinra
om de tider, sorgliga i åminnelse, då riksbanken försökte
att styra kursen. Huru var det då? Vacklade ej banken
ständigt fram och åter? Motsvarade sedlarne då med trygg-
Borg.stånd. prat. vid riksdagen 1865 —1866. I*
Mia
Oen 51 Januari
liet de å dem satta valörerna? Knappast. Vidare tillåter
jag mig erinra om de tider, då riksbanken, än emottog de¬
positioner mot ganska hög ränta, än — ett, tu, tre — ned¬
satte eller helt och hållet borttog all ränta och i stället —
hvad skall man säga derom? — pålade deponenterna, derför
att de deponerade sina pengar till bankens disposition, en
ganska dryg afgift, nemi. den s. k. lolieafgiften. Att dessa
kastningar hade det menligaste inflytande, säger sig sjelft.
Då räntan å depositionen var hög, farinös penningar i rörel¬
sen, affärerna blomstrade och välmåga uppspirade inom lan¬
det. Då räntan deremot drogs in och lolieafgiften pålades,
indrogo deponenterna sina kapitaler, penningarne försvunno
ur marknaden och affärslifvet tynade af. Detta lärer man
ej kunna kalla en god förvaltning. 1 sammanhang härmed
måste jag äfven erinra derom, att riksbanken en gång, om
ej flera, gjort formlig bankrutt. Det är också icke förr än
sedan realisationen genomfördes, som riksbanken vunnit verk¬
lig soliditet och ingifvit fullkomlig trygghet. Det är också
först efter realisationens genomförande, som man icke haft
några anledningar till grundade anmärkningar emot dess för¬
valtning.
På det att man må riktigt uppfatta skälet tili min pa-
ralell emellan riksbanken och de enskilda bankerna, är jag
föröfrigt skyldig mig sjelf att förklara, att jag alldeles icke
skulle ha’ gjort någon sådan, hade jag ej löranledts dertill
af de helt och hållet ogrundade beskyllningar emot de en¬
skilda bankerna för »osäkerhet), ja till och med möjligen
förestående ruin, hvarmed man Iramkom. Emot så lika
omotiverade, som graverande angrepp emot dem, hade jag
ej annat än att framhålla sjelfva riksbanken och se till huru
mycket den vägde i motsatt vågskål.
Hvad nu sjelfva hufvudfrågan beträffar, tror jag emel¬
lertid ej att den soliditet, hvaraf riksbanken nu är i besitt¬
ning, på något sätt skulle rubbas. Jag kan knappast tänka
mig, huru och på hvad sätt denna operation nu skulle kunna
hafva det minsta inflytande på riksbanken. Afsigten med
medlens insättande i de enskilda bankerna kan ju ej vara
att för alltid — knappt nog på längre tid, — undandraga
dem riksbanken. Motionen afser ju blott, att de icke skola
ligga räntelöst skrinlagda i ränterierna. Insättningen i de
enskilda bankerna måste således afse kortare tider. Och att
enskilda bankerna med begärlighet emottaga medel äfven på
kortare tid, det finner man nära nog i dagliga annonser
Den 51 Januari.
467
derom i tidningarne. Jag vill derpå anföra såsom exempel
herrar Guilletmot och Weylandt, Stockholms enskilda bank
m. (1. privata penningeverk. I öfrigt skola väl statens me¬
del, hädanefter såsom hitintills, användas på sedvanligt sätt.
Med herr Björck instämmer jag i alla afseenden deri,
att förslagets antagande icke skulle förbinda riksbanken till
någon ansvarsskyldighet för de åt enskilda bankerna sålunda
anförtrodda medel. Huru skulle det nu kunna komma i
fråga? Enskilda bankerna ansvarade för dessa medel på ena¬
handa sätt, som för från andra håll emottagna medel. Hvar
och en, som dessutom ej åtnöjde sig med privatbankssedlar,
egde alltid rättighet att i stället utbekomma riksbankens.
Möjligen kan det någon gång komma i fråga att staten un¬
der bekymmersamma tider får sträcka åt en och annan en¬
skild bank en hjelpsam hand, såsom händelsen för några år
sedan var med Ystadsbanken, men det är då egentligen den
bankens omgilvande orter, som hjelpen kommer till godo,
och efter krisens öfvergång kan staten alltid påräkna att
återbekomma sin tillfälliga försträckning. Så har också skett
med försträckningen till Ystad. Jag vet ej att staten derpå
förlorat en enda skilling.
Med herr Björck instämmer jag jemväl deri, att rege¬
ringen bör höra bankofullmägtige innan någon förordning i
frågan utfärdas, men tror likväl med herr vice talmannen, att
någon bestämmelse derom ej behöfver införas i betänkandet,
emedan regeringen säkerligen — och det utan all särskild
fingervisning — ej lärer underlåta att före frågans behöriga
afgörande höra fullmägtige.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets betänkande.
Herr Bolinder: Sedan herrar Staaff och Bergman så
utförligt och fullständigt utredt denna fråga och deruti utta¬
lat sig på ett sätt, som jag i alla delar gillar, vill jag, dådet
ej kan vara tillbörligt att här, om ock med andra ord, upp¬
repa hvad redan är vordet yttradt, endast tillkännagifva, att
jag i allo instämmer uti de af desse herrar afgifna ytt¬
randen.
En omständighet anser jag mig dock ej böra med tyst¬
nad förbigå, nemligen de yttranden, som här blifvit fällda om
underlåtna kontroller i afseende å de uti landtränterier för¬
varade allmänna medel. Länsstyrelsernes ansvar är för stort,
att de skulle underlåta att med all möjlig noggrannhet och
allvar tillämpa alla de i berörda hänseende i gällande för¬
fattningar gifna föreskrifter, och med den erfarenhet jag till
408
ben 31 Januari
följd af min tjenstebefattning anser inis: ega, vågar jag tryggt
påstå, att vederbörande länsstyrelser i allmänhet ingalunda,
vare sig på ett eller annat sätt, vårdslösa den deni anförtrodda
tillsyn öfver ränterikassornes vård. Nu påbjudna kontroller,
enligt ruin tanke nödvändiga för det allmännas säkerhet och
vida mera betryggande, än hvad man nu vill sätta i stället,
eller medlens förvarande i enskilda banker under kongl. maj:ts
befallningshafvandes eller iandshöfdingeembetenas assignations-
rätt, äro också hvarken så tunga eller besvärliga, som man
velat låta påskina.
Om man emellertid skulle besluta sig för att förvandla
privatbankerna till ett slags publika kassor, der de enskilda
vid sina liqvider med kronan måste emottaga och åtnöja sig
med privatbankssedlar, inser jag icke luiru staten skall kunna
undgå att svara för dessas behöriga inlösen. Allmänheten
måste åtnöja sig med det liqvidationsmedel, som finnes till¬
gängligt, och då den, äfven i händelse den misstrodde bankens
soliditet, genom en af staten gjord anordning nödgas att såsom
god betalning emottaga bankens förbindelser, så är statens
moraliska skyldighet att, vid uppkommande förlust, hålla all¬
mänheten skadeslös intet tvifvel underkastad, likasom staten
sjelf ej gerna kan vara blind för hvad den i afseende å sina
egna tillgångar i sådant fall vedervågar.
Visserligen har utskottets beslut till sin syftning af en
föregående talare framställts såsom ganska oskyldigt, då det
endast innebär en begäran att frågan måtte af kongl, majit
tagas i öfvervägande och behörigen utredas, utan att något
bestämdt yrkande deri blifvit framstäldt. En dylik framställ¬
ning från en riksförsamling måtte emellertid, enligt mitt för¬
menande, innehålla ej mindre att denna församling anser det
syftemål, som genom förslaget skall kunna uppnås, vara af be-
hofvet på kalladt och således eftersträfvansvärdt, än äfven att
riksförsamlingen på uppgifna grunder är öfvertygad om möj¬
ligheten att praktiskt lösa den uppgift förslaget innehåller, om
den ock med afseende å särskilda detaljer, som vid förslagets
genomförande böra tagas i betraktande, anser detsammas full¬
ständiga bearbetning af sakkunnige personer böra föregå Irå¬
gans slutliga handläggning och pröfning hos riksförsamlingen.
Nu har emellertid hvarken motionären eller utskottet ens
antydt det sätt, hvarpå förslaget praktiskt skulle kunna brin¬
gas till verkställighet; och det är på grund häraf samt med
åberopande af hvad jag i öfrigt anfört, sorn jag vördsamt hem¬
Den 5f Januari.
460
ställer, att höptärade ståndet ville, med a Is 1 a er å utskottets be¬
tänkande, förklara att motionen icke förtjenar något afseende.
Att såsom skäl för bifall till motionen, |>å sätt en talare
gjort, åberopa motionärens auktoritet, torde vara en vansklig
sak. Om en landshöfding väckt motionen så trafva ålskillige
andre landshöfdingar under diskussionen på riddarhuset, enligt
hvad allmänt är bekant, afstyrkt bifall till densamma ungefär
på enahanda skäl, som här i sådan syftning blifvit anförda,
och de sistnämndes auktoritet torde gälla minst lika mycket
som den förres.
Herr Waern: .lag är deremot a( alldeles motsatt åsigt
mot herr Bolinder och är fullt öfvertygad om, att motionen
blifvit föranledd af önskan att kunna afhjelpa de stora olägen¬
heter, som genom skattemedlens skrinläggande i ränterierna i
flerahanda afseenden nu äro för handen, samt tror lörvisso,
att då förslaget en gång blifvit genornfördt, nu eller framde¬
les, det skall bringa stora fördelar åt såväl det allmänna sorn
det enskilda. Man tanke sig endast de svårigheter, som nöd¬
vändigt måste uppkomma, då större delen af en orts rörelse¬
kapital på en gång indrages och i ränteriets kassakista ned-
läses för att der under längre eller kortare tid ofruktbart un¬
danhållas från den allmänna rörelsen. Att. detta skall menligt
inverka på afiarslifvet inom orten, bör vara tydligt lör en
livar; och en stockning i rörelsen, en penningelörlägenhet så¬
väl inom industrien som inom handeln vållas derigenom olla
och kan tält medföra de menligaste följder. Att aIHjelpa
dessa olägenheter skulle i sanning bereda en fördel, vida öl-
sersligande den riintovinst, staten, genom att göra de ilråga-
satta medlen räntebärande, kunde hafva att påräkna; och
hjelpen vore funnen endast slaten ville beqväma sig till att
uti hvarje landsortsresidens, likasom andre affärsmän, bålla
en bankräkning. Huru enkelt vore icke frågan härigenom
löst till både allmän och enskild belåtenhet. Man klagar lör
närvarande icke utan skäl öfver de mångfaldiga, sig ständigt
hopande göromålen, sorn tillhöra länsstyrelsernas handläggning,
och jag tiar mig speciel! bekant, att på åtskilliga ställen expe¬
ditionen deraf icke medhinnes af den ordinarie tjenstemanna-
personalen, utan att enskilda biträden måste anlitas, lör hvil¬
kas aflöning någon ersättning utaf staten icke bestås. Genom
att, på sätt förslaget åsyftar, från ränterierna till enskilda
bankerna öfverflytta penningeliqvideringen samt genom att pä
ett ändamålsenligt sätt reglera de återstående göromålen, torde
äfven den fördelen kunna vinnas, att länsstyrelsernas verk¬
470
Den 51 Januari.
samhet kunde jemnare fortgå, utan anlitande al några extra
biträden och utan fruktan för en småningom sig ackumulerande
balans af oafgjorda mål. Man skulle äfven med större ledig¬
het komma att röra sig uti alla penningetransaktioner, och
i stället för den nu brukliga lunga rustningen af tre hänglås
och nycklar, förvarade hos fem särskilda personer, som utgör
det författningsenliga hillänget till landtränteriernas kassakistor,
skulle man kunna nöja sig med en enkel anvisning, behörigen
bokförd; och någon vidare kontroll skulle ej tarfvas, än öfver-
vakandet deraf, alt anvisningen komme rätt person tillhanda.
Utom denna icke obetydliga fördel, som ligger i ett för-
enkladt sätt att gå tillväga vid förekommande liqvider, samt
den räntevinst, som staten genom den ifrågasatta depositio¬
nen skulle beredas och hvilken i sanning ej torde blifva så
obetydlig vid betraktande af de inflytande uppbördsmedlens
stora belopp och den tid, de nu ligga ofruktbara, bereddes
staten dessutom den stora fördelen alt icke riskera förlust
genom sine tjenstemäns försnillningar; och tjenstemännen be¬
friades från frestelsen att begå dylika brott.
De formaliteter, som skola iakttagas vid inventeringen af
landtränteriernas kassor, äro så omständliga och för vederbö¬
rande besvärliga, att dylika inventeringar sällan förekomma
och uppbördsmännen således handhafva statens medel snart
sagdt utan kontroll. Om man betraktar saken med hänsyn
till statens säkerhet och från moralisk synpunkt, finner man
således, att den äfven i dessa fall har många talande skäl
för sig.
Beträffande de vådor, som man ansett förknippade med
förslagets genomförande, har man först och främst framhållit
dem, som skola härflyta af de enskilda bankernas osäkerhet.
En föregående talare, herr Bergman, har såsom bevis på
denna osäkerhet framhållit, att en af våra större enskilda
banker, för ej så många år tillbaka, vacklat och troligen äfven
skolat falla, om den icke af riksbanken blifvit räddad ur den
öfverhängande faran. 1 afseende härå tror jag mig kunna
upplysa, att, ehuru visserligen den ifrågaställa enskilda ban¬
ken befann sig i förlägenhet, denna förlägenhet dock alldeles
icke innebar någon lära för bankens slutliga soliditet, älven-
som att det icke var riksbanken utan riksgäldskontoret, som
kom den enskilda banken till hjelp. Det var regeringen, som,
för att förekomma det trångmål, hvilket inom orten nödvän¬
digt skulle hafva vållats, derigenom att en bank för någon
tid inställt sin affärsverksamhet, fattade det raska beslutet, att
ben 31 Januari.
4? 8
låta statskontoret till riksgäldskontoret inleverera en större
summa, sorn sedermera mot fullgod säkerhet lemnades den
enskilda hanken sorn försträckning. Innan kort återgäldades
äfven detta lån och då under så exceptionell kritiska tider,
som de ifrågavarande, blott en bank behöfde en tillfällig hjelp,
för hvilken deri kuride sätta säkerhet och som den mycket
snart var i tillfälle återgälda, synes mig förhållandet snarare
bevisa, att våra enskilda banker äro väl skötta, så att någon
risk för att med dem hålla räkning ej hör förefinnas.
Den andra risken, man framhållit, är den, att statsverkets
och de enskilda bankernas affärer skulle så sammanblandas,
att menliga följder deraf kunde uppslå. Någon fara i detta
fallet kan jag icke inse vara för handen, som mera hotar
staten än hvarje enskild deponent, som placerar sina medel i
en allmän bank. Få affärsmän af någon betydenhet torde
numera finnas, som icke hålla bankräkning, men ingen lärer
väl ^derföre vilja vidgå, att hans affärer blifvit med bankens
sammanblandade. Någon garanti för inlösen af privatban-
karnes sedlar forde ej heller rimligtvis af staten kunna for¬
dras, då det står allmänheten fritt att vid sina liqvider med
kronan efter behag emottaga dessa sedlar eller ock fordra
sin betalning i riksbankens mynt.
Hvad beträffar den yppade farhågan att enskilda ban-
kernes sedelemission skulle komma att allt för starkt upp-
drilvas och riksbankens sedlar till följd deraf trängas ur rö¬
relsen, delas den icke af mig. För min del tror jag, att en¬
skilda bankernas sedelstock för närvarande hunnit sitt maxi¬
mum. I alla landsorter finnas nu sedelutgilvande banker,
som hvar och en har sin krets, der dess sedlar hufvudsak¬
ligen cirkulera, och hvilka i detta fall hafva ett starkt intresse
att begränsa hvarandra, hvilket efter min öfvertygelse skall
göra sig allt mer och mer gällande. Ju flera olika sedlar,
som komma i omlopp, desto större skall ock risken af för¬
falskningar blifva och allmänheten skall af fruktan derför ej
gerna mottaga andra sedlar, förutom riksbankens, än sådana,
som emanerat från den närmaste privatbanken, med hvars
sedlars utseende allmänheten är väl förtrogen och hvilka den
derföre har lättare att kontrollera. Aflägsnare bankers sedlar
skola snart nog af försigtigheten eller misstroendet återsändas
till de områden, som närmast omgifva den bank, hvarifrån
de utgått.
Slutligen har man ock ansett sig kunna befara, att genom
de ifrågasatta depositionerna statens fordringsegare skulle kom¬
J72
Den 51 Januari.
ina att få vänta på liqvid utöfver möjligen utsatta betalnings¬
tider. Detta grundar sig helt och hållet på ett missförstånd
utaf motionens mening, sorn olörtydbart är den, att enskilda
bankerna genast skola utbetala statens anordningar, och intet
bör vara lättare än att fullständigt kontrollera, att alla pen-
ningeliqvider fullgöras så skyndsamt, som god ordning fordrar,
samt att aldrig mera blir för längre tid i bankerna innestående
än för landtränteriernas behof påkallas. Resten bör hädan¬
efter, som hittills, snarast möjligen till statskontoret insändas.
Någon våda för den 72 §:ns i regeringsformen helgd
kan icke vara för handen, då här hvarken är fråga om ett
utbyte af riksbankens sedlar mot andra bankers, eller att
skapa några nya betalningsmedel, sorn i riket skola såsom
mynt anses och gälla.
Hvarken för det allmänna eller för det enskilda finner
jag derföre förslaget innebära något betänkligt; hvarföre jag
ock, då nu tvä stånd redan afslagit betänkandet, hos de före¬
gående talare, sorn projekterat en eller annan förändring i
utskottets hemställan, vördsamt anhåller, att de ville, med av¬
stående derifrån, förena sig om ett enkelt bifall till hvad ut¬
skottet föreslagit.
Herr Staaff: Sedan så mycket blifvit i detta ämne både
för och emot ordadt, vill jag denna gång inskränka mitt ytt¬
rande dertill, att, ehuru jag anser de med förslaget förknip¬
pade vådor betydligt minskas genom antagande af det utaf
herr Björck föreslagna iillägg till utskottets hemställan, jag
dock finner mig föranlåten att vidhålla mina förut uttalade
åsigter och fortfarande yrka alslag å betänkandet.
Herr H is Irand: Då utskottets förslag redan blifvit utaf
två stånd förkastadt och dess behandling i detta stånd så¬
lunda för närvarande oj är af någon praktisk betydelse, vill
jag endast helt enkelt tillkännagifva den åsigt jag hyser i äm¬
net, eller att jag anser den ifrågasatta förändringen både
nyttig, nödig och ulförbar, i följd hvaraf jag tillåter mig till¬
styrka ståndet att, — ehuru bär endast är fråga om en un¬
derdånig framställning till kongl, majit, att han täcktes taga i
öfvervägande, huruvida den af motionären föreslagna förändring
må lämpligen kunna till vägabringas, — åtminstone uttala sig
för densamma genom att bifalla betänkandet.
Herr Ljungberg: En föregående talare har yttrat, att,
sedan två stånd redan afslagit utskottets hemställan, det vore
likgiltigt, hvilken utgång frågan erhölle inom detta högtärade
stånd. Jag tror deremot, att, då det, såsom nu, gäller att
Den 51 Januari.
475
tillkännagifva en opinion i en fråga af genomgripande vigt,
det kan vara ganska nyttigt, att äfven borgareståndet uttalar
sina åsigter, enär kännedomen derom tilläfventyrs icke torde
blifva lita» inflytande på det beslut, kongl. maj:t framdeles i
frågan kan fatta.
En obestridlig nytta, som genom förslagets antagande skulle
vara att förvänta, är, att de medel, som i de allmänna kas¬
sorna ingå, åter inom kort skulle derifrån utströmma oell
spridas i den allmänna rörelsen. En ökad affärsverksamhet
oell en lifligare industri skulle derigenom uppblomstra och
genom sina rika frukter vittna om den vidtagna förändringens
ändamålsenlighet och nytta. Den ränte vinst,' som skulle
komma staten till godo, torde ej heller blifva så obetydlig,
som man föreställt sig, ty den kan beräknas komma att i
medeltal årligen uppgå till 60,000 riksdaler; det gör på 10 år
600,000 riksdaler; en vinst, mine herrar, som icke kan vara
så alldeles att förakta.
Någon varsamhet i afseende på föreskrifters meddelande
om depositioner i privatbankerna af statens inflytande skatte¬
medel torde dock med hänsyn till vår utländska kredit vara
högst nödvändig. Ty skulle, efter det kännedom vunnits der¬
om, att staten bade sina medel insatta i provinsernas banker,
någon ruptur bland desse inträffa, så skulle det sannerligen
ganska ofördelaktigt inverka å våra kreditpappers kurs på
den utländska penningemarknaden.
Af förutnämnda anledning och då privatbankernas sedlar
ej äro att anse såsom lika med mynt, eller rikets ständer
meddelat beslut om dessa sedlars emottagande i allmänna
uppbörden, anser jag skäl icke vara, att uppmuntra dessa
bankers sedelemission genom att i dem insätta alla de statens
medel, sorn till landtränterierna ingå, utan synes mig den del
deraf, somo hitintills förvarats i riksbanken, icke böra dragas
derifrån. Åtminstone bör i denna fråga bankofullmägtiges
yttrande infordras, innan kongl, majit fattar sitt beslut. För
att vinna detta resultat, anser jag lämpligast vara, att rikets
ständer förenade sig lili utskottets hemställan, med den än¬
dring likväl, alt endast de medel, som pläga i landtränterierna
under någon tid förvaras, till sådan nedsättning komme i
fråga, samt att åt regeringen öfverlemnades att sjelf under¬
söka, huru medlen lämpligast skulle kunna komma den all¬
männa rörelsen till godo. Jag tillåter mig derföre vördsamt
hemställa, att ståndet ville för sin del besluta: watt i under¬
dånig skrifvelse till kongl, majit anhålla, det kongl, majit
474
Den 31 Januari.
täcktes, efter bankofullmägtiges oell öfrige vederbörandes hö¬
rande, taga i öfvervägande om oell på hvad sätt de statens
medel, sorn pläga i landtränterierna förvaras, kunde göras
fruktbärande oell för allmänna rörelsen tillgängliga samt, i
händelse en sådan anordning skulle befinnas lämplig, i nåder
låta utarbeta samt till riksdagen öfverlemna förslag till de
bestämmelser, så väl i fråga om förändrad organisation af
länsstyrelsernas kassaförvaltning, som i andra hänseenden,
hvilka för ändamålet pröfvades nödiga.-»
Herr Heijkenskjöld: lag instämmer med dem, som till¬
styrkt antagande af utskottets förslag; och jag skulle ej hafva
begärt ordet om ej ett par föregående talare gjort sig skyl¬
dige till några misstag, hvilka jag anhåller att få rätta.
En talare har sagt, att den kontroll, som finnes på pri¬
vatbankernas förvaltning, är alltför svag, enär konungens be¬
fallningshafvande icke skulle ega att mera än fy ra gånger örn
året granska bankernas ställning. Hetta grundar sig likväl på
ett misstag, ty konungens befallningshafvande ega rättighet
att när de så för godt finna taga kännedom om privatban¬
kernas tillstånd och förvaltning. Uti den bank, der jag är
delegare, händer det ofta nog att konungens befallningshaf¬
vande låter bankens räkenskaper sig förevisas.
En annan bar yttrat, att privalbankssedlar icke äro annat
än skuldsedlar. Ja det är sannt; men riksbankens sedlar äro
ej heller annat än skuldsedlar. Begge inlösas de vid anfordran;
och enda skilnaden är att privatbankernas inlösas med riks¬
mynt då riksbankens deremot invexlas mot silfver. Afven
har man hyst fruktan att vid skeende liqvider skulle erhållas
endast privathankssedlar. Hen, som får dylika och icke är
med dem nöjd. eger ju rätt att i privatbankerna få riksban¬
kens sedlar i stället. Här i hufvudstaden finnas dylika vexlings-
kontor för snart sagdt rikets alla privatbanker.
Vidare har man anfört, att de summor, som skulle kom¬
ma att i privatbankerna insättas på upp- och afskrifnings-
eller på depositionsräkning, blelve alltför stora. Enligt upp¬
giften i betänkandet uppgå likväl de kontanta behållningar,
som på en gång funnits i samtliga landtränterierna, endast
till omkring I '/.2 million riksdaler. Om detta belopp divi¬
deras med privatbankernas antal, så komma högst 50 eller
60,000 rdr på hvarje privatbank, och hvad är det icke för en
obetydlig summa i förhållande till hvad enskilde personer
hafva i privatbankerna insatt. Flera dylika banker hafva
hvar för sig ända till lä t '/■> million rdr i depositioner
Den 51 Januari.
•478
samt på upp- och afskrifningsräkning, och då enskilde per¬
soner hysa sådant förtroende till desse banker kan det väl
ej vara någon risk för staten att i dem insätta relativt obe¬
tydliga summor.
Det har slutligen blifvit påstådt, att en åtgärd, sådan
som den föreslagna, skulle minska beloppet af utelöpande
riksbankssedlar. Det är sannt, att desse sedlar icke skulle så
mycket komma i allmänna rörelsen, utan komme de att till
stor del blifva liggande i privatbankernas kassor. Sedlarne
äro dock utelöpande från riksbanken och behöfvas i privat¬
bankernas kassor för inlösen af privatbankernas sedlar; och
dessutom, ju större belopp riksbankssedlar privatbankerna
hafva liggande, desto större belopp af egna sedlar kunna pri¬
vatbankerna gifva ut.
Jag vill ej längre uppehålla tiden med att ytterligare
anföra skäl för ett förslag, som redan af sä många blifvit
tillräckligt motiveradt, utan slutar med att yrka bifall till
hvad utskottet tillstyrkt.
Herr Bohmansson: 'Jag har begärt ordet endast för att
påpeka de omständigheter, hvilka nu blifvit af herr Heijken¬
skjöld framhållna; och jag inskränker mig derföre till att
med honom instämma.
Herr Hierta: Då det beslut, borgareståndet i denna
fråga kommer att fatta, i följd af två stånds redan fattade
beslut, icke kan leda till någon påföljd, hade jag icke äm¬
nat begära ordet om jag icke blifvit uppmanad att, med an¬
ledning af det fullmägtigskap i riksbanken, hvilket jag på
grund af ståndets förtroende innehar, tillkännagifva mina
åsigter i ämnet.
Det kan icke förnekas, att stor olägenhet vissa tider
uppstår derigenom att en mängd kontanta medel på en gång
ligga hopade i ränterierna; och jag är derföre af den me¬
ning, att det vore önskligt att något gjordes för att i all¬
männa rörelsen bringa dessa medel, vare sig genom insätt¬
ning på upp- och afskrifningsräkning eller på annat sätt.
Jag skiljer mig likväl från utskottet i så måtto, att jag an¬
ser, att insättningen i enskilda banker bör helt och hållet
bero på det förtroende, konungens befallningshafvande hysa
till de särskilda privatbankerna, ty konungens befallningshaf-
vandes ansvarighet bör ej upphöra i och med insättningen.
Att göra insättningen till lag, anser jag vara ett af de mest
principvidriga beslut man kan fatta.
476
Den 51 Januari.
Någon liar sagt, alt man har en moralisk garanti tor
privatbankernas säkerhet. Jag för min del anser, att sådan
garanti icke vinnes genom de för bankernas förvaltning gilna
föreskrifter, utan beror den helt och hållet på öfvertygelsen
örn sättet hur bankerna skötas.
Vidare har yttrats, att om de enskilda bankerna nöd¬
gades inställa sina betalningar, staten skulle tvingas att träda
emellan. Om så komme att ske, skulle det för staten med¬
föra vida större olägenhet om den då hade medel insatta i
privatbankerna.
Om man betraktar de stränga föreskrifter, hvilka, så¬
som en talare påpekat, finnas för konungens befallningshaf¬
vande att, så fort ske kan, till räntekammaren i hufvudsta-
den insända alla medel, som kunna umbäras, så skall man
ock finna att den vinst, som genom insättning i privatban¬
kerna kunde för staten uppkomma, icke skulle blifva särde¬
les stor. Dessutom skulle, om insättningen gjordes till lag,
följden blifva, att privatbankerna sökte inverka på konungens
befallningshafvande för att så länge som möjligt få behålla
de insatta medlen.
På ställen, der flera privatbanker finnas, skulle uppstå
täflan att från ränterierna få de ifrågavarande medlen, och
detta skulle slutligen kunna komma att leda till korruptions-
system vid allmänna val. Detta ligger åtminstone inom
möjlighetens gräns.
Resultatet af allt, detta är således, att jag ej motsätter
mig utskottets förslag, men att jag anser det böra uttryckas,
att insättning i privatbankerna icke bör ovilkorligen före-
skrifvas, utan att sådant öfveriemnas åt konungens befall-
ningshalvandes godtfinnande. Om ståndet bifaller utskottets
förslag, yrkar jag, att det måtte ske med den af herr Björck
gjorda inskränkning.
Herr Wilt: Jag undrar ej att man önskar propositions
framställande och skall ej länge uppehålla, blott yttra några
ord med anledning deraf, att ett par talare ansett mitt på¬
stående om, huru 72 § i regeringsformen är i lära att för¬
lora sin gällande krall, kunna häfvas genom den upplysnin¬
gen, att den, som eger privatbankssedlar, har rätt att få dem
utbytta mot riksbankens sedlar. Detta visste äfven jag;
men hvartill tjenar en persons rätt, om häri ej har någon
möjlighet att taga ut den? Då de utelöpande privatbanks-
sedlarne äro flere än riksbankens, är det alldeles klart, att
om ett allmänt fallissemang inträffade med privatbankerna,
Den 51 Januari.
177
hvilket blefve förhållandet, i fall alla som ega privatbanks-
sedlar på en gång fordrade deras utvexling mot riksbankens
sedlar, så vore många narrade genom att hafva fått anvis¬
ning på en obefintlig sak.
Herr Blanche: Efter att så länge hafva i borgarestån¬
det hört den satsen vidhållas, att skrinlagda medel äro en
nationalförlust, var det oväntadt att höra motstånd uppstå
mot förslaget i fråga. Oväntadt var det äfven att höra pri¬
vatbankernas säkerhet ifrågasättas här inom borgareståndet,
der desse banker hafva sina fleste vänner. Om privatban¬
kerna anses osäkra när det gäller statens medel, så böra de
väl äfven vara det när det rörer enskildes, och då är det
ej rätt af staten att låta enskilde löpa i en snara, som hon
sjelf behändigt förstår att undvika. Jag tror dock icke, att
ett så beklagansvärdt statsfenomen är för handen, men ge¬
nom motståndet skulle man lätt kunna komma till dylika
konseqvenser.
Den enda anmärkning mot förslaget, som med fog kan
göras, är den af herr Hierta framställda, att, der flera pri¬
vatbanker finnas på ett ställe, en kapplöpning skulle komma att
ega rum, för att vinna konungens befallningshafvändes bevågen¬
het, hvilket i politiskt hänseende kunde bli till skada för sjelf-
ständigheten. Jag tror dock ej, att denna omständighet, så¬
som herr Hierta antydt, är politiskt lärlig, ty den vinst,
som bankdelegarne kunde deraf skörda, blefve säkerligen ej
så stor, att de för densamma skulle uppoffra politiska åsigter.
Uti det nu föredragna betänkandet förekommer äfven
frågan örn landträntmästaretjensternas indragning; men der¬
om har icke någon yttrat ett ord. Jag anser, att en sådan
indragning skulle utgöra ett stort steg till inskränkning af
de många nu befintliga räkenskapsverk, hvarom man så
lange talat, men för hvilket så föga blifvit gjordt. Att vilja
behålla landträntmästarne, sedan behofvet af deni upphört,
kari väl ej vara skäl, så framt man ej vill söka det i nå¬
gon ömhet för landshöfdingarne, hvilkas stab man ej har
hjerta att förminska.
Jag yrkar bifall till hvad utskottet i detta betänkande
tillstyrkt.
Herr Björkman: Då det numera ej kan vara fråga om
annat än att borgareståndet skall afgifva en opinionsyttring
i frågan, inskränker jag mig till att instämma med herr Ljung¬
berg. Jag anser det nemligen vara af stor nytta att de
ifrågavarande medlen komma allmänna rörelsen tillgodo, ehuru
478
Den 31 Januari.
jag dock icke anser detta nödvändigt böra ske genom insätt¬
ning i privatbanker.
Diskussionen var slutad och allmänna besvärs- och eko¬
nomiutskottets betänkande JM 35 godkändes.
§ 5-
På föredragningslistan följde nu i ordningen statsutskot¬
tets utlåtande JM 22, angående beräkningen af statsverkets
inkomster tillika med dervid fogade bilagor litt. A och litt. B;
och sedan på framställning af herr talmannen ståndet beslu-
tit till behandling först företaga bilagorna, föredrogs i följd
häraf till en början bilagan
Lill. A, innefattande utlåtande i anledning af väckt mo¬
tion om tackjernstiondes upphörande inom bergslag.
Herr Gahn: Då utskottets ifrågavarande utlåtande är
föranledt af en utaf mig afgifven motion, anhåller jag att
derom få yttra några ord.
Ehuru jag har all anledning vara tacksam för det sätt,
hvarpå min motion blifvit af utskottet i dess motivering be¬
dömd, kan jag likväl icke finna mig fullt tillfredsställd med
det resultat, hvari utskottet stannat. Då utskottet funnit sig
vara med motionären fullkomligt ense derom, att tiondejerns-
skatten äfven inom de privilegierade bergslagen bör upphöra,
tyckes mig, att utskottet hade kunnat tillstyrka rikets stän¬
der att nu genast fatta definitivt beslut i frågan. I stället
har utskottet ansett nödvändigt att, innan frågan afgjordes,
en utredning angående beskaffenheten af bergslagernas åter¬
stående privilegier egde rum. Jag har likväl i min motion
tydligen visat, att, efter utfärdandet af kongl, förordningen
den 20 september 1859, genom hvilken tackjernstillverknin-
gen förklarats för en fri fabrikshandtering och hyttelagen
upphört att vara tvungna föreningar, jerntillverkningen inom
bergslagen icke vidare åtnjuter några privilegier eller för¬
måner, utan tillkomma dessa endast jorden eller bergslags-
heinmanen. Jag anser det derföre fortfarande vara alldeles
obehöfiigt att sammanbinda frågan om tackjernstionden med
den om bergslagsjordens beskattning; ty frågan har efter
1859 fått ett helt annat utseende än förut, och efter mitt för¬
menande finnes det icke för rikets ständer något hinder att,
sedan frågan om tackjernstiondens upphörande blifvit afgjord,
vidtaga de åtgärder i afseende på bergslagsjordens beskatt¬
ning, som kunna anses af behofvet påkallade. Men oaktadt
denna förändring, tyckes det fortfarande hafva föresväfvat
utskottet den gamla föreställningen att tackjernstillverkniu-
Den 51 Januari.
479
gen i bergslagen verkligen ännu vore i åtnjutande af några
privilegier; ty eljest begriper jag sannerligen icke denna en¬
vishet att vilja sammanbinda frågor, som i sjelfva verket icke
hafva något sammanhang.
Det är visserligen sannt, att, såsom utskottet anmärkt, en
utredning af de särskilda bergslagens ännu återstående privi¬
legier blifvit af kongl, majit anbefalld, och påbörjad, och
omöjligt är ej heller, att resultatet deraf kan blifva nästkom¬
mande riksdag delgifvet, så att frågan då kan afgöras; men
sannolikare är dock, att många år komma att förflyta innan
densamma hinner fulländas, i hvilken förmodan jag blifvit
styrkt genom samtal med tjenstemän i de embetsverk, som
med utredningen hafva att skaflä. Under tiden kommer då
denna lör tackjernstillverkaren obilliga och orättvisa skatt att
qvarstå.
Om skattefrågan rörde endast de gamla bergsmansmas-
ugnarna, der tionden är relativt låg, vore ett uppskof af min¬
dre betydenhet; men om deremot de nya masugnarna, som
inga privilegier haft, skulle komma att i flera år få vänta på
frågans lösning, blefve sådant för dem högst betungande.
Jag har derföre trott, att bifall till mitt förslag icke skulle
kunna medföra den ringaste olägenhet i afseende på utred¬
ningen af bergslagsjordens beskattning; men då det väl nu är
fruktlöst att påyrka sådant, vill jag inskränka mig till att
föreslå det tillägg till utskottets hemställan, »att rikets ständer
förklara, att sådane på sednare tider inom bergslagen nyan¬
lagda masugnar, hvilka icke åtnjuta några särskilda privilegier
eller halt eget hyttelag sig tillslaget, skola i beskattning anses
likställiga med masugnar utom bergslag.»
Desse masugnar, som ej haft hyttelag sig tillagda, äro
fullkomligt likställiga med masugnar utom bergslag. De ar¬
beta under enahanda förhållanden och hafva uppenbarligen ej
annan fördel af att de ligga inom bergslagen, än alt de möj¬
ligen ligga grufvorne närmare, ehuru detta förhållande älven
kan vara omvändt.
Sådane nya masugnar erhålla visserligen till att börja med
några frihetsår från tionde, vanligen 9 år, hvarlöre uppskofvet
för dem som hädanefter kunna anläggas, icke är så farligt,
men för, de redan anlagde, hvars frihetsår inom ett eller an¬
nat år tilländalöpa, är frågans snara afgörande så mycket vig-
tigare, emedan desse masugnar eljest kunna blifva under¬
kastade den orimliga beskattningen af hvar 30:de centner.
Uti min motion har jag visat, att vid en masugn med t, ex.
480
Den 5i Januari.
60.000 centners årlig tillverkning skulle tiondejernet utgöra
2.000 centner, som, efter ett medelvärde af 2,50 rdr pr centner,
skulle göra en skatt af 5,000 rdr förutom bevillningen. F)å
jag antager, att på en sådan tillverkning i lyckligaste fall kan
förtjenas 20 öre på centnern, hvilket för 60,000 centner gör
12.000 rdr, så skulle skatten medtaga nära hälften deraf;
och under mindre gynnsamma förhållanden hlefve snart sagdt
ingen behållning. Detta är uppenbart en beskattning så orim¬
lig, att den icke gerna kan tillämpas, utan måste, då sådant
ifrågakommer, säkerligen licencer eller förlängda frihetsår
medgifvas, såvida egarne icke skola finna sig nödsakade af¬
bryta sina tillverkningar tills rättelse kan vinnas.
Icke kan det vara nyttigt för jernhandteringens förkofran,
att ett sådant damoclessvärd hänger deröfver, och jag skulle
derför tro, att både klokhet och billighet fordra, att det nu af
mig påpekade tillägget godkännes, hvarigenom denna del af
jerntillverkningen sorn inom bergslag uppenbarligen och obestrid¬
ligen icke har eller någonsin haft någon sorts privilegium,
göres likställig med all annan oprivilegierad sådan.
Slutligen får jag upplysa, att ett sådant amangdemang,
som jag nyss föreslagit, blifvit hos ridderskapet och adeln med
stor majoritet antaget, sedan det blifvit varmt understöd! af
herr finansministern.
Herr Mörnberg: Jag instämmer i allo med herr Gahn.
Då utskottet fullkomligt gillat de motiver, på hvilka ifrå¬
gavarande motion grundas, kan det ej annat än väcka för¬
våning att utskottet kommit lill det resultat, som detta be¬
tänkande innehåller.
Utskottet har anfört, att då det visat sig, att en del
bergslagsintressenter redan motsatt sig utbyte af tackjerns-
tionde mot hvarje nytt onus på jordegendom, det vore föga antag¬
ligt att beredvilligheten att ingå på ett billigt förslag i detta
hänseende skulle ökas i följd af tiondejernets afskaffande,
helst livar och en beräknade sin enskilda fördel vid uppgö¬
relsen. Jag anser dock rikets ständer icke vara beroende af
bergslagsintressenternas större eller mindre beredvillighet att
ingå pä förslaget.
Oaktadt det ej sällan inträffar, att den tackjernstillverkare,
som icke eger någon jord alls, får vidkännas en orättvis och
tryckande beskattning, hvilket utskottet ock medgifvit, bar
utskottet likväl kommit till det resultat, att denna beskattning
tillsvidare bör fortfara, då ej utredt är under hvilka vilkor
befrielse bör ega rum.
Den 31 Januari. 41! I
m -j: , £&
På dessa skäl anser jag att utskottet bort tillstyrka^herr
Gahns motion. Då jag likväl nu luir, att det af herr Gahn
gjorda amangdemang redan blifvit af ridderskapet och adeln
antaget, inskränker jag mig till att yrka bifall dertill.
Herr Björck: Det kan ej förnekas, att herr Gahn af-
gifvit en ganska förtjenstfull motion och att utredningen varit
både bra och ledande; men jag tror dock, att såsom en brist
kan med skäl anmärkas, att motionären ej uppgifvit hvilka
de nya hyttor äro, som han vill hafva befriade från tionde.
Efter anmärkande häraf vill jag blott tillägga några ord
i anledning af hvad herr Gahn nyss anfört.
Herr Gahn har sagt, att, sedan tackjernstillverkningen
numera vore skiljd från bergslagsjorden, nämnda tillverkning
borde befrias från skatt och denna i stället läggas på jorden.
Jag medgifver att saken vore mycket enkel om man kunde
så gå tillväga. Herr Gahn ställer sig blott på deras stånd¬
punkt, sorn hafva jerntillverkningen och jorden från hvarandra
skiljda, men betänker ej att ännu finnas de, som hafva dessa
båda förenade. Om dessa sednare icke vilja åtaga sig något
nytt onus, utan vilja fortfarande utgöra tionde för jerntill¬
verkningen och ålnjuta befrielse för jorden, kan staten då
fråntaga dem de privilegier, de sedan längre tider tillbaka
innehaft? Denna fråga måste besvaras. Jag tror derföre, att,
såsom utskottet föreslagit, en undersökning af dessa förhål¬
landen bör föregå frågans definitiva afgörande. Man kan väl
ej begära att staten skall lagstifta särskildt för dem, som blott
hafva jerntillverkning, särskildt för dem, som blott hafva jord,
och särskildt för dem, som hafva beggedera. Frågan blefve
då alltför mycket splittrad. Först bör man väl hafva klart
för sig hvilka rättigheter staten i ena eller andra fallet kan
hafva och derefter på en gång reglera saken.
Hvad slutligen beträffar dem, som i sednare tider inom
bergslagen anlagt hyttor utan alt ega jord, så anser jag något
hinder ej finnas lör att derom lagstifta. Dock hade i mo¬
tionen bort uppgifvas huru många dessa hyttor äro och un¬
der hvilka förhållanden de arbeta; men då så ej skett, kunde
utskottet icke komma till annat resultat, än det, som i be¬
tänkandet innchålles.
Sedan jag hört, att ridderskapet och adeln antagit samma
tillägg, som det af herr Gahn nu föreslagna, vill jag ej mot¬
sätta mig detsamma.
Horg.itänd. prat. vid rikld. 1865—18R6. I' 51
482
lien 31 Januari.
Herr Heykenskjöld: Då jag på utskottets afdelning del¬
tagit i behandlingen af denna fråga, anhåller jag att om den¬
samma få yttra några ord.
Herr Björck har vidrört förhållandet mellan de gamla
och de nyanlagda masugnarna, och äfven jag anser att en
utredning deraf är behöflig. Kontrasten är i ögonen fallande.
De nya äro fabriker, anlagda hvar som helst vid vattendrag
utan samband med den så kallade bergsmansjorden, ej heller
på den indelad till värmning och byggnad och de arbeta på
malmer, tagna hvar de händelsevis finnas att tillgå. Genom
de framsteg, vetenskapen på sednare tider gjort, har produk¬
tionen vid de nya masugnarne stigit i hög grad. Derigenom
blir också vid skattläggningen af dessa masugnar skatten
orimligt hög.
Genom den utredning, som vanns vid sammanträden,
hvilka af konungens befallningshafvande höllos för att i denna
fråga höra bergslagerna, kom man till visshet derom att gruf¬
vorna, som i äldre tider voro »kronans regale», öfverlemnades
till de tackjernstillverkande bergsmännen, som derför då åtogo
sig större eller mindre afgift pr dygn för tillverkadt jern,
hvaraf synes det denna skatt ej var lagd å jorden.
Jag tror derföre, att borgareståndet handlar rättvisast om
det antager utskottets förslag med det af herr Gahn gjorda
amangdemang.
Herr Staaff: Då herr Björck redan bemött hvad herr
Gahn uti första delen af sitt anförande yttrat, vill jag blott
tillägga, att jag anser herr Gahn genom det af honom förda
räsonnemang icke hafva grundadt skäl för ändring i utskottets
förslag.
Herr Gahn har föreslagit ett tillägg, gående derpå ut,
att på sednare tider inom bergslagen anlagda masugnar, hvilka
icke åtnjuta några särskilda privilegier eller haft hyttelag sig
tillslaget, det vill säga fristående anläggningar, skola genast i
beskattning anses likställiga med masugnar utom bergslag.
För antagandet af detta förslag möter dock en svårighet.
Det finnes nemligen åtskilliga sådana verk, hvilka blifvit ned¬
lagda, hvarefter andra i stället blifvit uppbygda. Dessa sed¬
nare skulle möjligen kunna anses för nya anläggningar, ehuru
de rätteligen äro att betrakta såsom blott flyttade. De åtnjuta
vissa frihetsår och egarne till dem hafva uppbyggt dem i
hopp alt den nu föreslagna nya ordningen skulle vara införd
då frihetsåren äro ute.
Don 31 Januari.
Jag kail derföre ej med min röst bifalla herr Galms
förslag, utan yrkar alt, för erhållande af behörig utredning i
nu antydda hänseende, ärendet måtte till utskottet åter¬
remitteras.
Herr Wcern: Det förhåller sig verkligen så, som här
blifvit anlördt, att frågan om tackjernstiondens upphörande
icke eger samband med den om bergslagsjordens privilegier.
J)en förra grundar sig på de åsigter, sorn slutligen i det un¬
derstuckna Helgeandsholmsbeslutet gjorde sig såsom lag gäl¬
lande, och enligt hvilka grufvorna voro ett regale, för hvars
tillgodogörande vid hyttorna skatt borde erläggas. Dertill
kom väl ock på 1600-talet behofvet, i följd af de många kri¬
gen, och bristande insigter i nationalekonomien, hvilka till¬
sammans gjorde att man utan afseende på följderna ansåg
rätt att taga skatt hvar den tagas kunde. A andra sidan
ansåg man i gamla tider grufdriften och bergslagsrörelsen
med deraf följande export så vigtiga, att man ej genom ut¬
skrifning af manskap till krigen från bergslagerna ville riskera
dess minskning, och då utskrifningen förbyttes till rotering
på jorden, medlörde frihet från den förra äfven frihet från
eller minskning i den sednare, hvilket är hvad vi nu kalla
bergslagsprivilegierna. Sambandet mellan skatten och privile¬
gierna uppkom först derigenom att jag för 13 år sedan väckte
en motion om bådas liktidiga afskaffande, men dervid så i
ena som andra fallet gjorde undantag för de bergslager, hvilka
önskade behålla sina privilegier, — ett undantag, hvartill jag
föranleddes deraf, att då frågan härom vid ett jernkontorets
allmänna sammanträde afhandlades, deputerade från bergs¬
lagerna anmälte, att de heldre ville bibehålla beskattningen än
underkastas rotering.
Mig synes herr Gallus tillägg vara fullt rimligt, då det
endast åsyftar att de masugnar, som, ehuru belägna inom
bergslagerna, dock icke hafva med bergslagens privilegier att
göra, skola få samma rätt sorn de utom bergslagen liggande.
Det skulle icke, såsom herr Björck påstått, komma att be-
höfvas tre särskilda lagstiftningar, utan blott två, nemligen en
för masugnar med och en för sådana utan privilegierad bergs¬
mansjord.
Beträffande det af herr Staaff gjorda inkast, att en ut¬
redning behöfdes, för att få upplyst huruvida vissa masugnar
vore nyanlagda eller endast uppbyggde i stället för äldre, så
anser jag, att statsutskottet icke är lämpligt forum för sådana
undersökningar och att utskottets tid är alltför dyrbar för att
484
Den 51 Januari.
deraf upptagas. J)enna utredning bör derföre öfverlemnas åt
embetsverken, och misstag om rikets ständers mening, eller
deraf bärflytande misstag, eller orättvisa i tillämpningen är
icke att frukta, enär de i det föreslagna beslutet förekommande
orden: »utan samband med privilegierne» äro fullt tydliga.
Herr Henschen: Jag förenar mig med herr Staaff i yr¬
kandet om återremiss. Här är fråga om att göra en present,
det vill säga befria en mängd tackjernstillverkare från en ej
obetydlig skatt. Jag anser mig ej kunna göra det blott på
motionärens muntliga uppgift, att samband ej finnes mellan
frågan orri tackjernstiondens upphörande och den om bergs-
lagsjordens beskattning. Sambandet är ej alltid så lätt att se.
Ej heller är det lätt att afgöra om en gammal masugn är
flyttad eller en ny anlagd. Hvarföre då ej söka att erhålla
den utredning, som genom en återremiss kan vinnas? Enligt
herr Hahns utsago hafva de nya masugnarne ännu två eller
tre frihetsår qvar. Vi hafva riksdag nästa år och ett upp¬
skof till dess kan väl icke vara farligt.
Deri ena grundskatten efter den andra efterskänkes. Jag
har alltid motsatt mig sådant, och jag anser att man der-
vidlag bör gå tillväga med stor försigtighet.
Herr Staaff: Jag är ej obenägen mot herr Hahns aroang-
demang och ej heller är jag blind för de billiga anspråk det
innehåller. Min mening är endast att utskottet, efter tagen
kännedom om hvad som kan vara att af tillgänglige hand¬
lingar inhemta, skulle inkomma med yttrande huruvida någon
förlust för kronan skulle, i följd af den föreslagna förändrin¬
gen, kunna inträffa. Då det emellertid är svårt om ej omöj¬
ligt att på stående fot derom bilda sig ett bestämdt omdöme,
vidblifver jag mitt yrkande om återremiss.
Herr Gahn: Med anledning af herr Björcks framställning
vill jag fylla de brister, som efter hans tanke i min angående
förevarande ämne väckta motion finnas, genom att meddela,
att så vidt jag känner finnas af denna kategori inom Orebro
läns bergslager blott tvänne på sednare tider anlagde mas¬
ugnar, nemligen Dalkarlshyttan och Degeforss, hvilka väl
båda ännu åtnjuta frihetsår, men hvilka för Dalkarlshyttan,
om jag ej bedrar mig, tilländalöpa med 1867. En annan mas¬
ugn vid Svartå är väl nyanlagd; men då den förut varit en
äldre hytta, vågar jag icke bestämt uppgifva, om icke denna
kan anses hafva egt något sammanhang med bergslagsjorden,
hvilket likväl är lätt att utröna då beskattningstiden för den¬
samma inträffar.
Den 3i Januari.
483
Jag hade ej omnämnt detta i motionen, emedan jag hade
hoppats att statsutskottet af de handlingar i ämnet, sorn jag
visste humös i kong', kammarkollegium, skulle kunna erhålla
fullt tillförlitlig uppgift i detta afseende. Möjligen finnes i de
andra länen äfven något dylikt fall, meri mångå äro de icke.
Jag får derjemte fästa uppmärksamhet å ett förhållande, som
jag i mitt förra anförande icke omnämnde, eller att statens
nu beräknade inkomst af tackjernstionde icke kommer att
genom den af mig föreslagna förändringen minskas; ty så
vidt som alla dessa masugnar ännu åtnjuta frihetsår, har någon
tionde från dem icke kunnat ingå i beräkningen, utan kom¬
mer dess befrielse endast att medföra deri verkan, att in¬
komsten icke framdeles ökas.
Genom återremiss af utlåtandet skulle visserligen, på
sätt herr Staaff anmärkt, vinnas ökad trygghet för statsut¬
skottets ledamöter att mitt förslag vore riktigt, men jag tror,
att denna omväg icke erfordras, om man tager i betraktande,
att saken är så enkel och klar, att man nu genast borde
kunna inse det rättvisa och billiga deri. Då härtill kommer,
att ridderskapet och adeln på herr finansministerns tillstyrkan
redan lerrinat sitt bifall till ett lika lydande tillägg, torde; man
med trygghet kunna antaga, att det icke innefattar några
formella brister och fördenskull vara någon fara för borgare¬
ståndet att äfven fatta enahanda beslut.
Ofverläggningen var slutad och sedan herr talmannens
framställning om bifall till statsutskottets utlåtande JVsi 22
litt. A blifvit med öfvervägande nej besvarad, framställde herr
talmannen proposition å bifall till utskottets förslag med det
af herr Gahn yrkade tillägg. Härtill svarades ja och nej;
hvarjemte begärdes votering, som i grundlagsenlig ordning
anställdes enligt följande förut uppsatta, justerade och anslagna
voteringsproposition:
»Den, som bifaller statsutskottets utlåtande »Al 22 litt. A,
med det af herr Gahn yrkade tillägg, röstar ja.
Den det ej vill, röstar nej.
Vinner nej, är samma utlåtande återremitteradt.»
Votering utföll med 26 ja mot 21 nej; i följd hvaraf
statsutskottets utlåtande JM 22 litt. A var bifallet med föl¬
jande tillägg: »hvarjemte rikets ständer förklara, att sådana
på sednare tider inom bergslagen nyanlagda masugnar, hvilka
icke åtnjuta några särskilda privilegier eller haft något hytte¬
lag sig tillslaget, skola i beskattning anses likställiga med
masugnar utom bergslag.»
Den 5 i Januari.
§ 6.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande M 22 litt. B i
anledning af väckta motioner om upphörande af tionde för
tillverkning af metaller in. m.
Herr Meijer: Jag har begärt ordet för alt påpeka, huru¬
som man vid föregående riksdagsbeslut om tionderis bortta¬
gande förbisett ett par artiklar. Jag kan nemligen ej före¬
ställa mig, att, sedan tiondeskatten blifvit borttagen, man
vill bibehålla tionde för tillverkning utaf en del af metaller
och mineralrikets produkter, hvaribland vitriol och rödfärg.
Ehuru man vid 1854 års riksdag afskaffade tionde å alun,
qvarstår likväl samma beskattning å biprodukterne vitriol
och rödfärg. Hufvudtillverkningen af omförmälde produkter
drifves å derför anlagda bruk på Oland, hvilka ej hafva ti¬
ondeskattens berättigande motsvarande privilegier utaf stat
eller kommuner; och då härtill kommer, att enligt gällande
tulltaxa vitriol är från tull befriad, synes det mig vara up¬
penbart, att staten icke bör åsätta sjelfva fabrikationen af
sådan vara tiondeskatt. Jag har ansett mig böra särskildt
påpeka ofvanberörde artiklar, för att tionde å dem må
borttagas.
Herr Falhem,. Jag får fästa den siste talarens uppmärk¬
samhet derå, att såväl min i förevarande ämne väckta mo¬
tion som statsutskottets i anledning deraf lemnade utlåtande
genom orden mineralrikets alster omfatta vitriol och rödfärg.
Uti min vid sista riksdag framställda motion rörande samma
ämne eller upphörande af tionde lör tillverkning af metaller
och mineralrikets produkter hade jag efter dessa sistnämnda
ord tillagt »såsom svafvel, vitriol, rödfärg m. m.»; men i min
vid förevarande riksdag afgilna motion har jag uteslutit be¬
rörda tillägg af det enkla skäl, att nämnde produkter äro
inbegripne i orden mineralrikets alster. Då härtill kommer,
att statsutskottet tillstyrkt motionen, bör man kunna hop¬
pas, att vitriol och rödfärg varda likasom öfrige mineralri¬
kets produkter snart befriade från tionde.
Herr Blomberg. Jag kan icke lika obetingadt som herr
Falhem bifalla ifrågavarande utlåtande. Med jernverken är
det helt annorlunda, än med metallverken; ty många af de sed¬
nare åtnjuta privilegier. De metallverk åter, hvilka sakna
förmåner, böra tillerkännas full rättvisa. Med anledning här¬
af vill jag föreslå, alt rikets ständer för sin del
besluta, att nu utgående kopparränta och tionde å
tillverkningar af andra metaller än jern samt för till-
lien 51 Januari.
godogörande af mineralrikets alster må, der dessa till¬
verkningar icke äro i besittning af särskilda förmåner
från statens sida, upphöra, samt i underdånig skrifvelse
till kongl, majit anhålla, det kongl, majit behagade ef¬
ter skedd utredning af hithörande förhållanden till en
blifvande riksdag aflåta nådig proposition, rörande vil¬
korligt upphörande af produktionsskatt för dylika verk
och inrättningar, hvilka äro i besittning af särskilda för¬
måner från statens sida.
Herr Heijkenskjöld. Då jag väckt motion i detta ämne,
anser jag mig ock böra yttra mig derom. Jag trodde,
att statsutskottet skulle finna, att de ädlare verken behölde
likaväl som jernveiken en rättvis lindring i fråga om ti¬
onde för tillverkning. Jag medger, att förhållandet med de
ädlare verken är mera inveckladt än med jernverken; men
om rikets ständer i underdånig skrifvelse till kongl, majit
sagt, att tiondeskatten å såväl jernverken som de ädlare
verken är obillig, har jag föreställt mig, att regeringen skulle,
då fråga om tackjernstiondens upphörande ifrågakommer, fä¬
sta uppmärksamhet å nu föredragna fråga, och att densamma
derigenom vinner önskad lösning. Nekas kan icke, att åt¬
skilliga ädlare verk finnas, som sakna bestämda fördelar,
hvarföre det vore enligt min tanke riktigt, om högtärade
ståndet ville lyssna till herr Blombergs förslag. Jag har för
min del uppsatt ett förslag till ändring i utskottets betän¬
kande, eller att rikets ständer måtte uti underdånig skrif¬
velse lill kongl, majit anhålla, att egare till de såkallade äd¬
lare verken eller de, som tillverka guld, silfver, bly, glete,
koppar, svafvel, rödfärg, alun, vitriol och nickel må befrias
från produktionsskatt eller så kallad tiondeafgift, då de styrka
att de ej äro med särskilda förmåner försedda.
Flera af de i sednare tider anlagda ädlare verken hafva
frihetsår, hvilka andra åter sakna, hvadan denna fråga har
mycken likhet med den, som i statsutskottets utlåtande
JV2 22 litt. A blifvit afhandlad.
Öfverläggningen afbröts och herr talmannen samt stån¬
dets ledamöter åtskildes kl. '/* 4 e. m., men sammanträdde
åter till fortsättning af
Plenum kl. 6 e. m.
§ 7.
Fortsattes den på förmiddagen började öfverläggningen
rörande statsutskottets utlåtande JV2 22 litt. B i anledning af
488
Lien 31 Januari.
väckta motioner om upphörande al tionde för tillverkning
af metaller m. m.
Herr Staaff: Med anledning af herr Blombergs och en
annan talares yrkande derom, att vid behandlingen af denna
fråga man borde göra skilnad mellan de verk och inrätt¬
ningar, hvilka, anlagda inom bergslag, oberoende af något
dermed sammanhängande rotefrihet åtnjutande hemman icke
befunnos åtnjuta de privilegier eller särskilda förmåner, som
för de öfriga inom bergslag anlagda hyttor vore tillfinnandes
och att fördenskull vid den af utskottet här föreslagna und.
skrifvelsen skulle fogas ett tillägg i syftning att för nämnda
verk den sökta befrielsen genast finge träda i verkställighet,
oberoende af den i öfrigt tillstyrkta undersökningen, vill jag
tillkännagifva, att, för min del, jag icke kan biträda denna
mening, enär vid sådant förhållande prölningen af hvilka
verk skulle hänföras till den ena eller andra kategorien
komme att bero på häradsskrifvaren, hvaraf åter blefve följ¬
den, att för den händelse debiteringen komme att lända till
förfång för den enskilde eller det allmänna, dessa måste i
hvarje fall söka ändring i besvärsväg. hvarigenom omvägar,
oreda och svårigheter måste uppstå. Jag anser derföre, att
utredningen bör verkställas för alla ädlare verk på en gång
och i hela sin omfattning, då, efter det ärendet sedermera
af kongl. maj:t algjorts, debiteringen kan verkställas i laga
ordning. Till följd häraf och då någon långvarigare förlust
eller orättvisa icke tillskyndas något af de ifrågavarande ver¬
ken genom den uppställning af beslutet, som här blifvit
klandrad, anhåller jag, tor min del, att ståndet, med ogil¬
lande af amangdemanget, godkänner betänkandet.
Flere ledamöter hördes instämma.
Herr Falhem: Med afseende å herr Heijkenskjölds amang-
demang torde jag knappast behöfva nämna, att dess innehåll
så mycket mindre strider mot min åsigt, som detsamma huf¬
vudsakligen öfverensstämmer med den af mig vid förra riksdagen
väckta motion, hvilken herr Heijkenskjöld nu upptagitsåsom sin.
Häraf följer, att det icke skulle vara mig annat än ganska kärt,
om amangdemanget kunde vinna framgång, då det hastigare
för till målet, som äfven jag eftersträfvar aftvinna. Jag be-
tviflar dock, att det kommer att antagas i de öfriga stånden.
Jag hörde nyss i riddarhuskansli^, att adeln godkännt be¬
tänkandet oförändradt och, hvad preste- ocb bondestånden
beträffar, vet jag visserligen icke om frågan är afgjord der,
men säkert lärer det vara, att ett sådant tillägg till beslu-
iian 51 Januari.
489
lét, som det ifrågavarande, der icke ens kommer att föreslås.
Jag hemställer vid sådant förhållande, om det kan vara skäl,
att detta högtärade stånd ställer sig ensamt om en mening,
som ståndet emot de tre andra stånden icke kan hoppas att
genomföra.
Beträffande åter herr Staaffs anmärkning, kan jag, för
min del, icke inse, hvartill ett fullständigt uppräknande skall
behöfvas af alla de verk, hvilka äro af särskildta privilegier
i besittning, ty det ligger ju helt naturligt i hvarje verks in¬
tresse, att, om något sådant medgifvande, som herr Heijken-
skjölds förslag innefattar, blilver rikets ständers beslut, visa
sig icke ega några förmåner, som utesluta dem ifrån den
lemnade befrielsen. Visserligen kan. såsom herr Staaff anfört,
någon svårighet möta vid verkställigheten, då häradsskrifvaren
skulle blifva den, som i första rummet komme att debitera
eller icke debitera afrad, allt efter som de ädlare verken
syntes honom vara privilegierade eller icke; men oin å andra
sidan man sktdle vänta på genomförandet af en så beskaffad
utredning, som statsutskottet antydt i slutet af sin hemställan,
finge man tvifvelsutan vänta, snart sagdt, beständigt, enär
under tiden många nya verk och inrättningar komma att
uppstå och förut befintliga att nedläggas; till följd hvaraf och
då den eller de, som sysselsatte sig med utredningen, svår¬
ligen kunde hafva reda på dessa fluktuationer, utredningen,
om den ock alslutades, svårligen kunde blifva fullt tillförlitlig.
Då emellertid, efter hvad jag redan nämnt, jag icke tror,
att ett sådant ainangdemang, som herr Heijkenskjöld framställt,
kan vinna tillräckligt understöd hos representationen vid denna
riksdag för att göra dess antagande betryggadt, tillstyrker jag,
för min del, bifall till statsutskottets bär gjorda framställning.
Herr Bovin: Då domen öfver det beskattningssätt, som
afses i detta betänkande, redan synes fullständigt uttalad och
då två amangdeinanger blifvit väckta af herrar Heijkenskjöld
och Blomberg, hvilka på kortaste tid föra till målet, synas de
böra godkännas. Den omständigheten, att två stånd redan
fattat annat beslut, torde icke vara af beskaffenhet att inverka
på detta högtärade stånd, hvilket eger attgbesluta som det för
godt finner. För min del leinnar jag således mitt bifall till
amangdemanget.
Herr Heijkenskjöld: Då jag på förmiddagen hade ordet,
fattade jag mig kort, ty tiden var långt framskriden och
ståndet syntes benäget att åtskiljas. Jag lyckades till följd
häraf måhända icke att uttrycka mig så klart och fullstän¬
490
Den 3i Januari.
digt, som jag önskat, och jag skall derföre nu söka att mera
noggrannt utreda saken.
Om man går tillbaka till förflutna tider, finner man af
äldre bergsförfattningar samt andra offentliga påbud och för¬
ordningar, hurusom rikets ständer och kongl, majit tillförene
alltid sträfvat att gynna de tillverkningar, om hvilka nu är
fråga. Stora skogstrakter blefvo sålunda dem tillslagna; man
skänkte dem vissa från socknarne afskilja kronomärke!- jemte
andra förmåner af vigt, tor att, till vinst för staten, upp¬
muntra till upptagande af de ädlare metallerna ur jordens
sköte. Författningarne gå till och med så långt, att de till¬
erkänna en silfverpokaI åt en hvar, som företrädesvis utmärkte
sig för nit och framgång i detta fack, och jag vill nästan på¬
minna mig, att staten ännu står i skuld för något sådant.
Granskar man för öfrigt närmare förhållandet med tillverk¬
ningen af dessa ädlare metaller, finner man snart, att denna
produktion icke lemnar någon vinst, som svarar emot hvad
jernverken erhålla. Jfen nödgas sysselsätta sig med en vida
svagare malm, hvilken fordrar lång tid, och en jemförelsevis
stor åtgång af bränsle att bearbeta, innan den lemnar pro¬
dukten färdig, hvaraf åter följer, att förlagen vid de ädlare
verken blifva större och återkomma långsammare. Handte¬
ringen är med ett ord mera kostsam att handhafva och upp¬
arbeta för att bringa till något resultat och ändå låter man
den fortfarande tryckas af skatter, som, pä grund af deras
principiella orättvisa och menliga inverkan på industrien, rikets
ständer redan för flera riksdagar sedan borttagit från andra
tillverkningar, hvilka arbeta under gynsammare förhållanden
och i afseende å omkostnaden samt svårigheter i öfrigt med
denna icke uthärda jemnförelse.
Man förmenar visserligen, att afraden icke gerna kan
efterskänkas de ädlare verken, innan utrönt blifvit, hvilka
förmåner ännu finnas qvar för dessa verk. Men om ock
denna invändning må anses ega något sken af befogenhet för
sådana verk, hvilka räkna sin tillkomst från de tider, då,
såsom jag förut antydt, statsmagterna togo denna industri
under sitt synnerliga hägn, tillåter jag mig dock hemställa, om
det derför» kan vara rättvist, att de verk och inrättningar,
som uppstått i sednare tider och hvilka aldrig varit i åtnju¬
tande af några särskilda förmåner, skola tryckas af en orätt¬
vis tunga utan någon reciprocitet, och om det kan vara
billigt, atF denna skall för dem fortfara, då någon utredning,
hvad dem beträffar, icke är af nöden eller kan ifrågakomma.
Den 51 Januari.
Ml
Till en elei nied hänsyn till detta förhållande tog jag mig på
förmiddagen friheten att framställa ett amangdemang till eller
rättare en förändring al det slut, hvartill statsutskottet kom¬
mit. Vid närmare begrundande har jag dock trott mig finna,
att nämnda förslag icke innefattar den för frågans lösning
rätta eller mest praktiska åtgärden. Jag anhåller fördenskull
att få återkalla detsamma och i stället föreslå ett tillägg i
alldeles enahanda syftning, som det ståndet antog vid pröf-
ningen under detta plenum af en föregående fråga, som då
afgjordes. Jag hemställer således, att ståndet, med godkän¬
nande af hvad statsutskottet i betänkandet yttrat om en un¬
derdånig skrifvelse till kongl. maj:t, ville derjemte besluta som
följer: hvarjemte rikets ständer förklara, att sådana ädlare
verk, hvilka icke äro försedda med några särskilda privilegier
eller förmåner, må genast befrias från produktionsskatt eller
så kallad tiondeafgift.
Häremot har blifvit yttradt, att genom en i sådana or¬
dalag affattad framställning till kongl. maj:t, det skulle komma
alt bero på häradsskrifvaren eller den, som debiterar utskyl-
derna, att bedömma, om afrad skall påföras eller icke. Jag
medgifver, att detta skulle blifva förhållandet; men med den
kännedom, jag eger, huru vid debiteringen af utskylderna till
kongl, majit och kronan plägar tillgå, tror jag mig dock
kunna antaga, att påföring i allmänhet sällan underlåtes, der
den bör ske. Hvem skulle väl ock bättre känna förhållandet,
beträffande de ädlare verken och deras möjliga förmåner, om
icke landshöfdingeembete!, och kronobeljeningen i orten, hvilka
hafva tillgång till jordeböckerna och privilegierna, der sådana
ännu må finnas. Ja, jag vågar påstå, att de känna sådant
bättre, än till och med kollegierna och vederbörande embets¬
verk här.
Då frågan förevar på afdelningen, yrkade jag, att egare
af ifrågavarande verk och inrättningar skulle tillerkännas rät¬
tighet alt sjelfve söka åstadkomma den utredning, som för
ändamålet kunde erfordras, och att rikets ständers beslut
skulle ställas i öfverensstämmelse dermed, så att den underd.
skrifvelsen till kongl, majit jemväl komme att innehålla den
förklaring, att de, sorn styrkte sig icke vara med förmåner
försedde, borde, utan afvaktan af annan utredning, vara från
skatten befriade. Dertill svarades då, att huru än skrifvelsen
formulerades, kunde dock kongl, majit åt den underdåniga
framställningen i denna del icke bereda någon verkställighet
utan att frågan i sin helhet först blifvit ölverlemnad till ve-
492
Den 51 Januuri.
derbörandes hörande. Den skulle således komma att gå den
stora, allmänna vägen. Jag kan dock icke inse nödvändig¬
heten och behofvet af en dylik omväg, helst ginvägen redan
i dag blifvit beträdd. Jag hoppas derföre och tror förvisso,
att, då ståndet förut ansett sig kunna och böra skipa lag och
rätt i det ena fallet, ståndet icke, i strid lör öfrigt med all
konseqvens, underlåter att nu tillämpa samma grundsats af
rättvisa.
Jag anhåller fördenskull hos herr talmannen om propo¬
sition å bifall till statsutskottets betänkande med det af mig
dervid lögade tillägg.
Herr Henschen: Jag vill visserligen icke bestrida, att
det kan vara billigt hvad som här yrkas. Sedan qvarnar och
sågverk blifvit från grundränta befriade, och man skänkt
egarne af jernverken utom bergslagen stor lindring i deras
skattebörder, bör sådan tvifvelsutan tillgodokomina egarne
till äfven andra med dessa likartade verk och inrättningar;
och onekligt är dessutom, att en produktionsskatt strider mot
goda nationalekonomiska grundsatser. Men billigt lärer det väl
ock vara, att man får veta, hvad man bifaller. Fördenskull
synes det mig att man icke bör motsätta sig inhemtandet af
de upplysningar, som kunna vinnas genom den af utskottet
föreslagna utredningen, isynnerhet då, såsom nu blir hän¬
delsen, dessa upplysningar verka så fort som till nästa år.
Afven jag känner, att konung och ständer i fordna dagar
fästat stor vigt vid de s. k. ädlare verken, men hvem har
väl egentligen skördat vinsten af deras produktion: månne
staten eller månne icke lika val den enskilde? Man har talat
här om »ginvägar.» Det förundrar mig dock, att man kan
tro, att kongl. maj:t i detta fall mera än annars skulle fatta
beslut utan att höra kollegierna och öfrige vederbörande; och
detta så mycket mera, som antagligt är, att dessa vid för¬
slaget komma att framställa sådana anmärkningar, att de
anses böra åter öfverlemnas till nationalrepresentationens
pröfning.
Jag anhåller fördenskull om bifall till utskottets förslag.
Billigheten må visserligen, såsom jag nyss nämnde, tala för
ett godkännande af herr Heijkenskjölds amangdemang, men
något tvång torde dock ej vara för handen ait fatta beslut
derom i blindo.
Herr Blomberg: Då jag på förmiddagen hade ordet,
föreslog jag ett tillägg till utlåtandet i fråga. Sedermera har
en annan ledamot af borgareståndet, herr Heijkenskjöld, fram¬
Den 51 Januari.
493
ställt ett i andra ord affattadt tillägg till statsutskottets skrif-
velseförslag; och då detta från mitt skiljer sig endast i
formen, har jag velat gifva tillkänna, att jag, för att före¬
komma splittring af meningarne, afstår från mitt och förenar
mig i herr Heijkenskjöids amangdemang.
Herr Gahn: Motståndet mot herr Heijkenskjöids amang¬
demang synes härleda sig hufvudsakligen derifrån, att man
önskar få utredt hvilka bland de s. k. ädlare verken äro
med särskilda förmåner försedda eller icke. För min del
kan jag dock ej inse nyttan och nödvändigheten af en så¬
dan föregående utredning, utan synes det mig, att, då man
vill antaga sjelfva principen, bör man väl ock våga tillämpa
densamma, deri må nu lända till förmån för en eller flera.
En utredning, som skall ådagalägga hvilka verk, som
åtnjuta privilegier, måste i allt fall blifva furtif, ty med den
rörlighet i förhållandena, som nu för tiden eger rum, lära
antagligen nya verk rätt ofta uppstå och gamla nedläggas, till
följd hvaraf utredningen svårligen kan erhålla den konsistens,
att den blifver fullständig eller tillförlitlig. Afven ur denna
synpunkt torde det vara lämpligast att helt enkelt godkänna
principen — att de verk, som äro så och så beskaffade,
skola vara från afrad fria — och sedermera låta det bero
på vederbörande tjensteman att tillämpa regeln.
Det har visserligen blifvit anmärkt, att det icke skulle
betyda något om detta högtärade stånd antager betänkandet
med det dervid gjorda tillägg, då sannolikt de trenne andra
stånden besluta i närmaste enlighet med statsutskottets för¬
slag. Denna olägenhet kan dock afhjelpas derigenom, att
borgareståndet aflåter en inbjudning till medstånden; och
om (illägget befinnes billigt, torde det kunna antagas att
inbjudningen vinner deras godkännande.
Jag anhåller fördenskull om bifall till herr Heijkenskjöids
amangdemang.
Herr Björck: Det förekommer ej så litet underligt, att
man icke är belåten med det uttalande statsutkottet här
gjort och hvilket verkligen synes vara ganska långt sträckt,
utan att man vill framtvinga ett beslut, innan saken blifvit
behörigen utredd. Det ser nästan ut, som skulle man hysa
tvifvel derom, att det beslut man påyrkar, i sjelfva verket
är så grundadt, att det skulle komma till tillämpning vid
en blifvande riksdag. Och en dylik tyst tvekan innebure i
sanning ingenting förvånande, ty det förhåller sig nog så.
att ett och annat kunde vara att säga derom, huruvida de
494
Den 51 Januari.
satser icke skulle kunna kullkastas, hvarpå man stödjer sina
yrkanden och förslag. Jag hör visserligen att den ifråga¬
varande afraden kallas och benämnes »produktionsskatt»,
men om den också verkligen är en sådan, torde dock starkt
kunna sättas i fråga. Jag vill erinra, att från äldre tider
dessa verk och inrättningar varit verkliga kronoverk samt
att staten alltid ansetts ega rätt till dess malmtillgångar och
just på denna grund har staten tagit och tager del i
afkastningeri. Förhållandet med dessa tillgångar är för öf¬
rigt icke sådant, att de kunna ersättas, utan hvad som ut-
tagits ur grufvorna är borta och blir alltid en minskning
för efterkommande.
Det är egentligen kopparverken, om hvilka här är
fråga; och jag må bekänna, att jag icke så lätt skulle hafva
eftergifvit mina betänkligheter och mitt tvifvel om behörig¬
heten af skattens frånträdande i detta fall, om icke en för¬
ändring numera inträdt i tullförfattoingarne och om icke, se¬
dan malmen vid export icke längre bär någon afgift, det
vore ändamålslöst att bibehålla en skatt, som hvar och en,
som det vill, kan undandraga sig. Det är af denna anled¬
ning och då skattens bibehållande skulle kunna leda till
malmens utförande och alltså beröfva landet förtjensten af
förädlingen till koppar, som jag ansett olämpligt att fortfa¬
rande bibehålla beskattningen å denna. Och om kopparen
blir fri, böra ock öfriga metaller eller mineralrikets produk¬
ter vara fria, emedan dessa tillverkningar till beloppen icke
äro synnerligen stora.
Men om nu af det ena skälet eller af det andra det
är så, att man anser tiden vara inne att uppgifva skatten,
må man åtminstone medgifva en fullständig utredning. Stats¬
utskottet kan icke ens uppgöra någon kalkyl huru inkom¬
sterna för staten af dessa skattetitlar böra för framtiden be¬
räknas, om man icke vet hvilka verk och inrättningar skola
blifva från skatlens utgörande befriade eller icke.
Jag vill icke vidare inlåta mig i saker, men det sagda
torde emellertid vara tillräckligt för att låta en hvar inse
billigheten deraf, att saken utredes, innan den pröfvas af
representationen.
Herr Heijkenskjöld: Sedan jag hort flere talare instämma
i herr Björcks yttrande, torde det ej vara skäl för mig att
söka motverka en mera prononserad mening eller vidare
uppträda till förmån för ett förslag, som icke lyckats till¬
vinna sig allmännare sympatier, men jag kan dock icke un¬
Den 31 Januari.
derlåta att, med anledning af hvad herr Björck anfört, med¬
dela några upplysningar. Sålunda har herr Björck, bland
annat, förmenat, att utskottet icke haft tillgång till någon ut¬
redning, som medgaf utskottet att beräkna huru stor, genom
bifall till min framställning, förlusten i inkomster å ifrågava¬
rande skattetitlar skulle blifva för staten; men jag ber härvid
få anmärka, att en så beskaffad utredning dock blifvit gjord
uti en af de i detta ämne väckta motioner och jemväl lernnad
obestridd af utskottet, ehuru densamma icke blifvit upptagen
i betänkandet. Det torde derföre tillåtas mig att redogöra för
grunddragen af det funna resultatet.
Hvad då först beträffar silfvertionde, myntarelön och
slagskatt är inkomsten af denna titel af utskottet antagen att
utgöra för nästa statsregleringsperiod omkring 16,000 rdr.
Af detta belopp bidrager Sala silfververk med mer än
14,000 rdr och för öfriga verk, för hvilka afkortning ifråga-
kommer, som tillverka silfver, uppgår alltså algälden till stats¬
verket endast till ett tusen och några hundra riksdaler. Härtill
kommer dock ett silfververk, hvars frihetsår nnmera äro för¬
flutna och som ökar statsinkomsten under denna rubrik,
ehuru den icke blifvit i kongl. maj:ts proposition om stats¬
verkets tillstånd och behof om förmäld eller intagen.
Kopparräntan beräknas till omkring 73,000 rdr. I detta
hänseende har i nämnda motion blifvit utredt, att de verk
och inrättningar, som antagas hafva särskilda förmåner, bi¬
draga med en årlig afrad af omkring 33,000 rdr, hvadan ett
belopp af 40,000 rdr skulle komma att från denna titel af-
föras ur inkomstbudgeten.
Svafvelbrukstionden är beräknad till blott 3,000 rdr. In¬
komsten från denna titel är således i allt fall relativt en obe¬
tydlighet och derunder förekommer dock, bland annat, afrad
af Dylta svafvelbruk, som är privilegieradt och följaktligen
komme att fortfarande utgöra tionde.
Den eftergift, som blifvit begärd af rikets ständer, kan
alltså antagas till en samlad summa af några och 40,000
riksdaler, hvilket belopp synes vara en bagatell i det hela, i
jemförelse med hvad rikets ständer förut uppoffrat och efter¬
skänkt för likartade ändamål.
Då emellertid det icke är min vana att bringa en sak, som
man säger, på sin spets och det kan vara en möjlighet, att, sedan
regeringen funnit obilligheten af den beskattning som f. n. trycker
de ädlare verken, det lyckas att få frågan utredd, ehuru för min
del jag befarar, att detta kommer alt dröja lång tid, vill jag
496
Den 31 Januari.
ej hårdare hålla på mitt förslag, utan godkänner utskottets
hemställan i betänkandet.
Ofverläggningen förklarades slutad; och statsutskottets ut¬
låtande jn 22 litt. B. bifölls.
§ «•
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande JYs 22, angående
beräkningen af statsverkets inkomster.
Sedan utlåtandets särskilda delar till och med 17:de punk¬
ten blifvit, hvar efter annan, föredragna och gillade, förekom
I8:de punkten.
Herr Henschen: Jag har förr väckt fråga om upphö¬
rande af ifrågavarande afgift såsom statsinkomst, och jag har
föreslagit, att densamma skulle beräknas blott såsom ersättning
för sjelfva kontrollstämplingen, hvilken må utgå för sakens
skull, men icke åläggas såsom en skatt på produktionen.
Mitt yttrande afser emellertid för närvarande endast alt i
protokollet nedlägga min protest mot en så obillig skatt,
som denna.
Vidare anfördes ej, oell 18:de punkten bifölls.
Öfriga delar af utlåtandet till och med utskottets hem¬
ställan sid. 13 godkändes.
Hvad å samma sida yttras angående statens extra ordi¬
narie inkomster, äfvensom den vid utlåtandet fogade tabell,
lades till handlingarna.
§ 9.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande JVs 31, i anled¬
ning af gjorda framställningar om eftergift af kronans rätt till
danaarf, fallna eller åtskillige personer.
Härvid förekommo:
1;sta punkten.
Bifölls.
2:dra punkten.
Utskottets förra hemställan sid. 3.
Herr }Vcern: Flera punkter förekomma i detta betänkande,
der utskottet \id förslag till efterskänkande af statens rätt till dana¬
arf till förmån för enskilda kommuner gjort det vilkor att af hvad
som blifvit efterskänkt skulle bildas en stående fond. Utskottet
har för förslaget i denna del icke anfört några motiver, men af
en reservant, som i afseende på huruvida efterskänkande öfver¬
hufvud bör ske eller ej, skiljer sig från utskottets mening, har
frågan om användandet blifvit omnämnd i ordalag, som lemna
någon ledning för bedömmandet af de motiver, hvilka för vil-
ben 5l Januari.
497
korets bestämmande gjort sig inom utskottet gällande. Han
yttrar nemligen, bland annat, att »lika litet, som kronan bördé
belasta sig med utgifter, som kunde undvikas, lika litet borde
kronan afhända sig rätteligen tillkommande medel annat än i
fall af särdeles bevekande skäl Och i ingen händelse för andra
ändamål, än som afsåge ett stadigvarande gagn för framtida
slagteri inom vissa gränser» o. s. v. Meningen med de af
Utskottet bestämda fonder synes således, åtminstone hos herr
Staaff, vara att genom bildandet af fonder åstadkomma något,
som blefve af »stadigvarande gagn för framtida slägten.» För
min del betviflar jag, att ändamålet vinnes, likasom öfver¬
hufvud lämpligheten af att bilda små fonder. Jag vill icke
bestrida, att man ju icke någon gång kan vara nödsakad till
en sådan åtgärd, nemligen då man har något stort mål i
sigte, hvartill behöfliga tillgångar för ögonblicket saknas och
man icke eger några säkra inkomster, som berättiga till
skuldsättning. Det finnes då icke något annat sätt än att
samla en fond och småningom öka den tilldess det erfor¬
derliga kapitalet blilvit bildadt. Men någon gång måste man
dock förutsätta, att detta skall ske och fonden kunna för sitt
ändamål användas. Deremot kan jag icke lätta nyttan af
fonder för evärdeliga tider. Användningen af sjelfva fonden
är då, ehvad behof deraf kan förekomma, en gång för alla
förbjuden och det är blott dess årliga afkastning, som har
något ändamål. Men i den mån denna afkastning är för än¬
damålet otillräcklig måste nyttan af åtgärden synas fråu bör¬
jan vara tvifvelaktig, och då i följd af alltings föränderlighet
en tidpunkt förr eller sednare skall inträffa när ändamålet
antingen upphört, eller ock blifvit på annat och bättre sätt
afhjelpt, är all nytta försvunnen, och såväl sjelfva fonden,
som dess afkastning, i verkligheten förspilld. Huru vackert
det än låter att söka bereda stadigvarande gagn för framtida
slägten, måste jag derför bestrida vår förmåga att på detta
sätt vinna ett sådant ändamål och gagnet af en mängd små
fonders bildande.
Dertill kommer, att fonder alldeles icke förränta sig
sjelfva, utan att förräntningen fordrar ett arbete, som i samma
mån fonden är obetydlig blilver mot ändamålet opropor¬
tionerligt.
En punkt förekommer i detta betänkande, der fråga är
om alt gifva 127 rdr och några öre till en stående fond.
Att binda kommande slägten vid arbetet att anteckna, vårda,
Borg.stind. grot. i)id riksd. 186*—186« !• ‘^2
4!!i!
Ven 5i Januari.
förränta, hok föra och ansvara för en sådan fond, ålit i syfte¬
mål att för ett visst uppgifvet ändamål få den otillräckliga
summan af 6 å 7 rdr årligen, synes mig barnsligt. För min
del är jag af den mening, att det i allmänhet ej är stort
värdt att gifva bort danaarf och, lika med reservanten, anser
jag det i allmänhet vara bättre, att staten behåller beloppet,
men om staten skall bortskänka detsamma, må man då för
all del göra det så, att de, som få dessa medel, ega att an¬
vända dem till hvad de anse nyttigt.
Jag bestrider således bifall till utskottets förslag i alla de
fall, der medlen anvisats till andra ändamål, än vederbörande
kommuner genom sina ombud sjelfva uppgifvit.
Herr Staaff: Jag vill i allmänhet icke påstå, att det
kan vara absolut skadligt att inrätta stående fonder för väl¬
görande ändamål. Jag tror, att i detta fall medlen måste
komma att användas bättre på sådant sätt, än om man
skänker bort dem för tillfälliga ändamål, då de kunna derför
användas eller icke, i hvilket sednare fall medlen blifva en
skänk till kommunens medlemmar enskildt och kunna af dem
för egna behof bortskänkas. Emellertid vill jag fästa upp¬
märksamheten uppå ett i min reservation förekommande tryck¬
fel, ithy att framför ordet gräns står inom i stället för utom.
I öfrigt vill jag upplysa, att. då diskussionen inom utskottet
öfver afdelningens förslag visade en afgjord öfvervigt åt den
åsigten, att man borde bevilja allt hvad motionärerne begärt,
jag förfäktade alternativt den meningen, att, om nödvändigt
dessa arfsmedel skulle bortskänkas, detta åtminstone borde
ske för ändamål, som kommunerna icke vore skyldiga att
tillgodose. Af denna anledning har jag icke heller motsatt
mig utskottets förslag beträdande det till Strömstad öfverlåtna
danaarfvet, emedan staden icke är skyldig att bygga läroverks¬
hus. Men då medlen falla till sådant, hvarför kommunen är
pligtig att ansvara, har jag ansett och anser jag det vara
menligt att bortskänka dem, emedan det då endast blefve en
personlig gåfva till individerna för lättnad i deras personliga
utgifter.
Med hänseende för öfrigt till frågan om ändamålet med-
gifver jag visserligen, att i det fall, som herr Wsern anfört,
eller den i sista punkten af betänkandet omhandlade tillgång
af 127 rdr 87 öre, deraf uppstår en liten fond, men då mo¬
tionären anhållit, att beloppet måtte anslås till fattigvården i
socknen, och då såsom skäl åberopats nyligen uppförda prest-
gårdsbvggnader och andra betungande utgifter, tyckte man,
ben 3i Januari.
m
att, om man skulle gifva bort medlen för ett så beskaffadt
ändamål, det vore bättre att bilda en för alla tider verkan¬
de fond än göra medlen till en personlig gåfva för kommu¬
nens individer och dymedelst låta statens medel användas för
att underlätta fullgörandet af de enskildes kommunala skyl¬
digheter. Detta fann man, som sagdt, olämpligt och derföre
har detta stadgandet tillkommit. Jag har velat här redogöra
för den grundsats, som i detta fall ledt utskottets majoritet,
ehuru jag, så, som äfven af reservationen befinnes, är af
den mening, att, då man icke vill lemna medlen till det
ändamål, som motionären önskat, det icke tillkommer rikets
ständer att uppleta ändamål, som äro främmande för motionen.
* Herr Henschen: l hvad herr Staaff yttrat derom, att
dana-arf bör falla' till sådana ändamål, för hvilka det icke
åligger kommunen att ansvara, instämmer jag till alla delar.
Man bör för öfrigt besinna — hvad herr Staaff icke nämnt
— att en stående fond, ehuru liten, ger anledning tili ytter¬
ligare donationer. Det inträffar ofta, att välvilliga personer
ihågkomma fonden med gåfvor, och den ökas, om nemligen
fondens ändamål är något godt och isynnerhet om sådana
personer vunnit någon praktisk erfarenhet om fondens verk¬
ningar. Detta synes mig böra öfvervägas vid bedömmande
af statsutskottets förslag. Jag skulle gerna se att det god¬
kändes. Om sedermera, såsom herr Waern antagit, i följd
af menskliga tings föränderlighet, en sådan fond befunnes
icke längre böra användas för det en gång bestämda ända¬
målet, kan ju lätt en ändring härutinnan ske. Riksrepre-
sentationen är gifvaren och denna kan ock förändra vilkoren.
Värre är det om en enskild lemnat donationen. Arfvingen
är måhända icke känd, och i allt fall är det osäkert om
han har talan. Men äfven i detta fall lära vilkoren kunna
förändras, derföre att statsmakterna måste hafva rätt att äf¬
ven öfver dylika tillgångar disponera. Jag vill i detta hän¬
seende blott påminna om förhållandet med fideikommisser.
Jag hörde icke, att herr Staaff, då han hade ordet, yr¬
kade afslag. Jag tackar honom derför och anhåller, att
statsutskottets utlåtande på anförda skäl måtte godkännas.
Herr Bovin: Jag har icke förut väl förstått andeme¬
ningen af herr Staaff, reservation, men genom hvad han
nyss yttrat i förening med den omständigheten, att han re¬
serverat sig emot åtskilliga tillstyrkanden i betänkandet, tror
jag mig finna hvartåt han syftar och jag drager deraf den
300
Den 31 Januari.
slutsatsen, att han uppträder emot den åsigten, att staten
bör afstå sin rätt till danaarf.
För min del går jag öfver på en annan sida och, om
jag varit närvarande i utskottet och ståndet, då frågan om
danaarf i allmänhet förevar till behandling, skulle jag hafva
förfäktat den mening att staten icke hör gagnera på dessa
småsaker.
Det är kändt, att lagstiftningen, sådan den uppenbarar
sig i 1734 års lag, grundar sig på den föreställning, som då
var rådande, att arfsrätten vore något, som berodde på
blodsbandet och utgjorde en strängt begränsad familjerätt.
Sedermera har en förändring härutinnan inträdt i [lagstiftnin¬
gen, i det man antagit en presumtion hos den aflidne, att,
der han icke gjort testamente, det naturligaste vore, att
hans närmaste skulle erhålla qvarlåtenskapen, och på denna
grund tyckes för närvarande arfsrätten hvila.
Ett likartadt förhållande eger rum vid lagstiftningen örn
danaarf. Stadgandet infördes ur äldre lagar före 1734 och
hvilade på den grundsats, som der var förherrskande, att
det, hvartill icke fanns någon egare, tillhörde staten, ja, till
och med alli, som lanns. Åsigten torde numera kunna an¬
ses vara den, att en utan arfvingar afliden person heldre
må antagas hafva önskat att kommunen, som sannolikt lig¬
ger honom närmast om hjertat, må öfvertaga hans qvarlå¬
tenskap än staten. Under den förutsättning, jag sålunda an-
tydt, sluter jag mig till dem, som önska, att staten helt
och hållet eftergifver inkomsten af danaarf, hvilka i allmän¬
het äro af ringa beskaffenhet och sjunka djupt till botten
på statens bottenlösa kassakista. Deremot kan, om medlen
anslås till kommunen, något godt åstadkommas för kommu¬
nen och för den enskilde, som deraf kommer i åtnjutande.
Jag biträder följaktligen statsutskottets betänkande, der ut¬
skottet tillstyrkt efterskänkande af statens rätt till danaarf,
vare sig till förmån för kommunen eller den enskilde.
Herr Witt: Då här var fråga oin att lätta ett generelt
beslut att danaarf alltid skulle falla till kommunen, yrkade
jag, att detta skulle blifva lag, derföre att alla borde hafva
samma rätt. Jag anförde då, hurusom vissa kommuner re¬
dan fått en sådan rättighet sig tillerkänd och jag ville, att
den skulle utsträckas till alla, helst de, som vunnit en så¬
dan förmån i detta fall, äro landets största städer. Emel¬
lertid fattades icke något sådant beslut. Jag ansåg dock,
att det borde fattas. Annars blifva olika åsigter gällande
Den 31 Januari.
501
hvarje gäng danaarf skali skiftas. En gång anses staten böra
hafva dessa medel, en annan gång kommunen. Ett slåen¬
de bevis ]>å en dylik inkonseqvens är det förhållandet, att
två stånd nu afslagit kommunernas anspråk på danaarf, odå
deremot vid sistlidne riksdag sådant icke sattes i (råga. Åt¬
minstone fingo alla kommuner, som begärde danaarf, sin be¬
gäran beviljad. Jag framställde då för Ronneby köping en
anhållan i dylik syftning, hvilken vidfors, och äfven andra
kommuner fingo sina önskningar i detta hänseende uppfyllda.
För konseqvensens skull och på det att alla må njuta
samma rätt yrkar jag således, att alla danaarf, som statsut¬
skottet i förevarande betänkande velat öfverlemna till vissa
kommuner, må dem tilldelas. För min del kan jag icke
finna något ondt uti, att fonder, låt vara små, bildas för
välgörande ändamål. Bättre är något än intet och orri rän¬
tan anslås till stipendier för fattiga barn till deras skolgång,
länder den ju alltid till något godt. Penningarne blifva dess¬
utom icke derigenom, att stående fonder bildas, »skrinlagda»,
utan finna säkerligen ett bättre användande, än om de be¬
gagnas till något, som försvinner.
Herr Hierta: Ehuru jag icke deltagit i reservationen
emot detta betänkande, får jag dock tillkännagifva, att jag
inom statutsköttet delade deras åsigt, som hyllade afdelnin-
gens tanke att man icke borde fastställa den princip, att
danaarf alltid skulle falla till kommunen. Visserligen an¬
fördes då inom utskottet såsom skäl för en dylik öfverlå¬
telse hvad herr Witt påpekat, att Stockholm och Göteborg
hafva en sådan rätt sig tillerkänd, men om denna dock va¬
rit och är fullt befogad, lemnar jag derhän. Då en person
icke efterlemnat testamente eller någon rätter arfvinge, är
det, enligt mitt förmenande, naturligt, att hans qvarlåten¬
skap skall öfvergå till det allmänna. Annars kunde det in-
- träffa, att en person bor inom en församling och har egen¬
dom inom en annan, och det torde i sådant läll vara en
alltför stor förmån örn tillgångarne skulle tillfalla den för¬
samlingen.
Mig synes således, att representationen bör kunna i af¬
seende på dessa medel för hvarje fall bestämma huru för¬
faras bör. Och om någon inkonseqvens dervid skulle någon
gång låta sig förspörja, tillhör sådant den menskliga ofull¬
komligheten, men dispositionsrätten bör representationen der¬
före icke afsäga sig.
Ven 31 Januari'.
I öfrigt instämmer jag i livad herr Waern yttrat angående
det mindre tjenliga att bilda små fonder, utan att dock våga
uppställa detta såsom grundsats.
Herr Heijkenskjöld: Då jag inom utskottet tillhörde mi¬
noriteten, hvilken icke fann det vara i principen riktigt, att
staten afstod från sin rätt till danaarf, tror jag mig böra redo¬
göra för de skäl, som i öfrigt varit för mig bestämmande.
Jag vill härvid till en början nämna, att, då de fram¬
ställningar, för hvilka betänkandet redogör, först föredrogos
på afdelningen, det befanns, alt summan af de danaarfs-
medel, hvilkas öfverlåtande till enskilda kommuner, man
äskat, uppginge till ett belopp, som icke stod i något för¬
hållande till de summor, som vid föregående riksmöte blif¬
vit för enahanda ändamål begärda och troligen äfven beviljade.
Då för någon tid sedan en dylik fråga förevar på detta rum
till pröfning och afgörande, upplystes det till och med, att
under en tidrymd af omkring 50 år de under samma rubrik
anvisade medel utgjorde tillsammans icke mera än cirka
15,000 rdr, under det att de endast vid denna riksdag upp¬
ginge till fulla 10,000 rdr rrut.
Af denna beloppets relativa betydenhet hemtade jag ökad
anledning att strängt fasthålla den norm jag för mig uppställt
till ledning vid den ofvan antydda principens tillämpning i
detaljer. Lika med herr Staaff ansåg jag nemligen, att der
medlen af motionärerna begärdes till behof, hvilka det till¬
hörde kommunen att fullgöra, *— något som hvad den nu
debatterade punkten beträffar just är händelsen — staten icke
borde på andras bekostnad bidraga till lindring af så beskaffade
skattebördor.
Härmed har jag angifvit min ställning till frågan och
grunden till min reservation; och då någon här yttrat, att
ingen yrkat afslag å betänkandet, vill jag nu göra det och
utbedjer mig proposition i sådan syltning,
j Herr Werrn: Jag gjorde icke något slutligt yrkande, då
ag sist hade ordet, emedan jag trodde, att reservanten skulle
anföra några skäl för sin åsigt. Sådana hafva dock icke
blifvit lemnade och blott den siste talaren har förklarat, att
han önskade afslag å betänkandet i denna del; men då flere
af statsutskottets öfrige ledamöter yrkat dess godkännande,
tyckes denna mening vara öfvervägande. Jag vill derföre nu
tillkännagifva, att jag, för min del, biträder utskottets här
gjorda hemställan, om den formuleras så, att medlen anvisas
till det af motionären begärda ändamål och att den sednare
lhn 51 Januari.
S05
meningen, som angifver vilkoret), utgår. De skäl, sorn af
någre talare anförts emot hvad jag yttrat om de föreslagna
fonderna, äro egentligen endast tvänne. Det första liar upp¬
gifvits vara, att bildandet af en liten fond, worn än aldrig så
liten,» föranleder till donationer af andra personer och derige¬
nom förökande af fonden så att den uppnår en storlek, sorn
inedgifver att deraf draga verklig nytta. Jag betviflar dock
giltigheten af detta antagande, och jag betviflar ännu mera,
att, om ock en sådan tillväxt skulle ega rum, denna omstän¬
dighet lemnade något särdeles glädjande bevis på förmåga i
utöfningen af omdömet hos den, som har något att bortgifva.
Det synes mig då vara bättre, att hvar och en sjelf sätter
sig in i förhållandena inom den kommun han tillhör och
lämpar sin gifmildhet efter de behof, sorn han finnér före¬
trädesvis böra fyllas, i stället för att gifva titan vidare pröf¬
ning blott derföre, att man har ett exempel att följa; och
ännu bättre skulle det i min tanke vara, att iian öfverlemnade
till kommunen att sjelf afgöra, till hvilket ändamål gåfvan
bör användas. Dermed har jag ock kommit till det andra
skälet emot min åsigt om de stående fondernas nytta och
nödvändighet, som var att ju alltid någon nytta skulle åstad¬
kommas. Huru veta vi hvad nytta det af oss bestämda
vilkoret för medlens åtnjutande skall verka? Detta är en
blott appell till omdömet. Hvem kan val bevisa, att det för
Dala pastorat länder till särskild och verklig nytta att några
riksdaler om året anvisas till fattiga barns skolgång? Det
troliga är, att summan är alldeles otillräcklig och att följakt¬
ligen endast få barn klefve gynnade med understöd. Deremot
liar Dala socken sjelf genom sin representant anmält, att för¬
samlingen hehöfver nytt skolhus; och då det derföre kan an¬
tagas, att detta är ett verkligt behof, hemställer jag, om icke
det är lämpligare att barnen sättas i tillfälle att få en skola,
der de kunna njuta undervisning, än att de skola vänta på
denna fördel för att få en annan, som ingen begärt, och
hvaraf behofvet är för oss alldeles okändt.
Mig tyckes dessutom, att man med ganska mycken
trygghet kan hänskjuta användandet till dem, som få dispo¬
nera medlen. De böra väl veta, huru detta lämpligast bör
ske; och alt i öfrigt penningar, som anvisas till uppförande
af ett skolhus, icke blifva onyttigt använda, torde väl kunna
förutsättas.
En annan sak är åter, om man icke finner sig böra
godkänna motionärens framställning derföre, att kommunen
504
Den 31 Januari.
är skyldig att bygga skolhus. Må nian då alslå den; men
hvarlöre skall man gifva medlen till hvad de ej begärt. Ett
dylikt förfaringssätt förefaller rnig innebära ett nog stort an¬
språk på godheten af vårt tillfälliga omdöme på stående fot.
Jag hemställer fördenskull att hvad utskottet här föreslagit
må erhålla följande lydelse: att rikets ständer ville för sin
del medgifva, att den rätt kronan kan ega till ifrågavarande
qvarlåtenskap må å Dala pastorat lill förbättring af dess
skolväsende öfverlåtas.
Herr Vougt: Såsom bidrag till historiken af frågan om
danaarf i allmänhet, och för att i någon mån ådagalägga
hurusom de af åtskillige kommuner nu framställda anspråken
icke äro att betrakta såsom nyheter, utan tvärtom ega häfden
lör sig, må det tillåtas mig anföra: att Stockholms stad, en¬
ligt kongl, privilegierna den 6 Maj 1436 från början egt rätt
att inom viss tids förlopp, efter värdering, till sig lösa der¬
städes fallande danaarf i hus och jord, hvilka, derest lösnings¬
rätten ej begagnades, konungen sedermera kunde gifva eller
sälja till hvem han ville, dock ej till annan än den, som bor¬
gare blef, och uti stadens utskvider deltog; att nämnde stad¬
gande genom § 35 uti de förnyade privilegierne af den 10
Mars 1656 derhän förändrades, att lösningsrätten upphäfdes
och staden i stället erhöll rättighet till hälften med kronan i
allt danaarf, som inom staden kunde lalla; att ytterligare, ge¬
nom kongl, resolutionen den 10 Juli 1660 § 9, äfven den
kronan förbehållna hälften uti danaarfven tillförsäkrades sta¬
den; att vidare, genom kongl, resolutionen den 26 Juni 1750
blifvit stadgadt, det danaarfsmedlen inom hufvudstadcn skulle
för dess fattigvård användas; att jemväl i sednare tider, tili
följd "af kongl, brefvet den 17 Oktober 1845. hufvudstaden
blifvit tillerkänd ett ganska betydligt belopp under den må¬
hända något oegentliga titeln danaarf utaf äldre uti justitie¬
kollegium och förmyndarekammaren innestående arfsmedel
utan känd egare, nemligen 33,926 rdr 25 sk, 9 r:st. banko,
hvaraf ena hälften tillföll stadskassa!! och den andra hälften
stadsnämnden," jemte det de på sagde medel upplupne rän-
torne 26,248 rdr 7 sk. 10 rst, banko anslogos till allmänna
barnhuset; att jemväl, efter hvad jag kunnat inhemta, kro¬
nans rätt till danaarf i Landskrona, genom privilegierna af
den 14 Mars 1663 och uti Gefle enligt privilegierne af deri
27 Januari 1673 blifvit till förmån för dessa städer efter¬
gifven, hvilket förhållande äfven, efter hvad för mig af tro¬
värdige personer berättats, lärer egt rum i afseende å stä-
Den 31 Januari.
lierne Göteborg och Karlskrona, ehuru jag hvarken derom
eller hvad rikets öfrige städer beträffar lyckats erhålla full¬
ständiga upplysningar.
Lika med herr Staaff, vill jag gerna medgifva, att staten
i allmänhet icke bör afstå medel för sådana ändamål inom
kommunerna, hvartill medlemmarne af dessa äro lagligen för-
pligtade att sjellve vidkännas utgifterna. Men ofta nog kunna,
genom statens mellankomst på sätt som här ifrågakomma,
sådana ändamål till det allmännas gagn befordras vida utöfver
hvad som skulle blifva händelsen derest desamma ensamt
af kommunerne bekostades. Exempel saknas ej heller, enligt
hvad föregående riksdagars förhandlingar utvisa, att staten
lemnat direkta understöd till kommunernas lättnad i afseende
å kostnader för anskaffande af platser till skolhus och annat
dylikt, som det onekligen ålegat kommunerna sjelfva att för¬
skaffa och bekosta.
Jag är, lika litet som herr Waern, anhängare af systemet
att inom kommunerne samla många och små kassor, med
hvilkas ränteafkomst jemförelsevis föga gagn kan åstadkom¬
mas; men anser likväl, att just i sådana fall som dessa un¬
danlag någon gång kunna vara lämpliga och befogade, helst
understundom en viss pietet för minnet af medlens tillkomst
torde böra bevaras, och möjligen äfven, på sätt en annan
talare yttrat, anledning till ytterligare donationer i samma
riktning framkallas derigenom att en fond förut stiftats. Jag
kan således, såsom motionär i förevarande ärende, icke annat
än förklara mig fullt tillfredsställd med det resultat, hvartill
statsutskottet i saken kommit, och får, jemte betygande af
min tacksamhet för det välvilliga understöd, hvaraf min mo¬
tion blifvit delaktig, vördsamt yrka bifall, i alla punkter, till
det nu föredragna betänkandet.
Herr Widell: Jag tror, för min del, att en kommun,
som framställer anspråk på danaarf och som till stöd för
dessa anspråk åberopar prejudikat och billighetsskäl, heldre
vill emottaga det äskade beloppet på de vilkor, som blifvit
föreslagna i fråga om den i andra punkten af förevarande
utlåtande omförmälda qvarlåtenskap, än att icke få något alls.
Det är säkerligen ett kart besvär för Dala församling att lör-
valta 2,210 rdr 35 öre och ändamålet, hvartill räntan skall an¬
vändas — underlättandet af skolgång för fattiga barn — kärt
för kommunen. Om således herr Waern vill, att summan
skall komma församlingen till godo, bör han icke motsätta
sig antagandet af utlåtandet i denna del. Tvänne stånd hafva
306
Den 31 Januari.
nemligen ogillat utskottets förslag, men bondeståndet har
godkännt det, och om detta högtärade stånd äfven lemnar
detsamma sitt bifall, kan genom omröstning i förstärkt stats¬
utskott Dala församling möjligen komma i åtnjutande af arfs-
medlen; hvaremot församlingen ovilkorligen skulle gå derom
miste, derest afseende bär fästes å herr Weerns förslag, hvil¬
ket kan hafva sina sidor, på hvilka jag dock icke nu vill in¬
låta mig. Resultatet blefve emellertid sannolikt att försam¬
lingen finge intet. Jag anhåller således om proposition å bi¬
fall till statsutskottets hemställan i andra punkten af dess nu
föredragna utlåtande.
Herr Berggren: Under diskussionen har man hört åbe¬
ropas afdelningens omtanke för statens rätt till danaarf, ådaga¬
lagd genom dess enhälliga afstyrkande af de i ämnet väckta
motioner. Med anledning häraf ber jag få upplysa, att af-
styrkandet icke var enhälligt, utan tillkom genom en rösts
öfvervigt och att minoritetens mening blef majoritetens beslut
i utskottet. Tvänne talare hafva yrkat afslag, emedan några
ändringar i anordningen eller ändamålet blifvit vidtagne af
statsutskottet.
1 detta afseende vill jag meddela, att majoriteten inom
utskottet följde den grundsats — hvars riktighet jag lemnar
derhän — att man icke borde vara så njugg med afstående
af statens rätt i denna del, men att man likväl, om medlen
öfverlåtes till kommunen, borde tillse, att de komme att be¬
främja något sådant mål, som icke omedelbart ålåge kom¬
munen att besörja. Detta är anledningen hvarföre stats¬
utskottet i denna, likasom i följande punkt, ansåg sig böra i
någon mån modifiera motionärens framställning, som i före¬
varande fall gällde skolväsendets förbättrande. Det är kändt,
att hvarje kommun är pligtig att uppehålla skolväsendet och
derför nödiga byggnader. Några särskilda medel böra af sta¬
ten icke dertill anvisas; och man fann det derföre vara af
vigt, att för det åliggande, som statsutskottet föreslagit, be¬
stämma det vilkor för medlens öfverlåtande. som här före¬
kommer, eller att af dem borde bildas en stående fond.
Man har sagt, att det vore olämpligt att hilda små fon¬
der. .lag förstår ej det. Besväret att bokföra och redovisa
för användandet tror jag att hvarje kommun med nöje un¬
derkastar sig. Så hafva de i likartade fall gjort förut. Icke
heller lärer man hafva anledning antaga, att Dala församling
skulle anse sig få det ifrågavarande beloppet sig påtrugadt till
ett ändamål, sorn församlingen icke uppgifvit. Man kan vara
Den 31 Januari.
807
öfvertygad om församlingens tacksamhet för det bidrag, man
velat lemna till skolgångens underlättande för dess fattiga
barn. Slutligen bar man också talat om »konseqvensen». I
detta hänseende må anmärkas, att vid sistlidne riksdag de
motioner, som rörde samma ämne, i de flesta fall vunno
framgång, och det lorde vid sådant förhållande just med
hänsyn till konseqvensen näppeligen förefinnas skäl att vid
denna riksdag frångå hvad som varit brukligt vid en förfluten.
Jag yrkar således, att ståndet godkänner hvad statsut¬
skottet här föreslagit.
TIerr Henschen: Här har förut blifvit vidrördt något om
grunden till arf. Såsom äfven antyddes, är det egentligen
tvänne skäl, som man trott tala för att slägten bör taga arf.
Det ena och det äldre är det, att man ansåg att tillgångarne
vore ett slags familjens samegendom; det andra hvilar på
presumtionen om den döendes vilja. Enligt den förra åsig-
ten är det otvifvelaktigt, att, om ingen arfvinge finnes till
qvarlåtenskapen, kommunen heldre bör erhålla den än sta¬
ten. Om man åter antar presumtionen, är detta ännu mera
förhållandet. Hvilkendera af dessa grundsatser man än må
hylla vid bedömandet af utskottets förslag, leder densamma
alltså i tillämpningen dock alltid derhän att kommunen fram¬
för staten bör ega rätt att förfoga öfver tillgångar af denna
beskaffenhet.
En talare midtemot, hvilken nu, tyvärr, saknas, har
sagt, att det vore så mycket att gifva bort 10,000 rdr;
men då på förmiddagen det var fråga om att skänka rika
brukspatroner hundratusental, tycktes han taga emot pre¬
senten med god smak. Jag vet dock icke hvarföre, då
fråga är om fattiga barns skolgång, representationen icke
likaväl skulle vilja skänka något till ett så välgörande och
så nyttigt ändamål.
Man säger, att det icke är bra att bilda stående fonder;
att man icke kan rätt inse, hvartill de skola gagna, isynner¬
het när de äro så obetydliga. Deremot vill jag erinra, hvad
jag förut antydt, att, om blott en dylik fond en gång är
bildad, densamma genom mindre bidrag af andra personer
kan lättare vinna tillväxt och förkofran. Herr Waern anser
visserligen, att den, som har någonting att skänka bort,
heldre bör gifva sin gåfva till kommunen för att användas
efter dess godtfinnande. I allmänhet är man dock mera
böjd för att omhulda en sak, som redan finnes till, och
hvaraf man sett verkningarna; och derföre ger man heldre
Den 31 Januari.
hvad man liar att gifva till en liten förut bildad fond. Det
är dessutom icke någon liten sak, om ett fattigt barn får
åtta eller tio riksdaler om året till sin skolgång, då det be¬
finner sig i verklig nöd.
Jag önskar alltså fortfarande, att ståndet måtte god¬
känna statsutskottets förslag till beslut, sådant det här ly¬
der; ty under denna form kommer det sannolikt att anta¬
gas af bondeståndet. Den, sorn vill, att saken icke skall
vinna framgång, kan Visserligen hafva skäl att söka åstad¬
komma ändring i nämnda beslut, så att det må förfalla,
men andra böra icke votera för något sådant.
Herr Lovén: Utan att gå så djupt, som den föregående
talaren, i försöket att utreda grunden till arf, synes det mig
vara tillräckligt att fasthålla det faktum, att staten är i be¬
sittning af sådana medel, till hvilka ingen rätt arfvinge fin¬
nes, och att således frågan här gäller hvilket alternativ bör
anses innefatta det rätta sättet för dispositionen: antingen
att staten behåller besagde tillgång för sig eller öfverlåter
den åt kommunen och i sednare fallet under hvilka vilkor.
I detta hänseende är jag, för min del, af den åsigt, att kom¬
munen har bättre rätt än staten till medel, hvartill ingen
egare anmält sig.
I afseende åter å användandet af sådana medel må i
visst afseende det ligga någon billighet uti hvad den före¬
gående talaren anfört emot bortgifvandet af stående fonder,
men jag tycker dock, att statsutskottet härutinnan valt en
så klok medelväg, att ståndet alltförväl med bibehållen bil¬
lighetskänsla kan godkänna hvad utskottet härutinnan före¬
slagit och särskildt, hvad beträffar det danaarf, om hvilket
nu är fråga, att detsamma må öfverlåtas å Dala församling
att förräntas och användas till underlättande af skolgång för
fattiga barn inom församlingen.
Jag anhåller fördenskull om proposition å bifall till
betä nkandet.
Herr Kjörck: På de skäl, som under denna diskussion
blifvit anförda af herrar Henschen och Bovin samt till en
del af herr Vougt och herr Witt har jag inom statsutskot¬
tet talat för att de ifrågavarande medlen skola öfverlåtas
till församlingen, dock att i afseende å dispositionen beslutet
borde aflattas så, att detsamma ordagrannt öfverensstämde
med det förslag herr Wairn nyss framställt. Men jag fann,
att, om man holle alltför strängt på denna mening, sjelfva
saken kom i fara att gå förlorad; och ehuru jag må be¬
Den 31 Januari.
»»9
känna, att det väckte stor betänklighet hos mig, att utskottet
framställde ett annat ändamål för användandet än församlingen
genom motionären uppgifvit, tvekade jag dock icke att lemna
denna betänklighet å sido, heldre an att, genom att fästa större
vigt vid denna enda omständighet, bidraga till att saken får
den utgång, jag antydt. Och jag tror, att saken nu befinner
sig på samma punkt. Jag tror, att den kommer att gå för¬
lorad, om den icke vinner framgång på det sätt statsutskottet
hemställt.
Vid sådant förhållande och sedan bondeståndet antagit
utskottets åsigt utan förändring vill jag nämna, att jag, på
det att man må komma till något resultat, förenar mig med
herr Widell och godkänner betänkandet.
Herr Staaff: Herr Henschen Ilar yttrat åtskilligt an¬
gående presumtionen, hvilken, enligt hans förmenande, skulle
förutsätta, att danaarfsmedlen helst borde falla till kommunen.
Jag tror dock, för min del, icke att i allmänhet man kan
eller bör hylla en dylik förutsättning beträffande den allidnes
vilja, ty bela fosterlandet bör val antagas vara för hvarje
medborgare mera kärt än den kommun, der han lefver, och
hvilken ofta nog — erfarenheten visar det — omfattas med
föga kärlek af sina medlemmar.
Hvad åter det andra skälet vidkommer, förhåller det sig
så, att, om en person, som åtnjutit fattigunderstöd, efterlem-
nar någon qvarlåtenskap, fattigvården inom kommunen tar
medlen. Eljest och allmänt taladt tror jag dock, att det i
regeln är staten, som underhåller fattigvården, änskönt ett
sådant underhållande sker distriktvis genom kommunerna,
inom hvilka dessutom fattigvården kan vara högst olika och
ojeinnt betungande. Då genom ett underkännande af herr
Waerns förslag, angående bifall till den af motionären gjorda
framställning, frågan kail få en utgång, som står i strid med
den öfvertygelse, jag uttalat i min reservation, vill jag nu
förklara, att jag instämmer i herr Heijkenskjölds yrkande om
afslag-
Herr Henschen: Med anledning af herr Staaffs sednaste
yttrande vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att det ju är
en ren fiktion, ett inbilladt något, att staten underhåller fattig¬
vården genom kommunen. Nej, kommunen underhåller den
direkte. Hvad den första fattigvården beträffar, räknar den
sin tillkomst från den kristna församlingen, som bildades i
kristendomens början. Förr kände man ingen fattigvård.
oiu
Den 31 Januari.
Diskussionen var slutad, och utskottets ifrågavarande
hemställan bifölls.
Utskottets sednare hemställan sid. 3.
Godkändes.
3:dje och 4:de punkterna.
Biföllos.
o:te, punkten.
Herr Waern: Jag hemställer, att det af utskottet före¬
slagna vilkor, att af medlen skulle bildas en fond, deraf år¬
liga räntan skulle användas till förmån för den i Södertelge
inrättade flickskola, måtte utgå.
Herr Henschen: Jag yrkar, att utskottets förslag i denna
punkt måtte oförändradt bifallas, helst det redan blifvit af
tre stånd godkändt.
Vidare anfördes ej, och S:te punkten godkändes.
(i:te punkten.
Bifölls.
7:de punkten.
Herr Beronius: Jag beklagar, att denna motion haft
oturen att blifva behandlad några månader för tidigt. Orri
utskottet dröjt dermed till April månad, hade jag troligen
kunnat med svart på hvitt gendrifva de formella skäl, på
hvilka utskottet grundat sitt afstyrkande. I nämnde månad
utgår nemligen den preskriptionstid, inom hvilken anspråk på
arfvet får väckas; och säkerligen kommer ej någon anmälan
derom att ske. Om statsutskottet hyst mera benägenhet för
motionen, hade utskottet kunnat vid denna omständighet fästa
något mera afseende. Frågan är blott om kronan skall afstå
sin rätt sådan kronan nu har den.
Då jag likväl erhållit kunskap om, att de tre öfriga
stånden redan bifallit utskottets betänkande och således al-
slagit motionen, vill jag ej framställa något yrkande, utan
fogar mig i mitt öde i det säkra hopp, att motionen skall
erhålla bättre framgång om den, såsom sannolikt är, fram¬
deles kommer att väckas.
Vidare anfördes ej, och 7:de punkten godkändes»
8:de punkten.
Bifölls.
§ 1°.
Föredrogs åter allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
betänkande JJ? 36, i anledning af väckta motioner, rörande ej
mindre norrmäns och danskars än äfven andra utlänningars
rätt att i Sverige idka handel, handtverk och andra yrken.
Den 31 Januari.
511
Härvid förekommer.
Utskottets förra hemställan sid. 5.
Bifölls.
Utskottets sednare hemställan sid. 5.
Herr Waldenström: l)å jag ansett, att danskar ej böra
åtnjuta något företräde framför andra utlänningar, har jag
reserverat mig mot utskottets förslag. Då vi hafva en lag,
som medgifver utlänningar rättighet att här vinna tillstånd
idka handel och handtverk på sätt i reservationen omförmäles
och dertill blott erfordras att den, som vill af denna förmån
sig begagna, skall derom inlemna ansökning, styrka sin frejd
och myndighet samt ställa borgen för 5 års utskylder till
staten och kommunen, kan jag ej finna något skäl hvarföre
danskar i detta afseende skola sättas i jemnbredd med
norrmän.
Dessutom tror jag, att det ligger något annat under detta
betänkande, hvilket man kan läsa mellan raderna.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till
min reservation.
Herr Isberg: Det ljudliga ja, hvarmed ståndet besvarade
herr talmannens nyss framställda proposition om bifall till
hvad utskottet hemställt i första punkten af förevarande be¬
tänkande, torde få gifva mig anledning att antaga det ståndet
godkänt det räsonnemang, som föregått utskottets berörda
hemställan. Ett sådant godkännande af utskottets sätt att
räsonnera angående Sveriges ställning uti nu ifrågavarande
hänseende till, å ena sidan, Norge, oell å den andra, öfriga
nationer, kommer ock utskottet från mig till del; och just
på grund deraf förefaller det mig så mycket anmärknings¬
värdare att utskottet, efter att hafva uppställt den satsen,
hurusom rikets ständer icke lämpligen böra angående ömse¬
sidig näringsfrihet emellan Sveriges och andra främmande
länders innevånare begära åtgärder af regeringen, den der
borde antagas, såsom orden i betänkandet lyda: »icke allenast
vara bäst i tillfälle att bedomina när i hvarje särskildt fall
rätta ögonblicket är inne för öppnande af dylika underhand¬
lingar med en främmande magt, utan äfven icke underlåta
att det begagna,» — icke destomindre kunnat i den punkt af
betänkandet som nu är under diskussion, begära i afseende å
Danmark, som val i allt fall får anses som en främmande
magt, precis en sådan åtgärd, som utskottet sjelf förklarat
ständerna ej böra begära af sin regering. Ensamt detta är
för mig tillräcklig anledning att yrka afslag å denna punkt.
»12
Den 31 Januari.
o
Herr Akerblom: Då danskar, i likhet med andra ut¬
länningar, ega att i Sverige utöfva handel och annat yrke
om de, efter att hafva erhållit kongl. maj:ts tillstånd att i
riket vistas, derom ingifva ansökning åtföljd af bevis om
myndighet och frejd samt af borgen eller annan säkerhet
för tre års utskylder, så kunde det visserligen synas som
om det resultat, hvartill utskottet kommit, icke vore af be-
hofvet påkalladt. Då betänkandet likväl icke innehåller nå¬
gon bestämd begäran om samma rättigheter för danskar, som
för svenskar, utan endast en hemställan till kongl, majit att
taga i öfvervägande i hvad mån likartade bestämmelser med
de emellan Sverige och Norge föreslagna, kunde emellan
Sverige och Danmark vara lämpliga, samt i detta ämne söka
tillvägabringa den öfverenskommelse, som för de begge grann¬
folken pröfvas fördelaktig, så är ej anledning antaga att, om
betänkandet godkännes, regeringen komme att upphäfva alla
de vilkor, som i afseende på utskylders utgörande m. m.
finnas stadgade, men att möjligtvis någon förenkling i de
nuvarande bestämmelserna kunde ske och på sammaegång
full reciprocitet för svenska undersåter i Danmark utv rkas.
Med afseende härpå får jag tillstyrka antagandet af utskottets
betänkande.
Herr Wilt: Afven jag önskar bifall till utskottets för¬
slag i denna punkt. Jag finner nemligen den deri fram¬
ställda begäran .vara både billig och oskyldig. Den går ej
ut.på annat än att kongl, majit måtte undersöka huruvida
det kan vara lämpligt att samma bestämmelser gälla för
svenskar och danskar, som de, hvilka blifvit föreslagna för
svenskar och norrmän. Man måste ock medgifva, att vi
äro mera beslägtade med danskar, än med andra utlännin¬
gar, och att man bör söka likställighet med ett folk, hvars
språk och kultur äro så lika våra egna.
Herr Blomberg: Jag har tillhört minoriteten inom ut¬
skottet, ehuru jag ej ansett nödigt att mot beslutet reser¬
vera mig. Jag kan nemligen ej finna nödvändigheten af att
till kongl, majit ingå med en sådan hemställan, som utskottet
föreslagit, då jag icke kan inse något behof af likställighet
emellan svenskar och danskar.
Om de båda nationerna stå hvarandra så nära, att de,
såsom en talare nyss yttrat, kunna anses vara med hvaran¬
dra nära beslägtade, sä är det väl egentligen icke någon
uppoffring af nationaliteten, om dansk, som vill i Sverige1
drifva handel eller annat yrke, söker svensk medborgarrätt.
t)cn 31 Junnar i.
Jag förehar mig med herr Waldenström i yrkandet om
bifall till hans reservation.
Herr Bovin: Jag är hufvudsakligen förekommen af
herr Witt och kunde inskränka mig till att med honom
instämma, men vill dock tillägga några ord;
Huruvida man är af den åsigt att utskottets förslag
bör bifallas eller förkastas, beror på den ståndpunkt man i
den så kallade skandinaviska frågan intager.
Det är visserligen redan mycket gjordt för utlänningar,
då de blott genom iakttagande af vissa former kunna skaffa
sig rätt att här i landet drifva yrke; men det kan väl ej
vara ur vägen att inför kongl. maj:t uttrycka sin opinion
till förmån för ett folk, som står oss så nära, som dan-
skarne. Nationalitetsrätten har på sednare tider börjat allt
mer och mer göra sig gällande äfven hos mägtigare folk-
stammar och än mera bör den göra det emellan nationer af
samma stam, hvilka äro mindre mägtiga. Jag tror också,
att det är af stor vinst för oss att på allt sätt underlätta
hvarje närmande mellan' de båda folken.
Herr Henschen: Ehuru jag ej önskar, att vi ålit för
snart måtte tillegna oss Danmarks politiska institutioner, är
jag dock bland dem, som anse för en lycka att de båda län¬
derna närma sig hvarandra och slutligen blifva ett politiskt
helt. Skälen härför äro tillräckligt kända och alltför vid¬
lyftiga för att nu upprepas. Jag vill blott nämna ett, mig
veterligen, förut ej omtaladt. Jag tror nemligen, att en när¬
mare förening mellan Danmark och Sverige skulle Verka
derhän, att den stora intelligens, den estetiska bildning och
den vetenskapliga anda, som finnes i Köpenhamn, komme
att utbreda sig öfver Sverige; och det kunde ej skada om
den i någon mån smittade Stockholm samt motvägde dess
envälde.
Det är väl ej för mycket begärdt, att kongl, maj:t täcktes
taga i öfvervägande i hvad mån bestämmelser, likartade med
dem, som blifvit föreslagna mellan Sverige och Norge, kunde
vara lämpliga emellan Sverige och Danmark. Detta är ut¬
tryckt med så allmänna och obestämda ord, att det blott är
att väcka frågan till lif och afgifva en opinionsyttring, hvil¬
ken säkerligen är lör regeringen angenäm.
Man har talat om Finland. Det måste medgifvas, att vi
stå i nära förhållande till finnarne, men de äro tyvärr nu¬
mera ryssar, och desse sednare önskade man väl ej in i
Borg.stind. prot. vid rikad. 1885—1886. 1- 33
Den 31 Januari.
landet. Om finnar inflyttade till Sverige, kunde sädant lätt
förorsaka en obehaglig inblandniug från rysk sida, hvilket
helst bör undvikas.
Herr Beronius: Det är ej utan skäl man kallat detta
betänkande det skandinaviska. Det handlar visserligen blott
om internationell näringsfrihet, men det ligger något politiskt
bakom. En närmare förening är numera ej blott en rättig¬
het, utan en politisk klokhet.
Här hafva hållits internationella möten mellan studenter,
nationalekonomer och andra, men de hafva ej ledt till något
praktiskt resultat. Det nu föreslagna steget är deremot ett
sådant.
Man har ock på praktisk väg sökt åstadkomma ett
närmande emellan de båda nationerna. Fråga har, bland
annat, väckts om enhet i mynt, mått, mål och vigt, men
hittills har den icke rönt någon framgång.
Vi lefva i nationalitetsprincipens tidehvarf. Nationali¬
teten lägges till grund för politiken. Våra farligaste grannar
räkna vi ej blott i öster, utan äfven i söder. Vi hafva ny¬
ligen sett huru vår germaniske granne innästlade sig i några
danska provinser och, under åberopande af nationaliteten,
med styrkans rätt tillegnade sig dem. Denna strid måste
ock förr eller sednare inträffa så länge olika nationaliteter
funnos i Danmark. Men sedan nu blott danskar finnas der,
tror jag det vara skäl för Sverige att i Danmark söka få
en förpost mot grannen i söder.
I utskottet yttrades, att det ej vore skäl att söka åstad¬
komma någon förening mellan Danmark och Sverige, så
länge de båda länderna hade olika regering och författningar.
Det är dock ej meningen med detta betänkande att de båda
folken skulle gå upp i hvarandra; det är nu ej fråga om
en politisk, utan blott om en social förening. Denna sed¬
nare skulle otvifvelaktigt underlätta genomförandet af den
förra.
Ej heller har man skäl att af förslagets antagande be¬
fara någon kollision så länge fullständig reciprocité, såsom
utskottet föreslagit, vidhålles.
Jag kan ej annat än yrka bifall till utskottets hem¬
ställan, helst utskottet motiverat sitt förslag till skrifvelse
i särdeles lindriga ordalag, så aflattade, att det ligger i kongl.
maj:ts skön att införa denna näringsfrihet när kongl. maj:t
finner tiden derför vara inne.
ben 31 Januari
Slo
Herr Waern: En talare har påstått, att skandinavism
läge dold under detta betänkande, och har på sådan grund
yrkat alslag å detsamma. En annan talare har påstått det¬
samma, men har begagnat det såsom ett skäl att tillstyrka
förslaget. Jag vill blott hålla mig till det, hvarom fråga är,
och kart ej finna någonting politiskt i betänkandet, likasom
jag trotsar den mest antiskandinaviska politiker att der finna
något, hvarigenom full frihet att i politiska frågor handla
efter sig företeende omständigheter skulle i ringaste mån
vara komprometterad. Den, som ser framtida hägringar i
en politisk förbindelse mellan Sverige och Danmark och af
sådan anledning yrkar bifall till utskottets förslag, han må
gerna göra det. Den, som det icke gör, riskerar genom bi¬
fall till betänkandet ingenting.
Man har sagt, att hvad utskottet på ett ställe i betän¬
kandet yttrat, i afseende på förhållandet till främmande län¬
der, står i strid med det resultat, hvartill utskottet kommit.
Jag vill dock härvid anmärka, att med Danmark eger det
speciella förhållande ruin, att det med Sverige har mycket
gemensamt i språk, lagar och seder, och jag tror, att vin¬
sten af en närmare förening mellan de båda länderna blelve
på Sveriges sida.
För min del skulle jag ifrigt önska, att våra litteratö¬
rer skrefve för 9 millioner i stället för 5 samt att våra
fabrikanter och handtverkare likaledes arbetade för 9 millioner
i stället för 5. Otvifvelaktig! skulle det särskildt vara af
nytta för en mängd personer i södra Sverige att kunna få
idka sina yrken i Köpenhamn, utan att behöfva afsäga sig
sin nationalitet, hvarigenom deras förbindelse till sitt gamla
fädernesland icke behölde minskas.
På grund af hvad jag sålunda anfört och då jag anser
utskottets förslag medföra stort gagn, särdeles för vårt land,
tillstyrker jag bifall till samma förslag.
Herr Waldenström: Herr Waern har talat om afsägelse
af nationalitet. Enligt gällande lag behöfver ej en utlän¬
ning, som vill nedsätta sig i Sverige, uppoffra sin nationali¬
tet; och just derföre anser jag att danskar ej bör inrym¬
mas annan rätt än utlänningar i allmänhet.
Man har äfven anfört gemensamheten i språk såsom
ett skäl. Jag tror dock, att man bör mindre se derpå, än
på den nytta utlänningarna göra och den verkasmhet de
utveckla.
!>cn 31 Januari.
Ett [iar talare hafva ansett de af utskottet begagnade
uttryck vara särdeles lindriga. Hvad betyder då ordet »lik¬
artad»? Det häntyder på något föregående och detta är den
föreslagna närmare föreningen nied svenskar och norrmän.
Utskottets hemställan går således ut på att bereda en lik¬
artad ställning emellan Sverige, Norge och Danmark. Det
är att i förhållande till Sverige ställa Danmark lika med
Norge, och derpå vill jag icke ingå.
Herr Petre: Lika med herr Waern kan jag ej annat
finna, än att herr Waldenström betraktat frågan alltför en¬
sidigt. Han har redogjort för de vilkor, under hvilka en
dansk får nedsätta sig i Sverige, men han har icke med ett
ord vidrört de svårigheter, som möta en svensk, då han vill
slå sig ned i Danmark. Herr Waldenström tyckes hafva
förgätit de bevis derpå, hvilka i utskottet anfördes.
I denna stund finnas ej motsvarande rättigheter för
svenskar och sådana böra derföre utverkas, helst Sveriges
folkrikaste provinser ligga Danmark så nära och har med
det en stor samfärdsel.
Herr Blomberg har yttrat sig mot denna del af betän¬
kandet; men då han i utskottet icke hade något att invända
mot den sednare punkten, som rörer den vetenskapliga de¬
len af frågan, kan jag icke förstå att han kan hafva något
att anmärka niot det sociala närmandet emellan de båda
folken.
Herr vice talmannen Murén: Äfven jag yrkar bifall till
hvad utskottet föreslagit.
Jag kan ej fatta hvad det är för politiska skuggor man
ser i detta betänkande, hvilket blott angår en statsekono-
misk fråga. Betänkandet är kosmopolitiskt, men ej politiskt.
Jag skulle hafva önskat den föreslagna förbindelsen ut¬
sträckt till alla nationer, ryssar ej undantagna; men jag är
van att tacka och ta’ hvad jag får och är derföre nöjd med
förslaget sådant det är.
I England är det tillåtet för alla nationer att sätta sig
ned och någon borgen för utskylderna behöfver der ej ställas.
Jag vet ej hvarföre man vill förmena utlänningar att
komma hit och handla. Vi hafva brister i mångå fall, men
ingenting sakna vi så mycket som skicklige köpmän; och
jag anser det derföre önskvärdt att sådana nedsatte sig här.
Afven vi svenskar äro ej alldeles främmande för att
idka handel i andra länder och inom detta stånd finnes en
ledamot, sorn har handelskontor i Danmark.
ben 31 Januari.
sir
Herr Lurén: Den förste talaren saknade Finland bland
de länder, med hvilka en närmare förbindelse blifvit ifråga¬
satt. Afven jag hade önskat, att Finland varit upptaget i
förslaget; men vi känna alla de betänkligheter, som derför
måste uppstå.
Vi måste derföre hålla oss till hvad betänkandet alser,
ehuru jag gerna skulle hafva sett förbindelsen utsträckt till
alla nationer, isynnerhet som jag tror att vårt land derpå
skulle vinna mest.
Jag är i hufvudsak förekommen af herr Waern och
förenar mig med honom.
Herr Björkman: 1 motsats mot flere talare, anser jag
detta betänkande icke blott innehålla en näringsfråga, utan
äfven hafva en politisk syftning. Oaktadt alla student- och
andra möten, hvarom en talare nämnt, kan jag ej kasta nå¬
gra lystna blickar åt söder. Der ligger icke fäderneslan¬
dets lycka, ej heller har det något från det hållet att befara.
1 Öfrigt delar jag herr vice talmannens kosmopolitiska
åsigter, men det är den undantagslagstiftning, som föreslås
för danskar, som jag ogillar.
På de skäl, herr Waldenström anfört, anhåller jag om
proposition på afslag.
Herr Hierta: Afven jag kan ej finna annat än att Sve¬
rige skulle vinna på att andra länders undersåter finge ned¬
sätta sig här utan ansökning eller borgen. I England eger
sådan frihet ruin, såsom herr vice talmannen anmärkt, och
i Frankrike är förhållandet enahanda.
Jag föreställer mig dock, att, efter den vidsträckta än¬
dring, som i sista författningen angående näringsfriheten
blifvit vidtagen, regeringen ansett sig nu ej kunna emot en
möjligtvis ännu qvarstående motsatt opinion bland en stor
del af folket taga steget så fullt ut, att den beviljar närings¬
frihet åt alla nationer.
/ Detta hindrar dock ej att man nu kan bifalla betän¬
kandet i hvad det afser förhållandet till Danmark, ehuru
jag helst skulle önskat det ännu längre utsträckt.
Herr Waldenström: Ingen har velat förmena danskar
att nedsätta sig här i Sverige och åtnjuta näringsfrihet; men
om fråga hade varit att bevilja alla utlänningar vidsträck-
) tare frihet, hade utskottets betänkande sannolikt blifvit helt
\ annorlunda än det nu afgifna. Ett är att söka, ett annat
att sökas. I.åt derföre danskarne sjelfve söka en närmare
lien 31 Januari.
förbindelse med oss och vi skulle då troligen kunna be¬
tinga oss vida större fördelar, än 0111 vi toge första steget.
Det har blifvit uppgifvet, att en ledamot af detta stånd
är handlande i Danmark. Detta bevisar bäst, att det ej
måtte vara så svårt att få handelsrätt i Danmark, då han
på samma gång kan vara svensk medborgare och riksdags¬
man samt handlande i Danmark.
Ofverläggningen var slutad; och sedan herr talmannens
proposition å bifall till utskottets hemställan blifvit med
ja och nej besvarad samt votering äskad, uppsattes, juste¬
rades och anslogs följande voteringsproposition:
»Den, som bifaller allmänna besvärs- och ekonomiut¬
skottets sednare hemställan sid. 5 i dess betänkande JVs 36,
röstar ja.
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, är samma hemställan afslagen.»
Votering anställdes i stadgad ordning och utföll med
23 ja emot 11 nej; i följd hvaraf utskottets ifrågavarande
hemställan var bifallen.
Utskollets hemställanden sidd. G och 7.
Biföllos, hvart efter annat.
§ »I.
Bordlädes ånyo statsutskottets utlåtande JV? 29 samt
allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betänkanden N:ris
37, 38 och 39.
§ 12.
Bordlädes:
Bevillningsutskottets utlåtande JVs 2, samt
Utdrag af hedervärda bondeståndets protokoll för den
27 dennes, innefattande inbjudning i fråga om Usta punkten
af statsutskottets utlåtande JVs 26, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag angående al ståndet denna dag
fattade beslut.
Plenum slutades kl. 9 e. m.
In fidem
E. G. Björkman.
!? I fl
Tillägg till lista bandet.
Sid. 244.
Herr Gahn: De skäl man hufvudsakligen anfört för
åsigten, att danaarf borde tillfalla kommunerna, hafva grun¬
dat sig pä den förutsättning att den aflidne alltid skulle en
längre tid hafva tillhört denna kommun och att han i följd
deraf skulle för densamma hyst en större välvilja än för
staten, samt att kommunen är pligtig att vårda och under¬
hålla de dem tillhörande personer, som befinna sig i ut¬
blottade omständigheter och sakna förmåga att sig sjelfva
försörja. Då emellertid denna förutsättning är alldeles orik¬
tig, enär lika väl kan inträffa att den aflidne endast en helt
kort tid tillhört den kommun, som var hans rätta hemort
vid dödstillfället, så förlora dessa skäl ali betydelse.
Om man äfven skulle vilja afhända staten dess nuva¬
rande rätt till danaarf, så finnes likväl intet skäl att göra det
på det sätt motionären föreslagit, ty om en person blott en
kort tid vistats i en kommun och tillfälligtvis dött derstädes,
är det väl icke skäl att denna kommun får taga arfvet
framför en annan, der den aflidne vistats större delen af
sin lefnad och samlat sin förmögenhet. Jag anser derföre
rättvisan bättre kunna bevaras, om, såsom hittills, represen¬
tationen efter förekommande omständigheter vid hvarje sär¬
skildt fall får pröfva och afgöra till hvilkens förmån staten
med skäl bör afstå danaarfvet.
Då jag således ej kan finna någon rättsgrund för den
kommuns anspråk på danaarf, der den aflidne vid frånfället
haft sitt hemvist, anser jag för min del rättast, att staten
fortfarande eger taga danaarfven, dock densamma obetaget,
att öfverlemna arfvén till de kommuner, som anses dermed
böra blifva hugnade. Jag hemställer följaktligen, att lagut¬
skottets betänkande måtte af ståndet bifallas.
Sid, 398.
Herr Säd/: Utan att fästa mig vid den anmärkning,
som blifvit framstäld emot utskottets beslut, i jemförelse
med reservationen, torde jag få hänvisa till chefens för brän-
vinskontrollbyrån underdåniga utlåtande, deri han visar att
kontrollkostnaden, hvilken af revisorerne blifvit ansedd vara
alltför dryg, i sjelfva verket icke varit på långt när så stor,
som räkenskaperna till följd af det oegentliga sätt, hvarpå
bränvinstillverkningsmedlen blifvit af kongl, statskontoret
320
bokförda, utvisa. Hade nemligen räkenskaperna blifvit an¬
norlunda förda, skulle, såsom det af kontrollbyråchefens af-
gifna utlåtande synes, den nu till 601,651 rdr 69 öre upp¬
tagna kostnaden för kontrollen å bränvinstillverkningen min¬
skats med icke mindre än 151,849 rdr 69 öre. Chefen för
byrån uppgifver nemligen, att de af revisorerna uppgifna
sifferbeloppen äro ganska betydligt felaktiga och att orsaken
till denna oriktiga uppfattning ursprungligen är att söka uti
det oegentliga sätt, hvarpå konungens befallningshafvande
redovisa bränvinstillverkningsmedlen, samt sedermera deruti,
att revisorerne icke kännt berörda förhållande, utan blifvit
af räkenskaperna missledda. Räkenskaperna böra väl vara
sä förda, att revisorerna på grund af dem kunna få en till¬
förlitlig öfversigt af ärendet, men d.å nu så icke varit hän¬
delsen, hade det varit önskvärdt att statsutskottet antydt
behofvet och nödvändigheten af att räkenskaperna blelve så
upprättade, att icke sådana misstag som dessa hädanefter koin-
me att ega rum.
Jag tager mig friheten att af byråchefens utlåtande upp¬
läsa en del, hvari det heter:
»Att denna felaktighet» (nemligen uti de af revisorerne
åberopade siflerbeloppen), »hvars orsak är att söka i det
oegentliga sätt, hvarå bränvinstillverkningsmedlen af kongl.
maj:ts befallningshafvande redovisas och af kongl, statskon¬
toret sedermera bokföras, uppkommit derigenom, att i riks-
hufvudbokens konto öfver bränvinstillverkningsafgiften, efter
hvilket revisorerne rättat sig, slutsummorna i debet och
kredit, af hvilka den ena upptager samtliga enligt anordning
bestridda utgifter, bland hvilka naturligen ingå, förutom de
verkliga kontrollkostnaderna» (hvarom egentligen anmärk¬
ningen gäller), »alla för undertillverkning eller af annan
anledning beviljade restitutioner, och den andra samtliga
deponerade eller förskottsvis inlevererade bränvinslillverk-
ningsmedel, blifvit af revisorerne betraktade såsom uttryck
å statens verkliga omkostnader för kontrollen och verkliga
inkomster af bränvinstillverkningen, det de uppenbarligen
icke äro.»
Jag har derföre endast velat framhålla huru önskvärdt
det varit att utskottet uti sin hemställan förordat en för¬
ändring uti uppställningen af ifrågavarande räkenskaper, så
att män af dessa måtte kunna lätt och beqvämt inhemta
kännedom om de verkliga utgifterna och inkomsterna.